# ID: svediakorp-gov2322
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 115,380
# sentences: 2,946
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Sammansatta Lag- samt Allm. Bcsv.- och Ekon.-Ulskollets Betänkande N:o 24 25
nu gällande författning, om målkärls och vigters kröning, stadgade, att sådant
borde ske hvarje år, motionären, under förmenande, att berörde stadgande jemväl
egde tillämpning på sådane målkärl och vigter, »som af allmogen på landet
eller andre personer högst få gånger på året nyttjas», ansett hvad sålunda vore
stadgadt vara för landtmannen förenadt med besvär och kostnader, måhända någon
gång överskjutande hela värdet af den vara, han försålt och hvartill den
omkrönta vigten blifvit använd. Då emellertid orsaken till ifrågavarande lagstadgande
icke kunde vara annan, än den, att man velat förekomma det undermål
och den undervigt, som kunde, vid försäljning af varor, uppstå genom
målkärlens och vigternas nötning under året; men härutinnan funnes en stor olikhet
emellan de af köpmännen i städer eller på landet dagligen samt af allmogen
högst få gånger om året begagnade målkärl och vigter; har motionären föreslagit:
»att allmogens eller Jandtmäns målkärl och vigter, som vid försäljning
begagnas, skola krönas hvart 5:te år, vid vite af 3 R:dr 16 sk. B:ko.»
Enligt 4 3 § Riksdags-Ordningen har detta ämne utgjort föremål för Sammansatta
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets öfverläggning;
och går Utskottet nu att utlåtande afgifva.
Kongl. Maj:ts Nådiga Stadga om mått och vigt den 31 Januari 1855 innehåller:
i II Artikeln 6 §. »I handel, uppbörd och leverering må, vid ansvar
enligt allmän Lag, icke begagnas mätstockar, målkärl eller vigter, som ej äro
vederbörligen justerade och med kronomärke försedde, samt påstämplade till deras
innehåll, jemte justerarens namn och årtal, då justering skett. Den justering,
som af behörig person å en ort i Riket blifvit verkställd, galle äfven å alla andra»,
samt i IV Artikeln 16 § 1 mom. »Längdmått, målkärl och vigter, som
begagnas i kronans magasiner. eller vid in- och ullas trång å fartyg, eller i
öppna bodar eller magasiner, der handel och rörelse idkas, skola omjustcras,
längdmåtten hvart 5:te är samt målkärl och vigter årligenoch torde dessa
lagstadganden finnas vara derutinnan tydliga, att endast sådane målkärl och vigter,
hvilka genom ett oftare begagnande äro utsatte för nötning och förändring,
böra hvarje år omjusteras, men att deremot de, »som af allmogen på landet
eller andre personer få gånger på året nyttjas», icke, sedan de en gång blifvit
i vederbörlig ordning justerade, behöfva omjusteras oftare, än den som sig af
dem begagnar anser nödigt, för undgående af det ansvar, som begagnandet af
oriktiga målkärl och vigter, ehuru de blifvit justerade, kan i vissa fall medföra;
hvadan och då motionen sålunda synes härleda sig från bristande kännedom om
de i ämnet gällande lagstadganden, Utskottet vördsamligen hemställer,
att C. G. Cederskogs motion icke må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
, Stockholm den 20 Juni 1857.
Bih. till R. St. Prot. 1836 & 1837. 7 Sami. 2 Afd. 6 Haft.
4
2G Sammansatta Lag- samt Allm. Best.- och Ekon.-Utskoltets Betänkande N:o 2$.
\:o
Ank. till Exp.-Utsk. den 22 Juni 1857, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion, om bestämmande af hvilka
afgifter eller besvär må såsom kommunala anses.
Herr Hesselgren har uti ett till Vällofl. Borgare-Ståndet ingifvet memorial,
öfver hvilket Lag-Utskottets yttrande blifvit infordradt, anfört, att det vore illa,
om ovisshet skulle ega rum, angående hvad som är eller icke är kommunalt
besvär, eller hvilka arbeten och företag en kommun kunde bringas att bekosta.
Om kommunen, såsom sådan och i sin helhet, icke vore pligtig dertill, så måste
hvarje annat förslag anses vara förslag till ett frivilligt bolag, och i ett sådant kunde
den enskilde ledamoten ingå om han behagade, men äfven vägra att ingå. Finge
det åter antagas, att kommunen egde rätt att såsom kommunalt ärende behandla
hvarje förslag, sorn kunde väckas och af den öfvervägande mängden anses nyttigt,
då skulle ingen kommuns ledamot veta, i hvilka förslag och spekulationer,
han icke kunde inledas. Att blifva skattdragande ledamot af en kommun skulle
då vara högst vådligt, men till förebyggande af en sådan fara, hade vår lag
samt, enligt hvad motionären förmodade,- hvarje lands lag bestämt, hvad som vore
kommunalt onps. Lagen skulle, i motionärens tanke, icke hafva besvärat sig
med ett sådant uppräknande, i fall meningen varit, att dessutom allting annat
skulle kunna för tillfället göras till kommunalt besvär. Emellertid skulle i sednare
tider en sådan tolkning velat göra sig gällande, i strid med hvad förr
ölligt Varit. Man hade fått höra påstås, att äfven byggnads-företag samt andra
kostnader och ansvarigheter, än de i lag och författningar uppräknade, kunna
blifva föremål för kommunalt beslut och den enskilde ledamoten sålunda tvingas,
SammansaUa Lag- sami Allm. Besv.- och Elcon.-Ulsholtets Betänkande JS:o 25. 27
att likaväl deltaga dem, som i de lagligen föreskrifna. Men det vore angeläget,
att fullkomligt bestämda och uttryckliga lagbud i detta ämne funnes, så att
icke ovisshet och olika tolkningar blefve möjliga, och har motionären derföre
hemställt, om icke i allmänna lagen, då densamma uppräknar de besvär, härad,
socken, by, stad eller annan kommun måste underkasta sig, borde uttryckligen
tillkännagifvas, att dessa besvär och inga andra vore kommunen skyldig att
draga; och att tillika borde uttryckas, att om på en eller annan ort, i anseende
till egna lokala behof, hvilade något annat onus, än i allmän lag funnes stadgadt,
skulle, för att kommunen må kunna ålägga enskilde ledamöter att i sådant
onus deltaga, den uråldriga häfd eller den lagligen tillkomna särskilda författning
styrkas, hvarpå ett sådant onus grundade sig.
Godtyckliga tolkningar i detta afseende vore farliga, och ingen majoritet,
huru stor densamma än vore, borde kunna tvinga ens en enda vägrande ledamot,
i fall kommunen sjelf icke kunde tvingas.
Huru de utgifter, natura-prestationer och arbeten, som kommunen åligga,
skola utgöras, berodde af kommunens beslut, så vida detta holle sig inom lagliga
gränser samt deråt gåfves former och verkställighetssätt, dem lagen i allmänhet
erkänner. Bidrag i arbete, varor eller penningar kunde åläggas efter af
lagen bestämd fördelningsgrund, men alltid direkte till ändamålets vinnande,
aldrig på omvägar eller i form af spekulationer på en vinst, hvarmed man hoppades
kunna betäcka kostnaderna. Detta hopp kunde bedraga; och derföre hade
lagen i några fall välbetänkt och uttryckligen fritagit kommun-ledamot ifrån delaktighet
i företag, som voro egentliga industri-företag, de der kunna lyckas, men
ock misslyckas. Denna i lagen rådande princip tycktes dock icke alltid få göra
sig gällande; och ehuru det torde hafva sina svårigheter, att en gång för alla
och i allmänhet uttala densamma i ett lagbud, så vore dock, enligt motionärens
åsigt, angeläget, att det på något sätt skedde; och förmodade motionären, att i
Byggninga-Balken skulle kunna inflyta »alla de allmänna grundsatserna och vilkoren
för fullgörande af samfällighetens onera och för den kommunala beskattningen.
» Men då motionären icke tilltrodde sig att föreslå ordalydelsen till den
eller de lagparagrafer, som för ändamålets vinnande kunde vara lämplige, yrkade
motionären, att sådant borde af Utskottet fullgöras.
Denna motion, såsom innefattande ett allmänna hushållningen rörande ämne,
har förekommit till pröfning hos Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet.
I sjelfva begreppet kommunal-afgift eller kommunal-besvär ligger att det
utgår och fullgöres till förmån för kommunen; men att vilja, på sätt motionären
påyrkat, försöka uppställa en allmängiltig definition, som uppräknade eller bestämde
hvaruti dessa afgifter eller besvär kunna inom hvarje särskild kommun
bestå, torde vara omöjligt, enär kommunernas olika behof nödvändigt medföra en
28 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Vtskoltets Betänkande N:o SS.
betydlig olikhet emellan hvad uti hvarje särskild kommun räknas till sådana onera
och besvär, deruti kommunens medlemmar både kunna och böra åläggas att
deltaga. Då det alltid står en medlem af kommunen öppet att, i den för hvarje
läll stadgade ordning, draga hvarje beslut härutinnan under högre myndighets
pröfning, utgör sådant ett tillräckligt värn emot försök att pålägga kommunens
medlemmar en beskattning, eller inleda dem på företag, som icke med de allmänna
författningarnes anda och mening öfverensstämma.
På sådan grund anser Utskottet sig böra vördsamt hemställa,
att Herr llesselgrens ifrågavarande motion mätte lemnäs utan
vidare afseende.
Stockholm den 20 Juni 1857.
SLOCKHOLM, TYPOGUAFISKA FÖRENINGENS BOKTRYCKERI, 1857.
Sammansatta Lut/- samt A lim. Besvärs- o. Ekon.-Ulskoltels Betänk. N:o 26. 1
Ank. lill Exp.-Uisk. ilen 3 Juli iar>7. kl. i e ni.
Betänkande, i anledning af räckla frågar o/n förändring (dier förklaring
af nu. gällande stadganden angående skyldighet
att hygga och underhalla kyrka, prestgård, tingshus och
härads fängelse.
Vid flore föregående riksmöten hafva förslag i beröhla ämne blifvit väckte samt
af Lag-Utskottet tillsammans med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet behandlade.
I)e motioner, hvilka nu, i följd af remisser från Höglofligä Riks-slånden, enligt 43
§ Riksdags-ordningen, blifvit föremål för deputerades från bemälde Utskott pröfning
afse, dels förändring, dels tillägg lill de fleste §§ af 26 Kapitlet Bvggninga-Balken.
Sammansatta Utskottet har derföre trott lämpligast, att till besvarande upplaga de af
motionärerne framställde anmärkningar i samma ordning, som de särskilde lagbuden
förekomma; varande således föreslaget:
Vid. t §:
Af Anders Persson från Östergöthlands län, att denna § borde erhålla föliande
förändrade lydelse:
»Alla, som i socknen bo, skola kyrka bygga och uppehålla och
hvad dertill hörer: såsom klockstapel, kyritomur, socknestufva och
fattigstuga. Byggnadsvirke, körslor och annan kostnad utgöras
härtill efter oförmedlade hemmantalet, af skattlagde krono- och
skatteqvarnar i förhållande till qvarnräntan. Innan något i thy
mål företages, skola socknemännen kallas tillhopa att derom samrådas
och sig förena.
Härifrån vare endast befriade skattlagde utjordar, menigheter
af knekte- och båtsmanshåll, samt backslufvusittare; och upphöra
alla äldre befrielser af hvad namn det vara må.»
Hvad motionären sålunda föreslagit åsyftar, å ena sidan alt inskränka, men
å andra sidan att utvidga nu gällande skyldighet att bygga och underhålla kyrka. Derigenom
nemligen, dels att de i 1734 års lagtext förekommande orden: ”och daysverBih.
Lill B. Sl. Prat. 1856 & 1857. 7 Sami. 2 A fä. 7 Hafi. 1
2 Sammansatta Lag- samt Allm. Besvärs- o. Ekonomi-Utskottets Betänk. N:o 26.
ken efter matlagen'’ blifvit al motionären uteslutne, samt dels ”backstugusittare” blifvit
från nämnde skyldighet frikallade, firo flere personer, hvilka nu hafva sig ålagdt att,
vid byggande och reparerande af kyrka, med dagsverken biträda, derifrån befriade.
Hvaremot, enligt motionärens förslag, de få nu varande undantag• från den i lagen
nedlagde princip: ”att alla. sorn i socknen bo skola kyrka bygga och uppehålla",
hvarigenom blil'\it derifrån befriade, dels, enligt Kongl. Brefvet ilen 10 och Kammarkoliegii
derpå grundade kungörelse den 20 Oktober 1793, skattlagde utjordar, dels,
enligt 8 § i Ridderskapets och Adelns privilegier den 16 Oktober 1723, säterierna i
Skäne, Halland och Blekinge, samt dels, på grund af Kongl. Kungörelsen den 19
Augusti 1801, posthemman, skulle för framliden upphöra.
Då motionären icke anfört något skäl, hvarken till stöd för påyrkadt uteslutande
från nu gällande lag af föreskriften om dagsverkens utgörande efter matlag, eller
till berättigande för backstugusittare alt erhålla befrielse frän den dem nu åliggande
skyldighet att vid kyrkas byggande och reparerande med dagsverken biträda, helst efter
hvad Utskottet har sig bekant, denna skyldighet vid inträffande kyrkobyggnader utgöres
efter öfverenskommelse!-, hvarigenom den icke blir för de dertill förpligtade öfver
höfvan betungande; då genom Kongl. Brefvet den 1 Mars 1765 frihet derifrån redan
medgifvits soldater, vid hvilket förhållande skyldigheten icke eller lärer kunna anses
åligga båtsmän; då den säterierna i Skåne, Halland och Blekinge genom privilegier
tillförsäkrade frihet i nämnde hänseende icke skäligen kan annorledes, än i sammanhang
med en mera omfattande reglering af de förmåner, som tillkomma den privilegierade
jorden, borttagas, hvartill kommer att, på sätt 4 § i Kongl. Resolutionen den 13 December
1672 innehåller, kyrkorna i dea största och folkrikaste af dessa provinser, eller
Skäne, byggas och underhållas af dertill anslagen kronotionde; då hvad motionären
ordat om förment obillighet deri, alt jord af olika natur skulle bära olika onera, belt
och hållet motsäges genom motionärens framställning, att frihet från kyrkobyggnad måtte
fortfarande medgifvas skattlagde utjordar, af hvilka inom åtskilliga provinser, synnerligast
Östergöthland, finnas flere, som både till areal och värde utgöra ganska betydliga
possessionär { då den posthemman medgifna lindring, bestående i befrielse från
forslande af materialier och timmer, svårligen lärer kunna dessa hemman fråntagas, så
länge den deremot svarande skyldighet, eller postlöi slingen, qvarstår samt snarare ökas
än minskas; och då, enligt Utskottets tanke, det icke heller är angeläget att i denna
lag-paragraf inflicka föreskri lierne, hvarken i Kongl. Brefvet den 4 Maj 1759 om skyldighet
för hemman att i kyrkobyggnad deltaga efter oförmedlade hemmantalet, eller
i 40 § af Kongl. Resolutionen den 1 September 1741 derom, att särskildt skattlagde
krono- och skalte-qvarnar böra i kyrkobyggnad deltaga i förhållande till deras qvarnränta,
anser Utskottet sig böra hemställa:
att hrad Anders Persson sålunda föreslagit mätte utan afseende
lemnäs.
Af Auders Andersson från Kalmar län är föreslaget:
att, enär det syntes enligt både med rättvisa och billighet, de hemman,
hvilka en gång ansetts för högt taxerade och derföre undergått
förmedling, måtte vid kyrko- och andra allmänna byggnader,
”efter deras förmedlade hemmantal utgöra olika onera med de
oförmedlade ■ emot del de frånträda de förmåner, sorn äro dem
medgifna vid prestval m. m."
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Kkonomi-Utskotten hafva, sednast vid 1853
och 1854 årens riksdag, uti gemensamma Betänkande!! afstvrkt bifall till motioner i ena
-
Sammansatta Lag- samt Allm. Besvärs- o. Ekan.-Utskottets Betänkande N:o 26. 3
I
handa syfte sorn förevarande. De skäl som derför af Utskotten angäfvos voro: att,
utom nämnde kostnader, äfven åtskilliga afgift er till presterskapel utgöras efter oförmedlade
hemmantalet; att rösträttigheten vid prestval och sockneslämma jemväl efter
samma grund bestämmes; samt att en lindring uti ifrågavarande besvär, i följd af förmedling,
skulle för öfrige hemmansegare inom socknen komma alt medföra drygare utgifter
än hittills.
Af dessa skäl, som sammansatta Utskottet till alla delar godkänner, har motionären
väl sökt alt undanrödja ett, derigenom att han löreslagit, det skaile hemmantalet,
ehvad det vore förmedladt eller icke, vara lika berättigadt »vid prestval m. m.i Men
härigenom korinne i allt läll icke att undanrödjas, hvarken den elter oförmedlade hemmantalet
qvarstående beräkning al ålskillige prestationer till presterskapets aflöning,
hvilken utgör grunden till röstberäkningen vid prestval, eller den omständighet, alt, genom
den ifrågasatta lindringen, öfrige i samma socken befintlige hemman skulle få sina
onera i nämnde hänseende förstorade. Ett hemmans förmedling kan icke heller sägas
vara något för alla tider och under alla förhållanden bestående. I Sale punkten af
Kongl. Brefvet den 10 Oktober 1804 stadgas nemligen, att der del vid jordransakning
eller annorledes utrönes, alt ett förmedladt hemman kan bära sin gamla ränta, ett
sådant hemman då äfven skall lill sitt gamla mantal och ränta uppsättas.
Utskottet tillstyrker således:
det Anders Anderssons ifrågavarande motion icke må af Rikets
Ständer bifallas.
Af Olof Lagergren frän Gottlands län är hemsläldt
att »kyrkobyggnadsreparationer» mätte fördelas efter hemmantalet
och torpare, inhyses- eller backstuguhjon anses till lika arbelsskyIdighet
med egare till | mantal.
Den i 20 Kapitlet 1 § Byggninga-Balken uttryckta grund, hvarefter alla skola
vid kyrkas med dertill hörande, i samma g uppräknade, byggnaders uppförande och underhållande
biträda med dagsverken, anser Utskottet leda till jemnare fördelning af denna
skyldighets fullgörande, än om sådant skulle ske efter hemmantals-beräkning. Dagsverken
utgöras efter matlag och med all billighet är det öfverensstämmande, alt sådane å
landet bosatte personer, hvilka kunna anses icke hafva annat alt lemna till hjelp, än
sina arbetskrafter, äfven lä prestera deni; och erfarenheten torde väl knappast ådagalägga,
att icke vid uppgörande af den så kallade gångleden för dagsverkarne, afseende
jemväl fästes på matlagens större eller mindre förmåga att utgöra dagsverken. Den af
motionären antydda obillighet deruti alt torpare och backstuguhjon, elter mallags-beräkningen,
få utgöra lika dagsverken med hemmansegare, torde så mycket mindre förefinnas,
som hemman egare inom församlingen i allt läll skola derförulan, efter Iremmanlalet,
a n sk afla byggnadsvirke, utgöra körslor samt bestrida alla andra kostnader vid dylika
byggnader; hvadan Utskottet
saknat ali anledning alt tillstyrka den med motionen a/sedda
I ay förän dr ing.
Flere motioner afse förändring i olika syftningar af 26 Kap. 2 § ByggningaBalken.
Under det nemligen, i fråga om byggnads- och underhålls-skyldighelen af
prestgårdar å landet, E. J. Rudberg från Kalmar län samt Johan (Vestermark från
Westerbottens län, med hvilka Ruthström från Norrbottens län sig förenat, yrkat, alt
4 Stim ilians atla Lag- samt Allm. Besvärs- o. E/eon.-Utskotlets Betänkande N:o 26.
en dylik skyldighet måtte helt och hållet öfverflyllas på innehafvarne af paslors-boställen,
hafva andre motionärer inskränkt sig lill att göra framställningar: Herr Friherre
Baab, Carl Adam: ”att Biskopar och innehafvare af prebende» i hela riket, för
utom
i Skåne, mätte tillförbindas i laga ordning underhålla sina boställen efter allmän
lag och II u s esy n s - fö ro rd n i lige 11 och de betungade församlingar»» derifrån befrias”;
Ephraim Larsson, Per Benjaminsson och Johan Andersson frän Elfsborgs län i el t gemensamt
memorial samt Olof Lagergren och J. Lindbg frän Gottlands län i två särskilda
motioner: att pastor, sedan han lätt i laga skick emottaga sina boställshus, mätte åläggas
att dem underhålla ända till dess sjelfva stommen åfelt eller annat hus tarfvade nybyggnad,
hvilken då skulle verkställas, såsom desse motionärer yttrat: af ”lörsamlingsboerne”
eller ”socknemännen”, bland hvilka, enligt yrkande af Anders Pehrsson, Magnus Månsson
och Johan Johansson från Östergöthlands län samt Johannes Hohn lian Jönköpings län,
jemväl de nu derifrån IVitagne innehafvare af sätes- och ladugårdar sä ock aloysie låoch
rörs-hemman borde iuberäknas; hvarförutan rörande tolkningen af ifrågavarande
lagparagraf är vordet framstäldt: af Gustaf Bjerkander från Skaraborgs län, att det
i § förekommande ordet ”bättra'’ mätte ur lagbudel utgå, helst detta ord vore a( lika
betydelse med det i sammanhang dermed slående ordet "bygga"', samt af nysshemälde
Anders Persson: ”alt Rikets Ständer, med den förändrade redaktion, som möjligen
kunde finnas nödig, mätte förnya deras underdåniga skrifvelse den 4 Augusti 1854,
angående skyldigheten alt underhålla en del hus i prestgård.”
Hvad sålunda förekommit har Utskottet tagit i öfvervägande: och hved försl
beträffar förslagen om upphörande af den sätes- och ladugårdar samt afhyste rå- och
rörs-hemman medgifna befrielse från deltagande i byggande och underhållande af prostgårdar,
får Utskottet, jemte meddelande af den upplysning, att i detta ämne vid sistliden,
likasom vid flere föregående, Riksdagar väckts motioner, hvilka pä tillstyrkan af
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten af Rikets Ständer afslagils, åberopa
de till stöd derför af Utskotten anförde skäl: ”att dylika fastigheter, till följd
deraf, alt de i lag och särskilde författningar blifvit tillförsäkrade befrielse från omförmälde
skyldighet, likasom från andra skatter och onera utan tvifvel vunnit ett ökadt
värde, som vid deras förvärfvande tagits i beräkning; att en sådan förändring härutinnan,
som motionärerne föreslagit, icke skulle kunna tillvägabringas ulan egande-rätlens
förnärmande; alt sagde befrielse borde upphöra först då alla från jorden utgående skatter
och besvär blefve, mot ersättning till egare af privilegierad jord, emellan alla hemman,
utan afseende å deras egenskap af privilegierade eller icke lika fördelade.1’
Inom Utskottet har nemligen äfven nu enahanda åsigler i ämnet gjort sig gällande;
och får Utskottet i öfverensstämmelse dermed tillstyrka:
det berörde påståenden icke mätte vimla Rikets Ständers bifall.
Vidkommande vidare frågan om åläggande lör innehafvare af kyrkoherde-boställen,
att sjelfva bygga sina prestgårdsbyggnader samt församlingens befrielse från all
skyldighet härutinnan; sä och då jemväl denna fråga vid flere föregående Riksdagar
blifvit a! Rikets Ständer afslagen, anser Utskottet sig nu kunna inskränka sig lill deri
erinran, att Kyrkoherdars rättigheter och församlingars skyldigheter i afseende ä byggandet
af vissa hus å prestgård, ulan tvifvel varit ansedde och jemväl fortfarande mäste
betraktas såsom en, presterskapets aflöning tillhörande, förmån, hvilkens anskaffande
icke må anses berättigadt deraf att, såsom åtskilliga motionärer antydt, presterskapets
lönevilkor i anseende till uppodlingar och jordens bättre skötsel ökats. Ty om äfven
sådant kan i flere församlingar vara förhållandet, mäste dock härvid äfven i betrak
-
\
Sammansatta Lag- saint Allm. Besvärs- o. Elion.-Utskottets Betänkande Nio 26. 5
(Hilde komma, att summa orsaker, genom framkallandet al en ökad folkmängd, äfven
medfört större besvär och möda i pastoralvården. Af dessa anledningar hemställer
Utskottet:
att motionär erina ofvtinomfurmäldu förslag ej må af Rikets
S tä ll der g o dk än n a s.
I fråga åter om den särskildt Pastor och särskildt församlingen åliggande underhålls-skyldighet
af prestgårdsbyggnader, anser Utskottet sig böra, till ledning för omdömet
härutinnan, ur Uag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens vid sista
Riksdagen gemensamt afgifna Betänkande N:o 5 anföra hvad lill stöd för Utskottens,
af sammansatta Utskottet nu äfven delade öfvertygelse om nödvändigheten af ett förtydligande
af 26 Kapitlet 2 § Bvggninga-Balken blifvit äberopadt, så lydande: ”Erfarenheten
har nemligen nogsamt visat, att ofvannämnda lagrum gifvit anledning till en
tolkning, hvarigenom sockneinännen blifvit, ålagdt fullgöra älven mindre betydliga förbättringar
å kyrkoherde-boställen. En dylik tolkning ådagalägger emellertid, enligt Utskottens
uppfattning, ett missförstånd af ifrågavarande §, som tillförbinder Kyrkoherde
ali hålla de till honom af sockneinännen öfverlemnade sju laga husen vid magt med
egen kostnad, och först för det fall, att ”husen af ålder och bruk och ej af prestens
ranryckl Järfälla'’ bestämmer inträdande af socknemännens byggnads-skyldigbet med
följande ord: ”Då skola socknemän dem bygga oell bättra pä deras kostnad.” Del
är del här förekommande ordet ”bättra": sorti blifvit vid Domstolarne olika ultydt och
legat till grund för en sådan tillämpning, som förut är vorden omnämnd. Men alt med
berörde ord alses endast ansenliga förbättringar, d. v. s. sädane som kunna hänföras
till ombyggnad, hvartill, enligt andra angående byggnads- och underhålls-skyldighet utfärdade
författningar, äfven bör räknas påläggning af nytt tak samt brädfordring på
gammalt hus eller annan beklädnad, hvarigenom dess framtida bestånd befordras, visar
sig tydligt, då man jern för merbesagde § med äldre i ämnet utfärdade lagar och författningar.
Redan i Uplands-lagens Kyrhobalk, 2:dra flocken, stadgades, att ”Sidan
prestens lius äro väl boin, tha skal presleu at busin gonia, at ther ej af vanrökt lor
dervins
ok boa läka a husum ok dör före göra. Tha än husm tarfva mykin horned
with, ilia skullu bönder bonafhin tilföra ok kost föreholda ok busin upbygyioe ’’ Alldeles
samma stadgande förefinnes i samma ordalag uti landslagens Kirkiubalk ; och genom
Kongl, patentet den 16 Augusti 1607 förordnades, med anledning af de klagomål, sorn
försports deröfver, att presterne ville hvälfva underhålls-skyldigheten på församlingarne,
alt ”de utan försummelse skulle bvggia låta, eller böta för hvarje hus de ej upbygt
7 mark. Finnes ock att allmogen byggt samma hus, och presterne icke hållit dem vid
magt, med dörrar, tak och hvad annat dertill hörer, dä skola ock de böta." Genom
Husesyns-ordningen af år 1681, § 31, lörordnades sedermera, att, "presten skall bota tak
och dropp, och dör låta fö rego ra; men tarfva husen mycken förbättring, ta skola
socknemän allt hvad sorn behölVes tillföra och husen opbyijia pä sin egen kostnad."
Berörde stadgande upplilvades genom Kongl. Resolutionen på presterskapets besvär den
10 Mars 1719 och Kongl. Resolutionen på allmogens besvär den 25 Maj 1720; och
förklarades slutligen genom Kongl. Resolutionen pä allmogens besvär den 1 Augusti
1727 § 12, derifrån ifrågavarande lagparagraf är hemtad, församlingarne endast förbundne
att bygga de sju laga husen, samt alt ’’då de tarfva ansenlig förbättring, tillföra
allt hvad som behölVes och uppbygga husen på deras kostnad.”
Dessa grundsatser, jemte den princip, sorn, angående byggnads- och underhållsskyldigheten
af åbyggnader vid andra boställen, gjort sig gällande uti de författningar,
hvilka i afseende härå blifvit utfärdade, föranledde Utskotten att, med antagande al
de grunder, hvilka blifvit följde uti 7 och 8 §g, af Kongl. Militie-boställs-ordningen
6 Sammansätta Lag- samt Allm. Besvärs- a. Elion.-Utskottets Betänkande I\T:o $6.
den 23 Januari 1836, tillstyrka Rikets Ständer: "att hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, alt Kongl. Majit täcktes, i afseende på den i 26 Kapitlet 2 § ByggningaBalken
heslämda byggnads- och underbålis-skyldighet i fråga om de hus sorn, enligt samma
lagrum socknemän åligger all Kyrkoherde färdiga antvarda, utfärda den förklaring,
“att innehafvare af Kyrkoherde-bohl skall noga vårda och underhålla berörde hus genom
skyndsamt och omsorgsfullt islåndsältande, på egen bekostnad, af alla lid efter annan
uppkommande mindre bristfälligheter å tak, takrännor, skorstenar, knut- och brädfodring,
dess anstrykning, eller å annan beklädnad, å murar, väggar, spislar och kakelugnar,
goll, dörrar, fönster, trappor och annat innanrede, hvilket allt ständigt bör i
godt stånd hållas, men att, om oaktadt af innehafvare vederbörligen fullgjord underhållsskyldighet,
byggnad genom ålder och bruk befinnes sä bristfällig, all den icke vidare
kan lör det afsedda ändamålet användas, eller om genom vådeld, storm eller annan
olyckshändelse, som innehafvare!] icke kunnat afvärja, byggnaden till sina väsentliga
delar blifvit så skadad, att ombyggnad icke kan undvikas, eller om taket derå är så
felaktigt, ätt nytt mäste påläggas, eller huset för sitt bestånd förses med ny beklädnad,
eller ock nya golf eller ny takpanel deri inlägges, tillkommer socknemännen alt sådant
bekosta."
Hvad Utskotten sålunda föreslagit bifölls af Rikets Ständer, som, i underdånig
skrifvelse den 4 Augusti 1854, gjorde hemställan om utfärdande af en nödig lagförklaring
i ämnet. Men Kongl. Majit har i nådig skrifvelse den 14 Oktober 1856 förklarat,
att "då de bestämmelser, hvilka nu i 26 Kapitlet 2 § Byggninga-Balken förefinnas
i afseende å Kyrkoherdens och församlingens ömsesidiga skyldigheter vid underhållandet
af de så kallade laga husen å prestebord, innefattade endast de allmänna
grunder, efter hvilka en sådan skyldighet skulle mätas, hvaremot Rikets Ständers förslag
åsyftade ett omständligt uppräknande af alla de fall, In i.ka vid tillämpning af
dessa grunder kunde uppkomma, men samma förslag, i stället för att afhjelpa de brister,
det gällande stadgandet nu må hafva och deråt bereda större tydlighet, skulle
gifva anledning till större stridighetei än nu, då, om ej sådane stundom uteblifva, dock
1 allmänhet billighet och ömsesidiga medgifvande!] ligga till grund för hvad som beslules
och verkställes; så och då derjemte förekomme, att förslaget, ehuru det afsåge en lagförklaring
af hvad nu vore stadgadt, i flera delar måste, på sätt anmärkt blifvit, anses
innefatta en verklig förändring af den gällande lagen, och följaktligen ej kunde såsom
förklaring af lag med verkan äfven på förhållanden, som uppstått före utfärdandet,
antagas, hade Kongl. Majit i Nåder iunnil sig föranlåten vägra sanktion å ifrågavarande
förslag.’’
Af hvad Utskottet nu anfört rörande de äldre stadgande!! från hvilka 26 Kap.
2 § Byggninga-Balken hemtals, torde det väl kunna anses otvifvelaktig!, att, sedan de
sju laga husen, som det tillkommer allmogen att ä prestebohl bygga, blifvit "färdige med
tak och alt inrede” till Pastor ölverlemnade, det åligger honom att på egen bekostnad
dem bålla vid magt; hvaraf lika ovedersägligen äfven följer, att socknemännens skyldighet
alt bygga och bättra icke inträder, förr än husen, oaktadt af innehafvare!! fullgjord
underhålls-skyldighet, befinnas helt och hållet eller till sina väsentliga delar så
brisllällige att de "tarfva mycken och ansenlig förbättring." ålen de flere vid denna
Riksdag i ämnet ånyo väckte motioner visa, hvad Utskottet jemväl har sig bekant, att
lagbudet icke alltid i öfverensstämmelse med dess rätta mening förstås och tillämpas.
Den osämja som, efter hvad kändt är, sådant mången gång grundlägger emellan Pastor
och församling, bör förekommas; och det loide således vara angeläget, att, der så
ske kan, i möjligaste måtto undanrödja anledningen dertill. Utskottet är följaktligen
af den åsigt alt andra och tydligare ordalag böra valjas för bestämmandet af Pastors
Sammansatta Lag- samt Allm. Besvärs- o. Ekan.-Utskottets Betänkande N.o 26. 7
och församlingens ömsesidiga skyldigheter uti ifrågavarande fall; och då det omständligare
uppräkna/ide som förekom i det af Rikets Ständer vid sednaste Riksdag godkände
förslag af Kongl. Maj:t icke funnits lämpligt, har Utskottet ansett sig böra tillse om
icke, med bibehållande af de allmänna grunder, som i 26 Kap. 2 § Byggninga-Balken
finnas uttryckta i afseende å Kyrkoherdes och församlingens ömsesidiga skyldigheter
vid de så kallade laga husens underhållande, kunde öfver berörde lagstadgande meddelas
en förklaring, hvarigenom tillämpningen deraf komme alt bringa* i mera öfver
ensstämmelse
ined hvad Utskottet på anförda skäl finner vara rätta meningen. Utskottet
anser sig således höra vördsamt hemställa:
det Rikets Ständer i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t
anhålla:
alt genom utfärdande af en författning angående underhållet af
de hus, som, enligt 26 Kap. 2 § Byggninga-Balken, af socknemännen
skola Kyrkoherden färdiga antvardas, måtte förklaras:
att vården och underhållet af dessa, hus till alla dess särskilda
delar åligger Kyrkoherden, samt alt socknemiinnens skyldighet
i berörde hänseende, icke vidtager förr än husen, genom alder
och bruk, idler genom vådeld, storm, husets sättning, eller minan
tillfällighet, sorn inneha/'varén bevisligen icke kunnat förekomma,
befinnas sä bristfälliga att ny- eller ombyggnad, eller annan
hela huset, eller dess väsentligare beståndsdelar omfattande
större förbättring är af nöden.
Vid 5 § är vordet uti en af Herr Boman, A. F., inom Välloflige Borgare-ståndet
väckt motion anmärkt: alt om det än medgåfves att detta lagrum
år 1734 haft skäl för sig, vore sådant dock icke längre förhållandet. De
borgerliga näringarne, förut uteslutande tillhöriga stad, hade på den tiden varit rikligen
gynnade af skrå-privilegier saint andra dem nådigst förunnade förmåner, deribland
synnerligast borgares lösningsrätt lill hus och jord i stad. Sådant allt vore, enligt motionärens
åsigt, rälta förklaringsgrunden för tillkomsten af förberörda lagstadganden.
Men det vid 1810 års Riksdag gjorda frånträdande af omlormälde lösningsrätt samt
1846 års närings-lörfattningar hade nära nog utplånat de fördelar, borgerliga näringarne
framför andra förut åtnjutit. Billighet och rättvisa fordrade derföre nu, alt kommunala
utskylder, i den mån sådant läte sig göra, blelve proportionerligen fördelade på städernas
samtlige innevånare. Önskan att åstadkomma ett närmande härtill hade föranledt
motionären att, genom förberörde memorial, göra framställning om en sådan förändring
af åberopade lagrum, att derigenom byggandet och underhållandet af ecklesiastika
hus och boställen i stad komme att åläggas samtlige dess innevånare.
Vid pröfning af denna motion har sammansatta Utskottet, lika med motionären,
funnit att de förändrade förhållanden, som i afseende å stadsinnevånares utvidgade
rättigheter i kommunen tid efter annan inträdt, alltifrån den tid, då sladsmenighet nästan
uteslutande var borgerskap, hvarmed de som ville idka näring eller besitta fastighet i
stad borde vara förenade, äfven påkalla förändring i fördelningen af de kommunala
utskylderna. Men då, i fråga om byggandet och underhållandet af ecklesiastika hus
och boställen i stad, denna skyldighet svårligen lärer kunna utsträckas till stadens samtlige
innevånare, helst byggnads-skyldigheten dä skulle komma alt vidlåda jemväl tjenstefolk
och andra dylika personer, hvilkas vistande i staden är mera tillfälligt, kan
sammansatta Utskottet
icke tillstyrka bifall lill hvad motionären härutinnan föreslagit.
8 Sammansatta Lag- samt Allm. Besvärs- o. Ekon.-UIskottets Betänkande N;o £6.
Dock som, på sätt nyss är vordet anljdt, vid sidan af de stadsinnevånare, sorn
”ther hus eller grund ega eller ther borgerlig näring idka,” småningom uppstått andra
samhällsklasser, hvilka, dels i följd deraf, att de idka industri och fabriksnäring, som,
ehuru med borgerliga yrken fullt jetnförliga, dock icke blifvit dit hänförde, dels såsom
Statens embets- och tjenstemän eller annorledes blifvit tillerkände rättighet att deltaga
i öfverläggningar och beslut rörande flere sladskommunens angelägenheter, synnerligast
de kyrkliga, tvekar sammansatta Utskottet icke alt vördsamt föreslå,
det (fikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit
anhålla om utfärdande af en författning, hvarigenom, med ändring
af hvad '26 Kap. 3 § Byggninga-Balken innehåller angående dem,
som i stad skola hus och gård för Prest hygga och förbättra,
måtte stadgas:
att alla som å socknestämma rösträtt ega siola i sadan byggnads-
och underhållsskyldighet deltaga.
Vid 4 § är anmärkt och frnmsläldt:
Af Nils Andersson från Christianstads län, med hvilken Måns Persson från
Malmöhus län sig förenat, att denna § målte erhålla följande förändrade lydelse:
"Tingsbyggnad skall hvarje härad bygga efter förmedlade hemmantalet, å vanlig
tingsstad, eller ther Konungens Befallningshafvande pröfvar lägligast, sedan Rätten deröfver
hörd är. Den skall vara till det minsta en stufva så stor som tarfvas för Rättens
sammanträden och två kamrar; samt vare häradet skyldigt att den byggning underhålla.
Vid hvart tingsställe skall ock ett fängelse vara, der missgerningsman få i för
var
hällas.
Särskilda härader må dock, efter hvad Kongl. Maj-.l forordnar, hafva gemensam
tingstad och gemensamt häkte. För denna byggnads- och underhållsskyldighet må ingen
i hemmantal satt jord vara befriad, med undantag af Preste- och Klockare-bohl samt
lotshemman ; och skall Kronan deltaga i fängelse-byggnaden, dä denna tillika begagnas
för fångar, som transporteras emellan länen."
Af Anders Persson från Östergöthland, att detta lagrum mätte komma att lyda
som följer:
"Tingsbyggning skall hvart härad bygga efter oförmedlade hemmantalet å vanlig
tingsstad — — — i förvar hällas”; samt att, om häradsfängelse begagnas för transportfångar,
bör Kronan deltaga med häradet i dess byggande.
Af Josef Holm från Jönköpings län :
att sätes- och ladugårdar samt afhyste rå- och rörshemman måtte åläggas deltaga
i tingshus- och häradsfängelsebyggnad.
Enligt ett, Nils Anderssons motion bilagdt diskussions-protokol! i Hedervärda
Bonde-ståndet den 5 November 1856, hafva åtskillige ledamöter och deribland Ola
Månsson från Skåne samt Anders Medin från Kronobergs län jemväl i samma motion
instämt, med tillägg likväl:
af Ola Månsson:
”att innehafvare af Prest- och Klockare-bohl, såsom likaledes egande tillträde
lill ifrågavarande byggnader, jemväl matte till(örbindas att till deras uppförande och
underhäll bidraga efter enahanda grund, som för öfrige egare eller innehafvare af
hemman är eller kan blifva bestämd”,
samt med förbehåll af Anders Medin, som sjelf vore säteri-egare, att motionen vunne
det af Ola Månsson deri gjorda tillägg.
Detta har sammansatta Utskottet i öfvervägande tagit; men dels med tillämpning
af de »köl, hvilka i detta Betänkande redan blifvit andragne för tillstyrkte afslag
å fram
-
Sammansatta Lag- samt Allm. Besvärs- o. Ekon.-Ulskottels Betänkande N:o 26. 9
å, framställningar i afseende å åläggande för innehafvare af Pastors-bosläller äfvensom
för sätes- och ladugårdar samt rå- och rörs-hemman alt deltaga i kyrko- och prestgårdsbyggnader,
dels ock enär något skäl icke blifvit anfördt till stöd för yrkandet att
tingshusbyggnad, som nu utgöres efter förmedlade mantalet, bör verkställas efter oförmedlade
mantalet, kan Utskottet icke annat, än nu äfven vördsamt hemställa,
att hvad motionärerna till ändring af 4 § i dessa delar andragit
icke må godkännas.
Enligt Kongl. Brefvet till Kammar-kollegium och Stats-kontoret den 30 Januari
1822 är redan vordet stadgadt, att ehuru fängelset vid tingsställen, enligt förevarande
[mragraf, böra af häradsboarne byggas, skall dock Kronan i kostnaden dervid med
läradsboarne deltaga, då sådan byggnad tillika begagnas för fångar, som transporteras
emellan länen och städerna; och torde hvad motionärerne äfven i denna del fram
ställt
således
icke påkalla någon Rikets Ständers åtgärd.
Slutligen har vid 5 § Josef Smedberg yrkat, att förklaras måtte, att uti de
församlingar, hvarest konventioner om Kvrkoherdarnes lönevilkor blifvit sålunda uppgjorda
och vederbörligen fastställda, alt Kyrkoherden icke åtnjuter så kallad skaft-tionde,
församlingarne skola vara befriade från tionde-ladas byggande och underhållande.
1 anledning häraf får Utskottet upplysa, att Kongl. Cirkulär-Brefvet den 11
Februari 1824 innehåller, att som förhållandet med de så kallade tionde-lador befinnes
vara olika efter olika orter, bör, vid derefter skeende överenskommelser om Presträttigheternas
utgörande, frågan om lorsamlingarnes skyldighet att bygga och underhålla
dylik lada under den af konventionen bestämda tid, äfvensom frågan om rättigheten
att samma lada använda, såsom en särskild punkt i öfverenskommelse!! intagas,
för alt sedermera, jemte de öfriga, till Kongl. Majlis pröfning och fastställelse öfverlemnas.
Vlid detta förhållande hemställer Utskottet alt Josef Smedbergs ofvanberörde
framställning
icke må till någon Rikets Slunde/'s åtgärd föranleda.
Stockholm den 2 Juli 1857.
Reservationer:
l.o af Herr Biskopen Annerstedt, som yttrade': "Emot Höglo (lige sammansatta
Utskottets beslut i afseende på 2 § i 24 Kap. Byggniuga-Balken får jag anmäla min
reservation i
I sitt nådiga svar uppå Rikets Högloflige Ständers vid förra Riksdagen allåtna
underdåniga skrifvelse, angående lörändnng af samma § har Kongl. Maj.t lunnit, att
den föreslagna specifikationen skulle sannolikt föranleda flera stridigheter än sorn uppkommit
af §:s närvarande lydelse, och förthy icke funnit skäl att i nåder stadfästa
den yrkade förändringen. Och alldenstund sammansatta Utskottets nu antagna föiändring
af nämnde §, i fall den vunne bekräftelse, ofelbart skulle gifva anledning till
mångå olika tydningar och deraf uppkommande tvister, har jag ej kunnat biträda densamma.
Här är föreslaget, alt när å prestegård ett hus helt och hållet eller till dess
väsentligare delar förfaller, då skola socknemännen detsamma bygga och bättra. Men
Bih. lill R. St. Prot. 1S56 & 1857, 7 Sami. 2 Afd. 7 Hä/l. 2
10 Sammansatta Lag- samt Allm. Besvärs- o. Ehon.-lJtskottets Betänkande N:o 26.
det lärer val vara tydligt, alt, om Prosten underhåller huset i det fullkomliga skick,
som åsjftas, detsamma då aldrig lärer kunna förfalla hvarken helt och hållet eller till
dess väsentliga delar.
Om således afsigten med beslutet icke är att helt och hållet öfverflytta byggnadsskyldigheten
på Pastor och just förorsaka, hvad som bordt lörekommas, missnöje
och tvister, så (inner jag den föreslagna ordalydelsen i ofvannämnde § oantaglig, och
yrkar alltså afslag å Utskottets Betänkande i denna del.”
Häruti inslämde Herr Doktor Nordlander och Herr Kontrakts-Prosten Sundgren.
2:o af Herr D om prosten Bring.
3:o af Peter Jänsson från Jönköpings län, som anförde:
“Emot Utskottets beslut, hvarigenom bifall alslyrkts till de motioner, som blifvit
väckta i det syfte att alla hemman å landet skola i prestegårds- och tingshus-byggnad
deltaga, får jag härmed anmäla min reservation.
Hvad Utskottet yttrat såsom stöd för bibehållandet af sätes-och ladugårdars-samt
rå- och rörs-hemmans frihet från byggnads-skyldighel i nämnde hänseenden kan jag
ej tillerkänna någon giltighet.
Friheter och förmåner, de må röra ting eller personer, kunna nemligen upplåtas,
dels på evärdelig tid och således aldrig rubbas, dels på en viss bestämd tid,
efter hvars förlopp de rätteligen upphöra, dels ock på en obestämd tid, i hvilket fall
högsta makten synes hafva förbehållit sig den rätt alt efter behag och godtfinnande
indraga dem, ehuru denna makt kan derjemte hafva särskildt försäkrat den privilegierade,
alt icke utan sitt eget begifvande hufva dessa friheter förlustig. Men en sådan
försäkran finnes icke vara gifven för sätes- och ladugårdars samt rå- och rörs-hemmans
ifrågavarande friheter.
Friheter och förmåner beviljas vidare af olika anledningar, dels i grund af någon
en gång för aila gjord prestation, i förhållande till hvilken då vanligen bestämmes
icke blott friheternas beskaffenhet, utan ock huru länge de må tillgodonjutas, dels ock
emot vissa • årligt utgående prestationer, och åtnjutas då så länge desse prestationer
utgå, dels ändlligen af blotta gunst och nåd, i hvilka fall de ulan tvifvel upphöra när
gunsten och nåden tryta. Sätes- och ladugårdars samt rå- och rörs-hemmans förberörde
friheter anser jag vara i alla hänseenden att hänföra under sistnämnde predikament.
Om någon rätt till denna frihet kan derföre icke, enligt mitt begrepp, vara
fråga. Ty icke lärer rättvisans och billighetens lag förmå, att en ynnest, som i fordna
dagar blifvit lemnad, måhända efter dåvarande behof, måhända ock uppå mindre välbetänkta
grunder, bör beständigt fortfara derföre, att den en gång bliivit förunnad.
Vill man emellertid under egande-rättens helgd skydda sätes- och ladugårdars samt råoch
rörs-hemmans friheter, så bör, på enahanda grund, hvar och en förmån, som i
stöd af lag och författningar tillkommit den enskilde, njuta samma skydd och försvar
såsom välfången egendom. Följden skulle då häraf blifva den för framtiden ganska
märkliga, att ekonomiska författningar i allmänhet skulle aldrig kunna undergå minsta
rubbning, emedan denna rubbning säkerligen innebär för någon enskild en förlust, om
än för flera tusende en vinning.
Deremot är det visserligen sanni, alt en förlust skulle genom den föreslagna
förändringen drabba egare af sätes- och ladugårdar samt rå- och rörs-hemman. Och
detta är i sig sjelf det enda försvar, som för berörde frihets fortfarande kan förebrin^
gas; men köpare och säljare hade icke bordt i sina beräkningar upplaga förmåner, på
hvilkas ständighet de aldrig erhållit fasta och försäkran.
Sammansatta Lag- samt Allm. Besvärs- o. Ekon.-Vtskottets Betänkande N:o 26. 11
Den största billighet' kräfver äfven alt dessa hemman förhjelpa de öfrige att
fullgöra en byggnadsskyldighet, som, i anseende till lidens stegrade pretentioner, väl
kan anses vara fördubblad, emot hvad den för ett halft sekel tillhaka var. Både prestgård
och_ tingshus byggas och underhållas nu på annat sätt än förr; och de skäl, som
möjligtvis legat till grund för den öfverklagade befrielsen för sätes- och ladugårdar
samt rå- och rörs-hemman, hafva jemväl försvunnit. Det synes nemligen vara påtagligt,
att dessa skäl varit, att frälsemän, hvilka före 1810 uteslutande kunde besitta dylika
egendomar, icke hade något egentligt behof, hvarken af prestgård, enär de alltid
hade egne huspredikanter, eller af tingshus, enär frälsemannen lyder under Hof-rälts
men hans landtbonde!’ lydde under hans egen domvärjo. Sedan efter 1810 hvarje
Svensk man är berättigad att besitta jord af hvad natur som helst, har ju i thy läll
helt och hållet förändrade förhållanden inträdt, och dessa förändrade förhållanden
hafva redan åstadkommit och, på grund af både rättvisa och billighet, fordra oafvisligen
en än vidare förändrad lagstiftning i (lere riktningar, men synnerligast i nu förevarande
fall.
Hvad åter beträffar den ifrågasatte skyldigheten för innehafvare af Pastorsboställen
att i meranämnde byggnadsskyldighet deltaga, så kan jag icke heller godkänna
den slutsats Utskottet dragit af sitt ordande derom att befrielse från sådan skyldighet
säkerligen blifvit beräknad bland presterskapets löneförmåner. Om än sådan befrielse
för sig haft något sken af riktighet, i fråga om de sju linja husen, så inträffar dock
icke detsamma vid tingshusbyggnad. Fridens och försonlighetens predikant presumerades
aldrig skola komma inför rätta med sin trätobroder; derföre borde han rättvisligen
äfven befrias från skyldighet alt deltaga uti tingshusbyggnad. Men liderna hafva
förändrats och säkerligen har det Högvördiga Ståndet icke undgått inflytelsen häraf;
och tingshusbyggnaden är numera lika nödvändig för dem som för häradets öfrige innevånare.
Men är nu så, och detta lärer väl icke någon på allvar kunna bestrida, så
bör innehafvare af Paslors-boslälle rättvisligen kunna åläggas att deltaga i tingshusbyggnad.
Att Presterskapets inkomster blifvit betydligt förbättrade, så att man med säkerhet
kan antaga alt de fleste pastorater skulle gifva riklig bergning åt innnehafvaren,
äfven om han icke hade boställe, är allmänt kändt. Således har älven här liden förändrat
förhållanderne. Då åkerbruket låg i sin linda var det naturligt att preslerska
Eets
i tionde utgående löneförmåner voro små, och rätt väl kunde det då vara af beofvet
påkalladt att Paslorerne befriades från skyldigheten alt bygga de sju laga husen.
Om sådant fortfarande är rättvisa, öfverlemna*- jag till det Högvördiga Ståndet att uttala.
Men Utskottet hade i min tanke af de utaf Utskottet åberopade skäl för afslag
å motionen om Pastors-boställens byggnadsskyldighet bordt blifva ledt åtminstone till
det slut, att endast nuvarande innehafvare skulle få njuta befrielse frän byggnadsskyldigheten
lill godo.
Men på de af mig anförde skäl och med anledning af de i ämnet väckta motioner
yrkar jag:
att sätes- och ladugårdar, samt rå- och rörs-hemman äfvensom
Paslors-boslällen samt all annan skattlagd, men nu befriad egen
dom,
skall efter enahanda grunder som för den nu byggnadsskyldige
egendomen äro stadgade, deltaga i prestgårds- och tingshusbyggnad.
Härmed förenade sig Erik Ersson från Gefleborgs län och Per Erik Andersson
från Westmanlands län ;
4:o af Mognus Månsson från Östergöthlands län.
STOCKHOLM, tryckt hos Isaac Marcus, 1857.
Sammansatta Lag- samt Allm. Besa.- och Ekon.-Ulsk. Bet. N:o 27. 1
N:o 27.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 9 Juli 1857, kl. 2 e. m.
ii,, » 3 : «u fiiji
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändrad
lagstiftning rörande hemmansklyfning och jordafsöndring.
I detta ämne hafva inom Riks-Stånden motioner blifvit väckte:
a) hos Höglofiga Bidderskapet och Adeln:
1) af Herr Friherre Alströmer, Jonas.
b) hos Vällofliga Borgare-Ståndet:
2) af Herr Thomée, J.; och har, enligt protokolls-utdrag den 6 December
I85fi, vid motionens remitterande, densamma blifvit understödd af Herrar Lallerstedt,
Hasselrot, Ekholm, Björck, Falhem, Rudling, Danielsson, Wahlström och Gahn.
c) hos Hedervärda Bonde-Slåndet:
3) af Anders Pehrsson från Örebro län;
4) af Anders Eriksson från Elfsborgs län, med hvilken L. G. Andersson, P.
Eriksson och Anders Jönsson från samma län samt 0. Olsson från Wermlands län
sig förenat;
5) af J. Lekberg från Örebro län, med hvilken A. P. Andersson från Östergöthlands
län samt Johannes Linder från Skaraborgs län instämt;
6) af Nils Svensson från Christianstads län;
7) af Gustaf Bjerkander från Skaraborgs län;
8) af Gustaf Glad från Westerbottens län;
9) af Olof Olsson från Ohlsäterstorp af Wermlands län;
10) af Måns Pehrsson från Malmöhus län;
1.1) af P. Sahlström från Stockholms län;
Bih. till R. St. Brot. 1856 (f 1857. 7 Sami. 2 Afd. 8 Häft. 1
2 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27.
12) af Anders Gudmundsson från Hallands län, med hvilken David Andersson
och Anders Nilsson från samma län sig förenal;
13) af J. P. Wallmark från Westerbottens län;
14) af Carl Tholsson från Skaraborgs län;
15) af J. P. Andersson från Elfsborgs län;
16) af Bengt Nilsson från Kronobergs län;
17) af Per Östman irån Wester-Norrlands län;
18) af Erik Ersson från Gefleborgs län;
19) af E. J. Rudberg från Kalmar län;
20) af A. P. Andersson från Östergöthlands län;
21) af Johannes Linder från Skaraborgs län;
22) af Nils Andersson från Wermlands län, med hvilken Olof Olsson från
samma län instämt;
25) af Lars Olsson från Stora Kopparbergs län, med hvilken Sven Ersson
från samma län sig-förenat; samt
24) af Olof Larsson från Gefleborgs län.
Dessa motioner, hvilka, med stöd af 45 § Riksdags-ordningen, blifvit pröfvade
af sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, afse
ändringar, tillägg eller upphäfvande af den, med undantag endast för Stora Kopparbergs
län, gällande lagstiftning om hemmansklyfning och jordafsöndring; och har af
motionärerne blifvit framstäldt
I afseende å hemmansklyfning:
Af Herr Friherre Alströmer, Anders Persson, Anders Eriksson, J. Lekberg, Nils
Svensson, Gustaf Glad och G. Bjerkander: ”att förbudet emot hemmansklyfning till
huru litet mantal som helst må upphäfvas.”
Af Olof Olsson från Ohbäterstorp: ”att 182 7 års författning må omarbetas
i så liberal anda, att hvar och en, som med full eganderätt besitter egendom, må
ega att derifrån afsöndra huru liten hemmansdel som helst.”
Af P. Sahlström: ”att Kongl. Förordningen den 13 Juli 1853 måtte upphäfvas
samt förhållandet härutinnan regleras efter grundsatsen af fri egande- och besittningsrätt,
samt de sundare åsigler i ämnet, som under sednare tider gjort sig
gällande.”
Af Herr Thomée, Bengt Nilsson, J. P. Wallmark och Anders Eriksson: ”alt,
med upphäfvande af Kongl. Förordningen den 15 Juli 1855 samt Kongl. Förklarin
-
Sammansatta Lag- samt Allm. Best.- och Ekon.-Utsh. Bet. N:o 27. 3
gen den 20 Juni 1855, de förut gällande författningar i ämnet skola efterlefvas;
med tillägg dels af Wallmark, att, derest detta yrkande icke bifalles, ”lagfart och
inteckning samt öfverlåtelse af åborätt må inom Westerbottens län obehindradt och
utan undersökning om obesutenhet få beviljas å 1/16 mantal och derunder;” dels
af Anders Eriksson, att 1827 års Förordning måtte erhålla den ändring: ”att sådana
lotter må få köpas och behållas med åsatt hemmantal, som äro medgifna i
1827 års Afsöndrings-förordning att från hemman på viss tid eller för alltid afsöndra;”
dock att ”i anseende till svårighet för skattskrilnings- och uppbördsverken,
någon gräns för hemmanets brutna lal stadgas.”
Af Mäns Persson och Anders Eriksson: ”att styckning af hemman må tillåtas
till åtminstone fyra tunnland odelbar jord; hvarpå, med utsatt hemmantal, fasta
skulle beviljas med samma rätt, som för större gårdköp.”
Af Anders Gudmundsson, som inkommit med fullständigt förslag till förändrad
redaktion af 1827 års Kongl. Förordning, enligt hvilket förslag 2 § 1 kap. skulle
erhålla följande lydelse:
”Besuten kallas den åbo, som af sin hemmansdels afkastning i vanliga år
kan påräkna bergning och jemväl utgöra de med hemmansdelen förenade utskylder.”
”Så skall fordras till besutenhet, under benämning af hemman, i skogsmark
och afrösningsjord minst iO tunnland odelbar jord; men då jorden är odlad samt
utlagd i åker och äng, skall der ej afseende göras på egovidd, utan allenast uppå, att
till hemmansdelen finnes så goda egor deraf och betesmark, att ett hushåll af minst
tre arbetsföra personer må kunna af egornas behållna afkastning underhållas samt
en häst eller två dragare vinter- och sommarfödas.”
Af Carl Tholsson från Skaraborgs län, hvilken jemväl till förändrad redaktion
af 182 7 års Förordning afgifvit fullständigt förslag, hvaraf i och 2 §§ här antecknas:
§ 1. ”Frälse-, skatte- och krono-skatte-hemman, krono- och skatte-rusthåll
samt de krono- eller andra publika hemman, som under stadgad åborätt äro upplåtna,
få klyfvas till hvad hemmantal, som helst, allenast en åbo å den utklufne
delen är besuten.”
2 §. ”Besuten kallas den åbo, som af sin hemmansdels afkastning i vanliga
år kan påräkna bergning och jemväl utgöra de med hemmansdelen förenade
utskylder : och således erfordras till besutenhet under benämning af hemman, att till
hemmanet finnas så goda egor af åker, äng och betesmark, att, med begagnande af
tillgängliga odlings-lägenheter, ett hushåll af minst tre arbetsföra personer må kunna
af egornas behållna afkastning underhållas; börande ängen och betesmarken vara af
den vidd och godhet, att en häst eller ett par dragoxar och två ä tre kor deraf
kunna vinter- och sommarfödas, allt efter hvarje orts särskilda beskaffenhet.”
”1 skogsmark och afrösningsjord skall erfordras endast så mycken odelbar
mark, att densamma utgör minst 10 tunnland.”
4 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Vtsk. Bet. N:o 27.
I afseende å jordafsöndring:
Af Heir Friherre Alströmer, J., Herr Thomée, Anders Eriksson och Anders
Persson: ”att obegränsad frihet måtte medgifvas att från hemman på viss tid elier för
alltid afsöndra huru stor eller liten jord-areal, som helst.”
Af Nils Svensson, G. Bjerkander och Gustaf Glad: ”att det må tillåtas egare
af hemman att på viss tid upplåta brukningsrätt till större eller mindre jordrymd
åt andra personer.”
Af Lekberg: ”att derest någon af sina föräldrar, i stället för arfslott, eller
tjenstehjön af sin husbonde för trogen tjenst, på lifstid erhållit ett stycke jord, utan
derå utsatt mantal, bör han eller hon dervid bibehållas.”
Af P. Sahlström: ”att afsöndringar från hemman må ske till huru liten del
som helst, dock endast på viss tid, högst 50 år, efter hvilken tid de böra emot
skälig lösen återgå till hemmansdelen; att odalåker och äng icke få afsöndras; att
vid öfverlåtelse till annor man,^lägenheten får bördas af skatte-egaren; och att årlig
afgäld skall för afsöndrad lägenhet erläggas.”
Af Mäns Persson: ”att egare af minst 1/8—dels mantal och derutöfver må
berättigas att försälja åtminstone ett tunnland odelbar jord, vare sig helt eller i
mindre delar till arf och eget.”
Af Erik Ersson: ”att 2 kap. 5 § sista mom. i 1827 års Författning måtte
erhålla följande förändrade lydelse: ”Lägenhet skall till areal, innehåll och läge
noga bestämmas, helst bestå af ett, högst två, så vidt möjligt är formliga samt
från hemmanets egen åbyggnad skiljdä, lotter eller skiften; och må icke mer
än ett tunnland odalåker eller äng dertill användas.”
Af Pehr Östman: ”att lägenhet, som från hemman afsöndras, efter hvad i
1 § tillåtet är, skall, i Gefleborgs, Wester- och Norrbottens län innehålla minst
irenne samt i öfriga delar minst ett tunnland duglig jord; dock må från hemman,
beläget inom en mil från städers och köpingars staket räknadt, sådan lägenhet af
minst ett fjerdedels tunnland under besittning på viss tid, som i i § sägs, kunna
afsöndras. Lägenhet skall till sina gränser noga bestämmas till högst tvärine formliga,
till afhågnad beqvämliga samt från hemmanets åbyggnader afskiljda lotter, men
då lägenhet består af mindre vidd, än tre tunnland, i en enda egolott, och må, i
hvad fall som helst, ej ! mer än ett fjerdedels tunnland odalåker eller äng dertill
användas.1”
Af J. P. Wallmark: ”att, i fråga om jordafsöndringar till mindre delar, 182 7
års Förordning mätte lända till efterrättelse.”
i C! i •!:<> ffftihvu f;< ). ,i<A ;-| | :■ *•-
Sammansatta Lag- samt Allm. Besa.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27. 5
Af Olof Larsson: ”att 1827 års förordning matte bibehållas, endast
med den förändring för jord-afsöndringar, att den föreskrifna arealen till hälften
nedsältes.
I afseende ä sättet för bestämmande af den frän den afsöndrade lägenheten till
stam-hemmanet utgående afgift:
Enligt Nils Svensson: att jord-afsöndring må få ske: ”mot de vilkor de (kon
trahenterne)
sjelfve kunna öfverenskomma om”; i sammanhang hvarmed blifvit yr
kadt:
”att innehafvare af sådan lägenhet må få ega rätt, att få sitt kontrakt intecknadt,
utan att förut behöfva underställa detsamma någon emhets-myndighets
pröfning.
Af Lekberg: ”mot den årliga afgift till stam-hemmanet, hvilken i den emellan
kontrahenterne upprättade skriftliga öfverenskommelse stadgad varder, och
detta utan all slags föregående pröfning eller bifall af vissa dertill utsedde myndigheter”.
Af Måns Persson: ”alt afgiften skall vid köpet af kontrahenterne sjelfve, men
sedermera hvart tionde år, i Krono-ombuds närvaro, af för sådant ändamål utsedde
kommitterade eller af socken-nämnden bestämmas”.
Af Herrar ./. Thomée och Bjerkander: ”att å den afsöndrade lägenheten skall
läggas en af Konungens Befallningshafvande fastställd ränta eller afgäld att utgöras
till det hemman, hvarifrån afsöndringen skett; med yrkande särskildt af Bjerkander:
”att Kongl. Maj:t och Kronan alltid bibehålles vid rättigheten att för stats-bidragen
fä hålla sig till hemmanet i sin helhet”.
Vid föredragningen i Bonde-Ståndet af de af Anders Pehrsson, Anders Ericsson
och Lekberg väckte motioner, hafva en stor del af detta Biks-Stånds ledamöter
afgifvit dels muntliga, dels skriftliga yttranden, hufvudsakligen tillstyrkande bifall till
hvad motionärerne föreslagit.
Ofvanomförmälda ämnen hafva länge, både före och efter införandet af vårt
nya statsskick, varit föremål för lagstiftningens uppmärksamhet; också måste man
medgifva, alt stadgarnlena om jordstvckning intaga ett vigtigt rum i den ekonomiska
lagstiftningen. De verkningar, hvilka kunna af ändamålsenliga författningar derom
förväntas, hafva ett förmånligt inflytande på landets uppodling och jordbrukets förkofran,
då deremot ett misstag hos lagstiftaren inom detta område skulle kunna
medföra de vådligaste följder för samhället. Den försigtighet och omtanke, som vid
,sqqU iu [lil ni c/ ' gi ned n ano snwe. Bia i <*»« i>: hä«
6 Sammansluta Lag- samt, Allm. Besv.- och Ekon.-Utsh. Bet. N:o 27.
utfärdande af ekonomiska lagar, hvilka mägtigt ingripa uti och förändra bestående
förhållanden, äro af nöden, torde derföre i nuvarande fråga i högsta måtto påkallas.
All den fullständighet, som af Utskottet kunnat åt ämnet gifvas, synes således just från
ämnets stora vigt hafva sitt berättigande; och har Utskottet af denna anledning trott
sig höra, innan de af motionärerne, till stöd för deras framställningar, anförde skäl
till granskning upptagas, i korthet framställa uppkomsten och fortgången af den lagstiftning,
hvars större eller mindre förändrande berörde motioner afse.
Hemman hade fordom en annan bemärkelse än nu. Landets odling började
efter all sannolikhet genom ett fritt inkräktande af skogsmarken, dervid hvar och
en hade fullkomlig egande-rätt till den trakt han upprödjade. Hemman betydde då
förmodligen så mycken jord, äng och skog, som en bonde brukade och bebodde.
De ständiga stats-bidragen utgingo efter årliga skattläggningar, hvarvid i betraktande
togs hvar och ens ”ämne”, d. v. s. hvar och ens åboende hemmans storlek och
beskaffenhet. Hemmanen sattes vid dessa skattläggningar till öre och örtug, eller
till helt, halft, fjerdungs, sjettungs, åttungs och tolftungs hemman. Vid bestämmandet
af hvarje skattskyldigs andel i gengärder, och de öfriga utskylder, som ålades
jorden, afsågs hvars och ens gårdsbruk, hvarunder upptogs allt hvad bonden sjelf
kunde fika och fara, d. v. s. allt hvad han hade under eget bruk: den som bade
större gårdsbruk borde prestera mer, än den som mindre hade. Ett minimum
antogs troligen i orten för utgörande af hel gärd, och derefter mättes sedan de
mindre gårdsbruken och sattes proportionell till 1/2, 1/4 sätting; men öfver hel
sätting kunde ingen komma, huru mycket han ock brukade.
Några stadganden, som lade hinder i vägen för jordens fria styckning före1'unnos
icke i Sveriges äldsta lagar och torde icke heller varit behöfliga, enär årligen
utröntes hvad hvar och en bonde förmådde alt gifva till Kronan och det allmänna.
Dock sorn hel gärd var det högsta mått, hvartill en bonde kunde taxeras, framstod
snart obilligheten deri, att den bonde, som hade hel sätting, måste ansvara för
extra-ordinarie utskylder till lika belopp, som den, hvilken hade betydligt större
gårdsbruk. De kamerala begreppen voro denna tid så litet utbildade, att man ej
fann på annan utväg att förekomma de ojemna följderna af en sådan beskatlningsprincip,
än inskränkning i rättigheten att besitta huru mycket skattegods som helst;
och så uppkom begreppet fullsuten. Fullsuten kallades nemligen åboen på det
högsta hemmansbruk en bonde fick ega. I anledning häraf stadgades: 1) att ingen
skulle få besitta mera skatte-gods, än han möjligen kunde vara fullsuten uppå,
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27. 7
samt 2) att der något gods, ”sorn skatt cer want afga”, vore genom arf sönderskiftadt,
skulle någon af arfvingarne, som på sitt gods ej var fullsuten, detsamma
till sig lösa, på det Kronans skatt ej skulle minskas. L. L. Kg. B. XXX: 2. Placatet
af år 145.9, § 1.
Gustaf I begynte en ny period af beskattnings-väsendet genom påbjudandet
af ständiga skattläggningar, dervid den grundsats bibehölls, att hvar och
en skulle draga skatt i förhållande till vidden och värdet af sina egor, och så
väl genom de under denna Konung började ständiga skattläggningar, som genom
jord-naturens sedermera blifna oföränderlighet, hafva andra grunder tillkommit
för förbuden emot afsöndring, hvarmed i början endast afsågs att jord
af ringare natur icke skulle till Kronans skada komma under jord af förmånligare
natur. Sedan nemligen under Konung Gustaf II Adolf en allmän jorde-bok blifvit
upprättad, der hemmanen till deras natur, hemmantal och ständiga ränta blefvo
upptagne och beskrifne, var det nödvändigt att tillse, det hemmanen icke genom
afsöndringar så försvagades, att Staten lede minskning i denna ständiga ränta, och
derföre, samt på det att det under Carl XI till stånd komna indelnings-verket skulle
förblifva orubbadt, beter det i Kongl. Plakatet den 2 Maj 1675: ”att bemälte Wära
skattskyldige undersåtare, som hemligen som uppenbarligen förpanta, leija, byta och
sälja från deras hemman till Ridderskapet och Adeln, Prester, Befallningsmän, Borgare
och Bönder, både åker, bagar, holmar, öijer, skogzmarker och ängjor, hvaraf
nödvändig måste följa att hvarken de skattskyldige, af thesse förlamade hemman,
som änthå behåller för sig fulla skatten, uttagorna mackta i längden att gjöra, och
then afgift sorn the böra betala, jemväl ock the som för slika hemman rusta förmå
praestera, som sig bör, theras rustning, och fast Ilie tliet i fredeliga tider någorlunda
åstadkomma äro the likväl kraftlöse i krigztider, sedan the en och annan munlering
mista, så att sådane i jord förminskade hemman therigenom komma af sig, Oss
och Cronan till märklig otjenst och skada. Wij håfve alttherföre, til at vidare förekomma
slikt olagligt föröfvande, af Kongl. Macht och Myndighet här med velat
stadga, och allvarligen förbjuda, Hiet ingen härefter må understå sig, til at antingen
genom kjöp, byte, pant, lego eller hvarjehanda förlikning och contract afhända och
abalienera ifrån skatte-hemman någon åker, äng, holmar, skog eller mark, jemväl
fiske-vatln, eller hvad namn Hiet eljest hafva kan, vid straff till gjörandes, sorn lagen
i 30 cap. Kongl. B. förmähler. — — — — — — — — — —
Och, ehuruväl Wij hade haft fog att ställa en delli, af Wäre Domhafvande för ögonen,
thet the hafwa emot ordningar och laga stadgar, meddelat fasta på slike ägor
och therigenom gifwit tillfälle till sådane irringar, så wilje Wij likväl allenast för
tlienne gången hafva them åtvarnade, och härmed alfvarligen befalte, att the härefter
sådane begärte uppbud förkaste, protesterandes ther emot på Wåre vägnar efter
8 Sammansatta, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27.
sorn Wij härmed ock alla sådana uppbud och lasta, förklare för olagliga och af intet
värde.” Detta förbud upprepades och bibehölls i Kongl. Plakatet den 16 Juli 1677.
Enligt Kongl. Resolution den 12 Mårs 1682 tillämpades dessa förbud ej lill
bergslags-orterna, och af en den 14 Augusti 1690 till Åbo Hof-rätt aflåten förklariiig
uti vissa mål öfver Plakatet om skattskyldig jords delning och förminskande
synes äfven, att denna stränghet måst éftergifvas i allmänhet, när det befanns, att
de afsöndrade lägenheterna voro mera omistliga för det hemman, som slagit dem
under sig, än för den förra bolbvn.
Dessa föreskrifter sammanfattades slutligen i allmänna lagens stadgande i
4 kapitlet 9 § Jorda-Balken: ”Ej må then, som å skattskyldig jord sitter, genom
kjöp, skifte eller å annat sätt något söndra och minska af thet, som thertill med
rätta hörer: gjor thet någor, vare ogildt”.
Den i delta lagrum förbudna afsöndring är, i likhet med den i den äldre
åberopade lagstiftningen omtalade, sådan ”sorn icke länder botbyn till styrka'\ Sednare
Kongl. Resolutioner den 18 Augusti 1752, § 2, och den 29 Mars 1756 samt
Kongl. Brefvet den 18 Februari 1757 hafva ånyo upplifvat de äldre författningar,
som innefatta allmänt och ovilkorligt förbud emot all jord-afsöndring från skattskyldig!
hemman; och särskildt är vordet förklaradt, uti 51 § af Kongl. Resolution på
Allmogens besvär den 9 December 1766, alt 1677 års plakat jemväl skulle sträcka
sig till abafienation af fisken, då hemmanen derföre äro skattlagde, samt genom
Kongl. Bergs-kollegii Kungörelse den 28 Febrnari 1822, att jord-, hytte-, skogsoch
grufve-delar icke få från Ijerde-parts egendomar i Nya Kopparbergs bergslag
afsondras.
Då likväl den så naturliga kärleken till fädernehemmet gjorde, att en bondes
söner icke gerna skilde sig derifrån, utan hellre nedsatte sig på en aldrig sä
liten del deraf och man ur kamerala skäl fruktade en allt för utsträckt hemmansklyfning;
så blef en modifikation i det gamla absoluta förbudet mot skattskyldig
jords minskning nödvändig, och detta föranledde tillåtelsen att, under vissa förhållanden,
få afsöndra jord från skatte- och krono-hemman. Kongl. Förordningen den
18 Februari 1767 stadgar, bland annat, ”att om ett hemman i ari' tillfaller flera
barn, så att hvar och en ej kan vara lagligen besuten på sin del och hemmanet
till beskaffenheten är sådant, alt det kan tåla anläggandet af torp å utegorna, då
må den som ärft sådan mindre del, få upptaga och odla åt sig en torp-lägenhet,
likväl med vilkor, som lända botbyn till styrka. Omtanken att befordra lolk-ökningen,
samt att uppmuntra till odlingar, föranledde de ytterligare stadganden härutinnan,
som förekomma i Kongl. Förordningen om enskiften i Skåne den 31 Märs 1803,
§ 13, och i Skaraborgs län den 25 Juli 1804, § 17, hvilka stadganden jemväl
intogos i 1807 års Allmänna Enskiftes-stadga, likasom i Enskiftes-förordningen den
24 Juli
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ulsk. Bet. N:o 27. 9
24 Juli 1812 för Skåne och Skaraborgs län, och innehöllo desse, att, oin en hemtnans-egare,
som enskiftes-delning och utbrytning erhållit, skulle linna förmånligt
att af sin tilldelade ouppodlade jordrymd aflåta till och med tionde-delen af hela
sin egolott till främmande personer att bebygga, uppodla och med full egande-rätt
besitta, skulle han dertill ega rättighet, dock alt ingen lägenhet linge göras mindre
än 4 tunnland, samt att derå skulle läggas en årlig afgäld i spanmål, som i jemförelse
lill hemmanets hela egorymd och godhet derå belöpte, så att stam-hemmanet
icke sattes ur stånd att ränta och andra derå liggande skyldigheter fullgöra; att
Kongl. Maj:ts Nådiga tillstånd till så beskaffade afsöndringar från krono-hemman eller
boställen erfordrades; samt alt, om egaren lill enskiftadt hemman, med mer än
vanlig egorymd, ville göra större afsöndring än en tiondedel, borde sådant, efter
anmälan hos Konungens Befallningshafvande, hemställas Kongl. Kammar-kollegium
och af dess förordnande bero.
Från säteri, rå- och rörs- samt insockne, frälse-hemman kunde afsöndringar
af mer eller mindre jord, för alltid eller viss tid, oanmärkt få ske, emedan nämnde
slags hemman icke räknades till skattskyldig jord.
Då den yngre lagstiftningen om jord-afsöndringar står i närmare samband
med den hemmans-klyfningen rörande, torde, för vinnande al en redigare öfversigt
af ämnet i sin helhet, nu höra redogöras för huru hemmans-klvfnings-frågan så
småningom uppstått ur och utbildat sig från de äldre förbuden emot skattskyldig
jords minskning, hvilka förhud alsågo egentliga jord-afsöndringar.
Enär med hemmans-klvfning egentligen förstås: ett hemmans och dess skatts
fördelning i lika förhållande emellan jlera egare, följer ock deraf, alt egentliga förbud
emot hemmans-klyliiingar förekomma vid den tid, då hemmanen hlilvit till deras
natur, ständiga ränta och mantal, uppförde i jorde-böckerna. Ty vilkoren för en
hemmans-klvfning är, att hvarje åbo erhåller proportionel andel i alla till ett hem
man
hörande egor af åker, äng, skog, muhlbete och fiske, äfvensom af särskilda
förmåner, såsom af qvarn, kalkstensbrott, o. s. v. Allmänna, från jorden utgående
ständiga utskylder utgöras af hvarje frånklnfven egodel, i förhållande till dess storlek
af det hela, så att genom klyfningen någon tillökning eller minskning deri ej
uppkommer.
1 stadgan den 15 April 1541 påbjöds väl' ”att ej någon, som ej egde 1./4-  del i ett hemman, skulle understå sig begära bruka och beho detsamma, utan skulle
han af den, som egde största delen i hemmanet, låta sig efter mätismanna ordom
utlösas”; men sådant skedde, såsom ock uttryckligen säges i ”Placatet till alla landsändar
om allmogens fattigdom item om heminans-klyfning etc. Stockholm den 19
April 1555”, för att förmå allmogen att hreda sig ut på kronans skogar och allmänningar.
Bih. till R. St. Brot. 1856 $ 1857. 7 Sami. 2 Afd. 8 Iläft. 2
10 Sammansatta Lag- sami Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27.
Kongl. Förordningen den 10 Juni 1684, sorn äfven upprepar 1541 års ofvananförda
påbud, det ingen, sorn icke egde åtminstone en fjerdedel uti ett skattehemman,
skulle understå sig att begära bruka och bebo detsamma, angifver dessutom två skäl,
hvarför hemmansklvfningar i allt för små delar blifvit lid efter annan förbudne;
nemligen först, att hemmanen skulle förderfvas och förlamas derigenom, att egorna
ofta skiftas och stympas, och sedan, alt Kronans uppbördsman och andra, som skulle
uppbära räntor af gården, derigenom hindrades att bålla sig till en man, utan i stället
måste söka hvar och en för den lilla del lian besutte. I Landshöfdinge-instruktionen
den 28 Januari 1687, § 57, förekommer ännu en annan orsak till
hemmans-klyfningens inskränkande på skattehemman, nemligen den brist, som var
på åboer till krono- och frälse-hemmans häldande, hvarföre Landshöfdingarne skulle
tillse, att ej flera åboer fingo intränga sig på skattehemman, än hvartill Kongl. Plakatet
den '10 Juni 1684 gaf anledning, ”efter det vore så för landet som för dem
nyttigare, all de hellre togo sig till bruk krono- och frälse-gårdar, hvarigenom
landet kunde blifva bättre bygdt och häfdadt, än att de för många sig på ett skattehemman
inträngde, hvarigenom hemmanet så förderfvades, som de sjelfve i armod
och fattigdom störtades.” De inskränkningar, som således blefvo gjorda i rättighet
till hemmansklyfning, egde dock ej länge bestånd, emedan genom Kongl. Brefvet den
26 Mars 1718 blef stadgadt, att så många åboer, som åstundade, kunde få besitta
ett hemman. Denna rättighet ansåg troligen allmogen menlig, emedan den påyrkade,
att den oinskränkta hemmansklyfningen måtte ändras (Resol. på Allm. Besvär den 5
Juni 1719, § 8), hvilket äfven i så måtto skedde, som all klyfning å hemman, med
undantag af de i bergslagarne belägne, blef lills vidare förbjuden (Resol. på Allm.
Besvär den 25 Maj 1720 § 5). Delta interims-förbud upphörde emellertid snart
(Kongl. Reskriptet den 14 Aug. 1721), och de gamla författningarne upplifvades åter,
så alt den, som icke egde en fjerdedel i skalte-hemman, skulle låta sig utlösas; derifrån
dock vissa i detta afseende särskildt privilegierade län undantogos.
I bergslagerne och skärgården hade vidsträcktare hemmansklyfning, nemligen
till l/8:dels eller till l/16:dels mantal, enär folket der födde sig med binäringar,
städse varit medgifven. Kongl. Resolutionen den 16 Oktober 1684, § 8, innehåller:
”att Kongl. Maj-.t linner bäst och rådligast, att uti bergslagen blifver uti det fallet efter
den ordning, som af ålder varit praktikabel och bruklig, efter som Kongl. Maj.t har
större otjenst än tjenst och landet mera skada än fördel om Plakatet (den 10 Juni
1684) skulle der få stride efterlefvas, som annorstädes.”
Af Konung Fredriks bref till Svea Holrält den 15 juli 1725 synes, att i
Stora Kopparbergs bergslag ulklyfningar skett till ”20-, 50- eller 60:delar samt
derutöfver, och uti Tuna, Säthers, Skedvi, Svärdsjö socknar och flerestädes till 20-  ocli 5 0:delar och mera, hvaraf cj annat än skogarnes utödning och brist på koltillförsel
för kopparverket tima kan.” Häradshöfdingarne hade dittills beviljat fasta
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27. 11
och uppbud å sådana små utklufna delar, men sådant skulle dem nu af Kongl Hofrätten
strängeligen förbjudas.
Provinsen Wermland bade, af ännu en annan anledning, fått tillåtelse till vidsträcktare
hemmansklyfning. Redan Carl XI tillät besutenhet på l/10:dels mantal,
och bifölls derefter, i enlighet med Rikets Ständers hemställan vid 1725 års Riksdag,
att 8 ä 10 och högst tolf åboer kunde få bebo ett helt hemman, enär denna
provins gränsade till Norrige och behöfde vara bebodd af en myckenhet folk, som
”kunna brukas vid påkommande krigstider till motvärn i landet.”
1754 års allmänna lag innehåller i afseende å hemmansklyfning icke annat
stadgande, än det, som innefattas i 12 kapitlet 7 § Ärfda-Balken, att, i händelse vid
arfskifte llere erhålla det i sätesgård eller annan jord, som icke väl kan klyfvas eller
delas, häfver den, som större delen eger, rättighet att efter laga värdering lösa den
andra ut, antingen med penningar eller jemngod ränta.
Sedermera, och hufvudsakligast för att derigenom befordra folktillökningen,
enär landet på åtskilliga ställen led brist på nödigt arbetsfolk för åkerbrukets bringande
i behörigt stånd, är genom Kongl. Förordningen den 15 Juni -1747,
Kongl. Förklaringen den 24 Januari 1751 och Kongl. Brefvet den 26 November
1765 vordet stadgadt: att skattehemman i allmänhet få klyfvas till 6, 8 eller mindre
delar, allt efter det sådant, enligt befintliga kartors föranledande och föregången
undersökning, pröfvades kunna ske med hemmanens bestånd i framtiden; att då Härads-rätts
beslut i fråga om hemmansklyfning blifvit draget under Lagmans-rätts
pröfning, borde vid dess dom blifva beroende, samt att klyfning af skatte-rusthåll
emellan köpare, säljare och arfvingar, kunde ske i fjerdedelar, utan särskild pröfning
eller tillstånd af Landshöfding och Regements-Chef, hvilket deremot erfordrades för
klyfning i mindre delar; och hafva genom Kongl. Kungörelsen den 8 Mars 1770
och Kongl. Förklaringen af samma dag ytterligare föreskrifter angående hemmansklyfningen
i allmänhet blifvit meddelade.
Särskilda stadganden om hemmansklyfning hafva ock på olika tider blifvit
utfärdade för åtskilliga orter, såsom för Elfsborgs län, jemte andra orter af lika beskaffenhet,
Kongl. Resolutionen på Allmogens Besvär den 16 Mars 1759, § 54; för
Wermlands län och Nysunda socken i Nerike, Kongl. Resolutionen den 29 November
1756, § 52; för Bohus län, Kongl. Brefvet den 22 Februari 1770 och Kongl. Resolutionen
på Allmogens Besvär den 22 Mars samma år, § 16; för Gefleborgs län,
Kongl. Brefvet den 5 Juli 1789 ; om klyfning af hytte-andelar i Wermland, Kongl.
Förordningen den 19 April 1740.
Uti Stora Kopparbergs län, der egentlig jordafsöndring icke eger rum, hafva,
jemväl sedan konung Fredriks ofvananmärkta Bref den 15 juli 1725, i afseende å
hemmansklyfningar fortfarande utbildat sig förhållanden, som icke kunna jemföras med
12 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27.
det öfriga rikets, och då sådant jemväl härom framkallat en särskild ännu gällande
lagstiftning, till ändring hvaruti motioner vid innevarande riksmöte äfven blifvit väckte,
har Utskottet trott lämpligast att i särskildt Betänkande behandla dessa motioner.
Hvad under det föregående är sagdt, rörande de i äldre tider gällande lagar
om skatte-hemmans klyfning, kan till en del äfven lämpas till krono-hemman, af hvilka
fordom ej fick göras afsöndringar, och hvarom skulle, om sådant skett, å räfste
tingen
ransakas och dömas; men med det förändrade skatlläggningssättet sträckte
sig rättigheten till klyfning äfven till dessa hemman; och har klyfning af kronohemman
i sednare tider jemväl blifvit uti författningarne tillåten.
Då klyfning åstundas, skall frågan derom underställas Landshöfdingens ombepröfvande,
hvilken föreskrift så vida blifvit utsträckt, att, "då krono-hemman, genom
åboens afgång, blifvit ledigt, bör klyfning derå i två eller fiere delar så mycket
hellre beviljas, som flere af åboens barn eller arfvingar derigenom blifva med
hemmansbruk försedde,” dock får den föreskrifna minimi-gränsen icke öfverskridas.
Innan Landshöfdingen yttrar sig, skall dock Härads-rätten insända undersökning lill
upplysning och närmare kunskaps erhållande om hemmanets besutenhet: jemför Kongl.
Förordningen den 15 Juni 1747, Kongl. Brefvet den 45 December 1779 och Kongl.
Kammar-kollegii Cirkulär den 50 Augusti 1780, Kongl. Brefvet den 5 Februari 1808
och Kongl. Kammar-kollegii derpå grundade Kungörelse den 29 Februari samma år.
Några författningar eller föreskrifter, angående sådana hemmans klyfning,
hvilka väl äro af krono-natur, men njuta säteri- och frälse—friheter, och af hvilka
hemman kronan upptager sin inkomst efter vissa anordningar, såsom kungsgårdar,
kungsladugårdar, m. fl. finnas icke, med undantag af det för kungsgårdar särskildt
gjorda stadgande, att de, vid utarrenderande, få klyfvas i lotter af ett eller två mantal
hvardera, "emedan kronans vinst, i förening med ökad befolkning och vidsträcktare
odlingsföretag, deraf torde i högre mån kunna befordras.” Kongl. Förordningen
den 5 December 1810.
Till förekommande af skadlig hemmansklyfning fick å krono-bergsmanshemman
ej någon antecknas för ny åbo, förr än densamme uppvisade Konungens
Beläliningshafvandes tillstånd dertill, och skulle ett sådant tillstånd åter icke beviljas,
förr än Bergmästaren i orten blifvit hörd. Bergs—kollegii Bref den 50 April 1775.
Rusthåll lingö,’ efter Resolutionen på Allmogens Besvär den 22 Mars 1770, klyfvas
till 1/4idel ulan särskildt tillstånd, men om klyfning derutöfver åstundades, erfordrades
Landshöfdingens tillstånd. Men rusthållen i Bohus län fingo ej klyfvas till
ringare än 1/4 mantal.
De tid efter annan iöre 1827 utkomna författningar, rörande vissa inskränkningar
i hemmansklyfningar, hafva icke afsett jord af frälse-natur, såsom frälsesäterier,
ladugårdar, rå och rörs, insockne- samt allmänna trälse- och utsocknehemman,
utan har det, vid klyfningen al sådana hemman, ankommit på egarens fria
Sammansatta Lag- samt Allm. Best.- och Ekon.-Ulsk. Bet. N:o 27. 15
vilja atl antaga så många åboar, som Iian för godt funnit. Kongl. Resolutionen den 15
Mars 1726, § 3. Vid säteriernas klyfning borde säteribyggnadens underhållande
afses, enär detta vore ett nödvändigt vilkor för säteri-friheten. Å frälse-skattehemman
har deremot, såsom vilkor för klyfningens tillåtande, erfordrats frälsemannens eller
ränte-egarens tillstånd. Kongl. Förordningen den 15 Juni 1747. Men, sedan jord
af hvad natur som helst, numera, efter medgifna jemkningar och ändringar uti
Riks-Ståndens privilegier, förmåner, rättigheter och friheter, på sätt Kongl. Kungörelsen
den 6 April 1010 innehåller, af hvarje Svensk man, till hvilken klass af medborgare
han räknas må, kan förvärfvas och besittas, samt en stor del af frälsejorden
derefter öfvergått till Bonde-ståndet och andra ofrälse personer, hafva, enär
med detta slag af jordegendomar vissa skyldigheter, allmänna besvär och prestationer,
dels förut varit, dels ännu mera i sednare tider blifvit förbundna, jemväl desse
jordegendomar blifvit förde under den nyare och ännu gällande lagstiftning, på sätt
här nedan skall vidare omförmälas.
I)e flere, dels allmänna, dels lokala författningar, sorn, sedan jordens ständiga
skattläggning försiggått, utkommit angående antingen förhud eller tillåtelse till
jordstyckning, äro, enligt hvad är vordet i korthet visadt, grundade hufvudsakligast på
följande skäl, nemligen AJ för förbuden 1) brist på nödig utkomst samt deraf följande
fattigdom och oförmåga till allmänna utskylders ordentliga utgörande; 2) oredor
vid vissa allmänna utskylders och prestationers fördelande och utgörande in natura;
3) besvärlighet för kronans uppbördsman och indelningshafvare att uträkna och
uppbära dem *); 4) i synnerhet allmänt öfverklagad och befarad skogsbrist genom elt
betydligt utvidgande af hushållens antal och deraf härflvtande behof af byggnads- och
stängsel-ämnen samt vedbrand. B) för tillåtelsen lill styckning l) naturlig billighet,
att hvar och en bör få afstå af sin eller förvärfva sig af annans egendom vissa bestämda
delar; 2) omtanka att befordra flere jordbrukande hushålls bosättning och
försörjning; 3) den vinst, som landet har deraf, alt det blifver väl uppodladt, då smärre
hemmansbruk skötas såsom sjelfständiga; 4) alt man å vissa gränsorter skulle hafva
en större befolkning till motande af rikets hender; 5) befordrandet af äktenskaps
ingående; 6) ökad inkomst för kronan genom erhållande af större belopp af personel
skatter.
*) I Undenäs och Randsbergs församlingar i Wadsbo härad och Skaraborgs
län finnas hemman klyfde ända till och med T}?, och Adelar af helt hemman.
I Upsala län finnas krono- och skattehemman af fff, T33\5?:dels mantal. Flintbergs
Lagfarenhets-Bibliothek 2 B. pag. 270 & 271. Och, enligt utdrag af 1813 års
mantalslängden för Wester-Sysslets fögderi, voro hemman inom Eda och Elgå socknar
till följande brutna tal /j bVt VoVVvn > Tfs$53CS5tTO> 3? lil TTT i T T TI M(7> sVjVlVdels
mantal.
14 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27.
Principen för hemmansklyfning blef likväl den, att den utklufna delen borde
medföra besutenhet d. v. s. vara minst en så stor hemmansdel, att man derå kunde
föda sig sjelf med hushåll samt prestera utskylder.
I fråga åter om afsöndring af jord hafva särskilda omständigheter, utom hvad
redan derom blifvit nämndt, kommit i betraktande.
I Sverige fanns nemligen under den hedniska tiden icke någon bestämd
gräns mellan särskilda näringsgrenar, utan befolkningen sysselsatte sig, så vidt den
egnade sig åt fredliga yrken, antingen med åkerbruk och dess binäringar, eller med
handel och handtverk utan någon åtskillnad. Städer eller handelsplatser funnos visserligen,
såsom bekant är, redan då till ett icke obetydligt antal, men deras innevånare
utgjorde hvarken någon egen, med särskilda rättigheter försedd menighet, ej
heller voro de de enda, sorn idkade köpenskap. Ännu mindre var handtverk på
den tiden en stadsmanna-näring, ty med tillhjelp af sina huskarlar och trälar tillverkade
bonden sjelf hvad han af hvarjehanda slöjdalster behöfde. Egentliga städer
med egen lag och egen styrelse började deremot i allmänhet här i landet först under
13:de och 14:de århundradena uppkomma, till följd af utländskt, förnämligast
Tyskt och Danskt inflytande. Men då medeltidens stadsväsende uti andra länder
merändels fritt uppblomstrade ur egna politiska förhållanden och genast utöfvade en
oemotståndlig dragningskraft på näringar och handel, så fordrades det deremot, ännu
länge efter medeltidens slut, många stränga och till och med våldsamma regeringsåtgärder
för att hos Sveriges landtliga befolkning, för hvilken dessa politiska förhållanden
voro främmande, åtminstone till en del utplåna den urgamla obenägenheten
för stadslif. För att skapa detta, sökte man tvinga handels- och handtverks-näringarne
att draga sig från landet till städerna. Gustaf I, som insåg sanningen af den
sedermera för industriens utveckling till grund liggande regien: arbetets fördelning,
begränsade skarpt genom sina stränga ekonomiska lagar, stadsmanna- och landtmannanäringarne.
Vissa gerningsmän tilläts dock landet att behålla, äfvensom Ridderskapet
och Adeln egde taga handtverkare i sitt skydd. Från dessa utgick en klass,
som, synnerligast efter klostrens indragning och de stora krigen, ökades med andra
lösa personer, hvilka ofta gåfvo landets innevånare anledning till bekymmer; synnerligast
som de ännu stränga jordstycknings-lagarne uteslöto dem från möjligheten att
blifva annat, än på sin höjd backstugusittare.
Småningom stadgade sig den åsigten, att rättigheten till upplåtelse med full
eganderätt af viss jordrymd åt särskilda personer i väsentlig mån skulle bidraga icke
allenast till afskallände af det nog allmänt inrotade, för landet högst skadliga missbruket
af inhyses- och backstugu-sittning, utan äfven hafva till följd jordbrukets förkofran
och bättre häfd. Följden af dessa åsigter visade sig, såsom förut blifvit anfördt,
i den genom enskiftes-förordningarne medgifna rättighet till afsöndring från
ett hemmans område.
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27. 15
Uti underdånig skrifvelse anmälde Rikets Ständer vid 1815 års riksdag, i
anledning af väckte frågor om ändringar i författningarne om hemmansklyfning, hos
Kongl. Maj:t nödvändigheten af sådana grunders närmare bestämmande för hemmansklyfningar,
som till befordrande af ödemarkers uppodling kunde, efter hvarje orts
beskaffenhet och öfrige lokala omständigheter, anses nödige; hvarvid i underdånighet
föreslogs, att domhafvanderne i orten niåtte höras samt deputerade från hvarje
socken tillkallas att yttranden afgifva, samt att Landshöfdingarne derefter borde med
underdånigt förslag i ämnet inkomma; äfvensom Rikets Ständer öfver hos dem då väckt
fråga om rättighet att anlägga torp å hemmanens utmarker, i underdånighet yttrade:
”att derutinnan kunde och borde förblifva vid hvad Kongl. Förordningen den 18
Februari 1767, Skogs-ordningen den 1 Augusti 1805 och flere gällande författningar
stadga, likväl så, att, till förekommande af skattskyldig jords förminskning och stamhemmanens
försvagande, härvid alltid måtte vid de tillfällen, då torpen upplåtas med
full egande- och besittningsrätt, iakttagas hvad 13 § af 1807 års Enskiftes-förordning
stadgade”.
Men å andra sidan klagades mycket öfver den, i följd af de efter 1747
och 1751 utkomne författningar, skattemannen medgifna rätt, att från bobistäder söndra
ej upptagen jord till 4 tunnland i omfång. — Klyfningar och afsöndringar skedde
nästan aldrig med iakttagande af enskiftes-förordningarnes föreskrifter. Den som
saknade förmögenhet eller begrepp om framtida fördelar af enskiftet eller annars
trodde sig vara vanlottad i planläggningen, valde den utväg, som omständigheterna
påkallade. Han sålde och tog för sin jord det mesta han kunde få; och som jorden
alltid betalte sig mest i mindre stycken, emedan till dem funnos flere köpare,
så blefvo små klyfningar af sådan orsak en följd af enskiftena.
Härtill kom äfven en annan anledning eller den, att under landtvärnstiden allmogen
klyfde hemmanen emellan sina barn, för att freda dem från krigstjenst. En
ganska stark opinion i landet uppstod emot en allt för långt utsträckt jordstyckning.
Hushålls-sällskaperna, s.ynnerligast de i Wermland och Malmöhus län, sökte i utförliga
afhandlingar visa skadligheten af de små jordbesittningarne. Embetsmyndigheterne
hördes häröfver och de fleste af dem, synnerligast Kongl. Kammar-kollegium,
föreslogo inskränkande åtgärders vidtagande.
De utlåtanden och förslag, som, i följd af ofvanåberopade underdåniga skrifvelse,
afgåfvos af Konungens Befallningshafvande och öfrige vederbörande, äro i ämnet
ganska upplysande, och anser Utskottet sig derför böra af dem meddela följande
Sammandrag:
Konungens Befallningshafvande föreslår, i likstämmighet med deputerade, att Gefleborg»
ingen klyfning eller utbrytning af ett hemman måtte tillåtas, med mindre den afskiljda lln
delen
icke hade utsäde å 3 tunnland; kunde föda en häst, 4 kor och 6 ungboskap
16 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.~ och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27.
samt egde skog till husbehof; äfvensom detta alltid borde ske genom utflyttning
från gamla gården.
1 Tborsåkers socken deremot, i anseende till behofvet vid bergsbruket, borde
utbrytningen ej annoledes ske, än att den afskiljda delen kunde föda 2 hästar, 8
kor samt 6 å 7 ungboskap, jemte lika utsäde och skog, som på öfriga ställen.
Elfsborgs Konungens Befallningshafvande och deputerade: att klyfning af hemman må få ske
län- efter nu gällande författningar, äfven i mindre delar, när hemmanets egor det medgifva;
att, då tvist derom uppstår, det må ankomma på behörig undersökning, huruvida åboen
derå kan hafva tillräcklig bergning i anseende till underhåll, skatter och jordens
skötsel; att i allmänhet nybyggen af hemmans ouppodlade egor mätte tillåtas, dock,
med få undantag, icke till mindre än 10 tunnlands rymd; samt att vilkoren härvid
borde granskas vid sockenstämma och gillas af Konungens Befallningshafvande.
Götheborgs Konungens Befallningshafvande och deputerade: alt hemmansklyfning i för små
°Chlfn°hUS delar måtte förbjudas samt endast tillåtas till 1/4 mantal för 29 socknar; till 1/6
mantal för 59 socknar, till 1/8 mantal för fyra socknar samt utan inskränkning lör
sju socknar (Fässbergs, Styrsö, Ekerö, Walla, Stenkyrka oell Klöfverdahl, Morlanda).
Med undantag af dessa sistnämnda 7 socknar alstyrkes klyfning vid alla tillfällen
till mindre än (/12:dels mantal, och alt då klyfning i sådana mindre delar kommer
i fråga, den aldrig må beviljas utan föregången laga undersökning och endast
då dervid befmnes att på en sådan del kan årligen utsås minst 5 tunnor spanmål,
deraf minst 1/10:del råg, samt vinter- och sommarfödas 1 häst och 4 kor.
Carlstads län. Landshöfdingen föreslår en fortfarande rättighet till en fri och obegränsad
hemmansklyfning derstädes; men om någon gräns derför skulle pröfvas nödig, sä
tillstyrkes likväl, alt den må anses besuten, som, jemte nödigt sommarbete för en
häst eller dragoxe, 3 ä 4 kor, jemte 5 å 6 får och skog till vedbrand, gärdsel och
byggnad, eger 10 tunnland god, efter 6 korns gradering, till åker och äng tjenlig
jordmån.
Norrbottens Landshöfdinge-embetet och länets innevånare föreslå, att till besutenhet å
län‘ krono- och skatte-hemman vid kustlandet, eller Piteå, Luleå, Båneå, Neder Calix,
Öfver Calix, Neder Torneå, Carl Gustafs och Öfver Torneå socknar må fordras 2:ne
geometriska tunnland öppen åker, foder för en häst, 4 kor och 8 får samt nödig
skog till vedbrand, gärdsel och andra förnödenheter. Detta svarade emot 1/8 dels
mantal efter allmänna förhållandet i dessa orter. Uti afviltrade byar tillstyrkes klyfning
ända till l/10:dels mantal, så framt vid undersökning liefinnes belöpande egor och
förmåner emot hvad här förut nämndt är. All klyfning i mindre delar afstyrkes. I
Lappmarkerne, der åboens näring egentligen är grundad på boskapsskötsel och fiske,
tillstyrkes besutenhet, då åboen kan föda fyra kor samt har tillfälle att utvidga fä•
bohlet till sex kokreaturs och 8 fårs underhållande.
Lands
-
Sammansatta Lag- samt Allm. Bese- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27. 17
Landshöfdingen och innevånarne afstyrka tillåtelse till klyfning i mindre de- öland,
lar, än att hvarje särskild åho har i öppen åker. sorn gifver 4:de kornet, 12 tunnland,
och proportionaliter af sämre; i äng \ tunnland och i betesmark 12
tunnland.
Landshöfdinge-embetet och innevånarne förena sig i den tillstyrkan: att al- Wester-Nprrdrig
ett hemmans skatt, men väl dess ego-område. odlings-Iägenheter och tillfälliga för- lands län"
delar må blifva grunden för klyfning i mindre delar; att förhållandet härutinnan må
utrönas genom besigtning af 3:ne valde, inom församlingen boende, kunnige män;
att besigtnings-instrumentet uppläses och god käti nes å sockenstämma samt sedermera
pröfvas af Härads-rätten; alt å hemman, der ingen annan inkomst, än af jordbruket
och boskapsskötseln är att påräkna, klyfning icke borde medgifvas, om ej den
utflyttande kunde genast utså i öppen åker 1 1/2 å 2 tunnor säd, föda öfver vintern
fyra kor och en häst samt anses under vanlig lifslängd kunna hinna till åtminstone
dubbelt utsäde, föda för (5 kor samt 1 å 2 hästar, jemte småkreatur; att å
hemman med tillgång på skeppseffekter, lönande liske eller annan tillfällig förtjenst,
klyfning måtte få ske med föda för en ko mindre och årligt utsäde i förhållande
derefter.
Landshöfdingen och länets fleste innevånare sammanstämma deruti, att några Stockholms
vissa vilkor för besutenhet å hemman inom Stockholms län, såsom varande af mycket
olika beskaffenhet, icke kunna bestämmas, ulan att de härom redan utfärdade författningar
mätte få tjena till efterrättelse och att följaktligen undersökning vid hvarje
särskildt tillfälle, då fråga om besutenhet uppstår, måtte få anställas och rättigheten
till klyfning i mindre delar å vederbörlig ort pröfvas.
Pluralilelen af länets innevånare föreslå, att hemmansklyfningen der måtte Gottland»l»n.
tillåtas efter hemmantalet till l/4:dels eller minst l/8:dels mantal, men icke derunder
annorledes, än efter föregången pröfning; hvaremot Landshöfdinge-embetet
förmenat, alt en oinskränkt hemmansklyfning vöre mest förenlig med allmänt och
enskildt väl; men om Kongl. Maj:t skulle pröfva en sådan icke vara lämplig, föreslog
Landshöfdinge-embetet besutenhet å en jord af sex tunnland af medelklassen,
som kunde årligen afkasta 20 tunnor spanmål, nödige för underhåll af ett mindre
hushåll. Häremot svarande äng och odlingsmark skulle bero på hemmanets beskaffenhet;
men all klyfning med tagen grund för hemmantalet ansåg Landshöfdingeembetet
för obillig och osäker.
Landshöfdingen och länets innevånare sammanstämma i den tanken, att ingen Upsala lån.
allmän måttstock för hemmansklyfning, i anseende till hemmanens olika beskaffenhet,
kan ega rum, ulan alt Kongl. Förordningep den 30 Januari 1747 och Kongl. Förklaringen
den 24 Januari 1751 måtte få fortfara att tjena till efterrättelse samt således
icke mantal eller öretal, utan en, efter föregången undersökning, vunnen visshet
Bih. lill B. St. Brot. i856 $ 1857. 7 Sami. 2 Afd. 8 Haft. 3
18 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27.
2 Södermanlands
län.
Skaraborgs
län.
Kalmar län.
Hallands län.
om tillräcklig besutenhet, må blifva rättesnöret för bifall eller afslag af sökt klyfning;
ett klyfning icke må blifva ovilkorligen förenad med skyldighet lill äktenskaps ingående;
att uppbud och lagfart icke må hindras å någon hemmansdel, huru liten den ock
vara må, så framt anmärkning eller påstående af enskild man deremot icke väckes.
Landshöfdingen och länets innevånare anmäla den enhälliga önskan, alt hemmansklyfningen
i delta län måtte få förblifva vid föreskrifterna i Kongl. Författningarne
af år 1747 och 1751 och obehindradt fortfara till ett fjerdedels mantal, utan
föregången undersökning, men derunder till och med IJ16 mantal, af hvad natur
som helst, först efter föregången undersökning och pröfning af Härads-rält, samt fastställelse
af Konungens Befallningshafvande; alt derest åter något hemman skulle finnas
af den godhet, att det än vidare kunde klyfvas, underdånig anmälan derom
borde hos Kongl. Majit göras och alt arfvingars utlösen från ohesutna hemmansdelar,
i brist af öfverenskommelse, måtte bestämmas efter ordentlig saluvärdering.
Landshöfdinge-embetet föreslår, att fyra tunnland sådan jord som är tjenlig
att ingå i cirkulationsbruk ocb gifva sex tunnor säd eller motsvarande qvantum hö
per tunnland, eller så stort område af sämre jord, som emot det förstnämnda efter
uppskattning svarar, måtte anses tillräcklig för besutenhet af alla slags hemman,
hemmansdelar, torp ocb intägter, med undantag af boställen; hvaremot pluraliteten af
länets deputerade ansågo minimum för besutenhet å hemman och hemmansdelar
böra blifva tio tunnland så beskaffad uppskattad jord, som förut nämndt är,
eller ock deremot efter uppskattning svarande sämre jord af större område, samt
att all klyfning i mindre delar borde underställas socknemännens pröfning till bifall
eller afslag. Enahanda förhållande ansågo deputerade böra sträcka sig till intägter;
men alt, i anseende till torp, fyra tunnland jord af 1/5 sämre beskalfenhet, än den
ofvannämnda, borde anses medföra besutenhet, men icke få upplåtas till mindre
areal, utan socknemännens tillstånd dertill.
Konungens Befallningshafvande och länets innevånare sammanstämma enhälligt
i den önskan, alt uti delta län, der inga egentliga så kallade ödemarker eller öfvergifna
och öde lemnade trakter finnas, de hittills gällande författningar, Kongl. Förordningen
den 50 Januari 1747 och Kongl. Förklaringen den 50 Januari 1751,
måtte äfven framgent få tjena till efterrättelse, och att följaktligen på särskild undersökning
och pröfning i hvarje läll mätte få ankomma, till huru många delar ett
hemman, med afseende å åhoernes bestånd, i mån af egornas beskaffenhet till
godhet och rymd, må kunna klyfvas.
Länets innevånare instämma i den önskan, alt hemmansklyfning i detta län ej
bör ega rum, om icke en åbo å dess hemmansdel kan framföda två hästar och fyra
kor. Detta skulle likväl ega rum endast för krono-, krono-skatte- och frälse-skaltehemman,
samt ej medföra retroaktiv verkan till rubbning i redan skedda klyfningar
i mindre delar. Häruti har Landshöfdingen äfven instämt, dock med det undan
-
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27. 19
tag, att utflyttning från by till utmark eller annan aflägsen ouppodlad jord alltid måtte
tillåtas, ulan afseende på erhållande af större eller mindre hemmantal eller egovidd.
Landshöfdinge-embelct och innevånarne sammanstämde i det förklarande, alt
de ansågo förmånligast det de dittills utkomne och då ännu gällande författningar
angående hemmansklyfning bibehållas uti behörig kraft och verkan; dock att de
föregående undersökningarne må anställas af länsmannen i orten, med biträde af
2:ne edarne nämndemän samt dervid noga iakttagas jordmånens art och beskaffenhet
jemte all till odling användbar mark, den varande öppna åkerns rymd och medel
afkaslning,
slåtter, egornas belägenhet intill bostaden, fodertillgångarne i medel-år,
skogens areal och beskaffenhet, binäring af fiske eller annan förmån, m. m., till
upplysning för Ilärads-rä ten, om 2:ne åboer derå kunna hafva sin försörjning.
Landshöfdingen och pluraliteten af länets innevånare sammanstämma deruti:
4:o. Att inga hemman, utan föregången vederbörlig pröfning, borde få
klyfvas till mindre äri 4/8 mantal, men Bjäre härads sjöfarande innevånare, skulle i
anseende till deraS sjöfart och fiske få besitta 1/16 mantal.
2:o. Att i fall vidare klyfning äskades borde bevisligt göras, att hvarje del
egde en jordrymd i den bördigaste delen af länet af minst Ho och i den öfriga delen
af 4 5 uppskattade tunnland, hvarunder någon åbo ej borde anses besuten; dock detta
utan retroaktiv Verkan å redan skedda klvfningar i mindre delar.
Landshöfdingen och länets innevånare instämma deruti, att de om hemmansklyfning
utfärdade författningar, Kongl. Förordningen den 50 Juni 4747 och Kongl.
Förklaringen den 24 Januari 1751, måtte än vidare och framgent i detta län få
tjena till efterrättelse, samt att alla frågor om ytterligare hemmansklyfning måtte vid
domstolarne i laga ordning få undersökas och pröfvas.
Länets innevånare ansågo i allmänhet, att klyfning till för små hemmansdelar
medförde många olägenheter, och då boskapsskötseln i detta län utgjorde hufvudnäringen,
borde en hemmans-åbo icke anses besuten, derest lian ej kunde föda
en häst, fyra kor och några smärre boskapskreatur samt får; dock att, om å ett
eller annat ställe något hemman hade särdeles goda odlingslägenheter, kunde antalet
af kor inskränkas till (re.
I anseende lill Åsele och Lycksele Lappmarker samt Arvidsjaurs och Arjeplougs
tingslag föreslogs deremot, att, när ett nybygge derstädes hade öppen
åker till minst trenne tunnors korn-utsäde, eller två tunnland geometrisk vidd samt
äng och höslag till vinterfoder för tvänne hästar, tio kor och tjur samt 50 småkreatur
af får och getter, skulle ett sådant nybygge kunna klyfvas i lika delar emellan
tvänne åboer, men annars icke.
Landshöfdingen anser, jemte hvad läns-innevånarne i Westerbottens län, utom
Lappmarkerne, i anseende till kreaturs födsel föreslagit, jemväl nödigt, att till besutenhet
bör fordras utsäde minst af trenne tunnor korn, utom potal' hvartill efter
Jemtlands
ian.
Christianstads
län.
Westmanlands
län.
Westerbottens
län.
'20 Sdrhmähsatta Lag- samt Al Im. Besv.- och Ekon.-Ulsk. Bet. N:o 27.
Östergöthlands
län.
Blekinge län.
Jönköpings
län.
landels allmänna bruk räknas två tunnland åker i geometrisk vidd. Landshöfdingen
förmenar äfven, att vid frågor 0111 klyfning, skogs-tillgången noga bör undersökas
och komma i beräkning. Landshöfdingen anser jemväl klyfning böra, der den eger
runi, åtföljas af utflyttning och instämmer i öfrigt uti hvad för innevånarne i Lappmarkerna
är tillstyrkt.
Sä väl Landshöfdingen som länets samtlige innevånare instämde i den önskan,
att1 då i delta lärl icke finnes någon ödemark i ordets egentliga bemärkelse och hemmanen
derstädes äfven äro af mycket olika beskaffenhet, likasom näringsfången skiljaktiga
emellan slättland, skogslag och skärgård, de nu gällande författningar rörande
hemmansklyfning måtte, såsom de tjenligaste, lä ega framgent bestånd samt således
undersökning och pröfning om klyfning må hafva rum, för alt bestämma hvarje
fråga derom till bifall eller afsiag, helst någon allmän föreskrift om hvad som fordrades
till besutenhet icke funnes lämplig eller skulle kunna stadgas.
Länets deputerade instämma enhälligt i den önskan, alt en oinskränkt hemmansklyfning
efter hvarje egares godtfinnande, pä sätt hittills vanligt varit, älven
hädanefter måtte varda tillåten, med afskaflhnde endast af det öfverhandtagna missbruk,
att genom arrenden på längre tid upplåta betydliga delar af små hemman,
såsom ledande till skattskyldig jords minskning.
Landshöfdingen förklarar, att af de i Blekinge län befintliga 1,083 hemman,
775 mindre delar finnas från 1/9 till och med jy 144. Ehuru författaingarne af
årén 1747 och 1751 icke ovilkorligen medgifva en så stark klyfning, skall likväl
tidens framskridande upplysning samt tilltagande folkmängd och behof halva gjort
dessa författningar mindre verksamma i afseende på de undersökningar, som vid
hemmansklyfning i mindre än 1,/8-delar borde föregå, och hvilka åtgärder slutligen
upphört, utan att Landshöfdingen anser sig höra tillstyrka deras uppförande. Landshöfdingen
hemställer do6k, om icke pröfningen af förevarande ämne må hvila intill
dess flera ekonomiska ärenden, såsom angående en bättre skatlläggnings-grund och
jordebok, samt näringsfrihetens utvidgande m. ni. tillika kunde komma under ölverväcafntie
ocfi att Blekinge län emellertid vid dess dåvarande förhållanden måtte få förblifva.
Länets innevånare hafva sammanstämt i det yttrande, att de aldrig hört omtalas
någon olägenhet af förfaltningarnes tillämpning rörande hemmansklyfning; att
elem veterligen aldrig någon jordegare för obesutenhel blifvit vräkt Irån sitt hemman:
att ingen skillnad vid klyfning göres emellan skattehemman och rusthäll, utan att
dessa sednare öfver allt opåtaldt klyfvas fich besittas i lika små delar som andra
hemman; ätt ehuru dessa författningar, sådane de der å orten blifvit tillämpade och
förstådde, ingen olägenhet medfört, länets innevånare dock önska en sådan förklaring
åf (feni, att en livar må få ostörd besitta så liten hemmansdel, han kan förvärfva,
sedan lian derå vunnit lagfart och fasta, hvilken, på grund al obesutenliet, aldrig
må kunna vägras; -alt, olli detta oaktadt en viss jordrymd må anses nödig för be
-
Sammansatta Lay~ samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ulsk. Bet. N:o 27. 21
sutenhet. den då må bestå deruti, att åboen kan föda 3 å 4 nötkreatur oell 5 å 6
får; att detta måtte gälla för hemman af hvad natur som helst, vare sig rusthåll
eller frälse-hemman; att vid pröfning af besutenhet hvarken större eller mindre hemmantal,
ej heller åkerjordens areal och beskaffenhet, utan blott kreaturs-födseln, såsom
länets hufvudnäring, må tjena till grund; samt att det i författningarne stadgade
rättegångssätt i fråga om hemmansklyfning må upphöra och sådane mål fullföljas
äfven i llof-rätten och hos Kongl. Majit.
Landshöldinge-embetet åter var, för sin del, af den tanke: att en hvar, som
å sitt hemman kan underhålla lyra större nötkreatur och en häst samt 5 får borde
anses besuten. För öfrigt anmäler Landshöfdingen, alt i delta län icke finnas några
ödemarker.
Landshöfdingen och länets innevånare hafva enstämmigt- förklarat den önskan
och tillstyrkan, att de då gällande författningar rörande hemmansklyfning måtte bibehållas
och utan förändring få i delta län fjena till efterrättelse.
Länets innevånare sammanstämma deri, att, i fråga om besutenhet, skillnad
borde göras i bergslagsort eller skogsbygd samt landslaget eller slättbygd; å den
förra att, i likhet med Kongl. Brefvet den 9 Februari 1802, rörande klyfningar i
Stora Kopparbergs län, ingen åbo å mindre hemmansdel i Örebro läns skogsbygd
borde anses besuten, som icke kunde med bemmansdelens egen foder-afkastning
framföda antingen en häst och 3:ne kor, eller ock ett par oxar och 3:ne kor, och
dessutom i begge fallen 5 å 6 får eller getkreatur. Att å slättbygden åter borde
till hvarje besuten hemmansdel finnas 6 tunnland öppen jord, eller 2:ne årgångar
om 3 tunnland hvarje omgång samt föda för en häst eller ett par oxar och 5:ne
kor, jemte några så kallade småkreatur; dock med undantag, hvad åkerjorden angick
för den mest fruktbara trakten af länet, såsom Stora Mellösa och Wiby socknar,
der, efter domstolens bepröfvande, åboen kunde anses belåten med fyra tunnland
öppen åker. I denna tanke har äfven Landshöfdingen för sin del instämt, med
anhållan alt all hemmansklyfning utöfver denna gräns måtte förbjudas samt att domstolarne
måtte förständigas, alt hädanefter icke meddela uppbud och fasta å mindre
eller derunder sönderstyckade hemmansdelar, eller å sådane salu-afhandlingar, hvarigenom
vissa jordstycken med åsatt godtyckligt hemmantal blifvit afstådde.
Länets innevånare hafva nästan enhälligt deruti instämt, att hemmansklyfningen
de sednare åren blifvit för långt utvidgad; att den således medfört verklig skada
och olägenhet; samt alt den följaktligen borde bestämmas inom vissa gränser; men
i hvilket sednare afseende meningarne funnits i någon mån skiljaktige; i afseende
hvarå Landshöfdingen föreslagit iy 1 <» mantal med en areal af tio tunnland bördige
till åker och äng, odlingsbar eller uppbrukad jord på slättbygden samt 15 tunnland
jordrvmd i skogsbygden eller der jorden är af sämre beskaffenhet, endast med
Kronobergs
län.
Örebro län.
Malmöhus
län.
22 Sammansatta Lag- samt Allm. Best.- och Ekon.-Ulsh. Bet. N:o 27.
undantag deraf om enahanda jordrymd kunde vinnas till utklyfning af 24:de- eller
32:de-delar.
På sätt detta nu meddelade sammandrag innehåller hafva Gefleborgs, Elfsborgs,
Götheborgs och Bohus, Norrbottens, Ölands, Wester-Norrlands, Stockholms,
Upsala, Nyköpings, Skaraborgs, Kalmar, Hallands, Jemtlands, Christianstads, Westmanlands,
Westerbottens, Östergöthlands, Kronobergs, Örebro och Malmöhus läns
Landshöfdingar och fleste invånare således sammanstämt uti den önskan och tillstyrkan,
dels att de då gällande författningar för hemmansklyfning mätte äfven för
framliden till behörig efterrättelse varda bibehållne, dels ock, att, med dessa författningars
bestånd, närmare måtte blifva bestämdt hvad belopp af jord-område och
lägenheter till åker och kreaturs födsel samt på vissa ställen det minsta hemmantalet,
som borde fordras och finnas, för alt en åbo skulle, i anseende till dess och
sitt hushålls nödiga underhåll, samt alla af hemmansdelen utgående utskylders och
oneras behöriga utgörande, anses fullkomligen besuten, och detta allt genom anställande
af undersökningar och pröfning af vederbörande domare och embetsman, dels
i den ordning förfaltningarne redan utstakade, dels ock på ett för vissa orter föreslaget
särskildt sätt, efter olika belopp af lillhörigheler och afkastning; varande detta
allt grundadt på den förklarade ölvertygelsen, att då förra författningar icke nog
bestämdt utsatte hvad till besutenhet rätteligen borde fordras, utan sådant ankommit
på undersöknings-männens samt domarens eller embetsmannens olika åsigter och
pröfning, hemmansklyfningen i följd deraf ock blifvit för långt utsträckt, hvaraf flere
olägenheter, såsom brist på nödig utkomst, saknad förmåga till allmänna utskylders
och prestationers ordentliga utgörande samt i synnerhet skogarnes öfverdrifna medtagande
till särskilda byggnader, stängsel och vedbrand hade förorsakats.
Uti ett lika beskaffadt yttrande instämde Gottlands läns innevånare och Landshöfdingen
i Jönköpings län; hvaremot Blekinge och Carlstads läns både Landshöfdingar
och innevånare samt Landshöfdingen på Gottland och Jönköpings läns innevånare
föreslagit rättighet till en oinskränkt och obegränsad hemmansklyfning.
Bergs-kollegii och Kammar-kollegii underdåniga yttrande i ämnet blefvo infordrade
; dervid föreslog Bergs-kollegium: att de bergsmans-hemman, som genom
misshushållning med skogen och allt för starka hemmansklvfningar m. m. kommit
utur tillstånd att idka eller deltaga uti bergs-handteringen, borde utläggas till landslaget
och, i anseende till sådana hemman, de författningar tillämpas, som angående
hemmansklyfning för hvarje ort kunde blifva gällande; hvaremot Bergs-kollegium
för alla andra bergsmans-hemman föreslog bibehållande af principen uti de i ämnet
utfärdade bergs-författningar, elier Kongl. Brefven den 25 Februari 1703, den 24
Januari 1704, den 13 Januari 1705, den 29 Januari 1712, Kongl. Förordningen
om stångjerns-smidet och hushållnings-mål i bergslagen den 19 April 1740 samt
sednast Kongl. Bergs-kollegii Bref till Bergmästarne den 24 Maj 1780, så vidt desse
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27. 25
författningar medgåfve hemmansklvfningar; men att sådant icke måtte tillåtas i för
små delar; alt hemmantalet dervid icke måtte tagas till grund, utan vid undersökning
af bergmästare och tvänne ojäfvige män borde pröfvas, huruvida vid klyfning
åboen såsom bergsman till utgörande af både vanliga hemmans onera och de prestationer,
som höra till bergs-handteringen, kunde anses besuten; samt alt detta äfven
måtte iakttagas med krono-bergsmans-hemman, innan Konungens Befallningshafvande
beviljade klyfning eller delning deraf.
Kammar-kollegium åberopade i hemmansklvfnings-frågan sitt ofvan omför
mälda,
den 19 Oktober 1812 rörande Wermland afgifua betänkande, och fann i den
andra frågan icke något att tillägga till hvad Rikets Ständer yttrat.
Vid 1817 och 1818 årens riksdag förevar icke någon hemmansklyfning eller
jord-afsöndring rörande fråga, men vid 1825 års riksdag hemställde Rikets Ständer
hos Kongl. Majit, dels om den förändring i dåvarande författningar om hemmansklyfning,
att ändring i Lagmans-rätts dom rörande hemmansklyfning å skattejord
finge sökas och fullföljas till högre rätt, dels att egare af enstaka hemman, hvars
egorymd genom sitt naturliga läge befunnes i ett sammanhang samt från angränsande
hemman lagligen frånskild, måtte njuta samma rätt till afsöndring under full
eganderätt af ouppodlad jord, som genom 15 § i 1807 års Enskiltes-förordning i
allmänhet blifvit innehafvare af enskiftadt hemman tillagd; hvilket sednare förslag
Kammar-kollegium och Öfver-direktören vid iandtmäteriet, derom hörde, i afgifna
utlåtanden tillstyrkte.
Efter sådana förberedelser och sedan Landshöfdingarne, hvilkas yttranden
0 7 J
blefvo infordrade, i allmänhet ansett jord-afsöndringar enligt Enskiftes-förordningen,
såsom gagneliga, böra tillåtas, öfverlemnades förslag till förordning i ämnet till
.granskning al Högsta Domstolen, som enhälligt tillstyrkte iörslagets utfärdande såsom
lag, likväl med den utsträckning, att lägenheter linge på viss tid upplåtas till huru
ringa jordrymd som helst och emot lösen vid besittnings-tidens slut; och den 19
December 1827 utkom Kongl. Förordningen, angående grunderna och vilkoren för
hemmansklyfning samt afsöndring af jord eller andra lägenheter från hemman.
Denna förordning föranleddes således af ett lemligen allmänt insedt behof,
och en i följd deraf lill Kongl. Majit framställd underdånig önskan, att hemmans
klyfningen
och jord-afsöndringen måtte genom en särskild författning ordnas på ett
sätt, som försäkrade den tillvexande folkmängden om utvägar till sjelfständig bosättning
och på samma gång genom hämmande af klyfningens öfverdrift betryggade
samhället för en farlig förökning af fattigklassen.
De hufvudsakligasle stadganden i 1827 års förordning, genom hvilka man
trodde sig kunna vinna detta dubbla ändamål, äro: alt klyfning af krono- och
skalte-hemman tillätes, om åbo å den ulklufna delen är besuten; att till besutenhet
fordras ej blott att hemmanet kan beslå och utgöra utskylder, utan äfven åboen hafva
24 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27.
sin bergning af hemmanets afkastning. Såsom vilkor för besutenhet är, för ali
sätta en gräns för den förut, oinskränkta préfnings-rätten derom, uttryckligen bestämdt:
att minst tre arbetsföra personer böra af hemmanets behållna afkastning
kunna underhållas. Äng och betesmark böra ovilkorligen vara af den vidd och godhet,
att, med tillhjelp af halmfodret från åkern och löftägt, en häst eller ett pär
drag-oxar, två ä tre kor, och fern å sex får eller getter deraf kunna vinter- och
sommarfödas (t kap. 2 §); att om hemman är sa beläget, att en åbo kan hafva
säker och ständig förtjenst af andra binäringar, då bör sådant, i fråga om besutenhet,
i särskild beräkning dertill ingå (1 kap. 5 §); att inom bergslag bör särskildt
afseende fästas derå, om klyfning kan ske utan skada för ortens bergs-handtering,
och äfventyr för utgörandet af de hemmanen i denna del åliggande skyldigheter,
hvarom bergmästaren skall höras (1 kap. 4 §); att vid frågor om klyfning af rusthåll,
indeldt till kavalleri-regemente, som ej för beständigt afsuttit, krono- och regements-ombud
skola bevaka Kronans rätt i afseende på rustningens utgörande (1
kap. 8 § 2 niom.J. Om klyfning af lols-hemman gäller hvad särskildt i afseende
derå är förordnadt i Kongl. Förordningen, angående lots- och båk-inrältningen i
riket af den 10 Maj 182 7, samt i Förvaltningens af Sjöärendena och Kammarkollegii
Kungörelse den 15 September 1825 (1 kap. 5 § 2 morn.). Stadganden
äro gifna om lösnings-rätten till obesuten lott, sålunda att om tvänne eller flera
ega del i sådan särskildt bebygd och besuten hemmansdel, som eller de i 2, 3
och 4 §§ stadgade grunder icke vidare klyfvas får, vare då största lott-egaren i
den hemmansdel berättigad, att obesuten del till sig lösa. Äro delegarne likloltige,
varde lösnings-rätten genom lottning bestämd. Dernäst vare andre delegare i hemmans-numret,
den minste delegaren först och den störste sist, till lösnings-rätten
berättigade; dock må ingen, hvars egor äro så belägne, alt den obesutne lotten ej
med dem kan sammanläggas, af denna lösnings-rält sig begagna (1 kap. 6 §).
Laga-kraft-vunnet utslag om nekad hemmansklyfning får ej hindra ny pröfning,
om henunans-delen blifvit förbättrad eller andra omständigheter derå inträffat (1
kap. 7 §). Tvister om hemmansklyfning lä fullföljas till högre instantier, och icke,
såsom förut, stadna vid Under-rätts beslut (1 kap. 8 § 1 morn.); och slutligen
lemnades Landshöfdingarne öppet, alt hos Kongl. Maj:t föreslå jemkning eller förändring
i dessa föreskrifter, om sådant för något särskildt län, i följd af lokala förhållanden,
kunde anses nödigt (1 kap. 9 §.).
Andra kapitlet af 182 7 års förordning afhandlar, afsöndring af jord elier
andra lägenheter från hemman, och bibehåller hufvudsakligen samma stadgande för
afsöndringar, som enskiftes-förfaltoingarne. Dock har arealen i så målto förändrats,
att den för Gefleborgs, Wesler-Norrlands, Jemtlands, Westerbottens och Norrbottens
län blifvit bestämd till sex tunnland duglig jord, som icke beslår af odal-åker eller
äng,
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27. 25
äng, äfvensom »let medgafs alt Irån hemman, beläget inom en mil från stad eller
köping, kunde afsöndras sådan lägenhet af minst 1/2 tunnland under besittning på
viss tid; hvarjemte stadgats, atl lägenheten skall lill sina gränser vara noga bestämd
i en enda formlig, till afhägnad beqväm, sami från hemmanens egen åbyggnad afskild
loll (2 kap. 5 §); och innehåller dessutom 2 kap. 4 § föreskrift derom, att
den årliga afgäld, som skall läggas i spanmål, dagsverken eller annan ränte-persedel.
som allmännast i orten är att tillgå, skall af Konungens Befallningshafvande,
lill hvilken upplåtelse-afhandlingen för sådant ändamål ingifves, pröfvas, så att den
ej får blifva mindre, än att den motsvarar hvad af hela hemmanets räntor och öfriga
allmänna utskylder, vid jemförelse af egornas storlek och beskaffenhet, å den afsöndrade
lägenheten belöper.
Vid 182 B års riksdag blef, med anledning af då väckta motioner, 1827 års
förordning granskad af Rikets Ständer och godkänd, endast med här nedan omförinälda
tillägg och ändring.
Bonde-Ståndet ingick särskildt till Kongl. Majit med begäran om den förklaring,
alt författningen icke måtte hafva retroaktiv verkan på redan gjorda afsöndringar,
deröfver en särskild Kongl. Resolution af den 29 Januari 1851 meddelades. På
delta Stånds tillika gjorda begäran skedde ock då, genom Kongl. Kungörelsen den
29 Januari 1831, ett tillägg till förordningen i afseende å rättighet till afsöndring
af aflägset från hemman belägna utjordar, urljällar eller andra egor.
På grund af Adelns oinskränkta dispositionsrätt öfver säteri och frälsehemman,
och då klyfning of sådana hemman samt jords afsöndring derifrån icke ansetts,
för säkerheten i de deraf till Staten utgående utskylder, äfventyrligt, hade hittills
gällande författningar om hemmansklyfning icke angått säteri-, rå- och rörs- och
lrälse-hemman, utan sådana hemman endast med den inskränkning vid frågor om
arf, 12 kap. 6 och 7 §§ Ärfda-Balken innehålla, obehindradt fått i mindre delar
sönderklvfvas, äfvensom något hinder af förfaltningarne icke ansetts förekomma, att,
från säterier-, rå- och rörs- samt insockne frälse-hemman jord utan afgäld till
stam-hemmanet afsöndra, enär sådana hemman icke efter 4 kap. 9 § Jorda-Balken
blifvit under egenskapen af skattskyldig jord hänförde. Rättigheten alt allmänligen
och utan särskildt tillstånd få förvärfva frälse-hemman uppkom mot slutet af förra
århundradet; men säterierne lingö först efter 1809 äfven af ofrälsemän besittas.
Uti en Nådig Proposition till Rikets år 1828 församlade Ständer förmäles: att det
dittills icke synnerligen försports, att säteri- och frälse-hemman i allt för små delar
blifvit sönderstvckade, men deremot hade den utvägen alt från säteri-, rå- och
rörs- samt insockne frälse-hemman, utan all afgäld till sjelfva stam-hemmanet, torp
och jord-andelar afyttra, så mycket mera, särdeles under den sednare tiden, vid de
då skedda många fastighets-köpen samt styckningar af egendomar blifvit begagnad.
Bih. till B. St. Trot. i856 f i857. 7 Sami. 2 Afd. 8 Haft. 4
26 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27.
Under en tilltagande jordens odling och folkstockens förökande skulle efter hand
fråga mer och iner förekomma om säteriers och frälse-hemmans sönderdelande,
hvarpå Skåne företedde exempel och der på vissa ställen klyfning af frälse-hemman
gått nog långt; och då det i allmänhet ansetts nödigt att bestämma vissa gränser
mot en för vida sträckt hemmansklyfning, samt säterier, men i synnerhet frälsehemman,
vid de numera förändrade förhållanden i afseende å dessa hemman, vidlåda
betydliga allmänna skyldigheter och besvär, deraf det syntes lika nödigt, att sådana
hemman icke öfver höfvan sönderdelades, så borde ock förhållandet i denna del,
hvad nämnde hemman anginge, äfven under de i allmänhet meddelade föreskrifter
inbegripas. Genom de allmänna besvär, sorn dessa hemman i sednare tider måst
vidkännas kunde de i vissa fall jemföras med skattskyldig jord, och om de för jordafsöndring
för andra hemman i 1827 års förordning stadgade grunder äfven på
dessa hemman blefvo tillämpade, endast med den utsträckning, att, under skäligt
afseende å deras vanligen innehalvande större egorymd samt ringare utskyhler och
allmänna onera, ända till en femtedel af hemmanens hela jordrymd linge derifrån
skiljas, ansåg Kongl. Majit all skälig och nyttig frihet härutinnan vara beredd.
Med afseende härpå föreslog Kongl. Majit Rikets Ständer de stadganden, att
1 kap. i 1827 års förordning måtte gälla äfven för säteri-, rå- och rörs- samt
alla slags frälse-hemman, hvad säteri anginge utan ändring af hvad allmänna lagen
vid frågor om klyfning af sådana hemman vid arftägt eller börd innehåller; och
att hvad i 2 kap. af nämnde nådiga förordning var föreskrifvet i afseende på fräls eoch
krono-skalte-hemman, äfven måtte blifva gällande för säteri-, rå- och rörssamt
insockne frälse-hemman, endast med den skillnad, att af hemmanens jordrymd
till och med en femtedel finge afsöndras, samt att de dittills från sådana hemman
skedda jord-afsöndringar, hvilka ej stridde emot förra författningar, icke måtte derigenom
rubbas.
Hvad Kongl. Majit i Nåder sålunda föreslagit blef, liksom en, på grund af
enskild motion, gjord inskränkning i 2 kap. 5 § af 182 7 års förordning, genom
Kongl. Förordningen den 14 November 1829 lag. Då, enligt 182 7 års förordning
afsöndring på viss tid fick, inom en mil frän stad eller köping ske till ett halft
tunnland, stadgades genom förberörda inskränkning, alt från hemman, beläget inom en
mil från Stockholm och Götheborg samt städerna af första och andra klasserna och
en half mil från öfriga städer och köpingar, vallt frän städernas eller köpingarnes
staket räknadt”, kunde under besittning på viss tid afsöndras lägenhet af minst ett
halft tunnlands vidd.
Vid 1834 års Riksdag förekommo äfven inom Ronde-Ståndet några få motioner
rörande ifrågavarande förordning. Åtskillige ledamöter af detta Stånd ansågo,
att förpantningar och jord-afsöndringar medförde menliga följder håde i anseende
till skogens förödande och derigenom, att de, medelst lättade utvägar till
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv- och Ekon.-Ulsk. Bet. N:o 27. 27
bosättning, inskränkte hågen bland den fattigare klassen, att hos andra med arbete
söka sin bergning; hvarförutan klagades, öfver det lidande hemmanen tillskyndades
genom dryga undantags-aftal och backstugors uppförande; och som Kongl. Maj:t, i
anledning af en året förut af dåvarande ordföranden i Fångstyrelsen gjord anmälan
om angelägenheten till närmare föreskrifters meddelande för nödiga kontroller på
efterlefnaden af 182 7 års förordning, med uppmärksamhet på de betänkligheter, som
af bristande stadganden härutinnan föranleddes, i Nådigt Cirkulär-Bref den 26 Oktober
1833 till Landshöfdingarne i länen, med undantag af Stora Kopparbergs län,
befallt, att en af vissa personer sammansatt kommitté skulle meddela vissa uppgifter
och afgifva yttranden i ämnet, föranledde de gjorda framställningarne icke till någon
annan åtgärd, än att Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse anhöllo, att, sedan yttranden
inkommit från de kommittéer, hvilka sålunda blifvit tillsatta, Kongl. Maj:t
täcktes låta utarbeta förslag till de ändringar, förklaringar och tillägg i 1827 års
Kongl. Förordning, som af dessa kommittéers afgilna yttranden kunna föranledas, vare
sig i hänseende lill hela Riket eller till vissa delar deraf samt att Kongl. Majit täcktes
i Nåder derefter lemna Rikets Ständer del, så väl af dessa förslag, som af kommittéernas
yttranden, på det Rikets Ständer måtte få tillfälle, att med förnyadt utlåtande
i ämnet inkomma.
I Nådiga Cirkulär-Brefvet till samtlige Konungens Befallningshafvande, utom Stora
Kopparbergs län, af den 26 Oktober 1855, behagade Kongl. Majit, i anledning af
olvanberörda underdåniga skrifvelse, och för att förekomma missbruk af den i Kongl.
Förordningen af den 19 December 1827 gifna tillåtelse till hemmansklyfning och
afsöndring af jord eller andra lägenheter från hemman, förordna, ätt en kommitté,
bestående af Landshöfdingen, såsom ordförande, Lands-Sekreterarne och Häradshöldingarne
i hvarje län samt sex af Landshöfdingen dertill anmodade, för klokhet, nit
och redlighet kända personer från särskilda delar af länet, nemligen 2 jordbrukare
af Adel och Stånds-personer, 2 af Preste- och 2 af Bonde-Ståndet, skulle, efter
inhemtande af de lokala upplysningar, som kommiltéen, för sakens utredande kunde
anse sig behöfva, till Kongl. Majit afgifva fullständigt underdånigt utlåtande i följande
omständigheter: l:o 1 hvad mån klyfningar at hemman, med åtföljande mantal och
utskylder å de utklufna delarne inom länet under de sednare tjugu åren, och särskildt
sedan ofvannämnde förordning utkommit, blifvit verkställde; om de kunde anses
hafva skett emot förordningens föreskrift, så att åbo icke å de utklufna delarne
varit besuten och i följd deraf icke kunde anses derå hafva sin bergning; i hvad
mån verkningarne af dessa hemmansklyfningar lingö anses vara till nytta eller skada
i allmänt eller enskildt afseende, d. v. s. vid betraktande af folkmängdens tillvext
och jordens uppodlande å ena, samt folkets utkomst och bestånd eller fattigklassens
ökande å andra sidan; och om, i anledning af detta allt, angelägenheten syntes fordra
några närmare föreskrifter, för att för framtiden hindra mot berörda författning
28 Sammansatta Lag- samt Allm. Best., och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27,
stridande hemmansklyfningar, och i sådant lall hvad lämpligen derom horde stadgas;
2:o enahanda uppgifter rörande afsöndringar af jord eller andra lägenheter från hemman,
med afgäld derå till stam-hemmanet; i hvad mån de skett; om de verkställts
emot de i nämnde förordning stadgade vilkor, egentligen i afseende å egorvmden
och afgälden; verkningarne af dessa afsöndringar; samt om och hvad sladganden för
en närmare efterlefnad af förordningen i denna del kunde anses nödige, allt på sätt
i förra punkten funnes anfördi; 3:o om förpantningar af jord från hemman, såsom
tillförene i allmänhet inom Riket skett, verkställdes, eller hvad andra sätt lill jordafsöndringar
begagnades, deras allmänna beskaffenhet och viikoren dervid samt verkningen
deraf, såsom i föregående punkter upptages; och 4:o i hvad mån mindre
torp och backstugor med ringa eller ingen jord på hemmans egor de sednare 20
åren tillökats; verkningarne deraf såsom ofvan anfördi är, och särskildt vid jemförelse
emot dem af hemmansklyfning, afsöndring eller jordförpantning från hemman; och
om nödvändigheten ansåges kräfva någon inskränkning i hemmans-egarnes räll, att
dylika torp och backstugor anlägga, eller några särskilda vilkor dervid borde lästas,
onh i sådant fall hvilka föreskrifter derom lämpligen borde meddelas.
Af hvad Läns-kommittéerna till besvarande och utredande af dessa omständigheter
anförde, inhemtas hufvudsakligen, alt, i frågan om hemmansklyfning, de sednare
20 åren räknade tillbaka från 1835, klyfning af hemman i mer eller mindre
mån lortgått och tilltagit inom rikets alla län, ehuru icke med visshet kunde antagas,
att proportionen i tillökningen under denna tid varit betydligt större än förut,
utom i Wermlands, Malmöhus och Christianstads län; att hemmansklyfningen ytterligare
tilltagit elter år 182 7 uti Gottlands, Götheborgs och Bohus, Kronobergs,
Hallands, Gefleborgs, Westerbottens och Norrbottens län, och särdeles inom Wermlands,
Malmöhus och Christianstads län; alt deremot i Westmanlands och Skaraborgs
län, åbo-delarnes antal, genom skedda sammanläggningar minskats, och inom Stockholms
län antalet af ulklufna hemmansdelar ej ökats; alt klyfningar i allmänhet icke
sträckt sig öfver den gräns för besutenhet, 182 7 års författning bestämde, uti Stockholms,
Upsala, Södermanlands, Östergöthlands, Elfsborgs, Götheborgs och Bohus,
Gefleborgs, Jemtlands, Wester-Norrlands och Westerbottens län; men uti Örebro,
Wermlands, Gottlands, Calmar, Blekinge, Malmöhus och Christianstads län blifvit
verkställde med fullkomligt åsidosättande af berörde föreskrifter, ocb der i allmänhet
skett icke Irån hela, halfva och Ijerdedels mantal, hvilka kunnat tåla klyfning, ulan
från mindre redan klufna hemmansdelar, så att inom åtskillig?» län, och särdeles inom
Malmöhus och Christianstads, en mängd ulklufna hemmansdelar förekomma, hvilkas
egor innefattade mindre område, än som i egenskap af särskild lägenhet, ulan hemmantal
och besutenhet linge afsöndras samt ofta icke utgjorde fullt ett tunnlands
areal; alt kommittéerna för Malmöhus och Christianstads Ian velat uti 1827 års
författning finna en medelbar grund till den ökade hemmansklyfningen, i så måtto,
Sammansatta Lag- samt Ålim. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27. 29
som det förra stadgandet om visst hemmantal derigenom blifvit upphäfdt; men enligt
hvad öfriga kommittéers yttranden dels bestämdt innehålla, dels ock synas antyda,
hafva hemmansklyfningarne, äfven efter 1827. fortgått ulan allt afseende på före
skrifterna
i samma års författning, hvilken således dervid varit utan allt inflytande;
hvaremot de egentliga orsakerna till ökade klvfningar borde sökas i en tilltagande
befolknings behof af bosättning, jemte ett allmännare sträfvande efter oberoende.
Inom 11 län, eller Westmanlands, Södermanlands, Örebro, Wermlands, Gottlands,
Skaraborgs, Elfsborgs, Calmar, Jönköpings, Götheborgs och Bohus samt We
ster-Norrlands,
ansågo kommittéerna hemmansklyfning, verkställd enligt de i författningen
stadgade grunder, vara nödig, i följd af folktillökningen, och nyttig, såsom
verkande till landets uppodling. Deremot förmenade kommittéerna i öfriga 12 län,
att ile nu stadgade lördringarne för besutenhet voro allt för ringa och hemställde
derför om deras ökande; hvaraf skulle följa alt klyfning af hemman till så ringa
delar, som författningen medgålvé, der ansågs skadlig; men denna åsigt är bestämdt
uttalad endast från Malmöhus, Blekinge, Westerbottens och Jemtlands län.
De Hesta kommittéerna hemställde alt nödiga kontroller å författningens efterlefnad
måtte stadgas, i hvilket afseende i allmänhet föreslogs, att innan hemman
klyfdes lill mindre del, än ett visst uppgifvet mantal, undersökning om besutenhet
borde föregå, antingen genom utsedde socken-fullmäktige, eller genom redan befintliga
auktoriteter. Det mantal, hvilket sålunda skulle utgöra minimum för klyfning
ulan föregången undersökning blef, dels i de afgifna utlåtandena, dels enligt sedermera
från Läns-styrelserna infordrade upplysningar, föreslaget till 1 y8—dels mantal,
utom från nedanstående län, der kommittéerna, eller sedermera Läns-styrelserna uppgåfvo,
för Stockholms och Hallands län l/4-dels, för Örebro län 1/8-dels inom
landslag och Jyi6—dels i bergslag, för Calmar län I/6-dels, för Westmanlands i
allmänhet Jy4—dels, men i bergslager och skogsorter l./8-dels, för Östergöthlands
län å slättbygden Jy4—dels, men i de flesta delar af länet J/8-dels, för Elfsborgs
län i Westgötha delen 1/8-dels och på Dahlsland Jyi 6—dels, för Gestrikland 1/8-  dels och för Helsingland 1/4-del samt för Wester-Norrlands län 1,/8-dels mantal;
• hvarjemte kommittéen för Malmöhus län ansåg nödigt, att hvarje ulklufven hemmansdel
innefattade minst 15 tunnland uppskattad jord; och i Christianstads län blef
föreslaget, alt ingen klyfning borde ega rum till mindre än 1,/8-dels mantal på säteri
och frälse-hemman samt 1/1 O-dels mantal på krono- och krono-skatte-hemman.
För Westerbotten och Jemtlands län ansågo vederbörande något visst mantal ej
kunna såsom minimum bestämmas, likasom uppgifterna från Gefleborgs, WesterNorrlands
och Norrbottens län skedde vilkorligen, eller med anmärkning, att hemman
inom dessa län lunnos, hvilka icke kunde, ulan fara för obesutenhet, till ifrågasatta
minimum klvfvas; dock borde såsom ett särskildt förhållande anmärkas, att vid de
flesta skedda hemmansklyfningar inom sistberörde 5 län, med undantag af Jemtlands
50 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27.
undersökning och pröfning angående besutenhet föregått, antingen hos Härads-rätt
eller af Konungens Befallningshafvande, innan lagfart beviljats, eller åho å ulklufven
del blifvit för särskild rök antecknad.
Vidare innefatta läns-kommittéernas yttranden upplysning, bland annat derom,
att jord-afsöndringar för alltid eller på viss tid under de sednare 20 åren egt rum
i större mån, än tillförene uti Stockholms, Orebro, Skaraborgs, Calmar, Hallands,
Malmöhus, Christianstads, Blekinge, Gefleborgs, Wester-Norrlands, Westerbottens och
Jemtlands län, samt särdeles efter 102 7 uti Stockholms, Hallands, Malmöhus, Blekinge
och Westerbottens län äfvensom på Öland. Afsöndringar af lägenheter för
alltid, under eganderätt, hade skett inom Orebro, Wermlands, Östergöthlands, Skaraborgs,
Kronobergs, Malmöhus, Christianstads, Blekinge, Wester-Norrlands och Jemtlands
län. I afseende på de afsöndrade lägenheternas rymd, jemte öfriga vilkor för
afsöndrings laglighet, voro förlättningarnes föreskrifter iakttagne inom Östergöthlands
och Hallands län samt på Öland; men inom andra län hade dessa föreskrifter blifvit
helt och hållet förbisedda; och gjorde de flesta kommittéerna hemställan om förändrade
föreskrifter i flera delar af 2 kap. i 182 7 års förordning, äfvensom att nödiga
kontroller å elterlefnaden deraf måtte stadgas.
Förpantningar af jord voro vanliga i de flesta af rikets län, men hade icke
under de sednare tjugu åren egt rum i större mån, än förut i flera än 8 län, samt
provinserna Helsingland och Herjeådalen. I 4 län ansågs detta sätt att upplåta jord
för gagneligt, men förmenades deremot vara bestämdt skadligt i 8 län; och hvad
mindre torp och backstugor anginge, hade de under de sednare åren betydligen tilltagit
i alla rikets län, hvilken tillökning visat sig skadlig, i det fattighjonens antal i
bredd med dessa mindre lägenheter, hvarmed högst ett mindre potatis-land åtföljde,
år från år ökat sig, under det sedligheten i samma mån aftagit.
Vid underdånig föredragning af läns-kommittéernas berörde utlåtanden täcktes
Kongl. Majit, genom Nådigt Bref af den 16 November 1838, i enlighet med Rikets
Ständers vid riksdagen åren 1854—1835 tillkännagifna önskan, åt särskilda kommitterade
uppdraga, att. efter granskning al samma utlåtanden och öfriga till målet
hörande handlingar, utarbeta och till Kongl. Majit afgifva underdånigt förslag till de
ändringar, förklaringar och tillägg i ofvannämnda förordning, angående hemmansklyfning
och afsöndring af jord och andra lägenheter från hemman, som af dessa
yttranden eller befintliga förhållanden i öfrigt kunde föranledas; hvilket Nådiga uppdrag
af de utsedde fem kommitterade, dåvarande Landshöfdingen Friherre C. H.
Rålamb, Biskopen C. Heurlin, Revisions-sekreteraren A. Faxe, Kammar-rådet L. E.
Cassel och Fullmäktigen i Rikets Ständers Riksgälds-kontor Hans Jansson, fullgjordes
den 2 Oktober 1859.
Det förslag till förnyad förordning i ämnet, som af dem då afgafs, innefattade
från 182 7 års författning skiljaktiga bestämmelser, hufvudsakligen i följande
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27. 51
hänseenden, nemligen dels i fråga om fordringarne för besutenhet, såsom allmänt
vilkor hvarför konmiilterade ansågo böra, med uteslutande af föreskriften angående
egornas beskaffenhet, stadgas, att till hemmansdel horde finnas egor af den vidd och
godhet, att ett hushåll af minst fyra arbetsföra personer kunde af egornas afkastning
underhållas, dels, beträffande rättigheten till sådan afsöndring för alltid under
eganderätt, som uti 2 kap. 1 § uti nämnda förordning, såsom utur stats-ekonomisk
synpunkt skadlig och stridande mot grunderna för vår jord-heskattning, derföre icke
borde tillåtas i andra fall, än hvad anginge tullqvarn, särskildt skattlagda fisken,
stampar eller andra vattenverk, fabriker, garfverier, jemte flera dylika inrättningar
med erforderligt utmål af jord dertill, hvilken afsöndring borde tillåtas emedan bemmans-egaren
såsom jordbrukare icke alltid kunde sköta sådan för landet gagnelig
inrättning, äfvensom aflägsen utjord och urfjell samt i fråga om utbrytning af arfslott;
dels ock slutligen rörande upplåtelser af jord, antingen för innehafvarens lifstid
eller på vissa år, derom bestämmelserne i förslaget grundade sig på den af
kommitterade byllade åsigt, alt sådana upplåtelser borde få inom den bestämda rymden
af tiondedelen af hemmanets område ega rum, utan afseende på areal-vidden,
endast lägenhets-innehafvaren derå kunde utsätta en tunna potatis samt vinter- och
sommarföda en ko, med rättighet till bete å hemmanets utmark; hvarjemte berörde
förslag, till förekommande af hemmansklyfning utan besutenhet och lägenheters upplåtande
af större egorymd eller sämre beskaffenhet, än stadgadt blefve, innehöll
åtskilliga föreskrifter, utgående från den af så väl de flesta läns-konnnittéerna, som
de för frågans behandling af Kongl. Maj:t förordnade kommitterade antagna grundsats,
i fråga om hemmansklyfning, att den allestädes kunde ega rum till ett visst
mantal, utan föregången undersökning och pröfning om besutenhet; men att så väl,
då klyfningar till mindre hemmantal sattes i fråga, som då någon från hemman
ville afsöndra eller upplåta jord, lokal-undersökning ovilkorligen borde anställas,
huruvida åbo u den utklufna hemmansdelen kunde vara besuten, eller om den lägenhet,
man på hemmanet ville upplåta, vore så beskaffad, att afsöndring deraf, enligt
de stadgade grunderna, kunde medgifvas; och antogo, i öfverensstämmelse med hvad
de flesta läns-kommittéerna och Konungens Befallningshafvande föreslagit, kommitterade
1/8 mantal såsom ovilkorligen medförande besutenhet, men gjorde tillika underdånig
hemställan om infordrande från läns-styrelserna af mera hestämda speciela uppgifter
i nämnda afseende, för meddelande af särskilda föreskrifter härutinnan, lämpade
efter förhållandet inom olika orter, att intagas i den förnyade författning, som
kunde blifva utfärdad.
Uti Nådig skrifvelse den 2 7 Januari 1840 täcktes Kongl. Majit till Rikets
Ständers utlåtande öfverlemma omförmälda af kommitterade utarbetade förslag, som
till sina väsentligaste delar af samtliga Riks-Stånden bifölls; och förklarade Rikets
Ständer alltså i underdånig skrilvelse den 14 Juni 1841 sig ”hufvudsakligen dela
52 Sammansatta Lag- samt Allm. Best.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27.
de åsigter, hvilka lago till grund för de föreslagna förändringarne i Kongl. Förordningen
den 19 December 182 7 och sålunda i allmänhet godkänna de föreskrifter,
hvilka blifvit uti ifrågavarande förslag intagna.” Dock funno Ilikets Ständer sig icke
kunna i vissa punkter deruti instämma, i följd hvaraf Rikets Sländer, för sin del,
beslutade derifrån skiljaktiga stadganden, hvaribland förekom, att Rikets Ständer, med
afseende å hemmans stora olikhet i särskilda orter, funno betänkligt alt, såsom för
hela riket gällande, antaga det föreslagna minimum af \JH mantal, hvartill klyfning
af hemman borde få ega rum, utan föregången undersökning och särskild tillåtelse,
samt derföre ansågo, att åt Konungens Befallningshafvande, hvar för sitt län, borde
uppdragas, att i samråd med sakkunnige män af länets innevånare, föreslå för hvarje
olika ort särskildt det minsta hemmantal, hvartill klyfning kunde utan dylik undersökning
tillåtas; och att, med ledning af så beskaffade förslag, föreskrifter i detta
afseende, lämpade efter olika lokal-förhållanden, borde i författningen meddelas; samt
att Rikets Ständer vidare, i sammanhang härmed, hyste den åsigt, att storleken af
den minsta jordlägenhet, som från hemman kunde' få afsöndras, borde efter särskilda
orters olika lokal-förhållanden bestämmas.
I anledning häraf erhöllo Konungens samtlige Befallningshafvande (med undantag
af Konungens Befallningshafvande i Stora Kopparbergs län) genom Nådigt
Cirkulär-bref af den 14 Augusti 1841 befallning att, i samråd med Häradshöfdingarne
i länet samt sex andra för klokhet, nit och redlighet kände personer från
olika delar af länet, efter befintliga lokal-förhållanden föreslå både det minsta hemmantalet,
hvartill hemmansklyfning, utan föregående undersökning, inom länet kunde
ega rum, och storleken af den minsta jordlägenhet, som derstädes kunde från hemman
afsöndras, vare sig för alltid under eganderätt, eller på viss tid, hvarefter, sedan
de sålunda infordrade yttranden från läns-styrelserna inkommit, Kongl. Maj:t,
genom Nådig Remiss af den 2G November 1842, täcktes anbefalla Kammar-kollegium
att, i anledning af dessa yttranden, underdånigt utlåtande i nyssberörda hänseende
afgifva.
Denna Nådiga befallning fullgjordes af bemälde Kollegium den 2 7 Februari
1845; och ansåg Kammar-kollegium, på anförde skäl, alt inom 16 län det borde
få bero vid det minimum af J/8-dels mantal, kommilterade föreslagit, men att minimum
af mantal för alla öfriga län borde fastställas till iy 16—del, med undantag
endast af Blekinge läns öar, hvarest befolkningen hade sin bergning mindre af jord
än af liske, och någon bestämmelse härom icke syntes nödig.
I fråga åter om minsta storleken af jordlägenhet, som från hemman för
alltid borde få afsöndras, fann Kollegium, som hyllade den af kommilterade utlalade
samt af alla Riks-Stånden gillade mening, att jord-afsöndring för alltid icke borde
tillåtas, något yttrande ej erforderligt, ulan endast angående minimum af sådan lägenhet,
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27. 53
genhet, som under viss tid eller lör lifstid upplåtes, i afseende hvarå Kollegium i
underdånighet åberopade kommitterades förslag och de motiver, som derför legat
lill grund.
Högsta Domstolen, hvars underdåniga utlåtande i anledning af så väl det
afgifna förslaget, som Ilikets Ständers skrifvelse, blifvit den 44 Augusti 1841 i
nåder infordradt, erhöll jemväl af Kammar-kollegii yttrande del; hvarefter, enligt
protokolls-utdrag den 2 Maj 1844, Högsta Domstolen, med förklarande att den ansåg
frågorna om besutenhet, eller i hvad mån jord borde få klyfvas och afsöndras
samt för längre eller kortare lid upplåtas, icke innefatta ämnen af den beskaffenhet,
att de utgjorde föremål för Högsta Domstolens bedömande, utan Högsta Domstolen
endast hafva att fästa uppmärksamhet vid de föreslagna stadgandenas öfverensstämmelse
så väl inbördes, sorn med lagstiftningen i öfrigt samt vid sältet för hithörande
frågors behandling, emot förslaget framställde åtskilliga anmärkningar, hvartill
Högsta Domstolen inom ofvanberörde gränser för dess granskning funnit anledning
förekomma.
Frågan, sålunda beredd, blef slutligen föremål för Kongl. Maj:ts egen Nådiga
pröfning; dervid Kongl. Maj:t, med bibehållande af föreskrifterna i 1827 års förordning,
jemte deri genom Kongl. Kungörelserna den 14 November 1829 och den
29 Januari 1851 beslutade ändringar och tillägg, utan vidare förändring, än i fråga
om afsöndring af jord från hemman för alltid under full egande-rätt, till försäkrande
af efterlefnaden utaf 1827 års förordning, meddelade åtskilliga föreskrifter, hvilka
hufvudsakligen öfverensstämde med kommitterades utaf Rikets Ständer godkända förslag,
med deri af Rikets Ständer och Högsta Domstolen tillstyrkta ändringar och
tillägg; hvilket allt upptogs i den af Kongl. Majit under den 13 Juli 1853 utfärdade
förordning i ämnet.
Denna författnings hufvudsakliga föreskrifter äro vid hemmansklyfning: alt
undersökning om besutenhet å till utklyfning ifrågakomna hemmans-delar skall i
allmänhet, der utklyfning sker till mindre än 4yö—dels mantal, verkställas af nämnd,
bestående af trenne i jordbruk kunnige, inom socknen bofaste män, hvilka utses
bland sockne-nämndens ledamöter; alt denna nämnd skall bedöma huruvida, enligt
de i Kongl. Förordningen om hemmansklyfning stadgade grunder, åbo kan vara besuten
å hvardera af de hemmansdelar, som genom klyfning uppkomma; att, innan
genom en sådan undersökning det utrönts att hemmansdel, som genom köp, skifte
eller gäfva blifvit utklufven, medför besutenhet, det köp, skifte eller gåfva ej må
lagföljas eller kungörelse om åboförändring utfärdas, icke heller den sednare egaren
s eller åboen i sådan egenskap för hemmans-delen skattskrifvas eller i kronans handlingar
antecknas; hvaremellertid den förre hemmans-innehafvaren skall ansvara såsom
ensam egare eller åbo för hemmanet med dess utskylder; att om genom laga kraftBih.
till R. St. Prot. 1856 § 1857. 7 Sami. 2 Afd. 8 Haft. 5
34 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27.
egande beslut varder förklaradt, att klyfning ej tillåtas må, då skall köp, skifte eller
gåfva gå åter oell öfverlåtelse af åbo-rält vara ogild; att då lagfart eller åbo-bref
sökes å hemmansdel, som är mindre än hvad för klyfning utan undersökning är
eller varder medgifvet, eller när ny egare eller åbo skall för sådan hemmans-del
skaltskrifvas, vare sökanden skyldig styrka, huruvida hemmans-delen blifvit utklufven
före eller efter den dag, då den Nådiga förordningen trädde i verkställighet och i
sednare fallet jemväl förete det beslut, som i afseende å klyfningen blifvit meddeladt;
samt att för de orter i riket, der ofvannämnda minimi-beslämmelse af 1,/8-dels
mantal, hvartill hemman utan undersökning finge klyfvas, kunde, i anseende till särskilda
förhållanden, undantagsvis tåla nedsättning, Konungens Befallningshafvande egde
att, efter samråd med sakkunnige män inom länet, derom till Kongl. Maji afgifva
underdånigt förslag, hvarefter Kongl. Maji för hvarje sådan ort ville särskildt i Nåder
bestämma och låta genom Dess Befallningshafvande allmänneligen inom länet kungöra
det minsta hemman-tal, hvartill klyfning utan föregången undersökning finge verkställas.
På grund af sådana underdåniga förslag har också hemmansklyfning utan
föregången undersökning genom särskilda Kongl. Bref medgifvits få ega rum :
I Blekinge län:
Inom en del af Ronneby och Listers socknar samt å öarne Tjurkö, Aspö
och Hasslö, äfvensom Sturkö till 1/48 mantal. Kongl. Brefven den 2 Mars 1854
och den 10 Januari 1857. Inom länets öfriga delar till 1/16 mantal. Kongl.
Brefvet den 2 Mars 1854.
I Norrbottens län:
För de hemman inom länet, hvilka icke blifvit till bergverkens behof
anslagne eller äro lappmarks-hemman, till 4/l 6 mantal. Kongl. Brefvet den 2 7
April 1854.
1 I Gestrikland:
Till ett öres-land, eller 1/ i 0 hemman, utom byarne Oppåker, Kungsgården,
Nordanbro och Kälum i Hedesunda, Berg, Furnäs och Bro i Öster Fernebo samt
Sjökulla och Fors i Hamrånge socken. Kongl. Brefvet den 27 April 1854.
/ Wermland:
Till 4/24 mantal. Kongl. Brefvet den 11 Maj 1854.
/ Elfsborgs län:
Till 1/16, med undantag af Dahlsland, der klyfning medgifvits till 4/24
mantal. Kongl. Brefvet den 11 Juli 1854.
Sammansatta Lag- samt Allm. best- och Ekon.-Utsh. Bet. N:o 27. 35
1 Malmöhus län:
Till \J\6 hemman. Kongl. Brefvet den 25 Juli 1855.
I Westmanlands län:
Inom Skinnskattebergs, Norbergs och Öfver Tjurbo härader, Ramnäs och Sura
socknar af Snefringe härad, samt Vester Säfsta, Enåkers och Huddunge socknar af
Salbergs fögderi till 1/16 mantal. Kongl. Brefvet den 8 December 1855.
I Christianstads län:
Inom Ingelstads, Jerrestads, Norra och Södra Åsbo samt Bjäre härader till
1/16 och inom länets öfriga delar till 1/52 mantal. Kongl. Brefvet den 14 Fe
bruari
1856.
I afseende å jord-afsöndringar stadgas genom Kongl. Förordningen den 13
Juli 1855: att afsöndring i allmänhet ej må ske för alltid under full egande-rätt,
om den icke antingen i och för sig sjelf eller, derest sammanläggning med angränsande
lika beskaffad äldre jord-besittning inom samma hemman åsyftas, tillsammans
med denna må anses kunna bilda enahanda besutenhet, som i afseende på hemmansklyfning
är stadgadt; att undersökning om besutenhet skall begäras och verk
ställas
på sätt om hemmansklyfning är stadgadt, icke allenast när fråga är om jordafsöndring
för alltid, utan äfven vid jord-afsöndring för vissa år eller på lifstid; att
nämnden skall meddela utlåtande jemväl angående beloppet af den ränta eller afgäld,
som dylik lägenhet draga bör; att, sedan afsöndring godkänd blifvit, Konungens Befallningshafvande,
uppå skeende anmälan, skall den föreslagna afgälden pröfva och,
der den tillräcklig finnes, fastställa; att för jord eller lägenhet, som från hemman
afsöndras, må, innan afsöndringen visas vara vederbörligen godkänd, de lagfartseller
intecknings-åtgärder, om hvilka i 12 § 2 kap. af Kongl. Förordningen om hemmansklyfning
och jord-afsöndring den 19 December 182 7 är stadgadt, icke ega rum.
1 anledning af åtskilliga vid sista riksdagen väckta motioner samt Rikets
Ständers i följd deraf den 4 December 1854 aflåtna underdåniga skrifvelse, utfär
dades
Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning den 20 Juli 1855, hvarigenom stadgas: att
om delegare i samma hemmans-nummer, som klyfvas skall, vill lösnings-anspråk
väcka, skall han sådant anspråk vid domstol anhängiggöra innan laga stånd den ut—
klufna hemmans-delen åkommit, eller, der lagfart ej eger rum, inom natt och år
efter det undersökningen blifvit verkställd; att om undersökning cj egt rum, der
56 Sammansatta Lag- samt Allm. Best.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27.
hemman undergått klyfning i mindre delar, än i allmänhet för orten utan undersökning
är tillåtet, vare egarne af de utklufna delarne fortfarande underkastade det
lösnings-anspråk, som, enligt kap. 1 § C af Kongl. Förordningen den 19 December
1827, delegare i samma hemmansnummer är berättigad att framställa; samt att,
i likhet med livad genom Kongl. Förordningen den 13 Juli 1855 blifvit medgilvet
i fråga om hemmansklyfning, Kongl. Majit ville för de orter i riket, der, i anseende
till skiljaktiga förhållanden, den jordrymd, som i kap. 2 § 3 af 182 7 års förordning
är bestämd såsom den minsta, hvarunder jord-afsöndring icke får ega rum,
på Konungens Befallningshafvandes, i samråd med sakkunnige män inom länet, framställda
underdåniga förslag, särskildt bestämma samt genom Konungens Befallningshafvande
låta i länet kungöra den minsta jordrymd, hvartill så beskaffad afsöndring
må verkställas.
Enligt den upplysning Utskottet från Kongl. Civil-departementet inhemtat, har
förslag till nedsättning uti den jordrymd, hvarunder afsöndring af jord eller lägenheter
från hemman på viss tid eller lifstid icke linge ega rum, efter utfärdandet
af ofvannämnda kungörelse, inkommit endast från Konungens Befallningshafvande
i Gefleborgs län, dervid blifvit i underdånighet föreslaget: två tunnland för Helsingland
och ett tunnland för Gestrikland, hvartill Kammar-kollegium uti afgifvet underdånigt
yttrande tillstyrkt nådigt bifall.
Af den redogörelse, Utskottet här ofvan lenmat för innehållet af de flera vid
denna riksdag i ämnet väckta motioner, finnes, att dessa äfven nu gå ut på, antingen
alt, med upphälvande af alla hittills detsamma rörande lagar och författningar,
rättigheten lill hemmansklyfning och afsöndring från hemman mätte helt och hållet
frigifvas, eller ock all vilkoren derför mätte blifva förändrade; i sammanhang hvarmed
motionärerne framställt åtskilliga anmärkningar emot innehållet af 1853 års
författning. För alt undgå allt för stor vidlyftighet vid besvarande af dessa motioner,
hvilka, der de hafva enahanda syftemål, innehålla, till stöd för hvad som påyrkas,
enahanda, fastän i uttrycken varierande, skäl, har Utskottet i ett sammanhang
anlört alla dessa skäl, utan alt Utskottet dervid ansett nödigt att redogöra för hvilken
eller hvilka af motionärerne dem särskildt åberopat.
Till Stöd för yrkandet om obegränsad hemmansklyfning och jord-afsöndring
är vordet hufvudsakligast anfördt: ali, i den mån folkmängden ökas, civilisationen
framgår och industrien lillvexer och utbildas i Sverige, blifva närvarande, för besutenhet
å jord, gällande lagar olämplige. En ökad folkmängd gåfve anledning till och
fordrade användandet af alla möjliga, inom landet befintliga, förut obegagnade naturkapitaler
odh utvägar till sjellFörsörjning och sjelfständighet. Civilisationen ökade
behofven och industrien uppfunne medlen till dess fyllande och tillfredsställande. Men
vid allt detta vore det jorden, Sorn skulle, genom en ökad produktion, förse det
Sammansatta Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27. 37
tillvexände antalet af menniskor med oundgängliga näringsmedel. Det vore en känd
sak, alt en trädgård eller annan mindre jordrymd proportionsvis producerade mera
än hundradetals tunnland i en hand. Hvar och en, som kunde förskaffa sig ett eget
bo, fordrade en plats på jorden för sin bostad — och han hade rätt dertill. Men
lian vöre derföre ej i tillfälle att köpa precist del mått af jord, som våra lagar bestämt
såsom vilkor för tillfredsställandet af hans rättmätiga anspråk. Resultatet häraf
blefve, att han finge låta bli alt bo, åtminstone under eget tak. Detta verkade tryckande
både på civilisation och industri och man kunde gerna säga äfven på folkökningen.
I vårt med städer glest behvgda land vore det dessa stora mellanrum
på landsbygden, som borde lemna tillfälle för industriens utveckling; och der funnes
äfven många obegagnade hjelpmedel dertill. Fabriker och andra industriela näringar
hörde ej längre uteslutande till staden, ulan funnos redan nu på landsbygden flere
tusende äldre och yngre personer, hvilkas lifsnäring vore beroende på fabrikernas
verksamhet. Erfarenheten hade jemväl visat, att i allmänhet den arbetare, som lyckais
förskaffa sig den egna jordtorfvan, vore både i sedligt och ekonomiskt afseende
bättre, än den, som deraf vore i saknad; och bland desse sistnämnde räknades det
största antalet sakfällde. I stats-ekonomiskt afseende vore det således både klokt
och rigligt, alt lagstiftningen icke lade band på den naturliga rätten för hvar och
en att förskaffa sig huru stor eller huru liten jordrymd, han för sin ställning i samhället
kunde behöfva. Derigenom beredde ock lagstiftningen uppkomsten af en arbetsklass,
som, just derföre att den blefve sjelfständig, mäste blifva af ofantligt högre
värde äfven i sedligt hänseende, än den lösa befolkningen, som nu funnes. Och
just genom tillgången på en sådan vid fäderneslandet fästad sjelfständig arbetsklass
skulle den större jordegaren erhålla friskare arbetskrafter. Sedan jemväl inom
vårt land insetts nödvändigheten af lättade kommunikationsmedel och vi börjat tillegna
oss dessa, blefve det af vigt att ställa allt annat i öfverensstämmelse dermed.
Men härtill fordrades, bland annat, äfven förändrade lagar om besutenhet. Principen
alt sammanhålla jorden till hvad man kallar besutenhet, skapade en proletär-klass,
som hittills icke mer än till namnet varit hos oss känd. Att bestämma besutenhet
genom en lag vore dessutom lika onaturligt, som alt föreskrifva tvångsåtgärder
för köpare och säljare, emedan i förra fallet företedde sig, att den ena kunde vara
besuten och lycklig på betydligt mindre jordlott än en annan, och i sednare fallet
måste staten, som åtagit sig förmynderskapet, tillhandahålla löseskillingen, om någon
köpare infunne sig, som hade vilja och förmåga att inlösa den obesutna hemmansdelcn.
Ett af de skäl man anfört emot en alltför vidt utsträckt hemmansklyfning,
vore att Staten skulle komma att gå miste om de intrader, sorn utgå af jorden.
Men enär, enligt 17 kapitlet 6 § Handels-balken, jemfördt med 17 kapitlet Jordabalken,
den som eger ränta, tionde, afrad eller annan afgäld af fast egendom, jeni
-
38 Sammansatta Lag- samt Allm. Best.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27.
väl egde förmånsrätt i sjelfva jorden, följde ock deraf, att den lida jordbesitlningen
lika väl skulle kunna ansvara för sin, proportionsvis, äfven lilla afgift, sorn den stora
egendomen. Och om den lilla hemmansdelen icke mägtade att betala de till Staten
och samhället utgående onera, visade det sig att den icke för egaren medfört besutenhet.
Den måste till följd deraf på naturlig väg falla i den mägtigares hand,
utan att dertill erfordrades föreskrifter genom särskilda lagbestämmelser; likasom,
enär med ordet besutenhet väl menades att egaren af en hemmansdel skall deraf kunna
föda sig och de sina, om så hände att en mindre lottegare i ett hemman icke ber
gade
sig, en sådan lottegare blelve nödsakad att afyttra sin lilla lott, och dä stöde
det ju den större jordegaren fritt att köpa. Någon annan olägenhet och skada kunde
härigenom icke drabba den större jordegaren, än att denne fick, i konkurrens med
andra köpare, betala den obesutna hemmansdelens verkliga värde. Ofverklagad svårighet
för utskyldernas debiterande på allt för små possessioner, vore endast skenbar.
Med en förenklad skatte-uppbörd vore någon sådan svårighet ej att befara, der
jordklyfningen skett till bestämdt hemmantal; och i fråga om jord-afsöndring, utan
åsatt hemmantal, skulle det vara tillräckligt, att de stadganden bibehållas, som föreskrifva,
att viss årlig afgäld till stamhemmanet skall vederbörligen bestämmas och
att stamhemmanet alltid i första hand vore ansvarigt för räntan och öfriga allmänna
utskylder. Men vore nu, der befolkningen tilltoge, egendomens klyfning nödvändig,
ökade sådan klyfning jordens produktion, minskade den proletariatet och brotten, så
borde den lilla obeqvämligheten vid skatternas uppbärande i allt fall ej komma i
beräkning.
Farhågan för jordens allt för stora sönderstyckning vore ej heller grundad.
Dagliga erfarenheten bestyrkte den sanning, att sträfvandet efter att besitta litet ef
terlöljes
af sträfvandet efter att besitta mycket; och häruti hade man ett säkert
korrektiv emot den befarade allt för stora parcelleringen af jorden; och jordens del
ning
vore i allt fall bevis på tilltagande välmåga bland folket, men jordens sammandragning
till stora egendomar ett bevis på motsatsen.
Anhängarne af jordens bundenhet föresväfvade äfven tanken på öfverbefolk
ning
med thy åtföljande proletariat. Sådant vore, likväl icke att befara i Sverige,
der det funnes utrymme för millioner nya medborgare, allenast landets naturliga
hjelpkällor till deras utkomst ej tillstängdes. Och öfverbefolkning hindrades icke genom
inskränkande lagar i afseende på rättigheten att besitta. Ofverbefolkningen
vore deremot mera en följd af ett lands höga ståndpunkt uti industrielt och kommerciel!
afseende, men man hade icke derför vågat alt hämma denna utveckling,
utan i stället stiäfvade man alt deråt gifva den största möjliga fulländning. Klokt
vore det då alt, medan tid vore, se till att den hos oss tilltagande folkmängden blefve
salt i tillfälle att förvärfva sig egna bostäder. Om hungersnöd eller andra olyckshändelser
öfverginge landet, vore det godt att den folkklass, hvilkens hufvudsakliga
Sammansatta Lag- samt Allm. Best.- och Ekon.-Ulsk. Bet. N:o 27. 39
utkomst läge i deras arbete, blifvit satt i tillfälle att besitta något. Ty det vore
gifvet, att den, som eger något, behöfde i lika fall mindre understöd än den som
intet eger.
Man klandrade med skäl det hos oss rådande stattorpare-systemet; man förvånades
öfver berättelserna 0111 de tusentals medborgare, som begåfvo sig till andra
verldsdelar, för att der söka sin utkomst, och man erfore med den bittraste smärta,
alt antalet af de fattige och brottslingarne årligen i betydlig grad tillvexte. Orsaken
till dessa beklagansvärda förhållanden vore alt söka uti de hinder, som lagstiftningen
lade i vägen för förvärfvande och besittande af en egen, om ock liten,
jordtorfva.
Betraktade man åter saken ur politisk synpunkt, så företedde sig ganska klart,
att ju mera man kunde undvika tillvexten af den lösa befolkningen, med desto större
hänryckning skulle, om rikets krafter behöfde anlitas mot yttre våld, hvar och en,
som besutte egen torfva, strida, då deremot den lösa personen oftast anser med likgiltighet
hvilken magt som regerar landet. Medvetandet alt ega om ock endast
en ringa del af den jord, vi bebo, skänkte alltid ett visst oberoende och bidroge
mägtigt att höja fosterlandskärleken. Om man, å ena sidan, lemnade frihet åt den,
som ville sammanlägga och i en hand förena afskiljda mindre jordlotter, borde man
äfven, å andra sidan, lemna full frihet åt dem, som önskade att afsöndra mindre
jordlotter. I detta afseende, liksom i allt annat, vore den fria konkurrensen helsosammast.
Det vore derföre hög tid att behjerta det våra lagar icke må blifva en
orsak till landets olycka och förderf, hvartill redan ett starkt förebud företedde sig
i den större utvandringen till aflägsnare länder, hvarigenom riket, som vore mycket
underbefolkadt, ej blefve i tillfälle alt åstadkomma de förbättringar i flere hänseenden,
som tiden så högt påkallade för att icke stå för långt efter andra civiliserade
länder. Man må för öfrigt i lagstiftningen uppställa hvilka hinder som helst emot
jord-afsöndringar, komma sådane i allt fall att ega rum, till den grad vore de naturliga.
Försöket att genom lagar lägga ett ovilkorligt hinder för hvad som icke kan
hindras, kulturens gång och jordens fria delning, skulle lika litet hädanefter som
hitintills lyckas, men väl skulle man lyckas att derigenom demoralisera folket .och
bringa det i vanmagl. Den oundvikliga följden blefve således en mängd rättegångar,
hvilka ofta slutade dermed, att den, som i åratal besuttit på god tro en ringa
jordlott och deraf haft sin bergning, blefve derifrån bortjagad och beröfvad medlet
till sitt nödtorftiga uppehälle. Konseqvensen fordrade att, om man erkände frihets—
grundsatser i handel och näringar i allmänhet, man jemväl i fråga örn jord-afsöndringar
måste hylla samma princip.
De motionärer, som påfordrat utvidgad rättighet till hemmansklyfning och
jord-afsöndring, utgå från enahanda grundsatser, som de, hvilka vilja i nämnde hänseende
hafva full och obunden frihet.
40 Sammansatta Lag- samt Ålim. Best- och Ehon.-Ulsk■ Bet. N:o 27.
Emot Kongl. Förordningen den 13 Juli 1053 är särskildt vordet anmärkt och
erinradt: att denna författning vore till sin grundsats lika ovättvis, som den vid tillämpningen
visat sig vara förnärmande oell olycksbringande för det stora flertalet af folket; att
genom stadgandet i förordningens 1 §, att utan föregången undersökning eller särskild tillåtelse
må hemman klvfvas endast då hvarje utbruten del blir minst 1/8 mantal, beräknad
efter förmedling, der sådan egt rum, försvårades ännu mera rättigheten till hemmansklyfning
inom de bestämda gränserna, och vore dessutom ett betänkligt ingrepp
gjordt i eganderätten, enär genom berörde stadgande mången beröfvades rättighet
alt efter godtfinnande fördela sin jordegendom emellan sina barn; att författningen,
konseqvent tillämpad, skulle i en icke aflägsen framtid leda dertill, alt flertalet
eller den mindre bemedlade delen af folket blefve antingen fattighjon och utvandrade
eller slafvar, under det jorden skulle komma att egas endast af några få rika magnater.
Dessutom stöde förordningen i strid med allmän Civil-lag, såsom exempel
hvarpå af en motionär blifvit anfördt: En gäldbunden man eger 1/8 mantal, hvaruti
en fordringsegare söker inteckning för skuld; gäldenärens åtkomst-handlingar lyda
blott på hälften af hemmanet, eller 1/16 mantal, och domaren måste alltså meddela
inteckning endast i denna hälft. Sedan detta skett söker inteckningshafvaren
utmätning å samma 1/16 mantal, hvilket jemväl blir utmätt och, enligt lag, försåldt.
Ingen domare skulle likväl, på grund af 1853 års förordning, drista sig att neka
den nya köparen uppbud och fasta. Domaren måste således, i uppenbar strid mot
nämnde förordning, handla i enlighet med allmän lag. Det vore nogsamt bekant,
att de flesta gårdar sönderfalla genom arf. Antager man nu t. ex. alt en bonde vid
sin död efterlemnar 1/4 mantal och fyra söner, så ärlver en livar af dessa, enligt
lag, 1/16 mantal; och ingen författning om hemmansklyfning kunde hindra arftagarne
att träda i besittning af sina arfslolter. Om sedan dessa arftagare sälja hvar
sitt 1/16 mantal, kunde domaren lika litet vägra köparen lagfart derå, som det
kunde förmenas egaren af 1/4 mantal att, sedan han undansålt 3/16 mantal, bibehålla
den återstående sexlondedelen.
Dessutom vore det högst olämpligt att bestämma besutenhet efter ett visst
mantal, under hvilket hemman ej finge klyfvas utan föregången undersökning och
tillåtelse, och äfven bestämma detta mantal lika för hela riket, då hemman äfven af
lika mantal vore så högst olika att, emot hvad med förordningen åsyftades, många
hemmansdelar af 1/8 mantal och deröfver icke innefattade besutenhet.
I afseende å jord-afsöndringar stadgades i 1853 års författning: att sådaue
jord-afsöndringar under full eganderätt icke finge ske med mindre, än att de medförde
full besutenhet såsom för hemmansklyfning vore stadgadt; alt enahanda undersökning,
som vid hemmansklyfning, skulle vid både dylika och på viss tid gjorda
afsöndringar föregå, till utrönande alt de voro lagligen verkställda, innan lagfarts- och
intecknings-åtgärder finge ega rum. Häraf blefve den gifna följden: att afsöndringar
af
Sammansatta Lag- sami Allm. Besv- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27. 41
af jord för alltid under full eganderätt icke mer kunde göras, då, enligt 1827 års
i denna del gällande författning, odal-åker och äng icke dertill får användas samt
lägenheten bör bestå af en enda från hemmanet afskiljd lott. Ty dessa stadganden
afsågo befrämjandet af uppodling af hemmanens aflägse belägna mark. Men sådana
uppodlingar kunde icke på flera år gifva bergning åt det antal personer och kreatur,
som 1827 års förordning för besutenhet bestämmer. Hinder, kostnader och
olägenheter uppstodo jemväl för erhållande af upplåtelse af och säkerhet å jord-afsöndringar
för 50 år eller viss inskränktare tid, och således vore den medellösa klassen
betydligt mera än hittills utestängd från utvägen att förskaffa sig eget jordbruk,
men deremot mera hemfallen till att blifva brukare eller torpare under andre, med
skyldighet att flytta efter fardag. För öfrigt har blifvit af en motionär anmärkt, att
1853 års förordning i 2 § 1 inom. innehåller, att jord-afsöndringar på lifstid än
vidare må efter de grunder, som hittills varit gällande, ega rum. Motionären kände
icke, att någon tillåtelse till jord-afsöndringar på lifstid varit gifven, utan endast på
högst 50 år, och betviflade motionären, att en sådan tillåtelse funnes, men förmenade,
att nämnde föreskrift kunde gifva anledning till sådane afhandlingars upprättande
och deraf följande tvister.
Carl Tholsson, hvilken ansett sig för närvarande icke kunna obetingadt förorda
en fri hemmansklyfning, har, likasom Johan Peter Andersson, emot 1853 års förordning
§ 1, lista, 2:dra och 10:de mom. samt § 2, Gite morn., anmärkt, att de deri
förekommande stadganden vore af den eftcrtänkliga beskaffenhet, alt de visa sig oförenliga
med det allmännas fördel och vålla osäkerhet och oreda inom så väl familjeförhållanden,
som kredit-väsendet, då de störa den frihet i dispositions-rätt af jordegendom,
som syntes vara oskiljaktig från egande-rätten. Om nemligen någon eger
en obesuten hemmansdel i ett hemmans-nummer och kan få köpa en dylik i ett
annat, hvilka begge sammanlagde utgjorde besutenhet, vore detta förbjudet, äfven om
begge hemmansdelarne vöre så belägne, att de kunde beqvämligen brukas tillsammans;
och samma förbud vore för den, som hade besuten del i ett hemmansnummer,
att i ett annat köpa obesuten del och sammanlägga denna med den förra
i ett bruk. Följden häraf vore, att försäljningen af obesuten hemmansdel, då den
ärfves, icke skulle kunna ske och att hädanefter ett dylikt arf, vanligen det enda,
som en bonde i allmänhet kunde lemna hustru och barn, kunde blifva utan allt värde.
Före 1853 års förordning hade tvister och undersökningar om besutenhet
varit ganska fåtaliga. Nu åter blefve sådane till antalet mångfaldigt ökade. 1853
års förordning vore äfven derutinnan felaktig, att den väl förbjuder lagfart på obesuten
hemmansdel, men ej kunde hindra en hemmansegare att låta utklyfva besutna
delar och sjelf behålla en obesuten. Det af Carl Tholsson afgifna förslag till ny
författning i ämnet är upprättadt i öfverensstämmelse med dessa åsigter.
Bih. till R. St. Brot. 4856 $ 4857. 7 Sami. 2 Afd. 8 Höft. 6
42 Sammansatta Lag- samt Allm. Besa- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27.
Deriorutan har Johan Peter Andersson, under förmenande, att det tillägg,
som genom Kongl. Kungörelsen den 20 Juli 1055 blifvit gjordt till författningarne
om hemmansklyfning, endast ledde lill större svårigheter samt mera vidlyftighet och
omgång vid förvärfvande och öfverlåtande af jord, yrkat att denna kungörelse, såsom
en löljd af 1855 års författning, jemväl måtte upphäfvas.
I 2 kap. 5 § sista momentet af Kongl. Förordningen den 19 December
1827 stadgas om jord-afsöndring, ”att en sådan lägenhet skall till sina gränser noga
bestämmas i en enda formlig, till afhägnad beqväm samt från hemmanets egen
åbyggnad afskiljd lott; och må odal-åker och äng icke dertill användas.”
Häremot har Erik Ersson erinrat: att detta stadgande, om ock för någon
eller några orter i riket tillämpligt, befunnes för de flesta vara af ganska menligt
inflytande i thy, att det förhindrade så väl jordegaren, som funne med sin fördel
enligt att upplåta, som arbetaren, hvilken för sin framtida utkomst ansåge såsom
sitt enda hopp, att erhålla en, om ock mindre, jordlägenhet. Det vore icke tänkbart,
och torde svårligen af någon, som kände landets olika lokala förhållanden, kunna
påstås, att jord numera allestädes funnes för afsöndring tillgänglig, af den vidd och
beskaffenhet ofvannämnda stadgande föreskrifver; synnerligen som odal-åker eller
äng deri ej finge ingå. Följden deraf vore: att en mängd mindre odlings-lägenheter
lågo obegagnade och obrukade; att hemmansklyfningen tvingades att fortgå, för att
derigenom bereda utrymme till bosättning åt en förökad befolkning; eller ock att,
der någon antingen af okunnighet om författningarnes föreskrifter eller af nödtvång,
för att åt sig och familj förskaffa en boningsplats, den han på annat sätt icke kunnat
erhålla, emottagit och odlat en eller flera sådana mindre jordlotter, det sedan
berodde af lyckans slump, om en sådan odlare ostörd under sin lifstid finge bruka
och bebo hvad han sålunda med stor möda och arbete åt sig och de sina beredt,
eller af lagens hårda bud befaliles att lemna det, och med detsamma sin timliga
framtids hopp, för att sedermera falla i liknöjdhetens och slutligen fattigvårdens armar.
Enahanda skäl hafva af Pehr Östman uppgifvits till stöd för hans ofvan anmärkta
yrkande om förändring i stadgandena om jord-afsöndring.
Emot den yrkade fria jordstyckningen är åter anfördt af Anders Gudmundsson,
att det väl ej kunde undfalla någon, att så länge en dryg grundskatt hvilar på
jorden och i synnerhet på den öfvervägande större delen deraf, eller den oprivilegierade,
nödigt afseende måste fästas på statens säkerhet. Det vore nödvändigheten
häraf, som af ålder vållat betänkligheten mot så väl klyfning, som afsöndring af jord
och som föranledt att man måste fästa så stor vigt vid begreppet besutenhet;
och ansåg motionären det vara klari, att äfven under närvarande beskattningssätt,
det allmännas säkerhet, egendomsegares fördel af friare dispositions-rätt och en
tillvexande folkmängds behof af att kunna förvärfva sig eganderätt till jord,
Sammansatta Lag- samt Allm. Besa.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27. 43
skulle kunna • till stor del förenas genom ett bestämdt stadgande, hvad hemmansklyfning
angår, om odlingsbar mark till visst antal, t. ex. 10, tunnland jord för den
minsta tillåtna klyfningen, hvarigenom, efter motionärens förmenande, all undersökning
om besutenhet samt all osäkerhet om tillåtelse till klyfningen kunde undvikas.
Det vore ej tvifvel underkastadt, att ett bushåll på en sådan jordvidd kunde berga
sig, sedan marken bringats till odling, och således borde blott en borgen sökas emot
försummelse dermed. Men då denna säkerhet redan vunnes genom fruktan för den
förlust, som ådroges innehafvaren om skatterna icke utgjordes, ansågs ingen lagbestämmelse
derom vara nödig för mer, än t. ex. första 3 å 5 årens utskylder. — Deremot
skulle, sedan det hemman, hvari klyfning ifrågasattes, vore uppskattadt, den
utklufna delen behörigen skaltläggas som sjelfständig andel, hvarföre den borde ansvara
i hemmanets utskylder och onera; men denna utklufna del borde icke vidare
få klyfvas. Genom en sådan allmän och bestämd rätt att fritt disponera öfver sin
egendom skulle i en mängd orter, der skog och afrösnings-mark lunnes att tillgå, men
egarne icke hade kraft att odla och förbättra jorden, sådana företag ske af andra,
så snart de kunde vinna full eganderätt, och landet skulle snart få ett helt annat
utseende. De i nu ouppodlade trakter befintliga talrika tillfällen till odling skulle
efter hand blifva begagnade, och dessa utklufna delar skulle ei> gång kunna, sedan
de blifvit uppodlade, medgifva fördelaktiga afsöndringar. I de orter åter, der jorden
redan blifvit i betydlig mån odlad och mindre egovidd behöfves för' att motsvara
det antagna begreppet om besutenhet, der kunde klyfningen tillåtas, utan afseende
å jordvidden, på sådant sätt, att socken-nämnden finge afgifva sitt yttrande, om 2
å 3 mantalsskrifna personer å den utklufna delen kunde löda sig och underhålla en
häst och en ko, då, på lika sätt som ofvan sägs, den utklufna delen skulle såsom
sjelfständig lägenhet under full eganderätt skattläggas.
Hvad åter afsöndring af jord från hemman anginge, så syntes det motionä
ren,
sorn om sådan ej borde få ske på längre tid än högst 50 år, men till en
femtedel af hemmanets egovidd samt i huru små särskilda delar som helst, ända till
ett tunnlands vidd.
Alla de hittills för alltid under eganderätt afsöndrade lägenheter skulle förblifva
vid hvad de nu vöre; men inga dylika afsöndringar vidare tillåtas, i hän
delse
hvad motionären om hemmansklyfning föreslagit vunne framgång.
Alla innehafvare utaf för alltid afsöndrad lägenhet skulle kunna låta klyfva
och afsöndra jord från densamma, utan hinder af hemmanets egare, så vida ej särskildt
kontrakt dertill föranledde; men på viss tid afsöndrade lägenheter skulle endast
i det fall ega rätt att derifrån åter afsöndra mindre del, om hemmanets egare
sådant medgåfve, eller det i kontraktet mellan äldre egare medgifvits. Dock borde
all dylik afsöndring vara ogild, om tiden för densamma öfverskrede kontraktet med
hemmansegaren.
44 Sammansatta Lag- samt Allm. Besa.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27.
Det af motionären gjorda förslag till ny lag om hemmansklyfning och jordafsöndring,
är, der det ej öfverensstämmer med nu gällande bestämmelser, grundadt
på hans ofvan omförmälda åsigter; och förmenade motionären, att om dessa åsigter
vunne bifall, skalle ur författningen kunna uteslutas ”aila frågor angående andra undersökningar,
om hembuds-skyldigheten eller rättighet för hemmansegare till lösen,
örn beroende af krono- och regements-lullmäktig vid förrättningarne o. s. v. De
kontrakter, som afslutades, skulle, sedan de pröfvats af domaren och behörigen intecknats,
förblifva ovilkorligen gällande; egendoms-besittningen derigenom betryggad
och hvarje flitig, sparsam och ordentlig man blifva underlättad i uppfyllandet af sina
naturliga önskningar att kunna förskaffa ett hem åt sig och de sina.”
Olof Larsson har åter, dels uti väckt motion och dels uti särskildt anförande,
yttrat: att ehuru han icke tilltrodde sig ega kännedom derom, huruvida lagstiftningen
i afseende å hemmansklyfning vore ändamålsenlig för alla orter i riket eller
icke, borde han dock tillkännagilva, att honom veterligen ingen missbelåtenhet dermed
i hans hemort egt rum. Man hade ansett det vara en nödvändighet, att en
gräns funnes stadgad för hemmansklyfningar, på det att jordbruket måtte ega ett
skydd emot den vanmagt, som i annan händelse vore att befara. Andra motionärer
hade väl sökt visa, att jordbrukets framåtskridande och den dermed åtföljande välmågan
skulle betydligt främjas genom en vunnen rättighet att få stycka sina hemman
i huru små lotter som helst, men någon förmån af en sådan rättighet hade
icke kunnat inses i motionärens hemort, helst då det der visat sig, att egare af större
eller välbesulna hemmansdelar åstadkommit de största odlingar och således, i proportion
till de mindre, långt mera främjat jordbrukets utvecklande och det allmänna
bästa.
Det läge i sakens natur att sedan en gång hemmans-styckningen gått till den
ytterlighet, att egarne till hemmans-delarne blifva mera att hänföra till hvad man
kallar backstugusittare, än verkliga hemmans-egare, så skulle ock en större vanmagt
inträda, arbets-lörtjensten blifva hämmad och den arbetande klassen sättas i långt
mera trångmål att kunna förskaffa sig arbetsförtjenst. Deremot funne man i de
orter, der en större sammanhållning i afseende å hemmanen egt rum, arbetsförtjenster
i större skala och mer välstånd i allmänhet. Fördenskull trodde motionären
att nuvarande lagbestämmelser härutinnan, långt ifrån att vara skadliga, tvärtom bidragit
dertill, att jordbrukaren hitintills, med alla de svåra bördor han vore underkastad,
förmått rädda sig från en total undergång.
Den moraliska rättvisa, som blifvit anförd till stöd för den fria hemmansklyfningen
och som skulle bestå deruti, att man borde ega rättighet att köpa och
sälja huru litet eller huru mycket man ville, vore visserligen en vacker tanke; men
om man genom tillvägabringandet af denna rättvisa skulle äfventyra att hämma jord
-
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ulsk. Bet. N:o 27. 45
brukets framåtskridande och undergräfva det allmännas bestånd, så blefve denna rättvisa
allt för dyrköpt.
Man kunde icke neka, att det väckta förslaget om fri hemmansklyfning i
moraliskt afseende hade ett godt syfte, men måhända, om man i detta fall ansåge
sig höra taga steget fullt ut, så torde det icke heller hafva varit afvikande från en
kristlig rättsgrund, om man påyrkat en återgång till den aldra äldsta lagstiftning,
som påbjöd ett klangår för hvart 50:de år, då egendomen, med undantag af en del
inom sladsmurarne, skulle fördelas lika mellan folket; men af ett sådant förslag såg
motionären, likasom af en obegränsad hemmansklyfning, följa endast skenbara fördelar,
som i längden skulle framkalla deras motsats.
Ett förslag om obegränsad hemmansklyfning ville motionären likväl icke motsätta
sig för de orter, der det kunde vara lämpligt. Men för provinsen Helsingland
vore det otjenligt. Den så kallade afrösningsjorden eller skogsmarken vore der icke
allenast af en ojemförligt större vidd än den odlade, utan den vore kuperad med en
myckenhet berg, hvaremellan sjöar, myror, träsk och odlad mark varierade. Den
så kallade odaljorden bestod på de flesta ställen af ett ganska inskränkt omfång och
vore stundom af mycket svag beskaffenhet; deremot funnos utjordar till en icke liten
betydenhet och dessa lågo spridda i skogar, på kortare och längre afstånd, stundom
en mil och derutöfver från hemmanens bostäder.
När nu hemman med sådana spridda egor undergingo styckning, så vore
den svårighet dermed förenad, att hvarje åbo vore tvungen att hafva sin bostad vid
den så kallade odal-jorden, så vida hemmans-delen skulle få någon tjenlig mark till
åker; deraf följde att denna jord, i likhet med utegorna, skulle i de flesta fall delas
i lika förhållande till den utklufna delen. Ingendera lottegaren erhölle beqvämare
läge för utjorden, vägen till densamma vore lika lång, och fordrade således en nära
dubbel tidspillan för att komma tilt och från jorden, än då den sköttes under en
mans ego. Detta förhållande gjorde att det blefve en ren omöjlighet att stycka ett
hemman i huru små lotter sorn helst, med mindre än att jordbruket skulle deri
genom
sättas i vanmagt och egarne till de små lotterna blifva totalt ruinerade.
I motionärens hemort hade man derföre ansett, att jord-afsöndringar vore
mera lämpliga, emedan hennnans-egaren dervid hade tillfälle att afsöndra den del
af jorden, som i anseende till läget funnes bäst tjenlig att aflåta, och derföre hade
motionären äfven påyrkat en sådan förändring i de härom gällande stadganden, att
de hufvudsakliga hindren för den mindre bemedlade att skaffa sig en jordtorfva
blefve undanröjda.
46 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsh. Bet. N:o 27.
Efter det Utskottet sålunda redogjort för de väckta förslagen, jemte de grunder,
sorn till stöd derför blifvit andragna, återstår för Utskottet att för Rikets Ständer
uttala Utskottets egna åsigter i de til! Utskottets bedömande hänskjutna frågor.
Dessa angå, efter hvad nämndt är, så väl hemmansklyfning, eller rättigheten att fördela
hemman i flera, af hvarandra oberoende delar, som jord-afsöndring, eller frihet
att från hemman på viss tid elier lör alltid afsöndra jord, utan att likväl den afsöndrade
delen derigenom upphör att vara en del af hemmanet. I begge dessa afseenden
har man yrkat obegränsad frihet; och ehuru man hufvudsakligen tili stöd
derför åberopat samma skäl, äro dock frågorna, på sätt af det föregående inhemtas, af
den art, att de måste uc. olika synpunkter bedömas.
Hvad således angår den förra, eller frågan om rättigheten att i hvad delar
som helst klyfva hemman, så kan den strid, hvilken så väl inom vetenskapens område,
sorn på de politiska förhandlingarnas fält länge förts, angående de öfvervägande
fördelarna eller olägenheterna af en fri jordstvckning ännu icke anses utkämpad.
Bland de mera framstående kämparne på det förra området hafva åtminstone
hittills flertalet vtlrat sig emot den fria styckningen, särdeles om denna går till
ytterlighet *), och 0111 också densamma i ett och annat land vunnit insteg, torde den
deraf vanna erfarenhet ej vara nog långvarig, för att, i fråga om hemmansklyfning,
gifva stöd åt lagstiftnings-åtgärder, som ginge längre än 182 7 års förordning.
Först och främst mana våra kamerala förhållanden i detta afseende till varsamhet.
För att icke tala om uppbörden af de ordinarie skatterna, måste man taga i betraktande
de jorden åliggande natura-prestationer, t. ex. i och för indelnings-verket,
eller eljest, såsom krono-, kungs-, post- eller håll- och reserv-skjuts, inqvartering
m. m., hvilka icke medgifva hemmanens styckning i oändlighet; men äfven detta
oafsedt, torde det kunna, minst sagdt, anses ovisst, om, med afseende å det allmännas
väl, en obegränsad hemmansklyfning må vara gagnelig. Den af motionärerne
uttalade mening, att egandet af större jördbesittningar står tillsammans med
tilltagande fattigdom, lärer icke af erfarenheten bekräftas. En välmående jordbrukande
befolkning anses i allmänhet utgöra ett lands förnämsta styrka. Och blotta
möjligheten af att genom mindre rigtiga lagstiftnings-åtgärder undergräfva denna
samhällets rot, torde i detta hänseende alstra betänkligheter. En inträffad missvext
eller annan tillfällig olycka skulle tilläfventyrs alltför lätt utarma en sådan befolkning,
derest jordbrukaren i allmänhet egde så obetydligt jord, att han icke kunde samla
något för framtiden eller uthärda en sådan, med afseende å vårt klimat, icke ovanlig
händelse.
Det exempel vi hafva af den stora hemmansklyfningen i Dalarne torde i
detta afseende få anses varnande; och lagstiftningen torde icke böra befordra en
*) Malthus. J. B. Say. Mac Culloch. Rossi. Rau.
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27. 47
sådan benägenhet att åtnöja sig med en till elände gränsande torftighet, som har
sin grund i obenägenhet att på annat sätt söka sin utkomst. Då dessutom lagstiftningen
för icke mera än 30 år tillbaka gått så långt som skett genom Kongl. För-'
ordningen 1827, ett steg, angående bvars lämplighet, eller hvad ofvan är visadt,
meningarne ännu för icke länge sedan varit delade, så torde i detta ämne, der en
erfarenhet af mansåldrar erfordras för ett säkert bedömande, tiden åtminstone ännu
icke vara inne att belt och hållet borttaga de återhållande banden.
Det torde dessutom ej vara under åberopande endast af menniskans naturliga
rättigheter, en fråga af så invecklad art, som den om hemmansklyfningen bör
afgöras, helst genom den i våra lagar medgifna afsöndringen af jord tillfälle är bernit
den fattige att tillfredsställa den af motionärerne omförmälde önskan att förvärfva
sig ”en torfva”, hvarmed icke lärer förstås en genom klyfning tillkommen
hemmansdel, utan en afsöndrad lägenhet.
Den af motionärerne såsom obestridd antagna mening oro en större produktion,
till följd af den fria styckningen, lärer, med afseende på nutidens behof af
kapital-styrka vid all slags näring, och mekanikens användbarhet äfven vid jordbruket,
icke kunna anses afgjord; men ännu mindre frågan om den högre netto-provenyen,
som ur stats-ekonomisk synpunkt måste tagas i betraktande.
Med ett ord: stridspunkterna på detta område äro ännu så många, att man
icke torde böra i ett land med sådana klimatiska och andra egendomliga förhållanden
som Sverige experimentera med en lagstiftning af den beskåffenhet, som den
ifrågavarande.
Det högsta, som i detta afseende med skäl torde kunna göras, vore väl att
i en eller annan landsort, med afseende på särskilda förhållanden, göra ett försök;
men då 9 § af i kapitlet i Kongl. Förordningen den 19 December 1827 medgifver
att: ”der, i följd af särskilda förhållanden inom något län, jemkning eller förändring
i de rörande grunderna för hemmansklyfning i allmänhet nu stadgade föreskrifter
skulle för samma län anses af nöden, Konungens Befallningshafvande må derom underdånig
anmälan göra, då Kongh Maj-.t vill i nåder tillse, huruvida något särskildt
stadgande för ett sådant län lämpligen må i ämnet kunna utfärdas”, samt Utskottet
i ett särskildt betänkande kommer att, med afseende å uppgifna särskilda förhållanden
i den så kallade Dal-orten, hemställa om förändring i grunderna för besutenheten
derstädes, så anser sig Utskottet, på ofvan anförda grunder, böra hemställa,
att hvad motionärerne yrkat dels i fråga om medgifvande af en
obegränsad hemmansklyfning, dels om ändring af de i Kongl.
Förordningen den 19 December 1827 förekommande föreskrifter
om besutenhet, såsom vilkor för hemmansklyfning, icke mätte
vima Rikets Ständers bifall.
48 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27.
Då Utskottet, af ofvan uppgifna grunder, icke ansett sig kunna tillstyrka bifall
till motionerna 0111 en obegränsad hemmansklyfning, kan Utskottet icke heller
tillstyrka upphäfvande af Kongl. Förordningen den 13 Juli 1853, såsom den der
afser, å ena sidan, att bringa till verkställighet de i Kongl. Förordningen den 19
December 1827 meddelade föreskrifter i berörde hänseende, och å den andra, alt
trygga dem, som förvärfvat en viss hemmansdel, i besittningen deraf.
Med skäl hade nemligen klagomål anförts, dels deröfver, att det i Kongl.
Förordningen den 19 December 1827 förekommande förbud mot hemmansklyfning
till mindre delar än besutenhet, var en död bokstaf, så länge sådana klyfningar lingö
ske och förblifva orubbade till dess någon delegare i hemmanet fann för sig
förmånligt att emot lösen återvinna den utklufna delen ; dels att den, som, med iakttagande
af alla lagliga formaliteter, förvärfvat en sådan hemmansdel, derå erhållit
uppbud och fasta, samt under den kraftfullaste delen af sin lefnad derå nedlagt arbete
och omtanka, oförmodadt, lill följd af en sniken grannes vinningslystnad, vid
annalkande ålderdom såg sig jemte hustru och barn beröfvad hus och hem och tvungen
att åtnöja sig med en genom värdering bestämd löseskilling. Det var till förekommande
häraf, som Kongl. Förordningen den 13 Juli 1853 stadgade, att undersökning
om besutenhet bör genom en nämnd, bestående af trenne i jordbruk kunnige,
inom socknen bofaste män, hvilka af socknenämndens ledamöter utses, verkställas
innan lagfart å köp om mindre hemmansdel än den för landsorten bestämda
minsta linge beviljas. Då besutenhets-frågan sålunda på ett enkelt och föga kostsamt
sätt på förhand afgöres, blir köparen tryggad i besittningen af sin egendom,
och samhället åter är ej blottstäldt för att, genom anställande samtidigt afen mängd
lösnings-anspråk, flere familjer på en gång ställas utan tak öfver hulvudet.
Beträffande anmärkningen angående olämpligheten att stadga 1/8 mantal såsom
minimum för hemmansklyfning öfver hela riket, så är det uppenbart, att då
man ville undvika undersökning för hvart enda fall, der fråga om hemmansklyfning
uppstod, en sådan gräns måste stadgas, ofvanför hvilken undersökning blir öfverflödig.
Äfven detta stadgande afser således en fördel för den som önskar klyfva sitt hemman,
och då Förordningen anvisar sättet för bestämmande särskildt för hvarje landsort
af en sådan gräns, och, på sätt Utskottet redan upplyst, särskildta bestämmelser
redan blifvit meddelade, icke allenast för särskilda län, utan äfven för olika
härader eller socknar af samma län, så torde all anledning till klagan öfver detta
stadgande saknas. Att anspråken på inlösning af obesutne hemmansdelar i sednare
tider blifvit väckte till större antal än förr, torde härröra af de betydligt stegrade
egendomsvärdena, allmogens under de sednare åren större välmåga samt lättare tillgång
på penningar, men ingalunda från 1855 års förordning, som ©tvifvelaktigt snarare
måste motverka än framkalla sådane rättegångar.
Ehuru
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-
Ehuru Utskottets uppgift icke är att meddela yttranden öfver huru en gällande
lag skall in casu tillämpas, så vida sådant icke kan hänföras lill lagförklaringsfråga,
hvartill nu ifrågakomne motioner likväl icke föranleda, anser Utskottet sig
dock höra, med erinran, att 11155 års författning, såsom icke tillämplig på sådana
förhållanden, som uppkommit, antingen före det förordningen började gälla, eller
äfven sedermera genom arffall, icke blifvit till sin rälta mening och förstånd af några
af motionärerne uppfattad, lill vederläggning upptaga några af de gjorda anmärk
ningar
om svårigheteten af författningens tillämpning i vissa uppgifna fall.
Det första exemplet, som i sådant afseende anförts, är, att inteckning till säkerhet
för en fordran sökes i 1/8 mantal, men åtkomsthandlingar kunna icke företes
till mer än hälften deraf eller iy 16 mantal. Inteckningen beviljas och det är
ifrågasatt om domaren skulle kunna, i händelse hemmansdelen säljes för gäldens
betalande, neka lagfart å detta 1/16 mantal, ehuru det ej medför besutenhet. —
Utskottet erinrar häremot endast, att då åtkomsthandlingar blifvit företedde af beskaffenhet,
att inteckning kunnat meddelas, följer ock deraf, alt hemmansdelen är,
antingen genom arf fången, eller ock har gäldenären dermed lagfarit. 1855 års författning
är således hvarken i det ena eller andra fallet tillämplig. Lika liten svårighet
medlör tillämpningen af 1855 års författning för det läll, alt egaren af 1/4
mantal säljer 5/16 mantal och vill behålla sjelf 1/16 mantal, som ej utgör besu
tenhet.
Nämnden skall nemligen, enligt 1 § 2 morn., undersöka ”om åbo kan vara
besuten ä hvardera af de hemmansdelar, som genom klyfningen uppkommer.” Är nu
säljaren icke besuten på sitt återstående 1/16 mantal, så kail köparen af de 5/16
mantal ej derå få lagfart. Samtlige öfrige, i enahanda syfte af motionärerne anförde
exempel, vid hvilka man velat finna villrådighet om författningens tillämpning, härleda
sig likaledes icke från sjelfva författningen utan derifrån, att man försökt tillämpa
den på sådana förhållanden, som den, enligt hvad ofvan är vordet anfördt,
icke afser.
Utskottet anser sig på grund häraf böra vördsamt tillstyrka:
att motionärernes yrkande om upphäfvande af Kongl. Förordningarne
den 15 Juli 1855 och den 20 Juli 1855, så vidt dessa
författningar afse hemmansklyfning, icke må till någon Rikets
Ständers vidare åtgärd föranleda.
Det öfverklagade förbudet, att med besuten hemmansdel få sammanlägga
obesuten hemmansdel af annat nummer, eller att få till en besutenhet förena två
obesutna hemmansdelar af olika nummer, räknar ej sin tillvaro, såsom Carl Tholson
förmenat, från 1855 års författning, utan är ett slikt förbud grundadt i sjelfva naturen
af jordens indelning i hemman. Att borttaga detta förbud skulle vara att
helt och hållet tillintetgöra den vid hemmansklyfning antagna princip af besutenhet,
Bih. lill B. St. Brot. 1856 f 1857. 7 Sami. 2 Afd. 8 Haft. 7
50 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27.
sorn Utskottet ansell nödigt bibehålla. Derigenom skulle ock sammanblandas hvad vi
nu mena med begreppet hemman, hvilket begrepp dock ännu torde få anses såsom
oundgängligt i vårt kameral-verk och alldeles nödvändigt för Skiftes-verket i riket.
Utskottet hemställer derföre vördsamt:
ali hvad lill vpphäfvande af detta förbud blifvit andraget, ej må
till någon åtgärd föranleda.
I fråga åter om afsöndring af jord från hemman, anser Utskottet åtskilliga
förändringar i den nu gällande lagstiftningen nödvändiga. Det äu nemligen här,
sorn arbetarens sträfvande alt förvärfva sig ett eget hem, egentligen kommer i
fråga, enär hans tillgångar i allmänhet icke medgifva förvärfvandet af en hemmansdel.
Hvad motionärerne anfört angående beredande af tillfälle för den arbetande
klassen att förskaffa sig eget hem, såsom icke allenast i Stats-ekonomiskt hänseende
gagneligt, utan äfven befordrande moraliteten inom denna, måhända den talrikaste
samhälls-klassen, anser Utskottet i allo grundadt; och ehuru Utskottet, af de skäl,
som här ofvan i fråga om hemmansklyfning blifvit anförda, icke anser sig kunna
tillstyrka att jord-afsöndringen lemnäs fullkomligt fri, eller lillåtes till större andel af
hemmanet än nu är medgifvet, enär sådant skuile kunna lända till hemmanens alltför
stora försvagande, tvekar Utskottet ej att tillstyrka utvidgning af de nu i berörde
hänseende medgifna rättigheter.
Beträffande således först afsöndringar på viss tid af högst femtio år, anser
Utskottet den genom Kongl. Kungörelsen den 20 November 1829 medgifna rätt att
afsöndra lägenheter af minst ett halft tunnlands vidd inom en half mil frän städer
samt köpingar, kunna utsträckas så att sistberörde inskränkning upphäfves. Då
vid ifrågavarande afsöndringar af jord på viss tid meningen icke kan vara att arbetaren
skall lefva af afkastningen af sin lilla jordbesittning, utan endast att han skall
ega ett hem, men såsom försörjningsmedel hufvudsakligen påräkna sitt arbete, anser
Utskottet icke lämpligt att utsträcka minimum utöfver hvad sålunda blifvit stadgadt
för städernas granskap, eller all föreskrifter meddelas om beskaffenheten af den
jord, som må på viss tid upplåtas, allenast att en sådan' lägenhet bildas af en enda
egofigur.
Hvad åter angår afsöndringar under full egande rätt, anser Utskottet det
genom Kongl. Förordningen den 15 Juli 1855 införda stadgande, att för sådan afsöndring
erfordras besutenhet, mindre lämpligt. Berörde stadgande måste i väsentlig
mån försvåra om ej i de flesta fall omöjliggöra den genom medgifvande af sådana
afsöndringar afsedda utväg för en arbetare att icke allenast för sig utan äfven för
sin hustru och barn förvärfva ett eget hem; och då meningen med sådana afsöndringar
ej är att innehafvaren skall lefva af lägenhetens afkastning, synes berörde
stadgande icke stå i öfverensstämmelse med sjelfva institutionens anda; och Ut
-
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27. 51
skottet tvekar derför icke att tillstyrka att sådana afsöndringar böra tillåtas till minst
tre tunnland i de fem norra och tvA tunnland i de södra länen utan att besutenhet
derå erfordras.
De jord-afsöndringar, Utskottet föreslagit böra tillåtas under full egande rätt,
afse ej allenast att, synnerligast åt jordbruket, skaffa sjelfständiga arbetare med stadiga
bostäder, utan ock att bidraga lill landets uppodling. Derföre måste dessa jordtorp,
efter Utskottets åsigt, i allmänhet vara så beskaffade, att de kunna med någorlunda
fördel för egaren brukas. Att tillåta det sådane afsöndringar linge bestå af
flere än en ego-figur, skulle icke svara emot ett sådant ändamål; och i allt fall
gifva fyrfaldiga anledningar till att kringgå och eludera författningens föreskrift. De
i 1827 års författning meddelade föreskrifter, att dylik lägenhet skall till sina
gränser noga bestämmas i en enda formlig, till afhägnad beqväm samt från hem
manets
åbyggnad afskiljd lott, anser Utskottet således böra bibehållas.
Slutligen anser Utskottet, i öfverensstämmelse med de derom af motionärerne
gjorda yrkanden, en förändring af det i Kongl. Kungörelsen den 14 November 1829
förekommande förbud, att till sådan afsöndring må användas odal-åker eller äng,
vara af beholvet påkallad. Det inträffar icke sällan i slättbygder, att ett hemman icke
har andra till afsöndring lämpliga egor än odal-åker eller äng, under det åter i
skogsbygden ofta nog ett stycke af odal-åkern eller ängen ligger afskiljdt och till
afsöndring vida lägligare än annan hemmanet tillhörande inrösningsjord, som egaren,
i stället för den del af odal-jorden, han med fördel anser sig kunna afsöndra, kan
ämna uppodla. För att förekomma olägenheterna af det nuvarande ovilkorliga förbudet,
har Utskottet alltså tillstyrkt en modifikation deraf, så att afsöndring af odalåker
eller äng medgifves, der tillgång på annan jord ej linnes, eller den ifrågavarande
lägenheten ligger afskiljd från hemmanets öfriga odal-egor.
Med afseende derå, att, enligt Utskottets förslag, besutenhet hädanefter icke
erfordras för jordafsöndring, och då de i lag stadgade vilkor för sådan afsöndrings
laglighet äro af den beskaffenhet, att hvar och en sjelf kan förvissa sig om lagligheten,
anser Utskottet den genom Kongl. Förordningen den 13 Juli 1853 stadgade
föregående undersökning i fråga om afsöndringar öfverflödig, och har Utskottet på
grund häraf ansett herörde Kongl. Förordning, i hvad den angår jord-afsöndringar,
kunna upphäfvas.
På grund af hvad Utskottet sålunda yttrat, får Utskottet vördsamt tillstyrka:
att Rikets Ständer, uti underdånig skrifvelse, hos Kongl. Maj:t
anhålla, att de rörande jord-afsöndringar i Kongl. Förordningarne
den 13 Juli 1853 och den 20 Juli 1855 meddelade föreskrifter
måtte upphäfvas, samt att, med återupplifvande i öfrigt af
hvad 2 kap. af Kongl. Förordningen den 19 December 1827,
52 Sammansatta Lag- samt Allm. Best- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27.
med de deruti genom Kongl. Kungörelsen den 14 November
1829 och den 29 Januari 1831 skedda förändringar, måtte åt
förordningens 3 § gifvas denna förändrade lydelse:
3 §. Lägenhet, som från hemman för alltid under full
eganderätt afsöndras, efter hvad i 1 § tillåtet är, skall i Geleborgs,
Wester-Norrlands, Jemtlands, Westerbottens och Norrbottens
län innehålla minst tre samt i öfriga delar af riket
minst två tunnland duglig jord. Sådan lägenhet skall till sina
gränser noga bestämmas i en enda formlig, till afhägnad beqväm,
samt från hemmanets egen åbyggnad afskiljd lott; och
må dylik afsöndring icke ske af odal-åker eller äng, derest
icke styrkes, att till hemmanet eller hemmans-delen, hvarifrån
lägenhet skall skiljas, endast odal-egor lyda, eller den ifrågavarande
lägenheten ligger afskiljd från hemmanets eller hemmans-delens
öfriga odal-egor och belinnes i öfrigt vara till afsöndring
tjenlig.
Under besittning på viss tid, som dock ej får sträcka sig
öfver 50 år, må jemväl upplåtas minst ett halft tunnland jord
i en lott.
Af de åsigter i ämnet, Utskottet yttrat, följer ock, att Utskottet förordar, att
å lägenhet, som från hemman afsöndras, vare sig under full eganderätt eller på
viss bestämd tid, dock ej öfver 50 år, fortfarande skall läggas årlig afgäld i spanmål,
eller annan ränte-persedel, som allmännast i orten är att tillgå; och att denna
afgäld ej må vara mindre, än att den motsvarar hela hemmanets räntor och öfriga
utskylder, efter hvad vid jemförelse af egornas storlek och beskaffenhet å den alsöndrade
lägenheten belöper. De i 4 § 2 kap. af 182 7 års förordning meddelade
föreskrifter, alt Konungens Befallningshafvande skall efterse, att en sådan afgäld blir
bestämd, och att förthy den afhandling, hvarigenom jord från hemman söndrad blifvit,
bör ingifvas till Konungens Befallningshafvande, som den öfverenskomna afgälden
pröfvar och, der den tillräcklig finnes, fastställer, finner Utskottet vara lämpligare och
ändamålsenligare, än de af åtskillige motionärer härutinnan framställda förslag, som
gå ut på alt åt kontrahenterne öfverlåta att antingen för bela tiden eller ock för
viss tid få, utan embets-mvndighets kontroll, sjelfve härom träffa öfverenskommelser,
'hvilka skulle kunna blifva sådane, sorn icke öfverensstämma med den i lagstiftningen
nedlagda grundsats, alt all jord-afsöndring skall vara sådan att den länder bolbyn
till styrka; i anseende hvartill och då Utskottet icke kan dela Måns Perssons åsigt,
att afgälden, efter de första tio åren, hör hvart tionde år af för sådant ändamål
utsedde kommitterade eller af socken-nämnden, i närvaro af kronans ombud, bestäm
-
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27. 53
mas; helst genom ett sådant stadgande det skulle kunna komma att Ilända, alt en
lägenhets-innehafvare, som användt mycket arbete och kostnad på lägenhetens uppodlande
och förbättrande, just i följd deraf blefve ålagdt att utgöra större afgäld än vederhordt;
Utskottet vördsamt tillstyrker, att, med bibehållande af de i Kongl. Förordningen
den 19 December 1827 meddelade föreskrifter i afseende å afgäldens bestämmande,
hvad motionärerne till ändring härutinnan föreslagit, må utan
afseende lemnäs.
Vidkommande slutligen det af Lekberg framställda yrkande: att, derest någon
af sina föräldrar, i stället för arfslott, eller tjenstehjon af husbonde för trogen tjenst,
på lifstid erhållit ett stycke jord, utan åsatt mantal, bör han eller hon dervid bibehållas,
så torde, vid det förhållande, att Utskottet tillstyrkt, att på viss tid, dock ej
öfver 50 år, må kunna från hemman afsöndras jord af så liten areal, som ett halft
tunnland,
Lekbergs ifrågavarande framställning ej erfordra någon Bikets
Ständers särskilda åtgärd.
Reservationers
Af Herr Grefve Sparre, Eric: Ehuru jag med Utskottets majoritet delar den
åsigt, dels att något större frihet i fråga om jordafsöndring kan och bör medgifvas,
dels att det är på detta sätt, men icke genom utvidgad rätt till klyfning af hemman,
som de allmänt kända och så högst naturliga önskningarne att förvärfva ett eget
hem böra tillfredsställas, anser jag likväl Utskottet hafva gått nog långt, vid medgifvande!
af afsöndring ända till 1/2 tunnland öfver hela riket, och utan att såsom
hittills stadga att till odlig duglig jord dertill erfordras. Denna öfverdrift (efter min
åsigt) bar hindrat mig att såsom jag önskade biträda betänkandet.
Genom Kongl. Kungörelsen den 20 Juli 1855 är dessutom stadgadt: att
”för de orter i riket der, i anseende till skiljaktiga förhållanden, den jordrymd, som
i Kap. 2 § 3 af Kongl. Förordningen den 19 December 1827 är bestämd såsom
den minsta, hvarunder jord-afsöndring icke får ega rum, nemligen sex tunnland i
de sex nordligaste och fyra tunnland i de öfriga länen, undantagsvis kan för jord
på viss tid eller på lifstid tåla nedsättning, ege Wåre Befallningshafvande att, efter
samråd med sakkunnige män inom länet, derom till Oss afgifva underdånigt förslag,
54 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27.
hvarefter Wi, derest så kan pröfvas lämpligt, vilja bestämma och låta Wår Befall
ningshafvande
i länet allmänligen kungöra den minsta rymd, hvartill så beskaffad afsöndring
der må verkställas.”
Då till följd af berörde Kungörelse framställning om nedsättning af dvet för
jord-afsöndring bestämda minimum icke gjort i mer än ett län, så vill det synas
såsom om behofvet af en förändring i lagstiftningen ej vore så stor som man föregifva.
Det är enligt min öfvertygelse med afseende på lokala förhållanden lagstiftningen
i dessa ämnen bör framgå. Sålunda vinnes också en erfarenhet hvarpå kan
byggas vidare, och ur sådan synpunkt anser jag ofvanberörde stadgande i Kungl.
Kungörelsen den 20 Juli 1855 lämpligt.
Af Herr Friherre Alströmer;
Af Herr Biskop Annerstedt, som förenade sig med Herr Grefve Sparre.
Af Herr Carl Hasselrot: ”Emot Utskottets beslut att bibehålla 1855 års
förordning i afseende på hemmansklyfningen, får jag mig vördsamt reservera. Af alla
författningar, som under sednare decennier utkommit, finnes ingen, som, efter min
uppfattning, är olämpligare än denna; och ehuru den före sin tillkomst undergått
pröfning af både Kommittéer, Rikets Ständer och Regeringen, vågar jag ändock påstå,
att lagstiftarne ej gjort sig fullt förtrogne med de förhållanden, som man velat genom
denna lag ordna. Man kan nemligen, vid den närmare kännedom af författningen,
som af erfarenheten vinnes, icke undgå alt finna, att dessa förhållanden icke låta på
detta sätt sig binda.
Detta insågo äfven författarne till 1827 års förordning om hemmans-klvfning;
och ehuru derföre författningen innehåller den bestämmelse, att hemman finge
klyfvas till hvad hemmantal som helst, allenast en åho å den utklufne delen vore
besuten, eller med andra ord, ehuru författningen således förbjuder klyfning af hemman
utöfver besutenhetens gräns, innehåller den dock icke något på förhand lagdt
hinder för en för långt sträckt klyfning; utan stadgar endast det äfventyr, att den,
som innehafver en hemmanslott under besutenhet, är underkastad lösnings-anspråk.
Lösnings-rätten blef således i 1827 års författning den enda regulatorn emot en för
vidt utsträckt hemmans-klyfning; och vid närmare pröfning skall man finna, att någon
annan reglering af dessa förhållanden icke kan utfinnas, samt att alla försök att
genom preventiva åtgärder förhindra heinmans-klyfningen äro vanmäktiga.
Detta borde man finna, då man måste inse, att i ett fritt land, såsom vårt,
man ej kan neka någon att innehafva, ega och begagna den jord, man ärft eller
förvärfvat, då någon annan, som dertill har bättre rätt, derå icke gör anspråk.
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27. 55
Hvilka lagar man än må stifta angående rättighet till lagfart och skattskrifning
af sådana mindre lotter, kan dock ingen förhindra innehafvarne att ega och
besitta dem, då ingen annan vill lösa dem, derest man ej skulle tilltro sig kunna
tillsätta en general-åklagare, som å statens vägnar sökte vräkning af alla dem, som
hade mindre hemmans-lotter än lag bjuder, då naturligtvis staten ock skulle inlösa
dessa lotter. Men hvartill skulle då staten använda dem? De blefve väl ej större
derför att de löstes af staten?
De hinder för en för vidt utsträckt bemmans-klyfning, som man i 1853
års författning sökt nedlägga, bestå nu deruti, att man antagit ett visst hemmantal
(olika å olika orter) såsom det minsta, hvarunder klyfning utan föregående undersökning
ej får ske, samt att, om sådan klyfning ändock sker ”genom köp, skifte eller
gäfva,” lagfart ej får beviljas, och att egaren ej får för hemmansdelen skattskrifvas;
äfvensom det stadgas, att förre innehafvaren emellertid skall ansvara för hemmanets
utskylder och att, om genom laga kraft egande beslut blir förklaradt, att klyfningen
ej må tillåtas, köpet, skiftet eller gåfvan skall gä åter.
Tror man sig då med dessa stadganden hafva vunnit hvad man åsyftat?
Jag vågar besvara denna fråga med nej; men något, som man ej afsett, har man
vunnit, nemligen trassel och oreda, onödiga kostnader samt missaktning för en lag,
som i många fall ej kan tillämpas, enär den ofta kommer i strid med gällande civil-lag,
för hvilken den ansetts böra vika.
1840 års Ständer hade, i sin ifver att hämma hemmans-klyfningen, i sitt då
afgifna förslag, som ligger till grund för 1853 års förordning, älven hemställt att
ofvanberörde förreskrilter jemväl borde utsträckas till och ega tillämpning å jordlotter,
åtkomne genom det allmännaste af alla laga fång nemligen: arf; men detta fanns
för starkt. Då man i en förordning om hemmansklyfning ej tilltrodde sig kunna
upphäfva arfsrätten och man ej heller kunde neka någon att ega och innehafva hvad
han lagligen ärft, om den i Ärfda-balken stadgade lösningsrätt ej ifrågasattes, fann
man klokheten bjuda att utesluta detta fång ur författningen. Detta förhindrar således
icke att hemman genom arf sönderfalla i huru små lotter som helst och att
dessa sålunda klufne delar säljas och lagfaras; och som de fleste klyfningar ske genom
arf, inser man redan häraf författningens vanmakt.
Författningen förbjuder icke heller att hemmansdelar, som vid dess utfärdande
voro klufne i för små lotter, få säljas och lagfaras. Det är således blott emot
de hemmans-klyfningar, som efter dess tillkomst ske ”genom köp, skifte och gäfva”,
man sökt nedlägga hinder. Men hurudant är detta hinder? Det upphäfver icke rättigheten
för myndige personer att träffa aftal om jord; och hemmans-klyfningar ske
således fortfarande lika väl som förut, emedan ingen kan hindra köparne att ega och
innehafva hvad de köpt, om ingen derå väcker lösnings-anspråk. Hindret skulle
bestå deruti, att de nya egarne ej få lagfart.
56 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27.
Men hvad vinner samhället häruppå? Jo! att, utom den osäkerhet, hvaruti
egaren af en mindre jordlott lelver i anseende lill faran för lösnings-anspråk, han
försättes uti en ny fortfarande osäkerhet i afseende på börds-anspråk, hvilka hli
farligare ju längre eganderätten ulan alt få befästas med lagfart fortfar, enär jorden
oupphörligt stiger i värde. Delta är således den beprisade säkerhet i jordafång, man
vunnit genom 1853 års förordning. Den nekade mantalsskrifningen betyder lika
litet, emedan eganderätten icke upphäfves derför alt egaren ej får skrifvas såsom egare.
Föreskriften om förre egarens skyldighet att fortfarande ansvara för hemmanets
utskylder, är af samma betydelse. Det händer ock icke så sällan att förre
egaren är insolvent, och staten blir väl då häst belåten med att hålla sig till rätte
egaren. Men af alla föreskrifter är ingen olyckligare än den, att, om genom laga kraft
egande beslut blir förklarad! att ifrågasatt klyfning ej tillåtas inå, köpet skall gä
åter! — Jag vill upplysa förhållandet med ett exempel: A säljer till B en hemmansdel,
mindre än som får klvfvas utan föregången undersökning. B söker lagfart,
men denna afslås, till följe af författningens föreskrift. Han begär då undersökning;
men undersökningsmännen förklara honom obesuten på hemmansdelen. Han
söker ändring vid Härad s-rätten, som genom laga kraftegande beslut förklarar alt klysningen
ej tillåtas må. Köpet skall då enligt författningen gå åter. Men på hvilkens
påstående skall detta ske? A är lika nöjd med handeln som B. Hvilken skall då
drifva B från hemmansdelen? Här har man väl åter tänkt sig en general-åklagare,
som å statens vägnar skulle föra talan emot B och drifva honom från gården, som
staten väl då skulle lösa?! Man linner således i liela författningen ingen föreskrift,
som kan hringas till efterlefnad. Den utvisar från början till slut vanmäktiga försök
att hindra hvad man på detta sätt ej kan förhindra, en naturlig, på i lag och
giltiga eganderälts-anspråk grundad klyfning eller sammanläggning af jord-lotter; och
man skall väl slutligen finna, hvad 182 7 års lagstiftare insågo, att någon annan
regulator emot en för vidsträckt hemmans-klyfning ej finnes, än lösningsrätten, hvilket
väl blir klart när man besinnar alt författningen ej kan förhindra någon att ega
och innehafva hvad man köpt och att det stadgade hindret för lagfart icke förbättrar
förhållandet.
Att författningen i vissa fall står i strid med civil—lagen, har Utskottet sjelft
visat med det anförda exemplet af ifö mantal, at hvilket, såsom man tänkt sig,
hälften blifvit intecknadt och exekutivt försåldt. Utskottet erinrar väl, att då åtkomst-handlingar
blifvit företedde af den beskaffenhet att inteckning kunnat meddelas
å den ena 1/16-delen, deraf skulle följa att densamma vore fången genom arf
eller lagfaret fång och att 1855 års författning hvarken i det ena eller andra fallet
vore tillämplig. Häremot tillåter jag mig likväl erinra, att förordningen väl innehåller
alt den ej eger tillämpning å de hemmansklyfningar, som redan gått i fullbordan
vid dess utfärdande, deremot den ej gör undantag för sådana fastigheter, som
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 27. 57
af mindre delar sammanfallit till enhet i en egares hand före författningens utfärdande.
Deri omständighet att det exempelvis anförda lytl-dels mantalet förut varit
deladt i mindre lotter upphäfver således ej författningens tillämplighet å detsamma,
enär det utgjorde en enhet vid förlatlningens utfärdande, och exemplet ådagalägger
således hvad man dermed velat visa. Jag vill dessutom anföra ett annat exempel.
En gäldbunden person eger iJ8 mantal, som förvt ej varit klofvet, men fordringsegaren,
som finner säkerhet nog i halfva fastigheten, söker med gäldenärens begifvande
inteckning endast i den, eller i \J16 mantal. Skall domaren då, i strid mot
intecknings-förordningen, neka inteckningen? Meddelas den, blir väl deraf en följd
att panten kan lagligen utmätas och försäljas, ehvad den medför besutenhet eller ej;
men härigenom uppkommer likväl en klyfning i rak strid mot 1855 års förordning.
Flera andra exempel kunde anföras, men jag vill dermed icke trötta.
' Att vid gällande kraft längre bibehålla en författning, som uppenbarligen utgör
ett misstag, som icke uträttar hvad man dermed åsyftat,, som står i strid mot
eivil-lagen och som utan allt gagn åstadkommer oreda, bekymmer och kostnader
för den mindre bemedlade allmogen, kan väl ej vara rätt eller klokt, utan må man
vidkännas misstaget och till rättesnöre för hemmansklyfningen återställa 1827 års
förordning, som ej visat några menliga följder; och vågar jag alltså vördsamt föreslå
Rikets Höglofliga Ständer att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att Kongl. Förordningen den 13 Juli 1853, angående tillägg till
nu gällande föreskrifter i afseende på hemmansklyfning och jordafsöndring
samt Kongl. Kungörelsen den 20 Juli 1855, som i
nämnde Förordning gör ändringar, mätte, i de delar, som afse
hemmansktyfningen, till all kraft och verkan varda upphäfna.
I denna reservation instämde Herrar Kistner och Ödmansson samt Peller
Jönsson från Jönköpings län, Per Eric Andersson från Westmanlands län och Eric
Ersson, från Gefleborgs län.
Hvarjemte på begäran antecknades, alt Herr Grefve Beckfriis icke deltagit i
ärendets handläggning, samt att Herr Sparre, S. ej öfveryarit delsammas slutliga
behandling.
Bih. Ull B. St. Brot. 1856 § 1857.
7 Sami. 2 A/d. 8 Haft.
STOCKHOLM, tryckt hos N. Marc**, 185
Sammansatta latt/- samt Allm Best-.- och Rhon.-tOtsk:s Betänk. X:o 28.
1
N:o 28.
Alik, till Exp. Iltsk. den 10 .Tuli 1857. kl. 5 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, om ändring i
Kongl. Brefven den 9 Februari 1802 och 11
Augusti 1804, rörande besutenhet å hemman i
Dalarne.
Sven Ersson, Lars Olsson och L. Gezelius från Stora Kopparbergs län hafva
lili ett (ill Hedervärda Bonde-ståndet ingifvet gemensamt memorial anfört: att genom
Kongl. Brefven den 9 Februari 1802 och den 17 Augusti 1804 vore stadgadt att
till en så kallad besutenhet, hvarmed förstodes de lotter, i hvilka jorden vid storskiftena
skola indelas, erfordrades i Öfre Dallaget och Säthers fögderi ali derå kunde födas en
häst, tre kor, sex getter och (vå eller tre får, samt i de öfrige socknarne af länet en
häst, fyra kor, sex getter och får (ill ofvannämnda antal; äfvensom att, om flere, genom
arf, köp, giftermål eller annan laglig åtkomst, tillfälligt sammankomne obesutne
delar icke sammansmält till en besutenhet inom en lid af högst tjugu år, räknadt från
den dag, storskifte blifvit af landtmätarne fulländad), innehafvarne af dylika obesutenheler,
som vid storskiftet blifvit bestämde att utgöra en besutenhet, då borde lotta om
det hela, sedan likväl mätismän förut pröfvat hvad lösen den afträdande skulle erhålla.
Men sedan, efter för omkring tjugu år tillbaka fulländade storskiften i åtskillige af Dalsocknarne,
den tid numera inträffat, då de obesutne hemmansdelarne finge utlösas, hade
Bilt. till R. St. Prof. 1856 # 1857. 7 Sami. 2 A fä. 9 Höft. 1
2 Sammansatta Laf/- samt Allm. Besa.- neli Ekon.-Utsk.-s Betänk. Nio 28.
en mängd sådane lösningsanspråk äfven blifvit framställde och, på grund af nämnde stadganden,
en stor mängd jordegare jemväl blifvit dömde att afträda sin jord, och såmedelst,
sedan den lilla löseskillingen snart blifvit förtärd till underhåll af dem och deras familjer,
jemte desse fallit fattigvården lill last Då vid storskiftena icke afsattes någon jord,
hvaraf kunde bildas sådane smärre jordpossessioner, sorn, enligt 1827 års Förordning
benämnas jordafsöndringar, funnes icke heller för desse olycklige någon utväg alt förvärfva
den minsta torfva jord eller eget tak öfver hufvudet.
Vid sådant förhållande och då inom de fleste socknar de så kallade besuten
het
er för det närvarande icke uppginge lili tredjedelen af de hushåll, som inom socknen
funnos, skulle proletärernas antal inom desse socknar, om rättighet ali emot lösen tillvinna
sig hvarje obesuten hemmansdel forlfore, växa till en alldeles oerhörd grad.
Motionärerne förmenade således, att det vore anledning taga i betraktande om icke berörde
stadganden rörande besutenhet borde i någon mån modifieras; hvartill såsom ytterligare
skäl anfördes: att den utveckling jordbruket i sednare tider vunnit beredde en vida
högre afkastning af jorden, än förut, och alt den mängd binäringar, som redan uppkommit
och än vidare vore att emotse, gåfve innevånarne flere tillfällen till lättad ut
komst.
Vid de verkställda storskiftena hade inom de särskilde socknarne besutenhet
räknats efter jordvidden, så att dertill erfordrades t. ex. i Leksand af Öster-dalarne
120 och i Gagnef af Säthers fögderi i det närmaste 200 reducerade snesland eller jemt 5
tunnland. Denna jordareal skulle, enligt motionärernes åsigt, kunna nedsättas till hälften,
utan att de redan verkställde storskiftena i sin helhet derigenom behöfde rubbas;
men derigenom bereddes möjlighet för ett dubbelt så stort antal hushåll att besitta jord,
och en stör mängd af de lösningsanspråk, hvartill nuvarande stadganden gåfvo anledning,
skulle försvinna. Och hafva motionärerne, af sådane anledningar, föreslagit,
“att Rikets Ständer i underdånighet hos Kongl. Maj:f anhålla,
att, med ändring af hvad i ofvannämnde Kongl. Bref den
9 Februari 1S02 och den 17 Augusti 1804 blifvit föreskrifvet,
måtte stadgas, att hälften af den jordrymd, som vid de inom
Dalarne verkställda storskiften i de särskilda socknarne blifvit antagen
att utgöra besutenhet, må medföra enahanda rätt med full
besutenhet, så att innehafvarne af sådan halfbesufenhel icke kunna
förpliktas att densamma emot lösen afträda.“
Öfver detta memorial, jemte ett af motionärerpe, tillika med Sven Ersson och
Erik Andersson, äfven från Stora Kopparbergs län, lill Hedervärda Bonde-ståndets protokoll
den 30 December 1856 i ämnet afgifvet skriftligt anförande, åtföljdl af ett utaf
Kaptenen och Kommissions-landlmätaren ,1. G. Andersson meddeladt intyg, har Lagutskottets
utlåtande blifvit infordrad); hvarefter, med stöd af 43 § Riksdags-ordningen,
deputerade från så väl nämnda Utskott, som från Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet,
till öfverläggning i ämnet sammanträd!; och får Sammansatta Utskottet härmed
sitt yttrande afgifva.
Sammansatta Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Utsk:s Betänk. iS-.o 28.
3
lie egendomliga förhållanden Stora Kopparbergs län i sä mångå afseenden företer,
hafva gifvit Ulskotlet, som i sitt betänkande X:o '27 afhandla! de vid denna riksdag väckte
frågor om upphäfvande eller förändring i lagstiftningen 0111 jords!vekning i allmänhet,
anledning att till särskild granskning företaga ofvanomförmälda memorial, synnerligast
sorn de i fråga 0111 hemmansklyfning meddelade föreskrifter om besutenhet för Stora
Kopparbergs län innefattas i en lagstiftning, hvilken uppkommit och utvecklat sig pä
andra grunder, äu de som härutinnan för rikets öfriga provinser gälla.
Inom Stora Kopparbergs län förekommer benämningen Öfre Dallaget, eller Öfverbalarne,
för den trakt, Iivari den egentliga Dalkarls-befolkningen bor; hvilken trakt åter
indelas i Öster- och Wester-Dalarne. Ösler-Dalarne innefatta socknarne Leksand, Rättvik,
Ohre, Ahl och Bjursås, med till dem hörande annexer, eller Nedan-Siljaus fögderi: Orsa,
Mora, Sofia Magdalena (eller Sollerön i Siljan), Elfdalen, Wänjan och Särna, med deras
annexer, eller Ofvan-Siljans fögderi, samt slutligen Gagnefs socken, med Mockfjerds kapell,
i Säthers läns fögderi. Med benämningen Wester-Dalarne förstås socknarne Säfsnäs,
Nås, Jerna, Äppelbo, Lima, Malung och Floda, med tillhörande annexer, eller WesterDalarnes
fögderi. Länets återstående socknar äro Stora Kopparbergs och Äspelunda,
Stora Skedvi, Svärdsjö, Thorsång, Wika oell Sundborn, eller Kopparbergs fögderi; Hedemora,
Husby, Folkärna, By, Garpenberg och Grytnäs, eiler Näsgårds läns fögderi, samt
Norrberke, Söderberke och Grangärde, eller Westra Bergslags fögderi.
Emellan folkets bildning, lynne, seder, konst- och näringsflit samt välmåga,
icke allenast uti de särskilda hufvuddelarue af detta vidsträckta län (hela vidden af
Stora Kopparbergs län beräknas till 288 qvadratmil), utan äfven i socknar, som gränsa
intill hvarandra, äro skiljaktigheterna märkbara och mångfaldiga; och ganska stor olikhet
tinnes emellan den mestadels förmögna allmogen i Hedemora socken och den fattiga
Elfdals-allmogen, emellan Mora-karlen och en Westerdals-karl, emellan denne sistnämnde
och en Jernbergs-man, emellan skatlebonden i Svärdsjö och skattebonde!! i den nära
derintill belägna Wika socken. De ursprungliga skiljaktigheterna bibehållas och betecknas
äfven i det yttre genom olika kiädedrägter.
Länet, inom hvilket icke finnas några större jordagods, ulan hvarje jordbrukare,
med få undanlag, är sjelfständig egare af en skattehemmansdef, huru ringa den ock
må vara, eger mångfaldiga näringsgrenar, sorn gifva en lika mångfaldig riktning åt den
enskilda idogheten, hvaraf det allmänna behofvet bereder ett rättmätigt anseende åt
hvarje verksam och skicklig idkare af hvad lolligt yrke som helst. Ifrån dessa förhållanden
härflyta likväl gemensamma karaktärsdrag, såsom allmän välvilja och fredlig
endrägt emellan olika folkklasser, samt äfven emellan medborgare af skilda stånd. Och
häri har man säkerligen förklaringen öfver det, att den i detta län, synnerligast inom
Dallagel, (ill stor ytterlighet drifna hemmansklyfning icke medfört så många olägenheter
sorn annars helt säkert deraf uppkommit. Ökad fattigdom och utvandringar, för alt på
fremmande orter söka arbetsförtjenst, hafva visserligen gått i bredd med en lillvexande
befolkning, men icke i något annat län torde skatter och allmänna medel lätlare utgå.
4 Sammansatta haij- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Utsk:s Betänk. N:o 28
Jordens fria styckning liar genom århundraden fortgått oell denna geuoni sin
ålder häfdvunna sed liar i Dalallmogens begrepp öfvergått till en rättighet, egendomlig
för deras familjelif och alltid med värma omfattad, emedan den lemtial hvarje arfvinge,
haus lott må hafva varit så liten som helst, i full besittning af dess andel i fäderne
jorden.
— Hen sjelfva det sätt, hvarpå Dalalimogen varit van att skifta sin ärfda jord,
skulle bidraga alt (ika svårigheten för dess innehafvare att deraf lifnära sig. Det var
nemligen ända till Storskiftena en nästan allmän sed, att 0111 t. ex. fyra arfvingar skulle
sig emellan dela en afliden anhörigs efterlemnade jordbesittning, hvilken bestod af flere
spridda egor, så verkställdes delningen sålunda, att hvar och en tog sin fjerdedel af
hvarje äga. Häraf uppkommo tegar, hvilka ej innehöllo mer än ett handland, eller
36 qvadratalnar, och andra åter, sorn voro blott eu aln breda, men 2 ä 300 alnar
långa i ängsmarken, samt 5 ä 6 alnar breda och 50 ä 100 alnar långa i åkern. Dessa
(egar kunde således omöjligen på ett med klokhet och hushållning förenligt sätt brukas,
enär all dikning var overkställbar, delegarne voro fullkomligt beroende af hvarandra
samt stängsel omkring eller frid å egorna måste umbäras m. m. d. Statens rätt alt
utbekomma de å jorden belöpande utskylder hade vid sådant förhållande kunnat äfventyras,
derest icke det blifvit stadgadt, att alla jordegare i socknen gemensamt måste
ansvara för gäldandet af hela det jordlägenheterna derstädes vid de fordna skaltlägg
ningarqe
åsatte skattebelopp efter det hemmantal, hvartill då befintliga jordegendomar
blifvit satta. Detta hemmantal får icke, emot Kongl. Kesol. den 2 i Oktober 1682,
förhöjas geuom någon ny skattläggning å andra uppodlingar än dem, som blifvit gjorda
inom de ifrån socknarnes skademark till krono-allmänningar afvitlrade trakter. Uti
högstberörde nådiga Resolution, ytterligare bekräftad genom det år 1728 utfärdade
knektekontrakt, har konung Carl XI med afseende på länets dryga rotering (1,200 rotar
till Dal- och 200 rotar till Westmanlands regemente) försäkrat, alt någon refning icke
skulle detsamma öfvergå, änskönt de gamla egorna kunna genom nya uppröjningar
utvidgas och förbättras.
Kongl. Brefv. den 1 Maj 1693, den 25 Maj 1699, den 13 Juli 1725 och den
20 November 1786 innehålla väl förbud mot en vidsträcktare hemmansklyfning, än
till Vig mtl inom Öster- och Wester-Dalarue samt (iaguefs socken, men tili ‘/s mtl. i
öfriga trakter af länet; men dessa föreskrifter efterlefdes icke och domstolarne gåfvo
uppbud och fasta på huru små hemmansdelar sorn helst. Olägenheterne häraf blefvo
likväl så stora att konung Fredrich uti en skrifvelse till Svea Hofrätt den 13 Juli 17 25,
enär “Stora Kopparbergslagen förnimmes laga mycken skada genom den excessiva klysningen
af hemman, som sig dersammastädes inrotat, i det uti Ösler-Dalarne hemmanen
skola vara klufna (ill 20, 30 eller 60 delar samt derutöfver, och uti Tuna, Säther,
Skedvi, Svärdsjö socknar och flerestädes till 20 och 30 delar med mera, hvaraf ej annat
än skogarnes ulödning och brist på koltillförsel för kopparverket tima kan, befallte
Hofrätten att beordra häradshöfdingarne der i länet, att de lills vidare ej skulle å klufna
delar uppbud och fasta bevilja". De oupphörliga jordklyfniugarne fortgingo det oak
-
Sammansatta Lat/- samt Allm. Bese.- och Eicon.-XJtsk:s Betänk. N:o 28. 5
(adt och bortblandade de gamla hemmanens och merändels äfven sjelfva byarnes gräusor,
understundom äfven skillnaden emellan socknar, om eljest någonsin fullständiga
rågångar å marken i denna landsort varit dem emellan bestämda. Lika mycken osäkerhet,
som denna egoblandning måste medföra i eganderätlen, enär derför egentligen
endast i folkets minne och berättelser, ej å kartor och handlingar, ett stöd kunde sökas,
lika mycken kostnad och besvär tillskyndade det innevånarne genom de ofta förekommande
jemkningsrefvar, hvilka blefvo en nödvändig följd deraf, att hvarje jordegares
skatt måste lämpas efter hans innehafvande egors uppskattade vidd, Man skulle
kunna tro att liqviderna inom en rote under sådane förhållanden ofta leda till stridigheter.
Sådant är likväl sällsynt, emedan hvar och en skattskyldig noga känner
och bevakar sin rätt samt vanan att räkna blifvit så allmän, att rotarnes bufvudinän,
ehuru ombyllige, med en förundransvärd noggranhet verkställa de svåraste fördelningar
af summor. Kamerala skäl lågo således icke till grund för de sednare förbuden mot
jordstyckning, men desfomer det lägervall, hvari åkerbruket råkade och den deraf uppkomna
öfverbefolkning och fattigdom.
Genom ett Kongl. Bref den 3 September 1792 erhöll dåvarande landshöfdingen
i länet friherre J. af Nordin befallning att till sig kalla vissa kunniga landthushål
lare
af adel, ståndspersoner och allmoge, för att med dem öfverlägga och sedan med
underdånigt betänkande om de bästa medlen till landthushållningens upphjelpande i länet
till Kongl. Maj:t inkomma. Detta betänkande afgafs den 6 November 179 2 och
dels innehöll en mängd statistiska upplysningar om länets vidd, administrativa indelning
och folkmängd, invåuarues vanor och sysselsättningar, hemmanskiyfningen, indelningsverket
m. m., dels visade, alt länets ekonomiska ställning samt jordbrukets och näriugarues
tillstånd, helst i de egentliga Dal-orterna, voro högst olyckliga, dels uppgaf orsakeu
härtill vara (jemte klimatets hårdhet, markens magra och sterila beskaffenhet,
tillvaron af en mängd outdikade kärr och myrer, brist på vägar samt Dalelfvernes öfversvämningar)
hufvudsakligasl: “den gränslösa, länge öfverkiagade, men ännu icke
hämmade hemmanskiyfningen och egoblandningen“, — samt såsom medel “att förbyta
Dalallmogens fattigdom uti en tarflig berglighet“, det förslag, att egorna skulle storskiflas;
vissa vilkor för besulenheteu bestämmas; klyfning af en besutenhet ej tillåtas med
mindre det kunde visas, att den genom odlingar blifvit lika god sorn två besuteuheter;
de obesutna hemmansdelarue, i mån af innehafvarues afgång, sammanläggas; Dalelfven
upprensas; kärr och myrer utdikas; husslöjder införas samt allmogen tillhållas att så
lin och goda sädesslag.
Kongl. Brefvet den 9 Februari 1802 fastställde såsom vilkor för besutenhet
att i Öfra Dallaget och Säthers fögderi borde kunna födas minst en häst, (re
kor, sex getter och sex får, samt uti de öfriga socknarne en häst, fyra kor, sex getter
och lika måuga får; äfvensom föreskrifter meddelades för de obesutna delarnes sammanläggning;
hvarjemte befalltes att föreslagna storskiften, strömrensningar och kärrultappuiugar
skulle med de medel landshöfdingen dertill begärt (förslagsvis beräkuade till
6 Sammansatta. La//- samt Allm. Bese.- och Ekon.~Utsk:s Betänk. N:o 28.
ö,000 nlr årligen), men på sålt, hvartill han borde uppgifva närmare förslag, ofördröjligen
börjas,
I Kongl. Brefvet till Kammar-kollegium den 17 Augusti 1804 iemnades föreskrifter
om arbetenas verkställande i bela deras vidd. Detta bref, sorn, jemte det ofvananförda,
utgör grunden för hela storskiftesverket i Kopparbergs län, innehåller, bland
annat, att i fråga om vilkoren för besutenhet fårens antal nedsättes för hela länet lill
tvä eller tre på besutenheten; att dåvarande åboer, hvilka efter ofvanberörde grunder
kunde auses för “ofullsulne*, likväl icke emot deras vilja linge rubbas utur deras små
jorde-delar, utan att dessa vid skeende förändringar, genom dödsfall, giften eller eljest,
småningom borde sammanläggas, så att deraf lagliga besittningar med tiden kunde uppkomma;
att ingeli derefter huge sälja en obesutenhet till en annan, än den, som förut egde
jord i samma nummer, och egde, i händelse annorlunda skedde, delegarne i nummern
samma obesutenhet lösa; att tvänne elier flere derefter uti en, ehuru obesuten, egares
hand en gång sammankomne obesutne hemmans-delar sedermera ej linge åtskiljas; att lagfart
och fasta å sådane smärre jorda-delar, som icke innefattade besutenhet, icke
heller vidare finge ega rum; att ali hemmansklyfning eller skiftning af jord under full
besutenhet, hvars pröfning, såsom ett hushållsmål,, endast komme att bero af landshöfdingen,
skulle vara förbjuden för det tillkommande och ifrån den stund allmänna storskiftet
i någon socken begynte eller remiss dertill utfärdades, samt att allt hvad derifrån
afveke, komme att anses såsom en nullitet, hvilken, utan afseende å hvad åtgärd
domstolar och embetsman kunnat deremot taga, af landshöfdingen borde försättas
i sitt förra skick, samt att om flere genom arf, köp, giftermål, eller annan laglig åtkomst
tillfälligtvis sammanlagde obesutne delar icke sammansmält till en besutenhet inom
en tid af högst 20 år, räknadt från den dag storskiftet blifvit af landtmätaren fulländad!,
innehafvarne af dylika obesuteuheter, som vid storskiftet blifvit föreslagna ali
blifva en besutenhet, då borde lotta om besittningen af det hela, sedan likväl mätismän
förut pröfva! hvad lösen den afträdande borde erhålla; dock egde de, som under tiden
genom odlingar och jordförbättringar af en obesutenhet beredt en full besutenhet, njuta
en sådan full besutenhet tili godo; äfvensom den besutne, hvilken när som helst kunde
visa sig hafva af en besutenhet tillskapat tvänne eller flere, jemväl egde rättighet att
dela den dubbla i tvänne eller flere besutenheter; och borde Konungens Befallningshafvande
vid ofvannämnde tids förlopp, sedan storskiftet blifvit fulländad!, göra sig underrättad
hvilka obesutne hemmansdelar vid den tiden ännu ej blifvit förenade, samt då
besörja om verkställigheten deraf för dem, som han då, efter behörig undersökning
och pröfning, icke fann hafva under tiden blifvit genom odling så förbättrade, att de
hvar för sig kunde utgöra en besutenhet.
Storskiftena hafva derefter oafbrutet fortgått. Kndast i Öfra Dallaget skulle
dessa förrättningar påkostas af staten; och hafva jemväl i de södra, mera förmögna
delarue af länet ganska många storskiften blifvit på jordegarnes bekostnad byavis
verkställda. Der åter egoblanduingen varit så allmän, att hela socknar mäst i ett
Sammansatta Lag- sami Allm. Besoch Ekon.-Utsk:s Betänk. N:o 28. 7
sammanhang skiftas, enär byaskillnader icke förefunuits, hafva de, antingen såsom
Svärdsjö socken fått undergå affallning och delning på Slalens bekoslnad, eller, såsom
(iustafs, Thorsångs, Wika, Säthers och Slöra Tuna socknar, fått storskiftena befordrade
medelst understöd af statsmedlen.
Angående slorskiflet i Dalarne har utskottet inhemta!, att på statens bekostnad
arn redan storskiftade: Näs, Bjursås, Gagnef, Ahl, Leksand, Rättvik, Sofia
Magdalena (en ytterligare delning emellan byarne inom Fäbodaskogarne är under
handläggning), Jerna, Malung; blott med bidrag af staten: Gustaf, Thorsång,
Wika, Säther. För närvarande äro under storskifte: Svärdsjö, Mora (en del
fullbordad), Floda (hufvudsakligen fullbordadi), Lima, Wenjan, Appelbo, Ove
(hufvudsakligen fullbordadi), St. Tuna (en del fullbordad) ; och är fråga väckt alt
äfven Elfdalen, Orsa och Särna komma att storskiftas.
Stor olikhet har förekommit vid bestämmande af hvad till en besutenhet skulle
inom olika socknar fordras, och detta oansedt allmänna stadgande!) härutinnan blifvit
gifna. Det tillgår nemligen i praxis vanligen sålunda, att, sedan socknens inego-område
blifvit uppmätt och graderadf, uträknas huru många tunnland reducerad jord erfordras
för framfödande af det i Författningen för besutenhet bestämda antal kreatur, och efter
denna uträkning indelas socknen i besutenheter. Dessa efter lokala omständigheter,
tillgång på egor, eller innevånarnas behof rättade förhållanden, förklara hvarföre till
minimum af en besutenhet ansetts böra fordras i Nås och Floda socknar 30. i Mora
sockens Östbygge fjerding 5.5, i Solia Magdalena och Ytter Malungs socknar 00, i Ohre
socken 100, i Rättviks 110, i Ahls och Leksands socknar 140, i Djursås och Gagnefs
200, samt i Äppelbo Och Jerna socknar ända till 260 reducerade snesland inegor (ett
snesland = 10 handland eller 300 qvadratalnar).
Genom storskiftena hafva vunnits och vinnas, allt efter som de hinna att fullbordas,
den af allmogen öfverallt inom länet numera insedda stora fördel, att de sprid
da
egorna sammandragas lill färre och formligare skiften, men den svåra regleringen
af obesulenhelerna har icke kommit längre. Den har strandat emot Dalallmogens
stora kärlek till fädernejorden, och domstolarne förbisågo de gifna bestämmelserna,
åtminstone till den 6 Juli 1824, då, på deröfver af landshöfdingen anförd underdånig
klagan, Kongl. Maj:l i Dref till Svea Hofrätt befallte, det skulle vederbörande domhafvande
i Stora Kopparbergs län förständigas, att icke vidare bevilja lagfart och fasta
å obesutne hemmansdelar, antingen de genom köp, arf, byte, gåfva, förpantning, eller
på annat sätt blifvit förvärfvade samt i 1S02 och 1804 års ofvannämnde Kongl. Bref
meddelte stadgatiden genom Konungens Befallningshafvandes försorg årligen i länet ailmänligen
kungöras.
Äfven härefter klaga landshöfdingarne ofta öfver omöjligheten att gifva verkställighet
åt dessa föreskrifter; och uti ett lill Kongl. Maj:t från dess Befallningshafvande
inkommet underdånigt memorial af den 12 December 1842 yttras, att föga förhoppning
vore om möjligheten att i denna del få se storskiftets ändamål vunnet och dess
8 Sammansatta Lat/- samt Allm. Hes».- och Ekon.-Vtsk:s Betänk. N:o 28.
framlida bestånd betryggadt; det hade icke ens lyckats alt hindra hemmansklyfningen
all gå långt under den punkt, hvarifrån man önskat återbringa den. Af det utaf 1110-  lionärerne vid deras skrift liga anförande bifogade, ofvanomförmälda intyg visas, all tili
Svärdsjö socken finnas, enligt den för nu pågående storskifte uppgjorda Ref-bok, med
hänseende lill den af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bestämde besulenhels-storleken
af 180 snesland, eller 4 lunne- 20 Vio kappeland reducerad inegojord, 488 besu t na
och GG5 obesutna jordegare.
Tjugu år hafva numera förflutit sedan åtskillige slorskiftes-förrällningar kommo
lill stånd. Så länge ännu penniuge-tillgången hos Dal-allmogen var knapp, kunde Landshöfdingarne
icke åstadkomma den föreskrifua besulenhels-regleringen, ulan har lid efler
annan genom Kongl. Bref, såsom den 8 Maj 1829 angående Nås, den 11 Maj 1833
angående Floda och den 21 Mars 18-35 angående Bjursås socken, den bestämda (iden
för regleringen blifvit förlängd; och i nyssnämnde memorial ansåg Landshöfdingen del
tvifvelaktigt, om regleringen någonsin kunde, i enlighet med nu befintliga stadganden,
gå i fullbordan, då sådant motverkades icke allenast af brist på erforderliga lösningsmedel,
ulan äfven af befolkningens ständiga (illvext och behofvet af flere jordlägenheter
för tillkommande nya hushålls bosättning; och yttras vidare, all då vid hållna undersökningar
få obesutne lägenheter funnits förenade elier genom odlingar bragte tili besntenheter,
hade Kongl. Maj:(s Befallningshafvande ansell betänkligt, alt under sådane
omständigheter den i 1S04 års Kongl. Bref föreskrifua lottning verkställa, helsi derigenom
många jordegare, sorn ditintills med sparsamhet och ansträngda arbeten hos
andra kunnat åt sig och de sina förvärfva lifvets oumbärligaste förnödenheter skulle
hafva blifvit husvilla eller inhyseshjon, utan annat vederUv för den dem aftvungna
egendomen, än den måhända öfver sina tillgångar förut gäldbundne grannens
skuldsedel. Ofia skulle då hafva inträffat, alt utgifvare!) af en sådan förbindelse ej
kunnat inlösa densamma, och vid den tvungna försäljningen, som lian i sådant fall
måste underkasta sig, skulle icke sällan den förenade fastigheten knappt hafva lemnat
full godtgörelse af löseskillingen, så alt begge hushållen, med uppoffring af mer eller
mindre af sina tillgångar, genom loltuingsålgärden kommit att skiljas från den jord,
hvars besittning derförinnan likväl grundat möjligheten för dem att i fädernebygden
forllefva samt uppfylla Statens och samhällets fordringar. Till afhjelpande af dessa
olägenheter och för att bringa verkställighet ål samt befordra uppnåendet af ändamålet
med storskiftesverket i Dalarne har Konungens Befallningshafvande föreslagit åtskillige
stadganden, genom hvilkas behöriga handhafvande Konungens Befallningshafvande ansett
samma mål skola vinnas. Öfver Konungens Befallningshafvandes berörde förslag äfvenvensom
öfver en af Rikets Ständer vid 1850—51 årens riksdag i underdånig skrifvelse
gjord hemställan, alt lagfart å obesutne hemmansdelar må beviljas, är underdånigt
utlåtande infordrad! af Kongl. Kammar-kollegium, som likväl dermed ännu
icke inkommit.
Under
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.-s Betänk. N:o 28. 9
Under tiden har likväl ett af de för lösningsrättens utöfvande förut befintliga
hinder, eller bristande tillgång på medel, försvunnit eller åtminstone förringats. Genom
den liflighet, som, i följd af underlättade kommunikationer och andra dertill verkande
omständigheter, uppkommit i handeln med Dalarnes skogsprodukter, är penningetillgångeu
bland Dal-allmogen blifven ymnigare. Stegrade priser å åkerbruks- och Iadugärdsprodukter
hafva gifvit jorden ett högre värde; och allt sådant är en allt för frestande
uppmaning för den bemedlade att till sig lösa obesutenheter. De af Landshöfdingen
här ofvan antydde betänkliga följder af en sådan, emot jordegarens vilja, verkställd lösning,
hafva icke uteblifvit, synnerligast inom det egentliga Dalarne, der hemmansklyfningen
mest ohejdadt fortgår och hvarest icke finnes tillgång på sådane odlingslägenheter,
som kunna såsom jordafsöndringar förvärfvas af det hushåll, hvilket blifvit utlöst från
sin lilla skattejord.
Vid sådant förhållande och då, på sätt motionärerne anfört, det nuvarande antalet
af besutenheter inom det så kallade Dale-laget icke i någon mån motsvarar de
bofasta hushållens, har Utskottet ansett nödigt att i betraktande taga huruvida icke de
nu bestämde vilkoren för besutenhet kunde i någon mån minskas. Utskottet har dervid
icke kunnat förbise, att, med afseende å den utveckling och de framsteg, jord
bruket
i sednare tider gjort, det bör vara möjligt för en arbetsam och omtänksam jordbrukare
att bereda sig utkomst på en mindre jordareal, än som vid bestämmande af
grunderna för storskiftesverket dertill ansågs erforderlig. Och då, med afseende jemväl
å Dal-allmogens vana r't utvandra till andra provinser för att der söka arbete, för besutenhet
i denna lana rt torde erfordras mindre jord, än i öfrige provinser, samt af
detta skäl ett dragkreatur, söm skall framfödas äfven under den tid husbonden är borta
på arbete, torde vara mindre nödvändigt, helst vid förefallande behof han alltid kan
påräkna att af grannen erhålla biträde vid körslor, samt, efter de upplysningar Utskottet
sökt förskaffa sig, någon större rubbning af storskiftesverket icke torde föranledas deraf,
att vilkoren för besutenhet, nedsättas till hälften, får Utskottet vördsamt hemställa:
Att Rikets Ständer i underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes genom utfärdande författ
ning,
med ändring af hvad i Kongl. Brefven den 9 Februari 1802
och den 17 Augusti 1804 är vordet stadgadt, i Nåder förordna,
dels ali å en besutenhet i Öfre Dal-laget och Säters fögderi, jemte
Svärdsjö socken, bör kunna födas minst två kor och fyra får
eller getter, dels ock, att de jordbesittningar, som vid de verkställda
storskiftena icke uppgått till besutenhet och finnas å kartan
utmärkte, icke, emot egarens vilja, äro lösen underkastade.
Stockholm den 8 Juli 1857.
Bih. till ft. St. Prof. 1856 # 1857. 7 Sami. 2 Afd. 9 Haft.
10 Sammansatta Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon -lTt$k:s Betänk. N:o 28
JR eserv ation:
af Herr Grefve Eric Sparre, sora yttrade:
“Då det af motionärerne afsedda ändamål icke kan anses uppnådl, eller de af
dem öfverklagade olägenheter afhjelpta genom den af Utskottet tillstyrkta åtgärd, om
hvars inverkan på det med så stora kostnader för Stats-verket ävägabragte storskiftesverket
upplysningar torde böra inhemtas, samt ofvanberörde olägenheter äro af beskaffenhet
att påkalla Lagstiftningens synnerliga uppmärksamhet, men frågan redan utgör
föremål för Kongl. Majlis pröfning, har jag för min del ansett Utskottet böra hemställa:
Alt Rikets Ständer i underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit
anhålla att Kongl. Majit “vid afgörande af den på Dess Nådiga
pröfning beroende frågan om vidtagande af åtgärder för befordrande
af det med storskiftesverket i Dalarne afsedda ändamål,
täcktes taga i Nådigt öfvervägande huruvida genom nedsättande
af de för besutenhet bestämda vilkor, eller befordrande af utflyttningar
till den ödeliggande jorden eller annorledes de af motionärerne
öfverklagade olägenheter må kunna afhjelpas.“
STOCKHOLM, tryckt hos J. W. Lundberg, 1S57.
Sammansatta Lag- samt Allm. Bese- och Ehon.-Utskottets Betänkande M 29. 1
N:o 29.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 17 Aug. 1857, kl. 5 c. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, om ändring af Kongl, Kamm ar
kollegii
cirkulär deri 5 Maj 1843, rörande klyfning af kronoparker,
som blifvit till enskilda under skattemanna-rätt försålde.
Sedan, till följd af Kongl. Maj:ts och Rikets Ständers beslut, att, till befordrande
af en bättre skogshushållning, alla kronans disponibla skogar och allmänningar, med
undantag af de för flottornas eller andra kronans behof nödiga samt sådane, hvartill
antingen menigheter eller enskilde kunde ega någon laglig rätt, skulle uppå öppen
auktion till den mestbjudande under skattemanna-rätt försäljas, under åren 1824,
'1822 och 1823, flere kronans disponibla skogar, allmänningar och kronoparken efter
förutgångne af Landtmätare verkställde saint af Kongl. Majit fastställde uppmätningar
och indelningar i lotter, efter lokal-och andra förhållanden, blifvit å auktion försålde;
så framställdes redan vid 1840 och 484-1 årens Riksdag den klagan, att, sedan
köparne af de på Öland försålde kronoparker , hvilka indelats i lotter af fyra, högst
åtta tunnland, nästan helt och hållet uthuggit skogen, hade de afstått den snart
sagdl alldeles ofruktbara jorden till obemedlade och jemväl vanfrejdade personer,
hvilka, sedan de å lotterne erhållit uppbud och fasta, ytterligare styckade dem.
hvarigenom sådan fattigdom bland innehafvarne uppkommit, att Kongl Majit och
Kronan icke kunnat utfå sin årliga ränta, hvilken de fattige åboerne saknade
förmåga att betala, så att de till och med hembjudit jorden till kronan åter
Till förekommande så väl häraf, som af den förökade tungan af fattig-försörjningen,
de socknar, till hvilka sådane åboer hörde, lingö vidkännas, föreslogs,
att sådane parker icke skulle få styckas i mindre lotter, än Kongl. Majit och
Kronan dem försålt. Sedan detta yrkande blifvit i ytterligare afgifven mo
Bih.
lill B. St. Prat. 1856 & 1857. 7 Samt. 2 Afd 10 Höft. 1
2 Sammansatta Lag- samt Allm. Best.- och Ekon.-Utskottets Betänkande Al 29.
tion sålunda utsträckt, att förbudet borde gälla för alla de af Kongl. Maj:t och Kronan
föryttrade Icrono-skogar och parker, blef det bifallet af Rikets Ständer, som uti
underdånig skrifvelse den 2 Juni 1841 anhöllo: att Kongl. Maj:t täcktes, genom
utfärdande af en allmän författning, förordna: att sådane krono-skogar och parker,
hvilka, i enlighet med Rikets Ständers beslut vid 1818 års Riksdag, redan blifvit
eller framdeles blifva under skattemanna-rätt upplåtne, icke må få styckas i mindre
lotter, än de blifvit af Kongl. Majit och Kronan försålde, utan skulle dessa skogar
och parker framgent förblifva efter den fördelning i lotter, som vid deras afyttrande
från Kongl. Majit och Kronan egde rum.
I öfverensstämmelse med denna underdåniga anhållan utfärdades Kongl. Kammarkollegii
xofvanberörde cirkulär den 5 Maj 1843.
Under åberopande deraf, att motioner blifvit vid nuvarande riksmöte väckte i
det syfte, att jordstyckningen skulle lemnäs alldeles fri, har E. J Rudberg från
Öland förmält: att nyssnämnde författning lade hinder i vägen för den mindre be
medlade
att köpa sin jordtorfva i mån af den tillgång, hvartill hans förmögenhet sig
sträckte; och att, sedan de ursprunglige köparne till sådana lotter, hvari de i motionärens
hemort belägna kronoparker blifvit indelade, deraf försålt större eller min
dre
delar till fattigt folk, som icke haft tillfälle att köpa en hel lott, hade tvister
och rättegångar uppstått ”emellan den för skogslotten skattskrifne och de fattige personer.
hvilka blott på ett löst köpekontrakt satt sig ned på den af dem inköpta
jorden”; och hade dessa tvister och rättegångar alltid utfallit så, att domstolen, på
grund af meranämnda cirkulär tillerkände jorden åt den för skogslotten skattskrifne,
och den fattige således måst frånträda den jordtorfva af ett, två och tre tunnland,
som han kunnat betala och hvaraf han äfven kunnat hafva sin utkomst. Derföre
yrkade motionären: ”att Kongl. Kammar-kollegii ofvanberörda cirkulär måtte i så
måtto ändras, att huru liten jord som helst får af dessa kronoparker försäljas och
köparne deraf vara berättigade till erhållande af lagfart å hvad de sig tillhandlat.”
Detta memorial, hvilket blifvit till Lag-Utskottet remitteradt, har. jemlikt 43 §
Riksdagsordningen, af sammansatta Lag- och Ekonomi-Utskottet blifvit pröfvadt.
, dervid Utskottet, som uti särskildt under M 27 afgifvet Betänkande yttrat sig öfver
de flere vid denna riksdag väckta motioner om upphäfvande eller förändring af nu
gällande lagstiftning om hemmansklyfning och jordafsöndringar från hemman, ansett
sig icke kunna tillstyrka antagande af hvad motionären föreslagit. De skäl, som härvid
ledt Utskottet, finnas i den utredning af ämnet, som Utskottet här ofvan lemnat,
och med åberopande hvaraf Utskottet vördsamt hemställer,
att Rudbergs ifrågavarande motion må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 14 Augusti 1857.
O
Sammansatta Lag- samt Allm. Bew.- och Ekon.-Utskottcts Betänkande M 30. 3
N:o 30.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 17 Äng. 1857, kl. 5 e. m.
Belänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar uti Kongl. Förordningen,
angående expedilions-lösen, deri 30 November 1855.
Dels tili Lag- samt dels till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets behandling
hafva i detta ämne öfverlemnats särskilde motioner, hvilka blifvit väckte: hos
Iiöglofl. Ridderskapet oell Adeln: af Herr Grefve Taube, H. E., Herr Friherre
Åkerhjelm, A , och Herr Braun, C. A.; hos Vallofl. Borgare-ståndet: af Herr C. Hasselrot
och Herr N. F. Heljestrand, samt hos Hedervärda Bonde-ståndel: af Olof Olsson
frän Ohlsäterstorp i Wermlands län, Olaus Eriksson och Erik Christensson från
Götheborgs och Bohus län; och hafva, med stöd af 43 § Riksdags-ordningen, deputerade
från ofvannämnde Utskott sammanträdt för pröfning af dessa motioner,
hvilka, på sätt här nedan omförmäles, åsyfta åtskilliga ändringar uti ifrågavarande
Kongl. Förordning.
Vid besvarande af dessa motioner har Sammansatta Utskottet ansett lämpligast
företaga frågorna i den ordning, hvartill uppställningen af expeditions-taxan föranleder.
Emot den stadgade lösen för gravations-bevis är vordet anmärkt : af Herr Braun,
som, i enlighet med ett uti hans motion gjordt förbehåll, derefter till Utskottet inkommit
med särskild skrift, deruti han utvecklat skälen för de af honom föreslagna
ändringar, att då obestridligt vore, att värdet å fastigheter betydligt stigit sedan år
1821, samt enär dessutom icke funnes någon handling, hvars meddelande vore för
expeditions-hafvanden förenad med den stora pekuniära ansvarighet, som gravationsbevis,
borde lösen för dylikt bevis å stads-fastighet bestämmas till det i 1821 års
expeditions-taxa utsatta belopp; samt af Herr Helgestrand: att emedan den nu stadgade
nedsättningen i lösen för gravations-bevis å fastighet i stad, emot hvad i förut gällande
expeditions-taxa var bestämdt, destomindre syntes lämplig, som utfärdandet af
4 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-(!Iskof tets Betänkande M 30.
gravations-bevis vöre förenadt med besvär och stor ansvarighet, ansåg motionären,
att lösen för så beskaffadt bevis, å så väl landt- som stads-fastighet, borde höjas till
enahanda belopp, som det, hvilket tillförene varit stadgadt såsom lösen för gravationsbevis
å stads-fastighet.
Losen vid Under-domstolarne för gravations-bevis, som innefatta intyg om genomsedda
tio års intecknings-protokoll i afseende å någon viss egendom, är i nu
gällande expeditions-taxa utsatt efter en och samma beräkningsgrund, ehvad egendomen
hörer under lands- eller stadsrätt; hvarvid den förut för gravations-bevis å landsfastighet
gällande taxa blifvit följd, endast med den förändring, att då förut, så väl
för lands- som stads-fastighet, lösen kunde blifva högst 18 R:dr Riksmynt, sådan
lösen nu kan uppgå till 20 R:dr samma mynt, äfvensom det blifvit stadgadt,
att lösen för gravations-bevis, omfattande mindre tidsrymd än tio år, bör i förhållande
dertill erläggas, dock aldrig med mindre än två R:dr Riksmynt.
Ehuru utfärdandet af ett felaktigt gravations-bevis kan för expeditions-hafvanden
medföra en ganska stor pekuniär ansvarighet, finner Utskottet sig likväl icke deraf
kunna hemta anledning att tillstyrka förhöjning i den nu stadgade lösen för dylika
handlingar. Det är nemligen, efter Utskottats åsigt, icke endast med afseende å det
ansvar, som en felaktig expedition kan för embets- eller tjenstemannen medföra,
som hans skäliga ersättning för expedierandet deraf bör bestämmas, utan med afseende
å dels det arbete och den tidspillan, som deråt måste egnas, dels nödvändigheten
af att åt expeditions-hafvande bereda inkomster Då beräkningen af ersättning
för utfärdandet af gravations-bevis icke grundar sig på en fastighets större eller
mindre värde, lärer icke heller den omständighet, att värdena å fasta egendomar under
de sednare åren betydligt stigit, få hafva något inflytande på beloppet af lösen
för gravations-bevis. Vid sådane förhållanden och då genom den nya expeditionstaxan
expeditions-hafvandes inkomster blifvit tillökade samt skäl icke torde 'förefinnas
dertill, att lösen för gravations-bevis å fastighet i stad skulle vara högre, än lösen
för dylika bevis å lands-fastighet, hemställer Utskottet vördsamt,
att hvad motionärerne i berörda hänseende andragit icke må till
något afseende föranleda
Herr Braun har vidare förmält, att domares och magistrats-personers inkomster
blifvit betydligt minskade genom nu gällande föreskrift, att lösen för bevis om
inlemnande och inregistrering af boupptecknings-instrument icke i något fall får påföras
högre än till 150 R:dr Riksmynt. Då den mindre bemedlade nödgades betala en
afgift, lämpad efter boets behållning, borde det förmögnare sterbhuset icke heller
vara befriadt från att vidkännas inregistrerings-kostnad efter enahanda beräkningsgrund;
och yrkade motionären förthy, att ofvanberörda stadgande om maximi-belopp, hvilket
icke funnits i 1821 års expeditions-taxa, måtte från den nu gällande utgå.
I städerna förrättas bouppteckning i alla sterbhus, med undantag endast af
adeliga och ecklesiastika, genom försorg af Borgmästare och Råd, som derföre upp
-
Sammansatta Lag- samt Allm. lies».- och Ekon.-Utshottets Betänkande M 30. 5
bära den så kallade boupptecknings-procenten. Någon inregistrerings-afgift för bouppteckningar,
som inlemnades till Rådstufvu-rätt, fanns af detta skäl icke stadgad i
expeditions-taxan af 1824. Likasom dylik afgift icke heller ifrfigakom för de efter
adelsmän upprättade bouppteckningar, hvilka inlemnas till Hof-rätt. Följden häraf
blef, att, enär inregistrerings-afgift endast erlades för bouppteckningar, som ingåfvos
till Härads-rätt, såväl adeliga sterbhus, som ecklesiastika sterbhus- i stad, voro från
sådan afgift frie.
Nu gällande expeditions-taxa, som i allmänhet utgår från den åsigt, att samma
slags legala åtgärder böra för parter och rättssökande utur alla samhällsklasser medföra
lika kostnad, stadgar skyldighet för ofvanberörde, förut derifrån befriade adelige
och presterlige sterbhus, att erlägga afgift för bouppteckningars inregistrering. Härigenom
hafva inkomsterna för vederbörande tjenstemän i Hof-rätt och Rådstufvu-rätt
blifvit större än förut. Ifrågavarande maximum har med skäl blifvit utsatt i taxan
för att förekomma, det desse tjenstemäns inkomster skulle blifva öfver höfvan
ökade, genom uppbärandet af en afgift, hvartill de förut icke varit berättigade. Deremot
synes det väl, såsom om detta stadgande om maximi-afgift skulle hafva minskat
Häradsliöfdingarnes inkomster. Sådant torde likväl, vid ett närmare skärskådande af
taxan, icke vara enligt med verkliga förhållandet. Ty minimi-afgiften har blifvit förhöjd
från 12 sk. till 16 sk. b:ko, hvilket, enär de fleste bouppteckningar, som till
Härads-rätt ingifvas, afse fattiga uller mindre bemedlade sterbhus, torde i sin mån
gifva ersättning för den minskning i lösen för sådana bouppteckningar, hvilka, enligt
hirra taxan, skolat vidkännas en inregistrerings afgift, som öfverstege 150 R:dr Riksmynt,
helst de sterbhus, som visa en behållning öfver 240,000 R:dr, hvilket är
den minimisumma, som med högsta inregistrerings-afgiften belägges, torde vara få och
mera sällan förekomma. En ersättning har äfven beredts derigenom, att inregistrerings-afgiften,
sedan den. vid en behållning af 5,000 R:dr b:ko, sammanfallit till lika
belopp med det i 1821 års taxa utsatta, derefter fortfar att öfverstiga denna taxa,
så att vid 10,000 R:dr b:ko eller 15,000 R:dr R:mt, skillnaden utgör 1 R:dr 32 sk.
b:ko, eller 2 R:dr 50 öre R:mt. hvilken skillnad nära oafbrutet fortgår, till dess maximbafgiften
blifvit ernådd.
På dessa skäl tillstyrker Utskottet vördsamt,
att hvad Herr Braun i denna del yrkat icke mätte till någon
vidare åtgärd föranleda
Herr Grefve Taube har andragit: att, enär omständigheter kunna göra nödvändigt
för den, som önskar bevaka fordran i konkurs, att anlita domstol för erhållande
af bevis öfver aflagd borgenärsed, men det ofta torde inträffa. att arbetare och
tjenstefolk, för utbekommande af en obetydlig fordran i ett gäldbundet bo, måste i
lösen för ett dylikt bevis erlägga större delen af hvad ur boet kunde slutligen erhållas;
samt då det i allmänhet syntes vara skäl, att så mycket som möjligt lindra
kostnaderne för den, af hvars eget godtfinnande det icke berott att begära domstols
6 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 30.
eller embetsmyndighets åtgärd, yrkades, att lösen för bevis öfver aflagd borgenärsed,
då särskildt protokolls-utdrag deröfver icke begäres, utan anteckning om edgången
endast sker å bevaknings-inlagan, måtte nedsättas till 50 öre Riksmynt.
»Med afseende å så väl den förlust, borgenär kan blifva underkastad uti sjelfva
konkursen, som kortheten af ifrågavarande bevis, ehvad de såsom protokolls-utdrag
utfärdas, eller, hvilket ofta inträffar, skrifvas på bevaknings-inlagan», har lösen för
dylika bevis blifvit i nu gällande expeditions-taxa bestämd till endast 32 sk. b:ko; således,
när de utfärdas genom protokolls-utdrag, till lägre belopp än förut. Någon
vidare nedsättning, för den händelse att beviset skrifves å bevaknings-inlagan, anser
Utskottet icke böra rimligen ifrågakomma.
Utom öfriga skäl, som föranledt utarbetandet af den nya expeditions-taxan, var
det ett, att beloppet af tjenstemännens sportel-inkomster, i följd af de sedan år
'182'! stegrade priserne å lefnadsförnödenheter, betydligt nedsjunkit. En af Kongl. Majit
i nåder dertill förordnad kommitté utarbetade underdånigt förslag till ny expeditionstaxa,
hvilket i flere delar upptog högre lösen, än som finnes utsatt i den derefter
utfärdade Kongl. Förordning. Att nu, såsom motionären föreslagit, antaga två expeditionssätt
med olika lösen för enahanda legala handling, skulle äfven, efter Utskottets
åsigt, rubba den enhet och enkelhet, som alltid bör finnas i uppställningen af
en expeditions-taxa, så vida man framför allt bör tillse, att den blir lätt att tillämpa
samt lemnar den enskilde en tydlig underrättelse om hvad han i hvarje fall,
då han påfordrar en offentlig myndighets åtgärd, har att derföre i godtgörelse erlägga.
Den af motionären åsyftade' lindring skulle endast undantagsvis komma till
godo arbetare och tjenstefolk, hvilka icke särdeles ofta hafva att bevaka fordringar
i andra gäldbundna bon än sådane, som lyda under domstolen i den ort, der arbetaren
eller tjenaren uppehåller sig; och i sådant fall har den som bevakar sin fordran
i en konkurs, äfven om sådant sker före inställelsedagen, icke någon skyldighet
att utlösa bevis öfver aflagd borgenärsed.
Utskottet hemställer derför vördsamt,
att Herr Grefve Taubes ofvanberörda yrkande icke malte idl
någon ålgård föranleda.
Vid den stadgade lösen för fastebref å egendom i stad hafva Herr Braun och
Herr Helgestrand framställt, att denna lösen borde utgå med lika belopp, som för
dylika handlingar rörande fastighet å landet finnes bestämdt, utan afseende derå om
samma lösen uppginge till högre belopp än 20 R:dr R:mt.
Enligt 1821 års expeditions-taxa var lösen för fastebref å egendom i stad, när
köpeskillingen, eller, der sådan ej var utsatt, egendomens värde efter sista bevill
nings-taxeringen
ej öfversteg . . . 166: 32 » 24.
för värde öfver 166: 32. till och med 333: 16  1: »
öfver 333: 16. till och med 1,000: » 2: »
öfver 1,000 R:dr 2: 24, allt banko,
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 30. 7
hvilket sistnämnda belopp således var den högsta lösen, som kunde komma att för
stads-egendom erläggas.
Denna för Rådstufvu-rätt bestämda fastebrefs-lösen var uppenbarligen för låg’
hvarföre den äfven blifvit i gällande taxa icke obetydligt förhöjd. Lösen erlägges
numera för fastebref, ehvad det angår lands- eller stads-fastighet, efter enahanda beräkningsgrund
och utgår, då köpeskillingen eller, der sådan ej finnes utsatt, egendomens
värde efter sista bevillnings-taxering ej öfverstiger 20,000 R:dr R:mt,
för hvarje 1,000 R:dr af värdet med 2 — R:mt.
deröfver I — »
Belopp, som ej uppgår till 1,000 R:dr eller faller mellan två tusental räknas för
fullt 1,000; dock är vid lösen för fastebref å stads-egendom stadgadt, att sådan lösen
ej i något fall må öfverstiga 20 R:dr R:mt.
Då nu i betraktande tages, att lägsta lösen för fastebref är bestämd till
En R:dr 16 sk. b:ko, eller 2 R:dr Riksmynt, samt att maximi-lösen för stadsfastighet
blifvit höjd från 2 R:dr 24 sk. till 13 R:dr 16 sk. b:ko, torde det
äfven finnas, att expeditions-hafvande vid Rådstufvu-rätt, genom den förändrade
beräkningsgrunden för fastebrefs-lösen, fått sina inkomster ganska betydligt ökade
En obegränsad tillämpning af tarifen för fastebrefs-lösen skulle otvifvelaktigt i de
flesta städer, eller åtminstone just i dem, der expeditions-hafvanderne torde kunna
anses förut hafva varit försedde med någorlunda goda sportel-inkomster, öka desse
tjenstemäns inkomster till ett mer än billigt och skäligt belopp, och säkerligen
till långt öfver hvad med den förnyade nådiga expeditions-taxan torde vara afsedt;
helst för bestämmandet af ett maximi-belopp den större rörligheten hos eganderätten
till stads-fastigheter rätteligen tagits i betraktande.
Vid sådane förhållanden kan Utskottet
icke tillstyrka bifall till denna del af Herr Brauns och Herr
Heljestrands motioner.
Herr Braun och Herr Heljestrand hafva förmenat, att den nu stadgade lösen
för »instrument öfver besigtningar m. m.» vore lägre, än hvad den förut varit och
derföre yrkat att den borde höjas, efter Herr Heljestrands förslag, till 2 R:dr Runt
för första arket och En R:dr R:mt för hvarje af de följande arken.
Den förut gällande lösen, såsom det i 1821 års expeditions-taxa heter, för »värderings-
och uppbrytnings-instrument,» var 24 sk. för första arket och 12 sk. för hvartdera
af de öfriga. Denna lösen har nu blifvit bestämd till 32 sk. för första arket och 24
sk., allt banko, för hvarje af de öfriga arken Med afseende å den tätare stil
och de flere räder på sidan, hvarmed expeditioner nu skola utskrifvas, har
visserligen ifrågavarande lösen för de vanligaste fallen, eller då expeditionen är af
någon vidlyftighet, icke blifvit förhöjd, utan snarare något nedsatt Men då tjenste
-
8 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 30.
mannen, utom lösen för utfärdandet af dylika expeditioner, hvilket synnerligast tillhörer
magistrats-personer och borgare, samt ifrågakommer vid de biträden för Kongl.
Maj:ts och kronans räkning som dessa hafva skyldighet att lemna vid syner,
värderingar, inventeringar m m., tillika i och för sjelfva förrättningen njuter särskild
godtgörelse, som, enligt Kongl. Kungörelsen den 13 nästlidne Februari, blifvit
förhöjd till 3 R.dr R:mt om dagen, anser Utskottet sig böra hemställa,
det förslaget om ändring i den nu bestämda lösen för o/vanomförmälda
handlingar icke må bifallas.
Vid den nu stadgade lösen för Under-domstolars, Ofverståthållare-embelets och
Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes protokoller och utslag är vordet anmärkt och yrkadt
af Erik Christensson: att då det belopp, som utsökes, icke uppginge till 150
R.dr R:mt, eller då expeditioner rörande en sak, som blifvit till fortsatt handläggning
vid annat tillfälle utställd, icke upptoge ett halft skrifvet ark, kärande och svarande
endast skulle derför erlägga hälften af den nu stadgade lösen; samt af Herr
Grefve Taube: att, till förekommande af onödig tidsutdrägt vid ärendenas behandling,
lösen måtte bestämmas till En R:dr för första arket och 50 öre R:mt för hvarje af
de öfriga arken samt utöfver lösen efter arktalet 2 R:dr samma mynt, eller det högre
belopp, som må anses lämpligt, då protokollet innefattar slutligt utslag.
Hvad nu först beträffar Erik Christenssons ofvanberörda yrkande, så har motionären,
till stöd för sin mening, anfört, att den nu gällande expeditions-taxan vore så
beskaffad, att den medellöse genom de dryga omkostnaderne vid protokolls-lösen,
dem kärande part måste förskjuta, blefve urståndsatt att i laglig väg kunna utsöka
sin rätt, helst när han hade en rik vederpart, som förmedelst hvarjehanda invändningar,
förmådde uppehålla och derigenom äfven fördyra en rättegång Då nu folden
obemedlade en liten summa penningar vore lika behöflig, som en större för den
rike, så syntes det motionären vara billigt, att vid tvister om mindre belopp, understigande
Etthundrafemtio Riksdaler Riksmynt, en lägre protokolls-lösen borde erläggas
af den sökande. Ett annat skäl härtill vore ock, att sedan åtskillige kostnader
blifvit nedlagda på en utsökning, slutresultatet esomoftast blefve, att ingenting
vore att erhålla, då vederparten förstått att undandölja sina tillgångar; förhållanden,
som den dagliga erfarenheten nogsamt utvisade. Genom den nya expeditions-taxan
hade, enligt motionärens omdöme, tjenstemännens sportel-inkomster betydligt stigit
och då dessutom fråga om en allmän lone-tillökning på ordinarie stat vore för handen,
samt en del embetsverk af en sådan löne-tillökning redan kommit i åtnjutande,
vore skäligt, att protokolls-lösen vid Under-domstolarne och exekutiva myndigheter
nedsattes i de fall, då i uppskofs-beslutet expeditionen upptoge ett halft ark
Men häremot mota. enligt Utskottets omdöme, ganska väsentliga anmärkningar.
Utom det att den ifrågasatta nedsättningen af lösen för protokoll och utslag i
mål, som icke angå ett värde af minst Etthundrafemtio Riksdaler Riksmynt, skulle
rubba
Samtnamalla Lag- naini Allm. Ben v.- och Ekon.-Uisimi lein Betänkande M 30. 9
rubba den enkelhet i expeditions-taxan, hvilken för dess tillämpning måste anses såsom
ett hufvudvilkor, befarar Utskottet att, om nedsättningen bifölles, skulle sådant
medföra ganska stora svårigheter, enär det åtminstone vid Under-domstoiarne i de
flesta fall skulle blifva nästan omöjligt, att med erforderlig visshet kunna till bestämdt
penningebelopp uppskatta en under handläggning varande rätts-angelägenhet. Nedsättningen
skulle således egentligen kunna komma i fråga vid rena skuldfordringsrnål.
Men härvid kan med allt skäl betvrflas, att förmånen af lindrigare lösen skulle lända ensamt
den mindre bemedlade parten till godo. Det är nemligen tydligt, att nedsättningen
kommer att hafva inflytande pä beloppet af den kostnads-ersättning, som
tillägges den vinnande. •—- Har den obemedlade ratt i sin talan, så skulle hans
Iredskande vederpart, just genom den föreslagna lägre lösen, hafva en fördel på sin
sida, hvilken lätteligen skulle kunna föranleda det af motionären antydda förhållande,
eller att genom sakens uttänjande söka uttrötta den fattigare motståndaren. Harden
obemedlade deremot anhängiggjort en talan, som icke godkännes, så finnes ej
något skäl, hvarföre han skulle undgå att, lika med alla andre,'godtgöra, de legala
åtgärder, han af embets- eller tjenstemanuen påkallat.
Jemför man nu gällande expeditions-taxa med 1821 års, så finner man att
lösen för Under-rätts protokoll och utslag i tvistemål icke blifvit vid Under-domstolarne
synnerligen förhöjde; och i allt fall icke pä långt när i samma förhållande som
lefnads-kostnaderne stegrats. Ett halft ark, skrifvet enligt nu påbjudet expeditiorissätl,
svarar emot mer än ett ark efter gamla expeditions-sättet med dragen stil
samt löstes enligt 1821 års taxa, jemförd med Kongl. Kungörelsen den 31 Oktober
1851, såsom för två ark, eller med En R:dr 6 sk b:ko. Lösen utgår nu för en
sådan expedition med En R:dr 16 sk. b.ko. Således är här visserligen en förhöj
ning
af 10 sk. Men skulle nu denna lösen, på sätt motionären föreslagit, nedsättas
till 1 R:dr för första och 50 öre Riksmynt eller 16 sk. b:ko för påföljande ark, så
skulle en betänklig minskning ske i inkomsterne för expeditions-halvande vid Under
domstolar
och hos Konungens Befallningshafvande. Härigenom skulle, emot den
förnyade expeditions-taxans ändamål, desse tjenstemäns löner nedsättas långt under
hvad de vid bättre förhållanden och billigare lefnadsomkostnader varit. Domare på
landet hafva sä godt som icke någon på stat sig anslagen lön, ty i sådant hänseende
kan man val knappt taga i beräkning deras kontanta lein, som vanligen icke
öfverstiger 100 R:dr; och en stor del af desse embetsman äro icke heller med
boställen försedde. Deras inkomster hafva alltid ansetts ligga hufvudsakligast i de
med Häradshöfdinge-embetet åtföljande sportler, och derföre hafva ock Riksens Ständer,
när framställning skett om löneförhöjning till dem, sådant icke bifallit; och genom
de i öfrigt glädjande förhållanden, att, i följd af en hos folket tilltagande välmåga,
lagsöknings- och exekutions-ärenden betydligt aftagit, halva älven de hos
Bih. lill R. St. Brot. 1850 & 1857. 7 Sami. 2 A/d. 10 Haft. 2
10 Sammansatta Lag- samt Altin, Hest)<- och Ekon.-l] (skot tets Betänkande M 30.
Konungens Befallningshafvande anställde expeditions-hafvandes löner, hvilka jemväl
till det mesta äro beroende af det antal dylika ärenden, som af dem handläggas,
undergått en förminskning, den der icke kan anses vara öfver rätt och billighet ersatt,
genom den högre lösen, som desse tjenstemän åtnjuta i följd af den nya
expeditions-taxan.
På dessa skäl hemställer Utskottet vördsamt,
ali hvad Erik Christensson, sd t ena, som andra af seendet,
föreslagit måtte lemnäs utan vidare afseende.
Vidkommande det af Herr Grefve Taube föreslagna korrektiv emot öfverklagadt
dröjsmål vid rättegångsmål och andra rätts-angelägenheters afgörande och expedierande,
så är det, efter Utskottets omdöme, både obehöfligt, opraktiskt och orättvist.
Utskottet anser det obehöfligt, emedan Utskottet icke, i likhet med motionären, kan
antaga, att det alltid beror på vederbörande tjensteman att förekomma uppskof, —
och Utskottet tvekar icke att påstå, det de exempel äro få, der en rätts-angelägenhets
uttänjande icke härflyter antingen från parternas egen tredska eller derifrån, att de anlitat
oskickliga eller mindre redliga sakförare. I båda fallen är domstolen likväl ofta
nödsakad att tåla hvad den sällan kan förekomma. — Skulle det åter någon gång inträffa,
att dröjsmålet vore att tillskrifva en myndighet, så är ett tjenstefel begånget, som både
kan och bör beifras i den derför i lag stadgade ordning. — Men att, såsom motionären,
vilja försöka förmå någon att i det allmännas tjenst arbeta, utan att derföre
erhålla en någorlunda motsvarande godtgörelse, endast för att derigenom tvinga honom
att påskynda sitt arbete, är af flere skal i allmänhet hvarken rädligt eller Staten
värdigt samt, uti nu förevarande fall. opraktiskt vid alla de embetsverk och kollegier,
der expeditions-hafvanden icke tillika är domare; men äfven der dömandet och expedierandet
tillhör en och samma person skulle uppenbar orättvisa uppkomma hvarje
gång ett vidlyftigt mål under flere rättegångs-tillfällen handlagts af en domare, men,
sedan en besvärlig handläggning blifvit slutad, afdömts af en annan En sportel-taxa,
bygd på den af motionären angifna grund, måste nödvändigt äfven blifva så inrättad,
att det arbete, som emot ringa ersättning användes på eli ärende, skulle komma
att ersättas af ett annat. Orättvisan komme då att drabba de rättsökande med
den påföljd, att de, som vid första rättegång-tillfället betala handläggningen af en enklare
sak, derjemte finge hjelpa till att draga kostnaden för andra personers vidlyftiga
rättegångar.
Ehuru Utskottet således icke ansett sig kunna med sitt förord beledsaga det af
Herr Grefve Taube framställda yrkande om nedsättningi eller förändring i allmänhet
af den bestämda lösen för protokoll och utslag vid Under-domstolar, har likväl Utskottet
vid pröfningen af motionen i denna del funnit lösen i ett visst fall, nemligen
i fråga om utfärdande af protokoll rörande förordnande eller entledigande af för
-
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ehon.-L(skottets Betänkande Jtl 30. 11
myndare vara högst betungande för ett fattigt eller mindre bemedladt sterbhus och
att beloppet af denna lösen derföre torde böra något nedsättas Dessa handlingar,
som sällan innefatta mer än några räder eller äro af någon svårare beskaffenhet att
uppsätta, draga efter nu gällande taxa en lösen af En R:dr 16 sk. banko eller 2
R:dr Riksmynt, i stället för den efter förut gällande taxa bestämda, som var 36 sk.
banko. Skillnaden emellan gamla och nya lösen är, enligt Utskottets åsigt, allt för
betungande för obemedlade omyndige, helst utfärdandet af ifrågavarande handlingar ofta
kunna flere gånger förekomma i afseende å en och samma myndling En nedsättning i
denna lösen torde derföre hafva lika mycket skäl för sig, som den i expeditions-taxan utsatta
lindrigare lösen för protokoll öfver aflagd borgenärsed. Men då, äfven om Utskottet
med siffror uppställde en gräns emellan sådane sterbhus, som kunna anses vara i verkligt
behof af lindring i denna lösen och de, som utan olägenhet rätt val kunna tåla den,
det skulle medföra svårighet att för olika bemedlade omyndige tillämpa olika lösen i
alla de fall, der vid förmyndares förordnande, instrument öfver bouppteckningen icke
är eller kan vara tillgängligt, såsom i städerne, der första förmyndare-förordnandet
nästan alltid utfärdas innan bouppteckning i ett sterbhus förrättats, har Utskottet ansett
lämpligare att alla dessa handlingar böra tillgodonjuta enahanda lindring, hvilken
Utskottet trott billigtvis kunna åstadkommas, om den nu stadgade lösen för protokoll
rörande förmyndares förordnande eller entledigande nedsättes till enahanda belopp,
som för bevis om aflagd borgenärsed, i expeditions-taxan finnes utsatt; och får Ut
skottet,
i enlighet med dessa åsigter, vördsamligen hemställa,
ali hvad Herr Grefve Taube yrkat, i fråga om lösens nedsättande
för protokoll i rättegångsmål och ärenden icke måtte i
vidsträcktare, män bifallas, än ali Rikets Ständer uti underdånig
skrifvelse anhålla, det Kongl, Majit täcktes i nåder göra den
ändring i expeditions-taxan, alt lösen jör protokoll rörande förordnande
eller entledigande af förmyndare nedsättes lill enahanda belopp,
sorn nu finnes för bevis öfver aflagd borgenärsed stadgadt.
I afseende å 5 § i expeditions-taxan har Olaus Eriksson ansett en förklaring
nödig, antingen Häradshöfding vid extra förrättningar eger att, lika med hvad 1821
års taxa bestämde, beräkna skjuts efter en häst, jemte dagtraktamente 24 sk för en
skrifvare till sitt biträde eller detta skulle anses upphäfdt, hvilket, enligt motionärens
förmenande, vöre Ivätydigt, enär Kongl. Kungörelsen den 13 April 1850, sorn icke
vore upphäfd af Kongl. Majrts förnyade nådiga rese-reglemente den 31 Oktober 1851,
hänvisade i detta fall till 1821 års expeditions-taxa, men den nu gällande expeditions-taxan,
ehuru den icke nämnde något om skjuts- och dag-traktamente till skrifvare,
likväl icke upphäfde förberörda Kongl. Kungörelse.
Vid utarbetandet af det underdåniga förslaget till expeditions-taxa yttrade kommitterade
vid 5 S, att de ansågo, att ali ersättning för traktamente och resekostnad
12 Sammansatta Lag- samt Allin. B t sv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 30.
borde utgå till de belopp, som uti rese-reglcmentet äro eller framdeles kunde blifva
stadgade, hvarföre några föreskrifter derom icke heller upptogos i det underdåniga förslaget;
och innehåller den derefter utfärdade nådiga taxan i denna del endast, att i fråga
fl O
om arfvode samt ersättning för skjuts- och dag-traktamente, gäller hvad derom är
särskildt föreskrifvet.
Vid sådant förhållande och enär jemväl Herr Hasselrot, i sammanhang med
sitt yrkande om förändring i vissa delar af expeditions-taxan, tillika föreslagit ändring
i rese-reglementet i fråga om rese- och dag-traktamente till Häradshöfdingar och
Borgmästare samt i Kongl. Förordningen den 10 April 1810. rörande sådan godtgörelse
till extra Domare i brottmål, anser Utskottet lämpligast att i särskildt Betänkande
till besvarande upptaga dessa ämnen, enär de icke utgöra föremål för den
nya expeditions-taxan.
Herr Grefve Taube har jemväl, af ofvanuppgifne skäl, eller för att bereda rättegångars
skyndsammare afgörande, föreslagit, att den i 8 § af expeditions-taxan meddelade
föreskrift att vid stads-domstolar protokoll för h arje rättegångsdag må utfärdas
till den, som är skyldig att expedition uttaga, borde utbytas »mot det äldre
stadgandet, att protokoll vid Rådstufvu-rätter icke måtte särskildt för hvarje dag ulskrtfvas,
utan parten sådant begär,» och hvarom i sådant fall anteckning skalle ske på
första sidan invid anteckningen om lösen.
Något äldre stadgande, hvarigenom det varit éxpeditions-hafvande vid stadsdomstol
förbjudet att för hvarje rättegångsdag utskrifva protokoll till den, som hade
skyldighet att lösa detsamma, ehvad han begärt det eller ej, känner Utskottet icke,
och att sådant förbud icke heller varit åsvftadt i 1821 års taxa, finnes af den deri
förekommande föreskrift, att expeditioner och handlingar i alla mål vid Domstolar i
städer skola inom tredje dagen efter handläggningen skriftligen utgifvas. Motionärens
uppgift om tillvaron af ett äldre stadgande härutinnan, synes härleda sig från oriktig
uppfattning af hvad som förekommer i nyssnämnde taxa derom, dels att vid Häradsrätt
dom med rubrik ej finge utfärdas, utan skulle protokollet, derest parten det ej
särskildt för hvarje dag begärde, i ett sammanhang med domen eller utslaget utskrif
vas,
dels att Kämners-rätts dom ej skulle annorledes än i sammanhang med proto
kollet
.utfärdas, såsom för Härads-rätt föreskrifvet vore De särskilda rättegångsdagarne
vid stads-domstöiar äro äfven jemförlige med tingen ä landet, och uppskof
från den ena dagen till deri andra meddelas vanligen antingen för fullgörande af något
partens åtagande elier af någon Domstolens föreskrift, eller för afgifvande af slutliga.
på föregående förhandlingar grundade, anföranden. I hvarje af dessa fall är
det för parten af vigt att ega tillgång på protokollen, för att deraf inhemta hvad
honom åligger iakttaga Någon anledning, hvarför expeditions-hafvande vid stadsdomstol
icke skulle ega att till den, som har ovilkorlig skyldighet att lösa protokoll,
sådant för hvarje rättegångs-tillfälle utskrifva, kan Utskottet af förut anförde skäl, icke
Samma nantia Lag- saini Allm. Bese- or/t Ekon.-Utshottets Betänkande .t» 30. 13
linna i det af motionären för sitt yrkande angifna motiv; hvadan och då nu gällande
expeditions-taxa icke, såsom motionären förmenat, härutinnan innehåller någon ny
föreskrift, utan endast mera uttryckligt, än förut i ämnet gällande författningar, intagit
ett stadgande härom, får Utskottet vördsamt tillstyrka,
ali hvad Herr Grefve Tanbe i denna del framställt måtte ulan
afseende lemnäs.
Stadgandet i 10 § af expeditions-taxan, att kärande, klagande eller sökande
är skyldig att mot lösen uttaga rättens eller embets-myndighetens dom, utslag
eller resolution äfvensom protokoll, då beslut utan rubrik utskrifves. har, dels i och
för sig sjelf betraktadt, dels ock vid jemförelse med II §, som innehåller, att expedition,
begärd af annan, än den. sorn enligt författningen har skyldighet att den
uttaga, skall utlemnas mot den för afskrift fastställda lösen, gifvit anledning lill
följande anmärkningar:
af Herr Hasselrot: att af dessa stadganden, med hvarandra jemförde, följde,
att svarande part, som begär del af rättens protokoll och utslag, skall erhålla sådant
mot halfva lösen; att, utom det ett sådant stadgande saknade all rättsgrund
och hvarken hade skäl eller billighet för sig, enär någon anledning icke före
funnes.
hvarföre den ena parten skulle erhålla sitt exemplar af ett och samma
protokoll och utslag för hälften mindre än den andra parten, stridde stadgandet i
visst hänseende emot föreskriften i °ll Kapitlet 5 § Rättegångs-balken, att dom,
som efter anslag i Hof-rätt och Rådstufvu-rält utfärdas, skall till båda parterna utgifvas
På Hof-rätternas underdåniga begäran om förtydligande i detta hänseende, hade
väl den nådiga förklaring blifvit meddelad, att expeditions-taxan ej gjorde ändring i
lagens berörde stadgande, men oegentligheten qvarstode ännu i hvad det anginge
lösen för andra domar, än dem, som efter anslag utgifvas, och framstode denna oegentlighet
desto bjertare, då den ena svarande parten finge erlägga högre lösen än den andra,
utan annan grund, än att domstolen utgäfve den ena domen efter, men den andra
utan anslag Enär stadgandet dessutom, enligt motionärens förmenande, tillkommit
genom misstag, hvilket vore desto sannolikare, som ofvanomförmälde kommitterade,
de der utarbetat underdånigt förslag lill expeditions-taxan, hemställt, att kärande och
svarande parter skulle erlägga lika lösen, och att svarande part, med vissa undantag,
skulle vara skyldig lösa rättens protokoll med dom och utslag, yrkade motionären:
ali Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att expeditions-laxan
varder rättad i öfverensstämmelse med kommitterades förslag i berörde
hänseende:
af Olaus Eriksson: att det, efter motionärens åsiet, skulle i de flesta fall vara
en fördel för svarande och förklarande part. om de ålades skyldighet att jemväl
lösa expedition, helst ersättning derför komme dem till godo om de vunno, samt
14 Sammansatta Lag- sami Allm. lie sv.- och Ekon.-Ulskoltets Betänkande JM 30.
de dymedelst alltid lattare kunde hålla reda på målets gång, undvika att utgifva
vitesböter för uteblifvande i följd af okunnighet om dagen, då målet blifvit till handläggning
utstäldt, eller för underlåtet fullgörande af gilne föreskrifter, äfvensom de
mera sällan skulle komma att förlora fatalier i vigtiga saker; men motionären inskränkte
sig likväl till att yrka: ”att den svarande eller förklarande part, hvilken
blifvit edgång ålagd, alltid skall vara skyldig lösa protokolls-utdrag i målet, äfven
om eden skall fullgöras vid samma domstol, som eden ådömt;”
af Grefve Taube, Herr Friherre Åkerhjelm, Herr Braun, Herr Heljestrand’
Olof Olsson och Olaus Eriksson, att svarande eller förklarande part må, i det
fall, då han begär att lösa expedition, erlägga lösen lika med kärande eller sökande.
Utom de af Herr Hasselrot andragne skäl för lika lösens erläggande af båda parterne
är af öfrige motionärer härutinnan hufvudsakligen anfördt: att svarande parter, som enligt,
gällande rättegångs-ordning åtnjuta mer än tillräckliga rättegångs-förmåner, genom berörde
olikhet i den lösen, de erlägga för enahanda expeditioner, erhållit en ytterligare förmån
framför käranderne, ehuru parterne borde inför lagen lika anses. Expeditions-lösen
vore egentligen ej annat än en skatt å rättegångar, gifven till domarens aflöning,
och syntes den, då den utginge, böra lika fördelas på parterne. Svaranden hade
redan deri framför käranden en förmån, att han icke vore skyldig lösa protokoll, der
han ej sjelf sådant önskade, och derutöfver borde man väl ej gå. Genom svarandens
rättighet att undslippa med half lösen hade en nyhet blifvit införd, sorn man
här i landet förut ej vetat af, hvilken förändring, af ingen påyrkad, likväl icke vant
af något kändt behof påkallad.
Då Utskottet nu till pröfning företager hvad sålunda är vordet framstäldt, har
Utskottet ansett sig böra upplysa, att '10 § i kommitterades underdåniga förslag till
expeditions-taxa innehöll: ”Kärande, klagande eller sökande vare skyldig att mot lösen
uttaga rättens eller embetsmyndighetens dom, utslag eller resolution. Lag samma
gälle för svarande vid domstolar i civile rättegångsmål, som icke vid första rättegångstillfället
i stad och vid första ting å landet varda med slut afhulpne”
Kommitterade anförde till stöd för den svarande part sålunda ålagda ovilkorhga
skyldighet att lösa expedition, att den, efter kommitterades tanke medförde många och
betydliga fördelar, utan märkbar olägenhet för någon annan än den. som oskäligen
inläte sig i rättegång och äfven vid afgörandet af frågan om rättegångskostnaden,
finge slutligen vidkännas denna lösen. Det svntes nemligen vara lika angeläget
för svarande som för kärande: att, innan första domstolen skiljer målet ifrån sig,
kunna rättegångs-tillfälle efter rättegångs-tillfälle tillse, att hans anförande blifvit rätt
uppfatladt, hvarigenom förekommes dylika anmärkningars framställande först i Ofverdomstolen,
som dock ytterst sällan å dem kunde fästa afseende att erhålla noggrant
skriftligt besked; och icke endast den flygtiga underrättelse, som genom uppskofsbeslutets
uppläsande meddelas, om hvad parterne hade att till nästa rättegångs
-
Sammansatta Lag- samt Allm. Bes v. och Ekon.-Utskottets Betänkande M 30. 15
tillfälle iakttaga, hvarigenom försummelse i ihy fall, med åtföljande tidsutdrägt och
vitesböter kunde undvikas; att vid Under-domstol å landet icke behöfva infinna sig
vid den s. k. domslösen, hvilken inställelse ofta torde medföra större kostnad än lösen
för protokollet; att ifrån början noggrannare lära känna tvistens beskaffenhet och
bedöma i hvad mån svarandens egen bevisning vore fullständig och den af vederparten
åstadkomna tarfvade vederläggning, hvilket utan tvifvel fortskyndade målets
afgörande; samt att, efter slutliga domen, hafva ett skyddsbref för framtiden, derest
svaranden vunnit, eller, om han tappat, kunna ur den skriftliga handlingen hemta
den tillförlitliga kännedom om hvad i målet förekommit och grunderna för beslutet,
som erfordrades för att bedöma, huruvida skäl till ändringssökande förefunnes eller ej.
Utskottet har tagit i öfvervägande, hvad sålunda förekommit; men enär, i fråga
om svarande eller förklarande parts ovilkorliga skyldighet att lösa protokoll och utslag.
Kongl. Majit i nåder icke ansett ofvananmärkte skäl tillfyllestgörande, för att i den nya
expeditions-taxan införa ett undantag från den i allmänhet gällande regeln, att endast
den, som påkallat en embetsmyndighets åtgärd, åligger att derför stadgad godtgörelse
vidkännas; samt man väl äfven icke får helt och hållet förbise, att det må få
bero på svarande parten sjelf att vidtaga de lagliga åtgärder, han aktar nödigt för
sin rätts bevakande, äfvensom hvad angår skyldigheten för part, som edgång blifvit
ålagd att. för sin själasörjare förete protokolls-utdrag, enär själasörjaren i allmänhet
icke utan att ega någon kännedom om hvad emot en sådan part i målet förekom
mit, lärer kunna meddela erforderliga varningar för vådan af mened, hemställer Utskottet
vördsamt,
alt så väl Herr Hasselrots, sorn Olaus Ericssons motion i of
vananförde
hänseenden icke måtte lill någon vidare åtgärd för
anleda.
Deremot anser Utskottet, i likhet med hvad af motionärerne härom blifvit andraget,
svarande eller förklarande part böra, då han begär expedition, derför erlägga
enahanda lösen som kärande, klagande eller sökande. — Någon skälig anledning
till olikhet härutinnan kan Utskottet icke finna; och torde det jemväl få antagas, att
den villrådighet, som i detta fall gjort att expeditions-hafvande för svarandens
exemplar af en expedition beräknat lösen endast efter härofvan anmärkta 11 §
i författningen, härleder sig derifrån att, sedan kommitterades förslag i 10 § om skyldighet
för svaranden alt i vissa fall lösa expedition icke vunnit nådigt godkännande,
11 § fått qvarstå med enahanda lydelse, som kommitterade deråt i det underdåniga
förslaget gifvit, hvarigenom denna § ansetts hafva fått en af kommitterade icke afsedd
utsträckning; hvilket ytterligare bekräftas deraf, att författningen ger lika mycket skäl för
den tolkning, att svarande och förklarande part åligger att betala lika lösen, som kärande
eller klagande. 3 § stadgar nemligen, att »med de undantag, §§ 5, 12 och
13 innehålla, beräknas lösen till de för hvarje afdelning här nedan bestämda belopp
för följande expeditioner, nemligen afsked etc.», hvarefter sjelfva taxan följer.
i 6 Sammansatta Lag- samt Allm. liese.- och Ekon.-Utskottets Hetänkartde JH 30.
Utskottet hemställer derföre vördsamt,
att Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes genom utfärdande författning stadga, det skall 1 I
§ i gällande expeditions-taxa 'erhålla denna lydelse:
»Svarande eller förklarande parl, som under målets handläggning,
eller innan deruti meddeladt utslag vunnit laga kraft,
begär all utlösa expedition, erlägge lösen derför efter samma
grander, sorn för kärande, klagande eller sökande stadgade äro.
Expedition, som eljest begäres af sökande, eller förklarande, eller
al annan, sorn icke, enligt denna författning, har skyldighet
att expedition uttaga, skall utlemnas mot den för afskrift fastställda
lösen.
12 § i Expeditions-taxan stadgar, bland annat,
»Och må ej heller, då för boupptecknings och arfskiftes förrättande
upptecknings- och delnings-procent eger rum, särskild lösen
fordras för boupptecknings- eller delnings-instrumenlet, eller
för bevis om bouppteckningens inlemnande och inregistrering»
Herr Braun och Herr Heljestrand hafva yrkat, alt, med ändring af detta stadgande,
lösen måtte bestämmas för instrument öfver bouppteckning i stad.
Före utfärdandet af 1855 års expeditions-taxa, lära i vissa städer vederbörande
bouppteckmngs-förrättare, utom sjelfva upptecknings-procenten, belastat sterbhusen
med lösen för boupptecknings-inslrumenten, somligstädes till och med för de inneliggande
exemplaren, ehuru i då gällande författningar icke funnits någon grund för
en sådan påföring Detta gaf kommitterade anledning att, enär de ansågo. att icke
blott besväret med sjelfva bouppteckningen, utan äfven uppsättandet af instrumentet
och utskrift deraf i allmänhet vöre genom den stadgade procenten fulleligen ersatt,
, underdånighet föreslå införandet af ofvananmärkta stadgande i expedilions-laxan
Då kommitterades åsigt i denna del vunnit Kongl. Majis nådiga godkännande
och hvad motionärerne yrkat synes härleda sig från den villfarelse att expeditions-hafvande
vid Rådstufvu-rätt, de enda till hvilka nemligen den ifrågasatta losen
skulle komma att utgå, före 1855 års expeditions-taxa varit till uppbärandet af en
sådan lösen berättigade, saknar Utskottet anledning
att lill Herr Brauns och Herr Heljestrands yrkande i denna
del tills/yrka bifall.
Uti expeditions-taxans 15 § 3 mom. finnes förskrift derom, att lösen för
handling öler bevis, som begäres, men eljest icke bör utfärdas, må expeditions
hafvande
-
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utskottets Betänkande AS 30. 17
hafvande ej låta utmäta, der han ej kan visa att expeditionen blifvit begärd. Herr
Heljestrand har yrkat, att denna föreskrift måtte ur expeditions-taxan utgå; äfvensom
vid motionens remitterande blifvit i denna del yttradt af Herr Schenström, med hvilken
Herr Hasselrot instämt: att detta stadgande skulle vara förnärmande för domarens
anseende.
Ifrågavarande föreskrift, som icke fanns i 1821 års expeditions-taxa eller i de
äldre ämnet rörande författningar, kan Utskottet icke finna vara förnärmande för
domare-embetet; med hvilket dessutom expedierandet af offentliga handlingar icke
alltid är förenadt.
Utskottet anser deremot, att just detta stadgande gifvit expeditions-hafvande i
allmänhet ett förut saknadt medel att utfå lösen hos sådane personer, hvilka, ehuru
icke skyldige ätt expedition uttaga, först begära att sådan emot lösen utfå, men sedan,
när den blifvit, ofta med en icke obetydlig renskrifnings-kostnad, färdig, icke
afhemta den. Ty om än exekutor har det största förtroende för en expeditionshafvandes
person och ord, berättigar det honom likväl icke att, för indrifvande af
lösen för en expedition hos den, som icke annorledes, än på grund af egen begäran,
är skyldig uttaga en handling, verkställa utmätning, när dervid bestrides och
förnekas att expeditionen blifvit af honom eller för hans räkning begärd Utskottet
tror ufven, att det i detta hänseende kommer att tillgå hädanefter som hittills, eller
att handlingar och expeditioner begäras och utlemnas till rättsökande utan vidare
omgång, men sådant utesluter likväl icke behofvet af ett stadgande, hvarigenom
expeditions-hafvande för sitt eget betryggande för förlust, berättigas att fordra och
taga bevis deröfver, att en handling blifvit af en viss person till utlösen begärd;
och får Utskottet, på sådane grunder, vördsamt tillstyrka,
alt å ofvanberörde framställning icke måtte fästas något afseende.
Stockholm den 14 Augusti 1857.
Bih. till R. St. Prot. 1856 & 1857. 7 Sami. 2 Afd. 10 Haft.
3
18 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 31.
N:o 31.
Ank. till Exp.-Utsk. d. J7 Aug. 1857, kl. 5 e. m.
Betänkande, i anledning af framställda förslag, dels om förhöjning af Hä
radshöfdmgars
sami Borgmästares äfvensom extra Domares i
brottmål ersättning för skjuts och dagtraktamente, dels ock i fråga
0771 rätt för Häradshöfd)7ig alt vid extra förrättningar beräkna
skjuts och dagtraktamente för eli skrif var e-biträde.
Sedan sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet uti
Betänkande JVs 30 yttrat sig öfver flere vid detta riksmöte väckte motioner om
ändringar och tillägg uti Kongl Maj:ts förnyade nådiga förordning, angående expeditions-lösen,
den 30 November 1855, har Utskottet nu skolat meddela utlåtande jern
väl öfver de af Herr Hasselrot och Olaus Eriksson från Bohus län uti deras i förberörde
ämne ingifne memorialer gjorda framställningar: af Herr Hasselrot: att
Rikets Ständer måtte hos Kongl Majit i underdånighet begära ändringar i rese-reglementet
och Kongl. Förordningen den 10 April 1810 om extra domares aflöning, så
att ej mindre Häradshöfdings och Borgmästares, än extra domares i brottmål resekostnad
och dagtraktamente måtte förhöjas till 4 R:dr, samt af Olaus Eliesson att, enär Häradshöfding
vid extra förrättningar egt att, i öfverensstämmelse med 1821 års expeditions-taxa,
beräkna skjuts efter en häst, jemte dagtraktamente 24 sk för en skrifvare till sitt
biträde, men nu gällande expeditions-taxa härom icke innehölle något stadgande, det
vore tvetydigt, huruvida Häradshöfding egde fortfarande beräkna sådan ersättning för
skrifvare-biträde, helst nu gällande expeditions-taxa icke upphäfde Kongl Kungörelsen
den 13 April 1850, som icke helier af Kongl. Maj:ts förnyade nådiga rese-regle
mente
den 31 Oktober 1851 blifvit ändrad utan hänvisade uti ifrågavarande fall
till 1821 års expeditions-taxa; hvadan motionären ansett nödigt, att en nådig förklaring
om rätta meningen härutinnan blefve utfärdad.
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 31. 19
Hvad sålunda förekommit har sammansatta Utskottet i öfvervägande tagit; och
får Utskottet upplysa, att, sedan genom Kongl. Förordningen den -13 April 1850 är
vordet stadgadt, att, med ändring af hvad 1821 års expeditions-taxa derom innehölle,
för såväl Hof-rätternes ledamöter och tjenstemän, som Häradshöfdingar och
Borgmästare, rättighet till skjuts-ersättning och dagtraktamente vid extra-ordmarie
förrättningar skall, äfven då enskilde åligger att beloppet godtgöra, beräknas enligt
gällande rese-reglemente, dock utan rubbning af hvad expeditions-taxan i afseende
på skjuts-ersättning och traktamente för »skrifvare till Häradshöfdingens biträde» bestämmer;
så hafva Borgmästare, utom i Stockholm, samt Häradshöfdingar i afseende
å ersättning för skjuts och dagtraktamente i Kongl. Maj:ts förnyade nådiga resereglemente
den 31 Oktober 1851 blifvit uppförde i 7:de klassen, med rättighet till
skjuts för två hästar och dagtraktamente efter En R:dr 40 sk. b:ko om dagen;
hvarefter, i anledning af Rikets nu församlade Ständers derom gjorda underdåniga
framställning, genom Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse den 13 sistlidne Mars. det
blifvit stadgadt, att det för en hvar af de uti såväl denna som efterföljande klasserna
omförmälde embets- och tjenstemän samt öfrige personer bestämda dagtraktamente
skall utgå med en förhöjning af sexton skillingar banko eller 50 öre Riksmynt; och
torde, vid sådane förhållanden, det icke vara lämpligt att Rikets Ständer ånyo under
nu pågående riksmöte inkomma med ytterligare underdånig framställning om den af
Herr Hasselrot föreslagna förhöjning i dagtraktamente för vissa embetsman, hänförde
under 7:de klassen i rese-reglementet; hvadan Utskottet vördsamligen hemställer.
att hvad Herr Hasselrot framställt icke måtte till någon åtgärd
föranleda.
Vidkommande deremot den af Herr Hasselrot, pä sätt ofvan är vordet omförmäldt,
föreslagna förhöjning i dagtraktamente till extra domare i brottmål, så lära
Rikets Ständer (inna, att den ersättning i sådant afseende med En R:dr b:ko om
dagen, som dem nu enligt Kongl. Förordningen den 10 April 1810 bestås, är
allt för ringa och icke en gång tillräcklig för bestridande af de nödvändigaste leff
nadskostnaderne. Enligt Kongl, Brefven den 1 Mars och den 28 Juni 1815 utgår
till de i vissa domsagor tillförordnade ständige brottmåls-domare, dagtraktamente
med 2 R:dr b:ko om dagen. Utskottet kan icke finna något giltigt skäl dertill
att personer, som hafva enahanda embets-sysslande, skola derföre åtnjuta olika ersättning;
och får Utskottet således, för vinnande af enhet i beräkningen af ersättning
för lika beskaffade embets-förrättningar, vördsamligen hemställa,
att Rikets Ständer i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t i nåder täcktes genom utfärdande författning bestämma,
att så väl de extra domare, hvilka, då ordinarie domare är
hindrad, förordnas att hålla ransakning i brottmål, som de i
vissa domsagor tillförordnade ständiga brottmåls-domare skola
20 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 31.
åtnjuta resekostnads-ersättning och dagtraktamente till lika belopp,
som för Häradshöfding i gällande rese-reglemente stadgadt blifvit.
Beträffande åter Olaus Ericssons ofvanberörda framställning; så ehuru nu gällande
expeditions-taxa icke innehåller något i afseende å ersättning till Häradshöfdings
skrifvare-biträde, enär det ansetts att stadganden om embetS- och tjenstemäns resekostnads-
och dagtraktaments-ersättning icke borde uti expeditions-taxan inrymmas;
likväl och då 5 § af expeditions-taxan innehåller, att, i fråga om arfvode samt ersättning
för skjuts och dagtraktamente, gäller hvad derom är särskildt föreskrifvet; samt
Kongl. Kungörelsen den 13 April 1850 dels bibehåller Häradshöfdingar vid deras
rättighet att erhålla ersättning för skjuts- och dagtraktamente till ett skrifvare-biträde
vid extra förrättningar, dels ock stadgar, att som 1821 års expeditions-taxa samt
rese-reglementet af den 5 Juli 1827 innehölle olika föreskrifter i fråga om skjutsersättning
och dagtraktamente för så väl Hof-rättens ledamöter och tjenstemän som
Häradshöfdingar och Borgmästare, skall, till åstadkommande af nödig likstämmighet i
berörde hänseende, skjuts-ersättning och dagtraktamente till ofvannämnde embetsoch
tjenstemän vid extra ordinarie förrättningar, äfven då enskilde åligger att beloppet
godtgöra, beräknas efter gällande rese-reglemente, finner Utskottet någon tvetydighet
icke förefinnas i fråga om Häradshöfdingars berättigande att vid extra för
rättningar,
som af enskilde skola bekostas, för ett skrifvare-biträde beräkna ersättning
för skjuts- och dagtraktamente.
Men då dagtraktamente till sådant skrifvare-biträde efter 1821 års numera
upphäfna expeditions-taxa beräknades till 16 sk. b:ko, bestämmer rese-reglementet
den 31 Oktober 1851 i 10:de klassen för »skrifvare, ej särskildt nämnde,» under
hvilken kategori Häradshöfdingars skrifvare-biträden äro att hänföra, till 40 sk. b.ko
om dagen; och då sådant kan förorsaka villrådighet om det belopp, som rätteligen
bör utgå i dagtraktamente till Häradshöfdingars skrifvare-biträde, hemställer Utskottet.
att Rikets Ständer hos Kongl, May.t i underdånighet anhålla, att
Kongl. Mayl, genom utfärdande af nådig författning, täcktes förklara,
alt den Häradshöfdingar enligt Kongl. Kungörelsen den 15
April 1850 tillkommande ersättning för skjuls- och dagtraktamente
lill skrifvare-biträde skall beräknas enligt gällande rese
reglemente.
Stockholm den 14 Augusti 1857.
N:o 32.
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 32. 21
N:o 32.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 17 Aug. 1857, kl. 5 e. m.
%
Betänkande, i anledning af väckt motion om utarbetande af förslag till ny
•patent-lag.
Herr Grefve von Rosen, A. E., har uti ett till Högloft Ridderskapet och Adeln
ingifvet, till Lag-Utslcottet remitteradt, memorial anfört: att den patent-lag, som i
riket varit gällande ifrån år '1834 till den Usta Oktober nästlidne år, samt ännu
vore tillämplig i afseende å de under nyssnämnde tid utfärdade och ännu fortgående
patenter, hade gifvit anledning till så talrika förvecklingar, förluster och klagomål,
att en förändring deraf varit af behofvet högt påkallad. Den nya Kongl, patentförordningen
den '19 Augusti 1856 hade visserligen afhulpit flere af den föregåendes
öfverklagade brister; men med fullt erkännande af dessa förbättringar och af de
ytterligare afsedde, trodde motionären likväl att åtskillige paragrafer i sistnämnde Kongl.
Förordning dels lemnade anledning till tvetydigheler. dels icke öfverensstämde med
hvad man i andra länder, med vida rikare erfarenhet af ämnet än hvad här i
Sverige kunde vara fallet, ansåge böra tillförsäkras uppfinnare i konst och industri
samt patent-innehafvare. Största tydlighet och noggranhet i alla bestämmelser vore,
måhända mer än i andra lagrum, påkallade i patent-lagen, hvilken ej blott mägtigt
mgrepe i eganderätten, men äfven måste tjena till efterrättelse snart sagdt för alla
klasser så väl inom sorn utom riket, bland hvilka flere hvarken kunde ega eller
vore i tillfälle att förskaffa sig kännedom om de här gällande stadgar och bruk,
»hvilka, utan särskildt omförmälande, kunna anses å en hvarje förordning tiilämplige;»
yrkande motionären, på grund häraf, att Lag-Utskottet skulle »till Rikets Ständer
inkomma med förslag till ny patent-lag, der de,» af motionären, »anmärkte olägenBih.
till R. St. Prot. me & 1857. 7 Sami. 2 Afd. 10 Höft. 4
22 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande AA 32.
heter i den nu gällande funnos afhulpne samt den vigtiga frågan i öfrigt vore efter
noggrann pröfning behandlad.»
Vid öfvervägande af hvad sålunda är vordet framstäldt, har sammansatta Lagsamt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, till hvars pröfning motionen blifvit,
med stöd af 43 § Riksdagsordningen, af Lag-Utskottet öfverlemnad, funnit sig så
mycket mindre kunna med sitt förord beledsaga motionen, som den icke ens angifver
i hvilken eller hvilka delar den nu gällande patent-förordning vore tvåtydig,
ofullständig, eller mindre ändamålsenlig, samt den tid, som sedan denna författnings
utfärdande tilländalupit, torde vara nog kort, för att man derunder kan anses hafva
fått tillräckligt tillfälle att inse i hvad mån författningen uppfyller de med lagstiftningen
öfver detta ämne afsedda ändamål; och hemställer på sådane skäl Utskottet
vördsamligen,
att Herr Grefve von Rosens ifrågavarande motion icke måtte
lill någon vidare åtgärd föranleda.
Stockholm den 14 Augusti 1857.
SLOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1857.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 33. 4
N:o 33.
Ant. till Exp-Utsk. den 24 Sept. 1857, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, om dels förklaring
af Kongl. Brefvet den 8 April 1811, dels ock ny lagstiftning
rörande flott- och farled.
Berörda Kongl. Bref, hvilket blifvit kungjordt genom Kanimar-kollegii Cir
kulär
den 7 Maj samma år, stadgar: ”Landshöfdingarne uti de län, der flottning
uti strömmar och vattendrag är öflig, böra för de vattendrag, hvarest flott- eller
farled förut varit och vara bör, vid sig derom yppande tvister, och efter förrättade
undersökningar å hvarje sådant ställe, samt vederbörandes hörande, genom utslag
föreskrifva vid hvilka tider, huruledes, och med hvad vilkor, flottningen må få ut
öfvas,
så att, då den å ena sidan ej obehörigen hindras, eller med oskäliga afgifter
betungas, den å andra sidan icke heller må lända jord-, strand-, vattenverks- och
liske-egare till skada och lörfång; och i händelse å någondera sidan emot dessa
föreskrifter felas, har tlen lidande sig öppet att för skadan söka sin ersättning samt
derom tillita domaren om den ej annorlunda kan erhållas. Men hvad åter beträffar
sådane enskilde vattendrag, der flott- och farled förut icke varit, och hvarest, vid
uppkommande rättegång, jord- och strand-egare icke heller med stöd af lag och författningar,
åläggas kan, att sådane tillåta och öppna hålla, så ankommer på öfverenskommelse
med egarne till samma vattendrag, om och med hvad vilkor, de till
flottning och transport måge nyttjas.” —-
Bih. tiU B. St. Brot. 1856 (f 1857. 7 Samt. 2m Afd. 11 Haft. t
2 Sammans. Lag- samt Allm. Besv- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 33.
Uti ett till Hedervärda Bonde-Ståndet ingifvet memorial, har Anders Petter
Andersson från Östergöthlands län förmenat, att denna författning stöde i strid med
14 och 14 §§ af nu gällande Fiskeri-stadga den 29 Juni 1852. Dessa §§ lyda
nemligen:
11 §. ”1 hvarje eif, ström, å eller sund, skall kungs-ådra alla tider på
året i det djup, att all fisk framkomma kan, hålles öppen till* en tredjedel af vatt
net,
der sådan ådra af ålder varit, och hälften mindre, eller en sjettedel af vattnet,
der ingen ådra af ålder varit, men fiske ofvanför ligger, eller flott-led nyttjas, eller
vatten-dämning, i brist af sådan öppning, kunde skada annans ofvanför belägne egor.
Likaledes skall, der ström eller å i hafvet eller i insjö utfaller eller från större
vattendrag vidtager, lemnäs sådan öppning att fiskens gång i djupaste ådran
ej hindras.”
14 §. Har man någon särskild rättighet för vattenverk eller fiske att stänga
vattnet annorlunda, än nu om kungs-ådra sagdt är, njute sådan rättighet till godo;
dock att i thy läll alla dammar skola, efter hittills gällande föreskrifter, vara för
sedda
med nödiga bottenluckor för den upp- och nedgående fisken. För andra
vattenverk, som med behörigt tillstånd redan anlagda äro eller framdeles anläggas
kunna, må ock, der så oundgängligen larfvas och andre vattenverks-egares rätt deraf
ej förnärmas, kunna tillåtas att kungs-ådra öfverbygga, så framt det sker på sådant
sätt att flott- och far-led, när den behöfves, utan betalning hålles öppen, samt
fiskens upp- och nedgång ej hindras; äfvensom i smärre vattendrag, der far-led ej
underhållas, kan, kungs-ådras öfverbyggande, så vida ofvanboende derigenom ej lida
i sin rätt, vare medgifvet, allenast höst- och vår-fiskens uppgång genom tjenlig
öppning befrämjas. Uti så beskaffade, vattendrag, der något angeläget verk drifves,
som i sträng torka har af nöden allt vattnet till sin drift, vare vid slik händelse
tillåtet att ingenstänga ådran hel och hållen.”
Motionären har ansett att af dessa stadganden skulle följa, att kungsådra bör
finnas i alla vattendrag; att den får öfverbyggas, då det sker så att fiskens gång
ej hindras eller att der flott- eller far-led kan begagnas sådan hålles öppen; samt
att i smärre vattendrag, der flott- eller far-led ej kan underhållas, kungs-ådra får
helt och hållet stängas de årstider, då i stark torka för vattenverkets drift allt vattnet
erfordras. Men enär detta oaktadt tvist uppstått, huruvida i vattendrag, der
flott- eller far-led velat begagnas, egare af förut anlagdt vattenverk egt att, på
grund af ofvan åberopade Kongl. Bref den 8 April 4814 och Kammar-kollegii derpå
grundade Cirkulär den 7 Maj samma år, sådant hindra, har motionären, till undanrödjande
af den motsägelse, som, enligt hans åsigt, förefunnes emellan författ
ningarne,
föreslagit: ”att Piikets Höglofliga Ständer måtte hos Kongl. Majit begära en
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 33. o
sådan förklaring af Kongl. Brefvet den 8 April 18H, att detsamma icke utgör hinder
för begagnande af flott- och far-led i alla de vattendrag, der sådana kunna erfordras,
eller ock att genom lag måtte stadgas, det flott- och far-led får begagnas
i alla vattendrag, der så nödigt eller nyttigt pröfvas, emot ersättning, om strandeller
vattenverks-egare deraf lida skadahvarjemte motionären hemställt, att förekommande
tvister härom ”borde vid domstol upptagas eller genom så kallad kompromiss
afgöras”.
Lag-Utskottet, hvars utlåtande öfver motionen blifvit infordradt, har, enär
den innefattar ett allmänna hushållningen rörande ämne, öfverlemnat densamma till
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets pröfning; och
går Utskottet nu att, efter öfverläggning i ämnet, sitt yttrande afgifva.
Beträffande således motionärens yrkande om förklaring af Kongl. Brefvet den
8 April 1811, enär det förmenades stå i strid med 11 och 14 §§ i gällande Fiskeri-stadga,
så får Utskottet erinra, att sistnämnde §§ icke afvika från den äldre
lagstiftningen utan igenfinnas helt och hållet i Kongl. Fiskeri-stadgan den 14 November
1766 5 kap. 5, 6. 7 §§, deri stadgades:
att ”Kungs-åder skall, ther hon af ålder varit, i thet djup och then arm
eller åder, hvarest all slags fisk uppstiga kan, till en tredjedel af vattnet, uti hvarje
eif, ström, å eller sund, alla tider på året hållas öppen och fri från all stängsel,
antingen strömmen genast löper uti hafvet eller på vägen inläller uti insjöar eller
andra strömmar”.
”Likaledes underhålles hälften mindre öppning, eller till en sjettedel af vattnet,
i de strömmar och åar, der af ålder ingen kungs-ådra varit, så vida något fiske ofvanföre
ligger, flott-led varit nyttjad eller vatten-dänming på ofvanföre belägne hemmans-egor,
i brist af sådan öppning skada förorsakar”.
”Härifrån undantagas sådane privilegierade vattenverk och fisken, som från
urminnes tider någon särskild rättighet egt.”
”Alla dammar böra förses med nödiga bottenluckor för den upp- och nedgående
fisken,” samt ”uti små vattendrag, hvarest ofvanboende ej lida uti sin
rätt, eller lär-led ej underhållas kan, må allenast höst- och vår-fiskens upp- och
nedgång genom tjenlig öpning befrämjas.”
att, ”uti strömlägenheter, ther vattuverk redan inrättade äro, eller framdeles
till nyttiga behof inrättas kunna, bör egaren eller dess innehafvare ej hindras, ther
så oundvikligen tarfvas, att anlägga byggnader öfver kungs-ådran, dock med sådana
vilkor och then inrättning, att flott- eller far-led utan betalning öppen hålles, när
någor them behöfver nyttja samt att fiskens upp- och nedgång icke igenstänges.”
”1 mindre vattudrag, ther något angeläget verk drifves, som i sträng torka
nödvändigt betarfvar allt vatten till sin drift, lillåtes i slik händelse ådrans igenstängande
hel och hållen.”
4 Sanmans. Lag- samt Ålim. Besv.- och Ekon.-Vlsk. Bet. N:o 33.
1766 års stadga gjorde icke heller någon ändring i hvad om kungs-ådra
och far-led är påbjudet i 17 kap. 4 §, samt i 20 kap. 2 och 5 §§ Byggninga-balken,
utan endast förklarade närmare samt, efter Utskottets tanke, tydligt och fullständigt
hvar och huru kungs-ådra samt far-led skola öppna hållas. Ther kungs-ådra af
ålder varit skall tridjung af vattnet öppen lemnäs; och Konungens Befallningshafvande
skall fortfarande tillse att, ”ther” segel- eller håta-led är, den bibehålles till
bestämd bredd, allt i det djupaste vatten. Föreskriften åter i så väl 1766 som
1852 års Fiskeri-stadga, att en sjettedel af vattnet, der ingen ådra af ålder varit,
skall hållas öppen, afser icke flott-led, som motsvaras af hvad i 1754 års lag benämnes
”far-led”, ”segel- och båta—led”. Benna föreskrift har nemligen tillkommit,
för att freda den upp- och nedgående vår- och höst-fisken. Tillämpningen af denna
föreskrift förutsätter äfven, att vattendraget, ändå att kungs-ådra ej der finnes, likväl
skall hållas öppet, al skäl, att fiske ofvanför ligger, att flott-led nyttjas d. v. s. i
följd af öfverenskommelse eller annat laga berättigande, alt vatten-dämning eljest på
ofvanför belägne egor förorsakas. — Och torde af allt detta finnas, alt om, -— i
afseende på sådana enskilda vattendrag, der flott- och far-led förut icke varit, och
hvarest, vid uppkommande rättegång, jord- och strand-egare icke heller, med stöd
af lag och författningar, kan åläggas, att sådana tillåta och öppna hålla, — åt töll
års Kongl. Bref gifvits annan tydning, än att det må hero på öfverenskommelse med
egarne till samma vattendrag, om, och med hvad vilkor, de till flottning och transport
måge få nyttjas, — sådant, såsom i uppenbar strid nied gällande lag och
författning, icke tillhör lagstiftningen att rätta; hvadan Utskottet vördsamt hemställer:
all motionen i denna del icke må lill vidare åtgärd föranleda.
J fråga om motionärens förslag, att genom lag måtte stadgas, det flott- och
far-led linge begagnas i alla vattendrag, der så nödigt eller nyttigt pröfvades, emot
ersättning om strand- eller vattenverks-egare deraf ledo skada; så anser Utskottet
att en dylik allmän lag, der den utfärdades, dels i flera fall icke kunde tillämpas,
dels vore öfverflödig. I sådana vattendrag nemligen, der, enligt privilegier och domar,
dyrbara och betydliga verk eller inrättningar finnas byggde öfver hela vattendraget,
skulle ersättningen för dessa verks nedrilvande eller försämrande, i följd af
flott- och lär-leds inrättande, i de aldra flesta läll blifva större, än den med floltoch
lär-leden för den enskilde afsedda nytta och vinst; och i sådan händelse skulle
lagens tillämpning säkerligen ej komma att påfordras. Blefve åter den strand- eller
vattenverks-egarne tillskyndade skada obetydlig, så torde, efter den i 1811 års
Kongl. Bref gifna anvisning, frivillig öfverenskommelse vederbörande emellan vara
det lämpligaste sätt alt lösa frågan. När nu härtill kommer, att Kongl. Majit, genom
Nådigt Cirkulär-bref den 4 Februari 1824, förklarat sig vilja i hvarje särskildt
fall pröfva förekommande frågor om ersättning af strömrensnings-fonden till
Santmans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ulsk. Bet. N:o 34. 5
de innehafvare af fisken eller vattenverk, som i följd af privilegier och domar kunna
finnas lagligen berättigade att stänga kungs-ådra i strömmar eller åar, genom hvilka
transporter af produkter till allmän nytta eljest kunde verkställas, kan Utskottet icke
annat än tillstyrka
att motionen äfven i denna del måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 24 September 1857.
N:o 54.
Ankom till Exp-TJtsk. den 24 Sept. 1857, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, om utfärdande
af särskilda föreskrifter rörande barkmätning.
Gustaf Jonsson från Kalmar län har uti ett till Hedervärda Bonde-Ståndet
ingifvet memorial klagat deröfver, att i hans hembygd, derifrån tusentals tunnor
bark årligen exporterades, köparne, efter allmän plägsed, vid barkens inmätning begagna
en Turid, mycket låg tunna, som med desto större vidd innehölle 52 kappar,
samt skaka tunnan flere gånger och åter fylla på den, tilldess den blifvit så rågad
som möjligt; och enär landtmannen, i brist af tydlig lag huru vid barkmätning borde
tillgå, länge måst underkasta sig den deraf härflylande olägenhet, eller att till köparen
lemna betydligt öfvermål på hvarje uppmätt tunna bark, har motionären hemställt,
att en särskild föreskrift måtte bestämmas för barkmått och barkmätning.
Med stöd af 45 § Riksdags-ordningen har denna motion, som blifvit till
Lag-Utskottet öfverlemnad, varit föremål för Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets pröfning.
6 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 34.
Sedan de flere olika slag af mått och vigter, hvilka från äldre tider i riket
begagnats, visat sig allt mer och mer medföra oreda och obeqvämlighet i näringar,
handel och rörelse, utfärdades, till afhjelpande af sådana olägenheter, Kongl. Maj:ts
Nådiga stadga om mått och vigt den 3 Januari 4855.
Denna stadga påbjuder i 4 §, att ett enda slag af mått och vigt skall i riket
vara allmänt gällande, af sådan beskaffenhet och den fördelning, som i Förordningen
vidare bestämmes, i afseende hvarå vidare föreskrifves i 8 § att målkärl för torra
varor skola förfärdigas af träd i kubisk lorm till följande rymder: 5, 3, 2 och
4 kubikfot; 5, 3, 2 och 4 kannor samt 50, 20 och 40 kubiktum samt i 42 §
2 morn.: att vid mätning af varor, sorn genom olika ifyllningssätt blifvit mer eller
mindre packade, skall den, som förrättar ifyllningen, stå helt nära målkärlet, dock
utan att under flyttningen vidröra detsamma; att när målkärlet på föreskrifvet sätt
blifvit öfverlylldt, må' varan icke på ett eller annat afsigtligt sätt packas, utan bör
innehållet strykas jemt med ett rakt strykbräde; i samma § 3 mom. att beträffande
mätning af sådane varor, sorn utgöras af större stycken, såsom stenkol, krita, rot
och
trädfrukter, hvilka ej kunna jemnt afstrykas, gäfle blott att målkärlet skall vara
väl fyldt.
Vid sådane förhållanden och då de af motionären öfverldagade tillgöranden,
som i hans hemort skola vid barkmätning ega rum, äro stridande mot de i författ
ningen
härom gilna föreskrifter samt det således alltid måste blifva säljarens ensak
om hap låter bero dervid att köparen inmäter en vara på annat, än det i lag föreskrifna
sätt, kan Utskottet icke finna något skäl för återinförandet i lagstiltningen
af just de länge öfverklagade, men genom den nu gällande stadgan om mått och
vigt afhulpne olägenheter och obeqvämligheter af olika slags mått för olika varor;
och hemställer Utskottet derföre vördsamt,
att Gustaf Jonssons ifrågavarande motion icke må till någon
Rikets Ständers vidare åtgärd föranleda.
Stockholm den 24 September 1857.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Vlsk. Bet. N:o 35.
7
N:o 35.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 24 Sept. 1857, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om fOrändradt
sålt för utfärdande af sådana författningar, hvarigenom en förut
gällande lagstiftning i en eller flere delar förändras.
Herr Friherre Anders Cederström har uti ett till Höglofliga Ridderskapet och
Adeln ingifvet Memorial hemställt, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, ”att, då en gällande lag eller författning i en eller flere paragrafer
eller delar förändras, Kongl. Majit, vid utfärdandet af densamma täcktes förordna
att en dylik författning kommer att innehålla: att Kongl. Majit, med upphäfvande
af hvad hitintills gällande varit, ville hafva förordnadt” etc. etc., hvarefter hela
den äldre författningen med heslutade ändringar skulle i den sednare intagas.
Detta Memorial har blifvit öfverlemnadt till Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet,
men, med stöd af 43 § Riksdagsordningen, af Sammansatta Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet pröfvadt; dervid Utskottet ansett sig icke
kunna tillstyrka bifall till hvad motionären föreslagit. Utskottet kan nemligen icke
med motionären linna, att, med det nu brukliga sätt för utfärdande af författningar,
någon villrådighet hos domare bör kunna uppkomma om, huruvida äldre lagar och
författningar* i ett ämne äro gällande, när sådane äldre lagar och lörfattningar blifvit i
en eller flere delar genom en sednare lagstiftning ändrade eller upphäfne; och hemställer
Utskottet således vördsamt,
att ifrågavarande motion icke mätte till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 24 September \857.
8 Sammans. Lag- samt Allm. Besv- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 36.
N:o 56.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 14 Sept. 1857, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om tillägg lill
och förtydligande af 2 kap, 6 § i mom. i Kongl. Maj.ts Nådiga
Stadga, angående försvarslöse och till allmänt arbete förfallne
personer, den 29 Maj 1846.
Ofvanomlörniälda lagrum har följande lydelse: ”Har den försvarslöse 4:o)
blifvit straffad för stöld eller för inbrott i afsigt att stjäla, eller 2:o) för annat brott
undergått straff-arbete å fästning eller tukthus, eller 5:o) blifvit ärelös dömd och
ej fått äran åter, eller 4:o) varit för stöld, inbrott eller mordbrand, eller för annat
med lifstids-arbete å fästning eller tukthus eller dödsstraff i lag belagdt brott tilltalad
och häktad, samt blifvit af domstol ansedd hafva emot sig besvärande liknelser
till brottet, ehuru han eller lion, i brist af full bevisning, ej kunnat åt saken fällas,
eller 5:o) förr varit, såsom försvarslös, vid allmän arbets-inrättning eller kronoarbets-korpsen
till arbete hållen; då ege, uppå yrkande af socken-nämnd eller tillsyningsman
i orten, der den försvarslöse finnes eller anträffas, och sedan personen
antingen inför Konungens Befallningshafvande eller efter dess förordnande vid ortens
under-domstol, är vorden hörd, Konungens Befallningshafvande makt att, ej
allenast enligt 3 § förfara, utan ock, när skäl dertill äro, förelägga den försvarslöse
viss lämplig tid, att skaffa sig tjenst eller annat laga försvar, vid äfventyr att varda
till allmänt arbete förfallen.” Enär exempel gåfves att en sjelf vanfrejdad, person i
sitt försvar antagit dylike försvarslöse personer och derigenom förskaffat sig beredvillige
handtlangare samt bildat ett för grannar och kringliggande trakter vådligt
tillhåll för sedeslöse och förderfvade personer, som icke skytt att på sin nästas bekostnad
se sig till godo, dervid de hvarjehanda illbragder föröfvat, har sådant gifvit
Per Andersson från Gefleborgs län anledning att, uti ett till Hedervärda Bonde-Ståndet
ingifvet Memorial, yrka det förtydligande uti och tillägg till det anförde lagstadgandet,
att den, som ville taga sådan försvarslös person i laga försvar, sjelf borde
ega god frejd.
Detta
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 36. 9
Detta Memorial, öfver hvilket Lag-Utskottets Utlåtande blifvit infordradt, har.
med stöd af 43 § Riksdags-ordningen, Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet förehaft till pröfning.
Den Nådiga Stadgan, angående försvarslöse, medgifver icke obetingadt en
vanfrejdad, ( men i öfrigt till att gifva annan försvar behörig person, rätt att i sin
tjenst taga sådan försvarslös, som i 6 § 1 mom. omförmäles. Är den, om hvars
tagande i försvar fråga uppstår, ännu i häkte eller på korrektions-inrättning eller
annan allmän arbets-inrättning, så stadgar 22 § 1 morn.: ”Ej må dock den dömde
utlemnas endast på grund af gjordt anbud om laga tjenst, med mindre Konungens
Befallningshafvande i orten, efter tillsyningsmans hörande, eller Poliskammare, der
sådan linnes, pröfvar skäligt anbudet godkänna” och om den försvarslöse, som antingen
skall från det ådömda arbetet frigifvas eller eljest erhåller vederbörandes tilllåtelse
att begifva sig från den ort, till hvilken han hörer, heter det i 26 § 2
morn.: ”sådan försvarslös, hvarom i 6 § 1 mom. förmäles bör ej utan synnerliga
skäl förpassas för annat ändamål, än att antingen begifva sig till den socknen personen
tillhör, eller för att emottaga erbjuden tjenst hos välkänd och pålitlig husbonde.”
Vanfrejdad är inför lagen den, som blifvit dömd för sådant brott, som lagen
stämplar med vanära; och endast sådane personer, men icke de, hvilka, ehuru icke
för dylika brott sakfällde, af allmänna opinionen anses såsom egande mindre god
frejd, skulle motionärens förslag kunna åsyfta. Desse förstnämnde äro likväl, der
de äro bofaste eller eljest hafva stadig sysselsättning, som berättigar dem till husbonde-välde,
icke mer än hvar och en annan inskränkte i utöfning deraf. Svårligen
lärer väl ock lagstiftningen kunna annorlunda förordna, med mindre hon icke skulle
löpa fara att sammanblanda den en gång fallne, men derefter förbättrade medborgaren,
med den, hvars af brottet härflytande straff icke ländt honom till förbättring.
Om äfven motionärens förslag i enskilda fall skulle, der det antoges, kunna hafva för
sedligheten goda följder, så måste dock Utskottet af ofvan antydda skäl anse förslaget
icke böra vinna godkännande. I följd häraf och då ofvan anmärkta föreskrifter i
stadgan om försvarslöse i de flesta fall torde förebygga de af motionären påpekade
menliga förhållanden, hemställer Utskottet vördsamt,
att Per Anderssons ifrågavarande motion icke måtte af Rikets
Ständer bifallas.
Stockholm den 24 September 1857.
Bih. HU R. St. Prot. 1856 $ 1857. 7 Sami. 2 Afd. 11 Haft.
i
II. ' ■■■■'— *•••»--
STOCKHOLM, tryckt hos N. Marcus, 1857.
/
Sammans. Lag- samt Allm. Besa.- och Ekon.-Ulsk. Bet. N:o 37. 4
N.n 57.
Ånk. till Exp-Utok. den 8 Okfc 1857, kl. I e. a».
Betänkande, i anledning af väckta förslag till ändringar
och tillägg uti de om Skiftes-verket t riket gällande föreskrifter.
I ofvanomförmälda afseende hafva vid innevarande riksmöte yrkanden blifvit
framställda:
*
Hos Högloft. Ridder skåpet och Adeln:
Af Herr Grefve Taube, H. A., uti fem särskilda memorialer;
Hos Vällojl. Borgare-Ständet:
Af Herr Thomée, J. A.;
Hos Hedera. Bonde-Stdndet:
Af Malts Persson från Stockholms län, A. P. Andersson från Östergöthlands
län, Erik Ersson och Per Andersson från Gefleborgs län, Olof Olsson från Wermlands
län, Johan Lekberg från Örebro län, Bengt Nilsson från Kronobergs län, Johannes
Andersson från Elfsborgs län samt E. J. Rudberg från Kalmar län.
Dessa motioner, jemte de yttranden, hvilka blifvit hos Hedervärda BondeStåndet
i ämnet afgifna, hafva remitterats till Lag-Utskottet, men, med anledning af
43 § Riksdags-ordningen, blifvit pröfvade af Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottet, som nu får sitt Utlåtande öfver dem afgifva; dervid
Bill. till R. St. Prot. 1856 $ 1857. 7 Sami. 2 Afd. 12 Häft. 4
2 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 37.
Utskotlet anser lämpligast att, sedan ett af Herr Grefve Taube väckt förslag om hela
Skiftes-stadgans omarbetande först skärskådats, följa den ordning, hvaruti de ämnen
motionerna åsyfta uti Skiftes-stadgan förekomma samt att för hvarje §. särskildt till
besvarande upptaga alla de deremot framställda anmärkningar.
Herr Grefve Taube har anfört: att det vore af vigt att de för landtmäteriet
och skiftes-verket i Riket utfärdade lagar och författningar äro tydliga och motsvarande
de af behofvet påkallade fordringar; men 1827 års Skiftes-stadga visade sig
i (lera fall ej vara nog tydlig i dess föreskrifter och bestämmelser samt ej heller
fullt motsvarande det med henne åsyftade ändamål; och önskligt vore att rättelser
uti Stadgan meddelades, på det skiftes-målen måtte kunna med mera säkerhet än
nu vore förhållandet af landtmätare och egodelnings-rätts domare handläggas. En
omarbetning af Skiftes-stadgan, vore, enligt motionärens åsigt, af behofvet påkallad,
enär det skulle vara af högsta vigt för jordegarne, att den lag, hvarefter hela deras
egendom skall delas, vore tydlig och ändamålet motsvarande; och har motionären
derföre föreslagit: "'det Bikels Ständer ville till Kongl. Maj.t framställa en under
dånig
önskan, att Kongl. Maj:t i Nåder täcktes låta nedsätta en kommitté af sakkunnige
män, som utarbetade förslag lill ny Skiftes-stadga, med hvad dertill i öfrigt hörer,
och att nämnde förslag blefve Bikets Ständer vid nästa riksmöte förelagdt”.
Utskottet har sig noga bekant hurusom tillämpningen af nu gällande Skiftesstadga
i väsentlig mån bidragit lill jordbrukets förkofran i rikets särskilda lands
orter;
hvilket numera kan anses jemväl hafva vunnit ett allmännare erkännande.
Motionärens uppgift om Skiftes-stadgans otydlighet och mindre ändamålsenlighet har
icke heller vunnit bekräftelse vid den granskning Utskottet, på sätt här nedan omförmäles,
företagit rörande de uti de väckta motionerne framställda förslag till förändringar
och tillägg uti Skiftes-stadgans nu gällande föreskrifter. Skiftes-stadgan
kan visserligen icke mera än hvarje annan lag, synnerligast ekonomisk, undgå inflytandet
af förändrade förhållanden, men ännu torde dessa icke hafva inträdt af den
beskaffenhet, att de påfordra omarbetandet af denna stadga, hvilken under 30 år,
som den varit gällande, visat sig så väl uppfylla sitt ändamål, att, oaktadt nästan
vid hvarje riksdag förslag blifvit framställde om dess förändrande, Rikets Ständer
likväl i de flesta fall funnit dessa förslag icke böra till någon åtgärd föranleda. Utskottet
får, på grund häraf, vördsamt hemställa,
att motionärens ofvanberörde yrkande måtte lemnäs utan vidare
afseende.
Sammans. Lag- samt Allm. Best- och Ekon.-Ulsk. Bet. N:o 37. 5
I öfrigt är vordet anmärkt vid
2 Kap.
6 §. Att den Gode Männen vid landtmäteri-förrättningar nu tillkommande
ersättning vore för låg och derföre borde bestämmas till högre belopp, som föreslagits:
al Herr Grefve Taube till 4 R:dr Riksmynt om dagen samt rese-ersättning
efter skjuts för en häst till och från förrättnings-stället, så ofta de der sig infinna;
af Johan Lekberg till 2 R:dr Banko för hvarje nödig förrättnings- och rese-dag, fri
kost och husrum, jemte skjuts efter en häst; af Peter Carl Andersson, med hvilken
Lars Magnus Knutsson från Östergöthland sig förenat, till 2 R:dr Banko om dagen,
underhållet inberäknadt; af E. J. Budberg till 1 R:dr 40 sk.; af Bengt Nilsson till
1 R:dr 32 sk. samt af Johannes Andersson till 1 R:dr 16 sk., allt Banko, om dagen.
Vid föregående riksdag afstvrkte Lag- och Ekonomi-Utskotten, uti gemensamt
afgifvet Betänkande N:o 30, väckta förslag om förhöjning af arfvodet till Gode Män
vid landtmäteri-förrättningar, enär Utskotten ansågo, att en sådan förhöjning, ehuru
den kunde vara billig, skulle öka de redan dryga kostnader, jordegare för skiften
och landtmäteri-förrättningar få vidkännas, och derigenom i sin mån försvåra framgången
al det för landet nyttiga skiltes-verket. Ehuru Utskottet äfven nu lemnat
allt afseende å enahanda betänkligheter, har Utskottet likväl, vid det förhållande, att
lefnads-kostnaderna sedan förra riksmötet ganska betydligt stegrats, i följd hvaraf
äfven arbets-lönerna nära nog fördubblats, ansett det vara angeläget ått tillse, det
godmans-befattning vid så vigtiga förrättningar, som landtmäteri-förrättningar, icke
komme att medföra så stor uppoffring för den enskilde, att det blefve fara värdt,
att dylika befattningar skola betraktas såsom ett besvär, hvarifrån den kunnige och
erfarne landtbrukaren, som icke egde hvarken tid eller tillfälle att med enskild förlust
dem åtaga sig, skulle på allt sätt söka att undandraga sig, hvarigenom de menligaste
följder för jordegarne inom ett skifteslag skulle kunna uppstå. Vid öfvervägande
häraf, finner Utskottet sig böra på det sätt tillstyrka bifall till de i frågan
väckte motioner, att Utskottet hemställer,
det Rikets Ständer, för sin del, besluta det skola Gode Män vid
landtmäteri-förrättningar njuta under förrättningen, samt nödige
rese-dagar dit och derifrån, hvardera Tre Riksdaler Riksmynt
om dagen, underhållet inberäknadt, jemte skjuts å en häst.
3 Kap.
15 §. Af A. P. Andersson: att, ehuru Skiftes-stadgans nu gällande föreskrifter
borde vara tillräckliga för att fortskynda fullbordandet af skiftes-förrättningar,
så hade, enligt motionärens förmenande, desse föreskrifter likväl befunnits alldeles
otillräckliga, såsom exempel hvarpå motionären anfört, att sedan ett skifte
4 Sammans. Lag- samt Allm. Best.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 31;
börjats, icke sällan i slutet af året, afslutades nästan alltid detsamma först på andra
eller tredje året samt understundom ännu längre tid derefter, ehuru något skäl för
sådant dröjsmål icke ens uppgåfves, om icke det, att landtmätaren samtidigt vore
sysselsatt med andra förrättningar, hvilket dock motionären ansåg icke kunna åberopas
såsom laga hinder. De af slika dröjsmål uppkommande olägenheter vore
nogsamt kände, hvadan motionären hemställde, alt genom utfärdande af en förordning
måtte stadgas: ”att landtmäteri-fiskalen skall vara pligtig till åtal befordra den
landtmätare, som, enligt inkommande arbets-förteckningar, befmnes hafva utan laga
skäl fördröjt laga skiftes afslutande utöfver andra året från dess början”.
Utskottet får upplysa, att Skiftes-stadgan innehåller ganska bestämda
föreskrifter till förekommande af obehörigt uppehåll och dröjsmål icke allenast
med landtmäteri-förrättningars påbörjande, utan äfven med deras afslutande. Sålunda
stadgas i 2 Kap. 3 §, att då laga skifte är i fråga, skall landtmätaren så skyndsamt
som möjligt förrättningen företaga, sedan tjenlig årstid infallit; att om förrättningen
ej företages inom fyra månader efter det förordnandet erhållits då må Konungens
Befallningshafvande, om en eller flera delegare sådant begära, utse annan landtmätare,
att det begärda skiftet så fort ske kan verkställa; i 3 kap. 6 §: att om lagligen
utsatt landlmäteri-förrältning, sedan den är börjad, blifvit för något laga hinder uppskjuten,
och, innan sammanträdet upplöses, dag ej genast utsättes och delegarne
kungöres när den ånyo företagas skall, då bör förrättningen, sedan de hinder upphört,
som uppskofvet vållat, så snart möjligen ske kan, åter företagas; äfvensom i
samma kapitels 14 och 45 §§, att landtmätaren är skyldig att,- så snart förrättningen
blifvit börjad, den utan uppskof fortsätta och ordentligen afslula, der icke
laga hinder möta; att om skifte är i fråga och det finnes vara af den vidsträckta
beskaffenhet, att lotternas uträkning på karta lämpligast kan i landtmätaren hemvist
vintertiden verkställas, då må sådant väl vara tillåtet, dock med vilkor att skiftets
utstakning på marken och ordentliga afslutande i öfrigt tidigt påföljande vår skall
ske; samt alt om landtmätare uppskjuter börjad förrättning utan laga skäl, skall han
ansvara såsom för tjenstefel samt ersätta den kostnad och skada, delegare derigenom
tillskyndas.
Dessa föreskrifter anser Utskottet vara både ganska lämpliga och tillfyllestgörande
för att påskynda landtmäteri-förrättningars påbörjande och afslutande inom
möjligen kortaste tid. Och då derjemte i 5 § af Kongl. Maj-.ts Nådiga Instruktion
för General-landlmäteri-kontoret stadgas: att det tillkommer landtmäteri-fiskalen alt
hafva den närmare och speciela eflersynen huru de till landlmäleri-slaten hörande
tjenstemän uppfylla dem i tjensten åliggande skyldighet, samt förthy att tillse, det
de i orterna tjenstgörande landtmätare inom föreskrifven tid aflemna dagböcker, arbetsförteckningar,
karte-renovationer och koncepter, jemte tillhörande protokoller och
beskrifningar; att granska de till General-landlmäteri-kontoret inkommande årsberät
-
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 37. 5
telser och dagböcker, till upptäckande af de fel och försummelser, som i en eller
annan måtto, särdeles genom obehöriga uppskof i landtmäteri-för rättning ar, af förenämnde
tjenstemän kunna vara begångne; samt att anställa åtal å de tjenstefel eller
försummelser, som af dem begås, och, då målet i slikt afseende vid vederbörlig
domstol skall göras anhängigt, genom anmälan hos Kongl. Majlis vederbörande Befallningshafvande
skyndsamt föranstalta om krono-åklagares tillförordnande samt målet
med oafbruten uppmärksamhet alla instanser igenom följa; synes motionärens ofvanberörda
förslag härleda sig från okunnighet om de redan i Landtmäteri-instruktioneii
sålunda meddelade, med motionärens yrkande öfverensstämmande och, efter
Utskottets åsigt, för ändamålet jemväl tillräckliga föreskrifter i afseende på landtmäteriförrällningars
bringande till ett skyndsamt slut; hvadan Utskottet vördsamiigen
hemställer,
att ä motionärens ofvanberörda förslag afseende icke mä fästas.
Herr grefve Taube har ansett att hvad Skiftes-stadgan innehåller i afseende
å ego-utbyten vore tvetydigt, i Ihy, att när 6 kap. 2 § tycktes gifva stöd för den
åsigt, alt delegarne skulle ega sig förena uti allt hvad till ego-utbyte hörer, men,
enligt 7 kap. 1 §., såsom vilkor för ego-utbyte, vore bland annat föreskrifvet, att
den till utbyte ilrågakoriine marken skulle vara sådan, att den, efter derå, jemlikt
11 kap. 1 §. företagen gradering, i vederlag tagas kunde; så och då det, på grund
af (i kap. 2 § 1 morn., tillhörde skiftesmannen och gode männen att besluta i frågan
om gradering, derom delegarne ej egde alt sig förena, förmenade motionären att en
uppenbar motsägelse förefunnes emellan hvad uti dessa delar stadgas i 6 kap. 2 §
1 mom. och 7 kap. 1 §.
Vidare har Herr. Grefven förmält, att då en Egodelnings-rält tillämpade och
godkände den regeln, alt ego-utbyten i sammanhang med laga skifte böra till alla
delar afslutas och besvärs-hänvisning, på sätt 18 kap. 13 § föreskrifver, meddelas,
innan laga skiftet vidare forlsätles, godkände icke en annan Egodelnings-rätt att så
skedde, ulan ansåge ego-utbytenas afslutande och besvärs-hänvisnings meddelande vara
lagslridigt, då sådant icke skedde i sammanhang med laga skiftets afslutande. Flere
exempel skulle gifvas derpå, alt landtmätare i båda dessa fallen blifvit ålagde betala
kostnaden för Egodelnings-rällens sammanträde. Då nu vanligtvis liera Egodelniugsrätler
funnos inom samma län, der landtmätaren tjenstgör, så måste lian antingen
handlägga samma slags förrättningar olika, allt efter åsigten hos den Egodelnings-rätt,
hvarunder målet hörer, eller i annat fall riskera att af en Egodelnings-rätt få ogilladt
hvad en annan godkänner, hvarigenom landtmätaren äfven förlorade förtroendet i
orton, enär jordegarre endast döma så, alt då Egodelnmgs-rällen ändrat landtmätaren®
handläggning af förrättningen, så måste han ock hafva misstagit sig om Skiftesstadgans
rälta tolkning, och vore då ej skäl alt honom vidare anlita. Val egde
landtmätaren, när lian i dylika läll vore ålagd att betala kostnaden för Egodelnings
-
6 Santmans. Lag- samt Allm. Besv- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 37.
rättens sammanträde, att deremot anföra underdåniga besvär, men Högsta Domstolen
hade äfvenledes ofta varit af olika åsigter om, huru vid ego-utbyten i sammanhang
med laga skiften förhållas borde, hvilket skulle visa sig af de olika domslut, som i
dessa frågor under olika tider fallit.
Egodelnings-rätter funnos äfven, som vägrat fastställa ett skifte, emedan det
ej kunde af handlingarne inhemtas, att de blifvit angränsande grannar för dess vid
skiftet verkställda ego-utbyten tillställda. Men 14 kap. 4 § Skiftes-stadgan innehölle:
”När skiftesmannen på marken utstakat och rörlagt skiftet, samt anvist delegarne deras
egolotter, vare han skyldig att dem, mot lösen, som, i fall den ej genast erlägges, genom
krono-betjeningen på skiftesmannens reqvisition uttagas bör, meddela alla under skiftet
förda protokoll, afslutade föreningar, jemte egograderings-längder och häfdebeskrifningar
etc.;” hvaremot 15 § af 1834 års nådiga Taxa å landtmäteri-arfvoden stadgade:
”Begär någon att lösa karta med tillhörande protokoll öfver verkställd landtmäteriförrättning
eller utdrag deraf, då må sådant icke förvägras. Ingen jordegare vare
skyldig att lösa sådana kartor och protokoller, utan sä vida skifte skett, som laga
kraft vunnit,” då dermed förhålles på sätt i Skiftes-stadgan sägs. Motionären ansåg
att emellan dessa båda lagstadganden funnes motsägelse, enär på ena stället stadgas,
att handlingarne skola af delegarne genast lösas vid skiftets afslutande, men det
deremot på andra stället heter: ingen vare skyldig sådana handlingar lösa förr än
skiftet vunnit laga kraft. Följden hade äfven blifvit den, att många rågrannar, som
vid ett skifte uti ego-utbyte ingått, vägrat lösa utdrag af skiftes-protokollet, och som
skiftet ej vunne laga kraft förrän 6(1 dagar efter dess afslutande, så förmodade motionären
att sådana delegare svårligen kunde åläggas att protokolls-utdraget lösa. Men
Egodelnings-rätten vägrade icke desto mindre skiftets fastställande, emedan handlingarne
för ego-utbytet ej blifvit till rågrannen utgifne och Egodelnings-rätten, i följd
deraf, ansåge, att det vid skiftet verkställda ego-utbyte ej vunnit laga kraft. Af de
många olägenheter för jordegarne, som af denna lagens förmenta otydlighet kunde
uppstå, ville motionären endast anföra den, att ett skiftes fastställelse derigenom
kunde fördröjas i flera år, derunder jorden vansköttes, emedan delegarne ej hade
någon säkerhet för sitt nya skiftes bibehållande eller tillträdande.
Nödigt vore derföre att erhålla bestämda föreskrifter om huru vid ego-utbyten
förhållas borde, och trodde motionären rättast vara, att angränsande rågrannar, som
vid skiftet uti ego-utbyte inginge, ansåges derför såsom delegare i skifteslaget; hvaremot
motionären icke ansåg lämpligt att ego-utbytena särskildt afslutades och besvärshänvisning
lemnades, emedan deraf äfven följde att laga skiftet skulle uppskjutas
till dess ego-utbytena vunnit laga kraft, hvilket, synnerligast vid smärre skiftesförrättningar,
skulle förorsaka ett långvarigt uppskof. En annan fråga blefve i så
fall äfven huru med tillträdet af ego-utbytena vid skiftet skulle förhållas. 15 kap.
1 § i Skiftes-stadgan säger nemligen, att med tillträdet af skiftet ej får dröjas längre
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ulsk. Bet. N:o 37. 7
än ett år sedan skiftet faststäldt blifvit. Skulle nu ego-utbytet särskildt afslutas, så
måste äfven derförinnan alla dertill börande ersättnings-frågor för odling och tväsäde
m. m. vara afslutade, samt tiden för ego-utbytets tillträdande bestämd. Men nu kunde
skiftets tillträdande genom anförda besvär fördröjas uti flera år, då måste antingen
antagas att ego-utbytet tillträdes oberoende af skiftets tillträdande, eller ock att dermed
fördröjes till skiftet tillträdes. Uti första fallet blefve oreda uti skifteslaget, ty hvilken
af delegarne skulle den skifteslaget tillbytta mark tillträda? Och i sednare fallet
kunde vid tillträdet i afseende å odlings- och tväsädes-uträkningarne olika förhållanden
vara för handen mot de, hvilka vid bytets afslutande förefunnits.
På grund af hvad sålunda anförts, äro följande ändringar uti och tillägg till
1827 års Skiftes-stadga af motionären föreslagne; och för desammas lättare jemförande
med nu gällande stadganden, har Utskottet ansett sig äfven böra så väl vid
förevarande frågor, som vid öfriga i ämnet väckta motioner, hvilka upptaga förslag
till förändrad redaktion af lagtexten, meddela innehållet af hvad Skiftes-stadgan i
i hvarje fall nu föreskrifver, dervid sådant alltid upptager venstra spalten, men de
gjorda förslagen till ändring deri den högra och äro med kursiv stil satte:
Nu gällande Skiftes-författning. Motionärens förslag.
6 Kap. 6 Kap.
Om föredragning af de vid egoskiften — — — — — — — -
förekommande frågor, sä ock om délegar-,
nes samt Skiftesmannens och Gode Männens
beslutande rätt.
1 §. Sedan koncept-kartan öfver
skilteslagets egor är i fullständigt skick,
samt rågångarne deromkring linnas bestämda,
skall skiftesmannen för delegarne
och gode männen till beslutande ordentligt
och redigt föredraga allt, hvad till
skiftets verkställighet i hela dess vidd
hörer, nemligen: l:o om ego-utbyte med
nästgränsande byar och hemman, der sådane
till vinnande af räta rågångar eller
egornas beqvämligare läge, efter hvad i
7 kap. sägs, kan komma i fråga 2:o —
1 §. Sedan koncept-kartan —
skall skiftesmannen föredraga allt, hvad
till skiftets verkställande i hela dess vidd
hörer, nemligen: i:o Om ego-utbyten med
nästgränsande byar och hemman skall ske,
och, i sådant fall, om sältet huru det
verkställas bör; 2:o — •— — —”
8 Sammans. Lag- samt AUm. Best.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 37.
f Kap.
Om ego-utbytenmed angränsande byar
och Remman.
1 §. Förekomma råskillnader mot
angränsande byar och hemman, som,
ehuru å ömse sidor erkände, likväl gå i
-flera bugler och krökningar; och kunna
dessa råskillnader genom utbyte af sådan
jord, som efter ordentlig uppskattning,
enligt hvad ill kap. 1 § sägs, i vederlag
tagas kan, ledas efter räta linier samt
besparing i hägnads-besväret och lättnad
i häfden för delegarne derigenom beredas;
då skall sådant utbyte ske, om det å endera
sidan yrkas, och andra sidan ej
genom flyttning af läget märkligt mehn
lider; och håfve den rätt till skadestånd,
som bättre häfdad jord mister, än den
han i stället får. Till öfverläggning i delta
ämne skola vederbörande, på sätt i 3 kap.
i och 2 SS sågs, till särskildt sammanträde
kallas.
2 §. Har hemman i skifteslaget
— etc.
7 Kap.
1 §. Förekomma — — —
rätt till skadestånd, som bättre häfdad
jord mister, än den han i stället får.
Dd ego-utbyte yrkadl blifvit, skola
vederbörande rågrannar, på sätt i 3 kapitlet
i. 2 och 5 SS sägs, lill utsatt sammanträde
kallas.
2 § bibehålies, men derefter införes
en ny §, så lydande:
3 §. Nu hafva Skiftesmannen och
Gode Männen, på säll i 6 kap. 2 § 2
mom. sägs, genom utlåtande bestämt, ali
det yrkade ego-utbytet ske skall, då skall
detsamma pä kartan uträknas och pä
marken utstakas, hvarefter, om delegarne
icke utlåtandet underskrifva, dermed förfares,
på sätt 6 kap. 2 § 2 mom. i så
fall stadgar.
För öfrige lill ego-utbytet hörande
frågor är rågranne, den der ego-ulbylel
rörer, all som d legare i skifieslagel anse.
5 §. Hvad
Sammans. Lag- samt Allm. Besv- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 37. 9
3 §. Hvad nu, rörande ego-utbyte 4 §. (motsvarande Skiftes-stadgans
emellan byar och hemman i förening med 3 §)
egoskifte stadgadt är, galle äfven då fråga Hvad nu, rörande — — —
derom, utan sammanhang med sådant skifte — — — — — — — —
förekommer.” — — — — — -— — —'
med sådant skifte förekommer; dock att,
om Landtmätaren och Gode Männen det
yrkade ego-utbytet tillstyrka, detsamma
till gila delar, i enlighet dermed, skall
verkställas samt förrättningen, på sätt i
14 kap. 4 § sägs, afslutas och besvärshänvisning
meddelas, hvarvid landtmätaren
å ömse sidor utgifver ett exemplar af
alla till förrättningen hörande handlingar.
”
Hvad motionären sålunda föreslagit rörande ändring i Skiftes-stadgan i fråga
om ego-utbyten synes härleda sig ifrån ett missförstånd om rälta meningen af de
föreskrifter i ämnet Stadgans 6:te och 7:de kapitel gifva. Sedan nemligen konceptkartan
öfver skifteslagets egor är kommen i fullständigt skick samt rågångarne deromkring
finnas bestämde, är första frågan om delegarne önska att råskillnaden mot
angränsande byar och hemman skall, der sådant annars lagligen kan ske, genom
ego-utbyten rätas eller om ego-utbyte skall ske för beredande af egornas beqvämare
läge. Denna fråga rörer ensamt delegarne i skifteslaget, hvilka ock, enligt 2 mo
mentet
i 2 § af 6 kap., ega att, under rådplägning med skiftesmannen och gode
männen derom besluta, när alla delegarne äro om beslutet ense. Besluta de nu att
ego-utbyte för ena eller andra fallet ej bör ifrågakomma, förblifver dervid. Kunna
de sig icke förena, då åligger skiftesmannen och gode männen alt söka förmå delegarne till
förening, som om den af alla närvarande i en eller flera delar ingås, skall särskildt upprättas
och af delegarne jemte gode männen underskrifvas, hvarefter den gäller till efter
rättelse,
med iakttagande likväl af hvad 18 kap. 12 § rörande frånvarande del—
egares rätt innehåller. Hafva nu delegarne öfverenskommit om alt söka ego-utbyte
eller kunna de ej bringas till förening, då tillhör det skiftesmannen att kalla delegare
och rågrannar till sammanträde, dervid skiftesmannen och gode männen, enligt 7
kap., skola undersöka, bland annat, om den till utbyte ifrågasatta jorden är sådan,
att den efter ordentlig uppskattning, enligt 11 kap. 5 §, i vederlag tagas kan. Det
är häraf klart att graderingen, eller den ordentliga uppskattningen, här, likasom i.
andra fall, tillhör skiftes-beredningen. Sedan den i 7 kap. föreskrifna undersökning
fullständigt försiggått, arnt förening mellan delegarne, till hvilka nu äfven räknas de
Bih. till R. St. J 'ot. 1856 § 1857. 7 Sami. 2 Afd. 12 Häft. 2
10 Sammans. Lag- samt Allm. Best- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 37.
i det iirågasatta ego-utbytet deltagande rågrannar, icke i den ordning ofvan är vordet
nämndt, kunnat tillvägabringas, åligger det skiftesmannen och gode männen att utlåtande
öfver frågan meddela. Nöjas delegarne enhälligt deråt, då skola de teckna sitt
godkännande å föreningsskriften, som jemväl med gode männens påskrift bestyrkes,
hvarefter utlåtandet har lika bindande kraft, som om förening är sagdt. Är någon
missnöjd med utlåtandet och vill förthy sitt godkännande icke påteckna, då skall, enär
fråga af förevarande beskaffenhet, jemlikt 18 kap. 9 § 1 morn., är en af dem som
böra innan skifte fortsättes och fullbordas, af Egodelnings-rätten pröfvas och afgöras,
skiftesmannen inom ijorton dagar derefter insända protokollet, jemte eget och gode
männens utlåtande till ordföranden i Egodelnings-rätten, som, efter 18 kap. 14 §,
sednast inom 8 dagar derefter utsätter dag och ställe till Ilättens sammankomst,
dervid frågan af Egodelnings-rätten pröfvas och afgöres. Missnöje med Egodelningsrättens
utslag får derefter genom underdåniga besvär hos Kongl. Majit fullföljas.
Genom denna enkla utredning om huru enligt 6 och 7 kapitlen vid fråga
om ego-utbvten skall tillgå, torde finnas: att den af motionären lörmenade motsägelse
emellan 6 kap. 2 § 1 mom. samt 7 kap. 1 § alldeles icke förefinnes; att
frågan om ego-utbyten aldrig kan lagligen komma att af skiftes-beredningen afslutas
och besvärs-hänvisning meddelas, på sätt i 18 kap. 15 § om laga skiftes afslutande
sägs; att den Egodelnings-rätt, sorn fastställer ett laga skifte, utan att frågan om
ego-utbyten blifvit behandlad och afslutad, på sätt ofvan är vordet omförmäldt, handlar
emot Skiftes-stadgans uttryckliga påbud i 18 kap. 20 §: alt Egodelnings-rätten
ej må meddela fastställelse, der skiftet icke finnes vara lagligen beskaffädt; att vid
ego-utbyten, lika litet som vid andra sådana frågor, hvilka måste afgöras innan skiftet fortsättes
och fvllbordas, kan ifrågakomma att handlingarne skola till delegarne utlemnas;
hvadan föreskriften i 14 kap. 4 § om handlingarnes utlemnande icke är hit tillämplig;
likasom sistnämnda § icke heller, såsom motionären förmenat, står i motsägelse med
det i 15 § af 1834 års Landtmäteri-taxa förekommande stadgande: ”Begär någon
att lösa karta med tillhörande protokoll öfver verkställd landtmäteri-förrättning, eller
utdrag deral, då må sådant icke förvägras. Ingen jordegare vare skyldig att lösa
sådana kartor och protokoller, utan så vida skifte skett, som laga kraft vunnit, då
dermed förhålles på sätt i Skiftes-stadgan sägs.” — Här är nemligen icke fråga om
landtmäteri-protekoll i allmänhet, utan endast om det som tillhör kartan, d. v. s.
delnings-beskrifningen, hvilken sistnämnda handling, enligt den ursprungliga lydelsen
af 14 kap. 4 § i Skiftes-stadgan, jemväl skulle ”när Skiftesmannen på marken utstakat
och rörlagt skiftena samt anvisat delegarne deras ego-lotter,” emot lösen delegarne
tillställas. Då emellertid det förekom att delnings-beskrifningen icke, utan
tillgång på kartan, kunde tjena till något gagn, befriades, genom Kongl. Förordningen
den 9 Juni 1832, delegarne från skyldigheten att utlösa denna handling förr än i
sammanhang med kartan. Någon tvetydighet om hvilka protokoll och handlingar
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ehon.-Utsk. Bet. N:o 37. 11
Landtmätaren icke allenast är berättigad, utan pligtig att vid skiftets afslutande till
delegarne utlemna emot lösen, kan derföre, enligt Utskottets omdöme, icke, utan ett
allt för stort förbiseende af de härom gifna lagstadganden, uppkomma; Och då de
föreskrifter, Skiftes-stadgan gifver i fråga om ego-utbyten samt de ämnen motionen
i sammanhang dermed ställt, således torde finnas både tydliga och mera ändamålsenliga,
än de af motionären föreslagna ändringar deruti, hemställer Utskottet vördsamt,
ali hvad Herr Grefve Taube, sä i ena, som andra afseendet, på
sätt här ofvan är vordet anmärkt, föreslagit, måtte utan vidare
afseende lemnäs.
B Kap.
1 §. Detta lagrum har i Skiftes-stadgan följande lydelse:
”Delningsgrund eller mått-stock för
egors skiftande å landet, så väl särskilda
hemman emellan, som emellan delegare i
ett och samma hemman, vare den som i lag
eller särskilda författningar för vissa landsorter
stadgad är, eller framdeles stadgas kan.
Äro egorna förut delade genom storskifte,
som efter förra förlattningar laga kraft
vunnit; håfve hvarje delegare rätt att vid
nytt skifte tillgodonjuta, hvad efter uppskattnings-värde
mot de egor svarar,
sorn han enligt storskiftet innehaft.”
Per Andersson från Gefleborgs län har uti ingilvet memorial yrkat, att denna
§ måtte erhålla följande tillägg:
”Dock likväl sä att egorna fördelas
lika efter hvars och ens skatte-tal och
skillnaden godtgöres med penningar för
allt hvad den ene delegaren mister och
den andre erhåller under eller öfver det
innehaf', de pä laga grunder förut in
nehaft.
”
Detta yrkande liar motionären ansett vara med rättvisa förenadt, enär
alla delegarne i skifteslaget betala de flesta onera efter skatle-talet, men icke
efter innehaf. Den ene grannen i samma skifteslag kunde ega ett hemman, som
ända till hälften i vidd och godhet öfverstege den andres af lika skatte-tal, men
utskylderna vore nästan lika. Ett sådant fortfarande förhållande utan förändring vore
obilligt. Man kunde väl invända, att den ene arbetat upp sitt hemman, men den
12 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 37.
andre icke. Förhållandet vore likväl ej alltid sådant. Den ene kunde vid en föregående
delning hafva till sitt hemman fått inskränkt vidd, men af full grad, så att
ingen förbättring derå vöre att åstadkomma, den andre deremot hade till sitt hemman
erhållit stor vidd, till utseendet af dålig beskaffenhet och derför äfven af skiftesmannen
och gode männen satt i låg grad. Sedan skiftet blifvit faststäldt upparbetade
denne sistnämnde hemmansegaren sin jord, och vid ett nytt skifte kunde han
således anmäla sig för ett innehaf, söm vida öfverträflade den förres.
Förslag af likartad beskaffenhet med det ifrågavarande hafva vid föregående
riksdagar varit väckta, men blifvit af Rikets Ständer ogillade, på tillstyrkan af Lagsamt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten, som. till stöd härför yttrat, bland
annat, att det vore ovedersägligt, att skifte ej kan anses såsom ett sätt att förvärfva,
utan blott såsom ett sätt att sammandraga egor, till följd hvaraf och då den egolott,
en delegare antingen på grund af häfd eller genom laga kraftvunnet skifte innehar,
är hans lagliga egendom, hvilken icke utan kränkning af eganderätten kan honom
fråntagas, han väl må kunna tvingas att ingå i nytt skifte och utbyta sin jord emot
en annan, om skäl dertill förekommer, men aldrig genom någon minskning deri
underkastas ett ingrepp i sin eganderätt.
Utskottet delar dessa åsigter; såsom följd hvaraf Utskottet äfven tillstyrker,
att den föreslagna förändringen icke mätte bifallas.
12 Kap.
fl §. Herr Thomée har förmält hurusom det gais en tid, då de Heste
trodde, att med skifteslag blott skulle förstås de hemman, som med hvarandra hafva
sammanblandade egor, och att således egare till delar uti hemman inom skifteslaget
icke skulle vara, till följd af Skiftes-stadgans föreskrifter, ovilkorligen förbundne, att
låta dessa delar i sammanhang med skiftet å karta och mark utläggas, men detta
missförstånd, som redan i 9 § i 12 kap. Skiftes-stadgan vore temligen tydligt visadt,
hade dessutom blifvit på det fullständigaste ådagalagdt genom flera Kongl.
Maj:ts Nådiga Utslag, likmätigt hvilka laga skiften blifvit ogillade derföre att landtmätaren
endast delat emellan hemmanen, enär följaktligen skifte icke skett emellan
alla delegarne, eller, såsom det också hette, hela skifteslaget. Att landtmätaren
borde dela emellan alla delegarne lede således lika litet något tvifvel, som att motivet
dertill vore, såsom det sägs i fl § 12 kap. Skiftes-stadgan: ”att ytterligare
kostnader i detta afseende må besparas och oreda vid egornas bruk förekommas.”
Men oaktadt ett sådant motiv, hade likväl nästan vid hvarje riksdag sedan år 1828
blilvit iöreslaget, att delegare i eli och samma hemmans-nummer icke rnåtte, emot
deras enhälliga önskan tvingas att låta stycka detsamma på en gång med öfriga
hemmanen i skifteslaget. Dessa förslag hade emellertid alltid blifvit förkåsfade,
derföre att den nu gällande ofvanbérörda föreskriften skulle lända till delegarnes
Sammans. Lag- samt Allm. Bes v.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 37. 13
uppenbara fördel, enär, till följd deraf, samtlige skifteslagets delegare, nied en högst
ringa tillökning i skiftes-kostnaden, fingp på en gång sina egolotter utlagda. Icke
destomindre rådde stort missnöje öfver ifrågavarande föreskrift, isynnerhet bland sådane
jordegare, som antingen icke vore besutna eller ock hade så små hemmansdelar,
alt de närmade sig obesutenhet, och anledningarne till detta missnöje vore,
enligt motionärens förmenande, följande: I 2 § af 12 kap. Skiftes-stadgan och
Kongl. Kungörelsen den 7 Februari 1852 föreskrefves, att hvarje delegare skall, så
väl uti inrösnings-jorden som afrösnings-jorden, tilläggas hvad honom tillkommer
”med någorlunda jemn blandning af sämre och bättre mark, så att han må erhålla
sin tillständiga andel så väl af åker och äng eller dertill tjenlig och odlingsbar jord,
som af skog och betesmark”. Denna fordran, eller rättare dessa fyra fordringar
voro visserligen, sedda från lagens och delegarnes sida, ganska billiga, men verkställigheten
vore alltid mycket svår och svårigheten ökades i samma mån, delegarne
voro flere, samt ännu mera då många af dem egde obetydliga hemmansdelar och
således måste erhålla små skiften. I sistnämnda fall hörde det till sällsyntheterna
att alla delegarnes egolotter kunde få det innehåll af sämre och bättre mark m. m.,
som vederborde, ty lokala förhållanden åstadkomme ofta stora, om ej oöfverstigliga hinder,
som ej på annat sätt kunde bemedlas, än derigenom att skiftena gjordes oformliga,
hvilket alltid vore både olagligt och skadligt för alla tider. Att delegarne inom klufna
hemman ej kunde vara belåtna när så skedde, vore gifvet, likasom att skäl ej funnes
att obetingadt förkasta den af dem ganska allmänt hysta åsigten, att om de tills
vidare fått häfda sina egor i sambruk, de säkerligen skulle genom förbättringar
småningom hafva banat vägen för möjligheten af fördelaktigare skifte, än det dem
påtvingade, lika visst som på många ställen laga skiften ej med fördel skulle kunnat
verkställas, der ej dylika förbättringar under föregående storskiftes-bruk undanröjt de
största hindren. Men det nu anförda skälet till missnöje vöre ej det enda. Vöre
det så, att hemman, om tillhörigt en delegare, bordt få begagna qvarboende-rätt, så
skedde väl detta äfven om hemmanet tillhörde flere egare; men blott en af desse
kunde begagna denna rätt och alla de andre måste utflytta. Följden häraf vore,
dels att skifteslaget och Kronan betungades med mera utflyttnings-understöd, än som
ifrågakommit om sambruk fått ega rum, och dels att åbyggnader, som för ett sådant
bruk kunnat vara tillräckliga och odelade hade värde, nu blefve alldeles otillräcklige
och, stycke för stycke söndertagne, förlorade nästan allt värde. Detta inträffade
äfven om hemmanet vore utflyttnings-skyldigt, ty att utflytta hela åbyggnader
-vöre ej särdeles svårt eller kostsamt, men att af deras styckade delar bilda
nya bade bostäder och uthus för flera spridda hemmansdelar, läte sig ej göra, utan
betydliga tillskott af arbetskrafter och materialier. Härförutan förekomme att om
vid besigtning af åbyggnaderna dessa icke befunnes tillräckliga för delegarnes behof,
hvilket resultat lätt kunde erhållas, när hänsigt toges till åbyggnadernas fördelande
14 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 37.
på flere egolotter, så erhölles, enligt nu gällande stadganden, intet utflyttningsunderstöd
af allmänna medel. Slutligen inträffade icke sällan, helst då egaren af
ett mindre hemman eller hemmansdel aflidit och lemnat efter sig enka och flere
barn, hvilka önskade bruka jorden gemensamt och derpå möjligen skulle kunna
berga sig, dels att de icke förmådde bestrida kostnaden för den genom hemmanets
klyfning ökade byggnads- och stängsel-skyldigheten m. m. samt således tvingades
att sälja hemmanet, och dels att en dylik klyfning bildade possessioner, hvilka, ehuru
gilna ett slags helgd af Egodelnings-rättens fastställelse å skiftet, snart nog förklarades olagliga
af Härads-rätten, i fall possessionernas egare hvarken voro besutne eller kunde
få behålla sin jord såsom afsöndrad lägenhet, enligt hemmansklyfnings-förordningarne
den 19 December 1827 och 13 Juli 1855. När nu detta allt besinnades, så
funne man, enligt motionärens förmenande, ganska lätt, att den besparing af skifteskostnaden,
som lagstiftaren så välvilligt velat bereda smärre jordegare, blefve dem
alltför dyr. Man borde derjemte erinra sig, att denna kostnad, om hemmanet framdeles
klyfdes, ej kunde blifva betydlig, derföre att karla och beskrifning öfver hemmanet
redan funnes och efter förändrade förhållanden lätt kunde rättas.
På dessa skäl trodde motionären, att tvånget lill skifte inom hemman, som
af flere egas, borde på det sätt undanrödjas, att om alla delegarne önskade befrielse
från klyfning i sammanhang med laga skifte emellan samtlige hemman i skifteslaget,
sådant borde bifallas; och hemställde motionären derför, att 12 kap. 8 § i Skiftesstadgan
måtte erhålla nedanintagne förändrade lydelse:
12 Kap. 12 Kap.
8 §. ”Sorn, genom utbrytning af 8 §. "När laga skifte på en eller
en eller flere delegares egolott, den lörra flere delegares begäran verkställes, dä
ego-indelningen rubbas; så skall, när skall sådant skifte hela skifteslaget omlaga
skifte på en eller flere delegares ver gå; dock alt om alla delegarne uti
begäran verkställes, sådant skifte hela hemman förklara, att de ej sig emellan
skifteslaget öfvergå, på del att ytterligare äska åbo-delning, de skola vara berätti
kostnad
i detta afseende må besparas gade att få sina egor uti ett för dem
och oreda vid egornas bruk förekommas.” gemensamt skifte utlagda.'1''
De skäl, på hvilka Herr Thomées framställning grundar sig, äro till alla
delar öfverensstämmande med dem, som Öfverdirektörs-embetet för landtmäteriet i
riket andragit uti ett den 17 Maj 1852 algifvet underdånigt memorial, innefattande
förslag till ändringar uti och tillägg till Stadgan om Skiftes-verket i riket,' och uti
hvilket memorial Öfverdirektörs-embetet hemställt, att berörde lag-stadgande måtte
erhålla en så lydande förändrad redaktion: ”När laga skifte på en eller flere delegares
begäran verkställes; så skall sådant skifte hela skifteslaget öfvergå; men
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ulsk. Bet. N:o 37. 15
begära alla delegarne utaf särskilda delar i ett och samma hemman, all det hemman
icke klyfvas mä, vare sådant tillätet, när det utan andra delevares förnärmande kan
ske”. Öfver detta memorial infordrade Kongl. Maj:t Högsta Domstolens underdåniga
utlåtande; och ansågo Högsta Domstolens flesta ledamöter sig böra till förslaget i
denna del på det sätt tillstyrka bifall, att det mä medgifvas de delegare, hvilka hafva
samfälld åbyggnad och förklara det de sig emellan ej äska åbo-delning, att fä sina
egolotter i för dem gemensamt skifte utlagde; men två af Högsta Domstolens ledamöter
förklarade, att de, på de grunder, som finnas uttryckte i ofvannämnde lagrum,
ansågo någon förändring af detsammas innehåll ej lämplig.
Utskottet har vid pröfning af Herr Thomées ifrågavarande motion icke kunnat
dela de deri uttryckta åsigter eller finna dem vara af beskaffenhet att påkalla föreslagen
förändring i Skiftes-stadgans föreskrift derom, att när laga skifte på en eller
flere delegares begäran verkställes, skall sådant skifte hela skifteslaget öfvergå.
Enligt enskiftes-författningarne hade den delegare i byalag, som önskade få sina
egor i enskifte utbrutne och i ett sammanhang afskiljde, vitsord dertill. De öfrige
delegarne voro följaktligen förpligtade att till enskiftes-tagaren afstå de delar af deras
egor, som för sammandragandet af enskiltes-sökandens andelar i byalaget kunde anses
nödige. Men de voro icke pligtige att jemväl taga enskiite och något stadgande
förefanns icke heller om på hvad sätt de jordegare i byn, som icke tagit enskifte
eller vid enskiftes-förrättningen begärt storskiftes-delning, skulle komma i besittning
och sins emellan få fördelte de egor, som enskiftes-tagaren lemnat och som borde
tillfalla dem i ersättning för hvad de med deras jordrymd måst bidraga till enskifteslotlernas
utgörande. Derigenom hände ofta att, sedan enskiftes-förrättningen blifvit
af Konungens Befallningshafvande fastställd och enskiftes-tagarne derefter tillträdt sina
egor, tvist emellan öfriga jordegare uppstod angående de jordlägenheter, enskiltestagaren
frånträdt, och hvilka, såsom odelade, voro deras gemensamma tillhörighet.
Den största villervalla blef ofta deraf en följd. — Detta kunde svårligen undvikas,
så länge enskiftes-författningarne icke tilläto mer än ett skiftes utläggande. Men
sedan genom Kongl. Kungörelsen den 2fl Februari 182 \ förklarats, att der egorna
icke kunde läggas i mindre än trenne skiften, skulle ett sådant deinings-sätt icke
desto mindre anses såsom enskifte; så blef det jemväl en af omständigheterna påkallad
nödvändighet, att 1827 års Skiftes-stadga, som förmedlande upptagit föreskrifterna
vid både stor- och enskiften, på sätt som skett, förhindrade de olägenheter,
som i de flesta fallen helt säkert skulle nu, såsom förut, uppkomma, oin två
eller flera särskilda delar af ett och samma hemmans-nummer tilläts att få sina egor
i samfällighet från det öfriga skifteslagets mark afskiljda. — Det är nemligen påtagligt,
att i flere fall skulle ett sådant berättigande kunna leda till förfång för skifteslagets
öfrige delegare; ty det skulle gifva en ovilkorlig rättighet till att få alla hemmansdelarne
i ett nummer intill hvarandra lagde, men Skiftes-stadgan har dock
16 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 37.
såsom vilkor härför i 12 kap. 9 § fordrat, att sådant må ske endast i de
fall. då det icke medför hinder för redigt skifte i skifteslaget. Flere af de till styrko
för förslaget anlörda skäl synas häntyda på en sådan tolkning af Skiftes-stadgans
föreskrifter, som skulle de afse en ovilkorlig delning emellan andra delegare, än sådane,
som vid skiftet hafva sina hemmansdelar på marken afskiljda, eller eljest särskildt
framställa yrkande atl hemman eller hemmansdel må i sammanhang med laga skifte
klyfvas. Att uti en sådan tolkning ligger ett uppenbart missförstånd, visar just ordalydelsen
i 8 §, der det heter: ”Sorn genom utbrytning af en eller flere delegares
egolott den förra ego-indelningen rubbas — — — hela skifteslaget öfvergå.” Här
säges icke annat, än att skiftet skall hela skifteslaget öfvergå; men fördelningen skall
derföre icke nödvändigt ske emellan delegarne, utan emellan särskilda hemmansdelar
och icke ens alltid emellan dem. Ty om en delegare i skifteslaget eger två delar
af samma hemman, men hvardera delen har ett afskiljdt läge, så och om det med
vilkor i 9 § sägs låter sig göra, skall han erhålla sina hemmansdelar intill hvar
andra
lagde, men hvarken här eller emellan sterbhus-delegare, som ega en hemmansdel
eller personer, som gemensamt inköpt en hemmansdel eller egendom,
skall åbo-delning ovilkorligen verkställas, vare sig att skifte i sterbhuset
skett eller ej, eller att den gemensamma köpe-afhandlingen tillika bestäm
mer
huru stor andel i hemmanet hvardera köparen tillkommer.
Det vilkor, som Högsta Domstolen fästat vid sitt förslag, eller att delegarne skola
hafva samfälld åbyggnad, är, enligt Utskottets omdöme, äfven mera egnadt att verka till
afslag än till bifall till hvad motionären framställt. Ty genom att tillägga ett sådant vilkor
giltighet i berörde afseende, skulle man ock, hvad Utskottet för sin del likväl icke
vågar föreslå, borttaga den mägtiga sporre till uppodlingar, som våra jordbruks
författningar
hemtat ifrån bemödandet att befordra sprängning af de tätt bebygda
byarne och utflyttningars underlättande.
På dessa skäl hemställer Utskottet, att hvad Herr Thomée sålunda föreslagit
icke
mätte till något afseende föranleda.
14 Kap.
•
4 §. Vid denna §, som stadgar, bland annat, ”att när skiftesmannen på
marken utstakat och rörlagt skiftet, samt anvist delegarne deras ego-lotter, vare han
skyldig att dem mot lösen meddela alla under skiftet förda protokoll, afslutade föreningar,
jemte ego-graderings-längden och häfde-beskrifningen, äfvensom delningsbeskrifningen,
såvida delegarne den begära.” är vordet anmärkt och yrkadt:
af Johan Lekberg: Då det vore en känd sak, att nästan vid hvartenda afslutadt skifte
missnöje och klagomål uppstå, dels öfver graderingen och dels öfver skiftes-läggningen m.m.;
och
Sammans. Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 37. 17
och då det vore lika kändt, att utan kartan till ledning, vore och blefve det en
omöjlighet att döma och förutse om den verkställda graderingen vore riktig eller
icke, så hade nämnde stadgande till följd att delegare olla misstagit sig och klagat
i oträngdt mål, hvilket han äfven sjelf funnit när kartan blifvit för honom tillgänglig.
Detta kunde, enligt motionärens åsigt, ,förebyggas om förevarande § erhölle det tillägg:
”att landtmätaren vid förrättningens afslutande äfven åligger aflemna koncept-kartan;
och att sedan klagotiden tilländagått, utan besvär, eger han densamma återtaga och
i händelse af fullföljda besvär, sedan Egodelnings-rätten dem pröfvat.”
Af A. P. Andersson: att ofvanberörde lagstadgande tillämpades allmänligen på
det sätt, att handlingarne nästan aldrig aflenmades vid skiftets afslutande, men understundom
först åratal derefter, utan att åtal' någonsin komme i fråga. Till undanrödjande
af ett slikt oskick och då delnings-beskrifningen vore ett nödvändigt dokument
för kännedom om hvars och ens blifvande skifte, föreslog motionären: ”att
dels bland de handlingar, som vid skiftets afslutande skola aflemnas, jemväl hör linnas
delnings-beskrifning, och dels att förrättningsman ej må afsluta laga skifte förrän
dessa handlingar lemnäs.”
Rörande frågan om skyldighet för landtmätaren att vid laga skiftes afslutande
till delegarne utlemna koncept-kartan, hafva Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten
under flera föregående Riksdagar i gemensamt afgifna Betänkanden
yttrat den åsigt, att ett sådant förpligtigande för landtmätaren icke skulle vara förenligt,
hvarken med delegarnes eller landtmätarens rätt och säkerhet, enär kartan genom en
mindre noggrann vård och medfart lätt kunde blifva opålitlig och obrukbar; och har
en sådan åsigt städse vunnit Rikets Ständers godkännande. Sammansatta Utskottet
har, vid den sorgfälligaste granskning af ämnet, icke heller fått anledning att frångå
denna åsigt; och då delnings-beskrifningen icke utan i förening med ego-kartan kan
för delegarne medföra den med förslaget om dess utlemnande vid förrättningens
afslutande afsedda nytta; hvadan ock 1827 års Skiftes-stadgas föreskrift om denna
handlings utlemnande vid skiftets afslutande blifvit genom Kongl. Kungörelsen den
9 Juni 1852 sålunda ändrad, att utlemnandet gjorts beroende derpå, att delningsbeskrifningen
af delegarne begäres; hemställer Utskottet vördsamt, att
hvad Johan Lekberg och A. P. Andersson föreslagit icke mätte
bifallas.
Kap.
1 §. Af Matts Pehrsson är anfördt: att oaktadt 29 år förflutit efter tillkomsten
af Skiftes-stadgan den h Maj 1827 hade fördelarne af att få jorden utlagd
i laga skifte icke blifvit mera insedda och erkända, än att, då en delegare i ett
skifteslag söker få detsamma skiftadt, öfrige delegarne på allt sätt förhindra och
Bih. till R. St. Prot. 1856 $ 1857. 7 Samt. 2 Afd. 12 Haft. 3
18 Sammans. Lag- samt Allm. Best.- och Ekon.-Ulsk. Bet. N:o 37.
uppehålla afslutandet af förrättningen och dess lastställande, för att så länge sona
möjligt få vara i besittning af sina gamla skiften. Häruti, eller uppskofvet med
tillträdet af de nya skiftena, läge också den enda eller egentligaste olägenheten för
delegarne uti ett under laga skifte varande byalag, ty från och med det skiftet
blifvit börjadt och intill dess det hunnit alslutas och fastställas samt tillträdet af de
nya skiftena försiggått, ansåge flertalet af delegare sig hvarken behöfva eller böra
egna vanlig skötsel åt den innehafvande jorden eller verkställa annan brukning af
densamma, än den aldra oundvikligaste, för att af jorden framkalla en tillfällig afkastning,
emedan den kortsynta sjelfviskheten trodde sig i annat fall arbeta i öfrige
delegares intresse. Häraf blefve såväl jorden, som delegarne lidande. Och det enda
medel, som i detta fall skulle kunna, om icke undanrödja, åtminstone minska dessa
olägenheter, vore en förändring af Skiftes-stadgans föreskrifter i afseende å tiden,
då de nya skiftena skola tillträdas. Motionären hade trott sig linna, att, då Egodelnipgs-rätten,
pa anförde besvär öfver ett verkstäldt skifte, pröfvat frågan om
bästa eller ändamålsenligaste sättet för skiftenas utläggning, någon hufvudsaklig ändring
deri sällan af Kongl. Maj:t föreskrefves, och att derföre, utan någon synnerlig
olägenhet, stadgas kunde, att delegarne i skifleslag skulle vara skyldige tillträda nya
skiftet, så snart deröfver anförde besvär blifvit af Egodelnings-rätten pröfvade, helst,
derest ändring i skiftes-läggningen skulle, efter fullföljd talan emot Egodelningsrättens
utslag, af Kongl. Majit beslutas, sådan icke sedermera vore svårare att verkställa,
än den i 15 kap. 5 § af Skiftes-stadgan omförmälda rättelse; varande, i öfverensstämmelse
med dessa åsigter af motionären föreslagen nedan anmärkta ändring
i nu förevarande §.
15 Kap. 15 Kap.
Om tillträde af verkstäldt skifte, och — — — — — — — —
om jemkning deri för fel i uträkning.
1 §. ”Skiftes-mannen och gode 1 §. ”Skiftesmannen — — —
männen böra emellan delegarne bereda — — — —* ■— — — —
vänlig öfverenskommelse om tiden då det klander blifvit anmäldt tilländalupit, eller,
nya skiftet tillträdas skall, dock att der- i händelse af klander, Egodelnings-rätten
med icke längre må dröjas, än ett år, meddelat liufvudsakligl utslag, hvarigenom
sedan skiftet faststäldt blifvit; men kan skiftes-förrältningen blifvit pröfvad; sko
sådan
öfverenskommelse icke träffas, skall lande den ändring i skiftes-läggningen, som,
tillträdet ske, så snart tiden till klander efter det Egodelnings-rättens berörde ut
å
skiftet, utan att sådant klander blifvit slag fallit, kan genom laga kraftegande
anmäldt, tilländalupit, eller skiftet, i hän- beslut varda bestämd, af delegarne genast
delse af klander, genom laga kraftegande derefter iakttagas; dock att hvar sin på
utslag blifvit faststäldt; dock att hvar sin åkern — — — — •— — —
Sammans. Lag- samt Allm. Best.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 37. 19
på åkern vexande gröda sjelf bergar, der
ej annorledes åsämjas. Skulle dervid
inträda, att någon delegare icke erhåller
så mycken åker till utsäde, som å honom
rätteligen belöpa bör, varde ersättning
för den förlust, han deraf kan lida,
särskildt bestämd.”
Vid föredragning af denna motion är vordet inom Hedervärda Bonde-Ståndet
vttradt, bland annat: att den nya lagstiftning, som blifvit af Matts Pehrsson ifrågasatt,
innebure ganska mycken våda. Landtmätaren kunde nemligen icke vidtaga
de af Egodelnings-rätten beslutade ändringar. Fall hade inträffat, då landtmätare, för
att förekomma klagomål öfver deras förrättningar, sökt och äfven lyckats öfvertala
delegarne att genast öfvertaga sina skifteslotter, men besvär hade sedermera blifvit
anförda först hos Egodelnings-rätten och sedan till Kongl. Majit, som återförvisat
skiftes-förrättningen, i följd af deri föreskrifne ändringar. Men hvilka olägenheter
hade nu ej blifvit följden af ett för tidigt tillträdande af skiftes-lotterna? Man hade
under tiden med betydlig kostnad, måst upprätta stängsel omkring och odlat å
den tillträdda lotten, som nu mäste afträdas för fullgörande af de i det Nådiga Utslaget
föreskrifna rättelser. Skiftes-ärendena vore vanligen äfven af den beskaffenhet,
att mången icke ldefve nöjd, förrän Kongl. Majit i målet dömt, och sällan inträffade,
alt samtlige delegare i ett skifteslag vore af lika åsigter. Tillträdet af en
jordlott, som man icke bestämdt visste sig skola komma att behålla, kunde lätt
medföra att gödseln såldes och jorden utsugdes, och att då till slut den rätta egaren
skulle tillträda sitt skifte, befunnes detta vanhäfdadt och den förre innehafvaren oförmögen
att lemna ersättning för den skada han gjort.
Om Utskottet å ena sidan, lika med motionären, inser de menliga följder
för åkerbruket och de flera andra olägenheter, som uppkomma derigenom att stundom
flere år förlöpa innan ett laga skifte, deröfver klander anmäles, slutligen blifver
pröfvadt och tager åt sig laga kraft; men hvarförinnan, enligt nu gällande Skiftesstadga,
tillträde till de nya skiftena icke eger runi; så är det likväl långt ifrån att
Utskottet kan finna den af motionären föreslagna förändring i tiden och sältet för
skiftenas tillträde vara ett medel att förebygga ofvanberörde med laga skiftes-förrättningar
i vissa fall nu förknippade olägenheter. De skäl, som inom Hedervärda
Bonde-Ståndet blifvit emot motionärens förslag anförde, visa, efter Utskottets omdöme,
mer än tillräckligt, att detta förslag är olämpligt; — och att om det antages,
den sista villan blefve värre än den första. — I en stigande upplysning och en
mera allmänt vunnen öfvertygelse om den stora nytta laga skiften för den enskilde
och det allmänna medför; i en större på längre erfarenhet grundad
kännedom om skiftes-författningarnes innehåll och tillämpning, och derifrån härfly—
20 Sammans. Lag- samt Allm. Best.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 37.
tande mindre antal verkliga anledningar till missnöje, ser Utskottet den enda väg,
som kan leda och äfven redan visat sig hafva i de flesta på sednare åren företagna
laga skiftes-förrättningar ledt till det önskvärda målet: eller dessa förrättningars
skyndsamma afslutande med laga kraftegande bestånd.
Utskottet tillstyrker derför vördsamligen,
att Matts Pehrssons ofvanberörde motion icke måtte till någon
vidare åtgärd föranleda.
10 Kap.
1 § har nu detta innehåll:
”Förste domstol i skiftesmål å landet
är Egodelnings-rätt i hvarje härad
eller tingslag. Ordinarie domaren i orten
är deri ordförande, derest icke, vid
hans förfall, efter hvad särskildt stadgadt
är, annorlunda af vederbörande Hof-rätt
förordnas, eller Kongl. Maj:t, på innevånarnes
gjorda anhållan, eller eljest förekommande
anledningar, för större eller
mindre distrikter skulle finna godt att
särskild person dertill utse. Ledamöterna
i rätten utgöres af tre i landthushållningen
kunnige, inom häradet eller
tingslaget boende bofaste män, hvilka, på
föranstaltande af domaren i orten, inför
Härads-rätten genom sockne-fullmäktige
efter förmedlade hemman-talet utväljas.
Uppstår laga förfall för ledamot, kalle
ordföranden ojäfvig god man i dess
ställe. De inom socknarne eller häradet
valde gode män, kunna ock till ledamöter
i Egodelnings-rätten utses, dock få
de icke, såsom domare, handlägga skiftesmål,
dervid de som gode män hiträdt.”
Följande förändringar äro härvid yrkade:
Af Olof Olsson: att till ordförande i Egodelnings-rätt måtte utses särskild i
lagfarenheten kunnig person, som om godkände insigter i landtbruket företer intyg
från någon högre landtbruks-anstalt samt attest om kunskaper i landtmäteriet; älven
-
Sammans. Lag- samt Allm. Best.- och Ekon.-Ulsk. Bet. N:o 37. 21
som att Egodelnings-rätterna, utan afseende å domsagor och härads-indelning, tilldelas
större distrikter, som af Kongl. Majit bestämmas;
Af Herr Grefve Taube: att pröfningen af skiftesmål i andra och sista instansen
måtte uppdragas åt en nämnd, dertill Konungen förordnar fem personer,
”sorn vid utöfningen af innehafvande embeten ådagalagt kunskaper och erfarenhet i
behandling af skiftes-ärenden och dithörande ämnen;” att till ledamöter i denna
nämnd må kunna förordnas två icke lagfarne män; samt att ledamot i skiftes
nämnd
borde utses för tre år samt icke tillåtas att under tiden annat embete utöfva.
Ehuru motionärernas ofvanberörda förslag afse omorganisation af olika instanser
för pröfning och afgörande af besvär i skiftesmål, äro de dock grundade
på enahanda motiv: önskan att få lagskipningen i dylika mål snabbare. Motionärerne
hafva äfven förmenat att deras förslag, derest de antoges, skulle gifva större
visshet derom att ärendena hlefvo med mera sakkännedom handlagde; och särskildt
har Herr Grefve Taube yttrat den åsigt, att stor fördel skulle uppkomma derigenom
att den af honom föreslagna Skiftes-nänmd blefve i tillfälle att, om skiftesdelegarne
sådant önskade, eller Nämnden i något fall så nödigt pröfvade, genom en eller annan
af dess Ledamöter på stället förskaflä sig erforderliga upplysningar.
Hvad först beträffar Olof Olssons ofvanberörda förslag; så torde vid betraktande
af den uti 18 kap. 1 § Skiftes-stadgan meddelade föreskrift, att ordförande i
Egodelnings-rätt är Ordinarie Domaren i orten, derest icke vid hans förfall, efter
hvad särskildt stadgadt är, annorlunda af vederbörande Hol-rätt förordnas, eller Kongl.
Majits, på imevänarnes gjorda anhållan, eller eljest förekomne anledningar, för större
eller mindre distrikter skulle i Nåder linna godt att särskild person dertill utse, så
mycket mindre anledning till den af motionären påyrkade lag-förändring förefinnes,
om Kongl. Majit samtidigt med Skiftes-stadgan utfärdadt Nådigt Cirkulär till Rikets
Hof-rätter, hvarigenom blifvit stadgadt, att vanlige Domare-förordnanden, som i anledning
af ordinarie Domarens sökta tjenstledighet utlärdas, icke må anses tillika
innefatta ordförandeskap i Egodelnings-rätt, utan hör, då ordinarie Domaren, vid
sökt och erhållen tjenstledighet, det oaktadt, icke åtager sig att under permissionstiden
bestrida skiftes-målens handläggning, äfvensom då vakans af tjensten inträffar,
Hof-rätten taga i särskildt öfvervägande, huruvida den person, som till Domareembetets
utöfning i öfrigt kan blifva utsedd, må med säkerhet kunna anförtros att
vara ordförande i Egodelnings-rälten, dertill i annat fall borde förordnas, antingen
Domaren i någon af angränsande domsagor eller, efter Kongl. Majits Befallningshafvandes
hörande, någon i jordbruk och landthushållning kunnig och, till erhållande
af Domare-förordnanden, behörig person; samt frågan om större eller mindre distrikter
för Egodelnings-rätts jurisdiktion, efter Utskottets åsigt, lämpligast kan afgöras
i den ordning Skiftes-stadgan, enligt hvad här ofvan är vordet anmärkt, derför anvisat;
Och hemställer Utekuttet i följd häraf vördsamt,
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ulsk. Bet. N:o 37.
att Olof Olssons motion mätte i denna del ulan afseende
lemnäs.
Enligt gällande Rättegångs-ordning tillkommer Konungen högsta domsrätten,
sorn, enligt \ 7 § Regerings-formen, är uppdragen åt Dess Högsta Domstol. Att till
en, särskild Nämnd öfverlemna afgörandet i sista instansen af skiftes-ärenden, skulle
således häruti göra en väsentlig rubbning, som, enär den, efter Utskottets omdöme,
icke är behöflig, icke heller kan af Utskottet tillstyrkas; hvadan och då 18 kap.
19 § innehåller, att om målet blifvit af Egodelnings-rätt afgjordt vid å stället hållen
besigtning, hvars riktighet eller fullständighet af besväranden ifrågasättes, så vill
Kongl. Majit i Nåder tillse, huruvida, före målets hufvudsakliga pröfning hos Kongl.
Majit, förnyad besigtning må vara nödig, samt i sådant fall derom i Nåder förordna,
Utskottet vördsamt hemställer,
att Herr Grefve Taubes förslag om inrättandet af en särskild
Skiftes-nämnd icke mätte bifallas.
6 §. Då Utskottet afstyrkt Olof Olssons här ofvan anmärkta framställning
om förändrad organisation af Egodelnings-rätt, torde, i anledning af denne motionärs
i sammanhang dermed framställda yrkande, att staten måtte bekosta aflöning samt
skjuts- och resekostnads-ersättning till Egodelnings-rättens Ordförande, något särskildt
yttrande icke erfordras; Och derest Rikets Ständer antaga den af Utskottet vid 2
kap. 6 § för Gode Män vid skiftes-förrättningar föreslagna förhöjning i dagtraktamente,
lära Rikets Ständer jemväl, i anledning af Johannes Anderssons och J. Rudbergs
särskilda motioner om förhöjdt lika dagtraktamente för ledamöter i Egodelningsrätt,
som för Gode Män, finna
dessa motionärers berörda yrkande icke föranleda till någon förändrad
redaktion af i8 kap. 6 §.
9 §. Under förmenande att de olägenheter, som uppstå genom föreskriften
att ego-graderingén först efter skiftets afslutande får öfverklagas, torde vida öfverväga
de dermed afsedda fördelar, har A. P. Andersson hemställt, att denna §, som i sex
raomenter uppräknar de ämnen, om hvilka under skiftet uppkomne frågor skola
innan skifte fortsättes och fullbordas af Egodelning-rätt pröfvas och afgöras, måtte
erhålla ett sjunde moment, så lydande:
”7:de Morn. : klander å ego-graderingen.”
Vid skilten finnes ingen fråga af mera svår beskaffenhet, än den om egornas
gradering. Ensidighet utmärker ofta delegarnes öfverläggningar härutinnan och
skiftesmannens och gode männens beslut i frågan kunna i följd häraf icke undgå
att understundom innefatta misstag.
Uti alla äldre, så väl stor-skiftes- som enskiftes-författningar har den princip
varit antagen, att, innan skiftes-läggningen finge verkställas, borde ego-graderingen
vara orubbeligen afgjord; hvaremot Lag-kommittéen uti förslaget till Byggninga-balk,
4 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ékon.-Utsk. Bet. N:o 3i. 23
4 kap. 29 §, och den kommitté, hvilken, jemlikt Kongl. Maj:ts Nådiga Bref den 3!
Januari 48,31, hade uppdrag att till närmare granskning upptaga åtskilliga emot
Kongl. Skiftes-stadgan framställda anmärkningar, hafva antagit och godkänt den princip,
som i 18 kap. 13 § i Skiftes-stadgan blifvit följd, eller att delegare, som är missnöjd
med skifte i afseende på ego-graderingen, eger öppet att inom viss bestämd
tid, sedan Skiftesmannen förklarat skiftet vara afslutadt, sina besvär till Ordföranden
i Egodelnings-rätten ingifva.
Utskottet har med all noggranhet granskat de skäl, hvilka både för och emot
antagandet af den nya principen blifvit anförda, så väl af Lag-kommittéen och af
ofvan omförmälda särskildt i nåder tillsatta kommitté, som uti de anmärkningar, hvilka
blifvit, synnerligast af Ilof-rätten öfver Skåne och Blekinge afgifne öfver de i ämnet framställda
underdåniga förslag; och har Utskottet jemväl trott sig kunna, för bedömandet
af förevarande ämne, något rådfråga dess ledamöters egen praktiska erfarenhet; dervid
Utskottet hos sig stadgat den öfvertygelse, att den uti 1827 års Skiftes-stadga
gällande föreskrift eger företrädet, helst Utskottet anser nuvarande rättegångs-sätt i
fråga om ego-graderingar så mycket mindre kunna i allmänhet leda till flera rättegångar,
som tredskan och oviljan, just om den tilläts att först klaga öfver graderingen,
helt säkert icke genom denna sin klagans ogillande skulle låta afhålla sig från att
vid skiftets afslutande begagna sig af den i sammanhang dermed meddelade besvärs
hänvisning.
Då det nu äfven lärer kunna för o tvifvelaktigt antagas, att ganska få
bland delegarne förmå att, när graden åsättes marken, tillförlitligt inse och bedöma huruvida
honom dervid rätt skett eller ej, men deremot att en delegare först blifver i riktigt
tillfälle till ett sådant bedömande, när han, efter alt hafva fått sitt skifte sig anvisadl,
jemförl, det med dels de egor, han förut innehaft, dels ock sina grannars gamla och
nya skiften; så och då fel och oriktigheter vid taxeringen kunna inträffa, som ej
upptäckas förr än vid skiftets slut, anser Utskottet så mycket hellre ifrågavarande §
böra förblifva oförändrad, som i annat fall delegare ofta skulle blifva beröfvade den
dem tillkommande rättighet att få rättelse i en åtgärd, som de öfverklagat så snart
de kunnat utröna, att de till klagan haft skäl,, samt Domaren tvingas att fastställa ett
skifte, som blifvit på orättvisa grunder verksteldt.
Utskottet tvekar derföre icke att hos Rikets Ständer tillstyrka,
alt hvad till ändring i 18 kap. 9 § år vordet föreslaget icke
mätte vinna, bifall.
Herr Grefve Taube har äfven uppgifvit: att det vore en allmänt känd sak,
det skiltes-handlingar och isynnerhet kartor, som af landtmätare till vederbörande
Domhafvande ingifvas, ofta illa handteyades, ^stundom till någon af (le tvistande parterna
ullemnades och i de flesta fall mycket sent landtmätaren återställdes samt
jemväl någon gång rent af förstördes, utan att landtmätaren hvarken kunde förekomma
sådant eller bevisa hvem, som till det ena eller andra vore skyldig och
24 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekoti.-Utsk. Bet. N:o 37.
derför borde ansvara. Stor klagan skulle också råda bland landtmätare deröfver
att de stundom blifva ohördan dömde. Detta skedde i viss mån äfven om Domaren
antingen pröfvade besvären, då landtmätaren från inställelse vid Egodelnings-rätten
vore lagligen förhindrad, samt ålade honom omarbete af skifte utan ersättning o. s.
y., eller ock, med den rättighet 18 kap. 20 § Skiftes-stadgan innebär, kasserade hans
förrättning och, hvad ännu värre vore, derjemte föranstaltade, att landtmätaren blefve
under tilltal ställd, utan att honom lemnades tillfälle att sig försvara eller upplysningar
meddela. — Vilkoret för landtmätarnes sysselsättning och deraf beroende bergning
vore alltid och ensamt jordegares förtroende till hans skicklighet, der obehöriga utvägar
att åtkomma arbete icke användas. Men såvida detta förtroende förminskades
i samma mån landtmätarens åtgärder ogillades, vore sådant för honom af största
betydenhet, och nog försigtighet kunde således icke iakttagas på det han icke oskyldigt
skulle blifva svårare bedömd, än han verkligen förljenade. Härförutan kunde ofta genom
landtmätarens hörande mången till den grad vigtig upplysning bibringas domaren,
att dennes beslut blefve sakriktigare än eljest, och således en för jordegaren skadlig
fortsättning af rättegången afböjd. Slutligen syntes det äfven vara orimligt, att, om
landtmätaren icke blifvit hörd, men kassation af hans arbete eller hans anmälande
till åtal beslutats, tiden för underdåniga besvärs anförande häremot skulle räknas från
den dag Utslaget gafs, helst denna dag kunde för landtmätaren vara okänd samt
Utslaget icke före besvärstidens slut komma honom tillhanda. Af dessa anledningar, har
motionären vid 18 kapitlet 5, 11, 12, 15, 14, 15 och 20 §§ Skiftes-stadgan föreslagit:
att om inom föreskrifven tid inga besvär emot Egodelnings-rättens Utslag i
de uti 9 § omnämnda frågor anmälas, då skall Ordföranden skyndsamligen och sist
inom fjorton dagar efter den utlupna fatalie-tiden, derom skiftesmannen underrätta,
del af Utslaget honom utan lösen gifva samt de af honom emottagne kartor och
handlingar återsända;
att på enahanda sätt borde förhållas, när underdåniga besvär icke blifvit
anförde öfver sådant Egodelnings-rättens Utslag, som i 18 § sägs;
att besvär öfver landtmätares åtgärd vid skiftes-förrättning borde till Ordföranden
i Egodelnings-rätten öfversändas i två exemplar, deraf det ena tillstädes
landtmätaren, som har att sitt utlåtande deröfver afgifva;
att karta och handlingar, som af landtmätare till Ordförande i Egodelningsrätt
ingifvas, skola åtföljas af två reversaler, deraf ett qvitteradt återställes landtmätaren
och af denne, när han får tillbaka karta och handlingar, återsändes;
att landtmätare alltid skall höras öfver de ändringar, som kunna vid en hans
förrättning ifrågakomma;
samt att landtmätaren. alltid skall utan lösen erhålla ett exemplar af Egodelnings-rättens
Utslag öfver de besvär, som blifvit emot någon hans åtgärd vid
skiftes
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 37. 25
skiftes-förrättning anförde; Och har A. P. Andersson jemväl föreslagit att besvär
öfver skiftes-förrättning bör, på enahanda sätt som Herr Grefve Taube yrkat, i två
exemplar till Ordföranden i Egodelnings-rätten inlemnas samt landtmätaren del—
gifvas.
Öfverdirektörs-embetet för landtmäteriet i Riket hade uti sitt ofvanomförmälda
embets-memorial gjort underdånig framställning i enahanda syfte, som innefattas
i Herr Grefve Taubes och J. P. Anderssons förslag; men uti affordradt underdånigt
utlåtande ansåg Högsta Domstolen, att de sålunda föreslagna ändringar i
Skiftes-stadgans nu gällande föreskrifter icke vore af behofvet påkallade, och hemställde
Högsta Domstolen derför, att Öfverdirektörs-embetets underdåniga framställning
icke måtte vinna Nådigt bifall.
Utskottet har, vid granskning af hvad sålunda förekommit, icke funnit det
motionärerne till stöd för deras yrkanden anfört andra skäl, än de hvilka redan af
Öfverdirektörs-embetet blifvit andragne; i anseende hvartill och då Utskottet jemvä
anser de väckta förslagen både ohehöfliga och icke ländande till säkrare och bättre
kontroller öfver handhafvandet af skiftes-ärenden, med hvad dertill nu hörer, än som
nu vinnas genom de i 18 kap. 21 § Skiftes-stadgan påbjudne dagböcker, deri Ordföranden
åligger att anteckna: alla till Rättens åtgärd anmälde ärenden samt inkomne
besvär; af hvilken och när Egodelnings-rättens åtgärd blifvit äskad; kort rubrik af
målet, samt Rättens handläggning till tid och beskaffenhet; uppgift på landtmätaren,
som förrättningen verkställt, tiden när karla och handlingar från honom ankommit
och när de blifvit antingen till honom återställde, eller, i följd af anförde underdåniga
besvär, till Kongl. Majit insände; hvilka dagböcker, vid det i 7 kap. 3 §
Rättegångs-Balken, genom 28 § i Kongl. Förordningen den 13 Juli 1818 stadgade
ansvar, inom en månad efter hvarje års slut böra till Justitie-kanslers-embetet insändas,
Utskottet anser sig
icke kunna tillstyrka bifall till hvad sålunda är vordet af Herr
Grefve Taube och A. P. Andersson framsläldt.
Vid 14 § har Erik Ersson från Gefleborgs län, uti ingifvet memorial yrkat
det tillägg: att Egodelnings-rätten, då skiftes-förrättning blifvit i en eller flere delar
öfverldagad, men Egodelnings-rätten finner förrättningen i en eller annan icke öfverldagad
del vara oriktigt verkställd, då må vid sakens pröfning om rättelse deri
förordna; hvarjemte Erik Ersson i sammanhang dermed anfört: att stadgandet i
20 § 18 kap. Skiftes-stadgan fått en utsträckning, som vid närmare eftersinnande
.torde finnas hvarken nödig eller nyttig. Att nemligen den i § meddelade föreskrift,
att vid fråga om fastställelse vid laga skifte Egodelnings-rätt skall ”noga tillse och
pröfva, att detsamma är lagligen beskaffadt” icke finge lagas i sin allra strängaste
betydelse, syntes redan deraf, att en sådan pröfning icke utan syn å stället kunde
Bilt. lill B. St. Prot. 1856 $ 1857. 7 Sami. 2 Afd. 12 Höft.' 4
26 Sammans. Lag- samt Allm. Besv- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 37.
fullgöras, för alt ej tala om den oändliga granskning al alla de enskildheter i
skiltes-protokollet och dertill hörande handlingar samt dessas jemförande med kartan,
hvilken berörde föreskrift kunde anses omfatta. Det vore, enligt motionärens omdöme,
gränsande nära nog till omöjlighet att noggrannt iakttaga berörde stadgande.
Sådan vidsträckt granskning af ett skifte vore icke heller nödig, enär delegare i laga
skifte hafva, efter detsammas afslutande och handlingarnes aflemnande, sextio dagars
besvärstid, inom hvilken de väl borde kunna inhemta, i hvad mån de kunna vara
orätt behandlade, utom i afseende å fel i uträkningen, deröfver de efter flere års
förlopp kunde föra talan. Denna granskning vore ej heller nyttig, ty den medförde,
bland andra olägenheter, den nyss anmärkta svårighet, om ej omöjlighet att stadgandet
i allo fullgöra, och sådant kunde verka ofördelaktigt på lagens och domstolens
anseende, och jemväl det, att om domstolen lättade sitt åliggande strängt efter
orden, fastställelse å laga skifte kunde, lill stort men för delegare, som derå nedlagt
betydlig kostnad, alldeles uteblifva, i följd af en mindre väsentlig felaktighet, så obetydlig
att delegarne ej ansett nödigt att deröfver klaga.
På dessa skäl har motionären föreslagit efterskrifne förändrade lydelse af
förevarande §:
20 §.
”Klandras ej skifte inom den i 13 §
föreskrifne tid, bör skiftesmannen till
Egodelnings-rätlen, efter derom föregången
anmälan, vid Rättens nästa sammanträde,
eller sist vid nästinfallande lagtima
ting, karta och handlingar ingifva; och
har Rätten att, innan fastställelse å skiftet
meddelas, noga tillse och pröfva, att detsamma
är lagligen beskaffädt, och bland
annat, äfven deruti att egorna icke blifvit
delade i flera skiften, än denna stadga i
12 kap. 10 § högst tillåter, utan att
sådan hemställan hos Egodelnings-rätten
skett, som i 11 § af samma kapitel löreskrifven
finnes. I annor händelse må
någon fastställelse å skiftet icke meddelas,
utan antyde domaren skiftesmannen,
att i de olagliga delarna af skiftet nödiga
rättelser verkställa. Äro felen af
20 §.
”Klandras ej — •— — — —
_ . ?
och har Bätten att noga tillse och pröfva,
att krono-ombud, der sådant erfordrats,
varit behörigen kalladt; att rågängarne
emot angränsande hemman eller lägenheter
blifvit lagligen vppgångne eller bestämda;
alt ej heller i öfrigt någon åtgärd
utelemnats, som, enligt denna stadga,
till skiftes-förrättningen hört; att, på
sätt 12 kapitlet 1 § förmår, skifteslagets
mark i skiftet ingått och egorna
icke blifvit delade, utan iakttagande af
hvad i 11 § föreskrifves; att enligt 8 §
i samma kapitel skiftet hela skifteslaget
öfvergätt och blifvit verkstäldt emellan
alla inom skifteslaget varande egare och
innehafvare af särskilda hemman, hemmansdelar
och sädane lägenheter, som
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 37. 27
större betydenhet, insände domaren kar- icke lyda under hemman och i dess
tan och handlingarne lill Kongl. Maj:ts ränta inbegripne äro; att föreskrifterna i
Befallningshafvande, som föranstaltar att 9 $ af nämnde kapitel fullgjorts; och
skiftesmannen i laga ordning varder un- att skiftes-lotternas form med stadgan
der
tilltal ställd. Finnes skiftet lagligen dena i samma kapitels 14 g nödig är.
beskafladt, då bör Kåtten detsamma till Finnes — — — —
—”
framtida efterrättelse fastställa, och bevis
derom jemväl å kartan anteckna.”
Utskottet finnér, för sin del, Skiftes-stadgans allmänna föreskrift i 18 kap.
20 § om Egodelnings-rättens skyldighet att, vid fråga om fastställelse å laga skifte,
noga tillse, att skiftet är lagligen beskaffadt, vara ändamålsenligare, än motionärens
ofvananmärkta förslag, hvilket endast innefattar uppgift på några af de ganska vigtiga
skiftes-åtgärder, hvilka, för fastställelse af skifte, alltid torde utgöra föremål för Egodelnings-rättens
synnerliga uppmärksamhet; och då Utskottet således icke kan till
något afseende hos Rikets Ständer anmäla Eric Erssons berörda förslag, lärer något
särskildt yttrande öfver hvad af honom blifvit i sammanhang med berörda förslag
framstäldt vid 18 kap. 14 § icke erfordras; utan tillstyrker Utskottet vördsamt,
att Eric Erssons motion måtte lemnäs utan vidare afseende.
Stockholm den 1 Oktober 1857.
Reservationer i afseende å den af Utskottet föreslagna förhöjning i dagtraktamente
till gode män vid skiftes-förrättning och till ledamöter i Egodelningsrätt
äro anmälde af:
Herr Kistner och
Beter Jönsson från Jönköpings län.
Herr Hasselrot har ej deltagit i behandlingen af förevarande Betänkande.
STOCKHOLM, tryckt hos N. Marcus, 1857.
Sammans. Lag- samt, Ailm. Besa.- och Ekon.-Uiskallets Betänkande M 38. 1
N:o 38.
Ant. till Hxp.-Utsk. dcu i Not. '837, kl. 11 f, m.
Betänkande. t anledning af dela Kongl. Majlis Nådiga Proposition med
förslag tili förordning om egors fredande mot skada af annans
hemdjur och om stängsel-skyIdighel, dels ock i ämnet väckta en
skilda
motioner.
En fråga, sorn inom den ekonomiska lagstiftningen ofta framställts, men lika
ofta antingen lemnats obesvarad, eller blifvit på ett i allmänhet föga tillfredsställande
sätt löst. är den om grannars stängselskyldigliet. — Så enkel denna fråga vid första
påseendet kan för den med stängselskyldighetens fördelning mindre erfarne synas,
enär man antager, att gransämjan väl lätt kunde afgöra huru mycket hvarje delegare
i en skillnadshnie stänga bör. så invecklad har den likväl visat sig hvarje gång man
sökt att praktiskt besvara den. Att seden och bruket här kanske oftare än annars
varit det bestämmande, torde man så mycket hellre kunna antaga, som, vid
betraktande af den ordning, hvarpå jordens besittningstagande och uppodlande hos oss
följt, det icke lider tvifvel, att odlaren, till en början, sjelf fått på bästa sätt försvara
sina egor för ohägn, men att, allt efter som landets uppodling fortgått och
de enskilde med sina egor närmat sig hvarandra, stängselskyldigheten fått ankomma
på sämjedelning. — Lagstiftningens mellankomst, för att ordna den ene medborgarens
förhållanden till den andres, skedde först efter det dessa förhållanden redan
blifvit reglerade genom de ömsesidiga eftergifter, hvartill hvar och en för egen säkerhet
och fördel såg sig föranlåten, antingen af fri vilja eller af tvång. Hvad förhållandet
i detta afseende under de äldsta tider angår, så ligger det emellertid, likt
mycket annat, i dunkelhet, och de strödda upplysningar, sorn våra äldsta källor innehålla,
kunna så mycket mindre gifva någon säker ledning, som det icke ur osanBih.
tilt B St. Brot. m6 å 1857. 7 Sami. 2 Afd. Vi Haft. l
2 Santmans. Lagr samt Allm. Bcsv.- och- Ekon.-Utskottets Betänkande M 38.
nolikt, att ju förhållandet varit olika på olika orter och att man följaktligen derifrån icke
kan hemta någon allmänt gällande regel. — Stängselvitsord var likväl fremmande för
den äldste lagstiftningen, och annorlunda kunde ej vara, enär stängsels upprättande
beräknades endast för ett enda år emedan stängseln efter sädesbergningen borttogs.
Derföre står stängselvitsordets vidsträckthet i allmänhet i omvändt förhållande till de
större eller mindre spår, som i lagarne förekomma om stängsels rifvande. Sannolikt
är äfven, att stängselvitsord i början endast sträckts till den händelse, då bvarne
förut brukat att stänga sig emelian och -atp.maji i afseende på de tillfällen, då ingen
mellanstängsel förut begagnats, blifvit vid den första regeln, eller att den, som ville
hafva hägnad, lick anskaffa den sjelf; så vida eljest byarne icke kunde i godo öfverenskomma
att stänga gemensamt. Men när lagarne sedermera upptogo stängselvitsord,
var det endast i aker eller äng, och såsom regel för hägnadens upprättande
gällde, att hvar och en skulle deri taga del till hälften. Då landtbruket sedermera
utvidgades och befolkningen ökades samt de första enstaka hemmanen slutligen förvandlades
till stora byar, uppkom ett annat förhållande. Det var dåmera icke enhet,
som mötte enhet, utan en samfällighet, som mötte samfällighet. Och då delegarnes
skyldighet i sådan samfällighet, Vaernalagb, emot den angränsande beräknades efter deras
större eller mindre andel inom vasrnalaghet, ändrades den gamla principen för deltagandet
i stängselskyldigheten, så att i 26 kap. 6 § Landslagen stadgades: »Mötas
twe Bya i äkrom eller ängiorn eller androm äghadelom, wilia the sigh medh Garde
skilia, ligger annar for meer, och annar för minna: Gärde then meer som for mera
ligger, och then minna, som for minna ligger. Nu möter hiordvaller äkrom eller
ängiom annars bysens: Halde tha then Garden uppe, som akra eller ängia ägher,
och then vari saklös som Hiordhavald ägher. Möter Skogher äkrom eller ängiom
annars by: Wari lagh sammu. 7 §. Mötas Hiordavalla twe, hvar af sinom by, tho
at annar see minne än annar, tha ma klöf med klöf ganga, och hvarghin före androm
intaka: Utan bolstadher annar vil vm sigh giärda. Nu mötas bya twe, hafwer
annar Hiordval och annor ey: Tha leghe then for sinom hiord, som them asämber,
then enga ägher sjelfwer». Denna princip, eller att när by möter annan by i
åker och äng, gärde then by mer, som för mer ligger, och then mindre som för
mindre ligger, upptogs i 1734 års Lag, 5 kap. °2 § Byggninga-Balken, som, i afseende
härå och i fråga om stängselskyldighet för grannar, som ligga i byalag med
hvarandra, innehåller:
»Grannar, som ligga i byalag med hvar andra, böra stänga och hägna om the
ägor, som the tilsammans hafva, hvar efter sin ägodel. Vil enthera i by stänga
något särskilt in, af sin lott, och thet utan annars mehn ske kan, hålle then hägnad
allena. Möter by annan by i åker och äng, och vil then ene sitt ifrån annars skilja;
kan thet ske utan hans förfång; thå gifves honom vitsord, som stänga vil, och gärde
then by mer, som. för mera ligger, och then mindre, som för mindre ligger. Möter
skog, beteshage, eller utmark, åker eller äng; hålle then gården allena,.som
Santmans. Lag- sami Allm Bese- och Ekon:-U(skollet.« Betänkande JM 38.
åker eller ung eger». Stängselvitsord egde således fortfarande icke rum emellan odlade
och ouppodlade egor.
Vid 1800 års riksdag i Norrköping förekom fråga om antagandet af förändrade
grunder för stängselskyidighet: och Rikets Ständers dåvarande Ekonomi-Utskott yttrade
i afgifvet betänkande: att för den idoge landtmannen hade det länge varit ett
bekymmersamt, hinder i hans verksamhet och ett billigt ämne till klagan, att utan
J . O O
sina grannars biträde vara skyldig ensam upprätta och underhålla hägnaden omkring
en oländig mark, den han upptagit och sökt göra nyttig, då likväl en angränsande
jordegare, sorn ofta försakade de ypperligaste tillfällen till uppodling, genom den
fred stängseln äfven medförde å hans egor, finge i sin sorglöshet dela frukten af den
andres flit, möda och kostnader; och som Kongl. Majit i nåder behagat infordra Rikets
Ständers underdåniga utlåtande om hvad ändring och förbättring i stängsellagstiftningen
kunde ega rum. hade Utskottet, omtänkt att, ä ena sidan, genom en
skälig lindring i det tryckande stängselbesväret, befrämja och uppmuntra odlingar samt,
å andra sidan, förekomma, att en jordbrukare, som i anseende tili markens beskaffenhet
eller andra svåra omständigheter, utan eget förvållande nödgades afstå från
all uppodling, icke genom deltagande i en för honom umbärlig hägnad måtte allt
för mycket betungas, funnit sig böra föreslå: att det i 5 kap. 2 § 3 mom. utsatta
vilkor för stängselvitsord i afseende på byars skyldighet att mot hvarandra i åker
och äng hägna, eller att sådant skulle kunna ske utan den andres förfång, borde
helt och hållet utgå, så att byar, hvilkas sammanstötande egor bestå af åker eller
äng, utan allt undantag, borde anses förbundna att till rågångarnes uppstängande vara
hvarandra behjelplige.
Genom ett Kongl. Bref till Götha Hof-rätt den 13 Augusti 1790 var förordnadt.
att de jordegare, hvilka åstundade att genom stängsel, till större eller
mindre del, skilja deras egen skog, beteshage eller utmark, ifrån andras lika beskaffade
egor, ej kunde förbinda de sednare emot deras vilja att taga del uti skiljehägnaden;
men redan genom Kongl. Förordningen den 31 Maj 1793 gjordes förWesterNorrlands
län det undantag, att stängselskyldigheten i utmark skulle vara byar emellan
gemensam. — Utskottet ansåg, att de omständigheter, hvilka till berörde undantag
föranledt, inträffade å de fleste, om ej alla, orter i riket, och att de olägenheter
för en granne, som af en gemensam stängselskyldighet på ett eller annat ställe
kunde uppkomma, icke borde lägga hinder i vägen för en författning, hvilken i så
märklig mån skulle befrämja jordbrukarens håg till uppodling eller förbättring af en
ofta annars onyttig mark; hvarföre Utskottet hemställde, att Kongl. Förordningen den
31 Maj 1793 skulle blifva för alla landsorter gällande, med det tillägg, att den, som
sålunda, med grannars deltagande, fått sin utmark instängd, men sedermera densamma
till åker eller äng uppodlat, icke härigenom finge underkastas någon tillökning
i stängselskyldigheten, utan skulle hvar stänga efter den fördelning som skett;, likväl
på det genom en sådan odling grannarnes ansvarighet för eu tillfällig ohägnad, den
4
Santmans. Lag- samt Allm. Bcsv. och Ekon.-Utskottets Betänkande M 38.
de ofta, i anseende till utmarkens aflägsenhet, icke i tid kunna förekomma och bota,
ej måtte ökas, skulle odlaren vara förbunden, att, så vidt lägenheten medgåfve,
taga sin andel i gärdesgården närmast intill den uppodlade marken. Det undantag
borde derjemte vara nödvändigt, alt om en eller annan by skulle af deltagandet uti
stängseln mellan utmarken tinna sig mycket betungad, då råga ngs-s träc kn i »ge n mot
den by, som stängseln egde, utgjorde en half mils längd eiler derutöfver, skulle det
få ankomma på domstolens noga bepröfvande, huruvida den till stängning obenägna
byen skäligen borde uti större eller mindre mån deltaga, eller ock, i anseende till
så betydliga orsaker, som skulle kunna dess undergång vålla, från allt deltagande
fri ka lias.
I fråga om huru med hägnadsskyldigheten emellan grannar i samma by, dels
då alla byamäns egor uro sammanblandade, dels då någon tagit sin lott deri på ett
ställe eller ett skifte, borde förhållas, ansåg Utskottet någon lämpligare föreskrift icke
kunna ega rum, än hvad lagen uti första momentet af 2 § V Kapitlet, Byggningabalken
samt Kongl. Brefvet den 9 Oktober 1798 innehåller. Dock skulle gemensam
ansvarighet för rågångsstängséln så mycket hellre vara nödig, som när å en eller
flere sidor af byns område strömmar, åar elier annat af naturen bildadt värn gjorde
hägnaden Öfverflödig, borde icke skäligen någon granne i byen draga deraf enskild
förmån, utan slikt dem samtliga tillgodokomma.
Stängselskyldighet för utjordar och urfjelfar hade varit olika för olika landsorter,
och skulle dervid kunna få förblifva, men i anseende tili afgärda bys egors
instängande, hemställde Utskottet, det dervid sålunda måtte förhållas, att om bolbyn
icke låtit sin utmark i storskifte läggas, utan afgärda derå njöte gemensamt med
bolbyn nödigt bete, med mera, skulle afgärda så väl som bolbyn uppstänga hvad
till fullo på dess öre- eller hemmantal elier ock annat vid anställande storskiften
derstädes antaget byamål kunde belöpa, men vore skogen och utmarken skiftad,
hvarvid afgärda byn endast åtnjutit hälften efter byamål, skulle efter samma beräkning
stängseln emellan afgärda och bolbyn upprättas.
Då ofta vid fördelning af stängseln, så väl byar emellan som emellan grannar
i samma by, tvist om grunderna derför uppkommit samt äfven hos Domstolarne
olika begrepp i detta ämne visat sig, hemställde Utskottet om icke den förklaring af
5 Kap 2 § B. B. torde anses vara både med lagens innehåll och billigheten mest
öfverensstämmande, att när by skall mot by hägna, hvardera uti rågångshägnaden
deltog efter oförmedlade hemmantalet , men att grannar emellan i samma by skyldigheten
fördelas efter det byamål eller den deiningsgrund, som i byn gäller; samt att
stängseln emellan stads-mark och angränsande by måtte utgöras på lika sätt. sorn
angående hemman, byar emellan, förut blifvit föreslaget, reen att stadens innevånare
skulle ega att öfverenskomma eller Magistraten besluta om stängselns fördelning dem
emelian.
Summans. Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottets Betänkande JV? 38.
5
Dessa grunder för stängselskyldighetens fullgörande vunno ett hufvudsakligt
godkännande hos Ridderskapet och Adeln samt Preste- och Borgare-stånden, men
Bonde-ståndets fleste representanter voro af den underdåniga tanken, »att med detta
ekonomiska ärende hädanefter kunde förhållas på lika sätt som hittills enligt Lag
och särskilde stadganden tillgått,» hvaremot samtlige Riksdagsfullmäktige från Blekinge
och Kronobergs län ansågo dessa orters fördel bäst och säkrast befordras genom
nådigt bifall till hvad Ekonomi-Utskottet föreslagit.
Den 9 Februari 1802 utkom Kongl. Maj:ts nådiga Förordning angående stängselskvldigheten,
byggd på ofvanomförmälde hufvudgrunder. Såsom man finner af
ingressen tili denna författning, ansågs författningen skola undanrödja det hinder, som emot
befordrandet och framgången af landets uppodling, »på de flesta ställen i Riket vidhäftar
en jordegare, att ensam utan grannars deltagande upprätta och underhålla
hägnad och stängsel omkring de egor, som antingen under skog och utmark begripas,
eller inom by belägna äro, änskönt de till inegor höra.»
Men Kongl. Förordningen den 9 Februari 1802 har visat sig vara lika olämp
lig
för den större byn, som för det lilla enstaka hemmanet. Till upplysning hvarom
man endast torde betrakta följande förhållanden: Om det lilla hemmanets inegor
angränsa den större byns utegor; så stänger det ensamt för dessa inegor; om åter
lika slåss esor beea till denna rågång, blifver det enstaka hemmanets andel snart
sagdt ingen Om således en by af 4 mantal angränsar ett enstaka hemman af TV:dels
mantal, med en rågång af 650 alnar, så, efter 1802 års lörordning, stänger
detta blott tio alnar i rågången, i fall lika slags egor ligga invid densamma; men
om dess inegor möta byns utegor, måste det enstaka hemmanet uppstänga hela
linien. Så länge man lät egorna ligga i sitt gamla bruk, utan synnerlig omvexling,
och följaktligen sällan äskade någon ny stängsel, kändes föga olägenheterna af de
antagna stängselgrunderna; men numera, sedan landets odling betydligt tillvext samt
nya, mera sammandragna egoskiften verkställas, har man velat allt mer och mer
hafva sina egor afstängda; och oräkneliga stridigheter i fråga om stängseldelningar
hafva uppstått, och de vid flere riksdagar väckte motioner hafva nogsamt visat svårigheten
att rätt tillämpa 1802 års stängsellag; också har temligen allmänt, vid sidan
om lagen, i praxis uppkommit andra reglor för hägnadsskyldighetens bestämmande.
Sålunda lära ganska få stängselfördelningar efter laga skiften vara enligt föreskriften
i 6 § af 1802 års Förordning uträknade särskildt för utegor och särskildt
för megor, utan hvarje hemmansdels uppskattade egobelopp blifvit begagnadt för hela
skilinadsliniens fördelning utan afseende på hvad slags egor, som funnits invid densamma.
Då uträkning verkställes efter föreskrifterna i denna §, uppkomma äfven flere
missförhållanden, och det beror oftast på en slump i alla de fall, då det icke handlar
om rågång eller tillfällig stängsel, hvad andel en hemmansdel bör få i skillnadsstängsel.
Om t. ex. en hemmansdel blir laggd å en udde eller ett näs, vid å eller
annat vatten och endast en några få alnar bred jordremsa, deri skillnadslinien inträf
-
6
Sammans. Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utskottets Betänkande M 38.
iar, sammanbinder detta skifte med närliggande, erhåller denna hemmansdel efter 6
§ af nu gällande förordning ett högst ringa stängselbelopp. I allmänhet uppkommer
genom den i §:n uttryckta delnmgsgrund en betydlig skillnad i stängselskyldigiieten folden.
som erhållit sina egor i flere skiften, af hvilka icke något angränsar rågång eller
vatten, som utgör laga fred, emot stängselskyldigheten för den, som erhållit
egorna i ett enda skifte, hvilket till större delen har sådana gränsor. Till jemnande
al olikheterna har i praxis äfven antagits, samt, då tvist om stängseldelning yppats,
äfven domstolarne någon gång godkändt, att hela stängselmassan skulle ingå i repartition
efter hvarje delegares uppskattade egobelopp. Men äfven denna fördelningsgrund
är obillig; ty den som erhållit sina egor i ett enda skifte, erhåller då
lika mycken stängsel, som ett lika hemman, hvilket erhållit flere skiften. Att erhålla
sina egor i ett enda skifte, är visserligen en stor förmån, men i detta skifte
måste egaren vidkännas mycken stängsel, som å kartan icke är synlig: såsom emellan
in- och afrösningsjord samt andra indelningar; hvaremot den, som erhåller flere
skiften, får en ofta betydlig minskning i sådan enskild stängsel: emedan alla dessa
¥ d C? O
skiftens gränsor ingått i allmän fördelning.
I bredd med en fortgående utveckling af åkerbruk och boskapsskötsel, kunde
en författning, som i sin tillämpning medför så många verkliga orättvisor, icke länge förblifva
oklandrad: och vid 1815 års riksdag uppgafs ock i Bonde-ståndet det förslag.
att hägnad skulle efter gamla grunden delas till hälften. Denna princip godkändes
al Lag-kommittéen i förslag till allmän civil lag, Byggningabalken 5 kap.,
och i öfverensstämmelse härmed afgaf Kongl. Majit till Rikets år 1828 församlade
Ständer Nådig Proposition med förslag till ny stängsellag, som hvilade på följande
hufvudgrunder:
att den som stänga ville, egde dertill vitsord, såvida egogränsen vore lagligen
bestämd eller erkänd, men att delegare, som lågo i tegskifte, icke egde att stängsel
emot hvarandra fordra;
att egare af skogs- eller betesmark, som mot åker, äng eller odlingsbar mark
gränsade, skulle vara pligtig att i hägnaden deltaga; samt
att delmngsgrunden skulle bestämmas, hvarken efter hemmantal eller egorymd,
på sätt nu stadgadt är, utan att der egor af enahanda beskaffenhet, vare sig åker,
äng, skog eller betesmark, möta hvarandra, borde delegarne å ömse sidor, till hälften
hvardera, fullgöra stängselskyldigheten; men att deremot då åker, äng eller vid
laga skifte såsom inrösningsjord beräknad odlingsbar mark möter skogs- eller betesmark.
borde den sednares innehafvare endast till en tredje del i stängseln deltaga.
Uti underdånig skrifvelse den 19 Augusti 1829 anmälde Rikets Ständer, att
de, efter öfvervägande af de anmärkningar och yttranden, som, vid föredragning till
remiss af den Kongl. Propositionen, blifvit inom Riks-stånden framställda, så väl
Sammans:. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M SS. 7
emot de hufvudgrunder, på hvilka författnings-förslaget hvilade, som emot dess flesta
föreskrifter i öfrigt, funnit betänklig, att vid nämnde riksdag bifalla de af Kongl.
O O tJ
Maj:t föreslagne hufvudsakliga förändringar i gällande lagstadganden, helst lokala förhållanden
kunde inträffa, då antingen behofvet af stängsel till ganska stor del skulle
kunna minskas, om ej alldeles upphöra, eller stängselskyldigheten icke syntes rättsenligt
kunna stadgas eller ock blefve för vissa jordegare mycket betungande, och
då dertill kom ej mindre att, genom antagande af en ny, från den förut gällande
så väsentligen afvikande grund för stängselskyldighetens fördelning, rubbning skulle
komma att ega rum i de jordegare emellan redan bestående förhållanden, än ock att
ändring i stadganden, som voro af större allmän omfattning och inverkan på medborgares
enskilda ekonomiska ställning, borde med yttersta varsamhet tillvägabringas,
samt att det framställda förslaget icke kunnat blifva tillräckligen kändt af den jordbrukande
allmänheten, hvilkens rätt derunder egentligast vore beroende, ansågo Rikets
Ständer sig böra i underdånighet anhålla, att ifrågavarande lag-förslags pröfning
och deraf följande antagande eller icke antagande måtte få hvila till påföljande riksdag,
samt att emellertid förslaget, jemte högsta domstolens deröfver afgifna utlåtande
och Lag-kommittéens bifogade motiv till 5 kapitlet Bvggninga Balken i nya Civillagförslaget,
måtte på allmän bekostnad tryckas, samt lämpliga antal exemplar deraf
till länens hushållningssällskap utdelas, för att genom deras försorg komma allmänheten
till handa och blifva af den kändt.
Uti skrifvelse den 22 Februari 1834 tillkännagaf Kongl. Majit i nåder för Rikets
då församlade Ständer, att Kongl. Majit, med bifall till ofvanberörde underdåniga
anhållan, låtit på allmän bekostnad till trycket befordra dessa handlingar samt
till hvarje län afsända 50 exemplar deraf, för att till kunnige landtman och stadsboer
inom länen utdelas, hvarjemte, till beredande af ytterligare upplysningar rörande
förslaget i alla dess delar, hushållningssällskapen i länen och, der sådane ej
funnos, Konungens Befallningshafvande, på nådig befallning, efter noggrann granskning
af samma förslag, med underdåniga utlåtanden till Kongl. Majit inkommit; och
öfverlemnade Kongl. Majit, i anledning af de, uti afgifna underdåniga yttranden, emot
förslaget gjorda anmärkningar, till Rikets Ständers pröfning åtskilliga mer eller mindre
väsentliga förändringar och modifikationer i det nådiga förslaget. Men efter
ärendets vidlyftiga och utförliga diskuterande funno Rikets Ständer sig icke kunna
det framställda förslaget godkänna och antaga.
Vid 4 840 och 1841 Arens riksdag framställde en motionär hos Ridderskapet och
Adeln, att 5 Kapitlet Bvggninga Balken af förslaget till Allmän Civil-lag måtte varda antaget
såsom särskild författning i afseende på stängselskyldigheten. Men motionären vann
icke ens inom sitt eget Stånd understöd för sitt förslag, och Bonde-ståndet instämde
i förkastandet af den så kallade hälften-principen, med godkännande deremot af
hufvudgrunderne i gällande stängsel-förordning af den 9 Februari 1802. Sam
-
8 Santmans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 38.
mansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten yttrade derföre uti
gemensamt afgifvet Betänkande i ämnet, att då förslaget saknade det stöd i allmänna
tänkesättet, som vore ett vilkor för framgången af hvarje förändring utaf stadgande»
af ifrågavarande beskaffenhet, vore sådant anledning för Utskotten att afstyrka bifall
till ifrågavarande framställning.
Detta yttrande vann Bikets Ständers bifall; men vid 1844 och 1845 årens
riksdag, då frågan om hälften-principen ånyo bragtes å bane. blef den af Lag- samt
Allmänna Besvärs- oell Ekonomi-Utskotten, i Betänkandet M 30, förordad samt
derefter antagen af de tre första Riks-ståndeu, men ogillad af Bonde-ståndet, i hvilket
beslut Högvördige Preste-ståndet. efter inbjudning, förenade sig; hvadan frågan
äfven nu förföll.
Vid 1847 och 1848 årens riksdag fick frågan ett helt och hållet förändradt
utseende. Man åtnöjdes ej längre med yrkandet om den så kallade hälften-principens
antagande. Det anfördes hurusom, med frånträdande af det hittills antagna
sättet att genom kostsamma hägnader freda för fremmande eller instänga egna kreatur.
den åsigt, till följd af sednare tiders stigande kultur, börjat vinna insteg, att
vården om kreatur tillkommer egaren, som det i följd häraf borde åligga att, antingen
genom kreaturens tjudrande eller vallning, såsom inom mera odlade länder och
jemväl inom åtskilliga delar af rikets bördigaste provinser härmed tillginge, en dylik
vård handhafva. Deraf härleddes den grundprincip: »kvar och en ansvare för den
skada hans kreatur göra ä andras egon, och vore detta det mål. man borde eftersträfva
att i en ej aflägsen framtid uppnå. En vid 1846 års landtbruksmöte
för behandling af detta ämne nedsatt kommitté hade äfven godkänt denna åsigt,
men ansett att det vore måhända en alltför våldsam brytning att med ens öfvergå
till detta stadgande, så motsatt nu gällande lagbestämmelser, helst en stor del af de
mindre jordbrukarne ej ännu vunnit öfvertygelsen om dess företräde. Utgående
från denna synpunkt hade ofvanomförmälda kommitté föreslagit: att vissa modifikationer
i förevarande lagstadganden må bestämmas för olika delar och trakter af
Sverige, eller att skiljas borde på slättland och skogsort, ehuru öfvergången der
torde blifva svår, ofta omöjlig att finna; — att bildandet af frivilliga föreningar borde
underlättas och uppmuntras, hvarigenom till samma ort hörande jordegare öfverenskommo
att utan stängsel vårda sina kreatur och ersätta den skada dessa göra.
hvilka förbindelser, en gång ingångna, skulle för jordegendomarne ega framtida bindande laga
kraft, äfven om dessa sedermera ombyta egare. Sakens verkställbarhet, nytta, den
deraf blifvande besparing m. fl. oberäkneliga fördelar, skulle sålunda hafva tid att
för särskilda lokala förhållanden pröfvas och fattas, och de ännu tviflande öfvertyga?
om fördelen att antaga principen i sin helhet med kanske några få modifikationer.
Dessa åsigter gåfvo enskilde motionärer anledning att hos Rikets Ständer hemställa
:
att
Sammans. Lag- samt Allm. Bcsv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 38. 9
att nu gällande stränga och detaljerade föreskrifter om stängslets beskaffenhet
måtte genast upphäfvas, så att åtminstone ej andra än större kreatur deraf behöfde
utestängas, hvaremot de mindre, såsom får, svin, gäss m. fl, skulle af egaren vårdas;
att landtbruks-instituterna må åläggas att dana herdar kunnige i kreaturens
vård och vallning;
att sanktion af lag för framtiden må gifvas åt inbördes ingångna föreningar,
fritagande från stängning med ersättningsskyldighet för af betande djur vållad skada;
att till sådane föreningars bildande må uppmuntras; och slutligen
att på förhand må bestämmas den tidpunkt, då nya lagens grundprincip göres gällande
i sin helhet, dertill föreslagits 10 år, intill hvilken tid dess nytta ansåges kunna
vara praktiskt ådagalagd, och de befintliga hägnaderne icke mycket värda.
Lag-beredningen hade förut behandlat den vigtiga frågan om stängselvitsordets
upphörande ur den synpunkt, att Lagstiftningen ej borde gå längre än till en tillåtelse
för grannar att, om de enhälligt så vilja, sig emellan för alla sina egor eller
för en del deraf öfverenskomma om afsägelse af stängselvitsord, med den verkan,
att hvar och en af dem ovilkorligen skulle ansvara för skada, som hans kreatur
göra å annans under öfverenskommelsen inbegripna åker eller äng, men deremot
endast då sådant i öfverenskommelsen uttryckligen sägs vara förbunden att afhålla
dessa kreatur från den utmark, som annan granne tillhörer och under öfverenskommelsen
inbegripes, och som i motsatt fall skulle anses till gemensamt bete upplåten; äfvensom
att en dylik öfverenskommelse, när dervid blifvit iakttaget hvad efter lag iakttagas
bör, ej borde kunna brytas genom en nyck, som folie egaren af hvilken del
som helst i den under öfverenskommelsen innefattade jorden, kanske af den minste,
in, utan skulle ega bestånd intill dess egarne af minst två tredjedelar af den jordrymd
den gällde, funno återgång till gamla stängselskyldigheten nyttig.
Lag- och Ekonomi-Utskotten instämde i dessa åsigter endast med skiljaktighet
i afseende å grunden för beräkning af delegares rätt, i fråga om en sålunda ingången
öfverenskommelses rubbning eller återgång till den gamla stängselskyldigheten.
I hvilket afseende Utskotten ansågo att två tredjedelar af jordegarnes samtycke borde
erfordras; och föranledde Rikets Ständers underdåniga skrifvelse i ämnet ett så
lydande stadgande i Kongl, kungörelsen den 23 Oktober 1850: »Komma delegare i
hemman eller byalag, ett eller flera, enhälligt öfverens, att stängsel emellan deras
egor, eller viss del deraf, ej upprättas eller hållas skall, må sådan öfverenskommelse,
skriftligen ingången och af alla delegarne undertecknad, för giltig anses, i slika fall
skall jordegare ansvara för vården af sina kreatur och gälda den skada, som. å de
under öfverenskommelsen inbegripna egor af kreaturen göras. Ej må sådan öfverenskommelse
brytas, utan att minst två tredjedelar af jordegarnes antal, tillsammans
egande minst två tredjedelar af den jordrymd, för hvilken öfverenskommelsen blil
Bih.
till B. St. Prot. 1856 & 1857. 7 Sami. 2 A/d. 13 Haft. 2
10 Sammans. Lag- samt Allm. Bcsv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 38.
vit ingången, samtycka till dess upphäfvande; dock vare delegare ej förment att sina
egor särskildt instänga, der han stängseln ensam hålla vill.»
Antagande af hälften-principen såsom grund för hägnadsskyldighet ansågo
deremot Utskotten sig ej kunna förorda, helst den mindre hemmansegaren genom
antagandet af en sådan grund skulle få vidkännas en betydlig ökad, dess förmåga
mången gång öfverstigande, stängselskyldighet; och vann denna åsigt äfven Rikets
Ständers bifall.
De motioner, som vid 1850—1851 årens riksdag väcktes, åsyftade partiela
förändringar i 1802 års stängsel-författning, men blefvo, på tillstyrkan af Lag- och
Ekonomi-Utskotten, af Rikets Ständer afslagne.
Vid sisthållne riksdag blef inom Ridderskapet och Adeln, Preste- samt Borgarestånden
den åsigt segrande: att hvarje jordegare skulle ansvara /dr vården af sina
kreatur, eller gälda den skada, som de å andras egor göra; dock med förbehåll
alt angränsande egare eller delegare i samma byalag må, om de flesta, hvilka
ega mer än hälften af den jord, som vore i /råga, det önskade, fortfara med den
nuvarande stängselskyldighets fullgörande; och anförde Rikets Ständer uti underdånig
skrifvelse härom den 17 November 1854, att nu gällande stängsel-författningar,
hvilka ålägga den odlade jordens egare att medelst stängsel sjelfva freda
sig mot skada af annans kreatur, icke allenast voro, jemte det de verkade till en
betydlig skogsförödelse, i hög grad hinderliga, särdeles i slättbyggderne, för ett
ändamålsenligt ordnande af jordbruket och boskapsskötseln, utan äfven måste betraktas
till sin grund oförenliga med en utbildad eganderätts och ett längre framskridet
odlingstillstånds kraf; att Rikets Ständer för sin del ansågo en helt och hållet förändrad
grundval för egofriden böra antagas i lagstiftningen, hvilken dock, med
afseende å landets omvexlande beskaffenhet, icke borde från rättigheten att bibehålla
stängselskyldigheten enligt äldre författningarne utesluta de orter, som föreningsvis
kunde vilja sådant besluta; i anseende hvartill Rikets Ständer i underdånighet anhöllo
om utfärdande af en ny stängsel-förordning, byggd på ofvanomförmälda grundsats.
Deremot hade Bonde-ståndet, som icke biträdt de öfrige Riks-ståndens berörde
framställning, uti särskild underdånig skrifvelse den 10 November 1854. mot densamma
yttrat sina betänkligheter, grundade på farhåga för de svårigheter, som,
särdeles i skogiga och bergiga trakter, skulle möta att annorlunda än medelst hägnad
freda egor mot skada af kreatur, och för det lidande, som, i händelse en del jordegare
tillätos att undandraga sig stängselskyldigheten, skulle tillskyndas de öfriga;
med anledning hvaraf Bonde-ståndet i underdånighet anhållit, att Kongl. Majit täcktes,
med stängselskyldighetens bibehållande, låta uppgöra och till Rikets Ständer aflåta
förslag till de förändringar i stängsel-författningarne, som kunde finnas af nöden
Sedan samtlige hushållssällskapen i länen fått tillfälle att öfver dessa framställningar
yttra sig, och vederbörande Embetsmyndighet jemväl deröfver blifvit
hörde, har Kongl. Majit tagit under nådig pröfning ett inom Dess Justitie
-
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 38. Ii
departement upprättadt förslag till författning i detta vigtiga och granlaga ämne.
Uti nådig Proposition, som blifvit af samtliga Riks-stånden till Lag-Utskottet remitterad,
men af detta Utskott till Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet öfverlemnad, har Kongl. Maj:t i nåder tillkännagifvit, att Kongl.
Majit funnit betänkligt att genom bifall till Rikets Ständers ofvanomförmälda förslag
låta all stängsel, såsom medel för egofridens upprätthållande, bero endast af öfverenskommelse,
enär Kongl. Majit befarade, alt derigenom skulle åstadkommas en
allt för våldsam och äfventyrlig rubbning af ett uråldrigt rättstillstånd, som i landets
beskaffenhet haft sin grund och hvaruti en så genomgripande förändring icke
på något sätt blifvit förberedd. Men ehuru Kongl. Majit till följd häraf ansåg
stängselvitsordet icke kunna såsom regel för närvarande upphäfvas och att jordegares
befrielse från bägnadsskyldigheten i stället borde tillsvidare ankomma på
derom träffad förening, fann Kongl. Majit häruti ej hinder för att lägga grundsatsen
af hvarje kreatursegares skyldighet ett ansvara för den skada, som af hans
kreatur å annans egor förorsakas, till grundval för egofriden och att åt denna grundsats
gifva all den tillämpning, som med stängselvitsordets bibehållande står tillsammans,
helst detta vitsord, betraktadt blott såsom medel för nämnde skyldighets fullgörande,
härigenom får ett helt och hållet förändradt ändamål, hvilket icke allenast lemnar
rum för ordnande af jordegarens och kreatursegarens ömsesidiga skyldigheter på
ett med sakens natur och rättvisan mera öfverensstämmande sätt, än hittills kunnat
med nu gällande grunder ske, utan äfven såsom en naturlig följd förer med sig
hägnadsskyldighetcns fördelning efter den i flere hänseenden fördelaktigare hälftendelningen
Kongl.
Majit, som för Sin del funnit en stängsellagstiftning enligt dessa åsigter
bäst lämpad, åtminstone efter nuvarande förhållanden, har ock deruti trott Sig finna
den lämpligaste utvägen att förena de mångfaldigt olika meningar, som i detta
ämne uttalat sig, och det nådiga lagförslag, som nu utgör föremål för Utskottets
granskning, är, i öfverensstämmelse härmed, upprättadt hufvudsakligen på de grunder,
att hvarje kreatursegare väl är skyldig taga sådan vård om sina kreatur, att
de icke olofligen inkomma på annans egor, men att, då fråga mellan jordegare,
som genom rågång eller lagligen gällande skifte äro från hvarandra skiljda, uppstår
om hägnads upprättande till ömsesidigt skydd mot kreatur, den sidan, som stänga
vill, dertill eger vitsord, med undantag för vissa i förslaget närmare bestämda fall;
samt att hvardera sidan skall i allmänhet till hälften i hägnaden deltaga; och innefattar
förslaget härjemte dels anvisning till de jordegare, som vilja öfverenskomma
om hägnads borttagande, att derom träffa förening på högst tio år i sender, dels ock
förhöjda ansvarsbestämmelser för all uppsåtlig eller genom försummad vård förorsakad
ofred af kreatur å annans egor och dels slutligen åtskilliga föreskrifter i ändamål
att lätta utvägarne för den, som lidit skada, att derför bekomma ersättning,
varande således det nådiga förslaget af följande innehåll:
12 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ut skot tets Betänkande JU 38.
Förslag
till
Förordning om egors fredande emot skada af annans hemdjur samt om. stängselskyldighet.
Med upphäfvande af hvad i Lag och Författningar angående stängselskyldighet
och egors fredande emot skada af annans hemdjur hittills stadgadt varit, utom i de
delar har nedan annorlunda sägs, varder förordnadt som följer:
Hvar som hemdjur eger, vare pligtig att, medelst hägnad eller vallning eller på
annat sätt, om dem hålla sådan vård, att de icke olofligen inkomma på annans egor.
I afseende på rättighet för delegare i mark, som i tegskifte eller samfällighet
ligger, att der utsläppa kreatur, gälle hvad derom stadgadt är.
§ 2.
Äro egor skiljda genom rågång eller genom skifte, som faststäldt är eller laga
kraftvunnet; och yrkas å ena sidan, att stängsel i egoskillnaden skall, tili ömsesidigt
skydd emot skada af hemdjur, gemensamt hållas; håfve med undantag af de fall,
som i 4, 7, 8 och 9 §§ sägas, den sidan vitsord, som stänga vill.
§ 3-
Då stängselvitsord enligt föregående § begagnas, skola de, som i egoskillnaden
hvarandra möta, taga del i stängseln till hälften hvardera, utom i det fall, som i 5
§ omförmäles; och må förthy äldre hägnadsdelningar eller beslut, hvarigenom hägnadsskyldighet
efter förra författningar blifvit bestämd, ej ligga i vägen för hägnadsskyldighetens
bestämmande enligt nu stadgade grunder, då fråga derom väckes.
Den, som med åker, äng eller plantering möter skog, utmark eller beteshage,
håfve såsom hittills ej stängsel vitsord. Fordras å andra sidan stängsel, tage hvardera
del deri till hälften.
§ 5-
Utgöras egor, emellan hvilka stängas skall, af skog, utmark eller beteshage å
båda sidor, och finnes ena sidan af stängseln märkligen betungas, utan motsvarande
Sammans. Lag- sami Allm. Besv.- och Ekon.-Utshottets Betänkande Jtt 38. 13
nytta; då må, der den sidan ej sjelf stängseln fordrar, dess stängselskyldighet, efter
ty som domaren skäligt pröfvar, nedsättas under hvad i 3 § stadgadt är.
Fin nes emellan egor, som nu sagde äro, ej stängsel; då skall, så länge det förhållande
fortfar, den ohägnade marken anses vara till gemensamt mulbete upplåten,
der ej annorlunda aftaladt är.
§ 6
Hägnadsskyldigheten bestämmes efter de mötande egornas beskaffenhet å den
tid deltagande i stängseln äskas. Komma egorna å någondera sidan sedermera i
förändradt bruk, varde hägnadsskyldigheten derefter lämpad; ej må dock, der den
varit utgjord eller bestämd efter 3 §, någon nedsättning enligt 5 § kunna påyrkas
eller ytterligare nedsättning fordras i den hägnadsskyldighet, som redan efter 5 §
bestämd blifvit.
§ 7-
Den, som med egor möter krono-park eller annan skog eller mark, som under
Kronans omedelbara vård står och icke till nyttjande åt enskild person eller viss
menighet blifvit upplåten, håfve ej rätt att af Kronan fordra deltagande i stängsel,
der Kronan ej sjelf fordrar, att stängas skall.
Allmänning, som till delegarnes begagnande öfverlåten är, skall, ändå att den
under allmän vård eller uppsigt står, lika med enskild mark anses.
§ 8-
Egare af utjord eller urfjell håfve ej stängselvitsord, der ej dylik jord möter,
eller annan jord, som möter, förut tagit i stängsel del. Fordras stängsel af granne,
som med afseende å egornes beskaffenhet stängselvitsord eger, eller har grannen
förut i stängseln deltagit och yrkar utjordens eller urfjellens egare, att dermed fortfaras
skall; gånge med hvarderas deltagande i stängseln, som förut är sagdt.
§ 9-
Innehafvare af lägenhet, som ej sjelfständig är, i thy att den under annan fast
egendom lyder, håfve ej, ändå att den derifrån för alltid afsöndrad är, rätt att af
egaren till den egendom fordra deltagande i stängsel, der ej sådant deltagande förut
egt rum eller aftaladt finnes. Vill den andra stänga och äro de mötande egorna af
den beskaffenhet, att stängselvitsord å hans sida eger rum, eller är han skyldig att
i stängseln deltaga utan att genom aftal bestämdt blifvit, huru stor lott han taga
skall, gälle ock om hvarderas hägnadsskyldighet hvad ofvan stadgadt är.
14 Sammans. Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utskottets Betänkande M 38.
§ 10.
Har till följd af begagnadt stängselvitsord enligt denna Författning hägnadsskyldighet
efter viss grund blifvit utgjord eller bestämd; då skola jordegarne efter
enahanda grund i hägnadens underhåll för framtiden deltaga, till dess dem emellan
annorlunda öfverenskommes eller, i händelse, med afseende å förändradt bruk af egorna,
ändring i hägnadsskyldigheten på ena sidan yrkas, frågan derom blifvit afgjord.
§ I'
Den, som med annan i tegskifte ligger, bafve ej rätt, om han något af sin lott
inhägna vill, att af grannen fordra deltagande i stängseln. Tarfvas för gemensamt
gagn hägnad emellan egor, som i tegskifte eller samfällighet ligga, eller skall för sådana
egor hägnadsskyldighet utgöras i rågång emot andra egor; tagen då alla grannarne
i bylaget eller samfälligheten del i stängseln efter thy, som de hafva i egorna
del.
§ 12-
Stängsel skall i egoskillnaden sättas. Går egoskillnaden i eif, å, eller annat vatten,
som ej utan stängsel fred gör; då skall hvar sin del af stängseln på sin egen
sida hålla; och tagen begge sidorna likaledes lott i den stängsel, som deremellan öfver
vattnet sättes. Lag samma vare, der egor genom allmän farväg åtskiljas. Finnes
i dessa fall lämpligare att hela hägnaden å ena sidan satt varder; då må det
ske och njute den å hvilkens sida den sättes, om han deraf mehn lider, skäligt
skadestånd af den andra. Går egoskillnaden öfver berg eller annorstädes, der hägnad
ej uppföras kan; varde stängseln satt å annat ställe, som närmast är och tjenligt
pröfvas, emot skadestånd, som sagdt ar.
§ 13.
Vid fördelning af hägnad skall afseende göras på olika beskaffenhet af den
mark, hvarå hägnaden upprättas, så att, der större svårighet i denna del möter, skälig
minskning i hägnadens längd deremot beräknas; och varde det genom uppskattning
afgjordt, innan delningen sker
§ 14
För hägnadsskyldighetens fullgörande ansvaren alltid de, som i egoskillnaden
hvarandra möta, och tage vid fördelning af hägnaden hvardera sidan sin andel i en
sträckning, der ej annorlunda åsämjes. Sker sådan förändring i eganderätten till den
jord, för hvilken stänges, att å endera sidan jorden styckas, eller förut styckad jord
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande JW 38. 15
sammanlägges; och tarfvas till följd deraf ny delning af redan upprättad hägnad eller
fordras sådan ny delning af annan orsak, som till förändrad grund för hägnadsskyldigheten
föranleder, varde ock en hvar, så vidt ske kan, bibehållen vid den
sträcka han förut haft, eller njute, der han något af sin förra hägnad emot annan
sämre utbyta måste, ersättning för skillnaden i värde. Ej håfve dock den, som vid
ny delning af redan upprättad hägnad njuter minskning i den hägnadsskyldighet honom
förut ålegat, rätt att för det hägnadsbelopp, från hvars underhållande han befrias,
fordra betalning af den, som dermed för framtiden utöfver sin förra hägnadsskyldighet
belastas.
§ 15-
Der led eller grind öfver väg tarfvas, hålle den ledet eller grinden, som annan
stängsel å samma ställe hålla skulle; varde ock, då led eller grind emot annan stängsel,
vid fördelning deraf, går i beräkning, afseende gjordt, såsom i 13 § sägs, å
större kostnad för ledet eller grinden. Eger någon rätt till enskild väg eller fädrift
öfver annans egor, hålle han ensam derför led eller grind.
§ 16-
Kunna de hägnadsskvldige, då ny stängsel uppföras skall, ej åsämjas hvilken del
af stängsellinien hvardera taga må; varde det genom lottning bestämdt.
Kommer tvist upp om bestämmande af skadestånd efter 12§, om uppskattning
af hägnad efter 13 § eller om ersättning för högre värde af hägnad, som emot annan
afstäs efter 14 §; kallen då de hägnadsskyldige två af Nämnden eller andre
ojäfvige män att syn och värdering hålla; och tage sedan den, som saken fullfölja
vill, stämning till Rätten.
§. 17.
Hägnad, som någon skyldig är att hålla, skall om våren i tredgildt stånd vara
den Femtonde dag i Maj månad, der ej annorlunda för viss ort öfverenskommet eller
stadgadt finnes; och varde hägnaden underhållen så länge på hösten, som käle ej i
marken är.
Har, då tid att stänga är inne, tvist om uppskattning af hägnaden ännu ej blifvit
afgjord; stänge, intill dess sådant sker, en hvar så stor sträcka af hägnaden, som,
oberoende af dess uppskattning, emot hans hägnadsskyldighet svarar Är tvist om
nedsättning i hägnadsskyldigheten efter 5 §, hålle, till dess fragan derom hinner afgöras,
hvardera sidan hälften af hägnaden; och njute i dessa fall den sedermera ersättning,
som finnes hafva stängt mera än honom rätteligen ålegat.
16 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottels Betänkande M 38.
§ 18.
Om de sätt, hvarpå hägnad upprättas må, så ock om hägnaders höjd och öfriga
beskaffenhet, gälle hvad derom särskildt är stadgadt.
§ 19-
Komma angränsande jordegare öfverens, att stängsel emellan deras egor, eller
viss del deraf, ej upprättas eller hållas skall, ändå att stängsel efter 2 § kunnat
äskas, eller att hägnaden ej må fordras så tät, att den mot mindre hemdjur, såsom
får, getter,, svin och fjäderfä, fred gör; upprätten då derom i vittnens närvaro skriftlig
förening med de vilkor i afseende å hemdjurs vård, som öfverenskomne äro, och
låten föreningen intagas i protokollet hos den eller de domstolar, under hvilka den
jord lyder, hvarom aftalet slutet är. Sedan gälle föreningen äfven mot framtida egare
eller innehafvare af samma jord; dock vare ej någon deraf hindrad att sina egor
särskildt instänga, om han stängseln ensam hålla vill.
Rättighet att ingå i förening, som nu sagd är, tillkomme jemväl innehafvare af
sådan jord, som tillhör Kronan eller allmän inrättning, då den under ständig besittningsrätt
upplåten är. Har förening blifvit ingången för boställe eller under viss tid
upplåten lägenhet, som Kronan eller allmän inrättning tillhör, vare den ej gällande mot
sednare innehafvare, med mindre föreningen blifvit godkänd af den embetsmyndighet,
som öfver bostället eller lägenheten närmaste tillsyn eger.
Förening, som på grund af denna § upprättad är, må ej ega gällande kraft
utöfver '10 år, sedan den i Rättens protokoll blifvit intagen; jordegarne dock obetaget
att den förnya för högst '10 år hvarje gång
§ 20.
I fråga huruvida stängsel emellan egor skall för gemensamt gagn upprättas eller
hållas inom bylag eller samfällighet, som i H § sägs, gälle deras mening, som största
lott i bylaget eller samfälligheten ega. Lag samma vare, der fråga uppkommer
om begagnande af stängsel vitsord emot egare af jord, som till bylaget eller samfälligheten
gränsar eller om ingående med honom i sådan förening, sorn i 19 § omförmäles.
Äro de delegare i bylaget eller samfälligheten, som i nämnde frågor i olika
beslut stanna, å ömse sidor liklottiga, vare deras mening gällande, som anse stängsel
ej böra ega rum.
Har fråga om samfäldt begagnande af stängselvitsord mot angränsande jordegare
genom flertalets beslut, som nu sagdt är, förfallit; varén dock de, som öfverröstade
blifvit, deraf ej hindrade att påyrka stängseln, der de vilja öfriga delegarnes
andelar deri öfvertaga.
S 21.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 38. 17
§ 21.
•
Släpper någon med uppsåt oloflligen kreatur på annans egor, bote från och med
tio till och med tvåhundra Riksdaler.
Missbrukar man betesrätt å samfäld mark, vare bot från och med Fem till och
med Etthundra Riksdaler.
Den, som genom försummelse å den vård om egna eller andras kreatur honom
åligger, eller på annat sätt vållar att kreatur olofligen på annans egor inkommer,
bote från och med Fem till och med Femtio Riksdaler.
Bryter eller nedkastar någon olofligen annans hägnad eller grind, bote från och
med Fem till och med Etthundra Riksdaler och ansvare derjemte, efter thy ofvan
är sagdt, om kreatur derigenom olofligen på annans egor inkommer.
I alla dessa fall vare ock skyldighet att skadan ersätta.
§ 22.
Försummar den, som hägnadsskyldig är, att å tid, som i 17 § sägs, hafva
sin hägnad i gildt stånd och bättrar han ej skyndsamt derå befunnen brist, då han
derom tillsagd varder; stånde sjelf den skada, som å hans egor genom försummelsen
vållas och ersätte all den skada och förlust, som deraf tillskyndas annan,
emot hvilkens egor han pligtig var att hägnaden bålla. Bättrar han ej utan dröjsmål
efter skedd tillsägelse; och vill granne, som af försummelsen lida kan, bristen
sjelf bota eller bota låta; kalle då två ojäfvige män att syn hålla; och njute, sedan
bristen af dem vitsordad är, utmätning för kostnaden, då han liter Kronofogde eller
Magistrat derom till. Nöjes den, som hägnaden hålla skall, ej deråt, instämme sin
talan till Rätten inom tre månader efter utmätningen.
Komma, genom den hägnadsskyldiges underlåtenhet att hägnad göra eller bättra,
hans egna kreatur på annans egor in, vare, ändå att han ej om bristen å hägnaden
tillsagd var, lag som i 21 § 3 och 5 mom. skiljs.
§ 23.
A tid, då grannar ej pligtige äro att hägnad i fredgildt skick hafva; vare den,
som kreatur utsläpper, sjelf ansvarig för den ofred de å annans egor göra.
Eger någon okynnes eller otamdt kreatur, det gild gärdesgård bryter eller flöger
öfver, tage ock om det kreatur, ändå att det å stängda egor utsläppes, sådan
vård, att det ej å annans egor ofred gör.
§ 24.
Den, sorn af annans kreatur skada lidit, late den af två ojäfvige män synas
och värderas
Bih. till R. St. Brot. 1856 & 1857. 7 Sami. 2 Afd. 13 Haft.
3
18 Santmans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 38.
§ 25.
Finnér någon å sina egor annans kreatur, som dit olofligen inkommit; då må
han det intaga. Vet han hvilken det kreatur eger; låte honom eller i hans frånvaro
den, som i hans ställe satt är, derom straxt tillsägas. Vet den, som intog, ej kreaturets
egare; lyse det genast upp för sina grannar: veta ej heller de egaren; lyse
då upp för socknemän vid kyrkan å nästa helgedag.
Den, som kreatur intagit, vare skyldig att det underhålla och vårda, och nyttje
det ej innan så tillsagdt eller lyst är, som ofvan sägs. Sedan håfve han våld kreaturet
bruka och nyttja, men ej illa medfara.
§ 26.
Egare af kreatur, sorn efter 25 § intaget är, håfve ej, utom i de fall, som
i 21 och 28 §§ sägas, rätt att det återfå, innan han antingen i lösen derför utgifver
det värde, hvartill skadan mäten är efter 24 §, så ock det belopp, hvartill
kostnaden för kreaturets underhåll och vård af ojäfvige män uppskattas, med afdrag
af den nytta, han, som intog, under tiden haft af kreaturet, om han det brukat;
eller ock för sådan lösen full pant eller borgen ställer. Nöjes kreaturets egare ej
åt värdering af skada eller uppskattning af kostnads-belopp, eller vill han af annat
skäl vinna åter hvad han i lösen gifvit; instämme saken till Rätten, inom tre månader
sedan kreaturet utlöstes.
§ 27.
Kan den, som kreatur intog, ej med värdering efter 24 § visa hvad skada det
gjort och har han ej heller med dess egare om skadans värde sig förenat; vare
skyldig att kreaturet utgifva utan annan lösen än det kostnadsbelopp, som i 26 §
omtalas.
§ 28.
Har den, som kreatur intog, underlåtit att tillsäga eller lysa efter 25 §; gifve
då utan lösen kreaturet ut, och gälde till egaren skadestånd för det denne af krea
turet
i saknad varit.
§ 29.
I de fall, som i 27 och 28 §§ sagde äro, stånde den, som kreatur intog,
fritt att efter stämning utsöka hvad i lösen honom tillkomma kan, men ej guldet
blef då kreaturet utgafs; likasom ock den, som förmenar sig hafva lidit skada af
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 38.
19
annans kreatur, men det icke intagit, må hos domaren sitt ersättnings-anspråk anhän
giggöra.
§ 30.
Har någons kreatur på annans egor olofligen inkommit, och ligger vållande
dertill ej den till last, som kreaturet tillhör; njute ändå den, som det å sine egor
funnit, der han ej, enligt 22 §, bör skadan sjelf stånda, sin rätt, efter hvad förut är
sagdt, emot kreaturets egare; och denne söke sitt skadestånd af den, som vållande
var att kreaturet inkom.
§ 31
Nu kommer den, som intaget kreatur eger, och bjuder lösen efter thy i 26
och 21 §§ stadgadt är: vill han, som kreaturet intog, det ej utgifva, sätte då den
andre det belopp i penningar, hvartill lösen uppgår, eller ock full pant eller borgen
derför hos någon af hans grannar, eller hos kronobetjent i orten eller någon af
Nämnden; och krafve derefter sitt kreatur ut. Vägras det honom ändå, eller vill
den, som kreatur intog, det ej utan lösen utgifva i det fall, som i 28 § sägs; lite
egaren kronobetjent till, och tage han kreaturet ut hos den, som det intog: vare
ock denne skyldig att gälda den kostnad och skada, sorn af hans vägran kom.
§ 32.
Löser ej egare intaget kreatur ut inom fjorton dagar sedan han derom tillsagd
blef; håfve den, som intog, rätt att, utan annan anmaning, låta kreaturet å offentlig
auktion säljas, och njute ur köpeskillingen sin lösen fullt ut.
§ 33.
Varder egare af intaget kreatur ej känd inom fjorton dagar sedan lysning efter
25 § skett; läte den, som kreaturet intog, så lysa, som om hittadt kreatur stadgadt
finnes, och gånge sedan som i thy fall i lag skiljs. Vill han hellre förfara så
som i 32 § sagdt är; håfve der våld till.
§ 34.
Uppkommer tvist om den, som kreatur intagit, det å sina egor funnit, och
gitter han ej med vittnen, andra skäl eller ed sin visa att han det kreatur der tog;
gälde skadestånd till den, som kreaturet eger.
Lag samma vare, der den, som intog, pröfvas, till följd af sådan försummelse
som i 22 § sägs, böra sjelf stånda den skada, kreaturet å hans egor gjort.
20 Sammans. Lag- samt Allm. Btsv.- och Ekon-Utskottets Betänkande M 38.
§ 35.
Alla frågor om hägnadsskyldighet skola upptagas vid allmän Under-rätt i orten
och fullföljas i den ordning, som för tvistemål stadgad är.
Åtal för inträffad ofred af kreatur må ej af annan än målsegare anställas. Har
ofred skett å mark, som står under Kronans omedelbara vård eller å allmänning,
som under allmän uppsigt ställd är; då må talan föras af allmän åklagare, eller af
den, som öfver marken har tillsyn.
§ 36.
De i denna Författning stadgade böter beräknas i Riksmynt. Saknar den böt
fällde
tillgång till böterne, skola desamma förvandlas till fängelse vid vatten och bröd.
motsvarande en tredjedel af ådömda beloppet.
§ 37.
Denna Författning skall lända till efterrättelse från och med nästkommande års
början, efter hvilken tid alla vitén och andra ansvarsbestämmelser för ofred af kreatur
å annans egor, som kunna finnas stadgade genom särskilda af Konungen meddelade
beslut eller af domstol eller annan embetsmyndighet utfärdade vitesförbud,
upphört att vara gällande.
Derjemte har Utskottet erhållit del af Stats-rådets och Högsta Domstolens i ämnet
hållna protokoll, och har Utskottet äfven emottagit, dels de vid remissen af den
Nådiga Propositionen hos Ridderskapet och Adeln samt Bonde-ståndet afgifne yttranden,
dels ock i ämnet, på sätt här nedan redovisas, afgifne enskilde motioner, med
de yttranden, som desamma vid remisserna föranledt; och får Utskottet, efter pröfning
af frågan, deröfver afgifva sitt utlåtande.
Af den redogörelse för stängsel-frågans utveckling, Utskottet här ofvan i korthet
lemnat. visar det sig, att under en föga framskriden odling, då kreaturen en stor
del af året underhöllos genom bete å skogar och ödemarker, var deraf en följd, att
ett sådant bete skulle lemnäs i möjligaste måtto öppet för kreatursegaren och att
lagstiftningen följaktligen skulle syfta derhän, att den som ville skydda sin jord mot
hans betesfrihet, måste göra det genom jordens afstängning; men i samma mån som
odlingen fortgår, som åkerbruket intager sitt rätta rum af hufvudnäring och som en
i förening dermed ordnad ladugårds-skötsel använder andra medel till kreaturens
underhållande, än deras lössläppande å vidsträckta betesmarker; i samma mån måste
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottcts Betänkande JYi 38. 21
ock anspråken på obehindradt bete för kreaturen vika för åkerbrukarens anspråk på
fred å sina egor utan deras instängning; och lagstiftningen måste således taga en
annan riktning, genom att ålägga-kreatursegaren att taga vård om sina kreatur eller
ansvara för den skada de å andras egor göra. Sådan har landtbrukets gång varit
i andra länder och sådan har den redan börjat visa sig i Sveriges bördigaste landsort,
Skåne, der stängsel, utan lagstiftningens mellankomst, i de mest odlade trakterna
allt mer och mer försvunnit. De tre Riks-ståndens beslut vid förra riksdagen stodo
också hufvudsakligast i öfverensstämmelse härmed.
Det häftiga motstånd, som den af Rikets Ständer sålunda hyllade mening rönt
ej mindre inom det företrädesvis jordbrukande Ståndet, än äfven inom de fleste läns
hushållnings-sällskaper, ådagalägger likväl svårigheten att på ett för alla orter och
alla intressen tillfredsställande sätt lösa frågan.
En efter Utskottets åsigt särdeles lycklig utväg dertill erbjuder likväl den Nådiga
Propositionen, hvarigenom, på ett ändamålsenligt sätt, förenas de i ämnet uttalade
olika meningarne. Den föreslagna egofrids-lagen ålägger väl hvarje kreatursegare att
så vårda sina kreatur, att de icke olofligen inkomma på annans egor, men bibehåller
tillika den jordegare, hvilken såsom medel för denna skyldighets fullgörande vill begagna
stängsel., vid rättigheten att dertill fordra deltagande af den, som med egor
möter.
Utskottet anser sig, till motiverande af detta förslag, endast behöfva åberopa
en del af Herr Justitie-Statsministerns till Statsråds-protokollet afgifna yttrande i
ämnet:
»Då, enligt nu gällande lag, stängseln betraktas såsom en åt den odlade jordens
egare anvisad utväg till sjelfförsvar, har häraf blifvit en naturlig följd, att kreatursegaren
icke kunnat göras ansvarig för timad skada, om inträngandet skett genom
en bristfällig hägnad, som ej ålegat honom sjelf att underhålla; och den som lidit
skadan har härigenom ofta gått miste om all ersättning, eller åtminstone icke kunnat
vinna den utan vidlyftig rättegång, för att få utredt genom hvilkens förvållande
skadan skett. Exempel lära ej heller saknas på sådan följd af kreatursegarnes nyssnämnda
ansvarighet, att den ene grannen med afsigt försätter den andres hägnad i
sådant skick, att han saklöst kan bereda sina kreatur ett bättre bete inom grannens
egor, hvarigenom denne, om han vill vara fredad, nödgas att öfver alla omgifvande
hägnader hålla en ständig och besvärlig tillsyn, som dock ofta måste blifva otillräcklig,
så länge den angränsande kreatursegaren kan af hägnadens förstörande hafva ett
omedelbart intresse. Betraktar lagen deremot stängseln endast som ett medel för
kreatursegaren att qvarhålla kreaturen inom egen egogräns, så måste rollerna blifva
ombytta. Det blifver då hans sak att, innan han utsläpper sina kreatur, tillse att
hägnaden uppfyller detta sitt ändamål, likasom af ett sådant åliggande vidare följer,
att vid inträffad skada ersättningsskyldigheten bör drabba honom, oberoende af hägnadens
beskaffenhet, så framt ej den hägnadsskyldige grannen, oaktadt erhållen till
-
22
Sammans. Lag- samt Allm. liesv.- och Ekon.-Utskoltets Betänkande M 38.
sagelse, visat tredska uti iståndsättandet af sin hägnadslott och sålunda sjelf varit
vållande till den skada han lidit. Hvad nu ifrågavarande lagförslag, i hufvudsaklig
likhet med Lag-beredningens, härom innehåller i de delar, som handla om ansvarigheten
för timad skada af kreatur och om utvägarne att derför njuta ersättning, hvilar
på en sådan åsigt af jordegarens och kreatursegarens ömsesidiga skyldigheter; och
det torde icke vara tvifvel underkastadt, att endast genom så beskaffade stadganden
egofriden, med ett fortfarande system af hägnadsskyldighet, kan upprätthållas i öfverensstämmelse
med hvad sakens natur och rättvisan fordrar, helst båda de i hägnaden
deltagande grannarne derförutan svårligen skola kunna förenas till ett gemensamt
intresse för hägnadens vidmagthållande i fredgildt stånd.»
Den grund, hvarefter stängselskyldigheten, enligt det Nådiga förslaget, bör
emellan angränsande jordegare fördelas, är den så kallade hälften-principen. Denna
princip var upptagen i landskaps-Jagarne och gällde till dess den motsätta åsigten:
Gärde den meer. sorn för mera ligger, och then minna som för minna ligger gjorde
sig gällande först i Magnus Ericssons lag och derefter i allmänna landslagen, derifrån
den inflöt i 1734 års lag och 1802 års stängsel-författning. Men att denna
nu gällande grund för stängselskyldighetens fullgörande visat sig medföra verkliga
orättvisor både för den större och för den mindre egendomen, torde vara tillräckligen
ådagalagdt af hvad Utskottet härom redan anfört Sedan Utskottet till alla delar
godkänt den åsigt, att, med stangselvitsords bibehållande, kreatursegaren skall vara
skyldig att ansvara för den skada, hans kreatur gör å annans egor, så blifver
afven deraf en nödvändig följd att det större eller mindre ego-området, som ligger
på hvardera sidan om rågången, ej längre kan blifva någon lämplig måttstock för
hägnadsskyldighetens fördelning, och det stöd för den hittills gällande delningen,
som man vanligen velat hemta från påståendet om den större jordrymdens förmenta
större nytta af stängseln, förlorar under sådana förhållanden all vidare kraft. Snarare
skulle kreaturens antal synas böra läggas till grund för hägnadsskyldighetens
fördelning, derest man annars skulle kunna, utan att råka på oöfvervinnerliga svårigheter,
bygga en lag på en så tillfällig och varierande grund. Men då stängsels
uppförande alltid måste komma att bero af ett derom framstäldt yrkande å den sidan,
som anser sig af hägnaden mest i behof, inses lätt, att någon annan mera naturlig
och rättvis grund för hägnadsskyldighetens fördelning, än den till hälften, icke
står att utfinna. Den jordegare, som, för att slippa på annat sätt taga vård om
sina kreatur, under det de uro på bete utsläppte, vill begagna sitt i lagen medgifna
stängselvitsord, kan icke skäligen begära, att hans granne skall i kostnaden härför
till mer än hälften deltaga, och om de mindre jordbrukarne, hvilka i brist på utvägar
att kunna valla sina kreatur, väl företrädesvis blifva de, som fortfarande komma
att begagna stängselvitsordet emot de större jordegarne, i enskilda fall få vidkännas
en större andel i hägnadsbesväret, än de hittills under högst ofullkomliga egofridslagar
haft; så får man icke förbise, dels att äfven enligt 1802 års stängsel-författning
Sammans. Lag- samt Allm, Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 38. 23
den mindre jordegaren kan under vissa förhållanden drabbas af en öfver höfvan stor
och obillig stängselskyldighet, dels ock att det egentligen är till de mindre jordegarnes
förmån, som, vid den nu ifrågakomne förbättrade lagstiftningen, sjelfva stängselvitsordet
blifvit lemnadt orubbadt.
Bland de företräden i öfrigt som hälften-principen i flera hänseenden erbjuder
framför delningen efter hemmantal eller egorymd, anser Utskottet sig nu endast böra
nämna: att den alltid lemnar tillfälle till hägnadsskyldighetens fullgörande i egen egogräns
och sålunda gör all rågångs-stängsel till en angelägenhet blott emellan de tvenne
jordegare, som i rågången hvarandra möta, hvarigenom den ock, mera än någon
annan fördelningsgrund, underlättar öfverenskommelser om stängselns borttagande, der
sådan till ömsesidig fördel kunnat ske. Hvarje genom laga kraftvunnet skifte utbruten
lägenhet blifver i afseende å hägnadsskyldigheten lika oberoende af öfriga delegare
i den fordna samfälligheten, som han i andra hänseenden genom skiftet blifvit,
och han får i fråga om stängsel ej att skaffa med andra än sina närmast omgifvande
grannar, hvadan han ock är oförhindrad att med en eller flere bland dessa
öfverenskomma om stängsels borttagande, allt efter som de sins emellan kunna derom
sig förena. För att detta vigtiga ändamål på ett fullt tillfredsställande sätt skall kunna
med den nya lagen ernås, fordras dock. att den icke åt någon hägnadsdelning gifver
gällande kraft för längre tid än det förhållande med jordens fördelning, hvarunder
hägnadsdeiningen tillkommit, fortfar att ega rum. De härom nödiga föreskrifter finnas
i det Nådiga förslagets 1 i §
Ehuru, i följd af den vid det Nådiga förslagets utarbetande följda grundsats,
att, då lagstiftningen ej har anledning att befordra stängsels användande såsom medel
för egofrid, utan bör inskränka sig till att medgifva dess begagnande, så vidt det
finnes icke kunna undvaras, någon utsträckning af stängselvitsordet icke bordt ifrågakomma,
utan endast en reglering deraf inom förut befintliga gränser tillvägabringas
genom mera fullständiga och efter förslagets öfriga grunder afpassade föreskrifter, har
en sådan utsträckning likväl skett i förslagets i §, der stängselvitsord tillerkännes
skog emot åker, men icke tvärtom. Med hänseende till landets mångfaldigt olika
lokalförhållanden inträffar ej sällan, att odlad jord stöter till en skogsmark, som antingen
till följd af sin vidsträckthet eller af annan orsak alls icke begagnas för betning,
och att under sådane förhållanden ålägga skogens egare att deltaga i en hägnad,
hvaraf endast motsidan skulle hafva nytta, strider allt för mycket emot den
nya lagens hela grund, för att kunna medgifvas. Den odlade jordens egare är vida
mindre än skogsegaren i behof af något stängselvitsord, sedan lagen derförutan gifvit
honom skydd för sin jord. Han kan, när han vill, borttaga den stängsel, han
hittills varit skyldig att ensam hålla, utan äfventyr för sina skördar, och om han
efter dessas inbergande vill begagna marken för egna kreatur, så har han lättare att
om den utan stängsel taga vård, än egaren af den intillstötande skogsmarken, hvil
ken,
såsom af stängseln mest i behof, såvida han vill för betning nyttja sin mark,
24 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande Jtä 38.
icke lärer underlåta att i sådant fall sjelf begagna sitt stängselvitord. Genom ett åt
skogsegaren ensamt gifvet vitsord kommer man i allmänhet och i de flesta fall till
samma mål, som med ett ömsesidigt; men man har derutöfver den fördel, att lagen
icke genom meddelande af ett stängselvitsord, som hittills ej funnits och för
framtiden ej heller vore synnerligen nödigt, föranleder till hägnader, som möjligen
kunnat undvaras och utan detta vitsord måhända uteblifvit.
Utjordar och urfjellar hafva i allmänhet hittills måst stänga omkring sig sjelfve;
men de vinna genom befrielsen från allt tvång härtill en så betydlig fördel, att de,
då de tillika i anseende till en inskränktare egorymd häfva lättare än grannarne att
utan stängsel vårda sina kreatur, kunna utan särdeles olägenhet afbida den tid, då
deras grannar se sig föranlåtna att begagna det åt dem gifna stängselvitsordet. Hvad
i 8 § om dessa lägenheter förekommer, hvilar hufvudsakligen på samma grunder,
som gälla i afseende å odlad jord i förhållande till skog eder annan utmark.
I 9 § förekomma särskilda stadganden om afsöndrade lägenheter. En sådan
lägenhet kan i förhållande till den egendom, hvarifrån afsöndring skett, ej betraktas
annorlunda än som ett osjelfständigt torp, utan andra rättigheter än dem innehafvaren
sig . betingat, hvadan han ock, i saknad af aftal rörande hägnadsskyidigheten,
måste anses hafva iklädt sig förbindelsen att sjelf bekosta den stängsel, som för lägenhetens
afskiijande från den egendomen erfordras. Häraf följer ock, att stängselvitsord
icke i lagen kunnat tillerkännas sådan afsöndrad lägenhet, der icke lägenheten
sträcker sig utmed rågången af annan egendom, då lägenheten, för sin sträckning,
har samma stängselvitsord som hufvudegendomen.
Det i 7 § förekommande undantag i afseende å stängselvitsord för de fall, att
någon med egor möter kronopark, eller annan skog eller mark, som står under
Kronans omedelbara vård, afser endast sådan Kronans skog och mark, som den för
egen räkning förbehållit sig, men icke sådan, som till nyttjande åt enskilde eller
menigheter blifvit upplåten. Detta undantag motiveras deraf, att Kronan aldrig för
betning begagnar sina skogar eller annan sådan mark, som här är i fråga, och är således
ej heller i behof af stängsel för det ändamål, som dermed i allmänhet skulle
komma att afses. Kronans befrielse från deltagande i stängseln eger emellertid, enligt
förslaget, blott rum så länge Kronan icke sjelf fordrar stängsel; men i samma
mån Kronan egnar mera omsorg åt skötseln af sina skogar, skall den äfven blifva
mera angelägen att genom begagnande af sitt eget stängselvitsord befria sig från de
angränsandes betesrätt, och tungan af hägnadsskyidigheten skall härigenom i de flesta
fall blifva lika å ömse sidor. Tillägget till §:n om allmänning, som till delegarnes
begagnande är öfverlåten, förekommer all misstydning i afseende på förhållandet
med härads-allmänningarne, hvilka, ehuru till delegarne upplåtne, fortfarande stå under
allmän uppsigt, men om hvilkas ställande för framtiden under ytterligare vård från
Sammans. Lag- samt Allm. Bvsv.- och Ekon.-Utskottels Betänkande M SS. 25
det allmännas sida fråga i sammanhang med förslag till förbättrad skogshushållning
jemväl blifvit väckt.
Flere bland hushållssällskapen och länsstyrelserna hade i de från dem infordrade
öfvanomförmälda utlåtanden förenat sig i den åsigt, att skyldigheten att hålla
hägnad borde inskränkas till hägnad af sådan beskaffenhet, som fredar mot större
kreatur; hvadan denna fråga vid förslagets utarbetande jemväl kommit under öfvervägande.
Olägenheterna af en ovilkorlig föreskrift i sådan syftning äro likväl onekligen
öfvervägande. Man skulle nemligen icke i samma stängselsträcka eller omkring
stimma egor kunna hålla annat än samma slags hägnad, enär en tätare stängsel på
ena stället blefve onyttig, om, till följd af stängselns glesare beskaffenhet på ett annat,
man i allt fall nödgades taga särskild vård om de mindre kreaturen, och den
besparing i skog, som med det ifrågasatta stängselsättet hufvudsakligen afses, skulle
sannolikt gå förlorad genom det hinder det skulle lägga för begagnande med någon
fördel af de flere särskilda slag af hägnad, såsom stenmurar, jordvallar och lefvande
häckar, hvilka lagen hittills icke allenast medgifvit utan äfven sökt uppmuntra. En
föreskrift, som medgåfve hvarje hägnadsskyldig rättighet att fullgöra sin skyldighet
med en glesare hägnad, än som fredar mot alla slags hemdjur, skulle äfven i betydlig
mån motverka möjligheten att vid fördelning af redan upprättad hägnad låta den
ena stängselsträckan gå i utbyte mot en annan, hvilket dock i lagförslaget ingår
såsom ett vigtigt moment. På dessa jemväl af Utskottet såsom välgrundade ansedda
skäl har cn så beskaffad föreskrift icke blifvit i lagförslaget intagen, helst den äfven
synes lämpligast böra utgöra föremål för särskilda öfverenskommelser.
Sedan Utskottet sålunda redogjort för de till stöd för det nådiga lagförslaget
angifne hufvudgrunder, hvilka vunnit Utskottets godkännande, har Utskottet till pröfning
förehaft de särskilda lagparagraferna, som skola bereda dessa hufvudgrunders
tillämpning; dervid Utskottet, som jemväl i öfvervägande tagit de af Friherre
Raab vid remissen af den Kongl. Propositionen framställde anmärkningar emot åtskilliga
af förslagets detalj-bestämmelser, icke funnit anledning till någon så beskaffad
anmärkning, att den synts böra utgöra hinder för lagens antagande; hvadan, och då
det nådiga förslaget, å ena sidan, går ett mera utveckladt åkerbruks billiga fordringar
till mötes, men, å andra sidan, icke lemnat ur sigte, utan fasthellre, på ett,
efter Utskottets omdöme, tillfredsställande sätt löst de svårigheter, som alltid förefinnas
vid införandet af en ny lagstiftning, den der gör väsentliga förändringar i medborgares
förut bestående ekonomiska förhållanden, Utskottet vördsamt tillstyrker,
ali Rikets Ständer mätte bifalla Kongl. Maj:ls ifrågavarande
Nådiga Proposition.
Vid det förhållande, att Utskottet sålunda funnit sig böra tillstyrka den Kongl.
Propositionens antagande såsom lag, lära de af enskilde motionärer i ämnet väckte
Bih. till R. St. Prot. 1856 åt 1857. 7 Sami. 2 Afd. 13 Haft. A
26 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 38.
förslag icke till någon särskild åtgärd föranleda; inen Utskottet anser sig dock böra
i korthet redovisa äfven för dessa förslag.
Herr Friherre Raab. Adam Christian, har föreslagit:
»att Rikets Ständer ville för sin del besluta antagandet af följande grunder för
stängselskyldigheten, nemligen:
■1:0. Att hvarje kreatursegare skall hålla sådan vård om sina kreatur, att de
ej inkomma på annans egor.
2:0. Att stängselskyldigheten med vitsord för den, som stänga vill, äfven hädanefter
måtte fortfara der granne eller menighet ej kunna om stängselns borttagande,
åsämjas.
Till de föreskrifter, som torde böra inflyta i stängselförfattning, byggd på ofvannämnde
grunder, tillåter jag mig framlägga följande utkast:
1:o. a) I fråga om stängas skall i rågång eller skiljolinie emellan tvänne en
staka
gårdar, ege den vitsord, som stänga vill.
b) 1 fråga om stängas skall emellan enstaka jord, å ena. och oskiftad by, å
andra sidan, gälla jemväl dens, vare sig egarens af den förra' eller flertalets i den
sednare, mening, som stänga vill.
Flertalet i by är det, som utgöres af de fleste delegare, ehvad de ega större
eller mindre innehaf i hvardera.
c) I sådan fråga emellan tvänne oskiftade byar, ege den by vitsord, som
stänga vill.
I hvardera byn galle flertalets mening utan afseende på innehaf.
2:0 Der grannar öfverenskomma att antingen upphöra med all stängselskyldighet
sig emellan, eller ock att uppföra stängseln af annan beskaffenhet, än här nedan
derom föreskrifves, och sådan öfverenskommelse blifvit skriftligen affattad, underskrifven
af delegarne och behörigen bevittnad, skall den, utan afseende på ombyte af
egare, vara gällande för den tid aftalet innefattar, dock högst tio år, såvida ej dessförinnan
alla delegarne blifva ense att samma öfverenskommelse upphäfva.
3:o. Der genom öfverenskommelse, på sätt föregående § säger, hägnadsskyldighet
grannar emellan upphört, skola dessa gemensamt bekosta underhållet af den
stängsel, som eljest den till stängsellinie angränsande delegaren ensamt bort underhålla,
hvar i förhållande till den besparing, han i stängsel mot grannar vunnit; dock
skall närmast stängsellinie belägen delegare utgöra detta åliggande, emot åtnjutande
af ersättning som, derest ej annorlunda åsämjes, Gode man eger att för 10 år bestämma.
4:o. 1 rågång eller skiljolinie emellan enstaka hemman, så ock emellan sådant
hemman, å ena sidan och oskiftad by, å den andra, äfvensom oskiftade byar emellan,
tage hvardera af den stängsel, som upprättas skall, utan afseende på hemmantal
eller egobes affenhet.
Summans. Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Utskotlcts Betänkande M 38. 27
5:o. Hvad i detta förslag linnés föreskrifvet för enstaka hemman, guller äfven
för sådant hemman eller hemmansdel, som legat i by, hvilken undergått enskifte,
laga skifte eller, genom laga kraft vunnet utslag, enligt 12 Kap. 12 § af 1827 års
Kongl, skiftes-stadga, förklarats ej kunna i förmånligare skifte läggas.
6:o. Stängsel, ehvad den uppföres af sten eller träd, består af vall eller planterad
häck eller annorledes inrättad är, skall vara så beskaffad, att den utestänger
de större hemdjuren, nemligen hästar och boskap.
Ingen må åläggas att hålla stängsel så hög, tät eller fast, att den fredar för de
smärre hemdjuren, såsom får, svin och fjäderfä, för såvidl ej sådant öfverenskommet
är, på sätt 3 § 1 mom. medgifver.
7:o. Der stängsel skall ega rum, vare det den stängselskyldiges åliggande att
sednast den 15 Maj (den 1 Maj på Öland) årligen hafva försatt densamma, äfvensom
grindar och led. i laga skick. Om han det underlåter och granne med syn af
2 ojäfvige män sådant styrker, skall han kännas skyldig ersätta kostnaden för det
eller de vallhjon, som erfordras att hålla vakt å det eller de bristfälliga ställena, allt
ifrån det han härom bevisligen tillsagd blifvit och intilldess han sin stängsel rättat.
Skulle den stängselskyldige ej inom fjorton dagar efter tillsägelse hafva stängseln
iståndsatt, vare grannen berättigad, att, på hans bokostnad, sådant verkställa låta,
om han så vill.
8:o. Den hvars kreatur olofligen inkommer på annans egor, bör icke blott ersätta
den skada det gör, utan ock vara skyldig erlägga ett visst vite, ehvad skada
skett eller ej.
Finner någon på sin ego annans kreatur olofligen inkommit, vare han berättigad
att det intaga. Har skada skett, för hvilken ersättning yrkas, skall den af 2 ojäfvige
synas och värderas. Åtnöjes part ej med synemännens värdering, afgöres frågan
utan tidsutdrägt af Gode män. Kreaturets egare vare skyldig att detsamma inom
viss tid igenlösa med såväl vitesbeloppet och skadeståndet, som skälig ersättning för
det intagna kreaturets underhåll,
9:o. De Gode män, som i detta förslag omnämnas, och deraf 3:ne för afgörande
af hvarje särskild fråga böra sammanträda, skola i hvarje socken årligen å
Walborgs-messo sockenstämma väljas till det antal med nödige suppleanter, som med
afseende å socknens storlek eller vidd kan vara erforderligt. Dessa Gode män böra
vid hvarje förrättning njuta skäligt dagtraktamente och skjutsersättning.
10:o. Fastställda vitén och skadestånd skola genast utgå, hvarför intaget kreatur
bör gälla såsom pant och kunna försäljas. Dock att den, som vite eller skadestånd
uttagit, eger återvinningstalan vid laga domstol.
Såsom motiv för detta förslag åberopas innehållet af Kalmar läns hushållningssällskaps
underdåniga utlåtande i stängselfrågan af den 21 Februari 1855, hvilket
jag härhos har äran öfverlemna.»
28 Sammans. Lag- samt Allm. Bese.- och Elcon.-Utskoltets Betänkande JW 38.
Varande härvid fogadt Kalmar läns hushållssällskaps den 21 Februari IS55
afgifna och af Herr Friherren åberopade underdåniga utlåtande.
De inom Hedervärda Bonde-ståndet väckta motioner afse:
a) Sältet för beräknande af majoritet i fråga om hägnadsskyldighelens afskaffande-,
dervid är vordet yrkadt:
'1) af Lars Rasmusson från Götheborgs och Bohus län, med hvilken Olaus
Eriksson och Tobias Lind m. fl. instämt, samt af Johan Lekberg från Örebro län:
vatt samtlige delegare i stängsellaget skola vara om beslutet ense.»
2) af Erik Malmin från Westerås län:
»att en blifvande författning om stängselskyldigheten borde innehålla, alt
sådan skyldighet skall ega rum, der icke de fleste delegarne i stängseliaget.
hvilka ega mer än hälften af de stängselskyldige hemman, förena
sig om hägnadens borttagande.»
3) af Johan Bergström från Stora Kopparbergs län, med hvilken Anders Gud
mundsson
från Hallands län instämt:
»att stängselvitsordet bör bibehållas och upphöra ondast i de fall alt tre
fjerdedelar af delegarne i by eiler skifteslag, utan afseende å deras andelar
i jorden, äro ense om hägnadernas borttagande.»
4) af Per Erik Andersson från Westmanlands län:
»att stängsel må icke ega rum, der icke tre fjerdedelar af stängsellaget,
hvilka derjemte ega mer än hälften af egovidden efter hemmantalet, sig
förena om en del eller alla hägnadernas borttagande»
»Der enkel pluralitet vid röstningen per capita beslutar att hägnaderne
grannar emellan böra göras af glesare beskaffenhet, så att blott hästar
och fäkreatur utestängas, skall denna pluralitet ega vitsord»
b) Stängselskyldighetens fördelning:
1) af Erik Malmin, med hvilken Ola Månsson från Skåne samt Gustaf Hultman
och Anders Larsson från Nerikes län instämde, samt af Johan Bergström, med
hvilken Anders Gudmundsson förenat sig:
»att i skiljodel emellan särskilda egares jordegendomar eller egolotter halfva
hägnaden skall hållas af hvardera sidans egare utan afseende på ineller
utegor och utan afseende på större eller mindre hemmantal.»
2) af Johan Lekberg:
»att hälften-principen endast må antagas i fråga om stängsel emellan olika
skifteslag.»
3) af Per Erik Andersson:
»Der stängsel eger rum skall ali jord stänga lika, vare sig åker,
äng eller afrösningsjord och betesmark, och skall emot angränsande hem
-
Sammans. Lag- sami Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande JH 36'. 29
man och byar stängas efter förmedlade hemmantalet, men inom by efter
öretalet eller innehafvande jord.
4) af Lars Rasmusson, med hvilken Olaus Eriksson, Tobias Lind m. fl. instämt:
»att hälften-principen, utan afseende på större eller mindre hemmantal, icke
må antagas; men att byar och enstaka hemman böra sig emellan i stängseln
efter deras olika hemmantal deltaga, utan afseende derpå att det ena
hemmanets inegor möta det andras utegor och tvärtom.»
c) Om särskild lagstiftning för olika orter:
1) Gezelius från Stora Kopparbergs län:
»att lagstiftningen bör lämpas efter de olika orternas behof.»
2) ./. Lindby från Gottlands län:
»att, oberoende af hvad som för Sveriges fasta land kan i stängselangelägenheten
blifva beslutadt, det för Gottland må stadgas, att, med bibehållande
af stängselskyldigheten, densamma bör så fördelas, att grannar i
jordegor skola, utan afseende på hemmantal eller jordens beskaffenhet,
lika deltaga i den hägnad, som i egoskillnaden dem emellan bör vidmagthållas.
»
3) Nils Svensson från Blekinge, med hvilken åtskilligc representanter från
Elfsborgs, Kalmar, Götheborgs och Bohus, Christianstads och Gottlands län för
deras respektive provinser instämt:
»att nu gällande föreskrifter för stängselskyldigheten icke må förändras.»
På den af Utskottet redan anförde grund hemställer Utskottet vördsamt,
att berörde motioner må anses förfallne.
Stockholm den 3 November 1857.
Reservation:
Af Johan Johansson från Östergöthland med hvilken Per Benjaminsson från
Elfsborgs län förenade sig:
»Emot Utskottets beslut derom att stängsel-skyldigheten skall fullgöras efter den
så kallade hälften-principen, får jag reservera mig. De skäl som föranledt Utskottet
att nu vid denna riksdag tillstyrka Rikets Ständer att antaga hälften-principen äro,
30 Summans. Lag- sami Allm. Besv- och Ekon.-Utskott et § Betänkande M 38.
enligt mitt omdöme, icke så giltiga som de hvilka af Utskottet vid flere föregående
riksdagar uttalats emot denna princip. Om det än måste medgifvas att en mindre
hemmansdel någon gång kan efter 1802 års stängselförfattning komma i åtnjutande
af en liten lindring “i stängselskyldighetens fullgörande; så följer väl deraf alldeles icke
att man skall öfvergå till ett nytt system, som uteslutande är egnadt att gynna den
större hemmansegaren på den mindres bekostnad. Stängseln skall efter den nya
delningsgrunden för ett mindre hemman. som vid laga skifte fått sig tilldelad jord i
sämre grader och i flere skiften, blifva så betungande att den mindre bemedlade egaren
skall ofta komma att se sig nödsakad att lemna hus och hem. Den nådiga propositionens
syfte är att få bort all stängsel, men att detta syfte oftast kommer att förfelas, åtminstone
i skogs- och bergstrakter, är något som man icke bordt förbise. De fleste
hushåIIs-sä 1 Iskaper och embets-myndigheter, som i ämnet blifvit hörde, hafva härpå
fästat uppmärksamheten och jemväl yttrat den åsigt, att en och samma stängsel-lag
icke borde för hela riket vara gällande. Härpå är likväl vid lag-förslagets utarbetande
icke fästadt det ringaste afseende; likasom man icke tvekat att föreslå, att den
nya lagen skall så godt som omedelbart efter dess promulgerande träda i verksamhet.
Hittills hade man icke vågat att anslå kortare tid än tio är för att få förhållanderne
i möjligaste måtto så gestaltade, att lagen kunde på dem tillämpas utan att derigenom
skedde ett allt för störande ingrepp i flera bestående ekonomiska förhållanden. Jag
yrkar derföre afslag i fråga om antagande af hälften-principen såsom delningsgrund,
samt i allt fall att en ny stängsel-förordning icke må genast efter promulgerandet
träda i kraft; ty, efter mitt förmenande, måste en lag, för att kunna tillämpas, af
allmänna omdömet anses innefatta rättvisa. Men icke må man inbilla sig, att största
antalet jordbrukare skall med ens kunna fatta rättmätigheten deraf, att l. ex.: A,
som, vid en nyss afslutad stängseldelning efter 1802 års författning, fått skyldighet
att icke allenast sjelf hålla stängseln emellan sitt och B:s skifte utan ock att derutöfver
hjelpa B. att infreda dennes i flere skiften lagda mindre hemmansdel, utan vidare
omsvep skall ega rätt att till B. säga: ifrån och med i dag, är jag fri från att
hjelpa dig att stänga, men du skall deremot deltaga till hälften med mig i att uppstänga
den enda stängselsträcka, som för mig är behöflig, enär min flerdubbelt
större egendom vid laga skiftet blifvit så förmånligt lagd, att den utgöres af endast
ett skifte, med de tre sidorna omgifne af sjö.
R idare är under § 7 beslutadt. att den sorn med egor möter kronopark eller
annan skog eller mark, som under Kronans omedelbara vård står. icke har rätt att
af Kronan fordra deltagande t stängsel, der Kronan ej sjelf fordrar att stängas skall.
Denna åsigt kan jag ej dela. enär den skall komma att medföra allt för stor tunga
för den enskilde; hvadan jag anser att Kronan bör för ofvanomförmälda slags egor
betraktas lika med en enskild.
Icke heller kan jag instämma i Utskottets antagande af 33 § oförändrad sådan
den lyder i det nådiga förslaget. Det händer icke sällan att kreatur kunna förirra
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 38. 31
sig flere mil från egarens hemman och då egaren ofta icke på en eller två månader
kan, oaktadt sorgfällig efterspaning, få reda på hvart det tagit vägen. Skulle nu
den som ett sådant kreatur intagit ega att fjorton dagar efter det han upplyst det
vid sockenkyrkan försälja det å offentlig nuktion, så vore ett sådant förfarande både
orätt och obilligt och jag tror att denna §, om den 1 sitt oförändrade skick blir
lagbud, skall komma att lemna allt för mycket spelrum för vinningslystnad. Det
borde derför, efter min tanke, stadgas, att då egare till intaget kreatur ej är känd,
vare den sorn kreaturet intagit skyldig att, innan det må afyttras, låta det upplysa
såsom sagdt är om hittegods, samt derefter låta från predikstolarne i länets kyrkor
uppläsa kungörelse om kreaturets intagande.
Den lindring, som enligt 5 § kan i vissa fall uppkomma i stängselskyldighetens
fullgörande, vill jag, för den händelse hälften-principen kommer att godkännas, äfven
hafva utsträckt till alla de fall, der ena sidan finnes af stängseln märkligen betungas;
och torde också en uppstådd fråga härom böra först hänskjutas till afgörande af
Gode män, innan den må under Domaren dragas.
Äfven torde det vara nödvändigt, att något särskildt i förordningen inflyter om
huru stängas skall vid fägator och för skifteslagets gemensamma behof uttagna vägar,
grustägter, vattenställen och andra allmänna platser. Ty icke kan det väl vara rättvist
att den som vid laga skifte fått en allmän väg, fägata eller dylikt ensamt på sitt
skifte; dertill skall vara skyldig att ensam uppehålla stängseln.
Med anledning af hvad jag nu anfördt vågar jag föreslå: att Rikets Ständer måtte
besluta sådane ändringar i det nådiga lagförslaget , som öfverensstämma med de åsigter
jag framlagt.»
STOCKHOLM, tryckt hos Eric Westrell, 1857.
Sammansatta Lay- samt Allm. Bese.- och Ekon,-Utsk:s Utlåtande N:o 39. 1
N:o 39.
Ank. till Exp.-Utsk. den 11 Nov. 1857, kl. 11 f. m.
Utlåtande, i anledning af' ålerremiss af' Sammansatta Utskottets
Betänkande N:o 35, rörande väckt motion
om förändra dl sätt för utfärdande af sådatie
författningar, hvarigenom förut gällande
lag skif (ning i en eller flera delar förändras.
Berörde Beliinkande liar, i följd af deremot gjorda anmärkningar, blifvit af
Högvördiga Presle-ståndel ålerremiiteradi; men som, enligt Utskottet (illhandakomne
protokolls-utdrag, Betänkandet är vordet bifallet af de (re öfriga Riks-stånden, kan, enligt
87 § Regerings-formen, återremisseu icke till någon vidare åtgärd föranleda; hvilket
Utskottet skolat härmed vördsamligen anmäla.
Stockholm den 9 November 1857.
Bih. till H. St. Prof. 1856 4* 1857. 7 Samt. 2 Afd. 14 Haft.
1
2 Sammansatta Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Utsk.-s Utlåtande N:o 40.
N:g 40,
Ank. lill Exp.-Utsk. d. 11 Nov. 1857, kl. 11 f. m.
Utlåtande, i anledning af ålerremiss af Utskottets Betänkande
N:o 14, rörande ändring och tillägg till
4 kap. 2 § samt 6 kap. 2 och 3 NN Byggninga-balken.
Förberörde Belänkande är vordet af Sammansatt Lag- sami Allmänna Besvärsoch
Rkonomi-Ulskottet afgifvet efler pröfning af de inom Hedervärda Bonde-ståndet af
ISUs Hansson från Christianslads län samt Peter Carl Andersson, Anders Persson
och Jonas Andersson från Östergöthlands län i ämnet väckte motioner, deruti
blifvit föreslaget :
af Nils Hansson: “att afloppsdike borde läggas af oskift mark, minst 3 alnar
bredt, 1 Va alu djupt samt 1 aln på bollen, men alt, i händelse för odlingens verkställande
större diken erfordrades, skulle sådana få läggas (ill den bredd och det djup,
som för ändamålets vinnande vore nödigt; och skulle, i sistnämnda fall, de, som vore
delaktige i marken, vara skyldige att deltaga i dikets uppgräfning och underhållande,
en hvar i den män han kunde anses deraf draga nytta.®
af Peter Carl Andersson: “att afloppsdike skulle läggas af oskift mark, der
det tarfvades, och lill det djup, som för jordens uttorkniug erfordrades med en deremot
svarande bredd, så att det i dagen hade minst 2 gånger dikets djup, med tillägg af
bottens bredd, eller 4ö graders sidolutning. Bottens bredd finge ej understiga en fot
och dess lutning borde vara minst en tum på 200 fot af dikets längd.“
Sammansatta Lay- samt Allm. Utur.- och Elton.-Vlsk:s Utlåtande N:o 40.
af Anders Persson: “alt afloppsdike borde läggas af oskift mark, der det vore
nödigt, till den bredd och djuplek, som efter behörig afvägning för deli ofvanliggande
åkern eiler odlingsmarken kunde anses behöflig;®
hvarförutan desse motionärer påyrkat sådan förändring af ti kap 3 § Byggningabalken,
att tvist om diknings-arbele eller fördelningen af kostnaden derför skulle pröfvas och
bestämmas, enligt Nils Hansson, af kompromiss, enligt Naders Persson, af Domaren,
efter den större nytta dikningen för en hvar medförde, men, enligt Peter Carl
Andersson, om tvisten icke kunde af tillkallad Agronom eller Landtmätare, efter undersökning
af förhållandet, biläggas, af Egodelnings-rält samt derefter fullföljas i enahanda
ordning, som för skiftesmål är vordet i Kongl. Skiftes-stadgan den 4 Maj 1827
stadgadt.
Jonas Andersson har föreslagit att nyss åberopade lagrum måtte erhålla ett
så lydande tillägg:
“Nu vill någon eller några genom grunddikning bereda sig större artopp än vanligt,
och erfordras för affall upptagande och underhåll af djupare afloppsdiken uti andras
egor; men kan ej annorledes åsämjas derom, då må ansökning göras hos Domaren,
som sedan, på den sökandes bekostnad, undersökning skett och kostnads-försiag upprättats,
samt å ömse sidor gode män blifvit utvalde och sig öfver företagets nytta samt
de särskilda jordlotternas större eller mindre fördel deraf utlåtit, bestämma huruvida
och på hvad sätt hvarje jordlotts-egare må i förelaget deltaga, utan eller med ersättning
dertill, och (ill framtida underhållet af dikningen bidraga.®
Och hade Utskottet, af anförde skäl, hemställt, att hvad motionärerne föreslagit
icke måtte till vidare lagstiftnings-åtgärd föranleda, än att Rikets Ständer, för deras del,
skulle besluta, det 4 kapitlet 2 § Bygguinga-balken borde erhålla en sådan förändrad
lydelse, att derigenom löreskrefves, alt afloppsdike borde läggas tre alnar bredt, en och
en half aln djupt och en aln på botten.
Enligt Utskottet lillhandakommna protokolls-utdrag, har ifrågavarande Betänkande
blifvit godkändi af Bonde-ståndet, men, på grund af deremot gjorda anmärkningar, älerremitteradt
af de. tre öfriga Riks-stånden, som fäslat uppmärksamheten derpå, att Landlbruks-akademien
ingått lill Kongl. Maj:l med underdånig begäran om ulaibetande af fullständig,
på vetenskapliga grunder bygd lagstiftning i detta ämne, och atl Nådig Proposition,
i följd deraf, torde kunna förväntas. Derlörutan har det blifvit anmärkt, alt det
förslag Utskottet, på säll ofvan är omförmäldt, framställt, uppinge allt för små dimensioner
för afloppsdike och icke heller loge i akl den proportion, som för eli dikes be
stånd
vore erforderlig; äfvensom en ledamot inom Ridderskapel och Adeln förordat
antagandet af Lag-beredningens förslag i afseende ä rättegångs-orduing i fråga om
dikning.
1 anledning häraf har Utskottet skaffat sig tillgång på de till Kongl. .Maj:t från
Landtbruks-akademieu öfverlemnade handlingar i ämnet samt af dem inhemta!: alt sedan
Landtbruks-akademieu i underdånig skrifvelse den 14 Juni 1856 dels fästat Kongl.
4 Sammansatta Lag- samt Allm, Besv.- och E/sun.-Vtsk.s Utlåtande N:o 40.
Majds uppmärksamhet på angelägenheten af cn förbättrad lagstiftning i fråga om dikning
och om deltagande i kostnaden derför, samt hemställt, att Kongl. Majit måtte
läckas, sedan förslag af sakkunnige personer blifvit uppgjordl i ämnet, allåta Nådig Proposition
till Rikets Ständer; dels ock framställt den underdåniga önskan, att tvister i
slika ämnen skulle komma att handläggas lika med skiftes-mål; så förklarade Kongl.
Aiajrt, att frågan skulle tagas under nådigt öfvervägande, sedan Landlbruks-akademien
inkommit med infordrad! bestämdt förslag till lag i ämnet. Akademien, till hvilken äfven
remitterades en strax derefter från Restyrelsen för fide. Skånska Landlbruks-mötet lill
Kongl. Alaj;( ingifvcn skrifvelse i samma syfte, infordrade utlåtande från sitt Förvaltningsutskott,
som ock tillstyrkte atl Akademien skulle hos Kongl. Majit i underdånighet föreslå
att, med upphäfvande af 1 mom. i 2 § af fide kapitlet sami af 2 och 3 §§ i ti
kapitlet Byggninga-balken, målle stadgas:
“l:o Afloppsdike skall läggas å oskift mark, der det larfv as, och i den riktning
vattnet rinner. Det skall upptagas lill åtminstone 4 fots djup och med
en lutning af minst en decimaltum på 200 fot af dikets längd. Bredden i
botten bestämmes efter myckenheten af det vatten, som skall aiföras, men
må ej understiga en löt. Bredden i dagen skall minst motsvara t vänne
gånger dikets djup, med tillägg af bottens bredd."
;£2;o Möler afloppsdike annans ega i åker, äng eller odlingsmark, vare denne,
der så lämpligen ske kan, skyldig dika undan genom sina egor, sä att vattnets
aflopp icke hindras. Möter det annans utmark eller skog, eller är
grannens undandikning genom åker, äng eller odlingsmark förenad med svårigheter,
skall på öfverenskommelse eller Domarens pröfning bero, lill hvad del
hvardera grannen bör undandikningen eller framtida underhållet bekosta. Den
i (hy fall sig försummar böle, som i 27 kapitlet Byggninga-balken säges
och ersätte skadan. Lägges afloppsdike i gränsen grannar emellan, dellage
de lill hälften hvar i dikets upptagning."
“3:o Uppkommer tvist grannar emellan rörande dikes upptagande och underhåll,
och kan den ej af tillkallad Landtmätare, efter undersökning af förhål
landet,
biläggas, göres (visten anhängig hos ligodelnings-rälf, samt fullföljes i
enahanda ordning, som i Kongl. Skiftes-stadgan den 4 Maj IS27 angående
skiftes-mål sagdt är."
Då detta förslag föredrogs i Akademien möttes det af manga vedersakare. Åtskilliga
anmärkningar, så väl emot förslagets form, som emot dess innehåll, framställdes.
Ehuru man var ense om nödvändigheten att för införande af ett förbättrad! åkerbruk
kunna afdika fälten lill mins! 4 löts djup, och hvaraf åter följde ali så val afloppsdikeuas
beskaffenhet, som nedanför liggande grannars undandiknings-skv Idighet mäste
derefter lämpas, så att inga hinder derigenom måtte läggas för nämnde högst vigtiga
jordförbättring; så voro dock tankarne delade ej allenast rörande redaktionen af den
Sammansatta. Lag- samt. Allm. liese.- och Ekon.-Uts/c.s Utlåtande \:o 40. 5
lag, livaiigenom nyssnämnde ändamål borde vinnas, ulan ock beträffande rälta behandlingen
af och lämpligaste forum för de möjligen vid lagens tillämpning förekommande
tvister. Med underdånigt lillkännagifvande så väl häraf, som ali Akademien ieke inom
sig egde de elementor, sorn erfordrades för att med anspråk att lyckas föreslå redaktion
lill text af Civil lag, ansåg Akademien sig böra inskränka sitt vidare tillgörande
vid delta ämne till all i underdånighet till Kongl. Majit öfverlemna handlingarne i
frågan,
Utskottet har äfven från .lusiiiie-stais-expedilionen erhållit den upplysning, alt
Landtbruks-akademiens berörda underdåniga skrifvelse blifvit den 7 sistlidne .luli hos
Kongl. .Maj:t i underdånighet anmäld, men alt Kongl. Majtt i nåder befallt, att ärendet
skulle anstå i afvaklan på Rikets Ständers beslut, i anledning af motionärernes förslag.
Vid sådant förhållande har Utskottet ansett sig, med anledning af återremisserna, nu
böra lala frågan förekomma tiil förnyad pröfning, dervid Utskottet icke funnit anledning
att utgå från andra gruudey, än dem, på hvilka Utskottets förra beslut i ämnet
hvilar. I följd häraf kan Utskottet icke biträda deras mening, som påyrkat, att vissa
minimi-dimensioner för afloppsdike icke böra i lagen utsättas. Likasom Utskottet fortfarande
finner mindre rådlig! ali tillstyrka bifall tili förslagen, dels att afväguiug af
marken alltid borde ske och gode mäns utlåtande öfver et! ifrågakomma dikningsförelag
infordras före afgörandel af en derom uppkommen tvist, dels alt afgörande!
af tvister om dikning skulle öfverlemnas åt kompromiss eller, såsom andra yrkat, uppdragas
åt Egodelniugs-rätt, Hvad Lag-beredningen i förslaget till allmän Uivii-lag innehåller
i afseende på diknings-tvistens hänskjutande lill afgörande af kompromiss är en
följd deraf, att kompromiss ingår såsom ett moment i Lag-beredningens förslag lii! rättegångs-ordning,
men torde icke lämpligen böra för ett särskildt fall inflickas i vårt nu
gällande rättegåugs-system.
Med afseende deremot å Landtbruks-akademiens framställning derom, alt afloppsdike,
för alt uppfylla det dermed afsedda ändamål, bör läggas lill minst fyra fots djup
samt att bredden i dagen skall minst motsvara (vänne gånger dikets djup med tillägg
af bottens bredd, och i följd af den inom de tre Riks-stånden härutinnan uttalade mening,
anser Utskottet sig böra frångå sitt förra beslut, enligt hvilket proportionen emellan
de af Utskottet föreslagna minimi-dimensioner för afloppsdike är bibehållen lika suni
i nu gällande lag; hvaremot Utskottet icke kan tillstyrka antagandet af något stadgande
om dikes lutning. I de fall nemligen, der malkeus naturliga lutning ej gör tillfyllest,
torde afvägning oftast erfordras för bestämmande af lutningen, och ordalagen i den
föreslagna !ag-§:n “eller mera“ gifva utrymme för bestämmandet häraf. Dessutom finnas
trakter med det läge, alt ett dikes botten omöjligt kati gifvas den så väl af Akadenvens
Förvaitnings-Utskott, som af motionären Peter Carl Andersson föreslagna lutning,
med mindre än att botten skulle komma att ligga under ytan af den sjö, som borde
upptaga dikesvaituet.
På dessa skäl tillstyrker Utskottet vördsamligeu, alt hvad motionärerne föreslagit
6 Sammansatta Lag- samt Allm. Bese.- och Eleon.-Utsk.-s Utlåtande jV:o 41.
icke må lii! vidare lagstiftnings-åtgärd föranleda, än att Rikets Ständer, för deras del,
besluta, de! 4 Kapitlet 2 § Byggninga-balken skall erhålla följande
Aflopps-dike bör läggas af oski fl mark fyra och ert half
alu bredt, två alnar djupt och en half aln pä botten,
eller mera, allt sorn nödigt är och lägenhet dertill finnes;
och den sin åker dervid får, njute ert aln till ren
utom byarnål. Samma lag vare, der väg eller gärdesgård
åker möter. Går viig eller dike vid ängsvall, der gifves
ingen tillökning. Tarfvor dike läggas emellan grannars
åkrar, då gånge halft dike å hvarderas åker. Tid ändan
för åker, dike hvar af sitt.
Stockholm den 9 November 1857.
i
N:o 41.
Ank. till Exp.-Utsk. H. 11 Nov. 1857, kl. 11 f. m.
Utlåtande, i anledning af återremiss af Sammansatta
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottets
Betänkande N:o 5, angående ändring
i gällande stadganden i fråga om skyldighet att
bygga och underhålla vägar.
.Af Utskottet tillhandakoinna protokolls-utdrag har Utskottet inheintal: att ofvanomförmälda
Betänkande blifiif, på grund af deremot framställda anmärkningar, åter
-
Sammansatta Lag- samt Allm. Best.- och Ettan.-VtsJes Utlåtande \:a 41. 7
remiiteradt i vissa delar, nemligen af Ridderskapet och Adeln i fråga om del af
Utskottet öfver Herr von Set hs, J. A., motion om väghålluings-skyldighetens fullgörande
genom särskilda i konimunerue och läneu tillsatte styrelser m. m. afgifna yttrande, hvarigenom
Utskottet tillstyrkt att ifrågavarande motion, så i ena som andra afseendet, icke
må vinna Rikets Ständers bifall; samt af Borgareståndet, på det att så väl nyssnämnde
motion, som ett af Herr Thomée, A. J. framstäldt förslag om väg-underhållet»
fullgörande genom entrepenad måtte komma under förnyadt skärskådande; äfvensom att
sistnämnda Riks-stånd jemväl återremitterat den punkt af Betänkandet, i hvilken Utskottet
afstyrkt bifall till de särskilda förslag, som blifvit gjorde af Anders Larsson om
sättet för vägars iståndsätlande, samt af Olof Olsson om tiden för vägars förbättrande
och deras besigtigande af vederbörande kronobetjent.
Då likväl Utskottets afstyrkande yttrande öfver Herr von Seths motion vunnit
Preste-ståndets och Bonde-ståndets bifall samt Betänkandet i de af Borgare-ståndet i
öfrigt återremitterade delar blifvit godkändt af de tre öfriga Riks-ståndeu; så finner Utskottet,
att hvad Herr von Seih framställt icke kan under detta riksmöte komma under
ytterligare pröfning, äfvensom att, i anledning af Rikets Ständers i ämnet redan fattade
beslut, remissen i öfrigt från Borgare-ståndet icke till någon vidare åtgärd föranleder;
hvilket Utskottet härmed skolat vördsamligen tillkännagifva.
Stockholm den 9 November 1857.
STOCKHOLM, tryckt hos J. T»’. Tundberg, 1S5T.
Santmans. Lag- samt Allm. Besvärs- och Eleon.-Utskoltels Bet. N:o 42. 1
42.
Arik. lill Exp.-Utsk. deri U Dec. 1857, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af viickla motioner om åtskilliga förändringar
i gällande Lego-stadgan den 23 Nov. 1833 samt de
deremot svarande §§ i allmänna lagen.
Dg förslag, som uti ifrågavarande ämne blifvit framställde, innefattas uti två
särskilde memorialer, ingifne det ena till Ridderskapet och Adeln af Herr Hjerta, Lars,
och det andra till Ronde-ståndet af Riksdagsfullmäktige!! Johan Johansson från Orebro
län. Det förnämsta föremålet för molionärernes framställningar, är den vid flera
föregående Riksdagar behandlade frågan om afskaffande af den husbonde i Lego-stadgans
5 § medgifna rättighet att, der tjenstehjon af lättja, vårdslöshet eller olydnad i
tjensfen, felar, eller eljest förer ett oordentligt och straffbart lefnadssätt samt icke låter
sig af husbondens allvarsamma föreställningar bättra, tilldela tjenstehjonet måttlig husaga.
Båda motionärerne hafva ansett tjenares förhållande till husbonde utgöra ett
kontrakt, hvarigenom husbonden emot en u t fäst lön försäkrar sig om tjenstehjonets arbetsbiträde,
och härifrån hafva motionärerne kommit till den slutsats, alt husagans bibehållande
saknade all rättsgrund; hvarjemte, enär, i följd af den förändrade ställning,
hvaruti tjenare nu, vid jemförelse med äldre tider, stöde till sina husbönder, icke heller
(rån de patriarkaliska förhållanden, som då gjorde Ijenaren till medlem af familjen, kunde
hemtas något stöd förhusbondes rättighet att tilldela husaga, denna rätt jemväl ur moralisk
och sedlig synpunkt vore förkastlig. Under hänvisande i öfrigt (ill innehållet af flera vid
ämnets behandling hos Rikets Ständer meddelade yttranden, har Herr Hjerta särskildt
velat återkalla i minnet det stora omfång af makt öfver andras personer, som inbegripes
under benämningen husaga, och i sådant afseende fästat uppmärksamheten derpå
att husbonde eger, enligt tjenstehjonsstadgans 8 §, att tillsätta annan person i sitt ställe,
och att denne tillkommer samma lydnad af tjenstehjonet, som husbonde. Tjenstehjons
Bih.
lill B. St. Prof. 1856 & 1857. 7 Sami. 2 A/d. 15 Haft. 1
2 Sammansatta Lag- sami Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Bet. N:o 42.
stadgans 5 § sade väl att husagan borde vara måttlig, men när, i afseende på hvad
sorn menades med måttlig husaga, 9 § hänvisade till 36 Kap. 2 § Missgemings-balken,
vore tydligt, att, så framt en husbonde elier matmoder vid husagas tilldelande blott icke
tilltvgade tjänstehjonet så att det förlorade någon kroppsdel eller blefve olärdigt för
framtiden, så kunde det icke lagligen anses alt rättighet till husagas utdelande vore
ölversknden, hvilket allt visade huru godtyckligt en hård husbonde kunde, om han så
ville, och utan all derföre drabbas af ansvar, handtera en tjenare, hvartill komme att,
enligt motionärens uppgift, husbonden i sådana läll stundom ej behöll annat än sin
egen utsago, ail tjenstehjon varit näsvist eller försumligt, lör alt derigenom styrka sin
befogenhet lid tjenarens misshandlande.
Denna motionär har ansett bibehållandet af rättighet för husbonde att tilldela
husaga vara förkastlig äfven ur den synpunkt, att det icke skulle bero på hvars och
ens fria vilja att underkasta sig eller undandraga sig den belägenhet, hvari den tjenande
klassen befinner sig; 1 § al Lego-stadgan innehölle nemligen, alt hvar och en
som icke ingått uti kronans eller annan allmän tjenst eller idkade med behörigt tillstånd
liia konster, studier, handel, läbriksrörelse, handiverk, sjöfart eller annat lagligt
näringsfång, eller jord- eller bergs-bruk. antingen såsom egare, ar rendator eller brukare,
eiler bevisligen al föräldrar, anhörige eller andia personer under hålles, eller, enligt församlingens
i sockenstämma vltrade omdöme, vore känd såsom den der antingen genom
egna medel eller genom arbete elier annan loflig sysselsättning ärligen sig försörjde,
eber af allmän bannhertighels-anslalt värd och understöd njöte, skulle lör att vinna
laga försvar skaffa sig årstjenst, och således i och med detsamma vara underkastad
tjenstehjonsstadga!!. Nu uppiäknade särskilda bestämmelser innefattade val ett icke
ringa utrymme alt finna sysselsättning utan att behöfva emot sin fria vilja taga tjenst,
men det vore obestridligt, att ett ofantligt antal personer mäste med eiler' mot sin egen
önskan ålnöjas »tt ingå uti Ijenslelijonsklassen; och förmenade motionären i allt läll,
alt den omständighet, all omkring en fjerdedel af landels befolkning ständigt befunne
sig inom denna klass, vore ett tillräckligt talande skäl för att icke förbise huru illa
tjenarens ställning stöde tillsammans med den jemlik het inför lagen, som man dock så
gerna skulle vilja föreställa sig tillhöra det svenska lölkel.
Båda motionärerne hafva yrkat alt Rikets Ständer för deras del måtte besluta
husagans alskaffande; men lör den händelse sådant icke skulle bifallas, är vordet Iramsläldt:
ai heil- Hjerta, alt husagan mätte inskränkas till felande tjenare af mankönet under
lb, och af qv innokönel under 16 är, i hvilken åsigt jemväl åtskilliga af Bonde-sländets
ledamöter vid remitterandet af Johan Johanssons motion instämt; samt af herr Hjerta
och nyssbemälde Johan Johanson : att åtminstone den inskränkning kunde ega rum att
ingen utom husbonden sjelf skulle tillåtas ali husaga tilldela, och har herr' Hjerta, såsom
löljd af sitt nvssberörde vikande om husagans ovilkorliga alskaffande samt på grund
af hvad han i öfrigt andragit, föreslagit följande förändringar i Lego stadgan och deremot
svarande §§ i allmänna Lagen:
l:o) Alt lörsta § i berörde stadga måtte ändras så, ali ibiand de särskilda bestämmelserna
angående hvad sorn förslås med laga försvar, orden: “eller, en“ligl
församlingens i sockenstämma yttrade omdöme är känd såsom den der
“antingen genom egna medel eller genom arbete eller annan laglig sysselsättning
ärligen sig försörjer11, — mätte förändras till: “eller nöjaktigt kari visa att
“han ellei' hon antingen genom egna medel eiler' genom arbete eller annan lag“lig
s \ ss el sättning ärligen sig försörjer. “
Motionären har nemligen förmenat, att det blefve i vissa fall en både onödig
och betungande omgång att behöfva skaffa församlingens betyg genom sockenstämmo
-
Sammans. Lag- samt Allvi. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Bet. N:o 42. 3
protokoll derpå, att en person ärligt försörjer sig, då sådant merändels kunde ådagaläggas
ginare och mera i första hand genom enskilda intyg, helst församlingen i de
liesta fall torde sakna kännedom om verkliga förhållandet.
2:o) Att 5 § 2:dra och följande momenter Lego-stadgan måtte erhålla en förändrad
lydelse sålunda:
”Felar t jenstehjon af lätt ja, vårdslöshet eller olydnad i tjensten, eller eljest förer
”ett oordentligt eller straffbart lefnadssätt; ege husbonde med allvarsamma föreställningar
söka sådant rätta. Bättrar sig icke deraf tjenstehjon, eller befinnes
“det okunnigt eller eljest odugligt i tjensten, eller deri visar otrohet eller uppstudsighet
och vill husbonde det derföre från sig skilja, anmäle då målet ’ —
lika med nuvarande författningen till §:ns slut. Derefter tillägges: “måttlig hustega
är tjenstehjon af mankönet till fyllda 18 år och af qvinnokönet till fyllda
“16 år underkasladt.“ “Tjenstehjon, sorn bevisligen af husbonde blifvit miss”handladt,
må utan uppsägning lemna sin tjenst.“
3:o) Att 8:de §:ns bestämmelse, att husbonde må sätta annan person i sitt ställe,
malte, såsom ett rättlöst och orimligt stadgande, der icke aftal derom förut egt
rum, ändras sålunda: ”Husbonde må icke utan alt tjenstehjon vid städslandet
”derom blifvit underrättad eller sedan dertill samtycker, sätta annan person i
”sill ställe.“
“Kan tjenstehjon bevisa, alt husbonden under det sista halfåret innan tjenstehjon
skall tillträda tjensten, har misshandlat någon tjenare eller låtit den svälla,
”eller sökt förleda det till brottsliga och osedliga handlingar, så kan tjänstehjonet,
om det varit okunnigt härom, på den tid, då det åtog sig tjensten, icke
”förpligtas tillträda densamma, men skall dock, om det uteblifver, återgifva städ"selpenningarne.
“
Derförutan har sistnämnde motionär anfört, att det icke kunde undfalla den,
som uppmärksamt genomläser nu gällande Lego-stadga, alt föreskrifter deri saknas för
mänga läll der för kontrahenterna rätt vigliga och på deras välfärd inverkande tvister
om rättsförhållande kunna uppstå, och kunde så*om exempel härpå anföras: dä
antingen husbonde eller tjenare funne sig bedragen på ett ingånget altal; förhållanden
vid tjenstehjons sjukdom och husbondes eller tjenslenjons död; när husbonde må kunna
utan uppsägning afskeda tjenstehjon eller tjenstehjon lemna tjensten; om Ijensteböckers
införande och beskaffenhet i stället för de olla mindre lämpliga orlofssedlarne; samt
om särskilda skiljemän i församlingarna för att skyndsamt kunna afgöra tvister mellan
husbonde och tjenstehjon; och har motionären af dessa anledningar hemställt, huruvida
icke Utskottet skulle finna skäligt att företaga en omarbetning af hela Lego-stadgan i
det syfte, motionären anvisat.
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som, med
anledning »f 43 § Riksdags-ordningen, till behandling förehaft ofvanom örmäida motioner,
har åt dem egnat all den uppmärksamhet, som ämnets stora vigt för en talrik
klass af samhällets medlemmar och för mänga medborgares husliga förhållanden kraft.
Det är obestridligt att, på sätt motionärerne anfört, förhållandet emellan husbonde
och tjenstehjon uppkommer genom kontrakt samt att den patriarkalisk» ställning, hus
bonde
i forna tider intog till sitt tjenstefolk, till en del upphört till löjd af sednare tiders
åslgter. Men ännu betraktas likväl i allmänhet tjänstehjonet såsom medlem af familjen,
och härpå grundas den i lag medgiflia rätt för husfadern, såsom familjens hufvud, att
gifva tjänstehjonet enahanda tillrättavisning som familjens öfriga medlemmar. 1734 års
lagstiftare hafva med särdeles varsamhet undvikit all inblandning från ilen verldslig»
magiens sida i familjens angelägenheter, hvaraf åter blifvit en följd att ansvarsbesläm
-
4 Sammans. Lag- sami Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Bet. N:o 42.
melserna för missbruken af den faderliga, liksom af den husfaderliga, myndigheten äro
särdeles sparsamma. Så t. ex. bestraffar lagen icke en mans -våldsamhet mot hustrun i
annat fall, än då han slagit henne blå och blodig, lam eller lytt, och för faders eller
moders misshandling af barn finnes ej ansvar stadgadt, der barnets död ej deraf följt.
Detta sammanhänger med de i gällande lag stadgade alltför lindriga ansvarsbestämmelser
för våld å person.
En förändring i dessa stadganden måste ske, och utan tvifvel kommer redan vid
nästkommande Riksdag den påbörjade reformen af kriminal-lagen att omfatta de delar
deraf, som angå misshandel af person. Vid sådant förhållande torde en partiel förändring
deraf icke vara lämplig, eller det korta uppskolvet med den nu ifrågakomna
förändringen med någon våda förenadt.
Det torde också kunna ifrågasättas huruvida icke den husfadren nu medgifna
rätt, att med måttlig husaga tillrättavisa ett vårdslöst eller försumligt tjenstehjon, som
af föregångne varningar icke låter sig rättas, kan borttagas utan betydligare ändringar
i tjenstehjons-stadgan. Så länge nu gällande föreskrift qvarstår, att tjenst ej må, med
undantag endast för Stockholm, antagas på kortare tid, än ett år; så länge det således
ej står husbonde fritt, att när som helst skilja olydigt, odugligt eller vårdslöst och
lättjefullt tjenstehjon ur tjensten, kan det hända alt behofvet uppstår att emot ett sådant
tjenstehjon, då det ej later sig af förmaningar rättas, använda ett strängare korrektiv.
Det är sannt, att husbonde kan i detta fall genom vederbörande polismyndighet få
tjenstehjonet ur tjensten vräkt, och detta medel bomme utan tvifvel att, oftare än nu
sker, användas, om husagan afskaflas, men i detta land, der, särdeles i vissa orter, tillfälle
till arbetsförtjenst under en stor de! af året saknas, der flyttningar från en ort
till en annan af flere omständigheter försvåras och der ändtligen stränga stadganden
mot försvarslöse personer förefinnas, torde ett tjenstehjon, som i olaga tid skiljes från
tjensten, blifva vida beklagansvärdare, än den som ådragit sig måttlig husaga, helst
under nu varande förhållanden, då, till följd af inträffad stagnation i all rörelse, antalet
af arbetslöst folk kommer att i högst betydlig män till vexa, samt följaktligen ett oftare
användande af denna utväg att blifva tjenstehjonet qvitt, hvartill husbönder af egennytta
torde finna sig uppmanade, icke skulle verka välgörande. Det torde också i allmänhet
vara snarare missbruket än bruket af denna husbondens rätt, som gifvit anledning till
missnöjet, och emot detta missbruk finnes redan värn i lagen. Det är nemligen endast
”skälig näpst för brott,” som 36 kapitlet 2 § Missgernings-balken tillåter husbonde
ostraffadt tilldela tjenstehjon; och den af motionärerne antagna mening att ansvar för en
af husbonde mot tjenare utöfvad misshandel icke skall ådömas, förr än tjenstehjonet
blifvit lamt eller lytt, torde icke delas af domaremagten, hvilken det tillkommer att pröfva
icke allenast huruvida tjenstehjonet gjort sig förtjent af strängare tillrättavisning, och
hvarom husbondens uppgift icke lärer kunna antagas såsom bevis, ulan äfven om denna
tillrättavisning öfverskridit gränsen af hvad som må anses skäligt. Sker annorledes, kan
tjenstehjonet också på dess derom gjorda begäran blifva från tjensten skiljd.
Med afseende sålunda å den förväntade ändringen i lagens stadganden om våld
å person, och då Utskottet anser tidpunkten nu icke vara inne alt företaga den
fullständiga omarbetning af tjenstehjons-stadgan och andra med den sammanhang egande
författningar, som för genomförande af ifrågavarande reform är af nöden, samt då de skäl,
Utskottet anfört emot upphörande af husbondes rätt att utdela husaga, äfven gälla i fråga
om en lika rätts utöfvande af den, som af en ofta aflägse boende husbonde blifvit i
hans ställe satt, anser Utskottet sig:
icke kunna tillstyrka bifall till moiionärernes framställning om
upphörande af eller inskränkning i husbondes rätt alt tilldela vårds
-
Santmans. Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-UIskottets Bet. N:o 42. 5
löst och försumligt tjenstehjon husaga; hvadan Utskottet hemställer:
att motionerna i dessa delar icke mätte till någon åtgärd
föranleda.
Enär de af Herr Hjerta i lista och 2:dra §§ Lego-stadgan föreslagna ändringar,
hvarigenom enskilda personers intyg skulle, i stället för församlingens yttrande pa
sockenstämma, anses tillfyllest för bestyrkande af en ifrågakommen persons förmåga
ali ärligen sig försörja, icke torde vara al behofvet påkallade och icke heller skulle
komma att medföra någon synnerlig förmån lör tjenare»,
lara Rikets Ständer finna att denna del af motionen icke förtjenar
afseende.
Det af Herr Hjerta påyrkade vidare tillägg till Lego-stadga ns 8 §, genom hvilket
det skulle blifva ett tjenstehjon tillåtet att, under vissa här ofvan omförmälda fall, undandraga
sig att tillträda en antagen tjenst, anser Utskottet icke vara af behofvet påkalladt
och dessutom mindre lämpligt, enär, der det antoges, det endast skulle komma
att föranleda kittsliga och chikanösa rättegångar. Gällande Lego-stadga samt allmänna
lagen innehålla, efter Utskottets förmenande, allt hvad som synes kunna erfordras för
att förvara tjenarens rätt äfven med afseende på hans sedliga förhållande till husbonden.
Af hvad Utskottet sålunda yttrat, följer äfven att Utskottet anser sig icke kunna
tillstyrka bifall till de i ofvanberörde afseenden gjorda öfriga framställningar om ändring
i Lego-stadgan ; hvadan Utskottet hemställer:
örn icke hvad härutinnan är vordet föreslaget, må lemnäs utan
vidare åtgärd.
Då Utskottet af anförde skäl icke kunnat finna det de af motionärerne föreslagna
ändringar i Lego-stadgan nu böra bifallas; då dessutom de förhållanden, för hvilka Herr
Hjerta ansett föreskrifter böra inrymmas i en ny Lego-stadga, äro af den beskaffenhet,
alt de stridigheter, som i anledning af dem kunna uppstå, böra bedömas efter sådane allmänna
grunder, all några särskilda stadganden derför icke erfordras; då med orlofssedel,
inrättad på det sätt tjenstehjons-stadgan bestämmer, det dermed arsedda ändamål
synes lika fullkomligt kunna ernås, som genom införandet af s. k. tjensteböcker, hvilkas
närmare beskaffenhet icke heller angifvits; och då slutligen Utskottet hyser tvifvelsmål
om lämpligheten af införandet af särskilda skiljomän för slitandet af tvister emellan
husbönder och tjenare; saknar Utskottet al! anledning att företaga den omarbetning af
Lego-stadgan, hvarom Herr Hjerta i sin motion anhållit, och hemställer Utskottet för
den skull :
att frågan om en dylik omarbetning af Lego-stadgan måtte föi'-  fal/a.
6 Samm ans. Lat/- samt Allm, Besvärs- och Ekon.-Utskottets Bet. N:o 42.
Reservation:
af Herr Friherre Posse, J. A.:”Y id frågans behandling inora Utskottet barjag gifvit min
röst åt det förslag,att husaga borde tillåtas endast i fall, der tjenare af mankönet vore under
18 och af qvinnokönet under 16 år. Enär det icke torde vara nödigt att vidlyftigt
upprepa hvad till försvar för en dylik lagförändring anförts, vill jag till besvarande
upptaga endast de förnämsta skäl, som för husagans bibehållande blifvit framställde.
Dessa äro, att den offentliga myndigheten bör vara särdeles varsam att icke
utan i nödfall gripa in uti familjens fridlysta område, hvarutaf tjenaren är en medlem;
att husagans borttagande skulle bidraga att lossa familjebanden, så att förhållandet
emellan husbonde och tjenare blefve af samma beskaffenhet som hvarje annat tillfälligt
kontrakt om arbetsbiträde; hvaraf åter skulle blifva en följd att lagen måste medgifva
det aftal om tjenst uppgjordes på kortare tid än helt eller halft år. Ehuru äfven jag
godkänner den åsigt, att tjenaren är en medlem af familjen, så kan jag likväl icke
derföre medgifva att, såsom Utskottet förmenar, husagans borttagande skulle bidraga
att utplåna nämnde föreställning, lika litet som jag å andra sidan kan gilla motionärernes
resonnement, då de till stöd för sina förslag påstå, att tjenstehjons-konlraktet icke
är olikartadt med hvarje annat arbetsbeling. Då man vill för sig reda denna
fråga och leda den till sina grunder, föres man slutligen til! det vigtiga begrepp,
hvilket i vår tid allt tydligare utpräglas och allt mera gör sig gällande, nemligen personlighetsbegreppet.
Detta sanna begrepp har, såsom hvarje annat, blifvit misslörslådt
och orsakat förvillelser, så vida nemligen som man alltmera allas alt afkasta de välgörande
banden af lydnad och undergifvenhet för all naturlig och rättmätig myndighet.
Men för dessa förvillelsers skull får man dock ej förneka begreppets sanning i sig
sjelf, på grund hvaraf menniskan bör sträfva efter att både uti inre och yttre hänseenden
vinna en sjelfständig personlighet. Då nu detta begrepp, ehuru än dunklare än
klarare uppfatladt, allt mera gör sig gällande, så har ock i förevarande förhållande
deraf blifvit en följd, att hvarje något mera tänkande husbonde icke begagnar husaga,
samt att tjenaren åter icke mera tåligt fördrager det kroppsliga straffet, utan derigenom
snarare förbittras än förbättras. I de fall således der denna rättighet begagnas, torde
man hafva skäl att frukta dess missbruk eller skadlig verkan deraf, så att, långt ifrån
att familjebandet derigenom stärkes, är en dylik företeelse numera säkerligen i de flesta
fall ett tecken att detta band redan alldeles brustit, så att den offentliga myndighetens
ingripande icke kan orsaka mera upplösning inom familjekretsen, än som derstädes då
redan förefinnes. Utgående från den grundsatsen, att tjenaren är en medlem af familjen,
anföres jemväl att han, likasom barnet, bör vara underkastad husfadrens aga;
men dels är barnets och tjenarens förhållanden icke i allt lika, dels förbiser man dervid
att ingen förståndig fader anser det ändamålsenligt att aga sin son sedan han öfverskridit
barnaåldern; så att härutaf kan hemtas stöd just för den motsatta meningen.
Den riktiga föreställningen om tjenaren såsom en medlem af familjen hvilar naturligtvis
på sedliga och christliga grundsatser. Om dessa grundsatser af ett folk icke mera
erkännas och tillämpas, så kan nämnde föreställning icke heller genom yttre väld upprätthållas.
Våra dagars erfarenhet bekräftar detta, ty ehuru hu,sagan qvarstår i lagen
och af några husbönder ännu användes, så har likväl bandet emellan husbönder och
tjenare allt mera börjat upplossas. Härmed är dock icke förnekadt, att ju icke en felaktig
Santmans. Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Bet. N:o 42. 7
Ing kan bidraga alt hos folket utplåna sanna begrepp, hvilket t. ex. skulle blifva
händelsen om nian förkortade liden för aftal om tjenst, så att detta kontrakt alltmera
blefve likt ett tillfälligt arbelsbeting. Dä vid det sednare kontraktet icke något annat
än det bestämda arbetsbelinget förbinder kontrahenterne med hvarandra, >ä blir äler
följden af det förra, der Ijenaren under en längre lid upptages i husbondens hem och
blir delaktig af delsammas håde förmåner och olägenheter, all personliga förhållanden
uppkomma såsom å ena sidan lydnad och trohet, å den andra uppfostran och omvårdnad.
Nu invändes härvid, att husagans borttagande skulle med nödvändighet leda derhän
alt kontraktet om tjenst (inge uppgöras på månad elier vecka, i stället för år,
emedan dä husbonden icke vidare hade något verksamt yttre medel emot en försumlig
tjenare, skulle han icke under en längre lid vilja vara bunden af en sådan tjenare.
Jag kan icke godkänna detta antagande såsom allmän regel; snarare skaile man nå
kunna från motsatta sidan säga, att emedan ijenaren vet sig vara underkastad husaga,
så har deraf ålit mera uppkommit obenägenheten för årstjenst. De arbetsgivare och
arbetstagare, hvilka, för åtnjutande af förmånerne, icke vilja underkasta sig olägenheterna
af årsljenslekontraklet, de må öfverenskomma om tillfälliga arbelsbeting; men icke bebölver
för någras enskilda tycken den väsentliga skilnaden emellan tjenstehjonsaftal
och arbelsbeting upphäfvas. Lagstiftaren skulle då gifva efter för en falsk, sjelfsvåldig
uppfattning af personlighelsbegreppel, likasom deremot å andra sidan erkännandet
al personlighelsbegreppel i sin sanning mäste medföra husagans upphäfvande. Med
dessa korta antydningar har jag velat motivera min åsigt alt rättigheten för husbonde
alt använda husaga bör, såsom gagnlös och skadlig, upphäfvas, samt att derutaf ingalunda
behöfver loija ett upphäfvande af tjenstehjonsaftalet, såsom det lill sin väsentliga
natur och beskaffenhet i vära lagar nu riktigt är uppfättadt’,“
af Herr Hasselrot. ”1 vår lagbok finnes ett kapitel, bestående af två §§ af följande
innehåll:
1 §. "Hvilken man af hal eller i dryckenskap, eller för annor qvinnas skall,
s/är hustru sina h/å eller blodig, lohm eller lytt: vare del alt i tvuböte. Slär hustru
man sin; siande samma rätt.'’
2 §. ”Slår husbonde eller matmoder legohjon sitt så all det varder deraf lahult
eller lytt; Hgge det i laga hot, sorn förr är sagd t. Näpsa de det skäliga för brott
dess; vare ogitdt.u
Man säger att brottmålslagen är en säker gradiuälare på ett lands bildning och
hyfsning. Om detta är sannt, måste bildningen slå på klena lotter i ett land, der mannen
strafflöst får slå sin hustru efter godtfinnande, endast han ej slår henne blå eller
blodig, och der husbonden eger misshandla sin tjenare efter behag blott han afpassar
slagen så att Ijenaren ej blir lam eller lytt, och jag skulle nästan blygas alt anföra
dessa lagrum, sä litet vittnande vårt land till heder, om ej dess konung och folk för
tiotal af är sedan påkallat upphälvandet af denna lag, som dock upprätlhålles af dem,
hvilka borde gå i spetsen för hyfsningen och utrotande af omenskliga lagar.
Det gränsar emellertid till det otroliga att, då man direkt påyrkar upphafvandet
af dylika lagbud, de finna försvarare. ^
Under diskussionen inom Utskottet hörde jag hufvudsakligen framhållas två ,<käl
för bibehållandet af husbondens lätt att utdela husaga: det ena, att familjebandet skulle
upplösas och det partriarkaliska förhållandet emellan husbonden och tjenhren försvinna,
om husagan borttoges, och det andra, att, ehuru husaga nu sällan och inom vissa
samhällsklasser aldrig utdelas, man hade alt befara mindre ordentlighet och pålitlighet
inom den tjenande klassen om husaga såsom slraffbol upphäfdes.
8 Samman?. Lag- somt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Bet. N:o 42.
I Betänkandet finnas nu tillagda några andra skäl, af hvilka do hufvudsakligaste
äro, att det mera vore missbruket än bruket af husagan, som öfverklagades, och att emot
missbruket redan lunnes värn i lagen, samt att det vore olämpligt all nu företaga en
partiel förändring af ifrågavarande lagbud, då, efter hvad Utskottet benäget lofvar,
den påbörjade reformen af kriminallagen vid nästa Riksdag kommer att omfatta de delar,
som angå våld eller misshandel emot person.
Jag beder vördsamt att få skärskåda dessa skäl.
Förhållandet inom familjen skulle vara allt annat än lyckligt om bandel, som
sammanhåller den, skulle utgöras af familjfadrens rätt att tilldela dess medlemmar
kroppslig aga. Jag trodde mig icke behöfva säga att detta band, det starkaste, det
innerligaste af alla, har sin rot och sin styrka uti inbördes kärlek, men ej i fruktan; —
men — säger man — det är dock sa rint, att lör menniskans uppfostran understundom erfordras
handgriplig tillrättavisning och alt man agar den man älskar. Ja visst; men jag
beder alt få tillse under hvilka förhållanden aga kan vara lämplig. I barnets späda
ålder utveckla sig redan dess anlag lill godt och lill ondt. Dess förstånd är då ännu icke
så utveckladt all man kan vädja till detsamma, och aga kan då vara både lämplig och
nödvändig när ondskan ej kan på annat sätt qväfvas och olydnaden ej annorlunda
tillrättavisas ; och den fader, som i tid upprycker det onda, behöfver sedan, vid baroels
mera framskridna år, ej tillgripa agan, som då intet uträttar, ulan i de flesta fall mera
skadar än gagnar; men hvilken är den fader eller moder, som agar sin fullväxla son,
sin vuxna dotter? Ingen annan än den, som kan vänta sig slag tillbaka, och med sådan
aga stärkes åtminstone icke familjebandet. Nu vill man sätta tjenaren i barnets ställe
och på sådan grund ställa honom under huslädrens straffande välde; men man glömmer
alt tjenaren är ett vuxet barn. Lika litet som fadren slår sin myndige son, lika
olämpligt är det att han slår sin till myndige år komne tjenare. På det läderliga väldet
kan man således ej grunda husagan, när tjenare hunnit öfver de år, då aga bör
användas. Ur det patriarkaliska förhållandet emellan husbonde och tjenare kan man
ej heller hemta stöd för den förres rätt att aga den sednare. Hvad är det som utgör
grunden till det patriarkaliska förhållandet emellan husbonde och tjenare? Jo, att husbonden
vårdar sig om tjenaren sorn om ett harn. Han tillvinner sig dess tacksamhet,
dess kärlek. Om ej detta är grunden, så iägges den åtminstone ej — genom käppen.
Jag vill ej tala om del rättsén i iga förhållandet emellan husbonde och tjenare. Ur hvilket
rättsbegrepp kan man härleda den förres rätt att godtyckligt misshandla den sednare?
Rättskänslan uppreser sig emot en sådan lag. Om den år 1734 kunde försvaras af
den då rådande sed, att husbondeväldet var oinskränkt, så synes detta försvar ej kunna
längre gälla, då denna sed blifvit förändrad, då personlighetens rätt och värde blifvit allt
mera erkänd och då husbondens och tjenarens förhållande till hvarandra mera bestämdt
antagit karakteren af lego-aftal, som ock blifvit ordnadi i gällande Lego-stadga.
1 den tjenande klassens namn protesterar jag högt mot den insinuationen att
den ordentlighet, arbetsamhet och pålitlighet, vi finna hos våra tjenare, har sin grund
uti fruktan för husaga. En sådan beskyllning är både hård och orättvis. Det är ett
lii turn att hos allmogen husaga aldrig utdelas, och till heder för våra bildade klasser
nitare man erkänna att den hos dem sällan kommer i fråga. Tror man då att den tjenande
klassen skulle förfalla till håglöshet, oordentlighet och opålitlighet, om ur lagen
borttages ett hot, som ej tillämpas? Man känner illa — ja man misskänner sina tjenare
om man hyser en sådan tro. Jag tror det ej och har goda grunder för denna tro.
Om det nu är ett faktum att hos allmogen husaga aldrig utdelas, alt inom
de mera bildade samhällsklasserna den sällan kommer i fråga, men att vi detta oaktadt
ega pålitliga och dugliga tjenare och ej med godt samvete kunna påstå att de
-
Santmans. Lag- samt Allm. Bes aurs- och Ekon.-U tskottets Bet. N:o 42. 9
ras pålitlighet endast har sin grund i fruktan lor aga—så synes mig häraf otvunget följa,
att denna husbondens för tjenaren så förnedrande och till intet godt tjenande rättighet
må kunna saklöst upphäfvas.
Men, säger man, det är ej sä mycket öfver bruket, som ej mera öfver missbruket
af husagan, man klagar, och för det sednare finnes redan värn i lagen.
Hvilket är då della värn. Jo, det består deruti, att husbonden ej får slå tje
naren
lam eller lytt. Ilar den, som nedskref detta skäl, tänkt uppå hvilken oerhörd
grad af misshandling en tjenare kan underkastas, innan han blir larn eller lytt? I lagen
talas väl om att näpsten skall vara skälig, och i tjenstehjons-stadgan alt husagan skall
vara måttlig: men hvilken bestämmer måttan. Jo, den som i uppretad sinnesstämning
är på en gång både åklagare, domare och exseculor. I tjenstehjons-stadgan finnes väl
till sken för skydd stadgadt, alt en tjenare, som tror sig vara förnärmad, får utföra sin
rätt vid domstol; men lör det första är bevisningen emot en slug och omensklig husbonde
ofta svår, om ej omöjlig, då hans rätt alt aga är gifven, och för det andra är
gränsen för den måttliga agan al lagen bestämd till lamhet och lytlhet, hvilket torde
befinnas vara ett dåligt skydd mot misshandling.
Att söka uppskof med busagans afskaffande under förebärande att det vore
olämpligt företaga denna reform annorlunda än i sammanhang med lagen om våld mot
person, synes mig af skälen vara det minst lyckade. Nämnde lagkapitel handlar om straff för
våld mot person. Det är visserligen beklagligen sannt,alt våld å person, enligt nuvarande lag,
straffas ganska ringa, men det är dock ej strafflöst, ännu mindre lagligen tillåtet. Den
nuvarande lagförändringen alser ej någon skärpning i straff för våld, utan endast ett upphörande
af den strafflöshet, som hittills varit medgifven husbonde för Ijenares misshandling.
De båda lagarne hafva således med hvarandra intet oskiljaktigt sammanhang.
Man kan mycket väl upphäfva rättigheten alt utdela husaga, ulan att höja
straffen för misshandling al person i allmänhet. Det är något hell annat att förklara
våld under vissa förhållanden vara tillåtet och att stadga lämpliga straff för otillåten
våldsamhet.
Lika litet behöfver tjenstehjons-stadgan helt och hållet omarbetas om husagan
borttages. Denna utgör endast en af de varningsgrader, sorn en tjenare är underkastad,
innan han får vrakas ur tjensten. Denna grad kan mycket väl borttagas och
i stället stadgas att ”om en tjenare felar al lättja, vårdslöshet eller olydnad i tjensten,
eller eljest förer ett oordentligt och straffbart lelnadssätl, husbonden skall ega att med
varningar och föreställningar, först enskildt och, om de ej hjelpa, med allvarsam tillrättavisning,
i två goda mäus närvaro, söka sådant rätta, samt alt, om tjenstehjon icke
deraf sig bättrar, det må kunna ur tjensten skiljas.” Detta är hela den omarbetning,
som behöfs.
Man har utdömt spö- och ris-straffen för grofva brottslingar, man påyrkar upphäfvandet
af prygelstraffet, som dock ulölvas efter undersökning och under vederbörlig
kontroll, men man vill bibehålla en rå och obildad husbonde, hans inspektörer och hans
rättare vid rättigheten att efter godtycke ända till lamhet och lylthel misshandla menriskor,
som anklagas, dömas och straffas al samma person Sådant synes mig ej kunna
försvaras, särdeles som man måste medgifva att delta våld icke är behöfligt.
På dessa grunder vågar jag alltså vördsamt hemställa, att rättigheten lill husaga
mätte upphöra och att Betänkandet måtte till det förenade Utskottet återförvisas för
utarbetande af den förändring i lego-stadgan, som deraf blifver en följd
af Herr Kistner, som ansåg all Utskottet hade bort föreslå del den så kallade
husagan skulle helt och hållet afsk a (fas;
Bilt. till B. St. Brot. 1856 & i851. 7 Sami 2 AJtl. 15 Käft. 2
10 Sammans. Lag- sami Allm. Besvärs- och Ekon.-Ulskoltels Bet. N:o 42.
af Herr Odmansson, sorn instämde med Herr Hasselrot;
af Eric Ersson från Gefleborgs län, som instämde i Herr Hasselrols reservation ;
af Sven Ersson (rån Stora Kopparbergs län: “Jemte det jag instämmer i Herr
Hasselrots reservation i (råga om husagans a Iska Hände helt och hållet, reserverar jag
mig särskildt emot Utskottets beslut rörande ifrågasatt inskränkning af husbondes rätt
alt aga sitt tjenstehjon.
l'å grund af de ingifna motionerna påyrkade nemligen jag alt husaga, om den
ej kunde borttagas helt och hållet, mätte så inskränkas, att husbonde ej egde slå sin
tjenare blå eller blodig, men icke ens på denna inskränkning ville pluraliteten inom
Utskottet ingå, utan bibehöll husbonden vid rättigheten att slå tjenaren efter behag
blå och blodig, endast han ej sloge honom så att han blef lam eller lytt.
Jag anser mig endast böra anföra detta förhållande för alt bos Rikets Ständer
få Utskottets beslut ogiiladt och vågar hoppas att Betänkandet varder till Utskottet återremitteradt
af
Peller Jönsson från Jönköpings län och
af Magnus Månsson från Östergöthlands län, under förklarande att de förenade
sig med Sven Ersson.
Af Herr Grefve Sparre, E., är anmäldt, alt han ej öfvervarit ofvanberörde motioners
slutliga pröfning.
STOCKHOLM, tryckt hos Isaac Marcus 1857.
Sammansatta Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Betänkande N;o 43. 1
]V:o 43.
Ank. till Exp.-Utsk. den 2 Jan. 1858, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af väckte motioner om skyldighet att
borttaga grindar å allmänna vägar, m. m.
Uti motioner, som blifvit väckte: hos Högloft. Ridderskapet och Adeln af
Herr Friherre Tersmeden, iV., hos Vällofl. Borgare-Ståndet af Herr Ekholm, G.
F., samt hos Hederv. Bonde-Ståndet af Anders Larsson från Orebro län, har
Rikets Ständers uppmärksamhet påkallats för åtgärders vidtagande till hämmande
af det missbruk, som i flere landsorter vore rådande vid grindars uppsättande
öfver allmänna vägar. Motionärerne uppgifva, att flere jordegare tagit sig före,
att medelst grindar, icke sällan tätt invid hvarandra, hindra trafiken å allmänna
vägar på ett sådant sätt, att icke allenast långa uppehåll för de vägfarande vållades,
utan äfven olyckshändelser ofta timade i följd deraf, att den vägfarandes hästar
ofta blefvo skrämda af det buller, som genom grindarnes igenstängande stundom
uppkom. Ingen uttrycklig lag funnes emellertid, som hindrade jordegare att tvärs
öfver allmän väg upprätta stängsel medelst grindar, till och med så nära hvarandra,
att, såsom ock på flere ställen skulle vara fallet, man icke kunde färdas
genom den ena, förr än den andra blifvit öppnad. Under det i vissa landsorter
dylika hinder, vare sig af gammal häfd eller nitiske Läns-styrelsers omtanka, vore
mindre allmänna och knappt skulle tålas, begagnades i andra landsorter rättigheten
att med grindar afstänga allmänna landsvägar så flitigt och med en sådan
förkärlek, att vägsträckor funnos med 20 å 30 stycken grindar på milen. Vid
skiftes-läggningar fästade landtmätaren sällan afseende på den resandes beqvämlighet,
och följden deraf vore, att man, efter slutade laga skiften, finge se otaliga
Bih. lill R. St. Brot. 1836—1853. 7 Samt 2 Afd. 16 Häft.
2 Sammansatta Lag- samt Allm. Besvärs-och Ekon.-Vtskoltets Betänkande N:o 43.
grindar uppresas öfver vägarne. Den förmögne nödgades oftast medföra ett tjenstehjon
uteslutande för grindarnes öppnande, men den mindre bemedlade, ung eller
gammal, rask eller orkeslös, finge sjelf vidkännas detta nästan hvarje minut återkommande
och ofta med våda förenade besvär; och hafva motionärerne till afhjelpande
af de antydda olägenheterne föreslagit: Herr Friherre Tersmeden: att Rikets
Ständer måtte hos Kongl. Majit anhålla om utfärdande af Nådig författning, hvarigenom
va) enhvar vid straff förbjudes att öfver allmän lands- eller häradsväg
uppföra grind, med mindre än att Härads-Rätt eller kronofogde å landet, eller
Magistrat i stad, efter hållen laga besigtning, förklarat stängseln vara oundgängligen
nödig, eller ock jordegare med samma myndighets tillstånd vid grinden
uppförer stuga för vakthjon, som har förbindelse att för alla vägfarande öppna;
b) att det vid vite skall åligga den som å allmän väg håller grind, att å bestämd
tid, t. ex. från den 1 November till den 1 Maj, hafva den borttagen; samt c)
att landtmätare måtte åläggas, att vid skiftesläggningar tillse att grind öfver
lands- eller häradsväg icke utan rätter nöd upprättas»; Herr Ekholm: att Rikets
Ständer ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om utfärdande af allmän
föreskrift derom: »att hvarken lands-, härads-eller socknevägar må med grindar
afstängas annorledes än efter föregången anmälan och pröfning hos Konungens
Befallningshafvande, samt att det skall åligga jordegare, för hvilken anbringandet
af sådan stängsel finnes nödvändigt, att dervid hålla ständig grindvaktare, men
att, i vidrigt fall, det må vara enhvar vägfarande obetaget, att öppna obevakad
grind utan skyldighet att densamma åter tillstänga»; samt af Anders Larsson:
»att så stora diken och grafvar upptagas å ömse sidor om allmänna vägar, att
de freda de dervid belägna egor från ohägn, eller att sådant infredande måtte
ske medelst häckar af lefvande buskvextér, men att, der lokala hinder möta för
dikens eller grafvars upptagande, stenmur i stället uppföres.»
Anders Larsson har äfven förmenat, att om hvad han sålunda föreslagit bifölles,
skulle ock den fördelen uppkomma, »att vägarne under inträffande snöyra
icke, såsom nu ofta händer der de vore på ömse sidor stängde med gärdesgårdar,
blefvo ofarbara; och har Herr Ekholm i samma syfte hemställt, att Rikets Ständer
ville hos Kongl. Majit anhålla om utfärdande af allmänt stadgande derom: »att,
derest jordegare å ömse sidor instängt allmän väg, de må förklaras skyldige, att,
vid vite och ersättningsskyldighet för förorsakade olägenheter, ifrån den 1 November
i slutet af hvarje år och intill den 1 Maj påföljande, upprifva så beskaffade
gärdesgårdar, eller ock inrätta dem så, att något hopande af snö i
gatorna icke deraf kan härröra.»
Med stöd af 43 §:n Riksdags-Ordningen hafva dessa motioner blifvit pröfvade
af Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som
dervid väl funnit motionärernes klagan öfver de olägenheter af flerfalldig beskaffenhet,
som äro förenade med allmänna vägars alltför täta afstängande med grindar,
Sammansalla Lag- samt Ålim. Besvärs- och Ekon.-Ulskottels Betänkande N:o 44. 3
vara förtjent af uppmärksamhet, men, enär det, enligt nu gällande lagar och särskilda
författningar, åligger Landshöfdingarne att, genom dem underlydande betjente,
såsom kronofogdar och länsmän, vaka öfver, att vägfarande icke af 'en
eller annan orsak obehörigen uppehållas, anser Utskottet, att i de af motionärerne
öfverklagade fall, der grindar kunna finnas vara utan nödtvång upprättade, rättelse
kan genom anmälan hos vederbörande vinnas, helst det icke kan anses i
lag medgifvet jordegare att godtyckligt öfver allmänna vägar uppföra grindar;
hvadan och då väghållnings-skyldige äro förpligtade att genom snöskottningar
hålla allmänna vägar i farbart skick, samt utfärdandet af allmän föreskrift om
hägnadernas borttagande under viss tid på året, eller deras ersättande genom
diken, grafvar eller häckar af buskvexter, torde möta oöfverstigliga hinder i särskilda
landsorters olika lokalförhållanden, Utskottet vördsamt hemställer,
att motionerna icke mätte till någon vidare åtgärd föranleda.
;Äf:o 44.
Ank. till Exp.-Utsk. den 2 Jan. 1858, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om inrättande af Handelsdomstolar.
Uti ett till Vällofl. Borgare-Ståndet ingifvet memorial har Herr Rooth, F.,
anfört: att en olägenhet, som man i vårt land länge öfverklagat, men dock ännu
ej sökt afhjelpa, vore saknaden af Handels-domstolar i städerna. Inom det merkantila
facket förkommo ibland mångahanda tvistigheter i afseende å haverier,
vexel-transaktioner, försäkringar, leveranser m. m. af den beskaffenhet, att, då de
dragas inför de vanliga domstolarne, det ofta kunde falla sig nog svårt för en
domare att afgöra dem; liksom det mången gång kunde ligga mycken magt uppå,
4 Sammansatta Lag- samt Allm. Besvärs-och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 44.
att dessa tvistigheter blefvo utan dröjsmål afgjorda; hvilket ej kunde blifva fallet,
så länge man, såsom hos oss, måste passera genom Öfver- och Under-rätter innan
slutligt afgörande skedde. Under förmenande att de angifna olägenheterna skulle
kunna undvikas om särskilda Handels-domstolar inrättades, har motionären föreslagit:
att Rikets Ständer måtte uti underdånig skrifvelse anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t i Nåder anbefalla utarbetande af förslag till inrättande af Handelsdomstolar
i städerna.
Denna, till Lag-Utskottefreinitterade motion, har, med stöd af 43 §:n Riksdags-Ordningen,
blifvit pröfvad af Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet.
Frågan om inrättandet af särskilda domstolar för bedömandé af tvister emellan
affärsmän har i sednare tider inom vårt land vid flera tillfällen varit väckt,
utan att hafva lyckats tillvinna sig allmännare bifall. Sådana domstolar hafva
först blifvit inrättade i Frankrike, samt derefter, i den mån de i den franska
handels-rätten antagna grundsatser vunnit insteg i flere af Europas stater jemväl
der blifvit införde. Till någon del motsvarade de också de här i landet förut
varande Hall-rätterne, vid hvilkas upphäfvande det måhända hade varit skäl att
taga i öfvervägande behofvet af särskilda Handels-domstolar. Detta skedde likväl
ej, och införandet nu af sådana domstolar, utan sammanhang med de flere förändringar
i handels- och kredit-lagstiftningen, som otvifvelagtigt förr eller sednare
måste blifva en följd af det industriela lifvets utveckling, torde icke vara välbetänkt.
De ofta nog tvistiga frågorna< om dessa domstolars kompetens skulle
nemligen, derest den i de flesta främmande lagstiftningar antagna skillnaden emellan
affärsmän och icke affärsmän jemväl hos oss lades till grund för handelslagstiftningen,
blifva ännu mera svårlösta och möjligen kunna fördröja i stället
för att påskynda sådana tvisters afgörande.
På grund häraf anser Utskottet sig böra hemställa,
att Herr Rooths ifrågavarande motion icke måtte till någon
vidare åtgärd föranleda.
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 1858.
Lag- sami Allm. Besvärs- och Eicon.-disk. Memorial N:o 45. 1
IV: o 45.
Arik. till Exp.-Ulsk. den 30 Jan. 1838, kl. 10 f. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Ulskottcls Betänkande
N:o 45.
Förenämnda Betänkande, hvaruti Utskottet meddelat Utlåtande öfver väckte motioner
om skyldighet alt borttaga grindar å allmänna vägar, har, enligt Utskottet tillhandakomne
särskilda utdrag af Riks-slåndens protokoll, blifvit af Väilofliga Borgareståndet
återremitleradt, men af de tre öfriga Riks-slånden bifallet: hvadan återremissen
icke föranleder till någon Utskottets vidare handläggning af ärendet, hvilket härmed
Borgare-ståndet vördsamligen meddelas.
Stockholm den 29 Januari 1858.
Bih. till II. SI. Prot. 1856—1858. 7 Sami. 2 Afd. 47 Iläfl. 1
2
Lag- samt edilin. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande IS:o 46.
J%:o 46.
Ank. till Exp.-Utsk. den 30 Jan. 1837, kl. 10 f. m.
Betänkande, i anledning aj vuckte motioner om bestämmelser i afseende
å klockares tillsättande inom Skane, Halland, Blekinge
samt Bohus län.
Genom Kongl. Resolulionen på Allmogens besvär flen 17:de December 1734, §
78, förklarades: ''Allmogen i Blekinge, Skåne, Halland och Bobus län lillåtes, al, efter
kyrkio-lagen, tillika med kyrkoherdens samråd, sjelfve fä välja sig dem till klåckare,
som de kunna’ hafva bästa förtroende til, hvarå de sedan måge förses med behörig
fullmaekt, och skal allmogen i detta fria klåckare-val på intet sätt något intrång tillögas.
Dock at de personer, som dä -lii af församlingen komma at väljas, så underrättade
äro uti sine Christendoms-slycken, samt läsande och skrifvande, at de därmed
kunna gå församlingens barn och ungdom behörigen tillhanda.” Detta har blifvit ytterligare
bekräfladl, dels genom Kongl. Brefvet till Kammar-kollegium den 21) Mars
1773, dels ock genom Kongl, resolutionen på allmogens besvär, den 20 November
1786, § 22, der det heter: ’1 betraktande så väl af (henria Ståndets underdåniga an
hållan,
som till förekommande af stridigheter emellan lärare och åhörare, vill Kongl.
Majit härmedelst förklara, at, sedan kyrkoherden af the till klockaresysslan sökande
föreslagit församlingen tre de mäst tjenlige och i alla afseenden skickligaste, skal han
anställa laglig votering, efter gårdetal, i socknestugan, hvarvid kyikoherden äfven slutligen
aflemnar sin röst, hvilken i beloppet skal räknas lika med halfva församlingens:
kommandes then af the föresiagne, som således undfår fleste rösterna att erhålla lullmagt
på klockare-ljensten. Hnod Skäne, Holland, blekinge och Bohus Lun angar,
gäller hvad i ofvannämnda 78 § af 1754 års resolution stadgadt är.'”
Det innevånarne i berörde provinser sålunda medgifna privilegium att i samråd
med kyrkoherden, utun förslag, till klockare antaga den de hafva förtroende till, synes
Lag- sami Allm. Besvärs- och Elton.-U/sk. Betänkande N:o 46.
3
sedermera hafva iakttagits anda lill böljan af del a århundrade. Della visar sig af,
bland annai, Kongl. Rescriplel lill Lunds Konsistorium den 1 Mars 1820, sä lydande:
”Beträffande derefter de underdåniga besvären, så och alldenstund den Pastorerna i
Skåne och Blekinge tillkommande rösträttighet vid klockareval uti 78 § af 1734 års
Kongl. Resolution den 12 December berörde år finnes stadgad böra Utöfva* i samråd
med forsum lingen; och hvilken rösträttighet J underdånigsl tillkännagifvit allthitlills sålunda
hafva blifvit utöfvad, att Pastors embelsrösl, vid de tillfallen kyrkoherdarna
icke med. sina församlingsboar kunna komma öfverens om en person, eller med församlingen
dela förtroendet för en och densamma, endast och allenast beräknas (ill en
löst. hvilket beräkningssätl Kongl. Maj:t genom ett uti det öfverklagade beslutet åberopadt
utslag af *784 fastställt; Fördenskull hafva W1 pröfva! skäligt edert öfverklagade
utslag i Wäder alt gilla; Och vele Wl i afseende å Pastorernes rösträttighet uti
Skäne i Nåder hafva förklarad!, det hiidanejter sorn hittills må förblifva vid hvad 1734
års Kongl. -Resolution föreskri feer.”
Det är lörsl i sednaste lider som, lill löljd af missförstånd hos vederbörande
Konsistorier om ordalagen i älskillige med anledning af uppkomne tvister utfärdade resolutioner.
berörde provinsers särskilda rätt' i detta afseende lemnats å sido. Närmaste
orsaken härtill torde vaia att söka i det för Lunds stift, i olikhet med öfrige stift i
riket, säregna förhållande, alt der, med undantag endast för två pastoraler, icke finnes
några Sacellanier. Enär således några lägenheter för yngre prestman icke funnos, samt
bland klockare-lägenheterna, hvilka blifvit bibehållna vid sina från reformationen innehafile
rättigheter, flere äro så förmånliga, all de gifva lika stora inkomster, som de
sämre pastoraterne af lägsta klassen, hafva dessa lägenheter sökts af oförsedd» prestman.
Frän äldre lider hade också klockare-lägenheter inom stiftet innehafts af desse
så kallade klockare-presler, hvilka oftast bestridde klockare-sysslorna genom subslilutor.
Emellertid föranledde della förhållande ständiga klagomål frän allmogens sida, och slutligen
utfärdades Kongl. Brefvet den t) Oktober 18'iO, hvarigenom är vordet förklarad!:
”till det tillstånd, som från äldre lider tillbaka varit presterskapet i Lunds stift lemnadt,
att få innehafva klockareljensler och till bestridande af göromälen fä hålla skicklige
snhsIiInter skulle bibehållas, dock med vilkor, alt till bibehållande af församlingers
valfrihet icke på förslag lill klockare flere än Iväune preslmän Huge uppföras, ulan alltid
en tredje person, sorn ej är prest, deruppå få rum.” — Nvssberörde Kongl. Bref,
såsom endast angående Lunds still och egentligen afseende en inskränkning i rättigheten
alt pä förslag lill klockare uppföra preslmän, ansågs i början icke heller ega tillämplighet
inom Götheborgs stift, eller göra någon rubbning i allmogens gamla räll lill
sä kahade ”samrådsvul", efter hvad soto inhemtas af eli Götheborgs Konsistorii i ett
särskildt mål meddeladt utslag, den 18 December 1833, af innehåll : ”att sorn kyrkoherden
och forsum lingen vid valet icke kunnat sig förena om en person, jemlikt Nådiga
resolutionen på allmogens besvär den 12 December 1734, vid hvilket förhållande
de skiljaktiga meningarne icke annorledes än genom omröstning kunnat utrönas, hade
resolutionen på allmogens besvär den 20 November 1786 bordt tillämpas"; men sedan,
i anledning af underdåniga besvär, sorn emot detta Konsistorii utslag anfördes, Kongl.
Maj:t i Nådigt Bref till Konsistorium den 24 Januari 1835 förklarat, att som: ”Nådiga
Brelvel till Kammar-kollegium den 29 Mars 1773 förmår, att med klockares tillsättande
inom Götheborgs och Lunds still skall förhållas efter 1734 års resolution, och Wl uti
eli särskildt besvärsmål rör ande Lunds stift den 1 Mais 1820 lörklarat, att di7 församlingen
och kyrkoherden sig icke kunna förena om samma person får kyrkoherden blott
afgifva en embelsröst" — — ”srtmt 1734 års resolution såsom gifven för Skäne och
Blekinge, Halland och Bohus län, följaktligen bör lika tillämpas inom Götheborgs och
4
Lag- sami Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsi;. Betänkande N:o 46
Lunds slift, i fråga hvarom förekommer, alt i del sistnämnda bör forsing till ledia
klockare-beställning valet föregå, hn/vn IVi pröfva t skålig t, med vndanriidjande af öiverklagade
valförrättningen stadga, det bör kyrkoherden blund de sökande, föreslå församlingar/te
3:iie de mest ti enlig n och i alta a/seenden skickligaste, hvarefter å desse
nytt val kommer att anställas" —; sä har, lill följd af el t uppenbart missförstånd af
denna Nådiga resolution, Götheborgs Konsistorium den 6 Maj 1835 utfärdat ett sä lydande
Cirkulär: ”Sedan Kongl. Majit, ined anledning af ett enskildt besvärsmål, uti
Nådig skrifvelse lill Konsistorium den 24:de sisllidne Januari i Nåder stadgat, alt
Kongl, resolutionen den 12 December 1734 rörande klockares tillsättande i Skåne, Halland,
Blekinge och Bobus län bör lika tillämpas inom Götheborgs och Lunds stift; i
fråga hvarom förekommer, att inom det sistnämnda förslag till ledig klockare-beställning
bör valet föregå, har Konsistorium ansett sig böra härom meddela vederbörande
kännedom, samt till följd af ofvannämnde Nådiga skrifvelse förordna, alt, vid inträffande
ledighet af klockare-beställning i Hallands och Bohus län, pastor bör bland de sökande
föreslå församlingen Irenne de mest tjenliga och i alla afseenden skickligaste, hvatefter
val å desse kommer tilt anställas med iakttagande deraf, att pastor vid valet eger afgifva
blott en embetsröst, hvilken alltså icke, såsom hittills, får beräknas till hälften
emot församlingarnes afgiliia röstetal.”
Häraf- visar sig att ofvanomförmälda Kongl. Bref, hvars ändamål endast var att
förklara, att, med bibehållande af den presterskapet i Lunds stift från äldre lider lemnade
tillåtelse att lå innehafva klockaret jensler och lill bestridande af göromälen hålla
skicklige substituter, endast tvä prester skulle få uppföras å förslag, der sådant, i saknad
af samrådsval, erfordrades, blifvit, sä tolkadl, som skulle derigenom vara förordnad!, att
förslag till klockare-beställningars återbesättande inom Lunds stift borde ovilkorligen
valet föregå, samt alt stadgandet i 1734 års resolution om det sä kallade samrådsvalet
vore upphäfvel, hvilken åsigt sedermera, lill följd af Konsistorii berörde cirkulär, gjort
sig gällande i Götheborgs stift, likasom redan tillförene i Lunds stift, hvilket åter föranledt
ständiga tvister och klagomål.
Inom representationen hafva, vid de två nästföregående riksdagarne, motioner
blifvit väckte i syfte alt fä ofvanberörde Kongl. Brefven den 6 Oktober 1820, i fråga
om klockareval inom Lunds stilt, samt den 24 Januari 1835, i fråga om dylika val
inom Halland och Bohus Län, för så vidt samma bref ar.säges innefatta ovilkorlig!
stadgande om förslags upprättande före klockareval, lill kraft och verkan upphälna.
Vid 1850 och 1851 årens Riksdag beslöto Rikets Ständer en underdånig skrifvelse till
Kongl. Majit, uti hvilken yttrades, alt församlingarne inom Lunds slift, Bohus län och
Halland från äldre tider varit försäkrade om rättigheten all, efter inhemtande af pastors
råd och under vilkor alt tjenlig person valdes, sjelfve utse till klockare den bland
de sökande, till hvilken de hyste bästa förtroendet, ulan all dervid uttryckligen varit
stadgadt, det förslag lill klockaret jensler behöfde upprättas, men alt sedermera genom
ofvanberörde två Kongl. Biel sädane föreskrifter blifvit meddelade, som i ena fallet
Lag- saint Allm. Besvärs- och Ekon.- Utsi'. Betänkande N:o 46. 5
gifvit anledning lill neli i det andra uttryckligen anbefallt upprättande af förslag lill dessa
tjeuslpr; nied anledning hvaraf, och då i dessa lili enskilda tvistemål meddelade Nådiga
Bref otvifvelaktig! blott åsyftades tillämpning a( de i afseende å klockare befintlige äldre
författningar, och icke alt tillvägabringa ändring deruti, men samma Nådiga Bref
syntes vara emot de äldre förfaltningarne stridande, så alt ovisshet om hvad lili ifrågavarande
afseende lörande Lunds still, Bohus län och Halland vore gällande skäligen
kunde uppslå, Bikels Ständer i underdånighet fästade Kongl. Maj:ts Nådiga uppmärksamhet
på berörde förhållande, med underdånig anhållan alt Kongl. Majit läcktes meddela
Nådig förklaring, som bestämde hvilka särskilda rättigheter uli ifrågavarande fall
målte tillkomma församlingarna inom Lunds stift ; men under den 2 April 1852 har
Kongl. Majit förklarat skäl icke förekomma lill ändring eller upphäfvande af de föreskrifter.
hvilka sednast blifvit meddelade i fråga om förslag till klockareljenster inom
ifrågavarande provinser; äfvensom, och dä de rättigheter i öfrigt, som, i afseende å val
af klockare, särskildt tillkomma allmogen derstädes, voro genom gällande författningar
tillräckligen brslämda, Kungl. Majit länn Rikets Ständers om förmälde framställning icke
till någon åtgärd föranleda
De vid 1853 och 1854 årens riksdag i ämnet ånyo väckte motioner i hufvudsakligen
enahanda sylte vuono icke Rikets Sländers bifall; och vid nu pågående riksmöte
har, genom Ivå lill Bondc-slåndet ingi Ine. men lill Lag-Llskollet remitterade memorialer,
frågan åter gjorts till föremål lör Rikets Ständers uppmärksamhet; varande
sålunda antonii:
l.o al Nils Svensson från Christianstads län, med hvilken Nils Andersson från
samma och Pehr Nilsson llän Malmöhus län sig förenat samt. vid motionens remitterande,
ålskdlige Släiidets ledamöter frän Skåne och Blekinge instämt, alt, ehuru alla Riksstånd
inom provinserna Skåne, Halland och Blekinge vid deras förening med Sverige
blelvo tillförsäkrade att bibehålla sina privilegier oell rättigheter, hade della endast lyckats
för Preste-slåndel, sorn derutöfver jemväl bemödat sig tilt förvandla klockarelägenhelerna
till Sacellanier och sålunda förskaffa sig ständiga embetsbiträde!! utan alt behöfva
taga af sina stora och öfverdrifna inkomster af pasioralerna till deras aflönande. Dessa
bemödanden, som började kort lid efter provinsernas afträdande, hade dock tillintetgjorts
genom Kongl. Resolutionen på allmogens besvär den 17 December 1754. § 78.
Denna Kongl. Resolution, som egentligen endast vore en bekräftelse på allmogens förut
egande rättigheter och en erinran lill vederbörande alt efterlefva kyrkolagens föreskrift,
hade tillkommit i enlighet med gällande grundlag samt, då den icke sedermera
blifvit upphälven, mäste, enligt motionärens förmenande, ännu ega laga kraft och ver
kan.
Men på presterskapets undeidåniga framställning hade Kongl. Majit i Nådigt
Bref den (i Oktober 1820 tillåtit alt tvenne prester måtte uppföras på hvarje förslag
lill återbesättande af lediga klockareljenster i Skäne. Della Kongl. Bref, som förmenades
vara tillkommet ' jemte grundlagen”, hade belagil allmogen deras fria klockareval
och dess lagliga rätt vore härutinnan hell och hållet tillintetgjord, emedan af berörde
föreskrift följde all förslag lill klockare-sysslorna skulle upprättas, hvarmed så
(illginge all del upprättades af kyrkoherdarna ulan all lörsamlingnrne ens blelvo deröfver
hörde, och blelve en följd häraf, alt å förslaget insattes en klockare eller student,
oflasl en person, sorn hvarken pastor eller församlingen kände eller hade förtroende
till, hvarigenom försam ingen tvingades all välja på en af de (öreslagne prestmännen.
Olägenheterna häraf skulle ändå ej blifva sä -Inia om desse prester vore älagdt alt
sjellve föriälla de klockaren åliggande tjenstegöromål: men kyrkosången bestriddes vanligen
al subsiiiuler, sorn, enär de icke hade förbindelse alt aflägga något slags kunskapsprof,
ollast voro mindre duglige, och barnaundervisningen underlätes hell och
6
Lag- sami slllw. Besvärs- och Elion.-Lisk. Betänkande. S:n 46.
hållet af den så kallade kloekarepresten, ehuru det endast varit med afseende derpå,
alt klockaren skulle bestrida denna för församlingen vigliga angelägenhet, sorn desse
tjenstemän fått behålla sina inkomster oförminskade. Dä sålunda tvä särskilda tjenstemän
funnos, en skollärare och en klockare-substitut, af hvilka den (örre måste af
församlingen helt och hållet aflönas. och den sednare, ehuru berättigad till lön al klockarelägenhetens
innehafvare, olla i mer eller mindre män underhållas, vore det klart
alt allmogen, som dessutom finge vidkännas alla till klockarelönen anslagne ulskvidor,
utöfver hvad behörigt vöre, betungades med utgifter tilt Ecklesiaslik-stalen. Och hafva
nintionäteine af sådana anledningar föreslagit: all Rikets Ständer måtte för sin del besluta
:
”1:o. Att församlingarnes urgamla, genom 1734 års Resolution bekräftade rättighet
att fritt lä välja sina klockare, ulan alt pä förslaget må uppföras preslmän, mätte
komma att bibehållas, ulan-hinder af lööf) års Kongl. Bref. som härigenom mätte varda
till ali kraft och verkan upphälvel.-’
’ 2.0. Att de klockare, sorn söka sådan sessia inom de församlingar, der orgelverk
finnas, äfven må varda skyldige lorrie betyg öfver deras skicklighet i orgelspelning,
pä det klockare- och orgelnisttjensierna på rådane ställen ina kunna förenas."
2:0. Af samtlige Riksdags-fullmäktige från Halland, nemligen David Andersson.
Anders G udin andsson och Anders A issen, med hvilka Lars Basmasson, Tobias Lind,
Erik Ghristensson, Olaus Eliesson och Jahan Nilsson llän Bohus ian instämt, som
åberopat hvad förstnämnde motionär lili sina vid de två föregående Riksdagarne i ämnet
afgiliie meinorialer andragil, samt tillagt: ali Götheborgs Konsislorii föreskrift i Cirkuläret
den 6 Maj 183:) om klockareval stöde i strid mot del Kongl Brefvet al (ien 24 Januari
1835, hvarpå del likväl grundade sig, ådagalades vid deras jeni förande, enär Kongl.
Maj:t U|i Dess nämnde Nådiga Biel väl förordnat huru vid tv istiga klockareval lörliållas
borde, men ingalunda lörhjudit kyrkoherden och församlingen att uti samråd och
sämja, ulan förslag, tillsätta skicklig person till klockare, hvilken sednare rättighet Konsistorium
i sitt förberörde Cirkulär hell och hållet förbisett och uteslutit, af hvilket förbiseende
flere oredor och rättegångar vållats, som säkerligen eljest hade utehlifvil. —
Lägjitiflanderällen i ämnet ansågo motiouärerne tillkomma Konung och Ständer, och som
*nrten författning hade upphält 78 § uti Kongl. Majlis Nådiga Resolution på allmogens
besvär den 12 December 1/34. vöre d"l. eller iiiolionärernes förmenande, tydligt och
Mart all Götheborgs Konsislorii är 1835 vidtagna och ännu vidhållna lagförklaring
vore olaglig och förhastad. Motiouärerne halva derjemte ansell, all mangen kv rkoherde
skulle hellre önska att i samråd med sin församling ulan hinder al förslag välja sig
en sådan person till klockare, sorn innehade deras gemensamma förtroende och derjemte
egde vitsordade fullgoda kunskaper samt nit och tillgift enhol i tjensten, än
vara tvungen blindvis välja bland sådana okände personer, sorn ilian aflägsna orter sig
anmäla och stundom förete dråpliga betyg, sorn berättigade dem lill företräde ä förslag,
ehuru de kunde vara mindre herömväida ur moalisk och sann kristlig synpunkt
samt blifva alldeles otjenlig» i Ijensleu till förlust såväl för kyrkoherden sorn församlingen.
Vid samrädsvalel egde kyrkoherden all föreslå den han ninne tjenligast, men
vid förslagsvalet vore allt förordande strängeligen förbjudet, men skulle vid eli sanilådsval
församlingen icke vilja förena sig med kyrkoherden, kumlim förslag all upprättas
samt förslagsval att anställas. l'ä grund häraf och till föres ömmande af fram
tida missförstånd samt för bevarandet al ömsesidiga fr- och rättigheter, äfvensom med
billigt afseende å högre lärdom, skicklighet och ijensleförmäga, hafva motiouärerne
framställt ett så lydande
Luff- saint /liim. Besvärs- och Ekon.-UIste. Betänkande N:o 46. 7
“Förslag lill förklaring öfver 78 § lili Kongl. Majlis nödiga reso
Itiiion
på allmogens besvär den 12 December 1734 angående all
mogens
klockare-valfribet i Blekinge, Skäne, Halland och Bobus
län.
“Ej må förslag lill ledig klockare-syssla upprällas i Hallands- och Bohus län
förr än kyrkoherden förut sökt att. i samråd med församlingen, å dertill minst fjorton
dagar förut pälysl sockne- eller gällstämma välja sig före samråds valdagen anmäld,
tjenlig och skicklig person lill klockare, hvilken då må anses lagligen snid. — Kunna
kyrkoherden och de fleste af församlingens vid samräds-klockare-valet närvarande rösleanlal
sig icke förena om samma person, då skall kyrkoherden den lediga tjänsten kungöra
låta i Posl-lidningen. såvida ett sådant kungörande förut ej skelt, och upprätta
förslag, hvarå lian upplörer Irenne de mest ijenlige och i alla alseenden de skickligaste
bland de sökande, hvilka föreslagna aflägga prof, och val anställas på sätt om prestval
stadgadt är. Vid valet eger kyrkoherden endast en embets-röst, jemte den, som
lör prestgård honom tillkomma kan.
1 Blekinge och Skane, der obelbrdrade presimän inom Stiftet från äldre lider
tinder vissa vilkor egt ansökningsrält till lediga kloeknre-svsslor, skall, efter misslvckadt
sannäds-val, jemte (vänne prestman alltid ett lika »nial lekmän, eller tillsammans lyra
personer, uppföras på ett förslag. Är blott en prestman sökande, elier ock endast lekmän,
dä skall förslag alltid upprällas pä Irenne sökande, om förslag iftägakomrner. ' I
öfrigt skall för.urås såsom för Halland och Bohus län ofvan sagd t är.”
Hvad sålunda förekommit, har, jemlikt 43 § Riksdags-ordningen, Sammansatta
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet i öfvervägande tagit; dervid Ulskoliel,
af hvad ofvan är vordet anlördl, ansell det vara obestridligt att socknarne inom
Skåne, Blekinge, Halland och Bohus län genom 1734 års resolution blifvit berättigade,
all, i samråd nied kyrkoherden och under vissa angifna vilkor lill klockare välja den
person, lill hvilken de halv» förtroende, ulan all förslags upprättande erfordrats.
Beträffande således Irågan huruvida meranämnde Kongl. Bref den 1 Mars 1820,
den 24 Januari 1835 sami 6 Oktober 1820 innehålla sådana föreskrifter, som inskränka
denna allmogens i Skåne, Blekinge, Halland och Bohus län medgifna rätlighet lill
samråds-val, ulan alt förslag dervid behöfver vara upprailadt: så synes af ordalydelsen
i de två förstnämnde Nådiga Brelvrn, hvilka tillkommit i följd af enskilda tvistemål,
all de afse sådana klockare-val, dervid kyrkoherde och församling icke kunnat om en
och samma person sig lorena; hvadan, och då Kongl. Brefvet den 6 Oktober 1820 endast
innefattar heslämmeiser, dels derom all. der förslag skall upprättas, presimän må
derå uppföras, dels angående de så kallade klockare-pieslerncs rättighet alt för sig
hafva suhsliluter . Utskottet anser all dessa Kongl. Biel icke böra ega ringaste inflytande
vid tillämpningen af 78 § i 1734 års Kongl, resolution, hvilken, enär den icke
heller annorledes b ilvil i grundlagsenlig ordning uppl äfd eller föiändrad, sålunda fortfarande
har gallande kraft; och finner väl Utskottet vid sådana förhållanden, i öfverensstämmelse
med hvad Kongl. Maj:t tili Dess svar på Rikets Ständers vid 1850—1851
arens Riksdag i ämnet gj ida underdåniga hemställan i Nåder yttrat, alt de rättigheter,
som i afseende ä val lill klockare särskildt tillkomma allmogen uli ifrågavarande
prov inser, aro genom gällande löi fällningar lil räcklig! bestämda; men då. sedan dess,
tiel visat sig, all de åsigter, sorn legal lill grund för Götheborgs Konsislorii år 1835 utfärdade
cirkulär om ovilkorlig! upprättande af förslag, och hvilka åsigter slå i uppenbar
stud med allmogens rättigheter samt icke kunna anses motiverade af 1835 års i
cirkuläret åberopade Kongl. Bref, vunnit och, efter all sannolikhet, fortfarande komma
8 Lag- sami Allm. Besvärs- och Ekon.-Bish. Betänkande N:o 46.
all vinna tillämpning, enär vederbörande ansell sig förpliglade all ställa sig samma
cirkulär lill efterrättelse, anser Utskottet sig böra pä det säll tillstyrka bifall till motionärernas
framställningar i denna del, att Utskottet vördsamligen hemställer:
ali Rikets Ständer målla, uti underdånig skri frelse, hos [longi.
Maj:! anhålla, dal läcktes Kongl. Maj:!, lill andnnriidjmide af
det missförstånd angående. inneha Ilat af dan, (fanom 18 § t
Kongl. Maj:ls Kådiga resolution på Allmogens basnär dan 11
Det ernber fl34, församlingarna i Skana, Hallund, Rilkinge och
' Bohus lån medgifna särskilda rättigheter i afseende å klockareval,
i Aåder lä <1 utfärda en får klaring, hvarigenom församlingarnas
räll. i berörda hänseende rwder soll atom allt /rifva/.
Då hvarken klockare-tjenslernas mindre noggianna skötande eller församlingarnes
betungande af substiluter torde, der församlingarne sjellve bevaka och iakttaga sina rättigheter,
vara alt befara i de fall, der prestman inom Lunds stift, i följd af deras från äldre
tider qvarstående rättighet dertill, innehafva klockare-lägenheter, samt jemväl med afseende
å behofvel, att, i detta stift, der sacellanier i allmänhet icke finnas, dessa lägenheter
må kunna innehafves af oförsedde prestman, hemslä ler Utskottet, sorn 1 öfrigt åberopar
de af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet i dess vid förra Riksdagen afgilna
Betänkande N:o 39 i denna del anförda skäl,
att Ails Svenssons yi hände örn uppbofrände af Kongl. Brefvet
den 6 Oktober 182(1 mal a lemnäs utan afseende.
Vidkommande slutligen del i 2:dra punkten af Nils Svenssons motion föreslagna
stadgande om skyldighet för sökande till klockare-beställning i de församlingar, der
orgel finnes, all förete betyg öfver skicklighet i orgelspelning, på det all klockare- och
organist-befallningarne i sådana församlingar må kunna ovilkorligen förenas ; sä får Ut
skottet
upplysa, att samme motionärs enahanda yrkande blifvit vid förra Riksdagen, på
hemställan af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet i dess ofvanäberopade Betänkande,
af Rikets Ständer alslagel; och dä lämpligast torde vara, alt det hädanefter,
såsom hittills, må vara ölverlemnadl ål kyrkoherde och församling att bestämma huruvida
eli dylikt förenande bör ega runi eller ej, samt i följd deraf att vidtaga erforderliga
åtgärder,
lärn Rikets Ständer onsa, att Aila Svenssons motion icke heller
i denna del bär till någon vidare åtgärd föranleda.
Stockholm den 29 Januari 1858.
N.o
Lny- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 47.
9
Hisö 47.
Ank. till Exp.-Utsk. den 30 Jan. issa, kl. io f. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändrad lagstiftning
rörande val uf Orgel/lister, Blockare och andre kyr
ko-betjenle.
De molioner, som tili ifrågavarande ämne blifvit väckta, inom Högvördiga Presle-slåndet
af Herr Prosten Mellinder samt lins Hedervärda Bonde-sländel af Håkan
Pettersson från Blekinge län, Cort Tholsson från Skaraborgs län samt Anders Andersson
från Calmar län, afse förändring uti de nu om val till orgelnist, klockare och andra
kyrko-beljente \id lorsanilingarne tili Biket, med undanlag af dem i Lunds och Gö
theborgs
slilt. gällande författningar.
Herr Prosten Melander har, med åberopande af ett i samma riktning af honom
vid nästföregående Riksdag algilvet memorial, framlagt fullständigt förslag “lill stadga
om val af orgelnisler, klockare och andra kyrko-beljente’’ samt såsom moliver till
detta förslag an lort: alt behofvel af en allmän förordning i ämnet vore lätt insedt af
den, som ville eller mäste göra sig besvär att på flera ställen uppsöka de hit hörande
författningar, hvilka äl'»en lemna ganska många luckor, som efter egel godtycke finge
fvllas. Vid sisllidne Riksdag hade också Högvördiga Preste-ståndets Enskilda Utskotts
Lag-afdelning med synnerlig välvilja och uppmärksamhet omfattat motionärens då gjorda
framställning i enahanda syfte samt jemväl utarbetat ett fullständigt förslag till admän
förlältning i ämnet. Della förslag hade blifvit, efter några smärre förändringar, gilladt
af II ögvördiga Ståndet, men vann icke bifall af Rikets Ständer; hvarföre enda ulvägen
för dess allmängörande varit att införa detsamma i deri comitialis cirkulär, der det
ock vid förekommande fall ijenal mången till en ganska välkommen och behöflig hjelpreda.
Emellertid egde det ej allmänt gällande kraft, hvarföre motionären anhöll, att
del af honom afgifna förslag måtte, elier att hafva hos vederbörligt Utskolt undergått
B/h. till B. St. Pral. 1850—1858. 7 Sami. V AJd. 11 Hä/t. 2
10 Lag- sami Allm. Besvärs- och Ekon.-litsle. Betänkande N;o 47.
möjligen behöflig omarbetning, underställas Kongl. Majlis nådiga pröfning och stadfästelse;
och halva, vid motionens remitterande till sammansatta Utskottet, Herr Prosten
Schram och Herr Kyrkoherden Nordlund deruti instämt.
Del memorialet åtföljande lagförslag är af della innehåll:
Stadga örn. val af Orgelnisten, Klockare och andra kyrko-betjenle.
§ I
När
klockare- och orgelnist-tjenst eller endera blifvit ledig, åligger det pastor i
församlingen, eller den, hans ställe företräder, att ledigheten i Stifls-tidningen en gäng
och i allmänna olficiela Tidningen ,‘bne gånger ulan uppehåll kungöra, och 60 dagars
tid från den dag, då kungörelsen i den sednare finnes första gången införd, förelägga,
inom hvilken behörige sökande böra sig hos pastor anmäla samt sin skicklighet med
vederbörliga betyg styrka.
§ 2.
Sökande till orgelnist- eller klockare-tjenst ingifve egenhändigt skrifven, till Paslors-embelet
ställd ansökan, åtföljd af bilagor, i original eller lagligen bevittnad afskrift,
hvilka äro:
l:o. Försökande till AVoc/iwe-syssla:
a) bevis om ålder, kristendoms kunskap, frejd och seder, ulfärdadt
af vederbörande pastor i den församling, der den sökande bor;
b') betyg om bokliga kunskaper, färdighet i skrif- och räken-konst
samt kännedom af vexel-undervisnings-melhoden, ulgifvet af föreståndare
vid allmänt Folkskole-lärare-seminarium, på sätt 6 §
1 mom. i Kongl. Stadgan den 18 Juni 1842 angående folkundervisningen
i Riket föreskrifver;
c) betyg om kunskap och skicklighet i sång, ulfärdadt af Kongl.
Musikaliska Akademien eller Director Cantus vid allmänna läroverket
i stifts-staden, eller ock af någon annan, af Dom-kapitlet
till examens anställande och betygs utfärdande förordnad person;
d~) betyg om skicklighet i åderlåtning och vaccination, ulfärdadt af
Provincial-läkaren;
e~) borgcns-förbindelse, så lydande: “I händelse N. N. blifver lagli
gen
utnämnd till klockare i N. N. församling, gå vi undertecknade,
en för begge (alla) och begge (alla) för en, uti full borgen,
såsom för egen skuld, för all den skada och förlust, som, genom
hans missvårdande af de honom anförtrodde kyrkans tillhörigheter,
församlingen tillskyndas kan.*
2:o. För sökande till Orge/nist-syss\a:
a) Prestbetyg i likhet med hvad för sökande till klockare-svssla är
föreskri 1‘vet;
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Ulsk. Betänkande N:o 47. II
E) betyg om musikalisk kunskap, skicklighet i orgelspelning samt
nödig kännedom om orgelverks vård, utfärdadt al' Kongl. Musikaliska
Akademien eller Director Musices vid allmänna läroverket i
stilts-sladen eller Domkyrko-orgelnislen ;
c) borgensförbindelse, så lydande: “I händelse N. N. blifver lagli
gen
utnämnd lill Orgelnist i N. N. församling, gå vi undeitecknade,
en för begge (alla) oell begge (alla) för en, uli full borgen,
såsom lör egen skuld, lör all ilen skada och förlust, som, genom
lia ns missvårdande af orgelverket, församlingen tillskyndas kan;’’
</) betvg om kunskap och skicklighet i vaccination och åderlåtning,
utlardadt af vederbörande läkare, erforderligt endast då tjenst sökcs
i landsförsamlingar.
§. 3.
1 inom. Endast i Kongl. Musikaliska Akademiens betyg gifver sökande från andra
stift lill klockare-eller uigelnist-syssla ansöknings-iält utom det stift, sökande genom
födseln tillhör.
2 morn. De i § 2 föreskrifna borgensförbindelser böra vara gifne af vederhäftige
personer och egenhändigt skrifne af endera af deni, borgensmännens underskrifter
lagligen bevittnade samt vederhäftigheten styrkt af pastor i den församling, der den sökande
och borgensmännen sitt rätta hemvist hafva.
3 mom. Till förenade orgelnist- och klockare-tjensler erfordras alla de i § 2
föreskrilna betyg.
§ 4.
Sökande, som befinnes samtidigt innehafva förslag till (lera än en klockare- eller
orgelnisl-beställning, skall till hvarje af dessa anses obehörig och hans rum å förslaget
n.ed annan sökande fyllas, antingen han redan på någoldera stället undfått de
väljandes kallelse, eller icke. Samma äfventyr vare äfven den underkastad, hvilken
samtidigt söker flera klockare- och orgelnist-belällningar, lill hvilka förslag icke upprättas,
eller någon sådan samtidigt med en, hvartill förslag eger ruin.
§ 5-
Deri, som inom behörig lid sökt, men före samma tids utgång sin ansökning hos
pastor icke vederbörligen återkallat, kan eller får ej sedermera sin ansökning återtaga
eller förslaget sig afsäga, utan böra alla de en gäng loreslagne komma under omröstning
vid valet, den händelse likväl undantagen, att en sökande eller föreslagen, genom
sjukdom eller annan tillfällighet, bevisligen blifvit urslåndsatt all sysslan föreslå, då
pastor må pröfva bans skäl och förslagets afsägelse medgifva; börande pastor, i detta
läll, af de öfrige sökande med den skickligaste fylla förslaget eller, om sä nödigt är,
enligt 7 §, ny ansökningstid till det ledigblifna rummel kungöra.
§ 6.
Öfver de vid ansöknings-handlingarne fogade borgensförbindelsers antaglighet
skall pastor inhemta församlingens yttrande vid sockenstämma; men pastor ensamt till
-
12 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Ulsh. Betänkande N:o 47.
kommer pröfnings-rälten af alla öfriga de sökandes betyg, hvilka, då de befinnas underhaltiga,
icke må lill förslags-rum föranleda, äfven om endast ett otillräckligt antal
sökande sig anmält.
§ 7.
Inom en månad efter ansöknings-lidens utgång skall pastor, i händelse tillräckligt
antal af kompetente sökande sig anmält, föreslå församlingen de 3:ne mest tjenlige
och skicklige; men i brist af fullt antal behörigt dokumenterade sökande kungöre pastor,
pä sätt i § l sögs, ny ansökningstid, eller hvars förlopp förslag upprättas, äfven
om icke flere än en eller hänne sådane sökande sig anmält.
§ 8.
Det upprättade förslaget skall pastor nästföljande Söndag från predikstolen kungöra
församlingen och, derest icke inom 30 dagar derefter besvär blifvit anlörda, kalla
de loreslagne, att, på af honom föreskrifna Söndagar, offentligt prof aflägga, hvarom
dessutom särskildt bör 14 dagar före första plöfvel i församlingen kungöras. Styrker
någon af de loreslagne laga förfall, alt å den utsatta proldagen sig infinna, varde annan
lämplig dag honom förelagd lill profvels fullgörande. Profdagaine bestämmas så,
ali hvarken val-längdens justering eller val-dagen må på Bönedag eller större Högtidsdag
komma att förrättas.
§ 9.
På sista profdagen utlyses sockenstämma till påföljande Söndag, då val längden,
genom pastors försorg och på kyrko-kassans bekostnad anskaffad, justeras och af honom
samt minst 2:ne valberältigade socknemän underskrifves, för att vid valet gälla lill
efterrättelse. Slutligen och efter uppläsande af 9—16 §!? i denna stadga, lillkäunagifve
då pastor, ali valet kommer att ske å sockenstämma 14 dagar eller den dag, då vallängden
blifvit justerad, hvarom jemväl pälyses nästföljande Söndag.
§ io.
På den för valet utsatta dagen förrättas detsamma efter gudsljensten, enligt den
röstberäkning, som på hvarje ställe vid prest-val följes, af pastor eller, i händelse af
för honom inträffad! laga förfall, af den prestman, han dertill förordnar; kunnande
frånvarande löslegare genom skriftlig ined namn och sigill, eller 2:ne på en gång närvarande
vittnens påskrift, försedd voterings-sedel, eller ock genom mundtlig, likaledes
af 2:ne vittnen under edelig förbindelse till protokollet intygad, fullmakt sin röst afgifva.
§ 11.
Vid klockarp- eller förenade klockare- och orgelnist-tjenster afgifver pastor sina
röster sist, så väl för bostället, som för sitt embete, hvilken sednare, eller embels-rösten
beiäknas till hälften af de församlings-röster, som vid valet algifue och för laglige er
-
Lag- sami Allm. Besvärs- ock Ekmr.-Utsk. Betänkande N:o 47.
13
kände äro; men angår valet blott en orgelnist-syssla, följes Kongl. Kyrko-lagens föreskrift
i 24 Kap. 30 §. Innehafves pastoralvålden under vakans af vikarierande pa
stor,
algil ve han enihelsröslen, men för pastors-boslället röstas enligt prestvals-förordningen
den 1 April 1843, § 20, eller efter hvad för särskilda orter lian vara löreskrifvet.
För tillsättning al' klockare och orgelnister i Lunds och Götheborgs still forfäres elter
hvad derom särskildt är stadgadt.
§ 12.
Elter slutadt val och sedan de föreslagnas röstetal i val-längden blifvit ut föl dt
och kungjordt, vare densamma såsom justeiad ansedd och underskri Ives, jemte protokollet,
sedan detta blifvit uppläst och godkändt, af valförrättare!) och minst 2:ne valberättigade
socknemän; slutligen uppläser valförrättare» 15 och 16 §§ bär nedan samt
meddelar följande besvärs-hänvisning: ”Den med della val missnöjde må deri söka än
dring
genom besvär, som, åtföljde af behörigen styrkt afskrift utaf val-protokollet, ingifvas
till stiftets Dom-kapitel inom kl. 12 å 30rde dagen elter val-dagen, den likväl
oräknad, eller, om helgedag då infaller, å nästföljande söcknedag. Besvärande» åligger
jemväl att, inom 14 dagar, efter det besvären sednast bordt inlemnas, lill valförrällaren
aflemna diarii-utdrag från Dom-kapitlet öfver besvärens ingifvande. Försummas något
af della, vinner valet laga kraft.”
§ 13.
Eli de församlingar, der rättighet att klockare och orgelnist tillsätta lagligen innehafves
af Patrono Ecclesi* eller eljest af någon särskild myndighet, skall, inom 4
månader efter ledigheten till fjellsten, af den det vederbör nises en i alla afseende
skicklig man, hvilken löre utnämningen skall hos församlingens pastor förete alla utaf
sökande till dylik tjenst erforderliga betyg och handlingar. Finnes emot den utseddes
behörighet något alt lagligen anmärka, åligger det pastor derom underrätta patronen
eller den utnämnande myndigheten och skälen lill anmärkningen skriftligen meddela,
jemte besvärs-hänvisning. Skulle utnämning icke dess mindre följa, skall pastor saken i
Dom-kapitlet ofördröjligen anmäla. Om ett sådant utnämnande, sorn bör ske skriftligen
lill pastor, skall, der det af honom godkännes, församlingen underrättas å allmän
sockenstäm ina.
§ 14.
All röstvärfning, på hvad säll sorn helst bedrifva», (ill val af ofvannämnda kyrkobeljenle,
såsom ock af folkskole-lärare med eller ulan förening af klockare- och orgel -  nisl-syssla, vare strängeligen förbjuden. Sker den af någon ä ett förslag uppförd, sliaffes
han med 16 R:dr 32 sk. B:ko böter och varde sitt förslagsrum förlustig. Hvar och en
annan, sorn med sådan röstvärfning belrädes, bote 8 R:dr 16 sk. Bdio och vare ogillad
hans röst i det valet, om han rösträtt dervid eger.
§ 15.
Besvär öfver röstvärfning må, inom i 12 § härofvan föreskrifva» tid, i Domkapitlet
skriftligen anföras endast af dem, som sjelfva hafva rösträtt, eller af de 1'öreslagne.
Dessa besvär böra innefatta bestämd uppgift ej mindre af ämnen och perso
-
14 Lag- sami 4 lim. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande Ar:o 47.
ner, sorn utgöra föremål för klagan, än älven af de vittnen och andra omständigheter,
som till bevis derom åberopas; i annat fall varde besvären af Dom-kapitlet ulan kommunikation
ogillade i alla de delar, der denna föreskrift icke blifvit iakttagen.
§ 16.
Mål, som angå löstvärfning eller andra lagbrott, skola till verldslig rätt förvisas,
när angifvelserna äro sä bestämda, som här ofvan sägs; men till Dom-kapitlets
pröfning höra alla frågor om fel i val-lnngden, om rösträttighet, som blifvit orätt vägrad
eller medgifven, för högt eller ringa beräknad, samt om felaktigheter blifvit af valförrättare!)
begångna, med hvad mera d v likt, som besvären angår. Der Dom-kapitlet icke
finner skäl alt besvären utan kommunikation afslå, varde de med vederbörande, dem
de i någon målto angå kunna, kommunicerade, med föreläggande af viss lid lill förklarings
algifvande, vid förlust af rättigheten att varda hörde.
§ 17.
Sedan vederbörligt val eller antagande af klockare eller orgelnist försiggått och
vunnit laga kraft, skall pastor genast derefter genom sockenstämmo-prolokolls-uldrag å
stämpladi papper, enligt gällande Charla-sigdlala-förordning, fullmakt för den valde
utfärda; börande denne, innan tjcnslen tillträdes, vid sockenstämma tro-, huldhets- och
tjenste-ed aflägga.
§ 18- .
Befullmäktigad klockare och orgelnist eller endera har ingen tillträdesrält, om
enka eller omyndige barn efter den aflidne klockaren eller orgelnisten finnas, förrän
deras tjenste- eller nådår lilländagått.
§ 19.
När kyrkovaktareljenst blifver ledig, kungöre pastor genast 3:ne Söndagar å rad
från sockenkyrkans predikstol, alt välliejdade och lill tjenslen duglige sökande ega alt
sist inom 60 dagar ifrån den dag. då kungörelsen loista gången blifvit från predikstolen
uppläst, sig hos pastors-embele! skrift igen anmäla. Dä den föresätta ansökningstiden
är slutad, och sednast 1 månad derefter, skall pastor uppsätta' och från predikstolen
genast kungöra förslag å 3:ne de Ijenligasle sökande, hvarvid afskedade välfrejdade
krigsmän framför andra böra komma i åtanka, så vida de lill tjenste» hafva erforderlig
duglighet. 1 brist af 3:ne behöriga sökande varde ny ansökningstid kungjord. Å lagligen
utlyst sockenstämma eger församlingen ensam rätt att af de fiireslagne välja den,
om hvilken församlingen kan sig förena; men derest en sådan förening icke kan vid
sockenstämman å\ägabringas, anslälles antingen genast eller å annan tjenlig dag val;
börande dock derförinnan pastor hafva justerat den genom hans försorg upprättade
val-längden. Omröstningen företages pä sätt Kongl. Förordningen om sockenstämmor
föreskrifver. Sedan val-längden underskrifven är, lemnäs besvärs-hänvisning enligt sistnämnde
Kongl. Förordning. Sä snart valet vunnit laga kraft, meddele pastor den valde
utdrag af protokollet på behörigen stämpladl papper, lill säkerhet å tjenslen, der han
vid den lid, sorn af församlingen bestämmes, eger att tillträda.
Lag- sami Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 47.
15
§ 20.
Kantorer, orgeltrampare, kyrkodrävgar, dödgrafvare och ringkarlar, hvilka*
tjensler äro så svagt louie, alt dervid inga vikarier kunna underhållas, men likväl af
den oumbärlighet i vissa församlingar, alt de vid uppkommen ledighet genast måste
ålerbesätlas, eger paslor, utan föregående förslag, med församlingens samtycke, om de
ständig lön erhålla, men annars med k yrko-rädets vetskap, att af väl frejdade och till
sysslan skicklige personer utan dröjsmål antaga och, likaledes genom utdrag af protokollet
på stämpladt papper, vid tjernsten försäkra, sä länge de dertill duglige och deruti
höisamme äro.”
Håkan Pettersson har, utan alt likväl uppgifva någre moliver derför, yrkat: ”alt
författningarne rörande orgelnislers, klockares och folkskole-lärares tillsättning måtte erhålla
en tidsenlig omarbetning” samt i sådant afseende föreslagit:
”1:0. Examens auktoritet:
För betyg i orgelspelning och kyrkosång ega endast Kongl. Musikaliska Akademien
i hufVeastaden, Domkyrko-orgelnislen eller Director Musices i slifts-släderne alt anställa
examen. Betyg, sorn i stifls-stad utfärdas, skall dock vara affalladt efter samma
formulär, som Musikaliska Akademiens. Om Domkyrko-orgelnislen och Director Musices
icke är samma person, så utnämner Dom-kapitlet den skickligaste af desse till examinator.
Till dennes assistenter utser Dom-kapitlet (vänne i slifts-sladen eller dess närhet
boende personer med lika många suppleanter, b\ilka i Kongl. Musdialiska Akademien
undergått vederbörlig musik-lärare-examen.
Allmänna orgelnist- och kyrkosångare-examina i stifts-städerna anställas fyra gån.
ger om året, nemligen i medio af Mars, Juni, September och December månader med
de personer, sorn sig dertill anmält minst en månad före examensdagen. Vill någon
vid andra tider undergå examen, må sådant honom icke vägras, men då vare han förbunden
att sjelf ersätta assistenfernes besvär alt sådan examen öfvervara. Examen i
orgelns stämning och värd må elev undergå antingen hos nämnde auktorileter eller hos
examinerad orgelbyggare.
Hvarje allmän eller extra examen vare såväl examinalorn som assistenlerne eller,
om de äro derifrån lagligen hindrade, deras suppleanter pliglige att öfvervara, dock
med vilkor, som ofvan sågs. Har äfven examinalorn laga hinder, ti 11 ka lie assistenlerne
någon annan person med vederbörlig skicklighet i hans ställe.
Vid hvarje examens-tillfälle föres protokoll öfver dervid förekommande omständigheter,
och vare examinalorn eller, i hans frånvaro, den äldste assistenten ordförande.
Efter examens slut skall både ordföranden och assistenlerne afgifva och i protokollet
anteckna sina röster för de betygssjrader, de examinerade kandidaterne skola erhålla,
och de flesta röslerne afgöra beslutet. Både ordförande och assistenlerne skola anteckna
de betyg, som vid examina utfärdas, och vare de för dem gemensamt ansvarige.
Äfven seminarisler, som önska fä betyg i kyrkosång, skola härvid undergå
examen.
Betygens grader vare för både orgelnisten kantorer och folkskolelärare följande:
Försvarlig = 1 betyg, någorlunda Godkänd = Ii d:o, Godkänd = 2 med d:o, Godkänd
med beröm = d:o och Berömlig — 3 d:o.
Lösen för orgelnist- och kvrkosångare-belyg tillsammans erlägges med 10 R:dr
Riksmynt och för ensamt orgelnist- eller kyrkosångare betyg hälften af detta belopp.
16
Lag- samt Allm. Besvärs- och Eleon.-disk. Betänkande Nio 47.
Före examen måsle examinalorn anställa vederbörlig tentamen med eleverna,
och må han derför ensamt uppbära lösen för betygen. Till assislenlernes aflöning bestämmer
Kongl. Maj:t ett skäligt arfvode, som utgår från samma kassa, som löuen åt
semia a rii -fö res tå 11 da ren.
Endast Provincial-läkaren vare berättigad alt examinera och utgifva betyg i vaccination
och åderlåtning.
2:o. För kompetens lill folkskolelärare-beställning vare endast betyg vid folkskolelärare-seminarium
ullärdadt, gällande enligt Kongl. Skolstadgans bestämmelse i
lJ fall- ,
För sökande lill orgelnist-befaltning fordras: betyg i harmoni, i orgelspelning, i
orgelns stämning och värd; bevis — som ej får vara olver sex månader gammalt —
om ålder, krisfendoms-kunskap, nattvardsgång och vandel, utgifva! af pastor i den församling.
hvartill sökanden hörer; likasom en så lydande borgensförbindelse: ’"I händelse
N. N. i N. N. blir lagligen utnämnd lill orgelnist i N. N. församling af N. N. stift, gå
undertecknade en för begge och begge för en i full borgen såsom för egen skuld för ali
den skada och löi lust, som. genom hans missvårdande af orgel verket, församlingen tillskyndas
kan.” Jin sådan borgen skall vara underskrifven af (vänne fastighetsegare på
landet eller i stad och bevittnad af tvänne välfrejdade och skiifkunnige personer, som
under sina namn teckna sin karakter och adress. Endera af borgensmännen eller vittnet
skall uppsätta borgenssklillen hvarefter den verificeras af landshöfdingen i länet,
domaren i oilen eller al pastor i den församling, hvarest borgensmännen äro hemma,
om den skall såsom gillig anses.
Sökande till kantors- eller klockare-tjenst skall förete betyg: i harmoni, i kyrkosång,
i vaccination och åderlåtning, seminarie betyg, prestbetyg iika med det, som fordras
för orgelnist tjenst.
Till folkskolelärare-befallning fordras vederbörligt seminarii-betyg och prestbetyg
såsom för orf elnist-ljensl.
Den som söker förenade Ijensler, måsle förete alla de betyg, här ofvan nämnes
för hvarje tjenst han söker.
Musik-direktörs- och musiklärare-betyg gifva företräde endast för det ändamål,
de äro gilna, samt för orgelnist- och kanlors-sysslor i städerna.
3:0. Ansökningstid.
När någon orgelnist-, kantors-, klockare- eller folkskolelärare-tjenst blifvit ledig,
åligger del den, som för pastoralvärden är ansvarig, der ledigheten inträffat, alt genast
eller det en sådan tjenst blifvit ledig, densamma annonsera tre gånger å rad i Posloch
Inrikes tidningar samt en gäng i stifls-lidningen.
Ansökningstiden, 60 dagar, räknas från lörsta kungörandet i den förstnämnda
tidningen, och åligger det denna tidnings redaktion ali för hvaije gäng annonsen införes
tillkännagifva, hvilken dalum lägenheten lörsta gången annonserades ledig.
Inom berörde ansökningstid må sökande sig hos pastor, sorn utfärdat annoncen,
anmäla och sin skicklighet med vederbörliga betyg styrka. Betygen mäste antingen ingilvas
i original eller i afskrift, af tvänne skrilkunnige och välfiejdade personer bevittnade.
Den sökande skall hafva egenhändigt skrifvit sin ansökan.
Ingen må anmäla sig som sökande lill någon tjenst, som han icke kan eller icke
får sjelf bestrida.
Skulle inom första an-lagsliden icke tillräckligt antal kompetente sökande sig anmäla,
utsälles ny ansökningstid, med lillkännagifvande om en eller flere sökande lättas.
Om under sista anslngsliden flere sökande anmäla sig med högre betyg eller flere tjen
steär
-
Lng- samt Allm. Bese.- och Ekon.-litsk. Betänkande N:o 47.
17
sleår än de ega, som under förslå ansökningstiden inkommit med ansökningar, böra
de, som törst anmält sig, icke undanträngas af de sednare, ulan blott fylla det eller
de lediga rum med de förtjenlaste af de sist anmälde.
4:o. Förslags uppsättning.
Klockan 1 “2 sista ansökningsdagen skall förslag upprättas, eller, om laga hinder
då inträffar, lidkälle vederbörande pastor tvänne ojäfvige och skrifkunnige personer,
hvilka vid nämnde lid uppteckna alla då inkomne ansökningar och i särsk ild l konvolut
inslå såväl alla ansöknings-handlingarne, som förteckningen derpå, och skall detta konvolut
förseglas med såväl pastors som vittnens sigiller. Inom åtta dagar skall dock förslaget
i så fall upprättas och skall berörde konvolut först då öppnas i alla förslagsupprällarnes
närvaro och jemföras med den deri lagda förteckningen.
Förslag till orgelnist och klockare-tjenst förenade eller blott lill endera al dessa
skall pastor och kyrkoråd upprätta. Då fråga är om folkskolelärare-befattning ensam
skall pastor och skolstyrelsen det upprätta; men är folkskolelärare-beställning med orgelnist-
eller klockare-tjenst förenad, skola pastor, kyrkoråd och skolstyrelse i församlingen
gemensamt upprätta förslaget.
Vid hvarje sådant tillfälle har hvarje tillstädesvarande ledamot, som eger att i
beslutet deltaga, en röst, och skall pastor, som äfven har en röst, densamma sist afgifva:
men utfalla rösterna lika för olika meningar, eger pastor den afgörande rösten.
1 brist af fullt antal kompetente sökande, kungöre pastor, pä sätt här ofvan
sagdl är, ny ansökningstid. Har vid tredje anonseringen af den lediga tjernsten icke
ändå tillräckligt antal fullt behörige sökande sig anmält, skall förslag upprättas med de
två eller en sökande. Dock i händelse att under sista ansökningstiden flere sökande
anmäla sig med högre betyg eller flere tjensteår, än de ega, som under första anslngstiden
inkommit med ansökningar, böra de, som försl anmält sig, icke tillhakasättas
af de sednare, utan blott fylla det eller de lediga rum med de förtjenlaste af de sist
anmälde.
5:0. För slags-rättighet.
Sedan sökandernes kompetens i vederbörlig ordning blifvit pröfvad och riklig
befunnen, upptecknas i siffertal de sökandes betyg såväl i praktik som theori, och skola
tvänne ai' de sökande, sorn ega de flesta meriterna för den ifrågavarande tjernsten, i
ordning efter förtjenst uppföras. Är folkskolelärare-beställning med annan tjenst ‘förenad,
fästes största afseende! på skollärare-betyget, dernäst på orgelnist, sedan på kantor
och minst på de betyg, som erfordras för klockare-ljenstens bestridande
Vid fråga om orgelnist-befaltning ensamt eller om kantors- och klockare-tjenst är
dermed förenad, skall högsta vigten läggas på betyget i orgelspelning.
Är det fråga om kantors- och klockare-tjenst, så vare kyrkosångare-betyget
hufvudbelyg.
Äro flere sökandes kunskaps-belyg lika, så må betyg från Musik-akademien och
Seminarium i Stockholm gifva företräde till förslaget. Äro tvänne sökande med betyg
från Stockholm eller från stiftsstad lika vitsordade, så skall den, som längst tjenstgjort
i folkskola, hafva företräde lill förslaget. Näst i ordningen bestämma i så fall andra
tjensteår (örslags-rältighelen.
Den som pä eget ansvar bestridt orgelnist-, kantors-, klockare- eller folkskolelärare-tjenst,
tillgodonjuter tjenstår för hvarje sådan tjenst han bestridt.
De orgelnisten klockare, kantorer och folkskolelärare, som före denna förändring i
• • I O • I
dessa tjenstemäns befordrings-ordning undergått examen, må ej af den nya stadgan utestängas,
ulan skola deras betyg af förslags-upprättarne graderas och erkännas efter inneBih.
lill li. St. Brot. 1856—1858. 7 Sami. 2 A)d. 11 Hä/t. 3
18
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon- U/s/c. Betänkande N:o 47.
håll, och må studenter, då det är fråga om folkskolelärare-befattning, tillgodoräkna sig
lika betyg i de theoreliska ämnen, sorn de vid undergången seminarii-examen erhållit i
de praktiska, såvida de vid seminarium icke undergått äfven theoretisk examen.
Förteckning på de personer, som å förslaget blifvit uppförde, samt dagen då
förslaget upprättades, är pastor skyldig att uti näst utkommande stiltstidning kungöra.
Det upprättade förslaget skall pastor nästföljande söndag från predikstolen kungöra
i de församlingar, der den lediga lägenheten befinnes och utsätta besvärshänvisning
enligt stadgandet i sockcnslämmo-förordningen den 29 Augusti 1843, §11.
Den som inom behörig lid sökt, men före samma tids utgång sin ansökning hos
pastor icke vederbörligen återkallat, får ej sedan sin ansökning återtaga eller förslaget
sig afsäga, utan böra alla de löreslagne komma under omröstning vid valet, med undanlag
likväl att en sökande eller föreslagen genom sjukdom eller annan tillfällighet
bevisligen blifvit urståndsatt alt sysslan föreslå, då förslags-upprätiarne, pröfva bans skäl
och förslagets afsägelse medgifva; börande förslags-upprätiarne i delta läll af de öfrige
sökande med den skickligaste fylla förslaget, eller, om så nödigt är, skall pastor det lediga
rummet i löreskrifven ordning annonsera.
Sökande, sorn befinnes samtidigt innehafva förslag till två lika tjänster, skall till
hvarje af dessa anses obehörig och hans rum å förslaget med annan sökande fyllas, antingen
han redan på någotdera stället undfått de väljandes kallelse eller icke. Samma
äfventyr vare den underkastad, hvilken samtidigt söker flere lika befattningar, till hvilka
förslag icke upprättas, eller någon sådan samtidigt med en, hvartill förslag eger rum.
An föres besvär öfver förslaget, afsladne derefter alla lillsältnings-åtgarder, lills
rättegången derom blifvit afslutad. Är någon med förslaget missnöjd, må han inom
trettio dagar, elter det lörslaget blifvit kungjordt, den dagen oräknad, derom göra anmälan
bos vederbörande pastor och inom samma lid anföra sina besvär i Stiftets Domkapitel.
Med besvären bifogas: bevis från nämnde pastor, att klagomål anmälts, samt
förslags-kungörelsen med derå tecknad besvärs-hänvisning, hvilka begge handlingar lörslagsupprältande
pastor är skyldig att utan lösen den klagande eller hans belullmäkligade
ombud meddela; åliggande det derjemte samme pastor alt låta, hvem det vill, hos
sig afskrifva såväl de ansöknings- sorn (örslags-handlingar, hvilka angå den lediga tjenste!]
och dem åt denne vidimera.
6:o. De foroslagms prof.
Har ingen inom behörig lid anmäl! klagomål öfver förslaget, utförde pastor genast
kallelse lill de löreslagne alt vederbörliga prof för den eller de sökta tjenslerna
,aflägga, i den ordning de blifvit pä förslaget uppförde, nemligen för orgelnist- och klocka
retjenst lie på hvarandra följande söndagar, uti allt hvad till den sökta tjernsten under
högmesso-gudstjenslen hörer, samt till folkskolelärare-beställning en dag i församlingens
hufvudskola sin skicklighet i undervisningen förevisa. Men proldagarne utsättas
så, att hvarken vallängdens justering eller valdagen må på större högtidsdagar komma att
förrättas. Ingen är skyldig att infinna sig till piofvets afläggande förr än fjorton dagar
efter del han kallelsen dertill erhållit. Svar pä kallelsens mottagande mäste den föreslagne
med omgående post afgifva.
Styrker någon af de löreslagne laga förfall att å den utsatta profdagen sig infinna,
varde annan lämplig dag honom förelagd till profvets fullgörande.
Pastor bör minst fjorton dagar före första prolvel från predikstolen kungöra
församVmgen derom.
7: o. Valfiirrättningcn.
Pä sisla profdagen utlvses sockenstämma lill påföljande söndag, dä vallängden,
genom pastors försorg och på kyrkokassans bekostnad anskaffad, justeras och af ho
-
Lag - samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsh. Betänkande N:o 47. 19
nom och minst tvänne valberättigad» socknemän underskrifves, för att vid valet gälla
tdl efterrättelse. Slutligen och elter uppläsandet af della kapitel tilikännagifve då pastor,
alt valel kommer all ske å sockenstämma fjorton dagar elter den dag, då vallängden
blilvil justerad, hvarom jemväl pälyses nästföljande söndag.
Pii den för valet utsatta dagen förrättas detsamma efter högmesso-gudstjensten,
enligt den löslberäkning, som på hvarje ställe vid prestval löljes, af pastor eller, i händelse
af fiir honom inlräffadt laga förfall, af den prestman kont! akts-prosten dertill förordnar.
Frånvarande röslegare må genom skriftlig med namn och sigill eller tvänne
på en gång närvarande vittnens påskrift försedd voteringssedel eder ock genom mundlligt
likaledes af Ivaline vittnen under edelig förbindelse till protokollet intygad fullmakt
sin röst afgifva. Pastor har vid hvarje sådant val en hel embetsröst, oell röste lian dessutom
för sitt innebo (vande hemman; men dessa hans röster algifve han efter församlingens.
Innehafves pastoral vården under vakans af vikarierande pastor, afgilve han embelsrösten
; men för pastors-boslället röstas enligt Prestvals-förordningen den 1 April 1843, § 20,
Elier sluladt val, och sedan de föreslagnes röstetal i vallängden blifvit utiördt
och kungjord), vare densamma såsom justerad ansedd och underskrifves derjemte protokollet,
sedan della blifvit uppläst och godkändi, af valförrätlaren och minst tvänne
valberättigad» socknemän. Slutligen uppläser valförrätlaren följande besvärs-hänvisning:
"Den med delta val missnöjde, må deri söka ändring genom besvär, som, åtlöljde af behörigen
styrkt afskrift utaf vniprolokollet, ingifvas lill Stiftets Dom-kapitel innan lil. 12
å 30 dagen elier valdagen, den likväl oberäknad, eller, om helgedag dä infaller, å nästföljande
söcknedag. Besvärandet) åligger jemväl alt inom 14 dagar, elter det besvären
sednast bordt inlemnas, till valförrätlaren aflemna dia rii be vis från Dom-kapitlet olver
besvärens ingifvande. Försummas något af detta, vinner valet laga kraft.”
Uti de församlingar, der rättighet all orgelnist, kantor och klockare tillsätta lagligen
innehafves af Patrono Ecclesi® eller eljest af någon säiskild myndighet, skall inom
tre månader elier ledigheten till tjensten, af deri det vederbör, utses en i alla afseenden
skicklig man, hvilken löre utnämningen skall hos församlingens pastor förete alla
utaf sökande til! dylik tjenst erforderliga betyg och handlingar. Finnes emot den utseddes
behörighet något att lagligen anmärka, åligger det pastor derom underrätta patronen
eller den utnämnde och skälen til! anmälan skriftligen meddela, jemte besvärshänvisning.
Skulle utnämning icke dessmindre ske, skall pastor saken i Dom-kapitlet
genast anmäla. Om eli sådant utnämnande, som bör ske skriftligen till pastor, skall,
derest det af honom godkännes, församlingen underrättas å allmän sockenstämma.
All röstvärfning, pä hvad sätt som helst bedrifven, till val af orgelnist, kantor,
klockare eller skollärare vare strängeligen förbjuden. Sker den af någon å ett förslag
uppförd, straffes lian med 50 Kalr Runt böter och varde sitt förslagsrum förlustig.
Hvar och en annan, sorn med sådan röstvärfning beträdes, böle halfva detta belopp,
oell varde hans röst ogillad i det valet, om han rösträtt dervid eger.
Besvär öfver röstvärfning må i här ofvan föreskrifva!) tid i Dom-kapitlet skriftligen
anföras endast al dem, sorn sjellve hafva rösträtt, eller af de föreslagne. Dessa
besvär höra innefatta bestämd uppgift ej mindre af ämnen och personer, sorn utgöra
föremål för klagan, än äfven af de vittnen och andia omständigheter, som (ill bevis
derom åberopas, i annat läll valde al Dom-kapitlet utan kommunikation ogillade i alla
de delai-, der denna föreskrift icke blifvit iakttagen.
Mål, som angå röst-värlning eller andra lagbrott, skola lill verldslig domstol förvisas,
när augifvelserna äro så bestämda, som bär ofvan sägs, men till Dom-kapitlets
pröfning höra alla frågor om fel i val längden, om röst-rällighet, som blifvit orätt vägrad
eller medgilven, för högt eiler ringa beräknad, samt om felaktigheter blifvit af val
-
20
Ln"- samt Allm. Desv. och Ekon.-Lisk. Betänkande No 47.
förrättaren begångne, med hvad mera dvlilit, sorn besvären angå. Der Dom-kapitlet
icke finner skäl att besvären ulan kommunikation afslå, varde de med vederbörande,
dem de i någon mån angå kunna, kommunicerade, med föreläggande af viss tid till
förklarings angifvande, vid förlust af rättigheten att varda hörde.
Sedan valet vunnit laga kraft inkallas den valde af pastor, för att inför församlingen
och pastor ernbets-eden aflägga, hvarefter valhandlingarne, jemte edsformuläret,
behörigen underskrifvet, sändes till Dom-kapitlet, som utfärdar och meddelar fullmakt
ål den valde.
Befullmäktigad orgelnist, kantor, klockare eller folkskolelärare har ingen lillträdes-rätt,
om enka eller omyndige barn efter den aflidne tjenstemannen finnas, förrän
de ras tjenste- eller nåd—år tilländagått.
Carl Tholsson åter har uti sitt till Hedervärda Bonde-ståndet ingifna, afåtskillige
hans ståndsbröder understödda memorial, snm blifvit till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
ölverlemnadl, anfört: att Kongl. Resolutionen den 20 November 1786 gåfve
kyrkoherden alltför stort inflytande vid val af klockare, orgelnist och skol-lärare. Då
församlingarne finge sjellve vidkännas kostnader lor förenämnde tjensters upprätthållande,
borde de också fä utöfva ett deremot passande inflytande på personernas val, helst
omvårdnaden för det uppvexande slägtets bildning fordrade att hvarje husfader skulle
ega att välja den, som borde undervisa hans barn och utbilda deras kunskaps- och
sedlighels-begrepp genom goda lärdomar och föredömen; och har motionären af sådan
orsak föreslagit: all Rikets Ständer mätte i underdånighet hos Kongl. Maj.l anhålla,
alt Kongl. Maj:l läcktes, med upphäfvande af alla äldre författningar, ”der ej särskilda
föreskrifter sådant hindrade”, angående tillsättning af klockare, orgelnisler och skollärare,
ny nådig förordning utfärda på de grunder alt:
’T:o. Förslag lill klockare- och orgelnisl-tjensler må upprättas
af kyrkorådet jemte pastor, samt lördag tili folkskolelärare
tjenst
af desse, tillika med folkskole-slyrélsen, sä att desse gemen
samt
afgöra om de sökandes behörighet och lämplighet; samt
2:o. Att förslaget bör upptaga tre personer, om de sö
kandes
antal öfversliger delta, eller i annat fall samtlige sökande;
med utlåtande om hvilken eller hvilka anses böra ega företräde;
och
3:o. Kyri ioherdes röst-rättighet vid valet måtte bestämmas
på det säll, att han allenast eger rösta för sina inneha "vande
hemman, samt med en embels-rösl; hvilka röster dock icke
böra af honom afgifvas förr, än efter det församlingen röstat."
Anders Anderssons ofvanomförmälda motion, hvilken blifvit till Lag-Utskottet
remitterad, afser endast att inskränka kyrkoherdens röst-antal vid tillsättande af klockare,
orgelnist eller skollärare. Enligt Kongl. Resolutionen af den 20 November 1786
gäller nemligen kyrkoherdens röst lika med hälften af dem, som af församlingen afgifvas,
hvilket motionären ansett så mycket mera obilligt, sorn derigenom mången gäng
händt, alt pastor samt en högst ringa minoritet af församlingsboarne bestämt utgången
af dylika val, emot hvad de fleste inom församlingen önskat.
Sam
-
Lag- sund Allm, Besvärs- ock Ekon.-ljtsk. Betänkande N:o 47. 21
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som, enligt
43 § Riksdags-ordningen, (ill pröfning lörehaft ifrågavarande motioner, anser sig, i fråga
först om Herr Prosten Melanders förslag till en allmän författning om val af klockare,
orgelnisler och andra kyrko-betjente böra meddela den upplysning, att vid sistlidne
riksdag Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet uti sitt öfver motionärens vid
förra Riksdagen i enahanda sylte, som nu, framställda förslag, algilna Betänkande N:o
130, funnit sig icke böra tillstyrka Rikets Ständer att i anledning af den väckta motionen
vidtaga någon åtgärd, hvilket Utlåtande dä vann Rikets Ständers bifall.
Uti 30 § af 1686 års Kyrko-lag stadgas ''Organisten valjes af Kyrckioherden och
Församlingen, som honom löner, alt som the therölver kunna förenas”; hvarefter det i 31
§ heter att ''Klockaren skall i Ulen matto af Kyrckioherden och Församlingen väljas”;
hvilket sistnämnda stadgande, genom Kongl. Resolutionen på Allmogens besvär den 20
November 1786, blifvit sålunda närmare bestämdt, alt kyrkoherdens röst vid klockareval,
utom hvad Blekinge, Skåne, Halland och Bohus län angår, skall räknas lika med
halfva församlingens. Dä, efter de upplysningar Utskottet vunnit, denna åt kyrkoherde
medgilha vidsträcktare röst-rätt icke visat sig hafva medfört några menliga följder och
jemväl måste anses hafva sin behöriga grund deruti, alt klockare, i följd af sin befattning,
står i närmaste beröring med pastor, hvilken väl får anses icke allenast fullt
kompetent att bedöma dens skicklighet, som anmäh-r sig till erhållande af klockare-lägenhet,
utan äfven intresserad af att den till tjensten lämpligaste nämnes; då man icke
kan antaga, att pastor utan högst giltiga skäl i delta afseende skiljer sig från församlingen;
och då de allmänna bestämmelser rörande delta ämne, hvilka kunna vara af
nöden, redan finnas uti olika, hittills gällande författningar, samt ett sådant sammanförande
af dessa särskilda stadganden, som innefattas uti de af Herr Prosten
Melander samt Häkan Pettersson framlagda förslag, dels inom vissa stift redan finnes
verkslaldt, dels ock bör kunna i sammanhang med instruktioner för kyrko-betjeningen
med mera fördel stiftsvis uppgöras, med de modifikationer i afseende å special-bestämmelser,
hvartill olika förhåliänden i olika orter kunna gifva anledning, hemställer Utskottet
vördsamt:
att så väl Herr Prosten Melanders och Håkan Petterssons, sorn
Carl Tho/ssons och Anders Anderssons motioner icke malte till
någon vidare åtgärd, föranleda.
Stockholm den 29 Januari 1858.
Erik Ersson från Gefleborgs- samt Magnus Månsson från Östergöthlands län
anmälte reservation mot detta Betänkande.
Bih. till H. St. Prof. 1856—1858. 7 Sami. % Afd. 17 Haft.
4
STOCKHOLM, tryckt hos Isaac Marcus, 1858.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 48. 1
N:o 48.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 13 Febr. 1858, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändring
i Kongl. Förordningen den 20 Januari 1824, i fråga om ersättning
till egare af vattenverk, som flyttas, eller dä vatten afledes
för sjösänkning.
.... ,11,.. ■. ii
Anders Pehrsson från Orebro län har uti ett till Bonde-Ståndet ingifvet Memorial
anfört: att den ersättning, som Kongl. Förordningen den 20 Januari 1824
bestämmer åt vattenverks-egare, då verket • skall ändras eller flyttas eller vattnet
skall afledas i och för sänkning af sjöar eller uttappning af kärr och mossar, vore
allt för dryg och förhindrade på ett obilligt sätt jordens förbättring genom odling.
Det vore nemligen ingenting ovanligt, att, då värderingar ifrågakomma, de ståtligaste
beskrifningar öfver den stora bruksdriften, qvarntullens belopp o. s. v. lemnades.,
men då det gällde deltagande i ortens besvär, eller inkomsten skulle taxeras för
bevillning, vore förhållandena icke så förmånliga, utan saminanfölle ofta värdet till
ett förvånande ringa belopp. Då derjemte betraktades, att dessa anläggningar
vore i allmänhet beroende af konjunkturer samt att ångans kraft och maskineriernas
fulländning gjorde de med vattendrift gående fabrikationerna i flere fall mindre lönande
emot hvad förut varit förhållandet, så ansåg motionären, att det icke vore
något kränkande för eganderätten onr man fordrade att innehafvarne af dylika verk,
lör det vigtiga ändamålet af jordens odling, hvarpå till stor del de och deras efterkommandes
väl berodde, finge nöja sig med något mindre ersättning, helst de i allt
Bih. till R. St. Prot. 1856—1858. 7 Sami. 2 Afd. 18 Höft. 1
2 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 48.
fall erhölle mera, än hvad de vid vanlig försäljning kunde påräkna. Af sådan anledning
har motionären föreslagit: ”att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet
hemställa om en sådan förändring i Kongl. Förordningen den 20 Januari
1824, att herörde ersättning måtte nedsättas till en fjerdedel, eller 25 procent
utöfver värdet”.
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, hvars
utlåtande öfver det framställda förslaget blifvit infordradt, har tagit hvad motionären
anfört i öfvervägande.
Ofvanberörde Kongl. Förordning den 20 Januari 1824 grundar sig på ett
af Kongl. Majit uti Nådig Proposition till Rikets vid 1823 års riksdag församlade
Ständer öfverlemnadt förslag till författning, angående förändring eller utdämmande
af vattenverk, som genom uppdämning skada jord eller hindra dess odling. —
Detta förslag innehöll i 5 §: att jord-egare skulle till egare af dylika vattenverk
betala dess fulla värde; men Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten
erinrade, uti afgilvet Betänkande, att hvarje kränkning af eganderätten
innefattade ett obehag för den, som nödgades underkasta sig densamma, särdeles
om han egde någon särskild affektion för hvad man vill tvinga honom att afträda
eller bringa i ett förändradt skick; och då denna affektion icke alltid vore en
följd af nyck, utan stundom försvarades af skäl, hvilkas giltighet man icke kunde
bestrida, trodde Utskotten derföre, att afseende på detta obehag borde göras,
och såsom följd hvaraf Utskotten äfven föreslogo, att 3 § borde erhålla den förändrade
lydelse, med hvilken den, sedan Rikets Ständer godkänt Utskottens åsigter
härutinnan, blef i den Nådiga Förordningen intagen, och hvarigenom är vordet stadgadt,
att ersättning till vattenverks-egaren hör utgå efter fulla värdet med förhöjning
af hälften derutöfver. Jemväl sedermera har ett sådant beräkningssält af lagstiftningen
antagits, såsom i Kongl. Majits Nådiga Förordning, om jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof den 20 November 1845; och Utskottet finner
de af motionären till stöd för sitt ifrågavarande förslag anförde skäl icke vara af
beskaffenhet att höra föranleda till detsammas godkännande; hvadan Utskottet vördsamligen
afslyrlier
bifall till motionen.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 49. 3
N:o 49.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 13 Febr. 1858, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion, om kungörelsers
uppläsande å sockenstämma.
Uti ett till Ridderskapet och Adeln Ingifvet Memorial har Herr Ehrenborg,
Richard, föreslagit att, för den händelse att en al honom vid nu pågående riksdag
väckt motion, angående förändringar i nu gällande sockenstämmo-förordning skulle
vinna Rikets Ständers bifall, Rikets Ständer måtte för deras del besluta att, med
upphäfvande eller ändring af Kongl. Förordningen den 8 Maj 1849 samt alla de
lagar och författningar, hvilka innehålla bestämmelser om kungörelsers och andra
verldsliga akters uppläsande från predikstolen, stadgas måtte att, med undantag af
Bönedags-plakat och kollekt på lysningar, alla de tillkännagifvanden och promulgationer,
hvilka hittills lagligen från predikostolarne skett, hädanefter skola i sockenstämma
meddelas.
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, hvars
Utlåtande öfver förrberörde förslag blifvit infordradt, har, enär den af motionären
såsom vilkor för bifall till hans framställning väckta motion, angående förändringar
i nu gällande sockenstämmo-förordning, blifvit afstyrkt af Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet i dess Betäckande N:o 95, hvilket afstyrkande vunnit Rikets
Ständers godkännande, vid sådant förhållande ansett hvad motionären föreslagit icke
böra till någon vidare åtgärd föranleda; hvadan Utskottet vördsamligen hemställer:
att Herr Ehrenborgs ifrågavarande motion mätte anses vara
förfallen.
4
Sammans. Lag- samt Allm. Besv- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 50.
N:o 50.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 17 Febr. 1858, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckte motioner om upphäfvande
af stadgandet i iO kap. 5 § Byggninga-balken, i fråga
om vite för åverkan, m. m.
Enligt ofvanberörde lagrum eger domaren magt, att der sådan åverkan, som
i § uppräknas, oftare sker, förelägga vite, hvartill, utom böter efter lag och skadans
ersättande, den gör sig förfallen som med slik åverkan beträdes. Härigenom
har lagstiftaren gifvil den enskilde anvisning till erhållande af ett ytterligare skydd,
der de i 10 kap. 1 och 5 §§ Byggninga-balken samt Kongl. Förordningen om
skogarne i riket den 1 Augusti 1805 och sedermera utkomna dertill hänförliga författningar
för åverkan stadgade bötes-ansvar visat sig icke vara tillfyllestgörande för
att afhålla obehörigt intrång i egande-rälten. — Emot lämpligheten af sådant särskildt
skydd är likväl vordet erinradt, att då det endast meddelades, när det kunde
styrkas att åverkan oftare sker, inträffade i sjelfva verket, att den enes egendom
Klefve mera skyddad än den andres, ehuru sådant icke kunde vara lagens mening;
samt att den af domaren, med anledning af 5 art. 23 § af Kongl. Stadgan om
jagt och djurfång den 13 April 1808 i afseende på der omförmälde vitén, såsom
vilkor för ett vites-förbuds gällande kraft, nästan ständigt gifna föreskrift om beslutets
årliga uppläsande i socknens och angränsande socknars kyrkor lätt nog kunde
försummas och alltid medförde stort besvär för herrar pastorer, enär det vissa tider,
såsom om våren, inträflade, att en sådan mängd af dylika beslut framlemnades till
kungörande, alt pastor så väl som församligen dermed uppehölles längre tid, än
som åtginge för gudstjenstens förrättande.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv- och Ekon.-Utsk. Bet. N:0 50. 5
Med föranledande häraf hafva Josef Holm från Stockholms län, Gustaf Bjerkander
från Skaraborgs län, E. Christensson från Götheborgs och Bohus län uti
särskilde, till Hedervärda Bonde-Ståndet ingifna memorialer yrkat: att den, på sätt
ofvan är vordet omförmäldt, domaren medgifna magt, att der åverkan oftare sker
förelägga vitén till eganderättens skyddande, måtte upphöra samt böterna för åverkan
i stället förhöjas; i hvilket afseende är vordet föreslaget af Gustaf Bjerkander
och E. Christensson ,att böter för all slags åverkan måtte höjas till 10 R:dr Banko,
hvaremot Josef Holm öfverlemnat åt vederbörande Utskott att bestämma bötesansvaret
för åverkan till det belopp, som kunde anses leda till att afhålla egennyttan
och okynnet från olofligt tillegnande af andras tillhörigheter.
I sammanhang med dessa motioner torde äfven böra till afgörande förekomma
två andra inom Hedervärda Bonde-Ståndet framställda förslag, nemligen:
Af Johan Andersson från Elfsborgs län med hvilken Per Benjaminsson från
samma län instämt, att, emedan grödan vore för jordbrukaren och landtmahnen i
allmänhet dess hufvudsakligaste egendom och ingen med skäl kuhde bestrida att
åverkan derå vore högst skadlig, 9 kap. 6 § Byggninga-balken med afseende på
ansvar och böter för åverkan måtte blifva förändrad till denna lydelse: ”Hvilken,
som med vilja släpper sin boskap i annans ohergade åker eller afslagna äng, bote
för hvarje gång för häst, nötkreatur eller svin tio delar, för get eller fårkreatur
sex delar och skadan åter. Tjudrar man der häst eller andra kreatur vore lag
samma. Är grödan afbergad, eller sker detta i beteshage, vare bot hälften mindre.
Låter någon drifva eller valla sin boskap å annans enskilda skog eller mark bote
en fjerdedel. Drifver vallhjon in kreatur, bote efter ty som sagdt är”;
samt af Nils Andersson från Christianstads län, som förmält att föreskriften
om vites-förbudens årliga kungörande från predikstolarne förorsakade både jordegare
och pastorer mycket besvär, ”att förbuds-domar, som af under-rätterna för beträdande
af fridlysta egor eller åverkan m. m. hädanefter utfärdas, höra så framt de
skola tillämpas, från vederbörande predikstolar uppläsas en gång hvart tredje år
samt bevis derom vid skeende lagföring företes”.
Lag-Utskottets Utlåtande har blifvit öfver dessa motioner infordradt; hvarefter,
med anledning af 45 § Riksdags-ordningen, Sammansatta Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet ärendet till pröfning förehaft.
Hvad nu först beträffar frågan om upphäfvande af den i 40 kap. Ö §
Byggninga-balken domaren medgifna rättighet att i vissa fall föresätta vitén, så enär
37 § i Kongl. Förordningen, om egors fredande emot skada af annans hemdjur
samt om stängsel-skyldighet den 21 December 1857 innehåller: att alla vitén
och andra ansvars-bestämmelser för ofred af kreatur å annans egör, som kunna
finnas stadgade genom särskilda, af konungen meddelade beslut, eller af domstol eller
af annan embets-myndighet utfärdade vites-förbud, upphört att varå gällähdé; samt
6 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ulsk. Bet. N:o 51.
Rikets Ständer beslutat underdånig skrifvelse, innefattande anhållan att Kongl. Majit
täcktes till Rikets Ständer aflåta Nådig Proposition om ny lagstiftning för skogshushållningen,
och att i sammanhang dermed förhöjde och i viss mån förändrade
ansvars-bestämmelser för tillgrepp och åverkan i skog måtte antagas; hemställer
Utskottet vördsamligen
alt motionerna i denna del icke mätte till vidare åtgärd föranleda.
Då ofvanomförmälde Kongl. Förordning den 21 December 1857 i 21 §
innehåller förhöjda straff-bestämmelser från 5 till 100 R:dr Riksmynt för åverkan
och ohägn å andras egor, lära jemväl
det af motionärerna framställde förslag om förhöjdl bötes-ansvar
för dylik åverkan icke böra till någon vidare åtgärd föranleda.
Vid sådana förhållanden och då särskilde föreskrifter i afseende å tiden
för vites-förhudens uppläsande från predikstolarne icke torde vara erforderliga,
hemställer Utskottet
alt hvad Nils Andersson härom andragil mätte utan afseende
lemnäs.
N:o 51.
Ank. till Exp-Utsk. den 19 Febr. 1858, kl. 12 m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om stiftandet
af en lag, hvarigenom telegraf-depescher förklaras i vissa fall
vara gällande såsom vore de skriftligen afgifna.
Inom Höglolfiga Ridderskapet och Adeln har Herr von Heland, J. F., uti
ingilvet och till Lag-Utskottet remitteradt memorial anfört hurusom, sedan elektriska
telegrafen varit här i riket i gång under 3:ne år, man torde hafva hunnit inhemta,
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 5i. 7
att förtroende till innehållet af telegraf-depescher samt deras snabba expedierande,
vore de vilkor, förutan hvilka denna inrättning icke kunde uppfylla allmänhetens
hilliga fordringar. Då telegraf-depescher vexlades emellan enskilde personer, så egde
emotlagaren rätt, att efter eget godtfinnande uppskatta värdet af depeschens innehåll,
men så vore ej förhållandet då vigtiga värf skola inför lagen eller myndigheter på
grund af telegraf-depescher utföras. Till upplysning härom har motionären åberopat
följande två exempel. En myndighet telegraferar till en annan att låta göra husvisitation
hos någon misstänkt person, eller gripa en rymmare. Detta verkställes,
men den misstänkte befinnes vara oskyldig; och, efter motionärens förmenande,
komme den verkställande att i första rummet stanna i personligt ansvar för sin
åtgärd, enär han icke hade några skriftliga ordres, utan endast en telegraf-depesch
att förevisa. Om åter en person, stadd på resa till en vigtig förrättning, som
skulle försiggå på viss ort och timma, af tillfälliga hinder blefve hindrad att hinna
fram, kunde han från närmaste telegraf-station uppdraga åt en annan att i hans
ställe vara närvarande vid förrättningen, men den telegraf-fullmagt som å den bestämda
tiden förevisades vore ej giltig, ”ty myndigheten får ej godkänna en fullmagt,
som ej af utgifvaren är personligen undertecknad”. I båda dessa fallen hade likväl
afsändaren vid inlemnandet af sin skrift, bestyrkt sin identitet och låtit kollationera
depeschen samt derom underrätta emotlagaren, meli som ej någon lag stadgade hvad
värde en sådan telegraf-depesch egde, hade, till stor skada, både för samhället och
den enskilde, de gifna uppdragen ej blifvit utförda. Många exempel gåfves äfven
derpå alt rymmare blifvit här i riket, i följd af telegraf-rapporter fasttagne, men
det vore motionären obekant om sådant vore fullt lagligt.
Till följd hära! har motionären föreslagit:
att Lag-Utskottet måtte till Rikets Ständer inkomma med förslag
till lag, som stadgar: ”alt då telegraf-depescher, enligt
19 och 23 §§ af nu gällande telegraf-reglemente äro försedde
med erforderlige kontroller, skola de i vissa fall vara gällande,
såsom om de voro skriftligen afgifne”.
Enligt 43 § Riksdagsordningen har denna motion blifvit af Sammansatta
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet pröfvad; men Utskottet har
icke funnit sig böra med anledning deraf utarbeta något lag-förslag. För sa vidt
densamma må afse fullmagter af enskilda är frågan redan afgjord genom Rikets
Ständers bifall till Lag-Utskottets i detta ämne afgifna Betänkande N:o 71. 1 fråga åter
om de föreskrifter, som i administralif väg meddelas, lärer Kongl. Maj:t, som stadgar
hvilka vilkor böra iakttagas för att åt stats-depescher gifva vederbörlig trygghet,
icke underlåta alt i afseende å deras efterlefnad meddela erforderliga bestämmelser,
och någon Rikets Ständers åtgärd härutinnan torde så mycket mindre vara af be
-
8 Sammans. Lag- sami Allm. Besv- och Ekon.-Utsk. Bet. N:o 51.
hofvet påkallad, som de i 49, 20, 25 och 25 §§ af Kongl. Maj:ts Nådiga Reglemente
för Elektriska Telegraf-verket, den 2 Augusti 1856 meddelade föreskrifter
om bestyrkande af afsändarens identitet samt i afseende å depeschens verifikation
och kollationering, torde icke allenast motsvara de fordringar, man för närvarande
må hafva på användandet af telegraf-depescher, utan äfven innehålla anvisning både
fpr offentliga myndigheter och enskilda personer, att åt de af dem afsända telegrafdepescher
gifva den gällande och bindande kraft, att derigenom de af motionären
påpekad? olägenheter, kunna i de flesta fall undvikas ellér förekommas. Utskottet
anser sig således för närvarande
icke kunna tillstyrka, att hvad. Herr von Heland föreslagit må
till någon Rikets Ständers vidare åtgärd föranleda.
STOCKHOLM, tryckt hos N. Marcus, 1858.
Sammarin Lag- samt Allm. Besa- och Ekon.-Utsk. Mern. N:o 52.
N:o 52.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 18 Febr. 1858, kl. 2 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande
N:o 42, röranda väckte motioner om åtskilliga förändringar
i gällande Lego-sladga den 23 November 1833 samt
deremot svarande §§ i allmänna lagen.
Sedan Utskottet, i anledning af de inom Kidderskapet ocii Adeln af Herr
Hjerta samt inom Bonde-Ståndet af Johan Johansson från Örebro län i detta ämne
väckte och till Utskottet öfverlemnade motioner, på anförde skäl ansett,
a) sig icke kunna tillstyrka bifall till motionärernes framställning om upphäfvande
af. eller inskränkning i husbondes rätt att tilldela vårdslöst oell försumligt
tjenstehjon husaga;
b) alt åtskilliga af Herr Hjerta i 1 och i §§ af Lego-stadgan föreslagna
ändringar, hvarigenom enskilda personers intyg skulle, i stället för församlingens
yttrande på sockenstämma, anses tillfyllest för bestyrkande af en ifrågakommen persons
förmåga ali sig försörja, icke vore af behofvet påkallade och icke heller skulle
komma alt medföra någon synnerlig förmån för tjenaren;
cj att eli af Herr Hjerta påyrkadt tillägg till Lego-sladgans 11 § icke vore
af behofvet påkalladt och dessutom mindre lämpligt;
dj att frågan om Lego-stadgans omarbetning måtte förfalla;
Så bar, enligt de Irån Biks-Stånden lill Utskottet ankomna protokolls-utdrag
i ämnet, det afgifna Betänkandet blifvit i sin helhet godkändt af Hidderskapet och
Bih. Ull H. St. Brot. 1856- 1858. 7 Sami 2 Afd. 19 HOfl. 1
2 Sammans. Lag- samt AUm. Besv.- och Ekoh.-Ulsk. Mern. N:o 52.
Adeln, återremitteradt af Preste- och Bonde-Stånden, men al Borgare-Ståndet, med
godkännande i öfrigt, återremitteradt i fråga om afskaflånde af, eller inskränkning
uti rättigheten att tilldela husaga samt afslaget i afseende å sist omförmälde hemställan;
hvarjemte under diskussionen hos Borgare- och Bonde-Stånden är vordet
anmärkt, att Utskottet skulle hafva uraktlåtit att jemväl till besvarande företaga en
motion, som Herr Henschen skall i förstnämnde Riks-Stånd väckt, och hvilken motion
uppgifvits innehålla dels yrkande: ”om upphäfvande af husbondes rätt att slå
eller annorledes misshandla tjenstehjon, som han tinner behöfva husaga”, dels ock
hemställan huruvida ej ”humanitet och rättskänsla samt konseqvensen med de
grundsatser, som orsakade spö- och risstraffets afskalfande, kunde föranleda inskränkning
i den af vederbörande så förfärligt missbrukade rättigheten att tilldela
prygel och bestraffa lärjungar på ett för alla ädlare sinnen revolterande sätt”.
Innan Utskottet går till den förnyade pröfning af ämnet, hvartill återremisserna
föranleda, har Utskottet, för att tillbakavisa de anmärkningar emot Utskottets
arbetssätt, som, på sätt här ofvan är vordet omförmäldt, blifvit framställde, ansett
sig endast böra upplysa, att någon så beskaffad motion, som den, hvilken skall
blifvit af Herr Henschen väckt, icke finnes till Utskottet öfverlemnad; att en af bemälde
ledamot inom Borgare-Ståndet väckt motion, hvaruti han, jemte framställning
om antagande af de af Lagberedningen eller särskilde Kommittéer utarbetade förslag
till civil-, kriminal-, kyrko-lag, sjö-lag och krigs—artiklar, tillika i tjugu särskilda
punkter föreslår upphäfvande eller ändring i nästan alla grenar af lagstiftningen, väl
blifvit till Lag-Utskottet remitterad, men att nämnde Utskott icke ansett sammanträde
med Ekonomi-Utskottet nödigt för behandling af berörde i strid med 51 §
Riksdags-ordningen affattade motion, rörande hvilken Sammansatta Utskottet således
icke kunnat sig utlåta; ett förhållande om hvars verklighet, Utskottet synes billiglvis
kunnat fordra, alt man gjort sig underrättad innan man, såsom nu skett, klandrat
Utskottet för felaktighet vid ärendenas formela behandling.
Hvad sjelfva ämnet angår, och dervid först frågan om afskaffande af, eller
inskränkning i den uti Lego-stadgan husbonde medgifna rättighet att i vissa fall
och under vissa vilkor tilldela sitt tjenstehjon husaga, så ansåg Utskottet vid ärendets
första behandling, att en förändring härutinnan väl måste ske, men, enär det
vore att antaga, det den påbörjade reformen af kriminal-lagen redan vid nästkommande
riksdag komme att omfatta de delar deraf, som angå våld emot person,
tvekade Utskottet, med afseende å den sålunda förväntade ytterligare reformen af
kriminal-lagen och då Utskottet ansåg tidpunkten nu icke vara inne att företaga
den fullständiga omarbetning af Tjenslehjons-stadgan och andra med den sammanhang
egande författningar, som vore af nöden, att uti ifrågavarande afseende tillstyrka
någon förändring af stadgandena opi husbondes rätt att tilldela tjenare husaga.
De inom tre Riks-Stånd uttalade motsatta åsigter föranleda likväl Utskottet
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Mern. N:o 52. 3
att, ined frångående af sitt torra afstyrkande af motionerna, tillse hvad som må
kunna, under afvaktan på andra lag-reformer, åtgöras för att ur lagstiftningen borttaga
rättigheten lör husbonde att tilldela sin tjenare husaga, eller åtminstone inskränka
gränserna för denna rättighets ulöfvande. Efter den noggrannaste pröfning
af ämnet, har Utskottet icke tilltrott sig kunna tillstyrka att berörde rättighet måtte
helt oell hållet upphöra med afseende på tjenare af alla åldrar. Då nemligen i vårt
land fattiga barn, ofta vid 10 å 12 års ålder, äro nödsakade alt hos fremmande
personer förtjena sitt uppehälle samt derföre äfven att hos dem antaga årstjenst, har
det förekommit betänkligt, att. genom upphäfvandet af rättigheten att tilldela sådana
minderåriga tjenare husaga, undandraga dem det husfaderliga väldet, under hvilket
de kunnat blifva uppfostrade till goda medborgare, samt i stället blottställa deni för
att redan i yngre år blifva, i följd af ett okynnigl lynne, som kanske med måttlig
aga kunnat kufvas, utkastade bland en lös och oftast moraliskt förderfvad befolkning.
Utskottet anser derföre vigtigt, att bibehålla rättigheten för husbonde att aga
tjenare af mankönet under 18 år och af qvinnokönet under 16 år, hvilka åldersgränser
utgöra de, inom hvilka ynglingars uppfostran icke kan i allmänhet anses
vara fullbordad; och torde icke särskildt behöfva angifvas de skäl, som föranledt
Utskottet all sålunda stadga olika ålders-gränser för de olika könen.
Utskottet har äfven funnit att, sedan äldre tjenare ansetts icke vidare böra
vara husaga underkastade samt de i följd deral komma att stå i ett förändradt förhållande
till husbonde-folket, husbonde icke må kunna emot sin vilja tvingas att i
sin tjenst bibehålla en tjenare, sorn är uppstudsig och visar ohörsamhet, eller icke
med 11 it och trohet uträttar de sysslor, som honom skäligen föresättas; helst fler—
faldiga svårigheter torde förefinnas emot införandet af lego-altal på kortare tid, eller
att låta lego-tiden bero på enskild öfverenskommelse mellan husbonde och tjenare.
Med anledning häraf hemställer Utskottet vördsamt:
att Rikets Ständer måtte för deras del besluta och hos Kongl. Maj-.t
i underdånighet anhålla om utfärdandet af en författning, hvarigenom stadgas,
att. med upphäfvaude af 56 kap. 2 § Missgernings-balken och 9 §
i Kongl. Maj.ts Legostadga den 23 November 1835, samt med ändring af
5 och 10 §§ i samma Stadga, sistnämnde §§ skola erhålla följande förändrade
lydelse.
§ 5.
Husbonde eger tjenstehjon — — — — det föregå. Är
tjenstehjon försumligt, gensträfvigt eller i sin lefnad oordentligt och låter
sig ej med godo rättas, eller är det till åtagen tjenst oskickligt och vill
husbonde det derföre från sig skilja, anmäle då förhållandet i Stockholm
hos Öfverståthållare-embelel för Polisärenden, i öfrige städer hos Magi
-
4 Sammans. Lag- samt Allm. Besty- och Ekon.-Utsk. Mern. N:o 52.
stråt, men hos Poliskammare, der sådan finnes, och å landet hos kronofogde
eller länsman, som ege att Ijenstehjonet från tjensten skilja med
bevis om orsaken dertill: tjenstehjonet ersätte ock husbondens skada.
Är tjenstehjonet af mankön under 18 och af qvinkön under 16 år,
må husbonde, innan sådan anmälan sker, söka detsamma med måttlig husaga
tillrättavisa.
Skiljer husbonde tjenstehjon från sin tjenst utan laga skäl, innan le
gostämma
ute är, eller pröfvas skäl, hvarföre tjenstehjon blifvit från tjenst
skiljdt, ej vara lagligt, gifve husbonden till tjenstehjonet ut hvad det i lön
eller andra förmåner eger att fordra för legotiden, så ock nödigt un
derhåll
för samma lid, eller, der tjenstehjonet derunder annan tjenst antager,
för den del af samma tid, hvarunder tjenstehjonet sådati tjenst saknat;
utfärde ock sådan orlofssedel, tjenstehjon förtjenat.
§ 10.
Tjenstehjon skall i sitt förhållande vara gudfruktigt, troget, flitigt,
lydigt, nyktert och sedligt samt icke undandraga sig det arbete och de
sysslor, husbonde skäligen föresätter. Är tjenstehjon försumligt, gensträfvigt
eller oordentligt och låter det sig ej rättas, efter ty i 5 § sägs,
eller visar det sig otroget, okunnigt eller eljest odugligt i tjensten. varde
på husbondens begäran derur vräkt med förlust af hela lönen samt erhålle
sådant betyg, det förtjenar: ersätte ock husbondens skada.
Vili husbonde hos domaren tilltala tjenstehjon för fel eller förbrytelse,
då skal! — — — — i 4 § sägs.
Enär de yttranden, hvilka Utskottet under andra och tredje punkterna afgifvit,
vunnit två Riks-stånds bifall, samt yttrandet i fjerde punkten väl blifvit af två
Riks-stånd återremitteradt, men af ett Riks-stånd bifallet och af ett afslaget utan att
detta Riks-stånd i stället fattat något beslut,
lära återremisserna i dessa delar icke till någon Utskottets vidare
åtgärd föranleda.
Reservationer:
Åf Herr Grefve Sparre, Erik:
”Ehuru jag, lika med Sammansatta Utskottet, anser inskränkning elier rättare
en vänsendtlig förändring böra ega rum i den husbonde nu medgifna rätt att tilldela
sitt tjenstehjon husaga, har jag likväl ej kunnat biträda Utskottets förslag i afseende
på sättet för tillvägabringandet af en sådan inskränkning.
Santmans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Meni. N:o 52. 5
De i gällande tjenstehjonsstadga, beträffande förrberörde rätt. förekommande
bestämmelser stå icke isolerade från hvad samma stadga i öfrigt innehåller angående
husbondes och tjenstehjons ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, och kunna således
icke, såsom Utskottet synes föreställa sig, borttagas, utan rubbning af författningens
sammanhang, eller utan inverkan på hvad den eljest stadgar. Detta blir
klart för hvar och en som gör sig reda för de grundsatser, hvarpå omförmälde författning
är byggd, och hvilka uppenbaras, bland annat, i stadgandet derom, att tjenstehjon
ej må antagas för kortare tid än eli år, utom i Stockholm, der halfårstjenst är
tillåten; i förbudet för husbonde att ”förskjuta åldersteget tjenstehjon;” i förbindelsen
att sköta och vårda sjuke Ijenare, utan annan ersättning än för läkare-lön och
läkemedel m. fl.
Då lagstiftaren gaf dessa stadganden skedde det under en annan uppfattning
af förhållandet emellan husbonde och tjenstehjon, än af ett strängt juridiskt. För en
längre tid i fråga om äldre tjenare, någon gång för lifstiden, hade han
bandet emellan husbonde och tjenare; denne hade dermed blifvit gjord tili en medlem
af det hus, hvars öfverhufvud den förre var; och såmedelst förklaras orsaken
dertill att man betraktat husbondes ifrågaställde rätt. såsom grundad på fadrens naturliga
välde inom familjen.
Då en husbonde ej medgafs att genast från sig skilja ett ohörsamt och motvilligt
tjenstehjon, som af varningen ej lät sig rättas och lagstiftaren ville undvika
att draga hvarje mindre missförhållande inom familjen under domstols pröfning,
måste han på annat sätt bereda husbonden ett medel att göra sig åtlydd; och tjenstehjonets
ställning innefattade anvisning till det korrektionsmedel, hvilket huslädren
egde använda inom familjen, hvilket ej betraktades såsom vanärande, och hvilket
således ansågs för ändamålet mest lämpligt.
Asigterna hafva visserligen i detta hänseende förändrats; men sammanhanget
emellan ofvanberörde stadganden, och bland dem förbudet att städsla tjenare pä
mindre än ett år, samt den rättighet hvarom fråga är qvarstår; också har man i
andra länder ej vågat borttaga samma rättighet med bibehållande af förbudet. Derom
kan man erhålla ett säkert vittnesbörd från vårt nabofolk, det danska; och lagberedningen,
då den föreslog upphäfvandet af husagan, lemnade äfven husbonde och
tjenare frihet att aftala om så kort lid de behagade; likasom den uteslöt andra
stadganden, syftande på familjförhållandet emellan husbonde oall tjenstehjon.
Deraf blir en följd all deras ställning inbördes bör ordnas efter helt och
hållet juridiska grunder. Emellan husbonden och tjenaren linnes då blott ett legalt
band; endast lagens bud tjenar dem till rättesnöre i deras inbördes förhållanden.
Derföre har man ock i den år 1854 i Danmark utfärdade tjenstehjonsstadga eller
”Tyendelov,” funnit nödigt att för ”olydighet” mot husbonde stadga kriminel! ansvar,
för hvars utkräfvande domaremakten måste anlitas; äfvensom att med en ytterlig nog
-
6 Santmans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Mern. N:o 52.
grannhet bestämma de pligter och förbindelser, som genom legokontraktet upp
komma
och hvilka husbönder och tjenare hafva att emot hvarannan iakttaga; och
likväl har man derstädes, för att slita de ömtåliga kollisioner, sorn man förutsåg
skola uppstå emellan husbönder och tjenstehjon, infört bruket af skiljesmän, eller
s. k. ”Forligsnnegler.”
Vill man åter, utan vidlagande af dessa försigtighetsmått, och med bibe
hållande
af stadgandet om årstjenst, upphäfva husfadrens rättighet alt gifva tjenstehjon
enahanda tillrättavisning som familjens medlemmar, så fördrar konseqvensen
ej mindre att grundsatsen om tjenarens ställning såsom medlem af familjen öfver
gifves,
än äfven att husbonde berättigas att efter godtfinnande från sig skilja: för
sumlige,
olydige, trotsige eller illvillige tjenare.
Äfven i detta afseende innehåller den Danska ”Tyende-Loven” detaljerade föreskrifter.
Den uppräknar nemligen (§ 21) i 17 särskildta momenter en mängd fall,
i hvilka husbonden eger att ”uden opsigelse strax afskedige” tjenstehjon såsom i. ex. då det
tillåter sig handgripligheter eller grofva förnärmande yttranden emot husbonden, eller
dennes familj; då det nekar att lyda husbonden eiler visar fortfarande försumlighet,
”skjödeslöshed” i uppfyllandet af sina skyldigheter; då det förleder husets barn till
dåliga handlingar eller genom vårdslöshet utsätter dem för fara; då det misshandlar
kreatur; då det af ondska skadar husbondens egendom; då det visar ”ovårdsainhet”
med eld; då det llere gånger är öfverlasladt af starka drycker; då det icke sämjes
med medtjenare utan stör freden och ordningen i huset m. ro., hvilka föreskrifter
blott behöfva angilvas för alt ådagalägga nödvändigheten af en sådan rätt för husbonde.
Huruvida tjenares ställning på så sätt förbättras eller huruvida ens med nu
gällande stadganden angående skyldighet alt hafva laga försvar, samt angående försvarslösa
personers behandling, ett billigt afseende på de tjenande klassernas väl
medgifver sådant entledigande af tjenstehjon, torde likväl kunna ifrågasättas. Men i
allt fall torde del böra medgifvas att då saken hittills varit annorlunda hos oss
uppfattad; dä lagstiftaren, vid ordnandet af ifrågaställde förhållanden, utgått från helt
andra, än strängt juridiska åsigler; då denna uppfattning ömisskänneligen genomgår
gällande tjenstehjonsstadga och andra dermed i samband slående författningar — så
kan nu .påyrkade förändringen ej ega rum eller husbondes oftanämnde rätt borttagas,
utan en samtidig förändring af alla de stadganden, som hvila på samma
grund, som denna rätt.
Emellertid kan, på sätt anfördt blifvit, det icke bestridas alt med nu gällande
rättsåsigter icke låter sig förenas bibehållandet af husagan i dess nuvarande form,
eller såsom en rättighet för husbonden all för ett fel i tjensten, en vårdslöshet,
eller en försummelse låta en tjenare undergå våldsam behandling; ännu mindre att
en sådan rätt öfverlåtes åt personer, ofta nog af mycket underlägsen bildning, som
Sammans. Lag- samt Allm. Best.- och Ehon.-Vlsk. Mern. N:o 52. 7
”i husbondens ställe sälte äro.” Endast utur synpunkten af ett slags nödvärn förde
fall då, til! följd af en tjenares uppstudsighet eller trots, husbondens personliga
säkerhet eller anseende såsom husets öfverhufvud äfventvras, torde ett tillbaka—
kastande af illviljan eller öfvermodet kunna rättfärdigas, meri aldrig utöfver gränsen
af detta behof.
Med iakttagande häraf hade jag, för min del, röstat för borttagande eller inskränkning
i husbondes ifrågavarande rättighet; men dertill ville Utskottet icke inskränka
sin åtgärd, och min af andra ärenden, med afseende å Riksdagens annalkande
slut, strängt i anspråk tagna tid har. oberäknadt min ringa förmåga, ej lemnat
mig rådrum att på egen hand företaga den omarbetning af till ämnet hörande författningar,
som varit af nöden. Seden har emellertid redan verkat mycket för saken.
Domaremakten lägger, så vidt mig veterligt är, ej fingrarne emellan med råa
husbönder, och inskränker sig ej, på sätt man föregifvit, att ådöma ansvar endast i
de fall. der tjenstehjon blifvit lamt eller lytt. Lagförändringen mäste också ske i
sammanhang med den redan nästa Riksdag väntade lagstiftningen om våld mot person,
men rättigheten utgör emellertid en varning för ett motsträfvigt och trotsigt
tjenstehjon, hvilket lagen bundit vid husbonden, som, derest hans makt inskränktes
utan förändring af lagstiftningen i öfrigt, lemnades nära nog värnlös inom ett område.
der hans makt likväl måst af lagen upprätthållas.
Jag kan nemligen hvarken anse hvad Utskottet i ämnet föreslagit såsom tillfyllestgörande
eller ens lämpligt. Utom det att den i Ijenstehjonsstadgan anvisade
utväg för husbonde at t blifva qvitt det tjenstehjon, på hvilket alla varningar äro
fruktlösa, snarare inskränktes, än utvidgades, inrymdes åt exsecutorer, äfven de
underordnade, såsom Länsmän och dylika, en större makt, än för närvarande är
medgifven, dymedelst att dem lemnades en pröfningsrätt af förhållandena, hvilket
lätteligen kunde leda til! godtycke och missbruk af den betänkligaste ari; — och på
sådan väg synes mig målet ej böra sökas.
Men man kommer lätt på afvägar, då man glömmer sammanhanget i lagstiftningen,
glömmer att den endast genom konseqvens är stark och välgörande.
Denna glömska bör ej kunna tillvitas lagstiftaren. Honom höfves väl att lyssna
till lidens tecken; men han får icke ens vid tidsenliga reformer, såsom den ifrågavarande,
obetänkt rubba sammanhanget i det bestående för att tillfredsställa dagens
opinioner eller undgå dess ladel. Det är således under Adit medvetande af det äfventyr
jag går till möte att af dessa opinioner bränmärkas, jag vördsamt framställer
de anmärkningar, hvartill Utskottets förslag synes mig gifva anledning.”
Af Herr von Francken, G. W.:
”Mot sammansatta Utskottets beslut om inskränkning i den s. k. husagan får
jag nedlägga min vördsamma reservation.
1! Sammans. Lag- samt Allm. Best.- och Ekon.-Utsk. Mern. N:o 52.
Jag medger villigt alt, vid ett hastigt betraktande, bibehållande al husaga
hos eli fritt och slolt folk kan föranleda tili ett ringaktande, ehuru, efter min mening,
missledt begrepp om detta folks ståndpunkt, såväl i sedlighet, som i lagstiftning.
Men skenet af en sak är elt och en noggrann, på sakförhållanden grundad, kännedom
om densamma ett annat. Nu är det allmänna ropet, eller åtminstone den mening.
sorn ropar högt, att den är den allmänna, det husagan skall bort, som en lemning
af barbari och ett förnedrande af vår tids upplysning och menniskovänliga riktning.
Jag högaktar motståndare, som kämpa under sådana fälttrop, men att utan
ompröfning antaga åsigter endast för den ädla riktning de synes angifva utan att se
till hvilka följder de vackra fraserna inom det torra praktiska lifvet kunna medföra,
anser jag icke förenligt med min riksdagsmanna-pligt och den rätt äfven jag har
att utsäga min mening. Denna mening anhåller jag derföre här i korthet få
anföra.
Till en början anser jag att gamla lagar, invuxna i folkets föreställningar
och begrepp, i allmänhet icke böra genom några få penndrag utstrykas, helst innan
andra förfällningar, som afse elt nytt ordnande af förhållandena, ärö salle i deras
ställe, jag tror derföre att husagans afskaflande eller inskränkning lämpligast bort
uppskjutas till dess en allmän revision af tjenstehjons-sladgan blifvit verkställd.
Hvad sedermera sjelfva husagan i och för sig sjelf beträffar, är jag ingalunda
någon försvarare af densammas användande i vidsträcktare man, än hvad ytterst
kan linnas nödigt. Det kända förhållandet alt utdelande af husaga år från år altager
och alt i;in. utan åtgörande från lagstiftningens sida, iiil det mesta torde
vara ur bruket, är således för mig lika glädjande, som för dem, som nu ifra för dess
borttagande äfven ur lagen. Men fall gifvas eller kunna åtminstone tänkas då en
husbondes rättighet att afstraffa en försumlig, ofta lastbar, någongång oredlig tjenare,
med ett straff som verkar desto snabbare och kraftigare, som del icke fördrar lagskipningens
tröga mellankomst, är af flere skäl lämplig att hos oss ^tillsvidare bibehållas.
Den är lämplig derföre, att de tjenande klasserna, åtminstone eiler mitt förmenande,
lida mindre al en lindrig husaga — ty för öfverdrift deruti eller missbruk
af densamma är jag den första att vilja skärpa straffbestämmelserna — än af
att ölverantvardas länsmannen eller polisen för att, med skammen af offentlighet, få
underkasta sig böter, fängelse och tjenstelöshet, för oarter, som kunnat försonas
för tillfället och för framtiden med, i värsta fall, några käpprapp. Den är vidare
lämplig derföre att husbonden, i vart vidsträckta och folktomma land icke alltid kan
vara af med en tjenare, sorn han, för att icke nödgas lemna hans möjliga försumlighet
eller lastbarhet alldeles ostraffad, måste skilja från tjensten och öfverlemna åt
polismaktens förfogande.
i länder
Sammans. Lag- samt Allm. Bese.- och Ekom.-Utsk. Mern. N:o 52. 9
I länder der polistjenstemän hvimla bland en talrik befolkning, der icke allenast
städernas gator, utan äfven landsvägarne betäckas af patrullerande polismän —
ett skådespel som jag hoppas vi icke på länge måtte i vårt gamla Sverige få upplefva
—, der kan man visserligen skryta af alt icke behöfva anlita någon husaga,
ty man vinkar med ena banden' åt en konstapel att taga itu med sin tredske
eller öfverlastade tjenare och med den andra åt förstkommande sysslolöse att förrätta
den affördes arbete. Men hos oss, der kommunikationen med länsmannen
måhända någongång går lös på en 20 mil med fram- och återresa, och der husbonden
sedan han blifvit al med sin tjenare torde sjelf till nästa flyttningstid få
förrätta hans arbete, der uppstår naturligen ett belt annat förhållande. Antingen
måste man här se genom fingrarne och lemna strafflöse sina tjenares fylleri, otukt,
sturskhet,, snatteri och lättja eller ock måste en husbonde ega i sin makt, att utan
för mycken tidsödande omgång honom lämpligen bestraffa. Jag medger visserligen
att allvar, föredöme, och goda lämpor i allmänhet, inom en icke i grund förderlvad
befolkning, göra stral!' oltust öfverflödig», men jag upprepar att fall kunna linnas,
då någonting derutöfver är af nöden, och det är just för sådana fall, som jag önskar
att rättighet för husbonde att gifva husaga måtte stå qvar i lagen under det jag
hoppas att behofvet af lagens tillämpning dag för dag mätte blifva sällsyntare.
Slutligen måste jag anmärka ännu ett förhållande, som torde blifva den
första följden om Utskottets förslag vinner Rikets Ständers bifall och Kongl. Maj:ts
Nådiga sanktion. Det är nemligen det förhållandet att sedan genom jernvägsarbeten
och andra större allmänna företag tillfällen till arbetsförtjenst, synnerligast under den
blida årstiden, mot hög dagspenning blifvit mer och mer allmänna, hafva ock frestelserna
för årstjenare ali lemna sina lagstadda tjenster för att vid dessa arbeten
samla en hastig och stor förtjenst, äfven blifvit större. Hvad är då naturligare än,
att, om husagan borttages, utan att en allmän och ny reglering af husbönders och
tjenares förhållande samtidigt inträder, en tjenare, som önskar del af den höga
arbetspenning, staten eller det allmänna gifver och för att ernå detta sitt ändamål
önskar blifva sin enskildta tjenst qvitt, ställer sig så försumlig, så tredsk och så
lat, att husbonden, som icke bar i sin makt att honom derföre straffa, slutligen och
förmodligen ganska snart måste lata honom gå sina färde. Jag förutsätter t. ex.
att han hell enkelt vägrar arbeta. Hvad har husbonden då att göra: antingen att
lagföra honom, eller vräka honom; i båda fallen är han af med honom, i värsta
fall, och sådant har man sett, måste han ändock betala kost och lön till fardagen.
Det förefaller mig således alt en ny författning i den gamla tjenstehjons-stadgans
ställe är af högsta nöden, om husagan skall borttagas. Jag kan derföre icke lemna
min röst till ett ur det hela lösryckt borttagande af densamma.
Bih. till B. St. Brot. i856~i858. 7 Sami. 2 Afd. 19 Höft. 2
10 Sammans. Lag- samt Allm. Besa.- och
Af Herr Hasselrot:
Till ledning vid ärendets pröfning tillåter jag mig här nedskrifva de §§ i nu
gällande legostadga. uti hvilka Utskottet förslagit ändring.
§ 5.
Husbonde eger tjenstehjon om dess sysslors behöriga förrättande undervisa
samt det lill skäligt arbete hålla; och bör lian med välvilja och foglighet eller allvarsamhet
och stränghet, allt efter som tjenstehjon mer eller mindre troget och väl
sin tjenst förrättar, del bemöta och i öfrigt med goda och tjenliga efterdömen det
föregå. Felar tjenstehjon af lättja, vårdslöshet eller olydnad i tjensten, eller eljest
förer ett oordentligt eller straffbart lefnadssätt; ege husbonde med allvarsamma
föreställningar och, då de icke hjelpa, med måttlig husaga söka sådanl rälta. Bättrar
sig icke deraf tjenstehjon, eller befinnes det okunnigt eller eljest odugligt i tjensten,
eller deri visar otrohet eller uppstudsighet, och viii husbonde del derföre ifrån sig
skilja; anmäle då målet med sine omständigheter, i Stockholms Stad hos vårt Öfverståtbållare-embele
i Politie-ärender, i öfrige städer hos Magistrat, men hos Poliskammare,
der den finnes, och å landet hos kronofogde eller länsman, som, då sådant
fel finnes med tjenstehjon, som nämndt är och husbonde ej vill det medgifva,
tillsäger tjenstehjon att genast ur tjensten träda; tjenstehjon dock obetaget, att, om
det tror sig härvid vara förnäruiadt, sin rätt vid domstol utföra. Vräker husbonde
tjenstehjon ur tjenst annorlunda, än här sägs, och tjenstehjon derå talar, eller finnes
tjenstehjon vräkt utan skäl; gähle husbonde skadan, gifve ut fulla lönen och utlärde
sådan orlofssedel, tjenstehjon förtjent.
§ 9.
(Hvilken skulle upphälvas.)
Husbonde må vid Ijenstehjons bestraffning, enligt hvad i 5 § sägs, icke
strängare förfara, än 5 ti kap. 2 § Missgernings-balken innehåller, vid den påföljd,
der stadgas och ersättning för skadan, såsom 59 kap. A § samma Balk förmår;
egande vederbörande, då annorlunda sker, alt tjenstehjon, på dess begäran, från
tjensten entlediga, såsom i ti § sägs. Der den, i husbondes ställe satt är, sig sålunda
förbryter, utgifve husbonde skade-ersättningen och söke sitt åter, bäst han
gitter.
10 §
Tjenstehjon skall i sitt förhållande vara gudfruktigt, troget, flitigt, lydigt,
nyktert och sedigt samt icke undandraga sig det arbete och de sysslor, husbonde
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och, Ekon-JJtsk. Mern. N:o 52. il
skäligen föresätter. Ådrager sig tjenstehjon föreställning eller varning för visad försummelse,
tredska, opålitlighet, olydnad, fylleri eller annat oskick; emottage sådan
varning och rättelse med undergifvenhet och läte den lända sig till förbättring. Framhärdar
ändock tjenstehjon i sitt felaktiga förhållande, eller visar sig otroget, okunnigt
eller eljest odugligt i tjensten; varde, på husbondens begäran, derur vräkt, på sätt i
5 § sägs; med förlust af hela lönen, samt erhålle sådant betyg, det iörtjenar. Vill
husbonde lins domaren tilltala tjenstehjon för fel eller förbrytelse, som förut genom
varning eller husaga icke blifvit försonad; då skall tjenstehjon, som dertill finnes
saker, återgifva städjepenningen, mista hela lönen och af dess egendom ersätta skadan.
I begge dessa fall, skade sig tjenstehjon annat laga försvar, såsom i 4 § sägs”.
Då man nu jemlör den nuvarande lydelsen i 5 § med den af Utskottet
föreslagna, hvilken är hemtad ur Lagberedningens förslag, lärer man linna att den
prölnings-rätt, som enligt 5 § nu tillkommer vederbörande exekutorer i afseende
på husbondes önskan att få ett felaktigt tjenstehjon från tjensten skiljdt, enligt Utskottets
förslag icke blifvit utsträckt, utan tvärtom inskränkt. En husbonde, som
nu vill från sig skilja ett tjenstehjon, skall anmäla målet med sina omständigheter
hos exekutor, som dä fel finnes med Ijenslehjonet, tillsäger det att lemna tjensten.
Enligt Utskottets förslag anmäler husbonden förhållandet hos exekutor, som att
tjenslehjonet från tjensten skilja. Exekutors pröfningsrätt har således, såsom nämndt
är, icke blifvit utsträckt utan inskränkt. Ordet ”ege” står nemligen här bjudande,
hvilket äfven inhemtas af 10 §. som innehåller att försumligt, gensträfvigt eller
oordentligt tjenstehjon, som ej låter sig rätta, på husbondes begäran skall ur tjensten
vräkas. Detta lärer ock linnas rätt, enär, då husaga blifvit afskaffad, möjligheten
för en husbonde att blifva qvitt ett odugligt eller uppstudsigt tjenstehjon bör underlättas
och ej försvåras, och anser jag såsom en brist i Betänkandet att icke detta
förhållande blifvit framhållet.
På de skäl, som jag i min förra reservation i denna fråga anfört, har jag
inom Utskottet påyrkat att husagan måtte helt och hållet afskalfas, hvilket ock utan
all olägenhet kunnat ske, enär enligt i 8 § Lego-stadgan, föräldrar och målsmän,
sorn för omyndige tjenare skola utse tjenst och derföre uppgöra vilkoren, äro oförhindrade
att å husbonden öfverlåta föräldrarätten och rättigheten att med kroppslig,
aga tillrättavisa den unga tjenaren; men då jag med skäl befarar att en så genomgripande
förändring icke nu kan tillvinna sig Rikets Ständers bifall, har jag endast
på delta sätt velat tillkännagifva min åsigt.
Af Herr Kistner, som åberopade sin mot förra Betänkandet afgifna reservation.
Af Herr Lallerstedt:
På grund af den åsigten, som allmänt blifvit yttrad inom de Stånd, hvilka
återremitterat Utskottets första Betänkande, anser jag Utskottet nu hafva bort lill
-
12 Samntans. Lag- sami Allm. llesv.- och Ekon.-Utsk. Mern. N:o 52.
styrka husagans upphörande så väl för äldre som yngre tjenstehjon. Att nu upprepa
alla de skäl, som ovilkorligen kräfva hennes fullkomliga upphörande, anser jag
öfverdådigt. I ett kristet land, der man gerna skryter öfver friborenheten, är det
verkligen tid att upphäfva den skillnad, som lagen nu gör emellan dem, som ega
ätt gifva stryk och dem som måste taga emot stryk. Jag får derföre vördsamt
tillstyrka, att hvad som i Utskottets förslag till förändring af 5 och 10 §§ i Tjenstehjons-stadgan
förekommer, angående husagans bibehållande för tjenstehjon af
mankön under 18 och af qvinkön under 16 år må utgå, och finner icke betänkligt
att lemna åt framtiden att i öfrigt göra de förändringar i Tjenstehjons-stadgan»
hvilkas nödvändighet erfarenheten kan ådagalägga.
STOCKHOLM, tryckt hos N. Marcus, 1858.
Sammansatta Lag- samt Allm. ISesv.- och Ekon.-Vlskolicts Memorial N:o 53. 1
M:o 53.
Ank. tili Exp.-Utsk. den 27 Fehr. 1858, kl. 12 midd.
Memorial, i fråga om särskildt arfvode åt den person, hvilken i
egenskap af Sekreterare bit rädt Utskottet.
Sedan, i följd af Rikets Ständers bifall till Lag-Utskottets Memorial N:o 1, samma
Utskott den 13 Januari 1857 antagit en Notarie att biträda vid behandlingen af de
ämnen, hvilka kunde komma att handläggas af Utskottet gemensamt med annat
Utskotts deputerade, samt denne Notarie derefter, såsom Sekreterare, ensam bestridt
alla de kansli-göromål, som varit föranledde af Lag-Utskottets sammanträden
med så väl Stats- som Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet; men
han, oansedt dessa göromål varit af särdeles vidlyftig och ansträngande beskaffenhet,
ej uppburit mer än vanligt Notarie-arfvodc, eller 4 R:dr 16 sk. för hvarje
dag; får Utskottet, med anledning af 24 g 1 mom. Riksdags-ordningen, hos
Rikets Ständer vördsamligen hemställa,
om icke Rikets Ständer täcktes bevilja honom en särskild
vedergällning, beräknad från den dag han blifvit antagen, till
Riksmötets slut, motsvarande skillnaden emellan berörde arfvode,
samt det arfvode af 166 R:dr 32 sk. i månaden, hvilket
blifvit beviljadt den person, som tjenstgjort i egenskap
af Sekreterare hos Stats- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet.
Stockholm den 27 Februari 1858.
Mih. till R. St. prol. 1836—1S5S. 7 Sami. 2 Afd. 20 Häft.
1
2 Sammansatta, Lag- samt Allm. Besv.- oeh Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 54.
Y
.\:0 54.
Ank. till Exp.-TJtsk. d. 27 Febr. 1858, kl. 12 mield.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring i vissa delar
af Kongl. Förordningen om Kyrko-råd den 29 Augusti
i843, samt i Kongl. Kungörelsen om Prestmöte den 7
Alars 1855.
Lag-Utskottets utlåtande har blifvit infordradt öfver ett af Herr Biskopen
Björck till Ilögvördige Preste-Ståndet ingifvet, så lydande memorial:
»I en tid, då vår kyrka från liera håll anfalles, uppfordras vi synnerligen
att göra allt för dess upplifvande och befästande. Det förnämsta vapnet, som af
kyrkans vänner bör användas, är visserligen det gudomliga ordet, af hvars ymniga
och kraftiga förkunnande endast kan väntas ett sannt och kyrkligt lif, som
ock gifver åt de särskilda kyrkliga organerna deras rätta betydelse och kraft.
Dock är det icke likgiltigt, i hvilket yttre skick dessa organer framträda, eller
hurudan den kyrko-författning är, till hvilken de alla, såsom momenter, höra, och
som bestämmer hvars och ens betydelse och deras ömsesidiga förhållande till hvarandra.
Väl är inom församlingen den kristliga andan hufvudsaken, och i den mån densamm
gör sig gällande, bildar den sjelf de lämpligaste former; men å andra sidan kunna ock
ogynnsamma former länge hämma utvecklingen af ett kristligt församlingslif, äfvensom
en god författning mycket bidrager att väcka och vidmakthålla kyrkligt sinne
inom församlingen. Det deltagande af menigheten i behandlingen af kyrkans angelägenheter,
som för en god kyrko-författning erfordras, har inom svenska kyrkan
i Kyrko-rådet sin första organ, hvilken derföre närmast påkallar uppmärksamheten,
då det blir fråga om att åt de kyrkliga organerna i allmänhet gifva
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskollets Betänkande N:o 54.
3
större fasthet, ökad vigt och mera rörlighet, än hittills. På grund af denna öfvertygelse
och i den afsigt, sorn här blifvit antydd, går jag att vördsamt föreslå
några tillägg och förändringar i nu gällande Förordning om Kyrko-råd af den
29 Augusti 1843. Hvad de uti denna Kongl. Förordning meddelade föreskrifter
lemna öfrigt att önska, går hufvudsakligen derpå ut, dels att åt Kyrko-rådet gifva
en något utvidgad verksamhet, dels ock att, på samma gång som dess ledamöter
skulle för något längre tid i denna egenskap fortfara, bereda i någon mån
en större sannolikhet för uppfyllandet af den önskan, att vid val af nya ledamöter
i Kyrko-rådet träffa på personer med kyrkligt sinne, och kunna åt detta
sinne gifva en ökad utbildning inom sjelfva Kyrko-rådet. Den förstnämnda af
nu uttalade önskningar, om någon utvidgning af Kyrko-rådets verksamhet, stödjer
sig, bland annat, äfven på den grund, att, ju oftare omständigheterna föranleda
Kyrko-rådets sammankallande, desto mera blifver tillfälle för dem, som i Kyrkorådet
deltaga, att vinna insigt i och intresse för de förhållanden, som skola vara
föremål för Kyrko-rådets uppmärksamhet och åtgärder. Förmodligen blifver i
den vigtiga verksamhet till kyrkotuktens upprätthållande, hvilken, enligt nu gällande
Förordning, utgör Kyrko-rådets hela befattning, Kyrko-rådet äfven derföre
mera sällan användt, att en så ganska liten beröring emellan församlingens Pastor
och dess Kyrko-råd dessemellan förekommer, hvarigenom sker, att Pastorerne
liksom afvänjas från att begagna sig af denna institution, samt att Kyrko-rådets
öfrige ledamöter hvarken blifva af Pastor tillräckligt kände, eller hinna till någon
öfning af deraf beroende förmåga att med Pastor samverka till församlingens
väl. Då jag af dessa skäl finner önskvärd!, att flera anledningar än för
närvarande måtte gifvas dertill, att Pastor med Kyrko-rådet sammankommer, samt
i betraktande af hvad redan genom häfd i vårt land vunnit stadga, anser jag
tjenligt, att ibland föremålen för Kyrko-rådets verksamhet uttryckligen må nämnas
dess af ålder ölliga och på flera ställen äfven efter den nya Kongl. Förordningens
utgifvande fortsatta deltagande med Pastor i öfverläggningar om kyrkans
ekonomiska angelägenheter, till beredande af de beslut, som derom skola
vid sockenstämma fattas, och till verkställande af sådane i dessa mål af sockenstämman
gifna uppdrag, som icke äro af den vidlyftighet, att till deras utförande
en särskild kommitté behöfver att för tillfället bildas. Då vidare folkundervisningens
framgång inom församlingen på det närmaste sammanhänger med den
uppsigt, hvilken för kyrkotuktens handhafvande äfven nu anses tillhöra Kyrkorådet,
öfver »religionens och sedernas vård» i allmänhet, samt, hvad särskildt
nämnes, »olydnad mot föräldrar och vårdslösad barnauppfostran», synes det
icke böra blifva liinderligt, utan fastmera befordrande för hvad med Kyrkoråds-institutionen
åsyftas, om Kyrko-rådet i hvarje församling jemväl kommer
att utgöra församlingens Skolstyrelse. Så väl på det att Kyrko-rådets
4 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskottets Betänkande A':o Si.
ledamöter må kunna, hvar inom sitt distrikt af socknen, hafva tillsyn vid folkundervisningen,
som ock för att i fråga om kyrkotukten kunna utöfva inseende och inom Kyrkorådet
meddela upplysningar, anses nödigt att från hvarje af de rotar eller distrikt, i
hvilka, enligt nu gällande Kongl. Förordning om Socken-nämnd på landet, hvarje
socken bör indelas, en ledamot i Kyrko-rådet inväljes, hvilken, med den till
socken-nämnden hörande ordningsmannen, inom den rote, lian tillhörer, delar
uppsigten öfver allt, som angår sedligheten, och som kan blifva föremål för öfverläggningar
inom Kyrko-rådet. Att sålunda inom hvarje rote eller distrikt skulle
finnas 2:ne ordningsmän, den ene ledamot af Kyrko-rådet, den andre af Sockennämnden,
synes icke vara för mycket, och borde, såvida samdrägt dem emellan
kan vinnas, kunna gifva åt hvar och en af dem ett större inflytande till befordran
af ordning och sedlighet inom distriktet. För utbildning af kyrkligt sinne
och af skicklighet att deltaga med Pastor i handläggning af kyrkliga ärenden,
synes det böra blifva befrämjande, om till hvarje prestmöte afsändas deputerade
från de särskilda församlingarnes Kyrko-råd, antingen en från hvartdera, eller
ock ett visst antal från hvarje prosteri, hvilka skulle ega att, såsom församlingens
ombud, bivista prestmötets samtliga förhandlingar och i de mål, der församlingarnes
rätt ifrågakommer, meddela nödiga upplysningar och föra församlingarnes
talan. Till en del med beräkning på detta åliggande för Kyrko-råden,
men ock af de skäl, som ofvanföre blifvit anförda, får jag vördsamt föreslå, att
af Kyrko-rådets ledamöter så många, en eller tvänne, måtte årligen afgå, att,
efter en tid af 6 år, hela Kyrko-rådet kan hinna omsättas; likväl alltid med
rättighet för församlingarne, att för en tid af 6 år åter invälja de afgående. Val
af nya ledamöter, i stället för den eller dem, som hvarje år böra ur Kyrko-rådet
afgå (enligt det bestämmande, som under de 6 första åren efter den nya förändringens
införande skulle ske genom lottning, men sedermera efter ålder inom
Kyrko-rådet), borde årligen på allmän sockenstämma verkställas sålunda, att till
hvarje ledig plats inom Kyrko-rådet af detsamma 3:ne män för församlingen föreslås,
mellan hvilka af församlingens vid prestval röstegande ledamöter omröstning
sker, utan att likväl Kyrko-rådets förslag behöfver inskränkas till hemmansegare
eller eljest röstegande ledamöter af församlingen»; och har af sådana anledningar
motionären hemställt, att redaktionen af de förändringar och tillägg, hvilka, i
den mån ofvanstående förslag godkändes, komme att göras såväl i Kongl. Förordningen
om Kyrko-råd af den 29 Augusti 1843, som i Kongl. Kungörelsen
om prestmöte af den 7 Mars 1855, måtte af vederbörligt Utskott föreslås.
Denna till Lag-Utskottet remitterade motion har, med stöd af 43 § Riksdags-Ordningen,
blifvit pröfvad af Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet, som, ehuru Utskottet erkänner vigten af det med motionen
afsedda syftemål att befrämja ett alltmera utveckladt kristligt samfundslif,
likväl icke ansett sig kunna tillstyrka de af motionären föreslagna förändringar i
Sammansatta Lag- samt Allm. Bcsv.- och Ekon.-Utskotiets Betänkande I\':o Si.
5
nu gällande föreskrifter i afseende å Kyrko-rådets verkningskrets, eller förorda
utsträckning af den tid af 2 år, för hvilken Kyrko-rådets ledamöter nu väljas.
Utskottet har nemligen icke kunnat förneka sanningen af de vid motionens remitterande
emot bifall till densamma i dessa delar hos Högvördiga Preste-Ståndet
framställda anmärkningar: att ju mera bestyret och deltagandet uti församlingens
såväl andliga, som verldsligt angelägenheter fördelas emellan flere personer, desto
bättre vinnes ofvan antydda mål; och torde väl i allmänhet få antagas, icke
allenast att det bör vara lättare att få skicklige ledamöter i Kyrko-rådet invalde
för 2 år, än för en längre tid, utan äfven att der sådane ledamöter fortfarande
lifvas utaf det nit, som för utöfvandet af deras befattning är så erforderligt,
de vid denna tids utgång i de flesta fall blifva åter invalde. Då dertill kommer,
att skicklighet och andra egenskaper i allmänhet torde erfordras, för att bestrida
de olika göromål, som nu finnas fördelade emellan de särskilda sockne-myndigheterna,
samt hinder icke finnas derför, att en och samma person kan väljas till
medlem af flere än en af dessa myndigheter, och sålunda, der han har sina
sockneboars förtroende, komma att få den vidsträcktare verkningskrets, motionären
åsyftat, men Utskottet funnit icke böra såsom allmän regel utstakas, har
Utskottet allt skäl att tillstyrka,
det motionurens förslug i ofvanberörda delar icke måtte
af Rikets Ständer godkännas.
Stifts-synoder hafva blifvit erkända såsom behöriga institutioner i den kristna
kyrkans författning, och uti 25 kap. i 1686 års nu gällande Kyrko-lag, samt
Kongl. Förordningen den 7 Mars 1855, lemnäs äfven föreskrifter om sättet för
sådana synoders, eller s. k. prestmötens, hållande 3 dagar å rad hvart 6:te år.
De 2 första dagarna skola upptagas med offentliga afhandlingar öfver theoretiskt
och praktiskt vigtiga tiieologiska ämnen, men på den 3:djc dagen skall, enligt
4 § af åberopade kapitlet i lvyrko-lagen, företagas »en noga och flitig ransakning,
om församlingarnes tillstånd i heela Stiftet; tå och hvarje Probst skal skrifteligen
inlägga, hvad som thet Ahret uti hans Probsterij är förelupet, huru Catechismi
förhör är drifwit, och hvad annat af warde gjort är. Dhesse Probsternas
actor, skola sammanbindas uti en wiss Book, för hvart Probsterij, och uti DomCapitlet
förvaras. Äre någre måhl öfrige, them the eij hafva fördristat sig at
afeiöra och utreda, tå skola the samma wid Priistemötet, för Consistorio och
O J
Prästerskapet ordentligen framställas, skiärskodas och afgiöras.»
Uti Betänkande, som Lag-Utskottet till Rikets nu församlade Ständer afgifvit,
i anledning af väckt motion om stiftande af lag, angående allmänt kyrkomöte,
har Utskottet tillstyrkt, det måtte Rikets Ständer, för sin del, besluta en
förordning, hvarigenom tillfälle beredes ej allenast för församlingen att uttala sin
mening öfver kyrkliga frågor, utan äfven för konungen att med visshet få erfara
denna mening. Genom tre Riks-Stånds godkännande beslut af hvad Lag-Utskottet
6 Sammansatta Lag- samt Allm. Bcsv- och Ekon.-Vlskoltets Betänkande N:o Si.
sålunda föreslagit, hafva Rikets Ständer uppfattat och erkänt behofvet af en kyrklig
representation, dervid församlingen sättes i tillfälle att uttala sina åsigter och
bilägga menings-stridigheter i afseende på de rörelser, som försiggå inom kyrkan,
och de stridigheter rörande religions-begrepp och kyrkliga bruk, som ofta förekomma.
Det af motionären väckta förslag afser en trängre, men derföre icke
mindre af behofvet påkallad, verkningskrets, än det allmänna kyrkomötets. Genom
tillfälle för socknarne inom stiften att deltaga i de på bestämda tider återkommande
prestmötens förhandlingar, som icke röra Preste-Ståndets enskilda angelägenheter,
torde kunna förebyggas och biläggas flera af de stridigheter, som
någon gång väcka split och oenighet i församlingen. Dessutom skall säkerligen
genom ett sådant deltagande, på sätt motionären äfven anmärkt, kyrkligt sinne
utbildas och större skicklighet vinnas vid handläggning af kyrkans angelägenheter.
Då 1686 års Kyrko-lag utkom, var lekmanna-verksamhet inom kyrkan lika så
okänd, som behofvet deraf nu finnes allmänt erkändt, och Utskottet tvekar af sådana
anledningar icke att tillstyrka, det denna verksamhet äfven må få tillfälle
att yttra sig vid stiftens prestmöten, der de religiösa frågornas behandling icke
längre kan eller bör ensamt tillhöra pyesterskapet. Men Utskottet tror dock,
att denna verksamhet bör vara frivillig och endast beroende på det nit för religionens
och kyrkans bästa, som uppenbarar sig hos de särskilda församlingarne,
representerade af deras Kyrko-råd.
Utskottet hemställer derför vördsamligen, det Rikets Ständer måtte uti underdånig
skrifvelse hos Kongl. Majit anhålla,
det måtte Kongl. Maj:t genom allmän kungörelse berättiga
församlingarnes Kyrko-råd inom hvarje stift, att till
prestmöte, som efter (hy i 25 kap. Kyrko-lagen och sedermera
utkomna författningar sägs, i stiftet hålles, sända
ombud för deltagande i behandlingen af sådana mål, hvilka
ej presterskapet enskildt angå.
Stockholm den 27 Februari 1858.
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ehon.-Ulskoilels Betänkande N:o 85.
7
IV:o 55.
Ank. till Exp.-Utsk. den 27 Febr. 1858, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om Förlikning s-kommittéers
inrättande samt om föreskrifter för deras och gode
mäns eller s. k. ski/jornäns verksamhet.
Uti motioner, som blifvit väckta hos Ridderskapet och Adeln af Herr von
Koch, N. S., hos Preste-Ståndet af Herr Doktor Sandberg samt hos Bonde-Ståndet
af Gustaf Bjerkander från Skaraborgs län och Anders Eriksson från Södermanlands
län, hafva, i fråga om inrättande af Förliknings-kommittéer, förslag blifvit
framställda:
af Herr von Koch: ratt, med ändring och upphäfvande af hvad 20 kap.
Rättegångs-Balken och dithörande författningar nu stadga, angående förlikning
emellan enskilde parter i tvistemål, en författning skall utfärdas angående detta
ämne, af enahanda innehåll som det, hvilket innefattas i 31 kap. af Lag-beredningens
förslag till Rättegångs-balk, l:sta delen;»
af Herr Doktor Sandberg: »att Rikets Ständer matte hos Kongl. Maj:t i
underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes i Nådig Proposition meddela
Rikets Ständer ledning för de reglementariska stadganden, som böra iakttagas för
bildandet af Förliknings-kommittéer och i afseende å deras verksamhet;»
af Anders Eriksson: »att Rikets Ständer matte framställa den underdåniga
önskan, att Kongl. Maj:t täcktes i Nåder vidtaga tjenliga åtgärder för att distriktsvis
befordra bildandet af Förliknings-kommitteer och att deras verksamhet matte
blifva genom Kongl. Majit i Nåder bestämd;»
samt af Gustaf Bjerkander: »att Förliknings-kommittéer måtte å landet
inrättas.»
8 Sammansätta Lag- samt Ålim. Besv.- och Elton.-Utskottets Betänkande N:o SS.
Derförutan har Herr von Koch yrkat : att Lag-beredningens förslag i 32 kap.
Rättegångs-balken, lista delen, om skiljesmän, måtte af Ilikets Ständer antagas
såsom lag; varande, till stöd för hvad sålunda är vordet framstäldt, af Herr von
Koch hänvisadt till Lag-beredningens motiver till ofvanåberopade två kapitel i
förslaget till Rättegångs-Balken, men af öfrige motionärer, utaf hvilka Anders
Eriksson och Gustaf Bjerkander afgifvit förslag till reglemente för de af dem påyrkade
institutioner, hufvudsakligen anfördt: att dessa kommunal-anstalter skulle,
derest de erhölle en i lag bestämd tillvaro och verksamhet, uträtta mycket godt,
särdeles bland menigheten på landsbygden; att många obehag, mycken tidsspillan
och omätliga kostnader skulle undvikas om de liesta mindre tvister kunde vid en
sådan förtroende-anstalt upptagas och genom förlikning biläggas; att domstolarne
i allmänhet väl gjorde sig mycken möda att beveka så många parter, som möjligt,
att med hvarandra förlikas, men att förhållandet icke vore öfver allt enahanda,
och hade förändringen med expeditionslösen ökat kostnaderne äfven i första
instansen. Vid ordnandet af de föreslagna Förliknings-kommittéerna vore det
vigtigt, att partcrne förklarades vara skyldige, att uti alla mål, som lagligen
kunde genom förlikning biläggas, först låta en Förliknings-kommitté pröfva sina
tvister samt deröfver förete bevis, innan målet finge upptagas af vederbörlig domstol;
samt att, genom förordning, de mål måtte närmare bestämmas, med hvilkas
biläggande Förliknings-kommittéer egde att sig befattta.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets utlåtande har blifvit infordradt
öfver Herr Doktor Sandbergs motion, hvaremot öfrige motionärers förslag blifvit
öfverlemnade till Lag-Utskottet. Till följd deraf, samt i förmågo af 43 § Riksdags-Ordningen,
hafva samtliga motionerna blifvit pröfvade af Sammansatta Lagsamt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet.
Vid flere föregående Riksdagar har fråga om Förliknings-kommittéers inrättande
varit föremål för Rikets Ständers öfverläggningar, utan att likväl föranleda
till någon lagstiftnings-åtgärd. Utskottet har äfven nu tagit i noggrannt öfvervägande
ej mindre de skäl, hvilka, för ådagaläggande af nyttan och ändamålsenligheten
utaf dylika förliknings-anstalter, blifvit anförda, än ock de betänkligheter,
hvilka förekommit emot införandet hos oss af Förliknings-kommittéer, i det
syfte, att parter i vissa tvistemål skulle vara skyldige att, innan domarens
pröfning påkallades, vända sig till en dylik kommitté. Dessa betänkligheter, som
finnas fullständigt intagna i Lag-Utskottets vid 1809 och 1810 årens Riksdag i
ämnet afgifna Betänkande, och vunno erkännande af den år 1811 tillsatta Lag-kommitté
samt af Lag-beredningen, hafva äfven vid frågans behandling hos Utskottet
erhållit öfvervigten. Utskottet anser nemligen behofvet af Förliknings-kommittéers
inrättande icke vara verkligt, men deremot den tillförväntade nyttan deraf för
samhället vara mer än tvifvelaktig. Det torde icke erfordras, att Utskottet nu i
hela deras vidd upprepar och omsäger de vid fierfaldiga tillfällen inom representationen
-
Sammansatta Lag- samt Allm. Desv.- och Ekon.-Utskotlels Betänkande N:o SS. 9
tationen anförda skäl för denna åsigt. Utskottet anser sig endast böra fästa Rikets
Ständers uppmärksamhet derå, att 1734 års lagstiftare icke allenast lemnat
stridiga parter ett öppet tillfälle att genom vänlig förening genast i början bilägga
dem emellan uppstådda tvister, samt dertill jemväl parterne anmanat, utan ock
anbefallt Domare i allmänhet att söka dertill bidraga; att domstolarnes handlingar
ojäfvigt visa, det ett ganska stort antal instämda civila tvistemål, antingen
före inställelsen vid domstol, eller sedermera, genom Domarens bemedling, förfalla
och genom förening upphöra; att om rättegångsmålens antal i sednare tider tilltagit,
sådant så mycket mindre, på sätt uppgifvits, får antagas hafva sin grund
i de ändringar expeditionstaxan undergått, som dessa ändringar, på samma gång
de åsyftat, att gifva Domare och andra expeditionshafvande en billig ersättning
för deras arbete, genom de i allmänhet nu gällande högre afgifter, snarare torde
mana en part att väl betänka sig innan han går till rätta med sin träto-broder;
att kostnaderna för de tvistande ingalunda skulle förminskas genom öfverlemnande
af det stridiga tili Förliknings-kommittéens behandling, utan tvärtom förökas vid
inträffande händelser, att bemälda kommittéer ej blefvo i tillfälle att åstadkomma
förening i det, hvarom tvistas; oberäknadt den omgång och tidsutdrägt, som målens
dragande först under Förliknings-kominittéerna och sedermera till de vanliga
fora skulle medföra; samt slutligen, enär de distrikter, hvar och en behörigen organiserad
Förliknings-kommitté borde ega till verkningskrets, nödvändigt måste
blifva ganska inskränkta, såvida de tvistande icke skulle besväras med långa och
kostsamma resor, att det synes blifva högst tvifvelaktigt att kunna uti hvarje så
dant
distrikt finna ledamöter, som jemväl vore villige, att, så ofta sådant skulle
behöfvas, utan någon eller åtminstone emot en ringa belöning, uppoffra tid och
möda till de värf, dem komme att åligga.
Hvad Utskottet nu anfört skulle med flera andra skäl kunna tillökas, men
torde ensamt innefatta tillräcklig grund för Utskottets vördsamma tillstyrkande,
ali hvad Hart' Doktor Sandberg, Anders Eriksson samt
Custaf' Bjerkander i ämnet framställt, icke mätte lill någon
ilikets SHinders åtgärd föranleda.
Vid den pröfning af frågan, som hos Lag-beredningen skedde, gjorde jemväl
olvananförda betänligheter sig gällande, och ansåg Beredningen sig icke böra föreslå
ett ovilkorligt inrättande al formliga Förliknings-kommittéer, utan endast söka
befordra bildandet af anstalter, verkande i samma rigtning som dessa. I sådant
afseende, och *då dessa förliknings-anstalter borde vara lätt tillgängliga samt af
helt och hållet kommunal beskaffenhet, inflöto i förslaget till ofvanomförmälda kapitel
bestämmelser derom, att hvarje socken eller stad skulle ega att, apa sätt
om val till ledamöter i sockne- eller stadsnämnd stadgas», välja en eller flere
Bill. lill R. St. Brot. iS36—i8S8. 7 Sami. 2 Afd. 20 Haft. 2
10 Sammansatta Lag- samt Allm. Ilcsv.- och Elcon.-Otskottefs Betänkande N:o SS.
gode män, att, när de derom anlitades, gå parter tillhanda med bemedling af
förlikning; samt att, der sådant val ej skett, sockne- eller stadsnämnder skulle
utse en eller flere af sina ledamöter att i detta ändamål lemna biträde.
Enär detta förslag således förutsätter ett ordnande af kommunernas styrelse
och förvaltning, sorn ännu ej skett, men hvarom, bland annat, Rikets nu försam
lade
Ständer, på hemställan af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet i Betänkande
N:o 127, beslutat aflåta underdånig skrifvelse till Kongl. Majit, lära
Rikets Ständer finna,
alt Herr von Kocks motion, i fråga om antagande af Lagberedningens
ofvanom förmälda förslag, såsom lag, icke må
för det närvarande till något afseende föranleda.
Då 1734 års lag i 4 kap. 15 § Utsöknings-Balken gifver anvisning åt parter,
att skjuta det, som tvist är om, under gode män, och, der parterne utfäst
sig att låta nöjas åt gode männens slut, tillägger detsamma exekutiv kraft;
så torde det icke vara af behofvet påkalladf, att, oberoende af de förändringar,
som Lag-beredningens förslag till Rättegångs-Balk förutsätter böra vidtagas i nu
gällande Process-ordning, ur samma förslag lösrycka och till det nu bestående
foga ett särskildt kapitel; och hemställer derföre Utskottet vördsammeligen,
att Herr von Köchs motion, äfven i denna del, icke mätte
till någon vidare åtgärd föranleda.
Stockholm den 27 Februari 1858.
STOCKHOLM, typografiska förekikgens boktryckeri, 1858.
1
Register
öfver de af Rikets Ilöglofl. Ständers Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskotts
vid 1856—1858 årens Riksdag afgilna Retänkanden och Memorial.
A.
Expeditionens
nummer.
A/gifter. Om bestämmande af hvilka må såsom kommunala anses  25.
Afloppsdike. Se dikning.
Arvode. Angående serskildt sådant åt Utskottets Sekreterare
53.
B.
Barkmätning. Angående föreskrifter derom
34.
Barn. Förslag, att fader, som ej kan bidraga till sitt oäkta barns uppfostran,
bör till allmänt arbete hållas
6.
Besutenhet, i Dalarne. Angående ändring i stadgandena derom
28.
Besvär. Om bestämmande af hvilka må såsom kommunala anses
25.
Beväring. Om förändringar i de angående densamma gällande stad
ganden
1.
Boupptecknings-procent. Om förändrad grund för beräkning deraf i
städerna
13.
Brottmålsdomare. Om deras resekostnad och dagtraktamente
31.
Bih. till R. St. Prot. 1856—1858. 7 Sami. 2 Afd. 21 Baft. 1
2
Expeditionens
nummer.
Burskap. Angående ändring i föreskrifterna derom
3 och 4.
Byggninga-Balken. Om ett tillägg till 1 §  7.
„ Om ändring och tillägg till 4 kapitlet 2 § samt 6
kapitlet 2 och 3 §§
14.
Svar på återremiss
40.
„ Om upphäfvande af 10 kap. 5 §  50.
„ Om ett tillägg till 17 kap. 3 §.
22.
D.
Dikning. Angående förändring i föreskrifterna derom
14.
E.
Fxpeditions-taxa. Om ändringar deruti
30.
- F.
Fideikommisser. Om afskaffande deraf
;  17.
Fiske. Om förbud mot visst slag deraf
22.
Fiskeri-stadgan. Om ändring deruti
19.
Flott- och farled. Angående ny lagstiftning derom
33.
Författningar. Om förändradt sätt för utfärdande deraf
35.
Förliknings-kommittéer. Om inrättande deraf
55.
Försvarslöse. Angående förändring i föreskrifterna om dem
36.
Cr.
Gode mån. Angående föreskrifter derom
55.
Grindar. Om skyldighet att dem borttaga vid allmänna vägar
43.
Svar på återremiss
45.
Grufve-stadgan. Om ändringar deruti
20.
3
Expeditionens
nummer.
II.
Handels-Balken. Om ändring af 3 kap. 1 §
„ Om ändring i 3 §, samt upphäfvande af 4 § af 3
kapitlet
*•
Svar på återremiss  .«.  "•
Handels-domstolar. Om inrättande deraf
44-
Handels-ordning. Om ändring deruti i fråga om rätt att i flere städer
samtidigt idka handel  -  2.
Hernmans-klyfning. Angående förändrad lagstiftning derom
Husvisitationer. Om upphäfvande deraf
10-
Husaga. Se Legostadgan.
Häradsfängelse. Om dess byggande och underhållande
26.
J.
Jordafsöndring. Angående förändrad lagstiftning derom  27.
M.
Klockare. Om deras tillsättande
46 och 47.
Komedianter. Angående inskränkning i deras rätt att hålla förevisningar 8.
Kronohemman. Angående förändrad lagstiftning derom
16.
Kronoparken. Angående ändring i föreskrifterna om deras klyfvande ... 29.
Kröning af målkärl och vigter, angående
24.
Kungörelser. Om deras uppläsande å sockenstämma
49.
Kyrkohetjente. Om deras tillsättande
46 och 4(.
Kyrkobyggnad. Om förändringar i stadgandena derom
26.
„ Om kapellförsamlings befrielse derifrån vid moderkyrka 23.
Kyrkoråd. Angående ändring i Kongl. Förordningen derom
54.
Si.
Landbo. Om dess förpassande i visst fall till allmänt arbete
18.
4
Expeditionens
nummer.
Legostadgan. Om ändringar i] densamma
42.
Svar på återremiss
52.
m.
Marknad. Angående förbud för komedianter, att derå anställa förevisningar
8.
Målkärl. Om kröning deraf  24.
Mäklare-ordning. Om förändring deraf
15.
O.
Orgelnisten. Om deras tillsättande
47.
I*
Patentlag. Om förslag till ny sådan
32.
Prestgårds-byggnad. Om förändring i stadgandena derom
26.
Prestmöten. Angående ändring i föreskrifterna derom
54.
n.
Resereglementet. Om ändring deruti
31.
Rökfrihet. Om förtydligande af derom gällande Kongl. Förordning af
år 1770  12.
s.
Sabbat. Om förbud för komedianter, att derunder anställa förevisningar 8.
Seglations-ordningen. Angående omarbetning deraf
5
Expeditionen*
nummer.
Skiftes-stadgan. Om ändringar deruti  37.
Skiljomän. Se gode män.
Sjöfart, inrikes. Angående ny stadga'derom
11.
Stängsel. Angående ny lagstiftning derom  88.
T.
Telegrafdepesch. Angående lag om dess giltighet såsom bevisningsmedel 51.
Tingshus-byggnad. Om förändrade stadganden derom
26.
Tjenstehjon. Se Legostadgan.
Torplägenhet. Om afträdande deraf
21.
Tullförfattningarne. Om fullständig omarbetning deraf
11.
„ Om ändring deri
10.
w.
1Vattenverk. Om ändring i föreskrifterna, angående ersättning derför i
vissa fall  48.
Wigter. Om kröning deraf
24.
Wägar. Om förändrade föreskrifter angående deras byggande och underhållande
5.
Svar på återremiss
41.
Bih. till R. St. Prot. 1866—1868. 7 Sami. 2 Afd. 21 HåfU
STOCKHOLM, tryckt hos N. Marchs, 1858.
