# ID: svediakorp-gov2321
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 118,374
# sentences: 3,060
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Lag-Utskottets Betänkande Jt? ä6.
37
för brott olämplig och föreslagit dess upphörande. Anmärkas hör äfven, att då
man ej vill använda landsflykt såsom straff för affall, utan såsom ett skyddsmedel
för Svenska kyrkan emot olika tänkande, detta skyddsmedel väl i första band borde
tillgripas emot bit inkomne främlingar af annan trosbekännelse, då våra egna landsmän
väl icke kunna vara farligare för Svenska kyrkan, än de förra, och att det
följaktligen är obilligt och inkonseqvent att strängare förfara med egne landsmän,
än med främlingar. Men den svåraste stötestenen emot denna påföljd är dock att
den ej vidare kan tillämpas. Eller tilltror man sig verkligen kunna tillämpa detta
straff på hela skaror af Svenska medborgare, som, efter hvad upplyst är, redan affallit
från den rena evangeliska läran? Nej, säger man. Medlet skall användas
endast emot förförarne men ej emot de förförde; men jag tillåter mig svara häruppå
att, utom det att lagen ej gör skilnad på förföraren och den förförde, då
straffhotet är lika för allt affall, botemedlet icke ens låter använda sig på förförarne,
hvilket erfarenheten nogsamt bevittnat. Tre personer hafva under sednare tider
varit föremål för denna förföljelse. Redan domarnes afkunnande väckte så väl inom
som utom landet allmänt uppseende och gjorde allestädes ett sorgligt intryck. Men
när man kom till verkställigheten af den sista af domarna. Huru gick det då?
Jo affäilingen landsför vistes till Danmark; men Danskarne, som ej tyckte om vår
intolerans och ej ville underhålla en person som vi kastat handlöst ifrån oss, skickade
hem mannen. Hvad var nu att göra? Att utsända honom åt annat håll
tjenade till intet, då han lätt banat sig väg till Danmark och man dessutom hade
goda skäl till det antagande att, med undantag af Ryssland, våra andra granländer skulle
handla på samma sätt. Han hölls alltså häktad någon tid, men man måste snart
göra nödvändigheten till lag och mannen lössläpptes. Nå väl. Till man förnya
dessa uppträden, som kasta skymf och skugga på hela landet? Kan man begära
att högsta makten skall utfärda domar, som ej kunna verkställas För min del vill
jag det ej; och då således landsflykt såsom påföljd för afTall ej vidare kan tillämpas
och någon annan lämplig påföljd ej kan utfinnas, synes mig häraf otvunget följa,
att man mäste tillåta hvad man ej kan förhindra och jag besvarar således den andra
frågan, om nemligen införande af den föreslagna religionsfriheten är påkallad
af för handen varande förhållanden, med ett obetingadt Ja.
Den tredje frågan, »om den af Kongl. Maj:t föreslagna religionsfrihet må kunna
menligt inverka på svenska kyrkan», besvaras väl häst af erfarenheten ifrån andra
länder; men den synes mig dock, likaväl som den första, kunna lösas ur rena
förnuftsskäl.
Om det är obestridligt alt sanningen, der den fritt och lefvande får göra sig
gällande, alltid går segrande ur striden mot lögnen, så lärer väl häraf följa, att vår
rena evangeliska kyrka, om den är grundad på Guds rena ord och lefvande sanning,
icke behöfver frukta striden mot andra bekännelser. Den behöfver ej, likt
katolicismen, hölja sig i mörker och värna sig med intolerans, för att äga bestånd.
Lag-V Iskotte Is Betänkande M ä 6.
Minst af allt borde vi frukta att vårt folk, som fått sola sig i frihet och ljus och
fått smaka de herrliga frukterna af vår rena lära, skulle kunna trifvas i papismens
mörker och låta insnärja sig i Boms all både andlig och politisk frihet strypande
garn.
M en erfarenheten talar här bäst. I båda våra grannländer är religionsfriheten
införd, utan att några vådor deraf försports, utan att papismen der, enligt hvad i
Borgare-ståndet nyligen blifvit upplyst, vunnit något oroande insteg; och Danmarks
nyss församlade Presterskap har på frågan orri det Tore önskvärdt att den der införda
religionsfriheten ej ägde rum, svarat ett enhälligt nej. Men jag är äfven i tillfälle
att på denna fråga lemna ett ännu iner upplysande svar, algifvet af en man,
hvars namn är kändt, och högaktad! i två verldsdelar, en af vårt tidehvarfs ädlaste,
mest upplyste män, Herr Doctor R. Baird.
På derom till Herr D:r Baird framställd fråga huruvida religionsfriheten i Amerikas
lorenta stater utöfvat någon synnerlig verkan på papismens relativa tillväxt eller
altagande i detta land, har Herr D:r Baird haft välviljan afgifva svaromål, och
som hans skrifvelse finnes ställd till Medlemmar af den Svenska Riksförsamlingen,
anser jag mig ej träda grannlagenhelen för nära, då jag på detta sätt lemnar Rikets
Ständer del af denna i hög grad upplysande skrifvelse.
Sedan Herr D:r Baird redogjort för religionsfrihetens uppkomst i Amerikas fristater,
och visat att Rom här såsom allestädes varit verksamt för att göra proselyter,
och att det väl aldrig haft ett tacksammare fält för sin verksamhet, då dit
emigrerat millioner katoliker från alla delar af det papistiska Europa. (Endast
sedan 184*3 hade till Amerika öfverflyttat 3 och en half millioner rnenniskor,
deraf minst hälften varit katoliker), samt upplyst att i alla 31 Staterne numera icke
finnes en, der katolikerna utgöra flertalet, ehuru förhållandet förr varit motsatt i de
liesta, skrifver D:r Baird:
»Af denna allmänna öfversigt, kunnen J, mine Herrar, finna, att katolicismens
tillvext i Förenta Staterna ingalunda har motsvarat de fördelar den har åtnjutit —
fördelar som den näppeligen kari hafva till samma utsträckning på något annat fält.
Rörande Eder fråga, om katolicismen har vunnit mycket ifrån protestantismen
genom proselytmakeri, kan jag säga utan tvekan, att den hvarken har, ej heller är
det sannolikt att den någonsin skall. Tvärtom, Rom förlorar vida mera än det
vinner genom proselytmakeri. Det gör visserligen några proselyter, och stundom
vinner det personer af inflytande och anseende ibland oss. Men någon af dess egna
tidningar hafva medgifvil, att det förlorar tio, emot en som det vinner. En utmärkt
Irländsk prest, hvilken jag har lärt känna, vid namn fader Muller, besökte
Amerika för få år sedan, och sedan ban hade gjort en vidsträckt resa ifrån NewYork
till New-Orleans, skref han tillbaka till sina vänner i Irland ett bref (som infördes
i de allmänna tidningarne), hvaruti han förklarade, att efter hans beräkning, den
Lag-Utskotid* betänkande JM? 6.
39
Romerska kyrkan på 25 år hade förlorat icke mindre än två millioner i Förenta
Staterna genom hvad han kallar ett »förskräckligt affall» — det är, genom alt falla
uti protestantism och indifferentism. Detta sednare är åter blott ett förberedande
steg för protestantismen i ett land, der så mycket nit råder hos de olika grenarne
af det evangeliskt protestantiska samhället, af hvilka hvar och en utför sina egne
planer för sin utvidgning genom att lill sin hjord insamla alltflera isynnerhet ifrån
indifferentismens, fritänkeriets och papismens område.
Sålunda har jag, mine Herrar, i korthet sökt besvara den fråga J haft den
godheten till mig framställa. J kunnen derpå fullt förlita Eder, att man har intet
att frukta ifrån Rom i något land, der den protestantiska kyrkan gör sin pligt —
nemligen använder sanningens vapen (det enda vapen som Kristendomen fordrar eller
gillar i strider mot all slags villfarelse) — icke förtryck eller ofördragsamhet. Med
alla de fördelar, som en ofantlig emigration ifrån papistiska länder gifver Rom i de
Förenta Staterna, hyser jag icke den ringaste fruktan för protestantismens sak i
detta land, så länge protestanterna der göra sin pligt genom predikstolen, genom
pressen, genom Biblen och den katekeliska undervisningen, genom söndagsskolan.
Hvad angår Sverige och de andra Skandinaviska länderna, så hafva de minst
att befara från papismen al hela den protestantiska verlden, om blott dessa länders
protestantiska befolkning vill troget uppfylla sin pligt. Det Romersk-katolska elementet
i dessa länder är så ringa, att det ej ens förtjenar nämnas, och någon betydligare
emigration till dem af katoliker, kan icke komma i fråga. Hvad fara ligger
då uti antagandet af religionsfrihetens princip, som i sig sjelf är så ädel och
som upprinner ifrån sjelfva protestantismens natur? All den religiösa trihet, som
finnes i verlden, ja äfven all borgerlig och politisk frihet leder sitt ursprung ifrån
den herrliga läran om rättfärdiggörelsen genom tron, hvilken den store Luther framförde
i ljuset ifrån medeltidens mörker, och så kraftigt försvarade.
Jag är fullt öfvertygad, att det Christiiga lifvet i England och Amerika, näst
Gud, hufvudsakligen bör tillskiifvås det faktum, att religionsfrihetens princip uti
dessa båda länder tili en så hög grad gjort sig gällande. Den siste Presidenten i
Förenta Staterna förklarade uti sitt första budskap till Kongressen (år 1853), det
vara sin öfvertygelse, att Förenta Staterna hade hufvudsakligen att tacka denna
princip för sitt välstånd.»
Ett sådant vittnesbörd är ej lätt att jäfva.
På alla dessa skäl tillstyrker jag vördsamt införande af religionsfrihet med de
begränsningar Kongl. Maj:t föreslagit.
I Utskottets beslut rörande konventikelfrågan kan jag icke heller instämma.
40
Lag-Utskottets Betänkande JK 46.
Då Utskottet tillstyrkt uppbäfvande af konventikelplakalet, utan att i stället
antaga de i 6 §. af lagförslaget intagne sladganden angående ej mindre rättigheten
för Svenska kyrkans medlemmar att utom den allmänna Gudstjensten sammankomma
till gemensama andaktsölningar, än älven vilkoret) derför, har Utskottet, efter min
uppfattning, handlat mindre klokt. Fältet skulle då komma att stå oordnadt och
Presterskapet skulle beröfvas möjligheten att låta afstyra oordningar, der sådana
kunna äga rum. De bestämmelser Kongl. Majit föreslagit, voro:
l:o att tillträdg till dylika sammankomster ej skulle förvägras Presterskapet
eller den offentliga myndigheten;
f2:o att denna sistnämnda, i händelse af inträffad olaglighet eller oordning,
skulle äga ali sammankomsten upplösa, och
3:o att sådana sammankomster ej utan serskild tillåtelse finge hållas å tid, då
allmän Gudstjenst förrättas.
Alla dessa bestämmelser finner jag för min del både nyttiga och nödiga och
anser Utskottet hafva saknat all anledning att dem förkasta.
Och då jag emot lagförslagets öfrige delar ej heller haft något att anmärka,
vågar jag alltså härigenom vördsamt föreslå
att Rikets Ständer mätte för deras del besluta antagandet af den
utaf Kongl. Maj:t i Nåder föreslagna författning angående religionsfrihet
samt vissa dermed gemenskap ägande ämnen.
1 fråga om Sakramentallagen instämmer jag i Herr Adlercreutz’ reservation,
af Herr Kistner, hvilken tillstyrkt bifall å Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition,
med förklarande att han hvad Sakramentallagen angår instämmer med Herr Adlercreutz.
af Herr Wennerström.
af öiksdagsfullmäktigen Johan Johansson från Nerike: »Emot Höglofl. LagUtskottets
beslut att ej antaga Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition angående religionsfrihet
får jag anmäla min reservation och antaga 1 §. i denna Proposition,
som lyder:
»Vill någon, sorn till Svenska kyrkan hörer, derifrån öfvergå till annat kristet
religionssamfund, som i riket redan finnes eller framdeles med Konungens tillstånd
bildas, och låter han sig icke genom sin själasörjares förmaningar och undervisning
derifrån afrådas, må det honom ej vägras; gore dock om sitt utträdande ur Svenska
kyrkans gemenskap anmälan hos Pastor i den församling, han tillhör, för anteckning
i kyrkoboken, och vare, intilldess sådan anmälan skett, pligtig att i kyrkligt hän
seende
ställa sig till efterrättelse de för Svenska kyrkans medlemmar gifna föreskrifter.
Ej må öfvergång från Svenska kyrkan till ajinan trosbekännelse tillåtas den,
som yngre är än 48 år, der ej Konuugen, i serskilda fall, det vid tidigare ålder
mejgifver.» Emoi
Lag-Utskollcls Betänkande JVs 48.
41
Emot afslng af 6 §. i samma Nådiga Proposition får jag mig äfven reservera
och yrka antagande af samma §, så lydande:
»Rättigheten för Svenska kyrkans medlemmar, att äfven utom den allmänna
Gudstjensten sammankomma till gemensamma andaktsöfningar, skall vara fri och
obehindrad, så vidt ej vid sådan sammankomst företages något, som mot lag eller
sedlighet stridande är, eller eljest allmän ordning störer. Ej må dock vid religions
öfning,
som sker under annan, än vederbörande Presterskaps omedelbara ledning, och
icke är att hänföra till enskild husandakt, tillträde vägras Presterskapet i församlingen
eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnde myndighet i händelse
af inträffad olaglighet eller oordning, äger alt, der så nödigt anses, sammankomsten
upplösa. Icke heller må så beskaffad sammankomst, hvarom nu sagdt är, utan
serskildt tillstånd hållas å tid, då allmän Gudstjenst i församlingen förrättas, vid
påföljd af böter från och med Femtio till och med Etthundra Riksdaler för den
eller dem, som föranstaltat sammankomsten eller dertill upplåtit bus, och till högst
Tio Riksdaler för annan deltagare»; och jag grundar min reservation i sistnämnde
hänseende hufvudsakligen derpå, alt ett väsendtligt hinder för enskilda andaktsöfningar
skulle kunna läggas genom tolkning af 22 Kapitlet 4 §. Kyrkolagen, som
lyder: »Ho, som fördristar sig att bruka Preste-embetet, och är dertill hvarken
korad eller kallad, eller efter detta föreskrifna sätt, af Biskopen ordinerad; den
samme skall af Consistorio straffad varda; med mindre han af Biskopen, för serdeles
orsaker skull, fått lof att predika uti någon viss församling. Om någon Prest
dessutan och af egen godtycko tillåter någon att predika hos sig eller i sin församling,
så skall han af Consistorio hårdt tilltalas, och med arbitralt straff beläggas.»
Emot Utskottets beslut att bibehålla den så kallade Sakramentallagen får jag
mig äfven reservera.
Herr Friherre Wrede, C., har ej deltagit i behandlingen af de ämnen, som i
förevarande betänkande upptagas.
Bih. till R. St. Prot. 1838 Å 1837. 7 Sami. 1 Afd. 24 Haft.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, 1837.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 47.
I
N:o 47.
Ank. till Exp-Utsk. den 15 Okt. 1857, kl. 12 m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om stiftande af
lag, angående allmänt kyrkomöte.
I näst föregående Betänkande har Utskottet antydt den betydelse, som det
allmänna kyrkomötet, efter Utskottets åsigt, skulle komma att intaga i den Svenska
kyrkans författning. En kyrklig representation, dervid folket lemnäs tillfälle att uttala
sina önskningar och åsigter i frågor, som röra dess andliga lif, är ej eller främmande
för den kristna kyrkan. Redan i andra århundradet af vår tideräkning förekomma
nemligen Synoder för biläggande af stridiga meningar, angående tros-begreppen
och kyrkliga bruk inom denna kyrka; och de tramsta omsider såsom en
medlande länk emellan de enskilda församlingarne, hvilka dervid uttala sin tros
medvetande och bestämma sitt kyrkliga lifs ordning. Hos de första lidehvarfvens
kristne rådde jemväl den åsigt, att, enär församlingarne utgjorde kyrkan, egde ej
allenast prester, ulan äfven lekmän, deltaga i Synoderna.
I samma mån, som biskoparnes makt tillvexte, utbildades likväl den läran,
att biskoparne voro kyrkans, öfver församlingarne stående, omedelbara styresmän;
och dermed upphörde så väl det lägre presterskapets, som lekmännens rättighet att
taga del i Synoderna, vid hvilka biskopar och prelater följaktligen derefter ensamme
förordnade i alla kyrkans angelägenheter, med vilkor likväl af regenternes sanktion,
intill dess att biskopens af Rom primat vunnit stadga och hans rätt öfver kyrkan
blifvit erkänd.
Bih. till R. St. Brot. i856 i857. 7 Sami. i Åfd. 25 Häft. I
2
Lag-Xfåköttets 'Bétänkande :N!o 47.
Reformationen förändrade emellertid förhållandet härutinnan. Den sökte vid
ordnandet af kyrkans författning företrädesvis stöd i de kristna församlingarnes hruk
under de första århundradena; och således blefvo åter i den evangeliska kyrkan
allmänna synoder för hela församlingen erkända såsom hehöriga. Det var ock på
synöder, som reformationen genomfördes och fastställdes i de protestantiska staterna;
och hos oss hafva äfven tillförene kyrkans lära, liturgi och ordning blifvit reglerade
vid allmänna kyrkomöten. Flera höllos nemligen i 16 :de seklet, och på Upsala
möte år 1593 utgjordes ledamöterna af så väl biskopar och presterskap, som fullmäktige
för de verdsliga Stånden.
Omförmälda kyrkliga representation erkändes likväl icke genom 1686 års
kyrkolag, som ordnade och stadfästade vår kyrkas ännu gällande författning. Kyrkans
angelägenheter hafva jemväl sedermera hufvudsakligen blifvit behandlade vid
riksdagarne af Preste-Ståndet, under benämning Clerus comitialis, så att allmänna
kyrkomöten inom riket ej vidare förekommit.
Den omkastning i förhållanden, som således egt rum, har emellertid sin
förklaringsgrund i statsförfattningen, som åt Konungen, såsom den Svenska kyrkans
öfverhufvud, öfverlemnat att ensam besluta i en stor del af de ämnen, om hvilka
man fordom öfverenskommit på allmänna kyrkomöten.
Behofvet af en kyrklig representation har emellertid allt mer och mer börjat
uppfattas och erkännas. Hvar och en, som gifvit akt på vår tids rörelser inom
kyrkan, de stridigheter i afseénde på religiöns-bégrepp och kyrkliga bruk, som
städse förekomma, uppenbarande inom församlingen étt alltjemt vexände andligt behof,
han inser äfven nödvändigheten att étt tillfälle beredes församlingen att uttala
sina åsigter och bilägga menings-stridigheter i omförmälda ämnen; och det var på
grund häraf, som sista riksdagens Lag-Utskott, med anledning itf derom gjord framställning,
till Rikets Ständers pröfning öfverlemnade ett förslag till förordning, angående
allmänt kyrkomöte.
Derigenom sökte Utskottet att vinna ändamålet med iakttagande af den magt,
som enligt grundlagen tillkommer Konungen. Således föféslog Utsköttet, bland annat,
att allmänt kyrkomöte, sorn borde utgöras af lika mångå lekmän, söm préster, skulle
hållas då Konungen förordnade; att dervid blott fick upptagas de ärenden, söm
Konungen till mötet öfverlemnade; samt att mötet endast hade att i dessa ärenden
afgifva underdåniga utlåtanden.
Detta förslag, hvilket af två Riks-Ståfid, neföligén Höglofliga Ridderskapet
och Adeln och Högvördfga Preste-Ståndet godkändes, blef deremot äf de två öfriga
afslaget. Herr Biskopen Thomander har emellertid uti en af Högvördiga PrestéStåndet
till Lag-Ufskoltets behandling öfverlemnsd motion ånyo upptagit ämfiét.
Enligt hans förmenande skulle de förhållanden, som vid sista riksdagen voro för
handen, icke förändrat sig i den riktning, att én sammänkönist *af Sveilska kyrkans
Lag-U,tskottets Betänkande N:o 47.
5
medlemmar, för uteslutande rådplägning om församlingens angelägenheter, nu vore
mindre behöflig. Snarare har behofvet vuxit; och det är i följd häraf, sopi He?f
Biskopen gjort framställning örn antagande af en så lydande
”Lag om kyrkomöten:
§
Å hvarje sådan tjugonde Juni, sorn följer närmast efter afslutad Riksdag,
sammanträda på Konungens kallelse svenska kyrkans ombud i Stockholm till allmänt
kyrkomöte. Inträffar dag, som nu är sagdt, så nära riksdags utgång, att val, som
här nedan sägs, ej hinna anställas, uppskjutes mötet till nästföljande år.
§ 2.
Konungens föredragande i Ecklesiastik-ärenden, erke-biskopen i Upsala, de
öfriga stiftens biskopar, så ock pastor primarius i Stockholm vare kvrko-mötets
sjelfskrifne ledamöter. Öfriga ledamöter utses genom val.
§ 3.
l:o.) 1 hvart stift, så ock i Stockholms stad, skall presterskapet till kyrko
mötet
välja ledamöter till det antal och i den ordning, som är för kyrkoherdarnes
riksdagsmannaval stadgad och vedertagen, dock att hvar prestman är röst-berättigad
och valbar.
2:o.) Lärarne vid de theologiska fakulteterna välja inom sig från Upsala två
och från Lund två ledamöter.
3:o.) Jemväl skola i hvart stift, så ock i Stockholms stad, lekmän till
kyrkomötet ombud välja sålunda: i hvart gäll i ett prosteri utses å sockenstämma
af dess närvarande ledamöter, alla med lika rösträtt, en valman, som genom protokolls-utdrag
förordnas att på samma ort, dag och sätt, sorn prosteriets presterskap,
röst till val af en lekman afgifva, åliggande prosten att vid valet föra anteckning och
derefter val-handlingarne, så fort ske kan, till domkapitlet insända, hvaruppå förhålles
som med riksdagsmanua-val för stiftet; i Stockholm skall ock hvar församling
utse en valman, som ofvan är sagdt, och de valmän inför stadens konsistorium sina
röster afgifva, och skall i öfrigt dermed tillgå såsom med kyrkoherdars riksdagsmannaval.
§ 4.
Ä kyrkomöte skall erke-biskopen föra ordet. Är ej erke-biskop till elley är
4
Lag-Utskottets Betänkande N:o 47.
han hindrad, träde då i stället den biskop, som efter stiftens ordning honom närmast
är i emhetet.
§ 5.
Å första samlingsdagen skola de valde omhudens fullmakter granskas af
mötets ordförande och Stockholms valde ombud. Vid denna granskning skola de af
Stockholms församlingar utsedde valmännen närvara. Anmäle ock ordföranden hvad
honom om ledamöters inträffade förfall veterligt är. Varder sålunda utrönt att antalet
af prester och af lekmän är i kyrkomötet olika, då skall hvad å endera sidan
brister, fyllas genom val som ordföranden genast anställer och vare dervid röstande
de Stockholms stads valmän, som när äro. Det val skall af ordföranden och Stockholms
förut valde ombud genast pröfvas, och ege mot deras beslut klagan ej rum.
Är genom valet bristen fylld, underskrifve ordföranden med någre valmän protokollet,
och galle detta protokoll lika med fullmagt, som pröfvad och godkänd är.
Annat fyllnadsval än här är sagdt må under kyrkomötets tid ej hållas.
S 6.
När kyrkomöte varat i sju dagar, skall ordföranden göra framställning om
dess upplösning. Förr må det ock ske, om göromål det medgifva. Beslut om
mölets förlängning gälle för en vecka i sender.
§ 7.
Kyrkomötet eger att besluta utlåtanden och framställningar i kyrkliga angelägenheter.
Förslag derom må af mötets ledamot väckas: det kan genast afgöras
eller ock till särskild beredning liänskjutas.
Äskar Konungen kyrkomötets yttrande: det yttrande skall afgifvas innan mötet
åtskiljes. I annat ärende må på kyrkomötet ankomma att beslut uppskjuta till nästa
mötes sammankomst; välje ock, der nödigt pröfvas, utskott att under eller efter
mötestiden vigtigare ärende bereda. Ej må mötet beslutande rätt åt annan
uppdraga.
I
S B.
Företages till större eller mindre del granskning af psalmbok, evangeliibok,
kyrkohandbok eller offentlig lärobok i kristendomen, då skall derom först gemensamt
rådplägas, och varde så frågan till de ledamöters handläggning öfverlemnad, hvilka
prestembetet bekläda. Förslag, som sålunda är beredt, eger kyrkomötet å allmän
sammankomst att såsom sitt utlåtande oförändradt antaga eller ock förkasta.
Lag-Utskottets Betänkande N:u 47.
5
§• 9-
Är i yppad fråga underdånig hemställan till Konungen beslutad; hafva skiljaktiga
meningar uppstått; då skall berättelse derom handlingen medfölja.
S
Vid beslut ege hvar ledamot lika röst. Äskas omröstning, då skall den
öppen anställas, och gälle den mening, som de fleste biträdde. Har högsta röstetal
tillfallit flera meningar, gälle den, hvilken Ordföranden gifver företräde, och skall
ordföranden företräde åt endera gifva, ändå att han röst nedlagt eller ock yttrat
mening, som högsta röstetal ej vann.
§ 11.
Om hvad vid kyrkomötet afgjordt är, skall Ordföranden till Konungen ingifva
berättelse.
§ 12.
Kyrkomötets ledamot ege ej rätt till arfvode eller annan vedergällning. Till
bestridande af mötenas nödiga kostnad skall i alla Svenska evangeliskt-lutherska församlingar
inom riket en årlig kollekt uppbäras i den ordning -och det ansvar förfaltniugarne
rörande allmänna kollekter stadga. Domkapitlen skola dessa medel insända
till Stockholms stads konsistorium, som dem för kyrkomötet redovisar och
tillhandahåller.”
I afseende på behofvet af en kyrklig representation i den syftning, som den
nu föreslagna, har Utskottet redan uttalat sin åsigt. Om än den icke, i strid med
vår statsförfattning, kan tillerkännas annan makt, än den att uttala omdömen, så
kan likväl vigten deraf ej förnekas, utan att den moraliska maktens inflytelse underkännes.
Den lemnar församlingen ett tillfälle att höja sin röst i en af dess dyrbaraste
och ömtåligaste angelägenheter; den gifver betydelse åt denna röst; och den
tillfredsställer och lugnar sinnena.
Vid granskning af motionärens och det af sista riksdagens Lag-Utskott utarbetade
förslag, tvekar emellertid icke Utskottet att i allmänhet gifva det sednare
företrädet. De hufvudsakligaste omständigheter, hvari detta skiljer sig från det förra,
är att detsamma ej bestämmer vissa tider för kyrkomötets återkomst, och ej eller
åt mötets ledamöter inrymmer motionsrätt; utan, på sätt ofvan är förmäldt, gör mötet
beröende af Konungens kallelse och inskränker dess arbeten till de ämnen Konungen
till detsamma öfverlemnar; Och, på sätt antydt blifvit, äro motsatta bestämmelser ej
eller fullt förenliga med statsförfattningen.
6
Lag-UtskottetI* Betänkande N:o 47.
Grundlagen omtalar nemligen icke ifrågaställda kyrkliga representation och
den ställer följaktligen [Konungens beslutande-rätt i kyrkliga’ frågor icke i beroende
af någon dylik. Det stadgas väl i Regeringsformens 10 §, att innan ärenden hos
Konungen i Stats-rådet föredragas, skola de, genom nödiga upplysningars inbemtande
från vederbörande embetsverk, af de föredragande beredas; men under de embetsverk,
som här afses, faller ej det föreslagna kyrkomötet, hvars befogenhet alltså
komme att ytterst bero af Konungen. Med aktgilvande på den anda, som således
genomgår statsförfattningen, synes detsamma följaktligen böra underordnas den makt
som berörde författning erkänner. Det måste derföre ankomma på denna makt att
bestämma när och i hvilka angelägenheter församlingen på omförmälte sätt må uttala
sin opinion. Ifrån den ståndpunkt denna makt intager är den ock bäst i tillfälle
att bedöma när omständigheterna dertill äro bjudande; Och hufvudsakliga ändamålet
är, att genom lag beredas tillfälle ej allenast för församlingen att uttala sin mening
i ämnen af nu ifrågavarande beskaffenhet, utan äfven för Konungen alt med visshet
få erfara denna mening.
Vid sådant förhållande och då författningen i öfrigt ej synes böra hafva till
föremål vidare än att angifva reglorna för mötets organisation och sammansättning,
i hvilket afseende de grundsatser, som vid sista riksdagen Utskottet antog, hufvudsakligen
blifvit följde; samt mötets allmänna vigt, efter Utskottets åsigt, innefattar
tillfyllestgörande motiv till stadgandet i 7 § af nedanstående förslag, får Utskottet
vördsamt tillstyrka,- det måtte Rikets Ständer, för sin del, besluta en så lydande.
Förordning,
angående allmänt kyrkomöte.
S i
Till
allmänt kyrkomöte sammanträda Svenska kyrkans
ombud, då Konungen nödigt pröfvar, å tid och ort, som Han
utsätter.
§ 2.
Svenska kyrkans ombud vare samtlige Biskopar i stiften,
eller, der någon af dem har förfall, den af domkapitlets ledamöter,
som kapitlet i hans ställe väljer; Pastor primarius i
Stockholm, eller, derest han är hindrad, annan ledamot af Stockholms
konsistorium, den konsistorium utser; fyra bland theolo
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o 47.
7
giska fakulteternas professorer eller ordinarie adjunkter, två frän
hvar (dera af Rikets unwersileter; en vald ordinarie prestman
frän hvarje stift samt en från Stockholm; så ock trettio af lekmän
valde ombud, ett frän Stockholm och tvä från hvarje stift,
samt de öfrige fern från det eller de valdistrikt, hvarifrån
Konungen, med afseende ä för handen varande förhållanden,
finnér ett större antal af ombud behöfligt. Chefen för Ecklesiastik-departementet
må ock vid mötet närvara och deltaga i öfverläggningarne,
men ej i de beslut, som mötet, efter ty här nedan
sägs, eger fatta.
Vid mötet föres ordet af Erkebiskopen, eller den bland
öfrige biskopar, som Konungen, för den händelse att Erkebiskopen
har förfall', dertill i Nåder förordnar.
S 3.
Vid hvartdera af Rikets universiteter välja förenämnde
till theologiska fakulteten hörande lärare inom sig de ombud, som
för samma fakultet skola vid allmänt kyrkomöte lillstädesvara.
Val af prestman till ledamot vid mötet sker i den ordning,
sorn för val af Riksdagsman inom Preste-Sländet stadgad
är; dock utan att någon skillnad dervid göres emellan kyrkoherdar
och öfrige 'Ordinarie pnestmän.
Lekmännens ombud skola så väljas, att hvarje gäll i
prosteriei uppdrager åt en å sockenstämma utsedd valman att
pä samma ort, dag och sätt, sorn prosteriets presterskap, röst
till val af ombud afgifva.
Handling arne för begge valen skola insändas till Domkapitlet,
sorn, efter de fleste afgifne rösterne, för ombuden utfärdar
fullmakter.
$ 4.
•Allmänt kyrkomöte tillkommer endast att upptaga sådana
kyrkliga mål, som Konungen till detsamma öfverlemnar. 'Ej ege
dock mötet i dessa mål någon beslutande rätt; utan håfve det
allena att utlåtanden deri till Konungen <afgifva.
t5.
>Har Konungen infordrat <allmänt kyrkomötes utlåtande -i
fråga om antagande af ny Psalm-, Evangelii- eller Kyrkohandbok
8
Lag-Utskottets Betänkande N:o Vt.
eller Katekes, böra de af mötets medlemmar, som till PresleSländet
höra, öfver frågan betänkande afgifva, innan utlåtande
beslutes.
g 6.
Vid beslut till utlåtande ege hvarje mötets röstberättigade
ledamot en röst. Äskas omröstning, då skall den sluten anställas.
§ 7.
Arfvode till mötets valde ledamöter så ock öfrige kostnader
derför skola af allmänna medel gäldas.
Stockholm den 5 Oktober 1857.
Reservationers
Af Herr Adlercreutz, som, för att genast gifva institutionen större betydelse,
önskade alt åt dess ledamöter inrymma motionsrätt samt bestämma viss tid för
kyrkomötets sammankallande, såsom t. ex. hvart femte år.
Af Herr Domprosten Bring: ”Med Utskottets pluralitet har jag visserligen varit
ense derom, att endast ett sådant kyrkomöte kan stå tillsammans med arten och
andan af svenska samhällets så väl kyrkliga sorn borgerliga ordning, hvilket icke
på bestämda tider återkommer, utan af kyrko-styrelsen vid inträffande utomordentliga
anledningar sammankallas och då allenast har att befatta sig med sådana ärenden,
som af Styrelsen mötet föreläggas. Men från, dessa gemensamma premisser har jag
för min del, nu, liksom vid förra Riksdagen, kommit till ett helt annat resultat, än
Utskottet. Stödd på kyrkohistoriens vittnesbörd, har jag nemligen trott, att så naturlig
och nödvändig en synodal-lagstiftning är för den kyrka, till hvars reguliera organisation
kyrkomöten höra, så opåkalladt, betydelselöst och derföre olämpligt måste
stiftandet af en detaljerad synodal-lag vara, då, såsom för Utskottet, fråga blott är
om så
Lag-Utskottets Betänkande N:o 47.
9
om så beskaffade möten, hvilka af utomordentliga anledningar förekomma och hvilka
just derföre för hvarje fall fordra i viss mån utomordentliga och varierande former.
För att visa vigten af den lag, sorn nu till Rikets Ständers godkännande
framlägges, säger Lag-Utskottet, att svenska församligen för närvarande, efter Utskottets
förmenande, saknar tillfälle att öfver kyrkliga ämnen ''uttala sina åsigter,”
och att Utskottet derföre genom den föreslagna lagen önskar bereda ett sådant till—
fälle. Med allt erkännande af Utskottets välmening, kan jag dock omöjligen inse
annat» än att hela den föreställning, sorn Utskottet sålunda tillkännagifvit sig hysa
oip betydelsen af det framlagda förslaget, hvilar på en fullkomlig illusion. Om det
ocksåi me(lgåfves, hvad jag icke kan medgifva, att den församling, inom hvilken kyrkomöten,
icke förekomma, till följe deraf nödvändigt saknar tillfälle att uttala sina tankar
och behof, och att således särskilt vår svenska församling skulle ända från reformationstiden
intill nu helt och hållet varit i mistning af sådana tillfällen; så vore i
alla fall genom Utskottets nu föreslagna åtgärd det öfverklagade förhållandet icke i
aldra ringaste man förändradt. Ty å ena sidan Ivar obestridligen Konungen redan
i denna stund lika mycken makt alt sammankalla, och kyrkans målsmän lika mycken
rätt att begära ett kyrkomöte, som de genom antagandet af den föreslagna lagen
skulle erhålla. Och å andra sidan har äfven Konungen efter utfärdande af samma
lag fullkomligen samma rätt, som han nu eger, att underlåta sammankallandet af
kyrkomöten, så länge han finnér dessa icke vara af förhållandena påkallade. Hvad
Utskottet i detta bétänkande föreslagit är således i sjelfva verket för det åsyftade
ändamålet alldeles utan betydelse; och skulle det hafva någon sådan, så bestode
denna måhända snarast deruti, att just det, hvarigenom Utskottet önskar befrämja
kyrkomötens sammankallande, lätteligen kunde derför blifva ett hinder. Den af Utskottet
så noggrannt bestämda formen för kyrkomötenas sammansättning skall nemligen,
en gång sanktionerad, snart befinnas för många fall mindre användbar, och det
är då ganska sannolikt, att kyrkostyrelsen af denna omständighet kan komma att
afhållas från sammankallande af ett möte, mot hvilket inga betänkligheter skulle
funnits, om dess form icke på förhand varit genom lag fixerad, utan, liksom fordom,
kunnat lämpas efter för tillfället förhandenvarande förhållanden och behof.
Beträffande för öfrigt sjelfva innehållet i den föreslagna lagen, så är mot
detta, äfven i dess enskildtheter, liera anmärkningar att göra. Blott en enda må
här anföras; och denna angår de föreskrifter Utskottet föreslagit angående valet af
lekmans-ledamölerne i kyrkomötet. I dessa föreskrifter saknar man helt och hållet
hvarje garanti för att nämnde val skall träffa personer, som verkligen till kyrkans
båtnad kunna och vilja utiöra sitt vigtiga uppdrag. Vill man än antaga, såsom föl
jande
af sig sjelf, att valbarheten skall vara inskränkt till myndiga och borgerligen
oförvitlige män (ehuru icke ens detta i Utskottets förslag säges), så åro i alla fall
Bih. till B. St. Prot. 1856 $ 1857. 7 Sami. 1 Afd. 25 Haft. 2
40
Lag-Utskottets Betänkande N:o 47.
de väljande al' den föreslagna val-lagen fullkomligen oförhindrade alt till kyrkans
ombud utse sådana, för hvilkas kyrkliga sinne och insigter icke linnes den ringaste
borgen. Då dessutom bland den stora mängden valbara (dessa kunna i ett och
annat val-distrikt uppgå till omkring hundrade tusen) endast ett högst inskränkt antal
kan för hvar särskild valman vara bekant, så skall den slutliga utgången af valen
nästan alltid komma alt bero af en tillfällighet, om icke af något ännu sämre.
Nästan öfver allt på landsbygden skall, om ej dåliga val-intriger åstadkomma mellan
de särskilta kontraktérna en artificiel öfverensstämmelse, hvarje kontrakts valmän
komma att rösta på någon inom deras trakt boende person, till hvilken de kunna
hafva förtroende, och resultatet af det hela skall i dom-kapitlet omsider nästan enväldigt
bestämmas af stiltets största kontrakt eller måhända af tvänne, sinsemellan
närliggande kontrakter, hvilka tillfälligtvis förenat sig med hvarandra, under det de
öfriga pekat hvart åt sitt häll. Jag kan ej tro, att en vallag, enligt hvilken det
sålunda blilver nästan omöjligt att få utgången bestämd af en verklig pluralitet, kan
vara rätt välbetänkt, och jag har derföre, äfven af denna anledning, icke kunnat
med min röst bidraga till det beslut, som blifvit Utskottets, likasom jag, af ofvan
anförda skäl, öfverhufvud ansett en speciel synodal-lag vara för Svenska kyrkan
öfverflödig.”
Af Derr Prosten Ljungdahl: ”Af de ordalag, med hvilka Lag-Utskottet
i Betänkandet N:o 46 förebådat hvad det i della Belänkande ämnade med
dela,
torde förhoppningar blifvit framkallade, hvilka det bär algifna lagförslaget ingalunda
synes egnadt att tillfredsställa. Mig drabbar icke förebråelsen att dertill
hafva bidragit. Jag har tvärtom inom Utskottet sökt ådagalägga, alt genom denna
form lör en kyrklig representation i vårt land intet väsentligt gagn skulle kunna
uträttas, att Konungen sannolikt aldrig skulle sammankalla ett så beskaffadt kyrkomöte,
och att allmogen i aflägsnare landsorter svårligen skulle låta sig förmås att
dertill utse ombud. Min oförgripliga tanke är, alt intet kyrkomöte vore vida bättre,
än det här föreslagna. Jag är dock långt ifrån att dela deras åsigt, som förmena
ingenting böra göras för tillvägabringande af en kyrklig representation hos oss, så
väl som i andra protestantiska länder. Jag tror fastmer en sådan institution vara
både fullt öfverensstämmande med protestantismens idé och af de närvarande omständigheterna
högeligen påkallad. Men den måste då vara så beskalläd, att den i
sin egen natur har en borgen för sin duglighet. Så som Utskottet anordnat den,
saknar den all betydelse och är en ren nullitet. För afgifvande af utlåtanden finnes
i vårt land ett mer än tillräckligt antal embetsverk, och om dessa i något särskildt
fal! skulle befinnas mindre behöriga eller mindre sakkunniga, så är det en mycket
enkel sak att tillsätta en kommitté. Dä vet man, att frågorna blifva med all
grundlighet utredda och på nmsorgsfullaste sätt behandlade. För kyrkliga ämnens
Lag-Utskottets Betänkande N:o 47.
W
behandling, så vidt den ytterst beror af Konungen, saknas ingalunda tillfällen att
vinna de förberedande upplysningar, sorn kunna anses behöfliga. Biskopar, domkapitel
och theologiska fakulteter finnas för det ändamålet alt tillgå, alla försedda
med den djupa lärdomens och den vidsträckta erfarenhetens rika hjelpmedel. Dessutom
är intet hinder lagdt för Konungen, att, om Han så nödigt pröfvar, sammankalla
ett kyrkomöte, äfven om ingen särskild orgahisations-form vore för sådant
möte antagen.
Men hela denna sak har en annan sida, på hvilken uppmärksamheten jemväl
bör fästas. Konungens makt i afseende på den Svenska kyrkans inre angelägenheter
är i vissa delar mycket obestämd. Konungen är, säger man, kyrkans synliga
öfverhufvud (summus Episcopus), och Han är så. Men det är ovisst, om Han i
denna egenskap må anses berättigad att genom egen maktfullkomlighet vidtaga vissa
åtgärder, som röra kyrkan. Det är t. ex. ovisst, om Han har rätt att till antagande
påbjuda en kyrko-handbok, en katekes, en psalmbok eller en bibel-öfversättuing.
Likaledes är det ovisst, hvad Rikets Ständer i dessa och dylika frågor hafva
att säga. Våra grundlagar innehålla intet derom; ty hvad de stadga om den åt
Konungen ensam förbehållna så kallade ekonomiska lagstiftningen, lärer knappast af
någon anses vara hit hänförligt. Hvad är nu härvid att göra? Skall alltsammans
förblifva i detta obestämda skick? Skall Konungen anses hafva gjort nog, om Han
öfver sådana ämnen, som de nyss omförmälda, inhemtar det vid riksdag församlade
Preste-ståndets utlåtande, eller är Han derjemte förpligtad att höra samtlige Riksstånden
och är, i sednare fallet, dessas beslut betingadt af samma vilkor, som för
beslut; lättande i vanliga riksdags-frågor äro föreskrifna? Huru än härmed må
vara, å är likväl det visst, att en otjenligare representation för kyrkan, än Rikets
Ständer, svårligen torde kunna upptänkas. De hafva hvarken tid eller förmåga att
ändamålsenligt behandla hit hörande ämnen. De äro icke heller med afseende derpå
valda till sitt representant-kall. Är således kyrkan verkligen berättigad att aktift
deltaga i vården af sitt eget inre lifs utveckling, så måste denna rätt utölvas i en
annan ordning, än den för våra riksdagar föreskrifna, och af andra organer. än de
folk-ombud, som der hafva säte och stämma. Kyrkomötets bestämmelse synes mig
härmed vara till fullo ådagalagd. Det skall i afseende på kyrkans angelägenheter
utöfva alla de funktioner, hvilka Rikets Ständer hittills ansett sig tillkomma, men
till hvilkas utöfning de ingalunda äro lämpliga. Men om detta är kyrkomötets bestämmelse,
så följer deraf oemotsägligen, att det måste ega en vida mera utsträckt
verksamhets-sler, än den Utskottet velat åt detsamma tillerkänna. Del måste kunna
om kyrkliga angelägenheter öfverlägga och besluta med alldeles samma rätt, som
den, hvilken nu tillkommer Rikets Ständer. När kyrkomötet gillat ett af Konungen
afgifvet förslag, så måste det anses vara af hela den svenska församlingen gilladl;
när kyrkomötet åter ogillat ett sådant förslag, så måste det anses vara af försam
-
12 Lag-Utskottet^ Betänkande Ijtso. 4$.
ljpgen ogilladt, Ha,de Utskottet, yelat utarbeta eu på dessa grunder bygd lag om
kyrkomöten, skulle jag af uppriktigaste öfvertygelse hafva lenmat min röst för
biiajl till densamjna,: n,p de^pjmot har jag ipke kunnat annat än motsätta mig ett
föpjjyadt frgijjl^ggande af ^amn^a, förslag, son) vid förra. riksdagen bf#f af tvära#
§tänd för kastad t.11
Af Herr Borgmästaren Kistner, hvilken instämde med Herr Adlercreutz.
Af, Riksdags-fullmäktigen Lekberg, som ansåg, att kyrkomötena icke skulle
nedföra den depne/l åsyftade nyttg oph således betunga slats-verket med onödiga
kostnader,
Riksdagsfullmäktigen Eric Ersson från Gefleborgs län har ej deltagit i behandlingen
af den fråga, hvarom förestående Betänkande handlar.
STOCKHOLM, tryckt hos N. Marcus, 1857.
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.
4
N:o 48.
Ank. till Exp.-Utsk. den 31 Okt. 1857, kl. 12 m.
Utlåtande, i anledning af gjorda anmärkningar vid Utskottets
Betänkande N:o 35 öfver Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition
om antagande af en författning, angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum.
De från Riks-Stånden, efter verkställd pröfning af omförraälda Betänkande,
till Lag-Utskottet alldina protokolls-utdrag visa, att Högvördiga Preste-Ståndet och
Yällotliga Borgare-Ståndeti bifallit samma betänkande och således i sin helhet antagit
det af Kongl. Maj:t i Nåder framlagda förslag till författning i förenämnda ämne;
att Hedervärda Bonde-Ståndet godkänt förslaget, utom hvad angår dess 5 och 6 §§,
emot hvilka framställts anmärkningar, som tili Utskottets yttrande hänvisats; samt
att Höglofliga Ridderskapet och Adeln, på grund af gjorda anmärkningar, till Utskottets
förnyade behandling återremitterat hela den fråga, betänkandet omfattar.
Någon så vidsträckt behandling, som sistnämnde återremiss afser, kan likväl
icke komma i fråga. Då Preste-, Borgare- och Bonde-Stånden sammanstämmigt
godkänt 4, 2, 3, 4 och 7 §§ af det Nådiga förslaget och tre Stånds mening i
ämnen af förevarande beskaffenhet ej kan till sin verkan förringas af det fjerde Ståndets
skiljaktiga åsigt, är deraf en följd, att Utskottet nu blott har att yttra sig öfver
de anmärkningar, som blifvit framställda emot öfriga §§, eller den del af förslaget,
som två I\iks—Stånd till Utskottets förnyade pröfning hänskjutit.
Anmärkningarne äro emellertid i sjelfva verket ensamt riktade emot 4 och
4 momenten i 6 §, som handlar om sättet för verkställighet af det fängelse-straff,
Bih. till B. St. Prot. 1856 $ 1857. 7 Sami. 1 Afd. 26 Baft. 4
2
Lag-Utskotlets Utlåtande N:o 48.
hvilket omtalas i 5 §. Men al' sammanhanget emellan dessa §§ förklaras, att man
ansett frågan om deras antagande böra på en gång pröfvas.
För en rätt uppfattning af saken anser Utskottet till en början nödigt att
anmärka, hurusom i vår lagstiftning förekomma två arter af frihets-straff, en svårare
och en lindrigare. Till den förra höra straffarbete samt arbete å fästning eller
tukthus, och till den sednare fängelse å fästning eller tukthus utan arbete, äfvensom
enkelt fängelse med eller utan arbete, ehvad straffet blifvit ådömdt omedelbart eller
i följd af saknad tillgång till böter. Hittills har likväl i lag ej funnits några närmare
föreskrifter i afseende på verkställigheten af omförmälda straff. Sedan frihetsstraffet
vunnit en utsträckt tillämpning i lagstiftningen, har dock behofvet af dylika
föreskrifter allt iner och mer blifvit insedt; och detta behof är oeftergifligt, om frihets—straflen
skola verkställas i enrum. Ensamhets-fängelset har nemligen ej ingått
i vårt straffsystem. Det har val småningom vunnit inrymme; men såsom ett allmänt
straffmedel erkännes det ej i lagstiftningen. Något tvifvel lärer emellertid nu
mera ej uppslå om ensamhets-fängelsets företräde framför gemensamhets-fängelset;
och då ett vidsträcktare bruk af samma fängelse nu mera hos oss kan ega rum,
bör ock lagen angifva de allmänna reglorna för straffs verkställighet i detta fängelse,
eller, med andra ord, ccllstraffets utmärkande drag, samt derjemte bestämma dess förhållande
till våra förra frihets—strafl', å hvilka broltmåls-lagstiftningen har afseende
för det närvarande, och måstö hafva afseende intill dess reformen i så väl samma
lagstiftning, som i fängelse-systemet blifvit genomförd.
Alt fylla det oeflergifligaste behofvet är nu afsigten med ifrågaställa Nådiga
lagförslag, hvilket handlar i de 4 första §§ om det svårare fängelse-straffet, och i
5 och G om det lindrigare, hegge dock verkställda i enrum; och det är således
emot föreslagna bestämmelserna i afseende på frihets-straffets lindrigare art, som
man framställt de anmärkningar, hvilka Utskottet har att besvara.
Den första frågan angår, huruvida icke minskning i tiden för del lindrigare fri
hets—strafTet
må ske, likasom vid det svårare, då det verkslälles i enrum.
Då, enligt 2 §, svårare frihets-straff, hvilket skall, der så ske kan, verkställas
i enrum, om det ej är ådömdt för längre tid än två år, bör minskas till en
fjerdedel i ådömda strafftiden, som öfverskjuter tre månader; innehåller deremot 6
§ 2 morn., att något afdrag ej må ega rum i tiden för det lindrigare frihets-straffet,
ändå att det verkställes i enrum; och denna olikhet har man funnit både inkonseqvent
och ledande till orättvisa. Man har nemligen anmärkt, att, då det egentliga
straffet läge i frihetens förlust, i lörening med tvånget att alltjemt vistas i cell, skäl
saknades, att i omförmälda hänseende göra någon åtskillnad.
Man har väl häremot erinrat om de olika behandlingssätt, som förslaget föreskrifver.
Då den, hvilken konnne att i enrum undergå svårare frihets-straff, vore
nödsakad att arbeta, ej kunde skaffa sig bättre underhåll eller beklädnad eller annan
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.
S
beqvämlighet, än i fängelset bestås, och ej egde emottaga besök af andra än fängelsets
läkare, prest och uppsyningsman, skalle åter den andre hafva frihet att förskaffa
sig bättre underhåll och större beqvämlighet, än i fängelset allmänneligen bestås,
att sysselsätta sig efter behag, och att emottaga besök af maka, föräldrar, barn
eller syskon. Den isolering, som den sednare vore underkastad, bestod följaktligen
egentligen i hans afskiljande från andra fångar; och isoleringen syntes alltså blott
kunna betraktas såsom en förmån och följaktligen ej böra leda till förminskning i
ådömda strafftiden.
Om man emellertid skärskådar saken ur verklighetens synpunkt, så torde
skillnaden ej vara af den vigt, man derå velat fästa. Då erfarenheten ådagalagt, att
arbetet utgör en lindring för cellfången, ett medel att mildra den plågsamma ensamheten,
torde det tvång till arbete, som är förenadt med det svårare frihets-straffet,
här ej förtjena afseende; och huru ofta är en fånge i tillfälle att förskaffa sig någon
större beqvämlighet? De flesta af dessa olyckliga äro, efter erfarenhetens vittnesbörd,
i det förhållande, att de måste åtnöja sig med hvad dem i fängelset erbjudes; och
endast i det fall att fängelset är beläget i den ort, der de ega så närskylde, som,
enligt förslaget, må dem besöka, skulle de kunna hafva någon fördel af rättigheten
att emottaga deras besök. Man lärer derföre ej kunna i den omständigheten att det
lindrigare frihets-straffet verkställes i enrum endast kunna se en förmån, utan torde
denna omständighet äfven i detta fall böra antagas såsom en skärpning af det egentliga
straffet eller förlusten af friheten. Men vid sådant förhållande synes man svårligen
kunna förneka sanningen i de framställda anmärkningarne.
Frihets-straffets svårighet beror dels af den stränghet, hvarmed det verkställes,
dels ock, i synnerhet hvad ensamhets-fängelset angår, hufvudsakligen af långvarigheten.
Sjelfva naturen af cell-fängelset, der samma cell måste begagnas till
förvarande af så väl straff-arbets- som fängelse-fången, utgör ett hinder för någon
så väsendtlig lindring i behandlingen af den sednare, att afdrag i fängelse-tiden för
honom mindre än för den förre bör ega rum. Väl torde i viss mån mildring
kunna beredas någon fängelse-fånge genom arbets-biträde inom fängelset; men med
iakttagande af principen om fångarnes afskiljande frän hvarandra, hvilken, i det
Nådiga Förslaget tydligen uttryckt, minst kan eftergifvas i fråga om fängelse-fångar,
hvilka måste anses icke vara moraliskt förderlvade och således böra vaktas för
fängelsets smitta, torde omförmälda slag af lindring i bestraffning, åtminstone då
flera fångar på en gång inspärras i samma fängelse, icke blifva möjlig. Och den
blir alltid tillfällig eller beroende på styresmannens godtycke. I allt fall måste
någon mera stränghet inläggas i behandlingen af fångar, som undergå straff, enär
de eljest förblandas med ransaknings-fångar, emot hvilka staten ej eger utöfva vidare
tvång, än som erfordras för att hindra deras afvikande.
4
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.
Men om man än antager att betydliga lindringar i behandlingen af fängelsefångar
kunna göras, torde det böra medgifvas alt i fråga om ensamhets-längelset,
ett med mera mildhet verkstäldt straff genom dess långvarighet blir motsvarande ett
kortare, men till verkställigheten strängare. Plågan af en längre förlust af friheten
uppväger då plågan af stränghet i behandling, och straffen blifva i sjelfva verket
enahanda. Således om af två fångar, hvilka förvaras i enrum, den ena behandlas
strängare än den andra, me.n denna sednare längre tid än den förre är beröfvad
friheten, så kan dennes straff blifva lika båldt, som den andres, änskönt lagstiftaren
anser dem böra med olika stränghet straffas. Till en sådan orättvisa skulle
emellertid ifrågavarande Nådiga förslag kunna leda. Man antager t. ex. att en blifvit
dömd till svårare frihets-straff på 2 år, och en annan till ett lindrigare på samma
tid. Båda insättas i cell, der de behandlas, den förre strängare och den sednare
mildare; men då denne hålles innesluten under hela den ådömda strafftiden,
frigifves deremot den andre flere månader förut, hvaraf åter följer, att de blifvit straffade
lika hårdt, om ej den, hvilken bordt mildare bedömas, kommit att lida mera,
hvilket, med afseende å fångars vanliga oförmåga alt i fängelset skaffa sig särskilda
beqvämligheter af den beskaffenhet, att straffet derigenom i någon synnerlig grad
mildras, i allmänhet blefve fallet.
Vid den förnyade pröfning af frågan, som anmärkningarne föranledt, har
derföre Utskottet ej kunnat undgå inse, hurusom rättvisan kräfver, att enahanda afdrag,
som i 2 § medgifves, äfven göres i det läll, som omtalas i 5 § och således
att 6 § t mom. i öfverensstämmelse härmed rättas.
Den anmärkning, som i öfrigt förekommit, är riktad emot sista momentet
af sistnämnde §. Enligt detsamma är den fånge, som i enrum undergår lindrigare
frihetsstraff, berättigad att sysselsätta sig med tjenligt arbete, om han sjelf sådant
arbete sig förskaffar. Då emellertid arbetet vore en fördel för cellfången och han
oftast vore betagen tillfället att förskaffa sig dylikt, har man anmärkt, såsom en
brist i förslaget, att fängelsets styrelse ej blifvit ålagdt någon skyldighet alt härutinnan
gå fången tillhanda.
Att arbetet måste betraktas såsom en förmån för den, hvilken i enrum undergår
frihetsstraff, har Utskottet ock ofvan yttrat; — och det måste jemväl medgifvas,
alt fånge ofta kan vara urståndsatt alt sjelf förskaffa sig arbete. Delta medel
alt mildra straffet torde derföre, så vidt ske kan, böra honom beredas. Utskottet
har väl föreställt sig att en förpligtelse derom för Styrelsen skulle kunna inläggas i
en särskild instruktion; men, på sätt anmärkt blifvit, synes en så vigtig omständighet,
som ifrågavarande, deraf straffets intensitet i så väsentlig mån heror, rätteligen
utgöra föremål för den lag, genom hvilket straffets karakter skall utmärkas.
I detta fall torde dock fången ej böra åtnjuta annan rätt, än som är förunnad straffarbets-fånge,
eller den alt varda sysselsatt med det arbete, hvartill tillgång i fän
-
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.
5
gelset finnes; men om han gör anspråk på dylik sysselsättning, vore det hvarken
billigt eller rättvist, att sådant honom förvägras; och vid sådant förhållande finner
Utskottet, lika med Kongl. Majit, att fängelse-straff må verkställas i enrum, utan afseende
på straff-tidens längd, hvilken dock sällan lärer komma att öfverstiga två år,
i hvilket sällsynta fall tillfälle tili den lindring i straffet alltid skall kunna beredas
att ett längre qvarhållande icke kan vara med någon våda förenadt; men härom
synes likväl en antydning i 5 § vara nödig.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, anser sig Utskottet ej böra vid
hålla
sitt redan i frågan afgifna utlåtande, utan föranlåtes Utskottet, med hemställan,
om icke Preste- och Borgare-Stånden täcktes frångå deras i ämnet redan fattade
beslut, tillstyrka: det mätte Rikets Ständer förklara,
att Kongl. Maj:ts ifrågavarande Nådiga Proposition icke kan i
sin helhet bifallas, men för sin del besluta en författning af
enahanda innehåll, som den i Nåder föreslagna, utom hvad angår
förslagets 5 och 6 $§, hvilka skulle komma att lyda som
följer:
S 5.
Fängelse å fästning eller tukthus utan arbete, äfvensom
enkelt fängelse med eller utan arbete skall ock, ehvad straffet
blifvit omedelbart för brott, pä längre eller kortare tid eller
såsom förvandlings-straff, i stället för ådömda böter, ålagdt, på
sådant sätt verkställas, att fången, så vidt ske kan, förvaras i
särskildt rum, skiljd från andra fångar.
S 6.
Verkställes det i 5 § sagde fängelsestraff i enrum,
njute ock fängen afdrag i fängelse-tiden, efter tliy i 2 § stadgas.
Vill och kan han förskaffa sig bättre underhåll eller större beqvämlighet
än i fängelset allmänneligen bestås; vare det tilllätet,
så vidt ordningen eller säkerheten inom fängelset derigenom
ej störes.
Fångens maka, föräldrar, barn eller syskon må honom
1 fängelset besöka, likväl skall anmälan derom förut ske hos
fängelsets styresman, sorn eger att för besöken bestämma lämplig
tid samt, der han så nödigt aktar, förordna att under besöken
någon af fångbetjeningen bör vara tillstädes.
Af andra än nu nämnde personer och dem som i 2 §
2 momentet omförmälas, eger fånge ej utan tillstånd emottaga
6
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.
besök. Ej eller må han ulan lof af fängelsets styresman emottaga
eller afsända bref; dock att, der brefvet rörer enskilda
angelägenheter, sådant lof ej vägras må, så framt brefvet ej
finnes innehålla något, hvaraf ordningen eller säkerheten kan
äfventyras.
Fånge, som ej till arbete dömd är, vare berättigad att
med tjenligt arbete sig sysselsätta, om han sjelf sådant sig förskaffar;
egande dock fängelsets styresman tillse att denna rätt
ej till brottsliga förelag missbrukas. Kan fånge arbete sig sjelf
ej förskaffa, må honom ej vägras att sig sysselsätta med det
arbete, hvarpå tillgäng i fängelset finnes.
Stockholm den 50 Oktober 1857.
Reservations
Af Herr Adlercreutz, som godkänt Utskottets förra beslut.
Af Herr Hasselrot, med hvilken Herr Kistner instämt: ”Då jag ej kunnat
dela den mening, som, i strid mot Utskottets förra beslut, i nu afgilna Utlåtandet
gjort sig gällande, torde det tillåtas mig att för min åsigt få redovisa.
Utskottet har rigtigt anmärkt, att i vår lagstiftning förekomma två arter af
fribets—straff, en svavare och en lindrigare, samt att till den förra höra straff-arbete
och aibcte å fästning eller tukthus, och till den sednare fängelse å fästning eller
tukthus utan arbete, äfvensom enkelt fängelse med eller utan arbete.
Men vid bedömande af det nu förkastade förslaget synes Utskottet ej vilja
uppfatta, alt en bestämd skillnad emellan dessa straff-arter blifvit deruti behörigen
iakttagen, och vid sitt försök att afhjelpa nu uppgifna brist synes mig Utskottet
hafva botat den med en ännu större, då nemligen, enligt Utskottets förslag, omförmälda
skillnad blifvit till stor del upphäfven.
Att gradmätaren på ”svårigheten” att uthärda ett frihets-straff, kan vara
någon annan än tiden, har Utskottet medgifvit samt att, då tiden är lika, denna
större eller mindre svårighet består i fångarnes olika behandling. Detta behandlingssätt
har hittills icke varit i lag bestämdt; men man har förfarit så, att hvar och en
som blifvit dömd till straff-arbete eller arbete å fästning och sålunda till den svå
-
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.
7
rare arten af frihets-stralf, blifvit insatt i någon af de större straff-anstalterna,
der han blifvit iklädd fångdrägten och underkastats lika sträng disciplin och behandling,
sora alla andra der förvarade grofva brottslingar. Helt olika hafva deremot de
blifvit behandlade, sorn varit dömde till den lindrigare fängelse-arten, såsom politiska
fångar, vårdslösa gäldenärer, uppbördsman, som kommit på balans, förbrytare
emot författningarne om tull och bränvin samt alla de, som i brist af böter dömas
till fängelse. För alla dessa har man sökt att göra fängelset så lindrigt som möjligt,
och man har dervid i främsta rummet, såsom en förmån för dessa fångar,
sökt förekomma deras inspärrande tillsammans med andra brottslingar; och när man
varit tvungen att begagna samma straff-anstalt för båda slagen af fångar, har man
så mycket som möjligt undvikit sammanblandning, man har gifvit dem 51särskilda
rum”, låtit dem begagna egna kläder, och få det underhåll de sj elfve kunnat bestå
sig; och när de varit dömda till arbete, har detta bestått i skrifvare-biträde, handräckningar
och andra sådana arbeten, som för dem varit passande. Iakttagandet
af en nödig skillnad i fångarnes behandling, allt efter det ådömda straffets olika art,
har således varit en redan antagen grundsats, den man nu sökt genomföra i lag.
Frågan är således nu, om i lag-förslaget en sådan skillnad blifvit iakttagen, att de olika
straff-arterna få den skilda karakter, som brottmåls-lagen afsett; och får jag för
min del förklara, att jag i detta hänseende funnit förslaget tillfyllestgörande.
Till straff-arbete dömde fångar skola ”under straff-tiden'1'1 förvaras i ”enrum”
eller cell och njuta ingen lisa eller lindring. De till fängelse dömde få begagna
”särskilda rum”, om tillgång dertill finnes, och få all den lindring i fängelset, som med
ordningen och säkerheten derstädes kan förenas. Om desse finnas icke eller, såsom
om straff-fångarne, stadgadt, att de ”under hela straff-tiden1'' oafbrutet skola hållas i
enrum. De få derföre om dagarne under bevakning användas till handräckningar
och andra lättare arbeten, hvarpå tillgång kan finnas och föreskriften, att de skola
förvaras i särskilda rum, skiljda från andra fångar, kan icke betraktas annorlunda
än såsom en välgerning och en lisa i bestraffningen. Man finner då läll huru orimligt
och princip-vidrigt det skulle vara, att stadga en afkortning i strafftiden för det
fångarne få åtnjuta denna mildring i bestraffningen. Ccllfångarne, som aldrig få
lemna sin cell, aldrig få emottaga ett besök och behandlas så strängt som möjligt,
hafva anspåk på en sådan förkortning, då den ständiga ensamheten för dem påtagligen
utgör en tillökning i straffet. De till fängelse dömda böra väl ej hugnas med en
sådan förkortning, derför att man sökt bereda dem en förmån. Stadgas en sådan
förkortning blir deraf en följd att dessa fångar äfven måste oafbrutet förvaras i
cell och den tiliämnade mildringen blir då i sjelfva verket en skärpning i straffet;
hvartill då kommer den olägenheten, att långstyrelsen blir urståndsatt att förskaffa
dessa fångar sådant arbete, som utom cellen lätt kan dem beredas, och som,
efter hvad upplyst är, hittills merendels kunnat dem lemnäs. Då nu härtill kom
-
8
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.
iner, att dessa fångar, till lättnad i sin ställning, få njuta hela inkomsten af sitt
arbete, synes mig deras belägenhet vara så god, som den kan vara i ett fängelse.
För at tvisa, att min nu uttalade uppfattning af lag-förslaget icke är ensidig,
torde det tillåtas mig, att bär få anföra hvad Herr Justitie-statsministern under diskussionen
på Riddarhuset derom yttrat. Hans ord lydde så:
”Men helt olika är förhållandet med det lindrigare ensamhets-fängelse, som
lag-förslaget upplager och hvilket i sjelfva verket ej innebär annat, än den befrielse
från sammanblandning med andra fångar, hvilken man såsom en förmån redan tillförene,
utan någon föreskrift i lag, sökt bereda alla sådana straff-fångar, som blifvit
dömde till ett lindrigare fängelse-straff. Då det derföre i 5 § af den nu föreslagna
lagen heter, att jemväl dessa fängelse-straff skola på sådant sätt verkställas,
att fången, så vidt ske kan, förvaras i särskildt rum, skild från andra fångar, har
afsigten visserligen varit, att äfven i afseende på så beskaffade fångar upprätthålla
den hufvudgrund i ensamhets-systemet, som förbjuder all hemlig gemenskap mellan
flera fångar; till följd hvaraf hvarje fånge enligt samma § bör, så långt utrymmet
medgifver, hafva sitt särskilda förvaringsrum för de tider af dygnet, då han måste
lemnäs utan bevakningens omedelbara tillsyn; men icke har meningen härmed kunnat
vara att hålla dessa fångar, icke som de till straff-arbete dömda, både dag
och natt innestängda i cell, utan rättighet att der få se någon menniska, eller att
derifrån utgå på annan tid än en viss timme. Som det ådömda straffet endast
afser frihetens förlust för en bestämd tid, hehöfver man mot dem ej iakttaga andra
försigtighetsmått, än som erfordras för att förekomma rymning, och det blifver för
samhället till och med en pligt, att för sådana fångar göra fängelset i öfrigt så lindrigt
som möjligen ske kan, ulan att äfventyra ordningen på stället, eller rubba
det hufvudsakliga syftemålet med ett ensamhets-fängelse, nemligen fångarnes afskiljande
från hvarandra vid alla de tillfällen, bevakningen icke kan hafva dem under
ögonen.
Besinnar man nu, att ensamhets-fängelset i denna form, och med den förmildrade
behandling i öfrigt, som förslaget innehåller i afseende på de slags fångar,
hvarom här är fråga, säkerligen skall af det stora flertalet bland dem betraktas som
en verklig fördel framför det nuvarande gemensamhets-fängelset, så kan jag icke föreställa
mig att äfven för dem någon afkortning i straff-tiden skulle behöfvas, såsom
här blifvit påstådt. Sådant skulle, efter min tanke, tvärtom leda till en ganska stor
orättvisa. Ty om man t. ex, tänker sig två personer, som på lika lång tid blifvit
dömda till enkelt fängelse, men af hvilka blott den ene, i anseende till bristande
utrymme, komme att undergå sitt straff i ensamhets-fängelse efter den nya lagen,
under det den andre skulle undergå det i ett gemensamhets-fängelse, så hemställer
jag till eder Mina Herrar, huruvida det kan vara rättvist, alt den sednare, som i
gemensam hets
-
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.
9
gemensamhets-fängelset är underkastad den förnedrande kontakten med andra grofva
brottslingar, skall vara skyldig alt undergå sitt straff tillfullo, men den förre få en
afkortning deruti, endast derföre att han, under en lika behandling i öfrigt, derjemte
haft fördelen af särskildt förvaringsrum, der han sluppit all sammanblandning med
andra fångar. För min del kan jag icke tro, att en lag, som leder till sådana
resultater, skulle kunna som ändamålsenlig anses. Uti Lag-beredningens förslag till
fängelse-lag, som äfven upptog tvänne slags fängelse-straff, ett strängare och ett
mildare, hvilket sednare, under namn af förvandlings-fängelse, ungefär motsvarade
det fängelse, som i 5 och G §§ af det nu förevarande förslaget omtalas, ansåg
man sig icke heller ega anledning, att för det lindrigare slaget antaga någon afkortning
i strafftiden, och jag tillåter mig, med anledning häraf, uttala den öfvertygelsen,
att för hvar och en, som riktigt tänkt sig in i ämnet, ett sådant antagande alltid skall
komma att visa sig såsom overkställbar!, utan att lagens ändamål till stor del för-'
felas, helst om härvid äfven tages i betraktande ännu en annan omständighet, som
jemväl förtjenar uppmärksamhet. Anser man, att ett ensamhets-fängelse äfven i sin
lindrigaste form fordrar afkortning i strafftiden, så betraktar man straff-sättet som
en skärpning i straffet, och man kan då icke använda det under huru lång strafftid
som helst, utan man måste inskränka det till någon viss tid, hvilken jag förmodar
att man vill hafva bestämd till två år, likasom för det svårare ensamhets-fängelset.
Men härigenom råkade man ånyo in på samma inkonseqvens i behandlingen af
samma slags fångar, som jag förut visat blifva följden af den påyrkade afkortningen.
En politisk förbrytare, som blifvit dömd till två års fängelse, skulle väl fortfarande
få undergå sitt straff uti ungefär samma slags ensamhets-fängelse, som hittills för
sådane förbrytare varit begagnadt, men en annan, som blifvit dömd på tre år, skulle
ovilkorligen försändas till något gemensamhets-fängelse, för att sammanföras med
andra brottslingar och således gå miste om det afskiljande från dem, som för en
person i den samhälls-stäilning, sådana förbrytare vanligen innehafva, måste såsom
en betydlig förmån anses. Jag skall icke, för min del biträda en mening, som
leder till sådan inkonseqvens, och tror icke, att lag-förslaget, som i samråd med
sakkunnige personer blifvit uppgjordt, och jemväl undergått behörig granskning i
Högsta Domstolen, skulle vinna på en förändring i den syftning, här blifvit yrkad,
hvadan jag, med bestridande af återremiss, anhåller att Utskottets Betänkande måtte
blifva bifallet.”
Utskottets förslag, att i lag intaga bestämmelse om sysselsättning för dylika
fångar må vara välment; men dessa bestämmelser synas mig hafva sin rätta plats
i ett reglemente, der de ock finnas.
I Reglementet för fångars behandling hafva nemligen Fängelse-direktörerna fått
sig ålagdt att, så vidt möjligt är, skaffa ifrågavarande fångar det arbete de begära,
Bih. lill R. St. Prot. 1856 § 1857. 7 Sami. 1 Åfd. 26 Haft. 2
10
Lag-Utskottets Utlåtande'N:o 48.
och längre torde man ej kunna komma. Utskottets förslag motverkar dessutom det
mål, som åsyftas, enär, på sätt jag ofvan visat, Fängelse-direktören, om förslaget
antages, skall beröfvas möjligheten att utom cellen sysselsätta fångarne. Då nu lagförslaget
år af behofvet påkalladt, och det är att befara, att det ej blir antaget i den
förändrade form, Utskottet deråt gifvit, synes det mig både orätt och oklokt att, på
sått som skett, sönderrifva ett lag-förslag, som, granskadt af Högsta Domstolen,
blifvit framstäldt af Kongl. Maj:t och godkändt af två Riks-Stånd.
Jag vågar alltså vördsamt hemställa,
att lag-förslaget, sådant det blifvit i Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition
framlagdl, mätte af Rikets Ständer antagas.”
STOCKHOLM, tryckt hos N. Marcus, 1857.
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.
1
N:o 49.
Ank. lill E<p.-Utsk. den 31 Okl. 1857, kl. 12 ra.
Utlåtande, i anledning af gjorda anmärkningar emot Utskottets
Betänkande N:o 48, öfver väckta motioner
om arfsrätt för oäkta barn.
Berörde anmärkningar hafva blifvit framslällda inom Högvördiga Preste-Ståndet och
Väliolliga Borgare-Ståndet, hvilka Riks-Stånd, på grund deraf, till Lag-Utskottet återförvisat
den fråga, sorn behandlats i förenämnda betänkande, hvilket, bifallet af Hedervärda
Bonde-Ståndet, deremot är vordet afslaget af llöglofliga Kidderskapet och Adelil, som således
synes anse de väckta motionerna ej föranleda någon förändring af gällande lagstiftning
uti ifrågaställa hänseende, (ienom detta afslag är emellertid saken ej afgjord;
— Och det tillhör alltså Utskottet att upptaga densamma till den af två Riksstånd
påkallade förnyade pröfning.
Ehuru af de diskussioner, hvartill Utskottets betänkande inom dessa Riks-Stånd gifvit
anledning, inhemtas, att särskilde talare uppträdt emot sjelfva den princip, som är i
fråga, eller emot erkännande af annan rätt för oäkta barn till vare sig moders eller faders
eflerlemnade egendom, än för nödig uppfostran; hvadan desse talare, i likhet med
Ridderskapet och Adeln, äfven yrkat afslag å betänkandet; kan likväl antagas alt flertalets
mening varit för en vidsträcktare rätt, fastän man ansett det af Utskottet framlagda
förslag otillfredsställande samt derföre påyrkat frågans återförvisning till Utskottet.
Bilt. lill R. St. Prot. 1856 åf 1857. 7 Samt, 1 Afd. 27 Haft. 1
2
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.
livad i förra hänseendet blifvit yttrad! derom all denna vidsträcktare räll skulle
vara oförenlig med ej allenast kristendomen, ulan äfven äklenskapel, fordrar, vid sådant
förhållande, ej något bemötande af Utskottet, sorn ej eller kan instämma med den
talare inom Borgare-Slåmlet, hvilken klandrat att Utskottet i rättvisa och mensklighet
hemlat stöd för sitt förslag, under förmenande att talet om rättvisans idé vore “ett genljud
från en rättslära, som längesedan förlorat sin kredit i lärda verlden och som gjort
cession®. Utskottet, kan nemligen ej föreställa sig alt något högre mål finnes för lagstiftaren,
än alt på allt sätt söka realisera rättvisa, eller att han har säkrare ledning för
sina bud, än den iian derifrån liemtar; Och Utskottet hoppas, att deli lid aldrig skall
komma, då begreppet rättvisa förlorar sin betydelse i det nienskliga samhället. Derföre
är Utskottet fortfarande af den öfvertygelse, alt rättvisa och mensklighet bjuda en utvidgning
af oäkta barns rätt i omförmälda hänseende; Och Utskottet har så mycket mindre
kunnat vänta sig ifrågavarande klander, sorn Lag-beredningen, hvars förslag lill civil-lag
talaren till antagande förordat, såsom skäl för sitt tillstyrkande, att oäkta barn må
få taga arf efter moder, endast anfört att det “vöre en orättvisa, som ej längre bor
de
qvarstå i lagen, att det oskyldiga barnet skall lida för föräldrarnes förseelse®.
Frågan rörer således nu blott huru och i hvad mån skall oäkta barns
ifrågaställa rätt i lagstiftningen erkännas?
Angående sättet eller huru, hafva nemligen två meningar sökt göra sig gällande,
den ena för erkännande af arfsrätt, och den andra för medgifvande af enahanda rätt,
hvars bestämmande utgjorde föremål för det af sist församlade Ständer antagna lagförslag
i ämnet.
Della förslag var af följande innehåll:
Oäkta harn, utom det, som är afladt i hordom eller i svågerskaps
eller
skyldskap s-led, hvari äktenskap ej må ega ruin, vare berätti
gadt,
der moder dör utan att efter sig lemna äkta barn och bröstarfvingar
eller hafva genom testamente i laga ordning om sin qvarlåtenskap
annorledes förordnat, alt deraf njuta den del, som hon
pä sådant sätt bortgifva kunnat', och skall denna del så anses, som
vöre den, genom laga kraft egande testamente, barnet gifven; egande
dock modrens arfvingar, der någon af henne bördköpt jord finnes
bland den qvarlåtenskap, sorn barnet tillkommer, den åter lösa,
emot de i 17 kapitlet 5 <$“ Arfda-balken stadgade vilkor, inom natt
och år efter det barnets rätt ostridig b/ef. Anmäler sig ej oäkta
barn inom samma tid från modrens död för tillgodonjutande af den
rätt, sådant barn nu tillagd är, håfve det denna rätt förlorat, der
det ej laga förfall visar.
De som talat för återupptagande af della förslag hafva dels förmenat, att flera
svårigheter skulle i lagskipningen uppslå genom antagande af det förslag, hvilket Utskottet
nu framlagt, enär detsamma ej bestämde huruvida oäkta barn eger bördsrätt, eller
Lay-UIskottets Utlåtande N:o 49.
3
huruvida bani elier det oäkta barn, sorn allider ture sin moder, bär istada rätt,
dels ock äberopat andra länders lagstiftningar, såsom reglerande förhållandena pfi ett
vida naturligare och enklare sätt.
Det är ock sanni alt man i liera länder pä annat, än föreslagna sättet, ordnat
oäkta barns rättigheter. Så l. ex. är sådant barn, enligt Franska lagen, icke att anse
såsom arfvinge i egentlig mening, men det oansedt berättigad! till lott i föräldrars
qvarlåtenskap, hvilken lott dock är mindre än äkta barns och arfvingars, eller deras,
som från lagligt äktenskap räkna sitt upphof; — och om grundsatseu i denna lag
erinrar det förslag, hvarom sist församlade Ständer öfverenskommo.
På säll Utskottet i sitt förra betänkande yttrat, torde dock den rätt, hvarom
fråga är, i sjelfva verket ej kunna kallas annat, än arfsrätt. Dä någon, på grund af
skyldskap, vid en persons död, tillträder all dennes efterlerunade egendom, så lager han
i och dermed ari'; och i lag bör företrädesvis ät begreppen gifvas rätt uttryck. De
förhållanden, som tvingade sednaste Ständer, att gifva oäkta barn en rätt i afliden
moders egendom, utan att deråt gifva benämning af arfsrätt, torde jemväl nu mera
kunna anses undanröjda. 1 lagstiftningen qvarslod då ännu det uråldriga arfvejords
systemet,
enligt hvilket den ärfda jorden kunde anses förbehållen slägtens medlemmar,
antingen de voro i närmare eller fjermare skyldskap till innehafvare!!. Vinner deremot
närvarande Ständers beslut angående lestaments-rätten Kongl. Maj:(s sanktion, är berörde
system brutet, ja nära nog utplånadt ur lagstiftningen; och dermed har behofvet att
omkläda begreppet bortfallit. Oäkta barns arfsrätt skulle ej inträda i annat fall, än alt
modren allider, utan alt efterlemna äkta barn och bröslarfvingar; och i detta läll är,
enligt nyssnämnde beslut, hennes testaments-rätt oinskränkt. Begagnar hon den ej, sä
tillfaller hvad hon lemnar efter sig hennes oäkta barn jemlikt lag; men då täger ock
delta barn a rf.
Att denna arfsrätt är underordnad äkta bröstarfvingars förändrar icke sakens
natur. Det är blodsbandet, som i båda fallen gör sig gällande. Och derför anser sig
ej Utskottet böra frånträda den grundsats, som Utskottet härutinnan antagit.
Att några oöfvervinneliga svårigheter vid tillämpning deraf skulle i anmärkta hänseenden
uppsta, kati Utskottet ej eller inse. De förhållanden, på hvilka man häntydt,
synes kunna af domaren lösas, ulan annan ledning än den som linnes i redan gifua
bestämmelser.
Vidare har man anmärkt, att Utskottet ej bordt inskränka förslaget till endast
medgifvande af arfsrätt efter moder, alldenstund oäkta barn hade enahanda rätt att
ärfva sin fader, hvilket vore så mycket vigligare, sorn oäkta barns mödrar i allmänhet
äro medellöse. Men sorn ingen af de motioner, öfver hvilka Utskottet haft att sig
yttra, innehåller framställning om annan arfsrätt lur oäkta barn, än efter moder, synes
inskränkningen ej eller innefattat anledning till anmärkning. Denna inskränkning är
dessutom fur närvarande påkallad af särskilda omständigheter, på hvilka Utskottet desto
4
Lag-TJtskottets Utlåtande Avo 49.
hellre ausell sig böra fästa uppmärksamhet, sorn Lag-Beredningen deraf afven funnit
sig hindrad alt gifva oäkla barns arfsrätt ifrägaställda utsträckning.
Det grundade i den anmärkning, hvartill lilskoltels förslag slutligen föranledl,
har Utskottet deremot ej kunnat förbise. Man har nemligen ansett barnets offentliggörelse
af moder ej böra utgöra något vilkor för åtnjutande af arfsrätt, enär densamma
vore obehöflig för ådagaläggande af det förhållande, hvarpå arfsrätten skulle grundas,
eller blodsförvandlskapen, samt oftenlliggörelsen ej kunde ske i det fall, att modren
allider strax efter barnets födelse; och härutinnan synes äfven anledningen förefinuas
dertill, att man i Norrige endast, i fråga om oäkta barns arfsrätt efter fader, gjort dennes
offentliga erkännande (ill eli vilkor för barnets rätt att efter fader (aga arf. Då
Utskottet i sitt förslag intog föreskrift om offenlliggörelse, hade emellertid Utskottet
för afsigt att derigenom undanrödja det skäl, man emot det vid sista riksmöte fattade
beslut i ämnet trott sig finna i brist på öfverensstämmelse emellan detta beslut och
Kongl. Brefvet den 17 Oktober 1778 angående barnamord. Då nemligen denna författning
gör det möjligt för lägrad qvinna alt, utan att blifva känd, framföda sitt baru,
har man ansett barnet ej böra tillerkännas en rättighet, hvars begagnande skulle afslöja
den hemlighet, författningen medgifver. Men granskar man saken närmare, synes
denna åsigt ej vara tillfyllest motiverad. Ändamålet med berörde författning var alt
förekomma barnamord genom att undanrödja anledningarue till ökande af en vilseförd,
tilen olycklig qvinnas blygsel och vanära. Men härigenom skedde ej några inskränkningar
i oäkla barns civila rättigheter. 8 Kapitlet 7 § Ärfda-Balken blef alltså oförändrad;
och den kan följaktligen åberopas af ett i hemlighet framfödt oäkla barn mot
den moder, som ej fullgör deu pligt, samma lagrum henne ålägger. Men då sådant
kan ega rum i modrens lifstid, bör det deslomindre vägras barnet att uppträda efter
hennes död.
\
Med anledning häraf anser sig Utskottet icke böra vidhålla sitt förslag oför
ändrad!,
utan får Utskottet vördsamt tillstyrka,
(let mätte Rikets Ständer besluta en författning, hvari
genom,
med ändring af 8 tiap. 7 Arfda-Balken, varder
stadgadt: alt oäkta barn, utom det, som är afladt
i hordom, eller i skyldskaps- eller svågerskaps-led, hvari
äktenskap ej får ega rum, må taga arf efter sin moder,
derest hon ej efterlemnar äkta barn eller bröstarfvingar.
Stockholm den 30 Oktober 1857.
Bag-Utskottets Betänkande N:o 50.
5
Res ervationer
af Herr (iretve Sparre, E., Herr Friherre Wrede, Herr Friherre Armfelt, Herr
Adlercreutz, äfvensom Herrar Domprostarne Björling och Bring samt Herr Prosten
Ljungdahl, hvilka åberopat den af Herr Grefve Sparre mot Utskottets föregående
betänkande afgifna reservation.
M:o 50.
Ank. till Exp.-Utsk. den 31 Okt. 1857, kl. 12 m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om Svea och Götha
Hof-rätters fördelning i särskilda mindre Hofrätt
er.
Riksdags-fnllmäkiigen Per Matisson frän Wesler-Norrlands län har, uti ett till
Hedervärda Bonde-Ståndet ingifvet och till Lag-U(skollet remilteradt memorial, yrkal, det
måtte Rikets Ständer besluta, all Svea och Götha Hof-rätter, hvilka hvardera bestå af fem divisioner,
skola fördelas i särskilda smärre Hof-rätter, förlagde i olika landsorter, och att
ut flyttning således må ske från Svea Hof-r&tt af en division (ill Hernösand, med
domsrätt öfver Norr- och Wester-Norrlands län; af en tili Getie, med doms-räll öfver
Gefleborgs och Stora Kopparbergs län, Uplands Norra Domsaga och Norra delen af
Stockholms län; och af en till Örebro, med doms-rätt öfver Nerike. Westmanland och
Wermland; hvaremot de (vå öfriga divisionerna skulle förblifva i Stockholm, med domsrätt
öfver Stockholms stad samt provinserna Södermanland och Upland, med undanlag
6
Lay-XJtskottets Betänkande M:o 50.
af de (vå domsagor, hvilka borde lyda under Hof-nitten i (jefle; samt från Götha Hofrätt
af en division (ill Götheborg, med doms-räll öfver Bohus och Elfsborgs län jemte
Hallands Norra domsaga; af en (ill Oscarshamn, med doms-riitt öfver Calmar län, Öland
och Gottland, samt af en till Linköping, med doms-rätt öfver Östergöthland; hvaremot
återseende divisioner fortfarande skulle hafva sitt säte i Jönköping, med doms-rätt öfver
Jönköpings, Skaraborgs och Kronobergs län, samt Hallands medlersta och södra domsagor.
De skäl man åberopat för otnförmälda fördelning eller ulflyllning äro; all Hofrätten
mäste, sedan den blifvit andra instansen, vara tillgänglig för folket, hvilket ej
vore förhållandet för det närvarande, deraf rättsökande, isynnerhet de som bo i rikets
nordliga del, ock finge vidkännas stora olägenheter och kostnader; att en skyndsammare
pröfning af fullföljda mål vore att förvänta genom Hof-rätternas utflyttning; alt Hof-rätterne
derigenom korame i bättre tillfälle att utöfva uppsigt öfver underdomare, och att förvärfva
den kännedom om folk och lokala förhållanden, som så ofta skulle vara af nöden, för
att kunna döma rätt; samt slutligen alt Hof-rätterne oftare kunde besökas af uuga jurister,
hvilka för sin utkomst måste arbeta vid Härads-rälterne, och såmedelst mera uppfylla
deras bestämmelse, såsom bildnings-anstalter; men 0111 man emellertid närmare
granskar dessa skäl, synes som skulle påyrkade åtgärden hvarken vara nödig eller ens
nyttig för lagskipningeu.
En sådan granskning har ock inom representationen redan försiggått. Den egde
rum vid 1850—1851 årens Riksmöte, då frågan 0111 Hof-rätternas ulflyllning väcktes,
genom då varande Lag-Utskotts i ämnet afgifna yttrande, hvilket desto hellre torde
här kunna åberopas, som detsamma biet' af Ständerna godkändt.
Detta yttrande lyder sålunda:
Det är, säger man, en nödvändighet att hos domstolarne finnes en tillgänglighet,
som icke försvåras af för långa afstånd från de rättsökmules hemvist,
sä att de ej må genom domstolarnes aflägsenhet hindras 1 fullfölj den
af sin rätt: och detta skäl gäller äfven hvad underdomstolarne angår. Der är nemligen
rättegången muntlig och enkel; der uppträda jemväl merendels parterne sjelfve;
der fordras ock ofta personlig inställelse för dels öfverliiggningar i allmänna angelägenheter,
dels ock besörjandet af enskilda bestyr. Men annorlunda är förhållandet, dä
part, missnöjd med underdomarens beslut, söker rättelse hos öfverdomaren eller i Hofrätten.
Detta mäste ske skriftligen; och rättegångssätlet der är af den beskaffenhet, att
parter, åtminstone de fleste, mäste anlita sakförare för bevakande och utförande af deras
rätt. Sådant fordrar en så oaflåtlig uppmärksamhet, att knappast den parl, som
vistas pä det ställe, der llof-rätten har sitt säle, är i tillfälle alt lemna denna uppmärksamhet.
Han mäste ovilkorligen dagligen tillse, bland annat, huruvida icke anslag om
förhör eller andra åtgärder i målet sker; och derföre behöfver han biträde af personer,
hvilka deråt kunna egna den nödiga uppmärksamheten. Endast derigenom kan försummelse
undvikas; och dymedelst undgår den rättsökande både besvär och kostnader.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 50.
7
Hans besvär inskränkes blott till ufversändande af skrifter och handlingar; och hans
utgifter (ill postporto och arfvode åt biträdet, hvilket ej kan komma alt på långt när
uppgå (ill den kostnad, som blefve en följd deraf, att parten sjelf utför sin talan.
Om än II of-rät ten vore belägen på blott några få mils afstånd, vore han tvungen till
resor; och, på sätt ofvan är anlydt, behöfde han alltid en person på stället, sorn un
derrättade,
om partens närvaro erfordrades eller något i målet måste iakttagas, sä
framt han icke under målets behandling i Hof-rätten sloge sig ner pä samma ställe.
Vien att öfvergifva hus och hem, vore än mera kännbart. Derföre kan afståndet ej
eller hafva vidare verkan i omförmälda hänseende än så vidt det förorsakar tillökning i
postpenningar — en omständighet af så mycken obetydlighet, att den ej torde böra
nämnas. Men, invänder man, dea fattige har ej råd att aflöna ombud; hans rätt är
emellertid lika helig, som den bemedlades; men honom hindrar dock det långa afståndet
alt densamma bevaka, Derföre har likväl lagstiftaren sörjt medelst stadgandet i
9 § af Rättegångs-balkens 15 kapitel: “att den som fått af rätten lof att rättegångssaker
drifva, vare skyldig, att utan betalning hjelpa den fattige, då domaren det pålägger.
® Således förfaller det skäl man sökt i ömheten för den fattige. Hans rätt är
lika bevarad antingen öfverrätlen finnes på större eller mindre afstånd från hans hemvist.
Och häraf följer alt Hof-rättens tillgänglighet ej är beroende på afståndet.
Vidare har man åberopat, att den tillsyn öfver lagskipningen, som, inom hvarje
ilof-rätts domkrets, åligger Hof-rätten, kunde utöfvas med mera noggrannhet i en inskränktare
krets, än i en vidsträckt. Det är äfven sanni, om denna tillsyn skulle beslå
i en polisuppsigt, men sådan var ej 1734 års lagstiftares mening, då de bjödo,
alt Hof-rätten, sorn är Konungens högsta nämnd, eger uppsigt och vård hafva att i de
domstolar, som derunder höra, rätt skipas efter lag och dess rätta förstånd. De ville
dermed endast i korthet angifva beskaffenheten af den myndighet, sorn uppdrogs åt
denna domstol, och för hvars utöfning de särskildt utstakade reglor. Några forskningar
utom Hof-rätten ålades den ej. Enligt ltRde punkten af 1G15 års rättegångsprocess
skulle väl ledamöterna i Svea Hof-rält öfverse underdomares domböcker, som
årligen borde tili Hof-rätten insändas; men delta åliggande upphörde omsider. Tiden
biet' dertill otillräcklig, och man synes äfven insett att granskningen ej erfordrades för
uppfyllandet af Hof-rättens bestämmelse, som var att förhjelpa de parter lill sin rätt,
som för sådant ändamål vände sig till Hof-rätten med klagan öfver underdomares beslut
eiler åtgärder; samt att rätta öfverklagade misstag eller anmärkta missbruk. Finner
emellertid Hof-rält vid granskning af till dess pröfning hänskjutne mål, att underdomaren
felaktigt förfarit, då har den både rättighet och pligt att tillse att rättelse sker;
men annorledes kan den ej utöfva tillsynen. Erfarenheten har också visat att lagskipningen
vid underrätterna icke kan anses bättre ulöfvad i de orter, som befinna sig i
HoT-rälternas närmaste grannskap. Sådant är en följd deraf, att med domarens kall
åklagarens icke är förenligt. Den Hof-rätterne uppdragne tillsyn är således inskränkt
lika med Hof-rättens domsrätt till de mål, som dragas under dess pröfning. Den vid
-
8
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 50.
slräcklare tillsynen åligger deremot de embetsman, sorn för sådant ändamål äro tillsatte.
Desse äro Konungens Justilie-kansler, folkets ombud eller Justilie-ombudsmannen jemte
Hof-rätlernes Advokat-fiskaler; och uppfylla desse deras kall, saknas ej tillräcklig tillsyn.
Vien noggranheten af hvad på Hof-rälten i furenämnda hänseende ankommer beror ingalunda
på domkretsens vidsträckthet.
tienom utflyttningen tror man äfven den fördel kan vinnas, att öfverdomstolarne
ej längre skulle sakna de upplysningar om lokala förhållanden, som så ofta äro
oumbärlige för bedömande af underdomslolarnes åtgärder; Men ehuru lokalförhållanden
någon gång kunna inverka på beslut, torde sådant ej böra komma i fråga i annat fall,
än alt den rättsökande deri söker stöd för sin rätt; och då lära förhållandena, liksom
andra omständigheter, hvarpå en talan grundas, böra ådagaläggas. All låta domarens
enskilda kännedom om förhållanden i allmänhet gälla såsom lagliga bevis och skäl, synes
vara vådligt i lagskipningen. Fordras upplysningar om lokala förhållanden i något
mål, kunna de infordras och detta kan , ske lika lätt om domstolen är nära eller långt
ifrån den ort, hvars lokalförhållanden måste kännas.
Att skyndsamhet med rättegångars afgörande skulle befordras genom föreslagne
utflyttningen kan Utskottet ej eller inse. Om än Hof-rätterne fördelas, så ökas
icke arbetsstyrkan derigenom; och produkten af de utflyttade afdelningarnes verksamhet
kan icke blifva större derföre att de arbeta på skilda orter. Snarare synes målens
skyndsamma afgörande vara alt vänta vid en domstol, beslående af (lere divisioner,
emellan hvilka de inkommande målen lika fördelas, än vid (lere från hvarandra spridda
domstolar, af hvilka, änskönt de blifvit inrättade efter möjligaste beräkning af folkmängd
och andra omständigheter, den ena, åtminstone genom tillfälliga händelser, kan
blifva alltför litet sysselsatt och den andra åter så öfverhopad, att den ej medhinner
arbetet.
Såsom bildning s-anstalter tror ej eller Utskottet att de smärre Hof-räflerna
skulle komma att ega företräde för de nu varande. På sätt 1841 års Lag-beredning
yttrar, måste nemligen bildningens omfång och mångsidighet i allmänhet bero på det
större antal af personer, som tillsammans deri deltaga; och derföre kan, så vida det
verkliga gagnet af uppvaktningen i Hof-rätterna för ungdomen afses, det ej fela att
denna uppvaktning hos en större Hof-rätt, der mera tillfälle till jentförande af olika åsigter
erbjudes, måste mera bidraga till ändamålet. Men man får icke taga i betraktande
blott ungdomens bildning, utan äfven domarnes, ledamöternes utbildning till högre skicklighet.
(ienom dem fortlefver och vidgas lill hufvudsaklig del den lefvande rättsvetenskap,
eller jurisprudens, som gifver fulländning åt lagskipningen. Den är en frukt
af den praktiska erfarenheten, som åter är slutsumman af iakttagelsen. Den blir rikare i
samma mån sorn iakttagelserna äro llere; i samma mån de gifva anledning till ett lifligare
utbyte af idéer; med ett ord, i samma mån diskussionen är mångsidig; och härigenom
eger den Hof-rätt, som har flera ledamöter, företräde framför den, som har färre.
1 sin
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 50.
9
f siu embetsverksamhet äro visserligen ledamöterne inskränkte inom de divisioner eller
afdelningar, till hvilka de höra; men det är icke blott på embetsrummet, som idéerna
vexlas, iakttagelserne pröfvas. Det är under den dagliga beröringen, som alltid eger
rum emellan personer, hvilka sträfva för samma mål, hvilka hafva samma kallelse.
Genom den granskning, Utskottet sålunda verkställt af de för utflyttningen åberopade
skäl, förmodar Utskottet vara ådagalagdt, att densamma hvarken är behöflig eller
ens skulle blifva för rättstillståndet välgörande.
Utskottet förutser väl den invändning att åtminstone Norrland, likaväl som Sveriges
södra provinser, borde ega sin Hof-rätt; men de skäl, som talade för stiftelsen af
en sådan domstol i nämnde provinser, saknas ännu åtminstone i fråga om Norrland.
Samma provinser äro nemligen i folkmängd, industri och förmögeuhetsvilkor, eller i afseende
på de förhållanden, som kunna föranleda en stiftelse af omförmälda art, helt
olika det mindre befolkade och till större delen ouppodlade Norrland. Folkmängden är
der ännu icke så stor, att tvänne divisioner för närvarande torde kunna blifva sysselsatte
af de från berörde provinser fullföljde rältegångsärenden; och förläggandet i denna aflägsna
landsort af allenast en division skulle, efter Utskottets yttrade åsigt, icke komma att
verka välgörande för den juridiska bildningen inom domstolen. Visserligen hafva inbyggarne,
särdeles den nordliga delens, långt (ill deras öfverrätt eller Svea Hof-rätt; men
de skulle ej komma i fördelaktigare ställning om den förlädes i Hernösand, lied denna
stad har största delen af Norrland på långt när icke den beröring, som med hufvudstaden.
Med den slå de i oupphörlig kommunikation; der hafva de sin afsättningsort;
den besökes derför af dem alla årstider, hvaremot blott den närmaste trakten kring
Hernösand står i lifligare förbindelse med samma stad. Om någon fördel af en Hofrätt
derstädes således blef för nämnde (rakt, så inträffade ett annat förhållande för det
öfriga Norrland och följaktligen för aldra största delen deraf.
De med hvarje dag underlättade kommunikations-anslalterne jemna i allt fall de
olägenheter, som hafva sin grund i afståndet. Helt annorlunda var förhållandet, då
Götha Hof-rätt stiftades. Då saknades nutidens säkra och snabba kommunikationsmedel,
och det var “för de långa resor och expenser*, som innebyggarne i Götha land
för sakens utförande i Hof-rätten i Stockholm “måste göra och utstå®, som stiftelsen
egde runi.®
Och som, efter hvad ofvan är vordet antydt, Utskottet delar de åsigter, som i
detta yttrande uttalas, får Utskottet vördsamt
afstyrka
bifall till ifrågavarande motion.
Stockholm den 30 Oktober 1857.
Bill. till R. St. Prot. 1856 Sf 1857. 7 Sami. 1 Afd. 27 Höft.
Z
STOCKHOLM, tryokt hos J. W. Lundberg, 1857.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 51.
1
J
Mo 51.
Ank. lill Exp.-Ulsk. ci. 9 Nov. 1837, kl. G e. m.
Betänkande, i anledning af eäcltl fråga om stiftande af lag, angående
ordningen och vilkoren för utländsk mans upptagande
Ull Svensk medborgare. ^
Sedan Rikets Sländer, med anledning af behofvet utaf bestämda föreskrifter huru
utländsk man må kunna förvärfva Svensk medborgare-rätt och oin de förmåner, som af
en sådan naturalisation böra följa, vid sistbållna Riksmöte dels till grundlagsenlig behandling
antagit ett förslag angående tillägg lill 28 § Regerings-formen, enligt hvilket
Konungen skulle ega att genom naturalisation till Svensk medborgare upptaga utländsk
man i den ordning och under de vilkor, som uti särskild af Konung och Ständer gemensamt
stiftad lag bestämdes, hvarefter sålunda naturaliserad utlänning kommer alt
njuta samma rättigheter och förmåner, sorn infödd Svensk man, dock utan att kunna
till ledamot af Stats-rådel utnämnas; dels ock uti underdånig skrifvelse anhållit, att,
enär det syntes kunna antagas, att granskning af ett utarbetadt och till Rikets Ständer
fia inlagd t förslag till den lag, hvarpå tillämpningen af omförmälte grundlags-stadgande
skulle bero, borde både säkrare vägleda uppfattningen af de skäl, som talade för bifall
till samma grundlags-stadgande, och tydligare ådagalägga de betänkligheter, sorn deremot
kunde förekomma — Kongl. Majit alltså måtte låta utarbeta samt vid början af
innevarande Riksmöte till Ständerna framlägga förslag till omförmälte särskilda lag angående
ordningen och vilkoren lör utländsk mans naturalisation; — så och efter det
ett sä beskaffad! lag-förslag blifvit, pä Nådig befallning, utarbetadt, bar Kongl. Majit
öfverlemna t detsamma till nu församlade Ständer, med lillkännagifvande att, ehuru någon
behandling deraf enligt 87 § Regerings-formen icke kunde komma i fråga, innan
; visat huruvida den föreslagna grundlags-förändringen klefve af Rikets Ständer definitivt
gillad och sedermera kunde af Kongl. Majit finnas antaglig, Kongl. Majit likväl
ville låta det utarbetade förslaget komma til! Rikets Ständers kännedom i det ändamål,
som uti ofvauberörde underdåniga skrifvelse antydes.
Bih. till 11. St. Brot. 1856 & 1857. 7 Sami. 1 AJd. 28 / 1
2
Lag-Utskottets Betänkande N:o fii■
Sedan Rikets Ständer emellertid för sin de! antagit förenämnde hvilande förslag
angående ett tillägg till Regerings-formens 28 §, hafva två ledamöter inom Höglofliga
Ridderskapet och Adelil och Högvördiga Preste-ståndet, nemligen Herr Grefve Lagerbjelke,
G., samt Herr Domprosten Björling, gjort framställning om antagande jemväl af
merberörde särskilda lag-förslag, hvars behandling i den ordning, som för stiftande af
eivil-lag är antagen, alltså påyrkats; och har, på grund deraf, Lag-Utskottets utlåtande
öfver samma förslag blifvit infordradt, i hvilket afseende Utskottet erhållit del så väl
deraf, som af de inom nyssbemälde Riks-stånd i anledning af förslaget afgifna yttranden;
varande förslaget af följande innehåll:
”Förslog till lag, angående ordningen och vil koral för utländsk
mans upplagande till Svensk medborgare.
§ 1-
Vill utländsk man blifva till Svensk medborgare upptagen,
göre derom hos Konungen ansökning.
§ 2.
Svensk medborgare-rätt må kunna vinnas af utländsk man som
I:o uppnått 21 års ålder,
♦ 2:o eger god frejd,
3:o med vederbörligt tillstånd varit inom riket boende i tre
års tid, och
4:o har utväg alt sig försörja.
Har utländsk man, enligt hvad i 28 § Regerings-formen medvet
är, blifvit i rikets tjenst anställd, eller har han gjort sig
Känd för utmärkt skicklighet i vetenskap eller konst, eller i landtbruk,
bergsbruk eller annan näring, eller finnes hans upptagande till Svensk
medborgare eljest för riket medföra gagn, då må medborgare-rätt
äfven tidigare efter inflyttningen i riket, än ofvan sagdt är, kunna
honom beviljas.
§ 3-
Ansökning om Svensk medborgare-rätt skall vara åtföljd af
bevis om sökandens ålder oell från hvilket land han är, om tiden
då han i riket inkommit och den eller de orter, der han seder«ner
i varit boende, samt om hans frejd och trosbekännelse.
Härom skall ock den embets-myndighet, hvars utlåtande öfver
ansökningen Konungen infordrar, söka att inhemta och meddela
de ytterligare upplysningar, som kunna finnas af nöden.
§ 4.
Då ansökning om Svensk medborgare-rätt bifalies, varde dervid
såsom vilkor stadgadt, att sökanden inom den tid Konungen
Lag-Ulskotle/s Betänkande N.-o 51.
3
förelägger, skall inför vederbörande myndighet dels styrka, så
framt sådant icke redan skett, alt sökanden upphört att vara
fremmande makts undersåte, dels ock tro- och huldhets-ed såsom
Svensk medborgare aflägga.
Är sökanden från sådant land, hvars lagar icke tillåta befrielse
Irå n undersåtlig förbindelse, varde sökanden förelagdt att vid
tro- och huldhets-edens fullgörande skriftligen afsäga sig de politiska
förmåner och rättigheter, sökanden i det fremmande landet
innehar."
Då Kongl. Majit numera bifallit Rikets Ständers beslut om det tillägg till 28
8 Regerings-formen, hvarom ofvan förmäles, och det således blifvit, genom grundlag,
stadgadt, alt Konungen må till Svensk medborgare upplaga utländsk man, i den ordning
och under de vilkor, som bestämmas uti en särskild af Konung och Ständer stiftad
lag, är behofvet af en sådan lag äfven ådagalagdt. Derförutan kan nemligen någon
tillämpning af grundlagen i denna del ej ega runi; och deraf följer att Utskottet blott
har alt bedöma huruvida de bestämmelser, som i afseende på ordningen och vilkoren
för naturalisation blifvit föreslagna, må anses tillfyllestgörande och ändamålsenliga.
Den ordning, sorn bör iakttagas, synes emellertid i sjelfva verket vara utstakad
genom del grundlagshud, som tillägger Konungen rätt att till Svensk medborgare upptaga
utländsk man. Det är till Konungen man måste vända sig; och lian utöfvar en
redan af seden sanktionerad höghetsrätt. Men enär förvärfvande af Svensk medborgarerätt
skulle komma att medföra vidsträcktare rättigheter, än hittills varit förhållandet,
inträder dymedelst behofvet af bestämda garantier för medborgare-rättens erhållande.
Dä nemligen tillförene endast infödde Svenske män kunnat, befordras till civila embeten
och tjenster bär i riket, skall deremot naturaliserad utlänning, efter hvad ofvan sägs,
hädanefter njuta samma rättigheter och förmåner, som infödd Svensk man, dock utan
att kunna till ledamot af Stats-rådet nämnas; och deraf motiveras hufvudsakligen de
uti ifrågavarande förslag uppställde vilkor för vinnande af naturalisation.
Man har likväl anmärkt, att den tid af tre är, derunder utländsk man, enligt 3
mom. i Förslagets 2 §, bör vara boende inom riket för att kunna blifva naturaliserad,
vore alltför kort; med hemställan dessutom om icke den i sista punkten af detta
moment Konungen lemnade rätt, alt förr än nämnde tid från inflyttningen förflutit undantagsvis
bevilja Svensk medborgare-rätt, bör inskränkas till det fall att utländsk man
blifvit, enligt Ilegerings-formens 28 §, i rikets tjenst anställd, enär vidare undantag vöre
olämpligt sedan de allmänna vilkoren för vinnande af naturalisation blifvit, genom en
af Konung och Ständer gemensamt stiftad lag, bestämda. Men då det icke lärer kunna förnekas
att fall kunna inträffa, dådet ligger i Statens synnerliga intresse, att med sig införlifva
personer af andra orsaker, än berörde grundlagshud förutsätter; då således iakttagandet
af detta intresse fordrar det undantag från den allmänna regeln, hvarom nu är fråga;
och då en treårig vistelse i riket i öfrigt torde kunna antagas vara tillräcklig för det
ändamål föreskriften derom afser, helst en sådan vistelse ej skulle komma att medföra
någon ovilkorlig rättighet att varda till Svensk medborgare upptagen, hvilket alltid
ytterst måste bero på Konungen och således på Den, hvilken i frågor af förevarande
4
Lag-Utskottets Betänkande. N:o 51.
art bäst är i tillfälle att bedöma rikets fördelar; — synes det Utskottet sorn skulle förslaget
i omförmälda delar äfven uppfylla hvad Statens intresse i förening med nödig
försigtighet påkallar.
Något uttryckligt tillstånd behötver emellertid icke numera utlänning för att få
här i riket vistas. Genom Kongl. Förordningen den 10 Februari 1811. angående hvad
sorn i anseende till utländska resande iakttagas bör, föreskrefs väl att fremmande makts
undersåte, som åslundar alt vistas i Stockholm eller inom riket, borde dertill begära
tillstånd, i Stockholm af Öfverståthållare!! och i provinserne af Landshöfdingen i länet;
men denna föreskrift har, medelst Kongl. Förordningen den 28 November 1844, blifvit
i så måtto förändrad, att utlänning, som är försedd med behörigt pass och derå, för
resa till Sverige, erhållit påskrift af Svenskt diplomatiskt ombud eller Svensk konsul,
må, utan behof' af särskildt tillstånd, ega härstädes vistas; och med denna sednare
författning låter stadgandet i förslaget, alt man med vederbörligt tillstånd skall varit
i riket boende för att vinna naturalisation, sig ej förena. Frågan är nemligen ej nu
om uppställande af andra vilkor för utlännings rätt att i riket vistas, än de sorn redan
äro bestämda, utan endast om de förmåner, som en längre vistelse medför. Orden
med vederbörligt tillstånd" antyda dock sorn skulle endast den vistelse här få tagas i
betraktande, som egt rum efter särskild uttrycklig tillåtelse, och de innebära således en
inskränkning, hvartill skäl ej är förhanden. Men dä flera upprepade besök, om än de
sammanlagdt omfatta en längre tidsperiod, ej lemna lika tillfälle till bedömande af den
besökandes personlighet och förhållande, som en längre oafbruten vistelse, torde blott
den, som under föreskrifven tid haft stadigvarande bostad i riket, kunna komma i
fråga till åtnjutande af Svensk medborgare-rätt, eller till införlifvande med det folk, för
hvars land och institutioner han, genom sitt långvarigare vistande, ådagalagt intresse och
aktning. En fordran i om förmäl te hänseende synes alltså böra bestämdt uttryckas i förevarande
lag, hvartill framlagda förslaget, efter Utskottets omdöme, i öfrigt innefattar de
Inifvudsakligaste bestämmelser, hvilka för ändamålet äro nödiga.
En annan fråga har emellertid blifvit inom Höglofliga Ridderskapet och Adeln
väckt, nemligen den om icke skillnad bör i lagen göras mellan Norrsk och utländsk man.
1 denna del häfva ock Iva förslag blifvit framställde. Så har blifvit yrkadt af Herr
Grefve Björnstjerna, C.. att Irsta punkten uti ifrågaslällde lag måtte erhålla följande
lydelse: ”Svensk medborgare-rätt tillkommer hvarje väl frejdad Norrman, som sig i riket
nedsätter’’, samt af Herr Friherre Baab, A. C., att, enär 28 § Regerings-formen ej
gjorde undantag (Ör Norrmän, hvadan deras upptagande till Svenska undersåler följaktligen
mäste ankomma pä Konungen, skillnaden emellan Norrsk och utländsk man tydligen
matte uttryckas uti oftanämnde lag genom förändring af föreslagna lagens rubrik samt
1 och 2 §§, som, efter Herr Friherrens åsigt, borde lyda som följer; ”Lag, angående
ordningen och vilkoren för Norrsk elier utländsk mans upptagande till Svensk medborgare.
§ 1. Vill Sorrsk eller utländsk man blifva till Svensk medborgare upplagen, gore
derom hos Konungen ansökning. § 2. Svensk medborgare-rätt må kunna vinnas af Norrsk
eller utländsk man, som Lo uppnått 21 års ålder, 2:o eger god frejd, 3:o åtnjuter;
Norrsk medborgare-rätt eiler varit med vederbörligt tillstånd i Sverige boende i 3 års tidt
och 4:o har utväg att sig försörja”.
Elter öfvervägande af hvad sålunda blifvit föreslaget, finner äfven Utskottet att
åtskillnad uti ifrägaställde hänseende bör göras emellan Norrsk undersåte och utländsk
man. Redan i ett föregående betänkande bär Utskottet yttrat den åsigt, att den förre
icke här i riket kan betraktas såsom utländsk man i egentlig mening. Visserligen äro
Sverige och Norrig tvä länder med egna institutioner, men med den politiska förening,
sorn
La g-Utskotta is Betänkande N:o 54.
5
sorn sammanbundit dessa länder, sorn gjort folken till samina Konungs nndersåter, inträdde
en gemensamhet i intressen som ej medgifver att samma folk i hvarandra se
utländske män. Att hvarje steg, som gör föreningen innerligare, är af vigt, erkännes
ock; men detta närmande torde böra vara ömsesidigt; och då förekommer, med afseende
å förevarande ämne, att, då fråga är om förvärfvande, af medborgare-rätt i Norrige,
någon skillnad ännu icke genom lag göres emellan Svensk undersåte och utländsk man.
Af sådan anledning synes det Utskottet som kunde för det närvarande några större
rättigheter ej böra medgifvas Norrmän, än de nu ega. Hittills har det berott på Konungen
att förunna Norrsk man Svensk medborgare-rätt. De särskilda garantier, som man
i afseende på utländske män funnit nödiga, anser Utskottet emellertid här ej lämpliga,
utan är det. efter Utskottets omdöme, tillräckligt att det öfverlemnas åt Konungens
"■odtfinnande, att, såsom hittills, förordna om Norrsk mans upplagande lill Svensk
undersåte, derest han önskar en sådan förman.
I följd af hvad Utskottet sålunda anfört, får Utskottet vördsamligen tillstyrka:
det mätte Rikets Ständer för sin del besluta en las «/ fejande
innehall:
Lag, angående ordningen och riikonen för utländsk mans
upplagande till Svensk medborgare.
§ 1.
Vill utländsk man blifva till Svensk medborgare upptagen
gore derom hos Konungen ansökning.
5 ±
Svensk medborgare-rätt må kunna vinnas af utländsk man, sorn
l:o uppnått 21 års ålder,
2;o eger god frejd,
,J:o oafbrutet varit inom riket boende i tre års tid, och
4:0 har utväg att sig försörja.
Rar utländsk man, enligt hvad i 28 § Re gerings-formen
medgifvet är, blifvit i rikets tjenst anställd, eller har han gjort
sig känd för utmärkt skicklighet i vetenskap eller konst, eller
i landtbruk, bergsbruk eller annan näring, eller finnes hans
upptagande till Svensk medborgare eljest för riket medföra gagn,
då må medborgare-rätt, äfven tidigare efter inflyttningen i riket,
än ofvan sagdt är, kunna honom beviljas.
§ 3.
Ansökning om Svensk medborgare-rätt skall vara åtföljd
af bevis om sökandens ålder och fran hvilket land han är, om
tiden, då han i riket inkommit och den eller de orter, der han
sedermera varit boende, samt om hans frejd och trosbekännelse.
Härom skall ock den embetsmyndighet, hvai's utlåtande
öfver ansökningen Honungen infordrar, söka ali inhemta och
meddela de ytterligare upplysningar, som kunna finnas af nöden.
Bih. till R. St. Prol. 4856 & 4857. 7 Sami. 4 Afd. 28 Haft. 2
s
Lag-Utskottets Betänkande N:a 54.
§ 4-
Dä ansökning arn Svensk medborgare-rätt bifallen, varde
dervid sthom vilkor stadgadt, alt sökanden, inom den tid Honungen
förelägger, skall inför vederbörande, myndighet dels styrka,
sä framt sadan! icke redan skett, alt sökanden upphört att vara
fremmande makts undersåte, dels ork tro- och huldhets-ed
såsom Svensk medborgare, aflägga.
Ar sökanden från sådant land, hvars lagar icke tillåta befrielse
från undersåtlig förbindelse, varde sökanden forelagdt
att vid tro- och huld hels-ed eris fullgörande skriftligen afstiga
sig de politiska förmåner och rättigheter, sökanden i del fremmande
landel innehar.
% 5.
kill någon af honungens Norrska undersåter Svensk medborgare-rått
förvärfva, gäre derom, anmälan hos Konungen, som
i ämnet förordnar.
Stockholm den 2 November 1857.
STOCKHOLM, tryckt hos Isaac Marcus, 1857.
Lag-Utskottets Utlåtande M 52.
1
N:o 52.
Alik. till Exp.-Utsk. d. 16 Nov. 1857, kl. 11 f. m.
Utlåtande, i anledning af gjorda anmärkningar emot Utskottets Betänkande
JY2 40 , öfver dels Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition med
förslag lill författning, angående ansvar för förfalskning och
bedrägeri, dels ock enskilda motioner i enahanda syftning.
Af de protokolls-utdrag, hvilka från Eiks-stånden, efter föregången pröfning af LagUtskottets
berörde Betänkande, blifvit till Utskottet aflåtna, inhemtas, att Utskottets under
M 1 framställda förslag blifvit godkändt af Höglofliga Ridderskapet och Adeln, utom hvad
angår föreslagna författningens rubriker samt 14, 15, 23, 24, 28, 29 och 30 §§, jemte Utskottets,
i anledning af 49 § i Kongl. Maj:ts nådiga förslag, meddelade utlåtande; af Tlögvördiga
Preste-ständet, utom hvad angår 2, 11, 14, 15, 18, 23, 24, 28, 29, 30, 32, 34,
35, 37, 44, 46 och 47 §§; af Vällofliga Borgare-ståndet, utom hvad angår förslagets ingress
och rubriken till dess andra afdelning, jemte 6, 9, 11, 14, 15, 16, 17, 18, 20, 28,
29, 30, 35, 38, 44 och 47 §§; samt af Hedervärda Bonde-ståndet, utom hvad angår 1,
14, 15, 28 och 47 §§; — att de således icke godkända delar af omförmälda förslag blifvit,
på grund af gjorda anmärkningar, med undantag af 1 §, hvars förändring Bonde-ståndet
omedelbart beslutat, till Utskottets förnyade behandling återremitterade, i sammanhang
hvarmed förstnämnde tre Riks-stånd lemnat Utskottet öppet att i förslagets godkända delar
föreslå de jemkningar, som kunna föranledas af blifvande förändringar i de återremitterade;
samt slutligen att Utskottets under A/i 2 förekommande, med det förra gemenskap egande
författnings-förslag, blifvit antaget af Preste- och Bonde-stånden, hvaremot öfrige Riks-stånd
äfven ansett nödigt infordra Utskottets yttrande öfver de emot detta förslag riktade anmärkningar.
Då nu tre Riks-stånd godkändt 1 § i det under Jlf 1 upptagna förslag till »författning
angående ansvar för förfalskning och bedrägeri jemte missbruk af förtroende och annan ored
Bxh.
till R. St. Prot. 1856 & 1857. 7 Sami. 1 Afd. 29 Höft. 1
2
Lag-Utskottets Utlåtande Jt? 52.
lighet», och tre Stånds mening i frågor af förevarande beskaffenhet utgör Rikets Ständers
beslut, kan något afseende ej fästas å Bonde-ståndets i denna del skiljaktiga åsigt; och som
hvardera af 2, 6, 9, 16, 17, 20, 32, 34, 37, 38 och 46 §§ likaledes blifvit, efter hvad ofvanstående
redogörelse visar, utaf tre Riks-stånd antagen, har Utskottet ansett de i dessa
delar framställda anmärkningar icke påkalla någon särskild behandling, samt följaktligen att
annan förändring härutinnan ej kunnat komma i fråga, än den, som Utskottet, vid den revision
af förslaget, hvartill öfriga anmärkningar gifvit anledning, funnit nödig för bibehållande
af enhet och sammanhang emellan och beredande af tydlighet i förslagets särskilda
bestämmelser.
Emellertid har Utskottet ej kunnat instämma i alla dessa sednare anmärkningar, för
hvilkas hufvudsakliga innehåll här nedan redovisas i den af ämnenas beskaffenhet anvisade
ordning. Således förekomma till en början de anmärkningar, hvilka hafva afseende å förslagets
första afdelning, som handlar:
Om förfalskning.
Af desamma äro de flesta riktade emot 11 och 14 §§, hvilka under samma straff
barhets-kategorier
hänföra förfalskning af in- och utländskt mynt, samt af sedlar, som af
Rikets Ständers Bank eller annat rikets allmänna penningeverk, annan Stats-bank eller enskildt
penningeverk, med tillstånd af in- eller utländsk regering, utgifvits för att såsom penningar
gå och gälla. Man har nemligen anmärkt: att då straffet för eftergörande af rikets
mynt afsåge upprätthållande af mynt-regalet, helst åtgärden vore straffbar, om än det eftergjorda
myntet innefattade full valuta, men vårt mynt-regale ej lederades genom eftergörandet
af utländskt mynt, samt det ej tillkomme lagstiftningen här i landet att värna annat
lands mynt-regale, skillnad i straffet alltså borde göras i omförmälda hänseende, på sätt Kongl.
Maj:t jemväl föreslagit; att den omständighet att det inländska myntet löpte med tvångskurs,
hvilket ej vore förhållandet med det utländska, enär det berodde på hvar och en att detsamma
emottaga eller ej, jemväl talade för en sådan skillnad eller mildare påföljd för för
falskning
af utländskt mynt; — att denna omständighet äfven föranledde nedsättning af
straffet för utländska och privatbankers sedlar, i afseende å hvilka sednare dessutom före
komme
att de i sjelfva verket ej torde kunna anses annorlunda, än såsom enskildas för
skrifningar;
samt att den likhet, som Utskottet i hänseende till in- och utländsk samt enskilda
bankers sedlar uti 14 § föreslagit, vore oförenlig med det i Regeringsformens 72 §
förekommande stadgande, att »Rikets Ständer allena ega rätt att genom banken utgifva sedlar,
som för mynt i riket gå och gälla.»
Hva l sålunda blifvit anmärkt, togs redan i öfvervägande under de öfverläggningar, som
föreföllo inom Utskottet innan beslut i förevarande ämne fattades; och derföre kan Utskottet
så mycket mindre anse de skäl, som tala för den åsigt, hvari Utskottet stadnade, vara
vederlagda genom omförmälda anmärkningar. Det är visserligen sant, att någon här i landet
ej kan ovilkorligen tvingas att i liqvid emottaga utländskt mynt eller utländsk sedel;
men på denna omständighet torde ej den vigt böra läggas, som man förmenat. Erfaren
-
Lag-Utskottets Utlåtande M 52. 3
heten har bekräftat, att ju lifligare gemenskapen blifver emellan olika länder, desto mera
kommer det ena landets mynt och sedlar i omlopp i det andra landet; och förfalskning af
utländskt mynt och utländska sedlar kan då medföra lika mycken skada, som om det skett
med inländska. Saken är blott att de förra i allmänna rörelsen ga och gälla såsom penningar,
ty då är den allmänna säkerheten ej mindre blottställd i ena, än i andra fallet; och
deras gångbarhet man och man emellan betingas af något helt annat än lagbud.
Penningen är nemligen en verldsborgare; hans burskapsrätt inskränkes icke af ländernas geografiska
gränsor, utan af det allmänna förtroendet; finnes detta, emottages han äfven ; och derföre
skulle detta, för affärslifvet nödiga förtroende, alltför mycket åsidosättas, om lagstiftaren gjorde
ifrågaställda skillnad. Grunden till en dylik skillnad kan ock endast hemtas från förhållanden,
hvilka ingalunda upphäfva den likhet i brottslighet, som gerningsmannen i omförmälda fall uppenbarar.
Lika beskaffade medel, enahanda uppsåt och samma onda vilja utmärka brottsligheten i dessa
fall; och det är äfven derföre, som ruan i flera af de nyaste strafflagar ansett förfalskning af inoch
utländskt mynt, in- och utländska sedlar vara lika straffbar; och denna grundsats blef
äfven af Lag-kommittéen adopterad. Också hafva två Kiks-stånd godkänt förslagets 11 §,
som stadgar lika straff för förfalskning af in- och utländskt mynt; Och, så vidt diskussionerna
utmärka, kan den öfvervägande meningen inom representationen ej antagas vara för
en olikhet i detta hänseende, då fråga är om sedlar. Då således Utskottet af en sådan mening
ej kari anse sig manadt, att frånträda sin åsigt i denna del; och då den straff-latitud,
som Utskottet föreslagit, lemnar domaren tillfälle att, vid straffets bestämmande, taga hänsigt
till de mångfaldiga omständigheter, som kunna inverka på straffharheten och, på grund
hvaraf, till karakteren lika brott, måste olika bestraffas, finner sig Utskottet äfven böra
vidhålla hvad som härutinnan blifvit tillstyrkt.
Vidare har, i afseende på det i 11 § föreslagna straff för eftergörandet af kopparmynt,
blifvit erinradt, inom Preste-ståndet, att skäl ej förefinnes att å detta brott sätta ringare
straff, än för förfalskning af guld- och silfvermynt, samt, inom Borgare-ståndet, att samma
straff vore alltför strängt; men då ingen af dessa motsatta åsigter vunnit understöd inom öfriga
Riks-stånd, synes anledning ej eller vara till någon förändring i denna del af Utskottets förslag.
Då i 14 § endast talas om sedlar, har man framställt den frågan: huru skall förfalskning
af Rikets Ständers lånekontors på banken ställda obligationer samt filialbankers assignationer
bestraffas? skola dylika handlingar betraktas såsom sedlar eller ej? Och härmed
har man antvdt, som skulle ett stadgande med afseende å dessa handlingar vara af nöden.
Om ett sådant behof är emellertid Utskottet af annan öfvertygelse. Lagstiftaren har
nemligen endast att angifva de allmänna reglorna; hvad derunder faller tillhör domaren att
pröfva. Derföre har Utskottet i denna § blott talat om sedel, som allmänneligen går och
gäller såsom penningar, utan att närmare omnämna de handlingar, hvilka till så beskaffade
sedlar kunna hänföras. Sådant beror ock på förhållanden, hvilkas ordnande ligger utom
kriminal-lagstiftningen; men är handlingen utgifven af något bland de i denna § uppräknade
penningeverk och allmänneligen går och gäller såsom penningar, då skall man icke förgäfves
på detta ställe söka efter ansvaret för förfalskning deraf.
4
Lag-Utskottets Utlåtande M 52.
Ordet »kunna», som förekommer i sista momentet 11 § och 2 mom. 14 §, har ock
gifvit anledning till anmärkning. Man har nemligen yrkat, att detta ord skulle utgå, enär
straffet i de fall, dessa momenter afse, bestämdt bör nedsättas.
En sådan ovilkorlig nedsättning anser dock Utskottet ej böra medgifvas; och det har
varit af denna orsak, som Utskottet tillstyrkt förändring af Kongl. Maj:ts nådiga förslag i
dessa delar. Då så väl mynt- som sedel-förfalskning skall utgöra ett fullbordadt brott, utan
att det förfalskade blifvit begagnadt, lärer utevaron af sistnämnda omständighet ej böra betraktas
annorlunda än såsom en mildringsgrund. Att ovilkorligt nedsätta straffen i omförmälda
fall skulle ock kunna föranleda orättvisa. Man föreställe sig t. ex. å ena sidan, att
någon förfalskat och begagnat ett sexskillings-stycke, och å den andra, att någon anlagt en
fabrik för tillverkning af falskt mynt, men påträffas innan han hunnit göra bruk af den
större mängd mynt, han kan hafva tillverkat. Att då straffa den förre hårdare, än den
sednare vore hvarken rättvist eller billigt. Då den enes handling kan vara en yttring af
lättsinne, uppenbarar den andres obestridligt en djupt anlagd plan, en större brottslighet i
viljan, en mera inrotad ondska, om än han blifvit hindrad att skörda frukten af sitt brottsliga
förehafvande. Denna omständighet må dock komma honom till godo, men i hvad
mån kan endast bedömas af domaren, som ser gerningen i sitt sammanhang; och för sådant
ändamål har Utskottet uti ifrågaställa moment endast medgifvit att, om bruk ej blifvit
gjordt af det förfalskade, strafftiden må kunna nedsättas under den eljest för brottet
bestämda.
Den i berörda hänseende framställda anmärkning har ej eller vunnit något allmännare
understöd inom Riks-stånden, men deremot har man inom samtliga, utan att röna motsägelse,
påyrkat, att hvad 14 § i det nådiga förslaget stadgar, angående utplåning af å sedel
anbragt makulerings-tecken, måtte varda bibehållet; och i enlighet med den således uttalade
enhälliga mening, har Utskottet jemväl förändrat lydelsen af sitt förslag i denna del.
Då Utskottet uteslöt berörde stadgande hyste Utskottet den öfvertygelsen, att omförmälda
förbrytelse borde, utan att särskildt omnämnas, hänföras under ifrågavarande §, såsom en
art sedelförfalskning. På sätt nu mera blifvit upplyst, hafva likväl meningarne inom lagskipningen
härutinnan varit delade. Då en sedel upphört att gälla, har man nemligen ej
velat betrakta utplånandet af det märke, som om sedelns ogiltighet derå blifvit satt, såsom
en förfalskning af sedel; och ovissheten hvartill ett sådant brott skulle hänföras har redan
i början af detta sekel föranledt en af Rikets Hof-rätter att hos Kongl. Majit i underdånighet
göra förfrågan i ämnet. Ett under sednare tider inträffadt fall har ock ytterligare ådagalagt
behofvet af lagstiftarens mellankomst i förevarande hänseende; och som åtgärden att
utplåna makulerings-märke å en sedel, som upphört att gälla, och derigenom falskeligen
göra densamma åter gällande, närmast är att hänföra till de brott, hvarå förslagets 14 §
har afseende, har Utskottet ej tvekat efterkomma den i denna del uttalade önskan. Men
efter den förändrade lydelse, denna § således erhållit, har redaktionen af 15 § äfven måst
lämpas.
Lag-Utskottets Utlåtande M 52.
5
1 följd af gjord anmärkning emot 18 §, liar Utskottet förändrat deri förekommande
straffbestämmelse, så att fängelse eller straffarbete skulle kunna ådömas för det brott,
hvarom i denna § sägs, från och med 2 månader till och med två år. Man har nemligen
ansett Utskottets förslag ej innefatta tillräcklig latitud vid straffmätning, enär i vissa
fall 6 månaders fängelse kunde vara för ringa påföljd, men G månaders straffarbete deremot för hög
och förslaget ej lemnar tillfälle för domaren att medla emellan dessa straff; Och vid öfvervägande
af de förhållanden, som omförmälda § afser, har Utskottet funnit sig häri böra
instämma. Det är nemligen ostridigt, att om fängelset ej sättes högre än 6 månader och
straffarbetet ej kan ådömas på mindre tid, än berörde, domaren är utöfver behofvet vid
strafftillämpning begränsad. Genom den förändring Utskottet nu föreslår, synes han deremot
kunna blifva i tillfälle lämpa straffet efter brottets olika skiftningar; Och det är således
i rättvisans intresse, som förändringen är påkallad.
Denna förändring gör emellertid en annan nödig. Det brott, som omnämnes i 17 §,
kan nemligen ej anses svårare, än det som 18 § bestraffar. Lagens harmoni fordrar
således att straffet i båda fallen blir lika; och här har alltså inträffat det fall, då Utskottet
i förslagets godkända delar eger föreslå jemkning. Tillägget af fängelse i 17 § torde
härmed vara motiveradt.
I öfrigt har någon anmärkning ej blifvit gjord emot ifrågavarande afdelning i förslaget,
af den beskaffenhet att den ovilkorligen påkallat särskild pröfning; men vid den
ytterligare granskning, som förslaget härutinnan undergått, har Utskottet funnit redaktionen
af 9 § vara af den beskaffenhet, att meningen ej klart framstår. Efter den lydelse
denna § har, innefattar densamma egentligen bestämmelser om straff. Meningen är likväl
att allt hvad som sägs i de lagrum, till hvilka samma § hänvisar, gäller vid förfalskning af
Norrska allmänna handlingar m. m. Den är således ej allenast att bestämma straff, utan
äfven att konstruera brott eller att förklara, att till straffbar förfalskning af de föremål,
hvarom i förevarande § är fråga, fordras enahanda åtgärder, hvilka omtalas i nämnde
lagrum; och på det denna mening må blifva klart uttryckt, har Utskottet ej dragit i betänkande,
på sätt inom ett Riks-stånd jemväl är vordet yrkadt, att modifiera lydelsen af
ifrågaställa §, den der i sak varder oförändrad.
Vidkommande andra afdelningen i förslaget, som har till rubrik:
Om bedrägeri, så ock om missbruk af förtroende och annan oredlighet;
så möter genast en anmärkning mot denna rubrik.
Den grundsats, hvilken Utskottet sökt iakttaga vid uppställningen eller ordnandet af de
brott, som förekomma i denna afdelning, är emellertid godkänd. Således har man, lika
med Utskottet, funnit, att alla dessa brott ej kunna hänföras till bedrägeri i egentlig mening ?
utan, om än sinsemellan beslägtade, falla under särskilda kategorier; hvaremot man ansett
6
Lag-Utskottets Utlåtande M 52.
orden »missbruk af förtroende» böra utgå ur föreslagna rubriken, så att densamma må
komma att lyda sålunda: Om bedrägeri, så ock om oredlighet.
Under »annan oredlighet» skulle följaktligen de handlingar, hvilka icke uttryckligen
kunna benämnas bedrägeri, vara hänförliga. I begreppet oredlighet inrvmmes äfven det
om missbruk af förtroende. Och följaktligen kan den yrkade förkortningen af rubriken
ega rum, utan att densamma förlorar i omfattning eller betydelse. Den komme nemligen
att fortfarande utmärka den allmänna beskaffenheten af derunder upptagne handlingar; och
vid sådant förhållande har anmärkningen i omförinäkla hänseende ej kunnat lemnäs utan
uppmärksamhet.
Sedan karakteren af och straffet för bedrägeri i allmänhet blifvit i 22 § angifna, har
i den nästpåföljde upptagits åtskilliga handlingar, hvilka, jemlikt Utskottets åsigt, äfven böra
anses och straffas såsom bedrägeri, utan att alla de omständigheter, som, enligt förstnämnde
§, tillhöra bedrägeri-brottet, inträffa på dessa handlingar. Den väsentliga skillnaden skulle
nemligen vara den att, då för brottets fullbordan i berörde § fordras, att man bedragit
sig till gods eller penningar eller tillskyndat annan förlust deraf, är det, genom handling,
uppenbarade uppsåtet att bedraga i de särskilda fall, som uppräknas i 23 §, tillfyllestgörande.
Men det har dock blifvit ifrågastäldt, huruvida alla dessa fall bordt här upptagas.
Så har man förmenat, bland annat, att de i 3:dje och 4:de momenten omnämnda handlingar,
att utsätta falsk pant samt att under falskt sken af köp, gåfva eller annat aftal egendom
sig afhända, för att förekomma utmätning eller eljest hindra annan att göra sin rätt till
egendomen gällande, rätteligen vore att hänföra under kategorien »annan oredlighet»; men
härutinnan har Utskottet ej gifvit handlingarne annan karakter, än de i gällande lagstiftning
ega. Att utsätta falsk pant stämplas redan i 10 Kap. 5 § Handels-balken såsom bedrägeri;
Och den, hvilken under falskt sken af köp, gåfva eller annan afhandling till borgenärers
förfång afhändt sig egendom skall, efter Konkurs-lagens 43 § staffas såsom bedragare. Att
sistnämnda lag-bud har afseende på den händelse då konkurs inträffat, är emellertid sant;
men handlingens beskaffenhet är likväl i nu förutsatta fall enahanda, om än omständigheterna
medgifva olikhet i bestraffning; och då den, som för erhållande af lån, utsätter falsk
pant, ådagalägger ett uppsåt att, genom sanningens vanställande, bedraga sig till annans
egendom, samt Utskottet således för sitt förslag i denna del bar stöd så väl i sakförhållandet,
som i närvarande lagstiftning, anser sig Utskottet äfven böra vidhålla samma förslag.
Deremot instämmer Utskottet i yrkandet, att hvad i 6 mom. stadgas må göras till föremål
för en särskild §. Den gerning, hvarpå detta mom. har afseende, är visserligen bedräglig,
och den innebär så mycket svek, att den till straffbarhet ingalunda kan anses ringare,
än de brott, som i öfriga momenten omtalas; men den skiljer sig dock i någon
mån, med hänseende till sättet, från de andra. Det är en egen art bedrägeri, som, upptagen
i 4 § af 8 Kap. Handels-balken, likväl der alltför skonsamt bedömes. Men utom
Lag-Utskottets Utlåtande M 52. 7
denna omständighet, har Utskottets uppmärksamhet blifvit fästad på en annan, som gör
omförmälda förändring i uppställningen af föreslagna lagen nödig. Man har nemligen uppkastat
den fråga: huru skall den straffas, som, utan att kunna öfvertygas om ondt uppsåt,
i handel eller eljest, då varor efter mått och vigt skola aflemnas och emottagas, begagnar
mått eller vigt, som ej behörigen blifvit stämpladt eller omjusteradt, och som är
oriktigt, så att skada derigenom sker? Härtill skulle väl kunna invändas, att, der ondt uppsåt
ej är förhanden, ligger gerningen utom den lagstiftning, hvarom nu är fråga; men om
sammanhanget i lagstiftningen skall bibehållas, torde berörde fråga ej kunna besvaras utan i
sammanhang med den, som innefattas i omförmälda mom. Den förra kan endast anses
underordnad den sednare; i båda fallen förutsättas rättskränkningar af enahanda art, om än
af olika brottslighet; och dermed erhåller ifrågaställa hahdling en annan karakter, än den,
som framstår i den af Utskottet uteslutna 29 § i nådiga förslaget, hvilken, i och för sig
betraktad, innefattar bestämmelser, som i sjelfva verket tillhöra polis- eller ekonomi-lagarne.
Vid ämnets förnyade pröfning har Utskottet ej eller kunnat undgå att taga i betraktande,
hurusom ifrågaställa särskilda fall blifvit af 1734 års lagstiftare behandlade i ett
sammanhang uti Handels-balkens 8 kap. samt att öfverträdelse af föreskrifterna om skyldighet
att i handel och vandel begagna krönt mått och vigt således redan är hänförd
under kriminal-lagstiftningen. Om man ock i allmänhet till polisbrott räknar öfverträdelser
af sådana föreskrifter, som äro gifna i ändamål att förekomma rättskränkningar, hvilka kunde
blifva en medelbar följd af deras underlåtenhet; så har man likväl i allmänhet funnit
sig böra i kriminal-lagen upptaga de öfverträdelser, hvilka kunde komma att medföra större
fara för det allmänna; och deri torde orsaken ligga dertill att man i berörde lag stadgat
straff för underlåtenhet att iakttaga ofvarmämnde föreskrifter. De äro gifne till förekommande
af bedrägeri i handel; och dermed är det sammanhang emellan det uppsåtliga och
ouppsåtliga brottet, som Utskottet nyss antydt, ytterligare ådagalagdt. Men för att göra detsamma
fullt åskådligt är en ny § tillagd, som skulle blifva den 26:te i ordningen. Den
har, efter Utskottets åsigt, der sin rätta plats. Sedan i de två föregående §§ talats om
den grofsta art af bedrägerier, som i handel kan utöfvas, följa bestämmelserne om den
mindre svåra arten; och såmedelst iakttages en af ämnenas natur betingad ordning.
Då Utskottet sönderdelade den 30 § i Kongl. Maj:ts nådiga förslag, enligt hvilken försäljning
dels af vara, deri man vet fel vara, och dels af ondt för godt, mängdt föromängdt,
skulle straffas lika med bedrägeri, samt upptog sistnämnda brott uti en särskild § af Utskottets
förslag, eller den 24, att, på sätt Kongl. Maj:t i nåder föreslagit, straffas såsom
bedrägeri, men hänförde det förra eller försäljning af vara, deri man vet fel vara, under
kategorien af »annan oredlighet» eller till de förbrytelser, som syntes böra mildare bedömas,
än det egentliga bedrägeriet och af sådan anledning gjorde detta brott till föremål för 37 §
2 morn.; — hade Utskottet hufvudsakligen afseende på gällande lagstiftnings uppfattning af
omförmälda brott. Men det kan dock icke bestridas att, på sätt anmärkt blifvit, någon
skillnad emellan dessa brott i sjelfva verket icke förefinnes. I båda uppenbarar säljaren
samma onda uppsåt. Han afyttrar något sämre för ett bättre, antingen genom fördöljande
8
Lag-Utskottets Utlåtande Jt? 52.
af ett befintligt fel eller genom förnekande af dess tillvaro, ehvad felet tillkommit genom
konsten eller naturen; och han handlar således i begge fallen oredligt mot köparen.
Man har derföre ansett det i återremitterade 24 § upptagna brott böra likasom det andra
hänföras under de i 37 § upptagna förbrytelser; och då den straffmildring, som således
för berörde brott blifvit påyrkad, synes vara nödig för bibehållande af enhet i lagen, har
Utskottet ock funnit sig föranlåten att i sistnämnda §, som i det reviderade förslaget
blifver den 36, sammanföra ifrågaställa förbrytelser; vid hvilket förhållande 25 och 26 §§
j Utskottets förslag, hvilka lemnats utan anmärkning, måst i nummer-ordningen uppflyttas.
Förslagets 28 § har, efter hvad ofvan är anmärkt, föranledt anmärkningar inom samtliga
Riks-stånden. Dessa anmärkningar äro riktade dels emot den straffbestämmelse, som i
denna § föreslås, dels ock deremot att Utskottet icke, lika med hvad som skett i Kongl.
Maj:ts Nådiga förslag, upptagit det fall, att någon af lättsinne obehörigen tillvällar sig embete
eller tjenst. Hvad straffbestämmelsen angår, så har man funnit den i vissa fall vara väl
sträng och ej lemna domaren tillräcklig latitud för att lämpa straffet efter de särskilda nuancer,
hvaruti gerningen kan förekomma. Men om man närmare granskar anmärkningarne
härutinnan, så ligger deri egentligen en antydan om behofvet af vidare nuancering af gerningen,
än som ifrågavarande § innefattar. Den är nemligen inskränkt till den händelse,
att någon svikligen, i uppsåt att skada göra eller fördel sig eller annan bereda, tillvällar
sig utöfning af embete eller tjenst, då deremot Kongl. Maj:ts förslag ej nämner något om
afsigten, utan blott talar derom att någon obehörigen tillvällat sig embete eller tjenst, under
medgifvande af straffnedsättning, om det skett af lättsinne, och skada ej timat.
Då emellertid egentliga föremålet för lagen är att utmärka och bestraffa de olika arter
af bedrägerier, som i allmänhet kunna förekomma, synes ett uttryck deraf i förevarande
händelse företrädesvis äfven vara nödig. Denna åsigt har ock hyllats af Lag-beredningen,
hvars förslag i denna del tjenat Utskottet till förebild; och någon erinran emot Utskottets
uppfattning är ej eller gjord. Det måste dock medgifvas att man af annan anledning, än
den Utskottet förutsatt, kan obehörigen gifva sig ut för embets- eller tjensteman och utöfva
dennes befattning; och af enahanda orsak, som ofvan blifvit nämnd i fråga om begagnande
af okrönta målkäril, torde straffet derför lämpligen böra bestämmas i sammanhang
med stadgandet om den i bedräglig afsigt vidtagna handlingen, å hvilken lägre straff
ej synes kunna sättas, än 6 månaders straff-arbete, hvilket ock öfverensstämmer med det
Nådiga förslaget. Men genom ringare straff å brottets omförmälda nuancering vinnes
det ändamål, hvartill anmärkningarne syftat. Det till 28 § gjorda tillägg är således en
följd af samma anmärkningar.
Enligt den inom tre Riks-stånd yttrade åsigt, har Utskottet nu föreslagit, att i det fall,
hvarom i 29 § sägs, äfven må dömas till fängelse alternativt med straff-arbete från och
med 6 månader till och med 2 år, under förklarande att straff-arbetet må, vid särdeles
försvårande omständigheter, kunna förlängas ända till fem år. Det brott, hvarom här är
fråga, att någon under antagande af falskt namn eller stånd bereder sig arf eller andra
familje
-
La y-UIskallets Utlåtande M 52.
9
ramiljerättigheter, kan ock onekligen förekomma under särdeles mildrande förhållanden,
om än det ej må försonas med ringare straff, än frihetens förlust. Genom fängelsestraffets
användande sättes domaren i tillfälle att kunna lämpa stralfet efter brottsligheten. Men på
samma gång latituden i så måtto utvidgas, har den inskränkning deraf varit nödig, som
innefattas i bestämmelsen att endast i svårare fall må utöfver två års straff-arbete ådörnas.
Då har redan brottet antagit en så brottslig karakter att alltför mycken mildhet lage i begagnandet
af fängelset.
1 sammanhang med förenämnde § har den 30 § ock blifvit hänskjuten till Utskottets
ytterligare behandling. I)å i 2 mom. af denna § hänvisas till straffbestämmelsen i den 29
§, har man velat lemna Utskottet tillfälle att tillse huruvida någon modifikation af det således
i berörde mom. föreslagna straff äfven bör ega ruin. En sådan modifikation vore likväl,
efter Utskottets öfvertygelse, icke lämplig. Emellan de handlingar, som omtalas i 29
§ och 2 moni. 30 §, är visserligen slägttycke i så måtto, att i båda förutsättes att man begagnat
falskt stånd eller namn för uppnående af brottslig afsigt; men sjelfva gerningarne
äro likväl till sina följder väsentligen olika. Då i 29 § talas om den, hvilken genom begagnande
af orätt stånd eller namn bereder sig a rf ellar andra familjerättigheter, afser oftanämnde
mom. den händelse, då någon, medelst omförmälte svikliga medel, bedrager qvinna
till giftermål eller tili äktenskapsaflal, hvartill häfd kommer. I förra fallet, lederas väl rättigheter,
men då brottet upptäckes, kunna rättigheterna återställas; — i det sednare deremot
har en qvinna för hela sitt lif blifvit i sitt ömtåligaste förhållande kränkt: hon kan
väl blifva qvitt bedragaren, men dermed utplånas icke bedrägeriets följder; och af sådan
anledning anser Utskottet någon mildring i det, i detta fall till straffarbete från och med 6
månader till och med 5 år, föreslagna straffet ej böra komma i fråga. Men då, i följd af
förändringen af straffbestämmelsen i 29 §, dertill icke vidare kan hänvisas, måste straffet
bestämdt utsättas i omförmälte morn., hvars redaktion på sådan grund förändrats.
Med anledning af de anmärkningar, som vidare blifvit framställde emot 30 §., har Utskottet
förökat den med ett ytterligare rnoinent, det Ijerde i ordningen. Detsamma innefattar
en hänvisning till hvad gällande lag i 4 Kap. 6 § och 13 Kap. 8 § Giftermålsbalken
innehåller angående återgång af fästning och giftermål, samt förverkande af fästningagåfva
och giftorätt, derest någon, genom att gifva sig ut för annan än den han är, bedrager
qvinna till fästning eller om man eller qvinna, genom förtigande af vanförhet eller smittosam
och obotlig sjukdom, förleder annan till giftermål. Hvad berörde lagrum i omförmälte
hänseende stadga, ingår äfven i påföljden lör de brott, sorn omtalas i förevarande § af
förslaget; och en antydning derom suies destohellre nödig, som anmärkningarne risa,
att missförstånd eljest är att befara, samt Utskottet dessutom af denna orsak redan i förslagets
38 § funnit sig böra omnämna den särskilda påföljd af förlust utaf rättigheten att
för andra inför rätta tala, som, enligt Rättegångs-balken, drabbar den fullmäktig, hvilken
gör sig förfallen till någon af de i nämnde § upptagne förbrytelser. Genom ifrågavarande
tillägg beredes således tydlighet och enhet i lagstiftningen.
Hill. till R St. Prut. 1856 <V 1857. 7 Sami. 1 Afd. 29 Uii/t. 2
10
Lag-Utskottets Utlåtande JM 52.
Ehuru 33 § blifvit lemnad utan anmärkning, och 34 § ej är vorden återremitterad af
mer än ett Riks-stånd, har iikväl Utskottet af de anmärkningar, hvilka framställts emot 35
§, oell hvilka det tillhör Utskottet att besvara, funnit en förnyad pröfning af de föregående
oundviklig. Dessa tre §§, hvarmed kathegorien »annan oredlighet» egentligen börjar, stå
nemligen sinsemellan i ett inre sammanhang. Alla afse ett olofligt förfarande med gods,
som hörer annan till och deraf man på ett lofligt sätt kommit i besittning; och deras föremål
är att angifva de mer eller mindre brottsliga förfaringssätten. Af detta sammanhang har
ock följt, att man genom anmärkningarne emot 35 § vidrört principerne i de förra; och
då Utskottets yttrande blifvit infordradt öfver dessa anmärkningar, har följaktligen en pröfning
af berörde principer dermed blifvit påkallad.
Om riktigheten af Utskottets uppfattning utaf karakteren och straffbarheten af de i 33
§ upptagne fall, synes man emellertid vara ense; men ett annat förhållande inträffar åter
med afseende å de handlingar, som omtalas i 34 och 35 §§. Man har nemligen förmenat,
att då dessa handlingar, efter det uttryckssätt, som blifvit begagnadt, ej skulle hafva egt rum
med uppsåt, så borde de ej ens medföra något ansvar. Den, hvilken af endast ovarsamhet kunde
komma att försätta något, som hörer annan till, men han lagligen innehar, och dermed förskingra
detsamma, begick ej något brott; och annat vore ej heller förhållandet med ett olofligt bruk
deraf, så framt det brukade ej emottagits under sådana vilkor, som inskränkte innehafvarens
rätt. Gällande lag inskränkte sig ock i denna del till förskingring och bruk, som medförde
skada, af anförtrodt gods; och i detta fall vore förhållandet olika, ty här missbrukades ett
specielt lemnadt förtroende. Den omfattning ifrågaställde §§ erhållit, lemnade åter rum
för chikaner och menniskors blottställande för ohemula anfall under skydd af lag. Den
som läste en bok, sorn en annan glömt hos honom, utan uttryckligt lof, skulle, efter föreslagna
lagen, opåtaldt kunna dragas för rätta, likasom om han händelsevis kom att förlägga
den. Dessutom vore de i 35 § nyttjade ordalag mindre lämpliga, enär de stodo i
strid med de fall, der man, utan egarens lof, vore lagligen berättigad att bruka fä, som
man intagit eller hittat och upplyst.
Vigten af dessa anmärkningar har Utskottet ej kunnat förbise vid en förnyad pröfning
af ämnet. Då Utskottet i omförmälte delar hufvudsakligen biträdde det nådiga förslaget,
ansåg Utskottet de handlingar, sorn omnämnas i 33 §, kunna, om än med uppsåt vidtagna,
gifvas en mildare karakter, än de i denna § erhållit. Utskottet antog, på sådan grund, 34
§. Den syntes nemligen förutsätta uppsåt, men ej sviklig afsigt; hvadan egentliga ändamålet
således var att uppdraga en skillnad mellan försnillning och uppsåtlig förskingring. Men
härigenom har ostridigt emellan dessa handlingar kommit att göras en skillnad, som ej har
stöd i verkligheten. I gällande lagstiftning förekommer ej heller densamma; och att försöket
misslyckats att deråt i lagen gifva form, derom vittna de framställde anmärkningarne.
Hvad som gör den uppsåtliga förskingringen till försnillning, äro jemväl särskilda tillkomna
omständigheter, hvilka väl kunna hafva inflytande på straffbarheten, men ej upphäfva gerningarnes
ursprungliga likhet. Det är alltså ej allenast en tvetydighet, utan äfven en oegentJighet
i sak, som man i denna del anmärkt; och för dess afhjelpande har Utskottet ansett
Lag-Utskottets Utlåtande M 52.
11
rättast att upptaga »uppsåtlig förskingring» biand de (örbrytelser, till hvilka denna brottsliga
handling hörer eller i 33 §. Ben latitud vid straffmätning, som i denna § är föreslagen,
lemnar domaren tillräckligt utrymme att fästa afseende på de mildhetsgrunder, som kunna
förefinnas.
Vid sådant förhållande skulle 34 § helt och hållet försvinna, och dess plats intagas af
den 35:te. Ett stadgande i den syftning, som denna § har, anser nemligen Utskottet ej
kunna undvaras. Men till förekommande af det missförstånd, hvartill lydelsen af denna §,
enligt gjorda anmärkningar, nu kan föranleda, har Utskottet gifvit densamma en förändrad
redaktion, på samma gång Utskottet nedsatt maximum af de böter, som skulle kunna ådömas,
till 25 Hulr, derigenom Utskottet, så.vidt möjligt varit, lyssnat till dem, hvilka förmenat
det uti ifrågavarande § föreslagne straff vara alltför strängt.
Genom nu omförmälde sammanföring af §§, kommer nummerordningen att förändras,
så att den 36 § varder den 35 o. s. v.
Hvad vidkommer sistnämnde §, så har redan Utskottet vid behandlingen af den 24 §
redogjort för den utvidgning den förres 2 mom. erhållit; hvarförutan Utskottet i någon
mån förändrat redaktionen af 1 morn., för att deråt gifva en nu saknad precision.
Hvad den 38 § i förslaget innefattar, återfinnes hufvudsakligen i 12 mom. 24 § och
33 § af. Kongl. Maj:ts nådiga förslag, hvarigenom straff stadgas dels å fullmäktig, sorn i
sak förhåller sig oredligt emot sin hufvudman, dels å syssloman, hvilken vid annat uppdrags
utförande visar trolöshet emot hufvudmannen, dels ock å den, som i sviklig afsigt
förleder annan till oskälig rättegång. I fråga om fullmäktig, upptager det nådiga förslaget
härutinnan dock endast till en del de förbrytelser, som omtalas i 15 Kap. 14 § Rättegångsbalken;
hvaremot något ansvar ej finnes i gällande lag bestämdt å den syssloman, som visar
trolöshet emot sin hufvudman, eller å den, som, utan att vara fullmäktig, svikligen förleder
annan till oskälig rättegång. Det har ej heller blifvit ifrågasatt, att ju icke bestämmelser
i sistnämnde hänseende äro behöflige, eller att nu omförmälda förbrytelser falla under
annan än den nu föreslagna lagstiftningen; men emellertid har Utskottet, söm ansett de af
Kongl. Maj:t i dessa delar föreslagna särskilda bestämmelser böra sammanföras i en
samt att, till förekommande af missförstånd, omnämna den särskilda påföljd af förlust att
föra annans talan, hvartill den fullmäktig, som på förenämnde sätt sig förbryter, enligt
Rättegångsbalkens nyss åberopade lagbud, gör sig förfallen, vid uppställning af 2 mom. utaf
ifrågaställde § kommit att, med hänsigt till berörde lagbud, gifva detta morn. en lydelse,
derigenom meningen å ena sidan inSkränkes och å den andra erhåller en alltför stor
utsträckning. I detta mom. talas nemligen endast jorn fullmäktig, men om så väl
förledande till oskälig rättegång, som den fullmäktig, hvilken emot bättre vett drifver orättfärdig
sak. Rättegångsbalkens oftanämnde bud sammanställer ock dessa brott; men de stå
ej i något sådant förhållande till hvarandra, att de måste i sammanhang behandlas, och
den lag, hvarom nu är fråga, har således ej att göra med det sednare brottet, utan endast
med det förra; hvaremot, efter hvad ofvan är antydt, meningen är att bestraffa hvar och
en, som gör sig saker till detta brott.
12
Lag-Utskottets Utlåtande JYt 52.
För alt åt förslaget i denna del gifva åsyftad mening är alltså en rättelse i redaktionen
af 38 § behöflig; och sedan Utskottets uppmärksamhet blifvit fästad härå, har Utskottet
ej kunnat underlåta att föreslå den nödiga förändringen i redaktionen af denna §, sorn
motsvaras af den 37 § i det förslag, sorn följer här nedan.
Den omständighet att 34 § sammanfallit med den nästföregående och att nummerordningen,
hvad återstående §§ angår, i följd deraf måst förändras, har slutligen blifvit iakttagen
i den sista § i förevarande afdelning, den der i öfrigt blifvit lemnad oförändrad, oansedt
framställd anmärkning att de i 39 och 40 §§ i förslaget omtalade brott borde upptagas
bland dem, som af allmän åklagare ej får beifras. Berörde brott äro nemligen af en
mera allmän vådlig beskaffenhet; och den allmänna säkerheten kräfver således alt den offentliga
åklagare-makten kan uppträda till förekommande deraf.
Beträffande slutligen förslagets tredje afdelning, som innefattar:
Gemensamma bestämmelser,
så har Utskottet ansett vissa tillägg af nöden. Till en början har nemligen Utskottet intagit
den uteslutna 49 § i Kongl. Maj:ts nådiga förslag. Då Utskottet uteslöt samma §, förutsattes
att det förslag till lag om verkställighet af straffarbete och BingelsestratT i enrum,
hvilket till nu församlade Ständer jemväl blifvit af Kongl. .\Iaj:t framställdt, skulle antagas
och dermed upphöjas till lag. Dymedelst hade det hufvudsakliga ändamålet med berörde §
ock varit uppfyldt. Emellertid har nämnde förutsättning ej inträffat, utan har omförmälte
särskilta förslag, efter återremiss, blifvit med vissa förändringar af Utskottet öfverlemnadt
till Rikets Ständers pröfning, den der dock ännu ej egt rum. Huruvida någon särskild lag
i förevarande syftning kommer att af Konungen gemensamt med nu församlade Ständer
stiftas, är således en oviss fråga; men derest så ej sker, äro de bestämmelser, förenämnde
§ innefattar, nödige för verkställighet af ifrågastälide lag. Försigtigheten bjuder således deras
införande; och af denna anledning bar 40 § i nedanstående förslag tillkommit.
Den 47 § innefattar äfven ett tillägg. Densamma innehåller dock ej annat än ilen af
Utskottet under JW 2 föreslagna författning angående tid för åtal af svek och bedrägeri
eller de brott, hvarom talas i 2:dra afdelningen af ifrågastälide lag. Det leder nemligen till
reda, att de stadganden, som uteslutande hafva afseende å tillämpningen af nämnde lag,
derigenom meddelas; och derföre har Utskottet, genom tillägget af omlörmälde §, efterkommit
den framställning, som härutinnan blifvit inom två Riks-stånd gjord, om än Utskottet
ej kan frångå sin åsigt derom, att, då berörde § i sjelfva verket innefattar en förklaring
af lagens till allmänna rättegångs-orduingen hänförde föreskrifter i afseende på preseription
af brott, det varit mest principenligt, alt, på sätt Utskottet i förra betänkandet föreslagit,
göra förklaringen till föremål för en särskild författning, derom fråga emellertid numera
torde böra förfalla.
La^~Utsliottets Utlåtande M 52.
18
Den slutliga anmärkning, som drabbat Utskottets förslag, är riktad emot uteslutningen
ur 50 § i det nådiga förslaget af stadgandet att genom föreslagna författningen ej sker någon
ändring af hvad i grundlag stadgas. Det har hufvudsakligen blifvit anmärkt: att då
grundlagen, hvarmed här menas Tryckfrihets-lagen, bestämdt hänvisar till 8 Kap. 3§ Missgernings-baiken,
och grundlagarne skola tillämpas efter ordalydelsen, måste ock någon lag
finnas, som »betecknas med orden 8 Kap. 3 § Missgernings-balken,» helst i annat fall det
brott, berörde grundlag afser, kunde blifva ostraffadt. Men i denna uppfattning af saken
kan Utskottet ingalunda instämma; och de skäl, hvarpå Utskottet grundat uteslutningen,
qvarstå jemväl ovederlagda.
Om man antoge anmärkningen, så följde att lagstiftarens rätt, i hänseende till 8 Kap.
Missgernings-balken, genom omförmälde hänvisning blifvit inskränkt. Något dylikt lärer man
dock ej våga påstå; och derom vittnar äfven den omständighet, att Kongl. Majit föreslagit
upphäfvande af berörde Kapitel och dess ersättande genom motsvariga stadganden i en särskild
författning. Om emellertid detta lagrum är upphäfdt, så synes tillämpning deraf ej
vidare kumla komma i fråga, utan af de stadganden, hvilka blifvit satta i stället. Uti lagstiftningen
blifva nemligen dessa stadganden gällande i de upphäfnes ställe och med lika betydelse.
Det är ej heller ett bestämdt straff, som tryckfrihets-lagen här åsyftar, ty då skulle
straffet ej kunna förändras, utan den hänvisar till de straff, hvarmed de i 8 Kap. Missgernings-balken
omnämnde gerningar kunna vara belagda. Nu skulle dessa gerningar upptagas
i en särskild författning, som således härutinnan komme att motsvara nämnde kapitel, och
vid sådant förhållande borde man äfven i samma författning söka straffen för ifrågavarande
i tryckfrihets-lagen omförmälda brott. I allt fall qvarstår såsom ostridigt, att den lag, som
blifvit upphäfd, ej mera är till; och då det uteslutna stadgandet uppenbarligen innefattar ett
förnekande häraf, måste Utskottet vidhålla sin åsigt om befogenheten af uteslutningen, desto
hellre, som, på sätt Utskottet redan anmärkt, ett stadgande uti ifrågaställde syftning
låge utom kriminal-lagstiftningens område. Det skulle innebära antingen den förklaring, att,
i följd af Trye k fri hets-lagens hänvisning till 8 Kap. Missgernings-balken, någon förändring,
hvad angår tryckfrihetsbrott, deri ej må ske, eller ock en speciel lagstiftning i afseende på
straffet af dessa brott; och i båda fallen gjordes ingrepp på grundlagstiftningens område.
Berörde förklaring innefattade ostridigt en förklaring af grundlag; och en speciel lag af nyssnämnde
beskaffenhet skulle utgöra en del af Tryckfrihets-lagen och således ej kunna stiftas
i annan ordning än denna.
Utskottet har härmed yttrat sig i anledning af de anmärkningar, hvilka det ålegat Utskottet
att besvara, och i sammanhang dermed sökt att i korthet angifva motiven till de
väsentligare förändringar i Utskottets förslag, som blifvit vidtagne. En och annan mindre
modifikation i redaktionen har val derförutan egt runi; men derföre synes vidare redogörelse
ej vara nödig, än tillkännagifvandet att Ltskottet derigenom sökt i förslaget inlägga all möj
-
14
Lag-Utsl;ottcts Utlåtande M 52.
lig tydlighet och bestämdhet. Skulle emellertid den föreslagna 20 § komma att antagas,
följer att hela 8 Kapitlet Handels-balken mäste upphäfvas, och således att författningens ingress
måste rättas. 1 det hufvudsakliga är dock förslaget oförändradt, såsom derutinnan af
Rikets Ständer godkändt; men då ett lagförslag aT ifrågaställde vidlyftighet och beskaffenhet
endast kan i sitt sammanhang pröfvas, har Utskottet ansett lämpligast att i sin helhet
detsamma här nedan framlägga; och får Utskottet följaktligen, med hemställan, om icke de
Riks-stånd, hvilka antagit de delar af förslaget, hvilkas förändring blifvit af andra Riksstånd
påyrkad och af Utskottet funhen nödig, täcktes frånträda deras i dessa delar fattade
beslut,
vördsamligen tillstyrka, att Rikets Ständer mätte antaga följande
Förslag
till lag om förfalskning så ock om bedrägeri och
annan oredlighet.
Med upphiifvande af 13 Kap. 3 och 4 §§ Jorda-balken,
1 Kap. 9 och 11 §§.8 Kap., 9 Kap. 11 §, 10 Kap. 5 och
7 §§, 11 Kap. 2 §, 12 Kap. 9, 10 och 12 §§ samt 13
Kap. 3 § Handels-balken, 7 och 8 Kap., 48 Kap. 5 § och
51 Kap. Missgernings-balken jemte de särskilda stadganden,
som ändra eller förklara lagens berörda rum eller dervid något
tillägga; äfvensom med ändring af de för öfrigt i lag eller särskilda
författningar för brott, sorn i denna förordning omförmälas,
utsatta straffbestämmelser, der ej för vissa fall annorlunda
här nedan säges, varder stadgadt som följer:
Om förfalskning.
§
Den som sig eller annan till nytta eller att dermed skada
göra, genom tillägg, utplåning eller annorledes förfalskar eller
ock förstör någon domstols eller annan offentlig myndighets
dombok eller hufvud-protokoll, Kronans räkenskaps-böcker elfer
andra sådana handlingar eller skrifter, som till allmän nytta och
efterrättelse äro: dömes till straff-arbete från och med fyra till
och med åtta år.
Lag-Utskottets Utlåtande M 52.
15
Förfalskar eller förstör embets- eller tjensteman, i afsigt
som ofvan är sagd, slika handlingar eller skrifter, som han under
sin vård har; varde dömd till straff-arbete från och med
sex till och med tio år.
§ 2.
Har någon antingen förfalskat allmän handling, som är utgifven
i Konungens namn, eller i Rikets Ständers eller deras
afdelningars, eller i domstols, Konungens Befallningshafvandes eller
annan offentlig myndighets, eller i särskild embets- eller
tjenstemans uti ärende, som till hans embete eller tjenst hörer,
eller å falsk skrift tillsatt eller annorledes förskaffat sig underskrift
eller besegling, hvarmed sken af allmän handling deråt
beredes; och har han af den falska handlingen, sig eller annan
till nytta eller att dermed skada göra, bruk gjort; dömes till
straff-arbete från och med ett till och med fyra år.
§ 3-
Var handlingen af mindre vigt, såsom resepass eller betyg
om fräjd, fattigdom, sjukdom eller annat dylikt; och har man
deraf sig begagnat för att sig eller annan forthjelpa eller underhåll,
sjukvård eller annan slik förmån åt sig eller annan förskaffa;
då skall till straff-arbete från och med fyra månader till
och med två år dömas.
§ i
Den
som falskeligen i annan persons namn skrifver köpebref,
testamente, kontrakt, skuldebref, vexel, invisning, krediteller
qvittobref, handelsbok eller annan enskild handling, som
till bevis om rättighet eller befrielse från förbindelse tjenar,
eller riktig sådan handling genom tillägg, utplåning eller annorledes
förfalskar; eller å falsk skrift tillsätter eller förskaffar sig
underskrift, hvarmed sken af gällande handling deråt beredes;
varde, der han den handling, sig eller annan till nytta eller att
dermed skada göra, begagnar, dömd till straffarbete från och
med sex månader till och med tre år.
Lag-Utskottets Utlåtande M :>2.
§ 5-
Har man, på sätt i 4 § säges, skrifvit elier förfalskat samt begagnat
annan enskild handling un de der.nämnde, såsom orlofssedel,
betyg om fräjd, fattigdom, sjukdom eller annat dylikt; dömes
till straff-arbete från och med två månader till och med ett år.
§ 6-
Brukar någon, i afsigt, som förut sagd är, allmän eller
enskild handling, den han vet falsk vara; straffes så, som
hade han förfalskningen sjelf gjort.
§ 7.
Den som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada
göra, å papper, vara, mått, vigt eller annat, som med Statens
eller andra allmänna stämplar eller märken tecknas, falskeligen
dylika stämplar eller märken anbringar; eller förfalskar eller
missbrukar stämpling eller märkning, som rätteligen gjord är;
eller förfalskar det, som i behörig ordning blifvit stämpladt eller
märkt; dömes till straffarbete från och med ett till och med
fem är. Stämplar eller märker den uppsåtligen falskt, som
stämpling eller märkning betrodd är; vare straffet sådant arbete
från och med fyra till och med tio år.
Är ej bruk gjordt af det förfalskade; må tiden för straffarbetet
kunna nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade
minsta strafftid. Har man, i fall sist sagdt är, af egen
drift förstört det förfalskade eller genom vidtagna åtgärder förebyggt
ali skadlig verkan deraf; vare från ansvar fri.
§ 8
Har någon, med vetskap om sådan förfalskning, som i 7
§ sägs, i bedräglig afsigt det förfalskade begagnat; straffes så,
som hade hffn förfalskningen sjelf gjort
'§ 9-
Hvad i 2, 3, 6, 7 och 8 §§ är stadgadt; ege ock tillämplighet
vid förfalskning eller missbruk af Norrska allmänna
handlingar,
Lag-Utskottets Utlåtande M 52.
17
handlingar, stämplar eller märken. I fråga om förfalskning af
handling, som utfärdas af offentlig myndighet i annan Stat eller
bruk af sådan veterligen falsk handling, vare lag, som i 4, 5
eller 6 § sägs.
§ 10
Rifver, flyttar eller vrider man, i bedrägligt uppsåt, rå
och rör eller annat gränse-märke, eller märke, som till betecknande
af bestämd vattenhöjd satt är; dömes till straff-arbete
från och med ett till och med fyra år.
Samma lag vare om den, som sådant märke falskeligen
sätter.
Varder embets- eller tjensteman, som betrodd är att rå
och rör eller andra sådane märken, som ofvan sagda äro, sätta
eller rätta, dervid beträdd med brott emot denna §, varde
dömd till straff-arbete från och med fyra till och med åtta år.
§ H
Eftergör
någon guld- eller silfver-mynt, som inom eller
utom Riket gångbart är; dömes till straff-arbete från och med
fyra till och med åtta år.
Varder kopparmynt eftergjordt; då skall till straff-arbete
från och med ett till och med två år dömas.
tiar man ej myntet utgifvit eller begagnat; må tiden för
straff-arbetet kunna nedsättas till hälften af den eljest för brottet
stadgade minsta strafftid.
§
Den som i bedräglig afsigt filar eller klipper guld- och
silfver-mynt, eller det eljest på något sätt minskar, eller gifver
, åt ringare mynt sken af det, som högre är; dömes till straff
arbete
från och med sex månader till och med tre år.
Är ej bruk gjordt af det förfalskade; må tiden för straffy
arbetet kunna nedsättas till hälften af den eljest för brottet
stadgade minsta strafftid.
Bih till B. St. Prat. 1856 A 1857. 7 Sami. 1 Afd. 29 Höft. 3
f
Laf/-Utsl;ottet$ Utlåtande M 52.
§ *3.
Eftergör eller förfalskar den Rikets mynt, som myntning
deraf betrodd ar; varde dömd till strafF-arbete från och med
sex till och med tio år, eller på lifstid.
§ u.
Eftergör man sedel, som af Rikets Stunders Bank eller
annat Rikets allmänna Penninge-verk, af annan Stats bank eller,
med tillstånd af in- eller utländsk regering, af enskildt Penningeverk
utgifven är, för alt såsom penningar allmänneligen gå och
gälla; dömes till straff-arbete från och med fyra till och med
tio år.
Lag samma vare der man riktig sådan sedel förändrar, så
att derigenom åt densamma gifves sken af högre värde, eller ä
dylik sedel, som upphört att gälla, utplånar tecken, hvarigenom
sådant utmärkes, eller eljest dermed vidtager åtgärd, hvarigenom
sken af giltig sedel deråt beredes.
Har den, som sedel eftergjort eller, på satt nu sagdt är,
förändrat, sedeln ej utgifvit eller begagnat; må tiden för straffarbetet
kunna nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade
minsta strafftid.
Varder vid Rikets Ständers Bank eller annat Rikets allmänna
penninge-verk anställd embets- eller tjensteman eller den,
som betrodd är att bankens eller penninge-verkels sedlar förfärdiga,
förvunnen att hafva sådan sedel eftergjort eller på sätt
ofvan sägs förändrat; varde dömd till stralf-arbete från och med
sex månader till och med tio år eller på lifstid.
§ 15.
Har man eftergjort mynt eller penningesedel. eller sådan
sedel, på sätt i § 14 sägs, förändrat, och kan af oms lii n digheterna
pröfvas, att det ej i bedräglig afsigt skett; straffes ändå,
der han ej af egen drift det eftergjorda eller förändrade förstört
eller al! skadlig verkan deraf förebvgt, med böter från och med
fem till och med ett hundra Riksdaler.
La<j-U iskallets Ullätande J)l 52.
10
§ 16-
I
Utprångla!- någon veterligen falskt mynt eller falsk penninge-sedel;
straffes så. som hade han förfalskningen sjelf gjort.
Varder bedrägeriet yppadt innan skada skett; må tiden
för straff-arbetet kunna nedsättas till hälften af den eljest för
brottet stadgade minsta strafftid.
§ 17.
Har någon blifvit med falskt mynt eller falsk penmngesedel
bedragen och, ändå att han sådant märkt, sedan det mynt
eller den sedel till annan utgifvit eller sökt utgifva; dömes till
fängelse eller straff-arbete från och med två månader till och
med två år.
§ 18-
Har någon, antingen i uppsåt att begå sådant brott, som
i 7 § siigs, eller att eftergöra eller förfalska mynt eller penningesedel.
eller med vetskap om annans uppsåt till sådant
brott, förfärdigat eller anskaffat stamp, märkjern, form eller annat
verktyg, hvarmed förfalskningen verkställas skulle; och kommer
ej brottet till fullbordan; varde ändå dömd till fängelse elier
straff-arbete från och med två månader till och med två år.
Har någon utan behörigt uppdrag förfärdigat sådana stampar,
märkjern. formar eller verktyg, som i föregående moment
omtalas; varde, ändå att han om uppsåt eller vetskap, som der
sägs, ej öfvertygad varder, dömd att böta från och med fem
till och med etthundra Riksdaler.
Har man. i fall som i denna § sägas, af egen drift det
förfärdigade eller anskaffade förstört eller obrukbart gjort, vare
från straff fri
§ 19
Nu komma stampar, märkjern, formar eller verktyg, sou
i 18 § omförmälas och äkta äro, någon lofligen tillhanda: hörer
honom ej lill att dem vårda, bör han dem till Konungens
Lag-Utskottets Utlåtande M 52.
Befallningshafvande eller i annan allmän vård aflemna; gör han
det ej och varda de af annan, utan hans vetskap och vilja,
missbrukade; bote från och med fem till och med femtio
Riksdaler.
Samma lag vare, om den, som efter behörigt uppdrag
förfärdigat slika verktyg, underlåter att dem aflemna till vederbörande,
som dem beställt, eller dess kända bud, eller ock
annorledes dem missvårdar och missbruk deraf sker.
Missvårdar em bets- eller tjensteman dylika verktyg, som
under hans tillsyn äro, straffes derför som för annat tjenstefel.
§ 20
Med falska stampar, märkjern, formar, eller andra till förfalskning
ämnade verktyg, så ock med hvad genom förfalskning
tillkommit, skall så förfaras, att missbruk deraf ej ske kan.
§ 21.
Den som till straff efter 1, 2, 4. 7, 10, 11, 12, 13,
14 och 16 §§ dömes, skall ock förklaras äran förlustig.
Om bedrägeri samt annan oredlighet.
Hvar, som genom antagande af falskt namn, stånd eller
yrke, eller genom annat svikligt förfarande bedrager sig till
gods eller penningar, eller förlust deraf annan tillskyndar; dömes,
der ej annorledes här nedan stadgas, till böter från och
med fem till och med femhundra Riksdaler eller fängelse från
och med två till och med sex månader. Är bedrägeriet med
särdeles försvårande omständigheter förenadt, då må till straffarbete
från och med sex månader till och med två år dömas.
§ 23.
Såsom bedrägeri skall anses och efter 22 § straffas:
1:o Om man, sig eller annan till nytta eller att dermed
skada göra, begagnar eller beropar sig å veterligen falska såda
-
Lag-Utskottets Utlåtande J\I 52. 21
na handlingar, som i 4 och 5 §§ omförmälas och i diktade
personers namn skrifne äro;
2:o Om man på veterligen falsk uppgift förskaffar sig försäkring
för brand- eller sjöskada eller annat;
3:o Om man sätter ut pant, som veterligen falsk är;
4:o Om man, under falskt sken af köp, gåfva eller annat
aftal, egendom sig afhänder, för att förekomma utmätning eller
eljest hindra annan att göra sin rätt till egendomen gällande; och
5:o Om man uppsåtligen, till förfång för annans rätt, förstör
eller gör obrukbara de handlingar, hvarå den sig grundar.
§ 24.
Säljer man eller utlemnar eljest till annans begagnande
veterligen förfalskade lifsmedel; och är vid den förfalskning ämne
nyttjadt, som för menniskors lif eller helsa farligt är;
dömes till straff-arbete från och med två till och med fem år.
Får någon af de lifsmedel svår sjukdom eller kroppsskada;
då skall till straff-arbete från och med fyra till och med tio
år dömas. Ljuter någon deraf döden; varde den brottslige
dömd till straff-arbete på lifstid.
Bjuder man till annan ut sådane veterligen förfalskade
lifsmedel, som ofvan sagda äro; varde, der de ej emottagas,
ändå dömd till straff-arbete från och med sex månader till och
med två år.
Beträdes handlande eller annan, hvilkens yrke är att
sälja eller bereda lifsmedel, med brott, som i denna § sägs,
miste han ock den näringsrätt.
Begår någon sådant brott, hvarom denna § handlar, i
uppsåt att annan till lif eller helsa skada; dömes för förgiftning,
efter thy derom är stadgadt.
§ 25.
Säljer man eller utlemnar eljest till annans begagnande,
eller bjuder man till annan ut veterligen förfalskade läkemedel,
de der för menniskors lif eller helsa farliga äro; vare lag som
för hvarje fall i 24 § sägs.
Lag-Utskottets Utlåtande Jlt 52.
§ 26
Gör man med uppsåt orätt i mätande, vägande eller räknande
vid handel eller eljest, då varor emottagas eller aflemnas,
varde, der brottet ej efter 8 S straffbart är, dömd efter thv
i 22 § sägs.
Beträdes Kronans uppbördsman eller edsvuren mätare med
sådant brott, som sagdt är. må lindrigare straff, än fängelse ej
ådömas, och miste han derjemte embetet.
Brukar man vid handel eller eljest då varor efter mått
eller vigt skola aflemnas eller emottagas, sådant mått eller vigt,
som ej är behörigen stämpladt eller märkt, dömes, ändå att
han om ondt uppsåt ej ölvertygad varder, till böter från och
med fem till och med Etthundra Riksdaler.
Var måttet edler vigten behörigen stämpladt eller märkt,
men ej omjusteradl. der sådan åtgärd skolat ega rum; bote ock,
om det oriktigt befinnes, efter thy nu sagdt är.
§ 27.
Huru den straffas skall, som svikligen tager något från
barn under tolf år eller från afvita; som, i uppsåt att något
dermed sig tillegna, lägger märke å det, som hörer annan till,
eller utplånar annans märke; som svikligen lager högre tull eller
skatt än påbudet är; som drager under sig kronans ingäld;
som försnillar tull eller andra allmänna afgifter; eller som emot
sina borgenärer brukar svek eller list; — derom är särskildt
stadgadt.
§ 28.
TiHvällar sig någon svikligen, i uppsåt att skada göra
eller fördel sig eller annan bereda, utöfning af embete eller
tjenst; dömes till stralf-arbete från och med sex månader till
och med tre år.
Gifver man sig eljest obehörigen ut för embets- eller
tjensteman och utöfvar något af hvad till dennes befattning
hörer; dömes till böter från och med femtio till och med
Lag-Ulskottettt Utlåtande M 52.
23
Tvåhundra Riksdaler eller fängelse från och med två månader
till och med ett år
§ 29.
Har man »enom antagande af falskt namn eller stånd
•J O '
beredt sig arf eller andra familje-rättigheter; domes till fängelse
eller straff-arbete från och med sex månader till och med två
år. Aro omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden
för straff-arbetet till höest fem år kunna ökas.
O
§ 30-
Gifver man sig ut till namn eller stånd för annan än
den han är och bedrager derigenom qvinna till äktenskaps-aftal;
dömes till böter från och med femtio till och med Tvåhundra
Riksdaler eller fängelse från och med två månader till och
med två år
Kommer vigsel eller häfd dertill, varde dömd till straff
arbete
från och med sex månader till och med fem år.
Samma lag vare der någon, som af naturen är vanför
eller till äktenskap alldeles obeqväm eller drages med obotlig
smittosam sjukdom, förtiger det och svikligen förleder annan
till giftermål med sig.
Hvad för de fall, som i denna § omförmälas, särskildt
är stadgadt i afseende å återgång af fästning eller giftermål,
så ock om förverkande af fästninga-gåfvor och giftorätt, lände
ock till efterrättelse.
§ 31
Understicker eller förbyter man barn, dömes till straff
arbete
från och med två till och med åtta år. Aro omständigheterna
synnerligen mildrande, må straffet kunna nedsättas
till fängelse från och med sex månader till och med två år.
§ 32
Den som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada
göra, olofligen bryter eller öppnar annans förseglade bref
I.ag-Utskottets Utlåtande JW 52.
eller handling eller annat, som honom enskildt angår och med
försegling eller på annat sätt tillslutet är; dömes till straff-arbete
från och med två månader till och med två år. Sker det eljest
med vilja, utan ondt uppsåt, vare straffet böter från och
med fem till och med Etthundra Riksdaler.
Tager någon olofligen från Posten ut annans bref och det
uppsåtligen förstör eller undanhåller; vare lag som här ofvan i
denna § sägs.
Huru den straffas skall, som stjäl ur bref eller annan förvarings-persedel,
hvilken med försegling eller på annat sätt tillsluten
är, eller som, i afsigt att stjäla, öppnar dylik fÖrvaringspersedel,
derom är särskildt stadgadt.
§ 33.
Hvar som förfalskar, svikligen förbyter, försnillar, eller eljest
uppsåtligen förskingrar annans gods, det man i besittning
häfver; straffes med böter från och med fem till och med två
hundra Riksdaler, eller med fängelse från och med två månader
till och med två år.
§ 34.
Brukar man olofligen annans gods, det man i besittning
häfver; bote från och med fem till och med tjugufem Riksdaler.
§ 35
Försnillar man gods, som annan i hans vård under lås,
försegling eller annat dylikt stängsel insatt, eller som blifvit honom
förtrodt att vårda, då det ur eld, sjö eller från fiende
frälsadt är; varde dömd såsom för stöld eller snatteri, efter som
godsets värde är till.
Försnillar tjenstehjon, köpmans-betjent, gesäll, lärling eller annan
enskild tjenare hvad i hans vård af husbonden lemnadt är; eller
skeppare, forman eller deras folk hvad dem förtrodt är att föra
eller förvara; eller gästgifvare, värdshusvärd, eller annan, som
herbergerar resande eller för sin näring eller vinning emottager
gäster
Lag-Utskottets Utlåtande JV? 52.
25
gäster i sitt hus, hvad i hans vård af gästen lemnadt är; stånde
ock tjufsrätt, efter tby derom särskildt är stadgadt.
I afseende å embets- eller tjenste-man, som tillgriper och
förskingrar medel, dem han i och för embete eller tjenst emottagit,
galle äfven hvad särskildt i lag stadgas.
§ 36.
Fordrar man betalning för gäld, den man vet gulden vara,
eller nekar man emot bättre vetande sin hand och förskrifning
eller till pantsatt, lant, legdt eller inlagdt gods, eller hvad eljest
det är, som hörer annan till och man i besittning häfver;
eller återfordrar man det gods. som blifvit till annan utlegdt
eller förtrodt eller lemnadt såsom pant eller lån, ändå att man
det veterligen återbekommit; eller tager man svikligen åter det
gods man i pant till annan lemnat eller denne eljest under panträtt
innehar; straffes med böter från och med fem till och med
tvåhundra Riksdaler. Äro omständigheterna särdeles försvårande,
då må till fängelse från och med två månader till och me-! två
O
år dömas.
Lag samma vare, der man säljer eller annorledes mot vedergällning
föryttrar ondt för godt, mängdt för omängdt eller
det, hvaruti man vet fel vara, utan att sådant uppenbara; eller
säljer, städjer eller leger t wern ett, eller tager städja såsom
tjenstehjon hos två husbönder för samma tid.
§ 37.
Går fullmäktig i sak. den honom betrodd är. svikligen
hufvudmannens vederpart tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande
eller med råd eller skäl, eller eljest lill hufvudmannens
skada främjar sin eller andras nytta, eller begår syssloman vid
annat uppdrags utförande trolöshet emot hufvudman, vare lag
som i 30 § sägs; och vare fullmäktig, som med sådant brott
beträdes, ej mera tillåtet att föra andras talan inför rätta.
Förleder man i sviklig afsigt annan till oskälig rättegång,
bote från och med tjugu till och med tvåhundra Riksdaler.
Bih. till R. St. Prot. 1856 & 1857. 7 Sami. 1 Afd. 29 Höft.
Lag-Utskottets Utlåtande JYl 52.
§ 38.
Satter man olofligen å tillverkning, som till salu hålles,
annans märke, än rätte tillverkarens, straffes med böter eller
fängelse efter thy i v 6 § stadgas
Ar för brott, hvarom denna § handlar, tillverkningens
förlust för visst fall särskildt stadgad; gälle ock det till
efterrättelse.
§ 39.
Uppgifver någon i orlofssedel eller annan sådan enskild
handling, som i 5 § nämnes, hvad han vet osannt vara, och
deraf annan vilseledas eller skadas kan, bote från och med fem
till och med ett hundra Riksdaler.
§ *o.
Begagnar sig någon svikligen af orlofssedel, pass eller annat
dylikt bevis, som för annan utgifvet är, straffes med böter
från och med tjugu till och med tvåhundra Riksdaler.
§ 41
Låter man ej så lysa fynd eller hittegods, sorn i lag stadgadt
är; bote till högst dubbla värdet af det hittade, dock ej
under två Riksdaler. Förtiger man fynd eller hittegods, då
egaren eller annan dertill berättigad sig anmäler eller eljest tillkännagifver,
straffes som för bedrägeri i 22 § skils.
Draga äkta makar något lönligen undan hvarandra, barn
undan föräldrar eller fosterföräldrar; sterbhus-delegare eller andra,
som i samfäldt bo eller bolag äro, undan hvarandra; vardén
straffade med böter till högst dubbla värdet af det undandragna,
dock ej under fem Riksdaler. Är brottet med synnerligen
försvårade omständigheter förenadt, må till fängelse från
och med två månader till och med ett år dömas.
Lag-Utskottets Utlåtande M 52.
27
43.
Brott, som i 23 § 5 morn., 30 § 4 morn., 33, 34,
36, 37, 41 och 42 §§ omförmälas, må ej åtalas af annan än
målsegare. Ej eller må brott, som i 32 § sägs, åtalas af an
nan
än den, som brefvet afsändt eller till hvilken det skrifvet
är, eller af den, sorn eger, i vård häfver eller emottaga skulle
det, som eljest brutet eller öppnadt blifvit.
Brott, som i 30 § 2 och 3 mom. omförmälas, må ej
eller af allmän åklagare åtalas, der ej förthy återgång af fästning
eller giftermål blifvit sökt, eller, i fall fästning eller giftermål
ej skett, målsegaren brottet till åtal angifvit.
I afseende å delaktighet i brott, som i denna förordning
omförmälas, komma, der annat ej finnes särskildt stadgadt, de
angående delaktighet i missgerningar i allmänhet gällande föreskrifter
att tjena till efterrättelse.
Böter, som i denna förordning stadgade finnas, beräknas
i Riksmynt. Saknar den bötfällde tillgång till böterne, skola
desamma förvandlas till fängelse vid vatten och bröd, motsvarande
en tredjedel af ådömda bötes-beloppet.
Den, som till straff-arbete enligt denna förordning dömd
är, skall insättas i läns- eller kronohäkte eller å fästning eller
annan straff-inrättning; och varde hållen till det arbete, hvarpå
tillgång i häktet eller vid inrättningen finnes. Går tiden för
ådömdt straff-arbete ej öfver sex månader, bör detsamma i
läns- eller kronohäkte verkställas.
Skall någon, som till dylikt arbete förfallen är, derjemte
för annat brott hållas till arbete å fästning, bör hela arbets
straffet
å fästning verkställas
Gemensamma bestämmelser.
45.
Lag-Utskottets Utlåtande M 52.
§ 47-
Hafva två år förflutit, sedan brott, hvarom i denna förordning
stadgas, blef föröfvadt, må talan om ansvar derför ej
anställas, der ej straff-arbete å brottet följa kan.
§ 48-
Genom denna förordning sker ej någon ändring af de i
krigslag förekommande bestämmelser i afseende på dem, som
till krigsmakten höra.
Brott, som föröfvas innan denna förordning kungöres,
men för hvilket straff då ej är bestämdt genom utslag, som
vunnit laga kraft eller ej öfverklagadt varder, skall ock efter
denna förordning straffas, om det straff, som enligt den bör å
brottet följa, är lindrigare än det, som derför i äldre lag och
författning stadgad varit.
Stockholm den 16 November 1857.
STOCKHOLM, tryckt hos Eric Westrell, 1857.
Lag-Vlskoltets Utlåtande N:o 33•
1
X:o 53.
ADk. till Exp.-Utsk. d. 24 Nov. 1857, kl. 7 e. m.
Utlåtande, i anledning af skedd uterremiss utaf Utskottets
Betänkande N:o 45 öfver Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition, angående ogift qvinnas rätt att vid viss
ålder vara mijndig.
Höglofliga Ridderskapet och Adeln har, efter föregången öfverläggning i anledning
af Lag-Utskottets under N:o 42 afgifna Betänkande) till förnyad behandling
af Utskottet återförvisat den fråga, sont genom berörde Betänkande blifvit
besvarad; och som öfrige Riks-Stånden, ehuru de omedelbart i frågan beslutat,
likväl icke stadnat i sammanstämmande beslut, utan varit i så måtto skiljaktige
att, då Vällofliga Borgare-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet bifallit Betänkandet
och således antagit hvad Kongl. Majit i förenämnda Nådiga Proposition
föreslagit, Högvördiga Preste-Ständet deremot, med afslag å denna Nådiga Proposition,
för sin del öfverenskommit om en författning i förevarande ämne af
enahanda lydelse med den, hvilken Herr Adlercreutz i sin emot förenämnda Betänkande
afgifna reservation tillstyrkt, samt frågan således icke blifvit genom de
af dessa Riks-Stånd fattade beslut afgjord, tillhör det alltså Utskottet, likmätigt
föreskriften i 4 mom. af Riksdags-Ordningens 49 §, jemförd med 73 §i samma
lag, att ånyo i ämnet sig utlåta och följaktligen att, med hänsigt till hvad
i omförmälda, ännu oafgjorda fråga förekommit, taga densamma under ytterligare
pröfning.
Dervid har Utskottet ej kunnat förbise betydelsen af de från Utskottets mening
afvikande åsigter, hvilka vid ärendets behandling inom representationen gjort
liih. till R. St. Prot. 1586 & 1857. 7 Sami. 1 Afd. 30 Baft.
2
Lag-Utskottets Ullålande N:o S3■
sig gällande. På sätt nyss är förmäldt, hafva nemligen Borgare- och Bondestånden,
i enlighet med hvad Utskottet tillstyrkt, bifallit Kongl. Maj:fs Nådiga
Proposition och således förklarat den tjugofemåriga ogifta qvinnan myndig, med
rättighet att, derest hon fortfarande ej vill begagna myndigheten, blifva under
förmyndare ställd, hvaremot Preste-Ståndet ansett i lag endast böra tillerkännas
ogift qvinna, som uppnått nämnde ålder, en rättighet att, om hon så önskar,
varda myndig, hvadan detta Stånd äfven afslagit den Nådiga Propositionen; och
då diskussionen hos Ridderskapet och Adeln ådagalägger hurusom man, ä ena sidan,
talat för ett obetingadt bifall til! Utskottets Betänkande och således för antagande
af Kongl. Maj:ts Nådiga förslag, och, å den andra, med bestridande af
det Nådiga förslagets oförändrade antagande, yrkat frågans återförvisande till Utskottet,
för granskning af framställda förslag till modifikation af det förra, lärer
den skedda återförvisningen ej kunna tydas annorlunda, än såsom ett uttryck
deraf, att flertalet inom detta Riks-Stånd hyst den åsigt, att grundsatsen om ogift
qvinnas rätt att vid viss ålder vara myndig, för det närvarande blott i modifierad
form bör i lagstiftningen vinna tillämpning.
Härutinnan sammanfaller således Ridderskapet och Adelns åsigt med den,
som blifvit omfattad af Preste-Ståndet; och häraf torde, såsom ostridigt, kunna
antagas, att någon utsigt för framgång af Kongl Majrts Nådiga Proposition ej
är för handen.
Det är emellertid af vigt, att frågan varder, så vidt ske kan, löst; och
deri ligger en maning till Utskottet att tillse, huruvida sådant låter sig göra på
annat sätt. än det Kongl. Maj:t i Nåder föreslagit. Ett dylikt sätt är äfven anvisadt
genom det af Herr Adlercreutz framlagda och af Preste-Ståndet antagna
förslag, hvilket jemväl synes inom Ridderskapet och Adeln företrädesvis hafva
vunnit erkännande, såsom innefattande en lämplig öfvergång från det närvarande
absoluta förbudet till den ovilkorliga frihet, som det Nådiga förslaget söker
införa.
Om en modifikation i annan riktning torde ej eller kunna blifva fråga, desto
hellre som det förslag, en talare i sådant afseende framställ;, att nemligen antaga
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, med förklarande, bland annar, dels att
ogift qvinna, som blifvit myndig, är oberättigad att ingå burgen, delje ock att
den ifrågasatta lagen först år 1870 må träda i verksamhet, står i strid med ej
allenast de åsigter, hvilka uttryckligen inom tre Riks-Stånd gjort sig gällande,
utan äfven är oförenligt med den rätt, vår lagstiftning i allmänhet tillägger
myndig person.
Vid sådant förhållande och då dessutom den meningsbrytning, som inom
Riks-Stånden i förevarande fråga sig yppat, måste betraktas såsom ett vittnesbörd
om enahanda skiljaktighet i åsigter inom det folk, hvars rättigheter
och intressen Rikets Ständer hafva att bevaka, — då i följd deraf klokheten
Lag-Ulskoltets Ullålande N:o 33.
3
och försigtigheten bjuda lagstiftaren att i detta fall endast medlande uppträda;
och då Herr Adlercreutz's förslag, efter Utskottets öfvertygelse, innefattar den
lämpligaste förmedling, helst det går ut på erkännandet i lag af ogift qvinnas
rätt att vid viss ålder vara myndig, och följaktligen på beredande af enahanda frihet,
sorn afses i det Nådiga förslaget, från hvilket det blott afviker derutinnan att,
då, enligt detta sednare förslag, den qvinna, sorn ej vill begagna sig af friheten,
mäste afsäga sig densamma, det förra öfverlemnar åt qvinnan sjelf att, när hon finner
för godt, inträda i frihetens utöfning, tvekar ej Utskottet, enär någon giltig
anmärkning emot antagligheten af samma förslag icke förekommit, att, med frånträdande
af sin förut yttrade mening, i afseende på sättet för frågans lösning,
samt med hemställan om icke Borgare- och Bonde-Stånden behagade öfvergå på den
modifierade åsigt i berörde hänseende, som i otnförmälda särskilda förslag blifvit
tillämpad, och således sig med Preste-Ståndet förena, vördsammast tillstyrka:
att förbemälde Ira Riks-Stånd jemte Ridder skåpet och
Adeln mätte, med förklarande att Kongl. Maj:t.-: ifrågavarande
Nådiga .Proposition icke kan oförändrad bifallas,
lika med Preste-Ståndet, besluta utfärdande af en sä lydande
Författning,
angående og:ft qvinnas rätt att vid viss alder vara myndig.
Med ändring af 10 Kap. 2 § Arfda-Bathen och
hvad för öfrigt i lag eller särskilda författningar vant
stadgadt i afseende pä ogift qvinnas rätt att räda öfver
sin egendom, förordnas sorn följer:
Ogift qvinna, som fyllt 2o år, vare berättigad att.
sig och sin egendom sjelf råda och fores tåg g öre dock
hos den domstol, hvarunder hon i förmyndaremål lyder,
anmäla/g all bon myndigheten sjelf utöfva vill, och varde
intill dess sällan anmälan skett, såsom omyndig ansedd.
Genom hvad här blifvit stadgadt göres icke någon
ändring uti hvad allmänna lagen om giftomanna-rält innehåller.
Stockholm den 17 November 1857.
4
Lag Utskottets Utlåtande N:o S3.
Reservationer.
Af Herr Friherre Arnfelt Magnus:
»Då, vid jemförelse af 49 och 73 §§ Riksdags-Ordningen, Lag-Utskottet
synes mig ej hafva bordt söka att genom inbjudning sammanjemka meningarne
i denna fråga förr än samtlige Riks-Stånden i densamma definitivt sig yttrat,
har jag, enär Utskottets nu vidtagna åtgärd ej kan betraktas annorlunda än
såsom ett försök att förena och sammanjemka skiljaktiga meningar i frågan, varit
af den öfvertygelse, att Ridderskapet och Adelns återförvisning af detta redan
beredda mål till Utskottets ytterligare utlåtande, bordt föranleda Utskottet att, i
öfverensstämmelse med 49 § 4 mom. Riksdags-Ordningen, aflåta ett till sistnämnde
Riks-Stånd ensamt stäldt utlåtande, deruti Utskottet, med anmälan om
ilen ställning, hvari frågan sig befann, hemställt till Ridderskapet och Adeln att
fatta ett bestämdt beslut, hvarefter och sedan Ridderskapet och Adelns svar å
denna hemställan Utskottet tillhandakommit, Utskottet först egt att besluta om
inbjudning till något eller någrå bland Riks-Stånden, att med det eller de öfriga
sig förena. Enär likväl denna min åsigt ej vunnit bifall inom Utskottet, får
jag, som anser Utskottets formela behandling af frågan icke blott strida emot
ofvanåberopade grundlags-paragrafs bestämda föreskrift, utan äfven kunna i praktiskt
hänseende åstadkomma åtskilliga förvecklingar, emot Utskottets beslut i
denna del mig reservera.»
Af Herrar Uppling, Kistner, IVennerström och Lundberg samt Riksdagsfullmäktige
Eric Ersson från Gefleborgs, Sven Ersson från Kopparbergs, Bengt
Nilsson från Kronobergs och Pehr Benjaminsson från Elfsborgs län, under gemensamt
förklarande, att, ehuru Ridderskapet och Adeln återremitterat Utskottets
förut i ämnet aflåtna Betänkande och Preste-Ståndet fattat hufvudsaldigt beslut
i annan syftning, än Utskottet i samma Betänkande tillstyrkt, har Utskottet.
likväl, enligt reservanternes förmenande, saknat giltig anledning att
i dess nu afgifna Utlåtande frånträda sitt förut för Ständerne framlagda förslag,
då detta förslag blifvit af de öfriga tvänne Riks-Stånden godkändt och
dessutom, såsom frän Kongl. Majit utgånget, påkallar afseende, särskidt af
den orsak att om detsamma af Ständerne antoges, en tidsenlig lag-reform, om hvars
införande meningarne, mindre i sjelfva saken, än i fråga om sättet, varit delade,
säkrare befordras, än genom framläggande från Ständernas sida af ett motförslag,
hvars antagande eller förkastande blifver af Kongl. Majit beroende.
ö'l OCKHOLM, TYPOGRAFiSKA FÖRENINGENS boktryckeri, 1Ö57.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 54-.
1
N:o 54.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 28 Nov. 1857, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förklaring af
19 g i 30 kapitlet Bältegångs-balken.
Denna inom Höglofliga Ridderskapet och Adeln af Herr Cederschiöld, G. väckta
motion är af följande innehåll: ”30 kapitlet 19 § 1 momentet Rättegångs-balken
säger: ”Brottmål grofvare eller mindre, håfve ej någor lof under Konungen draga;
utan han gitter visa, antingen att han ej är fulleliga deri hörd, eller alt han till
svårare straff är fälld, än Lag säger.”
”Uti detta stadgande innefattas en af de vackraste och upphöjdaste åsigter
om Konungamaktens majestät. Den förföljde, den orättvist dömde eger att fly till
Konungen för att der vinna rättvisa och upprättelse. Men Konungen vill ingen syndares
död. Med den, hvilken Hof-rätlen frikänt, vill Konungen icke vidare söka
sak eller om honom ytterligare ransaka, utan låter honom heldre gå fri, än att
Konungen skulle nödgas i första hand fälla en tilltalad till ansvar. Denna åsigt
öfverensstämmer ock med menige mans uppfattning af Konunga-majestätet. Enligt
allmänna folktron, har man att fly till Konungen för alt erhålla rättvisa och lindring
i sina bekymmer. Kan man endast nå Konungens öra, vinner man rättvisa
och hjelp. Men Konungen vill ingen förfölja eller förfölja låta, icke eller kräfva
ut det yttersta af en anklagad; och är denna folktro fast inväfd med Svenskens
kärlek lill sin Konung. Att rubba en sådan tro kan icke vara önskligt. Ofvanberörde
lagstadgande, som gifver stöd åt folkets vackra uppfattning af Konungamakten,
borde således vidmakthållas. Så har likväl icke skett. Redan för många
Bih. lill B. St. Prot. 1856 § 1857. 7 Sami. 1 Afd. 31 Häft. i
t
2 Lag-Utskottets Betänkande N:o 54.
år tillbaka har man upphört tillämpa det. Numera upptagas alla besvär i brottmål,
äfven besvär af åklagare, deri yrkas antingen straffets skärpande eller ock
ansvar, hvarest Hof-rätten friat.”
Såsom skäl till denna emot lagens uttryckliga ord stridande praxis, åberopas
Kongl. Förordningen den 19 Juli 1815.”
”Denna förordning lyder, som följer: ”WI Carl etc. Gore veterligt: Att som
de hittills meddelta föreskrifter om hvad som iakttagas bör af den, som i brottmål
vill hos Oss i underdånighet söka ändring i Hof- eller Öfver-rätts utslag, då han
ej är häktad, icke äro så tydliga och bestämda, att parters lagliga förmån och rättighet
att få deras talan af Oss pröfvad, kunnat derigenom anses vara tillräckligen
förvarad, håfve WI, med Riksens nu församlade Ständer, funnit godt, med upphäfvande
af hvad äldre författningar i denna del bjuda, till allmän efterrättelse stadga
och förordna följande:
”Den som hos Oss vill söka ändring i något al Hof- eller Öfver-rätt meddeldt
Utslag i brottmål, som efter anslag är utlardadt, ingifve i Wår Justitie-revisions-expedition
sina underdåniga besvär inom hälften af den tid, som i 30 kapitlet
9 § Rättegångs-balken för tvisters fullföljande finnes utsatt. Har målet varit Hofeller
Ofver-rättens pröfning underställdt, vare lika tid till de underdåniga besvärens
inlenmande, från den dag parten af utslaget bevisligen undfått del.”
”Böter, ersättning för rättegångs-kostnaden och hvad Hof- eller Öfver-rätten
derjemte ålagt den missnöjda parten att gälda, skola, så vidt sådant ej lörut
vid besvärs anförande derstädes mot Under-rätts utslag skett, nedsättas hos Wår
Befallningshafvande, Magistraten eller Kronofogden i orten, samt bevis derom bifogas
de underdåniga besvären. Är den sakfällde så fattig, att han ej kan utgifva de
medel, Hof- eller Öfverrätt honom ådömt, bör, jemte besvären, företes intygande derom
af domstolen eller domaren eller, om det ej kan ske, af vederbörande Kronobetjent
eller Kyrkoherden i den församling, der den sakfällde bor och har sin hemvist.
Jemväl åligger det klaganden att ställa sig till efterrättelse Wår Nådiga Kungörelse
af den i Oktober 1812 om hvad som bör iakttagas vid besvärs-skrifters författande
och inlenmande. Försummas något af hvad sålunda är föreskrifvet, skall den
klagande anses hafva förlorat sin talan och hans besvär ej komma under pröfning.”
”1 afseende på brottmål, der den tilltalade är häktad, förhålles enligt 29 och
39 punkterna af Förklaringen den 23 Mars 1807.”
”Ehvad missnöje mot Hof- eller Ofver-rätts utslag i brottmål anmäles eller
icke, bör utslaget alltid innehålla tydlig, noggran och fullständig underrättelse om
allt hvad parten vid ändringssökandet hos Oss har att iakttaga.”
”Uti denna förordning finnes icke något, som är oförenligt med stadgandet
i 50 kapitlet 19 § Rättegångs-balken, icke eller antydes med ett enda ord att
derigenom skett någon ändring i lagens berörde föreskrift. Lagen borde således i
Lag-Utskottets Betänkande N:o 54.
5
nämnde afseende ega full gällande kraft. Sådant oaktadt har den under en lång
följd af år icke vunnit tillämpning. Tvärtom blifva till pröfning upptagne besvär af
åklagare, deri skärpning i det ådömda ansvaret eller den friades fällande yrkas.
Under de sednaste två decennierna har ofta invändning blifvit framställd emot dylika
besvärs upptagande till pröfning; men härå bar alltid, utan anförande af något skäl,
svarats att invändningen icke förtjenade afseende. Praxis har numera vunnit sådan
stadga, att, äfven om Högsta Domstolens samtlige ledamöter voro öfvertygade om
det oriktiga deruti, de säkerligen skulle tveka att bryta en häfdvunnen vana. För
att åt berörde lagens rum återvinna dess gällande kraft, erfordras att lagstiftaren
träder emellan; och är det, för att åstadkomma sådant, jag framträdt med detta
anförande.”
”Utom det redan anlörda skälet, eller bibehållande af en stor och vacker idé
om Konungamaktens majestät, förefinnes ett annat, väl icke egentligen inverkande på
frågan, men dock icke saknande vigt och betydenhet.”
”Enligt hvad allmänt kändt är, har Högsta Domstolen under de sednare åren
blifvit så öfverhopad af göromål, att balanserna varit i ständigt växande. Många
för parterne högst vigtiga mål måste i följd häraf ofta, till de enskildes stora förlust
och skada, hvila i åratal oafgjorde. Men nu utgöra de mål, som röra af åklagare
anförda besvär utaf öfvannämnde beskaffenhet ett högst betydligt antal. Om
nu dessa, i enlighet med hvad efter min uppfattning rätteligen borde ske, icke upptoges
till pröfning, skulle derigenom tillfälle beredas att i ganska betydlig mån minska
de nu till hög grad uppdrifna balanserna.”
”Med anledning af hvad jag nu andragit, tager jag mig friheten föreslå, det
Rikets Ständer måtte förklara, att stadgandet i 30 kapitlet 19 § Rättegångs-balken
fortfarande eger gällande kraft och sålunda bör lända till efterrättelse.”
Öfver denna motion har Lag-Utskottets utlåtande blifvit infordradt; och får
nu Utskottet detsamma vördsamligen afgifva.
Dervid anser sig Utskottet böra förklara, att Utskottet, lika med motionären,
finner, att rättigheten att draga brottmål under Konungen, uti 19 § af Rättegångsbalkens
30 kapitel, är inskränkt till anklagades förmån, samt följaktligen att Högsta
Domstolens förfarande att upptaga åklagares och målsegares i dylika mål anförda
underdåniga besvär står i strid med berörde lagrum; men deremot kan Utskottet
icke biträda motionärens åsigt, att detta förfarande grundas på ett blott missförstånd
af lag. Efter Utskottets omdöme har nemligen detsamma varit en naturlig följd af
den utbildning, som landets stats-författning och rätts-institutioner under tidens lopp
vunnit och de grundsatser, som i öfverensstämmelse dermed gjort sig i lagskipningen
gällande.
Det är bekant hurusom, före Hofrättens tillkomst, räfst- och rättare-tingen
hade att utöfva Konungens domsrätt eller egentligen utgjorde den sista instansen,
4
Lag-Utskottets Betänkande N:o 54-.
der alla rättssökande, utan undantag, egde att få deras klagomål öfver under-domstolarnes
beslut pröfvade. Denna organisation af den högsta instansen hade dock
redan före den tidpunkt, sorn nyss är antydd, förfallit; och derföre vände sig alltjemt
rättssökande till Konungen sjelf. Han kunde likväl ej hinna att afhjelpa allas klagomål;
och af sådan anledning blef en Hofrätt i Stockholm år 4 G14 inrättad.
Denna domstol, som kallades ömsom Konungens Högsta Nämnd och ”Wår Öfversta
dom”, skulle derefter utöfva Konungens domsrätt och således utgöra Högsta instan
sen.
Det heter ock i 8:de punkten i den nämnde år, i sammanhang med Hofrättens
instiftelse, utfärdade rättegångs-ordinantie: ”Hvad af Oss och Wår Konungslig
Hofrätt dömdt och afsagdt varder, det skall stånda och ej återgånga, och håfve det
ingen makt sedan yttermera att qvälja vid ett hundra dalers straff tillgörandes för
Konungs dombrott”.
I Konungens domaremakt ingick emellertid af fordom ett vidsträcktare begrepp
än att blott pröfva och enligt lag rälta under-domstolars beslut. Honom tillkom
ock att mildra, alt benåda och att restituera redan afgjorda mål; och denna
rättighet upphörde ej derigenom alt Hans domsrätt öfverlenmades åt Hofrätten. Den
erhöll åter en bestämdare utveckling i och dermed. Således blef i 55 § af den
under den 25 Juni 1615 utfärdade ”rättegångs-process, som aktas skall uti Hans
Kongl. Maj:ts Konungsliga Hofrätt” stadgadt, att emedan Wi ega högsta dom öfver
alla domare i Sverige och Oss bör om alla mål sanningen utleta, såsom ock återbryta
alla skrocksokner och affsokner, derföre må den, som befinner sig besvärat
af Wår Konungsliga Hofrätts afsagde dom, icke genom något vädjande, utan genom
Ödmjuk böneskrift gifva om sitt besvär tillkänna och njuta hos oss beneficium revisionis”.
Men härmed grundlädes den så kallade Justilie-revisionen. Den betraktades
dock aldrig såsom någon domstols instans, utan ansågs Hofrätten fortfarande
såsom den högsta och sista instansen, på sätt klart ultryckes uti ett den 2 Maj
1682 af Konungen till Ilådet aflålet Dref, der det säges, att hvad som sker sedan
Hofrätten ”såsom Wår bogsta rätt” dömt, ”blir allenast en revisio actorum inför Oss
och icke någon instantia eller formerad rätt”, hvilket förklarande jemväl ölverensstämmer
med det i 1662 års plakat, angående ”revision öfver jnstitie—saker” förekommande
stadgande, att, enär denna revision icke är någon ny instans, ”så skall
det ej eller vara tillåtet andra dokumenter inlägga, än de som i Hofrätten och de
nedriga instantier hafva varit brukade, med mindre de nyligen äro uppfunne och
man kan pröfva dem vara af den beskaffenhet, att de tillförene icke hafva kunnat
varit vid handen”.
De grundsatser, som nu blifvit omförmälde, gällde ännu då 1754 års lag
författades, och de blefvo jemväl af sliftarne till denna lag adopterade. Deri upptages
i följd deraf Hofrätten såsom den högsta bland allmänna domstolar; den benämnes
fortfarande ”Konungens Högsta Nämnd”; och förbudet att vädja emot hvad
Lag-Utskottets Betänkande N:o 54.
5
Hofrätten dömer, qvarstår orubbadt. Rättigheten att söka Konungens pröfning af
Hofrätts dom och Utslag blef dock bibehållen, men karakteren af denna rättighet
undergick icke någon förändring, hvadan man ock bibehöll stadgandet att ”hos
Konungen skola ej andra bevis läggas in, än de, som i Hofrätten eller hos under
domaren
framtedda varit, utan så är, att de sedan funne äro eller sådane, att de
ej kunnat förr vid handen vara”.
Om man nu i sitt sammanhang betraktar de förhållanden, på hvilka Utskottet
här ofvan fästat uppmärksamhet, och söker blicka in i desammas väsende,
så inser man äfven betydelsen af den domsrätt, som således i sista hand af 1734
års lagstiftare förbehållits Konungen. Han uppträder visserligen här såsom den
högsta vårdaren af lag och rätt, men hans uppträdande har dock skenet af nåd; den
Han förunnar den, som lidit orätt och anropar Hans hjelp. Då den lidande ovilkorligen
berättigades att påkalla de allmänna domstolarnes biträde, kunde han blott
genom en underdånig ansökning bereda sig tillfälle att fly till Konungen. Han ansågs
här i sjelfva verket vända sig till Majestätet personligen.
EU annat förhållande inträdde åter i och med Högsta Domstolens inrättande.
Derigenom nedsjönk Hofrätten från den plats den i kedjan af instantier innehade,
och platsen intogs af den förre, som dermed blef den högste af allmänna domstolarne,
den sista instansen för rättegångs-saker i riket.
Denna förändring i förhållandena kunde ej eller blifva utan inflytande på
lagskipningen. Om man tager kännedom angående de rättegångar, hvilka efter år
17119, då Konungen öfverlemnade sin domsrätt åt en Högste domstol, af densamma
blifvit handlagde, skall man snart erfara det inskränkningarne vid rättigheten att
påkalla Konungens pröfning, hvilka 1734 års lagstiftare gjorde genom förbudet att
förete nya bevis hos Konungen samt att i brottmål klaga öfver Hofrätts dom i annat
fall än den klagande kunde visa att han blifvit icke fulleligen hörd eller dömd till
svårare straff, än lag säger, ej vidare ansetts tillämplige. Så vidt Utskottet kunnat
inhemta nekade nemligen denna domstol aldrig parter att förete bevis, derföre att
de förut kunnat företes, eller att upptaga så väl åklagares och målsegares sorn tilltalades
besvär i brottmål; och ifrån denna princip har sedermera destomindre varit
anledning att afvika, som Högste domstolen, genom 1809 års grundlag, helt och
hållet gjordes oberoende af Konunga-makten. Samma princip har äfven fortfarande
blifvit hyllad; och ensamt i denna, mer än ett halft sekel gamla, praxis synes ett
hinder ligga mot ett förklarande i den syftning, som motionären föreslagit, äfven
om riktigheten af samma praxis skulle kunna betviflas.
Efter Utskottets omdöme har den emellertid sin grund i en riktig uppfattning
af förhållandena. Genom sjelfva grundlagen har Högsta domstolen blifvit bekräftad
såsom en allmän domstol, såsom sista instansen, och dermed satt till utöfvare
af den domsrätt, som Hofrätten fordom innehaft; och med denna förändring
6
Lag-Utskottets Betänkande N:o 54.
i domstols-organisationen låter ifrågaställde inskränkning sig ej förena. Den upphörde
följaktligen i och dermed; och lagskipningen så väl som lagstiftningen måste
foga sig derefter. Det var ock den genom omförmälda förändring stadgade lagskipning,
som framkallade 1815 års af motionären åberopade författning, deri, med
hänsyn till de förhållanden, hvilka då egde rum, rättigheten för hvarje part att i
brottmål i Konungens Högsta domstol öfverklaga Hofrätts utslag ock uppenbarligen
förutsättes.
Att ett begagnande af en sådan rättighet skulle kunna rubba folkets uppfattning
om Majestätets helgd, kan Utskottet ej föreställa sig. I det lagbundna samhället
kan ingenting skattas högre än rättvisa; och dess befordran bör derföre utgöra
målet lör lagstiftarens oaflåtliga omsorger. Men den vore ej väl bevarad om
oftanämnde inskränkning i rättigheten att påkalla den Högsta domare-maktens pröfning
förefunnes; och till ådagaläggande deraf torde blott behöfva erinras, hurusom
till brottmål räknas, bland annat, åverkans-mål. Skulle nu den, som genom åverkan
lidit en betydlig förlust, betagas rättigheten atr, derest saken går honom i Hofrätten
emot, söka rättelse i Högsta domstolen, torde den allmänna rättskänslan ej finna
sig till freds. Att afbryta en rättighet af ifrågavarande beskaffenhet, sedan allmänheten
dervid blifvit van, låter sig dessutom svårligen göra; och Konungens Majestät
lider ej deraf, att den domstol, som utöfvar hans domsrätt, oväldigt skipar rättvisa,
antingen det sker till upprättelse för den, som lidit, eller till bestraffning för den,
som brutit. Någon minskning i vördnaden för Konungen i följd af Högste Domstolens
anmärkte förfarande har ej eller försports. Folket har ock lärt sig att ej
förblanda rättvisa med nåd; att skilja emellan hvad det eger att fordra och allenast
kan söka.
Någon med vårt närvarande samhällsskick införlifvad ”stor och vacker idé”
sväfvar således ej i fara, derest omförmälte rättighet bibehålies; och som densamma,
efter hvad Utskottet sökt visa, har stöd i befintliga förhållanden, i stadgad lagskipning
och i sednare tiders deraf framkallade lagstiftning, föranlåtes Utskottet vördsammast
hemställa,
om icke Herr Cederschiöld’s motion md lemnäs utan afseende.
Stockholm den 26 November 4857.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 55.
7
N:o 55.
Ank. till Exp-Utsk. den 28 Not. 1867, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, angående utfärdandet
af en författning i afseende pä tjenstförrättande Pastors
i Prwbende-pastorat boningsort.
Uti ett till Högvördiga Preste-Ståndet ingifvet och | till ^Lag-Utskottet remitteradt
memorial har Kyrkoherden Schönbeck föreslagit utfärdandet af en författning,
som stadgar, att hvar och en, hvilken tjenstgör såsom pastor i praebende-pastorat,
ovilkorligen bör vara boende inom pastoratet, såvida detsamma icke omedelbart
gränsar intill stifts-staden och pastoratets prestgård derinom är belägen.
Behofvet af ett sådant stadgande vore, efter hvad motionären förmenat, ådagalagdt
genom erfarenheten. Den skulle nemligen visa hurusom hvarken pastor
eller vice pastor under decennier bott inom vissa prajbende-pastorater. En sådan
skyldighet syntes dock böra följa af 49 kap. 18 § Kyrkolagen. Derförutan kunde
pastor ej eller på ett tillfyllestgörande sätt uppfylla sina åligganden i afseende på
nattvards-ungdomens undervisning och tillsynen öfver folkskolan; hvartill kom att
anmärkte förhållandet vore oförenligt med Kyrkolagens föreskrift: ”att Presterne
äfven okallade skola besöka de sjuka och låta sig om dem vårda; att de genom
lära och lefverne skola underrätta sina åhörare om angelägenheten af de sjukas
besökande som ett kristligt kärleksverk; att de i allt skola föregå sina åhörare
med goda exempel och ett oförargligt lefverne och gifva dem en lärorik eftersyn,
under det de, som rättskaffens tjenare, rörda af ordningens Gud, predika fridens
evangelium.”
8
Lag-Utskottets Betänkande N:o 55.
Klagomål öfver förhållandet hade inom ett och annat praebende-pastorat
äfven förekommit; och vid ett tillfälle blef följden ock den att Kongl. Majit ålade
vederbörande konsistorium att tillse det pastor eller vice pastor i förevarande hänseende
uppfyller hvad tjensten kräfver.
Genom åberopande af detta Nådiga åläggande har emellertid motionären
sjelf uppenbarat obehöfligheten af den påyrkade lagstiftnings-åtgärden. Samma
åläggande förutsätter nemligen att den skyldighet, hvarom fråga är, redan finnes i
lag bestämd. Uti 18 § af Kyrkolagens 19 kap. stadgas jemväl att ”när någon
prest behöfver resa någorstädes bort, skall han gifva det församlingen nästföregående
predikodag tillkänna och således henne förese, att hon med gudstjensten och
socknebud af en annan prestman i hans ställe emellertid väl betjent blifver, hvarpå
presten skall grann uppsigt hafva” samt att om ”någon prestman detta försummar
eller utan skäl och laga orsaker, länge från församlingen uteblifver, då skall han af
Biskopen och Kapitlet derför tilltalt och med vederbörligt straff ansedd blifva”; och
i detta, för tjenstgörande prester i praebende-pastorater äfven gällande, lagbud innefattas,
på sätt motionären yttrat, otvetydigt den förpligtelse, han ansett böra genom
en särskild författning bestämmas.
Om det anmärkta förhållandet inträffat, ligger orsaken dertill följaktligen ej
uti någon brist af lag, utan i lagens åsidosättande. Men att förekomma kränkning
af lag tillhör icke lagstiftaren, utan dem, hvilka blifvit satte till väcktare öfver lagens
upprätthållande; och att deras uppträdande ej varder utan påföljd, derom vittnar
förenämnde; Nådiga åläggande.
Då således något behof icke är förhanden af ett stadgande i föreslagna syftningen,
får Utskottet vördsammast tillstyrka
att ifrågavarande motion måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 26 November 4857.
N:o 55.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 56.
vrVi .ioiiv' j Aw'
9
N:o 56.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 28 Nor. 1857, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om bestämmande
af visst afstånd från kyrka, hvarpå hus uppföras må.
En bestämmelse i förenämnde syftning meddelas redan i Kyrkolagens 26
kapitel, som innefattar de föreskrifter i afseende på vården af kyrkans egendom,
hvilka man ansett tillhöra denna del af lagstiftningen. Uti 9 § af berörde kapitel
är det nemligen förbudet att bygga så nära intill någon kyrka, att hon deraf kan
sättas i fara och äfventyr för eldsvåda; med föreskrift derjemte, att tillsynen öfver
efterlefnaden häraf tillkommer kyrkoherden och församlingen, hvilka i fall af behof
må erhålla handräckning af Konungens Befallningshafvande. Men enär denna bestämmelse
syntes vara allt för obestämd och lemna rum för godtycket, hafva Herr
Kontrakts-prosten Tegnér och Riksdags-fullmäktigen Erik Hansson från Gefleborgs
län uti särskilda af Högvördiga Preste-ståndet och Hedervärda Bonde-ståndet till
Lag-Utskottets utlåtande öfverlemnade memorial yrkat, att i lagen måtte uttryckligen
bestämmas på huru långt afstånd från kyrka får byggas. I afseende på afståndets
längd hafva deremot motionärerne ej varit ense. Då den förre ansett den
böra utsättas till 200 alnar, har den sednare åter förmenat ett afstånd af 75 alnar
vara tillräckligt för det ändamål, som i omförmälda lagbud afses; och för dessa
olika åsigter har man å ömse sidor sökt hemta bevis från erfarenheten.
Utskottet är likväl ej i tillfälle alt bedöma det mer eller mindre allmäntgiltiga
af dessa bevis; men deremot synes, efter Utskottets omdöme, säkrare vittnesbörd
om den klokhet och försigtighet, hvarmed lagstiftaren i denna del till—
Bih. till R. St. Prot. 1856 $ i857. 7 Sami. i Afd. 3i Hdft. 2
10
Lag-JJtskottets Betänkande N:o 56.
vägagått, ej förefinnas, än den olikhet i åsigter, som uti ifrågaställa hänseende
emellan motionärerne eger rum. Denna olikhet ådagalägger nemligen, att någon så
beskaffad allmän regel härutinnan, som den ifrågaställda, svårligen lärer kunna uppställas.
Under vissa förhållanden torde ock utan våda för eldfara för kyrka kunna
byggas närmare densamma än 75 alnar, under andra kan åter ett afstånd af 200
tilläfventyrs ej vara nog; och vid sådant förhållande vore det lika obilligt att i förra
fallet, med afseende å närheten af kyrkan, inskränka en eljest obestridlig rättighet att
bygga, som skadligt att i det sednare meddela en ovilkorlig frihet. Någon annan
gräns kan derföre i detta fall ej bestämmas, än den, som är gifven; och då det
är den, hvars rättigheter äro i fråga, öppet att påkalla laglig pröfning af förhållandena,
är det ej att befara det någons rättigheter godtyckligtvis inskränkas.
I följd häraf tillstyrkes vördsamligen
att ifrågaställda motioner ej må någon lagsliftnings-ätgärd föranleda.
Stockholm den 26 November 1857.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 57.
14
N:o 57,
Ani. till Exp.-Utsk. d. 28 Nov. 1857, kl. 6 e. m.
Betänkande, t anledning af väckt motion om förbud för folkskole-lärare
och klockare att föra andras talan inför rätta.
Riksdags-fullmäktigen Pehr Östman från Wester-Norrlands län har, uti ett
till Hedervärda Bonde-ståndet ingifvet och till Lag-Utskottets behandling öfverlenmadt
memorial, anmärkt, hurusom en benägenhet skall visat sig bland folkskole-lärare och
klockare att uppträda vid verldsliga domstolar såsom sakförare. Då emellertid ett
sådant uppträdande lätteligen kunde hos allmänheten väcka den föreställning, att
omförmälde tjenstemän icke med vederbörligt nit sköta sina åligganden, samt hos
ungdomen injaga tvifvel om det försonliga i deras sinnelag, syntes som skulle nödvändigheten
mana lagstiftaren att i detta fall mellankomma, på det ifrågaställda menliga
förhållande måtte, såvidt ske kan, förekommas. Och det är af sådan anledning
som Östman föreslagit, att 22 § af Kyrko-lagens 19 kapitel, som förbjuder prester
att ”drifva andra saker för lag och rätt, än deni, som deras egna personer, hustrur,
barn och tjenstefolk eller preste-gården angå eller till hvilkas försvar, de äro särskildt
af Biskopen och Konsistorio fullmägtige gjorde”, måtte ökas med ett tillägg
af följande lydelse: hvad som sagdt är om prest, gälle ock om folkskole-lärare och
klockare.
Efter öfvervägande häraf anser emellertid Utskottet de omständigheter, motionären
till stöd för sitt förslag anfort, ej vara af den vigt, som han derå fästat. Enligt
vår lagstiftning är det i allmänhet tillåtet hvarje oberyktad, ärlig, redlig och
förståndig man, att inför rätta föra annans talan; och de inskränkningar, som härutinnan
ega rum, äro föranledda af helt andra omständigheter, än de af motionären
12 Lag-Utskoltels Betänkande N:o 57.
*Y O '''*Vi’>.\\} vjfv»
åberopade. Så grandas, bland annat, förbudet för kronans uppbördsman, att emottaga
fullmäktigskap, på farhågan att han derigenom kunde intrasslas i sådane förhållanden,
som minskar det allmännas säkerhet, och för ledamot i Ofver-rätt, att der
eller vid någon Under-rätt låta sig såsom fullmägtig bruka, på hans ställning såsom
domare; — och genom det i 22 § af Kyrkolagens 19 kap. innefattade förbud för
presterskapet att i andra, än der omnämnde fall, uppträda såsom ombud inför dom
stol,
har man velat förekomma presterskapets offentliga inblandning i verldsliga,
med deras bestämmelse oförenliga, angelägenheter.
Andra än vigtiga omständigheter kunna ej eller motivera förbudet, så länge
lagen i allmänhet i denna del ej uppställer andra fordringar, än ofvanberörda, samt
rättighetens utöfning således kan anses innebära ett uttryck af ett medborgerligt förtroende.
I elt land, hvarest ej finnes någon särskild, bildad advokat-korps, bland
hvars medlemmar rätts-sökande alltid kunna finna pålitlige och insigtsfull rättegångsbiträden,
böra ej eller andra inskränkningar i rättsökandes frihet vid val af sådana
biträden komma i fråga, än förhållandena ovilkorligen påkalla; och sådana förhållanden
äro i det fall, hvarom nu fråga är, ej för handen. Deremot har erfarenheten nogsamt
ådagalägt hurusom ifrågaställde tjenstemän, särdéles klockare, på flera orter
äro de enda, sorn i folkets juridiska aiigelägénheter lemna biträde, och i sådant
afseende jemväl åtnjuta ett allmänt förtroende. Att de derigenom eftersätta deras
tjenstepligter, har motionären ej gittat påstå; och då ett förbud i omförmälte syft
ning
kan lika litet grundas på föreställningen derom att så : sker, som på fruktan
att deras uppträdande såsom sakförare möjligen kan menligt inverka på deras förhållande
till den ungdom, hvars undervisning dem kan åliggå, får Utskottet vördsamligen
tillstyrka
att ifrågavarande motion mätte lemnäs utan afseende.
1, ,'10 ' I’" O-i'"- ' l*'|J . li, ! Bill' - ' II >(J
Stockholm den 27 November 1857.
STOCKHOLM, tryckt hos N. Marcus, 1857.
Lag-Utskottets Betänkande JW 58.
1
N:o 58.
Ank, till Exp.-Utsk. d. 4 Dec. 1857, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om utfärdande af en förklaring,
huruvida 3 § 2 Kap. Giftermåls-Balken fortfarande gäller då
fråga är om jäf emot vittnen.
Efter hvad Riksdags-fullmäktigen Eric Ersson från Gefleborgs län uti berörde
inom Hedervärda Bonde-ståndet väckta och till Lag-Utskottet remitterade motion
yttrat, kunde villrådighet lätteligen uppstå derom, huruvida den är jäfvig att i sak
vittne bära, som är endera sakegarens syskonbarn.
Då skyldskaps-förhållandet emellan den, hvilken till vittne åberopas, och någon
af sakegarne, likmätigt 17 Kap. 7 § Rättegångs-Balken, jemförd med 13 Kap. 1 §
samma Balk. ej i annat fall utgör jäf, än om samma förhållande, jemlikt 2 Kap.
Giftermåls-Balken, hindrar giftermål, syntes nemligen som skulle omförmälda skyldskap
ej vidare innefatta jäf, sedan det i 3 § 2 Kap. Giftermåls-Balken innefattade förbud
för syskonbarn att med hvarannan ingå äktenskap, utan Konungens lof, blifvit genom
Kongl. Förordningen den 19 Augusti 1845 uppbäfdt, samt full frihet i berörde hänseende
dermed är vorden medgifven. Men enär det vore vådligt att tillägga nämnda
författning en så vidsträckt mening, som den nu antydda, har motionären föreslagit
utfärdandet af en lagförklaring af innehåll, »att den, som är syskonbarn till endera
parten är jäfvig att vittna».
En sådan förklaring skulle ock vara behöflig, derest den saknades; men den
gafs redan i sammanhang med upphäfvandet af förbudet för syskonbarn att, utan
Konungens lof, med hvarannan ingå giftermål. Derom utfärdade författning innehåller
nemligen uttryckligen, att upphäfvandet af berörde förbud icke verkar till förändring
af hvad lagen i 17 Kap. 7§ Rättegångs-Balken om jäf emot vittne stadgar;
Bih. till R. St. Prat. 1856 & 1857. 7 Sami. 1 Afd. 32 Haft.
2 Lag-Utskottets Betänkande M 59.
och deraf följer att någon lagstiftningsåtgärd ej erfordras för undanrödjande af befarade
villrådigheten i omförmälda hänseende.
Utskottet tillstyrker följaktligen med vördnad,
att Rikets Ständer mätte förklara, det Eric Erssons ifrågavarande
motion ej förljenar afseende.
Stockholm den 30 November 1857.
N:o 59.
Ant. till Exp.-Utsk. d. 4 Dec. 1857, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring af 32 § t Kyrkolagens
24:de Kapitel.
Berörde lagrum, hvilket kan anses såsom en allmän instruktion för de i församlingarne
anställde Klockare, föreskrifver, bland annat, »att Klockaren skall dels
sörja för ringningen och klämtningen på behöriga tider», dels ock »bära Kapitlets,
Prostens och Kyrkoherdens bref till Prosten, när de honom tillhanda komma, till
nästa Klockare, och, der sådant försummas, till skadan, som deraf timar, svara».
På dessa således i lag bestämda skyldigheter har uppmärksamheten nu blifvit
fästad genom ifrågaställa, till Hedervärda Bonde-ståndet ingifna och till Lag-Utskottet
remitterade motioner. Det har nemligen blifvit yrkadt:
1:o. af Riksdags-fullmäktigen Nils Andersson från Christianstads län, att orden
»sörja för ringningen och klämtningen» måtte utbytas emot »tillse ringningen och
klämtningen»; och
2:0. af Riksdags-fullmäktige Eric Larsson från Wesler-Norrlands län, Carl
Guslaf Cederskog från Öslergöhtland och Lafs Rasmusson från Götheborgs och Bo
-
Lag-Utskottets Betänkande M 59.
3
hus län, att Klockare måtte helt och hållet befrias från den honom i omförmälda
lagrum ålagda brefbärings-skyldighet och stadgandet derom följaktligen utgå.
Hvad nu först angår Nils Anderssons framställning; så har han väl förmenat,
att den åt de i ofvanberörde lagrum förekommande ord: sörja för ringningen och
klämtningen, i allmänhet gifna tolkning, att desamma skulle innefatta ett åläggande
för Klockare att sjelf verkställa nämnde bestyr eller att på sin bekostnad om verkställigheten
draga försorg, så mycket mindre kunde anses riktig, sorn det ofta vore
omöjligt för honom att i egen person fullgöra samma bestyr, och Klockare-tjensterna
vanligen voro af den beskaffenhet, att innehafvaren ej hade råd att för ändamålet
aflöna biträde, hvadan Kongl. Maj:t jemväl skall, genom ett den 30 November 1 845
i särskildt mål meddeladt nådigt beslut, förklarat omförmälda ord liktydiga med ordet
tillse; men då förstnämnda tolkning närmast öfverensstämmer med anmärkte ordens
betydelse; då till följd deraf ifrågastälida bestyr ingår bland de skyldigheter, hvilka
genom lag blifvit ålagde Klockare i deras egenskap af Kyrkans betjente; då följaktligen,
så vidt motionärens afsigt är att tillvägabringa den förklaring, att lagens mening
blott är att Klockaren i förevarande hänseende skall utöfva tillsyn, afseende å
framställningen ej kan fästas; och då dessutom, efter hvad till Utskottets kännedom
kommit, förhållandet inom församlingarne i allmänhet blifvit så ordnadt, att Klockaren,
der han ej helt och hållet befriats från hvad Kyrko-lagen i denna del honom
ålägger, i afseende på sammanringningen vid allmänna gudstjensten blott har att tillse
det den varder i behörig ordning verkställd, och således i det fall, då han svårligen
sjelf kan uppfylla lagens bud, ej har annat än en tillsyningspligt, på sätt Kongl.
Majit genom ofvanberörda nådiga beslut jemväl förklarat; — får Utskottet vördsammast
hemställa,
om icke Nils Anderssons ifrågavarande motion må lemnäs ulan
afseende.
Vidkommande derefter frågan om Klockares befrielse från den honom genom
åberopade lagbud ålagda bre/bärings-skyldighet; så ehuru åtskilige ledamöter inom
Hedervärda Bonde-ståndet instämt i förslaget derom, anser sig Utskottet likväl ej eller
kunna understödja detta förslag. Härmed vill dock Utskottet ej hafva förnekat det
ju icke fullgörandet af omförmälda skyldighet kan, efter hvad motionärerne anmärkt,
en och annan gång hindra Klockaren från uppfyllande af andra maktpåliggande
uppdrag; men intill dess man ordnat förhållandet i förevarande hänseende på sådant
sätt att Klockaren ej vidare behöfver anlitas, torde skyldigheten ej kunna upphöra,
Det är nemligen af vigt att embets-skrifvelser i kyrkliga angelägenheter till och
emellan församlingarne alltid varda med säkerhet fortställde; och derför blef ansvaret
härutinnan lagdt å Klockaren vid den organisation af Kyrkans angelägenheter, som
verkställdes genom 1-686 års Kyrko-ordning. Visserligen hafva förhållandena sedan
dess sig förändrat; men bebofvet af ett, utom den allmänna posten, liggande medel,
4
Lag-Utskottets Betänkande M 59.
att med säkerhet få embets-skrifvelser af ifrågavarande beskaffenhet fortskaffade, har
icke upphört. Särdeles ofta lärer detta behof emellertid ej inträffa; men så länge
det kan ske, måste ett sätt förefinnas, på hvilket behofvet med säkerhet kan uppfyllas.
Då ett dylikt sätt erbjudes, kan föreskriften i denna del ur lagen ock utgå;
men ditintills måste den deremot qvarstå; och af sådan anledning föranlåtes Utskottet
vördsamligen
afstyrka
bifall till Eric Larssons, Carl Guslaf Cederskogs och Lars
Rasmussons förevarande yrkande.
Stockholm den 30 November 1857.
STOCKHOLM, tryckt hos Eric Westrell, 1857.
Lag-Utskottets Memorial M 60.
I
N:o 60.
Ank. till Exp.-Utsk. den 14 Dec. 1857, k. 8 f. m.
Memorial, med förslag till sammanjemkning af de inom Riks-stånden fattade
skiljaktiga beslut, i anledning af Utskottets Betänkande
M 51, i fråga om stiftande af lag, angående ordningen och
vilkoren för utländsk mans upptagande till Svensk medborgare.
Genom till Lag-Utskottet ankomna protokolls-utdrag, har Utskottet inhemtat,
hurusom det på Kongl. Majits befallning utarbetade, till Rikets Ständers kännedom
1 nåder öfverlemnade, och, i anledning af enskilde motionärers yrkande, under pröfning
komna förslag till lag uti ifrågaställde syftning, blifvit antaget af Höglofl. Bidderskapet
och Adeln, dock med utbyte af de i 3 mom. 2 § förekommande ord,
»med vederbörligt tillstånd», emot ordet »oafbrutet» och tillägg af en ny § innefattande
särskildt stadgande angående naturalisation af Kongl. Majtrs Norska undersåter;
— af Högvördige Presle-slåndel, utan annan förändring än ett tillägg vid förslagets
2 § af ett nytt moment, som skulle blifva det femte i ordningen och lyda sålunda:
»bekänner sig till kristen eller mosaisk troslära», samt af Vällofl Borgareståndet
och Hedervärda Ronde-ståndet med blott uteslutande af orden: »med vederbörligt
tillstånd» ur 3 momentet af sagda §; — Och då häraf visar sig, att, ehuru hvarje
Riksstånd beslutat en lag i den föreslagna syftningen, de likväl i afseende på densammas
lydelse och innehåll stannat i så skiljaktiga meningar, att något Rikets Ständers beslut
i ämnet ej ännu förefinnes, åligger det alltså Utskottet, likmätigt föreskriften i
Riksdags-ordningens 73 §, att förslag till sammanjemkning af dessa skiljaktiga meningar
till Rikets Ständer afgifva. Detta åliggande får Utskottet nu fullgöra.
Dä det emellertid, i afseende å den särskilda bestämmelse, angående natura
lisation
af Kongl. Maj:ts Norska undersåter, som Ridderskapet och Adeln, i enlighet
Bih. till R St. Prot. 1856 & 1857. 7 Sami. 1 Afd. 33 Haft.
2
Lag-Utskottets Memorial M HO.
med Utskottets förslag, på sätt ofvan förmäles, beslutat, förekommer, att öfrige Riksstånd
förkastat berörde förslag, och således ansett Norrmän i förevarande fall böra
betraktas lika med utländske män, samt Preste-ståndet jemväl ensamt funnit en före
skrift beträffande den sökandes troslära nödig, lärer några tillägg i nyssnämnde syftning
ej kunna komma ifråga. Men deremot hafva tre Riks-stånd beslutat förändring af
3 mom. 2 §; och som dessa Riks-stånd, eller Ridderskapet och Adeln samt Bor
gare-
och Bonde-stånden, äro ense derom, att de i detta moment förekommande
ord: »med vederbörligt tillstånd», äro olämpliga och följaktligen måste utgå; hvadan
Preste-ståndets härutinnan motsatta mening torde böra vika, samt Ridderskapet och
Adeln ej eller vunnit annat Riksstånds understöd för sin åsigt, att ordet »oafbrutet»
bör i stället för berörde ord införas i omförmälde moment, föranlåtes Utskottet, enär
samtlige Riksstånden om innehållet af ifrågaställde lag i återstående delar äro enige,
vördsamt hemställa:
om icke Ridderskapet och Adeln samt Preste-ståndet läcktes med
Borgare- och Bonde-stånden sig förena, och alltså besluta utfärdandet
af en lag i förevarande ämne af enahanda innehåll
med det förslag, som Kongl. Maj.t till Ständerne öfverlemnat,
med uteslutande dock ur 3 mom. 2 § af orden »med vederbörligt
tillstånd,» så att detta moment kommer att lyda som följer;
»varit boende Irenne år i riket».
Stockholm den 11 December 1857.
STOCKHOLM, tryckt hos Eric Westrell, 1857
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 61.
1
Vo 61.
Arik. lill Exp.-Utsk. den 20 Jan. 18S8, kl. 6 e. m.
Utlåtande, i anledning aj gjorda anmärkningar emot vissa delar af
Utskottets Betänkande N:o 46 öfver ej mindre Kongl. Majlis
Nådiga Proposition angående utvidgad religions-J'rihet och
vissa dermed gemenskap egande ämnen, än äfven särskilda
inom Riks-stånden väckta motioner.
Sedan Lag-Utskottets berörde Belänkande utgjort föremål för Riks-ståndens gemensamma
öfverläggningar, har delsamma förekommit lill slutlig pröfning hos Högloflige
Ridderskapel och Adeln den 31 Oktober oell 4 November sistlidet år, samt bos öfriga
Riks-stånden sistnämnde dag; utvisande de till Utskottet o flatna Protokolls-utdrag att
Ridderskapel och Adeln, Högvördige Presle-ståndet och Hedervärda Bonde-ståndet väl,
på sätt Utskottet tillstyrk t, förklarat dels att Kongl. Majds ifrågavarande Nådiga Proposition,
likasom Herr ti adelis framställning, så vidt den alser en utvidgad religionsfrihet,
ej kunna bilällas, dels ock alt de af Herr Biskopen Thomander, Herr Prosten Ljunggren
och Herr Prosten Ahnqvist, under förutsättning af en sådan utvidgning, väckta
förslag förfalla, men deremot till Utskottets besvarande hänvisat de inom bemälda tre
Riks-slånd gjorda anmärkningar vid Utskottets under Litt. A. och B. algi Ina förslag, i
hvilka delar saken alltså blifvit lill ytterligare behandling af Utskottet remitterad: att
Valioflige Borgare-ståndet åter, vid pröfning af Utskottets i förenämnde hänseende gjorda
tillstyrkande och algifna förslag, bilällit det af Kongl. Maj:l framställda Nådiga förslag
till författning, med den rättelse likväl af författningens ingress, alt, i stället för 4
Kap. 7 § Ärfda-Balken, deri skall nämnas 4 § 7 Kap. samma balk; — att hvad Utskottet
föreslagit under Litt. C. och D. blifvit bilället af Ridderskapet och Adeln och
Borgare-ståndet, af förstnämnde Riks-slånd dock med utbyte af de i Utskottets under
Litt. D. upptagna förslag till underdånig skrifvelse förekommande ord ”samt flera så
önska skriftermål med dem förrättas och Herrans Nattvard dem tilldelas”, emot orden
”samt, derest så önskas, skriftermål förrättas och Herrans Nattvard utdelas”; hvaremot
Bih. till R. St. Brot. 1856—1858. 7 Samt. 1 Afd. 34 Haft. 1
2
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 61.
denna del af Betänkandet är vorden afslagen af Preste-slåndet och lill Utskottets förnyade
behandling återförvisad af Bonde-sländel; samt slutligen alt samtlige Riks-stånd
godkänt Utskottets hemställan i anledning af Herr Ribbungs och Herr Bodells yrkande
om Sakramental-lagens upphäfvande.
Af de ämnen, sorn, efter hvad föreslående redogörelse visar, blifvit lill Utskottet
återremitterade, förekommer i IVämsla rummet det, pä hvilket Utskottets under Litt. .
algifna förslag tiar afseende.
På sätt af Bi tänkandet inhemtas, har detta förslag blifvit framstäldt med anledning
af den, genom Kongl. Maj:ls Nådiga Proposition och Herr Bnt/e/ls särskilda motion,
väckta fråga om utvidgad religionsfrihet eller, in. a. o., om, med upphäfvande af
det för affall trän den rena Evangeliska läran i 1 Kap. 3 § Missgernings-Balken, 7
Kap. 4 § Ärfda-Balken och 1 Kap. 2 § Kyrko-lagen bestämda straff af landsförvisning
och förlust af rättigheten att här i tiket taga ari', friheten alt från nämnde lära affalla
må medgifva». Utskottet ansåg sig dock ej för närvarande kunna lillst vika en sådan frihet
eller, med anledning af omförmälda Iramställningar. böra föreslå vidare lagförändring,
än en sådan modifikation i påfö jden för affall, alt den, som i följd deraf varder landsförvisad,
må vid sin arfsrätt bibehållas. Påföljden af landsförvisning skulle således
qvarstå.
En annan opinion bar emellertid nära nog enhälligt inom Riks-stånden gjort
sig gällande. Man bar nemligen bestämdt uttalat sig emot omförmälde påfö jd såsom
olämplig och derföre ansett den böra alskaffäs, ehuru man ej förbisett dei förhållande,
att, då de utfallande fortfarande finge vistas i riket, de jemväl der mäste tolereras; men
på hvad sätt de borde anses och behandlas eller i hvad män dem borde medgifva» så
väl kyrkliga, som borgerliga rättigheter, likasom om sältet för lillvägabringande al ilrågastäilde
förändring i lagstiftningen, derom uppenbara diskussionerna i ämuet en splittring
i åsigter, sorn ådagalägger, å ena sidan, fruktan för följderna al förändringen, och,
å den andra, svårigheten att på eli ändamålsenligt sätt lösa uppgiften. Alt den lösning,
som innefattas i Kongl. Maj-.ts Nådiga förslag och enskildes i sammanhang dermed
väckta motioner, ej funnits tillfredsställande, bevittnas deraf, ali dessa Iramställningar
blifvit af tre Riks stånd och således af Rikets Ständer förkastade. Men frågan har dermed
icke fallit. 1 syftningen af de emot Utskottets Betänkande i denna del gjorda anmärkningar,
hvilken syltning nyss blifvit antydd, ligger en förpligtelse lör Utskottet att
under förnyad pröfning taga omförmälda fråga, hvilken, efter hvad Utskottet i Betänkandet
yttrat, synes böra utgöra föremål för särskild behandling och således ej sammanblandas
med frågan om relormer i Svenska kyrkans inre författning.
Efter hvad ofvan förmäles, är meningen om landsförvisnings olämplighet såsom
påföljd för affall nära nog enhällig hos Rikets Ständer. Denna mening är af Borgareståndet
tydligt uttalad, genom detta Stånds bilall lill Kongl. Majas Nådiga Proposition;
Och inom ölriga Riks-stånd har endast lä röster höjt sig lill ‘örsvar för samma påföljd,
hvars tillämpning å fremmande proselytmakare dock af älskillige blilvit yrkad.
Inom ej mindre Ridderskapet och Adelil än Preste-slåndet har emellertid en del
talare ansett frågan oj vara nog förberedd. De hysa nemligen den åsigt, att, enär religionsfrihet
endast svntes böra medgifva» i mån af beholvet, samt da den bekännelse —
och lärofrihet jemte de förbindelser och rättigheter, hvilka böra tillkomma särskilde
religions-samlund, måste bero pä en noggran kännedom angående beskaffenheten al de
läror, sorn de särskilda samfunden bekänna samt medlemmarnes antal och förhållanden
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 61.
3
i öfrig!, ali lagstiftning i denna del hos oss bör uppskjutas intilldess en sådanfkännedoni,
sorn nu sagd är, vunnits angående här befintlige dissenters ; hvadan desse talare
ock ansett del man för närvarande borde stadna vid alt i underdånig skrifvelse anhålla,
det läcktes Kongl. Maj:l, eller verkställd undersökning af förenämuda förhållanden, låta
utarbeta och lill näst sammanträdande Ständer framlägga Nådigt förslag lill lag i ämnet;
i sammanhang hvarmed fråga äfven blifvit väckt derom, alt lagen om landsförvisning
för affall emellertid måtte suspenderas eller ock att åtal, på grund af denna lag, tills
vidare endast måtte med Konungens bifall och under försvärande^omständigheler få
anställas.
Å andra sidan har man deremot påyrkat, att omförmälde påföljd genast måtte
ur lagstiftningen utplånas, samt ersättas af lämplige stadganden, i hvilken syftning äfvensom,
för ordnandet af de genom lagförändringen uppkommande förhållanden, särskilde
förslag blifvit under öfverläggningarne hos Ständerna framställde, med fästadt
afseende å de anmärkningar, som i denna del förekommit emot den af Kongl. Majit
föreslagna författning; och som dessa anmärkningar visa på hvad sätt saken blifvit uppfattad
af de Riks-slånd, hvilka alslagit den Nådiga Propositionen, och således måste
tagas i öfvervägande vid frågans förnyade pröfning, anser Utskottet sig deraf böra bär
i korthet omnämna de hulvudsakligaste. De äro nemligen: alt, om än det Nådiga förslaget
icke bestämdt uppmuntrar till affall från den Svenska kyrkan, innebure likväl
detsamma ett gillande af ett sådant steg, hvilket ej vore förenligt med den ställning,
kyrkan i vårt samhälle innehar, och ej heller vittnade om nödig försigtighet, som bjuder
att alfallet betraktas, ej såsom en positiv rätt, ulan såsom ett ondt, hvilket måste fördragas,
så vidt det ej kan förekommas; — att, i följd af denna uppfattning, i förslaget
saknades nödig garanti emot lättsinniga affall; — att denna handling blifvit lemond ulan
påföljd; — alt, enär öfvergång endast vore medgifven till kristna religionssamfund, och bland
dessa blott lill de i riket tillåtna, Svenska kyrkan skulle blifva nödsakad ali inom sig
bibehålla dem, hvilka afföllo, utan att öfvergå till berörde religionssamfund och följaktligen
komma alt utgöra en samlingsplats för de i religiöst hänseende mest förderfvade,
eller som omlörmälde religionssamfund ej ville emottaga, hvilket åter kunde leda
till förakt för kyrkan och slutligen hennes undergång; — att den i förslaget Konungen
lemnade rätt att meddela tillåtelse till bildande al nya religionssamfund syntes strida emot
87 § Regerings-fornien; — all, enär de så kallade Baptislerne vanligen äro independenter
och alltså icke bilda något egentligt kyrko-samfund, den föreslagna lagen, såsom
endast medgifvande öfvergång lill bildadt religions-samlund, ej skulle medföra någon
fördel för härvarande Baptister, ehuru de utgjorde de egentlige dissenters i riket, och
deras tillvaro således i sjelfva verket vore det enda förhållande, som påkallade en lagförändring
i omlörmälda syftning; —samt ändteligen atl det Nådiga förslaget ej innefattade
tillfyllestgörande stadganden för ordnandet af dissenters förhållanden och rättigheter;—
varande bland de förslag, som för undanrödjande af omlörmälda anmärkningar
blifvit uppgjorde, det af Kyrkoherden Sondén inom Prpste-sländet framställda, till så
väl grund som omfattning, mest afvikande från det Nådiga förslaget. Det lyder
som följer :
'"Utkast lill författning, huru med dem, som afvika från den rena evangeliska
läran förhållas bör.
§ 1.
Om en villfarande, sedan han, på sätt Kongl. Stadgan den 20 Mars 1735 § 4
innehållet, blifvit af Kyrkoherde, Koutrakts-prost och Domkapitel undervist och lör
-
4
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 61.
manad, likväl sin villfarelse vidhåller och bekänner, förelägge honom Domkapitlet viss
besinningstid (af 2 lill 6 månader) och förklare honom, örn han derefter sin villfarelse
vidblifver, vara från evangeliskt-lulherska kyrkan utesluten.
Önskar någon sjelf att från evangeliskt-lulherska kyrkan skiljas, för att i annat
tillåtet och erkändt kristligt religions-samfund inträda, anmäle sin önskan hos Kyrkoherden,
och förhålles med honom, som i nämnde § stadgadt, är.
Dock må, om han uppnått 18 års ålder och enfaldigt men klart och redigt kan
redogöra för skillnaden emellan den evangeliska läran och den troslära, till hvilken han
vill öfvergå, hvarken Kyrkoherde eller Konlrakls-prost utsträcka förmaningsliden utöfver
en månad.
§ 2.
Lärosatser som mot den rena evangeliska läran stridande äro, må icke offentligen
förkunnas eller på annat sätt genom tal eller skrift spridas. Gör del någon, straffes
med böter från och med 50 lill och med 100 Riksdaler eller med fängelse från och
med 2 månader till och med ett år. Gör det någon, som till evangeliskt-lulherska
kyrkan hörer, varde tillika från samma kyrka utesluten, så framt han icke efter erhållen
allvarlig förmaning och förelagd besinningstid sin villfarelse inför Domkapitlet
återkallar. Gör det den, som utrikes född är, eller fremmande makts undersåte varit,
varde ur riket förvisad.
Beträdes den, som till prest i Svenska kyrkan antagen är. med villfarande lärosatsers
predikande eller utspridande och uppå föregången allvarlig förmaning sig icke
rättar, miste embetet.
§ 3.
Den som genom bedrägliga medel, hotelser eller löften om timliga fördelar söker
förmå någon lill affall från den rena evangeliska läran, vare, der geniingen ej är belagd
med högre straff, förfallen, första gången till böter från och med ett hundra till
och med tre hundra Riksdaler, och hvarje gång det oftare sker till fängelse från och
med två månader lill och med ett år.
Lag samma vare, om någon, hvilken af föräldrar och målsmän fått sig anförtrodl
ätt uppfostra eller undervisa barn, som tillhör Svenska kyrkan, beträdes att tinder
ulöfningen af sådant uppdrag bibringa barnet annan religionstro, än som med den rena
evangeliska läran öfvereusstämmer.
" .. § L
Den som icke tillhörer något i riket erkändt och tillåtet religions-samfund, må
icke ega att välja eller kalla prest eller kyrkobetjening inom Svenska församlingen, ej
heller vara ledamot i direktion, styrelse eller kommitté, som har befattning med kyrkoärender
eller undervisningsverket, eller deltaga i val till sådane befattningar eller öfverläggningar
och beslut i dylika ämnen. Ej heller må ban användas i sådana allmänna
uppdrag, som innebära medborgerligt förtroende. Ege deremot rättighet, så länge han
sig stilla, fridsamt och obrottslig! förhåller:
a) att i sitt eget bas ostörd öfva sin andakt.
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 61.
5
b) att om flera lika tänkande sig derom förena, efter af Kongl. Majit beviljad
särskild tillåtelse med dem förena sig till en dissenter-konvenlikel, hvilken på uppgifven
ort och ställe må samlas till gemensamma religionsöfningar.
Dock sker härigenom ingen ändring i hvad om Mosaiska bekännare stadgadt är.
c) alt likaledes, efter af Kongl. Majit erhållet särskildt tillstånd, på dissenterkonvenlikels
kallelse betjena dess medlemmar med religionsvård och undervisning.
Dissenterkonventikel-lärare, föreståndare och medlemmar ställe sig till noggran
efterrättelse de särskilda föreskrifter Kongl. Majit till ordnings vinnande behagar vid
tillåtelsens beviljande meddela.
Bryter någon häremot, straffes sorn i 2 § sägs.
§ 5-
Nödgar eller lockar dissenter en medlem af erkändt och tillåtet religions-samfund
barn eller äldre att i dissenterkonventikel-sammankomst deltaga eller enskild husandakt
eller religionsundervisning bevista, vare förfallen tdl det ansvar, som i § 3 sägs.
Lag samma vare, om den, som erhållit tillåtelse att en eller flera dissenterkonventiklar
med religionsvård betjena, befinnes missbruka denna tillåtelse till att förkunna
sin lära annorstädes än på det eller de ställen tillåtelsen omfattar.
§ 6.
Inom riket tillåtet religions-samfund eller dissenterkonventikel må icke till medlem
upplaga någon, som tillhörer den evangeliskt lutherska kyrkan, utan hide till dess
han blifvit från nämnde kyrka vederbörligen skiljd.
Sker annorlunda, vare det religions-samfundets eller den konventikelns föreståndare,
lärare och medlemmar hvar lör sig, så vidt de upplagandet befrämjat, förfallen lill
det ansvar som i § 2 sägs.
§ 7.
Önska personer, hvilka icke tillhöra något tillåtet och erkändt religions-samfund
att sådant upprätta eller att vinna andra medborgerliga rättigheter än de i § 4 medgifna,
gore derom ansökan hos Kongl. Majit, som i fall lian finnér skäl dertill i nådig
proposition framställer saken lill Rikets Ständer, hvarefter ärendet i grundlagsenlig ordning
behandlas.
§ 8.
Åt redan tillåtna och erkända religions-samfund, Reformert, Romerskt och Grekiskt
katbolskt kristne, samt Judar förunnas fortfarande de fri- och rättigheter, äfvensom
de fortfarande äro underkastade de förbindelser, hvilka i särskilda lagar och författningar
stadgade finnas.
§ 9.
Vilja de, som icke tillhöra något erkändt religions-samfund, ingå äktenskap, gore
derom anmälan hos Domaren i orten, som efter kungörande af den tilltänkta förbindelsen,
derest laga hinder ej förefinnes, låter äklenskapsaftalet i domstolens protokoll
anteckna och njute de barn, som i del äktenskap allas, äkta harns rättigheter. Begära
6
Lag-UtskotteU Utlåtande IS:o 61.
de trolofvade att äktenskapet skall med vigsel bekräftas, må det af evangeli k luthersk
prest kunna ske, sedan protokollsutdrag öfver äktenskapsaltalet blifvit föreledl; och för
rättas
vigseln eller svenska kyrkans ritual.
§ to.
Barn af föräldrar, som icke tillhöra tillåtet religionssamfund, skola uppfostras i
den rena evangeliska läran, så framt ej Kongl. Majit på båda föräldrarnes gemensamma
anhållan finner för godt alt tillåta dem uppfostras i den troslära, till hulken en dissenter-konvenlikel
sig bekänner.
Tillhör endera makan erkändt religions-samfund, må barnen, om ej annat äktenskapsaftal
mellan föräldrarne egt rum, i den troslära uppfostras.
§ II.
Böter, som i denna författning finnas stadgade, beräknas i Riksmynt och skola
fördelas till hälften emellan åklagaren och församlingens fattiga. Saknar den böt fal Ide
tillgång (ill böterna, skida de förvandlas efter samma grunder, som gälla för förvand
ling
af böter enligt Ulsöknings-Balken.
å 12.
Mål angående öfverträdelse af denna författning skola, med undantag af åtal emot
prest för embetsfel, npptagas och afdömas af allmän under-rätt. samt dess utslag, i händelse
den för brott emot 2 eller 3 § tilltalade varder ät saken fälld, Hofrätts pröfning
underställas.
§ 13.
Hvad i denna författning stadgas, gälle ej till rubbning af bestämmelse, som i
grundlag gifven är.”
Inom Bonde-ståndei synes man emellertid anse, det ordnandet af dissenters’ förhållanden
ej för närvarande bör komma i fråga. Sä vidt förbandlingarne utmärka, har
nemligen detta Stånds pluralitet förenat sig derom, att med landsförvisnings straffets borttagande
uti nu i I rägas t allde fall för alla andra än fremlingar, hvilka här( försöka att förleda
till affall frän .Svenska kyrkan, hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla det mätte,
vid nästa riksdag, Nådig proposition aflåtas med förslag till föreskrifter huru förhållas
skall med dem, som öfvergå från nämnde kyrkas bekännelse till annan troslära.
Elter denna framställning af de åsigler, som i förevarande fråga hos Riks—stånden,
enligt Utskottets uppfattning, allmännast gjort sig gällande, tillhör det Utskottet att
redovisa för det resultat, hvartill Utskottet kommit vid frågans ytterligare ‘ behandling.
Detta resultat är nedanstående till Ständernas pröfning framlagda förslag; och deraf
'öijer att Utskottet ej kan understödja deras mening, hvilka påyrkat altall hufvudsaklig
lagstiftning i ämnet mätte uppskjutas intill dess den af åtskillige talare föreslagna undersökning
biilvit verkställd, och alt man således lör närvarande borde ^stadna vid en
underdånig skrifvelse i den syltning, som här ofvan blifvit antvdd. Emot en sådan åtgärd
förekommer nemligen, bland annat, att den, efter Utskottets omdöme, ej skulle leda
lill det mål sora åsyftas.
Lag-Utskottets Utlåtande A’:o 61.
7
Då della mål är vinnande af fullständig kännedom angående härvarande dissenlers
eller afifällingars antal, lärosatser och förhållanden i åtskilliga hänseenden, måste i
främsta rummet hindren för deras fria och öppna uppträdande uudanrödjas. Dessa hinder
ligga i gällande lagstiftning, i den hotelse 0111 landsförvisning och förlust af arfsrätt,
sorn lagen innefattar. Först då denna hotelse icke vidare qvarstår, då deri, som omfattar
någon emot kyrkans bekännelse stridande mening, vågar att offentligen framträda, kan
man med säkerhet vinna kännedom i omförmälte hänseende.
Man synes dock föreställa sig att för saken vore nog om lagen i denna del
emellertid bleive suspenderad; — men man synes härvid ej hafva betänkt att hotelsen
del oansedt qvarstod; — alt visshet derom, att lagen ej åter kunde komma att
träda i verksamhet, dermed icke vore gifven; och att den fruktan å affällingars sida,
som nu försvårar, om ej omöjliggör, hvarje säker undersökning, följaktligen derigenom
icke vöre dem betagen. Men i allt fall skulle en dylik suspension af lag ingalunda
kunna försvaras. Visserligen heror pä den verkställande makten, att med mer eller
mindre stränghet påyrka sira (flaga nies tillämpning: men det tillkommer lagstiftaren, derest
han finnér någon lag olämplig, alt undanrödja densamma. Eljest spilles lätt den
aktning för lag, som i det lagbundna samhället är af så väsentlig vigt.
Då nu Rikets Ständer bestämdt uttalat sig emot bibehållande af omförmälde påföljd,
såsom olämplig, bör dess upphäfvande ock utan uppskof ega rum. En af allmänna
rösten utdömd lag kan ej stå qvar. såvida icke lagen skall råka i strid emot
det allmänna rättsmedvetandet. Och hvad Rikets Ständer nu uttalat, måste anses såsom
eli uttryck af denna röst. Men, enär det skydd för Svenska kyrkan, sorn man i omförmäldå
påföljd sökt, med borttagandet deraf bortfaller, uppstår frågan: huruvida och
i hvad mån må samma kyrka på annat sätt värnas?
Att den bör upprätthållas, derom torde dock någon väsentlig meningsskiljaktighet ej
förefinnas. Den rena evangeliska läran har under sekler genomträngt våra lagar och
institutioner; den är ock af vår statsförfattning omhuldad; och den ömhet för kyrkan,
vårdarinnan af denna lära, som under diskussionerna i förevarande fråga hos flertalet
af folkets ombud omisskänneligen sig uppenbarat, innebär en ytterligare maning för
lagstiftaren att medelst sina föreskrifter söka förekomma den kyrkans upplösning, som
man befarat af rättigheten att från henne affalla.
Denna rättighet inträder emellertid på samma gång oftanämnde påföljd försvinner.
Om man ej må från Svenska jorden bortvisa de medlemmar af den Svenska kyrkan,
hvilka skilja sig från henne, lärer man än mindre kunna belägga sådant med annat
verldsligt straff. Såsom ett brott i verldslig mening kan nemligen handlingen ej
betraktas, ulan våldförande af den samvetsfrihet, som numera ej kan ifrågasättas.
Men 0111 äu Staten i förevarande hänseende mäste komma kyrkan till hjelp, är likväl
nödigt att kyrkan sättes i tillfälle ali sig sjelf bevara. Dertill syftade ock påföljden af
landsförvisning. Den, sorn förnekade kyrkans bekännelse och ej lät sig återföras, blef
derigenom utesluten från all vidare gemenskap med henne. Man ville dermed förekomma
den söndring, som kunde blifva en följd af hennes fiendes fortfarande vistelse inom
den krets, der hon hade alt värda sig om lärans renhet och folkets andliga lif. Medlet
kan visserligen anses olämpligt; men kyrkans l ätt alt från sig skilja sina fiender, måste
dock erkännas, såvida hon skall kunna upprätthållas.
1 kvrkans idé ligger dock en förpligtelse att i det yttersta söka undanrödja villfarelser
och irriga lärobegrepp hos dess medlemmar. Denna förpligtelse är tydligen uttalad
i åtskilliga af kyrkans författningar, hvilka först, då alla hennes försök visat sig
fåfänga, medgifva den uteslutning, som landsförvisningen innebär. Förr torde ej helle
rättighet att ur henne träda, kunna komma i fråga. Handlingen att ombyta religion bö
8
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 61.
icke vara ett lältsinnighetens verk ; Oell om än detta ombyte ej kan (orekommns, torde,
på sätt anmärkt blifvit, eli affall från vår troslära, ehuru det rnåsle tolereras, likväl ej
böra af lagstiftaren gillande betraktas.
1 förenlighet med de åsigter, som Utskottet nu i korthet antydt, och hvilka närmast
öfverensstämma med ej mindre de inom Stånden framställda anmärkningar, än
den princip, hvilken Herr Kyrkoherden Sondén i det af honom utarbetade författningsutkast
tillämpat, är 1 § i Utskottets förslag uppställd. Deri har Utskottet nemligen
sökt förena kyrkans rätt med den tolerans, som, genom borttagandet af påföljden lör
affall, måste ega ruin.
Fastän affall således ej skulle kunna ådraga verldsfiga straff i egentlig mening,
har man dock ansett någon påföljd derför böra ega rum, dervid man föreslagit, bland
annat, förlust af medborgerligt förtroende. Hvad denna förlust i sjelfva verket innefattar,
derom torde likväl meningarne vara delade; men så vidt Utskottet densamma förslår,
lärer den ej i sin fulla utsträckning kunna här ega rum.
Härvid mäste emellertid jemväl skillnad göras emellan kyrka och stat. Alt den som
omfatta! annan bekännelse än Svenska kyrkans och derföre blifvit frän henne skiljd, ej vidare
borde få befatta sig med de angelägenheter, som med denna kyrka sammanhänga, synes ej
kunna bestridas. Men emot en full tillämpning af denna sals möler likväl stadgandet i Riksdags-Ordningens
18 §, enligt hvilket de, som till reformerta läran höra, kunna väljas
till riksdagsmän, och andra christna troslörvandler må i riksdagsmannaval deltaga. Af
delta stadgande följer nemligen alt, enär angelägenheter af förenämnde beskaffenhet utgöra
föremål för Rikets Ständers öfverläggningar och beslut, inverkan på dylika angelägenheter
kan komma att ulöfvas af reformerta direkt och af öfriga till vår kyika icke
hörande chrisina trosbekännare indirekt. Nu, emedan den, hvilken från nämnde kyrka
aflfaller och antager ani an christen troslära, icke lärer kunna vägras de förmåner, som
bekännare af sådan lära således genom grundlagen medgilvits, har Utskottet funnit sig
nödsakadt att i 2 § af förslaget, som bestämmer verkan af utträdandet ur och skiljandet
från kyrkan, göra undantag i afseende på omförmälda förmåner; — Och ehuru af föreskri
Ilen i 28 § Regerings-lörmen, alt inga andra än de, hvilka bekänna den rena
evangeliska läran, må nämnas till civile embetsman och domare, synes böra löija att,
om någon civil embetsman eller domare aflfaller ifrån nämnde lära, han ej derefter må
bekläda sitt embete; likväl och dä de finnas, som, enär grundlagarne böra tolkas efter
ordalydelsen, hysa tvekan, huruvida nvssberörde föreskrift, såsom blott innefattande inskränkning
i Konungens uluämnings-rält, kan gifvas en så vidsträckt tolkning, som den
omförmälda, helst ifrågaställde förhållande ej kunnat afses vid grundlagens stiftande,
med anledning af då gällande förbud emot affall, bar Utskottet ansett sig böra i förevarande
§ stadga hvad verkan ett affall utaf den, sorn innehar embete eller tjenst, bör
utöfva pä bans ställning, såsom embets- eller tjensteman. Ett sådant stadgande är ock
behöfhgt om innehafvare af tjenst, som ej tillsättes af Konungen, skiljes från kyrkan.
Lika litet i ena, som i andra fallet kan affällningen tolereras af Staten. Men dä icke
någon, enligt grundlag, af sin trosbekännelse hindras från att begagnas i vissa militära
värf, har Utskottet äfven i denna del bevarat grund-lagens helgd.
Skyldigheten för den, som träder ur Svenska kyrkan ali det oaktadt vidkännas
afgifter till kyrkan och dess presterskap, med undanlag af sådana, hvilka utgå för särskildt
påkallade presterliga förrättningar, mäste, jemlikt Utskottets åsigt, fortfara. Utträdandet
ur kyrkan kunde eljest blifva en utväg till ekonomisk besparing och tilläfventyrs
slutligen betaga kyrkan nödiga medel för dess bestånd. Deraf motiveras 3 § i
förslaget.
På
Lag-Utshollets Utlåtande N:o 64.
Påföljande fyra §§ hafva till föremål att förekomma proselyt-verksamhet samt
förhastade oell obetänksamma affall. De öfverensstämma (ill en del med Kongl. Maj:ts
nådiga förslag härutinnan. Stadga uden a i 5 och 7 §§ har Utskottet dock tillagt. Under
frågans behandling inom Biks-slånden har nemligen uppmärksamheten blifvit fästad
på förhållanden, som gjort berörde stadganden behöfliga. Sådant framstår klart, om
man närmare granskar beskaffenheten af dessa förhållanden. Således är det t. ex. en
fordran af försigtigheten, att främmande religionsbekännare hindras från att uppträda
såsom andliga lärare eller med religiösa föredrag i församling, hörande till den Svenska
kyrkan. Om än bestämda irrläror dervid icke skulle framställas, är likväl alt befara,
det föredraget komme alt erhålla en förledande karakter. Men dessutom har erfarenheten
visat, all ifrågaställa sätt af proselytmakare med fördel användes för att vinna
åhörarnes förtroende. Då delta mål är uppnådt, gå de hemliga bearbetningarne lätt.
1 allmänhet synes den största varsamhet i förenämnda hänseende vara af nöden,
om det blir en möjlighet för fremmande religionsbekännare att här i riket sig utbreda,
genom att frånvinna den Svenska kyrkan dess medlemmar. Det ligger isynnerhet i
vissa bekännelsers natur att begagna alla upptänkliga medel för alt erhålla öfvervigt; —
och derföre har det ansetts tillhöra Sveriges lagstiftare, alt söka skydda nämnde kyrka
mot de yttre fiender, som henne hota. Då nuvarande skrarikor borttagas, har man ej
ellef något annat än stadganden i den syftning, Utskottet nu anvisat, alt sätta i stället.
Det har likväl blifvit yrkadt, att landslörvisnings-slraffet må bibehållas för det
fall, att utländning utsprider villfarande lära; men sådant är likväl obehöfligt. om ban
ej är upptagen till Svensk medborgare, och olämpligt, om så skett. I förra händelsen
har nemligen staten en obestridlig rätt att från sig bortvisa den fremling, som ej ställer
sig dess lagar lill efterrättelse; och i den sednare kan personen destomindre behandlas
annorlunda än rikets öfrige innebyggare, som hvar och en, hvilken blifvit till
Svensk medborgare upptagen skall, enligt den af Pikets Ständer vid innevarande riksmöte
beslutade grundlagsförändring, åtnjuta fulla medborgerliga rättigheter.
Emellertid förutser Utskottet, med anledning af stadgandet i 7 §, jemfördt med
förslagets 1 §, två väsentliga anmärkningar. De torde nemligen finnas, som stötas deraf
att medlem af den Svenska kyrkan skulle kunna skiljas från henne utan alt sluta sig
till något visst religions-samfund eller ens öfvergå lill annan troslära; och alt någon
inskränkning i berörde hänseende icke blifvit gjord, hvadan affall till annan, än
kristen trosbekännelse, äfven kunde inträffa. Och sanningen i dessa anmärkningar vill
Utskottet icke motsäga; men hvad Utskottet härutinnan föreslagit är ej annat, än den
konseqventa följden af landsförvisnings-pålöljdens borttagande, derest kyrkan skall kunna
upprätthållas.
På sätt under öfverläggningarne hos Ständerna till öfverflöd blifvit upprepadt, är hvarje
verldsligt straff å affall rättsvidrig!, enär det skulle träffa föremål, hvilka ligga utom menniskans
domsrätt, och följaktligen ej eller kunna medföra åsyftad verkan. Men häraf föijer
åter, att friheten härutinnan ej kan af lagen begränsas. Strider det emot samvetsfriheten
att tvinga den, sorn omfattat annan kristen troslära, än den vår kyrka bekänner, ali i
kyrkan qvarstå, så strider det äfven emot denna frihet, alt hindra den, hvilken hyllar
i annan målto afvikande religiös åsigt, att ur kyrkan träda. Det af flera talare
anmärkta förhållande skulle eljest inträffa, att kyrkan nödsakades alt inom sig bibehålla
dem, hvilkas åsigter och lära stod i uppenbar motsägelse mot kyrkans, dam, hvilkas
religiösa grundsatser och deraf härflytande sedliga lif hindrade deras mottagande af andra
krisina religions-samfund, och således dem, hvilka af henne mäste betraktas såsom
ej allenast i religiöst hänseende mest förderlvade, ulan äfven mest fiendlliga. Den sönBih.
till B. St. Prof. 4856—4858. 7 Sami. 4 A/d. 34 Haft. 2
10
Lag-VIs ko Hets Utlåtande N:o 61.
<1 ring inom kyrkan, sorn häraf kunde uppslå, del förakt, hvari hon derigenom kunde
råka, är läll att inse Vill man värna kyrkan, vill man göra henne mäktig alt sig upprätthålla
och till motstånd, får man ej göra henne till tummelplats för en mängd emot
henne fiendtliga partier, utan sätta henne i stånd alt från sig skilja dem, hvilka söndra
sig från henne, och, förkastande den lära hon hyllar, antaga en annan. Hvarthän ett
motsatt system leder, derom är den Anglikanska kyrkan, med hennes söndringar och
treligioiispartier, det ojäfaktigaste vittnesbörd: och varnande tecken saknas ej eller
hos oss.
Man invänder väl alt staten ej får visa likgiltighet för undersåtarnes religiösa
tillstånd; men att en dylik likgiltighet låge i medgifvande! all träda ur kyrkan, innan
visshet ar vunnen, att den utträdande slutit sig till sådant rligions-samfund, som garanterar
andlig värd; och derföre har en och annan såsom en förtjenst betraktat det stadgande
i det Nådiga förslaget, ätt affall endast skulle tå ega rum till annat kristet, här
i riket tillätet religions-samfund: men. utom del alt en sådan inskränkning skulle, efter
hvad nyss blifvit yttrad t, ej mindre stå i uppenbar strid emot den samvetsfrihet, för
hvars vindicerande man påyrkat borttagande af straff för affall, än äfven inom kyrkan
qvarhålla den, som ifrån henne sig skilj t samt derigenom bland hennes medlemmar orsaka
söndring, hvilket, då all söndring leder till upplösning, kunde hafva hennes undergång
till följd, — förekommer härvid att en föreskrift i den syftning, som det Nådiga
förslaget härutinnan innefattat, ej innebure den garanti, man föreställt sig. Man
kan nemligen väl föreskrifva, att affall ej får ske till annat än visst reiigions-samfund;
men om den affallande skiljer sig från delta samfund och omfattar annan troslära, än
samfundets, inträffar just det förhållande, som man inbillat sig hafva genom inskränkningen
förekommit. Han upphör icke att vara en medlem af slaten; men han står utom
den Svenska kyrkan, utom det samfund, till hvilket han ölvergåtl; och hvar finnes då
ifrågaställa garanti?
Den måste dock finnas, och derföre sökas på annan väg, än genom inskränkningar
af omlörmälda art. Slaten bör nemligen vidtaga, då kyrkan sluiar. Men här inträder
man på det gebiet, der man förgäfves bemödar sig att i Ständernas föi handlingar
i ämnet finna någon gemensam tanke. 1 fråga om hvilka rättigheter i kyrkligt hänseende
må medgilvas dem, hvilka öfvergå från den Svenska kyrkans bekännelse, råder
nemligen, efter hvad ofvan är förmäldt. en splittring i meningar, som uppenbarar svårigheten
för Utskottet att på ett tillfredsställande sätt lösa uppgiften, äfven om förhållandena
medgåfvo en sådan lösning eller, med andra ord, om tiden nu vore inne derför.
Men för ordnande af heiörde rättigheter och meddelande af de reglementariska
föreskrifter, som i öfrigt kunna vara nödiga, fordras, såsom ock rätteligen blifvit anmärkt,
i första rummet tillförlitlig kännedom om beskaffenheten af den separatism från
kyrkan, söm här i landet' kan lörefinnas. Och en sådan kännedom saknas för närvarande
och måste, enligt hvad redan är ytlrädt, saknas, intill dess det tvång till tystnad,
som pålöljden af landsförvisning innebär, blifvit undanröjdt.
Den föreställning har emellertid sökt göra sig gällande, som skulle det tills vidare
vara nog om man förklarade att Kongl. Kungörelsen den 24 Januari 178-1 skulle
ega tillämpning äfven i nu ifrågaställa fall. Denna författning, som medgilver de af fremmande
religion, hvilka hit till riket inkommit, fri religionsöfning, innefattar nemligen föreskrifter
i afseende på den frihet, dem således blifvit beviljad, deras förhållanden till den Sven
ska
kyrkan, och åtskilliga civila rättigheter, som med kyrkan sammanhänga eller deraf äro
beroende. Men om än den frihet, som denna författning medgifver, sålänge den varit inskränkt
till ett fåtal af hit inflyttade fremmande religionsbekännare och deras alkomlingarj
kunnat tolereras, skulle deremot förhållandet blifva annorlunda då fråga uppstod om af
-
Lag-Utskottets Utlåtande N-.o 61.
11
fällingar från Svenska kyrkan. Rättigheten att bygga kyrkor och utöfva offentlig gudstjenst
öfverallt i riket är, bland annat, i samma författning icke begränsad af vidare, än
en föreskrift derom alt byggnadssättet skall vara i behörig ordning gilladt. Denna rättighet
synes dock tåla någon inskränkning, derest frihet lemnäs Svenska kyrkans medlemmar
att från henne affalla.• Den kunde eljest lätt blifva ett vådligt medel i en mot
vår kyrka fiendtlig propagandas hand.
Man bör ock skilja emellan friheten att bekänna den tro, man omfattat och den
offentliga religionsöfningen. Dä någon inskränkning i förra» hänseendet ej, ulan samvetstvång,
kan ega rum, innefattar en begränsning i del sednare icke något band på
den naturliga friheten, utan endast ett sä beskaffad! ordnande af förhållanden, som samhällets
väl kan kräfva. Derföre har man ock i andra länder, der religionsfrihetens
grundsats blifvit erkänd, med bibehållande af en statskyrka eller en hulvudreligion, ej
dragit i betänkande att till vissa orter inskränka fremmande religionsbekännares rätt att
bygga tempel och offentligen förkunna deras lära. Frågan om och i hvad mån sådana
bekännare ega hilda ordentliga religions-samfund har med eli ord varit föremål för särskilda
bestämmelser, beroende af bekännarnes troslära, jemte andra förhållanden.
Af berörde omständighet och då den inverkan fremmande religionsbekännare i
vissa fall, enligt särskilda författningar, nu kunna utöfva i kyrkans angelägenheter, såsom
vid val af prest och kyrkobetjening m. m., synes böra modifieras, helst afifällingar,
jemlikt Utskottets förslag, ej skulle lä deltaga i ordnandet af dessa angelägenheter, uppenbaras
dessutom att en revision af redan befintliga lagar i förevarande ämne är nödig.
Och det är af dessa anledningar, som Utskottet trott sig lör närvarande höra
stadna vid att föreslå den lagstiftning i ämnet, hvarom Rikets Ständer, hvad sjelfva
principen angår, synas vara ense, eller alt den i lag stadgade påföljd för affall och
proselyt-verksamhet måtte upphäfvas, och andra stadganden, hvarigenom deri Svenska
kyrkan på annat sätt värnas, i stället antagas, med öfverlemnande ät näst sammanträdande
Ständer alt öfverenskomma om de vidare stadganden och lagförändringar, sorn,
derest Utskottets förslag upphöjes till lag, må vara nödiga, så vidt förhållandena ej
kunna ordnas af Kongl. Majit, på grund al den makt, honom, enligt Regerings-formens
89 §, tillkommer. För sådant ändamål har Utskottet tillstyrkt en underdånig skrifvelse
i den syftning, nedanstående förslag anvisar.
Intill dess den vidare lagstiftning, sorn erfordras, kan vara beslutad, lärer något
trängande behof deraf ej eller kunna uppstå, särdeles som, enligt Utskottets förslag, föreskrifter
huru förhållas' bör i afseende å äktenskap emellan personer, af hvilka båda
eller endera affallit eller blifvit från kyrkan sköjde, samt i fråga om uppfostran af affällingars
barn, ej komma all saknas, och Kongl. Majit dessutom, genom reglementariska
stadganden, i öfrigt kan ordna en stor del af de förhållanden, hvilka i följd af
lagförändringen kunna uppstå.
Utskottet får alltså, med frånträdande af Utskottets i denna del tillförene yttrade
mening, vördsammast tillstyrka:
det måtte Rikets Ständer, för sin del, besluta en så lydande
Författning, angående vissa förändrade föreskrifter i afseende å
deni, sorn omfatta villfarande lära.
Med t/pphäfrande uf ej mindre i Kap. 5 och 4 §§ Missgerning.
*-lia then, 7 Iiap. 4 § Arfda-Balhen och 1 h op. % §
Kyrlio-lrigen, sistnämnde logrum så vidt det stadgar ansvar af
landsförvisning och förlust af arfsrätt, samt i öfrigt ofser andra,
än dem sorn till läroståndet höra, (in äfven hvad angående
Log-Utskottets Utlåtande N:o 61.
ansvar för vill farande lärosatsers utspridande eljest finnes stadgadt,
varder förordnad! sorn folier:
§ 1.
Omfattar med lern af den Evang elis kt-Lutherska kyrkan i
Sverige sådan mening, som mot denna kyrkas bekännelse stridande
är, oell önskar kati förty alt ur kyrkan truda, då skall
han, der han af sin själasörjares undervisning och förmaning
ej täter sig rättas, varnas inför Kyrko-rådet, sam Jörelugg e
honom en månads lid ali sig betänka. Framhärdar han ändå
i sin villfarelse, anmäla Kyrkoherden, genom Kontrakls-proslen,
förhållandet hos Dom-kapitlet, inför hvilket dea villfarande skall
ytterligare varnas. Kurder dea varning ock ulan verkan, förklara
Kapitlet, honom frän Svenska kyrkan skiljd.
Hvad nu blifvit stadgadt har ej tillämpning å den, som
yngre är än 1S år, der ej Konungen för särskilda fall annorlunda
förordnar.
§ 2.
Har någon, på sätt här ofvan sägs, blifvit från Svenska
kyrkan skiljd, vare han förlastig ali annan röst och talan i
kyrkans och skolans angelägenheter, än den. sorn enligt Grundlagens
stadgande om fremmande religions-bekännares deltagande
i Riksdagsmanna-val eller utöfrande af Riksdagsmanna rätt må
honom tillkomma. Innehar harl embete eller tjenst; vare det.
embete eller dea tjenst ock förlustig, der han ej, utan afseende å
sin troslära, kunnat lill embelet eller tjensten nämnas.
§ 3.
Den som blifvit från Svenska kyrkan skiljd, vare, derigenom
ej fritagen från de ajgifter, hvilka honom ålegat, derest
han fört,farande förbli/bil en kyrkans medlem; eller från efterlefnad
i öfrigt af Rikets borgerliga lagar. Til/städjer honom ej
hans troslära ali aflägga i lag föreskri fren ed, då sådant
erfordras, och är derom ej särskildt stadgadt, förordne Konungen,
sedan Högsta Domstolen blifvit hörd, huru förfäras bör.
§ 4.
Lärosatser, sorn mot den rena evangeliska lärans grundsanningar
stridande iiro, må icke offentligen förkunnas eller till andras
förledande annorledes utspridas. Gör det, någon, straffes
med böter från och med femtio lill och med tre. hundra Riksdaler,
eller fängelse från och med två månader till och med ett år;
dock sker härigenom ej någon inskränkning i den rättighet till
Lag-Utskottets Ut/filande N:o 61.
13
fri religionsöfning, sorn blifvit medgifven bekännare af fremmande
troslära, hvilka här i riket inkommit.
Be trädgs någon Svenska kyrkans medlem, sorn till läro'■
ståndet häver, nied utspridande af villfarande lärosals; derom är
särskildt stadgadt.
§ 5.
Uppträder bekännare af fremmande troslära vid sammankomst
af Svenska kyrkans medlemmar, med ändliga föredrag,
biite, der han o/n villfarande lärosatsers utspridande ej öfvertyqad
varder, från och med femtio till. och med två hundra
Riksdaler. Lag samma vare, der han nödgar eller lockar barn
eller den under bans lydnad står. och lill Evange/iskt-Lulhersk
församling hörer, alt del’aga i fremmande religions-förvandlers
offentliga eller enskilda andaktsöfning.
§ 6.
Säker någon genom bedrägliga medel, hotelser eller löften
om timliga fördelar förmå annan till affall från den rena
evangeliska lii/ari, vare. der ger/ringen ej är efter annan lag
belagd med högre straff förfallen till böter från och med ett
hundra lill och med tre. hundra Riksdaler eller fängelse från
och med två månader lill och med ett år.
Lag samma vare, om någon, hvilken af föräldrar eller
målsmän fått sig anfÖrlrodl att uppfostra eller undervisa barn.
so/n tillhör Svenska kyrkan, betriides att, under utö/ningen af
sådant uppdrag, bibringa barnet annan troslära, än den rena
evangeliska.
§ 7.
Ej må någon Svenska kyrkans medlem upptagas i fremmande
religionssamfund, innan han blifvit frän kyrkan ski/jd. Sker
det, biite dvn ellet de, sorn honom upptagit, från och med femtio
lill och med. två hundra Riksdaler; och JÖrfores ändå med honom
ejtur ty i § / sägs.
§ 8.
I afseende å äktenskap emellan personer, af hvilka endera
eller begge blifvit från Svenska kyrkan skiljde, sä ock i fråga
om den trosbekännelse, i hvilken barn, som födes efter det
någondera af föräldrarna är vorden från kyrkan ski/jd, bär
uppfostras, gä/le, intill dess annorlunda varder förordnadt, hvad
i ty fall för fremmande religions-förvandter hittills varit
stadgadt.
14
Lag-Utskottets Utlåtande. N-0 61.
§ 9.
Böter, sorn i denna författning finnas stadgade, bertil nas i
Riksmynt och skota Jördelas lill hälften emellan åklagaren och
församlingens fattige. Saknar den böl/ällde tillgång lill böterna,
skola de förvandlas till fängelse efter samma grander, sorn gälla
för förvandling af böter enligt Utsöknings-Ba/ken.
§ 10.
Mål angående öfverträdelse af denna författning skola upptagas
och af dämas af allmän Under-rätt, samt dess utslag, i händelse
den för brott mot 4 eller 6 § tilltalade varder ål saken
fälld, H of-ratts pröfning underställas.
Atal för villfarande lärosatsers utspridande, efter ty i §
4 sägs, må ej ega ram, med mindre Konungens Justitie-Kansler,
efter erhållen underrättelse örn saken och dess sammanhang, forordnat
om åtalets anställande.
äfvensom, i sammanhang med öfverlemnande! af omförmälda författning
lill Kongl. Majlis Nådiga sanktion, i underdånig
skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, för ordnande af
de öfrige förhållanden, som med lagstiftningen i förevarande
ämne. ega gemenskap, låta utarbeta och i Nådig Proposition
till Rikets näst sammanträdande Ständer framlägga förslag
till lag i de delur, hvarom icke Kongl. Maf:t, pä grund af
Regerings-formens 89 §, finner för godt alt sjelf omedelbarligen
förordna.
Hvad dernäst angår den första af de frågor, som röra friheten inom den Svenska
kyrkan och lill Utskottet blifvit visade åter, eller frågan om upphäfvande af 1726
års konventikel-plakat elier om friheten för Svenska kyrkans medlemmar all till gemensamma
andaktsöfningar sammankomma, så äro meningarne visserligen ej skiljaktige om
olämplighelen af berörda plakat, så vidt del innefattar förbud emot dylika sammankomster:
men man har hufvudsakligen emot såväl Utskottets i denna del framställda
förslag, hvilket upptages under Litt. B, som emot hvad Kongl. Majlis Proposition i
detta ämne innehåller, anmärkt saknaden af kontroller på den lärare-verksamhet, som,
oansedt det i berörde författning innefattade förbud, redan ulöfvas af lekmän, särdeles
kringresande kolportörer al andliga skrifter, och som, derest förbudet undanrödjes,
ostridig! skulle i betydlig grad tillvexa.
En och annan har dock satt i fråga huruvida lekmän ens må berättigas utöfva en sådan
verksamhet; men den öfvervägande meningen har emellertid hyllat en motsatt åsigt;
och derför anser [Jlskoltel ej eller nödigt alt lill vederläggning upptaga de skäl, på
hvilka de i berörde hänseende framställde tvifvel grundas, eller att för sin af majoriteten
inom Riks-sländen gillade mening ingå i vidare bevisning, än den, som Utskottet i
redan afgifna betänkande sökt åstadkomma.
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 61.
15
Den väsentliga frågan, som Utskottet nu har alt besvara, är således den: i hvad
mån må omförmälda lärare-verksamhet beläggas med band? eller är det icke tillfyllest
om, på säll Kongl. Maj:t föreslagit, polismyndighet berättigas att upplösa sammankomst,
i händelse af inträffad olaglighet eller oordning och följaktligen om någon lekman vid
religions-sammankomst förkunnar villfarande lära eller sådant, som emot sedlighet och
ordning är stridande? Efter hvad nyss är antydt, har man emellertid ansett denna
polismyndighetens makt otillräcklig, ehuru man äfven lunnit den höra medgifvas, såsom
ett nödvändigt medel, derest det förhållande skulle inträffa, sorn i det Nådiga förslaget
förutsattes.
Erfarenheten har ock, efter hvad diskussionerna gilva vid handen, ådagalagt
behofvet af ytterligare band ä omförmälda verksamhet. Utan att bestämdt förkunna
villfarande läror uppträda lekmän mången gång med missledande satser och väcka dymedelst
ej sällan kyrklig söndring inom församlingen samt förakt för den allmänna
gudsljensten ; och den okunnighet de ofta röja, leder lätt lill undergräfvande af religionens
helgd. Då nu Utskottet, med afseende å dessa ur erfarenheten hemtade rön,
hvilka allmänneligen, särdeles inom Preste- och Borgare-stånden ölverklagats, sökt alt
utfinna ett lämpligt sätt alt förekomma den verksamhet, som kan leda till nyssberörde
följder, utan att upphäfva sjelfva rättigheten, eller, med andra ord. alt medgifva friheten,
men hindra dess missbruk, har Utskottet ej kunnat undgå att fästa uppmärksamhet vid
ett inom Bonde-ståndet framstäldt och der i allmänhet godkändt förslag, alt öfverlemna
åt församlingarnes kyrkoråd ali hvar inom sin krets vaka deröfver, att den lolima
nna-verksamhet, som vid förefallande konventiklar ulöfvas, ej varder skadlig.
Kyrkoråds-förlällningen ålägger redan Kyrko-rädet en skyldighet att vårda sig
om religionens helgd ; men den inrymmer det ej någon makt öfver andra, än församlingens
medlemmar, och pä dessa kan det blott verka medelst varning. Skall Kyrkorådet
i förevarande hänseende kunna verka, är emellertid nödigt att dess myndighet,
så i ena, som andra fallet, utvidgas. Det måste ega rätt att hindra den lekmannaverksamhet,
som det finner skadlig och således att förbjuda en sådan verksamhet.
Dermed sättes ock Kyrko-rådet i tillfälle att bättre än för närvarande uppfylla sin bestämmelse
i kommunen; och den ställning detsamma der innehar, det öfvervägande
antalet af lekmän bland dess ledamöter, är en borgen derför, alt deras ifrågaställa
makt icke varder begagnad till obehörig inskränkning af den frihet, som lagen i allmänhet
medgilver.
Då flertalet inom representationen derjemte synes anse nödigt, att ett stadgande
om presterskaps rätt att öfvervara konventiklar, och eli förbud mot deras hållande under
det allmän gudstjenst i församlingen förrättas, meddelas i sammanhang med konvenlikel-frihetens
medgifvande, på säll Kongl. Maj: t äfven föreslagit, får Utskottet, hvars
förut yttrade åsigt i förevarande Iräga måste vika för den inom representationen uttalade
öfvervägande meningen, till Rikets Ständers pröfning vördnadsfullt framställa eli, i
enlighet med denna mening, uppgjordt förslag lill författning i ämnet Det lyder sålunda:
Med upphäjvande af Unng/. Plakatet emot särskilda religion
s-sammankomster den 12 Januari 1726 samt hvad J'ör öfrigt
i detta ämne finnes stadgadt, förordnas sorn /öijer:
Medlemmar af den Evorige/iskt-Lutherska kyrkan vare ef
■förment alt sammankomma till gemensamma andaktsöfning ar, ulan
vederbörande Presterskaps omedelbara ledning; dock må sådan
sammankomst ej, ulan särskildt tillstånd, ega rum å tid, då altman
gudstjenst i församlingen förrättas. Ej eller må vid religionsöfning,
sorn ej är alt hänföra till enskild husandakt, lill
-
16
LagUtskotlets Utlåtande N:u 64.
träde, vägras församlingens Presterskap, medlem af dess Kyrkoråd,
eller dea offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnde
myndighet, i händelse af inträffad olaglighet eller oordning, eger
att, der så nödigt anses, sammankomsten upplösa. Uppträder någon,
sorn ej är prest eller enligt Riyrko-lagen berättigad att offentligen
predika, vid dylik sammankomst såsom lärare med. ändliga
föredrag, sorn anses leda ti/l söndring i kyrkligt hänseende
eller förakt för den allmänna gudst/ensten eller eljest till undergräfvande
af religionens helgd, ankomma på Kyrko-rådet att honom
förbjuda all i berörde egenskap inom församlingen vidare
uppträda.
H var som föranstaltar så beskaffad sammankomst, hvarom
nu sagdt är, å tid, då den ej hållas må, eller å sådan tid dertill
upplåter bus eller underlåter att. ställa sig till efterrättelse
Kyrko- råds förbud mot. utöjvande af lärare-verksamhet, bote från
oeh med femtio lill och med tre hundra Riksdaler Riksmynt, till
tviiskift.es
den bolf allde tillgång lill böterna, skola de förvandlas till fängelse
efter samma grunder, som gälla för förvandling af böter
en lig t U Is ölen ings-Ra /ken.
Frågan om don förändring af kvrkolagstiftningen, som Utskottet under Litt. C.
föreslagit, har väl blifvit af Bonde-ståndet återremitterad; men enär någon direkt anmärkning
ej blifvit framställd ernot Utskottets förslag härutinnan, hvadan någor» rättelse
deri än mindre påyrkats, anser Utskottet sig desto mindre ega anledning att frånträda
hvad Utskottet i denna del tillstyrkt, ehuru af Preste-slåndet förkastadt, som detsamma
blifvit al Ridderskapet och Adeln samt Borgare-ståndet bilället.
Det ålerlemnas alltså oförändradi lill Ronde-siåndets pröfning.
Af de ämnen, som Utskottets betänkande omfattar ech blifvit till Utskottet återremitterade
återstår således endast del, sorn afses i det förslag till underdånig skrifvelse,
sorn förekommer under Litt. D Pä sätt bär ofvan förmäles, har delta ämne äfven
blifvit af Bonde-ståndet till förnyad behandling af Utskottet hänvisadl. Man har nemligen
yrkat att "slutet af den föreslagna underdåniga skrifvelse!) måtte förändras till
följande lydelse: ”samt derest en eller flera så önska, skriftermål med dem särskildt förrättas
och Herrans Nattvard dem tilldelas jemväl i enlighet med samma handbok;” Och
som frågan ej blifvit genom öfriga Riks-slånds fattade beslut afgjord, tillhör det Utskottet
att åter taga densamma under pröfning.
Dä dervid förekommer, att den förändring Bonde-slåndel, på sätt närnndt är, påyrkat,
i så måtto redan blifvit af Ridderskapet och Adeln beslutad, alt delta Riks-stånd,
efter hvad ofvanstående redogörelse visar, bilällit omlörmälda förslag med en sådan förändring
af skrifvelsens slutmening, att rättigheten till den äldre handbokens begagnande
vid
Lag-Utskottets Utlåtande, S':o 61.
17
vid skriftermål och nattvardsgång ej måtte inskränkas lill endast det fall, att flere så
önska; — dä eli förtydligande i sådan syftning jemväl loide vara behöfligl, helst ineningarne
synas vara stridiga derom, huruvida Presterskapel eger alt i förevarande fall afvika
från den påbjudna liturgiska ordningen eller att, efter Utskottets föreställning, om
någon enskildt påkallade dess biträde, lämpa sig efter dennes religiösa uppfattning; —
ocii dä ifrågaställa förändring, vid sådant förhållande, följaktligen skulle, säkrare leda
till del mål, som Utskottet åsyftat med sitt i denna del framställda och af Borgareståndet
olurändradl antagna förslag eller till belastande af den räll, om hvars medgifvande
tre Stånd och följaktligen Bikels Ständer äro eniga, får Utskottet, sorn deremot
anser en föreskrift derom, alt dä den äldre handboken vid skriftermål och nattvardsgång
begagnas, dessa förrättningar skola särskildt ega rum, vara olämplig, ulan afseende
derå alt Presle-slåndet ej velat ingå pä någon underdånig framställning i ämnet,
vördsammast hemställa, om icke Borgare-ståndet behagade gilla den af Bidderskapet och
Adeln beslutade och af Bonde-ståndet påyrkade förändringen i förenämnde hänseende,
samt således tillstyrka:
det måtte Borgare- och Bonde-stånden, lika med Bidderskapet och
Adeln, besluta en underdånig skrifvelse, derigenom Rikets Ständer
anhålla, att Kongl. Maj:t läcktes förordna, det må 1693 års kyrkohandbok
begagnas vid barndop, om barnets målsman sådant begär,
samt, derest så önskas, skriftermål förrättas och Herrans
Nattvard utdelas jemväl i enlighet med samma handbok.
Stockholm den 20 Januari 1858.
Reservationer:
Af Herr Domprosten Bring: "Villigt erkänner jag svårigheten af den uppgift,
Sorn Lag-Utskottet, under det arbete, hvars resultat Utskottet nu går att inför Ständerna
framlägga, föresatt sig alt lösa. Att i en så utomordentligt vigtig fråga, som den af
Utskottet i främsta rummet behandlade, utarbeta ett godt och antagligt lagförslag, erfordrar,
i min tanke, en vida grundligare förberedelse och en vida större ledighet Irån
olikartade göromål, än det för Utskottets ledamöter nu under Biksdagens sista veckor,
ja under bela Biksdagen, varit möjligt all erhålla. Det innebär således intet klander
mot Utskottet, då jag nu nödgas förklara, att jag, för min del, icke kan anse Utskottets
förslag lyckadi; likasom dettas godkännande, så vidt jag förstår, från Ständernas sida
skulle slå föga väl tillsammans med det nyss lättade beslutet om förkastande af den
Kongl. Propositionen angående en utvidgad religionsfrihet. I sjelfva saken, och i det
bela taget, är nemligen Utskottets förslag med den förkastade Kongl. Propositionen fullkomligen
enahanda. Skillnaden ligger egentligen blott i formen. Men det var visserligen
icke blott för formens eller ens lör vissa enskilta stadgandens skull, som den Nådiga
Propositionen biel' förkastad; ulan fastmera bade. efter hvad deafgifna yttrandena
Bih. till II. St. Brot. 1856—1858. 7 Sami. 1 A/d. 34 Hä/t. 3
18
Lacj-UIskottets Utlåtande. N:o 61.
tydligen ådagalade, detta förkastande hos pluraliteten af de tre Ståndens ledamöter sin
förnämsta grund deri, att del Kongliga förslaget i sjelfva hufv udsaken, d. v. s, i medgifvande!
af en utvidgad religionsfrihet, befanns gå längre, än de närvarande förhållandena
i våll land ansägos påkalla. På dessa lakliska lörhållanden gör nu likväl Utskottets
förslag, lika litet som Kongl. Majlis, något direkt afseende, utan det förra utgår,
liksom del sistnämnda, egentligen frän en blott abstrakt theorelisk grundsats, Val
skulle den anspråkslösare titel, sorn Utskottet åt sitt förslag gifvit, kunna synas tillkännagifva
något annat; men för hvar och' eri, som åt förslagets innehåll egnar den flyktigaste
uppmärksamhet, kan det dock, lika litet sorn för någon af Utskottets egna ledamöter,
vara fördold t, att Utskottet nu i njelfva verket föreslår ett lika, ja på visst sätt
till och med ännu mera vidsträckt religionsfrihets- elier, om man sä vill, loleransedict,
som det i den Kongl. Propositionen innefattade. — Redan tiil följd af detta oförr
nekliga förhållande vid det synas mig, som hade Utskottets förslag i sin nu erhållna
gestalt knappast för närvarande bordt inför Ständerna framläggas.
I detta milt omdöme starkes jag än mera, då jag besinnar, alt hvad mot den
Kongl. Propositionen afven i ett annat hänseende blifvit anmärkt, lika mycket gäller
om Utskottets förslag. Det sistnämnda är nemligen, liksom det förra, ofullständigt
och erfordrar, om det blir lag, så framt det lämpligen skall kunna verkställas, alt ge
nom
åtskilliga nja stadgande», eller rättare: genom en egentlig s. k. dissenlerlag h ilva
komplelteradl. Della erkänner Utskottet sjelf genom sin i della Betänkande gjorda
hemställan, at Rikets Ständer, för vinnande af nyss angifna ändamål, måtte tili Kongl.
Majit aflåta en underdånig skrifvelse. Men när så är, sä svnes det, som skulle här,
likasåväl som annars, bäst vara ali dröja med antagandet af den nya lagen, tdl dess
denna kunde erhållas åtminstone så lill vida i fullständigt skick, all föreskrifter deruti
icke saknades för sådana förhållanden, hvilka af hvar och en kunna förutses skola
omedelbart af lagen sjelf blifva framkallade, och genom hvilka de största oredor nödvändigt
skola uppkomma, då de af ingen lag äro reglerade. Och huru skulle del dessutom
ens vara möjligt alt behörigen pröfva dugligheten af ett lagförslag, sä länge detta
ännu i sjelfva verket blott är halffardigl?
Men icke allenast den nära öfverensstämmelse, som i del bela eger rum mellan
Lag-Utskottets nu framställda förslag och den af Ständerna redan fö kastade Kongliga
. , ”o
Propositionen, utan ock vissa enskillheler, som för det förra äro egendomliga,
föranleda, i mili lanke, deremot ganska vigliga anmärkningar. Bland dessa är isynnerhet
en. som jag anser mig förpliglad all för mm del framställa. Den angår det af
Utskottet i första paragrafen al' dess förslag intagna och på del följande i icke ringa
män inverkande stadgandet, att a (Täll ingar, då de ej låta sig rättas, böra af den kyrkliga
myndigheten genom en offentlig akt ur kyrkans gemenskap lönnligen uteslutas.
Blilver della stadgande och hvad dermed sammanhänger af Konung och Ständer godkänd!,
så är med detsamma bland oss i ti lord t ett begrepp om uteslutandet ur kyrkans
gemenskap — om exkommunikalionen — sorn hittills varit för vår kyrka fremmande
och som svårligen låter förena sig med hennes grundsatser. Hittills har man ej velat
al någon annan exkonimunikalion, an deri, som utgör den högsta graden af kyrklig
tuktan, och hvilken har lör ändamål, icke att proklamera en absolut skd|smessa mellan
kyrkan och den fallne individen, ulan tvärtom all med kärlekens allvar låta denne känna
siri skuld och sålunda, genom all tillsvidare undandraga honom vissa kyrkans förmåner.
söka återföra honom till ett rätt bruk af dessa förmåner och honom dermedelst sä
mycket närmare omsider med kyrkan införlifva. Men en sådan betydelse har icke, och
kan tydligen icke, ens i Utskottets mening, den slags exkcminunikalion hafva, hvilken
Utskottet nu föreslår. Tj i förhållande lill den, som sjelf skitjt sig från kyrkans ge
-
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 61.
19
menskap och ingenting bättre begär än att blifva henne fullkomligen qvitt, mäste naturligtvis
all kyrkotukt såsom sådan vara betydelselös och på honom så myckel mindre
kunna tillämpas, sorn han redan med fri vilja och godt mod förkastat alia de förmåner,
hvilka kyrkan möjligen, genom utöfningen af sin tukt, skulle kunna honom undandraga.
Derföre vill ock den af Utskottet föreslagna exkommunikalions-akten inga
lunda
vara ett medel till den vilsefarandes återförande, utan den åsyftar tvärtom, såsom
jemförelsen med 7:de § i Utskottets förslag visar, alt för honom öppna de förut
tillslutna dörrarna till de fremmande religions-samfunden och, om än på ett indirekt
sätt, tillkännagifva, all han lill dessa numera har fritt tillträde. Eli sådant lillkänna
gilvande
åter synes mig aldrig kunna komma frän något olämpligare håll, än då det ut
går
från kyrkan och hennes tjenare. Tv kan än Staten linna sig befogad, att medgifva
ölvergängar frän del ena kyrko-samfundet till det andra, så kan dock tydligen kyrkan
från sin ståndpunkt aldrig, utan att förneka sitt eget väsende, förklara en sådan öfvergång
vara berättigad. Alt förkasta och öfvergifva hvad för kyrkan är evig sanning och
salighet, mäste nemligen för henne vara och blifva ett ondt, som hon, i likhet med så
mycket annat ondt, kail med sorg få se sig urståndsatt att förhindra, men som hon
omöjligen kan så betrakta, som skulle, på grund deraf, någon hennes medlem kunna
frikännas från förbindelsen att höra henne till. Skall alltså en alfällings rättighet alt
fä öfvergå till hvilket vilsefärande religions-samfund han behagar, nödvändigt genom en
offentlig akt tillkännagifvas, så bör dock denna akt, enligt min orubbliga öfvertygelse,
aldraminst vara en kyrklig.
Ändtlgen mäste jag anmärka en i inledningen till Utskottets förfaltningsförslag
förekommande ©fullständighet. Dä första paragrafen i Presterskapets Privilegier a! den
3(i Okt. 17'2Ö stadgar, all, oberaknadt den åt utländningar af fremmande religion medgifna
rättigheten att sig i riket uppehålla, ”ingen kättersk lära inom Rikets gränser
hvarken offentligen eller Ideligen skall lidas”, men Utskottets förslag deremot åsyftar
ali förklara alla vilseläraude läror hädanefter bland vårt folk vara tolererade; så är
klart, att sistnämnda förslag aldrin kan blifva lag eiler åtminstone aldrig lagligen bringas
lill verkställighet, så länge det förslnämda stadgandet fortfar att vara gällande. Detta
hade således biand de till upphäfvande föreslagna lagrummen nödvändigt bordt v. ra
upptaget.
På samtliga de skal, jag nu anfört och lill hvilka visserligen ännu flera skulle
kunna läggas, har jag med min röst icke kunnat bifalla Lag-Utskottets i lörsta punkten
af dess Betänkande framställda förfaltningsförslag. Dermed är jag dock långt ifrån att
förneka angelägenheten af åtgärders vidtagande lill ordnande af de, genom talrika affall
till baptismen, på sednare tider i vårt land uppkomna religiösa söndringar. Att dessa,
genom tillämpning af landsförvisnings-lagen, icke numera kunna undanrödjas, är lika
uppenbart, som man kan laga för fullt gifvet, alt denna lag hädanefter, om den än
kommer alt ega bestånd, dock icke utan under mycket försvårande omständigheter varder
tillämpad. Men alt ordna de seklers, eller kanske rättast: den enda sekts förhållande
till vårt samhälle, sorn veterligen bland oss finnes, är ett. och alt, på sätt af
Lag-Utskottet sker, pä förhand och utan allt behof gifva frihet åt alla möjliga kristna
och okristna religions-parlier till att utbreda sig bland vårt folk, är eli annat. I den
sednare åtgärden kan jag ej deltaga, men är gerna med om den förra. Utförandet
ueraf förutsätter åter, såsom Utskottet sjelf riktigt angifven, en undersökning af de förbanden
varande förhållandena, och vid hvilken undersökning visserligen, utan föregående
laglörändring, alla erforderliga upplysningar genom vederbörande auktoriteter böra
kunna erhållas. Först sedan dessa upplysningar vunnits, är rälla tiden alt lagstifta, om
man annars med sin lagstiftning verkligen vill afse de bland oss faktiskt gillia behof
-
20
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 61.
ven. Det uppskof, sorn på delta sätt kan synas uppkomma, är så mycket mindre af
någon betydenhet, som, älven eller Ut kottets förslag, den lag, genom hvilken de nu
oordnade förhållandena egentligen skulle blifva ordnade — den s. k. dissenter-lagen
icke lörr än vid nästa Riksdag skulle komma till stånd. Under den närmast föreslående
tiden är deremot visserligen af nöden att, genom sådana medel, som i allmänhet
till yttre ordnings upprätthållande pläga användas, den nu frän flera orter ölverklagade
prosely(verksamheten, hvilken är de pågående söndiingarnes närmaste orsak, så vidt ske
kan, blilver hämmad. Jag vågar alltså, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de äsigter,
som dels på Riddarhuset, dels och isynnerhet i Preste-slåndet blilvit i delta ämne
yttrade, vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer, med anledning af de affall från vår kyrkas
bekännelse, hvilka pä flera orter inom riket i sednare tider beklagligen
egt rum, målto i underdånig Skrifvelse anhålla:
Uo att Kongl. Majit i Nåder vilie genom vederbörande embelsmyndigheter
låta anslälla så fullständiga undersökningar som
möjligt angående såväl de affallnes antal som den trosbekännelse,
de antagit, den försanilings-ordning, de inom sig kunna hafva börjat
upprätta, och det uppförande, de i sedligt och borgerligt
hänseende efter alfallet i allmänhet visat sig iakttaga;
2:o att, derest, genom dessa undersökningar, alfallet å någon
eller några orter skulle befinnas hafva nått den utsträckning och
blifvit så fast rotadt, att det icke längre kan anses såsom yttring
af en tillfällig och snart öfvergående oro och förvillelse, Kongl.
Majit då ville till Rikets näst sammanträdande Sländer i Nådig
Proposition framställa förslag angående de vilkor, under hvilka å
sådana orter förhanden varande affällingar må kunna tillålas att
bilda egna församlingar och angående del förhållande till Svenska
samhället, hvari medlemmar af sålunda uppkommande, i riket erkända
dissenter-församlingar böra ställas; samt ändlligen
3:o att Kongl. Majit under liden ville genom tjenliga åtgärder
söka i möjligaste mån förhindra den proselylverksamhet, som
nu af frill och ohejdadt kringresande dissenter-einissarier i flera
landsorter lärer bedrifvas.
I den slutliga handläggningen af de sednare punkterna i Betänkandet bar jag
icke deltagit.
Af Herr Domprosten Björling, Herr Prosten Linn "(lahl och Herr Prosten Millén,
hvilka i hufvudsaken biträdt Herr Domprosten Brings förslag, den förstnämnde dock
endast hvad angår den första punkten i föreslående. Betänkande, med tillägg, beträffande
frågan om konvenlikel-friheten, af följande yttrande: ”Lag-Ulskotlels ofvanstående förslag lill
lag angående konventiklars hållande kan jag ej godkänna, emedan del till stor del medför
samma olägenheter, som konvenlikel-plakalel af den 12 Januari 1726, i det att det
sednares straffbestämmelser, böter och, i brist af tillgång ill deras betalning, fängelse, äro
upptagna äfven i det förra. Föist och främst förutsätter ådömandet al dessa straff
oltast en långvarigare rättegång, som skall gifva den anklagade tillfälle alt en längre
tid få fortsätta sin skadliga lärareverksamhet. Vidare äro böter eller fängelse löga
Lag-Utskottets Utlåtande I\7:o 64.
21
tjenliga slraff för öfverträdelser, som ofia härleda sig frän eli, om ock missförstådt,
religiöst nit; och slutligen skola dessa straffbestämmelser hädanefter, lika väl som hittills,
gifva anledning till ett eflerslräfvadt martyrskap och tdl skrik öfver intolerans, fanatism
och förföljelse, hvarföre de ock skola, i likhet med hvad hittills skett, högst sällan användas
och derigenom kraftigt bidraga till den närvarande oredans, förvirringens och
laglöshetens lort lärande pä del kyrkliga området. Med anledning häraf får jag, i likhet
med hvad jag förr i detta ämne yrkat, föreslå,
ali Rikets Ständer måtte besluta lifgifvande! af en författning,
som, med upphäfvande af Kongl. Plakatet mot särskilda religionssammankomsler
af den 12 Januari 172(5 saint hvad lör öfrigt i
detta ämne finnes stadgadt, förordnar att presterskap och kyrkoråd
i hvarje församling skola hafva tillsyn deröfver, ali inga obehöriga
och oskickliga personer må såsom lärare eller andeliga
ledare uppträda, samt alt, om sådant uppträdande sker al personer,
som ej höra lill församlingen och som efter varning al
pastor eller kyrkoråd icke derifrån afstå, dessa personer dä må,
på kyrkorådets anmodan, genom kronobetjeuingens försorg, frän
socknen aflägsnas.’’
Af Hörr Hasselrot: ’ Då jag uti en föregående, reservation uppträdt till försvar
för de grundsatser, hvarpå Kongl Maj:ts, af Borgare-ståndet godkända, förslag är bygdt,
och under den förnyade pröfning, ärendet inom Utskottet varit underkastad!, vunnit
stadfästelse i den öfvertygelse att delta förslag, med någon modifikation i mindre väsendtliga
delar, är det mest antagliga; men Utskottet nu, i fullkomlig motsats lill sin
förra återhållsamhet, gäll vida längre i friheters beviljande än, efter min uppfattning,
nödigt och nyttigt är, bjuder mig min pligt alt i denna maktpåliggande angelägenhet
redogöra för min från Utskottets förslag a ( vikande mening.
Den mest hufvudsakliga skiljaktighet mellan Kongl. Myjäs och Utskottets förslag
beslår deruti, alt, då, enligt det förra, ingen eger att från vår kyrka utträda, der han
ej öfvergå!! till annat kristel, i riket erkändt. religions särnlund, en villfarande, efter Utskottets
förslag, efter erhållne fruktlösa varningar, belt enkelt ur kyrkan vtstutes. I
Kongl. Majlis förslag har man en borgen derför, att i vårt land ej må kunna uppslå
och bilda sig andra än kristna sekter, och att hvar och en, sorn ej öfvergår till ett krislet
samfund, fortfarande förbi i Iver under vår kyrkas hägn och vård med skyldighet att
i kyrkligt hänseende lyda våra lagar. Enligt Utskottets förslag blir en villfarande utstött
ur kyrkan, utan att Slaten sedan i religiöst hänseende vårdar sig om honom. Han
må öfvergå lill mormonernes eller Mahomels lära, eller till ren hedendom, det qvitter
Slaten lika, endast han blir från vår kyrka utkastad. En sådan åsigt står ej val tillsamman
hvarken med kyrkans idé eller det mål, hvartill en kristen kyrka bör slrälva,
och ej heller med den pligt en kristen stat har alt vårda sig om sina medlemmars religiösa
lif. Då nemligen Staten ej kan med likgiltighet se alt någon dess medlem är
utan all religion och derföre gjort lill presterskapets pligt att genom undervisning bibringa
nödig religionskunskap åt dem, som sådan sakna, bör Slaten, såsom ett kristet
samhälle, ej kunna medgifva någon alt ur statskyrkan utträda, ulan att ansluta sig
till annat trossamfund af den beskaffenhet att det, såsom sådant, af Staten erkännes.
Den af Utskottet föreslagna algard att, utan en sådan garanti, frän kyrkans omvårdnad
skilja villfarande medlemmar, synes mig rent af kärlekslös; och så länge vi önska
att förblifva ett kristet folk, böra vi väl ej understödja ett förslag, enligt hvilket en större
eller mindre del af Sveriges innevånare skulle kunna blifva mormoner eller hedningar.
22
Lag-Utskottets Utlåtande N:n GU
Man in1,tinder vä! att genom ifrågavarande stadgande ej vinnes det mål man söker, enär
derigenom något hinder ej vore lagdt för den, som från Svenska kvrkan öfvergält till
annat kristet tros samfund, ali derifrån utgå til! mormonismen eller andra okristna samfund
; men utom det att denna anmärkning svnes mig mera skenbar än i verkligheten
oroväckande, bör väl Staten ej undandraga sig den omvårdnad om sina medlemmar,
som kan åstadkommas, derför alt denna ej kan blifva så fullkomlig man kunde önska. Då
Slaten gör hvad den kan, har den uppfyllt sin pligt. Dessutom må man icke glömma
att så väl de från Svenska kyrkan affallande medlemmars förhållande till Staten sorn
de särskilda religions-samfundens rättigheter och skyldigheter komma att ordnas genom
en särskild Dissenterlag.
Jag har följaktligen ej kunnat gilla Utskottets förslag, och då Kongl Majlis Proposition
ej lyckats tillvinna sig Rikets Ständers bifall, har jag ansell mig skyldig utarbeta elt annat,
bygd t på samma grund som Kongl. Majlis, men med sådane förändringar, som
påkallats al de erhällné ålerremisserne, och dä jag vågar här nedan fram sfälla detta
förslag till Rikets Ständers pröfning, utbeder jag mig i ödmjukhet att i korthet få redogöra
för de hulvudsakligaste skiljaktigheferna i öfrigt emellan Utskottets och milt förslag.
På den ståndpunkt Utskottet sig ställt, har det ej behöft stadga något om beskaffenheten
af de reiigions-samfund, till hvilka öfvergång, må ega rum, eller i hvad ordning
dessa böra erkännas, hvilket äler varit nödigt för mig.
Fråga uppkommer dä i hvad ordning dessa samfund höra erkännas, och man har
emot Kongl. Majlis förslag, att de må bildas med Konungens tillstånd, anmärkt, att,
enligt 87 § Regelings-formen, denna pröfning tillkomme Konung och Ständer gemensaml.
Denna åsigt kan jag ej dela.
Till stiftandet af allmän civil- och kriminal- eller kyrkolag torde ej kunna hänföras
enskilde medborgares ansökning att i riket få bilda särskilda reiigions-samfund,
utan lärer det tillkomma Konungen till i administrativ väg häröfver resolvera. Jag
hemställer ock huru det skulle tillgå om Rikets Ständer skulle deltaga i pröfningen af
dessa enskilda ansöknings-mål. Jag känner för en sådan Ständernas pröfnings-rält
ingen procedur. Det är Rikets Ständers rätt och pligt alt gemensamt med Konungen i
lag stadga all inga andra än kristna reiigions-samfund må i riket tolereras; men till
Konungen måste väl öfverlämnäs att, eller granskning af de trosläror, till hvilka en
sekt, som vill bilda sig till reiigions-samfund. sig bekänner, tillse huruvida dessa äro af
den beskaffenhet, alt sekten må anses kristen eller ej och 0111 den således må i riket
tolereras. Och har jag således icke tvekat all uti ifrågavarande hänseende vidblifva
Kongl. Maj:ls förslag.
2 § öfverensstämmer med Utskottets förslag.
I 3 § har jag ansett den ändring böra ske. att fremmande religion s-förvandlér
befrias från erläggandet af de så kallade jura sfoia? och att de följaktligen böra Irikallas
frän sådana algi fler. som tillkomma Svenska kyrkans Presterskap för särskilda
förrättningar. Eldigt Ulskollels förslag skulle fremmande Irosförvander komma alt (ill
Svenska kyrkans Presterskap betala Ii k st ola r ocb i vissa läll algifter för kyrkogångar,
ehuru det ej besvärades med förrättningarna, enär likstol erlägges lil! Pastor, älven då
han ej sjelf förrättar jordfästningen och kyi kogångs-afgifler i mänga församlingar enligt
konvention, utgå äfven då Pastor ej verkställer kvrkotagningen. 1 öfrigt öfverensstämmer
§; 11 med Utslcottels förslag.
I 4 § har jag upptagit ej mindre 4 § än I mom. 5 § af Kongl. Majlis förslag,
och befinnes således här en väsentlig afvikelse frän Utskottets förslag. Jemte det jag
funnit nödigt att i denna lag inrymmas bestämda stadgnnden angående uppfostran af
dissenters’ barn, har jag ansett det vara angeläget ali hvad 1781 års förordning i öfrigt
Lag-Utskottets Utlåtande iV.-e 61.
23
innehåller lill efterrättelse för fremmande rebgionsbekännare, som hit till riket inkommit,
biiIver gällande jemväl för Svenska kyrkans medlemmar, som lill dessa eller andra trossamfund
öfvergå.
Utskottet har deremot i sin 8 § endast i fråga om äktenskap och barnuppfostran
hänvisat lill nämnde Kongl. Förordning, men i öfriga delar ej gjort densamma gällande
för dem, som frän vår kvrka skiljas, hvaraf blir en följd, alt, då bestämd lag (innes lör
medlemmar af nuvarande fremmande religions-samfund, densamma ej eger tillämpning
på Svenska kvrkans medlemmar, som hädanefter till dessa öfvergå, hvilket svnes mig
mindre följdriktigt, på samma gäng det lemnar fältet alldeles oordnadt lör sistnämnde
medlemmar.
5 § är i det närmaste lika med 4 § i Utskottets förslag, med tillägg af 3 mom.
2 § i Kongl. Maj:ts förslag.
Stadgandet i I mom. af 5 § af Utskottets förslag har jag ej ansett lämpligt.
En Svensk medlem af fremmande troslära skulle derigenom blilwi lörhindrad att i en
samling af vänner uppträda och fritt yttra sin mening i en religiös fråga, äfven om
hans mening ej \ore mot vår bekännelse stridande. Sednare mom. torde finnas onödigt.
Denna § är således utesluten.
(5 § är lika med 6 § i Utskottets förslag.
1 7 § är endast den ändring gjord, som påkallas af förändringen 1 §.
8 och 9 §§ äro lika med samma §§ i Utskottets Förslag.
Stadgandet i 10 § af Utskottets förslag har synts mig lämpligare böra upptagas
såsom ett särskildt mom. lili 5 § i mitt förslag.
Detta lyder sålunda : *)
Förlällning angående vissa förändrade föreskrifter i afseende å dem, som om
o
“ 7
fatta villfarande mening.
Med tipphafvande af ej mindre I Kap. 3 och 4 §§ Missgernings-Balken, 7 Kap.
4 § Ärlda-Balken och I Kap. 2 § Kyrko-lagen, sistnämnde lagrum sä vidt del stadgar
ansvar af landsförvisning saint i öfrigt alser andra än dem, sorn till läroslåndet höra,
än äfven hvad angående ansvar för villfarande lärosatsers utspridande i öfrigt finnes
stadgadt, varder lörordnadt som följer:
§ l
Omfattar
medlem af den E vangeliskt-Lutherska kyrkan i Sverige sådan mening,
som mot denna kyrkas bekännelse stridande är och luter linn af sin själasörjares undervisning
uch fot maning sig icke ra tias, utan önskar öfvergå t/tl annat kristet religion
s-s u in/lind, sorn i riket redan finnes eller framdeles med konungens tillstånd bildas;
då skall han varnas af Kyrk o-rådet, som lörelägge honom en månads lid ali sig betänka.
Framhärdar han efter betänketidens slut i sitt nämnda uppsåt, anmäle Kyrkoherden
ofördröjligen förhållandet hos Domkapitlet, inför hvilket den vjilfarande skall
ytterligare varnas, tfidliuller han ändå sm önskan att,ur kyrkan buda, må del honom
ej viig ras, der ha a, för anteckning i rkoboken hus Pastor i dea församling han
tillhör, företer bevis deram, att han blifvit såsom medlem i annat kristet religionssamfund
upptagen; ock vare, intill dess sådant skett, pligtig att i kyrkligt hänseende
slätta sig lill efterrättelse de får Svenska kyrkans medlemmar gällande föreskrifter.
Hvad nu blifvit stadgadt, har ej tillämpning å den, som yngre är än 18 är, och
må öfvergång från Svenska kyrkan tilt annan trosbekännelse icke tillutas den, som
ej uppnatt nämnde ålder, der ej Konungen för särskilda falt annorlunda förordnar.
*) De med kursiv stil utmärkt a de tor afvika från Utskottets förslug.
24
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 61.
§ 2.
Har någon, på sålt här ofvan sägs, från Svenska kyrkan utträdt, vare han förlustig
all annan röst och talan i kyrkans och skolans angelägenheter, än den, som, enligt
Grundlagens stadgande om fremmande religions-bekänuares deltagande i Riksdagsmanna-val
eller utölvande al Riksdagsmanna-räil, må honom tillkomma. Innehar han
embete eller tjenst, vare det embete eller den tjenst ock förlustig, der han ej, utan afseende
å sin trosbekännelse, kunnat tdl embetel eller tjeristen nämnas.
§ 3.
Den, som Jrån Svenska kyrkan utträdt, vare derigenom ej fritagen från andra
af gifter, än den Svenska kyrkans presterskap fur serskilda förrättningar eyer uppbära,
eller Inkallad från efterlefnad i öfrigt af rikets borgerliga lagar. Tillstad jer
honom ej hans troslära alt aflägga föreskri fyen ed, då sådant erlordras och är derom
ej serskildt stadgadt, förordne Konungen, sedan Högsta Domstolen blifvit hörd, huru
förfaras bör.
§ 4.
Barn af Svenska kyrkans medlemmar skall anses tillhöra samma kyrka, ändå
att föräldrarna, efter barnets födelse, till annan trosbekännelse öfvergå. Hur blott
endera af makarne tik annan troslära ö/vergåt.l, vare äfven om barn, sorn sedermera i
det äktenskap födes, lag sorn nu sagdi är, der ej båda föräldrarna är o ense om barnets
uppfostran till annan religionstvo och derom inför vederbörande presterskap, före barnets
dop, afgifva uttrycklig förklaring, lill anledning i kyrkoboken.
Hvad i afseende på fremmande religions-förvondter i öfrigt hittills varit stadgadt
och icke genom denna författning blifvit ändradt, skall, intill dess annorlunda
för or duus, fortfarande tjena till efterrättelse och jemväl ega tillämpning på dem, som
från Svenska kyrkan till annan trosbekännelse öfvergå.
§ 5.
Lärosatser, sorn mot den rena evangeliska lärans grundsanningar stridande äro,
må icke offentligen förkunnas eller annorledes till andras förledande utspridas. Gör
det någon, straffes med böter från och med 50 till och med 300 R:dr, eller fängelse
från och med 2 månader lill och med ett år; dock sker härigenom ej någon inskränkning
i den rättighet till fri religionsöfning, sorn blifvit medgifven bekännare af fremmande
troslära, hvilka här i riket inkommit.
Beträdes någon Svenska kyrkans medlem, som till läroståndet hörer, med utspridande
af villfarande lärosats, derom är särskildt stadgadt.
Emot annan än den, sorn till lära-ståndet hörer, må åtal för villfarande lärosatsers
utspridande ej ega rum med mindre honungens Juslitie-Knnster, efter erhållen
underrättelse om saken och dess sammanhang, förurdnal om åtalets anställande.
Söker någon genom bedrägliga medel, hotelser eiler löften om timliga fördelar,
förmå annan till affall från den rena evangeliska läran, vare, der gerningen ej är efter
annan
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 61.
25
annan lag belagd med högre straff, förfallen till böter frän och med 100 till och
med 30()rR:dr, eller fängelse från och med 2 månader till och med ett år.
Lag samma vare om någon, hvilken af föräldrar eller målsman lått Sig anförtrodt
att uppfostra eller undervisa barn, som tillhör Svenska kyrkan, belrädes att, under
utöfningen af sådant uppdrag, bibringa barnet annan troslära än den rena evangeliska.
§ 7.
Ej må någon Svenska kyrkans medlem upptagas i fremmande religions-samfund
innan hun undergått föreskrifne varningar elter Konungen dertill, lof gi/rit, såsom i
1 § sägs. Sker det. höte den eller de, som honom upptagit, frän och med 50 till och
med 200 R:dr och förläres ändock med honom elter ty i 1 § sågs.
§ 8-
Böter, som i denna författning etc. — lika med Utskottets förslag.
§ 9.
Mål. angående öfverträdelse af denna författning,! skola etc. — lika med Utkoltets
förslag.
I öfriga delar är jag ense med Utskottet.’
Af Riksdags-fullmäktigen Lekberg från Nerike, med förklarande att Utskottets
förslag, efter hans åsigt, innefattar både för myckel och för litet.
På begäran antecknas derjemte, att Herr Uppling ej deltagit i den fråga, som i
Betänkandets första punkt blifvit behandlad.
Bih. till R. St. Brot. 1856—1858. 7 Sami. 1 /Ifd. 54 Haft.
STOCKHOLM, 1 ryckl hos Isaac Marcus, 1858.
Lag-U/skottets Utlåtande -N:o 62.
1
Ank. till Exp.-Ulsk. den 28 Jan. 1888, kl. 1 e. m.
Uttalande, i anledning aj framställda anmärkningar emot Utskottets
Betänkande N:o 47, Öfver vackt motion om stiftande af lag
angående allmänt kyrkomöte.
Nämnde anmärkningar äro framställde inom Vällofliga Borgare-ståndet, som, på
grund deraf, lill Lag-Ulskoltets ytterligare behandling visat åter den i omförmälda Betänkande
behandlade fråga ; Och då densamma icke blifvit afgjord genom de beslut öfrige
Riks-stånd, vid pröfning deraf, faltat, enär, efter hvad de till Utskottet aflåtna
protokolls-utdrag visa, Betänkandet, hvilket Höglofliga Ridderskapet och Adeln samt Högvördiga
Preste-ståndet bifallit, är vordet af Hedervärda Bonde-ståndet afslaget, tillhör
det Utskottet att till besvarande upptaga de gjorda antnärkningarne.
Af dessa anmärkningar förekommer lill en början en, som, ehuru ej egentligen angående
saken, likväl ej kan lemnäs å sido. Den är uttalad af Herr Lallerstedt, hvilken
klandrat alt Utskottet ej, i sammanhang med Herr Biskop Thomanders motion, till
pröfning upptagit en af Herr Friherren Itaah, C., inom Ridderskapet och Adeln, i förevarande
ämne äfven väckt motion, med tillägg att della förhållande vittnade om ”mindre
reda på de ärenden, hvilka det tillkommer Utskottet alt behandla, än man kunnat
föreställa sig”, samt med yrkande att saken måtte återremitteras och Utskottet föreläggas
att i ett sammanhang meddela yttrande öfver omförmälda motioner.
Ett sådant föreläggande har emellertid utehlifvit; men obefogenheten af klandret
qvarstår dock; och det måste derföre tillbakavisas. För sådant ändamål lår Utskottet
upplysa, att ilrågaställde motion af Herr Friherren Baab blifvit af Ridderskapet och
Adeln till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad, samt att della Utskott
derefter ansett nödigt alt till öfverläggning derom med Lag-Utskottet sammanträda, och
derföre öfverlemna motionen till de Utskottens ledamöter, hvilka, enligt 43 § Riksdags
Bih.
tilt R. St. Brot. 1856—1858. 7 Samt. 1 Afd. 55 Hä/t. I
2
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 62.
Ordningen, blifvit utsedde att behandla de frågor, för hvilkas pröfning det ena Utskottet
kunde komma alt påkalla det andras biträde, eller hvilka af något Riks-stånd blifvit
till gemensam behandling af begge Utskotten remitterade; Och om detta förhållande
har anmärkaren, efter hvad han förmält, ej saknat kännedom. Men af samma förhållande
följer emellertid, att Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet ansett sig böra
deltaga i behandlingen af den fråga. Herr Friherren Raak väckt. Andamålet med motionen
sjnes ock rättfärdiga en sådan åsigt. Visserligen hade motionären deri framställt
ett förslag till lag om allmänt kyrkomöte; men förutsättande att detta förslag ej
skulle kunna af Rikets Ständer antagas, hade motionären yrkat, att Ständerne ville hos
Kongl. Maj-.t anhålla det måtte Han tillsätta en kommitté för utarbetande af förslag till
lag i den af motionären anvisade syftning samt samma förslag näst sammanträdande Ständer
förelägga; Och den egenskap af önskningsmål, som frågan således i motionen i viss män
erhållit, lärer äfven föranledt dess remitterande till Allmänna Besvärs-och Ekonomi-Utskottet.
Ett annat förhållande inträffade deremot med Herr Biskopen Thom anders till Lag-Utskottet
remitterade och af detta Utskott ensamt handlagda motion. Deri hade Herr Biskopen
ovilkorligen till pröfning och antagande framlagt ett utarbetadt förslag lill lag i oflanämnde
ämne. Han hade, med andra ord, väckt en kyrko-lagsliftnings-fråga, som det, enligt
Grund-lagen, tillkom Utskottet att ensamt handlägga. Vid sådant förhållande skulle Utskottet
handlat grundlagsvidrigt om Utskottet, för handläggningen, sammanträdt med
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet; men derförutan hade någon gemensam behandling
af ifrågaställde motion ej kunnat ega rum. Lag-Utskottet egde nemligen ej
att helt och hållet skilja Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet från deltagande i
prö/ningen af Herr Friherre Ranks dit remitterade motion, om än Utskottet funnit motionerna
böra i ett sammanhang behandlas. En sådan åtgärd hade inneburit obekantskap
om stadgandet i 3:dje punkten af Riksdags-Ordningens 44 § ; Och derföre mäste
Utskottet, ehuru egande full kännedom om Herr Friherre Raaks motion, inskränka sitt
utlåtande till den af Herr Biskopen Thomander väckta fråga. Men häraf följer, att
denna inskränkning icke har sin grund i mindre reda på de ärenden, hvilkas behandling
tillkommer Utskottet, utan i aktning för Grund-lagens bud, samt följaktligen att anmärkningen
i denna del, som ej blifvit föranledd af obekantskap med sakförhållandet,
alltså mäste sökas i ett förhållande, som man ej ''kunnat föreställa sig.”
Hvad derefter sjelfva saken angår; så anmärkes i första rummet, hurusom två
väsentligen olika meningar inom Ståndet sökt göra sig gällande. Å ena sidan haiman
nemligen motsatt sig all lagstiftning i förevarande ämne och af sådan anledningtalat
för afslag å Utskottets framställning, hvaremot man, å den andra, ansett dylik
lagstiftning behöflig, men funnit del af Utskottet framlagda förslag i åtskilliga hänseenden
böra förändras och förty påyrka t frågans återremitterande till Utskottet; dock som
den sednare meningen segrat, synes det ej vara nödigt att till besvarande upptaga de
skäl, hvarpå den förra grundats. Anmärkningarne emot Utskottets förslag, hvilka gifvit
anledning till ålerförvisningen, återstå således. De äro hufvudsakligen följande:
alt viss tid lör kyrkomötens hållande icke blifvit bestämd,, oansedt en sådan bestämmelse
vore af nöden, enär det i annat fall kunde hända, ait några kyrkomöten ej
klefve hållna;
att presternas antal skulle blifva lika med lekmännens, och de förre således
erhålla en större rätt i fråga om församlingens angelägenheter i kyrkligt hänseende, än
de ega för närvarande;
att motionsrätt ej blifvit medgifven ledamot af kyrkomöte; och
att kyrkomöte ej eller skulle ega beslutande rätt ens i frågor, som ej höra till
kyrk o-lagen.
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 62.
3
Hvad sålundå blifvit anmärkt, liar Utskottet tagit i öfvervägande ; Och då Konungen,
enligt Grund-lag, eger att upptaga och ensam besluta i alla sådana kyrkan rörande
mål, hvilka ej äro af kyrko-lags beskaffenhet, eller just de mål, som synas kunna
komma under öfverläggning vid kyrkomöte; då annan ordning lör behandling af dessa
mål hos Konungen ej kan föreskrifvas, än Grund-lagen förutsätter; — och då häraf
följer, ej allenast att kyrkomöte ej kan i berörde mål tilläggas beslutande rätt, utan ingrepp
i den makt som, genom Grund-lag, är förbehållen Konungen, utan äfven att, enär
kyrkomötets befogenhet mäste ställas i öfverensstämmelse med eller underordnas statsförfattningen,
dess sammanträde måste göras beroende af den makt, som enligt Grundlagen,
eger att i ärenden af omförmälda art förordna ; — finner Utskottet sig icke kunna
tillstyrka att någon beslutande rätt tillägges kyrkomötet eller alt detsamma bör å vissa
tider sammanträda. Det blir dock icke, på sätt är vordet antydt, betydelselöst. Konungen
sättes nemligen derigenom i tillfälle alt inhemta församlingens mening i ämnen, der
denna mening företrädesvis bör vinna afseende, och der kännedom derom följaktligen
är af vigt för den makt, som har alt vårda sig om församlingens andliga lif. De, hvilka
hysa en annan åsigt i denna del, än Utskottets, synas emellertid anse att kyrkomötet
hör inrymmas en sådan makt, att det i egentlig mening komme att utgöra en kyrklig
representation; men de förhållanden, på hvilka Utskottet nyss lästat uppmärksamhet, i
förening med den rätt, som i kyrkliga frågor tillkommer Rikets Ständer, lägga deremot
hinder. Utskottet har likväl härmed icke förnekat lämpligheten af en sådan representation,
utan endast sökt påpeka hindren för dess införande. Den torde tilläfventyrs i
en framtid ej uteblifva; men det är Utskottets öfvertygelse, att den, äfven i den form,
som Utskottet nu föreslagit, skall verka välgörande.
1 afseende å mötets organisation kan Utskottet ej eller frånträda sin åsigt. Då
Uls kottet föreslog att presternas och lekmännens antal skulle vara lika, tillädes desse
sistnämnde en större rätt, än i allmänhet dem medgifvits der allmänna kyrkomöten
eller synoder förefinnas. Kyrkolags-kommilléen ansåg äfven att, om än lekmän icke
böra uteslutas från kyrkomötes öfverläggningar, de presterliga rösterna likväl mäste
utgöra flertalet; och försigtigheten bjuder att en vidare inskränkning i denna del, än
den Utskottet föreslagit, ej sker. Dä kyrkomötet skulle få till uppgift att verka till
den Svenska kyrkans upprätthållande, ligger det i sakens natur, att dess presterskap
måste dervid ega en inflytelserik röst.
Men ehuru Utskottet följaktligen ej kunnat biträda de i förenämnde hänseenden
gjorda anmärkningar, finner likväl Utskottet, efter ämnets förnyade pröfning, motionsrätt
böra tillkomma kyrkomötes ledamöter, hvaraf en rättighet för kyrkomöte, att göra
underdåniga framställningar i andra ämnen, än som af Kongl. Majit till mötet öfverlemnas,
åter mäste följa. Då hvar och en eger att omedelbart hos Kongl. Majit i
underdånighet göra framställning i allmänna angelägenheter, låter en dylik rätt älven
förena sig med stals-författningen. Fördelen deraf torde ej heller kunna betviflas.
Derigenom skulle nemligen tillfälle beredas, å ena sidan, Svenska kyrkans Ombud all
mångsidigare och mera omfattande pröfva kyrkans behof, än som eljest blefve förhållandet,
och, å den andra, Kongl. Majit att tillförlitligen erfara samma behof samt de
åsigter, som, i afseende på medlen för afhjelpandet, äro gällande hos dem, hvilkas
röst, uttalad af kyrkomötet, företrädesvis förtjena!- att tagas i betraktande. Utan en
»a beskaffad rätt, som den ifrågaställa, skulle dessutom mötet tilläfventyrs anse sig
hindradt att understödja förslag, hvaröfver Kongl. Majit kunde komma att infordra
mötets utlåtande, i den händelse att mötet ansåge förslaget ej kunna antagas, utan i
förening med åtgärder, hvarom fråga af Kongl. Majit ej är vorden väckt, och som vo
-
4
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 62.
re af den beskaffenhet, att de kunde hänföras till fristående ämnen och följaktligen ej,
utan särskild framställning, göras lill föremål för öfverläggning.
Den enskilda motions-rätlen och mötets deraf härflytande rättighet att omedelbarligen
göra underdåniga framställningar skulle således sätta mötet i stånd att bättre
uppfylla hvad dermed åsyftas, än med den inskränkning i mötets befogenhet, som i
Utskottets afgifna förslag blifvit gjord. Men för ändamålet är en förändrad redaktion
nödig af 4, 5 och 6 §§ i berörde förslag, hvilket deremot i öfriga delar vid hälle» ;
och får alltså Utskottet, med hemställan om icke Ridderskapet och Adeln samt Preste
ståndet
täcktes frångå deras i omförmälda hänseende hyllade åsigt och i stöllet antaga
den, som Utskottet, vid ämnets förnyade pröfning, efter hvad nu är nämndt, omfattat,
vördsamt tillstyrka:
antagande af den utaf Utskottet föreslagna förordning, angående
allmänt kyrkomöte, med förändring af detsammas 4, 5 och 6
§§ lill följande lydelse:
§ 4.
Allmänt kyrkomöte tillkommer att upptaga sådana kyrkliga
mål, sorn Konungen till detsamma öfverlemnar eller hvarom
fråga af någon dess ledamot väckes. Ej ege dock mötet i
dessa mål någon beslutande rätt; utan håfve del allena alt deri
till Konungen afgifva utlåtanden eller göra underdåniga fram
ställningar.
Ar fråga om antagande af ny Psalm-, Erangeln- eller
Kyrkohandbok elter Katekes, böra de af mötets medlemmar, sorn
till Preste-Ståndet höra, öfver frågan betänkande afgifva, innan
utlåtande eller framställning beslutes.
§ 6.
Vid beslut till utlåtande elter framställning ege hvarje
mötets röstberättigade ledamot en röst. Askas omröstning, då
skall den sluten anställas.
Stockholm den 25 Januari 1858.
På begäran af Herr Domprosten Bring antecknas, alt han ej deltagit i behandling
af den återremiss, som förestående Utlåtande afser.
Lag-Utskottets Betänkande N.-o 63.
5
X:H 63.
Arik. till Exp.-Utsk. den 28 Jan. 18S8, kl. i e. m.
Betänkande, i anledning aj väckte motioner, angående dels injbrandel
af en allmän N olar lats-institution, dels inrättandet af ett
Nolarials-embete vid Härads-rälten, dels ock stiftande af
lag i afseende pä Notarii publici-befa t/ningen.
Berörde motioner, hvilka, ehuru af olika omfattning, dock sinsemellan ega ett
inre sammanhang, äro väckte hos Höglolliga Ridderskapel och Adeln af Herr Grefve
Löwenhjelm, C. rt. samt Herr Palmcrantz, J. M. och hos Vällolliga Borgare-Ståndet
af Herr Rinman.
Den förstnämndes framställning är (ill sin syltning mest vidsträckt. Deri har
nemligen uppmärksamheten fästats på angelägenheten deraf, till en Notariats-instilution
varder i Riket införd. Ju mera affärsverksamheten, till följd af en ökad industri, lilltoge,
ju mera invecklade de rättsförhållanden hlefvt», i hvilka personer komrno lill hvarandra,
desto nödvändigare vore det att de, hvilka sluta aftal, iakttaga i lag stadgade
formaliteter och vilkor för rätlsgiltiga aftal, äfvensom att ett ofelbart bevis om aftalet,
tryggadt mot såväl förstörelse, som förfalskning, finnes till: och härvid komme Notariats-inslitutionen,
sådan den i andra länder blifvit utbildad, väl lill pass. Den lemnade
allmänheten tillfälle att alltid kunna anlita en offentligen bemyndigad och under offentlig
kontroll ställd person för upprättande af handlingar samt för verkställande af protester
och andra i affärslifvet förekommande bestyr; hvarförutan Notariens diarium eller
anteckningsbok städse utgjorde en bevisningskälla i fråga om ej allenast handlingars
verklighet, utan äfven deras innehåll. I våra släder saknades emellertid icke omförmälda
institution helt och hållet. Der antagne Notarii-publici alhjelple nemligen till
en del behofvel, ehuru deras befattningar voro alltför inskränkta för att rätt motsvara
ändamålet. Men om än, med afsende ä tillvaron af dylika tjenstemän, den tillgäng
6
Lag-Utskottets Betänkande N:o 63.
på kunniga biträden, som i städerna dessutom finnes och Rådhus-rätts åliggande att
förrätta bouppteckningar och arfsldften, behofvet af institutionen vore mindre märkbart
i städerna, egde deremot ett annat förhållande på landsbygden rum. Af sådan anledning
utarbetades jemväl utaf den år 181 I i Nåder tillsatte Lag-kommitté förslag till
lag om Nolariats-inrättning å landet. Det synes emellertid som skulle detta förslag
ej funnits tillfredsställande, och dertill torde den omständighet hafva bidragit att, enligt
förslaget, Notarierne skulle tjenslgöra vid domstolarne såsom protokollsförande, på
samma gång dem ålåge att gå allmänheten tillhanda i hvarjehanda angelägenheter, såsom
med upprättande af bouppteckningar och arfskiflen m. m. Att bedöma huru
och i hvad mån institutionen här i riket kunde, med hänsigt till förhandenvarande
förhållanden införas, hade emellertid sin svårighet; men att den så ordnad, som t. ex.
i Frankrike, der medförde stora fördelar, vore dock ostridigt; och då behofvet af en
institution utaf ifrågaställda beskaffenhet med hvarje dag hos oss vexte, har Herr Grefven
föreslagit:
att Rikets Ständer måtte antaga en lag, angående notariats-inrätt
ning
här i landet, antingen i den af Lag-kommittéen anvisade
syftning eller bygd på de grunder, som Frankrikes lagstiftare följt,
såvidt dessa grunder äro tillämpliga hos oss; eller ock i underdånighet
hos Kongl. Majit anhålla, det behagade Han låta utarbeta
och för nästkommande Ständer framlägga förslag till sådan
lag.
Herr Palmcrantz åter har endast förordat det af Lag-kommittéen utarbetade här
ofvan omförmälda förslag till Notariats-inrättning, så vidt det har afseende på protokollsföringen
vid under-domstolarne å landet. Efter hvad han yttrat skulle derigenom
erhållas en behöflig kontroll i afseende på protokollets riktighet. Den saknades nemligen
helt och hållet för närvarande, helst man ej kunde vänta densamma hos Nämnden;
hvarförutan det syntes i hög grad olämpligt, alt Häradshöfdingen, som bestämde beslutet,
äfven förde protokollet och ansvarade för riktigheten deraf; och i följd häraf bar
motionären yrkat:
”att i hvarje domsaga eller tingslag måtte antingen al Kongl.
Majit eller vederbörande Hofrätt förordnas en eller två Tingsnotarier
till förande och uppsättande af Häradsrätternas sakprotokoll,
emot åtnjutande af hälften af den för utgående domboks-expeditioner
utfallande lösen,” äfvensom
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla
om utfärdande af den särskilda instruktion, som lör i frågaställde
notarier kunde erfordras.
Herr Rinmans framställning afser deremot Notarii-publici-befattningen i städerna.
Enligt hans förmenande kunde denna befattning, om den rätt ordnades, blifva
af yttersta vigt för aflarslilvet. Den för våra kredit-förhållandens ordnande i Nåder tillsatta
kommittéen ansåg ock vidtagandet af skyndsamma åtgärder lör reformerande al
omförmälda föråldrade Notarials-institution utgöra ett oeftergiflig! vilkor för handelstvisters
exekutiva behandling; och för ändamålets vinnande vore i första rummet nödigt
att en lag utfärdas, som bestämmer Notarii public! skyldigheter, den kraft och verkan
deras handlingar medföra, och hvad i öfrigt till befattningen hörer. En lag i sådan
syftning saknades nemligen för närvarande; och af sådan orsak hade i rätlsväg
tvifvel äfven uppstått huruvida åtgärder, vidtagne af Notarii publici, kunde tillerkännas
Lag-Utskottets Betänkande JX:o 65.
7
annan betydelse, än enskilde personers handlingar, hvilken omständighet vore desto
vådligare, som allmänheten -blifvit van att betrakta Notarii publici såsom offentliga myndigheter
och de af dem vidtagna handlingar såsom legala.
Då emellertid den lagstiftning, som i förevarande ämne erfordrades, kräfde särdeles
omsigt och kunskap om särskilda med affärslifvet sammanhängande förhållanden,
syntes förslag dertill höra utgå från regeringen; och på sådan grund har Herr Rinman
föreslagit:
att Rikets Ständer måtte i underdånighet anhålla, det Kongl. Majit
täcktes låta genom sakkunnige män utarbeta förslag till stadgar
rörande Notarii publici-befattningen och för bestämmande af de
egenskaper, som höra innehafvas af den, som lill dylik befattning
utses.
Ofver de motioner, för hvilkas innehåll således blifvit redogjordt, har LagUlskoltets
utlåtande infordrats. Det följer således.
Dervid anser sig emellertid Utskottet i lörsta rummet böra besvara den af Herr
Palmcrantz uttryckligen gjorda och af Herr Grefve Löwenhjelm, genom åberopande af
Lag-kommittéens förslag till lag om Notarials-inrättning å landet, i viss mån understödda
framställning, om antagande af särskilde Notarier såsom prolokollsförande vid
Härads-Tätten. Denna framställning kan dock Utskottet icke förorda. 1 stället att föra
till det mål, som den förre med framställningen åsyftat, skulle inrättningen kunna leda
till oreda och till hinder i ärendenas jemna och oafbruten gång.
I Härads-rättens nu varande organisation ingår att Ordföranden eller Häradshöfdingen
har till pligt alt uppsätta såväl protokoll sorn beslut, samt för dess riktighet
ansvara ; och på det sakförhållandet må blifva i protokollet rätt anmärkt, stadgas i 6§
af Rättegångs-balkens 14 Kapitel, att hvad som vid muntligt förhör uppskrifves, det
skall för parlerne uppläsas, om de del äska eller Rätten det nödigt finner; att om parterne
ej kännas vid det, som skrifvet är, rätten håfve vitsord alt säga hvad taladt och svaradt
var; samt att, der någon vill sina ord och mening förklara, sådant ej må honom vägras,
domaren dock öppet alt pröfva hvad verkan det ega må; — och i 28 § 17 Kap.
samma Balk, att vittnens utsagor bör domaren noga uppskrifva låta och i parteroes
närvaro uppläsa, att vittnen må sig förklara om deras ord och mening rätteligen fattade
äro, hvilket ock skall införas. — Genom dessa sladganden har lagstiftaren sökt förekomma
oriktig uppfattning af parters muntliga anföranden och vittnens berättelser; och
att de varit lillfvllestgörande, derom är erfarenheten det ojäfaktigaste vittnesbörd.
En säkrare kontroll skulle ej eller vinnas genom den påyrkade Nolariats-inrättningen.
Notarien kunde nemligen ej göras oberoende af domstolen, emedan i så fall
det förhållande, man velat förekomma, just inträffade eller att kontroll saknades öfver
protokollets riktighet. Men underordnades han domaren, vunnes ingenting med saken.
Det skulle i stället leda lill förvecklingar emellan honom och domaren, som försvårade
dennes arbete och dessutom kunde leda till menliga följder. Då Lag-kommittéen föreslog
att protokollet vid Härads-rätterne skulle föras af ansvarige Notarier, förutsattes
ock en helt annan juslerings-melhod än vår lag föreskrifver. Sedan protokollet blilvit
till justering uppläst och erkändt, skulle nemligen, enligt Kommittéens förslag, den, för
hvilken justeringen skelt, teckna sitt erkännande genom påskrift å protokollet, hvilket
derlorinnan ej medförde vitsord. Under sådant förhållande skulle inrättningen ock
vara möjlig; men för närvarande är den både oförenlig med lagstiftningen och öfverflödig.
8
Lag-Uts k o t tets Betänkande N-.o 63.
Utskottet tillstyrker alltså:
att framställningen om antagande af ansvarige Notarier vid Härads-rullerne
mätte lemnäs ulan ajseende.
Den institution, hvars införande Herr Grefve Löwenhjelm egentligen åsyftat och
i hvilken Notarii-publicii-befattningen till en del ingår, bör äfven vara skiljd från all
gemenskap med lagskipningen. Dess ändamål är af Herr Grefven, likasom af Herr [tinman,
sä vidt N o t a r i i - p u b I i c i—b e fa 11 n i n ge n vidkommer, rätt uppfaltadt. Ornförmälda institution,
som i flere af Europas stater, bland andra Frankrike, vunnit cn hög grad af
utbildning, har, genom den säkerhet och styrka den medför sä väl i affärslifvet, som i
rättsförhållandena emellan enskilde i allmänhet, erhållit en vigt och betydelse, som uppenbaras
i de lagar, hvarmed institutionen omgärdats. Der romersk rätt vunnit insteg,
har den ock städse varit af nöden och jemväl funnits till. Den stränga formalism, som
utmärker denna rätt, har nemligen alltjemt gjort insigtsfuila personers biträde af nöden.
Den har emellertid flerestädes gifvits en mera omfattande verksamhet, än nyss
är antydd. Man finner således af den i detta ämne den 16 Augusti 1803 i Frankrike
utfärdade lag, som förklarar Notarierne vara publika funktionärer, jemförd med särskilda
dermed sammanhängande stadgar, hurusom det ingår i deras verksamhet ej allenast
att biträda enskilde vid upprättande af kontrakter och hvarjehanda akter, att genom
deras bekräftelse försäkra dem om vitsord, att tillhandagå med protester och dylika
i affärslifvet ingripande handlingar, utan äfven att emottaga och förvara depositioner
m. m.; — Och den vigt man fästat dervid, alt institutionen må uppfylla sin bestämmelse,
uppenbaras af dels de i lagen stadgade förbud för Notarier att bemänga sig
med sådana angelägenheter eller affärer, som kunde minska förtroendet för dem, dels
ock den kontroll deröfver att de redligt och lill allmänhetens belåtenhet uppfylla sina
åligganden, som, genom en särskild för ändamålet bildad jury, utöfvas.
Hos oss torde emellertid institutionen ej kunna i närvarande ögonblick gifvas
den omfattning, som den sålunda i Frankrike erhållit; men oförnekligt är dock att nå*
got måste göras. 1 samma mån som industri och handel tillvexa, affärslifvet tilltager, i
samma mån invecklas rättsförhållandena; Och dermed ökas behofvet af kontroller, derigenom
säkerhet i aftal och affärer kan erhållas. Så vidt detta behof förefinnes inom
städerne. är således nödigt att den verksamhet, som af Notarii-publici utöfvas, och
som, derest den lämpligen ordnas, bör bidraga till uppnåendet af det mål, som åsyftas,
varder reglerad genom lag. Meri affärslifvet begränsas nu mera icke af stadsmurarne.
Det uppenbaras ock å landet, der det allt mer och mer vinner utsträckning. Der är
ock, efter hvad rätteligen blifvit yttradt, ett större behof af personer, som kunna biträda
med upprättande af legala handlingar, och med förtroende i dylikt afseende anlitas;
Och på samma gång bruket af inrikes vexlar tilltager, uppstår behofvet af personer,
hvilka på landsbygden kunna lemna den handräckning, som de i städerne antagne
Notarii publici i förefallande vexelfrågor nu meddela. Här synes således, som skulle
lagstiftaren i båda lallen böra mellankomma.
Det är dock icke fråga om inrättande af embeten på Statens bekostnad. Ehuru,
på sätt nämndt är, Nolariats-inslitutionen i Frankrike är ordnad genom lag, (äller den
likväl icke Staten till last. Den lefver och upprätthålles af det enskilda förtroendet,
och deri ligger en sporre till redlighet och ordning, eller de egenskaper, som alstra
förtroende. De i städerna hos oss antagne Notarii publici betunga ej elier statsverket.
Deras inkomster äro beroende af det förtroende, de visa sig värdiga. Deras tillvaro är
likväl i åtskilliga lagar, bland andra vexel-lagen, erkänd; Och de kunna följaktligen
redan
Lag-Utskottets Betänkande N:o 63.
9
redan anses innehafva en officiel karakter, ehuru all lag rörande deras egentliga och
mest gagnande verksamhet samt verkliga qvalifikation saknas.
Hvad som i förevarande hänseende påkallas af för handen varande förhållanden,
synes emellertid kunna tillvägabringas dymedelst att Notarii-publici-embetet varder
ordnadt genom lag samt till omfattning och verksamhet utsträckt. 1 detsamma finnes
nemligen redan grundvalen till nu ifrågaställde institution. För detta ändamål erfordras
dock, i enlighet med hvad Herr Rinman antydt, en speciel kännedom om särdeles de
förhållanden, som i affärslifvet förekomma och för hvilka institutionen är nödig. En
sådan kännedom saknar likväl Utskottet, och redan deri ligger ett hinder för Utskottet
att i ämnet utarbeta förslag. Men saken är af en för den allmänna säkerheten obestridlig
vigt; Och denna omständighet torde rättfärdiga Utskottets vördsamma tillstyrkande,
att Rikets Ständer, med anledning af ifrågaställde motioner,
måtte i underdånig skrifvelse anhålla, del täcktes Kongl. Maj:t
uppdraga åt sakkunnige män, att, efter föregången undersökning
om de förhållanden, sorn på förevarande ämne kunna hafva
inflytande, utarbeta förslag till en lag, som lill omfång och beskaffenhet
ordnar No tar ii-pub lid-befattning en och ål denna institution
gifver en med dess syftning öfverensstämmande utbildning,
så all den må varda sä allmänt nyttig, som sig göra låter;
samt derefter i Nåder framlägga samma förslag lill Rikets Ständers
pröfning.
Stockholm den 25 Januari 1858.
Bih. till R. St. Prot. 1856—1858. 1 Sami. 1 Afd. 35 Häft.
2
10
Lag-Utskottets Betänkande N:o 64.
Ilo 64.
Ank. till Exp.-Utsk. den 28 Jan. 18S8, kl. l e. m.
Betänkande, i anledning aj väckt motion, angående Jörklar ing aj 45
Kap. 2 § Handels-balken.
Uti ett till Vällofliga Borgare-ståndet ingifvet memorial, har Herr Thomée andragit,
att, enär stadgandet i 2 § 15 Kap. Handels-balken, ”att bolagsmän ega svara
alla för en och en för alla lill den handel, som för bolaget siutes, ”tolkas olika af lagfarne
i fråga om tiden, när rättighet för fordringsegare inträder alt hos delegare i solidariskt
bolag utkräfva bolagets gäld, samt bestämdhet i denna del vore destomer nödig,
som delegarne i åtskilliga af Kongl. Maj:t oklroyerade enskilda Bankbolag hafva solidarisk
ansvarighet, utan att den för dessa bolag gällande särskilda lagstiftning i omförmälda
hänseende innefattade annan föreskrift, än en hänvisning till allmänna lagen eller
lill nyssberörda lagrum, — ett förtydligande deraf alltså vore af högsta behofvet
påkalladt; i anledning hvaraf Herr Thomée yrkat, ”att Rikets Ständer måtte i vederbörlig
ordning besluta om och på hvad sätt samma lagrum bör förklaras.”
Delta memorial bar blifvit öfverlemnadt till Lag-Utskottet; men då motionären
ej ehs antydt syftningen af den lagförklaring, han sålunda äskat, än mindre dertill
framställt förslag, och då Utskottets i 54 § Regerings-Formen och 33 § Riksdagsordningen
utstakade bestämmelse alt utarbeta till Utskottet remitterade lagförslag icke
kan innebära något åliggande att företaga utarbetning af lagar, utan annan ledning än
uppgiften om ett befintligt behof, äfven om samma behof skulle vara verkligt; så, enär
det ändamål, motionären synes söka dessutom svårligen kunde vinnas utan en helt och hållet
omarbetad lagstiftning angående bolag, lämpad efter de förhållanden, som en tilltagande
industri och nyare tiders associationsanda framkallat, anser Utskottet ifrågavarande
memorial icke föranleda någon annan Utskottets åtgärd, än en vördsam hemställan,
om icke detsamma må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 25 Januari 1858.
STOCKHOLM, tryckt hos Isaac Marcus, 1858.
Lag-Utskottets Betänkande JYl 65.
1
N:o 65.
Arik. till Exp.-Utsk. den 6 Febr. 1858, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar i konkurslagstiftningen.
Under de öfverläggningar, som hos Rikets Ständer förefallit angående hvilka
åtgärder, å det allmännas sida, borde vidtagas med anledning af det financiela betryck,
som under sednaste tider inom handels-verlden uppenbarats, och som här i
riket nödsakat en mängd affärsmän att till borgenärers förnöjande afträda sin egendom,
har uppmärksamheten blifvit fästad på behofvet af en förbättring af gällande
konkurs-lagstiftning. Sådant har nemligen skett inom Vällofliga Borgare-ståndet uti
särskilde af Herrar Björck och Stolpe, under åberopande af Riksdags-ordningens 56
§, väckta och till Lag-Utskottets behandling öfverlemnade motioner, öfver hvilka det
således tillhör Utskottet att sig yttra.
Ehuru behofvet af en omarbetning utaf gällande konkurs-lag af båda motionärerne
förutsättes, äro likväl de förslag, som af dem framställas, till sin omfattning
väsentligen olika.
Herr Björck har nemligen inskränkt sig till påyrkande af den förändring i berörde
lag, som syntes behöflig för afhjelpande af den bland de olägenheter, hvilka,
föranledda af lagens brister, vore mest framstående. Denna olägenhet läge, efter
motionärens omdöme, i det förhållande, att konkurs-förvaltning omöjligen kunde
undvikas, derest icke alla de borgenärer, hvilka hafva förfallna fordringar, derom
öfverenskomma, samt att öfverenskommelsen måste träffas under den korta tid, som
förflyter emellan konkursens början och fattandet af beslut om offentlig stämnings
Itih. till R. St. Prat *orc. 7 Sami. 1 Afd. """ i
2
Lag-Utskottets Betänkande JW 65.
utfärdande. En fullt tillfredsställande förändring af berörde förhållande kunde emellertid
icke till vägabringas, utan en mera omfattande omarbetning af ifrågavarande lag;
men om tiden utsträcktes för uppgörelse af godvillig förening med borgenärerne i
de fall, der en sådan uppgörelse borde få ega rum, gjordes dock mycket, som
lände till såväl allmän, som enskild båtnad; och det är till följd häraf, som Herr
Björck föreslagit »att domstolarne må ega, att, sedan konkurs yppats och de i
orten vistande borgenärerne blifvit hörde, samt gode män valde, medgifva gäldenären
två månaders anstånd, innan offentlig stämning beslutes, derest af de närvarande
borgenärerne de, som tala för minst två tredjedelar af det anmälda fordringsbeloppet,
förena sig med gäldenären i anhål an derom.»
Herr Stolpe åter har, ehuru äfven han med afseende å inträffade förhållanden
funnit att konkurs-lagstiftningen i vissa delar genast borde förändras, dock ansett
de genom samma förhållanden uppenbarade brister i denna lagstiftning vara af
den betydenhet, att en total omarbetning deraf måste ske. Hans framställning afser
derföre att, jemte åtgärders vidtagande för vinnande af sistnämnde ändamål, parmela
förändringar emellertid måtte beslutas i gällande konkurs-lag, för undanrödjande
af de brister deri, hvilka, efter hans uppfattning, under närvarande financiela
brytning skulle bidraga till ruinerande af mången redlig gäldenär och till opåräk
nade
förluster för borgenären. Dessa brister voro nemligen: dels det i 28 §
konkurs-lagen stadgade förbud mot försäljning af gäldbundet bos egendom på annat
sätt, än genom offentligt utrop, såvida icke samtlige, vid derom utlyst borgenärs
sammanträde
närvarande fordringsegare dertill samtycka; dels saknaden af föreskrifter
om lagligt sätt för upprättande af förlikning eller ackord mellan gäldenär och
borgenärer; dels ock den i konkurs-lagen prioriterade fordringsegare medgifna rättighet
att deltaga i öfverläggning och beslut om föryttring af egendom, hvars realiserande
i de flesta fall ej är för betäckande af desse borgenärers fordringar be
höflig,
eller derpå utöfvar något inflytande. Beskaffenheten af dessa brister vore
lätt insedd. Om t. ex., hvad den först antydda beträffade, den massa af lös och
fast egendom, som under sista veckorna blifvit af många större handelshus här i
hufvudstaden till borgenärer afträdd, komme att samtidigt å auktion föryttras, skulle
säkerligen varulager, skeppsparter, hus samt bruks- och landtegendomar bortslumpas
till vanpris, hvaraf följden åter blefve, dels att cessionanter, hvilka genom eD
småningom och under hand skeende realisation skulle kunna ej allenast betala
fullt, utan äfven erhålla öfverskott, bragtes till fullkomlig undergång, dels ock att
oprioriterade borgenärer kunde få vidkännas betydliga förluster; hvartill komme ett
för det allmänna välståndet i landet menligt förhållande, det nemligen att ett all
mänt
och plötsligt fallande i varuvärdena under deras normala och skäliga ståndpunkt
svårligen stod att undvika. Men emellertid kunde, om än en realisation
under hand af egendom, som blifvit till borgenärer afträdd, syntes i högsta måtto
förmånlig och derföre påyrkades af de fleste borgenärerne, de öfrige, ehuru egande
Lag-Utskottets Betänkande M 65.
3
jemförelsevis obetydliga fordringar, emot en sådan realisation sätta sitt lagliga veto;
och samma hinder mötte jemväl för tillvägabringande af ackord, hvilket medförde
icke mindre menliga förhållanden. Det vanliga och billiga vilkoret för dylika uppgörelser
vore väl, att alla oprioriterade borgenärer skola njuta lika rätt, men erfarenheten
hade dock visat, att en och annan ej kan förmås att med sin underskrift
godkänna ackordet, utan att tillförsäkras full betalning eller högre utdelningsprocent
än den öfverenskomna, hvilket hade till följd antingen att denna procent
för de redlige och välvillige borgenärerne minskades, eller ock att gäldenären tvingades
att, genom hemliga anticipationer på framtiden, lägga grund till nytt obestånd.
Derföre hade ock i flera andra länders konkurs-lagar minoriteten i förevarande hänseende
blifvit underkastad en mera eller mindre förstärkt majoritets godtfinnande;
och grundsatsen hade äfven varit adopterad i en särskild konkurs-lag för köpmän,
som i sjuttonde århundradet gällt här i riket, åtminstone i de större städerna. För
affärslifvet vore samma grundsats jemväl af yttersta vigt. Sådant synes äfven under
sednare åren hafva blifvit mer och mer hos oss insedt; hvadan frågan om grundsatsens
återupptagande jemväl utgjort föremål för öfverläggning; och på grund häraf
samt de anmärkningar, hvartill gällande konkurs-lag i öfrigt gåfve anledning och
hvilkas riktighet erfarenheten skulle länge vitsordat, har Herr Stolpe föreslagit:
»att Rikets Ständer måtte till Kongl. Majit aflåta underdånig
skrifvelse, med anhållan, det Kongl. Majit behagade för härnäst
sammanträdande Ständer framlägga förslag till en i allo omarbetad
konkurs-lag; men att Kongl. Majit, intill dess en sådan
mera genomgripande åtgärd kan varda genomförd, måtte uti
utfärdande nådig förordning stadga följande ändringar och tillägg
i konkurs-lagen af den 12 Mars 1830, att åtminstone gälla
i afseende på sådane i konkurs-tillstånd försatte personer, som
tillhöra köpmans-klassen eller eljest äro lagligen förpligtade att
öfver näring och rörelse hålla bok och räkning på föreskrifvet
sätt,
nemligen:
att, då anledning förekommer, det gäldenär kan till större
eller mindre del godtgöra sina fordringsegare eller hvad man
kallar bjuda ackord, samt gäldenären önskar, att hans konkursmål
må komma till en sådan uppgörelse, gode männen eller
sysslomännen skola, på grund af en sådan anmälan, vara pligtige
att i laga ordning kalla vederbörande borgenärer, för att
öfver ackords-anbudet höras;
att sagde anmälan skall göras sist före tredje uppropet i
konkursen och sammanträdet utsättas icke tidigare, än att inställelse-dagen
förbigått, så att af inkomna bevaknings-handlingar
4
Lag-Utskottets Betänkande JYi 65.
fullständig kunskap om summan af bevakade fordringar må erhållas;
att
sysslomannen dervid skola för borgenärerne framlägga
en fullständig öfversigt af boets ställning, med afseende på till
gångar och skulder, samt förslaget till ackords-uppgörelse; att
ackordet skall anses vara af samtlige fordringsegare antaget, såvida
minst fidelar af de vid sammanträdet närvarande borgenärer,
hvilka tillsammans innehafva minst fidelar af de behörigen
bevakade och edfästade fordringarne till det belopp, som vid
skriftvexlingen lemnats obestridda, derpå ingå;
att borgenärer, som för sina fordringar äskat förmånsrätt,
icke må ega att för dessa fordringar föra talan vid sammanträde
eller i omröstningen deltaga, såvida de ej från den sökta
förmånsrätten afstå;
att den sålunda bifallna och af vederbörande underskrifna
ackords-uppgörelsen jemte de vid sammanträdet förda protokoll
skola, genom sysslomännens försorg, inom viss tid inlemnas
till konkurs-domstolen, hvilken det må åligga att, derest laga
hinder ej mötte, uppgörelse fastställa och förlikningsdom utfärda;
att såsom sådant hinder må anses, om påstående blifvit
emot gäldenären väckt angående ansvar för vårdslöshet eller
bedrägeri, i hvilket fall först deröfver må dömas, och ackordet
icke af domstolen fastställas, såvida gäldenären i nämnda hänseende
pröfvas saker;
att egendom, deri fordringsegare ej har panträtt, äfvensom
förpantad egendom, då panthafvarens fordran utlöses, må
kunna försäljas utom auktion, då gäldenären jemte en majoritet
af borgenärer, så beskaffad som ofvan är sagdt, derom äro
ense.»
Hvad sålunda blifvit anfördt och föreslaget, har Utskottet tagit i öfvervägande;
och då pröfningen af de yrkanden om konkurs-lagens förändring i vissa delar, som
blifvit framställde, isynnerhet af Herr Stolpe, i viss mån påkallar bedömandet af de
grundsatser, hvilkas antagande skulle föranleda en total omarbetning af samma lag,
anser Utskottet sig till en början böra meddela yttrande öfver det väckta förslaget
om åtgärders vidtagande för tillvägabringande af en dylik omarbetning.
Utskottets åsigt i denna del är emellertid redan antydd i det utlåtande, som
Utskottet vid detta riksmöte afgifvit i fråga om partiela förändringar i gällande kon
kurslag;
och den öfverensstämmer med motionärernes.
Lag-Utskottets Betänkande M 65.
5
Då man forskar efter orsaken till det klander af nämnde lag, som lange låtit
sig förnimmas, under sednare åren städse tilltagit och jemväl vid särskilda tillfällen
inom representationen blifvit uttaladt, visar sig hurusom detsamma är riktadt emot
de hufvudsakligaste grundsatser, hvarpå omförmälde lag är bygd. Dessa grundsatser
äro hemtade från de äldre Tyska konkurslagarne, som åter voro en genklang af den
Romerska rätten, hvars omenskliga hårdhet emot gäldenärer, ehuru mildrad under
Roms sednare lagstiftnings-period. är genom historien kunnig. Grundtanken i de
lagar, som således tjenat våra lagstiftare tili förebild, var ock den: att hvarje gäldenär,
som ej kunde fullgöra sina förbindelser, borde betraktas såsom om han i mer
eller mindre män uppsåtligen bedragit sina borgenärer, eller, med andra ord, att
skuld vore brott och gäldenären derföre hemfallen under lagens stränghet. Visserligen
hafva åtskilliga modifikationer härutinnan hos oss egt rum; men flera stadganden
i vår konkurslag, såsom förbudet för cessionanten att, förrän första dom i konkursen
gifven är, vistas utom sitt hus, borgenärs rätt att bevaka honom derstädes
m. m., antyda dock tillvaron af ett anklagelse-tillstånd, som drabbar den redlige
gäldenären likasom den oredlige.
Att denna uppfattning af saken motverkat konkurs-lagstiftningens egentliga ändamål,
är af erfarenheten tillfyllest bekräftadt. Åtgärden att vid iråkadt obestånd
till borgenärernes förnöjande afträda sin egendom har nemligen, i stället att innefatta
ett af rättskaffenheten påkalladt steg, vanligen ådragit gäldenären misstankar om
mindre redlighet, för att ej säga straffbar oärlighet; och följden har varit den att
gäldenärer ofta sökt, genom alla upptänkliga medel, i det längsta hålla sig uppe,
hvilket åter, då sådant ej vidare låtit sig göra, verkat derhän att deras ställning försämrats
till borgenärernes skada.
I åtskilliga andra Europeiska staters konkurslagar har det ock vid ansvar blifvit
ålagdl den gäldenär, som befinner sig nödsakad att sina betalningar inställa, att
sin egendom afträda, då vår konkurslag, enligt dess första §, deremot gör sådant
beroende af gäldenärens vilja, hvilket öppnar tillfället för närboende borgenärer att
blifva gynnade på de öfriges bekostnad.
Ett åläggande i denna del är således ej allenast i gäldenärens, än äfven i borgenärers
samt följaktligen i den för affärslifvet så vigtiga allmänna kreditens intresse.
Med afseende å detta lif har man ock annorstädes funnit nödigt särskildt lämpa
konkurs-lagstiftningen.
Huru olika är ock icke en affärsmans ställning med andra personers? —- Derpå
inverka mångfaldiga af honom oberoende förhållanden Hufvudverktygen för hans
yrke äro penningar och kredit. Han behöfver kredit för att erhålla penningar, och
penningar för alt ega kredit; och saknas bådadera är alltså insolvensen inne. Men i
denna belägenhet kan den mest redlige och samvetsgranne affärsman utan eget
vållande råka. Orsaken kan nemligen ligga i bristande punktlighet hos hans affärs
-
6
Lag-Utskottets Betänkande M 65.
vänner vid sina förbindelsers uppfyllande; i dessa så ofta skiftande konjunkturer,
som tryckande och hämmande inverka på marknaden, afsättningen och prisen; i
misslyckade, om än i sig sjelfva välberäknade, spekulationer; i affärsvänners fallissementer;
i de olyckor till sjös och lands, för hvilka hans varu-transporter äro
utsatte; i stora, för handeln ofördelaktiga, politiska tilldragelser m. m.; och dessa
förhållanden kunna af lagstiftaren ej förbises.
I desamma låg äfven, på sätt annorstädes blifvit anmärkt, den ursprungliga
anledningen till de särskilda lagar, hvilka redan tidigt i afseende å affärsmän mildrade
den eljest stränga fordrings- och executions-rätten mot gäldenär, och som för
honom erkände såsom billigt detta beneficium cessionis bonorum, hvilket innebar
en laglig eftergift af gäld, som en redlig affärsman icke kunde betacka genom
afträdande af hela sm förmögenhet: en förmån, hvilken ännu i åtskilliga länder
enligt lag är honom medgifven, men som åter andra länders nyare lagstiftningar,
vid noggrannare öfvervägande af rätts-idéens kraf, upphäft och deremot i annan
ordning och på ett med borgenärernes anspråk mera förenligt sätt sökt att ersätta.
Denna ordning är nu af Herr Stolpe anvisad genom förslaget om ackord,
hvarigenom det skulle blifva en möjlighet för den redlige gäldenären att kunna afbryta
iråkad konkurs, genom uppgörelse med sina borgenärer, utan att dervid, på
sätt hos oss är förhållandet, bero af hvarje särskild borgenärs godtycke.
Den grundsats, hvarom således är fråga, har ej heller, efter hvad motionären
anmärkt, varit fremmande för vår lagstiftning. I sjuttonde seklet gällde nemligen
en särskild lag för behandling af köpmäns konkurser; och i denna lag förklarades
uttryckligen, att om den gäldenär, som utan eget förvållande råkat i konkurs-tillstånd,
träffade ackord med de flesta af sina borgenärer, borde de öfriga ställa sig ackordet
till efterrättelse.
Denna lag har väl måst träda tillbaka för våra sednare lagstiftares helt och
hållet juridiska åskådningssätt; men man får icke förgäta att krediten, hvilken, såsom
handelns och industriens mäktigaste häfstång, måste omsorgsfullt af lagstiftaren
omhägnas, ordnas efter grunder, hemtade, ej ensamt från civil-rätten, utan ur kreditens
egna lagar; och då det ej kan vara förenligt med affärshfvets väl betänkta
fordringar om en för de fleste borgenärer fördelaktig uppgörelse måste falla för en
endas envishet, synes man ej böra draga i betänkande att i vår lagstiftning åter
upptaga en grundsats, hvars vigt för affärslifvet bekräftas af det vidsträckta erkännande
densamma vunnit och alltjemt vinner hos andra civiliserade folk.
Affärslifvets fordringar i förevarande hänseende äro emellertid företrädesvis
säkerhet, att afträdd egendom varder till borgenärers förmån rätt förvaltad; och att
hvar och en deraf erhåller, hvad honom tillkommer; samt skyndsamhet i de åtgärder,
som för ändamålet fordras.
Lag-Vtskottels Betänkande JM 65.
7
Då man emellertid jemför hvad yår konkurslag härutinnan innehåller med de
föreskrifter som derom äro gifna i utländska lagstiftningar, lärer man icke tveka att
gifva dessa sednare företrädet Den skiljaktighet, som i detta afseende förefinnes,
härrör jemväl af väsentligen skiljaktiga grundsatser. Ehuru konkursen endast har
till ändamål en hqvidations-process emellan gäldenären och borgenärerne, på ena sidan,
och emellan borgenärerne inbördes, på den andra, har man likväl här gjort gäldenärs
och borgenärers alla anspråk till föremål för domstols judiciela behandling, äfven om
någon tvist emellan de intresserade rörande liqviden ej uppstår, hvilket deremot i
åberopade lagar ej är förhållandet; — Och då konkursmassans förvaltning helt och
hållet blifvit hos oss öfverlemnad till gode män eller syssloman, utan annan kontroll,
än den borgenärerne sjelfva kunna utöfva, hafva omförmälde lagar bredvid gode män
och syssloman ställt en offentlig person att leda utredningen af konkursmassan, att
vaka deröfver att massan varder förvaltad till borgenärernes fördel, samt alltså att
förekomma den osäkerhet och de förluster, som gode männen eller sysslomännen kunna,
genom sina åtgärder, tillskynda borgenärerne, dock utan att göra någon inskränkning
i de sednares rätt.
I begge nu omförmälta hänseenden har man ock funnit gällande konkurslag isynnerhet
bristfällig. Man har nemligen anmärkt, att då domaremaktens inblandning i
ena fallet vore obehöflig och blott ledande till långsamhet, saknaden af en offentlig
kontroll af den beskaffenhet, nyss är antydd, i det andra minskade den säkerhet, som
det läge i allmänna kreditens intresse att betrygga och för hvilket ändamål Staten
alltså borde mellankomma; och befogenheten af denna anmärkning synes, efter hvad
Utskottet redan yttrat, ej kunna förnekas.
Då ingen tvist är, fordras ej någon pröfning af domaren; och en oomtvistad
rätt bör derföre ej uppehållas i afvaktan på sådan pröfning. Här är blott fråga om
liqvid, och den kan verkställas af den, hvilken konkursmassans utredning åligger; och
i den offentliga kontroll, som i andra länder blifvit satt öfver massans utredning, har
man funnit ett verksamt medel att förekomma den långsamhet uti ifrågaställde hänseende,
hvaröfver hos oss förljudes en allmän klagan.
Det system i afseende på konkurssakers behandling, hvars hufvudsakliga grunddrag
nu blifvit angifna, är redan gammalt i vissa länder. På sätt är vordet förmäldt,
har det blifvit framkalladt genom affärs-Iifvets behof; och dymedelst har konkurslagstiftningen
, lika som vexelrätten, kommit att hänföras under den allmänna handelsrätten,
hvilken utbildats i samma mån som handel och industri tilltagit och utvecklats
Denna rätt, till stor del grundad på de inom handelsverlden strängt iakttagna
usancer, måste emellertid, till följd af handelns kosmopolitiska natur, så vidt ske kan,
uniformt utbildas i de stater, hvilka deltaga i verldshandeln; och deraf förklaras, att
de under omförmälde rätt hänförde lagar, och således äfven de angående konkurssaker,
i sednare tider varit föremål för omarbetning i flera andra länder, dervid före
-
8
Lag-Utskottets Betänkande M 65.
nämnde grundsatser vunnit tillämpning ehuru i mer och mindre modifierad form. I
allmänhet har dock den Franska konkurslagen härvid tjenat till mönster.
Äfven hos oss hafva röster höjt sig för adopterande af samma grundsatser och
således för en omarbetning af gällande konkurslag. Sådant förordades uttryckligen af
den Kommitté, som efter '1850-51 årens riksmöte af Kongl. Majit nedsattes, för ordnande
af våra financiela förhållanden. Det synes alltså som skulle man ansett det
förslag till konkurslag, hvilket, i sammanhang med andra lagar, blifvit utarbetadt, ej
vara tillfredsställande. Deri har man ej heller i hufvudsaken afvikit från de principer,
som, olika de i de fleste andra länders lagar antagna, i denna del af lagstiftningen hos
oss gälla. Sverige står likväl icke numera isoleradt från den öfrige handeisverlden.
Derom vittna nu inträffade och, såsom anledning till förevarande framställning, åberopade
förhållanden; och som dessa förhållanden bidragit att öka olägenheterna af de
brister, som förelinnas i gällande konkurslag och hvilka, ehuru endast till en del här
ofvan antydda, äro af den beskaffenhet, att de blott genom en total omarbetning af
samma lag kunna afhjelpas, hvaraf behofvet att en dylik omarbetning varder
skyndsamt verkställd ytterligare ådagalägges, föranlåtes Utskottet vördsammast tillstyrka,
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse anhålla, del
täcktes Kongl, Majit låta utarbeta, samt, der så ske kan, för
Rikets näst sammanträdande Ständer framlägga förslag till ny
konkurs-lag, äfvensom lill de delar af lagstiftningen i öfrigt,
som dermed stå i oskiljaktigt sammanhang.
Det återstår således för Utskottet att besvara frågan angående konkurslagens
partiela förändring intilldess en omarbetad, ny sådan lag kan varda antagen.
Hvad dervid först angår Herr Stolpes i sådant afseende framställda yrkanden;
så, ehuru af det ofvanstående synes, att Utskottet delar den af motionären yttrade
åsigt, beträffande en ackords-uppgörelse i föreslagna syftningen; likväl, och då emot
inympandet af stadganden derom på gällande konkurs-lag förekommer, att förslaget i
denna del, i viss mån åtminstone, förutsätter en olika behandling af affärsmäns och
andra personers konkurser, på sätt i andra länders lagstiftningar ock är förhållandet;
då en sådan inympning följaktligen ej låter sig göra utan en vidlyftigare revision eller
omarbetning af samma lag och adopterande af grundsatser, hvilka för närvarande
äro fremmande för vår lagstiftning; samt då, i fråga om rättighet för en majoritet
af borgenärer att bestämma det afträdd egendom skall försäljas utom auktion, hvilket,
emot konkurs-lagens 28 §. nu ej må ega rum, der ej alla närvarande borgenärer,
jemte gäldenären, dertill bifalla, beviljandet af en sådan rättighet skulle innefatta en
afvikelse
Lag-Utskottets Betänkande M (55.
0
afvikelse från den princip i afseende på borgenärers makt, som genomgår berörde lag, och
hvars bibehållande synes vara af vigt så länge all offentlig kontroll öfver konkursmassans
förvaltning och utredning saknas; — anser sig Utskottet böra vördnadsfullt
hemställa:
om icke Herr Stolpes yrkande om konkurs-lag ens partiela förändring
må lemnäs utan afseende.
Beträffande derefter det af Herr Björck framställda förslag att konkurs-domaren
må, på gäldenärs begäran, låta anstå med offentlig stämnings utfärdande, derest de,
hvilka tala för två tredjedelar af anmäldta fordrings-belopp, dertill samtycka; så synas
de betänkligheter, hvilka, under öfverläggningarne i ämnet, förekommit emot ett
stadgande i berörde syftning, svårligen kunna häfvas.
Det må dock ej förnekas det ju icke stadgandet kunde lända till nytta vid det
förhållande att en affärsman, genom oförutsedda, hastigt påkommande händelser, tvingas
att inställa sina betalningar, utan att derföre vara i obestånd. Honom kunde nemligen
på så sätt beredas tillfälle att med sina borgenärer träffa uppgörelse och ordna sina
affärer, samt således att kunna afbryta den, utan eget förvållande, iråkade konkursen
och fortsätta sin rörelse. Men om än berörde förhållande någon gång inträffar, hörer
det likväl till de sällsynta; och för andra än affärsmän synes en förmån af omförmälde
art ej heller kunna komma i fråga.
Då i konkurs-lagens 69 § stadgades att offentlig stämning ej må uppehållas ändå
att gäldenär eller borgenär anstånd dermed söka, samt att gäldenär eger att afträdes-ansökning
återkalla, sedan beslut om stämnings utfärdande fattadt är, afsågs ej
allenast de allmännaste förhållanden, utan äfven de missbruk, hvartill en rättighet af
ifrågaställde beskaffenhet lätteligen kunde leda. I sednare hänseendet torde blott behöfva
erinras derom, att konkursen, enligt vår lag, afbryter alla exekutiva åtgärder
emot gäldenären. Och dermed uppenbaras vådan af föreslagna stadgandet
En cessionants alla borgenärer varda nemligen först å inställelse-dagen bekanta.
De, hvilka äro långt aflägsne, blifva ej heller ens kallade till de förhör, som föregå
beslut om offentlig stämnings utfärdande; — och derföre inställa sig vanligen blott
de närmaste. Tillätes dem emellertid att medgifva anstånd med offentlig stämnings
utfärdande, och således att förlänga den tid, hvarinom gäldenär må återkalla gjord
konkurs-ansökning, kunde de i betydlig mån inverka på de frånvarandes rätt.
Men icke endast frånvarandes rätt sättes i fara, utan ock närvarandes. Då
någon pröfning af fordringar ej före inställelse-dagen kommer i fråga, saknas följaktligen
all visshet derom, huruvida de tillstädes komna verkligen äro borgenärer. Det
oaktadt måste alla nu så anses och rösta efter anmälda fordrings-belopp; men deraf
kunde, derest majoriteten tillerkändes föreslagna rättigheten, inträffa, att de, hvil
Bih.
till B. St. Prot. 1856—1858. 1 Sami. 1 Afd. 36 Häft. 2
10
Lag-Utskottets Betänkande. M 65.
ka egde riktiga fordringar, måste vika för dem, hvilkas anspråk, om de komme
under pröfning, förkastades; hvarförutan samma rätt lätteligen skulle kunna missbrukas
till hvarjehanda tillställningar af mindre ärlig beskaffenhet.
Nu antydda omständigheten synes ådagalägga klokheten i den föreskrift, som i
förevarande hänseende är gifven i konkurs-lagens åberopade §. Dermed sammanhänga
ock åtskilliga andra bestämmelser i denna lag, hvilka jemväl lägga hinder
emot antagande af föreslagna stadgandet.
Hvad dermed i sjelfva verket synes åsyftas, eller att göra det möjligt för en
redlig affärsman, som blifvit bragt i nödvändighet att göra konkurs, att kunna
afbryta konkursen utan att bero af hvar och en borgenärs godtycke, måste derföre,
efter Utskottets omdöme, sökas på annan väg, än den motionären anvisat;
och riktningen af denna väg har Utskottet jemväl ofvan antydt. Endast på så sätt
lärer frågan kunna nöjaktigt lösas; och derföre får Utskottet vördsamt tillstyrka,
att Herr Björcks ifrågavarande förslag icke må någon lagstiftningsåtgärd
föranleda.
Stockholm den 22 Januari 1858.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1858.
Lag-Utskottets Betänkande M 66.
N:o 66.
Ank. till Exp.-Utsk. den 7 Febr. I8S8, kl. 2 e. m.
Betänkande i anledning af väckt motion om en förändring af Domkapitlens
organisation.
Hos Högvördige Preste-Ståndet har Herr Biskopen Björk vackt berörde motion.
Efter Herr Biskopens deri yttrade åsigt lemnade domkapitlens nu varande organisation
ej erforderlig säkerhet att dessa kyrkliga myndigheter alltid utgöras af män,
hos hvilka håg och skicklighet för förvaltande af kyrkliga angelägenheter kunna förutsättas.
Så länge lärareplatserna vid Elementar-läro verken, genom beskaffenheten af
dermed förenade löne-vilkor, kunde anses såsom expectance-platser, derifrån öfvergång
ju förr desto heldre skulle ske till mera omedelbart kyrkliga befattningar, kunde
man emedlertid hoppas att de, hvilka sökte anställning vid stiftens högre läroverk,
från början hade kyrkans förhållande i sigte och således vid inträdet i domkapitlet
medförde intresse för kyrkan och någon insigt i hennes angelägenheter; men annorlunda
måste förhållandet blifva sedan Staten börjat ställa läroverkens lönings-stat i
sådant skick, att män, danade för tjenstgöring i skolorna, kunna från början vara
försörjde och för framtiden ega utsigt till anständig utkomst, utan att behöfva öfvergifva
den verksamhet, hvaråt de sig egnat och för hvilken de till äfventyrs hade
största fallenhet; — och då härtill kom, bland annat den oformlighet, att, enligt nu
ifrågaställde stadga för elementar-läroverken i riket, vissa vid desamma anställde lärare
skulle bära namn af Lektorer, utan att hafva säte och stämma i domkapitlet, ehuru
deras läro-ämnen icke voro mera aflägsnade från den theologiska kunskapskretsen, än
de lärares, hvilka borde vara ledamöter i kapitlet och såsom sådane öfver de förra
Bih. till B. St. Brot. 1856—1858. 7 Sami. 1 Afd. 37 Höft. 1
2
Lag-Utskottets Betänkande M 66.
utöfva uppsigt, syntes behofvet af en förändrad organisation af domkapitlen vara uppenbar.
I följd häraf och enär, efter motionärens omdöme,' de auktoriteter, åt hvilka
kyrkans styrelse är uppdragen, måste så vidt ske kan, på ett organiskt sätt utgå
från kyrkan sjelf, helst man då torde kunna antaga att de vinna församlingarnes förtroende,
har motionären, med åberopande derjemte af hvad Kyrkolags-kommittéen i
ämnet tillstyrkt, föreslagit: att domkapitlet må bestå af Biskop och fem af stiftets
presterskap valda ledamöter; att tre af dessa skola för 6 år väljas vid prestmöte
bland personer, hvilka bo i stifts-staden och der tjenstgöra vid församlingarne eller
läroverket, utan att de i sednare fallet behöfva vara prestman, med hemställan tillika
om icke valet må utsträckas äfven till andra vetenskapligt bildade i stifts-staden boende
män; att val af öfrige två ledamöter skola årligen anställas så i stifts-staden,
som i prosterierne, minst tre månader innan deras tjenstgöring i kapitlet börjar; att
dessa ledamöter, hvilka väljas för ett år bland stiftets Kyrkoherdar, dock må, efter
ett halft års förlopp, befrias från omförmälte tjenstgöring, derest de så åstunda; samt
att återval må ske af förstnämnde tre ledamöter, sedan de i 6 år tjenstgjort, om de
sjelfva medgifva, men af de öfriga endast i den händelse, att de äro i stifts-staden
bosatte; hvarförutan motionären öfverlemnat till det Utskott, som kunde komma att
behandla omförmälde motion att i Kongl. Förordningen den 11 Februari 1687 om
rättegången i domkapitlen föreslå de förändringar, hvilka, i den mån ofvanstående
förslag kunde godkännas, blifva nödiga.
Denna motion har blifvit remitterad till Lag-Utskottet, som derjemte erhållit del
af de särskilta yttranden, hvilka med anledning af motionen, före remissen deraf,
blifvit inom Preste-ståndet afgifna; och får nu Utskottet, efter att hafva tagit väckta
frågan i öfvervägande, deröfver sig utlåta.
I afseende på domkapitlets organisation stadgar 1 § af 1687 års ofvanåberopade
förordning angående rättegången uti domkapitlen: att i Upsala domkapitel presiderar
Erkebiskopen, och hans assessores äro professores theologi®; att sammaledes
på andra orter, der akademier äro, presiderar Biskopen och professores theologi® äro
hans assessores; att uti andra Biskops-dömen presiderar Biskopen och hans ordinarie
assessores äro kyrkoherden uti domkyrkan och lectores; att Biskoparne kunna, när
nödtorften kräfver, kalla flere skicklige män sig till råd och hjelp; att dervid måste
aktas, att lektorerne eller rectores scholm icke hindras de stunder, som de böra läsa
och undervisa ungdomen; att uti Kongl. Maj:ts Hof-konsistorio är Kongl. Maj:ts Ofverhofpredikant
preses och har till bisittare Kongl. Maj:ts hof- och lif-gardies- samt
artilleriets predikanter; och att uti Stockholms Stads-konsistorio presiderar Erkebiskopen,
när han är tillstädes, men eljest kyrkoherden uti stora kyrkan, sorn är ordinarie
preses, hvilkens assessores äro alla pastores uti hufvud-kyrkorne i staden och
på malmarne; varande genom Kongl. Brefvet den 13 Juli 1799 dessutom förordnadt
att lectores både clerici och laici skola såväl uti eccliseastique sorn sholee-ärenden
Lag-Utskottets Betänkande M 66.
3
ega säte och stämma uti konsistorio; hvarjemte, enligt serskilda stadgar, pastorenne
vid Tyska och Christinae församling i Götheborg och Skeppsholms församling i Stockholm
ega rätt till säte och stämma, de förre i dom-kapitlet i Götheborgs stift och
de sednare uti Hof-konsistorium.
Om än omförmälda organisation, efter hvad de, med anledning af ifrågaställde
förslag, afgifna yttranden antyda hittills i allmänhet varit för ändamålet tillfyllestgörande,
lärer man likväl ej kunna förneka sanningen af de anmärkningar, hvilka
motionären deremot framställt. Dessa träffa dock isynnerhet förhållandet i de stift,
der universitet ej är, eller der dom-kapitlets ledamöter utgöras af domprost och
lektorer. Dessa sednare, med undantag af theologie lektorn, tillsättas nemligen med
afseende å helt andra kunskaper, än som fordras af en kapitel-ledamot; och egenskapen
af lärare vid en högre lärdoms-skola innebär icke någon borgen för skicklighet
att i ett stifts styrelse deltaga.
Detta förhållande har ej eller undfallit de för kyrkolagens öfverseende och
omarbetning tillsatta kommittéer; och i det sist utarbetade samt år 4 847 från trycket
utgifna förslag till sådan lag tillstyrkes en organisation af dom-kapitel, som i det
närmaste öfverensstämmer med den, hvilken motionären nu förordat.
Sedan Kongl. Maj:t den 6 Juli 4849 förordnat att gymnasium skulle med lärdoms-
och apologist-skolan förenas till ett sammanhängande läroverk, syntes äfven en
förändring i föreskriften rörande sammansättningen af domkapitel i stift, der akademie
ej är, vara erforderlig, enär, om än lärarne vid det nya läroverket benämndes lektorer,
det likväl icke vore behöfligt eller lämpligt att åt alla inrymma säte och stämma
i kapitlet; och på grund deraf gjordes jemväl nådig framställning i ämnet till
rikets åren 4 850—5 4 församlade Ständer. Denna framställning vann dock icke
Ständernas bifall; men skolans fortsatta utbildning eller omgestaltning har emedlertid
ökat behofvet af en förändring uti nu ifrågaställde hänseende, den der således är
påkallad af både inre och yttre förhållanden.
Då man söker besvara frågan om sättet för förändringen, synes det emedlertid
i första rummet vara nödigt att blifva öfverens om det antal ledamöter, som må hafva
säte och stämma i domkapitlet.
1 denna del, hvarom för närvarande all bestämmelse saknas, enär det i hvarje
stift, der gymnasium är, beror på lektorernes antal, biträder emedlertid Utskottet motionärens
åsigt, att nemligen domkapitlet bör utgöras af Biskop och em ledamöter';
men att alla dessa ledamöter utses genom val, kan deremot Utskottet icke tillstyrka.
Efter hvad ofvan blifvidt antydt öfverensstämmer visserligen motionärens förslag
i denna del med Kyrkolags-kommittéens; men, utom det att hvad kommittéen härutinnan
föreslagit sammanhänger med andra i kyrkolage-förslaget väckta frågor, särdeles
hvad angår föremålen för domkapitlets verksamhet, har Utskottet ej kunnat lemna da
4
Lag-Utskottets Betänkande M 66.
anmärkningar, som emot förslaget i denna del blifvit af domkapitlen i riket framställda,
utan uppmärksamhet.
Af dessa myndigheter äro likväl skiljaktiga meningar uttalade blott i fråga derom
huruvida ens någon ledamot bör utses genom val; hvaremot samtliga hafva instämt
deri att åtminstone ett par af ledamots-platserna höra, såsom hittills, bindas vid vissa
embeten; och i sednare hänseendet är Utskottet af samma åsigt. Det synes nemligen
som skulle endast på så sätt nödig enhet och konseqvens i dom-kapitlets åtgärder
med säkerhet kunna bibehåH-as, samt visshet vinnas att den special-kännedom och erfarenhet,
som ej kan undvaras i ett verk, hvilket har så olikartade åligganden som
domkapitlet, ej komma att saknas. Den examens-skyldighet som tillhör kapitlet gör
det äfven till en nödvändighet att der bevaras ett lärdt element; och derom skulle
ledamöternes väljande ej innebära tillförlitlig garanti.
I följd häraf stadgar Utskottets nedanstående förslag att Domprosten, der sådan
finnes, samt theologias lektorn vid läroverket i stiftsstaden eller, om universitet der är,
äldste theologi® professoren, skola vara sjelfskrifna ledamöter i domkapitlet; hvaremot
de ledamöter som derutöfver erfordras, efter Utskottets åsigt, böra utses genom val
bland Kyrkoherdar i stiftet samt rektor och lektorer vid läroverhet i stiftsstaden, i
hvilket val dock alla ordinarie prester i stiftet samt lärarne vid stiftets elementarläroverk
skulle få deltaga. De valberättigades krets komme således att blifva vidsträcktare,
än de valbares; men ehuru praktiska skäl fordrat inskränkningen i sednare
fallet, har man genom utsträckningen i det förra, sökt att sätta dem, hvilka saken
förnämligast angår, i tillfälle att derpå utöfva inflytande.
Medelst den sålunda föreslagna organisation och det valsätt, som Utskottet förordat,
synes ock som skulle domkapitlet, å ena sidan, komma att bättre än hittills motsvara sin
bestämmelse såsom vårdare af kyrkans angelägenheter, i förening med tillsynen öfver skolan,
och, å den andra, kunna påräkna det förtroende, hvarförutan dess verksamhet
ej varder fruktbringande.
Att hvad Utskottet härutinnan tillstyrkt och som motiverar föreslagna stadgandet
om adjunktion, ej kan hafva någon tillämpning på konsistorierne i hufvudstaden eller
Stockholms stads konsistorium och hof-konsistorium följer af dessa myndigheters sammansättning
och den omständighet att de ej, lika som öfrige konsistorier eller domkapitel
i riket, hafva befattning med skolans angelägenheter. På dessa myndigheter
synes motionären ej eller haft afseende.
Den föreslagna förändringen påkallar emedlertid vissa andra jemkningar, i öfrige
om rättegången i domkapitlen gifna föreskrifter, för hvilka Utskottet i ordningen vill i
i korthet redogöra.
Dervid förekommer i första rummet frågan om huru många böra i domkapitel
vara tillstädes för all kunna fatta beslut. För närvarande är något maximital ej be
-
Lag-Utskottets Betänkande M 66.
5
stähidt, men genom Kongl. Maj:ts nådiga bref den 45 Juli 4752, jemfördt med Kongl,
resolutionen den 48 Maj 4 806, eger domkapitel beslut fatta om fyra af dess ordinarie
ledamöter äro tillstädes och angående slutet ense. Skall omröstas, böra åter minst
fem deri deltaga, men derest endast fyra öro närvarande, då skiljaktighet i meningar
uppstå, samt adjunktion måste ske, böra så många tillkallas att antalet stiger till sju.
Dessa stadganden öfverensstämde till en del med hvad som gällde för Hofrätt den
tid samma stadganden meddelades. Enligt den lydelse 23 kapitlet 4 § Rättegångsbalken
då hade, kunde nemligen i Hofrätt ringare mål urskiljas af fem, så ock af
fyra, der alla om slutet ense voro; men då vigtigare saker förekommo borde sju i
rätten sitta. Genom Kongl, förordningen den 23 Augusti 4 854 har likväl blifvit
förklaradt att i Hofrätt må fem ledamöter utgöra domfördt antal, så ock fyra om tre
af dem äro om beslutet ense; och större fordringar lärer man i detta fall ej kunna
hafva i domkapitel, än i Hofrätt. Snarare synes en modifikation uti omförmälte hänseende
kunna och böra ega rum med hänsigt till den olika beskaffenheten af de
ärenden, som tillhöra domkapitels behandling.
Med afseende å den administration, sorn tillkommer denna myndighet, har nemligen
densamma att handlägga en mängd ärenden, hvilka äro lika litet invecklade, som
vidlyftiga De kallas äfven i dagligt tal kuranta; och handläggningen deraf kan der
före
utan våda anförtros åt ett ringare antal ledamöter. Lika med hvad Kyrkolagskommittéen
tillstyrkt, har Utskottet alltså antagit såsom tiilfyllestgörande om tre ledamöter
äro öfver dylika ärenden, antingen de blifva ense eller ej.
Annat är deremot förhållandet när kapitlet utöfvar domsrätt. Då fordrar rättssäkerheten
att den grundsats, som för Hofrätt är gällande, varder tillämpad; och som
vissa andra ärenden, hvilka det åligger kapitlet att behandla, kräfva särdeles omsorg
samt en mogen och mångsidig pröfning, har Utskottet ansett berörde grundsats äfven
böra utsträckas till dessa ärenden eller till frågor om upprättande af förslag till embete
eller tjenst eller om tillsättande deraf.
I afseende på tiden för domkapitels sammanträdm stadgas i 3 § af 4687 års
Kongl. Förordning, att domkapitel skall sammanträda onsdagen i hvarje vecka från
klockan 8 om morgonen till middagen, samt om ärenderna så fordra, de följande
dagarne på samma tid. Då de täta sammanträden, som således äro påbjudna, äro
öfverflödiga, derest ärendena ej dertill föranleda, då det i allmänhet bör få bero på
domkapitlets ledamöter, att, med hänsigt till ärendenas omfång och beskaffenhet, bestämma
när sammanträde bör ske, ehuru sådant ej alltför länge må uppskjutas, i
händelse någon skulle vilja göra särskildt andragande inför kapitlet; och då en förändring
af förenämnde stadgande dessutom 5r behöfligt, derest personer utom stiftsstaden
kunna väljas till ledamöter i kapitlet, helst dessa, så vidt ske kan, böra besparas
från besväret att alltför ofta sig der inställa, har Utskottet ansett den förändring
i förevarande hänseende, som innefattas i 6 § af Utskottets förslag, våra ända
-
6
Lag-Utskottets Betänkande JVJ 66.
målsenlig; och emedan i fråga om expedilionssättet i domkapitel, det synes vara tillfyllest
om kapitlets utgående expeditioner, likasom andra verks, underskrifvas af ord
föranden
och kontrasigneras af expeditions-hafvanden, har Utskottet föreslagit en dermed
öfverensstämmande förändring af stadgandet i ofvan åberopade Kongl, förordning,
att »alla konsistorial-saker, som utur kapitlen utfärdas, skola underskrifvas af biskopen
och samtlige consistorialibus», en förändring, som likaledes påkallas af den föreslagna
organisationen, aldenstund det skulle kunna leda till hinder och dröjsmål om aflägset
boende ledamöters underskrift å expeditioner erfordrades.
Någon vidare förändring af hvad till rättegångs-ordningen i domkapitel hörer synes
deremot med anledning af samma organisation icke vara behöflig. Men ehuru
berörde förändring således närmast är påkallad af den föreslagna organisationen, hvilken,
efter hvad ofvan förmäles, ej skulle sträcka sig till konsistorierne i Stockholm,
anser likväl Utskottet de i 4, 6 och 7 §§ tillstyrkta föreskrifter i afseende på domfördt
antal, tiden för sammanträden och underskrift af utgående expeditioner böra af
nämnde konsistorier iakttagas; och får alltså Utskottet vördsammast tillstyrka, det måtte
Rikets Ständer besluta
en förordning, hvarigenom, med ändring af 7, 3 och 43 §§ i
Kongl. Förordningen den 44 Februari 4687, angående rättegån
gen
i domkapitlen samt med upphäfvande af Kongl. Brefvet den
45 Juli 4752 om domfördt antal ledamöter och af Kongl, brefvet
den 43 Juli 4799, som berättigar samtlige Lektorer vid
Gymnasium lill säte och stämma i domkapitel, varder förordnadt,
som följer:
Domkapitel skall bestå af Biskop, som förer ordet, sam
fem ledamöter. Sjelf skrifne ledamöter år o Domprosten, der så
dan
finnes, samt Theologie Lektorn vid läroverket i stifts-staden
eller, om universitet der är, äldste Theologie Professoren. De
ledamöter, som derutöfver fordras för fyllande af sagda antal,
utses genom val bland Kyrkoherdar i stiftet samt Bektor och
Lektorer vid nämnde läroverk, efter ihy här nedan sägs.
I val af ledamot i domkapitel ega alla ordinarie prester
i stiftet samt lärare vid stiftets elementar-läroverk deltaga-, och
håfve dervid hvar af dem en röst; skolande vid sådant val,
derför dagen utsattes af domkapitel, röstas af prester och lära
-
Lag-Utskottets Betänkande As 65. 7
re gemensamt inom hvarje kontrakt på sätt och i den ordning',
som viel val af Biskop iakllages.
§ 3.
Val till ledamot i domkapitel galle för fem år; och må
den som vald är, utan laga förfall, befattningen sig ej undandraga,
der han ej, på grund af val, samma befattning förut
innehaft, eller hans hemvist ej år mer än fem mil från stiftsstaden
aflägset,
§ 4.
Domkapitel må beslut fatta der tre när år o, utom i frågor
om upprättande af förslag till embeten eller tjenster eller
om tillsättande deraf, eller i mål, der kapitlet utöfvar domsrätt.
I dessa fall må dock beslutas af fern, så ock af fyra,
der tre af dem om beslutet ense år o.
§ 5.
Inträffar jäf, som i Rältegångs-balken för domare sägs,
för så många ledamöter i domkapitlet, alt det förthy ej domför
dt är eller beslut fatta kan, eller finnes det nödigt, att förordna
annan ledamot, i stället för den, som laga förfall fått,
må kapitlets ojäfvige eller förfallolöse ledamöter, sorn när år o,
bland de mån, hvilka, efter hvad nu sagdl är, kunna i domkapitlet
sitta, tillkalla så många, som erfordras att föreskrifvet
antal fylla.
§ 6-
Domkapitel sammanträde så ofta ärendena del fordra,
och minst m gång hvarannan vecka.
§ 7-
Alla från domkapitlet utgående expeditioner skola under■skrifvas
af Ordföranden oell kontrasigneras af Notarien.
8
Lag-Utskotets Betänkande M 66.
§ &
Hvad i 4, 6 och 7 §§ stadgas, galle ock, i hvad tillämpligt
år, för konsislorierne i Stockholm, i afseende på hvilka i
öfrigt förblifver vid hvad redan föreskrifva finnes.
§ 9.
Denna förfaltninq skall lända lill efterrättelse från den 4
Maj 4859.
Stockholm den 2 Februari 1858.
Reservation:
af Herr Domprosten Bring, med hvilken Herr Domprosten Björling sig förenat:
»Med Lag-Utskottets pluralitet är jag fullkomligen ense derom, att de nu gällande
stadganderna angående domkapitlenas organisation ovilkorligen påkalla förändring, enär
de förhållanden, under hvilka dessa stadganden tillkommit, numera sjelfva i betydlig
mån försvunnit. Men det författnings-förslag, som Utskottet i förevarande Betänkande
framlägger, kan jag dock icke anse ändamålsenligt. Detta mitt omdöme stöder jag
hufvudsakligen på följande grunder:
4:o. Enligt Utskottets förslag skulle domkapitlena komma att utgöras af tvenne,
i anseende till sin uppkomst, sinsemellan alldeles olikartade elementer, enär deras
ledamöter skulle på tvenne särskilta, icke blott olika modifierade, utan inbördes fullkomligen
motsatta sätt till sina befattningar utnämnas;
2:o. Då tillsättningen af dessa domkapitels-ledamöter skulle helt och hållet försiggå
och afgöras genom Presterskapets val, så skulle dessa ledamöter nödvändigt erhålla
karakteren af ett slags ombud för de under domkapitlen sorterande embetsmännen,
hvilket icke allenast strider mot hela naturen af ifrågavarande institutioner, utan ock
i mycket betydlig mån skulle beröfva dem den fasthet och konsistens, sorn för alla
dylika
Lag-Utskottats Betänkande M 66.
9
dylika embetsverk är af nöden. Särdeles skulle detta inträffa tillfölje deraf, att de
föreslagna valen skulle hvart femte år ånyo företagas; hvilket naturligen måste för
anleda,
att domkapitlena nästan alltid komme att till hälften utgöras af nya och i
ärendernas behandling oerfarna ledamöter;
3:o. Särskildt saknar Utskottets förslag alla garantier derför, att de valda ledamöterna
skulle komma att ega erforderlig skicklighet att deltaga i de olikartade och
vigtiga examensbestyr, som åligga domkapitlena, och hvilka examens-åligganden de
sjelfskrifne ledamöterna omöjligen kunna ensamme bestrida.
För min del anser jag uti ifrågavarande fall, så väl som annars, den lagstifning
tillförlitligast, som vill hvila på historisk grund och som alltså ansluter sig så nära
som möjligt till gifna och bestående förhållanden. Efter dessa grunsatser hade det varit
ganska lätt att äfven härvid gå till väga, om icke Rikets Ständer funnit för godt
besluta, att de praebende-pastorat, som hittills varit åt läroverken anslagna, skola,
med undantag af theologie lektorernas praebenden, från läroverken skiljas. Efter detta
beslut är saken svårare, och den enda möjliga och antagliga utväg, som återstår,
torde vara den, som af Lag-Utskottet vid 1851 års riksdag utvisades. I hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad Utskottet då föreslog, vågar jag derföre vördsamt
hemställa
att Rikets Ständer ville besluta en förordning, hvarigenom
med ändring af 1, 3 och 13 §§ i Kongl. Förordningen den 11,
Februari 1687 angående rättegången i domkapitlen samt med
upphäfvande af Kongl, brefvet den 15 Juli 175£, om domfördt
antal ledamöter, och af K. B. den 13 Juli 1799, som berättigar
samtlige lektorer vid gymnasium till säte och stämma i domkapitel,
varder förordnadt, som följer:
§ '!•
Domkapitel i de stift, der universitet ej är, skall bestå af
Biskop, som förer ordet, samt fyra ledamöter. Sjelfskrifne ledamöter
äro domprosten, der sådan finnes, lektorn i theologie vid
läroverket i stiftsstaden, så ock i Götheborgs stift pastorerne vid
Christina församling i staden Götheborg. De ledamöter, som ytterligare
kunna fordras för fyllande af sagde antal, förordnas af
Konungen, på domkapitlets förslag, bland stiftets kyrkoherdar eller
rektor och lektorer vid nämnde läroverk.
Bih. till B. St. Prat. 1856—1858. 7 Sami. 1 Afd. 37 Haft. 2
Lag-Utskottets Betänkande M 66.
Domkapitel vare domfördt, der fyra när äro, då tre af dero
äro om slutet ense. Skulle någon eller några af kapitlets ledamöter
vare af jäf eller annat laga förfall hindrade att i kapitlets
göromål deltaga, och ar kapitlet förthy ej domfördt, så må den eller
de ojäfvige ledamöter, som när äro, bland de män, hvilka jemlikt
■1 § i kapitlet sitta kunna, tillkalla så många som fordras, att
domfördt antal fylla.
§ 3.
Domkapitel sammanträde så ofta ärenderne det fordra, och
minst en gång hvarannan vecka.
§ 4.
Alla från domkapitel utgående expeditioner skola unders
skrifvas af Ordföranden och kontrasigneras af Notarien.
§ 5.
Hvad i 2, 3 och 4 §§ stadgadt är, gälle ock, i hvad
tillämpligt är, för domkapitlen i Upsala och Lund och konsistorierne
i Stockholm, i afseende på hvilka i öfrigt förhlifver vid
hvad redan föreskrifvet finnes.
§ 6.
Denna författning skall lända till efterrättelse ifrån den '1
Maj 4859, dock så att stadgandet i 1 § endast må tillämpas i
mån af nuvarande domkapitels ledamöters afgång.
Lag-Utskottets Betänkande JU 67.
11
N:o 67.
Ank. till Exp.-Utsk. 4. 7 Febr. 1858, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion angående de egenskaper, som
böra innehafvas af den, som antages till Consislorii Notarie.
Uti en af Högvördiga Preste-ståndet till Lag-Utskottet remitterad motion, har
Herr Kyrkoherden Schönbeck föreslagit, det måtte genom lag för framtiden stadgas;
»att ingen må antagas till Domkapitels-notarie, som icke undergått sådan examen, hvilken
berättigar till inträde i rikets rättegångs-verk samt ådagalagt praktisk juridisk skicklighet.»
De skäl, hvarpå motionären grundat detta förslag äro: att domkapitlen hafva
att utöfva doms-rätt i flera rent juridiska mål; att rättsfrågor ofta ingrediera i de
administrativa ärenden, hvilkas behandling åligger bemälde myndigheter; — att för afgörandet
af berörde mål och ärenden följaktligen erfordras ej allenast grundlig insigt
i kyrkolagen, utan äfven kännedom om vårt lagsystem i dess helhet; — att bedömandet
af de administrativa frågorna dessutom kräfver den särskilda skarpsinnighet,
som utbildas genom lagfarenhetens studium och dess praktiska tillämpning; — samt
att det således syntes vara nödigt, att hvarje domkapitel har ett lagkunnigt biträde
i sin Sekreterare eller Notarie.
Att behofvet i denna del är af den beskaffenhet att det bör leda till den följd,
som motionären förmenat eller till utfärdande af ett stadgande i föreslagna syftningen,
har emellertid blifvit enhälligt förnekadt af de särskilda talare, hvilka yttrat sig i
anledning af omförmälde motion före densammas hänvisande till Utskottet; och den
åsigt, som sålunda blifvit uttalad, har äfven inom Utskottet gjort sig gällande.
De föreskrifter, som finnas i afseende på ifrågaställde tjenstemans qvalifikation
och åligganden, hafva hufvudsakligen blifvit upptagne i Kongl. Maj:ts författning, huru
med rättegång i domkapitlen skall förhåll ,s af den 11 Februari 1687, och så
-
12
Lag-Utskottets Betänkande JM 67.
medelst gjorda till föremål för kyrko-lagstiftningen. Berörde förordning innehåller
nemligen i 2 § att i hvart konsistorio skall vara en Notarie, i 10 § att det åligger
Notarien att lora Consistorii protokoll, dervid Decanus Consistorii dock bör vara
honom till hjelp; och i 11 § att till Notarie-embetet må ingen tagas, som icke är
dertill tjenlig och duglig; ådagaläggande derjemte den i sistnämnde § för Notarien
stadgade ed, hvilken kan betraktas såsom hans egentliga instruktion, hurusom till
befattningen hörer, att »skriftligen författa Consistorii acta och eftersom de blifvit i
Consistorio föredragna och afhandlade, sanfärdeligen och rättvisligen i protokollet oförfalskade
införa», samt vidare att hvad honom betros »granneligen förvara.»
Således fordrar lagen blott att Notarien skall vara tjenlig och duglig till befattningen.
Några särskilda lärdomsprof äro honom ej ålagda; och kapitlet är derigenom
vid sitt val ej bunden af några föreskrifter, som hindra kapitlet att tillegna
sig den, hvilken det anser vara lämpligast med afseende å de åligganden, hvilka
tillhöra Notarien. Deraf förklaras ock att man till denna befattning i allmänhet begagnat
personer, hvilka tillhört ändliga ståndet eller egnat sig åt kyrkans angelägenheter.
Församlings-vården är nemligen det hufvudsakligaste föremålet för domkapitlens
verksamhet; och dertill kräfves insigter af helt annan art än juridiska.
Visserligen eger domkapitlet domsrätt i några mål; men då är egentligen blott
fråga om tillämpning af kyrkolagen och dithörande författningar; och för inhemtande
af kännedom derom fordras ej någon allmän juridisk bildning. De tillfällen då utöfvande
af denna domsrätt kommer i fråga äro dessutom få; hvaremot de ärenden,
som med församlings-vården sammanhänga, förekomma ständigt; och då hvarje styrelse-verk
måste organiseras i öfverenstämmelse med dess hufvudsakliga verksamhet,
derest organisationen skall uppfylla sitt ändamål, inses klart hvarföre juridisk bildning
ej foidras af domkapitels ledamöter ellet dess Notarie.
I allt fall synes motionären hafva förbisett Notariens ställning i kapitlet. Han
har icke der ågon röst. Att sanningsenligt uppteckna hvad i kapitlet förekommer
och beslutas är hans pligt; och kontrollen deröfver tillkommer kapitlet, som sjelf
ansvarar för sina åtgärder.
Således får Utskottet vördsamt tillstyrka
alt Herr Kyrkoherden Schönbecks ifrågavarande motion varder
lemnad utan a/seende.
Stockholm den 2 Februari 1858.
Lag-Utskottets Betänkande M 68.
13
N:o 68.
Ank. till Exp.-Utsk. den 7 Febr. 1858, k. 2 e.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förklaring af Kongl. Förordningen
den 4 Maj 1855 i fråga om stället för förbrytares skrift
och aflösning.
Sedan, genom särskild lag, blifvit stadgadt att kyrkoplikt, vare sig offentlig eller
enskild, ej vidare skall ådömas, har Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med Rikets
Ständers beslut, medelst en den 4 Maj 1855 utfärdad författning, till kyrkotuktens
upprätthållande, förordnat att ej må den, som gjort sig skyldig till något af de i
samma författning uppräknade brott, af den Heliga Nattvarden komma i åtnjutande
innan han eller hon af sin själasörjare, i närvaro af två eller tre bland församlingens
medlemmar, dem själasörjaren tillkallar, låtit sig enskildt skriftas och aflösas, på sätt
särskildt föreskrifvet är.»
Nu innehöll väl Kongl. Förordningen den 18 November 1741 att enskild
skrift och aflösning bör, efter det i handboken beskrifna formulär, i närvaro af tre
eller fyra bland de äldste i församlingen dem kyrkoherden sjelf utnämner, verkställas
i sakristian eller, der sådan ej finneå, i sjelfva kyrkan; men då olika meningar uppstått
derom, huruvida de i 1855 års förenämnde författning förekommande ord »på
sätt särskildt föreskrifvet är», afsåge blott formen af enskild skrift och aflösningen
eller jemväl det ställe, hvarest förrättningen borde ega rum; samt afsigten med författningen,
då den ställdes i sammanhang med stadgandet, att kyrkoplikt ej vidare må
ådömas, måste antagas vara att förskona den, som skulle absolueras, från förödmjukelsen
af obehörige vittnens närvaro, hvilket svårligen kunde undvikas, om än förrättningen
för sig ginge i sakristian, hvadan en och annan äfven förlagt densamma
till prestgården; har Herr Biskopen Fahlcrantz, för undanrödjande af omförmälte
14
Lag-Utskottets Betänkande M 68.
menings-skiljaktighet, yrkat det måtte uttryckligen varda förklaradt, att oftanämnde
förrättning äfven må i enskildt rum verkställas.
Öfver hvad sålunda blifvit yrkadt, har Lag-Utskottets utlåtande blifvit infordradt,
i sammanhang hvarmed Utskottet erhållit del af den, i anledning af framställningen,
föranledde diskussion, uti hvilken en stor del af Högvördiga Ståndets ledamöter deltagit;
utvisande samina diskussion som skulle man i allmänhet inom detta stånd hysa
betänkligheter emot ett förklarande i föreslagna syftningen; och dessa betänkligheter
delar äfven Utskottet.
Det är visserligen ostridigt, att den enskilda skrift och aflösning, hvarom fråga
är, ej i någon mån må hänföras till straff; men att meningen likväl icke varit att
göra förrättningen till en akt af helt och hållet enskild beskaffenhet, derom vittna de
vid 1853-54 årens riksdag, då Ständerne öfverenskommo om 1855 års åberoppade
författning , i ämnet hållna förhandlingar. Sedan nemligen då varande Lag-Utskottet
framlagt förslag till samma författning samt hos Riksstånden blifvit anmärkt att,
enär förslaget ej gjorde någon annan förändring i 1741 års ofvanberörde förordning
än beträffande antalet af de vittnen, hvilka borde närvara vid ifrågaställde förrättning,
verkställighet deraf följaktligen ovilkorligen måste ega rum i antingen sakristian eller
kyrkan i den församling, hvilken den brottslige tillhörde, ehuru det syntes böra tillåtas
dem, hvilka dömdes till längre fängelsestraff, att i fängelset undergå försoningsakten,
derest de, för åtnjutande af den heliga nattvarden, så önskade; förklarade Utskottet,
efter ämnets förnyade pröfning, att sådant väl borde tillåtas, men att för ändamålet
ej syntes erfordras vidare än. ett stadgande derom att presten må tillkalla dem af
församlingen, hvilka skola öfvervara akten, alldenstund ett dylikt stadgande jemväl
hade tillämpning på slotts-församling, då brottslingen derunder hörer, och i enlighet
med denna åsigt förändrades förslaget, hvilket, af ständerna gilladt, upphöjdes till
lag genom Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855
Hiiraf visar sig alltså att den af motionären påyrkade förklaring skulle strida
emot den mening lagstiftaren sökt att i denna författning inlägga; och till något
missförstånd om meningen gifver författningen, efter Utskottets omdöme, ej eller
anledning. Då deri förordnas att särskildt gifna föreskrifter i afseende på verkställighet
af enskild skrift och aflösning skola iakttagas, så vidt dessa föreskrifter låta förena
sig med hvad författningen bjuder, och densamma ej gör någon annan uttrycklig
förändring i berörde föreskrifter, än beträffande antalet af vittnen, eller, hvad angår
stället för förrättningen innefattar något stadgande derom att förrättningen, då den
kommer i fråga inom den församling, till hvilken föremålet hörer, må ega rum annorstädes
än förskrifvet är, synes någon tvekan ej eller böra uppstå angående tillämpligheten
uti ifrågavarande hänseende af 1741 års Kongl, förordning, såsom innefattande
ett gällande allmänt rättesnöre rörande verkställighet af enskild skrift och
aflösning.
Lag-Utskottets Betänkande M 68.
15
Betydelsen af denna akt kräfver ock bibehållande af den grundsats, som nyssnämnde
förordning i förevarande hänseende uttalar. Den innebär en försoning med
församlingen, ett återupptagande i kyrkans gemenskap: och ehuru den ej verkställes
offentligen inför församlingen, har den likväl en offentlig karakter, som ej kan förbises,
"utan att sjelfva akten förlorar i betydelse. Med denna uppfattning skulle
dock ej väl stå tillsammans om den finge, efter behag, verkställas i enskildt rum;
och derför hemställes vördsamt
om icke Biskop Fahlcrantz ifrågaställde motion må af Rikets
Ständer lemnäs utan a/seende.
Stockholm den 1 Februari 1^858.
STOCKHOLM, tryckt kos Eric Westrell, 4858.
Lag-Utshoiiets Betänkande N:o 69.
1
\:o 69.
Ank. till Exp.-Utsk. den 8 Febr. 1858, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner angående förändring
af de befordringslagar, hvilka gälla för presier.
Dessa till Lag-Utskottet hänvisade motioner äro väckta inom Högvördiga
Preste-Ståndet af Herr Domprosten Bring, Herrar Biskoparne Thomander och
Björck, Herr Domprosten Knös samt Herr Kontrakts-prosten Emanuelsson.
Då de fyra sistnämndes motioner äro framkallade af Herr Domprosten Brings,
fordrar sammanhanget att denna sednare först upptages vid den redovisning för
motionernes innehåll som måste föregå pröfningen deraf.
Hvad således till en början angår den af Herr Domprosten Bring gjorda
framställning, så afser densamma nu gällande ordning för förslags upprättande
till presterliga lägenheter. Ehuru det lage i sakens natur att egentliga meningen
härvid borde vara att åt församlingarne anskaffa den bästa möjliga själavård, i
hvilket afseende 1686 års kyrkolag ock skulle lemnat Stifts-styrelserna nära nog
fria händer, hade likväl dessa styrelser, efter motionärens förmenande, genom de
under sednaste sekel i ämnet utkomna författningar, sådana de allmänneligen
tillämpats, blifvit så bundna, att de knappast i någon mån ägde rättighet att
följa sin öfvertygelse om sökandes sant presterliga duglighet, utan nödgades
mången gång, på grund af någon obetydlig skillnad i tjenste-ålder eller lärdomsbetyg,
å förslag gifva personer, hvilka voro föga lämpliga, företräde framför män,
af hvilkas tjenst församlingarne, efter allt utseende, kunde vänta den bästa vård.
I öfverensstämmelse härmed voro Stifts-styrelserna ej eller pligtige, att, vid uppBih.
lill R. St. Brot. 1836—i838. 7 Sami. 1 Åfd. 38 Haft. 1
2
Lag-Vtskollels Betänkande Tito 69.
sändande af förslag till sådane lägenheter, hvilkas innehafvare af Konungen utnämnas,
afgifva något yttrande rörande det sätt, hvarpå de föreslagna gjort sig under
tjenstgöring kända och deras relativa lämplighet till den befattning, hvarom
fråga är, hvadan Konungen vanligen saknade all officiel kännedom om de föreslagnas
mer eller mindre lämplighet. Då emellertid nu anmärkta förhållanden
desto heldre måste afhjelpas, som den upplösning, hvarmed vår kyrka hotades,
påkallade från Kyrko-styrelsens sida den ömmaste omsorg derom, att herda-embetet
i församlingen anförtros åt män, hvilka genom andlig erfarenhet, lefvande
insigt och vislig nitälskan, äro skickade att detsamma bestrida, har motionären,
under förklaring likväl, att han ingalunda påyrkade en återgång till Kyrko-lagens
obestämda stadganden i förevarande ämne, utan allenast önskade att, jemte det
gällande befordrings-lagar bibehållas samt tjenste-ålder och lärdomsbetyg således
fortfara att utgöra lagliga befordrings-grunder, en möjlighet må beredas den under
tjenstgöring förvärfvade och ådagalagda, men af år och lärdomsbetyg aldrig
med osviklig säkerhet bevittnade rent presterliga skickligheten, att i större mån,
än för närvarande sker, vinna afseende yrkat:
»att Rikets Ständer för sin del måtte besluta och hos Kongl. Majit i underdånighet
begära en förklaring af och ett tillägg till nu inom kyrkan gällande befordringslagar,
hvarigenom Domkapitlena l:o berättigas och förpligtas att, när vid förslags upprättande
till presterlig lägenhet någon eller några sökande finnes genom sin under tjenstgöring
ådagalagda skicklighet och nit vara för den sökta tjensten särdeles lämplige, då å
förslaget uppföra så beskaffade sökande, ändock att desse i anseende till någon
betygsgrad eller några få tjensteår vore competente medsökande underlägsne, och
2:o likaledes ålägges, att vid uppsändande af underdåniga förslag till återbesättande
af regala gäll bifoga förslagen underdånigt yttrande, huruvida någon af de
föreslagne, på grund af sin under tjenstgöring ådagalagda presterliga skicklighet
och nit, må anses vara till den sökta tjenstens bestridande företrädesvis tjenlig.»
Emot detta förslag hafva öfrige motionärer dock uppträdt. De äro emellertid
ense med Herr Domprosten Bring derom att någon modifikation af ifrågaställde
befordrings-lagar är behöflig på det att församlingarne må blifva försedde
med själasörjare, hvilka genom sina egenskaper, kunna påräkna åhörarnes
förtroende ; men för vinnande af detta mål hafva desse motionärer ansett en utvidgning
af församlingarnes valrätt vara den enda lämpliga utvägen; och i sådant
afseende har blifvit föreslagit:
af Herr Domprosten Knös:
»att vid tillsättande af såväl konsistoriella Pastorater som regala, äfvensom Komministraturer,
församlingen må äga rätt att begära få höra en fjerde profpredikant,
och att Domkapitlet icke må kunna afslå en sådan begäran, så framt den
till fjerde profpredikant äskade befinnes vara till lägenheten af den klass behörig
och antingen i förtjenster jemngod med någon af de föreslagna eller ock en
-
Iag-Utskollets Betänkande N:o 69.
3
däst med en bctygs-nyans eller med ett högst två tjenstår någon af de föreslagna
underlägsen, samt att för öfrigt vid dylik kallelse må förhållas såsom
i Kongl. Förordningen cm Prestval den 1 April 1843 beträffande kallelse till
fjerde profpredikant stadgas.»
af Herr Kontraktsprosten Emanndsson:
»att en författning måtte utfärdas, hvarigenom stadgas som följer: Sedan Domkapitel,
enligt nu gällande eller framdeles blifvande befordringslagar, uppfört 3:ne
prestman på förslag oell dessa sina prof aflagt, skall valförrättaren å frågodagen
tillspörja församlingen om hon, änskönt ingenting vore att mot de iöreslagnes
lära och lefverne annai ka, ändock vill hafva ännu en profpredikant. Besvaras
denna fråga med ja, så skall valförrättaren uppskjuta lörrättningen och anmäla
församlingens önskan i Domkapitlet, hvilket då, oberoende af andra lagar, än de,
som bestämma eompetcnee, eger att å förslaget uppföra den prestman, sorn anses
bäst kunna motsvara församlingens behof. För utrönande af församlingens
vilja i fråga cm fjerde profpredikant, iaktfages hvad Kongl. Prestvals-förordningen
af den 1 April 1843 i 30 § föreskrifver.»
af Herr Biskopen Björck:
»att, utom de tre prestman, hvilka, likasom hittills, efter nu gällande be
fordringsgrunder,
komma att på förslag till lediga Pastorater uppföras, Domkapitel
må i de fall, då flere än tre sökande sig anmält, föreslå äfven bland de
öfriga en prestman såsom fjerde profpredikant; och skulle kapitlet, när de sökande
äro flera än fyra, genom val med slutna sedlar bestämma sig för den, som för
verklig embets-skicklighet anses böra jemte de tre, först å förslaget uppförde,
undeikastas församlingens omröstning; med rättighet för församlingen att på frågodagen
antingen såsom fjerde profpredikant antaga den sålunda dertill af Domkapitlet
föreslagna prestman, eller ofck dertill sjelf utse en annan, i den ordning
och med det vilkor, som nuvarande författningar i fråga om regala pastorater
Stadga;» — samt
af Herr Biskop Thomander:
»att, vid val till regala pastorat, församlingen må vara berättigad att till fjerde
profpredikant kalla och erhålla prestman, som är till pastoratet behörig, ändå
han ej är med de föreslagne jemförlig.»
Efter denna redovisning för de framställda förslagen, anser sig Utskottet först
böra meddela yttrande öfver Herr Domprosten Britt gs yrkande cm rättighet för
Domkapitel att, vid appi ättande af f o> lag tillprés lärlig lägenhet, gifva den sökande,
som företrädesvis synes vara till den sökta befattningen lämplig, rum
4
Lag-Utskottets Betänkande N:o 69.
å förslaget, ändå han i anseende till lärdomsbetyg och tjensteålder är de
medsökande underlägsen.
På sätt motionären antydt, hafva Stifts-styrelserna tillförene vid tillsättning
af presterliga tjenster haft en betydligt vidsträcktare makt, än de för närvarande
ega. Så innehåller 19 Kap. af 1686 års Kyrkolag uti 7 § att vid kyrkoledighet
i konsistoriella gaif församlingen väl fick utvälja Kyrkoherde, men att,
om valet folie på någon, som icke vore »dess värdigare», samt Biskopen funne
att i stiftet voro andra, hvilka för sin lärdom, långliga tjenst, goda gåfvor och
skicklighet borde framför den, som församlingen åstundar, med befordran ihågkommas,
och hvilka om sig hade godt vittnesbörd och gåfvo säkert hopp derom
att församlingen genom dem skulle märkligen uppbyggas och förkofras, församlingen
borde åtnöjas med och rätta sig efter hvad Biskopen och Konsistorium
förordnade; och uti 9 § att »om Kapellaners tillsättande skall fuller Biskopen
och kapitlet tillitas, emedan de bäst känna personernas skicklighet och gåfvor,
samt veta besked om deras framsteg i studier», dock att församlingens val och
kallelse alltid borde föregå; och ehuru enligt samma kapitels 10 § Kongl. Maj:t
ville med regala gäll förse dem, som med lärdom, tjenst och arbete, helst vid
Akademier, Gymnasier och Skolor samt vid Hof- och Krigs-staten gjort sig om
»Guds församling och det gemena bästa väl förtjenta», ålades likväl vederbörande
Biskop att, då ett regalt gäll blef ledigt, inkomma med förslag till dem, som
han visste vara till sådane lägenheter skicklige och värdige.
Oansedt lärdom och långvarig tjenst således borde af stiftsstyrelserna vid
presterliga befordringar afses, uppenbara dock ofvanomförmälda föreskrifter att
den skicklighet, som isynnerhet kunde lända församlingen till uppbyggelse och
förkofran, en egenskap, som icke alltid är förenad med lärdom och hvarom långvarig
tjenst ej eller förvissar, icke fick lemnäs å sido, utan måste tagas i hufvudsakligt
betraktande. Den inskränkning i församlingens valrätt, som genom
kyrkolagen hade egt rum, bortföll dock snart, och stiftsstyrelserna erhöllo emellertid
rättigheten att föreslå dem, på hvilka församlingarne kunde välja. Och
på så sätt begränsades valrätten på samma gång nämnde styrelser lemnades tillfälle
att på de presterliga befordringarne fortfarande utöfva inflytande. Förslaget
blef derföre af vigt så väl för församligen som för de befordrings-sökande; men
derigenom gjordes grunderna för befordring till föremål för ej mindre uppmärksamhet.
De utstakades slutligen genom Kongl. Maj:ts Nådiga Bref till samtliga
Konsistorier i Riket om vidtagande af några sådana mått och steg, som må befordra
goda egenskaper i läroståndet, af den 21 Augusti 1786.
Derigenom stadgas, bland annat: i 7 §, att vid förslagers upprättande till
Kyrkoherde-lägenheter skall det åligga Konsistorium att först och främst hafva
afseende på de sökandes gudsfruktan samt ett dygdigt och stadigt uppförande;
att i öfrigt endast förtjenst och skicklighet gifva den ena företräde framför den
Lag-Utskottets Betänkande N:o 69.
5
andra; att det bör skattas för skicklighet att sökanden äger lärdom och de kunskaper,
sorn till sysslans fullkomliga bestridande fordras, samt för förtjenst att
han med kännedom, nit och försigtighet skött det kall honom varit anförtrodt
och såmedelst gjort sig förtjent af vidare befordran; att lärdom skall utrönas af
examina, disputations-akter, föreläsningar samt utgifna skrifter, dock att, om en
yngre, som beständigt haft tillfälle sköta sina studier, skulle synas i kunskaper
öfvergå en äldre, som väl eger mogen lärdom och öfrige egenskaper, men hvilken
måst använda sin tid på en mödosam tjenst och således ej hunnit uppnå
en lika vidsträckt lärdom, den sednares arbete och erfarenhet skola så jemföras
med den förras beläsenhet, att, å ena sidan, ej må saknas uppmuntran till nyttiga
vetenskapers allvarliga skötsel, och, å andra, skickliga män ej afskräckas
att ingå i arbetssamma och mindre lönande beställningar vid undervisningsverken
och församlingen; — i 8 § att emellan dem, som äro hvarannan jemlika i förtjenst
och skicklighet, må den tid, som på verklig tjenstgöring varit använd,
blifva grund till förslagsrättigheten; — samt i 10 §, att vid upprättandet af förslag
till Kapellans och andra sådana beställningar de tre, som hafva de flesta
tjensteåren böra föreslås.
Härmed blefvo således grunderna för befordran till presterliga befattningar
närmare bestämda; och af sistnämnde stadgande följer äfven att för befordran
till de befattningar, hvarå samma stadgande har afseende, tjenståldern ensamt må
tagas i betraktande. Men om häri låg ett afsteg från den princip, som i denna
del var antagen i 1686 års Kyrkolag, hvilken torde böra anses såsom en sammanfattning
af de allmänna grundsatser, hvarpå vår kyrkoförfattning hvilar, synes
deremot som skulle deruti uttalade principer i afseende på befordran till Kyrkoherde-beställning
blott hafva genom 1786 års omförmälte Nådiga Bref blifvit utvecklade.
Lärdom, långvarig tjenst, goda gåfvor och skicklighet berättigade nemligen
till befordran enligt nämnde lag; men ingendera egenskapen tillerkändes något
afgjordt företräde, utan hade stiftsstyrelserna att tillse det församlingarne erhöllo
sådane själasörjare, hvilkas verksamhet kunde lända till församlingarnes största
förkofran. Sådant bör ock förnämsta ändamålet med lagstiftningen i förevarande
hänseende vara; och detta ändamål är klarligen uttryckt i berörde Kongl. Bref.
Afsigten dermed var nemligen att befordra sådana egenskaper hos läroståndet,
som kunde göra »dess embets-åtgärd kraftigt verkande till Guds ära och det allmännas
nytta.» Men med en sådan afsigt skulle ej stå väl tillsammans om lärdom
och tjensteålder skulle utgöra de enda befordrings-grunderna. Dessa egenskaper
kunna visserligen ej förbises, men ingendera för sig garanterar om förmåga
att rätt uppfylla själasörjarens maktpåliggande kall. Derföre hafva de ej eller i
oftanämnde författning erhållit någon ovilkorlig öfvervigt öfver nämnde förmåga
eller förtjensten att med kännedom, nit och försigtighet hafva skött det kall ho
-
6
Lag-Utskollets Betänkande N:o 69.
norn varit anförtrodt och såmedelst gjort sig förtjent af vidare befordran. Tvärtom
ställer författningen denna förtjenst i första rumrnnt.
Emellertid har praxis utbildat sig på sådant sätt att omförmälda förmåga
måste helt och hållet vika för den högre lärdomen eller den längre tjenstetiden;
och det kan ej förnekas att det uttryckssätt, sorn författningen begagnar i fråga
om kollision emellan sökande, utrustade med olika egenskaper, gifvit skälig anledning
till samma praxis, den der äfven synes hafva erhållit stöd i sednare rörande
detta ämne utkomne författningar, bland andra i Kongl. Brefvet den 21
Januari 1811. Derigenom har likväl någon förändring icke blifvit gjord i 1786
års förenämnde Kongl. Bref; och detta qvarstår alltså såsom den lag, som vid
presterliga befordringar af nu ifrågavarande art måste iakttagas. Det är följaktligen
af noden att detsamma varder rätt tillämpadt och att de tvifvel om dess
egentliga mening, hvartill serdeles sistnämnde Kongl. Bref gifvit anledning, varda
undanröjda.
Denna mening har Utskottet ofvan antydt; och då, efter Utskottets omdöme,
den grund, som för upprättandet af förslag till Kapellaner och dylika ringare
tjenster, är bestämd, ej synes böra frånträdas, anser Utskottet sig, med anledning
af ifrågavarande framställning, endast böra vördsamt tillstyrka:
att Rikets Stunder matte besluta ev författning, hvarigegenorn
förklaras, att den rätt och pligt, sorn enligt Iiongl.
i)laj:ts Nådiga Cirkulär-bref den 21 Augusti 1786 tillkommer
Köns is to rieme i Riket alt, vid upprättande af förslag
till Kyrkoherde-lägenheter, ej allenast taga i betraktande
de sökandes lärdom och ijåns tålde/', utan äfven göra
afseende å den kännedom, försigtighet och nit, hvarmed de
skölt sina anförtrodda kalf, ej blifvit inskränkt, genom
hvad sedermera i detta ämne utkomne författningar innehålla.
Med afseende å hvad Utskottet sålunda tillstyrkt, kan deremot ej Utskottet
understödja Herr Domprosten Krings yrkande om åläggande för domkapitel att,
vid insändandet af förslag till återbesättande af regala gäll, afgifva underdånigt
yttrande huruvida någon af de föreslagna, på grund af särskild ådagalagd presterlig
skicklighet och visadt nit, må anses företrädesvis vara lämplig till den
ifrågaställde tjenstens bestridande. Något behof af ett dylikt särskildt yttrande
göres nemligen icke, derest tillbörligt afseende å omförmälda egenskaper varder
vid förslags upprättande fästadt, så attj förslaget kommer att, i enlighet med
Lag-Ulsholtels Belänkande N:o 69.
7
dess bestämmelse, innefatta en ledning för Konungen vid pröfning af de omständigheter,
som på utnämningen kunna utöfva inflytande; och får Utskottet
alltså hemställa
om icke ifrågaställde yrkande må lemnäs utan afseende.
Ehuru förslagen om församlingens rätt att i kon sistone lia gäll, kunna erhålla
en fjerde profpredikant, synes hafva blifvit väckta under förutsättning derom
att lärdoms-betyg och fjenste-ålder, vid förslags upprättande, hafva ett ovilkorligt
företräde framför den eljest ådagalagda större skickligheten-; samt anledningen
till samma förslag, åtminstone så vidt de hafva afseende på Kyrkoherdebeställningar,
således skulle upphöra, derest den åsigt i afseende på förslagsgrunderne,
som i den af Utskottet tillstyrkta förklaring blifvit uttalad, framdeles
varder gällande; — anser sig likväl Utskottet böra, oberoende af nu antydda förhållande,
angifva de skäl, som hindra Utskottet att förorda någotdera af nu omförmälda
förslag, hvilka, väckta af Ilerr Domprosten linos, Herr Kontrakts-prosten
Emanuelsson och Herr Biskopen Björck, väl äro skiljaktiga beträffande så
väl vidsträcktheten af den rätt, som uti ifrågaställde hänseende ansetts böra medgifvas
församlingen, som sättet för begagnandet, men deremot öfverensstämma i
sjelfva principen, eller, på sätt nämndt är, derutinnan att församlingen skulle
kunna begära en fjerde profpredikant.
En dylik rätt är nu endast medgifven då fråga är om återbesättande af
Kyrkoherde-beställning i regalt gäll. Ehuru den blifvit bestämd och reglerad
genom flere stadgar, sist genom Kongl. Maj:ts nu gällande förordning om prestval
af den 1 April 1843, till hvilken motionärerne ock hänvisat, är den dock ursprungligen
fastställd i 10 § af Kyrkolagens 19 Kap., hvilket jemväl, efter hvad
ofvan är anmärkt, bestämde den rätt församlingen vid tillsättning af själasörjare
i konsistoriella gäll tillkom; och frågan om kallelse-rättens påyrkade utsträckning
ingår på så sätt i de ämnen, som utgöra föremål för kyrkolagsstiftningen.
Men om än en rättighet af ifrågaställde art är lämplig i regala gäll, inträffar
dock ett annat förhållande på öfrige ställen. I förra fallet tilikännagifver församlingen
genom sin kallelse endast en önskan, som ej inskränker den utnätnningsrätt
Konungen äger; i det senare deremot skulle all makt sammanfalla i
församlingens liand. Ilon skulle kunna både föreslå och utnämna, samt dermed
helt och hållet omintetgöra det inflytande på presterliga befordringar, som Stiftstyrelserna
nu ega genom deras rätt att upprätta förslag, och som sammanhänger
med den ansvarighet för själavården, hvilken åligger dessa styrelser.
Man har väl ordat om den vidsträckta rätt de kristna församlingarna ägde
1 äldsta tider; men att återgå till dessa tider vore att upphäfva Svenska kyrkans
Lag-Vlskoltets Betänkande iV.o 69.
författning och dermed sjelfva kyrkan. Den har icke kunnat utbildats oberoende
af andra samhällsförhållanden; och samhällets väl har fordrat den modifikation
af församlingens valrätt, som förslaget innebär. Grundtanken fortlefver likväl;
och derföre har med valrättsfriheten anmärkningsrätten å frågodag blifvit förenad.
Då Utskottet således i sjelfva principen ej kan biträda ifrågaställde förslag,
tillstyrkes alltså vördsamt:
att de af llerr Biskopen Björck, Herr Domprosten linos
och Herr Kontraktsprosten Emanuelsson väckta motioner
måtte lemnäs utan afseende.
Det har nyss blifvit sagdt att församlingens i 1686 års Kyrkolag fastställda
rätt till erhållande af fjerde profpredikant i regala pastorat är vorden närmare
bestämd och reglerad genom sednare i ämnet utkomna författningar. Berörde
lag innehöll nemligen endast att församlingen ägde friheten att i underdånighet
begära en annan, än dem som Biskopen föreslagit, hvilken »hon förmenar vara
dertill beqväm och förtjenar komma i nådigt anseende.» Men då befordringsgrunderna
i sammanhang med förslagsrätten bestämdes, gafs äfven föreskrifter
rörande fjerde profpredikantens qvalifikation; och derom stadgades slutligen i
Kongl. Cirkulär-brefvet den 17 Januari 1755 att, då församlingen i regalt pastorat
hos vederbörande Konsistorium begär den fjerde profpredikanten, bör Konsistorium
»pröfva hans förtjenst och skicklighet samt, i fall den finnes jemlik
med de föreslagnes, då en sådan begäran icke vägra; men i annan händelse
densamma afslå, utan att någon annan i hans ställe utse.»
Nu enär den fordran på jemlikhet, som således uppställes för att varda antagen
till fjerde profpredikant synes tåla en modifikation, helst ändamålet med
den rätt, som i denna del blifvit församlingen förunnad eljest lätteligen kan förfelas,
får Utskottet, i öfvensstämmelse med ofvan yttrade åsigter i afseende på
de grunder, som, vid förslags upprättande till Kyrkoherde-beställningar i så väl
regala som konsistoriella gäll, böra följas, och med anledning af hvad Herr Biskopen
Thomander yrkat, till Rikets Ständers antagande öfverlemna följande förslag
till
förordning, hvarigenom, med ändring af hvad som finnes
stadgadt i Kongl. Cirkulär-brefvet den 47 Januari 4755
rörande de vilkor, hvarunder Konsistorium må bifalla en
af församlingen i regalt pastorat gjord begäran om fjerde
profpredikant, varder för klar adt att, så vida ilen, hvilken
med
Lag-Ulslwllcls Betänkande N:o 70.
9
församlingen begär, innehar de egenskaper, sorn för befordran
till befattning af ifrågaställde beskaffenhet erfordrasutgör
den omständighet, att han i förtjenst och
skicklighet ej är med de å förslaget upp förde fullt jemlik,
icke hinder emot bifall till församlingens begäran.
Stockholm den 8 Februari 1858.
På begäran antecknas att Herrar Hasselrot, Kistner och IVetterberg,
samt Riksdagsfullmäktigen Johan Johansson från Örebro län icke deltagit i behandlingen
af de frågor, som upptagas i förestående Betänkande.
M:0
Ank. till Exp.-Utsk. d. 8 Febr. 1858, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion angående antagande af
förändrade föreskrifter om utöfning af patronats-rättent
Dd vid sistlidne riksmöte fråga väcktes om upphäfvande af patronats-rätten
eliev så som den i Kyrko-lagen benämnes jus-patronatus, som enligt nämnde lag,
hestår uti enskildes »rättighet att utse, välja och kalla en prestman till någon
församling» ; förklarade Rikets Ständer att, enär denna rättighet, hvilken i allmänhet
uppkommit genom enskildes uppoffringar för kyrkor eller församlingar, i
de flesta fall vore förenad med besittnings-rätten till fast egendom, hvadan den
dermed oek öfvergått från den ene egaren till den andra, kunde densamma ej
eller utan ingrepp i egande-rätten, genom någon lagstiftnings-åtgärd, utan motmh.
Ull 11. st. Prol. 4 8S6—1858. 7 Sami. 4 Åfd. 38 Uä[t. 2
10
Lag-Ulslcoltets Betänkande V o 70
svarande ersättning, betagas innehafvaren; men alldenstund omförmälde rättighet
i församlingarna modförde stora, dagligen tilltagande olägenheter, anhöllo Ständerne
i underdånig Skrifvelse det måtte Kongl. Maj:t täckas dels låta undersöka
och derefter meddela Rikets Ständer framställning af de grunder, på hvilka öfverenskonimelser
mellan innehafvare af patronats-rätt samt Kongl. Maj:t och kronan
jemte vederbörande församlingar skulle kunna uppgöras om berörde rätts
upphörande: dels ock, då utlänningar vinna tillåtelse att här i riket förvärfva
fast egendom, med hvilken patronats-rätt är förenad, dervid fästa det vilkor, att
samma rätt icke må till dem öfvergå.
Nu emedan patronats-rätten sedermera blott på ett enda ställe hade, genom
öfverenskommelse, försvunnit, samt anledning ej vore att den för än efter ett
elier annat sekel koinme att öfverallt upphöra, har Herr Kyrkoherden Sondén,
uti ett till Högvördiga Preste-Ståndet ingifvet memorial, fästat uppmärksamheten
på angelägenheten att missbruken deraf, så vidt ske kan, förekommas, samt, för
sådant ändamål, föreslagit en förordning af följande lydelse:
»När innehafvare af patron-rätt vill prest eller kyrkans betjent i afgångens
ställe kalla, hvilket bör ske sist inom tre månader efter sedan ledigheten inträffat,
aflemne han afskrift af patron-brefvet, kallelse, samt den kallades merit-förteckning
till kontrakts-prosten. Denne meddele ofördröjligen församlingen underrättelse
derom genom kungörelse som 2:ne söndagar å rad från predikstolen' uppläses,
hvari församlingen äfven kallas till allmän sockenstämma för att sig yttra
om den med den ifrågavarande af patronus föreslagna personen åtnöjas eller icke.
Vid den sockenstämman förer kontrakts-prosten eller den han i sitt ställe förordnar
ordet, och omröstningen sker af församlingens röstegande ledamöter med ja
och nej. Och anses flertalets röst såsom församlingens mening.
Ar svaret jakande och församlingen således gillar patronens kallelse, insände
Kontrakts-prosten protokollet tillika med förutnämnda till honom af patronus
lemnade handlingar till domkapitlet, hvilket med utnämning och befullmäktigande
i laga ordning eger att förfara.
Utfaller församlingens yttrande deremot nekande och den således kallelsen
ogillar, ege patronus att inom fjorton dagar derefter i förut sagd ordning en ny
person föreslå, hvilken på samma sätt som den först nämnde, underställes församlingens
yttrande.
Atnöjes icke heller församlingen med den andre, då ina patronus på enahanda
sätt inom fyra veckor en tredje person föreslå och densamma likaledes för
församlingens yttrande underkastas. Skulle församlingens yttrande äfven tredje gången
utfalla nekande, vare patronus oförhindrad att kalla hvilken af de tre föreslagne
honom för godt synes. För Kontrakts-prosten tillkännagifve han, hvilkendera
han kallat och insände prosten detta kallelsebref, tillika med de 3:ne soo
-
Lag-Ulskollels BeldnaJinde N:o 70.
11
kenstämmo-protokollerna till domkapitlet, hvilket i laga ordning med utnämning
och fullmakts utfärdande eger att förfara.”
Lag-Utskottet, hvars yttrande öfver detta förslag blifvit infordradt, liar tagit
detsamma i öfvervägande; och ehuru Utskottet ej förbiser olägenheterna af ifrågaställde
rätt, eller de missbruk som derigenom gynnas; kan likväl icke Utskottet
tillstyrka användandet af det medel, som motionären deremot föreslagit. Dymedelst
skedde nemligen en inskränkning af sjelfva rätten. Den består, efter
hvad till en början är nämndt, i rättigheten att »välja, utse och kalla prest;
men, derest motionärens förslag upphöjdes till lag, öfverllyttades i sjelfva verket
val-rätten till församlingen och patronats-rättens innehafvare hade blott qvar en
förslagsrättighet.
Då nu oftanämnde rätt, på sätt sist församlade Ständer erkände, innehar
naturen af eganderätt, hvilken omständighet äfven förklarar orsaken dertill att
tvist om jus patronatus skall af domstol handläggas; och da hvad motionären
föreslagit således ej skulle kunna antagas utan ingrepp i en rätt, deröfver lagstiftaren:
ej äger förfoga, synes Utskottet hafva giltig anledning för sitt vördsamma
tillstyrkande
att ifrågavarande motion måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 8 Februari 1858.
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 1858.
Lag-Ulskotlcts Betänkande N:o 71.
1
.\:0 ti.
Alik. till Exp.-Utsk. d. 1! Febr. 1858, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om rätt att. på elektrisk
telegraf expediera rättegångs-fullmakter.
De motioner, hvilkas syftning sålunda blifvit antydd, äro väckta hos Högloft.
Ridderskapet och Adeln af Herr Cederfelt, F. A., och hos Hedervärda BondeStåndet
af Riksdags-fullmäktigen Per Nilsson i Espö från Malmöhus län. Derigenom
har nemligen blifvit föreslaget det måtte, medelst en författning, stadgas, att rättegångs-fullmakt,
expedierad genom elektriska telegrafen, skall, derest den i öfrigt
finnes i laga form affattad, såsom gällande anses; och öfver samma förslag tillhör
det Lag-Utskottet att meddela utlåtande.
Efter att hafva tagit förslaget i öfvervägande, anser emellertid Utskottet sig
ej böra förorda detsamma. Visserligen kan antagas, att ett meddelande på elektriska
telegrafen framkommer till bestämmelse-orten oförändradt till innehållet;
men derföre innefattar det ingalunda någon visshet derom att afsändaren verkligen
varit den person, för hvilken han i meddelandet sig uppgifvit. En sådan
visshet är likväl i fråga om rättegångs-fullmakter af yttersta vigt, och derföre
stadgar äfven lagen i 15 Kap. 4 § Rättegångs-balken, att fullmakt skall vara
antingen af sakegaren sjelf skrifven och försedd med hans insegel eller, derest
han ej kan skrifva, af trovärdige vittnen styrkt.
Nu omförmälda omständighet lärer ock varit anledningen dertill att man, efter
de upplysningar, som Utskottet inhemtat, i andra länder, hvarest elektriska
telegrafer vida längre än här i riket begagnats, ej i förevarande hänseende genom
lag medgifvit bruk deraf med laga verkan; och då dessutom ett stadgande
liih. Ull II. St. Prat. 18S6—1SS8. 7 Sami. 1 Afd. 39 Haft. 1
2
Lag-V(skottets Betänkande N:o 72-
derom ytterst skulle komma att bero på de vid telegraf-verket anställde tjenstemän
vitsord; men bestämmandet deraf icke utgjort föremål för civil-lagstiftningen,
som följaktligen ej eller derpå kan grunda sina stadganden, får Utskottet
vördnadsfullt
afstyrka bifall till ifrågavarande motion.
Stockholm den 12 Februari 1858.
M:o t2.
Ank. till Exp.-Utsk. den 11 Febr. 1858, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om utfärdande af föreskrif
ter
till förekommande af skendödes begrafning.
Herr Prosten Mellqvist har uti ett till Högvördiga Preste-Ståndet ingifvet
och till Lag-Utskottet öfverlemnadt Memorial anmärkt, att ehuru begrafningar
hörde till de förrättningar, hvilka oftast utgjorde föremål för presterskapets einbets-verksamhet,
innehölle likväl icke Kyrko-lagen någon föreskrift i förenämnde
syftning. Den påkallades likväl af pligt och menniskokärlek, ty om än det ej
kunde styrkas att skendöde blifvit begrafne, vore det deremot ett faktum att skendöd
person blifvit bisatt; varande på sådan grund af Herr Prosten hemstäldtom
icke, för ändamålet, bör, genom lag, bestämmas inom hvad tid död person får
inflyttas i kallt och aflägset rum, samt huru många dygn måste tilländagå efter
dödsfallet, innan bisättning eiler begrafning må ega rum, dock med rättighet för
vederbörande pastor att, då farsot ej är, ytterligare uppskjuta begrafningen, der
han så nödigt aktar.
En bestämmelse af omförmälda beskaffenhet kan dock ej falla under den lagstiftning,
hvari Rikets Ständer ega deltaga; och deri ligger orsaken dertill att
Lag-Utskotlets Betänkande N:o 73.
3
den saknas i Kyrko-]agen och dertill hörande författningar. Skulle den vara behöflig,
kan den meddelas af den makt, som i polis- och ordningsmål har att förordna.
Och i följd häraf får Utskottet vördsamt
tillstyrka, att ifrågavarande framställning ej mätte till
någon lagstiftnings-åtgärd föranleda.
Stockholm den 12 Februari 1858.
Hf:o 73.
Ank. till Exp.-Utsk. dea 12 Febr. 1858, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, angående förändring af
straffet för åverkan.
Sedan Rikets sist församlade Ständer i särskilda underdåniga skrifvelser
dels gjort framställning om behofvet af åtgärders vidtagande för skogshushållningens
förbättring, dels ock, med tillkännagifvande att, efter deras åsigt, skogsåverkan
eller tillgrepp af vexande träd borde såsom tjufnad anses och bestraffas,
anhållit det täcktes Kongl. Majit låta utarbeta och för nästkommande Ständer
framlägga förslag ej mindre till lag i sådan syftning, utan äfven till de flera
förändringar, som, med anledning deraf, kunde blifva nödiga i .lag och författningar;
samt Kongl. Majit uppdragit åt en Kommitté att afgifva underdånigt förslag
om och hvilka åtgärder från lagstiftande eller verkställande maktens sida
vore att vidtaga i ändamål att i allmänhet befrämja en förbättrad skogshushållning;
så har denna Kommitté upprättat förslag till, bland annat, ny förordning
om skogarne i riket, hvars 8:de Kapitel handlar om ansvar för särskilde arter
af åverkan, vid bestämmande af hvilket ansvar, hvad skogsåverkan angår, förenämnde
af Rikets Ständer uttryckta åsigt blifvit tillämpad.
4
Lag-V t skol tets Betänkande N:o 73.
Nu, enär berörde kapitel syntes innefatta alla de förändringar i lag och
författningar, som tillämpningen af oraförmälda åsigt påkallade, samt det vore
angeläget att åsigten varder i lagstiftningen gällande, har Herr Wetterberg. till
förekommande deraf att hvad ifrågaställa förslag i denna del innehåller ställes
i beroende af förslagets antagande i öfrigt, uti ett till Yällofliga Borgare-Ståndet
ingifvet memorial yrkat, att Rikets Ständer måtte, med upphäfvande af hvad som
finnes stadgadt om ansvar för åverkan och skade-görelse å trädplantering, samt
för svedjande jemte annan bränning, besluta en lag af enahanda innehåll, som
oftanämnde 8 Kapitel i Kommitterades förslag till förordning om skogarne i riket,
så vidt detsamma kan på sagda fall tillämpas.
Sedan detta memorial blifvit till Lag-Utskottet remitteradf, har Kongl. Majit,
med bifogande af Kommitterades berörde och öfriga förslag, i Nådig Skrifvelse
förklarat att, enär den slutliga granskningen hos Kongl. Majit af samma förslag
i alla deras särskilda delar syntes böra anstå intill dess de grunder, hvaruppå
lagstiftningen i ämnet borde byggas, blifvit, närmare bestämda, Kongl. Majit följaktligen
blott ville till Rikets Ständers pröfning öfverlemna förslagen, med tillie
ä n n a g i f v a n <1 e af de bestämmelser, hvilka, jemlikt Kongl. Majits åsigt, borde läggas
till grund för ny lagstiftning rörande skogshushållningen; varande i sådant
afseende föreslaget, bland annat, att i sammanhang med införande af en
dylik lagstiftning förhöjda och i ciss mån förändrade ansvars-bestämmelser
för tillgrepp och åverkan i skog antagas.
Rikets Ständer hafva ock beslutat att i underdånig Skrifvelse hos Kongl.
Majit anmäla hvad som vore att anmärka emot de bestämmelser, som, efter Kongl.
Majits omförmälda Nådiga tillkännagifvande, borde läggas till grund för en ny
lagstiftning i ämnet, i hvilket hänseende någon anmärkning likväl icke förekommit
emot hvad Kongl. Majit angående ansvaret för åverkan, efter hvad nyss är
nämndt, föreslagit ; med anledning hvaraf Rikets Ständer jemväl förklarat, att en
af enskild motionär gjord framställning om antagande af Kommitterades förslag
till förordning om skogarne i riket för närvarande icke kunde någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda; och då häraf följer, att Rikets nu församlade Ständer beslutat
att förändring af ansvars-bestämmelserne för åverkan endast bör ske i sammanhang
med den ifrågaställda nya lagstiftningen om skogshushållnngen, i afseende
på hvilken Rikets Ständer nu endast ansett pröfning af grunderna böra ega
rum; samt vid sådant förhållande den af Herr IVetterberg väckta fråga att
samma förändring måtte oberoende af en sådan lagstiftning vidtagas, ej lärer
kunna komma under öfvervägande, får Utskottet hemställa,
om icke ifrågavarande motion må förklaras vara förfallen.
Stockholm den 12 Februari 1858.
STOCKHOLM, typografiska förekikgers boktryckeri, 1858.
Lag-Utskottets Betänkande M 74.
1
N:o 74.
Ank. till Eip.-Utsk. den 15 Febr. 1858, k. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner', angående dels upphäfvande
af 40 kap. Kyrkolagen, dels ock förändring af samma kapitel
och hvad i öfrigt är vordet stadgadt i afseende på kyrkotuktens
upprätthållande.
Innan Lag-Utskottet, till hvars behandling omförmälte, inom Hogvördige Presteståndet
af Herr Kontrakts-prosten Landgren och inom Hedervärda Bonde-ståndet af
Riksdags-fullmäktigen Nils Andersson från Christianstads län väckta motioner öfverlemnats,
för desamma närmare redovisar, anser Utskottet sig böra i korthet redogöra
för innehållet af de lagstadganden, hvilkas upphäfvande eller förändring blifvit satt i
fråga. Det hufvudsakligaste af dem är 10 kapitlet kyrko-lagen, hvilket handlar om
kyrkans bann eller om uteslutande från kyrkans gemenskap.
I sådant afseende stadgas nemligen: att, när någon af församlingen förhärdar
sig uti en uppenbar och allmänt vetterlig synd och last, 60m förtörnar Gud och
uppväcker förargelse, men likväl är af den beskaffenhet, att syndaren icke kan
straxt derföre lagforas, i hvilket fall han bör ställas inför verldsliga domare, skola
hans själasörjare först i enslighet förehålla syndaren hans brott, och sedan, der sådant
icke hjelper, i närvaro af tvänne församlingen tillhörande gudfruktiga män honom
förmana till omvändelse, samt, om han ändå sig ej bättrar, tillkännagifva förhållandet
hos Biskop och Konsistorium, hvilka skola stämma syndaren inför sig, honom allvarligen
förmana, och, der han sig ej omvända vill, skilja honom till en bestämd
lid ifrån den heliga nattvarden och andra kyrkans friheter, hvilket kallas det mindre
bann; att, om han det oaktadt framhärdar i synden, Biskopen och Konsistorium
åligger att genast om syndarens missgerning och obotfärdighet underrätta Konungen
Bih. tiU R. St. Prot. 1856—7858. 7 Sami. 1 Afd. 40 Haft. 1
Lag-Utskottats Betänkande M 74.
eller hans domhafvande på det pröfvas må, huruvida syndaren genom verldsligt
straff kan dnfvas till bättring; samt att, der han ändå med synden ej afstår, hans
Kyrkoherde må, på Biskopens och Konsistorii befallning, efter det berättelse om sakens
»sanfärdiga beskaffenhet» till Konungen ingått, samt syndaren blifvit tre Söndagar
å rad »lyst till bättring», med förmaning till församlingen att bedja Gud för
honom, c deles afsöndra en så förhärdad och obotfärdig syndare ifrån Guds församlings
emenskap och uppenbarligen från predikstolen bannlysa honom, »genom
hvilken akt, kallad det större bannet, den bannlyste ej allenast sättes utom Guds
församlings gemenskap, utan ock uteslutes från alle samqväm och omgänge med annat
folk, förutan sm hustrus, barns och tjenstefolks;» dock bör den bannlyste om
han gör sann bot och bättring ofördröjligen »till kyrkans friheter tillåtas»
Men utom hvad således i kyrkolagen stadgas till kyrkotuktens upprätthållande
har vidare, genom Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855 för sådant ändamål blifvit
förordnadt att den, som gjort sig skyldig till dödsstraff, men af nåd njuter förskoning
till lifvet, eller till hel eller half mansbot, eller till straff för det han obetänkt
af hastighet lastat Gud, Hans Heliga Ord och Sacramenten, eller för rån1,
der ej dödsstraff derå föijer, för stöld eller snatteri, för tvegiftsbrott, för blodskam
eller lägersmål i förbjudna leder, om dödsstraff derför ej eger rum, för hor eller
lönskaläge, för det han varit drucken eller eljest gjort oljud i kyrka under Gudstjenst
eller annorstädes, der Gudstjenst hålles, eller gått drucken eller oskriftad till
Nattvarden, eller, sedan han af Presten, enligt kyrko-ordningen, blifvit varnad att
derifrån sig afhålla, eller öfverfalla någon med hugg och slag i kyrka under Gudstjenst,
eller skuffat eller stött annan eller kifvat och trätit med honom i vredesmo
de
i kyrka under Gudstjenst, eller annorstädes, der Gudstjenst hålles, elier slagit
eller smädat sina föräldrar; äfvensom kona, som blifvit dömd för vållande till fosters
död efter sednare mom. i 16 kapitlet 1 § Missgernings-balken, sådan den lyder i
Kongl. Förordningen den 20 Januari 1779, må ej af den Heliga Nattvarden komma
i åtnjutande innan han eller hon af sin själasörjare i närvaro af två eller tre
bland församlingens medlemmar, dem själasörjaren tillkallar, låtit sig enskildt skriftas
och aflösas, på sätt särskildt föreskrifvet är.»
Af sådant innehåll äro de stadganden, om hvilka fråga nu blifvit väckt.
De framställningar, som i ämnet äro gjorda, äro emellertid till omfattning och
syftning väsentligen skiljaktiga. Då nemligen Riksdags-fullmäktigen Nils Andersson
yrkat att kyrkolagens förenämnde kapitel måtte, såsom stridande emot den samvetsfrihet,
hvarom 16 § Regerigs-formen försäkrar och blott gynnande ett papistiskt
prestvälde, helt och hållet upphäfvas utan att något annat sättes i stället, har deremot
Herr Kontraktsprosten Landgren ej haft något att anmärka emot grundsatser
ne
i samma kapital; men, enär erfarenheten hade visat otillämpligheten af hvad som
derutinnan stadgas, hvilket ock skulle föranledt kyrkotuktens förfall, vore det, efter
Lag-Utskottets Betänkande M 74.
3
Herr Kontraktsprostens förmenande, i högsta måtto angeläget att lagstiftningen i
ämnet så förändrades att den komme att uppfylla sin bestämmelse; i följd hvaraf
och då det funnes andra med verldsliga straff belagda förbrytelser, än de som upptages
i 1855 års ofvan omförmälda förordning hvilka, lika med desse, borde utesluta
från kyrkans förmåner intill dess förbrytaren åter försonat sig med kyrkan,
hvartill komme att berörde förordning i så måtto vore stridande emot evangeliskt
skick att, enligt densamma någon kyrkans handling ej skall föregå uteslutningen,
har Herr Kontraktsprosten föreslagit:
»att Rikets Stäuder, måtte med upphäfvande af hittills gällande lagstadganden,
för sin del affatta och Kongl. Maj.ts pröfning och stadfästelse underställa en författning,
till den förfallna kyrkotuktens upphjelpande, på följande grunder:
1:o) Skall det åligga Pastor att så fort han Tätt full visshet derom att någon
församlings medlem är vid domstol fälld för sådant brott att han skall från kyrkans
förmåner uteslutas, ofördröiligen denna sak i kyrkorådet tillkännagifva, hvilket
genast genom anslag å en i Sakristian upphängd tafla kungör uteslutningen jemte
dess orsak och vilkoret för aflösningen.
2:o) Till antalet af brott, hvarå sådan bannlysning skall följa, må läggas öfriga
om ett uppenbart ogudakaktigt sinnelag vittnande missgerningar, såsom falsk
myntning, förfalskning, tidelag, mordbrand å uthus, mordförsök, hemgång, koppleri,
offentlig otukt och mened.
3:o) Sådana personer, som, utan att af den verldsliga magten åtalas, föra en
uppenbart ogudaktig lefnad i fortfarande groft fylleri, fortfarande Gudsförhädelse,
fortfarande grof misshandling af anhöriga, grof vanvård af barns uppfostran eller
som hålla sitt hus till samlingsplats för ogerningsman, skola icke blott i gemen förmanas
med den öfriga menigheten vid husförhör och dylika tillfällen, utan äfven
särskildt undervisas om följderna af sitt gudlösa lefverne. Då ingen bättring visar
sig, skall pastor taga med sig två eller tre medlemmar af kyrkorådet samt uppsöka
den felande och i deras närvaro gifva honom förnyade förmaningar. Bättrar han
sig icke, så skall han stämmas inför kyrkorådet, hvilket eger att emot honom uppsätta
en anklagelse-handling antingen han sig till förklaring infinner eller icke,
emedan hemtning genom den verldsliga makten här icke bör komma i fråga. I
denna anklagelse-akt bör den felandes ålder, kristendoms-kunskap och öfriga på
saken verkande omständigheter anföras äfvensom vittnesmål af tillkallade grannar och
andra personer, som om den felandes dagliga lefverne kunna lemna upplysning.
Denna anklagelse-handling öfversändes ofördröjligen till Kontraktsprosten, hvilken
det åligger för sådana måls undersökning en eller två gånger om året sammankalla
prosteting, hvarå skola sig infinna tolf personer från kontraktets socknar,
af hvilka minst en tredjedel och högst hälften böra vara prester och återstoden
4
Lag-Utskottets Betänkande M 74.
lekmän, uppå tillsägelse utvalda å allmän socknestämma, såvidt möjligt är icke mer
än två från hvarje församling. Skulle den anklagade utan anmäldt laga förfall efter
fjorton dagar förut bevisligen undfången kallelse sig icke å tinget infinna till försvars
afgifvande, så eger prostetinget icke desto mindre rättighet att målet till pröfning
företaga och afgöra på de skäl som förefinnas, sedan så väl anklagelse-akten noga
blifvit granskad och tillkallade vittnen blifvit afhörda. Befinnas dessa skäl och bevis
tillfylletsgörande enligt nämndens enhälliga öfvertygelse, så skall den felande ifrån
kyrkans förmåner uteslutas med förelagd bältringstid af minst ett halft och högst
ett år, efter hvars förlopp han eger att sig hos sitt presterskap till aflösning anmäla.
Skulle han efter undfången aflösning ånyo börja samma eller dylikt lefverne i ogudaktighet,
så instämmes han ånyo inför prostetinget och ålägges då två eller tredubbel
pröfvotid efter omständigheterna.
4:o) Hörer den felande till Kontraktsprostens församling, så öfversäudes anklagelse-akten
till äldste Kyrkoherden, hvilken vid behandlingen af detta mål företräder
Kontraktsprostens ställe.
5:o) Sålunda bannlyst person må, utan i dödsnöd, ingen kyrklig välsignelse
åtnjuta, icke heller kristlig begrafning, derest han i sin ondska fortfar intill ändan,
icke heller vigsel, då han vill i äktenskap ingå, så framt icke för sådant brudpar
särskildt formulär inrättas. Ej heller må något uppdrag vid kyrkans heliga handlingar
kunna åt en sådan anförtros, såsom att stå fadder m. m. Deremot bör han
tillhållas att flitigt infinna sig der Guds ord läres och predikas.
6:0) Sedan den bannlyste hos Pastor begärt aflösning, skall denne, efter att
förut hafva inhemtat kyrkorådets yttrande, icke densamma förvägra, derest icke
uppenbara bevis kunna förebringas, att den felande i sitt groft ogudaktiga lefverne
fortfar; och bör, i händelse af vägran, kyrkorådet häröfver på begäran tillställa den
felande protokolls-utdrag med förelagd besvärs-anvisning till det prosteting. som
näst inträffar, å hvilket saken behandlas, som om bannlysning sagdt är.
7:o) Besvär öfver prostetingets utslag kunna inom trettio dygn anföras hos
domkapitlet, som dock endast 1 den händelse eger alt detsamma upphäfva om de
föreskrifna formerna icke äro vederbörligen iaktasna.
O O
8:0) Aflösningen afkunnas å församlingens vägnar i närvaro af minst tre af
kyrkorådets medlemmar under bön till Gud, att han malte gifva den sanna bättringens
ande, genom hvilken syndaren förmår tillegna sig den nåd, som församlingen
har Cristi uppdrag alt honom erbjuda enligt det nådelöftet: »allt hvad i lösen på
jorden det skall vara löst 1 himmelen.»
Lag-Utskottets Betänkande M 74.
5
Sedan Utskottet sålunda redogjort för ifrågaställde motioners, syftning och in
nehåll,
återstår det för Utskottet att deröfver uttala sitt omdöme.
Dervid förekommer först den af Riksdagsfullmäktigen Nils Andersson väckta
frågan att helt och hållet upphäfva 10 kapitlet kyrkolagen, utan att sätta några andra
stadganden i dess ställe. Ett sådant steg skulle jemväl vara påkalladt derest detta
kapitel, på sätt motionären antydt, hvilade på en med ej allenast den samvetsfrihet
som vår statsförfattning medgifver än äfven den lutherska kyrkan oförenlig grundsats;
men att så ej är förhållandet blifver klart för hvar och en, som gör sig reda
för betydelsen af kapitlets innehåll.
Det var redan i de första kristna församlingarne ett bruk att ifrån församlingens
gemenskap utesluta den, hvilken genom laster och brott vanhedrade och nedsatte
hennes sedliga värdighet; och detta bruk, till hvars begagnande Frälsaren sjelf uppmanade,
utbildades efter det den kristna församlingen vunnit erkännande och stadfästelse.
Bannlysningen var ock ett af de verksammaste medel, som kyrkan använde
för upprätthållande af de sedlighetens stora grundsatser, som Kristendomen införde
bland folken; och den ansågs äfven af reformatorerne, hvilka sökte återupptaga de
äldsta kristna församlingarnes bruk, vara för kyrkotukten nödig.
På sådan grund blef densamma äfven upptagen i kyrkoforfaltningarne. Visserligen
inskränktes tillämpligheten deraf i samma mån, som den borgerliga straffmakten
i omfattning tilltog; men, på sätt det uti ifrågaställde kapitel heter, måste kyrkan
»såsom det i den första kristliga kyrkan häfver varit brukligt», ega ett medel emot
den åhörare hvilken i »en uppenbar och allom vetterlig synd sig förhärdar, som förtörnar
Gud och uppväcker förargelse», utan att derigenom vara hemfallen under verldslig
dom; och härmed är betydelsen af kyrkotukten och följaktligen af den grundsats,
hvarpå oftanämnde kapitel hvilar, angifven. Men häraf följer åter att den lika litet är
oförenlig med den lutherska kyrkan, som den strider emot samvetsfriheten, enär dermed
ej kan förstås friheten att trotsa hvad sedlighet och religion bjuder.
Nu emedan man ej lärer vilja förneka kyrkans rätt och pligt att uppträda till
sedlighetens och religionens försvar, kan man ej eller beröfva henne alla medel alt
lör ändamålet verka. Ett sådant medel är nu kyrkotukten; och om än det befinnes
att det sätt för utöfvande deraf, som kyrkolagens 10 kapitel medelst bannlysningen
anvisar, under nuvarande, förhållanden är mindre lämpligt, bör likväl sådant
ej leda till sjelfva grundsatsens upphäfvande. Derhän syftar emellertid ifrågavarande
motion, enär den afser borttagande af just de stadganden, hvarigenom kyrkan
har blifvit ålagdt alt handhafva kyrkotukt; och af sådan anledning tillstyrkes
vördsamt
ali Nils Anderssons förslag må lemnäs ulan afseende.
6
Lag-Utskottets Betänkande JYl 74.
Men än mindre kan Utskottet understödja hvad Herr Kontraktsprosten Landgren
föreslagit. Bannlysningen eller den af vår kyrko-lagstiftning medgifna yttersta
utvägen för kyrkotuktens upprätthållande har ej varit använd på mer än halftannat
sekel; och om ett upplifvande deraf kan ej blifva fråga, äfven om sättet för dess
användande varder förmildradt.
Vår tid fördrager ej att kyrkan uttalar offentliga straffdomar, — att den uppträder
i strid mot den kristliga försonande anda, som den har att utbreda; och
minst af allt, att den, för vårdande af församlingens andliga lif, eger använda medel,
som kunna väcka misstankar om tillvaron af en makt, hvars fjettrar protestantismen
brutit. Med en sådan makt sammanhänger dock den inqvisitoriska ordning,
hvars införande motionären ifrågaställt; och det motstånd förslaget inom Preste-ståndet
rönt, under den diskussion, som, före remissen, deraf framka lats, synes hufvudsakligen
vara föranledt af hvad förslaget i omförmälda hänseende innehåller.
Allmänt har man emellertid erkänt behofvet af åtgärders vidtagande för kyrkotuktens
upprätthållande; men man måste dock söka målet på annat sätt än genom
upplifvande af ett medel, som gifvit vika för tidens åsigter, eller genom ett förfarande,
hvilket i sin tillämpning skulle, efter hvad redan är antydt, sätta kyrkan i en ställning
som, oförenlig med dess bestämmelse, lätteligen kunde minska förtroendet för den andliga
kraft, den har att utveckla; och då den utsträckning af -1855 års författning, som motionären
påyrkat, är för ändamålet obehöflig, får Utskottet, som således ej kan godkänna de
hufvudsakliga principer, hvilka motionären söker göra gällande och följaktligen ej anser
nödigt framställa de anmärkningar, hvartill förslagets detaljer gifva rik anledning, hemställa.
om icke Herr Konlrakts-prosten Landgrens motion jemväl må
lemnäs ulan afseende.
Stockholm den 15 Februari 1858.
Herrar Domprostarne Björling och Bring begärde få antecknadt att de ej instämma
i de motiver, som i förestående betänkande blifvit anförda för afslag till Herr Kontraktprosten
Landgrens motion.
Lag-Utskottets Betänkande M 75.
7
N:o 75.
Ank. till Exp.-TJtsk. d. 15 Febr. 1858, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning aj väckta motioner, angående förändring af lagens
stadganden i afseende på rättigheten att föra annans talan inför
rätta
Högloffiga Ridderskapet och Adeln har infordrat Lag-Utskottets yttrande öfver
berörde motioner, derigenom blifvit föreslaget:
af Herr Printzensköld, C.: att Rikets Ständer måtte för sin del besluta dels en
författning, hvarigenom stadgas att vid högre och lägre domstolar i hufvudsladen part
väl må, såsom hitintills, bruka till fullmäktig sin skyldeman eller den i hans tjenst
är, men att i öfrigt ej någon må tillåtas att vid nämnde domstolar såsom sakförare
uppträda, derest han icke undergått de för inträde i rikets rättegångsverk erforderliga
examina; dels ock att det i 3 § af Rättegångs-balkens 15 Kapitel innefattade
förbud för betjent i öfver-rätt, som årlig lön njuter, att der eller vid någon underrätt,
som derunder lyder, låta sig till fullmäktig bruka, skall utgå; och
af Herr Palmcrantz, I. M.: att 15 § i nämnde kapitel måtte helt och hållet
upphäfvas.
Hvad nu först angår Herr Printzenskölds förslag; så då någon inskränkning i
afseende på rättigheten att föra annans talan inför domstol icke lämpligen kan ega
rum blott för hu/vudstaden; och då ifrågaställde uti 15 kapitlet 3 § Rättegångsbalken
förekommande förbud synes hafva tillräcklig grund i det förhållande, hvari
öfver-rätts betjente befinna sig till domstolen, får Utskottet vördsamt tillstyrka,
alt hvad Herr Prentzensköld föreslagit måtte lemnäs ulan afseende.
Beträffande sedermera den af Herr Palmcrantz gjorda framställning; så finnes,
efter Utskottets omdöme, för densamma ej eller någon giltig anledning. Den 15 §
8
Lag-Utskottets Betänkande M 75.
i 4 5 kapitlet Rättegångs-balken lyder sålunda: »Alle äga Rätten heder och wördnad
visa. Ty skall ej någor, i stället för laga fullmäktig låta öfvermaga, tjenstedräng,
eller annan otjenlig, gifva dess skrifter in, eller till muntligt förhör skicka. Gör det
någor; bote i Under-rätt fem daler, i Hof-rätt tio daler;» — och syftningen af detta
lagrum utgör ett försvar för detsamma. Den kan destomindre vara att, på sätt
motionären förmenat, hindra part från att, såsom ombud, begagna den i hans tjenst
är, så vida denne besitter de egenskaper, som lagen fordrar hos dem, hvilka för
andra må tala och svara, som en sådan rättighet blifvit uttryckligen medgifven i
åberopade kapitels 2 §, utan har lagstiftaren med omförmälda stadgande endast velat
förekomma det med domstolarnes anseende oförenliga förfarande att parter, i stället
att uppträda sjelfva eller genom laga fullmäktige, sända pojkar och dylika för ändamålet
otjenliga personer och såmedelst behandla saken som vore blott fråga om en
vanlig budskickning till enskild person; och får Utskottet, på grund häraf,
afstyrka bifall till ifrågaställde motion.
Stockholm den 15 Februari 1858.
N:o 76.
Lag-Utskottets Betänkande M 76.
9
N:o 76.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 16 Febr. 1858, kl. 1 e. ra.
Betänkande i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition till Rikets
Ständer om upphörande af landsflykt såsom påföljd för brott.
Denna Nådiga proposition är af följande lydelse :
»Olämpligheten af den i gällande lag för vissa brott bestämnda straffpåföljd af
landsflykt eller förvisning från riket har redan länge varit insedd, och så väl Lag
kommitéen
som Lag-beredningen hafva uti den af dem utarbetade förslag till ny
strafflag ansett nämnde påföljd böra från straffarterna uteslutas. Hvad man mot
densamma anmärkt är, bland annat, att ett så beskaffadt straff, mer än andra, drabbar
den brottslige olika strängt efter hans olika ställning i samhället eller inom
familjen, och att staten i afseende på straffets verkställighet göres beroende af andra
staters benägenhet att den till landsflykt dömde hos sig emottaga. Kongl. Majit,
som redan tillförene vid pröfning af Lag-berednmges förslag godkänt dessa skäl för
landsförvisnings-straffets borttagande, har icke sedermera funnit anledning att från
en sådan åsigt afvika, och då Rikets Ständer jemväl, så vidt de hittills varit i tillfälle
att yttra sig öfver hvad i berörde hänseende blifvit af Lag-beredningen föreslaget,
i samma åsigt instämt, har Kongl. Majit ansett lagens förbättring i denna del ej
längre böra uppskjutas, helst den, utan rubbning af lagens sammanhang i öfrigt, synes
kunna ske genom det ifrågavarande straffets utbytande mot viss tids frihetsstraff,
der det varit såsom ovilkorlig bestraffning för brott användt och således icke
kan borttagas utan att med annat straff ersättas.
Bland de brott, för hvilka den nuvarande lagen ålägger landsflykt, förekommer
emellertid äfven affall från den rena evangeliska läran och något utbyte i detta fall
mot annan bestraffning kan icke lämpligen' ifrågakomma, hvadan häruti hinder möter
för landsförvisnings-straffets fullkomliga afskaffande så länge sådat affall i lagen såsom
Bih. till It. St. Prot. 1856—1858. 7 Sami. 1 A/d. 40 Höft. 2
10
Lag-Utskottets Betänkande M 76.
straffbart anses. Uti särskild till Rikets Ständer denna dag aflåten proposition har
dock Kongl. Maj:t på deri anförda skäl ansett sig böra föreslå upphäfvande af de
lagstadganden. hvilka stämpla öfvergång till annan trobekännelse såsom brott, och
det är alltså, under förutsättningen af Rikets Ständers bifall härtill, som Kongl.
Majit nu, efter att hafva i ämnet hört Högste Domstolen vill, enligt 87 § Regeringsformen,
föreslå Rikets Ständer att antaga en så lydande
Författning
Om upphörande af landsflykt såsom påföljd för brott.
Landsflykt eller förvisning från riket må ej vidare någon ådömas; skolande i
de fall. der sådan påföljd i gällande lag finnes såsom ovilkorlig bestraffning stadgad.
fängelse eller straffarbete från och med Trå månader till och med Två år i
stället åläggas.»
Öfver denna Nådiga Proposition hafva samtlige Riks-stånden infordrat LagUtskottets
utlåtande; men då densamma, efter hvad deri uttryckligen tillkännagifves,
blifvit aflåten under förutsättning af Rikets Ständers bifall till det af Kongl Majit
särskildt framställda nådiga förslag om upphäfvnnde af de lagstadganden, som ålägga
landsförvisning för affall från den rena evangeliska läran; alltså och enär de från Riksstånden,
efter slutlig pröfning af den, genom berörde nådiga förslag väckta, samt i Utskottets
Betänkande M 61 sist be .andlade fråga, till Utskottet ankomna Protokolls-utdrag visa
att Stånden i ämnet eller beträffande frågan huruvida landsförvisning såsom påföljd
för affall skall upphöra, stannat i så skiljaktiga beslut att samma fråga måste anses
hafva förfallit; samt det förhållande följaktligen icke inträffat, under förutsättning
hvarom ifrågavarande nådiga proposition är vorden aflåten, hemställes vördsamt,
öm icke Rikets Ständer täcktes förklara all densamma icke kan
någon lag stiftning s-åtgärd å Ständernas sida föranleda.
Stockholm den 15 Februarai 1858.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1858
Lag-Utskottets Memorial N:o 77.
1
N:o 77.
Ank. till Exp.-Ul&k* den 16 Fehr. 1858, kl. 12 ra.
Memorial med förslag till sammanjemkning af de inom
Riks-Standen fattade skiljaktiga beslut vid förehafvande
af Utskottets Utlåtande N:o 62 i anledning
af framställde anmärkningar emot Ut
skottets
under N:o 47 afgifna Betänkande öfver
väckta motioner om stiftande af lag angående
allmänt kyrkomöte.
Sedan Lag-Utskottet, på grund af väckta motioner, uti sitt berörde Betänkande
tillstyrkt Rikets Ständer att besluta en förordning angående allmänt Kyrkomöte, i enlighet
med ett af Utskottet i sådant afseende utarbetad« förslag; samt llöglofl. Ridder*
skåpet och Adeln jemte Högv, Preste-Ståndet bifallit Utskottets omförinälda betänkande,
och således beslutat utfärdande af föreslagna författningen, hvaremot den väckta frågan
blifvit af Vällofl. Borgare-Ståndet till Utskottets ytterligare behandling återförvist och af
Hederv. Bonde-Ståndet afslagen; så har Utskottet, som i följd af Borgare-Ståndets återförvisning,
till förnyad pröfning upptagit ärendet, dervid visserligen vidhållit de hufvudsakliga
åsigler, på hvilka förenämnde författnings-förslag är vordet bygdl, men lik
Bih.
till R. St. Prof. 1856—1858. 7 Sami. 1 Afd. 41 Höft. 1
2
Lag-Utskottets Memorial S-.o 77.
väl ansett att motionsrätt borde tillkomma ledamöter af allmänt Kyrkomöte, hvilket, efter
berörde förslag, allenast skulle ega upplaga sådana kyrkliga mål, som Konungen till
detsamma öfverlemnade; i anledning hvaraf och då en förändrad redaktion af förslagets
4, 5 och 6 §§, för ändamålet blef nödig, Utskottet, med hemställan om icke Ridderskapet
och Adeln samt Preste-Slåndel ville frångå deras i oinförmälde hänseende hyllade
mening och i stället antaga den Utskottet sålunda, vid ämnets förnyade pröfning,
omfattat, uti sitt under N:o 6 2 afgifna utlåtande, tillstyrkt antagande af den utaf Utskottet
utarbetade förordning angående allmänt Kykomöte, med förändring likväl af berörde
§§ till föreslagen förändrad lydelse.
Enligt hvad de till Utskottet, efter det omförmälda Utlåtande blifvit af Riks-Stånden
pröfvadt, ankomne Protokolls-Utdrag visa, har Borgare-Ståndet ock antagit det i samma
Utlåtande framlagda förändrade författnings-förslag, hvaremot öfriga Riks-Ståud vidblifvit
deras i ämnet förut fattade beslut.
Emellertid äro Ridd. och Adelns samt Preste- och Borgare-Ståndens beslut i hufvudsaken
öfverensstämmande. Dessa tre Riks-Stånd hafva nemligen beslutat utfärdande
af en författning i en och samma syftning, ehuru sistnämde Riks-Stånds beslut, beträffande
författningens innehåll, till en del skiljer sig från de andras; men då denna
skiljaktighet icke upphäfver verkan af det) hufvudsakliga öfverensstämmelsen, samt tre
Stånds mening i frågor af förevarande beskaffenhet utgör Rikets Ständers beslut,
hvadan något afseende ej kan fästas derå, att Bonde-Ståndet motsatt sig all lagstiftning
i ämnet, är häraf en följd att det i Riksdags-Ordningens 73 § förutsatte fall inträffat,
samt att det således åligger Utskottet att afgifva förslag till sammanjemkning
af de skiljaktiga beslut, hvaruti Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet å ena, och
Borgare-Ståndet, å andra sidan, stannat. Pä sätt ofvan omförmäles afser denna skiljaktighet
blott lydelsen af 4, 5 och 6 §§ i den beslutade författningen, om hvars innehåll
i öfrigt bemälda Riks-Stånd äro ense; och får Utskottet i följd deraf
vördsamt inbjuda Borgare-Ståndet att i denna del med Ridderskapet
och Adeln samt Presteståndet sig förena.
Skulle denna inbjudning ej antagas och sammanjemkning på denna väg alltså
ej kunna tillvägabringas, mäste, jemlikt Riksdags-Ordningens åberopade stadgande, omröstning
öfver frågan i förstärkt Lag-Utskott anställas; Och får Utskottet, för sådan händelse,
föreslå en så lydande
P otering s-proposition.
Den, som anser 4, 5 och 6 uti ifrågaställde förordning
angående allmänt kyrkomöte böra, på sätt Ridderskapet och Adeln
samt Preste-ståndet beslutat och Lag-Utskottet i Betänkandet M 47
föreslagit, lyda sålunda:
Lag-Utskottets Memorial N:o 77.
3
§ 4.
Allmänt kyrkomöte tillkommer endast att upptaga sådana
kyrkliga mål, som Konungen till detsamma Öfverlemnar. Ej ege
dock mötet i dessa mål någon beslutande rätt; utan håfve det allena
att Utlåtanden deri till Konungen afgifva.
$ 5.
Har Konungen infordrat allmänt kyrkomötes Utlåtande i fråga
om antagande af ny Psalm-, Evangelii- eller Kyrkohandbok eller
Katekes, böra de af mötets medlemmar, som till P reste-ståndet
höra, öfver frågan Betänkande afgifva, innan Utlåtande beslutes.
§ 6.
Pid beslut till Utlåtande ege hvarje mötets röstberättigade
ledamot en röst. Askas omröstning, då skall den sluten anställas.
röstar
Ja:
den det ej vill, röstar
Nej;
Finner Nej, atises Rikets Ständer hafva beslutat att omförmälda
skola erhålla följande af Lag-Utskottet i Utlåtandet
N:o 62 föreslagna och af Borgareståndet antagna, lydelse:
§ 4.
Allmänt Kyrkomöte tillkommer att upptaga sådana kyrkliga
mål, som Konungen lill detsamma öfverlemnar eller hvarom fråga
af någon dess ledamot väckes. Ej ege dock mötet i dessa mål någon
beslutande rätt: utan håfve det allena att deri till Konungen
afgifva Utlåtanden eller göra underdåniga framställningar.
§ 5.
Ar fråga om antagande af ny Psalm-, Evangelii- eller Kyrkohandbok
eller Katekes, böra de af mötets medlemmar, som till Preste-ståndet
höra, Mfver frågan Betänkande afgifva, innan Utlåtande
eller framställning beslutes.
$ 6.
Pid beslut till Utlåtande eller framställning ege hvarje mötets
röstberättigade ledamot en röst. Åskas omröstning, då skall den
sluten anställas.
Slockholm den 16 Februari 1S5S.
Lag-Utskottets Memorial iV;o 77.
R eser våtto lier :
af Herr Domprosten Bring, som aumälde att han, på gruud af 75 och 73 §§ Riksdag,
s-Ordniugen, ansåg
l:mo att, då förevarande fråga är af beskaffenhet att kunna förfalla, votering
derom i Förstärkt Utskott icke i någon händelse rätteligen kan ega rum; och
2:do att, om en sådan votering, i analogi med hvad i dylikt fall någon gång lärer
skett, likväl företages, alla fyra Ståndens mening dervid böra komma under omröstning,
enär Borgare-ståndets beslut i detta fall måste anses såsom ett annat, än Ridderskapet
och Adelns samt Preste-ståndets, och således något sådant beslut af tre Stånd,
som kan tillintetgöra det fjerdes, här icke förefinnes.
af Riksdagsfullmäktige Per Frie Andersson från Westmanland, Bälter' Sven Ericsson
från Kopparbergs ian. Erik Olsson från Södermanlands län och Sven Haraldsson
från Blekinge län.
STOCKHOLM, tryekt hos J. W. Lundberg, iStfS.
Lag-Utskottets Betänkande M 78.
1
N:o 78.
Ank. till Eip.-Utsk. den 18 Kebr. 1858, k. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion angående förändring af hvad
lagen stadgar om Härads-nämnds röst-rätt.
»När dom i Härads-rätt fällas skall,» heter det i andra § af Rättegångs-balkens
23 kapitel, »underrätte Häradshöfding Nämnden om saken och de skäl dertill äro,
så ock hvad lag i thy fall säger. Varder Nämnd från Häradshöfding skiljaktig, gälle
den mening, som Nämnden faller på, och svare den för dom sin. Äro ej alle i
Nämnden ense, stånde vid det, som Häradshöfding rättvist pröfvar.»
Nu, enär detta lagrum hade sitt ursprung från den tid, då allmogen ej uppnått
den bildningsgrad, som den numera intagit; samt den obetydliga vigt, som
derigenom tillädes en Nämndemans röst, syntes vara den egentliga orsaken dertill
att nämndemanna-befattningens anseende så minskats, att de mest duglige och erfarne
vanligen sökte undandraga sig en dylik befattning, har Riksdagsfullmäktigen
Anders Persson från Östergöthland, uti ett till Hedervärda Bonde-ståndet ingifvet memorial,
föreslagit det måtte, med ändring af omförmälda lagrum, stadgas »att två
tredjedelar af de i besluten deltagande Nämndemännen må ega öfverrösta Häradshöfdingen
och den återstående tredjedelen af Nämnden;» och häröfver har LagUtskottets
yttrande blifvit infordradt.
Detsamma kan emellertid ej blifva tillstyrkande. Om än ostridigt är att allmogens
bildning tilltagit, kan deremot ej medgifvas att stadgandet derom, att alla
i nämnden skola vara ense, derest dess mening må gälla framför Häradshöfdingens,
Bih. till R. St. Prot. 1856—1858. 7 Sami. 1 Afd. 42 Haft. i
2
Lag-Utskottets Betänkande M 78.
bidragit att minska nämndens anseende. Detta stadgande är vida äldre än gällande
lag. Det har sin tillvaro från en tid då bondens rätt att deltaga i lagskipningen
betraktades såsom en af hans yppersta förmåner; och ännu långt efter det 1734
års lagstiftare upptogo ifrågaställde stadgande, innefattade valet .till Nämndeman en
utmärkelse, som äfven i allmänhet eftersträfvades. Då utgjorde likväl valet endast
ett uttryck af en enskild persons, af Iläradshöfdingens tänkesätt. Huru mycket
större utmärkelse ligger deremot icke i detta val efter det utöfningen deraf blifvit
öfverlemnad till allmogen sjelf? Derigenom erhåller befattningen sin verkliga karakter
af ett allmänt förtroende, hvars betydelse ökas genom vigten af de pligter den
medför. Uppfattas saken ur sådan synpunkt, bör nämndemanna-befaltningen äfven
framdeles medföra anseende; sker ej så, vittnar ett dylikt förhållande åtminstone
ej om tilltagande medborgerlig bildning. Annan bildning kan ej heller förutsättas
hos nämnden. Egentlig lagkunskap får man nemligen af den hvarken fordra eller
vänta; men dess röst vid besluten kan och skall vara allmänna vettets och rättskänslans
kontrollerande motvigt, i händelse af skefhet i åsigter eller förgätenhet af
pligt hos Häradshöfdingen. Med detta ändamål skulle dock ej vara förenligt att tillerkänna
en majoritet inom nämnden öfvervigt. Endast genom öfverensstämmelse
kan den anses vara ett allmänna vettets och rättskänslans uttryck. Stridighet inom
den jäfvar deremot sådant. Och derföre tiilstyrkes vördsamt:
att ifrågaställde motion måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 18 Februari 1858.
Lag-Utskottets Betänkande M 79.
3
N:o 79.
Ank. till Eip.-Utsk. d. 18 Febr. 1858, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner, angående förändring dels af
25 Kapitlet I § Rättegångsbalken, dels ock af sättet för val af
Nämndeman.
Uti särskilda af Höglofliga Ridderskapet och Adela och Hedervärda Bondeståndet
till Lag-Utskottets behandling öfverlemnade memorial har blifvit föreslaget:
1:o) af Herr von Koch, N. S: att 23 Kapitlet 1 § Rättegångs-balken, sådant
detta lagrum lyder i Kongl. Förordningen den 23 Augusti 1851, måtte erhålla följande
förändrade lydelse: »A Häradsting så ock vid Laga syn i jordatvist må ej
dömas, der ej tre i nämnden äro. Rådstufvu-rätt vare domför, der tre i rätten
sitta. I Hof-rätt skola ej flera än fern och ej färre än tre i rätten sitla.D
2:o) af Riksdagsfullmäktigen Herman Öbom från Norrbottens län att, enär
Ägodelnines-rätt består af ordförande och tre ledamöter, Härads-rätten må anses
O o
domför då tre Nämndemän när äro;
3:o) af Riksdagsfullmäktigen E. J. Rudberg från Kalmar län: att Härads-rätt
må döma, der ordföranden har till biträde fyra Nämndemän; samt att i sammanhang
dermed måtte stadgas: att blott sex Nämndemän skola i hvarje härad väljas;
att valet skulle ske inför Härads-rätten af socknevis utsedde elektorer, och att de
valde böra fem år qvarstå såsom Nämndemän, dock emot rättighet att, jemte de
förmåner de redan ega, af Staten erhålla årlig lön, stor ett hundra Riksdaler Banko
för hvardera; och
i:o) af Riksdagsfullmäktigen Anders Larsson från Nerike: att Härads-rätt må,
då Urtima Ting hålles för handläggning af brottmål, anses domför om tre Nämndemän
i rätten sitta.
Af de genom omförmälda förslag väckta frågor, vili Utskottet till besvarande
först upptaga den om förändring af hvad lagen stadgar * afseende pä domfört antal
ledamöter i Hof-rätt. Denna fråga är, efter hvad ofvanstående redogörelse visar,
4
Lag-Utskottets Betänkande Jtt 79.
framställd af Herr von Koch, hvilken, med tillkännagifvande att hvad han i denna del
yrkat, öfverensstämmer med Lagberedningens förslag, åberopat de af Beredningen
till stöd derför anförde motiver.
Vid berörde öfverensstämmelse anser Utskottet sig emellertid ej kunna fästa
den vigt, som motionären synes deruti finna. Många år hafva nemligen icke förflutit
sedan Rikets Ständer hade under pröfning hvad Beredningen i denna del föreslagit.
Då vid 4850—1851 årens riksmöte fråga förevar om inskränkning i det
antal ledamöter, som fordrades i Hof-rätt på det att rätten skulle vara domför, påyrkades,
bland annat, att Lag-beredningens förslag skulle vid bestämmande af detta
antal läggas till grund; men, ehuru en inskränkning i berörde hänseende ansågs
böra ske, funno likväl Ständerne icke rådligt att, på sätt Beredningen föreslagit,
sträcka inskränkningen derhän att Hof-rätt skulle kunna vara domför med tre ledamöter,
ehvad de voro skiljaktiga eller ej, utan beslutades att i Hof-rätt må fem
ledamöter utgöra domfört antal, så ock fyra, der tre af dem om slutet ense äro;
och i enlighet med detta af Konungen gillade beslut, utfärdades Kongl. Förordningen
den 23 Augusti 1851.
En erinran om detta förhållande synes ock innefatta tillfyllestgörande skäl emot
den nu ilrågaställde förändringen. Asigterna kunna visserligen vara olika i sjelfva
saken; men deremot borde ej någon menings-skiljaktighet uppstå angående det mindre
välbetänkta, som låge i förändringen af en lag, om hvilken regering och folk
nyss blifvit ense, utan att förändringen är påkallad af inträffade förhållanden; och
något sådant har motionären ej ens sökt uppgifva. Ifrågavarande lag har tvärtom,
så vidt Utskottet kunnat erfara, motsvarat det ändamål, som dermed åsyftats. Det
var hufvudsakligen att, utom Statsverkets alltför myckna betungande, sätta Hofrätterne
i tillfälle att arbeta på flere divisioner än förut och att såmedelst kunna
medhinna deras, genom Lagmans- och Kämners-rätternes indragning, betydligen
ökade göromål. Men för vinnande af detta ändamål ville ej folkets ombud, från
hvilka förslaget till oftanämnde lag utgick, uppoffra säkerheten; och derföre vågade
de ej heller antaga den grundsats, som Lag-beredningen i förevarande fråga hyllat
Att de på den korta tid, som sedermera förflutit, förändrat mening, kan Utskottet
icke föreställa sig, än mindre att de skulle vilja lyssna till ett förslag, hvars antagande
vittnade om en osäkerhet i lagstiftningen, hvars närmaste följd vore minskning
i det förtroende för lag, som en vis och försigtig lagstiftare städse bör söka
upprätthålla.
Utskottet får alltså vördsamt,
afstyrka bifall till Herr von Köchs förslag, så vidt det angår
förändring af hvad som gäller i afseende på domfört antal
ledamöter i Hofrätt,
Lag-Utskottets Betänkande M 79.
5
Den andra frågan, som Utskottet har att besvara, rörer antalet af de Nämndemän,
som skola sitta i Härads-rätt, då denna domstol utö/var doms-rätl. De förslag,
som i denna del blifvit framställde, äro jemväl hufvudsakligen hemtade från
Lag-beredningens arbeten; och Herr von Koch har äfven i denna del hänfört sig till
Beredningens motiver, hvilka öfriga motionärer ock i mer eller mindre mån upprepat.
Enligt desamma skulle ifrågaställde minskning egentligen vara behöflig på det
att nämndemanna-befattningen må blifva mindre mödosam, än för närvarande, då
Härads-rätt ej är domför, derest icke sju nämndemän äro tillstädes. Men härvid är
emellertid att anmärka hurusom Beredningen, i sammanhang med minskning i Nämndemännens
antal, tillstyrkte ej allenast att Härads-rätten skulle blifva en permanent
domstol, hvilket föranledde att man så vidt möjligt var sökte mildra Nämndens
besvär, som i berörde händelse oundvikligen skulle ökas, utan äfven införande af
jury i brottmål, hvilket i hög grad förändrade Nämndens betydelse och medgaf
minskning i dess antal. Annorlunda äro åter förhållandena för det närvarande.
Härads-rätten sammanträder blott å vissa tider; och Häradshöfding med Nämnd innehar
den pröfnings-rätt, som, efter Beredningens förslag, skulle tillkomma jury, eller
rättigheten att döma öfver anklagades skuld eller oskuld. Lag-kommitéen, som i
denna domsrätt ej förordade någon förändring, ansåg sig ej heller kunna tillstyrka
någon minskning i det antal, som nu fordras för full Nämnd.
»Med mindre antal», yttrar Kommittéen, »kan Nämnden, efter Kommittéens begrepp,
ej säkert svara mot sin bestämmelse»; och denna åsigt delar äfven Utskottet.
Det får nemligen här ej förbises att Nämnden kan, derest den är enhällig, öfverrösta
Häradshöfdingen; och med denna makt, som, efter Utskottets i näst föregående
betänkande tillkännagifna åsigt, synes böra oförändrad bibehållas, vore ifrågaställde
minskning ej förenlig.
Man har visserligen till stöd derföre äfven åberopat Ägodelnings-rättens sammansättning;
men denna domstols verksamhet är väsendtligen olika med Härads-rättens.
Den är nemligen i första rummet inskränkt till ett enda föremål; detta föremål
är vidare ej att lösa rätts-begrepp och slita juridiska frågor, utan att tillse huruvida
bestående förhållanden blifvit ändamålsenligt ordnade; och för bedömande deraf
fordras hufvudsakligen insigt i landthushållmngen. Af denna orsak skall ock omförmälde
domstol bestå af en lagfaren domare såsom ordförande jemte tre i landthushållmngen kunnige
män; och den öfvervägande ekonomiska sidan af saken har ock föranledt att den lag,
hvarigenom berörde domstol blifvit organiserad och till sin verksamhet bestämd,
ansetts falla under den ekonomiska lagstiftningen.
Häraf torde således finnas att man ifrån beskaffenheten af nämnde domstol ej
kan hemta giltigt skäl till förändring af de allmänna domstolarnes organisation; och
det är således, med afseende på Härads-rättens verksamhet och befogenhet, som
Utskottet vördsamt hemställer
6
Lag-Vt skot tets Betänkande M 80.
om icke ifrågavarande förslag lill minskning af nämndemännens
antal i Härads-rätt må lemnäs utan afseende.
Den tredje frågan, hvilken blifvit väckt af Riksdagsfullmäktigen Rudberg, angår
sältet för val af Nämndemän och deras rättighet lill lön af Statsverket; men då
förslaget i denna del blifvit framstäldt under förutsättning om bifall till motionärens
yrkande angående minskning i Nämndemännens antal, synes Utskottet ej behöfva att
från framställningens oförenlighet med institutionens nuvarande karakter och betydelse
hemta stöd för sitt vördsamma tillstyrkande
att Rikets Ständer måtte förklara del kan omförmälde förslag
någon vidare åtgärd ej föranleda
Stockholm den 18 Februari 1858.
N:o 80.
Aok. till Exp.-Utsk. den 18 Febr. 1858, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion angående jäf emot Härads-nämd.
1 följd af Hedervärda Bonde-ståndets remiss å ett af Riksdagsfullmäktigen Erik
Ersson från Gefleborgs län till Ståndet ingifvet memorial, åligger det Lag-Utskottet
att afgifva utlåtande öfver ett i samma memorial framstäldt yrkande det måtte Rikets
Ständer, för sin del, besluta en författning, hvarigenom förklaras »att uti mål rörande
utbekommande af brandstod, eller allmän kassas fordran eller inteckning derför, eller
uti frågor, som afse vederbörandes hörande och afgifvande af utlåtande angående skjutsskyldighet
eller skjutsreglering eller vägförbindelsers anläggande eller ändrande, Häradseller
Tingslags Nämnd icke må vara jäfvig derföre att samma Nämnd tillhör den menighet.
som sådant mål eller sådan fråga angå kan»
Om likväl med detta förslag afses att Nämnd skall kunna deltaga i handläggningen
och bedömandet af så beskaffade frågor, som i förslaget omförmälas, oansedt de,
Lag-Utskottets Betänkande Jtä 80.
7
hvilka i Nämnden sitta, deraf kunna vanta synnerlig nytta eller skada, synes förslaget
vara af den betänkliga art att bifall dertill ej bör ega rum. Huruvida berörde förhållande
inträffar, beror emellertid på pröfning i förefallande fall; och de allmänna grundsatser,
som uttalas i 13 Kap. Rättegångs-balken, hvilket hendlar om jäf emot domaren,
måste härvid, likasom i andra fall, hafva tillämplighet.
Att den händelse kan inträffa då Nämndens rätt icke i någon mån kan komma
i fråga, är ostridigt, t, ex. om, då brandstod utkräfves, ingen af Nämnden eller någon
närskyld är pligtig att deltaga i brandstoden.
I denna händelse behöfs dock icke föreslagna författningen; och då den således
skulle, å ena sidan, blifva vådlig, och, å den andra, vara obehöflig, får Utskottet
vördsamt tillstyrka
ali ifrågavarande förslag måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 18 Februari 1858.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1858.
Lag-Utskottets Utlåtande N:o Si.
1
i\:o 81.
Ank. till Exp.-Utsk. den 22 Febr. 1858, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af gjorda anmärkningar emot Utskottets Betänkande
N:o 28 öfver väckt fråga om, förändring af i 0
§ 10 Kapitlet Handels-Balken.
Höglofl. Ridderskapet och Adeln, Högv. Preste-Ståndet och VäJloll. BorgareStåndet
hafva, med afseende å framställda anmärkningar, till Lag-Utskottet återförvisat
den fråga, hvaröfver yttrande blifvit meddeladt i Utskottets under N:o
28 afgifna, samt af Hedervärda Bonde-Ståndet bifallna, Betänkande. I följd
deraf har Utskottet till granskning förehaft de framställda anmärkningarna; och
får nu Utskottet i anledning deraf sig utlåta.
De hufvudsakligaste af berörda anmärkningar äro:
att Utskottets förslag derom, att borgenär bör, i händelse af löftesmäns död,
åtnöjas med den borgen, som af gäldenären i stället erbjudes, derest den »skäligen
antagas må», vore stridande emot rättvisa, enär de vilkor, hvaremot någon
erhållit försträckning, ej skulle, utan försträckningsgifvarens förnärmande, kunna
emot dennes vilja förändras;
att af orden »skäligen antagas må», ej heller vore tydligt huruvida tvist
om erbjuden borgens antaglighet borde af domaren pröfvas;
att om flere för försträckningen ingått solidarisk borgen, förslaget ej innehöll
något stadgande, som afsåg bevarande af medlöftesmäns rätt, ehuru den
i väsentlig mån vore beroende af den nye Iöftesmannens vederhäftighet,
samt Lag-beredningen, från hvars arbeten Utskottet hemtat sitt framlagda förslag,
Bill. till R. St. Prot. 1836—1858. 7 Sami. 1 Afd. 43 Haft. 1
2
Lag-Ulskollets Utlåtande N.-o 81.
jemväl i sammanhang dermed hade för ändamålet tillstyrkt åtskilliga bestämmelser,
hvilka Utskottet likväl förbisett; samt
slutligen, att, enligt förslaget, ovisst vore om borgenär, hvilken, derest död
löftesmäns arfvingar utverkat årsstämning, först genom erhållen kallelse, varder
underrättad om löftesmannens frånfälle, behöfver å proklama-dagen anmäla sin
fordran, eller har sin talan öppen ett år efter kallelsen.
Ingendera af dessa anmärkningar äro emellertid, efter Utskottets omdöme, af
den beskaffenhet, att den bör föranleda någon förändring i Utskottets förslag.
Ilvad den förstnämnda angår, så synes en rättighet för borgenär att ensamt
pröfva antagligheten af erbjuden borgen ej vara förenlig med ändamålet af ifrågaställda
lagstiftning. Det är att, såvidt ske kan, sätta död persons arfvingar i
tillfälle att snart kunna verkställa utredning af den dödes bo. Sådant skulle
dock ej låta sig göra, derest utväg ej funnes för dem att blifva qvitt den aflidnes
förbindelser. Derföre har redan i fällande lagstiftning den grundsats blifvit
C O o O
hyllad, att gäld förfaller genom löftesmäns död. Men då denna omständighet ej
bör försämra gäldenärens rätt, har lagstiftaren, genom rättigheten för honom att
ställa ny borgen, sökt bevara arfvingarnas intresse, utan att tvinga gäldenären
att före bestämd förfallotid betala sin skuld; och härutinnan har Utskottet ej
föreslagit någon förändring af hvad som finnes stadgadt i 10 § af Ilandcls-Balkens
10 Kapitel. Skulle emellertid borgenären kunna godtyckligt förkasta erbjuden
borgen, så vore lagens ändamål helt och hållet förfeladt. En sådan rätt
är honom ej heller i berörda lagrum tillagd; men, lika med Lag-beredningen, har
Utskottet funnit nödigt begagna sådana ordalag, hvilka förekomma allt missförstånd
i denna del. Således har Utskottet, genom orden »som skäligen antagas
måv, icke förändrat, utan blott förtydligat gällande lag härutinnan; och något
annat har motionären med framställningen ej yrkat.
Att pröfningen af borgens antaglighet, derest tvist derom uppstår, ytterst
måste ankomma på domaren, är uppenbart. Honom tillkommer nemligen att
pröfva alla stridiga förhållanden, för hvilkas lösning föreskrifter finnas i lag, såvida
ej undantag för något särskildt fall blifvit gjordt; och ett dylikt undantag
eger nu ej rum.
Den ifrågaställda pröfningsrätten är jemväl i andra likartade fall förbehållen
domaren. Således eger han, bland annat, pröfva antagligheten af en i rättegång
ställd borgen för kostnad och skada, då löftesmannens vederhäftighet ifrågasattes
af den, hvars säkerhet borgen afser; och häri ligger ett ytterligare bevis derom,
att Utskottet ej haft för afsigt att införa någon nyhet i lagstiftningen.
Hvad som blifvit anmärkt i afseende på behofvct af ett stadgande till bevarande
af solidariskt förbundne löftesmäns rätt, grundas på förutsättningen att
ifrågavarande lagrum angår ett förhållande, hvarpå det dock ej har tillämplighet.
I detsamma förutsattes nemligen blott att en löftesman finnes. Om flere talas
Lcig-Utskollets Utlåtande N:o 81.
3
hvarken i de stadganden, som förut förekomma i omförmälda Kapitel, och med
hvilka oftaberörda lagrum har sammanhang, eller i detsamma. Först, i 11 §
nämnes om flere löftesmän; och på sådan grund har man äfven i lagskipningen
antagit, att den 10 § endast har tillämpning på den händelse, att den döde
varit ensam löftesman. Om någon utsträckning af lagrummets tillämplighet är
nu ej fråga; och derföre göres ej behof af ett stadgande i anmärkta syftning.
I följd deraf, och då för bedömande af hvad verkan mellankommen årsproklama
må utöfva på borgenärens rätt i förevarande fall, ej fordras andra, än
redan gifna föreskrifter, får Utskottet till förnyad pröfning af de Riks-Stånd,
hvilka till Utskottet återremitterat den väckta frågan, oförändradt återlemna Utskottets
afgifna förslag, att nemligen 10 § 10 Kapitlet llandels-Balken må erhålla
följande förändrade lydelse:
Dör löftesman medan han under borgen står, vare
borgenär skyldig att fordra ny borgen af gäldenär. Ställer
ej denne ny borgen, sorn skäligen antagas må, dä skall
borgenären inom ett år, sedan lö/tesmannens arfvingar kungjort
honom dödsfallet, eller han det eljest bevisligen veta
fått, kräfva betalning af arfvingarne, om löftesmannen
borgat som för egen gäld, eller lagsöka gäld enär en, om
borgen ej så ingången är, eller håfve sedan ej någon
rätt emot arfvingarne. Ilar, innan den lid för lagsökning,
som nu sagd är, tilländagått, gäldenären råkat i
konkurstillstånd, vare borgenärs rätt emot arfvingarne
ock bevarad, om han sin fordran i konkursen bevakar.
Stockholm den 22 Februari 1858.
4.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 82
ÄT:o 82.
Ank. till Exp.-Utsk. den 22 Febr. 1858, kl. 2 e. m:
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändring af Kongl.
Förordningen den 4 Maj 1855, angående Handelsböcker
ock Handelsräkningar.
Vällofl. Borgare-Ståndet har infordrat Lag-Utskottets Utlåtande i anledning
af ett till Ståndet ingifvet Memorial, uti hvilket Herr Lundh sökt ådagalägga, att
de i Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855, angående handelsböcker och handelsräkningar
förekommande föreskrifter, såvidt de hafva till föremål att bestämma
hvilka personer bokförings-skyldighet åligger, äro ej allenast olämpliga, än
äfven otydliga. Då författningarne icke ålade handtverkare i allmänhet att kunna
föra bok, syntes nemligen stadgandet i 2:dra momentet 1 § af ifrågavarande förordning,
att hvar och cn, »som gjort till sitt yrke, att varor till försäljning tillverka
och bearbeta», är pligtig att, på det i förordningen föreskrifna sätt, föra
böcker, vara destomera obilligt, som mångens rörelse vore af den obetydlighet,
att en så beskaffad bokföring, som den föreskrifna, måste anses helt och hållet
öfverflödig; hvaremot en dylik pligt borde tillkomma åtskillige af dem, hvilka
»hufvudsakligen på beställning varor förfärdiga», ehuru desse, genom författningens
2:dra §, derifrån äro befriade. I följd häraf, och då orden »hufvudsakligen
på beställning» icke innefattade något bestämdt begrepp om hvad dermed
rätteligen menas, samt behofvet af förordningens ändring i omförmälda hänseenden
derigenom ytterligare uppenbarades, har Herr Lundh, under förklaring, att han
icke tilltrodde sig sjelf att kunna uppgöra något nöjaktigt förslag till sådan ändring,
öfverlemnat åt det Utskott, som komme att behandla förevarande motion,
Lag-Utskotlels Betänkande AT.*o 83.
5
att pröfva »huru och på hvad sätt förslag till afhjelpande af anmärkta bristerna
i författningen bör blifva framställdt»; med hänvisning likväl till det af Högsta
Domstolen afgifna yttrande öfver förslaget till samma författning.
Då emellertid den erfarenhet, som vunnits under den korta tid, som förflutit
efter det ifrågaställa förordning blef till efterlefnad gällande, ej ådagalagt
något behof af densammas förändring i den af motionären antydda syftning, hemställes
vördsamt
om icke Herr Lundhs framställning må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 22 Februari 1858.
N:o *3.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 22 Febr. 1858, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om åtgärders vidtagande
för befordrande af skyndsamhet i lagskipning en.
Uti ett till Högloft. Ridderskapet och Adeln ingifvet Memorial har Herr
Friherre Raab, C. A., anmärkt, hurusom angeläget vore, att åtgärder vidtagas
för befordrande af skyndsamhet i lagskipningen; och som Lag-beredningens förslag
angående tiden för Härads-Rättens sammanträden syntes ej allenast i sådant afseende
ändamålsenligt, än äfven tillämpligt i alla domsagor med allenast en
tingstad, har Herr Friherren yrkat det måtte, med ändring af hvad gällande
lag i ämnet innehåller, stadgas som följer:
l:o) I domsaga, som för Härads-Rätt utstakad är med en tingstad, hålle
Rätten årligen två ting, det ena mellan tjugondedag Jul och Midsommar, och
det andra mellan Michaelis- och Thome-dag. De kallas lagtima ting.
2:o) Allmänna rättegångsdagar skola vara: sex under det första, och tre
6
Lag-Utskottets Betänkande N:o 83.
under det andra af de ting, som i 9:de § sagde äro, nemligen under första tinget:
Tjugondedag Jul, då den på Måndag infaller, men eljest nästa Måndag derefter,
och sedan hvar fjerde Måndag, som inom tingstidens slut inträffar, så räknadt,
att alltid fyra veckor blifva emellan hvarje Måndag, som allmän rättegångsdag
är; samt under andra tinget: första Måndag i Oktober månad, och sedan
hvar fjerde Måndag, likasom under första tinget. Infaller helgedag på någon af
de måndagar, som till rättegångsdagar nu föreskrifna blifvit; vare nästa söcknedag
derefter allmän rättegångsdag; dock skall ändå tiden till nästa allmänna rättegångsdag
från Måndagen räknas.
3:o) A fiirsta allmänna rättegångsdagen af hvarje lagtima ting varde gudstjenst
å tingstaden hållen. Sedan gudstjensten förrättad är, träde Rätten till
domsätet, och lyse Domaren tinget ut, läse ock offentligen de lagar upp, som å
ting kungöras skola, efter hvad derom särskildt förordnas.
4:o) Äro målen flera, än att de å allmän rättegångsdag utföras kunna, vare
Rätten pligtig att näst efterföljande dagar sammanträda, till dess alla målen förevarit;
och kungöre Domaren på allmänna rättegångsdagen, å hvilken af de påföljande
dagar hvarje mål, som öfrigt är, skall förekomma, der det ej till viss
dag utsatt blifvit. Ej må ting slutas förr, än alla de mål och ärenden, som å
sista allmänna rättegångsdagen öfrige äro, förevarit, och, der de ej till annat ting
uppskjutas böra, afgjorda blifvit, ändå att dertill längre tid fordras, än som för
tinget i l § utsatt finnes. När alla de göromål, som till lagtima ting höra,
slutade äro, lyse Domaren tinget af.
5:o) Askas ting emellan de tider, då lagtima ting hålles, sätte Domaren,
utan dröjsmål, det ting ut, och gifve det Öfver-Rätten tillkänna: det kallas urtima
ting. Kostnaden till sådant ting stånde den ensam, som tinget äskat, der
ej för särskildt fall annorledes förordnadt är.
6:0) Vill någon under lagtima ting, men å tid då rättegångsdag ej hålles,
söka lagfart eller inteckning, eller bevaka äktenskaps-förord, testamente eller
handling örn lifstidsränta eller bolag, gifve det Domaren tillkänna, och utsätte
Domaren, utan dröjsmål, på hans bekostnad, särskild rättegångsdag för det
ärende.
7:o) Ä alla rättegångsdagar skall Kronofogde eller Länsman när vara och
gå Rätten tillhanda i det, som till hans tjenst hörer.»
Lag-Utskottet, hvars yttrande öfver denna framställning blifvit infordradt,
inser äfven att om, på sätt Lag-beredningen föreslagit, Härads-Rätten blefve en
permanent domstol, sådant skulle ej allenast i betydlig mån bidraga till skyndsamhet
i lagskipningen, utan äfven i andra fall vara till nytta för isynnerhet affärslifvet;
men att i sådan syftning förändra gällande lag för endast en del domsagor,
eller de, hvilka blott hafva en tingstad, kan Utskottet dock ej tillstyrka.
Lag-Vlskoltcls Betänkande N:o Si.
7
En dylik, hela vårt rättegångsväsende genomgripande förändring måste vara
allmän; och så har jemväl Lag-beredningen tänkt sig densamma. Den kan icke
tillvägabringas utan att rättegångs-ordningen i mångfaldiga delar omdanas; och
det förslag, motionären framlagt, innefattar allenast några grunddrag af reformen.
På grund häraf tillstyrkes vördsamt
alt ifrågavarande motion ej må någon lagstiftnings-åtgärd
för anleda.
Stockholm den 22 Februari 1858.
HT:o @4.
Ank. till Exp.-Utsk. den 22 Febr. 1858, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om utfärdande af en för
fattning
i afseende på utmätning s-auktion af fastighet,
deri inteckning för undantag är meddelad.
Riksdags-fullmäktigen Nils Svensson från Blekinge har uti ett till Hederv.
Bonde-Ståndet ingifvet Memorial förmält, att oreda flera gånger uppstått vid utmätnings-auktion
å fastighet, som varit graverad med inteckning för såväl penningelån,
som jordupplåtelse eller annan undantagsrättighet, derigenom att auk
tions-förrättaren,
ifall tvist dervid uppstått, huruvida upplåtna jorden eller undantaget
borde fortfarande gravera fastigheten, sjelf icke pröfvat förhållandet, utan
hänvisat vederbörande att tvisten vid domstol utföra; och har Nils Svensson,
till förekommande af rättegångar och missförstånd, som, efter hvad erfarenheten
visat, föranledas af berörda förfarande, föreslagit, att en förordning måtte utfärdas,
»som bestämmer, huru exsekutor vid dylika fall bör tillvägagå, och håller
i helgd lagens stadgande i 1 Kapitlet 2 § Jorda-Balken.»
8
Lag-Utskottets Betänkande N:o 83.
Denna motion, som blifvit öfverlemnad till Lag-Utskottet, synes dock icke
gifva anledning till någon lagstiftnings-åtgärd.
I lag saknas nemligen icke ledning uti ifrågaställda hänseende; och derom
är det förhållande, motionären åberopat, ett tillfyllestgörande bevis. Då exsekutor
icke eger pröfva de rättsfrågor, som tilläfventyrs kunna uppstå under behandling
af utsökningsmål, och tvister om beståndet af jord-upplåtelser och skedde
undantag äro till dylika frågor hänförliga, följer, att en sådan tvist måste skjutas
under Domaren.
Såvidt meningen med motionärens framställning varit att inrymma åt en
exsekutor en rättighet att pröfva omförmälda tvister, är således densamma oförenlig
med gällande lag; och att meningen varit någon annan jäfvas af framställningens
innehåll, vid hvilket förhållande Utskottet vördsamt tillstyrker
att ifrågavarande motion måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 22 Februari 1858.
AT:o §5.
Ank. till Exp.-Utsk. den 22 Febr. 1858, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion angående skyldighet för
egare af hund, att under viss tid hålla den bunden.
Denna motion är inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt af Riksdags-fullmäktigen
Anders Bäckström fran Norrbottens län, hvilken, under åberopande af den
skada, som i hans hemort föröfvas af hundar å betande fårkreatur, föreslagit,
det stadgas matte: »att hvar och en, som eger hund, skall, vid Tio Riksdalers
bot, halla hunden i band fran don 15 Maj till den 1 Oktober, eller derunder så
vårda densamma, att den ej kommer på andras egor, samt att om hund under
denna
Lag-UIskallets Betänkande N:o SS.
9
denna tid träffas å fri fot, på annans mark, än hundegarens, hunden saklöst må
fällas, antingen lian gjort skada, eller ej"; hemställande motionären, för den händelse
att ett dylikt stadgande ej skulle vara nödigt öfverallt i Riket, om icke
detsamma åtminstone må utfärdas för de orter, hvilka, till fårkreaturens skydd,
deraf äro i lika behof, som Norrbotten.
Häröfver har Lag-Utskottets yttrande blifvit infordradt; och i sådant afseende
får Utskottet anföra:
Då Utskottet icke varit i tillfälle inhemta, huruvida något allmänt behof
finnes i landet att till fårkreaturens skyddande emot hundar skärpa de för sådant
ändamål i 22 Kapitlet Byggninga-Balken redan gifna föreskrifter; då det icke
är lämpligt att i denna del stifta någon särskild lag för motionärens hemort, om
än fårkreaturen der varit mera blottställda för hundar, än annorstädes är förhållandet;
och då dessutom i den påyrkade rättigheten att saklöst få döda hund,
som träffas lös på annans egor, än hundens egares, ändå att han icke gör skada,
ej allenast vore oförenlig med eganderättens helgd, utan äfven lätteligen kunde
missbrukas, får Utskottet
afstyrka bifall till ifrågavarande förslag.
Stockholm den 22 Februari 1858.
lith. lill R. Sl. Brot. 1856—iSS8. 7 Sami. I Åfd. 43 Haft.
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 1858.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 86.
1
i\:0 86.
Ank. till Exp.-Utsk. den 26 Febr.. 1838, kl. 8 e. m.
Betänkande, i anledning aj väckta motioner om förändrade och
skärpta straffbestämmelser för olofligt spel.
Sedan erfarenheten hade ådagalagt hurusom de emot spel och dobbel utkomna
förbud samt det under särskilda vilkor gifna tillstånd till utöfning af vissa hasardspel
varit otillräcklige, till undanrödjande af de sedligheten kränkande oordningar och olägenheter,
för hvilka ynglingar och hederliga mäns barn som ock betjente!- och tjenstefolk
ej sällan blifvit blottställde, fann Kongl Maj:t nödigt att för ändamålet vidtaga
ytterligare mått och steg: och af sådan anledning utfärdades Kongl, förbudet emot
spel och dobbel af den 2 Augusti 1792, genom hvilket förklarades alt det så kallade
La Belle-spelet samt Biribi, Phara» och alla äfventyrliga spel med kort eller törning
af hvad namn de vara må voro derefter ingenstädes tillåtna, med stadgande derjemte:
att, om detta förhud öfverträddes skulle så väl värden som de spelande hvardera böta
Tjugufem Biksdaler och alla de penningar, som på slika spel vågas och utsättas vara
förbrutna; alt böterna borde fördubblas hvarje gång någon med omförrnälde förbrytelse
blifvit beträdd; alt alla spel, ehvad namn de hade, dock utom det särskildt tillåtna
billard—spelet, voro vid lika ansvar och plikt alldeles förbudna å källare och kaffehus,
samt slutligen att icke något slags spel med kort eller tärning fick företagas å krogar
och spisqvarter vid Tre Riksdaler 16 skillingar böter för så väl värden, som de spelande,
änskönt förebäras skulle att spelet ej angått penningar, utan blott varit ämnadt
till nöje och tidsfördrif.
Bih. till R. St. Brot. 1856—1858. 7 Samt. 1 AJ'd. 4-i Hafi.
I
2
Bag- Utskottets Betänkande N:o 86.
Ehuru vederbörande myndigheter uppmanades att hälla hand öfver eflerlefnaden
af berörde pådud, synes det likväl som skulle detsamma småningom kotamil i förgätenhet;
och som lusten för dylika spel särdeles i hufvudstaden allt mer och mer
uppenbarades, lät Kongl. Maj:t under den 21 Maj 1810 utgå en varning emot dylika
spel, hvilken varning emedlertid endast innefattade ett upplifvande af förenämnde
Nådiga förbud; dock med tillägg att de penningar som i följd af äfvenlyrliga spel
varda förbrutna skola tillfalla angifvare:!.
Samma spel minskades ej detta oaktadt; och då del kom till Kongl. Maj:ts
kunskap att de jemväl tilltogo vid marknader, så i städerna som på landet, dervid
ungdom af allmogen förleddes, hlefve Öfverståthållare:! i Stockholm och Konungens
samtlige Befallningshafvande, genom Nådigt Cirkulär den 21 December 1833 anbefallda
att hålla allvarsam hand öfver ofvanberörda förbuds och varnings noga efterlefnad, samt
ali strängeligen antyda underlydande Kronobétjente och Fiskaler att den dem dervid
åliggande uppsigt ofelbart iakttaga.
Det mål man sålunda sökt skulle emedlertid, efter hvad Herr Stråle, IV., och
Riksdags-fullmäktigen (rustaf Bjerkander från Skaraborgs län uti särskilda till Höglofl.
Ridderskapet och Adeln samt Hedervärda Bonde-ståndet ingifna memorial förmenat, ej
kunna vinnas utan förändring af 1792 års förenämnde förbud.
Herr Stråle har nemligen anmärkt att hufvudsakliga orsaken dertill, att vederbörandes
bemödanden att hindra öfventvrligt spel låge i svårigheten att bevisa förbrytelsen,
emedan vanligen andra ej få inträde der dylikt spel utöfvas, än de, hvilka sjelfva
deri deltaga och således enligt omförmälte förbud äro ansvar underkastade; hvartill komme
dels all det ansvar, som nu drabbar spelets tillställare eller bankören, vore alltför
obetydligt i förhållande till den vinst han derå skördar, helst de å spelet vågade penningar
ytterst sällan kunde åtkommas, dels ock att, efter den lagskipning som gjort sig
gällande, ansvar för äfventyrlig! spel ej kunde ådömas för hvarje gäng någon dermed
beträdes, utan först efter det Utslag öfver anstäldt åtal fallit; och har Herr Stråle med
anledning häraf yrkat »att ansvar för Biribi och andra äfvenlyrliga spel af ofvannämnde
beskaffenhet endast måtte ega rum för Värden och dem, som i egenskap af bankörer
sköta spelet eller dervid biträda, men ej för punktörer,» äfvensom att ansvaret å de förre
ej mindre måtte skärpas, utan äfven kunna ådömas hvarje gång åtal sker.
Riksdagsfullmäktige:! Bjerkander åter har blott ansett iagen emot äfvenlyrliga
spel böra så förändras alt den varder tillämplig på andra spel än deri särskildt uppräknade,
och de, hvilka utöfvas med kort eller tärning. Andra spel lika vådliga, kunde
nemligen uppfinnas utan att kort eller tärning dervid begagnas, och af sådan beskaffenhet
vore jemväl det bland allmogen gängse spelet sing ling, hvilket mången gång gällde
betydliga summor och ej sällan gaf anledning lill hvarjehanda oskick, såsom fylleri,
gräl och slagsmål. Detta spel vore derföre icke mindre osedligt, än de förbjudna och
borde följaktligen ej eller tillåtas; hemställande motionären på grund häraf om icke en
författning må utfärdas af följande lydelse:
”Till befrämjande af ärbarhet och goda seder varda alla hazard-spel, d. v. s.
alla sådane der endast lyckan afgör vinsten, hvarhelst de utöfvas, alldeles förbudne, vid
äfventyr af konfiskation af alla de penningar, som vid dylika spel vågas och dessutom
Femtio Riksdaler Riksmynt böter, såväl för Värden, ifall spelen utöfvas inom hus, som
för hvar och en af de spelande. Böterna fördubblas hvarje gång någon beträdes med
ytterligare förbrytelse. De delas till tväskiftes emellan angifvare:! och socknens fattiga.
Vid lika ansvar och plikt varda jemväl alla spel, mindre, eller större, alldeles förbudne
på källare, kaffehus och krogar.”
Lag- Utskottets Betänkande N:o 86.
3
Hvad sålunda blifvit anfördt och föreslaget, har Lag-Utskottet, hvars utlåtande
deröfver är vordet infordradt, tagit i öfvervägande; och hvad först angår Riksdagsfullmägtigen
Bjerkanders förslag; så om än antages att andra spel, än de som afses i oftanämnde
förhud, kunna vara äfventyrliga; anser likväl Utskottet betänkligt att, genom
en så allmän beteckning af hvad med äfventyrliga spel förstås, som den motionären föreslagit,
gifva förbudet i denna del en sådan utsträckning, att Åklagaremakten skulle
kunna uppträda till beifrande af andra handlingar, än de, hvilka innefatta en så beskalfad
kränkning af allmänna sedligheten, att deras strafflöshet vore oförenlig med statens
ändamål; och får Utskottet alltså vördsamt
tillstyrka att hvad i omförrnälte hänseende blifvit föreslaget måtte
lemnäs utan afseende.
Beträffande derefter Herr Stråtes yrkande att ansvar för äfventyrligt spel måtte
ådömas blott värd och tillställare eller bankörer, och ej dem, hvilka eljest deri deltaga,
på det desse sednare må kunna vara ojäfvige vittnen om spelet; så ehuru ett stadgande
i sådan syftning ostridigt skulle verka till det mål motionären afsett eller spelklubbars
utrotande ; dock som samma stadgande hvarken vore öfverensstämmande med i lagstiftningen
antagne grundsatser elier kunde påräkna stöd i den allmänna rättskänslan, som
ej hyllar den lära, att ändamålet helgar medlet, hemställes vördsamt
om icke Herr Stråles motion i denna del äfven må lemnäs
utan afseende.
Deremot delar Utskottet den yttrade åsigten derom att nu stadgade ansvar för
äfventyrligt spel i viss mån är otillräckligt. De, hvilka dervid äro egentliga hulvudmännen,
synes nemligen i vida högre grad brottsliga än de öfriga spelande. De förre
idka spelet, efter anlagd plan, såsom ett näringsfång; och de skörda sin vinst merändels
på bekostnad af den oerfarne, hvilken en gång inledd i snaran, oftast faller ett
offer för en böjelse, som under tillfredsställelsen alltjemt stegras; tillstyrkande, på grund
häraf, Utskottet: det måtte Rikets Ständer för sin del besluta en författning af följande
innehåll:
Med ändring af Kongl. May.ts Nådiga förbud emot spel och
dobbel af den 2 Augusti 1792; upplifvadt genom Kongl. Varningen
emot äfventyrliga spel den 24 Maj 1810, varder stad
gadt:
att hvar och en, hvilken till utöfvande af så beskaffade
äfventyrliga spel, som i nämnde Nådiga Förbud och Varning
afses, upplåter rum eller dylikt spel föranstaltar eller såsom
ledare deraf uppträder, skall första gången han dermed beträdes
böta från och med femtio till och med två hundra Riksdaler
Riksmynt samt hvarje gång han sedermera varder om
sådan förbrytelse förvunnen straffas med böter från och med
två hundra till och med fem hundra Riksdaler eller fängelse
från och med tre månader till och med ett år; skolande böterna
på sätt förenämnde förbud stadgar, tveskiftas mellan angifvaren
och Stora Barnhuset i Stockholm.
Stockholm den 22 Februari 1858.
STOCKHOLM, tryckt hos Isaac Marcus, 1858.
Lag-Utskottets Memorial M 87.
1
N:o 87.
Ånk. till Exp.-UUk. d. 1 Mars 1858, kl. 2 e. m.
Memorial angående verkställd omröstning i anledning af de hos Riksstånden
fattade skiljaktiga heslut vid förehafvande af Utskottets
Utlåtande JM 62 i anledning af framställda anmärkningar emot
Utskottets, under JM 47 afgifna Betänkande öfver väckt motion
om stiftande af lag angående allmänt kyrkomöte.
Sedan Rikets Ständer godkänt Lag-Utskottets under JM 77 afgifna memorial,
innefattande förslag till voterings-proposition i ofvanberörde ämne; så har förstärkt
Lag-Utskott denne dag, i enlighet dermed, anställt följande:
Omröstning:
Den, som anser 4, 5 och 6 §§ uti ifrågaställa förordning angående allmänt
kyrkomöte böra, på sätt Ridderskapet och Adeln samt Preste-ståndet beslutat och
Lag-Utskottet i Retänkandet JM 47 föreslagit, lyda sålunda:
§ *■
Allmänt kyrkomöte tillkommer endast att upptaga sådana kyrkliga mål, som Konungen
till detsamma öfverlemnar. Ej ege dock mötet i dessa mål någon beslutande
rätt; utan håfve det allena att utlåtanden deri till Konungen afgifva.
§ 5.
Har Konungen infordrat allmänt kyrkomötes utlåtande i fråga om antagande af
ny Psalm-, Evangelii-, eller kyrko-handbok eller katekes, böra de af mötets medlemBih.
till R. St. Prot. 1856—1858. 7 Sami. 1 Afd. 45 Haft.
2 Lag-Utskottets Memorial M 87.
mar, som till Preste-ståndet höra, öfver frågan Betänkande afgifva, innan Utlåtande
beslutes.
§ 6.
Vid beslut till utlåtande ege hvarje mötets röstberättigade ledamot en röst. Äskas
omröstning, då skall den sluten anställas
röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, anses Rikets Ständer hafva beslutat att omförmälda §§ skola erhålla
följande af Lag-Utskottet i Utlåtandet JV2 62 föreslagna och af Borgare-ståndet antagna
lydelse:
§ 4.
Allmänt kyrkomöte tillkommer att upptaga sådana kyrkliga mål, som Konungen
till detsamma öfverlemnar eller hvarom fråga af någon dess ledamot väckes. Ej ege
dock mötet i dessa mål någon beslutande rätt: utan håfve det allena att deri till
Konungen afgifva utlåtande eller göra underdåniga framställningar.
§ 5.
Är fråga om antagande af ny Psalm-, Evangelii- elller kyrkohandbok eller katekes,
böra de af mötets medlemmar, som till Preste-ståndet höra, öfver frågan Betänkande
afgifva, innan utlåtande eller framställning beslutes.
§ 6.
Vid beslut till utlåtande eller framställning ege hvarje mötets röstberättigade
ledamot en röst. Äskas omröstning, då skall den sluten anställas.
Voteringen har utfallit med 47 ja emot 69 nej; och hafva således Rikets Ständer
beslutat att 4, 5 och 6 §§ uti ifrågaställde lag skola erhålla den lydelse, som
i nej-propositionen upptages; hvarom samtlige Riks-stånden härmed underrättas.
Stockholm den 1 Mars 4858.
STOCKHOLM, tryckt hos Eric Westrell, 1858.
Lag-Utskottet* Betänkande N:o 88.
1
RI:ö 88.
Ankv lil] Exp.-Utsk. ilen 4 Mats 1858. kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af' väckt motion. angående ett
tillägg till 20 § i Kongl. Förordningen om inteckning
i fast egendom.
Denna motion, sorn af Hiiglofl. Ridderskapet och Adelli blifvit lill Lag-Liskottet
remitterad, är väckt af Herr af Sillén, G. P, hvilken deri föreslagit: alt lill förenämnde
lagrum, hvilket bestämmer all, “om intecknad faslighet efter utmätning varder
såld för en borgenärs fordran, alla öfrige borgenärer, hvilka ega inteckning i fastigheten,
må genast derutur njuta betalning, hvar efter sin räll, ändå att deras fordringar
ej äro sill bctalniug förfallna,“ målte läggas ett stadgande af följande innehåll: “Sker
skada å intecknad egendoms åbyggnad och njuter egaren, i följd af tagen försäkring,
ersättning tor den skada, egen ock inteckningshafvare, som det äska, au af ersättningen,
så långt den förslår, bekomma betalning för sina intecknade fordringar, hvar efter
sin rätt.“
Efter motionärens förmenande vore ett dylikt stadgande, för bevarande af inteckningshafvares
rätt, behöfligt. Det syntes nemligen otvifvelaktig!, att ali åbyggnad
på egendom, vare sig i stad eller å land, står i ansvarighet för de i egendomen meddelade
inteckningar; Och derföre afsåges äfven vid belånande af fastighet, särdeles i
Bill. till R. St. Brot. 1856—1858. 7 Sami. 1 Afd. 46 Haft. 1
Lag-Utskottets Betänkande \:o 89.
stad, att fastighetens byggnader äro brandförsäkrade. Inom iagskipningen hade emellertid
den åsigt gjort sig gällande, att inteckningshafvare ej egde någon rätt till betalning
ur brandskade-ersältuing, derest en så beskaffad rätt ej blifvit fastställd i det
reglemente, som gäller för det bolag, hvilket har att ersättningen utgifva; hvadan en dylik
rätt ej eller tillgodokommit innehafvare af inteckningar i fastigheter, hvilkas åbyggnader
varit försäkrade i Stockholms stads Brandförsäkringsverk och allmänna Brandförsäkringsinrättningen
för byggnader å landet; — Och det är i anledning häraf, som motionären
framställt ofvanstående förslag.
Då likväl de brandförsäkrings-inrältningar, hvilka motionäreu sålunda afser, ej
blifvit ordnade genom clvil-lagstiftningen, utan äro att betrakta såsom enskilda föreningar;
då, vid sådant förhållande, nämnde lagstiftning ej kail förändra de vilkor, hvarunder
dessa föreningar blifvit ingångna eller ens, på förutsättning om tillvaron deraf,
grunda några föreskrifter; och då i allt fall ett stadgande i omförmälda syftning skulle,
särdeles för landet, vara menligt, enär jordegare derigenom kunde komma att beröfvas
de medel de genom försäkring sökt sig bereda för afhjelpande af inträffande olyckor,
hemställes vördsamt, t
om icke ifrågavarande motion må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 4 Mars 1858.
i\:o 89.
Ank. till Exp.-Utsk. den 4 Mars 1858, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphåfvande
af skyldigheten för den som under Hofrätt vädjar
att ställa borgen för kostnad och skada.
Berörde skyldighet är bestämd i 1 § af Rättegångs-Balkens 26 Kapitel, sådan
den lyder i Kongl. Förordningen den 18 April 1849. Detta lagrum stadgar nemligen
Lag-Utskottets Betänkande N:o 89.
alt den, som från Under-rätt vädjar, skall vid sin inlaga i Hof-rätten foga en af två
löftesmän, en för begge och begge för en, ingången borgen för den kostnad och skada,
som han kan skyldig kännas att gälda, derest han icke hellre vill till säkerhet derför
hos Konungens Befallningshafvande eller i taka händer nedsätta penningar, silfver eller
guld; i sammanhang hvarmed förklaras, att om hvad sålunda är föreskrifvet underlåtes,
har den vädjande sitt vad och talan emot Under-rättens dom förlorat.
Om uppbäfvande af berörde lagrum har framställning nu blifvit gjord bos Hedervärda
Bonde-ståndet af Riksdags-fullmäktigen Olof Olofsson från Vermland. Han
har dock icke velat påstå, ali stadgandet 0111 skyldighet att i omförmiilda fall ställa
borgen vore onyttigt, helst den, som drager en sak under högre Rätts pröfning, syntes
böra försäkra sin vederpart derom att denne ej varder lidande genom sakens fullföljd,
i händelse skäl dertill ej är; men deremot förekommo dock ålskillige omständigheter,
som, efter motionärens åsigt, tala emot bibehållande af ofta nämnde stadgande, nemligen
att ifrågaställde borgen ej kunde afse annat än rättegångskostnad, hvilken likväl
vanligen vore så obetydlig, att någon borgen derför ej är behöflig; att dessutom, så
vidt motionären kunnat erfara, någon talan, på grund af ifrågaställde borgen, aldrig blifvit
förd, hvadan samma borgen ej eller kunde betraktas annorlunda än såsom en tom
formalitet; samt alt den, vid sådant förhållande, vore desto mera olämplig, som fel vid
uppsättningen deraf lätteligen kunde begås, hvilket hade fataliers förlust till följd.
Då Lag-Utskottet, hvars yttrande i anledning af förenämnda framställning blifvit
infordradt, tagit i öfvervägande de skäl, som, efter hvad motionären sålunda uppgifvit,
tala för och emot bibehållande af förenämnda stadgande, har Utskottet funnit de
förra företrädesvis förtjena afseende. Föreskriften om skyldighet för den sorn från
Under-rätt. vädjar, att ställa borgen för kostnad och skada, har, på sätt motionären rätteligen
anmärkt, till ändamål all försäkra den klagandes motpart om ersättning för det
lidande, honom kan tillskyndas genom obefogad klagan; och på sådan grund hafva de
framställningar, som i förevarande syftning blifvit vid sist förflutna riksmöten gjorda,
jemväl af Rikets Ständer förkastats.
Det skulle dessutom ej vara lämpligt att upphäfva ifrågaställa stadgande, men
bibehålla det i 30 Kap. 3 § Rättegångs-Balken meddelade, att den, som fullföljer underdånig
(alan emot Hofrätts dom, bör sälta borgen för den kostnad och skada, som
Kongl. Maj:t kan döma honom skyldig att gälda. Dessa stadgandet) hvila nemligen på
enahanda grund; och likväl har motionären blott yrkat det enas borttagande.
I följd häraf tillstyrkes vördsamt,
att ifrågaställa motion må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 4 Mars 1858.
4
Hay-Utskottets Betänkande X:o 90.
töe 00.
Ank. till Evp.-lltsk. deri 4 Mais 1858, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af' väckt motion om förändring af
17 Kapitlet 52 § Rätte gångs-Balken.
Enligt livad Herr Rydin oell Riksdags-fullmäktigeu Måns Pehrsson från Malmöhus
län, uti särskilda tili Yällofl. Borgare-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet ingifua
memorial, förmenat, skulle det i 1 moni. 32 § af Rättegångs-Balkens 17:de Kapitel
förekommande stadgande, alt, om i svårare brottmål är mer än halft bevis emot
den, som anklagas, och denue ändå nekar till gerningen, domaren må, der fara är om
mened, lemna saken till framtiden, då den kan uppenbar varda; — stå i uppenbar
strid emot rättvisa och hvarje menuiskas rätt att njuta sin oskuld till godo, då lion
icke blifvit 0111 begånget brott öfvertygad; Och hafva motionärerne, på grund häraf,
framställt följande yrkande: “att 17:de Kapitlet 32 § Rättegångs-Balken måtte erhålla en
förändrad lydelse eller förklaring, så till vida, att en preskriptions-tid af tvä, högst tio
år bestämmes, inom hvilken tid det bör åligga käranden, hau må vara publik aktor
eller enskild person, alt styrka sin anklagelse, och att i motsatt fall, efter preskriptionstidens
slut, framtids-straffet må upphöra.*
Öfver
1
Lag-Utskottets Betänkande N;o 90. 5
Öfver detta yrkande har F.ag-Utskoftels utlåtande blifvit infordrad!; men, efter
öfvervägande deraf, anser sig Utskottet ej kunna detsamma understödja. Hvad lagen i
omförmälda hänseende innehåller är nemligen ej ett enstaka stadgande, utan augifver
en af de hos oss antagne former för befrielse-domar. Enligt den ena varder den tilltalade,
i händelse lian har ringa eller ingen misstanka emot sig, helt och hållet befriad.
Genom den andra, som förutsätter det förhållande, att halft bevis emot den
tilltalade förekommit, förklaras han icke kunna till saken fällas; Och den tredje formen
afser det fall, alt saken är af svårare beskaffenhet samt att mer än halft bevis
finnes emot den tilltalade. Då lemnäs saken till framtiden. — Om rigtigheten af den
grundsats, som härutinnan gjort sig gällande, kan visserligen fråga uppstå; men ostridigt
är likväl att densamma sammanhänger med den inqvisiloriska ordning vid brottmåls behandling,
som vår lagstiftning hyllar; Och de stadgande!), hvilka derur flutit, kunna derföre
ej parlielt förändras, utan att sammanhanget dem emellan störes. Så skulle t. ex.,
0111 den af molionärerne påyrkade förändring komme att ega rum, del förhållande kunna
inträffa, att den, som i brottmål af svåraste ari, haft emot sig mer än halft bevis och
derföre blifvit ställd under framtiden, ej kunde, efter förloppet af någon tid dragas vidare
till rätta för sitt brott, änskönt'fullständig bevisning derom upptäcktes, då den, som
varit anklagad för ett mindre brott, men antingen blifvit befriad eller förklarats icke kunna
saki allas, när helst nya skäl och omständigheter förekomma, vore för brottet underkastad
nytt åtal, efter ty i åberopade lagrum uttryckligen sägs.
En sådan stridighet i lagstiftningen kan dock Utskottet icke tillstyrka; Och får
således Utskottet, som, vid berörde förhållande, anser öfverflödigt att påpeka de oegentligheter,
hvaraf motionärernes förslag i öfrigt lida, vördsamt tillstyrka,
att ifrågavarande motioner må lemnäs utan afseende.
Slockholm den 4 Mars 1858.
Bih. till H. St. Prof. 1856-1858. 7 Satnl 1 Afd. 46 Haft.
2
STOCKHOLM, tryckt hot J. W. Lundberg, 1868,
Register
öfver de af Rikets Ständers Lag-Utskott vid 1856—1858 årens Riksdag
afgifna Betänkanden, Utlåtanden och Memorial.
A.
Expeditionens
Nummer.
Arfsrätt. Om ändring af hvad derom stadgas i 3 kap. 4 § Ärfda-Balken 16.
» för oäkta barn 18.
Svar på återremiss 49.
Arfskifte. Om utfärdande af föreskrift, att vid arfskifte emellan syskon afseende
bör göras å verkställd uppfostran och uppnådd ålder . . 20.
Arfvode för ökad kansli-personal  1.
B.
0
Barnamord. Om upphäfvande af Kongl. Brefvet den 17 Oktober 1778 . . 36.
Bedrägeri och förfalskning. Om ansvar derför 40
Svar på återremiss , . . . 52-
Befordringslagar. Om ändring i dem, som gälla för prester  69.
Begrafning. Om föreskrifter till förekommande af skendödas 72-
Bih. till R. St. Prat. 1856—1858. 7 Sami. 1 Afd. 47 Bäft.
2
Expeditionens
Nummer,
Borgen. Om upphörande af skyldigheten att i rättegång ställa borgen för
kostnad och skada
89.
Se vidare: Löftesman.
Boställen. Om utfärdande af en förordning, angående vården af civile em
betsmäns
7.
Burskap. Om ändring af hvad lagen stadgar angående vinnande deraf . . 26.
Bördsrätt. Om upphäfvande deraf
12.
Svar på återremiss  32.
D.
Dammlucka. Om ändring i vissa delar af hvad stadgadt finnes angående öppnande
deraf 22.
Djur. Om misshandling deraf  37.
Domkapitel Om förändrad organisation deraf  66.
Domför. Om förändring af hvad lagen stadgar i afseende på Hof-rätt ^g
» » » Härads-rätt
E.
Embetsfel. Om ändring af hvad lagen i 1 kap. 12 § Rättegångs-balken och 9
'i*- kap. 5 § Utsöknings-balken derom stadgar . . . . . 10.
Expropriations-lagen. Om ändring deraf 21.
F.
Forum. Om upphäfvande af Ridderskapet och Adelns särskilda 41.
Fr ålser älts-egares lösnings-rätt. Om upphäfvande deraf  12.
Svar på återremiss ...... .32,
Fullmagt. Om rätt till expedierande af rättegångs-fullmagt på elektrisk telegraf . 71.
Fängelsestraff. Se Straffarbete.
Förfalskning och bedrägeri. Om ansvar derför 40.
Svar på återremiss  52.
Författningssamling. Om utarbetande deraf  2.
Förmånsrätt för socknemagasiners fordringar
25.
3
Expeditionens
Nummer.
G.
Giftomannarätt. Om ändring af lagens stadgande derom  8.
Svar på återremiss 39.
Giftorätt, Om ändring af lagens stadgande derom 15.
Gäfva af fast egendom, angående ändring af lagens stadgande derom . . 13.
Svar på återremiss
32.
H.
Handelsbok. Om förändring af Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855 . . 82.
Hof-rått. Om fördelning af Svea och Gotha Hof-rätter 50.
» Om förändring af hvad lagen stadgar i afseende på domfört antal ledamöter
79.
Hund. Om skyldighet för egare deraf, att under viss tid hålla den bunden . 85.
Härads-rätt Om inskränkning i Nämndemännens antal 79.
I.
Inteckning. - Om tillägg till 20 § i Kongl. Förordningen den 13 Juli 1818 . 88.
» Af aftal om nyttjanderätt till fastighet i stad 14.
Svar på återremiss 26.
J.
Juslilie-ombudsman. Granskning af dess embetsförvaltning
5.
Jäf Om förklaring af hvad lagen stadgar om jäf, så vidt syskonbarn angår . 58.
» Om förklaring af hvad lagen stadgar i afseende på Härads-nämnds jäfak
tighet
i vissa fall
80.
K.
Konkurs-lagen. Angående ändring i vissa delar deraf 29-
Svar på återremiss 31,
» » Omarbetning deraf 65»
4
Expeditionens
Nummer.
Konventikel-plakat. Om upphäfvande deraf 46.
Svar på återremiss . . .
61.
Konventioner, angående presträttigheter
3.
Kyrkohandbok. Om rätt att vid nattvardsgång och dop begagna den äldre . 46.
Svar på återremiss 61.
Kyrkolagen. Om ändring af 26 kap. 9 §  56.
» Om ett tillägg till 19 kap. 22 § 57.
» Om ändring af 24 kap. 32 § 59.
» Om upphäfvande eller ändring af 10 kap 74.
Kyrkomöte. Om stiftande af lag derför  ’ 47.
Svar på återremiss  62.
Sammanjemkmng af Riks-ståndens skiljaktiga beslut 77.
Memorial angående verkställd votering i ämnet 87.
L.
Lagfart. Om förändring af föreskrifterne derom 19.
Lagskipning. Om åtgärders vidtagande för befordrande af skyndsamhet deri . 83.
Landsflykt. Om upphörande deraf, såsom påföljd för brott 76.
Löftesman. Om ändring af hvad 10 kap. 10 § Handels-balken stadgar, folden
händelse att löftesman dör  28.
Svar på återremiss 81.
Lösningsrätt. Om ändring af hvad derom stadgas i 12 kap. 7 § Ärfda-balken 17.
M.
Medborgarerätt. Om utländsk mans förvärfvande deraf 51.
Förslag till sammanjemkning af skiljaktiga beslut 60.
Mihtie-boslällsordning. Om ett tillägg till densamma  6.
Misshandling af djur. Se djur.
Myndighet för ogift qvinna 4^
Svar på återremiss .53
Expeditionens
Nummer.
N.
Nabos lösningsrätt. Om upphörande deraf 12.
Svar på återremiss 32.
Notarials-inslilution. Om inrättande deraf
63.
Notarie Konsistorii. Om de egenskaper, som böra af honom innehafvas . 67.
Nolarii-publici. Om stiftande af lag för dem 63.
Nämndemän. Om inskränkning i deras antal ' 79.
» förändring i sättet för deras utväljande —
» rättighet för dem till lön af stats-verket —
» förklaring af hvad lagen stadgar i afseende på deras jäf
aktighet
,80.
P.
Patronaträtt. Angående ändring af föreskrifterne derom 70.
Prebende-paslorat. Om tjenstförrättande pastors skyldighet att bo inom pastoratet
4 och 55.
Preskription. Om förändring af 17 kap 32 § Rättegångs-balken .... 90
Presträttigheter. Se konventioner.
Q:
Qvinna. Om dess rätt att vara myndig 42.
Svar på återremiss 53.
Qvittnmgsrält i konkurs. Angående tillägg i sådan syftning till 17 kap. 3 §
Handels-balken 33.
R.
Religions-frihet. Om utvidgning deraf
.46.
Svar på återremiss  61.
6
Expeditionens
Nummer.
Revisionsskilling. Angående dels upphafvande deraf, dels ändring i vilkoren
för skyldigheten att densamma nedsätta, dels forändradt sätt för
erläggandet, dels ock utsträckning af tiden för nedsättning af
omförmälda afgift ........ 24.
Rätlegångs-balken. Om ändring af 12 kap. 2 § . 43.
» » »15 kap. 3 och 15 §§ . 75.
» förklaring af 30 kap. 19 § ... 54.
Rösträtt. Om förändring af Härads-nämnds ...... 78.
s.
Sakramental-lag. Om upphäfvande deraf ....
46.
Skrift och aflösning. Om förklaring af hvad Kongl. Förordningen
den 4 Maj
1855 derom innehåller ....
68.
Sockneband. Om lossande deraf ......
46.
Svar på återremiss ......
61.
Spel, äfventyrligt. Om skärpt straff derför ....
86.
Straff. Om sammanläggning deraf .....
34.
Straffarbete och fängelsestraff. Om verkställighet deraf i enrum
35.
Svar på återremiss ......
48.
Summa appellabilis. Om bestämmande deraf, för fullföljd af talan
civila mål
23.
T.
Testamente. Om förklaring af 16 kap. 1 § Ärfda-balken, hvad angår qvin
nas
behörighet att testamente bevittna . . 11.
Testaments-rätt. Om ändring af lagens stadgande derom . 13.
Svar på återremiss . . 32
u.
Uppskof's-beslut. Om kärandes skyldighet att kungöra detsamma för veder
parten
44
Expeditionens
Nummer.
f 38
Utborgningssyslem. Om förekommande af olägenheterna '
Utmätning s-auktion. Om förfaringssättet, då fastighet, 411 blifvit intecknad ^
för undantag, utmätningsvis försäljes
y.
Verkställighet af domar och utslag, meddelade af ?rrs*£ '
O
A.
Åverkan. Om ändring af straffet derför
' . > - Å/ . V | É '
Äktenskapsskillnad. Om ändring af hva' lagen 1 ^ ^ ^aP' ^ § Giftermåls ^
balken derom stadgar
Svar på återremiss .
45
73
STOCKHOLM, Wyckt os e. Westrell, 1858.
BIHANG
TIM.
SåTOU®lä KQE8-8V&QID0D8
PROTOKOLL
VID
lia^tiina: fitikfi«3ii^esi i NtockliolHi
Arén 1850, 185» och 1858.
SJUNDE SAMLINGEN.
ItZl Afdelningen»
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets gemensamma
Bctänkanden och Memorial.
-v
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 1. 1
X:o fl
Ank. till Exp.-Utsk. d. 3 Febr. 1857, kl. 10 f. m.
Betänkande, i anledning af dels Kongl. Majus Nådiga Proposition,
angående vissa ändringar i nu gällande sladganden om utskrijnings-sättet
och inrättningen aj Allmänna Beväringsmanskapet,
dels ock en i samma ämne väckt enskild
motion.
Genom Kongl. Kungörelsen om utskrifnings-sättet och inrättningen af Allmänna
Revärings-manskapel den 27 Oktober 1812, med de dertill genom Kongl. Kungörelsen
den 13 Februari 1849 gjorda tillägg, stadgas i:
1 §. »Skyldigheten att till Rikets försvar ingå i allmänna beväringen skall för
hvarje Svensk man vidtaga med fjllda tjugu och fortfara till fyllda tjugufem år, dock
med den utsträckning, att allt del Rikets handelsflotta tillhörande sjöfolk, som vid utbrott
af krig är å Sjömanshusen eller i Magistraternas ruilor inskrifvet, skall vara skyldigt
att, mot den i 11 § medgifna befrielse från vapenöfning, i krigstid tjenstgöra vid
Wår flotta från tjugu till fyllda trettio år, hvilken utsträckning i bevärings-pligten likväl
icke tillämpas hvarken på det manskap, som efter krigets utbrott förhyres, eller på Sjökapitener
och Styrmän, ej heller på machinister å ångfartyg, tillhörande enskilde personer
eller bolag.»
8 §. »Den som till utskrifning förbunden är, eger rättighet, att i sitt ställe sätta
annan duglig karl, den han sjelf anskaffar och hos vederbörande Landshöfding inställer,
för att, i händelse han godkännes, varda antecknad. En sådan ersältnings-karl, som
ej får legas utom länet, och hör vara af god fräjd, hvarom så väl Pastors i församlingen
som Kronofogdens, men i stad, Rorgmästarens bevis skall upptes, må icke tagas
inom de för allmänna beväringen bestämda åldrar, utan endast bland de medborgare,
som äro emellan tjugufem och trettiosju års ålder samt äfven emellan trettiosju och fyratio
år, så framt dessa sednare varit i krigstjenst och således deruti ega en redan förvärfvad
öfning.
Det, jemlikt 1 §, till vidsträcktare bevärings-pligt förbundna sjöfolk af handelsflottan
ege äfven rätt att annan karl till fullgörande af bevärings-pligten lega, med vil -  Bih. lill 11. St. Prot. 1856 & 1857. 7 Samt. 2 Afd. i Bä/l.
2 Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekon.-Ulsk. Betänk. N:o 1.
kor att ersältningskarlen redan fullgjort sin beväringspligt, är välfräjdad, samt duglig
sjöman och icke öfver fyratio år gammal.»
11 §. »Då Wi anse nödigt, alt större eller mindre del af bevärings-manskapet
till tjenstgöring eller vapenöfning uppbåda, skall den ordning iakttagas, att de som höra
till första klassåldern, emellan tjugu och tjuguelt år, först utgå, och derefter de öfriga
klasser, efter åldern, de yngre klasserna framför de äldre, tills det antal är fyldt, som
behofvet fordrar.
Till vapenöfning vilje Wi i fredstid endast uppbåda dem af bevärings-manskapet,
som höra till första klassen; men när Rikets försvar det påkallar, skola, på Wår derom
gifna Nådiga befallning, ovägerligen utgå till och med alla bevärings-klasserne inom de
landsorter, der Wi i Nåder pröfve sådant nödigt, utan afseende på huruvida eller till
huru stor del beväringen inom Rikets öfriga landskap kallas lill vapen.»
Det är innehållet af berörde stadganden, som föranledt allåtandet af ofvanberorde
Nådiga Proposition af den 18 November 1856. Kongl. Maj:t har deri i Nåder
förmält, att erfarenheten ådagalagt, hurusom den Svenske ynglingen, uppfödd under inflytelsen
af ett hårdt och kroppens utveckling fördröjande klimat, i allmänhet det år,
då han efter nu gällande stadganden inträdde i bevärings-åldern, icke egde den kroppsstadga
och de krafter, som oundgängligen erfordrades, för all kunna utstå ett fälttågs
mångfalldiga mödor, umbäranden och ansträngningar; att till följd häraf en icke obetydlig
del af bevärings-manskapets första ålders-klass måste vid bevärings-mönstringarne
ställas på tillvext; att, efter medeltals-beräkning, för de sisla femton åren, af den
första bevärings-klassen, hvilken, vid inträffande hehof, alltid först borde utgå, och
hvilken, utgörande omkring 28,000 man, skulle, om den kunde till något när lulla antalet
påräknas, utgöra en krigsstyrka, motsvarande mer än två tredjedelar af hela den
stående hären, hade nära 4,000 man, eller 13,n procent årligen blifvit ställda på tillvext.
Inom vissa län egde nyssnämnde förhållande runi i högre grad, så alt t. ex. antalet
af på tillvext eller förbättring ställde bevärings-skvldige uti första klassen inom
Hallands län uppginge till 10,6 procent, inom Rlekinge län till 20,9 procent, inom Skaraborgs
län till 21,8 procent och inom Calmar län ända till 27,5 procent. Det kunde
dessutom antagas, att en betydlig del af bevärings-manskapet, ehuru icke vid mönstringen
ställd på tillvext eller förbättring, utan approberad, icke destomindre saknade den
för krigstjenst erforderliga styrka och kroppssladga, så att troligen många deribland,
om de tågade i fält, skulle blifva otjenstbara, eller falla offer för sjukdom, innan de
hunnit mäta sig med fienden. Således komme blott ett ringare antal af den påräknade
styrkan, att lemna ett verkligt bistånd vid landets försvar: ett förhållande, som vore
lika olycksbringande för de bevärings-skyldige sjelfve, som för Staten.
Kongl. Maj:t, som funnit enda utvägen alt förekomma detta menliga förhållande,
vara att framflytta bevärings-åldern, har i ämnet hört åtskillige civile- och militära embets-myndigheter,
hvilka jemväl tillstyrkt vidtagande af denna utväg; såsom skäl hvarför
Sundhets-Kollegium anfört, alt alltsedan läkare-rapporter om bevärings-manskapets
besiglningar börjat till Kollegium ingå, i dessa rapporter esomoftast anmärkts, hurusom
det nästan öfverallt i Riket visat sig, att ynglingar vid fyllda tjugu år, hvarken nog allmänt
uppnått det för bevärings-manskapet föreskrifna längdmått eller ega den kroppsstyrka,
som erfordras, för att anses vapenföra.
Reträffande tiden för en sådan framflyttning, hade åtskillige Landsböfdingar och
Regements-Chefer tillstyrkt 2 år; och ehuru detta från ren militärisk synpunkt betraktadl
och med afseende på behofvet af hela krigsmaktens fulla tjenstbarhet vore fördelaktigast,
ville Kongl. Maj:t likväl, då en så långt utsträckt förändring måhända skulle
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 1. 3
allt för mycket störande ingripa i landets bestående ekonomiska förhållanden och folkets
vanor, nu endast föreslå denna framflyttning till ett år.
De fördelar Kongl. Maj:t funnit deraf uppkomma, voro: att fäderneslandet kunde
uti första hevärings-klassen påräkna ett betydligt större antal vapenföre försvarare och
att de bevärings-skyldige sjelfve undginge det besvär och den kostnad, som årligen för
dem måste uppstå deraf, att de nödgades inställa sig vid bevärings-mönstring, för alt
der möjligen ställas på tillvext eller förbättring såsom undermåliga och kropps-svaga,
med skyldighet dock att åter inställa sig vid ett följande års mönstring; ett förhållande,
hvars vigt kunde inses deraf, att t. ex. år 1855, eller det sista år, för hvilket uppgifter
erhållits, icke mindre än 3,775 bevärings-ynglingar befunnos undermålige, och hade
således från sine till en del aflägsne hemvist förgäfves tågat till mönslrings-orterna, dit
de följande året mäste återkomma till undergående af ny besigtning. Dessutom skulle
den ifrågasatta förändringen medföra för Staten en betydlig inskränkning uti de med
sjukvården i fält förenade kostnader, i den mån härens led förstärktes af mera härdadt
och till kropps-byggnaden kraftigare manskap.
På grund häraf har Kongl. Maj:t i Nåder föreslagit Rikets Ständer:
»att skyldigheten att till Rikets försvar ingå i allmänna beväringen må för hvarje
Svensk man vidtaga först med året näst efter det, hvarunder den bevärings-skyldige
fyllt tjuguelt och fortfara till och med det år, hvarunder han uppnått tjugusex år, dock
med den utsträckning, att allt det Rikets handels-flotta tillhörande sjöfolk, som vid utbrott
af krig är å Sjömanshusen eller i Magistratens rullor inskrifvet, skall vara skyldigt
att, mot befrielse från vapenöfning i fredstid, när Rikets försvar det påkallar,
tjenstgöra vid Kongl. Maj:ts Flotta från och med året efter fyllda tjuguett år, till och
med äret, då treltioett år fylles, hvilken utsträckning af bevärings-pligten, i likhet med
hvad förut varit stadgadt, likväl icke må tillämpas hvarken på det manskap, som efter
krigets utbrott förhyres eller på Sjökapitener och Styrmän, ej heller på Machinister å
ångfartyg, tillhörande enskilde personer eller bolag.»
Derjemte har Kongl. Maj:t tillkännagifva sig hafva funnit, att de, hvilka låta sig
legas till bevärings-skyldighetens fullgörande, hestodo till en stor del af personer, sorn,,
till följd af bristande omtanka eller arbetsdrift, ej lyckats på annat sätt bereda sig utkomst;
att lego-karlarne i allmänhet, både tili duglighet och pålitlighet i tjensten samt
uppförande i öfrigt, voro betydligt underlägsna de ynglingar, som personligen fullgöra
sin bevärings-pligt; att bland de lego-karlar, som förut varit i krigstjenst, utgjordes
största antalet af f. d. soldater vid värfvade arméen, hvilka uttjenat sin kapitulationstid
och sedermera, dels af bristande håg för krigs-yrket icke velat, dels i anseende till
oduglighet derför, icke fått förnya kapitulationen; således i båda fallen olämplige att öfvertaga
andras bevärings-pligt; samt att dessutom i afseende på många lego-karlar det
förhållande inträffade, att, när de tagit lega närmare slutet ai' den medgifna lego-åldern,
en allt för lång tid förflutit, sedan de sjelfva blifvit vapen-öfvade, så att de hunnit
längesedan glömma den färdighet i vapen och militärisk tjenstgöring, hvilken de såsom
bevärings-ynglingar inhemtat, samt dessutom blifva nog gamla innan deras legotid tilländalöper.
1 anseende härtill och då, så vidt möjligt vore, det måste förekommas, alt den
medgifna legnings-rätten verkade till förminskning af de fördelar, som af beväringsinrättningen
skäligen borde kunna väntas, har Kongl. Maj:t, som ansett alt ofvanantydda
menliga förhållande kunde åtminstone i någon mån alhjelpas genom stadgande
att lego-karl ej finge godkännas vid högre ålder än 34 år, eller vid högre än 37 år,
4 Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekon-Utsk. Betänk. N:o 4.
»Att till lego-karlar må kunna få antagas äfven de, som tillhöra årets femte bevärings-klass,
men ingen iego-karl godkännas vid högre ålder än fyllda trettiofyra år, så
framt han icke förut varit anställd i krigstjenst, då en sådan karl kan godkännas intill
fyllda trettiosju år.»
1 anledning af denna Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, som blifvit till Lag
Utskottet
remitterad, hafva åtskilliga Ledamöter inom Hedervärda Bonde-ståndet afgifvit
yttranden; hvarjemte inom samma Riks-stånd blifvit af Anders Pehrsson från Orebro
län i ämnet väckt och till nämnde Utskott remitterad en motion, innefattande hemställan
:
»Att, derest de i Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition föreslagna förändringar blifva
antagna, jemväl må stadgas, att en yngling högst 2:ne gånger skall vara skyldig inställa
sig till bevärings-mönstring; och att, om han jemväl andra gången befinnes undermålig
elter för klen, han då bör kasseras; samt att, i den händelse bevärings-skvldighetens
utgörande varder bibehållen vid nu bestämda tiden af fyllda tjugu år, det dock må
blifva stadgadt, att inställelse endast erfordras vid tre mönstringar.»
Sedan, för behandling af förevarande frågor, Lag-Utskottet ansett nödigt sam
manträda
med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, hafva, jemlikt 43 § Riksdagsordningen,
deputerade från dessa båda Utskott gemensamt tagit i öfvervägande, ej mindre
Kongl. Maj:ts högstberörde Nådiga proposition, samt de yttranden, som i anledning
deraf afgifvits, än äfven omförmälde hos Hedervärda Bonde-ståndet väckta motion, och
få härmed yttrande afgifva.
Sednaste tiders politiska förhållanden och den ställning Sverige dervid intagit,
innebära ovedersägligen en anledning för Slats-magterna att egna uppmärksamheten åt
försvars-verket; och då ett af de förnämsta medlen härvid otvifvelaktig! ligger i Allmänna
Beväringens ordnande på ett sådant sätt, alt det bistånd, som i farans stund
bör kunna deraf påräknas, blifver i möjligaste måtto verksamt, lära Rikets Ständer
underdånigst erkänna den faderliga värd och omtanka, ej mindre för fäderneslandets
försvar, än äfven om den för detta ändamål beväpnade ynglingens väl, som Kongl.
Maj: t åsyftat med förslaget om bevärings-ålderns framflyttande ett år.
De i den Kongl. Propositionen anförde omständigheter torde också ådagalägga,
att den 21-årige ynglingen i allmänhet i vårt land icke vunnit den härdighet, som för
krigslifvet, med åtföljande mödor och umbäranden, erfordras, samt att följaktligen ynglingarne
icke vid denna ålder böra gå i fält mot fienden.
Men å den andra sidan möta, för det af Kongl. Maj:t föreslagna framflyttande
of beväringsåldern, hvarigenom de i fredstid vanliga vapen-öfningarne skulle fullgöras
vid 22 års ålder, stora betänkligheter.
Att för landets försvar kunna förfoga om ungdomskrafter och rörlighets-förmågan
hos den manliga befolkningen samt använda denna såsom krigare, innan densamma
genom fredliga yrken eller giftermål och bosättning med så starka band fästades vid
hemmet, att den ogerna skiljdes derifrån, var ©tvifvelaktigt afsiglen med nu gällande
stadgande, att bevärings-skyldigheten skulle vid fyllda tjugu års ålder inträda.
Förhållandena hafva icke sedan år 1812, då allmänna bevärings-manskapet först organiserades,
undergått någon märklig förändring, aldraminst inom det Riks-stånd, hvilket
onekligen iemnar den största kontingent af personer till fäderneslandets försvar.
Allmogens söner ingå, då deras ekonomiska ställning det tillåter, ofta redan vid 21 års
ålder äktenskap och tillträda eget jordbruk. Ynglingen, om han är förståndig och
eftertänksam, önskar också sjelf, att, ju förr desto hellre, fullgöra sin vapenöfning, på
det han icke deraf må uppehållas alt välja yrke. Ty i allmänhet är det svårare för
den som ännu icke fullgjort sin vapenöfning, än för den som sådan undergått, att er
-
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänk. N: 1. 5
hålla stadig sysselsättning. Vid uppnådd myndig ålder, och ännu mera vid 25 år, anförtros
äfven den unge mannen, synnerligast på landet, både kommunala och enskilda
uppdrag. Enligt hvad under frågans diskussion blifvit i Hedervärda Bonde-ståndet yttradt,
vore ock allmänna meningen bland allmogen, alt deras söner borde först hafva
undangjort den föreskrifna vapenöfoingen innan de nedsätta sig i ett eget hem eller antaga
stadigare sysselsättning. Den Nädigst föreslagna framflyttningen skulle dessutom medföra,
att bevärings-skyldigheten först vid fyllda 26 års ålder upphörde. Sista, eller
femte bevärings-klassen, skulle komma att i sig upplaga flera redan bosatte personer,
hvilka, efter uppnådde 25 års ålder, möjligtvis erhållit de vigtigaste medborgerliga uppdrag.
Alt allt sådant skulle mägtigt ingripa i nu beslående förhållanden och samhällsvanor,
hvilka med det nya lagsladgandet, der det antoges, på en gång komme att förändras,
har Utskottet icke kunnat för sig dölja; och det är i betraktande häraf, som
Utskottet ansett sig böra tillse, om icke det af Kongl. Maj:t afsedda ändamål, anskaffande
af vapenfört manskap för krigstjenst, skulle kunna förenas med nu gällande
stadganden om vapen-öfningarnes fullgörande i fredstid.
En utväg härtill har Utskottet trott sig finna deruti att, med bibehållande af nu
gällande stadganden angående bevärings-åldern, åt Kongl. Majit öfverlemnas att i krigstid
uppbåda den eller de bevärings-klasser, Kongl. Majit nödigt pröfvar, utan iakttagande
af den nu stadgade ordning alt första klassen först uppbådas. Det är sannt,
att, för den händelse alt alla klassernas uppkallande blefve af nöden, en icke obetydlig
del af den yngsta blefve mindre härdig, men, oberäknadt alt den öfriga delen af
denna klass torde innehafva nödig kroppsstyrka för krigstjenst, så erfordras till garnisonstjenst
eller till tjenstgöring å fästningarne, manskap, som, ehuru till kroppskrafter mindre
starkt, dock kunde fullgöra sina åligganden. Det bör ej heller förbises att hos
soldaten, med afseende å de olika vapnen eller brancherna af tjenstgöringen, erfordras
icke allenast fysisk styrka, utan äfven den smidighet och rörlighet, det ungdomsfriska
mod och den läraktighet, som företrädesvis äro att finna hos ynglingen, men mera sällan
hos den mognade, af lifvets omsorger tyngde och med ett visst yrke sysselsatte mannen.
Utskottet anser följaktligen det af Kongl. Majit åsyftade ändamål fullkomligen uppnås
genom det af Utskottet framställda förslag.
Såsom en följd af hvad Utskottet nu anfört, angående hindren för bifall till
Kongl. Majits Proposition om bevärings-ålderns framflyttande, anser Utskottet den af
Kongl. Majit, under förutsättning deraf, föreslagna tillåtelse, att inom femte beväringsklassen
laga legokarl, icke böra vidare ifrågasättas.
Beträffande åter den i den Nådiga Propositionen föreslagna inskränkning i åldern
för legokarl, så finnes redan i 1812 års kungörelse den grundtanke angifven, att
hvar och en yngling, inom den utsatta åldern, borde sjelf utgå till fäderneslandets
försvar; och då den deri medgifna rättigheten att för sig sätta legokarl icke under något
vilkor bör erhålla den utsträckning, alt ändamålet med bevärings-skyldigheten i någon
män förfelas, samt de olägenheter, hvilka, enligt den Nådiga Propositionen, visat sig
inom beväringen vara en följd deraf, att legokarl får tagas emellan 25 och 37 års ålder
samt derutöfver till 40 års ålder för sådaoe, sorn förut varit i krigstjenst, redan
länge varit öfverklagade, tvekar Utskottet ej att tillstyrka hvad Kongl. Majit till förekommande
deraf i Nåder föreslagit, såvida ej anskaffandet af legokarlar derigenom allt
för mycket försvåras.
1 fråga om de legokarlar, som för bevärings-skyldige af landtklassen skola antagas,
anser Utskottet icke heller någon synnerlig svårighet af den föreslagna inskränkningen
uppslå; men då, hvad angår sjöbeväringen, hinder torde möta för de bevärings
-
6 Sammansatta Lag- sami Allmänna Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o -/.
pligtigc att erhålla legokarlar, om sådane bland sjöfolk ej fingo antagas efter fyllda 37
år, helst desse icke förr än efter 30 år befrias från sin egen beväringspligt, samt de af
Kongl Majit, till stöd för Dess Nådiga Proposition, anförde omständigheter i fråga om
de personer öfver 37 år, som varit i krigstjenst och vilja mot lega åtaga sig annans
beväringspligt, icke torde ega rum i fråga om sjöfolk, som i allmänhet ännu vid 40
eller 45 år är fullt användbart samt icke kan anses till moraliteten underlägset det
yngre sjöfolket, så anser Utskottet det undantag för desse, sorn genom det i Kongl.
Kungörelsen den 13 Februari 1849 gjorda tillägg blifvit inedgifvet, Böra bibehållas.
Då likväl den i Kongl. Maj:ts Proposition förekommande ordställning icke medgifver
ett sådant undantag, har Utskottet ansett nödigt att stadgande derom i lagen
intages.
Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer Utskottet vördsamt: att i
underdånigt svar till Kongl. Majit varder tillkännagifvet, det Rikets Ständer funnit sig
vara förhindrade, att den Nådiga Propositionen bifalla, men deremot för sin del beslutat
att, med upphäfvande af 8 och 11. §§ i Kongl. Kungörelsen den 27 Oktober 1812,
jemte de deri genom Kongl. Kungörelsen den 13 Februari 1849 gjorda tillägg, berörde
§§ skola erhålla löljande förändrade lydelse:
§ 8.
”Den, som till utskrifning förbunden är, eger rättighet alt i
sitt ställe sätta annan duglig karl, den han sjelf anskaffar och hos
vederbörande Landshöfding inställer, för all, i händelse han godkännes,
varda antecknad. En sådan ersättningskarl, som ej får
legas utom länet och bör vara af god fräjd, hvarom såväl Pastors
i församlingen, som Kronofogdens, men i stad, Borgmästarens bevis
skall upptes, må icke tagas inom de för allmänna beväringen
bestämde åldrar, utan endast bland de medborgare, som äro emellan
tjugufem och trettiofyra års ålder samt äfven emellan trettiofyra
och trettiosju år, så framt desse sednare varit i krigstjenst
och således deruti ega en redan förvärfvad öfning.
Det, jemlikt 1 §, till vidsträcktare beväringspligt förbundna
sjöfolk af handelsflottan ege äfven rätt att annan karl till fullgörande
af beväringspligten lega, med vilkor att ersättnings-karlen
redan fullgjort sin beväringspligt, är välfräjdad, samt duglig sjöman
och icke öfver fyratio år gammal.”
§ 11.
”Till vapenöfning vill Kongl. Majit i fredstid endast uppbåda
dem af bevärings-manskapet, som höra lill första klassen; men,
när Rikets försvar det påkallar, skola, på Kongl. Majits derom
gifna Nådiga befallning, ovägerligen utgå, antingen alla beväringsklasserne,
eller den eller de klasser, Kongl. Majit pröfvar nödigt
uppbåda, vare sig från hela Riket, eller endast från vissa landsorter,
utan afseende på huruvida, eller lill huru stor del, beväringen
inom Rikets öfrige landskap kallas till vapen.”
1 anledning äter af Anders Pehrssons berörde motion; så får Utskottet, som, på
sätt ofvan är vordet omförmäldt, icke kunnat tillstyrka bifall till bevärings-ålderns fram
-
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekon.-Ulsk. Betänk. N:o 1. 7
flyttande, upplysa att, enligt Kongl. Kungörelsen den 13 Februari 1849, beväringskarl,
som blifvit vid mönstring ställd på tillvext eller förbättring, skall med nästföljande års
första klass inställa sig till mönstrings undergående, men derest ban då icke godkännes,
har han skyldighet att endast ytterligare en gång inställa sig till mönstring, dervid
ban bör antingen godkännas eller förklaras till krigstjenst oduglig; i anseende hvartill
och då tydlig lag således finnes i det af motionären afsedda syfte, Utskottet vördsamt
hemställer:
att Anders Pebrssons ifrågavarande motion icke måtte till någon
åtgärd föranleda.
Emot Utskottets Betänkande, för så vidt derigenom tillslyrkes bifall till Kongl.
Maj:ts Nådiga Proposition i den del, som afser inskränkning i åldern för legokarl inom
landtldassen, reserverade sig Petter Jönsson från Jönköpings län, Per Erik Andersson
från Westmanlands län, Magnus Mänsson från Östergöthlands län samt Erik Ersson
från Gefleborgs län.
Slockholm den 2 Februari 1857.
På Lag-Utskottets vägnar:
Å Högt. Ridderskapet och Adelns vägnar: Å Ilögvördiga Preste-Ståndets vägnar:
Eric SPARRE. Th. ANNERSTEDT.
Å Wällofliga Borgare-Ståndets vägnar: Å Hedervärda Bonde-Ståndets vägnar:
Carl HASSELROT. P. E. ANDERSSON.
På Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets vägnar:
Å Högloft. Ridderskapet och Adelns vägnar: Å Högvördiga Preste-Ståndets vägnar:
F. O. SILFVERSTOLPE. C. H. RUNDGREN.
Å Wällofliga Borgare-Ståndets vägnar: Å Hedervärda Bonde-Ståndets vägnar:
J. ÖDMANSSON. Petter JÖNSSON.
Ludvig Möller.
STOCKHOLM, trycki hos Isaac Marcus, 1857.
Sammansatta Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-ZJtsk:s Betänkande N:o 2. 1
N:o
Ank. till Exp.-Utsk. d. 14 Febr. 1857, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition,
i fråga om medgifvande af rättighet
för Svensk man att i två eller flera inrikes städer
samtidigt drifva handel.
Alli ifrån införandet af vårt nya statsskick kar frågan om lossandet af de
band, hvarmed man i fordna lider ansåg nödigt att omgärda näringarna, utgjort föremål
för de båda Statsmakternas synnerliga uppmärksamhet. Att ernå en allt mer och
mer vidsträckt frihet i afseende å idkandet af handel och handtverk, med iakttagande
endast af en viss ordning för näringarnas utöfvande, har varit det mål, till hvilket man
sträfvat och förnuftigtvis bör sträfva. Men om lagstiftaren än sett målet klart för sig,
har han dock ofta, vid sina bemödanden att uppnå det, blifvit mött af bestående förhållandens
antingen verkliga eller skenbart vigtiga intressen, hvilka äfven i viss mån
äro berättigade lill afseende.
I betraktande häraf, har lagstiftningen endast gradvis lossat de gamla banden
samt steg för steg infört friheten, af farhåga att den eljest, missbrukad, möjligen kunde
alstra missnöje eller oordning.
Det är ur denna synpunkt, Handels- och Handtverks-ordningarne den 22 December
1846 böra betraktas. Ehuru genom dem näringsfriheten må anses införd, kan
den dermed påbörjade byggnaden ej betraktas såsom fullbordad. Den bör i den mån
opinionen om fördelarne deraf vinner stadga, alltmera utvidgas och fullkomnas; och ett
icke ovigtigt steg dertill innefattas i Kongl. Majus ofvanberörde nådiga proposition.
Kongl. Majit har deri tilikännagifvit, att Kongl. Kommers-kollegium gjort underdånig
framställning om vidtagande af en så beskaffad ändring i Ilandels-ordningen, att
Bih. till 11. St. Prot. 1856 # 1857. 7 Sami. 2 Afd. 2 Haft. 1
2 Sammansatta Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Ulsk.s Betänkande N:o 2.
för den, som i någon stad, efter derstädes vunnet burskap, idkar handel, tillfälle måtte
beredas till vinnande af rättighet att samtidigt utöfva enahanda näring i en eller flera
rikets städer. Såsom hufvudsakliga skäl till berörda underdåniga framställning, har
bemälda Kollegium anfört: “att redan, enligt nu gällande närings-författningar, vissa
borgerliga yrken kunna af en och samma person utöfvas så väl i den ort, der han
eger burskap, som annorstädes inom riket, hvilket vore förhållandet med idkare af alla
slag utaf fabriks- och manufaktur-handteringar, äfvensom, jemlikt § 10 af 1846 års
Fabriks- och Handtverks-ordning, burskapsegande handtverkare vore berättigad att, då
han tillitas att i annan stad eller ort, än der han bosatt är, verkställa sådant arbete,
som måste på stället förfärdigas eller fullkomnas, derstädes sjelf eller genom egna ar
betare
slika arbeten företaga och fullborda, under iakttagande, då arbetet sker i stad,
att anmälan derom hos Magistraten på stället göres; — att, enligt § 6 af Kongl.
Förordningen den 3 Juli 1816, angående hvad iakttagas bör vid meddelande af burskap
och rättighet att idka utrikes sjöfart, burskapsegande skeppare är berättigad att
föra fartyg ej mindre för rederier i den stad, der han förvärfvat burskap, än ock för
redare, bosatte i hvilken annan ort inom riket det vara må; — att hvad särskildt an
giuge
frågan om handelsrörelses idkande af samma person å särskilda orter, genom §
3 mom. 1 af Handels-ordningen vore stadgadt, att hvar och en sorn i stad eller å
landel idkar fabrik eller handtverk (härunder dock icke inbegripne gerningsmän å landet
och ej heller de, hvilka undfått tillstånd att endast såsom försörjningsmedel med egna
händer någon handtering utöfva), eger att, efter anmälan hos vederbörande Magistrat,
i hvilken stad som helst, sjelf eller genom andra, föryttra sina egna tillverkningar i
öppna salubodar eller från andra upplagsställen, hvarvid flere idkare kunna om gemensam
salubod sig förena, samt att enahanda rätt tillkommer handtverkares förlagsman
för de handlverks-arbeteu, hvartill de gifvit förlag, och idkare af bergsbruksrörelse för
egne tillverkningar, äfvensom landtman för de från landtbruket härflytande alster samt
landtmanna-tillverkningar; — att, enligt § 13 i Handels-ordningen, jemförd med § 15
af samma författning, en hvar eger att till inrikes ort, hvarest import af utländska
varor får ega rum, sådana varor införa och desamma derstädes försälja antingen från
de fartyg, hvaruti de inkommit, eller från lägenhet, som af vederbörande stadsmyndighet
anvisats, i hvilka begge fall likväl godset endast i gross får föryttras, eller ock
genom varornas öfverlemnande i kommission åt någon på införselstället jemlikt. § 1
handelsberätligad; — att det äfven vore utländske handlande medgifvet, att i hvilken
Svensk stapelstad sorn helst, sedan han i behörig ordning sig hos Magistraten anmält,
sälja sina varor i gross, ehuru dock, enligt Kap. 5 §§ 1, 2 och 3 af Handels-balken
samt Kongl. Förordningen den 22 Oktober 1741 i afseende på utländsk mans förenämnde
handelsfrihet, vissa inskränkningar äro föreskrifna, såsom att handeln ej får
idkas med andra varor än sådana, som äro det lands produkter, hvarifrån han är kommen
och der han eger sitt rätta hemvist, äfvensom att hvarken varorna få i öppna
bodar till salu hållas, eller den handlande ega att varorna genom andra utprångla, och
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk-.s Betänkande N:o 2. 3
alt handelsfriheten ej fortfar längre tid än sex veckor från hans ankomst; — att,
enär, hvad beträffade frågan om lämpligheten deraf, att rättighet blefve medgifven för
Svensk man att i två eller flere släder inom riket samtidigt utöfva handelsrörelse
såsom sjelfständigt yrke, en dylik rättighet, genom de såmedelst beredda tillfallen till
täflan emellan särskilda släders handlande, sannolikt komme att i sin mån bidraga till
nedsättning i varupris, gillig anledning, ur synpunkten af förbrukares fördel, följaktligen
icke saknades till vidlagande af ifrågavarande förändring i gällande författningar, hvilken
förändring ock syntes slå i full öfverensstämmelse ej mindre med de allmänna grunderna
för den nya närings-lagstiftningen, än ock med ofvan åberopade sladganden, angående
i vissa särskilda fall medgifven frihet för samma person, att på två eller flera
olika orter inom riket samtidigt idka handelsrörelse, hvarvid ock borde erkännas, att
då, i följd af ofvannämnde för varu-tillverkare i allmänhet stadgade rätt att sine tillverkningar
i hvilken stad inom riket som helst till salu hälla, städernas egentlige
handlande måste vidkännas en betydlig konkurrens i sitt yrke, desse sistnämnde häraf
kunde härleda ett skäligt anspråk att, genom vinnande af frihet till varu-försäljning
äfven i annan stad, än der de innehafva burskap, erhålla ett ökadt fält för sin verksamhet;
— samt att, äfven under nuvarande förhållanden, då rättighet till idkaude af
handel såsom sjelfständigt yrke vore inskränkt till varu-försäljning i den stad, der burskap
förvärfvats, äfvensom å rikets marknader, deu handlande icke vore i saknad af
utväg att i annan stad, vid andra än marknadstillfällen, utöfva sitt yrke, hvilket kunde
ske antingen på det sätt, att handelsrörelse bedrefves för gemensam räkning af två
eller (lera personer, som innehade burskap i särskilda städer, eller ock genom varors
öfverlemnande i kommission åt någon i annan stad bosatt person, som, enligt § 1 i
Handels-ordningen, vore till handels idkande derstädes berättigad; hvaraf alltså syntes,
att den förändring i närings-lagstiftningen, hvilken, genom beviljandet af den ifrågaställa
vidsträcktare handelsrätten för städernas handlande, skulle åstadkommas, icke
vore af synnerlig betydenhet; och har Kollegium slutligen, för den händelse, att de af
Kollegium sålunda yttrade åsigter blefve af Kongl. Majit gillade, i underdånighet hemställt,
alt nedannämnde §§ och mom. af Handels-ordningen måtte erhålla följande förändrade
lydelse, nemligen:
§ 1. Litt. b.
“Att i den stad eller någon af de städer, hvarest han vill yrket utöfva, innehafva
burskap i handel.®
§ 15. Mom. 1.
“Hvar och en, som på grund af stadgandena i §§ 1, 8, 9 eller 10, handel
i stad idkar, skall, ehvad han uti den stad i och för näringen vunnit burskap eller
icke, uppfylla alla de förbindelser, som borgare åligga; dock att den, som icke är
borgare, skall, i stället för fullgörande af de med burskapet förenade personliga skyldig
-
4 Sammansatta Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Utsk:s Betänkande N:o 2.
heter, en deremot svarande lämplig afgift till stadens kassa erlägga. För fullgörandet
af ofvannämnde förbindelser oell erläggandet af berörda afgift skall den, som icke eger
burskap eller är boende i samma stad, vid början af hvarje år, då ifrågavarande handel
af honom idkas, eller, derest handelsrörelsen sednare på året tager sin början, vid den
tid sådant sker, hos Magistraten ställa antaglig borgen eller annan säkerhet.®
§ 24. Mom. 1.
“Den, som vill i stad antingen idka handel i allmänhet, med åtnjutande af bur
skapsrätt
i samma stad, eller ock utöfva så beskaffad inskränkt handelsrörelse, som i
§ 4 omförmäles, skall derom göra anmälan hos Magistraten derstädes och förete de
bevis, som i ena eller andra fallet för styrkande af behörighet erfordras. Magistraten
lemne, genom handlingarnes delgifvande, handelsföreningen tillfälle att deröfver inom
en månads tid sig yttra, och åligge Magistraten att, sedan yttrandet afgifvits, eller
nämnde tid förflutit, utan att tillfället till dess afgifvande begagnats, ärendet ofördröjligen
till pröfning företaga. Förekommer emot ansökan icke någon anmärkning, eller
finnes gjord anmärkning icke förtjena afseende, meddele Magistraten sökanden burbref,
eller, då burskap icke eger rum, tillståndsbevis för idkande af den handelsrörelse,
hvarom anmälan skett.®
“Den som, efter att hafva vunnit rättighet att i stad idka handel i allmänhet
och derstädes förvärfvat burskap, åstundar att, med bibehållande af samma burskap,
utöfva dylik handelsrörelse i annan stad, anmäle sådant hos Magistraten i sistberörde
stad, hvilken myndighet har att, derest sökanden behörigen styrker sig vara i åtnjutande
af ofvannämnde handels- och burskaps-rält, ofördröjligen meddela honora tillståndsbref
för utöfning af den handelsrörelse, hvarom fråga är.“
§ 26.
“I hvarje stad skola de handlande, som vunnit behörighet, jemlikt § 1, att idka
handel och i staden ega burskap, utgöra en handelsförening, som samfäldt eller genom
fullmäktige, som de handlande bland sig utse, eger besörja de angelägenheter,
som på föreningens handläggning kunna ankomma för befrämjande af handels-näringens
förkofran.®
“Handlande, som i annan stad, än der han innehafver burskap, utöfvar handelsrörelse,
må ej utan medgifvande af Handelsföreningen i förstnämnde stad blifva ledamot
af samma förening; skolande han likväl, ehvad delaktighet i föreningen vinnes eller
icke, till föreningens kassa erlägga lika afgifter, som den handlande, hvilken i samma
stad eger burskap, enligt gällande bestämmelser har sig ålagdt ali, i egenskap af ledamot
utaf nämnda förening, till dess kassa utgöra.®
Sedan Högsta Domstolen, hvars utlåtande öfver Kommers-kollegii ofvannämnda
förslag blifvit i nåder infordradt, i underdånighet förklarat samma förslag, så vidt det
Sammansatta Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Utsk:s Betänkande N:o 2. 5
kunde anses utgöra föremål för Högsta Domstolens granskning, ej till anmärkning föranleda,
har Kongl. Maju företagit detla ärende till nådig pröfning, och, med afseende
jemväl å hvad Rikets Sländers underdåniga skrifvelse den 20 Februari 1841 angående
näringsfriheten innehåller, funnit skäl förekomma, alt Kommers-kollegii berörda förslag
godkänna. Men som den ifrågaställa vidsträcktare handelsfriheten är väsendtligen
afvikande från den grundsats, hvilken hittills varit i lagstiftningen om inrikes-handeln
anlagen och tillämpad, har Kongl. Maj:t, innan ärendet till slutlig handläggning företoges,
i enlighet med sisla punkten af § 89 i Regeringsformen, öfver meranämnda förslag i
nåder velat inhemta Rikets Ständers underdåniga yttrande.
Högstberörde nådiga proposition, som blifvit af samtliga Riks-stånden till Lagutskottet
remitterad, har, enligt 43 § Riksdags-ordningen, varit föremål för Sammansatta
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets öfverläggning; och går Utskottet nu
att utlåtande afgifva.
Ehuru rättighet för Svensk man, att i två eller flera städer drifva handel är
afvikande från de i 1734 års lag förekommande stadganden om inrikes handel, likväl
och sedan de grundsatser, hvarpå nämnde lag i delta afseende hvilar, blifvit genom
ofvanomförmälde författningar väsentligen förändrade, och medgifvandet af en dylik
rättighet ovedersägligen står i öfverensstämmelse med denna senare lagstiftning, torde
häruti redan ett vigtigt skäl för densamma förefinnas.
En friare verksamhet inom näringarnes alla grenar, i förening med lyckliga
konjunkturer, har befordrat en affärsverksamhet och industriel utveckling, som ega
rättmätiga anspråk på alt blifva befriade från sådana band, som ännu lägga hinder i
vägen för deras fulla användande; och då, efter Utskottets åsigt, de af Kongl. Kommerskollegium
underdånigst föreslagne förändringar i Handels-ordningen bidraga, ej mindre
till undanrödjandet af ett nu befintligt tvång på näringsidkaren, hvilket, utan fara för
misstag, kan anses icke längre vara af allmänna meningen understöd!, än äfven, genom
den såmedelst uppkommande större konkurrens, att nedsätta varupriserna och derigenom
för det allmänna medföra fördelar vida öfverstigande de smärre olägenheter, som deraf
kunna för kommunerna uppstå, och hvilka olägenheter i allt fall torde kunna utan
svårighet afbjelpas; tvekar Utskottet ej att tillstyrka Rikets Ständer:
att godkänna ofvanberörde, Rikets Ständer i Nåder meddelade
förslag till ändringar och tillägg i Handels-orduingen
den 22 December 1846.
Stockholm den 13 Februari 1857.
6 Sammansatta Lay- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Ulsk:s Betänkande N:o 2.
Emot detta betänkande har Herr Stolpe afgifvit följande skriftliga
Reservation:
“Vid bedömande af den utaf Kongl. Kommers-kollegium hos Kongl. Maj:t väckta
fråga att bereda Svensk man, sorn i en stad innehafver burskap på handel, rättighet
att i en eller flera andra städer idka sådan rörelse, torde man först böra tillse, hvilka de
arter af handel äro, som af den ifrågasatta tillåtelsen skulle kunna draga någon fördel.
I afseende på methoden för varors omsättning och omfånget deraf kan handelsrörelsen
indelas i tre klasser: gross- eller partihandel, minuthandel och gårdfarihandel.
Till det förstnämnda slaget af handel erfordras ingen viss försäljningslokal, utan omsättningen
sker i följd af muntliga eller skriftliga ordres. Denna handels verksamhetsfält
vet ej af några andra gränser än dem som äro satte för hvarje individs företagsamhet,
tillgångar och kredit. Partihandel kan uppgöras mellan två, af tusentals mil
åtskiljda personer, utan att en tredje persons tillgörande erfordras eller utöfvar ringaste
inflytande på affärens beskaffenhet. Grosshandlaren behöfver således icke någon i lagen
uttryckt tillåtelse, att idka partihandel å annan ort, än der han eger sitt kommersiela
hemvist, emedan denna tillåtelse ligger i naturen af hans yrke. Med gårdfarihandlanden,
hvarmed jag förstår hvar och en, som med sina varor förflyttar sig från ort till
annan och personligen besörjer deras omsättning, är förhållandet i så måtto likarladt,
att ingen tredje person behöfver förmedlande träda emellan säljaren och köparen. Att
uti definitionen på gårdfarihandel ligger frihet att idka den på orter utom säljarens hemvist
behöfver ej anmärkas. Det är således endast för den mellersta af ofvannämnde
frenne handels-kategorier, eller den fasta minuthandeln, som ifrågavarande rättighet kan
behöfva af lagen sanktioneras. Fråga blifver då om en sådan sanktion bör deråt meddelas.
Jag tror det icke.
En minuthandlare, som på annan ort än sitt hemvist, utöfvar rörelsen, måste
nödvändigt dertill begagna en annan, genom hvilken omsättningen verkställes. En så
beskaffad handel, bedrifven af en person för en annans räkning, är icke heller nu
okänd. Den kallas kommissionshandel. Skillnaden mellan densamma och det slags
affärsverksamhet som komme att införas, derest de af Kongl. Kommers-kollegium föreslagna
sladgandeu skulle upphöjas till lag, är dock att kommunens förhållande (ill personen,
i förra fallet hänför sig till kommissionären, hvilken vistas uti och tillhör kommunen,
i det senare till varuegaren, som är för kommunen fremmande och som vistas
på längre eller kortare afstånd derifrån. Denna skiljaktighet är af stor betydelse,
och det är efter mitt begrepp orätt att rubba det naturliga förhållandet mellan kommunen
och de personer, som derinom utöfva sin verksamhet. Vid den dagliga beröringen
mellan detaljhandlaren och allmänheten, det sednare ordet må tagas i bemärkelsen
af kommunal samfällighet eller af kunder, mäste understundom kollisioner uppkomma,
hvilkas slitande icke tål vid uppskofvet och omgången af en hänvändning till en många
Sammansatta Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Utsk:s Betänkande N:o 2. 7
mil aflägsen person. Saken hjelpes icke heller genom det föreslagna åläggandet att
ställa borgen eller annan säkerhet för fullgörandet af de med yrket förenade förbindelser,
emedan dessa, från deras rätta synpunkt uppfattade, oftast äro af personlig art
och icke kunna af penningen representeras. Förslaget, att på en, som i annan stad,
idkar minuthandel lämpa stadgandet i 15 § 1 mom. Handels-ordningen om skyldighet
alt till sladskassan erlägga ett penningebelopp såsom eqvivalent mot vissa personliga
förbindelser till kommunen, hvilka den handlande, såsom frånvarande, icke är i stånd
till och i de flesta fall icke berättigad alt sjelf fullgöra, visar ock, efter min tanke,
att man är på väg alt aflägsna sig ifrån lagens rätta grund. Hvilka äro då dessa
förbindelser? Jo alt i slaten representera kommunen och att i kommunen fungera såsom
domare, förvaltare, stundom ock såsom polisman o. s. v., då man af det allmänna förtroendet
eller samhälispligten dertill kallas. Nämnde förbindelser, hvilka i mån af deras
beskaffenhet och värde framstå såsom medborgerliga rättigheter eller såsom samhällsbördor,
bero icke af den större eller mindre penningevinst individen kan i en kommun
upphemta af ett visst näringsfång, utan af hans personliga förhållande till kommunen;
och lika litet som han kan köpa rättigheterna med penningar, lika litet bör han kunna
åläggas att utgifva sådana såsom lösen från de personliga kommunalbesväreu. Denna
skyldighet ålägges icke heller grosshandlaren för de affärer han, ofta med långt större
vinst, kan göra uti en fremmande kommun, lika litet som gårdfarihandlanden eller landt
mannen
för de af dem, utom deras hemorter, gjorda varuförsäljningar.
Går jag vidare att undersöka den föreslagna handelsrättighetens värde för dem,
som kunna komma i tillfälle att deraf sig begagna, så fästes uppmärksamheten på Kongl.
Kommers-kollegii eget yttrande (pagg. 8 och 9 i Kongl. Majus nådiga proposition N:o
23) alt “den förändring i näringslagstiftningen, hvilken genom beviljandet af den ifråga“ställda
vidsträcktare handelsrätten för städernas handlande, skulle åstadkommas, icke
“vore af synnerlig betydenhet* enär, “äfven under nuvarande förhållanden, — — den
“handlande icke vöre i saknad af utväg alt i annan stad, vid andra än markuadstillfällen,
utöfva sitt yrke, hvilket kunde ske antingen på det sätt, att handelsrörelse bedref“ves
för gemensam räkning af två eller flere personer, sorn innehade burskap i särskilda
städer, eller ock genom varors öfverlemnande i kommission åt någon i annan
“stad bosatt person, som, enligt § 1 i Handels-orduingen, vore till handels idkande derstädes
berättigad * Kongl. Kommers-kollegium har härigenom öppet tillkännagifvit sitt
omdöme, att den ifrågasatta utvidgningen uti rättigheten att i fremmande stad idka öppen
minuthandel — ty om någon annan kan, enligt hvad ofvan är visadt, ej blifva fråga,—
icke är af behofvet påkallad, då samma ändamål redan nu vinnes, ehuru pä annan
väg; och jag delar denna mening fullkomligt. Huruledes den redan begagnade vägen
står tillsammans med den rättsenliga grunden för kommunens och individens inbördes
förhållande, men den af Kongl. Kommers-kollegium anvisade sträfvar till rubbning deraf,
har jag förut sökt utveckla. Skulle en större frihet än den redan befintliga pröfvas
nödig, kan densamma efter min tanke på lämpligare sätt beredas genom lättade utvägar
\
8 Sammansatta Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Ulsk.s Betänkande N:o 2.
att vinna rättighet till kommissionshandels idkande, endast att den sorn utöfvar handeln
tillhör kommunen.
Vigten af detta samband och vådorna af dess upplösning torde jag ytterligare
få med några exempel ådagalägga. Handels-ordningens åberopade 15 § mom. 1 innehåller
väl, att den, som i stad idkar handel, utau att der vara borgare, skall uppfylla
alla de förbindelser, som åligga borgaren, och det föreslagna tillägget förpligtar den
fremmande köpmannen att derför ställa säkerhet; men härigenom äro kommunens anspråk
ingalunda tillfredsställda. Det vigligaste af dessa är utan tvifvel det på bidrag
till fattigvården, hvilka icke åligga personen såsom borgare, utan såsom församlingsmedlem.
Om nu en till annan församling hörande köpman drifver öppen minuthandel
genom expediter, hvilka lika litet som husbonden torde behöfva tillhöra kommunen, sä
kan jag för min del ej anse honom vara, i följd af ofvannämnde föreskrifter, förpligtad
att något bidraga till församlingens fattigvård, sjukvård, folkundervisning o. m. d. Det
är endast rent borgerliga onera, såsom båtsmanshåll, i hvad det belastar den borgerliga
rörelsen, skjutsning, representationskostnad och annat sådant af mindre betydenhet,
som lian måste vidkännas, ehuru det mycket väl låter tänka sig, att just den idkade
rörelsen på ett eller annat sätt skapar föremål för fattigförsörjningen. Om det skulle
inträffa, hvad som icke heller är otänkbart, att all handel i en stad drefs af fremmande
köpmän, så blefve deraf en naturlig följd, att stadens hela handelsrörelse icke lemnade
något understöd till de vigligaste kommunaibehofvens fyllande. Snikenhet, åstundan att
undandraga sig det personliga fullgörandet af borgerliga besvär, t. o. m. förtroendeuppdrag,
sådana som t. ex. riksdagsmannakallet, hvilket man någon gång sett den valda
processa sig ifrån, andra orsaker att förtiga, skulle kunna förmå en och annan handlande
att laga burskap och följaktligen låta sig mantalsskrifvas i någon småstad, långt aflägsen
från den, uti hvilken han bor och möjligen utvecklar en betydligare affärsverksam
het.
Denna verksamhet kan dock leda till obestånd, och deraf blefve då en följd, att
tvisten om borgenärernas rätt och företräde, gäldenärens ansvar och boels förvaltning
flyttades till en aflägsen ort, för att afgöras af domare, obekanta med både personer
och sakförhållanden.
Haudelsyrket är för mig alltför fremmande, alt jag skulle tilltro mig kunna bedöma
i hvad mån en så vidt utgrenad prokura-handel, som här är i fråga, kan för
allmänheten blifva lärlig, men skäl till en sådan farhåga synes mig ej saknas, likasom
jag fruktar att rättighetens begagnande oftare komme att tillskynda köpmannen förlust
än vinst. Att den ifrågasatta åtgärden skall lemna öppet fält för ett länge öfvadt
missbruk, nemligen handelsrättighets öfverlålaude på annan, mot eller utau hyra, anser
jag deremot uppenbart.
Kongl. Kommers-kollegium har lill stöd för sin underdåniga hemställan anfört
flera förment analoga stadgauden, hvilka jag dock för min del anser vara i grunden
väsendtligt afvikande från det ifrågaställa och således icke bevisa hvad dermed åsyftas
-
Sammansatta Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Vtsk:s Betänkande N:o 3. 9
tas atl få bevisadt. På grund af hvad jag förut aufört räknar jag i första rummet hit
allt hvad som rörer handel i gross samt kommissionshandel och likaså handtverkares
rättighet att utföra arbeten uti, och kofferdiskeppares att föra fartyg för annan stad än
der de ega burskap, hvilka sistnämnda förmåner lämpligare kunna jemföras med arbetarens
urgamla frihet alt hvar sorn helst söka arbete och tjenslebjonets att hvar som helst
taga tjenst. Den uti 3 § 1 mom. Handels-ordningen omförmälda rättighet för fabriksidkare,
handtverkare och landtmän, alt uti öppen bod falhålla egna tillverkningar och
egen landtbruks-afvel torde väl närmare kunna jemföras med den ifrågasatta handelsfriheten,
men ingen iärer väl ändock kunna förneka att förstnämnde frihet, som utgör
vilkor för vigtiga näringsgrenars förkofran, kräfver helt andra afseenden än afsätlningen
af vanligt köpmansgods.
Af alla dessa skäl tinner jag mig förhindrad att tillstyrka bifall till de af Kongl.
Kommers-kollegium hos Kongl. Maj:t i underdånighet föreslagna ifrågavarande förändringar
i 1846 års Handels-ordning.“
N:o 3.
Ank. lill Exp.-Utsk. d. 14 Ftbr. 1857, kl. 1 e. in.
Betänkande, i anledning af vackt motion om dels ändring
i 3 § och dels upphäfvande af 3 § af 3:dje
Kapitlet Handels-balken.
Berörde lagsiadgandeu lyda:
3 §. “Ej må någor vara borgare i (vänne städer tillika, eller idka bade kö
penskap
och handtverk i en stad. Varder någon ther med funnen, bote femtio daler.
Vill någor bruka flere handtverk än eli; söke ther lof till.*
Bih. lill K. St. Brot. 1856 $ 1857. 7 Sami. 2 Afd. 2 Hafi. 2
10 Sammansatta Lag- samt Allm. Oesv.- och Ekon.-Utsk:s Betänkande N:o 3.
4 §. “Nu vill handtverkare köpman varda; sage då upp för Borgmästare och
Råd handtverk sitt, och tage bref å köpenskap.®
Under förutsättning, att Rikets Högloflige Ständer skulle förklara sitt samtycke
till en af Kongl. Maj.t den II November 1856 afgifven nådig proposition i fråga om
medgifvande af rättighet för Svensk man att i två eller flera inrikes städer samtidigt
drifva handel, har Herr A. W. Björck uti ifrågavarande hos Vällofliga Borgare-ståndet
väckte motion fästat uppmärksamheten derå, att. ehuru förbudet att hafva burskap i tvänne
städer på en gång icke medförde någon olägenhet, som påkallade dess upphäfvande,
ulan tvärtom borde bibehållas såsom ledande till ordning i afseende å borgares rätta
hemvist, vore dock förhållandet annorlunda med förbudet alt på en gäng idka köpenskap
och handtverk i samma stad. Delta stadgande lämpade sig äfven för olika tolkning,
enär det ansåges innebära, jemte förbud att ega burskap i samma stad både på handel
och handtverk, tillika ett hinder för handtverkaren att hålla till salu någon annan vara,
än den han sjelf tillverkat. Men, äfven om denna sistnämnde föreskrift icke skulle
kunna anses i stadgandet innefattad, så funnos dock andra, som utan all tvetydighet
betogo handtverkaren en sådan rätt: och då han, i följd af den ifrågavarande föreskriften,
vore utesluten från rättighet att med handtverket förena burskap på handel, kunde
han icke vinna tillstånd att försälja annat, än hvad han å sin verkstad åstadkommit.
Han egde således icke rätt att från utrikes ort införskrifva varor af samma beskaffenhet,
som hans egen tillverkning, för att såmedelst öka sitt lager och förse allmänhetens
behof af den tillverkning, hvarmed han sysselsatte sig. I många yrken vöre det
också lämpligt, att idkarena sattes i tillfälle att sjelfve utan kostnad eller uppoffring
utbilda sin insigt och sin smak genom daglig behandling af den utländska konstflitens
alster.
En olägenhet af det ifrågavarande stadgandet vore, enligt motionärens åsigt,
den, att meningarne skulle vara delade om vissa yrken borde till handtverk hänföras
eller icke, hvaraf äfven uppstode olika tillämpning i fråga om deras ulöfvande i före
ning
med handelsvrket. Motionären har derföre föreslagit:
“att stadgandet, det icke någon må idka köpenskap och handtverk i samma
stad må ur lagbudet utgå®,
äfvensom i sammanhang dermed:
att ofvanintagne 4 § af 3 Kapitlet Handels-balken måtte upphöra att vara
gällande.
För behandling af denna motiou, som blifvit till Lag-Utskottet remitterad, har,
enligt 43 § Riksdags-ordningen, deputerade från så väl detta Utskott som från All
männa
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet sammanträd!; och får Sammansatta Utskottet nu
utlåtande afgifva.
Utskottet, som, i Betänkande denna dag, tillstyrkt Rikets Ständer att godkänna
ett af Kongl. Maj:t Rikets Ständer meddeladt förslag till ändringar i Handels-ordningen,
Sammansatta Lay- samt Allm. Bese,- och Ekon.-Utsk:s Betänkande N:o 4. il
hvarigenom Svensk man skulle medgifvas riktighet alt i två eller flera inrikes städer
samtidigt drifva handel, har utgått hufvudsakligast från den åsigt, att de band, som
hvila pä näringarne, böra lossas i den mån förhållandena sådant medgifva; och det är
jemväl med tillämpning af denna grundsats, som Utskottet, på de af motionären i öfrigt
anförde skäl, vördsamt hemställer det Rikets Ständer
för sin del ville besluta: dels alt 3 § af 3 Kapitlet
Handels-balken må erhålla följande förändrade lydelse:
“Ej må någor vara Borgare i tvänne ståder tillika.
IVarder någor ther med funnen, böte femtio
daler. JVill någor bruka flere handtverk än ett;
eller idka både köpenskap och handtverk, söke
ther lof till1, dels att 4 § af nämnde Kapitel och
Balk skall upphöra att vara gällande.
Stockholm den 13 Februari 1857.
\:o 4.
Ank. lill Exp.-Utsk. d. 14 Febr. 1857, kl. 1 e. ni.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring
af 3 Kapitlet 1 $ Handels-balken.
Uli ett från Vällofl. Borgare-ståndet till Lag-Utskottet remitteradt memorial har
Herr L. V. Henschen, med förmälan alt Rikets Ständer vid 1853 och 1854 årens
riksdag, uti underdånig skrifvelse anhållit, att Kongl. Maj.t i nåder täcktes förordna om
en revision af nu gällande föreskrifter i afseende å eder och deras användande, förmenat
att, under afbidan på förberörde revisions förelagande, angeläget vore att de mindre
bristerna i fråga om edgång afhulpos, hvilka icke egde sammanhang med andra
föreskrifter i samma ämne; hvadan motionären föreslagit: att för burbrefs erhållande
icke måtte erfordras tro-, huldhets- eller borgare-ed, samt att 3 Kapitlet 1 § Handelsbalken
borde i öfverensstämmelse dermed erhålla förändrad lydelse.
i 2 Sammansatta Lag- samt Allm. Bese- och Elton.-Utsk:s Betänkande N:o 4.
För öfverläggning i delta ämne hafva, med stöd af 43 § Riksdags-ordningeti,
deputerade från så väl Lag-Utskottet som Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet sarnmauträdt;
och går Sammansatta Utskottet nu att afgifva sitt yttrande.
Enligt den upplysning, som från Kongl. Civil-Departementet blifvit Rikets Ständers
Justitie-Ombudsman meddelad om de åtgärder, hvilka, på grund af ofvan omförmälda
underdåniga skrifvelse, egt rum, har Juslitie-kanslers-embetet erhållit nådigt uppdrag
att, efter inhemtande af nödiga upplysningar, inkomma med underdånigt yttrande
och förslag i ämnet, deri nådig proposition sålunda torde vara att förvänta.
Utskottet kan, vid sådant förhållande, icke dela motionärens åsigt om nödvändigheten
deraf, att de mindre brister, hvilka kunna vidlåda gällande edgångs-stadganden,
böra, hvar för sig och utan sammanhang med ämnet i sin helhet, utgöra föremål för
lagstiftning; och anser Utskottet sig derföre böra vördsamt hemställa:
att Herr Henschens ifrågavarande motion icke måtte
till någon särskild åtgärd föranleda.
Stockholm den 13 Februari 1857.
STOCHHOLM, tryckt hos J. W. Lundberg, 1867.
Sammansatta Lag- samt Allm. Besvärs- o. Ekon.-Ulsfc.ittets Betänk. N:o 5. 1
J%:0 5.
Arik. lill Exp.-Ulsk. deri 20 April 1857, kl. 6 e. rn.
Betänkande, i anledning af väckte motioner, angående ändring af
gällande sludganden i Jräga om skyldighet alt hygga och
unda hälla vägar.
Inom Riks-slåndon hafva lili della iimne blifvit väcklc samt lill, dels Lag-Ulskotlet,
dels Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskollet remitterade följande motioner,
hvilka, enligt -lii § Rdrsdags-Ordningen, varit föremål för sammansatta Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Eknnomi-Utskoltels öfverläggning, nemligen :
af II err von Seth, J. A.
”l:o. Alt verkställigheten af alla vägars förbättring samt lillsvnen öfver deras
underhåll måtle ölverlemnas åt dertill af kommunerna valde bestvrelser med biträde af
Civi'-!ngeniörer; krono-landsvägar länsvis; häradsvägar häradsvis samt sockne- och
utlär Is-väga i' socken vis;
2:o. All en Civil-lngeniör mätte af regeringen i hvarje län, på Landshöfdingen
förslag, tillsättas och adönas, för alt å Statens vägnar utöfva kontroll och ledning öfver
alla vagbvggnads-lörelag ;
3:o. All olVannämnde bestyrelse skulle sammansättas sålunda:
a) alt till socken-hestyrelse å socken-stämma valdes 3:ne inom socknen boende
personer, sorn, för utöfvande af ifrågavarande värf, egde sockneboarnes förtroende; den
som fäll liesta rösterna skulle vara ordförande.
k) att lill härads-besty reise skulle hvarje sockens ordförande vara sjelfskrifven
ledamot i bostyrelsen, som inom sig sjelf valde ordförande;
c) alt till läns-heslyrelsen skulle härads-ord föra uden samt städernas ombud (ett
för hvarje stad) vara sjellskrifne ledamöter, hvilka äfven inom sig valde ordförande.
Hvarje ledamot i någon af olvanuämnde bestvrelser skulle hafva tillsyn öfver ada vägar,
sorn ginge genom del distrikt, hvari han hodde;
4:o. Alt årlig granskning af vägume mätte ä krono-, lands- och härads-vägar
verkställas af länets Civil-lngeniör, med biträde af 2:ne närmast boende beslyrelse
Bi/i.
lill B. St. Pral. 1856 & 1857. 7 Sami. 2 A/d. 5 Haft. 1
2 Sammansatta Lag- samt Allm. Besvärs- o. Ekon.-Utskottets Betänk. N:o 5.
ledamöter, men å socken- och bv-utfartsvägar, blott af sockne-bestyreisen, utom i de
fall, då Civil-Ingeniören särskildt tillkallades, eller af tjenstenit sjelf ville tillstädeskomma,
då lian borde granskning pålysa och med biträde af sockne-bestyreisen verkställa;
5:o. Att förslag lill väg-förbältring eller ny väg-rödjning (inge göras, antingen
af Civil-Ingeniören eller någon af bestyrelsens ledamöter. Civil-Ingeniören borde deröfver
afgifva yttrande och motiveradt kostnadsförslag, hvilket skulle först granskas af
Läns-bestyrelsen och sedan med dess bifogade yttrande ölversändas lill Cenlral-bestyrelsen
för allmänna väg- och vatten-byggnader för att underställas dess granskning; och
finge intet vägbyggnads-företag, al ofvan anförde beskaffenhet, påbörjas ulan alt Cen(ral-bestyrelsen
dertill lemnal bifall;
6:0. Alt krono-landsvägar borde underhållas länsvis, sålunda:
a) att inom hvarje län jordbruket malte betala en bestämd årlig afgift per
mantal, —jord af säteri-natur icke frilagen, — hvilken afgift skulle med krono-skatten
utgå. Denna afgift borde länsvis bestämmas efter det medel-belopp, hvartill sednare
årens vägunderhållnads-skyldighet kunde anses per manta! hafva uppgått, neli den sålunda
beräknade summan efter de tio sista årens riksmarkegängs-medelpris förvandlas
i säd, att årligen lösas och utgå efter samma grunder som krono-räntorna;
b) alt den fyllnads-summn, som kunde komma ali erfordras, skulle af Länsbestyrelsen
uttaxeras medelst en taxa på hvarje brukbar häst inom länet, sålunda, att
balflaxa sattes å ridhästar, heltaxa å jordbrukshästar samt dubbeltaxa för transporthästar,
vagnshästar och stadsinnevånarnes hästar samt fyrdubbel taxa på skjuls- och
diligence-hästar;
7:o. Alt, på enahanda grunder, häradsvägar borde häradsvis och socknevägar
socknevis underhållas. Deremot skulle utfarts- och byvägar, som vore gemensamma
för flere skifteslag inom en och samma socken, rödjas och underhållas enligt redan
stadgad lag 0111 byvägar;
8:0. Att alla vägarbeten måtte utföras medelst entreprenad och att tiden för
entreprenaden, hvad underhållet beträffade, bestämdes på vissa är;
9:0. Alt bestyrelserna hvar för sig, skulle ega rättighet alt upplaga amorteringslåu
för bestridande af de inom distriktet beslutade vägbyggnads-företag, emot säkerhet i de
årliga på ofvannämnda sätt inflytande medel.”
Al Herr Friherre Stael von Holstein:
l:o. Att indelningen af allmänna vägar mätte ske socknevis;
2:o. All hvar och en jordegare, genom hvars egor allmänna vägai framlöpa,
skulle få hela del vägstycke, som honom åläge att underhålla, sig lilldeladl inom sina
egor, så vida detta vägstycke ej öfverstege hela den genomlöpande vägens längd, hvaremot
denna fördel skulle vid vägens taxering tagas i beräkning;
3:o. Att 0111 någon socken skulle genom detta delningssält blifva utöfver sin
förmåga betungad med väg-underhållning, skulle den, då sådant blefve vedeibörligen
undersökt och bestyrkt, erhålla understöd af allmänna medel.
Af Herr Thomée,
att, derest genom enkel pluralitet efter delegarnes antal inom någon kommun
beslutades om vägunderhållets bestridande genom entreprenad för gemensam räkning,
beskitet derom skulle ega vitsord;
varande, under diskussionen i Borgare-ståndet, af Herr Rydin hegardt, alf, uti det af
Herr Thomée sålunda föreslagna stadgande, malte, näst efter uttrycket: ”pä entreprenad
för gemensam räkning” tilläggas orden: "eller på hvad annat sätt, som finnes
lämpligt.”
Sammansatta Lag- samt Allm. Besvärs- o. Ekon.-Ulsoltets Betänk. N:o 5. 3
Af Lohan Persson: alt väg-underhållningen hädanefter malte utgöras och bekostas
med (te mede!, som till Stats-verket kunna ingå genom en härför bestämd bevillning,
för sä vidt Statens tillgångar ej ulan en sådan bevillning skulle medgifva bestridandet
af härtill nödiga utgifter.
Af Gustaf Johansson: att alla landsvägar i Riket borde underhållas af Staten,
så väl i afseende å "broningar’’, som plognings-skyldigheten, samt ali, å sanka trakter,
vägarne borde makadamiseras.
a f C. Dahlg ren :
Alt, derest icke Staten skulle kunna öfvertaga underhållandet af allmänna landsvägarna,
desse hädanefter matte vidmakthålla sig sjelfva, såsom i andra länder egde
rum, på del sätt nemligen, att hvar och en, sorn färdas vägen framåt, vid gästgifvaregårdarne,
eller vissa stationer, skulle erlägga en ringa afgift, beräknad per mil och
olika för olika åkdon. Uppbärandet af denna afgift borde sedan årligen utarrenderas
till den högstbjudande, hvarigenom i det närmaste skulle erhållas inkomster stora nog
för alt räcka till vägarnes underhållande; men om äfven, på vissa ställen, kostnaden i
någon mån skulle öfverstiga hvad genom vägafgiflen inflöte, blefve, efter motionärens
förmenande, denna skillnad så obetydlig, att densamma lätteligen skulle kunna fyllas af
allmänna medel. Landsvägarnes underhållande borde ombesörjas af kronobetjeningen,
under Landshöfdinge-Embeienas öfverinseende, och tillgå pä det sätt, alt nödig gnistring
och dikning å hvarje mil, eller kortare vägstycke, ärligen verkställdes af den, som vid
anställd entreprenad-auktion åtoge sig att lorsvarligen fullgöra arbetet för minsta
kostnaden.
af Olof' Eriksson: att:
a) allmänna vägar borde anläggas och underhållas af Staten;
b) den ärliga underhållskostnaden skulle förskjutas af Statskassan, men bestridas
till ena hälften al medel, som för sådant ändamål af Rikets Ständer komine alt anslås,
och lill andra hälften af all jord, vattenverk, manufaktur-, eller andra dylika industrioch
fabriksinrättningar å landel samt af jord, hus och tomt i stad, allt efter taxeringsvärde
eller andra tillförlitliga grunder; samt
c) alt, efter behörig uppskattning, skulle sistnämnde hälft af den årliga vägunderhålls-kostnaden,
särdeles emellan de särskilda länen, uldebileras emellan de särskilda
vägunderhällnings-skyldige inom hvarje län, samt uppbäras och redovisas på samma
gång, som öfriga allmänna ulskvlder.
af Sven Ersson: att 8 § 25 Kapitlet Bvggninga-Balken mätte erhålla följande
tillägg:
»När ny landsväg finnes vara af den allmänna nytta, att den till landels gemensamma
båtnad, på Statens bekostnad, varder anlagd, skall det framtida underhållet af
sådan väg hädanefter icke ensamt drabba dem, som å landet hemman ega eller bruka,
ulan till gemensam tunga för alla samhällsklasser af Statsmedel bestridas.»
af Johon Westermark:
Alt väghållnings- och brobyggnads-skyldighelen må borttagas från jordlastigheten
och läggas på Härads- eller Tingslagets samtlige innebyggare, som härtill borde
bidraga med viss procent af den för hvardera bestämda bevillning efter 11 Artikeln,
likväl sä, att för fastighetsvärde skulle betalas dubbel så slör afgift som för annan efter
nämnde artikel utgående bevillning; samt alt desse medel borde, i likhet med krono-utskylderne,
debiteras på kontribulions-sedlar och af . vederbörande nppbördsmän
indrifvas och öfverlemnas till hvarje härad eller Tingslag, som skulle socknevis, genom
entreprenad-konlrakters uppgörande med enskilde personer, öfvertaga väghållnings- och
brobyggnads-skvldigheten, då det gilda väghållningsbeloppet för hvarje socken komme
4 Sammansatta Lag- samt Allm. Besvärs- o. Ekon.-Utskottets Betänk. N.-o 3.
alf till z i (Tran bestämmas oell uttaxeringen att derefter beräknas; i sammanhang hvarmed
motionären jemväl föreslagit, ali icke någon annan, än den, som sålunda komme
alt bidraga till vägarnes underhåll mätte vara berättigad att väcka åtal emot underläten
vägunderhållnings-skyldighet, vare sig vinter- eller sommartiden,
af J. P. Wallmark:
att, med ändring" af 14 § i Kongl. Resolutionen den 20:de November 1786,
Kongl. Brefvet den 20:de och Kongl. Kammar-kollegii kungörelse den 29:de Oktober
1793 samt 25 Kapitlet 8 § Byggninga-Balken, sistnämnde lagrum mätte erhålla följande
lydelse:
»Alla kungsgårdar och ladugårdar, hemmans-, bruks- och vallen ver ks-egare eller
innehafvare skola, för den lott de i hemman eller verk ega eller innehafva inom socknen,
elter skatt, väg och bro inom soeknegränsen bygga samt underhålla; och vare
den ena socknen ej skyldig alt uti väg- eller brobyggnad, eller i underhåll deraf, inom
annan socken deltaga. Städerna och köpingarne rödje och balle väg och broar så
långt deras egor räcka.»
af Lars Johanssan om utfärdande af en författning af följande lydelse:
»Bruk, qvarnar och fabriker skola deltaga i häradets vagunderhällnings-knstnadcr,
pn det säll, ali laxeringskommitléen i hvarje socken vid taxeringen bestämmer en
för hvarje dervarande anläggning af desse slag, emot hemmans af lika värde och väghålluingskostnaden
svarande afgäld, hvilken skall, i likhet med bevillning debiteras och
uppbäras, men sedan, i förhällande lill väghällnings-skyldighelen, fördelas och utbetalas
tili hemmansegarne.»
af Anders Anilersson:
tilt 25 Kapitlet 6 § Byggninga-Balken mätte erhålla följande lydelse:
»Vägar skola fyllas med sand och grus årligen, om så tarfvas. så att vatten
derå ej slädnät-, och får (leii vara litet kullrig, och docera högst tvä tum på alnen,
räknadt från midten till hvardera kanten.”
af Olof Olssa//: ’’all väghållare måtte blifva pliglige alt i stånd sätta sina vägstycken,
sä snart kähle vore ur marken om våren, och att kronobe!jeningen får sig
ålagdl. till sist inom Maj månads utgång hafva sina vägbesiglningar verkställde.’’
»[Juhan Hahn, sorn uppgifvit, ali, i motionärens hemort, by- och ullärlsvägar
underhållas af de hemman, öfver hvilkas egor de äro anlagde, oaktadt andra både
hemman och hvar sig af vägarne betjena:
l:o. ”Alt alla inom socknen varande hvars utfartsvägar, som vore för det allmän
na
behofvet påkallade, skulle efter /är/nedlade hemmantal fördelas och underhållas,
vid påföljd, som lag bjuder om allmän väg;
2:o. Alt församlingen ägde sjelf utvälja kunnige och skicklige män att förrätta
fördelningen af dessa vägar, efter föreslagen grund;
3:o. Alt ortens K;ono-länsman skulle vara skyldig att årligen förrätta syn å dessa
vägar, samt tillse att desamma försattes i farbar t skick och underhållas.”
Hvad desse motionärer sålunda andragit. jemte flere i anledning deraf, inom
såväl vädodige Borgare-, som hedervärda Bondeståndet, afgifna yttranden, har sammansatta
Lag- saint Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet tagit i öfvervägande.
Vid flere föregående Riksdagar hafva dessa ämnen varit föremål för Rikets
Ständers pröfning. De alltid, i nästan enahanda syfte, förekommande motioner om
förändring i väguiidcrhälliiings-skyldighelen hafva icke i någon vidsträcktare mån vunnit
Rikets Ständers godkännande, men de visa dock, att denna skyldighet blifvit ålit
mer och iner tryckande.
Sammansatta Lag- samt Allm. Besvärs- o. Elon.-Utskottets Betänk. N:o 5. 5
Från urminneslider liar den grundsats i vårt land gällt: alt väghållningsbesväret
å landet, liksom de fleste andre allmänna onera, hvilade pä jorden. Men om också, i de
äldsta tiderna, nödvändigheten föranledde antagandet af denna grundsats, som kunde
anses motiverad deraf, alt \ägarne mest begagnades af jordegarne, får dock numera
icke förbises, dels alt tilltaga,nde rörelse och industriel utveckling kräfva bättre underhållna
vägar än i fordna dagar, dels alt antalet af dem, som af vägarne draga nylla,
ingalunda inskränker sig till den jordbrukande befolkningen. — Utgående frän denna
åsigt, hafva Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskotten, under de tre sistförflutna
Riksdagarne i gemensamt afgifna utlåtanden öfver de frågor, som då väckts
om förändring i gällande stadganden om vägunderhållnings-skyldigheten, yttrat: ’’alt sedan
numera (lerläldiga näringar uppkommit, för hvilka en lätt och beqväm transport
vore af lika mycken vigt som för jordbruket, äfven desse borde deltaga uti väghällvings-skvldigheten,
helst det mäste rnedgifvas alt den, sorn hade behofvel och njöte
fördelarne af en inrättning, jemväl borde vidkännas den kostnad och tunga, som dermed
åtföljde.” Denna princip bar också vid Utskottets öfver'läggningar i ämnet ansetts
böra läggas till grund för de åtgärder Utskottet, i anledning af motionerna, trott sig
böra tillstyrka.
De af motionärerna framställda förslag äro af mer eller mindre genomgripande
beskaffenhet, men torde kunna hänföras till följande fyra hufvudgrupper:
i:o Att väghållnings-skyldigheten skulle skiljas från kommunen samt helt och hållet
af Staten öfvertagas;
2:o Att väghållnings-skyldigheten väl skulle åligga kommunen, men skiljas från
jordbruket och läggas på häradets eller Tingslagets samtlige innevånare;
3:o Att väghållnings -skyldigheten skulle fortfarande hvila på jorden, men att till
dess fullgörande jemväl skulle bidraga: bruk, vattenverk och fabriker samt att
städer och köpingar, så långt deras egor räcka, skulle underhålla deröfver
gående vägar; samt
4:o Att väghållningen skulle genom upptagande vägafgifter bestridas.
Innan Utskottet öfvergår lill behandling af de lill hvarje af dessa hufvudgrupper
hörande frågor, får Utskottet anmärka, att Utskottet dermed endast alser sådane allmänna
landsvägar och häradsvägar, som på häraderna eller släderne redan äro, eller,
enligt gällande författningar, kunna blifva till underhåll indelade; skolande Utskottet
till särskildt besvarande uppdaga de väckta förslagen rörande förändring i stadgandena
om hvars och enskilda lil farisvägars byggande och underhållande, med de flere, i
sammanhang dermed gjorda, ämnet rörande framställningar.
l:o. Om. Statens öfver lagande a f väg underh å linia g s-skyldigheten.
Vägarnes anläggning och underhåll genom Ståtens försorg, skulle utan tvifvel
medföra mångdubbelt större omkostnad, än hvartill detta besvär nu uppgår. Svårligen
bielke det möjligt alt åstadkomma sadant annorledes, än genom skyldighetens öfverlåtande
genom enlrepenad till enskilde. Dervid skulle likväl landets stora areal-innehåll
och dess i proportion dertill ringa folkmängd otvifvelaktig! hindra den konkurrens, som
vid enlreprenadauktion mäste tagas i anspråk, om icke frill spelrum skulle för den
enskilda vinningslystnaden lemnäs. Den summa penningar Slaten för vägarnes underhåll
finge utbetala, skulle, under en eller annan lorm, lagas från de skallskyldige, och
det är sannolikt alt jordbrukaren, äfven om han finge flere, nu icke väghållningsskvl
-
6 Sammansatta Lag- samt Allm. Besvärs- o. Ekon.-Utskottets Betänk. N:o o.
dige, att, jemte sig, lemna bidrag, likväl skulle komma att i form af skattebidrag vidkännas
den betydligaste delen af detta onus. För mången torde det också blifva mera kännbart
att med penningar lösa sig Irån väghållnings-skyldigheten, än att, såsom nu är
fallet, med egna dragare och egel husfolk fullgöra della besvär. Att vägunderhållningsskvldigheten
fortfarande hvilan på jorden, är således en oundgänglig nödvändighet: och
då de nu anförda skäl gälla lika mycket emot hvarje förslag, som afser att, antingen
i sin helhet eller till någon del, upphäfva berörde grundsats, för alt till större eller
mindre del öfverflytta vägbållnings-skyldigheten pä Staten, anser Utskottet sig
kiira afstyrka bi fall till motionerna, sä vidt dc afse väghållningsskyldighetens
fullgörande genom Statens försorg.
2:o Om väghäl/jiiugs-sky/dighetens skiljande frän jordbruket, med åläggande
för häradets eller tingslagets samtlige innevånare alt i samma onus deltaga.
De i detta syfte väckte motioner afse, att bidragen till vägbållnings-skyldigheten skulle
utgå med viss procent af hevillningen efter 2:dra Ari.; men då den sålunda föreslagna principen
för bidragens utgörande vid hvarje års olika taxering är underkastad ändring, och
grunderne för väghållningen i följd deraf skulle i samma mån komma att undergå rubbning
samt derigenom föranleda, ej mindre oreda och ökade svårigheter vid deras tillämpning,
än ock ständiga tvister väglolts-egare emellan, kan Utskottet
icke understödja hvad härutinnan föreslaget blifvit.
3:o. Att väghållnings-skyldighcten skulle fortfarande hvila pä jorden, men att
till denna skyldighets fullgörande skulle bidraga: bruk, vattenverk, och fabriker, samt
alt städer och köpingar, så långt deras egor räcka, skulle underhålla deröfver gående
vägar.
Hvad försl städerne vidkommer, så är den ifrågasatta skyldigheten dem redan
ålagd i 25 Kap. 8 § Byggninga-balken; och beträffande köpingars förpligtande att i
vägunderhållet deltaga, sä finnes ej något allmänt lagstadgande, som Inkallar köping
att, der den finnes vara på egen jord anlagd, i likhet med städerne underhålla väg genom
sina egor. Är köping åter anlagd på hemmans grund, så åligger denna skyldighet
jordegaren, som, vid grundens upplåtande, egt betinga sig motsvarande förmåner;
och
torde derföre framställning arne i desse delar icke till något afseende
föranleda.
Rikets sist församlade Ständer hafva i underdånig skrifvelse, med åberopande af
billigheten och rättvisan deraf, att vägbållnings-skyldigheten varder i möjligaste måtto
jemnt fördelad emellan alla, som i samma ort af vägarne draga fördel, anhållit, att
Kongl. Maj:t täcktes låta undersöka enligt hvilka grunder och på hvad sätt brukoch
bergverks anläggningar, skattlagd» mjöl- och sågqvarnar samt andra fabriksanläggningar
på landet må åläggas att lill vägarnes byggande och underhållande bidraga,
samt efter vederbörandes börande Nådig Proposition i ämnet till Rikets Ständer
aflåta.
Enligt den upplysning, som från Kongl. Civil-Departementet meddelats Rikets
Ständers Justitie-ombudsman, har Kongl. Majit, i följd af förberörde underdåniga skrifvelse,
anbefallt Kammar-kollegium, att, efter det Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande
blifvit hörde, med underdånigt utlåtande i ämnet inkomma.
Sammansatta Lag- samt sillin. Besvärs- o. Ekon.-Utskottets Betänk. N:o 5. 7
Vid sådant förhållande hemställer Utskottet:
att de i enahanda syfte af enskilde motionärer framlagda förslag
icke må lill någon vidare åtgärd föranleda.
4:o. Om vägunderhållets bestridande genom uppbärande af vugafgi/ler.
Utskottet, som nu går att skärskåda förslaget om lindring i vägunderhålls-skyldigheten
genom vägpenningars upptagande, har icke förbisett de svårigheter, som genom
dylika bidrags utgörande, kunna uppkomma i ett så glest befolkadt land som
Sverige, hvarest, jemförelsevis med andra länder, der vägarne på sådant sätt vidmagthållas,
trafiken kan anses obetydlig. Men då jordbrukaren obestridligen har rättmätiga
anspråk på, att hans dryga och besvärliga väghallnings-skyldighet i någon mån lindras,
och något således mäste göras, har Utskottet ansett delta förslag vara, bland de nu
framställde, det mest verkställbara. Dervid har likväl bort fästas nödigt afseende derå,
dels att uppbörden af vägpenningar hvarken blefve i märklig grad hinderlig eller betungande
för trafiken, dels alt sädane vilkor för vägafgiftens uppbärande bestämmas,
sorn kunna bidraga tiilvägarnes bättre och ändamålsenligare underhållande, hvarigenomäfven
den trafikerande kunde anses hafva fått en emot den erlagde afgiflen svarande förmån.
Då derjemte detta väghållnings-system, under sednare åren, redan blifvit inom fäderneslandet
tillämpad! vid en eller annan af enskilde bolag, till kommunikationens underlättande,
anlagd väg, torde detsamma numera icke längre få anses såsom helt och hållet
främmande.
Genom väghållningsskyldighetens upplåtande på entreprenad skulle, efter Utskottets
åsigt, vägarnes ändamålsenligare inrättande och bättre underhållande åstadkommas.
Men då förhållandena på de särskilda orterna inom Riket torde vara ganska olika, i
anseende till så väl svårigheten alt framskaffa väglagningsämnen, som tillfället alt erhålla
arbetsbiträde, synnerligast till lagande af större, af tillfälliga orsaker uppkoinne,
biistfälfigheter; belärar Utskottet, att väghållningsskyldighetens öfvertagande på entreprenad
skulle pä månget ställe icke kunna åvägabringas, ulan allt för kännbara uppoffringar
för de väghållningsskyldige. Om, i sådant fall, de väghållningsskyldige utsäge
en bestyrelse, hvilken för denna skyldighets ordentliga fullgörande vore ansvarig, så
torde äfven på della sätt, genom den underlättade kontrollen öfver vägarnes beskaffenhet,
enahanda ändamål vinnas.
1 fråga äter om vägafgiftens belopp, har Utskottet, enär densamma icke är al
sedd
alt aflösa, utan endast att lindra jordegarens väghållningsskyldighet, ansett den
höra bestämmas så lågt som möjligt samt, lii! undvikande af omgång och vidlyftighet vid
upphörden, höra beräknas endast för hvarje af den vägfärandes dragare eller hästkreatur,
utan afseende -å åkdonets beskaffenhet. Då emellertid många olika förhållanden
kunna inverka på detta bestämmande, hvilket för hvarje fall fordrar iokalkänendom,
har Utskottet funnit lämpligast alt för hvarje mil bestämdes ett högsta belopp, under,
eller till hvilket Konungens Befallningshafvande i hvarje län egde alt, efter förslag af
de väghållningsskyldige, bestämma afgiflen vid hvarje uppbördsställe. Såsom sådant
maximum har Utskottet trott sig böra lill en början föreslå 4 öre per mil för hvarje
dragare.
Det rättvisaste sältet för en dylik vägafgifls upptagande vore ovedersägligen, att
den af hvarje vägfarande erlades i mån af den väg han reser. Utskottet har likväl ansett
sig i främsta rummet böra tillse, ali icke, genom allt för många stationers eller uppbördsslällens
inrättande, hinder läggas i vägen för trafiken, eller alt den påräknade inkomsten
komme att försvinna i uppbördskostnaden. Inom Utskottet har derföre den
8 Sammansalla Lag- somt Allm. Besvärs- o. Ekon.-Ulshotlcts Betänk. J\:o 5.
åsigten gjort sig gällande, att hvar och en, sorn med hästkreatur eller annan dragare
färdas frän ett till annat Härad, Tingslag elier Stad, borde till della sistnämnda Härad,
Tingslag eller Stad erlägga vägafgilt. Då algillen sålunda komme all utgå endast för
hvarje gång den vägfarande inträdde i annat distrikt, antingen han sedermera, dock
ulan ali lemna distriktet, färdades slöfre eller mindre vägsträcka, mäste principen om
afgift i män af den väg, som befares, frånträdas, men i stället uppställas en annan,
som, å ena sidan, icke blefve betungande för de vägfarande, men å andra sidan gåfve
någon, om äfven ringa, inkomst åt de väghällningsskyldige; och har Utskottet trott sig
finna en sådan, om väga Igiften bestämdes efter en medelberäkning af Häradets längsta
och kortaste, i olika riktning gående vägar. Härigenom uppkomme äfven den fördel,
att Häradet eller Tingslaget fortfarande bibehölles såsom grund för väghållningslagets
omfång.
Beträffande åter sättet för åstadkommande af sådana öfverenskommelse!' angående
antingen väghållningsskjddighetens öfverlålande åt entreprenörer, eller åtminstone
dess ställande under inseende och ansvarsskyldighet af sådane inom häradet dertill utsedde
kommitterade, som här ofvan omförmäles, hvilket, eller Utskottets åsigt innefattar
de två vilkor, som alternativt böra stadgas för rättighet till vägpenningar uppbärande,
har Utskottet ansett föreskrifter nödiga lör bestämmande af huru och när beslut i detta
afseende må anses fattadt.
Om pluralileten dervid beräknades, antingen efter antalet af tillstädeskoinne väguuderhållningsskyldige,
eller efter hemmantalet, så kunde möjligen uppkomma en majoritet,
hvilken till egen fördel fattade beslut, som för minoriteten medförde olägenhet
eller skada. Men om, för fattande af beslutet, erfordrades f pluralitet af de tillslädeskomne
väghällningsskyldige, hvilka älven lill deltogo i vägunderhållet, så kunde,
efter Utskottets åsigt, icke beläras att ju icke den sålunda tillkomne majoriteten skulle
uttrycka en mening, som vore till verklig fördel både för hela väghåliningslaget och
den enskilda delegaten deri.
Hvad nu är vordet, i fråga om lindring i allmänna vägars och häradsvägars underhåll
af Utskottet framsläldt, gäller jemväl i afseende å sådane allmänna vägar som
af stad underhållas.
Af ofvananlörde skäl, får Utskottet vördsamt föreslå, att Rikets ständer, för
ali befordra en nödvändig förändring i nuvarande väghållningsskyldighet, mätte för
deras del antaga följande grunder för en ny förordning i berörde ämne, om utfärdande
af hvilken Rikets Siänder torde i underdånighet snhälla.
ho. I Härad, Tingslag eller Stad, der underhållandet af allmänna vågarne
fullgöres genom entreprenad, eller annorledes genom vissa af de väghållnings skyldige
utsedde personer, hvilka af Konungens Befallningshafvande blifvit godkände och
för väghållningen sjelfve ansvara, må vågpenningar af vägfarande, som till Häradet,
Tingslaget eller Staden ej höra, uppbäras.
2:o. Uppstår fråga' om väghållning sskyldighetens fullgörande på sätt hår
ofvan sågs, kalle Konungens Befallningshafvande väghällningsskyldige att å landet
inför Häradsrätt oell i Stad å allmän Rådstufva sammankomma för att i ämnet
öfverlägga och besluta. Beslut om sådan förändring i väghållningsskyldighetens utgörande
skall anses fattadt, der af tillstädeskomne väghällningsskyldige två tredjedelar,
som derjemte till enahanda andel i nämnde skyldighet deltaga, sig derom förenat.
3:o. Vägpenningar erläggas af vägfarande, vid ankomsten till Härad, Tingslag
eller Stad, för hvarje häst eller annat dragkreatur till det belopp, som Konungens
De
-
Sammansatta Lag- samt Allm. Besvärs- o. Ekon.-Utskottols Betänk. N:t> 5. 9
Befallningshafvande i länet eger alt, efter förslag af de väghållnings skyldige och med
fåstadt afseende å de med vägunderhållet förenade besvär och kostnader, bestämma.
Denna afgift må dock för hvarje kreatur ej sättas högre, än till 4 öre för hvarje
mil och ej till lägre än 1 öre, samt beräknas, om blott en allmän väg genomlöper
Häradet, lingslaget eller Staden, för denna vägs hela längd, men, om flera vägar
genomlöpa, för den mellanlungd, som rppkommer, då längden af de toänne liufvudsaldigaste,
hvarandra korsande vägarne inom Häradet, Tingslaget eller Staden sammanlägges.
4:o. Från af gifters erläggande skola vara befriade: Kungliga och Furstliga
personer med deras sviter; poster, kurir er, kronoskjuts, tågande trupper, alla
kronotransporter, samt länets militäre och civile embels- och tjenstemän, då de i
tjensteärenden färdas.
5:o. Om sättet för uppbörden, de ställen der den bör ske, samt hvad i
öfrigt till verkställighet af denna författning hörer, förordne Konungens Befallningshafvande,
efter väghållnings skyld iges hörande.
Beträffande undei hällssk yldigheteu al’ liv- och enskilda utfarlsvägar ; så, enär Kongl.
Resolutionen nä Ridderskapet och Adelns besvär den 8 Januari 1735 stadgar: ali sädana
vägar skola underhållas endast al' deni, sorn sig deraf betjena, hvaraf, i fråga om
dvlika vägars underhåll, icke rimligen bör kunna gilias den tillämpning, sorn, enligt
Johan Holms ofvan förmälda uppgift, skall i hans hemort hafva egt ruin, och, för hvilket
läll, rättelse kunnat genom klagan ä vedelbörlig ort vinnas: saint, efter Utskottets
omdöme, berörde stadgande är lämpligare, än hvad är vordet härutinnan föreslaget;
anser Utskottet sig icke kunna med förord beledsaga, hvad om förändrad undcrhällsskvldighet
af nyssnämnde vägar blifvit framstäldl, eller tillstyrka någon ändring uti
hvad redan är vordet rörande dessa ämnen stadgadt, utan hemställer vördsamt:
att hvad i berörde afseende blifvit föreslaget icke må lill
vidare åtgärd föranleda.
Den af Sven Erssan väckte motion om tillägg till 25 Kapitlet 8 § ByggningaBalken,
anser Utskottet sig oj heller böra tillstyrka, helst vid anläggande af nya vägar,
Irågan on. sältet för deras underhällande torde komma alt på särskild pröfning hero;
hvadan Utskottet får vördsamt hemställa:
att berörde, wolian icke wå bifallas.
Beträffande de särskilda förslag, sorn blifvit väckte af Anders Larsson, om sältet
för vägars islåndsällande, samt af Olof Olsson, om tiden lör vägars förbättrande och
deras besigtigande af vederbörande kronobetjent; sä enär Kongl. Karnmar-kollegii kungörelse,
angående liden för väglagning och vägsyner, den 4 Augusti 1818. innehåller,
enligt Utskottets åsigt, både fullständiga och ändamålsenliga stadganden härutinnan,
kan Utskottet
icke heller tillstyrka bifall till dc af wotioniircrnc i angifne
fil lainy frams ti) lide förs lag.
De aT Herr von Selli löieslagne bestyrelse!-, sorn, biträdde af en med lön på
stat inom hvarje län tillsatt Civil-Ingeniör, borde egir inseende och ledning vid vägbyggnadsiöretag
samt vägundei hållets fullgörande, skulle, efter Utskottets omdöme,
icke komma ali medföra det gagn, motionären med förslaget orri deras införande alsell,
samt pä långt när icke motsvara de uppoffringar och utgifter både af elei allmänna och
del enskilda, hvarmed inrättandet af sådana myndigheter bielke för knippadt. Utskottet
Bih. till B. St. Prut. iSöG & 1857. 7 Sami. 2 Afd. 5 Haft. 2
10 Sammansalla Lag- sami si lim. Besvärs- o. Ekon.-Vtskotlets Betänk. N.:o 5.
kan följaktligen icke godkänna Herr von Selhs berörde framställning; äfvensom Utskottet
finner hvad Herr von Seth i öfrigt anfört, om väghållningsskjldighetens förvandlande
till en ny afgift till staten, eller, vilkorligt, om taxa å hästar till vägunder
hållningsbesvärets
underlättande, icke vara tjenligt eller lämpligt, helst i flera lands
orter
åkerbruket skötes nästan endast med oxar; hvadan Utskottet vördsamt tillstyrker,
alt Herr von Selhs ifrågavarande mol/an, sä i ena som andra
afseendet, ieke må vinna Bikels Ständers bifall.
1 sammanhang härmed, har Utskottet skolat tillägga: att Utskottet icke kan dela
Johan Western/arks, äfvenledes vilkorligt yttrade, åsigt om rättighet endast för den,
som till vägunderhållet hidrager, att åtala försummelse all hålla väg i laggildt skick,
i följd hvaraf Utskottet vördsamt hemställer:
all denna Johan IVestermarks framställning icke heller må till
något afseende föranleda.
Stockholm den 16 April 1857.
B eservalioner:
af Herr Grefve Sparre, Eide, som anförde: »Ehuru jag obetingadt medgifver,
att den tunga, som vägunderhållet för närvarande ådrager jordbruket, är af beskaffenhet
att förtjena Representationens behjertande, har jag icke ansett mig böra biträda det
förslag, som nu af Utskottet blifvit framsläldt.
Man synes vara ense derom, att underlättandet af trafiken bör vara ett af de
förnämsta föremål för Statsmakternas uppmärksamhet och man är i begrepp att derföre
offra millioner i hundratal; att införandet af vägpenningar i ett land, der sådana
afgifter hittills i allmänhet ej egt rum, komme att verka till berörde ändamål, måste
jag betvifla. Om sådant skedde samtidigt med anläggandet af chausséer, vore derom
intet alt säga, enär förbättrade vägar då vore alt emotse; men detta ifrågasattes ej,
och det obetydliga beloppet, hvartill vägpenningarne af Utskottet bestämmas, ådagalägger
mer än tillräckligt att derom icke kan blifva fråga: jag fruktar att vägpenningarne,
efter afdrag af uppbörds-kostnaden, flerestädes skola lemna föga öfverskott och således i fråga
om vägunderhållet bli(v a lill ringa båtnad för de väghållning.—skyldige, som likväl skulle vid
hvarje resa utom häradet erlägga vägpenningar. För det närvarande har jordbrukaren åtminstone,
såsom ersättning för det onus, han får vidkännas, den förmån, att få färdas fritt pä de
allmänna vägarne, utan att tidt och olla hejdas af bomvaktare. Om han hädanefter,
med bibehållande af sin skyldighet, måste vid resa utom häradet erlägga afgift, ulan
alt vägarne i väsendtlig mån förbättras; månne han skall prisa föiändringen?
Man torde halva löreställt sig, att det hufvudsakligen skulle blifva desåkallade
resande, som komme att genom vägpenningarne bidraga till väg-underhället. Men erfarenheten
ä de ställen, der vägpenningar uppburits, har visat att de »resande» utgöra
den utan all jemförelse minsta delen af de trafikerande, som mest består af allmoge.
Det är således denna, som inom egen kommun fortfarande lår vidkännas väghällnings-skyldighelen
och tillika skall lemna de största bidragen lill kostnaderna i andra
kommuner.
Sammansatta Lag- samt Allm. Besvärs- o. Efcon.-Utskollels Betänk. N:o 5. II
Men äfven under den förutsättning, att grundsatsen om vägpenningar införande
vunne representationens bifall, anser jag att dess genomförande i detalj icke bordt utgöra
föremal för Utskottets arbete, utan att hos Kongl. Majit bordt göras underdånig
anhållan om Nådig proposition i ämnet.”
af Herr Biskopen Th. Annerstedt: ”Emot Utskottets förslag, all under vissa
vilkor medgifva rättighet åt vägunderhållnings-distrikt att uppbära vägpenningar, måste
jag reservera mig af följande skäl:
1:o Komme de anstalter, hvilka blefve nödiga för vägpenningar uppbärande, att
medföra uppehåll och tidsutdrägt för vägfarande, så mycket mera för allmänheten ovälkomna,
sorn sjelfva saken hos oss för det mesta är okänd och föga öfverensstämmer
med våra vanor och föreställnings-sätt.
2:o Skulle afgiflen komma förnämligast att drabba allmogen, såsom den i allmänhet
mest vägfarande delen af vår befolkning, hvadan för den största mängden väghållnings-skyldige
ingen lättnad i deras börda vore alt påräkna, helst
3:o uppbörds-kostnaderna efter all sannolikhet blefve så betydliga alt, med undantag
för städerna, på de flesta ställen ringa eller ingen behållning blefve öfrig.
4:o Algilten, ehuru icke hög, komme under vissa förhållanden, såsom då socknar
äro delade mellan flere härader eller regementer finnas förlagda i flere län, att
drabba en del personer obilligt och äfven tungt.”
Häruti har Herr Domprosten Bring, E. G., instämt.
af Herr Kontrakls-prosten Rundgren, sorn ansett Utskottet bordt inskränka sig
dertill, alt föreslå en underdånig skrifvelse till Kongl. Majit, hvaruti, jemte anmälan
derom, att Rikets Ständer, för sin del. ansett lämpligt att väghållnings-skyldige till lindring
i jordbrukets tunga, ega rättighet upptaga vägpenningar i de distrikt, der väghållnings-skyldigheten
kommer att bestridas antingen genom entreprenad eller genom
en styrelse, som lör vägens underhåll ansvarar, begäres att Kongl. Majit täcktes, efter
inherntande af alla för ärendets utredning nödiga upplysningar, till Rikets näst sammanträdande
Ständer afgifva den framställning i ämnet, hvartill förhållandena kunna
föranleda.
af Herr Borgmästaren Stolpe, C. J., med förklarande att han instämde uti Herr
Biskop Annersteals reservation.
ST:0 fl
Ank. till Exp.-Utsk. d. 20 April 1857, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion all fader, som icke kan
bidraga till sill oäkta barns uppfostran, bör till allmänt
arbete hållas.
Uti en i Hedervärda Bonde-ståndet väckt och till Lag-Utskottet remitterad motion,
har Riksdags-fullmäktigen Gustaf Hultman från Nerike anfört, hurusom en ibland
12 Sammansatta Lag- sami Allm. Besvärs- o. Ekon.-Ulskottets Betänk. N;o 6.
de slörsla svårigheter, som bär i landet mölle behandlingen af fattigvårdens angelägenheter,
vore frågan otti försörjning al oäkta barn, hvilkas föräldrar icke sjellve mäklade
alt draga försorg otn dem. i vissa Irakier vore della onda i slarkt tilltagande, synnerligas!
som, bland arbetsklassen, fadern, äfven om lian egde tillgång, nästan aldrig,
ulan genom lagens biträde, kunde lönnås till vårda sig om sitt oäkta barn, och om,
såsom ofia bände, lian dertill saknade medel, sä blefvo kommunerna betungade med
följderna af hans jällsinuighet, ulan utväg tilt af honom kunna utkräfva ersättning
derför. Under åberopande så väl häraf, sorn af den lagstiftning, hvilken härutinnan
lörefunnes i Norrige, har motionären föreslagit: "alt Hikels Ständer mätte underdånigst
anhålla, att Kongl. Maj:t ville utlärda en lörfallning, slödd pä följande bufvud-gruiider:
alt hvar och en läder lill oäkta barn, som saknade utväg all sjelf försörja detsamma
och derföre lät det komma allmänna fattigvården lill last, skulle, uppå anmälan aflältigvårds-sl
vrelsen i den socken, hvarest barnet njöte sill understöd, af vederbörande
Kongl. Majlis Befallningshafvande dömas lill allmänt arbete så länge till dess lian afIjenat
det understöd, som af lälligvårds-slvrelsen lernnades för barnet; samt all hvad
han sålunda afljenade skulle fattigvårds-stvrelsen ega att hos Konungens Befallningshafvande
utbekomma.”
Emot denna motion, deruti Anders Medin från Kronobergs län instämt, bar, enligt
Utskottet tillhandakommel protokolls-utdrag den 2() November 185(5, inom Hedervärda
Bonde-ståndet blifvit af Ber Ostman frän Wester-Norrlands län erinrad!: alt då
man kände huru svårt, under nuvarande förhållanden, det ofta vore, att få ulredt
hvem sorn vore att anse såsom fader lill ett oäkta barn, och ett härom afgifvel frivilligt
erkännande högst sällan torde vara alt påräkna, om den sorn tilltalades befarade,
alt hans faderskap skulle kunna göra honom lill fänge, hade man ock skäl att befara
det en sådan omständighet sku le, vid uppkommande frågor om skyldighet att lemna
barnuppfoslrings-bidrag, fresia allt för många alt blifva menedare.
Enligt 45 Biksdags-Ordningen bar sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet lill öfverläggning (örehult denna motion; dervid Ulskollet inhemtal:
alt den al motionären åberopade Norrska lagstiftning, eller Kongl. Förordningen
den l Augusti 1821. angående underhåll lill barn, som antingen äro aliade utom äktenskap
eller hvilkas föräldrar lefva åtskiljde (separerede), bjuder i 8 g: alt den, som
icke har lön eller andra inkomster samt vid utmätning
stridande af sill oäkta barns uppfostran, skall, sä vida han icke har äkta barn, åläggas
tvångs-arbele, under namn af krono-arbele, antingen i laslningarne eller der regeringen
finnér anledning alt nyttja bans tjenst till andra offentliga arbetens utförande, dock att
han derunder icke mä sällas tillsammans med förbrytare.
Utan alt ingå i någon undersökning om huruvida denna lag i Norrige medfört
de goda följder, man med förslaget om dess införande äfven hos oss åsvllat, eller om
och i livad män den kunnat der tillämpas, ulan ali medföra dryga och betungande utgifter
för det allmänna, sorn åligger att bekosta den lil! allmänt arbete skyldiges forslande,
till del ställe, ej utom stiftet, der han skall sådant arbete fullgöra; anser Utskollel
sig icke kunna förbise de skäl emot bifall lill hvad molionären yrkal, som, på
sätt ofvan är vordet omlörmäldl, blifvit framställde. Härtill kommer jemväl alt vi
sakna sådana fästningar och arbels-inrällningar i landel, (lil man skulle kunna lill arbete
försända den man, sorn icke kunde bidraga lill sill oäkta barns underhåll, sä vida man,
såsom molionären ock medgifvit, der icke allenast borde balla den arbels-skvldige skiljd
ifrån gemenskap med der förvarade fångar, hvilka, antingen för begångne förbrytelser
ellet- såsom försvarslöse, blifvit lill allmänt arbete dömde, ulan ock .förskaffa honom
sådant lämpligt arbete, alt lian dermed icke allenast kunde återgälda hvad hans Hans
-
Sammansatta Lag- samt siHm. Besvärs o. Ekon.-Utskottets Betänk. N:o 7. 13
port lill oell underhåll å arbetsorten kostade, utan ock blifva salt i tillfälle att med
ölVerskotlet af arbets-lönen afbetala den skuld, för hvilken han hölles till tvängs-arbele;
hvilket sistnämnda vilkor ju vore oundgängligt, derest ändamålet med den föreslagna
lagen skulle kunna vinnas; och då äfven hvad motionären föreslagit, om sådana personers
användande, under allmän uppsigt, lill jernvägsarbeten, uppförande af byggnader
för kronans räkning och dvlikt, skulle mötas af stora olägenheter och medföra betydliga
utgifter; anser Utskottet sig böra vördsamligen hemställa:
att Gustaf Hullmans ofvan omförmälda motion må ulan afseende
lemnäs.
Stockholm den 16 April 1857.
H:0
Ank. till Exp.-Utsk. den io April 1857, kl. 6 e. ra.
Betänkande, i anledning af väckt fråga oni ändring i 1 § 2 Kapitlet
Byggn ing a-B a Iken.
Ifi •ågavarande lagbud, som stadgar, bland annat: ”Tomt skall byggas till mangård
och ladugärd. I mangården skola vara stufva med förslafva och kamar, så ock
gäste-slufva, ther gården sä stor är, källare, visthus och sädesbod, redskapshus, och
hemliglhus, port och lider. Tarfvor bonde flera hus; bygge sig till lägenhet det bästa
han gitter. Ladugården hygges särskildt från mangården, och ther skola vara stall,
fähus, fårhus och svinhus, med nödiga löderrum, så ock loga och lador, efter som gården
är stor till. Badslulva eller möllehus skall ock byggas, så ock rija, ther skog är
och ilie afsides sällas", har gifvil David Andersson frän Hallands län anledning att,
tili en hos Hedervärda Bonde-ståndet väckt motion, fästa uppmärksamheten derå: att då
efter samma lagbud borde bedömas byggnads-skvldighelen jemväl ä "nästan alla landl
slalens-,
samt komminister- och klockare-boställen”, hade sådant haft till följd, att de
fleste innehafvarne af dylika boställen, enär de sålunda föreskrifne bostadshusen i anseende
lill förändrade tidsförhållanden samt det vid boställena, efter å dem verkställde
laga skiften och ökade odlingar, införda bättre bruknings-sält, vore alltför knappa för
nödigt och beqvämt utrymme, varit nödsakade, endera alt bortarrendera sina boställen
till mindre bemedlade brukare, hvilka icke förmått alt tillbörligen sköta desamma, eller
ock alt derå uppföra öfverbyggnader, som antingen måst af efterträdaren i tjensten inlösas
efter ett godtyckligt värde eller ock af aflrädaren eller dennes arfvingar borttagas.
14 Sammansätta Lag- samt .4Um. Besvärs- o. Ekon.-Utskoltets Betänk. N:o 7.
Till afhjelpande af sådana olägenheter samt för att bereda tillfälle till desse boställens
förseende efter hand med erforderlige åbyggnader till deras inneliafvares beqvämlighet,
har motionären föreslagit, att. förberörde lagrum måtte erhålla ett tillägg,
innefattande föreskrift: ”att boslälls-innehafvare, som efter detta lagens ruin bygga skall,
och der ej annorlunda förordnad! är, egde rätt, om han så ville, alt ä bostället uppföra
flere, bättre och ändamålsenligare byggnader, än stadgadt vore, samt desamma såsom
laga boställshus till framtida underhåll insyna låta. Vid denna syo, som, uppå gjord ansökan,
af vederbörande synförrältare uti allmänna ombuds närvaro förrättas, skulle bestämmas
om de uppförde husen vore behöfliga för bostället, i den mån boställets storlek
och häfd samt tjenslemannens anständiga utrymme det kräfde. Befunnos husen i
dessa afseenden erforderliga, borde desamma för bostället insvnas samt af synemännen
i penningevärde och byggnadsår uppskattas, sedan bostäils-innehafvarens byggnads-skyldighet
för bostället efter gällande lag blifvit aldragen; skulle ölverskottet af värderingssumman
af synemännen fördelas i byggnads-år, i mån af byggnadens varaktighet, till
30 å CO år, med lika afgift för hvarje år frän insynings-dagen. Aflräddes bostället
eller dog innehafvare!! före den tid nämnde byggnadsår tilländalupit, skulle han eller
hans arfvingar njuta ersättning af efterträdaren för de år som kunde återslå, sedan husen
i väl underhållet laga stånd blifvit afleinnade.”
Denna, till Lag-Utskottet remitterade, motion har, med stöd af 43 § Riksdags-Ordningen,
sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs-och Ekonomi-Utskottet till pröfning lörehaft.
dervid Utskottet inhemta!: alt Kongl. Maj:t i Nåder anbefallt Kammar-kollegium
alt, efter Läns-slyrelsernas hörande och sedan nödiga upplysningar blifvit infordrade,
med särskildt underdånigt förslag till Civil-Boställs-ordning lill Kongl. Maj:t inkomma;
samt ali bemälde Kollegium afgilvit underdånigt ”förslag till Boställs-ordning för Civila
boställen”. Berörde förslag lärer likväl icke ansetts tillfredsställande, utan har Kongl.
Maj:t, under den 25 November 1856, återremitterat ärendet till Kammar-kollegium,
som borde inkomma med upplysning om och hvilka förändringar eller tillägg uti berörde
förslag, må kunna, på grund af sednare tiders erfarenhet, anses behöllige.
Vid ofvanomförmälda förhållande, och ehuru Utskottet godkänner vigten af de
skäl, hvilka blifvit anförde till grund för David Anderssons ifrågavarande motion, anser
Utskottet, enär frågan sålunda synes utgöra föremål för Kongl. Maj:ts Nådiga uppmärksamhet,
sig likväl nu böra vördsamt hemställa:
alt motionen icke måtte lill någon Rikets Siäolers särskilda åtgärd
föranleda.
Stockholm den 16 April 1837.
Sammansätta Lag- samt Allm. Besvärs- o. Ekon.-Utskottets Betunk. N:o 8. 15
JW:0 §.
Ank. lill Exp.-Utsk. d. 20 April 18S7, kl. G e. m.
Betänkande, i anledning af räckt motion om Jörbud Jör kringresande
komedian ler all vid marknader samt å sön- och helgedag
ar anställa förevisningar.
Gustaf Jonsson från Calmar län har uli elt lill Hedervärda Bonde-slåndel ingifvet
memorial, hvaröfver Lag-ulskoUels utlåtande blifvit infordradt, anfört, att kringresande
komedianter och gyckelmakare genom sina föreställningar vid marknader, samt
å sön- och helgedagar oftast åstadkomma till oordning ledande folksamlingar, hvilka
oordningar, med deraf följande lättare tillfällen lill brotts begående, kronobetjent, eller
den del eljest tillhörde, svårligen kunde hindra eller förekomma. Alt tillnarra sig den
enfaldiga eller lättsinniga allmogens penningar vore dylika personers hulvudsyfle. Till
förekommande af slika oordenlligheter samt för att upprätthålla sabbatens helgd föreslår
motionären: att dylika kringresande komedianter hädanefter icke mätte tillåtas alt
anställa spel eller förevisningar vid landtmarknader, eller å sön- och helgedagar, vid
älventyr, alt den eller de, som deremot bryta, skulle fällas till ett vite af minst 150
R:dr lii ksmynt för den som verkställde förevisningar, och 100 Riksdaler samma mynt
för den som lokal dertill upplät.
Till öfverläggning i detta ämne hafva, enligt 43 § Riksdags-Ordningen, deputerade.
från såväl Lag-utskottet sorn Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet samnianträdl;
och får sammansatta Utskottet sitt utlåtande nu afgifva.
Kringresande Skådespelare skola hafva vederbörande myndigheters tillstånd till
att gifva föreställningar, vare sig vid marknads- eller andra tillfällen. Och i afseende
på sådant berättigande för ”utländska Skådespelare, Lindansare, Taskspelare, Konstridare
och lör dem som visa utländska djur, med liera dylika personer”, eller egentligen
sådane som vid landtmarknader inställa sig och emot hvilka motionärens klagomål synas
vara riktade, innehåller Kongl. Cirkuläret lill Kongl. Maj:Is Befallningshafvande
den 16 December 1836, att det icke må dem medgifvas med mindre än alt de dertill
kunna förete Kongl. Maj:ts särskilda Nådiga tillstånd, eller ock uttrycklig tillåtelse,
antingen alt till sådane representationers gifvande i Riket inkomma, eller all hos vederbörande
auloriteler pä hvarje ställe få sig derom anmäla. — Så i ena som andra
fallet äro de dock alltid underkastade polisens öfverinseende; och att desse myndighe
-
16 Sammnmnlta Lag- somt Allm. Besvärs- o. Ekon.-Ulskollets Betänk. No 8.
ter icke skulle kunna gifva lydnad åt de föreskrifter, de, efter omständigheterna, finna
sig befogade all meddela för ordningens upprätthållande, vill Utskottet så mycket mindre
förutsätta, som det vid dylika tillfällen alltid åligger hvarje välsinnad medborgare
att bispringa myndigheterna till ett sådant ändamåls ernående. Att ytterligare lagsladgande
i detta hänseende således vore af beholvet påkalla dt kan Utskottet icke finna,
helst Utskottet, med erkännande af motionärens välmenande afsigter att skydda den
enfaldige eller lättsinnige för tillfälle att förslösa hvad han med arbete förvärfva!, icke
heller tilltror sig att frän denna synpunkt tdlstyrka förbud lör kringresande komedianter
att vid landtmarknader gifva föreställningar; hvadan och då sädane föreställningar
å sön- och helgedagar redan genom Kongl. Resolutionen på Presterskapets besvär den
20 November 1786, 1 §, äro i allmänhet förbudua, Utskottet, ehuru delande motionärens
åsigt om nödvändigheten af Sabbatens hållande i helgd, hemställer vördsamt:
att hvad. Gustaf Jonsson, så i det ena sorn andra af seendet,
föreslagit icke må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 16 April 1857.
STOCKHOLM, tryckt hos isaac makccs, 1857.
RÄTTELSER,
Uti Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 5.
Sid. 4 r. 23 st. Anders Andersson 1. Anders Larsson
» 8 och 9. Punkterna 1, 2, 3, 4 och 5 hade bordt vara tryckte med indragne rader,
u 9 r. 6 st. mellanliingd, I. medellängd,
lith. lill R. St. Pral. 1856 & 1857. 7 Sami. °2 Afd. i Höft.
STOCKHOLM, tryckt hos isaac Marcus, 1357.
Sammans. Lag-samt Allm. Besvärs- och Éhonomi-Utsk Mern. JYi 9 och Bet. JH 10. 1
M 9.
Ank. till Exp.-Utsk. den 5 Maj 1887, kl. 12 rn.
Memorial, i anledning af äterremiss af sammansatta Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande
3, i anledning af väckt motion om dels ändring i 3 §
och dels upphäfvande a/ 4 § af 3 Kapitlet Handels
Balken.
Berörda Betänkande har, på grund af framställda anmärkningar, blifvit af
Högiördiga Freste-Ståndet till Utskottet återremitteradt; men sorn detsamma blifvit
bifallet af Höglofliga Kidderskapet och Adelli den 28 Februari, af Yallofliga Borgare-Ståndet
den 4 Mars och al Hedervärda Bonde-Ståndet förstnämnde dag. samt
tre Stånds mening i fråga af förevarande beskaffenhet, jemlikt 87 § RegeringsForrnen,
utgör Rikets ständers beslut, anser Utskottet något utlåtande i anledning
af de framställda anmärkningarna ej erfordras; hvilket Utskottet härmedelst fat: hos
Högvö rdiga Presle-Ståndet vördsamt anmäla.
Stockholm den 5 Maj 1837.
M 10.
Ank. till Exp.-Ulsk. <i. 5 Maj 1887, kl. 12 m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af
nu gällande lagstadgande, rörande husvisitationer efter i
riket olofligen infördt gods.
Uti en inom Yallofliga Borgare-Ståndet väckt motion, som blifvit till Lagutskottet
öfverlemnad, har Herr Rooth, F., anfört: alt sä länge stadgade förbud
Bih. till R. St. Prof. 18SG & 18S7. 7 Sami. 2 Afd. 3 Iläfl. 1
Sammans. Lag- samt Allm, Besvärs- och Ekonomi-Ulsk. Bet. JV? 10.
gjorde det omöjligt att kunna på iolliga vägar förse sig med oundgängligt nödvändiga
manufakturvaror, såsom t. ex. kläde, deraf tillverkningen inom landet ieke på
långt når motsvarade bekofvet, hade dels nödtvång, dels vinningslystnad förledt
till lagöfverträdelser samt framtvingat det förhatliga och demoraliserande smugleriet.
De i tull-lagstiftningen skedda förändringar, genom hvilka förbuden ur tull-taxan
utgått, så att det numera vore tillåtet att, emot erläggande af tullafgifter, till riket
införa alla slags siden-, bomulls- och ylle-manufakturvaror, hade, enligt motionärens
åsigt, numera undanröjt alla anledningar för bibehållandet af rättigheten att anställa
s. k. husvisilationer efter ololligen infördt gods. Enär det dessutom vore att förmoda
att, vid innevarande riksmöte, de tullsatser å manufakturvaror, som i sista
tull-taxan blifvit nog högt bestämde, skulle komma sanningen närmare, trodde mo
tionären,
att smugleriet för framtiden skulle upphöra, samt att det derföre vore
billigt, att den enskilde medborgaren finge vara skyddad i sitt hem, detta hans
dyrbaraste egendom. Motionären förmenade dessutom, att rättighet lill husvisitatio—
ners anställande skulle, under hvilken tull-lagstiftning som helst, varit obehöflig,
derest lulltjenstemännen icke försummade att, synnerligast under den oblida årstiden,
behörigen bevaka kusterna. Då desse tjenstemän funnit sig föranlålne att, oftast
på grund af angifvelser, företaga husvisilationer, hade det skett mera till följd af
egennyttiga beräkningar, än af verkligt tjenstenit; och mången gång hände det äfven,
att tulltjenstemännen blefve gäckade i sina förhoppningar att anträffa ololligen
infördt gods, men att den enskilde, hos hvilken en af lagen skyddad hemgång skett,
icke derför erhölle någon upprättelse. På grund häraf har motionären hemställt:
»att de paragrafer i tullförfattningarne, som tillåta husvisitationer efter på oloflig
väg infördt gods, måtte varda fullkomligt upphäfde, så väl på landet, som i städe
rne.»
Berörda af Herr Hammar understödda och till Lag-Utskottet remitterade motion,
tillika med ett af Herr Rydin, vid remissen, till Yällofliga Borgare-Ståndets
protokoll den 22 November 1836, afgifvet yttrande, har, med föranledande af 43
§ i Riksdags-Ordningen, sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
i öfvervägande tagit; dervid Utskottet inhemta!, att frågor af enahanda
beskaffenhet, som förevarande, förut utgjort föremål för Bikels Ständers öfverlägg
ningar,
men icke vunnit framgång, bufvudsakligast af de skäl, att å Sveriges vid
sträckta
kuster lurendrejeri och tullförsnillning svårligen kunna, med nära nog
hvilken bevakning som helst, förekommas, och att, derest lurendrejaren, för åtkommande
af den vinst på Statens och de laglydiges bekostnad, han med sin för
brytelse
afser, icke blefve underkastad andra svårigheter, än de med varornas insmuglande
i riket förknippade, lurendrejeriet tilläfventyrs skulle i betydlig mån tilltaga,
men att deremot farhågan, att vid visitationer i magasiner, salubodar eller
enskilde boningar finnas hafva upplag af lurendrejadt gods i icke ringa mån bidrager
att afhålla från lurendrejeri.
Sammans. Lag- sami Allm. Besvärs- och Ekonomi-Ulsk. Bel. M 10.
3
Emot det till stöd för motionen jemväl anförda skäl, alt sedan tullförbuden
ur tulltaxan utgått och en friare åsigt i afseende å handeln med utlandet i öfrigt
redan gjort sig gällande och än vidare vore att hoppas skola göra sig gällande,
vore alla anledningar undanröjde för bibehållande af rättigheten att anställa bus
visitationer,
torde endast behöfva erinras: att der frestelse till oloflig vinst är, der
linnes ock frestelse lill lagöfverträdelse. När lureudrejaren inlåter sig på sitt vådliga
företag, beräknar han noga, utom risken, de omkostnader detsamma medförer.
Det kan å ena sidan icke nekas, att förbudens borttagande ur tulltaxan samt lindring
och nedsättning i tullafgifterna förminskat lurendrejerierna, derigenom att dylika
olofliga företag blifvit mindre lönande. Men om lurendrejaren, så snart han
fått godset inom hus, vore säker för beslag, skulle frestelsen till tullförsnillning
ökas.
Motionären har, på sätt Herr Rydin vid diskussionen i ämnet äfven anmärkt,
icke föreslagit något annat korrektiv i stället för husvisitation; och Utskottet anser,
att man svårligen kan finna ett lämpligare, än den lurendrejaren hotande farhågan
att genom husvisitation gå i mistning af frukten af sin förbrytelse. Denna farhåga
är särdeles egnad, att med framgång bekämpa frestelsen till en förbrytelse, hvilken
inför den mindre upplystes opinion oftast anses ringa. Hvad motionären yttrat om lurendrejeriets
demoraliserande inverkan kan af Utskottet icke annat än biträdas, men
månne, äfven om rättighet till husvisitation borttoges, det demoraliserande i handlingen
upphörde?
Af dessa skäl och då nu gällande Kongl. Förordning till förekommande af oloflig införsel
eller utförsel af varor den 22 December 1841, dels inskränker rättigheten
att företaga husvisitationer till några få tjenstemän i den samhällsställning, att öfverdåd
eller lättsinne vid rättighetens utöfvande icke torde vara att med sannolikhet
befara, dels stadgar, bland annat, att om behörig man gjort husvisitation till undersökning
efter ololligen infördt gods, utan att sådant dervid upptäckt blifvit, skall
han, för hvarje särskildt undersökt rum eller lägenhet, böta från SO till 500 Riksdaler,
målsegandens ensak, och i vissa fall dessutom straffas med suspension från
tjenst och lön i tre till nio månader; samt häraf torde finnas, att nu gällande lagstiftning,
jemte det den i förevarande fall åt en förnärmad målsegande bereder ersättning
genom de honom tillfallande, höga böterne, tillika genom det urbota straffet
ytterligare söker skydda en hvar laglydig medborgare i den frid, han bör ega rätt
att i sin enskilda boning åtnjuta, anser Utskottet sig böra vördsamt hemställa,
att Herr Rooths ifrågavarande motion icke må till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 5 Maj 1857.
Reservation är anmäld af Herr Borgmästaren Odmansson,
i Sammans. Lag• samt Allm. Besvärs7 och Ekonomi Ulsk. Bet. Niis 11 & 12.
JVS 11.
Ank. lill Exp.-Ulsk. d. 5 Maj 1857, kl. 12 m.
Belänkande, i anledning af väckt motion om. granskning af
Kongl. Förordningen till förekommande af oloflig införsel
och utförsel af varor den 22 December 1841, Seglationsordning
en dea 15 Maj 1843 och Kongl. Stadgan om
hvad vid sjöfart inrikes orter emellan iakttagas bör samt
om inrikes tullförpassning och tullbevakning, likaledes af
den 15 Maj 1843.
Uti ett till Yällofl. Borgare-Ståndet iogifvet memorial har Herr Trägårdh,
Sv-, med förmälan, att, vid tillämpningen af ofvanberörde författningar, det skulle
hafva visat sig alt desamma i flera hänseenden voro icke allenast ofullständige, utan
jemväl stridande emot gällande rättsbegrepp och en friare tull-lagstiftning, hemställt,
watt Mikels nu församlade, Sländer må till nödig granskning förelaga ofvannämnde
Nådiga Författningar och derefter till Kongl. Majit ingå med förslag till de förändringar
och tillägg, hvilka Rikets Ständer för sin del anse böra ega rum.»
Sammansatta Ung- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, hvars ullåtande
häröfver blifvit infordradt, har tagit memorialets innehåll i öfvervägande;
men då motionären icke visat, eller ens uppgifvit, i hvilka delar ifrågavarande Nå
diga
författningar vore ofullständiga eller tarfvade förändringar, saknar Utskottet all
anledning alt tillstyrka,
det Herr Trägårdhs ofvanomförmälda motion må till någon särskild
ålgård föranleda.
Stockholm den 5 Maj 1857.
M -12.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 5 Maj 1857, kl. 12 m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förtydligande af
Kongl. Förordningen den 8 Mars 1770, angående rökfrihet.
Inom Hedervärda Bonde-Ståndet har J. P. Wallmark från Westerbottens län,
uti ett till Lag-Utskottet öfverleinnadt memorial, anfört hurusom, i motionärens
Sammans. Lag. sami Allm. Besvärs- och Ekonotni-Ulsk. Hel. M 15.
5
hemort, Kongl. Förklaringen den 8 Mars 1770, angående rökfrihet vissa år för
utklufna hemman och hemmansdelar mångfaldiga gånger föranledt tvist, i följd af
uppkommet tvifvelsmål huruvida dylika utklufne hemman egde att åtnjuta befrielse,
utom från utgifter till »kyrka, pastor, komminister, länsman, klockare m. fl.» jemväl
Iran alla andra kommunal-utgifter, som ulginge efter rök; och har motionären, af
sådan anledning, föreslagit, att ett förtydligande af berörde förklaring måtteu (färdas,
hvarigenom tillkännagåfves, att den af Kongl. Majlis Befallningshafvande för utklufne
hemman under vissa år beviljade rökfrihet må ega utsträckning till frihet från såväl
löner till tjenstemän, som från alla andra elter rök utgående utgifter, både nuvarande
och hädanefter möjligen tillkommande.
Denna motion bar, enligt 45 <§ Riksdags-Ordningen, blifvit behandlad hos
sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs och Ekonomi-Utskottet, som nu går att
sitt utlåtande deröfver meddela.
Öfvanberörde Kongl. Förklaring innehåller, att vid alia de hemman, som klyf
vas,
skola, utan afseende på mindre eller större skatte-tal, åboerne, då de från
gamla byn och tomten afflytta, uti 8 till 10 ä 15 år, allt efter som de på obeqväma
orter flytta och bygga, befrias från större utlagor än hela hemmanet, innan
det klulvet blef, verkligen åtföljt, det vare sig till prest eller kyrka, eller andra
lyngder och besvär, af hvad namn som helst.
Detta lagstadgande är, enligt Utskottets åsigt, så tydligt, att det icke lärer
påkalla någon förklaring, utan endast en enkel tillämpning, för att häfva tvifvelsmål
af den beskaffenhet, motionären, på sätt ofvan omförmäles, uppgifvit skola hafva i
hans hemort uppstått; hemställande Utskottet derföre vördsamt,
att ./. P. Wallmarks ifrågavarande motion icke må till någon vi
dare
åtgärd föranleda.
Stockholm den 5 Maj 1857.
M 13.
Ank. till Exp.-Utsk. d. S Maj 1857, kl. 12 m.
Betänkande, i anledning a/ väckt motion om förändrad grund
får beräkning af boupptecknings-procenl i städerna.
Uti ett till Yällofl. Borgare-Ståndet ingifvet memorial, har Herr Wallenberg,
A. 0., anfört att 4749 och 1756 årens författningar, som stadgade att, efter med
döden afgången borgare, af all i boet befintlig fast och lös egendom skulle, utan
6 Sammans. Lag- saint Allm. Besvärs- och Ekonomi-Ulsk. Bet. JYs 15.
afseende pä boets skuld, i städerna uppbäras 1 procent uti invenlerings-arfvode,
vore att räkna bland de många föråldrade författningar, hvilka, tillkomna under helt
andra förhållanden, än de nuvarande, föga öfverensstämde med rättvisa och billighet.
På en tid, då krediten hade så ringa utveckling, att man ej kunde göra affärer
med tillhjelp af främmande kapitaler, voro äfven inventarier, hus, skepp, varulager
och fordringar en någorlunda tillförlitlig måttstock på boets ställning. Nu
deremot, då många affärsmän genom arbete förskaffat sig sin utkomst, utan att
besitta egna, jemförelsevis med sin rörelse, betydando kapitaler, vore boets inventarier
ingenting betecknande med afseende på boets verkliga behållning. Men,
efter motionärens åsigt, bade det hvarken varit eller kunnat vara meningen att beräkna
afgift af en tillgång, sorn icke funnes, än mindre att magistraten skulle kunna
blifva både den störste och ende arftagaren; och bar motionären derföre föreslagit:
»att sterbhus-procenlen i städerna hädanefter måtte utgå med en procent af nettobehållningen
efter bouppteckningsvärde, eller ock att besväret med slerbhus-inventering
blefve, i likhet med andra embetsförrättningar, ersatt magistraten, sorn i öfrigt
borde få en årlig ersättning af stadskassan, svarande emot ett medium af den
Under de sednast förflutna tio åren fallna sterbbus-procenten.»
Denna, af Herrar Baeckström och Wedberg inom Borgare-Ståndet understödda,
motion har, med stöd af 45 § Riksdags-Ordningen, sammansatta Lag- samt Ali-,
manna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet i öfvervägande tagit; och går Utskottet nu
att affordradt utlåtande meddela.
Sedan åtskilliga städers borgerskap hos Kongl. Maj:t sig deröfver besvärat, att
borgmästare och råd uti en del städer beräknade sig mera i arfvode, än Förordningen
för Förmyndare-kammarbn i Stockholm den 27 April 1667 medgåfve eller
»för inventeringar i Borgerskapets sterbhus en half daler för hvarje hundrade, men
i Cronones betjentes och andra sterbhus utom Adels-ståndet en half procenlutn af
hela egendomen», så stadgades genom Kongl. Förordningen den 1 Mars 1749, att
för inventeringar uti Borgerskapets sterbhus i alla städer i gemen, äfvensom i
Stockholm, ej mera linge uppbäras, än en half daler för hvarje hundrade, men i
Kronans betjentes och andra sterbhus, utom adels-ståndet, allenast en tredjedels
procent af hela egendomen, dock att det som hörde andre till samt ovissa utestående
fordringar skulle derifrån undantagas och från slik afgift befrias; hvaremot gäld och
skuld icke finge afdragas: »eftersom sterbhuset förklaras berättigad t, att vid sådan
gälds utbetalande deraf för borgenärerna berörda provision korta.»
Vid 1756 års Riksdag förekom fråga om afgiftens förhöjande och, i enlighet
med Ständernas då fattade beslut, utfärdades den 10 December samma år af Kongl.
Maj:t den af motionären åberopade författning, genom hvilken blifvit stadgadt, »att
i alla städer, utom Stockholm och Götheborg, må i inventerings-arfvode uppbäras en
procent af all i boet befintlig fast och lös egendom, samt en half procent för delningen.
»
Sammans. Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Ulsk. Bet. JVs 13.
9
1 Stockholm gäller fortfarande ofvanomförmälda i Kongl. Förordningen den 27
April 1667 angifna grund för beräkningen af boupptecknings-procenten, hvilken beräkning
jemväl lärer följas i Götheborg.
Utskottet, som icke förbisett de skäl, motionären anfört för den föreslagna
ändringen i grunden för beräkning af boupptecknings-procenten i städerna, anser
likväl att, om än ifrågavarande afgift ofta nog kan anses mindre billig, ett hinder
för bifall lill hvad motionären föreslagit ligger deri, att della arfvode ingått i beräkning
vid bestämmandet af allöningar till städernas magistratspersoner. Då enahanda
fråga förevar vid 1850 och 1831 arens riksdag yttrade Lag-Utskottet: »att
vidtagandet af den föreslagna förändringen skulle vara lika förnärmande för varande
magistratspersoner, som för städerna, hvilka vid ordnandet af sina angelägenheter
afsett de särskilda i afseende på dem utfärdade lagar.» Och torde sanningen i
detta yttrande qvarstå, så länge, på sätt nu är förhållandet, magistratspersonernas
aflöning bekostas af städernas borgerskap.
Den utväg, motionären föreslagit för att bereda magistratspersonerna ersätt
ning
för den minskning i inkomster, de komme att vidkännas, genom boupptecknings-procentens
beräknande efter sterbhusens behållning, kan icke heller af Utskottet
förordas, helst synnerligast uppstädernas inkomster blifvit under sednare åren icke obetydligt
minskade genom borttagande af flere förut tili sladskassorna ingående afgifter.
Utskottet befarar således alt, derest motionen vunne bifall, desse städer skulle få
vidkännas betydliga uppoffringar till skicklige rnagistratspersoners aflöning.
Enär derjemte, efter hvad kändt är, Kongl. Maj:t den 19 Oktober 1835 i
Nåder tillsatt en kommitté »för uppgörande af förslag, angående ordnings-sladgar för
städerna samt till de jemkningar i de rörande städernas ekonomi- och polismål
meddelade stadganden, som i anseende till förändrade förhållanden kunna finnas af
behofvet påkallade»; samt denna kommitté, som ännu icke afslulat sina arbeten, vid
fullgörandet af berörde uppdrag, sannolikt kommer att framställa förslag till en
tidsenlig reform af städernas administration och styrelse; men en sådan reform åter
torde gifva städerna anledning alt behandla frågan om rnagistratspersoners aflöning,
dervid den dessa embetsmän i de flesta släder tillkommande boupptecknings-procent
lärer komma i betraktande, så torde rätta tidpunkten ännu icke vara inne för
lagstiftningen att i afseende å beloppet deraf besluta förändring, hvadan Utskottet
hemställer,
att Herr Wallenbergs motion icke måtte lill någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 5 Maj 1857.
8 Sammans. Lag- sami Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utsk. Bet. M 14.
M 14.
Ank. till Exp.-Utsk. den 6 Maj 1837, kl. 10 f. m.
Betänkande, i anledning af väckte motioner, rörande ändring
och tillägg till 4 Kap. 2 § samt 6 Kap. 2 och 3 §§
Byggn inga- Balken.
Inom Hederv. Bonde-Ståndet hafva Nils Hansson från Christianstads län samt
Peter Carl Andersson, Anders Pehrsson och Jonas Andersson från Östergöthlands
län, uti särskildo till Lag-Utskottet remitterade memorial, fästat uppmärksamheten
derpå, alt hvad ofvanberörde laghud innehölle, i afseende å sätlet och vilkoren för
anläggande af aflopps- och (lod-diken samt upptagande af grund-diken, långt ifrån
att svara emot ett framskridet åkerbruks fordringar, ofta lade hinder i vägen för
en idog jordbrukares odlingsförelag. En ogin granne kunde nemligen, emot sitt
bestridande, icke lagligen tillförbindas att deltaga uti eller öfversida egor fortsätta nödig
ansedd dikning till större bredd och djuplek, än, enligt 4 kap. 2 § BygguingaBalken,
der det heter: »afloppsdike bör läggas af oslcift mark, tvä och en half
eller två alnar bredt, en aln djupt och en aln pä botn, all som nödigt är och
lägenhet thertill finnes.» Större odlingsförelag blifva allt mer och mer allmänna,
så att betydliga landsträckor, sorn i äldre tider ansetts oländiga och odugliga, dels
redan voro, dels väntade på att blifva genom den ihärdige odlaren förvandlade till
fruktbärande marker; men för dylika företags framgång, hvarpå landets välstånd
och utveckling vore så väsentligen beroende, vore det likväl nödvändigt, att diken
finge anläggas till den beskaffenhet och det omfång, som för ändamålets vinnande
pröfvades erforderligt. För att således undanrödja de hinder, som, på säll ofvan är
vordet omförmäldt. deremot i lagen qvarstode från en tid, då åkerbrukets låga
ståndpunkt icke hade behof af större frihet i fråga om diknings verkställande, hafva
förslag till förändrad redaktion af nyssnämnde lagrum blifvit af motionärerne
framställda i det syfte, att derigenom borde stadgas:
enligt Nils Hanssons åsigt: att afloppsdike!) borde läggas af oskift
mark, minst 5 alnar bredt, 1 '/> aln djupt samt 1 aln på botten;
men att, i händelse för odlingens verkställande större diken erfordrades,
skulle sådane få läggas till den bredd och det djup, som
för ändamålets vinnande vore nödigt; och skulle, i sistnämnda fall,
de, som vore delaktige i marken, vara skyldige alt deltaga i dikets
uppgräfning och underhållande, en hvar i den mån han kunde anses
deraf draga nytta.
enligt
Sammans. Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Ulsk. Bet. Jtä 14.
9
enligt Peter Carl Anderssons mening: alt afloppsdike skulle läggas
af oskift mark, der det larfvades, och lill det djup, som för jordens
ultorkning erfordrades med en deremot svarande bredd, så
att det i dagen hade minst 2 gånger dikets djup, med tillägg af
bottens bredd, eller 45 graders sidolutning. Bottens bredd finge
ej understiga en fot och dess lutning borde vara minst en tum på
200 fot af dikets längd;
enligt Anders Perssons förslag: att afloppsdike borde läggas af
oskift mark, der det vore nödigt, till den bredd och djuplek, som,
efter behörig afvägning för den ofvan åliggande åkern eller odlings
marken
kunde anses behöflig.
Desse motionärer hafva dessutom påyrkat sådan förändring af 6 kapitlet 3 §
Byggninga-Balken, att tvist om dikningsarbete eller fördelning af kostnaden derför
skulle pröfvas och bestämmas, enligt Ails Hansson, af kompromiss, enligt Anders
Persson, af domaren, efter den större nytta dikningen för en hvar medlörde, men,
enligt Peter Carl Andersson, om tvisten icke kunde af tillkallad agronom eller
landtmätare, efter undersökning af förhållandet, biläggas af Ägodelnings-rätt samt
derefter ful 1 följas i enahanda ordning, sorn för skiftesmål är vordet i Kongl, skiltesstadgan
den 4 Maj 1827 stadgadt.
Jonas Andersson har förmenat, att den pröfning, som i 6 kapitlet 3 Byggninga-Balken
blifvit domaren uppdragen, väl vore för vanliga fall lämplig men icke
kunde såsom tillfyllestgörande antagas, om, i och för grund-diknings utförande, ett
betydligare dikningsarbete på vissa jordlotter erfordrades, än som motsvarade den
nytta, de deraf kunde hafva, i hvilket fall det syntes nödigt, alt dels de, som ville
företaga grund-dikning, ålades bekosta eller utföra allt arbete för afloppet eller ersätta
berörde jordlotters egare kostnaden för utgräfniug och underhåll af det större
alloppsdiket; och har motionären i sammanhang dermed föreslagit att åberopade
lagrum måtte erhålla ett så lydande tillägg:
»Nu vill någon eller några genom grund-dikning bereda sig större
aflopp än vanligt, och erfordras för affall upptagande och underhåll
af djupare afloppsdiken uti andras ägor; men kan ej annorledes
åsämjas derom, då må ansökning göras hos domaren som sedan, på
den sökandes bekostnad, undersökning skett och kostnadsförslag upprättats,
samt å ömse sidor gode män blifvit utvalde och sig öfver
företagets nytta samt de särskilda jordlotternes större eller mindre
fördel deraf, utlåtit, bestämma huruvida och på hvad sätt hvarje
jordlottsegare må i företaget deltaga, utan eller med ersättning dertill,
och till framlida underhållet af dikningen bidraga.»
Vid behandlingen af ofvanomförmälda motioner, hvilka, ehuru åsyftande förändring
af allmän lag, likväl föranledts af jordbruks-näringens behof, har Lag-UtskotBih.
till It. St. Prot. 1856 & 1857. 7 Sami. 2 A[d. 5 Häfl. 2
10 Sammans. Lag- sami Allm. Besvärs och Ekonomi-Vtsk. Bet. J/t 11.
tet, med stöd af 43 § Riksdags-ordningen, med deputerade af Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet sammanträd!, och får sammansatta Utskottet härmed sitt utlåtande
afgifva.
Lika med motionärerne finner Utskottet nogsamt, att den jordägare, som ville
företaga odling af kärr, måsse eller sidländ t mark, utan alt å egna ägor hafva aflopp
för vattnets aftappning, för fullgörandet deraf ofta kunde möta hinder deruti,
att för vattnets afledning öfver andras ägor, erfordrades en dikning af större omfattning,
än den, hvaruti angränsande jordägare, enligt 6 kapitlet 2 och 3 §§
Byggninga-Balken, jemförde med 4 kapitlet 2 § samma Balk, äro skyldige alt deltaga.
Erfarenheten torde jemväl hafva fullkomligen ådagalagt, att de af 1734 års
lagstiftare sålunda föreskiifna aflopps- och flod-diken, i anseende till deras ringa
bredd och djup, allt efter som ett mera rationelt åkerbruk i landet fått insteg,
blifvit för sitt ändamål otillräcklige. Vid bedömandet af de förslag, som blifvit af
de enskilde motionärerne i denna riktning väckte om dikens djuplek och bredd, bär
likväl Utskottet ansett sig böra gifva föret rådet ål det af Nils Hansson framlagda.
Om olla företag af oländig marks odling städse möttes af de angränsandes beredvillighet
skulle Utskottet icke tvekat att sluta sig lill do åsigter, hvilka åsyfta att
låta från lagbudet utgå alla närmare bestämmelser om erforderliga dikens beskaffenhet
samt bero vid hvad omständigheterna i hvarje fall härutinnan kräfde. Men
oaktadt de stora framsteg åkerbruket hos oss onekligen gjort, torde i detta afseende
ännu återslå mycket att önska innan mängden af landets jordbrukande befolkning,
hunnit den insigt i ämnet, förutom hvilken vissheten om den stora nytta
och vinst jordbrukaren skördar från jordens betydligare och grundligare utdikning,
icke skall kunna finna plats i stället för den från förfadern ärfda vanan, att i sådana
dikningsförelag se jordförlust och onödiga omkostnader. Då nu härtill kommer,
alt odlaren synes ensam i framtiden draga nytta af sin verkställda odling
samt vid dylika företag frågor ofta kunna uppstå, om naturliga loppet af valtenadedningen,
huru djupt alloppet nödvändigt behöfves, hvad mer eller mindre skada
må deraf kunna de angränsande tillskyndas, tror Utskottet, att, derest icke olaliga
rättegångar, i fråga om dikningsskyldighet och hvad dermed sammanhang äger, skola
emellan grannar och tillgränsande uppkomma, samt odlingsföretag derigenom ofta
för längre tider förlamas och förhindras, lagstiftningen icke för närvarande kan gå
längre än Nils Hansson i denna del föreslagil, men också att hon, för jordbrukets
förkofran, bör dertill lemna sitt bifall. Inträffar nu det icke sällsynta fall att afloppsdike
af berörde dimensioner befinnes för vattnets afledande otillräckligt, så
innehåller 6 kap. 3 g Byggninga-Balken anvisning till parterne att söka domaren,
hvilken skall »lägga dem emellan som nyttigt och nödigt pröfvas.»
I fråga åter om förslagen, dels att afgörande af tvister om dikning skulle öfverlemnas
åt en kompromiss, dels att bedömandet af sådana frågor skulle uppdragas
åt Ägodelnings-Rätterna samt dels alt afvägning alltid borde ske och gode
Sammans. Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Ulsk. Bet. Jt? 14, 11
mäns utlåtande öfver företagets nytta af domaren inhemtas, så anser Utskottet icke
rådligt alt, genom frågans öfverlemnande åt kompromissarier, med den påföljd, alt
vid deras beslut skulle oåterkalleligen förblifva, införa ett annat rättegångssätt, än i
allmänhet är i gällande lag antaget. Af 4 kapitlet 15 § Utsöknings-Balken synes
visserligen, att sådane kompromissrätter ej äro för vår lag främmande, men det beror
dervid af parterna sjelfva alt på förhand förklara sig nöjda med kompromissariernas
beslut, och lagstiftaren har icke velat förvägra den, som sådant äskade,
att i sista hand lå sin sak af domaren pröfvad. Att åt Ägodelnings-Rätter, som
hafva att göra endast med skiftes-ärenden, uppdraga afgörandet af tvister om dikning,
hvilka tvister, likasom frågor om andra servituter, otvifvelaktigt tillkomma
domstolarna alt upptaga, kan Utskottet ej heller tillstyrka.
Genom Kongl. Brefvet den 28 December 1822, kungjordt genom KammarKollegii
kungörelse den 24 Januari 1823, är stadgadt, att i uppdämningstvister
»en fullständig, efter vetenskapliga grunder anställd undersökning skall af landtmätare
förrättas, der domaren anser sådant nödigt»; och domaren lärer icke vara förhindrad
alt, med stöd af berörde stadgande, vid förekommande tvister om vattnets
afledande från vattensjuk jord, infordra de upplysningar eller utlåtanden af sakkunnige,
som kunna erfordras lill ledning för hans bedömande af frågan.
Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer Utskottet vördsamt,
att hvad motionärerna föreslagit icke må till vidare lagstiftningsåtgärd
föranleda, än att Rikets Ständer för deras del besluta, det
4:de kapitlet 2 Byggnings-Balken skall erhålla följande lydelse:
Afloppsdike bör läggas af oskift mark tfC alnar bredt, Cti och
€tt itftlf aln djupt och <?#§ aln på bolten, eller mera, allt
som nödigt är och lägenhet dertill finnes; och den sin aker dervid
får, vjute en aln till ren utom byamål. Samma lag vare, der väg
elter gärdesgård åkern möter. Går väg eller dike vid ängsvall;
der gifves ingen tillökning. Tarfvar dike läggas emellan grannars
åkrar, då gånge halft dike å hvarderas åker. Vid ändan för
åker, dike hvar af sitt.
Slockholm den 5 Maj 1857.
STOCKHOLM, TKYCKT HOS JOIl. HECKMAN, 185
Sammansatta Lag- samt Allm. lie.sv.- oth Ekon.-Utskottets Betänkande N:o ti 1
1.3.
Anio till Exp.-Utsk. d. 22 Jani 1857, Ll. 12 midt).
Betänkande, i anledning af vacht motion om ändring i nu gällande
Mäklare-Ordning den 51 Mars i855.
Herr Hesselgren, P. II., har, uti ett fran Vällofliga Borgare-Ståndet till LagUtskottet
Öfverlemnadt memorial, fästat uppmärksamheten derå, hurusom Mäklare,
enligt ofvanberörda författning, kunde »på sin blotta ed göra upp och göra gällande
hvilken sak som helst.» Ehuru Mäklare-befattningen vore en af de mest
magtpåliggande inom handelsverlden till följe af det stora förtroende kontrahenterne
måste hysa till en sådan person, ansåg likväl motionären att Mäklarens
rättrådighet härigenom ofta komme att sättas på alltför oemotståndliga prof; och
då ingen menniska i dylika fall kunde anses ofelbar, så borde, såvidt möjligt
vore, icke något tillfälle lemnäs för bedrägerier af så uppenbar natur, som de,
hvilka, enligt motionärens förmenande, efter gällande Mäklare-Ordning nu icke
kunna förekommas vid köpsluts uppgörande genom Mäklare, såsom exempel hvarpå
motionären anfört: »En Mäklare infinner sig hos en mindre erfaren affärsman
och förevisar honom en slutsedel på ett visst belopp med en annan person, den
man stundom icke känner, eller med hvilken man möjligen kan hafva talat om
en affär; saken är uppgjord enligt den ene kontrahentens önskan. Mäklaren besvärjer
köpslutet och den andre förmenta kontrahenten måste, oaktadt de lifligaste
protester, erkänna köpet.»
Då nu en sådan magt vore lemnad åt Mäklaren, att han genom sin edgång
blefve ofelbar, men de menligaste följder i affärslifvet skulle derur kunna
Härflyta, helst i Mäklare-Ordningen icke funnes någon särskild föreskrift huru och
Bih. till R. St. Prof. 1856 & 1S57. 7 Sami 2 Afd. 6 Höft. I
2 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskollels Betänkande N:o i 5.
inom hvilken tid man egde att protestera mot ett af Mäklare uppgjordt köp, yrkar
motionären, enär ett sådant köpslut hade »alla egenskaperna af ett vanligt
kontrakt», att slutsedeln borde, för att vara gällande, af kontrahenterne accepteras,
hvarigenom förmenades, att alla de vådor skulle förebyggas, som nu genom
ett allt för omfattande förtroende till en Mäklares ed kunde uppkomma; och
har motionären, såsom följd häraf, föreslagit, att 9 § i Mäklare-Ordningen måtte
erhålla följande förändrade lydelse:
»Ej må Mäklare, såsom af honom afslutad, antaga och på sätt i
§§ 10 och 11 sägs, anteckna annan afhandling, än den han personligen
emellan kontrahenterne uppgjort och af dem egenhändigt blifvit
undertecknad. Sker annorlunda och uppkommer tvist om hvad slutadt
blifvit, vare derå utfärdad slutsedel ogild.»
Enligt 43 § Riksdags-Ordningen har Sammansatta Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet till pröfning förehaft denna motion; och då, enligt
nu gällande Mäklare-Ordning den 31 Mars 1853, Mäklare, vare sig ordinarie,
vikarierande eller tillsvidare antagen, skall, innan han träder i utöfning af
sin befattning, inför Magistraten aflägga ed på att han med redlighet, nit och
oväld skall samvetsgrant fullgöra alla de pligter honom i denna egenskap åligga; samt
det dessutom är vordet i Mäklare-Ordningen stadgadt: i 10 § »öfver alla af Mäklare
slutade afhandlingar åligge honom att upprätta och med sitt namn under
teckna
slutsedel, noggrant upptagande kontrahenternes namn, aftalets beskaffenhet
till föremål, belopp och pris samt alla dervid öfverenskomna vilkor. Af sådan
slutsedel tillställer Mäklaren hvar och en af kontrahenterne ett exemplar:
för vexel och assuransslut inom 2 timmar efter det slutet gjordes och för alla
andra aftal innan kl. 10 förmiddagen nästföljande helgfria dag;» ill §: »Uti
särskild med ordningsnummer å hvarje blad från början till slutet försedd, inför
stadens Magistrat genomdragen och med dess sigill beseglad, samt med Magistratens
intyg å första och sista sidan om bladens antal bestyrkt bok skall Mäklare
för hvarje dag införa och med den noggranhet, som angående slutsedels innehåll
i nästföregående § stadgadt är, anteckna alla af honom afslutade aftal.»
»Denna bok må icke innefatta något, som rörer andra angelägenheter. Radering
i densamma vare alldeles förbjuden, äfvensom sådan öfverstrykning, att
derigenom det förut skrifna göres oläsligt;»
Då det således bör kunna antagas, att alla af Mäklare på embetsed slutade
aftal blifva liktidigt i boken antecknade och uti slutsedeln införde, bör ock,
enligt Utskottets omdöme, åt slutsedeln lemnäs fullt vitsord, oberoende deraf, om
den blifvit af kontrahenterne genom anteckning derå godkänd, helst om den ene
eller andre vägrade att sådant godkännande meddela, deraf skulle hända att sjelfva
aftalet antingen underkastades tvifvelsmål eller ock blefve utan all kraft och
verkan;
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskollets Betänkande N:o 16. 3
Då dessutom, i händelse en Mäklare skulle åsidosätta skyldigheten att föra
noggranna anteckningar öfver de af honom gjorda varu- och vexelslut, sådant i
allt fall icke länge skulle kunna fördöljas, samt Mäklarens eget välstånd äfven är
i väsentlig mån beroende af hans större eller mindre ordentlighet i detta afseende,
torde någon särskild kontroll derå icke vara af nöden;
Så och på dessa skäl samt då det ©tvifvelaktigt utgör ett af de med Mäklarebefattningen
afsedda ändamål, att öfverenskommelse må kunna genom mäklare afslutas
samt anses fullt bindande, utan behof af eljest erforderliga omständligare
formaliteter; tillstyrker Utskottet vördsamligen:
att hvad Herr Hesselgren sålunda föreslagit icke måtte till någon
åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 Juni 1857.
JK: o lii.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 22 Juni 1S57, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af vucht fråga om förändrad lagstiftning
i afseende å kronohemman.
Lag-Utskottets utlåtande har blifvit infordradt öfver två i berörde ämne till
Riks-Stånden ingifna memorial, nemligen :
a) hos Vällofl. Borgare-S landet:
af Herr Rönblad, G. P., som förmält: att då Kongl. Brefvet den 5 Februari
1808, kungjordt genom Kongl. Kammar-kollegii Kungörelse den 29 i samma
månad, stadgade, dels att efter åbo å kronohemman hans barn och arfvingar
i rätt nedstigande led och i brist deraf hans närmaste arfvingar efter lag
ega att tillträda hemmanet, dels att, om sådant hemman säljes, köparen^ icke får
inrymmas deri annorlunda, än vilkorligen, förr än sig visat huruvida någon till
hemmanet bättre berättigad sig anmäler, samt, enligt Kongl. Resolutionen på Städernas
Besvär den 7 Juli 1752, §47 och Kongl. Brefvet den 24 Oktober 1782,.
4
Sammansatta Lag- samt Allm. Best. och Ekon.rVIskotleU Betänkande A:o 16.
krono-hemman icke få för gäld tillgripas; — motverkade denna lagstiftning jordbrukets
förkofran och bidroge till osäkerhet i rättsförhållandet emellan enskilde,
enär åbo icke sällan saknade möjlighet att erhålla nödiga penninge-försträckningar
till utförande af betydliga odlingsföretag samt genom den åbons barn och
andra arfvingar förbehållna ovilkorliga rätt att tillträda hemmanet, om det säljes,
icke allenast svårighet mötte för åbo, att vid tilltagande ålder och bristande arbetsförmåga
bereda sig en tryggad ålderdom, genom att på sådant sätt öfverlåta
hemmanets bruk och skötsel åt friska krafter, utan äfven köpare af kronohemman
äfventyrade att förlora den derför utgifna köpeskillingen, enär det
icke funnes stadgadt, att den af säljarens barn, eller annan arfvinge, som förklarades
berättigad att tillträda hemmanet, vore pligtig att återgälda köpeskillingen;
Och har motionären i sammanhang härmed ansett den fråga böra af lagstiftningen
besvaras, huruvida till skatte köpt kronohemman skall anses såsom
aflinge eller arfvejord, åt hvilken sednare åsigt motionären, med afseende å den
vidsträckta rätt barn och arfvingar nu ega att tillträda värdskapet å kronohemman,
ansett företrädet böra lemnäs. Af dessa skäl är sådan ändring i den om
kronohemman gällande lagstiftning af motionären föreslagen:
»att kronohemman må användas till betalning af åbos skuld och att,
om sådant hemman säljes, barn eller annan arfvinge, som förklaras
berättigad att öfvertaga hemmanet, skall vara skyldig att, innan hemmanet
tillträdes, hos Konungens Befallningshafvande nedsätta köpeskillingen,
med rättighet för köparen att densamma lyfta, sedan han, i
händelse sådant yrkas, inför domstol edeligen sannat, att han på god
tro så tingat och betalt, som köpebrefvet innehåller;»
»att kronohemman, som löses till skatte, skall anses lika med arfvejord
i dens liand, som skatterätten förvärfvar.»
b) hos Hedervärda Bonde-Ståndet-.
af J. Smedberg från Elfsborgs län, som, under förmenande att stadgandena
i 1808 års Kongl. Bref dels menligt inverkade på eganderätten, enär
åbo å kronohemman vore betaget att emellan alla sina barn dela besittningsrätten,
som deremot ovilkorligen skulle öfvergå till den äldste sonen, ehuru han icke
mera än de öfrige bidragit till besittningsrättens förvärfvande och hemmanets förbättring,
dels vore obillig emot en köpare af kronohemman, enär denne löpte
fara att förlora den utgifna köpeskillingen, hemställt:
»att ofvan åberopade författning, jemte öfriga i detta ämne gifna föreskrifter
måtte ändras och upphäfvas, så vidt de afse efterlefvande makas
och barns rättigheter, samt att allmänna lagens stadgande angående
arfs- och gifto-rätt samt morgongåfva måtte ega tillämpning ej mindre
å krono-, än skatte- och frälse-hemman samt besittningsrätten å krono,
Sammansatta Lag- samt Allm. lies v. och Ekon.-Vtskollets Betänkande N:o / C.
3
efter enahanda grunder i afseende på arfve- eller aflingejord skiftas,
sorn allmänna lagen i hvarje fall stadgar;»
»att då kronohernmans åbo till oskyld eller fjermare skyld, mot en
betingad löseskilling, öfverlåter besittningsrätten, som han i arf erhållit,
närmaste arfvinge, om han vill lösa hemmanets besittningsrätt, bör,
innan den föreskrifna fatalie-tiden gått till ända, i Landt-ränteriet deponera
löseskillingen, hvars belopp, som alltid i Konungens Befallningshafvandes
kungörelse bör utsättas, må af den vilkorligt antagne åbon
lyftas å den fardag, då han tilläfventyrs kan förklaras skyldig att hemmanet
frånträda.»
Och hafva, enligt det vid motionens remitterande hos hedervärda BondeStåndet
förda protokoll, samtlige Fullmäktige från Westerbottens län samt Olaus
Eriksson och Erik Christensson från Götheborgs och Bohus län uti Josef Smedbergs
framställning instämt.
Hvad sålunda förekommit har, med stöd af 43 § Riksdags-Ordningen, Sammansatta
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet i öfvervägande
tagit; och får Utskottet nu affordradt yttrande afgifva; dervid Utskottet vill erinra:
att jordegande-rätten till hemman och lägenheter af krono-natur är Kongl.
Maj:t och Kronan förbehållen; att med denna jordegande-rätt, likasom med all
annan egande-rätt, dispositions-rätten är förenad; samt att, enligt Kongl. Brefvet
den 5 Februari 1808, denna dispositions-rätt, i fråga om åbos inrymmande å
sådant hemman eller lägenhet; om bestämmande af företräde till besittnings-rätten
dertill, då flere på densamma gjort anspråk, samt om pröfning utaf de angående
sådan besittnings-rätt upprättade afhandlingar, utöfvas af Landshöfding.
Dä således egande-rätten till kronohemman icke tillhörer åboen, följer ock
deraf, att alla sådane rättigheter, som endast betingas af, eller härflyta från eganderätt,
icke kunna tillerkännas den, som endast har besittnings-rätt till egendomen.
Arf, sorn utgör rättighet att tillträda något sorn ens skyldeman i lifstiden egt,
samt köp, som utgör en rättighet att på annan, emot vissa vilkor, öfverlåta något
som man eger, kunna således icke ifrågakomma i afseende å kronohemman,
med mindre, än att Kongl. Maj:t och Kronan skulle afsäga sig sin jordeganderätt
till dylika hemman; en eftergift som Utskottet så mycket mindre kan förorda,
som det är åbo å kronohemman öppet att, emot en högst obetydlig afgift,
genom skatteköp förvandla besittnings-rätten till egande-rätt. Har nu en oskyld
eller fj ärm are skyld person inlåtit sig i handel om ett kronohemman samt, — fastän
4:de mom. i meranämnde Kongl. Författning uttryckligen stadgar, att en sådan
köpare af Landshöfdingen icke annorledes får såsom åbo antagas eller inrymmas,
än vilkorligen, eller intill dess sig visar, huruvida någon till hemmanet bättre
berättigad sig anmäler, — emot förre innehafvaren fullgjort köpevilkoren, får
han, såsom hvarje annan, hvilken sig icke bättre föreser, stå den deraf möjligen
6 Sammansatta Lag- sami Allm. Bcsv.- och Ekon.-Ulskollets Betänkande N:o 1f>.
uppkommande förlust. Och Utskottet kan icke, i ändamål att för en sådan förlust betrygga
cn oförsigtig köpare, tillstyrka det af motionärerne föreslagna stadgande
om skyldighet för den till åboskapet berättigade arfvingen att hos Konungens
Befallningshafvande nedsätta så stort belopp penningar, som svarar emot köpeskillingen.
Enär derjemte berörde Kongl. Förordning innehåller att, i de fall då kronohemman
åbo dör eller afstår ett sådant hemman, som kan tåla klyfning i
tvänne eller flera delar, en sådan klyfning så mycket hellre skall beviljas, sorn
flere af åboens barn eller arfvingar derigenom blifva med hemmansbruk försedde;
att en lika klyfning eller delning skall ega rum, derest en afgången åbo innehaft
tvänne eller flere särskilda kronohemman eller delar deruti; samt att, derest
åbo, som ett kronohemman länge innehaft och väl häfdat, öfverlåtit detsamma
till något af sina barn, arfvinge eller oskyld man, med förbehåll af undantag
eller lifstids-försörjning, och samma hemman, efter vederbörlig pröfning,
skulle tilläggas någon annan, som till åborätten finnes närmare berättigad, då
skall den afgångne åboen, det oaktadt, tillgodonjuta det förbehållna undantaget eller
försörjningen; torde härigenom både innehafvarens och hans arfvingars rätt och
bästa vara iakttagen, på samma gång, som uppmuntran gifvits till att väl bruka
och sköta hemmanet; hvadan och då skatteköp är ett verkligt köp, hvarigenom
egande-rätt till ett kronohemman förvärfvas, men det strider emot begreppet arfvejord,
att dit skulle räknas en genom sådant fång åtkommen egendom, Utskottet
vördsamligen hemställer,
att så väl Herr Rönblads, som J. Smedbergs här ofvan anförda
förslag till förändrad lagstiftning om kronohemman icke må till
någon vidare åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 Juni 1857.
Sammansatta Lag- samt Allm. Desv. och Ekon.-Utskottets Betänkande IV: o 47. 7
*:o 17.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 22 Juni 1857, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om afskaffantle af fidei
kommisser.
Uti ett till Hedervärda Bonde-Ståndet ingifvet, till Lag-Utskottet remitteradt
memorial har Pehr Nilsson från Malmöhus län förmenat, att fideikommiss-egendomar
vore till stort mehn för landets uppodling, enär under dessa egendomar
oftast finnes sammanhopad en stor jordrymd, som af flere orsaker finge ligga
ouppodlad och således kunde liknas vid en nedgräfd skatt. Desse fideikommissstiftelser
medförde äfven, enligt motionärens åsigt, intrång och orättvisa i afseende
å arfs-rätten samt förnärmande af andras rättigheter, derigenom att en fideikommissarie
skyddades från att med sin fastighet godtgöra sina fordrings-egare.
Den gamla grundsatsen, att jordegendom skulle bibehållas ostyckad inom vissa
slägter hade till en del frångåtts genom antagande af stadgandet i 16 Kapitlet
1 § Arfda-Balken, sådant detta lagrum lyder i Kongl. Förordningen den 27
April 1810, hvarigenom stiftandet af nya fideikommisser eller stamgods för framtiden
förebygdes. Men ännu ett steg längre i frånträdande af jordegendoms bibehållande
inom slägterna, till förfång för en del af dess medlemmar, hade man
tagit, då den lika arfs- och gifto-rätten för man och qvinna genom Kongl. Förordningen
den 19 Maj 1845 fastställdes; och deraf hade ej rönts annat än goda
följder. Motionären ansåg i följd häraf: »att steget nu måtte tagas fullt ut medelst
upphäfvande af alla slags fideikommisser och deras delande hädanefter arfvingarne
emellan efter lag.»
Hvad sålunda förekommit har, enligt 43 § Riksdags-Ordningen, Sammansatta
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet till pröfning förehaft;
dervid Utskottet anser sig, till vederläggande af de till stöd för motionen anförde
skäl, endast böra erinra, hurusom fideikommiss-stiftelser skett under helgden
8 Sammansatta Lag- samt Allm. llesv.- och Ekon.-Vtskottels Betänkande N:o IS.
af landets då gällande lagar samt sålunda icke kunna, i strid emot stiftarnes
förordnanden, upphäfvas eller förändras; hvadan Utskottet vördsamligen hemställer:
att Pehr Nilssons ifrågavarande motion måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 20 Juni 1857.
\:o
Ank. till Exp.-Utsk. den 22 Juni 1857, kl. 12 iJiidd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om rättighet för jord-egare
att fä uppsagd och afhyst, men likväl qvarboende, landtbo
förpassad lill något kronans allmänna arbete>
Herr Carleson, Fredrik, har uti ett till Ilöglofliga Hidderskapet och Adeln
Ingifvet memorial fästat uppmärksamheten derpå, hurusom i skogstrakter, der
hemmanen vanligen hafva betydlig egovidd med stora ut- eller skogsmarker, hvilka
af jordegare ej med nödig uppmärksamhet kunde tillses, ofta inträffade en oordning
och ett ofog, lika menligt för egaren af jorden, som för den arbetande klassens
sedlighet och den Vördnad man borde hafva för gällande lagar. Det hände
nemligen, att personer, som bebott större eller mindre lägenhet å ett hemmans
egor, men blifvit af en eller annan orsak från densamma uppsagde, det oaktadt,
äfven sedan Konungens Befallningshafvandes vräkningsdom erhållits och de från
lägenheten blifvit afhyste, tvärt emot gällande lagars syfte och mening samt jordegaren
vilja och medgifvande, å samma hemmans utegor uppföra, åt sig och
de sina, provisionela bostäder af riskojor eller hyttor öch dylikt. Att detta öppna
trots af all lag, inom ett ordnadt samhälle, slutligen måste medföra de betänk
-
Sammansatta Lag- sami Allm. Jiesv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande l\':o 18. 9
tänkligaste följder, kunde ej bestridas, men äfven för den, lagar och författningar
trotsande individen och hans familj vore det i sedligt hänseende högst skadligt,
då lätt borde kunna visas, att ett hushåll, hvars husfader ej haft förmåga eller
vilja att anskaffa åt sig och de sina en fast och loflig bostad, uti dessa provisioilela
bostäder, liknande tillhåll för de lägsta djur, vanligen fortlefde ett lif af
liderlighet, osämja och i de flesta fall af oärlighet; och har motionären, på grund
häraf, föreslagit, att Rikets Ständer måtte till Kongl. Maj:t ingå med en underdånig
skrifvelse, att Kongl. Maj:t täcktes göra det tillägg till sin Nådiga Stadga
angående försvarslöse och till allmänt arbete dömde personer:
»Att den som, uppsagd från innehafvande lägenhet å landet, derifrån
blifvit, på grund af Konungens Befallningshafvandes Utslag afhyst,
samt mot jordegarens tillstånd och vilja det oaktadt å hemmanets
egor qvarsitter, måtte, uppå jordegarens anmälan, genom Konungens
Befallningshafvandes försorg blifva, man eller qvinna, till något kronans
allmänna arbete förpassad.»
Vid remitterandet af denna motion till Lag-Utskottet, har, enligt Utskottet
tillhandakommet diskussions-protokoll för den 1 December 1856, blifvit yttradt
af Herr Palmcrantz: att det med motionen afsedda ändamål kunde vinnas genom
tillämpning af gällande författningar. Ty om en åbo afhystes, så vore han naturligtvis
skyldig att afflytta och gjorde han icke det, vore jordegaren berättigad
att af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande erhålla vräkningsdom, hvilken kronobetjeningen
vore pligtig att verkställa.
Hvad sålunda förekommit har, med stöd af 43 § Riksdags-Ordningen, Sammansatta
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet i öfvervägande
tagit; och enär den i 1 Kapitlet 1 § Utsöknings-Balken uttalade princip: att
Konungens Befallningshafvande skall alla utsöknings-mål med flit och omsorg
sköta, och ingen, rik eller fattig, i sin rätt uppehålla eller hjelplös lemna, för
vinnande af det med motionen afsedda ändamål, gifver tillräcklig hänvisning
hvar den har att vända sig, som vill hafva en på sina egor olofligen qvarboende
person afhyst och förmådd att derifrån aflyfta, anser Utskottet sig böra vördsamligen
hemställa,
att Herr Carlesons berörde motion icke må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 Juni 1857.
Bih. till R. SI. Prof. 1SS6 Sj 18S7. 7 Sami. % Afd. 6' Haft.
10 Sammansatta lag- samt Altm. Be sv.-och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 49.
19.
Ank. till Exp.-Utsk. den 22 Juni 1857, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion, om ändring i gällantlc
Fiskeri-Sladga, i hvad den rörer sillfisket i Bohuslänska
skärgarden.
Samtlige Riksdags-fullmäktige från Götheborgs och Bohus län, Lars Bastm/sson,
Johan Nilsson, Tobias Lind, E. Christensson samt Olaus Eriksson, hafva
uti ett till Hedervärda Bonde-Ståndet ingifvet memorial förmält, att föreskriften i
22 §. af nu gällande Fiskeri-stadga den 29 Juni 1852 derom att not eller vad
för sillfiske ej finge öfverstiga 40 famnars längd och 4 famnars bredd, enligt
hvad erfarenheten ådagalagt, lade hinder i vägen för ernåendet af det med begagnandet
af slik fiskredskap afsedda ändamål, enär den för fiskredskapen stadgade
längd och bredd vore allt för otillräcklig, synnerligast till begagnande vid
vestra kustens vidsträckta och djupa stränder; Och hafva motionärerna derföre
hemställt: »att förutnämnde stadgande måtte sålunda förändras, att not eller vadar
för fångst af så väl sill som makrill i Bohuslänska skärgården må få begagnas
af hvilken storlek som helst, eller åtminstone att sådane vadars längd och
bredd måtte fördubblas utöfver hvad för närvarande är stadgadt.»
Det ämne, denna till Lag-Utskottet öfverlemnade motion innefattar, har, såsom
allmänna hushållningen rörande, blifvit pröfvadt af Sammansatta Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet; och har Utskottet dervid inhemtat,
att Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 22 April 1845 anhållit, att Kongl.
Maj:t täcktes, till upphjelpande af sillfisket i Bohuslänska skärgården, vidtaga sådana
åtgärder att, efter skeende undersökning till bestämmande, dels af skillnaden
emellan små och stora sillvadar, dels af storleksmåttet för maskorna å de
Sammansatta Lag- samt Allm. Uesv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 10. 11
små vadar, hvilka såsom mera grofmaskiga, anses kunna vid sillfiske utan olägenhet
nyttjas, begagnandet af grof- och finmaskiga stora vadar samt finmaskiga
småvadar såsom redskap vid fiske i omförmälda skärgård, icke må vara tillåtet
längre än tre år, sedan påbud derom blifvit utfärdadt; äfvensom Utskottet haft
tillgång till, bland andra handlingar, Kongl. Vetenskaps-Akademiens, i följd af
Kongl. Maj:ts Nådiga befallning den 8 Augusti 1844 och den 27 Maj 1845,
afgifna underdåniga utlåtande, rörande fiskeri-stadgarncs förbättrande. Enär 9
mom. af detta underdåniga utlåtande innehåller fullständiga motiver för det af motionärerne
öfverklagade lagstadgande, anser Utskottet sig för frågans fullständiga utredande,
böra detsamma här intaga, så lydande:
v9. Sillfisket vid Bohus län är af en något olika beskaffenhet. Den sill
som derstädes går in för att lägga ägg, och som äfven tidtals visar sig i granskapet
af landet utom fortplantningstiden, lefver och tillvexer i den hafstrakt
som kallas Skagerrack, hvilken bibehåller samma karaktär som Nordsjön och Norrska
hafvet. Den har betydligt djup, nemligen 80—150 famnar och emottager i förhållande
dertill en obetydlig massa flodvatten, samt är rik på små sjödjur, som
tjena fisken till föda. Sillen kan här tillvexa till en långt större qvantitet och
troligen är den mängd som finnes der nu, då den anses obetydlig, ändock större
än den, som finnes i det egentliga Kattegat och Sundet. Den här alstrade
sillen leker tidigt om våren i April och visar någon liten olikhet med den i södra
Kattegat, så att fiskare anse sig kunna igenkänna hvartdera slaget för sig. Den
betydliga mängd af sill, som förr gått till vid Bohus län, har föranledt uppfin
nandet
af den stora sillvaden, hvarmed l,000:tals tunnor kunnat fångas med ringa
besvär i ett enda drag, och detta redskap har derstädes blifvit det enda brukliga
vid sillfångst, ehuru garnfiske är det allmännaste vid alla andra kuster af Sverige.
Af äldre underrättelser synes dock, att man ännu på 1780 eller 1790-talet i
Bohus län brukat garn för att erhålla något litet god fetsill, som svårligen kunde
påräknas att fås med vadar; men detta mindre gifvande fiske har så kommit ur
bruk, att den nuvarande generationen ej eger kännedom derom och att det mött
svårighet att deruti undervisa en eller annan.
Till detta sillfiskes upphjelpande anse vi hufvudsakligen en åtgärd vara att
vidtaga, nemligen den, att, i enlighet med Rikets Ständers förslag i underdånig
skrifvelse den 22 April 1845, bruket af stora sillvadar förbjudes, på det sätt,
att de som r,u finnas må få begagnas i 3:ne år, hvarefter förbudet inträder; en
ny vadduk anses nemligen ej hålla öfver 2 å 3 år i fall den någorlunda begagnas.
Under tiden behöfver dock, såsom redan sker, sillfisket med garn uppmuntras
genom premier.
Då just detta ämne, om vadars förbjudande eller bibehållande, är ett af
dem, som mest af alla blifvit föremål för olika åsigter, anse vi oss böra äfven
här tala något utförligare derom och \ korth'dt sammandraga det, som blifvit
12 Sammanfalla Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Vlskollets Betänkande N:o 10.
sagdt till stöd för vår mening. Det torde dock vara tillräckligt att här allenast
afse det nuvarande förhållandet i Bohus län, då blott ett obetydligt sillfiske finnes
och att alldeles lemna ur sigte det gamla stora fisket, hvarom vi i allt fall
icke ega tillräcklig kännedom. Till en början erinra vi, att stora sillvaden uteslutande
kan anses beräknad på sillfångst och hos oss allenast begagnas vid Bo
hus
län. Den är inrättad för att omringa och uppfiska ett helt stim och har
derföre de ofantliga dimensionerna af 100—120 famnars längd och 15 å 20
famners djup samt dragés med 280 å 300 famnars lina.
Angående sjelfva sillen har det ofta blifvit framstäldt och visadt, att hvarje
stim deraf tillhörer den hafstrakt, der den är född, och att sillen, liksom andra
djur, årligen återkommer till samma trakt, för att fortplanta sig, i fall den ej
hindras af tillfälliga, yttre, mägtigt verkande orsaker. Vi hafva nyss anfört de
i detta afseende ganska upplysande exemplen, att Kattegats sill leker pä några
ställen vid Skåne och Halland om /losten, men Skagerracks vid Bohus län om
våren. I allmänhet har hvarje kusttrakt sin varietet, som, liksom i dessa sistnämnda
exempel, visar någon tydlig olikhet med elen vid en närbelägen kust.
Sillens vandringar inskränka sig alltså dertill, att stimmen tillbringa en del af
året, särdeles den egentliga sommaren, på djupet, troligen något spridd, högst 5
å 10 mil från land, men sannolikt icke längre bort, samt att ett stim, som t. ex.
innevarande år leker vid en viss del af skärgården (t. ex. den norra) vid ett
annat tillfälle, särdeles utom forfplantningstiden, kan visa sig nära kusten några
mil derifrån, men icke så långt bort, som t. ex. vid Halland, der en för detta
stim ovanlig naturbeskaffenhet finnes. Man känner att sillen ytterst sällan visat
sig vid Skagerracks Norrska kust (mellan Lindesnäs och Bohus län) hvarest således
intet sillfiske, kan idkas. Af allt detta kan man draga följande resultater,
som äfven förr blifvit framställde: l:o att, emedan Bohus läns sill tillhörer Bohus
län och endast der kan fiskas, så kan man, genom att derstädes skona
ynglet och den lekande stimmen åt sig bereda utväg att framdeles erhålla en
större mängd iullvuxen sill; och 2:o emedan sillen tillhörer orten och återkommer,
så är det ej skäl att taga den då den är dålig, åtminstone så länge ej en
stor qvantitet finnes, som kan ersätta qvaliteten, utan det är bättre att fånga deji
då den är god och kan lemna en i handeln eftersökt vara.
Dessa båda mål anse vi motverkas genom fisket med stor vad, och detta
på följande grunder: Ehuru man visserligen uti vad kan erhålla rätt god sill,
så är det dock sannolikare, att den skall fås dålig och denna sannolikhet ökas
med den ringare tillgången, ty man kan ej med vaden välja, utan måste taga
den sill som kommer in och uppehåller sig i fjordarne, hurudan den är, god
eller dålig. Men dit kommer sillen hufvudsakligen antingen såsom yngel (Loddsill
— Sillmör), som är dålig genom sin litenhet, eller såsom lekstim, då rom och
mjölke redan äro flytande och fisken förlorat i köttfullhet, så att den blir lös
Sammansatta Lat/- samt Allm. Bes v.- och Ekon.-Vtskoilets Betänkande N:0 19. 13
och osmaklig såsom föda; eller såsom utlekt, s. k. gräs-sill, som är tom och
mager. — Den fullvuxna feta sillen håller sig, före fortplantningstiden, oftast
något ut från stranden och är allt för rörlig, att med lätthet kunna tagas med
vad, så att, om någon gång ett sådant stim ingår i en vik, så uppehåller det
sig ej der: det märkes dessutom föga då det ej är ganska stort, hvilket icke
kan vara händelsen under ringa tillgång på sill såsom nu. Den goda sillen går
således oftast fri för vaden under det den dåliga fångar. Men olyckligtvis blir
denna fångad just under sådana förhållanden, som i hög grad verka till men
för artens förökande, i det dels yngel-stimmen, dels de lekande stimmen blifva
totalt uppfiskade. Man må härvid ihågkomma, att sillen i alla åldrar går i tätt
slutna och skarpt begränsade stim, som kunna kringrännas och ända till sista
individen upptagas, lättare än andra fiskstim, som hålla sig mera spridda, om
blott dervid begagnas tillräckligt stor vad. Och just till detta utfiskande arden
stora sillvaden inventerad. Men så länge blott få stim finnas, hvilka öfverallt
påpassas med vadar och borttagas, så snart de ingå i bugterna, blir fisken derigenom
årligen allt för mycket utrotad, att någon betydlig tillvext skulle kunna
ske. De stora vadarne skada ytterligare genom lekstiinmens störande och bortjagande,
i den händelse man ej skulle lyckas fånga dein; genom den afsatta
rommens afskrapande och uppdragande på land samt genom bottenvegetationens
upprifvande, hvilken fisken behöfver för att derpå afsätta rommen.
Vi tro att de uppräknade olägenheterna skulle i väsentlig mån afhjelpas
genom införande af fiske med garn, sorn icke fånga yngel, så vida garnen icke
äro, för detta ändamål, tillräckligt finbundna, men som äfven i denna händelse
icke borttaga hela stimmet och som ej en gång i betydlig mån oroa ett lekstim;
än mindre skada botten eller den afsatta rommen. Med garn kan man ungefärligen
lika lätt passa på den goda som den dåliga sillen, hvilket hufvudsakligen
beror på årstiden, såsom nyss anfördes, och garnen äro så litet kostsamma, att
de lätt kunna förfärdigas eller inköpas af de fattiga fiskrarne och således blifva
ett godt medel för denna för vårt sjöväsende vigtiga befolknings utkomst. Vadarne,
som äro allt för dyra för den fattige fiskaren, egas gemenligen af bolag
af förmögna bönder, ståndspersoner på landet och köpmän, sålunda att hvarje delegare
rår om sitt stycke af vaden, och att dessa stycken, som kallas dukar, sammanbindas
till begagnande. Ehuru visserligen vadarnas dragande hvarken fordrar sjövana
eller kunskap i fisket, så blir dock praxis den, att en del af de fattigare
fiskrarne användas till deras skötande.
Oaktadt det anförda och ehuru fiskaren borde inse, att landtbrukaren ej
skulle kunna uthålla en täflan med honom i garnfiske, som fordrar vana och
skicklighet, tyckas dock fiskrarne i Bohus län ej med särdeles ifver hafva omfattat
de försök, som blifvit gjorda till införande af garnfiske. Det är till och
med troligt att detta sednare aldrig kommer rätt i gång, så länge vadfisket bi
-
14 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskotlets Betänkande N:o 19.
behålles, eller, hvad som är detsamma, får begagnas. Såsom förr nämndes känner
den nuvarande generationen derstädes intet annat redskap till sillfångst, än
den stora vaden, som af den betraktas såsom det enda rätta. De garn som
man vill lära dem begagna anses med denna misstro till allt nytt, som är högst
vanlig och som lätt förklaras deraf, att det nya, man vill införa, kanhända icke
är fullt afpassadt efter ställets behof, utan tarfvar någon liten rättelse, hvilken
endast kan göras efter några misslyckade försök, hvilka åter föranleda att hela
saken framstår såsom misslyckad. Mången anser dessutom dessa försök ej löna
mödan, »så länge det ej en gång vill löna sig väl med vaden.» Ty så vidt röan
hört hafva vadegarne i allmänhet föga vunnit, snarare förlorat, under ett par
årtionden, eller allt sedan 1808. Men ett eller annat år inträffar det, att ett
vadbolag vinner betydligt; man har ett par gånger hört, att ett bolag förtjenat
2 å 3000 R:dr på en vår. Dessa underrättelser löpa långs kusten och uppfattas
med samma begärlighet, som de om hvarje lotterivinst, samt stadfästa hoppet
att lyckan kan gynna så väl den ena som den andra vaden. De underhålla dessutom
hoppet, att sillen snart skall återkomma (såsom det heter). Ar 1832 var
man t. ex. alldeles viss på, att detta skulle snart inträffa, emedan några bolag
i norra skärgården på våren hade lyckats upptaga ovanligt mycket sill, som dock
mest var yngel, men 15 år hafva förflutit, utan att spådomen gått i fullbordan.
Således fortfar man att hålla vadar, om det än ej lönar sig och att dermed förhindra
just det, som man efterlängtar: sillens återkomst. Men hvarje större
fångst med vaden är ett nederlag för bruket af garn, genom upplifvande af nyssnämnde
hopp och och genom det under någon tid fortfarande fallandet af sillens
värde, som det förorsakar. Garnfisket behöfver således ännu rätt väl den uppmuntran,
som Regeringen sedan ett par års tid börjat lemna detsamma, genom
premiers utdelande med afseende på de ändringar och förbättringar, som kunna
behöfva iakttagas vid dess införande i Bohus läns skärgård. Men emedan sill
kan fångas något längre ut från kusten med drifgarn än med sättgarn och således
dessa redskaps införande, efter all sannolikhet, skulle ytterligare bidraga
till erhållande af god sill, så vore det utan tvifvel fördelaktigt, om våra fiskare
lärde sig handtera detta slags garn, som finnas beskrifne uti den nyligen på
Kongl. Maj;ts befallning utgifna och i skärgården gratis utdelade handboken af
Ekström.
Den här gjorda framställningen är, såsom nämndes, grundad på det nuvarande
förhållandet. Skulle det visa sig att intet stort sillfiske uppkommer genom
vadarnes afsynande, så vore dock intet skäl att återtaga deras bruk; skulle
deremot ett öfverflödigt fiske uppstå, så vore då tid att förordna med afseende
på då inträffande förhållanden. Men enligt den kännedom man kunnat inhemta,
och som här blifvit framlagd, synes de stora vadarnes ofta påyrkade afskaffande,
verkstäldt i enlighet med Rikets Ständers ofvanåberopade anhållan, vara det bästa,
Sammansätta Lag- samt Allm. Bcsv.- och Ekon.-Utskollets Betänkande N:o SO.
15
sorn under nuvarande förhållanden kan företagas hos oss till sillfiskets upphjelpande,
om det nemligen anses vigtigt att ett större sillfiske må uppkomma.
De vanliga vid alla kuster brukliga små vadarne eller egentligen så kallade
notarne kunna för strandfiskets skull ej heller i Bohus län umbäras; men
vid dem bör stadgas, att de ej få öfverstiga 35 å 40 famnars längd, 4 famnars
djup samt att maskorna måste hafva minst 1 tum från knut till knut öfver bröstet.»
Vid öfvervägande häraf och då den i 22 § Fiskeri-stadgan meddelade föreskrift,
att not eller vad för sillfiske ej får öfverstiga 40 famnars längd och 4
famnars bredd, finnes grundad, ej mindre å hvad Rikets Ständer i underdånig
skrifvelse den 22 April 1845 hemställt, än å Vetenskaps-Akademiens, på ofvananförda
skäl, gjorda tillstyrkan, anser Utskottet
anledning icke vara för handen att bifalla hvad motionärerne föreslagit.
Stockholm den 20 Juni 1857.
ÄT:o 30.
Ank. till Exp.-Utsk. den 22 Juni 1857, kl. 12 midd.
Betänkande> i anledning af väckt motion, om förändring af 20, 21
och 26 §§ af Kongl. Grufve-Stadgan den 12 Januari 1855»
Nils Nilsson från Örebro län har uti ett till Hederv. Bonde-Ståndet ingifvet
memorial anfört, att bergslagernas mer eller mindre lyckliga belägenhet
utöfvade ett stort inflytande på allmänna välståndet i landet, samt att på dem
till stor del berodde andra näringars, fabrikers och handtverks fördelaktiga utveckling
och framåtskridande genom tillgång på goda råämnen. Deraf följde,
enligt motionärens åsigt, att man äfven borde, så mycket möjligt vore, göra sjelfva
rudimaterierna så åtkomliga som möjligt, hvilket åter bäst och säkrast skulle
16 Sammansatta Lag- samt Allm. hetv.- och Ekon.-Vtskoltels Betänkande N:o 30.
kunna vinnas derigenom, att de sorn upptäcka och söka frambringa dem, bereddes
en vinst, som jemväl lemnade det allmänna fördel och inkomst. — Uti den,
på Bergs-kollegii förslag och efter Fullmäktiges i Jern-kontoret samt Bruks-societetens
hörande, den 12 Januari 1855 af Kongl. Maj:t Nådigst utfärdade GrufveStadga
funnes likväl icke påbjudet, att jordegaren numera, i likhet med hvad
förut stadgadt varit, vore skyldig att bestämma huruvida han ville begagna
jordegande-rätten eller ej, inom någon viss tid, utan allenast sedan malmen
och fyndigheten blifvit blottad. Det vore naturligt, att den mindre bemedlade
inmutaren vanligen saknade förlagskraft att göra de stora uppoffringar, hvilka
erfordrades, då han deremot, i förening med en bemedlad jordegare, kunde ega
hopp att tillgodogöra sig upptäckten; och komme, efter motionärens åsigt, det
nu gällande stadgande härutinnan att förminska omsorgen och bemödandet att
eftersöka mineral-anledningar eller upptäcka deras tillvaro samt ändamålet med
inmutnings-rätten m. m. att förfelas. Då derjemte kalksten, limsten, tak- och
alunskiffer, qvarts, ställsten och fältspat vore för bergshandtering ganska vigtiga,
men deras anskaffande i somliga orter möttes af stora svårigheter, samt begagnades,
enligt hvad kändt vore, icke allenast till masugns-byggnader och inredning,
utan ock vid smältning af vissa metaller samt i vällugnar, äfvensom en del af
dessa ämnen vore oundgänglige vid flerehanda fabriker, t. ex. qvarts vid glastillverkning
och fältspat vid porslins-fabrikerna, ansåg motionären, att det borde
finnas något lagligt sätt för dessa handteringar att kunna förskaffa sig sitt behof
deraf, utan att vara beroende af jordegarens egennyttiga och godtyckliga anspråk.
Af dessa anledningar har motionären föreslagit, dels att 1 § af nu gällande
Grufve-Stadga måtte erhålla följande tillägg:
4:o »kalksten, limsten, tak- och alunskiffer, qvarts, ställsten och fältspat»,
dels att 20, 21 och 26 §§ i nyssnämnde Grufve-Stadga måtte förändras på det sätt,
»att jordegares skyldighet, att afgifva bestämdt svar huruvida han vill
af jordegande-rätten sig begagna, må återföras till hvad Kongl. Förordningen
den 20 Oktober 1741 stadgade, eller till en bestämd tid af
tre månader efter af inmutaren bevisligen gjord anmälan.»
Denna till Lag-Uiskottet öfverlemnade motion, såsom innefattande ett allmänna
hushållningen rörande ämne, har, jemlikt 43 § Riksdags-Ordningen, Sammansatta
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet till pröfning förehaft,
och går Utskottet nu att affordradt utlåtande meddela.
Uti Nådig Proposition till Rikets sist församlade Ständer öfverlemnade Kongl.
Maj:t, för erforderlig granskning, förslag till ny Grufve-Stadga. Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskotten, till hvilkas gemensamma granskning det
Nådiga förslaget öfverlemnades, yttrade i afseende på inmutnings-rätt till kalk,
qvarts, fältspat och ställsten, att ehuru jemväl dessa mineralier voro för bergsbruket
-
Sammansatta Lag- sami Ålim. Best).- och Ekoh.-Vtskollels Betänkande N:o SO. 17
bruket nödvändiga, ansågo Utskotten förhållandet med dom icke vara alldeles det»
samma, som med de i det Nådigst meddelade förslaget uppräknade föremål för inmutning.
Den omständighet, att de i allmänhet mer ligga i öppen dag och samlade,
gjorde att de lättare upptäckas och att till deras brytande erfordras mindre
arbete ocli kostnad, än för malmens upptagande. Vidkommande särskildt kalk,
så utgjorde dess egenskap af ett för jordbruket särdeles nyttigt gödningsämne
ännu ett skäl att icke genom bibehållande af inmutnings-rätten blottställa jordegaren
för att beröfvas ett för dess näring så nyttigt föremål; och då, vid en
alltmera stigande upplysning och industriel utveckling, det vore att förmoda, att
jordegare, som på sin mark hafva dylika för bergverks-rörelsen oumbärliga mineralier,
ej skola underlåta att föryttra hvad de sjelfve ej behöfva, så torde icke
vara att befara att, äfven om inmutnings-rätten upphörde, bergshandteringen hädanefter,
mera än hittills, skulle komma att sakna tillgång på dessa mineralier,
dervid konkurrensen säkerligen skulle göra tillfyllest att förekomma en oskälig,
för bergsbruket hinderlig, stegring i priset. Till föremål för inmutning borde
ej heller räknas alunskiffer, såsom utgörande brännmaterial och enär dess förädling
dessutom för jordegaren sjelf vore lämplig; eldfast lera, takskiffer samt
hvarjehanda sten- och hälle-arter, såsom för jordegaren utan någon ordnad grufvedrift
åtkomlige och tiil binäring för honom användbara; hvaremot, genom deras
inmutning, jordegaren skulle tillskyndas större olägenheter, än som motsvarade
inmutarens och det allmännas fördelar. Dessa åsigter delades af Rikets Ständer,
som funno förslaget i nämnde delar antagligt; och utfärdades i följd häraf GrufveStadgan
af den 12 Januari 1855.
På de sålunda af Rikets Ständer vid sednaste Riksdag godkända skäl, hvilka
icke erfarenheten, under den korta tid Grufve-Stadgan varit gällande, kan anses
hafva vederlagt, hemställer Utskottet, att hvad motionären föreslagit om rättighet
att inmuta jemväl kalksten, limsten, tak- och alunskiffer, qvarts, ställsten och
fältspat,
icke må af Rikets Ständer bifallas.
Kongl. Förordningen den 20 Oktober 1741 utgår från då gällande åsigter om
lagstiftningens rätt och pligt att uppmuntra och befordra vissa näringar, någon
gång på de öfrigas bekostnad. Under inflytandet af dessa grundsatser vidtogos de
deri förekommande anordningar för reglerande af jordegarens och inmutarens ömsesidiga
rättigheter och skyldigheter. Men då förändrade förhållanden härutinnan
inträdt, och egande-rälten fått ett högre värde, anses ock hvarje främmande intrång,
inom ett af allmänna lagen i öfrigt skyddadt område, icke med samma
åsigter. Det synes också Utskottet af stor vigt, att då man, å ena sidan, för
bergs- och bruks-handteringens bestånd och framtida fortkomst, ej skäligen kan
eller bör frånträda sjelfva grund-idéen att nyttiga uppfinningar i denna väg i möjBih.
till R. Sl. Brot. 1 SS C $ 1857. 7 Sami. 2 Afd. c lläfl. 3
IS Sammansatta Lag-sami Alim. Besv.- ooh Ekon.-Ulskotlets Betänkande N.-o SO.
ligaste måtto böra uppmuntras och befordras, man å den andra tillser, att ändamålet
kan vinnas genom en sådan bemedling uppfinnare och jordegare emellan,
alt de rättigheter de förre tillerkännas, blifva så litet som möjligt menliga
för de sednare, samt alt tillräckliga garantier emot skada och förfång jordegaren
beredas, hvilket erfarenheten före 1855 nogsamt visat, under en för
handteringens nytta alltför nitisk tillämpning af då gällande författningar, icke
alltid hafva varit händelsen, ehuru dessa författningar, både i äldre och sednare
tider, annorlunda afsett och påbjudit. Om man än ville i detta hänseende mindre
fästa sig vid förhållandet inom bergslags-orterna, der bergsbruk är förenadt
med sjelfva hemmanen och jordegaren har ett motvägande interesse, att rudimaterierna
för dess näring ej må tryta, hvarföre han ock tilläfventyrs vore der
mindre ömtålig för det främmande intrånget; så äro, enligt Utskottets åsigt, den
nu gällande Grufve-Stadgans bestämmelser dock äfven här lika högt påkallade,
som för den öfriga delen af riket, der betydlig grufve-rörelse finnes och hvarest
den lätthet, som, enligt den nu upphäfda Kongl. Förordningen den 20 Oktober
1741, förut fanns för uppfinnaren att förvärfva anspråk, oftast medförde oro och
missnöje. Att, såsom förr var fallet, kunna för en ringa lösen förskaffa sig en
mutsedel och på grund af ett sådant dokument, ofta tillkommet i följd af oriktiga
och ofullständiga uppgifter om en blott föregifven uppfinning, dels blifva
berättigad att skärpa och spränga inom en annans ego-område, dels att tvinga
jordegaren att på förhand och innan anledningen visat tecken till malmfyndighet
afgifva ett svar om deltagande i arbetet; vidare, att kunna, efter en, på jordegaren
bekostnad eller genom hans nödtvungna arbetsbiträde, vunnen erfarenhet
att uppfinningen till intet duger, afstå från inmutningen och lemna åt jordegaren
att iordningställa sin genom arbetet mer eller mindre skadade mark, kan, i Utskottets
tanke, icke vara med laglig ordning och skick förenligt. Då härtill
kommer, att erfarenheten nogsamt visat, hurusom de fleste uppfinningar göras af
arbetsfolk eller lösa personer, som icke hafva några kontanta medel att vedervåga,
men deremot ofta begagna mutsedlen för att tillnarra sig penningar af den
jordegare, som antingen är okunnig eller annars finner sig af arbetet besvärad,
eller af andre, till hvilka de kunna sin rätt öfverlåta, och som, icke aktande
några på försök utkastade summor, kunna oroa den mindre jordegaren och tvinga
honom till en utgift, ofta öfverstigande hans förmåga, enär ingen gerna vill låta
gå sig ur händerna ett tillfälle, som, ehuru ovisst i början, möjligen skulle kunna
bereda framtida fördelar; så anser Utskottet, att de förut i dessa hänseenden
gällande föreskrifter allför litet uppfylla det ändamål, som från äldre tider varit
åsyftadt, nemligen erforderliga garantier för jordegaren, hvilka alltid måste blifva
första vilkoret för rättigheten att inträda inom hans ego-område samt för att
grundlägga de anspråk, uppfinnaren vanligen tror sig genom mutsedlen hafva för—
värfvat att der få framfara efter godtfinnande; men att deremot nu gällande
Sammansatta Lag- samt Allm. Eesv.-och Ekon.-Utskoltels Betänkande N:o SI.
19
Grufve-Stadga på goda skäl bestämt: i 20 §, att jordegaren må, under försöksarbetet,
när hän vill hos inmutaren anmäla sig till begagnande af sin jordegandeandel,
samt i 21 §, att. sådan anmälan bör ske sednast vid utmåls-läggningen
hvilken åter, enligt 2G §, försiggår först sedan grufarbetet så långt fortskridit,
att den angifne mineral-anledningen hunnit undersökas och blifva känd; hvadan
Utskottet
icke heller kan tillstyrka bifall till motionärens yrkande, att. jordcgarens
forberörda skyldighet må återföras till hvad Kongl. Förordningen
den 20 Oktober 1741 stadgade.
Stockholm den 20 Juni 1857.
ma 91.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 22 Juni 1857, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af vuckt motion, om utfärdande af en författning
rörande torp-lägenheters afträdande.
Nils Svensson från Blekinge län har, uti en, inom Hederv. Bonde-Ståndet
väckt, till Lag-Utskottet öfverlemnad motion, anfört: hurusom emellan hemmansegare
och torpare ständigt förefalla tvister om torp-lägenheters afträdande, och
merendels biefve torparen ålagdt att lemna ifrån sig sin lägenhet, »emot lösen
efter laga värdering af Domare och tvänne Nämndemän.» Allmänna lagen och
gällande författningar omtalade, efter motionärens förmenande, icke andra värderingar,
än sådane som komma i fråga vid pantsättning af hus eller jord och
vid verkställda utmätningar; hvadan man vid värdering å torp-lägenhet vore i
ovisshet om huru ändring skulle sökas, då endera parten icke biefve nöjd med
det åsätta värdet och således önskade att i förrättningen söka rättelse; hvadan
motionären hemställt om utfärdande af en särskild författning i detta fall.
20 Sammansatta Lag- samt Allm. ISesv.- och Ekon.-UIskoltels Betänkande N:o 21.
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som,
enligt 43 § Riksdags-Ordningen, till pröfning förehaft hvad sålunda blifvit föreslaget,
går nu att affordradt utlåtande afgifva.
Det är för det fall, att torp-lägenhet skall, efter Domstols utslag, emot
lösen afträdas, som motionären förmenat, att en särskild föreskrift vore af nöden,
i fråga om tiden och sättet för ändrings-sökande, i händelse af missnöje med den
ä torp-lägenheten verkställda värdering. — Utskottet får erinra, att den allmännaste
praxis hos Under-domstolarne i thy fallär, att, derest parterna ej om beloppet
af lösen kunna åsämjas, detta bestämmes af gode män, vanligen sålunda
utsedda, att parterne välja hvar sin och desse tvä en tredje. Erfarenheten torde
jemväl visa, att det i de liesta läll lyckats desse gode män, att till parternes
belåtenhet dem emellan skilja. Men för den händelse någon vore missnöjd med
gode männens beslut, eger han sin i lag grundade rätt att genom stämning till
Under-rätten emot detsamma anmäla klander, för hvilkets afgörande Under-rätt,
derest sådant pröfvas oundgängligt, vid torp-lägenheten sammanträder, hvarefter
talan emot Syne-rättens beslut nu, likasom om Under-rätten, utan att först hafva
hänskjutit tvisten i denna del till gode männens pröfning, eller funnit anledning
att genom syn och besigtning å stället om torp-lägenhetens värde och beskaffenhet
undersöka, i det slutliga utslaget bestämt beloppet af den lösen, som för
afträdandet af torp-lägenhet borde erläggas, fullföljes i den ordning, som för ändrings
vinnande i andra civila tvistemål är vordet för hvarje fall i lag bestämdt.
Vid sådane förhållanden torde det finnas, att någon särskild lagstiftning i
det af motionären angifna syfte icke erfordras; hvadan Utskottet vördsamligen
hemställer,
att hvad härom blifvit i motionen framstaldt icke må till någon
vidare åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 Juni 1857.
Sammansatta Lag- sunil Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande IS;o SS. 21
AT:o ÄÄ.
Ank, till Exp.-Utsk. dan 22 Juni 1857, kl. 12 midd.
Betänkande, / anledning af väckt motion, o/« tillägg till /7 AV//;. 5 §
Byggninga-Balken.
Henman Öbom från Norrbottens län har, uti ett, till Hedervärda BondeStåndet
ingifvet, memorial förmält: att ofvanberörde lagrum väl bestämde, att
ljustring i annans fiskevatten ej finge ske, men att det ofta hände, att fiskevatten
i strömmar ej kunde emellan delegarne delas, och att en eller flere delegare
i fiskevattnet ej kunde förmås att med öfriga delegare upprätta gemensamt fiskeverk
till fiskets idkande, utan företoge sig att verkställa ljustring invid och omkring
de öfrige delegarnes fiskeverk samt derigenom tillskyndade desammas egare
stor skada och mehn samt sönderstötte deras fiskebragder. Då, enligt motionä
rens
förmenande, ljustring i gemensamt fiskevatten ej vore förbjuden eller med ansvar
belagd, har sådant gifvit motionären anledning att föreslå, det ifrågavarande
lagrum måtte erhålla ett sådant tillägg, att ljustring i strömmar, under den tid
fiske derstädes idkas, måtte varda förbjuden, vid det för olofligt fiske stadgade
ansvar.
Denna motion, såsom innefattande ett allmänna hushållningen rörande ämne,
har Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet till
pröfning förehaft; och får Utskottet meddela den upplysning: att 22 § i nu gäl
lande
Nådiga Fiskeri-Stadga, den 29 Juni 1852, jemte det deri i allmänhet föreskrifves,
att om flere, samfäldt eller hvar för sig, hafva fiske-rättighet i samma
vatten, fisket skall så bedrifvas, att leken ej förstöres, och att den utlekta fisken
och det späda ynglet sparas, tillika gifver anvisning, att, der någon rättegande
22 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-VUkotlels Betänkande N:o iJ.
det begär, eller Konungens Befallningshafvande så nödigt aktar, genom öfverenskommelse
eller Konungens Befallningshafvandes förordnande, för hvarje ort få
bestämdt, bland annat, under hvilka tider af året, med hänsigt till det ena eller
andra fiskslagets lektid, fisket efter samma fiskslag bör inställas, samt det sätt,
hvarpå fiske under tillåten tid bör ske, så ock med hvad redskap och huru
denna, med iakttagande af hvad i allmänhet härom blifvit i den Nådiga Författningen
stadgadt, bör vara beskaffad.
På grund häraf och enär tillämpning af dessa stadganden torde vara tillfyllestgörande
lör att få den af motionären öfverklagade ljustring efter fisk, der den
för fiskets bevarande och upphjelpande finnes vara skadlig, afskaffad och förbjuden,
får Utskottet vördsamligen hemställa:
att Herman Oboms ifrågavarande motion icke må till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 Juni 1857.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 22 Juni 1837, kl. 12 midd,
Betänkande, i anledning af vackt motion, örn KapelUförsamlings
befrielse från byggnads*- och underhållsskyldighet vid moderkyrka.
Herr Friherre Raab, C. A., har uti eti hos Högloflige Ridderskapet och
Ådeln väckt motion, hvaröfver Lag-Utskottets utlåtande blifvit infordradt, förklarat
sig anse stadgandet i Kongl. Resolutionen på allmogens besvär den 17
December 1734, § 2, derom att vederbörande, hvilka erhållit tillstånd att, i anseende
till moderkyrkans aflägsenhet, uppbygga sig kapell, blifvit strängeligen
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-lllskottets Betänkande N:o 33. 28
antydde, att, vid förlust af en sådan frihet, på intet sätt, under hvad sken och
förevändning det vara må, sig i framtiden undandraga den vanliga kyrko- och
prestegårds-byggnaden, vara obilligt, enär kapell-församlingen sjelf underhölle
sin egen kyrka; på grund hvaraf motionären yrkat kapell-församlingens befrielse
från en dylik byggnads- och underhålls-skyldighet vid moderkyrkan; varande af
Herr Geete, som förenat sig med motionären, derjemte anfördt: att kapell i en
mer eller mindre aflägsen forntid blifvit, i anseende till traktens större afstånd
från moderkyrkan, anlagde, ehuru dithörande församling, hvarken vid anläggningen
eller sedermera, åtagit sig eller blifvit tillförbunden att samma kapell allt
framgent vidmagthålla; att kapell-församling, i början utan bestämda gränser, derefter
öfvergått till ordentliga, af bestämda hemmantal bestående socknar med
kyrkor, hvilka i storlek och dyrbarhet ofta öfverträffade den gamla moderkyrkan;
att Kongl. Majit och Kronan anslagit vissa hemman till boställen för många kapell-predikanter,
hvilka jemväl ofta erhölle fullmagter att vara komministrar i
moder-församlingarne; att ehuru sådane kapell-församlingar vore att betrakta såsom
annexer, hvilka sistnämnde voro befriade från byggnads- och reparationsskyldighet
vid moderkyrkan, hade de likväl i vissa fall en slik skyldighet sig
ålagd; och som, så vidt Herr Geete inhemtat, någon definition på hvad som
egentligen förstodes med kapell-församling icke funnes, hemställde Herr Geete,
att Utskottet, derest motionen i sin allmänhet icke bifölles, ville uppställa en
slik definition.
Jemlikt 43 § Riksdags-Ordningen har Sammansatta Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet förehaft detta ämne till öfverläggning.
Enligt ‘27 Kapitlet 1 § Kyrko-lagen, skall, der någon vill kyrka eller kapell
ånyo bygga, sådant först gifvas Kongl. Majit och sedan Biskopen och Consistorio
tillkänna; och, ehuru, på sätt ofvan är vordet omförmäldt, kapell-församlingar i
allmänhet äro skyldige att vid moderkyrkans byggande och reparerande bidraga,
är genom Kongl. Resolutionen på'Presterskapets besvär den 14 September 1731,
§ 4, stadgadt, att der några särskilde föreningar vid kapellens uppbyggande blifvit
gjorde, dervid skall förblifva. Genom Resolutionen på allmogens besvär den
9 December 1766, § 12, är ock vordet förklaradt, att kapell-boarnes skyldighet
i gemen ej må sträckas längre, än till deltagande i moderkyrkans underhållande,
antingen genom nybyggnad eller reparationer, i det skick och den storlek den
var, då kapellet, efter tillstånd, bygdes, men att kapellboarne deremot böra
befrias från all öfrig ny tillbyggnad.
Af denna lagstiftning synes, att kapell-församlingar allmännast icke äro att
anse såsom sjelfständige, utan endast såsom afdelningar af moder-församlingar, till
hvilka de ock i kyrkligt afseende fortfarande räknas, så att t. ex. kapell-församlings-boarne,
der annorlunda ej kan varda öfverenskommet, äro berättigade att
äfven inrymmas i moder-församlingens kyrka. För kapell-församlings berättigande
24 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-lJlskollels Betänkande N:o Si.
att hafva egen kyrka, ligger nästan alltid en Kongl. Resolution till grund, och
denna Resolution, som blifvit, efter vederbörandes hörande, utfärdad, reglerar
jemväl förhållandena emellan kapell- och moder-församlingen eller stadfästar de
dem emellan träffade föreningar. De frågor, som kunna uppstå emellan de båda
församlingarne om byggnads- och underhålls-skyldighet vid moderkyrka, äro således
rättstvister, hvilkas afgörande i hvarje fall bero på tolkning af ingångna
kontrakter eller tillämpning af särskilda Kongl. Resolutioner. Något allmänt lagbud
till rättelse vid sådana tvisters slitande eller i det syfte motionären framställt,
kan, efter Utskottets åsigt, följaktligen icke lämpligen utfärdas, med mindre
än att lagligen förvärfvade rättigheter eller ålagde skyldigheter derigenom
skulle i vissa fall komma att förnärmas.
I anseende härtill och då det neppeligen torde vara möjligt att uppräkna
en kapell-församlings alla rättigheter och skyldigheter i förhållande till moderförsamlingen,
får Utskottet vördsamligen hemställa,
att ifrågavarande motion, tillika med hvad Herr Geete i sammanhang
dermed framställt, icke må till vidare åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 Juni 1857
ft:o 24.
Ånk. till Exp.-Utsk. d. 22 Juni 1857, kb 12 midd<
Betänkande, i anledning af väckt motion derom, alt allmogens målkärl
och vigter skola endast hvart femte år krönas.
Från Hedervärda Bonde-Ståndet har Lag-Utskottet fått emottaga en af C.
C. Cederskog från Östergöthlands län väckt motion, deruti, med förmälan, att
nu
