# ID: svediakorp-gov2317
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 115,567
# sentences: 2,801
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


BIH A NB
TILL
811 ölöf HIM im8-BVÅBIDBB&
PROTOKOLL
Vit)
Viagtlma Kihidtisra i Stockholm
Åren SMSti. ISW och 1858.
SJETTE SAMLINGEN.
lf Afdelningen:
Banko-Utskottets Memorial, Utlåtanden och Betänkanden.
Banko-Utskottets Memorial N:o i.
4
N:o 4.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 7 Nov. 1856, kl. 3 e. m.
Memorial, med hemställan om arfvoden till Notarier och
Kanslister.
Sorn Utskottet beslutat, att till en början fördela sig på två afdelningar i och
för ärendenas förberedande handläggning och såsom Notarier på afdelningarne anställt
de Kanslister, en för hvardera afdelningen, Utskottet, jemlikt 24 § 4 mom. i Riksdagsordningen
eger att antaga men för Kansli-göromålen i öfrigt för närvarande
erfordras två Kanslister; så har Utskottet skolat vördsamt hemställa,
att från och med denna dag få använda arfvoden till två Notarier och två
Kanslister.
Stockholm den 5 November 4856.
På Höglofl. Ridderskapet och Adelns vägnar: På Högv. Preste-Ståndets vägnar:
ARVID FRED:SON POSSE.
ISR. BERGMAN.
På Vällofl. Borgare-Ståndets vägnar:
P. H. HESSELGREN.
På Hederv. Bonde-Ståndets vägnar :
0. ERIKSSON.
C. 0. Ossbahr.
Bih. till R. St. Prot. 1856 & 1857. 6 Sami. 1 Afd. 1 Haft.
2
Banko-Utskottets Memorial N:o 2.
N:o 2.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 7 Nov. 185®, kl. 3 e. m.
Memorialmed hemställan om tillfällig förstärkning af fonden
till diskontering och utlåning för handel och näringar, samt
till kassa-kreditiv ät enskilde personer.
I 440 § af Banko-reglementet stadgas följande: ”För hvarje gren af den låne
och
kreditiv-rörelse, som bedrifves genom Banken och Diskonterne, bestämmes en
viss fond. Befinnes någon del af dessa fonder obegagnad, ega Fullmäktige att
under en tid af högst sex månader öfverlemna de icke använda medlen till den eller
de lånerörelse-grenar, som deraf kunna vara i behof, med förbindelse för Fullmäktige
att, i händelse berörde medel före nämnde tid varda för det ursprungliga ändamålet
erforderliga, desamma elter hand och så fort ske kan återtaga. Dock må
icke i något fall öfverflyttning af medel ske till fonderna för fastighets-belåning eller
för utlåning med omsättningsrätt.”
Som den för Banko-diskont-verket afsatta andel af fonden för utlåning med
omsättningsrätt, nästlidet och innevarande år, allt intill sistförllutne Oktober månad
haft öfverskott, under det att vid så väl nämnde Verk, som Låne-kontoren i Götheborg
och Malmö, fonden för diskontering och utlåning samt till kassa-kreditiv vanligen
visat brist på lånetillgång, hafva Banko-fullmäktige, med stöd af ofvanintagna
föreskrift i Banko-reglementet, från den förra till den sednare fonden, tid efter annan,
öfverflyttat medel till ett sammanräknadt belopp af 1,220,000 R:dr, hvaraf innestå:
hos Banko-diskont-verket R:dr 800,000: —
„ Götheborgs Låne-kontor  „ 350,000: •—•
„ Malmö dito
„ 70,000
S:gr R:dr 4,220,000: —
hvarförutan Fullmäktige till sistnämnde fonds förstärkning hänvisat från fonden för
Banko-Utskottets Memorial N:o 2.
3
belåning af fast egendom, för lån på jern, koppar ni. 11. vågförda effekter, samt
tackjern och för utlåning mot hypothek af aktier och publika papper, tillsammans
290.000 R:dr, af hvilka Banko-diskont-verket använder 190,000 R:dr och Götheborgs
Låne-kontor återstoden 100,000 R:dr; hvaremot Fullmäktige, som hafva sig
öppet lemnadt, att efter sig företeende omständigheter förordna om annan fördelning
de särskilda Diskont-verken emellan af hvardera fondens belopp, än den i Reglementet
i allmänhet antagna, från fonden för diskontering och utlåning m. m. vid Bankodiskont-verket
öfverflyttat:
till Malmö Låne-kontor ' R:dr 100,000: —
och „ Wisby dito
„ 10,000: —
Men oansedt dessa förstärkningar, ytterligare något ökade genom upplånade medel,
har fonden under den sednare tiden, vid såväl Banko-diskont-verket, som Lånekontoren
i Götheborg och Malmö, varit alldeles otillräcklig, hvilket visar sig, bland
annat, deraf, att bifallne och i saknad af utlånings-tillgång hvilande ansökningar om
diskonteringar och lån, enligt ingångna rapporter, nu uppgå, endast vid dessa Lånekontor,
till omkring 164,000 R:dr.
Banko-fullmäktige, som i afgifvet memorial af den 16 nästlidne Oktober, fästat
Utskottets uppmärksamhet på ofvananförda förhållanden, yttra vidare, att så länge
de från andra lånerörelse-grenar till ifrågavarande fond hänvisade medel linge bibehållas,
vederbörande Diskont-direktioner vore i tillfälle att utlåna åtminstone det
belopp, sorn genom inbetalning inflyter, men att sedan dåmera ansökningarne om
lån från fonderne för utlåning med omsättningsrätt och för belåning af aktier och
publika papper så betydligen tillvext, att äfven dessa fonder saknade tillgång, hvadan
Fullmäktige, till åtlydnad af ofvan åberopade 140 § i Reglementet, vore nödsakade,
att efter hand återflytta derifrån meddelade förstärkningar, en åtgärd, som dessutom
vid ingången af nästa år påkallades, för att i enlighet med 4:de momentet i 170 §
af Reglementet med 200,000 R:dr förminska fonden för utlåning med omsättningsrätt,
så måste redan i denna månad, då förstärkningar till betalning förfalla, diskonteringen
och utlåningen för handel och näringar samt utgifningen af kassa-kreditiv
sannolikt för längre tid inställas.
Med anledning häraf, och då inställandet af nämnde rörelse, enligt Fullmäktiges
åsigt, skulle ytterligare öka den nu rådande penninge-förlägenheten och medföra
ett skadligt inflytande på affärsförhållandena, hafva Fullmäktige hemställt, att de
1.300.000 R:dr, som vid sednaste Riksdag afsattes såsom försträckning åt Filialbanker,
hvilka kunde hildas i ändamål att ersätta upphörd Privat-bank, måtte tills
vidare och intilldess lånerörelsen blifvit på det hela ordnad, af Fullmäktige få användas
till diskontering och utlåning i och för handel och näringar m. m., i den
mån dels de till nämnde rörelse anvisade försträckningar måste till sina ursprungliga
ändamål återföras och dels inkommande ansökningar i denna väg föranleda.
4
Banko-Utskottels Memorial N:o 2.
Och som, efter hvad Fullmäktige upplyst, de i fondeme för lån på jern, koppar,
m. fl. vågförda effekter, för fastighets belåning, för skiftes- och odlings-lån samt
för kreditiv till Fahlu Bergslag och Sparhankerne nu befintliga öfverskott, hvarken
kunna eller böra från sina egentliga föremål till annan låne-rörelse öfverlemnas;
samt ofvanberörde 1,300,000 R:dr, som, före sednaste Riksdag, tillhört fonden för
belåning af jern, koppar, m. 11. vågförda effekter, samt tackjern, och följaktligen
åro tagne i beräkning vid fastställandet af maximum för den del af Bankens sedelstock,
hvilken saknar motsvarighet i metallisk valuta, tills vidare icke erfordras för
det ändamål, hvartill de blifvit afsatte, eller för att ersätta upphörd Privat-bank;
så torde annan utväg för närvarande ej förefinnas för alt afhjelpa de olägenheter,
som uppstode, i händelse fonden för diskontering och utlåning samt till kassa-kre
ditiv
åt enskilde skulle återgifva de till densamma lenmade försträckningar; än att,
på sätt Fullmäktige hemställt, till nämnde fond öfverflytta ifrågavarande 1,300,000;
hvarigenom utassignering ofördröjligen kunde ske af bifallna lån från fonden för utlåning
med omsättnings-rätt, som vid Banko-diskont-verket nu äro hvilande till ett
sammanräknadt belopp af omkring 230,000 R:dr.
På grund af hvad sålunda anfördt blifvit, får Utskottet, i enlighet med hvad
Fullmäktige föreslagit,‘dios Rikets Ständer vördsamt hemställa,
att meraberörde 1,500,000 Riksdaler Banko må, tills vidare och intilldess
lånerörelsen blifvit på det hela ordnad, af Banko-fullmäktige få användas
till diskontering och utlåning i och för handel och näringar samt till
kassa-kreditiv åt enskilde personer, i den mån dels de till nämnde rörelse
anvisade försträckningar måste till sina ursprungliga ändamål återföras,
och dels inkommande ansökningar i denna väg föranleda.
Stockholm den 6 November 1856.
Banko-Utskottets Memorial N:o 3.
5
N:o 5.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 7 Nov. 1856, kl. 3 o. m.
Memorial, med öfverlemnande af Banko-fullmäktiges till
Utskottet afgifna Berättelse.
Jemlikt 2 § i den för Utskottet gällande Instruktion, åligger det Utskottet att
skyndsamligen meddela Rikets Ständer icke allenast den af Banko-fullmäktige till
Utskottet afgifna berättelse dels om Bankens tillstånd och rörelse i sin helhet, dels
ock om förvaltningen af Tumba Pappersbruk, utan äfven öfrige upplysningar till
befordrande af en fullständig kännedom om Bankens ställning vid Riksdagens början;
och får Utskottet, till fullgörande af denna föreskrift, härhos öfverlemna omförmälda
berättelse, samt derjemte tillkännagifva, att förhållandet emellan Bankens metalliska
kassa samt utelöpande sedlar och depositions-skuld m. m., den 1 i denna
månad visade sig, som följer:
Sedelskuld:
Utelöpande sedlar  36,201,960: 35. 7.
Utelöpande invisningar och insättningsbevis:
emellan Depositions- och Kassa
afdelningarne
emellan Råne- och Kassa-afdelningarne
........
Oannoterade insättningsbevis för Låne-afdelningen
. . . • .
Depositions-skuld:
Behållning, tillhörande Allmänna verk
och inrättningar samt bolag och
enskilda personer ....
Obegagnade andelar af kreditiv- och
läneförlag:
tillhörande Depositions-afdelningen .
tillhörande Låne-afdelningen, approximativt
Summa 46,094,273: 25. 9*
54,578: — —
172: 34. 11.
27: _ __
.36,256,738: 22. 6.
6,288,065: 39.
1,459,469: 10. 3.
2,090,000: — — 5,549,469: 10. 3.
6
Banko-Ulskottets Memorial N:o 3.
Härifrån afgår, jemlikt § 122 i
Banko-reglementet:
Riksgälds-kontorets kreditiv . . .
Förskott till invexling af förslitna
sedlar
Inlösta otydliga transport-sedlar .
Dito sedlar af nyare slaget . .
Förskott till Postremiss-medels-räkningen
S-gr 42,402,445: 10. 5*
Skillnad häremellan och maximi-beloppet af sedelstock approxi
-
1,000,000: — —-
69,736: 32. —
8,874: 45. 4.
3,216: 32. —
2,610,000: — —
3,691,828: 13. 4.
mativt
307,667: 3. 10.
Bankens Guld- och Silfver-tillgäng:
Dukater.
M yntadt, gångbart i kassa
liggande 13,563
Omyntadt  6,728T™,.
Hos Kongl Myntet liggande
7,296.
„ Handelshusen i Hamburg
och Altona innestående
samt oremitterade
vexlar ....
Summa 42,710,112: 14. 3.
R:dr Silfver. R:dr Banko.
S:gr 27,587 ^
Guldtillgången, 27,587.™,,
efter afdrag af Dukatskulden,
165, belöpande
sig till 2 7,422
utgör å 102 sk, silfver
503,432: — —
7,443,278: 37. 6.
149,878: 43. 3.
561,430: 2. —-
8,458,019: 34.
58,272: 18. 7.
Summa R:dr Silfver 8,516,292: 5.- 4:
Motsvarande, enligt myntbestänmings-grunden  22,710,142: 14. 3.
Jemlikt Banko-reglementets 123 § får sedelstocken derutöfver
högst utgöra
. . 20,000,000: —
Summa 42,710,112: 14. 3.
Stockholm den 6 November 1856.
STOCKHOLM, tryckt hos N. Marcus, 1856.
Berättelse till R. St:s Banko-Utskott.
1
Berättelse till Rikets Högloft. Ständers Banko-Utskott, angående
Rikets Ständers Banks förvaltning; gifven i Stockholm den
15 Oktober 1856.
Enligt 20 § i Banko-reglementet af elen 4 December 1854, åligger det Bankofullmäktige,
att till Högloft. Utskottet afgifva berättelse dels om Bankens tillstånd,
rörelse och förvaltning i sin helhet samt de hos Fullmäktige förekomna hufvudsakliga
ärenden, i hvilken berättelse tillika skall omständligen upptagas och för hvarje
år särskildt utredas alla kostnader för den reela fondens förstärkning, dels ock angående
förvaltningen af Tumba Bruk.
Då Fullmäktige nu fullgöra denna föreskrift, torde de till en början få fästa
Högloft. Utskottets uppmärksamhet derå, att Rikets Ständers år 1855 församlade
Herrar Revisorer, som, enligt den af dem afgifna berättelse, granskat Bankens och
Tumba Bruks räkenskaper för åren 1855 och 1854 och genomgått Fullmäktiges
allmänna och särskilda samt Under-styrelsens och Kommissariernes i Låne-kansliet
protokoll från den 15 November 1855 till den 15 September nästlidet år, hos Rikets
Ständer tillstyrkt, att Fullmäktige måtte undfå full decharge för Bankens förvaltning
till och med 1854 års utgång, äfvensom för de beslut och åtgärder, Fullmäktige
till den 15 nyssberörde September vidtagit och hvarföre redovisning innefattas
i Fullmäktiges protokoll.
Bih. till R. St. Brot. 1856 $ 1857. 6 Samt. 1 Afd. 2 Haft. 1
2
Berättelse lill B. St:s Banko-Utskott.
§ 1.
Förändringar Inom Ofver-styrelsens personal hafva följande förändringar egt rum, nemligen:
inom öfver- Efter Herr Presidenten och Kommendören med stora korset af K. N. 0. m. m.
styrelsens
personal. Friherre Carl David Skogman, som den 20 Februari detta år allidit, har undertecknad,
Jacob Theodor Stjernstedt, såsom förste Suppleant för Höglofl. Ridderskapet och
Adelns Ledamöter i Banken, den 6 näst derpå följde Mars, i nämnde Styrelse inträdt;
5och sedan Kyrkoherden i Ausås, R. af K. Carl XIILs 0., L. N. 0. Herr Doktor
Josef Wallin förmält sig, i följd af tjenstgöring på annan ort, vara förhindrad att
längre fortfara såsom Fullmäktig i Banken, har Este Suppleanten för Högv. Presteståndets
Ledamöter i Banken och Riksgälds-kontoret, undertecknad Fredrih Wilhelm
Öfverström, den 11 nästlidne September ingått såsom ordinarie Ledamot al Ofverstyrelsen.
I stället för tjenstledige Ledamöter hafva, efter den tidrymd Herrar Revisorers
ofvannämnde berättelse omfattar, Herr Kommendör-kapitenen och Riddaren Carl Bertil
Lilliehöök, undertecknad Öfverström, Grosshandlaren F. A. Rinman och Riksdagsfullmäktigen
Erik Carlsson från Stockholms Län, i egenskap af Suppleanter, deltagit
i Styrelsen, enligt hvad Fullmäktiges protokoll närmare utvisa.
§ 2.
inventeringen Ben inventering af Bankens alla kassor och öfriga förvaringsrum, som det, enoch
ligt 6 § i Reglementet, åligger Fullmäktige att förrätta, är sednast den 26 Maj delta
varingsrum. år verkställd.
§ 3.
erätt elser tili Fullmäktige få härjemte öfverlemna de berättelser, hvilka, till åtlydnad af föreUtskottet.
skriften i Reglementets 20 §, blifvit afgifna af:
l:o. Direktionerna vid Banko-Diskontverket och Låne-kontoren i Götheborg,
Malmö och Wisby, om dessa Diskont-inrättningars rörelse;
2:o. Under-styrelsen, om den samma Styrelse äfvensom departemental-styrelserna
åliggande förvaltning; och
3:o. Fiskals-embetet, om de lill samma embetes befattning hörande ämnen.
8 4.
Besvär af åt- Kontors-skrifvarne H. T. Benckert, L. J. Hedberg och N. Ohlsson samt Kanskiiiiga
slisten J. Wikström hafva inom behörig tid till Fullmäktige inlemnat till Höglofl.
tjenstemän.
Berättelse till R. St:s Banko-Utskott.
5
Utskottet ställda besvär öfver de af Fullmäktige fattade, bemälde tjenstemän rörande
beslut, dels i fråga örn regleringen af Bankens tjenstemanna-personal, enligt nya
staten, och dels angående tillsättning af tjenster, hvartill de, såsom sökande, sig
anmält; öfver hvilka besvär särskildt utlåtande kommer att af Fullmäktige afgifvas.
Till Fullmäktige äro inom behörig tid inkomna följande ansökningar, hvilka
med bifogade utlåtanden komma att till Höglofl. Utskottet öfverlenmas, nemligen:
l:o af Bankens Embets- och Tjenstemän:
a) angående lönetillökning, och
b) om förhöjd ersättning för underskrifning af Bankens sedlar;
5 af Bankens kammar dr ängar, örn lönetillökning;
4:o af Banko-diskont-verkets Tjenstemän, om dito;
7:o af Banko-ombudet vid Låne-kontoret i Malmö, S. Sparre, om dito;
8:o af Advokat-fiskalen i Banken, Protokolls-sekreteraren N. A. Heurlin, att
det för Ledamot af Banko-diskont-direktionen nu bestämda arfvodes-belopp,
500 B:dr, eller åtminstone det förut för enahanda befattning anvisade
arfvode af 250 R:dr, allt banko, måtte å indragnings-stat honom
tilldelas, med rättighet för honom, alt för tiden från 1854, få genast
uppbära hvad sålunda skulle honom tillkomma;
9:o. af Banko-Fiskalen, Häradshöfdingen E. W. Montan, alt antingen varda från
tjenstgörings-skyldighet befriad eller ock tillagd enahanda löneförmåner,
som öfrige tjenstemännen i kamererare-grad;
10 :o af Bokhållaren i Banken, Kamereraren vid Banko-diskont-verket C. P.
Dahlgren, att antingen bibehållas vid göromål och löneförmåner enligt
gamla staten eller ock varda på pensions-stat förflyttad;
l l:o af Bokhållaren N. Söderberg och Kontors-skrifvaren L. J. Hedberg, om
ersättning för ett vikariat;
12:o af åtskillige extra ordinarie tjenstemän om ersättning för den förlust, de
i följd af verkets reorganisation fått vidkännas; samt
13:o af förre Förvaltaren vid Tumba Bruk, C. Möller, om förhöjd pension.
af vaktbetjeningen vid samma verk, om dito;
4
Berättelse till B. St:s Banko-Utskott.
Val af Justitie-ombudsmans
suppleant.
Angående
Bankens
ställning.
§ 5.
Sedan Herr Stats-rådet och Riddaren L. Almqvist afsagt sig det af Rikets Ständer
vid sistförflutna Riksdag honom anförtrodda uppdrag, att vara deras Justitieombudsmans
suppleant, hafva Fullmäktige samfäldt med Fullmäktige i Riksgäldskontoret,
den 12 Juni detta år, tili Suppleant för Rikets Höglofl. Ständers Justitieombudsman
valt Herr Revisions-sekreteraren och Riddaren Johan August Södergren.
% 6.
Till upplysning angående Bankens ställning, åberopa Fullmäktige icke allenast
de den 31 December 1855 och den 50 Juni detta år upprättade, tryckta och med
allmänna tidningarne utdelade uppgifter öfver Bankens metalliska kassa samt utelöpande
sedlar och depositionsskuld jemte obegagnade andelar af kreditiv och låneförlag,
utan äfven de likaledes tryckta och med allmänna tidningarne utdelade öfversigterna
af Bankens hela ställning, efter 1854 och 1855 årens bokslut.
Af de sednare inhemtas, bland annat, att behållna vinsten utgjort:
för år 1854  B:ko R:dr 867,818: 44. 1.
för år 1855
„ ,, 791,607: 4. 2.
Beloppet af nämnde vinst för detta år kan ej tillförlitligen utrönas förr än räkenskaperna
hunnit afslutas; men som lånefonderna innevarande år varit mera anlitade
än under de näst föregående och såväl ve.velhandeln, som försäljningen af silfver
i omyntad form lernnat behållning, kan det antagas att vinsten för detta år skall
öfverstiga nästlidet års vinst.
Förhållandet emellan Bankens metalliska kassa samt utelöpande sedlar och depositionsskuld
för den 27 nästlidne September innefattas i nedanstående uppgift:
Sedelskuld:
Utelöpande sedlar och invisningar
Depositionsskuld:
Behållning, tillhörande allmänna verk och inrättningar, samt
bolag och enskilde personer . 6,658,046: 39. 4.
Dito i guld 45 dukater å 5 R:dr 52 sk. 245: 52. —
Obegagnade andelar af kreditiv och låneförlag:
Tillhörande depositions-afdelningen . 1,912,487: 40. 2.
„ låne-afdelningen . . . 2,054,571: 7. —
Summa 47,017,982: 44. —
56,592,633: 21. 6.
6,658,290: 23. 4.
5,967,058: 47. 2.
Berättelse till R. Sf.s Banko-Utskott.
5
Härifrån afgå:
Riksgälds-kontorets kreditiv . .
Vexlingsförskott till landsorterne
Inlösta otydliga transportsedlar .
Dito dito sedlar af nyare slaget
Förskott till postremiss-medels-räkningen
1,000,000
60,253
3,216
8,874
2,610,000:
16.
32.
45.
4.
5,682,524: 45. 4.
Summa Sedelstock 43,355,65 7: 46. 8.
Skillnad häremellan och maximi-beloppet af Sedelstock, beräknad
enligt 116 § i Banko-Reglementet ....
253,828: 41. 1.
Summa B:ko R:dr 43,569,486: 39. 9,
Bankens Guld- och. Silfver-tillgäng:
Dukater.
Riksdaler Silfver.
Riksdaler Banko.
Myntadt, gångbart i kassa liggande
Omyntadt, efter prof och uträkning
Hos Kongl. Myntet
På utrikes ort dels innestående och
dels ännu ej förfallet ....
13,257
6,728
7,488
30
TUÖ
518,282
7,974,594
68,796
218,703
26
26
54
3
1
Summa guld- och silfver—tillgång .
Dukat-sunnuan 2 7,475 rmr motsva-  rar å 102 skill, silfver .
27,473
Ttfö
8,780,176
58,580
58
36
4
7
Silfver—tillgång alltså på det hela .
Motsvarande, enligt mynt-bestäm-
ningsgrunden
Likmätigt Banko-Reglementets 116 §
får sedelstocken derutöfver högst
utgöra
8,838,557
26
11
25,569,486
20,000,000
39
9
Summa B:ko R:dr
43,569,486
59
9
1 den ordning, 26 § i Reglementet föreskrifver, hafva efterf Suppleanten för ^Inekonto-5
Ridderskapet och Adelns Ledamot i Direktionen öfver Lånekontoret i Malmö, Herr rens r)irek
’
tioner.
6
Berättelse till R. St:s Banko-Utskott.
Majoren och Riddaren Friherre Otto Thott, och Suppleanten för Preste-Ståndets Ledamot
vid Lönekontoret i Wisby, Stads-Komministern Nils Krusell, hvilka afsagt sig
nämnde befattning, blifvit utsedde, för den förre Herr Majoren och Riddaren Friherre
Wilhelm Rennet och för den sednare Stads-Komministern i Wisby C. F. T. Herlitz;
hvarförutan, i stället för Suppleanten för Högv. Preste-Ståndets Ledamot i Direktionen
öfver Lönekontoret i Götheborg, Prosten och Kyrkoherden, Theol. Kand.,
Herr Magister S. L. Ljungdahl, som anmält att han, vald till Fullmäktig för Presterskapet.
i Götheborgs Stift vid instundande Riksdag, således vore förhindrad att såsom
Suppleant i Direktionen tjenstgöra, är vorden till Suppleant utsedd Herr Prosten J. C.
Lamberg.
§ 8.
Val af Leda- Till Ledamot i Götha Kanal-Direktion å Bankens och Riksgälds-kontorets vägnar
innevarande år, har, vid det enligt 27 § i Reglementet anställda val, Herr Öftion.
verste-Löjtnanten och Riddaren J. Kléen blifvit utsedd. Granskning af 1855 års
räkenskaper och förvaltning kommer först under nästa år att verkställas.
§ 9.
Angående 1 7 § af tryckta Revisions-berättelsen omförmäla Herrar Revisorer, jemte annat,
fc»Vrisbogr s (let al Fullmäktige beslutade inköp af 500 st. jernbeslagna trädlådor med åtföljande
fästningSaf läs, under anförande att, sedan, till förvarande af Bankens redbarheter, en särskild
Bankens^red- byggnad numera blifvit å Carlsborgs fästning uppförd, densamma ock synes böra
barheter, för detta ändamål begagnas och att Herrar Revisorer, i öfverensstämmelse med hvad
Banko-Utskottet vid 1847—1848 årens riksdag yttrat, anse att åtminstone det belopp
af 2,500,000 R:dr Specie, hvarunder Bankens metalliska kassa, jemlikt 107 §
i Banko-Reglementet, icke får nedgå, alltid bör i omyntadt silfver på nämnde ställe
förvaras, för att såmedelst vara bragt i största möjliga säkerhet.
Fullmäktige afbida Rikets Ständers beslut i anledning af detta Herrar Revisorers
yttrande ochj få nu allenast tillkännagifva, att ofvanberörde trädlådor blifvit aflemnade
och af Banken godtgjorda, enligt öfverenskommet pris af tillhopa 7,000
R:dr för lådorna och 611 R:dr 5 sk. 4 rst. Banko för dertill hörande lås.
§ 10.
Åtgärder till
»fpennbigde- Under åberopande af hvad 8 § i tryckta revisions-berättelsen innehåller i fråga
försändning&r 0m de af Fullmäktige, med anledning af föreskriften i Reglementets 29 §, vidtagna
med posterna.
Berättelse till R. St:s Banko-Utskott.
7
åtgärder till förekommande af penninge-försändningar med posterna, få Fullmäktige
anföra, att sedan de, för fullgörande af stadgandet i 2 momentet af sistberörde §,
i aflåtet cirkulärbref, anmodat Direktionerne öfver såväl Privat- som Filial-bankerne
i Riket, att till Fullmäktige afgifva upplysning, huruvida och på hvad vilkor den af
Rikets Ständer afsedda öfverenskommelse må kunna åvägabringas, svar i ämnet numera
från bemälde Direktioner ingått, hvilka svar blifvit öfverlemnade till Understyrelsen,
med anmodan att yttrande och förslag i ämnet till Fullmäktige afgifva.
Efterföljande sammandrag af räkenskaperna utvisar huru denna rörelse blifvit
begagnad under tiden från och med den i October nästlidet år till den 28 sist—
lidne September:
8
Berättelse till B. St:s Banko-Utskott.
Anvisningar, utfärdade af Rikets Ständers Bank på
„ „ ,, Götheborgs Lånekontor på
„ ,, „ Malmö dito på
„ „ „ Wisby dito på
Summa
Assignationer, utställda på Bankens Depositions-Afdelning:
af Lånekontoret i Götheborg st. 158. R:dr 158,000: — —
dito i Malmö „ 667. „ 585,900: — —
dito. i Wisby „ 91. „ 55,900: — —
Summa utfärdade Anvisningar och Assignationer på
Summa infriade dito dito af
Summa utelöpande dito dito på
De utelöpande Anvisningarne äro utfärdade af Rikets Ständers Bank på
,, Götheborgs Lånekontor på
„ Malmö dito på
De utelöpande Assignationerna äro utställda „ Malmö dito . . R:dr 7,000: —- —■
„ Wisby dito . . „ 500: — —
Summa
Förskott anordnade, för rörelsens bedrifvande, från Bankens Låneafdelning R:dr 4,610,000: — —
deraf blifvit återbetaldt.  „ 2,000,000: -
återstår oliqvideradt
Sorn tillsammans med beloppet af utelöpande Anvisningar och Assignationer motsvara kassabehållningarne
den 27 September detta år, nemligen hos
Berättelse till R. St:s Banko-Utskott.
9
E
kets Ständers Bank.
Götheborgs Lånekontor.
Malmö Lånekontor.
Wisby Lånekontor.
Summa.
st.
R.dr
sk.
r.
1 st.
R:dr
sk.
r.
st.
R:dr
*
sk.
r.
st.
R:dr
sk.
r.
st.
B:ko R:dr
sk.
r.
t 1 ., -v „ |
27
rr ^
756,650
85,504
,
46
54,629
45
654
8,797.7611
695,517
W
i. 1 ö
4,0 14,40 /
OO 0
0,)
25
4
162
671
155
50
5,105,718
18
6
105
55
2
50
185.194
141 7
t) i
~~
8,881,075
878,712
72,858
7
4
9
4
10
47,681
16
9
25,442
29
i a
3
1,754
52
29
V 65
9.540,967
55
2
158
[2.521,074
5 1
5
67
821,689
42
4
16
54,629
45
996
12,958,562
7
11
916
577,800
577,800
—
10,118,767)55
9,955,126^19
2
2
2,521,074
2,508,962
51
42
5
5
Zj
821.689
821.689
42
42
4
4
—
54.629
52.629
45
45
—
15,516,162
15,558,409
7
2
11
11
_—
165,641(16
—
12,111
57
—
—
—
2,000
—
177,755
5
11,400
2,000
15,400
155,585
21,269
155,585
20,558
16
16
57
71 1
57
7,500
—
—
—
—
—
7,500
165,641(10
—
12,111
57
2,000
1 77,755
5
2,610,000
1,794,091 47
—
626,610
12
11
—
540,922
6
5
—
26,128
54
4
2,787,755
5
Bih. till R. St. Brot. 1856 & 185?. 6 Sami. i Afd. ä Haft.
2
Berättelse till Ii. S:ts Banko-Utskott.
Guld- och silfvcr-panthvalfvet.
Angående regleringen
af
tjenstemannapersonalen
och dess lönevilkor.
Förändrad lokal
för kassaoeh
Depositions-afdelnlngarne,
sedelkontoret
och BankoDiskontverket.
Af ofvanintagna räkenskaps-sammandrag behagade Höglofl. Utskottet inhemta,
att då det allmänheten sålunda lemnade tillfälle, att till förekommande af penningeförsändningar
med posterna undfå anvisning å Banken och dess lånekontor mycket
begagnats vid lånekontoren, särdeles vid det i Götheborg, ganska få och till jemförelsevis
ringa belopp härstädes uttagit anvisningar å Lånekontoren, hvaraf inträffat,
att vid de sednare stora behållningar tillhörande Banken uppkommit, hvilka behållningar
måst derifrån infordras.
Det af Rikets Ständer åsyftade ändmål har således förfelats och vinsten af förevarande
anstalt för det allmänna motsvaras ingalunda af de betydliga kostnader,
Banken i och för densamma får vidkännas.
§ 11.
Som de i Banken qvarvarande guld- och silfverpanter, hvilka icke utlösas före
den 1 Juli nästinstundande år, komma att å auktion försäljas, hvarefter guld- och
silfverpant-hvalfvet upphör, torde föreskriften i Reglementets 32 §, mom. 2, litt e.
angående vården och inventeringen af nämnde hvalf böra från blifvande Reglemente
uteslutas.
§ 12.
Med åberopande af den i 9 § af Revisorernes berättelse meddelade upplysning
angående regleringen af tjenstemanna-personalen och dess lönevilkor enligt den af
Rikets sednast församlade Höglofl. Ständer fastställda nya aflönings-stat, hafva Fullmäktige
skolat anmäla, dels att af de å indragnings-stat då uppförda tjenstemän icke
någon ännu afgått och dels att den vid samma Riksdag inrättade öfvervaktmästarebefattning
ej blifvit slutligen tillsatt, hvaremot Fullmäktige lorordnadt en person, att,
tills vidare på försök, befattningen bestrida.
§ 15.
Den förändrade inredning af depositions-afdelningens lokal, hvarom afhandlas
i 10 § af Herrar Revisorers berättelse, blef i början af detta år verkställd, så att
kassa- och depositions-afdelningarnes rörelse kunnat derstädes bedrifvas från slutet
af nästlidne Mars månad. Om ändamålsenligheten af denna lokal torde Höglofl.
Utskottet lätt öfvertygas, enär allmänheten nu är i tillfälle, att i ett rum och på
ganska kort tid få expeditioner handlagda, hvilka förut, till följd af lokalernes afskiljda
läge och annat expeditions-sält medtogo flere timmar och påkallade upprepade
besök i Banken. På det att de Bankens afdelningar, med hvilka allmänheten har
Berättelse till R. St.s Banko-Utskott.
11
största beröring, ina, så vidt nuvarande Bankbyggnaders inredning medgifver, komma
i hvarandras närhet, hafva Fullmäktige förordnadt angående förflyttning af Bankodiskont-verket
till Sedelkontorets nuvarande lokal, sedan för nämnde kontor utrymme
blifvit beredt i den så kallade arkiv-våningen, 1 tr. upp i nya Bankohuset, hvarigenom,
utom nämnde verk, i våningen 2 tr. upp äro förlagda Depositions-, Låneoch
Revisions-afdelningarne, Låne-kansliet samt Kassa-alclelningen, med undantag
allenast af vexlings-kassorna, hvilka dock, nu spridda på 5 särskilda ställen, alla
komma alt inredas i nya Bankohusets bottenvåning, hvarifrån en trappuppgång omedelbart
leder till Kassa- och Depositions-afdelningarnes lokal. I följd af BankoDiskontverkets
förflyttning äro för mindre general-kassan och sedelmagasinet förvaringsrum
inredda en i stället för två trappor upp i nya Bankohuset.
Genom dessa förändringar, som anses blifva under detta år verkställda, skulle
hela tredje våningen i gamla Bankohuset komma att användas till embetsrum för
Högloll. Banko-utskottet, Herrar Revisorer och Fullmäktige. Oansedt högt uppstegrade
pris pä dagsverken och byggnads-materialier, torde sammanräknade kostnaden för
alla här ofvan omförmälde jemte deraf härrörande inrednings- och reparations
arbeten
icke komma att öfverstiga 24,000 R:dr Banko.
§ 14.
Sedan de tjenstemän, hvilka på grund af den vid 1840—1841 årens Riks-Grunden för
dag fastställda aflönings-stat, från Indragnings-staten uppburo personela anslag, som pension!-1’
vid pensionering jemväl togos till grund för bestämmande af pensions-beloppet, nu- teloppet,
mera genom befordran eller på annat sätt afgått. så lärer 52 § i Reglementet
böra erhålla följande förändrade uppställning.
Vid pensionering af Bankens embets- och tjenstemän, vaktbetjening och konstidkare
tjenar såsom grund den för deras vid afgången innehafvande tjenst eller befattning
i löne- eller indragnings-stat uppförda lön.
§ 15.
I Reglementets 76 §, 11 morn., angående lånekontorens assignering på Banken ^n,e^sn1tK°n'e.
stadgas, bland annat, att assignationer icke må utgifvas å andra summor än 100 ring på BanR:dr,
150 R:dr, 500 R:dr och 1,000 R:dr. Med afseende å det nya räknesätt, ken'
som vid 1858 års början skall tillämpas, torde assignationernas valörer böra sålunda
förändras, nemligen: Ett Hundra Ralr, Femhundra R:dr och Ett Tusen R.dr,
allt Riksmynt.
Till undvikande af de olägenheter för lånekontorens Direktioner och de kostnader
för Banken, som skulle uppstå i händelse, med sträng tolkning af ifrågavarande
12
Berättelse till R. St:s Banko-Utskott.
föreskrift i Reglementet, vid öfverflyttningar från en till annan låue-kontorets räkning
i Bankens depositions-afdelning eller från lånekontors till någon Bankens räkning
i nämnde afdelning, assignationer endast å de stadgade valörerne linge af lånekontorsdirektion
begagnas, hafva Fullmäktige ansett sig böra berättiga vederbörande, att vid
dylika tillfällen använda handskrifven assignation; och hemställa Fullmäktige huruvida
icke vid ofvanberörde 11 moment, borde fogas något tillägg i omförmälde svftning.
§ 16.
Decharge för Banko-diskonl-verkets samt Låne-kontorens i Götheborg, Malmö och Wisby
Döfver°D?-narä^ens^aPer oc6 förvaltning för nästlidet år äro granskade af särskildt dertill förordBkont-verken.
nade Revisorer, som meddelat vederbörande Direktioner decharge, hvilken, beträffande
låne-kontoren, blifvit, enligt den för Revisorerne gällande instruktion, af Fullmäktige
godkänd; och varda de afgifna Revisions-berättelserna härjemte till Högloll.
Utskottet öfverlemnade.
§ 17.
kaasans^för- Angående metalliska kassans förändringar är redogörelse lenmad i Revisoändringar.
rernes berättelse § 16 till och med den 17 November 1855.
Från nämnde dag har förhållandet varit följande:
Guld:
TJtgifne
Dukater.
Inkomne
Dukater.
Minskning.
1855
den
31 December . .
478
—
66
—
412
—
1856
55
55
den
55
55
29 Mars . . .
30 Juni .
27 September .
S:gr
478
506
251
711
—
66
—
412
506
251
711
Summa
1,726
—
66
—
1,660
Förminskningen 1,660 dukater utgör i Riksdaler Silfver förvandlad, 5,52 7
R:dr 24 sk.
Berättelse lill II. St:s Banko-Utskott.
Silfver:
13
Bankens metalliska kassa i myntadt och
Utgifvet
omyntadt har effcktift
Silfvermynt.
Ökats
Minskats:
1855 den 31 December
31.800
468,172
13
3
1856 .. 29 Mars ....
c-i
o
o
—
—
777,193
17
5
„ ,, 50 Juni ....
139,150
—
1,629,184
16
8
,, .,2 7 September . .
329,800
—
—
1,75 1,525
45
7
Summa
520,050
468,172
13
3
4,157,903
31
6
Dä den summa, hvarmed kassan
är vorden
ökad
468,172
13
3
från minskningen afdrages, och till detta belopp
af .
3,689,731
18
5
lägges guldtillgångens minskning .
3,527
24
visar sig en minskning, på det hela af .
3,693,258
42
3
Kassan utgjorde den 17 Nov. nästlidet år 12,531,725: 3. 2.
men nppgick, efter afdrag af minskningen 3,693,258: 42. 3.
den 2 7 September detta år till . . . 8,838,466: 8. 11.
Det högsta belopp, hvartill nämnde kassa uppgått, är silfver R:dr 12,999,021:
40 sk. 5 rst., motsvarande i R:dr Ranko 34,664,050: 11 sk. 9 rst., hvilket den
samma
utgjorde i slutet af 1855 och de första två veckorna af 1856.
§ 18.
Den i Ranken, den 17 November nästlidet år, enligt 17 § i Revisorernes berättelse,
befintliga tillgång i utländskt sillvermynt, uppgående till ett bokföringsvärde
i R:dr silfver af 884 R:dr 8 sk. 9 rst., är försåld och inköp af utländskt mynt
har under den sedermera förflutna tiden icke ifrågakompit.
För heloppet af det silfver i omyntad form, som till och med slutet af nästlidne
Juni månad blifvit försåldt, redogöres i Under-styrelsens berättelse; och har
försäljningen alltid skett till ett pris af 2 7 mark 12 sk. Hamburger Banko, motsvarande
24 R:dr 32 sk. Svenskt Banko för hvarje mark fint silfver kölnisk vigt.
§ 19.
Genom en i 19 § af Revisions-berättelsen intagen utredning söka Herrar Revisorer
visa att det i Reglementet bestämda bokföringsvärde å dukater är för högt
Utländskt
mynt.
Försäljning
af silfver i
omyntad
form.
Bokföringsväidet
å
dukater.
14
Berättelse till R. St:s Banko-Utskott.
och tillstyrka alltså att detsamma må nedsättas till ett mot guldets verkliga värde
närmare svarande belopp.
Då för dukaters så väl in- som utvexling särskilda pris. rättade efter guldets
vexlande värde, af Fullmäktige bestämmas, och det förra, som nu utgör 5 R:dr
24 sk. Banko pr dukat, kan, under nuvarande pris å guld i London och Hamburg,
anses ungefärligen motsvara värdet af en dukat i Banken levererad; så torde det
vara mera likgiltigt till hvilket belopp bokföringsvärdet är bestämdt, särdeles då, såsom
nu är tället, Bankens tillgång i guld endast utgör 2 7,430 tto dukater; men
för den händelse Högloflige Utskottet skulle anse nödigt att föreskrifva någon förändring
i nämnda värde, torde detsamma kunna bestämmas till 5 R:dr 24 sk. Banko.
§ 20.
Silfvermynt 4f Bankens förråd i silfvermynt af äldre prägel, utgörande den 17 November
af äldre nästlidet år Silfver R:dr 33,532: äro till ett pris af dels 129 och dels 130 sk.
pregel.
banko för hvarje specie försålda 7,000 speciel', så att samma förråd, ökadt genom
invexlade 2,000 specier, nu uppgår till silfver R:dr 28,552.
af följande valörer, nemligen:
Hela R:dr  8,632.
I „  3,100.
i „  14,000.
i „  1,700.
* „  500.
Å „ • • • • 60°- 28,532.
§ 21.
xjppi-cp och För Bankens vexelhandel är redovisning lemnad i 21 § af Revisions-berättelsen,
försäljning af till och med den 22 November nästlidet år.
Behållningen utgjorde nämnde dag:
Ä.g Hos Handelshuset Säl. Heine  315,683: 25. 9.
P. Siemsen & Komp. . 270,855: 37. 6.
J. H. & G. F. Baur. . 315,309: 10.—
" S-gr”*199,848: 25. 3.
Oremitterade vexlar  2,082,843: 47.— 2,982,692- 24. 3.
Under återstoden af sistnämnda år blef denna behållning
ökad: genom uppköpta vexlar å  359,131: 12.—
77 7?
75 77
till 5,341,823: 36. 3.
Berättelse till B. Sl:s Banko-Utskott.
Ib
och minskad: genom försålda vexlar å  815,800: 35.—
så att. behållningen vid detta års ingång uppgick till silfver R:dr 2,526,023: 1. 5.
hvilken behållning i Bankens räkenskaper sålunda redovisades:
Hos Handelshuset Sal. Heine  479,885: 19. 9.
„ P. Siemsen & Komp. . 548,804: 42. 6.
„ J. II. & G. F. Baur. . 461,052: 16.—
Oremitterade vexlar  1,036,280: 19.— 2 526 023 1 3
Varande dock en del af den å bemälde Handelshus bokförda
behållning hitsänd i omyntadt silfver med ångbåt, som, infrusen
i Calmar sund, icke aflemnade samma silfver förr än i Maj
månad delta år.
Till och med den 25 nästlidne September är ofvanberörde
behållning
ökad:
a) genom köpta vexlar å  399,457: 16.—
b) ränta å och amortering af i utländskt
mynt ställda hypotheksförenings-obligationer 10,713: 16.—
c) ränta af Handelshusen i Hamburg och
Altona å innestående behållningar derstädes 20,540: 8.—
d) återdebiterad provision  1,299: 25.— 431 810- 15
S:gr silfver R:dr 2,957,853: 16. 3.
14.—
4.—
minskad:
a) genom försålda vexlar  2,635,375:
bj „ indraget silfver  101,302:
cj „ provision, stämpel och porto . 4,452: 12. 3. ^ 73g 129- 30- 3
hvadan behållningen sistnämnde dag'utgjorde . . silfver R-.dr 218,703: 54.—
hvaraf innestodo:
Hos Handelshuset Sal. Heine  40: 7. —
„ „ P. Siemsen & Komp. . . 13,421: 4.—
„ „ J. H. & G. F. Baur . . 1,540: 27.—
15,001: 58.—
Oremitlerade vexlar  205,701: 44.— 218.703: 34.
IG
Berättelse till R. St:s Banko-Utskott.
Inkomst och Utgift för År 1855.
Inkomst:
Winst å köpta vexlar B:ko R:dr 62.004: 5. 9.
,, å sålda „
,, ,, 418. 37. 1.
Ränta af Handelshusen i Hamburg och Altona ... ,, . „ 54,240: 21. 4.
diverse  ,, „ 69: 22. 7.
S:gr B:ko R:dr 116,732: 38. 9.
Utgift:
Mäklare-Kurtage  8,125: 9. 8.
Postporto  238: 13. 6.
Provision, stämpel och porto i Hamburg och Altona . . . . 11,786: 41. 4.
Omkostnader i och för indragning af silfver, nemligen: speciel- i
Lybeck, assurans, provision, fragt, skillnad i värdet emellan
Hamburger Banko och Riksdaler silfver specie, arfvoden, probe
ringskostnad
m. m  83,413: 11. 5.
Arfvoden i och för vexelhandel  5,000: —
( 25: 29. 4.
Dlverse  27: 35. 3.
S:gr B:ko R:dr 108,616: 44. 6.
Inkomsterna  116,732: 38. 9.
öfverstiga Utgifterna  108,616: 44. 6.
med B:ko R;dr 8,115: 42. 3.
Inkomster och Utgifter under detta år kunna ej nu uppgifvas.
Utgifterna i och för silfver-indragningen hafva utgjort:
1854
221,897:
44.
9.
1855
83,413:
11.
5.
1856
5,039:
6.
1.
Summa B:ko R:dr 310,350:
14.
3.
Som Banken vid 1854 års ingång innehade ett större belopp i omyntadt silfver,
än som i och för utmyntning under de derefter förflutna åren erfordrats, kunde berörde
-
Berättelse titit R. St:s Bmko-Uiskott>.
17
rörde utgifter för silfverindragningen hafva varit besparade och deremot ett ganska
betydligt belopp i ränta af Handelshusen i Hamburg och Altona tillgodokonnnit Banken,
derest Fullmäktige varit berättigade att låta Bankens behållningar å utrikes ort
qvarstå intilldess antingen silfver för myntning ovilkorligen erfordrats eller, genom
dragning af vexlar, samma behållningar kunnat tagas i anspråk, i hvilket sednare läll
en kurs-vinst för Banken jemväl uppstått. Och då Bankens ifrågavarande behållningar
kunna å liera ansedda utländska handelshus fördelas, hör någon förlust för Banken
icke vara att befara genom utsträckning i nu angifna syftning af föreskriften i
Banko-Reglementets 109 §.
Undertecknade Chartau och Arfvedson hafva fortfarande utöfvat de med vexelköp
och försäljning förenade göromål och bestyr.
§ 22.
I händelse Rikets Ständer skulle anse lämpligt att vidare bibehålla den på grund Seddstooken9
af 29 § i Banko-Reglementet inrättade anstalt till förekommande af penninge-försänd- beräkning,
ningar med posterna, torde Högloft. Utskottet inse angelägenheten deraf att bland
de poster, som, jemlikt Reglementets 115 §, böra vid beräkningen af sedelstock afdragas,
jemväl må införas ”förskott till Postremissmedels-räkningen,” emedan i annat
läll uppgifterne öfver sedelstock skulle komma att utvisa ett öfverskridande af maximum
för densamma, hvilket i sjelfva verket icke egt rum.
§ 23.
Sedan Kongl. Majit i Nåder förordnat att efter 1856 åi’s ingång dittills använda Myntning
präglar för silfvermyntet icke vidare finge begagnas och det vid nämnde tidpunkt i af silfver.
Banken befintliga förråd af myntadt silfver ej kunde anses vara för utvexlingens jemna
gång tillräckligt, anhöllo Fullmäktige, i skrifvelse af den 10 Januari detta år, hos
Kongl. Maj :ts och Rikets Stats-Kontor, derunder Kongl. Mynt-verket lyder, att af de
nya silfver mynten, som motsvara de äldre mynten å hela, halfva, fjerdedels, åttonde
dcls
och sextondedels R:dr specie eller af valörerna 4, 2 och 1 Ridr samt 50 och
25 öre Riksmynt måtte förfärdigas så mycket, som under innevarande år möjligen
kunde medhinnas, dock under iakttagande att prägling skedde företrädesvis af mynt
å 4 R:dr samt 25 öre Runi, motsvarande hela och fe:dels Ridr stycken samt i sista
rummet af den myntsort, som motsvarade | Ridr specie, hvaraf Banken jemförelsevis
hade största tillgång; och medgåfvo Fullmäktige att Kongl Mynt-verket fortfarande
finge, på en gång, hos sig innehafva 70,000 Ridr silfver af Bankens förråd, hvilket
belopp då ansåges i och för myntningens skyndsamma bedrifvande erforderligt.
Bill. till R. St. Prot. 1856 & 1857. 6 Sami. 1 Afd. 2 Haft. 3
18
Berättelse till R. St:s Banko-Utskott.
Angående
nya sedlar.
Sedermera hafva Fullmäktige, dels under den 24 nästlidne April, vid då gjord
reqvisition af kopparmynt, fäståt det uttryckliga förbehåll att något afbrott derigenom
icke föranleddes i den för Banken erforderliga silfvermyntning, dels den 11 sistför—
flutna September, i anledning af då befintlig brist å valören 4 R:dr B:mt, begärt
att Kongl. Stats-Kontoret ville förständiga vederbörande å Kongl. Mynt-verket att
fortskynda silfverutmyntningen för Bankens räkning, så att något afbrott i silfverutvexlingen
ej måtte inträffa, och dels slutligen under den 9 dennes, med bifall till
Ofver-Direktörs-Embetets för Kongl. Mynt- och Kontroll-verken derom gjorda begäran,
förhöjt förskottet i silfver till 150,000 R:dr specie, men dervid tillika i aflåten skrifvelse
begärt att Kongl. Stats-Kontoret måtte, vare sig genom anskaffande af flere
mynt-pressar och machiner eller ökande af Kongl. Myntverkets arbetskraft, låta fortskynda
myntningen för Bankens räkning.
Förrådet af 4 R:dr Riksmynts stycken, som i nästlidne September månad blifvit,
genom utvexling, helt och hållet medtaget, är genom myntning, den 11 dennes
uppbringadt till silfver R:dr 57,150.
och innehade Banken nämnde dag af öfriga silfvermyntsorter följande belopp,
nemligen:
h R:dr . .
i
* » • •
i
8 » • •
TS „ • •
25 öre Ruut
Summa silfver R:dr 475,950.
25,550.
49,500.
175,800.
13,950.
137,100.
18.900.
§ 24.
Som en del af de upplysningar, hvilka Fullmäktige införskaffat i frågan angående
nya sedlar, äro af egenskap att böra hemliga hållas, hafva Fullmäktige i särskildt
protokoll upptagit alla med detta ärende gemenskap egande åtgärder och anse sig således
här endast böra åberopa hvad omförmälde protokoll och dervid bilagde utlåtanden,
berättelser, ritningar och prof i berörde alseenden innefatta.
Berättelse till R. St:s Banko-Utskott.
19
§ 25.
Öfver Lane- och Kreditiv-rörelsens ställning den 27 nästlidne September få
Fullmäktige meddela följande redogörelse:
Lån pä guld och silfver
„ „ jern, koppar m. m. i Stockolm
„ „ „ „ m. m. i Götheborg
„ mot pant af fast egendom på landet
„ „ „ dito i städerna
„ „ „ och åteibetalning i silfver
uppr
till skiften och odlingar . . .
Fahlu bergslag ....
Sparbanker
Filial-banken i Gefle. . .
dito i Christianstad
dito i Blekinge . .
dito i Skaraborgs Län
dito i Sundsvall . .
F örlajr.
I
1,700,000
»>
n
i»
>r
Vid Banko-Diskont-Verkel.
Utlåningen med omsättningsrätt . . .
Diskonteringen för handel och näringar
Utlåningen för dito dito
Kassa kreditiv åt enskilde ....
Utlåningen på aktier och publika papper
Vid Ldne-Kontoret i Götheborg.
Utlåningen med omsättningsrätt . . .
Diskonteringen för handel och näringar
Utlåningen för dito dito
Kassa-kreditiv åt enskilde. . . •
Utlåningen på aktier och publika papper
6,350,000
80,000
200,000
400.000
270.000
176.000
300.000
333,400
3.280.000
2.827.000
1,181,600
100,000
2,000,000
1,175,000
575,000
300,000,—
Utestående.
Oanvändt.
17
66,406
427.934
523,840 —
5.342,3581 a
849,241: S
98,836 21
70,353 1 b
100,26925
20,000 —
400.000 -
270.000 -
176.000 =
300.000 -  333,400 —
3,254,131
1,483.09625
1,326,25921
698,89539-
1,991,217
588,737
582,721
458.400
277,600
Transport! 21,248,OOol—1-1
.
> 681,819
30
tl
8
6
J
i 59,534
18
1
9
)
4
9 646
31
8
8
) 79,730
22
4
—
—
—
—
—
—-
10
25,868
45
2
7
5
} 17,644
1
—
482,704
9
—
'
30,290
9
8,782
15
3
4
i 3,540
27
8
116,600
—
—
22,4001—
-
lil
1,533,561
1 9| 1
Line- och
kreditiv
rörelsen.
20
Berättelse Ull R. Sl:s B anko-UIskall.
Transport
Vid Låne-Kontoret i Malmö.
Utlåningen med omsättningsrätt. . .
Diskonteringen för handel och näringar
Utlåningen för dito dito
Kassa-kreditiv åt enskilde .....
Utlåningen på aktier och publika papper
Vid, Läne-Kontoret i Wisby.
Utlåningen med omsättningsrätt . . .
Diskonteringen för handel och näringar
Utlåningen för dito dito
Kassa-kreditiv åt enskilde .....
Kreditivet till Riksgälds-Kontoret . .
i Gefle .
Christianstad
. .
i Blekinge
dito
Kongi. Konn
gium . . .
dito
V
Jernkontoret
dito
V
Filial-Banken
dito
dito i
dito
11
dito i
dito
11
dito i
dito
1>
dito i
dito
11
dito i
Förlag till
Filial-Banker, ei
Län . . .
s Sundsvall
i Hudiksvall
mom. 2
21,248,000
1,000,000
471,500
400.000
60,000
100,000
60,000
102,600
1,000,009-
1,800,000)-
000,000!-
100,000-
135,000!-
44.000 -
150,000
166,600
25.000
1.300.000
Summa j 28,7ö2,?00j—|-
19,709,438138
999,977:23
79,457j 8
391 300—
317,440
55,000
99.990
40,404
8,900
91.990
800,000
00
1,645.510
533.830
25,600
200
2,500
200
12,400
400
21
1,538,561; 9
742 39
82,560
5,000 -
10
10,696
10.610
200,000
26
154,489
61,170
74,400 -
134,800;-
41,soolig,
8001-
154,200 -
21.600
7 [
1.300.000'-
Banko-Reglementet anvisar som förlag
till lane- och kreditiv-rörelsen . 28,680,000-
24,819.537] 44|—j 3.913.162) 4|
28,762,700.
Skillnaden
82,700 -
utgöres af följande medel, nemligen:
Upp- och Afsltrifnings-medel:
fnsatte lios och använda vid Banko-Diskont-Verket .... 78,600.
dito dito vid Malmö Låne-Kontor. .... 1,500.
Upplånade Sparbanks-medel af Wisby Låne-Kontor och derstädes
använda . . .
2,600.
82,700.
Berättelse Ull R. St:$ Banko-Utskott.
21
§ 26.
Af föreslående redogörelse inhenitas att beloppet af utestående lån mot pant af
guld och silfver, den 27 nästlidne September utgjorde allenast B:ko R:dr 66,406. pant »f guld
Och som, efter nästlidne Mars månads utgång, omsättning af förut utgifna lån mot 1
omförmälde pant icke är vorden beviljad, hvarigenom göromålen i och för denna
rörelse betydligen förminskats, har arfvode! för besörjandet af samma rörelse från
och med påföljde April månad blifvit nedsatt till I\:dr 700 efter år räknadt.
§ 27.
Under åberopande af 46 § i Revisorernas berättelse, angående en af Fullmäk- Förklaring af
tige meddelad förklaring af stadgandet i 150 § af Banko-Reglementet, anse Full- Banko-regli
mäktige sig böra lästa uppmärksamhet på angelägenheten deraf att nämnde stad-mentets 150 *•
gande må erhålla den förändrade uppställning, hvartill Kongl. Förordningen om Svenska
Jern-effekters stämpling af den 12 Januari 1855 föranleder.
§ 28.
Jemlikt 153 § i Reglementet utgör förlaget för lån mot pant af jern, koppar FSrlaget tm
och andra vågförda effekter samt tackjern ett sammanräknadt belopp af 2,000,000
Riksdaler. förda effekter.
Häraf äro anvisade:
för utlåning i Stockholm
. . . . R.dr
1,400,000: — —
„ dito i Götheborg
600,000: — —
R:dr
2,000,000: — —
Från fonden i Stockholm . . .
. . . . R:dr
1,400,000:
äro dels, med stöd af 140 § i Reglementet, till BankoDiskont-Verket,
för en tid af sex månader, öfverflyttade
150,000: — —
och dels till förstärkning af kreditivet
för jernbelåning i Götheborg
allemnade  150,000: — — 300,000:
i följd hvaraf fonden utgör R:dr 1,100,000: — —
Genom nämnde förstärkning innehar Götheborgs Lånekontor hela den, enligt
150 § mom. 2 af Reglementet, för detsamma afsatta andel af fonden R:dr 600,000,
ehuru derifrån blifvit, till förstärkning af Lånekontorets fonder dels för diskontering
och utlåning för handel och näringar och dels för belåning af aktier och publika
papper på högst sex månader öfverflyttade tillsammans 150,000 R:dr.
22
B er ällelse lill R. St:s Banko-Ulskott.
§ 29.
Fördelning af Cirkulations-kapitalet mot inteckning i fast egendom är enligt 458 § i Bankolin*™?
pant Reglemen^) Bestämdt till en summa al .... R:dr 6,500,000: — —
»f fast egen- Med stöd af Reglementets 140 § och sedan af den
dom' andel af nämnde kapital, sorn, jemlikt förstberörde § mom. 2
litt. b, skall hållas lill handa för inteckningar i egendom å
landet, öfverskott tid efter annan uppstått, hafva Fullmäktige,
till förstärkning af fonden för diskontering och utlåning i
och för handel och näringar samt till kassa-kreditiv vid BankoDiskont-Verket,
för en tid af högst sex månader, anvisat:
den 22 Maj  100,000: — —
och den 18 September  50,000: — —
så att omförniälde cirkulationskapital
nu utgör  . 6,550,000: — — 6,500,000: — —
Som antalet af sökta lån mot pant af fast egendom i städerna under de förflutna
åren ständigt stigit och dylika lån-ansökningar på fullständiga lånhandlingar
vore, i brist af tillgång, hvilande till en sammanräknad summa af omkring 80,000
R:dr; har hos Fullmäktige framställning blifvit gjord derom att få använda ett motsvarande
belopp af öfverskottet utaf fonden för belåning af fast egendom å landet,
för att fylla nämnde brist; men Fullmäktiges pluralitet har, uppå de i protokollet
för den 3 April detta år utvecklade skäl, ansett Reglementets föreskrifter icke berättiga
Fullmäktige att medgifva någon förändring i den fördelning af cirkulations
kapitalet
emellan landet och städerna, Reglementet innefattar.
§ 30.
Upp och af- I de berättelser, Direktionerne öfver de särskilda Diskont-Verken till Höglofl.
iVreisenS" Utskottet afgifvit, meddelas närmare redogörelse angående beloppet af de medel,
hvilka, på grund af föreskriften i 167 § af Banko-Reglementet, blifvit på Upp- och
Afskrifningsräkning emottagna, och Fullmäktige få, med åberopande af 61 § i Revisorernas
berättelser, i detta hänseende anmäla att på nämnde räkning innestod:
vid Banko-Diskont-Verket, den 26 September .... R:dr 91,200: — —
„ Lånekontoret i Götheborg, den 2 7 dito „ 1,830: — —
„ dito i Malmö, den 1 dennes „ 2,400: — —
Revisorerne, som förmodat att orsaken, hvarför denna rörelse blifvit i jemförelsevis
ringa mån af allmänheten begagnad, hufvudsakligen förefunnes i den angående
räntegodtgörelsen meddelade inskränkande föreskrift att ”ränta icke godtgöres
å medel, som kortare tid än 30 dagar å räkning innestått”, hafva uttalat det omdöme
att anstalten, sådan den, enligt Rikets Ständers beslut, blifvit ordnad, icke
uppfyller det med densamma åsyftade ändamål.
Berättelse till R. St:s Banko-Utskott.
23
Då under större delen af den tid, som förflutit sedan Upp- och Afskrifningsrörelsen
börjades, penningetillgången varit så ymnig, att tillfället att hos DiskontVerken
insätta penningar äfven mot den derför bestämda låga ränta af 2 procent
blifvit allmännare begagnad, derest icke föreskriften angående räntegodtgörelsen innefattat
att ränta erhölles endast å medel, som 30 dagar och derutöfver innestått,
torde Höglofl. Utskottet taga under öfvervägande, huruvida icke någon jemkning i
denna föreskrift må anses vara lämplig.
Erfarenheten har de sedare månaderna gifvit vid handen, att samtliga Diskontverken
kunnat i diskonteringen och utlåningen för handel och näringar samt till
kassa-kreditif använda betydliga summor utöfver de tillgångar, låne- och kredilifförlagen
lemna; och enär i skillnaden mellan upp- och utlånings-räntan Banken
kunde vinna tillökning i vinst på samma gång som de lånsökande bereddes fördelen
af att genast utbekomma sökta lån; synes det vara skäl att vidtaga sådana åtgärder,
hvarigenom tillfället, att hos Banken och dess lånekontor mot ränta insätta
penningar må med större liflighet omfattas.
§ 31.
Enligt 168 § i Reglementet, är det Sparbankerne i riket tillåtet, att mot tre Sparbankerprocents
ränta insätta kapital i Banken inom ett för hvarje Sparbank bestämdt belopp, insätta* pen
Då
dessa medel skola användas till diskontering och utlåning för handel och ninr§*rtsmot
näringar samt till kassa-kreditif, då Fullmäktige äro berättigade, att anvisa medlen
till utlåning vid det Diskont-verk, hvarest desamma kunna användas, och då det
leder till onödig omgång, att insätta sådana medel i Bankens låne-afdelning; hemställa
Fullmäktige, att, i händelse Sparbankerne bibehållas vid omförmälde, dem nu
förunnade rättighet, föreskriften derom måtte erhålla följande lydelse:
Sparbankerna i Riket tillåtas att, mot tre procent ränta insätta kapital hos
Banken, alt återbetalas efter sex veckors uppsägning; dock må Stockholms Sparbank
ej kunna ega utöfver 100,000 R:dr, Götheborgs Sparbank icke utöfver 20,000 R:dr
och de öfrige Sparbankerne icke någon utöfver 10,000 R:dr sålunda mot ränta innestäende.
Insättningarne från sparbankerna få ske hos Diskont-verken i Stockholm,
i Götheborg, i Malmö och i Wisby, ailt efter det distrikt, som för hvartdera Diskontverket
är anvisadt.
De af Sparbankerna insatta medel användas till diskontering och utlåning för
handel och näringar samt till kassa-kreditif åt enskilde och återbetalas i den mån
de. efter föregången uppsägning, till betalning förfalla. mskont-leF*
ken af fonden
§ 32. för dikonte
ring
och utlå
Den
likmätigt 170 § i Reglementet till Banko-diskont-verket anvisade fond till
diskontering och utlåning för handel och näringar utgör väl 1,850,000: — — gar samt tili
— kassa-kreditif.
Transport: 1,850,000: — —-
24
Berättelse Ull R. Stcs Banko-Utskott.
Transport
men som Fullmäktige hafva sig öppet lemnadt att, efter sig
företeende omständigheter, förordna örn annan fördelning de
särskilda Diskont-verken emellan af hvardera fondens belopp,
än den i Bankko-reglementet i allmänhet antagna, så äro
härifrån öfverflyttade
till Malmö lånekontor  100,000: — —
„ Wisby dito
10,000: — —
hvadan fonden blifvit förminskad till .... ...
Deremot har, på grund af stadgandet i Reglementets 140
§, för en tid af högst sex månader, till förstärkning af denna
fond, från nedannämnde fonder öfverflyttats följande summor,
nemligen:
Från fonden för belåning af jern, koppar m. fl. våg
förda
effekter:
enligt beslut af den
30 Maj delta år . 100,000:
d:o d:o af den 3 Juli 50,000:  150 000- —-
Från fonden för belåning af fast
egendom:
enligt beslut af den
22 Maj detta år. 100,000:
d:o d:o af den 18
sistlidne September 50,000:  150,000:
Från fonden för utlåning med
omsättningsrätt:
enligt beslut af den
8 Maj detta år . . 100,000: — —
d:o d:o af den 22 d:o 250,000:
d:o d:o af den 29 d:o 150,000: — —
d:o d:o af den 3 Juli 100,000: — —
d:o d:o af d. 11 Sept. 200,000: — — 800,000:
Från fonden för belåning af aktier
och publika papper:
enligt beslut af den
8 Maj detta år . 50,000: — —
d:o d:o af d. 31 Juli 40,000:  90,000:
1,850,000
110,000
1,740,000
1,190,000
Berättelse till Ii. St:s Banko-Utskott.
25
så att fonden den 2 7 nästlidne September skulle uppgå till 2,950,000
likväl och sorn till kassa-kreditiv åt enskilde blifvit använda . 163,000
äro i och för diskontering oell utlåning tillgängliga . . . 2,767,000
de medel, som i upplånings-rörelsen ingått, oberäknade.
För Låne-kontoret i Götheborg utgör ifrågavarande fond 800,000
lill förstärkning al denna fond äro för högst 6 månader
öfverflyttade:
från kreditivet till jernbelåning derstädes:
enligt beslut af den 22 Maj tjella år . 100.000: — —
Från fonden för utlåning med om
sättningsrätt
vid Banko-diskont-verket:
enligt beslut af den
5 Juli detta år . . 200,000: —
d:o d:o af d. 11 Sept. 150,000: teo nan
F
a50,000: 450,000
Af det sammanräknade beloppet  1,250,000
äro till kassa-kreditiv anvisade  75,000
hvadan fonden för diskontering m. m. är  1,175,000
Vid Malmö Låne-kontor är, enligt Banko-reglementet, i
och för diskontering m. m. bestämdt ett
belopp af  300.000: — —
hvilket, på sätt här ofvan blifvit anmäldt,
genom öfverflyttnining från Bankodiskont-verket,
undfått en tillökning
af  100,000: — —
400,000:
Varande denna fond ytterligare och för en tid af 6 månader
förstärkt från fonden för utlåning med omsättnings-rätt vid
sistnämnda verk:
enligt beslut af den 28 Februari detta år 20,000: — —
,, dito ,, ,, 15 Maj ,, „ 50,000: 70,000:
och utgör fonden sålunda på det hela  470,000:
Bih. till R. St. Brot. 1856 fy 1857. 6 Sami. 1 Afd. 2 Raft.
4.
26
Berättelse lill R. Sl:s Banko-Utskott.
Wisby Lånekontor, hvars andel ,af fonden uppgår till . 50,000:
har från Banko-diskont-verket undfått en förstärkning af . . 10,000:
hvilken dock bör, enligt beslut af den 28 Augusti detta 60,000:
år, inom tre månader återbetalas.
Till kassa-kreditiv åt enskilde äi'o använda:
vid Banko-diskont-verket:
dels den bestämda fonden af  1,000,000
jemte 20 procent tillökning deri
200,000
163,000
och dels af de till diskontering och utlåning anslagna .
eller tillhopa  1,363,000
på upp- och afskrifnings-räkning ingångna medel icke beräknade.
500.000
100.000
75,000
S:gr 675,000
400,000
80,000
480.000
100.000
20,000
2,600
Vid Läne-kontorel i Götheborg:
dels den för Låne-kontoret afsatta fond
samt 20 procent förhöjning deri
och dels af de till diskontering anvisade medel . .
Vid Låne-kontoret i Malmö:
andelen af fonden
och 20 procent tillökning
eller tillsammans
Vid Låne-kontoret i Wisby:
så väl den härtill ansisade fond
och 20 procent tillökning deri
som upplånade sparbanksmedel
S:gr  122,600:
Med åberopande af den i vederbörande Diskont-direktioners till Hög
skottet afgifna berättelser upptagna närmare redogörelse angående kassa-kreditiv, få
Fullmäktige anmäla, att som utlagningarne å kreditiven aldrig öfverstigit den för kreditiv-rörelsen
vid tillfället använda fond, synes föreskriften om rättighet att bevilja
kreditiv till högst tjugu procent öfver beloppet af den till dylika kreditiv anvisade
fond kunna bibehållas och, hvad Banko-diskont-verket angår, jemväl utsträckas, åt
-
glofl.
Ut
-
Berättelse till R. St:s Banko-Utskott.
27
minstone dertill, att kreditiv finge beviljas till nämnde procent öfver beloppet af
alla de medel, hvilka i och för kreditiv användas.
De för utlåning mot hypothek af aktier och publika papper afsatta R:dr 500,000
B:ko äro sålunda använda, att Banko-diskont-verket, i och för denna låne-rörelse,
begagnar
100,000:
Låne-kontoret i Götheborg
250,000: — —
och dito i Malmö
60.000: —
410,000: — —
och är återstående
90,000:
= 500,000: — —
enligt hvad ofvan blifvit omförmäldt, för en tid af högst 6 månader öfverflyttade
till fonden för diskontering och utlåning i och för handel och näringar vid Bankodiskont-verket;
hvaremot 50,000 R:dr på nyssberörda tid af högst 6 månader hänvisats
från kreditivet för jernbelåning vid Götheborgs Låne-kontor till förstnämnde lånerörelse
derstädes, så att bemälda Låne-kontor för densamma, på det hela, använder
en summa af 300,000 B:dr.
Af fonden.för utlåning med omsällnings-rätt äro till Banko
diskont-verket
anvisade  4,900,000: — —
men som 200,000 R:dr årligen i tre på hvarandra följande
år skola af nämnde fond innehållas, och denna innehållning
för åren 1855 och 1856 med  400,000: — —
verkställts af Banko-diskont-verkets förlag, har detta blifvit
förminskadt till  4,500,000: — -—
hvarifrån, till förstärkning af andra låne-fonder, äro öfverflyttade
tillsammans  1,220,000: — —
hvadan för denna lånerörelse nu användas  3,280,000: — —
Låne-kontoren bibehålla ännu de för dem i Banko-reglementets 170 § utförda
belopp; likväl och som ansökningarne om lån från fonden för utlåning med omsättnings-rätt
i sednare tiden vid Banko-diskontverket stigit, och Låne-kontoren hitintills
icke fått vidkännas någon förminskning i nämnde fond; hafva Fullmäktige förordnat,
att af de 200,000 R:dr, som skola nästinstundande år al fonden innehållas,
28
Berättelse till R. St:s Banko-Utskott.
hälften, eller 100,000 R:dr, böra återbetalas af Låne-kontoret i Götheborg; varande
någon föreskrift ännu ej af Fullmäktige meddelad angående återbetalning af öfriga
i00,000 R:dr.
§ 33.
vid Enligt? 171 § inom. 1 i Reglementet, är räntan vid diskontering fyra procent
d»fk°exiarng oc^ Vl(' belåning feni procent.
För den händelse det icke skulle anses lämpligt åt Fullmäktige öfverlemna att,
vid så väl diskontering, som utlåning genom Diskont-verken, jemka räntefoten efter
penningeställningen i landet, torde åtminstone räntan vid vexei-diskontering kunna
fastställas till samma belopp, som vid belåning; och den företrädesrätt, som genom
mom. 1 af 176 § blifvit vexlar vid diskontering tillerkänd, torde det oaktadt höra
bibehållas allenast för vexlar, dragna å högst tre månader.
§ 34.
Försträckning Den, enligt 2:dra mom. af 182 § i Reglementet, till Filial-banker, sorn hafva
^banker*1" ^ föremål att ersätta upphörd Privat-bank, anvisade fond af 1,300,000 R:dr är
oanvänd; och enär samtlige nuvarande Privat-banker undfått förnyad oktroj, hvadan
fråga tills vidare ej torde uppstå om bildande af dylika Filial-banker; hemställa Fullmäktige,
att omförmälde fond, som förut tillhört förlaget för lån på jern, koppar,
m. fl. vågförda effekter samt tackjern, men för denna rörelse icke synes vara
erforderlig, måtte öfverflyttas till fonden för diskontering och utlåning i och för handel
och näringar samt till kassa-kreditiv åt enskilde.
Till Filial-banker, sorn bildas utan ändamål att ersätta upphörd Privat-bank,
utgör anslaget på det hela  2,300,000: — —
fördeladt på följande Filial-banker, nemligen:
i Gefle, som innehar ..... 500,000: — —
i Christianstad „
405,000: — —
i blekinge „
220,000: — —
i Skaraborgs län „  450,000: — —
i Sundsvall
500,000: — —
i Hudiksvall „
25,000: — —
2,100,000: — —
och äro återstående  200,000: — — 2 300 qq0.
beviljade Filial-bankerna i Hudiksvall och Rund med hälften lili hvardera.
Berättelse till R. St:s Banko-Utskott.
29
Sistberörde Filialbank har väl afleninal säkerhetshandlingar för hela beloppet af
äskad försträckning R:dr 175,000; men i brist på fond härtill hafva Fullmäktige
icke kunnat till Filial-banken för närvarande anvisa mera än omförmälde 100,000
R:dr B:ko.
§ 35.
Enligt 66 § i Revisions-lierättelsen, uppgick Bankens tillgång i obligationer Bankens tmvid
1055" års början till 5,762,646 R:dr 32 sk. ggatione?H'
Denna tillgång är under sistnämnde år ökad och utgjorde vid 1056 års
ingång ..."  5,025,199: 26. 0.
nemligen:
Riksgälds-kontorets å  2,552,000
Arméens ackords-amorterings-fonds å 1,544,400
Skånska Hypotheks-föreningens å . . 500,000
Mälare-provinsernasditoå 110,000 R.dr,
inköpta för  100,100:
Östgötha Hypotheks-lörenings a 610,400
Il:dr, inköpta för  555,464:
Dito dito å 540,000 m:k H:bgr B:ko,
inköpta för  451,200:
Smålands och Hallands dito å 292,000
dito dito, inköpta för .... 242,035:
Under detta år hafva Fullmäktige låtit inköpa:
Skånska Hypotheks-föreningens obligationer å
Wermlands dito dito å 89,66
inköpta för
Smålands och Hallands dito
26. 8.
5,825,199:
26. 8.
»: 32. —
35,000:
— —
81,596:
32. —
dito dito
50,050:
— —
10,000:
— —
B:ko R:dr
176,646:
32. —
§ 36.
Till åtlydnad af föreskriften i 185 § af Banko-reglementet hafva Fullmäktige vid Leverering
nästlidet års slut till Riksgälds-kontoret atlemnat 900,000 R:dr af Bankens vid 1853 RUcs^idsi
års slut upplupna disponibla vinst; hvarförutan Fullmäktige, uppå derom af Full- kontoret,
mäktige i Riksgälds-kontoret gjord framställning, i afräkning å den bemälda kontor
under detta år tillkommande andel af ofvanberörde vinstmedel, den 1 sistlidne
Juli till| Riksgälds-kontoret anordnat R:dr 500,000 Banko.
50
Berättelse till R. St:$ Banko-Utskott.
§ 37.
Anslag tm Ofver det i 70 § af Revisions-berättelsen intagna yttrande i fråga om de,
BGefieUoTh* en*‘8t f 08 § i Banko-reglementet, till Barnhusen i Gefle och Carlshamn utgående
Carlshamn, anslag, skola Fullmäktige afgifva utlåtande i den uppgift, som det, likmätigt 22 § i
Reglementet, åligger Fullmäktige att meddela Höglofl. Utskottet å de från Banken
utgående i Artikeln 7 af Reglementet upptagna anslag.
Angående Tumba Pappersbruk.
§ 38.
Inspektionen
Det speciela inseendet öfver bruket har fortfarande utöfvats af undertecknad
öfver Bruket, c c Hörnstein.
§ 59.
inventering Förråden vid Tumba äro under innevarande år inventerade; och hafva Fullmäk
°CåbBniketngtige,
genom deputerade, i nästlidne Augusti månad derstädes sammanträde för att
taga närmare kännedom af förra årets förvaltning och att tillse byggnaders och machineriers
tillstånd m. m.
Den berättelse, Förvaltaren dervid afgifvit och hvilken vid Fullmäktiges handlingar
förvaras, innefattar upplysning angående bruks-driften under år 1855.
§ 40.
Sammandrag Af Brukets räkenskaper för nämnda år få Fullmäktige meddela följande sam
Ä
mandrag:
Berättelse till R. St:s Banko-Utskott.
31
Ingående Balans-konto.
Debet:
Skuld för inköpt hö och svafvelsyra
Kapital-behållning
505
384,512
2
47
8
6
Summa
II: dr
384,818
2
2
Kredit:
Tumba Bruks jordegendom, åbyggnader och fasta inventarier . .
Kassabehållning
Värdet af färdigt, men ej från Bruket afsändt papper ....
Rudimaterier och förråder
Lösa inventarier
Förskott tili Herr Direktören Wallman för byggnader å nedre verk-  huset
Papper under arbete från år 1854 . . .
Fordringar hos åtskilliga verk och inrättningar
250,000
298
1,878
67,482
51,078
27,054
3,800
3,225
44
8
46
2
18
26
1
7
1
9
8
Summa
R:dr
384,818
2
2
Kapital-konto.
Debet:
Låne-aidelningen erhållit utöfver det till Bruket iemnade förlag
Utgående balans-konto
19,158
390,022
35
56
10
1
Summa
R:dr
409,161
23
11
Kredit:
Ingående balans-konto
Vinsten af Braksrörelsen under året . .
584,312
24,848
47
24
6
5
Summa
R:dr
409,161
23
11
Brukets räkning med läne-afdelningen.
Debet:
Värdet af under året lill Banken aflemnadt papper
Dito af under året till främmande aflemnadt papper mot till Ban-  ken ingående liqvid
54,293
16,098
45
8
10
70,592
3
io
32
Berättelse till R. St:s Banko-Utskott.
Transport
70.592
3
10
Hvresmedel för magasinet i Stockholm
500
Professor Bagge inbetalt för enskild papperstillverkning . . .
246 32
Samma R:dr
71,158
35
10
Kredit:
Förskott under året till bruksdriften och byggnader ....
52,000
Låne-afdelningen erhållit utöfver dess förskott
19,138 35
10
Summa l\:dr
CO
LO
"TI
35
10
Räkning öfver papperstillverkningen.
Debet:
Papper under arbete från år 1854
5,800
—
—
Egentliga kostnaden för papperstillverkningen:
Aflönings-utgifter: ordinarie allöning samt arfvoden
17,431
21
8
Öfverarbete
2,085
52
2
Skärning af papper
382
47
11
Dito af lin samt extra dagsverken ....
75
20
8
Tvål, bomolja, talg, machinremmar, lack, bindsnören m. m. . .
467
40
—
Rudimaterier m. m., Lump
6,080
28
9
Förbrukadt utskottspapper
145
5
5
Lin
2,946
38
0
Klorkalk, svafvelsyra, alun, färger m. m. .
2,537
47
4
Mellanläggspapper och filtar
607
—
—
Ved och kol
1,355
16
6
Virke, spik, jern, ljus, forlöner m. m. . .
510
38
—
Silfvertråd, messingsduk, messingstråd m. m.
522
11
2
Lampolja
751
5
4
Förnötte och afskrifne inventarier
39
32
—
Hit förde omkostnader:
Nybyggnader och reparationer
.
8,242
58
2
Utskylder, skrifmaterialier och allmänna omkostnader .
4,2 79
9
2
Läkare-arfvode samt medikamenter
640
40
2
Pension och fattigvård
558
7
10
Resor och traktamenten
1,231
—
—
Transport
54,068
6
Berättelse till R. St:s Banko-Utskott.
35
Transport
54,068
6
Utfodring åt dragare
2,574
29
9
Vinst af papperstillverkningen
21,837
12
11
Summa I\:dr
78,479
43
2
Kredit:
Värdet af färdiggjordt papper:
för Bankens behof .... . 52,889: 43. 10.
„ diverse verk, privatbanker och
bolag 15,815: 8. —
„ Brukets eget behof .... 774: 59. 4.
69,479
43
2
Värdet af papper under arbete till 1856
9,000
—
—
Summa B:dr
7 8,479(43
2
Bakning öfver Mjölqvarnen.
Debet:
Aflöning
247
37
8
Öfverarbete
123
29
5
Diverse omkostnader
13
35
5
Vinst
1,641 41
8
Summa R:dr
2,027
—
—
Kredit:
Influten qvarntull å 153 f« tunnor
2,027
—
—
Räkning öfver jordbuket.
Debet:
Omkostnader: utsäde
61
32
Aflöning för en dräng
26225
8
Utfodring för ett par oxar
334 28
Dagsverken, hägnad, tröskning och gödselkörning .
170 14
4
Vinst . . .
38
4
Summa R:dr
867
8
—
Kredit:
Årets skörd af spanmål
101
16
„ hö och halm
765
40
Summa R:dr
867
8
—
Bil*, till R. St. Prot. 1866 $ 1857. 6 Sami. 1 Afd. 2 Haft.
34
Berättelse till R. St:s Banko-Utskott.
Vinst- och förlust-konto.
Debet:
Prisskillnad å en del förråder
Förlust af spanmål genom skillnaden å inköps- och markegångs-pris
Förlast genom försäljning af gammalt mellanläggspapper till Ny-  qvarns bruk
Kapital-konto, för årets vinst .
4
108
581
24,848
11
5
30
24
11
1
5
Summa l\:dr
25,542
23
5
Kredit:
Prisskillnad å en del förråder
Hyresmedel för brukets magasin i Stockholm
Professor Bagge för enskild papperstillverkning
Vinst genom öfverskott af 500 lisp. hö
Dito „ försäljning af gammalt jern till Ilr Bolinder .
Dito „ „ „ pappersspån och rissel—affall .
Dito af papperstillverkningen
Dito „ mjölqvarnen
Dito „ sågen
Dito „ skogen
Dito „ jordbruket
5
500
246
533
52
464
21,837
1,641
127
97
58
58
32
16
11
19
12
41
10
29
4
10
3
11
8
9
Summa U:dr
25,342
25
5
Utgående balans-konto.
Debet:
Kassabehållning
Fordringar hos åtskilliga verk och inrättningar
Tumba bruk med jordegendom, åbyggnader och fasta inventarier
Rudimaterier, förråder och lösa inventarier
Förskott till Direktör Wallman å kostnader för reparationer i
nedre verkhuset  27,057: 9. 9.
Påförde omkostnader för af bruket verkställd
ombyggnad, hvarom rättegång uppstått . 8,523: 40. 6.
Papper under arbete till år 1856
245
2,842
250,000
92,557
55,561
9,000
47
26
34
2
7
8
11
3
Summa R.dr
390,187
15
5
Berättelse till B. Sl:s Banko-Vtshott.
35
Kredit:
Skuld för inköpte bräder, gjutgods och harts . . .
Kapital-konto-behållning
164
390,022
27
36
4
1
Summa l\:dr
|390,187
15
5
Specifikation öfver lillverkadt papper för Bankens räkning:
Sedelpapper:
173,000 blanketter för 63 R:dr valör 3,114
1.502.000 dito „ 2 „ „ 10,419
1.808.000 dito „ 32 skill. „ 12,523
—. —
26,056
Skrifpapper, 102 ris å 6 R:dr .... 612
Postpapper 15 d:o å 16 3 ,, .... 250
Regalpapper 22 d:o å 30 „ .... 660
— —
1,522
Charlte-Sigiltatce-papper:
728,125 skrifnings-blanketter å 33: 40 24,634
62,864 biläggnings dito å 7: 20 466
28,500 vexel dito .... 210
43. —
11. 4.
37. 6.
25,311
43
10
Summa lhdr
52,889
45
10
För åtskilliga verk och inrättningar:
|
j
Tullplakat-stämplar 1,088,000 blanketter . 7,616:
Tullduks dito 544,000 dito . 1,904:
-
9,520
—
—
Fabrikstillverknings d:o 212,000 dito ä 2: 24
Postverkets frimärken 20,300 ark å 20 R:dr .....
Skånska Hypoteks-  föreningen  12,000 obligationer ä 10 R:dr . . .
Smålands Hypoteks-  förening  10,000 obligationer och kuponer .
Bolaget Skandia 8,125 policer å 40 Rahr . 325: — —
34,125 aktiebref å 20 R:dr . 682: 24. —
550
406
120
400
1,007
24
—
Wermlands Provincial-bank:
158,000 blanketter å 7 Ralr 1,106: — —
5,000 dito å 14 „ 70: — —
1,176
Orebro Privat-bank 33,000 dito å 6: 32
220
—
—
Transport
15,379
24
—
Berättelse till R. St:$ Banko-Utskott.
Transport
Wermlands Hypotheks-förening 10,500 obligationer
13,379
24
—
och kuponer å 40 R:dr
420
—
—
Statsobligationer
42,575. blanketter ä 20 „
323
—
—
Korfr-konvolutep  144,000 dito å 4 „
576
—
—
Manufaktur-stämplar  8,375 ark å 16 „
134
—
•—
Östgötha Privat-bank  40,000 blanketter å 6: 32
266
32
—
Trollhätte Kanal-bolag  2,000 dito å 20 R:dr
40
—
—
Fahlu Privat-bank  57,600 dito å 5: 10.
Mälare-provinsemas Ilypotheks-förening 7,400 obli-
300
—
__
gationer och kuponer å 40 R:dr
296
—
—
Götha Kanal-bolag  2,000 blanketter å 40
80
—
—
Summa R:dr
15,815
8
—
För brukets eget behof:
Post-papper 2 ris å 16 § R:dr
33
16
—
Regal-papper 4 d:o . , . . . . å 33> „
45
—
Skrif-papper 3 d:o å 6 „
18
—
Mellanläggs-papper 100 * d:o å 4 „
402
24
—
Omslags-papper 21^ d;o. ...... å 6: 32.
141
32
—
Utskotts-papper 537 LM 5/Sf 20 lod å — 12.pr&
134
15
4
Summa R:dr
774
39
4
Arets liela tillverkningsvärde uppgår således till
69,479
43
2
Berättelse lill R. St:s Banko-Utskott.
§ 41.
J särskildt memorial hafva Fullmäktige hos Högloft. Utskottet gjort hemställning ^e£TiU®^:
om vidtagandet af nödiga åtgärder till undanrödjande af den utaf Herrar ltevisoi’er i nens drif73
§ af Berättelsen anmärkta olägenhet, att qvarnen och nedra verkhuset endast
undantagsvis kunna samtidigt begagnas.
§ 42.
För fortgången af tvisten emellan Direktören C. Wallman och Fullmäktige, i Rättegången
00 „ ..... iit-i emellan C.
fråga om reparationen af och insättningen al nytt machineri i nedra verkhuset vin wallman och
Tumba, tillkommer det Bankens Fiskals-enibete att redovisa. Fullmäktige.
8 43.
Sedan Fullmäktige erhållit af dem infordrade utlåtanden i afseende på boldö- Angående
ringen och redovisningen vid Tumba saint förslag till instruktioner och arbets-ordningar
oell redovis
iör
så väl Bruksförvaltaren sorn bruksbetjeningen i öfrigt, skola Fullmäktige fullgöra tungen,
hvad 204
i Banko-reglementet innefattar.
Stockholm den 16 Oktober 1856.
A. G. GYLDENSTOLPE.
ABB. Z. PETTERSSON.
FRANS SCHARTAU.
M. PEHRSSON.
N. 11. SELANDER.
C. D. ARFWEDSON.
ERIK MALLMIN.
TIL STIERNSTEDT.
F. W. ÖFVERSTRÖM.
C. C. HÖRNSTEIN.
J. HOLM.
C. 0. Ossbahr.
Bilt. till it. St. Brot- I död cj- iso T. O Sami. t Afd. 2 Hält.
STOCKHOLM, tryckt hos N. Marcus, 4 05G.
Bar&o-Ulskoltels Utlåtande A:o 4.
1
HT:o 4.
Ank. tili Exp.-Utsk. d. 12 Nov. 1856, kl. 8 f. m.
Utlåtande öfver väckt motion, angående upphäfvande tills vidare af
stadgandet om vexlars diskontering mot fyra procents
ränta.
Med föranledande af Banko-Fullmäktiges hos Utskottet gjorda framställning
om förstärkning af fonden till diskontering och utlåning för handel och näringar
samt till kassa-kreditiv åt enskilde personer, å hvilken framställning Utskottet i
Memorialet N:o 2 redan tillstyrkt Rikets Ständers bifall, har Herr Rådmannen
Hörnstein, uti en den 25 nästlidne Oktober inom Vällofl. Borgare-Ståndet väckt
motion, hvilken, jemte de i anledning deraf inom bemälda Riks-Stånd afgifna
yttranden, blifvit den 27 i samma månad till Utskottets utlåtande remitterad, fästat
uppmärksamhet derå, hurusom, enligt 171 § 1 mom. i Banko-Reglementet,
räntan vid diskontering af vexlar är bestämd till 4 procent och att, jemlikt 176 §
1 mom. i samma Reglemente, diskontering sker företrädesvis framför utlåning;
att dessa stadganden, som tillkommit i ändamål att framkalla vexlars uppkomst
och begagnande i rörelsen, under närvarande penningeställning endast befordrade
spekulationen att, genom konstlade eller ackommodations-papper, vid Diskontverken
erhålla penningar mot lag ränta, för att med dem vinna en högre antingen inom
eller utom landet samt att då, vid sådant förhållande, ingen förstärkning af ofvannämnda
fond kunde blifva tillräcklig, så länge vexlar skulle företrädesvis diskonteras
mot 4 procent och alla de, sorn sökte lån mot 5 procent, måste stå tillbaka,
motionären tillstyrkte, att stadgandet om vexlars diskontering till 4 procent
måtte för närvarande och tills vidare upphäfvas.
Bih. lill R. Sl. Pral. 18S6 8j US7. 6 Sami. i Afd. 3 Htifl. 1
2
Banko-Ulskoltets Utlåtande N:o i.
Såsom af Banko-Fullmäktiges till Utskottet afgifna berättelse Inhemta», bafra
Fullmäktige jemväl ansett förhöjning af den för vexlars diskontering nu stadgade
ränta vara af omständigheterne påkallad. Fullmäktige yttra nemligen i 33 § af
åberopade berättelse, bland annat, att, för den händelse det icke skulle anses
lämpligt åt Fullmäktige öfverlemna att vid så väl diskontering som utlåning genom
Diskontverken jemka räntefoten efter penningeställningen i landet, torde åtminstone
räntan vid vexel-diskontering kunna fastställas till samma belopp, som
vid belåning; och har Bankodiskont-direktionen, uti sin berättelse till Utskottet,
uttalat den åsigt, att om stadgandet att diskontering skall ega företräde framför
belåning fortfarande bibehå lies, åtminstone rättigheten att emot 1 procent lägre
ränta, än vid hypothekers belåning, få diskontera vexlar, kunde utan olägenhet
försvinna.
Utskottet, som framdeles i samband med öfriga förslag till förändrad reglering
af Bankens lånerörelse i sin helhet kommer att yttra sig rörande räntefoten
för Bankens utlåningar i allmänhet, har deremot funnit sig böra särskildt behandla
förslaget om ändring tills vidare i nu gällande stadgande om räntan vid
vexel-diskontering, helst detta förslag kan anses stå i sammanhang med den fråga
om förstärkning af fonden till diskontering och utlåning, som för närvarande beror
på Rikets Ständers pröfning och afgörande.
Andamålet med ifrågavarande, vid 1844—45 årens Riksdag beslutade och
sedermera oförändradt bibehållna stadgande, att inrikes vexlar hos Diskontverken
diskonteras till 4 procent, eller en procent under den vanliga diskonträntan, var,
såsom ofvan uppgifves, att befordra dylika vexlars uppkomst och begagnande i
rörelsen. Vid betraktande af penningeräntans närvarande höga ståndpunkt i allmänhet
både inom och utom landet, bör nyssnämnda ändamål, eller befrämjandet
af vexlars bruk inom affärsverldcn, icke komma att motverkas eller förringas
genom vidtagande af en åtgärd i den syftning motionären föreslagit; och då
Utskottet anser räntan vid vexel-diskontering för närvarande kunna utan betänklighet
höjas till 5 procent, särdeles som tillräcklig uppmuntran till vexlars fortsatta
användande i rörelsen ändock förefinnes i den företrädesrätt, som, enligt
Reglementet, tillkommer diskontering framför utlåning, så hemställer Utskottet
vördsamt,
det Rikets Ständer måtte besluta att, med ändring af stadgandet i
171 §. 1 mom. af Banko-Reglementet, räntan vid vexel-diskontering
hos Diskontverken må tills vidare fastställas till samma belopp, sorn
vid belåning.
Stockholm den 11 November 1856,
Banko-Utskottets Utlåtande N.o S.
3
Reservationer:
af Herr Hagströmer, J. J., som reserverade sig emot Utskottets beslut i den
syftning att önskligare hade varit, om Banko-Utskottet ej belagt diskonträntan
med andra band, än dem allmänna lagen pålägger, och att rättigheten att bestämma
räntan, vare sig på vexlar eller andra säkerhetspapper, öfverlemnats åt
de vederbörliga Diskont-direktionerne.
af Herr Mannerskantz, C. M., som instämde i de uti Herr Hagströmers reservation
uttalade åsigter, med tillägg, att han för sin del ansåg både oriktigt och
vådligt, att vid först förledande anledning, genast skynda att stifta ett undantag,
som rubbar det fastställda sammanhanget emellan de, angående en vigtig gren
af Bankens rörelse, uti gällande Banko-Reglemente lemnade föreskrifter, innan
ännu dessa föreskrifter i sin helhet blifvit en sorgfällig pröfning inom Utskottet
underkastade.
\:o ,3.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 10 Dec. 1856, kl. i e. m.
Utlåtande, Öfoer vuckt motion om anställande af laga undersökning
i vissa af Banketts Styrelse behandlade mål»
Enligt utdrag af Högloft. Ridderskapet och Adelns Protokoll den 8 innevarande
månad, har, uti en hos bemälde Riksstånd väckt och till Utskottet remitterad
motion, Herr Ehrenhoff G. //., sedan han hos Rikets Ständer framställt
ett förslag, hvarmed han åsyftat att bereda Bankens tjenstemän en mera betryggad
framtid, än hittills, såsom ytterligare stöd för berörde förslag och på det att
Rikets Ständer måtte komma i tillfälle att rätt pröfva behofvet af den ifrågasatta
förändringen, hänvisat »till Banko-Styrelsernes Protokoller för åren 1845 och
följande samt för detta år», under hemställan, »att Rikets Ständer måtte anbefalla
en laga undersökning i de mål, som Protokollerna för åren 1855 och 1856
omförmäla.»
Ehuru denna framställning icke bestämdt angifver, hvilket eller hvilka af de
under nyssnämnde tidrymd hos Bankens Styrelse behandlade mål, sorn af niotio
-
4
Banko-Ulskotlels Utlåtande N:o 6.
närén afses; likväl och då denne i slutet af motionen, med uttalande af sin öfvertygelse
att Rikets Ständer icke skola undandraga sig deras medverkan till
återupprättande af en utaf deras egna tjenares heder, kränkt både som medborgare
och tjensteman, tillika förmält, att motionären vore den tjensteman, som
här är i fråga, och att hvarje annat medel till upprättelses vinnande, än att i
motionsväg få saken underställd Rikets Ständers pröfning, vore honom betaget,
enär Banko-Reglementets 73 §. 3 mom. icke medgåfve besvärs anförande, har Utskottet
ansett sig häraf kunna antaga, att i motionen åsyftas ett hos Bankens
Under-Styrelse och Banko-Fullmäktige under nästlidne och innevarande år förehafdt
inål, deri, uppå yrkande af Bankens Fiskals-Embete, motionären, i sin egenskap
af Kassör i Rikets Ständers Bank, blifvit för tjenstefel ådömd Usta varningsgraden,
öfver hvilket beslut Kassören Ehrenhoff, emot föreskriften i åberopade §.
och mom. af Banko-Reglementet, icke egt att hos Utskottet sig besvära.
Men som Utskottet, vid tagen kännedom af Protokollen och handlingarne
uti ifrågavarande mål, funnit desamma icke föranleda till vidtagande af någon
särskild åtgärd från Rikets Ständers sida, så hemställer Utskottet vördsamt,
att motionen måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 2 December 1856.
Hf:o C.
Ank. till' Exp-Utsk. d. 10 Dec. 1856, kl. 4 e. tito
Utlåtande, i fråga örn eftergift af 'öfverränta å 2:ne hos Låne-Kon
toret
i Götheborg upptagna Handels-Diskont-Lån.
Sedan Rikets Ständer, vid sednaste Riksdag, med bifall till Banko-Utskottets
under N:o 26 afgifna utlåtande öfver f. d. Handlanden J. N. Petterssons
ansökning om eftergift af upplupna öfverräntan å 2:ne hos Rikets Ständers LåneKontor
i (lötheborg upptagna och år 1843 till betalning förfallna Ilandels-Diskontlån
beslutat, att af denna öfverränta, utgörande tillsammans R:dr 4,093:
18 sk. 9 rst. B:ko, halfva beloppet finge Pettersson eftergifvas, med vilkor, att
BankO-Utskottels Utlåtande N:o 6.
att han till Låne-Kontoret inbetalade andra hälften inom 1855 års utgång, så
har Direktionen öfver nämnda Låne-Kontor, vid innevarande Riksdags början,
under anmälan, att någon inbetalning i anledning af detta beslut icke till LåneKontoret
ingått, uppå anförda skäl hemställt, att berörda räntebelopp må från
Låne-Kontorets räkenskaper helt och hållet afskrifvas.
Beträffande ofvannämnda lån, hvaraf det ena å 10,000 R:dr utgått till förra
Grosshandelsbolaget Paul Melin & Son, mot hypothek af ofvanbemälde Petterssons
revers, försedd med borgen af Handlanden Simson Kock, och det andra å
7,000 K:dr, upptaget af Pettersson, mot hypothek af Landtbrukaren J. P. Wedelins
revers, med borgen af Paul Melin & Son, får Utskottet, med åberopande
af de upplysningar förenämnde utlåtande N:o 26, äfvensom Banko-Utskottets utlåtande
N:o 16 vid 1850—1851 årens Riksdag derom innehålla, tillkännagifva,
att, genom Petterssons nitfulla bemödanden, återstoden af kapitalet, utgörande
5,059 R:dr 4 sk. 6 rst., blifvit, efter afslatandet af redovisningarne för samtlige
gäldenärernes konkursmassor, Låne-Kontoret godtgjord; att till afbetalning ä
räntan influtit en icke påräknad utdelning utur urarfva-boet efter aflidne Grosshandlaren
Paul Melin af 322 R:dr 10 sk. 5 rst., hvarigenom den oguldna öfverräntan
minskats till förstnämnda belopp; att Handlanden Simson Kock i fattigdom
aflidit, samt att så väl J. R. Melin eller den andra Bolagsmannen i Handelsbolaget
Paul Melin & Son, som Landtbrukaren J. P. Wedelin sakna all
tillgång för att kunna gälda någon del af återstående räntan, äfvensom J. K.
Pettersson befinner sig med hustru och många barn i den mest torftiga belägenhet.
Då således icke ringaste utsigt för utfående af berörda ränte-belopp finnes,
anser Utskottet sig hos Rikets Ständer böra tillstyrka,
att återstående öfverräntan å ofvannämnda 2:ne lån, utgörande R:dr
4,093: 18 sk. 9 rst. Banko, måtte få utur räkenskaperne afskrifvas.
Stockholm den 9 December 1856.
6
Banko-Vlskollels Inlåtande N:o 7•
H:« 7.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 10 Dec. 1856, kl. 4 e. m.
Utlåtande, i fråga om afskrifning af åtskilliga från Låne-Kontoret
i Götheborg utgifna Diskontlån, äfvensom af derstädes balancerade
öfverräntor å dylika lån.
Hos Utskottet har Direktionen öfver Rikets Ständers Lånekontor i Götheborg
hemställt, att ej mindre 18 st. i Lånekontorets böcker balancerade lån,
tillhörande fonden till utlåning med omsättningsrätt, till hvilkas gäldande numera
ingen förhoppning finnes, måtte till återstående kapital, R:dr 6,641: 35 sk. 10
rst, än äfven sammanräknade beloppet, R:dr 447: 2 sk. 8 rst. af upplupna öfverräntor
å andra 7 st. lån, tillhörande samma fond, för hvilka, efter kapitalbeloppens
indrifning, ytterligare liqvid icke är att vinna, få utur räkenskaperne
afskrifvas.
Af de för hvarje särskildt lån meddelade redogörelser har Utskottet inhemtat:
a) angående ett lån å R:dr 1,610: 24. 3, såsom osäkert fördt inom linien
år 1851, att så väl låntagare som löftesman i utfattigt tillstånd aflidit;
b) beträffande 13 st. lån å tillsammans R:dr 3,531: 11. 8, alla såsom
osäkra förda inom linien under åren 1840—1848, att ehuru för hvartdera lånet
en eller annan af gäldenärerne ännu lefver, samtlige desse gäldenärer, inalles
17 personer, likväl sedan flera år tillbaka befinna sig i utfattigt tillstånd; att af
dem 3 begifvit sig från sina hemorter, 2 äro backstugusittare, 1 kringvandrande
tiggare, 1 åtnjuter fattigunderstöd af den socken, der han vistas, samt de öfrige
10 äro i den utfattiga belägenhet, att ingen utsigt förefinnes att nu mera kunna
hos dem uttaga någon del af Lånekontorets fordringar; och
c) vidkommande återstående 4 st. lån å tillhopa R:dr 1,500 — att sedan
4 särskilda personer, hvar för sig, sökt lån, emot behörig ställd borgen samt
Sedelvexlaren vid Låne-Kontoret S. A. Holmgren erhållit uppdrag att lånen uttaga
och qvittera, så hafva, efter det lånen beviljats och Sedelvexlaren Holmgren
på Bokhållaren W. Holmgren öfverlåtit uppdraget att lånen uttaga och
qvittera, hvilket den sistnämnde ock fullgjort, jemte det han aflemnat S. A.
Holmgrens qvittenser, enligt hvilka medlen kommit denne tillhanda, tvist uppstått
om låntagarnes skyldighet att lånen återgälda, hvilka tvister, genom Kongl.
Maj:ts Nådiga Domar af den 11 Augusti och 10 November 1854, samt den 7
December 1855 blifvit afgjorde, och har Kongl. Majit förklarat den omständighet,
att Låne-Kontoret till annan än gäldenärernes befullinäktigade ombud utbetalt
lånebeloppen, icke kunna lända gäldenärerne och deras löftesmän till be
-
Banko-Utskottets Utlåtande N:0 7.
7
frielse från skyldigheten att lånesummorna återgälda, så vida det styrktes, att
penningarne verkligen konnnit låntagarne eller deras ombud S. A. Holmgren tillhanda,
men då riktigheten af S. A. Holmgrens till W. Holmgren utgifna qvittenser
å lånebeloppen blifvit bestridd och det icke kunnat visas att samma qvittenser
äro vordne af S. A. Holmgren utgifna, hafva gäldenärerne och deras löftesmän
blifvit från betalningsskyldigheten för dessa län befriade. Då den brist i
bevisningen, som medfört gäldenärernes befrielse från ansvarighet för de ifrågavarande
lånen härledt sig derifrån, att Sedelvexlaren Holmgrens qvittenser icke
varit bevittnade, men ett ovilkorligt stadgande om bevittnande af alla qvittenser
som angå Låne-Kontorets rörelse, hvarken är till efterrättelse meddeladt eller
lämpligen kan ifrågakomma i afseende på ett penningeverk af den omfattning
som Låne-Kontoret i Götheborg, helst erfarenheten nogsamt visar, att icke eller
en sådan föreskrift vore tillräcklig att under alla förhållanden skydda mot förlust;
och då S. A. Holmgren afvikit ur riket utan att efterlemna några tillgångar
samt W. Holmgren, hvilken hos Låne-Kontoret uppburit medlen, numera aflidit
och beloppen icke kunnat till någon del utgå ur hans urarfva bo, der de
blifvit till betalning fastställde, så hafva Rikets Ständers Revisorer öfver LåneKontorets
räkenskaper och förvaltning för åren 1854 och 1855 funnit någon
annan åtgärd, beträffande dessa lån, icke kunna ega rum, än att öfverföra dem
till räkningen osäkra fordringar.
Då en fortfarande bevakning af så beskaffade fordringar endast skulle tillskynda
Låne-Kontoret kostnader, finnér Utskottet sig böra tillstyrka,
att följande 18 stycken lån måtte till deras nuvarande kapital-återstod,
utgörande å
Lånet N:o 10,007 C. Wikström, förfallet 1842 — R:dr 1,610: 24. 2.
R:dr 1,610: 24. 2.
33
33
7,269
N.
J. Rosenquist,
55
1838
—
55
640: —
—
33
33
47 3
J.
Ljunggren,
n
55
—
55
800: —
—
n
•>3
2,146
Z.
Wennersten,
»
55
—
55
320: —
—
33
33
6,414
0.
Andersson,
55
1839
—
55
395: 22.
—
33
33
2,028
J.
Svensson,
55
1843
—
55
121: 21.
9.
33
33
7,990
J.
Svensson,
»
55
—
55
93: 11.
—
33
33
11,281
L.
Svensson,
55
55
—
55
222: 40.
10.
33
33
9,085 A. Svensson,
55
1844
—
55
32: —
—
33
33
10,261
E.
G. Thelin,
55
55
—
55
73: 7.
4.
33
33
6,486
M.
Andersson,
55
55
—
55
170: —
—
33
33
3,154
E.
G. Thelin,
55
55
-—-
55
120: —
—
33
33
567
J.
Lindström,
55
55
—
55
343: 4.
9.
33
33
12,423
II.
Larsson,
5*
1845
—
55
200: —
—
R:dr 3,531: 11. 8.
8
Banko-UtskoUcls Utlåtande N.-o 7.
Lånet N:o 6,862 J. Olofsson, förfallet 1851 — R:dr 300: — —
» » 5,167 O. Olofsson, » 1850 — » 500: — —
» » 6,657 E. Torstensson, » 1851 — » 200: — —
» •» 7,254 M. Mörk, » » — » 500: — —
R:dr 1,500:
få med tillsammans B:ko R:dr 6,641: 35. 10.
utur räkenskaperna afskrifvas.
Och som, efter verkställd granskning af ofvan omförmälda öfverränte-balans,
befunnits att R:dr 443: 8 sk. 6 rst utgöra öfverräntorne å 6 st., emot sedermera
falska befunne reversaler, utgångna lån, hvilka, efter målens utredning, blifvit,
vid anfordran till kapital-beloppen fullt betalda af lånedokumenternes inlemnare,
sorn, enligt Kongl. Maj:ts i dylika frågor gifna Nådiga beslut, icke är förpligtigad
att vidkännas annan ränta än 5 procent å kapitalet från den dag han
blifvit för sina förbindelser sökt; och att R:dr 3: 42 sk. 2 rst utgör öfverräntan
å ett lån, för hvilket låntagaren är alldeles medellös, den ena Iöftesmannen i
fattigdom aflidit, och den andra Iöftesmannen i utblottadt tillstånd öfvergifvit
hemorten, utan att kändt är, hvar han sig uppehåller, så får Utskottet, vid sådant
förhållande, hos Rikets Ständer vördsamt tillstyrka,
att öfverräntorne å nedannämnde 7 st. lån måtte till deras nuvarande
belopp, utgörande för
länet N:o
6,196
A. Arfvidsson,
förfallet
1843 — R:dr
91: 3.
??
55
9,669
J. Andersson,
55
1844 — )5
56: 18.
??
55
11,493
A. Persson,
55
55
55
40: 14.
10.
55
55
1,866
B. Nilsson,
55
55
55
109: 42.
11.
•o
55
1,692
L. Carlsson,
55
55
55
60: 18.
11.
55
55
4,173
J. Hansson,
R:dr 443: 8.
55
6.
55
55
85: 6.
10.
55
55
8,356 A. Bengtsson,
55
1851 — 55
3: 42.
2.
R:dr 3: 42. 2.
få med tillsammans B:ko R:dr 447: 2. 8.
från räkenskaperne afföras.
Dessutom har Direktionen öfver nämnde Låne-Kontor hos Utskottet hemställt
om afskrifning af återstående kapitalbeloppen å 2:ne emot hypothek af publika
papper från Låne-Kontoret utgifna lån, nemligen å
Lånet N:o 91 A. C. Wohlfahrt, förfallet 1843 R:dr 376: 11. 1.
och » 107 Z. Koch, » » » 3,463: 28. 1.
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 7.
D
Enär Utskottet af de från Låne-Kontoret meddelade upplysningar inhemtat
att så väl låntagare sorn löftesmän för dessa lån gjort konkurs; att de hvpothiserade
aktierne blifvit försålde och de derför erhållna medel inbetalda å lånen
; att löftesmannen för det förra och låntagaren för det sednare aflidit utan
att efterlemna några tillgångar, samt låntagaren för det förstberörda och löftesmannen
för det sist omförinälda befinna sig i alldeles utfattig belägenhet, och att
i följd deraf numera icke finnes ringaste utsigt för utbekommande af lånens återstod
; så och då kostnader för dessa låns fortsatta bevakning skulle för LåneKontoret
uppstå, får Utskottet tillstyrka,
att kapital-återstoden å ofvannämnda 2:ne lån måtte med tillsammans
B:ko R:dr 3,839: 39. 2. få från räkenskaperna afföras.
Stockholm den 9 December 1856.
Bih. till R. St. Brot. 1856 $ 1857. 6 Sami. 1 Afd. 3 Håft.
2
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 1856.
Banko- Utskottets Berättelse N:o 8.
1
N:o 8.
Ank. till Exp. Utsk. d. 20 Dec. 1856, kl. 2 c. m.
Berättelse, angående Rikets Stunders Banks styrelse och
förvaltning.
Som Banko-fullmäktige undfått decharge för de af dem till och
med den 15 November 1853 vidtagna beslut och åtgärder, har den undersökning
och granskning af Banko-verkets tillstånd och huru detsamma styrdt
och förvaltadt blifvit, som det, jemlikt 4 § i den för Utskottet gällande instruktion,
åligger Utskottet att verkställa, från nämnde dag vidtagit och sträckt
sig till och med den 15 uästlidne Oktober; hvarvid Utskottet, för fullgörande
af föreskriften att med synnerlig uppmärksamhet följa de Bankostyrelsens
åtgärder, sora afse silfverutvexlingens fortgång och bestånd, läst
alla de under sistnämnde tidrymd hos Fullmäktige förde protokoll, deri de
af dera fattade beslut, angående den reela fondens bibehållande och förstärkning
äro upptagna; och sedan Utskottet jemväl tagit noggrann kännedom
af icke allenast Rikets Ständers år 1855 församlade Revisorers till Rikets
Ständer afgifna och till Utskottet hänvisade berättelse, rörande dels Bankens
tillstånd, styrelse och förvaltning från den 15 November 1853 och dels
granskningen af Bankens och Tumba bruks räkenskaper för åren 1853 och
1854, utan äfven Fullmäktiges till Utskottet ställde och jemte memorialet
N:o 3 Rikets Ständer delgifne berättelse angående Bankens förvaltning samt'
de berättelser, Direktionerne öfver Banko-diskontverket och Låne-kontoren i
Götheborg, Malmö och Wisby samt Bankens Under-styrelse och Fiskals-embete
lill Utskottet atlemnat, äfvensom Fullmäktiges allmänna, Under-styrelsens och
Kommissariernes i Låne-kansliet protokoll för tiden från och med den 15
September till och med den 15 nästlidne Oktober; så får Utskottet nu, i
öfverensstämmelse med föreskriften i 32 § Riksdags-Ordningen, öfver den
af Utskottet sålunda verkställda granskning afgifva följande berättelse:
Bill. lill R. St. Fröt. 1850 §' 1857. 6 Samt. 1 Afd. 4 Haft. 1
Inventering
af Bankens
kassor och
öfriga förvaringsrum.
2 Banko-Ulskoltets Berättelse N:o 8.
§ 4.
(1855 års Rev. ber. § 3. Fullm. ber. § 2.)
Vid den af Utskottet den 15 dennes anställda inventering af Bankens
alla kassor och öfriga förvaringsrum, hafva behållningarne i guld, si -  ver och kopparmynt utgjort:
Guld:
Myntadt:
506 fyrdubbla Dukater
1,128 dubbla dito
7,516 enkla dito
2,024: —
2,256: —
7,516: —
Omyntadt
1 1,796: —
.... 6,728: 3o/iofl
Summa Dukater 18,524: 3%o«-
Silfver:
Myntadt efter 1664 års myntfot:
hela riksdaler
två tredjedels dito ....
en tredjedels dito ....
en sjettedels dito ....
en tolftedels dito ....
en tjuguljerdedels dito . . •
hela riksdaler . .
halfva dito . . .
fjerdedels dito . .
åttondedels dito . .
sextondedels dito
trettiotvåeudedels dito
Riksmynt:
Fyra-riksdaler-stycken
Tjugufem-öre dito
Tio-öre dito
8,832
—
3,200
—
14,200
—
2,400
—
800
—-
89 1
32.
myntordning
ar:
165
—
6,770
24.
19,571
12.
141,216
6.
5,970
30.
30
27.
. 368,100
. 137,066
12.
17,596
42.
30,323: 32. —
Omyntadt
173,724: S. —
522,763: 6.
6,648,351: 29.
Summa R:dr Silfver 7,375,162: 22. 3.
Banko-Utskottets Berättelse N:o 8,
3
K opp ar skiljemynt:
Af nyare prägeln, uti 4-skillingar  190:
Af äldre dito 3,516: 4. 9.
Riksgälds-kontorets poletter 1.215: 32. —
Summa B:ko R:dr 4,921: 30. 9.
§ 2.
(1855 års Rev. ber. § S. Fullm. ber. § 10.)
Under åberopande af livad Revisorernes och Fullmäktiges berättelser Åtgärder tili
i omförmälda §§ innefatta, beträffande de af Fullmäktige, till åtlydnad af förekomföreskrifterna
i 29 § af Banko-reglementet, vidtagna åtgärder till förekom- mancle af
mande af penningeförsändningar med posterna, får Utskottet anmäla, att Ut- f^rsanTnfn
skottet, med stöd af 5 § i dess instruktion, på Fullmäktiges derom gjorda gar raed
framställning, meddelat den förklaring af 29 § i Banko-reglementet, att det posterna,
må tillåtas Enskilda Banken i Stockholm, att, inom det belopp, Fullmäktige,
för hvarje särskildt Låne-kontor, tid efter annan, bestämma, tillsvidare,
assignera å Lånekontoren i Götheborg, Malmö och Wisby, under följande
dervid fästade vilkor, nemligen:
l:o) att för assigneringen begagnas anvisning, uppställd i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med stadgandet i mom. 1 litt. a. af Banko-reglementets
29 §;
2:o) att anvisning genast adviseras Rikets Ständers Bank samt med
först afgående post det Låne-kontor, hvarå den är ställd; och
3:o) att enskilda Banken i medlet och slutet af hvarje månad å räkningen
postremiss-medel i Depositions-afdelningen insätter det under den nästföregående
tiden influtna belopp och allemtiar attesten till Bankens för denna
rörelse antagna räkenskapsförare, mot hans qvitto.
§ 5.
(1855 års Rev. berättelse § 12.)
I denna § af Revisions-berättelsen omförmäles Fullmäktiges den 19 Ersättning
Maj nästlidet år vidtagna beslut, hvarigenom Bankodiskont-direktionen blifvit lil1 Vikarier
bemyndigad alt, vid sjukdoms- eller andra laga förfall för tjensteman vid ^ tjensteBankodiskont-verket,
anvisa ersättning af 500 R:dr B:ko, efter år räknadt, ko-Diskonttill
den, som af Direktionen förordnas att bestrida ledig tjenst. verket.
Utskottet får lill Rikets Ständers godkännande anmäla berörde beslut,
med tillkännagifvande att, i händelse af Rikets Ständers bifall dertill,
Utskottet skall vid uppgörandet af reglementariska föreskrifter för Bankens
styrelse o_ch förvaltning föreslå ett stadgande i nämnde syftning, att i Bankoreglemeulet
införas.
4
Banko-Utskottets Berättelse N:o 8.
§ 4.
Antaget ac- Sedan Direktionen öfver Låne-kontoret i Götheborg, genom Rikets
kord för ständers bifall till Utskottets vid 1850—1851 årens Riksdag afgifna utlå»
osäker di- (an(le N;0 blifvit; berättigad att för åtskilliga osäkra fordringar, efter
skontfordran.
pröfning af omständigheterna i hvarje särskildt fall, antaga ackord, om och
när sådant erbjödes, eller genom ändamålsenliga åtgärder kunde tillvägabringas,
samt Kontorets Ombudsman den 17 Juli 1855 hos Direktionen anmält,
att Enkan Wilhelmina Wingenblixt erbjudit sig att i ackord för ett af
hennes aflidne man, förre Handlanden A. D. Wingenblixt i lifstiden upptaget
diskontlån, hvarå återstod i kapital 432 R:dr 8 sk. B:ko, inbetala 133 R-.dr
16 sk. samma mynt; så har Direktionen, efter inhemtande deraf, att skulderna,
enligt bouppteckningen efter aflidne Wingenblixt, vida öfverstego tillgångarne:
att enkan genom dom i mannens konkurs blifvit tillerkänd frihet i
framtiden från allt kraf af dennes borgenärer; att ena löftesmannen för
ifrågavarande lån, efter iråkad konkurs, i fattigdom aflidit, och att den
andra i många år varit utan stadig sysselsättning och i saknad af ali tillgång,
hvadan någon utsigt för lånets betalande icke förefanns, ansett det
vara med Låne-kontorets fördel mest förenligt, att det gjorda ackords-anbudet
antaga, till följd hvaraf, sedan 133 R:dr 16 sk. B:ko blifvit till Låne-kon
toret
inbetalda, återstoden utur räkenskaperne afskrifvits; hvilken af Direktionen
vidtagna åtgärd Utskottet anser vara med Rikets Ständers beslut öfverensstämmande.
S 5.
Direkiionens I 78 § af Banko-reglementet stadgas, bland annat, att pröfning af
öfver line- lånehandlingar, som afse diskontering eller lån från fonden för handel och
Malmö^vec narinSar’ icke må fördröjas vid Låne-kontoret i Malmö utöfver 3 dagar; men
ko-sa mm an- Revisorernes till granskning af nämnda Låne-kontors räkenskaper och
träden, förvaltning för år 1855 afgifna berättelse har Utskottet inhemtat, att diskontering
och utlåning i och för handel och näringar under revisions-året icke
förekommit oftare än en gång i veckan.
Då likväl Revisorernes berörde anmälan icke innefattar någon anmärkning
mot Direktionen att hafva underlåtit ställa sig omförmälda reglements-föreskrift
till efterrättelse, hvadan del kan antagas, att orsaken, hvarföre
Direktionen, för pröfning af dylika frågor, endast en gång i veckan
sammanträdt, bärledt sig derifrån att inkomna ansökningar om diskontering
och lån icke påkallat tätare sammanträden; så anser Utskottet Revisorernes
anmälan för närvarande icke höra till någon åtgärd föranleda; viljande Utskottet
vid granskning af Banko-reglementets ifrågavarande föreskrift tillse,
huruvida någon förändring deraf må anses erforderlig för vinnande af det
ändamål, Rikets Ständer med densamma afsett.
Banko-V (skottets Berättelse N:o 8.
5
§ 6.
Enligt hedervärda Bondeståndets protokolls-utdrag af den 5 April Lefdg”°jers
1854, hafva, för granskning af Låne-kontorets i Wisby räkenskaper och för- Sisndet utévaltning
blifvit utsedde,
År 1855.
Måns Månsson från Kalmar län.
Suppleant:
Gustaf Nilsson från Kalmar län.
År 1856.
Nils Svensson från Blekinge län.
Suppleant:
Jöns Pehrsson från Blekinge län.
Jemte anmälan, att hvarken 1855 eller innevarande år ombud för
bemälde riksstånd vid granskningen af nämnde Låne-kontors räkenskaper sig
infunnit, anser Utskottet sig böra fästa Rikets Ständers uppmärksamhet derå,
att, vid inrättandet af Låne-kontoret i Wisby, Utskottet, beträffande granskningen
af detta Låne-kontors styrelse och förvaltning, tillstyrkte och Rikets
Ständer biföllo, att ett lika beslut måtte fattas, som vid Låne-kontorens i
Götheborg och Malmö ordnande år 1823 egde rum, eller alt Rikets Ständer
skulle utse 4 Revisorer, en af hvartdera riks-slåndet, samt lika många suppleanter,
äfven en af hvart stånd, i händelse af Revisorernes bortgång eller
förfall, hvilka alla borde vara boende inom distriktet för det Låne-kontor,
som skulle revideras, och som det ålåge att, jemte ett af Banko-fullmäktige
utsedt särskildt ombud, granska Låne-kontorets förvaltning och räkenskaper
för det föregående året, i enlighet med den för Revisorerne gällande
instruktion.
§ 7.
(1S55 års Rev. Ber. § 16. Fullm. Ber. § 17.)
Enligt sistnämnde berättelse uppgick Bankens metalliska kassa den Metalliska
‘27 September detta år till Silfver R:dr 8,838,466: 8. 11. kas,ans för'
Efter nämnde dag till och med den 13 den- ändring,
nes har samma kassa minskats med „ „ 1,035,358: 45. 11.
till Silfver R:dr 7,803,107: 11. —’
Denna minskning har uppkommit dels genom utvexling af silfvermynt
och utlemnande af silfver i omyntad form och dels genom försäljning af
vexlar.
blifvande
från revisionerne
af
Wisby lånekontor
åren
1S55 och
1856.
6
Banko-Utskottets Berättelse N:o 8.
§ 8.
(J855 års Rev. Ber. § 18. Fullm. Ber. § 18.)
Otlemnande Under (iden från den 30 Juni 1855 lill oell med den 13 November
af silfver i innevarande år äro från Banken utlemnade 2,001 st. silfverplanlsar lill bok0formJ
fbringsvärde af 2,252.8 19 R.dr 9 sk. 6 r:st silfver, emot ett pris af 27
mark 12 sk. Hamb. B:ko, motsvarande 24 R.dr 32 sk. Svenskt B:ko för
hvarje mark finsilfver, köluisk vigt, som plantsarne, enligt Hamburgerprof,
innehållit.
§ 9.
(1855 års Rev. Ber. § 21. Fullm. Ber. § 21.)
Uppköp och Bankens behållning å vexelräkningen utgjorde den 25 . nästlidne
försäljning September Silfver R:dr 218,703: 34. —
vexlar
‘ nemligen hos handelshusen i Hamburg och Altona inne
stående
15,00 1: 38.
i oremitterade vexlar  203,701: 44.
Säger 218,703: 34.
Denna behållning är sedermera, till och med
den 11 dennes, ökad:
a) genom uppköp af vexlar å . . 142,726: 16.
b) genom ränta och kapital-inbetalning
ä obliSationer  8’110: ~ 150,836: 16. _
till Silfver R:dr 369,540: 2. —
men minskad, genom försäljning af vexlar å „ „ 215,551: 44. —
till Silfver R:dr 153,98S: 6. —
hvaraf innestodo;
hos handelshuset Sal. Heine . . . S,150: 7. —
„ „ P. Siemsen & C:ni 13,421: 4. —
1 ,, F. H. & G. F. Baur 1.540: 27. —
Säger 23,1 1 1: 38. —
Oremillerade vexlar .... 130,876: 16. —
153,988: 6.
10.
(Fullm. Ber. § 23.)
Myntning Till fortsättning af den redogörelse Fullmäktige afgifvil för de af dem
af silfver, vidtagne åtgärder till silfvermyntningens fortskyndande för Bankens räkning,
anser Utskottet sig böra anmäla, att, uppå Öfverdirektörens vid Myntverket
Banko-Utskottets Berättelse N:o 8.
7
begäran om uppgift å den myckenhet af de särskilda silfvermynf-sorierna,
som Banken beböfde få utmyntad intill den 1 Juli nästkommande år, Fullmäktige
för Kongl. Stats kontoret tillkännagifva, att följande qvantiteler dylikt
mynt i och för vexlingsrörelsens oalbrulna gång borde, inom nyssnämnde
tidpunkt, tillverkas och till Banken aflemnas, nemligen.-
i 4 R:dr Riksmynt Silfver R:dr 600,000:
i 2 „ „
» „ 100,000:
il» „
» » 150,000:
i 50 Öre »
» » 50.000:
i 25 „ „
» » 50.000:
i 10 „ »
» » 50,000:
Tillsammans Silfver R:dr 1,000.000:
i sammanhang hvarmed Fullmäktige medgifvit, att silfver af Bankens förråd
till ett för höjd t belopp af 300,000 R:dr Specie må, på en gäng, (ill förmyntning
hos Myntverket få innestå.
§ 44.
(1855 års Rev. Ber. §§ 29 och 30.)
I afseende å in- och ulvexlingen af Bankens kopparskiljemynt får
Utskottet meddela:
Förrådet i kopparskiljemynt af äldre prägel utgjorde den 30 Juni
1855  R:dr 2,433: 16. —
från berörde dag tili och med den 30 Juni detta år
äro från allmänheten invexlade . . . . . . 1,333: 16. —
i följd hvaraf behållningen sistnämnde dag uppgick till R:dr 3,766: 32. —
Bankens förlust på ommyntningen af detta slags kopparskiljemynf,
bestående i skillnaden emellan det pris, hvartill Banken från Kongl. Statskontoret
inlöst berörde mynt, och det hvarefter detsamma, på grund af Kongl.
Brefvet den 23 Februari 1842, af Kongl. Myntverket Banken godtgöres,
har, under tiden från den 30 Juni 1855 till och med samma dag innevarande
år, icke blifvit ökad, utan uppgick, beräknad från och med år 1842,
då denna ommynlning tog sin början, ännu den 30 Juni 1856 till B:ko
R:dr 13,116: 32 sk.
I Kopparmynt af den nyare prägeln (ej Riksmynt) innehade Banken
den sista Juni 1855
R:dr 9,900: —
till samma dag detta år äro från Kongl. Myntverket
aflemnade  14,450: —
från allmänheten invexlade  2,900: —
S:gr R:dr 27,250: —
In-^ocli utTexling
af
kopparskiljemynt.
8
Banko-Utskottets Berättelse N:o 8.
Prägling af
Kopparskiljemynt.
Transport R;dr 27,250
Efter afdrag af under liden utvexlade . . . 21,550
utgjorde behållningen den 30 Juni innevarande år. . R:dr 5,700
bestående af 4 och 2 Skillings-stycken.
§ 12.
Enär brist å kopparskiljemynt befarades kunna redan före 1855 års
slut i Banken inträffa, afläto Fullmäktige den 18 Oktober 1855 till Kongl.
Stats-kontoret reqvisition å
6 fjerdingar  4-skillingar och
20 d:o  2/s d:o
hvarefter Fullmäktige, som ansågo nödigt att åtgärder med det snaraste vidtoges
till Bankens förseende med erforderligt förråd af det nya kopparskiljemyntet
å valörer i Riksmynt, hvarigenom undvekes den förlust, som med en
fortsatt tillverkning af kopparmynt med prägel i Banko skulle, i följd af skeende
ommyntning, blifva förenad, dels under den 24 sistlidne April hos
Kongl. Stats-kontoret uti skrifvelse, hvarå något svar dock icke kommit Fullmäktige
tillhanda, anhållit, det vederbörande å Kongl. Myntet mätte förständigas
att ofördröjligen foga anstalt derom, att af det nya kopparmyntet å
5, 2, 1 och V2 öre blefve utmyntadt så stort belopp, som kunde medhinnas,
företrädesvis af 1- och 2-örestycken; dock under det uttryckliga förbehåll,
att något afbrott derigenom icke föranleddes i den för Banken erforderliga
silfverutmyntning; dels den 9 påföljde Oktober för Kongl. Stats-kontoret
tillkännagifvit, att Banken då mera i sitt förråd icke innehade annat kopparmynt
än af valören 4 skillingar, och dels slutligen den 13 sistlidne November,
enär äfven detta förråd då blifvit från Banken utvexladt, från Kongl.
Stats-kontoret reqvirerat följande belopp, nemligen:
af 5-öre-stycken R:dr 60,000: —
„ 2-öre d;o  „ 56,000: —
„ 1-öre d:o
„ 56,000: —
„ */2-öre d;0  „ 28,000: —
Tillsammans Riksmynt R:dr 200,000: —
hvaraf hälften inom hvarje valör med tillhopa 100,000 R:dr borde atlemnas
efter hand och hela beloppet sednast före den 1 Juli 1S57.
Oaktadt dessa reqvisitioner har intill närvarande tidpunkt icke något
kopparmynt å valörer i Riksmynt blifvit från Kongl. Myntet till Banken levereradt,
hvadan ock, vid den af Utskottet den 15 dennes verkställda inventering,
*
Banko-V(skottets Berättelse N:o 8. 9
tering, i kopparmynts-general-kassan icke förefanns ringaste tillgång å sådant
kopparskiljemynt, sorn från Banken utvexlas.
§ 43.
(1855 års Rev. Ber. § 32. Fullm. Ber. § 24.)
Till de nya sedlar Banken, enligt 129 § i Banko-reglementet, har Bankens
att utgifva, är, sedan Utskottet, på Fullmäktiges framställning, sitt yttrande i n7a sedlarämnet
meddelat, ritning af dem fastställd; hvarjemte Fullmäktige vidtagit åtgärder
för graverings-arbetets utförande med hvad dertill hörer.
§ 44.
(1855 års Rev. Ber. § 65. Fullm. Ber. §§ 28 och 32.)
Sedan Rikets Ständer, med bifall till Utskottets i memorialet N:o 2 Angående
gjorda framställning, medgifvil, alt de 1,300,000 R:dr Banko, som, enligt föriagei tili
18 2 § 2 mom. i Banko-reglementet, äro afsatte såsom försträckningar åt Fi- lan |®rn
lial-banker, hvilka kunna bildas för att ersätta upphörd Privat-bank, tillsvidare f™.’da ’e^.
och intill dess Bankens lånerörelse blifvit på det hela ordnad, finge af Batt- ter.
ko-fullmäktige användas till diskontering oell utlåning i och för handel och
näringar samt lill kassa-kreditiv åt enskilde personer, i den mån dels de
till nämnde rörelse anvisade förstärkningar måste till sina ursprungliga ändamål
återföras och dels inkommande ansökningar i denna väg föranleda; så
äro till förlaget för belåning af jern, koppar m. fl. vågförda elfekter samt
tackjern, utgörande 2,000,000 R:dr, numera återförda och i denna låne-rörelse
använda de derifrån, tid efter annan, öfverflyttade medel, med undantag
allenast af 50,000 R:dr, hvarmed fonden för belåning af aktier af publika
papper vid Götheborgs Låne-kontor är vorden förstärkt; varande dock
Direktionen öfver nämnde Låne-kontor anmodad alt, så fort ske kan, återbetala
omförmälda 50,000 R:dr. Och har fonden för belåning af jern m. m.
erhållit en tillfällig förstärkning af 80,000 R:dr från fonden till utlåning
mot inteckning i fast egendom på landet, hvilken sistnämnda fond fortfarande
i minskad mån anlitats.
Genom användande af ofvanberörde 1,300,000 R:dr är dessutom Fonden tilt
en del af de från fonden till utlåning med omsältningsrätt vid Banko-diskont- utlåning med
verket i Stockholm anvisade förstärkningar återgulden, hvarigenom de samma omsa“Jlinss*
fond tillhörande och i saknad af medel hvilande lån kunnat utgifvas.
§ 45.
(Fullm. Ber. § 29.) Fördelning af
I anledning af hos Fullmäktige gjord framställning att, då fonden J0lla8®1 1,11
D J ’ Ian mot pant
till utlåning mot pant af fast egendom i städerna saknade tillgång till utgit- af fast egeuning
af derifrån sökta lån, under det att fonden för belåning af fast egen- dom.
Bill. till R. St. Prot. 1856 åf 1857. 6 Sami. 1 Afd. 4 Haft. 2
A
Bankens fordran
i Grarören
Åkerbergs
m. fl:s
konkursmassor.
Leverering
af vinstmedel
lill Riksgälds-kontoret.
Rättegången
emellan C.
Wallman
och Fullmäktige,
10 Banko-Utskottets Berättelse N:o 8.
dom å landet lemnade öfverskott, hvarmed nämnda brist kunde fyllas, en
summa af 80,000 R:dr måne från sislberörde fond till den förra få öfverflyttas,
hafva Fullmäktige förklarat Banko-reglementets föreskrifter icke berättiga
dem att medgifva någon förändring i den fördelning af cirkulalions-kapitalet
mellan städerna och landet, som Reglementet innefattar.
Detta Fullmäktiges beslut har Utskottet ansett sig böra gilla, så mycket
heldre som, då inbetalningarne till Stads-faslighets-fonden, enligt hvad
upplyst blifvit, i allmänhet ej kunna beräknas till mera än omkring 900 R:dr
i veckan, hinder alltså skulle mött att, inom den i Banko-reglementet bestämda
tid af 6 månader, derifrån återtaga den till öfverflyltning föreslagna summan,
i händelse densamma för det ursprungliga ändamålet erfordrats.
§ 46.
(1855 års Rev. Ber. § 3-3.)
I afseende å Bankens bevakade och lili betalning fastställda fordran
i Gravören J. E. Åkerbergs, Garfveri-idkaren L. Westerbergs och Grosshandlaren
J. L. Strindbergs konkurser, har Fiskals-embelet i dess berättelse upplyst,
att ett belopp af 269 R:dr 6 sk. 2 rst. nu mera lillgodokommit Banken
såsom utdelning af Strindbergs konkursmassa, men alt slutlig redogörelse
för densamma ännu icke kunnat erhållas.
§ 47.
(Fullm. Ber. § 36.)
Ehuru, jemlikt föreskriften i Banko-reglementets 185 § leverering till
Riksgälds-kontoret af den för innevarande år Kontoret tillkommande andel af
Bankens disponibla vinst, 900,000 R:dr, skall ega rum först vid årets slut,
hafva Fullmäktige likväl, såsom af ofvanlecknade § i deras berättelse synes,
uppå derom af Fullmäktige i Riksgälds-kontoret gjord framställning, redan
den 1 sistlidne Juli, i afräkning å omförmälde vinstmedel, till Riksgäldskontoret
utanordnat 500,000 R:dr Banko.
§ 48.
(1855 års Rev. Ber. § 74 och Fullm. Ber. § 42.)
Uti det hos Kongl. Maj.ts och Rikets Svea Hofrätt anhängiggjorda
mål emellan Byggmästaren Claes Wallman och Fullmäktige, hvar emot annan
kärande och svarande, angående å ömse sidor väckte ersättningsanspråk, till
följd af de byggnadsföretag vid Tumba bruk, som det, enligt upprätladt kontrakt,
ålegat Wallman att verkställa, har Fiskals-embetet ej ännu fått emottaga
Kongl. Hofrättens berättelse, hvilken dock, efter hvad upplyst blifvit,
ofördröjligen lärer vara alt förvänta.
Banko-Utskollets Berättelse N:o 8. Ii
§ 19.
Öfver de i nedannämnde §§ af Revisorernes samt Fullmäktiges berättelser
upptagna frågor och framställda förslag kommer Utskottet att framdeles
till Rikets Ständer afgifva utlåtande, nemligen:
§ 7 i Revisorernes och § 9 i Fullmäktiges berättelse, angående förflyttning
till Carlsborgs fästning af någon del af Rankens redbarheter;
§ 11 i Fullmäktiges berättelse, angående ändring i föreskriften om
vården och inventeringen af guld- och silfver-panthvalfvet;
§ 14 i samma berättelse, angående förändrad uppställning af Bankoreglementets
52 §, i fråga om grunderna för pensions beräkning;
§ 15 i samma berättelse, angående förändrade valörer å Låne-kontorens
assignationer på Banken m. m.;
§ 19 i Revisorernes och § 19 i Fullmäktiges berättelse, angående ändring
i nu bestämda bokföringsvärde å dukater;
§ 21 i Fullmäktiges berättelse, angående förhöjning i den summa, Ban
ken
får hafva å utrikes ort nedsatt;
§ 22 i Revisorernes berättelse, angående uppköp af vexlar för Bankens
räkning å Götheborgs börs;
§ 22 i Fullmäktiges berättelse, angående ändring i föreskrifterne om
sedelstockens beräkning;
§ 46 i Revisorernes och § 27 i Fullmäktiges berättelse, i anledning af
meddelad förklaring öfver stadgandet i Banko-reglementets 150 §, angående
vågatteslers innehåll;
§ 61 i Revisorernes och § 30 i Fullmäktiges berättelse, angående
ändring af föreskrifterne om upp- och afskrifnings-röreisen;
§ 31 i Fullmäktiges berättelse, angående sparbankernes rätt att i Banken
insätta penningar mot ränta;
§ 32 i samma berättelse (sid. 26.) angående rättighet att bevilja kassakrediliv
åt enskilda personer utöfver fondens belopp;
§ 33 i samina berättelse, angående vexlars företrädesrätt vid diskontering;
§
68 i Revisorernes berättelse, angående uppköp af obligationer, ställda
i utländskt mynt;
§ 70 i Revisorernes och § 37 i Fullmäktiges berättelse, angående anslagen
lill Frimurare-barnhuset i Götheborg samt barnhusen i Gelle och
Carlshamn; samt § 73 i Revisorernes och § 41 i Fullmäktiges berättelse,
angående beredande af ökad vattentillgång för qvarnens drifvande vid Tumba
bruk.
Uppskjutna
frågor.
Decharge.
12 Banko-TJtskottets Berättelse N:o 8.
Som Utskottet af den verkställda granskningen funnit, att Fullmäktige,
under den tid, hvarom fråga är, med nit och ospard möda samt i öfverensstämmelse
med Banko-reglementets föreskrifter, fullgjort det af Rikets
Ständer dem lemnade vigtiga uppdrag; så tillstyrker Utskottet vördsamt,
att Fullmäktige måtte meddelas full decharge för de
af dem från den 15 November 1853 till och med
den 15 Oktober 1S56 vidtagna beslut och åtgärder.
Stockholm den 19 December 1856.
STOCKHOLM, tryckt hos J. TF. Lundberg, 1856.
Banko-Utskottets Memorial N:o 9.
1
X:o 9.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 3 Jan. 1857, kl. l e. na.
Memorial, med åter lemnande aj Herr J. G. Hannerström s motion.
Från Vallöf]. Borgare-Ståndet har den 4 innevarande månad till Utskottet remitterats
en af Herr J. G. (Vennerström väckt och nästlidne dag Utskottet tillhandakommen
motion, hvari föreslås, alt Rikets Ständer måtte låta vidtaga nödig förändring
med nu brukliga skrifkartor, så att de må erhålla en jemn och glatt yla, hvilket ändamål,
enligt motionärens tanke, skulle vinnas derest de i skrifkarlorna anhragta vattenmärken,
i stället alt vara upphöjda, gjordes genomskinliga eller tunnare, än öfriga
delar af papperet.
Då, jemlikt det mellan Kongl. Stats-konloret och Banko-fullmäktige afslutade
kontrakt, angående charta-sigillata-papperets leverering, det åligger Banken att besörja
nämnde pappers tillverkning vid Tumba Bruk i enlighet med derför fastställda ritningar,
men motionären med sitt förslag afser att åstadkomma ändring i berörde ritningar hvad
vattenmärkenas beskaffenhet i skrifkarlorna angår; så och enär vidtagandet af en dylik
förändring icke ankommer på Banken eller Tumba Bruk, som blott har att på öfverenskommet
sätt och i föreskrifven ordning tillverkningen utföra, samt i afseende derå
anmärkning eller klander icke af motionären framställts, anser Banko-Utskottet sig icke
tillkomma att förevarande fråga behandla, utan får, på grund af 44 § 3 mom. i Riksdags-Ordningen,
ofvanberörde motion till Vällofl. Borgare-Ståndet återlemna.
Stockholm den 23 December 1856.
Bih. till B. St. Pral. 4856 & 4857. 6 Sorni. 4 A/d. 5 Hafi. \
2
Banko-Utskottets Memorial N:o 10.
N:o lO.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 3 Jan. 1837, kl. l e. tn.
Memorial, med förslag till vissa förändrade föreskrifter, angående
medels emottagande på upp- och uf 'skrif nings-rukning.
Jemte redogörelse för Fullmäktiges åtgärder i anledning af Rikets Ständers vid
sistförflutua riksdag lättade och i 167 § af Banko-reglementet intagna beslut om medels
emottagande på upp- och afskrifnings-räkning i Banken och derunder lydande
Låne-kontor, hafva sednast församlade Revisorer öfver Banko-verket, enär denna rörelse
dittills blifvit i jemförelsevis ringa mån af allmänheten begagnad, hvilket, efter Revisorernes
tanke, vore föranledt hufvudsakligen af den, angående räntegodtgörelsen
meddelade inskränkande föreskrift, alt “ränta icke godtgöres ä medel, som kortare tid
än 30 dagar å räkning innestålt“, uttalat det omdöme, att anstalten, sådan den, enligt
Rikets Ständers beslut, blifvit ordnad, icke uppfyllde det med densamma åsyftade ändamål.
Afven Fullmäktige och Banko-diskonl-direklionen hafva, i deras till Utskottet
afgifna berättelser, ansett ändring i nyssberörde föreskrift böra vidtagas; i hvilket afseende
Fullmäktige förmält, att, då under större delen af den tid, som förflutit sedan
upp- och afskrifnings-rörelsen börjades, penningetillgången varit så ymnig, att tillfället
att hos Diskont-verken insätta penningar jemväl mot den derför bestämda låga ränta
af 2 procent blifvit allmännare begagnadt, derest icke föreskriften angående ränte-godtgörelsen
innefattat, alt ränta erhölles endast å medel, som 30 dagar eller derutöfver
innestått, så torde under öfvervägande komma, huruvida icke någon jemkning i denna
föreskrift må anses vara lämplig; att erfarenheten de sednare månaderna gifvit vid handen,
att samtliga Diskont-verken kunnat i diskontering och utlåning för handel och
näringar samt till kassa-krediliv använda betydliga summor utöfver de tillgångar, låneoch
kreditiv-förlagen lemnat, och att, enär i skillnaden mellan upp- och utlånings-räntan
Banken kunde vinna tillökning i vinst på samma gång sorn de lånsökande bereddes
fördelen alt genast utbekomma sökta lån, syntes det vara skäl att vidtaga sådana åtgärder,
hvarigenom tillfället att hos Banken och dess Låne-kontor mot ränta insätta
penningar må med större liflighet omfattas.
1 förevarande ämne har Utskottet dessutom fått emottaga en af Herr K. A.
Almgren inom Vallofl. Borgare-Ståndet väckt och, jemte protokolls-utdrag den 22 nästlidne
November, till Utskottet hänvisad motion, deruti, efter framställning af olämpligheten
af ofvananmärkta föreskrift, tillstyrkes, att Utskottet måtte, genast och utan afvaktan på
hela Banko- reglementets omarbetande, företaga en sådan förändring af Reglementets
167 §., hvarigenom en upp- och afskrifnings-räkning skyndsammeligen göres möjlig i
Banko-Ulsholteis Memorial N:o 10.
3
Rikets Ständers Bank; anseende motionären ungefärligen enahanda vilkor, som Stockholms
Enskilda Bank för sin upp- och afskrifnings-rörelse stadgat, blifva tillfyllest för
att Riksbanken mätte snarligen se denna nyttiga bank-operation med samina fördelar
äfven för sig användbar.
Utskottet, sorn, med afseende å närvarande penningeslällning, trott sig böra denna
fråga särskildt behandla, med Utskottet förbehållen rätt alt, i sammanhang med regleringen
af Bankens lane- och krediliv-rörelse på det hela, få, oberoende af de beslut,
som nu må kunna fattas, afgifva förslag till upp- och afskrifnings-rörelsens ordnande
för framtiden, anser sig till en början böra fästa uppmärksamhet derå, hurusom ett
ibland de naturligaste sätt för en ändamålsenlig bankrörelses bedrifvande måste bestå
i uppsamlandet af ofruktbart liggande kapitaler och deras återgifvande åt rörelsen.
Detta öfverensstämmer ock med föreskrifterna i 1668 års Banko-ordning, hvari upplåning
af dylika kapitaler angifves ibland hufvudföremålen för Bankens verksamhet, såsom
låneanstalt; och en så beskaffad upplåning synes, hvad Rikets Ständers Bank särskildt
beträffar, böra leda till väsendtligt gagn äfven vid tillfällen, då, i anseende till
ofördelaktiga konjunkturer, Banko-styrelsen, till bibehållande af den metalliska kassan,
måste vidtaga åtgärder till förminskande af Bankens vid anfordran betalbara förbindelser,
emedan, om Banken blifver i tillfälle att upplåna penningar och på detta sätt minska
den utelöpande sedelstocken, någon indragning i Bankens låne- och kreditiv-rörelse
icke behölver ifrågakomma — en utväg, som, om än i sig sjelf af föga inflytande på
den allmänna rörelsen, likväl kan föranleda penningekris i följd af de förfoganden, Enskilda
Banker och andra penninge-utlånande anstalter i riket kunna finna sig föranlåtna
alt, lill betryggande af egen säkerhet, vidtaga. Nyttan och behofvet för Rikets Ständers
Bank af en rörelse i ofvan angifna syftning, erkändes jemväl af Rikets sednast
församlade Ständer genom beslutet om medels emottagande på upp- och afskrifningsräkning
i såväl Banken, som derunder lydande Läne-kontor. Men, efter hvad erfarenheten
nogsamt visat, voro de vilkor, som för penningars insättande å sådan räkning
bestämdes, af beskaffenhet, att det med denna gagneliga rörelse åsyftade ändamål hittills
förfelats. Endast jemförelsevis ringa belopp hafva, efter upp- och afskrifningsräkningens
öppnande, derå ingått, och utgjorde enligt sednasle rapporter summan af
dylika innestäende medel
vid Banko-diskonten i Stockholm R:dr 49,800: — —
vid Låne-kontoret i Malmö  „ 2,100:
hvaremot vid Låne-kontoren i Götheborg och Wisby några medel icke funnos å uppoch
afskrifnings-räkning insatta.
Då de af Rikets Ständer anvisade fonder till diskontering och utlåning för handel
och näringar samt till kassa-kreditiv åt enskilde personer, äfven med de förstärkningar,
som från andra Bankens rörelsegrenar kunnat meddelas, under sednare tiden
varit otillräckliga för behofvet, anser Utskottet det vara angeläget att, genom förändring
af de föreskrifter, som i så hög grad motverka upp- och afskrifnings-rörelsens begagnande,
göra denna rörelse begärlig för allmänheten och på samma gång bereda Banken
utväg att förstärka sina ofvannämnda fonder, destomera af omständigheterna påkalladt,
som en vetande industri klöfver ökade lånetillgångar, hvartill medel, utan eljest nödvändig
utsträckning af Bankens sedelansvarighet, svårligen torde kunna på lämpligare
sätt, än det ifrågavarande, erhållas.
Den åberopade 167 § af Banko-reglementet lyder i lista momentet, som följer:
“Uti så väl Rikets Sländers Bank, som derunder lydande Låne-kontor i Götheborg,
Malmö och Wisby, öppnas upp- och afskrifnings-räkning, hvarå enskilda personer
ega att penningar insätta, under följande vilkor, nemligen:
4
Banko-Vtskottels Memorial N:o 40.
a) Insättningar och uttag få endast ske å hela 100:(al Riksdaler Banko;
b) A insättning meddelas qvitto, hvilket icke kan å annan öfverlätas;
c) För uttag begagnas handskrifven invisning, ställd å viss man, utan ordres;
(1) Invisning är betalbar vid uppvisandet, under förutsättning, alt å räkningen
finnes behållning, motsvarande invisningens belopp;
e) A räkning får icke på en gång vara innestående utöfver 50,000 R:dr B:ko;
/) För insättningar beräknas högst två procent ränta, med rättighet för Full
mäktige
att, efter sig företeende omständigheter, räntan vid samtelige eller någon eller
några af de särskilda låne-inrältningarne nedsätta, dock icke under en procent; och
skall allmänheten, genom kungörelse i allmänna tidningarne, om räntefotens förändring
underrättas;
g) Ränta godtgöres icke å medel, som kortare tid än trettio dagar å räkning
inneståll.“
Vid granskning af dessa föreskrifter har Utskottet funnit de i så väl Litt. g som
Litt. e intagna vara olämpliga och derföre böra upphöra. Den förra, som bestämmer,
att medel, hvarå ränta godtgöres, skola 30 dagar eller derutöfver å räkning inneslått,
kan med den jemförelsevis låga ränta, som vederbörande räkningshafvare tillgodoföres,
ej annat än utgöra ett ovilkorligt hinder för denna rörelses anlitande, utom det att
nämnde föreskrift i fråga om ränte-uträkningen medför betydande svårigheter och föranleder
en särdeles invecklad räkenskap. Bibehållandet af ett maximum för insättningar
synes äfven vara mindre tjenligt, enär Banken derigenom kan förhindras att emottaga
medel, som honom erbjödes, oaktadt desamma kunde med fördel både för Banken
och det allmänna i låne-eller krediliv-väg användas. Om, såsom Utskottet håller före,
stadgandet rörande ett maximum uteslutes och sålunda tillåtelse lemnäs att, till oinskränkt
belopp, verkställa insättningar å upp- och afskrifnings-räkning, torde likväl någon
begränsning böra ske af den summa, på en gång innestående, hvarå ränta må
räkningshafvare godtgöras, och synes bestämmandet deraf böra öfverlemnas åt Fullmäktige,
hvilka genom vederbörande Diskont-direktioner häst äro i tillfälle att, med
uppmärksamhet å för handen varande förhållanden, i detta afseende lämpa sina beslut
och åtgärder efter som omständigheterna kunna föranleda; hvarjemte den föreskrift torde
erfordras, att ränte-beräkningen vidtager från och med första helgfria dag efter skedd
insättning, på det att icke Banken må belastas med ränte-utgift för medel, som på
räkning inneslått endast en eller liera på hvarandra följande sön- och helgedagar, hvarunder
det ej varit för Banken möjligt att samma medel för egen räkning fruktbargöra.
Emellertid och sä vida upp- och afskrifnings-rörelsen skall vinna önskad framgång, lärer,
jemte borttagande af ofvanomförmälda hinderliga föreskrifter, det blifva nödvändigt
alt räntan å gjorda insättningar förhöjes utöfver den nu stadgade, och har Utskottet,
i betraktande af räntefoten i allmänhet inom landet, ansett räntan nu kunna bestämmas
till 3 procent, med Fullmäktige förbehållen rätt att. i likhet med hvad för
närvarande är stadgadt, räntan nedsätta. Hvad sättet för uttagen beträffar, så, enär
Rikets Ständer, genom, bland annat, det i Banko-reglementet bibehållna stadgande om
vexlars företrädesrätt vid diskontering, åsyftat att befrämja så beskaffade pappers begagnande
i allmänna rörelsen, synes, till befordrande al detta ändamål, vexlar böra,
jemte handskrifna invisningar, få vid uttag å upp- och afskrifnings-räkning begagnas.
Det i Litt. c af ofvanberörde föreskrifter intagna, och i vissa läll för ifrågavarande
rörelse hinderliga förbud mot dylika invisningars utställande lill order, anser Utskottet
likväl kunna uteslutas, och vid tillåtelsen alt använda vexlar för skeende utlagningar
har, till beredande af någon kontroll, Utskottet trott sig böra föreslå, att behörigen fo
lierade
-
Banko-Utskottets Memorial N:o 1(1.
5
lierade och nummererade vexelblanketter böra vid de särskilda Diskontverken emot
qvitto, dock utan afgift, räkningshafvare tillhandahållas. I öfrigt, och då rättigheten
för enskilda personer att öppna upp- och afskrifnings-räkning, enligt Utskottets tanke,
icke bör blifva ovilkorlig, utan få bero på Fullmäktiges ompröfning genom vederbörande
Diskont-direktioner, har början af ofvanomförmälde Reglements-§ påkallat någon förändring
i redaktionen, hvilken jemväl blifvit jemkad med afseende derå, att i Stockholm
upp- och afskrifnings-rörelsen skulle komma alt fortfarande skötas vid Diskontverket,
der densamma allt ifrån början varit besörjd.
På grund häraf tillstyrker Utskottet vördsamt:
att, i stället för 167 § 1 mom. af Banko-reglementet, följande
föreskrifter, angående medels mottagande på upp-och afskrifningsräkning,
måtte tills vidare fä tjena till efterrättelse.
Fullmäktige berättigas att vid så väl Banko-Diskont-verket i
Stockholm sorn Låne-kontoren i Götheborg, Malmö och Wisby,
på upp- och afskrifnings-räkning af enskilde personer emottaga
penningar, under följande bufvudsaldiga vilkor, nemligen:
a) Insättningar och uttag fä endast ske å hela 100-tal Riksdaler
Banko;
b) Å insättning meddelas qvitto, hvilket icke kan å annan
öfvcrlålas;
c) För uttag begagnas vexel eller handskrifven invisning;
börande behörigen folierade och nummererade vexelblanketter räksingshafvare
vid de särskilda Diskont-verken, emot qvitto, tillhandahållas,
utan afgift;
d) Vexel eller invisning är betalbar vid uppvisandet, under
förutsättning, att å räkningen finnes behållning, motsvarande vexelns
eller invisningens belopp:
e) A insalta medel beräknas från och med första helgfria
dag efter insättningen högst tre procent ränta, med rättighet för
Fullmäktige att, efter sig företeende omständigheter, icke allenast
vid samlelige eller något eller några af do särskilda Diskontverken
lantan nedsätta, dock icke under en procent, utan äfven
bestämma å huru stort, på en gång innestående, belopp ränta må
räkningshafvare godtgöras; och skall allmänheten, genom kungörelse
i allmänna tidningarnc, om räntefotens förändring underrättas.
Stockholm den 23 December 1856.
Reservation:
af Herr A. O. Wallenberg.
Bih. till B. St. Brot. 1856 & 1857. 6 Samt. 1 Afd. 5 Haft.
A
STOCKHOLM, (ryckt hos Isaac Marcus, 1357.
Banko-Utskottets Memorial N.-o il.
1
mo 11.
Ank. till Exp.-Ulsk. den 17 Jan. 1857, kl. 1 e. m.
Memorial om utseende af Revisorer och Suppleanter för granskning
af Diskon iverkens räkenskaper och förvaltning.
Jemte anmälan att Utskottet, på sätt hittills vanligt varit, kommer att granska
Banko-Diskontverkets i Stockholm förvaltning och räkenskaper för det näslförflutna
året, får Utskottet vördsamt hemställa
att grunderna för val af Revisorer och Suppleanter i och för
granskningen af nämnde verks förvaltning och räkenskaper för
detta och följande år intill nästa Lagtima Riksdag måtte bestämmas
och för Kongl. Maj:t i underdånighet uppgifvas, på det att
två Revisorer för hvartdera Riks-Ståndet må blifva till ifrågavarande
förrättning utsedde och kallade.
Likaledes föreslår Utskottet:
att, i och för granskningen af Låne-Kontorens räkenskaper och
förvaltning för nästiidet och följande år intill nästa Riksdag,
hvilka förrättningar taga sin början den 1 Mars, utom hvad angår
Låne-Kontoret i Wisby, der revisions-förrättningen begynner den
1 Juni, en Revisor och en Suppleant af de särskilda RiksStånden
måtte för hvartdera Låne-Kontoret, för hvarje år, utses.
Stockholm den 12 Januari 1857.
Bih. till B. Si. Brot. 1856 & 1857. 6 Sami. t Afd. 6 Höft.
2
Banko-Utskollets Utlåtande N:o i 2.
Jtiio Vi.
Arik. till Exp.-Utsk. d. 17 Jan. 18S7, kl. l e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt fråga om förhöjd pension åt enkan
efter aflidne lian ko-1i a m erer aren A. A. Drake.
Från Yällofl. Borgare-Ståndet har till Utskottets behandling blifvit remitterad en
af Herr C. IV. Palander väckt motion, hvaruti uppmärksamhet lästas på den särdeles
egna omständighet, alt Bokhållaren A. A. Drake, som den 21 December 1854 utnämndes
till Kamererare i Rikets Ständers Bank, endast omkring en half limma innan
utnämningen skedde med döden afgick, och att, som vid sådant förhållande samma
utnämning förfallit, Styrelsen öfver Banko-statens Enke- och Pupill-kassa ansett sig
icke kunna tillägga Drakes efterlemnade enka högre eller annan pension, än sorn tillkommer
enka efter tjensteman i Rokhållare-grad; med anledning hvaraf och då denna
pension endast utgjorde 233 R:dr 16 sk. banko, samt enkan Drake hade tyra minderåriga
barn att försörja, hvilket under nu rådande dyrhet på alla lifsförnödenheter icke
vöre' för henne möjligt utan att anlita slägtingars biträde, föreslagits alt, af det belopp
2,500 R:dr banko årligen, som Rikets Ständer, genom 189 § i Banko-reglementet anvisat,
bland annat, till pensioner ät enkor och barn efter tjenstemän och betjente i Banken
och Diskontverken, hvilka antingen icke äro berättigade till understöd från Verkens Pensionskassor
eller anses böra åtnjuta högre pension, än dessa kassor lemna, Rikets
Ständer måtte tillägga henne skillnaden emellan den pension, hon från Banko-statens
Enke- och Pupillkassa uppbär, och den, som bordt henne såsom enka efter Kamererare
tillkomma, att utgå retroaktift från ock med 1855 års början.
Jemte vitsordande deraf, dels att Kamereraren Drakes enka, Sofia Drake, född
Löfvenius, i Banko-statens Enke- och Pupillkassa eger pensionsrält endast i likhet
med enka efter tjensteman i tredje eller Bokhållare-graden, och dels att som Drake,
ehuru utnämnd till Kamererare i Banken, likväl af anledning motionären uppgifvit vid
dödstillfället tillhörde omförmälde tjenstegrad, någon uppflyttning för enkan till högre
pensionsrum icke kunnat komma i fråga i denna Banko-staten enskildt tillhöriga kassa;
Banko-Utskottets Utlåtande N:o -i2.
3
får Utskottet anföra, att, enär ett så beskaffadt fall, sorn det förevarande, högst sällan
torde förekomma och således icke bör leda till något prejudikat för framtiden samt dertill
kommer, att Kamereraren Drake, hvilken alltifrån den 29 September 1853, på förordnande
bestridde den tjenst, hvartill han utnämndes, långt före utnämningsdagen
skulle hafva derå erhållit fullmakt, så vida ej en reorganisation af tjenster och göromål
inom Banken förestått, äfvensom att Drake, sedan år 1830 anställd i Bankens
tjenst, åt hvilken han odeladt egnat sin tid, enligt hvad Utskottet inhemtat varit en
skicklig och pålitlig tjensteman, synes billigheten tala derför, att något särskildt årligt
understöd lemnäs hans enka; hvarföre Utskottet vördsamt tillstyrker,
att Kamereraren Drakes enka må, så länge hon lefver ogift,
från Bankofullmäktiges s. k. dispositions-räkning undfå ett ärligt
understöd af 116 R:dr 32 sk., motsvarande skillnaden emellan
den pension hon nu uppbär, eller 233 R:dr 16 sk., och den,
som för närvarande tillkommer enka efter Kamererare i Banken,
eller 350 R:dr, allt banko, att beräknas och utgå från och med
1855 års början.
Stockholm den 15 Januari 1857.
\
STOCKHOLM, tryckf, hos Isaac Marcus, 1857.
Banlw-Utskottets Memorial M 13.
I
N:o 13.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 20 Januari 1857, kl. 11 f. m.
Memorial, i anledning af erhållen återremiss af 12 § i Utskottets Berättelse
M 8.
Vid föredragning den 7 innevarande månad hos Hedervärda Bonde-ståndet af Utskottets
under M 8 afgifna berättelse, angående Rikets Ständers Banks styrelse och förvaltning, har
bemälda Riks-stånd beslutat att till Utskottet återremittera 12 § i samma berättelse, innefattande
redogörelse för Banko-fullmäktiges åtgärder med afseende å prägling af kopparskiljemynt;
men som öfriga Riks-stånden, enligt Utskottet tillbandakomna protokolls-utdrag
af den 10 dennes, ansett berättelsen i omförmälda del böra läggas till handlingarne, och sålunda
funnit deri anmälda förhållanden icke påkalla någon åtgärd; så och enär i frågor af
förevarande beskaffenhet, tresine Riks-stånds sammanstämmande mening utgör Rikets Ständers
beslut, har den emottagna återremässen icke kunnat till annan åtgärd från Utskottets
sida föranleda, än att Utskottet, jemlikt 49 § 4 mom. Riksdagsordningen, skolat hos Rikets
Ständer härom göra vördsam anmälan.
Stockholm den 15 Januari 1857.
Bih. till II. St. Brot. 1856 & 1857. 6 Sami. 1 Afd, 7 Haft.
1
2
Banko-Utskottets Utlåtande M 14.
N:o 14.
Ant. till Exp.-Utsk. d. 9 Febr. 1857, kl. 2 e. re.
Utlåtande, i fråga om afskrifning af 3 stycken frän I/me-konloret i Malmö
utgifna diskontlån.
Hos Utskottet har Direktionen öfver Rikets Ständers Låne-kontor i Malmö hemställt,
att nedannämnde, såsom osäkra inom linien förda 3:ne lån, hvarför någon godtgörelse icke
vore att förvänta, matte med tillsammans 920 R:dr Banko varda utur räkenskaperna afskrifna,
nemligen
Lånet JYI 643 Ola Andersson, förfallet 1830 å R:dr 400: —
« « 729 Anders Svensson « « 400: —
« « 31 Jöns Persson 1835 « 120: —
l)å Utskottet af de för hvarje särskildt lån meddelade upplysningar inhemtat att, med
undantag af ena löftesmannen för sistberörda lån, Jöns Eskilsson, som är blind och underhålles
af fattigvården, samtliga öfrige för lånen ansvarige gäldenärer i utfattigt tillstånd aflidit,
(inner Utskottet sig höra tillstyrka,
att ofvan omförmälda 3 stycken lån måtte till deras sammanlagda kapital-belopp,
R:dr 920 banko, få utur Låne-kontorets räkenskaper afskrifvas.
Stockholm den 3 Februari 1857.
Banko-Utskottets Utlåtande J\t 15.
3
N:o 15.
Ank. till Exp.-Ut9k. d. 9 Febr. 1857, kl. 2 e. m.
Utlåtande, öfver väckta förslag om vissa förändrade föreskrifter, angående
silfverutmyntningen, Bankens sedlar, m. m.
Då vid sednaste Riksdag beslut fattades att, med fastställande af räkne-enheten till värdet
af en fjerdedels riksdaler silfver enligt mynt-ordningen den 9 Maj 1835, denna räkne
enhet,
motsvarande en riksdaler riksgäld eller trettiotvå skillingar banko, skulle benämnas
»Riksdaler Riksmynt« och räkne-enheten indelas i etthundra lika delar, benämnda «Ore«,
förordnade Rikets Ständer tillika, bland annat, det skulle, vid tillämpningen af det nya räknesättet,
dels utmyntas följande
Silfvermynt:
i st.
om
4
R:dr R:mt
eller
400
Ore
— 1 R;dr l
»
2
»
»
200
»
= \ »
»
»
1
»
»
100
»
= i
»
»
i
•y
»
»
50
»
— i w
»
»
T
»
»
25
»
= T'5 »
»
TÖ
»
»
10
»
— Tö ' “
under iakttagande, att alla dessa silfvermynt komme, i enlighet med åberopade mynterdning,
att innehålla tre delar fint silfver mot en del koppar och således vara tolflödiga, af hvilken
blandning, som benämnes myntsilfver, borde utmyntas
af två skålpund viktualievigt sådant silfver:
25 st.
om 4
R;dr R:mt = 25 hela
R:dr Silfver-specie,
eller
50
2
» — 50 halfva
» ))
))
100
1
» = 100 fjerdedels
» ))
»
200
50
Öre = 200 åttondedels
)) ))
))
400
25
» = 400 sextondedels
)) ))
))
1000
10
» = 1000 fyrationdedels
» );
»
4
Banko-Utskottets Utlåtande JV? ?5.
och att remedium i finhet på hvarje skålpund viktualievigt myntsilfver finge utgöra ^idels
skålpund viktualievigt fint silfver öfver och lika mycket under den bestämda halten, samt
remedium i vigt
på 4 R:dr R:mt st. öfver eller under per
» 2 » » Ymjj » » » »
» 1 » » » » » »
» 50 Ore » ydW m ” »
» 25 » » yJJjq » » » »
»10 » » » » » »
allt viktualievigt;
dels ock Ranken utgifva å nedannämnde valörer ställda
Sedlar:
å
1
R:dr Riksmynt,
att inlösas med
\ R:dr i
Silfver
el. 2
ort tolflödigt
x>
5
y>
»
1 i
»
10
))
))
10
»
»
2*
YJ
20
»
50
»
X)
12*
))
100
))
»
100
»
»
25
»
200
»
X)
500
»
))
125
))
1000
»
X)
1000
»
»
250
»
2000
>)
å hvilka sedlar texten skulle lyda sålunda: »Sveriges Rikes Ständers Bank inlöser, vid anfordran,
denna sedel å Riksdaler 00 Riksmynt med 00 Riksdaler i Silfver eller 00 ort tolflödigt
myntadt Silfver.»
Sedan under innevarande Riksdag förslag blifvit väckte om ändring i en del af dessa
föreskrifter, bar Utskottet, enär Fullmäktige redan fastställt ritningar till Bankens nya sedlar
och vidtagit åtgärder för anskaffande af graverade stämplar till samma sedlar, hvadan angeläget
är att, i händelse något beslut nu skulle af Rikets Ständer lättas, hvarigenom texten å
sedlarne komme att förändras, sådant måtte kunna vid graveringens utförande iakttagas,
ansett sig, utan att afvakta tiden för den granskning af Banko-reglementets stadganden i hithörande
delar, som det åligger Utskottet att verkställa, böra omförmälda förslag särskildt
behandla.
De förslag, hvaröfver Utskottet således nu går att sig utlåta, innefattas i följande från
vederbörande Riks-stånd till Utskottet remitterade motioner, nemligen:
l:o af Herr Grefve Frölich, D., som i sammanhang med väckt fråga derom, att guld
hädanefter må antagas såsom utgörande del af Rikets gångbara mynt, och att åtminstone ett
mynt, motsvarande i värde tio Riksdaler Riksmynt, med benämning »Krona» må af berörde
metall utmyntas — öfver hvilken fråga Utskottet kommer att framdeles afgifva utlåtande —,
yttrat beträffande nu varande myntfot, att denna torde böra förändras så, att silfver-riksdalern
till sitt innehåll af bergfint silfver blifver fullkomligt lika med Hamburger Banko eller
tre ass bergfint silfver mindre, än silfverriksdalern nu innehåller;
Banko-VIskottets Utlåtande JVf 15.
2:o af Herr Grefve Lewenhaupt, S., som föreslagit, bland annat, att, vid utmyntning i
Riksmynt, En Riksdaler må göras lika med En Fjerdedels Riksdaler Hamburger Ranko,
hvaraf följer, att en Kölnisk mark fint silfver skulle utmyntas i Trettiosju Riksdaler Riksmynt;
samt att myntning af Specier här i riket måtte inställas, enär sådana ej serdeles
begagnades i allmänna rörelsen och myntningskostnaden derför kunde anses vara förspilld;
3:o af Herr A. O. Wallenberg, hvilken tillstyrkt att Svenskt mynt-silfver skall bestå
af Nittio delar finsilfver och Tio delar koppar och ett skålpund sådant myntsilfver utmyntas
till Sextio Riksdaler Riksmynt;
att prägling må ske endast af stycken å Fem och En Riksdaler Riksmynt;
att Tolflödiga halten må bibehållas för mynt å Femtio öre och derunder samt dessa
lägre valörer betraktas såsom skiljemynt;
4:o af Herr Ehrenhoff, G. H., som hemställt, att texten å de nya sedlarne må erhålla
följande lydelse: »Sveriges Rikes Ständers Rank inlöser, vid anfordran, denna sedel å Riksdaler
00 Riksmynt med 00 Riksdaler i Silfver, enligt 1830 års myntfot;» samt
5:o af Herr Friherre Tersmeden, W. F., som föreslagit, att den minsta sedelvalör, som
Banken skall utgifva, må bestämmas till Fem Riksdaler Riksmynt.
Hvad nu först angar de till förändring i gällande myntfot af Herr Grefve Frölich och
Herr Grefve Lewenhaupt framställda förslag, den förres att hela Specier och den sednares,
som utesluter myntning af hela Specier, att fjerdedelar deraf, eller Riksdaler Riksmynt i
silfver, måtte.till silfver-innehållet blifva lika med Hamburger Banko, så anser Utskottet sig
till en början böra fästa uppmärksamhet derå, att, som 9J R:dr Hamb. Banko, utgörande
å 128 sk:s kurs 24 R:dr 32 sk. Banko, eller 37 R:dr Riksmynt, motsvara en mark fint
silfver, Kölnisk vigt, men en sådan mark utmyntas till endast 9^ R:dr Svenskt Specie, som
utgör 24 R:dr 21 sk. 4 rst. Banko eller 36| R:dr Riksmynt, skulle, genom bifall till omförmälda
förslag, Svenska silfvermyntet blifva i värde nedsatt med omkring 14 rst. banko för
hvarje Specie.
Genom en sådan myntets värdeförminskning, hvarför något skäl i de väckta motionerna
icke ens är vordet antydt, synes afsigten vara dels att förekomma, det Svenska specier må
exporteras och, i följd af deras närvarande högre silfver-innehåll, i utlandet nedsmältas i
stället för att kursera såsom mynt och vid förändrad konjunktur återgå till eget land, dels
ock att, enär Norrska och Danska specier utmyntas till likhet med Hamburger Banko,
samt i närvarande tid sträfvandet att åstadkomma full öfverensstämmelse i åtskilliga andra
förhållanden de Nordiska Rikena emellan är omisskänneligt, bereda en sådan överensstämmelse
äfven i hvad dessa Rikens mynt angår och på samma gång förebygga de förluster,
som härflyta deraf, att Svenska specier, vid liqvider med brödrafolket eller i Danmark, icke
antagas till det värde de i sjelfva verket ega.
Enligt Utskottets tanke innebära förenämnda omständigheter emedlertid icke tillfyllestgörande
skäl för vidtagande af en så genomgripande och till sina följder betänklig åtgärd,
som förminskning af svenska myntets värde. Då erfarenheten ådagalagt, att den enskilde,
äfven när det stått honom fritt att verkställa sina liqvider på utrikes ort med antingen hela
6
Banko-Utskottets Utlåtande JYi 15.
specier, eller omyntadt silfver, föredragit att från Banken uttaga silfret i sistnämnda form,
oaktadt detsamma till honom utlemnats efter Hamburger prof och vigt, torde detta förhållande
bevisa, att det Svenska silfyermyntet åtminstone icke i någon större mån varit föremål
för export; och hvad åter beträffar den iorespeglade fördelen af full öfverensstämmelse
mellan de Nordiska rikenas mynt, så synes det vara klart att, då för närvarande Svenska
specien, vid mindre liqvider i Norrige och Danmark, står til! och med i lägre värde, än
Hamburger Banko samt Norrska och Danska specier, ehuru den förra, efter hvad ofvan är
visadt, innehåller mera silfver än dessa, måste en minskning i Svenska speciemyntets silfverinnehåll
verka till ett ännu ofördelaktigare förhållande, och sålunda ett större agio, än
för närvarande, emellan detta mynt samt det Norrska och Danska derigenom uppkomma.
Om en reduktion af Svenska myntfoten till öfverensstämmelse med beräkningen af Hamburger
Banko ansetts lämplig och fördelaktig, hade den bordt verkställas vid realisationen
och myntbestämnings-lagens utfärdande; men sedan denna lag är vorden af Konung och
Ständer antagen och ligger till grund så väl för inlösen af Bankens sedlar, som för fullgörande
af alla förbindelser äfven enskilde emellan, lärer någon ändring deri icke, utan nödtvång,
böra vidtagas. Hvarje rubbning i ett lands bestående myntvärde är betänklig och
bör derföre af lagstiftningen med sorgfällighet undvikas. Det Svenska myntet torde, efter
sednaste myntbestämning, vara i handelsverlden kändt och en förminskning i detta, nu
mera stadgade värde, om också i så ringa mån, sorn här blifvit ifrågasatt, skulle otvifvelaktigt,
åtminstone till en början, menligt inverka på vära förhållanden till utlänningen. Inom
landet komme förändringen jemväl att medföra rubbningar och förvecklingar af flerfaldig
art, såsom exempel hvarå Utskottet anser sig blott behöfva nämna, att, enär Bankens, före
förändringens vidtagande, utgifna sedlar, ställda att inlösas med silfver enligt 1830 års
myntfot, komme att innefatta anvisning på ett högre silfvervärde, än de sedlar å motsvarande
valörer, som efter den nya myntfotens antagande blefve utfärdade, skulle en kursskillnad
mellan dessa sedlar sannolikt uppkomma och Banken vara förbunden att invexla
de förra efter annan grund än de sednare; hvilket allt skulle föranleda olägenheter, kostnader
och förluster, vida öfvervägande de förmodade fördelar, sorn det väckta förslaget åsyftar att bereda.
I afseende å den med omförmälda förslag sammanhang egande fpågan om förändrad
legering i det större silfvermyntet har Herr Wallenberg anfört hufvudsakligen, att stora
kostnader kunde undvikas genom att nu åstadkomma någon jemkning i legeringen, som
inom en icke aflägsen tidpunkt blefve oundviklig; att då ädla metaller begagnades till mynt,
bland annat derföre, att de i anseende till vigt och volym egde ett jemförelsevis högt
värde, hvilket vore förhållandet i större grad med silfver än med koppar, så måste tillsatsen
af sistnämnde metall i silfvermyntet onödigtvis öka myntets tyngd, utan att i samma
proportion öka dess värde; att, med afseende å finsilfrets mjukhet, någon koppartillsats
visserligen vore nödvändig för att göra det präglade myntet hårdare och derigenom i stånd
att bättre uthärda slitning, men att en så stor tillsats af koppar, som tjugufem procent,
härledde sig icke från nyss angifne orsak, utan från de förvirrade begrepp, man för några
dec-ennier tillbaka allmänneligen hyste om hvad som verkligen förlänade det präglade myntet
Banlto-Vt skot tets Utlåtande M 15-
7
sitt värde, enär i offentliga förhandlingar från den tiden städse förekomme ett bemödande
att undvika då rådande farhåga för »godt mynt», det vill säga för mynt, innehållande
mycket finsilfver; att, efter motionärens öfvertygelse, den tid skulle komma, då man uttryckte
sin förundran öfver att hafva bortslösat koppar för att göra silfvermyntet tyngre
och följaktligen för sitt ändamål olämpligare; att såsom bevis derför, att en halt af tio procent
koppar och nittio procent silfver tillräckligt motstode slitningen, endast behöfde åberopas
erfarenheten i Frankrike, Belgien och Sardinien, der myntadt silfver vore vida mer gängse
i rörelsen än hos oss och således mera utsatt för slitning, samt att den af motionären föreslagna
förändring vore lätt verkställbar, emedan, då en Riksdaler Riksmynt motsvarade två
ort af sjuttiofem procent silfverhult, så komme, ifall halten förhöjdes till nittio procent,
15 ort så beskaffadt myntsilfver att svara mot en Riksdaler Riksmynt.
Vid sednaste riksdag var hos Rikets Ständer jemväl å bane fråga om förhöjning af silfverhalten
i specie-myntet från sjuttiofem till åttio å nittio procent. Förslaget derom biel'
likväl af Rikets Ständer då förkastadt, i enlighet med Banko-utskottets hemställan i utlåtandet
M 14, hvaruti anfördes, bland annat, att Utskottet af ett från Ofver-direktören vid
Kongl. Mynt- och Kontrollverken infordradt yttrande vunnit den upplysning, att nedsättning
i kopparhalten icke kunde göras, utan att något litet af hårdheten eller uthålligheten mot
nötning på samma gång förlorades; att den minskade utgift för koppar, som genom förändringen
uppkomme, möjligen icke motsvarade förlusten af myntets hastigare förnötning,
samt att förslaget skulle förorsaka rubbning i det enkla och lätt uttryckta förhållande, hvaruti
mynt- och räkne-enhetén stöde till mynt-silfver-marken, enär en R:dr Specie väger
xutf ® viktualievigt, och således 25 R:dr Specie eller 100 Riksmynt väga jemnt 2 ffi.
Af åberopade yttrande visar sig, att vid sistförtlutne riksdag någon bestämd visshet icke
var vunnen i fråga om silfvermyntets långsammare eller hastigare nötning såsom följd af
större eller mindre koppartillsats deri, och ehuru Utskottet, elter Öfver-direktörens vid
Kongl. Mynt- och Kontrollverken förnyade hörande, icke heller nu kunnat komma till någon
sådan visshet, saknar Utskottet likväl giltiga skäl att frånträda den förut yttrade åsigten,
att silfvermynt med högre än 12-Iödig halt är utsatt för en hastigare slitning. lie fördelar,
som genom den föreslagna förändrade legeringen kunde vinnas, synas egentligen komma att
bestå deri, att myntet blefve mindre tungt och dess tillverkning något mindre kostsam genom
den ringare tillsatsen af koppar. Men då i allmänhet endast silfvermynt å de lägre
valörerne, hvilka, enligt motionärens förslag, skulle fortfarande blifva 12-lödiga, begagnas i
rörelsen, och kostnaden för den koppar, hvarmed silfvermyntet nu uppblandas, ej är serdeles
betydlig, uppgående, enligt ofvanbemälde Ofver-direktörs uppgift, till icke mera än 1§
öre i hvarje Specie, så torde de ofvan antydda fördelarne få anses blifva af jemförelsevis
ringa betydenhet, serdeles om i betraktande tages dels att nedsättning i kopparhalten,
hvarigenom silfvermyntet blefve till vigt och omfång förminskadt, möjligen skulle i det allmänna
betraktas såsom myntförsämring, och dels att för invexlingen i Banken af de sedlar,
som skola inlösas efter 1830 års myntfot eller med 12-lödigt silfver, enahanda olägenheter
och förvecklingar i följd af en förändrad legering kunde uppstå, som, efter hvad redan
8
Banko-Utskottets Utlåtande M 15.
i det föregående blifvit yttradt, komme att af nedsättning i sjelfva silfverinnebållet härflyta.
På dessa skäl, och då Rikets Ständer tillförene ansett alla silfvermynt-valörerne böra
ega lika halt, samt Utskottet ej funnit skäl att biträda de väckta förslagen om upphörande
af hela Speciers utmyntning eller om prägling af silfvermynt å 5 R:dr Riksmynt, hemställer
Utskottet vördsamt
l:o.
att, med afslag å Herr Grefve Frölichs,'Herr Grefve Lewenhaupts och Herr Wallenbergs
ofvanberörda förslag, den genom nu gällande mynt-ordning för silfvermyntet
bestämda utmyntningsgrund måtte oförändrad bibehållas.
Såsom skäl för den förändring i texten å de blifvande Banko-sedlarne, som af Herr
Ehrenhoff' är vorden tillstyrkt, har han yttrat: att, enligt nämnde text, sådan densamma
vid sednaste riksdag till sin lydelse bestämdes, Banken vore förbunden att, om sedelhafvaren
så yrkade, inlösa sina sedlar med silfvermynt efter bestämd vigt, men att, om äfven
silfvermyntet kunde utpreglas så, att det, nytt, innehölle en bestämdt gifven vigt, vore det
likväl naturligt, att denna vigt, i män af slitning, förminskades, hvarigenom Banken för
framtiden kunde ådragas oberäkneliga förluster, såvida icke Banken förbehölle sig att äfven
efter vigt emottaga dit ingående silfvermynt, hvilket dock motte ännu betänkligare svårigheter,
såsom förluster för enskilde, förvecklingar vid liqvider man och man emellan, och
slutligen allmänt missnöje.
Då med ifrågavarande förslag åsyftas, att den å Bankens sedlar nu brukliga text skulle
å de blifvande sedlarne bibehållas, anser Utskottet sig böra fästa uppmärksamhet derå, att,
såsom af Banko-Utskottet vid sednaste riksdag jemväl anfördes, berörde text, som innefattar,
att Banken vid anfordran inlöser sedeln med 00 R:dr Silfverspecie, enligt 1830 års myntfot,
visserligen uttrycker det belopp i R:dr silfver, innehafvaren eger att för sedeln af Banken
utbekomma, men icke lemnar honom någon säker anvisning å verkliga värdet af denna
valuta, ehuru en sådan anvisning synes vara både nyttig och nödvändig, serdeles som
den stora allmänheten tvifvelsutan saknar kännedom om den gällande myntfoten, och sedelhafvaren
endast genom kunskap derom försättes i tillfälle att sjelf kunna kontrollera att det
silfvervärde, han för sedeln erhåller, verkligen utgör så mycket, som, enligt myntbestämningslagen,
bör honom tillkomma, alltid naturligtvis med de i samma lag tillåtna remedia i finhet
och vigt. Derigenom att texten i bestämda ordalag upptager sedelns silfvervärde i afseende
å så väl halt som vigt, tryggas således sedelhafvaren i sin rätt att utbekomma den
valuta, honom blifvit af Banken utlefvad; och då det å andra sidan måste vara Bankens
ovilkorliga skyldighet att vid anfordran tillhandahålla denna valuta oförminskad, så följer
deraf nödvändigheten att låta om mynta det mynt, som genom slitning förlorat allt för mycket
i vigt — en nödvändighet, som visserligen förutsätter kostnader för det allmänna, men
medför den fördel, att myntet alltid bibehålies vid sitt rätta värde. Utskottet föranlåtes
derföre 2:o.
Banko-Utskottets Utlåtande J\i 15.
9
2: o
flit 3 Herr Ehrenhoffs motion afstyrka bifall.
Beträdande slutligen Herr Friherre T er smedens förslag att minsta sedelvalören, som
efter det nya räknesättets införande komrne att af Banken u(gifvas, må bestämmas till 5
rdr riksmynt, och att utgifning af sedlar å 1 rdr riksmynt således ej må ifrågakomma,
hvilket förslag vid sednaste riksdag föranledde en iillig meningsstrid hos Rikets Ständer och
genom votering i förstärkt Banko-utskott afslogs; så är till stöd för samma förslag anfördt
att, enär Rikets Ständer redan vid 1847—1848 årens riksdag beslutat att Bankens sedlar
å 16, 12 och 8 sk. samt 14 och 10 sk. kopparmynt skulle indragas, borde, i öfverensstämmelse
dermed och såsom en fortsättning af det vidtagna beslutet, sedlar å 1 rdr riksmynt
icke från Banken utgifvas; att det syntes böra leda till realisationens betryggande om
silfvermynt funnes spridt i rörelsen och att så länge sedlar af så låg valör, som 1 rdr, vöre
i omlopp, allmänheten icke förstode att uppskatta myntets värde eller rätt bedöma skillnaden
mellan silfver och sedlar; att tillverkningen af ifrågavarande sedlar för Banken medförde
betydlig årlig kostnad, som genom deras ersättande med silfvermynt kunde besparas,
samt att de, efter någon tids cirkulation, stundom blefve så nötta och skadade, att de, till
förlust lör innehafvaren, icke kunde af Banken inlösas.
Beslutet om indragning af de s. k. skillingssedlarne vidtogs, bland annat, med afseende
å den dryga kostnad, uppgående till omkring 40,000 rdr banko årligen, som med deras tillverkning
var förenad. Den kostnad, Banken för tillverkning af nu varande 32 skillings-sedlar,
motsvarande de blifvande sedlarne å 1 rdr riksmynt, får vidkännas, är deremot jemförelsevis
mindre och synes alltså, vid bedömande af frågan om dessa sedlars utgifning, icke
böra i lika mån komma i betraktande.
Sammanräknade beloppet af Bankens såsom utelöpande bokförde sedlar å 32 sk. utgjorde
den 31 sistlidne December 3,062,366 rdr banko; och ehuru till deras ersättande sannolikt
icke skulle erfordras en fullt motsvarande summa i silfvermynt, emedan, i fall minsta
sedelvalören fastställdes till 5 rdr riksmynt, denna sedelvalör förmodligen komme att desto
mera användas i rörelsen och till en del fylla behofvet af riksdalers-sedlarrie, så inses dock
att för meddelande af nyssberörde ersättning, Bankens metalliska kassa måste komma att
till betydligt belopp tagas i anspråk. Sannt är väl, att ifrågasatta åtgärd skulle förminska
det äfventyr, som uppstode i den olyckliga händelse, att nämnde kassa blefve utsatt för förskingring
eller förstöring, enär i sådant fall åtminstone den del deraf vore räddad, som funnes
i allmänhetens händer, men, hvad Bankens realisations-förmåga angår, beror denna, efter
Utskottets tanke, mindre derpå, att silfver finnes i rörelsen, än att Banken eger metallisk
valuta till erforderligt belopp att sina utelöpande förbindelser dermed infria.
Med hänsigt till Bankens fördel och realisationens bestånd torde det derföre icke utan
skäl kunna sältas i fråga, huruvida Banken, då dess sedlar med begärlighet af allmänheten
Bih. till R 'St. Prot. 1856 & 1857. 6 Sami. 1 Åfd. 7 Höft. 5
10
Banko-Utskottets Utlåtande JK 15.
emottagas, bör bemöda sig att indraga dom, uttvinga silfver i rörelsen i deras ställe och
sålunda försvaga sin metalliska fond. Måhända skulle äfven, i den mån Riksbankens egna
sedlar gjordes umbärliga i rörelsen och kunde till större eller mindre del ersättas af Enskilda
Rankers, sådant verka till en ofördelaktig tryckning på berörde fond. Att genom sillrets
spridande bibringa allmänbeten riktig föreställning om myntets verkliga värde är ett ändamål,
hvars vigt Utskottet ingalunda underskattar, men detta ändamål torde, genom deri redan
verkställda indragningen af skillings-sedlarne och det i deras ställe i omlopp satta silfvermyntet,
kunna anses vara åtminstone till någon del vunnet. Dessutom är det påtagligt
att genom upphörande af riksdalers-sedlarnes utgifning, en högst väsendtlig minskning i beqvämlighet
vid alla mindre liqvider och vexlingar, remisser med posterne o. s v. skulle liir
allmänheten uppstå, isynnerhet som den minsta sedelvalören klefve så hög som 5 rdr,
hvarigenom man försattes i nödvändighet att för sin dagliga kassa i allmänhet medföra ett
större belopp i silfver, hvilket blefve besvärligt och obeqvämt. Enligt Utskottets öfvertygelse
skulle riksdalers-sedlarnes indragning framkalla ganska allmän missbelåtenhet, och om än förlust
någon gång tillskyndas enskilde derigenom, att sedlar, hvilka, i följd af nötning, blifvit
obrukbara, icke kunna till inlösen godkännas, hvilket dock tillskyndar Ranken motsvarande
vinst, så bör å andra sidan ej heller förbises, att allt det silfvermynt, som på ett eller annat
sätt går förloradt, medför en oersättlig förlust icke blott för individen, utan äfven för Staten,
hvilken jemväl drabbas af deri förlust, som genom silfvermyntets nötning uppkommer.
I betraktande af dessa skäl och hvad sednaste riksdagsförhandlingar i förevarande fråga
för öfrigt innehålla, anser Utskottet sig böra vördsamt
3:o
afstyrka bifall å Herr Friherre Tersmcdens motion.
Stockholm den 3 Februari 1857.
Reservationer:
Emot Utskottets framställning i 1:sta punkten:
Af Herr Doktor Sandberg: »En Norsk, Dansk eller Holsteinsk specie-riksdaler innehåller
528,22 ass finsilfver och är alldeles lika med den allmännaste värdemätaren 3 mark
eller En Riksdaler Hamburger Banko. En Svensk specie-riksdaler är deremot af större
inre värde, ty den innehåller 530,6 5 eller omkring ass mera finsilfver och 12 i procent
mera koppar än någon af de förenämnde. Af denna olikhet härleda sig flera olägenheter.
Svenskt silfvermynt utfördes under sistlidet år till öfver en half million specier, hvaraf sannolikt
största delen nedsmältes och gaf ett betydligt öfverskott af både silfver och koppar.
Banko-Utskottets Utlåtande JM 15.
11
Deremot lära JlolsteinSka och Danska specie-riksdalrar, som äro i lika värde med R:dr Hamb.
Ranko, icke blifva nedsmälte. Gränseorterna emot Norrige och Danmark öfversvämma* af
Danskt och Norskt siifvermynt, och då detta är sämre än det Svenska, tillskyndas dessa
orters innevånare derigenom åtskilliga olägenheter och verkliga förluster, deni en annan reservant
har utförligen ådagalagt. Det vore derföre önskligt örn en likhet uti myntet inom
de Skandinaviska länderna kunde tillvägabringas, hvarigenom också dessa länders specie-riksdaler
blefve lika med den verldsbekanta Kiksdalern Hamburger Ranko.
Men om en sådan förändring utan rubbning uti bestående förhållanden kunde ske, så
borde också Svenska specie-riksdalern i andra hänseenden bringas till likhet med grannländernas.
Svenska speciel) är af 12-lödigt silfver och innehåller alltså T7yj|$j finsilfver och
koppar både uti sin helhet och sina underafdelningar. En Norsk och Dansk specie är finare
och vackrare, ty den är af ld-lödigt silfver och innehåller alltså xtnfb finsilfver och Jfåg koppar,
och af samma halt äro också alla dess underafdelningar. Att tillvägabringa enahanda
legering tili det Svenska silfvermyntet synes icke möta några oöfvervinnerliga svårigheter.
Genom förenämnde tvenne förändringar skulle de Skandinaviska ländernas mynt både af
större och mindre valörer vinna en fullkomlig likhet sinsemellan uti alla afseenden och deras
specie-riksdaler derjemte blifva fullkomligen lika till värde med En R:dr Hamb. Banko.
Men att. såsom Utskottets minoritet önskar, utan någon annan förändring utprägla det
större silfvermyntet till en lödighet af 14^7 eller med silfver och koppar, och
göra det mindre silfvermyntet 12-lödigt eller med silfver och Tyjjj;y koppar synes mig
vara att förstöra den likhet i halt, som nu finnes inom Svenska siifvermynt af olika valör.
Nu väga 4 fjerdedel*, IG sextondedels Riksdaler 0. s. v., äfvensom 8 st. 50-öre, 16 st. 25-  öre, 40 st. 1 (i-öre o. s. v. alldeles lika med en hel specie-riksdaler; men detta enkla och
följdriktiga förhållande skulle brytas genom den förändring, som åtskillige reservanter föreslagit.
Mig synes då önskvärdare att vidblifva hvad som nu eger rum, intilldess den ofvan
antydda fullkomliga likheten på en gång kan genomföras.«
Uti denna reservation hafva Rikdags-fullmäktige Jonas Andersson från Östergöthlands
län och Carl Dahlgren från Elfsborgs län sig förenat.
Af Riksdags-fullmäktigen Olaus Eriksson från Götheborgs och Bohus län: »Olägenheterne
deraf, att det Svenska samt det Danska och Norska silfvermyntet utmyntas efter olika
grunder, hafva länge varit insedda och öfverklagade. Redan lör många år tillbaka ingingo
till Kongl. Majit åtskillige Riksdags-fullmäktige af Bonde-ståndet från de till Norrige närmast
gränsande Wermlands, Jemtlands, Stora Kopparbergs, Elfsborgs samt Götheborgs och Bohus
län med en underdånig framställning, hvaruti visades, hurusom vid afsättning af Svenska
trävaror och effekter i Norrige, dessa betalades med Norskt siifvermynt efter sådan beräkning,
att Norsk specie-riksdaler jemnt motsvarade Svensk silfver-riksdaler, med iakttagande
af enahanda grund i afseende på underafdelningarne; att häraf uppstått den följd, att utefter
riksgränsen flere mil inåt landet föga annat mynt vore att tillgå, än Norskt siifvermynt, samt
12
Banko-Utskottets Utlåtande M 15.
att, enär detta icke emottoges i Svenska kronans uppbörd och således icke heller i Sverige
ginge man oell man emellan efter samina värde, som Svenska silfvermyntet, den olägenhet inträffat,
att innehafvare af Norskt silfvermynt. som nödgades utbyta detsamma mot Svenskt
silfvermvnt, icke kunde vid i Norrige inrättade enskilda vexlings-koutor verkställa ett sådant
utbyte utan en uppoffring af omkring sex till åtta skillingar på hvarje silfver-riksdaler;
till undanrödjande af hvilket för handels-gemenskapen menliga förhållande underdånig anhållan
gjordes om Kongl. Majlis nådiga medverkan dertill, att Norskt silfvermynt måtte efter
samma värde, som det Svenska, få emottagas i kronans uppbörd samt gälla vid omsättningar
af lån i Rikets Ständers Bank och derunder lydande Låne-kontor.
Genom nådig resolution den 11 April 1851 förklarade Kongl. Majit sig icke kunna till
berörda underdåniga framställning lemna bifall.
Skälet till detta afslag var, att som det Norska silfvermyntet innehåller något mindre
finsilfver, än det Svenska, skulle det förras emottagande i kronans kassor till enahanda
värde tillskynda Svenska Stats-verket förluster, ökade i samma mån som det sämre Norska
silfvermyntet lyckades att utur rörelsen inom landet uttränga det bättre Svenska myntet.
Utan att silfverinnehållet i det Svenska myntet bringas till full öfverensstämmelse med
det Norska, hvilket, likasom det Danska, utmyntas efter den för Hamburger Banko antagna
beräkning, kunna förenämnda olägenheter svårligen afhjelpas. Då Svenska specier, oaktadt
deras högre värde i silfver, likväl, vid liqvider i Norrige eller Danmark, icke emottagas
till det värde, de verkligen ega, utan till vida mindre, kan jag ej inse något giltigt skäl att
lör förutnämnde mynt bibehålla nu gällande myntfot. Att en jemkning deri, om hvars
lämplighet man synes vara öfverens, numera skulle medföra så stora rubbningar och betänkligheter,
som Utskottet antyder, förmår jag ej heller att fatta. Tvertom vill det synas mig,
som skulle den ifrågasatta förändringen komma att leda till bestämd fördel för Sverige. Det
är nemligen alldeles obestridligt att, under närvarande förhållanden, å hvarje Svensk specie,
som användes till liqvider med brödrafolket eiler i Danmark, uppstår för Svenska Staten en
lörlust i silfver af omkring 14 rst. banko, oberäknad skillnaden i koppartillsatser emellan bär
gällande och Hamburger utmyntnings-grund. Men icke nog med denna förlust. Äfven kostnaden
för myntning måste nu blifva större, än om nedsättning i silfverinnehållet skedde,
emedan de Svenska specierne fiir närvarande i utlandet nedsmältas i stället att löpa som
mynt och vid förändrade handelsförhållanden till Sverige återgå; hvadan nya specier här
ständigt måste myntas till förlust för Mynt-verket både i arbetskostnad och genom den koppar,
hvarmed finsilfret uppblandas. Blefve de Svenska specierne lika med Hamburger Banko,
så blefve de jemväl lika med ett i verldshandel!) kändt och beräknadt mynt samt förmodligen
osmälta och gångbara äfven i Hamburg.
1 enlighet med Utskottets Kansli- och Finans-afdelnings förslag, anser jag således
att silfverinnehållet i Svenska specie-mvntet bör bestämmas till likhet med Hamburger
Banko samt Norska och Danska specier, och att följaktligen af en mark.
Banko-Utskottets Utidt ands .W 15.
13
finsilfver, Kölnisk vigt, bör utmyntas 9} R:dr Svenska specier, dock att de bankosedlar
och öfriga förbindelser, sorn blifvit ställda att infrias med silfver enligt
1830 års myntfot, varda efter denna grund inlösta.”
Tliksdags-fullmäktigen Lars Gustaf Andersson frän Elfsborgs län har häruti instämt.
Af Herr Kontraktsprosten Almqvist:
”Emot Utskottets beslut att afstyrka all förändring i den antagna lödigheten för silfverin)
ntet af 25 % koppar mot 75 % silfver fär jag anmäla reservation. Om än icke, såsom
i strid med myntbestämningslagen af 18:0 och medförande i viss mån myntförsämring, någon
förändring införes i myntets korn eller att silfverinnehåilet i speciemyntet nedsättes till
fullkomlig likhet med Hamburger banko, Holsteinska, Danska oell Norska specier, vill det
synas för min öfvertygelse påtagligt, att dess skrot bör bringas i öfverensstämmelse med förhållandet
i de liesta andra länder, der silfvermyntet är 14-lödigt eller innehåller 90 % silfver
och 10 % koppar, alldenstund Utskottet vunnit tillförlitlig upplysning derom att den nuvarande
legeringen med 25 % koppar, på samma gång den åstadkommer ett till utseendet
mörkare, ojemnare, i intrinsekt värde med hänseende till volymen sämre och tyngre mynt,
likväl gör det till föremål för uedsmältning. Det officiela yttrande, som inför Utskottet aflcmnats,
har bekräftat, att ju mera koppar ett silfvermynt innehåller, desto svårare, långsammare
och dyrare är dess tillverkning vid gjutning och valsning, i förening med machinernas
starkare nötning, och då det icke kan åstadkomnias till fullkomlig likhet ej ens emellan
lika valörer, kurserar det i verldsrnarknaden och har således mindre värde, hvarföre det
icke förvaras utan nedsmältes med det premium, att en million specier lemnar 20,000 £E
koppar, uppskattade till 16,666 § rdr och utgörande en ren present af ett värde, som väl
lanns, men icke beräknades i myntet.
Deri enda invändning af vigt, som förliden riksdag gjordes mot nedsättning i kopparhalten,
bestod deri, att något litet af hårdheten eller uthålligheten förloras. Men då erfarenheten
ännu icke hunnit afgöra denna omständighet, vill det synas obestämdt antingen större
förlust uppkommer genom bortslitningen af den mer upphöjda prägeln å det hårdare, kopparhaltigare
myntet eller genom prägelns nedplattning å det ined svagare koppartillsats. Alla
anledningar och närmast den uedsmältning, hvarför Svenska silfvermyntet är vida mer blottstäldt
än det Norska och Danska, synas vara för handen, att det Svenska silfvermyntet i
högre valörer utpräglas 14-lödigt till 90 % silfver mot 10 % koppar, hvilket har jemnare
kurs, vackrare utseende och ej lönar mödan att nedsmälta, hvaremot den 12-Iödiga halten
med nuvarande proportioner emellan koppar och finsilfver torde bibehållas för mynten å 50
ören och derunder.”
Af Herr A. O. Wallenberg: ”Den egentliga invändning, som mot mitt förslag om förändrad
legering af det större silfvermyntet blifvit af Utskottet framställd, består deri, att genom
nedsättning i kopparhalten något litet af hårdheten eller uthålligheten mot nötning skulle
gå förlorad.
14
Banko-Utskottets Utlåtande JW 15.
Då likväl för den åsigt, att silfvermynt af finare halt än den här i riket begagnade, i
erforderlig grad motstår nötningen, det kraftigaste stöd är att hemta af erfarenheten i åtskilliga
andra länder, hvarest, oaktadt silfvermyntets ojemförligt större cirkulation, lör sådant
rnvnt blifvit antagen och oförändradt bibehållen en högre silfverhalt än härstädes, anser jag
ofvannämnde invändning ingalunda förtjena det afseende man tillförene och äfven nu velat
dervid fästa.
Deremot får jag, såsom skäl för förändringens vidtagande, i främsta rummet fästa uppmärksamhet
å den betydliga kostnad, som af den stora koppartillsatsen i myntet uppstår,
utan att dess värde i samina förhållande förhöjes. Enligt hvad öfverdirektören vid Kongl.
Mynt- och Kontroll-verken hos Utskottet uppgifvit, är kopparen i hvarje specie, enligt nu
gällande pris å nämnde metall, värd en och två tredjedels öre, hvadan kopparvärdet i en
million stycken präglade specier uppgår till icke mindre än 16,(566 § rdr riksmynt. Vidare
medför silfrets uppblandning med större qvantitet koppar, än som erfordras lör att gifva det
tillräcklig uthållighet mot nötning, följande hufvudsakliga olägenheter, nemligen: att myntets
tyngd och storlek onödigtvis ökas; att, i anseende till mvntsilfrets hårdhet, tillverkningen
går långsammare och försvåras samt tillverkningskostnaden följaktligen förhöjes; att myntet
erhåller ett mindre vackert utseende, emedan silfrets hvithet i mån af den tiilsatta mörkare
kopparen förminskas; att. ju större kopparhalt myntsilfret innehar, desto ojemnare till vigt
och finhet lära de särskilda myntpjeserna vid utmyntningen blifva, och slutligen att den betydliga
tillsatsen af tjugufem procent koppar innefattar en uppmuntran till det präglade silfvermyntets
nedsmältning för att derigenom tillgodogöra sig kopparens värde utöfver silfvervärde!.
Då ifrågavarande olägenheter skulle undanrödjas, derest silfvermyntet, i enlighet med
hvad ofvanbemälde öfverdirektör äfven förklarat sig anse lämpligt, komme att legeras på
sätt af mig blifvit föreslaget, hade Utskottets Kansli- och Finans-afdelning framställt det förslag,
att Rikets Ständer måtte, för deras del, besluta, att, med bibehållande af tolflödiga
halten i silfvermynt å 50 öre och derunder, silfvermynten å de högre valörerna skola innehålla
90 delar finsilfver och 10 delar koppar.
Ehuru jag uti min motion föreslagit, att stycken å 5 rdr riksmynt skulle utmyntas, och
visat, att ett skålpund 90 procents-myntsilfver gifver 12 stycken af 5 rdr riksmynt hvardera,
är det icke nödvändigt att bifalla denna del i händelse man hellre vill såsom högsta valör
för silfvermyntet bibehålla fyra riksdaler-stycket. Med antagande af en legering, bestående
till 90 procent finsilfver och 10 procent koppar vinnas alla ofvanuppräknade fördelar
och ett skålpund så beskaffadt myntsilfver gifver 15 stycken å 4 riksdaler eller sillverspecier
i stället för att af det myntsilfver, som nu begagnas, endast utpräglas 12J stycken af samma
valör.
På alla dessa skäl vågar jag vördsamt hemställa, det Rikets Ständer för deras del behagade
besluta:
Banko-Utskottets Utlåtande M 15.
15
”att Svenskt rnyritsilfver till prägling af en riksdaler riksmvnt-sUcken och högre
valörer bör innehålla 9 delar finsilfver och en del koppar.”
Häri hafva instämt Herr von Hofsten, A., och Herr C. W. Palander.
Emot Utskottets afstyrkande i 3:dje punkten:
Af Herr Mannerskantz, G. A. "Emot Utskottets beslut att afstyrka riksdalers-sedlarnes
indragning reserverar jag mig derföre, att vanan och beqvämligheten vid deras nyttjande
är det enda, genom bibringad annan vana, samt användande af postmärken och postvexlar,
lätt vederiagda skäl, som kan anföras för dessa sedlars bibehållande, då deremot för
deras borttagande tala följande, elter min åsigt, starka och giltiga skäl, nemligen: att det är
princip»vidrigt att utgifva så små kreditsedlar och föreskrifva att de skola gå och gälla såsom
mynt; att vårt land icke kan anses ega någon af statsmakternes föränderliga beslut och
stadganden oberoende, fast värdemätare, så länge hardt mynt ännu icke allmänt cirkulerar
i landet och utgör det enda lagliga och af alla godkända betalningsmedlet; att det hårda
myntet icke kan blifva allmänt gångbart inom landets penningerörelse, om småsedlar fortfarande
från Riksbanken utgifvas; att om det hårda myntet i tillräcklig myckenhet utsprides
i landet, alla sedelutgifvande enskilda Banker sedan kunna åläggas att alltid med metallisk
valuta inlösa sina sedlar; •—att, genom ett sådant åläggande för nämnde Banker att hålla metallisk
kassa, den enskilda omtankan på alla större affärs- och handels-platser skall ansträngas
att hjelpa til] att till landet införskaffa och der bibehålla tillräckliga qvantiteter guld och
silfver, samt att inlösa landets utländska skuldförbindelser; — att, först sedan de enskilda
Bankerne, i afseende på myntvärdets upprätthållande, fått samma förbindelser och funktioner
som Riksbanken att uppfylla, bankrörelsen här i landet kan göras fri; — att den metalliska
myntmassan är bättre förvarad och mindre åtkomlig i allmänhetens fickor eller liggande
delvis i Provins-bankernas kassor, än koncentrerad på ett ställe i Riksbankens
hvalf; — att de af Utskottet omnämnda förluster genom sedlames slitning eller myntets
nötning äro alltför obetydliga att tagas i någon beräkning; — samt att slutligen om i följd
af utom landet upptagna större statslån och under en samtidigt inträffande gynnsam handelskonjunktur,
högst betydliga vexelköp och derpå grundade indragningar af ädla metaller i
stora qvantiteter skulle kunna göras, det då måste vara vida nyttigare både för Riksbanken
och landet att utsprida metalliskt mynt i allmänna penningerörelsen, än att öfverhopa
densamma med nya massor af små och stora sedlar.
Med stöd af de åsigter, jag nu uttalat, får jag vördsamligen föreslå, att Rikets Ständer
måtte besluta antingen:
att all utgifning ifrån Rikets Ständers Bank af sedlar af en riksdaler riksmynts valör
för framtiden skall upphöra, eller ock
att Banko-fullmäktige skola ega rättighet att besluta om riksdalers-sedlarnes indragning
vid den tidpunkt, då fullmäktige med afseende å landets och bankens gemensamma fördel
finna en sådan åtgärd lämpligen böra vidtagas.”
16
Banko-Utskott tis Utlåtande M 15.
Med Herr Mannerskantz, hafva sig lörenat:
Herr Nordenfelt, E. W.,
Herr af Geijerstam, C.,
Herr af Wirsén, C. Th.,
Herr Hiks-arkivarien Nordström..,
Herr C. W. Palander och
Herr E. G. Danielsson.
STOCKHOLM, tryckt ho* Erie Westrell, 18»?.
Banko-Utskothts Memorial M 16.
I
N:o 16.
Auk. till Exp.-Utsk. d. 16 Esbr. 1857, kl. 5 e. m.
Memorial, med uppgift om och huruvida någon del a/ den sedan 1854 års
början upplupna Danlcovinsl erfordras för Bankens konsoliderande.
Af ilen till trycket befordrade och med allmänna tidningarne utdelade öfversigt af Bankens
hela ställning efter boksluten för åren 1854 och 1855 inhemtas, bland annat, att behållna
vinsten utgjort:
Kapital-räkningen i ofvanberörde öfversigt innehåller jemväl, att Banken, oberäknadt
behållna vinsten för åren 1854 och 1855, utöfver grundfonden 10,000,000 R:dr, eger ett
kapital-öfverskott,stort 1,047,226 ll:dr 38 sk 9 r:st, hvaraf 1,000,000 R:dr blifvit, i följd af Rikets
Ständers beslut vid 1850—1851 årens riksdag, anvisade till förlag åt Filial-banker och till
detta föremål använda, hvaremot återstoden B:ko R:dr 47,226: 38. 9.
såsom ännu ej disponerad, torde böra tilläggas vinstmedels
suinmau
för åren 1854—1856
« « 2,785,960: 24. 1.
utgörande dessa sammanräknade  B:ko R:dr 2,833,187: 14. 10.
den behållna vinst, öfver hvars användande Utskottet har att sig yttra.
Men innan Utskottet fullgör den i 2 §. af instruktionen Utskottet meddelade föreskrift
att, «sö fort sig göra låter till Rikets Ständer ingå med uppgift om och huruvida någon
Bih. till R. St. Pral. 1856 & 1857. 6 Sami. 1 Afd. 8 Haft. 1
år 1854
« 1855
och en Utskottet tillhandakommen s. k. approximativ-kalkyl
öfver behållna vinsten för nästlidet år utvisar att denna vinst
kan antagas till
B:ko R:dr 867,818: 44. 1.
« « 791,607: 4. 2.
« « 1,126,534: 23. 10.
Sgr B: ko R:dr 2,785,960: 24. 1.
Banko-Utskottets Memorial M Ki
-
dd af den nedan 1854 års början upplupna Bankovinst erfordras för Bankens konsoliderande”,
har Utskottet ansett sig böra i minnet återföra de beslut, sorn, i fråga oin användandet
af nämnda vinst, blifvit af Rikets Ständer fattade efter 1834, hvilket år Ranken,
som under en längre tid varit befriad från åliggandet att sina sedlar eller förbindelser med
metallisk valuta infria, ånyo öppnades för fri vexling af silfver.
Vid 1840—1841 årens riksdag förordnade Rikets Ständer att af Bankens, enligt 1839
års hufvudbok, utöfver grundfonden varande vinst- och kapital-öfverskott, bildadt under de
föregående 5 åren eller från och med 1835 till och med 1839, en million riksdaler skulle
till Bankens förstärkande reserveras och återstoden 2,311,216 R:dr 41 sk. 5 r:st., från och
med 1841, till Rikets Ständers Riksgälds-kontor, med en femtedel årligen af Banken utbetalas.
Bankens behållning i säkra tillgångar och fordringar utöfver de förbindelser, för hvilka
Banken ansvarade samt utan beräkning af densammas fasta egendomar och inventarier,
var då bestämd att utgöra 5 millioner riksdaler, hvartill dock borde läggas den afsatta reservfonden,
en million riksdaler, hvilken sistnämnde summa under tiden till nästpåföljande
riksdag skulle få i Bankens lånerörelsegrenar användas till det belopp, som icke vore för
metalliska kassans tillfälliga förstärkning erforderligt. Ehuru den del af ofvanberörde vinstmedel,
som skulle till Riksgäkls-kontoret allemnas, var i Bankens lånerörelse använd, hvilket
ock föranledde det beslut, att nämnde andel borde i 5 på hvarandra följande år, hvarunder
nya vinstmedel till motsvarande belopp förmodades inflyta, till Riksgälds-kontoret utbetalas,
och ehuru åtskilliga förslag om utsträckning af Bankens lånerörelse blifvit vid ifrågavarande
riksdag väckte; synes Utskottet hafva grundat det tillstyrkande, som gaf anledning till Rikets
Ständers ofvanåberopade beslut om allemnandet till Riksgälds-kontoret af största delen
af de då samlade vinstmedlen, på farhågan att om Rikets Ständer vid en eller liera riksdagar
fortfarande ökade grundfonden, fråga sedan kunde uppstå om densammas successiva förminskning
och att om behofven då blefve trängande, man på denna nya bana icke stadnade
inom den af sträng försigtighet anvisade gräns.
Af den utredning, Banko-fullmäktige i Berättelsen till Banko-Utsk*ttet vid 1844—1845
årens riksdag lemnade, angående behållna vinsten för åren 1840—1843, inhemtades, att denna
vinst, uppgående till 3,404,775 R:dr 18 sk. 6 r:st banko, blifvit till hela beloppet i lånerörelsen
använd och att af influtna kapital-afbetalningar en summa, stor 501,646 R:dr 6 sk.
4r:st i utlåningsväg åter utgått. Med anledning häraf och sorn metalliska kassan så betydligen
nedsjunkit, att det då bestämda förhållandet af 2 till 5 emellan metallisk kassa och
sedelstock företedde en särdeles stor brist, så ock af flera andra orsaker, hvaribland särskildt
må nämnas att Banken, till förbättrande af nämnde proportion, nödgats upptaga lån hos
såväl Riksgälds-kontoret, som allmänheten, ansåg Banko-Utskottet hela beloppet af den efter
år 1840 upplupna, behållna vinst erfordras för Bankens konsoliderande. Sedan Rikets Ständer
bifallit att Banken finge bibehålla omförmälda vinst, hemställde Banko-Utskottet vidare
att kapital-ölverskottet, som, med inberäkning af reserv-fonden, 1 million R:dr, och de behållna
vinstmedlen, 3,404,775 R:dr 18 sk. 6 r:st, då uppgick tall en sammanräknad summa af
9,404,775 R:dr 18 sk. 6 rist, måtte, med användande af 595,224 Ridr 29 sk. 6 rist af be
-
Banko-Utskottets Memorial M 16.
3
hållna vinsten för år 1844, Få uppbringas till 10,000,000 R:dr, hvarvid Utskottet likväl yttrade,
att, enär en utöfver Bankens eget behof ytterligare fortsatt reservation af vinstmedlen
skulle verka till antingen ökning af låne-rörelsen eller minskning af den utelöpande sedelstocken,
Utskottet hyste den öfvertygelse, att de å vinsterna uppkommande öfverskott kunde,
efter hvarje års bokslut, till statens allmänna behof öfverlemnas. Denna hemställan gillades
af Rikets Ständer, hvilka dock, i sammanhang dermed, bland annat, förordnade ej
mindre att det belopp af Bankens vinst för år 1844, hvilket icke erfordrades för uppbringande
af kapital-öfverskottet eller grundfonden till 10 millioner R:dr, skulle till Riksgälds-kontoret
atleinnas, än äfven att Handels- och Närings-diskontens, Banko-diskontens i Stockholm
samt Låne-kontorets i Malmö reserv-fonder borde till Banken ingå och såsom tillfälliga kapitalvinster
i räkenskaperne uppdebiteras, för att Riksgälds-kontoret jemväl tillkomma.
Sedan Banko-Utskottet vid 1847—1848 årens riksdag för Rikets Ständer uppgifvit ungefärliga
beloppet af behållna bankovinsten för åren 1845—1847, yttrade Utskottet hufvudsakligen
att, enär metalliska kassan dåmera vunnit den tillökning, att nämnde kassa, genom begagnande
af ändamålsenliga utvägar, borde kunna motstå äfven de starkaste påkänningar,
och dertill komme att Banken, jemte omförmälde tillgång i metallisk valuta, men utan beräkning
af berörde vinst, egde ett kapital-öfverskott af 10 millioner Ralr, hvilket borde vid
oförminskadt belopp bibehållas, den behållna vinsten icke erfordrades för Bankens konsoliderande,
utan kunde under åren 1848—1850, med en tredjedel årligen, från Banken i och
för statens allmänna behof aflemnas; hvilket ock blef Rikets Ständers beslut.
För den af Banko-Utskottet vid 1850—1851 årens riksdag gjorda och af Rikets Ständer
godkända framställning, att af Bankens sedan 1848 års början upplupna, behållna vinst,
beräknad till 2,924,584 R:dr 41 sk. 2 r:st, ett belopp af 700,000 11:dr banko årligen måtte
vid slutet af hvartdera åren 1851, 1852 och 1853, från Banken i och för statens allmänna
behof till Riksgälds-kontoret aflemnas, anförde Utskottet att, då genom metalliska kassans
nedsjunkande, Bankens ställning betydligt försämrats, då uttagen af silfver dagligen fortginge
och då, förmedelst lånefondernas anlitande, beloppet af utelöpande sedlar vore i stigande,
under det att sedlar inginge för uttagande af silfver, Utskottet, under sådana förhållanden,
ansåge nödig försigtighet och omtanka för Bankens bestånd fordra att Banken icke, genom
större utsläppning af sedlar, befordrade metalliska kassans förminskning och således holle
före, att någon del af den upplupna Bankovinsten borde för Bankens vigtigaste ändamål eller
myntvärdets upprätthållande reserveras.
Efter det Banko-Utskottet vid sednaste riksdag, för Rikets Ständer framlagt en redogörelse,
utvisande att Bankens kapital-öfverskott utöfver grundfonden, 10 millioner R:dr, kunde
vid. 1853 års slut i rundt tal antagas till 3,700,000 R;dr, hvaraf likväl 1,000,000 R:dr blifvit
anvisad till försträckningar åt Filial-banker, så att endast återstoden, 2,700,000 R:dr, vore disponibel,
yttrade Utskottet, att metalliska kassan under tiden från 1851 års början ganska
betydligt tillvext, att uttagen af silfver hufvudsakligen föranleddes af invexlingen utaf skillingssedlarne,
hvaremot de fortgående vexelköpen ökade den metalliska fonden, att åtskilliga
lane- och kreditiv-fonder vöre så föga anlitade, att obegagnade andelen deraf utgjorde om
-
4
Banko-Utskottets Memorial M IG.
kring 5,000,000 R:dr, att å depositions-räkning innestode en ungefärligen lika stor summa,
att utelöpande sedelstocken öfverstege metalliska kassan i sedlar förvandlad med allenast tio
millioner R:dr och att, i betraktande af den fördelaktiga ställning, hvari Ranken sålunda befunne
sig, någon del af Rankens behållna vinst icke erfordrades för Bankens konsoliderande;
hvarjemte Utskottet, med tillkännagivande, att någon ytterligare reservation af Bankens
upplupna vinst till förökning af låne- och kreditiv-rörelsen utöfver den million, sorn på förhand
blifvit disponerad till inrättande af Filial-banker, så mycket mindre, under dåvarande
förhållanden, kunde af Utskottet tillstyrkas, som, vid betraktande af den allmänna penningeställningen
i landet, några ökade låne-tillgångar, genom reservation af vinstmedel, ej syntes
vara erforderliga, då deremot, genom vinstens atlemnande i och för Statens behof, många
allmännyttiga företag borde kunna i vidsträcktare mån befrämjas, tillstyrkte, att af Bankens
vid 1853 års slut upplupna disponibla vinst, ett belopp af 900,000 R:dr banko årligen måtte
vid slutet af hvartdera åren 1854, 1855 och 1856 från Banken, i och för Statens allmänna
behof till Riksgälds-kontoret aflemnas; hvilket Rikets Ständer gillade.
På grund af de i det föregående omförmälda beslut, har Bankens grundfond eller kapitalöfverskott,
sorn, enligt 4 § i Lagen för Rikets Ständers Bank af den 1 Mars 1830,
skulle utgöra en summa af 4,400,000 R:dr, blifvit uppbringad till 10,000,000 R:dr, oberäknadt
dels 1,000,000 R:dr, som derutöfver innehållits af behållna vinstmedel till förökande af
lånerörelsen och det belopp, hvartill vinsten under de nästförflutna tre åren uppgått; hvaremot
till Riksgälds-kontoret aflemnats:
likmätigt 218 § mom. 2 i Banko-reglementet af den 15 Juni 1841,
under åren 1841—1845 tillsammans . . . R:dr B:ko 2,311,216: 41. 5.
» 228 § i Banko-reglementet af den 23 Maj 1845, dels år 1845, 604,632: 28. II.
och dels år 1848
419,422: 4. 8.
» 218 § i Banko-reglementet af den 3 Oktober 1848, under
åren 1848 med 1850 .
2,862,000: — —
» 214 § i Banko-reglementet af den 21 Augusti 1851, under
åren 1851 med 1853
2,100,000: — —
» 185 § i Banko-reglementet af den 4 December 1854, under
åren 1854 med 1856
2,700,000: — —
Summa B:ko R:d710 997,271: 2/7
Som, på sätt här ofvan är vordet uppgifvet, Bankens behållna och af Rikets Ständer
ännu ej disponerade vinst utgör en summa af 2,833,187 R:dr 14 sk. 10 r:st. B:ko, men
den till trycket befordrade och med allmänna tidningarne utdelade uppgift öfver Bankens
metalliska kassa samt utelöpande sedlar och depositionsskuld jemte obegagnade andelar af
kreditiv- och låne-förlag den 31 December 1856 utvisar, att skillnaden emellan sedelstock
och maximi-beloppet af densamma, beräknad enligt 116 § i nu gällande reglemente, endast
uppgår till 278,204 R:dr 8 r:st., hvaraf den föreställning hos en och annan uppkommit, att
Banko-Utskottets Memorial JYs 16.
5
genom någon felaktighet i Bankens räkenskaper, den behållna vinsten visar sig vara större
än densamma i sjelfva verket är; så har Utskottet ansett sig böra uppgifva orsakerna dertill
att, ehuru af den behållna vinstsumman ett belopp af allenast 1,647,009 R:dr 16 sk. blifvit,
med stöd af föreskriften i 186 § af Banko-reglementet, använde till inköp af räntebärande
obligationer, icke mera än 278,204 R:dr 8 r:st. skulle kunna disponeras, utan att öfverskrida
det af Rikets Ständer bestämda maximum för sedelstock.
I sådant afseende får Utskottet erinra, att sedan, vid 1844—1845 årens riksdag,
Banko-Utskottet hos Rikets Ständer tillstyrkt, att samtlige lane- och kreditiv-fonder måtte
till siffran begränsas och ett maximum bestämmas för den del af Bankens sedelstock, som
saknade motsvarighet i metallisk valuta, uppgjorde Utskottet en beräkning för att vinna
upplysning om den summa, som skulle utgöra maximum. Ehuru från denna beräkning vissa
poster, hvilka under de sedermera förflutna åren ökat Bankens sedelstock, uteslötos och
andre åter upptogos såsom genast förminskande ansvarigheten och oansedt samma beräkning
utvisade att maximum för sedelstock, oberoende af den andel, som egde motsvarighet
i metallisk valuta, uppgick till 20,535,705 It:dr 41 sk. 6 r:st., blef likväl detta maximum,
i enlighet med Banko-Utskottets förslag, faststäldt till 20,000,000 R:dr. Häraf följer naturligtvis
att beloppet af såväl nämnde poster, som de maximum öfverskjutande 535,705 R:dr 41 sk.
6 r:st., skola öka ansvarigheten intilldess en motsvarande del af Bankens lånerörelse indrages,
förutsatt nemligen att behållen bankovinst från Banken till hela beloppet atlemnas,
innan ny vinst Banken tillflutit. Ofvanberörde poster äro:
l:o Skillnaden emellan Låne-banko-skulden den
sista December 1844
590,574: 41. 8.
och samma dag 1856
481,180: 6. 10.
109,394: 34.
10.
2:o Utestående beloppet af lån till städer och korporationer
. . .
12.764: 27.
11.
3:o d;o af dito på Låne-Banko-Obligationer. . .
16,056: 30.
6
Sgr
138,215: 45.
3.
Om nu härtill lägges:
a) meranämnde öfverskott
535,705: 41.
6.
b) den, enligt ofvanberörde uppgift, varande skillnad emellan sedel-  stocken och maximi-beloppet af densamma
278,204: —
8.
c) de till inköp af obligationer använda
1,647,009: 16.
—
Sgr
2,599,135: 7.
5.
så återstå blott
234,052: 7.
5.
af behållna vinsten vid nästlidet års slut
2.833,187: 14.
10.
hvilka återstående 234,052 R:dr 7 sk. 5 nst. banko till största delen utgöres af den vid årets
slut beräknade räntefordran.
6
Banko-Utskottets Memorial jV? W.
Vid behandling af hufvudfrågan har Utskottet i öfvervägande tagit en af Högloft. Ridderskapet
och Adeln till Utskottet öfverlemnad motion af Herr Aminoff, Johan Fredrik,
sorn framställt det yrkande, att banko-vinsten må reserveras till förstärkande af Bankens
grundfond, för att på denna väg komma allmänheten till nytta och ej, såsom hittills varit
händelsen, öfverleinnas till statsverkets enskilda behof.
För bedömandet deraf huruvida behållna vinsten må vara för Bankens konsoliderande
erforderlig, torde i främsta rummet böra i betraktande tagas om Bankens ansvarighet,
jemförd med metalliska valutan, står i det förhållande, att någon fara för realisationens
bestånd skäligen må kunna ifrågasättas Det visar sig då, vid närmare granskning af Bankens
ställning, i berörde afseende, den 7 dennes, att under det metalliska kassan i banko
förvandlad, uppgår till 20,056,514 R:dr 41 sk. 9 r:st., utelöpande sedelstocken med
icke mera än omkring 12,000,000 R:dr öfverstiger nämnde belopp; att den allmänna verk
och enskilde personer tillhöriga och på depositions-räkning innestående behållning utgör c:a
6,000,000 R:dr; att låne- och kreditiv-fonderna äro så nära anlitade, att endast c:a 1,500,000
R:dr, hufvudsakligen tillhörande de sednare, innestå obegagnade, och att skillnaden emellan
sedelstocken och maximum för densamma, genom influtne räntor stigit till c:a 500,000 R:dr.
I)å nu metalliska kassan, oansedt densamma nästlidet år förminskats med c:a 5,500,000
R:dr silfver, är högre än vid silfver-utvexlingens början ur 1834 oell med undantag för åren
1854—1856, endast en gång sedan förstnämnde år eller sednare hälften af 1847 och första
tre månaderna af år 1848, uppstigit utöfver dess närvarande höjd; då till följd af
skillingssedlarnes indragning en å två millioner R:dr silfver torde befinnas i allmänna rörelsen;
och då, genom industriens utveckling i alla grenar under de sednare åren ett större
kapital af rörelsen upptages och bibehålles, än derförut varit händelsen, hvadan det hör
kunna antagas, att af utelöpande sedlar och innestående depositioner så stort belopp icke
skall komma att för uttagande af silfver användas, att metalliska kassan nedgår till det i
107 § af Banko-reglementet bestämda minimum, 2,500,000 R:dr silfver; så anser Utskottet
väl att behållna vinsten skulle kunna Banken afhändas, utan att Bankens förmåga att upprätthålla
den fria vexlingen af silfver deraf något äfventyras; men som uttagen af metallisk
valuta för liqvid å utrikes ort, oafbrutet fortgående äfven under vintermånaderne, vid
sjöfartens början sannolikt tilltaga och den närvarande penninge-ställningen föranledt ökade
anspråk på låne-understöd från Riksbanken, särdeles till utveckling af Filial-banks-svstemet,
har Utskottet funnit försigtigheten bjuda att för Bankens räkning må bibehållas åtminstone
någon del af den behållna vinsten, och Utskottet tillstyrker fördenskull,
att af samma vinst, beräknad till 2,833,187 R:dr 14 sk. 10 r:st. banko eller
4,249,780 R:dr 96 öre riksmynt, ett belopp af En million R:dr riksmynt årligen
må, vid slutet af hvartdera året 1857, 1858 och 1859, från Banken i och för
Statens allmänna behof till Riksgälds-kontoret aflemnas.
Stockholm den 13 Februari 1857. ,
Banko-Utskottets Memorial M 16.
7
Reservationer:
af Doktor Sandberg: »Om banko-vinsten antingen helt och hållet eller till största delen
aflemnas till Stats-verkets behof den ena Riksdagen efter den andra, så måste deraf uppstå
en vanmakt och oförmåga hos Svenska Riks-banken att uppfylla sina åligganden och att motsvara
landets och folkets behof och billiga anspråk. Denna olägenhet och dess följder måste
blifva allt mera kännbara i samma mån sorn rörelsen och industrien utvidgas och antaga
större dimensioner, hvaraf uppkomma ökade behof af rörelsemedel äfvensom anledningar till
vida större fluktuationer än hittills egt rum. Att det oaktadt oafbrutet fortsätta den gamla
frikostiga vägen synes mig icke vara välbetänkt och jag torde bär få göra reda för denna
min åsigt.
Sedan Ranken fordomdags blifvit tvingad att för Stats-verkets behof utgifva en otalig
mängd kredit-sedlar, långt utöfver sina tillgångar, biel' deraf en nödvändig följd att bankosedlarnes
värde allt mera försämrades, kursen stegrades alltjemt och alla försök att styra
densamma voro fruktlösa. Att sätta en gräns för denna oreda blef nödvändigt och stats-makterna
fastställde 1830 en realisation, som dock nedsatte värdet af bankens sedlar till 37 A
procent, så att dessa sedlars alla innehafvare måste åtnöja sig med En R:dr i stället för 2 §
R:dr. När detta betänkes borde väl icke Riks-banken vidare tagas i anspråk för Stats-verkets
behof, för att icke ens på aflägsnare håll bereda möjligheten af en förnyad riksbankrutt.
Men, säger man, dermed har ingen fara, ty banken har hittills oaktadt dess flesta vinstmedel
blifvit honom Iråntagne, likväl upprätthållit det sednast fastställda myntvärdet på sina
sedlar. Men jag minnes väl det stora bekymmer i detta afseende, som uppstod vid 1843
ars revision, då man i förskräckelsen vidtog den sedermera bittert klandrade åtgärden att
emot förskott af betalning i sedlar inköpa silfver; och vid påföljande 1844 års Riksdag väcktes
till och med i ett stånd det högst farliga förslaget, att i någon mån inställa silfver-utvexlingen
i banken. Flere bevis af den då uppkomna förlägenheten innehåller äfven detta betänkande.
Realisationen har dock lyckligtvis förmått uppehålla realisationen, men under vexlande
brist och öfverflöd på rörelse-kapital; emedan Riks-banken, beröfvad sin vinst och ställd
vid sidan af G ä 8 stycken andra äfven sedelutgifvande banker, saknat förmåga att genom
ändamålsenliga åtgärder på något sätt kunna reglera sin utelöpande sedelstock. Om den
vid sista Riksdag fått behålla sin vinst på 2,700,000 Il:dr banko och då, när konjunkturerna
voro så fördelaktiga att rörelsen hade öfverflöd på medel och icke behöfde låneunderstöd,
kunnat, nota bene med dessa vinstmedel, förstärka sin realisations-förmåga medelst uppköp af
silfver, insatt emot ränta i Hamburg, eller af sådana räntebärande obligationer, som lätt kunnat
till silfver realiseras eller på något annat sätt, skulle Rankens styrka att möta svårare
konjunkturer och brydsamma påkänningar varit ojemförligt större än den nu är.
Det heter väl i Betänkandet, att fastän bankens silfverfond blifvit under sistlidet år
minskad med 5,000,000 R:dr specie eller 20,000,000 R:dr riksmynt, är dock ännu reela
8
Banko-Utskottets Memorial M 16.
fondens ställning vida bättre än den vanliga. Men man bör härvid ihågkomma att under
åren 1854 och 1855, hvilkas like vi aldrig upplefvat, exporterades spanmål lör 35,000,000
R:dr riksmynt, under det äfven skogs-eflekter utlördes till större mängd och till utomordentligt
högre priser, än förr, så var detta likväl icke tillräckligt att betäcka den omätliga
importen, utan bankens silfver måste anlitas för att godtgöra skillnaden. Nu äro konjunkturerna
annorlunda; spanmål måste införas; skogsprodukternas pris har fallit; den blifvande
årsvexten är obekant och om några andra ofördelaktiga omständigheter tillstöta, så torde
hela den stora rikedomen, som gjort ett kort besök uti Svenska bankens hvalf, snart vara
färdig att återvända till utrikes ort. Och hvilken minskning uti tillgången på rörelsemedel
inom landet sådant skulle åstadkomma är lätt att förutse, utan att Riks-banken eger förmåga
att i minsta mån afhjelpa den. Den blir tvert.om, såsom det nu är ställdt, möjligtvis satt
i nödvändighet att för sin egen räddning och sitt sjelfbestånd vidtaga sådana åtgärder, som
förvärra det onda och öka förlägenheten i landet, till hvilka några momenter uti 114 § af
nu gällande Ranko-reglemente hänvisa.
Men genom bankovinstens afhändande måste det blifva ännu sämre stäldt med Riksbanken
såsom en lånebank, hvars åliggande det är att understödja jordbruk och näringar i
landet. Det är en känd sak att Hypotheks-föreningarne skuldsatt Svenska jorden hos utländningen
för öfver 20,000,000 R:dr banko. Om det också kunde antagas, att alla dessa
utländska lån helt och hållet blifvit använda till en så vinstgifvande produktion, att nettobehållningen
deraf kan betacka både ränta och amortering, så skall likväl betalningen deraf
till utländningen hafva en helt annan inverkan på Riksbanken, än orri skulden varit inhemsk.
När man beklagar sig deröfver heter det, att Rikets Ständer sjelfve tvingade Hypotheksföreningarne
att kasta sig i utländningars händer, när Svenska Riks-banken icke kunde elier
ville lemna dern någon försträckning. Och huru skulle sådant vara möjligt, när Banken måste
årligen lemna ifrån sig de medel, som dertill kunnat användas?
Man har väl frågat huru landet nu skulle se ut, om dess innevånare hade en tillökning
af 20,000,000 R:dr uti deras skuld till Riks-banken? Men jag kan icke se någon större
olägenhet utan en väsendtlig fördel, om detta vore en skuld till Riks-banken, i stället för att
nu vara en skuld till utländningen, för hvars betalande både ränta och amortering måste
utgå utur landet.
Yid sistlidne Riksdag gjorde man sig den temligen onödiga mödan att uti 182 § af
Banko-reglementet anvisa 1,300,000 R:dr för att ersätta upphörande privat-banker. Och för
att visa något storartadt blef också medgifvet, att Riks-banken skulle i sådant fall få utsläppa
2,500,000 R:dr banko uti nya sedlar utöfver det tillåtna maximum. Men kanske man
af detta sednare skulle kunna sluta att någon sådan fruktan på allvar icke förefanns. Och
den är i sanning ganska öfverflödig. Ty ingen privatbank eller penninge-association, sorn
får emot laga ränta såsom penningar utlåna sina egna räntelösa små kreditsedlar, lärer
väl någonsin frivilligt upphöra dermed, så länge aktie-egare derigenom kunna erhålla 15 k 20
procent
Banko-Utskottets Memorial JYl W.
9
procent i nettovinst på sina deruti insatta kapitaler oell Rikets Ständers Ranks sedlar icke
uti någon större män inskränka eller uttränga deras cirkulation. Härtill kommer att i samma
mån sorn Riks-banken beröfvas sina vinstmedel och dels derigenom, dels på annat sätt bibeliålles
vid sin vanmakt och oförmåga att på billiga vilkor kunna uppfylla landets behof af
låneunderstöd till jordbrukets och näringarnes utveckling, i samma mån skola de sedelutgifvande
privat-bankerna fortfara att anses behöfliga och kunna till egen båtnad utvidga fältet
för sin verksamhet.
Emedlertid torde det val ändå vara en sanning att det icke är till förökande af riksbankens
trygghet och fördel om privat-bankernas sedlar mer och mer fylla rörelsens behof.
Åtminstone har det i många år vaVit flertalets mening uti landsorten, att det vore långt
nyttigare för det allmänna om riks-banken bade filial-kontor öfverallt i de större städerna
och kunde med rikets mynt understödja de lånebehöfvande. En sådan åsigt synes också härstädes
numera i någon liten mån göra sig gällande. Ty då banken var för svag att försträcka
hela lånefonden, beslutade Ständerna att lemna understöd åt sådana enskilda bank-bolag, som
ville röra sig med rikets mynt. Hessa fingo namn af Filial-banker och skulle bedrifva en
sammansatt upp- och utlånings-rörelse samt således understödja riks-banken genom en tätare
omsättning af dess sedlar. Om understöd lemnäs åt sådana banker på billiga vilkor och
mot fullkomlig säkerhet och de ordnas på ett ändamålsenligt sätt, så synas de icke skola
verka menligt på riks-banken, utan i stället kraftigt bidraga till dess betryggande. Ty det
är klart att ju (lere liqvider, som kunna verkställas med samma penningar, desto mera till
räcklig
blir en inskränkt penningestock.
Vid sista riksdag bestämdes att dylika banker skulle erhålla understöd, men aldrig
till större belopp i både lån och kreditiv än 500,000 R:dr, och den fond, som till detta ändamål
anvisades, blef lill stor del dragen ifrån andra lånegrenar och var ändå allt för otillräcklig.
Orsaken dertill var den att, sedan hela banko-vinsten var bortlemnad, funnos inga
tillräckliga medel härtill; och verkningen blef, att när flere filial-banker ville bildas och begärde
erhålla det utlofvade understödet, så hade riks-banken inga penningar att lemna;
hvaraf vidare följde, att, när denna begäran blef afslagen, bildade bolagen på samma ställe
sedelutgifvande privat-banker. Häraf ådagalägges ännu ytterligare, att uppkomsten och fortsättningen
af sedelutgifvande privat-banker härleder sig från den vanmakt, hvaruti riks-banken
försattes genom förlusten af sina vinstmedel.
Det är en bekant sak att för närvarande öfverläggningar pågå uti flera af rikets städer
om inrättandet af filial-banker. Uti en reservation till Banko- och Lag-Utskottens betänkande
om räntans frigifning förutsättes att under nästföljande frenne år torde väl fem stycken enskilda
banker om året komma att stiftas. Vill man nu icke att äfven dessa skola skaffa sig
rätt att tälla med riks-banken uti utgifvandet af sedlar, sorn för mynt i riket icke erkännas,
men ändå uti landsorterna utgöra nästan det enda rörelsemedlet, så blir det nödvändigt att
tillräckliga fonder anvisas till understöd åt filial-banker, som röra sig med rikets mMit. Men
Bih. lil! R. St. Prof. 1856 & 1857. 6 Sami. 1 Afd. 8 Uti/l. 2
10
Banko-Utskottets Memorial JVs 16.
livar skall man taga tillgångar dertill? Jo, säger man, flera andra låne- och kreditiv-fonder
skola minskas eller indragas. Så skola fonderna för skiftes- och odlingslånen, för kopparlånen
till Fahlu bergslag m. 11. indragas. Kreditiv-fonden till sparbankerna skall minskas. På fonden
för lån med omsättnings-rätt, der redan 600,000 R:dr äro borttagna, skall ännu vidare
indragning ske. Och sedan bör fastighets-belåningen, som man jemnt framhåller såsom alldeles
icke bankrnessig, släppa till af sina fonder till filial-bankerna uti landsorts-städerna. För
min del hyser jag en helt annan åsigt. När den stora afiarsverlden har ganska betydliga
låne- och kreditiv-fonder att tillgå, så är detta tillbörligt uti en riks-bank. Men lika rättvist
och tillbörligt är det att en bank, som är till för landets skull, också erbjuder tillräckliga utvägar
för idkare af mindre jordbruk och industri, att också på billiga vilkor erhålla det låneunderstöd,
som för deras förkofran hehöfves. Och detta är så mycket mera af nöden
hos oss, der i synnerhet jordbruks-industrien är fördelad på flere händer, än i månget annat
land och innehafvarne af de små jordlotterne tillika äro sjelfständige egare.
Det är fördenskull min öfvertygelse att Riks-bankens fonder för de nuvarande lånegrenar
ingalunda böra minskas, utan snarare ökas. Och af sådan anledning anser jag både
Rankens och landets verkliga fördelar häst befrämjas om hela den sista treåriga vinsten finge
disponeras till understöd lör de många filial-banker, som komma att bildas och i allmänhet
att befrämja landets produktion; men med lemnad rättighet åt Fullmäktige att, om penningetillgången
åter i någon högre grad skulle öfverstiga behofvet, använda någon större eller
mindre del af dessa medel till Bankens konsolidering ungefärligen på något af de sätt dem
jag förut tagit mig friheten att antyda. Ty det torde väl vara endast under öfverflödig tillgång
på penningar, som sådant låter sig göra. När penningebrist inträder lärer det väl icke
blifva möjligt utan näringarnes förlamande och landets skada.
Men vid behandlingen af denna fråga synes det som om den hälft af Banko-Utskottet,
från hvilken detta utlåtande utgått, icke blott sett på Riks-bankens åliggande, utan ock, kanske
företrädesvis, på Stats-Utskottets förbindelse att utse tillgångar till de många allmänna utgifter,
som nu äro i fråga. Visserligen äro Stats-verkets behof många och stora. Men dessa
böra väl fyllas från andra håll, och för öfrigt om tillgångarne rätt fördelas, torde medel ej
saknas både för de nödvändiga utgifterna och äfven för anslag till sådana produktiva företag,
som äro af den stora vigt och medföra en för det allmänna så afgjord fördel, att de böra
af Staten understödjas. Dertill hemtar jag äfven anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
om Stats-verkets tillstånd och behof, hvarest anvisas 17,630,000 R:dr Runt af Statsverkets
öfverskottsmedel för tillfälliga behof. Icke en gång till jernvägarne har Regeringen
påräknat något af banko-vinsten, ty uti Kongl. Maj:ts nådiga proposition i detta ämne af den
28 sistlidne November, M 26, finnes sid. 28 en beräkning af hvad som skulle erfordras
under åren 1857—1860 till ränta och amortering på de lån, dem man behöfde upptaga för
jernvägs-anläggningarne äfven uti den utomordentligt stora skala, som derstädes föreslås och
deruti uttryckes tydligen, att såsom tillgång för bestridandet af denna utgift äro vid Statsregleringens
uppgörande afsedda ärliga öfverskottsmedel af 1,200,000 R:dr Riksmynt.
Banko-Utskottets Memorial M W.
11
Man liar väl iiivandt att Regeringen icke ville gifva någon anvisning på bankovinstens
användande, emedan sådant förr blifvit klandradt. Men om detta ansetts riksgagneligt, så
skulle jag icke tro Regeringen uraktlåtit sådant för någon enskild anmärknings skull.
Deremot är det äfven väl bekant, huru mångfaldiga önskningar blifvit yttrade att de
Sedelutgifvande privatbankernes oktrojer icke måtte förnyas. Men det oaktadt hafva vid
oktroj-tidernas slut, både 1847 och 1857, deras privilegier blifvit förlängda. Och hvad har
väl orsaken dertill kunnat vara annan, än landets stora behof af låneunderstöd, dem Riksbanken
var för svag att kunna lemna, hvarföre Regeringen hittills varit nödsakad att medgifva
de privata sedelbankernas fortfarande, oaktadt alla de olägenheter för Riksbanken och
det allmänna, som deras enskilda utelöpande sedelmassor, uppgående till omkring 20,000,000
Riksdaler Ranko, kunde medföra. För min del älskar jag att tro det Regeringen icke mera
ville göra något anspråk på bankovinsten till statens allmänna behof, utan Öfverlemna den
åt Ständerna, för att med dess tillhjelp så ordna landets penningeväsende, att både jordbruk
och andra industrigrenar genom Riksbankens medverkan kunde erhålla medel tili sin utveckling,
så att icke blott 72 § Regerings-formen kunde blifva en sanning och inga sedelutgifvande
privat-banker behöfvas, utan äfven Riksbankens förmåga allt mera förstärkas, att äfven
under mötande svårare konjunkturer med större lätthet kunna upprätthålla sina myntrepresentativers
värde.
När Rankovinsten utgöres af räntor, som influtit från landets lånebehöfvande innevånare,
och denna vinst användes till statsbehof, är det ju de skuldsatte som således utgöra
dessa bidrag till det allmänna. Det förekommer mig likasom om en kommuns bättre lottade
innevånare anlägga ett spanmåls-magasin, bålla spanmålen ständigt utlånt emot dryg ränta
och använda räntan till kommunala behof, hvilka alltså till större eller mindre del fyllas af
de lånebehöfvande och skuldsatte, till lättnad och lindring för de förmögnare. Rättre vore
väl då att nedsätta räntan, göra vilkoren billigare och öka magasinets förmåga att i vidsträcktare
mån lemna understöd.
Man säger att orri Riksbanken oupphörligt hopade sina vinster, skulle den draga till sig
alla kapitaler och bela landet blifva gäldbundet hos Ranken. Detta har nog ingen fara, sedan
man i öfver 20 år ansträngt alla krafter för att fråntaga Ranken den största möjliga
andel af dess vinst. En sådan Rank blir sannerligen icke för rik. Min mening är icke
heller, såsom man påstått, att göra Riksbanken rik och riket fattigt. Min mening är icke
att vinsten skall uppläggas i Ranken, så vida sådant icke är nödvändigt för realisationens
bestånd. Men jag vill att Riksbanken skall sättas i tillfälle att med sina inyntsedlar fylla
landets behof af rörelsemedel och fördenskull på billiga vilkor understödja och uppmuntra
sådana enskilda inrättningar såsom Sparbanker, Filialbanker m. il., hvilka, såsom förmedlande
anstalter emellan kapital-egande och kapital-behöfvande, hopsamla och fruktbargöra
små kapitaler, hvarigenom Rankens utelöpande sedelstock blir mera tillräcklig till flerlälldi
gare
liqvider än den eljest skulle vara, och således lemna kreditiver, öppna upp- och af
skrifnings-räkningar,
med flere sådane rörelsegrenar, hvilkas bedrifvande med de sedlar, som
för mynt i riket erkännas, skulle vara de enskilda associationernas ändamål, enligt Kongl.
12
Banko-Utskottets Memorial M lfi.
Kungörelsen af den 14 Januari 1824, hvilken utgör den numera förgätna grundlagen för ali
enskild bankrörelse.
Vidare vore det min önskan att Riksbanken, om den finge behålla sin vinst, skulle i
betydlig mån kunna utvidga sin verksamhet och kraftigare än hittills samt på billigare vilkor
understödja jordbruk och näringar, så att den inhemska produktionen utvecklas och
uppdrifves, export-varornas belopp förökas och vinna afsättning utomlands, hvarigenom Bankens
realisations-förmåga bäst understödjes, på samma gång som landets välstånd förkolras,
och detta blir så mycket mera af nöden att med allvar påtänka i samma män sorn frilian
delns
grundsatser gära sig gällande och den utländska vara-införseln genom tull-lagstiftningen
allt mera underlättas.
Elter långvariga diskussioner inom Banko-Utskottet emellan de olika åsigternas försvarare,
skulle genom den sista voteringen afgöras huruvida en half million riksdaler riksmynt,
såsom Finans-afdelningen föreslagit, eller en hel million riksdaler s. m. skulle af bankovinsten
till Riksgälds-kontoret öfverlemnas; och genom en tillfällighet blef den sednare meningen
segrande med en enda rösts öfvervigt. För att icke alltför mycket försvaga Bankens förmåga
att uppfylla hvad som efter min öfvertygelse åligger en Rikets Bank för landets förkofran
och utveckling, vågar jag fördenskull uti närmaste öfverensstämmelse med Kanslioch
Finans-afdelningens åsigt, vördsamt föreslå,
att af Bankens vid 1856 års slut upplupna disponibla vinst ett belopp af 500,000
R:dr riksmynt må vid slutet af hvartdera året 1857, 1858 och 1859 från Banken
till Riksgälds-kontoret aflemnas.
För egen del skulle jag gerna vilja tillägga, att denna andel af bankovinsten måtte uteslutande
användas till produktiva ändamål, hvarigenom landets exporlabla varumängd kunde
förökas; men då detta utan tvifvel hörer till de fromma önskningarnes område, vill jag till
slut blott i förbigående anmärka, att vid sista riksdag utlemnades från Banken hela dess föregående
treåriga vinst, och om den vid innevarande riksdag hade fått behålla hela sin sista
treåriga vinst, så skulle äfven i sådan händelse Riksbanken likväl för sina ändamål
gått i mistning af hälften, af den vinst, som under 6 års tid influtit. Ännu mera skall Bankens
förmåga att motsvara landets behof förminskas, om, såsom jag också nu sett mig nödsakad
att vördsamt föreslå (så vida något hopp skulle vara om framgång), ytterligare halfannan
million riksdaler af den sista treåriga vinsten skall bortgifvas. Dock skulle naturligtvis
förlusten för Riksbanken blifva ännu större, om, såsom Banko-Utskottet med den minsta
möjliga pluralitet tillstyrkt, den dubbla summan eller 3 millioner Riksdaler af sistnämnde
vinst skola afhändas Banken, hvilket, efter min öfvertygelse, ingalunda skulle vara väl betänkt,
särdeles i en tid, då vi sannolikt gå en stor utländsk skuldsättning till mötes med
en deraf följande penningekris, hvars beskaffenhet och verkningar ingen kan förutse.«
Uti denna reservation hafva instämt Herr Cramér samt Riksdags-fullmäktige Olaus Eriksson,
Nils Andersson, Jonas Andersson, Nds Svensson, Carl Dahlgren, Nils Nilsson, E.
J. Rudberg, Lars Gustaf Andersson och Herman Öbom.
Al Herr Hesselgren: «Emot Utskottets beslut får jag härmed anmäla min reservation.
Banko-Utskottets Memorial M 16.
13
Då jag så val i afdelningen, som inom Höglofl. Utskottet påyrkat att af nuvarande
upplupna bankovinst icke något borde för Statsverkets allmänna behof från Banken aflemnas,
utan hela beloppet åtminstone denna riksdag reserveras, har jag som skäl derför, bland
annat, anfört, att då den Kongl, propositionen öfver Statsverkets tillgångar och behof visar att,
oaktadt de betydligt ökade anslag, som blifvit begärda, tillgångar fullt ut finnas, utan att
härvid blifvit beräknadt något tillskott från Rikets Ständers Bank, det vöre så mycket mera
angeläget att icke nu onödigtvis afhända Banken en tillgång, som vida fördelaktigare kunde
användas, l:o att, till upprätthållande af dess realisations-förmåga, förstärka grundfonden,
och 2:o att genom de olika lånefondernes förstärkning och understöd till fdialbanker befordra
handelns och näringarnes utveckling och förkofran.
Det har å andra sidan blifvit sagdt, att om en del öfverlåtes till Statsverket, medlen
i alla händelser komma rörelsen till godo, men det torde ligga i öppen dag, att detta icke
blir förhållandet, synnerligast om de komma att användas till inproduktiva företag. Ett
ytterligare skäl för min åsigt är den, att i händelse af en nu längre fortfarande eller framdeles
ytterligare inträffande kris kan Banko-styrelsen genom medlens användande på det sätt
jag föreslagit och genom småningom skeende indragningar å de olika lånerörelse-grenarne
minska den utelöpande sedelstocken, men detta blir icke förhållandet om de öfverlemnas till
Statsverket, emedan Banken då måste vara beredd att samma belopp med silfver inlösa,
hvilket åter kunde hafva till följd ett strvpningssystem, i högsta grad störande för affärernas
oafbrutna gång, och hvilket jag för min del ingalunda vill eller kan understödja.»
Af Herr Wallenberg: «Då den vigtiga frågan om «räntans frigifvande« beklagligen för
denna riksdag fallit, är räddning från hotande penningekriser endast att söka uti många
bankinrättningar och dessas största möjliga spridning öfver hela landet. Så länge Riksbanken
har sin nuvarande organisation, måste dess principaler, Rikets Ständer, hellre se uppkomsten
af filialbanker, än af sedel-utgifvande enskilda banker, och för att icke nödga till
upprättandet af det sednare slaget borde Riksbanken denna gång få behålla en större del af
sin vinst, så att den blefve i tillfälle att åtminstone gifva kreditiver till ett större antal filialbanker.
Af denna anledning hade jag önskat, det Banko-Utskottet velat föreslå Rikets
Ständer besluta: att utaf bankovinsten till statens allmänna behof anvisa högst Riksmynt
1,500,000 R:dr att med Riksmynt 500,000 R:dr vid slutet af hvardera af åren 1857—1859
till Riksgälds-kontoret utbetala$;« i hvilken reservation Herr Grape instämt.
14
Banl.o-Utskottets Ullätande JYs 17.
N:o 17.
Ank. till Eip.-TJtsk. d. 16 Febr. 1857, kl. 5 e. ra.
Utlåtande, i anledning af Grefve Frölichs motion om reform af rikets penningeväsenck.
Jemte protokolls-utdrag för den 31 Oktober nästlidne år har Höglofl. Ridderskapet och
Adeln till Utskottets behandling öfverlemnat en af Grefve Frölich, D., väckt motion, angående
reform af rikets penningeväsende, afseende följande hufvudsakliga ändringar i Rankens
organisation, dock utan behof att nu vidröra bestående grundlag eller ens öfriga s. k. banklagar.
»l:o Att all lånerörelse i Riksbanken småningom indrages och slutligen instölles,
så att den hädanefter endast qvarstår såsom en från alla enskildas mellanräkningar afskiljd
stats- och myntbank, den der endast mottager depositioner af statens och vissa namngifna
allmänna kassors medel.
Rikets Ständer, under hvilkas fortfarande vård, garanti och öfverstyrelse Banken förvaltas,
besluta ock allt framgent om nödiga ändringar uti reglementet, samt tillse dess efterlefnad
genom sina Fullmäktige.
2:o Guld-, silfver- och koppar-mynt förklaras att, efter verkställd reform, vara statens
enda lagliga mynt, med uteslutande af allt kredit- eller pappersmynt; dock att Rikets
Ständer i motsvarighet af den genom grundlag vilkorade rättigheten att genom Banken utgifva
sedlar, som för mynt i riket gälla må, kunna utfärda sola-vexlar, eller anvisningar på hårdt
mynt att vid uppvisandet inlösas inom hufvudstaden i Bankens vexlingskontor, samt i landsorterna
vid alla ränterier eller i sammanhang dermed inrättade statskassor. Maximi-beloppet
af dessa vexlar, hvars verkliga fond utgöres af de årliga skattebidragen, derföre de äfven
i anseende till form och cirkulation kunna anses såsom ett skattemynt, begränsas, genom
särskildt tillägg i Bank-lagen, inom statsutgifterna, till den summa de blifva af Rikets
Ständer beräknade och bestämda genom budgeten att utgå för hvarje år, så att, äfven om
dessa utgifter, såsom nu, bestämmas för 3 år i sender, hvarje års totala vexelbelopp afser
och inskränkes till blott samma års utgifter.
Banko-Utskottets Utlåtande M 17.
15
Anmärkning:
Då det numera är görligt utan särdeles kostnad eller tidspillan, att förfärdiga cirka 3
millioner sedel- eller vexel-blankelter inom några månader, skulle deras lydelse kunna blifva
ungefärligen denna: »N:o 000. Serien A. Ilikets Skattkammare anvisar genom Riksens
Ständers Bank uppå 1857 års utskylder och uppbörd Riksdaler Tio Riksmynt. Denna vexel
skall i Riksbanken och alla statens kassor i landsorterna inlösas vid anfordran med I krona
(eller annat namn på minsta guldmynt) i guld eller 2J specie i silfver, eller motsvarande
skiljemynt af silfver eller koppar. [Märk: Efter den 1 Oktober 1858 mottages vexeln i
uppbörd endast mot 10 öres rabatt intill samma års slut. Derefter upphör den att vara
ovilkorligen gällande.) (Den som denna sedel efterapar &c.) Stockholm den — 1857 NN. NN.
Tio Riksdaler Riksmynt. En krona i guld eller två och en half specie i silfver- eller skiljemynt.
»»
Utmärkande denna ordalydelse, att efter påföljande årets utgång, den innehafvare endast,
som kan styrka uppgift: att vexeln varit för honom oåtkomlig inom preskriptionstiden,
kan, efter ansökning hos Banko-Styrelsen, få sedeln inlöst eller utbytt mot sådan rabatt,
som efter omständigheterna pröfvas skälig. — Denna föreskrift intages naturligtvis i
Reglementet och blir särskildt kungjord allmänheten.
Ändamålet, som härigenom vinnes, är att kontrollen såväl öfver vexelbeloppet i dess
total-emission för hvarje år blir lätt och absolut, utan ock att med en särskild föreskrift
till uppbördsman: att vid emottagning genast första gången genomstämpla vexeln, och till
Ränterierna: att för andra gången likaså genomstämpla densamma (å dertill utmärkta ställen).
Samma vexel kan under uppbördstiden icke då sättas åter i omlopp.
3:o. Uti Bankens och Statens öfriga kassor varande metallisk valuta (deröfver sammanräkning
oell förslag på grund af ständiga uppgifter hållas af Banko-Styrelsen) får, med
den förmedling sorterna emellan, som samma Styrelse föreskrilver, aldrig någonsin tillåtas
sjunka under Skattevexlarnes för året bestämda totalbelopp, sedan valutan en gång blifvit
såsom sådan bestämd, utan vare det Banko-styrelsens skyldighet, att med försäljning af
om händer hafvande Statens eller andra obligationer, så snart tecken visar sig att den vill
sjunka, införskaffa mera guld och silfver, samt mynta låta, med ali skyndsamhet; — hvaremot
vid inträffande betydligt öfverskott, som dädanefter endast skulle kunna ega rum genom
budgetens förminskning från föregående år eller tillfälliga statsintrader utrikes ifrån,
Banko-styrelsen må tidtals, till för tillfället bestämda belopp och af Banken stipulerad Bankkurs
försälja guld- och silfverplantsar emot lemnade Skattevexlar; dock att härigenom icke
obehörig minskning sker i det belopp af Skattevexlar, som allmänna rörelsen synes fordra,
utan fast hellre öfverskottet af metallisk valuta förvandlas i räntebärande obligationer på
tid, dermed Bankens grundfond förstärkes.
4:o. Banko-styrelsen må, mot viss lindrig afgift, från enskilde Banker eller personer
emottaga guld och silfver i omyntadt tillstånd eller främmande myntslag, i afsigt att deraf,
så fort sig göra låter, ombesörja myntning. Dock må icke härföre utgifvas skattevexlar,
16
Banko-Utskottets Utlåtande J\s 17.
utan blott särskilda depositionsbevis, till dess valutan i myntad form åter!vitas; hvilka depositionsbevis,
ställde till innehafvare!], dock icke emottagas i skalteuppbörd.
5:o. Genom ett provisoriskt utrednings- och iiqvidations-departement, regleradt inom
Banko- och Riksgälds-yerken, besörjes ett successivt infriande af såväl bankosedekstocken,
som alla andra Bankens förbindelser, af hvad namn de vara må, samt indrifvande eller utbyte
af alla Bankens fordringar, med undantag af Kiksgälds-kontorets på viss tid stälide obligationer
och andra publika papper, som anses beliöfiiga såsom förstärkning af Bankens
grundfond. Herrar Fullmäktige i nämnde verk hålla ständig uppsigt öfver fortgången af
nämnde utredning och liqvidation samt erhålla för sådant ändamål uppdrag, att med Rikets
Ständers rätt pröfva och definitivt afgöra alla frågor såväl af tvistig beskaffenhet, som rörande
låntagares önskan, att emot säkerhet få anstånd med sina inbetalningar, för så vidt
sådan pröfning icke öfverskrider de gränser, som genom ny utfärdande instruktion blifvit
af Rikets Ständer utstakade.»
Det af grefve Frölich sålunda framlagda förslag åsyftar en så beskaffad förändring af
bankväsendet, som skulle för all framtid bevara landet från de skakningar och landets innebyggare
från de förluster, hvilka ovilkorligen härflyta af rubbningar i myntvärdet. Då, att
sluta af förflutna tiders erfarenhet, sådana rubbningar äro, om ej oskiljaktiga från, åtminstone
lätt tänkbara i ett land, der myntvärdet skall upprätthållas af en bank-inrättning,
hvars egare ensamme lagstifta angående samma inrättnings styrelse och förvaltning; så är
det af vigt, att egna all uppmärksamhet åt försök i omförmälda syftning, och Utskottet
har fördenskull noga granskat ifrågavarande förslag.
Riksbankens hufvudsakliga åliggande är obestridligen att upprätthålla myntvärdet, hvilket
ock angifves i ingressen till 1668 års Bank-ordning och i inledningen till gällande Bankoreglemente,
der det heter natt det inländska myntet må bibehållas vid dess rätta och
skäliga valör samt främmande myntsorters obilliga och egenmäktiga stegrande hindras
och förekommas.» Så länge Banken, som har detta åliggande, utgifver förbindelser, vid
anfordran med silfver betalbara, d. v. s. sedlar, utöfver det belopp, som motsvaras af metallisk
valuta, och så länge denna sedelutgifningsrätt icke är, genom orubblig lag, begränsad
inom en summa, hvilken aldrig låter befara den metalliska kassans uttömmande, kan allmänheten
icke vara förvissad om den stadga i myntvärdet, som utgör ett oeftergilligt vilkor
för landets utveckling i industrielt och kommercielt afseende. Men, om antingen Bankens
sedelstock, genom förminskning af lånerörelsen, inskränktes inom beloppet af hvad som
eger motsvarighet i metallisk valuta, eller den derutöfver varande summan icke äfventyrade
Bankens säkerhet, i hans egenskap af realisationsbank, och om denna summa dessutom till
siffran begränsades genom en lag, hvars förändring vore beroende af begge statsmakternas
begifvande; synes för vinnande af det ändamål, som motionären, enligt Utskottets uppfattning,
åsyftat, särskild åtgärd icke vara erforderlig. Utskottet måste emellertid erkänna, att
nu gällande lagstiftning för Rikets Ständers Bank icke ovilkorligen betryggar realisationens
framtida bestånd; hvadan och enär antagandet af det förra alternativet skulle, åtminstone
för
Banko-Utskottets Utlåtande M 17.
17
för närvarande och intilldess det enskilda banksystemet vunnit större utveckling medföra
skadlig inverkan på enskildes förhållande till Banken, och det andra alternativet åter förutsätter
en förändrad lagstiftning, hvarom fråga ej är väckt och som för öfrigt möjligen skulle
med missbelåtenhet anses, Utskottet trott sig böra undersöka, huruvida grefve Frölich*
förslag må vara bygdt på sådana grunder, att detsamma, utan att störande inverka på
penninge-ställningen, skall, för all framtid, bereda full stadga i myntvärdet.
Motionären synes antaga att den föränderlighet i tillgången på Riksbanks-sedlar, som
uppkommer dels af den fria in- och utvexlingen af sådana sedlar mot metallisk valuta och
dels af Bankens köp och försäljning af utländska vexlar, föranleder penninge-förlägenhet vid
tillfällen, då sedlar i större mängd till Banken ingå för uttagandet af silfver oller för köp
af vexlar, betalbara å utrikes ort. Benna föränderlighet vill motionären förekomma derigenom
att Bankens verksamhet inskränkes hufvudsakligen till utgifvandet och invexlingen af
sola-vexlar eller anvisningar, hvilkas belopp skulle begränsas inom statsutgifterna till den
summa, de blefve af Rikets Ständer beräknade och bestämda; och som Banken alltid borde
vara beredd att genom sina vexlings-kontor, eller ränterierna, eller i sammanhang dermed
inrättade statskassor infria nämnde vexlar elior anvisningar med hårdt mynt; så skulle, enligt
motionärens förmenande, realisationen härigenom desto säkrare betryggas, som, enär
den verkliga fonden för dessa vexlar eller anvisningar utgjordes af de årliga skattebidragen,
högst få innehafvare af nämnda papper skulle utbyta dem mot metalliskt mynt.
Man kan ej neka, att en förvillelse i begreppet om hvad som verkligen är mynt i
vårt land ännu eger rum, i det att mången för sådant mynt anser Bankens sedlar, ehuru
dessa i sjelfva verket icke äro annat än skuldförbindelser. Denna förvillelse, sannolikt uppkommen
under den tid, då Banken var tillsluten för utvexling af silfver eller för infriande
af sina förbindelser med metallisk valuta, kan visserligen medföra det onda, motionären
uppgifvit; ty ostridigt är att en ymnigare tillgång på Bankens sedlar föranleder, bland annat,
myntets sjunkande i värde, jemfördt med de genom öfverfledet uppjagade pris på allt,
hvars värde med penningen mätes. Men dessa olägenheter afhjelpas ingalunda genom antagandet
af motionärens förslag. Om Riksbanken förhindras att emot dess sedlar tillbyta
sig det öfverskott, som vid något tillfälle må tillgodokomma landet genom fördelaktiga
handelsförhållanden eller genom upptagandet af utländska lån; så skall detta öfverskott ingå
till enskilda banker, som i stället sprida sina sedlar eller förbindelser i större mängd inom
landet, och då dessa sedlar onekligen utgöra en del af landets rörelse-kapital, kommer
samma följd att inträffa. Skillnaden skulle egentligen bestå deri, att, enär Riksbanken ej
finge utgifva sola-vexlar eller anvisningar utöfver det af statsutgifterne begränsade belopp,
han ej heller kunde komma att uppträda såsom köpare af vexlar å utrikes ort eller invexlare
af metallisk valuta vid andra tillfällen eller till högre belopp, än då statsinkomsterne
för året öfverstego statsutgifterne, hvarigenom den fördel för det allmänna och den vinst
för Banken, som vexelhandel medfört, ginge förlorad, helst enskild Bankinrättning eller
Bih. till 11. St. Brot. 1856 & 1857. 6 Sami. 1 Afd. 8 Häft. 3
< 18
Banko-Utskottets Utlåtande JY1 17.
person, som alltid måste beräkna ränta på sina penningar, icke kan, under alla förhållanden,
utan förlust, uppköpa vexlar å utrikes ort till den för Riksbankens vexelköp antagna kurs.
Men Utskottet, som nu öfvergår till närmare granskning af Grefve Frölichs förslag, anser
sig likväl derförinnan böra anmärka, att detta förslag är till både hufvudgrunder och
detalj-bestämmelser så outveckladt, att svårligen någon kan på förhand göra för sig klart
de resultater, hvilka genom detsammas godkännande skulle uppstå, och att, i följd häraf
och som, enligt motionärens eget medgifvande, ett lyckligt genomförande af en ny finansplan
oeftergifligen fordrar att allmänheten förmår att uppfatta verkningarne af den nya
ordningen för bedrifvandet af mynt-och bankrörelse, förslaget skall med misstroende betraktas.
Enligt punkten l:o i motionen skulle all lånerörelse i Riksbanken småningom indragas
och slutligen inställas, och sedan Banken återbekommit alla utgifna förbindelser eller sedlar,
med undantag af dem, som motsvara beloppet af deponerade medel, hvilka dock borde utbytas
mot depositionsbevis, skulle vidare, jemlikt punkten 2:o, guld, silfver och kopparmynt
förklaras vara statens enda lagliga mynt; dock att i stället för sedlar, Rikets Ständer egde
att utfärda sola-vexlar eller anvisningar på hårdt mynt, att vid uppvisandet inlösas. Maximibeloppet
för dessa vexlar, hvilkas verkliga fond skulle utgöras af de årliga skattebidragen,
borde begränsas, genom särskildt tillägg i banklagen, inom stats-utgifterna till den summa,
de blifva af Rikets Ständer beräknade och bestämda genom budgeten att utgå för hvarje
år, så att, äfven om dessa utgifter, såsom nu, bestämdes för tre år i sender, hvarje års
totala vexelhelopp afsåge och inskränktes till samma års utgifter.
Såväl häraf, som af motiverna till förslaget inhemtas, att motionären anser någon begränsning
till siflran af lifgifvande skattevexlar icke böra ega rum, utan att denna begränsning
skall vara ensamt beroende af de anslag, Rikets Ständer vid hvarje riksdag anvisa, för år
räknadt; och för ett belopp, motsvarande minst utgifts-staten för hvarje år intill nästa statsregleringsperiod,
borde Banken således vara försedd med metalliskt mynt. Ehuru motionären
medgifver, att koppar och förmodligen äfven det af Kongl. Majit och Rikets Ständer vid sednaste
riksdag antagna bronsmynt får såsom metalliskt mynt anses, torde det kunna antagas att den
nya ordningen snart, om ej genast vid första tillämpningen, skulle tvinga Banko-styrelsen till
utländsk skuldsättning, för att kunna, äfven då beloppet af egande verklig metallisk valuta
öfverstege skatte-vexlarnes summa, fullgöra den banken åliggande inlösen; ty motionen förutsätter
ovilkorligen att vexlarne skola vid uppvisandet inlösas, inom hufvudstaden i Bankens
vexlings-kontor samt i landsorterne vid alla ränterier eller i sammanhang dermed inrättade
statskassor, och ovissheten om det belopp, som på ena eller andra stället kunde till inlösen
företes, skulle nödga Banko-styrelsen att förse alla dessa kassor med fullt tillräcklig inlösningsfond.
Denna sistnämnde omständighet kan anses underordnad endast i det fall, att invexlingen
finge vara beroende på tillgång för tillfället i de särskilda fdial-kassorne; men då
detta uppenbart strider emot förslaget, som, ehuru förutsättande möjligheten, till och med
sannolikheten deraf, att skattevexlarne mera sällan skulle mot metallisk valuta utbytas,
dock bestämdt fordrar att hvar och en må kunna, vid påfordran, få vexel inlöst med hårdt
mynt; så torde denna olägenhet icke få förbises.
Banlio-Vtskottets Utlåtande M 17.
19
1 öfrigt bor väl ej heller lemnäs utan uppmärksamhet, att under en tid af ofördelaktig
handels-ställning med utlandet, skattevexlarne måste begagnas för att erhålla den valuta,
med hvilken liqvid hos utländningen ensamt kan verkställas, och då skiljemynt, vare sig af
brons eller koppar, hvarmed, enligt stilisationen af nämnde vexlar, desamma jemväl finge
inlösas i nyssberörde fall, icke kunde begagnas, skulle, derest den erforderliga summan icke
erhölles i guld eller silfver, ett misstroende lör dessa vexlar uppstå, nedsättande dem i
värde, till skada och förlust för den, som emottagit dem såsom tvunget betalningsmedel
eller på god tro desamma invexla!. Utskottet har icke förbisett att motionärens mening är,
att enskilda Bankernas sedlar borde, efter verkställandet af den utaf honom föreslagna reform,
med metalliskt mynt infrias; men då en sådan förändring i sättet för bedrifvande af
nämnde bankers rörelse sannolikt skulle föranleda dels förminskning af sedel-utgifningen
och dels inskränkning af sedel-invexlingen till Bankernas hufvudkontor, torde någon lättnad
för den trafikerande häraf icke uppstå. Erfarenheten har lärt, att det erfordras ett jemförelsevis
ringare förråd af ädla metaller för att uppehålla i värde de sedlar, hvilka representera
silfver eller guld, då detta förråd är samladt på ett ställe, emedan omsättningen eller
vexlingen derigenom förminskas; hvaremot, om hvarje särskildt af de många föreslagna
vexlings-kontoren och samtlige enskilde banker skulle förses med erforderlig vexlings-kassa i
metallisk valuta, utländsk skuldsättning måste för detta ändamål ega rum, såvida ej, hvilket
Utskottet likväl nödgas betvifla, under den närmast förestående tiden, handeln med utlandet
skulle, utan skuldsättning, lemna det nödiga tillskottet i nämnde valuta. Men om Utskottet
ock skulle lemna å sido nu angifna olägenheter vid antagandet af motionärens förslag, förekommer
deremot en anmärkning af så väsendtlig beskaffenhet, att densamma ensam för sig
bör vara tillräcklig, för att förkasta förslaget, såsom det för närvarande är uppstäldt. Det
torde nemligen icke kunna bestridas att de i vårt land inträffade financiela oredor, hvilka
medfört myntförsämring, tillkommit, ingalunda til! följd af någon utsträckning i den lånerörelse,
motionären åsyftar att få indragen, utan genom omedelbara understöd till Staten
eller genom inlösen af förbindelser, som Rikets Ständer låtit genom Riksgäldskontoret utgifva.
Till förekommande häraf hafva Rikets Ständer ock i sednare tider sorgfälligt sökt
att undvika all så beskaffad sammanblandning emellan Bankens samt Stats- och Riksgälds
verkens
rörelse, sorn kunde störande inverka på Bankens förmåga att upprätthålla myntvärdet.
Nu innefattar deremot det ifrågavarande förslaget, att förvandla Banken till en inrättning,
som skall liqvidera Statens utgifter och för sådant ändamål ständigt hålla i beredskap
erforderlig metallisk valuta. Sättet för afskaffandet af denna valuta uppgifver motionären
väl i punkten 3:o af förslaget; men detta sätt är bygdt på mera tillfälliga förutsättningar
och det enda verksamma blifver upptagandet af utländska lån, och om och när
krediten tryter, tvingas man troligen till den förr begagnade utvägen att försämra myntets
värde.
Vilkoret för reformens genomförande är den af motionären föreslagna indragning af
all lånerörelse i Riksbanken. Utan att nu ingå i yttrande, huruvida det må vara lämpligt
att en Riksbank, hvars hulvudsakliga åliggande det är att upprätthålla myntvärdet, derjemte
20
Banko-Utskottets Utlåtande M 17.
bedrifver lånerörelse, har Utskottet bordt erinra, att indragning af Bankens lånerörelse först
efter längre tids förlopp kan verkställas; ty, om äfven den lånerörelse, Banken omedelbart
besörjer, snart nog skulle kunna derifrån till andra låneinrättningar förflyttas, qvarstår likväl
Bankens skyldighet att intill oktroj-tidernas slut förlägga nuvarande filial-banker. Bankens
skiljande från all lånerörelse skulle till enskilda låneinrättningar öfverflytta den vinst, som
på nämnde rörelse uppkommer; en vinst, betäckande förvaltnings-utgifter och lemnande ett
betydligt öfverskott, hvilket Bikets Ständer kunna vid hvarje riksdag disponera. Och enär
Bankens blifvande funktioner komine att lemna ringa, om ens någon vinst, skulle Rikets
Ständer nödgas att anvisa medel för betäckandet af Bankens förvaltnings-kostnader, hvilka
sannolikt blefve uppstegrade genom utsträckt vexlings-rörelse, hastigare förbrukning af sedlar
eller vexlar m. II. orsaker.
Slutligen har Utskottet icke velat lemna oanmärkt, dels att det, med nuvarande outvecklade
kommunikations-anstalter, icke är tänkbart, att skattevexel-beloppet skulle kunna
en gång om året bland allmänheten spridas och åtminstone till större delen åter invexlas,
och dels att allmänheten, van dervid att de sedlar eller förbindelser, Banken utgifver, fortfarande
bibehålla sitt värde och gällande kraft, skulle med högsta ovilja emottaga anvisningar
eller vexlar, hvilka, efter den 1 Oktober året efter det, då de blifvit utgifna, endast
under vilkor af viss rabatt, emottoges och efter ytterligare ett år möjligen förlorade allt värde.
På grund af dessa i korthet utvecklade skäl, får Utskottet vördsamt
afstyrka bifall till Grefve Frölichs ofvanberörde motion.
1 sammanhang härmed har Utskottet till behandling förehaft en af Grefve Frölich
väckt motion, att guld må antagas såsom någon dei af Rikets gångbara mynt och att åtminstone
ett mynt af denna metall till värde af Tio Riksdaler Riksmynt må med benämning
»Krona» utmyntas; hvarvid Utskottet icke kunnat lemna utan uppmärksamhet, att motionären,
på samma gång lian anser guld böra jemte silfver antagas såsom gångbart mynt,
hvilket naturligtvis »förutsätter att något visst förhållande i värde mellan dessa ädla metaller
skulle bestämmas, likväl framställer den åsigt såsom ej allenast theoretiskt rigtig, utan äfven
numera af erfarenheten flerstädes besannad, att ingen särskild värde-proportion mellan guld
och silfver bör genom lag fastställas, utan att vid ifrågakommande utmvntning af guld skulle
för tillfället och tilis vidare antagas det förhållande i nämnde afseende, som närmast öfverensstämde
med börspriset i London.
Och som, med afseende å guldets fluktuerande i pris, denna metall nu lika litet som vid
föregående riksdagar, då fråga derom förevarit, lärer böra såsom mynt i riket antagas,
samt prägling af ett guldmynt å Tio Riksdaler Riksmynt, efter Utskottets tanke, icke kan anses
vara af nöden, då dukater myntas samt i Banken in- och utvexlas, saknar Utskottet
skäl att understödja ifrågavarande motion och hemställer alltså
att densamma icke må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 13 Februari 1857.
STOCKHOLM, tryckt hos Eric Westrell, 1857.
Banko-Utskottets Utlåtande JVi 18.
1
M 18.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 19 Febr. 1837, kl. S e. m.
Utlåtande ofver väckta motioner om dels bestämmande af preskriptionstid
för emottagande i Kronans uppbörd och inlösen
i Rikets Ständers Rank af åtskilliga Bankens utelöpande
sedlar och dels dessa sedlars förande inom linien
samt uteslutande från beräkningen af Bankens sedelstock.
De motioner i förenämnde syftning, som till Utskottet blifvit remitterade, äro
väckta inom Yällofl. Borgare-ståndet af vice Talmannen Herr J. G. Schwan samt
Herr C. C. Hörnstein. Den förre har tillstyrkt, dels att då Bankens sedlar af äldre
sorter, nemligen så kallade transportsedlar å 5 Biksdaler och derutöfver samt
sedlar å 3 R:dr och 2 R:dr på både dubbla och enkla blad, allt sedan slutet af
år 1848 ej vidare emoltagils i krono-uppbörden och alldeles försvunnit ur allmänna
rörelsen, samt tidpunkten således nu syntes vara inne att för deras giltighet bestämma
en slutlig preskription, hvilken så mycket hellre kunde utsättas ganska kort,
som uppgifterna om Bankens sedelstock under den sednare tiden för dessa äldre
sedelsorter utvisade ett nästan oförändradt förhållande, och sådant gåfve anledning
förmoda, att en stor del af dem, genom hvarjehanda tillfälligheter, gått förlorade,
Rikets Ständer må för deras del besluta, att ifrågavarande transportsedlar samt äldre
sedlar å 3 R:dr och 2 R:dr skola upphöra att vidare vara gällande, så framt
de icke till inlösen i Banken företes inom slutet af år 1860; dels ock att, son)
do tryckta uppgifterna angående Bankens ställning ådagalade, att summan af utelöpande
sedlar ä 16, 12 och 8 skillingar under liden från den 31 December 1848
(1849), då, enligt Rikets Ständers beslut, tillverkning och utgifning af sådana sedlar
upphörde, till den 31 December 1855 nedgått ifrån 2,183,202 R:dr till 574,301
R:dr 8 sk., samt beloppet af utelöpande sedlar å 14 och 10 skillingar, som den
31 December 1849 uppgick till 69,661 R:dr, den 31 December 1855 minskats
till 10,140 R:dr, och behofvet af skiljemynt för den dagliga rörelsen blifvit fylldt
Mh. till R. St. Proi. 1856 & 1857. 6 Sami, 1 Afd. 9 Haft. 1
2
Banio-Utskoltels Utlåtande J\s 18.
genom Va, V16 och !/32 R:drs-stycken i silfver, skillings—sedlarnes emottagande i kronouppbörden
må upphöra den 31 December 1860 och deras giltighet till inlösen i
Banken den 31 December 1862.
Herr Hörnstein åter har föreslagit, alt de Bankens sedlar, som på 20 år,
eller sedan 1836, äfvensom de s. k. småsedlarne å 16, 14, 12, 10 och 8 skill ingar,
hvilka på 7 år, eller sedan 1849, icke från Banken utgifvits, mätte, enär de kunde
anses vara till största delen förkomna, till det belopp, hvarför de såsom utelöpande
finnas bokförde, inom linien föras och icke beräknas bland Bankens utelöpande sedelstock;
men fonden för belåning af jern m. m. eller ock någon annan af Bankens
ullåningsfonder, sorn funnes deraf vara i behof, förstärkas med något motsvarande
belopp; till stöd för hvilket förslag är vordet aofördt, alt berörde sedlar icke
t större, utan i helt små belopp, tid efter annan, kunde till inlösen presenteras;
att antalet af sådane företedde sedlar år efter år minskades, somt att beloppet af
dem, från den 30 Juni 1836 lill samma dag 1856, icke utgjort mera än 19,175
R:dr 20 sk., hvadan af de sistnämnde dag såsom utelöpande bokförde 820,147
R:dr 22 sk. en summa stor 800,000 R:dr syntes kunna utlånas, helst räntan derå
Liefve mer än tillräcklig alt infria de sedlar, som kunde till Banken ingå.
På det att Rikets Ständer må komma i tillfälle bedöma förhållandet med ifrågavarande
sedlar, har Utskottet låtit upprätta närlagde utdrag af Bankens räkenskaper,
som upptager de belopp af de särskilda sedelslagen, hvilka på olika tidpunkter
ifrån den 31 December 1849 eller den tid, hvarefter de s. k. sk i I lin "s— sed la r ne icke
vidare utgåfvos lill och med nästlidne års slut, varit såsom utelöpande bokförde;
och visar sig, vid jemförelse af de i berörde räkenskaps-uldrag utförda summor, att
af samtlige dessa sedlar blifvit i Banken inlöste:
År 1850  Banko R:dr 624,829: 40. —
» 1851  » » 358,295: 32. —
» 1852
» » 164,832: 32. —
» 1853
» » 62,032: 44. —
» 1854
» » 33,617: 4. —
» 1855
» » 21,181: 19: 6.
» 1836
» » 17,852: 44. —
Sorn i följd af Rikets sednast församlade Ständers, med bifall till Banko-Utskottets
utlåtande JV2 45, derom gjorda underdåniga anhållan, Kongl. Maj:t i Nådig
Kungörelse den 14 November 1854 förordnat, det Rikets Ständers Banks från och
med år 1803 lill och med 1849 års slut ulgifna å 16, 12 och 8 skillingar
banko samt å 14 och 10 skillingar kopparmynt lydande sedlar icke få emottagas i
uppbörden af allmänna medel längre än till och med utgången af år 1864; så och
då frågan om bestämmande af viss tid för skillings—sedlarnes emottagande i krono-uppbörden
sålunda redan blifvit af Kongl. Majit och Rikets Ständer pröfvad och
afgjord, anser Utskottet
Banko-Utskollcls Utlåtande JYi 18.
3
det af Herr Schwan i denna de] framställda förslag icke föranleda till
någon åtgärd.
Hvad åter angår frågan om utsättande af preskriptionstid för alla ofvanberörde
sedlars inlösande i Rikets Ständers Bank, hyser Utskottet betänklighet vid att förslaget
derom biträda. Enligt 2 § i Myntbestämnings-lagen hafva Rikets Ständer
utlofva! och försäkrat, alt hvar och en, som någon Banko-sedel eller förbindelse innehafver,
skall derföre njuta full betalning efter stadgad grund; och i 2 ^ af Lagen
för Rikets Ständers Bank omförmälas de åtgärder, sedelinnehafvare eger att vidtaga,
derest Banken, under hvad sken det vara må, skulle vägra att sedel vid uppvisandet
infria. Af dessa stadganden, jemförda med 72 § i Regerings-formen, synes
följa, att Bankens sedlar, i olikhet med förbindelser i allmänhet, icke riågonsin böra
förlora sin gällande kraft. Da fördelar, som genom bestämmande af preskriptionstid
för sedlarnes inlösande i Banken skulle vinnas, nemligen visshet om det belopp,
som Banken icke hr skyldig ali infria, samt lättnad vid bokföring och redovisning i
Banken, anser Utskottet vara af underordnad vigt i jemförelse med angelägenheten
alt strängt upprätthålla den grundsats, att Banken bör under alla förhållanden sina
sedlar inlösa; och då räkenskaperna dessutom gifva vid handen, att sedlar af förenärnnda
slag ännu till Banken årligen ingå, särdeles af 16, 14, 12, 10 och 8
skillingars valörerne, hvaraf under sislförflutna året i Banken infriades tillsammans
16,822 R:dr 44 sk., föranlates Utskottet vördsamt hemställa,
att fiågan om utsättande af viss tid för slutlig inlösen af Bankens
ifrågavarande sedlar matte få förfalla.
Deremot och som det är allmänt brukligt samt med god ordning öfverensstämmande,
att fordringar, hvarför någon godtgörelse icke med säkerhet kan påräknas,
föras inom linien, torde enahanda förfaringssätt kunna och böra iakttagas
äfven med osäkra skulder, det vill med andra ord säga sådana, för hvilka de utgifna
förbindelserne, efter all möjlig sannolikhet, icke vidare finnas till; och'då
Banken, såsom tillgång, upplager endast för säkra ansedda fordringar, synes han
också böra, såsom skuld, beräkna allenast de belopp, hvarför betalning kan komma
i fråga alt från Banken utgå. Antagandet af Herr llörnsteins förslag att inom
linien föia beloppet af samtlige ofvanberörde sedlar, hvilka alltså skulle från beräkningen
af Bankens sedelstock uteslutas, och alt använda en motsvarande summa till
lånefondernes förstärkande kan väl synas leda lill en utsträckning af Bankens ansvarighet
utöfver det i Banko-reglementets 116 § stadgade maximum af 20 millioner
Riksdaler Banko för den del af sedelstocken, som icke motsvaras af metallisk
valuta. Men om ifrågavarande förslag tillämpas endast i afseende å sådana, såsom
utelöpande bokförda sedlar, örn hvilka det med nära nog fullkomlig visshet kan antagas
alt desamma till största delen gått förlorade, så alt blott ett obetydligt belopp
deraf kan komma alt till inlösen i Banken företes, anser Utskottet åtgärden hafva
så mycket mera skäl för sig, som sedelstocken, enär i densamma inberäknas jemväl
4
Banko-Utskoltets Ullålande JW 18.
de förkomna och icke vidare befintliga sedlarne, följaktligen i sjelfva verket nu är
mindre, än den enligt Rikets Ständers beslut får vara; hvadan ock dessa sedlars
afförande från sedelskulden och en deremot svarande summas utgifvande i rörelsen
innefattar det rätta medlet att återbringa sedelstocken till det förhållande, som af
Rikets Ständer är vordet bestämdt.
Då, på sätt i det föregående blifvit upplyst, Bankens sedlar å 16 sk. och
derunder få i Kronans upphörd emottagas intill slutet af år 1864, och det såsom
utelöpande bokförda beloppet af dylika sedlar den 31 December 1856 utgjorde
567,618 R:dr 12 sk., torde tiden ännu icke vara inne för att inom linien föra
nyssberörde sedlar; hvaremot någon betänklighet desto mindre synes nu böra möta
för en sådan åtgärds vidtagande med transport-sedlarne samt sedlarne å 3 och 2
R:dr på dubbla och enkla blad, som dessa allt sedan år 1849 icke emottagits i
Krono-uppbörden och under sistlidne år af dem icke mera än tillsammans 1,030
R:dr af Ranken infriats, hvarföre det kan tagas för gifvet, att endast ett jemförelsevis
ringa belopp af dessa sedlar ännu finnes i rörelsen och kan komma att til!
Ranken ingå.
De såsom utelöpande bokförda sedlar af nyssnämnde 3:ne slag utgjorde den
31 December 1856  R:dr 244,205: 22.
hvarifrån likväl bör afgå beloppet af inlösta, till num
mern
otydliga, men eljest riktiga transport-sedlar . 8,874: 45. 4.
så att den utestående summan vid årets slut var rätteligen
endast R:dr 235,330: 24. 8.
Med anledning häraf anser Utskottet sig böra i så målto understödja Herr
Hörnsteins motion, att Utskottet vördsamt tillstyrker,
att hela beloppet af Baukens, vid 1856 års slut, såsom utelöpande
bokförda transport-sedlar på 5 R:dr och derutöfver af åren 1777—
1836, samt sedlar på 3 och 2 R:dr med dubbla blad af åren
1777—1812 och med enkla blad af åren 1813—1836, utgörande
tillsammans 235,530 R:dr 24 sk. 8 rst. banko, måtte från beräk
ningen
af Bankens sedelstock uteslutas och såsom en Bankens vinst
upptagas samt en lika summa såsom Bankens skuld inom linien
föras, under iakttagande, alt de sedlar af berörde slag, hvilka från
och med 1857 års ingång blifvit eller framdeles blifva lill inlösen
företedda, skola af Bankens vinst infrias, samt att beloppet af de
sålunda inlösta sedlarne i hvarje års bokslut afföres från den inom
linien förda skulden;
Och förbehåller sig Utskottet, i händelse af Rikets Ständers bifall härtill, alt framdeles,
i sammanhang med regleringen af Bankens låne- och It redi tiv—rörelse, få till
Banko-Vlskollels Utlåtande J)s 18.
3
Rikets Ständer afgifva förslag i fråga örn användande till större eller mindre del
af omförmälda vinstsumma.
Stockholm den 12 Februari 1857.
Reservationer:
af Herr Mannerskantz, C. A.: »Jag reserverar mig emot Utskottets till Riksens
Ständer afgifua tillstyrkande, att från beräkningen af Bankens sedelskuld må
uteslutas de i Betänkandets slutpunkt uppräknade äldre sorter sedlar af diverse valörer.
Den hufvudgrund, hvarpå Riks-bankens realisations-förmåga för närvarande
hvilar är den, att Bankens sedelskuld, sådan densamma beräknades och befanns när
grunden år 1814 lades, med 20 millioner öfverskjulande Bankens då egande metalliska
kassa, icke i något fall skulle få ökas, utan jemnt motsvarande tillökning i Bankens
metalliska valuta. Rubbas denna grund, då är lära värdt att också realisations-förmågan
ramlar, det den icke kan göra om grunden bibehålies oantastad; men man plockar bort
den första stenen, då man nu godtyckligt föreslår en, om ock icke särdeles stor,
tillökning i Bankens sedelstock, utan att motsvarande metallisk valuta till Banken
ingår.»
I denna reservation hafva instämt Herr Grefve Wrangel, Herr Riks-Arkivarien
Nordström, Herr Doktor Sandberg, Herr Konsul Cramér och Riksdags-fullmäktigen
Nils Andersson från Christianstads län.
af Herr af Wirsén, C. Th,
af Herr von Printzencreutz, B. Waf
Herr Hesselgren.
af Herr Domprosten Widebeck, som ansett samma åtgärd, som uu blifvit af
Utskottet tillstyrkt, i afseende å transport-sedlarne samt sedlartTe å 3 och 2 R:dr
med dubbla och enkla blad, kunna utan betänklighet föreslås beträffande de s. k.
skillings- sed larne.
Enligt Bankens Räkenskaper voro af tiedeman.ndc Sedelslag joljande belopp såsom utelöpande
bokför de:
Transportsedlar på S U:dr
och derutöfver af åren
1777—1836
Sedlar på 3 och 2 R:dr
med dubbla blad af åren
1777—1812
Sedlar på 3 och 2 R:dr
med enkla blad af åren
1813—1836
Sedlar på 16, 12 och 8
sliillingar af åren 1803
— 1849
Sedlar på 14 och lOskillingar
kopparmynt af
åren 1803 och 1804 . .
Tillsammans B;ko R:dr
Ren 31 December
1849.
Den 31 December
1830.
96,894
72,152
102,560
1,753,198
69,660
2,094,466
33
32
40
92,220 33
71,652
99,760 -
1,173,905116
32.098
6 1,469,636
16
17
Den 31 December
1851.
90,291
71,652
97.560
831,613
20,223
1,111,340
33
32
16
35
Den 51 December
1852.
Den 31 De- Den 31 December
1853, cember 1854.
Den 31 December
1855.
Den 31 December
1856.
81,084
71,632
96,560
681,738
15,473
946,508
32
16
80,299
71,352 —
96,060
623,634
13,129
6 884,475
24
28
79,517
71,152
95,560
593,217
11.410
6 850,858
17
40
40
79,023
71,152
95,060
574,301
10,140 —
22
8 —
6 829,676 30
78,793
70,852
94,560
558,426
9,192
811,823 34J —
22
Banko-Ulskolleti Utlåtande J\i 19.
7
JfS 19.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 19 Febr. 1837, kl. 5 e. m.
Ullålande ofver vackt motion om förhöjd pension åt f. d. Bankobokhållaren
N. Magnusson
Uti en från Högloflig.! Ridderskapet och Adeln till Ulskoltet remitterad motion
har Herr Ehrenhoff, G. II, föreslagit, alt »förre Bokhållaren i Rikets Ständers Bank,
N. Magnusson, måtte få sin pension förhöjd till 200 R:dr Banko.» samt till stöd
derför anfört, utom de stegrade prisen på alla lefnads-förnödenheter, att Magnusson,
som är född 1779, icke kan med sin nu innehafvande pension 600 R:dr, såsom
hans enda inkomst, förskaffa sig den omvårdnad, hans höga ålder och sjuklighet
kräfva.
Då f. d. Bokhållaren Magnusson å Bankens Pensionsstat är uppförd till en
årlig pension af 600 R:dr Banko, och således af ordalagen i den väckta motionen
icke lärer kunna dragas annan slutsats, än att dermed åsyftas att berörde pension
mätte ökas med 200 R:dr, hafva Banko-Fullmäktige uti infordradt utlåtande, efter
Under-styrelsens hörande, fiislat uppmärksamhet derå, att de af motionären åberopade
skäl äro tillämpliga på de flesta pensionstagare, och alt för öfrigt icke förekomme
något särskildt skäl, hvarföre Magnusson borde framför andra erhålla pensions-förhöjning;
och får Utskottet, instämmande i hvad Fullmäktige yttrat, vördsamt
afstyrka bifall å förevarande motion.
Stockholm den 16 Februari 1857.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, 1857.
»
Banko-Utskottets Utlåtande M 20.
1
N:o 20.
Ank. till Exp.-Utsk. cl. 10 Mars 1857, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af förre General-konsuln m. m. A. Hahrs ansökning
otti eftergift af öfverränta å ett Diskontlån.
Hos Utskottet liar förre General-konsuln, Kapiten-löjtnanten och Riddaren af Köne!.
Svärds-orden Adolph Hahr, uti ingifven skrift, anhållit om eftergift af upplupna öfverräntari
ä ett den 1*2 Mars 1840 under M 3,017 hos Banko-diskont-verket upptaget lån, stort 720
R:dr banko, hvarför hans bröder, förre Kapitenen August Hahr och förre Fält-kamereraren
A. C. Hahr häfta, den förstnämnde som läntagare och den sednare som löftesman.
Banko-diskont-direktionen, hvars utlåtande öfver denna ansökning blifvit infordradt, har
upplyst, att vid länets förfallotid begge gäldenärerne voro försatte i konkurs-tillstånd; att lånet
blifvit i deras konkurser bevakadt och till betalning fastställdt, hvarefter Diskont-verket
frän låntagarens konkursmassa såsom utdelning bekommit tillsammans 205 R:dr 16 sk.;
hvaremot löftesmannens massa icke ens lemna t tillgång till godtgörande af förmånsrätt
egande fordringar; att länet jemväl är vordet bevakadt och faststäldt till betalning i urarfvamålet
efter löftesmannens hustru, af hvars afträdda tillgångar någon utdelning icke eller
kommit Diskont-verket till godo; att, efter konkursmassornas utredning, gäldenärerne vid särskilda
tillfällen blifvit sökte, utan att likväl derigenom kunnat beredas större afbetalning,
än 21 R:dr 32 sk., sorn år 1854 genom utmätning hos löftesmannen indrifvits; samt att,
elter det sistlidne år handräckning ytterligare äskats emot löftesmannen, som då på arrende
innehade en mindre jordlägenhet, gäldenärernes broder, ofvanbemälde Kapiten-löjtnant Hahr,
uti en den 19 September samma år hos Diskont-direktionen föredragen skrift, till förekommande
af brödrens rubbning i besittningen af hans obetydliga, för det lilla jordbrukets
skötsel oundgängliga lösegendom, erbjudit sig att inbetala återstående kapital-skulden, 493
R:dr, allt banko, under vilkor att räntan efterskänktes eller åtminstone anstånd med utsöknings-åtgärderne
beviljades intilldess Rikets Ständer hunnit pröfva hans tilltänkta ansökning
Uih. till R. St. Prut. 185(1 A 1857. 6 Samt. 1 Afd. 10 Höft. 1
2
Banko-Utskottets Utlåtande. M 21.
om afskrifning af densamma; i anledning hvaraf Direktionen, som ej egde att bevilja någon
eftergift af Verkets fordran, medgifvit att, derest återstående kapitalet blefve inom nyssnämnde
månads utgång guldet, gäldenärerne skulle tills vidare befrias från exekutiva åtgärder
för räntans indrifvande; och har berörde inbetalning inom föreskrifven tid blifvit af sökanden
fullgjord.
Då Diskont-verket sålunda, genom sökandens välvilliga uppoffring, till fullo återfått kapitalbeloppet,
hvilket gäldenärerne sjelfve ej förmått gälda, har Direktionen ansett sig böra
ifrågavarande ansökning förorda, desto hellre som anledning saknades dertill, att Verket i
framtiden skulle kunna hos gäldenärerne utbekomma den upplupna räntan, utgörande 523
R:dr 40 sk. 8 r:st banko.
Med fästadt afseende ej mindre å låntagarens och löltesmannens medellösa belägenhet,
än äfven derå, att Kapiten-löjtnanten Hahr, ehuru dertill icke förbunden, likväl, för att bistå
sina bröder, gjort en uppoffring, hvarigenom Diskont-verket godtgjorts lör hela sin kapitalfordran,
får Utskottet vördsamt tillstyrka,
att berörde öfverränte-skuld, utgörande 523 R:dr 40 sk. 8 r:st banko, måtte efterskänkas
och utur räkenskaperna få afskrifvas.
Stockholm den 27 Februari 1857.
N:o 21.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 10 Mars 1857, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af räckta motioner, om lifgifvande från Banken af
20,002 Riksdaler Banko, jemte ränta, till Kapitenen E. Skottes
slerbhus-delegare.
Vid sistförflutne tvänne Riksmöten har hos Rikets Ständer fråga förevarit om lifgifvande
från Banken af ofvanberörde summa, jemte ränta, såsom ersättning för den förlust Kapitenen
E. Skottes sterbhusdelegare lidit genom den år 1809 å Banko-auktion verkställda försäljning
Banko-Utskottets Utlåtande M 21.
3
al Säteriet Eketorp }:dels mantal, säteri-ladugården Samuelsås ^ mantal och frälsehemmanet
Sadelmakarekrogen £:dels mantal.
Hörande denria fråga, som nu ånyo blifvit väckt uti särskilda motioner, inom Högvördiga
Preste-ståndet af Herr Kyrkoherden Schönbeck och inom Vällofliga Borgare-ståndet af Herr
M. L. Bäckström, får Utskottet till en början ur de föregående Biksdagarnes förhandlingar
meddela följande:
Uti säterierne Norra och Södra Lisma 2 mantal samt frälsehemmanet Upsala med underlydande
torp och lägenheter inom Svartlösa härad af Stockholms län, hade Banken panträtt
sedan 1751 för ett lån, stort 9,000 Daler kopparmynt; och då, år 1807, hvarken föreskrilven
kapital- och räntebetalning erlades, eller återstående skulden, i kapital omkring
290 Hulr banko specie, godvilligt betaltes, måste, på grund af gällande författningar, panten
å Banko-auktion försäljas.
Enär Eketorp, Samuelsås och Sadelmakarekrogen, om hvilka nu endast är fråga, af
Domhafvanden, Lagmannen Erland Junbeck blifvit uti värderings-instrumentet öfver fastigheterne
intagna och i ett sammanhang med Bankens pant, efter Banko-method, uppskattade
samt uppgålvos vara i sambruk med densamma, medgaf, uppå af egendomens dåvarande
egare, Under-stallmiistaren, Friherre Anders Cederström derom gjord anhållan, Bankens
Kommissariat, att nyssberörda trenne fastigheter linge med Bankens pant uti ett köp och
linder samma utrop försäljas; men före auktionen tillkännagafs likväl uttryckligen; att samma
fastigheter icke voro under Bankens pant inbegripne samt att Banken frånsade sig förbindelsen
att för dem stånda hemul, och efter det förbemälde Under-stallmästares broder, dåvarande
Löjtnanten, Friherre Jacob Cederström å nämnde auktion inropat samtliga fastigheterna
för 30,880 Hulr specie banko, af hvilken köpeskilling Bankens då återstående kapitallordran,
jemte ränta och omkostnader, godtgjordes med tillsammans 312 R:dr 14 sk. 4 rist
samma mynt, upptogs, uti det af Kommissariatet den 20 Maj 1809 utfärdade köpebref,
anledningen dertill, att Eketorp, Samuelsås och Sadelmakarekrogen kommit att, jemte den
förpantade egendomen, å Bankens auktion försäljas, med följande dervid gjorda ordagranna
förklaring:
»Utfästande sig Banken att, likmätigt innehållet af Kongl. Förordningen den 30 Maj
1781, stånda laga hemul för denna egendom, sdvidt den varit till Banken förpantad, och
hvarå, i anseende till dermed verkställd lagfart, vederbörande domhafvande behagade för köparen,
Herr Löjtnanten, Baron Cederström, laga fasta utfärda.»
Svartlösa Härads-rätt beviljade häruppå ofvanberörde dag, den 20 Maj 1809, i enlighet
med Kommissariatets sålunda gifna anmodan, laga fasta å den del af egendomen, som varit
för Bankens räkning lagfaren, eller Norra och Södra Lisma jemte frälsehemmanet Upsala,
äfvensom Sotholms Härads-rätt samma dag, uppå anhållan af Friherre J. Cederström,
meddelade honom laga uppbud första gången å fastigheterna Eketorp, Samuelsås och Sadelmakarekrogen,
hvilka derefter, genom ytterligare, hvart efter annat, lagfarna köp, öfverlätos
till Öfversten, Friherre Carl Otto Mörner, förre Juveleraren Friberg, oeh Kapitenea
4
Banko-Utskottets Utlåtande, M 21.
Erik Skotte, hvilken sistnämnde inropade dessa fastigheter å exekutiv auktion tören summa
af 20,002 R:dr banko.
Af de i Banken befintliga handlingar har icke kunnat urskiljas huru det lyckats Friherre
J. Cederström och hans ofvanbemälde broder, att inför Hiirads-rätten styrka den sednares
åtkomst till sistberörde trenne fastigheter, eller om Härads-rätten vid lagfartens beviljande
å dessa fastigheter alldeles åsidosatt den i Kongl. Förklaringen den 14 Maj 1805 gifna föreskrift,
»att, enär lagfart sökes, de handlingar, som styrka förre egarens åtkomst, ovilkorligen
böra uppvisas samt innehållet deraf korteligen i lagfarts-protokollet antecknas.»
Men efter det Under-stallmästaren, Friherre Cederström år 1832 allidit, hade hans son,
Friherre Anders Cederström på Beatelund, under åberopande af ett utaf bemälde Understallmästares
fader, Kapitenen, Friherre Anders Cederström och haris hustru Hedvig Antoinette
von Menius upprättadt samt af deras arfvingar och sterbhus-delegare genom arfslörening
den 14 September 1793 godkändt testamentariskt förordnande, att, bland annan deras
fasta egendom, säterierna Norra och Södra Lisma med underlydande lägenheter, såsom Samuelsås
och Eketorp säteri samt frälsehemmanen Upsala och Sadelmakarekrogen med tillhörigheter
skulle i everldeliga tider förblifva under fideikommiss-natur, med vilkor, att aldrig
kunna abalieneras, förbytas, förminskas eller graveras, visat, att Under-stallmästaren,
Friherre Cederström, som efter sin fader, Kapitenen, Friherre Cederström, tilltradt nämnde
egendom, således ej varit berättigad till försäljning af de, till Banken icke förpantade, eller
med någon inteckning besvärade fastigheterna Eketorp, Samuelsås och Sadelmakarekrogen,
samt derföre framställt yrkande att komma i besittning af dessa fastigheter; hvadan ock
Kongl. Majit genom dom den 30 Maj 1843, med bifall till detta yrkande, förklarade Kapiten
Skottes sterbhus-delegare skyldige att till Friherre Anders Cederström på Beatelund, midfastan
den 14 Mars 1844, samma fastigheter, utan lösen eller ersättning, afträda, derest sådant
icke förut skett.
Skottes sterbhus-delegare anställde derefter hemuls-talan emot föregående egare, hvilka,
genom Stockholms Kämners-rätts laga kraftvunna dom den 14 Maj 1844, förpligtades att
till sterbhus-delegarne återbetala de 20,002 R:dr Skotte i lifstiden såsom köpeskilling för fastigheterna
Eketorp, Samuelsås och Sadelmakarekrogen till Fribergs konkursmassa erlagt,
men då hvarken Friberg eller Mörner eller J. Cederström, enligt hvad styrkt Vore, egde
tillgång till gäldande af hvad dem sålunda ålagdt blifvit, instämde sterbhus-delegarne Banken
till Kongl. Svea Hof-rätt, med yrkande om Bankens förpligtande att till fullo ersätta sterbhusdelegarne
all den skada och förlust, som i följd af ofvanberörde förhållanden uppkommit.
Genom Dom den 3 Maj 1848 utlät sig Kongl. Hof-rätten, att, emedan det af Kommissarierne
i Rikets Ständers Bank den 20 Maj 1809 utfärdade, här ofvan anmärkta köpebref,
visade, att försäljningen af Eketorp, Samuelsås och Sadelmakarekrogen å Banko-auktion den
17 i nämnde månad och år egt rum till följd af dåvarande egarens, Under-stallmästaren,
Friherre Cederströms framställda och af Banken bifallna begäran att sagde fastigheter, så
-
Banko-Utskottets Utlåtande JW 21.
5
sorn varande i .sambruk med de hos Banken för lån pantsatta oell förståndna samt för Bankens
räkning uppbjudna och värderade säterien Norra och Södra Lisma samt frälsehemmanet
Upsala kunde fä i ett utrop med den å Banko-auktion utbjudas; thy och då, fastän
Banken bilällit omlörmälda begäran oell sedermera efter försäljningen å fastigheterna köpebref
utfärdat, Banken likväl icke vore såsom säljare till desamma att anse, samt stadgandet
i 5 mom. 4 § af Kongl. Resolutionen den 30 April 1689, att Banken skulle vara vederredo
hemula hvar och en allt hvad som under auktion säljes, icke kunde, vid betraktande af
nämnda författnings innehåll i öfrigt, tvdas derhän, som skulle Banken vara skyldig stånda
i hemul för sådana fastigheter, hvilka icke varit såsom pant i Bankens hand, ehuru de på
egarens begäran blifvit å auktion i Banken sålde, prölvade Kongl. IJof-rätten, med ogillande
af käromålet, rättvist Banken derifrån befria.
Efter det Skottes sterbhusdelegare Kammarskrifvaren Conrad Erik Skotte, Underlöjt
nanten Ebbe Christian Skotte och Ekonomi-direktören Johan Godlund, den sistnämnde
i egenskap af syssloman i aflidna Jungfru Carolina Christina Bloms gäldbundna bo, målet
hos Kongl. Majit i underdånighet fullföljt och dervid sökt visa, att Bankens Kommissariat
medelst dess åtgärder varit vållande till den förlust, bemälde sterbhusdelegare fått vidkännas,
har Kongl. Majit, uti dom den 7 Mars 1849, i öfverensstämmelse med den af Högsta
Domstolens fleste ledamöter yttrade mening, funnit, att hvarken den omständighet, att, vid
den för Bankens räkning verkställda värderingen, omlörmälda fastigheter blifvit i ett sammanhang
med Bankens pant värderade, och att desamma uti den om Banko-auktionen utfärdade
kungörelse jemväl vore upptagna, utan något urskiljande i afseende å den särskilda
anledningen till deras försäljande, kunnat köparen om rätta förhållandet härmed missleda,
eller auktions-åtgärden bordt gifva köparen, lika litet som vederbörande Härads-rätt, anledning
att antaga, det vidare upplysning om säljarens åtkomst till dessa fastigheter icke erfordrades,
innan å dem lästa söktes och meddelades, hvadan underlåtenheten af en sådan
upplysnings påkallande samt Härads-rättens förfarande att fastebrefvet ändock utfärda, men
icke Kommissariernes ofvanomförmälda tillgörande måste anses hafva vållat att de sednare
köparne och deribland slutligen Kapitenen Skotte förlitat sig på behörigheten af de med fastigheterna
förefallna särskilda försäljningarne; i följd hvaraf och då, i förevarande fall, Kornmissarierne
icke varit att betrakta annorlunda, än såsom ombud för säljaren, samt deraf, att de
fyra första momenterna i åberopade 4 § af Kongl. Resolutionen den 30 April 1689 endast
handla om bortauktionerande af Bankens panter, följde, att den i 5:e eller sista momentet
af samma § stadgade hemuls-skyldighet icke afsåge annan försäljning, än af sådana panter,
hvarföre ock nämnda stadgande, fastän Kommissarierne i salubrefvet, der de iklädt sig hemul,
så vidt den sålda egendomen varit till Banken förpantad, ej uttryckligen förbehållit
sig befrielse från sådan förbindelse i fråga om Eketorp, Samuelsås och Sadelmakarekrogen,
icke kunde i detta mål tillämpas, pröfvade Kongl. Majit rättvist fastställa Hof-rättens dom.
Sedan Banken sålunda blifvit från hemuls-skyldighet befriad, har, såsom i det föregående
blifvit nämndt, vid såväl 1850 och 1851, som 1853 och 1854 årens riksdagar, förslag
hos Rikets Ständer framställts om beredande af ersättning åt Skottes sterbhus-delegare för
6 Banko-Utskottets Utlåtande Jtä 21
\
den förlust, sorn, på sätt ofvan berördt är. dem tillskyndats och till hvilken förlust Bankens
vederbörande tjenstemän ansetts hafva varit vållande.
Vid den förstnämnde riksdagen hemställde Banko-Utskottet i Utlåtandet M 51, att, med
afseende å Bankens medverkan till första försäljningen af ifrågavarande fastigheter, genom
hvilkas frånvinnande Kapitenen Skottes sterbhus-delegare gjort en betydlig förlust, den der
icke kunnat af dem som vederbordt ersättas, Rikets Ständer måtte täckas tillåta att af Bankens
medel finge till bemälde sterbhus-delegare utbetalas 10,000 R:dr Banko; men som denna
hemställan af Bidderskapet och Adeln samt Bonde-ståndet afslogs, förföll frågan. Sednaste
riksdags Banko-Utskott åter afstyrkte den föreslagna ersättningen i Utlåtandet JYs 24,
hvilket af Rikets Ständer gillades.
Till stöd för det nu ånyo väckta förslaget, hafva motionärerne åberopat, bland annat,
den omständighet, att af de Högsta Domstolens 7 ledamöter, som i målets slutliga afgörande
deltagit, 3:ne varit från beslutet af skiljaktig mening och ansett Banken skyldig att gälda
den af Kapitenen Skotte erlagde köpeskilling med ränta. Denna minoritetens mening, hvilken
äfven bordt här anföras, innehåller att, alldenstund hemmanen Eketorp, Samuelsås
och Sadelmakarekrogen, intagne uti gemensam saluvärdering med andra hos Banken pantsatta
fastigheter, blifvit, jemte dessa sednare försålde å Banko-auktion den 17 Maj 1809
och Banken jemväl, genom utlärdadt salubref, under åberopande af de för Banken gifna
författningar, på köparen transporterat och öfverdragit hela den till salu utbjudna egendomen,
men det sedermera befunnits, att ofvannämnde hemman utgjort fideikommiss-egendom
och således den genom Banken skedda försäljning, hvad samma hemman angår, varit olaglig;
fördenskull och emedan 4 § af Kongl. Resolutionen den 30 April 1689, angående
Banko-auktion, i 5 momentet innehåller, att »Banken skall vara vederredo att hemula hvar
och en allt hvad som under auktionen försäljes,» samt detta, i bestämda ordalag, till betryggande
af köpares rätt och säkerhet, utan all inskränkning meddelade stadgande ieke
medgåfve något undantag från detsammas tillämpning för nu ifrågavarande fall, der Banken
sålt egendom, hvari den ej haft panträtt, utan att tillbörligen granska den uppgifne egarens
åtkomst-handlingar, innan Banken verkställde försäljningen, hvilken, då den gick i Bankens
namn, redan derigenom erhöll ett förtroende, som kunde komma att, på sätt ock inträffat,
ndnska enskildes och domares vaksamhet; thy och då, vid utfärdandet af Bankens salubref,
någon afsägelse af hemuls-ansvaret i den ordning 11 Kap. 6 § Jorda-balken bjuder, eller
medelst afsägelsens intagande i salubrefvet, ej kunde anses hafva skett, enär omnämnandet
deri af Bankens hemuls-skyldighet för en del af det sålda icke innebnre uttryckligt förbehållom
befrielse hvad återstoden beträffade; vid hvilket förhållande det i auktions-protokollet
influtna förbehåll om sådan befrielse vore utan all verkan emot sökanderne, pröfvade
Högsta Domstolens bemälde trenne ledamöter rättvist, med ändring af Ilof-rättens dom, förklara
Rike/s Ständers Bank skyldig att, jemlikt ofvan åberopade författning, jemförd med
11 Kap. 1 och 3 §§ Jorda-balken, till sökanderne, som, i anseende till bristande tillgång
hos deras närmaste fångesrniin, ej kunnat af dessa någon ersättning utbekomma, gälda den
Banko-Utskottets Utlåtande M 21.
7
af Kapitenen Skotte erlagda köpeskilling 20,002 B:dr Banko, tillika nied fem procent ränta
derå, hvilken ränta, enär sökanderne ej visat, att de löre den i Kongl. Maj:ts dom den 80
Maj 1843 utsatta alträdesdag, midfasta!) den 14 Mars 1844, hemmanen eller deras afkastning
alstått, borde beräknas endast från sistnämnde dag och till dess liqvid skedde.
Vid deri granskning Utskottet egnat handlingarne i detta mål, har Utskottet funnit, bland
annat, följande förhållanden deraf framstå, nemligen:
att Bankens Kommissariat obehörigen åtagit sig att såsom ombud för enskild person å
Banko-auktion försälja egendom, som icke var till Banken pantförskrifven; att, vid meddelande
af tillåtelse dertill, Kommissariatet antingen icke tagit erforderlig kännedom af eller
ock förbisett eganderätts-handlingarnes innehåll, och att detta Kommissariatets förfarande
möjliggjort försäljning och lagfart af en icke säljbar egendom, enär den innehafvare, som
om försäljningen anmodade Banko-styrelsen, icke skulle kunnat sjelf utfärda något köpebref,
utan att förete åtkomst-handlingarne, hvilkas saknad nu ersattes af auktions-åtgärden, som
åter, enligt dä gällande författningar, var så bindande, att den sedermera meddelade fastan
kunnat vara öfverflödig;
att orden i Bankens salubref: »så vidt den varit till Banken förpantade, icke uttryckligen
innebära, att det endast var vissa af de försålda hemmanen, som varit pantförskrifna,
andra icke, och att Bankens hemuls-skyldighet afsåg allenast dessa pantförskrifna hemman,
utan skulle lika väl kunna antagas häntyda på något annat tvifvelaktigt i pantförskrifningen;
att
om hos en framtida köpare den föreställning uppstått, att nyssnämnda ordalag skulle
innebära det förra, eller att blott en del af den försålda egendomen var i Bankens hemulsansvar
inbegripen, salubrefvet likväl icke upptog med hvilka hemman sådant skulle vara
förhållandet, hvadan, efter det hemmanen i följande egares hand åtskiljdes, det icke kunde
af tillgängliga åtkomst-handlingar inhemtas, på hvilket eller hvilka hemman det tvetydiga förbehållet
syftade;
att det åberopade munteliga tillkännagifvandet vid auktions-förrättningen möjligen
kunde vara bindande för första köparen, som ansågs hafva hört det, men ingalunda för
sednare köpare, som hade att rätta sig efter förut meddelade klara fastebref och lagfarter,
minst för Kapitenen Skotte, hvilken var den fjerde köparen i ordningen samt på exekutiv auktion
inropade nu ifrågavarande hemman och derå af den auktions-förrättande myndigheten,
Landshöfdinge-embetet, erhöll salubref utan ringaste förbehåll i afseende å hemuls-skyldighet;
samt
att det ej heller bör kunna föras Landshöfdinge-embetet till last att hafva uraktlåtit
alla förbehåll, då dess åtgöranden grundade sig på icke mindre än tre lagfarter och fastebref
samt en mångårig oklandrad besittning i lika många köpares händer.
Om nu äfven dessa jemte öfriga förhållanden af flertalet ibland rättvisans högste handhafvare
ansetts icke utgöra tillräckliga domskäl för att förpligta Banken att stånda hemul
för ofvan omförmälda hemman, så synas de dock innefatta den starkaste moraliska förbin
-
s
Banko-Utskottets Utlåtande 21.
eleise leir den, sorn gjort den olagliga försäljningen möjlig, och derigenom föranled! sfi betydliga
och förstörande förluster för enskilda personer, att åtminstone i någon mån godtgiira
dessa förluster. Sällan torde någon hafva vädjat till Rikets Ständers billighetskänsla under
mera bevekande omständigheter än i förevarande fall, der egaren helt plötsligt och oförskyldt
beröfvats sin på fullt god tro undfångna egendom, och egande-rättens helgd sålunda blifvit
på betänkligt sätt kränkt. Att den som i sina enskilda angelägenheter gjort sig skyldig till
ett så obetänksamt och försumligt förfarande, sorn här måste tillräknas Bankens Kommissariat,
icke skulle kunna med bibehållet samvetslugn tillbakavisa en uppmaning att ersätta
den förlust, han visste sig derigenom hafva framkallat och hvilken hans tillgångar med
gåfve
honom att godtgöra, derom kan blott finnas en mening; och då så är, synes den
Statsinagt, hvars behjertande påkallas för det hårda öde, som i följd af hennes underlydandes
handlingssätt, drabbat enskilde personer, utan förhoppning för desse att kunna erhålla
något skadestånd, icke heller böra tveka att mildra den lidna förlusten Både billigheten
och Rikets Ständers egen värdighet synes kräfva en sådan uppoffring, hvarigenom de
lidande må återfå åtminstone kapitalet, och i öfvertygelse att denna mening skall inom representationen
göra sig gällande, hemställer Utskottet vördsamt,
att till Kapitenen E. Skottes sterbhus-delegare må af Bankens medel få utbetalas
en summa, motsvarande den af bemälde Skotte i lifstiden för ifrågavarande fa
stigheter
erlagda köpeskilling, eller 20,002 Hulr banko, dock utan beräkning al
ränta.
Och torde, under förutsättning af Rikets Ständers bifall härtill, Banko-fullmäktige lå
sig uppdraget att, vid utbetalande af nyssnämnde summa till Kapitenen Skottes sterbhusdelegare,
låta tillse, att desse på Banken öfverlåta den rätt de, på grund af Domstols laga
kraftvunna beslut, mot fastigheternas föregående egare må innehafva, på det att, ifall tillgångar
skulle någon eller några af dem framdeles tillfalla, Banken måtte kunna mot dem
då vidtaga de åtgärder, i ersiittningsväg, hvartill omständigheterna kunna föranleda.
Stockholm den 2 Mars 1857.
Reservationer:
Af Herr Heijkensköld, Selim: »Emot det beslut Utskottet, genom votering och den
förseglade voterings-sedelns öppnande, fattat att tillstyrka Rikets Ständer beviljandet från
Bankens medel af 20,002 R:dr B:ko såsom godtgörelse för den förlust aflidne Kapitenen
Skottes sterbhus-delegare skola lidit i följd af bristande tillgång till hernuls-ersättning hos
samtlige
Banko-Utskottets Utlåtande M 21.
9
samtlige de personer, hvilka varit innehafvare af de gemensamt med Lisma säteri och Upsala
hemman på Banko-auktion försålde, men sedermera af fidei-kommissnatur befunna hemman
Eketorp, Samuelsås och Sadelmakarekrogen, får jag mig reservera och i sådant afseende
hänvisa till den af Herr Stats-kommissarien L. G. af Sillén vid 1850—1851 årens
riksdag i detta mål afgifna reservation så lydande:
»Man - har antagit att Bankens Kommissarier genom sitt till egarnes anhållan gifna bifall,
att, jemte de till Banken pantförskrifna Norra och Södra Lisma samt Upsala, låta å
samma auktioner försälja äfven de af pantegaren innehafda och i sambruk med de nyssnämnda
nyttjade samt å saluvärderingen inbegripna hemman Eketorp, Samuelsås och Sadelmakarekrogen,
begått ett fel, sorn föranledt den förlust, för hvilken ersättning nu sökes;
men man har dervid velat glömma, att detta redan blifvit i de tvenne högsta domstols-instanserne
pröfvadt och af dem likstämmigt förklaradt icke hafva egt rum; hvadan det synes
mig som Utskottet icke bort grunda ett tillstyrkande af godtgörelse till de lidande på sådana
skäl, som, ehuru man sökt att så godt ske kunnat icke gifva dem en sådan mening,
likväl i sin enkelhet och rätt förstådda, innefatta ett underkännande af de skäl domstolarne
för sitt domslut användt, hvaribland det hufvudsakliga, att vid försäljningen af de ifrågavarande
hemmanen något sådant fel icke blifvit från Bankens sida begånget, som kunde tiil
ersättnings-skyldighet föranleds. Härmed är således afgjordt, att ingen rättighet till ersättning
från Banken bör åberopas, icke ens antagas att Banken har dertill någon moralisk
förbindelse.
Derjemte förekommer härvid, att, enligt de Utskottet tillhandakoinna handlingarne, väl
blifvit såsom styrkt antaget, att hos samtlige de personer, hvilka genom köp blifvit innehafvare
af hemmanen Eketorp, Samuelsås och Sadelmakarekrogen, sedan de på Bankoauktionen
försåldes gemensamt med Lisma och Upsala, tillgång saknats till den ersättning
de för bristande hemul förklarats skyldiga utgifva; men om förhållandet var sådant vid Ben
tid då hemulsfrågan af domstol behandlades, bevisar ej detta att förhållandet för närvarande
och framgent skall vara enahanda;»
af Herr Doktor Björkman: »Jag anser att förevarande ömtåliga ersättningsfråga
icke bör af Rikets Ständer afgöras, förrän det blifver till fullo ådagalagdt, att f. d. presidenten,
friherre J. Gederström, hvilken i sista rummet är dömd att ersätta kapiten Skottes
sterbhus-delegares förlust, omöjligen kan sitt åliggande fullgöra. En möjlighet till ett sådant
fullgörande är ju åter alltid tänkbar ända intill dess efter berörde friherres frånfälle lagligen
visats, att icke några tillgångar dertill finnas. Till denna tid bör således frågans afgörande
uppskjutas; och undfå ju äfven till denna tid sagde sterbhusdelegare något skadéstånd af
det olagligen försålde fidei-kommissets nuvarande rättsinnige innehafvare;»
af Herr Domprosten Widebeck-,
af Herr Doktor Sandberg: »Ehuru ömt och rörande nuvarande Banko-Utskott framställt
förhållandet med tvänne herrar Skotte, hvilka tillika med sin moder, hushållerskan
Bih. till B. St. Prot. 1856 & 1857. 6 Sami. 1 Afd. 10 Haft. 2
ID
Banko-Utskottets Utlåtande JM 21.
Blom, hade af kapiten Skotte genom testamente erhållit de omtvistade fastigheterna, kan
jag dock icke med min röst bidraga icke blott till att upphäfva tvänne sammanstämmande
utslag af rikets högsta domstolar, utan ock att upprifva tvänne riksdagars sammanstämmande
beslut samt dessutom ytterligare att gå så långt i motsatt riktning, att man nu skulle bevilja
dubbelt mera än hvad som förut blifvit hegardt och af Ständerna tvänne gånger
afslaget.
Denna ryktbara sak är så många gånger behandlad både inom Utskott och Stånd, att
den utan tvifvel kan anses vara väl bekant. Den omförmäles också med all möjlig utförlighet
uti trenne utlåtanden från Banko-Utskottet, nemligen JM 51 vid 1850—51 årens riksdag,
JM 24 vid 1853—54 årens riksdag samt uti det här afgifna.
Nu har saken dock för tredje gången blifvit bragt å bane. Vederbörande äro oförtrutne.
En Kongl. Maj:ts dom är oåterkallelig, och, sedan den fallit, får ingen komma
fram 2 å 3 gånger och begära ny pröfning af samma mål. Men annorlunda är förhållan
det
med andra statsmakten. Hvad som icke lyckas den ena riksdagen kan få framgång den
andra, ty både personer och opinioner äro ombytliga. Vid tvänne föregående har man varit
nöjd med en välvillig gåfva af 10,000 R:dr Banko såsom ersättning för liden förlust.
Den bar dock blifvit afslagen. Men anspråken växa. Lyckan står dem djerfvom bi, och
ju starkare bågen spännes, desto säkrare träffas målet. Derföre begäres numera icke en
gåfva, utan såsom rättighet fordras en ersättning af dubbelt så stort bilopp eller 20,002
R:dr Banko och dertill ännu ytterligare 10 å 12 års ränta. Och nu vinna vederbörande
vida större benägenhet för sina större anspråk, än förut för de mindre. Det Högloflige
Banko-Utskottet sätter sig ned och granskar handlingarne. Såsom af en aldrahögsta domstol
pröfvas både Hofrättens och Högsta Domstolens sammanstämmande utslag. Motiveringen
för dessa domslut, genom hvilka anspråken ogillas och Banken frikännes från ersättnings-skyiriighet,
skärskådas. Och denna skarpsinniga undersökning förer till det oförmodade
resultat, att eganderättens helgd blifvit på ett betänkligt sätt kränkt, hvadan Rikets Ständers
värdighet krä/ver den tillstyrkta uppoffringen, m. m.
Att eganderätten måste hållas i helgd kan icke bestridas. Men sådant sker ju i vårt
land genom oberoende domstolar, hvilkas utslag måste respekteras och utgöra detta ömsesidiga
skydd, icke blott till förmån för kärande, utan äfven för svarande parten, kr eganderättens
helgd kränkt, så är domen orättvis och en sadan dom är så mycket vådligare, om
den blifvit fälld af ett lands tvänne högsta dömande myndigheter. Hvar finnes då rättvisan
i detta mål? Högloflig^ Utskottet synes vilja finna densamma uti minoritetens åsigt
inom Högsta Domstolen. Det må förlåtas en enskild ledamot om han vill finna den i Hofrättens
och Högsta Domstolens sammanstämmande beslut. Må skälen dertill ännu en gång
något närmare påpekas. De finnas uti Banko-Utskottens många utlåtanden och i åtskilliga
reservationer, äfvensom uti förenämnde domstolars utslag.
Banken hade panträtt uti hemmanen Norra och Södra Lisma och Upsala, för ett lån
på 9,ODD daler kopparmynt, som tvänne friherrar Cederström år 1751 erhållit. Hvarken
Banko-Utskottets Utlåtande M 21.
11
ränta eller kapital betaltes. Fastighets-panterna skulle försäljas, och efter då gällande föreskrifter
blefvo, på kommissariernes begäran, år 1807 Irenne laga uppbud för Bankens räkning
af Svartlösa Häradsrätt meddelade på förenämnde frenne egendomar, men n. b. icke
fia några andra.
Emellan andra och tredje uppbudet skedde värdering år 1808 på de förpantade hemmanen
af lagman Junbeck. Egaren, friherre Anders Cederström den äldre, var dervid
närvarande och lät på samma gång lagman Junbeck värdera frenne andra fastigheter,
Eketorp, Samuelsås och Sadelmakarekrogen, hvilka icke voro till Banken pantförskrifna och
icke heller för Bankens räkning uppbudne.
Förenämnde egare, friherre Anders Cederström, begärde sedermera att dessa sistnämnde
frenne hemman, som voro i sambruk med de andra frenne, hvaruti Banken hade panträtt,
skulle på en gång få försäljas. Detta tilläto Banko-kommissarierne. Vid auktionen och före
utropet den 17 Maj 1809 tillkännagafs offentligen att Eketorp, Samuelsås och Sadelmakarekrogen
icke voro under Bankens pant inbegripne med det uttryckliga förbehåll att Banken
derföre icke ståndar hemul. Samtlige egendomarne inropades af egarens broder Friherre
Jacob Cederström.
Köpebref biel' derpå utfärdadt den 20 Maj 1809. Uti sjelfva detta köpebref var anledningen
uppgifven dertill att Eketorp, Samuelsås och Sadelmakarekrogen, som icke voro
förpantade, hade kommit att jemte den förpantade egendomen ä Bankens auktion försäljas,
med det uttryckliga tillägg att Banken utfäster sig att stånda hemul för denna egendom så
vidt den varit till Banken förpantad och hvarå, i anseende till dermed verkstäld lagfart,,
vederbörande domare anmodades att laga fasta utfärda.
Så vidt jag kan förstå detta hade alltså i köpebrefvet blifvit tillkännagifvet: l:o att
allenast Norra och Södra Lisma och hemmanet Upsala varit till Banken förpantade; 2:o att
Banken förband sig att stånda hemul för den sålda egendomen så vidt den varit till Banken
förpantad och således endast för Norra och Södra Lisma samt Upsala; 3-o att dermed var
tydligen utmärkt att Banken icke iklädde sig hemuls-skyldighet för de frenne andra hemmanen
Eketorp, Samuelsås och Sadelmakarekrogen, hvilka hvarken voro till Banken förpantade
ej heller för Bankens räkning uppbudne; 4:o att domaren anmodades meddela köparen
fastebref n. b. på de pantförskrifne gårdarne på hvilka Banken erhållit trenne laga
uppbud men icke på några andra. Uti allt detta kan jag icke finnna någon olaglig eller
brottslig åtgärd, utan endast en allt för stor tjenstvillighet hos vederbörande Banko-kommissarier
att gå egarens önskan till mötes och på hans begäran tillåta färsäljningen af hela
egendomen vid samma auktion som den pantförskrifne delen försåldes.
Men härvid invändes att Bankens Kommissarier bordt skaffa sig kännedom om alla
egendomarnes natur innan försäljningen skedde. Alla sex fastigheterna, både de trenne
hvari Banken hade panträtt och de trenne andra, som icke voro förpantade, hade genom
friherre Anders Cederströms den äldre faders testamentariska förordnande, som först 1793
blef godkändt, erhållit fidei-kommissnatur, hvilken väl intetdera hemmanet egde år 1751,
12
Banko-Utskottets Utlåtande M 21.
då frenne af (lern blefvo pantförskrifne lör Bankolånet. Detta tyckes hafva varit anledningen
för Banko-kommissarierne att icke vidare göra några efterforskningar orri jordnaturen hos
någondera af dessa egendomar, hvars förändring yäl icke då kunde för deni vara känd.
Svartlösa häradsrätt beviljade härefter uppå den af Banko-kommissarierne i köpebref
vet
gjorda anmodan fastebref åt köparen på den del af egendomen som varit till Banken
pantsatt och för Bankens räkning uppbuden och lagfaren, eller på Norra och Södra Lisma
samt hemmanet Upsala. Och detta skedde i laga ordning.
Men att Sotholms häradsrätt kunde, oaktadt den tydliga inskränkning uti hemuls-skyl
digheten
som köpebrefvet innehöll, på friherre Jacob Cederströms (och således icke på
Banko-kommissariernes) begäran bevilja honom laga uppbud och fasta på de 3:ne icke pantförskrifne
hemmanen Eketorp, Samuelsås och Sadelmakarekrogen utan att infordra förre
egarens åtkomsthandlingar, lärer väl icke kunna förklaras annorlunda än såsom ett åsidosättande
af föreskriften uti Kongl. Förklaringen den 14 Maj 1805, hvilket ingalunda kan
läggas Banken eller dess Kommissarier till last.
På grund häraf innehåller också Kongl. Maj:ts dom af den 7 Mars 1849, att ett sådant
Häradsrättens förfarande och icke Kommissariernes tillgörande måste anses hafva vållat
det förhållande som ölverklagas; — att Bankens Kommissarier uti förevarande läll icke
varit att betrakta annorlunda än såsom ombud för säljaren; — att 5 mom. af 4 § i Kongl.
Resolutionen den 30 April 1689, som stadgar, »att Banken skall vara vederredo hemula
»hvar och en allt hvad som under auktion säljes» icke afser annan försäljning, än af sådan
egendom, som varit pantförskrifven till Banken, emedan alla de fyra första momenterna af
samma § endast handla om bortauktionerande af Bankens panter och således icke kan på
förevarande läll tiilämpsa m. in., så pröfvade Kongl. Maj:t rättvist att fastställa Hofrättens
dom.
Någon rättighet att erhålla ersättning från Banken lärer väl således icke förefinnas, så
vida man icke vill förklara Hofrättens och Kongl. Maj:ts sammanstämmande domar för
orättvisa och på den grund upphäfva dem, hvilket synes mig vara ett kränkande af domstolsåtgärders
helgd, hvilket företag från Ständernas sida man fordom ansett ganska betänkligt.
Örn de personer, som tilläto försäljningen af de omtvistade hemmanen varit enskilda
män och blifvit genom Högsta Domstolens utslag befriade från den fordrade ersättningen,
så hade käranderne dermed fått låta sig nöja. Men är det rätt att härvid gå annorlunda
tillväga derföre att svarande parten är en allmän inrättning, den Rikets Ständer kunna
ålägga hvilka utbetalningar som helst?
Men, säger man, denna sak bör icke ensamt betraktas från juridikens och lagens ståndpunkt
utan äfven från billighetens och samvetskänslans. Ja, låtom oss då göra detta för att
finna hurudant utseendet då blir.
Tvänne bröder, friherrarne Anders Cederström den äldre och Jacob Cederström, uppgöra
sins emellan köpslut om jordegendomar, som de bägge veta icke lagligen kunna säljas.
De känna sin aflidne läders förordnande, hvarigenom dessa blifvit fideikommiss. Uti några
Banko-Utskottets Utlåtande A? 21.
13
Andra egendomar, sorn äro af alldeles samma natur och äfven tillhöra samme friherre
Anders Cederström den äldre, har Banken panträtt för en obetydlig fordran, den egaren
icke kan eller icke vill betala. Dessa sednare skola säljas. Egaren framställer då sin önskan
att äfven de förra måtte få gå i samma köp emedan de alla ligga med hvarandra i
sambruk och försäljningen skulle kunna ske med mera fördel. Banko-kommissarierne äro
nog beskedlige och foglige att bifalla denna begäran, för att icke onödigtvis beröfva egaren
fördelen af en ostyckad försäljning. Kommissarierne känna icke de ifrågavarande egendomarnes
natur. De ansågo sig icke heller behöfva fråga derefter utan hade fullt förtroende
till de ädle och högt uppsatte män med hvilka de hade att göra. De efterkomma på god
tro desse herrars billiga önskan och tillåta att egendomarne få gemensamt säljas, ty de
kunde väl aldrig förmoda att ett groft bedrägeri skulle vara möjligt för män af den börd
och den samhällsställning som desse friherrar innehade. Emellertid vet friherre Anders
Cederström deri äldre ganska väl, att de egendomar han säljer och för hvilka han uppbär
köpeskilling, dem kan hans son friherre Anders Cederström den yngre återtaga för intet
när han behagar. Det oaktadt säljer fadren egendomarne, emottager köpeskillingen, hvilken
efter hans död skall tillfalla hans barn i arf. Den andre brödren, friherre Jacob Cederström,
som köpt egendomarne, vet också ganska väl att om han säljer dem och derför
uppbär köpeskilling, så kan hans brorson, den förenämnde friherre Anders Cederström den
yngre återtaga dem för intet när han för godt finnér. Likväl säljer han bemälde egendomar
och uppbär med god smak betalningen, ehuru han för visso vet att de skola förr eller
sednare fråntagas en köpare utan ringaste ersättning.
Detta inträffar också i laga ordning. Fadren, friherre Anders Cederström den äldre
dör och lemnar åt sina barn i arf, bland annat, äfven den köpeskilling han uppburit för de
omtvistade egendomarne. Detta hindrar naturligtvis icke en af dessa arfvingar, den oftanämnde
sonen friherre Anders Cederström den yngre, att sätta sig i besittning af samma egendomar,
utan att utbetala någon köpeskilling till herrarne Skotte och Jungfru Blom, hvilka
genom testamente deraf kommit i åtnjutande. När härtill kommer att friherre Anders
Cederströms, den yngre, farbroder, den förutnämnde friherre Jacob Cederström med mycken
klokhet satt både sin egendom och sin person i fullkomlig säkerhet, så att han icke
kan åtkommas af några anspråk på hemulsskyldighet, så har man här, när allt tages tillsammans,
af män på samhällets höjder en sådan bragd, hvars namn jag icke vill nämna.
Det förnekas derföre ingalunda, att friherre Anders Cederström den yngre på grund
af lag och rätt kommit i besittning af egendomarne utan att godtgöra innehafvaren dess
förlust; ty dorostolarne hafva i högsta instans tilldömt honom denna rätt, och den är fördenskull
laglig. Men då samma höga domstolar hafva frikänt Banken från skyldigheten att
betala det, hvaraf Banken aldrig haft någon fördel, skall en sådan dom vara obillig, om
icke rent af orättvis? Jag kan icke förstå denna slutkonst. Om en svart moralisk skugga
hvilar öfver denna beryktade sak, så faller den med sina mörkaste drag sannerligen icke
öfver 1809 års alltför beskedliga och eftergifna Banko-kommissarier, utan åt helt andra
håll.
14
Banko-Utskottets Utlåtande Jt? 21.
Jag kan visst icke annat än gilla Utskottets framställning, att den, som i sina enskilda
angelägenheter gjort sig skyldig till ett sådant förfarande, icke skulle kunna med bibehållet
samvetslugn tillbakavisa en uppmaning att ersätta den förlust, som han visste sig
hafva förorsakat, och hvilken hans tillgångar medgåfvo honom att godtgöra, derom kan
blott finnas en mening. Men på hvem är det, som denna sanning rättvisligen bör tillämpas?
Ar det väl på Banken? Jag frågar blott.
Jag har väl hort sägas, att nuvarande innehafvaren af egendomarne, friherre Anders
Cederström den yngre, förbundit sig att hålla bröderne Skotte i någon inån skadeslösa för
deras förlust vid egendomarnes frånträdande. Om detta är sanning, hvilket jag icke vet,
så kan deraf icke heller härledas någon skyldighet för Rikets Ständers Bank att träda emellan
och lösköpa friherre Anders Cederström den yngre från en förbindelse, hvars uppfyllande
erhållandet af betydliga egendomar kan för honom vara en samvetspligt, och ännu
mindre är det tillbörligt att bereda herrarne Skotte en dubbel ersättning från både Banken
och egendoms-innehalvaren.
Slutföljden af allt detta är, att efter min öfvertygelse nuvarande Banko-Utskott bort
afgifva ett betänkande till Bilsets Ständer uti enahanda syftning, som Banko-Utskottet vid
sistlidne riksdag afgaf. J)å icke några nya eller förut obekanta upplysningar i frågan kunnat
erhållas, kan jag icke hvarken utur juridisk eller moralisk synpunkt med min röst understödja
denna icke på grund af arfsrätt, utan på grund af testamente fordrade ersättningen,
hvilken, om den bifalles, skulle i sin mån undergräfva öfvertygelsen om domstolarnes
rättvisa samt utan tvifvel framkalla flera anspråk på ersättningar af det allmänna till många
andra, som tro sig hafva lidit förluster genom någon verklig eller förment försumlighet eller
orättvisa af statens tjenstemän, och icke blott upprifva 2:ne föregående riksdagars sammanstämmande
beslut, utan ock till den grad handla tvärt deremot, att nu skulle beviljas dubbla
beloppet emot den summa, som förr blifvit begärd, och som då, oaktadt den var hälften
mindre, likväl blef afslagen. Det förekommer mig sannerligen mycket tvifvel underkastadt,
huruvida Rikets Stander ega rätt att använda Bankens allmänna medel till ett sådant ändamål,
som det nu tillstyrkta, och detta är en fråga, som ännu torde få anses icke vara så
alldeles afgjord.
I denna reservation hafva instämt Riksdags-fullmäktige Olaus Eriksson från Götheborgs
och Bohus län, Nils Andersson från Christianstads län, Jonas Andersson från Östergöthlands
län, Nils Svensson från Blekinge län, Carl Dahlgren från Elfsborgs län, Nils Nilsson
från Örebro län, J. E. Rudberg från Kalmar län, Lars Gustaf Andersson från Elfsborgs
län och Herman Öbom från Norrbottens län.
Herr af Geijerstam, C., har begärt att få antecknadt, det han, till följd af sjukdom frånvarande,
icke deltagit i Utskottets beslut.
Banko-Utskottets Utlåtande M 22.
15
N:o 22.
Auk. till Exp.-Utsk. d. 10 Mar* 1857, kL 1 e. ra.
Utlåtande, i anledning af förre Förvaltaren vid Tumba Pappers-Bruk C.
Möllers ansökning om förhöjd pension.
Uti en tili Banko-fullmäktige ingifven, till Utskottet ställd skrift har förre förvaltaren
vid Tumba bruk, Kamereraren i Rikets Ständers Bank C. Möller, förnyat en af honom hos
Rikets sednast församlade Ständers Banko-Utskott gjord ansökning, att uti innehafvande pension
900 R:dr undfå förhöjning med 300 R:dr, hvarigenom pensionen komme att uppgå till
det belopp af 1,200 R:dr, allt banko, årligen sorn skulle hafva honom tillkommit, derest
den vid hans förflyttning på pensions-stat pågående reglering af Banko-statens löner varit
slutligen fastställd; i anledning hvaraf Banko-fullmäktige, uti afgifvet utlåtande, förmält, att
de vid förra riksdagen visserligen funnit sig föranlåtne att afstyrka bifall å Möllers lika beskaffade
ansökning, hvilken då jemväl af Banko-Utskottet ansågs icke böra till någon åtgärd
föranleda; men att, som sökanden, på sätt af ett handlingarne hifogadt läkarebetyg inhemtades,
i Mars månad förlidet år haft ett slaganfall, hvaraf svaghet i högra armen ännu
återstode och i öfrigt vore periodiskt angripen af podager, hvadan han nu måste anses ega
mindre förmåga, än förr, att sjelf bidraga till sitt och sin familjs underhåll, samt då härtill
komme, dels att lefnadskostnaderne betydligen stigit, och dels att Möller numera uppnått
den höga ålder, att han sannolikt icke länge borde komma att belasta Pensions-staten, —
Fullmäktige ansett sig böra till Utskottets behjertande öfverlemna ifrågavarande ansökning,
med hemställan, huruvida icke den förhöjning, som kunde varda Möller beviljad, må få beräknas
från och med 1856 års ingång.
Då Möller, som är född den 31 Mars 1791 och frén den 16 Maj 1808 till i Maj månad
1838 eller i 30 år tjenst.gjort vid Tumba pappersbruk, hvaraf de 11 sista åren såsom
förvaltare, hvilken befattning han, enligt ansökningen bilagda betyg, till Fullmäktiges fullkomliga
belåtenhet bestridt, allenast, till följd af Banko-Utskottets beslut att till förvaltare
vid nämnde bruk borde förordnas en i papperstillverkningen kunnig och vetenskapligt bildad
person, och således utan att Möller sjelf derom gjort ansökning, blifvit den 14 December
1837 förflyttad på pensions-stat, likväl med vilkor att bruksförvaltningen skulle fortgå på
Möllers ansvar, till dess hans efterträdare kunde emottaga befattningen, hvilket egde rum
16
Banko-Utskottets Utlåtande M 22.
fdrst i derpåföljde Maj månad, och då Möller, hvilken såsom förvaltare, utom boställsrum,
innehade betydliga löne- och andra förmåner utöfver den ordinarie lönen, vid sin förflyttning
på pensions-stat tillädes såsom pension endast ett belopp, motsvarande lönen eller 900 R:dr;
så och med afseende å de af Fullmäktige anförde ömmande omständigheter, anser Utskottet
billigheten tala för bifall till Möllers ofvanberörde ansökning och får alltså vördsamt tillstyrka,
att förre förvaltaren vid Tumba pappersbruk, Kamererare!) C. Möller må, under
sin återstående lifstid, från Banken undfå ett årligt understöd af 300 B:dr banko,
att beräknas från och med innevarande års ingång.
Stockholm den 2 Mars 1857.
Reservationer:
Af Herr Heijkensköld, S.;
» » Grefve Wrangel, F. U.;
Riksdags-fullmäktigen E. I. Hudberg från Kalmar län; och
» » Lars Gustaf Andersson från Elfsborgs län.
STOCKHOLM, tryckt has Kric Westrell, t«57.
Banko-Utskottets Memorial N:o 23.
1
* Ank. lill Exp.-Utsk. d. 16 Mars 1857, kl. 3 e. m.
Memoria!, i anledning af erhållna återrcmisser af Utskottets Utlåtande
N:o iiJ.
Uti berörde Utlåtande N:o 15 hade Utskottet i i-.sta panleten hemställt, att, med
alsing å do al Herr Grefve Frölich, Herr Grefve 'Lewenhaupt och Herr IVaIIenbert/
väckta förslag, den genom nu gällande Mynt-ordning för silfvermvntel bestämda ulmyntningsgrund
måtte oförändrad bibehållas; i 2:dra punkten afslyrkt bifall å Herr
Ehrenhoffs motion om förändring i den vid sednasle riksdag beslutade text ä de sedlar,
Banken, vid tillämpningen af det nya räknesättet, kommer att utgifva, och i 3:dje
punkten likaledes alstyrkt bifall å Herr Friherre Tersmedens motion, att den minsta
sedel-valör, som Banken skall utgifva, må bestämmas lill Fem Riksdaler Riksmynt.
Jemlikt Utskottet tillhandakomna protokolls-utdrag för deri'21 och 25 näsllidne
Februari har Höglofl. Ridderskapel och Adeln bifallit Usla punkten, men på grund af
gjorda anmärkningar, återremitterat 2:dra och 3:dje punkterne', hvaremot Högv. Prest
c-x tanti c t och Vällofl. Borgareståndet godkänt utlåtandet i sin helhet, hvilket åter i
alla tre punkterne blifvit af fiederv. Bondeståndet återremitterad t, utan alt likväl, efter
hvad del hos sistnämnda Riksstånd hållna protokoll gilver vid handen, någon anmärkning
mot Utskottets alstyrkande i 2:dra och 3:dje punkterne förekommit.
Sorn Utskottets, af Bonde-ståndet återremitterade framställning i ista punkten
blilvil af Ridderskapel och Adeln, samt Preste- och Borgare-stånden bifallen, och i
frågor af förevarande beskaffenhet tre Riksstånds sammanstämmande mening utgör Rikets
Ständers beslut, anser Utskottet
Bonde-ståndets ålerremiss i denna del icke föranleda till någon
åtgärd ;
Och dä, hvad dernäst angår Utskottets afstyrkande i 2-dra och 3:dje puhkterne,
detsamma är vordet af Preste- och Borgare-stånden gilladt, så lära, ehvad beslut
Ridderskapel och Adeln samt Bonde-ståndet än må fatta,
de i berörde två punkter upptagne frågor hafva förfallit.
Slockholm den 9 Mars 1857.
Bih. lill B. St. Fröt. 1856 & 1857. 6 Sami. i Afd. 11 Haft.
1
9
Banlo-Utskollets Memorial IS:o 24.
i%]:o 24.
Atil;, lill Exp.-Ulsk. den t G Mars 1887, kl. ." e. m.
Memorial, med anmälan om lliks-sldndens beslut, i anledning af Ut
skottets
Memorial N:o i6.
Enligt lii! Utskottet ankomna protokolls-utdrag för den 28 näsllidne Februari
och den G innevarande månad, hafva respektive Riks-slånden, i anledning af Utskottets
i Memorialet N:o 16 gjorda hemställan, att af Bankens vid 1856 års utgång upplupna
disponibla vinst, beräknad till 2,833,187 R:dr 14 sk. 10 r:st Banko, eller 4,219,780
R:dr 96 öre R:mt, ett belopp af 1,000,000 R:dr R:mt årligen må, vid slutet af hvartdera
året 1857, 1858 och 1859, från Banken, i och för Statens allmänna behof, till
Riksgälds-kontorel aflemnas, slädnät i följande beslut, nemligen:
Hiigloflit/a Ridderskapel och Adeln har b i fallit Utskottets berörde hemställan;
Hiigoördiga Preste-stdndet och Ftilloflipa Borgareståndet hafva deremot, med
afslag å samma hemställan, beslutat, att endast 500,000 R;dr R:mt skola, vid slutet af
hvartdera utaf ofvannämnda tre år, från Banken, i och för Statens allmänna behof,
till Riksgälds-kontoret aflemnas; hvarjemte
Hedervärda Bondeståndet beslutat att sislberörde belopp eller 500,000 R:dr
R:mt skall under hvartdera af åren 1857, 1858 och 1859 lill Riksgälds-kontoret öfverlemnas,
men återstoden af den upplupna vinsten förbehållas Banken; i sammanhang
hvarmed Bonde-ståndet åt Utskottet öfverlemna!, att uppgöra förslag till de bestäm
melser,
hvilka kunde vara nödiga för den, Banken behållna vinstens användande till
Bankens fördel.
Då, hvad först angår det belopp af Bankens vinst, som skall till Riksgälds-kontoret
aflemnas, Preste-, Borgare- och Bonde-stånden bestämt berörde belopp till 500,000
R:dr R:mt årligen ; så utgör detta, i följd af tre Riks-slånds sammanstämmande mening.
Rikets Ständers beslut; och skall Utskottet icke underlåta att i dess afgifvande förslag
till reglering af Bankens lane- och kreditiv-rörelse yttra sig i fråga om användande af
den del af vinsten, som blifvit Banken förbehållen.
Beträffande åter tiden för vinstmedlens allemnande till Riksgälds-kontoret; så,
enär Preste- och Borgare-stånden förordnat, alt levereringen borde, i enlighet med Utskottets
förslag, verkställas vid slutet af åren 1857, 1858 och 1859, samt Ridderskapel
Bunko-Utskottets Utlåtande N:o £5.
3
och Adeln jemväl anlagit denna tidsbestämning för aflemnandet af den utaf bemälda
Riks-slånd beslutade högre summan, 1,000,000 R:dr R:mt, anser Utskottet det vara, genom
tre Riks-stånds sammanstämmande beslut, afgjordt att aflemnandet skall ske vid
slutet af hvarldera äret 1857, 1858 och 1859.
Stockholm den 9 Mars 1857.
Ank. lili Exp.-Utsk. den 28 Mars 1857, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning aj väckt förslag om försäljning af Bankens
Pappersbruk Tumba.
Uti en iios Höglofl. Ridderskapet och Adeln väckt och till Utskottet remitterad
motion har Herr Friherre Raab. Carl Adam, föreslagit försäljning af det Rikets Ständers
Rank tillhöriga Pappersbruk Tumba.
Till stöd för detta förslag har motionären anfört, att orsaken, hvarföre Banken
skulle bibehålla eli för Rikets Ständer så kostsamt verk , som Tumba, ej kunde vara
annan, än en ofelbar kontroll vid sedelpapperets tillverkning, jemte den omständighet,
att så beskalfadt paper skulle kunna endast vid Tumba tillverkas; men att, hvad den
ofelbara kontrollen beträffade, Banko-fullmäktige sjelfve just icke syntes ega någon full
visshet eller öfvertygelse derom , emedan, då papper lill de högsta sedel-vaiörerne skall
tillverkas ”ett särskildt kansli, bestående af kontrollörer och skrifvare” lil! Bruket utsändes,
för att öfvervalla tillverkningen, och att, i fråga åter huruvida Bankens sedelpapper
vore af sä märkvärdig beskaffenhet, att detsamma skulle kunna åstadkommas allenast
vid Tumba, det torde vara tillfyllest att hänvisa till det faktum, att Banko-Ulskottets
Ledamöter redan för 2:ne Riksdagar sedan voro i tillfälle att hos Grefve Ambjörn
Sparre, hemma i dess bostad, erfara huruledes Bankens nuvarande sedelpapper skulle
af en hvar kunna till fullkomlig likhet eftergöras med en kostnad af endast några få
Riksdaler; att, oaktadt både Franska och Engelska Bankerna hade betydligt, större sedel-emission,
än Rikets Ständers Bank (den Engelska skall vissa år hafva haft behof af
ända till 10 millioner sedlar), ingendera af dem likväl ansett sig vara nog rik för att
bekosta underhåll af eget pappersbruk; att, då Banker, hvilkas sedlar äro gångbara öfver
hela verlden, funnit sig med full trygghet kunna använda samma kontroll som
4
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 25.
Banko-fullmäktige nu begagnade vid tillverkning af sedlar å de högsta valörerna, intet
skäl funnes hvarföre icke Rikets Ständers Bank kunde vidtaga samma åtgärd vid tillverkningen
äfven af de mindre valörerna, samt, under iakttagande af enahanda kontroll
och mot vanlig garanti för uppfyllande af ingångna förbindelser, låta den skickligaste
förfärdiga sina sedlar; att Banken, genom den föreslagna försäljningen, skulle ”blifva
utaf med en hel legion af öfverflödiga tjenstemän” ; samt att vattnet i Tumba å hvarje
år skall minskas, hvarföre man, om Brukets verksamhet skall bibehållas, måste återigen
experimentera bort eli eller annat hundratusen Riksdaler, för att försöka att t. ex.
medelst | mil lång kanal, genom dyjord till närmaste sjö, sänka aflopps-vatlnets nivå
vid Tumba, eller ock inköpa en närbelägen mosse (som halfva året stöde torr) och genom
en kanal i hälleberget dit leda dess valten — och så vidare med ändlösa projekter,
att icke tala om experimenlerna med del nyss inredda nedra Bruket.
Då motionären yttrat, att Tumba Pappersbruk vore ett för Rikets Ständer kostsamt
verk, förmodar Utskottet hans mening vara, att Bruket drifves med förlust och
sålunda förorsakar Banken utgifter, öfversligande den inkomst Bruket lemnar.
Att emellertid förhållandet på sednare tider icke varit sådant, ulan att Bruket
tvertom i allmänhet gifvit vinst, fullt betäckande räntan å dess bokförda värde, anser
Utskottet sig kunna ådagalägga.
Enligt ett, i Banko-fullmäktiges berättelse lill 1844 års Banko-Utskott intaget
Utdrag af Bankens räkenskaper, hade för Tumba användts, utöfver värdet al derifrån
gjorda leveranser, från Brukets anläggning till och med år 1843:
l:o Under åren 1755—1778 till inköp af Tumba hemman, Hamra och Noblinge
egendomar, samt Brukets uppförande och förläggande, ett vid Riksdagen 1778 afskrif
vet
belopp af Specie R:dr  64,443: 18. 7.
2:o Under åreij 1780—1829 i Bankens räkenskaper år 1834
fördt inom linien  105,904: 37. —
3:o För Öfra Bruksbyggnaden, omedelbart af Banken ulbe
taldt
under åren 1830—1834
89,005: 12. 7.
4:o Under åren 1830—1833 af Banko-vinsten för samma år,
ersatt med  45,631: 40. 8.
5:o Under åren 1840—1843
29,162: 32. -
Summa IUdr 334,147: 44. 10.
hvarifrån afräknades leverering, öfversligande uppburne förlagsför
skolt
under åren 1834—1839
81,238: 21. 2.
Återstod af Banken ulgilven R:dr 252,909: 23. 8.
Vid 1843 års slut utgjorde Brukets skuld till Bankens Låne-afdelning B:ko R:dr
60,012: 21. 2, hvilken skuld sedermera blifvit betald, hvarförutan Bruket lemnat vinst,
såsom af efterföljande utredning inhemtas.
Brukets räkenskaper utvisa nemligen, att vinsten å bruksrörelsen, bestående af
dels värdet af tillverkadl papper utöfver meddelade förskott och dels förökning af Brukets
rudimaterier, machinerier, inventarier och fordringar, uppgått:
år 1846 till R:dr 65,539: 22. —
„ 1847 „ . . . ... „ 75,510: 19. 4.
Transport R:dr 141,049: 41. 4.
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 25.
5
Transport
R:dr
141,049:
41.
4.
1848
45,592:
41.
11.
1849
34,966:
4.
8.
1850
25,999:
37.
6.
1851
9,538:
34.
4.
1852
14,311:
41.
7.
1853
46,207:
45.
2.
1854
33,159:
38.
7.
1855
24,848:
1.
10.
Tillsammans B:ko
R:dr
375,674:
46.
11.
I Bankens hufvudbok åter upplages såsom vinst eller förlust å bruksrörelsen
vid Tumba egentligen endast skillnaden emellan de till Bruket under året meddelade
förskott och värdet af levereradt papper, antingen för Bankens behof eller ock lill
Staten samt andra Verk och Inrättningar, för hvilket sednare papper Banken uppbär
liqvid; hvadan vinsten, beräknad enligt Bankens böcker, utgjort:
år 1846
68,577: 42. 9.
„ 1847
66,652: 21. 6.
,,1848
58,534: 40. 5.
,,1849
36.712: 29. 3.
,,1850
8,475: 3. 7.
,,1851
24,315: 6. 2.
„ 1853
36,975: 41. 9.
„ 1854
34,578: 7. 3.
„ 1855
19,085: 39. 4.
Tillsammans B:ko B:dr 353,907: 40. —
dä härifrån afgår Bankens förlust år 1852 899: 23. 2.
synes att Bankens vinst å bruksrörelsen vid Tumba
för åren 1846—1855, eller under 10 år, uppgått
till '. . B:ko B:dr 353,008: 16. 10.
och således per medium för hvarje år till omkring B:ko R:dr 35,300: —
Skillnaden emellan vinsten, beräknad efter Brukets och Bankens räkenskaper,
återfinnes hufvudsakligen deruti, att i de förra såsom fordran upptages eli förskott till
Direktören C. Wallman för reparation af och insättning af nytt macbineri i nedra
Verkhuset, om utbetalning af hvilket förskott rättegång uppstått; och som detta förskott,
ehvad utgång berörde rättegång än må erhålla, kommer att uti Brukets böcker
från vinsten afföras, sä har Utskottet, såsom grund för sina beräkningar, antagit vinsten
elter Bankens räkenskaper, eller det lägre beloppet.
På sätt ofvan är nämndt, har Tumba bruk under åren 1846—1855 lemnat en
vinst al' B:ko R:dr 353,008: 16. 10. eller i medeltal för år omkring
R:dr 35,300:
om härifrån afdrages ränta, beräknad efter hvad Banken i allmänhet
har i behåll å sina utlånade fonder, eller 4 procent, dels å
det värde, hvartill Bruksegendomen med åbyggnader och lästa inventarier,
enligt Banko-Utskottets beslut af den 29 Juni 1840, i
Transport R:dr 35,300: — —
6 Banko-Utskottets Utlåtande N:o 25.
Transport R:dr 35,300: — —
Brukets räkenskaper upplages  250,000: — —
och dels å värdet af Brukets rudimaterie!', (orråder
och lösa inventarier m. m., uppgående lill omkring 103,000: — —
eller å tillsammans B:dr 353,000: — —
med .
14,120: — —
så synes att, sedan Banken räknat sig till godo ränta ä värdet af
egendomen, inventarierne och rudimalerierne, en behållen årlig vinst
uppstått af  R:dr 21,180: — —
Enligt närlagde Tablå Litt. A. har vid Tumba Pappersbruk under åren 1846—•
1855 blifvit tillverkadt papper till följande värde, nemligen:
För Bankens rakning.
Sedelpapper  290,888: 33. 2.
Skrifpapper, Blanketter lill Attester, Qvittenser
och Assignationer m. m  31,909: 34, 5. ^2 798: 19. 7.
C har tcc-Sigilla tas-Papper  418,387: 42. 10.
För åtskilliga Verk och Inrättningar
119,927: — 3.
För Brukets eget behof  9,171: 20. 5.
Tillsammans R:dr 870,284: 35. 1.
Af dessa summor äro de för charlse-sigillatae-papper samt för papper lill åtskil
liga
Verk och Inrättningar till Banken inbetaide, enligt bestämda pris, med 538,314
R:dr 43 sk. I r:sl. — Den för skrifpapper, blanketter till attester, qvittenser och assignationer
m. m. upptagna är af jemförelsevis ringa betydenhet, och värdet al det lör
Brukets eget behof tillverkade papper ingår icke i Bankens räkenskaper. —- Kostnaden
äler för Bankens Sedelpapper, som bär synes egentligen böra alses, utgjorde under ol
vannämnde
10 år
R:dr 290,888: 33. 2.
eller i medeltal för år  ,, 29,089: — —
och dä härifrån afdrages lörberörde årliga vinstsumma . . . „ 21,180: — —
visar det sig, att den egentliga kostnaden för papperet
till Bankens samtlige sedlar under dessa 10 år uppgått
för år till  „ 7,909: — —
som, fördelad på de olika sedelslagen, enligt en af Utskottet uppgjord kalkyl (Bilagan
Litt. B.) belöper sig för:
1.000 st. sedlar å 32 sk. och 2 R:dr till — B:ko R.dr 2: 18. 3.
1.000 st. dito ä 6|, 10, 16| och 33jj- R:dr till . . 5: 45. 9.
1.000 st. dito ä 100 och 500 R:dr lill 7: 6. 9.
Att det i Brukets räkenskaper Banken pälörda pris på papper till Bankens
sedlar, med afseende å detta pappers särskilda beskaffenhet och den stränga kontrollen
vid delsammas tillverkning icke kan anses vara för högt tilltaget, torde nedanstående,
från Fullmäktiges ofvanomförmälda berättelse hemtade, jemförelse med kostnaden lör
vissa andra länders sedelpapper utvisa.
Ba?>ko-Utskoltets Ullålande N:o 25.
t
I nämnde berättelse yttras, bland annat, följande:
”Enligt från Franska Banken, genom Kongl. Majds beskickning i Paris meddelade
upplysningar, kostar ett ris om 500 sedelblanketter, tillverkadt under tillsyn vid
ett, enskild man tillhörigt, pappersbruk, Banken 110 Francs å 23 sk. per franc = B:ko
R:dr 52: 34, som gör för stycket skilling. Papperet (ill Svenska Bankens dyraste
sedlar (å 500 och 100 R:dr och hvartill formatet är ungefär lika med det lill Franska
Bankens sedlar) beräknas Banken (ill 21 R:dr för 1,000 stycken, hvilket gör 1 to8*» o-'dels
skilling för stycket. Franska Bankens sedlar kosta fullt färdiga ungefär 40 centimer,
något öfver 9 sk. B:ko stycket. Svenska Bankens sedlar å 500 och 100 R:dr, kosta
fullt färdiga B:ko 28 R:dr 9 sk. 4 r:st. för 1,000 (hvaraf 3: 5. 4. för namn-underskrif
ten)
hvilket gör något öfver 1j- sk. stycket.”
”Uti Engelska Banken hållas de närmare förhandlingarne vid dess sedeltillverkning
hemliga, men då olficiela handlingar ådagalägga, att denna Bank år 1831 med
en sedelstock nämnde år uppgående till 20 millioner pund sterling och icke utgifvande
någon sedel under 5 pund sterling, för sedelpapper utbelaite 4,806 pund stelling (ä
12 R:dr = 58,392 R:dr B:ko) så torde det vara öfverflödigt vidare utveckla huru
mycket dyrare, i förhållande lill å/gående belopp, den Engelska Bankens sedelpapper
måste vara, än den Svenska.”
De flesta Privat-Banker i Riket låta tillverka sitt sedelpapper vid Tumba, hvilket
de sannolikt icke skulle göra, derest papperet kunde vid annat Pappersbruk, under lika
säker kontroll för billigare pris erhållas. Dessa Banker kunna ej heller anses betala
mindre för deras sedelpapper, än Riks-Banken för sitt, hvilket torde ådagaläggas deraf,
alt då bokförda priset å papper till Riks-Bankens sedlar ä 2 R;dr och 32 sk., som
är färgadt och beslår af 3 lameller samt tiliverkadt af endast lin, utgör 7 R:dr för
1.000 st., kostar papperet till Privat-Bankernas sedlar af lika storlek, men ofärgadl
och enkelt samt tiliverkadt af blandad lin,och lump 5 R:dr per 1,000 stycken. Det synes
sålunda kunna antagas, alt Rikets Ständers Banks sedeltillverkning, besörjd under
erforderliga kontroller, icke för närvarande åtminstone skulle vid annat pappersbruk
aflöpa för lägre kostnad, än vid Tumba.
Beträffande de af motionären i öfrigt anförda omständigheter, och deribland försl
uppgiften om del, enligt bans förmenande, stora antal ”kontrollörer och skrifvare”, som
utsändes till Bruket, då tillverkning af papper till de större sedel-valörerite skall företagas,
får Utskottet upplysa, att vid dylika tillfällen en kommissarie elier kamererare
och en lägre tjensteman, således blott 2:ne personer, å Bruket öfvervaka tillverkningen
Utan att nu ingå i pröfning, huruvida den kontroll, som innefattas i nämnde tjenstemäns
tillsyn öfver pappers-tillverkningen må vara nödvändig, bör Utskottet endast nämna,
att denna kontroll varit begagnad alltifrån början af de stora sedel-valörernes tillverkning
och förorsakar Banken jemförelsevis ganska ringa kostnad, enär de dertill använda
personer icke undfå särskildt dagtraktamente eller aflöning, ulan endast på Brukets
bekostnad åtnjuta lii resa samt under vistelsen å Bruket husrum och kost bos
Bruksförvaltaren, efter med honom på förband uppgjord öfverenskommelse; och har
kostnaden härför under bela den tidrymd, som 1111 är i fråga, eller åren 1846—1855,
uppgått lill allenast 648 R:dr 40 sk. B:ko; hvartill vid eli eller annat tillfälle kommit af
Banken ulgifven ersättning lill de extra-ordinarie tjenstemän, som i lägsta graden, antingen
omedelbart eller i succession tjenstgjort för ofvanbemälde tjenstemän. Att, såsom
motionären vidare förmäler, papperet till Bankens sedlar skall kunna till fullkomlig
likhet eftergöras, vill Utskottet visserligen icke bestrida, men detta blefve förmodligen
äfven händelsen om papperet tillverkades vid något enskildt Bruk. Ifrågavarande
slags papper är emellertid ansedt vara af särdeles god och ändamålsenlig beskaffenhet
8
Ba?iko-Uts/cotlets Ut/ålanda N:o 25.
och efter hvad Utskottet inhemtat, lärer sådant papper för närvarande icke inom Riket
fabriceras vid något annat pappersbruk, än Tumba; helst alla på sednare tider här
anlagda Pappersbruk förfärdiga endast så kalladt machinpapper. Men, äfven om förhållandet
blefve motsatt, eller att enskilda pappersverks-egare komme att mera allmänt
egna sig åt tillverkning af sä beskaffadt papper, som lill Bankens sedlar begagnas, synes
det vara tvifvel underkastadt 0111 konkurrensen skulle blifva så stor, alt Banken
derigenom kunde erhålla sitt sedelpapper för lägre pris, än för närvarande är händelsen;
ty, då flere af dessa bruk möjligen voro belägna i aflägsna landsorter, skulle Banken,
för att undvika kostnaden att nästan under hela året hafva tjenstemän der anställde,
hvilka, om kontrollen skulle vara fullständig, borde temligen ofta ombytas, sannolikt
tvingas att vända sig till de pä nära håll anlagda, hvilka då förmodligen icke
skulle underlåta alt betinga sig ganska dryg betalning för sina tillverkningar åt Banken.
En jemlörelse af förhållandena i della afseende mellan Sverige samt England och Frankrike
torde åtminstone icke under närvarande omständigheter vara fullt riktig, emedan
i dessa sednare länder dels konstfärdighet och konkurrens äro betydligt större, än i
Sverige, och dels kommunikationerne, genom jernvägar, vida lättare.
I anledning af den utaf motionären förespeglade minskning af tjenstemän, som
af förslagets antagande skulle blifva en följd, har Utskottet, i ovisshet, huruvida härmed
menas tjenstemän vid Tumba eller i Banken, bordt upplysa, att de vid Tumba anställde
tjenstemän utgöras af 1 Förvaltare, 2:ne Bokhållare, I Verkmästare och 1 Pappersmästare,
hvilket antal ingalunda synes vara för stort vid ett bruk med sådan verksamhet
och kontroll, som del ifrågavarande; att af Bankens samtlige tjenstemän endast de
vid Banko-fullmäktiges Expedition anställde samt Bankens Revisorer hafva någon befallning
med brukets göromål och angelägenheter, samt att indragning af någon eller några
af dessa tjenster icke, genom brukets försäljning, skulle blifva möjlig.
Beträffande slutligen de kostsamma åtgärder, som, enligt motionärens uppgift,
skola vara å bane med afseende å inträffad valtenförminskning i Tumba å, såsom anläggning
af en half mil lång kanal, inköp af en mosse m. m., får Utskottet erinra, dels
alt Utskottet, genom några af dess ledamöter, på stället gjort sig underrätladl härom
och dervid erhållit den upplysning, alt vattentillgången vid Tumba, fastän underkastad
samma naturförhållanden, som tidtals äro rådande öfver hela landet, likväl, på det
hela taget, ingalunda förminskats eller förmodas komma att aftaga, helst stränderna vid
den sjö, hvarifrån vattnet ledes tili bruket, icke äro särdeles odlingsbara, dels, hvad
angår den väckta frågan om en kanals anläggande, hvilken fråga dock ännu icke blifvit
af Utskottet slutligen behandlad, att berörde kanal, derest den komme till verkställighet,
skulle blifva icke { mil, ulan endast omkring hälften sä lång, dels att något
förslag om inköp af en mosse och att genom »en kanal i hälleberget», leda dess vatten,
aldrig blifvit till Fullmäktige eller Utskottet framsläldt, och dels att de omnämnde
»experimenlerna med det nyss inredda nedra bruket», hvarför Banken skulle orsakats
sä stora kostnader, redan äro för Rikets Ständer bekanta, enär omständigheterna dervid
blifvit fullständigt uppgifna i Rikets Ständers Revisorers berättelser, till hvilka Utskottet
således nu vördsamt hänvisar, med upplysning, att rättegången mellan Banken och entreprenören
af reparations- och inrednings-arbetena i nedra verkhuset pågår, och att
någon förlust i berörda afseende ännu icke för Banken uppkommit.
Genom förestående utredning af förhållandena anser Utskottet sig hafva vederlagt
hvad motionären uppgifvit till stöd för sitt förslag om försäljning af Tumba Pappersbruk
;
Litt. A.
Tablå öfver Värdet af vid Tumba ISruk tillverkadt Papper under åren 1§40-I§5ä.
För Bankens Räkning.
Blanketter.
1846
1847
1848
1849
1850
1851
1852
1853
1854
1855
5.325.700
7.962.700
7.945.700
2.269.000
3,332,800
2.332.400
2,460,300
3.799.700
3.667.400
3.483.0001
Summa
Sedelpapper.
30.593
42.593
42,135
17,244
28,443
19,5651
19,651
30,702
33,901
26,056
290,888
43
44
43
9
43
27
28
33
Skrifpapper, m. m.
Chartie SigillatsePapper.
2,129
1,680
8,544
4,316
1,230
5,035
286
4,076
3,081
1,5221
31,909
42j
32
32
34
13
51
5
34
26
34
För åtskilliga Verk
och Inrättningar.
95,669
65,423
32,662|
60,849
9,656i
29,549
16,868
49,276
33,120
25,311
418,387
5
13
23
45
9
16
43
20
13
43
42
9
10
7
1
10
10
9,643
20,659
18,485!
3,408
16,988
7,952]
10,330
9,594
7,048
15,815
23
34
34
16
31
24
24
32
12]
8
119,927
För Brukets
behof.
1,320
1,055
1,503
1,596
342
1,182]
531
202
662
774
3
42]
21
16
13
22
4
43
39
9,17120
Summ a.
Tillverkningsvärde.
139,356
131,418
103,332
87,415
56,661
63,284
47,668
93,852
77,814
69,479
870,284
15
30
32
21
16
■
21
42
22
29
43
35
1
9
7
1
10
11
8
Hör till Banko-Utsk. Utlåt. 1857, N:o 25.
Litt. B.
Calcul öfver kostnaden för papperet 41JI Hankens Sedlar under åren 1840—1§S5.
linder förenämnde tid är följande Sedelpapper levcreradt från Tumba Bruk till Banken.
Antal Sedel-Blanketter.
500 R:dr.
100 R:dr.
3 3t R:dr.
14,000
10,000
11,250
12,600
12,200
Sum ni a
60,050
41,700
33,250
31,500
45,600
152,050
29,000
22,900
16| R:dr.
33,500
30,000
30,100
61,800
185,100; 155,400
10 R:dr.
6§ R:dr.
116,000
126,300
100,700
111,000
109,800
251,000
249,500
14,900
107,000
319,500
54,600
302,000
287,800
173,000
2 R:dr.
371.000
1.299.000
1.692.000
112.000
1.281.000
625.000
788.000
1.351.000
1.116.000
1,502,000
10,137,000
32 sk.
1.556.000
1.051.000
1.003.000
2.036.000
i ,599,000
1.413.000
1.460.000
2.062.000
1,800,000
1,808,000
15,788,000
16, 12 o. 8 sk.
3.198.000
5,430,009
5.150.000
13,778,000
Tillverknings
kostnad.
30.593
42.593
42,135
17,244
28,443
19,565
19,651
30,702
33,901
26,056
1,091-,800 1,231,300
eller per nr R:dr 29,089.
Antalet af tillverkade Sedel-blanketter utgör, på sätt ofvan synes, under åren 1846—IS55.
af 32 skill, valör
St. 15,788,000.
” 2 R:dr
, 10,137,000.
St. 1,231,300.
» 1,091,800.
» 155,400.
185,100.
St. 2,663,600.
Som priset ä de 2:ne lägsta valörerne är 7 R:dr och å de 4 öfriga 18 R:dr per 1,000 st.
så kosta desse sednare således ungefär 21 gånger så mycket som de förra och motsvara i
följd deraf de minsta valörerna för
» 6,659,000.
» 100 R:dr valör
St. 152,050.
» 500 R:dr » .
. . 60,050.
St. 212,100.
som kosta 21 R.'dr per 1,000 st. eller 3 gånger så mycket som de minsta valörerna och motsvara
salunda af dem
636,300.
290,888
33
Of R:dr
» 16f R:dr
» 33} R:dr
för 10 år St. 33,220,300.
eller för år » 3,322,030.
Då nu den agentliga kostnaden för Bankens Sedelpapper, enligt livad förut är nämndt, under ifrågavarande tid utgörande 7,909 R:dr B:ko för år,
fördelas på de olika sedelslagen (hvarvid kostnaden för papperet lill de under åren 1846, 1847 och 1848 tillverkade sedlarne å 16, 12
och 8 sk. icke blifvit inräknad) så visar sig, att under merberörde lid
1.000 st. Sedlar af 32 sk. och 2 R:drs valör kostat Banken B:ko R:dr 2: 18. 3.
1.000 st. » af 6-, 10, 16g- och 33} R:drs valör »
, „ 5. 45. 9
1.000 st. » af 1()0 och 500 R:drs valör »
, » 7: 6. 9.
Hör till Banko-Utskottets Utlåtande 1S57, i\T:o 25.
B arik o-UIs ko Hets Utlåtande N:o SO.
9
persbruk: oell då, emot vidtagande af en sådan åtgärd, i öfrigt förekommer, att Banken,
vid försäljning af Tumba bruk, sannolikt icke skulle erhålla en köpeskilling, hvarå räntan
motsvarade den vinst och njtta, Banken för närvarande har af bruket, helst den
dertill hörande jord och skog är ganska ringa; att brukets afhändande dessutom kunde
komma att, utan motsvarande fördel, för Banken medföra särskild kostnad derigenom,
alt Rikets Ständer måhända skulle finna sig föranlåtne att pensionera eller anvisa årligt
understöd till åtminstone en del af de arbetare, som under en lång följd af år varit
anställde i brukets tjenst samt med nit, redbarhet och ordning fullgjort sina åligganden:
alt nödvändigheten kräfde att, innan någon försäljning skedde, eli eller flera pappersbruk,
hvarest papper till Bankens sedlar kunde förfärdigas, funnes i hufvudstadens
grannskap, och att delta eller dessa pappersbruk voro i det beroende af Bankens styrelse,
alt hinder aldrig mötte för tillverkning af de pappers-sorter, hvaraf behof tillfälligtvis
kunde uppstå, så vida icke Banken skulle ständigt hafva i sitt förråd betydliga
qvantiteler af alla sorter sedelpapper, hvilket, af flera skäl, torde vara mindre lämpligt,
samt alt, förutom Banken, äfven Staten samt åtskilliga allmänna verk och inrättningar
nu hafva den stora fördel af Tumba bruk, atl, utan någon å deras sida behöflig kontroll,
kunna der erhålla papper till charta—sigillata, kreditsedlar, obligationer m. m.,
hvilken fördel skulle genom försäljningen gå förlorad, så får Utskottet, på dessa jemte
förut anförda skäl,
afstyrka bifall å Friherre Raabs ofvannämnde motion.
Stockholm den 24 Mars 1857.
Äf:o
Ank. till Exp.-Utsk. d. 28 Mars 1857, kl. 2 e. m.
Ullålande, i anledning af förre Bruksegaren Erik Kinnmans ansökning
om ejlergijl aj öjverriinla å diskontlån.
Hos Utskottet har förre Bruksegaren Erik Kinnman anhållit, att då han, som
vid sin genom menliga konjunkturs-förhållanden iråkade konkurs, hos Banko-DiskontVerket
häftade för tillhopa 15,600 R:dr, deraf endast 1,800 R:dr utgjorde eget lån,
genom förnyad skuldsättning på annat håll beredt sig utväg till inbetalande af Diskont
Bih.
till R. St. Prat. 1856 & 1857. 6 Sami. 4 Afd. 41 Haft. 2
10
Banko-Utskollets Utlåta/ide X:o 26.
verkets återstående kapital-fordran, nied 191 R:dr 47 sk. 4 rist. B.ko, oell denna inbetalning
vida öfverstege den utdelning, sorn ur hans afträdda tillgångar möjligen kunde
Diskont-Verket framdeles tillfalla, Utskottet, i betraktande tillika deraf, att sökanden
hvarken bade arf att förvänta eller vid tilltagande ålder kunde hoppas att genom arbete
förvärfva sig medel till gäldande af den upplupna öfverräntan, måtte tillåta, det
samma ränta finge eftergifvas och utur räkenskaperne afskrifvas.
Uti häröfver inlordradt utlåtande bar Banko-Diskont-Direktionen upplyst, att
Diskont-Verkets återstående fordran hos Kinnman utgör dels 124 R;dr 19 sk. 7 rist.,
upplupen ränta å ett af honom sjelf, emot borgen af numera aflidne Presidenten, Friherre
C. J. af Nordin, upptaget lån, stort 18,000 R:dr, och dels 3,038 R:dr 12 sk.
2 rist., sammanräknad ogulden ränta å fyra af bemälde Friherre i lifstiden, emot Kinninans
borgen, erhållna lån å tillhopa 13,800 R-.dr, deraf för två lån å 12,600 R:dr åtskilliga
Götha-kanal-aklier varit hypotiserade; alt, innan någon utsöknings-åtgärd kunnat
vidtagas för indrifiiing af dessa lån, hvilka utgått år 1844, begge gäldenärerne blifvit
försatte i konkurs-tillstånd, hvaruppå, efter anställde bevakningar, Diskont-Verket
uppburit 79® procent ur Friherre af Nordins konkursmassa, som, enligt algifven slutredogörelse,
icke eger vidare tillgång, och 15| procent ur Kinnmans, genom hvilka utdelningar,
jemte realisering af ofvannämnde hypothek, aktieiånen blifvit tili kapitalen
liqviderade och å räntorna derför afbetalde i 14 R:dr 24 sk. 9 rist. samt de öfriga
lånen förminskade till en kapital-återstod af 191 Ridr 47 sk. 4 rist., hvilken summa
Kinnman, fastän bans konkursmassa ännu ej kunnat slutligen utredas, sistlidne år inbetalt;
att denna utredning för Kinnman förhindras deraf, att för en borgenärs fordran,
om hvars giltighet särskild rättegång vore anhängig, mäst afsättas belöpande utdelning
259 Ridr 40 sk. 11 rist. R:gs, hvilken, derest samina fordran underkändes, skulle emellan
öfrige borgenärerne fördelas, i hvilket fall Diskont-verket, så vida dess kapitalfordran
qvarstått, haft att ytterligare påräkna omkring 11 Ridr Biko; men att, sedan
kapitalet numera är vordet til! fullo guldet, någon utdelning ur berörde massa icke i
något (all kunde Diskont-verket tillgodokomma; samt att i konkursmålet efter Friherre
al Nordin, hvars arfvingar vunnit urarfva-förmån, Diskont-verkets fordran blifvit bevakad
och till betalning fastställd, men tillgångarne icke ens varit tillräckliga att betäcka
begrafiiings-kostnaden och tjenslehjons-löner.
1 fråga om den sökta afskrifningen, har Banko-Diskont-Direktionen anfört att,
ehuru det belopp, hvarmed kapital-återstoden blifvit af Kinnman liqviderad, och hvartill
han, efter hvad Diskont-verkets ombud inom Stora Kopparbergs län vitsordat, icke
kunnat bereda sig utväg annorledes än genom skuldsättning bos enskild person, vida
öfverstege hvad af hans konkursmassa möjligen varit att ytterligare förvänta, samt annan
godtgörelse för ifrågavarande räntor icke stöde att erhålla, än som tilläfventyrs
må kunna al Kinnman utbekommas, Direktionen likväl, i saknad af närmare kännedom
om Kinnmans ekonomiska ställning och förmåga att sina åtagna förbindelser fullgöra,
ansett sig icke ega gillig anledning att å ansökningen tillstyrka bifall.
Då emellertid, enligt de upplysningar Utskottet varit i tillfälle sig förskaffa,
Kinnman, som är nära 60 år gammal med 5 oförsörjda barn att uppfostra, befinner
sig i den ställning, att ban icke kan bela den upplupna räntan gälda, har Utskottet,
med afseende derå, alt hans skuld till Verket hufvudsakligen uppkommit genom ingångna
borgens-lörbindelser, funnit sig böra i så måtto understödja den gjorda ansökningen,
att Utskottet vördsamt hemställer,
att, så vida Kinnman till Banko-Diskont-Verket inbetalar den upplupna
öfver-räntan å hans eget lån med 124 R:dr 19 sk. 7 r:st.
Banko-VIslcottets Memorial N:o 21. 11
B:ko, inom 6 månader från den dag Rikets Ständers härom fattade
beslut blifvit honom delgifvet, han må befrias från erläggande
af Diskont-verkets hos honom egande öfriga räntefordran.
Slockholm den 24 Mars 1857.
M:ö 27.
Ank. till Exp.-Utsk. den 2a Mars 18S7, kl. 2 e. m.
Memorial, med hemställan om afskrifning aj o:ne Jean Banken ulgifna
odlingslån»
Uti den berättelse Utskottet af Bankens Fiskals-Embete emottagit, angående de
till dess befattning hörande ärenden, har hemställan blifvit gjord derom att 3:ne, enligt
Banko-Utskottets beslut den 7 Maj 1835, inom linien förda odlingslån mätte få till
nu återstående belopp afskrifvas, nemligen: N:o 422 å 580 R:dr, upptaget af Ofverstelöjtnanten
B. Oxehufvud, mot borgen af Majoren Carl de Frese och Stallmästaren
Carl Westfeldt, å hvilket län kapital-återstoden ulgör 570 lUdr; N:o 836 å 2,000 R:dr,
upptaget af Majoren G. von Schantz, mot borgen af Majoren C. von Segebaden och
Kapiten B. Nordenankar, å hvars kapital-belopp 1,825 K.dr 36 sk. 4 r:sl. återstå oguldne;
samt N:o 837 ä 1,857 R:dr upplaget af Majoren C. von Segebaden, mot borgen
af Majoren G. von Schanlz och Kapitenen A. M. Fischerström, utgörande i återstående
kapital 1,567 R:dr 9 sk. 10 r:st., allt B-.ko
Sedan, med anledning häraf, Banko-fullmäktiges utlåtande blifvit infordradt, har
Utskottet i afseende å berörde lån inhemtat: att både låntagare och löftesmän äro genom
döden afgångne; att efter dem alla, med undantag af Majoren eller sedermera
Ofverste-löjtnanten G. von Schantz, urarfvaförmån blifvit sökt och beviljad, samt lånen
då ytterligare bevakade och till betalning fastställde; att dessa sednare konkursmassor
jemväl nu mera äro utredde, så ali någon vidare tillgång derifrån icke kan erhållas,
äfvensom, hvad särskildt angår Ofverste-löjtnanten G. von Schantz, som atled
den 12 Augusti nästlidne år, att någon bevakning uti urarfvamål efter honom väl ännu
icke kommit i fråga, emedan inställelsedag derför hitintills icke varit kungjord, men att
en sådan bevakning mäste blifva ändamålslös och endast medföra ytterligare kostnader
för Banken, enär, enligt eli handlingarne bifogadl bevis, vederbörande under-exekutor,
12
Banko-Utskotlets Memorial N:o 27.
vid en dagen före lians död hos honom anställd undersökning i och för uttagande af
en annan hans skuld till Banko-Diskonten, funnit bemälde von Schantz utan ringaste
tillgång till gäldande af skulden, eller ens till godtgörande af arfvodet för undersöknings-
förrättningen.
På grund af hvad sålunda upplyst blifvit, får Utskottet, i öfverensstämmelse med
hvad såväl Fiskals-Embetet, som Banko-fullmäktige, efter vederbörandes hörande,
tillstyrkt, hos Rikets Ständer hemställa,
att ifrågavarande ii stycken inom linien förda odlingslån må till
nu återstående belopp få i Bankens räkenskaper afskrifvas.
Stockholm den 24 Mars 1857.
Rättelse-.
1 Banko-Utskottets Utlåtande N:o 21.
Sid. 13, rad. 11 står: ett groft bedrägeri
läs: något mindre hederligt, att icke säga svekfullt, förfarande
*
så att ordalydelsen blir följande:
— — — ty de (Banko-Kommissarierne) kunde väl aldrig förmoda, att något min
dre
hederligt, att icke säga svekfullt, förfarande skulle vara möjligt för män af den
börd och den samhälls-slällning, som desse friherrar innehade.
STOCKHOLM, tryckt hos isaac makccs, 1857.
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 28.
\
N:o 28.
Ank. till|Exp.-Utsk. d. 30 Mars 1857, kl. 5 e. m.
Utlåtande öfver väckt motion om nedsättning i Bankens
pris vid försäljning af silfver i omyntad form.
Jemlikt 9 7 § 2 mom. al' gällande Banko-reglemente är åt Fullmäktige öfver
lemnadt
att, uppå derom gjord anhållan och när de, elter särskild pröfning för
hvarje fall, finna sådant, med afseende å förekommande omständigheter lämpligt och
för Banken fördelaktigt, kunna, i stället för svenskt silfvermynt, från Banken utgifva,
bland annat, silfver i plants antingen emot det i Myntbestämnings-lagen stadgade
pris af 128 skillingar Banko för hvarje Riksdaler i silfver, med tillägg af slagskatten,
5/4 procent, eller ock emot 27 Mark 12 skillingar Hamburger Banko, motsvarande
24 R:dr 52 sk. Svenskt Banko för hvarje mark finsilfver, Kölnisk vigt,
som plantsen, enligt Hamburger-prof, innehåller.
Som fråga uppstått, att omförmälda å silfver i plants bestämda pris,
hvilket, vid försäljning i Banken af dylikt silfver, beräknats enligt 2:dra alternativet
eller till 27 Mark 12 sk. Hamburger Banko, motsvarande 24 R:dr 52 sk. Svenskt
Banko eller 57 R:dr R:gs för hvarje mark finsilfver Kölnisk vigt, vore för högt och
sålunda föranledt dertill, att mvntadt silfver företrädesvis uttagits i och för liqvider
å utrikes ort, har Utskottet, i betraktande deraf, att sjöfarten sannolikt innan kort
kommer i gång, ansett denna fråga, som eljest skolat tagas i öfvervägande vid
granskning af föreskrifterna, angående Bankens metalliska kassa, i afseende hvarå
Utskottet framdeles kommer att sig utlåta, böra särskildt behandlas, på det att, ifall
någon ändring i ofvanberörde Reglements-föreskrift nu skulle af Rikets Ständer finnas
nödig, beslutet derom måtte kunna tjena till efterrättelse vid de uttag af silfver,
som i och med sjöfartens öppnande torde vara att emotse.
Bih. till R. St. Prof. 1856 if 1857. 6 Sami. 1 Afd. 11 Häft. \
2
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 28:
Nyssnämnde fråga är väckt af Herr Professoren J. M. Agardh i en hos Högv.
Preste-Ståndet afgifven och till Utskottet remitterad motion, hvaruti anföres: att,
enligt af Öfver-direktören vid’ Kongl. Myntverket meddelad uppgift, specier under
sednaste tio år utmyntats
1847 till ett antal af  59,645 st.
1848 „ „ „ „ "• 185,100 „
1849 „ „ „ „
1850 „ „ „ „ .
69,746 „
1851 „ „ „ „  121,796 „
1852 „ „ „ . „  54,072 „
1853 „ „ „ „
109,378 „
1854 „ „ „ „  33,671 „
1855 „ „ „ „  160,805 „
1856 till den 18 November . . . . . . 569,812 „
' S:a 1,364,025 st.
att de under nästlidet år till den 18 November myntade specier sålunda utgjorde
42 procent eller mera än '2Jo af hela detta belopp samt komme, med tillägg af
dem, som vidare intill årets slut präglades, sannolikt att uppgå till lika stort antal,
som blifvit utmyntadt under alla nio nästföregående åren tillsammans; att denna
i så betydlig mån ökade ålgång af specier härledde sig ingalunda från större förbrukning
inom landet af nämnde myntsort, utan från en jemt fortgående export
deraf till utlandet, hvartill åter, enligt motionärens tanke, ofvan anförde reglementsföreskrift
gåfve anledning, enär derigenom priset å finsilfver i plants är vordet bestämdt
högre, än priset å silfret i myntad form, hvadan affärsmannen skulle hafva
större fördel att exportera Svenskt silfvermynt, än plants-silfver; till ådagaläggande
af hvilket förhållande motionären ansett följande omständigheter böra tagas i betraktande,
nemligen: Då, enligt här gällande utmyntningslag, en mark finsilfver, Kölnisk
vigt, utmyntas till 9 4/G specier eller 36 R:dr 32 sk. R:gs, så skulle, med beräkning
af slag-skatten, som, efter 3/4 procent, belöpte sig till 13 sk. för hvarje mark,
det materiela värdet af en Kölnisk mark finsilfver i ”myntad Svensk form” utgöra
56 R:dr 19 sk., till hvilket pris Bankens sifvervaluta jemväl i räkenskaperna upp
tages
och hvilket, eller åtminstone 36 R.dr 20 sk. sålunda skulle vara det belopp,
hvartill silfver, utan förlust för Banken, kunde försäljas. Som likväl Fullmäktige,
jemlikt 97 § i Banko-reglementet, äro berättigade att sälja den Kölniska marken
finsilfver i form af plants till ett pris af 37 R:dr R:gs; så och i händelse utlandets
myntverk vore i tillfälle att förvandla det Svenska silfvermyntet till silfver efter
Hamburger Bank-valuta för en kostnad understigande skillnaden emellan 37 R:dr,
och nyssnämnde 36 R:dr 20 sk., eller 28 sk. på hvarje Kölnisk mark finsilfver,
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 28.
3
eller 21 sk. för hvarje sådan mark Svenskt myntsilfver, hvilket sednare består af
3/4 fint silfver och 1/4 koppar, vore deraf tydligt, att den utländske affärsmannen
skulle föredraga att af den Svenska silfver-exportören begära myntsilfver i stället
för plants—silfver, och att Svenska Banken på affären måste förlora hela slag-skatten,
som, på de 500,000 specier, hvilka, efter all sannolikhet, under sistförflutna sommar
blifvit förda till utlandet, gjorde omkring 15,000 R:dr R:gs; hvarförutan afseende
borde fästas derå, att då värdet af den koppar, hvarmed Svenska silfvermyntet är
legeradt, nppginge, efter 150 R:dr B:ko per Svenskt skeppund till 5 sk R:gs för
hvarje mark, Kölnisk vigt, och att Banken således emot 56 R:dr 32 sk. R:gs utgåfve
i myntådt silfver en Kölnisk mark fint med tillägg af 5 sk. i kopparvärde,
så skulle, om detta sistnämnda värde jemväl toges i beräkning, en mark finsilfver;
Kölnisk vigt, i sjelfva verket på verldsmarknaden erhållas för 56 R:dr 27 sk.
Och har, på grund af hvad sålunda blifvit anfördt, motionären föreslagit den förändring
i 2 morn. af 97 § i Banko-reglementet, att det måtte öfverlemnas åt Fullmäktige
att, efter sig företeende omständigheter, från Banken utlemna silfverplant
sar
till ett pris, som ej finge understiga 56 R:dr 20 sk. R:gs och ej öfverstiga 57
R:dr samma mynt för lr-arje mark finsilfver, Kölnisk vigt, som planisen, enligt
Hamburger-prof, innehåller; dock att, i händelse förstnämnde pris skulle anses allt
för lågt, detsamma måtte förhöjas till 56 R:dr 27 sk., såsom det, hvartill Banken
eller Svenska Staten, enligt gällande utmvntnings-grunder, kunde sälja en Kölnisk
mark finsilfver i omyntad form, utan att derpå göra någon materiel förlust.
Vid motionens remitterande till Utskottet har, ibland andre, Herr Professoren
N. H. Selander, med erinran att ifrågavarande reglements-§ i sjelfva verket
innehölle det af motionären föreslagna stadgande, enär deri angåfves 2:ne alternativ
för bestämmande af priset på silfver, som från Banken i plants utlemnas, förmält,
hurusom erfarenheten ådagalagt ett motionärens åsigt alldeles motsatt förhållande,
eller att affärsmannen, oaktadt för handen varande pris å plants-silfver, ändock
merendels uttager detta hellre än prägladt mynt; att under nästlidet år prägladt
mynt utvexlats ungefärligen till belopp af 1/2 million, hvaremot plantsar uItagits till
värde af öfver 2 millioner R:dr specie; och att, om dessa plantsar blifvit försålde
efter 36 R:dr 52 sk. per Kölnisk mark, i stället för, såsom skett, efter 57 R:dr,
skulle Banken hafva gått miste om en summa af 72,000 R:dr, för hvars uppoffrande
emot den af motionären uppgifna förlust af 15,000 R:dr skäl destomindre
förefunnes, som redan tillförene visat sig, att ett lägre pris å plants-silfver, än det
förenämnda, icke motverkat uttag af specier, emedan under det tid silfver från
Banken utlemnades enligt det för köparen förmånligare alternativet, specier, det oaktadt,
i betydliga qvantiteter uttogos.
Till en början anser Utskottet sig böra upplysa, att, sedan, i följd af Rikets
Ständers beslut vid 1844—1845 årens Riksdag, åt Banko-fullmäktige öfverlemnats
4
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 28.
att. uppå derom gjord anhållan och då de, efter pröfning af omständigheterna i hvarje
särskildt fall, funne sådant lämpligt och för Banken fördelaktigt, i stället för
Svenskt silfvermynt, från Banken utgifva, bland annat, silfver i plants emot det i
myntbestämnings-lagen stadgade pris af 128 sk. banko för hvarje riksdaler i silfver,
med tillägg af slag-skatten, 5/4 procent; så fästade Fullmäktige uti deras berättelse
till Banko-Utskottet vid 1847 års Riksdag uppmärksamhet derå, att det, utan att
leda till förlust för den, som önskade att med omyntadt silfver betäcka utländsk
skuld, skulle medföra fördel för Banken, i händelse det silfver, Banken från utrikes
ort inbekommit, finge försäljas efter Hamburger prof och vigt samt ett pris af 27
Mark 12 sk. Hamburger Banko, per mark fint. Detta förslag understöddes afnyssbemälda
Banko-Utskott, som i sitt tili Rikets Ständer afgifna memorial N:o 49 anförde
hufvudsakligen, att, då det omyntade silfver, Banken innehar, i dess räkenskaper
upptages till del värde i riksdaler silfver, detsamma vid utmyntning lemnar, så
besparades visserligen, vid försäljning af silfver i omyntad form, slag-skatten, som,
i händelse af utmyntning, tillfölle myntverket i ersättning för myntnings-kostnaden,
och hvilken slag-skatt i Bankens räkenskaper vore såsom förlust Banken påförd,
men att, i löljd dels af den olika grund för probering af silfver, som iakttoges i
Hamburg och å härvarande myntverk, dels deraf att 1 Riksdaler Svenskt silfver i
värde något öfverstege 1 Riksdaler Hamburger Banko, uppstode för Banken vid
försäljning af silfver i omyntad form efter dittills bestämda pris en förlust af omkring
9/10 procent; hvaremot någon förlust för den trafikerande icke kunde uppkomma
om han för omyntadt silfver erlade betalning efter det i Hamburg verkställda
prof å silfrets fin-innehåll och det af Hamburger Bank antagna pris af 2 7 Mark
12 sk. per mark finsilfver, Ivölnisk vigt, emedan det omyntade silfrets värde vid
liqviden å utrikes ort komme att enligt berörde grunder bestämmas, och det alltid
måste vara fördelaktigare för den trafikerande att utbekomma silfver i plants, än
myntadt silfver, enär det sednares transport medförde ökad kostnad, oberäknadt att,
som Svenskt mynt i allmänhet icke vore gängse å utrikes ort, nedsmältningen deraf
åtföljdes af utgifter, som drabbade afsändaren.
På dessa grunder och i enlighet med Banko-Utskottets tillstyrkande, fastställde
Rikets Ständer de 2:ne alternativa pris för försäljning af silfver i omyntad
form, som, sedermera bibehållna, i 97 § 2 mom. af nu gällande Banko-Reglemente
finnas intagna; och har, allt efter detta hesluts fattande, hvarje sådan försäljning i
Banken skettjefter Hamburger-prof och vigt.
Angående den skiljaktighet i priset vid försäljning af omyntadt silfver, som med
tillämpning af det ena eller andra alternativet uppstår, torde upplysning häst vinnas
genom anförande af ett exempel.
Enligt Myntverkets meddelade attest å plantsen N:o 1,678, innehållande i
fint silfver 70 skålpund 81 ort 47 korn Svensk v. v. eller 128 mark 13 44/18 lod
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 28.
5
Kölnisk vigt, eger Banken att för berörda plants, vid skeende utmyntning deraf, då
slag-skatten, 3/4 procent, tillfaller Myntverket, erhålla . B:ko R:dr 3,423: 34. 2.
Om denna plants försäljes, enligt 4:sta alternativet efter Svensk vigt med
tillägg af slag-skatten, d. v. s. att köparen till Banken erlägger betalning i Bankosedlar
å 428 sk. per R:dr specie för icke allenast hvad plantsen, i händelse den
utmyntades, skulle lemna Banken eller förenämnde lV.dr 3,425: 34. 2, utan äfven
det belopp i silfver, sorn vid utmyntning skulle, såsom slag-skatt, tillfalla Myntverket,
erhåller Banken B:ko R:dr 3,147: 15. 4.
Försåld, enligt 2 ulra alternativet, efter Ilamburger-prof och vigt, samt ett
pris af 2 7 Mark 12 sk. Hamburger Banko per mark fint, utgörande, ä 128
sk:s kurs, 24 R:dr 32 sk. Svenskt Banko, bekommer Banken deremot för samma
plants. B:ko R:dr 3,178: 27. 6.
Bankens försäljningspris å ifrågavarande plants blifver således i sednare fal
let
31 R:dr 12 sk. 2 r:st Banko högre än i det förra, hvilket åter härrör af skillnaden
i värdet af Hamburger Banko.
Det nu väckta förslaget om nedsättning i Bankens pris på omyntadt silfver
hvilar på den förutsättning, att den enskilde skulle för sina liqvider å utrikes ort
beredas större fördel genom uttagande af myntadt, än omyntadt silfver.
För bedömande i hvad mån denna förutsättning rnå vara grundad, har Utskottet
inhemtat och får här meddela upplysning om de belopp i myntadt och
omyntadt silfver, som under sistförflutna 3 år från Banken utlenmats.
Banken
har utgifvit i
myntadt silfver:
År 1855.
Ar 1854.
Ar 1856.
Hela
Riksdaler
Specie
* • • • .
105,000:
137,850:
402,000:
1/2
dito
dito
3,750:
3,600:
57,150:
4/4
dito
dito
1,200:
8,250:
66,750:
1/8
dito
dito
43,500:
39,750:
83,700:
1/16
dito eller 25- öre st.
45,750:
40,500:
47,250:
1/52
dito
300:
10 öre st.
18,000:
S:ma R:dr Sp.
199,500:
229,950:
674,850:
Omyntadt silfver har
År 1854 icke från Banken uttagits, men
„ 1855 deremot för R:dr Sp. 9,267: 38. 4. och
„ 1856 för
„ 2,348,293: 1. 3.
Som handelsförhållandena under åren 1854 och 1855 icke gåfvo anledning
till uttag från Banken af omyntadt silfver för betäckande af uppkommen skillnad
mellan import och export, emedan under dessa två år den sednare vida öfversteg
6
Banko-Utskottet Utlåtande N:o 28.
den förra, torde förhållandet år 1856, hvilket jemväl är vordet af motionären till
stöd för förslaget åberopadl, här egentligen böra komma i betraktande. Det visar
sig då af förestående uppgifter, att under förlidna år från Banken utlemnades icke
mindre än li.dr Sp. 2,548,205: 1. 5. i omyntadt, men endast R:dr Sp. 674,850:
i myntadt silfver, hvaraf åter blott R:dr Sp. 459,150 utgingo i hela och halfva
speciel', eller de silfvermynt-sorter.' som vanligen från Banken utvexlas i och för
liqvider med utländningen. Om nu också antages, att hela detta belopp å de två
högsta silfvermynt-valörerne till omförinälda ändamål användts, så har likväl år 1856
utförseln af omyntadt silfver varit öfver 5 gånger större än af myntadt. Genom
den under sistlidet år vunna erfarenhet är sålunda ytterligare bekräftadt, att den
enskilde, äfven dä det stått honom fritt, alt till sina liqvider å utrikes ort begagna
antingen myntadt eller omyntadt silfver, i allmänhet föredragit att från Banken uttaga
detsamma i sistnämnda form, oaktadt det derå efter Hamburger-prof och vigt satta
högre pris. Orsakerne härtill äro redan i det föregående antydda, nemligen dels
att, då silfver i plants enligt berörde grunder af Banken försäljes, köparen derigenom
erhåller full visshet om plantsens innehåll i Hamburger Banko, hvilket naturligtvis
för honom medför den stora fördel, att han kan med säkerhet beräkna huru
mycket han vid liqvid å utrikes ort har för plantsen att bekomma; dels att, om
Svenskt silfvermynt åtminstone i större belopp till utländska liqvider användes,
nedsmältning af detsamma för utrönande af dess värde i nyssnämnda myntsort
måste ske, hvarigenom särskilda utgifter uppstå för afsändaren, och dels att denne
drabbas af högre kostnad för emballage, transport m. m. af myntadt, än af omyntadt
silfver. Genom nedsättning i Bankens nuvarande pris å plants-silfver synes
för öfrigt ändamålet att förekomma utförsel af prägladt silfver icke kunna vinnas.
Uttag från Banken af Svenska speciel’ lära alltid, äfven under de för landet mest
fördelaktiga handelsförhållanden, komma alt ega rum, för att i Danmark, Tyskland,
Finland m. fl. utländska orter dermed besörja liqvider, understigande innehållet af
en silfverplants, hvars värde i allmänhet uppgår till omkring 1,400 R:dr Specie.
Såsom ett talande bevis för denna åsigt må särskildt åberopas förhållandet åren
1854 och 1855, då begge åren, såsom här ofvan synes, från Banken utvexlades
jemförelsevis ganska betydliga belopp i hela specier, hvaraf sannolikt största delen
till utrikes ort utfördes, ehuru under det förra året intet och under det sednare
endast R:dr Sp. 9,267: 58. och 4. i omyntadt silfver från Banken utlemnades.
Utskottet, som, i betraktande häraf, anser det ingalunda kunna antagas, att
det pris, hvarefter Banken försäljer sitt omyntade silfver, är så högt beräknadt, att
uttag från Banken af silfvermynt i och för liqvider på utrikes ort skulle derigenom
föranledas, bör dessutom fästa uppmärksamhet derpå, att det omyntade silfret är att
betrakta såsom en handelsvara, och att, vid sådant förhållande samt enär, enligt
föreskrifterne i föregående Banko-reglementen och äfven i det nu gällande, Banken
Banko- Utskottets Utlåtande N:o 28.
7
för inköp af silfver från främmande länder icke må belastas med annan utgift, utöfver
grunden i myntbestämnings-lagen, än som erfordras för siifrets transport från
uppköpsorten till Banken, denna synes vid skeende försäljning böra återfå åtminstone
så mycket, som silfret vid uppköpet kostat Banken, eller 27 Mark 12 sk.
Hamburger Banko, motsvarande, å 128 sk:s kurs, 24 R:dr 32 sk. Svenskt Banko
för hvarje mark finsilfver, Kölnisk vigt, hvilket utgör det pris på finsilfver llamger
Bank såsom stadigvarande antagit. Efter detta pris har å det under nästlidet
år af Banken försålda plants-silfver lill ett bokförings-värde af R:dr Sp. 2,348,293:
I sk. 3 r:st för Banken uppstått en vinst af icke mindre än 111,423 R:dr 44 sk.
II r:st Bankq, deraf slag-skatten utgjort 47,320 R:dr 36 sk. 8 r:st samma mynt,
hvilken vinst skulle för Banken gått alldeles förlorad, i fall silfret utlemnats i myn
tad
form eller försålts i plants emot det af motionären beräknade lägsta pris.
På dessa skäl har Utskottet, som vid fullgörande af den Utskottet åliggande
granskning af Banko-reglementets föreskrifter, angående Bankens metalliska kassa
samt behandling af öfriga i afseende derå väckta motioner, kommer att taga bestämmelserne
i ofvanberörde rcglements-§ under förnyadt öfvervägande, funnit sig
icke kunna tillstyrka Rikets Ständer att, i anledning af Herr
Professoren Agardhs ifrågavarande motion, någon åtgärd för
närvarande vidtaga.
Stockholm den 24 Mars 1857.
t
STOCKHOLM, tryckt hos N. Marcus, 1857.
Banko-Utskottets Memorial N:o 39.
1
Äfso 29.
Ank. till Exp.-Utsk. den 6 April 1857, kl. 2 e. m.
Memorial, i anledning af dels Kontorsskrifvarne H. T. Benckerts,
L. J. Hedbergs, m. fl., hos Utskottet anförda besvär och
dels ätskillige e. o. tj ens temäns ansökan om ersättning
för mistade inkomster.
Enligt Banko-fullmäktiges till Utskottet afgifna Berättelse hafva inom behörig
tid till Fullmäktige inkommit:
l:o) till Utskottet ställda besvär af Kontorsskrifvarne H. T. Benckert, L.
J. Hedberg och JV. Ohlsson samt Kanslisten J. Wikström, öfver de af Fullmäktige
fattade, bemälde tjenstemän rörande beslut, dels i fråga om regleringen
af Bankens tjenstemanna-personal, enligt den vid sednaste Riksdag fastställda
stat, och dels angående tillsättning af tjenster, hvartill .de såsom sökande sig
anmält: och
2:o) ansökning af ätskillige extra ordinarie tjenstemän, om ersättning för den
förlust de, i följd af Verkets reorganisation, fått vidkännas.
Beträffande först ofvanberörde besvär har Utskottet inhemtat, att, sedan
Fullmäktige, efter erhållen del af Under-styrelsens förslag till reglering af Bankens
tjenstemanna-personal, i öfverensstämmelse med den af Rikets sednast församlade
Ständer gillade aflöningsstat, beslutat, att den nya staten skulle med den
1 Januari 1855 tillämpas, dock med rättighet för Fullmäktige, sorn icke ingått
i granskning af Under-styrelsens förslag till tjenstemännens placering på de särskilda
afdelningarne inom Verket, att pröfva de erinringar och besvär, som möjBih.
lill R. St. Prot. 1S5C 8$ 1857. 6 Sami. 1 Afd. 13 Haft. I
2
Banko-Utskottets Memorial N:o 29.
ligen i denna del kunde hos Fullmäktige anföras, hade besvär öfver Undér-styrelsens
omförmälda förslag blifvit hos Fullmäktige anförde af, jemte andra, ofvanbemälde
Benckert och Ohlsson, hvilka, hvar för sig, anhöllo att varda på Bankens
gamla stat bibehållne eller på pensionsstat förflyttade; till hvilken anhållan
Fullmäktige likväl den 15 Mars nyssnämnde år ansågo sig icke kunna lemna
bifall.
Vid sedermera inträffade ledigheter af befattningar i 3:dje eller Bokhållaretjenstegraden
hafva samtlige klaganderne anmält sig såsom sökande, dock med
förbehåll att dermed få förena af dem innehafvande tjenster i andra embetsverk;
men sedan Under-styrelsen, emot stadgandet i 44 § af gällande Banko-reglemente,
att endast tjenstemän i Kontorsskrifvare-graden finge innehafva annan ordinarie
tjenstebefattning, ej kunnat upptaga dessa ansökningar till pröfning, hafva Fullmäktige,
hvarest klaganderne häröfver sig besvärat, genom beslut af den 29
Mars och 19 Maj samma år, besvären ogillat.
Fullmäktiges ifrågavarande 3:ne beslut blefvo hos Rikets Ständers sednast
församlade Revisorer öfverklagade. Den afdelning af Revisorerne, som handlade
ärendet, ansåg Rikets Ständers uppmärksamhet böra fästas derå, att »de af Bankens
tjenstemän, hvilka före Verkets sednaste reorganisation innehade förordnande
att bestrida tjenst i högre tjenstegrad och vid den förändrade regleringens
verkställande icke kunde å nya lönestaten inflyttas, utan måste till sina förra
tjenster återgå, derigenom såväl som i följd af det vid sednaste riksdag meddelade
förbud för Bankens tjenstemän inom de 3:ne högsta tjenstegraderna att innehafva
annan ordinarie befattning, tillskyndats icke ringa minskning i de förmåner,
hvaraf de inom Verket förut voro i åtnjutande.» Men Revisorernes pluralitet
fann, vid pröfning af besvären, hvarken ett dylikt yttrande böra till Rikets
Ständer afgifvas, eller skäl vara anförda, verkande till ändring i Fullmäktiges
beslut. Klaganderne hafva nu hos Utskottet besvären fullföljt, under anhållan
att Utskottet ville, med undanrödjande af de öfverklagade besluten, förklara dem
berättigade till befordran inom Banken i den ordning och under de vilkor, de
före Banko-verkets sednaste organisation gällande Banko-reglementen medgifva och
således utan skyldighet för dem att afgå från de tjenste-befattningar, de i andra
embetsverk innehafva, eller, om detta icke kunde dem beviljas, att Benckert,
Hedberg och Ohlsson måtte antingen bibehållas vid de tjenster och göromål samt
öfriga rättigheter och förmåner, hvilka de före organisationen innehade, eller ock
varda öfverflyttade på Bankens pensionsstat, med lönens bibehållande under deras
återstående lifstid.
Vid öfvervägande häraf har Utskottet visserligen funnit Fullmäktige, vid omförmälda
frågors behandling och afgörande, hafva i enlighet med Banko-reglementets
föreskrifter förfarit; men i betraktande deraf att, genom det vid sednaste
riksdag meddelade förbud för Bankens tjenstemän i de 3:ne högsta tjenstegra
-
Banko-Utskotlets Memorial N:o 29.
3
derna att innehafva annan ordinarie befattning, klaganderne skulle utestängas
från all vidare befordran i Banken, derest de icke frånträdde sina utom Verket
innehafvande tjenster med åtföljande löneförmåner, ett vilkor, som desto hårdare
måste drabba åtminstone 3:ne bland klaganderne, nemligen Benckert, Hedberg och
Wikström, som desse, före organisationen, innehade förordnande att bestrida tjenster
i högre tjenstegrad och sålunda, om de, i likhet med andra i så måtto
lyckligare kamrater, kunnat å den nya lönestaten inflyttas, icke behöft lemna
sina befattningar utom Verket; att vidare klagandernes tur till befordran inom
Banken rubbats derigenom, att, på grund af ofvan anförda reglements-föreskrift,
flera i tjensten yngre kamrater redan blifvit, med förbigående af dem, befordrade
till tjenster i Bokhållare-graden, under det att de sjelfve, genom sina tjenster i
Banken, äro hindrade från vidare fortkomst i de andra embetsverk, der de äro
anställde, samt slutligen att det icke synes vara med billighet öfverensstämmande,
att ifrågavarande i lägsta graden ännu qvarstående tjenstemän, af hvilka en uppnått
en lefnadsålder af 51 år, 1 af 47 och 2:ne af 40 år, efter mångårigt arbete
i Banko-verkets tjenst, skola, i följd af den deraf verkställda ombildning, och
just i en tid, då lefnadskostnadernas stegring öfverallt påkallar ökade tillgångar,
nödgas utbyta hoppet om en för dem och deras familjer med rätta påräknad
bättre framtid mot den nedslående utsigten af minskade inkomster och fördröjd
eller stängd befordran, har Utskottet ansett den af merbemälde tjenstemän förda
klagan förtjena behjertande.
Som likväl, i fråga om sättet att förhjelpa klaganderne ur den för dem så
ofördelaktiga ställning, hvari de genom Bankens sednaste organisation blifvit
försatte, besvären innefatta alternativa framställningar, har Utskottet, före ärendets
slutliga pröfning, anmodat Fullmäktige att till Utskottet inkomma med yttrande,
rörande hvilketdera af ofvan uppgifna eller ock något annat sätt må, med afseende
å Bankens fördel, kunna lämpligast vidtagas för vinnande af det ändamål,
hvartill Utskottet funnit besvären böra föranleda; till följd hvaraf Fullmäktige
förmält, att, enligt deras öfvertygelse, den högsta fördel, som skulle kunna
klaganderne beredas, vore i händelse dem förunnades rättighet att såsom öfvertalige
tjenstemän upptagas å indragningsstat, med åtnjutande af lönen, enligt
gamla staten eller 400 R:dr Banko årligen, och med åliggande att i tjenstgöring
inträda vid alla tillfällen, då ökade göromål påkallade särskildt biträde af Kontorsskrifvare
utöfver de på stat varande.
Med afseende å hvad sålunda förekommit tillstyrker Utskottet vördsamt,
att Kontorsskrifvarne H. T. Benckert, L. J. Hedberg, N. Ohlsson
samt Kanslisten J. Wikström, må, såvida de dertill äro benägne, å
Bankens indragningsstat uppföras såsom öfvertalige tjenstemän, med
åtnjutande af lönen enligt gamla staten eller 400 R:dr Banko årligen
och med åliggande för dem, jemlikt 37 § i nu gällande Banko-regle
-
4
Banko-Utskotlets Memorial N:o 29.
mente, att, vid tillfälligt behof af Kontorsskrifvare-biträde utöfver stat,
bestrida sådan befattning, som i afseende å omfång och beskaffenhet
motsvarar den, hvarå de ega fullmakt.
Hvad dernäst angår ofvan omförinälda ansökning af e. o. tjenstemän om
ersättning för den förlust, de i följd af Verkets reorganisation fått vidkännas,
har Utskottet inhemtat, hurusom till Kontorsskrifvare den 29 December nästlidne
år befordrade C. 0. Hauffman samt e. o. tjenstemännen A. G. Röhl, 0. Ankarcrona,
E. kV. Smitt, E. Gyllenberg och G .P. Forssling, hvilka, i följd af den
vid 1855 års ingång verkställda reglering af tjenster och göromål inom Bankoverket,
måst frånträda de af dem, såsom t. f. tjenstemän i lägsta tjenstegraden,
på Bankens stat innehafda löner, 400 R:dr Banko hvardera, nu anhållit, att,
sedan Banko-Utskottet vid sednaste riksdag hos Rikets Ständer hemställt, att de
Verkets tjenstemän, som innehade konstitutorial eller förordnanden och icke på
den nya staten komme i åtnjutande af lön till samma eller högre belopp, än de
då uppburo, måtte intill nästa (innevarande) riksdag från indragningsstat tilläggas
då innehafvande lön, under vilkor att bemälde tjenstemän underkastade sig den
tjenstgöring, som af Öfver-styrelsen åt dem uppdroges, men denna hemställan
blifvit af Förstärkt Banko-Utskott med 62 röster mot 57 afslagen, Utskottet
måtte ånyo upptaga omförmälda fråga och hos Rikets Ständer tillstyrka, att
sökanderne kunde beviljas en emot den indragna lönen svarande ersättning af
400 R:dr Banko årligen, räknadt från den 1 Januari 1855 till riksdagens början,
med afdrag af den inkomst hvardera sökanden, på grund af särskilda förordnanden,
under tiden från Banken uppburit, i öfverensstämmelse med en vid
ansökningen fogad, vederbörligen styrkt förteckning, utvisande de belopp, sorn
sålunda skulle enhvar af sökanderne tillkomma.
Ehuru sökanderne, såsom skäl för den begärda ersättningen, icke ega någon
gifven rättighet att åberopa, enär hvars och ens förordnande innehöll att det
ålåge honom att förordnandet frånträda, när Banko-fullmäktige, med afseende å inträffande
förändring i Bankens organisation, kunde sådant äska, utan rättighet
för den från förordnandet afgående att sedermera och förr än verklig befordran
vunnits, i något hänseende anses såsom ordinarie innehafvare af den tjenst, han
på förordnande bestridt, har likväl Utskottet, med afseende derå att sökanderne, af hvilka
en uti 17, en uti 15 och fyra uti 12 år tjenat Verket, utan eget förvållande,
nödgats frånträda förordnanden, hvarvid de kunnat ega skälig förhoppning
att varda bibehållne intill dess de kunde på ordinarie stat uppföras, ansett sig,
i
Banko-Ulskoltcts Memorial N:o 29.
5
i öfverensstämmelse med hvad Fullmäktige jemväl tillstyrkt, böra vördsamt hemställa
,
det sökanderne må tilldelas de ä omförmälda förteckning för en hvar
af dem upptagna gratifikations-belopp, tillsammans 1,949 R:dr 34 sk.
8 r:st. Banko, utgörande skillnaden emellan den lön, sökanderne, före
organisationen, den 1 Januari 1855 intill den 1 Oktober 1856, pä
Bankens stat innehaft, och den inkomst, de, oberäknadt tjenstgöringspenningarne,
för förordnanden under samma tid uppburit.
Stockholm den 27 Mars 1857.
Heservationer:
af Herr Kabinetts-kainmarherren af /Virsén, Herr Kapiten von Hofsten och Herr
Kongl. Ilofpredikanten Nordlund, hvilka ansett Kontorsskrifvarne Benckert, liedberg
och Ohlsson samt Kanslisten Wikström hafva bordt förflyttas på Bankens
jjensionsstat, med åtnjutande under deras återstående lifstid af 400 K:dr Banko
årligen.
i
Vili. Ull 11. SI. Pral. 18S6 % I.SS7. C Sami. i Afd. 13 Hafi.
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 1857.
Banko-Utskottefs U/låtande S:o 30.
,\:<i 30.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 5 Maj 1857, kl. 3 e. ra.
Utlåtande, i anledning af förre Hemmansegaren Anders
Bjurmans m. fl. ansökning om eftergift af öfverränta
å ett diskontlån.
Sedan förre Hemmansegarne Anders Bjurman, Elias Hedlund och Gustaf
Gissler från Stora Kopparbergs län, uti en lill Utskottet ingifven skrift, under åberopande
af deras medellöshet, anhållit om eftergift af upplupna öfverräntan å ett af
Bjurman, mot öfrige sökandernes borgen hos Banko-diskont-verket upptaget och den 23
Februari 1850 till betalning förfallet lån, stort 120 R:dr B:ko, så har Banko-diskont-direktionen
uti infordradt utlåtande upplyst, att ifrågavarande gäldenärer, hvilka redan vid
lånets förfallotid befunnos i torftiga omständigheter, så att, efter mot dem anställd lagsökning,
allenast 46 R:dr i afräkning å skulden kunde indrifvas, sedermera, ehuru de
saknat andra tillgångar, än hvad de genom tillfälligt arbete kunnat förvärfva, i flera
mindre poster till Diskont-verket gjort inbetalningar af deras besparade arbetsförtjenst
och slutligen vid början af innevarande år, genom andra personers hjelp, kommit i tillfälle
att återstående kapitalbeloppet till fullo godtgöra.
I anledning häraf och då gäldenärerne, enligt intyg af Diskont-verkets ombud i
länet, sakna tillgång till liqviderande af öfverräntan, utgörande 28 R:dr 42 sk. 8 r:st.
B:ko, får Utskottet, i öfverensstämmelse med hvad 'Banko-diskont-direktionen tillstyrkt,
hemställa,
alt berörde öfverränte-skuld måtte få afskrifvas.
Stockholm den 21 April 1857.
Bill. till R. SI. Prof. 1856 $ 1857. 6 Sami. 1 Afd. 14 Höft.
1
2
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 31
N:o 31.
Ank. lill Exp.-Utsk. d. ö Maj 1857, kl. 3 e. ni.
Utlåtande, i anledning af ett utaf förre Bruksegaren Otto
Fredrik Dalman gjordt ackordsanbud.
Uti en till Utskott et ingifven skrift har förre Bruksegaren Otto Fredrik Dalman
anhållit om befrielse från vidare betalningsskyldighet för ett af honom, mot borgen
af Bruksegarne C. A. Svederus och Olof Fredrik Dalman, hos Banko-diskontverket
upptaget lån å 1.500 FUdr, emot del alf, inom 14 dagar efter erhållen underrättelse
om beslutet, 500 R:dr å skuldens återstod inbetalas; för fullgörande hvaraf
Bruksegaren Fritz Clarholm och Kassören IV. Wikström, enligt ansökningen bifogad
förbindelse, åtagit sig att ansvara. Till stöd för denna anhållan har sökanden anfört,
bland annat, att han allt sedan år 1843, då han nödgades afstå sina tillgångar
till borgenärers förnöjande, intill år 1854, då hans konkursmassa redovisades, under
sin kraftfullaste ålder varit utestängd från all sjelfständig verksamhet och sålunda betagen
möjligheten att bereda sig inkomster som kunnat lemna något öfverskott till afbetalning
å de qvarstående skulderna, men att för honom nu yppat sig utsigt till erhållande
af stadigvarande tjenst, derest han blefve från sina skulder fri och ait sökanden,
genom honom för sådant ändamål erbjuden försträckning, som skulle återgäldas
medelst årliga afbetalningar af inkomsten vid den påräknade tjensten, blifvit försatt i
tillfälle att till någon del skulderna på en gång godtgöra.
Banko-Diskont-Direktionen, hvars utlåtande öfver denna ansökning blifvit infordradt,
har upplyst, att sökanden och ene löflesmannen Dalman, innan lånet förföll och
Banko-U/skotte/s Ulldtande N:o 31.
3
andre löftesmannen Svederus kort derefter blifvit i konkurs-tillstånd försatte; att från sökandens
konkursmassa, enligt derför afgifven redovisning, en utdelning af 86 R:dr 14 sk.
tillgodokommit Diskonts-verket, hvarigenom dess kapital-fordran blifvit förminskad till
1,413 R;dr 34 sk., hvaremot löftesmännens konkursmassor icke lemnat någon utdelning
åt oprioriterade borgenärer; att' Svederus allidit medellös, hvarefter urarfva förmån blifvit
hans arfvingar tillerkänd, samt att Olof Fredrik Dalman, hvilken är anställd såsom Postexpeditör
i Norberg, väl såsom f. d. Bergsfogde åtnjuter en ringa lön på indragningsstat; men
att, enär införsel deri blifvit annan fordringsegare beviljad och hans inkomst af Postverket,
endast utgörande årligt arfvode, ingalunda öfverstege hvad som för de oundgängligaste
lefnadsbehofven erfordras, tillgång hos honom saknades till skuldens gäldande;
på grund hvaraf Diskont-direktionen som inhemtat att sökandens öfrige borgenärer
lära för deras fordringar antagit ackord till lägre belopp än det Diskont-verket nu
erbjudna, ansett sig böra. såsom med Verkets fördel öfverensstämmande, å ansökningen
tillstyrka bifall.
Under åberopande häraf och då, enligt Utskottet tillhandakomna upplysningar,
sökanden befinner sig i den ställning att, om det gjorda ackords-anbudet icke antages,
han kommer att gå miste om erhållande af den tjenst, hvarpå han eger utsigt, i hvilket
fall Diskont-verket torde blifva liela sin fordran förlustig, har Utskottet, lika med
Diskont-direktionen, ansett det vara med Verkets fördel öfverensstämmande att berörde
anbud antages och derföre skolat vördsamt hemställa
att, såvida Dalman, inom 14 dagar efter erhållen del af Rikets
Ständers härom fattade beslut, till Diskont-verket inbetalar 500
R:dr, återstoden af hans skuld 91-3 R:dr 34 sk., allt banko, jem
te
upplupen ränta, må utur räkenskaperna få afskrifvas.
Stockholm den 4 Maj 1857.
4
Banko-Utskottets Utlåtande S:o 32.
N:o 32.
Ank. till Exp.-Utsk. cl. 5 Maj 1857, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af f. d. Bokhållaren i Riksgäldskontoret
J. Lindbergs ansökning om eftergift af
öfverränta å 2:ne diskont-lån.
Hos Utskottet har f. d. Bokhållaren i Riksgälds-konloret J. Lindberg, uti ingifveu
skrift, anhållit, att då, genom erhållne utdelningar i hans 3:ne särskilda konkurser,
Bauko-diskont-verkets hos honom egande kapital-fordringar blifvit liqviderade, afskrifning
af den'upplupna, ännu oguldna öfVerräntan måtte beviljas; förmälande i sådant afseende
Lindberg, det han, sorn, efter 28 års tjenstetid i Riksgälds-kontoret, år 1842 nödsakats,
i följd af ögonsjukdom, att derifrån taga afsked, till sin och sin familjs uppehälle
endast eger att från nyssnämnde Verk uppbära en pension af 440 R:dr, hvaraf Lindberg,
enligt hvad sysslomannen i hans konkurs intygat, till borgenärerne årligen afstått
100 R:dr B:ko.
I afseende å denna ansökning har Banko-diskont-direktionen, uti infordradt utlåtande,
meddelat att Diskont-verkets återstående fordran hos Lindberg utgöres af öfverräntor
å 2:ne hans år 1832 förfallna lån, hvartdera på 200 R:dr, hvilka räntor nu belöpa
sig till sammanräknade 309 R.dr 19 sk. 2 rst.; att Byggmästaren J. A. Berg
häftat såsom löftesman för det ena och Bokhållaren J. P. Staf för det andra lånet;
att Lindberg och Berg redan före lånens förfallotider och Staf kort derefter blifvit försatte
i konkurs-tillstånd; att Diskont-verket från Bergs massa erhållit blott 16 R:dr, hvaremot,
genom utdelningar af Lindbergs och Stafs konkursmassor, lånen blifvit till kapitalen
fullt liqviderade och i afräkning å öfverräntan insatte 13 R:dr 36 sk. 3 rst.: samt
att
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 32.
alt både Staf och Herg äro med döden afgångne, den förre år 18 36 och den sednare
år 1838, utan alt för de i urarfvamålen efter dem bevakade fordringsanspråk
någon utdelning varit ali bekomma.
Angående den sökla afskrifningen har Banko-diskont-direklionen anfört, all, ehuru,
såsom förut är nämnd!, sysslomannen i Lindbergs konkursmassa intyga!, det annan tillgång
för borgenärerne icke finnes än den af Lindberg anvisade årliga andel af hans
pension såsom f. d. tjensteman i Riksgälds-kontoret samt under sådant förhållande
en längre tid visserligen erfordrades innan Diskont-verkets fordran kunde blifva slutligen
godlajord; likväl och då en tillgång, om än obetydlig i förhållande till skulden, funnes,
och enär Lindberg ej förebringat någon upplysning om sin ekonomiska ställning till ledning
för omdömet, om och i hvad mån han i öfrigt vore i tillfälle att sina förbindelser
framdeles fullgöra, ansåge Direktionen sig sakna giltig anledning att å ansökningen till
styrka
bifall.
Då emellertid ifrågavarande redan år 1832 förfallna lån numera äro till kapitalen
fullt betalda, samt Lindberg, som 3:ne särskilda gänger gjort konkurs, enligt sys
slomannens
i den sednaste konkursen meddeldta intyg, befinner sig i torftiga vilkor utan
annan tillgång, än den förr omnämnda pensionen, af hvilken Lindberg till borgenärerne
godvilligt afstått 100 R:dr årligen, hvarförutan någon vidare utdelning frän denna konkursmassa
icke skulle varit att erhålla, har Utskottet ansett billigheten tala derför, att
den sökta eftergiften beviljas och får alltså vördsamt tillstyrka,
att ofvanberörde öfverränte-skuld, utgörande 309 R:dr 19 sk. 2
r:st. B:ko, måtte utur räkenskaperna få afskrifvas.
Stockholm den 4 Maj 1857.
B<h. tilt n st Pro'. 18.>6 åf l«57. 6 Sam! ! Afd. W 11 itp,.
STOCKHOLM, tryckt hot J. W. Lundberg, ISST.
Ilanko-Utskoltits Utlåtande M 33.
1
N:o 33.
Alik. till Ex^.-Ulsk. d. 2 Juni 1857, kl. 2 e. m.
Utlåtande öfver vädtla motioner om tilla else för Riksgälds-kontoret att kunna
få begagna sill kreditiv ä Banken äfven ander instundande
Juli odi Augusti månader.
Sedan samtlige Riks-stånden, den '18 sistlidne April, med bifall till Höglofl.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 55, beslutat att, i afräkning å de anslag till statens
jernvägs-byggnader, som komma att vid denna riksdag beviljas, anvisa följande summor
att under loppet af innevarande år, i mån af behof, från Riksgälds-kontoret
utgå, nemligen:
efter Maj månads ingång .... B:ko 900,000: — —
» Juli månads ingång .... » 1,000,000: — —
» September månads ingång . » 500,000: — —
» November månads ingång . . » 180,000: — —
eller tillsammans B:ko R:dr 2,580,000: — —
så hafva nedannämnde i Riksgälds-kontorets styrelse deltagande ledamöter, nemligen
Herr aj Geijerstam, Carl, Herr Riks-arkivarien J. J. Nordström, Herr A. M. Brinck
och vice Talmannen Anders Andersson från Skaraborgs län, uti väckta motioner
hvar och en inom sitt respektive Riks-stånd, fästat uppmärksamhet derå, att Riksgälds-kontoret
till bestridande af den efter Maj månads ingång Kontoret sålunda
ålagda utbetalning af 900,000 R:dr icke egde större behållning än 207,000 R:dr,-  att Riksgälds-kontoret visserligen innehade fordringar och andra tillgångar, sorn
skulle kunna belånas, intilldess Kontoret erhölle den betydande inkomsten af mera än
2,000,000 R:dr för åtskilliga uppsagda, i Augusti månad förfallande hypotheks-föremngs-obligationer,
men att. då en upplåning, under närvarande förhållanden, icke
Bih. till R. St. Brot. 1S56 & 1857. ti Samt. 1 Afd. 15 Haft. 1
2
Banko-Utskottets Utlåtande M 33.
utan mehn för den redan tryckta penninge-ställningen kunde ske, syntes någon annan
utväg böra utfinnas för anskaffande af de medel, som för Riksgälds-kontorets
utgifter vore oundgängligen nödvändiga, samt att en sådan utväg erbjöde sig deri
att, såsom undantag för denna gång, befria Riksgälds-kontoret från skyldigheten att
den 30 instundande Juni inbetala det kreditiv å '1,000,000 R:dr till Banken, som
Kontoret innehar och som kunde åter disponeras den '! September; på grund hvaraf
motionärerne, med stöd af 56 § Riksdags-ord ningen, föreslagit, det Rikets Stän
der
måtte besluta, att förenämnda kreditiv å Banken må, om behofvet sådant påkallar,
af Riksgälds-kontoret få begagnas äfven under nästkommande Juli och Augusti
månader, samt Riksgälds-kontoret alltså befrias från skyldigheten att inom Juni
månads utgång det lyftade kreditiv-beloppet till Banken inbetala.
Jemte protokolls-utdrag af den 18 och 22 nästhdne April hafva Höglofl. Ridderskapet
och Adeln, Högv. Preste-ståndet och Vällofl. Borgare-ståndet till Banko
Utskottet
remitterat de inom dessa Riks-stånd väckta ofvanberörde motioner, tillika
med de i anledning deraf afgifna yttranden; hvaremot vice Talmannen Anters Anderssons
motion är vorden af Hederv Bonde-ståndet till sammansatt Stats- och
Banko-Utskott hänvisad.
Af nyssomförmälda, Banko-Utskottet tillhandakomna yttranden inhemtas, ibland
annat, att åtskilliga ledamöter, hvilka ansett den föreslagna utvägen, ehuru visserligen
icke för denna gång af någon våda för Banken, likväl särdeles vid minnet deraf,
att alla här i landet inträffade myntförsämringar härledt sig från Stats-verkets in
blandningar
med Banken, vara, såsom prejudikat betraktad, af högst betänklig egenskap
och derföre böra undvikas, i stället ifrågasatt, huruvida icke Riksgälds-kontoret,
som innehade hypotheks-förenings-obligationer till belopp af omkring 2,200,000 R:dr
Banko, hvilka, efter föregången uppsägning, äro till betalning förfallna dels i slutet
af Juli, dels under Augusti månader, med vederbörande af Riksgälds-kontorets styrelse
lemnad tillåtelse alt äfven före förfallotiden inlösa större eller mindre belopp
deraf, kunde antingen till Banken försälja dylika obligationer, eller ock mot hvpotbek
af sådana från Banken af dess besparade vinst undfå det låne-understöd inom
en kreditivet motsvarande summa, som för Riksgälds-kontorets utbetalningar vore af
nöden, hvarigenom den förlägenhet, Kontoret iråkat, ansåges kunna afhjelpas, utan
öfverskridande af det för Bankens sedelstock fastställda maximum.
Ehuru, enligt hvad ofvan är anfördt, den fråga, som i motionerne innefattas,
blifvit af ett Riks-stånd till sammansatt Stats- och Banko-Utskott remitterad; likväl
och som de 3:ne öfriga Riks-stånden beslutat, att (ifver de hos dem i ämnet väckta
motioner, hvilka alla äro af enahanda syftning, inhemta endast Banko-Utskottets utlåtande,
har Banko-Utskottet, på grund af 3:ne Raks-stånds sammanstämmande mening,
ansett sig böra förevarande fråga ensamt behandla, desto hellre, som, då med
motionerna afses att bereda Riksgälds-kontoret en f niel. hvaraf det skulle stå Kon
-
Bahko-Ulskottets Utlåtande M 33.
3
föret fritt att sig begagna om det så för godt funne, frågan synes icke vara af
beskaffenhet att HöglofLi Siats-Utskottets pröfning deraf erfordras.
Jemlikt 161 § i Banko-reglementet är Riksgälds-kontoret beriittigadt att, för
bestridande af Kontoret åliggande utbetalningar, räntefntt begagna ifrågavarande kreditiv
lill belopp af högst 1,000,000 R:dr Banko från den 1 September det ena året
till den sista Juni det nästpåföijande, »då de å kreditivet lyflade summor alltid oinlkorlixjen
skola vara till Banken liqviderade.» Under detta uttryckliga vilkor bevilja
des
nämnde kreditiv vid 1828—1830 årens riksdag, och samma vilkor har allt
sedermera oförändradt tjenat till efterrättelse. Vid beräkning af Bankens sedelstock
eger, enligt Banko-reglementets 115 §, med Riksgälds-kontorets kreditiv det undantngs-förhållande
rum, att hela summan af kreditivet, ehvad det är användt eller
icke. fran sedelstocken afdrages, hvilket har sin orsak deri, att lyftning af kreditivet
ansetts icke böra ifrågakomma å andra tider under de 10 månader af året, när
detsamma får disponeras, un dä bevillningsmedel till ett lyftningen motsvarande belopp
kunna antagas vara antingen under uppbörd eller remiss från uppbördsmännen.
Då maximum för den del af sedelstocken, som icke motsvaras af metallisk valuta,
är faststiilldt till 20 millioner R:dr, men Riksgälds-kontorets kreditiv, äfven om det
är till fulla beloppet anlitadt, icke i sedelstocken inberäknas, följer deraf, att nyss
nämnda
maximum under omförmälda 10 månader i sjelfva verket kan utgöra 21
millioner R:dr; hvaremot under de 2 månader af året, Juli och Augusti, då kreditivets
begagnande är förbjudet, en sådan tillökning i sedelstocken ej får ega rum.
Skulle nu, i enlighet med hvad i motionerne blifvit föreslaget, Riksgälds-kontoret
berättigas att, under instundande Juli och Augusti månader, disponera kreditivet,
kunde, jemväl under dessa båda månader, sedelstocken komma att uppgå till mera
än 20 millioner R.dr utöfver hvad som eger motsvarighet i metallisk valuta; hvarigenom
en väsentlig rubbning skedde i de för sedelstockens beräknande af Rikets
Ständer hittills meddelade föreskrifter.
Den stränga begränsning af Bankens förhållanden till Stats-verket, som vid
realisationen ansågs nödig att till ovilkorlig efterlefnad fastställa, innebär, efter Utskottets
öfvertygelse, i sig en ibland de vigtigaste grundsatser med afseende å Bankens
förvaltning. Med denna, af Rikets Ständer sedermera orubbligt vidhållna, grundsats
later sig icke förenas att Banken, vid tillfällen då Riksgälds-kontoret, af en eller
annan anledning, kan komma i behof af penninge-underslöd skulle dermed tillhandagå,
aldra mins t då sådant medförde utsträckning af den för Banken föreskrifna sedelans\
anglie!. De olyckliga följder, som under förflutna tider för Riket uppstått genom
sammanblandning af Statens och Bankens förhållanden, äro allt för väl kända,
att här behöfva närmare framhållas. Om nu också må medgifvas, att ifrågasatt befrielse
för Riksgälds-kontoret från skyldigheten att inbetala dess kreditiv-skuld till
Banken icke borde, under närvarande omständigheter, utöfva något menligt inflytande
4
Banko-Utskottets Utlåtande M 33.
på Bankens ställning eller förmåga, så skulle likväl en dylik, af Rikets Ständer beslutad
åtgärd, enligt Utskottets tanke, vara särdeles betänklig, såsom innefattande
första steget på en bana, den Banken alltid med sorgfällighet bör undvika att beträda.
Under sådant förhållande och då, efter hvad förut är visadt, den föreslagna
tillåtelsen för Riksgälds-kontoret, att äfven under Juli och Augusti månader kunna
få begagna kreditivet, komme att leda till rubbning i föreskrifterne för sedelstockens
beräkning, synes det stadgade vilkoret angående kreditivets liqviderande å den derför
bestämda tid icke vid ett för Riksgälds-kontoret uppkommet tillfälligt behof böra
eftergifvas.
Då emellertid af så väl motionerne, som en sedermera uppgjord och hos Utskottet
företedd försla^s-beräknine öfver Rikseälds-kontorets inkomster och utgifter
från den 16 innevarande Maj till den 1 instundande Juli visar sig. att Riksgäldskontoret,
efter att nu mera hafva verkställt den för jernvägs-anläggningarne Kontoret
ålagda utbetalning af 900,000 R:dr, kommer, vid nästa Juni månads utgång,
att sakna kontanta medel till sin kreditiv-skulds liqviderande, har Utskottet ansett
sig böra taga under öfvervägande, huruvida icke Banken må vara i tillfälle att, utan
tillökning af det för sedelstocken bestämda maximum, såsom liqvid för hvad å kre
ditivet
vid sistnämnda tidpunkt finnes lyftadt, emottaga af Riksgälds-kontoret innehafvande
hypotheks-förenings-obligationer.
I detta afseende har Utskottet inhemtat, att skillnaden mellan Bankens utelöpande
sedlar och depositions-skuld, jemte obegagnade andelar af kreditiv- och låne-förlag,
samt det i Banko-reglementet stadgade maximum för sedelstock, enligt en deröfver
upprättad och till Banko-fullmäktige aflemnad uppgift, den 9 i denna månad
utgjorde 1,307,213 R:dr 5 sk. 9 rist, hvarifrån likväl bör afräknas obegagnade
andelar af kreditiv- och låne-förlag, tillhörande låne-afdelningen, hvilka andelar kunna
antagas uppgå till circa 367,000 R:dr; att det belopp, som nu, utan öfverskridande
af maximum för sedelstock, kan disponeras, således belöper sig till omkring
940,000 R:dr, bestående af dels från föregående året besparad och dels under detta
år influten vinst, i denna sednare jemväl inbegripet beloppet af de, vid 1856 års
slut, såsom utelöpande bokförda transportsedlar samt sedlar på 3 och 2 R:dr med
dubbla och enkla blad, som, i följd af Rikets Ständers, genom bifall till Utskottets
Utlåtande J\s 18, fattade beslut, blifvit från beräkningen öfver sedelstocken uteslutet
och inom linien fördt med 235,330 R:dr 24 sk. 8 rist; samt att, i händelse
största delen af vinsten å de särskilda diskont-verkens rörelse för 2:dra qvartalet
komme att till Banken inlevereras före qvartalets utgång, hvarom Banko-fullmäktige
äro oförhindrade alt meddela föreskrift, ofvanberörde skillnads-summa den 30
Juni bör utgöra omkring 1,040,000 R.dr, allt Banko.
Och som häraf synes, att disponibla medel för ifrågavarande ändamål böra
vid uppgifna tidpunkt finnas i Banken att tillgå, samt någon betänklighet från
Banko-Utskottets Utlåtande JY$ 33.
5
Bankens sida att i liqvid emottaga ofvanberörde obligationer ej torde möta, helst
dessa obligationer redan iiro till betalning uppsagda och inom kort förfalla, har
Utskottet, under åberopande af hvad anfördt blifvit, ansett sig böra vördsamt hemställa,
det Rikets Ständer måtte besluta,
att, med afslag å de väckta motionerne om tillåtelse för Riksgälds-kon
toret
att äfven under instundande Juli och Augusti månader kunna få
begagna dess kreditiv å Banken, Riksgälds-kontoret må berättigas att
den 30 nästkommande Juni liqvidera de å kreditivet lyftade summor
med af kontoret innehafvande hypotheks-förenings-obligationer, beräknade
till samma värde, hvarefter de af Kontoret öfvertagits, och med de
betalnings-terminer, som Kontorets styrelse medgifvit.
Stockholm den 22 Maj 1857.
Reservationer:
af Herr Riks-arkivarien Nordström:
»Att Riksgälds-kontoret för det närvarande befinner sig uti verklig förlägenhet
ifråga om möjligheten att, utan särskildt understöd, i vederbörlig tid på en gång
bestrida så väl de af Rikets Ständer under den 18 sistförlidne April, på Statsutskottets
tillstyrkande, beviljade summor för de vid 1854 års riksdag beslutade
jernvägs-arbeten, som öfriga på detsammas kassa vid sednaste och innevarande
riksdag anvisade, vid anfordran betalningsbgra utgifter, är ett på ordentliga, af vederbörande
tjenstemän vid Kontoret upprättade, kalkyler grundadt sakförhållande,
som hvarken genom offentliga protester eller enskilda försäkringar, eller motsatta
anonyma tablåer kan bortresonneras Det fonderade, inhemska stats-lån, som enligt
sednaste riksdagens plan skulle inbringa de för nämnda jernvägs-anläggningar erforderliga
penningemedel, har vid utförandet misslyckats, lika godt nu af hvilka anledningar,
och Kontoret har derföre varit nödsakadt att från sin allmänna kassa,
beräknad för andra ändamål, hemta tillgångarne för de utbetalningar, som de ej
mindre för Statens än för enskilda, med stats-understöd hugnade, bolags räkning
oafbrutet bedrifna jernvägs-arbetena tagit i anspråk. Dessa af Kontorets allmänna
kassa bestridda utbetalningar uppgingo vid slutet af år 1856 till 4,778,888 Riks
-
6
Banko-0Iskottets Utlåtande JM -33.
daler och uppgå för det närvarande till 7,420,666 Riksdaler 32 sk. allt Banko,
hvaraf 6,233,333: 16 belöpa sig på stats-banorna, och 1,193,333: 10 på bolagsbanorna.
Ett så stort utgifts-belopp från de normala stats-inkomsterna ensamt för nämnda
ändamål, hade Rikets Ständer vid stats-regleringen år 1854 icke beräknat, och
möjligheten för Riksgälds-kontoret att ändå kunna bestrida det kan endast förklaras
derigenom: att, bland annat, tullen och bränvinsskatten inbringat betydligt mer,
än vid uppgörandet af kalkylen öfver stats-inkomsterna förutsattes: alt Kongl. Maj:t
den 29 Juli 1856 i nåder beslöt, att såsom förskott på uppkommande öfverskottsmedel
från de till Stats-kontoret ingående stats-inkomster hvad disponibelt vore
till Riksgälds-kontoret skulle öfveriemnas, för att i föreskrifven ordning hållas den
allmänna rörelsen, i dess iråkade förlägenhet, tillhanda: och att flere, eventuela, på
Riksgälds-kontorets allmänna kassa så väl för omedelbara stats- sorn andra af
Rikets Ständer godkända ändamål anvisade, utbetalningar å vista lyckligtvis icke af
vederbörande blifvit utkräfde.
Men Riksgälds-kontorets kassa eger icke den förträffliga egenskap som gjort
enkans oljekruka så berömd. Hon visar, tvertom, sin botten, när hon för strängt
anlitas, och mot denna tysta, men synnerligen vältaliga, protest gifves ingen annan
appell, än att antingen förse henne med nya tillgångar, eller inskränka hennes utbetalningar.
Kontorets kassa har nu i sjelfva verket sedan en tid tillbaka befunnit sig i en
sådan ställning, och Fullmäktige hafva icke underlåtit att derom lemna Rikets
Ständer upplysning. Uti en öfver balansen emellan kända inkomster och utgifter i
sistförlidne Januari månad, uppgjord och det Höglofliga Stats-Utskottet meddelad
kalkyl, upptagande i tre särskilda kolonner förhållandet för det /örsta qvartalet,
för del "andra qvartalet, och för det sednare halfåret, visades den kontanta behållningen
den 30 Juni icke uppgå öfver R:dr B:ko 20,612: sk. 43. — Bland
utgifterna upptogs utbetalningen af Kontorets samma dag förfallna skuld till Riksbanken
för åtnjutet kreditiv; men ännu då hvarken bland inkomsterna beloppet af
de medel, som genom realisering af de Kontoret tillhöriga, räntebärande hypolheksförenings-obligationer
kunde inflyta, emedan någon upsägning af dem dittills icke
egt rum, eller bland utgifterna den summa af 333,333 R:dr 16 sk. Banko, som
omkring eller något efter samma tid för jernvägs-arbetena ytterligare på Riksgäldskontoret
anvisades.
I anseende till denna kassans ställning fattades likväl straxt derefter beslut om
uppsägning af nyssnämnde hypotheks-förenings-obligationer, hvilka hade kommit i
Kontorets besittning genom utbyte på olika vilkor mot medel, dem Kongl. Statskontoret,
till följd af ofvanberörde Kongl. Bref den 29 Juli 1856 och för det der
bestämda ändamål, till Riksgälds-kontoret öfverlemnat, och hvilka obligationers sam
-
Banko-Utskotléts Utlåtande jys 33.
7
marilagda kapital-belopp den 20 nyssförvikna April uppgick till 3,314,489 R:dr B:ko,
förfallit till inbetalning till en del efter tre, till en annan del efter sex månaders
uppsägning.
Efter tillkomsten af Stats-Utskottets Betänkande N:o 55, som ligger till grund
för Rikets Ständers beslut den 18 April, i följd hvaraf för jernvägs-arbetena på
Riksgälds-kontorets kassa anvisats att utgå efter Maj månads ingång 900,000 R:dr,
elter Juli månads ingång 1.000,000 R:dr, efter September månads ingång 500,000
R:dr, och efter November månads ingång 180,000 R:dr, eiler tillsammans 2,580,000
R:dr allt Banko, uppgjordes den 15 April ny kalkyl uti tre kolonner: en från den
15 April till och med den 30 Juni, en från den 1 Juli t. o. m. 30 Augusti, och
en från den 1 September till årets slut. Uti denna kalkyl voro bland inkomsterna
i första kolonnen upptagne omkring 913,200 R:dr B:ko, som antagits skola under
Maj och Juni månader inflyta för obligationer på tre månaders uppsägning, och bland
utgifterna de nya utbetalningarne för en brobyggnad öfver Helgeå, till arméens pensions-kassa,
för National-musei-bvggnaden, och ofvannämnda 333,333 R:dr 16 sk.
för jernvägarne, tillsamman 630,365 R:dr allt B:ko; och visade sig då den kontanta
behållningen den 50 Juni uppgå till omkring 207,400 R:dr B;ko.
Utan medlande biträde kunde med denna summa det på en million sig slutande
kreditivet icke till Riks-banken på bestämd dag, eller den 30 Juni, inbetalas,
och då härtill kom, att dessutom en million, så snart Juli månad ingått, d. v. s.
dagen derefter, borde, enligt Rikets Ständers beslut, hållas disponibelt för styrelsen
öfver jernvägs-arbetena, så blef det oundvikligt, att med anmälan af detta förhållande
hos Rikets Ständer begära deras biträde.
DA till följd af verkstälid uppsägning högsta sannolikhet var för handen, att
beloppet af de efter sex månaders uppsägning förfallna obligationerna, såsom sig
borde, skulle i förra hälften af Augusti minad ingå och då i Kontorets kassa inbringa
omkring 2,298,000 Riksdaler, var det förnämligast någon tids frist, Kontoret
behöfde för att åter kunna reda sig och komma ur sin förlägenhet. Vid valet
emellan uppskof för utbetalningen af den ena eller den andra af förenämnda två
millioner ansägo fullmäktige ett uppskof i afseende å den förra millionen vara ej
allena för den tryckta, allmänna pénnmgeställningen, utan ock för jernvägsarbetenas
oafbrutna gång förenadt med minsta olägenhet, och under inflytelsen af dessa äsigter
beslötos de motioner, som derpå inom alla fyra Stånden väcktes och öfver hvilka
Banko-Utskottet, som ansett sig böra allena pröfva dem, nu afgifvit sitt betänkande,
hvaruti det afstyrker bifall till motionerna.
Utskottet har kännt sig uppmanadt dertill af sina grundsatser. En bland dessa
grundsatser är den, att, då det Riksgälds-kontoret beviljade kreditiv af en million
enligt 115 och 116 §§ Banko-reglementet icke inberäknas uti det för banko-sedel
-
8
Banko-Utskottets Utlåtande JYi 33.
stocken fastställda maximum under de tio månader af året, kreditivet får af Riksgälds-kontoret
begagnas, den rubbning borde undvikas, som, uti de för sedelstockens
beräkning gifna föreskrifter skulle uppstå, derest uppskof med kreditivets återbetalning
för Juli och Augusti månader beviljades. Men om man ock nu ej vill fästa
sig dervid att en sådan rubbning af vida mer genomgripande betydelse allaredan
är i sjelfva Banko-reglementets 182 § 2 mom. för vissa förhållanden medgifven,
förtjenar dock här att tagas i betraktande, att, på sätt sjelfva Banko-Utskottets betänkande
upplyser, Riks-banken den 30 Juni eger ett kapital af minst 940,000 och,
i fall vinsten å de särskilda diskont-verkens rörelse för 2:a qvartalet varder till
banken inlevererad, till och med 1,040,000 Riksdaler Banko, som ulan något öfverskridande
af sedelstockens maximum eller rubbning af den bestämda ordningen för
Bankens rörelsegrenar i öfrigt kunde för Riksgälds-kontorets behof uti ifrågavarande
afseende vara att disponera.
Då nu så är. så hade med någon god vilja intet varit enklare att besluta, än
att uppskof med inbetalningen af kreditivet till Banken skulle få ega rum och nyssnämnda
en million under tiden innehållas i Banken för att, om sådant hade ansetts
nödigt, reglementsmässigt bibehålla den åberopade proportionen emellan sedelstockens
maximum och metalliska kassan.
Ett sådant beslut skulle då i sjelfva verket innefattat ett medgifvande, att den
ifrågasatta millionen skulle ställas till Riksgälds-kontorets disposition såsom försträckning,
och blef äfven detta förhållande inom Utskottet omständligen utveckladt med
tillägg att, om så fordrades, en förskrifning å lånet kunde från Riksgälds-kontorets
sida afgifvas. Men det fanns ännu en grundsats, som i detta hänseende inom Utskottet
gjorde sig gällande, angelägenheten nemligen af att bibehålla en sträng begränsning
af Riks-bankens förhållanden till stats-verket och för framtiden undvika de
olyckliga följder, som under förflutna tider genom Sammanblandning af dessa förhållanden
för riket uppstått. Försträckning kunde derföre icke beviljas Riksgälds-kontoret
på andra vilkor än, mot säkerhet, och denna säkerhet skulle just bestå uti.
öfverlåtelse på Banken af de Kontoret tillhöriga obligationer, hvilka detsamma påräknade
såsom den tillgång, hvarifrån, i följd af uppsägningen, medel skulle hemtas för
möjligheten att utbetala den million R:dr B:ko, som efter ingången af Juli månad
skall för jernvägs-anläggningarne från Kontoret utgå.
Den här ofvan åberopade kalkyl af den 15 April utvisade nemligen att, så
vida ej nya tillgångar mellankomme, Kontoret den 30 Juni saknade medel att motsvara
utbetalningen såväl af kreditivet till Riks-banken på en million, som anslaget
för jernvägarne efter den 1 Juli på äfven en million, och att, om ock uppskof med
utbetalning af den förra millionen erhölls, Kontoret icke desto mindre äfven hade
behof af hvad på de uppsagda obligationerna kunde inflyta, för att kunna bestrida
utgiften
Banlw-Vtskottets Utlåtande M 33.
9
utgiften af den för jernvägarne med den 'I Juli förfallna millionen. För att ytterligare
utreda ställningen inom Riksgälds-kontoret företeddes inom Banko-Utskottet
under diskussionen om ifrågavarande ärende en ny kalkyl, omfattande tiden från den
1ti Maj lill den 1 Juli oell uppgjord af Kontorets tjenstemän. Denna kalkyl
utvisar ett påräknadt inkomst-belopp af 1,235,889 R:dr samt ett utgifts-belopp af
2,040,579 R:dr, allt Banko, och alltså en brist af 804,689 R:dr den 30 nästkommande
Juni■ hvaraf följer, att för bestridande af den utgiftspost på 1,000,000
Rdr, som för jernvägarne den 1 Juli bör vara disponibel, några medel icke
äro att tillgå förr, än de på de uppsagda obligationerne inflyta. Bland inkomsterna
i denna kalkyl ingå likväl redan 766,624 R:dr såsom påräknade i afbetalning
för obligationer med kortare uppsägningstid, och bland utgifterna äfven kreditivskulden
till Riks-banken, men deremot icke de 900,000 R:dr B:ko. som efter Maj
månads ingång skulle för jernvägarne utbetalas, emedan denna summa alla redan
den 16 Maj blifvit utanordnad.
Äfven denna kalkyl lyckades likväl icke att inom Utskottet vinna afseende,
ehuru den framlades af två Kontorets Fullmäktige, med förklarande, att den vore
sub lide publica i Kontoret uppgjord. Utskottets pluralitet tycktes deremot egna
större afseende ål en anonym kalkyl, som af en ledamot i Utskottet företeddes,
utan upplysning om huruledes den tillkommit, och som, sträckande sig öfver tiden
ända till September månad, uppgaf inkomsterna till den 30 Juni till högre siffra än
kalkylens af den 16 Maj. Vid efterfrågan i Kontoret har det likväl sedermera befunnits,
att ingen af dess nu der tjenstgörande funktionärer utgifvit en sådan anonym
kalkyl; och om vederbörande, som med frågornas pröfning hafva att skaffa,
med något skäl kunna stadna i osäkerhet om del rätta, då stridiga uppgifter öfver
samma sak dem föreläggas, måste man så mycket mer beklaga de förhållanden,
som göra så beskaffade anonyma och smygande försök att motarbeta en ändamåls
enlig
lösning af öppet framlagda, vigtiga frågor möjliga.
Man torde emellertid med skäl kunna begära, att de på Riksgälds-kontorets
vägnar af dess Fullmäktige framlagda kalkyler öfver dess ställning för olika tider
böra ega anspråk på större tillförlitlighet, än dessa anonyma framställningar, der ingen
man finnes bakom ordet, och då förenämnda ofliciela kalkyler uti intet afseende
kunna upptaga annat, än, bland inkomster, hvad man på laga eller andra fullt
säkra grunder har rätt att antaga skola inflyta under den afsedda tiden, och, bland
utgifter, hvad som under samma tid vid anfordran skall utbetalas, så måste de
ock anses hafva uppfyllt allt hvad med sådana kalkyler kan åstadkommas, nemligen
en öfversigt af den största probabilitet. Det faktiska förhållandet kan likväl sedermera
vid den afsedda tidens utgång möjligtvis gestalta sig något annorlunda, derest
under samma tid något mer influtit än man bade rätt att påräkna, eller något
Bih. till R. St. Prot. 1856 & 1857. 6 Samt. 1 A/d. 15 Haft. 2
10
Banko-Utskottets Utlåtande M 33.
mindre utgått än man var skyldig vara beredd uppå att utgifva Sådant allt ligger
utom förutseendets gräns och kan ej ingå i någon kalkyl, och fullkomligt vilseledande
skulle en sådan blifva, om, såsom förhållandet var med förenämnda anonyma
kalkyl, man deruti såsom säker inkomst uppförde en eller annan half million
på den grund, att en sådan summa en gång längre fram i tiden skall inflyta och
derföre benäget antager sig hafva den allaredan i handen.
Hvad för öfrigt angår den säkerhet, Banko-Utskottet nu tillstyrkt Rikets Höglofliga
Ständer att af Riksgälds-kontoret fordra för deras bifall till att hjelpa detsamma
ur den förlägenhet för en tid, hvaruti det, i följd af åtskilliga andra Rikets
Ständers beslut, kommit, så, utom det att, såsom förut är anmärkt, en så beskaffad
hjelp i sjelfva verket icke blefve någon verksam hjelp, torde här få erinras och
upplysas, att sedan sednaste realisations-period exempel icke saknas uppå en ömsesidig
hjelpsamhet emellan Riks-banken och Riksgälds-kontoret, äfven utan något
bemyndigande från Rikets Ständers sida, och det utan all annan säkerhet än en
enkel förskrifning, då ettdera af dessa två Rikets Ständers penningeverk befunnit
sig i tillfälligt behof af lån och sökt det hos det andra. Till bevis härpå må anföras
det lån, som Fullmäktige i Riksgälds-kontoret beviljade Riks-banken den 13
Oktober 1842 på 600,000 Riksdaler banko, och omvändt det lån på 500,000
Riksdaler banko, hvilket af Fullmäktige i Banken beviljades Riksgälds-kontoret den
30 December 1846, i båda fallen utan annan säkerhet än allena förskrifning; och
ehuru, beträffande det sednare, vid nästföljande riksdag den anmärkning af BankoUtskottet
gjordes, att Fullmäktige skulle saknat stöd af reglementet för en sådan
deras låne-åtgärd, så är dock förhållandet nu i så måtto väsentligt olika, att det
stöd för ett lån åt Riksgälds-kontoret mot enkel förskrifning och för en kort tid,
som då ansågs saknas i banko-reglementet, nu fullständigt kunde af Rikets Höglofl.
Ständer sjelfve lemnäs.
Jemte det jag alltså, på nu anförda skäl och förhållanden, reserverar mig mot
det slut, hvartill Utskottet kommit, tillstyrker jag, för min del, vördsamt, att det
begärda uppskofvet med kreditivets inbetalning måtte beviljas, eller ock Riksgäldskontoret
berättigas, att af Rikets Ständers Bank erhålla för Juli och Augusti månader
ett lån på 1,000,000 Riksdaler banko, utan annan säkerhet än förskrifning.»
Uti denna reservation har Herr af Geijerstam, Carl, sig förenat,
Af Herr Bogeman, C. A
» Herr E. D. Grape.
Banko-Ut$lwllcts Utlåtande M 34.
11
N:o 34.
A.nk. till Exp.-Utsk. d. 2 Juni 1857, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af erhållen återremiss aj Memorialet Jtä 29.
Sedan Banko-Utskottet i Ua punkten af berörde Memorial tillstyrkt, att Kontors-skrifvarne
H T. Benckert, L. J. Hedberg och N. Ohlsson samt Kanslisten J.
Wikström, med afseende å den ofördelaktiga stalbing, hvari de genom Banko-verkets
sednaste organisation blifvit försatte, »måtte, så vida de dertill äro benägne, å Bankens
indragnings-stat uppföras såsom öfvertalige tjenstemän, med åtnjutande af lönen
enligt gamla staten eller 400 R:dr Banko årligen och med åliggande för dem, jemlikt
37 § i nu gällande Banko-reglemente, att, vid tillfälligt behof af Kontors-skrifvare-biträde
utöfver stat, bestrida sådan befattning, som i afseende å omfång och
beskaffenhet motsvarar den, hvarå de ega fullmakt,» så har, enligt Utskottet tillhandakomma
protokolls-utdrag, omförmälda hemställan blifvit af Högloft. Ridderskapet och
Adeln samt Hederv. Bonde-ståndet bifallen, men af Högvörd. Preste-ståndet och Vallöf!.
Borgare-ståndet deremot återremitterad, med anledning af åtskilliga ledamöters
yrkande att, då hvad Utskottet tillstyrkt, syntes för ifrågavarande tjenstemän komma
att medföra ringa eller ingen fördel, bemälde tjenstemän måtte förflyttas på
Bankens pensions-stat, med åtnjutande under deras återstående lifstid af 400 R:dr
Banko årligen, eller åtminstone tillåtas uppbära nämnde belopp från pensions-staten,
intilldess de inom annat embetsverk kunde vinna befordran och motsvarande tillökning
i lön.
I följd häraf har Utskottet tagit detta ärende under förnyadt öfvervägande; men
som, vid föregående handläggningen deraf, Utskottet redan pröfvat frågan om klagandernes
förflyttande på pensions-stat, emot hvilken åtgärd blifvit af Fullmäktige erinradt hufvudsakligen,
att då ofvannämnde tjenstemän hvarken befinna sig vid den lefnadseller
tjenste-ålder, eller i de förhållanden i öfrigt, sorn, enligt gällande banko-reglemente,
berättiga till pensionering, hvarom för öfrigt en bland dem, nemligen Kan
-
12
Banko-V t skuttats Memorial M 35.
slisten Wikström, icke framställt begäran, skulle ett undantag i berörde syftning,
om ej förr, vid framdeles inträffande förändring i tjenster och göromål, sannolikt
framkalla anspråk, hvilka, grundade på ett dylikt medgifvande, svårligen kunde afvisas;
så och enär Utskottet hvarken af hvad klaganderne anfört eller under öfverläggningen
förekommit hos de 2:ne Riks-stånd, som frågan återremitterat, funnit anledning
att frångå sin af de 2:ne öfriga Riks-stånden redan bifallna hemställan, anser
Utskottet sig böra
vidblifva tillstyrkandet i Usta punkten af ofvanberördejmemorial.
Stockholm den 29 Maj 1857.
N:o 35.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 2 Juni 1857, kl. 2 e. m.
Memorial, angående årligt understöd lill enkan Louise Wrigström, född
von Schwerin.
Af de medel, Banko-fullmäktige hafva att använda till understöd åt sådana, i
behöfvande omständigheter stadda personer, för hvilka tillgångarne å Fullmäktiges
dispositions-räkning ej få tagas i anspråk, finnes för närvarande en behållning af endast
113 R:dr 32 sk. 1 rist, hvadan Banko-fullmäktige, efter hvad de hos Utskottet
anmält, saknat tillfälle att fortfarande lemna understöd åt enkan Louise Wigström,
född von Schwerin, som under några af sednast förflutna åren från Banken undfått
gratifikation; samt af omförmälda anledning till Utskottets bepröfvande öfverlemnat,
huruvida icke enkan Wigström kunde meddelas någon pension eller årligt anslag,
hvilket af Fullmäktige föreslagits att utgå med 200 R:dr Riksmynt.
Hvad Banko-fullmäktige sålunda hemställt får Utskottet härmed vördsamt underställa
Rikets Ständers behjertande, med upplysning, att denna i nödställd belägenhet
stadda enka, för hvars understödjande Fullmäktige nu ej hafva tillgängliga medel att
Banko-Utskottets Memorial M 35.
13
disponera, är dotter af framlidne Prosten och Kyrkoherden in. m. Grefve F. B. von
Schwerin. Förvissadt att minnet af hennes faders stora och för det allmänna, särdeles
Banko-verket, gagnande verksamhet intager det utmärkta rum, att något yttrande
om hans förtjenster och derigenom förvärfvade anspråk på erkänsla här icke
påkallas, hyser Utskottet den öfvertygelse, att Rikets Ständer ej skola tveka att,
såsom den värdigaste tacksamhetsgärd åt Grefve von Schwerins aktade minne, omfatta
tillfället att ur armod befria hans efterlemnade åldriga och hjelpsökande dotter.
I sådant afseende har Utskottet, som ansett det af Banko-fullmäktige föreslagna
belopp otillräckligt, för att i någon mån motsvara det dermed afsedda ändamål, skolat
hos Rikets Ständer tillstyrka,
att enkan Louise Wigström, född von Schwerin, må från och med detta
års början och så länge hon lefver, från Banko-fullmäktiges dispositionsräkning
undfå etti årligt anslag af Trehundra Riksdaler Riksmynt.
Stockholm den 29 Maj 1857.
Reservationer:
af Riksdags-fullmäktige E. J. Rudberg och Anders Andersson från Kalmar län,
hvilka ansett det årliga anslag, sorn' må enkan Wigström beviljas, böra bestämmas
till det af Banko-fullmäktige föreslagna belopp, 200 R:dr Riksmynt.
14
Banko-Utskottets Memorial, M 30.
N:o 36.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 2 Juni 1857, kl. 2 e. m.
Memorial, med förslag till taxa å expedilions-lösen i Rikets Ständers1 Bank,
Banko-diskont-verket och Låne-kontoren.
Uti 5 § af Kongl. Maj:ts förnyade nådiga förordning, angående expeditionslösen
af den 30 November 1855, stadgas att, i fråga örn lösen för expeditioner vid
Rikets Ständers Bank, jemte dertill hörande Diskont-verk och Låne-kontor, gäller
hvad derom särskildt är föreskrifvet.
Med anledning häraf, och då Expeditions-taxa för Rikets Ständers Bank icke
är vorden utfärdad, efter det taxan af den 4 0 Juni 1844 å expeditions-Iösen i
Banken samt dertill hörande Diskont-verk och Låne-kontor fastställdes att gälla till
efterrättelse endast intill slutet af det år, då näst derefter följda riksdag mträfiade,
eller 1844 års utgång, hafva Banko-fullmäktige hos Utskottet hemställt, att ett af
Under-styrelsen, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med sistberörda taxa och med
ledning af ofvan anförda nådiga förordning, uppgjordt förslag till expeditions-taxa
måtte till Rikets Ständers fastställelse öfverlemnas.
Efter granskning af detta förslag, vid hvars upprättande enahanda grund för
bestämmandet af lösen för handlingar iakttagits, som i 1841 års taxa, nemligen den,
att lösen beräknats i likhet med hvad som erlägges för utgående expeditioner från
Öfverståthållare-embetet och öfriga under de i 1:a afdelningen af allmänna expeditions-taxan
upptagna embetsmyndigheter, utom hvad beträffar bevis öfver återstoden
å lån, för hvilka bevis den i 1841 års taxa stadgade lösen bibehållits oförändrad,
får Utskottet härmed underställa Rikets Ständers bepröfvande följande:
Banko-Utskottets Memorial M 30.
15
Förslag
till taxa å expeditions-lösen i Rikets Ständers Bank, Banko-diskontverket
och Lime-kontoren.
Riksmynt.
R:dr Öre.
För Protolcolls-utdrag, ehvad det innefattar beslut eller icke, första arket 2: —
hvarje af de öfriga  — 75.
— Afskrift eller utdrag af resolutioner, bref, böcker, räkenskaper eller
andra handlingar af hvad beskaffenhet de vara må, med vidimation,
första arket
. 1: —
hvarje af de öfriga  — 75.
— Bevis, diarii- elier öfver ingifvande af handling  — 50.
— Bevis öfver återstoden å fastighets-, odlings-, eller andre lån, grundade
på reviderade uträkningar  3: —
— Annat Bevis, tecknadt å företedd handling  1: —
— — — , då det särskildt utfärdas  1: 50.
— Vidimation af afskrifven handling, för hvarje ark  — 25.
Skolande för öfrigt de allmänna föreskrifter och ansvars-bestämmelser,
som Kongl. Majits den 30 November 1855 i nåder utfärdade taxa å
expeditions-lösen i Rikets Hof- och Ofver-rätter samt offentliga verk innefattar,
äfven för expeditions-hafvande i Rikets Ständers Rank gälla till
efterrättelse.
Under förutsättning af Rikets Höglofl. Ständers bifall till utfärdandet af en dylik
förnyad expeditions-taxa, har Utskottet skolat hemställa,
att Rikets Ständer, med anmälan härom, mätte hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, att den af dem fastställande taxa å expeditions-lösen i
Rikets Ständers Bank, Banko-diskont-verket och Låne-kontoren må varda
genom allmän kungörelse utfärdad att till efterrättelse gälla, intill dess
Rikets Ständer annorlunda besluta och derom hos Kongl. Majit göra underdånig
anmälan.
Stockholm den 29 Maj 1857.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, \857.
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
1
N:o 37.
Ank. till Exp.-Ut»k. cl. 9 Juni 1857, kl. 6 e. m.
Betänkande, med förslag till reglering af Bankens läneoch
kreditiv-rörelse.
Enligt sista punkten i 5 § af ilen för Banko-Utskottet gällande Instruktion,
åligger det Utskottet att, så vidt ske kan, i ett sammanhang behandla alla frågor,
som angå Bankens låne-rörelse.
Utskottet, som, till fullgörande häraf, genomgått och granskat de i 6 Artikeln,
I, 2, 3, 4, 5 och 6 Afdelningarne af Banko-reglementet den 4 December
1854 intagna sladganden och dervid tillika tagit i behörigt öfvervägande de från
respektive Riks-stånden till Utskottets behandling remitterade motioner, hvilka antingen
afse ändring i dessa stadganden, eller innefatta förslag, som med dem ega sammanhang,
får, efter noggrannt bepröfvande, härigenom afgifva förslag till reglering
af Bankens låne- och kreditiv-rörelse under kommande tiden intill nästa Riksdag,
med tillkännagifvande, att Utskottet åt nedan upptagna föreskrifter gifvit den uppställning,
att de, i händelse af Rikets Ständers godkännande, kunna omedelbart och
utan den förutgångna fastställelse, hvarom 8 § i Utskottets instruktion förmäler, uti
blifvande Banko-reglemente införas.
De i första Afdelningen af (i Artikeln under §§ 158—138 meddelade föreskrifter
angå Utlåningar till Staten och Allmänna Inrättningar.
Dessa föreskrifter, hvaruti förslag till ändring ej blifvit väckt, har Utskottet
ansett höra bibehållas, likväl med iakttagande deraf, att de summor, som, nu beräknade
i Banko, skola från och med 1858 års början i Bankens räkenskaper uppBih.
till B. SL Prof. 1856 § 1857. 6 Sami. i Afd. 16 Haft. 1
2
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
tagas i Riksmynt, varda utförda jemväl i denna myntsort; hvadan berörde föreskrifter
skulle komma att lyda som följer:
l:o.
Sedan de af Riksgälds-kontoret, för liqviden af Svenska
Stats-verkets vid 1830 års slut återstående skuld af 4,400,000
R:dr till Banken, för derifrån förskjutna medel till 1808—1809
årens krigs-kostnadcr utfärdade 440 stycken räntebärande förbindelser
blifvit, enligt Rikets Ständers vid 1840— 184 1 årens
Riksdag fattade beslut, under den 30 September 1841 utbytta
mot 968 stycken nya 4 procent-obligationer å 4,000 R:dr
hvardera, eller å tillsammans 5,872,000 R:dr, allt Banko, hvartill
berörda skuld, genom de derå under åren 1835—1840 af
Riksgälds-kontoret verkställda afbetalningar, blifvit minskad; så
kommer, jemlikt berörda förbindelsers innehåll, 22 stycken
obligationer å tillhopa 88,000 R:dr Banko eller 152.000 R:dr
. Riksmynt alt årligen infrias, jemte erläggande af ränta å 4
procent, enligt obligationerna vidfogade ränte-kuponer; skolande
för den händelse Banken behöfver att afyttra berörde obligationer,
den del deraf, som icke blifvit af Riksgälds -kontoret infriad,
nämnde Kontor till inlösen hembjudas, förrän obligatio
nerna
varda af Banken å annan man öfverlåtna.
2:o.
Följande Bankens fordringar hos Staten, nemligen:
a) För af Riksgälds-kontoret begagnadt kreditiv mot ränta till
1825 års slut, Banko R:dr 4,014,852: 16. 3. eller Riksmynt
.
6.022,278: 51.
b) För inlösen af Riksgälds-kontorets kredit
sedlar
och kopparskiljemynts-poletter, efter
afdrag af de sednares metalliska värde,
Banko R:dr 5,693,165: 25. 2. eller Riksmynt
5,559,747: 29.
c) För den af f. d. Allmänna Magasins-inrätt
ningen
begagnade invisningsrätt emot ränta,
åren 1812 till och med 1825 Banko R:dr
800,000 eller Riksmynt R:dr .... 1,200,000: —
d) För lyftadt kreditiv af f. d. Allmänna Magasins-inrättningen,
till det belopp denna fordran efter sista bokslutet utgjorde,
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
*r
o
komma fortfarande att uti Bankens räkenskaper inom linien
balanseras; och skola emellertid i Bankens vård förblifva
följande till densamma utfärdade skuldförbindelser,
nemligen. Riksgälds-kontorets af den 17 Mars 1792 ä
Banko R:dr  600.000: —
Stats-konlorels af den 7 September 1812
ä Banko R:dr  400,000: —
oell Riksgälds-kontorets af den 2 8 September
1815 å Banko R.dr .... 1.000.000: —
hvilka förbindelsers belopp är inbegripet uti Riksgäldskontorets
bär ofvan under Litt. a) upptagna kreditiv—skuld.
Hvad som efter innevarande års början kan varda afbetaldt
ä de i denna § uppräknade fordringar, kommer att upptagas
bland Bankens vinst för året.
3:o,
Bankens hos Södertelje kanal-bolag återstående fordran
af 100,000 R.dr Banko eller 150,000 R:dr Riksmynt, för år
1815 lemnadt lånebiträdc kommer ytterligare att inom linien
balanseras.
1 andra, tredje, fjerde oeb femte Afdelningarne af 0 Artikeln linnas intagne
föreskrifterna, angående Bankens och Diskonternas särskilda lane- och kretiitiv—rö—
relsegrenar, de der utgöra:
Enligt 2:dra Afdelningen §§ 139—160:
Utlåning dels i Stockholm, dels i Götheborg mot pant af jern, koppar m, fl. vågförda
effekter samt tackjern;
Utlåning mot pant af Låne-banko-obligationer;
hvarvid dock anmärkes, att någon belåning i Banken af dylika obligationer
icke vidare får ega rum, utan afse ifrågavarande föreskrifter endast
de lån mot så beskaffad pant, som utestå oliqviderade.
Utlåning mot inteckning i läst egendom och mot hypothek af intecknade, på Banken
transporterade skuldebref;
Utlåning i och för skiften och odlingar.
Enligt 3:dje Afdelningen §§ 161—166:
Kreditiv lill:
a) Riksgälds—kontoret;
bj Kongl. Kommers-kollegium;
c) Jern-kontoret;
4
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
d) Fahlu Bergslag och
e) Sparbankerna i Riket.
Enligt 4:de Afdelningen §§ 167—168:
Upp- och afskrifnings-rörelsen och upplåning af Sparbankerna.
Enligt 5:te Afdelningen §§ 168—181:
Diskont-rörelsen, som omfattar:
a) Diskontering och utlåning för handel och näringar;
b) Kassa-kreditiv åt enskilda personer;
c) Utlåning mot hypothek af aktier och publika papper; och
d) Utlåning med omsättnings-rätt.
Den lane- och kreditiv-rörelse, som är omförmäld i andra och tredje Afdelningarne,
bedrifves omedelbart af Banken, utom hvad angår belåningen i Götheborg
af jern, koppar m. fl. vågförda effekter samt tackjern, hvilken verkställes af
dervarande Låne-kontor. Upp- och afskrifnings-rörelsen samt diskont-rörelsen åter,
hvarom fjerde och femte Afdelningarne handla, ombesörjes af Banko-diskont-verket i
Stockholm samt Ldne-kontoren i Götheborg. Malmö och Wisby.
Under §§ 139—143 äro i början af andra Afdelningen upptagna vissa allmänna
bestämmelser, med afseende å Bankens Låne- och Kreditiv-rörelse.
Af dessa §§ innehåller § 159:
”Rikets Ständers Bank utlånar penningar och meddelar kreditiver på sätt här
nedan säges; dock åligger det Fullmäktige, att, då de finna sådant för Bankens säkerhet
nödigt, vidtaga de i 114 § anvisade utvägar för låne- och kreditiv-rörelsens
förminskning och indragning”; och § 145:
”Det i allmänna lagen intagna förbud mot beräkning af ränta på ränta, iakttages
äfven i afseende på Bankens fordringar”.
Då Banko-reglementet för hvarje särskild rörelsegren upptager de speciela
föreskrifter, som i afseende derå skola tjena till efterrättelse, och Fullmäktiges åligganden
i fråga om låne- och kreditiv-rörelsens förminskning och indragning jemväl
äro på särskildt ställe i reglementet (§ 114) uttryckligen bestämda, samt beräkning
af ränta på ränta å Bankens fordringar icke vidare eger runi. hvadan ett åberopande
i Banko-reglementet af allmänna lagens förbud deremot synes vara öfverflödigt,
hemställer Utskottet,
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
5
4:o.
att §§ 139 odi 143 måtte ur Banko-reglementet få
uteslutas.
Den 140 § lyder sålunda: ”For hvarje gren af den lane- och kreditiv—
rörelse, som bedrifves genom Banken oell Diskonterna, bestämmes en viss fond.
Befmnes någon del af dessa fonder obegagnad, ega Fullmäktige att under en tid af
högst sex månader öfverlemna de icke använda medlen till den eller de lånerörelsegrenar,
som deraf kunna vara i behof, med förbindelse för Fullmäktige, att, i händelse
berörda medel före nämnde tid varda för det ursprungliga ändamålet erforderliga,
desamma efter hand och så fort ske kan, återtaga. Dock må icke i något
fall öfverflyttning af medel ske till fonderna för fastighets-belåning eller för utlåning
med omsättnings-rätt”.
Såsom af Rikets Ständers sednast församlade Revisorers samt Banko-fullmäktiges
vid Riksdagens början afgifna berättelser inhemtas, hafva Fullmäktige, med
begagnande af den genom berörde § dem lemnäde rättighet, tid elter annan öfverllyttat
oanvända medel, tillhörande en låne-fond, till en annan, hvilket visserligen
medfört den goda verkan, att låne-heholven i allmänhet kunnat i vidsträcktare mån
tillfredsställas, än som skulle varit händelsen, i fall icke Fullmäktige egt omförmälda
rättighet, utan endast det belopp fått i hvarje lånerörelse-gren användas, som dertill
blifvit Såsom fond anvisadt.
Men emellertid har Utskottet icke kunnat förbise att, då hvarje fråga om en
så beskaffad öfverflyttning af medel, enligt nu gällande stadgande, måste antingen af
vederbörande i Banken eller af Direktionerne öfver de särskilda Diskont-verken i
Stockholm, Götheborg, Malmö och Wisby till Fullmäktige hänskjutas och af dem
pröfvas samt deras beslut afvaktas innan åtgärden får vidtagas, derigenom föranledes
en omgång, som ganska väsentligt motverkar det vigtiga ändamålet att kunna, utan
uppehåll, använda de till ett och samma lånedistrikt anvisade medel i den väg rörelsens
behof påkallar. Enligt Utskottets tanke kan denna för rörelsen kännbara
olägenhet under närvarande förhållanden svårligen undanrödjas på annat eller bättre
sätt, än förmedelst sammanslagning af de till vissa särskilda ändamål nu alsatta fonder.
Då 140 § förbjuder öfverflyttning af medel till så väl fastighets-belåningen,
som fonden för utlåning med omsättningsrätt, samt enligt det förslag, Utskottet här
nedan kommer att framställa, Bankens utlåning i och för skiften och odlingar skulle
upphöra, återstå alltså endast följande fonder, till och emellan hvilka öfverflyttning al
oanvända medel får ega rum och hvarå föreskriften i åberopade § om Fullmäktiges
rättighet dertill har tillämplighet, nemligen l:o fonden till belåning af jern, koppar
m. 11. vågförda elfekter samt tackjern, 2:o fonden till diskontering och utlåning i
och för handel och näringar samt till kassa-kreditiv åt enskilde personer, och 5:o
6
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
fonden till utlåning mot hypotek af aktier och publika papper. Om nu dessa fonder,
hvilka alla äro af den rörliga egenskap, som deremot saknas hos både fastighets—lånefonden
och fonden till utlåning med omsättningsrält, sammanfördes till en
och, fördelade mellan de särskilda Diskont-verken, ställdes under vederbörande Diskontdirektioners
förvaltning, skulle dessa, då de jemväl egde alt för ändamålet använda
på upp- och afskrifnings-räkning och af Sparbankerne insatta medel, blifva i tillfälle
att af den gemensamma fonden, jemte nyssnämnda innestående medel, understödja
rörelsen, utan att dervid skulle inträffa hvad nu, till men för densamma, ofta
eger rum, eller att lån från den ena af ofvanomförmälda särskilda fonder, i saknad
af tillgångar, icke kunna meddelas, under det att å en annan till samma lånedistrikl
anvisad och under samma lokal-styrelses förvaltning ställd fond, förefinnes behållning
till de sökta lånens otgifvande, men hvilken behållning icke får dertill användas, utan
Fullmäktiges förutgångna medgifvande, hvilket, då det omsider erhålles, kan vara utan
allt ändamål, emedan förhållandet med inkomna låne-ansökningar under tiden möjligen
så förändrats, alt en återflyttning af de från ena till andra fonden nyss förut
öfverlenmade medel måste omedelbart ske, föranledande ny skriftvexling med derifrån
oskiljaktigt dröjsmål och tilläfventyrs enahanda gagnlösa resultat.
Men, utom det alt dessa omgångar och deraf härflytande olägenheter skulle genom
fondernas sammanslagning undvikas, kommc åtgärden jemväl att medföra direkta
fördelar, dem Banko-fullmäktige utvecklat i det utlåtande, Utskottet från dem infordrat,
i fråga dels huruvida, med afseende å Bankens och Banko-diskont-verkets närvarande
organisation, hinder må anses möta för öfverflyttning till sistnämnda Verk af
de med jernbelåningen i Stockholm förenade göromål, hvilka för närvarande af Bankens
Låne-afdelning besörjas och dels om och i hvad mån ökad kostnad för Bankoverket
genom ifrågasatta förändrade reglering kan uppstå.
Fullmäktige fästa nemligen uppmärksamhet derå, att genom fondernas sammanförande
det tillgängliga kapitalets verksamhet komme att ökas. Erfarenheten visar
nu dagligen, hurusom brist förefinnes i den ena lånerörelsen, under det att en annan
eger öfverskott, hvilket likväl ej kan dragas till främmande föremål, af fruktan
att detsamma genast derefter erfordras för det ursprungliga ändamålet. Blefve fonderna
åter sammanslagna, kunde aldrig mera än eli sådant öfverskott finnas och detta
jemförelsevis mindre, än på de afdelade fonderne, emedan Diskont-direktionerna alltid
vore i tillfälle att i en eller annan väg använda hela det disponibla beloppet.
Den ifrågaställda öfverflyttningen skulle äfven i så måtto vara nyttig, som genom
den öfversigt af lane-rörelsen i sin helhet Banko-diskont-direktionen erhölle, större
summor icke hopades på vissa personer, till förfång för andra. Låne-afdelningen.
som nu besörjer belåningen mot pant af jern m. m., kunde ej förhindra att liela
lånefonden upptoges af en enda person, och Diskont-direktionen åter saknade för närvarande
tillfälle att följa nämnde utlåning med tillbörlig uppmärksamhet. Öfverlenmad
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
7
till Diskont-verket skulle deremot denna utlåning kunna af Direktionen besörjas med
hänsigt lill hvarje individs rätt att, då han erbjuder fullkomlig säkerhet, undfå del
af de för utlåning anvisade medel.
Då Fullmäktige alltså funnit förändringen, hvarför något hinder i Bankens eller
Banko-diskont-verkets nu varande organisation icke möter, höra blifva håde nyttig
och ändamålsenlig, hafva de likväl förutsatt, dels att vid fondernas sammanslagning
åt Diskont-direklionerne må öfverlemnas att med full frihet och följaktligen ulan
åliggande att för det ena eller andra föremålet afse någon bestämd summa, kunna,
på sätt med Bankens säkerhet i främsta rummet och tillbörligt å de särskilda näringarnes
intresse i andra rummet öfverensstämmer, fruktbargöra det afsatta kapitalet;
dels ali Fullmäktige må berättigas alt kunna höja räntan till det i lag stadgade
högsta belopp och alt åter åtminstone till en viss gräns sänka densamma, när omständigheterne
dertill föranleda, och dels att nu stadgade utlåningstid mot pant af
jern och vågförda effekter samt tackjern må inskränkas till 6 månader, utan ovilkorlig
rätt till lånens omsättning, men med befrielse från den för lån på tackjern nu
föreskrifna uppsägning.
Öfver dessa af Fullmäktige framställda förbehåll kommer Utskottet att här nedan
sig yttra; hvaremot Utskottet, beträffande frågan om och i hvad mån tillökning
i förvaltnings-kostnad kan genom jern-lånerörelsens öfverflyttning från Låne-afdelningen
till Banko-diskont-verket föranledas, nu får, på grund af Fullmäktiges åberopade
utlåtande, meddela, hurusom Bankens Under-styrelse och Banko-diskont-direklionen,
i ämnet hörde, förklarat den förra eller Under-styrelsen, att genom öfverflyttaingen
någon besparing i Bankens förvaltnings-kostnad icke konime att beredas, och den
sednare eller Banko-diskont-direktionen, att som ökade göromål icke kunde Diskontverkets
nuvarande tjenstemanna-personal åläggas, blefve ytterligare anslag af nöden,
hvilket Direktionen förmodade kunna åtminstone till en början inskränkas till ett belopp,
motsvarande inkomsterne för en tjensteman i Bokhållare- eller möjligen Kontorsskrifvare-graden.
För egen del hafva Fullmäktige likväl ansett sig böra på förhand
uttala den öfvertygelse att, derest nuvarande rörelsegrenar vid Banko-diskont-verket
skulle, i följd af Rikets Ständers vid denna Riksdag fattande beslut, erhålla betydligare
utsträckning, nödvändigheten kräfde, att de i Diskont-direktionen deltagande kommissariernes
antal ökades från två till tre, men att någon förhöjd kostnad ej borde
deraf härflyta, emedan i någondera af Bankens Afdelningar en kommissarie sannolikt
kunde framdeles undvaras och att, till förekommande af ökning i det antal ledamöter,
hvaraf, enligt 75 § i Banko-reglementet, Diskont-direktionen skall bestå, den al
desse ledamöter, som bör ega lagkunskap, kunde indragas och arfvodet till honom
besparas, med förbehåll att Fullmäktige alltid tillsåge att endera af de i Diskontdirektionen
deltagande 3:ne kommissarier hade sådana insigter, sorn hös den nyssnämnde
ledamoten nu påkallas.
a
Banko-Utskottels Betänkande N:o 37.
På grand af hvad sålunda förekommit, och då den omständighet, att den
föreslagna förändringen kommer att medföra någon tillökning i Banko-diskont-verkets
förvaltnings-kostnad, så vida nemligen icke genom indragning af en eller annan tjenst
i Låne-afdelningen, besparing till motsvarande belopp skulle kunna vinnas, hvarom
Utskottet, vid granskning af den för Banko-verket fastställda aflönings-stat, blifver
i tillfälle att sig utlåta, enligt Utskottets tanke är af ringa betydenhet i jemförelse
med de väsentliga fördelar, som af förändringen måste uppstå, tillstyrker Utskottet,
5:o.
att de till dels belåning af jern, koppar m. fl. vågförda
effekter samt tackjern, dels diskontering och utlåning i och
för handel och näringar samt kassa-kreditiv åt enskilde perso
ner,
och dels utlåning mot hypothek af aktier och publika papper
anvisade särskilda fonder måtte till en gemensam fond sammanföras
och ställas under vederbörande Diskont-direktioners
förvaltning, samt att, i följd bäraf, de med jernbelåningen i
Stockholm förenade göromål, hvilka för närvarande besörjas af
Bankens Låne-afdelning, måtte, i likhet med hvad vid Götheborgs
Låne-kontor redan eger rum, af Banko-diskont-verket få öfverlagas
och bestridas.
Under förutsättning af Rikets Ständers bifall härtill, har Utskottet, i afseende
å 140 § skolat erinra, att då Banko-reglementet på sina särskilda ställen upptager
lieloppet af den fond, sorn är vorden åt hvarje gren af låne- och kreditiv-röreisen
anvisad, samt Utskottet i dess nedan förekommande förslag om bildande af en särskild
fond, under benämning af Bankens reserv-fond, dit åtskilliga summor skulle ingå,
som dels i följd af Rikets Ständers beslut vid innevarande Riksdag redan blifvit
i Banken reserverade, dels af Utskottet ansetts böra från vissa låne- och kreditiv—
rörelsegrenar indragas, förbehållit Fullmäktige rättigheten att öfverflytta oanvända medel,
likväl med iakttagande af nu gällande förbehåll, att sådan öfverflyttning icke må
ske till fonderne för fastighets-belåning eller för utlåning med omsättningsrätt. så
synes 140 § icke vidare vara i Banko-reglementet behöflig; hvadan
6:o.
samma § torde från Banko-reglementet få utgå.
Sedan Utskottet nu ansett den utlåning mot pant af jern, koppar m. fl. vågförda
effekter samt tackjern, som hittills blifvit af Bankens Låne-afdelning besörjd,
böra till Banko-diskontverket öfverflyttas och der bedrifvas, följer så väl deraf, som
af Utskottets förr omnämnda förslag, angående upphörande af skiftes- och odlingslåns
-
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
9
låns utgifning, att öfrige i andra afdelningen af reglementets 6:te artikel intagna allmänna
bestämmelser, eller de, som innefattas i 141 och 142 §§, i fråga om dels
de slutsummor, hvarå lån få utgifvas och dels rättighet för låntagare att å sin skuld
afbetala mera än han i förbindelsen sig utfäst, komma, så vidt dessa §§ afse utlåning
från Banken, att ega tillämplighet i afseende å den enda lånerörelse, som Banken,
oberäknadt dess befattning med utestående lån å låne-banko-obligationer, skulle
hädanefter komma att omedelbart besörja, elle]1 lånen mot pant af last egendom; och
då, på sätt här efteråt inhemtas, omförmälda bestämmelser blifvit upptagna i förslaget
till de speciela föreskrifterna för fastighets-belåningen, hemställer Utskottet,
7:o.
att §§ 141 och 142 likaledes måtte ur Banko-reglementet
få uteslutas.
Under granskningen af nu gällande föreskrifter för nämnde utlåning har Utskottet
till en början inhemtat, att de i Reglementets 156 § omförmälda äldre fastighetslån
mot dels 4 ock dels 5 procent ränta numera blifvit till Banken slutligen in
betalda,
hvadan något stadgande om ordningen för dessa låns liqviderande icke vidare
erfordras, äfvensom att det från Banken utgifna lån till S:t Petri kyrka i Malmö,
å 8,000 l\:dr, hvilket onmämnes i 3 mom. af Reglementets 157 §, är vordet till
fullo guldet; med anledning hvaraf Utskottet tillstyrker,
8:o.
att 156 § måtte ur Banko-reglementet få borttagas,
och
9:o.
att den del af 3 mom. i 157 §, som angår lånet till
S:t Petri kyrka i Malmö, måtte få uteslutas och detta moment
sålunda blifva af följande innehåll:
”Morn. 3. De till städer och korporationer redan utgifna
lån, nemligen:
till Kalmar domkapitel, enligt beslut vid 1818 års riksdag,
Banko R:dr
25,000: —
till reparation af Kalmar domkyrka, enligt beslut
vid 1828—1830 årens riksdag, .... 16,666: 32.
till Landskrona stads kyrka, enligt beslut vid samma
riksdag,  12,000: —
skola till deras återstående belopp liqvideras, enligt lydelsen af
de för hvart och ett utaf dessa lån utgifna skuldförbindelser.
Bih. till R. St. Brot. 1856 % 1857. 6 Sami. 1 Afd. 16 Haft. 2
10
Banko-Utsholtets Betänkande N:o 37.
De föreskrifter, sorn innefattas dels i 154 §, angående utlåning mot pant af
I.åne-banka-obligationer och dels i 155 §, rörande de från Banken utgilna län mot
dterbetalnings-skyldighet i silfver, skulle deremot i utfärdande Banko-reglemente bibehållas
oförändrade.
Beträffande utlåningen mot inteckning i fast egendom, äro motioner väckta och
till Utskottet remitterade, innefattande förslag om dels upphörande, dels fortsatt bibehållande
i Banken af denna utlåning. 1 den 'förra syftningen äro motioner gjorda af
l:o. Grefve Posse, A. P^son, som, enär Rikets sednast församlade Ständer
med deras beslut om inställande af guld- och silfver-belåningen i Banken samt successiv
minskning af utlåningen med omsältningsrätt, syntes hafva erkänt den grundsats,
att Banken, hvars hufvudsakliga ändamål vore penningevärdets upprätthållande,
borde efterhand befrias Irån alla för en realisations-bank främmande lånerörelser, —
föreslagit,
att Bankens landtfastighets-iånefond, uppgående till 5,650,000 R:dr, må, i
mån som den inflyter, i form af kreditiv och med fyra procent ränta, på de nuvarande
och blifvande Hypotheks-föreningar fördelas, i förhållande till bevillnings-taxeringsvärdet
af det landtfastighets-område föreningen omfattar, mot det att hvarje
förening, som erhåller sådant kreditiv, tillförbinder sig att nedsätta minimum af sina
utlåningar till Ett Tusen R:dr Riksmynt;
att för de erhållna kreditiven hvarje Hypotheks-förening skall aflemna säkerhet,
som af Rikets Ständers Bank godkännes, eller egna fyra procent obligationer,
motsvarande kreditiv—belo]>pet; samt
att hvarje Hypotheks-förening skall öfvertaga Bankens nuvarande landtfastighetslån,
inom föreningens område, på samma vilkor, som låntagare nu i Banken åtnjuta,
så framt låntagaren sjelf önskar det;
2:o. Grefve Gyldenstolpe, A. G., hvilken ansett Banken icke böra bedrifva
sådan lånerörelse, som egentligen utgör föremål för hypotheks-föreningars verksamhet
och på sådan grund tillstyrkt, att Bankens fordringar mot inteckning i fast egendom
måtte, i den mån de förfalla, användas lill diskontering och utlåning för handel och
näringar samt till kassa-kreditiv åt enskilde personer; och
3:o. Herr A. 0. Wallenberg, som, med afseende derå, att amorteringslån på
28 år voro föga ändamålsenliga för en hank, hvilken hade till hufvudsaklig uppgift
att upprätthålla myntvärdet och sorn således borde kunna hafva sina fonder tillgängliga
på vida kortare tid, om sådant af behofvet påkallades, hemställt, att amorteringslån
icke vidare må från Banken utgifvas hvarken på fastighet i stad eller på landet,
samt att de medel, som genom inbetalning å redan beviljade dylika lån inflyta, må
till kreditiv åt Filial-banker afses.
I motsats härtill har en annan motionär, Herr Montgommery, G., inom Högloft.
Ridderskapet och Adeln förmält, att man med sorgfällighet borde undvika alt
Banko-JJIskottets Betänkande N:o 37.
11
rubba Bankens grundfonder eller borttaga några dess inkomstkällor; att såsom en
grundfond, hvilken icke behöfde vara rörlig, men innefattade full säkerhet under alla
föränderliga förhållanden, måste företrädesvis anses de sex och en half millioner
riksdaler banko, som Banken för närvarande egde utestående emot inteckning i fastigheter
inom halfva taxeringsvärdet och på hvilka fordringar Banken uppbure en årlig
inkomst af omkring 2(10,000 R:dr; att några verkliga skäl, hvarföre Banken skulle
upphöra med denna snart sekelgamla lånerörelse och afhända sig sin enda realsäkerhet,
enligt motionärens tanke icke förelunnes; alt, om Hypotheks-föreningarne skulle
i stället till Banken lemna obligationer, löpande förmodligen med lägre ränta, Romme
sådant att för Banken medföra säker förlust; att Banken dessutom redan innehade
dylika obligationer till så betydligt belopp, att det kunde vara mindre rådligt
att ytterligare öka detsamma; samt att, hvad beträffade allmänhetens fördel, denna,
särdeles om någon förhöjning skedde i det för panternas belåning nu bestämda värde
och i den medgifna högsta lånesumman, tvifvelsutan vore vida större vid låns
upptagande i Riksbanken än hos Hypotheks-föreningarne; på grund hvaraf motionären
föreslagit:
att fastighets-lånerörelsen må fortfarande bedrilvas af Riksbanken utan andra
förändringar än dels att 1855 års taxeringsvärde å panterne tages till grund för
lånesummans bestämmande i stället för det af år 1846 och dels att beloppet af hvad
i dylika lån finge utgifvas till en låntagare lörhöjes från 6,000 R:dr till 12,000
R:dr banko eller 18,000 R:dr Riksmynt.
Förslag om landtfastighets-lånens öfvertagande af Hypotheks-föreningarne emot
dessa beviljad kreditivrätt å Banken väcktes äfven vid sednaste riksdag, men blef i
enlighet med Banko-Utskottets hemställan i betänkandet N:o 34 (sidd. 27 och 28)
af Rikets Ständer ogilladt. De skäl, hvarpå Utskottet grundade sitt afstyrkande, voro
förnämligast, alt, enär antalet af utestående dylika lån å 200 R:dr och derutöfver
lill 500 R:dr vid 1852 års slut utgjorde 2,577 stycken, skulle, genom bifall till förslaget,
en betydlig del af de mindre jordegarne uteslutas från möjligheten att begagna
della, för dem särdeles fördelaktiga lånebiträde och nödgas att anlita låneunderstöd,
som, i anseende till de dermed förenade återbetalnings-vilkor, kunde komma att
öka i stället för att minska deras skuldsättning; att dessa lån vore för fastighetsegare
i allmänhet förmånligare än de, som lemnäs af Hypotheks-föreningarne, hvarföre,
om frågan betraktades från synpunkten af den enskildes fördel, ifrågasatta öfverllyttning
af Bankens fastighels-lånerörelse torde komma att mera skada än gagna;
att det jemväl vore tvifvelaktigt, huruvida.förändringen, såsom möjligen medförande
en utsträckning af Hypotheks-föreningarnes utlåning, skulle leda till vinst för
det allmänna; att framställning om anvisande af kreditiv å Banken till nämnde föreningar
blifvit vid föregående riksdagen gjord, men lemnats utan afseende; att Hypotheks-föreningarne
genom den åt deras obligationer tillerkända belåningsrätt i såväl
12
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
Banken och Låne-kontoren i Götheborg och Malmö, som Rikets Ständers Riksgäldskontor,
kunde på kortare tid förskaffa sig medel för tillfälliga behof; samt alt svårighet
för Hvpotheks-föreningarne icke borde möta att försälja sina obligationer, i
den mån medel till utlånings-rörelsens bedrifvande erfordrades. Dessa, med liera då
anförda skäl åberopar Utskottet hufvudsakligen äfven nu, med tillägg, att det torde
vara ovisst, huruvida Hypotheks-föreningarne sjelfva äro benägna att under de vilkor,
som här ofvan blifvit föreslagne, öfvertaga ifrågavarande fastighetslån, samt att,
om äfven så skedde, skulle, vid det förhållande, att Hypotheks-föreningar icke äro
inrättade för Rikets samtliga län och ej heller belåna stadsfastighet, Banken, i hvilket
fall som helst, komma att åtminstone tills vidare få bibehålla icke allenast lånen
mot inteckning i landtegendomar inom de län, för hvilka Hypotheks-föreningar
ej finnas, utan äfven stadsfastighets-lånen, hvarigenom en af de med förslaget åsyftade
fördelar, eller beredande af minskning i Bankens förvaltnings-kostnad, skulle i
väsentlig mån förfelas.
Men ehuru Utskottet, med afseende synnerligast å de kännbara olägenheter,
som för närvarande och intill dess Hypotheks-föreningarne kunna blifva i tillfälle att
i betydligare mån nedsätta minimum för sina utlåningar, skulle tillskyndas de mindre
jordbrukarne, derest deni betoges utvägen att få i Banken belåna sina fastigheter,
nu icke kan tillstyrka upphörandet af utlåningen mot pant af fast egendom å
landet, har likväl Utskottet, inseende olämpligheten deraf, att Banken bedrifver en
med dess ändamål så föga förenlig rörelse, sorn den förevarande, ansett någon minskning
i den till samma rörelse anvisade fond kunna och böra beslutas, särdeles om
utlåningen ordnas så, att den blifver till gagn hufvudsakligen för endast egare af
mindre jordegendom.
Landtfastighets-fonden är, enligt gällande Banko-reglemente, bestämd till ett
belopp af 5,650,000 R:dr, hvaraf dock för närvarande äro till andra Bankens lånerörelsegrenar
öfverflyttade 250,000 R:dr och i fonden oanvända cirka 420,000 R:dr,
så att till utlåning i denna väg äro disponerade cirka 5,500,000 R:dr; och kunna
de årliga inbetalningarne å fonden beräknas att uppgå till omkring 500,000 R:dr,
allt banko.
Vid sådant förhållande tvekar Utskottet destomindre att tillstyrka denna fonds
förminskning under innevarande ®ch nästkommande 2:ne år med 650,000 R:dr Banko
eller 975,000 R:dr Riksmynt sålunda, att detta år å fonden innehållas 525,000
R:dr och under hvartdera året 1 850 och 1859 R:dr 225,000, som det förra beloppet
eller 525,000 ll:dr icke utgör mera än hvad som redan är dels från fonden
öfverflyttad!, dels i densamma oanvändt, samt minskningen under alla 5 åren alltså
i sjelfva verket kommer att uppgå till endast 450,000 R:dr R:mt, då deremot inbetalningarne
under samma tid, enligt ofvan uppgifne beräkning, kunna antagas till
cirka 900,000 R:dr Banko eller 1,550,000 Riksdaler Riksmynt.
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
13
Afven utlåningen mot pant af fastighet i städerna, hvilken utlåning saknar
den snart sagdt enda fördel, fastighets-belåningen i allmänhet erbjuder Banken, eller
en osviklig säkerhet, enär föregående tiders erfarenhet ådagalagt, att jemförelsevis
betydliga förluster för Banken uppstått på lån, som från stadsfastighets-fonden utlemnats,
anser Utskottet böra småningom förminskas, för att omsider alldeles upphöra.
Men som nämnda fond, 850,000 R:dr Banko, för närvarande är i större mån anlitad,
så att godkända ansökningar om lån derutur, som för bristande tillgång icke
kunna utgifvas, uppgå till omkring 16,000 R:dr samma mynt, samt de årligen inflytande
albetalningarne å fonden icke kunna antagas till mera än cirka 50,000
R:dr Ranko, så torde den minskning eller innehållning å fonden, sorn nu kan komma
i fråga, böra bestämmas till 150,000 R:dr Riksmynt, fördelad på 5 år med en
tredjedel årligen, från och med nästa år 1858 räknadt.
Enligt nu gällande föreskrift får lån mot pant af fast egendom på landet och
stadsjord utgå till hälften och lån mot pant af hus i städerna, utom Stockholm, till
en en tredjedel af 1846 års taxeringsvärde, jemlikt behörigen styrkta utdrag af vederbörande
taxeringslängder.
På sätt förut är nämndt har Hr Montgommery, G., såsom grund för lånesummans
bestämmande föreslagit 1855 års taxeringsvärde; hvarjemte Riksdags-fullmäktigen
Gustaf Johansson frän Kronobergs län, i en till Utskottet remitterad motion,
hemställt, att lån mot inteckning i fastighet å landet måtte beviljas och utgå efter
1842 års hela taxeringsvärde.
Då, med afseende å de särdeles höga taxeringsvärden, som under sednare åren
blifvit en del fastigheter åsätta, det förra förslagets antagande sannolikt skulle leda
till förminskning i Bankens säkerhet, hvilket jemväl blefve fallet om lånen finge utgå
till belopp, motsvarande 1842 års hela taxeringsvärde, har Utskottet ansett sig icke
ega skäl att tillstyrka annan ändring af ifrågavarande föreskrift, än att 1846 års
taxeringsvärde, som bibehållits olörändradt för alla efter den 1 Januari 1849 inkomna
låne-ansökningar, måtte utbytas mot det af året 1850, hvilket sednare
för närvarande gäller vid antagande af säkerhet, som af delegare i Filial-bank aflemnas.
Herr Montgommery har vidare i dess ofvanberörda motion tillstyrkt förhöjning
från 6,000 R:dr till 12,000 R:dr Banko i maximum för ifrågavarande lån.
Genom en sådan förhöjning i maximi-beloppet kunde emellertid fonden komma
att till betydlig del upptagas af större fastighetsegare, hvilket skulle motverka det af
Utskottet förut angifna ändamål, att denna utlåning, så länge den i Banken fortfar,
bör komma egentligen endast mindre jordbrukare till godo. Om nämnde ändamål,
eller att så många små jordegare, sorn möjligt, må af fondens tillgångar blifva del—
aktige, skall vinnas, synes det fasthellre, i synnerhet om den af Utskottet tillstyrkta
innehållning eller minskning af fonden kommer till stånd, vara angeläget, att någon
14
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
nedsättning i det nuvarande maxim i-beloppet eger rum, och Utskottet har af detta skäl
ansett sig böra föreslå, alt den högsta lånesumma, som mot inteckning i fast
egendom får någon meddelas, måtte bestämmas till 6,000 R:dr Riksmynt.
Årliga inbetalnings-skyldigheten å lån af förevarande beskaflenhet utgör för närvarande
6 för
4 såsom ränta.
Ehuru vid betraktande af pennin geräntans ståndpunkt inom landet och särdeles
deraf, att för lån af Hypotheks-föreningar räntan i allmänhet är bestämd lill 5 för
100:de, den sedan längre lid tillbaka bibehållna räntefot för Bankens fastighetslån
måste anses vara nog låg, håller Utskottet likväl före, alt någon förhöjning i denna
räntefot icke bör ega rum, enär fördelen af ifrågavarande slags lånebiträde derigenom
skulle i väsentlig mån gå förlorad. Deremot synes den årliga inbetalningsskyldigheten
af 6 för 100:de af primitiva lånebeloppet böra i någon mån ökas.
Med verkställande af denna inbetalning upptager lånets liqviderande en tid af icke
mindre än 28 år. Om årliga inbetalningen fastställdes till 7 för 100:de, skulle
tiden förkortas till cirka 21 IJ2 år. En sådan minskning af återbetalnings-tiden
kan väl, ,på det bela taget, synas vara för Banken likgiltig samt utan särdeles vigt
och inflytande på dess ändamål, men förändringen skulle dock innebära åtminstone
ett steg till förbättring i det närvarande förhållandet. Den komme dessutom att
för Allmänheten medföra en bestämd fördel i så måtto, att fonden genom den Ulligare
omsättningen blelve jemförelsevis mera tillräcklig än förut och sålunda till gagn
för ett större antal låne-behöfvande; och Utskottet hyser den föreställning, att fastighetslånen,
i följd af den för dem medgifna låga ränta, skola fortfarande komma att med
stor begärlighet i Banken sökas, äfven om, såsom Utskottet föreslår, nu föreskrifna
inbetalning af 6 procent å ursprungliga lånebeloppet till 7 procent förhöjes.
Såsom vilkor för belåning af stadsfastighet är föreskrifvet, bland annat, att den
skall vara försäkrad antingen i Städernas Allmänna Brandstods-bolag, eller i Skånska
Brandförsäkrings-inrättningen, eller, i Götheborgs Nya Brandstods-lörening.
Som af dessa Inrättningar den sistnämnda, eller Götheborgs tiga Brandstods-förening,
med förlidne års slut upphört, kommer densamma följaktligen att ur Banko-reglementet
uteslutas från deri upptagna försäkringsgifvare; hvaremot och då Utskottet
ansett sådana hus och byggnader i städerna utom Stockholm böra få i Banken belånas,
som blifvit försäkrade i det sedan sistförflutna Riksdag bildade Försäkringsaktie-bolaget
Skandia, föreskrift derom torde i Reglementet meddelas.
Vid belåning af lius och byggnader skola dessutom iakttagas de särskilda
föreskrifter, som finnas intagna i Usta Afdelningen 29 punkten af Kongl. Majlis Nådiga
Kungörelse den 15 Maj 4 850.
Då dessa särskilda föreskrifter, till hvilka Banko-reglementet nu endast hänvisar,
innefatta åtskilliga bestämmelser af vigt, t. ex. angående borgens ställande; så
Banko-Ulskollels Betänkande N:o 37.
15
äro, för vinnande af nödig fullständighet, samma föreskrifter i hvad de afse Städernas
Allmänna Brandstods-bolag och Skånska Brandförsäkrings-inrätlningen, i nedanintagna
förslag införda; hvarjemte, i fråga om belåning af hus och byggnader, försäkrade
i Försäkrings-aktiebolaget Skandia, Utskottet, efter tagen kännedom af det
för nämnda Bolag utfärdade Reglemente, ansett hufvudsakligen enahanda särskilda föreskrifter
böra tjena till efterrättelse, som gälla i afseende å Skånska Brandförsäkringsinrättn
ingen.
För öfrigt har Utskottet, under åberopande af hvad i afseende å 141 och
142 §§ af Banko-reglementet blifvit i det föregående yttradt, funnit bestämmelser
nödiga så väl derom, alt fa st i gh ets—1 ån utöfver minimi-beloppet ej få utgå annorlunda,
än å hela 10-tal R:dr Riksmynt, som angående fortfarande rättighet lör dylika
låntagare att till Ranken verkställa afbetalningar utöfver förbindelsernas innehåll, på
sätt vidare inhemtas af det förslag till stadganden, angående Bankens utlåning mot
inteckning i läst egendom, som Utskottet härigenom lill Rikets Ständers godkännande
framställer:
10:o.
Morn. i. Fonden till utlåning mot inteckning i fast
egendom, deruti inberäknadt beloppet af de från Banken utgifna
ännu oguldna lån mot återbetalnings-skyldighel i silfver,
hvilka följaktligen, i mån som de inflyta, till denna låne-fond
ingå, är bestämd till 9,750,000 R:dr, hvaraf tillhandahållas
8.475.000 lt:dr för inteckningar i egendom å landet och
1.275.000 R:dr för inteckningar i hus och jord i städerna
utom Stockholm, likväl med åliggande för Fullmäktige, att innehålla
af landtlästighets-fonden 525,000 R:dr under innevarande
år och 225,000 R:dr under hvartdera året 1858 och 1859,
samt af sladsfastighets-fondcn 50,000 R:dr, allt Riksmynt, under
livart och ett af åren 1858, 1859 och 1800.
Mom. 2. Vid denna belåning gälla följande hufvud
sakliga
bestämmelser:
a) Hvar och en i Sverige bosatt och under svenska
lagarne lydande medborgare är berättigad, att af låne-fonden
erhålla delaktighet, då den erbjudna panten finnes med författ
ningarne
enlig och innebär den för Banken nödiga säkerhet.
b) Grunden för låne-summans bestämmande blifver
1850 års laxerings-värde, enligt behörigen styrkta utdrag af
vederbörandes taxerings-längder; och må, efter pröfning i hvarje
särskildt fäll, hälften af detta värde kunna såsom lån meddelas,
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
mot pant af fast egendom på landet samt stads-jord, men allenast
en tredjedel af samma värde mot pant af hus i städerna
utom Stockholm; dock under iakttagande, att maximi-summan
för låntagare ej i något fall får öfverskridas.
Är pant, derå lån sökes, besvärad med inteckning,
egande förmånsrätt framför det sökta lånet, afdrages beloppet
af samma inteckning jemte 5 års ränta derå från den del af
taxerings-värdet, hvarutöfver lån icke får meddelas.
c) Af denna fond må högst 6,000 R:dr Riksmynt till
en låntagare utgifvas. Lån beviljas icke å mindre belopp än
500 R:dr Riksmynt eller annorlunda än å hela 10-tal R:dr
derutöfver.
Till innehafvare af förut i Banken belånad fastighetspant
utgifves ej såsom nytt lån större summa, än hvad som
utgör skillnaden emellan hans redan innehafvande lån och
nämnde maximi-belopp af 6,000 R:dr Riksmynt.
I afseende på lån, som af bolagsmän samfäldt sökas,
gäller det stadgande, att den bolagsman, som förut enskildt
häftar för lån till ringare belopp än 6,000 R:dr Riksmynt, kan
för sin del i bolaget erhålla så mycket, som fordras till fyllnad
i denna summa, eller, om han åtagit sig delaktighet uti ett
bolagets gemensamma lån, derjemte ega sin enskilda lånerätt
öppen för hvad utöfver hans andel i sådant lån belöper; samt
att för öfrigt i de fall, då intressenter antingen redan häfta för
fulla låne-beloppet, eller icke kunna styrka sig vara fria från
förmynderskap, upphörd m. m., eller på annat sätt brista i
erforderliga prestanda, afdrag sker å desses andelar utan inskränkning
af de öfriges lånerätt.
d) Å lånen beräknas 4 procent ränta.
ej Årliga inbetalnings-skyldigheten utgör 7 för 100:de
af lånets primitiva summa och fortfar oafkortad till dess allt
är liqvideradt; åliggande det dock Bankens kommissarier, att
derförutan, vid omsättningar af beviljade lån, infordra en större
inbetalning, derest det skulle befinnas att den pantsatta egendomen
betydligt fallit i värde. Upplupen ränta och förskjulne
låne-påkostnader godtgöras vid hvarje skeende betalning och
hvad deraf sedan öfrigt är minskar kapital-skulden.
De
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
17
De från Banken utgifna lån mot årlig inbetalningsskyldighet
af 6 för 100 af ursprungliga låne-beloppet komma
att liqvideras efter skuldförbindelsernas innehåll och i enlighet
med förut meddelade föreskrifter.
f) Låntagare vare oförhindrad att, i afräkning å skulden,
göra afbetalning utöfver hvad han i förbindelsen sig utfäst,
dock att sådan öfverbetalning, der den särskildt för sig
eger rum, sker å fullt Riksdaler-tal och ej till mindre belopp
än tio R:dr Riksmynt.
Mom. 3. Såsom pant antagas:
a) på landet: frälse, berustade och andra skatte säterier,
rå-och-rörs samt andra frälse-hemman och lägenheter,
frälse-skatte-hemman och lägenheter, bergs-frälse-hemman och
lägenheter, krono-skatte-rusthåll och andra krono-skatte-hemman
och lägenheter samt jernbruk, belägna på egen säteri-,-  frälse- eller skatte-grund och försedde med egna underlydande
hemman, äfvensom de så kallade hyttor i bergslagen, hvilka,
ehuru ej upptagna under vanligt hemman-tal, ega tillydande
jord; kommande jordens betydlighet och värde vid sådana jernbruk,
hyttor och lägenheter att blilva enda grunden för deras
låne-rättighet.
b) i Rikets städer, med undantag af Stockholm: hus
och byggnader, som blifvit försäkrade antingen i Städernas allmänna
brandslods-bolag eller i Skånska brand för säkring s-inrättningen
eller i För säkrings-aktie-bolag et Skandia, samt tomter,
arf och egna åkrar och vretar i och utom städerna.
På stenhus, som hädanefter i Rikets städer, utom Stockholm
och Götheborg, uppföras och förses med brandbotten,
stentrappor och stengolf i förstugorna, meddelas företrädesvis
lån, enligt de grunder i öfrigt, hvilka äro stadgade i afseende
på lån mot pant af fast egendom i städerna.
Mom 4. I afseende å brandförsäkringen iakttages vid
belåning af hus och byggnader, som äro försäkrade i
Städernas allmänna brandstods-bolag:
att värderings-handlingen, med styrelsens vid nämnde
bolag derå tecknade bevis öfver egendomens antagande till försäkring,
till Banken allenmas;
Bih. lill B. St. Fröt. 1856 $ 1857. 6 Sami. 1 Åfd. 16 Häfl. 3
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
att så väl alla tre årens ordinarie som sedermera infordrade
extra afgifter skola vara till bolagets kassa erlagde;
att lånsökanden styrker, det han hos bolagets styrelse
äfsagt sig rättigheten att, för den pantsatta fastigheten, frånträda
bolaget, så länge något af banko-lånet är obetaldt.
Skånska brandförsäkrings-inrättningen och Försäkrtngsaklie-bolaget
Skandia:
att behörigen styrkt afskrift af brandförsäkrings-handlingen
till Banken aflemnas, med derå af vederbörande styrelse
tecknadt intyg, dels att, i händelse af brandskada, nämnde
handling skall i Bankens hand ega lika gällande kraft som
sjelfva originalet och alt en dylik anteckning blifvit å originalet
verkställd, dels ock alt brandförsäkrings-afgilterna, äfvensom,
hvad Försäkrings-aktie-bolaget Skandia angår, den särskilda
premie, som till betryggande för vissa uppgifna fall af inteckningshafvares
rätt är bestämd, blifvit såväl för det löpande året,
som för minst tvänne följaude år i förväg erlagde.
Mom. 5. För hvarje lån, som utgifves eller å ny
egares namn omsättes, mot pant af hus och byggnader, ställes
särskild, till vederhäftigheten styrkt borgen för den händelse,
hvad beträffar i Städernas allmänna brandstods-bolag försäkrade
fastigheter, att panten vid lånets utsökande icke skulle förslå
till godtgörande af Bankens fordran, samt för fastigheter, sorn
äro försäkrade i de öfriga tvänne brandförsäkrings-inrättningarne,
såväl för nyssnämnda händelse, som för det fall att panten
af eld förstöres.
Mom. 6. Beträffande lånehandlingarnes pröfning och
beskaffenhet samt hvad för öfrigt med lånens utgifvande gemenskap
eger, länder till efterrättelse hvad hittills stadgadt finnes
; Fullmäktige dock förbehållet, att föreskrifva sådana jemkningar,
som kunna af bghofvet påkallas.
Granskning af ingifnä lånehandlingar skall af vederbörande
Kommissarier verkställas så tidigt, att antingen lånet, i
händelse tillgångarne det medgifva, kan utbetalas, eller anmärkningar,
i, fall sådana förekomma, meddelas lånsökanden ellér
hans ombud inom 14 dagar efter låne-handlingarnes inlemnande;
och bör å qviltenserna öfver ränte- och kapital-afbetalningar
antecknas ej mindre beloppet af de låne-päkostnader,
Banken förskjutit och som genom då skedd betalning blifvit
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
19
godtgjorde, än äfven, enligt Låne-afdelningens böcker, lånets
återstående oguldna kapital-belopp, efter nästföregående inbetalning.
Mom. 7. I afseende på Bankens låne-fordringar mot
pant af hus i städerna, utom Stockholm, bör årligen infordras
såväl upplysning från vederbörande magistrater, huruvida de
löftesmän, hvilka för lånen iklädt sig ansvarighet, lefva och
fortfara att vara vederhäftige, som underrättelse, angående brandförsäkrings-afgifternas
fortsatta inbetalning, på sätt här ofvan
finnes stadgadt.
(Följande mom. af denna § äfvensom § 159, angående
belåning af intecknade och på Banken transporterade skuldebref
bibehållas oförändrade.)
Till skiftes- och odlings-lån mot b or g ens-förbindelser eller intecknings-säkerhet
är, enligt 160 § i Banko-reglementet, såsom fond afsatt en summa af 80,000 R:dr
Banko. Ifrågavarande lån meddelas personer, sorn till följd af äldre skiftes-författningar
efter 1823 gjort eller på grund af sedermera gällande skiftes-stadgar nödgats
och än vidare nödsakas göra utflyttningar från byar och hemman samt i förening
dermed inrätta nya bostäder. Maximum för lån från denna fond utgör 2,000 R:dr,
i fall utflyttning sker till oupptagna utmarks-egor, men endast 1,000 R:dr, derest
betydligt af inegor och odlad mark i skiftet ingår; minimum åter 200 R:dr, allt
Banko. Räntan är bestämd till 2 procent årligen och återbetalningen af kapitalet
tager sin början efter tre år från lånets utgifningsdag samt verkställes sedermera
med en femtedel årligen, så att hela lånet skall vid åttonde årets slut vara inbetaldt.
I afseende å denna lånerörelse äro följande förslag i olika syftning väckta,
nemligen af:
l:o Grefve Gyldenstolpe, A. G., att de å fonden inflytande kapital—inbetal—
ningarne måtte användas till diskontering och utlåning för handel och näringar samt
till kassa-kreditiv åt enskilde personer, hvarigenom ofvanberörde lånerörelse skulle
framdeles komma att alldeles upphöra och den dertill nu anvisade fond till Bankens
diskont-rörelse öfverllyltas;
2:o Herr Montgommery, G., att nya skiftes- och odlings-lån icke vidare
må beviljas och utgifvas från Banken, men de redan utestående af Banken i stadgad
ordning indrifvas, samt att, i fall så beskaffade lån fortfarande ansåges nyttiga och
nödiga, desamma måtte af Riksgälds-kontoret öfvertagas, att derifrån utgå och der
bokföras;
3:o Riksdags-fullmäktigen Ola Månsson från Christianstads län, att, med
upphäfvande af Banko-reglementets 160 §, den i och för skiftes- och odlings-lån
afsedda summa 80,000 R:dr, äfvensom 520,000 R:dr, utaf fonden för utlåning mot
20
Banko-VIskottets Betänkande N:o 37.
inteckning i fastighet på landet måtte med tillsammans 600,000 R:dr Banko eller
900,000 R:dr Riksmynt öfverlemnas till Riksgälds-kontoret, för att användas till ut
låning
för mindre odlingsföretag åt enskilde;
att från nämnde fond må beviljas lån till belopp af minst 50 och högst
100 R:dr Riksmynt för hvarje tunnland af den till odling anmälda areal-vidden;
att sökande må af fonden undfå lån för fyra till och med sextio tunnland
odlings-mark, hvaremot för större areal, som hänföres till benämningen af större
odlings-företag, lånerätt i fonden icke beviljas;
att för lånens utbekommande må gälla hufvudsakligen de grunder, som uti
Riksgälds-kontorets reglemente för erhållande af större odlingslån i allmänhet äro
fastställda, samt Rikets Ständer i öfrigt närmare bestämma vilkoren och uti särskilda
§§ af berörde reglemente meddela de föreskrifter, som för ändamålet vidare
erfordras;
att, i afseende på sättet och ordningen för lånens återbetalande, må tillämpas
samma grunder och stadganden, som iakttagas i fråga om återbetalning af sådana
medel, hvilka i och för vatten-aftappningar och större odlings-företag meddelats,
eller •Sålunda att, efter fem års förlopp från slutet af det år, hvarunder lånemedlen
från Riksgälds-kontoret utbekommas, under 44 4/2 års tid årligen erläggas
8 procent, hvaraf 2 procent till amortering;
4:o Riksdags-fullmäktigen G. Hultman från Orebro län, att i Banken må
afsättas en fond till befordrande af täckla dikens anläggning förmedelst lån mot låg
ränta och amorterings-skyldighet under sexton år, samt att denna fond måtte sammanslås
med den, som redan är till skiftes- och odlings-lån anvisad, och upptagas
under gemensam benämning af ”skiftes-, odlings-, grund- och täck-dikningslån”;
samt
5:o Riksdags-fullmäktigen David Andersson från Hallands län, att föreskriften
i 4 60 § af Banko-reglementet, att boställs-innehafvare och deras arrendatorer äro
uteslutna från lånerättighet, så framt de icke i vederbörlig ordning å odlings-lägenhetcn
erhållit vissa frihetsår, hvaraf så många återstå, sorn motsvara tiden för lånets
begagnande och återbetalning, måtte, såsom i hög grad menligt inverkande på åkerbrukets
utveckling och boställenas behöriga skötsel, till all kraft och verkan upphöra;
i sammanhang hvarmed motionären tillstyrkt, att den för skiftes- och odlingslån
anslagna summa, 80,000 I\:dr Banko, måtte ökas till 420,000 R:dr samma mynt.
Sedan Banko-Utskottet vid 1850—— 4 85 1 årens riksdag hemställt, alt ifrågavarande
lånerörelse, såsom lör Bankens verksamhet främmande, måtte upphöra, men
Rikets Ständer då icke funnit för godt att till samma hemställan lemna bifall, förekom
frågan å nyo vid sednaste riksdag, då Banko-Utskottet, med instämmande^ den
förut yttrade åsigten, att omförmälda rörelse, hvilken vore att betrakta?såsom en nödhjelpsanstalt
för högst få personer inom samhället, ingalunda lämpade sig för en
Banko-Ulskottets Betänkande N:o 37.
21
Riksbank, tillstyrkte, att densamma måtte lill Biksgälds-kontoret öfverflyttas, för att
derstädes besörjas, i enlighet med de grunder, som redan voro eller framdeles kunde
blifva af Rikets Ständer meddelade, samt att de förbindelser med tillhörande handlingar.
hvarå lån utgifvits, måtte, på Riksgälds-kontoret transporterade, dit aflemnas
tillika med skillnaden mellan utestående lånebeloppet och derå upplupen ränta till
den dag aflemnandet skedde, samt den summa af 80,000 R:dr B:ko, hvilken vore
såsom förlag till nämnde rörelse afsatt, utan skyldighet för Riksgälds-kontoret alt
större eller mindre del deraf till Banken återbetala; hvilket Utskottets tillstyrkande
dock icke heller af Rikets Ständer gillades.
Lika med de 2:ne nästföregående riksdagarnes Banko-Utskott, hyser Utskottet
den öfvertygelse, att ofvanberörda utlåning är olämplig för Riksbanken och således
icke bör af honom vidare besörjas, utan derifrån afskiljas. Efter hvad Utskottet inhemtat,
tillkom denna lånerörelse vid 1815 års riksdag och hade då till föremål att
understödja odlings-företag i allmänhet, hvarefter den öfvergått till sin nuvarande bestämmelse
att befordra laga skiften, i förening med nya bostäders inrättande vid utflyttningar
från byar och hemman. Om äfven vid den tidpunkt, då beslut om nämnde
rörelses införande vidtogs, medel dertill från annat håll än Banken icke lämpligen
kunde beredas, så synes likväl numera, sedan så många nya låneinrättningar i
Riket uppstått och Riksgälds-kontoret bedrifver en med denna likartad rörelse, Bankens
biträde till meddelande af. understöd i denna väg hvarken i ena eller andra afseendet
vidare påkallas. I följd af lånefondens jemförelsevis ringa belopp, kunna
dylika understöd dessutom komma endast få personer till godo; såsom bevis
hvarå Utskottet får meddela, att hela antalet af de vid 1856 års slut utestående lån,
tillhörande denna fond, uppgick till endast 100, hvaraf 34 i Hallands län, 31 i
Örebro, 17 i Elfsborgs, 6 i Malmöhus, 5 i Skaraborgs, 5 i Christianstads, 1 i Wermlands
och 1 i Jemtlands län. För det allmänna är ifrågavarande utlåning således
af föga gagn; och då Banken å skiftes- och odlings-lånen, hvilka i allmänhet utgå
mot borgen, erhåller endast 2 procent ränta, samt tillskyndats betydliga förluster,
hvarom de vid Riksdagarne förekommande frågor, angående afskrifning ur Bankens
räkenskaper af odlingslån, bära vittne, torde det inses, att utlåningen ingalunda medför
någon fördel för Banken.
Då Rikets Ständer tillförene ogillat förslaget om skiftes- och odlings-lånefondens
öfverlemnande till Riksgälds-kontoret, har hos Utskottet fråga uppstått att
fördela fonden mellan länens Hushållnings-sällskaper, helst det, enligt gällande stadganden,
redan åligger dem att utöfva all kontroll öfver lånemedlens behöriga användande.
Men som uppgörandet af en rättvis fördelning i berörde ändamål tvifvelsutan
komme att möta betydande svårigheter, med afseende å bestämmandet af de
grunder, som dervid borde följas, samt, i fall, såsom billigt synes vara, samtliga
Hushållnings-sällskaperne inom Riket, tjugufem till antalet, skulle af fonden blifva
22
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
delaktige, ett jemförelsevis ringa belopp komme att på hvarje sällskap belöpa, har
Utskottet ansett omförmälda förslag vara föga lämpligt eller ändamålsenligt, utan i
stället stadnat i den mening, att utlåningen i och för skiften och odlingar bör upphöra
samt de inflytande kapital-inbetalningafne användas i någon annan mera inkomstgifvande
och med Bankens verksamhet mera förenlig rörelse; dock att, enär ansökningar
om skiftes- och odlingslån skola för hvarje år till Banken inlemnas först
inom den 15j November, de personer, som under innevarande år hos Banken söka
dylika lån och för erforderliga handlingars anskaffande dels möjligen redan förorsakats,
dels^ kunna komma att få vidkännas kostnader, icke må betagas tillfället att få
dessa sina ansökningar i Banken pröfvade.
På grund häraf tillstyrker Utskottet, att, i stället för 160 §, måtte i utfärdande
Banko-reglemente få intagas följande:
1 l:o.
Lån till skiften och odlingar beviljas icke från Banken
efter slutet af år 1857.
I afseende på återbetalningen af utgifna dylika lån gäller
till efterrättelse hvad nu är stadgadt;
och torde, i händelse af Rikets Ständers bifall härtill,
12:o.
åt Banko-lullmäktige uppdragas att låta, så fort ske kan, un
derrätta
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och Husbållnings-sällskaperne
i Riket om nu beslutade förändring, till lånsökandes
kännedom och efterrättelse.
Som af de låne-underslöd medelst kreditiv, hvilka, enligt 3:dje afdelningen i
6:te artikeln af Reglementet, från Banken utgå, kreditivet till Riksgälds-kontoret torde
böra till oförändradt belopp och under enahanda vilkor, som hittills, nämnde verk
tillhandahållas, hemställer Utskottet, att 161 § i Banko-reglementet måtte få förblifva
vid sitt nu varande innehåll, så lydande:
13:o.
För bestridande af Riksgälds-kontoret åliggande utbetalningar
eger detta verk att i Banken räntefritt begagna kreditiv
till belopp af högst 1,500,000 R:dr Runt från den 1
September det ena året till den sista Juni det nästpåföljande,
då de å kreditivet lyftade summor alltid ovilkorligen skola vara
till Banken liqviderade.
Fullmäktige åligga att, då Bankens ställning sådant for
-
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
23
drar, detta kreditiv uppsäga, dock ej förr än i sista rummet
och sedan andra utvägar blifvit begagnade.
Sådan uppsägning leder till den påföljd, att kreditivet
månatligen till den sista påföljande Juni indrages till så stor
andel, som motsvarar antalet af de för kreditiv-rättighetens begagnande
till sistnämnde dag återstående fulla månader.
Det kreditiv, som Banken håller Kongl. Kommers-kollegium tillhanda för
'manufakturernas och fabrikernas understödjande, är, jemlikt 162 § i Reglementet,
bestämdt till 1,000,000 R:dr Banko.
Till berörde ändamål anvisades vid 1018 års riksdag 1,000,000 R:dr, hvilken
summa vid 1840—1841 årens riksdag, för utvidgande af manufaktur-diskontens
låne-rörelse, ökades till 1,500,000 R:dr, hvarefter Rikets Ständer vid 1847—1848
årens riksmöte i nämnda kreditiv beviljade en ytterligare förhöjning af 500,000 R:dr,
allt Banko.
Vid hvarje reglering af Bankens låne- och kreditiv-rörelse har den mening
gjort sig gällande, att bestämda summor borde af Bankens medel anslås för vissa
gifna föremål, hvarmed man åsyftat att häst befordra hvar och en särskild näringseller
industri-grens utveckling och förkofran. I hvad mån nyssnämnda ändamål på
delta sätt hittills vunnits lärer här icke behöfva undersökas; men det torde svårligen
kunna bestridas, att anvisandet på Banken af bestämda låne- eller kreditivförslag
alt anlitas uteslutande af vissa samhällsklasser, om äfven i lördna tider, då
Riks-banken var den enda allmänna låneinrättningen i landet, tilläfventyrs lämpligt
och för industriens befrämjande nödvändigt, dock vid numera inträdda förändrade
förhållanden, är lika litet öfverenstämmande med en riktig Bank-förvaltning,
som af behofvet påkalladt och måste blifva det ännu mindre i samma mån, som
genom Bank-inrättningars bildande och spridande öfver landet tillfället att der erhålla
lönebidrag för en hvar underlättas.
Utgående från denna åsigt och för att tillika befordra det vid innevarande Riksdag
allmänt uttalade syftemål, alt af Riks-bankens medel bereda erforderliga tillgångar
till Filial-bankers förläggande, har Utskottet ansett åtminstone någon förminskning
i det för manufakturernas och fabrikernas understödjande anvisade kreditiv
höra ega rum; och får Utskottet, som föreslagit denna minskning till 300,000 R:dr
Banko eller 450,000 R:dr Riksmynt med en tredjedel under hvartdera året 1858,
1859 och 1860, alltså tillstyrka, att den §, som i blifvande Banko-reglemente kommer
alf motsvara 162 § i det nuvarande, måtte erhålla denna lydelse:
14:o.
Såsom kreditiv till manufakturernas och fabrikernas understöd
är anvisadt ett belopp af 2,700,000 R:dr Riksmynt.
24
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
Detta kreditiv, sorn dock under hvartdera året 1858, 1859
och 1860 kommer att förminskas med 150,000 R:dr Riks;
mynt, hålles intill nästa Riksdag Kongl. Kommers-kollegium till
handa
mot enahanda vilkor, som varit stadgade för de hittills
å Ranken för berörde ändamål anvisade låneunderstöd, samt
under förbehåll:
l:o att Banken för hela det belopp, som å kreditivet kan
varda uttaget, eger säkerhet i Manufaktur-diskontens alla fordringar
samt egna behållna tillgångar;
2:o att, i händelse Fullmäktige, med afseende å Bankens
ställning, finna sig nödsakade kreditivet eller någon del deraf
uppsäga, Kongl. Kommers-kollegium då skall, efter 9 månaders
förlopp och sedan derom sex veckor förut blifvit tillsagdt, till
Banken återbetala hvad som derå är vordet lyftadt; och
5:o alt för de å kreditivet uttagna summor, Banken
eger att beräkna 5 procent årlig ränta, som, enligt deröfver
uppgjorda liqvider, vid hvarje halft års slut, till Banken inbe
talas,
vid äfventyr att, i annat fall, kreditivet anses uppsagdt.
Om fortfarande af det genom 163 § till Jern-kontoret anvisade kreditiv är framställning
gjord uti en af Friherre Alströmer, C. J. 0., räckt och till Utskottet remitterad
motion, hvari förmäles, bland annat, hurusom detta kreditiv städse visat
sig vara af verklig nytta för jernhandteringen i Riket, samt att de för kreditivets
begagnande föreskrifna vilkor, hvaribland det, att afkomsten å detsamma skall särskildt
redovisas och användas till rön och försök med hvad mera till jern-industriens
framgång och förkofran kan lända, behörigen uppfyllas; och som Utskottet, med
afseende å det nyttiga ändamål, hvartill kreditivet är afsedt, funnit sig icke ega skäl
att i detsammas belopp eller vilkoren derför tillstyrka någon förändring, hemställer
Utskottet om bibehållande af 165 § i Reglementet oförändrad, af följande innehåll:
15:o.
I
Det vid 1817——i818 årens Riksdag Jern-kontoret beviljade
kreditiv å Banken, stort 900,000 R:dr Riksmynt, ega
Fullmäktige i samma kontor, mot förut bestämd 3 procent
ränta, att, i följd af deras under den 20 Oktober 1818 till
Banken utfärdade skuldebref och mot derå tecknad fortfarande
ansvars-förbindelse, till nästa riksdag disponera; beroende det
af bemälde Fullmäktige att, i öfverensstämmelse med det af Bankofullniäktige
stadfästade reglemente, bestämma på hvad sätt och
i hvad
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
25
i hvad ordning detta kreditiv bäst må till bruksrörelsens nytta
och båtnad användas, under noggrannt iakttagande af de vilkor
och förbehåll, Rikets Ständer vid 1823 års Riksdag fastställt,
nemligen:
l:o att en del af kreditivet, minst 150,000 R:dr Riksmynt,
icke må i vanlig låneväg permanent disponeras, utan särskildt
afsättas eller innestå, såsom reserv-fond, användbar egentligen
vid de terminer, då köpslut om jern vanligen ega rum,
på det att, derest konjunkturen för tillfället gåfve anledning till
ofördelaktiga anbud, tillverkarens derigenom iråkade förlägenhet
måtte, genom Jern-kontorets mellankommande åtgärd, kunna särskildt
underlättas;
2:o att den vinst, som uppkommer genom differensen
i ränte-betalningen till Banken mot räntan af den genom Bankens
biträde tillökade fond, bör särskildt redovisas och anses
såsom tillgång, disponibel för Jern-kontorets Fullmäktige till ändamål,
som med näringens framgång och förkofran genom anställande
rön och lörsök m. m. hafva gemenskap, men ej utgöra
någon tillvext i Jern-kontorets enskilda låne-fond; ochkom mer
framdeles, såsom hittills, Banken att uti den årliga revisionen
öfver ofvannämnde fond, deltaga genom ett dertill utsedt ombud.
Rörande kreditivet till Fahlu Bergslag innehåller Reglementets 164 §, att
den bergslaget ”förut medgifna kreditiv- eller lånerättigbet å så kallade kopparsedlar
till ett belopp af högst 5,000 skeppund råkoppar fortsättes till nästa (innevarande)
Riksdag mot hittills bestämd ränta ä 3 procent om året.”
I afseende å tillkomsten och beskalfenbeten af omförmälda kreditiv- eller
lånerättighet, inhemtas af Rikets Ständers Banko-Utskotts Protokoll för den 2 d December
1778, hurusom Utskottet beslutat att, i stället för del Understöd af 20,000
Daler Silfvermvnt, som Banken blifvit ålagd att årligen bestå lill exportations-praemium
för finare koppar-manufaktur-smiden, Stora Kopparbergs bergslag skulle af Banken
biträdas med diskont-lån på det sätt, att bergslaget utsåge och befullmäktigade
vissa personer, tre eller fyra lill antalet, hvilka ensamt tillkomme att, å bergslagets
vägnar, i Banken upptaga diskont-lån å koppar, sorn icke läge, när lånet gjordes,
och till dess det betalades, å uppstads och stapelstads våg; alt de öfver sådan koppar
utfärdade bevis, eller så kallade kopparsedlar, icke behöfde hvar och en särskildt
för sig i Banken belånas, utan att lån finge utgå till sammanräknade beloppet af
flera dylika sedlar, emot revers, deri de pantsatta sedlarne till nummer, datum och
Bih. lill B. SL Fröt. i856 $ 1857. 6 Sami. 1 Afd. 16 Haft. 4
Banko ^Utskottets Betänkande N:o 37.
innehåll specificerades; alt Banken skulle såsom säkerhet, jemte den pantsatta kopparen,
hvaröfver Krono-inspektoren i Avesta hade att hålla tillsyn och vård, undfå icke allenast första
inteckningen i Avesta bruk och derunder lydande fastigheter, utan äfven förlags-inteckning
i alla brukets inventarier, effekter och fordringar, samt dessutom, för den händelse
att bergslaget på något sätt åsidosatte sina förbindelser och icke inom föreskrifven
tid betalade förlags-Iånen med räntan, ega alt genast utsöka de utestående diskontlånen,
då bergslaget jemväl förlorade all rättighet till vidare diskontering; att lånen
skulle utgå mot fyra procent årlig ränta till 58 R:dr på skeppundet vid dåvarande
pris på kopparen, hvilket belåningsvärde likväl, i händelse af kopparprisets fall, borde
i samma proportion minskas, alltid till 4 å 5 R:dr under gångbara priset; att lånen
icke finge lemnäs obetalde längre än 10 månader, dock emot halfva årsräntans betalande,
när den tiden var inne, och resten vid lånets slutliqviderande; samt att
större qvantum koppar än 1,500 skeppund ej finge på en och samma tid vara i
Banken belånadt.
Uti dessa bestämmelser har derefter den förändring egt rum, att räntan blifvit
nedsatt till 3 procent och låne-rättigheten utsträckt till 3,000 skeppund råkoppar,
hvarför belånings-värdet under en längre följd af år bibehållits vid sitt nuvarande
belopp, 90 R.dr Banko per skeppund.
Den Fahlu bergslag sålunda förunnade särskilda förmån tillkom på en tid, då
kopparen stöd i lågt pris och bergslaget för kopparförädlingen sannolikt var i stort
helmi af det biträde i låneväg, som ännu från Banken lemnäs detsamma. Förhållandena
hafva likväl sedermera väsentligen förändrats. Kopparen har betydligt stigit
i pris, årliga tillverkningen deraf inom landet- ansenligt tilltagit och bergslaget
befinner sig numera i så fördelaktig ekonomisk ställning, hvilket ådagalägges, bland
annat, af det höga värde, som aktierne i bergslagets egendom eller de s. k. fjerdeparterne
innehafva, att ifrågavarande understöd synes icke vidare erfordras för del
dermed ursprungligen afsedda ändamål. Nämnde understöd är ej heller jemförligt
med de kreditiv, som Banken tillhandahåller Kongl. Kommers-kollegium samt Jernkontoret
Dessa tvänne verk hafva nemligen tili åliggande, att emot viss ränta i
låneväg använda kreditiven, dels till manufakturernas och fabrikernas understödjande,
dels till bruksrörelsens nytta och båtnad i allmänhet, då deremot Fahlu bergslags
kreditiv eller lånerättighet i Banken utgör en förmån, som kommer endast bergslagets
jemförelsevis få delegare till godo och följaktligen är af fullkomligt enskild natur;
hvadan ock andra enskilda kopparverk inom Riket kunde med lika mycket skäl
som Fahlu bergslag anses berättigade till erhållande af särskildt understöd från Banken.
Med afseende härå, och då merberörde förmån blifvit bergslaget beviljad endast
intill innevarande riksdag, samt någon framställning eller begäran om densammas
fortfarande icke är vorden väckt, hemställer Utskottet,
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
27
1 6:0
Att den Fahlu bergslag medgifna kreditiv— eller låne-rättighet
i Banken å så kallade kopparsedlar .till belopp af högst
3,000 skeppund råkoppar måtte från och med början al nästa
år 1850 upphöra.
Hvad åter angår den Sparbankerne i rikets enligt Banko-reglementets 165 §, intill
innevarande riksdag tillagda kreditiv—rättighet i Banken till belopp at högst 50,000
R:dr för Stockholms, 20,000 R:dr för Götheborgs och 10.000 R:dr, allt banko, för
hvar och en af de öfriga Sparbankerne, som dertill sig anmäler; så har Utskottet
väl ansett dessa nyttiga inrättningar böra fortfarande bibehållas vid en dylik förmån,
af hvilken på sednare tider dock endast Sparbankerne i Stockholm, Malmö och Christianstad
sig begagnat, men för sin del trott det vara lämpligast, äfvensom ledande
till förenkling i göromålen inom Banken, derest Sparbanks-kreditiven beviljades i
enahanda lorm och efter hufvudsakligen enahanda grunder, som gälla för kassa-kreditiv
åt enskilde personer; hvaraf skulle följa, att den summa, hvilken afses såsom
kreditiv åt Sparbankerne, borde öfverflyttas till och sammanföras med den under Diskont-direktionernas
förvaltning ställda fond, hvarifrån kassa-kreditiv åt enskilde personer
utgå, och att således de Sparbanks-kreditiv, som nu utgifvas från Bankens
Låne-Afdelning, komme att hädanefter meddelas af Banko-diskont-direktionen i Stockholm,
i likhet med hvad som eger rum vid Låne-kontoren, hvilkas Direktioner, hvar
och en för sitt distrikt, för närvarande bevilja kreditiv åt derstädes befintliga Sparbanker.
Med anledning häraf har Utskottet, som här nedan kommer att vidare yttra
sig om de vilkor, hvarunder kreditiv—x'ätt i Banken må Sparbankerne fortfarande till—
godokomma, nu skolat hemställa,
17:o
Att ofvanberörde 165 § måtte utur Banko-reglementet
få uteslutas,
äfvensom Utskottet, på grund så väl häraf, som af Utskottets i 16:de punkten
gjorda framställning om upphörande, från och med nästa års början, af den Fahlu
bergslag hittills beviljade kreditiv- eller lånerättighet å så kallade kopparsedlar, tillstyrker,
18:o.
Att 166 §, enligt hvilken Banko-fullmäktige ega att
disponera 200,000 R:dr Banko till kreditiv åt Fahlu bergslag
samt Sparbankerne, måtte ur Banko-reglementet få utgå.
28
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
Då Utskottet nu öfvergår till granskning af de i Fjerde och Femte Afdelningarne
af 6:te Artikeln intagna föreskrifter och deribland först de, under §§ 169—175,
meddelade Allmänna stadganden, angående Bankens diskont-rörelse, till hvilken, enligt
Utskottets förslag, så väl utlåningen mot pant af jern, koppar m. fl: vågförda eflekter
samt tackjern, som kreditiven åt Sparbankerne skulle öfverflyttas, får Utskottet till
en början upplysa, att nu gällande Banko-reglemente anvisar såsom fond
till belåning af jern m. m B:ko R:dr 2,000,000:
till diskontering och utlåning för handel och näringar samt
till kassa-kreditiv åt enskilda personer ..... „ „ .5,000,000:
till utlåning mot hypothek af aktier och publika papper . „ „ 500,000:
tillsammans B:ko R:dr 7,500,000:
hvaremot något till siffran bestämdt belopp icke är för Sparbankernes kreditiv afsatt,
enär den fond af 200,000 R:dr Banko, hvarifrån dessa kreditiv utgå, är gemensam
för icke allenast Sparbankerne, utan äfven Fahlu bergslag i och för den bergslaget
för närvarande medgifna kreditiv— eller lånerättighet å så kallade kopparsedlar.
I det föregående äro redan anförda skälen för Utskottets tillstyrkande, att
fonderne till belåning af jern m. m., till diskontering och utlåning i och för bandel
och näringar samt till kassa-kreditiv åt enskilde personer, äfvensom till Sparbankerne,
och till utlåning mot hypothek af aktier och publika papper måtte sammanföras
till en gemensam fond oell ställas under vederbörande Diskont-direktioners förvaltning.
Denna sammanslagna fond torde lämpligen kunna benämnas Handels- och Näringsdiskonl-fonden.
Innan Utskottet vltrar sig öfver framställda förslag om förhöjning i nu anvisade
summor till vissa af de särskilda föremål, berörde fond skulle omfatta, anser
Utskottet sig böra till besvarande upptaga en af Grefve Gyldenstolpe, A. G., väckt och
till Utskottet remitterad motion, hvaruti, till underlättande af den allmänna rörelsen
när deraf göres behof, är vordet tillstyrkt, det Banko-fullmäktige måtte berättigas
att, då sådant utan fara förjBankens säkerhet, myntvärdets upprätthållande och metalliska
kassans tillräcklighet kan pröfvas lämpligt, förstärka fonden till diskontering
och utlåning för handel och näringar samt till kassa-kreditiv åt enskilde personer,
med så stort belopp af den behållning, tillhörande allmänna verk och inrättningar
samt bolag och enskilda personer, hvilken på depositions-räkning innestår, som för
tillfället anses erforderligt; till stöd för hvilket förslag blifvit anfördt, att, då ifrågavarande
behållning, som vid 1856 års början uppgick till mera än 10 millioner
Riksdaler Banko, och som äfven under sedermera inträffade penninge-förlägenhet ut
gjorde
den 15 sistlidnc November mera än 5 1/2 millioner, alltid, fastän icke utelöpande,
anses och beräknas såsom sedelstock, så syntes någon våda för Banken
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
29
icke kunna af dess utlånande uppstå, enär berörde behållning vore af samma natur,
som de medel, hvilka inflyta på upp- och afskrifnings-räkning, hvarå behållningen
finge i omförmälda lånerörelse-grenar användas.
Utskottet vill visserligen icke bestrida att detta förslag om rättighet för
Fullmäktige alt i Jåne- och kreditiv-väg begagna på räkningar i Depositions-afdelningen
innestående medel, tillhörande allmänna verk och inrättningar, bolag och enskilda
personer, kan anses vara till sin princip rigtigt, emedan alla dylika medel i
sedelstocken inberäknas. Men Utskottet har, å andra sidan, ej kunnat förbise, att,
då Rikets Ständer vid 1844—1845 årens riksdag, med ändring af dittills gällande
föreskrift om ett förhållande af 2 tili 5 mellan Bankens metalliska kassa och sedelstock,
i stället beslöto, alt denna sednare icke finge öfverstiga den förra med mera
än 20 millioner R:dr Banko, så grundades detta bestämmande, efter hvad BankoUtskottets
vid nämnda riksdag afgifna Betänkanden Niis 29 och 44 utvisa, bland
annat derpå, att af den beräknade sedelstocken ifrågavarande depositions-medel skulle,
under alla förhållanden, komma att till visst belopp i Banken innestå och således
icke, såsom utelöpande, trycka på den metalliska fonden. Det nu framställda förslaget
att i låne- och kreditiv-väg använda dessa deponerade medel innebär följaktligen
i sig ett frånträdande af de grunder, på hvilka omförmälda beräkningar öfver
sedelstockens maximum uppgjordes. Utan att nu yttra sig, huruvida öfvervägande
skäl talade för fastställande af detta maximum till just 20 millioner R:dr, eller om
icke någon annan sillra kunnat i detta afseende lämpligare bestämmas, vill det
emellertid synas Utskottet, som skulle, sedan ofvanberörde beslut en gång blifvit
fattadt, med ändamål påtagligen alt gälla till efterrättelse icke blott intill en följande
riksdag, utan lör framtiden, det vara mindre välbetänkt att vidtaga ett förfogande,
som- skulle leda till rubbning i de grunder, hvarå samma beslut hvilar. Bankens
förmåga att uppfylla sina förbindelser beror väsentligen på regleringen af dess sedelstock,
och det torde med skäl vara att befara, att en åtgärd, som skulle medföra
tillökning af Bankens utelöpande sedlar, utan motsvarande ökning af metallisk valuta,
kunde hos allmänheten försvaga förtroendet till Bankens nyssnämnda förmåga.
Vid betraktande häraf, och då det med motionen åsyftade ändamål att bereda
tillgångar till diskonterings-, utlånings- och kreditiv-rörelsen bör utan utsträckning
af Bankens <sedel-ansvarighet, vinnas genom en ändamålsenligt ordnad
upp- och afskrifnings-räkning, föranlåtes Utskottet
4 9 :o.
afstyrka bifall å Grefve Gyldenstolpes motion.
De förslag om förhöjning i de nu varande särskilda fondernas belopp, som
ofvan omnämnas, äro i afgifna motioner väckte af Herr S. Renström., som hemställt
50
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
att förslaget för lån mot pant af jern m. m. måtte ökas till hvad det var före
sista riksdag eller till 5,500,000 R:dr Banko och deraf anslås minst 1,000,000
R:dr samma mynt till Låne-kontorets i Götheborg disposition, samt af Herr Prosten
Gahne, hvilken tillstyrkt, att den för närvarande otillräckliga kassa-kreditiv-fonden
vid Låne-kontoret i Wisby måtte tillökas med 25,000 R:dr Banko; hvarförutan dels
Herr C. C. Hörnstein, i väckt motion, dels ock Direktionen öfver Låne-kontorep i
Götheborg, Malmö och Wisby, uti deras berättelser till Utskottet gjort framställning
om förhöjning i fonden till diskontering och utlåning för handel och näringar samt
till kassa-kreditiv åt enskilda personer, i hvilket afseende Direktionen öfver Lånekontoret
i Wisby för detta kontor äskat ett ytterligare anslag af 40,000 R:dr Banko.
Med anledning häraf får Utskottet erinra, hurusom Rikets Ständer redan vid
början af delta riksmöte, uppå Utskottets hemställan i Memorialet N:o 2, medgifvit,
att, till allmänna rörelsens underlättande, de 1,500,000 R:dr, hvilka före sednaste
riksdag tillhörde fonden för belåning af jern m. m., men då alsaltes till understödjande
af Filial-banker, som kunde uppstå för att ersätta upphörd privatbank, finge,
tills vidare och intill dess Bankens lane- och kreditiv-rörelse blifvit på det hela
ordnad, af Banko-fullmäktige användas till diskontering och utlåning för handel och
näringar samt till kassa-kreditiv åt enskilda personer, i den mån dels dertill anvisade
försträckningar måste till sina ursprungliga ändamål återföras, dels inkommande
ansökningar i denna väg kunde föranleda; i följd hvaraf berörde 1,300,000 R:dr
nu mera äro i rörelsen utgifna.
Då den af Utskottet tillstyrkta sammanslagning af särskilda fonder, enligt
hvad förut blifvit visadt, måste göra låne-tillgångarne mera tillräckliga än hittills,
och då det jemväl kan tagas för gifvet, att upp- och afskrifnings-rörelsen, efter de
deruti under innevarande riksdag af Rikets Ständer beslutade och nu mera i verket
satta förändringar, kommer att af allmänheten anlitas med större begärlighet än tillförene,
har Utskottet, under förutsättning att de medel, sorn på upp- och afskrifnings-räkning
inflyta eller af Sparbankerna hos Diskont-verken insättas, skulle få
användas i den rörelse, som med den gemensamma eller Handels- och Näringsdiskont-fonden
bedrifves, ansett sig icke ega skäl att tillstyrka, det berörde fond
må förhöjas med större belopp utöfver de i Banko-reglementet för de nu varande
särskilda fonderna bestämda än 50,000 R:dr Banko, hvilken summa torde tilläggas
ifrågavarande fond med afseende derå att kassa-kreditiv åt Sparbankerne jemväl
skulle från densamma beviljas.
Som häraf följer, att skillnaden emellan de 1,500,000 R:dr, hvilka vid innevarande
riksdag blifvit öfverlemnade såsom tillfällig förstärkning till fonden för
diskontering och utlåning samt kassa-kreditiv, och nyssberörde 50,000 R:dr skall
med 1,250,000 R:dr Banko från nämnde fond efterhand återtagas, bör Utskottet
fästa uppmärksamhet derå alt. jemlikt Utskottets förslag, angående användandet af de
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
54
på Bankens reserv-fond inflytande medel, Fullmäktige äfven skulle ega att, i den mån
allmänna rörelsen sådant påkallar och reserv-fondens ställning det medgifver, från
samma fond förstärka Handels- och Närings-diskont-fonden.
På sätt förut är nämndt anvisar Banko-reglementet en summa af tillhopa
7,500,000 B:dr Banko till de särskilda fonder, sorn nu skulle till den gemensamma
Handels- och Närings-diskont-fonden sammanföras; hvilka 7,500,000 R:dr enligt
Af fonden till belåning af jern.
koppar m. fl. våg-förda effekter
samt tackjern . . .
Af fonden till diskontering och
utlåning i och för handel och
näringar
samt till kassa-kreditiv åt enskilda
personer
Af fonden till utlåning mot hypothek
al aktier och publika
papper . . . ■ • • •
Summa Banko
Riksmynt
I Stockholm.
I Götheborg.
1 Malmö.
I Wisby.
1,400,000:
600,000:
1,850,000:
800,000:
500,000:
50,000:
1,000,000:
500,000:
400,000:
100,000:
200,000:
250,000:
50,000:
4,450,000:
6,675,000:
2,450,000:
eller
5,225,000:
750,000:
1,42 5,000:
150,000:
225,000:
Riksmynt R:dr 11,250,000:
Med tillägg af ofvanberörde 50,000 R:dr Banko eller 75,000 I\:dr Riksmynt
Olifver fonden 44,525,000 R:dr sistnämnde mynt, och torde såsom allmän
grund för denna fonds fördelning på de särskilda Diskont-verken böra iakttagas, att
Banko-diskont-verket i Stockholm tillhandahåller Runt I\:dr 6,700,000:
Låne-kontoret i Götheborg dito ,, „ 5,250,000:
Låne-kontoret i Malmö dito
„ „ 1,150,000:
Låne-kontoret i Wisby dito . . . . . . ,, ,, 225,000:
Runt R:dr 11,325,000:
Hvad sättet för lundens användande beträffar, så anser Utskottet, lika med
Banko-fullmäktige, att om de anslagna medlen skola kunna, till gagn för Banken och
det allmänna, komma att utveckla en ökad verksamhet, och det med de särskilda
fondernas sammanslagning åsyftade hufvudsakliga ändamål sålunda vinnas, Diskontdirektionerna
böra vid förvaltningen och utlåningen af fondens tillgångar lemnäs frihet
att efter egel bepröfvande och med rättvist afseende å de olika lånebehofven
illvägagå, utan att dervid vara bundna af andra, än de allmänna bestämmelser,
t
52
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
Fullmäktige må kunna finna nödigt meddela. I öfverensstämmelse härmed är ock
nedanintagna förslag till föreskrifter uppställdt, endast med den inskränkning, att nu
medgifna företrädesrätt för diskontering af vexlar framför utlåning mot hypotliek af
löpande förskrifning eller accepterad invisning bibehållits, äfvensom alt, med afseende
å det synnerliga gagn, kassa-kreditiv-rörelsen medför, särskild uppmärksamhet
blifvit fästad derå, att någon betydligare del af fondens tillgångar alltid bör till
nämnde rörelse användas. Härvid torde vara öfverflödigt att erinra, hurusom den i
gällande Banko-reglementets 170 § 5 mom. meddelade tillåtelse att bevilja kassakreditiv
till högst 20 procent öfver kassa-kreditiv-fondens belopp icke vidare påkallas,
alldenstund någon viss andel af Handels- och Närings-diskont-fonden icke
blifvit för kassa-kreditiv beräknad eller afsatt. Enär sålunda nvssberörde reglementsföreskrift
utur förslaget uteslutits, får likväl deraf den slutsats ingalunda dragas, att
vederbörande Diskont-direktioner skulle vara betagna rättigheten att bevilja kreditiv
till högre belopp, än den andel af fonden utgör, som för kreditiv afses. Utskottet
har tvertom sökt att åt stadgandet om Handels- och Närings-diskont-fondens användande
gifva den uppställning, att Diskont-direktionerna må kunna i detta afseende
efter omständigheterna förfara; och sedan de nu varande särskilda fonderna
blifvit till omförmälda gemensamma fond sammanslagna, synes svårighet för Direktionerna
icke böra möta att så ordna utlånings-rörelsen med afseende på krediti—
vens anlitande, att öfverassignering ej må komma i fråga.
Utskottet har här ofvan förutsatt, att äfven sådana medel, som på upp- och
afskrifnings-räkning inflyta samt af Sparbankerna hos Diskont-verken insättas, skulle
i Handels- och Närings-diskont-rörelsen få användas. Då detta i allo öfverensstämmer
med hvad i 4G7 § 2 mom. och 168 § af Banko-reglementet redan linnes
stadgadt, så torde, till stöd för det förslag, Utskottet uti ifrågavarande afseende uppgjort,
endast behöfva anföras, att Diskont-direktionerna synas böra lemnäs enahanda
frihet vid förvaltningen och utlåningen af nyssberörde medel, som i afseende å disponerandet
af sjelfva Handels- och Närings-diskont-fonden blifvit bemälda direktioner
förbehållen, samt alt, ifall uttagningarne af de på upp- och afskrifnings-räkning
insatte medel någon gång komme alt öfverskrida behållningen, lämpligast torde vara,
att vederbörande Diskont-direktion må för det bristande beloppet, intilldess detsamma
kan fyllas genom de i diskonterings-, låne- och kreditiv-rörelsen inflytande
medel, ega afgifva anvisning å förr omnämnda reserv-fond. hvilken alltid skulle af
Fullmäktige på det sätt regleras, att den lenmade tillgång till infriande af de anvisningar,
som för omförmälda fall kunde komma all derå utfärdas.
Fonden till utlåning med omsättningsrätt eller, såsom den från äldre tider benämnts,
allmänna diskont-fonden, fastställdes vid sednaste riksdag till 8,000,000 R:dr
Banko, med åliggande för Fullmäktige att årligen från och med 1855 i-5 på hvarandra
-
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
53
andra följande är deraf innehålla 200,000 R:dr. Denna innchållning är för alla 5
åren 1855, 1856 och 1857 med 600,000 R;dr verkställd å den andel af fonden
som varit till Banko-diskont-verket i Stockholm anvisad, hvarigenom, äfvensom medelst
öfverflyttning till andra låne-rörel segrenar af ytterligare 320,000 R:dr, ifrågavarande
fond blifvit till 7,080,000 R:dr förminskad och på de särskilda diskont-verken
sålunda fördelad att
Banko-diskont-verket, åt hvilket Banko-reglementet
anvisar R:dr 4,900,000: nu innehar 3,980,000
Låne-kontoret i Götheborg „ „ 2,000,000: „ 2,000,000
Låne-kontoret i Malmö „ „ 1,000,000: „ 1,000,000
Låne-kontoret i Wisby „ „ 100,000: ,, 100,000
Sgr Banko 8,000,000: 7,080,000
Då, såsom nyss är sagdt, Rikets sednast församlade Ständer funnit skäligt besluta
en successiv minskning af allmänna Diskont-fonden, har Utskottet, som i allo delar
de åsigter, hvilka till stöd för berörde åtgärd af förra riksdagens Banko-Utskott
i Betänkandet N:o 34 anfördes, ansett sig, med fortgående på den sålunda en gång
beträdda banan, böra hos Rikets Ständer tillstyrka, det enahanda minskning af fonden
må jemväl under de 3 kommande åren verkställas; hvarvid likväl Utskottet, hos
hvilket Direktionen öfver Låne-kontoret i Wisby uti dess Berättelse hemställt om en
förhöjning af 10,000 Rahr B:ko i den åt nämnda Låne-kontor afsatta andel af fonden
100,000 R:dr, trott ett lika beskafladt undantag böra göras, som vid sednaste
riksdag beslöts, eller att någon innehållning icke må ske å omförmälda andel, hvilken,
enligt Utskottets förslag, ej heller skulle lida någon förminskning utan för Wisby
låne-kontor bibehållas vid sitt nuvarande belopp.
Fördelningen i öfrigt på de särskilda Diskont-verken af allmänna diskontfonden,
hvilken, efter verkställande af de vid sednaste riksdag beslutade årliga innehållningar
af tillsammans 600,000 R:dr Banko, nu rätteligen utgör 7,400,000 R:dr
Banko eller 1 1,100,000 R:dr Riksmynt, ehuru densamma genom öfverflyltningar af
oanvända medel ytterligare förminskats, torde lämpligast höra ske i enlighet med den
i sednaste Banko-reglemente antagna proportion; och skulle, med iakttagande deraf,
Banko-diskont-verket i Stockholm tillhandahållas B:ko 4,525,000: eller Runt 6,787,500
Låne-kontoret i Götheborg „ „ 1,850,000: „ „ 2,775,000
Låne-kontoret i Malmö „ „ 925,000: „ „ 1,387,500
Låne-kontoret i Wisby „ „ 100,000: „ „ 150,000
B:leo 7,400,000:ellerR:mt 11,100,000
I sammanhang härmed har Utskottet till pröfning förehaft en af Riksdagsfullmäktigen
Magnus Mänsson från Östergöthlands län väckt motion derom, att allBih.
till R. St. Brot. 1856 $ 1857. 6 Sami. 1 Åfd. 16 Hafi. 5
34
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
männa diskont-fonden måtte till visst belopp fördelas mellan låntagare i städer och
på landet; men då motionären beträffande de grunder, som i detta afseende skulle
följas, icke afgifvit något förslag, oeb det synes blifva svårt om icke omöjligt att
verkställa en så beskaffad fördelning af fondens tillgångar, som vore med rättvisa
mot de olika klasserne af låntagare öfverensstämmande, bar Utskottet ansett motionen
ej böra till någon åtgärd föranleda.
Genom bifall lill Utskottets i memorialet N:o 4 gjorda framställning hafva
Rikets Ständer tillsvidare bestämt räntan vid v ex el-diskontering hos diskont-verken
till samma belopp, som vid beläning, eller till 5 procent, hvilken ränta vid det beviljade
beloppets utgifvande afdrages.
Räntan å lån mot pant af jern, koppar m. fl. vågförda effekter samt tackjern
utgör deremot blott 4 procent samt erlägges icke i förskott, utan först vid lånets
af- eller slutbetalning.
Herr C. C. Hörnstein har uti afgifven motion föreslagit, att räntan vid sistnämnda
utlåning måtte tillsvidare förhöjas från 4 till 5 procent, på det att endast
behofvet af förlags- och rörelsemedel, men icke den låga räntan må utgöra orsaken
till låne-fondens starkare anlitande.
I förr åberopade utlåtande, angående jern-lånerörelsens öfverflyttande till
Banko-diskont-verket, hafva fullmäktige erinrat om olämpligheten deraf att under
alla förhållanden hafva fix ränta. De yttra, att vid sådana tider, som den närvarande,
lärer det väl mera än en gång hafva inträffat, att hos Banken och Låne-kontoret
i Götheborg lån upptagits ingalunda för att derigenom mot billig ränta bereda
bruksegaren nödigt förlag för kommande årets tillverkning, hvilket påtagligen varit
Rikets Ständers afsigt vid bestämmandet af den låga och orubbliga räntan, utan
i ändamål att mot högre ränta fruktbargöra penningarne och sålunda bereda sig en
visserligen loflig, men af Rikets Ständer troligen icke afsedd vinst på Bankens bekostnad,
enär, om räntan varit fri inom den i lag stadgade gräns, Banken sjelf kunnat
upptaga denna vinst. Och då det torde få antagas att hög ränta utgör verksammaste
medlet att stäfja ett öfverdrifvet spekulationsbegär, syntes det med Bankens
fördel fullt öfverensstämma, att fullmäktige bade i sin makt att kunna höja
räntan på Bankens utlåningar till det i lag stadgade högsta belopp och att åter åtminstone
till en viss gräns sänka denna ränta, när omständigheterna dertill föranleda.
För sin del hyser Utskottet den åsigt, att någon ändring i nu gällande bestämmelse
om fast ränta icke lämpligen bör ega rum hvad angår de lån, som utgifvas
på längre tid med rätt lill omsättning; likasom Utskottet icke funnit skäl att
biträda ett af Riksdagsfullmäktige!! Magnus Månsson från Östergöthlands län framstäldt
förslag, att den för dylika lån nu bestämda ränta å 5 procent, hvilken ingalunda
torde kunna anses för hög, måtte till 4 procent nedsättas. Vid diskontering
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
35
och utlåning från Handels- och Närings-diskont-fonden åter torde någon frihet böra
lemnäs fullmäktige att, efter för handen varande förhållanden, kunna jemka räntefoten,
helst det synes vara föga välbetänkt att för Bankens mera rörliga lånerörelsegrenar
bestämma en ränta, som skulle, oberoende af penninge-stäilningen inom och
utom landet, blifva oförändradt gällande hela den tid al 2 å 5 år, hvarunder det
nya Banko-reglementet är afsedt att tillämpas. Instämmande i fullmäktiges förslag
i denna del har Utskottet ansett fullmäktige böra berättigas alt vid diskontering och
utlåning från Handels- och Närings-diskont-fonden kunna, efter omständigheterna,
höja räntan till det i lag medgifna högsta belopp och åter sänka den till 4 procent.
Hå låntagare mot pant af vågförda effekter, enligt nu gällande föreskrift, åtnjuter
fördelen alt först vid lånets af- eller slutbetalning räntan erlägga, synes enahanda
förmån äfven hädanefter böra honom tillkomma, så mycket hellre, som den
för dylik belåning för närvarande bestämda ränta af 4 procent kan, i händelse Bikets
Ständer gilla Utskottets framställning om rättighet för fullmäktige att höja och sänka
räntan, komma alt uppgå ända till 6 procent; hvaremot sådan låntagare, vid underlåten
betalning, synes böra få vidkännas påföljden att ovilkorligen erlägga ränta med
6 procent utan bevillningsafdrag, i likhet med hvad för vanliga diskont-lån nu är
stadgadt.
Den för närvarande till 5 procent fastställda ränta för de summor, som
lyftas eller insättas å enskilde personers kassa-kreditiv torde böra bibehållas oförändrad,
och Utskottet har ej heller funnit anledning att föreslå någon ändring i den
ränta af 4 procent, som är för Sparbankernes kreditiv bestämd.
Vidkommande öfriga i Banko-reglementet intagna allmänna stadganden för
diskont-rörelsen, får Utskottet anföra följande;
Ileglementet föreskrifver i 172 § i mom. att Svensk medborgare, som är
bosatt eller vistas utrikes, icke får såsom låntagare eller löftesman antagas.
Men då den omständighet, att Svensk undersåte tillfälligtvis uppehåller sig å
utrikes ort icke skäligen bör utgöra hinder för hans antaglighet i egenskap af låntagare
eller löftesman vid Diskont-verken, har Utskottet ansett orden eller vistas utrikes
böra ur ofvanberörde moment uteslutas.
Vidare stadgas i 174 § 2 mom. att om till någotdera Diskont-verket inlemnas
ansökningar om lån från ena eller andra fonden å större sammanlagdt belopp
än fondens tillgångar medgifva, beviljas lånen i den ordning anmälan derom
ingått, samt att sådana i öfrigt goda reversal, som, i anseende till bristande tillgång
icke kunna genast belånas, komma att efter sökandens eget godtfinnande antingen återlemnas
eller ock vid Diskont-verket förvaras intilldess Verket blifver i tillfälle att i
nyssnämnde ordning lån derå meddela.
Som, enligt Utskottets framställning, Diskont-direktionerne skulle ega fullkomlig
frihet vid utlåningen af de till Handels- och Närings-diskont-fonden anslagna
36
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
medel, följer deraf att ifrågavarande bindande föreskrift om den ordning, hvari sökta
lån skola beviljas, icke bör ega vidare tillämplighet å Handels- och Närings-diskontrörelsen,
utan endast i utlåningen med omsättningsrätt; hvarföre samma föreskrift
kommer att från allmänna stadganden öfverllyttas tili de bestämmelser, som gälla
uteslutande för sistnämnda utlåning.
Jemlikt 175 § 2 mom. 1 punkten böra, i händelse låntagare beträdes med
att hafva sökt och undfått lån vid flera än ett Diskont-verk, de till honom utgifna
lån vid förfallodagen ovilkorligen indrifvas utan beviljande af någon omsättning, och
må honom på ett års tid icke tillåtas att lån i någotdera Diskont-verket upptaga
eller derstädes kunna såsom löftesman för andras lån godkännas.
Denna föreskrift, som synes afse egentligen utlåningen med omsättningsrätt
och har till föremål att förhindra det någon må såsom låntagare komma att häfta
för större belopp, än det i Banko-reglementet högst medgifna, kunde måhända vara
lämplig på en tid, då inga eller åtminstone ganska få allmänna låne-inrättningar
jemte Rikets Ständers Bank funnos, men lärer numera, sedan tillfälle gifves att vid
så många olika inrättningar inom landet lån uppptaga, hvarken vara behöflig eller
ändamålsenlig. Utskottet har alltså ansett föreskriften böra borttagas särdeles som
personens vederhäftighet hör utgöra enda grunden för låns beviljande samt det i allt
fall måste på hvarje Diskont-direktion ankomma att tillse, det ingen från annat lånedistrikt
må såsom låntagare antagas.
Under iakttagande af dessa och förut uppgifna förändringar jemte de tillägg,
hvartill jernlåne-rörelsens besörjande i förening ined den förut vanliga diskont-rörelsen
vid Diskont-verken i Stockholm och Götheborg funnits föranleda, samt med några
smärre jemkningar i redaktionen, får Utskottet till Rikets Ständers godkännande
härigenom öfverlemna följande förslag:
Bankens Diskont-rörelse:
Allmänna stadganden:
20:o.
Bankens diskont-rörelse bedrifves genom Diskont-verket
eller Låne-kontoret i Götheborg för provinserna Westergöthland,
Dahlsland, Bohus län och Halland; Diskont-verket eller
Låne-kontoret i Malmö lör provinserna Skåne och Blekinge;
Diskont-verket eller Låne-kontoret i Wisby för Gottlands län
samt Diskont-verket i Stockholm elier Banko-diskont-verket för
rikets alla öfriga delar.
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
37
2 l:o.
Diskont-verkens rörelse omfattar:
A) Diskontering af vexlar;
BJ Utlåning utan omsättnings-rätt mot hypothek af
löpande förskrifningar samt aktier och publika papper;
C) Utlåning vid Diskont-verken i Stockholm och Götheborg
mot pant af vågförda effekter;
DJ Kassa-kreditiv ål enskilda personer och Sparbanker;
E) Medels emottagande på upp- och afskrifnings-räkning
samt genom insättning af Sparbanker, och
F) Utlåning med omsättnings-rätt.
22:o.
Mom. i. Till de i nästföregående § under Litt. A, B,
C och D uppgifna föremål är anvisad en gemensam fond af
11,325,000 R:dr Riksmynt, hvilken fond, benämnd Handelsoch
Närings-diskont-fonden, antages böra i allmänhet på de särskilda
Diskont-verken fördelas sålunda, att deraf tillhandahållas
Banko-diskont-verket R:dr 6,700,000:
Låne-kontoret i Götheborg  „ 3,250,000:
Låne-kontoret i Malmö  „ 1,150,000:
Låne-kontoret i Wisby  „ 225,000:
Fullmäktige dock förbehållet att, efter sig företeende omständigheter,
kunna dessa summor mellan Diskont-verken annorlunda
fördela.
Mom. 2. De till Handels- och Närings-diskont-fonden
anvisade medel ega Diskont-direktionerna alt, under Fullmäktiges
tillsyn och kontroll samt, enligt af dem meddelade allmänna
föreskrifter, förvalta och utlåna på sätt Direktionerna,
efter eget bepröfvande och med rättvist afseende å de olika
låne-behofven, finna för orternes rörelse mest gagneligt, dock
under iakttagande deraf att vexel-diskontering sker företrädesvis
framför utlåning mot hypothek af löpande förskrifning eller
accepterad invisning, samt att å någon betydligare del af fondens
tillgångar kassa-kreditiv alltid beviljas till det belopp,
Direktionerna bestämma.
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
23:o.
I den rörelse, som med Handels- och Närings-diskontfonden
bedrifves, ega Diskont-direktionerna jemväl alt, på sätt
och med de vilkor, punkten 22 mom. 2 omförmäler, använda:
de medel, som på upp- och afskrifnings-räkning samt genom
insättning af Sparbankerna vid hvartdera Diskont-verket inflyta;
börande härvid iakttagas, att af de influtna medlen i kassa eller
på räkning bibehålles det belopp, som för skeende uttagningar
må anses erforderligt, och alt, om vid något tillfälle ultagningarne
skulle öfverstiga nyssberörde belopp, vederbörande Diskont-direktion
må för det bristande beloppet afgifva anvisning
å Bankens Reserv-fond; hvilken brist, så fort sig göra låter,
fvlles genom innehållning af de i diskonterings-, låne- och
kreditiv-rörelsen inflytande medel.
24.0.
Mom. 1. Till utlåning med omsättnings-rätt är anvisad
en fond af 11,100,000 R:dr Riksmynt, under benämning
af Allmänna Diskont-fonden; och tjenar såsom grund för denna
fonds fördelning på de särskilda Diskont-verken till efterrättelse, att
Banko-diskont-verket tillhandahållas . . R:dr 6,787,500:
Låne-kontoret i Götheborg „ . . „ 2,775,000:
Låne-koutoret i Malmö „ . . „ 1,387,500:
Låne-kontoret i Wisby „ . . „ 150,000:
varande dock Fullmäktige förbehållet att, efter sig företeende
omständigheter, kunna förordna om annan fördelning Diskontverken
emellan af fondens tillgångar, än den sålunda i allmänhet
antagna.
Mom. 2. Af Allmänna Diskont-fonden skola Fullmäktige
under hvartdera året 1858, 1859 och 1860 innehålla
300,000 R:dr Riksmynt, hvilken innehållning verkställes på sätt
och i den ordning Fullmäktige lämpligast anse, dock under förbehåll
att någon minskning icke sker af den andel utaf fonden,
som med 150,000 R:dr Riksmynt är för Wisby Låne-kontor
afsatt.
25:o.
Morn. 1. Räntan vid diskontering och utlåning från
Handels- och Närings-diskont-fonden utgör minst Fyra, högst
Banko-VIskottets Betänkande N:o 37.
39
Sex procent och bestämmes af Fullmäktige med afseende å
penninge-ställnirigen och andra omständigheter, som till räntans
höjning eller sänkning kunna föranleda; skolande allmänheten,
genom kungörelse i tidningarne, om räntefotens förändring underrättas.
Räntan vore alltid lika vid samtliga Diskont-verken.
Morn. 2. Vid utlåning från Allmänna Diskont-fonden
är räntan fastställd till Fem procent.
Mom. 3. Utom vid belåning af vågförda effekter kommer
räntan å penninge-försträckningar från Diskont-verken att
vid det beviljade beloppets utgifvande afdragas.
Mom. 4. För de summor, som å kassa-kreditiv lyftas
eller insättas, beräknas å kreditiv till enskilde personer Fem
och å kreditiv till Sparbankerne Fyra procent ränta.
Mom. 5 För de lån, sorn ej inbetalas inom 14 dagar
efter förfallodagen, denna oräknad, eller liqvideras genom omsättning,
der sådan får ega rum, samt för de kassa-kreditiv,
som icke betalas vid kreditiv-tidens utgång, beräknas från förfallodagen
Sex procent ränta utan bevillnings-afdrag.
2G:o.
Mom. i. Svensk medborgare, som är bosatt utrikes,
får icke såsom låntagare eller löftesman antagas.
Mom. 2. Ingen må erhålla lån af annat Diskont-verk
än det, inom hvars låne—distrikt han är mantalsskrifven, med
undantag likväl för ledamöter i Direktionerna vid Låne-kontoren
och dervarande tjenstemän, på sätt § (77) bestämmer, äfvensom
låntagare, hvilken, efter att vid ett Diskont-verk hafva lån
erhållit, till annat låne—distrikt afflyttat och vid dervarande Diskont-verk
lån upptager, må vid omsättnings-rätten bibehållas.
Mom. 3. Vexel-, förskrifnings- eller invisnings-utgifvare,
acceptant, endossent eller löftesman må kunna antagas,
äfven om han ej tillhör låne—distriktet.
27:o.
Mom i. Hvarje reversal, ehvad det utgifves för nytt
lån eller omsättning af redan erhållet, skall, derest de derå
såsom låntagare eller löftesmän tecknade personers vederhäftighet
ej är af Direktionen känd, eller den erbjudna panten icke,
ensam för sig, anses innefatta fullgod säkerhet, vara lörsedt
Banko-Utskoltels Betänkande N:o 37.
med antingen officielt intyg af Läns-styrelsen, eller, å landet,
af Domhafvanden i orten, eller, i stad, af Magistraten eller
Borgmästaren, den sednare å embetets vägnar, eller ock med
af enskild man, för hvilken Direktionen hyser fullt förtroende,
utfärdadt bevis om hvardera personens vederhäftighet för det
sökta lånet, och, i fall personen förut för lane- eller borgensförbindelse
till någotdera Diskont-verket häftar, jemväl för beloppet
af sådan äldre förbindelse.
I öfrigt åligger det Direktionen att, med afseende å
hvarje sökt lånebelopp, pröfva antagligheten af de derför erbjudna
låne-bandlingar xsamt med uppmärksamhet och noggranhet
tillse, att verkets säkerhet genom desamma hetryggas; och må
Direktionen icke underlåta att, för vinnande af detta ändamål,
förskaffa sig alla de upplysningar, som kunna inverka på omdömet
om lånsökandes ställning och förmåga att i allo uppfylla
ingångna förbindelser.
Mom. 2. Då låntagare eller hypotheks-utgifvare eller
löftesmän icke sjelfve kunna skrifva eller icke hafva för Direktionen
känd namnteckning, skall underskrifternas erkännande eller
egenhändighet alltid vara bestyrkt af två trovärdige män och
således, i händelse domaren namnteckningens riktighet intygat,
annan person densamma jemväl bevittna.
Mom. 3. En hvar, som lill ena eller andra Diskontverket
inlemnar något låne-dokument, skall derå teckna sin ansvarighet
för detsammas riktighet.
Men ehuru Direktionen således eger att af inlenmaren
fordra ersättning för hvad som utgifves å ett dokument, hvilket
sedermera styrkes vara falskt, hör likväl Direktionen icke
af förtroende till honom, hvem han än må vara, underlåta att
sorgfälligt iakttaga den egna granskning af ingifna låne-handlingar,
hvarigenom både förlust för verket och andra personers
oförskylda lidande säkrast förekommes.
Mom. 4-. För lyftning af annan persons lån erfordras
lånsökandens fullmakt, hvilken, efter dennes eget godtfinnande,
må ställas antingen å innehafvaren, eller å viss man, eller ock
å viss man eller den lian dertill i sitt ställe förordnar.
28:o.
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
4 1
28:o.
Ej niå något lån utgå till annan eller mindre summa,
ån den hvarå reversalet lyder.
29 :o.
Mom. 1. Derest vexel, som blifvit af någotdera Diskontverket
till diskontering antagen, ej å förfallodagen infrias, vidtage
Direktionen genast alla nödiga åtgärder till beloppets utbekommande.
Vid underlåten betalning af lån mot hypothek af aktier
och publika papper eller af vågförda effekter, förfares med panten
på sätt Banko-ordningen i afseende å förfallna lösa panter
föreskrifver.
Dteblifver utöfver förfallodagen betalning af lån ulan omsättningsrätt,
eller uteblifver, efter förfallodagen, utöfver den i
punkten 41 medgifna anståndstid, betalning eller omsättning af lån
med omsättningsrätt, eller underlåter någon att, inom föreskrifven
tid, inbetala hvad å beviljadt kassa-kreditiv blifvit lvftadt, läte
Direktionen, utan uppehåll, beloppet utsöka; och vare Direktionen
obetaget att, när sådant för verkets säkerhet nödigt pröfvas, genast
efter förfallodagen göra verkets rätt genom lagsökning gällande,
jemväl i afseende på lån, hvarför omsättning eljest är
medgifven.
Mom. 2. Diskont-verken ega, att af så väl Öfverståthållare-embetet
i Stockholm, som samtlige Konungens Befallningshafvande
och öfriga exekutorer, skyndsamligen erhålla laga
handräckning i alla de utsökningsmål, som af Diskont-verkens
utlåningar härröra, med åliggande för bemälde myndigheter att,
efter skuldens indrifvande, de influtna medlen skyndsamt till
Diskont-verken insända.
Efter framläggande af förestående förslag till allmänna stadganden för bankens
diskont-rörelse, går Utskottet att yttra sig, angående de särskilda föreskrifter,
som böra tjena til! efterrättelse i afseende å hvart och ett af de olika föremål,
nämnde rörelse skulle omfatta.
Härvid förekommer först diskontering af vexlar och utlåning utan omsättningsrätt
mot hypothek af löpande förskrifningar samt aktier och publika papper, hvarom
§§ 176, 177,, 178 och 180 i gällande Banko-reglemente handla.
Bih. lill R. St. Prot. 1856 $ 1857. 6 Sami. 1 Afd. 16 Häft. 6
42
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
Rörande vexel-diskontering stadgas i 176 § 3 morn., att om acceptanten icke
är bosatt å diskonteringsorten skal i i accepten uppgifvas namnet på en derstädes
boende person, hos hvilken betalningen vid förfallotiden tillhandahålles, och att i sådant
fall jemväl erfordras att siste öfverlåtaren (endossenten) har sitt hemvist i diskonteringsorten.
Denna sednare föreskrift, att sista öfverlåtaren skall hafva sitt hemvist å
diskonteringsorten inskränker diskonterings-rättigheten til! de städer, der Diskontverken
äro förlagde, och gör det för personer utom orten omöjligt att utan särkildt,
med kostnad förenadt biträde, få vexlar hos dessa verk diskonterade. Då angeläget
är att sådana stadganden undanrödjas, som motverka eller försvåra vexlars begagnande
i allmänna rörelsen, samt Diskont-verkens säkerhet icke bör komma att i
någon mån äfventyras genom borttagande af nu ifrågavarande föreskrift, enär vid
underlåten betalning af domicilierad vexel, hvarom här är fråga, vexelrätten emot
acceptanten och öfrige vederbörande är bibehållen, derest protest i behörig ordning
sker hos den, som i accepten uppgifvits skola liqviden fullgöra och hvilken skall
vara å diskonteringsorten boende, så anser Utskottet ofvanberörde vilkor böra från
blifvande Banko-reglemente uteslutas.
180 §. 1 mom. uppräknar de aktier och publika papper, hvilka hos Diskontverken
få såsom hypothek antagas och belånas.
Då ibland här omnämnda obligationer icke finnas upptagne Trollhätte nya
kanal-bolags, hvilka löpa med dels 4 1/2, dels 5 procent ränta, men berörde obligationer,
såsom erbjudande full säkerhet, äfven torde böra tillerkännas belåningsrätt
hos Diskont-verken, hafva desamma blifvit i efterföljande förslag till reglementsstadganden
införda.
Enligt nyss åberopade § och mom. få aktier i Götha kanal-bolag af första
klassen antagas och belånas till 25 procent å primitiva aktie-kapitalet, emot borgens
ställande för den brist i Diskont-verkets fordran, som vid hvpothekets användande
möjligen kan uppkomma.
Häruti är förändring yrkad af Herr A. J. Thomée, sorn, under anförande att,
vid nyssnämnda stadgandes tillkomst, Götha kanal-bolagets aktier endast undantagsvis
lemnade en procent i utdelning och de flesta år ingen inkomst åt aktie-egarne,
men att i följd af kanalens stigande afkastning, ett bättre förhållande sedermera inträdt,
så att aktie-egarne år 1855 erhöllo en utdelning af 5 1/3 procent, hvadan
ock aktierne, som för några år tillbaka gällde högst 15 procent, nu villigt betalades
med 40 procent och derutöfver för första klassens samt obetydligt derunder för andra
klassens aktier, tillstyrkt att Götha kanal-bolagets aktier af första klassen må
belånas till minst 40 procent och af andra klassen till minst 35 procent af deras
nominela värde, med rättighet för Diskont-direktionerne att, efter sig företeende omständigheter,
bestämma, huruvida särskild borgen skall af lånsökanden ställas.
Banko-Vtskottels Betänkande N:o 37.
43
Ehuru ifrågavarande aktier nu mera stigit i värde, torde det likväl icke böra
lemnäs utan uppmärksamhet, dels att kanalens vidmakthållande kan komma att kräfva
betydliga uppoffringar för bolaget, hvilka uppoffringar måste minska utdelningen å aktierna
och följaktligen förringa det värde, desamma under lyckliga konjunkturer erhållit, dels
och att inkomsterna af kanalen påkallas till ränta och amortering af den skuld, hvari
bolaget häftar; med anledning hvaraf Utskottet, som ansett det icke vara lämpligt,
alt belåriingsrätt tillerkännes andra klassens aktier, å hvilka först i sednare tider någon
utdelning erhållits, funnit sig icke kunna motionen biträda.
Genom 178 § stadgas, att högsta skuldsältnings-heloppet under alla de förhållanden,
uti hvilka någon vare sig i egenskap af vexel- eller hypotheks-utgifvare, låntagare,
acceptant eller löftesman kan blifva häftande, deruti ej inbegripet hvad han
må vara skyldig i och för kassa-kreditiv samt till fonderna för utlåning dels mot
hypothek af aktier och publika papper, dels ock med omsättnings-rätt, får icke öfverstiga
80,000 R:dr; och jemlikt *180 § 4 mom. får ingen i fonden till utlåning
mot hypothek af aktier och publika papper häfta för högre belopp, än 50,000 R:dr
såsom låntagare och 20,000 R:dr, allt Banko, i borgens-förbindelser.
Sedan Utskottet föreslagit, att diskontering af vexlar och utlåning utan omsättningsrätt
mot hypothek af så väl löpande förskrifningar och accepterade invisningar,
som aktier och publika papper skall ske från en gemensam fond, Handels-och
Närings-diskont-fonden, torde det vara lämpligast, alt ett lika maximum fastställes för
diskontering och lån emot vare sig det ena eller andra slaget af berörde hypothek.
Detta maximum åter synes böra icke allenast bestämmas till ett belopp, ungefärligen
motsvarande hvad som, under närvarande förhållanden, kan från de båda åtskiljda
fonderna, (fonden till diskontering och utlåning för handel och näringar samt fonden
till utlåning mot hypothek af aktier och publika papper) såsom försträckning högst
erhållas, utan äfven komma att gälla endast för låntagare och acceptant. Då, såsom
nu är fallet, ett maximum i skuldsättningsväg är stadgadt äfven för vexel- eller
hypotheks-utgifvare samt löftesman, kan sådant förhindra den, som sjelf icke utställt
någon förbindelse till Diskont-verket, alt der erhålla lånebiträde, så vida andra
af honom utfärdade förbindelser, uppgående till maximi-beloppet, blifvit, oftast utan
hans vetskap, hos Diskont-verket diskonterade eller belånade. Vid beräkning af det
för låntagare och acceptant högst medgifna skuldsättnings-belopp, hvilket synes kunna
bestämmas till 200,000 R:dr Riksmynt, torde härförutan böra undantagas hvad personen
må vara skyldig så väl i och för kassa-kreditiv, som ock mot pant af vågförda
elfekter.
Minimum för lån mot hypothek af antingen löpande förskrifning eller accepterad
invisning, eller ock af aktier och publika papper har synts Utskottet böra i förra
fallet nedsättas från 1,000 R:dr Banko till 1,000 R:dr Riksmynt, men i det sednare
deremot förhöjas från 100 R.dr Banko till 200 R:dr Riksmynt; och får Utskottet,
44
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
på grund häraf, till Rikets Ständers godkännande afgifna följande förslag till föreskrifter,
beträffande
Diskontering af vexlar och utlåning utan omsättning sr ätt
mot hypolhek af löpande förskrifning ar samt aktier och publika
papper.
50:o.
Mom. i. Diskontering tillätes allenast af vexel, som är
ställd i Svenskt mynt på högst sex månader, dragen af inom
Riket bosatt Svensk undersåte på annan inländsk man samt inrättad
i enlighet med den i Vexel-lagen den 25 Augusti 1851
för inrikes vexlar stadgade form och behörigen accepterad.
Mom. 2. Är acceptanten icke bosatt å diskonteringsorten,
skall i accepten uppgifvas namnet på en derstädes boende
person, bos hvilken betalningen vid förfallotiden tillhanda—
hålles.
Mom. 3. Diskontering af vexel å lägre belopp än 250
R.dr Riksmynt, eller å kortare tid än tretio dagar, är ej medgifven.
51:o.
Mom. i. Utlåning sker mot lånsökandes förbindelse,
åtföljd af hypothek, bestående af
antingen löpande förskrifning eller accepterad invisning,
motsvarande minst hela den reverserade lånesumman, eller ock
nedannämnde publika papper till följande belånings-värde, nemligen
:
l:o till högst nittio procent af kapital-beloppet:
Obligationer med 4 procent ränta och deröfver, utfärdade
af Riksgälds-kontoret, Arméens Ackords-amorterings-fond,
Stockholms stads Drätsel-kommission, Götheborgs stad, Göthakanal-bolag,
Bruksegares Hypotheks-kassa, Trollhätte nya kanalbolag
samt alla redan varande Svenska Hypotheks-föreningar och
de enahanda föreningar, hvilka hädanefter på likartade grunder
kunna bildas och som blifva af Kongl. Maj.t i Nåder stadfästade
samt af Fullmäktige finnas innebära nödig säkerhet;
2:o till högst sjuttiofem procent af kapital-beloppet:
Ofvanberörde obligationer med lägre ränta än 4 procent.
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
45
Fullmäktige obetaget alt, i händelse omstäacligheterna
skulle dertill föranleda, nedsätta belånings-värdet å de i l:slaoch
2 alra punkterna om-förmälda obligationer.
3:o mot tillika ställd antaglig borgen för den brist i
Verkets fordran, som vid hypothekens användande möjligen skulle
kunna uppkomma:
a) Aktier i Hjelmare kanal- och slussverks-bolag till
50 procent af aktie-kapitalet;
b) Aktier i Södertelje kanal- och slussverks-bolag till
50 procent af det ursprungligen tecknade kapitalet, belöpande
sig till 10 procent af den summa, nuvarande aktiea’ upptaga;
och
c) Aktier i Götha kanal-bolag, af första klassen, till
25 procent å primitiva aktie-kapitalet.
Mom. 2. Lånen meddelas å högst sex månader och
utan omsättning.
Mom. 3. Lån mot hypothek af löpande förskrifning
eller accepterad invisning utgifves icke å mindre summa än
4,000 R:dr Riksmynt samt mot hypothek af publika papper å
lägre belopp än 200 R:dr Riksmynt, eller annorlunda än å hela
tiotal riksdaler derutöfver.
32 :o.
Högsta tillåtna skuldsättnings-beloppet, för hvilket någon
såsom låntagare eller acceptant får blifva häftande, deruti ej
inbegripet hvad han kan vara skyldig i egenskap af trassent,
endossent, hypotheks-utgifvare eller löftesman, eller i och för
kassa-kreditiv, eller mot pant af vågförda effekter, må icke öfverstiga
200,000 R:dr Riksmynt.
Ranko-reglementets stadganden, rörande utlåning mot pant af vdgförda effekter,
igenfinnas under §§ 144—153.
Jemlikt 146 § är betalningstiden för belåning af stångjern m. fl. effekter å
Stockholms och Götheborgs vågar utsatt till den 15 November och för lån emot
dylik pant, liggande å andra vågar inom Riket, till slutet af Oktober månad året näst
efter det, då lånen blifvit utgifna; dock skola, enligt 150 § moro. 1 litt. d) vågattester
öfver effekter å först nämnda vågar, såvida de derå utgifna lån icke under
tiden varda inbetalda, inom 12 månader från deras utgifningsdag på det sätt förnyas,
att ett ytterligare genom låntagarens försorg anskaffadt bevis af vågbetjeningen derom,
att panten finnes i behåll och att derför ansvara?, till Banken eller Låne-kon
-
46
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
toret i Götheborg aflemnas. I sammanhang härmed må nämnas, hurusom 147
§ föreskrifver, att, då Fullmäktige vid fastställande för en ny låne-period af belåningsprisen
å jern m. m., finna skäl att nedsätta berörde pris under det förut gällande,
skall i samma kungörelse, sorn derom utfärdas och i allmänna tidningarne införes,
alla efter de högre belånings-prisen utgifna lån uppsägas till betalning sex veckor
efter den dag, då de nya belånings-prisen vidtaga; dock så, att låntagare än vidare
må få behålla lånen, om de inbetala skillnaden emellan hvad efter de gamla och'
nya belånings-prisen å de pantsatta effekterna kan få lånas, utan rättighet att dervid
erhålla motsvarande relax af desamma; hvarförutan det på Fullmäktiges pröfning
ankommer, huruvida deremellan, vid inträffande större fall af försäijnings-prisen, en
dylik åtgärd till Bankens betryggande hör vidtagas. Hvad lån på tackjern särskildt
angår, så beviljas dessa på högst 9 månaders tid, med förbindelse för låntagaren
att, om sfå fordras, äfven dessförinnan, efter sex veckors uppsägning, lånet återgälda.
Fullmäktige, hvilka, på sätt förut är nämndt, ansett utlåningstiden höra inskränkas,
hafva till stöd för denna mening anfört, att ju kortare berörde tid bestämdes,
desto tillräckligare hlefve fonderne och desto lättare måste det för den utlånande
myndigheten vara att fördela kapitalet bland de lån-behöfvande; att de fonder,
som för närvarande äro ställda under Diskont-direktionernas förvaltning, med undantag
af fonden tili utlåning med omsältningsrätt, betingade i allmänhet högst 6
månaders utlåningstid; att kassa-kreditiv åt enskilde personer visserligen beviljades
på en tid af ända till ett år, men att den särskilda naturen af denna rörelse gjorde
förminskning i tiden obehöflig; hvaremot för lån på jern och andra våglörda effekter
samt tackjern högsta utlåningstiden torde böra bestämmas till 6 månader, ulan ovilkorlig
rätt till lånens omsättning, men med upphörande af den nu stadgade uppsägningen.
I denna Fullmäktiges framställning har Utskottet funnit sig böra instämma;
och lära alltså föreskrifterne om lånens uppsägande till betalning icke vidare blifva
af nöden.
Under förutsättning, att förslaget om jern-lånerörelsens besörjande vid Bankodiskont-verket
varder af Rikets Ständer bifallet, håller Utskottet före, att den i 149
§ Fullmäktige lemnade rättighet att å vågarne inom låne—distriktet låta anställa inventering
öfver panternas behöriga vårdande bör på Banko-diskorit-direktionen öfverflytlas,
särdeles sorn en så beskaffad rättighet redan tillkommer Direktionen öfver
Låne-kontoret i Götheborg för dess distrikt, ehuru nu gällande Banko-reglemente
icke upptager deh derom meddelade föreskrift, hvilken dock böra i blifvande Bankoreglemente
införas.
f morn. 1. Litt. a) och c) af § 150 löreskrifves: i Litt. a) ,;Våg-attesterne
skola innefatta bestämdt intyg derom, att de effekter, som belånas, under loppet af
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
47
de näst före belåningen förflutna tio åren undergått uppvägning samt dervid blifvit,
enligt förfaltningarne, till sin fullgoda beskaffenhet granskade och pröfvade”; i Litt.
c) ”Då lån sökes på effekter, förvarade i bunkar eller lådor, såsom brännstål, jernplåtar
och spik, skall våg-attesten innehålla, att desamma undergått en med gällande
föreskrifter öfverensstämmande besigtning.”
Då genom Kongl. Maj:ts Nådiga förordning om Svenska jern-effeklers stämpling
af den 12 Januari 1855, hvilken upphäfver Kongl. Förordningen om jern-vräkeriet
i Riket af den 17 Maj 1814 och den deröfver utfärdade Nådiga Förklaring af
den 5 November 1818, vederbörande tjenstemäns vid jern-och metall-vågarne befattning
blifvit inskränkt dertill, alt endast tillse, att de vågförda och uppvägda effekterne
äro försedda med föreskrifna stämplar eller märken, hafva Fullmäktige, på sätt
af § 46 i Rikets Ständers sednast församlade Revisorers berättelse inhemtas, öfver
stadgandet i Reglementets 150 § meddelat den förklaring, all den omständighet, att
uti våg-attester, hvilka blifvit utfärdade öfver jern, koppar och andra vågförda effekter,
uppvägda efter kungörandet af förstomförmälda Kongl, förordning och ämnade
att hos Banken belånas, saknas intyg dels att berörde effekter vid uppvägningen blifvit,
enligt förfättningarne, till sin fullgoda beskaffenhet granskade och pröfvade, och
dels alt de i bunkar och lådor förvarade effekterna undergått en med förut gällande
föreskrifter öfverenstämmande besigtning och pröfning, icke må utgöra hinder för
låns beviljande.
Med gillande af den förklaring, Fullmäktige sålunda meddelat, har Utskottet,
såsom följd deraf, ansett ofvanintagna föreskrifter under litt. a) och c) i l-.sta momentet
af 450 § böra från Reglementet uteslutas.
Uti afgifven motion bar Herr S. Renström föreslagit, att Låne-kontoret i Götheborg
måtte vid belåning af jern och metaller, stående på vågen i nämnde stad, antaga
lika beskaffade attester, som andra publika Såne-inrättningar och kassor derstädes
godkänna, eller med underskrift af allenast 2:ne vågmästare.
Då denna motion står i sammanhang med ett af Herr J. J. Ekman väckt,
till Banko- och Ekonomi-Utskotten remitteradt, men af dem ännu icke behandladt
förslag all anställande af Tulltjensteman vid jernvågarne i Rikets stapelstäder i
och för utöfvande af särskilda kontroller, måtte upphöra samt af. derigenom uppkommande
besparing skäligt arfvode lemnäs åt vågbetjening för ökade göromål; så
kommer Banko-Utskottet alt i fråga om beskaffenheten af de våg-attester, som vid
Diskont-verken må antagas, framdeles afgifva vidare yttrande.
Genom jern-belåningens förenande med den förut vanliga diskont-rörelsen
har en förändrad uppställning i åtskilliga delar af öfriga, rörande nämnda belåning
nu meddelade stadganden, funnits vara af nöden, på sätt närmare inhemtas af efterföljande
förslag:
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
Utlåning mot pant af vågförda effekter:
35:o.
Moni. i. Vid Diskont-verken i Stockholm och Götheborg
utgifvas lån mot lånsökandes förbindelse och pant, enligt
medföljande, på Diskont-verket öfverlåten våg-attest, af nedannämnda,
på vågar inom riket upplagda, effekter, nemligen:
stångjern, bergsmansjern, bultjern, smidt bandjern, valsadt bandjern,
skärjern, knippjern, saltpanneplåtar, smidda jernplåtar, valsade
jern plåtar, plog-ämnen; skyfflar, jern-ankare, ankarkedjor
och kettingar, smältstycken eller ämnen för valsjern, storspik,
småspik, förtennt jernbleck, garfstål, brännstål, arko- eller gjutmessing,
latun-messing, messingstråd, garkoppar, smidd koppar,
valsad koppar, kopparspik, alun och svenskt bly; börande uti
våg-attester från Stockholms och Götheborgs vågar panten upptagas
till namn, sort och vigt, samt uti attester från öfriga vågar
äfven till stämplar, dimensioner, stång- eller stycketal, med
uppgift tillika, huruvida panten finnes antingen i sjelfva våghuset
eller å annat förvaringsställe.
Mom. 2. Lånen utgifvas å fullt Riksdalertal lill högst
tre fjerdedelar af pantens försäljnings-värde, enligt mäklare-attest
eller eljest kända förhållanden; och Fullmäktige bestämma, i
Juni och December månader hvarje år, belånings-priset för påföljande
halfår.
Mom. 3. Lånetiden är bestämd till högst sex månader;
ankommande på Diskont-direktionernas pröfning, huruvida omsättning
af lån må få ega rum.
54:o.
Mom. i. Tackjern, som, i enlighet med gällande för
fattningar,
är behörigen stämpladt och märkt samt upplagdt
antingen å Stockholms tackjerns-våg, å vågen i Götheborg, eller
å öfriga inom riket befintliga jernvägar, hvilka äro försedda
med vågmästare samt stå under tillsyn och ansvarighet af städernas
magistrater, må jemväl vid Diskont-verken i Stockholm
och Götheborg belånas mot lånsökandes förbindelse, åtföljd af
behörig våg-attest, som, innehållande bestämd uppgift på den
bergslags
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
49
bergslags namn och den hyllas stämpel, hvarest tackjernet är
tillverkad!, dess vigt samt antalet af galtar eller stycken hör
genom åtecknad transport på Diskont-verket öfverlåtas.
Mom. 2. Lånebeloppet, som före slutet af hvarje år
fastställes till grund för del nästföljande årets utlåning, bestämmes
af Fullmäktige, med afseende å konjunktur och öfriga
omständigheter, till högst två tredjedelar af det pris, som årligen
för hvarje bergslags särskilda tillverkningar, säsom lösen
för Kronans tionde-tackjern, af vederbörande embetsverk fastställes.
Mom. 3. Lånen utgifvas å fullt Riksdaler-tal och på
högst sex månader, med Diskont-direktionerna förbehållen rätt
att pröfva, huruvida omsättning af lån må få ega rum.
35:o.
Med så väl utgifning och slutbetalning af lån mot pant
af de i punkten 35 uppräknade effekter samt tackjern, som
panternas relaxering eller Digifvande förhålles i enlighet med
hvad för närvarande stadgadt är, eiler framdeles kan af Fullmäktige
föreskrifvet varda.
56:o.
Diskont-direktionerna ega, hvar för sitt Distrikt, att, så
ofta och på det sätt, Direktionerna finna lämpligast och för
Diskon t-verkens säkerhet nödigt, låta anställa inventeringar å
de på vågarne, för dessa verks räkning, pantsatta effekter.
37:o.
Från belåningsrätt äro uteslutna effekter, upplagde på
extra vågar eller lastage-platser, som icke äro med vederbörliga
privilegier och ansvarige embetsman försedde, tackjern,
förvaradt i enskilde pei’soners utom städernas vågar befintliga
bodar, samt stamp-, skrot- och klot-jern.
1 föreskrifterna angående kassa-kreditiv dl enskilda personer har Utskottet
ansett följande förändringar vara af omständigheterna påkallade nemligen: att den
lägsta summa, hvarå kassa-kreditiv beviljas, nu utgörande 1,000 R:dr Banko, bestämmes
till 1,000 R:dr Riksmynt; att det för uttagningar nu fastställda minsta
belopp, 100 R:dr Banko blifver 100 ILdr Riksmynt, samt att i afseende å utassigBih.
till R. SL Prot. 1856 §' 4857. 6 Sami. i Åfd. 46 Haft. 7
50
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
neringen, hvartill, enligt nu gällande föreskrift, allenast handskrifna assignationer få
begagnas, det stadgande meddelas att, till beredande å ena sidan af ökad trygghet
för verket, assignalionerna skola vara ställda på viss man och, å den andra, af
större lättnad för kreditiv-hafvaren, äfven blanketter med tryckt text må kunna vid
assigneringen användas.
För åtnjutande af den kreditiv-rätt Sparbankerna nu ega att i Banken begagna
till belopp af högst 50,000 R:dr för Stockholms, 20,000 R:dr för Götheborgs
och 10,000 R:dr, allt Banko, för hvar och en af de öfriga Sparbankerna,
som dertill sig anmäler, föreskrifves i Banko-reglementets 165 § alt dessa Sparbanker
skola vara försedde med af Kongl. Maj:t i Nåder stadfästade stadgar; att
hvad å kreditiven lyftes skall återbetalas inom en tid af högst 12 månader och att
derför bör ställas säkerhet af goda fordrings-dokument, som till ett belopp af minst
hälften i värde öfverstiga den uttagna lånesumman.
Då Sparbankerna icke för närvarande, i likhet med enskilda personer, er
lägga
inträdes—afgift för dem beviljade kreditiv, torde nämnde inrättningar ej heller
hädanefter böra med sådan afgift betungas; och som, hvad angår kreditiv—beloppet,
hvilket för enskild person får utgöra högst 50,000 R:dr Riksmynt, någon olika
bestämmelse äfven synes vara för Sparbankerna af nöden så väl med afseende å de
för dem hittills bestämda kreditiv-summor, som till förekommande deraf att kreditiv-fonden
må allt för mycket upplagas af Sparbankerna, hvilka för sina kreditiv
skulle jemte befrielse från inträdes—afgift åtnjuta fördelen att å lyftade summor erlägga
endast 4 procents ränta, har Utskottet ansett sig böra föreslå alt såsom kreditiv
må hädanefter beviljas högst 50,000 R:dr för Stockholms, 20,000 R:dr lör
Götheborgs och 10,000 R:dr allt Riksmynt för hvarje annan Sparbank i riket;
hvaremot Utskottet funnit föreskrifterna rörande kassa-kreditiv åt enskilda personer
vara i allt öfrigt på Sparbankerna tillämpliga; hemställande Utskottet alltså att nedanintagna
föreskrifter måtte fastställas, angående
Kassa-kreditiv åt enskilda personer och Sparbanker.
38:o.
Mom. i. Med kassa-kreditiv förstås rättigheten att
inom visst bestämdt maximum kunna af Banken undfå lån-understöd
för tillfälligt begagnande på sådant sätt, att ränta påföres
för hvad af det medgifna beloppet tid efter annan lyftes,
men enahanda ränta åter godtgöres kreditiv-hafvaren för derå
efter hand skeende återbetalningar.
Mom. 2. Mot säkerhet, som af vederbörande Direktion
prölvas och godkännes, ega enskilde personer och de Sparban
-
Banko-Ulskoltets Betänkande N:o 37.
54
ker, hvilka äro med af Kungl. Maj:t i Nåder stadfästade stadgar
försedda, att undfå kreditiv på högst ett år, räknadt från
den dag, kreditivet blifvit förunnadt.
Mom. 3. Såsom inträdes—afgift erlägge enskild person
en half procent af kreditivets hela belopp. Sparbankerna äro
från dylik afgift befriade.
Mom. 4. Kreditiv meddelas icke någon enskild person
till högre summa, än 30,000 R:dr Riksmynt, eller å lägre be
lopp,
än 4,000 R:dr Riksmynt; börande i öfrigt kreditiv-beloppet
lämpas efter beskaffenheten och omfånget af den rörelse,
kreditiv-sökanden bedrifver.
Mom. 5. Såsom kreditiv åt Sparbanker må beviljas
högst 50,000 R:dr för Stockholms, 20,000 Il:dr för Götheborgs
och 10,000 R:dr, allt Riksmynt, för hvar och en af de
öfriga Sparbankerna, som dertill sig anmäler.
Mom. 6. Utassigneringar och afbetalningar få, i mån
af behof, verkställas, dock aldrig på mindre summa hvarje
gång än 100 R:dr Riksmynt, och derutöfver endast på hela
tiotal R:dr
/ '
Mom. 7. För utassigneringar få allenast begagnas på
viss man ställda invisningar, å hvilka summa, datum och alla
personers namn äro handskri fna.
Mom. 8. Kreditiven skola enligt deras egentliga bestämmelse
användas och få sålunda ej begagnas såsom stående
lån, vid äfventyr för kreditiv-hafvaren att för ett kommande
kreditiv-år kreditiv ej erhålla.
Mom. 9. I händelse Rankens säkerhet sådant fordrar,
kunna kreditiven uppsägas till inbetalning i öfverensstämmelse
med föreskriften i § (144) af Ranko-reglementet.
Sedan Rikets Ständer tillsvidare fastställt de af Utskottet i Memorialet N:o 40
föreslagna föreskrifter, angående medels mottagande pä vpp- och afskrifning s-räkning
vid Diskont-verken, hafva dessa föreskrifter blifvit af Utskottet till Ranko-fullmäktiges
och af Fullmäktige till samtlige Diskont-direktioners kännedom och efterrättelse meddelade;
dervid Fullmäktige tillika beslutat, ålt räkningshafvare, tillsvidare och intill
dess annorlunda varder förordnadt, må godtgöras tre procent ränta å insatte medel,
dock icke å högre på en gång innestående belopp än 50,000 R:dr Banko.
Att döma af den större begärlighet, hvarmed upp- och afskrifnings-rörelsen,
åtminstonej vid £ Banko-diskont-verket i Stockholm, sedermera blifvit omfattad, synas
de beslutade föreskrifterna i allmänhet vara lämpliga och ändamålsenliga; och har,
52
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
vid lörnyad granskning deraf, Utskottet icke funnit anledning att föreslå amian förändring,
än dels att insättningar och uttag må få ske endast ä hela 100:1a! R:dr
Riksmynt, i stället för hela !00:tal R:dr Banko, såsom nu är stadgadt, och dels att
vid rättigheten att för uttag begagna vexel måtte fogas det tillägg, att vexeln, ställd
å viss man eller oxaler, icke får in blanco transporteras, med hvilket tillägg åsyftas
att bereda både diskont-verken och de trafikerande en ökad säkerhet i så måtto,'
att lyftning af medel ej må kunna verkställas af den, som på obehörigt sätt af
vexeln kommit i besittning.
I fråga om den Sparbankerna medgifna rättighet att hos Riks-banken insätta
medel, stadgar Banko-Reglementets 168 §, bland annat, att 5 procent ränta godtgöres
å dylika insatta medel, hvilka, efter 6 veckors uppsägning, återbetalas; att
Stockholms Sparbank ej må kunna ega utöfver 100,000 R:dr, Götheborgs Sparbank
icke utöfver 20,000 R.dr och de öfriga Sparbankerna icke någon utöfver 10,000
R:dr sålunda mot ränta innestående; att insättningarne få ske i Stockholm, Götheborg,
Malmö och Wisby, allt efter det distrikt, som för hvartdera Låne-kontoret
är anvisadt, samt att Låne-kontoren återbetala berörde medel i den mån de, elter
föregången uppsägning, förfalla och advisera derom Bankens låne-afdelning, som
då genast låter insätta beloppet å hvarje låne-kontors räkning i Depositions-afdelningen.
Till åstadkommande af lättnad vid dessa transaktioner hafva Banko-Fullmäktige,
i 51 § af deras Berättelse, afgifvit ett förslag, sorn går derpå ut, att ifrågavarande
insättningar må kunna hos Diskont-verken omedelbart verkställas.
Med gillande af detta förslag har Utskottet, enär, i följd af Rikets Ständers numera
vidtagna beslut, enahanda ränta kan godtgöras för medel, insatta på upp- och
afskrifnings-räkning, som är vorden Sparbankerna för deras insättningar tillförsäkrad,
eller 3 procent, tillika funnit all begränsning af beloppet för sådana insättningar
desto hellre kunna upphöra, som, då de af Sparbankerna aflemnade medel skola
först efter 6 veckors uppsägning återgäldas, Diskont-verken icke böra sakna tillfälle
att mot högre ränta fruktbargöra alla de medel, Diskont-verken sålunda af Sparbankerne
cmottagit.
Utskottet hemställer, på grund häraf, det följande föreskrifter måtte fastställas
för
Medels emottagande pä tipp- och afskrifnings-räkning samt
genom insättning af Sparbanker.
59:o.
Fullmäktige berättigas att vid Diskont- verken pä upp—
och afskrifnings-räkning af enskilde personer emottaga penningar,
under följande hufvudsakliga vilkor, nemligen:
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
53
a) Insättningar och uttag få endast ske å hela 100-tal
lt:dr Riksmynt;
b) Å insättning meddelas qvitto, hvilket icke kan å annan
öfverlåtas;
c) För uttag begagnas antingen å viss man eller Ordres
ställd vexel, hvilken icke får in blanco transporteras, eller
ock handskrifven invisning; hörande behörigen 1‘olierade och
nunmiererade vexel-blar.ketter räknings-hafvare vid de särskilda
Diskont-verken, emot qvitto, tillhandahållas, utan afgift;
d) Vexel eller invisning är betalbar vid uppvisandet,
under förutsättning, att å räkningen linnes behållning, motsvarande
vexelns eller invisningens belopp;
e) A insatte medel beräknas från och med första helgfria
dag efter insättningen högst tre procents ränta, med rättighet
för Fullmäktige att efter sig företeende omständigheter icke
allenast vid samtlige eller något eller några af de särskilda Diskontverken
räntan nedsätta, dock icke under en procent, utan äfven bestämma
å huru stort, på en gång innestående belopp ränta må
räknings-hatvare godtgöras; och skall allmänheten, genom kungörelse
i tidningarne, om räntefotens förändring underrättas.
40:o.
Sparbankerne tillåtas att hos Diskont-verken, allt efter det
Distrikt, som för hvartdera Diskont-verket är anvisadt, mot tre
procent ränta insätta kapital, att återbetalas efter sex veckors
uppsägning.
Vid granskning slutligen af föreskrifterna, angående utlåning med omsäBningsrätt
har Utskottet till pröfning förehaft en af Riksdagsfullmäktigen Magnus Mänsson
frän Östergöthlands län väckt och till Utskottet remitterad motion, hvaruti, under anförande,
bland annat, deraf, att då jordbrukaren i allmänhet endast vid en tid af året kan afsätta sina
produkter, den nu stadgade skyldigheten att hvarje halfår med minst l/5:del omsätta
lån från berörde fond, måste för honom vara serdeles betungande, föreslås, att den
hesulna allmogen mätte ega att hos Diskont-verken undfå lån på ett års tid, med
rättighet att lånen en gång om året omsätta.
Men enär en sådan förlängning af lånetiden skulle för Diskont-verket sannolikt
medföra ökade föriuster med afseende å de förändringar i gäldenärers ekonomiska
ställning, som kunna antagas lättare inträffa under en utsträckt lånetid, samt
dessutom måste blifva för låntagare i allmänhet ofördelaktig i så måtto, som fon
dens
tillgångar härigenom skulle komma blott ett färre antal personer till godo, har
54
Banko-Utskotlets Betänkande N:o 37.
Utskottet, som ej heller kunnat undgå finna att åtgärden icke är förenlig med den af
Rikets Ständer vid sednaste Riksdag godkända och af Utskottet nu jemväl vidblifna
åsigt om en successiv förminskning af berörda fond, ansett motionen icke böra till
bifall föranleda.
Det för lån med omsättnings-rätt nu bestämda minimum af 100 R:dr Banko
har Utskottet, serdeles vid betraktande deraf, att penningevärdet, i förhållande
till prisen på allt, hvars värde med penningen mätes, betydligt fallit sedan nämnde
minimum för längre lid tillbaka fastställdes, ansett böra förhöjas till åtminstone 200
R:dr Riksmynt.
Med iakttagande af denna förändring och med hitförande af förut omförmälde
föreskrift i 174 § 2 mom. af Banko-reglementet, skulle följande stadgas angående
Utlåning
med omsältningsrätt.
4 l:o.
Mom. i. Utlåning från denna fond sker mot lånesökandens
förbindelse, försedd med borgen eller åtföljd af hypothek,
bestående af enskildes skuldsedlar af löpande egenskap.
Mom. 2. Inlemnas till någotdera Diskont-verket ansökningar
om lån från denna fond å större sammanlagdt belopp,
än tillgångarne medgifva, beviljas lånen i den ordning anmälan
derom ingått.
Sådana i öfrigt goda reversal, som, i anseende till bristande
tillgång, icke kunna genast belånas, komma att, efter
sökandens eget godtfinnande, antingen återlemnas, eller ock vid
Diskontverket förvaras, intill dess verket blifver i tillfälle att i
nyssnämnde ordning lån derå meddela.
Mom. 3. Lånetiden får ej öfverstiga sex månader, men
lånen må, såsom hittills, omsättas, dock på högst sex månader
hvarje gång.
Mom. 4. Lån må ej utgifvas å mindre belopp än 200
R:dr Riksmynt, eller annorlunda än å hela 10-tal R:dr derutöfver.
Mom. 5. Vid omsättning på jemna sex månader fordras
minst en femtedels afbetalning efter ursprungliga kapitalet,
samt i förhållande derefter vid kortare omsättningstider, till
och med tre månader, då afbetalningen blifver minst en tiondedel;
och får ingen inbetalning till ringare, än detta sistnämnda
belopp, ega rum, oaktadt omsättning skulle sökas på
kortare tid än tre månader.
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
55
Mom. 6. För omsättning af lån efter förfallodagen bibehållas
två så kallade respilmånader för de lån, som varit upptagne
på sex månader, samt en respitmånad för de lån, som
varit upptagne på kortare tid.
Mom. 7. Skujle, vid omsättning af diskont-lån, någon
felaktighet på det inlemnade reversalet förelinnas, får ett sådant
dokument mot ett nytt fullständigt reversal utbytas, likväl under
vilkor, att den föreskrifna inbetalningen blifvit vid första
dokumentets inlenmande verkställd, samt att Diskont-verkets säkerhet
i öfrigt är behörigen förvarad; börande det nya dokumentet
i fullständigt skick inlemnas inom den vanliga respittiden,
derest lånet varit taget å sex månader samt det felaktiga
reversalet blifvit inom den första respit-månaden ingifvet
och ogilladt.
Är åter första dokumentet inlenmadt och afslaget under
loppet af den andra respitmånaden eller under den enda respitmånaden,
som för lån å kortare tid, än sex månader, eger rum,
mäste det nya fullständiga dokumentet ovilkorligen inom en
månad derefter ingifvas, såvida låne-sökanden skall kunna vid
omsättnings-rätteu varda bibehållen.
Mom. 8. Till denna lånefond får ej någon häfta för
högre belopp än 9,000 R:dr Riksmynt såsom låntagare och
9,000 R:dr Riksmynt såsom löftesman. Och skall, vid beräkning
häraf, hypothiserad enskild skuldförbindelse anses lika med
borgen af densammas utgifvare.
Banko-reglementets 6:te artikel innefattar, under afdelning 6 § 182, stadganden
om ersättande af vpphörd privat-bank samt om försträckningar till Filialbanker.
Äfven vid innevarande riksdag är fråga väckt om indragning af Privat-bankerne
och inrättande i stället af Filial-kontor af Rikets Ständers bank. Sålunda
hafva Riksdagsfullmäktige Anders Olsson från Jemtlands, Pehr Benjaminsson
från Elfsborgs och Anders Andersson från Calmar län i särskilda motioner föreslagit,
att nämnde banker måtte vid oklroj-tidens slut upphöra och ersättas med
antingen Filial-banker eller Afdelnings-kontor af Riks-banken. Vid behandlingen af
dessa motioner har Utskottet jemväl granskat föreskrifterna i åberopade 182 §,
mom. 1 och 2, hvilka bestämma huru upphörd privat-bank skall ersättas och lyda
sålunda:
”Morn. i. I händelse Privat-bank antingen helt och hållet inställer eller ock,
i följd af fattadt beslut att upphöra, i betydlig mån inskränker sin verksamhet så
-
56
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
som lane- anstalt, åligger det Fullmäktige alt, derest icke å sådan ort enskildt bolag
skulle bilda sig för bedrifvande af bank-rörelse med Riks-bankens sedlar, på sätt
nästföljande moment 5 stadgar, antingen derstädes inrätta en afdelning af Rikets
Ständers Bank, för att, under den förvaltning, Fullmäktige linna godt förordna och
efter af dem meddelad instruktion, bedrifva låne- och kreditiv-rörelse samt hålla uppoch
afskrifningsräkning, enligt ungefärligen enahanda grunder, som den privat-bank,
hvilkens rörelse skall ersättas, eller ock, om sådant anses mera lämpligt, för berörda
ändamål och i mån af del genom Privat-banks indragning minskade rörelsekapital,
anvisa nödiga medel åt Bankens vederbörande Låne-kontor; kommande vid
de inrättande Bank-afdelningarnes assignering å Riks-banken att gälla till efterrättelse
hvad i afseende å Lånerkontoréns enahanda assignering är eller varder stadgadt.”
”Mom. 2. För det i nästförestående moment uppgifna ändamål ega Fullmäktige
att använda dels af det belopp, hvarmed de till Riks-bankens låne- och kreditiv-rörelse
anvisade förlag blifvit vid innevarande riksdag förminskadt, en summa
af 1,300,000 rdr, dels ock, utöfver det i 116 § af Banko-reglementet bestämda
maximum för sedelstock, R:dr 2,500,000; börande dessa medel, tillsammans 3,800,000
R:dr Banko, fördelas på de särskilda låne-inrältningarne i förhållande till det medeltal
af utelöpande sedlar, efter afdrag af behållningen i Riksmynt, hvartill den eller
de Privatbankers sedelutgifning, som skall ersättas, uppgått under de tre år, hvilka
förflutit näst före den tid, då sådan eller sådana Privatbanker bort göra underdånig
anhållan om förlängd oktroj.”
Dessa föreskrifter äro bygdå på den förutsättning, att en eller annan af dåvarande
privatbanker icke skulle fortsätta rörelsen efter utgången af den bestämda
oktrojen; men sedan numera sig visat icke allenast att samtliga berörda privatbanker
sökt och erhållit förlängd oktroj, utan äfven alt under den derefter förflutna
tiden nya dylika Bank-inrättningar uppstått, synas ifrågavarande motioner desto mindre
böra till någon åtgärd föranleda, som privatbankerne, rätt förvaltade, böra åt rörelse-kapitalet
gifva den större utveckling, sorn stigande handel och industri ovilkorligen
fordra. Deremot anser Utskottet det vara nyttigt att i blifvande Banko-reglemente
bibehålies något stadgande om skyldighet för Riks-banken att ersätta privatbank,
derest sådan skulle före oktrojtidens utgång upphöra. Det är nemligen icke
otänkbart att något Privatbank-bolag kunde finna med egen och allmänna rörelsens
fördel närmare förenligt att förändra Bankens natur från sedel-utgifvande till icke
sedel-utgifvande; i hvilket fall Riks-banken icke borde sakna medel till försträckning
åt enskild Bank-inrättuing af sednare slaget, enär den önskade förändringen eljest
skulle motverkas. Det belopp af tillhopa 3,800,000 R:dr B:ko, som vid sednaste
Riksdag ställdes till Fullmäktiges disposition i och för ersättande af upphörd privatbank,
torde emellertid kunna förminskas med åtminstone den summa af 1,500,000
R:dr
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
57
R:dr samma mynt, som, vid nämnda Riksdag frän lane- och kreditiv-rörelsen indragen,
till följd af Rikets nu församlade Ständers beslut, för närvarande är använd
i diskonterings-, utlånings- och kassakreditiv-rörelse. Återstående 2,500,000 R:dr
B:ko böra intill nästa Riksdag blifva för ändamålet tillräckliga; dock anser Utskottet
att summan, utförd i Riksmynt, kan jernnäs till 3,800,000 R:dr. Genom någon
förenkling i uppställningen af ofvanintagna t och 2 mom. af 182 §:n och genom
uteslutande från Usta mom. af bestämmandet om assigneringen å Riks-banken, emedan
detta torde lämpligen kunna öfverlemnas å Fullmäktige, hvilka skulle ega alt i
öfrigt angående de nya Bank-afdelningarnes förvaltning förordna, synas föreskrifterna
kunna sammanföras i ett moment af följande lydelse, som härmed underställes Rikets
Ständers bepröfvande:
42 :o
I händelse Privat-bank antingen helt och hållet inställer
eller ock, i följd af fattadt beslut att upphöra, i betydlig
mån inskränker sin verksamhet såsom låne-anstalt, åligger det
Fullmäktige alt, derest icke å sådan ort enskildt Bolag skulle
bilda sig för bedrifvande af Bank-rörelse med Riks-bankens
sedlar, på sätt nästföljande moment 2 stadgar, antingen derstädes
inrätta en afdelning af Rikets Ständers Bank, för att, under
den förvaltning, Fullmäktige finna godt förordna och enligt
af dem meddelad instruktion, bedrifva låne- och kreditiv-rörelse
samt hålla upp- och afskrifnings-räkning, enligt ungefärligen
enahanda grunder, som den privat-bank, hvilkens rörelse skall
ersättas eller ock, om sådant anses mera lämpligt, för berörde
ändamål och i mån af det, genom privat-banks indragning minskade
rörelse-kapital anvisa nödiga medel åt Bankens vederbörande
Låne-kontor; och ega Fullmäktige att för detta ändamål,
utöfver det i (116) § af Banko-reglementet bestämda maximum
för sedelstock, använda 3,800,000 R:dr Riksmynt, hvilka
fördelas på de särskilda låne-inrältningarne i förhållande till det
medeltal af utelöpande sedlar, efter afdrag af behållningen i
Riks-bankens mynt, hvartill den eller de privat-bankers sedelutgifning,
sorn skall ersättas, uppgått under de tre år, hvilka
förflutit näst före den tid, då beslut fattats att sådan eller sådana
privat-banker skola upphöra.
Sorn Rikets Ständer vid rättigheten för Filial-bank att från Riks-banken erhålla
försträckning fästat, ibland andra, det vilkor, att delegare i sådan bank skola,
Bih. tiU B. St. Brot. 1856 $ 1857. 6 Sami. 1 Afd. 16 Höft. 8
58
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
en för alla och alla för en, ansvara för Filial-bankens förbindelser, har Utskottet,
vid granskning af den härom meddelade föreskrift, införd uti ingressen till 182 §
5 mom. af reglementet, tagit kännedom af en utaf Herr G. Lallerstedt väckt samt
till Bauko- och Lag-Utskottens behandling hänvisad motion, åsyftande, alt nyssnämnda
eller så kallad solidarisk ansvarighet icke må erfordras i och för enskilda Banker,
vare sig dessa utgifva egna tryckta eller graverade kredit-sedlar eller med Riksbankens
mynt bedrifva sin rörelse; hvarjemte motionären, beträffande Filial-banker
särskildt föreslagit, att sådana Bankers inrättande endast måtte understödjas i de orter,
der, af brist på företagsamhet eller kapitaler, privat-banker icke kunna uppstå,
men behofvet af Bank är för handen.
Banko-Utskottet, som gemensamt med Lag-Utskottet kommer att öfver denna
motion framdeles sig utlåta, anser sig emellertid nu, i hvad frågan angår Filialbanker,
hvilken fråga det tillhör Banko-Utskottet ensamt att behandla, böra uttala
den mening, att, med afseende å den större säkerhet Bank-bolag med solidarisk ansvarighet
erbjuda och de betydliga summor, Riks-banken sås'om försträckning åt Filial-banker
- meddelar, vilkoret af dylik ansvarighet synes destomindre böra eftergifvas
delegare i sistnämnda slags Banker, som erfarenheten ådagalagt, att tillfället alt
bilda så beskaffade Banker, under iakttagande af de derför nu gällande stadganden,
med synnerlig begärlighet omfattas och det, vid sådant förhållande, vore hvarken
behöfligt eller välbetänkt att göra någon afvikelse från hvad i förevarande hänseende
allt hitintills varit för Filial-banker stadgadt. Utskottet, sorn således, för sin del, funnit
Herr Lallerstedts* ofvanberörda motion ej böra föranleda till ändring uti ingressen
till 182 § o mom. och ej helier kunnat biträda motionärens förslag om Filialbankers
inrättande endast å vissa orter, enär en sådan inskränkande föreskrift skulle
lägga hinder i vägen för en fri täflan emellan Privat- och Filial-banker, hemställer
alltså, att nyssnämnda ingress måtte i utfärdande Banko-reglemente bibehållas vid sitt
nu varande innehåll, så lydande:
43:o
Bolag, som genom aktie-teckning i stad bildas, för att,
utan rätt till utgifvande af egna tryckta eller graverade kredit
sedlar
eller andra, såsom mynt, löpande förbindelser, bedrifva
Bank-rörelse, vare sig till ersättande af upphörd privat-bank,
eller för att eljest underlätta allmänna rörelsen i någon ort
samt under namn af Filial-bank utgöres af minst tretio perso
ner,
hvilka, en för alla och alla för en, ansvara för Filial-bankens
förbindelser, undfår försträckning från Rikets Ständers Bank
till nedan upptagna belopp, under följande dervid fästade vilkor
och förbehåll, nemligen:
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
59
Ibland vilkoren förekommer under litt. a) sättet för bildande af grundfonden,
i afseende hvarå de ändringar synas böra vidtagas, dels att de förbindelser delegare
hafva att afgifva, jemte hypotheket, ställas icke tili Direktionen; utan till Filial-banken,
dels att det medgifves Filial-bank att få äfven i Riks-banken förvara säkerhetshandlingarne
för grundfonden, särdeles söm i de fäll, då desamma uteslutande bestå
af Hypotheks-förenings-obligationer, på sätt händelsen för närvarande är med Sundsvalls
och Hudiksvalls Filial-bankers säkerhets-handlingar, det för vederbörande är
med minsta omgång förenadt alt här på platsen uppbära räntorne och verkställa utbyte
af uppsagda eller utlottade dylika obligationer; dels ock att, till förebyggande
al framtida tvister mellan Filial-banker och Riks-banken, i fråga om skyldigheten
att tillse, det säkerhets-handlingar bibehållas vid gällande kraft, ett stadgande meddelas
derom, att nämnde tillsyn bör hvarje Filial-banks direktion åligga; och skulle,
med iakttagande häraf, omförmälda litt. a erhålla följande lydelse:
44:o.
Af tecknings-summan erlägges minst en ljerdedel eller
25 procent i rikets gällande mynt.
För den del af tecknings-summan, som icke utgöres af
rikets gällande mynt, afgifve delegare en lill Filial-banken eller
ordres ställd förbindelse, betalbar efter sex månaders uppsägning
samt åtföljd af hypothek, bestående af myntadt eller kontrolleradt
guld eller silfver, eller publika papper, beräknade till
det värde, hvartill de i Rikets Ständers Bank belånas, eller inteckningar
inom 1850 års taxerings-värde i fastighet å landet
och sjelfegande stadsjord eller inom två tredjedelar af brandförsäkringsvärdet
å fastighet i stad.
Säkerheten pröfvas och godkännes af delegarne, jemte ^
ett af Fullmäktige utsedt ombud; och skola förbindelserna, med
åtföljande hypothek, antingen i länets landtränteri eller å säkert
ställe i stad, der Direktionen har sitt säte, förvaras i kassakista,
hvartill Direktionen och ett af Fullmäktige utsedt ombud
hafva hvar sin nyckel, eller ock enligt de föreskrifter, Fullmäktige
i sådant afseende meddela, aflemnas till förvar i Riksbanken.
Tillsynen deröfver att säkerhets-handlingarne bibehållas
vid gällande kraft åligge Direktionen.
Enär angående beloppet af den försträckning, som tillkommer Filial-bank,
hvilken skall ersätta upphörd Privat-bank, nödig föreskrift innefattas i här ofvan
föreslagna 4 ista moment, har Utskottet ansett stadgandet i litt. b kunna sålunda
förändras:
60
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
45:o.
Försträckning från Riks-banken meddelas på en tid af
högst 10 år, till belopp motsvarande den del af teckningssumman,
hvarför säkerhet blifvit ställd; dock icke någon Filialbank
till högre summa än 750,000 R:dr Riksmynt.
Utskottet hemställer vidare, att föreskrifterna i litt. c, rf, e och f matte
bibehållas med allenast den förändring, dels alt i litt. cj uttryckes, att pant-förskrifningen
till Riks-banken skall af Filial-banken verkställas, dels i litt. dj att Filialbank,
som ålnöjes med försträckning, motsvarande 25 procent af lecknings-summan.
må kunna erhålla högst 200,000 R:dr Riksmynt, i stället för högst 125,000 R:dr
Banko, såsom för närvarande är stadgadt, och dels att i litt f) införes valören å
de assignationer, Filial-bank skulle ega att å Riks-banken utfärda; under förutsättning
af bifall hvartill, nämnde föreskrifter komme att undfå denna lydelse:
46:o.
c) Ä försträckn ingens hela belopp afgifver Filial-banken,
genom dess Direktion, en till Riks-banken eller ordres
ställd förbindelse, i hvilken till Riks-bankens säkerhet för samma
försträckning, Filial-banken pantförskrifver till enahanda belopp
de förbindelser, med hypothek. Filial-bankens delegare aflemnat
samt jemväl underkastar sig alla de vilkor och förbehåll, som
blifvit fästade vid rättigheten för Filial-bank att försträckning
hos Riks-banken begagna.
d) At försträckningen skola två tredjedelar utgå i form
af Ian och återstående en tredjedel såsom kreditiv; men åtnöjes
Filial-bank med försträckning, motsvarande 25 procent af tecknings-summan,
och ej öfverstigande 200,000 R:dr Riksmynt,
må sådan försträckning till hela beloppet såsom kreditiv utgå.
ej Den del af förslräckningen, som meddelas i form
af lån, utgifver Riks-banken på grund af reqvisition och skall
lånet ovilkorligen inom två år, efter det Filial-bank träd t i verksamhet,
vara till hela beloppet från Riks-banken uttaget.
f) På kreditivet åter eger Filial-bank att, efter behof,
utfärda assignationer, med vilkor att assignationerna, hvartill
tryckta blanketter, uppå reqvisition, mot betalning, från Fullmäktige
utlemnas, icke få lyda å andra valörer, än 100 R:dr,
500 R:dr och 1,000 R:dr Riksmynt; skolande med först afgående
post efter assignationernas utgifvande förteckning å de
-
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
61
samma, med uppgift å deras nummer, datum och summa, till
Riks-banken insändas.
Den genom litt. g) bestämda ränta af tre procent så väl å lånet, som älven
å de summor, hvilka på kreditivel lyftas, har Utskottet väl ansett böra bibehållas,
ehuru Riks-bankens ränte-afkomst på kreditivet hillver ringa, emedan Filial-banks
assignationerna
länge bibehålla sig i rörelsen och emedan uttag å kreditiv vanligen
så fort ske kan fylles, för att lemna tillfälle till förnyad assignering; men då Riksbanken
bör i ränta å kreditivet kunna påräkna åtminstone en procent, hvilket hitintills
icke varit händelsen, hemställer Utskottet, alt nämnde litt. gJ må erhålla följande
förändring:
47:o.
Filial-bank erlägger till Riks-banken å länet tre procent.
För de summor, som å kreditivet lyftas, vare räntan likaledes
tre procent; dock så att minsta ränte-afkomst, som Riks-banken
för kreditiv påför, till en procent af kreditivets hela belopp,
efter år räknadt, bestämmes.
Med föranledande af det i litt. hj intagna förbud för Filial-bank att beräkna
högre ränta eller kreditiv—afgift, än som erlägges i den utlånings- och kreditiv—
rörelse, som Riks-banken genom Diskonterna för närvarande bedrifver, har Herr
Mannerskantz, Adolf Fredrik, i en till Utskottets utlåtande remitterad motion, i hvad
förevarande ämne rörer, föreslagit, att nuvarande eller framdeles uppkommande Filialbanker
icke, i afseende å räntan på af dem utlemnade penninge-försträckningar, må
inskränkas inom andra bestämmelser, än som i allmänna lagen nu äro eller framdeles
blifva stadgade för utlåning af penningar i allmänhet.
Då Filial-bankerna måste hafva till hufvudsakligt föremål att underlätta rörelsen,
men icke att åt aktie-egarne bereda större vinst; så anser Utskottet föreskrifter
angående räntefoten vid Filial-banks utlåning böra bibehållas. Skillnaden
emellan 5 procent, sorn Filial-bank eger att beräkna sig till godo å sina utlåningar,
och 3 procent, hvilka å försträckningen från Riks-banken erläggas, bör vara tillräcklig
till betäckande af förvaltnings-kostuader och förluster och jemväl lemna behållning
derutöfver till utdelning bland aktie-egarne, och genom erhållande af 1^2 procent
såsom afgift för beviljade kreditiv, synes Filial-bank kunna, utan förlust, uppmuntra
lill insättning å upp- och afskriltiings- och deposit-räkning, äfven då, till
följd af penninge-ställuingen, insättaren kan ega skäliga anspråk på något högre
ränta, än | sorn. under vanliga förhållanden, godtgöres för medel, insatta å nämnde
räkningar.
Utskottet linner sig således icke ega skäl tillstyrka annan ändring i ofvan
-
62
B anka-Utskottets Betänkande N:o 37.
berörde föreskrift, än hvad angar uppställningen, som för vinnande af mera tydlighet
torde få blifva följande:
48:o
h) Filial-banks rörelse bedrifves medelst utlåning, vexeldiskontering,
öppnande af upp- och afskrifnings-räkning samt
beviljande af kreditiv, på sätt närmare bestämmes genom af
Kongl. Majit i nåder faststäldt reglemente. Filial-bank ege
icke att beräkna högre ränta, än fem procent eller högre kreditiv-afgift,
än en half procent å det beviljade kreditivels belopp.
I litt. i) stadgas, bland annat, alt försträckning före oktroj-tidens slut skall,
inom ett år efter erhållen uppsägning, till Riks-banken återbetalas, derest Filial-banks
direktion underlåter att inom stadgad tid fullgöra föreskrifven ränte-liqvid till Riksbanken.
Då genom något ganska ofrivilligt misstag ränte-liqviden någon gång möjligen
skulle kunna uteblifva en eller annan dag utöfver den af Fullmäktige, med anledning
af nämnde föreskrift bestämda tid af 14 dagar efter delfåendet af ränte-uppgiften,
och ett sådant dröjsmål destomindre kan för Riks-banken medföra någon
skada eller förlust, som Filial-bankens räntor, hvilka ingå i Januari månad hvarje
är, aldrig torde komma att på förhand disponeras; synes stadgandet i litt. i) böra
något jemkas, på sätt följande förslag närmare utvisar:
49:o
Filial-bank lemnad försträckning skall till Riks-banken
återbetalas sednast å den dag, den för Filial-banken bestämda
oktro|-tid tilländagå!’, med Filial-bank förbehållen rätt att under
sista året af oktroj-tiden å försträckningen göra afbelalningar.
Före oktroj-tidens slut, skall försträckning i efterföljande
fyra fall tili Riks-banken återbetalas, nemligen:
l:o derest Filial-bank skulle derförinnan upphöra, i
hvilken händelse Filial-banken skall de af Riks-banken försträckta
medel återbetala sex månader efter den dag, då Filial-banken
med sin utlåmngs-rörelse upphör;
2:o derest Fullmäktige, i öfverensstämmelse med (114)
§ af Ranko-reglementet, skulle pröfva Riks-bankens säkerhet sådant
fordra, då Filial-bank skall, elter ett års förutgången uppsägning
hos dess Direktion, forsträckningen återgälda med en
femtedel årligen under hvartdera af de derpå följande 5 åren;
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
65
Filial-banken dock förbehållet alt, 0111 Direktionen sådant äskar,
kunna dessa inbetalningar återbekomma, när Riks-bankens ställning
det medgifver;
5:o derest Filial-banks direktion försummar att inom
stadgad tid fullgöra föreskrifven ränte—liqvid till Riks-banken, då
Fullmäktige ega att, 0111 de så för godt finna, försträckningen
til! större eller mindre del uppsäga till återbetalning inom ett
år, efter det Direktionen derom af Fullmäktige erhållit uppsägning;
och
4:o af den anledning och i den ordning, momentet
litt. Ij omförmäler.
Den i nyssberörda moment litt. 1. nu stadgade återbelalningstid af sex månader
synes Utskottet vara nog kort och kunna, derest Fullmäktige försattes i nödvändighet
att tillämpa föreskriften, leda lill mycken skada för rörelsen i den ort,
der Filial-bank är förlagd; hvadan Utskottet, som derjemte trott sig finna att föreskriften
icke eger tillräcklig fullständighet, föreslår, att, med bibehållande af litt. k.
och m. oförändrade, ifrågavarande momenter må undfå denna lydelse:
50:o
k) I den revision, som årligen bör förrättas öfver Filial-banks
räkenskaper och förvaltning under det förutgångna
året, skall ett af Fullmäktige utsedt ombud deltaga.
1) Iakttager ej Filial-banks direktion af Kongl. Maj:t i
nåder faststäldt reglemente eller de vilkor, som vid försträckningens
erhållande blifvit fästade, och af sådan anledning vid
revisionen göres anmärkning, som af Fullmäktige godkännes,
bör rättelse i anmärkta hänseendet beredas. Följer ej rättelse,
vare Fullmäktige berättigade att uppsäga, till större eller mindre
del, den Filial-banken lemnade försträckning till inbetalning
inom ett år.
m) De -kostnader, hvilka kunna ifrågakomma för de
af Fullmäktige utsedda ombud, såväl i och för granskning och
förvar af Filial-banks säkerhets-handlingar, som för deltagande
i de årliga revisionerna af dess räkenskaper och förvaltning, bestridas
af Riks-banken.
Och tillstyrker Utskottet, i sammanhang härmed, bibehållandet af sista punkten
i 4 mom. af 182 §, så lydande:
54:o
Nuvarande Filial-banker, sorn vilja underkasta sig de
64
Banko-Utskottets Betänkande N:o(.W.
vilkor och förbehåll, förestående moment (punkt 45—50) innefattar,
må åtnjuta de fördelar, hvilka i samma moment äro
blifvande Filial—hanker tillförsäkrade.
Det återstår nu för Utskottet att yttra sig angående det belopp, som af Bankens
medel må såsom försträckning åt Filial-banker anvisas.
1 delta afseende äro, utom den af Herr A. O. Wallenberg väckta och af Utskottet
redan besvarade motion, att alla å Bankens fastighetslån inflytande inbetalningar
måtte till kreditiv åt Filial-banker afses, förslag om beredande af ökade till
gångar
framställda af Herr Munck, Carl och af Herr C. C. Hörnstein, af den förre
med 1,000,000 B:dr utöfver den i 182 § 4 mom. af Banko-reglementet för ändamålet
anslagna summa, och af den sednare genom användande af Bankens vinstmedel
för åren 1857, 1858 och 1859, äfvensom af ett belopp, motsvarande skillnaden
mellan metalliska kassan och sedelstockens maximum; hvarjemte Herr C. G. Rydin
hemställt, att för en tillämnad Filial-bank i Borås, med en tecknings-summa af 1,000,000
R:dr Riksmynt, måtte såsom försträckning af Riks-bankens medel anslås 750,000
R.dr samma mynt.
Det sås«m försträckning åt Filial-banker, utan ändamål att ersätta upphörd
privatbank, i 182 § 4 mom. af Banko-reglementet upptagna belopp, stort.2,300,000
R:dr Banko, är för närvarande sålunda disponeradt, att
Såsom lån. Såsom kreditiv.
Filial-banken i Gefle innehar .... 400,000: — 100,000: —
i Christianstad „ .... 270,000: — 135,000: —
i Blekinge „ .... 176,000: — 44,000: —
i Skaraborgs län ,, .... 500,000: — 150,000: —
i Sundsvall
333,400: — 166,600: —
i Hudiksvall „ ....
— 125,000: —
i Lund „ .... 66,600: — 33,400: —
S:gr B:ko R:dr 1,546,000: — 754,000: —
eller
Riksmynt R:dr 2,319,000: — 1,151,000: —
Riksmynt R:dr 3,450,000:
Före afgifvande af förslag å det belopp, som må ytterligare afsättas till ifrågavarande
ändamål, anser Utskottet sig böra framlägga en redogörelse för de summor,
hvilka dels, i följd af Rikets Ständers vid denna riksdag redan fattade beslut,
blifvit i Banken reserverade, dels ock, enligt Utskottets i det föregående afgifna förslag,
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
65
slag, skulle komma alt från Bankens lane- och kredilivrörelse indragas, jemte beräkning
öfver tiden när dessa summor kunna blifva alt disponera.
Sedan Rikets Ständer, på sätt Utskottets Memorialer N:ris 4 6 och 24 gifva
vid handen, beslutat, alt af Bankens från 4 854 års början till 1856 års slut upplupna
vinst, beräknad lill 2,833,487 R:dr 44 sk. 40 r.st Banko, eller 4,249,780
R:dr 96 öre Riksmynt, ett belopp af 500,000 R:dr Riksmynt skall vid slutet af
hvartdera året 4857, 1858 och 4859 från Banken'i och för Statens allmänna be
hof
til! Riksgälds-kontoret aflemnas, utgörande för alla tre åren samnianräknadt
1,500,000 R:dr Riksmynt; så och efter det Bankens bokslut för är 4 856 nu mera
blifvit afslutadt och deraf sig visar, alt behållna vinsten för samma år med 58,141
R:dr 10 sk. 4 4 r:st Banko eller 87,2 4 4 R:dr 84 öre Riksmynt öfverstiger den af
Utskottet i först åberopade Memorial approximativt beräknade, uppgår följaktligen
den i Banken reserverade vinst efter afdrag af den Banken för åren 4857, 1858
och 4859 ålagda ofvanberörda utbetalning till 2,836,992 Ralr 80 öre Riksmynt,
hvilken vinst-summa kanj
antagas blifva
att dispo
-
Ar 1857.
nera sålunda
Beloppet af de Bankens,
vid 1856 års slut, såsom
utelöpande bokförda transport-sedlar
på 5 Ralr oell
derutöfver af åren 4 777—
4 836 samt sedlar på 3 och
2 Ralr med dubbla blad af
åren 1777—48 42 och
med enkla blad af åren
484 3—4 836, hvilka,
jemlikt Rikets Ständers
bifall till Utskottets hemställan
i Utlåtandet N:o 48,
skola från beräkningen af
Bankens sedelstock uteslutas
och såsom en Bankens j
vinst upptagas, kan såsom
tillgång beräknas med
945,664,27
Ar 1858.
945,664
27
Transport | 945,664
2 7
27
Ar 1859.
945,664
26
945,664
26
Bih, till B. St. Brot. 1856 $ 1857.
945,664
6 Sami. 1 Afd. 16 Haft.
Ar 1860.
Följande
åren.
66
Banko~Ut$kottets Betänkande N:o 37.
År 1857.
Transport 945,664 27
255,330 R:dr 24 sk. 8r:st
Banko eiler Riksmynt . . 352,995 77
Som, enligt Utskottets
förslag, lån till skiften och
odlingar icke skulle al Ban- ;
ken beviljas efter innevarande
års slut, så torde, vid
det förhållande, att ifrågavarande
slags lån äro ställda 1
på 8 års återlietalningstid
och alt ön del afdelån,som
under detta år beviljas, sannolikt
icke förr än under
loppe t af nästa år korn ina
vederbörande låntagare tillhanda,
hvarefter tiden för |
dessa låns återbetalning
varder beräknad, utrednin-1
gen af skiftes- och odlingslåne-fonden
80,000 R:dr
B:ko eller 120,000 R:dr
R:mt komma alt medtaga
omkring 10 år, hvadan här
upptages
Det till Fahlu bergslag
och Sparbankerna i riket
afsalia kreditiv, om upphörande
hvaraf Utskottet jemväl
gjort framställning, synes,
enär de kreditiv eller
lån-understöd, delegarne i
bergslaget innehafva, äro j
beviljade på 10 månader j
Transport i 1,298,660
År 1858.
945,664 27
12,000
957,664
27
Al- 1859.
945,664 26
12,000
957,664i26
Ar 1860.
12,000
12,000
Följande
åren.
84,000
84,000
Banko~Utskotlets Betänkande N:o 37.
67
Transport
samt Sparbankerna åligger i
alt inom en tiel af högst 12
månader återbetala de å
kreditiven lyftade summor,
blifva till liela beloppet att
tillgå med 200,000 R:dr
B:ko eller R-.mt
I enlighet med hvad Utskottet
tillstyrkt skulle vidare
indragas:
från fonden till belåning
af fast egendom å landel
från fonden till belåning
af fast egendom i städerna '
från kreditivet till Kongl.
Kommers-kollegium . . .
från fonden till utlåning
med omsättnings-rält . .
Slutligen skulle af de
1,500,000 R:dr Banko,
hvarmed fonden till diskontering
och utlåning för handel
och näringar samt till
kassa-kreditiv åt enskilda
personer blifvit vid innevarande
riksdag förstärkt, enligt
Utskottets framställning
en summa af 1,250,000
R:dr B:ko eller 1,875,000
R:drR:mt från Handels- och
Närings-diskont-fonden återtagas,
hvilket förmodas
utan olägenhet för allmänna
rörelsen kunna ske med . .
År 1857.
1,298,660 4
525,000
675,000 —
2.49 8,060
Ål- 1858.
957.664 27
500,uöO —
1,200,000 -
År 1859.
Ar 1860.
957,664 26 12,000
225,000 —
225,000
—
50,000 —
50,000
—
50,000
150.000 —
150,000
—
150,000
500,000 —
500,000
—
300,000
4 5,182,66412 7 1,082,664.20
Riksmynt 7,959,988 R:dr 57
Följande
Iren.
84,000
512,000
84,000
68
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
Samtlige dessa medel, hvaraf, på sålt förestående utredning visar, en del redan
finnes och återstoden efter hand hlifver att tillgå, anser Utskottet höra sammanföras
till en gemensam fond, benämnd Bankens reserv-fond, hvilken af Fullmäktige skulle
få användas till vissa bestämda ändamål, deribland äfven lill meddelande af försträckning
åt Filial-hanken, så väl i form af lån sorn kreditiv.
Vid öfvervägande nu af frågan om det belopp, som härtill må anslås, har hos
Utskottet kommit i betraktande icke allenast alt en del af nuvarande Filial-banker,
i anseende dertill, att alla af Rikets Ständer för ändamålet anvisade medel redan äro
disponerade, ännu icke kunnat utbekomma hela den försträckning, hvartill de äro
berättigade, utan äfven att å en mängd olika orter inom Riket åtgärder äro vidtagna
för nya Filial-bankers inrättande, hvaraf kan slutas, det benägenheten alt bilda sådana
Banker är i starkt tilltagande. Obestridligt är ock alt en utsträckning af Filialbanks—systemet
skulle medföra både allmän och enskild nytta; ty för den Bank, som
verkar inom en trängre krets, underlättas alltid tillfället all uppsamla ofruktbara kapitaler
i orten, hvilka eljest icke skulle komma allmänna rörelsen till gagn; en sådan
Bank bör jemväl, genom den nära kännedom dess styrelse eger eiler kan sig
förvärfva om de lånsökandes ekonomiska ställning och affärsförhållanden, bättre än
en Bank-förvaltning med vidsträckt låne—distrikt skydda sig mot förluster på sin utlåning,
och den enskilde kan endast genom alt hafva Banken i sitt granskap draga
fullkomlig nytta af den rörelse, Banken bedrifver. Utskottet anser derföre att, lill befordrande
af Filial-bankers uppkomst, en betydligare summa nu bör anvisas, och detta
så mycket heldre, som, utom det att sådant lärer hafva varit Rikets Ständers afsigt
vid beslutet att endast 1,500,000 R:dr Riksmynt af Banko-vinsten skall under tiden
intill nästa Riksdag till Riksgälds-kontoret aflenmas, Banken för närvarande är i tillfälle
att för ändamålet anslå erforderlige medel utan tillökning i dess sedelansvarighet
och således jemväl utan behof af särskilda åtgärder till förstärkning af den metalliska
kassan — ett förhållande, väl värdt alt besinnas då den betänklighet, som mot
Filial-banks-systemets ytterligare utsträckning med fog kan framställas, synes ligga
just i svårigheten för Riksbanken att, utan ökad sedelansvarighet, kunna förlägga
alla sådana uppkommande Banker.
Med afseende ä de olika former af lån och kreditiv, hvari dylik försträckning
från Riks-banken utgår, får Utskottet fästa uppmärksamhet derå, att lånet
skall inom viss tid till hela sitt belopp från Riks-banken uttagas, hvarefter denna
åtnju'er sin derför påräknade ränte-afkomst oafkortad. Men, hvad kreditiven åter
angår, eger det missförhållande rum, alt, enär de derå ultagne summor i allmänhet
blifvit skyndsamt beläckta medelst insättning af medel å vederbörande Filial-banks
räkning, Riksbanken, som beräknar ränta å de lyftade beloppen Först från deri dag
lyftningen skett, hittills lillgodokommit jemförelsevis ringa inkomst å berörde del af
försträckningen. Denna omständighet, men ännu mera olämpligheten deraf, alt Riks
-
Banko-Utskollets Betänkande N:o 37.
69
bankon af sina medel till kreditiv åt Filial-banker afsätter större summa, än som
för ändamålet i verkligheten erfordras, hvilket öfverskott, nu undandraget allmänna
rörelsen, eljest kunde på annan väg komma densamma till godo, har gifvit Utskottet
anledning alt taga under öfvervägande, huruvida icke utgifningen af Filial-bankernes
kreditiv skulle kunna ordnas så, att både Bankens fördel och allmänna rörelsens bebo
f på bättre och ändamålsenligare sätt än hittills må befrämjas.
Utskottet har redan yttrat den åsigt, att sä väl lån som kreditiv skulle från
Bankens reserv-fond utgå. Åberopande hvad ofvan blifvit yttradt om angelägenheten
alt söka befordra Filial-bankers uppkomst, håller Utskottet före att til! lån åt dylika
Banker bör afses en summa på det hela af 7,000,000 R:dr Riksmynt och att således
utöfver de såsom lån åt Filial-banker redan disponerade 2,319,000 R:dr böra
dertill få användas ytterligare 4,681,000 R:dr samma mynt. Dessa sistnämnda medel
skulle likväl icke från reserv-fonden anordnas förr än i den mån de blefve tillgängliga
och fullmäktige med afseende å Bankens säkerhet funne reserv-fondens ställning
medgifva medlens användande för ändamålet, hvarefter de till lån åt Filial-banker
sålunda anslagna belopp, såsom tillhörande den derför bestämda fond af högst
7,000,000 R:dr, borde upphöra att utgöra andel af reserv-fonden. Till beredande
åter af den med kreditivens utgifvande åsyftade vigliga förändring har Utskottet ansett
sig höra föreslå, att någon viss fond till kreditiv åt Filial-banker icke må afsätta
s, utan alla dylika kreditiv beviljas från reserv-fonden, och att vid beräkning af
befintlig tillgång inom densamma må antagas att, under vanliga förhållanden, högst
hälften af sammanräknade beloppet af samtlige åt Filial-banker anvisade kreditiv kan
blifva på en gång lyltad.
I stöd af nyssnämnda åsigt böra äfven de 1,131,000 R:dr Riksmynt, somför
närvarande äro såsom kreditiv åt Filial-banker anvisade, till reserv-fonden öfverflyttas
för att efter enahanda grunder disponeras. Med ändamålet af denna fond synes
jemväl öfverensstämma, att dit må ingå icke allenast all inflytande vinst på'Bankens
rörelse, utan äfven de i Bankens särskilda låne-rörelsegrenar oanvända medel, som
Fullmäktige, enligt den i 140 § af nu gällande Banko-reglemente dem tillagde rättighet,
ega att, när behof deraf göres, anvisa tili annat än ursprungligen afsedt föremål;
vid hvilken rättighet Fullmäktige, enligt hvad Utskottet redan yttrat vid dess
i början af detta Betänkande gjorda hemställan om uteslutande ur Reglementet af
berörda §, skulle bibehållas, under fortsatt iakttagande af hittills gällande förbud
mot medels öfverflyltande lill fastighets-låne-fonden och allmänna diskont-fonden. Och
har Utskottet för öfrigt, vid uppgörande af det förslag i fråga om reserv-fondens
användande, som Utskottet här nedan framställer, utgått från den synpunkt, alt Fullmäktige
skulle ega att än öka och än minska behållningen å denna fond, allt efter
som Fullmäktige, med afseende både å Bankens egen mer eller mindre tryggade
ställning och ä penn inge-förhållandena i allmänhet, kunna finna vara behöflig! och
gagneligt.
70
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
På grund af hvad nu anfördt blifvit, hemställer Utskottet dels att, i stället
för Usta punkten af 4 mern. i Banko-reglementets 182 §, målte meddelas denna
föreskrift:
52:o.
Utöfver de till lån åt Filialbanker redan disponerade
“2,310,000 R:dr, ega Fullmäktige att dertill använda 4,681,000
R:dr, hvilka från Bankens Reserv-fond anordnas, på sätt punkten
55 innehåller.
Såsom fond till län åt Filialbanker må sålunda anvisas
högst 7,000,000 R:dr.
För de kreditiv åter, som ärö elier varda Filialbanker
beviljade, afsältes ingen bestämd fond, utan förfares med lifgifvande
af dylika kreditiv såsom i punkten 55 föreskrifves.
och dels att följande stadgande måtte i utfärdande Banko-reglemente få intagas
angående
55:o.
Bankens Reserv-fond.
Sedan, enligt Rikets Ständers beslut vid innevarande
riksdag, följande summor dels redan blifvit i Banken reserverade,
dels komma alt från Bankens låne- och kreditiv—rörelse
indragas, nemligen:
a) af Bankens intill 1856 års slut upplupna behållna
vinst  2,856,992: 80.
b) det belopp af Bankens vid 1856
års slut såsom utelöpande bokförda transport
sedlar
på 5 R:dr och derutöfver samt sedlar
på 3 och 2 R:dr med dubbla och enkla blad,
sorn skall från beräkningen af Bankens sedelstock
uteslutas och såsom en Bankens vinst
upptagas
.
c) den till skiftes- och odlings-Iån af
sedda
fond
d) det till Fahlu bergslag och Spar
bankerna
i riket anvisade kreditiv ....
e) genom innehållning å fonden till
beläning af fast egendom å landet ....
552,995: 77.
120,000: —
300,000: —
975,000: —
Transport 4,584,988: 57.
Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
Ti
Transport 4.584,988: 57,
f) dito å fonden till belåning af fast
egendom i städerna
gJ dito å Kongl. Kommers-kollegii kreditiv
h) dito å fonden till utlåning med omsättningsrätt
,
i) af de 1,500,000 R:dr Banko eller
1,950,000 R:dr Riksmynt, hvilka, vid 1853—
1854 årens riksdag afsatta till försträckning åt
Filialbanker, som kunde bildas i ändamål att
ersätta uppbörd Privatbank, blifvit vid innevarande
riksmöte, såsom tillfällig förstärkning till
fonden för diskontering och utlåning i och för
handel och näringar samt till kassa-kreditiv åt
enskilda personer öfverlemnade, böra från Handels-
och Närings-diskont-fonden efter hand och
i den mån allmänna rörelsen det medgifver
återtagas  1,875,000: —.
ll:dr R:mt 7,959,988: 57;
så komma de af dessa summor, sorn redan äro tillgängliga,
och de öfriga i den mån de till Banken ingå, att sammanföras
till en gemensam fond, benämnd Bankens Reserv-fond.
Till denna fond skola derjemte öfverföras de belopp af
tillsammans 1,131,000 R:dr, som för närvarande äro såsom
kreditiv åt Filialbanker anvisade, äfvensom all, från och med
1857 års början, influten och vidare inflytande vinst å Bankens
rörelse; hvarförutan Fullmäktige berättigas att, då någon del
af Fastighets-låne-fonden, Handels- och Närings-diskont-fonden
samt Allmänna Diskont-fonden befinnes obegagnad, öfverflytta
de icke använda medlen till ifrågavarande Reserv-fond. med
förbindelse för Fullmäktige alt dessa medel återställa, då de
varda för det ursprungliga ändamålet erforderliga.
Reserv-fonden må, i den mån medel blifva tillgängliga
och Fullmäktige, med afseende å Bankens säkerhet, finna Reserv-fondens
ställning det medgifva, af Fullmäktige användas
dels till lån åt Filialbanker till det belopp punkten 52
bestämmer; kommande sålunda meddelad låne-försträekning att
icke v idare utgöra del af Reserv-fonden;
150,000: —
450,000: —
900,000: —
n
Banko-Utskottets Betänkande N.o 37.
dels till kreditiv åt Filialbanker, sora redan äro eller
kunna varda inrättade, hvarvid må antagas att under vanliga
förhållanden högst hälften af total-summan af de åt samtliga
Filialbanker beviljade kreditiv kan blifva på en gång lyflad;
dels till infriande af de assignationer, Diskont-verkens
direktioner enligt punkten 25 kunna komma att å Reserv-fon
den
utfärda, och
dels slutligen, — i den mån allmänna rörelsen sådant
påkallar ■—
til! förstärkande af Handels- och Närings-diskont-fonden
samt
til! inköp af sådana räntebärande papper, som i § (184)
af Banko-reglementet omförmålas, allt under iakttagande deraf,
att det i Reglementets (116) § stadgade maximum för Bankens
sedelstock ej må öfverskridas.
Förbehållande sig Utskottet, i händelse denna framställning af Rikets Ständer
gillas, att framdeles få afgifva yttrande om och i hvad mån ändring af nu gällande
föreskrifter angående sedelstockens beräkning må, i följd af stadgandet om Bankens
Reserv-fond, blifva af nöden.
Stockholm den 29 Maj 1857,
STOCKHOLM, tryckt hos N. Marcds, 1857.
Hör till Banko-Vlskollels Betänkande N:o 37.
1
/} es erta tioner:
Af Herr Riks-Archivarien Nordström: »Det är isynnerhet mot följande punkter
i Utskottets förslag jag anhåller få anmäla min reservation:
Mot 10:de punkten, der räntan å fastighetslånen bibehålies vid 4 procent,
under det den å lån inom andra grenar af låne-rörelsen höjes till 5, och inom
Handels- och Närings-diskonten till och med, efter omständigheterna, från 4 till
6 procent. Om ock den omedelbara fastighets-belåningen, så litet öfverensstämmande
med Riks-bankens ändamål den än är, och, noga räknadt, icke heller synnerligen
fördelaktig för låntagaren, tillsvidare måste tolereras, torde dock giltiga
skäl cj finnas att serskildt gynna densamma genom lägre ränta, helst, då inom
alla grenar af låne-rörelsen tillräcklig säkerhet utgör ett hufvudvilkor för låns
beviljande, den uti fastighetens inteckning här bestående säkerheten icke gerna
kan sägas utmärka fastighets-lånen framför andra. Räntan borde således äfven
här kunna höjas till 5 procent. För öfrigt kan jag ej underlåta att anmärka
den respektabla massa af onödiga kontroller, Utskottet ännu ansett vid fastighetsbelåningen
böra bibehållas, ehuru på det högsta må betviflas, huruvida de utöfva
annan verkan, än onödigt bråk för de lånsökande och vederbörande embetsmän
i Banken, utan gagn för erforderlig säkerhet;
mot 30 punkten-. Beträffande denna punkt hade den förberedande afdelningen
inom Utskottet föreslagit, att äfven vexlar, dragna i Svenskt mynt
af utländsk man på inländsk trassat, måtte kunna i Banken diskonteras,
derest de voro af trassaten accepterade och åtminstone en af endossenterne
tillika var inländsk man. För dessa vexlar skulle sålunda två inländska
gäldenärer funnits att hålla sig till, i fall af behof. Detta förslag har
likväl af Utskottet in pleno icke blifvit godkändt, ehuru dess antagande obestridligen
skulle hafva möjliggjort en jemnare vexel-verkan emellan införsels- och utförsels-handeln
och, såsom en följd deraf, i sin mån allägsnat eller minskat be
hofvet
att med silfver betala importen. En inländsk exportör skulle uti en sådan
vexel, derest den vore i Banken diskontabel, kunna beredvilligare än eljest emot^taga
betalning för sin export, och den inländska importören på denna väg, utan
Bih. lill 11. St. Brot. 1856 # 1857. 6 Sami. 1 Afd. 17 Höft. 1
a
Hör till Banko-Utskottets Betänkande N:o 37
remiss, afbörda sig sina för sin import ådragna skulder till utlandet, saint sålunda,
allena genom operationer inrikes, en afliqvidering af utländsk skuld mot.
utländsk fordran blifva möjlig, som, utbildad i större skala, icke kunde annat än
för beståndet af Bankens silfverfond vara helsosam. Afven för vexelsummans
inkassering skulle Banken genom en sådan diskont-operation icke blifva utsatt
för större äfventyr, än vid diskontering af inhemska vexlar, enär både acceptant
och endossent uti förutsatta fall skulle vara inländske män. Jag reserverar mig
alltså, på anförda skäl, mot det slut hvaruti Utskottet i frågan stannat;
58 och 59 punkterna. Såsom redan medgifvet är i fråga om uttagning på
öppnad upp- och afskrifnings-räkning borde äfven vid uttagning på kreditiv icke
blott invisningar utan ock vexlar få begagnas. Ett sådant medgifvande skulle,
efter mitt omdöme, icke i ringaste mån inverka på Bankens rätt och bästa, men
deremot lemna kreditiv-innehafvaren större frihet att, vid assignering på sitt kreditiv
i Banken, lämpa sig efter de omständigheter, som vid det assigneringen föranledande
aftalet kunde göra den ena eller andra formen för assigneringen mera
gagnelig för emottngaren. Den möjliga invändningen häremot, att i fråga om
upp- och afskrifnings-räkning saldo-egaren sjelf insatt penningarne, då deremot i
fråga om kreditiv saldo-egarcn får disponera öfver dem såsom försträckning, kan
med skäl icke här sägas ega någon verklig betydelse. Med lika rätt, man bör
efter sitt godtfinnande få disponera öfver sina egna penningar, dem man på uppoch
afskrifnings-räkning insatt, med samma rätt bör man ock få disponera öfver
sådana sina egna penningar, dem man, till följd af träffadt aftal och mot behörig,
i enlighet dermed ställd, säkerhet betingat sig och är berättigad att lyfta såsom
försträckning, vare sig då i form af bestämdt lån eller i form af kreditiv; ty
hvar man känner, att i följd af försträcknings-aftalet det försträckta öfvergår till
låntagarens lagliga egendom.
På vexel-cirkulationens utvidgande skulle dessutom ock ett sådant medgifvande
utöfva nyttig inverkan, och något i sakförhållandet grundadt skäl för afstyrkande
deraf torde alltså svårligen kunna framställas.
Beträffande formen för invisningar, som för assignering på upp- och afskrifnings-räkning
få begagnas, är uti 39:de punkten, mom. c sagdt, att de skola
vara »handskri/na»; men för likhetens skull borde ock här den närmare bestämning
af begreppet »handskrifna invisningar» intagas, som uti 38:de punkten
1 fråga om kreditiv förekommer, nemligen, att dermed förstås sådana, »å hvilka
summan, datum och alla personers namn äro handskrifna.»
Uti 42:a punkten, rörande filial-banker, föreslås att, der så behof gjordes,
det för sedelstocken fastställda maximum må, i fråga om ersättande i vissa fall
af instälda privat-banker, ökas med 3,800,000 riksdaler riksmynt. Uti 182 §
2 mom. af nu gällande reglemente är en sådan tillökning medgifven endast till
2,500,000 riksdaler banko, eller 3,750,000 riksdaler riksmynt, och ehuru skil
-
II ur lill Banko-Ulskollelt Betänkande N:o 37.
3
nadcn, 50,000 riksdaler riksmynt, icke är betydlig, synes den likväl så mycket
mindre förtjent af bifall, som, utom det att den uti intet afseende kan sägas
vara behöflig’, denna tillökning innefattar början till en verklig rubbning af det
bestämda förhållandet emellan sedelstocken och den metalliska kassan; en rubbning,
hvars af inga tvingande omständigheter här påkallade medgifvande dessutom
måste anses så mycket mer öfverraskande, som Utskottet nyss förut, då fråga
var om högst ett par månaders uppskof med inbetalningen af Riksgälds-kontorets
kreditiv i Banken, afstyrkte bifall dertill hufvudsakligen på den grund, att af
uppskofvet någon obetydlig rubbning i beräkningen af sedelstockens förhållande
till metalliska valutan för någon tid skulle följt.
47:de och 4S:de punkterna utvisa, huruledes Utskottet tänkt sig och vill
upprätthålla filial-bankernas förhållande till Riks-banken. De beteckna derigenom
ock den sanna karakteren af dessa banker. Riks-banken vill understödja dem
genom lån och kreditiv till ett visst belopp mot 5 procent (dock nu så, att på
kreditivet, ehvad det blifvit begagnadt eller icke, alltid en procent skall erläggas),
men filial-bankerna skola deremot vara beröfvade rättigheten att vid diskontering,
utlåning, beviljande af kreditiv m. m. beräkna sig till godo mer än 5 procent
uti deras transaktioner med allmänheten, äfven om förhållandena uppstegrade
räntan inom landet till högsta laga maximum, och utan afseende på, om det lån
eller det kreditiv, en filial-bank från Riks-banken emottagit, utgör blott en större
eller mindre del af hvad densamma högst kunde erhålla. Detta förhållande, så
mycket mer anmärkningsvärdt, som Utskottet nu (och i sjelfva verket på goda
skäl) vill berättiga sjelfva Riks-banken att på lån från Handels- och Näringsdiskonten
beräkna till och med 6 procents ränta, ingick icke uti det system för
filial-bankers bildande, hvarefter dessa först organiserades, utan blef först vid
nästföregående Riksdag beslutadt, och efter mitt omdöme hafva filial-bankerna
derigenom blifvit uti sin rörelse underkastade ett tvång, som icke kan sägas vara
statsekonomiskt nyttigt. Må räntan på deras från Riks-banken erhållna lån och
kreditiv höjas, om så nödigt pröfvas, men må de ock på andra sidan få ega
all den frihet vid bedrifvandet af sin rörelse, som lag medgifver.
o a punkten. Under det Utskottet, efter hvad nyss är anmärkt, velat på
ett nog eget sätt lägga band på filial-bankernas fria verksamhet äfven i fråga
om deras egna penning-medel, har det pä en annan sida velat högeligen gynna
dem, då det föreslår, att 7 millioner R:dr R:mt skola reserveras ensamt till direkta
lån för filial-banker och att dessutom till kreditiv för dem skall anordnas
hvad som erfordras.
Större delen af dessa lån, äfvensom kreditiven, äro ämnade att utgå från
Bankens reservfond, som äfven nu skulle bildas och — upptagande den indragna
fonden för skiftes- och odlingslån, indragningen på fonden för fastighets-belåningen,
indragningen på omsättningsfonden, indragningen på manufak
-
4
Idur lill Banko-UUkollels Betänkande N:o 37.
turfonden, det indragna kreditivet för Fahlu bergslag, bankens behållna vinst,
de 1,300,000 Riksdaler Banko, som vid riksdagens början öfverlätos till understöd
för Handels- och Näringsdiskonten, beloppet af den inom linien förda sedelfonden
m. m.—är beräknad att uppgå till en summa af omkring 7.959,988 Riksdaler
Riksmynt, men kan icke förr än efter år 1860 till fulla siffran uppnå detta
belopp, emedan de föreslagna indragningarne icke förr kunna till fullo inflyta.
Till nuvarande filialbanker är allaredan såsom län utlemnadt ett belopp af
2,319,000 R:dr R:mt; hvadan de nya låneanslagen för filialbanker alltså skulle
upptaga återstoden af förenämnde 7 millioner, eller 4,681,000 R:dr R:mt, och då
detta sistnämnda belopp skulle få, der tillgång finnes, genast utgå såsom lån,
och alltså, enligt reglementet, hälften deraf, eller 2,340,500 R:dr R:mt såsom kreditiv,
blefve deraf en följd, att det totalbelopp, som tillsammans såsom län och
kreditiv, enligt Utskottets förslag, skulle kunna, till och med före år 1860,
för blifvande filialbanker utanordnas, kunde uppgå till 7,021,500 R:dr R:mt, och
hvarvid ännu bör anmärkas, att hvad som kunde beviljas allena såsom kreditiv
deruti icke är inberäknade
Utskottet antager väl i sitt betänkande, att »under vanliga förhållanden
högst hälften af de åt samtliga filialbanker beviljade kreditiv kan blifva på en
gång lyftad»; men på hvilken grund Utskottet antager detta, lemnäs utan närmare
förklaring.
Af allt detta följer emellertid, att om Utskottets nuvarande förslag godkännes,
den s. k. Reservfonden skulle kunna, till förmån för filialbanker, nära nog
helt och hållet förlora sin rätta bestämmelse att blifva en fond, hvarmed den så
vigtiga Handels- och Näringsdiskontens tillgångar efter behof kunde fyllas och
derjemte sedelstocken, efter omständigheterna, regleras.
Att hela detta förhållande vore i behof af förnyad pröfning inom Utskottet
innan det af Rikets Ständer definitift afgöres, torde alltså vara uppenbart.»
Af Herr Doktor Sandberg: »Att Banken är till för Landets skull och derföre
heter Riks-bank är en sanning, som väl icke lärer förnekas. Dess 2:ne hufvudsakliga
ändamål äro fördenskull l:o att upprätthålla myntvärdet oförändradt
och 2:o att biträda Lånebehöfvande med understöd. Om det förra af dessa ändamål
är man nu mera ense, men i afseende på det sednare äro meningarne
delade. Hvad som ej kan förnekas är, att Banken måste genom vinsten på lånerörelse
skaffa sig medel både att betala förvaltningen och att betäcka de kostnader
som erfordras för realisationens upprätthållande, eljest skulle allt detta bestridas
omedelbarligen genom Statsanslag.
Men då Riks-bankens ändamål äfven är att med låneunderstöd emot fullgod
säkerhet befordra handelns och alla nyttiga näringars uppkomst och förkofran,
så har man förr ansett det vara Rikets Ständers både rättighet och pligt
att efter samvetsgrann pröfning fördela de fonder, Banken kunde utlåna, på ett
Hör Ull Banko-Utskottets Betänkande N:0 37.
5
sådant sätt att alla betydligare näringsgrenar i mån af deras behof måtte kunna
med lån understödjas. Således afsattes lånefonder till understöd åt Jordbruket,
Bergshandteringen, Manufakturerna och Handeln, och man stadgade sådana vilkor
för alla dessa låneförsträckningar, att Banken hade både säkerhet och vinst af
sitt lånebiträde och låntagaren hade derjemte af sitt lån både en verklig hjelp
och en ej obetydlig fördel. Till förlag för hvarje lånegren bestämdes ett- visst
belopp, men om brist uppstod i den ena och öfverflöd i en annan, så egde BankoStyrelsen
att öfverflytta medlen dit der de för tillfället behöfdes, men de skulle
sedan återställas till den lånegren för hvilken de ursprungligen blifvit afsedde,
så snart behof der uppstod. Härigenom kunde 2:ne ändamål uppnås, nemligen
först att icke brist uppstod på ett håll och öfverflöd på ett annat utan medlen användes
alltid der de bäst behöfdes och för det andra kunde härigenom den olägenheten
förekoinmas, att de affärsgrenar, som behöfde och kunde begagna de största lånen, icke
fingo uppsluka de fleste tillgångarne så att obetydligt återstod för dem som behöfde
mindre lån, hvilka väl ändå utgjorde flertalet af de lånesökande.
Nu deremot har man öfvergifvit dessa åsigter såsom föråldrade och börjat
beträda en annan väg, den man kallar bankmessig. Men för att icke allt för
tvärt stöta dessa gamla åsigter för hufvudet, har man väl ännu tillsvidare afsatt
fonder till fastighets belåning, till utlåning emot revers med borgen, till manufakturerna
m. m., men likväl årligen förminskat dessa fonder så att de blifva allt
mer otillräckliga för sitt afsedda ändamål. Och allt hvad som kan dragas ifrån
dessa mindre lånegrenar skall sammanföras uti en nyskapad stor så kallad Reservfond,
hvilken, jemte den stora Handels-och Närings-Diskonten, skall förse
större affärsmän samt de enskilda penninge-associationerna med den rikligaste tillgång
till allt hvad som önskas uti låne- och kreditiv-väg. Och för att föröka
dessa rikliga tillgångar skola medlen nu dragas ifrån de fonder, der de som behöfva
mindre lån förr kunna få hjelp, men nu antingen afvisas eller måste vänta
uti 2 å 3 månader. Såsom skäl dertill anföras dels ömhet för Banken att den
icke skall betungas med bestyret om de många små lånen, som äro besvärliga
att handhafva, dels att den större industriens och handelns utvidgning företrädesvis
gagnar landet och kommer äfven medelbarligen den mindre rörelsen till godo.
Då jag för min del icke kan betrakta sakerna på samma sätt, utan förhållandet
förekommer mig något annorlunda, så torde det tillåtas att anföra mina
betänkligheter emot de af Utskottets pluralitet föreslagna förändringar.
Hvad nu först angår besväret med de små lånen, från hvilka Banken bör
befrias, så har man likväl icke dragit i betänkande att belasta Banken med skyldighet
att gifva Kreditiver både åt enskilda och åt filial-banker, att öppna uppoch
afskrifningsräkningar och äfven haft under öfverläggning huruvida icke Banken
skulle emottaga penningar på deposition för att med ränta återbetala dem
Å viss förfallodag eller efter viss uppsägningstid. Alla dessa rörelsegrenar äro
Hör lill Banko-Utskottets Betänkande N:0 i7.
förenade med lika stort om ej större besvär än handhafvandet af de mindre lånen,
men man påstår att, emedan de äro lättande för den större rörelsen och
gagna dem som hafva vidlyftiga penninge-affärer, derföre skall denna skyldighet
åläggas Riks-banken. De af landets innevånare deremot, som behöfva mindre
lån, hänvisas till Filial- och Privatbankerna i landsorterna. Nu är det likväl
ovedersägligt att både privatbanker och filialbanker äro inrättade för att genom
en sammansatt upp- och utlåning blifva förmedlande anstalter emellan kapitalegand.
e och kapitalbchöfvande, enligt deras ursprungliga grundlag af den 14 Januari
1824; och just af denna orsak böra dessa upp- och utlånings anstalter
förläggas i landsorterne, emedan sådana inrättningar icke lätteligen kunna anlitas
af andra än närboende. Men deremot skall Riks-banken vara en Iiealisationsoch
Lånebank, genom hvilken Rikets Ständer allena, enligt 72 § Regeringsformen,
ega att utgifva sedlar som för mynt i riket erkännas. Sådant är det lagliga,
det normala rörhållandet, och sådant bör det vara, men nu har man velat
ställa det annorlunda och helt och hållet förvexlat dessa olika penninge-anstalters
ändamål. Privat-banker skola nu utgifva sedlar och Filial-bankerne assignationer,
som de utlåna mot högsta möjliga ränta, på det Riks-bankens verksamhet i dessa
afseenden må inskränkas: hvaremot upp- och afskrifning, skyldigheten att hålla
Kreditiv-fond och snart äfven en räntebärande depositionsrörelse åläggas Riksbanken,
på det dessa rörelsegrenar icke må allt för mycket betunga de enskilda
Bankerna. Nu är också förhållandet sådant, att de förstnämnde rörelsegrenarne,
nemligen utgifvandet af sedlar och assignationer och dessas utlåning emot ränta
äro de mest vinstgifvande, men deremot den sednare Kreditiv- samt upp- och
afskrifningsrörelsen och den räntebärande depositionsrörelsen äro de besvärligaste
och minst fördelaktiga. Det är väl också otvifvelaktigt genom utgifning af
ränte/ösa kreditpapper och dessas utlåning emot ränta, som de enskilda penninge-associationerna
kunnat utdela från 8 till 15 procent åt sina aktieegare
och ingalunda genom någon sammansatt upp- och ullåningsrörelse. Och månne
dessa omständigheter icke medverka till det utbyte af funktioner emellan Riksbanken
och de enskilda bankerna, som nu allt mer och mer tillvägabringas?
Riks-banken har, såsom bekant är, 4 procent på sina fastighetslån och 5 procent
på lånen med omsättningsrätt, men på de betydliga direkta låneförsträckningarne
till Filial-bankerna har den blott 3 procent, och för Kreditiv-förlagen till
samma Banker har Riks-banken endast erhållit ifrån 4 till i procent, nägongång
blott jV procent, och nu föreslås åtminstone 1 procent *). På förlagen till Kassa
*)
Att Eiks-banken liar så högst obetydlig ränte-inkomst af Kreditiv-fonderna, som skola hållas
i beredskap för Filial-bankernas assignationer, inhemtas lätt af de sednaste 2me årens öfversigt
af Bankens hela ställning. Så hade Gefle Filial-bank år 1855 ett kreditiv på 100,000
K:dr och betalte derföre i ränta 298: 18. 4, eller ej fullt J procent samt, år 1856, 315:
35. 2 eller något öfver \ procent. — Filial-banken i Blekinge hade år 1855 ett Kreditiv
Hör lill Banko-l] Iskoltels Betänkande N:0 17.
7
Kreditiv åt enskilde lärer väl ej heller den behållna räntan varit betydlig. Och
den nya upp- och afskrifnings-rörelsen eller åtagandet att mot en viss provision både
ombesörja utlåningen af andras penningar och derjemte hålla dem egaren tillhanda
hvilken stund han fordrar dem tillbaka, lärer väl icke heller tillskynda Riksbanken
rätt stora fördelar. Det är min öfvertygelse att Riks-banken, som icke är
till för att förskaffa sina aktieegare den största lagliga vinst, både kan och bör
omedelbarligen emot säkerhet utlemna äfven mindre lån till dem sorn behöfva
på vida billigare vilkor för de lånesökande, och ändå hafva derpå vida större
behållen vinst än genom att emot obetydlig afgift utlemna sina medel till enskilda
korporationer, som skola öfvertaga fyllandet af Landsorternas lånebehof.
Dessa korporationer vilja naturligtvis bereda sina medlemmar så stor laglig vinst
som möjligt är och röra sig derföre helst med egna kredit-papper på det förmånligaste
sätt. Likväl är det Riks-banken, som utan att åtnjuta motsvarande
fördelar, måste med sin metalliska valuta, dels medelbarligen och dels omedelbarligen,
ensam upprätthålla myntvärdet på alla enskilda associationers kreditsedlar.
på 44,000 R:dr och betalte 13: 12. 1. i Ränta eller omkring 3V procent. Likaså hade Filialbanken
i Christianstad år 1856 ett Kreditiv på 81,000 R:dr, hvarpå Ränta betaltes med 25:
11, 9. eller också blott procent. Skaraborgs Filialbank, år 1856, Kreditiv 140,000 R:dr:
Ränta 594; 32, således något öfven £ procent.
Att dessa Kreditiver äro ganska fördelaktiga för Filial-bankerna är lätt att inse, ty dessa
Banker kunna jn för hela det Kreditivbelopp, som är för dem afsatt i Riks-banken, utgifva
assignationer, hvilka gifva dem ränta antingen såsom cirkulerande i rörelsen eller liggande i
enskilda Bankers kassor och der motsvarande Riksmynt. Om t. ex. Christianstads Filial-bank
år 1856 på assignationer för 81,000 R:dr fått uppbära endast 4 procents ränta, så uppgår
den, efter afdrag af hvad sora blifvit erlagdt till Riksbanken 25: 11. 9, till 3,224 R:dr
36 sk. 3 rst; Och om blott hälften deraf kunnat fruktbargöras, uppgår dock denna vinst
till nära 1,600 R:dr. Och nog kunna dessa Assignationer under närvarande tid hållas ute.
Jag har från Calmar fått en sådan på 100 R:dr Banko, utgifven af Skaraborgs filialbank
den 19 Augusti 1856 under N:o 8,720. De äro ju ganska goda papper, dem de sedelutgifvande
bankerna utan tvifvel gerna emottaga till förvar i sina kassakistor.
Om man också icke ville missunna Filial-bankernas delegare denna vinst, ehuru den
skördas på Riksbankens bekostnad, som håller dem fonden tillhanda för en ytterst obetydlig
ränta, så kan jag likväl icke inse någon giltig orsak hvarföre den lilla odlingsfonden skall
indragas och nära 1,000,000 R:dr R:mt fråntagas fonden för Landtegendoms-lån, som dock
gifva Banken 4 procent oafkortad ränta, mot mångdubbel säkerhet, 150,000 R:dr R:mt tagas
från Stadsfastighets-lånefonden, som är otillräcklig, samt 900,000 R:dr R:mt än ytterligare dragas
från fonden för mindre lån med omsättningsrätt, som gifva 5 procents ränta och
hvari en brist på 7 ä 800,000 R:dr redan är för handen. Och alla dessa jemte flera andra
förminskningar och indragningar hopas uti en så kallad Reservfond, från hvilken Filialbankerna
skola företrädesvis förses med Kreditivförlag för sina assignationer mot högst obetydlig
ränta och för 3 procent erhålla lån ända till 7,000,000 R:dr R:mt, samt dernäst ytterligare
medel tagas till Handels- och Närings-diskonten för den stora affärsrörelsen. Denna
sednare bör visserligen understödjas så vidt banken förmår, men det bör väl icke ske på bekostnad
af den mindre.
8
Hör till Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
Med ledning af dessa nu framställda åsigter, anhåller jag få reservera mig
emot följande särskilda förslag uti föregående Betänkande:
A) Indragning af Skiftes- och Odlings-lån. (1 i:le punkten.)
Enligt 160 § i nu gällande Banko-reglemente är en liten fond på 80,000 R:dr
B:ko afsatt för att med små lån ifrån 200 till 2,000 R:dr understödja hemmansegare,
som efter verkstäldt laga skifte nödgats utflytta på oupptagna uttnarksegor.
För lånen erlägges 2 procent ränta och de skola vara inbetalda på 8 år. Nog
skulle man tycka att denna lilla fond kunnat få bibehållas för de många små
jordegare, som under alltjemt fortgående laga skiften kunde komma i behof af
något understöd. Betänkandet redovisar för denna fondens fördelning och att
omkring 100 jordbrukare deraf äro delaktige. Väl är räntan låg, blott 2 procent,
och medlen fästade uti 8 år. Men de kreditivsummor, som Riks-banken
uti 10 års tid skall hålla sex stycken filialbanker tillhanda, utgjorde år 1856
556,600 R:dr Banko, på hvilka Riks-banken, såsom förut nämndt är, fått åtnöja
sig med ^:dels till och med ^:dels procent.
Men, säger man, dessa odlingslån äro alltför besvärliga för Riksbanken,
hvilket man kan inhemta af de vidlyftiga föreskrifterna uti 160 § af nu gällande
Banko-reglemente. Ehuru en stor del af dessa föreskrifter fullgöras af Hushållnings-sällskaperna
eller Konungens Befallningshafvande, och fastän man icke
funnit betänkligt att betunga Banko-förvaltningen med åtskilliga nya bestyr,
som afse den stora affärsrörelsens beqvämlighet, så vill jag i viss mån medgifva
hvad man anmärkt mot svårigheten att hafva tillsyn öfver lånens ändamålsenliga
användande, ehuru dessa svårigheter väl kunnat minskas om man så velat. Men
hvaremot jag på det högsta reserverar mig är, att man icke unnat jordbruket
detta obetydliga belopp utan kastat det in i den stora så kallade Bankens Reservfond,
i stället för att lägga det till fonden för Landt-egendomslån, som utan allt
tvifvel vore det rätta, då man icke längre vill besvära Banken med dessa skiftes—
och odlings-lån.
Utskottet säger nu att denna lilla fond af 80,000 R:dr Banko icke gagnar
serdeles många, då dock 100 jordegare deraf äro delaktiga. Men hvad förslår
den då uti den stora fonden, der en låntagare kan erhålla ända till 200,000
R:dr Riksmynt? Man skulle eljest kunna tycka att det icke vore så illa, om
hundrade kunde hjelpas med en summa, hvarmed eljest en enda icke vore
belåten.
Men jag lemnar detta och vill fästa uppmärksamheten vid den emot fastighets-lånefonden
i allmänhet utöfvade indragningsmakt.
B) Om
Htir lill BanliO-UlskoUcts Betänkande N:o 37.
0
B) Oih en ärlig förminskning uti fonden för län emot inteckning uti fäst
egendom. (i 0:dc punkten.)
Till lån emot inteckning i fast egendom på landet har under en längre
följd af år varit, afsatt en fond af 5,650,000 R:dr Banko. Under de utomor
dentligt
goda konjunkturer, som egt rum de sednaste åren. har ett belopp af
850,000 E:dr Banko icke behöft anlitas. Större delen deraf har emellertid blifvit
använd uti andra lånegrenar, men med skyldighet att återföra dem till Landtfastighets-fonden
så snart de der beliöfdes. Ett sådant förhållande bör så mycket
hellre vidblifvas, som denna fond under tiden före den korta gyldene period,
som vi nu sist öfverlefvat, var så hardt anlitad och så otillräcklig, att lånesökande,
hvilkas handlingar voro godkända, måste vänta ett år och derutöfver,
innan penningar kunde utbekommas. Och sådana tider synas åter nalkas oss
med stora steg. Det tyckes väl då icke vara skäl att nu minska denna fond
med 650,000 R:dr B:ko, eller nära En million R:dr R:mt, utan att något deraf
får återgå till landtegendoms-lån, ehuru stort behofvet deraf än kan blifva.
Hvad kan vara orsaken till den stora afvogheten emot denna lånefond, som
så ofta förspörjes? Kan det vara ömhet för Riks-banken? Bankens grundfond
skall utgöra 10,000,000 R:dr B:ko. Någon säkrare grundfond kan Riks-banken
aldrig förskaffa sig än dessa 5,650,000 R:dr B:ko, då de äro intecknade i svenska
jorden och det inom hälften af dess låga taxeringsvärde. Och jemte den utomordentliga
säkerheten hembära de Banken oafkortad 4 procent årlig ränta. Men,
säger man, penningarne äro ju fästade uti 28 år och en sådan rörelse är icke
bankmessig. Ja, det är med denna trollformel man vill besvärja bort dem ur
Bankens böcker. År det så bankvidrigt, att en säker Bank har en betydligare
del af sin grundfond uti de säkraste 4 procents papper, som kunna finnas?
Men dessa penningar kunna ej indragas på 28 år, derföre böra de bort ifrån
Banken. Likväl är skuldförbindelsen eller kontraktet med låntagaren så beskaffadt,
att det kan från ”Bankens sida uppsägas. Och skulle väl indragning af
dessa lån någonsin komma i fråga? Om en sådan riksolycka skulle inträffa —
men jag vet knappt huru den skulle blifva möjlig — att, sedan alla realisabla
obligationer blifvit försålda och alla andra kreditiv och låne-fonder blifvit in
O
dragne,
metalliska fonden likväl mer och mer sjunker under sitt minimum, så
måste andra åtgärder vidtagas än att uppsäga dessa 6 å 7,000 landtegendomslån,
hvilkas indragning med något öfver 51 millioner B:dr Banko ingalunda kan
rädda Riks-banken. Det kan således omöjligen vara omtankan för realisationens
upprätthållande, som nu föranleder obenägenheten för denna lånefondens bibehållande
till oförändradt belopp.
llih. lill II. St. Vrol. 18 !i 6 $ -1837. 6 Sami. i Afd. 17 IJäft. 2
10
Hur lill Banko Utskottets Betänkande N:o 37.
Men man hänvisar de lånesökande till hypotheks-föreningarne, som äro bildade
i landsorterna just för sådant ändamål. En sådan hänvisning synes mig
åtminstone icke vara gifven i Bankens, icke ens uti Statens eller det allmännas
intresse. De flesta svenska hypotheks-föreningar, kanske nu alla, röra sig med
utländska kapitaler, och de jordegendomar, sorn belånas i dessa kredit-anstalter,
blifva ju medelbarligen intecknade för utländsk skuld, som med både ränta och
amortering i sista hand trycker på Riks-bankcns» silfverfond. Mig synes det då
vara tryggare, att svenska jorden är intecknad för skulder till svenska Banken,
än för skulder till utländska kapitalister.
Det måtte då vara af ömhet för de lånebehöfvande, som man vill skilja
dem ifrån Riks-banken. Om så är, synes det förunderligt, att Bonde-ståndet,
hvars mindre förmögne medlemmar mest begagna sig af dessa lån, likväl vid
hvarje Riksdag icke blott enträget motsätta sig denna fondens förminskning, utan
yrka på dess tillökning. Eller månne de icke förstå sin egen fördel? Jo. Nog
veta de, att egare af mindre jordlotter med lågt taxeringsvärde icke kunna erhålla
lån uti hypotheks-föreningarne; de veta ock, att de enskilda penningeinrättningarne,
som framkallas af ett ganska lofligt vinstbegär, aldrig kunna lemna
lån på så billiga vilkor, sotn Riks-banken, hvilken är till för landets skull, samt
både kan och bör emot fullgod säkerhet biträda lånebehöfvande med understöd.
Men, säger man vidare, omkostnaderna vid dessa lån äro så stora, att de icke
kunna medföra någon fördel. Likväl finnas utestående omkring 2,900 stycken
sådana lån emellan 200 och 500 R:dr Banko, hvilket tyckes bevisa, att de verkligen
iiro begärliga. För att göra dem förmånligare är det medgifvet låntagare
att vända sig direkte till Bankens kommissarier, som besörja hvarje års afbetalning
för 24 sk. Banko, samt låne-handlingars kompletterande och nya låns uttagande
och för öfversändande mot en provision af 2 R:dr för de mindre, 4 R:dr
för de medelstora, och 6 R:dr 32 sk. Banko för de större. Visserligen fordras
dessutom åtskilliga handlingar, som måste lösas med ej obetydligt belopp. Likväl
kan det bära sig äfven med de minsta på 200 R:dr, och de hafva alltid
den förmånen att ej blifva uppsagde och att få småningom med en lika års
afgift
minska och afbetala sin skuld. Men på ett lån, som ej är större än 500
R:dr med 4 procent ränta och 2 procent amortering samt efter afdrag af alla omkostnader,
uppkommer ändå dessutom på 28 år en skillnad af omkring 300 R.dr
till låntagarens förmån, i jemförelse med ett vanligt 5 procent lån på lika
lång tid.
Ytterligare har man invändt, att då jorden är så lågt taxerad blifva dessa
lån allt för små. Detta vill jag medgifva, men det kommer sig från den hårdhet,
hvarmed man behandlat denna lånegren i jemförelse med andra. Filial-bankerna
erhålla emot inteckningar inom 1850 års hela taxeringsvärde sina halfva millioner
såsom lån för 3 procent ränta och såsom kreditiver mot i å jV procent;
lior lill Banko-litskollels Betänkande A’.o 37.
11
men små jordegare, som söka ett 4 procents lån på några hundra riksdaler måste
lemna hypotheker, hvilkas taxeringsvärde motsvarar lånets dubbla belopp. År
delta billigt och rättvist? Behöfs det för Bankens säkerhet? Då skulle det väl
ock fordras, der äfventyret. är större. Att bevilja landtegendoms-lån till f af
1850 års taxeringsvärde kan omöjligen medföra några betänkligheter.
Det är isynnerhet uti 3:ne fall, då dessa lån blifva mindre jordbrukare till
verkligt gagn, nemligen a) vid inlösningen af en liten hemmansdel, hvaruti flere
syskon äro arftagare, b) vid förvandlingen af några lösa skulder, för hvilkas
uppsägning man ständigt är blottställd, men hvars sammanlagda belopp ej är
större än att låntagaren derå utan svårighet kan betala 6 procent, c) äfven för
skuldfria hemmansegare, för att verkställa odlingar och förbättringar, hvilkas afkastning
kan gälda den årliga afbetalningen.
Hypotheks-föreningarnes närbelägenhet till de låne-behöfvandes hemvist har
man också åberopat, men detta kan icke gagna rätt mångå, utan endast dem,
som bo aldranärmast; ty eljest kostar ett par mils resa lika mycket som post
porto
och provision, och i sistnämnda fall Ur det likgiltigt om afsiåndet är 5
eller 50 mil.
Hvad deremot stadsfastighets-fonden angår, så är det väl för sällskap skull
sorn den måste undergå samma indragnings-åtgärd. Att denna fond är gagnande
och kan bereda understöd åt mången mindre bemedlad stadsbo att bygga, förbättra
eller bibehålla en egen boning, lärer väl icke kunna bestridas. Och att
den är behöflig i närvarande stund bevisas deraf, att låne-ansökningar till ett belopp
af 16,000 R:dr Banko ligga godkända, för hvilka tillgång saknas. Är det
då skäl att på denna fond indraga 100,000 R:dr Banko?
För att ännu ytterligare förminska fördelen af dessa lån både på landt- och
stads-fastigheter vill man äfven ålägga dem 3 procent årlig amortering, för att
slutbetalas på 21^ år i stället för att de hittills fått behålla lånen uti 281 år
och amortera dem med 2 procent om året. Man finner lätt att den hittills be
gagnade
amorterings-methoden är för låntagare vida förmånligare i många afseenden
än den nu föreslagna, och då det för Banken är mera likgiltigt hvilkendera
som antages, så ser jag icke heller något skäl att häruti vidtaga någon
förändring.
I stöd af allt hvad som nu blifvit anfördt, får jag till Rikets Ständers pröfning
vördsamt hemställa:
al) Att fonden för lån mot pant af fast egendom på landet varder
»bibehållen vid sitt närvarande belopp, 5,650,000 R:dr B:ko eller
»8,475,000 R:dr Runt;
»2) Att, i den händelse fonden för skiftes- och odlingslån blifver
»indragen, ett motsvarande belopp af 80,000 R:dr B:ko eller 120,000
12
lior till Banko-Utskottets Betänkande N:o 37.
»R:dr R:mt må tilläggas förenämnde landtegendoms lånc-fond;
3)3) Att fonden för lån emot inteckning i hus och jord i städerna
57inå bibehållas oförminskad till sitt nuvarande belopp, 850,000 R:dr
))B:ko eller 1,275,000 R:dr Runt;
3)4) Att lån emot inteckning i fastighet på landet må, efter pröfning
»i hvarje fall, meddelas till J af 1850 års taxeringsvärde.
-5) Att för alla lån mot pant af fastighet så väl på landet som i
»städerna årliga inbetalnings-skyldigheten skall utgöra sex procent af
»lånets primitiva summa, hvaraf 2 procent afgår på kapitalet och 4
»procent beräknas såsom ränta på kapital-återstoden, efter hittills bruklig
»Banko-method.»
C) Orri förminskning af kredilivet lill manufakturernas och fabrikernas
understöd. (14:de punkten.)
Vid 1818 års Riksdag beviljades för detta ändamål 1,000,000 R:dr B:ko.
Det ökades 1840—1841 till 1,500,000 R:dr och sednast 184-7—-1848 till 1,800,000
R:dr. Inom Utskottet yrkades vid innevarande Riksdag, att, i anseende till stigande
pris på arbetskrafter och rudimaterier, det måtte höjas till 2,000,000 R:dr
B:ko. Men Banko-Utskottets pluralitet deremot ansåg det öfverflödigt nu bibehålla
hvad i fordna tider (det vill säga för 8 år sedan) betraktades såsom nödigt
och nyttigt för industriens befrämjande, och derföre skall denna kreditiv-fond
minskas med 300,000 R:dr B:ko. Månne dertill finnas några talande skäl? Arbetslöner
och rudimaterier äro stegrade. Manufakturerne och fabrikerne böra liksom
andra näringar af Riks-banken understödjas, äfven på ett så direkt sätt, att
det otvifvelaktigt kommer dem till godo. Kommers-kollegium förvaltar medlen
utan att dermed betunga Riks-banken, och lemnar säkerhet i manufaktur-diskontens
alla fordringar. För hvad som lyftas på kreditivet beräknar Banken 3 procent
ränta, som betalas hvarje halfår och uppgick år 1855 till R:dr Banko
43,567: 7, 5. eller nära 2i procent för hela fonden. Enligt ett omständligt, af
Kongl. Maj:t utfärdadt Reglemente af den 8 Februari 1844 skola dessa medel
utlånas mot 4 procent på redan tillverkade och färdiggjorda manufaktur- och
fabriksvaror, som icke genast kunna afsättas och derigenom understödja manufakturisten
och fabrikanten att, utan hinder och fördröjd afsättning, kunna fortsätta
sin tillverkning. Jag kan icke se annat än att detta är ett ganska godt ändamål
och att sättet för dess vinnande är säkert och ändamålsenligt, så att industrien
härigenom på en mera direkt väg erhåller biträde, än om dessa medel
öfverilyttas till län och kreditiv åt Filial-bankerna, hvarföre jag får vördsamt
föreslå,
116r till Banko-Utskottets Betänkande N:o 37-
13
»att det till manufakturernas och fabrikernas understöd beviljade
»kreditiv må bibehållas oförminskadt till sitt nuvarande belopp, 1,800,000
»R:dr B:ko eller 2,700,000 R:dr Runt.»
D) Om förminskning uti fonden för allmänna Diskonten eller för lån pä
namn och reverser med omsätt/.iigsrätt. (24 punkten 2 mom.)
Då vid sista Riksdag penninge-tillgången i landet var ymnig och betydliga
belopp af Bankens lånefonder lågo obegagnade, beslutades att 600,000 R:dr B:ko
skulle efter hand indragas på fonden för omsättningslån. Nu vill man fortsätta
denna indragning med ytterligare 600,000 R:dr B:ko, oaktadt omständigheterna
äro till den grad förändrade, att ett halft tusende personer, som inlemnat godkända
lånehandlingar för ett belopp af en half million R:dr B:ko, icke kunna erhålla
några penningar på 2 å 3 månader och penningebrist öfverklagas i hela
landet. Under sådana förhållanden skulle det väl snarare varit skäl att återställa
fonden till hvad den utgjorde vid 1853—1854 årens Riksdag. Denna lånefond
är öppen och tillgänglig för alla samhälls-klasser; men derigenom att maximum
af lån på en hand är inskränkt, är den tydligen afsedd att hjelpa sä många
som möjligt från en tillfällig förlägenhet. Genom denna utväg hafva också otaliga
jordbrukare, handtverkare, lägre tjenstemän och mindre handlande, både på
landet och i städerna, blifvit räddade från en utarmande utmätning. Mången
lagsökning har blifvit förekommen genom bevis att ett sådant lån blifvit den lagsökte
beviljadt, som efter en viss kortare tid med visshet utfaller och som med
långt mera lätthet liqvideras genom afbetalning af J hvar sjette eller sjunde eller
af A hvar tredje eller fjerde månad. Och källan till en sådan hjelp skall nu
mer och mer tillstoppas och de behöfvande, som genom egen och andras kredit,
på detta sätt skulle kunnat understödjas, skola nu dels afvisas, dels vänta så
länge, att hjelpen komma för sent. Månne det är genom ett dylikt förfarande,
som penninge-lÖrlägenheten hos folket kan afhjelpas och välståndet befordras?
Vill man derigenom i möjligaste måtto afvänja Svenska folket för att låna? Eller
är det meningen, att de små, som behöfva anlita sin kredit för att få penningar,
skola afhållas från att söka lån i Riks-banken, som endast bör vara till för de
stora? Jag kan icke gilla dessa aristokratiska tendenser uti regleringen af Riksbankens
låne-rörelse. Att den rike blir ännu rikare och den fattige ännu fattigare,
går nog ändå, utan att någon stats-institution nekar den sednare hvad som
lemnäs den förre, då de begge hafva egen eller andras kredit att erbjuda. Men
man vill icke afvänja de små från att låna, utan blott mer och mer för dem tillstänga
Riks-bankens dörr, och visa bort dem till enskilda låne-associationer, hvaraf de
skola blifva bättre betjenade. Rikets Ständers stora Bank bör ej befatta sig
med sådana småsaker. Ja, det var denna åsigt, som upphiifde utvägen för de
14
Hör lill Banko-Utskotlels Betänkande N:o 37.
fattige och mindre förmögne af hufvudstadens stora befolkning att mot pant af
guld eller silfver i Banken erhålla små lån för 4 å 5 procent ränta. Rörelsen
ansågs icke bankmessig, ehuru det guld och silfver, som pantsattes, var en för
Banken reel valuta. De behöfvande hänvisades till enskilda låne-anstalster. Nu
klagar mången fattig qvinna, som förr mot pant af en guldring eller några silfverskedar
kunde på billiga vilkor få en tillfällig hjelp, att hon nu måste anlita
Assistansen, der lånen kosta 10 å 12 procent. — Jag vet att mången härvid
möter med det svaret, att Banken icke är någon barmhertighets-anstalt. Så heter
det när fråga är att meddela understöd medelst mindre lån, hvarpå i allmänhet
ingenting förloras, utan tvertom en billig vinst erhålles. Men annat språk höres
också emellanåt, då det är fråga om att meddela särdeles förmånliga löne-vilkor
och pensioner, gifva gratifikationer eller bortskänka ej så obetydliga summor,
hvilket anses vara ädelt och högsinnadt handladt. Jag vill icke klandra det
sednare; men hvarföre skall man vara så obenägen emot det förra?
De som behöfva mindre lån hänvisas till filial- och privat-bankerna i Iandsorterne,
som äro närmare. Närbelägcnheten är väl en fördel; men att den icke
värderas så högt, visar sig af det stora tilloppet af låne-sökande till Bankodiskonten.
Orsaken dertill är lätt att inse. Några mils resa till staden, der
den enskilda Banken är belägen, är också af värde. Och skall affären skötas
genom kommissionär och postremiss, är det likgiltigt om det sker till Stockholm
eller till en landsorts-stad. De större affärsmännens ställning och verksamhet
kunna väl vara bättre kända i hans ort; mången af dem lyckas dock att länge
förblinda sin omgifning tills han uppgifver staten. Men pröfningen af mindre
låntagares och borgcsmäns säkerhet måste alltid bero af förtroende till vederhäftighets-betygets
utgifvare. Och det vissa är att Riks-banken både kan och bör
gifva fördelaktigare vilkor än privata anstalter, som måste framför allt se på egen
fördel. Att Riks-banken gör förluster på dylika lån, som slutligen måste afskrifvas,
kan icke förnekas. Men äro förlusterna mindre på de stora lånen, som
utlemnas till män med vidlyftiga affärer, hvilka också någon gång cedera bonis,
och åbringa så väl Riks-banken som andra sina borgenärer vida större förluster
än hundradetals små låntagare, för hvilka öfverräntor eller mindre kapital-återstoder
omsider afskrifvas? Och hvad som ej bör förbises är, att då för några år
sedan beräkning af Bankens vinst och förlust på dessa slags lån på namn och
reverser med omsättningsrätt uppgjordes, befanns den behållna vinsten, efter afdrag
af förluster och förvaltnings-kostnader, ändå uppgå till 4-A procent. Man
kan fråga: om Banken på sina betydliga fonder för den större lane- och kreditiv-rör
elsen, sammanräknade, har någon större eller ens lika stor behållning!
Annu en gång ville jag fästa uppmärksamheten vid det förut antydda förhållandet
att för några dagar sedan befunno sig uti Banko-diskonten i Stockholm
483 godkända ansökningar om dylika mindre lån, till ett sammanräknadt belopp
Hör Ull Banko-VIskotlets Betänkande N:o 37.
15
af 490,000 R:dr Banko, som i brist på tillgångar icke kunde utlemnas på 10
å 12 veckor. Och i låne-kontoren i Malmö och Götheborg lärer det väl förhålla
sig på samma sätt. I Wisby vill man icke tillvägabringa någon minskning,
emedan det förr beviljade beloppet der anses behöfligt. Under ett sådant
förhållande, som visar den svåra penninge-ställningen i landsorterna, är det ju
icke välbetänkt att besluta en förminskning uti den redan otillräckliga fonden,
utan vore snarare skäl att återställa den till samma belopp, som den hade vid
sistlidne riksdag, eller 8,000,000 R:dr B.ko; men då jag icke vågar begära detta,
ville jag likväl vördsamt föreslå,
»att fonden för utlåning med omsättningsrätt måtte få bibehållas
»oförminskad till hvad den nu är, 7,400,000 It:drB:ko, eller 11,100,000
»R:dr Riksmynt.»
För min del kan jag icke heller instämma uti förslaget att minska det för
sparbankerna förut afsatta kreditiv. Om någonsin några penninge-associationer
böra uppmuntras och understödjas af Riks-banken, så är det dessa, som uppsamla
små kapitaler och gifva åt deras egare 4| till och med 5 procent ränta, med
räntan årligen tillagd kapitalet och förräntad. De kunna likväl bära sig, utan
att åberopa nödvändigheten att tillverka några egna cirkulerande kredit-papper,
som mer eller mindre trycka på Riks-banken. De uppmuntra och utveckla sparsamhet
och hushållning i landet; och förtjente sannerligen större uppoffringar och
understöd af Riks-banken för att utvidga sin verksamhet och förökas till antal.
Men reservationen har redan blifvit mycket för lång, och jag vill blott tillägga
några ord om den så kallade
E) Bankens Reserv-fond. (53:dje punkten.)
Att till Filial-banker användes hvad som förut blifvit dertill anordnadt, och
derutöfver den vid 185G års slut upplupna och genom Ständernas beslut till
Banken reserverade vinsten, R:mt R:dr 2,836,992: 80 öre, jemte de afskrifna
gamla transport-sedlarne, Runt R:dr 352,995: 27 öre, derom är intet att erinra. Men
dertill bör, efter mitt förmenande, ingalunda användas den ifrån 1857 års början
upplöpande banko-vinsten, med hvilken bör förfaras på e.tt annat sätt, såsom
Ständerna komma att besluta i likhet med hvad förr skett. Och på de skäl,
som jag i det föregående med allt möjligt eftertryck sökt utveckla, hemställer
jag vördsamt,
»att de 975,000 R:dr, som tillhöra fonden för landtegendoms-lån;
»de 150,000 R:dr, som tillhöra fonden för stads-fastighets-lån; de
»900,000 R:dr, som tillhöra fonden för lån på namn och reverser med
»omsättningsrätt eller den så kallade Allmänna Diskonten; de 450,000
»R:dr, som tillhöra den under Kommers-kollegium ställda Manufaktur»fonden,
samt de 120,000 R:dr, allt Riksmynt, som nu utgöra skiftes
-
1C
lior till Banko-Utskottets Betänkande N:0 37.
»och odlings-lånefonden, icke må till reserv-fonden öfverflyttas, utan
»bibehållas för de ändamål, hvartill de nu äro afsedda.»
Slutligen kan jag icke undgå att anmärka huru betänkligt för Bankens
realisations-förmåga det synes vara, att antaga det under vanliga förhållanden
högst hälften af de åt samtliga Eilial-bankerne beviljade kreditiv kan pä en
gång blifva lyftad, hvaraf skulle följa, att en kreditiv-summa af t. ex. 4,000,000
R:dr kan beviljas, utan att tillgång finnes i Banken till mera än 2,000,000 R:dr.
Under ymnig penninge-tillgång är det icke farligt, men då är det icke heller
behöflig!. Deremot, då penningebrist förspörjes och behof uppstår, kan liela beloppet
uttagas och derigenom maximum af sedelstock möjligen öfverskridas.
Det synes mig vara ett ändamål, som ej kan uppnås, att genom filial-banker,
organiserade på sådant sätt som hittills, hvilka skulle röra sig med Riks-bankens
sedlar, vilja förekomma och undvika uppkomsten och fortsättningen af sedelutgifvande
privat-banker. Det tyckes deremot, som erfarenheten skulle ådagalägga,
att filial-bankerne med sina utgifna assignationer på kreditivet i Riksbanken
och derifrån erhållna låne-försträckningar uti rikets mynt blifva på ett
eller annat sätt ett kraftigt stöd för utvidgning af privat-bankernas ymniga sedelutgifning.
Äfvenledes förekommer det mig, som samtliga de enskilda penningeassociationerna,
af hvad namn de äro, hjelpas åt att med sina kredit-papper mer
och iner uttränga Rikets Ständers banko-sedlar (sorn dock äro det lagliga myntet)
utur den allmänna rörelsen, hvarigenom fördelarne förminskas för Riks-banken,
som dock måste med sin reela fond antingen direkte eller indirekte uppbära
alla dessa kringlöpande mynt-valutor, utan att kunna i någon mån reglera penninge-rörelsen,
hvarigenom kastningarne emellan öfverflöd och brist, som bero af
liandels-konjunkturen och aldrig kunna undvikas, torde blifva större och följaktligen
mera kännbart förnimmas, än som eljest skulle inträffa.»
Riksdags-fullmäktigen Carl Dahlgren har i denna reservation sig förenat.
Vid i 0:de punkten, angående förminskning af landt-fas tighets fonden.
Af Herr af Wirsen, Th.
Af Riksdags-fullmäktige Pehr Ostman, Nils Svensson och E. J. Rudberg,
hvilka instämt i den reservation Herr Doktor Sandberg i denna del afgifvit;
samt af Riksdags-fullmäktige Nils Hansson från Christianstads län, Gustaf Jonsson
från Kalmar län, Olof Olsson från Wermlands län, Anders åndersson från
Kalmar län och Herman Öbom från Norrbottens län.
Vid i Iste punkten, angående indragning af skiftes- och odlings-lånefonden.
Af Riksdags-fullmäktige Pehr Ostman, Nils Svensson och E. J. Rudberg,
hvilka likaledes^ sig förenat uti Herr Doktor Sandbergs reservation mot Utskottets
-
IIur lill Banko-l'tskoltets lielänkande A’.-o 37.
17
tets i tionna punkt afgifna förslag;
samt af Riksdags-fullmäktigen Nils Hansson från Christianstads län: »Utskottets
förslag om borttagande af 160 § i Banko-reglementet, hvilken bestämmer
en summa af 80,000 R:dr Banko att, linder namn af skiftes- och odlingslän,
användas såsom Jåne-understöd till sådane personer, hvilka till följd af äldre
skiftes-författningar efter 1823 gjort, eller på grund af sednare gällande skiftesstadgar
nödgats och än vidare äro tvungne att giira utflyttningar från byar oell
hemman, synes mig, derest detsamma vinner bifall, medföra en stor orättvisa,
då man besinnar, att det just är skiftes- och odlings-företagen, som i sä hög
grad befrämja jordbruket, och att äfven berörde summa ganska visligen blifvit
afsedd att användas såsom lån endast till dem, som nödsakats göra utflyttningar,
på det desse derigenom skulle uppmuntras att lemna sin gamla odaljord och i
stället på en. kanske ofta vild och ouppodlad, mark bereda sig en ny bostad.
Väl är det sannt, att jorden i södra delen af Riket numera till största
delen undergått laga skiften och att således understöd från nämnde lånefond
derstädes kunde anses obehöflig. Man bör dock ihågkomma, att äfven i dessa
delar af landet, der jorden för längesedan är skiftad, förekomma stora egendomsstyckningar
och särskilda hemmansklyfningar, som göra odlings-understöd högst
behöfliga, då i betraktande derjemte tages, att den jord, som ännu är öfrig att
odla, är den besvärligaste, emedan den lättast uppbrukade redan är odlad.
Vändes blicken åter mot de norra delarne af Riket, hvarest enskiften nu först
äro påbörjade, framstår å ena sidan behofvet för dessa provinser af ifrågavarande
låne-understöd och å andra obetänksamheten hos Utskotts-majoriteten ännu tydligare.
Då denna lånefond till sitt närvarande belopp dessutom är alltför ringa och
obetydlig, helst den afser upphjelpandet af landets ovedersägligen första näringsgren,
jordbruket, tror jag att man handlat både klokt och rättvist, om man, i
stället för att indraga, ökat samma lånefond, på sätt Riksdags-fullmäktigen Ola
Månsson i sin, inom Bonde-Ståndet väckta, och till Banko-Utskottet remitterade,
motion föreslagit.
Billigheten af detta yrkande inses lätt, då man vet, att hitintills en summa
af icke mindre än 1,800,000 R:dr B:ko varit anslagen att såsom lån emot 3
procent ränta tillhandahållas manufaktur- och fabriks-idkare, hvilka derjemte i
Handels- och Närings-diskonten, med en fond af 5,000,000 R:dr, haft belåningsrätt.
Nekas kan ej .att jordbrukaren har de öfverallt uppvexande Filialbankerne
att vända sig till, då han behöfver penninge-försträckningar. Detta är
visserligen godt och väl; men i betraktande bör äfven tagas, att de personer,
som varit berättigade till odlings-låns erhållande, äro föga hulpne med de beprisade
Filialbanks-lånen, sorn draga iner än dubbelt så hög ränta, som de från
Hill. lill R. St. Vrot. 1S56 & 1SS7. 6 Sami. 1 Afd. 17 Haft. 3
18
llöir till Banko-Utskottets Betänkande N:o 3f.
Banken hitintills erhållna odlingslånen, och efter sex månader åter skola inbetalas.
På grund af hvad jag sålunda anfört vågar jag föreslå, att Rikets Ständer
i denna del måtte ogilla Utskottets förslag och i dess ställe bifalla hvad Ola
Månsson i sin, af Utskottet i motiverne för ll:te punkten af Betänkandet redogjorda,
motion föreslagit.»
I denna reservation hafva sig förenat Riksdags-fullmäktige Herman Öbom,
A. Andersson från Kalmar län, Gustaf Jonsson, samt Olof Olsson från Wermlands
län.
Vid I4:de punkten, angående förminskning af Kongl. Kommers-hollegii kreditiv.
Åf Herr af IVirsén, Th.
Af Herr Bergvall: »Emot majoritetens beslut att tillstyrka minskning, med
300,000 R:dr Banko, uti det kreditiv till manufakturernas och fabrikernas understöd,
som enligt 162 § i nu gällande Banko-reglemente är på Riks-banken
anvisadt, får jag nedlägga följande reservation.
Till stöd för detta beslut har Utskottets majoritet uttalat tvänne grundsatser,
nemligen :
l:o) Att svårligen kunde bestridas, det anvisande på Banken af bestämda
lane- eller kreditiv-förlag, att anlitas uteslutande af vissa samhällsklasser, om
ock i fordna tider, då Riks-banken var den enda allmänna låne-inrättningen i
landet, tilläfventyrs lämpligt och för industriens befrämjande nödvändigt, dock
vid numera inträdda förändrade förhållanden, vore lika litet öfverensstämmande
med en riktig bank-förvaltning, som af behofvet- påkalladt; och
2:o) Att då tillfälle för en hvar gåfves, att erhålla lån uti de öfverallt i
landet uppstående Bank inrättningarne, samt vid innevarande riksdag den önskan
allmänt uttalats, att af Riks-bankens medel borde beredas erforderliga tillgångar
till Filial-bankers förläggande, borde åtminstone någon förminskning af det för
Manufaktur-diskonten anvisade kreditiv nu ega rum.
För min del tillåter jag mig bestrida riktigheten af den i Irsta punkten
uttalade åsigten. Enligt mitt förmenande kan Sveriges Riks-bank icke på ett
bättre och för landet nyttigare sätt förränta sina medel, än att låta dem i kreditiv-väg
komma de särskilda närings-grenarne, det vill säga handeln och industrien
till godo. Kreditiv-rörelsen, om den riktigt skötes och begagnas, är fullt
bankmessig, såsom sådan erkänd i alla länder, och högst välgörande för landets
näringar. Långt ifrån att minskas, bör den, i min tanke, tvertom utvidgas så
långt Riks-bankens för detta ändamål disponibla tillgångar medgifva. Till allmän
båtnad eger då den stora industrien trygghet att, vid förefallande behof, få behöfliga
försträckningar af diskontörer, som känna näringarnes och deras idkares
ställning och behof, och den behöfver då icke lefva helt och hållet på de en
-
lior till Banko-Utskottets Betänkande N:o 37 ■
19
skilda bankernes nåd och onåd. Så uppfattas oell bedömes denna fråga i länder
nied betydligt mera utvecklad industri, cän den i Sverige ännu utbildade.
Dessutom är den af Utskottets majoritet uttalade grundsats sann, så bör och
måste den konseqvent genomföras. Inga undantag få då göras, tydande på möjligheten
af väld. I enlighet med åsigterne hos 1857 års Banko-Utskott böra
således alla kreditiv (och utlåningar direkte från Riks-banken) åt handeln och de
särskilda näringsgrenarne småningom minskas, för att slutligen upphöra. Hvarföre
då nu skona Handels-och Närings-diskonten, Jernkonlors-kreditivel in. fl.?
Hvarföre särskildt gynna låntagarne i dessa fonder? Stå oj Privat- och Filialbankerne
lika öppna för dem, sorn för manufakturisterne och fabriks-idkarne?
Hufvudåsigten är emellertid uttryckt i Utskottets andra sats. Den är oförtydbart
utsagd och lyder med andra ord sålunda: Under kapitalisterne, associerade
i Bank-inrättningarne af ett eller annat slag, skola handeln, näringarne och
all slags annan rörelse bindas till både händer och fötter. Detta mål synes man
hafva bestämdt i sigte, och går emot det med jemna och säkra steg. Hade
räntan redan varit frigifven, och de särskilda låne- och diskonterings-inrättningarne,
grundade på Riks-bankens medel, redan hunnit det mål, hvarpå nu arbetas,
d. v. s. upphört att fungera, skulle säkerligen näringsidkarne längesedan
under den nu rådande penningebristen nödgats betala 10 å 15 procent i dessa
enskilda bank-inrättningar, som helt naturligt ej hafva mer än ett enda ögonmärke,
det nemligen, att förtjena så mycket penningar sorn möjligt och göra sä
hederliga utdelningar, att aktiernas värde blir mångdubbladt.
För min del vill jag visserligen icke bryta stafven öfver hvarken enskilda
eller Filial-banker. Tvertoin anser jag dem särdeles gagnande, om de fungera så
som vederbör, om deras verksamhet tillbörligen inskränkes och om de underkastas
väl behötliga kontroller i verkligheten, ej blott på papperet. Men Sverige
bör, i min tanke, väl betänka sig, innan det kastar sig helt och hållet i dessa
penninge-associationers armar.
Af dem får nemligen icke begäras, och kan icke begäras, att de skola
hafva allmänt väl, Rikets väl i sigte. De sätta sitt egna i första och sista
rummet, och kan detta stå tillsammans med det allmännas, så är det dem sannolikt
kärt. Men inträffar motsatsen, så bekymrar det dem lika sannolikt föga.
Mot den tendens, som nu vill göra sig gällande, att, till förmån för ett vidt utbildadt
enskildt banksystem, småningom, men säkert, utrota alla särskilda, till
industriens fromma sedan länge här i landet etablerade läne-inrättningar mot bestämd,
låg ränta, uppträder jag på det bestämdaste, och varnar för följderna af
detta klokt uttänkta utrotnings-systems genomförande.
Hvad särskildt beträffar den föreslagna minskningen af Manufaktur-diskontens
kreditiv på Riks-banken, så torde meningarne icke vara delade om den nytta,
som med detta kreditiv för landet åstadkommits. Utan ringaste omtanke eller
20
Hör lill Banko-Utskottets Betänkande iY:o 37.
besvär har Banken härpå årligen haft sin 3 procent ränta, och ingen sakkunnig
bestrider eller ens ifrågasätter det gagn industri-idkarne haft och hafva af
denna fonds tillgånger. Mångfaldiga af de i Sverige nu befintliga storartade och
högst kostsamma fabriks-anläggningar hafva just derföre kunnat komma till stånd,
att interessenterne med visshet beräknat att kunna få ett betydligare 4 procent
lån af förlags-lånefonden på 500,000 R:dr Banko, att innehafvas under 8 års tid,
med afbetalnings-skyldighet först ifrån och med det 5:te, och försträckningarne i
vanlig låneväg, mot lika ränta, hafva likaledes, utan gensägelse, mäktigt bidragit
till lyftande af våra hufvudsakligaste manufaktur- och fabriks-näringar till den
ståndpunkt de nu innehafva. Ifrågavarande kreditiv på Riks-banken har sålunda
i icke oväsentlig mån medverkat dertill, att värdet af Sveriges manufaktur- och
fabriks—till verkningar, som
år 1819 var 6 millioner,
» 1838 » 13 d:o,
» 1855 11 35 d:o,
nu mer än sannolikt belöper till öfver 40 millioner R:dr Banko. Fördelaktigare
för landet hafva Bankens medel troligen icke blifvit använde. Att lägga grund
till upphörande af detta sakernas skick, synes således vara mindre välbetänkt.
Med stöd af det nu anförda tillstyrker jag vördsamt afslag utaf Banko-Utskottets
hemställan, rörande minskning af kreditivet till Manufaktur-diskonten,
med tillägg af den upplysning, att fondens tillgångar och de lånberättigade näringarne
desto mindre kunna tåla vid denna minskning, som låneprocenten, hvilken
Rikets Ständer år 1818 ansågo böra fastställas till j- af tillverkningsvärdet,
numera, i följd af fabriks-industriens högst betydliga tillvext, nedsjunkit derhän,
att den i år belöper till 104 för första klassens, 8 för andra och ö{ procent
för 3:dje klassens tillverkningar.»
Häruti har Herr Bäcks t förn instämt.
Vid °2 / punkten, litt. C.
Af Herr Hagströmer, J. »Emot denna af Utskottet nu beslutade § får
jag mig reservera så till vida, att jag önskat det Utskottet äfven medgifvit belå
ningsrätt
på pant af Fahlu bergslags kopparsedlar, hvilket jag anser vara så
mycket billigare, som Utskottet genom en föregående § beröfvat nämnde bergslag
sitt mångåriga och fördelaktiga kreditiv, hvilket medgaf bergslagen att mot 3
procent ränta belåna kopparsedlarne. För Banken torde det ej blifva någon
risk att belåna dessa kopparsedlar, om bergslagen för den af mig nu äskade belåningsrätten
medgifver Banken samma pant, som lemnades för kreditivet, eller
inteckning i Avesta bruk.»
Uti denna reservation har Herr Kongl. Hofpredikanten Eurén instämt.
Hur till Banko-V Iskotlels Betänkande N:0 37.
21
Fid SS punkten 1 morn., angående beloppet af den åt Låne-kontoret i Wisby
anslagna andel af Handels- och N äringsdiskont-fonden.
Af Herr Cramer-. ”Emot elen punkt i Högloft. Utskottets Betänkande, som
afser att för Handels- och Närings-diskonten vid Låne-kontoret i Wisby, anslå
en fond af endast 225,000 R:dr Runt, får jag mig ödmjukligen reservera. Så
länge Rikets Ständer anse att en afdelning af Riks-bankens lånerörelse bör i en
landsort underhållas, måste, efter min uppfattning, afsigten dermed ock vara,
att den fond, som till en dylik afdelning anvisas, någorlunda motsvarar lånedistriktets
behof; att sådant likväl, hvad Gottland vidkommer, ingalunda blir fallet
medelst den hittills varande och äfven nu föreslagna summan, vågar jag, med
den kännedom' jag eger om penninge-förhållandena och låne-inrättningarne derstädes,
försäkra, och anser af sådant skäl en ändring derutinnan nödig. Förslaget
berättigar visserligen Herrar Fullmäktige att, efter sig företeende omständigheter,
annorlunda fördela fonderna de olika låne-distrikterna emellan, men, då
sannolikt hvarje distrikt kommer att taga de för dem anslagna summorna i anspråk,
lära Herrar Fullmäktige svårligen kunna göra något belopp derutaf för
Wisby Låne-kontor disponibelt.
Inom Utskottet har jag föreslagit, att summan måtte ökas till 300,000 R:dr
Runt, och tillåter mig hemställa huruvida icke Rikets Högloil. Ständer, med ändring
af Utskottets förslag, täcktes förordna, att ifrågavarande summa må varda
till utlåning genom Handels- och Näringsdiskont-fonden vid Wisby Låne-kontor
anvisad.»
Fid Så punkten S morn., angående förminskning af allmänna diskontfonden.
Af Herr Kongl. Hofpredikanten NordlundHerr Bergvall samt Riksdagsfullmäktige
Nils Svensson från Jönköpings län och Nils Hansson från Christianstads
län.
Fiil So punkten mom. /, angående tillåtelse för Fullmäktige att vid diskontering
och utlåning från Handels- och Näringsdiskont-fonden kunna höja
räntan ända till 6 procent.
Af Herr Bergvall.
Fid 50 punkten morn. S, emot Utskottets hemställan om borttagande af det
för diskontering af domicilierad vexel nu stadgade vilkor, att sista öfverlätaren
skall hafva sitt hemvist å diskonterings-orten.
Af Herr Palander.
22
Uö[" lill Banko-UtskolteU Betänkande N:n 37.
Vid 44 punkten, angående den säkerhet, som af delegare i Filialbank bör af gifvas.
Af Herr JVallenberg: »Angående det hypothek. som bör af Filial-banken
lemnäs för af Riks-banken undfången försträckning, har Utskottet beslutat, att räntebärande
obligationer oj skulle emottagas till högre belopp än det hvartill de
uti vanlig väg belånas. Då vid den publika pappers-beläningen vanligen föga
afseende fästas uppå hvem som är revers-utgifvare, enär säkerheten anses uteslutande
ligga uti de pantförskrifna obligationerne, vill det synas som man kunnat,
till underlättande af dylika obligationers placerande inom landet, antaga dem till
deras verkliga värde, när ett solidariskt bolag derjemte gifver sin förbindelse å
beloppet. Jag får derföre äran föreslå, att, utan afseende på de grunder, som
igenfinnas uti föreskrifterna för publika pappers-belåningen, denna punkt måtte så
förändras, att dylika obligationer, löpande med 4j äi 5 procent ränta, måtte antagas
för fulla nominal-beloppet samt dem med 4 procent ränta till 90 procent
af samma nominal-belopp, då de af Filial-bankbolag hypothiseras för erhållen försträckning
från Riks-banken.»
Vid 48 punkten, angående den ränta Filial-bank skulle ega att beräkna på
utlåning.
Af Herr Mannerskantz, C. M.: »Jag reserverar mig deremot att Utskottet
icke velat medgifva Filial-banker rättighet att få taga högsta lagliga ränta å de
fåne- och kreditiv-försträckningar, som af dem lemnäs, oaktadt Utskottet på annat
ställe i sitt betänkande föreslagit, att Riks-banken sjelf, inom den gren af dess
lånerörelse, sora för framtiden mera än förr i enlighet med sunda bank-principer
skulle komma att förvaltas, borde blifva berättigad att få taga sådan ränta, och
fastän Utskottet i öfrigt visat sig vilja upprätthålla det antagna Filialbanks-systemet,
och genom anslag af medel kraftigt befordra nya Filial-bankers uppkomst.
Den inskränkande föreskriften i afseende på räntan, som vid förra Riksdagen infördes
i Banko-reglementet, åstadkommer, i min tanke, den skadliga verkan, att
Filial-bankerne derigenom förhindras att uppfylla den hufvudbestämmelse, som
jag anser att de rätteligen borde hafva, nemligen att i så stor skala som möjligt
till förvaltning emottaga alla disponibla, större eller mindre kapitaler inom
den ort, der dessa Banker äro inrättade, genom att till ömsesidig fördellör både
långifvare och låntagare, tjena såsom medlare emellan dem, som vilja låna ut,
och dem som vilja låna upp, samt såsom en sparbössa, der alla uppkommande
besparingar eller behållningar när som helst skulle få insättas och åter uttagas.
Ty så länge räntan i allmänhet bibehåller sig så hög som hitintills här i landet,
— är de t icke möjligt att Filial-bankerne kunna få mottaga och för längre
tid ostörda be hålla större penninge-belopp, om de ej derföre kunna lemna 5 procent
ränta, hvilket naturligtvis icke låter sig göra, då sådana Banker äro för
-
Hör lill Banko-UlskotleU Betänkande N:o 37..
23
bjudno att sjelfve taga högre ränta än den nyss nämnda. Om denna bindande
föreskriften bibehålies, blifver derföre, enligt min åsigt, hela Filial-banks-syste
met
vridet ur sin rätta riktning, och jag förordar alltså densammas borttagande
utur Banko-reglementet, — och att full frihet att drifva sin utlånings-rörelse,
som de vilja, må åt Filial-bankerne lemnäs. Man kan vara förvissad att de då
skola verksammast gagna på en gång sig sjelfva eller .sina delegare, och den
allmänna rörelsen, till hvars betjenande, lifvande och befrämjande de äro ämnade
att utgöra ett kraftigt hjelpmedel»
Af Herr Bogeman, C. A.
Af Herr JVallenberg: »Angående räntanför kreditiv åt Filial-banker hem
ställer
jag, det den må bestämmas till 5 procent å lyfiiade beloppet, hvaremot
Filial-banker böra berättigas att uti sin lånerörelse taga den ränta, som deras
af Kongl. Maj:t fastställda reglemente medgifver. Detta, torde ej tarfva någon
motivering.»
Fid 53 punkten, angående Bankens reserv-fond.
Af Herr Doktor Björkman.
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 1857.
Banko-Utskoltets Utlåtande N:o 58.
1
Arik. lili Exp.-Ulsk. deri 26 Juni 18S7, kl. 5 e. m.
Utlåtande öfoer väckta, förslag om vissa förändrade föreskrifter, angående
Bankens vexlings-kassa och deposilions-rörelse.
De föreskrifter, som i detta afseende för närvarande gälla lill efterrättelse, finnas
intagna i Banko-reglementets 5 Ari. under §§ 94—135.
Uti väckta och till Utskottet remitterade motioner är förändring i en del af dessa
föreskrifter föreslagen; och har Utskottet, vid behandling af berörde motioner, för hvilkas
innehåll här nedan närmare redogöres, tillika genomgått och granskat öfriga uti
omförmälda artikel af Banko-reglementet meddelade stadganden, samt får sitt utlåtande
i anledning deraf nu vördsamt afgifva, under anmälan, att de af ifrågavarande stadganden,
som icke blifvit serskildt vidrörde, af Utskottet ansetts höra i utlärdande Bankoreglemente
bibehållas oförändrade.
Till följd af den fastställda Riksmynt-beräkningen lärer 94 § böra erhålla denna
lydelse:
1 :o
Enligt § 1 i Lagen för Rikets Ständers Bank af den 1 Mars
1830, jemförd med §§ 1 och 2 i Lagen, angående myntbestämningen
al samma dag, är Banken ovilkorligen skyldig alt, när så
påfordras, dess sedlar med Svenskt silfvermynt af de sorter,
hvarå tillgång finnes, inlösa efter den grund, att 128 skillingar
Banko eller 4 R:dr Riksmynt gälla lika med en Riksdaler i silfver,
efter den, med afseende å slagskattens beräkning i myntet, af
Kongl. Maj:t och Rikets Ständer förändrade 1664 års myntfot.
§ 97 innehåller
i 4 morn. att såväl i Banken, som vid Låne-konloren i Götheborg]och Malmö, invexlas,
mot Bankens sedlar, ej mindre Svenskt silfvermynt, efter den i § 94 för utvexlingen
deraf fastställda grund, utan ock, efter de pris, som Fullmäktige, med ledning af officiela
upplysningar, hafva att bestämma, följande utländska silfvermynt, då af någon
Bih. till R. St. Prof. 1856 & 4857. 6 Sami. 4 Afä. 48 Haft. 1
2
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 38.
sort på en gång erbjudes en mark viktualievigt eller derutöfver, nemligen: Holsleinska,
Danska och Norska speciel1; Engelska kronor: Tjska konventions-specier; Spanska piastrar
eller Amerikanska dollars; Franska fem-francs-slycken : Preussiska Tinder; Ryska
nibler (sedan 1810); oell Liineburger- eller Mecklenburger Zweidrittel-stycken;
i mom. 2 att åt Fullmäktige öfverlemnas alt, uppå derom gjord anhållan och när de,
efter serskild pröfning för hvarje fäll, finna sådant, med afseende å förekommande omständigheter,
lämpligt och för Banken fördelaktigt, kunna, i stället för Svenskt silfvermynt,
från Banken utgifva icke allenast ofvanberörde utländska silfveimynt-sorter, emot
det vid hvarje tillfälle af Fullmäktige fastställande utvexlingspris, utan äfven silfver- och
guldplantsar, de förra antingen emot det, i myntbestämningslagen stadgade pris af 128
skillingar Banko för hvarje Riksdaler i silfver, med tillägg af slagskatten. -f procent,
eller ock emot 27 mark 12 skillingar Hamburger Banko, motsvarande 24 R:dr 32 sk.
Svenskt Banko för hvarje mark finsilfver, Kölnisk vigt, som plantsen, enligt Hamburger
prof, innehåller, och de sednare efter det vid utvexlingen gällande pris å, dukater med
tillägg af slagskatten, yjjidels procent.
Förslag till ändring i dessa föreskrifter äro väckte:
af Herr Grefve Lewenhaupt S., sorn tillstyrkt, alt Norska och Danska silfver-specier
måtte i Rikets Ständers Rank och dess Låne-kontor i Götheborg och Malmö äfvensom
i Statens kassor få emoltagas efter värdet af en R:dr Hamburger Banko, eller 4 R:dr
Riksmynt, samt alla andra sorter silfverinynt, såsom Preussiska Thaler m. fi., och silfver
i plants likaledes i Banken och vid nyssnämnde Låne-kontor emoltagas och utvexlas
efter 37 R:dr Riksmynt för en Kölnisk mark finsilfver, och
af Herr Montgomery, G., som hemställt, alt någon annan valuta i silfver icke
måtte från Banken ullemnas än i präglad form, hvarigenom exporten åtminstone icke
underlättades, på sätt nu skall ega rum medelst lifgifvande af plantsar, de der, enligt
motionärens tanke, från Banken uttagas mera såsom handelsvara än i följd af verkligt
behof för liqvid af importen.
Sedan Rikets Ständer, genom bifall (ill lörsta punkten af Utskottets vid innevarande
Riksdag under n:o 15 algifna utlåtande, funnit för godt att, med alslag å väckta
motioner, alt Svenska silfvermyntet måtte till sitt siifver-inuehåll blifva lika med Hamburger
Banko, besluta, att den genom nu gällande mvntordning för silfvermyntet bestämda
utmyntningsgrund skall bibehållas oförändrad; så och enär Norska och Danska
specier utmyntas efter enahanda grund, som gäller vid beräkningen af Hamburger
Banko, hvaraf följer, alt en Norsk eller Dansk specie icke uppgår i värde till mera än
i det närmaste 3 R:dr 961 öre Riksmynt, har Banko-Utskottet, sorn det icke tillkommer
att yttra sig angående det pris, hvartill Norska och Danska specier må i Statens kassor
emottagas, ansett frågan om deras iiivexling i Banken elier Läne-kontoren efter
värdet af 1 R:dr Hamburger Banko eller 4 R:dr Riksmynt redan i följd af Rikets
Ständers ofvanberörde beslut hafva förfallit; vid hvilket förhållande och då det synes
vara lämpligast att ät Fullmäktige öfverlemnas att fortfarande såsom hittills, med ledning
af officiella upplysningar, bestämma priset för invexling af ifrågavarande främmande
silfvermynt-sorter, Utskottet hemställer
2:o
att 97 § 1 mom. måtte få förblifva vid nuvarande innehåll.
I sill den 24 nästlidne Mars under n:o 28 meddelade och af Rikets Ständer
bifallna utlåtande, har Utskottet, uppå anförde skäl, ansett sig icke kunna tillstyrka
Rikets Ständer att för det dåvarande vidtaga någon åtgärd i anledning af Herr Pro
-
Banko-Utskottds Ulla truid a N:o 58.
3
fessorep J. M. Agardhs motion om nedsättning i priset vid försäljning af silfver i omyntad
form, men tillika förklarat, att, vid fullgörande af den Utskottet åliggande granskning
af Banko-reglementets föreskrifter, angående Bankens metalliska kassa samt behandling
af öfriga i afseende derå väckta motioner, Utskottet skulle taga bestämmelserne
i 97 § 2 mom. under förnyadt öfvervägande.
Med åberopande af hvad nyssberörde utlåtande innehåller, får Utskottet, i anledning
fiirst af Herr Montgomerys förenämnde motion, att endast inynladt silfver
skulle frän Banken få utlemnas, fästa uppmärksamhet derå, att, då mynlningen medlör
kostnader för både Slats-verket och Banken, samt det dessutom icke vore möjligt för
Kongl. Myntet alt vid alla tillfällen medhinna den ulmyntning af silfver, som i och
för vexlingens upprätthållande erfordrades, så måste det leda till besparing i utgifter
för det allmänna, att Banken med omyntadl silfver kan inlösa sina sedlar, på samma
gång som det, efter hvad erfarenheten ådagalagt, för den trafikerande utgör en fördel
att kunna med dylikt silfver verkställa liqvid å utrikes ort. Beträffande dernäst Herr
Grefve Uewenhaupts motion, så vidt dermed afses att i Banken och Låne-konlorcn skulle,
emot ett pris af 37 B:dr Riksmynt för hvarje mark finsilfver, kölnisk vigt, emoltagas
icke blott silfver i plants utan äfven Preussiska Thaler m. fl. utländska silfvermyntsorler,
löranlåtes Utskottet erinra dels om nödvändigheten deraf, att hvarje silfverplants,
som till Banken levereras, derförinnan å Kongl. Myntet till hall och vigt undersökes,
för att, i enlighet med Mynt-verkets meddelade attest, lill sitt värde i Bankens
räkenskaper upptagas; hvadan ock plants-silfver icke kunde vid Låne-konloren einottagas
förr, än en dylik undersökning med detsamma blifvit vid Mynt-verket härstädes anställd;
dels att Banken genom att inköpa silfver lill ofvanuppgifna pris otvifvelaktig!
skulle vid skeende ulmyntning tillskyndas förlust, enär l R:dr Hamburger Banko icke
uppgår till värdet af 1 R:dr Svenskt specie och Banken måste i främsta rummet till
myntning använda det silfver, hvarå tillgång finnes, vare sig detta utgöres af silfver i
plants eller utländska silfvermynt-sorter. Med afseende härå och då Fullmäktige, åt
hvilka nu är öfverlemnadt alt bestämma Bankens invexlingspris å utländska silfvermyntsorter,
äfven synas höra berättigas att, såsom hittills, fastställa de pris, hvarefter utvexling
deraf må ega rum, har Utskottet icke kunnat motionärernes ofvanomlörmälda
förslag biträda. Men hvad deremot beträffar de i 1)7 § 2 mom. nu bestämda alternativa
pris vid försäljning af silfver i omyntad förm; så och jemte det Utskottet hort
upplysa, att för allt det omyntade silfver, som under innevarande år blifvit frän Banken
uttaget, fortfarande erlagts betalning efter 27 mark 12 sk. Hamburger Banko, eller
37 R:dr Riksmynt för hvarje mark finsilfver, Kölnisk vigt, har Utskottet, då åberopade
mom. nu endast upptager det högsta och det lägsta pris, hvartill försäljning af omyntadt
silfver lår ega rum, utan rättighet lör Fullmäktige att bestämma något pris deremellan,
men en sådan rättighet att efter sig företeende omständigheter kunna jemka
priset synes böra Fullmäktige tillkomma, ansett merberörde mom. höra till öfverensstämmelse
dermed förändras, pä sätt som följer:
3:o.
Morn. 2. Åt Fullmäktige öfverlemnas alt, uppå derom gjord
anhållan och när de, efter särskild pröfning för hvarje fall, finna
sådant, med afseende å förekommande omständigheter, lämpligt
och för Banken fördelaktigt, kunna, i stället för Svenskt silf verin
y n t, från Banken utgifva icke allenast ofvanberörde utländska
silfvermyntsorter emot det vid hvarje tillfälle af Fullmäktige fast
-
4
Biinko-Ulskottets Utlåtande N-.o 58.
ställande utvexlingspris, utan äfven silfver- och guldplantsar, ile
förra emot 37 Hulr R:mt, motsvarande ä 128 sk:s kurs 27 mark
12 sk. Hamburger Banko för hvarje mark finsilfver kölnisk vigt,
som det omyntade sillvret, enligt Hamburgerprof, innehåller, eller
emot lägre pris, dock icke undersligande tiel i mynlbeslämningslagen
för hvarje Riksdaler i silfver stadgade al' 128 sk. B:ko
eller 4 R:dr R:mt, med tillägg af slagskatten f procent, samt de
sednare, eller guldplantsar, efter det vid utvexlingen gällande pris
å dukaler, likaledes med tillägg af slagskatten procent.
Uti §§ 99 och 100 stadgas, all Svenska och Holländska dukaler vmottagas i
Banken efter det pris, hvilket Fullmäktige, med ledning af priserne ä guld pä utrikes
orter, lid efter annan bestämma; att, vid bokföring i Banken, dvlika dukaler beräknas
till 5 R;dr 32 sk. B:ko stycket, samt att Svenska och Holländska dukaler må, så länge
sådant finnes för Banken och allmänna penningerörelsen fördelaktigt, i mån af tillgång
och rörelsens behof från Banken ulvexlas tili det pris, Fullmäktige vid bestämmandet
af invexlingsprisel finna skäligt derå fastställa.
Beträffande Bankens in- och utvexlingspris ä dukaler, bar Utskottet inhemtat alt
dessa pris allt sedan den 24 April 1851 bibehållits oförändrade, det förra vid 5 R:dr
24 sk. och det sednare vid 5 R:dr 40 sk., allt banko, per dukat. Ehuru guld här i
landet icke är alt betrakta annorlunda, än såsom handelsvara, synes likväl förenämnde
skillnad mellan in- och utvexlings-priset af icke mindre än 16 sk. banko för hvarje
dukat vara högre, än soln erfordras för att Banken ina blifva skäligen godlgjord för
besväret med försäljningen och tillika betryggad mot de förluster, som i följd af guldvärdets
fall kunna för Banken uppstå. Någon mindre prisskillnad vid in- oell utvex
lingcn
torde derföre böra bestämmas, och har Utskottet i sådant afseende ansett sig
böra föreslå, att denna skillnad må utgöra 10 öre för dukat.
Sedan hos Rikets Ständers sednast församlade Revisorer fråga uppstått, huruvida
det nu bestämda kok/orbtgspiis af 5 R:dr 32 sk. B:ko per dukat kunde anses motsvara
det i den större rörelsen gångbara pris å guld, hafva Revisorerne i 19 § af deras berättelse,
på grund af framlagda beräkningar, uttalat den åsigt, att omförmälda bokfö
rings-värde
vore för högt, samt tillstyrkt, att detsamma måtte nedsättas lill ett mot
guldets verkliga värde närmare svarande belopp, hvilket i förenämnde beräkningar angifvits
från 5 R:dr 21 sk. 7 r:st. till 5 R:dr 23 sk. 2j- r:st. B:ko.
I anledning häraf yttra Fullmäktige, i 19 § af deras vid Riksdagens början till
Utskottet afgifna berättelse, att då för dukaters såväl in- som utvexling särskilda pris,
rättade efter guldets vexlande värde, af Fullmäktige bestämmas, och det förra, utgö
rande
5 R:dr 24 sk. R:ko per dukat, kunde, under för handen varande pris å guld i
London och Hamburg, anses ungefärligen motsvara värdet af en dukat, i Ranken levererad,
så syntes det på det hela vara likgiltigt till hvilket belopp bokföringsvärdet vore
bestämdt, särdeles med afseende å Bankens jemförelsevis ringa tillgäng pä guld, för
närvarande uppgående till endast omkring 26,700 dukater; men all, i händelse någon
förändring i nämnde Värde skulle linnas nödig, detsamma torde kunna bestämmas till
5 R:dr 24 sk, R:ko.
Med gillande af hvad Fullmäktige i denna del föreslagit, får Utskottet, i följd
såväl deraf, sorn af hvad Utskottet rörande in- och utvexlings-priset på dukater här
ofvan yttrat, tillstyrka, att, i stället för §§ 99 och 100 mätte stadgas följande:
Banko-Utskottets Utlåtande iV:o 58. 5
4:o.
Svenska och Holländska dukaler etnoltagas i Banken efter det
pris, f ullmäktige, med ledning af priserna å guld på utrikes orter,
lid efter annan bestämma, samt må jemväl, så länge sådant finnes
för Banken och allmänna penningerörelsen fördelaktigt, i män af
tillgång och rörelsens behof, från Banken ulvexlas till ett pris,
som med 10 öre per dukat öfverstiger det för tillfället gällande
invexlingsprisel.
Vid bokföring i Banken beräknas Svenska och Holländska
dukater till 8 R:dr 25 öre Bunt stycket.
Enligt § 101 emottager Banken kontrolleradt verksilfver efter ett pris af 1 Ridr
5 sk. 4 rist. B:ko per lod, hvilket pris sjuts Utskottet kunna i Riksmynt bestämmas lill
1 R:dr 70 öre, särdeles som värdet af ett lod verksilfver, etter den antagna finheten af
lil lod 4* gran, rätteligen utgör 20 sk. 8 rist. silfver, motsvarande 1 Bidr 7 sk. 1 rist.
B:ko; och hemställer Utskottet alltså, att §101 mätte, med oförändradt innehåll i öfrigt,
blifva af denna lydelse:
5:o.
Uti Banken emottages ej mindre kontrolleradt verksilfver, efter
ett pris af 1 R:dr 70 öre Rimt per lod, utan äfven kontrolleradt
dukat- och arbets-guld eller annat omvntadt gidd efter det
lör tillfället gällande invexlingspris pä dukaler, dock ej mindre
partier hvarje gång, än 100 lod silfver, eller, hvad guldet angår,
en qvantitet motsvarande 20 dukater.
1 betraktande deraf, att under sednare tiden specier af äldre prägel från Banken
ultagits emot erläggande af 130 sk. banko per stycke, torde det i 102 § bestämda
minimipris 129 sk. banko kunna, utfördi i riksmynt, fastställas lill 4 Ridr 5 öre, samt
denna § således komma att lyda, som följer:
6:o.
De uti Bankens förråd redan varande och genom vexling dit
ingående specier af äldre prägel må af Fullmäktige, till dem, sådant
åslunda, kunna utlemnas efter stycketal emot ett pris, icke
understigande 4 Ridr 5 öre Runt för hvarje specie, dock ej mindre
parti hvarje gång än 500 specier.
Enär de i början af 105 § begagnade ordalag: »Fullmäktiges första pligt är att
upprätthålla myntvärdet», enligt Utskottets lanke icke fullt uttrycka hvad. dermed åsvftas
eller Fullmäktiges skyldighet att tillse det värdet å Bankens sedlar orubbadi bibehälles,
torde nämnde ordalag böra förändras sålunda:
7:o.
Fullmäktiges första pligt är att bibehålla Bankens sedlar vid
deras rätta värde (§ 105 i öfrigt oförändrad).
6
Banko-Ulskoltets Utlåtande N:o 38.
De föreskrifter, som angå Bankens vexelhandel, innefattas i § 108 och lyda sålunda
:
”Morn. 1. För bibehållande och förstärkning af Bankens metalliska kassa bemyndigas
Fullmäktige alt af välkända och solida trassenter eller endossenter, efter en
kurs af 128 sk., eller derunder, å Stockholms och Götheborgs börser låta uppköpa vexlar,
dragne på 90 dagar eller kortare tid, å Hamburg eller Altona.
Morn. 2. Fullmäktige bemyndigas likaledes att på tjenligaste vis disponera den
fond, som genom föregående vexelköp eller annat aftal finnes hos Bankens hus i Ham
burg
eller Allona för Bankens räkning stående, antingen medelst afgifvande af vexlar
eller indragning af silfver in natura. Vexlar afgifvas dock icke förr än vexelbrist gifver
sig tillkänna genom kursens stigande så högt att remittenter hafva mera fördel af
uttagande och användande af silfver för sina utländska liqvider, än af vexlar, och då
sålunda silfverexport kan, i följd af en sådan åtgärd, förekommas. Såväl beloppet af
de vexlar, hvilka få afgifvas, som kursen å desamma, bestämmes af Fullmäktige.
Silfver in natura indrages tili Banken när Fullmäktige så nödigt pröfva; och
skall alltid införskrifvel silfver mot sjö fara assureras.
Mom. 3. För all vinna de förbindelser i Hamburg eller Altona, som i och för
ifrågavarande affärers bedrifvande blifva nödige, vidtaga Fullmäktige lämpliga åtgärder;
egande Fullmäktige derjemte att bestämma hos hvilket eller hvilka handelshus i berörde
städer depositioner för Bankens räkning få ega rum;
M arn. 4. Fullmäktige hafva att i afseende å bokföringen och redovisningen
meddela föreskrifter, hvarigenom reda och enkelhet i räkenskaperne, i förening med säker
kontroll, bäst må kunna vinnas.
Mo7n. 5. För utöfning af de med vexelköp och försäljning förenade göromål
och bestyr utse Fullmäktige inom sig två såsom Deputerade.
Morn. 6. Deputerade, hvilka sig emellan fördela de dem tillhörande göromål,
såsom dem lämpligast synes, skola vid hvarje, tillfälle, då Fullmäktige sammanträda, för
sina åtgärder under den från föregående sammankomst förflutna liden redogöra.
På Deputerade ankommer att antaga och entlediga nödigt biträde i göromålen,
men på Fullmäktige att bestämma beloppet af det arfvode, som för sådant biträde kan
påkallas; egande Fullmäktige i öfrigt att anvisa de arfvoden, som i och för vexelhandel
kunna erfordras.
Morn. 7. Val till Deputerade anställes vid hvarje qvartals utgång då de af
gångne
kunna åter inväljas. Sådant vål verkställes genom slutna sedlar, och i händelse
af lika röster sker lottning.
Då Deputerade blifvit utsedde och sedermera när någon förändring inom Deputerade
inträffar, underrättas Bankens korrespondenter i Hamburg eller Altona derom,
med^afseende å den signatur på vexlar och bref, som deraf blifver en följd.
Morn. 8. Så väl Fullmäktige, som Deputerade äro i och för deras utöfning af
ifrågavarande vexelhandel ansvarige enligt allmän lag och särskildt gällande författningar.
Mom. 9. De protokoller, som i afseende å denna rörelse föras hos Fullmäk
tige,
hällas hemliga och få icke, utan särskildt af Banko-Utskottet eller Fullmäktige lemnadt
tillstånd, offentliggöras.
Mom. 10. Åt Fullmäktige öfverlemnas att, med afseende på omfånget af de
göromål, som tillkomma Deputerade, bestämma det arfvode för betnälde Deputerade,
hvaraf de anses hafva gjort sig förljente.
Mom. ti. De kostnader, som vid uppköp och försäljning af vexlar samt indragning
af silfver in natura ifrågakomma, drabba vinst- och förlust-räkningen.”
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 38.
7
Under förmälan, alt det genom 1 mom. i åberopade § Fullmäktige gifna bemyndigande
att köpa vexlar afsell endast metalliska kassans bibehållande och förstärkning,
men att delsamma icke skall blifvit så tillämpad), enär hufvudsakligaste bemödandet
syntes hafva varit ali hålla kursen vid en viss ståndpunkt, bar Herr Montgomery, G.,
föreslagit, att Banko-fullmäktige måtte erhålla ännu bestämdare föreskrifter att icke
företaga vexelköp annorledes, än efter möjligen lägsta kurs och med fästadt afseende
uteslutande å Bankens intresse eller behof af förstärkning i metalliska kassan och att,
vid uppkommande större brist på vexlar, Fullmäktige borde anlita den i 113 § af
Reglementet dem lemnade rättighet att å utrikes ort förskaffa sig ett kreditiv till belopp,
motsvarande högst Tre millioner Riksdaler silfver, hvarå Fullmäktige då kunde och
borde draga vexlar.
Det hufvudsakliga ändamålet med Bankens vexelköp är visserligen, på sätt motionären
anfört, att bibehålla och förstärka Bankens metalliska kassa; men med detta
ändamål öfverensstämmer äfven att Banken genom sina vexelköp bidrager till vidmakthållande
af den stadga och fasthet i kursen, som utgör ett ibland de oeflergifligaste
vilkoren för hvarje lands fortgående utveckling och förkofran. Då nu obestridligt är,
att Bankens vexelköp, på det sätt desamma blifvit besörjde, jemte del de rnedlört besparing
i kostnaden för sillvers anskaffande till Banken och sålunda ledt lill Bankens
lördel, jemväl haft en välgörande verkan på handels-förhållanderne i allmänhet, så vill
det synas, som skulle en föreskrift i den syftning, att vexelköpen borde ske med afseende
uteslutande å Bankens eget intresse och följaktligen till möjligen lägsta kurs,
kunna komma att på allmänna rörelsen hafva ett menligt inflytande, hvadan Utskottet,
som, då Fullmäktige, enligt Reglementet, redan äro berättigade att å utrikes ort bereda
Banken kreditiv, anser någon vidare föreskrift om begagnande af en sådan utväg
icke erfordras, skolat hemställa,
8; o
att hvad Herr Montgomery i ofvannämnde afseenden föreslagit
ej må lill någon åtgärd föranleda.
Som Fullmäktige ansett de i Reglementet rörande Bankens vexel-handol gifna
föreskrifter icke ega tillämplighet i fråga om vexlars uppköp å Götheborgs börs och
Rikets Ständers beslut derom sålunda ännu icke blifvit bragt till verkställighet, hafva
Rikets Ständers Revisorer detta förhållande anmält, för den händelse alt någon förändring
i Reglementet skulle finnas vara för ändamålets vinnande af nöden.
1 förevarande ämne har Utskottet fått emottaga en af Herr J. J. Ehman väckt
motion, hvaruti yrkas, att då, oaktadt kursen vid åtskilliga tillfällen stått lägre i Götheborg
än i Stockholm, Rikets Ständers beslut om vexel-köp för Bankens räkning å
börsen i förstnämnda stad ännu icke blifvit satt i verket, Fullmäktige mätte åläggas
att genom Styrelsen för låne-kontoret i Götheborg låta på dervarande börs verkställa
uppköp af vexlar utaf välkända och solida trassenler eller endossenter, när kursen dertill
föranleder, samt anvisa nödiga medel till liqviden i vanlig ordning.
Enligt hvad åberopade Revisions-berättelse gifver vid banden hafva Fullmäktige,
vid pröfning af ett bos dem väckt förslag om vexel-handelns besörjande i Götheborg
af 2:ne utaf Fullmäktige dertill utsedde Ombud, förklarat hurusom Banko-reglementet,
hvilket bemyndigar Fullmäktige att å Stockholms och Götheborgs börser låta uppköpa
vexlar för Bankens räkning, rörande verkställigheten deraf väl innehåller i 5 mom. af
108 §, att Fullmäktige för utöfningen af de med vexel-köp och försäljning förenade
göromål och bestyr inom sig utse 2 såsom Deputerade, men att hvarken detta eller
8
Banko- Utskottets Utlåtande N:o 38.
något af öfriga i Reglementet gilna stadgande» om sättet för vexel-köpens förrättande
kunde hafva afseende på andra köp, än sådana som verkställdes på Stockholms hörs,
och alt följaktligen föreskrift i Reglementet saknades, huruledes den ifrågasatta vexelhandel»
i Götheborg skulle bringas till utförande.
Utskottet, som jemväl funnit de i Ranko-reglementet rörande Rankens vexelhandel
intagne stadgande» sakna nödig fullständighet i oinförmäkla afseende, anser i följd
deraf bestämdare föreskrifter härutinnan böra af Rikets Ständer meddelas, likväl med
bibehållande af den Fullmäktige för närvarande tillagda rätt alt pröfva och bestämma
när vexel-köp, vare sig å Stockholms eller Götheborgs börs, må ega rum.
Till stöd för det förslag Utskottet nu uppgjordt torde för öfrigt endast behöfva
anföras, att då Ranken icke hör betagas tillfället att köpa vexlar å Hamburger Ranko,
dragne äfven å andra orter än Hamburg och Allona, allenast de äro i någondera af
dessa städer betalbara, föreskriften i I mom. blifvit i öfverensstämmelse dermed uppställd;
att enär Rikets Ständer bemyndigat Fullmäktige att låta å Götheborgs likasom ä Stockholms
hörs köpa vexlar, lärer med samma skäl vexel-försäljning för Rankens räkning
höra i förstnämnde stad få ega rum; samt alt föreskriften i 7 morn., att val af vexel
depulerade
skall verkställas med slutna sedlar, synes vara obehöflig och derföre uteslutes,
enär 15 § i Reglementet upptager den allmänna bestämmelse alt vid val lill sådana
förrättningar, hvartill någon ibland Fullmäktige kan blifva utsedd, röstning får ske
med slutna sedlar.
På grund häraf tillstyrker Utskottet det Rikets Ständer måtte, i fråga om köp
och försäljning af vexlar för Rankens räkning, till efterrättelse besluta följande föreskrifter:
9:0.
Morn. 1. För bibehållande och förstärkning af Rankens metalliska
kassa bemyndigas Fullmäktige att af välkända och solida
trnssenter eller endossenter, efter en kurs af 4 R:dr Riksmynt
eller derunder för hvarje Riksdaler Hamburger Ranko, å Stock
holms
och Götheborgs börser, låta uppköpa vexlar, dragna på 90
dagar eller kortare tid, i Hamburg eller Altona betalbara.
Mom. 2. Fullmäktige bemyndigas likaledes att på tjenli—
gaste vis disponera den fond, som genom föregånget vexel-köp
eller annat aftal finnes hos Rankens hus i Hamburg eller Altona
för Rankens räkning stående, antingen medelst afgifvande af vexlar
eller indragning af silfver in natura. Vexlar afgifvas dock
icke förr, än vexelbrist gifver sig tillkänna genom kursens stigande
så högt, all remittenter hafva mera fördel af uttagande och
användande af silfver för sina utländska liqvider, än af vexlar,
och dä sålunda silfver-export kan, i följd af en sådan åtgärd, förekommas.
Så väl beloppet af de vexlar, hvilka få afgifvas, som
kursen å desamma, bestämmes af Fullmäktige.
Silfver in natura indrages till Ranken när Fullmäktige så
nödigt pröfva; och skall alltid införskrifvet silfver mot sjöfara
assureras.
Morn. 3. För att vinna de förbindelser i Hamburg eller
Altona, som, i och för ifrågavarande affärers bedrifvande, blifva
nö
-
Banko-Visko Hels Uilo tande N;o 38.
9
nödiga, vidtaga Fullmäktige lämpliga åtgärder; egande Fullmäktige
derjemte alt bestämma hos hvilket eller hvilka handelshus i
berörde släder depositioner för Bankens räkning lä ega rum.
Morn. 4. Fullmäktige halva alt i afseende å bokföringen
och redovisningen meddela de föreskrifter, hvarigenom reda och
enkelhet i räkenskapen, i förening med säker kontroll, bäst må
kunna vinnas.
Moni. 5. För ulöfningen af de med vexelköp och försäljning
i Stockholm förenade göromål och bestyr utse Fullmäktige
inom sig två, såsom Deputerade.
Moni. 0. Enahanda göromål och bestyr i Götheborg må
Fullmäktige kunna uppdraga ät tvä elier tre der bosatta sakkunnige
och redhare män, som vilja ett sådant uppdrag sig åtaga och
af hvilka åtminstone en bör vara Ledamot af Direktionen öfver
dervarande L å n e - k o n t o r.
För dessa Ombud ega Fullmäktige fastställa instruktion,
hvarvid tillses, all nödigt samband mellan vexel-ärenderne i Stockholm
och Götheborg ma vinnas.
Liqviden af de i Götheborg köpta vexlar ombesörjes af dervarande
Låne-konlor, som för sådant ändamål må af Fullmäktige
berättigas all, pä sätt de lämpligast finna, utställa invisningar på
Banken.
Mom. /. Deputerade, hvilka sig emellan fördela de dem
tillhörande göromål, såsom dem lämpligast synes, skola vid hvarje
tillfälle, dä Fullmäktige sammanträda, lör de under tiden frän
föregående sammankomst besörjda vexel-ärenden redogöra.
Deputerade så väl som Ombuden i Götheborg ega antaga
och entlediga nödigt biträde i göromålen, men på Fullmäktige
ankommer ali bestämma beloppet af det arfvode, sorn för sådant
biträde kan påkallas; egande Fullmäktige i öfrigt all anvisa de
arfvoden, som i och för vexelhandeln kunna erfordras.
Moni. 8. Val till Deputerade och Ombud i Götheborg
anställes löre hvarje qvartals utgång, dä de afgående kunna åter
inväljas.
Då Deputerade eller Ombud i Götheborg blifvit utsedde
och sedermera när någon förändring inom Deputerade eller Ombuden
inträffar, underrättas Bankens korrespondenter i Hamburg
eliel' Allona derom, med afseende å den signatur på vexlar och
bref, som deraf blifver en följd.
Moni. 0. Såväl Fullmäktige, sorn Deputerade och Omhuden
i Götheborg äro, i och lör deras utöfning af ifrågavarande
vexel-handel, ansvarige enligt Allmän Lag och särskildt gällande
författningar.
Morn. 10. De protokoller, som, i afseende pä denna rörelse,
lorås hos Fullmäktige, hållas hemliga, och fä icke, utan
särskildt al Banko-Utskottet eller Fullmäktige lemnadl tillstånd,
offentliggöras.
Bill. till B. St. Pral. 1830 & 1857. 6 Sami. 1 A/d. 18 Haft. 2
10
Banko-Utskottets Utlåtande N.-o 38.
Morn. 11. Åt Fullmäktige öfveclemnas alt, nied afseende
på omfånget af de göromål, sorn tillkomma Deputerade och Ombuden
i Götheborg, bestämma det arfvode för bemälde Deputerade
och Ombud, hvaraf de anses hafva gjort sig lortjente.
Mom. 12. De kostnader, som vid uppköp och försäljning
af vexlar samt indragning af silfver in natura uppkomma, drabba
vinst- och förlust-räkningen.
Jemlikt § 109 ega Fullmäktige alt hos Bankens hus i Hamburg eller Altona
hafva för Bankens räkning slående eli belopp af En Million Riksdaler Hamburger
Banko, med rättighet likväl för Fullmäktige att under vintermånaderne låta behållningen
hos nämnde hus uppgå till Två Millioner R:dr samma mynt, under vilkor alt, när
årstiden sådant medgifver, Fullmäktige sjöledes till Banken indraga den del af behållningen,
sorn öfverstiger En Million Riksdaler Hamburger Bauko.
Med upplysning, bland annat, att utgifterne i och för silfver-indragningen lill
Banken utgjort är 1854 R:dr 221,897: 44. 9. är 1855 R:dr 83,413: 11. 5, och år
1856 R:dr 5,039: 6 sk. 1 r.st., hafva Fullmäktige i 21 § af Berättelsen anfört: att
som Banken vid 1854 års ingång innehade ett större belopp i mvntadt silfver, än som
i och för ulrnyntning under de derefter förflutna åren erfordrats, kunde berörde utgifter
(Ör silfver-indragningen hafva varit besparade och deremot ett ganska betydligt belopp
i ränta af Handels-husen i Hamburg och Altona tillgodokommit Banken, derest
Fullmäktige varit berättigade alt låta Bankens behållningar å utrikes ort qvarstå, intilldess
antingen silfver för myntning ovilkorligen erfordrats eller, genom dragning af
vexlar, samma behållningar kunnat tagas i anspråk, i hvilket sednare fall en kurs-vinst
för Banken jemväl uppstått. Och då Bankens ifrågavarande behållningar kunde å flera
ansedda utländska handelshus fördelas, borde, enligt Fullmäktiges tanke, någon förlust
för Banken icke vara alt befara genom utsträckning i nu angi foa syftning af föreskriften
i Reglementets 109 §.
Delande de af Fullmäktige i omförmälda måtto yttrade åsigter, har Utskottet,
ehuru ofvanberörde maximi-summor för Bankens behållningar å utrikes ort vid sednaste
Riksdag förhöjdes till dubbla beloppet emot hvad förut var stadgadt, ansett en ytterligare
tillökning deri utan äfventyr för Banken kunna beslutas, samt får, med an
ledning
häraf, tillstyrka, att, § 109 må erhålla denna förändrade lydelse:
10:o.
Fullmäktige ega att hos Bankens hus i Hamburg eller Altona
hafva för Bankens räkning stående ett belopp af Två Millioner
Riksdaler Hamburger Banko, med rättighet likväl för Fullmäktige
alt under vintermånaderna låta behållningen hos nämnde hus uppgå
till Tre Millioner R:dr samma mynt, under vilkor att, när
årstiden sådant medgifver, Fullmäktige sjöledes lill Banken indraga
den del af behållningen, som öfverstiger Två Millioner R:dr
Hamburger Banko.
Vid granskning af 110 § innefattande bemyndigande för Fullmäktige, ”att genom
inköp af silfver från främmande länder förstärka Bankens metalliska kassa, då
sådant ulan lemnadt förskott för Banken icke medför större utgift utöfver vexlingsgrunden,
enligt MyntbeslämningS-lagen, än hvad som erfordras för transporten af silfver
från uppköpsorlen till Banken”, har det icke kunnat undfalla Utskottets uppmärksamhet.
att då § 108 berättigar Fullmäktige alt, medelst köp af vexlar, som förfalla till
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 38
11
betalning först efter 90 dagars förlopp, erlägga ända till 128 sk. Bauko för hvarje
R:dr Hamburger Banko, oaktadt denna är omkring 14 r:st mindre värd än 1 R:dr
Svensk specie; så ega Fullmäktige deremot, enligt 110 §, vid direkta sillverköp för
Bankens räkning, alt utöfver transport-kostnad, hvilken jemväl drabbar Banken, vid
indragning al silfver, som. genom föregånget vexelköp Banken tillgodokommit, betala
blott I28 sk. för hvarje R:dr Svensk specie, utan rättighet att dervid, likasom vid
vexelköp, hvilket ej är annat, än en förskottsvis ulgifven betalning för erhållande valuta,
något förskott från Banken meddela. Den i 110 § uppgifna utväg torde visserligen,
då Banken är i tillfälle att genom vexelköp förstärka sin metallisk;) kassa, endast
undantagsvis kunna komma i fråga att begagnas, men Utskottet anser dock föreskriften
höra erhålla den uppställning, att silfvers anskaffande genom direkta köp må
kunna ske under enahanda vilkor, som vid uppköp af vexlar; samt hemställer alltså,
ali 110 § måtte sålunda förändras:
11:0.
Fullmäktige bemyndigas att, genom inköp af silfver från främmande
länder, förstärka Bankens metalliska kassa, då sådant icke
medför större utgift eller erfordrar förskott på längre tid, än
som för silfvers anskaffande till Banken genom vexelköp, enligt §
(108) är medgifvet.
§ 114 är af följande innehåll: ”Oberoende af de åtgärder, Fullmäktige hafva
att vidtaga till förstärkning af Bankens metalliska kassa, åligger del Fullmäktige, att,
när större uttag af silfver från Banken ega rum, eller Bankens ställning i öfrigt
det påkallar:
a) minska utlåningen genom Handels- och Närings-diskonlerna, afslå ansökningar
om kassa-krediliv samt uppsäga till inbetalning inom tre månader redan beviljade dylika
kreditiv;
b) alldeles inställa nämnde utlåning samt indraga större eller mindre del af utlåningen
på namn och reverser, med omsätlningsrätt genom Banko-diskonten och Fånekontoren
; egande Fullmäktige samtidigt med de i mom. u och b omförmälda åtgärder,
att antingen försälja innehafyande obligationer, eller upptaga lån mot lägsta ränta, sorn
kan betingas;
c) till inbetalning, inom den i hvarje särskildt fall bestämda tid, uppsäga de åtskilliga
verk, inrättningar och associationer beviljade kreditiv, äfvensom Filial-banker
medgifna försträckningar; samt
d) genom vägran af nya lån, efter hand, minska öfriga grenar af Bankens lånerörelse,
den på fastigheter dock i sisla rummet;
Börande dessa för metalliska kassans bibehållande, medelst förminskning al
Bankens vid anfordran betalbara förbindelser, anvisade utvägar begagnas i den ordning,
de här ofvan äro uppräknade.”
Enligt Utskottets Betänkande N:o 37, innefattande förslag till reglering af Bankens
låne- och kreditiv-rörclse, skulle denna komma att bedrifvas med Handels- och
Närings-diskont-fonden, Allmänna Diskont-londen, Fonden till utlåning mot inteckning
i läst egendom, kreditiven (ill Riksgälds-kontoret, Kongl. Kommers-kollegium och Jernkontoret
samt förslräekningar till Filial-banker; med Fullmäktige leornad rättighet, alt
dels till Bankens reserv-fond öfverflytta oanvända medel, tillhörande förstnämnde Irenne
länder, dels ock af reserv-fondens behållning förstärka Handels- och Närings-diskontlönden.
12
Banko-Utskottets Utlåt unda N:o 58.
Under fönilsällning att hvad Utskottet i dessa delar föreslagit varder af Rikets
Stander gilladt, liar Utskottet, som ansett de grunder, hvarå bestämmelserna i 114 t;
hvila, höra fortfarande tjena till efterrättelse, dock med iakttagande deraf, all, i öfverensstämmelse
med den i 161 § af Banko-reglementet intagna och af Utskottet i Betänkandet
-N:o 37 lill oförändradi bibehållande tillstyrkta föreskrift, uppsägning af Riksgälds-konlorets
kreditiv icke må ifrågakomma förr än i sista rummet och Sedan andra
utvägar blifvit begagnade, skolat hemställa alt, i stället för 114 g mätte meddelas eli
så lydande stadgande:
Oberoende af de åtgärder, Fullmäktige hafva att vidtaga till förstärkning
af Bankens metalliska kassa, åligger det Fullmäktige
att, när större uttag af silfver från Banken ega ruin, eller Bankens
ställning i öfrigt det påkallar:
a) upphöra med förstärkningars anvisande till Handels- och
Närings-diskonl-fonden;
b) minska diskonteringen och utlåningen från nyssnämnde
fond, afslå ansökningar om kassa-kreditiv. samt uppsäga till inbetalning
inom tre månader redan beviljade dylika kreditiv ;
c) alldeles inställa om förmälda diskontering oöh utlåning,
samt indraga större eller mindre del af utlåningen från Allmänna
Diskont-fonden; egande Fullmäktige samtidigt med de i mern. b
och c föreskrift!» åtgärder, att antingen försälja innehafvande obligationer
eller upptaga lån mot lägsta ränta, som kan betingas;
i/) till inbetalning inom den i hvarje särskildt läll bestämda
tid uppsäga de Kongl. Kommers-kollegium och Jern-kontorel beviljade
kreditiv, äfvensom Filial-banker meddelade lorsträckningar;
a)
genom vägran af nya lån, efter hand, minska utlåningen
mot pant af inteckning i läst egendom ; samt
/) uppsäga till inbetalning del Riksgälds-kontoret beviljade
kreditiv; och böra dessa för metalliska kassans bibehållande, medelst
förminskning af Bankens vid anfordran betalbara förbindelser,
anvisade utvägar begagnas i den ordning, de här ofvan äro uppräknade;
kommande de medel, som från lane- och kreditiv—
rörelsen indragas, att öfverlämnäs till Bankens reserv-lond, hvarifrån
medlen, när Bankens ställning det medgilver, må lill sina
ursprungliga ändamål återföras.
I afseende å 115 §, som innehåller föreskrift om hvad såsom sedelstock anses
och beräknas, hafva Fullmäktige tili 22 § af deras berättelse erinrat om angelägenbeten
deraf, att ibland de poster, hvilka vid sedelstockens beräknande böra aldragas, äfven
må införas: ”Förskott till Postremiss-medels-räkningen och enär dylika förskott måste
vid uppkommen brist å nämnde räkning i Depositions-afdelningen af Fullmäktige anordnas,
för all infria de anvisningar, Lätie-kontorens Direktioner, med stöd af 29 § i
reglementet, ä Banken utfärda öfver medel, som till undvikande af penninge-IÖrsändningar
med posterna blifvit hos Läne-konloren insatta, samt, i fall icke ett dylikt afdrag
skedde, uppgifterne öfver sedelstocken kunde komma att utvisa att maximum för
densamma öfverskridits, ehuru sådant icke vore förhållandet, enär de vid Låne-kontoren
Ban/co-tJIskotlets Uttalande N:o 58.
13
i och för omförmälda ändamål insatla medel icke få i lane- eller kreditiv-rörelse användas,
utan vid Kontoren innestå, har Utskottet, lika nied Fullmäktige, ansett nödigt att
så beskaflade förskott, hvarom här är fråga, frän sedelstocken alräknas, på sätt ock
allt hittills efter det Poslremiss-rörelsen Tungtes till verkställighet, är vordet iakttaget.
Sorn, vid det förslag lill bildande af Bankens reserv-fond, Utskottet i Betänkandet
N:o 37 framställt, Utskottet förbehållit sig all framdeles fä afgifva yttrande om de
förändrade föreskrifter rörande sedelstockens beräkning, hvilka af berörde förslag kunde
föranledas, har Utskottet nu skolat tillkännagifva, att, sorn en del af de medel, hvaraf
reserv-fonden skulle hildas, redan är använd, Utskottet, till förekommande deraf, alt
uppgifterna öfver sedelstocken må i eli eller annat afseende blifva vilseledande, anser
alt vid sedelstockens beräkning bör afdragas den del af reserv-fonden, som ej blifvit
till lane- eller kreditiv-förlag anvisad och som sålunda icke kan när sorn helst frän
Banken uttagas och disponeras; hemställande Utskottet, pä grund häraf, att den §, som
i utfärdande Banko-reglemente kommer ali motsvara § 115 i det nu gällande, må undfå
denna lydelse:
13:o.
Såsom sedelstock anses och beräknas:
a) alla utelöpande banko-sedlar samt invisningar och insältningsbevis;
b)
alla på räkningar i Depositlons-afdelningen inneslående
medel;
c) alla obegagnade andelar af lane- och kreditiv-förlagen,
beräknade i enlighet med Bankens räkenskaper.
Härifrån afräknas:
1:0 Kreditivet till Biksgälds-kontoret på En million Rcdr;
2:o Ullemnade förskott till utvexling af förslitna sedlar;
3:o Otydliga sedlar, som blifvit af Låne-afdelningen infriade;
4:o Förskott till Poslremiss-rnedels-räkningen; samt
5:o Den del af Bankens reserv-fond, som ej blifvit (ill läneeller
kreditiv-förlag anvisad.
Den lif) § torde endast med summans utförande i Riksdaler Riksmynt få bibehållas
så lydande:
14:o.
Maximum för den del af sedelstocken, beräknad enligt förestående
§, sorn icke motsvaras af Bankens metalliska kassa, lästställes
lill ett belopp af Tretio millioner Riksdaler Riksmynt; egande
dock Fullmäktige att derutöfver öka sedelstocken på sätt i (§ 182
inom. 2) här nedan vidare förmäles.
Till följd af Rikets Ständers vid sednaste Riksdag lättade beslut om förändring
af allmänna räknesättet för penningar äfvensom till iitrnyntning af silfver och koppar
samt Kongl. Maj:Is på grund deraf den 3 Februari 1855 utfärdade nådiga Förordning
om Rikets mynt, böra §§ 118 och 124, den förra i hvad rörer de silfvermvnt-sorler,
som, jemlikt Kongl. Förordningen den 9 Maj 1835, hittills utmyntats, och den sednare,
eller § 124, hvilken angår Bankens nuvarande sedlar, frän blifvande Banko-reglemente
borttagas och ersättas af motsvarande föreskrifter, som nu finnas i 129 § intagne.
14
Banko-Vtskottets Utlåtande N:o 38.
Likväl och sorn Utskottet inbemtat, att, oaktadt de af Fullmäktige redan för längre tid
tillbaka vidtagna åtgärder för anskaffande af tryckformar och papper till Bankens sedlar
å Riksdaler Riksmynt, hinder torde möta derför, att dessa sedlar af samtliga valörerna
kunna från och med början af nästa år 1858, då det nya räknesättet skall taga
sin början, utvexlas från Banken, lära Fullmäktige böra bernvndigas att intilldess så stort
antal al de nya sedelslagen hunnit tillverkas, att utvexlingen deraf kan begynna, låta
utgifva de nu brukliga sedlarna af de valörer, som för rörelsen erfordras. Med anledning
häraf får Utskottet, som ansett de i 118 § 2 mom. intagna detalj-bestämmelser,
angående dukaters ulmyntning, böra från Banko-reglementet uteslutas och reglementet
i denna del, likasom i fråga om de särskilda sii ( vennyilten, endast innehålla uppgift ä
de olika slag al dukater, som, enligt Kongl. Förordningen angående myntfoten af den
9 Maj 1835, skola präglas, hemställa om intagande uti Banko-reglementet, i stället för
118 och 1*24 §§, af följande föreskrifter
-
15;o.
Mom. ■/. De särskilda silfvermynten skola, i öfverensstämmelse
med Kongl. Förordningen om rikets mynt af den 3 Februari 1855,
utmyntas sorn följer:
1 ä 4 R:dr R:mt eller 400 öre = 1 R:dr silfver.
I å 2 „ „ eller 200 öre — i „ „
la 1 „ „ eller 100 öre = { „ „
1 å £ „ „ elier 50 öre = £ „ „
lä v „ „ eller 25 öre = r1G « »
1 å T1ff „ „ eller 10 öre = :i'() „ ,,
Mom. 2. Af guld präglas enkla dukater, dubbla dukater och
fyrdubbla dukater, i enlighet med Kongl. Förordningen angående
myntfoten af den 9 Maj 1835.
å
1
å
5
å
10
å
50
å
100
å
500
ä 1,000
l6:o.
Morn. f. Banken utgifver sedlar, att med silfver inlösas ä
nedannämnde valörer, nemligen:
inlösas med R.dr i silfver eller 2 ort lolflödigt myntadt silfver.
— “ 1 ■ 55 55 '' 1 11 55 55 51 55
55 55 20 „ „ „ >5
55 55 12 j 55 55 55 1 ^ 55 55 55 55
,* ,, 25 *. — 200 „ ,, „ ,,
„ 125 „ „ „ 1,000 „
„ ,, 250 „ ,, „ 2,000 „ „ „ -
skolande texten å dessa sedlar lyda sålunda: Sveriges Rikes
Ständers Bank inläser vid anfordran denna sedel å Riksdaler
0 0 Riksmynt med 0 0 Riksdaler i silfver, eller 0 0 ort tolflödigl
myntadt silfver. Hvarjemte lagen emot Banko-sedlars efterapning
och förfalskning samt den deruti tillika stadgade belöning
för upptäckandet af sådant brott hör å sedeln åberopas.
Mom. 2. De högre sedel-v:dörerne, eller de från och med
50 R:dr Rmit och derutöfver skola i Bankens räkenskaper specificera*,
hvaremot sedlarne under 50 R.dr R:mt i räkenskaperna
