# ID: svediakorp-gov2281
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 26,989
# sentences: 693
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Expeditions-Ulskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 187. 599
majoren Edenhjelm må befrias från ifrågavarande ersättnings-ansvar, med undantag af
det allmänna åklagaren tillkommande provisions-belopp.
Hvilket, såsom svar i ämnet, Rikets Ständer få hos E. K. M:t i underdånighet
anmäla.
Rikets Ständer framhärda &c.
Stockholm den 16 Januari 1858.
NiO 18*.
Uppliist och godkiindt hos Ridd. och Adeln den 9 Jan. 1858.
Preste-Ståndet den 15 — —
BorgareStåndet den 15 — —
Bonde-Ståndet den 16 — —
Rikets Sldndei's underdåniga Skrifvelse, i fråga om sältet och
ordningen får utbetalningen och förvaltningen af de lill
Statens jernvågs-byggnader anslagna medel.
(Stats-Utskottets Utlåtanden N:ris 125 och 150.)
S. A. K.
Sedan Rikets Ständer numera fattat beslut rörande alla under denna Riksdag
väckta frågor om anslag till de jernvägs-anläggningar, hvilka genom Statens försorg och
för dess räkning skola utföras, samt hela beloppet af de anslags-summor, som undertiden
intill nästa Riksdag komma att för dessa anläggningar utgå och användas, således
blifvit bestämdt, hafva Rikets Ständer ingått i pröfning om sättet och ordningen för
de till ifrågavarande företag anvisade medlens utbetalning och förvaltning samt få i afseende
härå underdånigst göra följande anmälan.
Beträffande utbetalningen af de medel, utgörande tillsammans 4,370,000 R:dr
R:mt, som, utöfver den återstående behållningen af sednaste Riksdags anslag, befunnits
under sistförflutna år erforderliga för fullföljandet af arbetena å vestra stambanan emot
Götha kanal och å södra stambanan emot Finja-sjön, hafva Rikets Ständer redan i
underdåniga skrifvelser af den 3 Januari och 25 April samma år sig yttrat huru nämnda
medel böra från Riksgälds-kontoret utgå. Dessutom bör från samma verk likaledes ut
-
600
Expcditions-Ut skottets Förslag till anderd. Skrifvelse N:o 187.
betalas det belopp, 600,000 R:dr R:mt, som Stats-kontoret, enligt E. K. M:ts Nådiga
Bref den 11 nästlidne Augusti, erhållit befallning att för 1857 års arbeten å jernvägsanläggningen
från Götheborg mot Götha kanal, utöfver dertill förut anvisade medel,
förskottsvis och emot ersättning från Riksgälds-kontoret, utaf anslaget för vestra stambanan
utanordna till Chefens för Statens jern vägs-byggnader disposition; — äfvensom
Riksgälds-kontoret blifvit anbefaldt att i enlighet med derom meddelade föreskrifter tillhandahålla,
utaf de beviljade anslagen till nyssnämnda jernvägs-byggnader, hvad för
öfrigt under nämnda års lopp för dermed afsedda arbetens företagande beliöft användas.
Yidkommande åter de under innevarande och derpåföljande år förestående utbetalningarne
af samma anslag, har det synts Rikets Ständer, att, till ledning för Fullmäktiges
i Riksgälds-kontoret tillgöranden vid anskaffande af dertill erforderliga medel
och på sätt vid anvisandet af större, under flera år utgående anslag vanligen iakttages,
något visst belopp borde på förhand angifvas, hvilket den årliga utbetalnings-summan
icke får öfverstiga, hvaremot samma belopp skulle lemna full tillgång för utförande af
alla arbeten, som under hvart och ett af ifrågavarande år anses kunna och böra verkställas
å de Statens jern vägs-anläggningar, hvartill anslag af Rikets nu församlade Ständer
beviljats. Med förutsättning att de, enligt ofvanbemälde Byggnads-chefs, Öfverste
Ericsons, uppgjorda och af E. K. M:t för Rikets Ständer framlagda arbets-plan, under
åren 1857, 1858, 1859 och 1860 erforderliga anslags-summor, utgörande tillsammans
31,255,000 R:dr R:mt, skulle vid denna Riksdag varda beviljade, har E. K. M:t i Nåder
föreslagit, att E. K. M:t måtte ega rättighet att bestämma huru stort belopp af sistnämnda
3:ne års anslag borde, inom ett maximum af 9,000,000 R:dr, utgå under hvartdera
året. Dock som anslagen för Statens jernvägs-anläggningar, under detta samt nästkommande
tre år, äro af Rikets Ständer inskränkta till ett belopp af 20,000,000 R:dr
R:mt, och hvad häraf för sistlidet års arbete erfordrats dels redan blifvit från Riksgäldskontoret
utbetaldt, dels vid derå skeende reqvisitioner kommer att i föreskrifven ordning
tillhandahållas, så torde med säkerhet kunna antagas, att en, under hvart och ett af
åren 1858 och 1859, för Statens derunder förefallande jernvägs-arbeten disponibel summa
af 7,000,000 R:dr R:mt skall komma att till fullo motsvara alla då ifrågakommande utbetalningar
i och för dessa arbetens utförande.
Jemte förklarande att hvad, utöfver dertill från Riksgälds-kontoret redan utbetalda
summor, befunnits utaf de vid denna Riksdag till Statens jernvägs-anläggningar
beviljade anslag erforderligt för sistlidet års arbeten, skall från nämnda verk, uppå
vederbörliga reqvisitioner, utanordnas, hafva Rikets Ständer fördenskull beslutat, att utaf
samma anslag en summa af högst Sju millioner Riksdaler Riksmynt bör under hvartdera
af åren 1858 och 1859 för sagde anläggningar, i mån af behof, E. K. M:t af Riksgäldskontoret
tillhandahållas, samt att hvad utaf ifrågavarande anslag dessförinnan icke blifvit
hos detta verk lyftadt, bör derifrån i föreskrifven ordning utbetalas under loppet af
år 1860.
Hvad för öfrigt sjelfva utbetalningssättet för meranämnda anslag beträffar, få
Rikets Ständer underdånigst åberopa den underdåniga skrifvelse angående detta ämne,
som under innevarande Riksdag den 21 Mars sistlidet år blifvit till E. K. M:t från
Rikets Ständer aflåten.
I fråga om ordnandet af de för Statens jernvägs-anläggningar anslagna och hos
Riksgälds-kontoret lyftade medlens förvaltning, hafva Rikets Ständer inhemtat, huruledes,
uti afgifvet betänkande angående nämnda anläggningars utförande, Öfverste Ericson
yttrat, bland annat, dels den åsigt, att, ehuru E. K. M:t till en början samt för åstadkommande
af ordning och enhet vid verkställigheten, åt bemälde Öfverste i Nåder uppdragit
-
Expcditions-Ulsliottets Förstäf) till underd. Skrifvelse N:o 188. 601
dragit att, i egenskap af Chef, leda dessa stora arbetens både ekonomiska och tekniska
detaljer, ett sådant åt honom lemnadt Nådigt uppdrag icke kunde i längden fortfara,
enär antingen hans frånfälle, en bruten helsa eller vården af egna angelägenheter möjligen
skulle hastigt kunna undandraga det stora, för fosterlandet så vigtiga och vidt
omfattande företaget den vård och den eftersyn, han deråt dittills kunnat egna, dels ock
att Öfversten väl funnit sig skyldig fästa den allvarligaste uppmärksamhet å nu antydda
förhållande, men icke tilltrodde sig att derjemte framlägga en plan för ifrågavarande
arbetens framtida styrelse och förvaltning.
Rikets Ständer, som ansett det ingalunda tillkomma sig att uppgöra och underställa
E. K. M:ts Nådiga pröfning något förslag i afseende på organisationen af den
embets-myndighet, åt hvilken förvaltningen af de medel, hvarom nu är fråga, framdeles
kan komma att anförtros samt dermed förenade bestyr och åligganden således skola
uppdragas, hafva deremot funnit angeläget att, beträffande vården, förvaltningen och
redovisningen af de till Statens jernvägs-byggnader anslagna medel, hos E. K. M:t i
underdånighet anhålla, det E. K. M:t under tiden intill nästa Riksdag, täcktes låta
ombesörja förvaltningen af ifrågavarande medel jemte dertill hörande göromål på ett sätt,
hvarigenom både det allmännas säkerhet betryggas och all ändamålsenlig enkelhet och
ordning samt kraft och verksamhet vid ärendenas behandling åstadkommas.
Rikets Ständer framhärda &c.
Stockholm den 8 Januari 1858.
.\:0 18W.
Uppliist och godkändt hos Kidd. och Adeln dea 9 Jan. 1858.
Preste-Ståndet den 15 — —
Borgare-Ståndet den 15 — —
Bonde-Ståndet den 16 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående fribrefs-råtl
för Kontrakls-prostar i embels-drenden.
(Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 32.)
S. A. K.
Sedan hos Rikets Ständer blifvit anfördt, hurusom Kontrakts-prostarnes åligganden
i sednare tider betydligt förökats och i följd deraf den af tjenste-befattningen
llih. lill il. St. Fiol. 185li—1s58. 10 Saini. 1 Afd. 76
602 Expedilions-Ut skottets Förslag lill underd. Skrifvelse N:o 1S0.
föranledda skriftvexling i väsentlig mån tilltagit, samt att den presterskapet genom
Kongl. Brefvet den 16 Juni 1813 och Kongl. Cirkuläret den 27 September 1834 förunnade
rättighet, att få till E. K. M:ts Befallningshafvande aflåtna embetsbref kostnadsfritt
fortskaffade genom kronobetjeningens försorg, numera icke vore tillfyllestgörande,
ej allenast derföre att begagnandet af denna rättighet i många fall befunnes, i anseende
till ett större afstånd till närmaste kronobetjents bostad, medföra ringa lättnad, utan
jemväl och hufvudsakligen emedan den vidlyftigaste brefvexlingen egde rum emellan
kontrakts-prost och Dom-kapitel; så och då, på grund häraf, äfvensom med hänsigt
till den ringa ersättning, som åtföljde nämnda befattningar, och under namn af prostetunnor
utgjordes af 4, 8 å 10 tunnor krono-tionde, utan att innebära full ersättning för
de genom embets-brefvexlingen uppkommande kostnader, föreslaget blifvit, att Kontraktsprostar
måtte, i likhet med Rikets embets- och tjenstemän i allmänhet, erhålla fribrefsrätt
för alla sina embets-skrifvelser, hafva Rikets Ständer, som funnit billigheten och
rättvisan af den föreslagna förändringen sålunda vara fullt ådagalagda, alltså pröfvat
skäligt besluta, det Kontrakts-prostar för sina embets-skrifvelser till E. K. M:ts Befallningshafvande
och Konsistorier må förunnas fribrefsrätt.
Och få Rikets Ständer härom hos E. K. M:t i underdånighet göra anmälan;
framhärdande Rikets Ständer &c.
Stockholm den 8 Januari 1858.
\:0 1S9.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 15 Jan. 1858.
Preste-Ståndet den 16 — —
Borgare-Ståndet den 10 — —
Bonde-Stftndet den 16 — —
Rikets Sldnders underdåniga Skrifvelse, i anledning af Kongl.
Majds Nådiga Proposition, med förslag till Författning,
angående ansvar för förfalskning och bedrägeri.
(Lag-Utsk. Bet, N:o 40 och Uti. N:o 52.)
S. A. K.
Uti en den 2 December 1856 till Rikets nu församlade Ständer aflåten Proposition
har E. K. M:t täckts i Nåder anföra, hurusom det länge varit insedt, att när
-
Expedilions-Ulshollels Förslag tili underd. Skrifvelse N:o 189. 603
varande tids fordringar icke motsvarades af vår nu gällande brottmåls-lag, hvars förbättrande
alltså städse utgjort föremål för E. K. M:ts omsorger. En fullständig ny
strafflag, i öfverensstämmelse med Lag-beredningens derom uppgjorda förslag, hade ock
serskilda gånger af E. K. M:t blifvit till Rikets Ständers antagande framställd, men,
till följd af yppad tvekan å Rikets Ständers sida att i sin helhet antaga berörda förslag,
hade dessa framställningar icke ledt till dermed åsyftadt ändamål, och erfarenheten
hade visat, att de former, som för dylika frågors behandling finnas stadgade, icke
utan svårighet göra det för Rikets Ständer möjligt att i alla dess delar granska och
besluta om lagförslag af så vidsträckt omfång. Emellertid hade Rikets Ständer, lika
med E. K. M:t, erkänt brottmåls-lagstiftningens behof af en genomgripande förändring,
och ett vigtigt steg i denna riktning hade redan blifvit taget genom de af Rikets Ständer
vid sista Riksdagen beslutade och derefter af E. K. M:t stadfästade lagar, rörande
dels ansvar för stöld, snatteri och rån, och dels upphörande af spö- och ris-straffen
jemte den offentliga kyrkoplikten. Då den sålunda beträdda banan af delvis skeende
förbättringar, hvilka sedermera från serskilda författningar lätteligen kunde sammanföras
till en gemensam och fullständig strafflag, icke allenast syntes med mindre svårighet,
om än något långsammare, leda till det sökta målet, utan äfven lemnade utrymme för
en under tiden samlad större erfarenhet om det förändrade straff-systemets verkningar
och beredde tillfälle att, före den ifrågavarande lag-reformens fullständiga genomförande,
iakttaga de i vissa dess delar möjligen erforderliga rättelser eller jemkningar, hade E.
K. M:t, fortgående på denna bana, låtit utarbeta ett serskildt lagförslag om förfalskningsbrott
och bedrägeri. De sednare, eller bedrägeri-brotten, hvilka i sina vanligaste
yttringar, likasom tjufnads-brotten, innefattade angrepp mot egendomsrätten, hade E. K .
M:t desto hellre ansett böra näst efter dessa sistnämnda blifva föremål för en förändrad
lagstiftning, som de på spridda ställen af lagen nu förekommande bestämmelser
härom voro bland de mest ofullständiga och endast i ringa mån motsvarade sitt
ändamål.
De grunder, hvarpå detta förslag hviladej öfverensstämde hufvudsakligen med Lagberedningens,
ehuru, såväl i afseende på straff-bestämmelserna, som i vissa andra delar,
åtskilliga afvikelser derifrån ansetts böra ega rum; och hvartill skälen funnos redovisade
uti det i ärendet förda, den Nåd. Propositionen bifogade Stats-råds-protokoll.
Efter att i ämnet hafva hört Högsta Domstolen, hvars protokoll likaledes öfverlemnades,
har E. K. M:t alltså till Rikets Ständers antagande i Nåder framställt det
Förslag till Författning, angående ansvar för förfalskning och bedrägeri, som i Högstberörde
Nådiga Proposition innefattas.
Rikets Ständer hafva tagit detta ärende i behörigt öfvervägande, och dervid funnit,
att då, såsom E. K. M:t i Nåder omförmält, Rikets sist församlade Ständer öfverenskommo
att genom delvis skeende förbättringar genomföra en nödig och länge påyrkad
ombildning af brottmåls-lagstiftningen, fastades företrädesvis uppmärksamheten vid den
klass af brott, som hufvudsakligen förnärma eganderätten och hafva sin grund i vinningslystnaden,
hvadan lagförbättringen ansågs böra börja med de till denna klass hänförliga
brott, nemligen stöld och rån samt förfalskning och bedrägeri, deribland de 2:ne
förstnämnda, angående hvilka lag under tiden blifvit stiftad, äro i afseende å sin beskaffenhet
att uteslutande hänföra till de så kallade egendoms-brotten.
De öfriga åter hafva en vidsträcktare omfattning, om än de isynnerhet utöfvas
för att åtkomma nästans gods. De kunna emellertid betraktas såsom grenar af samma
stam, ty de hafva ett gemensamt mål eller att genom bedrägliga och svikliga medel
förnärma annans rätt, och äro följaktligen att anse såsom bedrägeri i detta ords vidsträcktaste
betydelse; men med afseende på medlen särskilja de sig i afdelningar, hvilka
604 Expeditions-Ulskotlets Förslag lill underd. Skrifvelse X:o 1X9.
i E. K. M:ts ifrågavarande Nådiga förslag blifvit sammanfattade under de serskilda be
nämningarne
förfalskning och bedrägeri, hvarigenom ock en i vår lagstiftning redan hyllad
grundsats blifvit vidhållen.
I samma mån, som affärslifvet tilltager, industrien ökas och förhållandena i samhället
derigenom invecklas och mångfaldigas, i samma mån påkallas ock ett vidsträcktare
skydd å lagstiftningens sida emot bedrägerier. Att afhjelpa den ofullständighet,
sorn i förevarande hänseende förefinnes i äldre lagar, hörer väl till en af lagstiftarens
svåraste och mest granlaga uppgifter, men denna kan dock ej utan våda för allmän
och enskild säkerhet lemnäs olöst; och till en lösning deraf synes det förslag, som E.
K. M:t i Nåder framlagt, i väsentlig mån kunna bidraga.
Rikets Ständer hafva likväl efter pröfning af detta Nådiga förslag ansett sig ej
kunna detsamma oförändradt antaga, utan funnit sig böra upprätta ett i vissa delar
förändradt förslag till lagstiftning i detta ämne, i afseende hvarå Rikets Ständer få i
underdånighet anföra följande:
Lika med E. K. M:t hafva Rikets Ständer i sitt förslag först upptagit den art
af bedrägeri, som är att hänföra till förfalskning; och i hvilken del Rikets Ständer äf
ven
i allmänhet instämt i de åsigter, hvarpå det Nådiga förslaget hvilar.
Då åtskilliga brott, å hvilka inträffar hvad som betecknar förfalskning, uti allmänna
lagen nu icke äro uttryckligen hänförda till klassen af de brott, till hvilken de
rätteligen höra, har detta förhållande blifvit rättadt genom det Nådiga förslaget, hvilket
således under förfalskning sammanfattar de brott, som enligt gällande lag och med
afseende å sin natur äro såsom förfalskningsbrott att anse.
Härigenom erhåller lagstiftningen i denna del en nu saknad fullständighet och
konseqvens, enär emot nu gällande lag härutinnan hufvudsakligen är att anmärka, å
ena sidan, öfverdrifven stränghet i bestraffningen och, å den andra, alltför mycken mildhet.
Straffen för förfalskningsbrotten omvexla nemligen ifrån lifvets förlust till böter,
men ändock medgifver lagen högst sällan att modifiera straffet efter gerningens beskaffenhet.
— Det Nådiga förslaget åter innebär en möjlighet för domaren, genom frihetsstraffets
användande, att lämpa det straff, som eljest bör ådömas, efter de olika förfalsknings-brottens
beskaffenhet.
I förenlighet med hvad vid föregående partiela förändringar i brottmåls-lagstiftningen
skett, har friliets-straffets användande, såsom allmänt, för förfalskningsbrott nu
blifvit af E. K. M:t föreslaget; och om lämpligheten deraf torde ej heller delade meningar
numera ega rum. Genom sin tidslängd kan det göras tillräckligt svårt för att motsvara
de vådligaste brott af ifrågavarande art, och således uppfylla hvad som fordras af
rättvisan och är nödigt för samhällets säkerhet.
Denna säkerhet eller den större eller mindre våda för det allmänna, som ett
brott kan i sina följder medföra, måste nemligen i betydlig mån inverka vid bestämmandet
af straff; och så har äfven i allmänhet skett i det Nådiga förslaget. Men med
afseende å berörda grundsats, hafva Rikets Ständer ej kunnat undgå att fästa sin
uppmärksamhet vid den skillnad som samma förslag gör i 11 §:n emellan förfalskning
af inländskt och utländskt guld- eller silfver-mynt saint i 14 och 15 §§ emellan förfalskning
af Svenska eller Norska Riks-bankens sedlar, å ena sidan, samt sedlar, som
utgifvas af utländsk Stats-bank eller af enskild Bank, som här i Riket med behörigt
tillstånd inrättad är, å den andra.
Den skillnad, det Nådiga förslaget i omförmälda hänseende iakttager, öfverensstämmer
väl med grundsatserna i gällande lagstiftning; men vid betraktande af de förhållanden,
som numera ega rum, och brottens beskaffenhet, synes det, som skulle berörda
grundsatser ej vidare hafva tillämplighet; till stöd för hvilken äfven inom Lag
-
Expedilions-Utsliotlets förslag till underd. Skrifvelse N:o 189. 605
beredningen, ehuru endast af minoriteten, framställda åsigt förekommer, att lagens syftemål
här icke är att iakttaga någon rangskillnad emellan egen och fremmande stat,
utan att, så vidt ske kan, bereda allmän säkerhet i handel och vandel inom den stat,
hvari man lefver; att denna allmänna säkerhet fordrar lika mycket skydd emot bedrägeri,
ehvad det föröfvas med utländskt eller inländskt mynt eller utländska eller inländska
kreditpapper, såvida de kommit i allmänna rörelsen, för att såsom penningar gå
och gälla, och att denna grundsats borde hafva tillämpning på enskilda bankers och
penninge-verks sedlar, enär förfalskning af en sedel ej är mindre vådlig eller mindre
brottslig, om det varit en privat-bank, än om det varit ett allmänt penninge-verk, som
utgifvit sedeln, derest densamma går och gäller såsom penningar, hvilket kan ske så
väl i ena, sorn i det andra fallet.
Ju lifligare kommunikationen blir med utlandet, desto oftare kommer, efter
hvad erfarenheten i andra länder vitsordar, att i allmänna rörelsen användas utländskt
mynt samt utländska kreditpapper; och i den dagliga rörelsen förekomma enskild
banks sedlar lika ofta som Riks-bankens. De förra äro till och med för det närvarande
på många orter det vanligaste rörelse-medlet; och den allmänna säkerheten är
derföre genom förfalskning af sådan sedel icke mindre i fara, än om det sker med en
af Riks-banken utgifven.
Vid dessa förhållanden och då genom brottet uppenbaras samma onda vilja,
hafva Rikets Ständer ansett de i förevarande hänseende föreslagna olikheter böra försvinna.
På sådana grunder hvila 11 och 14 §§ i Rikets Ständers förslag; — omfattande
den sednare följaktligen äfven utländsk och enskild banks sedlar, hvarom handlas i 15
§ af E. K. M:ts Nådiga förslag.
Hvad Rikets Ständer härutinnan beslutat, innefattar dessutom en ytterligare afvikelse
från det Nådiga förslaget.
Att, enligt gällande lagstiftning, till förfalsknings-brotts fullbordan i allmänhet
erfordras bruk af det förfalskade, har i lagskipningen städse varit antaget, och dertill
föranleder äfven lydelsen af 1 §:n af Missgernings-balkens 8 Kap., der det heter: “Brukar
någon falskligenu etc.; och lika med E. K. M:t finna Rikets Ständer vidhållande af
denna grundsats för rätts-säkerheten af vigt. Fall gifvas emellertid, då sjelfva förfalskningen
måste betraktas såsom tillfyllestgörande; och detta fall inträffar i fråga om förfalskning
af mynt och penninge-sedlar. Här innefattar nemligen den uppsåtliga förfalskningsåtgärden
ett så farligt angrepp på allmän säkerhet och på allmänt förtroende, denna
på samhällets välbefinnande mäktigt inverkande kraft, att den ej kan lemnäs ostraffad.
Hvarje sådant angrepp är redan en skada, ty det väcker misstroende, der tillit och förtroende
äro af högsta vigt. Det är ock omsorgen att bevara denna allmänna säkerhet,
detta offentliga förtroende, som föranledt våra lagstiftare att anse förfalskning af såväl
mynt, som Rikets banks eller enskilda bankers sedlar, såsom ett fullbordadt brott, utan
föregången utprångling.
Denna grundsats har ej heller blifvit frånträdd i det Nådiga förslaget; men vid
sådant förhållande förekommer det Rikets Ständer, som skulle de i 11, 12 och 14 §§
af samma förslag innefattande bestämmelser i afseende på straffet, för den händelse att
förfalskaren icke begagnat förfalskädt mynt eller förfalskad sedel, icke stå i full öfverensstämmelse
med eller innefatta en följdrigtig utveckling af grundsatsen.
Uti nyssberörde §§ upptagas fall, der förfalsknings-brottet är ansedt fullbordadt
utan bruk af det förfalskade; men ehuru i dessa fall billigheten kräfver att straffet må
kunna nedsättas, om bruk ej tillkommit, är det likväl något annat att medgifva sådan
straff-nedsättning, än att göra förfalskningen, derest begagnande ej egt rum, till ett
606 Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 189.
särskildt ringare brott, på sätt genom det Nådiga förslaget skett. Då brottet betraktas
såsom fullbordadt, oansedt bruk af det förfalskade ej tillkommit, kan det uteblifna bruket
blott föranleda dertill, att straffet må, på sätt nyss är nämndt, nedsättas, hvilken
grundsats äfven blifvit iakttagen i förslagets 7 §, som afser uppsåtligen gjord förfalskning
af mått, vigt eller annat, som med statens eller andra allmänna stämplar eller
märken tecknas. Genom sjelfva förfalskningen anses nyssberörda brott fullbordadt; och
derföre har ett uteblifvet bruk af det förfalskade här blott gifvit anledning till det medgifvande,
att tiden för straff-arbetet må kunna nedsättas till hälften af den eljest för
brottet stadgade minsta strafftid.
1 öfverensstämmelse med oftanämnda grundsats hafva Rikets Ständer jemväl
uppställt andra momentet af 17 § eller den 10 § i Rikets Ständers förslag. Denna §
handlar om det förhållande, att någon annan än förfalskaren utprånglar eller söker utprångla
falskt mynt eller falsk penninge-sedel. Här synes, som skulle utprånglingen och
försöket dertill i allmänhet böra betraktas såsom enahanda brott; och den omständighet
att skada ej sker, bör således blott kunna verka till straffets nedsättning. Om utprånglaren
lyckas eller ej, är oftast beroende på en tillfällighet. Samma onda vilja
uppenbaras i båda fallen; och i brott af förevarande art är det vid det onda uppsåtet,
som afseende företrädesvis måste fästas.
I några andra fall hafva straff-bestämmelserna jemväl blifvit något ändrade. Så
har minimum af straff-arbetet i 3 § blifvit nedsatt från sex till fyra månader, med afseende
å den skonsamhet, hvarmed det i denna § omförmälda brott en och annan gång
torde böra bedömas; och då Rikets Ständer i 10 § för den, som vrider eller rubbar
rör eller annat gränse-märke, förhöjt ansvaret så till vida, att detta brott, hvilket, enligt
det Nådiga förslaget bör straffas med straff-arbete från och med sex månader till
och med tre år, skulle, efter Rikets Ständers förslag, komma att beläggas med dylikt
arbete från och med ett till och med fyra år, hafva Rikets Ständer dervid haft afseende
ej allenast å brottets beskaffenhet, utan äfven å den omständighet, att detta förfalskningsbrott
närmast är hänförligt till det brott, som omförmäles i 2 §, hvilken
handlar om offentlig handling; hvarförutan Rikets Ständer anse böter ej böra komma i
fråga för det brott, som omtalas i 19 § af E. K. M:ts Nådiga förslag, hvilken motsvaras
af 18 § i Rikets Ständers förslag. Här har nemligen det brottsliga uppsåtet uppträdt
i handling af särdeles vådlig natur. Men då det i vissa fall kunde leda till alltför
mycken stränghet, att omedelbart döma till straffarbete, hafva Rikets Ständer ansett
fängelse böra användas der förbrytelsen är af mildare art.
För öfrigt hafva Rikets Ständer i förevarande afdelning endast funnit anledning
till några smärre, i ordalagen vidtagne, förändringar, jemte sådana, hvilka påkallats af
de afvikelser i sak, dem Rikets Ständer funnit böra ega rum. Beträffande likväl särskildt
9 §, hvarest i första momentet omförmäles förfalskning af Norska allmänna handlingar,
och i det andra bestämmes huru den skall straffas, som förfalskar “annan utländsk
offentlig myndighets handling1', har begagnandet af orden “annan utländsk" synts
här ej vara fullt lämpligt, alldenstund de hänföras till första momentet, hvadan en sådan
förändring af andra momentet vidtagits, att den anmärkning, som i berörda hänseende
nu kan göras, förfaller, utan att meningen lider i tydlighet.
Af det ofvanstående följer emellertid, att Rikets Ständer hufvudsakligen eller till
största delen oförändradt bibehållit hvad E. K. M:t angående förfalskning i Nåder föreslagit,
och förmoda Rikets Ständer, att de beslutade förändringarne härutinnan skola,
befordra den praktiska nyttan af den föreslagna lagen i denna del.
Fxpcditions-Utskoltefs Förslag till anderd. Skrifvelse N:o 189. 607
En mera vidtomfattande förändring eller omarbetning af det Nådiga förslagets
andra afdelning, som handlar om bedrägeri, hafva Rikets Ständer deremot funnit af
nöden.
Hvad Rikets Ständer hufvudsakligast eller i första rummet ansett vara att deremot
anmärka, är nemligen att, om än de särskilda brott och förbrytelser, som i denna
del af förslaget blifvit upptagna, böra i allmänhet utgöra föremål för ifrågavarande lagstiftning
eller i ett sammanhang behandlas, de likväl icke alla kunna, på sätt i förslaget
skett, hänföras under bedrägeri, utan särskilja sig i vissa afdelningar af brott med
olika karakterer, hvadan Rikets Ständer befara, att, genom förstnämnda uppställning,
skulle kunna föranledas någon osäkerhet i rättsbegrepp och lagskipning.
Allmänna lagen innefattar icke några allmänna stadganden i afseende på nu
ifrågaställda art af bedrägeri. De brott, som deri uttryckligen gifvas denna benämning,
äro jemväl högst få; och endast från uppfattningen om hvad till egenskapen af ett dylikt
brott hörer, kan i öfrigt slutas, hvilka af de förbrytelser, som förekomma på spridda
ställen i lagen och i det Nådiga förslaget blifvit upptagna, böra hänföras under omförmälda
klass af brott. Så benämner 1734 års lag för bedrägeri endast vissa förbrytelser,
såsom om någon falskeligen tager arf (14 Kap. 2 § Arfda-balken); — om någon
genom antagande af falskt stånd eller namn bedrager qvinna till fästning eller äktenskap
(4 Kap. 6 § Giftermåls-balken); — om man eller qvinna, som är till naturen
vanför och till äktenskap alldeles obeqväm eller drages med obotlig och smittosam
sjukdom, förtiger sådant och såmedelst svikligen förleder annan till giftermål (13 Kap.
8 § Giftermåls-balken); — och om man med vilja sätter ut falsk pant (10 Kap. 5 §
Handels-balken.)
I dessa fall äro handlingarne ock utmärkta af just den egenskap, som
stämplar en handling till bedrägeri, nemligen att genom svikliga medel eller sanningens
vanställande förleda annan till något, som innebär ett förnärmande af hans rätt.
Den finnes äfven klart uttryckt i den §, hvarmed ifrågavarande afdelning börjar, eller
den 23:dje; hvaremot denna egenskap ej inträffar på största delen af de brott, hvilka
förslaget uti förevarande afdelning i öfrigt upptager och hvilka jemväl hufvudsakligen
återfinnas i gällande lagstiftning, ehuru åt flera gifvits en allmänlighet, som de nu ej
ega, men hvilken likväl vore oförenlig med det sammanhang, hvari de nu stå med vissa
i civil-lagen gifna föreskrifter, och som haft en mera inskränkt uppfattning till följd.
Det är nemligen, för att exempelvis tala, något helt annat att svikligen förleda
någon och såmedelst åtkomma hans egendom eller eljest förnärma hans rätt, än att
förskingra eller försätta hvad man emottagit såsom pant, lån eller till lego, med mera
dylikt, ehuru dessa brott i det Nådiga förslaget blifvit hänförda under bedrägeri. I
förra fallet förleder man någon med list och bedrägliga medel till en för honom skadlig
handlingj; — i det sednare deremot missbrukas ett förtroende, hvilket frivilligt blifvit
lemnadt, i det man till egen fördel eller på egenvilligt sätt olagligen använder hvad
man lagligen fått i handom, eftergifvande måhända för det tillfälliga behofvets frestelser.
Denna handling är visserligen straffvärd, men den är dock af annan art än den
förstberörda.
Gällande lagstiftning uppställer äfven den olikhet uti ifrågaställda hänseende, att
den väl i åtskilliga fall bestraffar det missbrukade förtroendet, likasom hvarjehanda
andra oredliga handlingar af dem, som nu äro i fråga, men betecknar icke hvarje af
dessa handlingar under namn af bedrägeri.
Lagens uppfattning i denna del försvåras dock genom saknaden af ett genomfördt
system, uppenbarande vissa bestämda grundsatser. Men vid jemförelse af de straff,
som äro stadgade å de särskilda arterna af ifrågaställda förbrytelser, skönjes likväl
608 Expcditions-Ulskollets Förslag till unden!. Skrifvelse N:o 189.
lagstiftarens föreställningssätt. Han liar väl, efter livad nämndt är, inskränkt sig till
vissa rättsförhållanden, hvilkas skyddande förträdesvis afsetts, — en inskränkning, som
förklaras af fruktan för straff-maktens utsträckning på områden, sorn derför måste vara
fridlysta; men ifrån enskildheterna slutas till det allmänliga, från de positiva rättsbuden
till de grundsatser, lagstiftaren hyllat.
Härmed vilja dock Rikets Ständer ej hafva antydt, att i allmänhet de brottsliga
handlingar, hvarom nu är fråga., ej tillhöra den föreslagna lagstiftningen. Ostridigt eger
en viss frändskap dem emellan rum. Oredlighet i aftal är deras utmärkande kännetecken
och i flera fall är gränsen dem emellan svår att uppdraga; och då man önskar
att afhjelpa de brister, som i denna del vidlåda gällande lagstiftning, samt att således
ej allenast gifva lagen fullständighet, utan ock stadga sådana straff, som motsvara tidens
kraf och gerningarnes beskaffenhet, kan lagens harmoniska enhet icke bibehållas
utan en sammanhängande behandling af ämnet.
Men sammanhang i lag är något annat än sammanställning af rättsbud. Sammanhanget
förutsätter nemligen rättsbudens ordnande efter de grundsatser, som genom
dem tillämpas; och derföre är det framför allt af vigt för stiftaren af en strafflag att
uppsöka brottens inre art samt i enlighet dermed ordna lagen.
Icke allenast på straffen har sådant inflytande, utan det förekommer äfven de
misstag, hvarför domaren vid lagens tillämpning eljest lätt blottställes.
Ur denna synpunkt har ofvanberörda anmärkning blifvit framställd. Dessutom
och då under den gemensamma benämningen bedrägeri sammanföras jemväl brott af
annan art, förbises en annan omständighet, sorn manar till närmare aktgifvande på vår
gällande lagstiftning. Enligt 17 Kap. 32 § Rättegångs-balken, sådan den lyder i Kongl. Förordningen
den 20 Januari 1779, äro nemligen bedrägeri-brotten icke preskriptibla, utan
kunna åtalas efter huru lång tid som helst; och enär alla de brott, som förekomma i
andra afdelningen af det Nådiga förslaget, blifvit hänförda under bedrägeri, följer deraf,
att den som begått något, äfven det obetydligaste af dessa brott, skulle i hela sin lifstid,
huru lång den än blefve, vara blottställd för åtal. De flesta af dessa brott kunna
emellertid för närvarande genom tiden försonas, sålunda att åtal för dem ej må väckas
efter två år, i anseende dertill att dessa handlingar icke äro och ej heller antagas vara
bedrägerier, utan betraktas såsom ringare förbrytelser, af den art, att en obegränsad
tid för deras åtalande ej erfordras för upprätthållande af samhälls-ordningen.
Genom hvad nu blifvit i underdånighet anfördt, hafva Rikets Ständer sökt ådagalägga,
att den ifrågaställda lagen icke nog sluter sig till den gällande, samt att det
är så väl sakens egen natur, som gällande lagstiftnings dermed öfverensstämmande beskaffenhet,
som påkallar förändring af det Nåd. förslaget i ofvanantydda riktning.
Att utvidga rubriken till förevarande afdelning, så att dermed äfven antydes
hvilka arter af brott derunder upptagas, undanrödjer endast till obetydlig del ofvanberörda
anmärkning. För att nå målet, fordras att de särskilda brotten ordnas i vissa
särskilda afdelningar, så att den sammanblandning af bedrägeri och andra brott, som
i förslaget eger rum, och den förvexling af begrepp, hvartill samma förslag i följd deraf
torde kunna gifva anledning, så vidt möjligt är försvinna; och derföre hafva Rikets
Ständer, som i sitt förslag gifvit omförmäida afdelning följande rubrik: “om bedrägeri
samt annan oredlighet11, sökt att på förenämnda sätt ordna de brott, hvilka, efter Rikets
Ständers åsigt, böra i denna afdelning omnämnas eller upptagas. Således äro till
en början i en följd sammanförda de brott, som synas vara hänförliga till bedrägeri i
egentlig mening, hvilka brott åter blifvit ordnade efter de föremål, de afse, eller egendoms-,
familje- och personliga rättigheter. Härefter' följa alla öfriga brotten, såsom dels
förskingring
Expeditions-Vtskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 189. 617
förskingring eller försnillning af annans egendom, deraf man lagligen kommit i besittning,
med flera handlingar, som innefatta missbruk af förtroende, dels ock de brott, som icke
egentligen äro alt hänföra lill de föregående, men lämpligen falla under kategorien "annan
oredlighet.”
Del synes väl, som skulle ett och annat af de sednare i viss män närma sig till
bedrägeri; men den stora skillnad, som nu göres emellan dessa brott och bedrägeri, rättfärdigar
tillfyllest, efter Rikets Ständers omdöme, den uppfattning, som deraf egt rum.
Genom nämnda uppställning kan äfven ifrågaslällda lagstiftning lätteligen bringas
i öfverensstämmelse med hvad gällande lag i afseende på prescriplion af brott innehåller.
För sådant ändamål är 47 § al Rikets Ständers förslag uppgjord. Den förklarar 32 §
17 Kap. Rättegångs-balken, med afseende å den ifrågasatta förändringen i lagstiftningen
angående svek oell bedrägeri, och innefattar med detsamma en förklaring af de grundsatser,
hvilka Rikets Ständer bär ofvan tillämpat.
Rikets Ständer, som sökt i denna del uppställa ett system, hafva derföre ej kunnat
undgå att besvara den fråga: huruvida alla de brott, som i del Nådiga förslaget omförmälas,
böra inrymmas i systemet eller med andra ord höra till den lag, hvarom fråga
är; och dervid har uppmärksamheten i lörsta rummel fästats vid de stadgande!), som förslagets
29 § 1 mom. innefattar. Samma .stadgande!), hvilka hufvudsakligen återfinnas i
1 § af Handels-balkens 8 Kap. jemte E. K. M:ts Nådiga stadga den 31 Januari 1855
om mått och vigt, iiro nemligen blott gifna till förekommande af oordning och osäkerhet
i handel, och äro således närmast hänförliga lill de rörande polis eller allmänna bushållningen
meddelade föreskrifter; men det tillhör icke ifrågavarande lag alf befatta sig med
försummelse att iakttaga dylika föreskrifter eller ens med underlålenheter i allmänhet,
der icke annans rätt uppsåtligen förnärmas; i följd hvaraf Rikets Ständer i sill förslag
ej heller upptagit något stadgande i omförmälda syftning; och då den, som bedrager annan
genom begagnande af veterligen oriktigt mått, icke blir enligt förslagets föregående
bestämmelser, strafflös, har 2 momentet synts helt och hållet obeliöfligt.
Det mäste nemligen här tagas i öfvervägande, att ett uppräknande af de särskilda
brott, som ligga inom gränsorna för ifrågavarande lag, ej är, äfven om det vore möjligt,
af nöden, derest de kunna hänföras under någon allmän bestämmelse, såvida sådant icke
påkallas för tydligheten och undvikande af tvifvel och missförstånd om hvad fortfarande
skulle komma att gälla af hvad lagen redan bjuder. Det är ock, på sätt till en början
blifvit antydt, detta sednare förhållande, sorn vid förevarande lagstiftning föranledi en
omständighet, hvilken i betydlig grad kunnat undvikas, derest icke nödigt varit att tillse,
det den lag, som stiftas, passar in uti det befintliga lagsystemet.
Af omförmälda orsak återfinnes ej heller i Rikels Ständers förslag något stadgande,
motsvarande det Nådiga förslagets 34 §. Öfvar någon bedrägeri medelst spådom, signeri
och vidskepelse, bör han straffas såsom bedragare, såsom den, hvilken genom svikliga
medel bedragit annan, ty medlet förmildrar ej i della fall brottsligheten. Då i 2 § 2
Kap. Missgernings-balkcn stadgades straff å den, som far med spådom, signeri eller annan
vidskepelse, var ock ändamålet något helt annat, än att förekomma bedrägeri i dess
egentliga och nu ifrågaslällda betydelse, hvilket inhemtas vid betraktande af företeelserne
under det århundrade, som förflöt före antagandet af 1734 års lag, deri, af sådan anledning,
bestämmelserna om berörda straffbarhet inlogos i sammanhang med nödiga stadganden
för religionens och kyrkans upprätthållande.
Ur det föregångna förklaras jemväl hvarföre Rikets Sländers förslag ej lika med
E. K. M:ts upptager bland annat det förhållande, att man säljer hvad man vet förgånget
vara. Blifver någon derigenom bedragen, så faller gerningen under den 23 § i Nådiga
Bih. till R. St. Prot. 1856—1858. 10 Sami. 1 Afd. 77
(518 Expeditions-Utskottels Förslag till underd. Skrifvelse N:o 189.
förslaget och den 22:dra i Rikets Ständers. Denna § omfattar nemligen alla de bedrägerier,
hvilka hittills lemnats ostraflade, men böra bestraffas; och del är således genom densamma,
som lagstiftningen i denna del i sjelfva verket skulle vinna nu saknad fullständighet.
Vidare hafva Rikets Ständer ej upptagit något stadgande, som motsvarar 11 mom.
24 § i E. K. M.ts förslag, eller del som angar det fall, att köpare och säljare af fast
egendom eller bördeman beträdas med sådant svek, som i 5 Kap. 5 och (5 §§ Jordabalken
sägs, eller alt köpare och säljare, bördeman till förfång, upphäfva eller i annan
handel förbyta det. köp de gjort hafva, eller under falskt sken skifte göra, äfvensom att
köpare, säljare eller bördeman svikliga handlat, de förra i afseende pä aftalets eller betalningens
enlighet med köpe-brefvel, och den sednare rörande bördens framställande för sig
och ingen annan, hvilka handlingar väl äro oredliga, men synas icke kunna lill bedrägeri
i egentlig mening hänföras, enär syftemålet är att, fastän med brottsliga medel, bevara
lagligen förvärfvade rättigheter. Dessa brott äro derföre af en helt och hållet egendomlig
natur och kunna således behandlas oberoende af hvad lagen angående bedrägeri och annan
oredlighet i allmänhet stadgar.
Till brott, hvarå straff i denna lag bör bestämmas, hörer, efter Rikets Ständers åsigt,
ej heller det, som omförmäles i 27 § 2 morn., eller att någon olofligen tager och
brukar hvad annan tillhörer.
Detta brott, förekommer nu i 19 § af 1855 års lag om stöld och rån, ehuru
mindre omfattande, enär denna § blott omförmäler den, som olofligen tager och brukar
annans häst och fartyg. Genom den föreslagna utsträckningen upphäfves dock ej brottets
beskaffenhet; och, enligt vår lagstiftning, har detsamma alltjemt varit ansedt såsom en
ari af tjufnad. Af sådan anledning biel' del ock upplaget i nyssnämnda lag; och den
grundsats, som härutinnan således blifvit vid sistförflutna riksdag bibehållen, anse Rikets
Ständer ej skäl att nu öfvergifva. Skulle det anses behöflig!, att stadga straff emot olofligt
bruk af annat än häst och fartyg, mäste följaktligen nu befintliga stadgandet utvidgas,
ulan förändring af brottets ari. Ifrågavarande moment återfinnes alltså icke i Rikets
Ständers förslag.
Afven i eli ytterligare fall hafva Rikets Ständer afvikil ifrån det Nådiga förslaget
i sistberörda hänseende. Detta fall är det, som gällande lag upplager i 15 § 49 Kap. Missgerningsbalken.
Derigenom stadgas, att den, som lägger märke å annans märke, för att dermed
något sig tillegna, skall slå tjufsrätt; hvaremot det Nådiga förslaget i 24 § förklarar,
att detta brott skall såsom bedrägeri anses och straffas. Men om än list och svekfullhet
här utmärka handlingen, är likväl att besinna att deri ej ingår det svekfulla förledande,
som utgör eli hufvuddrag i karakleren af bedrägeri. Den är i allt läll lika hänförlig
till stöld, som barns svikliga förledande alt fran sig lemna hvad det, hos sig häfver,
hvilket brott, jemte flera andra, blifvit af E. K. M:t ansedt fortfarande böra såsom stöld
straffas, oansedt det så lill vida närmar sig bedrägeri, alt man funnit nödigt omnämna
detsamma till undvikande af missförstånd, på sätt synes af förslagets 2(5 §.
Det skulle således ej leda lill enhet att göra ifrågavarande brott lill bedrägeri
eller rubba det hittills härutinnan antagna och af E. K. M:t ej heller förkastade svslem.
Men med hänsigt till beskaffenheten af merbesagde brott, hafva Rikets Ständer upptagit
detsamma bland de brott, som närma sig bedrägeri eller derunder skulle kunna hänföras,
men likväl på enahanda sätt som hittills böra medlöra straff såsom för tjufnad.
Det omtalas följaktligen i 27 § af Rikets Ständers förslag, som utgör en del af den
26 § i det Nådiga förslaget, hvilken §, med afseende å den af Rikets Ständer föreslagna
uppställning af de lill förevarande afdelning hörande brott, sönderfallit i två §§, dervid
Rikets Ständer likväl icke omnämnt det fall, då någon genom falska eldar eller annat
Expeditions-Uts/coltels Förslag lill underd. Skri frelse N:o 189. 619
svik ligt förfarande söker förleda sjöfarande till skeppsbrott. Detta brott förekommer nu
i 21 Kap. Missgernings-balken, sorn handlar om allmän landsfrid och vägafrid. Det hörer
till de grofsta fridsbrotlen i vår lagstiftning, och denna karakter förblir oförändrad
ändå att svikliga eller bedrägliga medel till brottets utförande begagnas, hvadan detsaminas
omnämnande i förevarande förslag ej är nödigt till förekommande af begrepps-förvexliug.
1 öfrigt återfinnas de i Nådiga förslaget angifna brottsliga handlingar upptagna i
Kikets Ständers förslag. Någon begränsning deraf har likväl funnits nödig i ett och
annat läll eller der den åt gällande stadgande!)' gifna allmänlighet kunde komma alt föranleda
en alltför utsträckt, efter hittills vunnen erfarenhet ej behöflig tillämpning af strafflagen,
eller der denna allmänlighet kunde under förevarande lagstiftning draga brott,
hvilka derunder ingalunda äro hänlörliga.
Della sednare förhållande skulle inträffa, derest del Nådiga förslagets 39 § bibeholles
oförändrad. Densamma innefattar straff å den, som obehörigen tillvällar sig utöfning
af embete eller tjenst, vare sig af vinning, för att skada, af lättsinne eller annan
orsak. Det kan ej heller förnekas, alt intetdera fallet bör lemnäs utan påföljd: men den lag,
som nu skulle stiftas, har icke, jemlikt hvad redan ofta är i underdånighet förmäldt,
till föremål att bestämma straff för andra handlingar, än dem lagen afser eller dem man
dermed söker förekomma, och dessa äro de, hvilka uppsåtligen vidtagas med uteslutande
syftning ali kränka annans rätt. Eli obehörigt tillvällande af embete eller tjenst utgör
således bär icke sjelfva brottet, utan eli medel lill utöfvande af ett annat brott eller bedrägeri,
hvilket dock försvåras genom det begagnade medlets beskaffenhet. Lagberedningen
gjorde äfven afseende å delta förhållande; och det är i öfverensstämmelse med hvad
Beredningen föreslagit, som Bikels Ständer uppställt sin emot det Nådiga förslagets omförmälda
stadgande svarande § eller den 28 §.
Efter denna redogörelse för Rikets Ständers åsigter i afseende pä uppställningen
och omfattningen af ifrågavarande lagstiftning, få Rikets Ständer i underdånighet framlägga
skälen till de förändrade straffbestämmelser, dem Rikets Ständer föreslagit.
I de grunder, som föranledt Rikets Ständer att ordna de till förevarande afdelning
hänförliga brott i särskilda, ehuru sammanhängande klasser, finnes redan en antydning
om Rikets Ständers uppfattning i hänseende lill straffbarhets-förhållandet dem emellan
i allmänhet. Alt bedrägerier och öfriga här omförmälda förbrytelser i deras obetydligaste
yttringar i straffbarhet kunna komma hvarandra hell nära, kan ej motsägas, men
deremot inträder en märkbar olikhet, då vttringarne blifva af svårare ari. Under sådana
förhållanden vittnar det egentliga bedrägeriet om en djupare inrotad ondska, om mera
svek fullhet. och list, om större förhärdelse, med ett ord om en högre brottslighet; och
deremot påkallas följaktligen ett verksammare straff. Härmed är alltså förklarad!, hvarföre,
efter Rikets Ständers förslag i denna del, särdeles försvårande omständigheter skulle
föranleda tillämpning, i en del fall, af straff arbete, i andra, af endast fängelse. Dessa
arter af frihets-straEFet, sådant det redan verkställes och än vidare måste, i enlighet med
antagna principer, utbildas, innefatta sådana modifikationer, hvilka göra det möjligt för
lagstiftaren alt lämpa straffen efter brottens beskaffenhet samt efter den ondska, sorn derigenom
uppenbaras, och för hvars tillbakavisande slraffmakten bör uppträda.
Men om än Rikets Ständer således lika med E. K. M:t ansett straffet å bedrägeri
i allmänhet, eller med undantag af vissa svåra fall, böra bestämmas lill minst böter och
högst straff-arbete, hafva Rikets Ständer likväl funnit nödigt att äfven lemna domaren
öppet att för omförmälda brott kunna döma till fängelse. Del blifvcr en mellanlänk
emellan det minsta och högsta straffet, hvarigenom domaren sättes i tillfälle ali än mera
lämpa straffet efter dess oändligt skiftande mångfald. Denna öfvergång är äfven nödig
620
Expeditions- Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N-.o 189.
för bibehållande af enhet och sammanhang, då Rikets Sländer å de bedrägeriet underordnade
förbrytelserna använda endast böter och fängelse, utom i de fall alt någon af
dessa förbrytelser kan antaga den brottsliga och vådliga natur, alt den jemväl bör kunna
ådraga förbrytaren straff-arbete.
Dessa äro de hufvudsakliga grundsatser, på hvilka straff-bestämmelserna i Rikets
Ständers härutinnan omarbetade förslag hvila. 1 afseende på straffbarhets-förhållandet
emellan de särskilda brolien i öfrigt står deremot Rikets Ständers förslag i nära öfverensstämmelse
med E. K. Mils. Men i några fall hafva dock Rikets Ständer varit af
skiljaktig åsigt, och af dessa torde det sorn omtalas i 42 § af det Nådiga förslaget
isynnerhet förtjena uppmärksamhet.
Sedan i l:sla mom. al berörda § blifvit föreslaget, att den som gifver sig ut för
annan, än den han är, och såmedelst bedrager qvinna lill äklenskaps-allal, skall böta
från och med 50 lill och med 200 R:dr, innehåller denna § vidare, att om vigsel eller
häfd tillkommer, skall han dömas till straff-arbete på minst 6 månader och högst 5 år
eller till enahanda straff, hvartill, enligt det Nådiga förslagets 41 §, den skulle göra
sig skyldig, som genom antagande af falskt namn eller stånd beredt sig ari' eller andra
fumilj-rältighéler.
Till stöd för den skillnad, sotn sålunda blifvit gjord i straffet, om blott äktenskaps-aftal
skett och om vigsel eller häfd tillkommit, kan väl åberopas gällande lag,
enär den i 6 § af Giftermåls-balkens 4 Kap. stadgar i förra fallet blott 80 dalers böter
och, om vigsel tillkommer, böter till dubbla beloppet jemte ärans förlust; men det förekommer
likväl Rikets Ständer, sorn om hötes-på följd ej i alla händelser vore tillräcklig
för försoning af bedrägerier utaf omförmälda art, hvilka stanna vid äktenskaps-aflal.
Aftal om äktenskap eller, såsom det i lagen kallas, trolofning, innefattar grunden
till del, lörbund, som beseglas genom vigseln. Della aftal förutsätter samma inre sinnesstämning
hos de aftalande, som sjelfva äktenskapet. Det är alltså ej ett tillfällighetsförbuud,
som genom trolofningen knytes, utan det gäller, likasom äktenskapet, för hela
lifvel. Vid sådant förhållande kan del bedrägeri, hvartill mannen i detta fall gör sig
skyldig, ej anses vara af den mindre betydenhet, som det Nådiga förslaget utmärker. Den
tillkomna vigseln, missbrukandet af fäsle-qvinnans förtroende, kunna visserligen öka brottsligheten,
men den förblir i allt fall, då man lager qvintunis frid och lelnadslycka i betraktande,
i sjelfva verket enahanda, hvadan det icke svnes vara med rättskänslan förenligt,
om lagen betraktade ett bedrägeri af omförmälda art lika med sådana handlingar,
som under alla förhållanden kunna försonas med böter.
Derföre hafva Rikets Ständer föreslagit att då någon på uppgifna sätt bedragit
qvinna till äktenskaps-aftal, han må kunna dömas lill fängelse, der böles-påföljd ej är
nog. Att detta dock kan vara förhållandet, vilja icke Rikets Ständer bestrida; men alt
denna påföljd i flera fall är otillräcklig, förmoda Rikets Ständer sig genom det ofvanstående
hafva ådagalagt; och häraf finnes motivet lill förändringen af 1 mom. 42 § i det
Nådiga förslaget, sorn motsvaras af den 30:de i Rikets Ständers förslag.
I afseende på det straff för barns understickande och förbviande, som i det Nådiga
förslaget innefattas, synes del Rikets Ständer som skulle förhållanden kunna inträffa,
då en nedsättning må vara tilläten, hvilket loranledt bestämmelsen i sista mom. 31 §;
och då det tilläfventyrs skulle leda till tvifvel, huruvida den fullmäktig, som gör sig
skyldig till de i 37 § af Rikets Ständers förslag omförmälda brott, derigenom må hafva
förverkat rättigheten att föra andras talan, hafva Rikets Ständer härom intagit ett stadgande
i samma g.
Utom den förändring, som al brottens olika ordnande och lagens uppställning varit
en följd, är Rikets Ständers förslag, hvad denna afdelning beträffar, jemväl i redaktionen
Expeditions- Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 189. 621
af vissa i sak bibehållna stadgatiden något afvikande från del Nådiga förslaget. Så t. ex.
hafva Rikets Ständer, sorn i 24 § alhandlal det bedrägeri, hvilket utöfvas genom försäljning
af förfalskade varor, bibehållit gällande lags beskrifning ä detta brott, uti 9 § 1
Kap. Handels-balken, såsom, elter Rikets Ständers omdöme, uttrycksfullare och mera
karakteriserande brottet, än den beskrifning, som i Nådiga förslagets 30 § upptages; och
den förändrade lydelse Rikets Ständer gifvit åt 3 mom. af 37 § i berörda förslag, som
motsvaras af 32 § i Rikets Ständers förslag, har synts behöflig ej allenast för tydligheten,
utan äfven för sammanhanget med gällande lagstiftning.
I sednare hänseendet hafva orden "olofligt tillgrepp" blifvit utbytta till ordet "stjäl".
Att med de förra menas stöld, har ej undfallit Rikets Ständer; men Rikets Ständer hafva
ej förbisett, dels alt det lagrum, hvartill förevarande mom, hänvisar, talar om den, sorn
stjäl ur bref, och ej om olofligt tillgrepp ur bref, dels ock alt orden "olofligt tillgrepp"
ingenstädes i lagen förekomma såsom liktydiga med stöld, i hvilket afseende de deremot
blifvit begagnade och kunnat begagnas af Lag-beredningen, med hänsigt lill dess å stöld
upptagna definition; och då det till förekommande af missförstånd är lika nödigt att i
detta mom. omnämna inbrott i afsigt all stjäla, som den genom inbrottet vunna afsigten,
torde redaklions-förändringen hafva giltig anledning.
Lii den 3:dje afdelningen, som innefattar gemensamma bestämmelser, hafva Rikets
Ständer uteslutit 47 § helt och hållet samt den 50 § lill en del.
Den 47 § har nemligen synts öfverflödig. Att den, som begår brott, skall ersätta
den skada, han genom brottet förorsakat, ligger i sakens natur. Derom har aldrig
någon tvekan inom lagskipningen uppstått, oansedt någon bestämd föreskrift derom
ej finnes. Men tvekan kunde åter i många fall inträffa, derest man nu gålve en bestämmelse
i föreslagna syftningen. Uti 20 § af 1855 års Kongl. Förordning om stöld och
rån talas väl om återgäldande af hvad som är stulet; men meningen är icke här att liestämma
någon ersättnings skyldighet, utan endast att tillägga ersättningen för del stulna
bättre rätt, än de böter, som för stölden blifvit ådömda. Della stadgande vore eljest
öfverflödigt. Till straff-lagens fulländning hörer emellertid en allmän bestämmelse om
skyldigheten att godtgöra den skada, man genom brott förorsakar; men endast såsom
allmän synes den vara lämplig; men såsom speciel vara förvillande och obehöflig.
Genom den ur 50 § uteslutna delen förklaras att någon ändring ej sker medelst
ifrågaställa författning af hvad i grundlag stadgas. Och med grundlag menas här uppenbarligen
Iryckfrihels-lagen, emedan den är den enda af grundlagarne, som har omedelbart
sammanhang med de lagbud, om hvilkas ändring fråga nu är. Del stadgas nemligen
i 9 mom. 1 § af berörda lag, ali den, som å skrift bedrägligt titelblad eller orätt
författare- eller ut gifva re-namn utsätter, skall slraflas efter 8 Kap. Missgernings-balken,
samt i nästpåföljda moment, att den, som å tryckt skrift utsätter falskt boktryckarenamn
eller orätt trycknings-orl, skall böta enligt Irvckfriliels-lagen och "derutöfver anses"
efter 8 Kap. 3 § berörda Balk. Och skulle således, enligt det Nådiga förslaget, Missgernings-balkens
8 Kap., sådant det nu lyder, fortfarande komma ali i förenämnda fall gälla,
ehuru lill sitt innehåll helt och hållet förändradt; men om lämpligheten af delta undantag
hysa dock Rikets Ständer betänkligheter.
622 Expeditions- Utskottets Förslag lil! underd. Skrifvelse N:o 189.
Då grundlag icke kan förändras genom en lag af ifrågavarande beskaffenhet, följer
deraf ali undanlags-bestämmelsen är öfverflödig, derest åberopade Kap. på grund af den
hänvisning, som tryckfrihets-lagen i omförmälda fall till detsamma gör, hvad samma fall
angår, blifvit iklädd egenskapen af grundlag. Alt så ej egt rum, torde dock vara klart;
men dermed uppenbaras ock bestämmelsens eller undanlagets olämplighet. Den i tryckfrihets-lagen
i meranämnda fäll skedda hänvisning till allmän lag innefattar nemligen endast
en förklaring, att vissa brott emot samma lag eller tryckfrihets-lagen skola bestraffas
lika med särskilta brott, å hvilka den allmänna lagen utsätter straff. Och straffet
har dermed blifvit beroende af de förändringar, den allmänna lagen kunde komma alt
Undergå. Sådan har äfven åsiglen hittills varit inom såväl lagstiftning som lagskipning.
I tryckfrihets-lagen stadgades t. ex., att Majestäts-brolt skola straffas efter 5 Kap. 1 §
Missgernings-balken; men sedan del i detta lagrum utsatta straff blifvit genom Kongl.
Förordningen den 30 Maj 1835 förhiildradt, har del mildare straffet tillämpats å brott,
som tryckfrihets-lagen i detta fall alser.
Det kunde väl härvid invändas att berörda Kongl. Författning icke upphäfl Missgernings-balkens
sistnämnda §, ulan endast gifvit densamma en förändrad lydelse; men
förhållandet blifver enahanda, ehvad förändringen sker på ett eller annat sätt. Skall
det förändrade ansvaret i ena fallet tillämpas, måste så jemväl ega runi i det andra. Om
8 Kap. Missgernings-balken upphäfdes och för deri upptagna brott stadgades förändrade
straff, men brott emot tryckfrihets-lagen skulle del oaktadt fortfarande beläggas med straff
efter berörda Kap., blefve eivil-lagstiftningens område derigenom öfverträda Det skulle
innebära antingen den förklaring, att i följd af tryckfrihels-lagens hänvisning till 8 Kap.
Missgernings-balken, någon förändring, hvad angår tryckfrihels-broll, deri ej må ske, eller
ock en speciel lagstiftning i afseende på straffet för dessa brott; och i båda fallen
gjordes ingrepp på grundlag-stiftningens område. Berörda förklaring innefattade ostridig!
en förklaring af grundlag; och en speciel lag af nyssnämnda beskaffenhet skulle utgöra
en del af tryckfrihets-lagen och således ej kunna stiftas i annan ordning än denna. Men
häraf visar sig riktigheten af Rikets Ständers ofvan yttrade åsigt angående betydelsen af
tryckfrihets-lagens oftanämnda hänvisning. I enlighet dermed kommer straffet alltid att
rättas efter de straff, som allmänna lagen utsätter å de brott, hvartill hänvisas i 8 Kap.
Missgernings-balken.
På grund af hvad Rikets Ständer här ofvan i underdånighet anfört, hafva Rikets
Ständer funnit E. K. M:ts ifrågavarande Nådiga Proposition icke kunna bifallas, men
dermol, för sin del, beslutat följande
till Ing om förfalskning, så ock om bedrägeri och aunan oredlighet.
Med upphäfvande af 13 Kap. 3 och 4 §§ Jorda-balken, 1 Kap. 9 och
11 §§, 8 Kap., 9 Kap. 11 g, 10 Kap. 5 och 7 §§, 11 Kap. 2 §, 12 Kap. 9,
10 och 12 §§ samt 13 Kap. 3 § Handels-balken, 7 och 8 Kap., 48 Kap. 5 §
och 51 Kap. Missgernings-balken jemte de särskilda stadganden, som ändra
eller förklara lagens berörda rum eller dervid något tillägga; äfvensom med
ändring af de för öfrigt i lag eller särskilda författningar för brott, som i
denna förordning omförmälas, utsatta straff-bestämmelser, der ej för vissa fall
annorlunda här nedan säges, varder stadgadt som följer:
Expeditions-(Jtskottets Förslag till underd. Skri/velse N:o 489. 623
Om förfalskning.
§ 1
Den, som sig eller annan lill nylla eller all dermed skada göra, genom
lilliigg, utplåning eller annorledes förfalskar eller ock förstör någon domstols
eller annan offentlig myndighets dombok eller Imfvud-protokoll, Kronans
räkeinkaps-böcker eller andra sådana handlingar eller skrifter, sorn till allmän
nytta och efterrättelse äro: dömes till straff-arbete från och med fyra till
och med åtta år.
Förfalskar eller förstör embels- eller tjensteman, i afsigt som ofvan
är sagd, slika handlingar elier skrifter, som han under sin vård har; varde
dömd lill straff-arbete från och med sex till och med tio år.
§ '2.
Har någon antingen förfalskat allmän handling, som är ulgifven i Konungens
namn, eller i Rikets Sländers eller deras afdelningars, eller i domslols,
Konungens Befall ningshafva odes eller annan offentlig myndighets, eller
i särskild embets- eller tjenslemans uti ärende, som till hans embete eller
tjenst hörer, eller å falsk skrift tillsatt eller annorledes förskaffat sig underskrift
eller besegling, hvarmed sken af allmän handling deråt beredes; och har
han af den falska handlingen, sig eller annan till nytta eller alt dermed skada
göra, bruk gjort; dömes till straff-arbete från och med ett till och med fyra år.
§ 3.
Var handlingen af mindre vigt, såsom resepass eller betyg om fräjd,
fattigdom, sjukdom eller annat dylikt; och har man deraf sig begagnat för att
sig eller annan forthjelpa eller underhåll, sjukvård eller annan slik förmån åt
sig eller annan förskaffa; då skall till strafl-arbete från och med lyra månader
till och med två år dömas.
§ 4.
Den som falskeligen i annan persons namn skrifver köpebref, testamente,
kontrakt, skuldebref, vexel, invisning, kredit- eller qvittobref, handelsbok
eller annan enskild handling, som till bevis om rättighet eller befrielse
från förbindelse tjenar, eller riklig sådan handling genom tillägg, utplåning
eller annorledes förfalskar; eller å falsk skrift tillsätter eller förskaffar sig
underskrift, hvarmed sken af gällande handling deråt beredes; varde, der han
den handling, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, begagnar,
dömd till straff-arbete från och med sex månader till och med tre år.
§ 5.
Har man, på sätt i 4 § säges, skrifvit eller förfalskat samt begagnat
annan enskild handling än de der nämnde, såsom orlofssedel, betyg om fräjd,
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse J\:o 189.
fattigdom, sjukdom eller annat dylikt; dömes till straff-arbete från och med
två månader till och med ett år.
§ 6.
Brukar någon, i afsigt, som förut sagd är, allmän eller enskild handling,
deu hau vet falsk vara; straffes så, som hade han förfalskningen sjelf
gjort
§
7.
Den sorn, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, å
papper, vara, mätt, vigt eller annat, som med Statens eller andra allmänna
stämplar eller märken tecknas, falskeligen dylika stämplar eller märken anbringar;
eller förfalskar eller missbrukar stämpling eller märkning, som rätteligen
gjord är; eller förfalskar det, som i behörig ordning blifvit stämpladi eller
markt; dömes till straff-arbete från och med ett lill och med fem år.
Stämplar eller märker den uppsåtligen falskt, som stämpling eller märkning
betrodd är; vare straffet sådant arbete från och med fyra till och med tio år.
Ar ej bruk gjordt af det förfalskade; må liden för straff-arbetet kunna
nedsättas till hälften af deu eljest för brottet stadgade minsta strafftid. Har
man, i fall sist sagdt är, af egen drift förstört det förfalskade eller genom
vidtagna åtgärder förebyggt ali skadlig verkan deraf; vare från ansvar fri.
8 8.
Har någon, med vetskap om sådan förfalskning, sorn i 7 § sägs, i
bedräglig afsigt det förfalskade begagnat; straffes så, sorn bade han förfalskningen
sjelf gjort.
§ 9-
Hvad i 2, 3, 6, 7 och 8 §§ är stadgadt; ege ock tillämplighet vid
förfalskning eller missbruk af Norrska allmänna handlingar, stämplar eller märken.
I fråga om förfalskning af handling, som utfärdas af offentlig myndighet
i annan Stat, eller bruk af sådan veterlig falsk handling, vare lag, som i
4, 5 eller 6 § sägs.
§ io.
[lifver, flyttar eller vrider man, i bedrägligt uppsåt, rå och rör eller
annat gränse-märke, eller märke, som till betecknande af bestämd vattenhöjd
satt är; dömes till straff-arbete från och med eli till och med fyra år.
Samma lag vare om den, som sådant märke falskeligen sätter.
Varder embets- eller tjensteman, som betrodd är att rå och rör eller
andra sådane märken, som ofvan sagda äro, sätta eller rätta, dervid beträdd
med
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:0 189. 025
med brott emot denna §, varde dömd till straff-arbete från och med tyra till
och med åtta år.
§ Il
Eftergör
någon guld- eller silfverman!, som inom eller utom Riket
gångbart är,- dömes lill slraff-,arbete från och med lyra till oell med ålla år.
Varder kopparmynt eftergjord!; då skall lill straff-arbete från och med
elt till och med två år dömas.
Har man ej myntet ulgifvit eller begagnat; må tiden för straff-arbetet
kunna nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid.
§ 12.
Den som i bedräglig afsigt filar eller klipper guld och silfvermynt, eller
del eljest på något sätt minskar, eller gifver ål ringare mynt sken af det,
som högre är; dömes till straff-arbete från och med sex månader till och med
tre år.
Ar ej bruk gjordt af det förfalskade; må tiden för straff-arbetet kunua
nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid.
§ 13.
Eftergör eller förfalskar den Rikets mynt, som myntning deraf betrodd
är; varde dömd till straff-arbete från och med sex till och med tio år,
eller på lifstid.
§ 14.
Eftergör man sedel, som af Rikets Ständers Bank eller annat Rikets
allmänna Penninge-vork, af annan Stats bank eller, med tillstånd af in- eller
utländsk regering, af enskildt Penninge-verk utgifven är, för att såsom penningar
allmänneligen gå och gälla; dömes till straff-arbete från och med fyra
lill och med 10 år.
Lag samma vare der man riktig sådan sedel förändrar, så att derigenom
åt densamma gifves sken af högre värde, eller å dylik sedel, som upp
hört
att gälla, utplånar tecken, hvarigenom sådant utmärkcs, eller eljest dermed
vidtager åtgärd, hvarigenom sken al giltig sedel deråt beredes.
Har den som sedel eftergjort eller, på sätt nu sagdl är, förändrat,
sedeln ej ulgifvit eller begagnat; må tiden för straff-arbetet kunna nedsättas
lill hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid.
Varder vid Rikets Ständers Bank eller annat Rikets allmänna penningeverk
anställd embets- eller tjensteman eller den, som betrodd är att bankens
eller penninge-verkets sedlar förfärdiga, lörvunnen att hafva sådan sedel eftergjort
eller på sätt ofvan sägs förändrat; varde dömd till straff-arbete från
och med sex till och med 10 år eller på lifstid.
Bih, till It. St. Prot. 1856—1858. 10 Sami. 1 Afd. 2 Band. 78
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 189.
§ 15.
Har man eftergjort mynt eller penninge-sedel, eller sådan sedel, på
säll i § 14 sågs, förändrat, oell kan af omständigheterna pröfvas, att del
ej i bedräglig afsigt skett; straffes ändå, der han ej af egen drift det eftergjorda
eller förändrade förstört eller all skadlig verkan deraf förebygt, med
böter från och med fem till och med eli hundra Riksdaler.
§ 16-
Utprånglar någon veterligen falskt mynt eller falsk penuinge-sedel; straffes
så, som hade han förfalskningen sjelf gjort.
Varder bedrägeriet yppadt innan skada skett; må tiden för straff-arbetet
kunna nedsättas lill hälften af den eljest för brottet stadgade minsta
strafftid.
§ 17.
Har någon blifvit med falskt mynt eller falsk penninge-sedel bedragen
och, ändå att han sådant märkt, sedan det mynt eller den sedel till annan utgilvit
eller sökt utgifva; dömes lill fängelse eller strafl-arbete från och med
två månader till och med två år.
§ 18.
Har någon, antingen i uppsåt alt begå sådant brott, som i 7 § sägs,
eller att eftergöra eller förfalska mynt eller penninge-sedel, eller med vetskap
om annans uppsåt lill sådant brott, förfärdigat eller anskaffat stamp, märkjern,
form eller annat verktyg, hvarmed förfalskningen verkställas skulle; och
kommer ej brottet till fullbordan; varde ändå dömd till fängelse eller straff
arbete
från och med två månader lill och med två år.
Har någon ulan behörigt uppdrag förfärdigat sådana stampar, märkjern,
formar eller verktyg, som i föregående moment omtalas; varde, ändå
alt han om uppsåt eller vetskap, som der sägs, ej öfvertygad varder, dömd
att böla från och med fem till och med etthundra Riksdaler.
Har man, i fall som i denna § sägas, af egen drift del förfärdigade
eller anskaffade förstört eller obrukbart gjort, vare från straff fri.
§ 19.
Nu komma stampar, märkjern, formar eller verktyg, som i 18 § omförmälas
och äkta äro, någon lofligen tillhanda: hörer honom ej till alt dem
vårda,, bör han dem lill Konungens Befallningshafvande eller i annan allmän
vård aflemna; gör han det ej och varda de af annan, ulan hans vetskap och
vilja, missbrukade; bote från och med fem till och med femtio Riksdaler.
Samma lag vare, om den, som efter behörigt uppdrag förfärdigat slika
verktyg, underlåter att deni aflemna till vederbörande, som dem beställt, eller
dess kända bud, eller ock annorledes dem missvårdar och missbruk deraf sker.
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 189. 627
Missvårdar embets- eller tjensteman dylika verktyg, som under hans
tillsyn äro, straffes derför som för annat tjenstefel.
§20.
Med falska stampar, märkjcrn, formar, eller andra till förfalskning
ämnade verktyg, så ock med hvad genom förfalskning tillkommit, skall så förfaras,
att missbruk deraf ej ske kan.
§ 21.
Den som lill straff elier 1, 2, 4, 7, 10, 11, 12, 13, 14 och 16 §§
dömes, skall ock förklaras äran förlustig.
Om bedrägeri samt annan oredlighet.
§ 22.
Hvar, som genom antagande af falskt namn, stånd eller yrke, eller
genom annat svikligt förfarande bedrager sig till gods eller penningar, eller
förlust, deraf annan tillskyndar; dömes, der ej annorledes här nedan stadgas,
lill böter från och med fern till och med femhundra Riksdaler eller fängelse
från och med två lill och med sex månader. Ar bedrägeriet med särdeles
försvårande omständigheter förenadt, då må till straff-arbete från och med sex
måuader till och med två år dömas.
§ 23.
Såsom bedrägeri skall anses och efter 22 § straffas:
l:o Om man, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra,
begagnar eller beropar sig å veterligen falska sådana handlingar, som i 4 och
5 §§ omförmälas och i diktade personers namn skrifne äro;
2:o Om man på veterligen falsk uppgift förskallar sig försäkring för
brand- eller sjöskada eller annat;
3:o Om man sätter ut pant, som veterligen falsk är;
4:o Om man under falskt sken af köp, gåfva eller annat aftal, egendom
sig afhänder, för alt förekomma utmätning eller eljest hindra annan att
göra sin rätt till egendomen gällande; och
5:o Om man uppsåtligen, till förfång för annans rätt, förstör eller gör
obrukbara de handlingar, hvarå den sig grundar.
§ 24.
Säljer man eller ullemnar eljest till annans begagnande veterligen förfalskade
lifsmedel; och är vid den förfalskning ämne nyttjadt, som för menniskors
lif eller helsa farligt är; dömes lill straff-arbete från och med två lill
och med fem år. Får någon af de lifsmedel svår sjukdom eller kroppsskada;
628 Expeditions- V t.sk oi tets Förslag lill underd. Skrifvelse N:o iS9.
då skall lill straff-arbete från oell med fyra till oell med 10 år dömas. Ljuter
någon deraf döden; varde den brottslige dömd till straff-arbete på lifstid.
Bjuder man lill annan ut sådarie veterligen förfalskade lifsmedel, som
ofvan sagde äro; varde, der de ej emottagas, ändå dömd till straff-arbete från
och med sex månader till ch med två år.
Beträdes handlande eller annan, hvilkens yrke är att sälja eller bereda
lifsmedel, med brott, som i denna § sägs, miste han oek den näringsrätt.
Begår någon sådant brott, hvarom denna § handlar, i uppsåt att annan
till lif eller helsa skada; dömes för förgiftning, efter lliy derom är stadgadt.
§ 25.
Säljer man eller ullemnar eljest till annans begagnande, eller bjuder
man till annan ut veterligen förfalskade läkemedel, de der för menniskors lif
eller helsa farliga äro; vare lag som för hvarje fall i 24 § sägs.
§ 26.
Gör man med uppsåt orätt i mätande, vägande eller räknande vid handel
eller eljest, då varor emottagas eller aflemnas, varde, der brottet ej efter
8 § straffbart är, dömd etter Ihy i 22 § sägs.
Beträdes Kronans uppbördsman eller edsvuren mätare med sådant brott,
som sagdt iir, må lindrigare straff, än fängelse ej ådömas, och miste han derjemte
embelet.
Brukar man vid handel eller eljest då varor efter mått eller vigt skola
aflemnas eller emottagas, sådant mått eller vigt, som ej är behörigen slämpladt
eller märkt, dömes, ändå att han om ondt uppsåt ej öfvertygad varder,
lill böter från och med feni till och med etthundra Riksdaler.
Var måttet eller viglen behörigen stämpladt eller märkt, men ej omjusteradt,
der sådan åtgärd skolat ega rum; böle ock, om det oriktigt befinnes,
efter thy nu sagdt är.
§ 27.
Huru den straffas skall, som svikligen tager något från barn under
tolf år eller från afvita; som, i uppsåt att något dermed sig tillegna, lägger
märke å det, som hörer annan till, eller utplånar annans märke; som svikeligeu
tager högre tull eller skatt än påbudet är; som drager under sig kronans
ingäld; som försnillar lull-eller andra allmänna afgifter; eller som emot
sina borgenärer brukar svek eller list; — derom är särskildt stadgadt.
§ 28.
Tillvällar sig någon svikligen, i uppsåt, att skada göra eller fordel sig
eller annan bereda, utöfning af embete eller tjenst; dömes lill straff-arbete
från och med sex månader till och med tre år.
Gifver man sig eljest obehörigen ut för einbets- eller tjensteman och
utöfvar något af hvad till dennes befattning hörer; dömes till böter från och
Expeditions-Utskottets Förstäf' till underd. Skrifvelse N:o 189. 629
med femtio till och med Tvåhundra Riksdaler eller fängelse från och med två
månader lill och med ett år.
§ 29.
Har man genom antagande af falskt namn eller stånd beredt sig arf
eller andra familje-rätligheler; dömes till fängelse eller straff-arbete från och
med sex månader till och med två år. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må tiden för straff-arbetet till högst fem Ar kunna ökas.
§ 30.
Gifver man sig ut till namn eller stånd för annan än den han är och
bedrager derigenom qvinna till äktenskaps-aftal; dömes till böter från och med
femtio till och med Tvåhundra Riksdaler eller fängelse från och med två månader
lili och med två år.
Kommer vigsel eller häfd dertill, varde ^ömd lill straff-arbete från och
med sex månader lill och med fem år.
Samma lag vare der någon, som af naturen är vanför eller till äktenskap
alldeles obeqväm eller drages med obotlig smittosam sjukdom, förtiger det
och svikligen förleder annan till giftermål med sig.
Hvad för de läll, som i denna § omförmälas, särskildt är stadgadt i
afseende 5 återgång af fästning eller giftermål, så ock om förverkande af fästninga-gåfvor
och giftorätt, lände ock lill efterrättelse.
§• 31.
Understicker eller lörbyter man barn, dömes till straff-arbete från och
med två till och med ålla år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande,
må straffet kunna nedsättas till fängelse från och med sex månader till och
med två år.
§ 32.
Den som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, olofligen
bryter eller öppnar annans förseglade bref eller handling eller annat,
som honom enskildt angar och med försegling eller på annat sätt tillslutet är;
dömes lill straff-arbete från och med två månader till och med två år. Sker
det eljest med vilja, ulan ondl uppsåt, vare straffet böter från och med fem
till och med etthundra Riksdaler.
Tager någon olofligen från Posten ut annans bref och det uppsåtligen
förstör eller undanhåller; vare lag som här ofvan i denna § sägs.
Huru den straffas skall, som stjäl ur bref eller annan förvarings-persedel,
hvilken med försegling eller på annat sätt tillsluten är, eller som, i afsigt
att stjäla, öppnar dylik förvarings-persedel, derom är särskildt stadgadt.
§ 33.
Hvar som förfalskar, svikligen förbyler, försnillar, eller eljest uppsåtligen
förskingrar annans gods, det man i besittning häfver; straffes med bö
-
Expeditions-Ctskottels Förslag till underd. Skrifvelse N-.o 189.
ter från och med fem lill och med två hundra Riksdaler, eller med fängelse
från och med två månader till och med två år.
§ 34.
Brukar man olofligen annans gods, det man i besittning häfver; bote
från och med fem till och med tjugufem Riksdaler.
§ 35.
Försnillar man gods, som annan i hans vård under lås, försegling eller
annat dylikt stängsel insatt, eller som blifvit honom förtrodt att vårda, då
det ur eld, sjö eller från fiende frälsadt är; varde dömd såsom för stöld eller
snatteri, efter som godsets värde är till.
Försnillar tjenstehjon, köpmans-beljent, gesäll, lärling eller annan enskild
tjenare hvad i hans vård af husbonden lemnadt är; eller skeppare, forman
eller deras folk hvad dem förtrodt är att föra eller förvara; eller gäst
gifvare,
värdhusvärd, eller annau som herbergerar resande eller för sin näring
eller vinning emottagcr gäster i sitt hus, hvad i hans vård af gästen
lemnadt är; stånde ock tjufsrätt, efter thv derom särskildt är stadgadt.
I afseende å embets- eller tjenste-man, som tillgriper och förskingrar
medel, dem han i och lör embete eller tjenst emoltagit, gälle äfven hvad särskildt
i lag stadgas.
8 36.
Fordrar man betalning för gäld, den man vet gulden vara, eller nekar
man emot bättre vetande sin hand och förskrifning eller lill pansatt, lånt,
legdl eller inlagdt gods, eller hvad eljest det är, som hörer annan lill och
man i besittning häfver; eller återfordrar man del gods, som blifvit till annan
utlegdt eller förtrodt eller lemnadt såsom pant eller lån, ändå alt man det
veterligen återbekommit; eller tager man svikligen åter del gods man i
pant tili annan lemnat eller denne eljest under panträtt innehar; straffes med
böter från och med fem till och med tvåhundra Riksdaler. Aro omständigheterna
särdeles försvårande, då må till fängelse från och med två månader
till och med två år dömas.
Lag samma vare, der man säljer eller annorledes mot vedergällning
föryttrar ondt för godt, mängdi för omängdt eller det, hvaruti man vet fel
vara utan att sådant uppenbara; eller säljer, städjer eller leger (wern eli, eller
lager städja såsom tjenstehjon hos två husbönder för samma tid.
§ 37.
Går fullmäktig i sak, den honom betrodd är, svikligen hufvudmannens
vederpart tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande eller med råd eller skäl,
eller eljest till hufvudmannens skada främjar sin eller andras nytta, eller begår
syssloman vid annat uppdrags utförande trolöshet emot hufvudman, vare
lag sorn i 36 § sägs; och vare fullmäktig, som med sådant brott beträdes, ej
mera tillåtet att föra andras talan inför rätta.
Expeditions-Ulskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 189. 631
Förleder man i sviklig afsigt annan till oskälig rältegång, bote från
och med tjugu till och med tvåhundra Riksdaler.
§ 38.
Sätter man olofligen å tillverkning, som till salu hålles, annans märke
än rätta tillverkarens, straffes med böter eller fängelse efter thy i 36 §
stadgas.
Ar för brott, hvarom denna § handlar, tillverkningens förlust för visst
fall särskildt stadgad; gälle ock det lill efterrättelse.
§ 39.
Uppgifver någon i orlofssedel eller annan sådan enskild handling, som
i 5 § nämnes, hvad han vet osant vara, och deraf annan vilseledas eller skadas
kan, bote från och med fem till och med ett hundra Riksdaler.
§ 40.
Begagnar sig någon svikligen af orlofssedel, pass eller annat dylikt
bevis, som för annan utgifvet är, straffes med böter från och med tjugu till
och med tvåhundra Riksdaler.
§ 41.
Låter man ej så lysa fynd eller hittegods, som i lag stadgadt är; böle
till högst dubbla värdet af det hittade, dock ej under två Riksdaler. Förtiger
man fynd eller hittegods, då egaren eller annan dertill berättigad sig anmäler
eller eljest^tillkännagifver, straffes som för bedrägeri i 22 § skils.
§ 42.
Draga äkta makar något lönligen undan hvarandra, barn undan föräldrar
eller fosterföräldrar; slerbhus-delegare eller andra, som i samfäldt bo eller
bolag äro, undan hvarandra; vardén straffade med böter till högst dubbla
värdet af det undandragna, dock ej under fem Riksdaler. Ar brottet med
synnerligen försvårande omständigheter förenadt, må tiil fängelse från och med
två månader lill och med ett år dömas.
§ 43.
Brott, som i 23 § 5 morn., 30 § J morn., 33, 34, 36, 37, 41 och
42 §§ omförmälas, må ej åtalas al annan än målsegare. Ej eller må brott,
som i 32 § sägs, åtalas al annan äu den, som brefvet alsändt eller tiil hvilken
det skrifvet är, eller af den, som eger, i vård häfver eller emottaga skuldet,
som eljest brutet eller öppnadt blifvit.
Brott, som i 30 § 2 och 3 mom. omförmälas, må ej eller af allmän
åklagare åtalas, der ej förthy återgång af fästning eller giftermål blifvit sökt,
eller, i fall fästning eller giftermål ej skett, inålsegaren brottet till åtal angifvit.
632 Earpedilions-Utskottets Forsing till underd. Skrifvelse l\:n 189.
Gemensamma bestämmelser.
§ 44.
I afseende å delaktighet i brott, som i denna förordning omförmälas,
komina, der annat ej linnes särskildt stadgadt, de angående delaktighet i rniss
gerningar
i allmänhet gällande föreskrifter att tjena till efterrättelse.
§ 45.
Böter, som i denna förordning stadgade finnas, beräknas i Riksmynt.
Saknar den bötfällde tillgång till böterne, skola desamma förvandlas till fängelse
vid vatten och bröd, motsvarande en tredjedel af ådömda bötes-beloppet.
§ 46.
Den, som till straff-arbete enligt denna förordning dömd är, skall insättas
i läns- eller kronohäkte eller å fästning eller annan straff-inrättning;
och varde hållen till det arbete, hvarpå tillgång i häktet eller vid inrättningen
finnes. Går liden för ådömdt straff-arbete ej öfver sex månader, bör detsamma
i läns- eller kronohäkte verkställas.
Skall någon, som till dylikt arbete förfallen är, derjemte för annat
brott hållas till arbete å fästning, bör hela arbets-slraffet å fästning verk
ställas.
§ 47.
Hafva två år förflutit, sedan brott, hvarom i denna förordning stadgas,
blef föröfvadt, må talan om ansvar derför ej anställas, der ej slralf-arbete
å brottet följa kan.
§ 48.
Genom denna förordning sker ej någon ändring af de i krigslag förekommande
bestämmelser i afseende på dem, som till krigsmakten höra.
Brott, som föröfvas innan denna förordning kungöres, men för hvilket
straff då ej är bestämdt genom utslag, sorn vunnit laga kraft eller ej öfverklagadt
varder, skall ock efter denna förordning straffas, om det straff, som
enligt den bör å brottet följa, är lindrigare än det, sorn derför i äldre lag
och författning stadgadt varit.
Hvilket allt, såsom svar i ämnet, Rikets Ständer få hos E. K. M:t i underdånighet
anmäla; framhärdande Rikets Ständer etc.
Stockholm den 8 Januari 1858.
N:o. 190
Expeditions-Utskottets Förslag till anderd■ Skrifvelse N:o d90. 633
Hfso ISO.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 15 Jan. 1858.
Presle-ståndet den 16 — —
Borgareståndet den 16 — —
Bonde-slåndel den 16 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, i anledning af Kongl. Mits
Nådiga Proposition, angående ogift grinnås rätt att vid viss ålder vara
myndig.
(Lag-Utsk:s Bel:de N:o 42 och Uthde N:o 53).
S. A. K.
Uti aflålen Nådig Proposition af deu 30 Maj sistlidet år har E. K. M:t behagat
i nåder meddela, att då frågan, huruvida ogift qvinna må af lagen tillerkännas rätt att
efter uppnådd viss ålder vara myndig, redan ofta varit å bane såsom föremål för Rikets
Ständers öfvcrläggningar och härigenom visat sig utgöra en af dessa samhällsfrågor, som,
en gång väckta, icke kunna tillbakavisas, utan måste lösas i öfverensstämmelse med tidens
fordringar, har E. K. M:t, med anledning haral, funnit Sig desto mer uppmanad all
åt denna frågas lösning egna sin uppmärksamhet, som E. E. M:t vid sista riksdagen icke
kunnat bifalla hvad Rikets Ständer då i ämnet underdänigst föreslagit; och om än E. K.
M:t, med fästadt afseende å hvad i de flesta andra civiliserade länder finnes anlaget och
stadgadt rörande qvinnans myndighet, icke kunnat misskänna de anspråk, hon eger, att i
allmänhet blifva erkänd som mannens jemnlike i förmågo af den omtanka och mognad i
förstånd, som erfordras för att sjelf råda öfver sig och sitt gods, hade E. K. M:t likväl
icke kunnat underlåta att äfven taga i betraktande de betänkligheter, som alltid mötte
vid alltför stora och brådstörtade förändringar i uråldriga förhållanden, särdeles då dessa
sednare höra till de i samhället mera ingripande. Under den långa tidsföljd, som lagen
hos oss hittills, ehuru måhända mera såsom en förmån, än såsom ett tvång, förklarat
en ogift qvinna af hvad ålder som helst böra stå under annans förmynderskap, bade den
beroende ställning, hvartill hon i följd häraf för hela sin lefnad varit bunden, icke kun
Bih.
till R. St. Pral. 1856—1858. 10 Sam. 1 Af i. 79
634
Expeditions-U (skottets Förslag till lindard. Skri/velse iV.-o 190.
nät undgå ali utöfva ett mäktigt inflytande såväl på riktningen af hennes uppfostran och
första bildning i ungdomen, som pä hennes vanor oell sednare utveckling i en mera
framskriden ålder; oell verkniiigarne häraf kunde ej med lagens förändring genast försvinna.
För att under sådana förhållanden den större sjelfständighet, som aktningen för
qvinnans rätt kräfde att lagstiftningen ät henne beredde, och hvilken äfven påkallades
af det friare deltagande i borgerliga yrken, som våra näringslagar numera för henne
öppnat, icke malte för de ogifta qvinnornn sjelfva blifva vådlig, fordrades ali stegen på
den nja banan med varsamhet utlogos; och E. K. M:t hade derföre, jemte del liden för
ogift qvinnas rätt att vara myndig ansetts ej böra inträda förr än vid fvllda 25 år, på
säll ock tillförene af Lag-kommillén varit föreslaget, funnit angeläget all, oberoende af
denna myndighet, lagens stadgande!) om giftomanna-rält förblifva oförändrade.
Pa dessa grunder, och då lagen torde böra ål de ogifta qvinnor, som sjelfva vilja
afsäga sig myndighetens utöfning, lemna uttrycklig anvisning om deras rättighet härtill,
samt del i sammanhang härmed svnles lämpligt, alt. don nva författningen ej blefve gällande
förr än viss lid eller dess kungörande, har E. K. M:t, efter del Högsta Domstolen
b I i 1 v i l i ämnet hörd, till Rikets Sländers anlagande framställt det förslag lill Författning,
angående ogift qvinnas räll all vid viss ålder vara myndig, sorn i Högslberörda Nådiga
Proposition innefattas.
Elter erhållen del jemväl af Slals-rådets och Högsta Domstolens i ämnet förda
protokoll, hafva Rikets Ständer i öfvervägande tagit della ärende och deråt egnal den
omsorgsfulla pröfning, som påkallas al delsammas vigt och betydelse. Härvid har hos
Rikets Ständer i betraktande kommit, huruledes eli ständigt tillväxande antal af ogifta
qvinnors underdåniga myndighels-ansökningar vitsordar eli alltmer ökadt behof af utrymme
lör deras verksamhet. Del synes derföre lämpligt, att om den ogilla qvinna», vid 25 års
ålder ännu i sin bästa kraft, ser sig om efter en annan verkningskrets än den husliga, för
henne, så vidt möjligt, undanrödjas de band, som dervid ii ro henne till hinder och af
henne, kännas tryckande. Den ogifta qvinnans räll alt, der hon i nåder blifvit förklarad
myndig, kunna oberoende verka inom näringslifvel och utöfva borgerliga yrken, innefattar
redan i vss mån lagstiftarens erkännande af hennes förmåga alt sjelf ombesörja och
handhafva sina angelägenheter; och mängden af deni, hvilka anlitat denna verksamhet,
äfvensom den erfarenhet deraf vunnits, hafva nogsamt bekräftat såväl behofvet af en allmännare
frihet härutinnan, som att den ulan fara kan lemnäs. Hos qvinnokönet förefinnes
vanligen en synnerlig försigtighet i ekonomiska angelägenheter, sorn gör alt qvinna)),
mera sällan än mannen, utsätter sig för förluster i företag eller för vådliga spekulationer,
äfvensom en större idoghet och sparsamhet, hvarigenom del en gång förvärfvade
så mycket snarare bevaras och förökas. Frågan om qvinnans myndighet har nu ock
redan i verkligheten kommit på den punkt, all, enligt hvad erfarenheten visat, den 25-  åriga qvinna», då hon i form af underdånig ansökning derom anmält sin önskan, vanligen
ock varder myndig förklarad. Men under sådana förhållanden lärer ej heller E. K.
M:t böra besväras med dessa anmälanden, eller den enskilda vidkännas de förökade kostnader,
som äro en ovilkorlig följd redan deraf, all förhandlingarne ega rum aflägse från
hennes hem. Härförutan företer sig en oformlighet deri, att, då fråga uppstår om en af
E. K. M.t såsom myndig förklarad qvinnas försättande i omvndighets-tillstånd, sådant,
enligt Kongl. Brefvet den 9 December 1806, ankommer på underdomarens pröfning, hvaraf
följer, att de vitsord, hvilka, hos E. It. M.t lörebragte til! gendrifvande af qvinnans
myndighels-ansökning, ej ansetts utgöra hinder mot bifall till ansökningen, kunna omedelbart
derefter för underdomstol)) finnas utgöra lagligt skäl att sätta den myndiga åter
under förmyndarevård.
Expeditions Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse Ar:o k90.
635
Kikets Sländer, som alltså Gunnil en förändring böra vidtagas i den hitills uti förevarande
iiinne gällande lagstiftning, hafva likväl trott att E. K. M:ts Nådiga förslag
korame alt medföra olägenheter, hvilka skulle, med bevarande af de åsyftade iördelarne,
kunna undvikas, om ställningen så förändrades, att qvinnan förmedelst anmälan hos domaren
inträdde i myndighetens utöfning, men före sådan anmälans verkställande ansåges
såsom omyndig.
Enligt det Nådiga förslaget beror det på den till myndig ålder komna qvintinus
godtycke att åter varda omyndig, derigenom alt lion afsäger sig myndighetens utöfning;
men huru en på sådant sätt omyndig blefven qvinna skall betraktas, i händelse hon ånyo
vill vara myndig, derom innehåller förslaget ej något stadgande. Då det likväl onekligen
oftast vöre bevis pä omtanka, om en qvinna, seende framför sig en brydsam ställning
genom uppkomna invecklade arfs- eller andra ekonomiska förhållanden, begär att
erhålla ett med förmyndare-ansvar beklädl ombud, så bör ur förslagets anda tagas för
gifvet, att deri lill följd af egen afsägelse omvndigblifna qvinnan åter skulle ingå i full
utöfning af alla med myndigheten förenade rättigheter, så snart hon om sin förändrade
önskan gjorde anmälan hos domaren. Ilärig noin blefve dock förmyndarens ställning
försvårad, äfvensom del gjorda medgifvande! »tvifvelaktigt skulle lill stort förfång för
domstolarne kunna missbrukas. Ar deremot regeln, all qvinnan lörblifver omyndig intilldess
hon för domaren tillkännagifvil sig vilja vara myndig, sä undvikes den skadliga
påföljd, att en i myndighetens fulla utöfning varande och med dertill erforderliga egenskaper
utrustad person ändock skall hafva rättighet alt godtyckligt öfverflytta förvalt -  nings-bestvret på en annan.
Genom tillämpning af det Nådiga förslaget vunnes ej alltid full visshet om hvilken
qvinna vore myndig eller ej. Då en myndig qvinna sattes under förmyndare, skulle
visserligen, jemlikt Kongl. Förordningen den 11 Maj 1774, sådan genast i den officiela
tidningen kungöras, men bland den mängd dylika myndlingars namn, som, svnnerligast
om rättigheten alt afsäga sig och äter tillträda myndighetens utöfning flitigt begagnades,
der skulle förekomma, upptäcktes svårligen det elier de särskilda, om hvilka det vore
af vigt alt ega någon kännedom. Berodde äler rätten att råda öfver sig och sin egendom
pä en anmälan hos domaren, kunde den myndiga qvinnan alltid förete bevis om en
sådan anmälan, hvarefter, i afseende på hennes fortfarande myndighets-li|lstånrl, förekomme
samma säkerhet, som i fråga om den man, hvilken fyllt 21 år.
Om ock E. K. Mits Nådiga förslag öfverginge till lag, föreställa sig Kikets Stän
der,
alt uppfostran i månget hem ändock blefve sådan, att qvinnan vid 25 års ålder saknade
kännedom, alt beslvrcl med hennes egendoms förvaltning tillkom henne allena. Huru
mycket mer skulle icke så blifva förhållandet med mången qvinna, sorn uppvexte under
intrycket af den gamla lagen, och öfver hvilken nu, utan någon yttre handling eller märkbar
förändring af de henne omgifvande förhållanden, hela ansvaret för förvaltningen likasom
smöge sig, säkerligen med den påföljd, ali mången fordran blefve öfverårig, mången
knnkursbevakning försummad m. m.
Invändas kunde, alt om det skulle bero på qvinnan alt genom en anmälan bereda
sig mvndighelen, så korinne hon i, manget lall, der hon fruktar misshag al lader el
ler
förmyndare, att underlåta anmälan och sålunda mot sin vilja qvarstadria i omyndighets-tvångcl,
men om myndighets-lillsländel skulle begagnas, icke för alt förblifva i samma
beroende ställning som lörul, utan för att af lädren eller förmyndaren utkräfva redovisning
eller penningar, bereda sig föränd rädt hemvist eller annat dylikt, så fordras till
en sådan åtgärd större k ra fl och beslutsamhet än lill en enkel anmälan hos domaren;
och saknas det mod lill den sednare, så torde del så mycket mer saknas till den förra,
och den af' lagen skänkta myndigheten hade i sådant, fall icke någon fördel att bjuda,
636 Expeditions-Utskottets Förslatj till underd. Skrifvelse N;o 190.
men väl tvärtom. Dessutom är det naturligare, att den qvinna, som har för afsigt alt
deltaga i det yttre affärs-lifvet, framträder* i det offentliga och tillkannagifver denna sin
afsigt, än att den, som önskar lefva ett stilla obemärkt lif, nödgas inför allmänheten yttra
en sådan önskan.
Slutligen, och som det. förefaller något tvifvelaktigt, huruvida anspråket på myndighet
för Sveriges qvinnor verkligen har sitt ursprung från dem sjelfva eller ej, finnes
äfven häri ett skäl derför, att tillfälle till ådagaläggande af deras önskan blefve boredt
genom antagande af ett lagförslag, i den af Rikets Ständer ofvan antydda riktning.
Då Rikets Ständer alltså ansett en öfvergång från det nuvarande absoluta förbudet
till den ovilkorliga frihet, som det Nådiga förslaget söker införa, lämpligen böra på
detta sätt förmedlas, samt grundsatsen om ogift qvinnas räll att vid viss ålder vara myndig
blott vinna den tillämpning, alt genom lag tillerkäunes ogift qvinna, som uppnått
nämnde ålder, en rättighet att, om bon så önskar, varda myndig, hafva Rikets Ständer,
i öfverensstämmelse härmed, lunnil skäligt alt, med förklarande alt E. K. M:ts ifrågavarande
Nådiga Proposition icke kunnat oförändrad bifallas, för sin del, besluta utfärdande
af en så lydande
Författning,
angående ogift qvinnas rätt ali vid viss ålder vara myndig.
Med ändring af 19 Kap. 2 § Arlda-balken och hvad för öfrigt i lag eller särskilda
författningar varit stadgadt i afseende på ogift qvinnas rätt att råda öfver sin egendom,
förordnas som följer:
Ogift qvinna, som fyllt tjugufem Ar, vare berättigad alt sig och sin egendom sjelf
rada och förestå; gore dock hos den domstol, hvarunder lion i förmyndaremål lyder, anmälan,
att hon myndigheten sjelf utöfva vill, och varde intilldess sådan anmälan skett,
såsom omyndig ansedd.
Genom hvad här blifvit stadgadt, göres icke någon ändring uti hvad allmänna lagen
om giftomanna-rätt. innehåller.
Hvilket allt Rikets Ständer få hos E. Ii. M;t härigenom i underdånighet anmäla;
framhärdande Rikets Ständer etc.
Stockholm den 8 Januari 1858.
Expeditions- Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse .\7:t> 491.
637
*sO iei.
Uppläst och godkändi hos Ridd. och Adeln deri is Jan. 1888.
Preste-slåndet den 16 — —
Borgare-ståndet den 16 — —
Bonde-slåndet den 16 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrif reise, i anledning af räckt fråga
om stiftande af lag, angående ordningen och vi/koren för utländsk
mans upplagande till Svensk medborgare.
(Lag-Ulsk:ls Bet:de Niro 51 och Meni. N:o 60.)
S. A. K.
Sedan Rikets Ständer, med anledning af behofvet utål' bestämda föreskrifter huru
utländsk man må kunna förvärfva Svensk medborgare-rätt och om de förmåner, som af
en sådan naturalisation böra följa, vid sisthållna riksmöte dels till grundlagsenlig behandling
antagit ett förslag angående tillägg till 28 § Regerings-lörmen, enligt hvilket Konungen
skulle ega att genom naturalisation lill svensk medborgare upptaga utländsk man i
den ordning oell under dc vilkor, som uti särskild af Konung och Rikets Ständer gemen
samt
stiftad lag bestämdes, hvarefter sålunda naturaliserad utländning kommer att njuta
samma rättigheter och förmåner, som infödd Svensk man, dock utan alt kunna till ledamot
af Stats-rådet utnämnas; dels ock hos E. K. M:t i underdånighet anhållit, att, enär
det syntes kunna antagas, att granskning af ett utarbeladt och tili Rikets Ständer framlagdt
förslag till den lag, hvarpå tillämpningen af omförmälda grundlags-stadgande skulle
bero, borde både säkrare vägleda uppfattningen af de skäl, som talade för bifall till samma
grundlags-stadgande, och tvdligare ådagalägga de betänkligheter, sorn deremot kunde
förekomma, E. K. M:t alltså måtte låta utarbeta samt vid början af innevarande riksmöte
till Rikets Ständer öfverlemna förslag till omförmälda särskilda lag angående ordningen
och vilkoren för utländsk mans naturalisation; så och efter det elt så beskaffadt
lagförslag blifvit, på Nådig befallning, utarbeladt, har E. K. M:t meddelat detsamma rikets
nu församlade Ständer, med nådigt tillkännagifvande att, ehuru någon behandling
638 Expeditions-Utskottets Förslag till anderd. Skrifvelse N:o 191.
deraf enligt 87 § Regerings-formen icke kunde komma i fråga, innan sig visat huruvida
den föreslagna grundlags-förändringen blefve al Rikets Ständer definitivt gillad och sedermera
kunde af E. K. M:t finnas antaglig, E. (i. M:t likväl ville i ofvan antydda ändamål
låta det utarbetade förslaget komma lill Rikets Ständers kännedom; varande förslaget af
följande innehåll:
”Förslag lill lag, angående ordningen och vilkoren för utländsk mans upplagande
till svensk medborgare.
§ t
Vill utländsk man blifva till svensk medborgare upptagen, gore derom hos Konungen
ansökning.
§ 2.
Svensk medborgare-rätt må kunna vinnas af ullänsk man, som
l:o uppnått 21 års ålder,
2:o eger god frejd,
3:o med vederbörligt tillstånd varit inom riket boende i tre års tid. och
4:o har utväg alt sig försörja.
Har utländsk man, enligt hvad i 28 § Regerings-formen medgifvet är, blifvit i
rikets tjenst anställd, eller har lian gjort sig känd för utmärkt skicklighet i vetenskap
eller konst, eller i landtbruk, bergsbruk eller annan näring, eller finnes hans upplagande
lill svensk medborgare eljest för riket medföra gagn, då må medborgare-rätt äfven tidigare
efter inflyttningen i riket, än ofvan sagdt är, kunna honom beviljas.
§ 3.
Ansökning om Svensk medborgare-rätt skall vara åtlöljd af bevis om sökandens
ålder och från hvilket land han är, om tiden då han i riket inkommit och den eller de
orter, der han sedermera varit boende, samt om hans frejd och trosbekännelse.
Härom skall ock den embetsmyndighet, hvars utlåtande öfver ansökningen Konungen
infordrar, söka att inhemta och meddela de ytterligare upplysningar, sorn kunna
finnas af nöden.
§
Dä ansökning om Svensk medborgare-rätt bifalles, varde dervid såsom vilkor
stadgadt, att sökanden inom den tid Konungen förelägger, skall inför vederbörande myndighet
dels styrka, så framt sådant icke redan skett, att sökanden upphört att vara
fremmande makts undersåte, dels ock tro- och huldhets-ed såsom svensk medborgare aflägga.
Ar sökanden från sådant land, hvars lagar icke tillåta befrielse från undersåtlig
förbindelse, varder sökanden förelagdl att vid tro- och huldhets-edens fullgörande skriftligen
afsäga sig de politiska förmåner och rättigheter, sökanden i del fremmande landet
innehar.”
Rikets Ständer hafva tagit i öfvervägande detta nådiga lag-förslag, hvars bestämmelser
i afseende på ordningen och vilkoren för naturalisation Rikets Ständer funnit
Expeditions-Utskottats Förs ftig till under d. Skrifvelse N:o 491. 639
lillfyliestgörande oell ändamålsenliga, så ali annan anmärkning ej förekommit än alt,
bland de i § 2 stadgade vilkor lör vinnande af svensk medborgare-rätt, finnes i inom 3
infördt, all utländsk man skall ”med vederbörligt tillstånd” varit inom riket boende i tre
års lid.
Något uttryckligt tillstånd behölver emllertid icke numera utländning, för att få
bär i rike! vistas, sedan den genom Kongl. Förordningen den LO Februari 1811. angående
hvad sorn i anseende till utländska resande iakttagas bör, meddelade föreskrift, att
fremmande makts undersåte, som åslundar alt vistas i Stockholm eller inom riket, borde
dertill begära tillstånd, i Stockholm af Olver ståthållaren och i provinserne af Landshöfdingen
i länet, blifvet medelst Kongl. Förordningen den 28 November 1844 i så måtto
förändrad, all utländning, som är försedd med behörigt pass och derå, för resa lill Sverige,
erhållit påskrift af Svenskt diplomatiskt ombud eller Svensk Konsul, må, utan behof
af särskildt tillstånd, ega härstädes vistas: hvadan, och då fråga nu ej är om uppställande
af andra vilkor för utländnings räll, ali i riket vistas, än de som redan äro bestämda.
utan endast om de förmåner, som en längre vistelse medför, orden "med vederbörligt
tillstånd”, hvilka synas antyda, alt endast den vistelse här får tagas i betraktande,
som egt rum efter särskild uttrycklig tillåtelse, funnits böra ur författningen utgå.
i följd af iivari sålunda blifvit underdånigst anfördt, hafva Rikets Ständer, lör sin
del, beslutat utfärdande af en lag i förevarande ämne af enahanda innehåll med det
förslag, som E. K. M:l lill Rikets Ständer öfverlemnat, med uteslutande allenast ur 2
§:s 3 mom. af orden ”med vederbörligt tillstånd”, så att detta moment kommer att lyda
som foijer: "varit boende Irenne år i riket.”
Hvilket Rikets Ständer få hos E. K. M:t i underdånighet anmäla; framhärdande
Rikets Ständer etc.
Stockholm den 8 Januari 1858.
640 Expedi tions-U tskottcts Förslag till underd. Skrifvelse N:o 192.
N:o 19S.
Gppläst och godkändi hos Ridd. och Adeln den 15 Jan. 1858.
Preste-slåndet den 16 — —
Borgare-slåndel den 16 — —•
Bonde-ståndet den 16 — —
Rikets Sländers underdåniga Skrif reise, angående regleringen aj utgifterna
under Riks-stalens Andra tlujvud-litel.
(Stats-Ulsk:s Idliden N:is 42, 124, 149, 165, 182 och Först. Slals-Utsk:s Mern.
N:ris 172 och 216.)
S. A. K.
De förändringar, hvilka å Riks-statens Andra Hufvud-litel, omfattande anslagen
för Juslilie-departcmentet, ifrågakomma, i följd af dels E. K. M:ts Nådiga proposition
om Slats-verkcts tillstånd och behof, dels inträffade särskilda förhållanden, äro här nedan
omförmälde i den ordning, hvaruti anslagen i Riks-staten finnas upptagne; och skola
Rikets Ständer framdeles i underdånighet sig yttra i afseende å vilkoren för de af Rikets
Ständer beviljade tillökningar i löne-anslagen för de liesta Hufvud-titeln tillhörande
Verk och Stater; varande de här nedan upptagne summor utförde i riksmynt, utom i
några fall, der banko-mynt-beräkningen är särskildt utsatt.
l:o För Departementets chef, Justitie Stats-ministern, hvilken för närvarande
åtnjuter i lön 6,750 R:dr och i laffel-penningar 5,250 R:dr, eller tillsammans 12,000
R:dr, har E. K. M:l ansett lönen böra förhöjas lill 18,000 R:dr och i sådant afseende
äskat ett ytterligare anslag af 6,000 R:dr.
I betraktande deraf, all lelnadskoslnaderne i allmänhet stigit, hafva Rikets Ständer
väl ansett, under nuvarande förhållanden, någon förhöjning böra ega runi i Justitie Statsministerns
aflöning, men funnit denua böra bestämmas lill 15,000 R:dr och således anslags-lillökningen
endast böra blifva 3,000 R:dr.
2:o Med anledning af upprättadt förslag lill lönereglering inom Justilie-slatsexpeditionen,
är af E. K. M:t begärdt. att anslaget lör Expeditionen, nu utgörande
16,426 R;dr, måtte förhöjas med 10,974 R:dr, hvaremot tjenstemännens och vaklbetjeningens
rätt till ljuspenningar skulle upphöra och derigenom ett belopp af 430 R:dr
Stals-verket besparas.
I den föreslagua staten hafva Rikets Ständer ansett jemkning i nedannämnde delar
böra ega rum:
a) Beträf
-
Exp editions- Utsko t tets Förslag lill underd. Skrifne Is c N:o 492.
633
a) Beträffande först de tre Byrå-chefs-bcfattningarne, är den åsigt, redan vid föregående
tillfällen al Rikets Ständer uttalad, alt en af dessa platser bör utan olägenhet
för ärendenas gång kunna indragas; oell har äfven E. K. M:t, jemte förklarande alt den
Byrå-chefs-beställuitig, till hvilken hörde beredningen och föredragningen af lag-frågor,
är oundgängligen behöflig, antagit, alt indragning af någondera utaf de två öfriga be
fatlningarne
framdeles, sedan enderas innehafvare afgålt, kommer att ske. Vid sådant
förhållande anse Rikets Ständer, alt den för samtlige Bvrå-cheferne begärda anslags-förhöjning,
hvarigenom deras aflöning skulle ökas till 4,500 R:dr för hvardera, skäligen
kan nedsättas till en summa, som motsvarar skillnaden emellan sammanräknade beloppet
af Byrå-chefernes nu innehafvande löner, utgörande 7,323 R:dr, och den för två af dessa
embetsman ifrågaställa förhöjda aflöning af tillhopa 9,000 R:dr, hvadan Rikets Ständer
beviljat en sådan tillökning, uppgående till 1,677 R:dr, hvilket belopp blifvit släldt lill
E. K. fyhls Nådiga disposition för Byrå-chefs-göromålens bestridande.
/>) Den inom förevarande Expedition anställde Kanslist, hvilkens lön för närva
rande
utgör 1,200 R:dr, har ansetts böra erhålla 2,000 R:dr, i aflöning. Rikets Ständer
hafva trott den begärda tillökningen för denne tjensteman lämpligen kunna inskränkas
till 600 R:dr, eller hälften af hans nu innehafvande lön, och dä Rikets Ständer för öfrigt
anse, att såväl Kanslist- som Kopist-beställningar i allmänhet, hvilka hufvudsakligen
äro alsedde för utskrifning, kollationering och afsändande af expedilioner, böra vid en
blifvande reglering af embets-verken indragas, emot det att till bekostande af dessa göromål
erforderliga medel särskildt anvisas, hafva Rikets Ständer, som, beträffande den för
kopislerne inom ifrågavarande Expedition föreslagna lön-förhöjning, icke haft något, i
afseende å beloppet, ett erinra, funnit sig böra besluta, alt lillökningarne lör kanslisten
och kopislerne icke må såsom lön-tillökningar i Staten upptagas, utan att i stället en
emot dessa tillökningar, med iakttagande af förenämnda inskränkning i beloppet för kanslisten,
svarande summa, utgörande 1,374 R:dr 50 öre, anvisas till E. K. Mils Nådiga
disposition, för befrämjande af göromålens gång inom kanslist- och kopist-graderne.
De öfriga tillökningar i aflönings- och gratifikations-medel, som den föreslagna
staten upplager, hafva af Rikets Ständer ansetts böra med deri uppförda belopp utgå,
hvarigenom, med de af Rikets Ständer nödige befunne förändringar i löne-stalen, den
erforderliga anslags-lillökningen lör Juslilie-stats-expedilionen skulle blifva 6,274 R:dr,
hvilken förhöjning af nämnda Expeditions nuvarande anslag Rikets Ständer beviljat att
utgå på säll som följer:
Expeditions-chefen arfvode
1 Bvrå-chef
........
1 Dito
1 Dito
För Byrå-chefs-göromålens bestridande
1 Registrator .....'
1 Kanslist
1 Kopist
1 Dito
Till befrämjande af göromålens gång inom Kanslist- och Kopisl-graderne
1 Vaktmästare
1 Dito
Till gratifikationer ål e. o. tjenstemän och vaktbetjent . .
Summa R:dr R:int.
lith., till R. St. Prot. 4856—4858. 40 Sami. 4 J/d.
5,500
2,400
2,523
2,400
1,677
3,000
1,200
625
50
600
1,374
50
600
—
500
—
300
—
22,700
—
80
634 Exp c di t io n s- UIs kotte ts Förslag: till anderd. Skrifvelse N:o 192.
3:o Jemte förklarande, alt E. K. M:t ansåge liincn för Juslitie-råden böra ökas
frän 7,500 R:dr lill 8,000 R:dr, äfvensom de vid Högsta Domstolen anställde Vaktmästare,
af hvilka en föresloges till öfverflvttning pä Justitie-revisions-expedilionens stat,
vara i behof af förbättrade löue-inkomster, har E. K. M:t äskat förhöjning af Högsta
Domstolens nuvarande anslags-summa 90,837 R:dr 8 öre med 6,'262 R:dr 92 öre, genom
beviljandet hvaraf likväl Vakt-beljeningcns ljus-penningar 60 R:dr skulle försvinna.
Med bifall till den ifrågaställa öfverflvtlningen af en Vaktmästare-beställning till
Justilie-revisioneus stat, hafva Rikets Ständer anvisat ett belopp af 6,487 R:dr 92 öre,
alt, i likhet med hvad E. K. M:t i Nåder föreslagit, användas tili löne-iörhöjningar för
Högsta Domstolens Ledamöter och Vakl-beljening, hvilkas aflöning säluuda koiumc att på
följande sätt bestämmas.
1 Justilie-råd
8,000
_
11 Dito
88,000
1 Vaktmästare
600
1 Dito
500
1 Dito öfverflyttas på Justitie-revisions expeditionens stat . .
—
Summa R:dr R:ml.
97,100
4:o Uti det för .lu slilie-kanslvr s-expeditionen nu utgående anslag, 11,503 R:dr
är af E. K. M: t, under åberopande af de för löneregleringen inom embels-verken framställda
allmänna grunder och med förklarande att Sekreterare-befattningen i denna Expedition
syntes böra uppföras i samma löne-grad, som Expedilious-sekreterare-embetena, en tillökning
föreslagen med 5,897 R:dr; dock skulle, i händelse af bifall härtill, indragning ske
af ljus-penningarne för Expeditionen, utgörande 260 R:dr.
Vid granskning af den föreslagna löne-staten hafva Rikets Ständer funnit densamma
påkalla förändring i följande delar:
a) Sekreteraren inom Expeditionen, hvilken nu uppbär i lön 2,350 R:dr, är i
den föreslagna staten uppförd till enahanda aflöning af 4,500 R:dr, som Expeditionssekreterare
inom Stals-departementen och Kollegii-ledamöter i lägre lönegrad ansetts, enligt
de för nämnda Departement och Kollegierna uppgjorda nya lönc-slaier, böra erhålla;
men då ifrågavarande befallning synes Rikets Ständer hvarken till vigten eller mängden af
göromål vara jemförlig med sagda embeten, åtminstone ej de sednare, hvilka kräfva en
sjelfständig och med ansvar förenad verksamhet, samt torde snarare kunna jemlöras med
Kollegii-sekreterarnes beställningar, för hvilka E. K. M:t föreslagit en aflöning af 3,500
R:dr, har den för Sekreteraren i förevarande Expedition äskade löne-tillökning funnits
icke böra bestämmas högre, än all hans aflöning dermed uppgår till ett belopp af
3,500 R:dr.
b') För Registratorn inom denna Expedition, med nu innehnfvande lön af 1,053
R:dr, är den nya aflöningen föreslagen lill 3,000 R:dr, men Rikets Ständer hafva funnit
aflöningen för denne tjensteman skäligen kunna nedsättas till 2,500 R:dr.
c) Beträffande de för Expeditionens tvänue kopister föreslagna löne-förhöjningar,
hafva Rikets Ständer, i enlighet med hvad som här ofvan blifvit vttradt rörande kanslistoch
kopist-tjensterna i Juslitie-stals-expedilionen, funnit sammanlagda beloppet af dessa
förhöjningar, utgörande 840 R:dr, böra ställas till E. K. M:ls disposition för befrämjande
af göromålens gång inom ifrågavarande tjensle-grad.
Emot öfrige tillökningar i den föreslagna slaten hafva Rikets Ständer icke haft
något alt erinra, och då, med iakttagande af ofvan omlörmälde förändringar, nuvarande au
-
Expeditions- Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 192. 635
slag för Justilie-kanslers-expediliouen erfordrar förhöjning med 4,397 R:dr, hafva Rikets
Ständer beviljat denna anslagslillökning, att utgä på nedannämnde sätt:
Juslilic-kanslern
1
7.000
1 Sekreterare
3,500
—
1 Registrator
2,500
—
1 Kopist
580
—
580
—
Till befrämjande af göromålens gång inom kopislgraden
840
—
1 Vaktmästare
600
—
Till gratifikationer åt e o. tjenstemän och vaktbetjente
300
—
Summa R:dr R:mt.
15,900
-
5:o Jemte det E. K. M:t ansett de å Justi lie-revisions* expeditionens stat uppförda
tvenne Registrators-befatlningar böra vid andre Registratorns afgång förenas, för hvilket
ändamål likväl erfordrades, dels att till Förste Registratorns biträde en Kanslist förordnas,
i stället för den Kopist, som nu är till tjenstgöring i Registrators-konloret indelad, dels
ock att ett särskildt arfvode för vården af Högsta Domstolens protokoll beviljas, har E.
K. M:t, med iakttagande häraf och öfverfiyttning till Justilie-revisions-expeditioneu al en
bland Vaktmästarne hos Högsta Domstolen, låtit upprätta nytt förslag till lönestat för
nämnda Expedition samt, under åberopande deraf, äskat en tillökning i expeditionens
nuvarande anslag, 62,700 R:dr, med 30,500 R:dr, hvarutöfver, intilldess andre Registratorn
från tjenste:» alginge, erfordrades eli belopp Irån allmänna Indragnings-stalen af
605 R:dr 50 öre; men till löljd af en sådan reglering komme deremot de nu utgående
ljuspenningarne, 800 R:dr, att försvinna.
Vid den föreslagna slaten hafva Rikets Ständer funnit följande vara att erinra; ,
a) Förste Registrator!» i förevarande expedition är uppförd lill en aflöning af
3,500 R:dr. Om äfven de göromål, sorn åtfölja denna Registrators befattning, äro mer
än annorstädes trägna, svnes likväl innehafvare!) deraf, hvilkens lön nu utgör 1,849 R:dr
50 öre, skäligen kunna ålnöjas osed en mindre tillökning, än den föreslagna, helst, såsom
upplyst blifvit, åtskillige sportler äro med denna tjenst förenade, hvarför Rikets
Ständer hafva bestämt nämnde Ijenstemans aflöning till 3,000 R:dr.
F) Beträffande andre Registratorns på indragning ställda befattning, förekommer
alt någon lön för denna icke finnes utförd, utan är i afseende å nuvarande innehafvares
a (lönande, intilldess han afgår, föreslaget, att, sedan af den nya kanslistlön, som blifvit
i staten upptagen lill belopp af 2,000 R:dr, men tills vidare icke borde utgå, 1,000 R:dr
användls lill aflöning åt den 9:de, jemväl på indragning ställde Kopisten, återstoden skulle
tillfalla Andre Registrator!», hvilkens bibehållande vid nu egande löne-inkomster, utgörande
med ljuspenningar en summa af 1,605 R:dr 50 öre, dock erfordrade ytterligare
ett belopp af 605 R:dr 50 öre från allmänna indragnings-stalen, hvarförutan denne tjensteman,
för att jemväl komma i åtnjutande al någon löne-förhöjning, skulle uppbära det
särskilda arfvode af 600 R:dr, som blifvit föreslaget för vården af Högsta Domstolens
protokoll. Rikets Ständer hafva likväl, i betraktande deraf, att den löne-reglcring, som
nu sker, icke bl ifver definitiv, utan gällande blott för nu ingångna slals-reglerings-period,
funnit den äskade nya kanslist-lönen ej böra å staten uppföras; men deremot har för Andre
Registrator!) der upptagits den lön, han nu innehar, utgörande 1,555 R:dr 50 öre. Då
dertill liigges ofvanbcrörde arfvode al 600 R:dr, hvilket Rikets Ständer beviljat, erhåller
således Andre Registrator!! i löiic-inkomst 2,155 R:dr 50 öre, hvarigenom honom bcre
-
636 Expeditions-Ulskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 192.
des en billig förhöjning i nuvarande löne-förmåner, utan att något särskildt bidrag från
Allmänna Indragnings-slaten erfordras.
c) Hvad angår de ifrågasatta lönförhöjningarne för Kanslister oell Kopister inom
denna Expedition, hvilka tjenstemän till sanitina antal, som förut, i staten upptagits, hafva
Rikets Ständer, med tillämpning af den grundsats, som i afseende å dessa slags befattningar
här ofvan blifvit uttalad, och med iakttagande deraf, att beloppet af den till
2,000 R:dr föreslagna Kanslist-aflöningen inskränkes till 1,800 R:dr, beslutat, att summan
af tillökningarne för Kanslist- och Kopist-tjcnsterne ställes till E. K. Mils disposition
för befrämjande af ärendenas gäng inom dessa tjenslegrader. Då till följd af den äskade
nya Kanslist-lönens uteslutande från staten, den på indragning ställde 9:dc Kopisten,
hvilkens lön icke finnes upptagen, bör der uppföras med nu innehafvande lön 600 R:dr,
blilVer, med beräkning al enahanda tillökning för denna som öfriga Kopist-platser, eller
400 R:dr, den i förenämnda afseende erforderliga summa. 8,698 R:dr 50 öre.
Då i öfrigt något icke varit att anmärka mot de i den föreslagna staten uppförda
tillökningar, hafva, enär med iakttagande af de förändringar deri, som Rikets Ständer
ansett nödige, den behöfliga förhöjningen af anslaget för Juslitie-revisions-expeditionen
uppgår till 28,730 R:dr 50 öre, Rikets Ständer, såsom tillökning i anslaget för nämnda
expedition, anvisat ofvanförmälda summa att utgå på sätt här nedan är upplaget:
1 Revisions-sekrelerare
5,000
1 d:o
5,000
1 d:o
5,000
1 d:o
5.000
1 d:o
4,500
1 d:o
4.500
—
1 d:o
4,500
1 d:o
4,500
1 Protokolls-sekreterare
3,500
f
3 d:o
10,500
1 d:o
3,500
1 d:o
3,500
1 Registrator
3,000
1 Registrator, indrages vid nuvarande innehafvarens afgång
1,555
50
1 Kanslist
1,237
50
5 Kanslister
6,187
50
1 Kanslist
900
1 d;o
900
1 d:o, tillsättes vid andre Registralorns afgång
1 Kopist
625
50
2 Kopister ....
1,251
1 Kopist  . .
600
4 Kopister ....
2,400
1 Kopist, indrages vid 2:dra Registralorns afgång
600
lill befrämjande af göromålens gång inom Kanslist- och Kopist-graderne
8,698
50
1 Vaktmästare
600
—
Transport
87,555 |
50
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 492. 637
Transport
1 Vaktmästare
1 d:o
1 d:o, öfverflvttas frän Högsta Domstolens slat
Till gratifikationer åt e. o. tjenstemän och Vaktbetjenle
Arfvode för vården af Högsta Domstolens protokoll m. m
Summa li:dr ETrnt
87,555
50
500
500
500
2,000
600
91,655
50
6:o För Svea och Götha Hofrätter samt Hofrätten öfver Skåne och Blekinge
äro förslag lill nya iönestater äfven upprättade; och dä, enligt dessa, erfordras för
Svea Hofrätt R:dr 163,000
Götha Hofrätt ,, 162,000
samt Hofrätten öfver Skåne och Blekinge  ,, 78,100 403 100
men nu gällande stater, med inberäkning af de särskilda anslag, som för
innevarande slatsrcgleriugs-period äro beviljade, endast upptaga för
Svea Hofrätt.
R:dr 128,325
Götha Hofrätt ,, 126,825
samt Hofrätten öfver Skåne och Blekinge
,., 58,650
utom ett Hofrällerne gemensamt tillagdt reservalions-anslag . ,, 10.500 324,300
så komme. utöfver sistnämnde summor för regleringens lillvägabringande att erfordras,
78,800 R:dr, hvilket belopp E. K. M:t af Rikets Ständer äskat.
Elter öfvervägande af hvad i afseende å de föreslagna nya lönestaterna förekom
mit
såväl i E. K. M: I s Nådiga Proposition om statsverkets tillstånd och behof, som det
samma Nådiga Proposition följaktiga Slalsråds-prolokoll öfver Justitie-ärenden för den 14
Oktober 1856, hafva Rikets Ständer väl ansett grunderna för den nya organisationen i
allmänhet riktige, men dock vid granskning af de föreslagna lönestaterna funnit jemkning
böra ega rum beträffande några af de uppförda beloppen, på sätt här nedan i underdånighet
omlörmäles.
a) Enligt den föreslagna slaten, skulle de ordinarie notarierne, hvilka ansetts
böra blifva 15 i hvardera af Svea och Götha Hofrätter samt 6 i Skånska Hofrätten, fördelas
i Irenne löne-grader, med lika antal i hvarje grad, samt, jemte sportlerne, beräknade
för hvar Notarie i Svea Hofrätt till 720 R:dr och i de öfriga Holrätterne till 640
R:dr, erhålla såsom lön i högsta graden 1,800 R:dr, i den andra 1,200 R:dr och i den
lägsta graden 1,000 R:dr; hvarförutan e. o. Notarier, till antal af 5 i hvardera af Svea
och Götila Hofrätter och 2 i Skånska Hofrätten, blifvit i staten uppförda, med arfvoden
af 500 R:dr, utom sportler, beräknade till samma belopp, som de ordinarie Notariernes.
Med bibehållande af det uti lönings-stalerna uppförda antal af notarier inom hvarje lönegrad,
hafva Rikets Ständer funnit aflöningen i den andra skäligen kunna något förhöjas,
hvarföre densamma ökats från del föreslagna beloppet af 1,200 till 1,400 R:dr, hvarige
nom
äfven skillnaden mellan de särskilda lönegraderna blifva lika, eller 400 R:dr, i stället
alt den, enligt de föreslagna stalerne, utgör 200 R:dr emellan lägsta och andra graden
samt 600 R:dr emellan denna sednare och den högsta graden. Hvad åter beträffar
de i löneslaterne uppförda e. o. Notarier, kan det, i Rikets Ständers tanke, icke vara
gagnelig! att. personer, sorn nyligen inlrädt på tjenstemannabanan, fästas vid en sådan
slags verksamhet, som den ifrågavarande, derigenom att lör Ijenstgöringen fastställes ett
bestämdt årligt arfvode. Rikets Ständer föreställa sig, att det vore af vida större nytta,
638
Expeditions- Utskottets Förslag till underd. Skri frelse N:o 192.
om tjenstemänuen vid denna tidpunkt kunde, oförhindrade af en dylik stadig tjenstgöring,
bereda sig tillfällen alt genom en mera praktisk verksamhet förvärfva sig de insigter och
den erfarenhet, som äro nödvändiga för deras utbildning för domare-kallet, hvadan, af
sådan anledning, Rikets Ständer funnit fasta årliga arfvode» lör ifrågavarande slags tjenstgöring
icke lämpligen böra bestämmas. Då emellertid något biträde vid nolarie-göromålen
torde blifva för de ordinarie notarierne af nöden, hafva Rikets Ständer beslutat,
att de belopp, E. K. M:t i förevarande hänseende äskat, utgörande för hvardera af Svea
och Götha Hofräller, 2,500 R:dr och för Skånska Hof-rätlen 1,000 R:dr, må anvisas
och ställas till E. K. M:ls disposition, att användas till gratifikationer åt extra biträden
vid notarie-göromålens bestridande.
b) För att användas till arfvoden åt adjungerade Ledamöter i Holrällcrne, har
E. K. M:t äskat ett belopp af 2,400 R:dr för hvardera af Svea och Götha llof-rälter
samt hälften, eller 1,200 R:dr, för Skånska Hof-rätlen. Dylika medel finnas för närvarande
anslagne endast för förstnämnde båda Hof-räiter med 900 R:dr för hvardera. Det
arfvode, som adjungerad ledamot nu åtnjuter, utgörande 50 R:dr R:mt i månaden, har
ansetts vara alltför lågt då en sådan ledamot icke under tiden för annan befattning å
Holrättens stat uppbär lön å lika eller högre belopp, hvadan framställning skelL derom, att
arfvodel måtte ökas lill 100 R:dr för hvarje månad, när den adjungerande ledamoten ej
är ordinarie tjensteman i Hofrätten, men att, det för sådan tjensteman skulle fortfarande
utgå med nuvarande belopp af 50 R:dr i månaden. Ehuru dylika medel icke finnas för
andra embels-verk anslagne, torde de likväl vara för Hof-rällernc behöfiige, hufvudsakligen
med afseende å angelägenheten, alt, vid inträffande vakans, den lediga roleln må genast
och intilldess embelet hinner återbesättas kunna uppehållas genom skicklige vikarier, de
der billigtvis böra få påräkna en lämplig ersättning för sitt biträde, åtminstone i de fall,
då personerne icke förut inom verket innehafva ordinarie tjenst. Rikets Ständer anse
dock, att någon nedsättning af de äskade beloppen skäligen kan ega rum, hvarföre de
blifvit bestämda för hvardera af Svea och Götha Hof-rälter lill 1,800 R:dr, eller dubbelt
emot hvad adjunktions-medlen derstädes nu utgöra, och lör Skånska Hof rätten, der sådana
hittills icke funnits, till hälften af berörda summa, eller 1)00 R:dr.
I öfrigt hafva Rikets Ständer icke funnit skäl till några erinringar vid de föreslagne
staterna, hvadan, med iakttagande af de jemkningar deri, som, enligt hvad här
ofvan är anmäldt, ansetts nödiga, de erforderliga anslags-tiilökningarne blifva:
för Svea Hof-riilt  30,700: —
för Götha
31,200: —
och för Hof-rätlen öfver Skåne och Blekinge 17,800: —
eller tillsammans Kalr 79,700: —
Beträffande verkställigheten af ifrågavarande löne-reglering, liar E. K. M:l, i af
seende
dertill, att i Hof-rällerne funnes dels ålskillige tjenstemän, hvilkas befattningar
skulle komma att upphöra, och dels andra tjenstemän, hvilkas göromål och sporlel-inkomsler
skulle i väsentlig mån förändras, samt att uppförandet af de tili indragning bestämda
tjensterna på indragningsslat, med rättighet för innehafvarne att ulan vidare Ijenslgöringsskvldighel
undfå ersättning lör löner och sportler, sannolikt kommc att medföra en icke
obetydlig utgift för slals-verket, föreslagit ali, fastän löne-regleringen icke torde genast
kunna bringas till verkställighet, Rikets Ständer ändock måtte medgifva, att, intilldess
sådant kan ske, de behöfiige anslagen finge utgå och af E. K. M;t disponeras, på sätt
lämpligast lunnes, för befordrande af göromålens obehindrnde gång.
I betraktande af de utaf E. K. M:l anförda omständigheter, finna jemväl Rikets
Ständer hinder för närvarande mota för tillvägabriugande af en definitiv löne-reglering
för Hofrrällene, hvarföre Rikets Ständer ock anse lämpligast, att de erforderliga anslags
-
Expeditions-Utskottets Förslog till underd. Skrifvelse N:o 192. 639
tillökningarne må, på säll föreslaget är. af E. K. M:t för del uppgifna ändamålet disponeras;
oell hafva Rikets Ständer alltså funnit skäligt, för genomförande af ifrågavarande
löne-reglering för Hof-rälterna i den mån sådant kan ske, bevilja oell lill E. K. Mits nådiga
disposition ställa anslags-lillökningar, utgörande för Svea Hof-rätt 30,700 R:dr, för
Götha Hof-rätt 31,200 R:dr oell för Hof-rätlen öfver Skåne oell Blekinge 17,800 R:dr,
dock med förbehåll, att de tjenstemän, hvilkas befattningar äro ställda på indragning,
komma, så länge dc dervid qvarstå, i åtnjutande af sin tillständiga rätt, i öfverensstämmelse
med det allmänna stadgande i delta hänseende, hvarom Rikets Ständer framdeles
skola inkomma med underdånig anmälan; och må dessa tjenstemän, med afseende å den
ökade lefnadskoslnaden, af de disponible medlen erhålla, i likhet med andra tjenstemän,
en billig förhöjning af sin nuvarande aflöning, så vidt ieke löneregleringens genomförande
derigenom förhindras.
Slutligen hafva Rikets Ständer lästat uppmärksamhet å en bestämmelse i det nya
organisations-förslaget, hvars förändrande, i Rikets Ständers tanke, vore önskvärd!. Enligt
kommilterades förslag till arbetsordning för Hofrällerne, skola till Svea Hof-rätt inkommande
handlingar, med undantag af dem, som aflemnas vid förhör eller upprop, emoltagas
och i diarierne antecknas af vederbörande. Fiskal i brottmål, af Akluarien i instämda
och vädjade saker oell af Sekreteraren i andra civila mål och ärenden, äfvensom i
fiskaliska aktioner, eller af tre särskilda personer, då deremot såväl i Götha Hof-rätt, sorn
i Hofrätten öfver Skåne och Blekinge, sagde göromål bestridas af en enda person; men
då det utan tvifvel skulle vara fördelaktigare och beqvämligare för allmänheten, om i
Svea Hof-rätt, likasom i de öfriga, alla handlingar, som ingifvas, finge aflemnas till en
och samma person, eller, i fall sådant, icke låter sig verkställa, åtminstone till blott (vänne
personer, den ene i civile och den andre i kriminelle mål, få Rikets Ständer hos E.
Ii. M:t i underdånighet anhålla, att inom Svea Hofrätt mätte tillvägabringas en dylik
reglering utaf bestyret med emottagande af handlingar som dit ingifvas.
Genom den nu beslutade regleringen liar allöningen för Hof-rätteruas embcls- och
tjenstemän samt vaklbeljcning blifvit på följande säll. bestämd, nemligen :
Svea Hofrätt.
1
President
9,000
—
1
Hofrättsråd
5,000
—
4
20,000
—
1
4,500
—
4
d:o
18,000
—
1
Assessor
4,000
—
4
d:o
16 000
—
1
3,500
—
9
31,500
—
1
Sekreterare
2.000
—
1
2,500
—
1
vice Advokat-fiskal indrages
—
1
Fiskal
1,500
—
3
4.500
—
1
1,500
—
Transport
123,500
640 Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 492.
Transport
123,500
2 Proto-notarier indragas
1 Notarie
1.800
4 d:o
7,200
1 d:o
1,400
2 d:o
2.800
2 d:o
2.800
1 d:o
1.000
4 d:0
4,000
Till arfvode» för biträde vid Notarie-göromåleu
. . .
2,500
1 Aktuarie
2,500
1 Registrator, indrages
1 Arkivarie
2,000
8 Kanslister, indragas
Arfvode» för renskrifning och annat biträde vid Fisk
il-expeditionen
1,800
Arfvode» till amanuenser för biträden åt Sekreteraren, Advokat-fiska-
len, Aktuarie» och Arkivarien ....
2,700
Gratifikationer åt e. o. tjenstemän och vaklbeljente
1.500
Adjunktions-medel
1.800
1 Vaktmästare
600
1 Hofrättspost
400
4 d:o
1,600
1 d:o
300
3 d:o
900
1 d:o
300
Summa R:dr it:ml
163,400
—
Götha Hofrätt.
1 President
9,000
1 Hofrättsråd
5,000
4 d:o
20,000
1 d:o
4,500
4 d:0
18,000
1 Assessor
4,000
4 d:o
16,000
1 d:o
3,500
9 d:o
1 Sekreterare
2,500
L Advokat-fiska)
3,000
1 vice Advokat-fiskal, indrages
1 Fiskal
1,500
3 d:o
4,500
1 d: o
1,500
2 Proto-notarier, indragas
1 Notarie
1,800
4 d:o
7,200
—
Transport
133,500
1 Notarie
Expeditions-Utskottets Förslag till anderd. Skrifvelse N:o 192. Oil
1 Notarie
2 d:o
2 d:o
1 d:o
4 d:o ....
Till arfvodcn för biträde vid Nolarie-göromålen
1 Aktuarie
Transport
1 Registrator, indrages
1 Arkivarie
8 Kanslister, indragas
Arfvode till en laka re för biträde vid undersökningar, indrages . . .
Arfvode för renskrifning och annat biträde vid Fiskals-expedilionen . .
Arfvoden till Amanuenser för biträde åt Sekreteraren, Advokat-fiska
len,
Aktuarien och Arkivaricn
Gratifikationer åt e. o. tjenstemän och vaktbetjent
Adjunklionsniedel
1 Vaktmästare
1 Hofrättspost
3 d:o
1 d:o
.
Summa li:dr R:ml
Hofrätten öfver Skäne och Blekinge.
President
Hofrättsråd . . . .
d: o
d:o
* d:o
Assessor
d.o
d: o
d.o
Sekreterare .
Advokat-fiskal
Fiskal
d:o
Förste Notarie, indrages
Notarie
d:o
d:o
d:o
133,500
1,400
2,800
2,800
1,000
4.000
2,500
2.000
2,000
1.500
3,000
1.500
1,800
000
400
1,200
400
162,400
9.000
5.000
5.000
4.500
4.500
4.000
4.000
3.500
10.500
3.000
3.000
1.500
1.500
1,800
1,800
1.400
1.400
Bih. lill l\. t. Pral. 1856—1858. 10 Sami. 1 Afd.
Transport
6j,a00
81
— I
642 Expeditions-Ulskotlets Förslag lill anderd. Skrifvelse N:o 492.
Transport
65,400
—
1 Notarie
1,000
—
1,000
—
Till arfvoden för biträden vid notarie-göromålen
1,000
—
1 Aktuarie
2,500
—
1 Registrator, indrages
—
1 Arkivarie
.
2,000
—
3 Kanslister indragas
—
Arfvoden för renskrifning och annat biträde vid Fiskals-expeditionen
Arfvoden till Amanuenser, såsom biträden åt Sekreteraren, Advokal-liska-
600
—
len, Akluarien och Arkivarie))
1,800
—
Gratifikationer ål e. o. tjenstemän och vaktbetjent^
600
—
Adjunklionsmedcl
900
—
1 Vaktmästare
600
—
1 Hofrättspost
400
—
1 d:o
400
—
Summa R:dr R:mt.
78,200
—
7:o Under åberopande af upprältadt förslag lill ny löne-slat för Krig-s-hofrätten,
liar E. K. M:t föreslagit, alt, ined indragning af de Ijenslemänncn och vaktbeljcningen
derstädes t i! I koni ina 11 d e ljuspenningar, 270 R:dr, Rikets Ständer måtte bevilja en förhöjning
i Hofrällens nuvarande anslagssumma, 9,555 R:dr 50 ören, med 3,294 R:dr 50
ören, samt derjemte ä Allmänna Indragningsslaten låta uppföra eli emot lönen och Ijuspenningame
lör den hos Hof-rätlen nu anställde Notarie svarande belopp af 1,344 R:dr.
Då Rikets Ständer, under den 8 sisllidne April, gjort underdånig framställning
angående indragning af nämnda Hofrätt, hafva Rikets Ständer vid sådant förhållande funnit
mindre lämpligt, ali en förändrad löne-slat för detta embetsverk nu fastställes. Enär
likväl en sådan indragning, i läll densamma beslutes, dock ej före nästa riksdag kan komma
till verkställighet, hafva Rikets Ständer ansett rättvisa och billighet fordra, alt med
hänsigt till ökade lefnads-kostnader bemälda Hof-rätts civil-personal oell vaklbetjening,
lika med andra stater, under tiden tillgodonjuta någon förbättring af deras nuvarande
löne-vilkor, hvadan, jemte bibehållande af nuvarande anslag för Krigshof-rälten en summa
af 3,000 R:dr R:ml årligen blifvit under nu inträdande slats-reglerings-period ställd
till E. K. Mits Nådiga disposition, att användas till löne-förbät t ring för Idol-rättens civile
embels- och tjenstemän samt vakt bet jente; och hafva Rikets Ständer, i följd häraf, funnit
frågan om en tjenstemans uppförande å Allmänna Indragnings-slaten med sina nuvarande
löne-inkomster förfalla.
8:o I anseende dertill att utgifterne för fdng-vården under åren 1853, 1854
och 1855, enligt ett ungefärligt medel-tal, uppgått till 1,350,000 R:dr årligen, och anledning
icke vöre för handen, att dessa utgifter skulle åter betydligt förminskas eller
nedgå lill det belopp af 770,000 R:dr Banko, eller 1,1;),),000 R:dr R:ml, hvartill de blifvit
uti nu gällande riks-stat beräknade, är af E. K. M:t föreslaget, alt förslags-anslaget
till fångars vård och underhåll måtte till förstnämnda summa ökas med 195,000 R:dr
utöfver hvad riks-slalen nu upptager.
Då det visat sig, att fåugvårds-ulgifterne under de sednare åren alltjemt stigit,
samt äfven i den händelse, alt de ännu fortfarande höga varu-priscn snart åter falla, det
icke med någon sannolikhet kan antagas,att ifrågavarande slags utgifter, sorn, efter hvad
Rikets Ständer inhemta!, år 1855 uppgått lill omkring 1,000,000 R:dr Banko, komma i
den närmaste framtiden att nedgå under den föreslagna summan, 1,350,000 R:dr Ruut,
hafva Rikets Ständer, som anse angeläget att anslaget bestämmes till en summa, hvilken
så mycket som möjligt närmar sig års-behofvel, helst eljest vid stats-reglcringen en större
Expeditiojis-Ulskottets Förslag till anderd. Skrifvelse N:o 192. 643
tillgång för nya anvisningar synes, än sorn verkligen förefinnes, funnit, sig böra öka förslags-anslnget
till fångars vård och underhåll med 195,000 R:dr R:ml; men då, enligt
hvad Rikets Ständers är 1855 församlade Revisorer anmärkt, kostnader för nybyggnadsarbelen
blifvit under de år, revisionen omfattat, bestridde af ofvannämude förslags-anslag,
få Rikets Ständer hos E. K. M:l i underdånighet anhålla, att ifrågavarande anslag hädanefter
icke anlitas till bekostande af dylika arbeten.
9:o Dä vården och underhållet af läns- oell k rono-huktenn vore öfverlemnad till
fångvårds-slyrelscn, så att något bestyr dermed icke vidare tillkomme del under Finansdepartementet
lydande embels-verk, al hvilket vården om kronans hus och byggnader i
allmänhet är uppdragen, har E. K. M:t föreslagit, att 7:de Hufvud-litelns anslag till
byggnader och reparationer i landsorterne mätte minskas med de 6,000 R:dr, hvilka afselts
för underhåll af läns- och krono-häkten, och ett särskildt reservations-anslag lör
detta ändamål å “2:dra Hufvud-titeln anvisas till belopp af 13.500 R:dr för att, utan all
inblandning med iörslags-anslaget till fångars värd och underhåll, af Fångvårds-slvrelsen
handhafvas och redovisas.
Den ifrågasatta öfverflyltningen ifrån 7:de till 2:dra Hufvud-titeln af det för oinförmälda
ändamål afsedda anslag finna jemväl Rikets Ständer vara lämplig, helst, alltsedan
vården och underhållet af alla både äldre och nyare läns- och kronohäkte!) af Fångvårds-slyrelsen
öfvertogos, något annat bestyr dermed icke tillkommit det under Finansdepartementet
lydande embets-verk, åt hvilket vården om Kronans hus och byggnader i
allmänhet är uppdragen, än att det hittills anvisade beloppet af della verk årligen till
Fångvårds-styreiscns disposition anordnats; och hafva Rikcls Ständer alltså bifallit hvad
E. K. M:t härutinnan föreslagit, äfvensom Rikets Ständer, då upplyst är, alt nuvarande
anslags-summa icke på långt när motsvarar det verkliga behofvel, samt den begärda förhöjningen
grundar sig på en inom vederbörande embets-verk uppgjord kalkyl öfver utgifterna,
äfven i denna del bifallit E. K. Ällis Nådiga förslag, hvadan det för ifrågavarande
föremål afsedda anslag blifvit ökadt till 13,500 R:dr, att såsom ett reservationsanslag
å riks-slaten uppföras.
lö:o Uti Rikets Sländers år 1855 församlade Revisorers berättelse om granskning
afstals-verkets räkenskaper m. m har i afseende å en skuld, hvaruti Fångvårds-styrel sen
hällar hos Stals-kontoret och hvilken skuld vid 1853 års utgång utgjorde 131,268 R:dr
22 sk. 9 rst banko, blifvit omförmäldt, hurusom, då ofvanbemälde styrelse år 1842 öfvertog
förvaltningen af fångvården i dess helhet, blifvit, vid hufvud-bokcns uppgörande
för samma år, af en del fångvårdens dåvarande tillgångar bildadt eli kapital-belopp, som
sedermera, efter afräkning af åtskilliga deri ingående fängelse-byggnaders värde, i hufvudboken
bibehållits, uppgående till 122,626 R:dr 36 sk. 6 rst banko. Dels derigenom
alt arbetena för fångvårdens behof, vid de större straff- och arbe.ls-fängelserna, under
sednare åren erhållit en betydligare utsträckning, som fordrat större förlags-kapital, dels
i den mån en mera ordnad bokföring hunnit vid dessa fängelser införas, hvarigenom icke,
på sätt förut tillgått, värdet af de under året upphandlade inalerialier och förråds—ariiklar
i räkenskaperna afförts såsom en utgift i vidsträcktare mån, än för så vid t effekterna
för samma år för fångvården användts, dels ock genom den af E. K. M:t den 12 Juni
1849 Nådigst föreskrifna förändring i afseende på utgifterna för ransaknings-längelserna,
nemligen all, till bestridande af dessa utgifter, som förut förskjutits från vederbörande
landt-räntcricr, förskott skulle af styrelsen ränterierna meddelas, hvaraf blifvit en följd,
att styrelsen i hvarje ränteri ständigt måste hålla en större eller mindre kassa, hade
cfvannämnde kapital-tillgång blifvit alltför otillräcklig, hvarigenom, då de under sednare åren
uppkomna betvdliga besparingar å fångvårds-anslagel lill en väsentlig del i verkligheten representerats
genom fångvårdens förråder och kassor, dessa besparingar, som för hvarje år i »Ivrelseus
hufvud-bok godtgjorts Slats-konloret, icke kunnat kontant öfveriemnas. Detta
644
Expedilions-Ulskotlcts Förslag till un (lerd. Skrifvelse N:o 192.
liar utgjort anledningen till den betydliga fordran sistnämnda embets-verk egde hos styrelsen,
ett förhållande, som ansetts icke heller kunna i framtiden undvikas, så framt ej
fångvårdens förlags-kapital blefve ökadt tili ett behofvet motsvarande belopp. Uti det
revisions-bcrällelsen bifogade underdåniga utlåtande, hvilket Fångvårds-stvrelsen afgifvil i
anledning af Ilevisorernes anmärkning i förevarande ämne, har styrelsen, bland annat,
anfört, alt den utveckling och större utsträckning, fångvården under de sednast förflutna
decennierna i allmänhet erhållit, samt ordnandet af arbetena inom fångvårds-anstallerna,
föranledt behof af förskolts-medcl till något högre belopp, än förut varit af nöden, hvarföre
eli visst maximum ansåges böra bestämmas, och all styrelsen redan under loppet
af år 1854 i afseende härå underdånigst hemställt, att, då någon grund-fond, eller ett
förlags-kapital, icke lämpligen borde förefinnas å ett Rikets Ständers forslags-anslag, och
det i stvrelsens hufvud-bok å kapilal-konlo balanserande belopp i allt lall befunnits för ändamålet
otillräckligt, delta kapital-belopp, 122,6*26 R:dr 36 sk. 6 rst, måtte i styrelsens
hufvud-bok få lillgodoföras Slats-konloret, samt styrelsen varda berättigad alt innehafva
förskott (ill ett belopp af 275,000 lf:dr Banko, hvilket ungefärligen motsvarade nämnde
kapital-summa, sammanlagd med Slals-kontorels fordran vid 1852 års slut, 143,616 R:dr
32 sk. 3 rst, med skyldighet för styrelsen att till Slats-konloret kontant leverera del
belopp, hvarmed, efter afslutad hufvud-bok, styrelsens skuld lill Stals-kontoret öfverslege
berörde summa, 275,000 R:dr Banko.
Behofvet af ett förlags-kapital för långvårds-ulgifternas bestridande är utan tvifvel
af förvaltningens beskaffenhet påkalladt, och den utväg för erhållande af en dylik fond,
som fångvårds-slyrelsen uti sill förenämnda underdåniga utlåtande föreslagit, synes ock
Rikets Ständer vara den lämpligaste. Då emellertid af räkenskaperna inhemtals, att
styrelsens skuld lill Slats-konloret under de sednare åren något nedgått, anse Rikets
Ständer ali en summa al 250,000 R:dr Banko, eller 375,000 R:dr Runt, bör blifva för
ändamålet tillräcklig, hvadan Rikets Ständer medgifvit Fångvårds-stvrelsen rättighet, alt
för ifrågavarande behof af stats-medlen tillsvidare innehafva en summa af högst 375,000
R:dr R:mt, häruti likväl inberäknadt ofvannämnda i styrelsens hulvud-bok balanserade
kapital-belopp af 122,626 R:dr 36 sk. 6 rst banko.
liro Då, efter hvad Rikets Ständer erfarit, E. K. M:l, jemlikt Nådigt bref den
23 Juli näst lidet år, beviljat Provincialläkare och deras vederlikar, samt dem, som deras
tjenst bestrida, ökad ersättning för mediko-legala hesigtningnr och det å Andra flufvudl
it el n lör delta ändamål uppförda forslags-anslag af 0,000 ll:dr härigenom torde för framtiden
blifva otillräckligt för det. afsedda behofvet, hafva Rikets Ständer funnit omlörmälda
forslags-anslag böra förhöjas lill 10,000 R:dr.
12:o Till följd af E. K. Mös Nådiga lörslag, angående upphörande af de till
särskilda verk utgående ljuspenningar, borde, enligt den Nådiga Propositionen, förslagsanslaget
till skri)-water/alier och expenser, nu utgörande 23,915 R:dr 94 öre, minskas
med ett ljuspenningarne motsvarande belopp af 1,820 R:dr.
Ehuru denna framställning om ljuspenningarnes försvinnande under nu ingångna statsregel
ings-period blifvit af Rikets Ständer bifallen, hafva Rikets Ständer dock, med afseende
derå, ali, enligt räkenskapcrne, berörde anslag, å hvilket en mindre besparing år
1852 uppkommit, deremot visat blist år 1853 af 1,522 R:dr 95 öre och år 1854 af
6,398 R.dr 52 öre, troll, alt anslaget bor bibehållas vid nuvarande belopp, hvilket dock,
för jemnaude af Hufvud-titclns slutsumma, ökats med 58 öre.
Då uli öfriga under denna Uufvud-lilel uppförda anslag förändring icke funnits
böra ega ruin, hafva, med iakttagande af ofvan omlörmälda bestämmelser, ulgilts-summorna
å Riks-stalens Andra Uufvud-lilel blifvit fastställde att, frän och med år 1858
till dess nästa stats reglering vidtager, utgå som följer:
Ea:pcdilinns-Utskoltets Förslag lill underd. Skrifvelse N:o 102- 645
A n dr es Siw, jr wtf-tife in.
Jaslitie-Döpar tern eniel.
Departemcuts-ehefcn, Juslitie-stals-minislern
Departementets expedition
Högsta Domstolen
Juslitic-kanslers-expeditionen
Just ilie-re visions-expeditionen
Svea llof-rält med derunder lydande Justilie-stat:
11 of-riiIteus anslag
163,400: —
Juslilie-statens anslag : samma belopp,
som i 1855 års Biks-slat, nemligen:
. 18,989: 52.
. 2,201: 89.
Penningar
Indelta räntor
21.191: 41.
Götha llof-rält med derunder lydande Justilie-stat:
Hof-rällens anslag 162,400: —
Justitie-statens anslag: samma belopp,
som i 1855 års lliks-stal, nemligen:
Penningar .... 18871: 85.
Iudelia räntor . . 3,494: 25. 22,366: 10.
Hof-rätlen öfver Skåne och Blekinge med derunder
lydande Jast it ic-stat:
Hof-rällens anslag  78,200: —
Juslilie-statens anslag: samma belopp,
som i 1855 års Biks-stat, nemligen:
Penningar .... 7,037: 22.
Indelta räntor . . 207: 75.^ 7,244: 97.
Krigs-liof-riillen
Fångars vård och underhåll, Förslags-anslag .
Vård och underhåll af läns- och kronohäktet),
Reser valions-anslag
Medikolegal besiglningar, Förslags-anslag .
Skrifmaterialier och expenser, ved, m. m. Förslagsanslag
:
Nuvarande anslaget
23,915: 94.
Tillägges för jemuande af Hufvudtilelns
slutsumma
58.
Bese- oell Traktamenls-penningar, Förslags-anslag .
Ersättning ål vittnen oell parter, Förslags-anslag .
Extra utgifter, lieservaliuns-anslag
.Riksmynt.
Penningar.
15,000
22,700
97,100
15,900
91,655
182,389
181,271
85,237
12,555
1,350,000
13,500
10,000
23 916
7.500
7.500
4.500
Summa [2,120,726
50
85
52
I miella ra ritor,
enligt
ina rkrgång,
pä försl.-tu.
Summa.
2,201
3,494
207
89
25
75
15,000
22,700
97,101)
15,900
91,655
184,591
184,766
85,444 ()7
12,555 50
1,350,000
13,500
10,000
23,916 52
7.500
7.500
4,560J—
50
41
10
ll| 5,903)892,126,630[—
646
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skri/re/se N:o 192.
För ombyggnad af länsfängelset efter cellsystemet i de län, der sädana ännu icke
blifvit fullbordade eller päbegvnta, har E. K. M:t, under åberopande af hvad det den
nådiga Propositionen åtföljande protokoll öfver Justile-departcments-ärenden i delta ämne
innehåller, äskat, att Rikets Ständer malte anvisa ett belopp af 450,000 R:dr, att under
åren 1858, 1859 och 1860 utgå med ^:de! hvartdera året.
Då Rikets Ständer af nämnda Stalsråds-protokoll inhemtat, att med de vid föregående
riksmöten till uppförande af dylika fängelser beviljade extra anslag tillgångar
blifvit beredda alt inom \7 af Rikets län uppföra sådana fängelser, al hvilka de flesta
redan blifvit fullbordade, och de öfriga för närvarande voro under arbete, hvarförutan af
samma anslag medel blifvit anvisade för påbörjande af fängelser i ytterligare två län,
nemligen Orebro och Gottlands, samt, enligt en uppgjord kalkyl, för cellfängelsers fullständiga
uppförande i sistnämnda två län, äfvensom i de återstående fem, nemligen Upsala,
Nyköpings, Werslernorrlands, Westerbottens och Jemtlands, ett ytterligare anslag erfordras
lill belopp af 653,000 R:dr, hvilket dock, af anförde skäl, ansetts böra förhöjas till
700,000 R:dr, hafva, med afseende å angelägenheten deraf, att de begynlc byggnadsarbetena
oafbrutet fortgå, och då de län, hvarest cellfängelser ännu ej blifvit påbörjade,
ega grundade anspråk,, alt, i likhet med de öfriga, förses med dylika förbättrade fängelse-anstalter,
hvilkas välgörande verkningar af erfarenheten mer och mer bekräftas, Rikets
Ständer, lill uppförande af länsfängelscr efter cell-systemet, anvisat den äskade summan
af 450,000 R:dr, att med en tredjedel ärligen under hvartdera af åren 1858, 1859
och 1860, från Riksgälds- kontoret utgå.
Beträffande slutligen E. K. M:ls nådiga framställning, att den föreslagna löneförbättringen
för crnbets- och tjenstemän, jemte vaktbeljente, måtte få beräknas och utgå
äfven lör nästlidne år 1857, samt härtill erforderliga medel af Rikets Ständer anvisas,
komma Rikets Ständer alt i detta ämne framdeles särskildt i underdånighet sig yttra.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 14 Januari 1858,
Expeditions-Utskottets Förslag till un der d. Skrifvelse N:o 493. 647
193.
Uppläst och godkändi hos Ridd. och Adelil den 15 Jan. 1S58.
Presle-slåndet don 18 — —
Borgareståndet den 18 — —
Bondc-slåndet den 80 — —
/likets Ständers underdåniga Skrijve/se, angående reglering af ulgijterne
under lliks-statens Tredje Uufvud-li/el.
(Slals-Ulskis Hilldén Niis 43, 124, 149 och Fiirst. Stats-Ulskis Mein. N:o 172.)
S. A. K.
I den Nådiga Propositionen angående Slats-verkels tillstånd och behof har E. K.
M:t, sorn funnit de vid sistlidne riksdag å Riks-slatens Tredje Hufvud-lilel för Utrikes
Departementet uppförde anslag 225,650 Ridr Banko, eller 338,475 R:dr Bunt, numera
vara för dermed alsedda ändamål otillräckliga, samt. en tillökning i berörda anslags-summa
af behoTvet påkallad, föreslagit, att Departementets stat, med inberäkning al del från
Norrige utgående bidrag, hvilket hittills utgjort 40,000 R:dr specie, motsvarande 160,000
R:dr R:ml, måtte ökas lill 680,000 Ridr samma mynt.
I afseende å fördelningen de förenade rikena emellan af denna anslagssumma, har
E. K. M:t ansett lämpligast, att deras olika folkmängd liigges till grund för bestämmandet
af det bidrag, sorn från hvarldcra riket bör äskås. I löijd häraf skulle berörda
680,000 Ridr utgå från Svenska Statsverket med \ | och från det Norrska med så
att Svenska Statsverkets årliga bidrag komme att utgöra 480,000 Ridr eller 141,525
Ridr utöfver det vid sednaste riksdag bestämda anslag för Utrikes Departementet.
Då emellertid något i behörig ordning faltadt beslut angående fördelningen af
dessa utgifter med deraf följande reglering af tjenslebefattningarne icke vore lill efterrättelse
gällande, har E. K. Mil funnit den nuvarande staten för Utrikes Departementets
expedition tills vidare och äfven under den lid, nu skeende statsreglering komme alt
omfatta, höra fortfara, endast med iakttagande dervid af de förändringar, sorn kunde löranledas
dels af ilrågasliilld förhöjning i ijenslemänens aflöning, dels ock at det i sammanhang
dermed framställda förslaget om öfverflyIlning från Departementets stat till allmän
-
648 Expeditions-lils kottets Förslag till anderd. Skrifvelse N:o 193.
na Indragnings-slalcn af de ä den förra slaten upptagna löner för Irenne kabinells-kurirer
oell en Translator för Finska språket; hvaremot beträffande de å Tredje Hufvudlileln
förekommande anslag för Minister-staten, äfvensom till skrifmaterialier och expenser samt
extra utgifter, E. K. M:t ansett ofvanberörde fördelningsgrund desto hellre böra tillämpas
vid bestämmandet af Sveriges andel i dessa utgifter, som det skäligen kunde antagas,
ali äfven Norrige för sin del skulle finna denna grund med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
och all densamma sålunda komine att för framtiden och äfven i andra fall
tjena till efterrättelse i frågor 0111 utgifter, gemensamma för begge rikena. Af sådan
anledning har E. I{. M:t begärt, att å Svenska Riks-stalen nu mätte uppföras:
för Slals-minislern för Utrikes ärenden I\:dr 24,000: —
,, Deparlementets-expedition
26,300: —
,, Minister-staten ,, 359,700: —
., Skrifmaterialier och expenser samt extra utgifter ,, 70,000: —
tillsammans R:dr 480,000: —
utgörande, såsom nämndt är, det belopp, hvilket, enligt nyss omförmälda fördelningsgrund,
Sverige borde i förhållande lill Norrige vidkännas af de för handhafvande af begge rikenas
utrikes angelägenheter erforderliga utgifter; hvarförutan E. K. M:t äskat, att omförmälda
anslag måtte, ulan hinder af fördelningen i särskilda ulgifls-litlar eller inskränkning
lili något visst år, få användas till alf fylla möjligen uppkommande brist i en eller
annan sådan litel.
Rikets Ständer, sorn tagit i öfvervägande dessa af E. K. M:t sålunda framställda
förslag, hafva, på säl! här nedan i afseende å hvar och en af de olika ut gifts-1 i t la r, hvaruti
Tredje llufvud-titelns anslagssumma är indelad, omförmälrs, ulan att ingå i pröfning
af fördelningsgrundcn för de förenade rikenas bidrag till ifrågavarande utgifter, fastställt
de belopp, sorn Rikets Ständer ansell böra vid innevarande riksdag beviljas för vården
om rikets yttre angelägenheter; kommande Rikets Ständer i afseende å viikoren för de
tillökningar i löue-nnsiagen, som af Rikets Ständer bifallits, alt framdeles i underdånighet
sig yttra.
l:o Departementets Chef, Utrikes Statsministern.
Då E. K. M:t funnit såväl den flir bemälde embetsman uti nu gällande riksstat
uppförda aflöning, 4,500 R:dr i lön och 6,500 R:dr såsom laffel-penningar, eller tillsammans
11,000 R:dr Banko, motsvarande 16.500 R:dr R:mt, som de för Slals-rådets samtlige
ledamöter bestämda löneförmåner, vara otillräcklige, samt ansett billigheten förda,
der äfven dessa högst vigliga och ansvarsfulla embeten blefve, i förhållande till andra
befallningar, försedda med en lön, som motsvarade deras betydenhet och i grundlagen
stadgade värdighet, har E. K. M:t föreslagit, att aflöuingeu för Utrikes Stats-miuisteru
mätte med 7,500 R.dr förhöjas till 24,000 R:dr R:mt.
Enär del utan tvifvel är af vigt, alt den person, som bekläder Statsministers-embetel
för utrikes ärendena, i afseende å löneförmåner varder försatt i en ställning, som
motsvarar den upphöjda plats, lian i samhället innehar, hafva Rikets Ständer, med afseende
härå, och då den aflöning, som bemälde embetsman hittills åtnjutit, under nuvarande
förhållanden ingalunda kan anses tillräcklig för iefnadsbebofven eller förslå till bestridande
af den dryga representationskostnad, Utrikes Slats-ministern, hvilken städse finner
sig i beröring med fremmande makters härvarande sändebud, måste vidkännas, funnit
skäligt bevilja den för Utrikes Stals-ministern äskade anslags-tillökniugen 7,500 R:dr.
2:o Depar
-
Expcdilions-Utskoltets Förslug lill anderd. Skrifvelse 1S:0 195.
649
2:o Departementets Expedition.
Enligt, den lör Utrikes Departementets Expedition nu gällande stat, utgår aflöningen
för de vid Expeditionen anställde enibels- och tjenstemän samt vaktbetjent med
13,026 R:dr 16 sk. banko, eller 19,539 R:dr 50 öre R:ml, hvartill komma ljuspenningar
380 R:dr banko eller 570 R:dr R:ml; oell har E. K. M:l, enär löneförbättring äfven iör
denna personal al behofvet oundgängligen påkallades, begärt, ali berörde anslagssumma
mätte ökas till 26,300 R:dr R:mt, samt aHöningen för bemälde personer fastställas lill de
belopp, som finnas uppförda å den för Expeditionen föreslagna stal; i sammanhang hvarmed
E. Ii. M:t föreslagit, alt de å gamla staten befintliga löner för Irenne kabinelts-kurirer
oell en Translator i Finska språket finge å rikets allmänna Indragnings-slat uppföras,
för att vid nuvarande innehalvares afgång försvinna.
Vid granskning af den uppgjorda slaten hafva Rikets Ständer icke funnit skäl till
erinringar emot de föreslagna löneförhöjningarme i annan måtto, än alt Rikets Ständer
ansett den till 2,000 R:dr upplörda aflöning för hvardera af Expeditionens fyra Andre
Sekreterare skäligen böra nedsättas lill enahanda belopp af 1,800 R:dr som för Kanslisterne
inom Justitic-deparlemenlct tillhörande verk blifvit beräknadt; hvadan Rikets Ständer,
med sådan förändring, beviljat de ifrågaställa lönetillökningarne för personalen inom
förevarande expedition.
I afseende å E. K. M:ts nådiga framställning om öfverflyIlning å Allmänna Indragnings-staten
af de å Departementets stal upplörda löner för Irenne kabinelts-kurirer
oell en Translator, hafva Rikets Ständer inhemta), att kabinelts-kurirerne i årlig lön
åtnjuta 500 R:dr banko; alt af de 2:ne äldste den ene långt för della oell den andre
inom kort är berättigad all upptagas å rikets allmänna indragningsstal; alt den tredje
och yngste visserligen ännu icke uppnätt pensions-åldern, men att meningen vore, det
denne person, i händelse lian, jemte de öfrige, uppfördes å nämnde stat, fortfarande
skulle vara skyldig ali vid förefallande behof inställa sig till tjenstgöring; samt alt den
å Departementets stat, under benämning "lill Departementet hörande einbets- och tjenstemän"
uppförde Translator!! för finska språket uppbär årlig lön med ljuspenningar till ett
sammanlagd!, belopp af 450 R:dr 16 sk. banko.
Vid sådant förhållande och då tillika är upplyst, att de Irenne kabinelts-kurirerne
numera äro umbärliga, enär de vid tillfällen, då särskild kurir crlordras, dylika beskickningar
uppdragas åt Departementets yngre tjenstemän eller officerare och underofficerare,
samt alt med Translators-belallningen någon tjänstgöringsskyldighet icke vidare
är förenad, hafva Rikets Ständer med bifall lill hvad E. K. M:t sålunda äskat, å allmänna
indragnings-slateii uppfört ifrågavarande personer lill åtnjutande af ofvan upptagna
belopp.
Med iakttagande af de nu utaf Rikets Ständer beslutade förändringar i löneslaten,
kommer den erforderliga anslags-tillökningen för Utrikes Departementets Expedition alt
uppgå till 5,960 15:dr 50 öre R:ml, hvilket belopp Rikets Ständer beviljat alt utgå på
sätt här nedan upptages:
Dill. till /?. St. Prot. 4856—4858. 40 Sami. 4 Afd.
82
650 Expeditions- Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 103.
Utrikes Departementets Expedition.
Kabinetts-sekreleraren  ....
5,500
1 lisie Sekreterare
3,500
1 d:o i
3.500
1 2:dre Sekreterare
1,800
3 d:o
5,400
1 Registrator
2 000
1 Ofverccrmoni-mäslare
2,000
1 Skönskrifvare
600
1 Vaktmästare
600
1 d:o
600
Summa Kalr Runt
25,500
—
J sammanhang härmed och dä Rikets Ständer af Deparlemens-chefens memorial
inhemta!, alt förslag till lörändrad organisation af Departementets Expedition blifvit utnrbeladt,
fä Rikets Ständer, ulan alt inga i närmare pröfning af ifrågavarande förslag,
för sin del förklara, alt, såvida hinder i (ifrigt icke möta, den föreslagna organisationen
äfven under nästa stals-reglerings-period må kunna sättas i verket, samt att, för sådant
ändamål, den för Expeditionen beviljade summan, 25,500 R:dr, må ställas till E. K. Mits
disposition, att bland tjenstemanna-personaleu, på sätt E. K. M:l kan finna mest ända'
målsenligt, fördelas.
3:0 Minister-staten.
Till denna stat utgår af det för Tredje llufvud-litcln uppförda stats-anslag årligen
elt belopp af 200,000 R:dr Banko eller 300,000 R:dr Runi, och någon förändring liäruli
har alltsedan 1840—1841 arens riksdag icke blifvit ifrägaslälld. Då emellertid, hufvudsakligen
i följd af rikets under tiden ökade och utvidgade politiska och kommerciela förbindelser,
berörde anslags-summa befunnits otillräcklig och sådant allt mer och iner försvårat
de i samma mån ökade ärendenas handläggning samt gjort de diplomatiska embets-
och tjenstemännens ekonomiska ställning ännu mer bekymmersam och oviss än lörut,
har E. K. M:t, som ansett tiden Vara inne. att i denna, likasom i öfriga grenar af förvaltningen,
förskaffa Ijenslemännen den förbättring i deras vilkor, hvarförutan staten
icke kunde begära att de med nit och oförsvagad verksamhet skola fullgöra sina åligganden,
äskat, alt anslaget för minister-staten mätte med 59,700 R:dr ökas lill 359,700
R:dr R:mt.
Med fästad uppmärksamhet derå, att Sverige under sednast förflutna åren intagit
en förändrad och i politiskt hänseende mera betydande plats inom Europeiska slals-förbundel,
och alt det således måste blifva elt vigtig! och angeläget föremål lör Regeringens
och nationens gemensamma bemödanden alt söka bibehålla denna ställning, och, så vidt
möjligt är, tillse det landets intressen å utrikes orter lör framliden noggrant och omsorgsfullt
bevakas, äfvensom att elt medel, hvarigenom detta ändamål till en viss grad
kan ernås, är användandet af en nitisk och skicklig diplomatisk korps på de platser,
der en sådan må anses behöflig, hafva Rikets Ständer ansett, alt lilia maktpåliggande
som det är alt vården om rikets diplomatiska angelägenheter å utrikes orter anförtros
åt bildade, skicklige och crfarne män, lika vigligt bör del ock vara, såvida något till
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Siiri/veise N:o 19$. 651
landels fördel skall kunna uträttas, all de personer, sorn i dessa varf användas och an»
tagas lill nationens representanter i fremmande länder, äro någorlunda väl aflönade eller
åtminstone i ekonomiskt hänseende försalte i den ställning att de, utan alltför slöra inskränkningar
eller anlitande af egna tillgångar, kunna uppträda på elt med deras egen
oell rikets värdighet öfverensstämmande sätt; och då erfarenheten visat, att äfven inom
andra länder Icfnadskostnaden under sednare åren i betydlig mån stegrats samt på många
ställen uppgått till en förut ovanlig höjd, och det således med temlig visshet kan antagas,
alt de för cmbels- och tjenstemän vid beskiekningarne anslagne löne-belopp icke förslå
lill betäckande af de utgifter, som lör deras vistande å en fremmande ort oundgängligen
erfordras, hafva, då desse personer jemväl måste anses ega samma billiga och rät Irna liga
anspråk på en förbättring af deras löne-förmåner, sorn den inom riket anställda embetsoch
tjenstemanna-pcrsonalen, Rikets Ständer, i öfverensstämmelse med E. K. Mits Nådiga
framställning, beviljat en förhöjning af nuvarande anslaget för minister-staten med 59,700
Hulr Hunt.
4:0 Skrif-materialier och expenser m. m.
För bestridande af berörde utgifter finnes å Hufvud-titeln eli förslags-anslag af
1,623 R:dr 32 sk. banko ,uppförd!. Detta anslag, som under de 5 åren 185! —1855,
i rund summa räknadt, utgått åren 1852 och 1853 med 3,000 R:dr och åren 1851 och
1854 med 4,000 R:dr, men år 1855, i följd af omkostnaderna för befordring af telegraf-depescher
lill och från Beskiekningarne, stigit lill något öfver 13,000 R:dr samma
mynt, har således på långt när icke motsvarat behofvel, hvarföre, då del ansetts vara i
sin ordning, alt Departementets utgifter för skrifmaterialier och expenser bekostades både
af Svenska och Norrska stats-verkol, delta sednares bidrag tagits i anspråk för gäldande
af en del utaf del belopp, hvarmed dessa utgifter öfverskrida nämnda anslag. Dessutom
liar Departementet, på grund af Kongl. Brefvet den 11 September 1837, af General-poststyrelsen
hvarje år uppburit ersättning för utgifterna i och för den ministeriel.'! hrefvexliiigen,
hvilken ersättning i medeltal lör 10 ar utgjort omkring 4,900 R:dr Banko. Då
emellertid della sätt alt bestrida dessa slags ulgiller hvarken befunnits lämpligt eller med
god ordning öfverensstämmande, är al E. K. M:t, som ansett rättvisa och billighet fordra,
alt båda rikena i viss proportion bidraga lill betäckande af berörda till sin natur
gemensamma kostnader, så alt icke, såsom nu vore föhållandel. Sverige ensamt bekostade
den ministeriela brelvexlingcn och telegraf-utgifterna och Norrige ensamt lemnade medel
för extra och hemliga utgifter, under del att detta rikes stats-verk gemensamt med det
Svenska bekostar skrif-materialier och expenser, föreslagit, att Rikets Ständer, med tillämpning
af ofvan omförmälda fördelnings-grund, lill bestridande af utgifterna ej mindre
till skrif-materialier och expenser, ljus och ved samt underhåll af möbler m. m. än äf
ven
för den ministeriela brefvexlingen, telegral-porlo, extra och hemliga utgifter, äfvensom
alla öfriga utgifter al beskaffenhet alt icke på förhand kunna beräknas, måtte, under
rubrik: "Xkrif-maieriatier och expenser somt extra utgifter,” bevilja och ä Tredje
Hulvud-tileln låta uppföra ett årligt anslag lill ett bestämdt belopp af 70,000 R:dr R:mt,
hvaremot såväl nuvarande forstags-(insIapel till skrifmaterialier och expenser, Banko
R:dr 1,623: 32 sk., sorn Geiieral-post-stvrelsens skyldighet att ersätta Departementets utgifter
för den ministeriela brefvexlingen, skulle upphöra.
Enär det måste leda till god ordning och reda i förvaltningen, om en viss summa
anslås, inom hvilken de under denna rubrik förekommande utgifter böra bestridas, hafva
Rikets Ständer bifallit, alt förenämnda anslag må upphöra att innehafva egenskapen af
652
Expeditions- Utskottets Förslag lill underd. Skri frelse N:o 193.
förslags-anslag samt alt, på sätt E. K. M:t begärt, ett bestämdt ärligt anslag till del af
E. K.°M:t föreslagna belopp för sagde ändamål i stället uppföres; hvadan Ilikets Ständer
för den tid nu skeende stals-reglering blilver gällande, till bestridande af koslnaderne för
skrifmaterialier och expenser samt extra ulgifter å denna IIufvud-litel beviljat eli anslag
af 70,000 R:dr R:mt årligen, deruti inbegripet beloppet af den från Postverket nu utgående
ersättning för utgifterna till den ministriela brefvexlitigen, hvilken ersättning således
kommer alt upphöra.
5:o Hvad dernäst angår E. K. M:ls nådiga framställning derom, att samtlige här
ofvan omförmälda anslag, utan hinder af deras fördelning i särskilda utgifts-tillar eller
inskränkning till något visst år, matte få användas lill fyllande af möjligen uppkommande
brist å en eller annan sådan titel, hafva Rikets Ständer bifallit hvad E. K. M:t sålunda
äskat.
6:o Beträffande slutligen E. K. M:ls Nådiga framställning, alt de diplomatiska etn
bets-
och Ijenslemännen äfven under näsllidne hr 1857 må komma i åtnjutande al för
höjning
i deras lönelörmåner, samt att härtill erforderliga medel af Rikets Ständer må
anvisas, komma Rikets Ständer utt framdeles häröfver sig i underdånighet yttra.
1 löljd af hvad ofvan är vordet anmäldt, komma de ä Riks-statens Tredje Hufvud-tilel
uppförda anslagssummor, alt. från och med 1858 års ingång och till dess nästa
stals-reglering vidtager utgå som följer:
Tredje lin fn/d-titeln.
Riksmynt
Utrikes Departementet.
R:dr. öre.
Departemenls-ebefen,, Utrikes Siats-ministern . .
Departementets Expedition
Minister-staten
Skrifmaterialier och Expenser, samt Extra utgifter
24.000 —
25.500 —
350,700 —
70.000 —
Summa ll:dr Raul 1479,200 —
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 14 Januari 1858.
R ii /friser:
Ark 77 börjar ntc.l sill. (»17 i st. f. 009
,, 7S yy yy yy (»25Gl7
yy 79 J, yy ^ y 0 3 3
617
6*25
STOCKHOLM, tryrkt hos Isaac Marcus, 1858.
