# ID: svediakorp-gov2276
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 219,001
# sentences: 4,669
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


BIHANG
TILL
sårna®! aaawåaiDm
PROTOKOLL
VID
lagtima Rikidagen i Slockholm
Åren 1853 ock 1854.
ÅTTONDE SAMMNCrEW.
Allmänna Bcsv. och Ekonomi-Utskottets Memorial,
Utlåtanden och Betänkanden.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-UlskeUets Memorial, Atris i och 2,
i
M 1.
I
Ank. lill Exp.-Ulsk. d. 13 Jan. 1854, kl. 1 e. m.
Memorial, angående tilllikning af Utskoltels Kansli-personal.
För att befordra skyndsamhet vid behandlingen af de ärender, som blifva till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottets åtgärd öfverlemnade, har Utskottet inom sig utsett
tre afdelningar för ärendernas beredning, innan desse till slutlig handläggning hos Utskottet
förekomma, hvadan Utskottet, enligt 24 § i Riksdags-Ordningen, eger att antaga
tre Kanslister, en till biträde vid hvardera afdelningen; men dä, enligt hvad erfarenheten
vid förflutna riksdagar visat, dessutom oundvikligen erfordras ett pålitligt biträde vid diariernas
lörande, och för att gä tillhanda med Nolarie-ljenst vid Utskottets sammanträden samt
två Kanslister, alt, i den mån göromålens mängd och omfattning sådant erfordra, i tjenstgöring
inkallas, så får Utskottet hos Biks-stånd.en vördsainligen anhålla,
det Utskottet ma tillätas att, utöfver hvad Riksdags-Ordningen medgifver,
genast antaga en Notarie och, i mån af behof, två Kanslister.
Stockholm den 5 December 18S5.
A Högled. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar:
C. IV. Bergenstråhle.
Å Vallod. Borgare-ståndets
Ledamöters vägnar:
C. G. Gustafsson.
Å Högvordiga Preste-ståndets
Ledamöters vägnar:
Chr. E. Fahlcrantz.
A Hedervärda Bonde-ståndets
Ledamöters vägnar:
Nils Persson.
E. A. F. Lindencrona.
JK 2.
* ‘
i
Ank. litt Exp-Utik. d. 13 Jan. 1854, kl. 1 e. m.
Memorial, med uterlemnande af en utaf Riksdagsmannen E. J. Rudberg
väckt motion.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har Hedervärda Bonde-ståndet remitterat
en af Riksdagsmannen E. J. Rudberg Irån Öland väckt motion:
l:o att idkare af handelsrörelse på landet måtte »frånkännas rättighet att i exekutiv
väg utsöka och utbekomma någon på räkning, pantförskrifning, skuldsedel förborgade
»varor sig grundande fordran hos torpare, tjenstefolk, statfolk, krigsmanskap, backstugu»aittare
eller af hvem det vafa må;» — 2:o »att det i Kongl.' Förordningen den 6 Oktober
Bih. till R. Sl. Pral. 1853 & 1854. 8 Sanik i Haft. 1
2
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskollels Memorial, JYl 5.
»1848 St handelsbok tillerkända vitsord må förklaras icke vara på landthandlande till»lämpligt»;
— 5:o »att hvar och en landthandlande, som beträdes med försäljning af bränvin,
»rom, vin eller, med ett ord, hvad slags spirituosa det vara mä, i mindre qvantitet, än en half
»ankare (7*/2 kannor) skall, utom högsta böter för bränvins-minutering, äfven vara för all»tid
förlustig sine handels-rättigheter, åtminstone då han två gånger för sådan förbrytelse
»sakfälles»;' men som, bland de sålunda väckta förslagen, de två förstnämnde afse ändring
af Civil-lag och således ej äro af den beskaffenhet, att de, jemlikt 54 § i Riksdags-Ordningen,
tillhöra detta Utskotts befattning, samt det tredje förslaget, som angår försäljning af
bränvin, synes, jemte den dithörande frågan om försäljning af andra spirituosa, böra af det
för bränvinsfrågans beredning nedsatta särskilda Utskott handläggas, får Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet, på grund af 5 mom. i 44 § af Riksdags-Ordningen
vördsamt återlemna omförmälde motion, med hemställan, att Rikets Ständer
måtte bestämma af hvilket eller hvilka Utskott densamma skall behandlas.
Stockholm den 27 December 1853.
M 3.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 13 Jan. 1834, kl. 1 e. m.
Memorial, i anledning af väckt motion om vilkorlig inskränkning i rättigheten
att försälja brände och destillerade drycker.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har den 4 innevarande månad blifvit
aflemnad en, från Vällofliga Borgare-ståndet remitterad, af Herr L. W. Henschen vackt,
motion, att Rikets Ständer måtte'»hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att, i händelse
»en eller annan kommun, vare sig socken, stad eller län hos Kongl. Majit tillkännagifver den
»önskan, att brända och destillerade drycker ej få annorledes, än på apothek eller för ke»miska
ändamål finnas inom kommqnen, Kongl. Majit täcktes dertill lemna nådigt bifall,
»och rörande samma kommun utfärda sådant förbud, som, i afseende på Lappmarken, längre
»tid varit gällande»; men som Rikets Ständer nedsatt ett särskildt Utskott för att upptaga
och i hela deras vidd grundlagsenlig! behandla alla angående bränvins-tillverkning och försäljning
uppkommande frågor, får Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, med stöd af
44 § 3 morn. Riksdags-Ordningen,
vördsamligen återlemna berörde motion, för den åtgärd Rikets Ständer
finna med nämnde § öfverensstämmande.
Stockholm den 5 Januari 1854.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Vtskoltels Memorial, 2V:ris 4 och 5.
3
JV2 4.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 13 Jan. 1834, kl. 1 e. m.
Memorial, t anledning af väckt motion om indragning af tio Biskopsembeten.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har den 4 innevarande månad blifvit
från Hedervärda Bonde-ståndet öfverlemnad en af Riksdagsmannen Per Erik Andersson från
Westmanlands län väckt motion om indragning af Biskops-embetena i Linköpings, Skara,
Strengnäs, Westerås, Wexiö, Götheborgs, Calmar, Carlstads, Hernösands och Wisby stift;
men då bifall till berörde förslag skulle föranleda ändring af Grundlagen, finner Utskottet
detsamma icke, enligt 34 § i Riksdags-Ordningen, tillhöra sin befattning; hvadan Utskottet,
jemlikt 44 § 5 mom. Riksdags-Ordningen,
vördsamligen återlemnar motionen, för den åtgärd Rikets Ständer finna
med sistnämnde lagrum öfverensstämmande.
Stockholm den 5 Januari 1854.
J\i S.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 13 Jan. 1834, kl. 1 e. m.
Memorial, i anledning af väckt motion om förändrad fördelning af stämmo—
böterna.
Från Hedervärda Bonde-ståndet har den 4 innevarande månad blifvit till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet öfverlemnad en af Riksdagsmannen Petter Mårtensson
från Jönköpings län väckt motion om förändrad fördelning af de böter, som erläggas för
uraktlåtenhet att i föreskrifven tid och ordning inbetala krono-utskylder; men då den sålunda
väckta frågan har gemenskap med frågan om sättet för bevillningens utgörande, anser
Utskottet motionen ej tillhöra sin befattning; hvadan Utskottet, jemlikt 44.§ 3. mom.
Riksdags-Ordningen,
vördsamligen återlemnar motionen, för den åtgärd Rikets Ständer finna
med nämnde lagrum öfverensstämmande.
Stockholm den 5 Januari 1854.
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Dlskotlels Memorial, Etris 6 och 7.
6.
Ank. till Exp.-Ulsk. d. 13 Jan. 1854, kl. 1 e. a>.
Memorial, i anledning af väckt motion angående kurhus-afgiftens bestämmande
m. m.
Enligt Hedervärda Bonde-ståndets beslut den 19 nästlidne December har den 4 innevarande
månad lill Allmänna Besvärs- neli Ekonomi-Utskottet blifvit öfverlemnad en af
Riksdagsmannen Olaus Eriksson från Götheborgs och Bohus län vackt motion innefattande
förslag, »alt, när frågan om kurhns-afgiftens ytterligare beviljande förekomma, Rikets
»Ständer måtte antingen förordna alt bestämmandet af årliga afgiflen öfverlåtes åt hvarje
»lans pröfnings-kommitlé, äfvensom alt denna kommitté skall, helst af de i närheten till
»sjukhuset boende personer, utse 3 ä 4, hvilka under lika vilkor, sorn Lasaretts- och Kur»hus-direktionerne,
förrätta deras uppdrac, granska sjukvårds-inrättningarnes förvaltning
»och redogörelsen derför, eller, i fall nu gällande stadgande om kommitterades utväljande
»bibehölles, föreskrifva, att det traktamente och den resekostnads-ersättning, som af kom»milterade
kunna äskas, skola utgå ur de härader eller församlingar, för hvilka de blifvit
»valde, utan att vålla någon minskning i de afgifter, som för sjukvården blifvit anslagne»;.
men som frågan om beviljande af afgift till kurhusen icke tillhör nämnde Utskotts befattning
och den i omförmälde motion väckta frågan om sättet för bestämmande af samma
afgifts belopp ni. m. har så nära sammanhang med den förstnämnda, att dessa frågor
synas böra gemensamt handläggas, anser sig Utskottet, med stöd af 44 § 3 mom. Riksdags-Ordningcn,
böra ifrågavarande motion återlemna, för den åtgärd Rikets Ständer finna
med sist åberopade § öfverensstämmande.
Stockholm den S Januari 1854.
JVå 7.
Ark. till Exp.-Ulsk. d. 13 Jan. 1831, kl. 1 c. m.
Memorial, i anledning af väckt motion angående bränvinsbränningens inställande
under April månad år J854.
Enligt ett den 4 innevarande månad till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
öfverlemnadt utdrag aT Hedervärda Bonde-ståndets protokoll lör den 22 nästlidne December,
har nämnde riksstånd till Utskottet remitterat en af Herr Doktor Sandberg inom Högvördiga
Preste-ståndet väckt, med stånden kommunicerad, motion om inställande af hränvinsbränningen
under nästkommande April månad; men som nämnde motion, hvilken ho»
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskotlels Betänkande, JU 8.
5
Höglofl. Ridderskapet och Adeln lagts till handlingarne, blifvit utaf Högvördiga Presteståndet
och Vällofl. Borgare-ståndet remitterad till det särskilda Utskott, som blifvit nedsatt
för att upptaga och i hela deras vidd grundlagsenlig! behandla alla, angående bränvin:
tillverkning och försäljning, uppkommande frågor, anser Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
sig böra, med anledning af 44 § 3 mom. Riksdags-Ordningen,
nämnde förhållande för Rikets Ständer vördsamligen anmäla, för den åtgärd,
hvartill detsamma, enligt nämnde §, må föranleda.
Stockholm den 5 Januari 1854.
JV2 8.
Ank. till Exp.-Ulsk. d. 13 Jan. 1831, kl. 1 e. m.
Betänkande. t anledning af väckt motion om anläggande af nya sjömär
ken
i Bottniska viken.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har blifvit remitterad en inom VälloD.
Borgare-ståndet af Herr E. Tjernberg väckt motion, hvari anföres, att, enligt vitsord af
alla så väl svenska som utländska sjöfarande, Bottniska viken vore, i anseende till brist
på nödiga fyrar, ett af de svåraste farvatten och att, om äfven på sednare tiden (lera nya
fyrar derstädes blifvit anlagde, antalet deraf likväl icke vore för behofvet tillräckligt. Såsom
bevis derpå att denna motionärens åsigt delades af brödrafolket, Norrmännen, har
han åberopat ett af åtskillige utaf Sjömansiöreningen i Arendal utsedde kommitterade i
ämnet afgifvet yttrande, enligt hvilket, i fråga om nämnde farvatten, nya fyrar ansett*
mest behöllige vid Finngrunden, Grundkallegrundet och Svenska Högarne, helst ensamt
från Arendals distrikt ej mindre än sex skepp och fem briggar skola under åren 1851
och 1852 vid nämnde grund gått förlorade. Då nu sjöfarten lill de nordliga hainnarne i
Östersjön under de sednare åren betydligen ökats och då sjöolyckor, hvarigenom fartyg,
lif och gods förspillas, sfi vidt möjligt är, böra förebyggas, har motionären föreslagit, att
Rikets Ständer matte, jemte meddelande af upplysning om förhållandet, hos Kongl. Maj:t
i underdånighet anhålla att, till sjöfartens betryggande, anstalt må fogas om anläggande
af följande sjömärken, nemligen: på Finngrunden ett fyrskepp eller en fyr, eller ock ett
godt dagmärke, på Grundkallegrundet ett fyrskepp och på Svenska -Högarne en fyr eller
ock ett bättre landmärke.
Af upplysningar i ämnet, hvilka från Lotsdirektörs-embetet blifvit benäget meddelade,
har Utskottet inhemtat, att Sjömansföreningen i Arendal vid början af nästlidne år
genom Norrska Marin-departemenlet‘till Kongl. Maj:t ingått med underdånig framställning
om åtgärders vidtagande för fyjdständigare ordnande af fyrar och dagmärken på den nordliga
delen af svenska Östersjökusten och dervid, bland annat, anhållit att, på de af motionären
uppgifna ställen, sådane sjömärken, sorn han ifrågaställt, måtte varda uppförda; men
att, sedan Förvaltningen af Sjöärendena blifvit i ämnet hörd och uti afgifvet underdånigt
yttrande fästat uppmärksamhet derpå, bland annat, att det icke vore möjligt alt öfverallt
förse en sådan kust, som den svenska, med fyrar och sjömärken, samt att, enligt appro
-
6
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskollels Betänkande, J\s 9.
ximativ beräkning, fyrfartygs utläggande på Finn- och Grundkallegrunden skulle medföra
en anläggningskostnad af 80,000 R:dr samt dessutom årligen föranleda en utgift af omkring
10,300 Ridr, Kongl. Majit, genom nådigt bref till nyssnämnde embetsverk af den 23 Mars
nästlidna år, förklarat sig icke finna skäl att för närvarande förordna om vidtagande af
annan åtgärd i afseende på de ifrågasatte ytterligare säkerhets-anstalterne i de norra farvattnen,
än att Förvaltningen skulle ega att, såsom af densamma blifvit föreslaget, gå i
författning om anskaffande och utsättande å Finn- och Grundkallegrunden af stora flaggprickar,
samt inkomma med underdånigt förslag till den förändring af känningsbåken på
Svenska Högarne, som kunde anses vara af behofvet påkallad.
Då, enligt hvad sålunda blifvit upplyst, Kongl. Majit redan i nåder pröfva! och
afgjort den i förevarande motion väckta fråga samt dervid beslutat anbringande af lämpliga
sjömärken vid de uppgifna grunden, anser Utskottet någon framställning i sådant afseende
från Rikets Ständer ej vidare vara behöflig, hvadan Utskottet vördsamligen tillstyrker
att någon åtgärd icke må, i anledning af motionen, vidtagas.
Stockholm den 13 Januari 1834.
M 9.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 13 Jan. 1854, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om behofvet af närmare stadgauden
i afseende på de genom Kongl. Förordningen den 20 Februari
4764 påbjudna årliga strömrensningar.
Uti en inom Högvördiga Preste-ståndet vackt, till Allmanna Besvärs- och EkonomiUtskottets
handläggning remitterad motion, har Herr Prosten Em. Schram förmält, dels
att, genom ofvan åberopade Kongl. Förordning stadgadt vore, att aila rikets undersåter
skulle sommartiden årligen, så väl å kronans, sorn å enskildes egor upprensa och vid
deras naturliaa aflopp vidmakthålla alla större och mindre strömfall, bäckar och åar,
hvilken allmänna skyldighet dock, lika med åliggandet att utgöra skallgång, på de flesta
ställen ansetts tillkomma blott de matlag, sorn hafva ko; dels att Kongl. Maj:t, genom
nådigt Bref den 17 Februari 1786, ej mindre förordnat, att soldater ej kunde befrias från
deltagande i strömrensningar annorledes, än det året, dä de blefvo eller hade varit^ antingen
på kronoarbete eller eljest kommenderade, än äfven ålagt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i hvarje län, att så>jemka detta onus emellan dem af länets invånare, som hade
matlag, att soldaterna endast Hvart tredje eller högst hvartannat år kornmo att dervid utgöra
ett dagsverke, hvartill de alltid, genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes föranstaltande,
borde af vederbörande officerare uppbådas; dels ock att, efter det Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Upsala län, i anseende till uppkommen tvekan, huruvida nyssnämnde
Kongl. Bref kunde vara på manskap vid Lif-regementets dragon-corps tillämpligt,
hos Kongl! Majit i underdånighet hemställt om den förklaring eller utsträckning af samma
nådiga Bref, att krigsmanskap utan undantag, eller åtminstone det som tillhör de indelta
kavalleri- och infanteri-regementerna, kunde anses skyldigt att i strömrensnings-arbetenä
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskoltets Betänkande, J\° 9.
7
deltaga, Kongl. Majit, genom nådigt Bref den 6 April 1832, meddelat, att, som de åberopade
författningarne icke kunde annorlunda förstås, än att allt indeldt krigsmanskap både
till häst och fot, vore i stadgad ordning förbundet till deltagande i strömrensningsarbetena,
Kongl. Majit ansåge någon annan nådig förklaring i detta afseende icke vara erforderlig,
än att manskapets biträde vid ifrågavarande strömrensningar i intet fall kunde påfordras
under den tid, då de årliga vapenöfningarne pågingo eller i allmänhet när tjensten lade
hinder i vägen för dylikt biträde.
Genom hvad sålunda sednast blifvit i ämnet stadgadt, har motionären väl ansett det
vara afgjordt, att allt indeldt krigsmanskap till häst och fot vore skyldigt deltaga uti ifråga
varande
årliga strömrensningar å de orter, der sådane kunde förekomma, och att samma manskap
derifrån vore befriadt endast under dep tid, då det vore borta från roten, så länge
årlig vapenöfning påginge eller tjensten för dylikt deltagande lade hinder i vägen; men
man hade, detta oaktadt, för soldaternas vidsträcktare befrielse uti ifrågavarande afseende
velat fortfarande åberopa och tillämpa 1786 års Kongl. Bref, så att manskapet ännu icke
skulle vara pligtigt att mer än hvart tredje, högst hvart annat år deltaga i strömrensningarne,
i stället för den genom 1832 års nådiga Bref i detta fall vilkorligen stadgade årliga
skyldighet, från hvilken manskapet, såsom försedt med särskilda torp och löner, icke,
enligt någon giltig rättsgrund, borde undantagas, då detta kommunalbesvär årligen drabbade
den till matlag indelte. ofta med mindre jordrymd försedde torparen och arbetskarlen.
Dessutom förekomme att, om äfven tillförene, då krono-arbetskommenderingar, hvilka nu
af särskild krono-arbelskorps verkställas, ofta och under längre tid hvarje gång för manskapet
inträffade, det kunnat vara nödvändigt att iakttaga det för manskapets kallande till
strömrensningsarbete föreskrilna sätt, nemligen att, efter-det anmälan om arbetets behöflighet
samt om tid och ställe för dess verkställande hos Kongl. Majits Befallningshafvande
blifvit gjord, manskapet skulle genom nämnde myndighets försorg af officerare uppbådas,
så kunde likväl denna långa, besvärliga och under ett flera dagar pågående strömrensningsarbete
ej alltid verkställbara omväg numera skäligen anses obehöflig och antiqverad, helst
derigenom en för många vigtigare expeditioner behöflig, dyrbar tid för Kongl. Majits Befallningshafvande
och vederbörande befäl ginge förlorad, samt lörsamlingarne sjelfve nu borde
kunna genom krono-betjeningen föra tillräckligt noggranna anteckningar öfver alla såväl påkallade
som fullgjorda eller resterande strömrensnings-dagsverken inom nämnde kommuner.
Någon olägenhet deraf, att krigsmanskapef, i likhet med öfrige ledamöter inom kommunen,
uppbådades till dessa arbeten genom länsmän, sexman och fjerdingsman vore, efter motionärens
tanke, så mycket mindre att befara, som vid de genom vapenöfningar eller annan
tillfällig tjenstgöring för krigsmanskap uppkommande förfall, något biträde vid de under tiden
skeende strömrensningarne af sålunda hindradt manskap icke kunde eller finge påfordras.
På ofvan anförda skäl och under åberopande deraf, att omförmälda, år 1832 utfärdade
Kongl. Bref endast uti ett af rikets län blifvit offentligen kungjorrit, har motionären,
dels för vinnande af enhet vid utgörandet af ifrågavarande kommunal-besvär. hvilket, enligt
hans förmenande, borde, på samma grund enligt hvilken det åligger indeldta krigsmanskapet
till häst och fot, jemväl till de med torp och rotelöner försedde båtsmännen utsträckas,
dels ock på det att stadganderne om samma besvär måtte vinna större tydlighet och
bestämdhet, föreslagit, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla
»om det allmänna stadgande i en förnyad nådig kungörelse, med upphäfvande af de ofvan
åberopade i ämnet, att, så länge 1764 års föreskrifter om alla rikets undersåters delta-,
gande i strömrensningar efter matlag, hvartill blott de böra räknas, som hafva ko, fortfara
att vara gällande, samma skyldighet också må, med ett dagsverke för hvardera, aliaga allt
indeldt krigsmanskap till häst och fot, samt det på rotar indeldta sjöfolket, med befrielse likväl
för manskapet under de tider på året, då vapenöfningar pågå eller i allmänhet nar
tjensten lägger hinder i vägen för dylikt biträde af manskapet, äfvensom att kallelserna
8
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, JYs 9.
härtill ma inom församlingarne, enligt i sockenstämmor uppgjorda längder öfver de arbetsskyldige,
utfärdas af vederbörande kronolänsmän, med biträde af fjerdings- och sexman,
som skola vara förbundo att behöriga förteckningar öfver de under deras tillsyn verkställde
årliga strömrensningsarbetena föra, samt i sockenstämmor till godkännande och justering
likaledes förete.»
Utskottet bar tagit motionen i öfvervägande; och hvad först angår motionärens
framställning om behöfligheten deraf, alt den i Kongl. Majlis mådiga Bref den 6 April 1852
meddelade förklaring måtte vidsträcktare, än som skett, offentliggöras, så får Utskottet upplysa,
att samma nådiga bref blifvit i Svensk Författnings-samling infördt; och då det sålunda
är för embets-myndigheter och församlingarne tillgängliga, anser Utskottet vidare
kungörande deraf icke erfordras.
Vidkommande dernäst den af motionären väckta fråga, att det genom 178G års
Kongl. Bref meddeiade stadgande, enligt hvilket krigsmanskapet blott hvart annat eller
hvart tredje år skulle uti ifrågavarande arbeten deltaga, måtte anses vara genom 1852 års
nådiga Bref undanröjdt, så att sådan skyldighet borde af nämnde manskap årligen utgöras;
så enär 1352 års Kongl. Bref, — meddeladt endast till svar på gjord förfrågan om rätta förståndet
af det i 1786 års Kongl. Bref förekommande uttrycket »Soldater», — icke innehåller
att sistnämnde Kongl. Bref skulle vara upphäfdt, eller i öfrigt något som är stridande
emot ofvannämnde stadgande, måste detta antagas ännu vara gällande; och som ifrågavarande,
för krigsmanskapet stadgade undantag från årligt biträde vid strömrensningsarbetena
sannolikt tillkommit med afseende på manskapets ännu fortfarande, om ock ej så
ofta som tillförene ifrågakommande, skyldighet alt verkställa arbeten för statens behof,
samt något giltigt skäl för upphäfvande af nämnda stadgande, efter Utskottets mening, icke
blifvit anfördt, rinnér Utskottet sig ej böra tillstyrka någon framställning i sådant afseende.
Beträdande vidare frågan huruvida de indeldta båtsmännen må vara skyldige att utgöra
ifrågavarande besvär, så förekommer härvid, att ej allenast Kongl. Förordningen den
20 Februari 1761 stadgar, att »alla rikets undersåter» skola biträda vid strömrensningar,
utan ock att Kongl. Brefvet af år 1786, i afseende på soldaters deltagande deruti, jemförelsevis
åberopar deras skyldighet att biträda vid skogseldars dämpande, hvarom åter 15
kap. 4 § Byggninga-Balken innehåller, att hvarje ryttare, soldat och båtsman skall dertill
bidraga, hvarförutan genom 1852 års nådiga Bref förklarats, att »allt indeldl krigsmanskap»
är till deltagande i strömrensnings-arbelena förbundet; och anser Utskottet derföre åliggandet
för båtsmän i detta fall vara så tydligt, att någon tvekan derom ej kan ega rum.
Hvad slutligen angår motionärens förslag om ändring i sättet för krigsmanskaps uppbådning
till slrömrensnings-arbete, så synes föreskriften, att manskapet skall af sine officerare
dertill beordras, icke kunna medföra någon olägenhet, så vida anmälan om hehofvet
af strömrensning i behörig tid hos Kongl. Majrts Befallningshafvande göres; och då från Kongl.
Maj:ts Befallningshafvandes sida icke försports någon klagan öfver den för uppbådningen
salunda föreskrifna omgång, sorn torde vara behöflig på det manskapet icke må utan befälets
vetskap för ifrågavarande ändamål från rotarne aflägsnas, anser Utskottet sig ej' heller
i denna del böra motionärens framställning understödja.
På grund af hvad sålunda af Utskottet blifvit anförrft, hemställer Utskottet vördsamligen,
att motionen icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 13 Januari 1854.
Jfl 10.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, .1? fO
9
jys io.
Ank. lill Eip.-Ulsk. d. 13 Jan. 1ES4, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af vciclct motion, om åtgärders vidtagande flir
att bilägga de stridigheter, som kunna uppkomma emellan Europeiska
makterna.
En framställning i detta ämne bar af Riksdagsfullmäktigcn Anders Pehrsson ifrån
Orebro län hos Hedervärda Bonde-ståndet blifvit gjord och derifrån lill Ekonomi Utskottets
behandling öfverlernnad. Motionären, sorn fästat Rikets Ständers uppmärksamhet på »krigens
och de deraf följande ständiga försvars-organisaiionernas icke blott tillfälliga utan
ständigt skadliga verkningar, äfvensom på viglen af fredstillslåndcts befästande, såväl för
regenlerna som för staterna», tiar dervid hufvudsakligen anfört, a<t oberäkneliga krafter
för stater och folk gå förlorade genom det olyckliga hehofvet alt ständigt vara färdiga, att
för de oftast mest ogrundade anledningar, de onyttigaste ändamål, sktida tili anfall eller
utan sjelfvållade orsaker nödgas försvara sina härdar och sin frihet mot erollingslvstnadens
öfvervåld; alt ingenting så mycket återhåller utvecklingen af folkens ädlare och nyttigare
krafter, samt af ländernas naturliga tillgångar för efterkommandes trefnad och välstånd,
som de öfverdrifvet kostsamma militär-organisalionerna, hvilka lör öfrigt inom samhällena
bilda intressen, lika oförenliga med nationernas intellektuela, moraliska och politiska utveckling,
som med deras ekonomiska behof; samt slutligen att de stående krigarskarorna,
hvilka i Europa bernias utur den arbetande klassen, göra millioner af d»n kraftigaste befolkningen
icke endast overksamme inom näringslilvet, utan äfven tärande på de öfriga
medborgarnes arbete och tillgångar. Allt detta har, enligt motionärens förmenande, framkallat
icke blott en allmän afsky för krigen, ulan äfven hos mänga nf samtidens, i sta Issa
ker, insigtsfullaste män tanken på att siika förmå Europas, så läll och olla i Ivisler
invecklade regeringar alt genom så kallade fredskongresser afgöra stridigheterna. Medgifvande
att stora svårigheter mola vid utrinnandet af en lämplig, med monarkernas och de
särskilda statsmakternas rättigheter föienlig form, för alt genom sådana kongresser bereda
de naiionela stridigheternas fredliga lösning, har motionären dock trott dessa svårigheter
kunna, om Jeke genast, likväl framdeles ur vägen rödjas och detta bäst af monarkerne
sjelfve, medelst en, genom förbund dem emellan slutad öfverenskommelse, att
alltid låta de emellan staterna uppslående tvistefrågor utredas och förslau till en på folkrättens,
statsrättens, eller på gemensamma fördelars vilkor hvilanda förlikning, afgifvas,
utaf en af samtlige förbundne staters monarker och national-representalioner gemensamt
utvald, bemedlande men icke beslutande kongress, hvars förhandlingar skulle hållas offentligt,
i en lili frågan ointresserad stats hufvudstad.
Under förutsättning, alt en sådan form för behandlingen af staternas inbördes politiska
eller ekonomiska förhållanden kunde både lätt och med säker framgång anlagas af
Europas konstitutionel! styrda stater, har motionären, med fästadt afseende på de gemensamma
intressen och känslor, som förena oss med Danmark; på våra lifliga handelsför
Bih. lill R. St. Prot. 1853 & 1854. 8 Sami. 1 Eäfl. 2
to
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskotlels Betänkande, J\s ii.
bindelser och i flera afseenden likartade poli'iska intressen nied England, samt på det
släktskapsband, sorn vår konungaätt knutit med Nederländerna; äfvensom på den hos
Bebdens siyrelse och folk rådande andan, troll Sverige böra företrädesvis söka att bringa
ett på ofian antydda sätt afslntadt förbund lill bestånd med de nyssnämnda staterna,
hvilket skulle erbjuda en mäktig, ömsesidig garanti för framtiden och blifva en föresyn
för en lill mensklighetens väl mera utbildad lörening.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt. har motionären föreslagit, att Riket*
Ständer måtte i underdånighet anhålla: »det Kongl. Majit täcktes söka tillvägabringa nied
Europas makter och företrädesvis de konstitutionell styrda staterna samt framför allt de
här ofvan antvdde, en öfverenskommelse, alt låta uppkommande tvistefrågor, såväl rörande
politiska och kyrkliga som ekonomiska förhållanden staterna emellan, till fredlig förlikning
utredas af gemensamma kongresser, valde af staterna på lämpligaste sätt, och offentligt
förhandlande frågorna derom». Uti denna motion hafva instämt: Riksdagsfullmäktige; Nil*
Nilsson, Gustar Hultman. Johan Lekberg, Henrik Andersson och Jöns Erik Eriksson från
Örebro län. Olof Pehrsson från Gefleborgs län, förre vice Talmannen Pehr Eriksson från
Wermland, samt Anders Andersson och Carl Dahlgren fiån Elfsborgs län.
Utskottet har vid behandlingen af ifrågavarande motion funnit densamma innebära
en vacker idé. Syftande till det Stora ändamålet alt tillvägabringa en allmän fred, och
anser, med erkännande af fredens obestridligt välgörande inflytande på allt hvad som länder
till mensklighetens hästa, att icke något bör åsidosättas, som lill dess bibehållande
kan bidraga; men då, utom d»t att en så lätt funnen utväg till biläggande af stridigheter
emellan makterna, som den utaf motionären anvisade, säkerligen redan blifvit begagnad,
derest den funnits vara lill ändamålet ledande, förekommer härvid att, enligt 11 § i
Jtegerings-Eormen, åt Kongl. Majit blifvit öfverlemnadt alt, på det sätt honom lämpligast
.gyiips, handhafva de ärenden, som röra rikets förhållande lill främmande makter, hvilket
stadgande otvifvelaktig! äfven af den anledning tillkommit, alt Rikets Ständer ansetts icke
(feunna vara i tillfälle att oga den kännedom i sådane ärenden, som för dessas rigtiga
uppfattning och bedömande erfordras. 1 följd häraf får Utskottet vördsamligen tillstyrka,
att förevarande motion icke må till någon åtgärd af Rikets Ständer föranleda.
Stockholm den 13 Januari 1834.
M 44.
Ank. till Exp.-Ulsk. d. 13 Jan. 1831, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om fortsättning tili Gefle af
telegraflinien från Stockholm till Upsala.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har blifvit öfverlemnad en hos Vällofl.
Borgare-ståndet af Herr Erik Daniel Grape väckt motion, deruti motionären anfört: hurusom
numera Europas fasta land blifvit i alla riktningar öfverspunnet med elektriska telegraflinjer,
samt vigten af dessa kommunikationsmedel äfven här i landet icke blifvit förbisedd,
enär, på Kongl. Maj:ts nådiga befallning, en telegraflinie blifvit anlagd mellan Stock
-
Allmånna Besvärs- och Ekonomi-Ulskotlels Uttänkande, Jhs 12.
11
bolm och Upsala, hvars fortsättning till Helsingborg vore i fråga, och hvilken derefter,
om den förenades med den Danska telegraflinien, skulle sälta oss i den snabba>te förbindelse
med Europas öfriga länder. Då emedlertid den i Sverige redan befintliga telegraflinie
blifvit anlagd i nordlig riktning från hufvudsladeu och denna linies utsträckning lill Gelle
äfven under nuvarande förhållanden skulle, utom i andra afseenden, för nämnde stads
handel och sjöfart medföra stora fördelar, samt, enligt motionären lemnade tillförlitliga
upplysningar, kostnaden för denna fortsättning af linien icke skulle uppgå till mer än omkring
18,000 H:dr Banko, har motionären hemställt, att Rikets S änder måtte hos Kongl.
Majit i underdånighet anhålla, att telegraflinien från Stockholm (ill Upsala varder, så fort
omständigheterna det medgifva, fortsatt till Gefle.
Utskottet har tagit motionen i öfvervägande; men, enär antagas kan, det Kongl.
Majit är i nåder betänkt, att, i den mån medel dertill kunna blifva att tillgå, låta fortsätta
anläggningen af te lee ra f-1 i nier i alla de sträckningar, der sådant såväl till fördel för den
enskilde trafiken, som till statens nytta kan pröfvas vara af vigt, samt Rikets Ständer ej
äro i tillfälle att efter någon omfattande plan bedöma, hvilka orter dervid höra företrädesvis
ihåckommas, finner Utskottet sig icke böra tillstyrka Rikets Ständer, aH hos Kongl.
Majit göra underdånig anhållan om tillvägabringande af sådan kommunikations-anstalt til]
förmån för en eller annan ort, hvarigenom rubbning i den af Kongl. Majit för telegraflinjers
inrättande i nåder godkända plan skulle kunna uppkomma; hvadan Utskottet hemställer,
att någon åtgärd i anledning af denna motion icke mätte vidtagas.
Stockholm den 13 Januari 1834.
M 12.
Ant. till Exp.-Utsk. d. 13 Jan. 1851, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om- uppsättande af ett så kalladt
Gensdarmerie.
Uti en hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln väckt, till Utskottet remitterad motion,
har Herr Friherre von Schwerin, Adam Otto, anfört, hurusom dagligen och öfverallt förekoinmo
talande bevis derpå, att för den allmänna säkerheten inom landet icke vore tillräckligen
sörjdt. Sådane bevis voro att finna dels uti den erfarenhet något hvar sjelf fått
göra och dels uti »de inför domstolarna ofta sig företeende taflor öfver mörka och blodiga
»cer.er ur Missgernings-balken.» Hvad lagen förmådde vöre således icke lillfyllectgörande.
Den hade visserligen sin^ väpnare uti polismyndigheter, fogdar, länsmän och fjerdingsman,
m. fl.; men då alla dessa icke funnos vara tillräckliga för ordningens vidmakthållande, utan
mellanrummen, der de icke kunde vara tillstädes, borde fyllas af medverkande mellanposter,
sadane som i utlandet utgjordes af de så kallade Gensdarmerne, ville motionären
föreslå, det uppsättandet äfven här i landet af ett/Gensdarmerie blefve föremål för Rikets
Ständers öfveriäggningar; och har motionären, i sammanhang härmed, tillika hemställt,
huruvida icke äfven åt sockennämnd kunde lemnäs någon makt för upprätthållande af allmänna
säkerheten.
12
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskoltels Betänkande, Jtä 13.
Hvad i förra delen af motionen blifvit föreslaget, liar Utskottet tagit i öfvervägande;
rnen, om ock medgifva* måste, alt förbrytelser, störande deri allmänna säkerheten, tyvärr
icke äro sällsynta, synas likväl förhållanderne bär i landet icke påkalla en så beskaffad
särskild bevakning, sorn motionären löreslagit, helst polisinyridjgheterne och deras underordnade,
der så erfordras, ega att anlita mililär-hiträde; och då i allt fall icke heller genom
den af motionären föreslagna bevakning, hvilkens uppsättande Idefve förenadt med betydliga
kostnader, brotts begående skulle kunna förebygga*; finner Utskottet sig böra hemställa,
ali det väckta förslaget icke må till någon Rikets Sländers åtgärd föranleda.
Beträffande åter förslaget i sednare delen af motionen eller fråean om utvidgad makt
för snckennatnnd, vill Utskottet derom framdeles i sammanhang med andra likartade frågor
meddela utlåtande.
Stockholm den 15 Januari 1854.
JV2 13.
Ank. till Eip.-Utsk. d. 13 Jan. 1834, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om förändring och tillägg vin
Kongl. Maj.is Nådiga Kungörelse den 28 Maj 1850, rörande ekonomiska
besigtningar.
Uti en hos Högvördig Preste-ståndet väckt, till Utskottet remitterad motion, har
Herr Kontrakts-prosten J. P. Kullman läslat uppmärksamheten dervid. a't, efter utfärdandet
af Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse den 28 Maj 1850, angående ekonomiska besigtningar å
Kyrkoherde-boställen, Kapellans- och Klockare-hnhl samt Preste-stomhemman, uppstått ett
nylt slag af boställen, eller Prtlksknle-lärares, hvarå en närmare tillsyn äfven vore af nöden)
hvadan och dä. äfven om tillsynen å dessa ansåges tillkomma endast forsamlingarne, det i
allt fall vid författningens utfärdande funnits flere af prest-män innehafde skoliärare-bo.
ställen, hvilka, elter motionärens förmenande, blifvit i Författningen förbisedda, motionärer
föreslagit, att vid början af § 1 uti ifrågavarande Kongl. Kungörelse mätte göras följandt
förändring och tillägg:
»Ekonomiska besigtningar å Kyrkoherde-, Kapellans-, Skol-lärare- och Klockare-bo
ställen samt de så kallade Prest-stomhemman, som icke äro till skatte köpta, skola. Lil
utrönande af deras häfd lill hus och jord, förrättas hvart femte år;» hvarjemte motionären
med afseende å ringheten af det arfvode Kontrakls-prostarne för sina mångfaldiga besvä
egde uppbära, gjort framställning derom, att Kontrakts-proslarne mätte beredas samma er
sättning lör bestyret med ekonomiska besigtningar, sorn kronans tjenstemän tiIIkotnrrte, oc'
att, i sådant ändamål, § 8 uti merberörde Kongl. Kungörelse måtte erhålla denna lydelse
»Kostnads-ersättning för skjuts- och traktamente böra af kyrkornas medel utgå och
i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts nådiga Rese-reglemente, utgöras till prestman, kronobetjent
och nämndemän, som öfvervara och förrätta besigtningen.»
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskoltels Betänkande, Ni 15.
Hvad sålunda blifvit anfördt och föreslaget har Utskottet i öfvervägande tagit; och
hvad först angår frågan om anställande af ekonomisk besigtning äfven å skollärare-boställen;
så enär dessa boställen, så framt de icke äro förenade med klockare-bohl, i hvilket
lall de af sådan anledning redan äro underkastade ekonomisk besigtning, skola, antingen de
innehafvas af prestmän eller af andra personer, utaf församling énsam både byggas och
underhållas, samt tillsynen å såväl vid boställe befintliga byggnader, som detsamma möjligen
åtföljande jord förthy bör vara församlingens ensak, och, vid det förhållande, att
skolhus i allmänhet äfven utgör boställe lör skol-lärare, en sådan tillsyn kan anses af församlingen,
genom Skol-styrelsen, utöfvas vid de vanligtvis årligen skeende besigtningarne å
skolhuset; finner Utskottet det i förenämnde afseende föreslagna tillägget icke vara behöfligt,
till följd hvaraf Utskottet hemställer,
att framställningen i denna del af motionen ej må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Beträffande vidare motionens sednare del eller frågan om rättighet för Kontraktsprost
att för bestyret med ekonomiska besigtningar åtnjuta ersättning af kyrkans medel;
så emedan på åtskilliga orter en sådan kostnads-ersättning skulle blifva större, än att den
af kyrkans årliga inkomster kunde bestridas; ty och med betraktande jemväl deraf, att
vid ekonomiska besigtningar å mililie-boställen ersättning icke eger rum, anser sig Utskottet
böra vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer icke eller å denna del af motionen måtte fästa afseende.
Stockholm den 15 Januari 1851.
Emot detta betänkande har reservation blifvit anmäld af Herr Kontrakts-prosten
Nordlander, Herr Lektor Sonden, Herr Prosten Tranceus och Herr Stenberg.
ttih. tilt B. St. Prol. 1855 å 1854. 8 Sami. i haft.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOIL BECKMAN. 1854.
Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskottels Betänkande, N:o 14.
1
N:o 14.
Ank. till Exp.-Utsk. d, 22 Jan. 1854, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring af 20—25
0 i Kongl. Maj:ts förnyade Nådiga Taxa på arfvode för
Landtmäteri-förrättningar den i8 Oktober 1854.
Uti en hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln väckt, till Utskottet remitterad
motion har hr Grefve Taute, Henning Adolf, anfört, hurusom, oaktadt i senare tider,
såväl Regeringen, genom anslag till Landtbruks-skolor, m. m., som enskilde
personer, genom penninge-bidrag och goda föredömen, sökt uppmuntra landtbrukare,
synnerligast allmogen, till ett bättre, efter nuvarande godkända theoretiska och praktiska
grunder, ordnadt jordbruk, ett mäktigt hinder för framåtskridande i detta afseende likväl
förefunnes, så länge icke hvar och en jordegare hade sin egolott skiljd från andras.
En jordeägare, som hade sina ägor uti, som det kallades, skifteslag med sina grannar,
vore nemligen ovedersägligen förhindrad att bruka sin jord på det sätt, som i
hans tanke vore det förmånligaste och bästa, och kunde, vid sådant förhållande, icke
ens sägas fullkomligt vara egare af sin jord. Väl vore genom Kongl. Majits Nådiga
stadga om Skiftes-verket i riket den 4 Maj 1827 för en sådan jordegare tillfälle
beredt att få berörde ogynnsamma förhållande aflijelpt, och i flere landskap, synnerligast
i södra Sverige, hade laga skiften allmänt nog blifvit verkställda; men i de
mediersta landskapen hyste allmogen ännu många betänkligheter vid att begära skifte.
De stora fördelar, laga skifte, sedan det en gång blifvit afslutadt, medförde, erkändes
val i allmänhet, men lika allmänt, och icke ulan skäl, förspordes klagan deröfver,
att författningarne af laudtraätarne icke bedrefvos med den skyndsamhet, som,
till förekommande i möjligaste måtto af menlig inverkan af den vanhäfd, egorna,
Bih. till R St Prat. 1858 $ 1854. 8 Sami. 2 Haft. 1
25 Ålim. Besv- och Ekon.- Utskottets Betänkande, Är:o 14.
medan skifte påginge, alltid underkastades, vore önsklig och behöflig. Orsaken till
den långsamhet, hvarmed laga skifte i allmänhet verkställdes, trodde motionären förnämligast
vara att söka i det sätt, på hvilket betalningen derföre til) landtmätaren
iitginge. Landtmäteri-taxan bestämde visserligen, att landtmätare vid ett skiftes afslutande
egde af jordegarne uppbära betalning för sitt arbete, men högst sällan erhölie
han då mera än en del af sitt arfvode, och vanligast finge han åtnöja sig med
afbetalningar i smärre summor, till dess han först efter flere års förlopp utbekomme
slutlig godtgörelse. Då landtmätare icke hade någon lön af staten, utan vore beroende
af det förtroende hos enskilde, han genom sitt förhållande kunde tillvinna sig,
begagnade han ogerna den honom medgifna rättighet att vidtaga exsekutiva åtgärder
för utbekommande af sitt arfvode, hvaraf åter följde, att landtmätare, som, enligt
hvad landtmäteri-taxan jemväl bestämde, egde att för hvarje år uppbära tre fjerdedelar
af arfvodet för det under året å en förrättning verkställda arbete, funne med
sin fördel mera öfverensstämmande, att årligen, om ock i mindre mån, handlägga flera
förrättningar, genom hvilket förfaringssätt arfvodet på flera år fördelades, och således
kunde af jordegarne lättare utgöras.
Motionären, som ansåge denna olägenhet böra afhjclpas, trodde det, för ernående
af sådant ändamål, vara lämpligast, att staten till landtmätaren utbetalte hola
arfvodes-beloppet för ett laga skifte och sedan af jordegarne uppbure ersättning
derföre, fördelad på tre år. Genom ett sådant sätt att gå tillväga, finge väl staten,
så länge laga skiften i riket fortgingo, för jordegarne förskjuta medel, men hela förlusten
blefvc dock högst tre års räntor derå; hvaremot det komme att ligga i landt—
mätarens intresse att, så fort möjligt vöre, handlägga och afsluta ett påbörjadt skifte,
och, såsom följd deraf, ett förbättradt jordbruk skulle kunna snarare åstadkommas.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har motionären gjort famställning
derom, att Rikets Ständer måtte till Kongl. Majit ingå med underdånig anhållan, att
§§ 20, 21, 22, 23, 24 och 25 uti Kongl. Maj:ts förnyade Nådiga taxa på arfvode för
landtmäteri-förrättningar den 18 Oktober 1834 måtte förändras i enlighet med den
åsigt, som motionen innehåller.
Hvad i denna motion blifvit föreslaget har Utskottet tagit i öfvervägande;:
och då, enligt Utskottets tanke, en mindre noggrant skeende liqvid af arfvode för
verkstäldt laga skifte icke i någon väsendtlig mån utgör hinder för dessa förrätt—
Allm. Besv- och Ekon.-Utsliotfets Betänkande, N:o 14. -3
'ningars fortgång i allmänhet, samt, derest landtmätare med mindre skyndsamhet, ira
vederbör, handlägger en förrättning, en allvarsam tillämpning af de i Kongl. Majlis
Nådiga skifte-stadga i sådant afseende gifna föreskrifter bör kunna åstadkomma rätrelse
uti nämnde förhållande; anser Utskottet statens inblandande i dessa angelägenheter,
hvilket skulle förorsaka omvägar och oredor, hvarken vara af behofvet påkalladt
eller för landet medföra någon fördel; i följd hvaraf Utskottet vördsamt hemställer,
det motionen icke mti till någon Rikets fetänders utgärd föranleda.
Stockholm den 20 Januari 1854.
Af hr af Dalström, Gustaf Jacob> har blifvit afgifven följande reservation:
„Anledniugen, hvarföre jag reserverar mig emot Utskottets nu fattade beslut,
är att i många fall laga skiften uteblifva genom allmogens farhåga för de höga landtmäleri-arfvodenas
bekostande. Jag biträder derföre motionärens förslag, att staten bör
förskottera dessa dryga utgifter under en viss tid, och med vilkor, att de genomärlig
afbetalning återgäldas. Dock ville jag dervid fästa ett annat vilkor för rättighet
till förskotts åtnjutande, nemligen att Konungens Befallningshafvande förut bör pröfva
det laga skiftets nödvändighet och skiltes-delegarnes oförmåga att förenämnda
kostnader sjelfva erlägga.
Det är onekligt, att, bland andra förmåner laga skiften åstadkomma, jordbrukets
förkofran derigenom i hög grad befordras; hvarföre för de län, der egoblandningen
är stor, såsom t. ex. i Gottlands, önskeligt vore att Rikets Ständer afsatto
en viss summa till dylika förskotters meddelande. Staten förlorade endast räntan
på dessa förskotter, men hvilken likväl indirekte ersattes genom jördens ©kade pio»
duktivitet, och deraf följande allmännare välmåga*.
Allm. Bete., o eli Ekm-Uttkotlel* Belånkmde, Xo IS.
Nio 15.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 22 Jan. 1854, kl. 1 e. rn.
Betänkande, i anledning af väckt motion om utsträckning af den,
i Kongl. Kungörelsen af den 17 Mars 17SO, civile embetsman
medgifna tid, att, utan dertill af Kongl. Maj:t meddelad
särskild tillåtelse, vistas å utrikes ort.
Uti en till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet från Högloft. Ridderskapet
och Adeln remitterad, af hr Dalman, IF. F., väckt motion, har Rikets Ständers
uppmärksamhet blifvit fästad derpå, att uti den, ur 1807, på Kongl. Maj:ts Nådiga
befallning utgifna samling af författningar och stadgar, finnes intagen en Kongl,
kungörelse af den 17 Mars 17(80, enligt hvilken „den civile embetsman med Konungens
Nådiga fullmakt, som, utan underdånigt anmälande hos Kongl. Maj:t och afbidande
af Dess Nådiga tillstånd, begifver sig utom riksgränsen, och på utrikes ort
öfver fyra eller högst fem dagar, förblifver. skall vara sin innehafvande tjenst förlustig,
. Då detta stadgande, enligt motionärens förmenande, ej blott uppenbarligen
afsett helt andra förhållanden, än dem, som inträdt, efter den närvarande lifliga
kommunikationen med utlandet, utan ock blifvit utfärdadt på en tid, då helt andra
„riksgränser„ funnos, än de nu varande, hvilka, med undantag af den nordligaste
gränsen, mot Ryssland, skilja de förenade nkcua fiåu det öfriga Europa genom sund
och haf, och det följaktigen, vid de flesta tillfällen, skulle blifva omöjligt för en
civil embetsman, att, utan Kongl. Maj:ts Nådiga tillstånd, göra ens dea kortaste resa
till utlandet, samt inskränkningen till 4 å 5 dagar endast leder till onödigt hinder
eller ej sällan förorsakar både öfverträdelse af en ännu befintlig författning och underlåten
tillämpning deraf, har motionären föreslagit, att Rikets Ständer må hos
Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att berörde Kongl, kungörelse af den 17 Mars
Allm. Bese - och Elion.-Utskottets Betänkande, N:o 15. 5
1780 mätte förklaras ieke vara gällande, samt Kongl. Majit i Nåder bestämma någon
längre tid af åtminstone 14 dagar, under hvilka det må tillåtas äfven civile embetsmål),
försedde med Konungens fullmakt, att för enskilde angelägenheter vistas
å utrikes ort, utan afbidan af Kongl. Majits Nådiga tillstånd dertill.
Då, enligt en i det Nådiga brefvet af år 1780 uttryckt grundsats, i hvilken
Utskottet instämmer, det i allmänhet är „mot skick och ordning stridande” att embetsman,
utan Kongl. Majits vetskap, reser till utrikes ort, samt, enär den tid af 4 å
6 dagar, under hvilken embetsman, enligt det i samma Kong), bref medgifne undantag
från nämnde allmänna grundsats, får, utan särskild tillåtelse af Kongl. Majit,
”vistas ä utrikes ortv är, i anseende till de skyndsammare kommunikationerne inom
de fleste utrikes länder, nu för tiden i ojemförligt högre grad, än 1780, tillräcklig
för besörjande utomlands af de angelägenheter, som kunna för embetsman derstädes
tillfälligtvis uppkomma, så hemställer Utskottet vördsamligen,
att någon åtgärd icke må, i anledning af motionen, vidtagas.
Stockholm den 20 Januari 1854.
Emot förestående betänkande har reservation blifvit anmäld af hr Hagströmer,
Joli. Jac.; hvarjemte afgifvits följande skriftliga reservationer, nemligen:
l:o) af hr Spångberg:
sDå författningen af 1780 lernnar embetsman 5 dagars tid att, utan Kengl.
Majits särskilda tillåtelse, vistas på utrikes ort, kan icke någon annan, än den, som
vill begifva sig från Skåne till Danmark, deraf begagna sig, emedan näppeligen någon
resa till annan utrikes ort kan på så kort tid verkställas. Jag anser derföre att,
enligt motionärens yrkande, en tid af 14 dagar i sådant afseende bör medgifvas,
likväl under förutsättning att icke någon dags utrikes vistande bör tillåtas, utan att
embetsmannens chef derom blifver underrättad.,,
Uti denna reservation hafva hrr Rooth och Boman instämt.
<6 Ålim. Besv- ogfi EkonUtskottets Betänkande, Ar» S3.
”2.o) af !ir Kistner:
,.Enär kongl, kungörelsen elen '17 Slars 1780 in-cdgifVcr i verklig tjenst varande
civile embetsman, som med KoiKtngens full makt äro försedde, alt, utom särskildt
Nådigt tillstånd, vistas å utrikes ort i 5 dagar, och sådant medgifvande icke
anses stridande mot skick, ordning och undersåtlig aktning, kan jag för min del icke
inse att ordningen,, skicket och den undersåtliga aktningen klefve rubbad eller minskad
derigenom, att några dagars tillökning eller en utsträckning i tid af 14 dagar
i rättigheten för ifrågavarande civile embetsman att få 'utrikes vistas klefve dem
medgifven, så vida de i öfrigt äro berättigade att från utöfuingen af sin tjenst sig
afhålla.
Att genom den sålanda medgifna rättigheten, att vistas utrikes, embetsmännen
äfven skulle erhålla den rättighet att-utan särskildt tillstånd lemna sin tjenst
Irar icke varit motionärens eller är min mening; det är endast för sådant fall, då en
civil embetsman ar berättigad att från utöfningen af sin tjenst sig afhålla, som det
må vara honom tillåtet att, utan särskildt Nådigt tillstånd, få vjstas å utrikes ort i
högst 14 dagar.
Det torde icke kunna nekas, att det är liårdt och obilligt, att en civil embetsman,
sorn, efter det han beredt sig 2 ä 3 månaders tjenstledighet, uppchölle sig i
någon af rikets sydligare orter ock af någon derunder hastigt påkommen anledning
fick sig angeläget att till utrikes ort företaga en resa, som kunde verkställas inom
den korta tiden af 14 dagar, sådant skulle under tjenstledigheten hindras honom för
den långa omvägens skull att särskildt dertill utverka sig Kongl. Maj:ts Nådiga
tillstånd.
Då i öfrigt år 1780, en tidpunkt, -under hvilken regeringen öfver sina tjenstemän
utöfvade ett vida större politiskt inflytande än nu, man icke drog i betänkande
att lemna embetsmännen rättighet att utan särskildt Nådigt tillstånd vistas
utrikes i 5 dagar, hade jag icke trott att det nu skulle möta hinder att få denna
rättighet utsträkt till 14 dagar.
Långt ifrån att lägga hinder i vägen för civile embetsman att vistas utrikes,
då försummelse af deras tjensteutöfning icke eger rum, skulle jag för min del tro,
att embetsmännen snarare borde uppmuntras att, när sådant låter sig göra, besöka
fremmande land, ty de skola derunder lätt kunna blifva i tillfälle att inhemta många
Ålim. Besv.- och Ebon.-Utskottels Betänkande, N:o 16'. 7
goda och nyttiga lärdomar och erfarenhetsrön, som icke blott inom embetsmännen»
verkningskrets, utan äfven för hela landet, kunna medföra fördelar.
Med anledning af hvad jag nu haft äran anföra, får jag för min del yrka br~
fall till hr Dalmans motion.
Med sistnämnde reservant hafva hrr Wahlström oeh Stenberg sig förenat., j
N:o 16.
t
Ank. till Exp.-Utsk. den 22 Jan. 1854, kl. 1 t. m.
Betänkande, i anledning af vacht motion, att sökande till klockaretjenst
mätte befrias frän undergående af examen inför kyrkoherden.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets handläggning har blifvit öfverlemnad
en hos Hedervärda Bonde-ståndet af Johannes Bengtsson fran Christianstads
län väckt motion af följande lydelse:
“Uti en tid, då ännu icke var bestämdt, hvilket kunskapsmatt cn sökande till
klockarebeställning borde ega, för att kunna komma under omröstning till ifrågavarande
befattning, var det presterskapet förbehållet och ålagdt att sammankalla alla
sökanderne och förhöra dem i de stycken, man ansåg nödige, hvarefter alla de, som
å dessa, numera enkla ansedda frågor kunde afgifva tillfredsställande svar, lingö
komma under omröstning. Sedan fordringarne på en klockare-kandidat tid efter annan
blifvit ökade, och dertill kommer att vissa personer blifvit auktoriserade till examinatorer,
utan hvilkas betyg ingen anses kompetent att söka sådan tjenst; så fort--
8 Allm. Bestoch Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 16.
får dock ännu allmänt den gamla vanan att sammankalla de sökande till ny examen
hos pastor i den församling der tjensten sökes. Att ett sådant examinerande åter
igen
är öfverflödigt och otillbörligt, och bör ovilkorligen afskaffas, vill jag visa af
följande:
l:o. Om en sådan af pastor påbjuden examen är nödvändig och skall forifara,
hvartill tjenar det då att hos dem, som dertill äro förorduade, undergå de
i författningarne föreskrifna examina och deröfver undfå betyg, om dessa
ieke skola anses tillföilitliga? — Det första examinerandet måste ju dä
anses endast såsom tentamen, och icke såsom examen.
2:o. Kan en sådan af pastor påkallad examen föranleda till högst orättvisa
slutsatser; ty hvad hindrar vål att någon af desökande, som man vill gynna,
kommer att genom sina svar (måhända honom förut delgifne) stå
långt framom dem, som i kunskapsmått, enligt företedda betyg, äro honom
vida éfverlägsne?
3:o. Lika orimligt det skulle vara att kalla de herrar prester,~som söka klockaretjenster,
till ny examen, då de en gång vid akademien slutat sin kurs och
således hafva akademiska betyg, lika orimligt är det ju äfven att kalla
klockare-kandidater till ny examen, hvilka äfven slutat sin kurs, manga
af dem äfven vid akademien. De hafva alltså å ömse sidor akademiska
betyg, fastän de sednare i underordnad grad; men detta underordnande
bör val ioke misskreditera auktoriteternas trovärdighet, så vidt sådana
skola Annas till.
4:o. Medför det en lika onyttig som opåkallad kostnad för hvarje sökande, att
måhända resa 30 å 40 mil för en sådan examen, som vanligen endast har
skefva och ensidiga afsigter till föremål; — hvarföre betygen alltid böra
vara grunden för förslagets upprättande„
Utskottet har tagit i öfvervägande motionärens yrkande, att den examen,
som, enligt hans uppgift, med sökande till klockaretjenst inför kyrkoherde anställes,
icke vidare må ega rum; men då hvarken i motionen uppgifvits eller på annat sätt
af Ut
-
Alhn. Best.- oell Ekon.-Utskottets Betänkande, A~:o 17. 9
af Utskottet kunnat utrönas, att dylik examen genom någon allmän föreskrift blifvit
påbjuden, samt det förhållande motionären öfverklagat, enligt hvad för Utskottet uppgifvits,
icke är i riket allmänt gällande, synes denna fråga vara af så enskild beskaffenhet,
att Rikets Ständer ej lämpligen kunna dermed taga befattning, utan frågan
böra i administrativ väg handläggas; hvadan Utskottet tillstyrker
att motionen må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 20 Januari 1854.
N:o 17
Ank. till Exp.-Utsk. den 22 Jan. 1854, kl. 1 •. m.
Betänkande, i anledning af väckt [kaga om upplifvande af Kongl.
Majtls Nådiga varning mot yppighet och öfverflöd, af den 11
Augusti 1792.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets handläggning har blifvit öfvcrlemnad
en inom Högvördiga Preste-ståndet af hr Kontrakts-prosten J. P. Kullman
väckt motion, dernti han, med anledning af det alltmera, äfven i de aflägsnaste
landsändar, sig utbredande öfverflödet, hvarpå bevisen stundeligen voro för ögonen,
hemställt ,otn icke Rikets StändeT skulle Anna sig värdigt, att genom underdånig
skrifvelse anhålla, att den Konung, som sjelf ech hela Dess hus, äfven i
Tdetta afseende, föregår land och rike med det efterföljansvärdaste föredöme, måtte
„Nådigst upplifva Kongl. Maj:ts varning emot yppighet och öfverflöd, gifven Drottningholms
Slott den 11 Augusti 1792.„
Bih. till B. St. Prat. 1853 $ 1854. 8 Sami. 2 Haft. *
10 Allin. Bese- och Ekon.-Utskottets Betänkande, eilits 17 och 18.
Utskottet har tagit motionen i öfvervägande; och tror Utskottet visserligen,
lika med motionären, att lefnadssättet har i landet inom flera samhällsklasser
efter hand öfvergått till alltför mycken yppighet, hvarföre Utskottet
ock anser önskligt, att mera enkelhet i lefnadssättet kunde på lämpligt
sätt återföras, men Utskottet är derjemte af den mening,, att eu varning mot
det öfverflöd, som i detta fall gjort sig gällande, skulle, äfven från Regeringen utgången,
icke medföra den dermed åsyftade verkan, utan att rättelse häruti endast
kan åstadkommas genom en mera allmänt utbredd öfvertygelse om nyttan och nödvändigheten
af inskränkningar uti ifrågavarande afseende. På grund häraf hemställer
Utskottet
att denna motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 Januari 1854.
!N:o 18.-
Aek., till Exp.-Utsk. d. 22 Jan. 1854, kl. 1' e. m.
Betänkande, t anledning af väckt motion om rättighet för arrendatorer
af Lunds Dombjrko-hemman att efter markegängspris
lösa arrende-spanmälen.
Uti en till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet remitterad, af riksdagsmannen
Jöns Andersson från Malmöhus- lån inom hedervärda Bonde-ståndet väckt
motion, har blifvit föreslaget, att arrendatoreme af de inom Lunds Stift belägne,
Lunds Domkyrka tillhörande, hemman måtte berättigas att, efter medium af de tio
sednaste årens markegängspris i orten, lösa den spanmål, hvilken- såsom arrende förhemmanen
vöre bestämd; och- har motionären, jemte förmälan att den till andra kyr—
Allm. Best.- och Ekon - Utskottets Betänkande, Avo 18. 11
kor inom Stiftet anslagne spanmål numera löstes efter markegängspris, i öfrigt till
stöd för sitt förslag åberopat, att, vid de auktioner, som till försäljning af Domkyrkans
arrende-spaumål i Lund anställas, denna blefve genom Domkyrko-inspektorens
åtgärd till orimligt högt pris uppdrifven, i anseende hvartill den på 5 å 6 mils afstånd
från Lund boende arrendatorn BÖdsakadcs, för att undvika den långa resan dit,
betala „en ej så ringa summa årligen till Domkyrko-inspektoren för att ej behöfva
„öfvervara auktionen, då han ofta tvingas att lösa sin arrendesäd med 3 h 4Rdrpå
^tunnan högre, än årets markegångspris.„
Uti motionen hafva riksdagsmännen Per Nilsson och Nils Persson från Malmöhus
län instämt.
Likartade förslag med det nu förevarande hafva vid 1828—1829 och 1834—1835
årens Riksmöten blifvit hos Rikets Ständer väckte; och har Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-utskottet vid båda dessa Riksmöten i anledning deraf yttrat, att, då Domkyrkohemmans
åboers skyldighet att utgöra deras arrende-spanmål vore grundad på
de kontrakter, som vid hemmanens tillträdande upprättades, och det således berodde
på åboerne sjelfve att dervid betinga sig sådane vilkor, som de kunde finna för sig
mest fördelaktiga, så kunde det, emot 90 § Reg.-formen, icke tillhöra Rikets Ständer
att med detta enskilda ärende taga någon befattning.
Då Utskottet delar den mening, som sålunda blifvit uttryckt och vid båda
nyssnämnde Riksdagar utaf de fleste Riks-stånden godkänd, får Utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion må af Rikets Ständer lemnäs utan åtgärd.
Stockholm den 20 Januari 1854.
12 Allm. Best.- och Ekon.- Utskottets BetänkandeN:o 19.
N:o 19.
Ank. till Exp.-Ulsk. den 22 Jan. IS54, kl. t e. ra.
Betänkande, i anledning af vackt motion om förändrad boningsort
för Provincial-läkaren för Gottlands södra härad.
Uti en inom hedervärda Bonde-ståndet afgifven motion, som till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-utskottet blifvit remitterad, har riksdagsfullmäktigen Olof
Lagergren från Gottland oraförmält olägenheten deraf, att den för öns södra härad
anställde provincial-läkare vore boende i Wisby, utom läkare-distriktet, hvarigenom
vid uppkommande sjukdomsfall oftast inträffade att läkarens ankomst måste afvaklas
längre, än utan fara för den sjukes lif kunde ega rum, helst de från Wisby mest
aflägse boende bland häradets invånare hade till denna stad 8 å 9 mils väg. Motionären
har derföre föreslagit, att vid tillsättande af denna tjenst, när nuvarande provincial-läkaren
för Gottlands södra härad afginge, måtte fastas det vilkor, att tjenstens
innehafvare skulle vara boende inom häradet och helst, så vidt möjligt vöre,
i medelpunkten deraf.
Utskottet har tagit motionen i öfvervägande; men, i likhet med hvad Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-utskottet vid 1847—1848 årens Riksdag, uti ett af samtlige
Riks-stånden bifallet betänkande (Nio 11) i samma fråga yttrat, har Utskottet
funnit motionen innefatta ett ämne, som icke tillhör Rikets Ständers behandling, utan
som bör i administrativ väg handläggas; hvadan Utskottet vördsamligen hemställer,
att åtgärd icke må, i anledning af denria motion, utaf Rikets Ständer
vidtagas.
Stockholm den 20 Januari 1854.
Allm. Best - och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o SO.
13
N:o 20.
Ank. till Ezp.-Utsk. d. 22 Jan. 1854, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckte motioner om tvä Sqvadroners
af indehlla Skånska Kavalleriet och Smålands Hussar-regementes
af sittande mot erläggande af häst-vakans-afgift.
Från hedervärda Bonde-ståndet har till Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
blifvit remitterade motioner i ofvannämnde ämnen afr
a) Riksdagsmannen Ails Stensson från Christianstads län. Motionären har
erinrat derom, att fierfaldiga inom Bonde-ståndet gjorda framställningar ådagalade,
att detta Riks-stånd i allmänhet ansett rusttjensten i Sverige, till följd af ökade anspråk
på så väl karlens som hästens egenskaper samt på bevärings-beklädnadsech
utrednings-persedlars m. m. beskaffenhet, vara ett vida drygare onus än fordom,
och således ibland de pålagor, som borde minskas. Särdeles egde nämnde förhållande
rum i motionärens hemort, östra och vestra Göinge härader, hvilken ort, ehuru
mager och stenbunden, så att nummerhästarne måste mot lega af 70 ä 80 till och
med 90 r:dr om året, utom orten uppfödas, ändock vore lika hårdt berustad, sorn
bördigare trakter. I följd häraf, och då nu mera ej såsom fordom krigiska anfall från
Danmarks sida vöre att befara, ansåge motionären cbehöfligt att en så betydlig kavalleri-styrka,
som den i Skåne förlagda, nu meia derstädes hölles på stridsfot,
hvadan motionären föreslagit: “att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t anhålla, det de
i östra och vestra Göinge härader foogde tvenne sqvadroner, en af Skånska Dragon-
och en af Skånska Hussar-regementet, måtte få afsitta och förvandlas till infanteri,
samt att rusthållarne således måtte befrias från hästs och sadelmunderings
samt öfrig kavalleri-bevärings underhållande och anskaffande och rusthållarne häre
-
14 Allm. Bese.- och Ekon.-Utsksf/ets Betänkande, Nio 20.
mot tillförbindas att, vid inträffande krig, aitskaffa duglig häst, för att begagnas enligt
vederbörandes bestämmande, antingen till artilleri- eller tross-häst, och äfven då
af rusthåliarne förses med de utrednings-perscdlar, sorn kunna vara nödiga.*
b) Riksdagsmannen Daniel Danielsson från Jönköpings län. Denne motionär
har uppgifvit, att i hans hemort, Småland, samma slags svårigheter förefunnos
för rusttjenstens utgörande, hvilken i nästföregående motion blifvit rörande en del af
Skåne anförde, och har han såsom exempel derpå bland annat omförmält, att priset
på en nummerhäst i orten uppginge till 300 r:dr banko. Nämnde förhållande hade ock
föranledt ej mindre att Rikets Ständer vid 1840—184.1 årens riksmöte hos Kongl. Maj:t
gjort underdånig anhållan, altSmålauds Hussar-regemente kunde, mot erläggande af
vakans-afgift, få afsitta, än äfven alt dylika framställningar vid de två seduaste
riksdagarne blifvit afgifna. Motionären förnyade derföre förslaget om nämnde regementes
afsittning, med hemställan att, i likhet med hvad för den redan afsultna delen
af Smålands fordna Dragon-regemente, eller Smålands Grenadier-bataljon, blifvit
bestämdt, en ersättning af sju tunnor spanmål, hälften råg och hälften korn,
måtte af hvarje rusthållsnummer till staten erläggas, hvarigenom, enligt motionärens
tanke, en årlig vinst af mer än 20,000 r:dr banko skulle för Staten uppkomma. Men
för det fall Kongl. Majit af en eller annan orsak ej funne skäl i Nåder bifalla en af
Rikets Ständer i omförmälda afseende framställd begäran, har motionären väckt förslag
om aflataude af en underdånig anhållan derom, „att, om ej förr, ifrågavarande
afsittning af Smålands Hussarer och detta regementes förändrande till fotfolk måtte
åtminstone ega rum, vid den tid, då de år 1845 med Östgötha regementen för 25
år afslutade kontrakter upphöra.,,
Utskottet har i denna fråga inhemtat: att, sedan Rikets Ständer vid 1840—
1841 årens riksdag hos Kongl. Majit anhållit om Smålands Hussar-regementes afsittande,
Kongl. Majit, den 6 Februari sistnämnde år, i Nåder förklarat, att, i anseende
till kavalleriets ringa styrka i förhållande till de öfriga vapnen, Rikets Ständers
omförraälde anhållan ej kunde bifallas; att sedermera dels vid 1847—1848 årens
riksdag fraga väckts, sa väl om Smålands Hussar-regementes som om halfva Skånska
indeldta Kavalleriets afsittande, dels oek att framställningen i afseende på Smålands
Hussar-regemente vid sednaste riksmöte förnyats, men att vederbörande Utskott
vid båda riksdagarne, uti betänkanden, som af tre Riks-stånd bifallits, afstyrkt
Allin. Bese - och Elon -Utskottets Betänkande, N:o 20. 15
dessa förslag, under åberopande af Kongl. Majlis omförmälda Nådiga beslut, äfvensom
att, “vid det förhållande, att de om häst-vakans-spaumåls erläggande slutade
kontrakter fortfara vid Lif-regementet för 500 nummer och vid Smålands Kavalleri
för samma nummerantal till och med 1871 samt med Östgötha och Vestgötha Kavallerier
föi 1000 nummer hvartdera till och med år 1870, äfvensom södra bataljonen
vid Bohusläns regemente blifvit på 10 år förändrad till infanteri", någon ytterligare
förminskning i kavalleriets styrka ansågs icke kunna föreslås.
Utskottet har funnit de sålunda anförde skälen mot minskning af kavalleriet
vara fullt giltiga, och då dertill kommer, att, enligt hvad Kongl. Majit i Nåder meddelat,
det möjligen kan ifrågakomma, att under nästa vår sälta någon del af arméen
på krigsfot, i följd hvaraf någon åtgärd i den föreslagna syftningen synes vid denna
riksdag ännu mera, än eljest, betänklig; får Utskottet vördsamligen
hemställa, att motionerne, så vidt de afse oförtöfvad verkställighet af
den ifrågasatte förändringen till infanteri af Smålands Hussar-regemente
och 2 squadroner af Skånska Hussar- och Dragon-regementerne, måtte
lemnäs utan afseende.
Hvad derefter angar Daniel Danielssons alternativt framställda förslag om
Smålands Hussar-regementes afsittande, när de om häst-vakans-spanmåls erläggande
för Andra Lif-gtenadier-rcgementet afslutade kontrakter upphöra, hvilket år 1870
intraffar, så anser Utskottet lämpligheten af en sådan åtgärd icke nu kunna bedömas,
hvadan Utskottet vördsamligen
hemställer, att åtgärd, i anledning af nämnde förslag, för närvarande ej
må vidtagas.
Stockholm den 20 Januari 1854.
STOCKHOLM, f. d. Schultze^ Boktryckeri 1854.
Allm. Best.- och Ekon.-U/skol/els Betänkande, N:o 21.
1
N:o 21.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 24 Jan. 1854, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om skyldighet för hvarje
till fall arbetskraft kommen person, att årligen bespara något
för sin egen framtid, intilldess den samma kunde anses nödtorftigt
betryggad.
Uti en hos Ilögvördiga Preste-ståndet väckt, till Utskottet remitterad, motion har
hr lektor A. F. Sondén fästat uppmärksamheten vid angelägenheten deraf, att i en
tid, då bekymret öfver fattigdomens ohejdade tillvext alltmera tilltoge, uppsöka och,
så vidt möjligt vore, tillstoppa den ena efter den andra af dess flerahanda källor.
För ett sådant ändamål, eller för att förekomma sjelfva orsakerna till fattigpersonalens
stora tillvext, vore i vårt land ännu så godt som intet tillgjordt. Något komme
visserligen i detta hänseende att rättas, om genom en mera ändamålsenlig bränvins-lagstiftning
drvckeuskaps-lasten i större mån kunde hammas, men allt vore
dock icke gjordt för ändamålets vinnande, emedan, utom nämnde last, flera andra bidrogo
till en öfverhandtagande fattigdom, och orsaker förefnnnos, hvilka, utan att
kunna kallas laster eller brott, likväl i hög grad förökade eländet. Något hvar hade
utan tvifvel haft tillfälle att varseblifva den bekymmerslösa lättsinnighet, ofta gränsande
till uppsåtlig vårdslöshet, hvarmed en njutningslysten ungdom gutge sin framtid
till mötes. Mången, som fått ett arf, hvilket, väl användt och af arbetsflit un
derstödt,
skulle kunuat grundlägga en god framtida bergning, förslösade det utan
nytta, och mången annan, hvilkens enda kapital utgjordes af en frisk arbetskraft,
Bih. till R. St. Prof. 1853 § 1854. 8 Sami. 3 Haft. 1
2 Allm. Besv.- och Ekon.- Utskottets Betänkande, N:o 21.
under ungdomen och medelåldern mer äu tillräcklig för uppfyllande af de dagliga
behofven, förspillde onyttigt allt hvad han derigenom kunnat för eu kommande nödens
stund samla. Den förres misshushållning afhjelptes, åtminstone sedan den blifvit
påtaglig, genom förmyadareskap. För den sednare deremot hade ännu icke någon
lagstiftning sörjt; men vid betraktande af huru vidt utbredd en sådan misshushållning
vöre, och huru ofta den ledde till elände, måste det medgifvas, att det vore
tid att genom positiva lagbud söka att förekomma densamma.
Redan vid sisthållna riksdag hade inom Högvördiga Preste-ståndot blifvit
väckt en motion i samma syfte, nemligen om skyldighet för tjenstehjon att årligen
i sparbank insätta en del af sm lön; men ehuru af flera med värma omfattad, hade
denna motion blifvit af Utskottet afstyrkt, hufvudsakligen af de skäl, att den föreslagna
bestämmelsen skulle innefatta ett förnärmande af egande-rätten och leder till
missnöje hos den tjenande klassen. Dessa åsigter kunde motionären ingalunda dela.
Man kunde då lika val påstå att en myndlings egande-rätt förnärmades derigeuom,
att hans medel besparades för framtiden, eller att en statens tjenstemans
egande-rätt till sin lön träddes för nära derigenom, att. en del deraf insattes i en
pensions-inrättning för betryggande af hans ålderdom; och hvad det befarade missnöjet
beträffade, så skulle detsamma, om det ock till en början kunde komma att
förspörjas, inom kort vända sig i belåtenhet. Det enda motionären vid detta förslag
hade att erinra vore, att detsamma, såsom inskränkande sig till endast tjenstehjon,
icko vöre nog omfattande. Afven bland andra samhällsklasser vore nemligen misshushållningen
icke mindre allmän eller sparsamhet mindre behöflig.
Öfvertygad om sakens vigt och nödvändighet, så vida något skulle i antydda
ändamålet kunna uträttas för framtiden, ville motionären alltså ånyo framlägga
förenämnde förslag med den omfattning, att hvarje till full arbetskraft kommen person
borde förklaras vara skyldig att årligen aflägga och bespara något för sin framtid,
intilldess densamma kunde anses nödtorftigt betryggad.
För vidare utveckling af förslaget har motionären hänvisat till en af honom
från trycket utgifven skrift “Några ord om fattigvården*, uti hvilken skrift, i
hvad den på förevarande förslag har afseende, finnes anfördt, att då det måste såsom
regel antagas, att ett friskt arbete alltid gåfve något öfverskott öfver dagens
behof, kunde och borde lagen anbefalla hvarje till full arbetskraft kommen person
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskotleté Betänkande, N:o 21. 3
att årligen aflägga och bespara något för sin framtid, öfver fullgörande af hvilken
skyldighet ett samhälle egde att vaka. Först när en person antingen i ouppsägbart
kapital, ograveradt fastighetsvärde eller annan lika säker egendom, hvaribland kunde
räknas en syssla med rätt till pension vid afskedstagande^ egde utsigt till så
stor årsränta, som för hans nödtorftiga behof kunde anses tillräcklig, borde han frikallas
från denna sparsamhetspligt. Den minsta ränta, som dertill finge anses tillräcklig,
vöre beloppet af en så kallad full fattigdel; och borde denna ränta antingen
för hela riket eller för hvarje län utaf behöriga ombud, en delegation af Rikets
Ständer eller taxerings-komitéerna, bestämmas vid vissa tider, t. ex. hvart femte,
sjette eller tionde år. För verkställigheten af förslaget erbjödo sparbankerne oeh
ännu mera lifränte- och kapital-försäkrings-anstalterne en ganska enkel utväg. För
att de förra skulle kunna med fördel begagnas, borde dock äfven der ouppsägbara
insatser kunna göras. Skulle nu en full fattigdel eller, hvad som vore detsamma,
den minsta årsränta, hvarmed den torftigaste menniskas få behof kunde tillfredställas,
uppskattas t, ex. till 35 r:dr och arbetskraften anses utvecklad vid 18 års ålder,
så att insättningar då kunde begynna, så borde, derest årlig insättning, beräknad
exempelvis till belopp af 5 r:dr, fortginge till dess insättaren fyllt 49 år, det samlade
kapitalet vid denna tid uppgå till 500 r;dr för att året derefter sannolikt lemna 35
r.dr i ränte- och arfs-vinst. Insättaren kunde alltså vid sitt femtionde år utbekomma
denna ränta. På det besparingarne icke måtte försummas, voro några garantier
nödiga. I sådant afseende borde för rättigheten att under ett påföljande år lemna
sig sjelf laga försvar styrkas, att den minsta anbefallda ,årsbesparingen för det löpande
året blifvit till fullo betald. För en tjenares besparingspligt borde en husbonde
ansvara under tjenstetiden, dervid dock skulle bero af öfverenskommelse, huruvida
årsbespariugen borde af lönen utgå eller af husbonden utom lönen erläggas. Vid
aila aftal om arbete emot dagspenning eller efter beting borde den, som betalte arbetet,
ansvara för en besparing af t. ex. 1 sk., i förra fallet för hvarje dag och i det
sednare för hvarje riksdaler, som för arbetet erlades. I öfrigt borde kontrollen öfver
verkställigheten af besparingarne tillkomma det samhälle, der personen vistades.
Vid mantals-skrifningarne kunde nemligen en ledamot af fattigvårdsstyrelsen eller
socken-nämnden närvara, för att efter upprop emottaga redovisning för hvarje persons
besparda behållning och densamma i en dertill inrättad längd anteckna; hvarefter, i
4 Allm. Bese - och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 21.
händelse någon försummat göra behörig insättning, medlen borde i laga ordning utkräfvas.
Uti den framställda motionen hafva hr kontrakts-prosten J. M. Almqvist, hr
kongl, hofpredikanten P. Hasselrot och hr doktor A. Sandberg instämt.
Utskottet har, vid öfvervägande af den högst vigtiga fråga, som sålunda
blifvit föremål för dess pröfning, icke kunnat undgå att inse det vackra uti motionens
syftning samt nyttan af åtgärder och stadganden, hvarigenom hvarje medborgare
inom samhället kunde förmås att under sin arbetsföra ålder och den tid i allmänhet,
då han kan påräkna årliga inkomster, afsätta en sparpenning för sin ålderdom
opn för de tider i öfrigt, då han kan blifva oförmögeu att förvärfva sitt uppehälle.
Utskottet tvekar ej heller att uttala den grundsats, att samhället eger rätt att
genom allmänna, till alla samhällsklasser utsträckta stadganden föreskrifva ett sådant
slags förmynderskap öfver sina medlemmar, som motionären genom sitt förslag åsyftat,
ett förmynderskap som redan med vida mindre afseende på hvars och ens enskilda rätt,
blifvit stadgadt genom de för en stor del af statens tjenare föreskrifna löncafdrag till pensionskassorna.
Förhoppning kan ock vara, att i en framtid, om sparbanker och i synnerhet
ränte-försäkrings-anslalter blifva allmännare inom rikets provinser inrättade och försedde
med sådaue garantier för deruti insatte medel och för fortgången af deras verksamhet,
som kunna lemna full visshet om deras bestånd under alla skiften, det kan blifva
möjligt att föreskrifva sådana stadganden, som åt det framställda förslaget kunna bereda
verkställighet; men under närvarande förhållanden har Utskottet funnit så stora
svårigheter möta vid tillämpningen af förslaget, att de synas Utskottet oöfvervinneliga;
af hvilken anledning och då dessutom den allmänna meningen om sådana
åtgärders nödvändighet och fulla öfverensstämmelse med vigtiga rättsgrunder
ännu icke är tillräckligen utbildad, Utskottet vördsamt hemställer,
att motionen för det närvarande icke måtte till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 Januari 1854. j
Emot detta beslut afgaf hr Icktor Sondén följande reservation: [“Då jag
“‘med tacksamhet tillstår att ifrågavarande motion till sitt syfte och hufvudgrunder
“rönt ett fullständigare erkännande än jag på förhand vågat hoppas, finner jag mig
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottels Betänkande, _Y:o 21. 5
“dock föranlåten att reservera mig mot det resultat, hvartill Utskottet kommit. Då
“de svårigheter, hvilka möta verkställigheten icke blifvit närmare, än som skett på“pekade,
är icke tillfälle lemnadt för försöket att anvisa utvägar till deras afhjelpan“de,
men nödgas jag qvarhålla min öfvertygelse, att de icke äro oöfvervinneliga.
“ilan har deriblaud under diskussionen nämnt bristen på lifränte-anstalter och sparbanker,
hvilka på några orter skola vara ända till namnet obekanta. Jag föreställer
mig att, när utsigt till en så vidsträckt verksamhet som den förslaget åsyftar,
“för dylika inrättningar öppnades, kunde det icke fela, att på hvarje ort| några få
“personer med nitälskan för den obemedlades bästa skulle uppträda för att ordna
“och sätta i gång dylika anstalter. Om besparingspligten först efter ett par år på“bjödes
såsom ovilkorlig skyldighet, skulle dessförinnan dessa dess oumbärliga hjelp“medel
troligen öfverallt kunna blifva tillgängliga. Att denna svårighet icke torde
“vara den enda, må jag villigt medgifva. Det vore måhända ett allt för stort sjelf—
‘förtroende, om jag skulle erbjuda mig att ensam utfinna bästa medlet till allas af“hjelpande.
Men om saken är behjertansvärd såsom en framtidens sak, om den är af
“vigt för att i icke ringa mån kunna förebygga pauperismens hotande faror, så tor“de
den äfven böra anses förtjent af heres samfällda bemödanden, och vore i detta
“hänseende, enligt min tanke, ganska mycket att hoppas af de iusigter och den erfarenhet,
hvilka inom nuvarande Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet äro
“att finna.tt
s
[Allm. Best.- och Ekm.-Ulskottets Betänkande, N:o 22.
IS:o 22.
Ank. till Exp.-Utsk. den 24 Jan. 1854, kl. 11 f. ffl.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förtydligande af 5 §
uti Kongl. Maj:ts Nådiga förordning örn sockenstämmor i
Riket den 29 Augusti 1843.
Till Utskottet har blifvit remitterad en inom Hedervärda Bonde-ståndet af
riksdagsmannen Johannes Nilsson fran Götheborgs och Bohus län väckt motion,
deruti han anfört, att då Kongl. Maj:ts Nådiga förordning om fattigvården i Riket
den 13 Juli 1853, i likhet med förut gällande fattigvårdsstadga, innchölle deri bestämmelse,
att tillskott till fattigvården, utöfver den föreskrifna personela afgiften,
borde utgå efter de grunder, som uti 5 § i Kongl. Maj:ts Nådiga förordning om sockenstämmor
i riket den 29 Augusti 1843 stadgades för rösträtt i sockenstämma, men
de i denna § meddelade föreskrifter, efter motionärens förmenande, vore otydliga i
det hänseende, att der icke bestämdes, huruvida den, sora egde hemman, men derjemte
innehade annan lägenhet eller tjenst eller utöfvade någon rörelse, derför bevillning
efter 2 Art. i Bevillnings-förordningen erlades, vore berättigad till rösträtt så
väl på grund af hemmantalet, som i egenskap af innehafvare utaf lägenhet, tjenst
eller näringsrörelse, samt, vid detta förhållande, ifrågavarande föreskrift å inånga orter
tillämpades på det sätt, att en sådan hemmansegare icke finge rösta för sin lägenhet,
sin tjenst eller sin rörelse, men också i samma mån tillgodonjöte lindring i
utgifterne för fattigvården, så att en näringsidkare på landet, hvilken för sin rörelse
«riade bevillning till något betydligare belopp, kunde, genom inköp af en mindre
Alim. Beer.- och Ekon.-Ut sik o Hels Betänkande, N;a 22. 7 )
hemmansdel, undandraga sig motsvarande tillskott lill fattigvården, under det på andra
orter åter en motsatt lagtillämpning medförde motsatt verkan, funné motionären
ett förtydligande af nämnde § vara af bebofvet påkalladt; hvadan han föreslagit, att
Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om en sådan förklaring
af 5 § i högstberörde Nådiga förordning om soekenstämmor i riket, att den som
eger hemman och derjemte befinner sig i något af de särskilda förhållanden, sora i
öfrigt medföra rösträtt i sockenstämma, må beräkna sin rösträtt så väl efter hemmantalet,
som efter den bevillning, honom på annan grund, enligt 2 Art. i Bevillniugsförordningen
påföres, samt att, såsom en följd häraf, jemväl fattigvårds-bidraget
må efter sådan beräkning utgå.
En motion af enahanda syftning, som den ifrågavarande, blef äfven under
sednaste riksdag inom hedervärda Bonde-ståndet väckt af riksdagsmannen Tobias
Lind, i anledning af hvilken motion då varande Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
uti 4:de punkten af sitt Betänkande N:o 69 yttrade, att Utskottet, som
ansåge, dels att sockenstämmo-förordningen, i afseende å rösträtt i sockenstämma
vore tydlig, och dels att den äskade förklaringen, enär den ansåges behöflig, rättast
kunde vinnas på besvärsväg, af sådane skäl funne motionen icke böra till någon
Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Utskottet delar väl äfven nu den mening, att 5 § i sockenstämmo-förordningen
så till vida är tydlig, att den, som är egare eller innehafvare af skattlagd fastighet
och tillika af annan anledning erlägger bevillning efter 2:dra Art. i Bevillningsförordningen
till ett belopp af minst 2r:dr 24 sk. bko, eger rösträtt i sockenstämma på
grund af båda dessa förhållanden, men förmodar, att den olikhet i författningens tillämpning,
som nu vid två riksdagar blifvit till rättelse anmäld, kan vara föranledd
deraf, att en person, som är egare eller innehafvare af fastighet och tillika njuter
annan inkomst, för hvilken bevillning efter 2.dra Art. till belopp af minst 2 r:dr 24
sk. erlägges, skulle, om § strängt efter ordalydelsen tillämpades, komma att för fastigheten
få tvåfald rösträtt och således äfven tvåfaldt erlägga vissa kommunala afgifter,
då nemligen den bevillning efter 2:dra Art., som för fastighet skall till staten
erläggas, icke blifvit undantagen ifrån den bevillning, för hvilken rösträtt enligt 2:dra
Art. skall beräknas. En hemmansegare eller boställshafvare t. ex. hvilken eger eller
innehafver ett helt mantal, taxeradt till 6COO r:dr och tillika åtnjuter en löneinkomst
8 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskotfets Betänkande, N:o 22.
af 1200 r:dr, är, enligt 2:dra Art., taxerad för fastigheten till 12 r:dr och för löneinkomsten
till 36 r:dr,J|således tillsammans 48 r:dr. Tillämpades här 5 § strängt efter
ordalydelsen, skulle nämnde person för hemmanet ega en röst och för de 48 r:dr i
bevillning 1 röster, då likväl författningens mening icke gerna kan vara, att han
skulle ega rösträtt både för hemmantalet och för de 12 r:dr han för detsamma i fastighetsbevillning
erlägger. Det är möjligen denna oriktighet, som hos en eller annan
af författningens tillämpare föranledt den förmodan, att, då meningen icke kunde
vara sådan, afsigten vore, att icke någon borde ega rätt att på en gång rösta för hemmantal
och för bevillning efter 2:dra Art.
Af denna anledning anser Utskottet, att ett förtydligande kan vara af behofvet
påkallade, i hvilket afseende Utskottet tillstyrker:
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla om
ett sådant tillägg i 2:dra mom. af 5 § i Kongl. Majits Nådiga förordning
om sockenstämmor i riket den 29 Augusti 1843, att samma moment
måtte erhålla följande lydelse:
“2:dra momentet. Rösträttighet beräknas efter hemmantal, der
det finnes åsatt. I annat fall bestämmes den på grund af den
bevillning enligt 2:dra artikeln, som till staten erlägges. Har nå
gon
rösträtt efter båda dessa grunder, röste han efter båda, dock
med afdrag för den del af betillningen efter 2:dra artikeln, som utgår
för fastighet, för hvilken han efter hemmantal röstar. För ett bevillningsbelopp
af 2 r.dr 24 sk., hvarunder ingen rösträtt, utom för hemman å
landet och fastighet i stad, eger rum, beräknas lika rösträtt med ^idels
hemman, för fem till sju och en half riksdalers bevillning lika med |:dels
hemman, för sju och en half till tio riksdaler lika med ^dels hemman,
för tio riksdalers bevillning lika med *;dels hemman och så vidare i samma
proportion för högre bevillnings-belopp, enligt 2:dra artikeln.*
Stockholm den 21 Januari 1854.
N:o 23.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottels Betänkande, N:o 23.
9
N:o 23.
Aab. till Exp.-Utsk. den 24 Jan. 1854, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om anskaffande af sådane
postvagnar, att resande kunna desamma medfölja.
Uti en hos högloflige Ridderskapet och Adeln väckt, till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-utskottet remitterad motion har hr friherre Stjernstedt, J. W, föreslagit,
att, till förekommande af poströfverier och för vinnande af mera beqvämlighet
för resande, måtte för posternas transporterande å de större landsvägame, för postverkets
räkning och af dess medel anskaffas sådana vagnar, att två eller tre resande
kunna, mot lämplig afgift, beqvämt såsom passagerare medfölja.
Utskottet får, med anledning häraf, anföra, att, enligt från General-postdirektörs-embetet
benäget lemnade upplysningar, en inrättning, af likartad beskaffenhet
med den af motionären föreslagna, eller en paket-postinrättning, ämnad så väl till
resandes fortkomst, som för transport af paketer, varit tillvägabragt emellan Stockholm
och några af de skånska städerna, men som erfarenheten derunder visade, att
inrättningen icke, efter förväntan, af resande så begagnades, att den kunnat bära
sig, utan för Post-styrelsen medförde en betydlig förlust, blef samma inrättning med
Kongl. Maj:ts dertill lemnade Nådiga bifall, indragen och paketposten derefter ordnad
på sätt den nu fortgår. Då det sålunda är ådagalagdt att en så beskaffad inrättning,
som den af motionären föreslagna, hvilken, em den skulle medföra åsyftad
fördel, posternas skyddande, borde utsträckas till alla landsvägar i riket, derå poster
färdas, icke utan allt för stora uppoffringar för postverket kan tillvägabringas, anser
Bilt. till R St. Prat. 1853 Sj 1854. 8 Sami, 3 Höft. 2
10 Allm. Best.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 24.
Utskottet sig icke kunna tillstyrka den af motionären föreslagna åtgärd för vinnande
af de i motionen afscdda ändamål; men som de i sednare tider ofta inträffade poströfverier
påkalla all möjlig uppmärksamhet och omtanka för posternas skyddande,
får Utskottet, sora icke ansett sig böra ingå i någon närmare undersökning om medlen
för postens jemte postförarens och den skjutsandes säkerhet, för hvilket ändamål
tjenliga åtgärder bäst kunna af General-postdirektörs-embetet föreslås, vördsamt
hemställa,
det Rikets Ständer måtte uti underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Majit ville föranstalta om vederbörlig undersökning i
ämnet samt derefter vidtaga de åtgärder, sam för posternes tryggande
finnas mest ändamålsenliga.
Stockholm den 21 Januari 1854.
N:o 24.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 24 Jan. 1854, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande af Mätare-penningar
för Stenkol, Stenkolsstybb och Coakes, som. till
Riket införas.
Till Utskottet har från Hedervärda Bonde-ståndet blifvit remitterad en af
riksdägs-fullmäkligen Olaus Ericsson från Götheborgs och Bohus län väckt motion,
uti hvilken motiouären erinrat om den olägenhet, som på åtskilliga orter och deribland
Götheborg ännu skulle förefinnas deruti, alt importör af stenkol nödsakas låta varan
uppmätas af städernas mätare, sora derföre egde uppbära mätarc-penniDgar, hvilket,
jemte den deraf förorsakade tidsutdrägt, föranledt betydlig stegring af priset å ifrågavarande,
för den skoglösa delen af landet, högst behöfliga vara; och har motionären
derföre förnyat sitt vid sistlidue riksdag väckta förslag om upphörande af ma-.
Allm. Best.- och Ekon.- Utskottets Betänkande, N:o 24. 11
tare-penningar för stenkol, stcnkols-stybb och coakes, åtminstone i de fall, då importören
icke påkallar vederbörandes biträde för uppmätning af sådan vara.
Vid afgifvandet af sitt yttrande öfver denna motion får Utskottet upplysa,
att Kongl. Majit, uti en, med anledning af Rikets Ständers vid sistlidne riksdag gjorda
underdåniga framställning i ämnet, den 4 Oktober nästlidne år aflåten Nådig
skrifvelse förklarat, att Kongl. Majit väl i Nåder gillat den åsigt, dels att rikets stapelstäder
i allmänhet icke fått sig tillagd rättighet att uppbära mätare-penningar för
sådane varor, hvilka med vederbörandes tillåtelse lossas vid särskilda, utom stadens
område belägna, men till dess tullkammar-distrikt hörande lastnings-platser, dels att
från rättighet till nu ifrågavarande afgift måste anses uteslutne städerne Gefle,
Norrköping, Wisby, Malmö, Landskrona och Uddevalla, hvarest, enligt särskilda Nådiga
resolutioner, mätare-penningarne eller städernes andelar deri inbegripas under
andra dessa städer tillflytande inkomster, äfvensom Haparanda, för hvilken stad
Kongl. Majits Befallningshafvande i Norrbottens län fått sig uppdraget att reglera
mätare-penningarnes beräknande, samt städerna Luleå och Piteå, uti hvilkas af Kongl.
Majit fastställda taxor, upptagande specifikt de varor, som äro mätare-penningars erläggande
underkastade, artikeln stenkol icke förekommer; men att Kongl. Majit likväl
icke ansett sig böra besluta någon förändring af gällande stadganden.
På grund af hvad sålunda förekommit och då Kongl. Majit för kort tid sedan
till pröfning förehaft ifrågavarande ämne samt deröfver meddelat Nådigt yttrande,
hemställer Utskottet vördsamt,
alt riksdags-fullmäktigen Olaus Ericssons förevarande motion ej må till
någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Slockholm den 21 Januari 1854.
STOCKHOLM, f. d. Schultze^ Boktryckeri 1854.
Al/ti). Hest-.- och Ekon.-Utskoltets Betänkande, i\r:o 25.
1
IN: o 25.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 29 Jan. 1854, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion derom att hällandet af
såkallade Nykterhets-värdshus må blifva en fri näring.
Uti en inom Wallof!. Borgare-ståndet vackt och till Utskottet remitterad motion,
har hr L. Henschen, med erinran om nödvändigheten att vidtaga åtgärder till
nykterhetens befrämjande i landet, i sådant afseende föreslagit: ”att hvar och en väl“Irejdad
och myndig person efter blott anmälan hos magistrat eller kronofogde samt
“således utan afvaktan af magistrats eller konungens befallningshafvandes tillstånd,
“skulle ega rättighet utminutera öl, vin och mat, hvartill äfven må läggas svagdricka,
“kokt kaffe, thé och chocolade, d. v. s. att hållandet af såkallade nykterhets-värdshus
“skulle blifva en alldeles fri näring, som hvarje medborgare finge idka lika obehindradt,
som man nu får anlägga tryckerier eller börja andra näringsiösetag, till hvilda
myndigheters bifall ej erfordras-.
Utskottet, som tagit motionen i öfvervägande, finner det af motionären föreslagna
medel till nykterhetens befrämjande icke leda till detta mål. Det, är, enligt
Ltskottels åsigt, till förekommande af öfverträdelse utaf författningarne om ulminutering
af starka drycker, af högsta vigt, att, för idkande af sådan näring, motionären
omförmäler, vederbörande embetsmyndigheters tillstånd måste sökas och erhållas,
ty derigenom kan åtminstone vinnas den säkerhet, att inga andra än för red
Bih.
lill R St Petit. 1853 $ 1854. 8 Samt. 4 Haft 1
2 Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottets Memorial, N:o 26.
barhet ansedda personer erhålla slik tillåtelse, förutar» hvilken mångfaldiga, för sedligheten
vådliga missbruk, utan tvifvel skulle uppstå, så mycket svårare att hamma,
som en dylik näringsidkare uti sina lagliga rättigheter egde ett medel att dölja
brottet.
Få grund häraf hemställer Utskottet vördsamt,
att motionen må lemnäs utan afseende.
Slockholm den 21 Januari 1854.
IN:o 26.
Änk. till Exp.-Utsk. den 29 Jan. 1854, kl. 11 f. m.
Memorial.
Enligt beslut den 11 innevarande månad som den 20 dennes kommit Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk. tillhanda, har Hedervärda Bonde-ståndet till Utskottets
handläggning ater-remitterat hr doktor Sandbergs motion om bränvins-bränningens
inställande under nästkommande April månad, hvarjemte Ståndet meddelat Utskottet
föreläggande att, inom 14 dagar efter det rcmisshandlingarne blifvit Utskottet
tillställde, med betänkande i ämnet till Rikets Ständer inkomma; men som Höglofl.
Ridderskapet och Adeln, Högvördiga Preste-ståndet och Wällolliga Borgare-ståndet
den 14 innevarande manad beslutat att nämnde motion skall behandlas af det för
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 27. S
frågor rötande bränvins-tillverkning och försäljning tillsatta särskilda Utskott; sa kan
Allm. Besv.- och Ekon.-utskottet med ifrågavarande motion icke taga någon befattning.
Hvilket Utskottet skolat för Hedervärda Bonde-ståndet härigenom vördsamligen
tillkännagifva.
Stockholm den 21 Januari 1854.
N:o 27.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 29 Jan. 1854, kl. 11 f. m. j
Betänkande i anledning af väckta motioner, om ändring i sättet
flir folkskole-afgiftens öfverlemnande till vederbörande skolstyrelser.
Dessa till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet remitterade motioner äro
väckta inom Wällofliga Borgare-ståndet af hr Asker, och inom Hedervärda Bondeståndet
af riksdags-fullmägtigen Johan Peter Andreasson från Elfsborgs län.
Med åberopande af hvad som finnes stadgadt derom att folkskole-afgiften
skall, hvad angår städerna utom Stockholm och landsförsamliugarne, från hvarje läns
ränteri, efter skeende reqvisitioner, till skolstyrelserne aflemnas, har hr Asker anfört,
att då flere andre med nämnde afgift likartade kommunal-utskylder, som utdebiteras,
uppbäras och iudrifvas i sammanhang med krono-uppbörden, levereras direkte till de
myndigheter, som ega att dem till förvaltning emottaga, syntes ett annat förhållande,
hvad folkskole-afgiften beträffade, desto mindre böra ega rum, som skolstyrel
-
4 Allm. Best- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 27.
serna, derest de linge samma afgift genast uppbära, derigenom komme i tillfälle att
bereda någon, om ock obetydlig räntevinst, hvilken kunde användas till premier eller
något annat, för skolan gagneligt ändamål, samt liqvidations-sättet i allt fall sålunda
förenklades; hvadan motionären föreslagit, att Rikets Ständer måtte hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla att ofvanberörde stadgande måtte så ändras att folkskole-afgiften
hädanefter må till vederbörande skolstyrelser omedelbart levereras af
kronans och städernas uppbördsmän, under förbindelse för desse att med vederborandes
å levereringarne utfärdade qvittenser i stadgad ordning visa sig hafva åliggandet
härutinnan behörigen fullgjort.
Riksdags-fullmägtigen Johan Peter Andreasson har fäslat uppmärksamheten
derpå att, då folkskole-afgiften, i anseende till ofvannämnde stadgande, måste å
landskontoren lyftas antingen genom särskild å stället utsedd kommissionär eller ock
genom någon inom pastoratet eller skoldistriktet utsedd person, uppkouimo sålunda
icke obetydliga kostnader; hvadan ock som det säkerligen icke varit hvarken Kongl.
Maj:ts eller Rikets Ständers mening att kommunerna för denna uppbörd skulle tillskyndas
någon utgift, motionären föreslagit, att lands-kontoret måtte förpligtas direkte
öfversända medlen till skolstyrelsen eller ock att, för beredande af ännu större
beqvämlighet, vederbörande kronofogde lemnäs rättighet att genast efter förrättad
uppbörd aflemna medlen till hvarje församlings skolstyrelse.
Vid föredragning af sistnämnde motion, hos Hedervärda Bonde-ståndet, hafva
åtskillige ståndsledamöter med motionären iustämt; hvarjemte blifvit ifrågastäldt
att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kunde få sig ålagdt att öfversända medlen till
kronofogdarne eller pastorerne.
Utskottet, som tagit ifrågavarande förslag i öfvervägande, har funnit den för
uppbärande af folkskole-afgiften, enligt motionärernes uppgifter nu gällande ordning,
understundom kunna för skolslyrelserne medföra kostnader och besvär, nemligen i
de församlingar, hvilka äro från länets residensstad aflägsne, men Utskottet anser
några af de föreslagna sätten för afhjelpande af denna olägenhet, mötas af så betydliga
svårigheter, att Utskottet icke kan dessa förslag biträda. Hvad således angår
förslaget, att medlen borde öfversändas från länstyrelscrne direkte till församlingarne,
vare sig till pastor eller till skolstyrelserne, så skulle härigenom ej allenast
en mycket besvärlig tillökning i göromål uppkomma för läusstyrelserues, redan förut
Allm. Best.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 27. 5
ganska träget sysselsatte tjenstemän, ulan ock, enär en sådan kringsändning blott
undantagsvis kunde med posten verkställas, medlen i hög grad äfventyras, utan att
afsändaren skäligen kunde göras ansvarig för desammes rigtiga framkomst. Likaledes
möter ett väseDtligt hinder för verkställighet af förslaget, att medlen borde genom
uppbördsmannens försorg, genast efter fullbordad uppbörd, direkte tillhandahållas
skolstyrelserne, ty i Kongl, kungörelsen den 13 Mars 1846, i öfverensstämmelse
hvarmed folkskole-afgiften enligt en sednare Nådig kungörelse af den 19 September
1847 utgår, bestämmes såsom vilkor för församlings rättighet till ifrågavarande bidrag
för bestridande af skolekostnaden, att de i Kongl. Maj:ts Nådiga stadga angående
folkundervisningen af den 18 Juni 1842 i afseende på skolans skick meddelade föreskrifter
skola vara behörigen uppfyllde, hvarom vederbörande landshöfding och biskop
hafva att ingå i pröfning innan medlen utbetalas. Deremot anser Utskottet ett
verkställbar! sätt, att minska den öfverklagade omgången med folkskole-afgiftens
afhemtning, bestå deruti, att, såsom ock blifvit ifrågastäildt, medlen varda, efter det
de blifvit utanordnade, från Kongl. Maj:ts Befallningshafvande öfversände till kronofogdarne
för att af desse till vederbörande utbetalas, hvadan Utskottet, som likväl
ej tror det vara lämpligt att en sådan ordning för afgiftens utbetalning ovilkorligen
stadgas, utan att de skolstyrelser, hvilka af en eller annan orsak vilja uppbära medlen
å landt-räntcriot, äfven hädanefter böra få dermed fortfara, härigenom vördsamligen
tillstyrker
att Rikets Ständer må uti underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes meddela samtlige Dess Befallningshafvande Nådig föreskrift,
att sedan folkskole-afgifterne inom länet till ränteriet influtit och
blifvit till skolstyrelsernes disposition anordnade, låta de skolstyrelser,
som sådant önska och derom i behörig tid hos Konungens Befallningshafvande
göra anmälan, få uppbära medlen hos vederbörande kronofogdar
eller stads-uppbördsmän, efter det tiden, från hvilken medlen äro att
hos desse lyfta, blifvit genom Konungens Befalluirgshafvandes försorg
behörigen kungjord.
Stockholm den 27 Januari 1854.
6
Alim. Besv.~ och Ekon.-Ulskot/ets Betänkande, N:o 28.
N:o 28.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 29 Jan. 185*, kl. 11 f. m.
Betnkäandc, i anledning af vackt motion om ändring i Kongl. Maj:ts
Nådiga Förordning om Sockenstämmor i Riket den 29 Augusti
184-5 och Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning om Sockenstämmor
i Stockholms stad den 16 Mars '1847, i hvad dessa författningar
röra Ordförandeskapet i Sockenstämma.
Uti en hos Wallof!. Borgare-ståndet väckt, till Utskottet remitterad, motion
har hr P. H. Hesselgren förmält, hurusom för en mera fruktbärande utveckling af
kommunalväsendet i landet, efter motionärens förmenande, förefunnes ett hinder deruti,
att ordförande-befattningen vid sockenstämmor, der så många af församlingarnes
vigtigaste kommunala angelägenheter afgjordes, icke genom församlingens fria val
finge uppdragas åt den person derinom, som församlingen funne företrädesvis äga
dertill erforderliga egenskaper, och hvilken vöre benägen samt hade tillfälle att åt
dessa angelägenheter egna nödig omsorg, utan till följd af föreskrifterna i förenämnde
författningar, vore ovilkorligen bunden vid en tjensteman, hos hvilken, ehuru utmärkt
han än kunde vara i sitt egentliga kall såsom själasörjare, icke alltid vöre att
påräkna de egenskaper eller ens den ledighet ifrån andra för honom vigtigare tjenstegöromål,
som för behandlingen af de många till sockenstämmas handläggning hörande
verldsliga angelägenheter erfordrades; hvadan och då klagan ofta och icke utan
skäl fördes deröfver, att presterskapet vöre alltför mycket öfverhopadt af verldsliga
bestyr, hvarigenom det hindrades i omsorgen om dess hufvudsakliga andliga kall, mo
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 28. 7
tionären föreslagit, att Rikets Stander måtte genom underdånig skrifvelse hos KongL
Majit anhålla, att Kongl. Majit, med uppliäfvande af de §§ i Kongl Majits Nådiga
Förordningar om sockenstämmor dea 29 Augusti 18-13 och den 16 Mars 18-17, hvarigenom
Ordförande-befattningen vid sockenstämmor blifvit uteslutande uppdragen åt
presterskapet, måtte täckas utfärda en ny författning rörande detta ämne, hvarigenom
det öfverlemnades åt församlingarne att sjelfve, genom val inom sig utse ordförande
i sockenstämma för högst tre år i sender, eller, derest Kongl. Majit skulle
finna en sådan ändring icke ännu böra ega rum i afseende å sockenstämmor på
landet, alt detta oaktadt, den föreslagne förändringen måtte i hvad den anginge sockenstämmor
i Stockholm och rikets öfriga städer varda vidtagen och, i sammanhang
dermed, den rättighet, som, enligt nu gällande författningar vore kyrkoherdarne medgifven
i afseende å utlysande af sockenstämma och pröfning vid förekommande fall,
huruvida sådan bör ega rum eller ej, öfverflyttas på den valde ordföranden, under
vilkor likväl att denne ieke finge vägra att utlysa sockenstämma, då han derom af
kyrkoherden anmodades.
Utskottet har åt denna fråga, hvilken sålunda utgör föremål för dess pröfning,
egnat så mycket mera uppmärksamhet, som motioner i enahanda syfte, vid de
två se duaste riksdagarne varit väckta; mea sorn Utskottet delar den af Lag- och
Ekonomi-utskotten vid 1847—1848 årens riksdag i frågan yttrade mening, att i anseende
till det förhållande emellan kyrkoherden oeh hans församlingsbor, sorn just
genom den förres embetsulöfning utbildas, antagas bör, att såsom erfarenheten ock
Visat, kyrkoherden åtminstone i allmänhet är lämpligast att vid sockenstämma föra
ordet; samt då motionerne om den ifrågasatta förändringen vid båda nyssnämnde
riksdagarne blifvit af samtlige Riks-stånden ogillade och Rikets Ständers åsigt om
förslagets olämplighet sålunda blifvit lika tydligt som allmänt uttalad, finner Utskottet
sig böra hemställa,
att motionen ej måtte till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 27 Januari 1854.
8 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 28.
Reservationer:
a) Af hr prosten Traneus: “Ehuru jag ej kan antaga denna motion i hela dess
syftning, emedan den utestänger presterskapet från ledningen af öfverläggningar med
församlingen äfven uti andliga och kyrkliga ämnen, anser jag den dock vara verkställbar
och derföre böra förordas, med inskränkning till verldsliga föremål för sockenstämman.
— Ej blott i enskilda samtal, äfven i tryckta skrifter, förnimmes ofta
den klagan, att presterskapet blifvit så öfverhopadt med verldsliga bestyr, att dess
egentliga embetspligter måste stå tillbaka och öfvcrlcmnas åt oerfarne medhjelpare.
Det är allmänt bekant, att, uti ingen kristlig nationell kyrka, äro dessa presterskapet
ålagde verldslige bestyr så talrika och tidsödande, som i den svenska. Likväl inträffar
det besynnerliga, att vid hvarje tillfälle, då man söker borttaga något af dessa
opresterliga befattningar, vägras bifall dertill af det större antalet, hvaribland ofta
de som stundom under sken af andlig nitälskan, klandrat ett förment verldsligt sinne
hos presternc. Sedan det nya statsskicket 1809 antogs, syntes många af då
maktägande vilja begagna kyrkans tjenare till snart sagdt alla slags verldsliga bestyr.
Då hade den oförgätlige Joli. 01. Wallin mod att häremot uppträda i sitt
ryktbara högtidstal i Svenska Bibel-sällskapet. Han förlorade för en tid gunsten
både bå höjderne och i dalarne: men så genomträngande var sanningen af hans ord,
att man fann sig nödsakad vara betänkt uppå att sätta en gräns för oskicket. Den
väldiga stämman har tystnat, och den gamla oseden börjar åter frodas. — Om ock
förevarande ämne icke är bland de mest betydande i detta afseende har jag dock
ansett mig böra tillkännagifva de skäl, på hvilka jag grundat min reservation, emedan
det är första gången vid detta riksmöte en fråga af denna art förekommer.'1
6J Af hr Stenberg: “Jag kan ej heller bifalla motionen i hela dess omfattning;
men enär jag under den inom Utskottet förefallna öfverläggning blifvit öfvertygad
derom, att de vid sockenstämma förekommande ärenden, som äro af kyrklig eller
eklesiastik art och hvilka, efter min tanka, alltid böra behandlas under prestmans
ordför
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 29. 9
ordförandeskap, lätt kunna skiljas från andre af mera allmän eller, om man så vill
uttrycka sig, verldslig art, vill jag dock, i den mån afvika från Utskottets afgifna
betänkande och biträda motionens syftning, att jag tillstyrker, det Rikets Ständer i
underdånighet hos Kongl. Maj-.t begära utfärdande af författningar, som, med upphäfvande
af de åberopade föreskrifterne, lemnado städernes innevånare rättighet att
för viss tid inom sig välja ordförande i sockenstämma, för handläggning af de ärenden,
sora icke äro af eklesiastik beskaffenhet^
Af hr Kongl, hofpredikanten Nordlund och hr prosten Carlander, hvilka instämt
med hr Stenberg.
Af herrar Gustafsson, Lundh och Frick, hvilka förenat sig med hr presto
Traneus.
Af herrar Kistner, Wahlström, Boman oeh Moschet.
N:o 29.
Ank. till Exp.-Utik. den 29 Jan. 1854, kl. 1'1 T. tn. 1
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändring och tillägg
vid de uti Kongl. Maj:ts förnyade Nådiga Legostadga för
•Husbönder och Tjenstehjon den 23 November 1833 meddelade
föreskrifter i afseende å orlofss edlar.
Från Hedervärda Bonde-ståndet har till Utskottet blifvit remitterad en af
riksdagsmannen Pehr Sahlström väckt motion, deruti han fästat uppmärksamhet på
dels den betänkliga lättsinnighet, som vid utfärdandet af orlofssedlar för tjenstehjon
Bih. till R. Sl. Prat. 1853 $ 1854. 8 Sami. 4 Höft. %
10 Allm. Best'.- och Ekon.-Utskcttets Betänkande, N:o 29.
icke sällan gjorde sig gällande, dels den olyckliga ställning, ett tjenstehjon iråkade
genom vidtagen ändring eller förfalskning af ett sådant betyg, och dels angelägenheten
att utfinna något sått för afhjelpande och förekommande af dessa missbruk.
I afseende å förenämnde öfverklagade förhållande är vordet anfördt: att eu
husbonde ofta nog af likgiltighet tilläte sig att utfärda ett erlofs-betyg, som icke
vore öfverensstämmande med rätta förhållandet, och att i följd häraf en annan icke
ens genom den största försigtighet kunde undgå äfventyret att blifva vilseledd i afseende
å en tjenares förtjcnster och fel; samt alt det beklagligtvis vore ännu mera
allmänt, att en tjenare icke rätt uppskattade värdet af ett sanut cch tillika rättvist
betyg, hvilket likväl för dess framtid borde vara af största vigt, utan i stället för att
anse och bevara ett erhållet förmånligt orlofs-betyg, “såsom en anvisning till betryggande
fördelar för framtiden och såsom en uppmaning till sedlighet och redbart uppförande,
begagnade detsamma blott såsom medel för erhållande af en ny tjenst, för att
åter snart utbytas mot en annan, hvarigenom den med betyget afsedda verkan uteblefve
och tjenstehjonets försämring i stället inträffade och understundom fortgiuge
ända derhän, att orlofssedel tillverkades på egen hand eller med andras obehöriga
biträde, då olyckan och förderfvet icke kunde undvikas.“
För att således, om möjligt vore, söka återföra icke allenast ett mera stadgadt
förtroende till orlofssedlars pålitlighet, utan äfven tjenstehjonens större aktning
för och vårdsamhet om dessa betyg samt till förekommande af förfalskningar deraf,
ville motionären föreslå den ändring i nu gällande tjenstebjons-stadga, att orlofsbetyg
måtte förklaras böra skrifvas på stämpladt papper af lägre valör och på hela
ark, så att en sida deraf för hvarje betyg begagnades, samt att, derest utgifvaren af
betyget vore skrifkunnig och således sjelf undertecknade detsamma, namnet måtte
med sigill bekräftas, men i annat fall, eller då annan person skrifvit betyget, detsamma
attesteras af pastor i församlingen och förses med den i flera stift införda
så kallade socken-stämpeln; och har motionären, enär den säkerhet om en orlofssedel
äkthet och större tillförlitlighet, som härigenom kunde vinnas, vida öfvervägde
den ringa utgift, som erfordrades till stämpladt papper och ersättning till pastor för
leornad attest, funnit billigheten fordra det stadgande, att nämnde utgifter skulle af
husbonden bestridas.
Utskottet har tagit motionen i öfvervägande; och hvad först angår förslaget,
Allm. Best-.- och Ekon.-Ulskottets Betänkande, N:o 29. 11
att orlofssedlar skulle affattas på helt ark, i följd efter hvarandra; så enär hufvudsakliga
syftemålet med motionen, eller åstadkommandet af en större tillförlitlighet
till orlofssedlar samt tjenstebjons större aktning för och vårdsamhet om desamma, i
Utskottets tanka ingalunda kan genom iakttagande af det föreslagna sättet för or
lofssedlarues
utfärdande ernås, finner Utskottet sig
icke böra tillstyrka Rikets Ständer att å detta förslag fästa något af
seende.
Beträffande vidare de kontroller motionären föreslagit, för vinnande af visshet
om orlofssedlars äkthet och förekommande af förfalskning deraf, finner Utskottet
de i sådant afseende uti Kongl. Maj:ts Nådiga legostadga redan meddelade föreskrifter,
derest de sorgfälligt iakttagas, vara tillräckligt betryggande; i följd hvaraf
Utskottet hemställer,
att motionen icke heller i denna del måtte till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 27 Januari 1854.
F.mot förestående betänkande hafva reservationer blifvit anmälde:
a) af friherre Raab, Carl Adam, som anförde:
“Ofvanstående Pehr Sahlströms motion, som blifvit i Utskottet behandlad
under min frånvaro, synes mig, med den erfarenhet iag eger om ifrågavarande förhållanden,
till motiver och syften väl grundad, hvarför jag mot Utskottets beslut finner
mig befogad afgifva min reservation.11
bj af riksdagsmannen Reiter Jönsson från Jönköpings län, som yttrade:
“Delande motionärens åsigt, att husbönder, vare sig af öfverdrifven beskedlighet
eller af andra bevekelsegrunder allmänt nog vid utfärdandet af orlofs
O
0
sedlar iakttaga mindre samvetsgrannhet, än som billigen kunde fordras, äfvensom
att tjenstehjon icke såsom sig borde uppskatta och bevara sina erhallna orlofs-betyg,
anser jag att de gifna följderna af dessa förhållanden skulle åtminstone i någon mån
kunna förebvggas, derest orlofs-betyg affattades på helt pappersark och skrefvos
det ena i följd efter det andra, samt minst fyra betyg, så vida tjenstehjonet pa så
många ställen innehaft tjenst, måste, då sådan sökes, uppvisas.
En husbonde skulle nemligen, då en tjenare, som innehaft tjenst pa fyra
12 Allm. Rese-.- och Ekon. - Utskottets Betänkande, N:o 29.
•lika ställen, förevisade sina betyg, alltid få sig företedda flera särskilda orlofsscdlar
och således, genom jemförelse dem. emellan,, vinna mera stadgad öfvertygelse om
tjenarens egenskaper,, derest betygen öfverensstärade, men, i motsatt fall, vara ii
tillfälle att bedöma deras tillförlitlighet efter det större elfer mindre förtroende, han
hyste till den ena eller andra af de personer, sora bevisen utfärdat.
På samma gång skulle också tjenaren, genom det föreslagna' sättet, delsfinna
för sig så mycket angelägnare att söka göra sig förtjent af förd.elaktiga betyg,
som han visste, det dessa för längre tid måste följa honom; och dels hafva lättare
att förvara betygen, än om de utgjordes af flera mindre papper.
Jag är alltså af den mening, att Rikets Ständer borde hos Kongl. Maj:t göra
underdånig framställning om meddelande af det tillägg till de i Kongl. Maj-.ts förnyade
Nådiga legostadga för husbönder och tjenare den 23 November 1833 meddelade
föreskrifter rörande orlofssedlur, att dessa förklaras böra skrifvas å helt pappersark,
och den ena i följd efter den andra, samt att tjenstehjon, så vida det hos fyra olika
husbönder innehaft befattning, skall vara skyldigt att vid tjenstsökande förete minst
fy ra särskilda orlofs-betyg.
Beträffande åter de kontroller, motionären föreslagit för vinnande af visshet
om orlofssedlars äkthet och förekommande af förfalskning deraf, finner jag de i sådant
afseende uti Kongl. Majits ofvanomförraälda Nådiga legostadga redan meddelade
föreskrifter, derest de sorgfälligt iakttagas, vara tillräckligt betryggande; i följd
hvaraf jag anser att motionärens framställning i denna del bör lemnäs utan afseende>
1 förestående mening instämde J. G: Wasmuth från Stockholms län.
Allm. lett.- och Ekon.-Utskottets BetänkandeN:o 36
13:
N:o 30.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 29 Jan. 1954, kl. 11 f. n».
Betänkande, i anledning- af väckte motioner om Lands-fiskals(jenstennes
indragning.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet har Hedervärda Bonde-stån—
dét remitterat två i förestående ämne af riksdagsmännen Anders Olsson från Jemtlands
län oeh Johan Johansson från Orebro län väckta motioner, i hvilka anförts,
att, då den öfvertygelson gjort sig alltmera gällande, att de Svenska tjenstera anneus
antal vöre, i förhållande till rikets folkmängd och matcriela krafter, alltför stort oeh
jemväl vida större, än som för ärendenas gång erfordrades, det icke kunde vara o—
tjenlrgt att ånyo väcka den, under flera föregående riksdagar behandlade frågan om
landsfiskals-tjensternes indragning, hvilken fråga alltid grundats på det hufvudsak—
liga skäl, att dessa tjerrster ansetts obeliöfliga sedan examinerad krono-betjening
kunde öfverallt i riket påräknas för utförande af de åtal, som kunde tillhöra lands—
liskalerne; och hade desscs obehöflighet, enligt motionärernes åsigt, bäst ådagalagts
derigenom, att justitise-kansleren, med lands-fiskalcrs förbigående, förorduat särskilda
åklagare i ett par uppgifna större brottmål. På dessa skäl och då lands-fiskalerne
icke hadö någon lön, utan måste lefva af böter och beslag jemte rese- och trakta—
inents-kostnads-ersättning, hafva motionäreme föreslagit, att lands-fiskals-befaltningarne
måtte indragas; hvarjemte riksdagsmannen Johan Johansson hemställt, att
sjelfva benämningen “lanus-fiskal* finge ur instruktionen för justitise-kansleren utgå;
och har den erie motionären, riksdagsmannen Anders Olsson■ särskildt erinrat, att'
sedan Rikets Stander år 1841 hos- Kongl Majit i underdånighet gjort framställning.
14 Allm. Best - och Ekon-Utskottets Betänkande, N:o 30.
om sådan indragning, någon verkställighet deraf under den sedermera förflutna långa
tiden ej följt.
Angående behandligen af frågan om lands-fiskals-tjensternes indragning ifrån
år 1841 intill sednaste riksdag, innehåller Allmänna Besvärs-och Ekonomi-utskottets
vid samma riksdag afgifna utlåtande Nio 11 en fullständig redogörelse, hvaraf, bland
annat, inhemtas, dels att Kongl. Majit under den 11 Mars 1841 i Nåder förklarat sig
icke kunna bifalla en sådan indragning, hufvudsakligen derföre, att ombud med större
insigter, än som i allmänhet hos krono-betjeningen vore att påräkna, erfordrades
till utförande af kronans tulan i mera invecklade brott- och tvistc-mål och att skickliga
personer till åtals anställande emot krono-bctjente sjelfve dessutom understundom
kunde behöfvas, dels ock att sedermera ny framställning i ämnet blifvit hos
Kongl. Majit utaf justitire-kansleren i underdånighet gjord, i sammanhang roed förslag
till reorganisation af hela åklagare-magten och hela deri dertill hörande personalens
förseende roed löner, grundade till en del på tillgångar, som skulle beredas derigenom
att åklagares med fieres andelar i böter och förbrutet gods skulle ingå till kronan.
Justitiffi-kanslers-embetet hade derefter erhållit Kongl. Majits Nådiga befallning
att anskaffa de upplysningar, som funnos behöfliga för utredning af nämnde
organisations-ärende; och hade för detta ändamål en del uppgifter redan, da förutnämnde
utlåtande afgafs, på sätt detta närmare upplyser, kommit justitise-kanslersembetct
tillhanda. Eldigt från denna embets-myndighet nu benäget lemnad underrättelse
hafva sedermera ytterligare upplysningar och uppgifter, som ansetts behöflige,
blifvit infordrade dels från samtlige under-domstolarne, dels från Kongl. Majits
samtlige Befallningshafvande, i hvad rörer underlydande kronofogdars och länsmäns
bötes-andelar, dels från konsistorierna, angående kyrko- och flere kassors andelar i
böter, samt dels från alla lands- och stads-Fiskaler: och skola väl större delen af
de sålunda äskade upplysningarne sedermera hafva inkommit, men nngra ännu återstå,
om hvilkas afgifvande påminnelser till vederbörande aflåtits. I öfrigt lärer trugan
bero på upprättande af tabeller och uträkningar samt ärendets vidare utaibetande,
hvilket allt anses kräfva en längre tid, äfven efter det alla eiforderliga uppgifter
hunnit samlas.
Då, enligt hvad nu blifvit upplyst, Kongl. Majit är betänkt att taga frågan
em lands-fiskals-tjensVernas indragning under förnyad Nådig pröfning, sedan omför
-
Alhn. Besv.- och Ekon.-Utskotfels Betänkande, J\T:o 31.
15
roälde ärende rörande ny organisation af åklagare-magten hunnit behörigen utredas
samt en sådan utredning, i anseende till ärendets särdeles stora vidlyftighet, icke,
oaktadt vederbörarides derför använda bemödanden, ännu hunnit fullbordas, anser
Utskottet någon åtgärd i frågan af Rikets Ständer nu ej lämpligen böra vidtagas;
hvadan Ut6kottet hemställer,
att förevarande motioner må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 27 Januari 1854.
N:o 31.
Ank. till Exp.-Utsk. den 29 Jan. 1854, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion angående petinin ge-depositioners
införande i stallet för nu bruklig borgen för arren
den
af Kronojord och för vissa tjenstår.
Uti en hos Högloft. Ridderskapet och Adeln väckt, till Utskottet remitterad motion
har Hans Excellens hr Grefve Löwenhjelm, Carl Axel, framställt förslag derom, att
i stället för nu gällande föreskrifter i afseende å borgensförbindelsers aflemnande vid
tillträde af arrende utaf Kronans jord eller lägenheter, äfvensom af vissa tjenster,
med hvilkas utöfning vore förenad uppbörd eller vård af allmänna medel, måtte, i
ungefärlig likhet med hvad för sådauc fall i Frankrike vore gällande, stadgas dels
att, vid utarrenderande af Kronans jord eller annan dess tillhörighet, arrendet borde
vid tillträdet och vidare vid hvarje års början förskottsvis erläggas, samt dels att, vid
tillträde af sådane tjenstebefattningar, för hvilka en viss kautionssumma för närvarande
erfordras, den tillträdande tjenstemannen torde kontant uti honom anvisad
allmän kassa deponera ett deremot svarande belopp, deraf han dock under tjenstetiden
finge uppbära fyra procent ränta.
16 Allm. Best - *ack EJ;en.-JJtsItot tets Betänkande, N:c 31.
Detta förslag, föranledt af den ringa säkerhet, enskilde personers tiorgen
skulle innebära, då det nemligen aldrig vore möjligt för vederbörande myndigheter,
att med visshet bedöma löftesmäns vederhäftighet, borde, enligt motionäreus åsigt,
desto heldre vinna afseende, som genom de föreslagna bestämmelserna, i hvad de
rörde arrenden, staten blefve betryggad mot älla slags förluster, och, i afseende å
tjensterna, likaledes fall säkerhet funnes uti det nedsatta beloppet, derest en tjensteman
icke nöjaktigt redogjorde för uppburna medel.
En motion i enahanda syfte har vid 1847—1848 årens Tiksdag blifvit af Hans
Excellens väckt, i anledning af hvilken motion då varande Stats-utSkott, till hvilken
den blifvit remitterad, yttrat, att då det skulle blifva för mången medellös roen förtjent
och skicklig person, svårt, om icke omöjligt, att uppfylla det föreslagna vilkoret
att vid tillträde af en tjenst nedsätta det belopp, hvarför borgen dittills fått afgifvas,
och ett sådant vilkor dessutom medförde den olägenhet, att vid tillsättande af tjensten
måste i främsta rummet göras afseende å en sökandes förmåga att anskaffa
den erforderliga penningesumman, men icke förnämligast på hans förtjenst, skicklighet
och redbarhet; samt, vidkommande förändringen i sättet för arrendatorer af publika
lägenheter att ställa säkerhet för arrendevilkorens fullgörande, ett med det af
motionären föreslagna likartadt stängande förefuuncs i Kongl, reglementet rörande
utarrendcring af de under Boställs-direktionernas förvaltning ställda boställen den 19
Juli 1832, hvilket, bland annat, innehölle, att i det fall, då bestämd städja vid arrendeauktion
å slika boställen kontant erladcs, ingen vidare säkerhet för arrendet erfordrades;
men den sålunda lemuade friheten att inbetala städjan, i stället för att afgifva
borgen, högst sällan blifvit af arrendelagarne begagnad, hvadan 'Utskottet ock
vore af den tanke, att en allmän föreskrift i den ifrågasatta syftningen skulle, utan
någon större säkerhet för arrende-beloppens ordentliga ingående, försvåra utarrenderingarue;
funne Utskottet sig icke böra tillstyrka Rikets Ständers bifall till motionen.
Utskottet har tagit ifrågavarande förslag i öfvervägande; men om än medgifvas
måste, att vederbörande myndigheters bedömande af en arrendators eller en
tjenstemans och deras löftesmäns vederhäftighet kan vara vansklighet undcrkastadt,
bör härvid likväl tagas i betraktande, att de personer, hvilka ingå borgensförbindelser
af ifrågavarande slag och sålunda icke draga i betänkande att äfventyra sin e
gendom,
Allm Best. och Ekon.-Utskottels Betänkande, N;o 32. 17
gendom, på detta sätt meddela ett vitsord om sitt förtroende till arrendatorns eller
tjcnstemannens ekonomiska ställning, hans redbarhet och öfriga personliga egenskaper,
hvilket obestridligen är af största vigt; och då icke eller genom det af motionären
föreslagna förfaringssätt staten kan blifva betryggad mot förluster, helst, hvad
tjenstebefattningarne beträffar, det icke kan påräknas eller billigtvis fordras, att deras
innehafvare skola nedsätta penningar till det ofta högst betydliga belopp, de i och
för tjensten kunna komma alt hafva om händer, får Utskottet, med åberopande i öf
rigt
af hvad, på sätt ofvan är nämndt, Stats-utskottet vid 1847—1848 årens riksdag
anfört, vördsamt hemställa,
att motionen måtte utaf Rikets Ständer lemnäs utan afseende.
Stockholm den '27 Januari 1854.
N:o 32.
Ank. till Exp.-Utsk. den 29 Jan. 1854, bl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af vuckt motion om anslag å kyrkodorren
af förteckning pä Kungörelser, sorn efter gudstjenstens slut
upplusas.
Från vällofliga Borgare-ståndet har till Utskottet blifvit remitterad en af hr
C. F. Spångberg väckt motion, deruti han anfört, att då numera alla kungörelser
och öfriga så kallade publikationer från predikstolen upplästes först efter slutad
gudstjenst, samt i anseende härtill mången gång inträffade, att offentliga meddelanden
icke blefvo af allmänheten och den enskilde behörigen kända, emedan man icke
Eih. till k. St. Prof, 1853 £ 1854. 8 Saini. 4 Haft. 3
18 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskotlets Betänkande, N:o 32.
gerna qvardröjde i kyrkan under uppläsandet af en mängd olika kungörelser, af
hvilka mahanda icke en enda vöre af vigt för den ena eller andra, men denna olägenhet
lätteligen kunde aihjelpas, om föreskrift meddelades, att klockaren, hvilken
i allt fall toge de till uppläsning aflemnade kungörelser om hand, borde upprätta och
hvarje söndagsmorgon klockan 9 å kyrkodörren anslå en kort förteckning på rubrikerne
eller innehållet af de kungörelser och andra meddelanden, som för dagen komme
att uppläsas, ville motionären, som ansåge ett högst ringa besvär för klockaren
härigenom uppkomma, föreslå, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att ett så beskaffadt påbud kunde varda i Nåder utfärdadt.
Vid öfvervägande af hvad sålunda blifvit framställdt, har Utskottet väl funnit
den i motionen föreslagna ordningens införande kunna blifva fördelaktigt, men
anser svårigheter för en allmännare verkställighet deraf möta, dels deruti, att, äfven
om alla publikationer skulle vara af beskaffenhet att rubriken derå eller utdrag af
deras innehåll lätt kunde upptecknas, det likväl icke får förutsättas sådana insigter
hos hvarje klockare, att de lemna visshet om de föreslagna utdragens tillförlitlighet,
och dels uti den i flera landsorter förekommande omständigheten, att den så kallade
kronoposten vanligtvis till kyrkan anländer först näst före gudsljenstens början, så
att klockaren omöjligen har tillfälle att upprätta någon förteckning öfver de ofta till
stor mängd på en gång ankomna kungörelserne. I)å Utskottet således icke anser
någon allmän föreskrift i ämnet vara lämplig, och derjemte är af den mening, att i
en församling, der förhållandena må medgifva det föreslagna förfaringssättet, det
dermed åsyftade ändamål kan likaväl vinnas genom särskild öfverenskommelse emellan
församlingen och dess klockare, får Utskottet vördsamt hemställa,
att förevarande motion ej, må till någon Rikets- Stäuders åtgärd föranleda.
Stockholm den 27 Januari 1854.
Reservation emot förestående betänkande har af hr C. F. Spängberg blifvit
anmäld.
Allm. Besr- och Ekon.-Utskotlets Betänkande, N:o 33.
19
N:o 33.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 29 Jan. 1854, kl. 11 f. sn.
Betänkande, i anledning af väckt motion om indragning af ” Borrektions-inrättningen”
pä Långholmen.
Uti en hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln vackt, till Utskottet remitterad
motion, har Ilans Excellens hr Grefve Löwenhjelm, Carl Axel, anfört, hurusom, efter
hvad erfarenheten vittnat, nuvarande korrekt ions-inrättning på Långholmen icke
uppfyllde sitt ändamål. Antalet af dervarande dåliga samhälls-medlemmar tillvexte
dagligen, och sådan tillvext egde äfven rum i statens kostnader derför. Om en eller
annan af der förvarade personer någon gång derifrån ftigåfves, sage man den
inom kort vara der åter intagen. Det kunde också icke vata annorlunda, då dessa
personers lefnadsvilkor voro så omsorgsfullt ordnade, att de åtnjöto ett slags välstånd,
som de förgäfves skulle lika sorgfritt kunna med ärligt aibcte bereda sig.
De saknade val friheten, men utom det att de voro omgifna af lika lottade kamrater,
visste de att tid efter annan genom rymning förskaffa sig någon tids förlustelser,
och när disciplinen syntes dem för allvarsam, tillställde de uppror, sådant som
nyligen förefallit. På grund häraf och för alt jemväl bereda nuvarande krono-arbetare
en säker återgång till samhället och, med detsamma, en minskning i statens
utgifter, har motionären föreslagit, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
uttrycka deras öfvertygelse om ändamålslösheten af koTrekiions-inrättningen
å Långholmen och förmånen af der förvarade personals fördelande på redan
varande eller blifvande krono-arbets-kompanier; äfvensom att vid en sådan fördel
ftn^ivnci
ott »/»1.*o nntyntt ’ —~ — L Ixnmnfl
20 Allm. Besv.- och Ekon.-Utsi:o!tels Betänkande, N:o 33.
Biet qvarstadna öfver fyra år, efter hvilkas förlopp lian ovilkorligen skulle utmönstras
och till sin hemort förpassas; att den sålunda inskrifne, som derefter icke inom
laga tid försåge sig med lofligt arbete eller vidare genom sitt lefnadssätt oroade
samhället, borde, efter omständigheterne, antingen ådömas cellstraff för viss tid eller
åläggas viss tjenstetid uti de i Kongl. Maj:ts aflåtna Nådiga propositioner omförmälde
särskilda straff-kompanier vid Kungsholmen; samt att den krono-ar-betare
åter, som under två år, genom ådagalagd lydnad, nykterhet och arbetsamhet blifvit
förklarad elite, skulle kunna såsom kapitufant på fyra år upptagas uti blifvande
fästnings-artilleri-kompaniet, till utgörande af garnisoner vid Carlstens, Elfsborgs,
Warbergs, Waxholms med Rindö och Siitö befästningar, samt vid afskedstagande!,
njuta lika penäionsrätt som kronans öfriga manskap.
I anledning af denna motion får Utskottet upplysa: att fängelset på Långholmen,
efter att först hafva varit till spinnhus användt, blifvit år 1,826 under benämning
af “Korrektions-inrättning* upplåtet till förvaringsort för manspersoner från
norra och medlersta delarne af landet, hvilka för bristande laga försvar blifvit till allmänt
arbete dömde; att, sedan Kongl. Maj:t år 1842 i Nåder anbefallt upprättande
af en krono-arbetskorps, bestående, bland annat, af alla dylika manspersoner, hvilka
voro fullt arbetsföra och vid en ålder af 18—55 år och alla desse i följd deraf intagits
vid nämnde korps, största antalet af de uti ifrågavarande fängelse förvarade
fångar under de uästderpåföljde 4 åren utgjorts af sådane för bristande laga försvar
dömde karlar, som icke varit vid den för anställning vid krono-arbetskorpsen bestämda
ålder eller arbetsförmåga, hvarförutan i fängelset varit intagna dels de kronoarbetskarlar,
hvilka, enligt 32 § i reglementet för krono-arbetskorpsen af den 8
Augusti 1842, blifvit för opålitligt förhållande vid korpsen til! fängelset förflyttade,
dels fångar af mankön, som, enligt Kongl, brefven den 4 Februari och den 3 Juni
1766, i Stockholm blifvit dömde för “itererad vanart11 och hvilka i ro ett slags strafffångar,
dels ock bekännelse-fångar; att sedermera samma fängelse, i anseende till
brist på utrymme inom fästnings-fängclscrnc, år 1847 upplåtits jemväl för fästningsfångar;
hvadan fängelset pa Långholmen, som numera benämnes “Straff- och Arbets-fängelse“
för närvarande innehåller nedannämnde, i olika afdeiningar frun hvarandra
sknjda, olika slog af fångar, med hvilkas anta! förhållandet den 2.1 innevarandemanad
var följande, nemligen:
Allm Bese.- och Ekon.-Utskollets Betänkande, N:o 33. 21!
Fästningsfångar, dömde på viss tid
304.
deraf 10 undergå fängelse-straffet i cell.
Fångar, dömde för “itererad vanart“, enligt förenämnde
Kongl, bref  ; 23.
Bekännelse-fångar ' . . . . 6.
Fångar dömde för för svarslöshet, hvilka ioke varit vid den
ålder eller arbetsförmåga, som för anställning vid
krono-arbetskorpsen erfordras 193.
Frivilliga försvarslöse
. 8.
utöfver hvilket antal sådane icke få derstädes antagas.
Krono-arbetskarlar, hvilka, enligt 32 § i nyssåberopade
reglemente, blifvit för opålitligt förhållande från
krono-arbetskorpsen till fängelset förflyttade . . 20.
Summa 554.
I öfrigt bör anmärkas, dels att mcranämnde fängelse är en transport-station
för manspersoner, som från Stockholm samt norra och medlersta länen skolasändas
till de på Rindö förlagde kompanier af krono-arbetskorpsen, och dels att å Långholmen
under sednare åren är anlagdt ett, till förvarande af sa kallade kronofangar
från Stockholms stad afsedt, cellfängelse, motsvarande de s. k. läns- och kronofängelserue
i länen.
l)å, genom hvad Utskottet sålunda meddelat, upplyst är, att fångpersonalen
inom fängelset å Långholmen numera består endast af sådane slag af fångar, sorn,
euligt de rörande krono-arbetskorpsen gällande författningar, deruti någon ändring
i detta fall ej synes vara af motionären åsyftad, icke få vid korpsen anställas, och
hvilka dessutom, äfven om gällande stadganden sådant ej hindrade, icke kunna lämpligen
intagas å nämnde korps, finner Utskottet sig böra hemställa,
att motionen, i hvad den afser de vid Långholmen förvarade långars
fördelande på krono-arbetskompanierne, ej må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda;.
22 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 34.
Och anser Utskottet, vid sådant förhållande, något yttrande i anledning af
hvad motionären i sammanhang härmed i öfrigt föreslagit, icke erfordras.
istockholm den 27 Januari 1854.
IS:o 34.
Ank. till Exp.-Utsk. dea 29 Jaa. 1854, kl. lif. ni.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring i nu gällande
föreskrifter, dels i afseende ä lukare-betygs bekräftande
med edelig förpligtelse, och dels om användande af edgång i
allmänhet.
Uti förevarande ämne hafva två, motioner blifvit till Utskottets behandling
ofverlemuade, nemi.:
l:o en, vackt hos Högloft. Iliddcrskapet och Adelil af hr CederschjöldFredrik
August, hvilken fästat uppmärksamheten ej mindre vid det för hvarje rättskaffens
läkare sårande misstroende, som den ensamt detta slags tjenstemän åliggande
skyldigheten att med edelig förpligtelse bekräfta hvart och ett ulfärdadt embelsbetvg
innebure, än äfven vid angelägenheten att skona den hos hvarje menniska inneboende
religiösa känslan ifrån det ständiga upprepandet af en dyr och kraftig ed,
hvarigenom, sedan denna heliga känsla gång efter annan blifvit på sådant sätt våldförd,
slutligen kunde insmyga sig missaktning för sjelfva edens helgd; i anseende
hvartill och då, oberäknadt det oegentliga deruti, att, ehuru mången gång till läkarens
besvarande framställdes frågor, i anledning af hvilka något bestämdt yttrande
icke ens kunde -afgifvas, läkaren likväl icke eller i sådant fall vore från den edeliga
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 34. 23
bekräftelsen frikallad, något giltigt skäl ej förefunnes dertill, att läkare, mera än andra
tjenstemän, skulle vara skyldige att sina betyg beediga, motionären, sorn hyste
den mening, att om en person vere nog äreförgäten att kunna meddela falska betyg,
han ieke ryggade tillbaka för en ed, som han, genom dess idkeliga upprepande, måhända
kommit att anse blott såsom en tom formel, föreslagit, att hvarje i publik tjenst
varande läkares betyg måtte, i likhet med andra embetsmäns intyg, förklaras cga
fullt gällande kraft utan särskild edelig bekräftelse och således det stadgande, som
föreskrefve denna edgång, upphäfvas; och
2:o en, väckt inom Högvörd. Preste-ståndet af hr lektor A. F. Sondén, som
anfört, att då alla förpligtelser, som i oträngda mål skedde vid Guds namn, måste
anses olofliga och hvarje edgång, för att vara loflig, måste vara af nöden, eller med
andra ord af samhällets eller den enskildes väl ovilkorligen påkallad, samt häraf följde,
att hvarje af en enskild person efter eget godtycke aflagd ed innefattade ett
missbruk af Guds namn; så gjorde sig staten sjelf icke mindre skyldig till ett sådant
missbruk, om den, genom lagstiftningstvång, nödgade den enskilde att aflägga
ed, der icke någon ed behöfdes. Det i vårt land ofta, såsom vid vittnesförhör, tjenstebefordran
och utfärdande af läkarebetyg, förekommande upprepande af ert ed eller
edsförpligtelse ansåge motionären icke behöflrgt. Så länge staten genom sin lagstiftning
fordrade ett sådant upprepande af en ed, kunde visserligen den ensktlde
lugna sitt samvete dermed, att eden vore nödvändig för fullgörandet af hans medborgerliga
pligt; mert svårligen kunde det bestridas, att ett idkeligt upprepande af
edert, så vidt den ansåges såsom ett band på den person, hvilken eden ginge, vöre
antingen onödigt eller onyttigt. Det vore nemligen onödigt med afseende å en person
med samvete, ty en sådan vore tillräckligt bunden af en edgång och staten egde
således ej befogenhet att fordra någon ny. Skulle åter en statens medlem icke
göra sig samvete af att bryta sin ed och icke sky en mened, torde förhållandet icke
blifva annorlunda derför, att eden två eller flera gånger förnyades, och upprepandet
alltså vara ändarnålslöst. Vanan att svärja medförde blott desto större lättsinne
och förhärdelse.
Af sådana skäl ville motionären föreslå, att en revision af alla författningar
angående edgång måtte i vederbörlig ordning företagas, på det användandet af alla
umbärliga eder kunde- afskaftas, och att, oberoende af en sudan allmän revision, Ki~
24 Ållin. Besv.- och Ehon.-Utskoltels BetänkandeN:o 34.
kets Ständer måtte i underdånighet anhålla om en sådan förklaring af nu gällande
lag och författningar, att upprepande af en redan aflagd ed icke vöre bchöfligt och
att, 1 följd deraf, en hvar, hvilken redan aflagt enahanda ed med den, hvartill han,
enligt något visst lagstadgande, kunde vara pligtig, blefve fråa samma eds högtidliga
förnyande frikallad.
Uti denna motion hafva hr kontrakts-prosten Linnarsson, hr doktor Sandberg
och hr Kongl, hofpredikantea Hasselrot förenat sig, med förklarande, det de ansågo
åtskilliga nu påbjudna edgångar öfverflödiga och att vittneseden kunde afskaffa» i
det fall, att den icke af åklagare eller parter uttryckligen fordrades.
Efter öfvervägande af hvad sålunda af motionärerne blifvit framställdt, har
Utskottet, som delar den öfvertygelse, att många af nu gällande edsformulärer äro
mindre lämpliga, och att vid åtskilliga tillfällen förnyade eder och edsförphgtelser
torde kunna umbäras, ansett sig böra i så måtto fästa afseende å motionerna, att
Utskottet vördsamt tillstyrker,
det Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att
Kongl. Maj:t i Nåder täcktes förordna om en revision af nu gällande föreskrifter
i afseende å eder och deras användande.
Stockholm den 27 Januari 1854.
Reservation har blifvit anmäld af hr Bråkenhjelm, Per Reinhold.
STOCKHOLM, f. d. Schultze’3 Boktryckeri 1854.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 3S.
1
W:o 85.
Ank. til! Exp.-Utsk. d. 51 Jan. 1854, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förbud för ulländningar
att med handelsvaror kringresa i landet.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har blifvit öfverlemnad en af
Riksdagsfullmäktige!! Jöns Persson från Blekinge Län inom Hedervärda Bonde-Ståndet
väckt motion, uti hvilken motionären anfört, hurusom, medan stränga lagar blifvit
stiftade till förekommande af missbruk med den Svenska gårdfarihandeln, så att, om
dessa lagar behörigen handhades, öfverträdelser deremot icke gerna vore möjliga, utländningar
ifrån Tyskland och särdeles ifrån Hamburg, hvilka årligen i stort antal
inkomma i landet, tillätos på det mest öppna sätt utprångla sitt värdelösa kram, både
på landsbyggden och i städerna; och har motionären vidare anfört, att desse krämare
bestå af två slag, nemligen dels sådane, hvilka, vanligen inkomne till någon af de
Skånska städerna, der de förskaffade sig pass till någon uppe i landet belägen ort, till
fots genomströfva landet i alla möjliga rigtningar och derunder utsälja sina varor,
hvarefter de återvända för att hemta nytt lager; dels ock af handelsexpeditör, hvilka
ganska öppet resa från den ena staden lill den andra, för att äfven i de minsta
qvantiteter afyttra sådana handelsvaror, som antingen äro till införsel förbjudna, eller
ock belagde med hög tull, och hvilka varor derefter antingen af den Tyska handelsexpediten
sjelf emot något honorarium till Riket insmugglas, eller ock, hvad som är
vanligare, aflemnas på något ställe i Danska Staterna, hvarifrån de lättast kunna på
oloflig väg införas; — allt till men för den ärlige köpmannen, hvilken, då han dels
icke kan införskrifva de till införsel förbjudna varorna, dels nödsakas högt förtulla de
öfriga, ej eller kan konkurrera i sådan handelsrörelse, hvarföre också, enligt motionärens
förmenande, numera i de mindre stapelstäderne icke något bättre handelshus befattar
sig med den så kallade manufaktur-handeln.
Till förekommande af de sålunda anförde olägenheterna, har motionären föreslagit,
alt Rikets Ständer måtte ingå till Kongl. Maj:t. med underdånig framställning,
att, beträffande de först omförmälde, till fots kringvandrande utländska krämarne,
Kongl. Maj.-t täcktes förbjuda alla sådane att besöka landet, deröfver kronobetjening
och byåldermän skulle anbefallas hålla noga uppsigt; att om sådant, det oaktadt,
inträffade, ett verkande vite stadgades för hvar och en som i sitt hus emottoge, hyste
eller lemnade nattherberge åt en dylik krämare, hvars medförda gods skulle anses
förbrutet och f- deraf tillfalla angifvaren; samt att, vidkommande handelsexpeditör,
Kongl. Maj:t täcktes i Nåder utfärda sådana stadganden, hvarigenom den otillbörliga
Bih. till B. St. Brot. i8S3 & 1854. 8 Sami. 5 Häft. 1
2
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N.-o 3S.
handel, som afdesse personer bedrifves, förekommes, derest Kongl. Majit icke skulle
finna sig föranlåten att alldeles förbjuda dem besöka landet.
Aid besvarandet af denna motion, anser Utskottet sig böra vördsamt upplysa,
att Kongl. Maj:t, i anledning al en utaf Handels-Societeten i Norrköping sökt förklaring
öfver den handelsrättighet, sorn resande utländsk man här i Riket tillkommer,
samt gjord anhållan om inskränkning deri, uti Nådigt Bref till Kommers-Kollegium
den 23 Februari 1838, meddelat, att utländsk handlandes rättighet att här i landet
få emottaga och i eget namn förtulla samt sedermera under en viss tid få till afsalu
hålla produkter från deras fädernesland, grundar sig på stadgandet i 1, 2 och 3 §§.
i Handels-Balkens 5 Kap. samt Kongl. Förordningen den 22 Oktober 1741, enligt
hvilka författningar det väl är utländsk man tillåtet, alt i Svensk stapelstad, seda°n
nan i behörig ordning sig hos Magisiraten anmält, sälja sina varor i gross, men tillika
följande inskränkningar blifvit föreskrifne i afseende på fremmande undersåters handelsfrihet
i landet, nemligen att det icke är dylik köpman eller handelsexpedit
tdlatet att i Riket införa eller för egen räkning införskrifva, än mindre i kommission
emottaga och handla med andra varor, än sadana som äro det landets egna produkter,
från hvilket han kommen är och der han sitt rätta hemvist eger, att han väl må hålla
matvaror i skepp och farkost och andra varor i de rum vederbörande Magistrat dertill
anvisar, mon ej i sitt logis eller i öppna galubodar; att han ej eller må dem genom
andia utprångla eller sjelf resa ur stad i stad eller i bergslagerne samt handel derstädes
drifva ; samt slutligen att han ej må ega frihet till sina varors försäljning längre
än 6 veckor från sin ankomst; Och har Kongl. Majit derjemte, uti en till samtlige
Dess Befallningshafvande den 30 November 1841 afiåten Nådig Skrifvelse, föreskrifva,
att, da respass lemnäs åt lill Riket, i afsigt att idka handel, ankommen utländning,
jemväl skulle honom tillställas ett för ändamålet uppgjordt sammandrag af de lagrum
och författningar, sorn på fragan om utländsk mans handelsfrihet egde tillämpning,
äfvensom det skulle i respasset lemnäs anvisning för den fremmande alt, efter ankomsten
lill den stad, der han ville drifva köpenskap, hos Borgmästare och Råd erhålla
besked om hvad särskildt för samma stad, rörande utländsk mans handelsrättighet,
kunde vara föreskrifvet.
Då salunda de vilkor, hvarunder utländske män ega rätt att här i Biket drifva
„ , . en%1 Dtskottets tanke, redan äro genom lag och särskilde författningar tillräckligen
begränsade, samt missbruk och öfverträdelser af författningarne kunna af
vederbörande i laga ordning åtalas, hemställer Utskottet,
att Bikets Ständer icke måtte i anledning af motionen vidtaga
någon åtgärd.
Slockholm den 27 Januari 1854.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 36.
3
*:o 30.
Ank. till Exp.-Ulsk. d. 51 Jan. 1854, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckta motioner, angående ålerupplif vande
af de tills vidare inställde författningarne om Stapelstädernas
Handlandes och Skeppsredares skyldighet all
årligen införa vissa sallbelopp och hålla ständiga sattupplag.
1 detta ämne hafva till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets handläggning
blifvit remitterade motioner, väckte:
inom Högloft- Ridderskapet och yl deln af Herr Hartmansdorff, Aug. von, och
inom Högvörd. Preste-Slåndet af Herr Prosten P. C. Arosenius.
Herr von Hartmansdorff har anfört, hurusom, enligt motionärens tanke, orsaken
till det nuvarande höga priset på salt vore att finna icke uti minskad tillgång å framalstringsorlerna,
utan till följd af brist på varan i landet, uppkommen derigenom ali
Svenska skeppsredare förtjent så mycket på de öfverallt stegrade frakterne, att de, i
stället att låta sina fartyg hemkomma med salt, funnit uträkning vid alt låta dem fortfarande
förblifva borta, hvilket förhållande, om det fordom någon gång inträffade^,
föga verkade på saltpriset, emedan stapelstädernas skeppsredare och handlande då
voro pligtige att hålla ständige saltupplag tillgängliga i händelse den årliga införsel,
hvilken tillika åläg dem, genom någon tillfällighet uleblefve; och har motionären
vidare andragit, att, enligt de gamla författningarne, det varit för hvarje stapelstad i
Biket bestämdt, dels att en viss myckenhet salt skulle årligen dit införas, dels ock
att ett visst saltupplag skulle der ständigt hållas, för hvilket allt stadens handlande
och skeppsredare voro en för alla och alla för en ansvarige; att, sedan genom Kongl.
Maj:ts den 10 September 1828 och den 8 Maj 1829 utfärdade kungörelser blifvit
sammanfördt hvad tid efter annan i ämnet är vordet stadgadt, först Slockholm och
derefter åtskilliga andra stapelstäder sökt befrielse från eller lindring i ofvanberörde
åliggande, hvilka ansökningar jemväl under åtskilliga tider för särskilda städer tills
vidare blifvit beviljade, så att uti den sista författningen i ämnet, Kongl. Kungörelsen
den 7 April 1841, de städer, hvilka skulle hålla ständiga saltupplag, inskränktes till
Carlshamn, Westervik, Wisby, Piteå, Ystad och Luleå, af hvilka den förstnämnde
skulle hålla det högsta, eller 620 tunnor, och den sista det minsta eller 90 tunnor salt,
samt olla tillhopa endast 1,702 tunnor, hvaremot öfrige stapelstäder, hvilka upplagsskyldighet
förut ålegat, blelvo derifrån tills vidare befriade. Då det några få stapelstäder
nu ålagda saltupplag vore allt för ringa i förhållande till behofvet, hvilket
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 36.
kunde slutas deraf, att medelbeloppet af saltinförseln under de fem åren 1847—1851
utgjort 251,800 tunnor årligen, samt följaktligen det kunde inträffa, att saltbrist uppstode
i landet, hvars kuster 4 till 5 månader om året, stundom längre, äro genom is
stängde från utrikes sjöfart, har motionären, på dessa och af Herr Prosten Arosenius,
i dess här nedan omförmälde motion, anförde skäl, föreslagit att Rikets Ständer mätte
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att de gamla, tills vidare inställda, förfaltningarne
dels om stapelstädernas handlandes och skeppsredares skyldighet, dels att årligen
införa vissa saltbelopp, dels att hålla ständiga saltupplag, måtte till hela deras
vidd återbringas i utöfning.
Herr Prosten Arosenius har anfört att, då Rikets Stapelstäder egt uteslutande
lätt att idka utrikes handel, hade den motsvarande förbindelsen ålegat dem, att förse
landet med ett af de förnämsta bland lifvets förnödenheter, salt, hvaraf stapelstäderna
varit lorpligtade att ej allenast införa betydliga qvanliteter, utan äfven att i ständigt
upplag hälla så mycket, att verklig nöd ej varit sannolik innan ny införsel kunnat beredas.
1 sådant hänseende ordnades denna angelägenhet sednast genom Kongl. Kungörelsen
den 8 Maj 1829, och om än något besvär åtföljde denna importörens skyldighet,
att till upplaget afsätta en del af hvarje inkommen saltlast, emot rättigheten att
derifrån lösgöra en motsvarande qvantitet, vore det likväl klart, alt kostnaden i detta
fall ytterst drabbade konsumenten; men åsigterna i denna, liksom i mången annan handelsgren,
började småningom förändras, och när Sveriges importörer och skeppsredare
vid Riksdagarne 1834 och 1840 sökte befrielse från denna skyldighet, hvilken de ansågo
för sig tryckande, beslöto, vid sistnämnde Riksdag, tre Ständ en underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t med förord för upphäfvande af dittills gällande upplagsskyldigheter,
hvarefter Kongl. Kungörelsen den 7 April 1841 utkom, deruti ali upplagsskyldighet
för stapelstäderne, med undantag af de förut uppräknade, borttogs, samt den Rikets
alla stapelstäder, utom Stockholm, ålagda importskyldighet bestämdes till omkring
84,000 tunnor, en qvantitet någorlunda motsvarande ^ af importen och behofvel under
de sednaste 20 åren.
Då erfarenheten numera visat, att handeln, hvilken, enligt sin natur, sysselsätter
sig med sådane spekulationer, åt hvilka dagens konjunktur lofvar den största vinst,
egnar föga eller blott nödtvungen uppmärksamhet åt saltimporten och att sålunda det
onekligen låter tänka sig, att under nuvarande författningar en fullkomlig saltbrist, jemförlig
med hungersnöd, kan uppstå, hvartill den nu inträffade oerhörda stegring i saltpriset,
men ännu mera de ringa förråderne af denna nödvändighetsvara, hvilka troligen
blifvit alldeles otillräckliga om en tidig vinter islagt våra hamnar, gifva grundade farhågor,
har motionären ansett det ligga i fäderneslandets intresse att återtaga det medel,
som visat sig verksamt såsom håde betryggande från en hotande brist och öfverdrifna
priser, i synnerhet som sådant icke äskades utan motsvarande fördel vid varans försäljning
samt således icke medförde någon direkt uppoffring; och har motionären derföre
föreslagit: att Rikets Ständer underdänigst anhålla hos Kongl. Majit, det Rikets stapelstäder,
efter den fördelning, som Kongl. Maj:t kan pröfva skälig, åter må tillförbindas,
att i ständigt upplag hålla så mycket salt, som åtminstone motsvarar j af landets ungefärliga
behof, eller 40,000 tunnor.
Vid remitterandet af sistberörde motion har Hr Komminister Beckman, med hufvudsakligt
instämmande uti motionen, anfört, hurusom vigt borde läggas pä återupplifvande
af städernas skyldighet alt från utrikes ort införa visst sallbelopp.
Hvad sålunda blifvit framställdt har Utskottet tagit i öfvervägande samt får pä
ofvanomförmälde, af motionärerne anförde, skäl, hvilka Utskottet till alla delar gillar,
vördsamt hemställa,
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 36.
5
det Rikets Ständer måtte uti underdånig skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Majit täcktes återställa skyldigheten för
stapelstädernas handlande och skeppsredare, att årligen från utrikes
ort till Riket infora och på upplag hålla salt, till det belopp
Kongl. Majit kan finna för godt i nåder bestämma.
Stockholm den 27 Januari 1854.
Reservationer:
af Friherre Raab, Carl Adam;
af Herr Wahlström;
af Herr Kistner, hvilken yttrade sig sålunda i »Vid jemförelse af äldre författningar,
hvilka finnas sammanförda i Kongl. Kungörelsen den 8 Maj 1829, med den sednast
härutinnan, nemligen den under den 7 April 1841, utkomna författning inhemtas,
att Rikets stapelstäder, med undantag af Stockholms stad, iikaväl nu som tillförene hafva
sig skyldigheten ålagd att importera eller anskaffa det för orternes behof förut fastställda
årliga qvantum salt. Väl hafva genom sistomförmälde författning en del stapelstäder
tills vidare blifvit befriade från skyldigheten att hålla ständiga upplag af salt;
hvaremot samma skyldighet ännu qvarstår för en annan del af stapelstäderna.
Föreskrifterna i de äldre författningarne i förenämnde afseende fortfara således
att i de väsendtligaste delarne ännu vara gällande.
Att vilja utsträcka skyldigheten för stapelstäderna att hålla upplag af salt utöfver
den före år 1841 dem tillkommande skyldighet, torde strida mot billighet och rättvisa
; oph tror jag i öfrigt att allt tvång på handeln verkar skadligt
Det äfventyr, som hittills åtföljt underlåtenheten att hålla saltupplag för stapelstäderna
har icke eller haft åsyftad verkan, enär liera stapelstäder, heldre än att hålla
saltupplag, utgifvit plikten för underlåtenheten derutinnan.
Vid anförda förhållanden och dä nu tillfälliga höga pris å salt icke tillkommit
derigenom, att en del stapelstäder äro fria från skyldigheten att ä ständiga upplag hålla
salt samt dessutom denna befrielse egt rum lill följe af Ständernas derom hos Kongl. Maj:t för
icke länge sedan gjorda begäran, tror jag för min del skäl nu icke vara för handen
att hos Kongl. Maj:t uti ifrågavarande afseende, på sätt motionärerne begärt, göra underdånig
anhållan, hvadän jag ock afstyrker betänkandet.»
af Herr Sienberg: »Ehuru jag icke vill i någon mån förneka den stora, obe
stridliga
fördel, som genom föreslagne föreskriflerne skulle beredas landets innevånare
i allmänhet, och på hvilken grund jag ock är motionärerne erkänsam för deras med
påyrkade åliggandena för stapelstädernas skeppsredare och handlande välmenande afsigt;
finner jag dock de åsyftade stadgandena, om de bi föllos, komma att pålägga stapelstädernas
nämnde borgerskap ett obilligt tvång, från hvilket deri enskilde näringsidkande
samhälls-medlemmen, efter min tanka, bör vara fredad. Jag kan derföre så mycket mindre
biträda motionen, som en ännu gällande författning, nemligen Kongl. Kungörelsen
den 7 April 1841, till en del afhjelper den öfverklagade olägenheten.»
af Herr Rooth, som instämt med Herr Slett bert/.
Bih. till B. St. Brot. t8S3 & 1ISSi. S Sami. 3 Haft.
STOCKHOLM, tryckt hos ISAAC MARCUS, 1854.
Allm. Bean.- och Eko».-Utikottets Betänkande, N:o 32.
1
N:o 37.
Ank. till Exp.-Utsk, d. 7 Febr. 18»4, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckta motioner, om utvidgande af de
rättigheter, som liro Mosaiske trosbekännare i Sverige tillerkände.
*
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet har frän Höglofliga Ridderderskapet
och Adeln, Högvördiga Preste-ståndet samt Vällofliga Borgare-ståndet,
fått emottaga följande rörande detta ämne väckta motioner, nemligen:
1 :o Af hr Dalman, IV. F., som fästat Rikets Ständers uppmärksamhet
på billigheten deraf, att Svenske undersåter utaf Mosaiska trosbekännelsen ställas
i likhet med andra infödde Svenske män eller här naturaJiserade främlingar;
och har motionären, utgående från den åsigt, att det vore bättre vinna något
än intet, och pä det åtminstone den största nuvarande orättvisa inskränkningen
af dessa medborgares bosättnings- och förvärfs-rätt mätte undanrödjas, föreslagit:
ratt Rikets Ständer må hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att Mosaisk
trosbekännare som är född i Sverige, eller af Kongl. Majit blifvit till
Svensk undersåte upptagen, jemväl må åtnjuta den, hvarje annan medborgare
här i landet förunnade rättighet, att, utan föregången särskild ansökning hos
Kongl. Majit, få a) köpa eller på annat sätt förvärfva fast egendom på landet;
b) bosätta sig å hvilken ort i riket som helst.«
För öfrigt har dels motionären, dels ock en annan ledamot af Höglofliga
Ridderskapet och Adeln, åberopat de yttranden, hvilka vid föregående riksdagar,
och synnerligast den 19 Mars 1851, hos Ridderskapet och Adeln blifvit i denna
fråga å båda sidor afgifne.
2:o Af hr lektor Söderberg, hvilken anfört, att då den Svenske Juden
ifr bunden vid sitt fädernesland med alla en undersåtes pligter, vore det äfven
Bih. till R. Sl. Prof. 1853 1854. 8 Sami. 6 Höft. 1
2 Allm- Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 37.
»
billigt, att han, så vidt sig göra låter, höjes till någorlunda likhet i rättigheter
med den Svenske Kristne. Motionären har ansett sig kunna underlåta att åter
framlägga alla vid föregående riksdagar andragna skäl, sorn af honom ansågos
tala för utvidgande af Judarnes rättigheter, ehvad man sage denna fråga ur
religiös, naturrättslig eller statsekonomisk synpunkt; och har motionären blott
anmärkt hurusom denna fråga, efter att vid flere föregående riksdagar varit ä
bane, utan att vinna framgång, ändtligen vid sistlidne riksdag lyckats tillvinna
sig mera behjertande inom liiks-stånden, så att åtminstone en strimma af förhoppning
visat sig för de Svenske undersåtarne af Mosaiska trosbekännelsen att
i medborgerliga rättigheter komma sina Kristne medbroder något närmare; i
Allmänna Besvärs- oéh Ekonomi-utskottets utlåtande, med anledning af ifrågavarande
ärende, gjordes nemligen dä den hemställan: att Rikets Ständer ville
hos Kongl. Maj:t underdänigsl anhålla, att i de stapelstäder, Kongl. Maj: t
kunde finna lämpligt, och hr//kas borgerskap dertill vore benäget, i Sverige
in födde och naturaliserade Mosaiske trosbekännare måtte erhålla rättighet
att sig bosätta utan föregången särskild ansökan. Detta utlåtande återremitterades
af Högvördige Preste- och Välloflige Borgare-stånden, dels med
afseende på det deruti förekommande, af några mindre lämpligt ansedda vilkoret,
att KongL Majit i en del regeringsbeslut, rörande ekonomiska mål, skulle
blifva beroende af en viss menighets benägenhet eller medgifvande, dels med
den uttalade mening att i Sverige födde eller naturaliserade Judar måtte ega rättighet
att bosätta sig i hvilken Svensk stad som helst, utan att derom behöfva
göra underdånig anhållan hos KongL Majit. Samma utlåtande afslogs åter af
Höglofliga Ridderskapet och Adeln samt Hedervärda Bonde-ståndet, hvarigenom
hela frågan sålunda, jemlikt 75 § Riksdags-ordningen, förföll. Då emedlertid
denna fråga icke förut rönt ett sä allmänt deltagande, helst den vid 1847 —1848
årens riksmöte fallit genom tre Riks-stånds afslag, har motionären i denna större
benägenhet för tolerans, i denna allmännare uttalade böjelse för billiga medgifvanden
trott sig varsna en skymt af en stigande civilisations oemotståndliga, om
ock ofta i sina verkningar knappt märkbara inflytelse. Med förtröstan till detta
verksamma inflytande, och under erinran att, genom Norrska Storthingets beslut
den 12 Juni 1851, sednare Morn. af Grundlönens 2 §, som var af innehåll:
»loder ere fremdeles udelukkede fra Adgang till Rigot,» blifvit, med en röstpluralitet
af 93 emot 10, till kraft och verkan helt och hållet upphäfdt, och
att genom detta beslut Sverige nu, enligt motionärens förmenande, stöde ensamt
bland kultur-stater med sina mot Judärne inskränkande författningar, har motionären
föreslagit: »att Rikets Ständer ville hos KongL Majit i underdånighet anhålla,
att i Sverige infödde eller naturaliserade Judar måtte erhålla rättighet att
i alla rikets städer bosätta sig, utan föregången särskild ansökan.«
Häruti har hr professor Lindgren instämt.
3:o Af hr C. F. fVoern, som åter upptagit sin först vid 1848 års riksdag
väckta och under N:o 70 af bilagorna till Borgare-ståndets protokoller in
-
Alltn. Best.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 37.
3
tagna motion »om rättighet för Mosaiska trosbekännare, att få bosätta sig hvarhclst
inom landet de önska, och att fä köpa läst egendom,a hvilken motion
jemväl vid sednaste riksdag förnyats.
Motionären har. för frågans vidare utredning, hänvisat till ifrågavarande
motion och de diskussioner, som derom vid tvä riksdagar egt rum; varande de
till stöd för motionen andragne skäl fullständigt upptagne i Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottets, vid riksdagen 1847 — 1848, under N:o 107 algifne, betänkande.
Rörande denna frågas behandling vid föregående riksdagar får Utskottet
hänvisa till den redogörelse, sorn pä sätt ofvan förmäles. af den ene motionären
hr lektor Söderberg blifvit afgifven, och får Utskottet, enligt inhemtade underrättelser,
upplysa, dels, att endast 5 ansökningar af Mosaiske trosbekännare om
tillåtelse att få bosätta sig utom städerna Stockholm, Götheborg, Carlskrona
och Norrköping, efter sednaste riksdag hos KongL Majit blifvit gjorde; dels ock
att antalet af personer, tillhörande Mosaiska trosbekännelsen i ofvannämnde
fyra städer nu uppgår till omkring 1,100.
,, Utskottet, som tagit de här ofvan omnämnda, vid denna riksdag till Rikets
Ständer ingifna, motioner om utvidgning af Mosaiske trosbekännares rättigheter,
i öfvervägande, anser det både i religiöst och ekonomiskt hänseende betänkligt.
att bevilja Judarne de vidsträcktare rättigheter, hvilka motionerne åsylta.
Att låta Judarne obehindradt bosätta sig öfverallt i Sveriges städer och
på landet, samt' derstädes fritt köpa och förvärfva fast egendom, skulle, efter
Utskottets tanke, sätta dem i en beröring med Svenska folket, hvilken först och
främst i religiöst hänseende skulle åstadkomma stora olägenheter och vådor.
Juden, om han är trogen sin religion och deri ståndpunkt af motsats, i hvilken
lian satt sig till Kristendomen, måste nemligen förklara Den, frän hvilken en
Kristen hemtar allt andeligt lif oell all salighet, för en bedragare, som antingen
af öfverlagdt eller oöfverlagdt bedrägeri utgaf sig för en annan, än den lian i
sjelfva verket var. Häraf är klart att Juden mäste förneka oell förkasta såväl
andra som tredje artiklarne af vår troslära, hvilka dock utgöra hufvudsumman
och kärnan af Kristendomen, och genom hvilkas förkastande äfven den forsta
artikeln förlorar sin Kristliga sanning. Utskottet tror derföre att. såvida Kristendom
och Kristligt lif böra bibehållas orubbade i sin enhet inom Svenska
nationen, man framför allt mäste akta sig att ät elementor, sorn äro mot Kristendomen
stridande, inrymma ett förderfligt inflytande. Detta skäl vore flir
Utskottet ensamt tillräckligt, att afstyrka motionärerncs begäran om de här ofvan
nämnda vidsträcktare förmåner för Judarne; men dertill kommer vidare ett statsekonomiskt
skäl. Juden, såvida han är sin ensidigt gammal-testamentliga ståndpunkt
trogen, måste nemligen alltid i mer eller mindre grad betrakta sig såsom
4
Allm. Besv.- och Ekon.-U(sköttel» Betänkande, N:o 37.
fremling i det land, i hvilket han vistas, emedan hans blick ständigt star riktad
på det jordiska landet, der den väntade Messias skall uppträda. Om han ock
derför i flera hänseenden kan befordra det landets väl, i hvilket lian befinner
sig, så kan han dock ej betrakta detta land, såsom sitt egentliga fädernesland,
och han kan derföre icke i den fulla mening blifva medborgare i ett samhälle,
som en icke-Jude kan blifva det. Häraf har den benägenhet uppkommit hos
Judarne att, under den tid de vistas i fremlings-landet, genom handel, hvilken
näring mest är öfverensstämmande med deras främlingsskap, förskaffa sig så
mycket som möjligt af de fremmandes jordiska gods, bland hvilka de vista*.
Erfarenheten har ock nogsamt bestyrkt detta förhållande; och det skulle derföre
vara för landsbygden ganska skadligt äfven i ekonomiskt hänseende, om Judarne
finge fritt och obehindradt derstädes bosätta sig. Opinionen hos vår
Svenska allmoge har ock allt hittills mägtigt uttalat sig emot ett sådant deras
bosättande.
Dessa äro i korthet de skäl. som förmått Utskottet att afstyrka Judarnes
ovilkorliga rätt att bosätta sig pä landet; och emedan de mindre städerna
i Sverige till större delen äro att betrakta såsom jordbrukande byar, så anser
Utskottet att örn dem bör i detta hänseende gälla detsamma som 0111 landsbygden.
Afven tror Utskottet, att Judarne ej bör tillåtas att fritt bosätta sig i
Sveriges större uppstäder, emedan Judarne genom sin förmåga att hopsamla
penningar skalle fä ett allt för stort inflytande i dessa städer, der kapitalisterne
äro mera sällsynte. Ofvannämnde skäl till afstyrkande hafva dock icke kunnat
komma Utskottet att glömma, det Judarnes nu varande motsats emot Kristendomen
eli gång. enligt skriftens utsago, skall öfvervinnas,. och att intet Kristet
land derför bör alldeles stöta dem ifrån sig eller sätta sig emot Guds plan med
detta folk. Derför har Utskottet ej tvekat att tillstyrka rättighet för Judarne
att obehindradt nedsätta sig i landets större stapelstäder, hvarest dei as inflytande
ej kan vara af någon våda; och får Utskottet derföre, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets vid förra riksdagen
afgifne utlåtande i ämnet, föreslå:
att Rikets Ständer må nti underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit
anhålla, att i Sverige födde Mosaiske trosbekännare samt öfrige denna
trosbekännelse tillhörande personer, hvilka vunnit Svensk med
borgare-rätt
och under fern års tid i riket vistats, må förklaras berättigade,
att, utan särskildt Nådigt tillstånd, bosätta sig och ega
fastighet uti de stapelstäder i riket, hvilka hafva minst 4.000 innevånare.
Stockholm den 2 Februari 1854.
Allm. Best - och Ekon - Utskottets Betänkande, N:o 37.
5
Reservattonér:
a) af herr Bergenstrahle, C. G.: »Utskottet har föreslagit att de Mosaiske
trosbekännare som nu äro här naturaliserade, skulle, utom de 4 städer
i hvilka de nu, utan särskildt tillstånd, äga att sig bosätta, äfven få samma
rättighet i alla de stapelstäder, som hafva minst 4,000 innevånare; hela skillnaden
i dessa, rättigheter ligger således i befrielsen ifrån att behöfva söka
ett tillstånd, hvartill de för det närvarande äro forpligtigade. Uti denna ringa
utsträckning af deras rättigheter, hvari de, som derför ifrat, nu hafva visat
sig så moderata, ligga dock ganska vidt utsträckta förhoppningar, nemligen:
att framdeles taga steget fullt ut. till fullkomlig emancipation; -—- den så högst ringa
utvidgningen, som uti deras rättigheter nu blifvit föreslagen, får derigenom
ett helt annat utseende, och gifver således åt beslutet vida mera vigt än det
vid första skärskådandet synes påkalla.
Desse trosbekännares antal i riket utgör nu ej mer än omkring 1,100;
jag tror mig ej förnärma sanningen, då jag antager, att detta ringa antal härleder
sig förnämligast ifrån de inskränktare rättigheter de hitintills egt; är detta
en sanning, så biljer ock deraf, att i händelse de skulle fullkomligt emancipcras,
så skulle deras antal i vårf land, likasom i de öfriga länderna der de
hafva medborgerliga rättigheter, betydligen tillvexa, — till ett antal, sorn för närvarande
ligger utom beräkningens gränser.
Frågas då, skulle ett sä försto rädt antal af de Mosaiske trosbekänarne
i vårt Iand, öfverensstämma med Svenska folkets sympatier? Jag tror det ej;
och häri ligger förnämsta skälet hvarföre icke jag anser mig böra biträda Utskottets
förslag: utan (inner det ej vara skäl att beröfva Svenska folket möjligheten
att i en framtid kunna undgå, att ibland sig upptaga ett stort antal af
desse trosbekännare, derigenom att man fråntager Kongl. Majit rättigheten att
förhindra deras spridande i landet; och kan det för dem vara så förnärmande,
eller med narra svårigheter förenadt, att hädanefter likasom hitintills för bosättning
utom de 4 största städerna begära Kongl, Majrfs Nådiga tillstånd, hvilket
utan skäl säkerligen icke förvägra®.
Man ti ide invända, att det icke är fråga om andra ån de nu naturaliserade
Judar: smnt! men af denna frågas förnyande och ifriga bearbetande under
flera föregående riksdagar, är det att med säkerhet emotse des$ fortsättande,
steg för steg. till vinnande af fullkomlig emancipation; och damluckorna en gång
uppdragna, hvar stannar då strömmen f
Men då man ifrån Utskottets förslag äfven skiljer den dolda meningen
som derunder ligger om dessa' rättigheters vidare utsträckning i framtiden, så
6
Allm. Best.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 37.
vill det synas som Judarnes nuvarande antal, omkring 1,100 ej är större än att
de hafva ett tillräckligt utrymme för deras verksamhet och trefnad i rikets fyra
största städer; detta tyckes visa sig äfven deraf, att sedan förra riksdagen hafva
ej flera än 5 underdåniga ansökningar till Kongl. Majit inkommit för bosättning
annorstädes, hvaraf 3:ne blifvit bifallne och 2:ne, säkerligen på goda skäl.
afslagne; och hvem kan med säkerhet påstå, att icke hädanefter, likaväl som
hitintills, sådana omständigheter kunna uppstå, att det hade varit väl om en
tillämnad bosättning annorstädes kunnat vägras!
De Mosaiske trosbekännarne hafva, genom hvad Utskottet föreslagit, för
det närvarande föga eller intet vunnit, men jemförelsevis har Svenska folket deremot
vida mera förlorat, emedan möjligheten att förhindra en bosättning, som
för ett samhälle till äfventvrs vore skadlig, är derigenom Kongl. Majit beröfvad.
Denna frågans syfte har sin egentliga upprinnelse från en politisk liberalitet,
som är rätt berömvärd, så framt den står i förening med samhällets
verkliga gagn och nytta.»
b) af herr Silfver stolpe, F. 0.: »Jag reserverar mig emot Utskottets
nu godkända Utlåtande i dess helhet, och har vid den anställda voteringen röstat
för den mening, att Rikets Ständer bära genom underdånig skrifvelse
hos Fong/. Maj:t anhålla, att åt de i landet lill bosatte Judar måtte beredas
rätt g ket att, ulan k ongl. Majlis särskilda tillstånd, fa bosätta sig
i alla rikets städer; och såsom motiver för detta beslut har jag ansett att
hufvudinnehållet af den reservation borde anföras, hvilken vid sistlidne riksdag
i samma ämne afgafs af friherre af Ugglas, Curt Guslaf, och hvilken linnes
bifogad A inränna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets vid samma riksdag afgifna
Betänkande, Nio 53>«
Med herr Silfverstolpe hafva instämt: friherre De Geer till Finspong. G.
E., grefve fFacil /meister, Hans, herr Arnell, Gustaf Fredrik, grefve JL rangel,
Fredrik Ullrik, herr af Dahlström, Gustaf Jacob, herr Prosten Carlander,
herr Lundh, herr Steni/vist, herr Frick, herr Machel, herr Rooth, herr
/Fahlström, herr Sundblad, herr Kistner, herr Stenberg.
c) af friherre Raab, Carl Adam: »Utskottets behandling af ifrågavarande
motioner väcker den största uppmärksamhet.
Utskottet har betraktat frågan från religiös och statsekonomisk synpunkt,
hvarifrån Utskottet argumenterar sig till sitt utlåtande. Men hvilken ensidig och
intolerant, theorctisk och praktisk sanning saknande, argumentation?
»Utskottet anser det både i religiöst och ekonomiskt' hänseende betänkligt,
att bevilja Judame de vidsträcktare rättigheter, som motionernc åsyfta.
Att låta Judarne obehindradt bosätta sig öfverallt i Sveriges städer och på landet,
samt derstädes fritt köpa och förvärfva fast egendom skulle efter Utskot
-
Allm. Best.- och Ehon.-Ufskottets Betänkande, N:o 37.
7
tets tanke, sätta dem i beröring med Svenska folket, hvilket först och framst
i religiöst hänseende skulle åstadkomma stora olägenheter och vådor« etc. etc.
Fördomarne äro den klippa, mot hvilken civilisationens, religionens
och mensklighetens högt uttalade fordringar under serier af år fåfängt stormlöpa. I
fördomarnes drägt kläder man så villigt de vigtigaste intressen. Men tidens magt är
stor; genom ruttnade fördomar skola ljusare tiders blommor spira upp och stundande
tiders anda skall lösa fördomarnas bojor. Så äfven i ifrågavarande sak.
Hvarifrån har väl Utskottet hemtat sin erfarenhet? I hvilket civiliserad!
land qvarstår en lagstiftning i denna af Utskottet uttryckta anda? Hvar,
förutan den Svenska, finnes en civiliserad nation med denna ofördragsamhet i
religiös och borgerlig lagstiftning?
I Frankrike blefvo Judarne emaneiperade vid 1789 års revolution och i
dessa rättigheter stadlästade 1830; åtnjuta samma medborgerliga rättigheter som
landets egna barn. bekläda till och med de högsta värdigheter.
1 Holland äro Judarne emaneiperade, och detta så fullt, att de till och
med kunna blifva deputerade, samt erhålla säte och stämma i Konungens statsråd.
I Nord-Amerikas fristater full emancipation. 1 England medborgerliga rättigheter.
I Belgien lika borgerliga rättigheter med landets eget folk. I Polen trosfrihet och
beskydd, och i Tyskland mer och mindre medborgerlig rätt i de olika staterna. I
Norrige fullständig emancipation och i Danmark ega Judar ingåi armeen, förvärfva fast
egendom och alla slags handtverk eller fullständiga medborgerliga rättigheter.
»I beröring med Svenska folkets hafva Judarne de facto länge varit både
i städer och på landet. Efter sednaste Polska revolution gästade många Judar
landet, hvilka genom handel sökte utkomst, utan att jag deraf försporde ringaste
klagan eller ovilja bland folket. Har man afhört från de städer, hvarest
Judarne äro i Sverige bosatta, att de hafva gått folkets rättigheter för nära, att
de hafva tillegnat sig industrien eller vissa delar deraf till något förfång för
Svenske män, eller att de genom lära och lefverne åstadkommit allmän förargelse?
Nej ! och ändå skulle denna erfarenhet icke tillräckligt tala till deras
fördel. Man har sagt att Judarne äro dåliga medborgare, att de icke ega patriotism,
kärlek för det land, der de blifvit nationaliserade och såsom medborgare
upptagne; men historien jäfvar detta vittnesbörd. I Frankrike, under Napoleon*
tid, stridde Judarne allmänt under hans fanor, och i Tyskland under
befrielsekriget 1813 och 1815 skyndade många Judar till de frivilliges leder.
Så i Holland, hvarest derjemte deras gifmildhet emot Kristna fattige mycket
lofordas.
Exempel på den anda af samhällslif, hvaraf äfven de fattas, då de ställas
i likhet med andra medborgare, kunna hemtas från Preussen, m. 11. länder.
Efter utfärdandet af 1812 års lag om tillåtelse för Judarne att bedrifva åkerbruk
och handtverk, hafva desse till största delen egnat sig häråt, likasom från
Baijern, der Judarne 1813 erhöllo närings-frihet, inhemta*, efter embets-berättelse
af år 1828 om de talrika Judar i öfre Main-kretsen, att hela ungdomen
8
Allm,. Best.- och Ekon.-Utskotlets Betänkande, N;o 37.
af mankönet, med endast några få undantag, sysselsatte sig med konster, vetenskaper,
handel och åkerbruk. För 7 är sedan (1821), heter det i berättelsen.
räknades i samma krets 300 Israelitiska lärgossar samt öfver 50 gesäller
af slagtare, klädes-väfvare, skräddare, strump-väfvare m. fl. Före detta edikts
utgifvande lefde alla Judar i denna krets — 1,400 familjer — af schacker-handel,
hvaremot vid Embets-berättelsens afgifvande endast 280 familjer dermed försörjde
sig.
I Wurtenberg, enligt ministerns för det inre berättelse, skulle Judame
redan före emancipations-lagen af 1828 fullgjort allt, som af dem kunde fordras;
andra exempel att förtiga. Det intrång, som man på stats-ekonomisk synpunkt
sålunda befarar, skulle härmed anses vara undanröjdt genom exempel från för
handen varande förhållanden, ehuru för öfrigt det skulle vara lätt bevisa haltlösheten
af dessa föregifna theoder.
Yi vilja till och med i våra dagar se i Judarne icke blott annorlunda
troende, utan främlingar i annan bemärkelse än vi tänka oss Engelsmän, Tyskar
in. fl. »Mätte,» säger Israeliten doktor Riesser i Hamburg, med bitter
känsla af denna orättvisa, »måtte den bedömare öfver vårt folks förhållande,
som icke kan underlåta att i oss se, icke allenast annorlunda troende, utan äfven
främlingar, icke illa upptaga, om vi af alla krafter kämpa mot denna åsigt,
hvilken skulle bringa oss till förtviflan om den stödde sig pä sanningens grundval.
Kallar någon oss otrogne och af Gud förskjutne, så säga vi honom att
vi tro på en Gud, som icke förskjuter något af sina barn; men när Tysken
kallar oss främlingar i sitt land, sä äro vi ju utan hem, utan fädernesland.»
Men alla civiliserade länders lagar medgifva medborgare-rätt åt en invandrares
i landet födde barn, efter vissa bestämda vilkor, utan afseende på de
förhållanden, hvarunder fadren emottogs. Icke heller förnekar någon full medborgare-rätt,
äfven i Sverige, åt den till Kristendomen öfvergångne Juden.
Men den i sina läders tro q\ arblifvande Juden, han skall i ett Kristligt samhälle
finnas ovärdig medborgare-rätten. Hvilken orättvisa?
Det är nemligen häraf klart att det är endast i kyrkligt hänseende, som
betänkligheter fortfara, fastän man icke vågar säga ordet ut, eller öppet prononsera
denna sanning, allt för mycket i strid med Kristendomens läror. »Juden,
» så fortfar Utskottet, »om han är trogen sin religion och ilen ståndpunkt
af motsats i hvilken han satt sig (?) till Kristendomen, måste nemligen förklara
Den, från hvilken en Kristen hemtar allt andligt lif och all salighet, för en bedragare,
som antingen af öfverlagdt eller oöfverlagdt bedrägeri utgaf sig för en
annan än den han i sjelfva verket var. Häraf är klart att Juden måste förneka
och förkasta så väl andra som tredje artiklarne af vår troslära, hvilka
dock utgöra hufvudsumman och kärnan af Kristendomen och genom hvilkas förkastande
äfven den första artikeln förlorar sin Kristliga sanning.»
»Utskottet tror derföre, att så vida Kristendomen och Kristligt lif skola
be
-
Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 37.
9
behållas orubbade i sin enhet inom Svenska nationen, man framförallt mäste
akta sig att ät elementer, som äro med Kristendomen stridande, inrymma lör
stort inflytande inom landet» m. m.
Jag föranledes fråga, till följe af det anförda, om vi Kristne, trogne vår
religion och den motsats, i hvilken den befinnes till andra trosläror, ej måste,
alldeles såsom Juden linna den, i ett, för vår andliga utveckling, stridigt förhållande
till andra religioner. Men häraf följer väl ingalunda att man skall,
med hela den religiösa fanatismens fiendtlighet och ofördragsamhet förfölja andra
trosbekännare eller neka dem den rättvisa att i ostörd ro få, dä de icke
förnärma vår rätt, sjelfva sörja för sin själafrid och sitt jordiska förvärf; »ty
vägarne äro mänga, men målet är dock ett» och »hvad J viljen andra skola
göra Eder, det gören J ock dem.»
Det skulle här blifva för vidlyftigt att påpeka afl den förföljelse, allt det
hat och det blod Kristendomen dragit i sina spar för de minsta menings-skiljak
tigheter frän de så kallade Stat-kyrkorna, och hvaröfver mensklighet en ryser;
men vill man ännu i J9:de seklet påstå att detta är Kristendomens anda?
Vidare! är det oss icke bekant att inom sjelfva kristendomen, katholska
kyrkan förklarar alla mot henne stridande kyrkor och sekter för irrläriga och
deras bekännare för förtappade affällingar: en ofördragsamhet, hvarthän Judendomen
aldrig varit eller kommit. För öfrigt må jag låna exempel från turkiska
staterna, der turkar och kristne lefva om hvarandra i brokig blandning, om
icke äfven der finnas Kristendom och kristligt lif. äfven ■■ orubbad c i sin enhet,«
ehuru ganska stort inflytande blifvit inrymdt till följe af förhållandernes makt,
ät mahomedanska konfessionen; hvarförutan likartade exempel kunna lånas från
Amerika. England m. fl. stater.
»1 sanning», sä fortfar anförde israelit, -hade Kristendomen i alla tider
varit det. hvarför hans bekännare utgifva honom, en allmännelig kärlekens religion.
till och med emot dem. som icke dela bekännelsen deraf, en religion för
broderskap mellan alla inenniskor, till och med, sorn icke höra dertill; hade
han aldrig utöfvat orättvisa, aldrig utsått hat och tvedrägt, hvarken under söndringar
inom sig sjelf eller mot annorlunda troende; i sanning, då hade han
redan för långt tillbaka blifvit menniskornas allmänna religion. Så tänker jag;
så tänka jemte mig tusentals af mina trosförvandter, hvilka måste reservera sig
mot Kristendomen, mindre i egenskap af Judar än i egenskap af menniskor öfverhufvud.
» Så tänker äfven jag. Kristna religionen är en kärlekens religion,
ej hatets, afundens och förföljelsens. Men invänder man: från stats-rättslig
synpunkt betraktadt måste det väl tillhöra hvarje stat och styrelse, att förekomma
obehöriga intrång i landets borgerliga och religiösa ordningar. Utan
tvifvel är denna rättighet obestridlig, blott man värdigas göra sig redo förhvad
obehörigt intrång vill säga och icke öfverlemnar åt fördomarna att bestämma
detta.
Bih. till R. St. Prot. 1853 $ 1854. 8 Sami. 6 Höft. %
10
Allm. Best.- och Ekon.-Utskottets BetänkandeN:o 37.
Vore staternas politik, en tillämpning af Kristendomen i dess gudomliga
anda; sä skulle det utan tvifvel vara annorlunda bestäldt med menskligheteus
dyra och stora intressen.
Med anledning häraf måste jag för principen i dess hela och sanna omfattning
— i rättvisans namn — fordra för Judarne fullkomlig emancipation —
alla medborgerliga rättigheter, förutan dem, hvilka angå våra kyrkliga förhållanden,
mot förbindelse af alla medborgerliga pligter. Likväl och alldenstund
ingen af motionärernc till denna vidd härom gjort framställning, men hr IV(erns
motion sig närmast härtill ansluter, så får jag, för min del, yrka densammas
antagande, a
d) Af hr lektor Söderberg: -.Jag reserverar mig så väl emot det af Utskottet
godkända utlåtande, »att åt Mosaiska trosbekännare inom vårt land blott
skulle inrymmas rättighet att bosätta sig i de rikets stapelstäder, sorn ega minst
4,000 innevånarea, som emot de motiver, på hvilka nämnde betänkande grundas.
Om ock, till följe af ecklesiastika och kamerala förhållanden, skäl skulle
kunna företes för att visa svårigheten och olämpligheten att åt den svenske Juden
för det närvarande lemna rättighet, att inom sitt fädernesland bosätta sig
äfven på landsbygden och i de mindre städerne, en rättighet, som dock ur
stats-rättsliga grunder borde tillkomma honom, så väl som hvarje annan Svensk
medborgare, så kan jag dock ej pä något sätt godkänna de skäl, sorn förmått
Utskottet, att, vid frågan om svenska Mosaiska trosbekännare» utvidgane bosättningsrätt
inom fäderneslandet, föreslå inskränkandet af denna bosättningsrätt
ensamt till stapelstäder med minst 4,000 innevånare och sålunda utesluta Judarne
ifrån de 5 uppstäder i Sverige, hvilka, jemte 13 stapeLtäder, hvar för
sig tagna, hysa en folknummer af minst 4,000 innevånare. Jag anser Utskottet
hafva saknat giltiga skäl, att i detta hänseende göra skillnad emellan stapelstäder
och uppstäder. Jag kan ej heller godkänna de motiver, på hvilka betänkandet
grundas. Om dessa ock skulle uttala satser, hvilkas sanning ingen
kan bestrida, så synes mig dock deras framdragande vid detta tillfälle vara onödigt,
ja nära nog olämpligt, emedan man ur deni, örn det rure möjligt att antaga,
det kristendomens grundvalar någonsin af mosaismen kunde rubbas,
snarare kunde bevisa nödvändigheten af Judarnes förjagande ur .Sverige, än medelst
dylika grunder leda sig till ett förord för utvidgandet af deras boniugsiätt
inom fäderneslandet.»
Härmed förenade sig hr Gustafsson.
e) af f. d. talmannen Nils Persson från Kronobergs län;
f) af riksdagsmannen Petter Jönsson från Jönköpings län, hvilken ansåg
samtlige i ämnet väckta förslag hafva bordt af Utskottet afstyrka», samt
till stöd för denna mening åberopade följande skäl, pä grund af hvilka Allmäa
-
Allm. Best.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 37.
11
na Besvärs- och Ekonomi-utskottet vid 1847—1848 årens riksdag afstyrkt utvidgning
af Mosaiske trosbekännares medborgerliga rättigheter:
»Utskottet har sökt att med största sorgfällighet pröfva frågan om medgifvande
ät Judar bär i riket af fullständiga eller utvidgade medborgerliga rättigheter,
och utom det ofvan anförda härvid tagit kännedom af hvad dermed
eger sammanhang uti vårt och andra länders lagstiftningar, samt derom förekommit
vid föregående riksdagar. I följd af allt hvad sålunda inhemtats, har
Utskottet stadnat i den öfvertygelse, att Judarne i de särskilda länder, dit de
blifvit spridda, utgöra alltid äfven ett särskildt folk, jemte det att de tillhöra
det land, der de bo. Derföre har det aldrig varit mer än ett enda folk, som
varit, Judar, då alla andra religioner kunna tillhöra flera nationer. Med Jude
förstås ej blott anhängare af en religion eller sekt, utan äfven medlemmen af
ett folk. och om de än höja sig till de mest menniskovänliga tänkesätt, så förblifva
dock andra nationers medlemmar främlingar för dem. De kunna blifva
goda medborgare uti en stat, men de förblifva alltid på samma gång Judar,
ty deras religion och deras nationalitet äro så djupt och sä nära med hvarandra
förenade, att de icke kunna frångå den sednare, utan att svika den förra.
Hvarje renlärig och ärlig Jude anser Palestina ännu såsom sitt förlofvade land,
och det säkraste beviset pä styrkan och fastheten af deras nationalitet är århundradens
vittnesbörd, att hvarken den omenskligaste eller menskligaste behandling,
hvarken utskjutandet ifrån samhället eller beviljandet af fullkomlig medborgerlig
jemlikhet förmått införlifva dem med andra folkslag. Denna deras egenhet
sätter dem i ett helt annat förhållande till andra nationer, än alla andra
främlingar, och man bör icke på dem använda allmänna grundsatser i berörde
hänseende, utan åtminstone med yttersta varsamhet. Väl har det, såsom
skäl för meddelande af fidla medborgerliga rättigheter åt Judar, blifvit anfördt,
att de hafva alldeles samma pligtlära, som de Kristne. Detta påstående hvilar
likväl på en alltför ytlig uppfattning af skillnaden emellan nuvarande Judendomen
och Kristendomen. Det är nemligen sannt, att den Kristna sedoläran linnes
i alla sina hufvudpunkter uttalad i det Gamla Testamentets heliga skrifter,
att den är genom vår Frälsare ej upplossad, utan fullkomnad, men det är tilllika
oförnekligt, att den bokstafs-uppfattning af dessa skrifter, sorn förhindrar
Juden ifrån att i Jesus igenkänna den utlofvade Frälsaren, tillika döljer hvad
dessa skrifter antyda om försoning och helgelse; således måste dessa begrepp,
i kristlig mening, blifva honom en förargelse, dä de tvertom utgöra sjelfva grundvalen
för den uppriktige Kristnes sedolära.
I ett kristligt samhälle är det af vigt, att åtminstone den offentliga lagstiftningen
icke gifver anledning till förhållanden, som skulle befrämja religiös
indifferentism. Sådant skulle likväl inträffa, särdeles på landet, om frihet medgåfves
Judar till bosättning hvar som helst, och med detsamma tillfälle bereddes
dem att förvärfva sig ett vidsträcktare husbondevälde, hvilket tvifvelsutan
korumc att ega rum med deras företagsamhet och redan förvärfvade kapitaltor
-
12 Allm. Best).- och Ekon.-Utskottels Betänkande. N:o 38.
mogenhet. Afven i bästa fall måste den judiske husbonden vara indifferent för
sina underhafvande^ religiösa bildning, om än icke för deras moraliska grundsatser;
men dessa måste blifva lösa, der den förra saknas, hvilket en alltför allmän
erfarenhet säkrast bevittnar.
Uti de fyra städer, der Judar nu hafva rättighet att vara bosatta, finnes
en större rörelse och större folkmängd, följaktligen en mera kosmopolitisk anda,
som ej så lätt såras af deras tvåfaldiga nationalitet och öfriga egenheter. Der
finnes ock en motvigt emot den lör detta folk alldeles egna industri-skicklighet.
Men sådant är icke förhållandet hvarken uti våra mindre städer eller på landsbygden;
och allmänna tänkesättet torde bestämdt dela dessa åsigter, så vida
det ej i detta hänseende undergått förändring sedan år 18Ö8.
Under aktningsfullt erkännande af det i allmänhet berömliga sätt, hvarpå
Judar inom vårt fädernesland uppfyllt sina medborgerliga och husbondepligter,
ett förhållande, som icke lika allmänt torde ega rum, der Judar äro till ett större
antal bosatte, synes detta för Utskottet vara ett bevis på lämpligheten af vår
nuvarande lagstiftning för Judarne, hvars visa måtta på samma gång ådagalägger
billig fördragsamhet mot främmande religionsförvandter och skyldig omtanka
om samhällets och kyrkans trygghet och
N:o 38.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 8 Febr. 1854, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om kontroll till förekommande
af missbruk utaf allmogens rättighet att försälja sina
tillverkningar.
Uti en morn Hedervärda Bonde-ståndet väckt til] Utskottet remitterad motion
har ^riksdagsfullmäktigen Peter Gabrielsson från Kronobergslän, med hvilken
sig förenat riksdagsmännen Anders Medin från samma län, Ola Svensson,
Per Nilsson, Nils sindersson vch Johannes Bengtsson från Skåne, Olof La
-
Allm. Best.- och Ekon -Utskottets Betänkande, N:o 38.
13
gergren från Gottland m. fl., anfört hurusom den från äldre tider bland allmogen
inom Sunnerbo härad af Kronobergs län gängse sed, att kringvandrande
försälja ortens slöjdalster, numera urartat derhän, att dylika försäljare, hvilka
vanligtvis äro unga, arbetsföra personer, afyttra kramvaror, hvilka icke äro ortens
tillverkningar, hvadan och då detta kringvandrande lefnadssätt icke allenast
medfört högst menliga följder för sedligheten inom orten, utan äfven afvändt
hägen frän sysselsättning med jordbruket, så att brist på tillräcklig arbetskraft
särdeles vid vår- och höstarbetet uppstått, motionären ansett det vara
af nöden att allvarliga åtgärder vidtagas för hämmande af ett sålunda öfverhandtagande
ondt, samt i sådant afseende föreslagit: att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icke mätte ega rättighet »att, utan vederbörande socken-nämnders
medgifvande, utfärda pass ät personer, som idka en dylik gårdfarihandel.«
Utskottet, sorn finner betänkligt att den allmogen, genom särskilda författningar,
tillerkända rättighet, att å hvad ort som helst inom riket afyttra sina
egna och grannars tillverkningar, göres beroende af socken-nämnders godtycke,
har likväl, enär erfarenheten visat, att, pä sätt motionären uppgifvit, berörde
rättighet blifvit missbrukad till försäljning jemväl af andra varor, bestående
merendels af värdelöst utländskt kram, samt vid betraktande af svårigheten
att handhafva i ämnet redan befintliga författningar, trott någon ytterligare
kontroll emot ifrågavarande missbruk vara af behofvet påkallad, hvadan Utskottet
vördsamt hemställer,
det Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit
anhålla, det Kongl. Majit täcktes föreskrifva, att, för erhållande af
pass, för att kringvandrande försälja ortens slöjdalster, erfordras en
af vederbörande socken-nämnd utgifven förteckning å de varor af
ortens alster och tillverkning, som den pass-sökande ämnar till försäljning
medföra; hvilken förteckning, efter skedd granskning, passet
vidhäftas.
Stockholm den 7 Februari 1854.
Häremot anmäldes reservationer af hr Silfverstolpe, Fr. Otto; grefve
Wachtmeister, Hans; af Dahlström, Guslaf Jacob; lFahlström; Kistner
och Sundblad.
14
Allm. Bese.- oeh Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 39.
N:o 39.
Auk. till Exp.-Utsk. d. 8 Febr. 1854, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om bestämmelser i
afseende ä tillsättning af Klockarelägenhclerna i Skäne, Halland,
Blekinge, samt Bohus Län.
Till Utskottets behandling hafva blifvit remitterade två särskilda, inom
Hedervärda Bonde-ståndet väckta motioner i berörda ämne, nemligen:
l:o en af riksdagsmannen David Andersson från Hallands län, sorn andragit,
att dä den rättighet, hvilken genom Kongl. Maj:ts Nådiga bref den C
Oktober 1820 och den 24 Januari 183b, ansåges hafva blifvit presterskapet
tuedgifven att inskränka lorsamlingarnes valrätt till de få personer, pastor på
förslag til] klockare uppförde, vore stridande emot den försäkran, som blifvit
innevänarne i Halland gifven, och, vid det förhållande, att berörde Nådiga bref
egentligen skulle afsctt särskilda tvistemål, desamma icke bordt kunna betraktas
såsom lagligen tillkomna stadganden om upphäfvandet af försandingarnes fria
valrätt; men, oaktadt Rikets Ständer, i afsigt att förekomma de olägenheter, sorn
genom obestämda föreskrifter alltid uppkommo, hos Kongl. Majit i underdånighet
hemställt, att Kongl. Majit måtte meddela Nådig förklaring 1 afseende å de
särskilda rättigheter, som församlingarne uti ifrågavarande fall egde, Kongl. Majit
under den 3 April 1852 i Nåder förklarat skäl icke förekomma till ändring
eller upphäfvande af de föreskrifter, hvilka i fråga om förslag till klockaretjenster
inom Skäne, Halland, Blekinge och Bohus län blifvit meddelade, ansåg#
motionären, som lemnade å sido de förhållanden inom Lunds stift, som kunnat
föranleda vägran till Rikets Ständers omfönnälda begäran, men trodde att något
afseende borde kunna göras på förhållandet inom Götheborgs stift och särdeles
Halland, sorn från äldre tider haft rättighet sig tillförsäkrad, att efter inhemtande
endast af pastors råd, utse till klockare den ibland desökande, hvilken hada
mesta förtroendet, ifrågavarande ärende böra ånyo till pröfning af Rikets Stän
-
Allm. Bese.- och Ekon.-Ulskottels Betänkande, N:o 39.
15
der upptagas, i hvilket afseende motionären föresloge, det Rikets Ständer mått#
hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, »att Kongl. Majit, till förekommande
af allt missförstånd om Halländska församligarnes uråldriga rätt att få, utan annat
hinder än åliggandet att dertill utse tjenlig person, sjelfve välja klockare
ibland de sökande, täcktes i Nåder utfärda en med betryggande af denna för
»amlingarnes
rätt förenlig författning.«
Uti förestående motion har riksdagsmannen Bengt Gudmundsson från Hallands
län instämt.
2:o en af riksdagsmannen Nils Svensson från Christianstads län, hvilken
anfört, att ehuru Kongl. Majit, i anledning af den klagan, som af allmogen
inom Skåne. Halland, Blekinge samt Bohus län blifvit i underdånighet förd
öfver presterskapets inom nämnde landskap tid efter annan förnyade bemödanden
att förvandla klockarelägenheterne till sacellanier och sålunda förskaffa sig
ständiga tjenstebiträden utan att behöfva .aflöna dem, genom Nådig resolution
den 17 December 1734, som sedermera icke blifvit upphäfd, i enlighet med gällande
grundlag, förklarat, »att Kongl. Majit funne skäligt i Nåder samtycka
till allmogens i Skåne, Halland och Bohus län underdåniga ansökan att, efter
Kongl. Majits kyrkolag tillika med kyrkoherdens samråd, sjelfve få välja sig
den till klockare, som de kunde hafva bästa förtroendet till, hvarå den finge
förses med behörig fullmakt, och att Kongl. Majit derföre ville i Nåder halva
anbefallt vederbörande att på intet vis tillfoga allmogen något intrång i detta
deras fria klockare val,» presterskapet likväl uppå underdånig framställning genom
Kongl. Majits Nådiga bref den 6 Oktober 1820, erhållit den tillåtelse, att å
förslag till klockaretjensterne i Skåne finge uppföras prester, hvilket, vid sidan af
grundlagen tillkomne, Kongl, bref betagit församlingarne deras fria klockareval
och helt och hållet tillintetgjort deras lagliga rätt härutinnan. Af omlörmälda
tillåtelse följde nemligen, att förslag till kloekaresvssloma skulle upprättas, hvilket
verkställdes af kyrkoherden, utan att församlingen ens blefve deröfver hörd,
och att pä förslaget uppfördes två prester, men allenast en klockare eller student,
och oftast en person, som församlingen icke kände eller hade förtroende
till, hvarigenom församlingen nödgades välja pä en af de föreslagna prestmännen.
Olägenheten häraf skulle likväl icke vara sä stor. om dessa prester vore skyldige
att sjelfve förrätta de klockaren äliggande tjenstegöromål; men kyrkosången
bestriddes vanligen af substituter, som, enär de icke hade förbindelse att aflägga
något slags kunskapsprof, oftast voro mindre duglige, och barnaundervisningen
uraktlätes helt och hållet af den sä kallade klockarepresten, ehuru det endast
varit med afseende derpå, att klockarne skulle bestrida denna för församlingen
vigtiga angelägenhet, som desse tjenstemän fått bibehålla sina löneinkomster oförminskade.
Då sålunda tvä särskilda tjenstemän funnos, en skollärare och en klockare-substitut,
af hvilka den förre måste af församlingen helt och hållet afldnas och
den sednare, ehuru berättigad till lön af klockarelägenhetens innehafvare, ofta i mer
eiler mindre mån underhållas, vöre det klart, att allmogen, som dessutom linge
16
Allm. Bese - och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 39.
vidkännas alla till klockarelönen anslagna utskylder, utöfver hvad behörigt vore.
betungades med utgifter till Ecklesiastik-staten.
Motionären har alitsa föreslagit, att Rikets Ständer för sin del mätte besluta:
ratt
församlingarnes urgamla, genom 17.'14 års resolution bekräftade rättighet
att fritt fä välja sina klockare, må bibehållas utan hinder af 1820 års
Kongl, bref, och att således hvarken förslag reller valu för dessa tjensters
återbesättande må erfordras;
att klockare må åläggas fullgöra sina skyldighet i afseende på barna-undervisningen;
och
att klockare, som söka sådan syssla inom de församlingar, der orgelverk
finnes, äfven må åläggas förete bevis öfver deras skicklighet i orgel-spclning,
på det klockare- och orgelnist-tjcnsterna på sådane ställen må förenas.«
Vid sednaste riksmöte väcktes två motioner i enahanda syftning, som de
ofvannämnde, den ena af riksdagsfullmägtigen Nils sindersson frän Christianstads
län och den andra af ofvanbemälde David sindersson. Uti den förra af
dessa motioner föreslogs, att den tillagda meningen i Kongl, brefvet den 6 Oktober
1820 måtte uteslutas, såsom tvetydig och öfverflödig, samt att pastorer
och församlingar måtte bibehållas vid den valfrihet, som uti 17.14 års Kongl,
resolution blifvit dem beviljad och uti 1786 års resolution ytterligare tillförsäkrad,
att till klockare taga hvilken helst kompetent sökande, till hvilken de kunde
hafva förtroende; och uti den sednare, att, åtminstone hvad allmogens i Halland
rätt anginge, den förändring i 1835 års Kongl, bref mätte tillvägabringas, att
samma allmoge, såsom af ålder brukligt varit och den i fordna fredsfördrag och
Kongl, resolutioner förunnadt vore, mätte, under de vilkor som i lag föresÉrifne
äro, sjelf få utse och välja de personer, hvilka inom församlingen skola bekläda
klockare-beställningarne. Vid pröfning häraf beslöto Rikets Ständer en
underdånig skrifvelse till Kongl. Majit, hvaruti yttrades, att församlingarne inom
Lunds stift, Bohus län och Halland, från äldre tider varit försäkrade om rättigheten
att. efter inherntande af pastors råd och under vilkor att tjenlig person
valdes, sjelfve utse till klockare den bland de sökande, till hvilken de hyste
bästa förtroendet, utan att dervid uttryckligen varit stadgadt, det förslag till
klockaretjenster behöfde upprättas ; men att sedermera, genom Kongl, brefven af åren
1820 och 1835, sådana föreskrifter blifvit meddelade, som i ena fallet gifvit anledning
till och i det andra uttryckligen anbefallt upprättande af förslag till dessa tjenster;
med anledning hvaraf och då dessa uti enskilda tvistemål meddelade Nådiga
bref otvifvelaktig! blott åsyftade tillämpning af de i afseende ä klockar#
be
-
Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 39.
17
befintliga äldre författningar, och icke att tillvägabringa ändring deruti, men samma
Nådiga bref syntes vara mot de äldre författningarqe stridande, så att ovisshet
om hvad uti ifrågavarande afssende rörande Lunds stift, Bohus län och
Halland vore gällande skäligen kunde uppstå, Rikets Ständer i underdånighet
fästade Kongl. Maj:ts Nådiga uppmärksamhet på berörda förhållande, med underdånig
anhållan att Kongl. Majit täcktes meddela Nådig förklaring, som bestämde
hvilka serskilda rättigheter uti ifrågavarande fall måtte tillkomma församlingarne
inom Lunds stift, Bohus län och Halland.
Sedan Kongl. Majit öfver denna underdåniga skrifvelse inhemtat underdåniga
utlåtanden af Domkapitlen i Lunds och Götheborgs stift, har Kongl.
Majit, under den 3 April 1852, med afseende å hvad dessa konsistorier anfört,
i Nåder förklarat skäl icke förekomma till ändring eller upphäfvande af de föreskrifter,
hvilka sednast blifvit meddelade i fråga om förslag till klockaretjenster
inom ifrågavarande provinser; äfvensom och då de rättigheter i öfrigt, som
i afseende å val af klockare serskildt tillkomma allmogen derstädes, voro genom
gällande författningar tillräckligen bestämda, Kongl. Majit funnit Rikets Ständers
omförmälda framställning icke till någon åtgärd föranleda.
Till närmare utredande af detta ämne anser Utskottet sig böra meddela
följande upplysningar, hemta de dels ur allmänna författningar, dels utur Domkapitlens
Vgifna utlåtanden.
Lagstiftningen angående klockares tillsättande har utvecklat sig på olika
sätt i det äldre Sverige och i de landskap, som fordom tillhört Danmark. För
Sverige heter det först i Uplands- och sedan i Lands-lagens kyrkobalk: ''korn*
iner man till kyrka och bedhes klockare vara, thå är thet rätt then att taga,
som prester och socknemän omsämber. Säinber them ej, thå taghin socknemän
tockin the vilja.” Kyrko-ordningen af år 1571 vidhöll samma föreskrift;
men i 1686 års kyrkolag förändrades detta så, att i 24 kap. 31 § stadgades,
att ”klockaren skall i lika måtto af kyrkoherden och församlingen väljas.” Detta
stadgande bestämdes närmare genom Kongl, resolutionen pä allmogens besvär
den 20 November 1786, hvaruti säges att "sedan kyrkoherden af de till
klockare-sysslan sökande föreslagit församlingen tre de mest tjenlige och i alla
afseenden skickligaste, skall anställas laglig votering efter gårdetal i soeknestufvan,
hvarvid kyrkoherden äfven slutligen afiemnar sin röst, hvilken i beloppet
skall räknas lika med halfva församlingens;” och vid detta stadgande har det
för de gamla Svenska landskapen förblifvit. Beträffande åter dc landskap, som
fordom tillhört Danmark, saknas visserligen uttryckliga stadgar i afseende på de
äldre förhållanderne, men att de i Danmark varit ungefärligen desamma, sora i
Sverige, kan slutas af kyrko-ordinansen år 1539, hvilken innehåller, att ”Landaogner,
som ligge något när kjöbstäderne, skole tage Sig Sogne Degne af skolerne.
” Häraf kan väl anses följa, att andra socknar hade en vidsträcktare rätt
”att tage sig Degne.” Längre fram gjordes den bestämmelsen, att till Degne
Bilt. till R. St. Prot. 1853 # 1854. 8 Sami. 6 Haft. 3
1»
Alhn. Bese.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 39.
skall alene förordnes Studenter, sorn skulle tage deres kaldsbrev paa Embetet
af dem, som Rettighed häfver att kalde och saa oVerhöres af Superintendenten
eller Provstert,” samt att ”de Sogne' och Kirker, hvartill Kongen liar jura pafronatus,
maa enhver Biskop i sit stift selv forsyne med Degne.” Socknens
rätt att välja klockare synes således blott hafva gällt för de socknar, som hvarken
stodo under Konungens eller någon enskild mans jus patronatus. Annu
större blef sedermera inskränkningen för de Danska landskap, som tillfallit Sverige.
I ett bref till Biskopen i Lund, Knud Hahn, förklarade Konung Carl XI den
3 Augusti 1681, att "Kongl. Maj:t ingalunda ville mera tillstädja, att patronterne
eller församlingar skola tillvälla sig denna makt och myndighet sjelfva att
förordna klockare, som här till dags är skedt, utan Biskopen eller å hans vägnar
Prosten och Kyrkoherden bör dem tillsättja.” Denna föreskrift blef sedan
helt oeh hållet förändrad genom Kongl. Majds Nådiga resolution på allmogens
besvär den 17 December 1734 § 78, hvari bifall lemnäs ”till allmogens
i Blekinge, Skåne, Halland och Bohus län underdåniga ansökning att efter Kongl.
Maj:ts kyrkolag, tillika med Kyrkoherdens samråd, sjelfva fä välja sig dem till
klockare, som de kunde hafva det bästa förtroende till,” med tillägg likväl, att
”ther vid skall noga iakttagas, att tlie personer, sorn thertill af församlingen
komma att väljas, så underrättade äro uti sina christendomsstvcken, s{jmt läsande
och skrifvande, att the thermed kunna gå församlingens barn oeh ungdom
behörigen tillhanda;” och är detta stadgande vidare behörigen hekräftadt genom
ofvannämnde Kongl, resolution af den 20 November 1786, hvaruti vid slutet
säges: ”Hvad Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län angår, gäller hvad i 78
§ af 1734 års resolution stadgadt är.” Vid tillämpningen af 1734 års resolution
uppkommo emedlertid många stridigheter och tvister, dä ingenting befanns
stadgadt, huru befintligheten af de egenskaper skulle utrönas, sorn fordrades för
att kunna väljas; om de sökandes kompetens skulle på något sätt före valet afgöras;
om mera än en instans kunde sökas för detta afgörande; om valet på
något sätt kunde återgå, i fall någon inkompetent valdes; huru mycken betydenhet
det föreskrifna ”samrådet med kyrkoherden” skulle ega, o. m. d. För
ätt i någon mån förekomma och afhjelpa detta, utfärdade väl Lunds Domkapitel
den 31 Augusti 1792 ett cirkulär till stiftets presterskap, hvari, sä vidt
de allmänna författningarne det medgåfvo, ordningen vid klockaretjensters tillsättande
reglerades, men olägenheterna kunde likväl icke fullt afhjelpas, förr än
förhållanderne närmare bestämdes genom Kongl. Maj:ts Nådiga bref af den 6
Oktober 1820, hvaruti, med anledning af uppstådd fråga om följderne deraf,
att vissa klockarelägenheter inom Lunds stift innehades af prestman, af Kongl.
Maj:t stadgades, att det tillstånd, sorn från äldre tider tillbaka blifvit presterskapet
i Lunds stilt lemnadt, att få innehafva klockaretjenster och till bestridande
af göromålen få hälla skicklige substituter, skulle bibehålla»: dock med
vilkor, att till bibehållande af försämUngarncs valfrihet icke på förslag till klockare
finge Uppföras flere än tvenne prcstnrän, utan alltid äfven en tredje pcr
-
Alltn. Bese.- och Ekon.-Utskottels Betänkande} N:o 39.
son, som ej vöre prest, dejrpå få runi. Genom den häruti antagna förutsättning
att till klockarelägenheters återbesättande ett förslag på tre personer skulle
finnas, erhöll tillsättningen både en mera bestämd form och en större öfverensstämmelse
med Ordningen i det öfriga Sverige, hvilket ännu närmare bestämdes
för Bohus län och Halland genom Kongl. Maj,ris Nådiga bref tili Götheborgs
Domkapitel af den 24 Januari 1835.
Beträffande åter det omtalade förhållandet, att i Lunds stift klockarelägenheter
ofta innehafvas af prestmän, anser Utskottet sig böra upplysa, att då
inom rikets öfriga landskap Sacellanier äro inrättade, försedde i de flesta orter,
eliligt Kongl, brefven af den 2 April 1596 och den 22 Maj 1633, med de löner,
sorn i äldre tider tillkommit klockare, finnas i Lunds stift endast vid 2 eller
3 pastorater Sacellanier, dessa äfven aflönade med fordna klockarelägenheter.
Inom öfriga pastorater, der likväl i allmänhet predikan hvarje söndag hålles
i 2:ne kyrkor, finnas utom kyrkoherdarne inga ordinarie prestmän, så att
biträden till tjenstgöringens upprätthållande der icke äro att tillgå, om icke
kyrkoherdarne aflöna eller kunna erhålla adjunkter, i allmänhet kallade komministrar
eller kapellaner. Detta förhållande, den mången gång förekommande
svårigheten att vid behof erhålla sådana adjunkter, dessas flyttbarhet från den
ena församlingen till den andra, då de erhållas, och den ringa bekantskap de
derigenom ega om församlingarnes medlemmar, hafva hos många församlingar
och deras kyrkoherdar föranledt önskan att kulina genom stadiga löneförmåner
vid församlingen fästa personer, som vid behof kunna vara till biträde vid de
presterliga göromålen; och derifrån har ifrån början föranledts att klockarelägenheter
med åtföljande skyldigheter blifvit åt prestmän öfverlåtne. Detta förhållande
har blifvit ytterligare styrkt genom Kongl, förordningen den 27 April
1742, hvaruti, på Rikets Ständers underdåniga tillstyrkan, blifvit uttryckligen
stadgadt, att ifrågavarande lägenheter vid de större och mindre församlingarne
kunde till kapellaner upplåtas, så vida församlingarne enhälligt derom vore ense
och pastor det begärde; hvarjemte genom Kongl, resolutionen den 24 September
1782 tillsättningssättet blifvit ytterligare förklaradt sålunda, att enär vid
val till klockaresysslor kapellaner kommo under omröstning, dervid borde förhållas
såsom vid andra klockareval, så att sysslan besattes af kyrkoherden och
församlingen, hvilken kallelse borde, i händelse af stridighet, utletas genom val,
dervid de mesta rösterna skulle gälla; och har vidare genom Kongl, resolutionen
den 9 December 1766 blifvit föreskrifvet, att vid kapellaners, sorn innehade
klockaresysslor, rätt till boställen borde förblifva. Då sådane innehafvare
af klockarelägenheter tillika begagnas såsom komministrar eller adjunkter, aflönas
de alltid tillika af kyrkoherden, och klockareprest är lörpligtad att på sitt
ansvar och sin bekostnad hålla det så kallade substitut, hvilket skall förrätta
de under namn af uppassning och betjening förekommande, klockaren tillhöriga
göromål.
SO Allm. Rest.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 39.
Af de utlåtanden, som näst före utfärdandet af Kongl. brefvet den 6 Oktober
1820 blefvo afgifne af Consistorium Ecclesiasticum i Lund samt af Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus, Christianstads och Blekinge län inhemtas
äfven, dels att, då fråga är om klockarelägenheters Upplåtande åt prestinän,
det sällan är från allmogens sida som erinringar dervid eller besvär deröfver
anföras, men att betänkligheter deremot oftast beredas antingen af medsökande
eller af personer på orten, hvilka önska den lediga tjenstens återbesättande med
någon, tiU hvilken de kunna hafva serskilda förbindelser; dels ock att klagan
eller missnöje genom den vid klockaretjensternes tillsättande och utöfning i nämnde
län dittills gällande ordning icke blifvit föranledde. Af Domkapitlet i Lund
vitsordas ock uti dess i anledning af Rikets Ständers underdåniga skrifvelse vid
sista riksdag afgifna underdåniga utlåtande af den 17 Januari 1852, att, så
vidt kändt vore, intet missnöje bland allmogen och inga olägenheter uppstått
af den ordning, som nu vid klockarelägenheters tillsättande följes.
Af hvad sålunda blifvit upplyst, synes det, rörande Lunds stift samt Halland,
vara tillförlitligen utredt;
att föreskrifteme angående klockares tillsättande inom der belägna församlingar
från äldre tider innehållit åtskilliga inskränkningar i dessas valfrihet
dels i afseende på de socknar, som varit belägna nära städerna, dels i afseende
på sådane som varit under Konungens eller enskild persons jus patronatus;
att denna valfrihet år 1681 blifvit ännu ytterligare inskränkt;
att genom 1734 års Kongl, resolution en större valfrihet blifvit församlingarne
tillerkänd, men att ordalagens obestämdhet i denna resolution föranledt
många olika tankar och tvister angående deras rätta tillämpning;
att genom Kongl, brefven af 1820 och 1835 obestämdheten blifvit 1»älven
och stadganderne angående klockares tillsättande inom dessa provinser bringade
till närmare likhet med dem, som gälla för .det öfriga Sverige, dock med
bibehållande för provinserne af deras förmånligare röstberäknings-sätt;
att genom 1820 års Kongl, bref ingen större rättighet än förut blifvit
lemnad prestmän att komma i fråga till erhållande af klockarelägenheter, men
att genom detsamma församlingarne blifvit tillförsäkrade att alltid kunna välja
till klockare en person, som ej är prest;
att då prestman, som innehar klockarelägenhet, tillika begagnas såsom
adjunkt åt kyrkoherden, denne för sådan tjenstgöring lemnar honom särskild
aflöning enligt författningarne;
att sådan prestman ensam skall aflöna det substitut, som fullgör vissa
al' klockarens åligganden, och att, om sådant på något ställe icke sker, detta
är ett missbruk, som, då det anmäles, icke lärer undgå rättelse; och slutligen
att någon allmän missbelåtenhet med nuvarande stadganden rörande kloc
kares
tillsättande inom dessa provinser och deras tillämpning icke kan anse*
ega rum.
Under
Allm. Bese- och, Ekon.-UIskottets Betänkande■, N:o 39.
21
Under dessa förhållanden och då det icke synes vara lämpligt att någon
ändring sker i de- allmänna stadgan derne rörande förslags upprättande till kloekaretjenster
samt att upphäfvande af Kongl, brefven af åren 1820 och 1835
blott skulle åstadkomma samma osäkerhet vid föreskrifternas tillämpning, som
förut egt ruin: och föranledt mångfaldiga tvister, anser Utskottet sig böra hemställa,
.
att riksdagsmannen David Anderssons motion samt första punkten
af riksdagsmannen Nils Svenssons motion icke måtte till någon
åtgärd föranleda.
Hvad vidare angår 2:dra punkten i riksdagsmannen Nils Svenssons
förslag, att klockarne måtte åläggas fullgöra deras skyldighet i afseende på barnaundenvisningen,
anser Utskottet några andra stadganden i detta afseende för
det närvarande icke-vara: lämpliga eller behöfliga, än de, sorn finnas i 6 §, 7
och 8 morn., af Kongl. Majrts Nådiga stadga om folkundervisningen i riket, sådana
de lyda i Kongl, kungörelsen den 29 September 1853, nemligen i 7 morn-,
att, med kyrkoherdens och församlingens bifall, lärarebefattning i folkskola må
kunna med klockaretjenst förenas, är i 8 inom., att klockare, som icke tillika
blifvit till skollärare antagen, bibehålies vid den honom i kyrkolagen ålagda
skyldighet att i. församlingen meddela barna-undervisning; Hvadan Utskottet hemställer,
att förslaget i denna punkt må lemnäs utan afseende.
Beträffande* slutligen den i 3:dje punkten af Nils Svenssons motion föreslagna
ovilkorliga förening af klockare- och orgelnist-befattningarne, anser Utskottet
en sådan allmän föreskrift mindre lämplig,, och finner rigtigast vara att
hädanefter,, såsom hittills,, åt kyrkoherden och församlingen må öfverlemnas att
bestämma, huruvida en sådan förening må ega: rum, eller icke, hvadan Utskottet
hemställer,
att äfven denna del af motionen må utan afseende lemnäs..
Stockholm dem 7 Februari 1854.
Biå. till R. St. Prol. 1853' § 1854. S Sami. 6 Haft.
\
4
STOCKHOLM, f. <L Schultze’* Boktryckeri 1854.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 40.
1
N:o 40.
Ank. till Exp.-Utsk. den 8 Febr. 1854, 11. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om meddelande af
föreskrift, att Kassa-inventeringar årligen skola hos Hos
pitalssyssloman
verkställas.
Under förmälan, att de medel, Hospitals-syssloman för hospitals räkning
innehafver, icke skulle vara under tjenstetiden underkastade någon inventering,
samt att årlig sådan inventering vore så mycket mera af nöden, som vid sysslomans
död någon gång i dessa medel befunnits brist, hvilken icke kunnat af
den obetydliga uppbördsborgen betäckas, har Riksdagsmannen Carl Nilsson
från Östergöthlands län, uti en inom hedervärda Bondeståndet väckt, till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad, motion, föreslagit, att Rikets
Ständer må hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om det tillägg uti instruktion
fiir Hospitals-Direktionerna i riket, att dessa skulle årligen inventera
de medel, hospitals-sysslomän hade om händer samt, derest brist genom uraktlåtenhet
eller felaktighet i detta afseende uppstode, för samma brist ansvara;
men då uti en af Kongl. Serafimer-Ordens-gillet den 3 Juni 1801 utfärdad
instruktion för hospitals- och lasaretts-sysslomän, bland annat stadgadt är: uti
8 §, att hospitals-syssloman åligger att om uppbörd af alla till hospitalet anslagne
medel och räntor, äfvensom om utgifterne, för hvarje månad afgifva
rapport till vederbörande föreståndare (Landshöfding och Biskop) hvilka, i anledning
deraf, ega låta kassan och magasinet inventeras, då sådant pröfvas nödigt;
uti 9 §, att qvitto å inflytande medel icke är gällande utan annotation i
Lands-Kontoret och att medlen, så fort de levereras, skola uti en med tre lås
och nycklar inrättad kassakista nedsättas, samt att sysslomannen sedermera eger
att, efter behof och pröfvad reqvisition, till utgifters bestridande nödige belopp
deraf utbekomma; samt i 10 §, att hospitalets lånehandlingar, som i samma
kista böra förvaras, skola minst en gång om året genomses och till deras rigBih.
till B. St. Prot. 1853 & 1854. 8 Sami. 7 Höft. 1
2 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 41.
tighet af föreståndarne pröfvas, hvarefter sysslomannen har att till skyndsam
verkställighet befordra hvad föreståndarne, i afseende på säkerheten för lånens
inbekommande och medlens förräntande, kunna förordna; med åliggande för
sysslomannen att i rättan tid infordra intressen för utlånta medel och vid ansvar
noga iakttaga, att inteckningarne vid tionde årets början varda förnyade;
Alltså finnér Utskottet så fullständiga föreskrifter till förekommande af kassabrist
hos hospitals-syssloman redan vara meddelade, att Utskottet anser sig böra
hemställa,
det någon åtgärd i anledning af denna motion ej må
vidtagas.
Stockholm den 7 Februari 1854.
N:o 41.
Ank. till Exp.-Utsk. den 8 Febr. 1854, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, att garnisonstjenstgöringen
å Långholmen måtte af Garnisons-regementena
i Stockholm bestridas.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har blifvit remitterad en
af Riksdagsmannen Lars Magnus Knutsson från Östergöthlands län väckt
motion, att garnisons-tjenstgöringen vid straff- och arbetsfängelset på Långholmen
matte, i stället att, såsom hittills, bestridas af indelta arméen, öfvertagas
af de i Stockholm förlagda garnisons-regementen. Motionären har grundat detta
sitt förslag pa den kostnad, jemte annan olägenhet, som, efter hans förmenande,
drabbade rust- och rotehållarne derigenom att, för nämnde tjenstgörings skull,
dels arbetsstyrkan blefve dragen från jordbruket, ofta i en tid, då den vore
mest behöflig, dels de af rust- och rotehållarne dyrt inköpte munderingarne
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 41. 3
blefvo slitna och förderfvade och dels jordegaren måste bruka och beså soldatens
torp på samma gång denne blefve ryckt från sin familj, sorn under kommenderingstiden
nödgades kämpa med armod och försakelser. A andra sidan
har motionären ansett Gardes-regementena kunna, jemte sin vakthållning i hufvudstaden,
bestrida förenämnde garnisons-tjenstgöring på Långholmen, om blott
de a till icke obetydlig vinst för befälet permitterade, för staten dyrhållne, 160
man eller hälften deraf» blefve i tjenstgöring indragne.
Vice Talmannen Ad. Wilh. Svartling, Riksdagsmännen Anders Jonsson
och Anders Andersson från Östergöthlands län samt Per Benctson från Kalmar
län hafva i förestående motion instämt.
Beträffande ifrågavarande garnisons-kommendering har Utskottet inhemtat:
att densamma, enligt Kongl. Maj:ts Nådiga Bref den 16 December nästlidna
år, består af en Kapiten, en Subaltern-officer, en Fanjunkare, två Under-officerare,
tio Korporaler, 100 Soldater och en Trumslagare; att denna tjenstgöring
i viss tur bestrides dels af trupper ur 2:dra Militär-distriktet, nemligen de i
Östergöthland och Södermanland förlagda regementen, dels af samtlige inom 4:de
Militär-distriktet förlagda indelta infanteri-corpser och dels af Helsinge regemente,
tillhörande 5:te Militär-distriktet.
I afseende åter å Fotgardes-regementenas styrka och förhållandet med deras
tjenstgöring m. m., har blifvit upplyst, att dessa regementen, efter afdrag
af korporaler och spel, tillsammans bilda en styrka af 1,456 man; att, till bestridande
af den dagliga tjenstgöringen i hufvudstaden minst 200 man skola
vara behöflige; så att med beräkning att hvarje man skall hafva tre nätter fria,
en styrka af minst 800 man härtill erfordras; att från de 656 man, som derefter
återstå, vidare bör afräknas antalet af sjuke, rekryter och vakanser, hvilka
den 29 nästlidne Januari utgjorde tillsammans 267 man, hvarefter en numerär
af 300 å 400 man skulle vara till annan tjenstgöring disponibel. Härvid förekommer
likväl, att, enligt särskilde för ifrågavarande regementen den 30 Januari
1846 upprättade passevolans-kontrakter, stadgadt är, att 376 man från
hvartdera regementet, eller tillsammans 752 man, må under tio månader af
året permitteras, för hvilka gaget under tiden Kronan besparas.
Af hvad nu blifvit upplyst följer, att derest den nu ifrågaställda tjenstgöringen
ytterligare skulle för Gardes-regementena tillkomma, manskapet blefve,
särdeles om ogynsamma förhållanden i afseende på truppens helsotillstånd inträffade,
med tjenstgöring betungadt i vida högre grad, än vid anvärfningen påräknadt
varit, samt af manskapet skäligen kan fordras; Och då härtill kommer
att, genom den betydliga minskning i permittering, som af den ifrågaställda
förändringen skulle föranledas, en betydligt högre styrka, än i passevolans
-
4 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-V t skon et s Betänkande, N:o 42.
kontrakterne blifvit förutsatt skulle behöfva hållas i tjenstgöring, hvilket åter
skulle föranleda i samma mån ökad slitning af truppens mundering, hvarför Kro.
nan icke kunde undgå att hålla Kompani-Cheferne skadeslöse, anser Utskottet,
redan af sålunda anförda skäl, ifrågavarande tjenstgöring hvarken billigtvis eller
lämpligen kunna på Gardes-regementena öfverflyttas.
Härförutan bör vidare tagas i betraktande, att de olägenheter, hvilka
enligt uppgift i motionen skulle genom ifrågavarande kommenderingar för rustoch
rotehållare samt soldater uppkomma, ej allenast i lika mån ega rum
för det öfriga i medlersta och södra delarne af Riket indelta infanteriet, hvilket
har lika beskaffade kommenderingar att bestrida vid Malmö och Warberg
samt å Carlsten, Carlsborg och Slitö, utan ock att samma, från Soldatens bestämmelse
oskiljaktiga olägenheter äro vida underordnade den nytta, som kommenderingarne
å andra sidan medföra derigenom, att soldaten sålunda, med
ringa kostnad för staten, beredes ett eljest saknadt tillfälle till utbildning i
yrket, genom öfningen uti garnisonsfenstgöring och den med dessa kommenderingar
förenade korporal-skola.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer Utskottet vördsainligen,
att motionen måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 7 Februari 1854.
N:o 42.
Ank. till Exp. Utsk. den 8 Febr. 1854, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af vacht motion om indragning af
Kommers-kollegium.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har blifvit remitterad en
af Riksdagsmannen Johan Johansson ifrån örebro län. väckt motion, att Ri
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 42. 5
kets Ständer måtte hos Kongl. Majit anhålla, »det han låter indraga Kommers-kollegium
och åt andra embetsverk fördela dem af detta Kollegii åligganden,
som böra af allmän myndighet besörjas». Motionären har till stöd för
sitt förslag anfört, att erfarenheten öfverallt visat, att ett lands välstånd, dess
industri, handel och näringar tilltaga i blomstring allt efter som statsförmynderskapet
försvinner och det lemnäs åt individernas omtanka att verka för
eget bästa och egen vinst. Sedan samhället genom undervisningsanstalter dragit
försorg derom, att tillfälle ej saknas för industri-idkaren att skaffa sig nödiga
förberedande kunskaper, borde det tillhöra den enskilde mannen, att, hvar
och en i sitt fack, följa med sitt yrkes utveckling och söka bereda sig lättare
och ändamålsenligare utvägar att täfla med konkurrenter. Han lifvades också
derigenom till den verksamhet och företagsamhet, som vore den enda kraftiga
häfstången till välstånd, då han deremot, om det vore möjligt att låta en offentlig
myndighet tänka för honom, komme att nedsjunka till likgiltig förtröstan,
med anspråk att hjelpas och ledas i sina planer af officiel omvårdnad. Såsom
samhälls-medlem berättigad att genom sina ombud i den lagstiftande församlingen
utöfva inflytande på industrien, vore han i tillfälle att sjelf verka
till undanrödjande af de hinder han, som personligen erfar deras olyckliga
inflytande, bättre än någon embetsmanna-korps, kunde bedöma. Att hafva
ett särskildt embetsverk, ensamt inrättadt för att följa med de framsteg, industrien
gör, och för att bereda medel till undanrödjande af de hinder, som
kunna emot dessa framsteg förefinnas, vore derföre, enligt motionärens förmenande,
lika mycket till sin princip oriktigt, som det i verkställigheten blefve
omöjligt, ined den utveckling till obegränsad mångsidighet, som industrien redan
tagit och med hvarje dag alltmera toge, hvadan denna del af Kommerskollegii
åligganden alltså kunde anses vara af den natur, att man ej derför
borde underhålla något dyrt embetsverk med penningar, som skulle mångdubbelt
mera bidraga till national-välståndets ökande om de på annat sätt användes.
Hvad derefter angick Kommers-kollegii öfriga åligganden, så har motionären
ansett dem i vissa fall bättre och i andra åtminstone med lika lätthet
och gagn kunna besörjas af andra embetsverk eller myndigheter; och har han
i detta afseende föreslagit, att åliggandet att upprätta statistiska berättelser
öfver handel och sjöfart, fabriker och näringar med dertill hörande personal
och resultaten af dess verksamhet skulle öfvertagas af Tabell-kommissionen,
vården om och bevakandet af Sveriges handels-intressen på utrikes orter af
diplomatiska korpsen, befattningen med patent-ansökningars pröfning och patenträtts
beviljande utaf Teknologiska institutet, bestyret med marknadsterminernes
utsättande utaf vederbörande lokal-myndigheter.
6 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 42.
Då motionären icke ifrågaställa att den liufvudsakligaste delen af Kommers-kollegii
verksamhet, eller den åt detta embetsverk uppdragna befattning
i afseende på näringarne, skulle på någon annan embetsmyndighet öfverflyttas,
utan han i detta afseende endast yrkat att samma befattning måtte belt och
hållet upphöra, finnér Utskottet tillvägabringandet af den föreslagna indragningen
vara beroende deraf, huruvida den omvårdnad om näringarne, hvilken är
afsedd att genom Kommers-kollegium utöfvas, må, såsom motionären antagit,
vara umbärlig eller till och med skadlig. Till stöd för nämnde åsigt har motionären
åberopat, att det »statsförmynderskap» öfver näringarne, hvilket i
berörde hänseende utöfvades, skulle verka hämmande på industrien, emedan
den enskilde näringsidkaren sålunda försattes ur nödvändigheten att använda
all sin egen omtanka för att » följa med sitt yrkes utveckling och söka bereda
sig lättare och ändamålsenligare utvägar att täfla med konkurrenter»; men,
enär Kommers-kollegii åliggande i nämnde hänseende ingalunda afser att gå
den enskilde industriidkarcns egen omtanka i förväg, utan att genom de medel,
som Staten, men ej den enskilde, har till sitt förfogande, söka bereda
näringarnes förkofran, samt det icke torde kunna bestridas, att ett sådant hägn
för näringarne icke allenast är nyttigt utan äfven oumbärligt, får Utskottet, som,
då liufvudskälet för motionärens framställning, sålunda, ej kan godkännas, anser
sig kunna undgå att yttra sig i fråga om möjligheten eller lämpligheten
af den föreslagna öfverftyttningen af Kommers-kollegii öfriga åligganden, vördsamligen
hemställa,
att motionen må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 7 Februari 1854.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 43. 7
N:o 43.
Ank. till Exp. Utsk. d 8 Febr. 1854, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om indragning af
K vigs-Akademien vid Carlberg.
Uti en från Hedervärda Bonde-Ståndet till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
remitterad motion, har Riksdagsmannen Johan Johansson från
Örebro län sökt ådagalägga, att Krigs-Akademien vid Carlberg skulle vara alldeles
obehöflig och utan förlust kunna indragas; Och har motionären i sådan
syftning anfört, att nämnde Akademi, med undantag af dess två öfversta klasser,
endast vore en barnskola, der ynglingarne erhöllo en mera underhaltig
bildning, än i de vanliga lärdomsskolorna. Till följd af Elementar-läroverkens
omorganisation hade frihet blifvit lemnad åt lärjunge att vid dessa sjelf bestämma
de ämnen, i hvilka denne för framtida behof ville åtnjuta undervisning;
och då nu undervisningen så bedrefs, att ynglingen kunde från elementarskolan
afgå till universitetet och genast aflägga Student-examen, »så egde
»han blott i högre grad det kunskapsmått, som Carlberg hittills haft till mål
»att bibringa lärjungarne». Vid detta förhållande skulle den frågan billigtvis
kunna göras, hvad gagn ett dylikt läroverk åstadkomme, som, enligt de upplysningar
motionären ville lemna, vore både öfverflödigt och skulle kosta Statsverket
årligen cirka 40,000 R:dr banko samt derjemte hufvudsakligen blott vara
en uppfostrings-anstalt för de rikaste adliga slägters söner, hvilka i anseende till
de höga och maktpåliggande embeten, hvarmed de sedermera oftast bekläddes,
borde erhålla en bättre uppfostran. Uti de båda öfversta klasserna vid
Krigs-Akademien meddelades väl företrädesvis speciela tillämpningskunskaper för
krigs-ståndet och detta vore måhända också ett skäl, hvarför dess bibehållande
yrkades. Det vore likväl kändt, att många hittills, utan att hafva bevistat
Krigs-Akademien, blifvit dugliga militärer, efter att hafva aflagt Student-examen
och sedermera i den såkallade Kursen t. ex. här i hufvudstaden inhemtat
de militära insigterna, hvartill den korta tiden af blott 9 månader erfordrats.
8 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 43.
Om således de förberedande eller så kallade humanistiska kunskaperne kunde,
utan särskild uppoffring å Statens sida, vida säkrare vinnas i Elementarskolorne
och sjelfva militär-bildningen kunde försiggå på ett så behändigt sätt och
så kort tid, hvartill vore då en Krigs-Akadeini gagnelig? Män af facket påstodo
visserligen, att vid Carlberg bildades dugligare militärer, än annorstädes,
och att detta skulle vara orsaken till det särskilda hägn institutionen af vederbörande
åtnjöte. Motionären vore likväl förvissad, att många, som aldrig genomgått
Krigs-Akademien, egde långt större theoretiska och taktiska insigter,
än till och med Akademiens förnämste alumner, enär anlagen här, såsom i
andra fall, säkerligen gjorde sig gällande.
I öfrigt har motionären jemväl ansett Krigs-Akademien hafva skadlig verkan
genom den »klass-skillnad och skråanda», som derstädes skulle inpräglas,
och i anseende hvartill den unge lärjungen, sedan han vid Krigs-Akademien
blifvit intagen och iklädd uniformen, ansåge sig stå ojemförligt högre, än andra
jemnårige. Denna föreställning, alltjemt underhållen, följde ynglingen, då
han såsom officer från Krigs-Akademien afginge samt ställde honom i strid
med sann medborgerlighet. På grund af samtlige sålunda åberopade skäl har
motionären föreslagit: att Krigs-Akademien vid Carlberg måtte indragas och
alla blifvande militärer, efter genomgången Student-exainen, hänvisas antingen
till de redan befintlige militärkurserne eller till Mariebergs Artilleri-Läroverk,
hvilket motionären förmenat kunna, utan synnerlig kostnad, erhålla den utvidgning,
som vore behöflig för meddelande af de forsta speciela kunskaperna
i militär-yrket för alla vapen.
I anledning af ett vid sednaste Riksdag väckt lika beskaffadt förslag, som
det nu förevarande, har då varande Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskott,
uti Betänkande N:o 47, upplyst: dels att Rikets Ständer redan vid 1840—1841
årens Riksdag förehaft frågan om en förändrad organisation af Krigs-Akademien,
samt uti underdånig skrifvelse den 10 December 1840 hos Kongl. Maj:t anhållit,
bland annat: »att Kongl. Maj:t i Nåder täcktes vidtaga de åtgärder, i följd hvaraf Aka»demi
en, från ett militäriskt gymnasium med kontubernium, som den vore, kunde
»successivt utbildas till och blifva en tillämpnings-skola för arméens befäl af
»alla vapen, hvarigenom behofvet af särskilda privata inrättningar för nyssnämnde
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 43. 9
»nämnde ändamål kunna försvinna»; dels att Kongl. Maj:t, vid underdånig
föredragning af detta ärende, under den 25 Januari 1841, i Nåder förklarat,
»att Kriss-Akadernien skulle förblifva i sitt närvarande skick intill dess en ali»män
reglering af Rikets uppfostrings-och undervisnings-anstalter kunde ske»,—
dels ock att sedan, genom Nådigt Cirkulär till samtliga konsistorierna i Riket
den 6 Juli 1849, blifvit förordnadt, angående regleringen af Elementar-läroverken,
Kongl. Majit äfven, under den 18 Januari 1850, i Nåder vidtagit åtskilliga
förändringar i Krigs-Akademiens organisation till undanrödjande af dervid
anmärkta olägenheter; och liar Utskottet i nämnde betänkande i sjelfva
saken yttrat: att Utskottet, efter öfvervägande ej mindre af hvad sålunda uti
denna fråga förekommit, än af motionärens framställning i ämnet, ansåge, i öfverensstämmelse
med de åsigter, som föranledt Rikets Ständers vid 1840—1841
årens Riksdag afgifne underdåniga framställning, Krigs-akademien, tvärtemot
hvad motionären yrkat, böra bibehållas såsom en nödvändig tillämpningsskola
för bibringande af militärbildning; hvadan och då Utskottet dessutom
hyste den öfvertygelse, att det vore alltför tidigt att bedöma verkningarne af
den utaf Kongl. Majit i ofvanberörde måtto vidtagna förändring uti Krigsakademiens
organisation, motionen blifvit afstyrkt; och hafva samtlige Riksstånden
nämnde betänkande bifallit.
Utskottet har tagit (len nu afgifna motionen om Krigs-akademiens indragning
i öfvervägande; men som nyss anförde skäl, på grund af hvilka alla
Riks-Stånden vid sednaste riksmöte funnit sig ej böra understödja det då gjorda
förslaget om dylik indragning, enligt Utskottets tanke ännu äro fullt giltiga,
hemställer Utskottet,
att- någon åtgärd i anledning af Riksdagsmannen Johan
Johanssons förevarande motion ej må af Rikets Ständer
vidtagas
Stockholm den 7 Februari 1854.
Bih. till R. St. Prot. 1853 & 1854. 8 Sami. 7 Haft.
2
10
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 44-.
N:o 44.
Ank. till Exp.-Utsk. den 8 Febr. 1854, kl. 1 e. ro.
Betänkande, i anledning af väckt motion om åtgärders vidtagande
för beredande af lättnad i båtsmans-r o teringsbesväret.
Riksdagsmannen Måns Persson från Kalmar län har uti en inom Hedervärda
Bondeståndet väckt, till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad
motion, erinrat om den tillökning i svårigheten att utgöra båtsmansroteringsbesväret,
hvilken uppkomme derigenom, att båtsmän nu voro indelade
till rotering på rotehållare, hvilka voro boende inom icke mindre än tre särskilda
socknar, långt ifrån båtsmannens bostad, så att de aflägse boende rotehållarne
måste^ för fullgörande af sin roteringsskyldighet, för vidmakthållande
af husen och häfden af egorna vid båtsmannens bostad, antingen företaga långa
resor eller ock för fullgörandet deraf betala dryg lega. hvarifrån rotehållarne
kunnat vara befriade, om roteringen varit mera ändamålsenligt inrättad. Då
nu en sådan förändring af roterings-skyldigheten, att hemmansegare inom sam
ma
byar eller i byar, som gränsade till hvarandra, sammansloges till en båtsmansrote,
icke komme att rubba roterings-skyldigheten i dess helhet, men deremot
skulle lända rotehållarne till mycken lättnad vid skyldighetens utgörande,
har motionären framställt den önskan att sådane åtgärder måtte vidtagas, som
kunde finnas bäst lämplige för vinnande af den ifrågaställde förändringen;
Och har Riksdagsmannen Johan Gustaf IVassmuth från Stockholms län, vid
motionens remitterande, förmält, att han vid sednaste riksmöte väckt ett förslag
af samma innehåll, som nu ifrågavarande och att Wassmuths berörde förslag
sedermera blifvit ej mindre af Rikets Ständer gilladt, än äfven af Kongl. Maj:t i
Nåder bifallet, men att, då vid verkställigheten deraf fästats det vilkor, att någon
förändring i taxatiorten icke finge ega rum, någon egentlig sammanjemk
ning
af rotar ej eller kunnat försiggå.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 44.
1 anledning af förevarande motion får Utskottet, upplysa, att, sedan Kongl.
Majit, i anledning af Rikets Ständers vid 1823 års riksdag hos Kongl. Majit
gjorde underdåniga framställning om åtgärders vidtagande till befrämjande af
hjelprotars utbyten, behagat uti Nådigt Cirkulärbref den 30 Maj 1826 förordna,
huru med ansökningar i berörde hänseende förfaras borde, Kongl. Majit sedermera,
uppå framställning af Rikets sednast församlade Ständer, täckts den 25
Augusti 1852 i Nåder stadga det tillägg till nyss om förmäl de Cirkulärbref, att,
då frågor om utbyten af från stamrotar aflägsne hjelprotar inom roterade båtsmanshåll
förekommo, hvilka funnos kunna föranleda till sådan mera vidsträckt
rotejemkning, hvarigenom olägenheterna af spridda rotedelars aflägsenhet från
stamrotarne kunde på en gång inom något större distrikt afhjelpas, det skulle
åligga Kongl. Majits Befallningshafvande i länet att föranstalta derom, att
vederbörande rotehållare må vid sockenstämmor utse vissa deputerade, för att
vid sammanträde med Kronofogden i orten uppgöra och 'till Kongl. Majits
Befallningshafvande afgifva förslag till de utbyten af rotedelar, hvilka, till vinnande
af det utaf Rikets Ständer asyftade ändamål, funnos erforderliga och, utan
rubbning af hemmanens taxation i Indelningsverket, kunde verkställas; och att
i öfrigt med ärendets behandling borde förfaras på sätt i förrberörde Cirkulär
vore stadgadt.
Da, enligt hvad sålunda upplyst är, lämplig utväg, för vinnande af det
med motionen asyftade ändamål redan är beredd, finner Utskottet sig böra
hemställa.
att någon åtgärd icke må, i anledning af samma motion,
utaf Rikets Ständer vidtagas.
Stockholm den 7 Februari 1854.
12
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Uskottets Betänkande, N.o 45.
N:o 45.
Ank. till Exp. Ctsk. d. 8 Febr. 1854, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af vädd förslag, att universiteterne
i Upsala och Lund måtte indragas och universitetet
i stallet uti Stockholm inrättas.
Till allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets liandlägging har blifvit öfverlemnad
följande af Riksdagsmannen Jonas Petter Danielsson från Kalmar
Län, inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckte motion:
»Då det icke kan anses hvarken nyttigt för vetenskapsmännen sjelfva, eller
ekonomiskt och hushållsaktigt, att ett så kapital-fattigt land, som Sverige,
fortfar att underhålla två så enormt dyra inrättningar, som de i Upsala och
Lund förlagda universiteter, hvarigenom naturligtvis måste inträffa, att dessa
håda så vigtiga bildningsanstalter städse skola befinna sig i ett dåligt skick
uti allt hvad materielen angår, för att ej tala om alla de olägenheter, sorn,
genom Akadcmiernes förläggande i småstäder, måste uppkomma och hvilka
olägenheter af den namnkunnige Professoren Berzelius för 30 år sedan fullständigt
utvecklades, ehuru skråandan då lyckades att motverka hans helsosamma
förslag, så får jag derföre föreslå, att nämnde universiteter måtte blifva till
Stockholm förflyttade, hvarest fullständiga anstalter redan finnas inrättade för
de verdsliga fakulteterna och hvarigenom Carolinska institutet sålunda blefve
öfverflödigt, samt att Utskottet tillika måtte i hela sin vidd utveckla allt hvad
med denna fråga kan hafva något sammanhang.»
Det förslag, som blifvit uti ifrågavarande motion väckt och hvilket,
åtminstone hvad förflyttning af det i Upsala förlagda Universitet an
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 45-
13
■o-år. ofta tillförene blifvit offentligen framställdt, har, så vidt Utskottet kunnat
utröna icke förr än nu, gjorts till föremål för Rikets Ständers bedömande;
i följd hvaraf Utskottet skulle hafva ansett det åligga sig, att, för denna vigtiga
frågas utredning, till granskning upptaga de skäl, hvilka i striden om fördelen
af den ifrågaställda förflyttningen blifvit å båda sidor anförde, derest icke
Utskottet ansåge sådane förhållanden vara förhanden, hvilka, enligt'Utskottets
öfvertygelse, åtminstone för närvarande, hindra verkställighet af förslaget. Universiteternes
förflyttning till hufvudstaden skulle nemligen hafva till följd, ej
allenast att de i Upsala och Lund för Universiteternas räkning, till en icke
obetydlig del på sednare tider, anlagda, dyrbara byggnader och inrättningar af
Hera slag, skulle, såsom varande af jemförelsevis ringa nytta för andra ändamål,
blifva till största delen af värdet uppoffrade, utan äfven att nya sådane
mäste med betydlig kostnad i hufvudstaden tillvägabringas, helst, såvidt Utskottet
har sig bekant, några .»fullständiga anstalter för de verldslig» fakultertornes
emottagande» der ej finnas inrättade. Vid detta förhållande anser Utskottet
sig, utan att ingå i undersökning derom, huruvida (len föreslagna förflyttningen
skulle för Universiteternas ändamål hafva fördelaktig elier menlig
verkan, böra, på grund af förenämnde ekonomiska skäl, hemställa,
att någon åtgärd, i anledning af motionen, ej må af Rikets
Ständer vidtagas.
Stockholm den 7 Februari 1854.
Bih. till Ii. St. Brot. 1855 & 1854. 8 Sami 7 Baft.
STOCKHOLM, tryckt nos Kudolf Wall, 1854.
Ålim. JBesv. och Ekon.-Utsk. Memorial och Uti., N:is 46 och 47.
JU:© 46.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 18 Febr. 1854, kl. 2 e. m.
Memorial till Hedervärda Bonde-Ståndet, i anledning af åter remiss
af Betänkandet N:o 16, rörande väckt motion, att
sökande till klockareg enst mätte befrias frän undergående
af examen inför kyrkoherden.
Detta Betänkande, hvilket Hedervärda Bonde-Ståndet återremitterat,
är af de öfriga Riks-Stånden bifallet; och sorn beslut sålunda redan är
fattadt,
anser Utskottet återremissen icke föranleda till någon vidare åtgärd.
Stockholm den 16 Februari 1854-
H:o 47.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 18 Febr. 1854, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af återremiss utaf Utskottets Betänkande
N:o 8, i fråga om anläggande af nya sjömärken i Bottniska
viken.
Sedan Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, i ofvannämnda betänkande,
afstjrkt Herr E. Tjernbergs motion om aflåtande af underdånig
framställning till Kongl. Maj:l, rörande aidäggande af följande nya sjömärken
i Bottniska viken, nemligen : på Finngrunden ett fyrskepp eller en fyr,eller
Bih. till R. St. Brot. 1863—1854. 8 Sami. 8 Baft. 1
2
Allm. Besv. och Ekon.-Vtsk. Utlåtande, N:o 47.
ock ett godt dagmärke; på Grundkallegrundet ett fyrskepp, och på Svenska Högarne
en fyr eller ock ett bättre landmärke; så har samma betänkande, hvilket
bifallits af Höglofl. Ridderskapet och Adeln, blifvit af samtlige öfriga RiksStånden
återremitteradt, hvarvid hufvudsakligen följande är vordet anfördt,
nemligen;
inom Högvördiga Preste-Ståndet:
af Herr Doktor Nordlander: att uti de åberopade sjöskadorna, som uti
ifrågavarande farvatten timat, motionären, efter talarens mening, haft fullgiltiga
skäl att föreslå åtgärder till sådane olyckors afböjande för framtiden,
och att frågan ej blifvit nöjaktigt utredd i det af Förvaltningen af
Sjöärendena deri afgifna utlåtande, som i Utskottets betänkande N:o 8
blifvit omförmäldt;
inom Vällojliga Borgare-Ståndet:
al Herr Tjernberg: att han ansåg Rikets Ständer böra hos Kongl. Majit
anhålla, det frågan måtte tagas under förnyadt öfvervägande, emedan de
beslutade flagg-prickarne å Finn- och Grundkalle-grunden ej blefve för ändamålet
tillräckliga, samt vederbörande myndigheter vitsordat behofvet af
de i motionen föreslagna sjömärken, och detta behof ej ens blifvit motsagdt
af Lots-Direktörs-Embetet, ”hvilket under de sednare åren ej tyckts hysa
några synnerliga sympathier för anläggande af fyrar;’J att, enär Förvaltningens
af Sjöärendena afstyrkande utaf sådane anläggningar på ifrågavarande
ställen grundats hufvudsakligen på den dermed förenade kostnad,
talaren önskade att, om underdånig skrifvelse i ämnet komme att till Kongl.
Maj:t aflåtas, tillfälle måtte lemnäs skeppsredarne, hvilka saken närmast
intresserade, att yttra sig, och, för den händelse medel till fyrarnes underhåll
saknades, förklara, huruvida de ej voro villige att, genom förhöjning
af fyrafgiften, bereda tillgångar till bristens betäckande; hvarjemte denne
talare erinrat, att den i betänkandet N:o 8 ur motionen införde uppgift,
att ett uppgifvet antal fartyg under åren i85o och i85i vid de ifrågavarande
grunden gått förlorade, vore i den måtto oriktig, att, enligt hvad i
motionen förmälts, en del af samma fartyg undsluppit med större eller
mindre skador; af Herr Wallenberg: att få kuster voro så litet med fyrar
försedda, som den Svenska vid Bottniska viken; att man ej borde se på
kostnaden i frågor, som gälla menniskolif, och att dessutom kostnaden för
fyrars anläggning på ifrågavarande ställen icke uppginge mot värdet af
den egendom, som inom ganska kort tid kan genom derstädes timade sjöskador
gå förlorad; samt
Allm. Bein. och Ekon.-Utik. Utlåtande, N:o 47.
3
inom Hedervärda Bönde-Ståndet:
af Riksdagsmannen Matts Persson från Stockholms länl att, om äfven Utskottet
ej ansett sig kunna tillstyrka så kostsamma anläggningar, som fyrskepp
och fyrar, Utskottet åtminstone bort förorda ”mindre dyrbara märken,
såsom bojar och dylikt, till en början vid Kallegrundet;” att till anläggningskostnaden
kunde användas de tillgångar, som bildas af lots- och
båk-afgifterna och de Danska fyrmedlen, samt att Utskottet borde, närmare
än som skett, undersöka och utreda samt yttra sig om behofvet af
sjömärken på ett eller flera af de uppgifna ställena och, i fall de skulle
anses medföra för mycken kostnad, föreslå andra, som med större lätthet
kunde åvägabringas.
Utskottet har, med anledning af återremisserna, tagit frågan i förnyadt
öfvervägande; och får Utskottet till en början erinra, att, enligt hvad den
inom Hedervärda Bondeståndet förefallna diskussionen föranleder, detta
Stånd synes hafva godkänt Utskottets förra betänkande, så vidt motionärens
förslag om tillvägabringande af fyr-anläggningar på ifrågavarande ställen
icke blifvit tillstyrkt, så att Utskottet skulle endast hafva till åliggande
att yttra sig i fråga om anläggning derstädes af s. k. dagmärken; men
som beslutet om återremiss från bemälda Riks-stånd icke innefattar något
uttryckligt godkännande af betänkandet i förstnämnda hänseende, har Utskottet
ansett sig böra yttra sig öfver frågan i hela dess vidd.
Då Utskottets förra betänkande i ämnet afgafs, förmodade Utskottet
att Rikets Ständer, vid det förhållande, att Kongl. Majit nyligen meddelat
beslut uti förevarande fråga, icke skulle finna nödigt att taga fullständig
kännedom om de skäl, på hvilka omförmälda Nådiga beslut blifvit grundadt,
hvadan Utskottet ej i samma betänkande upptog alla dessa skäl; men, med
afseende å det skick, hvari frågan nu kommit, får Utskottet i sådant afseende
ur Kongl. Majits Nådiga Bref i ämnet här intaga Förvaltningens af
Sjöärendena deri afgifna yttrande, af följande innehåll; ”att under det alltsedan
år 1837 fortgående uppförandet af fyrar och känningsmärken efter
en fastställd plan, hvarken det norr om Svenska Högarne belägna Ålands
haf eller södra och norra Qvarken samt Bottenhafvet blifvit eftersatte i afseende
å dylika säkerhetsanstalter, helst icke mindre än 18 st. nya sjömärken
sedan den tiden blifvit anbragta i sistnämnda farvatten samt en
mängd större och mindre prickar utsatte, allt i den mån sådant i och för
den tillvexande skeppsrörelsen visat sig vara behöfligt; att dessutom i Bottenhafvet
finnas flere äldre håkar och märken samt ifrån Jernäs-udde ända
till höjden af Ag-ön hög kust och många kännbara berg och naturliga sjömärken,
hvilka, fastän till en del belägna upp i landet, dock äro synbara på 4 till 8 geo
-
4
Allm, Besv. och Ekon.-Utsk. Utlåtande, N'.o 47.
grafiska mils afstånd till sjös j att nämnde höga kust äfven i allmänhet är synlig
på 3 å 4 geografiska mil samt försedd med en mängd goda och lätt angörliga
hamnar och ankarsättningar till gagn för skeppare, som deraf veta begagna
sig; att från längre tider tillbaka Finngrunden och Grundkallegrundet
väl äro erkände såsom högst farliga för seglationen i dessa farvatten, men
att den betydliga anskaffnings- och underhålls-kostnaden för fyrfartygs utläggande
å nämnde grund, äfvensom svårigheten, om ej omöjligheten att
ständigt under den tid af året, då sjöfarten deraf har största behofvet, bibehålla
ett fyrskepp på sitt ställe, varit och sannolikt kommer att förblifva
ett väsendtligt hinder för utförande af hvarje förslag i berörde afseende;
att så många påstötningar å meranämnde grund, som de Norska Föreningarne
uppgifvit, dock icke tillförene försports samt icke heller hädanefter
torde, under iakttagande af noggrann uppmärksamhet, förekomma; att det
icke vore möjligt att öfverallt förse en sådan kust, sorn den Svenska, med
fyrar och sjömärken; att, enligt approximativ beräkning, kostnaden för med
alla tillbehör försedda fyrfartygs utläggande på vestra och östra Finngrunden
samt på Grundkallegrundet, äfvensom för ett reserv-fyrfartyg, skulle
uppgå till 80,000 Rdr, oberäknadt de årliga kostnaderna i och för fartygens
utläggning och intagning, jemte deras underhåll och besättning tn. m„
hvilken kunde anses utgöra omkring i o,5oo Rdr; samt slutligen att,
om härtill läggas de sannolikt betydliga utgifter, som skola uppstå i händelse
ett sådant fartyg drifves ifrån sitt ställe eller alldeles förolyckas, och
derjemte i betraktande tages den osäkerhet och olycka, som i sådant fall
måste uppkomma för sjöfarande, hvilka derom sakna kännedom, Förvaltningen,
på förenämnda skäl och grunder, väl ansett fyrfartygs anskaffning
och utläggning icke kunna åvägabringas med de tillgångar, Lots-, och Fyrings-verket
har till sin disposition, men då nytta för sjöfartens säkerhet möjligen
kunde uppkomma medelst stora flaggprickars utsättande på ifrågavarande
grund, underdånigst föreslagit, att sådana flaggprickar måtte få anskaffas,
äfvensom Förvaltningen varda i Nåder tillåtet att framdeles i underdånighet
föreslå den förändring med känningsbåken på Svenska högarne) som kan
finnas behöflig, då andra arbeten till ett dylikt byggnadsföretag lemna tillfälle."
I anledning af hvad vid återremisserna blifvit yttradt, har
Utskottet sökt förskaffa sig närmare upplysningar i ämnet; och har i sådant
afseende till Utskottet blifvit aflemnad en promemoria, hvari följande
blifvit i ämnet upplyst och anfördt, nemligen: "att, enligt Kongl.
Maj:ts Nådiga Bref den a5 Maj i,853, större flaggprickar innevarande år
skola utläggas å östra och vestra Finngrunden samt Grundkallegrundet,
hvarjemte ett bättre sjömärke skall uppföras å skären Svenska högarne, så
snart andra vigtigare arbeten blifvit fullbordade, men att, då Kongl. Maj:t
Allm, Besv. och Ekon-Utsk. Utlåtande, iV:o 47.
5
i dessa dagar, uppå framställning af Engelska regeringen, beslutat att å
Winga skär vid Götheborg skall innan den i nästkommande Oktober uppföras
ytterligare ett fyrtorn, uppförandet af nämnda sjömärke, jemte flera andra
mindre betydande arbeten, måste uppskjutas till nästa år; att i allmänhet
såsom grundsats antagits, att minst en fyr skulle årligen byggas, samt
en ä två förändras eller ombyggas; att flera fytbyggnads-arbeten ej kunde
under sommaren utföras, med den vid Lots-Direktörs-Embetets rit- och
byggnads-kontor anställde personal, som fordom, eller vid slutet af i83otalet,
utgjorts af en person, derefter ökats lill två och sedan io år tillbaka
uppginge till 3 personer; att de medel, som vore för Lotsverket disponibla,
ej heller lemnade tillgång till företagande af större byggnadsföretag;
å innevarande års anslaguppå Riks-statens femte hufvudtitel uppfördes nemligen
för Lotsverkets behof 111,906: 3a; men då dessa medel ej voro tillräckliga
till de kalkylerade utgifterna, 122,400 Rdr, måste bristen fyllas af
behålluingarne och då desse ej förslogo, af Handels- och Sjöfarts-fonden; att
af Danska fyrmedlen, utgörande 4°>ooo Rdr riksgälds årligen, deraf 2,800
afdragas till restitution åt de Svenska skeppare, som i Öresund och Bälterne
erlagt för höga afgifter, användas i3,ooo Rdr Rgs till amortering af
Lotsverkets skuld å ett i Riksgäldskontoret upptaget lån 120,000 Rdr banko,
hvarefter återstoden ingår till Statsverket och utgör, jemte fyr- och
båk-afgifterna, en del af de å Riks-statens 5:te hufvudtitel för Lotsverket'
uppförda anslag; att sedan år 1837, då endast 11 fyrar, deraf 8 voro stenkolsfyrar,
funnos, hafva nybyggts ytterligare 28 len tille- och spegel-fyrar,
eller nära 2:ne årligen, samt alla gamla förändrats, så att ingen stenkolsfyr
återslode; hvadan anmärkning mot Lols-Direktörs-Embetet om bristande
sympathier för fyranläggningar icke med befogenhet kunde göras; att,
hvad argår den förespeglade faran för sjöfarande att närma sig Finn- och
Grundkalle-grunden, så vore just Storjungfruns fyr vid Söderhamn anlagd
i ändamål att nattetid leda sjöfarande åt den Svenska, här alldeles icke
farliga kusten, så att de derigenom skulle undvika att hålla för långt till
sjös och törna på Finngrunden; att i samma syftning Understens fyr blifvit
anlagd med afseende å Grundkallegrundet, och att dessa grund således
torde vara farligast om dagen, då en större flaggpiick ansetts just vara
rätta varningstecknet för en uppmärksam fartygsbefälhavare; att då det
torde vara klokast för en styrelse att tillse, det de farleder, som vöre mest
besökte, företrädesvis blefve försedde med fyrar och båkar m. m., men detta
förhållande inträffade med Rikets sydöstra och vestra kust, hade äfven dessa
kuster måst i första rummet erhålla dylika; och att, då skeppsrörelsen i
Bottniska viken först i de sednare åren erhållit en sjelfständigare och vidsträcktare
riktning, den ock sednare tilldragit sig den 1'örtjen ta uppmärksam
-
6
Allm. Betv. och Ekon.-Utsk. Utlåtande, iV:o 47.
het, som numera blifvit deråt egnad, såsom bevis hvarpå anförts, att under
de 3 sistförflutne åren 2:ne nya fyrar å Malörn och stora Fjederägg blifvit
uppförda samt 2:ne, å Storjungfrun och Holmögadd, ombyggde och försedde
med förbättrade och ändamålsenligare lysningsapparater; hvarförutan
en ansenlig mängd känningsbåkar blifvit uppbyggde och nya grundprickar
utlagde.”
Genom hvad sålunda blifvit meddeladt, anser Utskottet det vara tillförlitligen
utredt, alt å anslaget för fyranläggningar medel saknas för tillvägabringande
af dylika anläggningar på ifrågavarande ställen; och torde Rikets
Ständer redan af detta skäl finna motionärens framställning icke kunna
bifallas. Då nu i öfrigt härtill kommer, att, i fråga om Finngrunden, Kongl.
Majit redan i Nåder beslutat anbringande derstädes af dagmärken, så att
motionärens derom alternativt framställda yrkande förfallit; att utomordentligt
stora svårigheter och kostnader skulle vara förenade med så väl
utläggande och bibehållande af ett fyrskepp vid nämnde långt uti hafvet
belägna grand, som med ett fyrtorns uppförande derstädes; och att dessutom
skeppare kunna under mörker, med ledning af Storjungfruns fyr, akta
sig för dessa grund; alt, beträffande Grundkallegrundet, detsamma är beläget
inom den på Understens skär befintlige fyrs lysningsvidd och att således
någon särskild fyrinrättning vid nyssnämnde grund icke synes vara nödig,
samt att, hvad Svenska högarne angår, motionärens ena förslag i afseende
derå, eller om anbringande derstädes af ett förbättradt dagmärke, i
följd af Kongl. Mjajits redan fattade beslut kommer att tillvägabringas; alltså
har Utskottet funnit sig ej kunna frångå sitt i betänkandet N:o 8 i detta
ämne meddelade yttrande, ulan får ånyo vördsamligen hemställa,
att ifrågavarande motion må lemnäs utan åtgärd.
Stockholm den 16 Februari 1854-
Allm. Betv. och Ekon.-Utik. Memorial och Betänk., Pi:is 48 och 49.
7
\:o 4§
Ank. tili Exp.-Utsk.1 d. 18 Febr. 1854, kl. 2 e. m.
Memorial till Vallo/liga Borgare-Ståndet, i anledning af Aterremiss
utaf betänkandet JV:o 11.
Enligt beslut af den 21 nästlidne Januari har Vällofliga Borgare-Ståndet
återremitterat Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets betänkande N:o
11, i anledning af väckt molion om fortsättning till Gefleaf telegraf-linien
emellan Stockholm och Upsala; men som de öfrige tre Riks-Stånden samma
betänkande bifallit, samt beslut i frågan sålunda redan är fattadt,
kan återremissen icke föranleda till vidare handläggning af samma
fråga.
Stockholm den 17 Febr. 1854»
H:o 49.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 18 Febr. 1854, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om fördelning af Lysings
härads allmänning i Östergöthlands län emellan
socknarne i samma härad.
Uti en inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt, till Utskottets behandling
öfverlemnad motion, har Riksdagsfullmägtigen Anders Jonsson från
Östergöthlands län anfört, att då, oaktadt ansökning flera gånger blifvit
gjord om Lysings härads allmännings fördelande emellan häradets socknar,
8
Allm. Besv. och Ekon.-Vtsk. Betänk., Nio 49.
en sådan delning icke kommit till verkställighet, men att allmänningens
samfälda begagnande medförde, bland andra, de olägenheter, att, då jägeribetjeningen
omöjligen kunde å allmänningen hafva den tillsyn, som
vederborde, betydlig åverkan derå föröfvades, och att allmänningen sommartiden
i stark torka ofta vore utsatt för skogseldar, vanligen åstadkomna i
afsigt att genom skogens afbrännande igensopa alla spår af förut begången
åverkan;hvadan motionären föreslagit, att ifrågavarande allmänning måtte
till socknarne i häradet upplåtas och dem emellan, jemte den till häradet
hörande allmännings-kassa , fördelas, genom vidtagande, af hvilken åtgärd
jägeribetjeningen skulle blifva öfverflödig och de till densamma anslagne
löner, \id nuvarande tjensleinnehafvares afgång, kunna indragas.
Efter gjordt förbehåll att lå inkomma med handlingar i ämnet, har
motionären till Utskottet öfverlemnat en till Rikets Ständer ställd, af åtskilliga
hemmans-innehafvare inom Lysings och Göstrings härader undertecknad
och, jemlikt derå gjord anteckning, i Hedervärda Bonde-Ståndet uppläst
skrift, hvaruti anförts, att, då erfarenheten visat, det Lysings och Göstrings
härads allmänningar, i följd af det menliga förvaltningssätt, som
hittills varit rådande, voro af ringa nytta och snarare utgjorde ett onus
för häradsboerne, i anseende till den otaliga mängd dagsverken, som måste
utgöras vid de derå nästan årligen anlagda skogseldar, tiden vore inne för
vidtagande af en väsendtlig förändring i sättet för nämnde allmänningars
användande. Enligt den grundsats Förvaltnings-komitén hittills följt,
hade aldrig i mannaminne någon utsyning åt häradsboerne af frisk skog
egt rum, om 1x311 undantoge två eller tre år, då 3 å 4 lass per hemman
blifvit utsynade, och ett eller annat tillfälle, då timmer fått afhemtas till
uppförande af skolhus. Den enda lofliga utväg att åtkomma skogseffekter
från allmänningarne vore att köpa brandskadad skog, derför penningarne
inflöto till den af komiten förvaltade allmännings-kassan, hvilken icke vore
till egentligt gagn för någon annan, än dem, hvilka derifrån erhöllo
stående lån. Då kassan icke finge användas till annat ändamål, än skogsplanteringens
befrämjande, kunde icke ens en upprödjning af marken till
förbättring, af betet derutur bekostas. Vid sådant förhållande vöre lätt
att inse, så väl att de betesberättigadé hade vinst af skogens afbrännande,
för så vidt betet derigenom förbättrades, som äfven att egarne till skoglösa
hemman sågo en fördel i en sådan hjertslitande misshushållning, enär,
förrän skogseld rasat å allmänningen, de icke till hvad pris som helst kunde
derifrån erhålla ett enda lass ved.
För understödjande af omlörmälda motion och vinnande af det deruti
åsyftade ändamålsenligare förvaltningssätt af allmänningarne, gjordes alltså
den
Allm. Besv. och Ekon.-Viek. Betänk., N:o 49.
9
den framställning, att Lysings och Göstrings häraders allmänningar måtte,
hvar för sig, jemte kassorna få på dessas bekostnad, efter oförmedladt hemmantal,
indelas på socknarne, och desse sedermera sjelfva utöfva förvaltningen
och vården, hvar af sin anpart; eller att hvartdera häradet måtte
tillåtas att få hvar sin allmänning, på allmänningskassans bekostnad eller
genom gratis erhållande biträde af någon elev från Skogsinstitutet, indelad
i 50 å 100 trakthuggningsrutor, deribland en kunde årligen alldeles
barhuggas, hvaraf virket skulle, efter häradsboernes eget godtfinnande, antingen
tillsynas dem efter oförmedladt hemmantal eller ock, upphugget till
ved och timmer m. m., försäljas, med skyldighet för dertill utsedde förvaltningsombud
att inkomsten derför indrifva och, efter enahanda beräkningsgrund,
till socknarne redovisa.
Rörande denna fråga har Utskottet från Kongl. Majits Finans-departements
Expedition erhållit åtskilliga upplysningar, på grund hvaraf Ut-'
sköttet får meddela: att sedan dels Roxlösa, Wäfversunda och Källstads
socknemän i Dahls härad hos Kongl. Majit i underdånighet sökt utbrytning
af så stor del utaf Lysings härads allmänning, som motsvarade deras
skogsutsyningsrätt derå, dels och Röhs, Heda, Westra Tollstads, Ödeshögs,
Åby, Svanhals och Kumla socknemän i Lysings härad gjort underdånig
framställning derom, att, om förstnämnde socknar i Dahls härad finge deras
andel af ifrågavarande allmänning utbruten, återstoden defaf mätte få
delas eller skiftas emellan socknarne i Lysings härad, med rättighet för
dem att efter bättre hushållningssätt få skogen fritt begagna och använda}
så och efter det Kongl. Majis och Rikets Kammar-kollegium, efter vederbörandes
hörande, med underdåniga utlåtanden uti dessa frågor inkommit,
har Kongl. Majit, genom särskilda den 7 December 1852 meddelade beslut,
väl till förstnämnde ansökning lemnat Nådigt bifall, så att, under iakttagande
af vissa föreskrifter i öfrigt, den begärda delningen af allmänningen
finge verkställas efter den af så väl Dahls som Lysings häradsboer
antagna grund, eller sålunda, att socknarne i Dahls härad tilldelades för
hvarje mantal blott två tredjedelar mot hvad som tilldelades Lysings härad
för hvarje mantal, allt efter behörig gradering af marken och med
vilkor, att hvartdera häradets andel skulle förblifva under den allmänna
vård och tillsyn, 1’örfattningarne föreskrefvo, men deremot, beträffande
socknemännens inom Lysings härad ansökan, i afseende hvarå Kongl. Kammar-kollegium
uti sitt underdåniga utlåtande, bland annat, erinrat, att
samma fråga redan två gånger förut blifvit väckt, men genom Kongl. Bref
den 9 November 1833 och den 21 December 1850 afslagen af skäl, att,
då de flesta hemmanen i Lysings härad hade ett medelafstånd af 1 5/8 mil
Bih. till B. St. Brot. 1858—18S4. 8 Sami. 8 Baft. 2
10 Allin. Besv. och Ekon.-Ulsk. Betänk., Nio 50.
s
från allmänningen, samt denna, såsom skiftad emellan socknarne, komme
att undandragas jägeribetjeningens vidare inseende och kontroll, dess fördelning
på omförmälda sätt icke erbjöde någon säkerhet för en förbättrad
skogshushållning, i Nåder förklarat, det Kongl. Maj:t, med afseende å
hvad Kongl. Kammar-kollegium och öfrige vederbörande i ämnet yttrat,
icke funne skäl att till berörde ansökning lemna bifall.
Hvad af motionären blifvit framstäldt har Utskottet i öfvervägande tagit;
men då' Utskottet delar den åsigt, hvilken, på sätt ofvan är nämndt,
blifvit af Kongl. Maj:t åberopad såsom skäl till afslag å enahanda framställning,
som i motionen innefattas, får Utskottet vördsamt hemställa,
att motionen ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 17 Febr. 1854.
]¥:o 50.
Ank. til] Eip.-Utsk. d. 18 Febr. 1854, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, om förtydligande af 26
och 28 §§ i Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning om Prestval
den 1 April 1843. ,
Till Utskottets behandling har blifvit öfverlemnad en inom Hederv.
Bonde-Ståndet väckt motion, deruti Riksdagsmannen Olof Lagergren från
Gottlands län anfört, att när Kongl. Maj:ts Nådiga förordning om prestval
den 1 April 1843, uti 26, 27 och 28 §§ föreskrefve, under hvilka omständigheter
och vilkor församling eller dess röstegande ledamöter kunde
å frågodag lagligen yrka ändring uti ett upprättadt förslag, äfven om besvär
emot detsamma icke inom bestämd tid blifvit anförda; så kunde, vid
betraktande af den Kongl. Författningens anda och syftning, med uttrycket
församling eller dess röstegande ledamöter icke förstås annat än pluraliteten
af församlingen eller dess röstegare, helst en fullkomlig enstämmighet
vid ett prestval sällan vore att påräkna och det svårligen läte förena sig
med den åt församlingen medgifna rättigheten af val till själasörjare, att
åt en minoritet inrymma möjligheten att tillintetgöra majoritetens val. Det
funnes likväl, uti ett af Kongl. Maj:t den 3 Februari 1852 i Nåder med
-
Allm. Besv. och Bkon.-Vtsk. Betänk., N:o SO.
il
deladt utslag, ett prejudikat, deri afseende ej syntes vara fästadt på denna
församlingarnes fria valrätt, enär, enligt detsamma, en liten minoritet,
tvärtemot majoritetens protest, lyckats bereda sig väg till upphäfvande af
ett lagligen förrättadt prestval. Då nu sådana prejudikater kunde småningom
undergräfva och tillintetgöra den församlingarne förunnade rättigheten
att välja sina själasörjare, har motionären yrkat den ändring uti eller förklaring
öfver 26 och 28 §§ af omförmälde Nådiga Förordning, att endast
åt pluraliteten af ett pastorats röstegande ledamöter måtte medgifvas rättighet
att å frågodag begära ändring uti ett förut icke öfverklagadt förslag,
så framt ej någon af de omständigheter, som 27 § innehölle, på deri föreskrifvet
sätt, vid förrättningen uppgåfves.
Vid denna motion, deruti Riksdagsmannen Jacob Lindby från Gottlands
län instämt, hafva blifvit fogade transsumter, dels af Wisby Konsistorii
till Kongl. Maj:t afgifna underdåniga utlåtande, i anledning af de besvär
Per Ganne m. fl. i underdånighet anfört öfver det, den 13 April 1851,
i Östergarns kyrka förrättade kyrkoherdeval, med hvad detsamma föregått,
och dels af Kongl. Maj:ts den 3 Februari 1852, i anledning af samma underdåniga
besvär, gifna Nådiga utslag, af hvilka handlingar inhemtas, att, ehuru
Konsistorium förklarat sin tanke vara, att hvarje å frågodag emot någon
af profpredikanterne gjord anmärkning måste, för att kunna verka valets
inställande, understödjas af pluraliteten, samt de röstegande medlemmar
af Östergarns församling, som uti besvären icke deltagit, eller pluraliteten
deraf, protesterat mot de anförda besvären, under förmenande, att, då de
såväl å frågodagen som genom valets utgång tillkännagifvit sin mot klagandernes
mening motsatta åsigt, dessas befogenhet att föra klagan upphört,
Kongl. Maj:t likväl, med ogillande af omförmälda invändning, upptagit
besvären till pröfning.
Vid öfvervägande af denna motion har Utskottet funnit otvetydigt, att
med det uti ifrågavarande 26 och 28 §§ förekommande uttrycket ”församling”
förstås pluraliteten af församlingens röstegare, hvadan Utskottet finner
något förtydligande af samma §§ icke erfordras och förthy vördsamt
hemställer,
att Rikets Ständer icke måtte å motionen fästa afseende.
Stockholm den 17 Februari 1854.
12
Allm. Besv. och Ekon.-Utsk. Betänk., Ii: o 51.
U:o 51
Ank. till Exp. Utsk. den 18 Febr. 1854, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om vidtagande af åtgärder
för utfärdande af nya Krigs-artiklar, Tjenstgörings-reglemente
för Armeen., Fältförvaltnings-reglemente
och Reglemente för ordnande af den militära
sjukvården.
Uti en hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln väckt, till Utskottet
remitterad motion, har Herr Stjernsvärd, G. M., fästat uppmärksamheten
dervid, att icke inom någon samhällsställning bristen på ändamålsenliga,
noggranna, fullständiga och i allo tillämpliga lagar, reglementen och föreskrifter
vore mera kännbar, än inom krigareyrket, samt saknaden af ofvanberörde
allmänna föreskrifter så mycket snarare kunde medföra de
menligaste följder, ”sorn på deras tillvaro berodde hvad som utgjorde det
"nödvändiga och enda medlet för vidmagthållande af en med helsosamma
”frukter förenad1 krigslydnad och ett icke förslafvande samband emellan
"hvarje länk i den militära hierarkien;” men att, detta oaktadt, sådana lagar
och stadganden likväl här i landet saknades, emedan det, efter motionärens
förmenande, icke kunde sägas, att hos oss funnos i allo gällande
och tillämpliga Krigs-artiklar, Tjenstgörings-reg/emente, Fält för valtningsreglemente
eller Reglemente för ordnande af den militära sjukvården.
Hvad anginge Krigs-artiklarne af år 1798, så hade dessa med sina
qvarstående straffbestämmelser af degradation, gatulopp och spö, redan år
1828 befunnits icke motsvara tidsförhållandena, ändamålet och de på
dem grundade fordringar, i anseende hvartill nämnde år förordnats en
komité för Krigs-artiklarnes omarbetande, hvarefter och sedan ett förslag
dertill blifvit uppgjordt, men icke haft vidare påföljd, en komité i samma
ändamål år 1845 ånyo blifvit nedsatt, hvilken likaledes skulle i ämnet
afgifva ett förslag, utan att vid saken blifvit något vidare åtgjordt.
För omarbetning af Tjenstgörings-reglementet af år 1819, hvilket
numera vore olillämpligt och ofullständigt samt under mera än 20 år
icke
Allm. Besv. och Ekon.-Utsk. Betänk., K-.o öl.
icke funnits ens för penningar att tillgå, hade jemväl en komité år 1836
blifvit förordnad, hvilken afgifvit ett förslag, hvarid saken slädnät.
Vidkommande Fältförvaltnings-reglementet af år 1774, jemte dermed
sammanhängande Fält-stat af år 1808, samt reglementet för ordnandet
af den mili Lära sjukvården, så voro dessa af beskaffenhet att nästan i
intet afseende kunna tillämpas; och hade af utsedda komilerade förslag
till nya reglementen jemväl i dessa delar blifvit uppgjorda, ulan att vidare
åtgörande dervid egt rum.
Vid sådant förhållande och då de anmärkta författnings-bristerne,
hvilkas afhjelpande länge varit förberedt, icke uteslutande inverkade på
arméen, utan äfven, i anseende till den allmänna beväringspligten, på ett
stort antal af den manliga delen af nationen, och angelägenheten, att. de
ganda författningarne ersattes af nya, sålunda utgjorde ett mera allmänt
ämne, har motionären, för vinnande af de ined de utarbetade nya förslagen
afsedda ändamål, föreslagit Rikets Ständer, att hos Kongl. Maj:t i
underdånighet anhålla, att nödiga åtgärder måtte vidtagas för utfärdande,
så fort ske kunde, af nya Krigs-artiklar, Tjenstgörings-reglemente för armeen,
Förvaltnings-reglemente samt Reglemente för ordnande af militära
sjukvården.
Utskottet bör i första rummet upplysa, att hvad motionären yttrat
derom, att i Krigs-artiklarne skulle år 1828 qvarstått, och således, då dessa
efter nämnde tid ej undergått någon hufvudsaklig förändring, ännu
qvarstå straffbestäinmelserne af degradation, gatulopp och spö, är så till
vida grundadt på ett misstag, som redan år 1812, genom Kongl. Majits
Nådiga cirkulär den 12 November, degradations-straffet för Officerare och
Under-officerare blifvit afskaffadt, gatulopps-stralfet helt och hållet borttaget
och spöstraffet likaledes afskaffadt för alla andra förbrytelser än sådane,
för hvilka samma straff antingen, enligt allmänna lagen, skall tillämpas
eller ock ärans förlust, uppenbar kyrkopligt eller fängelse å fästning
bör följa.
Orsaken hvarför de uppgjorda förslagen till Krigs-artiklar ej blifvit,
slutligen pröfvade och fastställda, synes, efter de upplysningar Utskottet
erhållit, egentligen hafva varit den, att då uti desamma allmänt ingå
straffbestämmelser och en ny allmän strafflag, uppgjord enligt hufvudsakligen
andra grunder än dem, på hvilka nu gällande strafflag och Krigsartiklar
äro byggde, redan länge varit och ännu är på Kongl. Maj:ts och
Rikets Ständers pröfning beroende, det icke kunnat vara lämpligt och riktigt,
att i de nya Krigs-artiklarne intaga de gamla straffbestämmelserna
elfer dem, som i den nya strafflagen äro föreslagna, förr än dessa sednare
Bih. lill R. St. Prat. 1853—1854. 8 Sami. 8 Haft. ' 3
14
Allm. Besv. och Ekon.-Utsk. Betänk., H:o SI.
blifvit i vederbörlig ordning pröfvade och antagna. Tjenstgörings-reglementet,
Fältförvaltnings-reglementet och Reglementet för ordnande af militära
sjukvården stå åter i nära samband med hvarandra och i vissa vigtiga
delar i sammanhang med Krigs-artiklarne, så att många svårigheter
torde möta för utfärdande af dessa Reglementen, utan att sätta dem i bestämd
öfverensstämmelse med hvarandra och med Krigs-artiklarne.
Hvad den omtalade bristen på tillgång till nu gällande Tjenstgörings-reglemente
för armeen beträffar, så är den visserligen både känd
och af flera vitsordad, men Utskottet förmodar, att svårigheterna deraf
icke måtte vara särdeles allmänna, då icke någon förläggare funnit skäl
att af nämnde Reglemente utgifva en ny upplaga för att allmänheten tillhandahållas,
oaktadt blott en försäljning af 500 exemplar erfordras för att
ersätta kostnaderna och lemna förläggaren en skälig behållning.
Af dessa anledningar och då Kongl. Maj:t, såsom arméens högsta
befälhafvare, är bäst i tillfälle att bedöma dessa frågor och när tiden må
vara inne att utfärda sådana nya stadganden för armeen, som motionären
åsyftar, får Utskottet vördsamt hemställa,
att förevarande motion måtte af Rikets Ständer lemnäs utan
afseende.
Stockholm den 17 Februari 1854.
8T OCK HOLM, tryckt ho» N. MARCUS, 1854.
Allm. IIcsv.- och Ekon.-lJhk Betänk. .\:o Si.
1
\:o £8.
Ank. til! Exp Ulsk. ti. 23 Frii’. 1854, kl. I e m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring i Kongl.
Maj:ts lYädiga Kungörelse den 0 Augusti ISSI, angående
skyldigheten att deltaga i fjerdingsmansbestyret.
Rörande detta ämne hafva två särskilda motioner blifvit inom Hedervärda
Bonde-Ståndet väckta och till Utskottets behandling öfverlemnade, nemligen:
f:o en af Riksdagsmannen Lars Magnus Knutsson från Östergöthlands län,
som föreslagit, att i de socknar, der fjerdingsmans-bcsfyret icke utgjordes oin
gångsvis
inom församlingen, utan utöfvades af viss, med bestämd aflöning lörsedd
person, jemväl boställsinnehafvare borde i fjcrdingsmannens aflöning deltaga; och
2:o en at Riksdagsfullmäktigen Lars Rasmusson från Götheborgs och Bohus
län, hvilken framställt förslag derom, att innehafvare af posthemman mätte
befrias trän allt slags deltagande i fjerdingsmans-bestyref.
Såsom skäl för sin motion och till närmare utveckling deraf, har Lars
Magnus Anutsson anfört, att det väl måste medgifvas, att boställsinnehafvare,
såsom tjenstemän, voro förhindrade att deltaga uti elen personela skyldigheten
att vara fjerdingsman, men dä här alldeles icke vore fråga om en sådan skyldighet,
utan endast derom, att de, lika med andra jordinnehafvare, skulle deltaga
uti a/löningen åt fjerdingsmannen, kunde det icke annat än väcka förundran,
att ifrågavarande jordinnehafvare, hvilka, till följd af deras embets- eller
tjenste-befattningar, ofta måste vara borta från sina boställen, och således ännu mera
än andra jordinnehafvare voro i behof af den säkerhet, som en god polis inom
samhället lemnade till skydd för hus och hem, skulle njuta befrielse från deltaBih.
till It. St. Brot. 1S 33 A t SS’,, s Sam!. 0 Haft. i
o
Allm. Bcsvoch Ekon.-Llsk. Bclänk. N:o 52.
gamle i nämnda aflöning. Boställsinnehafvarne borde nemligen icke billiglvis
fordra, att andra personer skulle ensamma aflöna en ordningsmyndighet, som de
företrädesvis behöfde, helst det icke vore fråga om någon större utgift, än 1 eller
2 R:dr på hemmanet. Vid sådant förhållande, och då härtill komme, att
ifrågavarande ordningsmyndighet, hade lika mycket om ej mera besvär af boställen,
än af. andra jordlägenheter, synnerligast i de orter af riket, der ekskogar
funnos, öfver hvilka det älåge fjerdingsman att hafva uppsigt, vore motionären
förvissad, att de Kiks—Stånd, som vid förra Riksdagen togo sig an boställsinnehafvarnes
befrielse uti ifrågavarande hänseende, nu skulle låta alla betänkligheter
fara, och att motionen dymedelst skulle vinna framgång.
Lars Rasmusson åter har till stöd för det af honom framställda förslag,
andragit, att, då så väl vid sednaste som innevarande Riksdag, flere röster höjts
för vidtagande af åtgärder till beredande af lättnad i de svära onera, postföringen
inom Riket medförde, det icke stöde väl tillsammans härmed och med de
friheter från åtskilliga allmänna och kommunala bestyr, som alltid varit posthemman
förunnade, att innehafvare af sådana hemman genom Kongl. Maj:ts Nådiga
kungörelse den 9 Augusti 1851 blifvit betagna den frihet från allt deltagande
i fjerdingsmansbestyret, hvilken de allt sedan år 1801 tillgodonjutit. Den
Nådiga författningen innehölle nemligen, att, så vida visse, med bestämd aflöning
försedde fjerdingsmän blefvo inom socknarne eller distrikterne antagna, skyldigheten
att i detta bestyr deltaga utsträcktes till alla hemman af hvad beskaffenhet
de än voro, med undantag endast af sådana, som innehades såsom boställen
af civila, militära och ecklesiastika einbetsmän; och innehafvare af posthemman
hade således, efter samma författnings utfärdande, måst underkasta sig att till
fjerdingsmannens aflönande bidraga; men då postföringen med hvarje år blefve
allt mera besvärlig och posthemmanen alltså icke tålde någon minskning uti deras
förut innehafda förmåner, samt härtill komme, att i orter, der ifrågavarande
bestyr bestriddes omgångsvis, posthemman vore från detta onus befriadt, ansåge
motionären sitt förslag, att posthemman skulle tillgodonjuta befrielse från allt
deltagande i fjcrdingsmans-bestyret, böra vinna afseende.
Då Utskottet nu går att meddela utlåtande uti förevarande ämne, får Utskottet
till en början upplysa, att bland de vid sista Riksdag väckta flerfaldiga
motioner om ändringar i Kongl. Maj:ts Nådiga stadga den 1 Juni 1850 och
uti hvad i öfrigt vore stadgadt angående fjerdingsmans-bestyret, förslag blifvit
gjorde af Riksdagsmannen A. Modin från Kronobergs län och af Riksdagsman
-
Allm. Bese.- och Ekon.-Llsk. Bclänk. A:o 52.
o
nen Pottor Pettersson från Jönköpings län, rörande alla i kommunen varande
hemmansinnehafvares åläggande att i nämnde bestyr deltaga, samt att dåvarande
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskott uti sitt Betänkande N:o 39, i hvad det
rörer nu förevarande fråga, sig utlåtit, att då de många och olikartade åligganden,
som tillhörde ljerdingsmans-befattningen ej allenast gjorde densamma
siirdeles besvärlig, utan äfven omöjlig att utöfva för dem, som saknade erforderlig
färdighet i skrifning och räkning, och denna befattning uti nyssnämnda Kongl.
Stadga förklarats vara ett menighetsbestyr, hvaraf torde böra följa, att besväret
dermed, likasom andra för kommunen gemensamma åligganden, desto heldre borde
drabba alla dess jord- och fastighetsinnehafvare, som fjerdingsmans-inrättningen
åsyftade upprätthållande af ordning och säkerhet inom kommunen till alla dess
medlemmars skydd och fördel, samt en lindring vid utgörandet af denna besvärliga
befattning lättast och billigast kunde tillvägabringas, om säteri-, rå- och
rörs- samt insockne frälsehemmans-egare, äfvensom innehafvare af boställen m. il.
lägenheter deri deltogo med frälse-, kronoskatte- och kronohemmans-innehafvare;
men alla desse ej vore i tillfälle att personligen utöfva fjerdingsinans-befattningen,
hvadan Utskottet funne nödigt tillse, att ifrågavarande bestyr ej måtte blifva
för dem mera betungande än för sådana jordegare, som sjelfve kunde befattningen
besörja, och att derför, såsom uttryckligt vilkor för utsträckning af skyldigheten
att deltaga uti fjerdingsmans-bestyret till boställens, säteriers m. fl.
ifrågakomne hemmans och lägenheters innehafvare, borde stadgas, att, innan en
sådan skyldighet kunde anses inträda, öfrige inom socknen eller distriktet boende
hemmansegare skulle hafva trätfat öfverenskommelse derom, att en med aflöning
försedd fjerdingsman blefve för socknen eller distriktet antagen, ansåge Utskottet,
med hänsigt dertill, att fjerdingsmans-befattningen vore ett besvär, hvilket
ej kunde, utan inskränkning i Ridderskapet och Adelns privilegier, åläggas
sätesgårdar, rå- och rörs- samt insockne frälsehemman, sig böra tillstyrka, att
Ridderskapet och Adeln samt hvart och ett af de öfriga Riks-Stånden måtte för
sin del medgifva, det åliggandet att deltaga i fjerdingsmans-bestyret måtte få
utsträckas till säterier, rå- och rörs- samt insockne frälsehemman, äfvensom till
boställens m. fl. hemmans och lägenheters innehafvare under vilkor, att visse,
med bestämd aflöning försedde fjerdingsmän blefvo för socknarne eller distrikterne
antagne, samt att denna aflöning skulle frän samtliga hemman, lägenheter
och verk utgå efter samma grunder, som för rättighet att deltaga uti sockenstämmo-öfverläggningar
och beslut, enligt Kongl. Förordningen den 29 Augusti
1843, voro stadgade; men att, om frälse-, kronoskatte- och kronoheminans
innehafvare beslöto, att fjerdingsmans-befattningen borde utöfvas omgångsvis emellan
hemmanen, bestyret fortfarande skulle dem sjelfva ensamt åligga, med hemställan
derjemte, att, om ett sådant medgifvande af Riks-Stånden lemnades, Rikets
Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla om Dess Nådiga bifall
4
Allm. ilcsv.- och Ekon.-Vlsh. IS c Kink. A'.-o S2.
dertill samt om en dermed öfverensstämmande ändring i Kongl. Stadgan den 1
Juni 1850; men sedan detta Betänkande blifvit af Höglofliga Ridderskapct och
Adeln, Högvördiga Preste-Ståndet och Vällofliga Borgare-Ståndet återremitteradt
och deremot, bland annat, anmärkt, dels att innehafvare af boställen borde undantagas
vid den föreslagna utsträckningen af ifrågavarande onus, enär boställsinnehafvarcn
vöre en Statens tjensteman, som i denna egenskap hade andra åligganden
att fullgöra, och de lägre, med boställen försedde tjenstemänncn af ecklesiastik-
och militär-staterne voro så svagt lönade, att deltagandet i kostnaden för
fjcrdingsmans-befattningens bestridande skulle för dem blifva alltför betungande,
dels ock att Utskottets förslag, som syntes åsyfta, att all jord skulle uti ifrågavarande
onus taga del, i sådant afseende icke innefattade nöjaktig fullständighet,
enär flera slags hemman och lägenheter, såsom kungs- och kungs-ladugårdar,
akademi-hemman, gästgifveriet1 m. 11. skulle enligt samma förslag kunna anses
undantagna; har Utskottet, uti ånyo afgifvet Betänkande, N:o 102, under vidhållande
i öfrigt af sitt förut gjorda tillstyrkande, att ifrågavarande besvär måtte
utsträckas till jord, som hittills varit derifrån undantagen, föreslagit, att boställen
måtto derifrån befrias, hufvudsakligen af det skäl, att deras innehafvare, i
egenskap af Statens tjenstemän, redan hade andra bestämda skyldigheter att till
det allmännas gagn fullgöra, hvilkas uppfyllande toge deras verksamhet i anspråk,
men ansett kungs- och kungs-ladugårdars, akademi-hemmans, gästgifvaregårdars
och öfrig skattlagd jords innehafvare böra uti nämnda besvär deltaga, samt i
öfverensstämmelse med dessa åsigter till Rikets Ständer gjort vederbörlig hemställan;
hvarefter och sedan samtliga Riks-Stånden bifallit detta Betänkande, underdånig
skrifvelse blifvit till Kongl. Maj:t afbiten, hvilken haft till påföljd ofvanomförmälda
Nådiga Kungörelse af den 9 Augusti 1851.
Vid öfvervägande af de framställda förslagen finnér Utskottet det vara ostridigt,
att fjcrdingsmans-befattningcn utgör ett menighetsbestyr; och dä, på sätt
Lkonomi-Utskottet vid 1850—1851 årens Riksdag uti sitt Betänkande N:o 39
yttrat, häraf synes följa, att besväret dermed desto heldre bör, likasom andra
för kommunen gemensamma åligganden, drabba alla dess jord- och fastighctsinnehafvarc,
som fj erd i n gsmans-inrättn ingon åsyftar upprätthållande af ordning och
säkerhet inom kommunen till alla dess medlemmars skydd och fördel, samt vidare
förekommer, att, enligt Rikets Ständers vid 1840—1841 arens Riksdagfattade
beslut, det dittills i Riksstaten till fjerdingsmanslöner uppförda belopp af
omkring 8,000 R:dr till en del redan blifvit och än vidare varder, i män af
löninnehafvares afgång, till Statsverket indraget, hvilket förhållande utgör ett
ytterligare skäl för en allmännare utsträckning af ifrågavarande onus, anser Utskottet,
på dessa grunder, och i enlighet med de uti Lars Magnus Iinutssons
motion uttalade åsigter, det vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
Allm. Besv.- och Ekon.-Viik. Betänk. N:o SS. 5
alt alla innehafvare åfjord inom en kommun bidraga till fjerdingsmans aflönande;
till följd hvaraf Utskottet vördsamt tillstyrker,
att Riks-Stånden måtte, med förklarande att de för sin del
medgifva, att, på sätt Lars Magnus Knutsson föreslagit, jemväl
boställsinnehafvare böra. der fjcrdingsmans-befattningen
af viss med lön försedd person bestrides, uti fjerdingsmannens
aflönande, lika med andra jordinnehafvare deltaga, hos
Kongl. Majit i underdånighet anhålla om Dess bifall dertill
samt om en dermed öfverensstämmande ändring i Kongl. Maj:ts
Nådiga Kungörelse den 9 Augusti 1851.
Häremot får Utskottet af samma skäl, hvarpå Utskottet grundat sitt yttrande
i anledning af Lars Magnus Knutssons motion, vördsamligen hemställa,
att Lars Rasmussons motion, angående befrielse för posthemman
från allt deltagande i fjerdingsmans-bestyret, mätta
af Rikets Ständer lemnäs utan afseende.
Stockholm den 17 Februari 1854.
Reservation
af Herr Silfverstolpe, Fredrik Otto. rEinot Utskottets beslut att tillstyrka åläggande
för boställs-innehafvare att deltaga i kostnaderna för fjerdingsmanna-bestyret
får jag reservera mig, med anmälan att min mening är den, att Riksdagsmannen
Lars Magnus Knutssons motion bordt till alla delar afstyrkås; och
åberopar jag, såsom skäl för denna min mening, hufvudsakligen hvad af Herr af
Klint under sista Riksdagen blifvit anfördt uti dess vid Utskottets Utlåtande N:o
39 bifogade reservation, hvilken då egentligen föranledde återremissen hos 3:ne
Riks-Ständ.
Deremot, och då fjerdingsmanna-bestyret egentligen är en personel befattning,
anser jag att Utskottet bordt fästa mera afseende å Riksdagsmannen Lars
Rasmussons motion, angående befrielse för postförare från deltagande uti fjcrdingsmanna-befattningen.
»
Uti förestående reservation hafva instämt Herr Bergenstrahle, C. G.,
Grefve Wachtmeister, Hans, Friherre De Geer till Löfsta, Carl Emanuel, Herr
Doktor Nordlander och Herr Kongl. Ilof-Predikanten Wensjoe.
0 Allm. Besv.- och Ekon.-Ulsk. Bclänk. N:o S3.
Herr Arnell, Gustuf Fredrilhar förenat sig med Herr Silfverstolpe uti
första punkten af ofvanintagnc reservation.
\:o 53.
Ank. till Exp.-Ulsk. d. 23 Febr. 18äi, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckte motioner om meddelande af sta
pelstadsrätt
för köpingen Döderhultsvik.
I detta ämne hafva till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet blifvit
remitterade tre motioner, nemligen:
l:o en, väckt hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln, af Herr Carleson, Edv.,
som anfört, hurusom, bland de mänga handelsplatserne i Riket, det knappast torde
finnas någon, till hvilken naturen sjelf mera påtagligen visat handeln väg, än
den i Stranda härad och Döderhults socken af Kalmar län belägna köpingen
Döderhultsvik. Med en rymlig, för alla vindar skyddad och likväl lätt tillgänglig
hamn, vore köpingen belägen nästan midt emellan de 17 mil från hvarandra aflägsna
städerna Kalmar och Westervik och således den naturliga afsättningsor
ten
för icke allenast medlersta delen af Kalmar län, utan ock en icke obetydlig
del af Jönköpings län, ifrån hvilka delar af landet visserligen redan en ansenlig
och med hvarje är stigande handel, isynnerhet med skogsprodukter drifves
ä köpingen, men en ännu långt större varuomsättning skulle otvifvelaktig! ega
rum, derest stapelstadsrätt blefve köpingen förunnad. 1 saknad af sådan rätt
liro nemligen köpingens handlande nödsakade att i stapelstad lossa och införtulla
de varor, som af dem införas och då derigenom varornas värde stegras,
understundom och för vissa artiklar sä högt, att köpmannen icke kan, utan för
lust,
vara med ständigt lager deraf försedd, tvingades derigenom ortens innebyggare
att uppsöka någon af de aflägsna stapelstäderna, för att förse sig med sine
förnödenheter och i följd deraf äfven söka, så vidt möjligt vore, att der afsätta
sine egne produkter. De häraf uppkomna stora olägenheter stöde mången gång
icke att beräkna, och att en handel, underkastad sådant tvång, mäste vara den
minsta möjliga, vore uppenbart och vinsten för de aflägsna stapelstäderne pä en
slik handel blefve naturligtvis äfven mycket mindre än skadan och förlusten för
Allm. Bcsv.- och Ekon.-Ulsk. Bclänk. JV.o 33.
7
de ortens innebyggare, med hvilka den drifves; men oaktadt alla hinder, hade
emedlertid köpingen Döderhultsvik alltjemt gått framåt. Dess mantalsskrifne
innevånare uppgingo för närvarande till mera än 1,600 och dessutom vore vid
köpingens tre skeppsvarf emellan 150 och 200 fremmande arbetare sysselsatta.
Uti köpingen funnes 25 handlande, af hvilka 16 hålla öppna salubodar, l bokhandel,
8 fabriker af åtskilliga slag, 20 handtverkare med ordentliga verkstäder
och en mängd andra, sorn, utan sådan verkstad, idka handtverk för egen bergning.
Köpingens handelsflotta bestode för närvarande af 2 briggar, 10 skonertar,
2 galeaser, 7 slupar och 3 jakter, eller tillhopa 24 fartyg om sammanräknade
1,034 läster; och lör tillfället vore under byggnad för köpingens egen räkning
1 skeji]) och 4 skonertar; hvarförutan vid köpingens varf under sistlidet år
blifvit byggde tre stycken sedermera försålde skonertar. Då något verksammare
medel för lifvande af Rikets jordbruk och näringar, än beredande af den lättaste
möjliga afsättning för produktionen icke gåfves, men dertill äfven fordrades att
handelsplatser vore att tillgå på åtminstone icke längre afstånd från produktionsorten,
än att producenten kunde med fördel på en gång dit afföra sina varor
och der i utbyte erhålla sina förnödenheter; då bland Rikets mera befolkade
provinser icke funnes någon som i detta hänseende vore så vanlottad som Smaland,
hvilken på sin långa kuststräcka icke hade mera än 2 stapelstäder, belägna
på 17 till 18 mils afstånd från hvarandra och då någon lämpligare handelsplats
än den på nästan lika afstånd från hvardera af dessa städer belägna
köpingen Döderhultsvik icke torde kunna uppsökas, har motionären föreslagit, att
Rikets Ständer måtte för Kongl. Maj:t i underdånighet framställa den önskan,
att stapelstadsrätt och privilegier varda beinäldo köping förunnade.
2:o en motion, afgifven inom Ilögvördiga Preste-Ståndet af Herr Doktor
A. Sandberg, med hvilken Herr Prosten Melén instämt; och
3:o en motion, väckt inom Hedervärda Bonde-Ståndet, af Riksdagsfullmäktigen
Johan Petter Danielsson från Kalmar län, hvilka motionärer städt sina
framställningar på hufvudsakligen enahanda grunder med de här ofvan anförda;
och har Utskottet derjemte fått emottaga:
a) dels i sammanhang med Herrar Carlesons och Sandbergs motioner särskildt
affattade uppgifter rörande ifrågavarande ämne, dels ock, medelst särskild
remiss från Hedervärda Bonde-Ståndet, ett af Johan Petter Danielsson afgifvet
yttrande i frågan, uti hvilka handlingar är uppgifvet, att köpingen Döderhultsvik,
belägen 8| mil från Kalmar, 8j mil från Westervik och 4 eiil från allmänna
landsvägen, har, enligt vederbörande pastors intyg, 1631 invånare samt sysselsätter
vid sine tre skeppsvarf omkring 200 främmande arbetare från Döderhults
och angränsande socknar; att köpingen, sorn först år 1847 erhöll exporträtt för
a
Allm. liesv.- och Ekon.-Ilsk. Ilrtänk. A: o 83.
örtens produkter till Danska oell Tyska hamnar, men deremot icke tillstånd att
niigra varor införskrifva, eger en utmärkt god och för alla vindar skyddad hamn
med två inlopp, hvilka lika med hamnen äro tillräckligt djupa för 24 å 2C fot
djupgående fartyg och att invid en del af kajcrne till och med skepp om löt)
lästers drägtighet kunna full-lastas, hvarförutan hamnen är så stor, att den beqvämt
kan rymma 300 fartyg; att, enligt en år 1845 upprättad af Kongl. Majit
fastställd karta, köpingen har en arealvidd af 1,495,856 qvadratalnar, hvaraf
088,876 alnar äro intagne och bebyggde tomter, 482,115 alnar gator och allmänna
platser, samt återstoden ännu obebyggda tomter; att omkring köpingen och inåt
landet, men så belägna, att de icke hafva beqvämare eller kortare väg till någon
sjöstad, än Döderhultsvik, finnes icke mindre än, till namnen uppgifna, 11 jernbruk,
masugnar och manufakturverk, 2 glasbruk, 7 pappersbruk och 5 tegelbruk,
belägna inom 32, likaledes namngifna, kyrkosocknar, med en folkmängd af omk*ing
50,000 peisoner, hvilka alla sta i större eller mindre handelsförbindelse
med köpingen, der de aflemna sina produkter och afhemta sina förnödenheter af
sill, salt m. m., samt i mindre goda år äfven spanmål, hvarvid rörelsen stundom
är så liflig, att dagar gifvas, då köpingen besökes af omkring 1,000 personer;
att, oaktadt folkmängden icke vore obetydlig och rörelsen liflig, köpingen likväl
icke eger någon annan politi-anstalt än den för landet i allmänhet, hvarvid förekommer,
att ortens kronofogde bor 5^- mil fran köpingen och distriktets länsman
endast \ mil närmare, hvaraf den naturliga följden icke sällan inträffat, att oordningar
uppkommit och »näfrätten» stundom blifvit lag, ett förhållande så mycket
svårare att under nuvarande omständigheter afhjelpa, sorn den tingsstad, hvartill
köpingen hörer, är derifrån aflägsen 3f mil, samt ting endast hålles 3 gånger
om året.
h) Bestyrkta afskrifter utaf protokoll vid den 20 April och 26 Maj sistlidne
ar hallna allmänna sammanträden med hus- och tomtegare i Döderhultsvik,
hvaraf Utskottet inhemtat, att köpingens innevånare, som enhälligt uttryckt sin önskan,
att köpingen mätte erhålla stapelstadsrätt, beslutat, att, i händelse sådan
förmån beviljades, till embets- och tjenstemäns aflöning använda åtskilliga inkomster
inom samhället samt dessutom fastställt grunder, hvarefter behöfligt sammanskott
för berörde ändamål skulle af inncvånarnc utgöras.
Hvad sålunda blifvit föreslaget och anfördt, har Utskottet tagit i öfvervägande;
och enär Utskottet delar den öfvertygelse, som vid föregående Riksdagar
blifvit af dåvarande Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskott, i likartade fråg°or,
uttalad, eller att alla de åtgärder, som leda till befrämjande af handel och öfriga
näringar, böra, så vidt möjligt är, vidtagas, anser Utskottet förevarande fråga
vara
Allm. Dcsv.- och Ekon.~l’tsk. lielänk. N:n ,'i5,
!)
vara förtjent af särdeles uppmärksamhet. Det är nemligen, enligt Utskottets
åsigt, icke blott de obestridligen ganska vigtiga fördelar, som beviljandet af stapelstadsrätt
skulle medföra, så väl för köpingen, hvars redan betydliga handel
och industri derigenom, utan tvifvel, i ännu vidsträcktare mån komme att utvecklas,
som ock för den omkring köpingen liggande vidsträckta traktens innevånare,
hvilka för afsättningen af sina produkter skulle skörda betydlig fördel, utan
det är äfven för sedlighetens och den allmänna ordningens upprätthållande i
detta, till följd af sitt för handel och rörelse gynnsamma läge, med hvarje är tillvexande
samhälle af högsta vigt, att detsamma erhåller en mera ordnad styrelse,
än den som under nuvarande förhållande der kan ega rum; och då härtill kommer,
att köpingens innevånare, hvilka sjelfve på det lifligaste önska erhålla ifrågavarande
förmån, redan varit betänkte på anskaffande af medel för erforderliga
tjenstemäns aflönande, kan Utskottet icke annat än tillstyrka bifall åt motionerne,
samt får i sådant afseende vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
att stapelstadsrätt måtte beviljas köpingen Döderhultsvik,
med vilkor att köpingen, ej blott på egen bekostnad
uppför Rådstufva, tullhus, vågbod äfvensom fängelse med
flere erforderliga allmänna byggnader, utan ock åtager sig
att vidkännas de bidrag till nödige tjenstemäns aflönande,
som stapelstäderne i allmänhet åligga, eller Kongl. Majit kan
finna för godt i nåder bestämma.
Stockholm den 17 Februari 1854.
Dih. lill fl. St. Pral. -I8S3 & ISS4. 8 Sunil. 9 Hafi.
2
*0
{llm. Besv.- och Ekon.-Vtsk. Heinrik. iV.o S4.
\:o 54.
Ank. till Kxp. Ulsk. d. 23 Fehr. 1854, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förbud mot förrättande
af auktion a dag, som näst föregår Sön- eller Helgedag.
Uti en hos Högvördig;! Preste-Ståndet väckt, till Utskottets behandling öfverlemnad
motion, har Herr Kontrakts-prosten ,/. K. Forssell föreslagit, att i de genom
Kongl. Maj:ts Nådiga kungörelse den 5 Mars 1831 meddelade föreskrifter och medgifna
rättigheter i afseende å auktioners hållande måtte göras flen inskränkning, åtminstone
hvad landsbygden beträffade, att, vid enahanda vite, som för auktions-förrättnings
utsträckande utöfver viss tid på aftonen redan finnes i nämnde Kongl, kungörelse
stadgadt, auktion ej finge hållas å dag, som närmast föregår sön- eller helgedag,
hvilken inskränkning motionären, med hänsigt till vårt folks lynne och sedvanor,
ansett vara af en klok lagstiftning och ett skyldigt afseende å upprätthållandet
af sabbatens helgd påkallad; hvarförutan särskilda förhållanden inom en trakt af
det stift, motionären tillhörde, skulle hafva föranledt honom att framlägga förslaget,
för att i samma förhållanden söka åstadkomma önskad rättelse.
Utskottet har tagit motionen i öfvervägande; och ehuru den åberopade Kongl.
<ungörelsen stadgar, att auktion, hvilken hålles å dag, som näst föregår helgedag,
skall slutas kl. 7 på aftonen, kan Utskottet likväl icke annat än vitsorda det
på åtskilliga orter å landet icke sällsporda förhållande, att svårigheter möta äfven
för den verksammaste kronobetjening att tillse efterlefnaden af förenämnde
föreskrift och att förekomma de osedliga och för en förestående sabbats helig
hållande
hinderliga samqväm, hvaruti en med anledning af auktionstillfället samlad
sysslolös hop menniskor vanligen på närmare eller fjermare afstånd från
auktionsstälfet tillbringar den återstående delen af aftonen och stundom äfven
hela natten; hvadan Utskottet, i enlighet med hvad motionären föreslagit, vördsamt
hemställer,
att Rikets Ständer måtte uti underdånig skrifvelse hos
Kongl. Majit anhålla om den ändring i högst åberopade Nå
-
.4lim. lies».- och Ekon-.Ulsk. ISetänk. N.-o 6'4. n
diga kungörelse, att vid vite må varda förbjudet att förrätta
auktion ä dag, som näst föregår sön- eller helgedag.
Stockholm den 20 Februari 1854.
Ii c s e rvat i o n e r:
a) af Friherre Raab, Carl Adam:
"En i oträngdt mål ingripande lagstiftnings-lust betraktar jag, för hvarje
land, såsom olycka. Ett folk lefver in i sina lagar och författningar, såsom ett
barn lefver in i seder och ordning, genom uppfostran. Ofta förändrade ordningar
inverka menligt på dess utveckling.
Så betraktar jag förevarande beslut. Om i någon landsort oordning och
missbruk skulle vid auktioner om lördagar efter kl. 7 på aftonen inträffa, sä
synes mig bästa korrektivet vara deremot, att då, såsom vid andra företal
lande tillfällen, beifra de brottslige till straff. Att emot de missbruk af förlåt!
ningar, som påkomma och hvilka efter gällande lagar böra beifras, återigen stifta
en ny författning, leder lagstiftningen in på en afväg, i hvars labyrinter man
slutligen begrafver sjelfva ordningen.»
b) af Herr Doktor Nordlander:
»Emot Höglofl. Utskottets Betänkande uti förevarande fråga får jag vördsamt
anmäla min reservation.
Om än på åtskilliga orter i riket, genom bristande tillsyn af vederbörande
kronobetjente, oordningar till sabbatens vanhelgande löranledts af auktioners hällande
på lördagen, så synes mig dock detta förhållande icke vara ett tillräckligt
skäl att förbjuda lördags-auktionerna i rikets alla. orter, således äfven der, hvarest
ingen oordning, intet oskick af denna förrättning förorsakats. Det vöre att
stadga den grundsatsen, att för missbruket upphäfva braket: en grundsats, sorn,
om den vid lagstiftningen i allmänhet iakttoges, skulle leda till ganska betänkliga
följder, ja, till upphäfvande af sabbaten sjelf såsom af mängden ofta missbrukad.
Af ålder hafva inom flere län väl sällan såkallade hus-auktioner. men så
mycket oltare exsekutiva auktioner hållits i sockenstugorna ä lördagen, utan att
den minsta oordning deraf uppkommit. Ett förbud mot dessa lördagslörrättniii
-
Allm. Bcsv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o SS.
gar skulle der medföra stor olägenhet och en säker förlust för dem, sorn nödgas
lemna sin egendom till exsekutiv försäljning.
Kongl. Förordningen af den 22 September 1848, som tillåter auktioners
hållande å helgedagsaftnar till kl. 7, stadgar tillika ett vite af 10 R:dr banko
både för auktions-förrättaren och den för hvilken auktionen hålles, angifvarens
ensak, om den bestämda tiden öfverskrides. Handhafves detta stadgande med
behörig noggrannhet och stränghet, så skall den öfverklagade olägenheten i och
för sabbatens helgande utan tvifvel förekommas. Men skulle detta oaktadt, till
följe af Utskottets Betänkande, Rikets Höglofl. Ständer finna nödigt att vidtaga
någon förändring i nyssnämnde Kongl. Förordning, hemställer jag, om ej på anförda
skäl, förändringen i afseende pä rättigheten till auktioners hållande pä lördagen
kunde inskränkas endast till hus-auktionerna, såsom egentligen föranledande
de öfverklagade oskicken, och alldeles icke till de exsekutiva, hvilka af
krono-betjeningen i sockenstugan på lördagen förrättas och af hvilka någon oordning
hittills icke försports.»
i\:o 55.
Alik. till Exp.-Utsk. den 23 Febr. 1834, kl. 1 e. in.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om uppkäfvande af 25
§ i Kongl. Fiskeri-Stadgan den 29 Juni 1852.
Till Allmänna Besvärs- och Kkonomi-Utskottcts handläggning hafva blifvit
remitterade två motioner, väckte, den ena inom Vällofliga Borgare-Ståndet, af
Herr A. 0. JVallenberg och den andra inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Riksdagsmännen
Lars Gustaf Sandberg, Olof Lindström och Olof Persson frän Westerbottens
län, Anders Bäckström från Norrbottens län samt P. Mattsson och
E. Larsson från Wester-Norrlands län; varande af Herr JV allenberg framställning
gjord om upphäfvande af 25 § af Kongl. Fiskeri-Stadgan den 29 Juni
1852, så lydande: »Till kärl, hvari saltade fiskvaror för afsalu inpackas skall
nyttjas virke af ek och bok eller gran, men ej af tall, sä framt tillgång pä
Allm. Bcsv.- och Ekon.-Llsk. Bildrik N:o 53.
15
något af de förra trädslagen i orten finnes— hvaremot öfrige motionärerne
blott yrkat den ändring i nämnde §, att hela den Norrländska kustens
innevånare finge tillstånd att hädanefter, såsom hittills varit brukligt, förfärdiga
sina fiskekärl af tall; och hafva motionärerne, till stöd för deras framställning
anfört, dels att granträdet, till följd af sin lösare beskaffenhet, är mindro användbart
till fiskekärl, hvilka, förfärdigade af sådant trädslag, vanligen blifva
»läcksprungna.» dels ock att, särdeles i de Norra provinserna, hvarest ek och
bok icke finnas att tillgå, tall i långliga tider blifvit använd till liskekärl, utan
att någon olägenhet deraf försports, eller varan derigenom blifvit mindre afsättlig,
helst fiskrarne förstått att, genom stäfvarnas vattenläggande någon tid före
kärlets tillverkning, förekomma den befarade olägenheten att nämnde trädslag
skulle lemna smak åt fisken.
Sedan Kongl. Maj:t uti ett den 4 Januari innevarande år till Dess Befallningshafvande
i Gefleborgs, Wester-Norrlands, Westerbottens och Norrbottens
län aflåtit Cirkulär förklarat nämnda läns fiskeri-idkare berättigade att, utan hinder
af den i 1852 års Fiskeri-Stadga från äldre Författning bibehållna vilkorliga
föreskriften 0111 de trädslag, som till fisk-kärl må användas, för inpackning
af saltade fiskvaror, ämnade till afsalu, begagna af tallvirke förfärdigade kärl,
tinner Utskottet
något yttrande i anledning af Lars Gustaf Sandbergs med
fleres motion icke erfordras.
Men beträffande Herr JVallenbcrgs motion, att § 25 af ofvannätnnde Fiskeri-Stadga
måtte alldeles utgå, så enär samma förhållande som föranledt det
lor Norrland stadgade undantag från tillämpningen af nämnde § eller att tillräcklig
tillgång på annat till fisk-kärl tjenligt virke än tall, icke förefunnits, jemväl
inträffar i afseende på åtskilliga andra orter inom Riket, hvilket Utskottet
trott sig finna ådagalagdt derigenom, att tallvirke till fisk-kärl allmänt begagnas,
anser Utskottet att enahanda förmån, som blifvit den Norrländska kustens fiskeriidkare
medgifven, bör lemnäs åt alla öfriga Rikets innevånare, som sysselsätta sig
med ifrågavarande näring; och får Utskottet alltså vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer må i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Majit täcktes i Nåder upphäfva 25 § i Fiskeri
Stadgan
den 29 Juni 1852, i hvilket fall den i 39 § af
samma Kongl. Stadga förekommande ansvarsbestämmelse, såvidt
den afser förstnämnde g, jemväl torde böra upphäfvas.
Stockholm den 20 Februari 1854.
14
Allm. Bcsv.- och Ekon.-Lisk. lielänk. A'.o SS.
\:o 56.
Ank. tili Exp.-Utsk. den 23 Febr. 1854, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af vackla motioner om förändring i liongl.
Förordningen den 7 Maj 1842, angående behörighet att fora
befäl ä Svenskt handelsfartyg.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets handläggning hafva blifvit remitterade
följande i detta ämne väckte motioner, nemligen:
l:o en, afgifven inom Vällofliga Borgare-Ståndet af Herr J. G. Schwan,
hvilken, med afseende å svårigheten och stundom omöjligheten, att, under den
brist på fartyg, som för närvarande vore rådande, kunna erhålla erforderligt antal
farkoster för den allt mera stigande rörelsen af såväl import, som export,
ansett en utsträckning utaf den, oexaminerade och icke burskapsegande skeppare,
enligt nu gällande författningar, medgifna behörighet att fora befäl å Svenskt
handelsfartyg, vara af behofvet påkallad, hvarföre och dä de sista årens för fraktfarten
gynnande konjunkturer innefattade en ökad anledning att befria den
för Sverige sä naturliga sjöfartsnäringen frän alla de inskränkande band,
som icke af omständigheterne oundgängligen påkallades, motionären föreslagit:
natt Rikets Ständer ville hos Kongl. Majit i underdånighet hemställa, det täcktes
Kongl. Majit i Nåder förklara oexaminerade och icke burskapsegande skeppare
behörige att föra Svenskt fartyg jemväl till hamnarne vid Nordsjön, Kanalen
och Atlantiska hafvet från Elbe-lloden till Frankrikes gräns emot Spanien,
äfvensom till alla Stor-Britaniska hamnar;« och har motionären, till ytterligare
stöd för denna framställning, åberopat Kongl. Kommers-kollegii, på Kongl. Majits
Nådiga befallning den 18 Mars 1852 afgifna underdåniga utlåtande i anledning
al åtskilliga skeppsredares och skeppares i Boliusländska skärgården hos Kongl.
Majit gjorda ansökningar om utsträckt rättighet för oexaminerade skeppare att
iöra fartyg, uti hvilket utlåtande Kommers-kollegium bestyrkt, att den såsom
vilkor för behörighet att föra Svenskt handelsfartyg till utrikes ort i allmänhet
stadgade skyldighet, att hafva vid Navigations-skola undergått sjökaptcns-exainen
r
Allm. liesv.- och Ekon.-Llsk. Belänk. A.-o 36. is
måtte, så vidt fråga voro om resa till Ryska och Tyska hamnar vid Östersjön, äfvensom
till Tyska. Nederländska, Belgiska och Franska samt Storbritanniska hamnar vid
Nordsjön och Kanalen till och med städerne Brest och Falmouth, för framtiden upphöra,
och fartygs befälhafvare i stället få sig ålagdt, att genom betyg, utfärdadt af
sakkunnig person styrka sig ega de insigter i navigationen, som för fartygs förande
till ifrågavarande hamnar erfordrades; hvarjemte bemälda Kongl. Kollegium i
underdånighet hemställt, att det föreslagna förändrade stadgandet måtte vinna
tillämpning å Svenska handelsfartyg i allmänhet, ehvad redare vore bosatt i stad
eller på landet.
2:o en af Riksdagsmannen utaf Hedervärda Bonde-Ståndet David Andersson
från Hallands län, hvilken yrkat, att allmogen och köpingarnes innevånare i
Sverige, hvilka ega fartyg och med dessa ej vilja gå på frakter längre än till
hamnarne vid Nordsjön och Kanalen, må varda befriade från åliggandet att låta
sina fartyg föras af examinerade kaptener och styrmän.
Till stöd för detta yrkande har motionären åberopat., att det klagades öfver
att Norrska handelsflottan erhölle en jemt stigande öfvervigt öfver den Svenska
och att en betydligare del af vår trädvaru-utförsel verkställdes med Norrska fartyg;
hvartill orsaken, enligt motionärens förmenande, förefunnes deruti, att allmogen
och köpingarnes i Norge innevånare hade en större seglationsfrihet än
dem i Sverige voro förunnade. I Norge, likasom i Finland, finge nemligen den
skärgårdsbonde, som byggt sig ett fartyg, sjelf föra detsamma; och sådane fartyg
gingo, befraktade med trädvaror, till Holländska, Belgiska, Franska och Engelska
hamnar, hvaremot svenska skärgårdsbönder, som egde fartyg, icke fingo
sjelfva föra dem, så vidt de skulle gå utom Östersjön och längre än till Danska
hamnarne i Kattegatt, utan måste de i sådant fall öfverlemna fartygens förande
åt examinerade skeppare. Då desse och deras styrmän skulle hafva, icke blott
dryg betalning, utan äfven bättre kost och fartygs-utredning, än skärgårdsbonden
skulle bestå sig sjelf och sitt folk, ifall han förde fartyget, blefve häraf en naturlig
följd, att allmogen i Norge, som icke var underkastad ett slikt tvång,
skulle kunna utföra våra trädvaror för vida lägre frakter, än vi sjelfve.
Utskottet har, jemte Herr Schwarts motion, fått emottaga utdrag af Vällofl.
Borgare-Ståndets protokoll, innefattande yttranden, sorn i anledning af samma motion
blifvit afgifne dels af Herrar Kock, Palander, Lindström, Berg och JVijk,
hvilka alla afstyrkt bifall till nämnde motion, och dels af Herrar Falhem och
JP allenberg, af hvilka den förre ansett lagstiftningen uti ifrågavarande hänseende
böra bibehållas, men undantag derifrån kunna i vissa fall medgifvas, samt
den sednare afstyrkt bifall till motionen, så vidt den alser vidsträcktare rättigheter
för oexaminerad skeppare, men förordat densamma, i hvad den åsyftar sådana
för skeppare, som ej förvärfvat burskap. Och får Utskottet, efter öfvervägande
af hvad i ämnet blifvit anfördt, deröfver afgifva sitt utlåtande.
IG
Allm. Bese.- och Ekon.-Ilsk. Itc länk. N:o 57.
Då sjöfarts-rörelsen utgör cn af Sveriges naturligaste näringsgrenar, hvars
förkofran måste utöfva ett välgörande inflytande, icke allenast på åtskilliga andra
yrken, utan ock på landets välmåga i allmänhet, har äfven, svnnerligast i sednare
tider, åt denna näringsgren blifvit egnad all den uppmärksamhet, ämnets
vigt fordrat. I sådant afseende hafva i liera bland Rikets stapelstäder navigationsskolor
blifvit inrättade för bildande af skickliga sjömän, och de kunskapsprof,
hvilka, jemlikt Kongl. Förordningen den 7 Maj 1842 blifvit bestämda såsom
vilkor för behörighet att föra befäl å Svenskt handelsfartyg, hafva, utan tvifvel,
i väsendtlig mån bidragit till det anseende och förtroende Svenska handelsflottan
utomlands erhållit. Att nu, på sätt motionärerne föreslagit, borttaga dessa
kunskapsprof, hvilka för behörighet att å aflägsnare farvatten föra fartyg sålunda
blifvit stadgade, skulle, enligt Utskottets förmenande, hafva ett högst menligt inflytande
på vår sjöfart; och dä icke någon för handen varande brist på examinerade
fartygsbefälhavare är ådagalagd, så att deraf kan hemtas skäl för den
af motionärerne påyrkade eftergift i stadgade kunskapsprof, så får Utskottet, som
.anser, att, genom de uti 1 och 4 §§ af ofvannäinnde Kongl. Förordning och
genom Kongl, kungörelsen den 22 Maj 1852 stadgade undantag från skyldigheten
för skeppare att vid navigations-skola undergå sjökaptens-examen, äfvensom
att förvärfva burskap, all den frihet, som uti ifrågavarande afseende bör lemnäs,
redan vara medgifven, vördsamligen hemställa,
att motionerne icke må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 20 Februari 1854.
HJ:o 57.
Ank. till Exp.-Utsk. den 23 Febr. 1854, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om skyldighet att för ångfartyg
begagna stenkol i stället för ved.
Uti en inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt, till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet remitterad motion, har vice Talmannen Ad. IFilh. Svartling,
Allm. Bese.- och Ekon.-Ulsk. Belänk. N:o 58.
17
ling, med afseende å den minskning af skogarne i Riket, sorn redan uppkommit,
samt det nästan skoglösa tillstånd, som visade sig på åtskillige orter, fästat
uppmärksamhet på nödvändigheten att vidtaga åtgärder till förekommande af
total skogsbrist; och som den med hvarje år ökade ångbåtsflottan, enligt motionärens
förmenande, i icke ringa mån bidrager till »skogsförödelse,” har motionären
föreslagit, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla
om utfärdande af en författning, hvarigenom stadgades, att för alla Svenska
ångfartyg skall till bränsle användas stenkol i stället för ved.
Utskottet har tagit frågan i öfvervägande, men då stenkol numera begagnas
för flere ångfartyg, och detta förhållande utan tvifvel blifver ännu mera allmänt,
i den mon vederbörande rederier vinna erfarenhet om företrädet af detta eldnings-ämnes
användande för ifrågavarande ändamål; anser Utskottet sig, utan att
ingå i bedömande af lämpligheten att uti förevarande speciela fall genom ett lagstadgande
inskränka nyttjanderätten till en i allmänna handeln förekommande
vara, böra hos Rikets Ständer vördsamligen hemställa,
att förevarande motion må lemnäs utan afseende.
Stockholm deu 20 Februari 1854.
TSiO 58.
Aok. till Exp.-Utsk. den 23 Febr. 1854 kl. 1 e. ni.
Betänkande i anledning af väckt motion, angående vissa af heliofvet
påkallade Bergsförfattningars skyndsamma utfärdande.
Hedervärda Bonde-Ståndet har till Utskottets utlåtande öfverlemnat en af
Riksdagsfullmäktigen Nils Nilsson från 'Wermland väckt motion, hvari blifvit
anfördt, att, oaktadt tretio år snart förflutit sedan första förslaget till en omarbetning
af Bergsförfattningarne, genom Regeringens åtgärd, framkallades, samt
alla auktoriteter blifvit hörde och i anledning deraf förändringar verkställde, sakuades
likväl ännu de hufvudsakligaste af dessa författningar, nemligen Grufve
Bih.
lill R. St. Prot. 4853 4 1851. 8 Sami. 9 Haft. 5
18
Allm. liesv.- och Ekon.-lilsk. Bet. A:o SS.
och Hytte-stadgarne samt Hammarsmeds- och Jernvräkeri-ordningarne; och som
kändt vore att Kongl. Bergs-kollegium ämnade snart gå i författning om utfärdande af
Instruktioner för Bergs-statens tjenstemän, i enlighet med den reglering, som för
desse tjenstemän under den 10 Oktober sistlidet år blifvit utfärdad, ansåg motionären
det vara nödvändigt att de förordningar, hvilka skola af berörde tjenstemän
handhafvas, först borde utkomma eller åtminstone liktidigt med de förväntade
Instruktionerna, hvarföre och då, enligt motionärens åsigt, nu gällande författningar
i ämnet voro »i de flesta afseenden högst olämpliga för nuvarande
tidsförhållanden samt en del af sådan beskaffenhet att de rent af måste åsidosättas
såsom icke mera verkställbara,” motionären föreslagit, att Rikets Ständer
måtte hos Kongl. Majit göra en underdånig framställning om behofvet af omförmälde
författningars skyndsamma utfärdande, och att Kongl. Majit, i följd deraf,
täcktes i Nåder bestämma någon viss tid, inom hvilken de embetsmän eller auktoriteter,
som fått sig uppdraget att afgifva utlåtanden i ämnet, skulle sådant
fullgöra, på det jernhandteringens idkare måtte så snart som möjligt komma till
kännedom om de stadgar, hvarefter denna Rikets andra hufvudnäring skall bedrifvas.
Vid besvarandet af denna motion får Utskottet upplysa, att Kongl. Bergskollegium
afgifvit underdåniga förslag till följande nya Bergsförfattningar, nemligen
Grufves (adga, Jernvräkeri-förordmng, Hammarsmeds-ordning och Hytteordning.
Af dessa är den förstnämnda, sedan samtlige vederbörande blifvit
hörde och Högsta Domstolen, för kort tid sedan, inkommit med yttrande i ämnet,
under beredning för underdånig föredragning hos Kongl. Majit. Vidkommande
åter Jernvräkeri-förordningen och Hammarsmeds-ordningen, har Utskottet
inhemtat, att Fullmäktige i Jernkontoret på begäran erhållit del af dessa 2:ne
förslag, för att afgifva yttrande i ämnet; men ehuru handlingarne redan i Juli
månad 1850 till Fullmäktige aflemnats, samt påminnelser vid särskilda tillfällen
aflåtits, något yttrande ännu icke blifvit af Fullmäktige afgifvet; och angående
förslaget till Hytte-ordning, hvilket den G Augusti 1850 blifvit till Fullmäktige
i Jernkontoret i Nåder reinitteradt, eger enahanda förhållande rum.
Då Utskottet förutsatt att högst giltiga skäl föranledt Fullmäktige i Jernkontoret
att uppskjuta sitt yttrande öfver ifrågavarande lagförändringar, har Utskottet
jemväl om anledningen dertill sökt förskaifa sig kännedom, samt i sådant afseende
inhemtat, att, sedan Fullmäktiges underdåniga begäran, att få del af ofvannämnde
förslag blifvit bifallen. Fullmäktige, som ansett lagstiftningen, angående
tackjernsblåsningen, stångjernssmidet och jernvräkeriet ega ett särdeles vigtigt
inflytande på Svenska bruksdriften, infordrat motiverade yttranden öfver förslagen1
af Bruks-societetens tjenstemän, hvilka ständigt sysselsätta sig med de ämnen, som
Ålim. Be sv.- och Ekon.-Vtsk. Betänk. N.-o SS.
49
utgöra föremål för nämnde författnings-förslag, och derföre ansågos ega den vidsträcktaste
praktiska kännedom deruti; hvarjemte flere bruksegare fått del al
handlingarne, för att vid sina sammanträden uti bruksdistrikterna afhandla ifrågavarande
ämnen; men som uti de sålunda efterhand inkomna yttranden, funnos
stridiga meningar, icke allenast om detaljerna af förslagen, utan äfven om sjelfva
principerna för lagstiftningen om jerntillverkningen i landet och de syftemål man
vid denna lagstiftning borde söka vinna; — ansågo Fullmäktige nödigt att begära
en granskning af alla i ämnet inlemnade yttranden och anförtrodde densamma åt
personer, som Fullmäktige ansågo ega så väl theoretisk som praktisk kännedom i
alla hithörande ämnen. Desse män, hvilka likväl icke egt att efter behag disponera
sin tid, utan endast hade att, för ifrågavarande ämnens behandling, egna
stunder, som för andra göromål kunde blifva öfrige, hafva, med åtskillige personer,
som förut yttrat sig, inledt skriftvexling för att reda orsakerna till de stridiga
meningarna, hvilka sålunda småningom blifvit betydligt förändrade, så att
hopp är, att det slutliga yttrandet skall kunna representera bruksidkarnes och de
praktiske tjenstemännens gemensamma och enhälliga tankar i dessa angelägna
ämnen, under hvilkas beredande frågan om ny organisation af Svenska Bergverks-styrelsen
jemväl blifvit upptagen, och då denna frågas afgörande kunde
hafva inflytande på åtskilliga stadganden uti ifrågavarande författningar, hafva
vederbörande äfven velat afvakta dess afgörande före sista handläggningen af sitt
betänkande, hvilket Fullmäktige i Jern-kontoret hafva anledning att ofördröjligen
emotse, hvarefter Fullmäktige, enligt hvad de förklarat, skyndsamligen komma att
afgifva deras underdåniga yttranden öfver förenämnde författnings-förslag.
I anledning af hvad sålunda blifvit utredt, hvaraf inhemtas, att ej mindre
Kongl. Majit, än Fullmäktige i Jern-kontoret, åt förevarande vigtiga frågor egnat
särdeles uppmärksamhet, för att åt lagstiftningen rörande desamma bereda största
möjliga fulländning och ändamålsenlighet, torde det icke vara lämpligt, att Rikets
Ständer till Kongl. Majit i underdånighet aflåta sådan framställning, som af motionären
blifvit föreslagen, hvadan Utskottet vördsainligen hemställer,
att motionen icke måtte till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 20 Februari 1854.
STOCKHOLM, typografiska fÖrkningens Boktryck fri, 18S4.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet Memorial, A’:u 39.
1
\:o 5».
Ank. till Exp.-Utsk. d. 3 Mars 18S4, kl. 11 f. m.
Memorial i anledning af återremiss utaf Utskottets Betänkande
N:o 28.
Utskottets berörde Betänkande, afgifvet i anledning af väckt motion om ändring
i Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning om Sockenstämmor i Riket den 29 Augusti 1843
och Kongl. Majrls Nådiga Förordning om Sockenstämmor i Stockholms Stad den 16
Mars 1847, i hvad dessa Författningar röra Ordförandeskapet i Sockenstämmor,
har af vällollige Borgare-Ståndet blifvit ålerremitteradt; men som de öfriga Riks-Stånden
samma Betänkande bifallit, och beslut sålunda redan är fattadt, kan
återremissen icke föranleda till någon vidare åtgärd.
Stockholm den 28 Februari 1854.
M:o OO.
Ank. lill Exp.-Utsk. den 3 Mars 1854, kl. il f. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande
N:o 31.
Höglofl. Ridderskapel och Adeln har till Utskottet återremitterat Betänkandet
N:o 31, i anledning af väckt motion, angående penninge-depositioners införande, i stället
för nu bruklig borgen för arrenden af kronojord och för vissa tjenster; men som
Betänkandet är af de öfriga Riks-Stånden bifallet och beslut sålunda deröfver fattadt,
föranleder återremissen icke lill någon Utskottets vidare åtgärd.
Stockholm den 28 Februari 1854.
Ulft. till R. St. Prot. 1833 & 1854. 8 Sami. 10 Baft.
1
2 Allmänna Besvär»- och Ekonomi-Utskoltels Betänkande, N:o SI.
M:o 61.
Ank. lill Exp.-Utsk. d. 3 Mars 1854, kl. 11 f. m.
Betänkande, i fråga om upphäfrande af den genom Kongl. Majlis
Nådiga Bref den 50 Juli 1851 påbjudna afgift till HofKapellets
Pensions-Kassa utaf kringresande skådespelare, m.jl.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets handläggning har blifvit remitterad
en af Herr B. Hjort inom Vällofl. Borgare-Ståndet väckt motion, att Hikets Ständer
mätte lill Kongl. Maj: t aflåta underdånig hemställan, det Kongl. Maj:t täcktes upphäfva
Dess Nådiga Bref den 30 Juli 1831, hvarigenom stadgats, att »af alla kringvan»drande
personer, som uppföra skådespel eller för allmänheten visa taskspelerier, konst»ridning,
lindansning, djurdansning, menagerier, skuggspel, fyrverkerier, m. m. d., skall,
»såsom bidrag till Hof-Kapellets Pensions-Kassa, erläggas 2 R:dr B:ko för hvarje dag,
»de, efter gjorde anslag, gifva sådana representationer.» Såsom skäl för detta förslag har
motionären åberopat dels att genom det omförmälde Kongl. Brefvet en beskattning,
utan Rikets Ständers derom fattade beslut, blifvit ålagd, och dels alt den ifrågavarande
afgiften vore obillig, enär de personer, som uppföra skådespel, m. m., för sin inkomst
deraf erlägga särskild bevillning och i allt fall ej hade någon skyldighet att bidraga
till Hof-Kapellets underhåll, eller till pensionering af dess ledamöter; hvarjemte motionären
förmält, att motion om afgiftens upphörande blifvit vid 1834 års Riksdag väckt
och af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet tillstyrkt, men alt frågan då förfallit,
sedan dels Utskottets Betänkande, som af två Riks-Stånd bifallits, blifvit af ett tredje
afslaget, och dels det fjerde Riks-Ståndet beslutat att afgiften skulle fortfara, meri tillfalla
vederbörande kommun. 1 öfrigt,har motionären uppgifvit, att Hof-Kapellets Pensions-Kassa
nu mera skulle ega en kapitalfond af 110,000 R:dr banko, och, »nästan
tidigare än någon annan Pensions-Kassa, kunna förse delegarne med pensioner»,
i följd hvaraf han ansett samma kassa kunna umbära ifrågavarande inkomst, som
skulle årligen uppgå till 1,300 å 1,400 R:dr.
Med motionären har Herr L. fV. Henschen sig förenat och till ytterligare stöd
för motionen fästat uppmärksamheten derpå, att afgiften drabbade olika personer på
olika sätt, och alt den stundom medtoge hela inkomsten af en representation, eller ännu
mera; och hafva flere af Vällofl. Borgare-Ståndets ledamöter med Herr Henschen instämt.
På sätt Motionären förmält, har fråga om upphörande af den i Kongl. Brefvet
den 30 Juli 1831 stadgade afgift redan vid Riksdagen åren 1834—1835 förevarit, men,
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Vlskotlets Betänkande, N:o St.
3
i anseende till Riks-Ståndens olika beslut, forfallit, hvarefter samma fråga varit väckt
vid 1844—1845 årens riksmöte, men blifvit af vederbörande Utskott afstyrkt och sedermera
inom Riks-Stånden rönt enahanda utgång, som vid förstnämnde riksdag.
Beträffande förhållandet med Hof-Kapellets Pensions-Kassa har följande uppgift
blifvit Utskottet meddelad:
»Kassans behållning, enligt sednast verkställda bokslut, har utgjort 110,541 R:dT
»24 sk. 7 rst. banko, af hvilka kontant 12,667 R:dr 22 sk. 6 rst. och återstoden utlå»nad
emot intecknings- och annan säkerhet.
»Såsom medium af de årliga inkomster, kassan kan hafva att påräkna, upp
-
tages:
l:o. Delegarnes tillskott . .
R:dr 1,200: — —
2:o. Afgiften af dem, som begagna Kongl. Hof-Kapellets
biträde vid koncerter och soiréer „ 1,000: — —
3:o. Räntevinst å utlånte medel (circa 100,000 R:dr) hvaraf
största delen emot 5 procent „ 5,000: — —
4:o. De så kallade skådespels-afgifterna
1,500:
Summa B:ko R:dr 8,700:
Utgifterna hafva visat sig vara följande:
l:o. Pensioner till delegare, enligt fastställd stat .... R:dr 6,000:
2:o. Pensioner till delegarnes enkor och barn .... „ 1,618:
3:o. Utbetalt begrafningshjelp och förvaltnings-koslnader . „ 1,055:
Summa B:ko R:dr 8,673: — —
Vid jemförelse emellan inkomst och utgift synes lätteligen, att något öfverskott
eller behållning för kassan icke rimligen kan påräknas, och att icke heller de nu utgående
skådespels-afgifterne kunna upphöra, utan att kassans bestånd för framtiden måste
äfventyras.»
Utskottet får, beträffande sjelfva saken, till en början erinra, att såsom, uti förevarande
läll, afgifter ofta utgå för ändamål, af hvilka den skattdragande ej hemlar någon
direkt fördel, men hvilka för det allmänna äro gagneliga och nödvändiga, äfvensom
att ifrågavarande afgift är att anse såsom en af Staten till förmån för Hofkapellets
Pensionskassa afstådd andel af den bevillning, hvarmed Staten beskattar kringresande
skådespelare, m. fl. för deras förevisningar.
Då i öfrigt härvid förekommer, att, enligt hvad af ofvan meddelade redogörelse
för pensionskassans ställning tydligen synes, brist skulle uppstå om någon rubbning
uti kassans påräknade inkomster inträffade; att följden häraf åter skulle blifva den, att
pensioneringen måste inskränkas, hvarigenom de fördelar, som med denria nyttiga inrättning
äro åsyftade, småningom skulle minskas och upphöra; alt det, enligt Utskottets
öfvertygelse, är af högsta vigt att Kongl. Theatern, om den skall motsvara sin
bestämmelse och tidens fordringar, må alltjemt ega ett af utmärkta tonkonstnärer bestående
kapell, hvarifrån den musikaliska bildningen och smaken må kunna utvecklas
och spridas icke blott inom hufvudstaden, utan öfver hela riket; äfvensom att möjligheten
för Kongl. Theaterns styrelse att få sådane personer, som äro att räkna bland de
högre talangerna, anställde vid hofkapellet, förnämligast kan antagas vara beroende på
säkerheten för desse, alt, genom pensioner, se sig nå ålderdomen betryggade lör brist
och fattigdom, hvilken säkerhet ej kan påräknas med mindre antingen att hofkapellet»
pensionskassa allt framgent får behålla de inkomster den hittills, i stöd af Kongl. Bref
-
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, Aho 62.
vet den 30 Juli 1831, uppburit, eller ock att Rikets Ständer besluta att på Stat anslå
en motsvarande ersättningssunima. får Utskottet vördsamt hemställa,
att Herr Hjorts motion icke må föranleda till någon Rikets Ständers
åtgärd.
Stockhom den 28 Februari 1854.
Reservationer:
af Herr Hofpredikanteu Wensjoe, Herr Lektor Söderberg och Herr G.l. Stenberg.
af Herr Gustafsson, hvilken yttrade: »Som den genom Kongl. Rrefvet den 30
Juli 1831 påhjudne afgift till Hofkapellets Pensionskassa icke är med rättvisa och billighet
öfverensstämmande, då de personer, af hvilka den skall utgöras, ej i och för sine
förevisningar hafva någon gemenskap med hofkapellet, och ej i någon händelse kunna
på (/rund. af samma afgift påräkna understöd af nämnde kassa, anser jag det Utskottet
bordt, med bifall till motionen, tillstyrka Rikets Ständer att hos Kongl. Maj:t anhålla,
det omförmälde Nådiga Rref den 30 Juli 1831 måtte till ali kraft och verkan
upphäfvas.» -
Häruti instämde Herr Prosten Carlander, samt Herrar Kistner, Sundblad, Wahlström,
Lundh, Broman och Matchel.
M:o 62.
Ank. lill Exp.-Utsk. d. 3 Mars 1854, kl. n f. m.
Betänkande, i fråga om anställande af cn agronom för Norrbottens
län.
Med förmälan, alt en liflig håg för jordbruket nu mera vore rådande äfven inom
den nordligaste delen af Riket, har Riksdagsmannen Anders Bäckström från Norrbottens
län, uti en inom Hedervärda Ronde-Slåndet väckt, till Allmänna Resvärs- och Ekonomi-Utskottet
remitterad motion, framställt den önskan, att, då de öfrige provinserne fått
tillgodonjuta aila möjliga fördelar till åkerbrukets och höafkastningens upphjelpande,
jemväl nyssnämnde län måtte i sådant hänseende komma i åtanka, och att, enär denna
ort vore »uppfylld af ouppodlade fält och oaflappade sjöar, der efter några år gun»gande
skördar och ymnigt foder skulle gifva landtmannen en rik afkastning och full
»ersättning för sin använda möda», åt Norrbotten måtte beredas förmånen af ett anslag
för anställande af en agronom, som kunde lära befolkningen att aftappa sjöar och odla
jorden på ett ändamålsenligare sätt, än som hittills varit brukligt.
Utskottet får i afseende härå upplysa: alt en dylik motion, åsyftande jemväl
Westerbottens län, blifvit väckt vid sednaste riksmöte; ali Rikets då församlade Ständer,
hvilka ansett de på 6:te Hufvudtiteln uppkommande besparingar å anslagen för
jordbruket,
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 62.
5
jordbruket, handeln och näringarne lemna full tillgång till. bestridande af erforderlige
utgifter för agronomers anställande i de norra länen, uti aflåten skrifvelse, i underdånighet
fästat Kongl. Maj:ls Nådiga uppmärksamhet på behofvet af en sådan åtgärd, för
att bereda allmogen derstädes kostnadsfri undervisning uti ängsvattning; att Landtbruksakademien,
häröfver hörd, jemte vitsordande af en dylik åtgärds stora nytta, i underdånighet
anfört, att, derest tillgångar på skicklige agronomer med praktisk kunskap i
ängsvattning varit svarande emot landets behof, Akademien icke skulle hafva tvekat att
obetingadt tillstyrka anställande af en dylik person för Norrbottens och Westerbottens
län, men att, då antalet af de personer, som för detta ändamål kunde påräknas, vore
så inskränkt, att, då direktören Johnson, med hvilken flerårigt kontrakt för hans verksamhet
redan vore afslutadt, icke toges i beräkning, endast agronomerne Kempff och
Akerman återstode för ledningen af alla de företag, som för den egentliga ängsvattningen
inom landet kunde ifrågakomma, och det vöre nödvändigt att någorlunda jemnt fördela
deras verksamhet, hvilket icke kunde ske, om en af dem blefve uteslutande anställd
för de ifrågavarande länen, Landtbruks-akademien ansett sig böra, såsom den
lämpligaste utvägen, i underdånighet tillstyrka, att tills vidare någondera af dessa agronomer,
i fall deras befattning äfven för framtiden komme att fortfara, erhölle uppdrag,
att, under två månader om året, besöka Norrbottens och Westerbottens län; alt Kongl.
Majit, som ansett det vara af synnerlig vigt, att åt de två nordligaste länens jordbrukande
allmoge kostnadsfritt biträde medelst undervisning och råd i anläggning af öfversilningsängar
och ängsvattning i allmänhet varder beredt, så snart en skicklig agronom,
med praktisk kunskap i ämnet, uteslutande för detta ändamål blefve alt tillgå, under
den 14 November 1851 i Nåder beslutat, att, under afbidan deraf, det tills vidare
finge bero vid hvafi Landtbruks-akademien för det dåvarande i underdånighet tillstvrkt;
äfvensom att, i följd häraf, en agronom, under två månader utaf hvartdera af dé två
sednaste åren, i omförmälde hänseende gått allmogen i Norrbottens och Westerbottens
län tillhanda.
Då således upplyst är, icke allenast alt åtgärd redan blifvit vidtagen för att under
en kortare tid af året bereda allmogen i de två nordligaste länen undervisning i
ängsvattning af en sakkunnig, person på statens bekostnad, utan ock att Kongl. Maj:ts
Nådiga afsigt är, att en agronom skall särskildt för dessa län anställas, så snart tillräckligt
antal dertill tjenlige personer blifver att tillgå, hvilket, enligt hvad jemväl blifvit Utskottet
meddeladt, förmodas snart inträffa, synes någon underdånig framställning i ämnet
från Rikets Ständer icke vara behöflig; och hemställer Utskottet fördenskull,
att någon åtgärd i anledning af förevarande motion ej må af Rikets
Ständer vidtagas.
Slockholm den 28 Februari 1854.
Bih. till B. St. Prot. 1853 & IS54. S Sami. 10 Hä't.
2
STOCKHOLM; tryckt hos ISAAC MARCHS; 1854;
Allm. P.esv.- och Ekon-.lksk. Betänk. Ar.'o 63.
t
‘ >
\:o 63.
Ånk. till Exp. Utsk. d.. S Mars 1854, kl. 11 f. m»
Betänkande, i anledning af väckte motioner, dels om indragning af
åtskilliga Biskops-embeten och dels om nedsättning i Biskop arnes
aflöning.
Uti motioner, som från Hedervärda Bonde-Ståndet blifvit till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottets handläggning remitterade, har blifvit föreslaget:
A) af Riksdagsmannen Pehr Erik Andersson från Westerås län;
l:o att Biskops-embetena uti Skara, Strengnäs, Wester ås, JVexiö, Götheborg,
Calmar, Carlstad, Hernösand och JVisby måtte, i mån af nu varande
isnehafvares afgång indragas;
2:o att samma embeten måtte bibehållas uti Upsala och Lunds samt Linköpings
stift; dock att Rikets Ständer till Kongl. Maj:ts Nådiga godtfinnande, öfverlemnade
att bestämma om, i stället för Biskops-embetet i Linköping, något
annat skulle anses lämpligare att bibehålla;
3:o att de indragna Nio Biskopslönerna måtte ingå till Statsverket för att
begagnas till förbättrande af det lägre presterskapets löne-vilkor;
4:o att Biskops-lönerna i Upsala, Lund och Linköping, om i detta sistnämnda
stift bibehälles Biskops-embete, efter de nuvarande innehafvarnes afgång,
må blifva bestämda till ett jeinförligt belopp med dem, som äro anslagne ät
Rikets högre embetsman;
Bih. till II. St. Pral. 1833 & 1834. 8 Sami. 11 Haft. i
2
Alin. Besil.- och Ekon.-Vtsk. Betänk. N.o 63.
5:o att de till fdrenämnde Nio Biskops-etnbeten anslagne Pnebende-pastorater
måtte besättas med egna pastorer;
6:0 att ordförandeskapet i Dom-Kapitlen och inspektionen öfver stiftens
elementar-läroverk måtte uppdragas åt Domprostarne, och lämpliga arfvoden ät
dem, för dessa bestyr, tilldelas, likväl ej öfverstigande 1,200 R:dr R:gs.
Till grund för motionen har hufvudsakligen blifvit anfördt, att, om ock
Biskops-embetena, hvilka, inrättade för Katholska lärans upprätthållande, öfvergått
såsom bihang till den Evangelisk-Lutherska läran, varit nödvändige i denna
läras första tider, då det lägre presterskapet i kunskap och bildning varit föga
höjdt öfver det då oupplysta folket, så voro förhållanderne numera förändrade, i
i det att icke Biskoparne ensamme nu voro i besittning af lärdomens förmåner,
sedan elementar-läroverken och hög-skolorne tagit värd om lärdomen och religionen;
hvarjemte motionären förmält, att Biskoparnes »under mörksens tidehvarf
tillvunna» aflöningsförmåner, enligt hans tanka, vore så höga, att de icke stöde
i lämpligt förhållande till dem, som voro anslagne åt andre högre embetsman,
hvilkas åligganden vöre för landets nytta mera maktpåliggande och erfordrade
lika stora egenskaper; och har motionären slutligen, för att söka vederlägga förmodade
inkast emot förslaget, yttrat: att då grundlagarne omförmäla Erke-biskopen
och Biskoparne, men desses antal derstädes icke bestämdes, så vore motionärens
förslag, enligt hvilket tre biskopar skulle bibehållas, icke emot dessa lagar
stridande; att presterskapets privilegier af den 16 Oktober 1723 icke heller
kunde trygga biskoparne vid oförändradt bibehållande af stift, prsbende-socknar
och hemman. De nuvarande biskoparne kunde ej kränkas i sine rättigheter,
men, enligt konstitutionclt begrepp, egde statsmakterne, konung och Rikets Ständer,
fullkomlig rättighet att indraga hvilka statsembeten som helst, äfvensom att
reglera aflöningen vid desamma; och kunde icke de blifvande biskoparnes »rättigheter
vara heligare än sjelfva konungens, hvilkens anslag vid hvarje Riksdag
kunde regleras, ökas eller minskas.»
B) Af Riksdagsmannen E. M. Falk från Skaraborgs län, att ej mindre
löne-inkomsterna af Biskops-embetena mätte, i mån af nuvarande biskopars
afgång, så reduceras, att ingen biskops-lön koinme att framdeles öfverstiga 6,000
R:dr Banko, utan ock det, genom dylik reduktion, uppkommande öfverskott, på
lämpligt sätt, användas till förbättrande af det lägre presterskapets löncvilkor.
Såsom skäl för detta förslag, har motionären andragit, att det icke vore
öfverensstämmande hvarken med billigheten, rättvisan eller förnuftets fordringar,
att Rikets biskopar skulle aflönas med 12 å 18,000 R:dr Riksgälds till utvecklande
af en med den Heliga Skrifts föreskrifter om öfverherdarnos kall och be
-
AUm. Besv.- och Ékon.-L’lsk. Betänk. IV.o 68.
3
stiimmelsa icke öfverensstämmande prelatensisk lyx, under det att det s. k. lägre
presterskapet, t. ex. komministrarne, hvilka »buro dagens hetta och tunga,»
knappast egde dagligt bröd för sig och den ofta talrika familjen.
Enär Utskottet anser, att de vid flera Riksdagar återkommande motioner
om Biskops-embetenas indragning, eller om de med dem förenade lönevilkors inskränkning,
äfvensom det bifall, hvilket af enskilde, och någon gång till och med
af Utskott, egnats åt sådane motioner, till stor del måste härleda sig från obea
kantskap med detta embetes så väl betydelse som ursprung och historia, anser
sig Utskottet — för att möjligen förebygga den endast tidsödande sysselsättningen
med samma ämne vid kommande Riksdagar — vid de nu ifrågavarande
motioner böra fasta en uppmärksamhet, hvilken eljest kunde synas mindre behöflig.
Hvad först angår Pehr Erik Anderssons motion, vittnar denna i hög
grad om ofvannämnde obekantskap. Deri säges, att »dessa embeten, inrättade
för den katholska lärans upprätthållande, öfverginge såsom bihang till den rena
Evangeliska Lutherska läran.» Meningen är synbarligen, att Biskops-embetena,
stiftade till medel och värn för papismen, kommo olyckligtvis att, såsom en skadlig
hierarkisk institution, oaktadt reformationen, i Sverige qvarstå. Tvärtom är
dock förhållandet, att reformationen äfven deruti handlade i enlighet med sin
princip , att Biskops-embetet, stiftudt af Apostlarne och således jemnårigt med
den synliga kyrkan, samt ursprungligen afseende uppsigten öfver de större församlings-systemer,
hvari hela den yttre kyrkan efter organisk grund visligen indelades,
just genom reformationen återfördes till denna sin ursprungligt apostoliska,
för beredandet af ordning och renhet nödvändiga karakter, med förkastande af all den
magiska sanktion och förtryckande makt, hvarmed Romersk vidskepelse eller
herrsklystnad detsamma förfalskat. Samma obekantskap med förhållandet ådagalägges
ock, då det säges, att Svenska biskoparne »bibehålla ännu sina, under
mörksens tider tillvunna, aflönings-förmåner. I huru ringa män de af Staten
gifna vilkor, i åtskilliga stift ej ens jemförliga ined Rikets större pastorater, motsvara
de inkomster, särdeles af gods och gårdar, hvilka, genom 1527 års reduktion,
från biskopsstolarne indrogos, är dock allmänt bekant. Huru härmed må
hafva förhållit sig, kan för öfrigt deraf slutas, att, äfven för närvarande, de största
Svenska biskopslöner icke uppgå till mer än få procent af hvad katholska,
äfvensom Grekiska och Anglikanska biskopar ännu åtnjuta. Erinras bör ock, att,
under sednare tider, de fordom öfliga ersättningar eller fria gåfvor, vid visitationer,
installationer, prestmöten 0. s. v., numera allmänt afskaffats eller kommit ur
bruk, samt att de vidlyftiga embetsfärderna, äfvensom det ålagda vistandet vid
Riksdagarne, måste af biskoparne sjelfve bekostas
Ringa bekantskap med sjelfva embetet tillkännager sig i det påståe/ijlet,
att elementar-läroverken och högskolorna nu hafva öfvertagit den vård äfven ann
4
Ålim. Ilenoch Ekon.-Blsk. Betänk. JV.-o 63.
religionen, som ansetts tillhöra Biskoparne, — hvilken menings grundlöshet icke
lärer behöfva bevisas — samt i förslaget, att Domprostarne skola ersätta Biskoparne,
hvilket anses kunna åstadkommas derigenom, att ordförandeskapet i Domkapitlet
och inspektionen Öfver Elementar-läroverken åt de förra uppdroges.
Här erkännes dock behofvet af Stifts-chefer, ehuru med förändring af titeln.
Men uppfattningen af deras åliggandens innehåll är alltför ofullständig, dä detta
anses angifvet genom ordförandeskapet och inspektionen. Redan i den rätta förvaltningen
af dessa tvänne befattningar innehålles visserligen en så omfattande
och mångfaldig verksamhet, att de tor sig ensamt skulle så sysselsätta en nitisk
och begåfvad man, att de svårligen medgåfve föreningen med värden af så omsorgsfordrande
församlingar, som Stiftsstädernas vanligen äro, hvarföre ock öfverallt, hvarest
redan Biskop tillika är Domprost, det förra embetets nödvändiga, och alltid såsom
hufvudsak erkända, fordringar göra nödvändigt, att församlingens vård måste
till väsendtlig del af vikarier bestridas. Men derjemte måste erinras, att de
tvänne anförda delar af Biskops-embetet ingalunda utgöra summan af dess pligter.
Utan att behöfva, i afseende på hela vidden af dessa, mer än hänvisa till
Kyrkolagen, anser Utskottet mer än tillräckligt att nämna ännu tvänne, af hvilka
hvardera i sig inbegriper ett rikt fält af arbete, nemligen visitationerna, hvilkas
ändamål är ej blott att undersöka och lifva kristendomskunskapen och det kristliga
lifvet inom församlingarna, utan oek att granska och ordna de ekonomiska
förhallandena, samt den allmänna uppsigten öfver folkskolorna, hvarjemte må antydas,
hvilken inre och yttre tillväxt hvarje pligtområde kan få i mån af innehafvarens
känsla af embetets väsende. Hvad för öfrigt säges, att Biskoparne ej
äro annat än Statens embetsman, och att således detta embete kan af Staten
upphäfvas, så lärer ej detta under annat vilkor kunna medgifvas, än Statens begrepp
upphöjes till omfattande äfven af kyrkans, i hvilket fall upphäfvandet af
ett, just dennas blista vård åsyftande, embete vore en motsägelse.
Någon i sakens egen beskaffenhet grundad anledning, hvarföre Biskopsembetets
bibehållande i Upsala och Lund medgifves, är icke tillkännagifven.
Skulle härmed afses befintligheten af högskolor på nämnde orter, så synes, efter
den i motionen tillika uttalade mening, att »högskolorna öfvertagit vård 0111 religionen
n, framför allt på dessa ställen en biskop vara öfverflödig. Lika outredt
är äfven, hvarföre, utom dessa, ännu en biskop skulle få finnas — i Linköping
eller något annat, af motionären icke bestämdt, stift. Åro biskopar behöfliga
i något stift, så lära de väl vara det i alla. Har åter detta undantag
ingen annan grund, än att en grundlägs-rubbning skulle undvikas, så lärer väl
dock icke ens denna afsigt härigenom kunna vinnas, enär i Regeringsformens
29 § säges, att med biskopars val »förhållcs efter förra vanligheten», hvilken
vanlighet åter är bestämd af Kyrkolagen, 20 Kap. 1 §, som föreskrifver, att så
-
Allm. Betv.- och Ekon.-Llsk. Belänk. N:o 63.
8
dant val bör ega rum, så snart ett biskopssäte blifver ledigt. Lika beskaffad
år ock tydningen af presterskapets privilegier, då, mot förutsedd beskyllning att
motionen trädt äfven dessa för nära, ett skydd sökes i medgifvandet att nuvarande
biskopar må behålla sina embeten och sina löner.
Motionen sätter icke i fråga, huruvida sådana förrättningar, hvilka antingen,
enligt löreskrift och föresyn från den Apostoliska tiden hos oss ensamt
tillhöra biskopen, såsom prestvigningar, eller endast på uppdrag af honom af
andra prestmän förrättas, såsom kyrkoinvigningar, installationer 0. s. v. kunna,
utan att fela mot någon högre anordning, eller utan någon förlust för sakens
helgd och värdighet, på annat sätt besörjas.
Då det af många protestantiska församlingar med högaktning erkända företrädet
i Svenska församlingens bibehållna renhet i lära och enhet i anda 1 betydande
mån lärer vara en frukt af dess kyrkliga organisation, hvari Biskopsembetet,
jemte de vist betänkta stadgarne för dess tillsättande, till väsendtlig del
ingår, så ligger ock just i detta embetes nuvarande författning ett af de säkraste
värn mot de af Romerska kyrkan aldrig ur sigte lemnade upplösande och
värfvande försök, hvilka åsyfta återinförandet af den hierarki, hvaraf motionären
menar vårt Biskops-embete vara en lemning. Afskaffandet deraf skulle säkert
vara den tacknämligaste tjenst, som kunde bevisas papismen.
I anledning af nu gjorde anmärkningar får Utskottet vördsamt hemställa,
att motionen måtte lemnäs utan afseende.
Beträffande åter Falcks motion, får Utskottet, med hänvisande till hvad
redan rörande biskoparnes aflöning är sagdt — blott tillägga, att åtskilliga af
dessa löner, åtminstone vissa år, ej lära uppgå till det normalbelopp, motionären
föreslår, samt anmärka, att principen af biskopslönernas bringande till ungefärlig
likhet med andra chefers och högre embetsmäns ej torde vara alldeles
användbar. Deras kall såsom herdar, såsom med innerligare band fästade vid
den stora hjord, dem är anförtrodd, gör, att de sjelfva, mer än andra embetsmän,
måste känna sig i viss grad såsom förvaltare af de i deras hand lemnade
medel, hvilka möjligen öfverstiga hvad man strängt kallar egna behof, äfvensom
att hjelpbehöfvande i allmänhet, och särdeles de, hvilka för kyrkans och bildningens
tjenst sjelfve skola bildas, med närmaste hopp eller anspråk vända sig
till församlingens öfverherdar. Det lärer ej heller kunna nekas, att under den
Svenska Evangelika kyrkans alla tider en rik frukt af sådane åsigter och handlingssätt,
svårligen mätbar efter vanliga beräkningsgrunder, kommit församlingen
och derigenom hela samhället till godo. Då för öfrigt detta de behöfvandes
hopp eller anspråk, äfvensom pligten att motsvara detsamma, naturligast rättar
Allm. Bcsv.- och Ekon.-Ultk. Betänk. jY.o 03.
eig efter inkomsternas belopp, hvilket dessutom ungefärligen varierar efter den
af stiftens olika storlek beroende olikhet i utgifter, så synes ej olikheten I detta
afseende föranleda en, icke heller af motionären föreslagen, jemkning af lönerna,
hvilken eljest kunde synas högst billig, då befattningarnes likhet ensamt tagea i
betraktande. Utskottet får således vördsamt hemställa,
att äfven denna motion måtto lemnäs utan afseende.
Stockholm den 28 Februari 1854.
B es er va tion er:
af Friherre Raab, Carl Adam: «Då den iorst-stående af dessa i Betänkandet
intagna motioner, om vissa Biskops-embetens indragning, förevar i Utskottet, så
föreslog jag, för att undvika de, Riksdag från Riksdag förnyade, motioner om
dessa embetens afskaffande, att Utskottet skulle motivera sitt afslag med en populär
framställning om Biskops-embetenas vigt och nytta för kyrkan. Dessa
motiver hafva nu blifvit uppställde och förefmnas i betänkandet antagne i Utskottets
Plenum. Men de förefalla mig invecklade och med aflöningssättet förblandade,
hvarigenom framställningen förlorar i värde och blir för dem, till hvilkas
efterrättelse den är skrifven, svårfattlig; hvarjemte den hierarkiska anspeglingen
på kyrkans och statens inbördes förhållande till hvarandra kunnat
umbäras.
Tillräckligt för att motivera Biskops-embetets behöflighet, synes mig vara
hänvisandet på vår kyrkliga organisation. Vår kyrka är nemligen en Statskyrka
och Biskops-embetet intager der ett bestämdt rum. Kyrkan behöfver derföre
icke vara hierarkisk i samma mening som den katolska. För deras räkning,
hvilka hafva mindre bekantskap med Kyrkolagen, hade man kunnat tillägga
uPPoift på Biskops många och vidlyftiga cmbets-göromål, hvilka, när de fullgöras,
göra honom till en högst vigtig person inom kyrkan. Dessa äro: Ordförandeskap
i Domkapitlet, installeringar, inspektioner och visitationer, uppsigt öfver
gudstjensten och dess öfverensstämmelse med Kyrko-ordning och handbok,
uppsigt öfver gymnasier, skolor, lärare* hvarjemte biskop skall utsätta och förrätta
Prestmöten m. m.
Allm. Betv.- och Ehon.-Utik. Betänk. N:o 03.
7
Att vi behöfve, för andligt lifs utveckling inom församlingen, många reformer
inom kyrkan, bestrida väl få. Men reform i den af motionären före
slagna
väg torde icke leda till afsedda ändamålet.
Ifrån denna synpunkt har jag, som delar Utskottets mening om Biskopsembetets
nytta och nödvändighet, trott att motiverne böra sökas för afslag å
motionen, och får derföre endast reservera mig mot de motiver Utskottet har
framställt.
Vidare förekommer i detta betänkande Riksdagsman E. M. Falcks motion
om reduktion af biskoparnes löneförmåner, i mån af nuvarande biskopars afgång,
så att ingen biskopslön korame att framdeles öfverstiga 6,000 R:dr Banko;
hvarjemte han föreslår att uppkommande öfverskott skulle på lämpligt sätt användas
till förbättrande af det lägre presterskapets aflöning.
Denna motion har Utskottet affärdat med de skäl:
att biskoparnes lönevilkor i åtskilliga stift ej ens äro jemförlige med
Rikets större pastorater;
att de Svenska biskopslöner icke uppgå till mer än få procent af hvad
Katolska äfvensom Grekiska och Anglikanska biskopar ännu åtnjuta;'
att biskop måste känna sig såsom förvaltare i viss grad af de i( hans hand
lemnade medel, hvilka möjligen öfverstiga, hvad man strängt kallar, egna hehof;
att de för kyrkans och bildningens tjenst i allmänhet hjelpbehöfvande med
närmaste hopp eller anspråk vända sig till församlingens öfverherdar;
att under sednare tiden, de fordom öflige ersättningar eller fria gåfvor vid
visitationer, installationer, prestmöten, — och så vidare —- numera afskaffats
eller kommit ur bruk;
att principen af biskopslönernas bringande till ungefärlig likhet med andra
chefers och andra embetsmäns ej torde vara alldeles användbar.
Inom parenthes och med hänseende till behandlingen af detta ämne mäste
anmärkas, att det rätteligen bordt pröfvas i sammanhang med de motioner,
hvilka afse pastorers och lägre presterskaps lönevilkor, hvilka nu blifvit särskildt
liandlagde i Utskottet.
Allm. Besv.- och Ekon.-lllsk. Betänk. N-o 63.
Det. är väl sant att några biskopslöner inom do mindro stiften ej äro sä
stora, som några pastorers i de största pastorater; men häraf följer icke, att det
icke gifves stora biskopslöner inom de andra stiften — relativt allt för stora —
och biskopen i Lund lärer åtnjuta i årlig lön, omkring 30,000 R:dr Rgs.
I vårt land, der tjenstemäns löner i allmänhet äro små, väcker denna
summa ett visst uppseende i jemförelse med löneinkomster för andra högre tjenstemän.
Jemförelsevis ringa måtte då en adjunkts lön om 75 R:dr Rgs med
fri kost eller komministerlön om 400 R:dr Rgs (i ett för allt) synas. Visserligen
äro göromålen inom våra, i storlek så olika, stift olika och härpå bör, i en
blifvande reglering, äfven fästas tillbörligt afseende, och detta oaktadt man ser
en öfverårig biskop t. ex. i det stora Lunds stift lätteligen förvalta sitt embete.
Men huru man än uppställer dessa jemförelser, vare sig ensamt emellan biskopars
löneinkomster eller emellan högre och lägre presterskaps aflöning, allt nog,
man kommer till samma resultat, att rättvisa och billighet verkligt tala för reglering
af biskopslönerne.
Beklagligt är det visserligen, att biskoparncs löner endast uppgå till få
procent af Grekiska och Anglikanska biskopars och kanske vore detta ett skäl —
för jemförelsens skull — att öka lönerne; men då borde kanhända dessförinnan
utredas på hvad ståndpunkt dessa personer stå till hvarandra och till de olika
kyrkorna och huruvida Biskops-embetet inom vår kyrka är likformigt med samma
inom de åberopade kyrkorna.
Det må vara, att biskopar betrakta sig såsom förvaltare af de i deras
händer lemnade medel; men månne ej de, liksom andra tjenstemän, förvalta dem
till egen förmån? Att de mer eller mindre understödja fattiga ynglingar vid läroverken
— som om jag rätt minnes fordom varit ett åliggande -— är berömvärd
t; men denna pligt fullgöre vi litet hvar i mån af tillgångar, antingen vi
äro andlige eller verMslige män.
Den stora skiljaktighet, som uppkommit emellan biskoparnes löneinkomster
får till stor del här ledas från frikostigheten med prmbende-pastorater. Så har
jag hört sägas, att Biskopen i Lund skulle innehafva 5å6, Biskopen i Linköping
5 å 6 präbende pastorater o. s. v. Detta länge öfverklagade förhållande,
och som i väsendtlig mån inverkar menligt på religionsvården förtjenar att allvarligt
betraktas.
Med anledning häraf, och då det för öfrigt är för mig oförklarligt, att
man icke skulle kunna lika väl reglera biskopslönerna, som nian gjort det med
Allm. Be.ii'.- och Ekon.-ilsk. Belänlc. A:o ti i.
9
andre chefers och embetsmäns; och ingen rättvisa talar för bibehållandet af detta
undantag; så får jag, med anledning af hvad som blifvit anlördt. flir min del.
tillstyrka:
a) att Rikets Ständer matte, i underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit, anhålla,
att i mån af biskopars afgång prsebende-pastoratcn måtte, så vidt sig göra
låter, besättas med ordinarie pastorer: och att
b) biskopslönerne måtte regleras i likhet med andra chefers och högre embetsmäns;
hvarjemte, om någöt öfverskott uppkommer, detsamma reserveras, flir
att i sammanhang med de medel, som vid en framtida reglering af pastorers
löner uppkomma, gagnas till förbättring af det lägre presterskapets
löne vilkor."
\':o ii 1.
Anie. till Exp.-Utsk. den 8 .Mais [Säd, kl. 1! f. ni.
Uetiinkande, i anledning af väckt motto//, om meddelande af före
skrift,
att tiongl. Maj:ls Nåd/ga lian gör else den 28 Maj
i 850, angående, ekonomiska besigtnings/' å kyrkoberde-bostälten,
l/apel laris- och klockare-bohl, samt preste-stomhemman,
ma tillämpas äfven a sådana skollärare-boställen, sorn af innehafva
vm skola byggas och underhållas.
Sedan Herr Kontrakts-prosten ./. P. Hallman, uti en inom Högvördigo
Prestr-Ståndet vackt, till Utskottets behandling öfverlenmad, motion föreslagit, att
ekonomiska besigtningar måtte förklaras böra förrättas jemväl ä folkskole-lärares
boställen, och Utskottet i anledning af berörde motion, uti sitt Betänkande N:o
15, hufvudsakligen yttrat, att dä dessa boställen borde af församling ensam,
både byggas och underhållas, samt tillsynen å sä väl vid boställe befintliga
byggnader, sorn, detsamma möjligen åtföljande, jord förthy vore församlingens ensak,
funné Utskottet hvad i berörde måtto blifvit framstäidt, icke böra till någon
Bill. till B. St. Brot. 18S3 ,V ISSI. 8 Sami. II Hafi. 2
10
Allm. Besv.- och Ekon.-Vlsk. Betänk. K:o 6i.
Rikets Ständers åtgärd föranleda; så har Herr Biskop ,/. A. Butsch, under åberopande
af 56 § Riksdags-Ordningen, och med föranledande af innehållet i förenämnde
Betänkande, uti HögvÖrdiga Preste-Ståndet väckt motion derom, att Rikets
Ständer måtte till Kongl. Maj:t ingå med underdånig anhållan, att Kongl.
Maj:t, medelst utfärdande Nådig Kungörelse, täcktes förordna, att sådana skollärare-boställen,
hvilka det ålåge innehafvarne att bygga och underhålla, hädanefter
borde undergå ekonomiska besigtningar i öfverensstämmelse med och under
iakttagande af hvad, genom ofvan åberopade Kongl, kungörelse, redan funnes föreskrifvet
med afseende ä kyrkoherde-boställen, kapellans- och klockare-bolil samt
preste-stomhemman, dock att kostnaderne för sådan besigtning å boställe, som
tillhör elementar-skolas lärare skulle utgå från vederbörande skol-kassa och icke,
såsom med besigtning å öfrige uppräknade boställen och hemman, bestridas med
kyrkans medel.
Såsom skäl till denna motion, hvilken blifvit till Utskottet remitterad, är
anförd den omständigheten, att ifrågakomne skollärare-boställen syntes lika litet
som kapellans- och klockare-bolil kunna undvara den i åberopade Nådiga Författning
föreskrifna vård och tillsyn.
Delande denna motionärens åsigt, finnér Utskottet sådana skollärare-boställen,
som af innehafvarne underhållas, böra, på samma sätt, som 0111 öfriga
ofvan omförmälda boställen och hemman uti meranämnde Kongl. Kungörelse redan
finnes stadgadt, och på enahanda grunder, underkastas den tillsyn, som genom
ekonomiska besigtningar utöfvas, men att de kostnader, sådane besigtningar
skulle komma att medföra, icke lämpligen kunna drabba innehafvaren eller socknens
kyrkokassa, utan böra utgå af den skolas medel, hvilken bostället tillhör;
till följd hvaraf Utskottet vördsamligen tillstyrker,
att Rikets Ständer måtte uti underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Majit täcktes i Nåder förordna om ett tillägg i
förenämnde Kongl. Kungörelse af den 28 Maj 1830, hvarigenom
blefve stadgadt, att ekonomiska besigtningar skola
förrättas äfven å alla till elementar-läroverk eller folkskolor
hörande boställen, hvilka det åligger innehafvarne att underhålla,
samt att utgifterne i och för dessa besigtningar skola
af vederbörande skol-kassas medel bekostas.
Stockholm den 6 Mars 1854.
Allm. Besv.- och Ekon.-Vlsk. Memorial, N:o SS.
il
\:o 63,
\
Ant. lill Exp.-Utsk. (I. 8 .Mars 1854, kl. II f. m.
Memorial, i anledning af uterremiss af Betänkandet N:o 59.
Hedervärda Bonde-Ståndet har till Utskottet återremitterat ofvannämnde
Betänkande i fråga om ordningen för tillsättande af klockare-tjensterna i Skäne.
Halland, Blekinge och Bohus län, men som öfrige Riks-Stånden samma Betänkande
bifallit.
kan återremissen icke föranleda vidare handläggning af
denna fråga.
Stockholm den 6 Mars 1854.
STOCKHOLM, TYPOGRAFISK A TÖ K KM N G IN N BOKTR YCKKRI, t Sol.
Allm. Jiesv.- och Ekon.-Ulsk. Iielänk. N:o 66.
i
W:o 66.
Ank. till Exp. Utsk. d. 9 Mars 1854, kl. 11 f. m.
Betänkande, i fråga om upphäfvande af införsels-tullen på spanmål
och mjöl.
Sedan Rikets Ständer afslagit en af Herr Doktor Sandberg inom Högvördige
Preste-Ståndet väckt motion i fråga om inställande af bränvinsbränningen
under nästinstundande April månad, så liar Riksdagsmannen JVils Svensson från
Christianstads län, under åberopande af berörde tilldragelse, samt 56 § i Riksdags-Ordningen,
uti en inom Hedervärda Bonde-Ståndet afgifven motion, deri åtskilige
af Ståndets ledamöter instämt, föreslagit, att Rikets Ständer måtte hos
Kongl. Majit i underdånighet anhålla, det Kongl. Majit måtte i Nåder upphäfva
införsels-tullen på spanmål och mjöl, på det att den arbetande klassen sålunda
kunde vinna någon ersättning uti det på åtskilliga orter inom landet för denna
årstid ovanligt höga brödpriset.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, till hvars handläggning sistnämnde
motion blifvit remitterad, har, med afseende å det förhållande, hvilket
åberopats såsom grund för ifrågavarande motion, uppfattat densamma såsom endast
åsyftande ett tillfälligt upphäfvande af omförmälde införsels-tull, och har
Utskottet, i enlighet med sådan uppfattning, funnit sig oförhindradt att ingå i
handläggning af motionen, hvilken, derest den efter hvad ordalydelsen möjligen
kunde föranleda, antoges afse en fortfarande tullfrihet för införsel af spanmål och
mjöl, icke skulle hafva tillhört detta Utskotts befattning.
Utskottet anser visserligen hvarje rubbning i den ekonomiska lagstiftningen
i allmänhet böra omsorgsfullt undvikas, men, så vida fara för verklig brist
på lifsmedel kan linnas vara för handen, bör, enligt Utskottets öfvertygelse, ett
Hill. lill 11. St. Erot. 1853 & 1854. 8 Sami. 12 lläft. 1
s
Allm. Besv.- och Ekon.-Ulsk. Betänk. A.o 56.
sådant förhållande föranleda undantag från nämnde grundsats; hvadan Utskottet
finnér sig hafva att vid motionens besvarande tillse, huruvida sådan brist må
vara att emotse och om i sådant fall det föreslagna medlet till dess förekommande
bör anses lämpligt.
Beträffande förhållandet med spanmålstillgången i landet, har Utskottet, i
anseende till den skyndsamhet, hvarmed denna, fråga borde behandlas, ej kunnat
förskaffa sig så fullständiga underrättelser, som önskligt varit. I detta afseende
har inom Utskottet blifvit upplyst, att sädestillgången inom Riket i allmänhet
lärer vara knapp; att, i följd häraf, prisen å spanmål redan äro högt uppdrifne,
så att t. ex. rågen i de nordliga provinserna, och jemväl de sydligaste, eljest
sädesrika, landskapen nu gäller 24 å 25 R:dr tunnan; att framställningar om
betydliga undsättningssuminor från Landshöfdingarne i flere län till Kongl. Majit
ingått. Om nu derjemte i öfvervägande tages, att stora qvantiteter spanmål erfordras,
ej mindre för bränvins-tillverkning under nästa månad, utan ock för
proviantering af de trupper till lands och sjös, hvilka, enligt hvad de politiska
förhållandena föranleda, komma att under instundande vår och sommar i östersjötrakterne
sammandragas, så torde det kunna antagas, att, så vida icke särskild
åtgärd för beredande af större tillgång på spanmål varder vidtagen, det,
innan nästa skörd hinner tillgodogöras, skall inträffa, antingen att brist på spanmål
till lefnadsförnödenheterna uppkommer, eller åtminstone att prisen å dylik
vara så uppjagas, att den fattigare befolkningen saknar tillgångar att dermed
sig förse.
Hvad åter angår frågan om lämpligheten af det medel, motionären föreslagit
för afböjande af de olyckor, som i nyssnämnde fall, enligt Utskottets öfvertygelse,
skulle förestå, så tror Utskottet, att bland de utvägar, som varit påtänkte
för vinnande af det med motionen åsyftade ändamål och af hvilka en.
nemligen återkallelse af tillåtelsen till brän vinsbränn ing under nästa månad, redan
blifvit af Rikets Ständer pröfvad och olämplig befunnen, icke någon finnes,
som skulle hafva så litet skadlig verkan på rörelsen, som den nu föreslagna.
Utskottet tror jemväl, att denna utväg skulle leda till ändamålet att motverka
alltför stor brist på spanmål. Ty, enligt hvad Utskottet jemväl inhemtat, lära
prisen å denna vara i de Ryska hamnarne i allmänhet stå lägre, än här i lan
det,
så att, i händelse tullen borttages, införsel af säd eller mjöl derifrån kan
vara att förvänta, och derjemte lära stora partier spanmål i Svenska hamnar
befinnas å nederlag, hvilkas utförande ur Riket man kunde hafva att befara, så
vida icke tullfrihet för desamma härstädes beviljades. Men, om än dessa Utskottets
förutsättningar ej skulle gå i fullbordan, torde likväl med visshet kunna
antagas, att den föreslagna åtgärden skall motverka alltför hög stegring af prisen
i den spanmål, hvarå tillgång redan finnes.
Allm. Besv.- och Ekon.-litsk. Betänk. IV.o 66.
3
På grund af allt hvad sålunda blifvit anfördt, har Utskottet funnit sig
böra i den mån biträda motionen, att Utskottet tillstyrker,
det Rikets Ständer måtte till Kongl. Majit frambära den
underdåniga önskan, att de uti 1851 års Tulltaxa bestämde
tull-afgifter för införsel till Riket af spanmål och mjöl, må
i nåder förklaras upphäfne intill viss dag, som af Kongl.
Majit i Nåder bestämmes, med hänsigt till den tidpunkt, då
innevarande års skörd kan antagas vara i allmänhet inom
Riket tillgänglig, att såsom lifsmedel begagnas.
Stockholm den 9 Mars 1854.
Reservationer:
af Herr Bergenstrahle, Claes Gabriel, hvilken anförde:
».Tåg reserverar mig emot förestående Betänkande, på följande skäl: Ide
Tyska och Danska hamnarne är säden i högre pris än i vårt land; lägre äro
de endast i de Ryska hamnarne; kunde derifrån spanmål ernås, så blefve följden
af det nu fattade beslutet, att den der upphandlade spanmål komme att utföras
till de Tyska, Danska eller andra utländska orter, der prisen äro högre än
hos oss; intet gagn skulle således för det fattiga folket uppkomma genom denna
åtgärd. Efter de upplysningar jag kunnat mig förskaffa, skall så väl i Skåne,
som i flere andra orter inom vårt land, finnas ganska betydande upplag och tillgång
å spanmål; någon brist derå är troligen icke att befara, så framt icke den
spanmål, som finnes, blir exporterad, och deremot tjenar detta beslut till intet.
Alla skäl äro således emot denna åtgärd. Det vill synas som till en del under
förslaget skulle ligga den forhoppningen, att man genom dess bifall möjligen
skulle kunna motarbeta ett befaradt export-förbud, utan att man af tullens upphäfvande
väntade något gagn till upphjelpande af brist på spanmål.»
Häruti instämde Herr Kongl. Hofpredikanten Wensjoe.
Af Herr Silfverstolpe, Fredrik Otto, som yttrade:
»Då jag inom Utskottet varit af en annan mening än den, som der gjort sig
gällande, anhåller jag att till Rikets Ständer måtte få åtfölja följande framställning
af de skäl, på hvilka jag grundat min öfvertygelse, att den i fråga varande
motionen bordt lemnäs utan afseende.
•ä
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 66.
Enligt uppgifter, som man kan anse tillförlitliga, emedan de af handelsförhållandena
besannas, saknas icke inom landet tillräcklig spanmål för dess behof
intill den tid, då nästa sköl d blir färdig att inbergas. Denna mening stöder
sig vidare deruppå, att af de underrättelser från landsorterna, som uti allmänna
tidningarne finnas införda, inhemtas, att spanmålstillgången, med få undantag,
allestädes icke allenast vid marknaderna, utan ock i den vanliga torghandeln
varit god; att spanmålsprisen på de aldraflesta orter inom riket under de sednaste
tvänne månaderna snarare varit i fallande än i stigande, och detta ehuru
den så mycket agiterade framställningen om bränviiisbränningens inställande i
April månad icke ledt till någon påföljd och den rådande allmänna meningen
varit och är, att spanmålsprisen längre fram på våren och sommaren komma
att stiga. Dertill kommer att vissa af rikets provinser, såsom t. ex. Dalarne
och andra nordliga orter, som vanligtvis behöfva betydliga spanmålsqvantiteter,
i år icke deraf behöfva på långt när så mycket som vanligt, och att, oaktadt
de icke obetydliga uppköp, som i spekulation på spanmålsprisens stigande i
landsorterna blifvit gjorda, tillgången varit sådan, att de handlande funnit sig
löranlåtne att nedsätta sina upphandlingspris. Alldeles bör icke heller lemnäs
utur sigte, att spanmålen i år genom sin goda beskaffenhet är tillräckligare än
vanliga är och att man noggrannare hushållar med en dyr vara, än med
den som till ett lägre pris kan erhållas. Såsom invändning emot den nuvarande
spanmålstillgångens tillräcklighet anlöres väl, att sädesprisen äro höga;
men en uppmärksam betraktare af förhållandena kan icke undgå erkänna, att
under innevarande år prisens höjd icke beror på förhållandena inom vårt eget
iand, utan på sädespriserna i andra länder; vi finna nemligen, dels att, om man
undantager de Ryska hamnarna, sädesprisen äro lika höga som i Sverige, eller
högre, i alla andra Östersjö hamn ar, i hvilka de likväl vanligen äro mycket lägre
än i Sverige, och från hvilka vanligen stora utskeppningar ske till andra länder,
dels att inom vårt land spanmålsprisen äro högst i de orter, som ligga förmånligast
belägna för utskeppningen till främmande länder. Det höga priset utgör,
under sådana förhållanden, icke någon måttstock på den större eller mindre
tillgången på varan inom landet. Det synes mig således som den föreslagna
åtgärden vore alldeles obehöflig.
Granskar man åter hvad verkan denna åtgärd skulle medföra i afseende
på vinnande af en större tillgång pä spanmål för vårt land och i afseende pä
sänkande af spanmålsprisen, så linner inan genast, att i alla andra utländska
hamnar, från hvilka fråga kan uppstå, att Sverige i år skulle hämta spanmål,
än de Ryska, spanmålsprisen äro lika höga eller högre än i Sverige, och att
således någon spanmål från dem i år icke kan hitkoinma. Hvad äter de Ryska
hamnarna angår, så äro prisen der väl några Riksdaler lägre än här, men
Allm. Besv.- och Ekon.-Ulsk. Betänlc. N:o 66.
Ii
de politiska förhållandena lemna deremot anledning till den förmodan, att kommunikationen
med dem skall blifva genom blokader förhindrad; och äfven om
det icke skulle ske, skall säkerligen blotta osäkerheten i detta afseende göra att
inga solida handlande våga inlåta sig i spanmäIsaffärer på dessa hamnar och att
frakterna till och från dessa orter blifva så höga, att någon vinst icke blifver
att beräkna på en sådan handel. Men, säger man, åtgärden skall åtminstone af
många inom landet boende spanmåls-innehafvare anses såsom bidragande till en
ökad sädestillgång, och derigenom förorsaka nedsättning i prisen. — Detta tror
jag icke;
de som handla med spanmål taga vanligen alltid förhållandena på
främmande orter i noggrant öfvervägande; och skulle någon nedsättning i spanmålspriserna,
under de nu gällande, synas vilja uppstå sedan seglationen blifvit
öppen, kommer sådant blott att föranleda en ytterligare utförsel af vår spanmål till
sådana orter, der varan redan gäller många Riksdaler mera än här. Efter all
sannolikhet blifver således den föreslagna åtgärden helt och hållet ändamålslös.
Störande för den framtida spanmälshandeln skulle äfven bifall till förslaget
blifva. Om det afsedda ändamålet, prisens fällande, vunnes, skulle nemligen
en verklig rubbning ske i spanmåls-innehafvarnes på författningaraes stabilitet
grundade beräkningar, möjligen ledande till icke obetydliga förluster; och vunnes
det icke, skulle hos de handlande desto mera komma att stadgas den öfvertygelsen,
att några beräkningar i en sådan handel icke stå att göra, som man
funne att Rikets Ständer förordade exceptionela åtgärder till och med då de
vore till intet gagnande. Man skulle icke ett annat år, då spanmål inom Riket
behöfdes, våga att pä hösten införa och till orter i det inre af Riket transportera
spanmål, måhända köpt till ett pris, som för ögonblicket icke medgåfve någon
vinst, för att i öfvertygelse 0111 prisens stegring hälla allmänheten tillhanda,
ty man egde alltid att befara bemödandet att, genom den ena eller den andra
tillfälliga åtgärden af de offentliga myndigheterna, söka nedhålla spanmålsprisen
till det lägsta möjliga. 1 all handel gäller den regeln, att höga pris gifva god
tillgång på vara, och att, 0111 man vill vara säker pä att brist icke skall uppstå,
skall man lemna handeln fri från hinder och framför allt undvika sådana
stadganden, som just genom sin tillfällighet störa alla beräkningar. Afven under
sista hösten hafva icke obetydliga qvantiteter spanmål från utrikes orter
blifvit införda och förtullade, hvilka stå de införskrifvande till ganska höga
priser. Skulle ändamålet med förslaget vinnas, är det att befara, att förluster
för dem förorsakades, då de likväl genom sitt förutseende förtjenat att ega någon
vinst på sin lofliga industri. — Äfven på spanmåls-producenten kan det icke annat
än göra ett nedslående intryck, om lian finner att, under de år ela han far en
ringa produkt att afsätta, alla bemödanden och åtgärder syfta derhän, att på ett
konstladt sätt nedsätta prisen på det mindre belopp spanmål han har att afsätta,
Bilt. lill II. St. Brot. ISS3 & ISS4. 8 Sami. 12 Haft. -
6
Allm. licsv.- och Ekoh.-llsk lielänk. N:o CO.
då deremot inga särskilda förmåner kunna lemnäs honom, då en bättre gröda
förorsakar sådana prisfall, att lian icke får sin vara fullt betald. Den högst angelägna
och nyttiga åtgärden att inskränka bränvinsbränningen linder denna vin—
tei iii ledan en åtgärd oell den ganska verksam för nedsättande af spanmålspriSen,
till hufvudsakligt men för sädesproducenterna; är det dä skäl att vidtaga
ytterligare åtgärder i samma riktning? Dessa skäl öfvertyga mig derom, att den
föreslagna åtgärden är för Riket skadlig.
Mycket mera kunde vara att i detta ämne säga, men jag bör ej nu längre
uppehålla tiden, utan inskränker mig till det yttrande, att dä den åtgärd
Utskottet tillstyrkt, således synes mig vara obehöflig, ändamålslös och skadlig,
jag ej har kunnat instämma i Utskottets beslut, utan reserverar mig emot detsamma.
’?
Härmed förenade sig Friherre De Geer lili Leufsta, Carl Emanuel, Friherre
De Geer till Lin spong, Gustaf Gerhard, Grefve Wachtmeister, Hans, Herr
Biskopen Fahlcrantz och Herr Doktor Nordlander.
STOCKHOLM, typografiska föreningeks boktryckeri, 1854.
Allsi. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 67.
1
N:o 67.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 17 Mars 1854, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner angående folk-undervisningen.
De motioner i omförmälde ämne, hvilka i detta betänkande komma att
behandlas, hafva blifvit väckte, en inom högvördiga Preste-ståndet af hr doktor
Abr. Nordström, en inom samma stånd af hr kontrakts-prosten Runsten, samt
två inom hedervärda Bonde-ståndet af riksdagsmannen Carl Dahlgren från Elfsborgs
län. Dessa motioner innefatta nedannämnde förslag, hvilka Utskottet kommer
att i särskilde punkter upptaga och besvara, nemligen:
l:o om bättre tillsyn å folkskolorna;
2:o angående indragning af seminarierne för folkskole-lärare, och desses
bildande uteslutande i elementar-läroverken:
3:o angående meddelande af föreskrift, att folkskole-läräretjenst i allmänhet
bör med klockaretjenst förenas;
4:o om utfärdande af ett stadgande, till förekommande deraf, att folkskole-läraretjenst
lemnäs obestridd, genom innehafvarens afgång till annan befattning.
l:o
Den första frågan är väckt af riksdagsmannen Dahlgren, hvilken anfört,
att, bland de svårigheter, som mötte för folkskolornas utbildande till hvad
de borde vara, vore äfven den, att presterskapet icke ansåge sig böra eller
kunna öfver dessa skolor hålla den tillsyn, hvilken vore behöflig för vinnande
»f det ändamål, som med desamma åsyftas. Det ansåges nemligen blott tillkomma
kyrkoherden att utöfva en sådan tillsyn, äfven om församlingen hade
flera skolor, i hvilket fall det ofta inträffade, att kyrkoherden bodde aflägse
från en eller annan af skolorna. Sorn likväl, enligt hvad motionären trodde,
det varit afsedt, då folk-undervisningen ställdes under presterskapets tillsyn, att älven
det lägre presterskapet skulle egna denna undervisning en vård, hvartill
Bih. till R. St. Fröt. 1853 £ 1854. 8 Sami. 13 Haft. *
2
Allni. Besv.- och Ekon.-Ulskottets Betänkande,. J\':o 67.
detta ofta vore bättre i ständ, än de äldre presterne, holst de yngre sednare
idkat studier och bättre följt med nyare tidens utveckling i läromethoder, m. m.,.
bär motionären hemställt, att Rikets Ständer måtte i underdånighet anhålla, att
Kongl. \laj:t beliagade i Nåder uppmana stiftens presterskap i allmänhet, att
egna en synnerlig uppmärksamhet och tillsyn ät folkskolorna, saint att i de församlingar.
der flera sådana folkskolor finnas, tillsynen mätte fördelas sä, att
komministern eller kapellanen, äfvensom adjunkten, åtager sig bestyret dermed.
Riksdagsmännen Petter Jönson, Anders Johan Sandstedt och Anders
Pettersson frän Jönköpings län, Erik Jansson från Stora Kopparbergs län,
Olof Persson från Westerbottens län, Lars Larsson och Lars Gustaf Andersson
från Elfsborgs län samt Olaus Börjesson från Götheborgs och Bohus
län hafva i förestående- förslag instämt.
Utskottet har tagit nyssnämnde förslag i öfvervägande; men sorn Kongl.
Maj:ts Nådiga stadga om folk-undervisningen i riket, af den 18 Juni 1842. i 10
§ innehåller, att »presterskapet skall utöfva en sorgfällig uppsigt i synnerhet
»öfver religions-undervisningen i folkskolorna:-, och att »församlingens lärare skola
»så väl i de fasta, som flyttbara; skolorna flitigt och så ofta deras öfriga em“betsåligganden
medgifva, efterhöra och undersöka, huru detta skolans vigtigastc»kunskapsämne
af skolläraren bibringas, gifva honom, der det tarf vas, upplysningar
och råd, samt sjelfve genom undervisning, förklarin: och tillämpning
»göra de heliga lärorna lefvande i barnasinnet»; så synes genom hvad sålunda
stadgadt är, icke allenast den ifrågaställdc uppmaningen till presterskapet i allmänhet,
att åt folkskolorna egna synnerlig uppmärksamhet och tillsyn, redan
vara gifven, utan ock åliggandet för alla »församlingens lärare», ätt uti inseendet
öfver folkskolan deltaga, vara så tydligen bestämdt, att någon ytterligarefiireskrift
om ett sådant förpligtande för komministrar och adjunkter icke erfordras,
och att uraktlåtet uppfyllande deraf å desses sida mäste betraktas såsom
försummad tjenstepligt, hvilken kan hos vederbörande domkapitel till beifran anmälas;
hvadan, och då derjemte något allmänt tillämpligt stadgande om fördelningen
af denna tillsyn emellan presterne i församlingen svårligen lärer kunna
uppgöras, utan bestämmandet af samma fördelning lämpligast synes böra öfverlennäs
till domkapitlens omsorg, Utskottet får hemställa,
att någon åtgärd, i anledning af riksdagsmannen Dahlgrens ifrågavarande
motion, ej inå vidtagas.
2:o
Förslaget om indragning af skollärare-seminarierne och folkskole-lärares bildande
i elementar-läroverken är gjordt af hr kontraktsprosten Runsten, sorn grundat
detsamma på följande skäl. Motionären har ansett barn a-undervisningen bäst
Allm. Besv- och Ekon.-lits]; o Hels Betänkande, N:o 67.
3
och lämpligast meddelas af föräldrarne i hemmen, och att folkskolan borde betraktas
såsom en nödfalls-anstalt, som blefve umbärlig i den mån, förhållandet
med undervisningen kunde vara återfördt till hvad det tillförene varit, på det
sätt, att genom den undervisning, som i folkskolan meddelades, fäder och mödrar
framdeles kunde befinnas dugligare att meddela undervisning. Folkskolan
borde alltid vara ställd på indragningsfot, särdeles, om den röjde för mycken
syftning att draga barnen från föräldrarne, eller lyckades hos föräldrarne qväfva
känslan af desses dyra åliggande, att sjelfve meddela sina barn från dessas
späda ålder den hjertats, förståndets och viljans tillböjning, bildning och rigtning,
hvilken endast föräldrarne kunde naturenligt bibringa barnen.
Ett annat skäl till folkskolans indragning vore, att densamma, med åsidosättande
af sitt nyssnämnda naturliga kall, att nödfallsvis uppmuntra hemläsningen
inom familjerna, för hvilket ändamål den helst borde vara ambulatorisk.
gemenligen sträfvade, åtminstone på landsbygden, att, såsom fast eller stationär.
blifva ett slags lärdomsskola, ehuru den, i följd af den inre lärdomsbristen
eller bristen pä inre lärdomsintresse hos dess brådmogne lärare, för det mesta
endast bibringade allmogens barn ett blott ytligt och skrytsamt vetande, utan
motsvarande inre hjertebildning, eller en hall-kunnighet och halfbildning, som vore
sämre än ingen. Om nu ej folkskolan, genom att i tid ställas pä indragningsfot,
qvarhölles vid sin nödfalls-bestämmelse, att understödja den rätta folkskolan
i hemmet, så skulle, enligt hvad erfarenheten gifvit anledning befara och
än vidare komme att vitsorda, de personer, sorn i folkskolan få sin hufvudsakliga
bildning, alltmera vilja föra ett slags halfhcrrelif och blifva obenägna för
fädernes tyngre yrken, samt just af inbillningen om skrif- och räknekunnighetens
höga värde, känna sig frestade, att. med användande deraf, på en beqväinare
väg uppstiga till verldslig lycka och ära.
Såsom ett tredje skäl för sin framställning i detta fall har motionären
anfört beskaffenheten och syftningen af seminarierne för danande af folkskolelärare.
Dessa undervisiiings-anstalter stodo, enligt motionärens tanke, i ett stridigt
förhållande till prestbildningen vid universiteterne och statskyrkans presterskap.
samt derigenom äfven till statskyrkan sjelf. Derstädes bildades ett slags
»lekmansprestera, och »hvars andas barn sådane äro i frågan om behofvet af
»en statskyrka, eller af en högre stats-organisation. det hade nog visat sig utomlands
och hade icke heller inom våra egna landamären alldeles förnekat sig.»
Det rent andliga bestyret med en kristlig barnuppfostran borde alltid aligga
ett kristligt presterskap, och hade i Sverige bordt och kunnat anförtros åt
det yngre presterskapet. Om också detta, såsom fåtaligt, kunde nödfallsvis
vid nämnde bestyr behöfva biträden, som icke erhållit presterlig bildning, sa
borde sådana biträden dertill bildas, icke i det från universitetet och lärdomsskolan
afskiljda skollärare-seminariet, utan i de med både universitet och kyr
-
4
Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottels Betänkande, N:o 67,
kan så nära förbundne kyrko- eller kathedral-skolorne, der de blifvande folkskole-lärarne
kunde klassvis, till den högre eller lägre grad, man önskade, erhålla
nödig kunskap, hvarvid de genom gemensamhet i preliminär-studier kommc
i närmare förhållande till presterskapet, i stället för den olikstämmighet, som
nn uppkomme emellan presterskap och kyrka ä ena sidan, samt folkskolans lärare
a den andra, genom desses danande, uppkomst och befordran pä annan
grund, än den egentligen kyrkliga.
Slutligen har motionären till grund för sitt förslag åberopat den öfverflödigt
tillgång pa folkskole-lärare, som genom seminariernes mängd uppkommit och
hvaraf skadliga verkningar för sa väl samhället som skollärarne sjelfve egde rum.
\ arande i alseende hära anfördt följande yttrande, som vid sednaste riksdag
bifvit afgifvit: tile (skollärarne) komma att sakna befordran, blifva onyttiga
eoch olyckliga och, jag vågar säga, skadliga samhälls-medlemmär. Deras missnöje
med sin belägenhet skall egga dem, att snarare störa än befordra. samchällets
lugn. Jag anser det vara af högsta vigt, att Kongl. Maj:ts Nådiga uppi.
märksainhet fästes på vådan af, att genom fortfarande obegränsadt tillfälle och
(.uppmuntran för bildning al skollärare-kandidater, på denna lefnadsbana inleda
c en mängd ynglingar, hvilka i framtiden skola i samhället blifva onyttiga och
«farliga raedlemmar.a
I enlighet med de åsigter motionären sålunda anfört har han föreslagit,
att Rikets Ständer måtte i underdånighet anhålla det Kongl. Majit täcktes taga i
Nådigt öfvervägande, huruvida ej åtgärd må böra vidtagas till beredande deraf:
a) natt folkskolelärare-seminarierna ma varda förr eller sednare alldeles indragne
och, inom korrt tid, förberedclscvis, åtminstone till halfva deras nuvarande
antal, förminskade, helst ock antalet af redan färdige skollärarekandilater
vore större än hvad hehofvel lärer påkallan, b) natt de, sorn iimnu
blifva skollärare, mätte, hvar i sitt stift, anvisas lill stiftets kathcdral‘
ola, för alt der erhålla det klassvis beräkneliga, större eller mindre kunskapsqvantum,
som i Nåder må varda stadgadt, såsom det för deras blifvande
barnundervisning s-kall bchö/liga.u
" Utskottet får i anledning af detta förslag meddela, att såsom nyss blifvit
nämndt, vid sednaste riksdag jemväl yrkats minskning af folkskolelärare-seminariernes
antal. Motionen härom blef väl af dåvarande Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskott tillstyrkt, men ogillades sedermera utaf tre stånd, så att
denna fråga kom att förfalla.
Efter öfvervägande af hvad motionären anfört, linner Utskottet sig endast
hafva att undersöka, dels huruvida det må vara lämpligt att, såsom motionären
ifrågaställt, till folkskole-lärare hädanefter endast antaga lärjungar från
elem en tar-läro verk en, hvaraf indragning af samtlige seminarierne skulle blifva en
, dels ock om, äfven i det fall, att folkskole-lärarnes bildande i seminari
-
Allm. Best.- och Ekon.-Utshollets Betänkande, N:o 67.
5
erne kan finnas böra fortfara, sådane olägenheter må hafva uppkommit af en
allt för stor tillvext i de uti seminarierne bildade skollärare-kandidaternes antal,
att det på grund deraf må finnas nödigt att minska antalet af seminarierne.
Hvad nu först angår förslaget, att endast åt personer, som erhållit undervisning
i elementar-läroverk, anförtro folkskolelärare-befattningar, så skulle
detsamma, enligt Utskottets öfvertygelse', hafva ganska menlig inverkan på undervisningen
i folkskolorna. I anseende till de ringa förmåner, som lärarne vid
dessa skolor hafva att påräkna, skulle det i nämnde fall säkerligen högst sällan
inträffa, att till folkskole-lärare erhölles annan sökande, än sådan, som, i följd
af bristande naturanlag, funne sig förhindrad att med fördel begagna sig af undervisningen
i elementar-läroverket och derföre föranlätes att afbryta sin kurs
derstädes. En sådan sökande skulle naturligtvis sakna erforderlig skicklighet för
undervisningen; och då antagas kunde, att lärare-platsen vid folkskolan af honom
betraktades blott såsom nödfalls-utväg att vinna bergning, vore ej heller hos
honom att förvänta det nit för befattningen, hvarpå undervisningens framgång
beror. Då nu dessutom sådane praktiske öfningar ej i elementar-läroverken
förekomma, som äro nödige för utrönande och utbildande af elevens fallenhet
att meddela sina kunskaper åt andra, anser Utskottet sig böra
afstyrka detta förslag.
I afseende åter på frågan 0111 behofvet, att i följd af stor tillvext i lärare-kandidaternes
antal, indraga seminarier, så får Utskottet meddela följande uppgift på antalet al
lärjungar i hvarje seminarium under vårterminerne af hvartdera bland sednaste sex år:
Folkskolelärare-seminarier.
Elevei
vårterminen år:
1848
1849
1850
1851
1852
1853
Stockholm
49
39
43
42
30
31
Upsala. .
38
44
42
33
30
28
Linköping
30
30
35
39
29
32
Skara
00
03
44
37
28
32
Strengnäs
20
20
19
24
16
12
Westerås
27
22
20
19
12
13
W exiö
40
43
39
40
38
31
Lund
98
69
68
70
58
65
Götheborg
50
41
45
30
20
35
Calmar
38
35
24
17
14
18
Carlstad
.
44
43
41
34
22
15
Hernösand
33
31
32
38
26
23
Wisby
21
20
19
12
0
5
[ 554| 512[ 471 j 441 [ 341 j 340f
a
Allm. Resv.- och Ekon.-Ulskof/e/s Betänkande, A':o 67.
Af förestående uppgift inhemtas, att antalet af lärjungar i seminarierne
för hela riket år 1848 utgjort 554, år 1851 uppgått till blott 441 och nästlidne
år utgjort endast 340, samt att detta antal således efter hand minskats,
hvaraf åter kan slutas att det missförhållande, som möjligen funnits och ännu
kan förefinnas uti ett, jemförelsevis med antalet af lärareplatser, alltför stort antal
kandidater dertill, småningom blifver af sig sjelft rättadt, sä att någon särskild
åtgärd för sådant ändamål icke är af nöden.
Då Utskottet således anser skäl till den föreslagna indragningen af lärare-seminarierne
icke heller uti nyss omlörmälde förhållande för närvarande vara
för handen, hemställer Utskottet
att förslaget om dylik indragning må lemnäs utan afseende.
3:o.
Förslaget att folkskolelärare-befattning skulle i allmänhet med klockaretjenst
förenas, är jemväl af hr kontraktsprosten Runsten framställdt i sammanhang
med hans i nästföregående punkt omförmälde förslag, samt befmnes grundadt
på de åsigter om folkskolan och dess lärares ställning, för hvilka redogörelse
i samma punkt blifvit leornad. Såsom särskildt skäl för nu ifrågavarande
framställning har motionären derjemte anfört: att vid den af motionären föreslagna
indragning af lärare-seminarierne afses, borde, att, bland mängden af för
handen varande eller blifvande skollärare-kandidater, alla de som kunna i nu
befintliga skolor användas, må varda, både i egenskap af kyrkans tjenare ställde
i ett närmare förhållande till presterskapet och för sin framtida bergning
bättre betryggade; hvadan motionären i nu ifrågavarande hänseende önskade
en mera bestämd föreskrift i 6 § af folkskolestadgan, sä att enligt densamma
skollärare-befattning borde, der det utan olägenhet för undervisningen kunde
ske och hinder i särskilda författningar ej motte, varda med klockaretjenst
förenad.
Afven denna fråga förevar vid sednaste riksmöte och biel’ då af Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet tillstyrkt, men förföll genom tre Riksstånds
afslag å Utskottets betänkande i denna dek
Utskottet anser det visserligen vara i flere hänseenden önskligt, att folkskolelärare-tjenst
må mera allmänt, än hittills skett, med klockaretjenst förenas.
På sätt motionären antydt skulle skolläraren derigenom ej allenast få en mera
bestämd plats i samhället och komma i ett närmare förhållande till presterskapet,
utan ock erhålla mera trygghet för sin framtid, hvaraf man kunde ega skäl
att hoppas: det han med större böjelse och nit skulle omfatta lärarekallet. Utskottet
tror likväl, att en så bestämd föreskrift om dylik förening, som af motionären
blifvit yrkad, kunde medföra olägenhet i anseende dertill, att, då ifrå
-
Allm: Besi’.r- och Ekon.-Utskotlets Betänkande, N:o 67.
7
gav »rande befattningar erfordra olika anlag och fallenheter, dessa ej alltid kunna
vara hos en sökande förenade, och att derföre en sådan föreskrift kunde
hafva till följd, att en för skollärare-befattning mindre passande sökande blefve
föredragen en mera skicklig, i anseende till den förres fallenhet att bättre kunna
bestrida klockaretjenst. Derjemte är det Utskottets öfvertygelse att, på grund
af nu befintliga stadgande, som åt kyrkoherden och församlingen öfverlemnar
att besluta i fråga om förening af skollärare- och klockare-tjenster, en sådan
. förening skall allt mera på ett naturligare och otvungnare sätt tillvägabringa?;
till stöd för hvilken åsigt Utskottet får åberopa den omständigheten, att dä dylika
tjenster ar 1850 blott i 690 församlingar varit sammanslagne, sådan förening
dep 1 Juli nästlidne år varit tillvägabragt i 781 församlingar. Utskottet
får fördenskull, i öfverensstämmelse med den mening, som i denna fråga vid
sednaste riksdag gjorde sig inom de fleste Riks-stånden gällande, vördsamligen
afstyrka ifrågavarande förslag.
4:o.
Med åberopande deraf, att hinder för undervisningens behöriga fortgång
i folkskolorna inträffat till följd deraf, att folkskolelärare finge, efter vunnen befordran
till annan befattning, ofördröjligen lemna den han innehade, hafva, till
förekommande af berörde olägenhet, hr doktor Abr. Nordström inom Högvördiga
Preste-ståndet och riksdagsmannen Carl Dahlgren inom Hedervärda Bonde-ståndet
föreslagit', den förre, att ett så lydande tillägg måtte fogas till 2
mom. af 6 § uti folkskolestadgan: -Lärare, som vunnit befordran till annan lägenhet,
må icke, utan skolstyrelsens tillstånd, afflytta under pågående läsetermin
eller förr, än ny lärare hunnit anställas;» samt riksdagsmannen Dahlgren,
att Rikets Ständer matte hos Kongl. Maj:t anhålla, att folkskolelärare må förklaras
icke vara berättigad, att lemna sin en gång åtagna befattning förr, än
sex månader efter det han skolstyrelsen derom underrättat, så vida han ej genom
egen försorg kan anskaffa annan behörigen qvalificerad lärare, som af nämnde
styrelse godkännes.
På grund af motion vid sednaste riksmöte anhöllo Rikets Ständer i underdånighet
hos Kongl. Majit, att vid nyss åberopade mom. i folkskolestadgan
måtte göras ett tillägg, så lydande: »Folkskolelärare ege icke, utan skolstyrelsens
bifall, rätt att från sin innehafvande tjenst afflytta förr, än sex månader
förflutit efter den dag då han hos skolstyrelsen anmält sin afsigt att från skollärare-tjensten
afträda,» men Kongl. Majit som den 29 September nästlidne år
meddeladt Nådigt beslut, i anledning af Rikets Ständers vid sednaste riksdag
aflåtna underdåniga skrifvelse om åtskilliga ändringar i folkskolestadgan, har der
-
»
Allm. Best.- och Ekon.-Utskottets Betänkande. \:t> 67.
vid icke funnit skäligt i Nåder bifalla Rikets Ständers framställning i den del,
hvarom nu är fråga.
I anledning häraf har Utskottet förskaffat sig kännedom om hvad angående
nämnde del af ärendet hos Kongl. Maj:t förekommit, och har Utskottet i
sådant hänseende inhemtat: att samtliga domkapitlen lemnats tillfälle att i underdånighet
yttra sig öfver Rikets Ständers omförmälde skrifvelse, och att det i förevarande
afseende föreslagne stadgande blifvit utaf domkapitlen i Upsala, Linköping,
Strengnäs, Westerås, Lund, Götheborg, Calmar och Hernösand samt af
Stockholms stads konsistorium ovilkorligen, och af domkapitlen i Carlstad och
Wisby, med någon mindre förändring, i underdånighet tillstyrkt, hvaremot domkapitlen
i Wexiö och Skara samma stadgande afstyrkt, till stöd hvarför hufvudsakligen
anförts: af domkapitlet i Wexiö: att rett sådant stadgande skulle, i
kousistorii tanke, mera skada än gagna; ty om en folkskolelärare sökt och vunnit
en bättre folkskolelärare-befattning, som genast kunde tillträdas, så vore han
genom ett lagbud, sådant som Rikets Ständer föreslagit, tvungen att qvarstadna
sex månader i sin innehafvande tjenst, från hvilken han af en lätt förklarlig
längtan efter den nya, mera lönande befattningen, ju förr dess hellre skulle önska
sig skiljd, och i hvilken han, emot sin vilja qvarhållen, icke skulle ådagalägga
särdeles nit och skicklighet. Det kunde äfven hända, att en folkskolelärare
blefve erbjuden en tjenst af helt annan art, än den han förut innehaft,
t. ex. såsom förvaltare af en egendom, trädgårdsmästare eller något dylikt, med
vilkor att han skulle genast tillträda densamma. Då vore det mindre billigt
oan folkskoleläraren, hvars arbete är för kropp och själ mycket ansträngande,
och hvars löneinkomster i allmänhet äro ringa, ensam bland alla tjenstemän,
skulle tvingas att försaka en bättre plats, för att qvarstadna på en sämre. Dertill
komme, att ett så beskaffadt lagbud, som Rikets Ständer föreslagit, skulle
vara i strid med ännu gällande stadgar. Ty om en folkskolelärare, som tillika
innehade klockare-, organist- eder kantors-beställning, vid slutet af ecklesiastikåret
hade sökt och vunnit en annan klockare-, organist- eller kantors-tjenst,
till hvilken rättighet att åtnjuta privilegii-nådår icke kunde komma i fråga, så
egde han, sedan tiden för besvärs anförande utlupit, eller 30 dagar från beslutets
kungörande, laglig rätt att den sednast erhållna tjensten tillträda; men efter
Rikets Ständers förslag skulle han icke ega rättighet att ifrån sin innehafvande
tjenst afflytta, förr än sex månader förflutit efter det han hos skolstyrelsen
anmält sin afsigt, att från skollärare-tjensten afträda, hvilken anmälan han
icke kunde göra, förr än just då han, såsom klockare eller organist, efter nu
gällande stadgar, vore fullt berättigad att afflytta och sin nya tjenst tillträda.
Samma konsistorium ansåg äfven det af Rikets Ständer föreslagna stadgande
blifva utan påföljd, emedan ingen ansvarsbestämmelse vöre utsatt och svårligen
kunde
Allm. Best.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 67.
9
kunde utsättas för den, som öfvergifver sin innehafvande folkskoleläraretjenst.»
Domkapitlet i Skara har anfört att »det föreslagna stadgandet, då det ålade
läraren skyldigheten att i sin tjenst qvarstadna i sex månader efter uppsägningen,
också naturligtvis skulle för honom medföra rättigheten att, under samma
tid få qvarstadna; hvaraf skulle följa, att lika ofta som skolsty reis erne skulle
hindra lärare att afflytta pä den, med afseende å desse sistnämndes enskilda
förhållanden, tjenligaste tiden, lika ofta skulle afträdande lärare komma att förhindra
sina efterträdares tillträde på den tid, som vore lämpligast med afseende
på dessas enskilda förhållanden och kanske ofta äfven med afseende på undervisningens
terminer,» och att omförmälda stadgande skulle, »i alla de fall, då
klockaretjenst är med skoleläraretjenst förenad, komma i strid med förut befintligt
stadgande om tiden då klockaretjenst skall af- och till-trädas, hvilken tid,
för det närvarande bestämd till den 1 Maj, så mycket mindre lärer kunna göras
rörlig, som boställen med jord ofta äro till klockaretjensterne anslagne.
På grund af dessa anmärkningar fann sig konsistorium förhindradt att i
underdånighet understödja Rikets Ständers nu ifrågavarande förslag, och ansåg
konsistorium lör öfrigt önskansvärdt, att i fråga om tiden för ordinarie folkskolelärares
af- och till—träde ingenting bestämdes utan i sammanhang med den äfvenledes
icke ovigtiga frågan om tiden då en, genom afskedstagande från tjensten
skiljd, skolelärare eller i tjensten afliden lärares enka och barn skulle från
lärarelägenheten afträda. Denna fråga, liksom den af Rikets Ständer nu väckta,
skulle deremot, eldigt konsistorii underdåniga öfvertygelse på en gång och
på lämpligaste sätt varda afgjorda, om Kongl. Maj.t i Nåder bestämde den 1
Maj såsom laga tid för folkskolelärares af- och till-träde.» — — —
i
^
»Det vigtigaste vore, i alla händelser, att tillgång bereddes på tjenliga vikarier,
sorn genast på vederbörande skolstyrelsers reqvisition kunde infinna sig och tills
vidare sköta tjensten, när den antingen till följd af innehafvarens flyttning, eller
dess död eller dess afskedstagande, eller dess sjukdom eller något annat dess
laga förfall, befunnes böra på detta sätt besörjas, Föreskriften i folkskolestadgans
5 § G mom. hvarigenom stipendiat tillförbindes att, efter fulländad
lärokurs, minst för 3:ne år antaga skolelärarebefattning, då en sådan inom ett
hallt år efter hans afgång från seminarium honom erbjudes, afsåge endast utexaminerad
clevs skyldighet att, såsom ordinarius. emottaga honom erbjuden lärarebefattning.
Då numera brist på sökande vid yppad ledighet icke lärer vara
att befara, syntes högstberörde föreskrift i § 5 mom. 6 i sin nu varande
lydelse vara alldeles obehöflig och derföre med förmon kunna förändras derhän,
att ifrågavarande elever ålades emottaga dem erbjudna vikariater på någon viss
tida och har konsistorium hemställt att 6 mom. af 5 g uti folkskolestadgan
Bih. till R St. Prot. 1853 $ 1854, 8 Sami. 13 Höft. *
10
Allm. Best.- och Ekon.-btskotlets Betänkande} N:o 67.
skulle erhålla följande förändrade lydelse: »Den som stipendium i seminarium
åtnjutit vare förbunden att, efter fulländad lärokurs under högst ett års tid, såsom
vikarius bestrida skolclärarcbefattning, då en sådan inom ett halft år efter
hans afgång från seminarium honom af vederbörande erbjudes; dock vare han
af denna skyldighet icke förhindrad att tillträda ordinarie lärarebefattning, som
under tiden kan blifva honom tillerkänd. Den som brister i denna förbindelses
uppfyllande vare pligtig &.»
Utskottet har efter öfvervägande af så väl ifrågavarande motioner, som
de skäl, hvilka blifvit anförda i de till Kongl. Maj:t afgifne underdåniga yttranden
öfver lika beskaffad framställning af llikets sednast församlade Ständer,
icke kunnat annat än finna de betänkligheter vara väl grundade, hvilka afkonsistorierne
i Wexiö och Skara blifvit anförde emot ett stadgande i den syftning,
motionerne innehålla; och da härtill kommer att, i de liesta stift, numera (»tvifvelaktigt
förefinnes så stor tillgång pä examinerade, men icke anställde folkskolelärare,
att brist på vikarie till bestridande af folkskoleläraretjenst blott undantagsvis
kan inträffa, får Utskottet jemväl
afstyrka ifrågavarande motioner.
Stockholm den lil Mars 1854.
Rese r v a t i o n e r af:
1 :o Herr Arnell, G. »Mot Utskottets beslut vid 2:dra punkten af betänkandet
i folkskolcfrågan får jag reservera mig och som skäl dertill anföra
följande:
I likhet med motionären anser jag antalet af skolelärare-semjnarier böra
inskränkas; ehuru jag kommit till denna öfvertygelse pä en helt annan väg än
motionären. Det är en bedröflig sanning att våra folkskolor, med några fä
undantag, på intet sätt motsvara de förhoppningar, man vid deras inrättande
hyste om desamma och jag tror skälet dertill hufvudsakligen ligga i dessa skollärares
ofullkomliga bildning. Då vid skolornas inrättande en mängd skollärare
behöfdes, var det nödvändigt, för att fä dessa i hast, att upprätta ett stort an*
tal seminarier, vid hvilka dessa lärare snart kumle danas. I följd härutaf biel
äfven bildningen alltför ofta ett hastverk: men nu sedan de flesta platser blifvit
tiikatta ljur och han man gifva sig bättre tid och åstadkomma en lullkom
-
Athn. Ilesr.- och Ekon.-Utskol/efs Betänkande, N\o 67.
11
ligare kunskap hos denna klass af tjenstemän. Jag tror, att till föreståndare
för dessa seminarier böra väljas män sådane som en grefve Rudenskiöld, hvilka
med sannt kristligt nit vilja och hunna egna sig åt det sköna målet att
förskaffa det uppväxande slägtet en hufvudsakligen på moralisk och religiös grund
hvilande bildning. Jag tror äfven att vårt land ej eger tillgång på 13 sådane
män att dermed besätta dessa platser och anser derför att dessa seminariers
antal bör inskränkas, men deremot, loreståndarnes löner höjas så att de
utan alltför svåra näringsomsorger kunna öfverlemna sig odeladt åt sitt höga
kall. Dessutom borde de redan examinerade eleverne genom stipendier beredas
tillfälle att en längre tid qvarblifva vid seminariet såsom underlärare för
de oexaminerade, hvarigenom deras kunskap skulle kunna blifva något mera än
blott lexläsning, och de erhålla vana att undervisa. Genom seminariernes betydliga
inskränkning till antal, skulle, med nuvarande anslag, mycket kunna uträttas
till desammas förbättring och en sann och lefvande anda kunna ingjutas
i dessa anstalter, som äro al en oberäknelig vigt för nationens'framtid. Jag tror
äfven att då vägen till dessa bildningsanstalter för mången blefve längre och
svårare, skulle han närmare pröfva sig sjelf och eftertänka huruvida lian eger
kraft och vilja att göra sig fullt skicklig för sitt kall och således ej så lättsinnigt,
som nu otta är händelsen, kasta sig in på denna bana, som fordrar mera
ansträngning och förmåga än man nu i allmänhet tyckes tro. då kunskapsmattet
är så lätt att ernå. Man har sagt det vara nödvändigt att lärarne bildades
inom det stift, der de skola verka, för att närmare vara bekanta med
olikheter i folklynne och bildning; men då nu dessa kandidater kunna söka och
erhålla platser utom det stift, der de tagit sin examen, torde detta skäl ej förtjena
det stora afseende, man dervid velat fästa. Jag får af dessa skäl förena
mig med motionären om en betydlig inskränkning uti seminariernes antal.»
Häruti instämde hr J. Wahlström.
2:o Herr kontraktsprosten J. Bernh. Runstén: «Vid den andra punk
ten
i det höglofl. Utskottets Betänkande må jag reservationsvis få äran göra
följande tillägg:
Medelst den nya Folkskole-inrättningen har i den svenska allmogens
barnauppfostran det beklagliga förhållande börjat inträda, att den första hernshole-undcrvisnmgen,
hvilken egentligen är ett oförytterlig!, religiöst fainiljealiggande,
och derföre endast skulle bordt, der den funnes bristfällig, underhjelpas
medelst frivilliga åtgärder frän både församlingens och kyrkans sida, i
stället börjat alltmera förvandlas till en statsskole-undervisning af hufvudsakligen
verldslig beskaffenhet. Detta har nemligen skett i första rummet medelst
den offentliga inrättningen af de nya fölhshole-seminarierna med lärare,
anställda på ordinarie aflöningsstat. Men ej blott seminarierne äfven folkskolorna
hafva blifvit ställda på statsfot, dymedelst att äfven till ordinarie aflö
-
12
Allm. Best - och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 67.
ningar för de öfverallt utplanterade nya skollärarne blifvit till och med anslagna
nya pålagor, och dessa påbjudna, icke blott såsom tillfälliga bevillningar
mellan riksdagarna, utan såsom beständiga kommunala/gifter, och dock äfven
dessa stadgade endast i ekonomisk lagstiftningsväg. Man har eljest numera börjat
hysa fruktan för statens förmynderskap öfver familjens enskilda medlemmar,
såsom kan synas bland annat deraf, att t. ex. en redan vid förra riksdagen
väckt motion om arbetsföre tjenares förpligtelse att något bespara för deras framtid
nyligen äfven vid denna riksdag blifvit afslagen, äfvensom en likaledes ifrågakommen
inblandning, från statens sida, i landets skogshushållning torde blifva,
ehuru med mindre skäl, motverkad såsom ett hotande stats-ingrepp i den
privata egendomsrätten. Men genom folkskolans ställande pa statslot liar man
uppdragit åt staten, öfver hvad mera är, än landets skogar, öfver alla allmogens
barn, ett förmynderskap, visserligen för mycket i det enskilda familjelifvet
ingripande, att ej vida öfverstiga all den blott yttre statsmaktens både befogenhet
och förmåga, och dermed har man visst också för mycket både förbisett
och åsidosatt, om ej äfven redan nog mycket skadat den barnavård, sorn
ej från statens yttre, men endast från dess inre kyrkliga sida kan med framgång
utöfvas, i det det den nemligen ombesörjes och handhäfves såsom en rent
både kristlig och kyrklig religions-angelägenhet.
Det må medgifvas, att äfven inom Sveriges landamären finnas på åtskilliga
ställen en mängd fattigare familjer, som icke förmå sjelfva ombesörja
sina barns nödiga uppfostan, och att på sådana ställen särskilda folkskolor på
lankasterfot nödfallsvis kunnat beliöfvas. Men sådant är dock icke ännu på
långt när förhållandet allestädes, ehuru visserligen folkskolan sjelf, såsom en allmänneligen
tillbjuden statshjelp åt hemskolan, just verkar att göra sig alltmera
behöflig.. Och såsom fattigdomen och antalet af fattiga ökats och okar sig
i oerhörd progression, ju mera staten åtager sig vården derom, så har ock, enligt
en bedröflig erfarenhet, den på stat anlagda folkskolan redan ej så litet
verkat, både att draga barnen från föräldrarna oeh att hos föräldrarna småningom
qväfva naturkänslan af deras dyraste föräldraansvar, att nemligen sjelfva
meddela sina barn, ifrån deras späda ålder, den både- hjertats och förståndets
och viljans tillböjning, bildning och rigtning, den endast de sjelfva kunna
dem naturenligt bibringa, Men 0111 än äfven det svenska familjelifvet vore, bland
allmogen, allestädes så afsigkommen sorn den allestädes vidtagne folkskoleinrättningen
förutsätter, så fordrades visserligen till dess upphjelpande endast så mycket
mera helt andra och bättre krafter, än dem staten från sin blott yttre sida
kan framkalla och framdrifva medelst anslag af skollärare-löner, eller utfärdande
af folkskole-reglementen, eller den enstaka anläggningen af dessa nymodiga
folkskolelärare-seminarier. Ty de i dem tilldanade skollärare-elever, sorni
vanligen först försent komma från plogen att blifva den nya skolans lärjungar,
Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 67.
och vanligen alltför tidigt samt brådmogne derifrån utgå att sjelfva blifva lärare,
kunna väl aldrig ersätta det bristande i hemskolorna, eller på det sätt godtgöra
det felande i hemvården om barnen, som. det skulle skett, om kyrkans
egna yngre prester hade blifvit med dylika lönebidrag uppmuntrade att fullgöra ett
åliggande, som i alla läll alltid måste blifva kyrkans och presterskapets, eller
alltid måste blifva ett heligt prestbestyr, hvilket ock derföre, såsom mig velat
synas, aldrig skulle bordt på lejda och profana eller blott vid sidan om kyrkan
vigda herdahänder öfverlåtas.
Skollärare-seminarierna må visst också de, kunna anses vara ett slags
nya prestbildnings-anstalter eller nya läroverk för bildande af ett nytt slags
lekmannaprester; men de hafva dock mera en verldslig, än kyrklig åsyftning,
och äro väl i Sverige lika litet behöfliga, som de nutidens Psevdoapostlar, hvilka
utomlands, å den nya s. k. allmänna bildningens vägnar, velat nedlägga i
de borgerliga samhällena en annan ordningsgrund, än den, som allena beståndande
blifver. Det är ock derföre, som de nya lärdoms-anstalterna hafva synts
mig böra från statsfot omflyttas på indragningsfot, helst de ock stå så alldeles
enstaka, och ej blott vid sidan om, utan äfven i ett visst, snart sagdt stridsfärdig!,
oafhängighets-förhållande till både universitetet och lärdomsskolan och
presterskapet och kyrkan, samt äfven derföre, i saknad af det sammanhang sinsemellan,
som inom kathedral-skolorna genom universitetet förmedlas, ofta nog
lära förråda alltför mycken skiljaktighet i hvad beträffar både kunskaps-fordringar
och betygsgradering samt läromethoder oeh tillsyn vid elevernas handledning.
Och som dessutom antalet af samtliga seminariernas elever årligen betydligt
aftager, enär det under de sista 6 åren, enligt hvad Betänkandet sjelft
gifver vid handen, minskats ifrån 554 till 340; så är det väl mycket nog, som
talar för indragning af åtminstone dem bland seminarierna, som dels äro intill
hvarandra nära belägna, dels ock föga besökta, helst som det också, i nämnda
kyrkliga afseende, icke kan vara något rätt biskops-intresse, att en lärdomsinstitution
i hvarje stifts-stad funnes af en så ytlig och okyrklig eller kyrkstridig
beskaffenhet.
Men att deremot Utskottet anfört seminarii-elevernas så betydliga årliga
minskning såsom ett skäl och det enda skäl, det kunnat påfinna, hvarföre
seminarierna allesammans skulle böra bibehållas; och att Utskottet icke heller,
emot det förslaget, att tjenligare skollärare-elever, ani seminarierna, skulle kunna
i kyrkans egna preliminära prestbildnings-anstalter, i kathedral- eller kyrkoskolorna,
erhålla all erforderlig förberedelse för barnaundervisnings-kallet, icke
haft stort annat att invända, än att der skulle saknas praktiska undervisnings-öfningar,
ehuru sådana just saknas mera i seminarierna, än i de offentliga
läroverken; samt att för öfrigt Utskottet, ehuru det i korthet behagat referera,
dock alls icke fästat något det minsta afseende vid, de måhända behjer
-
14 Allm. Bese.- och Ekon.-Ltskotte/s Betänkande, N:o GS.
tansyärda motiver, på hvilka motionens frenne slutförslag just grunda «ig.— sådant
är, i en rätt vigtig samhällsfråga, ett UtskottslÖrlärande, som väl icke ina
kunna godkännas.»
N:o 68.
Ank. till Exp-Utsk. den 17 Mars 1854, kl. 11 f. ra.
Betänkande, i anledning af vackt motion om rättighet för tjenstförrättande
Kontraktsprost, alt under extra Nådår uppbära
hela inkomsten af de så kallade Proste-tunnorna.
LTti en hos Högvördiga Presteståndet väckt, till Utskottets behandling öfverlemnad
motion, har hr prosten J. /. Melén anfört, att, då det mäste erkännas,
att i allmänhet don med de så kallade proste-tunnorna afsedda ersättning
till kontrakts-prostarne för besväret med prost-expeditionerne och de kostnader,
som vore en oundgänglig följd deraf, att kontraktets presterskap hos dem
ofta flera gånger om året samlades, icke kunde anses vara för frikostigt tilltagen,
det icke kunde annat än finnas högst obilligt, att, såsom i Kongl, brefvet den 5
Oktober 1813 stadg as, två tredjedelar af proste-tunnorna under extra nådår
tilllöllo svagt lönade skollärare i stiftet eller åtskilliga under domkapitlets vård
ställda kassor, under det endast en tredjedel tillgodokomme den, som under tiden
skötte prost-sysslan; I anseende hvartill och då kke någon vore närmare
att uppbära lönen, än den som bestridde tjensten, motionären föreslagit, att de
två tredjedelar af proste-tunnorna, som under extra nådår hittills ingått till åtskilliga
under domkapitlets vård varande kassor, måtte hädanefter, jemte den
öfriga tredjedelen, oafkortadt tillfalla den under tiden tjenstförrättande kontraktsprosten,
äfvensom att de nu lefvande prostar, hvilka blifvit afhända ifrågavarande
tva tredjedelar, matte få desamma återburna ur de kassor, till hvilka de
ingått.
Allm. Bese.- och Ekon.-U/skotlets Betänkande, N:o 68.
15
Denna motion, uti hvilken hr doktor A. Sandberg och hr posten A. P.
Tranéus instämt, har Utskottet i öfvervägande tagit, och får till en början upplysa,
dels att Kongl. Majit uti ofvan åberopade Nådiga bref förklarat, att, då
proste-tunnorna utgingo af Kronans spanmäl, de icke kunde anses annorlunda
än såsom hörande till de löne-förmåner, hvilka genom presteståndets privilegier
ostridigt tillkommo prest-enkor och omyndiga barn under tjensteåret och det i
privilegierna grundade nådår, men att, enär härvid tillika förekomme, det upprinnelsen
till proste-tunnorne vore ersättning flir möda och kostnad, Kongl.
Majit, med afseende derå, att prostarnes göromål samt följaktligen resor
och brefvexling blifvit betydligt ökade, i Nåder pröfva! skäligt det nådårsinnehafvare
borde åligga att, på sätt förhållandet vore med nådärspredikanter, godtgöra
den, som prostembetet förvaltade eller tillträdt, och denne i'följd deraf vara
berättigad att under privilegii-nådåret någon del af prostetunnorne åtnjuta,
hvilken andel bestämts ti]j en tredjedel af berörde tunnors belopp, hvarjemte
Kongl. Majit på enahanda grund i Nåder stadgat, att under beviljadt extra
nådår en tredjedel af prostetunnorne borde tillkomma den, som prostembetet innehade
eller förrättade, då deremot de öfrige tvä trcdjedeJarne till hälften skulle
iordelas emellan premiikassan och svagt lönte skol-betjente i stiftet; dels ock
att, genom Kongl. Cirkulär-brefvet den 14 September 1839, blifvit i Nåder bestämdt,
att, enär kontraktsprostarne, med mänga i sednare tider ökade göromål
i och för deras befattningar icke åtnjöto annan lön eller arfvode, lin de så kallade
prostetunnorne, dessa, då två extra nådår blefvo en kontraktsprosts enka
dier omyndiga barn beviljade, borde, under det andia extra nådåret, oafkortadt
tillfalla den efterträdande, tjenstförrättande kontraktsprosten.
Dä sålunda uppenbart är, att de så kallade prostetunnorna, som i allmänhet
utgå, en för hvarje socken i kontraktet, egentligen utgöra en ersättning
till kontraktsprosten för de besvär och kostnader, prostembetet medför; samt
dessa besvär och kostnader icke mindre kännbart drabba en tillförordnad, än
en ordinarie prost, finner Utskottet, på dessa grunder, det vara med billighet
och rättvisa öfverensstämmande, att ifrågavarande inkomster för den lid. de icke,
enligt privilegierne, tillfalla afliden kontraktprosts enka eller barn, eller under
extra nådår, vare sig att ett eller två äro beviljade, oafkortade komma den
tjenstförrättande kontraktsprosten till godo, och icke, såsom nu är förhållandet
då allenast ett nådår eger rum, till fremmande ändamål användas; till följd
hvaraf Utskottet vördsamt tillstyrker,
det Rikets Ständer måtte uti underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Majit täcktes i Nåder förordna, att inkomsten af de så kallade prostetunnorna
under extra nådår må, der sådan upbäres, hädanefter
odelad tillfalla den, sorn pro-tsyssiax under tiden förestår:
16
Allm. Best.- och Ekon.- Utskottets Betänkande, N:o 68.
Hvaremot Utskottet finner att, å motionärens förslag i hvad det rörer återbäring
af till vederbörliga kassor influtna så beskaffade inkomster till förmon
för de ännu lefvande prostar, som deraf varit i mistning, afseende icke kan lastas;
hvadan Utskottet hemställer,
att motionen i denna del icke måtte till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 13 Mars 1854.
STOCKHOLM, f. d. Schultze’» Boktryckeri 1854.
Allmanna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 69.
1
N:o 69.
Ant. till Exp.-Utak. d. 17 Mars 1854, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, i fråga om rättighet
för allmogen i JSorra länen, att afhemta tjäruved å Kronans
skogar.
Uti en inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt, till Utskottet remitterad,
motion liar Riksdagsfullmägtigen Lars Gustaf Sandberg ifrån Westerbottens
län omförmält, att, oaktadt Kongl. Maj:l genom nådigt Bref
den 26 Juni 1844 stadgat, att innevånarne i Gefleborgs, Wester-Norrlands,
-Jemtlands, Westerbottens och Norrbottens län skulle ega rättighet att, under
iakttagande af vissa kontroller och mot lämplig afgift, från Kronans
i omförmälda län befintliga skogar, till tjärbränning hemta dertill tjenliga
stubbar, rötter och vindfällen, hade dock Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Westerbottens län genom särskildt, af Kongl. Maj:ts och Rikets
Kammar-Kollegium faststäldt utslag, beviljat en sådan rättighet åt egarne
af Baggböhle sågverk inom Westerbottens län, Handelsbolaget James Dickson
& Comp., som derefter upplåtit sina sålunda förvärfvade rättigheter
till allmoge, emot ersättning vida öfverstigande de ringa afgifter, bolaget
betalade till Kongl. Maj:t och Kronan. Till förekommande af det, efter
motionärens förmenande, sålunda förelupna missbruk af ifrågavarande stadgande,
har han föreslagit, ”att antingen Kongl. Brefvet den 26 Juni 1844
måtte upphäfvas och Kongl. Brefvet den 6 Maj 1830, i stället blifva gällande,
eller ock alt rättigheten till tjäruveds-ämnens afhemtning icke må
gifvas åt någon annan än allmogen, eller den som förrättar tjäru-tillverkBih.
till K. St. Pret. 18S3—18S4. 8 Sami. U Baft. 1
2
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 69.
ni 11 g"; och har motionären, för ådagaläggande af sin i motionen gjorda
uppgift, aflemnat afskrift af ett emellan handelsbolaget James Dickson &
Comp. å ena, samt åtskilliga bland allmogen å andra sidan upprättadt kontrakt,
hvarigenom nämnde bolag., under åberopadt stöd af Kongl. Kammar-Kollegii
utslag den 20 Maj 1846, emot vissa, enligt motionärens åsigt
obilliga vilkor, åt uppgifne personer bland allmogen öfverlemnat rättigheten
till tjäru-tillverkning å de till Baggböhle sågverk anslagna allmän
ningar i Degerforss, Wännäs och Umeå socknar.
Till upplysning om förhållandet med den uppgifna rättigheten att
å kronoskogarne inom de norra länen hemta virke till tjärbränning, får
Utskottet anföra, att, till följd af Rikets Ständers vid 1828—1830 årens
riksdag gjorda underdåniga framställning, Kongl. Maj:t under den 6 Maj
sistnämnde år, i nåder tillåtit, dels att åboerne å kronohemman och nybyggen,
med afvittrade, eller eljest bestämda områden inom Gefleborgs,
Wester-Norrlands, Jemtlands, Westerbottens och Norrbottens län må ega
rättighet att, utan föregången ansökning eller syn, och utan att derföre
erlägga afgift, å sina egna områden afhemta till tjärubränning tjenliga stubbar,
rötter och vindfällen, dels ock att, der hemmanens och nybyggenas
områden icke vore på förenämnde sätt stadgade, enahanda rättighet tillsvidare
finge tillkomma kronohemmans- och ny bygges-å boer, äfvensom skattehemmans-egare
å de till deras hemman och lägenheter närmast angränsande
kronomarker; samt att, sedan vid riksdagen 1840—1841 Iråga blifvit väckt,
alt denna rättighet måtte utsträckas till alla ortens innevånare, och Rikets
Ständer, som tillika ansett nödigt, att för vården af den vexande skogen och
till förekommande af oordningar och enskilda tvister, vissa kontroller iakttogos,
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhållit, att en hvar inom ofvannämnde
län måtte medgifvas att efter utsyning, som, på skeende ansökning,
af Kongl. Maj:ls Befallningshafvande borde föranstaltas, å Kronans skogar
hemta vindfällen, stubbar och roller till tjärubränning emot viss afgifl, som
i en Kongl. Forordning den 21 Februari 1826 blifvit bestämd, och hvilken
skulle till bestridande af kostnader för utsyningen användas; så har Kongl.
Majit, genom ett den 26 Juni 1844 till Kammar-Kollegium aflåtet nådigt
Bref, funnit godt i nåder bevilja den af Rikets Ständer i omförmälda
måtto ifrågaställa allmänna frihet, dock under iakttagande af vissa, till
förekommande af missbruk, stadgade kontroller.
Elter hvad sålunda finnes utredt, har genom sistberörde nådiga
Bref en utsträckt frihet lill tjäruveds-afhemtning å Kronans i de Norra
länen befintliga skogar blifvit medgifven. Bifall till motionärens allernativt
framställda förslag, att antingen Kongl. Brefvet den 26 Juni 1844
måtte upphäfvas och Kongl. Brefvet den 6 Maj 1830 blifva gällande,
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 69. 3
eller ock att rättigheten lill IjäruvedS-ämnens afhemtning .icke må gifvas
åt någon annan än allmoge, eller den, som löirättar tjärutillverkning,
skulle således, för förra fallet leda till inskränkning uti innevånarnes i
dessa län nu egande rättigheter, och i sednare hänseendet innefatta en
orättvisa emot dem af ortens jordbrukare, som icke kunna hänföras till
allmoge.
Utskoltet, som på grund häraf, väl icke ansett sig kunna tillstyrka
bifall åt motionärens ofvannämnde förslag, har likväl, vid granskning af i
ämnet gällande författning, trott sig finna, ali. densamma icke uteslänger
möjligheten af missbruk, på det sätt, alt en med betydligare kapital försedd
person möjligen skulle kunna förskaffa sig uteslutande tillstånd till
tjärn-ämnens afhemtning å större sträckor, hvarigenom den för allmogen
ursprungligen afsedda förmån komrne att i väsendtlig mån förringas; och
det ar till föiekommande af sådant missbruk af författningen, sou. Utskottet
ansett sig böra vördsamt hemställa,
alt Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla
0m sådan ändring, eller sådant tillägg i gällande föreskrifter,
i afseende på afhemtning af ämnen till ijärubränniug i de
Norra orterna, att allmogen derstädes icke må blifva från ifrågavarande
näringsgren utestängd.
Stockholm den 13 Mars 1854.
Häremot reserverade sig Herrar Lundh och Stenberg.
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 70.
N:o 70.
Ank. till Exp.-Utsk. den 17 Mars 1854, kl. 11 f. m.
Betänkandej i anledning af väckt motion om vidtagande af åtgärder
för åstadkommande af en Allmän Stads-ordning
eller Ordnings-stadga för städerna.
Uti en inom Vällofliga Borgare-Ståndet väckt motion liar Herr
L. V. Henschen förmält, alt hvarken i det Förfaltnings-förslag, hvilket
under ruhriken: ”Stadga om städernas administration och uppkomst i riket,
dalum Stockholm den 26 December 1619”, blilvit i den år 1747
tryckta lörsta delen af A. A. von Stjernmans samling af Kongl. Stadgar
”angående Sveriges Rikes Commerce, Politie och Oeconomie” (pag. 731—
735) infördt och sedermera, men motionären veterligen aldrig förut, åberopadt
såsom gällande, ej eljer i Stadslagen eller de i ämnet utkomna dels
allmänna och dels enskilda Kongl. Författningar meddelats några allmänna
och fullständiga föreskrifter rörande städernas styrelse och polis med hvad
dertill hörde; i anledning hvaraf och då erfarenheten ådagalagt behofvet
af sådana föreskrifter, motionären föreslagit:
l:o att Borgare-Ståndet, med stöd af 2 mom. 36 § Riksdags-ordningen,
målte tillsätta ett Enskildt Utskott, för alt utarbeta ett fullständigt
förslag till sådana föreskrifter, under namn af Allmän Stads-ordning
eller Ordnings-stadga för städerna; vid hvilket arbete borde lagas i närmare
öfvervägande dels utländska sladganden i detta ämne, såsom preussiska
Slads-ordningen, dels ock de förslag till ordnings-stadgar för polisoch
ekonomi-mål uti släderne i allmänhet, hvilka, i följd af Kongl. Majrts
Nådiga Bref den 26 September 1840, från Magistruterne och Konungens
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 70.
5
Befallningshafvande blifvit infordrade, bland hvilka förslag särskildt åberopades
det af Magistraten i Upsala afgifna, jemte den skrifvelse, hvarmed
det till Konungens Befallningshafvande blifvit insändt, hvilka handlingar
i sådant afseende funnos i bestyrkta afskrifter motionen bilagda;
2:o alt, om Utskottet icke hunne utarbeta ett fullständigt förslag
till Stads-ordning, det måtte uppgöra ett sådant till åtminstone den organiska
delen, hvilket kunde särskildt till Kongl. Maj:ts nådiga pröfning och
godkännande öfverlemnas; hvarefter och sedan nya strafflagen, i förslaget
till hvilken upptagits åtskilliga föreskrifter rörande brott eller förseelser, i
afseende å hvilka blott polispåbud hittills utfärdats och ansetts gällande,
blifvit af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer pröfvadt, samt slädernes invånare
öfver ofvanberörde nya organiska författning blifvit hörde, vidare föreskrifter
eller delar af en fullständig Stads-ordning lämpligen kunde antagas;
3:o att Utskottet, om det medhunne mera än den organiska delen
af den föreslagna författningen, måtte bearbeta förslag lill en gemensam
byggnads- och brandordning, åtminstone för de städer, i hvilka funnos
byggnader, försäkrade i städernes allmänna brandstodsbolag, och för hvilka,
enär de hade hufvudsakligen lika rättigheter att af bolaget få ersättning
för brandskada, äfven borde finnas lika stadgar till förekommande deraf
och vådelds dämpande; samt
4'o att Utskottet för lättare vinnande af ändamålet måtte sätta sig
i beröring med den komité, hvilken af Kongl. Maj:t i nåder förordnats att
undersöka städernas beskattning m. m.
Sedan Vällofliga Borgare-Ståndet, i anledning af ifrågavarande motion,
beslutat, att enskildt Utskott för densammas behandling icke komme
alt tillsättas, utan öfverlemnat motionen till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
handläggning, så får detta Utskott nu i ämnet afgifva följande
yttrande.
Det Kongl. Bref till Kongl. Majus Befallningshafvande i länen af
den 26 September 1840, som Herr Henschen i sin motion åberopat, innehåller,
att då Kongl. Majit inhemtat, alt en stor del af de stadgar, som i
släderne utom Stockholm uti ekonomi- och polis-mål tillämpas, blifvit af
6
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 70.
städernas Magistrater utfärdade, hvarvid gränserne för Magistraternes rättigheter
ej sällan öfverskridits, särdeles deruti, att vitén och andra ansvarspåföljder,
till och med kroppstraff, i strid så väl mot antagna lagstiftningsgrunder,
som mot gällande lag och författningar blifvit bestämda, så och
enär den härigenom uppkomna mängd af sins emellan skiljaktige stadganden
medförde en för allmänheten menlig osäkerhet om hvad i ena eller
andra staden vore att iakttaga och motverkade den likstämmighet i seder
och bruk, som i väsendtlig mån bidroge till allmänna ordningens bibehållande,
hade I£ongl. Maj:t ansett nödigt, alt härutinnan måtte beredas
den rättelse, alt i städerna endast sådane ordningssladgar komme att tillämpas,
som blifvit fastställda af den myndighet, hvilken dertill är behörig,
samt alt desamma såmedelst på de i lag och författningar för likartade
fall lagda grunder kunde, så vidt möjligt vore, blifva lika för städerna
i allmänhet, i följd hvaraf Kongl. Majit anbefallt samtlige Kongl.
Majrts Befallningshafvande, att från vederbörande Magistrater eller i dessas
ställe varande stadsslyrelser infordra och lill Kongl. Majit, jemte egna utlåtanden,
afgifva förslag lill de ordningssladgar, sorn i ofvanberörde ändamål
kunde anses behöfliga att, i stället för de af nämnde myndigheter utfärdade,
af Kongl. Majit fastställas, hvarvid jemväl finge föreslås sådane
jemkningar i de af Kongl. Majit rörande städernas ekonomi- och polismål,
meddelade reglementariska stadganden, sorn i anseende lill förändrade förhållanden
kunde finnas af behofvet påkallade.
Af detta Kongl. Bref synes, att Kongl. Majit redan varit betänkt
på åtgärder för tillvägabringande af öfverensstämmelse emellan sådane inom
städerna gälla tide stadganden, som böra vara för alia gemensamma och äro
af den egenskap, alt de äfven böra vara kända af, gällande för och tillämpliga
på personer, hvilka icke äro till staden hörande, men tillfälligtvis dit
ankomma eller der vistas. Att sådana stadganden blifva utfärdade och
allmänt kända, är också af stor vigt, då eljest ganska lätt kan hända, att
personer komma att begå öfverträdelser, om hvilkas stridighet emot gällande
föreskrifter de äro uti okunnighet, och lör hvilka de det oaktadt
kunna bestraffas. Af denna beskaffenhet äro t. ex. föreskrifterna om tobaksrökning
på gator och torg, hvilken i somliga städer är tillåten, i andra
förbuden; om badning i fria luften o. s. v. Då emellertid, enligt
hvad ofvan anfördt blifvit, Kongl. Majit redan varit betänkt på åtgärder
i denna del, och någon stor skyndsamhet icke är af vigt i detta ämne,
som i alla fall fordrar mycket arbete och mycken noggranhet för att fullständigt
utredas, anser Utskottet sig icke böra tillstyrka någon underdånig
skrifvelse i denna del af frågan, utan hemställer,
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-JJtskottets Betänkande, Nio 70.
7
att motionen, för så vidt den kan ahses omfatta dét egentliga
föremålet för Kongl. Brefvet af den 26 September 1840, icke må
till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Beträffande åter den del af motionen, som utgör dess närmaste
föremål eller den organiska delen af en Ordnihgs-stadga förstäderna, anser
Utskottet visserligen att åtskilliga allmänna grundsatser kunna och böra
bestämmas för organisationen af städernas styrelse och förvaltningen af
deras angelägenheter, men befarar tillika, att, vid grundsatsernas tillämpning
och utvecklandet af de utförliga föreskrifterna så många särskildheter
förekomma för olika stadssamhällen, att de icke utan ganska stora svårigheter
kunna uti en gemensam stadga förenas. Så vill det synas Utskottet,
alt olikheter i detta afseende måste ega rum emellan stapelstäder och
uppstäder, emellan stapelstäder med större och med mindre utländsk handel,
emellan uppstäder med större och med mindre rörelse, emellan de städer,
der universiteter äro inrättade, och de städer, der sådane icke finnas o. s. v.
Redan dessa förhållanden lemna Utskottet tillräckligt stöd för den öfvertygelse!),
att utarbetandet af förslag till sådana stadganden icke lämpligen
utgör föremål för verksamheten hos Rikets Ständer eller någon af dess
afdelningar. Dertill kommer, att inom Allmänna Besvärs- och EkonomiUtskotet
saknas både den detalj-kännedom, som skulle erfordras för ett sådant
arbetes fullgörande och tillräcklig tid att, utan åsidosättande af andra
lika vigtiga och vigtigare angelägenheter, med erforderlig noggranhet
behandla ett ämne af så vidsträckt omfattning.
Utskottet anser emellertid, att det vore ledande till ordning och
vigtigt till förekommande af åtskillige tvistigheter, om för städerna kunde
blifva antagne bestämde stadganden, dels i afseende på organisationen af
deras styrelse och förvaltningen al deras angelägenheter, dels i afseende
på röslrättigheten, dels ock i afseende på ordningen vid byggnaders uppförande
och vidmakthållande, vid brand väsendet, vid hamnarne m. m. och
om i alla dessa stadganden samma hufvudgrunder i möjligaste måtto
kunde följas.
På dessa skäl föreslår Utskottet,
att Rikets Ständer genom underdånig skrifvelse måtte anhålla,
det Kongl. Majit ville låta genom särskildt förordnade sakkunnige
män utarbeta vissa allmänna grunder för städernas styrelse och
lörvaltning, sami, sedan yttranden deröfver och förslag till de
tillägg och förändringar deri, som hvarje stads särskilda lörhål
-
8
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 71.
landen kunna göra behöfliga, blifvit från städerne infordrade och
målet i öfrigt underkastadt den grundlagsenliga behandling, hvartill
dess beskaffenhet kan föranleda, utlärda en allmän Kotnmunal-ordning
för städerna i riket.
Stockholm den 13 Mars 1854.
\:o 71-
Ank. till Exp. Utsk. d. 17 Mars 1834, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, om ändring i Rese-reglementet
af den 31 Oktober 1851.
Ofvannämnde motion är afgifven inom Vällofliga Borgare-Ståndet af
Herr L. V. Henschen, som anfört, att, ehuru genom omförmälde förnyade
Rese-reglemente antalet af hästar, för hvilka skjulslego-ersättning bestås
embets- och tjenstemän vid extra förrättningar i statens ärenden blifvit
något nedsatt, statens utgifter i sådant hänseende likväl icke, såsom man
hoppades, blifvit minskade, utan tvärtom, i anseende tilt skjutslegans förhöjning,
ökade, hvarpå åtskilliga med det äldre Rese-reglementet af år 1827
jemförande exempel blifvit af motionären^uppgifne. På grund häraf och
då de embetsman, som upptagits i de tre första klasserne, ej blott kunde
framkomma, utan ock vanligen färdades med färre hästar, än det antal,
som för samma klasser upptagits, samt enär meningen med skjuts-ersättningen
vore att jemnt godtgöra de kostnader, resande embetsman i delta afseende
haft, men icke att bereda dem någon särskild inkomst-förhöjning eller
tillökning
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 71.
9
tillökning i de ”ganska dryga i Rese-reglementet bestämda traktamenten,”
som utöfver de ordinarie lönerna utgå, har motionären hemställt, att Rikets
Ständer mätte i underdånighet anhålla: ”l:o att det för de sex första
klasserne i Rese-reglementet utsatta antal hästar måtte minskas, hvilket
lämpligen kunde ske sålunda, att för första bjässen bestämdes fyra, föran
dra
och tredje klasserne tre, samt för fjerde, femte och sjette klasserna
två hästar; hvarvid några tjenstemän kunde uppflyttas i högre klass; och
2:o att uti ett nytt moment af 8 § i reglementet föreskrifves, atf, då regulier
ångfart finnes emellan de ställen, från och till hvilka embets- eller
tjensteman vid dylika extra förrättningar skall passera, han icke finge beräkna
högre rese-ersättning, än för hvad å bästa plats å dylikt fartyg
kunde åtgå för honom, ett bilräde och en betjent, om han ,vore upptagen
under de tre första klasserna, samt för honom och en betjent, om -han
vore upptagen under de tre följande.”
Utskottet har i afseende härå inhemtat: att, sedan Rikets Ständer
dels vid 1840—41 årens riksmöte hos Kongl. M.^j:t i ,ynde cdå,$igh_et anhållit,
att, som förhöjning i skjutslegan blifvit föreslägen, Kongl. Maj:t
mätte i nåder täckas, till förekommande af allt för stor tillökning i statens
och enskildes kostnader för embetsmäns resor, i nåder ändra ,1827 års,Rese-reglemente,
på det sätt, att hästarnes antal för de deruti upptagne 12
klasser af embets-, tjenstemän och betjente på .uppgifvet sätt nedsattes;
dels ock uti underdånig skrifvelse den 1 April 1848 åter fästat Kongl.
Maj:ts nådiga uppmärksamhet på detta ämne, Kongl. Mftj:t täclyts genom
sednaste, den 31 Oktober 1851 utfärdade nådiga Rese-reglemente, hvad de
af motionären omförmälde sex första klasserna beträffar, bestämma hästantalet
i enlighet med Rikets Ständers förenämnde förslag, utom hvad angick
sjette klassen, för hvilken hästantalet, af Rikets Ständer föreslaget till två,
i reglementet blifvit till tre upptaget.
Då således frågan om den skjuts-ersättning, som bör tillkomma embets-
och tjenstemän för resor i tjensten, nyligen blifvit utaf Kongl. Maj:t
afgjord i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det förslag, Rikets Ständer i
sådant hänseende framställt och då dervid så mycket mindre varit af Rikets
Ständer förutsatt, att, efter den betydliga förhöjning i skjutslegan,
som i sammanhang med skjuts-entreprenaders införande blifvit beslutad,
statens utgifter för embets- och tjenstemäns resor i tjensten skulle kunna
inskränkas inom den ungefärliga summa, de förut utgjort, sorn Rikets Ständer
uti underdånig skrifvelse den 13 Februari 1841 uttryckligen tillkännagifva,
att den föreslagna nedsättningen i det uti 1827 års Rese-reglemente
bestämda hästantal förmodades icke komma att motsvara den tillökade utBih.
till R. St. Prot. 1853—1854. 8 Sami. 14 Haft. %
10
Allmänna Besvärs• och Ekonomi-Utskottets Betänkande, IS:o 71.
gift, som blefve en följd af förhöjningen i skjutslegan, hvadan ett förslagsanslag
till sådane utgifter ställdes till Kongl. Maj:ts disposition; fördenskull
och som Utskottet icke kan dela motionärens förmenande, att dagtraktamenterne
uti sed naste Rese-reglemente blifvit bestämde högre än sorn erfordras,
för att hetäcka utgifterne för lefnadskostnaden under resorne, får
Utskottet
afstyrka den del af motionen, som afser nedsättning i de antal
hästar, hvilka för de sex första klasserne i 1851 års nådiga Rese
reglemente
äro bestämde.
Beträffande åter motionärens framställning om utverkande af en föreskrift,
att då regulier ångfart finnes emellan de ställen, från och till
hvilka embets- eller tjensteman i tjenste-ärender skall färdas, rese-ersättning
derefter borde beräknas; så, enär begagnande af ångfartygs-lägenhet vid
resor i tjensten understundom kan vara förenadt med hinder och uppehåll,
som kunna föranleda dertill, att embets- och tjensteman icke kan i rätt
tid å bestämmelse-orten sig infinna, finner Utskottet sig icke kunna tillstyrka
en sådan föreskrift, utan hemställer,
att jemväl ifrågavarande framställning må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 16 Mars 1854.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 72.
ii
H:o 72.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 17 Mars 1854, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, om Tullstämpel-af giftens
nedsättning eller upphörande.
Riksdagsmannen Nils Larsson från Jemtlands län har uti en, inom
Hedervärda Bonde-Ståndet väckt, till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
remitterad, motion anmärkt, att, då afgiften för stämpling af de
varor, som utrikes ifrån införas och äro nämnde behandling underkastade,
utginge med 1 procent af varuvärdet lill städernes drätselverk, men denna
afgift ej beräknades efter verkliga värdet, utan i de flesta fall, likasom
tolags-afgilten, erlades efter en för många år sedan uppgjord tarif å det så
kallade förtullnings-värdet, hvilket i tarifen upptoges till 50 å 100 procent
högre, än det verkliga, slämpel-afgiflen således ofta utginge med 1| å 2
procent i stället för det stadgade beloppet. Då nu, efter motionärens förmenande,
en sådan extra afgift vore för handeln betungande och det icke
vore behörigt att stapelstäderne, under en dylik rubrik, finge ”uppbära en
ej obetydlig skatt af allmänheten” har motionären, som ansett tullstämplingen
ej kunna medföra större kostnad, än den, som skall ersättas med
den afgift utaf ^ procent af varuvärdet, hvilken för hallstämplingen utgår,
yrkat, att tullstämpel-afgiften måtte till nyssnämnde belopp nedsättas eller
och helst alldeles afskafFas, i hvilket sednare fall tullstämplingen, enligt
motionärens förslag, borde af tullverket utan särskild betalning verkställas.
Enär motionären icke åt den väckta frågan gifvit den utredning,
som för densarnmas bedömande erfordras, har Utskottet sökt förskaffa sig
de upplysningar, som för sådant ändamål funnits mest oundgänglige; och
har Utskottet, i sådant hänseende, inhemlal: att denna afgift grundar sig
12
Allmänna Besvärs- och Eftonomi-Et sköttets Betänkande, N:o 72.
på de af Konungarne för stapelsläderne tid efter annan utfärdade privilegier
och sålunda för Stockholms stad finnes omförmäld redan i 2 § af
privilegierne för denna stad af den 6 Maj 1436, då ”klädeshuset” (packhuset)
"med ingäld och ränta” till staden öfverlemnades; ätt denna stapelstädernes
inkomst i allmänhet blifvit afsedd att användas till pack- och
tullhusens underhåll, men understundom äfven för andre angelägna utgifter
i städerna. Sålunda förklarades för Stockholms stad den 23 Juni 1680,
att staden fått denna ränta till pack- och tullhusens vidmakthållande, för
Götheborg i Kongl. Resolutionen den 5 November 1624, att staden egde
uppbära ifrågavarande afgift, men att den derjemte skulle låta uppbygga
packhus, för Marstrand, genom Kongl. Resolutionen den 12 Mars 1661, att
af vägare-, mätare-, packare-, vräkare-, stämpel-, hamn- och bropenningar
”en tredjedel skulle användas till Borgmästarens, en tredjedel till Rådmännens
och andre stadens betjentes aflöning samt den öfriga tredjedelen till
publika byggnader och tarfvor,” och för Carlshamn den 15 September
1664, att s£«m/je/-penningarne jemte tolag, våg- och pål-penningar skulle
användas lill Magistratens aflöning samt till broars och publika byggnaders
underhåll. I afseende åter å grunden för beräkningen af meranämnde
afgift, så är förhållandet icke, såsom af motionären uppgifvits, att denna
grund för längre tid tillbaka blifvit bestämd, utan finnes härom i 22 §
af sednasle, den 21 November 1851 utfärdade, tulltaxa föreskrifvet, att
städernes tolag och andre dem på vissa varor beviljade aj gifter uppbäras
genom deras egen försorg och skola, intill dess ifrågakomne förändrade
grunder för deras utgörande varda stadgade, erläggas efter de- för hvarje
stad gällande föreskrifter, hvarvid beräkningen bör ske efter de tullvärden,
som dels i 1845 års tulltaxa och dels uti en vid förstnämnde tulltaxa fogad
särskild förteckning finnas upptagne.
I öfrigt är upplyst, att afgiften för varors förseende med Hallstämpel
eller såsom den numera benämnes ”Svensk tillverknings-stämpel,” enligt
Kongl. Förordningen deri 18 Juli 1850 utgår, på sätt motionären uppgifvit,
efter en grund af i allmänhet blott f procent af varans värde, men
att denna afgift understundom skall hafva befunnits otillräcklig till omkostnaderna
för stämplingen, hvadan ock i 11 § af nämnde förordning
stadgadt är, att Fabriks-idkarne i sådant fall skola, i förhållande till värdet
af deras året förut stämplade tillverkningar, ersätta hvad som brister.
Genom hvad ofvan blifvit an förd t, anser Utskottet det vara ådagalagdt,
alt rättigheten till uppbärande af stämpelafgiften blifvit stapelstäderne
genom de för dem utfärdade privilegier tillförsäkrad. I följd häraf
och då med denna rättighet är förenad åliggandet, alt, utan något bidrag
från staten, underhålla packhus-byggnaderna, äfvensom att deltaga i kost
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 73. 13
naden för tullhusens byggnad och underhåll, samt någon anledning ej förekommit,
att denna inkomst är större, än som motsvarar kostnaden för
fullgörande af berörde åliggande, finner Utskottet sig höra vördsamligen
hemställa,
att förevarande motion må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 16 Mars 1854.
N:o 93.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 17 Mars 1854, kl. 11 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, om rättighet för enkor
efter Pastorer i Kalmar stift, att äfven under extra, nådår
få tillgodonjuta hela inkomsten af stomhemman.
Uti en inom Högvördige Preste-Ståndet väckt, till Utskottets behandling
öfverlemnad motion, har Herr Prosten Melen fästad uppmärksamheten
derpå, att enkor efter Pastorer inom Kalmar stift ålåge att under
extra nådår af inkomsterna utaf stomhemman afstå icke mindre än 6
tunnor spanmål vid första, 4 tunnor vid andra och 2 tunnor vid tredje
klassens pastorat, hvilka afdrag, de der utginge ehvad vederlags-spanmål
vid pastoratet funnes anslagen eller icke, jemlikt äldre föreskrifter tillförene
tillfallit svagt lönade skollärare, men, enligt Kongl. Brefven af den 22
April 1819 samt iden 14 Maj och den 3 Augusti 1838, numera voro anslagne
till åtskilliga under Dom-kapitlets vård ställde kassor, samt att
detta onus, så vidt motionären hade sig bekant, drabbade Prest-enkor endast
inom Kalmar stift, der pastoraten i allmänhet voro små och jemfö
-
14 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 73.
relsevis mindre goda än i andra stift. Det vore derföre, efter motionärens
tanke, tid att häruti göra ändring; i anseende hvartill och då, äfven om
ifrågavarande afgift hlefve använd till förmån för stiftets enke-och pupillkassa,
hvilket möjligen kunde hafva något sken af skäl för sig, häruti ändock
läge en orättvisa, emedan icke alla, utan endast få af dem, sorn fingo
pension, på detta sätt bidragit till kassans förökande, motionären föreslagit,
att enkor efter pastorer i Kalmar stift mätte, för att uti ifrågavarande
hänseende komma i åtnjutande af samma rätt, som vore förunnad prestenkor
inom andra stift, hädanefter befrias ifrån ifrågavarande afgift för
stomhemman under extra nådår, äfvensom att de, hvilka en slik afgift erlagt,
måtte förklaras berättigade, att från den tid densamma afhändes svagt
lönade skollärare, derför njuta ersättning ur de kassor, till hvilka den
influtit.
Uti förenämnde motion har Herr Doktor Sandberg instämt.
Då Utskottet nu går att meddela Utlåtande i anledning af denna
motion, får Utskottet till en början upplysa, att sedan Kongl. Maj:t, genom
nådigt Bref den 19 November 1778, förordnat, att, i likhet med hvad för
Strengnäs stift, genom Kongl. Maj:ts nådiga Resolutioner den 6 Maj och den
26 Oktober 1761 samt Kongl. Maj:ts nådiga Bref den 1 Maj 1773 blifvit
stadgadt, äfven i Kalmar stift skulle, till bättre utkomst Jför den ringare
skolbetjeningen, få användas, bland annat, vederlags-spanmål och prostetunnor
vid de dubbla nådår, som derefter kunde beviljas, eller, der vederlags-spanmål
ej gåfves, så mycket spanmål af stomiiemmanen, som svarade
emot vederlagen på andra jemngoda stallen, samt ytterligare, genom nådigt
Bref den 29 November 1792, förklarat, att skolbetjeningen, sorn dittills fått
af förenämnde förmån sig begagna, jemväl derefter finge densamma tillgodonjuta
och således bibehållas vid de inom stiftet blifvande besparda pastoralier,
såsom en förbättring uti deras svaga vilkor; så och efter det Konsistorium
i Kalmar uti underdånig skrifvelse förmält, att då, vid tillämpningen
af berörde nådiga Bref af den 19 November 1778 och den 29 November
1792, Konsistorium skolat bestämma den andel af stoinhemmanens
behållna afkastning, som under extra nådår vid de pastorater, der vederlag
icke funnos, borde skolbetjeningen tillfalla, villrådighet i det afseende uppstått,
att, då stadgadt vore, det skolbetjeningen skulle, der vederlags-spanmål
ej funnes, under nådår åtnjuta så mycket spanmål af stomhemmanen,
sorn svarade emot vederlagen på andra jemngoda ställen, en rättvis jemförelse
häraf, i anseende till vederlagens och pastoraternas olikhet, vore svår
att finna, hvadan Konsistorium hemställt, det Kongl. Maj:t täcktes bestämma
hvad som borde tillkomma skol-kollegerne i stiftet under extra nådår
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, iY:o 73.
15
af de pasLorater, som saknade vederlag, har Kongl. Majit, genom nådigt
Bref den 31 Oktober 1810, i enlighet med hvad Högvördige Preste-Ståndet,
vid då pågående riksdag, uti infordradt underdånigt utlåtande tillstyrkt,
förordnat, det borde den, som åtnjöte understöd af extra nådår, utan afseende
på vederlagen eller stomhemmanen, till skolbetjeningen aflemna
vissa tunnor spanmål i förhållande till pastoraternas klassifikation, så att
de af lista klassen skulle erlägga 6 tunnor, de af 2:dra klassen 4 tunnor
och de af 3:dje klassen 2 tunnor råg och korn i den proportion, enligt
hvilken kronotionden i orten utginge, i följd hvaraf samtlige Pastors-enkor
eller arfvingar, som hugnades med nådår, i mån af mer eller mindre förmånlig
lägenhet kommo att bidraga till skolbetjeningens löne-förbättring;
och har Kongl. Majit derefter, genom dess nådiga Bref till Konsistorium
i Kalmar af den 3 Augusti 1838, förordnat, att ifrågavarande besparda
medel borde fördelas emellan vissa under Dom-kapitlets vård varande
kassor.
Härförutan får Utskottet meddela, att, jemlikt Kongl. Majits Nådiga
Resolution för Strengnäs stift den 13 December 1672, presterskapet på
somliga orter åtnjuter stomhemman i stället för vederlag, äfvensom att
Kongl. Majit i Nåder stadgat, dels genom Resolution på presterskapets
besvär den 1 September 1664, att det gamla vederlaget, som presterskapet
emot kyrkogodsens afträdande bekommit och af urminnes tider njutit,
skulle af presterskapet äfven derefter, utan någon afkortning, bibehållas,
men att det nya, som ock vederlag kallades, det presterskapet för gästnings
skulle bekommit, borde till kronan återkallas, så vida gästningen sedermera
vore upphäfven; dels ock, genom förnyade skolordningen den 16 December
1820, att vederlags-spanmål under extra nådår skulle tillfalla skolkassorna.
Hvad sålunda förekommit har Utskottet i öfvervägande tagit; och
ehuru, såsom motionären uppgifvit, förhållandet i Kalmar stift synes vara
så till vida olika med det i andra stift, som, jemlikt ofvan åberopade nådiga
Brefvet af den 31 Oktober 1810, ett bestämdt qvantum spanmål, utan
afseende på vederlag eller stomhemman, bör, efter de särskilda pastoraternas
godhet, af den, som tillgodonjuter nådår, utgifvas, likväl och då Utskottet
saknar upplysning, huruvida stomhemmanen i Kalmar stift äro sådane,
som i slället för vederlag blifvit gifna, eller ej, i hvilket förstnämnde
fall ifrågavarande spanmåls-afgift, så vidt den svarar emot vederlagen i
andra stift, torde fortfarande böra utgå, och utredning härutinnan icke
utan stor svårighet oell mycken tidsutdrägt kan af Utskottet åvägabringas;
samt Utskottet således icke är i tillfälle att fälla något tillförlitligt omdöme
om befogenheten af den gjorda framställningen om upphörandet för framtiden
16 Allmänna Besvärs• och Ekonomi-Utskottets Betänkande, iV;o 73.
af berörde afgift, kan Utskottet icke i vidsträcktare mån fästa afseende å
motionen i denna del, än att Utskottet vördsamt tillstyrker,
det Rikets Ständer måtte, genom underdånig skrifvelse, anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes låta undersöka förhållandet med ifrågavarande
af pastoräter inom Kalmar stift under extra nådår utgående
afgift samt, om dervid skulle finnas, att genom densamma
Presterskapets enkor och barn inom detta stift skulle vara mera
betungade, än inom de andra stiften, i nåder förordna om den
rättelse och jemkning för framtiden, som omständigheterna må
kunna föranleda.
Vidkommande åter förslaget i ivad det rörer ersättning från vederbörande
kassor åt dem, som hittills ifrågavarande afgift erlagt, finner
Utskottet något afseende derå icke böra fästas, utan hemställer,
att motionen i denna del ®j måtte lill någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 16 Mars 1854.
STOCKHOLM, tryckt hos N. MARCUS, 1854.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 74,
i
M:o *4.
Ånk. till Exp.-Utsk. d. 31 Mars 1854, kl. 1 a. ns
Utlåtande, i anledning af dterremiss utaf Betänkandet N:o 22,
i fråga om förtydligande af 5 § i Kongl. Maj:ts Nådiga
förordning om sockenstämmor i riket den 29 Augusti 1843.
Berörde Betänkande, som blifvit af Höglofl. Ridderskapet och Adelö
afslagel, men af Välfofl. Borgare-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet
bifallet, är vordet till Utskottet återremitteradt af Högvördiga PresteStåndet;
och har emot detsamma hufvudsakligen anmärkts:
dels att ifrågavarande § icke behöfde något förtydligande. Enligt
hvad åtskilliga talare upplyst, skulle densamma å flera orter tillämpas så,
att den, som innehade i mantal satt jord, jemte lön eller annan inkomst,
för hvilken bevillning efter 2:dra artikeln i Bevillnings-lörordningen erla
des, röstade endast för jorden, och att dylik bevillning- toges tili grund
för rösträtt allenast för personer, som icke innehade sådan jord, en tilllä
mpni ng, till hvilken §:s ordalydelse också fullkomligen berättigade. Dessutom
hade Rikets Ständer, uti afgifvet förslag till ifrågavarande förordning,
uttalat den åsigt, att fastigheterne fortfarande borde utgöra hufvudsakliga
grunden för delaktighet i de kommunala angelägenheterna, och att, der
delaktigheten icke bestämdes efter fastighet, den borde bero af taxeringen
i ett förhållande till fastigheterne, hvarigenom iakttoges den öfvervigt, som
aiisetts böra dessa tillerkännas; hvadan det vore klart, att, såsom jemväl
Ekonomi-Utskottet vid sednaste riksdagen, i anledning af Riksdagsmannen
Tobias Linds med den nu förevarande likartade, motion, yttrat, socken
Bih.
till B. St. Brot. 1863—54. 8 Sami. 15 Haft. 1
2
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 74.
stämmo-förordningen i afseende å rösträtt vore tydlig, på det sätt nemligen,
att rösträtt ä landet åtnjötes, efter regel, endast af hemmans-innehafvare,
men undantagsvis äfven af dem, som, utan att ega hemmansdel,
erlade bevillning; varande dock tillika den mening yttrad, att författningens
ifrågavarande § tvertom vore, i enlighet med Utskottets åsigt,
tydlig derutinnan, att rösträtt på grund af så väl hemmantal, som bevillning,
kunde på en gång utöfvas, och att det föreslagna tillägget alltså
icke vore af behofvet på kalladt;
dels att det föreslagna förtydligandet i sjelfva verket vore ett nytt
stadgande. Om man nemligen betraktade ifrågakomne §:s ordalydelse och
derjemte toge i öfvervägande, att Rikets Ständer, vid afgifvande af underdånigt
förslag till författningen, med ogillande af vederbörligt Utskotts
hemställan, att bevillning skulle utgöra enda grunden för rösträtts beräknande,
i stället antagit ofvanberörde grunder, eller hemmantal, der det
funnes åsatt, och, der sådant ej funnes^ bevillning, evalverad till hemmantal,
så skulle, derest den sålunda vidtagna förändringen ansåges innebära
något annat, än hvad sistnämnde Utskott föreslagit, icke någon tvekan
kunna uppstå derom, att i författningen afsåges, det rösträtt icke finge
efter båda grunderna på en gång ulölvas, helst i annat fall rösti ätligheten
skulle komma att i sjelfva verket beräknas på det föreslagna, af Stäuderua
förkastade sättet;
dels alt, derest det i Betänkandet föreslagna förändrade stadgandet
komme alt godkännas, sådant skulle, enär fattigvårds-afgift i vissa fall,
och, på åtskilliga orter, äfven andra ulskylder ulgingo efter grunden för
rösträtt i sockenstämma, leda till ett öfverdrifvet betungande i delta afseende
för emhets- och tjenstemän, hvilka hade boställen på landet, så
mycket mera obehörigt, som embets- och tjenstemännen i allmänhet voro
jemförelsevis högt beskattade, samt tillika medföra betänkliga följder så
till vida, att, vid afgörandet af kommunala angelägenheter, ej mindre embets-
och tjenstemän, än älven innehafvare af fabriks-inrättning eller annan
rörelse skulle beredas en med det allmännas fördel icke förenlig öfvervigt
emot dem, som endast innehade jord, eller allmogen;
och dels slutligen att, om, såsom Utskottet föreslagit, rösträtt skulle
ega rum och, såsom följd deraf, fattig vårds-bidrag i vissa fall utgå efter
både hemmantal och bevillning för lön eller rörelse, rättvisan fordradp,
att hemmansegare i allmänhet, enär äfven desse erlade bevillning, likaledes
borde rösta i sockenstämma och skatta lill fattigvården efter båda
grunderna.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 74. 3
Häremot hafva flere talare anfört exempel, hurusom, derest ifrågavarande
§ skulle tillämpas annorlunda än i öfverensstämmelse med Utskottets
åsigt, en egare till en större fabrik, taxerad till en million riksdaler,
men anlagd på en hemmansdel, utgörande endast mantal, skulle
vid afgörandet af kommunens angelägenheter få föra talan blott för nämnde
obetydliga hemmansdel, under det en annan egare till dylik fabriksinrättning,
allenast derför, att denna vore anlagd å en lägenhet, hvilken
ej, funnes åsatt hemmantal, på grund af bevillning egde en rösträtt i sockenstämma,
måhända vida öfverstigande hela den öfriga socknens sammanlagd,
samt, under förmenande, att ett sådant missförhållande, som flerstädes
skulle kunna ega rum, icke stöde väl tillsammans med författningens
grund och mening, förklarat, att, äfven om en olika tillämpning på olika
orter gjort sig gällande, de likväl hyste den orubbliga åsigt, alt andan af
ifrågakomne § vore sådan, som Utskottet uppfattat densamma, men att
ordställningen deruti möjligen kunde finnas tvetydig, så att det föreslagna
förtydligandet vore af nöden.
Hvad sålunda förekommit har Utskottet i öfvervägande tagit; och
som, på sätt ofvan förm ales, två Riks-stånd redan bifallit det återremitterade
Betänkandet, samt vid granskning af Rikets Ständers vid 1840—1841
årens riksdag afgifna underdåniga förslag till ifrågavarande sockenstämmoförordning
finnes, att såsom allmänna grunder för bestämmande af rösträtt
i sockenstämma antagits förmögenhet och lön, hvaraf synes följa, hvad,
i Utskottets tanke, den Nådiga förordningen äfven åsyftar, att rösträtt
kan och bör utöfvas af samma person, på grund af både hemmantal och
bevillning för lön eller rörelse, hvilken röstberäknings-grund icke synes
kunna medföra de förespeglade olägenheterna; alltså och då den inom
Högvördiga Preste-Ståndet i ämnet förda diskussion till fullo ådagalägger
behöfligheten af §:s förtydligande, finner Utskottet
sig böra vidblifva sitt uti Betänkandet N:o 22 afgifna yttrande
och framställda förslag lill ett förtydligande tillägg vid ifrågavarande
§.
Stockholm den 2'7 Mars 1854.
Emot förestående betänkande har Herr Kontrakts-prosten Runsten
afgifvit följande reservation:
”Den frågan, huruvida, enligt ifrågavarande förordnings 5 §, ”rösträtt
i sockenstämma på landet må kunna af samma person utöfvas
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, iV:o 74.
på grund af både hemmantal och bevillning”, är ett problem af stor
vigt för samhället, men hvars lösning på sätt, det Högi. Utskottet föreslagit,
visserligen, såsom mig vill synas, skulle leda till rubbning af sjelfva
den grund, hvaruppå nämnda rösträtt både uppkommit och ännu stödjer
sig. Också innebär väl det föreslagna tillägget ett dubbelt fel af något både
för mycket och för litet, — såsom jag ock tror det kunna bevisas.
1.
Det ifrågavarande lagmomentet har helt enkelt denna ordalydelse:
— ”rösträttighet beräknas efter hemmantal, der det finnes åsatt. I annat
fall bestämmes den pä grund af den bevillning, enligt 2 artikeln,
som till staten erlägges" — och det är till ett förtydligande deraf, sorn
Utskottet föreslagit detta tillägg: ”Har (?) någon rösti ätt efter båda (?)
dessa grunder (ja, om sä vore, men derom är just frågan,) röste han
efter båda, dock med afdrag för den del af bevillningen efter 2:dra artikeln,
som utgår för fastighet, för hvilken han efter hemmantal röstar
— eller samma Utskolts-mening i eftersalsen korrektare uttryckt: röste
han på grund af bevillningen efter 2:dra artikeln, dock med afdrag för
den del deraf ', som utgår för fastighet, m. m.
Men dermed har nu dock Utskottet visst icke förtydligat det eljest
i sig sjellt oförlydbara lagrummet, ulan fastmera, förmedelst en tillagd
ny lagmening, både misstydt och i grunden förändrat detsamma, enär ju,
redan i det hela taget, den föreslagna röstberäkningen efter Bevillning
onekligen ligger i öppen strid emot den röstberäkning efter Hemmantal
som, under 1840 års riksdag, vid förordningens motivering, antogs alt
blifva den enda allmänna röstberäknings-grunden. Väl tänkte man då som
mest uppå, huruledes en mängd i socknarne inkomna, men hemmanslöse,
Fabriksidkare, Handlande och Tjenstemän m. fl., skulle kunna göras röstberättigade
i sockenstämmorna; och det var i enlighet med ett för sådant
ändamål af den s. k. F attig-Komm ittéen afgilvet förslag, som 1841 års
sammansatta Lag- och Ekonomi-Utskott lill Rikets Ständer hemställde, om
ej, för sådana personers inrymmande, i stället för den gamla hemmantaisgrunden,
Bevillning efter 2:dra artikeln kunde böra antagas till en ny för
alla gemensam röstmätare, efter hvilken dä äfvenledes hemmantalets rösträtt
skulle bordt lill visst bevillnings-belopp taxeras, såsom ock Utskottet
nu föreslagit det. — Men detta förslag biel' då af Rikets Ständer ogilladt
och i dess ställe den grundsats vidhållen, det borde fastigheterna fortfarande
utgöra den allmänna hufvudgrunden för delaktighet i de kommunala
angelägenheterna. Och ej nog dermed. Det bestämdes då äfven,
det borde sådan delaktighet först och irämsl, såsom förr varit hade, lill
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 74.
5
höra särskildt jordegendomarne efter de dem åsätta hemmantal, och dylik
delaktighet visserligen derjemte tillerkännas äfven andra sådana sockeninnevånare,
som erlade vissa bevillningar, de der borde till hemmantal
evalveras, men att dock all sådan bevillningarnes rösträtt utgjorde ett annat
fall, eller ett sådant, som, också enligt samma lag-§:s 1 morn., icke
efter regel, utan endast undantagsvis gällde särskildt för ”alla de andra
socknens innevånare ,” hvilka icke hade rösträtt på grund af fastighet med
åsatt hemmantal, och hvilka icke heller ovilkorligen blefvo röstberättigade,
utan endast för så vidt bevillningarnes rösträtt icke blefve öfvervägande
fastigheternas.
Denna grundsats, sådan den tydligen linnes utsagd i Rikets Ständers
till Kongl. Maj;t afgifna underdåniga förslag till ifrågavarande förordning,
finnes också fasthållen ännu vid sednaste riksdag, då en dylik
motion, sorn den ifrågavarande, blef af dåvarande Ekonomi-Utskott afslagen.
Och det nuvarande Utskottet hade väl icke heller bordt kunna
missförstå det, att en hemmans- eller boställs-innehafvare, fastän han erlägger
bevillning, ändock icke har rösträtt efter bevillning, utan endast
och allenast efter det hemmantal, som finnes åsatt hans innehafvande fastighet,
alldenstund han i egenskap af skattlagd fastighets-innehafvare alls
icke hörer lill de alla andra, som först i annat fall, än det af fastighetsbesiltning,
erhålla rösträttighet. Men skulle dock delta så tydliga sakförhållandes
förlydning på sätt, det föreslagits, antagas, så vore visst dermed
inledd i landels sockenstämmor en på det rörliga fotad omhvälfning af
den fasta röstningsgrund, som der eljest af både häfd och lag fastställd
är.
Men li ka så säkert det således är stadgadt, så väl å den ena sidan,
att skattlagd jords innehafvare har rösträtt, icke efter bevillning, ulan
endast efter det jorden åsätta hemmantalet, som ock, å den andra sidan,
eller i annat full, att alla andra, sorn äro utan hemmansdelar, hafva rösträtt
efter deras bevillningar, likaså säkert är det också stadgadt i förevarande
lag-paragraf, att desamma alla andra hafva efter sina bevillningar att
rösta utan all åtskillnad, antingen de såsom handlande, närings-idkare, eller
dylika, erlägga bevillningar för fabriks- eller handelsrörelse, eller de, såsom
embets- och tjenstemän, erlägga den för deras löner. Och här är det
åter som Utskottet begått, sorn mig synes, ett underlåtenbetsfel (eller felat
in defectu, såsom förut in ecccessu).
Hemmanslöse Landthandlare eller Näringsidkare och Fabrikanter
m. fl. må gerna ega i socknens kommunala angelägenheter delaktighet och
6
Allmänna Hes vars- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 74.
rösträtt efter bevillningar, evalverade till hemmantal; och sådant hemmantal
må gerna särskildt all sådan rörelse åsättas, äfven om deri hedrifves
på redan förut skattlagd hemmansdel, såsom ock händelsen redan är med
en mängd å hemman anlagda, och dock särskildt i hemmantal satta, tullrojölqvarnar,
sågverk, manufakturer ock stångjernshärdar m. m. Men af
samma skäl och med samma rätt, sora hemmantal är åsatt eller bör åsättas
en fabrik eller en mjölqvarn, bör väl icke hemmantal åsättas en Embets-
eller Tjensteman för hans lönebevillning. Eller en Embetsmans lön
på stat kan väl aldrig med rätta sältas i parité med den privata vinsten
af en fabriks- eller handels-rörelse. Det är en förblandning af tvänne alldeles
olikartade förhållanden, eller en inblandning af det offentliga i det
enskilta — så mycket mera obehörig, som ju dermed också åt Embetsmanna-myndigheten,
verkande efter lönebeloppet, är inrymdt i de kommunala
angelägenheterna elt inflytande eller ett intrång, som ju också med
detsamma blir ett gifvet stalsingrepp i socknens eljest endast på den privata
egendomen grundade sjelf-beslutanderätt.
En General eller en Landshöfding, som i en liten socken bor t. ex.
på en mindre egendom, har såsom ofvan visats, så länge han behåller egendomen,
icke större rösträtt i sockenstämman än efter dess hemmantal. Men
om lian säljer egendomen, och dock bor qvar i socken, så eger han på grund
endast af sin lönebevillning en ännu större rösträtt, än den han förut
egde på grund endast af hemmantalet; och lian kan då sedan uppträda i
sockenstugan såsom socknens General eller Socken-landshöfding, och der
förer han då talan, icke för socknen, der han bor, men för flera andra
socknar, derifrån han uppbär en mängd honom tillslagna löningsräntor.
Ja, invänder dervid mången nutidens Odalman: det skadar oss intet; ty
om än den högt lönade Embetsmannen förer en hög talan i sockenstämman,
så får han nog derför betala till fattigvården. Men man akte sig
dock, alt ej äfven härvidlag snålheten bedrar visheten. Det är väl ej så
säkert, att fattig-afgiften alltid skall utgå efter sockenstärnmo-stadgan. Den
saken bör och kan måhända förändras en gång. Men emedlertid har då
den svenske Odalmannen såll bort sin förstfödslorätt i sockenstugan för
en grynvälling till fattigstugan.
Men sådant borde väl i tid både behjertas och afböjas, helst ock
en sådan omhvälfning af den gamla röstgrunden icke torde åstadkommits,
ulan förmedelst ett vid Förordningens stiftande, såsom mig vill synas,
begånget grundlagsfel, det ock, i sådant fall, Utskottet skulle bordt,
enligt slutorden i 53 § Regerings-formen, med anledning af den i ämnet
väckta motionen, hos Riks-Slånden till ändring och rättelse anmäla. Och
den grundlags-förseelsen synes mig ligga derutinnan, att en så djupt in
-
Allvnänna Besvärs- och Ekonomi- Ltskottets Betänkande, N:o 76.
7
gripande förändring i ett helt Stånds röstnings-privilegium icke blifvit i
den ordning beredd och så Ståndsvis antagen, som del i 114 § Regeringsformen
föreskrifves, ytan fastmera liksom tvångsvis medelst Utskotts-förstärknjng
beslutad och anbefalld i ekonomisk lagstiftningsväg — något,
som icke heller kan vara för de öfriga Riks-Ständen likgiltigt, om eljest
äfven här gäller, att om en lem lider, så lida alla lemmarna med.
Korteligen: Ett Utlåtande, som således lider af det dubbla felet,
att man i en så vigtig samhällsfråga dels har gjort, hvad man icke bordt,
och dels icke gjort, hvad man bordt, — ett sådant kan jag för min del
icke biträda.”
H:o
Auk. til] Exp.-Utsk. d. 31 Mars 1854, kl. 1 e. m.
Betänkandej i anledning af vackt motion om förändring i sättet
för utarrendering af de s. k. Akademi- och Hospitalshemnia/ien
i Skåne
Under
åberopande deraf, att genom Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse
den 17 Juli 1847 blifvit, till iakttagande vid utarrendering af kungs- och
kungs-ladugårdar samt andra kronolägenheter, hvaraf arrenden till Statsverket
ingå, bland annat förordnad t, att ett minimi-belopp, hvarunder, och ett
maximi-belopp, hvaröfver anbuden ej få gå, skall bestämmas, och att förre
arrendatorn skall ega optionsrätt att hemmanet behålla, har Riksdagsmannen
Per Nilsson från Malmöhus län, uti en inom Hedervärda Bonde-Ståndet
väckt motion yrkat, att nämnde stadgauden, hvilka numera äfven gälla
vid utarrendering af Lunds domkyrko-hemman, må komma att tillämpas
i afseende på de så kallade Akademi- och Hospitals-hemmanen i Skåne, vid
8
Allmänna Besvärs- ock Ekonomi- Utskottets Betänkande., N:o 75.
hvilkas utarrendering ännu skulle iakttagas det förr öfliga sättet, att hemmanen
upplåtas till den vid auktionen högstbjudande, utan att förre arrendatorn
eger optionsrätt att arrendet öfvertaga. Motionären, som icke ville
neka, att Akademien och Hospilals-inrättningen genom detta auktionssätt
ju kunde ernå det högsta möjliga arrende för hemmanen, ehuruväl nämnde
sätt, efter hans förmenande, äfven någon gång gifvit anledning till öfverenskommelse
emellan spekulanterne att vid auktionen göra anbud vida
understigande hvad som för hemmanen rätteligen borde erläggas, ansåg
dock detta auktions-sätt för arrendaloren medföra en osäkerhet, som menligt
inverkade på hemmanens brukning i synnerhet, och möjligen äfven på
jordbruket i allmänhet; emedan, då arrendatoren icke kunde vara förvissad
att vid arrendetidens slut, få fortfarande behålla hemmanet, äfven om han
ville erlägga ett mot deltas afkastning någorlunda svarande arrende, tankan
på egen fördel fordrade, att han å hemmanet icke gjorde andra uppoffringar
än sådana, hvaraf han kunde under arrende-tiden sjelf draga
nytta; hvarjemte ock derigenom icke sällan föranledis en sådan stegring
i arrende-anbuden, att hemmanens afkastning icke räckt lill godtgörande
af arrendet och följden blifvit att så väl arrendatorerne, som deras löftesmän
råkat i obestånd, på samma gång hemmanens ändamålsenliga bruk och
skötsel försummats.
Frågan om bestämmande af maximum och minimum vid utarrendering
af ifrågavarande hemman, äfvensom om optionsrätt för arrendator
deraf har tillförene varit föremål för så väl Kongl. Maj:ts, som Rikets Ständers
pröfning och bedömande. Uti en den 21 Februari 1829 lill Kongl.
Majit ingifven underdånig skrift anhöllo tre dåvarande Riksdagsfullmäktige
af Bonde-Ståndet från Malmöhus län, att Kongl. Majit malte täckas i afseende
på utarrendering af Lunds Hospitals- och Akademi-hemman i nåder
medgifva tillämpning af nyssnämnde vilkor i enlighet med de rörande
utarrendering af Lunds domkyrko-hemman den 18 Juni 1823 och 16
Januari 1828 utfärdade .nådiga Bref. Öfver denna framställning hördes
samtlige vederbörande, bland hvilka Consistorium Academicuin anförde,
att den ifrågaställde förändringen skulle blifva för Akademien skadlig, emedan
maximi-priset lade hinder i vägen för akademien att vid en blifvande
auktion erhålla hvad hemmanet verkligen vore värdi, utan alt förekomma
arrendatorns möjliga obestånd, enär den, som för godt köp inropat
arrendet, kunde afträda det lill en annan för större mellangift, än som
vöre med hemmanets beskaffenhet förenlig; att sådant äfven hade inträffat
vid auktionen å lägenheten Nordanå, der mellangiften skall hafva utgjort
l,/77 R:dr 37 sk. 4 rst. banko; att optionsrätten afhölle spekulanter och
vore
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 75.
9
vöre ett ingrepp i Akademiens egande-rätt att fritt disponera öfver sine
hemman; och täcktes Kongl. Majit, i anledning af berörde anhållan, genom
nådigt Bref den 28 December 1832 (N:o 17 i Svensk Författnings-samling
för 1833,) i nåder förklara, dels att med utarrenderingen af Lunds Akademis
prsebende-hemman skulle förhållas på enahanda sätt, som enligt
Kong). Brefvet den 11 Februari 1824 blifvit stadgadt om lika hemman,
tillhörande Upsala Akademi, och enligt hvilket Consistorium Academicum
vore berättigadt, att efter försiggången auktion pröfva de gjorda anbuden,
utan att vara ovilkorligen förbundet att fästa sig vid det högsta bland dem,
oansedt den derföre erbjudna borgen vore antaglig, och hvilken pröfning
borde Akademiens kansler underställas, dels ock att, vid Hospitals-hemmans
utarrendering, Serafimer-ordens-gillet egde till pröfning af de gjorde anbuden
lika rätt, som Akademiei nes styrelse i anseende till deras hemman.
Frågan om de i afseende på utarrendering af Lunds domkyrko-hemman gällande
stadgandens tillämpning för Lunds Akademis hemman framställdes
sedermera hos Rikets Ständer vid Riksdagen 1844 —1845, då vederbörande
Utskott tillstyrkte, att Rikets Ständer skulle anhålla, att Kongl. Majit måtte,
sedan rätta förhållandet med den dispositionsrätt, som Lunds Akademi
eger öfver de till densamma donerade hemman, blifvit utredt samt i händelse
ej deruti något hinder förefunnes, i nåder utfärda sådana stadganden,
som motionären åsyftat, inen frågan förföll genom två Riks-slånds
afslag å betänkandet. Den förnyades derefter vid nästpåföljde Riksmöte,
då Utskottet anförde, att Lunds Akademi blifvit i kraft af Karl XIls donationsbref
af år 1666 egare af sine hemman och alt desamma följaktligen
icke voro att anse lika med hemman, hvilka slaten besitter med full
och fri dispositionsrätt, ulan snarare måste betraktas såsom enskild egendom,
i hvars förvaltning lagstiftande, makten icke borde ingripa, hvadan
Utskottet ansåg den väckta frågan ligga utom gränsen för Rikets Ständers
befattning och förfoganden, samt derföre afstyrkte motionen; och kom Irågan,
i anseende till de olika beslut, hvari Riks-stånden stadnade, alvert
vid sistnämnde riksdag att förfalla.
I afseende å ifrågavarande fastigheter har Ulskottet inhemtat, att
Lunds Akademis hemman, hvilka af Konung Karl XI blifvit donerade,
från början utgjorts af 925 gårdar, förutom andra lägenheter, hvilka (öre
donationen tillhört det såkallade Capitulum Lundense; att dessa gods sedermera
under krigstider blifvit af samma Konung använde för upprättande
af ett nytt Kavalleri-regemente; att, efter krigets slut, år 1682, Akademien
dels undfått ersättning för fastigheterne uti kronotionde och dels
återbekommit några deribland, hvilka af Universitetet ännu besittas och
Bih. till R. St. Prof. 18S3--18S4. 8 Sam. 15 Uäft. 2
10
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet» Betänkande, N:o 75.
utgöra 10 hela hemman, belägna i Torna och Bara härader af Malmöhus
län; att de Lunds kapitel tillhörige gods, enligt hvad Professor Andreas
Stobaeus uppgifver, ”blifvit Capitulo tillagde uti de Påfviske liderne, merändels
af privatorum enskilda jordagods^ några ock af Biskoparne och andra
Canonicis för egna medel tillhandlade och Capitulo underlagde, och
några deribland af Konungarne, ingalunda af kronogods, utan deras enskilda
arf och Allodialgods> till Capitulum perpetuerade,” samt att hvad
angår hospitals-hemmanen, dessa blifvit dels af kronan anordnade och dels
af enskilde skänkte eller testamenterade; hvarjemte Utskottet slutligen skolat
meddela, att så väl akademi- som hospitals-hemmanen, enligt 3 § i
Kongl. Majrts för Kammar-kollegium den 16 Februari 1838 i nåder utfärdade
Instruktion, blifvit uttryckligen undantagne från det kollegium
tillhörande inseende öfver statens fastigheter.
Utskottet, som tagit ifrågavarande motion i öfvervägande, får i anledning
deraf anföra, att, då Lunds Akademi besitter sina hemman på grund
af enskilda donationer och förhållandet till en del är enahanda med hospitals-inrältningens
besittningsrätt lill de hemman, som af densamma innehafvas,
Utskottet, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad vid 1847—
1848 årens riksdag i dylik fråga yttrats, anser inblandning i hushållningen
med dessa fastigheter å lagstiftande magtens sida böra, så vidt ske
kan, undvikas; hvadan och enär vederbörande embetsmyndigheter vid utarrendering
af samma fastigheter ingalunda, såsom motionären synes hafva
förmodat, äro ovilkorligen bundna vid det gjorda högsta arrende-anbudet,
utan, enligt hvad ofvan är näinndt, ega att, der omständigheterna dertill
föranleda, antaga ett lägre anbud och således jemväl alt fästa det afseende,
som vederbör, å sådana anbud, sorn göras af personer, hvilka tillförene i
egenskap af arrendatorer väl vårdat hemmanen och derföre äfven för akademiens
eller hospilals-inrättningens egen fördel höra vid hemmanen bibehållas;
alltså finner Utskottet sig böra hemställa.
att någon åtgärd i anledning af denna motion ej må vidtagas.
Stockholm den 27 Mars 1854.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, Pf:o 75. il
Reservation :
af f. d. Talmannen Nils Persson från Kronobergs län: ”Utskottets
antagande, att Lunds akademi besitter de så kallade akademi-hemmanen
på grund af enskilda donationer och att förhållandet till en del är enahanda
med hospitals-inrältningens besittningsrätt till de hemman, som af
densamma innehafvas, torde härleda sig mera från enskilda personers anteckningar,
än från handlingar, som innefatta giltig bevisning. Akademien
och Hospitalet äro att hänföra till allmänna^ inrättningar, hvarom lagstiftningen
desto hellre måste vara behörig att förfoga, som staten gifvet' årliga
anslag i penningar och sparimål till inrättningarnes upprätthållande;
hvarförutan hemmanen i fråga, såväl i äldre som nyare jordeböeker finnas
antecknade såsom krono, hvilken omständighet bevisar, att desamma icke
blifvit befriade från deras ursprungliga krono-natur och följaktligen, att lagstiftningen
måste vara berättigad till inblandning i hemmanens förvaltning
medelst föreskrifter för en, för det allmänna och den enskilde, mera ändamålsenlig
utarrendering än den, som uppkommer deraf att arrendesuminorna
uppdrifvas lill möjliga högsta belopp, hvilket har till följd att åtskilliga
arrendatorer blifva utfattiga och falla fattigvården till last.
Under frågans behandling har blifvit utrönt, att Kongl. Brefvet till
Serafimer-ordens-gillet af den 7 December 1796, angående utarrendering
af hospitals-hemmanen, stadgar: att arrendator, eller hans rätts innehafvare,
som skött hemmanet väl, skall ega alt detsamma behålla efter förra
kontraktet, och att Kongl. Maj.t genom nådigt bref af den 28 December
1832 föreskrifvit: att vid utarrendering af akademi- och hospitals-hennnaii
skall förhallas på enahanda sätt, som enligt Kongl. Brefvet den 11 Februari
1824 blifvit stadgadt om lika hemman, tillhörande Upsala akademi, med
rättighet, hvad angår akademi-hemmanen för Consistorium Acadeinicuin
och hvad hospitals-hemmanen angår för Kongl. Serafimer-ordens-gillet att,
efter föregången auktion, pröfva de gjorda anbuden, utan alt vara ovilkorligen
förbundne att lasta sig vid det högsta af dem, oansedt den derföre
erbjudna borgen vore antaglig; och har i sammanhang dermed blifvit upplyst,
dels den omständigheten, alt Upsala akademi-hemman icke bortarrenderas
genom auktion, ulan att åboerna på sagde hemman behandlas nära nog
såsom krono-bönder och eflerlåtas att städja jordlotterne på ganska billiga
vilkor och dels, alt både Consistorium Academicum och Ordensgillet icke låtit
liärofvan åberopade Kongl. Bref lända sig lill efterrättelse, utan tvärtom
och i strid med sålunda gifna föreskrifter fortfarande utarrendera hemmanen
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 75.
till d en på auktion högstbjudande, hvarigenom uppkommit och underhållils
det billiga missnöje, som vållat frågans väckande vid åtskilliga riksdagar;
hvarförutan Utskottet jemväl inhemtat, att Kongl. Majit genom nådigt
bref af den 18 Juni 1823 och 16 Januari 1828 föreskrifvit: att för
utarrendering på auktion af hemman och lägenheter till Lunds domkyrka,
skall landshöfding och biskop bestämma ett minimi-belopp, hvarunder utrop
icke får ske, och ett maximi-belopp, hvaröfver arrendet icke får uppslegras,
samt alt förre arrendatoren, om han brukat hemmanet väl och
lemnar vederhäftig borgen för arrende-vilkorens uppfyllande, skall ega företrädesrätt
att hemmanet behålla; äfvensom att, vid nådig pröfning af
Riksdags-fullmägtiges från Malmöhus län år 1829 gjorda underdåniga anhållan
att nyssnämnde Kongl.; Bref måtte få tillämpas äfven vid utarrenderingen
af akademi- och hospilals-hemmanen, Kongl Maj:t, enligt ofvan
åheropade nådiga bref af den 28 December 1832, icke funnit skäligt att berörde
anhållan bifalla, emedan likartade föreskrifter då saknades för utarrendering
af kungsgårdar och andre kronans lägenheter; men hvarom likväl,
enligt Kongl. Kungörelsen den 17 Juli 1847, sedermera blifvit förordnadt.
j\är förhållandet är sådant, och derjemte änlages, att akademi-hemmanen
äro att jemföra med dem som disponeras till domkyrkan samt att
numera icke torde anses lämpligt att vid utarrendering af akademi- och hospitals-hemman
förfara på det sätt som Kongl. Brefven af den 7 December
1796 och 11 Februari 1824 föreskrifva, enär likstämmiga stadganden i och
för ufarrenderingen af alla de hemman och lägenheter, hvarom lagstiftningen
eger alt förfoga, vore särdeles välgörande och till afböjande af trassel
och missnöje af behofvel påkallade; så-har jag trott, att Utskottet haft grundade
anledningar till och således hort tillstyrka Rikets Ständer, att hos
£ongl. Majit i underdånighet anhålla om utfärdande af nådig kungörelse,
att vid utarrendering af ifrågavarande akademi- och hospitals-hem man skall
förfaras på sätt Kongl. Kungörelsen af den 17 Juli 1847_, angående utarrendering
af kungs- och kungs-ladugårdar samt andra krono-lägenheter,
föreskrifver.
Allmänna Besvärs- oeh Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o <6.
iå
liro 76,
Ank. till Exp.-Utek. d. 31 Mars 1354, kl. 1 e. m.
Betänkandej i anledning af väckt motion om ali jords lika beskattning.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har blifvit remitterad
en inom Höglofl. Ridderskapet och Adeln af Herr von Hartmansdorff_\
Aug.j väckt motion alt ”alla hemman af bättre natur måtte nedsättas lill
krono-skatte eller den sämsta natur, som med full egandeiätt innehafves,
då hvarje egare af hemman, hvars natur sålunda förringades, skulle erhålla
godtgörelse genom slats-obligationer, löpande med 5 procent och
ouppsägbara å innehafvarens sida.” Och har motionären till utveckling af
förslaget anfört, att uträkningen af den nya krono-skattens belopp blefve
mindre svår, än man måhända föreställde sig, emedan alla frälsehemman
hade varit krono eller skaLte, samt öfvergålt till förstnämnde natur genom
rust-tjenst, förläning, köp, byte eller förpantning. För en stor del, om
icke för alla hemman, som genom de 3:ne sista utvägarne blifvit frälse,
kunde deras gamla krono-räntor igenfinnas i äldre jordeböcker och åter
påföras. Många säterier hade uppkommit på det sätt, alt de från krono
blifvit köpta till frälse och derefter bebyggda till sätesgårdar. Frälsehemman
så gamla, att de aldrig haft räntor sig i jordehöckerna åsätta, förmodades
vara ganska få. För desse behöfde man blott tillse, huru mycket
hvarje mantal, af deras bättre natur, erlade mindre till kronan, än ett
mantal krono-skatte; och skulle skillnaden af det förra hemmanets egare
årligen utgöras till kronan, sorn deremot skulle ersätta honom genom det
kapital, stats-obligalionen ulfäste, jemte den årliga ränta, som derå erlades.
Om t. ex. ett hemmans skatt ökades med 50 R:dr så erholle egaren
14 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 76.
en stats-obligalion å 1,000 R:dr, hvarå 5 procent motsvarade samma 50
R:dr. Räntan å ett. kronoskatle-hemman vore icke alltid lika, ens i samma
län, ännu mindre i alla. I de flesta eröfrade landskapen, nemligen Blekinge,
Christianstads, Malmöhus, Bohus och Jemtlands län, utginge räntorna
efter kronovärdi utan förvandling. För att komma till likhet öfver
hela riket, skulle man således taga till måttstock något af de mest betungade
skattehemmanen, eller ock kunde man, för att undgå besväret och
kostnaden af en derefter rättad allmän skattläggning, heldre inskränka
jemförelsen inom hvarje län, dock så, att det hemman, som der togs till
måttstock, vare godt nog, för att väl bära sin ränta, utan behof alt förmedlas.
Denna måttstock kunde likväl icke tagas till beräkningsgrund för
menighets-besvären, emedan dessa blefve olika, dels för omständigheternas
skiljaktighet i vissa orter, dels derföre att antalet af säteri och frälse, hvilkas
natur skulle förringas, vore ömsom större eller mindre, i förhållande
till andra hemman inom en socken eller ett härad. Särskilda vidräkningar
och värde-bestämningar måste följaktligen göras i afseende å menighets-besvären.
Der häradet utgjordes af ett enda pastorat, kunde denna
vidräkning möjligen ske häradsvis, men i öfrigt borde den, i anseende lill
sådana åligganden, hvilka, såsom skjutsningar och dylikt, berodde på belägenheten,
göras socknevis; och skulle ej några andra utskylder ersättas,
än sådana, som berodde af allmänna författningar och ej af tillfälliga, möjligen
af sockenstämma föränderliga, beslut. Så vore t. ex. fjerdingsmansbesvärets
utgörande till en del beroende af öfverenskommelse på sockenstämma.
Hvad säterier, rå och rör samt frälsehemman finge af menighels-bcsvären
vidkännas, mera än tillförene, blefve följaktligen en lättnad
för skattehemmanen, för hvilken deras egare borde godtgöra frälse-egarne.
Detta kunde lättast och säkrast ske derigenom, att de förra efter 20 eller
10 års medeltal erlade till kronan en större penningeskatt, för hvilken
frälse-egarne finge räntebärande stals-obligationer till godtgörelse för den
försämring, hvilken deras hemman, genom ökade menighets-besvär, underginge.
Ville någon skattehemmans-egare heldre fortfara med sina gamla
menighets-besvärs utgörande, än till kronan betala penningar för deras
minskning, så finge vederbörande frälse-egare, som sluppe dem, mindre
ersättning af staten. Från stats-obligationernas belopp skulle likväl afdragas
summor, motsvarande den minskning i faslighets-bevillning, hvilken
frälsehemmanens försämring medförde.
Någon särskild bevillning till ränta å stats-obligationerna behöfdes
icke, ty denna erhölles genom den högre årliga skatt, som egarne af frälsehemman
dädanefter skulle betala och egarne af skattehemman komine att
erlägga för lindring i menighets-besvären. Samma 50 R:dr, som en säteri
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 76. 15
egare skulle, enligt föregående exempel, betala i ökad skatt för sitt hemman,
återfinge han såsom ränta å sin stats-obligation. Enahanda förhållande
blefve det med godtgörelsen för menighets-besvären. Samma belopp,
som Kronan derföre erlade till de betungade frälse-egarne, återfinge hon
af de lindrade skatte-egarne. Endast till godtgörelse för ordinarie rotering
och möjligen andra krono-besvär, hvilka skulle drabba det ypperliga frälset
eller annan privilegierad jord, utan att lemna Kronan någon inkomst, eller
skatte- och krono-hemman någon lindring, samt till infriande efter
hand af stats-obligationernas kapital-belopp, skulle nya anslag behöfvas.
Ville man icke öka rotering eller rustning med nytt manskap, utan i stället
taga vakans-afgift, så minskades beloppet af de eljest erforderliga nya
anslagen.
Fördelarne af den sålunda föreslagna skaltejemkningeu skulle enligt
motionärens tanke bestå deruti:
l:o att Kronan finge ökade ordinarie inkomster och möjligen äfven
rotering, hvilka ej kunde minskas eller upphäfvas utan konungens
samtycke.
2:o att egare af all annan jord, än skatte, blefve, lika med dessa,
för framtiden tryggade mot ingrepp i deras egande-rätt. Man hade å ömse
sidor förekommit alla efterräkningar, för de åt fordne egare beviljade
förmåner.
3:o att i den mån stats-obligationernas infriande fortginge, blefve
en del af de ökade grundskatterna öfverflödig till de inlösta förskrifningarnes
förräntande. Den sålunda uppkommande besparingen kunde begagnas
till en skyndsammare inlösen af de öfriga eller lill den allmänna
bevillningens nedsättande, I den mån allmän bevillning utbyttes mot
grundskatt, skulle jordegarne hafva den fördelen, att, i stället för en utskyld,
sorn nu beror på Taxerings-och Pröfnings-kommitteers godtfinnande,
Kammar-Rättens och konungens slutliga afgörande, få erlägga en annan,
hvilken ej på någons godtycke ankomme.
4:o att hemmans-egarne kunde använda sina stats-obligationer till
att köpa flere hemman, i stället för de gamlas försämring eller hurusom
helst öfverlåta dessa förskrifningar till andra, hvarigenom hela allmänheten
intresserades för deras infriande och innehafvarne betoges fruktan för betalnings
uteblifvande i framtiden. Den temligen höga räntan och den årliga
kapital-afbetalningen, hvilken med tiden möjligen ökades, skulle hålla
förskrifningarne i pris.
5:o att allmänheten finge utan någon skadlig skuldsättning tor staten
tillgång å goda statspapper, hvadan förskrifningarne borde utfärdas äfven
å mindre summor, för att blifva tillgängliga för små kapitalister och
16
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, A:o 76.
derigenom så mycket mera begärliga. Enkor och flere andra kunde derigenom,
utan besvär eller äfventyr, få sina små besparingar förräntade.
Till förekommande af den förlust, som möjligen skulle kunna genom
hemmansvärdets fall drabba de siste inteckningshafvarne i ett sålunda
från bättre natur förringadt, starkt intecknadt hemman, borde stadgas, att
inteckningshafvare skulle, efter deras inbördes förmånsrätt, ega att, om de
sä åstundade, göra sig betalda genom de stats-obligationer, som skolat hemmansegaren
tillfalla.
Behofvet af medel till nödig kapital-afbetalning å de stats-obligationer,
som skulle utfärdas, kunde fyllas genom bränvins-skatten, hvilken, såsom
varande af öfvergående natur, äfven borde i öfvergående fall användas.
Som det afgifna förslaget vore af så vidlyftig omfattning, att det ej
kunde fullständigt utredas utan regeringens åtgärd och vederbörande embetsmyndigheters
medverkan, har motionären ansett Rikets Ständer, derest
de funne förslaget vara af den vigt, att dess utredning förtjenade det arbete
och de kostnader, som densamma erfordrade, böra hos Kongl. Maj:t
i underdånighet anhålla om en dylik utredning.
Tillika med motionen har till Utskottet blifvit öfverleranadt ett af
motionären afgilvet anförande, af hufvudsakligen följande innehåll: Om
äfven stora fördelar kommit dem till godo, i hvilkas händer frälsejorden
befunnits, då den erhållit sina förmåner, så hade å andra sidan egarne af
skatlejorden, då den erhållit denna natur, måhända fått åtnjuta ännu större
fördelar, derigenom att de i allmänhet för särdeles ringa pris åtkommit
denna jord. Anspråken på den tyngst beskattade jordens lindring saknade
derföre, enligt motionärens mening, all grund. Vidare har motionären erinrat
derom, att, i fråga om jord af så väl ena som andra slaget, det förhållande
vore gällande, att jorden vid dess öfverlåtelse till nuvarande
egarne blifvit beräknad till det värde, den, med afseende å högre eller
lägre skatter, ansetts ega, och att således all efterräkning för fordom beviljade
skattefriheter elier för det underpris, för hvilket skatlejorden i de
flesta fall åtkommits, ej numera rättvisligen kunde komma i fråga. Då man
således icke borde slöra någon i dess egande- eller besittningsrätt, så uppkomme
frågan om annat sätt att tillvägabringa jordens lika beskattning.
I detta fall hade Grefve Björnstjerna år 1829, och Grefve Liljencrantz vid
seduasLe riksmöte, afgifvit förslag, hvilka båda åsyftade samma utväg, nemligen,
att de bättre jordnaturerna skulle förringas och de sämre förbättras,
mot ersättning till de förras egare utaf egarne till de sednare. Men om
älven utbetalningen å ena sidan uppginge till lika belopp med hvad
■ som
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 76.
17
som borde godtgöras, å den andra, vore dessa förslag dock overkställbara,
emedan raan väl kunde nödga dem, hvilkas egendom försämrades, att derför
taga skälig godtgöreJse, men icke tvinga en skattehemmans-egare, hvilken
hvarken hade penningar eller kredit till sådanes erhållande, att anskaffa
hvad som erfordrades för det hans jords natur skulle förbättras.
Innan Utskottet går att yttra sig i sjelfva saken, får Utskottet till
upplysning meddela, att uti det betänkande, angående förenklande af beskattnings-väsendet
m. m., hvilket den 30 April 1847 blifvit till Kongl. Majit
af utsedde Kommitterade i underdånighet aflåtet, dessa till granskning
upptagit de tid efter annan afgifne förslag till jemkning af befintliga olikheter
i jordegendomar nes skatter och besvär samt dervid slädnät i den
åsigt, att en allmän jemkning i grundskatter ne, vare sig med afseende ä
olikheten i jordnatur er ne,, eller ä de skiljaktigheter i skatte-beloppen, som
emellan jordegendomarne i öfrigt förefinnas, icke kunde tillstyrkas. Denna
åsigt blef sedermera af Kongl. Maj:t i nåder gillad, enligt Dess till Rikets
Ständer den 20 December 1847 aflåtne nådiga proposition; och hafva jemväl
Rikets Ständer, uti underdånig skrifvelse af den 22 Oktober 1848, förklarat
sig anse en sådan jemkning icke, med iakttagande af rättvisa och billighet,
kunna ega rum.
Den af Grefve Liljencrantz vid förra riksdagen väckta, af motionären
omförmälda motion, afsåg fördelning på all jord af jordeboks- och hernmantals-räntan
samt kronobonden. I anledning af samma motion tillstyrkte
dåvarande Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskott, att Rikets Ständer
skulle hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om utarbetande af ett förslag
i berörde hänseende; men som, vid frågans afgörande, två stånd stadnade
emot två, kom densamma att förfalla.
Utskottet har tagit motionärens förslag i noggrant öfvervägande;
men, ehuru Utskottet icke kan förneka, alt ganska stora fördelar i flere
hänseenden skulle vinnas, derest motionärens förslag, att tillvägabringa all
jords deltagande i befintlige skatter och besvär, kunde genomföras, har
Utskottet likväl tunnit sådane betänkligheter vara dermed förenade, att
Utskottet slutligen stadna! i samma åsigt, som af ofvannämnde kommitterade
blifvit uttalad samt af Kongl. Majit och Rikets Ständer gillad. Motionären
har visserligen föreslagit ett annan sätt att vinna det åsyftade målet, än
som legat till grund för de förslag, hvaröfver kommitterade sig yttrat, men
de fleste af de skäl, som desse för nämnde mening anfört, äro dock på
det nu förevarande förslaget tillämplige.
ttih. lill R. St. Prot. 1853—1854. 8 Sami. 15 Höft. 3
1S
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande. N:o 76.
Alt nu fullständigt upplaga dessa skäl, samt derjemte omständligen,
■ådagalägga de svårigheter, hvilka, enligt Utskottets förmenande, al motionärens
förslag särskildt kom ine att föranledas, skulle likväl leda till en
onödig vidlyftighet, enär, enligt Utskottets lanke, det, för ådagaläggande al
samma förslags overkslällbarhet, är tillräckligt att åberopa den al rnerbemälde
kommitterade antydde grundsats, det en partiel skatle-tillökning ej
är förenlig med ett noggrant iakttagande af eganderältens helgd. Då i
allmänhet nuvarande innehafvare af jord för åtkomsten af densamma uti
köpeskilling erlagt, eller i arfsandel uppoffrat det fulla värde, som jorden,
med hänseende till högre eller lägre onera, ansetts ega, kan det, enligt Utskottets
öfvertygelse, ingalunda vara rättvist att, i annat fall, än då en allmän
skatteförökning för statens väl möjligen kan befinnas nödig, utan jordegarens
begifvande, -om ock mot ersättning, pålägga andra skatter, än dem
jorden bar, då egaren den åtkom. Ännu mera orättvist blefve det, etter
Utskottets mening, att, utan dylikt begifvande, öfverflytta sådana onera,
som benämnas besvär, på fastigheter, hvilka vid åtkomsten'ej varit med
samma besvär betungade, helst dessas mer eller mindre betungande egenskaper
utaf olika egare olika uppfattas och derföre svårligen kunna anses
vara med visst penninge-belopp godtgjorde.
I öfrigt komme den föreslagna åtgärden otvifvelaktigt att erfordra
högst besvärliga undersökningar och många års arbete, och skulle säkerligen
i följd häraf så vidtutseende kostnader föranledas, att ovisst är, om
dessa motsvarades af de fördelar, som med åtgärden åsyftas.
I öfverensstämmelse med hvad Utskottet 1111 anfört, hemställes
vördsamligen,
att någon åtgärd i anledning af motionen ej må vidtagas.
Stockholm den 28 Mars 1854.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS N. MARCUS, 1854.
Allmänna Besvärs- oefi Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 77,
1
HT:o 77.
Anfc. till Kxp.-Utsk. d. 5 April 1854, kl. 11 f. m.
Utlåtande, i anledning af återremiss utaf Betänkandet N:o 15.
Sedan Utskottet, i anledning af väckt motion om utsträckning till
minst 14 dagar af den nu till 5 dagar, uti Kongl. Kungörelsen den 17
Mars 1780, bestämda tid, under hvilken det är civila embetsmän medgifvel
att, utan dertill af Kongl. Majrt meddelad särskild tillåtelse, vistas å
utrikes ort, uti ofvannärnnde Betänkande sig utlåtit, att, då enligt en i
nämnde Kongl. Kungörelse uttryckt .grundsats, i hvilken Utskottet instämde,
det vore ”mot skick och ordning stridande,” att embetsman, utan
Kongl. Majis vetskap, reser till utrikes ort samt, enär den tid af 4 å 5
dagar, under hvilken embetsman, enligt det i samma Kongl. Kungörelse
medgifna undantag från nämnde allmänna grundsats, får, utan särskild
tillåtelse af Kongl. Maj:t, vistas å utrikes ort, vore, i anseende till de
skyndsammare kommunikationerna inom de fleste utrikes länder nu för
tiden, i ojemförligt högre grad än 1780, tillräcklig för besörjande utomlands
af de angelägenheter, som kunna för embetsmän derstädes tillfälligtvis
uppkomma. Utskottet hemställde, att någon åtgärd icke måtte, i anledning
af nämnde motion, vidtagas; så har samma betänkande, hvilket af
Hedervärda Bondeståndet bifallits, blifvit af de öfrige Riks-Stånden återremitterad
t.
Till grund för återremissen har förnämligast blifvit anfördt att, i
anseende till den numera täta kommunikationen med främmande länder
och deraf uppkomna lifligare affärsförhållanden med desamma, större behof
uppstått alt besöka utrikes orter; att den för affärers afslutande å dyBih.
till R. St. Prot. 185:1—1834. 8 Sami 16 Håjt. i
2 Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottets Utlåtande, 1\:o 77.
lik orl gynsammaste tidpunkten ofta förginge i anseende till den längre
tid, som erfordrades för utverkande af Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd till
resan; alt då en längre tid, än 5 dagar, förflöte från det ångfartyg ifrån
norra Sverige till de Tyska hamnarne anlände och till dess de derifrån
återvände, embetsman ifrån de norra orterne af riket icke kunde af det
uli ifrågavarande Kongl. Kungörelse lemnade medgifvande sig begagna; att
förhållandet med rikets gränser sedan 1780 så förändrats, att deL då möjligen
i politiskt hänseende erforderliga vilkor, som uti ifrågavarande Kungörelse
blifvit stadgadt, numera icke vore af nöden: att genom ett Kongl.
Bref den 24 Augusti 1824 rnedgifvils; det Konungens Befallmngshalvande
i de Skånska länen finge meddela ämbets- och tjenste-män pass lill vistande
i Danmark under 10 dagar, då de löretedde hevis om tjenstledighet
från den auktoritet, hvarunder de lydde; samt att, vid framställande
af det ytkande som i motionen innefattades, afsedt varit, att embetsmannen,
under den lid han skulle vistas utrikes, vore på grund af vederbörlig
tillåtelse berättigad alt från tjenstgöring sig afhålla; och hafva de fleste Lalarne
yrkal sådan ändring af ifrågavarande föreskrift som i motionen afses,
hvaremot en talare synls hafva åsyftat, att någon föreskrift härutinnan icke
vidare skulle blifva gällande. i
Uiskottel, som i anledning af ätevremisserne ånyo förehaft denna
fråga, bar ansell, en underdånig framställning i sistnämnde syftning, såsom
icke varande i motionen föreslagen, af denna anledning ej kunna af Utskottet
tillstyrkas; men vid det förhållande, alt Utskottets betänkande i frågan
blifvit utaf tre Riks-Stånd återremilteradt, Jiar Utskottet funnit sig böra
frånträda sitt i samma betänkande afgifne yttrande, och hufvudsakligen tillstyrka
hvad motionären föreslagit; hvadan Utskottet, sorn dock anser den
uti ifrågavarande hänseende erforderliga tidsbestämmelse böra åt Kongl.
Maj:ls nådiga godtfinnande helt och hållet öfverlämnäs, vördsamligen
hemställer,
att Rikets Stander måtte i underdånighet anhålla, det Kongl.
Majrt täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke någon
längre tid, än den i 1780 års Kongl. Kungörelse utsatta, må kunna
bestämmas, under hvilken det må vara de med Kongl. Maj:ts
fullmagt försedde civile embetsman tillåtet, att lör enskilde angelägenheter
vistas å utrikes ort, utan att dertill hafva utverkat
sig Kongl. Majlis nådiga tillstånd.
Slockholm den 3 April 1854.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande. N:o 78, 3
M:o 7&.
Ank. tili Exp.-Utsk. den 5 April 1854, kl. 11 f. m.
Betänkande, i fråga om anställande af undersökning af skollokaler
nes beskaffenhet och om åtgärders vidtagande till
deras förbättring.
Uti en hos YälloQiga Borgare-Ståndet väckt motion har Herr K.
A. Almgren andragit det han, som i egenskap af ledamot af Skolbyggnadskommitteu
inom en församling här i staden kommit att taga kännedom
af åtskilliga skol-lokafer, deraf hemtat anledningar att fästa Rikets Ständers
uppmärksamhet på det stora inflytande, hvilket så väl de offentliga skolrummens
beskaffenhet i sanitärt afseende, som skol-lokalernes ändamålsenliga
anordning i öfrigt utöfvar, ej mindre på sjelfva skolarbetet än på
lärares och lärjungars trefnad och välbefinnande.
Uti 2:dra Sektionens lista kapitel af nu gällande Skolordning finnes
stadgadt, alt ”städerne alltid skola vara skyldiga att för skolbyggnader
utse fria, sunda och välbelägna platser, samt så rymliga att gymnastiska
inrättningar der må kunna anbringas;” att ”livart och ett lärohus
skall vara så iurätladt att det fullkomligt svarar mot behofvet;” att "lärosalarne
skola vara ljusa, glada, samt ovilkorligt försedda med eldstäder,
bänkar, pulpeter eller hord, och hvad för öfrigt kan befordra beqvämligheten
vid läsning och skrifning;” all ”andra nybyggnader ej må.så nära
skola eller gymnasium uppföras, alt ljus och fri tillgång till läroverket
deraf hindras;” att "magislralen och borgerskapet alltid skola vara skyldiga
att befordra lärohusels förmån, isynnerhet vid behof af nybyggnad eller
större reparation, samt om tomten behöfver utvidgas eller någon plantering
eller annat anläggas, som till ungdomens nöje och nytta tjena kail.”
A
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 78.
Hvad sålunda blifvit påbjudet blefve likväl ej i verkställigheten lillämpadt,
såsom exempel hvarpå motionären framsläldt förhållandet med ofvan
antydda församlings skola, hvars belägenhet, enligt hans förmenande, ingalunda
erinrade 0111 ”de fria, sunda, välbelägna och rymliga platser,” hvarom
skolordningen talar, och der, hvad de inre anordningarne anginge,
lärjungarne nödgades, sammanpackade i trånga mörka skolrum och omgifne
af smuts och otrefnad, insupa en qvalmig och osund luft, i saknad
af till och med de beqvämligheter, som sjelva skolarbetet fordrade, I följd
häraf och då dessa olägenheter och brister, långt ifrån att utgöra någon
olycklig utmärkelse ensamt för den skola motionären åsyftade, tvärtom
förefunnos i högre eller lägre grad uti alla hufvudstadens offentliga skolor
utan undantag, samt förmodades vara för handen jemväl i många af Rikets
öfrige skolor såväl i städerne som på landet, bar motionären, i den öfvertygelse
att skolhusens bristfälliga materiela anordningar icke blott lade
nästan oöfvervinneliga hinder i vägen för ett ändamåls-enligt skolande af
undervisningen och disciplinen i skolan, utan tillika medförde de mest beklagliga
följder i afseende på ungdomens allmänna, såväl andliga som fysiska
utbildning, föreslagit: att Rikets Ständer ville till Kongl. Maja ingå
med en underdånig anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes i nåder tillförordna
en kommitté af sakkunnige personer, för att dels närmare, än hill ilis skett,
undersöka om och i hvad mon skolordningens allmänna föreskrifter i afseende
på skolhusens läge och inredning m. m. äro iaktlagne, (hvilken
undersökning borde, sä vidt görligt är, utsträckas äfven till folkskolorna),
dels ock föreslå åtgärder till förbättring i dessa hänseenden, vare sig genom
ett närmare bestämmande och vidare utsträckande af skolordningens
föreskrifter, eller genom utgifvande af tjenliga upplysningar och råd i afseende
på skolhusens ändamålsenliga konstruktion, inredning, möblering
o. s. v., eller genom hvad andia medel, som må anses till' ändamålet
ledande.
Utskottet, som anser det obestridligen vara statens åliggande att, så
vidt möjligt är, söka undamödja och förekomma alla bristfälligheter i de
allmänna skolornas organisation, hvilka kunna vara till hinder för en harmonisk
utbildning af lärjungaines sjals- och kroppskrafter, har funnit den
i motionen väckta fråga vara löiljenl af särdeles behjertande. Bland ej
sällan förekommande materiela lii ist fä 11 ig heter i våra skolor, räknar Utskottet
i främsta rummel den högst otillfredsställande beskaffenheten af
skolrummen i fiåga om tillgång på IjuSj rymlighet och frisk luft. Della
menliga föihållande, hvilket Utskotti t så väI genom Intill inhemtade upplysningar
känner, sorn ock funnit ythrligare beslyikl genom uppgifna
exempel uti eli, r.äsllidne sommar it.om pedagogiska löreningen afgilvet,.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:0 78. 5
genom trycket offentliggjord t anförande, har ej mindre den skadliga verkan
att det, enligt en utmärkt läkares yttrande, ”hos barnet, redan kort
tid efter inträdet i skolan, bleker rosorna på kinderna och förslappar all
spänstighet i kroppskraft och lynne”, utan har äfven det inflytande, att
skolan icke kan, såsom sig bör, uppfylla sin bestämmelse, hvarken i afseende
på undervisningen eller i afseende på befrämjandet af ordningssinne
och goda seder. Det är nemligen klart, att vistandet i en lokal, hvars luft
är förskämd, skall verka i hög grad nedstämmande, icke blott på barnens
kroppsliga välbefinnande, utan äfven på deras själsverksamhet, sorn företrädesvis
inom skolan tages i anspråk. Det är för öfrigt icke endast barnen,
utan äfven lärariie, som häraf lida. Det hvarje dag upprepade vislandet
i de qväfva skolrummen, under stark både kropps- och själsansträngning,
har undergräft mången nitisk lärares helsa. Af de uppgifter,
som blifvit samlade i det ofvannämnda föredraget inom pedagogiska föreningen,
och som grundade sig på uppmätning af ett större antal skolrum
i Stockholm, finner man, alt i en del skolrum, 0111 deras höjd antages till
fem alnar, gollulrymmet icke är större än en qvadrat-aln för hvarje lärjunge,
samt i ännu flere endast två qvadral-alnar eller obetydligt derutöfver,
och alt om man jemlör det utrymme, sorn t. ex. i Borgare-Ståndets
sessionsium är heiäknadl för hvarje person, med det som i dessa skolor
finnes för hvarje af de der undervisade barnen att tillgå, så förhåller sig
det förra lill det sednare som 7J lill 3, eller som 7J till 2, någon gång
som 1% lill 1.
Alt med all kraft söka motarbeta ett sådant ondt, synes Utskottet
vara så mycket mera af behofvet påkalladt, sorn skolgången på sednare
åren utsträckts lill en allt större och större del af nationen, samt fordringarne
på barnens undervisning blifvit allt mera stegrade, hvadan desses
arbete mäste under en längre tid vara mera ihärdigt, och åter i följd
häraf de menliga inflytelser, som genom skol-lokalernes felaktiga beskaffenhet
uppkomma, numera vara långt känbarare än fordom. Pä den frågan,
huruvida några åtgärder med framgång kunna vidtagas för alt afhjelpa
de vidrörda olägenheterna, lemnar den erfarenhet, som på sednare
tider blifvit samlad i andra länder, ett tillfredsställande svar. Utskottet
tror sig i della afseende böra anföra några exempel på hvad denna erfarenhet
gifver vid handen, så val i afseende på skolor, som i afseende
på andra lokaler, hvilka äro ämnade att på en gång inrymma en större
mängd menniskor, såsom sjukhus, fängelser, fabriker. Sålunda har det visat
sig, alt, t. ex. i sjukhus och i fängelser, dödligheten minskats i några
fall ända lill liondedelen och t jugondedejen af hvad den förut varit, blott
genom införandet af ordentlig luftvexling; och i följd deraf har man ät
-
6
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 78.
veu i sednare tider uti de bättre organiserade sjukhusen och fängelserna
icke allenast infört verksamma luftvexlings-apparater, utan ock medgifvit
för hvarje patient eller långe ända till 10, ja 30 å 40 gånger större lufttillgång
i sjelfva rummet, än som bestås uti mången af våra skolsalar, sorn
dertill äro alldeles i saknad af några ordentliga luftvexlings-anstalter. Likaledes
har man, synnerligen från England, flera exempel derpå, att fabrikanter
funnit rentaf en ekonomisk fördel uti att med stor kostnad sörja
lör arbetsrummens ändamålsenliga luftvexling, genom den derigenom ökade
lifligheten och verksamheten hos arbetspersonalen. Att enahanda verkningar
till gagn eller till skada för skolarbetet öch lärjungarnes helsa skola
uppkomma af tillgång eller brist på frisk luft i en skola, är lätt insedt;
och för öfrigt saknar man icke heller pä delta fält bestämda erfärenhetsrön,
sorn sätta delta förhållande utom allt tvifvel. Så finner man t. ex.
uppgifvet, huruledes uti tvenne skolor, som varit fullkomligt lika i alla
andra hänseenden (i afseende på belägenhet, lärjungarnes vilkor o. s. v.),
men endast olika med afseende på luftvexlingen, antalet för sjuklighet frånvarande
lärjungar under en längre tidrymd varit nära dubbelt större i den
illa ventilerade lokalen; sammaledes huru i en annan skola, lärjungarnes
friskare utseende, större liflighet och ökade arbetskraft inom ganska kort
tid förråd t verkan af införd luftvexling och huru både lärare och föräldrar
förvånats öfver den hos barnen inträdda förändringen i lynne och arbetslust.
Med sådan erfarenhet, för ögonen, synes det vara för det uppväxande
slägtet i högsta grad maktpåliggande alt sölja för ett allmänt införande af
en ordentlig luftvexling i våra skolsalar. Men då dessas dimensioner alltför
ofta äro i förhållande till antalet lärjungar, som uti desamma emottagas,
så knappt tilltagna, samt det torde möta stora praktiska svårigheter,
att uti dem åstadkomma en fullt nöjaktig och tillfredsställande luftvexling,
om de än i detta hänseende kunna väsendtligen förbättras; så synes det
vara icke mindre angeläget att, då hädanefter nya skolhus uppföras, det
tages i betraktande, alt en, med-afseende på lärjungarnes antal och den
verkan, som skäligen kan påräknas af en god luftvexlings-apparat, erforderlig
lufltillgång i sjelfva rummen icke må saknas.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet, med hänsigt
till behofvel af fullständigare och mera bestämda föreskrifter rörande
skolhusens och skolsalarnes ändamålsenliga inrättande än dem, hvilka, enligt
hvad ofvan är nämndt, uti nu gällande skol-ordning äro meddelade,
samt enär, enligt Utskottets lanke, inseendet öfver skolrummens behöriga
beskaffenhet uti ifrågavarande afseende äfven bör, med tillämpning af den
princip som ligger till grund för 12 § i Folkskole-stadgån af den 18 Juni
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, i\:o 78. 7
1842, utsträckas till enskilda undervisnings-anstalter, vördsamt tillstyrka
Rikets Höglolliga Ständer,
att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl. Makt
mätte i nåder anbefalla:
1:° ;itt ändamålsenliga luftvexlings-anstalter blifva anbragta
uti aila allmänna fasta skolor, äfvensom att, vid uppförande af nya
skolhus, skolrummens storlek så bestämmes, att ett visst minimum
af utrymme, beräknadt efter maxirni-antalet af lärjungar, blifver
att tillgå;
2:o att noggrann tillsyn skall, genom kommunens skolstyrelse,
med biträde af läkare, hållas deröfver, huruvida uti de enskilda
skolorna, der barn mot betalning till undervisning emottagas, utrymmet
och luftvexlingen äro öfverensstämmande med helsovårdens
fordringar, samt att, i motsatt full, förhållandet skall af skolstyrelsen
till beifran hos vederbörande polismyndighet anmälas;
samt
3:o att sakkunnige personer skola, efter inhemtad kännedom
af de foibättringar i skol-lokalerne, som i andra länder blifvit vidtagne
för vården om ungdomens fysiska utveckling, utarbeta och
i tryck framlägga ritningar och planer, som kunna tjena lill ledning
vid uppförande samt inredning och möblering af särskilda
slugs skolhus, i ändamål att bereda sä väl tillräckligt utrymme
och nödig luftvexling, som i öfrigt behöflig vård om lärjungarnes
helsa.
Stockholm den 3 April 1854.
Reservationer emot förestående betänkande äro afgifne af Herr
Lektor Söderberg, så vidt 3:dje punkten af Utskottets förslag angick, och
af Herr Homan, som ansåg alt, då skolstyreiserne, enligt Utskottets förslag
fått sig uppdraget att utöfva tillsyn öfver skolorna inom hvarderas
distrikt, man älven borde kunna till samma styrelse helt och hållet öfverlemna
alt vidtaga alla de åtgärder, hvilka för skolornas ändamålsenlighet
så väl i ett som uti ett annat afseende kunde vara af nöden; hvadan
llerr Loman reserverade sig mot allt inblandande af polismyndighet härutinnan
och ansåg att ordet 'polismyndighet’’ ej bordt i Utskottets förslag
inflyta.
STOCKHOLM, tryckt hos N. MARCUS, 1854.
Allm. Helt'.-oik Ekon.-Lisk. Vtlålandt, ,V.-« 19.
i
\:o 79.
Ank. till Exp.-Utsk. dan 7 April 1S54, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af äterremiss af Utskottets Betänkande N:o
57, om utvidgande af de rättigheter, som liro Mosaiske trosbekännare
i Sverige tillerkände.
Sedan Utskottet, genom Betänkandet Nio 37, tillstyrkt en underdånig anhållan
hos Kongl. Maj:t om den föreskrift, att i Sverige födde Mosaiske trosbekännare
samt öfrige denna trosbekännelse tillhörande personer, hvilka vunnit
Svensk medborgarerätt och under fem års tid i riket vistats, må förklaras berättigade
att, utan särskildt Nådigt tillstånd, bosätta sig och ega fastighet uti de
stapelstäder i riket, hvilka hafva minst 4000 invånare; så har, vid föredragning
af detta Betänkande, Höglofl. Ridderskapet och Adeln ansett Rikets Ständer böra,
genom underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit anhålla, att åt de i landet
födde Judar måtte beredas rättighet att, utan Kongl. Majits särskilda tillstånd,
få bosätta sig i alla rikets städer; Högvördige Preste-Ståndet, på grund af gjorda
anmärkningar, betänkandet återremitterat; VällofL Borgare-Ståndet för sin del
enhälligt beslutat, att Rikets Ständer skulle hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla om uppgifvande af de författningar, genom hvilka här i riket födde eller
till Svenske medborgare upptagne Mosaiske trosbekännare äro, i afseende på rättigheten
att köpa fast egendom på landet och den att bosätta sig annorstädes
än i vissa städer, underkastade andra inskränkningar, än öfrige Svenska medborgare;
hvaremot Hedervärda Bonde-Ståndet meranämnde Betänkande afslagit.
Af det vid återremissen från Ilögvördiga Preste-Ståndet fogade diskussionsprotokoll
har Utskottet inhemtat, att ilertalet af dem, hvilka under diskussionen
sökt göra sina åsigter gällande, yrkat bifall till hvad Utskottet föreslagit, hvarIlih.
tilt It. St. Erot. 4%S3 Sf 4 834. ; * Sami 47 Haft. t
3
Allin. Hav.- och Ekon.-Vink, Ull<Uan<l«, N:o 79.
vid dock någre ansett de stapelstäder, med minst 4000 invånare, i hvilka Mosaiske
trosbekännare, enligt samma förslag, skulle utan särskild tillåtelse ega inflytta,
böra till namnen uppräknas; att vidare yrkats, det desse trosbekännare
måtte förunnas en dylik inflyttningsrätt, enligt en del talares åsigt, uti alla till
de tre första klasserna hörande städer, men åter enligt andres endast uti stiiderne
af första och andra klasserna; att en talare föiordat de Mosaiske trosbekännarnes
bosättningsrätt i alla Svenska städer med minst 4000 invånare; dock
hade en del talare vid den ifrågaställda rättigheten till inflyttning uti städer, der
Mosaiske trosbekännare nu icke utan Kongl. Maj:ts Nådiga tillstånd få nedsätta sig,
fästat det vilkor, att med sådan rättighet skulla vara förenad skyldighet att anlägga
synagoga och anställa religionslärare af den Mosaiska bekännelsen; samt
slutligen att åtskilige talare yrkat afslag å hvad Utskottet tillstyrkt.
Som Högvördiga Preste-Ståndet, beträffande den i Utskottets Betänkande
N:o 37 behandlade fråga, icke ännu fattat något beslut och Utskottet således
är förhindradt att företaga den i 73 § Riksdags-Ordningen förcskrifna jemkningsåtgärd
emellan Riks-Ståndens beslut, är det för närvarande endast Utskottets
åliggande att, jemlikt 3 mom. i 49 § Riksdags-Ordningen, med anledning af
Högvördiga Preste-Ståndets återremiss, afgifva nytt utlåtande i frågan; och får
Utskottet i sådant afseende anföra, att dä, å ena sidan, Höglofl. Ridderskapet
och Adeln samt Vällofl. Borgare-Ståndet, det förra Riks-Ståndet i ringare och
det sednare i högre mån, genom de fattade besluten uttalat meningar för en
större utvidgning af de Mosaiske trosbekännarnes rättigheter, än som af Utskottet
blifvit tillstyrkt; samt å andra sidan, dels Hedervärda Bonde-Ståndet, genom
afslag af ofvannämnda Betänkande, tillkännagifvit sig ej vilja medgifva någon dylik
utvidgning, dels ock bland de ledamöter af Högvördiga Preste-Ståndet, hvilka
i frågan sig yttrat, några yrkat afslag å Betänkandet och de öfrige till större
delen hufvudsakligen biträdt det slut, hvari Utskottet uti Betänkandet stadnat,
har Utskottet funnit sig ej ega anledning att i annan måtto frånträda sitt i
samma Betänkande afgifna tillstyrkande, än att, till förebyggande af den svårighet
vid tillämpning af det tillstyrkta stadgandet, hvilken förmenats kunna uppkomma
derigenom, att de stapelstäder, i hvilka Mosaiske trosbekännare skulle
ega fri inflyttningsrätt, icke blifvit närmare än genom utsättande af en viss folknummer
bestämde, Utskottet ansett sig böra, i stället för orden »Stapelstäder med
minst 4000 invånare», införa namnen på de stapelstäder, hvilka hafva ungefärligen
nämnde folknummer; och hemställer Utskottet alltså,
det Rikets Ständer behagade hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, att i Sverige födde Mosaiske trosbekännare
och öfrige denna trosbekännelse tillhörande personer, hvilka
Allm. Hest.- och
S
vunnit Svensk medborgarerätt och under fem års tid i Riket
vistats, må förklaras berättigade att, utan särskildt Nådigt tillstånd,
bosätta sig och ega fastighet uti städerna Gefle, Malmö,
Halmar, Wisby, Westervik, Uddevalla, Christianstad,
} stad, Jönköping, Halmstad, Helsingborg och Sundsvall.
Stockholm den 7 April 1854.
Reservationer:
al Herr Bergenstråhle, Claes Gabriel, hvilken yttrade: »Jag har inga anledningar
att hysa någon ovilja emot de Mosaiske trosbekännarne; men jag har
ansett mig, för att i detta ämne kunna bestämma mitt votum, böra göra mig
den frågan: önskar Svenska lolket att bland sig fä spådde, det må vara i städer
eller pa landet, desse trosbekännare? -— Och då, efter min öfvertygelse, svaret
härå utfallit nekande, och då jag är representant för Svenska folket, är det
ock min pligt att i detta fall i främsta rummet rätta mitt votum efter dess ön
skan
och icke efter de Mosaiske trosbekännarnes; hvarföre jag ock, äfvensom af
de flere skäl, jag i min reservation mot Utskottets förra Betänkande afgaf, nu,
likasom dä, anser att inga utvidgade rättigheter böra dem tillerkännas.»
Häruti instämde Riksdagsmännen Petter Jönsson från Jönköpings län,
Ola Pehrsson frän Blekinge län, Erik Christensson från Götheborgs och Bohus
län, Petter Claesson från Elfsborgs län, Anders Hylander från Wermlands
län, Johan Bergström frän Stora Kopparbergs län och Lars Gustaf
Andersson från Elfsborgs län.
Af Herr Grefve Wachtmeister, Hans, hvilken yttrade: »Sedan 2:ne Riksstånd
genom sina beslut förklarat sig anse att de Mosaiske trosbekännarnes rättigheter
i afseende på deras bosättnings-frihet böra utvidgas, samt Högv. PresteStåndet,
efter en diskussion, sorn icke tvetydigt ådagalagt enahanda tänkesätt,
återremitterat Ekonomi-Utskottets Betänkande i denna fråga, har Utskottet nu,
med afseende på denna återremiss, framlagt ett nytt förslag. För min del kan
jag ickc^ annat än reservera mig emot detta och hade önskat, att Utskottet i dess
ställe såsom sitt förslag antagit det beslut, som utaf Ridderskapet och Adelli
blifvit fattadt, att nemligen tillstyrka det rättighet mätte beviljas åt alla i
4
Akut. lim.- och likan.-Vlsk UlhUundf, ]f:n 79.
Sverige födde Mosaiske trosbekännare att fritt bosätta sig i alla Rikets Städer.
Jag anser detta såsom det under närvarande förhållanden riktigaste sättet
att lösa frågan, enär derigenom, såväl ett måhända nödvändigt afseende fästes pä
den hos allmogen ännu inrotade fördomen mot Judarne samt på de farhågor,
som kunna hysas för införande i landet af främmande Judar, om hvilka man ej
har någon tryggande erfarenhet, som på samma gång ett sådant medgifvande är
förenligt med den högre moraliska synpunkt, ur hvilken saken bör ses och af
hvilken den får sin egentliga vigt, nemligen med bemödandet att i möjligaste
måtto ur vår lagstiftning borttaga de för Judarne i så hög grad förödmjukande
inskränkningar, hvilka genom att i viss mån betrakta dem såsom ett slags skadedjur,
som böra hållas instängde på vissa ställen, måste försätta dem uti en
mot samhället bitter och fiendtlig sinnesstämning, och att på detta sätt räcka
dem handen till en anslutning till det kristliga samhället. Ett sådant mål uppnås
icke genom att, efter Utskottets förslag, såsom en barmhertighetsgäfva till
namnen på de 3 städer, der de nu få vistas, lägga namnen på ytterligare 6
eller 7 städer. Njuggheten af en sådan gåfva låter allt för mycket framlysa
den misstroende sinnesstämning, hvarmed den gifves, för att den icke skulle förfela
sin åsyftade verkan, som ej endast bör vara att bereda Judarne en materiel
fördel, utan fastmera att försona dem med samhället, som så länge stött dem
ifrån sig och derigenom, i öfverensstämmelse med den kristna lärans anda, söka
att på öfvertygelsens, rättvis ns och kärlekens väg och ej genom en frånstötande
behandling, vinna dem till kristendomen. De betänkligheter, som blifvit yttrade
mot Judarnes bosättande i de mindre städerne, synas mig af så ringa vigt
i jemförelse med detta högre mål, att jag icke hyser något tvifvel, att ju icke
Högv. Preste-Ståndet skall anse sig handla i riktigaste öfverensstämmelse med
sitt apostoliska kall, genom att förena sig uti det beslut, som af Ridderskapet
och Adeln blifvit fattad t.;’
Häruti instämde Herr Gyllenhaal, Lars Herman, Herr von Strokirk,
Jean Paul Fredrik Otto, Herr Frick och Herr Roman.
Af Herr Bråkenhjelm, Per Reinhold: »Sedan Utskottet beslutat, ätt de
uti tillstyrkandet förekommande städernes namn borde utsättas, har jag ansett,
att det skälet, som Utskottet hemtat från folknummern, bortfallit och ej bordt i
detta Utlåtande anföras; utan att i dess ställe den större eller mindre industrirörelsen
borde hafva blifvit åberopad, hvilket i sjelfva verket äfven synes hafva
varit Utskottets mening, enär Sundsvall finnes anförd, men Carlshamn utelemnad.
(Lands/vs femärsber. 1848.) ■■
Af Herr Friherre Raab, Carl Adam, hvilken åberopade sin vid betänkandet
N:o 37 fogade reservation.
Allm. flest).- och Ehon.-Ulsk. Utlåtande, N:o 79.
5
Af Herr Doktor Nordlander, hvilken anförde: »Emot förestående beslut finner
jag mig föranlåten att anmäla min reservation, emedan jag anser att de uppgifna
städerne äro helt och hållet godtyckligt, utan någon angifven grund, upptagna;
hvaremot jag anser, att Utskottet bordt efter någon lämplig grund bestämma
de städer, i hvilka det skulle vara Judarne tillåtet att, utan anhållan om
Nådigt tillstånd, sig bosätta.»
Häruti instämde Herr Lektor Sondén, Herr Kongl. Hofpredikanten IVensjön
och Herr Prosten C. O. Arosenius.
Af Herr Kontraktsprosten Runsten.
Af Herr Lektor Söderberg, som yttrade: »Hade denna fråga hunnit det
stadium i sin utveckling, att 73 g Riksdags-Ordningen härå kunde tillämpas,
skulle jag hafva velat instämma i den reservation, som af Herr Grefve IVachtmeister
blifvit afgifven. Då nu emellertid, enligt min tanke, Höglo!!. Utskottet
ej ännu eger rättighet att göra några jemkningar emellan Riks-Ståndens olika
beslut, utan för det närvarande endast har åliggande att besvara Högvördiga
Preste-Ståndets återremiss, så förenar jag mig i den reservation, som af Herr
Doktor Nordlander blifvit lemnad.»
Häruti instämde Herr Hagströmer, Johan Jacob och Herr Prosten Carlander.
Af Herr Gustafsson.
Af Herr Rooth.
Af Herr Sundblad.
Af Herr Histner.
Af f. d. Talmannen Nils Pehrsson frän Kronobergs län.
fl i/i. till fl. St. Prat. 1853 $ 4854. S Sami. 47 Haft.
2
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 1834.
Allm. ttesv. arli Eknn.-Ultk. Beldnh., A'.-n 80.
1
Ank. till Exp. Ctsk. <i. 43 April 1854, kl. 1 6. m.
Betänkande, i fråga om förändradt aflöningssätt för Presterskapets
förbättrande af Komministrars och extra ordinarie Prestmans
lönevilkor och om befrielse för Presterskapet frän bestyret
med uppbörden af dess inkomster m. m.
Till Utskottets behandling hafva blifvit öfverleinnade motioner uti dessa
ämnen, väckta
a) inom Höglo fl. Ridder skåpet och Adeln af Herr Friherre Hermelin,
Carl, hvilken, enär det vore allmänt erkändt, att Komministrarnes aflöning befunnes
alltför knapp, och hvarken församlingarne torde vara böjde att förbinda
sig till nya tillskott eller Rikets Ständer att utaf Statsverkets tillgångar anslå
medel för förbättrande af deras lönevilkor, men, efter motionärens förmenande,
Pastorerne eller Kyrkoherdarne i allmänhet kunde utan alltför stor afsaknad till
Komministrarne ytterligare afstå någon del af sin tionde, föreslagit, att Pastorer
eller Kyrkoherdar, som hädanefter tillsättas, matte förklaras böra, såsom lön till
Komminister, erlägga dubbelt så mycket, som i sådant hänseende hittills varit
gifvet eller ock göra en tillökning deraf med åtta å tolf tunnor spanmål, med
undantag måhända för mindre pastorater och för en del landsorter, samt att, i
berörde afseende, Rikets Ständer måtte till Kongl. Majit ingå med underdånig
anhållan om förordnande, att Konsistorierna, i förening med Konungens Befallningshafvande
ma uppgöra och till Kongl. Maj:ts Nådiga pröfning öfverlemna
förslag till ifrågakomne lönetillökningar för Komministrarne, åtminstone för dem,
hvilkas Pastorer uti tionde och boställs-afkastning ega löneinkomster af vid pass
200 tunnor spanmåls värde, för att framdeles och i mån af ledigblifna Pastoraters
återbesättande bringas till verkställighet.
Bih. lill R. St. /'rot. 1813 8j 185',. 8 Sami. 18 Haft. 1
2
Allm. och Ekon.-Viik. Ilctdnk., A.n f>0.
Fiir nännare utveckling af förslaget liar motionären anfört, att, dä genom
jordens tid, efter annan ökade, uppodling Ivyrkoherdarnes löneförmåner, som, utom
boställenas afkastning utgjordes, synnerligast på landet, af tertial-tionden, otvifvelaktigt
blifvit under århundradens förlopp betydligt förökade, men deremot
Komministrarnes aflöning, hvilken, förnämligast reglerad under Konung Carl Xi:s
tid, bestode af boställs-afkastning, af den så kallade Kapellansmålen, utgående
efter hemmantal, och af den spanmål, som under namn af Pastorslön utaf
Kyrkoherdarne lemnades och i Upland allmännast utginge med 8 å 12 tunnor,
icke blifvit underkastad synnerlig förändring, den föreslagna tillökningen i Komministrarnes
lönevilkor grundade sig på billighet. Väl ville motionären medgifva,
att i .Pastorens sterbhus sällan funnes någon samlad förmögenhet, och att
häraf kunde synas, såsom voro deras nuvarande inkomster icke för stora; men
då, i motionärens tanke, orsaken härtill lage deruti, att Prestmännen, när de erliöllo
pastorat, merändels voro skuldsatte, särdeles om de förut någon längre tid
varit Komministrar; torde Presterskapets ställning genom den föreslagna regleringen
icke kunna blifva försämrad.
b) inom Högvördiga Preste-Ståndet af Herr Doktor Säve, hvilken, med
fästadt afseende derå, att, oaktadt motioner derom vid 1847—1848 årens Riksdag
väcktes, likväl icke blifvit gjord någon underdånig framställning, att Presterskapet,
särdeles i landsförsamlingar, måtte befrias frän den besvärliga uppbörden
af Pastoralierne, och under antydande deraf, att, om än, såsom flerestädes redan
inträffat, löne-konventioner blifva upprättade och derigenom komme att vinnas
någon lättnad i besväret med uppbörden, detta bestyr i allt fall, synnerligast
uti folkrikare församlingar och der heinmans-klyfningen vunnit en större tillämpning,
vore, alltför mycket betungande och tidsödande, äfvensom för en religionens
tjenare motbjudande och på hans sinne och tjensteutöfning menligt inverkande
omständigheter, som måhända i icke ringa mån bidrogo till den allmänt öfverklagade
Prestbristen, samt att, motionären veterligen, icke någon annan embetsman
i Riket hade åliggande att sjelf af en större mängd personer uppbära sin
lön, ånyo framställt det förslag, han vid förenämnde Riksdag gjort, eller att
förordnas måtte, att, sedan det ordinarie Presterskapets inkomster blifvit genom
för viss tid fastställda löne-konventioner bestämda, antingen Kronofogden i orten
finge mot viss procent uppbära och Presterskapet tillhandahålla dess ordinarie
löner eller ock tiondetagaren, derest han ej ville, såsom hittills, sjelf ombesörja
uppbörden, för hela sin embetstid öfverlåta densamma åt Socknenämnden, som
mot 3 procent af värdet och med handräckning, om så behöfdes, af närmaste
Kronobetjent, borde löneinkomsterna upptaga och till tiondetagaren öfverlemna.
Uti denna motion hafva Doktor Nordlander samt Prostarne Carlander
och Melén instämt.
Allm* lic sv.- fich Ekon.-lith. Ilctdnk., N: o 80.
5
c) inom Hedervärda Bonde-Ståndet. l:o af Riksdagsfullmägtigen Anders
Jonsson från Östergöthlands Län, hvilken fästat uppmärksamheten pä de missförhållanden,
som, efter hans förmenande, egde rum i afseende ä nuvarande sättet
för Presterskapets aflöning. Det vore en erkänd sak, att de i Presterskapets
privilegier af den 16 Oktober 1723, som, jemte Kongl. Förordningen den 8
Februari 1681 och Kongl. Resolutionen den 9 Mars 1689 innehöllo grunderna
för Presterskapets aflöning, förekommande bestämmelser, att Pastor såsom lön
egde att uppbära g,alel af skörden efter då kända sädesslag och T'B:del af afveln
efter hästar, boskap, får, svin och gäss samt en mark smör efter hvarje kor
äfvensom att, i likstol efter barn och tjenstefolk, skulle gifvas endast 8 öre och
efter den, som egde 4 kor, 2 daler, för vigsel och kyrkotagning 8 öre samt
för barndop och lysning 4 öre, icke voro i närvarande tid tillämpliga. Hvad
särskildt beträffade tionden, så kunde, genom tillämpning af dessa författningar,
ä ena sidan beredas Pastor, utan all hans förskyllan, en betydlig tillökning uti
inkomsterne, såvida sädesodling och boskapsskötsel uppdrefvos, men å andra
sidan skulle ock, derest Soekenboerne hufvudsakligen slogo sig på odling af
jordfrukter och fodervexter, en Pastor kunna komma att lida en kännbar minskning
uti sina löneförmåner. Om nu, till undvikande af alla dessa olägenheter,
en Pastor skulle vilja uppgöra ackord, så qvarstode dock det obehagliga och
för Lärarens kall skadliga, att han vid reglering af sin lön måhända ofta nödgades
komma i delo med sina Sockenboer. Haji kunde dessutom vid en sådan
reglering lika väl genom obilliga Sockenboers anspråk komma i mistning af en
del af sin lagliga rätt, som genom egna öfverdrifna fordringar blifva ansedd såsom
egennyttig och prejande samt på sådant sätt komma i den svåraste ställning
till församlingen.
På grund af sådanc förhållanden och då det icke vöre förenligt med
PiTSterskapets andeliga kall, att lönen bereddes genom mycken boställsjord, liar
motionären föreslagit:
att. Prest i vår erkända Statskyrka linge uppbära sin lön till ett bestämdt
belopp af Staten och ej, såsom nu. ur sina åhörares händer, och att i sådant
hänseende borde bestämmas för en Pastor i
Usta klassens Pastorat B:ko R:dr 2,333: 1(2
2:dra v n v n 2,000. —
3:dje n » » n 1,666:32.
och för en Komminister * v 1,000. —
allt utom kålgård och boningsrum efter nu gällande nyare författningar, äfvensom
att den ordinarie Prest, som behöfde Adjunkt, skulle vara skyldig att 12
honom afstå Udel af sin innehafvande lön; och
i
Allm. Hav. och Ekun.-Vlsk. Iktänk.. N:o fin.
att de medel, som erfordrades till förenämnde löner; skulle utgöras af
a) en personel skatt af IG sk. banko för hvarje mantalsskrifven person;
b) de arrenden, som kommo att inflyta för de bortarrenderade boställena
och andra dispositioner;
c) en fjerdedels eller en half procent af Kapitalisters till bevillningstaxeringen
uppgifna behållna fordringar; och
d) såsom fyllnad uti erforderliga beloppet, bidrag, på sätt hittills skett,
af jordbruket, boskapsskötseln samt alla fabriker och verk, som för närvarande
uti Presterskapets aflöning deltogo; hvilka bidrag borde beräknas i vissa tunnor
spanmål, dem det skulle stå löngifvaren fritt att på Kronouppbörds-mötena lösa
efter länets markegångspris eller ock dessförinnan in natura leverera emot Prestens
qvitto, hvilket i sådant fall borde vid uppbördsstämma)! gälla såsom kontant
betalning för det belopp, hvarå det lydde, och sedermera godkännas såväl vid
Kronofogdens redovisning till Dom-Kapitlet, som emellan detta och den Prest,
som det utgifvit; och borde revision af Dom-Kapitlets räkenskaper årligen förrättas
af Kontraktsvis utsedda Revisorer; hvarjemte motionären i sammanhang
härmed hemställt, om icke, då, efter hvad kändt vore, Dom-Kapitlen kunde
sköta Kyrkans angelägenheter under Biskoparnes ofta inträffande frånvaro lika
väl som Biskoparne sjelfva, när de voro i utöfning af embetet, samt, derest en
öfverstyrelse för Kyrkans och Presterskapets enskilda gagn vore af nöden, det
syntes vara nog om Staten aflönade en Biskop med dubbel så stor lön, sorn
en Pastor af l:sta klassens Pastorat skulle • erhålla, de betydliga Biskopslönerne
i öfrigt kunde, i mån af innehafvarnes afgång, till Staten indragas och derigenom
uppkomne besparingar användas till det lägre Presterskapets aflöning.
2:o af Riksdagsmannen Johannes Nilsson från Malmöhus län, hvilken,
utgående från enahanda åsigt, att det sätt, på hvilket Presterskapet för närvarande
aflönades, vore olämpligt och derjemte Underligt för dess rätta verksamhet,
samt att en förändring deruti följaktligen vore af högsta behof påkallad, föreslagit,
att förordnas måtte, det alla Presterskapets nu varande inkomster må inflyta till
Stats-Kassan, och i stället Presterskapets löner, i likhet med andra tjenstemäns,
uti kontanta penningar till bestämda belopp utgå af Statens medel, vid reglering
af hvilket aflöningssätt borde i främsta rummet tillses, att en Christlig själavård
befrämjades, samt vidare dels att icke någon ordinarie Prest finge mindre uti inkomst,
än hvad han till sitt och sin familjs anständiga underhåll behöfde, dels
äfven att icke, såsom nu vore fallet, en del Prester linge en öfver höfvan stor
lön, under det andra knappt nog hade bröd för dagen; och har motionären,
som i öfrigt åberopade innehållet af den utaf honom vid sednaste Riksdagen i
detta ämne väckta motion, ansett att en Kyrkoherdes inkomster borde bestämmas
Allm. Utsi), neli Ekon.-Ulsk. Betänk., ,V:o 80.
till högst 5,000 R:dr och minst 2,000 R:dr, samt en Komministers lön uppgå
till högst 2,000 R:dr och minst 1,000 R:dr, allt Riksgälds.
Härförutan har motionären gjort framställning derom, att, då Pastorsadjunkter,
oaktadt de ofta nog lingö uträtta de besvärligaste af Pastors göromål,
vanligen icke åtnjöto högre lön än 100 eller 150 R:dr R:gs, hvaraf den gifna
följden vore en skuldsättning, som måhända för all framtid menligt inverkade på
deras ekonomiska ställning, och billigheten således fordrade, att deras vilkor
förbättrades, jemväl Pastors-adjunkters löner mätte, efter beskaffenheten af det
Pastorat, uti hvilket de tjenstgjorde, bestämmas till vissa belopp af högst 600
R:dr och minst 400 R:dr samma mynt, oberäknadt fritt husrum och kosthåll,
samt att nämnde lönebelopp mätte åtminstone till en del utgå af Statens medel.
Uti denna motion hafva Riksdagsmännen Gustaf Bjerkander från Skaraborgs
län och Petter Mårtensson från Jönköpings län instämt.
3:o af Riksdagsfullmägtigen Carl Nilsson från Östergöthlands län, som
anfört, att, då den lön, som af de ofta ganska väl aflönade Kyrkoherdarne i
allmänhet bestodes deras Adjunkter, vore alltför otillräcklig, samt den utväg till
lättande af deras bekymmersamma ställning, församlingarne flerestädes sökt bereda
genom så kallade offer, gåfvor vid husförhör och kollekter, vore olämplig
och förödmjukande, det utgjorde en vigtig angelägenhet för Rikets Ständer att
söka åstadkomma någon förbättring uti det extra ordinarie Presterskapets lönevilkor.
Härvid vore dock ej meningen att förorsaka någon ytterligare tunga lör
församlingarne, som lönade sina Pastorer och således borde vara fria från alla
bidrag till aflöning åt deras Adjunkter, utan att Pastorerne, då de af en eller
annan orsak påkallade biträde af Adjunkt, skulle vara pligtige att af egna tillgångar
bestå detta biträde en viss, tillräcklig lön. Det kunde icke med fog
invändas, att en ömsesidig frihet vid betingandet af lönevilkoren skulle leda till
det önskade målet, så länge hos Dom-Kapitlen qvarstode en missiv-rätt, som
frånkände den extra ordinarie Prestmannen rättigheten att fritt besluta sig för
hvilken han ville biträda, eller, derest nöjaktiga löneförmåner icke erbjödos, fritt
fä taga afträde och söka sin utkomst pä annat håll. Adjunkternes nuvarande
ringa aflöning hade dessutom haft till följd dels en lätthet för Pastorer att be
gagna
biträden, hvilken ganska menligt inverkade på det sannt kyrkliga lifvet,
och dels en öfverhandtagande Prestbrist, för hvars afhjelpande Rikets Ständer
vid sednaste Riksdagen beviljat ett ärligt anslag af 2,000 R:dr B:ko till stipendier
åt theologi* studiosi, utan att den dermed åsyftade verkan hittills blifvit
märkbar. Väl hade, med föranledande af Rikets Ständers vid 1834 års Riksmöte
gjorda underdåniga framställning, Kongl. Majit år 1839 utfärdat Nådigt
Cirkulär till samtliga Dom-Kapitlen i Riket med förständigande att med berättelse
om det extra ordinarie Presterskapets aflöning inkomma och, der densamma
6
Altin, flen'.- lich Kknn.-Llsk. fiel Anil; H :n SJ}.
ej voro afpassad efter dessa tjenstemän* arbete oell behof samt tilleus kraf, på
Prestmöte» med det der församlade Presterskapct, om sådana förbättrade vilkor
öfverenskomma, men då, detta oaktadt, det extra ordinarie Presterskapets betryckta
belägenhet ännu vore densamma, som före är 1834, ville motionären,
hvilken hyste den öfvertygelse, att genom den ifrågaställa löneförhöjningen skulle
framkallas dels förbättring i den extra ordinarie Prestmannens belägenhet och
deraf härrörande fördel för Kyrkan, dels Pastorernes sjelfverksamhet, dels Prestbristens
afhjelpande och dels slutligen återgång till Statsverket af ofvanomförmälda
årliga anslag till stipendier, föreslå:
att ecklesiastik ordinarie tjensteman, som önskade vikarius, måtte till
denne, i likhet med hvad bland Rikets civile embets- och tjenstemän från längre
tider tillbaka egde rum, afstå halfva lönen;
att ecklesiastik ordinarie tjensteman, sorn önskade Adjunkt, borde till
honom afstå en fjerdedel af lönen;
att Dom-Kapitlens missiv-rätt mätte pä det sätt bestämmas, att extra
ordinarie Prestman befordrades till fördelaktigare vikariat eller adjunktur efter
tur och ålder; samt
att, då genom sådane stadgande» tillräckligt antal Prestkandidater otvifvelaktigt
skulle blifva tillgängligt oberoende af de till stipendier anslagno 2,000
R:dr, dessa medel mätte varda till Statsverket indragna;
4:o af Riksdagsmannen Lars Gustaf Sandberg från Westerbottens län,
hvilken, i den öfvertygelse, att det icke funnes något annat lämpligt och tillika
skyndsamt verkande medel till förbättrande af det obefordrade Presterskapets
yttre ställning och dymedelst till undanrödjandc af en bland den ölVcrklagade
Prestbristens förnämsta orsaker, än en så beskaffad reglering af de till Adjunkterne
utgående arfvoden, att de på en gång kommo att stå i ett billigt förhållande
till de med ordinarie beställningarne förenade löner och tillika blefvo någorlunda
tillräckliga för bohofvet, gjort framställning derom, att, då det icke vore
att vänta det en sådan reglering kunde åvägabringas på Prestniöten, sorn endast
sällan höllos och voro så sammansatta, att. äfven om den korta tiden medgåfve
öfverläggningar i mera vidtomfattande frågor, det lägre Presterskapets fördelar
likväl icke blefvo der behörigen bevakade, samt det enda resultat, som vid dessa
möten uti nämnde hänseende hittills vunnits, bestått deri, att ett minimum för
Adjunkts-arfvoden blifvit bestämdt inom olika stift till olika belopp af 50 till
100 R:dr B:ko eller af 8 till 10 tunnor säd jemte fritt vivre, om otillräckligheten
af hvilket arfvode någon bevisning ej behöfde förebringas, Rikets Ständer
måtte, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ett, för mera än 150 är sedan af
Biskop Svedberg uppgjordt, förslag, lör sin del besluta:
, Atlin, flciv.- nefi r.knn.-iitk. /lehin!;., i\’;n SO.
7
att. utan afseende å alla vid Prestniöten inom stiften gjorda öfverenskommelser
om Adjunkters aflönande, dessa tjenstemäns arfvoden måtte hädanefter utgöras
i bestämdt förhållande till de med hvarje ordinarie beställning förenade
löneförmåner, nemligen med 20 procent af taxerade lönen, när Ordinarius till
hälften dcltoge i göromålen, och med 30 procent när Adjunkten ensamt bestridde
tjenstgöringen;
att, med upphäfvande af hittills gällande författningar om rättighet för
Pastorer, Komministrar och deras sterbhus att utfärda kallelse för viss person,
Domkapitlen måtte förklaras hädanefter böra vid utfärdande af förordnande blott
afse församlingarnes bästa och de missiverades i tjensten förvärfvade anspråk på
högre aflöning samt noga hålla hand deröfver, att icke någon missiveras till en
ort, der hans verksamhet icke är af behofvet oundgängligen påkallad;
att, då förflyttning af Adjunkter understundom vore med församlingarnes
bästa oförenlig och hinder således kunde möta emot att belöna de äldre och
mera förtjent» genom anställning å förmånligare plats, tillgång till ett sådant
belönande och tili de mindre arlvodcnas förbättrande måtte beredas genom en
af de betydligare utgående jemknings-procent, samt att, för detta ändamål, Konsistorierna
borde vid början af April månad hvarje år tillställa Kontraktsprostarne
en verkställd fördelning af alla i stiftet varande adjunkturer i tre klasser,
den l:a innefattande de äldste till ett antal af en ljerdedel eller närmast derunder,
den 2:a likaledes en fjerdedel och den 3:e alla de öfriga; oell borde
Adjunkt af l:a klassen erlägga 10 procent af hela det belopp, hvarmed hans
arfvode, vivre inberäknadt, öfverskjöte 200 R:dr Banko, så vida detta öfverskott
icke uppginge till mera än 100 Rdr, 15 procent om öfverskottet uppginge deröfver
till och med 150 R:dr, 20 procent från 150 till och med 200 R:dr, 25
procent från 200 till och med 250 R:dr o. s. v., samt denna afgift minskas
med { för en betalande Adjunkt i 2:a klassen och med i i den 3:dje klassen;
hvarefter den tillgång, som härigenom bereddes, borde af Konsistorium med Kontraktsprostarnes
biträde användas i främsta rummet till uppbringande af ringare
arfvoden till 200 R:dr B:ko, och vidare, i den mån medlen dertill förslogo, till
utdelande af 66 R:dr 32 sk. åt Adjunkter i l:a klassen, och af 40 R:dr ät dem
i 2:a klassen;
att Adjunkt måtte ega rätt att, efter afdrag af den i nästföregående moment
nämnde jcmknings-procent, hvilken vid ecklesiastik-årets slut af Ordinarius
till Kontraktsprosten redovisas, i kontanta penningar uppbära sitt arfvode qvartalsvis,
dervid för fritt vivre finge afräknas 100 R:dr B.ko om året;
att, flir mera reda och lättnad vid räkenskapernes uppgörande, det från
hvarje lägenhet utgående arfvode borde, genom Konsistor» försorg, bestämmas
st
Allin. Ilesv. och Eletin,-tjuk. llcldnk., Aho SO.
för fern år i sender efter, från Landskontoren erhållna, uppgifter å medel-inkomsten
för de nästföregående fem åren, likasom berörde medel-inkomst finge höjas
eller sänkas till närmast liggande tiotal af riksdaler; samt
att. för den andel af den så kallade jcmknings-procenten, hvilken icke kunde
genom Kontraktsprost utanordnas, den redogörare, som af Stiftsstyrelsen eller
Prestmöte utsåges, skulle ega att beräkna sig 2 procent till godo; dock ansåge
motionären detta förslag icke vara lämpligt för efterrättelse inom Stockholms
stad.
Hvad sålunda blifvit framställdt har Utskottet tagit under noggrannt öfvervägande;
och då de särskilda förslagen synas kunna, under vissa allmännare
fördelningar, sammanföras, har Utskottet ansett lämpligt att till besvarande upptaga
motionerne under nedannämnde hufvudpunkter, af hvilka först tordo böra
tagas i betraktande:
A) fråg an om ändringar i Pastor emes nu varande, aflöning ssä t/.
I afseende härå får Utskottet meddela, att motioner i samma syfte, som
de nu väckta, blifvit framställda så väl vid 1847— 1848, sorn 1850— 1851
årens Riksdag. Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet vid förstnämnde Riksdag
afstyrkte väl tillvägabringandet af kontanta löner för Presterskapet, men
föreslog, till förekommande af de olägenheter, som voro en följd af de äldre
författningarne rörande beräknandet och uppbörden af dess inkomster, att Rikets
Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes anbefalla samtlige de församlingar, hvarest behörigen stadfästade konventioner
icke förut voro uppgjorda, att antingen och helst under då varande
Kyrkoherdars tjenstetid eller ock sednast och ovilkorligen vid deras afgång, under
ledigheten, uppgöra lönekonventioner, upptagande och bestämmande alla,
Pastors ordinarie och extraordinarie, inkomster, af hvad namn de än voro, eller
ock dessa löneposter sammanförda, sä vidt möjligt vore, in natura eller, om så
hellre kunde öfverenskommas, i penningar, så att derefter ingen afgift till Pastorerne
blefve åt godtycket ofverlemnad, samt att, om svårigheter å endera eller
å båda parternes sida skulle möta. Kongl. Maj:t ville begagna sin höga rätt att,
enligt sista momentet i Kongl. Kungörelsen den 3 April 1816, »efter i hvarje
»fall förekommande omständigheter, dessa konventioner i Nåder reglera och för
»en tid af 25 till 50 år fastställa»; och har Ekonomi-Utskottet vid 1850—1851
årens Riksdag yttrat, att då Utskottet delade den åsigt, att de med Presterskapets
aflöningssätt, sådant det enligt äldre författningar vore bestämdt, förenade
olägenheter, bestående hufvudsakligen uti det obestämda i afseende å inkomsternes
belopp på de ställen, der så kallade konventioner icke voro träffade, samt
uti olämpligheten af den form, under hvilken några af de extraordinarie Pastors
in
-
Allm. Ilesv. och Eleon.-Vlsk. lie länk., N:o SO.
9
inkomsterna utgingo, bäst kunde afhjelpas genom tillämpning af det utaf Rikets
Ständer, i enlighet med hvad föregående Riksdags Ekonomi-Utskott, på sätt nyss
är nämndt, tillstyrkt, till Kongl. Maj:t afgifna underdåniga förslag, men deremot
icke ansåge. sig kunna understödja hvad i afseende å Presterskapets aflönande af
Staten blifvit föreslaget, funne Utskottet motionerne ej böra till någon åtgärd
föranleda.
I öfverensstämmande med så väl vederbörande Utskotts som Rikets Ständers
vid föregående Riksdagar yttrade åsigter inser Utskottet väl olägenheterne
af Presterskapets nu varande aflöningssätt, men finner äfven många och stora
svårigheter möta dels för åstadkommande af en sådan reglering, hvarigenom lönerne
kunde, efter pastoratens beskaffenhet, bestämmas till vissa belopp, och dels
för införande af något utaf de föreslagna sätten för Presterskapets aflönande med
kontanta penningar af statens medel. Att icke tala om de hinder för en sådan
reglering, hvilka skulle kunna hemtas från Presterskapets privilegier, finnas en
mängd sådana, hvilka ligga i sakens egen natur. Så vidt det nemligen, i anseende
till oberäkneliga särskilda förhållanden å olika orter och olika tider,
torde kunna anses nära omöjligt att åstadkomma en lika fördelning eller jemförelse
af pastoraten med hänsigt till den med själavården och embetets utöfvande
i öfrigt förenade möda, lärer äfven en rättvis klassifikation af pastoraten med afseende
på lönerne icke låta sig verkställas; och ehvad de lönebidrag, som i
alla händelser borde af församlingarne fortfarande utgöras, finge, såsom Riksdagsmannen
Anders Jonsson föreslagit, efter lönegifvarens godtfinnande, antingen in
natura lemnäs till Pastor emot dennes qvitto eller ock till Kronans uppbördsman
med penningar levereras, eller bidragen skulle enligt Riksdagsmannen Johannes
Nilssons förslag, ovilkorligen till uppbördsman utgifvas, vare sig med
penningar eller varor, blefve den gifna följden ett, i väsendtlig mån förökadt,
uppbörds- och redovisningsbesvär; likasom enligt sistnämnde förslag, olägenheter
uppstodo, å ena sidan för löngifvaren, sä framt han före uppbördsstämman vore
nödgad att föryttra sina produkter, och å andra sidan för Staten, om förvaringsrum
för de levererade persedlarne måste anskaffas och förvaltning deraf bekostas.
Lämpligaste mediet för undvikande af de nu öfverklagade olägenheterne
anser Utskottet deremot vara åvägabringandet af så kallade konventioner; och
som enahanda åsigt blifvit yttrad jemväl uti de, med anledning af Rikets Ständers
ofvan omförmälda underdåniga förslag i detta ämne, af Konsistorierna samt
Kongl. Majrts och Rikets Kammar-Kollegium afgifna underdåniga utlåtanden,
hvaraf skäl torde kunna hemtas till förmodan, att hvad föreslaget blifvit kommer
att vid en snart förestående underdånig föredragning vinna Nådigt afseende; alltså
och då Utskottet icke kan finna, att ett mindre jordbruk, sådant som vanli11
ih. lill It. Sl. Prut. ISS3 A issi. S Sami. IS Hafi. 2
*0
Allm. Besv.- och Ekon.-Etsk. Betänk., A.o SO.
gen åtföljer kyrkoherdebohlen, är störande för Pastors andeliga verksamhet eller
i öfrigt olämpligt, men åtskilliga fördelar i mer eller mindre vigtiga afseenden
derigenom erbjuda sig, hvadan de löneförmåner, som genom boställen med dertill
hörande jord beredas Presterskapet, efter Utskottets tanka, icke böra afskaffas,
får Utskottet vördsamt hemställa,
att å motionerne i denna del ej må fästas afseende.
Vidare förekommer:
B) frågan om Komministrarnas aflöningssätt och förbättrande af deras
vilkor.
Sedan, med anledning af väckta motioner i detta ämne, Ekonomi-Utskottet,
vid 1847—1848 årens Riksdag tillstyrkt, det Rikets Ständer måtte uti underdånig
skrifvelse hos Kongl. Majit anhålla, att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad i afseende på Pastorernes aflöning, på sätt ofvan omförmäles,
blifvit föreslaget, Kongl. Majit täcktes i Nåder anbefalla samtliga de församlingar,
der ej sådane af Kongl. Majit fastställda konventioner redan voro gällande,
att på grund deraf Komministerlönen uppginge åtminstone till 45 tunnor spaninål,
hälften råg och hälften korn, med inberäknande af boställsafkastningen å
4 procent af taxeringsvärdet, uppgöra dylika konventioner, så fort ske kunde
och sednast vid inträffande ledighet ; men i händelse löne-inkomsterna dervid befunnos
icke komma att uppgå till nyssnämnde minimum, skulle antingen fyllnaden
tillskjutas af Pastor och församlingen eller ock, ifall sådant icke kunde ske,
underdånig anmälan i ämnet göras hos Kongl. Majit till den vidare åtgärd, som
ör ändamålets vinnande kunde finnas lämplig; så hafva Rikets Ständer i öfverensstämmelse
härmed till Kongl. Majit afgifvit underdånigt förslag, hvaröfver
samtlige Konsistorierna samt Kongl. Majits och Rikets Kammar-Kollegium blifvit
hörde och underdåniga utlåtanden afgifvit.
Då Rikets Ständer sålunda hos Kongl. Majit redan gjort underdånig hemställan
om vidtagande af de åtgärder, som, jemväl i Utskottets tanke, äro de
mest lämpliga för åstadkommande af ett tjenligt aflöningssätt och förbättring i
v:ikoren för Komministrarne, samt ärendet, såsom redan beredt, inom kort lärer
bffva inför Kongl. Majit föredraget och i Nåder pröfvadt; finner Utskottet, som
icke kan förorda Friherre Hermelins förslag, att lönetillökning för Komministrarne
skulle beredas uteslutande på Kyrkoherdarnes bekostnad, sig böra vördsamt
tillstyrka,
att i anledning af motionerne, så vidt de röra Komministrarnes
aflönande, någon åtgärd icke må af Rikets Ständer
vidtagas.
Allm. Besv. och Ekon.-Ulskotlcts Betänk., \:o SO.
11
Beträffande
C) förslager i afseende å förbättrande af extra ordinarie Presterskapets
lönevilkor; så hafva jemväl härom motioner blifvit gjorda vid 1847—1848
årens Riksdag, i anledning af hvilka Rikets Ständer, i enlighet med vederbörligt
Utskotts tillstyrkande, hos Kongl. Majit gjort underdånig framställning derom,
att Kongl. Majit täcktes anbefalla vederbörande Stifts-Styrelser att. der sådant
icke redan skett, så snart sig göra läte, med Presterskapet öfverenskomma om,
och uppgöra en reglering af Adjunkternes löner, samt att med berättelse derom
sedermera till Kongl. Majit inkomma.
Öfver denna framställning hafva Konsistorierna afgifvit underdåniga Utlåtanden
i sammanhang med yttranden i anledning af förslagen om konventioners
införande och om löneförbättring åt Komministrarne; varande genom dessa Utlåtanden
upplyst, att den uti ifrågavarande afseende redan i Kongl. Majits Nådiga
Cirkulärbref den 14 September 1*39 gifna föreskrift blifvit i de flesta Stift fullgjord
och Adjunktslönerne således reglerade, samt att, der detta ännu icke skett,
en sådan reglering kunde och borde vid Prestmöten åstadkommas; hvaremot
Kongl. Kammar-Kollegium ansett frågan om Adjunkternes löner, såsom utgående
af församlingarnes ordinarie Presterskap, icke utgöra föremål för Kongl. Kollegii
yttrande.
Emot motionärernes i detta ämne framställda förslag har hufvudsakligen
anmärkts: att, då den, som behöfver biträde, äfven bör betala det, Staten således
ej bör vidkännas någon utgift till Adjunkternes aflönande; att ett allmännare
bestämmande af Adjunktslönerne icke låter sig, utan en föregången, för Utskottet
alltför vidlyftig, ansökning, rättvist verkställas i anseende till de många särskildheter,
som ä olika orter och under olika förhållanden uppstå, såsom i afseende
ä, dels den större och mindre möda och besvärlighet, som med Adjunkterne äro
förenade, dels de bättre eller sämre inkomster den lägenhet gifver, vid hvilken
Adjunkten är anställd, dels ock de olika anledningarne till behofvet af Adjunkts
eller Vikaries påkallande, åtskilliga andra omständigheter att förtiga; — att extra
ordinarie Prestman under närvarande förhållanden i allmänhet icke kunna anses
sämre lottade än andra extra ordinarie tjenstemän, och att det oftast skulle
blifva för den. som behöfver biträde, allt för betungande att, pä sätt Riksdagsmannen
Carl Ai/sson föreslagit, till Vikarie afstå hälften och till Adjunkt en
fjerdedel af hela sin lön, en andel, som vida öfverstiger livad tjenstemän i allmänhet
lemna sina Vikarier eller biträden; samt att Riksdagsmannen Sandbergs
förslag åter, äfven om det innebure full rättvisa, skulle vid utförandet befinnas
särdeles inveckladt och med alltför många omvägar och besvär förenadt.
På dessa skäl och då i allt fall Utskottet tvekar att anse sig äga befogenhet
att tillstyrka meddelandet af några bestämmelser rörande beloppet af A(U
12
All. Hesv.- neli Ekon-Ulsk. Ihlänk.. \:o so
junkternes löner, såsom endast från enskilde utgående, men deremot finner öfverenskommelser
stiftsvis utgöra enda rätta grunden för en önskad reglering i förevarande
hänseende, samt underdånig framställning i sådant syfte, j)å sätt ofvan
förmäles, redan blifvit gjord och är på Kongl. Maj:ts Nådiga pröfning beroende,
får Utskottet, sorn väl tror att på vissa orter åtskilliga rättelser uti förhållandet
emellan ordinarie Presterskapet och Adjunkterne kunna vara af nöden, men tilllika
hyser den öfvertygelse, att det skall ligga ordinarie Presterskapet om hjertat
att, genom nöjaktiga Adjunktslöner, i sin mån söka afhjelpa den öfverklagade
Prestbristen, vördsamt hemställa,
att jemväl de i denna fråga gjorda förslag må lemnäs utan
afseende; i följd hvaraf särskildt yttrande öfver frågan örn
indragning till Statsverket af de till stipendier åt theologie
studiosi anslagna medel icke icke erfordras.
Vidkommande härefter
D) motionen derom, att sedan lönekonventioner blifvit uppgjorda, Presterskapets
ordinarie inkomster mätte emot viss procent uppbäras af Kronofogde
i orten eller af församlingens Sockennämnd, så är Utskottet af samma
tanka, som Ekonomi-Utskottet vid 1850—1851 årens Riksdag yttrat i anledning
af då gjord framställning om ifrågavarande uppbörds förrättande af Kronobetjeningen.
Utskottet finner det nemligen vara otvifvelaktig!, att genom ett sådant
uppbördssätt flera olägenheter skulle för allmogen uppstå, än som nu ega rum
inom församlingar der konventioner äro gällande; och det afdrag å lönebeloppet,
som härigenom skulle uppkomma, torde för Presterskapet blifva kännbart.
Af sådan orsak och då dessutom uppbördens verkställande på det föreslagna
sättet, hvilket för så väl Kronofogde som Sockennämnd komrne att medföra
en väsendtlig tillökning i dem förut åliggande göromål och bestyr, skulle
kunna i ett eller annat fall medföra hittills icke inträffade förluster, härrörande
af uppbördsförrättarnes möjligen uppkommande ekonomiska obestånd, anser Utskottet
sig böra hemställa,
att jemväl denna motion må lemnäs utan åtgärd.
I sammanhang med de i förevarande motioner framställde förslag har
hemställan vidare blifvit gjord dels
E) om indragning af Biskops-embetena och användande af dem åtföljande
löner till förbättrande af det lägre Presterskapets vilkor; i afseende
å hvilken fråga Utskottet endast åberopar sitt, under N:o 63, redan afgifna Betänkande;
dels ock
Allm. Utse.- orli Ekon.-Ulsk. Ret/ink.. A'.-o SO.
•15
F) om Dom-Kapitlens förständigande att vid Adjunkters tnissivering
och förordnande till vikariat, uteslutande fästa afseende å tour och anciennitet.
Vid tillämpning af en så beskaffad föreskrift skulle, efter Utskottets förmenande
flcrehanda olägenheter uppstå, ej mindre för Dom-Kapitlen, såsom svårigheten
dels att dervid kunna iakttaga full rättvisa, och dels att vid sådant
förhållande kunna i tjenstgöring vid ett Pastorat såsom Adjunkt anställa den
leir detsamma mest tjenlige Prestman, än äfven för det ordinarie Presterskapet
och Adjunkterne sjelfve, såsom obehaget af tätare ombyten och ökade flyttningskostnader;
likasom den större ombytligheten af Adjunktens verkningskrets, hvilken
häraf blefve en följd, skulle menligt inverka på de kyrkliga förhållandena;
och anser af sådana orsaker Utskottet sig
icke böra tillstyrka Rikets Ständer att i anledning af denna
framställning vidtaga någon åtgärd.
Stockholm den 7 April 1854.
Beser v a t ioner:
af Herr Friherre Baab, Carl Adam: »Aflöningssiittet inom Kyrkan står i
oskiljaktigt sammanhang med Presterliga bildningen och befordringsväsendet, och
allt detta på det närmaste tillsammans med Religionsvården.
Utan att vilja fördjupa mig i dessa sistnämnde tvenne frågor, vill jag i
förbigående antyda: att för inträde i Kyrkans tjenst endast tarfvas en, i förhållande
till tidens fordringar temmeligen knapphändig, theologisk kurs, hvilken ehuru
lätt absolverad den i verkligheten är, dock står i missförhållande till det lägre
Presterskapets eländiga aflöning. Häraf blir naturligtvis en följd, att den blifvande
Prestmannen, med ett perspektiv framför sig af mångårig fattigdom och
försakelse, afskräckes ifrån ett långvarigare och grundligare studium, hvilket endast
till ännu aflägsnare framtid skulle uppskjuta hans befordran, som nu nästan
uteslutande grundar sig på tjenstårens mängd. Detta har också burit sina bittra
frukter och länge visat sig inom den Svenska Kyrkan, i Religionsvårdens afty
-
14
Allm. Hest-, neli E'Jemi.-Lisl;, lielänk., ,\:o SO.
ilande lif. På den tid da Kyrkan — såsom till en del än i dag — hemtade sina
store män från skolan, och det lägre Presterskapet icke ens igenom tjenstärens
nuingd. med deni kunde i befordringsväg täfla; stod Preste-Ståndet ännu högt
genom bildning och anseende, både inom och utom Kyrkan. Men huru är förhållandet
nu?
Prestbildningen är en bland Kyrkans vitalfrågor och inom den Katholska
vet man att sätta värde härpå;— Pius den 9:de skrifver i bref af den 17 Juli
1847 (se öfversigt af Christna Kyrkans sednare händelse och nuvarande tillstånd
af H. Reuterdahl) till aila Ordens- och Klosterföreståndare: »Då det alltid
var för de regulära Ordnarne en utmärkt berömmelse, att sköta, att älska, att
genom kunskapsrika, lärda och mödosamma arbeten i vetandet 0111 Gudomliga
och menskliga ting befrämja vetenskapliga studier, så uppmuntra och uppmana
vi Eder på det högsta, att J, efter Eder ordens lagar, med största omsorg, befordren
ett rigtigt studerande och gören allt, på det Edia lärjungar ihållande må
beflita sig om de klassiska studierne och de Philosophiska och Theologiska vetenskaperna,
och således rigtigt bildade genom de bästa och helsosammaste läror,
må kunna samvetsgrant och visligen fullgöra, hvad deni i Kyrkan skall tillhöra."’
Att röster härom äfven höjt sig inom vår Kyrka, kan man finna i de reservationer
af Biskop vigardh och Doktor Hagberg, som åtfölja den Kommittéens
Betänkande af 1827, sorn lick sig uppdraget, att göra förslag till en ny ordning
för Prestbildningen.
Doktor Hagbergs reservation är utförlig, sträng och allvarlig — hans
ord är dessa:
»Ett Protestantiskt Presterskap måste vara vetenskapligt bildadt. Ju
flcrsidigare tidens bildning är, ju angelägnare blifver det för Religionsläraren,
att genom allvarligare studier utvidga sina kunskapers krets — han mäste framskrida
med sin tidsålder, eljest blifver han föraktad och det blifver honom omöjligt
att med framgång förvalta sitt heliga kall.»
Men om ä ena sidan vigten af dessa förhållanden icke lärer kunna jälvas;
sa mäste äfven erkännas, att omfattande lärokurser och stora kunskaper
älven fordra sitt pris och fåtängt må man inbilla sig, att så utrustade Prester
likt dem Herr Hagberg tänkt sig, framkallas genom våra befordringslagar eller
genom en Komministers eller Adjunkts nuvarande ömkliga löne-inkomster.
Befordringsväsendet inom Kyrkan är således icke särdeles egnadt att väcka
uppmuntran för Kyrkans tjenst.
Skolan, såsom barn af Kyrkan, har fordom ansetts vara på det närmaste,
förenad med henne. Derifrån befordringsväsendets, såsom mycket annat, gemen
-
Allm. Hcsv- och Elion.-lisli, litt ärik., A.o SO.
IS
samhet för både Kyrka och Skola. En i Kyrkans tjenst både skicklig, nitisk
och förtjent Prestman kan än i dag af en Skolans man undanträngas, ehuru
vissa restriktioner i jembredd med principen om Skolans emancipation från Kyrkan,
sednare gjort sig gällande. Förr, då nästan alla befordringar till Kyrkan
utgingo ur Skolan och de bästa Kyrkans lägenheter ansågos såsom skickliga
Skolpresters rättvisa lön för stora studier, var äfven detta befordringsväsende
välbetänkt. Sedan likväl Lärdoms-skolan synes mer och mer blifva en angelägenhet
för sig, alldeles oberoende af Kyrkan, och härmed Skolans och Kyrkans
olika vägar mera betecknade; så hafva äfven de gamla förhållanden af ömsesidighet
blifvit i uågon mån rubbade. Man vill åt Kyrkan hafva kyrklige män
och derför öppnade man mera utsigt till befordran för Presterne. Man påböd
endast enkel tjenst-års-beräkning — derigenom har det lägre Presterskapet fått
mera utsigt till befordran. Våra af tjenstår öfverlastade Adjunkter och Komministrar
hafva utträngt i befordran de yngre Skolans män, hvilka just vore de
som kyrkan helst borde tillegna sig, under det att åt Akademiernas och Skolans
gamla Professorer och Lektorer, med både många tjenstår och så kallade
meriter, med hvilka det lägre Presterskapet (med endast tjenstår) icke kunna
täfla, hafva sin befordringsrätt bevakad inom Kyrkan.
I detta för Kyrkan olyckliga predikament har hon sålunda till lärare kommit
att fasthålla: först och främst: de inom Skolan redan gamla och uttråkade
lärare, med föga eller intet intresse flir henne, med pastoratet till mål såsom
pension på gamla dagar, och dernäst: det redan machinmessigt utvecklade, i
kunskaper mindre högt stående, lägre Presterskapet. Följderna af detta befordringsväsende
ligga nu i dagen. De åt Kyrkans tjenst sig egnande män ega
ingen framtid. De stadna merändels såsom innehafvare af de sämre pastorater
och komministraturer.
Mycket vore att tillägga 0111 befordringsväsendet. om jag ville i detta
ämne fördjupa mig; men, ehuru befordringsväsendet i viss mening må betraktas
ett med allöningssättet, emedan befordran tili högre tjenst också är befordran
till högre lön; så vill jag nu i förbigående endast påpeka ett med aflöningssättet
närmast förenadt förhållande: nådårs-beräkningen.
Nu för tiden är det icke sällsynt att Prest-enkor erhålla till och med två
nådår, hvarigenom (om mannen dött straxt efter Maj månads ingång) de kunna
till och med qvarsitta i tre år vid bostället. Detta förhållande har på sednare
tider, jemförelsevis emot förr, urartat.
Sålunda, utom det verkligt för religionsvården menliga i detta förhållande
, så förvandlas sjelfva pastoratet till pensionsanstalt åt Prest-enkor. Ingen
-
Allm. lie sv. och Elion.-lisli, lii länli., j\.o SO.
ting har iner än detta bidragit dertill, att kyrkoherdarne äro så sorglösa i fråga
0111 pensions-anstalter för de sina, oell ehuruväl de bäst allönade tjenstemän i
hela Staten ännu icke kunna förmåtts bilda tillbörliga pensionsanstalter i likhet
med andra Statens tjenstemän. Härpå iir hög tid att tänka; pensioner åt icke
endast Prest-enkor, utan äfven åt gamla orkeslösa Prester.
Imellertid fördröjes, på detta sätt, ännu under många år, för behöfvande
Prester, tillgodonjutandet af den lön, sorn rätteligen skulle tillfalla deni vid befordran
till högre värdighet — ett kasus, som saknar i denna utsträckning likhet
med förhållanden inom alla andra våra embetsmanna-institutioner.
Utskottet har med hänseende till Pastorernas allöningssätt förnöjt sig med
den förändring, som längesedan blifvit föreslagen medelst konventioner, ehuru
detta sätt att reglera lönerna icke lärer kunna fullbordas på många är, icke
förr än alla nu lefvande Pastorer med 1681 års allöningssätt hunnit afgå. Härvid
kan anmärkas, att konventionerne väl lösa, i tidernas längd, den första frågan:
om det vederstyggliga i allöningssättet, men icke den andra: huruvida hela
aflöningssättet mod sitt jordbruk och sin brän vinsbränn ing icke hinderlig! upptager
tiden för utöfvande af religionsvården.
Med hänseende till Komministrarne har Utskottet hänvisat till den underdåniga
framställning, som blifvit gjord vid 1847 års riksdag, om reglerandet af
Komministrarnes lönevilkor till minst 45 tunnor spanmål. Angående reglering
af Adjunkternes löneförmåner upplyser deremot Utskottet: att den i Kongl.
Maj:ts Nådiga Cirkulärbref af 1839 gifna föreskrift blifvit i de fleste stift fullgjord
och Adjunktslönerne således reglerade, samt att, der detta ännu icke skett,
en sådan reglering kunde och borde vid Prestmöten åstadkommas.
Denna reglering delvis måste icke varit tillfredsställande för frågans lösning,
då efter 14 år denna lilla fråga icke hunnit utkämpas. Att den skulle
regleras vid Prestmöten hörer kanhända till de fromma önskningar och hvilar
derjemte på det antagandet, att Prestmöten skola hållas.
Jag vill icke här haka mig fast vid Utskottets motiver, då jag förkastat
resultaten till hvilka det kommit; men vid dessa sednare må det tillåtas uppehålla
mig. Vid en jemförelse emellan Adjunktens ställning och en extra ordinaries
i något af Rikets embetsverk mäste jag då erinra, att Adjunktens ställning
blir lika dålig och usel under största delen af hans hela tjenstetid, och att
han vanligen först vid 40 år erhåller komministratur med löne-inkomster motsvarande
en bättre rättarolön. Deremot har en extra ordinarie vanligen inom
tio
Allm. Besv. och Ekon.-Llsk. Betänk-, A'.o SO.
17
tio år öfversfått sin svåraste period, under hvilken han erhållit, utom ljuspenningar,
vanligen mer och mindre betydliga gratifikationer och löne-inkomster
genom förordnande. Antagom likväl att liknelsen vore sann, huru skickliga skulle
äfven dessa extraordinarier, så utrustade för utkomst, vara för religionsvården
och Kyrkans tjenst?
Vi stå sålunda på samma ställe, utan att gått ett steg framåt. Föga
bekymrad härom, låtsar man vara döf för ropen om reform, vara blind för det
drama, som utomkring oss spelas upp af katolicismens och sekt-andans proselytmakeri,
hvilket inom oss gifver sig på det eftertryckligaste tillkänna i våra, på
samhällets djup, med hvarje dag, kringgripande läsår- och separist-rörelser å
ena sidan och öfverhandtagande demoralisation och indifferentism å den andra.
Man befinner sig med hänseende till Kyrkan snarare i ett lugn, som antyder
dvala — ögonblicken före en stor krisis — än i det tillstånd af kroppens välbefinnande,
som efter naturens lagar betecknas med arbete och sträfvan.
Presterskapet — synnerligen Pastorer — klaga att de äro nedtyngde af
göromål; att de hafva föga eller ingen inkomst af den jord de bruka.
Jag biträder dessa meningar. De äro belastade med vidlyftiga hushållsgöromål,
som måste, om jordbruks-ekonomien skall rätt skötas, taga deras tid i
särdeles anspråk; jag erkänner att jordbruks-industrien numera icke till fördel
idkas af andra, än dem, som egnat sin bana och sin tid deråt. Boställsafkastningen
är vanligast obetydlig i Pastors hand, men skulle, om bostället öfverlemnades
åt en arrendator, blifva mycket större.
Med anledning häraf och den särdeles stora vinst för religionsvården, som
härigenom skulle uppkomma, får jag föreslå: att våra Prester, i likhet med
Prester inom andra Kyrkor, måtte aflönas i kontant, eller i kontant och spanmål;
att de icke måtte ega jordbruk, endast boställshus och trädgård; att, med hänseende
till Pastorers skyldighet att aflöna Komministrar, skäligt afseende härpå
fästas vid Presternas lönereglering. — Denna skyldighet stöder sig på 1681 års
förordning, så lydande:
»Anbelangande Capelanernas underhåll, så, som de ega med lön, blifva försörjda
af Pastorerne, med hvilka de arbeta; Alltså hafva Biskoparne med Consistoriales
deröfver att jemka dem emellan, och göra en viss förordning, sådan
som de å begge sidor någorlunda kunde vara medbehållne, och ville vi, för det
öfriga, att härutinnan förblifva efter vår Nådigaste Resolution, gifven år 1675,
att der inga Capelaner för detta hafva varit eller eljest behöfvas, och derom inga
Kongl. Förordningar finnas, att dersammastädes ingen Capelan församlingen påBik.
lill 11. SI. Brot. issa $ iS.H. S Sami. 18 lläfl. 3
18
Allm. Besv.-och Ekon.-Vlsk. Betänk., JV.o SO.
tränges, mindre skola några hjelpprester tillåtas församlingarne till besvär, eftersom
de i socknar, som Capelaner af fordna tider hafva varit och allmogen af
ålder sig påtagit dem att löna, antingen de äro cn eller flera, af allmogen härefter
intet mera skall gifvas till dem än till det högsta en halfspann säd af
hvar hel eller halfgård, men af en fjerdedels eller mindre torpare gifves allenast
en åttondedels tunna om året.’’
Med vidare erkännandet deraf, att en Prest icke kan sköta flere församlingars
pastoralvård; att prestgäll bestående af flere församlingar böra der så
ske kan delas (och härför uppstå icke många olägenheter när Prosten erhåller,
på sätt jag här visar, sin lön); så får jag härmedelst föreslå, med stöd af åberopade
Kongl. Bref, jemte fria husrum, vedbrand och trädgård:
för första klassens Pastorer kontant lön 2,666: 32.
för andra d:o d:o „ „ 2,000: —
för tredje d:o d:o ,, „ 1,333: 16.
för Komministrar af första klassen ., 1,000: -
för d:o andra d:o „ 666: 32.
Jemte flere komministraturers förändring till pastors-indelningar som nedannämde
förslag utvisar, kunna, med antagandet af någorlunda likhet härutinnan
öfverallt i landet, dessa alla löner bestridas af de till Ecklesiastik-staten
anslagne tillgångar, som nedanstående förslag, uppgjordt för Tjusts härad af Linköpings
stift, utvisar. Jag har ingen anledning förmoda att några större olikheter
för detta förslags framgång pä andra orter skulle inträffa.
Der finnas följande Socknar och anslagna löneinkomster, nemligen:
Hjorteds Socken l:sta klassens Pastorat, med en folkmängd af 2,568 men
niskor.
Komministers-löner. Pastors-löner.
Banko. Banko.
Pastor: Ordinarie lön . . 1,024: —
Extra inkomster . 100: —
Boställs-inkomster . 2,000: —  3,124:
Gladhammars Socken, 2:dra klassens
Pastorat, med en folkmängd af 1,063
menniskor.
Komminister: Ordinarie lön . 318: 16.
Extra inkomster 16: 32.
Bostället . . 200: — , 535.
Allm. Beti'.- och Ekon.-Vlsk. Betänk., N;0 SO.
Komministers-löner.
Banko.
Gladhammars Kapell eller Westrums
Socken, bär egen kyrka, med en folkmängd
af 1,296 menniskor.
Pastor: Ordinarie lön . . 910:
Extra inkomster . 54: —
Bostället .... 1,333: 16.
Locknevi Socken, 3:dre klassens Pastorat.
med en folkmängd af 1.808 men
'
O
riiskor.
Pastor: Ordinarie lön . . . 866: 32.
Extra inkomster . . 66: 32.
Bostället .... 400: —
Blackstad, hör tillsammans med Locknevi
och har egen kyrka, med en folkmängd
af 1,272 menniskor.
Komminister: Ordinarie lön . 215:
Extra d:o . 16: 32.
Bostället . . 150: — . 331, 32.
Odensvi, 3:dje klassens Pastorat, med
en folkmängd af 1,536 menniskor.
Pastor: Ordinarie lön . 1,333: 16
Extra d:o . 116: 34.8.
Bostället . . . 1,333: 16 —
Hallingeborg, 2:dra klassens Pastorat,
med 1,866 menniskor.
Pastor: Ordinarie lön . . 912: 32.
Extra d:o . . 33: 16.
Bostället . . . 1,333: 16.
Törnsfalla Socken, 3:dje klassens Pa
storat,
med 1,170 menniskor, är ännu
förenad med Westerviks Stadsförsamling.
Pastor: Ordinarie lön . . . 590: —
Extra 33: 16.
Bostället .... 500: —
Pastors-löner.
Banko.
2,297: 16.
1.333: 16.
2,783: 18. 8.
. 2,279: 16.
1,123: 1.6
20
Allm. liar. och Ekon.-Ut*k. lidan!;., .Y.-o SO.
Komministers-löner.
Banko.
Komminister: Ordinarie lön . 200:
Extra d:o . 20:
Boställe . . 100: — . 320:
Gamleby Socken, 2:dra klassens Pastorat,
med 1,929 menniskor.
Pastor: Ordinarie lön . . 880: —
Extra d:o . . 100: —-
Boställe .... 1,333: 1(1.
Eds Socken, 3:dje klassens Pastorat,
med 2,347 menniskor,
Pastor: Ordinarie lön . . 2,000:
Extra d:o . . 50: —
Boställe .... 1,200: —
Komminister: Ordinarie lön . 307: —
Extra d:o . 30: —
Boställe . . . 533: 16.
Eds Kapell med egen kyrka och 1,268
menniskor.
Komminister: Ordinarie lön . 266:
Extra d:o . 40: —
Boställe . . . 300: —
Lofta Socken, Osta klassens Pastorat,
med en folkmängd af 2,454 menniskor.
Pastor: Ordinarie lön . . 2,201:
Extra d:o . . 133: 16.
Boställe .... 1,600: —
Komminister: Ordinarie lön . 360: —
Extra d:o . 30: —
Boställe . . . 150: —
Loftahammar, hopslaget med Lofta,
med en folkmängd af 1,748, egen kyrka.
Pastors-löner.
Banko.
. 2,263: 16.
3,250: —
3,934: 16.
Allm. Bcsv. och Ekon.-Ulsk. Betänk , IV/o SO,
21
Komminister:
Ordinarie lön
Extra d:o
Boställe *) .
250:
50:
400:
Dahlhems Socken, 3:dje klassens Pastorat,
med 1,505 menniskor.
Pastor: Ordinarie lön . . 890: 18.
Extra d:o . . 66: 32.
Boställe  350: -—
Komministers-löner.
Banko.
700: —
Ukna Socken, 3:dje klassens Pastorat,
med 2,137 menniskor.
Pastor: Ordinarie lön - • • 940: —
Extra d:o . . . 72: —
Boställe .... 600: —
Komminister: Ordinarie lön
Extra d:o
Boställe .
250
25
1-50
Gerdserums Socken, 3:dje klassens Pastorat,
med 1,794 menniskor.
Pastor: Ordinarie lön . . . 810: —-
Extra d:o . . - 50: —
Boställe .... 300: —
Hannäs Socken, hopslagen till Tryserum,
med egen kyrka och 1,161 menniskor.
Komminister: Ordinarie lön . 147: 24.
Extra d:o . 58: —-
Bostället . . 200: -—-
Tryserum, 2:dra klassens Pastorat,
med 1,161 menniskor.
425:
405: 24.
Pastors-löner.
Banko.
1,307: 2.
1.612:
4,160: —
') Detta Pastorat har nu blifvit deladt i tvänne.
‘>2
Allm. Ben-, och Ekon.-Ilsk. Betänk., JV.-o SO.
Kommin ist ers-löner. Pastors-löner.
Banko. Banko.
Pastor: Ordinarie lön . . 1,147: —
Extra d:o . . 70: —
Boställe .... 400: — i ci7.
Komminister: Ordinarie lön . 132:
Extra d:o . 28: —
Boställe . . . 150: —
S:ma 13 Pastorat, 10 Komministrat., 5,093: 24. 28,084: 20. 8.
Församlingarne äro till antalet 18, och enhvar försedd med egen kyrka.
Inga skäl förefinnas för den närvarande organisationen, att en Pastor,
som endast sköter en församling, skall uppbära lönen för tvänne. Om derföre
alla komministraturer i de församlingar, som icke ega Pastorer, förvandlades till
pastorater af 3:dje klassen, hvarför alla möjliga skäl tala, så skulle pastoraterna
ökas till lika antal med socknarne, eller 18 stycken.
Sex komministraturer försvunne derigenom, nemligen Gladhammar, Blackstad,
Törnsfalla, Eds kapell, Loftahammar och Hannäs. Som folkmängden belöper
sig till circa 1,200 personer i hvardera af dessa socknar, så vore, i likhet
med närvarande, en Prestman fullt tillräcklig för Prest-embetets bestridande; äfven
jemförelsevis med t. ex. Gamleby om 1,929, Hjorted 2,508, Odensvi 1,536,
Hallingeberg 1,866, med flere, som endast ega pastorater, men inga komministraturer.
Vi finge då öka Pastorernes inkomster med inkomsterne från dessa sex
komministraturer (2,948 R:dr), eller från 28,084 till 31,032 R:dr.
Om nu Pastorerne af lista klassens pastorater erhölle R:dr 2,666: 32.
2:dra » » » 2,000: —
3:dje » » „ 1,333; 16.
i ärlig lön, jemte fria husrum och trädgårdsplan, så utföll kalkylen som följer:
2 löner af lista klassens pastorater å 2,666: 32, göra R:dr 5,333: 16.
4 » af 2:dra » » å 2,000: — » » 8,000:
7 ” af 3:dje » » efter närvarande organisation
å 1,333: 16
. 7 9,333: 16.
5 löner af 3:dje klassens pastorater efter den föreslagna
nya å 1.333: 16
» 6,666: 32.
Summa B:ko R:dr 29.333: 16.
Allm. Ben-.- och Ekon.-Vtsk. Betänk., N:0 SO.
SJ
När denna summa jemföres med anslagssumman 31.032 R:dr, så tinner
man ett öfverskott af 1,698 R:dr. Detta öfverskott skulle användas att föröka
Kapellanernes små inkomster, hvilka ehuru, som mig synes, för lågt beräknade
(ty icke lärer någon kunna lefva gift på t. ex. i Tryserum, uppgående till endast
310 R:dr) likväl behöfva betydligen förstärkas.
Om man således vill antaga att Komminister-inkomsterna borde vara minst
666 R:dr 32 sk. och mest 1,000 R:dr, men atl proportion häremellan blefve
beroende pä de olika afverskogen inom olika stift, så skulle t. ex. förr omnämnde
Tjusts härader, der endast qvarstodo 4 komministraturer, sedan sex blifvit
förvandlade till pastorater, nemligen:
Eds med Enir 870: —-
Lofta med
” 540: —
Ukna med
” 425: —
Tryserum med  » 310: —
Summa B:ko R:dr 2,145: —
komma att ytterligare ökas med omnämnde öfverskott 1,698 R:dr eller tillsammans
3,843 R:dr. Om nu, med anledning af det ofvan sagda, detta delades
så, att ingen lön understege 666 R:dr 32 sk. eller öfverstege 1,000 R:dr, sä
skulle tvenne Kapellaner erhålla i årlig inkomst å 1,000 R:dr R:dr 2,000: —
och de andra begge till delning öfverskottet 1,843 R:dr eller
hvardera 921: 24, tillsammans  » 1,843: —
Summa B:ko R:dr 3,843: —
Pastorer och Kapellaner skulle, som sagdt är, begagna boställenas hus
och trädgårdar, men emottaga sina löne-inkomster i kontant eller natura af spanmål
från Aflöninss-direktionen som för detta ändamål skulle härads- eller skifte
o
vis
organiseras, men afvelstionden borde alldeles upphöra, så framt icke denna
inkomst vore erforderlig för löne-regleringens uppgörande till föreslagne belopp,
eller kunde beräknas i de konventioner, som med församlingarne uppgjordes.
Denna löne-organisation är beräknad på skyldigheten hos enhvar Prestman
att sjelf fullgöra sin tjenstebefattning. Till följe af mitt förslag att på detta
sätt reducera pastoraternas inkomster, skulle biträden alldeles upphöra, utom i
händelse af sjukdomsfall; men när Adjunkt erhölles, skulle han ovilkorligen aflönas
af Pastor, hvars tjenst han förrättar, med en lön motsvarande tidens kraf
på större lärdomsprof och en viss anständighet i utstyrsel. Jag menar derföre
att Adjunktlönen borde vara 200 R:dr B:ko och allting fritt i det Presthus
dit han kallades.
24
Allm. Ihsv - och Eicon.-Ilsk. Betänk., JV;o SO.
Om jag har mig förhållandena rätt. bekant, så bruka Komministrarne i
dylika sammanslagna församlingar bestrida pastoralvården i den socken Pastor
icke bor — oell det utan någon särskild ersättning. De fullgöra således redan
en Pastors åligganden, men Pastors rättigheter tillkomma dem icke.
Pastorernes verksamhet skulle då inskränka sig uteslutande till uppbörden
af löne-inkomster och de agronomiska bestyren med boställena? Manne icke
någon vikarie äfven härutinnan borde underlätta deras mödosamma värf?
Medan vi äro på detta ämne, vore det kanske icke ur vägen att, fästa
någon särskild vigt vid Komministrarnes tjensteskyldigheter. Kyrkolagen bestämmer
:
^Capellaner äro Kyrkio-herdens medhjelpare, förthenskull skola the, hvad
0111 Kyrkio-herdens ämbete och plikt uti Guds ord och Ivyrkio-ordningen finnes
vara budit, sig till rättelse taga” —- — — hvaremot Capellanen bör draga för
sorg,
att församlingen, så väl med ungdomens undervisning, som i andra. Klockarsysslan
tillhörige stycken, vederbörligen och till fullt nöje blifver betjänt.”
Kyrkolagen påbjuder således ingen bestämd verksamhet för Kapellanerne,
endast att de skola vara Pastorerne behjelplige; men enhvar inser, att detta be
lijelpande
skall väcka ringa eller litet intresse hos Kapellanerne, då de i intet
fall kunna skörda någon ära för deras närvarande embets-verksamhet, vore den
aldrig så prisvärd. Jag vågar derföre föreslå, det Kapellanerne skulle uppdragas
sköta, religions-vården i en viss del af församlingen (N.B. endast i sådana församlingar
der både Pastor och Kapellan finnes), t. ex. i en fjerdedel under Pastors
inspektion, men under eget ansvar. Fördelar deraf skulle blifva:
1) En fruktbärande täflan mellan Pastor och Komminister, att blifva i
ordets sannaste bemärkelse den bästa själasörjaren.
2) Blifva åliggandena lätta att verkställa, då Pastorns minskades och
Komministerns bestämdes.
3) Skulle Komministrarne derigenom komma till någon verklig embetsutöfning.
Nu synas de nästan vara tredje hjulet under kärran.
För öfrigt skulle alla så kallade påskpenningar, t. ex. afgilter vid vigsel
och begrafning m. in., öfverflyttas från Presterskapet till Fattigvården. De kunna
der blifva på sitt ställe. De hafva till en del uppkommit såsom understöd för
fattige, de må ock dertill användas och borde uppbäras af Fattigstyrelsen inom
hvarje församling, dock med någon justering i de belopp, hvarefter de enligt
lag böra utgå. Huru afskyvärd löne-inkomst detta är för Pastor, behöfver knappast
-
Allm. Resv.- och Elton. Etsk. Betänk , jV.-o SO.
J
~ «*w>x t V XOOIIC Xi Ulli
sin lagliga rätt, erhålla boupptecknings-instrumentet; förordningen lyder: ”i likstol
efter husbonde eller matmoder utgifves en ko om hushållet har 6” — tyckes
vara judeprocent för en brukare med endast 8 å 9 kreatur. Då ett förändradt
lönesätt inträder, som höjer Presterskapet öfver en småaktig egennytta, då det.
lägre Presterskapets billiga fordringar på större löneförmåner behjertas, icke allenast
för den enskilda rättvisans skull, utan för den allmänna, hvarigenom, äfven
med rätta, fordringarne utvidgas och med dem måttet af kunskaper och duglighet;
då blir Prestens ställning i opinionen aktningsbjudande, hans embete vördadt
och älskadt. En stor förändring till Statens och religionsvårdens båtnad.”
Af Riksdagsmannen Petter Jonsson från Jönköpings län: ”Emot Ut
skottets
beslut uti frågan, rörande förbättrande af extra ordinarie Presterskapets
löne vilkor, får jag reservera mig.
Utskottet har, enligt min tanke, icke fästat tillräckligt afseende å behofvet
af löneförbättring för det lägre Presterskapet; att extra ordinarie Prestmän
under närvarande förhållanden icke kunna anses sämre lottade, än andra extra
ordinarie tjenstemän, kan för mig icke vara något giltigt skäl, att desse Prestmän
fortfarande skola vara i saknad af en emot deras vigtiga åligganden någorlunda
afpassad ersättning. Jag är nemligen af den öfvertygelse, att en Adjunkt,
som på eget ansvar bestrider Pastoral-vården, icke kan tilldelas mindre lön än
200 Kalr B:ko, jemte föda och husrum; och i öfrigt hyser jag, såsom förut då
jag i denna fråga yttrat mig, den åsigt, att ett minimum för Adjunkts-lönen i
allmänhet bör vara genom bestämd föreskrift stadgadt, hvarigenom åtskilliga obehag
såväl för den tongifvande som löntagande kunna undvikas; och som, vid
bestämmandet af detta minimum, Pastoraternes klassifikation lämpligen kan antagas
såsom den rättsenligaste beräkningsgrunden, vägar jag, i enlighet med min
vid 1847 års Riksdag afgifna reservation uti denna fråga, hemställa,
”att Rikets Ständer må hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, det Kongl. Majit täcktes i Nåder förständiga samtlige
Konsistorierna i Riket att, vid Adjunkters missivering.
hädanefter tillika bestämma beloppet af den kontanta pen
ningelön,
som, jemte föda och husrum, bör dem tillkomma,
nemligen:
Vid missivering till Pastor i Pastorat af första klassen
lCj tunnor,
IIih. till Ii. St. Prat. IS53 Ä 1854. S Sami. IS lläfl. A
2fi
Allm. Ilttv.- och Ekon.-Vtsk. lielänk., A:o Si.
Pastorat af andra klassen 13^ dito;
Pastorat af tredje klassen, .äfvensom vid missivering till
Komminister 10 tunnor ;
allt beräknadt efter årets markegång, dock att, i händelse,
hvad Komminister beträffar, 10 tunnor skulle öfverstiga halfva
beloppet af dennes löne-inkomster, Adjunktslönen icke må utgå
till högre än hälften af det belopp, hvartill Komministerns
egen lön uppgår.»
Ant. till Exp.-Utsk. d. 18 April 1854, kl. 12 m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändring uti den
Borgerskapet i Fahlun åliggande skjutsnings-skyldighet.
Uti en af Herr A. F. Boman inom Yälloflige Borgare-Ståndet väckt, till
Utskottets handläggning remitterad motion, har blifvit anfördt, hurusom skjutsningsskyldigheten
i staden Fahlun, hvilken skyldighet, utan bidrag af öfriga fastighetsegare,
uteslutande utgjordes af stadens Borgerskap, numera, sedan antalet af
hållhästar tid efter annan blifvit ökadt ifrån två ända till tolf stycken, hvilka
skola vid anfordran tillhandahållas, blifvit för Borgerskapet så betungande, att
densamma förorsakade en ärlig utgift af 2,000 R:dr R:gs, oaktadt Borgerskapet,
för att icke göra bördan ännu mera tryckande, ej vid egna resor begagnade
hållskjuts från staden; och har motionären derjemte uppgifvit, att Fahlu stad
icke, såsom de flesta andra städer, egde någon förlänad jord, eller andra förmåner,
hvaraf understöd till skjutsningen s bestridande kunde hemtas. Såsom
exempel på huru olika ifrågavarande onus tryckte olika städer, har motionären
anfort det förhållande, som rörande skjutsnings-bestyret eger rum i de båda öfriga
städerna i Stora Kopparbergs län, Hedemora och Säther, hvarest på förstnämnde
ställe Borgerskapet för skjutsens upprätthållande endast dcltoge med 116 R:dr
Allm. licsv - och Ekon.-ilsk. Belänk., A:o Si.
27
32 sk. B:ko, hvaremot i Säther icke någon afgift erfordrades af de innevånare,
som icke tillika egde jord.
1 anledning häraf har motionären yrkat: »att Rikets Ständer måtte behjerta
en dylik orättvisa, ehvar den må förefinnas och för sin del besluta, att
föreskriften i Kongl. Kungörelsen den 6 April 1810, angående förbindelse för
fastighetsegare i stad eller egare af till staden hörande hus och jord, att
deltaga, bland annat, i skjutsningsbesvär, blifver efterlefcl och till verkställighet
befordrad i alla de städer, der ej redan så skett, eller Borgerskapet på annat
för dem tillfredsställande sätt ordnat berörde angelägenhet», och att »intet slags
betänklighet dervid kunde ega rum, sedan Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning af
den 22 December 1846 om näringsfriheten, utplånat de uteslutande rättigheter
och förmåner, emot hvilka ett Borgerskap kunnat betraktas såsom förpligtadt att
underkasta sig några särskilda bördor»; hvarjemte blifvit antydt, att, om icke
lindring uti ifrågavarande hardt tryckande börda för stadens Borgerskap kunde
vinnas, någon annan utväg icke stöde detta öppen, än att uppsäga burskap, i
hvilket fall den dryga skjutshållnings-kostnaden utan tvifvel komme att drabba
de samhällsmedlemmar, hvilka hitintills icke deltagit deri.
Hvad sålunda blifvit anfördt liar Utskottet tagit i öfvervägande och anser
motionärens hemställan, att ofvannämnde uti Kongl. Kungörelsen den 6 April
1.810 stadgade vilkors tillämpning för alla de städer, der så ej redan skett, icke
förtjena afseende, helst det icke blifvit uppgifvet för hvilka städer sådant skulle
komma i fråga, samt det dessutom måste tillkomma vederbörande inom hvarje
kommun att sjelfva tillse, det de ej må vara i afsaknad af de rättigheter, hvilka
genom gällande författningar äro dem till agde; men enär, beträffande förhållandet
med skjutsnings-bestyret inom Fahlun, genom inför Utskottet företedda officiela
handlingar, upplyst blifvit, att af de skyldigheter, som, till följd af ofvanberörde
Kongl. Kungörelse, skulle åligga hus- och jordegare i städerna, båtsmanshåll,
inqvartering m. m. för närvarande utgöras af alla fastighetsegare inom
Fahlu stad och att endast skjutshållningen i sådant hänseende är ett undantag,
samt att Borgerskapet derstädes uti rättegångsväg sökt, men ej lyckats få liusoch
jordegare i Fahlun förpligtade att deltaga uti ifrågavarande onus, hvilket
synes vida kännbarare än uti någon annan stad drabba Borgerskapet, oaktadt
detta, enligt uppgift, hvarken åtnjuter vederlag uti donationsjord, eller, i anseende
till den kringliggande jordens bergsfrälse-natur, synes uti skjutsningsbesväret
kunna erhålla något understöd af allmogen, och då derjemte den grund för
ett sådant onus, hvilken skulle kunnat hemtas från de fördelar, sorn genom
skråprivilegier varit städernas Borgerskap tillförsäkrade, numera genom införandet
af en lämplig näringsfrihet bortfallit, synes det böra närmare utredas, huruvida
28
Allm. Hest. och Eknn.-Ulsk. lielänk., N:o SI.
ej Fahlu stads burskaps-egande Borgerskap må böra och kunna vinna någon
lättnad i meranämnde besvär; hvadan Utskottet anser sig böra vördsamt föreslå,
Att Rikets Ständer vilie hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, det Kongl. Majit täcktes i Kader anbefalla en
noggrann undersökning om skjutsnings-skyldigheten i Fahlu
stad, samt derefter i Nador vidtaga de åtgärder, hvartill rättvisa
oell billighet kunna föranleda.
Stockholm den 7 April 1854.
Häremot, anmäldes reservation af Herr Bråkenhjelm, Per Beinhold, af
följande innehåll!
»Skulle verkliga skäl vara förhanden för Borgerskapet i Fahlu stad, att
begära »en noggrann undersökning» om det samma Borgerskap åliggande skjutsningsbesvär,
så lärer dock icke finnas något skäl för Rikets Ständer att, i egenskap
af målsman för denna stad, uppträda, enär staden, i likhet med alla andra
Svenska undersåter, eger att sjelf göra sin underdåniga anhållan hos Kongl,
Majit anhängig. Uet torde knappast inom hela Riket finnas något enda skjutslag,
i fråga om hvilket det kan sägas vara för Utskottet outredt, huruvida ej
skjutslaget mä hora och kunna vinna någon lättnad i skjutsnings-hesväret»
och skulle frågor af så enskild beskaffenhet blifva föremål för Rikets Ständers
underdåniga skrifvelse!1, sä skall det sannolikt inträffa, att deras mängd gör det
omöjligt bade för Ständer och Konung att dem handlägga.
Utskottet har ej funnit sig befogad t, att, emot 90 § af Grundlagen, upptaga
motionen till besvarande; men har deremot sjelft, emot Grundlagens föreskrift,
väckt och förordat en annan motion, hvars innehåll har ett så litet företräde
framför det af motionären väckta förslaget, att jag hvarken kunnat förena
mig med Utskottet om denna motions tillkomst, form eller innehåll.
I alla händelser gifvas åtskilliga, äfven för Utskottet, utredda förhållanden,
som kunnat läggas till grund för Utskottets beslut; t. ex. att vid många
reserv-lag å landtbygden betalar innehafvaren af t mantal skatte för befrielse
tran skjntsnings-besväret vida mera. än en burskaps-egande borgare i Fahlun.
Alin i licsv. och lilion.-lisl;. Memorial, iY:e Si. 29
Särskildt torde uppmärksamheten böra fästas derpå, huruvida, till följe af
Utskottets tillstyrkan, bergsfrälset möjligen kail, genom Konungs och Ständers
sammanstämmande beslut, komma att fä andel i skjutsnings-besväret.
Ank. till Exp.-Utsk. <J. 18 Apiil 18ä4, kl. 12 m.
Memorial, i anledning af ålcrrcmiss utaf Usta mom. af Utskottets
Betänkande N:o 71.
Hedervärda Bonde-Ståndet har till Utskottet återremitterat 1 mom. af
Betänkandet Nio 71, i anledning af väckt motion, om ändring i rese-reglementet
af den 31 Oktober 1851; men som detta Betänkande blifvit i sin helhet af de
öfriga Riks-Stånden bifallet, och beslut deröfver sålunda redan fattadt, kan
återremissen icke föranleda till någon vidare åtgärd.
Stockholm den 18 April 1854.
Allm. Itcsv. nch Elum. ilsk. Memorial. N:o SJ,
Ank. till Exp.-Ulsk. d. J8 April 1854, kl. 12 m.
Memoria/, i anledning af älerremiss utaf l:sta mom. af Utskottets
Betänkande N:o 75.
Första momentet af nämnde Betänkande, afgifvet i anledning af väckt
motion om rättighet för Enkor efter Pastorer i Kalmar Stift, att äfven under
extra nådår få tillgodonjuta hela inkomsten af Stomhemman, har af Hedervärda
Bonde-Ståndet blifvit återremitterad t; men som samma Betänkande i sin helhet
blifvit af de öfriga Riks-Stånden bifallet och beslut sålunda redan är fattadt,
föranleder återremissen icke till någon vidare åtgärd.
Stockholm den 18 April 1854.
t
Allm. Desi'.- och Ekon.-Llsk. liilänlt., N:n 8 i. 51
Ä:« 5>4.
Arik. till Exp.-Utsk. den 18 April 1854, kl. 4 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändrad t användande
af de utaf lediga Presllägenheter utgående inkomster,
som hittills tillfallit vissa under Bom-Kapitlens vård ställda
kassor.
Till Utskottets behandling hafva blifvit öfverlemnade två särskilda motioner
i detta ämne, väckta, den ena i Ilögvördiga Preste-Ståndet af Herr Prosten
Melén, hvilken, i anledning deraf, att då ecklesiastik-lägenhet af hvad slag som
helst blifvit ledig och den afgångne Prestmannen icke efterlemna! enka eller
omyndiga barn, Dom-Kapitlet egde för åtskilliga kassors, hufvudsakligen Byggnads-kassans
räkning disponera inkomsterna af lägenheten för ett helt år, och
då det, enligt motionärens åsigt, icke vore billigt, att sålunda icke obetydliga
summor undanhöllos Presterskapet, föreslagit, att Rikets Ständer måtte uti underdånig
skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, dels att det stadgande, som beröfvade
befordrad Prestman ett års inkomster vid lägenhet, iler nådår icke tillfallit företrädarens
enka eller barn, måtte varda till all kraft och verkan upphäfdt, så att
den befordrade kunde komma i åtnjutande af sin rätt, så snart den månad till—
ändagått, under hvilken fullmakt erhållits; eller ock att, derest sådant funnes
mera rättvist, de medel, som ingått till de under Dom-Kapitlets vård varande
kassor, måtte förklaras böra tillfalla Stiftets Enke- och Pupill-kassa; och dels
att all den inkomst af ledig presterlig lägenhet, som, i följd af rättegång eller
annat hinder för tillträde, möjligen kunde blifva besparad, innan den befordrade
erhölle behörig fullmakt, måtte likaledes tillfalla Stiftets Enke- och Pupill-kassa;
och den andra inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Riksdagsmannen Johan Johansson
från Orebro län, som gjort framställning derom, att, sedan, i följd af
den nya Skol-regleringen, Gymnasierne numera upphört, de till Gymnasii-byggnadskassorna
hittills influtna inkomster af Pastorater, hvilka af en eller annan
orsak voro lediga, måtte hädanefter tillfalla vederbörande församlings folkskola,
hvilkens direktion skulle ega att, till skolans utvidgande och förbättrande saint
52
Allin, llcsv.- nili lilion.-lisli. llelänk., A’.o Si.
till underhåll för fattiga barn, i öfverensstämmelse med det reglemente, som
kumle varda uppgjordt, handhafva dessa medel, eller ock, i händelse detta förslag
ej vunne afseende, att medlen mätte anslås till samtlige Lärdoms-skolorna i
.Stiftet, för att användas till enahanda ändamål, för hvilket de, enligt nu befintliga
föreskrifter, kommit Gymnasierne till godo.
För närmare utveckling af Herr Prosten Meleus motion, uti hvilken Herr
Doktor Sandberg och Prosten Traneus instämt, är vordet anfördt, att om än
ifrågavarande medel icke kunde anses hafva blifvit illa använda, dä de tillfallit
den så kallade Byggnads-kassan, sä hade likväl, genom ett sådant medlens användande,
den Prestman, som vunnit befordran till den lediga lägenheten, lidit
en orättvisa, så mycket mera kännbar, som i allmänt befordran vunnes först vid
högre ålder och under det den befordrade befunne sig i knappa omständigheter.
Att sterbhusen framdeles uti nåd-åren finge en ersättning för denna förlust,
kunde icke med fog invändas, då icke alltid sådana sterbhus-delegare efterlemnades,
som lingö tillgodonjuta nåd-år; och äfven i sådant läll kunde en ofta
mångårig ränteförlust, till följd af det. saknade kapitalet, anses hafva uppstått.
Något enda skäl förefunnes icke heller dertill, att Presterskapet ensamt borde
bidraga till skolhusens byggande och underhållande. Det vore deremot med billighet
öfverensstämmande, att ifrågavarande medel finge ingå till Presterskapets
Enke- och Pupill-kassor inom Stiften, hvilka, i brist pä både fond och årliga
inkomster af någon betydenhet, för närvarande i allmänhet voro snart sagdt
ändamålsiösa.
Utskottet har tagit i öfvervägande hvad sålunda blifvit framställdt, och får
till en början upplysa, att, enligt lista § af 2:dra Sektionen och 3:dje Kapitlet
i Kongl, Majits förnyade Nådiga Skol-ordning af år 1820, den Byggnads-kassa,
som i hvarje Stift bör finnas, eger att uppbära, bland annat, ett års behållna
inkomster, sedan aflöning och utskylder blifvit vederbörligen bestridda, efter den
ecklesiastika tjensteman, som dött eller afgått utan att efterlemna enka eller
omyndiga barn, hvilka lagligen kunna få nåd-år, samt att, jemlikt 4 § af samma
Sektion och Kapitel, alla behållna inkomster vid ecklesiastika sysslor, hvilka
genom tvist eller af andra skäl komma att öfver den lagliga tillträdestiden stå
lediga, skola uppbäras af Konsistorium, som, efter i underdånighet framställdt och
af Kongl. Majit i Nåder gilladt förslag, eger disponera dessa medel till den af
de under dess vård ställda kassor, eller Byggnads-kassan, Prernii- och Fattig
kassan
samt Gassa Emeritorum, som linnes deraf i största behof.
Vid pröfning af Prosten Meleus motion har Utskottet att tillse, dels huruvida
skäl förefinnes dertill, att den, som vunnit befordran till presterlig lägenhet,
der
Allm. Mesu.- och Ekon.-ilsk. BetänkN:o 84.
53
der nåd-år ej eger rum, bör fä densamma genast efter utnämningen tillträda eller
ej, och dels till hvilket ändamål inkomsterna af en prestlägenhet i sistnämnda
fall, äfvensom då densamma, till följd af rättegång eller annan orsak,
står ledig, böra användas under den tid, som motsvarar nåd-året, eller under det
rättegången eller annat hinder fortvarar; och emedan, hvad första frågan beträffar,
någon beredelsetid för emottagande af ett boställe i de alhaflesta fall är af
nöden, samt vid presterlig lägenhet nåd-året eller det efter tjenst-årets utgång
löpande året motsvarar fardags-år vid annan af boställe åtföljd beställning, och
då dessutom den uti ifrågavarande afseende föreslagna förändringen, hvarigenom
tiden för tillträde af presterlig lägenhet skulle göras beroende deraf, huruvida
företrädaren efterleinnat enka eller omyndiga barn eller icke, skulle rubba den
enhet, hvartill de, i afseende å tiden för tillträde af presterlig lägenhet, nu gällande
föreskrifter äro ledande, och hvarifrån undantag nu endast ega rum i de
mera sällsynta fall, att lägenhetens tillträde antingen genom rättegång eller i
följd af beviljade extra nåd-år fordröjes, har Utskottet funnit sig ej ega anledning
att i samma föreskrifter tillstyrka någon ändring.
Vidkommande åter frågan om användandet af inkomsterna utaf presterliga
lägenheter, hvilka, vare sig i saknad af nåd-års-berättigade arfvingar eller till
följd af rättegång eller af annan anledning, stå lediga; så kan Utskottet icke
annat än inse det billiga och rättvisa uti framställningen, att dessa inkomster
icke må dragas till sådana, för Presterskapets aflöning alldeles främmande föremål,
som uti Skol-ordningens ofvanåberopade stadganden omtalas, utan fasthellre
må användas till bildande eller förstärkande af sådana kassor eller inrättningar,
som afse meddelande af pensions-understöd åt aflidne Prestmäns enkor
och barn, ett ändamål, hvartill besparingar af nära nog enahanda beskaffenhet
blifvit för så väl Militär- som Civilstaterna förut anvisade; hvadan och då härigenom
extra nåd-år skulle, på sätt en af Kongl. Majit för undersökning 0111 anskaffande
af nåd-åren i Nåder tillförordnad Kommitté föreslagit, kunna småningom
göras öfverllödiga och försvinna, Utskottet ansett sig böra i så måtto fästa afseende
å denna motion, att Utskottet vördsamt tillstyrker,
att Rikets Ständer måtto uti underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Majit täcktes i Nåder förklara, att i alla Stift,
der Enke-, och Pupill-kassor inrättas, samt Reglementen för
desamma, med hufvudsakligen fästadt afseende på upphörandet,
så fort som möjligt, af extra nåd-år uppgöras och till
Kongl. Majits Nådiga fastställelse öfverlemnas, ifrågavarande
behållna inkomster af lediga prestlägenheter må till berörda
Pensions-inrättningar ingå;
Uih. lill 11. St. Vrot. 1833 S; ISSi. S Sami. IS Hafi. 3
34 Allm. Itesv.- och Ekon.-Ultk. Ucldnk., N:o 84.
I följd hvaraf Utskottet, på ofvan anförda skäl,
icke kan tillstyrka Rikets Ständer att, i anledning af Riksdagsmannen
Johan Johanssons motion, vidtaga någon åtgärd.
Stockholm den 18 April 1854.
R eservation:
af Riksdagsmannen Peller Jönsson från Jönköpings län: »Emot Utskottets
tillstyrkande, att till Presterskapets Enke- och Pupill-kassor skola öfverlemnas
behallna inkomsterna utaf lediga prestlägenheter, får jag härmed reservera
mig, af skäl, att jag befarar det ifrågavarande medel, om icke för tillfället, dock
för framtiden, icke kunna undvaras för de ändamål, hvartill de, enligt nu gällande^
föreskrifter, äro anslagne. Skulle således brist i nyssberörde hänseende
uppsta, blefve följden att Statens medel mäste anlitas. Men äfven, under antagande
att sadan brist icke kommer att ega rum eller Statens mellankomst erfordras,
kan jag ändock icke gilla den åsigt, att till en Presterskapets enskilda
Pensions-inrättning ansia medel, hvilka af församlingarne utgå. Jag anser nemligen,
att uti ifrågavarande fall dessa medel böra komma församlingarne sjelfve
till godo pa det sätt, att beloppen, i enlighet med hvad motionären Johan Johansson
föreslagit, till folkskolornas fördel användas.»
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 1854.
Allm. Besv.- och Ekon.-L '/skollels Betänkande, N:o 85,
1
N:o 85.
Ank. till Exp.-Utsk. den 25 April 1854, kl. 3 e. m.
Betänkande, i fråga om förundrade föreskrifter rörande åtgärder
till förekommande af Kolera-sj ukdomens införande och spridande
i Riket med flera, i sammanhang dermed gjorda, framställningar.
Till Utskottets behandling hafva blifvit öfverlemnade motioner rörande
detta ämne, väckte
A) inom vällofliga Borgare-ståndet:
l:o af hr Stenqvist, sorn fästat uppmärksamheten vid olämpligheten och
ändamålslösheten af så kallade spärrningar eller de anstalter, som å mänga orter,
under den sednast förflutna tiden, blifvit vidtagna i afsigt att skydda dem
från kolera-sjukdomen. De samhällen, hvilka ej lyssnat till den, på erfarenhet
grundade, uti ingressen till Kongl. Maj:ts Kådiga Skrifvelse till karantäns-kom
missionen
den 22 September 1834 uttalade åsigt, att alla inre spärrnings- och
karantäns-anstalter voro otillräckliga att, sedan sjukdomen en gång inträngt i
landet, hindra dess framfart, utan i stallet begagnat sig af den, i nämnde Nådiga
Skrifvelse, undantagsvis lemnadc tillåtelsen för stad eller samhälle på landet,
att från sig afhålla personer, som ej under tio dagar vistats på frisk ort. och
på sådan grund vidtagit ifrågavarande späfrnings-åtgärder, kunde icke annat än
beklagas, då man såge, att det åsyftade ändamålet förfelades. Sådana åtgärder
visade sig nemligen vara icke blott ändaittålslösa utan rent af skadliga, så
till vida, sorn de i allmänhet lade hinder i vägen för industriens fria verksamhet.
1 följd af denna och andra deraf härllytande olägenheter, samt genom den
inkonseqvens och godtycklighet, sorn ofta uppenbarat sig uti de, enligt motioBih.
till R. St. Prof. 1853 £ 1854. 8 Sami. 19 Haft. 1
2
Allm. Bese.- och Ek o il-T i lisl; ollofs Betänkande, \:o 85.
r.ärens åsigt, med nästan allt för stor makt beklädda Sundhets-nämndernes förfoganden.
hade också nämnde anstalter gjort sig förhatliga för alla dem, som
lugnt och fördomsfritt betraktade saken.. Yid sådant förhållande trodde motionären
det vara tid att söka sätta en gräns för diet öfverklagade onda, i anseende
hvartill han föreslagit,, att Rikets Ständer måtte till Kongl. Maj:t aflåta
underdånig skrifvelse med anhållan om en förändrad lagstiftning i förevarande
ämne, hvarigenom alla inre spärrnings- och karantäns-anstalter blefve absolut
förbjudna och hamnarne i stället lingö sig ålagdt att, så snart kolera-sjukdomen
i landet utbröte, på ett ändamålsenligt sätt ordna sin sjukvård, samt vidtaga
mått och steg till åstadkommande af renlighet inom- och utom hus, samt. beredande
af varma kläder och en sund kraftig föda åt den fattigare och för sjukdomen
mest utsatta delen af folket.
Uti denna motion hafva herrar Schwan, fVaepn, Ekholm, Maechel,. Palander,
Ekenman, IVa Henberg. Tjernberg, Asker, /Vijk, Öhrström,. Ekelund,
Rydin, Kock, Berg, Stolpe, Boman, Frick och, Björk instämt, af hvilka hr
Maechel hemställt, dels om det icke' skulle finnas lämpligt och bidragande till
skingrande af den hos mången uppväckta, allt för starka tron på sjukdomens
smittbarhet, att i den eller de författningar, som hädanefter i! detta ämne-kunde’
komma att utfärdas, orden »smitta» och »smittad» undvekos och ersattes af andra
uttryck, dels ock huruvida icke den karantän, som ankommande fartyg hade
sig ålagd, kunde, om icke alldeles borttagas,, åtminstone förkortas,, särdeles för
de fartyg, som anlände från, måhända efter godtyckligt nog, såsom, för smitta'
misstänkta, förklarade orter, samt derjemte föreslagit, att, då af de flera i,ämnet
utkomne författningar den; ena upphäft den andra,, och det vid sådant förhållande
stundom varit svårt att finna och afgöra, hvilka bud: och' föreskrifter voro
gällande, samt desse härförutan i vissa läll icke voro så alldeles tydliga och
sins emellan öfverensstämmande, till följd, hvaraf villrådighet om deras rätta tydning
pppstått och olika tillämpning på olika tider och orter egt ramp Rikets
Ständer måtte hos Kongl. Maj:t framställa underdånig anhållan; derom, att; alla
hittills utfärdade stadgar och föreskrifter till förhindrande' af kolera-sjukdomens
införande och spridande i riket matte upphäfvas,. och att hvad i; sådant hänseende
kunde, efter numera vunnen erfarenhet,, finnas böra påbjudas, matte samk
manföras uti en enda författning, skiljd från allt, som möjligen kunde ingifva en
otidig Och alltid skadlig fruktan för sjukdomen; — och hr Wallenberg- åter- yrkat,,
att hvad hr Stenqvist föreslagit om förbud emot spärrningar och karantäner i
afseende å kommunikationer uti det inre af landét jemväl måtte utsträckas till!
sådana hinderliga åtgärder i afseende å kustfarten i riket.
2:o af hr Rooth, sorn anfört, att väl ingen, som på! närmare håll! varit
vittne till en allmän farsots härjningar och till det elände, sorn deraf vorm
en oundviklig följd äfven för längre tid efteråt, torde tveka att hysa dén> me
-
Allm. Be sv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 85.
3
ning, att icke något offer vore för stort, hvarigenom en sådan olycka kunde
afvärjas, och att sålunda äfven de med så betydliga omkostnader förenade karantänerne
borde ega rum, så framt nemligen dermed kunde vinnas något för
det åsyftade ändamålet, men att den vigtiga frågan, huruvida dessa inrättningar
verkligen kunde anses dertill bidraga, likväl icke vore afgjord. Wetenskapsmännen
voro härom af olika meningar, och på sednare tider hade så väl
här i landet sorn annorstädes äfven bland Jakare ett stort tvifvel gjort sig gällande
med afseende på karantäns-inrättningars ändamålsenlighet. Efter motionärens
förmenande hade också, under sistlörilutna sommar, bär i landet vunnits
en lärorik erfarenhet, hvarigenom den ganda blinda förtröstan till karantänernas
och spärrningarnes allmakt blifvit säkerligen hos flertalet af nationens medlemmar
väsendtligen rubbad. Det vore uppenbart, att karantänerne endast utöfvade
ett ytterst opålitligt skydd emot kolera-farsoten, och att dennas framfart
icke kunde genom sorgfälligaste spärrning stängas, så att den skada karantäns-
och spärrnings-anstalterna under alla omständigheter medförde, framstode
såsom enda resultatet af alla derpå använda omsorger och kostnader.
De för dessa anstalter gjorda uppoffringar, hvilka, om än blott medelbart, voro
kännbara äfven för den stora massan, hade tålmodigt bordt fördragas, så länge
man trodde på karantänerncs makt emot en fruktansvärd pest, men borde icke
numera, sedan öfvertygelsen om deras ändamålslöshet blifvit allmän, vidare fördragas
såsom blott och bart ett onödigt experiment. De dryga summor, som
endast under förlidna året blifvit utgifna i och för karaatäns-väsendet, utan att
det afsedda ändamålet dermed vunnits, hade, i motionärens tanka, kunnat vida
bättre användas, om de blifvit anslagna dels till vidtagande af sanitära åtgärder
för stäfjande af sjukdomen och dels till mildrande af följderna utaf dess
härjningar. Motionären ville alltså, med stöd af antydda förhållanden, föreslå,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet göra framställning
derom att karantäns-väsendet mot utlandet och spärrnings-väsendet mot den
inre kommunikationen måtte för framtiden upphäfvas eller, om tidpunkten derför
skulle anses ännu icke vara inne, att åtminstone högst väsendtliga förändringar
måtte blifva vidtagna i nu gällande karantäns-författningar, samt att,
om spärrningar fortfarande lingö ega rum, den eller de orter, som af kolera
eller annan pestartad sjukdom kunde blifva hemsökta, måtte cerneras på statens
och icke på kommunens bekostnad.
3:o af hr Björck, hvilken, likaledes utgående från den åsigt, att en
ojäfaktig erfarenhet vitsordat, det kolera-farsoten icke kunde genom karantänsanstalter
från vårt land utestängas eller genom spärrningar inom -nndet hindras
att utbreda sig, antydt. hurusom det icke öfverensstämde med samhällets
fördel och statsklokhetens fordringar att emot sjukdomen använda dessa slags
anstalter. Det vore nemligen icke klokt att vidtaga sådana försigtighetsmått,
4
Allm. Best.- och Ekon.-Ulskottets B dunk ande, N:o 85.
sorn redan visat sig icke leda till det med deni afsedda ändamål, och anna
mindre att an', ända sadana, som derjemte förlamade näringarne och rörelsen,
utarmade de behöfvande och på mångahanda sätt beredde, åt sjukdomen, om
den infunne sig, en framgång, som den eljest icke skulle vunnit. Icke endast
de handlande ledo förlust genom karantäner och spärrningar utan tillskyndades
derigenom, till följd af det förhållande som alltid egde rum emellan produktion
och konsumtion, en allmän skada, deraf verkningarne förr eller sednare läto
känna sig. Motionären ville alltså föreslå, att Rikets Ständer måtte för sin
del besluta dels, beträffande karantän mot kolera-farsoten, ett stadgande, hufvudsakligen
öfverensstämmande med den lag, som i detta hänseende vore, sedan
den 10 Mars 1852, i konungariket Danmark gällande, och dels, i afseende ä
spärrningar inom landet till förekommande af sjukdomens spridning, en föreskrift,
sorn inskränkte rättigheten dertill, utan att förhindra den enskilde att
efter godtfinnande tillsluta sin boning, för så vidt lagen ytterst kunde sådant
medgifva, samt att en underdånig anhållan till Kongl. Majrt måtte framställas
om utfärdande af Nådig författning i enlighet med omförmälda beslut, som ansetts
kunna erhålla följande lydelse:
a) "Ali karantän mot den asiatiska koleran upphör; dock skall fartyg,
»sorn ankommer med kolera-sjuka eller med lik af dem, sorn i denna sjukdom
raflidit, hallas afstängdt fran beröring med land intill dess den myndighet, som
rhar sig anförtrodd sundhcts-polisen på stället, meddelat föreskrift amadeo sjuskes
behandling eller likets begrafning. Och eger bemälde myndighet att vidtaga
alla de åtgärder, som kunna lända till den sjukes ändamålsenliga vård äfvensom
till förekommande af smittas meddelande, på sätt derom särskildt stadgas.
b) »Spärrningar inom landet, med hänsigt att hindra kolera-farsotens ut»bredande,
må icke ega rum och må ej heller någon för sådant ändamål i e-get
eller annans hus emot sin vilja inspärras, en hvar dock obetaget att i sin
»boning vägra inträde åt alla, utom embets- och tjenste-män, då desse för
»embets- eller tjenste-ärenden inträde äska. Af detta medgifvande ani dock
ricke embets- eller tjenste-män och ej heller de, sorn äro skyldige att hysa
»och fortskaffa resande, taga sig anledning att från sig afhålla personer, sorn i
"lätta ärenden äro stadde-a
Härjemte och för den händelse, att förenämnde förslag icke skulle vinna
afseende, har motionären fästat uppmärksamheten på den i alla fall qvarstående
angelägenheten af en genomgripande förändring i de bestämmelser rörande
karantäner och spärrningar, sorn nu voro gällande. Efter motionärens åsigt
borde nemligen, vid det förhållande, att fördelarne af karantäns-anstalterne stadnade
uteslutande, pa det allmännas sida, och kostnaderna derför utgå af det altmanna
och ej, såsom nu, drabba den enskilde- Den förbindelse ett från smit
-
’ Allm. Best.- och Ekon.-UIsko Hets Betänkande, N:o 85.
S
tad ort ankommande fartyg nu hade att afgå till särskild karantäns-plats, äfven
om den icke vore belägen i vägen för resan, borde endast komma i frå
ga,
då de medförde varorne måste undergå en rening, hvarför särskilda kostsamma
anstalter erfordrades. I andra fall, och då karantänsbehandlingen hufvudsakligen
afsåge de fartyget åtföljande personer, kunde det ej försvaras, att
ett dyrbart fartyg med en måhända ännu dyrbarare last, blpttställdes för äfventyr,
genom att anlöpa särskild karantäns-plats. Beträffande åter spärrningar
inom landet, så borde närmare bestämmas så väl reglorna derför som de be
qvämligheter,
hvarpå den enskilde, i sådana fall, egde ett obestridligt anspråk,
och noggranna kontroller stadgas, så att kommunerne ej undandrogo sig de förbindelser,
sorn spärrnings-rättigheten åtföljde. I sådant afseende har motionären,
ehuru inseende, att betydliga anslag af allmänna medel erfordrades för inrättande
af karantäns-anstalter i hvarje hamn, men öfvertygad, att, derest karantäner
funnos vara af vigt för det allmänna, staten också borde draga kostnaden
derför, föreslagit, att, för den händelse karantäner och spärrningar skulle
anses böra fortfarande ega rum, Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, det Kongl. Majit i Nåder täcktes låta omarbeta nu gällande
föreskrifter i ämnet, och att såsom grunder för den blifvande lagstiftningen
härutinnan kunde antagais följande bestämmelser:
a) »Mot kolera-farsoten användes i afseende på ankommande fartyg en*
»dast observations-karantän, det vill säga att medförde varor ej behöfva lossas
»för undergående af rening.
b) »Observations-karantän. mot kolera får undergås i hvarje vid rikets
»kust belägen stapelstadshamn.
e) »I hvarje sådan hamn skall förordnas en karantäns-kommission, hvars
»utgifter bekostas af allmänna medel.
d) »De personer, som undergå karantän, äro berättigade till bostad i land,
»äfvensom att erhålla tjenlig kost, nödiga beqvämligheter och läkarevård ehster
fastställda priser. Kostnaden härför vidkännas de sjelfve.
e) »Åla utgifter, sorn karantäns-bevakningen medför, bekostas af allmän*
rua medel.
f) »Fartyg, som är lagdt under observations-karantän, må fossa sin last
»och intaga laddning med iakttagande* af de försigtighetsmått, sorn af karantäns»kommisslonen
föreskrifvas.
g) »Tiden för karantänen beräknas till så många dagar, sorn fela i åtta
»dagar från den tid, då beröring sednast ägt rum med ort, fartyg eller persen,
»som kunnat vålla smitta.
6
Allm. Best.- och Ekon.-Utskotlets Betänkande, N:o 85.
h) »Städer och kommuner må genom spärrning från sig afhålla personer,
»sorn landvågen komma från smittad ort, dock endast under uttryckligt vilkor-,
»att något hinder icke lägges i vägen för resandes framkomst, oell att de kom»muner,
som äro spärrade, inrätta och underhålla tjenliga bostäder för dem, som
»der vilja undergå karantän, samt att desse, på egen bekostnad, förses med nö»diga
beqvämligheter och god kost. Utrymmet bör ock vära så tillräckligt,
»att de, som genomgått hmgre eller kortare tid af karantänen, icke nödgas till
»gemenskap med dem, som sednare ankomma.
i) »Konungens Befallningshafvande åligger det att göra sig underrättad
»om ändamålsenligheten af de karantäns-inrättningar, som af spärrad kommun
»tillvägabringas, och att genast upphäfva spärrningen, derest icke desse anstal»ter
befinnas i föreskrifvet skick; och skall, för nödig tillsyn i detta hänseende,
»en särskild person för hvarje sådan inrättning af Konungens Befallningshaf»vande
förordnas och af allmänna medel godtgöras.
Uti det i denna motion framställda sednare försteg har hr Iiock instämt.
4:o af hr Wallenberg, hvilken, för den händelse karantäns-inrättningar
fortfarande skulle bibehållas, framställt angelägenheten deraf, att afhjelpa de stora
olägenheter., sorn härröra af brist på tillräckligt antal karantänsplatser, och i
detta hänseende åberopat förhållandet med de nordligare kust-orterne samt att
det inträffat att fartyg blifvit ända från Piteå till Furusunds karantänsplats återviste:
hvadan motionären, som tacksamt erkände Kongl. Majits Kådiga afsigt
att, enligt Dess den 11 sistlidne Oktober fattade beslut, låta tillvägabringa karantäns^iprättning
vid Ratan, men trodde att Tjufholmen belägen i Sundsvalls
skärgård och således längre söder ut i Bottniska viken., kunde till större fördel
för sjöfarten för ändamålet utses, föreslagit, att Rikets Ständer skulle derom hes
Kongl. Majit göra underdånig framställning.
B) inom hedervärda Bonde-ståndet:
5:o af riksdagsmannen Matis Pehrsson från Stockholms län, hvilken
hufvudsakligen på enahanda grunder, sorn af förenämnde motionärer blifvit anförda.
eller med hänsigt till ändamålslöshetcn af karantäner och spärrningar, samt
olägenheterna och vådorna af sådana anstalters godtyckliga användande, föreslagit:
I) »att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit göra underdånig framställ»ning
af de allmänna och enskilda lidanden, hvilka i de flesta orter
»af riket, äfven der kolera-farsoten icke utbredt sig, uppstått genom
»menigheters allt för obegränsade rätt att vidtaga karantäns och spär»ningsåtgärder
utan att dermed förena tillfyllestgörande vilkor för upp
-
Ålim. Best. och Ekon.-Utskotteis Betänkande, Nw> S51
7
»rätthållande af gemenskap orterna emellan eller'att besörja härberge,-  »förplägning och vård för de personer hvilka, i följd af sin, i. lag till»försäkrade,
, rätt att obehindradt färdas ifrån; ort till annan, vare sig
»land- eller sjövägen, ankommit och dels mäste- passera dem spärrade1
»orten, dels der för längre eller kortare tid qvarstadna;
»att, i anledning af dessa förhållanden, Rikets Ständer matte hos
»Kongl. Majit anhålla, att nya författningar så väl för karantäner,
»vare sig med afseende på utrikes eller inrikes sjöfarten, som för spärr»ning
af städer och landsbygder,, måtte blifva skyndsamt utfärdade,
»affattade på följande grunder:
a) »att menighet, som anser sig, genom spärrning eller bevaknings
»anstalter
af hvad beskaffenhet som hälst, böra bevara sig för
»larsots inträngande, må äga att sådan spärrning eller bevak»ning
på egen kostnad besörja, ägande dock icke att derför
»belasta ankommande fartyg eller personer med någon afgift;
b) ’-att, då fartyg, vare sig däckade eller odäckade, större- eller min
»dre
farkoster eller båtar till en ort ankomma, det vare sig med
»bestämmelse till orten eller i följd af hvilken annan orsak,
»som föranledt ankomsten, och icke hafva rent sundhetspass, i
»hvilket fall de ej få hindras att anlöpa, det skall vara menig»hetens
pligt att hafva boredt någon lämplig hamnplats eller
»tjenliga bryggor eller brobänkar, dit fartyget eller farkosten
»kan hänvisas för att ankra eller landfästas, äfvensom att, under
»hårdare årstid, sjöfolk eller passagerare finna å land hus och
»sängrum samt nödtorftig föda;
c) »att, då resande eller vandrare ankomma för att passera genom
»bygden, de hvarken må derifrån afvisas eller hindras, men väl,
»i fall de önska genad fortsätta sin väg, derunder åtföljas af
»bevakning, utan att härför kunna åläggas någon afgift;
d) -att, i fall sjöledes ankommande passagerare eller landväga resan
»dc
eller vandrare, skulle önska i orten qvarstadna, men ej
»hafva rent sundhetspass, de icke må hindras eller uppehållas,
»men Väl åläggas en karantän, lämpad efter ortens beskaffenhet
och läge, med afseende på den tid, som erfordrats för
»resan eller vandringen från smittad eller misstänkt ort; dock
»att karantänstiden icke utsträckes öfver tio dagar;
e) »att för sådan karantän nödige lokaler skola finnas anordnade, för
»sedde
med tillräcklige hus och sängrum, samt förplägnings
-
8
Alim. Bent.- och Ekon.-Utskollets Betänkande, N:o 85.
»anstalter, äfvensom läkare antagen och ett afskiljdt sjukhus in»rättadt,
förse dt med behöflig sjuk-attiralj;
f) ratt. derest resande eller sjöfolk och vandrare skulle, vid ankom
sten
befinna sig sjuke, de skyndsamt och omsorgsfullt transporteras
till det inrättade sjukhuset, hvarför nödige anstalter
»böra vara vid karantäns-platsen att tillgå;
g) »att, sedan en persctn, antingen efter undergående af karantän un
»der
den förutsatta tiden, eller efter vård å sjukhuset under
»lika tid, befinnes vara frisk, eller derest han icke varit utsatt
»för farsoten, utan från annan sjukdom är så återställd, att
'•lian skall frän sjukhuset utgå. lian icke bör qvarhällas, utan
»ina, försedd med läkarens intyg, få begifva sig till sin berstäminelse.
-
III) »Att så väl beredandet sorn vidmakthållandet af alla de uti förestå»ende
punkt omnämnde bevaknings- och karantäns- eller spärrnings»anstalter,
äfvensom alla transporter af sjuke och all sjukvård må u»teslutande
besörjas och bekostas af menighet, som vill dylik bevak»ning
eller spärrning begagna, varande ingen skyldig att i kostnaden
»deltaga sorn ej i orten är boende.^
IV) »Att, då af resande sjöfolk eller vandrare, enskild sängplats och för,
»plägning begagnas, betalning derför skall erläggas i enlighet med den i
»gästgifveri-ordningen i orten bestämda taxa, hvarför på de öar eller i
»de orter vid kusterna, der gästgifveri-hällning ej finnes, Konungens Be»fallningshafvande
skall dylika taxor, i enlighet med närmaste lands»bvgdspriser,
utfärda, c
V) »Att den menighet, som icke uppfyller de här ofvan föreslagna sky 1-  »digheter och ändock, genom bevakning eller spärrning, hindrar re»sande
eller vandrare att fortkomma till sin bestämmelse eller afvisar
»fartyg eller farkost, sorn behöfver anlöpa, icke allenast skall kännas
»skyldig att ersätta all den kostnad, som derigenom kan enskild man,
»skeppsredare, skeppare och besättning ådragas, utan äfven ali den
'•'kada, som bevisligen blifvit en följd af lagstridiga afvisandet eller
»uppehållet.»
VI)
Allm. Besv.- och Ekon - Utskottets Betänkande, N:o 85.
9
VI) »Att all vid karantäns-bevaknings- samt sjukhus-anstalter anställd
»personal vid strängt bötesansvar älägges, sä väl att fullgöra sina å»tagna
förbindelser, som att visa de ankommande välvillig lijelpsam»het,
äfvensom att icke fordra af dessa någon eller några utgifter,
»undantagande sådana, hvartill dessa härigenom blifvit förbundna.
»Sku le vandrare, som visa, att de varit i rätta ärenden stadde, ej
»kunna erlägga betalning för härberge och föda och de icke kunna
»detta under vistelsen mer oller mindre aftjena, vare karantäns-an»-tälten
skyldig att dem ändock emottaga och underhålla; dock ina,
»derest erbjudet arbete vägras, af dem kunna fordras sådan betal»ningsförbindelse
eller borgen, som kan bevara rättighet till framtida
»ersättning,.:
VII) »Att spärrning af lius, såsom ledande till cn lika onyttig sein o»mensklig
behandling, mätte strängeligen förbjudas, och de, som en
»sådan företaga, samt dernäst samtliga menigheten åläggas att er»sätta
de förluster och lidanden, som för de inneboende förorsakas,
»äfvensom erlägga mansbot för de lif, som derigenom kunna spillas.-
6:o af Riksdag ^-fullmäktigen Anders JSilsson från Hallands län, hvilken,
med fästadt afseende derpå, att, efter hvad erfarenheten visat, de spärrningsätgärder,
som för att hindra kolera-farsotens spridande blifvit vidtagne af särskilda
kommuner, synnerligast städernc, pä de fleste ställen stått i strid mot
gällande författningar, och Sundhets-nämnderne ofta missbrukat den riem tilldelade
magt, men dylika spärrnings-anstalter befunnits otjenliga, onyttiga och särdeles
kostsamma, föreslagit, att, med bibehållande af karantäns-inrättningar mot
utlandet, alla sådane anstalter, äfvensom spärrningar inrikes orter emellan mätte
alldeles förbjudas.
Ät hvad sålunda blifvit framstäldt, har Utskottet egnat den sofgfälligaste
uppmärksamhet, hvarvid Utskottet jemväl tagit kännedom af ej mindre den i
Norrige och Danmark gällande lagstiftning, rörande förevarande ämne, än äfven
ett af kommitteradc från de fleste europeiska stater den 19 December 1851
i Paris uppgjordt förslag till allmän konvention för antagande af gemensamma
sanitära föreskrifter, med afseende på internationela förhållanden.
Då Utskottet nu går att i ämnet sig utlåta, kommer Utskottet först att
Bilt. filt B. St. Brot. 1853 £f 1854. 8 Sami. 19 Haft.
2
10
Allm. Bese.- och Ekon.-Ufskotte/s Betänkande, X:n 85.
framlägga sina åsigter, rörande hvar och en af de särskilda frågorna och sedermera
i ett sammanhang göra de framställningar, hvilka deraf föranledas.
Som ämnet innefattar två hufvudmomenter. nemligen frågan om åtgärder
till förekommande af kolera-sjukdomens införande i riket frän annat land och
frågan om försigtighetsmått emot farsotens uppkomst och spridande inom riket,
torde till en början böra tagas i öfvervägande, hvilka åtgärder må finnas nödiga
till förekommande af kolera-farsotens införande i riket från utrikes
ort, sorn är smittad eller för smitta misstänkt, och hvilka förändrade bestämmelser
i afseende derå kunna anses lämpliga.
De skyddsanstaltcr, sorn mot kolerans införande från annat land hittills
anväiults, eller så kallade karantäner, hafva väl medfört många olägenheter, såsom
hinder uti passagerare- och handels-trafikeu samt deraf härrörande förluster,
äfvensom betydliga kostnader för staten, och ändock ej alltid förmått utestänga
farsoten från riket; men dä sådana anstalter, det oaktadt, äro i de hesta
länder bibehållna, samt de. i anseende till värt lands belägenhet, företrädesvis
kunna der med fördel begagnas, anser Utskottet betänkligt att, för undvikande
af de antydda olägenheterna, tillstyrka upphäfvande af kargntäns-anstalter
mot utlandet, utan böra dessa, efter Utskottets mening, fortfarande bibehållas.
' Enär det emedlertid är angeläget, att den menliga verkan karantäner
alltid medföra, göres så litet kännbar, som möjligt, men Utskottet ej eger den
sakkännedom, som erfordras för meddelande af förslag till föreskrifter, dels i afseende
å den karantäns-tid, som kan finnas lämplig för fartyg och passagerare,
hvilka från smittad ort ankomma, dels ock i fråga derom, huruvida sådan tid
må kunna förkortas för fartyg och passagerare från ort, som är misstänkt för
smitta, elier om karan t äns-skyldigh eton för dessa må kunna helt och hållet eftergifvas,
linner Utskottet sig icke kunna eller böra ingå i något bedömande af
dessa omständigheter, utan tror det böra helt och hållet ölYerlcinnas åt KonglMaj:ts
Nådiga omsorg att, efter vederbör andes hörande, i afseende härå meddela
lämpliga bestämmelser, hvadan Rikets Ständer endast torde böra fästa
Kongl. Majrts Nådiga uppmärksamhet på denna fråga.
Beträffande platserne, der karantän må undergås, har Utskottet att tillse,
huruvida, såsom hittills, endast några färre, af Kongl. Majrt i Nåder bestämda,
ställen må utgöra karantäns-platser, eller om. såsom hr Björck föreslagit,
karantäns-skyldigheten, i alla de fall, då medförda varor icke skola underkastas
rening, må få fullgöras i hvilken stapelstads hamn, som helst.
I detta afseende har, så väl i motionerne, som under den uti vällöfliga
Borgare-ståndet i ämnet förda diskussion, uppmärksamheten blifvit fästad på de
stora olägenheter och förluster, som foranledts deraf, att fartyg, hvilka varit underkastade
karantän, blifvit, efter att lyckligen hafva inlupit i hamn, för kagan
-
Allnt. Bese.- och Ekon.-Ltsko/te/s Betänkande, X:o 85.
11
täns undergående, hänvisade till en aflägsen plats och sålunda nödgade att åter
företaga en läng och äfventyrlig resa, t. ex. från hamnarne vid Bottniska viken
ända till Furusund. Då likväl första vilkoret för bibehållandet af ifrågavarande
skydds-anstalter är. att man må kunna vinna det dermed alsedda ändamål:
att afhålla de ombord å karantäns-skyldigt fartyg befintliga passagerare
och besättning frän beröring med land och der varande personer, men sådant,
efter Utskottets tanke, svårligen vöre att påräkna, derest det blefve tillåtet.
att undergå karantän i hvilken stapelstads hamn som helst, samt härtill
kommer, att, i detta läll. enligt det framställda förslaget, en karantäns-kommission
i hvarje sådan hamn blefve erfoiderlig och borde, om syftemålet skulle
ernås, af staten lönas, hvarigenom de för karantäns-imättningarne erforderliga,
redan förut dryga, utgifter skulle mångdubbelt ökas; anser Utskottet sig icke böra
tillstyrka hvad föreslaget blifvit i afseende å tillåtelse för sjöfarande, att i stapelstads
hamn, äfven om särskild karantän-^-anstalt der ej finnes inrättad, karantän-,-behandling
undergå; men å andra sidan har Utskottet ej kunnat undgå att inse nödvändigheten
deraf, att sådan omväg för fartygs befordrande till undergående af karantän,
som ofvan blifvit omförmäld, jemte de dermed förenade vådor och olägenheter för
redare och sjöfarande, må för framtiden undvikas: hvadan Utskottet, som anser skäl
till klagan ej vara för handen i afseende pä antalet och belägenheten af karantäns-platserne
vid ves,tra kusten och vid östersjö-kusterna söder om Stockholm,
men tror det vara för trafikens fördel högst behöfligt att, utom de vid
Furusund och Ratan, anordnade karantäns-inrättningar. för norra kusten ytterligare
en, lämpligt belägen, karantäns-plats varder utsedd, funnit sig böra tillstyrka
Rikets Ständer att derom hos Kongl Maj:t i underdånighet anhålla.
Vidare är yrkadt, att för passagerare och besättning, som undergå karantän,
borde finnas bostad i land. förplägnings-anstalter och nödiga beqvämligheter
beredda, äfvensom läkarevård, allt emot fastställda priser.
I fråga härom är Utskottet väl af den mening, att det vore med alltför
stora svårigheter och kostnader förenadt, om ej omöjligt, att för ett, ofta
högst betydligt, antal personer bereda bostad i land under karantäns-tid; mea
då Utskottet tror, att vid åtskilliga tillfällen med fog förts klagan deröfver, att
trängsel och deraf föranledt obehag, samt brist på tjenliga födoämnen och andra förnödenheter
varit vid karantäns-anstalten rådande, torde å ifrågavarande yrkande böra
lastas det afseende, att åtgärder vidtagas,hvarigenom bättre, än hittills varit fallet,
må sörjas för tillfredsställande af karantäns-behandlingunderkastade, friska personers
skäliga anspråk på lifsförnödenheter och beqvämligheter, dock att betalning
härför, efter fastställda priser, af de karantäns-skyldige erlägges; hvaremot all
kostnad för sjukes vård synes kunna bestridas af staten, undantagande medikamenter,
så framt den sjuke till godtgörande deraf eger tillgång.
I afseende å de kostnader, som karantäns-bevakningeu medför, har fram*
12
Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, X/o 83.
ställning blifvit gjord, att dessa borde af staten ensam bestridas och att fartyg,
sorn undergå karantän, således ina vara fria från alla afgifter för detta
ändamål, till stöd för hvilken åsigt anförts, att, då fördelen af déssa inrättningar
koinine (let allmänna till godo, de dertill erforderliga utgifter äfven borde
utgå af allmänna medel, samt att, enär rederier och varuegare voro de, sorn
i synnerhet hade olägenheterne af ifrågavarande hinder uti kommunikationen,
det vore obilligt, att de, utom den dem tillskyndade förlust, jemväl lingö vidkännas
karantäns-umgälder för fartygen.
Einot berörda framställning har dock inom Utskottet blifvit anmärkt,
dels att, sedan afgifter för skeppsladdningar med år 1850 upphört, umgälderna
för fartyg icke äro af särdeles betydenhet, dels att då största nyttan af kommunikationerne
komine redare och handlande till godo, det icke syntes ligga
någon orättvisa deruti, att desse i första hand drabbas af de olägenheter, som
kunna anses af kommunikationerne vara en följd, oell dels att i allt fall korisnmenterne,
genom den prisstegring, som af drygare kostnader för varu-inforslén
föranleda-, i 'sin män linge indirekt vidkännas nämnde olägenheter, som sålunda
kunde anses blifva fördelade pä samtliga statens medlemmar.
På dessa skäl och då, enligt hvad ofvan omförmälda förslag till en internationel
konvention innehåller, karantäns-afgifter för fartyg ansetts böra bibehållas,
samt enhet uti dessa förhållanden synes vara önskvärd, anser Utskottet
sig ej böra förorda afskaffandet af den, såsom bidrag till statens kostnader för
karantäns-väsendet, utaf dc trafikerande utgående afgift för fartyg, som ligga i
karantän, hvilken afgilt dock torde böra fastställas så lindrig som möjligt, och
j närmaste öfverensstämmelse med hvad i andra länder är vanligt.
Hvad i afseende pa lossning och lastning af gods å fartyg, som kommer
från smittad ort, blifvit uti Kongl. Maj:ts Nådiga bref den 4 Oktober 1853
förklarad!, eller att lossning och lastning å hvad tid, som helst, må ega rum,
under iakttagande af de i Kongl. Maj:ts Nådiga kungörelse den 12 November
1 847 föreskrifna försigtighetsmått, synes böra tillfredsställa den i detta afseende
yttrade önskan och torde fortfarande böra blifva gällande.
Beträffande åter frågan om försigtighetsmått emot kolera-farsotens uppkomst
mom riket, samt medel till motverkande af dess härjningar och ytter
ligare
spridande frän en ort till en annan, så anser Utskottet att erfarenheten
gifvit stöd åt den af motionärerne yttrade åsigt, att, sedan farsoten utbrutit
inom riket, karantäns- eller spärrnings-atgärder emot trafiken, särskilda orter
emellan, icke förmå skydda emot farsotens framfart. Då det icke är möjligt att,
mod bibehållande af rättigheten för trafikerande, att blifva fortskaffade till och
att fritt färdas igenom hvilken ort som helst, fullt konseqvent genomföra sådana
skydds-åtgärder, ligger det ock i sakens natur, att det afsedda ändamålet icke
vinnes. När vidare tages i betraktande: att för åstadkommande och vidmakt
-
Allni. Bese- och Ekon.-Utskottets Betänkande, X:o 83.
13
hållande af dessa, föga eller intet uträttande, anstalter t agas i anspråk penningar
och krafter, hvilka med vida mera framgång skulle kunna för ändamålets
vinnande på annat sätt användas; att så länge rättigheten för menigheter och
enskilda, att förfoga om karantäns- och spärrnings-åtgärder qvarstår, tillräcklig
kontroll emot godtyckligt förfarande och underlåtenhet att fullgöra de vid en
Sådan rättighet fästade vilkor, icke kan åstadkommas, i hvilket hänseende erfarenheten
visat, att såväl samhällen, som enskilda personer låtit af förskräckelse
för farsoten förleda sig till åtgärder, som vittn'a om hårdhet och omensklighet;
att dessa anstalter särdeles menligt inverka på handel och näringar samt sålunda
icke sällan åstadkomma bekymmer för utkomst, om icke nöd, bland det fattigare
folket, hvilket, i allmänhet saknande förråder, dessutom skulle kunna betagas
tillfälle att från annan ort anskaffa det nödvändigaste till sitt lifs uppehälle;
och att, vid tillämpning af spärrnings-systemet undantag måste göras för
vissa personer, såsom läkare och andra em bets- och tjenstemän, skjutsande m.
fl.; samt dä Utskottet derjemte hyser den öfvertygelse, att farsoten och dess
härjningar företrädesvis böra motverkas genom ändamålsenliga sundhetsåtgärder,
såsom befordrande af renlighet och vädervexling i bostäder, användande af tjenliga
födoämnen och kläder, noggrann uppsigt å de första tecknen till sjukdom
samt inrättande af sjukvårds-anstalter m. m.; så har Utskottet, pä ofvannämnde
och andre i motionerne andragna skäl funnit sig böra understödja motionärernes
framställning, att rättigheten för menigheter och enskilda att vidtaga karantänsoch
spärrnings-åtgärder med afseende å kommunikationen inom riket, vare sig
på vägar, insjöar, strömmar, kanaler, eller vid kusterne, må förklaras böra upphöra,
men att i stället må meddelas lämpliga föreskrifter om hvad till förekommande
af farsotens utbrott och till mildrande af dess häftighet, kan finnas ändamålsenligt
att tillgöra.
Hvad slutligen angår hr Mcechcls hemställan, dels att alla hittills utkomne
särskilda författningar, rörande åtgärder emot kolera-farsotens införande och
spridande i riket, måtte upphäfvas och att de Nådiga föreskrifter, som i stället
kunde varda till efterrättelse meddelade, skulle sammanföras i en enda författning,
dels ock att uttrycken »smitta.; och -smittad- ej måtte i berörde författning
användas, så anser Utskottet det ej vara af någon vigt om nämnde
uttryck i en ny författning undvikas eller icke, men deremot delar Utskottet
den af hr Maechel yttrade åsigt, att det i många afseenden skulle blifva fördelaktigt,
om alla, förevarande ämne rörande, allmänt gällande föreskrifter blefvo
i en eller uti så få författningar, sorn möjligt, sammanförda; hvadan Utskottet
funnit sig böra förorda detta förslag.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer Utskottet,
A linu. Besv.- och Ekon. - Lisl; odels Betänkande, JV:o 85.
att Rikets Ständer måtte uti underdånig skrifvelse anhålla, att Kon«i
.o c?
Maj:t täektes i Nåder låta utfärda förnyade stadganden, angående
hvad iakttagas bör, sä väl till förekommande af kolera-sjukdomens
införande i riket frän fremmande land. som ock till motverkande af
denna farsots uppkomst och spridande inom riket, och till minskande
af dess härjningar, sedan den utbrutit, äfvensom att Rikets Ständer
tillika måtte, rörande följande hufvndbcstämmelser, uttrycka sin
på öfvertygelse grundade önskan:
l:o att karantäner -emot farsotens införande från fremmande land
väl må bibehållas, men att i betraktande må tagas om icke karan
täns-tiden
för fartyg och passagerare, kommande från smittad ort,
må kunna förkortas samt om ej fartyg, kommande från ort, sorn.
enligt nuvarande föreskrifter, anses misstänkt för smitta, må kunna
från karantäns undergående helt och hållet befrias;
2:o att Kongl. Maj:t måtte i Nåder taga i öfvervägande, huruvida
icke, till lättnad för trafiken, ytterligare en karantäns-plats
för de norra orterne må böra inrättas;
3:o att i afseende å herbergerande af personer, som äro karan
täns-behandling
underkastade, samt för deras underhåll m. in., sådana
åtgärder vid karantäns-plats erne må vidtagas, att äfven friska
personer i möjligaste måtto ega tillfälle, att få billiga fordringar på
beqvämligheter och lifsförnödenheter, emot bestämda priser, tillfredsställda
;
4:o att kostnaderne för de sjukas vård och de egentligen för
dem afsedda anstalter må bestridas af staten, dock så, att medikamenter
betalas af dem, som dertill ega tillgångar;
5:o att, med antagande i allmänhet deraf, att karantäns-kostnaderne
böra utgå af statens medel, de afgifter, hvilka, till någon
minskning i dessa kostnader likväl böra af fartyg eller trafikerande
erläggas, må fastställas så lindriga, som möjligt, och i närmaste
öfverensstämmelse med hvad i andra länder är vanligt;
6:0 att, beträffande lossning och lastning af gods å fartyg, som
ligga i karantän, fortfarande må blifva gällande hvad genom Kongl.
Maj:ts Nådiga bref den 4 Oktober 1853 blifvit stadgadt;
Allm. Best.- och Ekon.-Utskottets Betänkande;, N:o 85.
15
7:o att, i afseende på den inrikes trafiken, vare sig till sjös
eller lands, några karantäner eller spärrningar af hvad namn som
helst, icke må få ega rum;
8:0 att icke eller några karantäner må få inrättas med hänsigt
till inrikes seglation en vid kusterne, vare sig emellan de vid saltsjön
belägna hamnar eller emellan sådana och hamnar inom landet;
9:o att sådane försigtighets-åtgärder må föreskrifvas, som, efter
vunnen erfarenhet, kunna anses mest verksamma till förebyggande
af farsotens uppkomst och spridande, samt till minskande af dess
härjningar; samt
10:o att, med upphäfvande af alla särskilda, angående karantäner
och spärrningar emot kolera-farsoten nu gällande allmänna föreskrifter,
de stadganden, som, i afseende derpå,; såsom allmänt gällande,
utfärdas, må, så vidt ske kan, blifva uti en författning sammanförda.
Stockholm, den 25 April 1854.
Reservationerf
af hr Bråkenhjelm, Per Reinhold, hvilken yttrade: »Rikets Ständer och
deras Utskott torde ej vara kompetente domare uti frågor, som bero af vetenskaplig
forskning. Icke heller anser jag lagstiftande magten kunna helt och
hållet frånkänna kommunerna deras naturliga rätt, att, efter deras eget förmenande;
skydda sig mot smittosam sjukdom genom åtgärder, som ej förnärma
andras rätt.«
1(5
Allm. Besr. och Ekon.-Utskottets Betänkande, 1V:o 85.
Häruti instämde lektor I). Söderberg;
af hr domprosten, doktor C. 0. Björling, som anförde: zEraot 1, 7
och 8 punkterne af ofvanstående betänkande får jag reservera mig af följande
skäl:
Utskottet svnes mig hafva saknat alla skäl till framställande af den önskan,
att karantän s-tiden för fartyg och passagerare, som kommit från smittad
ort. mätte förkortas, äfvensom att fartyg, som kommit frän misstänkt ort, måtte
befrias från all karantän: enär det nogsamt visat sig, att karantäns-tiden i förra
afseendet ej kan minskas, såvida det med karantänen afsedda ändamålet skall
kunna Uppnås, och det väl lärer af sig sjelf vara tydligt, att karantän för fartyg,
som kommit frän misstänkt ort. ej kan upphöra, utan att derigenom stora
vådor skulle uppkomma och all fördel af karantänen mot smittad ort understundom
helt och hållet skulle omintetgöras.
Utskottet, sorn erkänt nyttan af karantäner mot utländsk ort, har dermed
ock.tacite erkänt, att spärrnings-åtgärder inom landet kunna vara af någon
nytta; och synes mig derföre Utskottet uti Tule och 8:dc punkterne hafva
på ett nog våldsamt sätt velat beröfva de enskilda kommunerna inom landet
all möjlighet att genom ändamålsenliga åtgärder söka freda sig frän farsoten.
Kommunerna böra, efter min öfvertygelse, fä bibehålla den naturliga och
dyrbara rättigheten att, efter bästa förmåga, försvara sig sjelfva för den
fruktade sj-ukdomen, ehuru de dervid alltid böra vidtaga sådana åtgärder,
som äro föreskrifne af mensklighet och nödig omtanka för resandes väl m. m.,
hvarföre nödiga författningar böra utfärdas om allt hvad kommunerna i detta
hänseende hafva iakttaga.::
af hr prosten C. I). Arosenius, som förenade sig med domprosten Björling
i afseende på sednare delen i denna reservation.
11
%•
N:o 86.
Allm. Bese- och Eken.-Utskottets Memorial, N:o 8S..
*10 86.
Arik. till Exp-Utsk. den 25 April 1854, kl. 3 e. nr
memorial,
i anlednwg 4SUrrmU. 7.5.
Omförmäla» betänkande, hvarinom en”
irändring i rättet för utarrender ng „ Ho P ^ ^
kane, bar af välfofl*» »1ttr mma betänkande,
terremitteradt; men. som de öfriga Eiks-standen
äterromi.aerna leke föranleda vidare handlare»^ - **“
fråga.
Stockholm den 25 April 1854-
Mh. till R. St. Prat. 1853 § 1854. &’ Sami. 19 Hafi.
STOCKHOLM, f. d. Schultze^ Boktryckeri, 1854.
Allm. Beit,- och Ekon.- Uteko Hels Utlåtande, N:o 87.
1
N:o 87.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 29 April 1854, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af erhållen återremiss af Betänkandet
. N:o 23.
Sedan, med anledning af vackt motion att till förekommande af poströfverier
och till vinnande af beqvämlighet för resande måtte anskaffas sådane
postvagnar, att 2 eller 3 resande kunde desamma medfölja, Utskottet uti omförmälda
Betänkande förklarat sig väl icke kunna tillstyrka den af motionären
föreslagna åtgärd, men med afseende å de i sednare tider ofta inträffade poströfverier,
trott sig böra till Rikets Ständer hemställa att, uti underdånig skrifvelse
anhålla, det Kongl. Majit ville föranstalta om vederbörlig undersökning i
ämnet, samt derefter vidtaga de åtgärder, som för posternas tryggande funnos
mest ändamålsenliga; så har detta Betänkande blifvit afslaget af höglofliga Ridderskapet
och Adeln, bifallet af högvördiga Preste-ståndet och af vällofliga
Borgare-ståndet, samt återremitteradt af hedervärda Bonde-ståndet.
De anmärkningar, hvilka föranledt återremissen, innehålla hufvudsakligen,
dels att Utskottet icke tillräckligen utredt frågan eller framställt något förslag
rörande sättet att skydda posterna, dels ock att genom den tillstyrkta underdåniga
skrifvelsen möjligen kunde hemtas anledning till förökade besvär för redan
förut hårdt betungade postskjuts-skyldige hemmans-innehafvare, hvadan till
Utskottets hemställan rörande innehållet för den underdåniga skrifvelsen borde
fogas en så lydande mening: »dock utan att pestförare derigenom ytterligare
»betungas.«
Bih. till R. 81. Pral. 1853 £ 1854. 8 Sami. 30 Höft.
2
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande, N:o 87.
Då Utskottet fortfarande är af den i omförmälda Betänkande uttalade
åsigt, att vederbörande embetsmyndighet, eller General-post-styrelsén, bäst torde
vara i tillfälle att för Kongl. Maj:t framlägga de förslag, som till ändamålets
vinnande kunna anses lämpligast, samt Utskottet följaktligen icke eller kunnat
ingå uti någon annan än den i Betänkandet afgifne utredning rörande den af
motionären föreslagna forvagns-inrättningen, hvilket förslag Utskottet af anförda
skäl, dertill jemväl må läggas det inom hedervärda Bonde-ståndet befarade
ytterligare besvär för de postskjuts-skyldige, icke funnit sig böra tillstyrka, har
Utskottet ansett hvad vid återremissen anfördt blifvit icke vara af den beskaffenhet,
att Utskottet på grund deraf egt anledning frångå sin i Betänkandet yttrade
åsigt om behöfligheten af åtgärders vidtagande till posternas skyddande;
men som Utskottet har sig bekant, att General-post-styrelsen den 23 nästlidne
Mars och således efter det ifrågavarande Betänkande blifvit till Rikets Ständer
aflemnadt, till Kongl. Maj:t aflåtit underdånig framställning i ämnet samt den
föreslagna skrifvelsen från Rikets Ständer således ej vidare är behöflig för att
på frågan fästa Kongl. Maj:ts Nådiga uppmärksamhet, finnér Utskottet sig af
sådan anledning böra vördsamt hemställa
att någon åtgärd uti ifrågavarande afseende icke måtte af Rikets
Ständer vidtagas.
Stockholm den 28 April 1854.
Allm Besv. och Ekon.-U(sköttels Betänkande, N:o 88. 3
\
N:o 88.
Ank. till Exp.-Utsk. den 29 April 1854, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om lifgifvande af ett sammandrag
af stadganden rörande sundhets-vården.
Till allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har blifvit öfverlemnad en
hos höglofliga Ridderskapet och Adeln af hr af Sillén, Gustaf Probus, väckt
motion, hvaruti, under erinran att en vigtig del af socken-nämndernes på landet
bestyr utgjordes af deras befattning med sundhets-vården, och att för handhafvande
af deras åliggande i detta afseende svårighet ofta kunde inträffa derigenom,
att stadganden a rörande helsovården måste sökas i en mängd särskilde äldre
och nyare författningar, motionären föreslagit att Rikets Ständer måtte i
underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta genom Sundhets-kollegium,
eller ock särskildt utsedd kunnig person, utarbeta och utgifva ett sammandrag af
de om sundhets-vården å landet gällande stadganden.
Då behofvet af hvad motionären sålunda föreslagit icke kan förnekas, har
Utskottet ansett sig böra i sådan måtto tillstyrka motionen, att Utskottet
föreslår
det Rikets Ständer må hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes låta till allmän kännedom utarbeta ett sammandrag
af de sundhets-vården rörande författningar, så vidt desse
böra af socken-nämnd på landet tillämpas.
Stockholm den 28 April 1854.
4
Allm. Bese.- och Ekon,-Utskottets Betänkande, N:o 89,
N:o 89.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 3 Maj 1854, kl. 1 c. m
Betänkande,
i anledning af väckta motioner rörande skjutsningsbesvär
et.
Under innevarande riksmöte hafva ej mindre än 26 särskilda motioner i
detta ämne blifvit till Utskottets handläggning; öfverlemnade.
Da man sammanför innehållet af desse motioner, igenfinnes deri hufvudsakligen
samma klagan, som vid föregående riksdagar blifvit förd öfver den förmenta
obilligheten i den lagstiftning, hvarigenom skjutsnings-bestyret är, såsom
en skyldighet, fästadt vid jordbruket: öfver den kännbara uppoffring, sorn jordbrukaren^
derigenom, i den mån skjuts-legan icke motsvarar besväret och kostnaden,
får vidkännas; öfver den ojemna fördelningen af detta besvär emellan
särskilda hemman m. m.; och hafva förslag, åsyftande dels jordbrukets fullständiga
befrielse från skjutsnings-besväret, dels ock beredande af lättnad i detta
besvär, äfvensom andra förändringar rörande skjuts-väsendet, blifvit väckta, hvilka
förslag Utskottet, i likhet med hvad sistlidne riksdag rörande dessa frågor
egde rum, går att framställa under särskilda hufvudrubriker..
Härvid förekommer således fråga:
1:0- 4tt jordbruket mätte från skjutsnings-besväret helt och hållet
befrias..
Följande utvägar äro för detta ändamål föreslagne, nemligen:
A) Att skjutsen ovilkorligen skulle ställas på entreprenad och de resande
erlägga betalning i förhållande till kostnaden för skjutsens upprätthållande.
Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 89.
I denna syftning hafva motioner blifvit väckta inom hedervärda Bondeståndet
af riksdagsmännen Johannes Nilsson frän Malmöhus län, med hvilken
Jöns Andersson frän samma län instämt; Anders Andersson från Östergöthland;
J. Bergström frän Stora Kopparbergs län, med hvilken sig förenat Anders
Ersson, Erik Jansson, Johan Andersson och Per Olsson från samma
län; Erik Ersson från Gefleborgs län, med hvilken Johan Persson och Lars
Mattsson från Upsala, Jöns Erik Ersson, Gustaf Hultman och Nils Nilsson
från Örebro samt Hans. Persson och Olof Persson från Gefleborgs län instämt;
Anders Jonsson frän Östergöthlands län, med hvilken Erik Jansson
och Per Olsson från Stora Kopparbergs län förenat sig; M. Sahlén från Westernorrlands
län, med hvilken P. Mattsson från samma län sig förenat; hvarförutan
dels mundtliga, dels skriftliga yttranden i denna syftning blifvit afgifne
utaf Håkan Pettersson från Blekinge län, Jonas Christoffersson och Nils
Nilsson från Wermlands län samt E. M. Falk från Skaraborgs län.
Enligt desse motionärers åsigt skulle, så snart de med nuvarande skjutsentreprenörer
ingångna kontrakter upphöra, håll- och reserv-skjutsen vid hvarje
gästgifvaregård utbjudas till den minstbjudande på 5 eller 10 år i sänder, utan
annan ersättning än den vid auktionen för mil bestämda minsta skjuts-legan,
hvilken således vid hvarje gästgifvaregård eller skjuts-station skulle blifva den
afgift, hvarför den resande egde rättighet, att -pä hittills öfligt sätt.; fortskaffas.
IIos de sålunda antagna entreprenörerne skulle, i likhet med hvad nu är stadgadt
för gästgifvare, de resande herbergeras och skjuts-ombyten verkställas,
derest icke entreprenörerne hade sina hemvist öfver en 16:dels mil från allmänna
landsvägen, eller så aflägse från nuvarande gästgifvaregårdar, att det ena skjutshållet
komme att, i jemförelse med det andra, blifva alltför långt eller kort.
Konungens Befallningshafvande skulle, såsom hittills skett, förrätta entreprenadauktionerne,
hafva inseende deröfver att entreprenörerne fullgjorde sina skyldigheter,
bestämma påföljd för underlåtenhet härutinnan m. m..
B) Att skjutsen skulle göras till föremål för den enskilda företagsamheten
i förening med p o stfor slingen, och det kontanta tillskott, som för
ändamålet kunde erfordras,, utgå af statsmedel.
Förslag härom hafva blifvit inom Bonde-ståndet framställda af:
a) Riksdagsmannen Nils Andersson från Christianstads län, som tillstyrkt:
att en allmän reglering af gästgifverier och gästgifvareskjuts måtte skyndsamt
verkställas, och dervid söka tillvägabringas anstalter, hvarigenom resande,
på bestämda tider kunde fortskaffas med de åkdon, som för ordinarie bref och
paketposten komme att begagnas; att denna reglering äfven skulle utsträckas till'
resandes fortskaffande på obestämda tider mot högre afgift, äfvensom till fort
-
6
Allm. Besv.- och Ekon - Utskottets Betänkande, N:o 89.
skaffande af extra poster och kurirer; att, intilldess ändamålet blefve vunnet, entreprenad-auktioner
för alla behöfliga gästgifveri-stationer mätte årligen utlysas, och
såväl gästgifveri som skjutshallningen och postloringen upplåtas åt den, som med
lägsta anbudet förenade fullt vederhäftig borgen för ordentligt fullgörande af kontraktet,
i hvilket bestämda vitén borde utsättas för hvarje fall detsamma kunde
lemnäs ouppfyldt.; att skjuts-legan skulle bestämmas till 24 å 32 sk. för dem
som åtföljde postvagnen och till 32 sk. å 1 rdr allt banko pr mil för hvarje
häst för dem, som fortskaffades särskildt; samt att den kostnad, som genom afgifterna
icke betäcktes, skulle utgå genom postverket af ett utaf statsmedel anvisadt
förslagsanslag; samt att, intill dess en sådan reglering kunde ske, entreprenad-skjutsning
för resande öfverallt måtte tillvägabringas med förhöjd skjutslega
af 32 sk. banko, och under vilkor, att hvad derutöfver kunde i understöd
till entreprenören erfordras af statsmedel bekostades.
Uti denna framställning hafva följande ledamöter af hedervärda Bondeståndet
instämt, nemligen Anders Jansson från Skaraborgs, Henrik Andersson
och Anders Persson från Örebro län, Elof Andersson och Anders Andersson
från Wermlands, Ola Svensson från Malmöhus och Lars Gustaf Andersson
från Elfsborgs län, den sistnämnde med tillägg, att jemväl postskjuts-legan måtte
varda proportionaliter förhöjd.
b) Anders Persson från Östergöthlands län, som föreslagit: att Rikets
Ständer måtte till Kongl. Maj:t framställa den önskan, att Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta ett förslag till post- och gästgifveri-skjutsens förenande.
c) Magnus Mänsson från Östergöthlands län, hvilken i hufvudsaken
gjort enahanda framställning, som Nils Andersson, med tillägg, att all i hemmantal
skattlagd jord må vara skyldig att under krig, för Rikets försvarsverk,
samt i fred, för transport af kronans effekter, utgöra den behöfliga del af nuvarande
kronoskjuts-skyldigheten; samt
d) Dfils Svensson från Christianstads län, hvilken, utan att likväl hafva
yrkat bidrag af statsmedel, i hufvudsaken gjort enahanda framställning som Nils
Andersson, med undantag dels, att de föreslagna entreprenaderna måtte omfatta
jemväl fångars forslande, dels ock, att skjuts-legan föreslagits till högst 32 sk.
för resande och 1 r:dr pr mil'för utländska- och snäll-posterna samt för befordrande
af paketposterna efter ortens pris och förhållanden.
e) Erik Ersson från Stora Kopparbergs län, hvilken föreslagit:
Att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes från Dess Befallningshafvande i Rikets alla län infordra
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 89.
uppgifter öfver de bidrag, som af de skjuts-skyldige lemnäs för håll- och reservskjutsens
utgörande, samt att dessa bidrag, i stället för att, såsom hitintills, utgöras
endast af den jordbrukande klassen, måtte utgå af den ökade inkomstkälla,
som den vid denna riksdag ifrågaställda förhöjning i bränvinsbrännings-afgiften
kommer att tillskynda landet; och har motionären såsom skäl härför anfört, att
rdå det är jordbruket, som i främsta rummet lider af nyssnämnde förderfliga
näringsgren, vore det en högst billig fordran, att den å densamma nu förväntade
högre beskattningen använda till lindrande af jordbrukets bördor.::
Härjemte har uti särskildt afgifvet yttrande riksdagsmannen Per Erik
Andersson från Westmanlands län framställt den åsigt, att skjuts-skyldigheten
skulle öfvertagas af entreprenörer, hvilka af statsmedel skulle erhålla ersättning
för den kostnad, som icke kunde betäckas genom skjuts-legan, hvilken ej borde
bestämmas till högre belopp, än 24 sk. banko pr mil.
2:o Att, derest skjutsning s-besvuret icke kan frän jordbruket skiljas,
lättnad i detta besvär mätte beredas.
Följande utvägar äro för detta ändamål föreslagne, nemligen:
A) Skjutsens ställande på entreprenad, under vilkor, att erforderliga
kontanta bidrag för ändamålet utgå länsvis.
Förslag härom är framställdt uti en hos höglofliga Ridderskapet och Adeln
af hr Sandströmer, A. P., väckt motion, hvaruti blifvit anfördt:
att, ehuru, genom den, i sednare tider, utkomna författningen om^ entreprenaders
tillvägabringande, en väsendtlig fördel för de skjuts-skyldige i så måtto
vunnits, att de kunnat bereda sig befrielse från skjutsnings-skyldighetens fullgörande
in natura, detta besvär dock ännu vore ganska tryckande, till följd af
den ytterst ojemna fördelningen af kostnaden för entreprenaders åvägabringande,
hvilken kostnad helt och hållet vore beroende af den större eller mindre skjutsningen
vid de gästgifvaregårdar, hvartill de skjuts-skyldige hemmanen voro anslagne,
samt det antal hemman, hvaraf hvarje olika skjuts-lag vore indeladt.
Såsom exempel härpå har motionären anfort, att uti Skaraborgs län entreprenadbidragen
omvexla emellan 36 r:dr och 30 sk. 8 r:st banko pr hemman, och
att till och med några gästgifvaregårdar linnas der skjut-en genom entreprenad
besörjes endast mot den högre skjuts-legan; hvarjemte motionären uppgifvit, att
hemman skola inom nämnde län finnas, som, ehuru skyldiga att utgöra skjuts,
äro derifrån alldeles fria, emedan de, i anseende till läget, icke kunnat till något
skjuts-lag indelas. Då nu hemmanens indelning till skjuts-lag vöre beroende af
behofvet utaf gästgifvaregårdar och den större eller mindre skjutsningen vid des
-
8
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o S9.
sa, samt följaktligen öppnandet af nya kommunikations-Ieder eller den ökning
eller minskning uti de redan befmtliges begagnande, som af mångfalldiga olika
anledningar kan uppstå, verkade högst betydliga förändringar uti särskilda hemmans
skjutsnings-besvär, syntes en jemnare fördelning af skjutsnings-besväret
vara af verkligt behof påkallad; och till en sådan jemnare fördelning hade, sedan,
genom entreprenaders införande, skjutsnings-besväret förvandlats till en kontant
afgift, yppat sig en utväg, sorn saknats så länge skjutsningen skolat in natura
utgöras. Man kunde nemligen fördela entreprenad-afgifterne icke blot,t inom
hvarje skjuts-lag, utan distrikts- eller läns-vis, hvarigenom naturligtvis bördan
mera jemna des. Sålunda hade, redan innan det nu gällande entreprenad-systemet
infördes, uti provinsen Jemtland gästgifvarne besörjt skjutsningen emot ersättning,
hvilken, bestämd vid sammanträden med tingslagsvis utsedde ombud,
fördelats på alla skjuts-skyldige hemman inom provinsen. Denna ordning hade
der ledt till allmän belåtenhet. Visserligen torde det, såsom en gifven följd af
den afsedda jemkningen, inträffa, att vissa hemman kunna komma att framgent
vidkännas en högre utgift än hittills, men man borde dock icke förbise att sådana
förändringar, som det nu varande systemet ofta föranleder, kunna medföra
vida större omvexlingar, såsom exempel hvarpå motionären anfört, att uti Skaraborgs
län nyligen inträffat, att, i anseende dertill att skjutsningen vid en gästgifvaregård
under sednare tider ökats, skjuts-laget efter behörig undersökning,
ökats med 8 ~h mantal, som förut varit indelade till en annan närbelägen gästgifvaregård.
Då entreprenad-afgifterne vid förstnämnde gästgifvaregårdar utgjorde
26 r:dr 32 sk. banko pr mantal och vid den sednare endast 8 r:dr, vöre
lätt funnet, hvilken betydlig förändring i skjutsnings-besväret för de öfverflyttade
hemmanen, genom denna af förändrade förhållanden påkallade jemkning af
de äldre skjuts-regleringarne, uppkommit.
Med afseende ä hvad sålunda blifvit anfördt, har motionären föreslagit att
genom allmän författning måtte stadgas:
att vid rättigheten till skjutsningens upplåtande på entreprenad, sedan de
för hvarje län nu gällande kontrakter upphört, skulle fästas det vilkor att afgilterne
vid alla de gästgifverier inom hvarje län, der sådan framgent komme
att ega rum, böra sammanläggas och efter hemmantalet lika fördelas å samtlige
skjuts-skyldige hemman inom länet, med undantag endast af dem, som äro anslagne
till gästgifvaregårdar, der skjutsen af skjuts-lagen sjelfve, enligt äldre föreskrifter,
och således utan den med entreprenad förenade förhöjning i skjutslegan,
utgöres;
att de sålunda belöpande afgifterne, emot någon lämplig mindre provision,
debiteras och uppbäras i sammanhang med krono-utskylderne samt, efter behörig
fördelning, till vederbörande utbetalas; samt att det må ankomma på de
skjuts
-
Alhn. Besv- och Ekon.-Utskoltets Betänkande, N:o 89.
9
skjuts-skyldige sjelfve att, på det sätt, som Kongl. Maj:t i Nåder kan pröfva
lämpligt bestämma, genom fullmäktige, som af ombud utvalde vid sockenstämmor
tingslagsvis utses till bevakande af sin derunder beroende rätt, deltaga uti
ätgärderne för entreprenadernes ombesörjande; dock utan att den Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande tillkommande pröfnings-rätt i dylika frågor derigenom förringades.
Men, om det emellertid icke skulle anses lämpligt, att meddela en så beskaffad
allmän föreskrift, som nu blifvit föreslagen, har motionären hemställt, att
det åtminstone måtte tillåtas de skjutsnings-skyldige, att länsvis om en dylik
reglering af skjutsnings-besväret besluta, samt att fördenskull, då fråga derom
Uppstår, afgörandet må öfverlemnas antingen åt läns-nämnd, derest sådan skulle
blifva organiserad eller annars åt fullmäktige, tingslagsvis utsedde, genom vid
allmänna sockenstämmor valde ombud och hvilka fullmäktige inför Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande sammanträda. Beslutet borde dä blifva beroende af de flesta
rösterne, men frågan förfalla om röstetalet blefve lika på hvardera sidan.
Motionären har derjemte till Utskottet öfverlemnat officiel uppgift pa de
årliga bidrag, som af entreprenörer uppbäras för bestridande af skjutsen vid de
gästgifvaregårdar inom Skaraborgs län, hvarest densamma blifvit upplåten på
entreprenad till den 1 Juni 1855; utvisande denna uppgift, att bidragen, som
för olika gästgifvaregårdar äro i hög grad skiljaktiga till beloppen, så att desse
vexla emellan 30 sk. 8 r:st och 36 r:dr, allt banko, pr mantal, tillsammans utgöra
12,135 r:dr 37 sk. 2 rist, af hvilka bidrag, fördelade på 651 reserv
och
1.523 ^ hållskjuts-skyldige hemman, på hvarje hemman belöper sig omkring
5 r:dr 27 sk.
B) Förhöjning af shjuts-legan, såväl för entreprenad sorn för reservskj
utsen.
Under åberopande af dels de betydliga bidrag, de skjuts-skyldige mast
vidkännas till entreprenörer, dels ock svårigheten att i vissa, särdeles de glest
bebyggda orterne, åstadkomma dylika inrättningar, hafva åtskillige motionärer
ansett det vara med billighet öfverensstämmande och af behofvet pakalladt, att
skjuts-legan förhöjdes. Väl hade derigenom, att skjuts-legan a landet, enligt Kongl.
Kungörelsen den 4 Maj 1852, blifvit under 5 l månader om aret höjd till 20
sk. banko milen å de ställen, der entreprenad icke kunnat tillvägabringas, någon
lindring i skjuts-bördan blifvit beredd: men denna börda vore icke mindre tryckande
under den återstående delen af året, då vigtiga landtmanna-göromal
påginge. j t
Utom hvad, i sammanhang med andra ämnen, redan blifvit rörande skjuts
-
Bih. till R. St. Fröt. 1853 $ 1854. 8 Sami. 20 Höft.
t
10
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 89.
fegan upptaget, har inom hedervärda Bonde-ståndet i berörde afseende blifvit
yrkadt :
a) Skjuts-Iegans å landet bestämmande i allmänhet till 52 sk. banka
milen för hvarje häst.
Härom äro förslag väekte af J. Holm från Stockholms län, Erik Ersson
från Stora Kopparbergs län, M. Sahlén frän Wester-Norrlands län, med hvilken
P. Mattsson från samma län instämt, samt Anders Persson från Östergöthlands
län, denne sednare under förutsättning att den högre skjuts-legan skulle
taga sin början frän och med 1855 för håll- och reserv-skjutsen samt för entreprenad-skjutsen
i mån af nu gällande kontrakters upphörande.
b) Sljuls-legans bestämmande till 52 sk. för stad och 28 sk. för
landet å sådana ställen, hvarest entreprenader kunna l illv äga bringas samt,
der sådana inrättningar icke kunna åstadkommas, till 28 sk. för stad samt
24 sk. å landet under hela året.
Förslag härom äro gjorda af Petter Jönsson från Jönköpings län, Jacob
Lindby från Gottlands län, med hvilken sig förenat Olof Lagergren från samma
län, äfvensom af Sven Andersson från Skaraborgs län, hvilken motionär utgått
från den synpunkt, att skjutsnings-skyldigheten icke bordt åt entreprenörer upplåtas,
Anders Persson och Anders Jonsson från Östergöthlands län, med hvilken
sistnämnde Erik Jansson och Per Olsson från Stora Kopparbergs län instämt
har yrkat att, derest entreprenader ej kunna tillvägabringa.?, skjuts-legan
höjes till minst 28 sk. banko milen.
c) Skjuts-Iegans bestämmande till 24 sk., eller åtminstone till 20 sk.,
banko under alla tider af året.
Härom äro förslag väckta af Petter Mårtensson från Jönköpings län,,
med hvilken Anders Johan Sandstedt frän samma län, Petter Gabrielsson
från Kronobergs län, förre vice talmannen Per Erik Eriksson från Wermlands
samt Olaus Eriksson från Götheborgs län instämt, äfvensom af Olaus Börjesson
från sistnämnde län; vidare hafva Peter Claesson och Johan Petter Andersson
från Elfsborgs län, Gustaf Nilsson från Kalmar län, Anders Persson från
Östergöthlands län och Anders Nilsson från Hallands län, yrkat skjuts-Iegans
bestämmande till 24 sk., banko, den sistnämnde- likväl endast hvad provinsen
Halland beträffar; hvarjemte Anders Medin från Kronobergs län, med förklarande
att han biträder »hvarje mening, sorn i fråga om skjutsnings-skyldigheten
later jordbrukarenen större rättvisa vederfaras,« yrkat skjuts-Iegans förhöjande öfver
allt, der entreprenader icke kunna tillvägabringas, till 20 sk. banko under
hela året; och hafva dcrförutan, uti särskilda, inom Ståndet afgifna, till Ut—
Allm. Best- ock Ekon,-Utskottets Betänkande, N:o 89.
U
iskottet remitterade yttranden. Anders Andreasson från Elfsborgs län, G. Nyqvist
från Wermlands län samt Jonas Petter Danielsson och E. J. Rudberg från
Kalmar län biirädt förslag i ofvanuppgifDa syftning, de två sistnämnde med den
förändring, att å de ställen, der entreprenader kunde åstadkommas, skjuts-legan
borde utgöra 28 sk, banko.
Slutligen har riksdagsmannen Erik Larsson från Wester-Norrlands län,
uti särskild motion yrkat, ratt Medelpad, i afseende på skjutsnings-bestyret, måtte
komma i åtnjutande af samma förmåner, som öfrige landskaperna, eller, om detta
icke kunde bifallas, åtminstone skjuts-stationerna Boda, Sillre, Byn och Harfvom
erhålla någon mot deras möda svarande ersättning, antingen i anslag af staten
eller af vissa dem tilldelade räntor från andra hemman, eller ock medelst förhöjd
skjuts-lega;» varande såsom skäl för sistberörde yrkande anfördt, att de
skjuts-skyldige vid dessa, för omkring 00 år sedan inrättade, skjuts-stationer icke,
med undantag af Byn och Harfvom, hvilka erhållit någon lindring i voteringen,
undfått sådana fördelar, som skjuts-skyldige hemman i allmänhet åtnjuta.
C) Minskning i hästantalet vid skjuts-ombyte-ställena m. m.
För den händelse riksdagsmannen Nils Anderssons från Christianstads
län här ofvan under första punkten omförmälda förslag angående gästgifveriskjutsens
förenande med post-skjutsen icke skulle genast kunna verkställas eller
svårigheter möta för dess allmänna utförande, eller derest det skulle visa sig,
att i några orter entreprenader icke kunna tillvägabringas, har bemälde motionär
föreslagit, »att genast den åtgärd måtte vidtagas, att, genom förminskning af
hästantalet vid skjuts-ombytena, der detta antal blifvit öfver behofvet bestämdt
samt genom skjuts-hållningens och gästgifveri-rörelsens förenande in. m., kostnaden
för skjuts-bestyret måtte förminskas och en allmän skjuts-lega af 24 skillingar
per mil å landet samt 28 skillingar från städerna för hvarje häst bestämmas.
u
3 :o. Genom förändrad reglering af nämndemäns skjutsnings-skyldighet.
Härom har inom hedervärda Bonde-ståndet motion blifvit väckt af Anders
Andersson från Wermlands län. hvilken anfört, att. enligt i ämnet gällanlande
författningar, ojemnhet icke sällan uppkommer derigenom, att nämndemän,
livilke ega hållskjuts-skyldiga hemman, njuta befrielse från skjuts-skvldigheten,
då deremot de, hvilka ega till reserv anslagna, stundom mindre, hemmansdelar,
icke åtnjuta någon lindring. Till förekommande af detta missförhållande, har
motionären föreslagit, att nämndemän, antingen de ega eller bebo större eller
mindre, till reserv- eller håll-skjuts anslagna hemman, under tjenstetiden mått*
För sin jord åtnjuta befrielse från skjuts-skyldigheten med en häst.
12
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskoltets Betänkande, N:o 89.
4:o. / afseende på Kungs- och Rrono-skjutsen.
Utom hvad redan blifvit uti forsta punkten under litt. B. anmärkt, rörande
hvad riksdagsmannen Magnus Mänsson i afseende på kr ono sk juts en, anfört,
hafva riksdagsmännen Petter Jönsson från Jönköpings län och Jacob Lindiny
från Gottlands län samt Nils Andersson från Christianstads län yrkat skjutslegans
höjande för kungs- och krono-skjuts till 24 sk. för landet och 28 sk. i
städerna, hvarjemte Anders Ersson från Stora Kopparbergs län, med hvilken
J. Bergström och Johan Andersson från samma län instämt, uti en i annat
ämne afgifven motion, hvilken kommer att särskildt behandlas, yrkat förhöjning
i den lega, som för kungs- och krono-skjuts utgår, till 32 sk. banko: och
har dessutom riksdagsmannen Jöns Pehrsson från Blekinge län uti skriftligt,
till Utskottet remitteradt anförande, fästat uppmärksamhet vid olämpligheten
deraf, att krono-skjuts begagnas för lortskaffande af båtsmän, samt derföre föreslagit,
att Rikets Ständer mätte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att för båtsmans-transporter hädanefter begagnades sjölägenheter, der sådant
vore möjligt.
5:o. Vagns-legans ökande.
Härom hafva framställningar blifvit gjorda dels af riksdagsmannen Anders
Johnsson från Östergöthlands län samt Eric Jansson och Per Olsson
från Stora Kopparbergs län, hvilka föreslagit, att nämnde lega måtte med i
höjas utöfver hvad som nu eger rum; vidare har riksdagsmannen Olaus Borjesson
från Götheborgs län, med hvilken Anders Andersson från Elfsborgs
län, uti särskildt inom Ståndet afgifvet yttrande, instämt, föreslagit en afgift a'
2 sk. banko för enbets- och 4 sk. samma mynt för tvåbets-åkdon.
Slutligen har riksdagsmannen Nils Andersson från Christianstads län, uti
dess ofvannämnde motion, jemväl föreslagit:
6:o. Att ersättning för vederbör andes resor i t mbets-ärcndcn ma
utgå efter en förändrad beräkningsgrund, så att den ätnjutes
endast för det antal hästar, sorn verkligen behöfvcr begagnas.
Vid granskning af ofvannämnda flera förslag, förtjenar utan tvifvel i lörsta
rummet att tagas i betraktande frågan om jordbrukets fullkomliga befriande
från skjutsnings-besväret.
Då, enligt hvad Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet vid sista
riksdagen erinrat, denna fråga länge utgjort ett föremål för båda Statsmakter
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Ltskottets Betänkande, N:o 89.
13
nas omsorger, tvekar Utskottet ej att uttala den mening, att ifrågavarande befrielse
är det mål, hvartill hvarje reglering af skjuts-skyldigheten bör syfta; dock
måste man vid utförandet tillse, att detta mål ernås på ett sätt, som icke verkar
hämmande på den allmänna rörelsen, enär de hinder, som för denna uppstå,
menligt inverka på både allmänna och enskilda hushållningen, och icke minst
på jordbrukarens egen.
För att helt och hållet befria jordbruket från skjutsnings-besväret, gifves
väl en af åtskillige motionärer, nemligen Johannes Nilsson från Malmöhus län.
Anders Andersson från Östergöthlands län, ,/. Bergström från Stora Kopparbergs
län m. 11. anvisad utväg, nemligen: att skjutsen ovilkorligen skulle ställas
på entreprenad och de resande erlägga betalning i förhållande till kostnaden
lör skjutsens upprätthållande, men så enkel denna utväg synes, låter
den likväl svårligen förena sig med ett nödigt afseende på rörelsens obehindrade
gång. Vid ilera gästgifverier lägger sjelfva belägenheten hinder
i vägen för en friare täflan mellan flera spekulanter på en sådan entreprenad;
och ju inskränktare antalet af medtäflare blefve, desto högre skulle otvifvelaktigt
en eller annans öfverdrifna försigtighet, någon gång kanske äfven vinningslystnad,
uppdrifva lägsta anbudet. Der lokala omständigheter för en spekulant
kunde undanrödja alla medtäflare eller gifva honom en särdeles öfvervigt
öfver dem, blefve legan beroende snart sagdt af hans godtycke. Likasom hittills
resandes förskaffande utgjort en kännbar tunga för jordbruket, emedan den
skjutsande, utan att sjelf få betinga sig nöjaktig ersättning, måste vid anfordran
lemna den äskade tjernsten, så skulle tvertom, i läll entreprenören, utan den resandes
begifvande, egde bestämma skjuts-legan, denna blifva alltför tryckande
för dem, som nödgas begagna detta medel att komma fort. Utskottet har sig
dessutom bekant, att åtskillige orter finnas inom landet, der entreprenad hittills
icke kunnat tillvägabringas. Skulle nu å dem en till obegränsadt belopp uppgående
skjuts-lega likväl göra entreprenad-skjutsning möjlig, inträffade derigenom
betänkliga hinder för rörelsen. Den stora skiljaktigheten i skjuts-legan
vid de särskilda gästgifverierna, hvarigenom det blefve omöjligt att vid en
resas början beräkna dertill erforderliga omkostnader, vore en ny olägenhet.
Ifrågavarande utväg att befria jordbruket från skjutsnings-besväret,
skulle således, om den antoges, medföra oreda och hinder för kommunikationerna
inom landet, hvarföre den icke kan tillstyrkas. Vidkommande åter
förslaget, att skjutsen skulle göras till föremål för den enskilda företagsamheten
i förening med postforslingen och det kontanta tillskott, som för ändamålet
kunde erfordras, utgå af statsmedel, anser Utskottet, likasom >id föregående
riksdag, detsamma ej eller antagligt, emedan för sådant ändamål betydliga statsanslag
skulle erfordras, hvilka komme att drabba icke blott de nu skjuts-skyl
dige, utan alla landets skattskyldige invånare, hvartill kommer att, på sätt Ut
-
14
Allm. Best.- och Ek on.-Ulek oi tets Betänkande, N:o 89.
skottet i ett annat betänkande (N:o 23) visat, forvagns-inrättningen icke utan
alltför kännbara uppoffringar å statens sida kunnat tillvägabringas. På grund
häraf får Utskottet vördsamt hemställa,
att Johannes Nilssons. Johan Bergströms, Nils Anderssons, m.
fl:s uti l:a punkten omnämnda förslag icke må till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Då Utskottet nu öfvergår till andra hufvudfrågan: att, derest skjutsnings-besväret
icke kan fran jordbruket skiljas, lättnad i detta besvär mätte
beredas, har Utskottet att först taga i betraktande hr Sandströmers motion,
som afser skjutsens ställande pä entreprenad, under vilkor att för ändamålet
erforderliga kontanta bidrag skulle utgå länsvis; och då Utskottet redan
uttalat den Öfvertygelse, att jordbrukets befrielse från skjutsnings-besväret är
det mål, hvartill hvarje reglering af skjuts-skyldigheten bör syfta, har Utskottet
vid nu ifrågavarande förslag jemväl att tillse huruvida genom detsainmas antagande
en sådan lättnad i skjutsnings-besväret kunde åstadkommas, att en framtida
befrielse derigenom förberedes.
Då det icke lärer bestridas att skjutsnings-skyldigheten ursprungligen icke
utgjort ett för jordbruket så betungande onus, sorn det hvartill det i sednare
tider uppgått, utan man förutsatt, att legan skulle utgöra en ungefärlig ersättning
för besväret, hvaraf äfven torde kunna förklaras stadgandet i 28 kap. 5
£ Byggninga-balken, samt Kongl, förklaringen den 11 December 17GG. att
gästgifvaregårdarne närmast belägna hemman kunna, för det fall att »gästgifvare
ej ensam kan uppehålla skjutsen;., till reserv anslås, så torde deraf lika ostridigt
följa, att det skulle innefatta en obillighet, att genom en allmän författning
tillförbinda andra från gästgifvaregård så långt boende jordegare, att de
icke kunnat åläggas skjuts-skyldighet in natura, att med penningar deltaga uti
ett onus, hvarifrån de. enligt gällande lag, egt åtnjuta befrielse. Men om äfven,
åt det i hr Sandströmers förslag förekommande uttrycket »samtlige skjuts-skyldige
hemman inom länets, icke bör gifvas den vidsträckta betydelse, hvari Utskottet
här uppfattat detsamma, utan dermed förstås allenast de hemman, af
hvilka skjuts-skyldigheten, enligt nu gällande föreskrifter, in natura eller genom
bidrag till entreprenör utgöres, finnér Utskottet likväl det så väl af motionären,
rörande Skaraborgs län upplysta, som af erfarenheten i öfrigt bekräftade förhållande,
att skjutsnings-besväret å särskilda orter, äfven inom samma län, är olika
tryckande, utgöra ett väsendtligt hinder för antagande af en sådan fördelning,
som motionären åsyftat, ty derigenom skulle nödvändigt inträffa, att den lindring,
som bereddes åtskilliga hemman, skulle endast leda till fördeiför nuvarande
innehafvarne deraf på andras bekostnad. Dessutom torde den föreslagna afgiften,
som, enligt motionärens förmenande, borde debiteras och uppbäras i sam
-
Ålim. Rest.- och Ekon.-Utskoltets Betänkande, A~:o 89.
f5
manhang med de allmänna kroiio-utskyklerna, komma att förvandla skjutningsbesväret
till en grundskatt, som, efter Utskottets åsigt, skulle betydligt försvära
möjligheten att i en framtid lyfta denna börda från jordbruket.
Beträffande åter andra momentet af hr Sandströmers förslag, eller att de
skjuts-skyldige skulle berättigas, att länsvis besluta om en dylik reglering af skjutsnings-besväret,
så lärer, enligt Utskottets förmenande, något hinder deremot icke
förefinnas uti nu gällande föreskrifter i detta ämne, derest samtlige de skjutsskyldige
om en sådan reglering sig förena: men att i berörda afseende tillstyrka
en allmän författning, har Utskottet, för sin del, funnit betänkligt, helst beslutet
borde blifva beroende af de flesta rösterne ibland de fullmäktige, hvilke af koramunerne
blifvit utsedde, att ordna denna angelägenhet. En sådan bestämmelse
skulle, enligt Utskottets tanke, kunna leda till verkligt förtryck, derigenom att
någon påbördades en afgift i penningar, som enskildt för honom vore mera
betungande ån sjelfva skjutsnings-besväret, hvaremot någon säkerhet icke vore
att påräkna uti flertalets bifall, då ett sådant kunde framkallas af förhållanden,
som icke för hela länet äro gemensamma; och man kan lätt föreställa sig att
majoriteten af skjuts-skyldige inom ett län, derest skjutsnings-besväret vore för
den mera tryckande än för minoriteten, kunde befordra enskild vinning på den
sednares bekostnad, hvaremot å andra sidan, der de minst betungade utgjorde
majoriteten, en dylik reglering blefve omöjlig att verkställa. På grund häraf
anser Utskottet sig ega skäl
afstyrka bifalL till hr Sandströmers motion
-
Sedan Utskottet sålunda hvarken ansett tiden inne att göra framställning
om skjutsnings-besvärets fullkomliga skiljande från jordbruket, eller kunnat förorda
det förslag, som, till beredande af lättnad i besväret, blifvit af hr Sandströmer
framstäldt; återstår för Utskottet att tillse, huruvida någon förhöjning
i skjuts-legan kan tillstyrkas samt således lindning i skjutsnings-besväret på
detta sätt beredas; hvilken utväg är af de fleste motionärerne yrkad. Uti
denna fråga tillstyrkte Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet vid sistlidne
riksdag, att uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit anhålla, att, med bibehållande
af den för entreprenad-skjuts gällande lega, legan för annan vid Iandtgästgifverierna
utgående skjuts måtte varda bestämd till 20 sk- banko, hvarefter,
oaktadt denna fråga hos Rikets Ständer förföll, Kongl.. Majit, med afseende
å hedervärda Bonde-ståndets ansökning i ämnet, genom Nådig kungörelse
den 4 Maj 1852, förordnat, att legan för gästgifveri-, håll- och reservskjuts
vid gästgifvaregårdar å landet, hvarest skjuts-entreprenad icke eger rum,
skulle vårtiden under Mars och April månader till och med den 1.5 Maj, samt
16
Allm. Best.- och Ekon.-Utskottels Betänkande, N:o 89.
på ! '»-ten under Oktober. November och December månader utgöras med 20
.-k. banko milen för hvarje häst, och att legan för kungs- och krono-skjuts ä
landet under berörda tider af året äfvenledes skulle med 20 sk. banko milen
för hvarje häst erläggas.
Ehuru således någon lindring i skjutsnings-besväret blifvit de dermed betungade
beredd, anser Utskottet dock denna lindring icke vara tillfyllestgörande.
Det är nemligen^ enligt Utskottets öfvertygelse, lika besvärligt att utgöra skjuts
under den återstående tiden af året, då vigtiga landtmanna-göromål taga jordbrukarens
arbetskrafter i anspråk, som de månader, å hvilka förhöjning”i slijutsjegan
blifvit beviljad: men dä Utskottet således icke kan annat än förorda denna
tillöknings utsträckning till alla tider af året, måste Utskottet äfven fästa
tillbörligt afseende å de yrkanden, som blifvit gjorda rörande förhöjning af den
skjuts-lega, som för entreprenad eger rum, hvilket torde vara så mycket nödvändigare.
som det i annat fall otvifvelaktig! skulle inträffa, att. i samma mån
reservskjuts-legan närmar sig den för entreprenad bestämda, hinder möta för
skjutsens ordnande på sistnämnda sätt. De ofta ganska betydliga bidrag, hvilka
de skjuts-skyldige utgöra till entreprenörer torde dessutom tillräckligt ådagalägga
nödvändigheten af entreprenad-skjuts-legans förhöjning.
I öfverensstämmelse härmed får Utskottet vördsamt tillstyrka Rikets
Ständer,
att uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det skjutslegan
vid^ landt-gästgifverierne måtte varda bestämd, der skjutsen
icke är på entreprenad upplåten till 20 sk. under liela året, och der
entreprenad finnes eller kan blifva inrättad till 28 sk. banko milen
för hvarje häst.
Hvad vidare angar åtskilliga motionärers yrkanden om förhöjning af skjutslegan
i städerne, finner Utskottet, med afseende å den högre kostnad, som för
skjutsens utgörande i städerna erfordras, och i enlighet med de åsigter, som Utskottet
ofvan yttrat i fråga om skillnad emellan legan för entreprenad-skjuts och
annan skjuts, sig böra vordsamligcn tillstyrka,
att Rikets Ständer ma hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att
skjuts-legan i de städer, der skjutsen icke är på entreprenad ställd,
måtte höjas till 24 sk. och legan för den entreprenad-skjuts, som i
städerna utgår, till 32 sk., allt banko, milen.
I afseende på riksdagsmannen Nils Anderssons från Christianstads län
förslag, att, till lindring i skjuts-skyldigheten, häst-antalet vid skjuts-stationer måtte
nedsättas
Allm. Resv - och Ekmi.-Utskotlels Betänkande, N:o 89.
1?
nedsättas, der detta blifvit öfver behofvet bestämdt, samt skjuts-hållningen med
gästgifvcri-rörelsen förenas, så lärer förstnämnda omständighet röra särskilda,
ehuru af motionären icke närmare uppgifne eller utredda missförhållanden, hvilka.
derest de förefinnas, kunna på besvärsväg afhjelpas; hvadan och då, hvad
särskildt angår förslaget om skjuts-hållningens förenande med gästgifveri-rörelsen,
någon flyttning af den sednare icke torde, emot gästgifvars bestridande, lagligen
kunna ega rum, Utskottet hemställer,
att afseende icke måtte fästas å Nils Anderssons berörde framställningar.
Vidkommande dernäst Eric Larssons från Wester-Norrlands län yrkande
om särskildt understöd till underlättande af skjutsnings-besväret vid några uppräknade
stationer i Medelpad; så enär motionären icke på något sätt styrkt det
åberopade förhållandet, att skjutsnings-besväret å dessa ställen skulle vara melan
vanligt betungande, samt det i allt fall icke synes vara lämpligt att Rikets
Ständer befatta sig med frågor af så enskild beskaffenhet, som den förevarande,
hvilken i administrativ väg kan upptagas och afgöras, finner Utskottet sig föranlåtet
hemställa,
att jemväl denna motion icke måtte till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Fråga om förändring i den skjutsnings-frihet, nämndemän för sin tjenstetid
åtnjuta, har vid flere föregående riksdagar blifvit väckt och nu åter upptagen
af riksdagsmannen Anders Andersson från Wermlands län: och får Utskottet,
såsom förut vid denna frågas besvarande, upplysa, att de föreskrifter,
som rörande nämndemäns skjutsnings-frihet blifvit gillia, innefattas i en af Kongl.
Kammar-kollegium den 3 December 1821 utfärdad kungörelse, som stadgar, att
under den ordinarie härads-nämnden förundte skjutsnings-frihet icke får begripas
reservhemmans och gästgifvaregårdars skjutsnings-skyldighet, utan att denna frihet
endast .eger rum vid utgörande af håll-och krono-skjuts för den hemmansdel,
nämndemannen sjelf bebor och för hvilken lian såsom egare, värd eller abo är
skrifven samt icke längre än för deli tid, han tjensten bestrider. En ojemnhet
i förmåner kan visserligen uppstå derigenom, att den hemmansdel, för hvilken
skjutsnings-frihet sålunda åtnjutes kan, vara större eller mindre; men denna olikhet
skulle, enligt Utskottets förmenande, icke afhjelpas derigenom, att befrielse
åtnjötes för en häst, enär skjuts-lagens olika storhet i allt fall skulle i sådant
afseende inverka. Utskottet får derföre vördsamt hemställa,
att Anders Anderssons ifrågavarande motion må lemnäs utan
åtgärd.
Bih. till R. St. Prol. 1853 § 1854. 8 Sami. 20 Höft. 3
18
Allm. Besv.- och Ekon - UIskallets Betänkande} N:o 89.
Utskottet öfvergår till fjerde punkten, angående kungs- och krono-skjlitsén;
och beträffande först riksdagsmännen Petter Jönssons, Jahob Lindbys,
Nils Anderssons m. flis yrkanden 0111 förhöjning af den för kungs- och krono-skjuts
utgående lega, får Utskottet fästa uppmärksamhet dervid, att genom
den här ofvan föreslagna förhöjning i allmänna gästgifveri-skjutslegan, hvilken
enligt Kongl, förordningarne den 6 Maj 1830 och 18 Augusti 1819 jemväl tillgodokommer
dem, sorn verkställa kungs- och krono-skjuts, nämnde motionärers
syfte blifvit till en del boredt; men vidare förhöjning af ifrågavarande skjutslega
anser Utskottet ej skäl att förorda.
Vidkommande dernäst riksdagsmannen Magnus Månssons från Östergöthlands
län uti första punkten omförrnälda förslag, ratt all i hemmantal skattlagd
jord må vara skyldig att under krig för rikets försvarsverk, samt i fred
för transport af kronans effekter utgöra krono-skjuts,a så enär detta förslag hav
till syfte att utsträcka skjutsnings-skyldigheten äfven till sådan fastighet, som
hitintills varit derifrån befriad, får Utskottet, under åberopande af dess här- ofvan
afgifne yttrande öfver hr Sandströmers motion, hemställa,
att Magnus Månssons ifrågavarande förslag icke må vinna afseende.
Rörande riksdagsmannen Jöns Perssons från Blekinge län yrkande, att
fortskaffandet af båtsmän hädanefter måtte verkställas sjöledes, får Utskottet erinra,
att uti Kongl. Maj:ts Nådiga förordning örn truppers och persedlars förskaffande
den 6 September 1842, uttryckligen finnes stadgadt, att, till lindring
uti in qvart erings- och krono-skjuts-skyldigheten, fortskaffning af trupper, tillhörande
arméen eller flottan skall företrädesvis ske sjöledes med begagnande af
kronans egna eller enskildes dertill hyrda seglande eller ångfartyg; och finner
Utskottet sig, i anledning häraf, böra vördsamt hemställa,
det något afseende icke måtte fästas vid Jöns Perssons berörde
framställning.
Hvad åter angår femte punkten eller frågan om vagns-legans ökande; så
torde det icke kunna bestridas, att den ersättning, som nu lemnäs för begagnande
af den skjutsandes åkdon är alltför låg, hvadan Utskottet linner det med
rättvisa och billighet öfverensstämmande, att berörde missförhållande rättas; och
sorn derjemte icke sällan inträffar, att resande, som färdas med eget åkdon, begagnar
den skjutsandes seltyg, men någon viss lega derför icke finnes bestämd,
har Utskottet jemväl ansett någon lämplig afgift böra härför stadgas. Af sådan
anledning får Utskottet vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
det stadgas måtte, att, för begagnande af den skjutsandes hjulåkdon,
Allm. Betr - och Ekon.-U/skottets Betänkande, N:o 89.
19
såvida dessa äro med fjädersäten förs edde, skall i lega erläggas 4
sk. för tvåbets- och 2 sk. för enbets-åkdon, samt att för sele, sorn
utan åkdon nyttjas, erläggas 1 sk. allt banko, milen, men för släde,
äfvensom för hjulåkdon, hvarå icke fjädersäte finnes, bibehållas hitintills
vanlig lega.
Vidkommande slutligen riksdagsmannen Nils Anderssons, i sammanhang
med hans motion, rörande skjuts-väsendet, gjorda framställning, att ersättning
för resor i embets-ärenden skulle utgå efter en förändrad beräkningsgrund, så att
den åtnjötes endast för det antal hästar, som verkligen behöfde begagnas, får Utskottet
hänvisa till det betänkande N:o 71, Utskottet, i anledning af annan motionärs
i enahanda syftning väckta förslag afgifvit.
Stockholm den 28 April 1854.
Reservationer:
af hr Bergenstråhle, Claes Gabriel: «Som jag af sjukdom var hindrad
att deltaga uti Utskottets slutliga beslut rörande de motioner, sorn voro väckta
om skjuts-legans förhöjning, anhåller jag, att mina nedanskrifne yttranden dä
ämnet förut, den 31 nästlidne Mars, förevarit, måtte såsom reservation få upptagas.
Att skjutsen är ett onus, äfvensom att den är ojemnt fördelad, kan icke
bestridas; det vore derföre väl om jordbruket derifrån kunde befrias: inell
för detta onus, äfvensom för de flesta andra, möter det hinder, att det under
tidernas längd blifvit ett med stats- och samhällsskicket sainmanvext behoi,
som ieke kan borttagas, och icke heller synnerligen underlättas genom några
allmännare diligens-inrättningar, sorn i värt glest bebodda land, och genom
ojemnheterne i trafiken, som hindra uppgörandet af all kostnadsberäkning, icke
äro möjliga att tillvägabringa.
Beträffande åter dess jemnare fördelning å hemman, som deruti hitintills
icke deltagit, skulle sådant medföra en rubbning uti egande-rätten: undantag
måste dock stundom häruti ega rum, då vid en och annan station traff
-
20
Allm. Besv.- och Ekon.-U/skol/e/s Betänkande, Nio 89*
ken blifvit så förökad, att det förra skjuts-laget icke mäktar att bestrida skjutsen;
då så inträffar, så borde den nya bördan, sorn derigenom ålägges de liitintills
derifrån befriade hemman, lindras på så sätt, att det gamla skjuts-laget,
som genom tillökningen af de tillkomne vunnit en lättnad, deremot gåfve deni
en billig kontant ersättning. För öfrigt måste iliågkommas, att den ojemnhet,
som i detta onus förefinnes emellan de skjuts-skyldige å den ena vägen emot å
en annan, hafva genom tidens längd jemnat sig derigenom, att i arf eller vid
köp, hafva hemmanens värden blifvit beräknade allt elter som detta onus varit
mer eller mindre tryckande.
Såsom ett hufvudsakligt skäl till den klagan, sorn nu spörjes angående
skjutsen, är dess förökande under sednare tider; att så är vid några stationer,
är en sanning; men denna fråga måste behandlas med afseende ä det stora
hela, och dä höra ökningarne till undantagen; deremot kan det icke bestridas,
att skjutsen i allmänhet, långt ifrån att förökas, tvertom betydligen förminskats;
sanningen häraf bevittnas af de 40 ångfartyg, sorn endast ifrån Stockholm å
korta mellantider gå och komma, å hvilka en stor mängd resande transporteras
till både in- och utländska orter i alla direktioner, äfvensom en mängd
passagerare tillkomma under vägen; härförutan finnas flera dylika fartyg för
trafiken å vestra kusten, äfvensom emellan Götheborg och Jönköping; klagan
öfver skjutsens förökande är således, med högst fä undantag, alldeles obefogad..
Svårigheten för skjutsens utgörande har blifvit förminskad äfven derigenom,
att i sednare tider vägaune betydligt blifvit förbättrade; de resande färdas
med mindre tunga vagnar: man kör i allmänhet mindre fort, så att man
mycket sällan afhörer de klagomål, som fordom så ofta inträffade; äfvensom
har skjutsen af snällposter, paketposter och af fångar blifvit förhöjd till 24 sk.;
entreprenader blifvit inrättade till samma lega, samt legan i allmänhet under
den svårare årstiden förhöjd till 20 sk.
Af allt detta synes att begäran om skjuts-legans ytterligare förhöjning,
icke är grundad uppå några verkliga skäl.
Deremot äro skälen emot en förhöjning ganska många och väsendtliga,
nemligen: att i vårt land är det redan vida dyrare att resa än i de flesta andra länder,
i följd dels af hög lega och dels af resornas längd i vårt glest bebodda
land; en förhöjd lega återfaller på det allmänna, emedan den, sorn behöfver
anlita en prest, eli läkare, en landtmätare, en domare, en kronofogde, en länsman
m. fl. får derigenom en förökad kostnad; forsellöner för allt, som skall
transporteras på axel, äfvensom frakter, lämpas derefter, hvarigenom varor och
förnödenheter fördyras; trupp-marcher, krono-transporter och sådane embetsresor,
som staten bekostar, medföra derigenom förökade stats-utgifter; militärer,
som skola resa å torpsyner, till krigs-rätter, beklädnads-direktioner, möten,
m. m., som med all säkerhet för hvar och en uppgå till 100 mil år
-
Allm. Besr.- och Ekon.- Utskottets Betänkande, N:o 89.
21
ligen, tillskynda de ofta återkommande skjuts-förhöjningarne en orättvis förminskning
uti deras förut otillräckliga löner.
Man arbetar uppå att i alla andra afseenden lätta kommunikationerne
inom landet, men deremot motverkar det genom en förhöjd skjuts-lega, som så
djupt ingriper ' i alla allmänna förhållanden; och jag är öfvertygad att
om en förhöjning nu ock beviljades, skulle förnyade anspråk derå återkomma
vid nästa riksdag; att de skjutsande vilja förskaffa sig en högre inkomst, derå
må ingen undra, men väl betänka dess följder och dess menliga inverkan å
det allmänna.:r
Häruti instämde friherre von Essen, Gustaf, herr Bråkenhjelm, Per
Reinhold, och herr von Francken, Georg' (Volfgang.
af herr Silfverstolpe, Fredrik Otto: ;:Den mening, sorn- inom Utskottet
gjort sig gällande, att legan för gästgifveri-skjutsen. och således äfven för kungs
och
krono-skjutsen, bör förhöjas, kan jag icke dela, och anhåller att såsom
reservation få framställa de skäl, hvaruppå jag grundar den öfvertygelse, att i
nu gällande skjuts-lega inga förändringar för det närvarande böra ega rum.
I många delar af riket hafva skjuts-entreprenader temligen allmänt
kommit till stånd, och nyttan af dem har der till den grad blifvit erkänd, att
man vid de gamla entreprenad-kontraktens tilländagående, med riktig fruktan
emotser möjligheten af att de icke skulle kunna förnyas. Många hafva nemligen,
sedan de sluppit skjutsens utgörande in natura, derefter ändrat sin ladugärd
och sitt jordbruk. Så har man t. ex. minskat hästantalet och ökat nöt
kreaturens
antal. Sådant är, bland annat, i allmänhet förhållandet i Westmanlands
län, der blott 3 eller 4 gästgifvaregårdar finnas, vid hvilka entreprenad
om skjuts-hållningen icke blifvit tillvägabragt. Det vigtigaste af allt vid de
beslut, som fattas angående skjuts-väsendet, synes mig således vara, att de icke
blifva sådana, att entreprenader derigenom hindras. Detta fruktar jag likväl
blifver fallet om skjuts-legan allmänt förhöjes. Jag erinrar mig ganska väl,
att vid en resa, som jag år 1842, således före sista skjuts-förordningen, gjorde
emellan Wenersborg och Götheborg, det hände mig, att på de flesta skjutshållen
innan jag hann fram till gästgifvaregårdarne, anhållas af personer, som
föreslogo mig att låta skjuts-ombytet ske hos dem, i stället för vid gästgifvaregården,
vidt och bredt rekommenderande sina goda hästar, och ifriga att få
den förtjenst, som genom skjuts-penningarne kunde dem beredas. Jag vet ock,
att äfven på andra ställen skjuts-förtjensten anses vara icke så ringa, och ehuru
jag anser detta vara en falsk beräkning, tror jag denna mening vara allmännare
än man förmodar. Jag befarar således att, om skjuts-legan förhöjes,
skall allmogen på många ställen tänka att då man i alla fall, för krono-skjutsens
skull, måste hålla hästar, det är så godt att genom skjutsning få någon
22
Allm. Best.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 89.
ersättning för deras föda och underhäll, som att icke af dem fä några sådana
inkomster, och ändå betala en årlig afgift till entreprenören för skjuts-hållningen,
och att, i följe deraf, den mindre upplysta allmogen skall motarbeta nya
entreprenad-kontrakters uppgörande, då de redan ingångna slutas, och ännu mera
motsätta sig ingående af sådana på de ställen, der sådana ännu icke kommit
till stånd.
Bland flera andra skäl emot skjuts-förhöjningen, får jag äfven erinra, att
den betydligt ökade kostnad, hvilken derigenom förorsakas för alla deni, som
utan skjuts-ersättning skola i tjenste-ärenden göra resor, för dem som skola i
följd af syner och andra rättsförhandlingar utbetala skjuts-ersättningar, och för
kronan vid alla de mängfalldiga skjuts-kostnader, som af henne skola ersättas;
och denna ökade kostnad är icke obetydlig, då den minst skulle komma att
utgöra en femtedel af det belopp, hvarmed den 1111 utgår.
Man skall måhända häremot invända, att den ökade skjuts-Iegan för
icke-entreprenad-skjuts redan nu utgår under vissa månader af året och att således
ofvan anförda skäl blott till en ringa grad skulle vara gällande. Detta
tror jag icke. De tider på året, som nu äro bestämda för en högre skjutslegas
betalande, äro de, då vägarne i allmänhet äro minst goda och då .ingen
gerna frivilligt skjutsar; då synas ock sådana förrättningar, för hvilka skjutsersättningar
skola utgå, minst cga rum; och då resor i allmänhet, för hvilka
kronan skall lemna ersättning, minst företagas, så att verkan af denna förökning
på långt när icke är densamma, som den af Utskottet föreslagna, enligt
mitt förmenande, skulle medföra.
Jag tillstyrker således afslag å Utskottets framställning om skjuts-legans
förhöjande, och får dervid påminna derom, att ett äfven vid sista riksdagen
framlagdt förslag i enahanda syftning biel' af tvänne riks-stånd, således af Rikets
Ständer, afslaget.u
Häruti instämde herr domprosten Björling.
af friherre Hjerta, Fredrik Filip: »Då, på grund af de skäl, hr Silfverstolpe*
reservation innehåller, förhöjning uti skjuts-Iegan vid de ställen, der
entreprenad ej kunnat tillvägabringa.®, nödvändigt måste hafva till följd, att möjligheten
för entreprenads framtida tillvägabringande på dessa ställen, och bibehållande
på de ställen, der den redan linnes, försvåras; och då entreprenads inrättande
på så många skjuts-ställen som möjligt torde vara det första mål,
som vid reglerandet af skjuts-väsendet bör afscs; så får jag emot Utskottets
beslut att förhöja skjuts-Iegan till 20 sk. banko å landet och 24 sk. banko i
städerne på de ställen, der entreprenad ej eger rum, anmäla min reservation.
Då emellertid det är nödvändigt, att om skjuts-Iegan på de ställen, der entreprenad
ej är inrättad, skall höjas, såsom Utskottet beslutat, skjuts-Iegan der en
-
Alltm. Best.- och Ekon.-Ulskof/els Betänkande, N:o 89.
treprenad eger rum, i förhållande derefter mäste höjas till 28 sk. banko på landet,
och 32 sk. banko i staden; så får jag fästa uppmärksamheten på orimligheten
af så höga afgiftcr till de skjutsande, om ej tillika de resandes beqvämlighet
och fortkomst alses. Jag får sålunda äfven anmäla min reservation emot
sistnämnde förhöjning, så vida ej dervid fästes det vilkor, att hästar genast vid
anfordran, eller sednast inom en fjerdedels timme efter den resandes tillsägelse,
äro tillhanda; i hvilket fall den resande torde vara betjenad med att. emot den
föreslagna högre skjuts-Iegan, genast blifva fortskaflad, i stället för att, såsom
under närvarande förhållanden ofta händer, få vänta i 2, 3, stundom 4 timmar
och derutöfver, och det oaktadt få vidkännas en större utgift för sin fortkomst,
än i de flesta civiliserade länder eger rum.a
af friherre Raab, Carl yl dam: »Tjugofem till Utskottet inkomne motioner
om skjuts-väsendet, med utsigt till dubbelt så många vid kommande riksdagar,
tyckas tillräckligt antyda, att denna fråga antingen gagnas såsom en
stående riksdagsfråga — att skjutsa med i tid och otid — eller ock är värd
att tagas under närmare skärskådande.
Då jag bekänner mig till den sednare meningen och anser cn reform
härutinnan af nöden, så skulle jag önskat, att Utskottet hade uppgjort ett förslag
med genomgående principer för skjuts-väsendets ordnande. Men så har
icke skett. Utskottet har funnit för godt att endast förkasta framlagda förslag
och uppskjuta denna fråga åt — — -—- framtiden.
Ostridigt måste antagas, att skjutsnings-bestyret borde vara ett för jordbruket
alldeles fremmande bestyr; att skjuts-skyldigheten, synnerligast hållskjutsen,
pålagd jordbruket såsom onus, verksamt bidrager till utveckling af liderlighet
och sedeförderf; att tilltagande trafik icke allenast främjar detta onda,
utan än mer tynger jordbrukaren, så mycket orättvisare, sorn derför stipulerade
skjuts-lega, ofta icke motsvarar och mången gång under inga förhållanden
kan motsvara dermed för honom förknippade olägenheter, utan att skjutsningsbestyret
derför vore mera värdt i en entreprenörs hand; att skjuts-rörelsen, i
och för sig sjelf, väl ordnad, utan tvifvel måste bära sig ensamt af skjuts-Iegan, •
om denna får bestämmas af lokala förhållanden; och slutligt, att skjuts-Iegan
derför icke bör blifva orimligt hög, fastmer kommer att stå i ett rättvist förhållande
till öfrige arbetsförtjenster inom landet.
Om allt detta måste antagas vara axiomer, då har jag äfven antydt på hvilken
väg skjuts-väsendet bör reformeras. Jag torde då, i konseqvens härmed,
vara berättigad uppställa följande principer, nemligen:
l:o Jordbrukets fullkomliga emancipation från skjuts-väsendet, med
hvilket det förra icke har att skaffa; och
24
Allia. Bese.- och Ekon,-1rIskoffets Betänkande, N:o 89.
2:o Skjuts-väsendets sjelfständiga ordnande, grundadt på — och för —
sig sjelft.
Jin så omfattande reform låter sig icke genomföras på en gång, utan
förluster; den måste derför, för undvikandet häraf, ega framtiden för sig: men
principen uttalad och målet utstakadt skall, 0111 äfven långsamt, likväl föra oss
derhän, under det nuvarande lappsystem, i denna fråga, att fortfarande höja
skjuts-legan, allt efter skjuts-skyldige jordbrukares rop derpå vid hvarje återkommande
riksmöte, endast invecklar skjuts-väsendet i labyrinter, ur hvilka hvarken
statens eller enskildes spekulationer förmå i framtiden undanrycka det från
de härigenom uppvexande enskilda intressen.
Beklagligtvis måste vi väl erkänna, att vi i vårt skjuts-väsende icke
hafva nedlagt mänga fordringar på beqvämlighet 'och skyndsamhet, sorn numera
likväl äro tidens oåterkalleliga kraf i civiliserade stater — tvärtom synes skjutsväsendet
stå i full analogi med Braut Anunds vägar och vara beräknadt pä den
tidens föreställningssätt att ackommodera resande. Utländningar förvånas med
rätta häröfver och kunde vi icke litet hvar särskildt arrangera oss för resor —-  tv man måste i Sverige göra särskilda stora arrangementer derför — så är för
oss ingen större beqvämlighet beredd — betäle man huru mycket som helst
— än för våra korrektionister.
Detta skjuts-väsendets tillstånd kommer sig derifrån, att denna del af
kommunikations-anstalterna, 1 stallet flir att vara en spekulationens angelägenhet.
, som såsom sådan skulle utvecklat skjuts-väsendet i jembredd med allmänna
fordringar på komfort och beqvämlighet, blifvit i stället, visserligen på
samma gång ett tungt onus. hvilket villigt crkännes, likväl ett slags privilegium
för jorden, som helt och hållet ligger utom den enskilda spekulationens område.
Mindre välbetänkt måste jag sålunda anse den utväg, som Rikets Ständer synas
vilja begagna, att allt fortsatt höja skjuts-legan öfverallt och samtidigt.
Det bör icke undfalla oss, att denna utväg aldrig skall leda till målet: skjutsbördans
lättande till lika rättvisa för alla och skjuts-väsendets sjelfständiga
ordnande. I förra fallet derför, att lokala skiljaktigheter äro i vårt land för
stora, att ingen penning uttrycker skjuts-kostnadens normal-belopp öfver allt i
riket. Sålunda kan skjutsen bestridas i vissa trakter af Småland med flere andra
ställen och på de fleste härads-vägar för 16 å 20 sk. banko, utan ringaste
förlust, under det att på de stora farv ägar och synnerligast vid större städer,
såsom Stockholm, Götheborg m. fl., skjutsen icke kan bestridas under 28, 32
sk. banko milen, eller något dylikt, per häst.
Skjuts-väsendets sjelfständiga ordnande blir slutligt omöjligt, om en fortsatt
-
Allm. Bese.- och Ekon.-Utskotlets Betänkande, N:o 89. 25
satt, allt stegrad skjuts-lega, kommer att föranleda somliga skjuts-skyldige en
vinst.
Denna vinst skall då för de skjutsande jordbrukare gifva anledning åberopa
skjuts-skyldigheten såsom privilegium, som man icke vill undvara och derjemte
åstadkomma ovilja mot entreprenören, hvilket allt skall försvåra skjutsväsendets
tidsenliga ordnande. Att man icke behöfver frukta härför med nuvarande
skjuts-lega är alldeles gifvet, men om, som troligen inträffar, skjuts-väsendet
i dess gamla skick bibehålles och legan kommer vid hvarje riksdag att ökas,
då inträder detta förhållande. Man bör vara varsam att icke härutinnan uppamma
nya enskilda intressen.
Ilr Sandströmer har motionerat, att man skulle lyfta skjuts-bördan
delvis från somlige, deraf hårdare tryckte, för att lika fördela och lägga på andra
deraf mindre besvärade länsvis inom skjuts-lagen, utan att lemna dem skälig skadc-ersättning.
Det må tillåtas ifrågasätta med hvad rätt man ville utföra denna
skattejemkning inom skjuts-lagen, ty ett livar hemman står i värde efter dess
inkomster, sedan skatter och servituter blifva derifrån afräknade. Ett hemman
med en skjutsbörda af t. ex. 80 r:dr köpes efter 5 procent räntefot för 1,200
r:dr billigare, under för öfrigt likartade förhållanden, än ett hemman, som, exempelvis,
betalar 20 r:dr. Må man åberopa hvilket lagrum som helst, så finnes i
lag härtill ingen anledning, emedan hvart reserv-skjuts-hemman endast är skyldigt
bestrida reserv-skjuts der det blifvit indeladt eller vid närmast belägne
gästgifvaregårdar, hvarvid olika indelning existerar för håll- och reserv-skjuts
och vidare än hvad natura-prestationen ålägger, kan man icke föranledas vid
skattens förvandling i kontanta bidrag, hvarjemte detta förhållande har häfd för
sig, som i många fall är lag.
Om denna jemkning på detta sätt komme till stånd, skulle ju skenbarligen
följa, att åtskilliga hemman gynnades på andras bekostnad.
I detta hänseende delar jag Utskottets mening. Ett sådant förslag, långt
ifrån att befria jorden från skjuts-skyldighet, skulle endast vid henne säkrare
lä.«ta densamma.
Med stöd af hvad jag sålunda anfört, får jag föreslå:
Att Rikets Ständer i underdånig skrifvelse ville hos Kongl. Maj:t anhålla:
l:o att åboer, hvilkas hemman äro vid större farvägar belägne och ansi
agn c till bestridandet af den i lag stadgade häll- och reserv-skjutsskyldigheten,
icke må vidare vidkännas någon förhöjning i de nu
för skjuts-bestyret utgående kostnader.
Bih. till R. St. Brot. 1853 $ 1854. 8 Sami. 20 Iläft.
4
26
Allm. Bese.- och Ekoa.-Utskolleta Betänkande, N:o 89.
2:o att Konungens Befallningshafvande i alla län måtte anbefallas, att,
med afseende på derefter lämpade förhållanden och på sådana ställen,
der en större trafik fordrar utvidgad skjuts-skyldighet, sedan genom
entreprenad-auktioner skjuts-skyldigheten blifvit af entreprenören öfvertagen
och tillika blifvit utrönt den för skjutsningens bestridande
erforderliga afgift, utöfver hvad skjuts-laget nu är förpligtigadt utgöra,
påbjuda en efter omständigheterna lämpad högre skjuts-lega i förhållande
till det erforderliga större skjutsnings-besväret. Likväl
med iakttagande deraf, att resandes beqvämlighet och skyndsamma
fortkomst dervid tages i noga öfvervägande.
Visserligen befarar jag här det inkast, att jordbruket icke befrias från
skjuts-bestyret, så länge entreprenader endast verkställas på de stora vägar 5
men i samma mån rörelsen ökar sig, blifva de nuvarande små vägar mera be
resta
och föranleder till skjuts-skyldighetens öfvertagandc af entreprenörer, hvarigenom
man i en framtid skall hinna det utstakade målet.
Skjuts-skyldigheten på de små vägar, der ingen håll-skjuts finnes, och
nästan ingen trafik, är icke af beskaffenhet att fordra några hastigare reformer.
Härmed vore den rättvisa uttalad: att jordbruket icke hårdare må betungas
af skjuts-skyldighet, än det för närvarande är och de ökade kostnader
för trafiken äfven på densamma anvisade — en princip, som förr elier sednare
måste göra sig gällande.«
af hr lektor Sondén: »Emot Utskottets beslut i afseende på andra punk
ten
litt. A. om beredande af lättnad i skjutsnings-besväret reserverar jag mig,
åberopande såsom min mening Afdelningens förslag, så lydande:
»Vid behandlingen af andra hufvudfrågan, som afser att bereda lättnad i
skjutsnings-besväret, har afdelningen icke lemnat ur sigte den första, eller jordbrukets
fullkomliga befrielse från nämnde onus.
Afdelningen anser nemligen hufvudsakligen och främst en sådan lättnad i
skjutsnings-besväret, böra för de dermed nu betungade åstadkommas, hvarigenom
en framtida befrielse kan förberedas.
En af de svårigheter, kanske den största af alla, som härvid möta, är
denna bördas ojemna fördelning. Då några hemman, enligt uppgjorda entreprenad-kontrakter,
derifrån äro helt och hållet befriade, utgöra de årliga tillskotten
för andra hemman ganska betydliga belopp (ända till 80 r:dr banko af mantalet.
) En sådan olikhet förefinnes icke allenast olika orter emellan, utan äfven
vid olika gästgifverier inom samma ort. Utan tvifvel skulle samma onus, om
det jemnt fördelades mellan alla skjuts-skyldiga hemman inom samma län, redan
derigenom blifva för de till skjuts-lag nu anslagne hemman i allmänhet mindre
kännbart, enär deltagande i bestyret, eller kostnaden derför, i sådant fall
Allm. Besr.- och Ekon.-Ltskotlels Betänkande, N:o 89.
kunde erhållas från jemväl de till skjuts-lag nu icke anslagne, men dock i mån
af behof till skjutsning lagligen förbundne hemman. Derjemte skulle, efter en
sådan jemn fördelning öfver ett helt län, en skälig förhöjning af all entreprenadskjuts-lcga
inom samma län kunna bidraga till minskning i detta onus, utan att
derföre hämma eller särdeles menligt inverka på kommunikationen, hvilken i sådant
fall endast belastades med en efter rättvisa och billighet lämpad och med
skjutsnings-besväret närmare öfverensstämmande omkostnad. Någon svårighet
vid en dylik reglering måste uppkomma derigenom, att skjuts-skyldiga hemman
finnas, af hvilka skjuts-skyldighet nu icke alfordras hvarken in natura eller genom
kontanta bidrag, men hvilka skulle, till följd af den nämnda fördelningen,
vidkännas utgifter, ifrån hvilka de derförinnan varit fria. Då ett skyldigt afseende
på dem bör fästas, är nödigt att taga i betraktande på hvad grund de
undgått det skjutsnings-besvär, som enligt författningarne dem åligger, samt huru
samma besvär till en så kännbar höjd, som den närvarande, fallit på andra
hemmans lott. Utan att ingå i en detaljerad, till stor vidlyftighet ledande undersökning,
torde man likväl lätteligen finna, att ursprungliga meningen icke kunnat
vara att med denna skyldighet i mångdubbelt mått betunga de hemman,
som hafva den belägenhet, att de till vissa af resande mera besökta gästgifverier
kunnat anvisas. Genom ökad rörelse har denna skyldighet långsamt, men
successivt under sekler tillvext på dessa ställen, under det den på andra blifvit
oförändrad eller icke ens tagen i anspråk. Möjligheten af en dylik tillvext har
icke heller uti författningarne blifvit helt och hållet förbisedd. För att förekomma
dess olägenheter, stadgar Byggninga-balkens 28 kap. 5 §: »Nu tarfvas
flera hästar än gästgifvaren sjolf eger hafva och hålla; tå skola nästa grannar
honom till hjelp komma. Ar ther större farväg, än att skjutsen så kan uppehållas;
lägge Härads-rätten thertill håll-skjuts, eftersom thet nödigt och skiäligt
pröfvas och af Konungens Befallningshafvande gilladt varder;« hvarjemte i Kongl,
förklaringen den 11 December 1766 åt Konungens Befallningshafvande inrymmes
rättighet att anslå flere hemman af skjuts-skyldig natur till ett reserv-lag,
för hvilket skjutsnings-besväret blifver allt för tryckande. Den lindring eller
fullkomliga befrielse från samma besvär, hvilken ännu åtskilliga sådana hemman
njuta, är således af den tillfälliga art, att den när som helst, då behof uppstår
och väsendtligt hinder ej möter, både kan och måste af Konungens Befallningshafvande
borttagas.
Ofta har också inträffat, att hemman, som någon tid lydt under ett skjutslag,
der de varit mindre behöflige, anslagits till ett annat skjuts-lag, som erfordrat
sådant understöd, och ännu oftare har det förhållande egt rum, att hemman,
sorn från äldre tider alldeles undsluppit skjutsnings-besväret, fått detta sig
pålagdt genom nya vägars och gästgifveriet bildande och hädanefter äro dylika
förändringar att ofta emotse på orter, der, i följd af möjligen blifvande jernba
-
28 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskoltets Betänkande, N:o 89.
nors anläggande eller andra större kommunikations-leders öppnande, rörelsen kommer
att antaga förändrad riktning. Under sådana omständigheter lärer det ofvan
omförmälda förslaget att låta alla skjuts-skyldige hemman inom samma län. så
vidt ske kan. i och för skjutsen vidkännas samma omkostnader, destomindre
böra betraktas såsom en orättvisa mot de hittills minst betungade, som denna
jemna fördelning synes vara den enda tillgängliga utväg att för framtiden skydda
äfven dem för möjligen påkommande allt för stora skjut,s-onera på samma
gång som den förbereder möjligheten att lossa hela bördan från alla.
Af dessa skäl anser afdelningen sig böra tillstyrka alla skjuts-skyldige
hemmans inom hvarje län gemensamma ansvarighet för de till entreprenadernas
underhållande nödiga afgifter, på sätt hr Sandströmer föreslagit, eller att
Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att
genom en allmän författning måtte stadgas, det vid rättigheten till
skjutsningens upplåtande på entreprenad, sedan de för hvarje län nu
gällande kontrakter upphört, skall fästas det vilkor, att afgifterna vid
alla de gästgifveriet inom hvarje län, der sådan framgent kommer
att ega rum, böra sammanläggas och. efter hemmantalet, lika fördelas
a samtlige skjuts-skyldige hemman inom länet, med undantag
endast af dem, som äro anslagne till gästgifvaregård»^ der skjutsen
af skjuts-lagen sjelfve, enligt äldre föreskrifter och således utan den
med entreprenad förenade förhöjning i skjuts-legan utgöres; samt att
de sålunda belöpande afgifterne, emot någon lämplig, mindre provision,
debiteras och uppbäras i sammanhang med krono-utskylderne
och, efter behörig fördelning, till vederbörande utbetalas: samt att det
må ankomma på de skjuts-skyldige sjelfva att på det sätt, som
Kongl. Maj:t i Nåder kan pröfva lämpligt bestämma, genom fullmäktige,
som af ombud, utvalde vid sockenstämmor, tingslagsvis utses,
till bevakande af sin derunder beroende rätt och bästa, deltaga uti
åtgärderne för entreprenadernes ombesörjande; dock utan att den
Kongl. Majrts Befallningshafvande tillkommande pröfningsrätt i dylika
frågor derigenom förringas.
Genom den nu föreslagna åtgärden blefve väl icke, såsom de fleste motionärerne
påyrkat, skjutsnings-bördans alla olägenheter borttagne från jordbrukaren;
men de skulle dock, om Afdelningens förslag antoges och utfördes, för de
nu verkligen lidande komma att mycket lindras medelst hela bördans fördelande
någorlunda lika emellan alla dem, hvilka en sådan nu kan lagenligt påläggas,
och hvarmedelst jemväl afvärjdes det stora och högst obilliga missförhållande,
som nu eger rum deri, att bland de hemman, som efter lag kunna indelas till
skjutsning, sonljige äro dermed ytterst strängt onererade, då deremot andra in
-
A/hn. Bese.- och Ekon-U/skottets Betänkande, N:o 89. 29
till-liggande, i följd af en tillfällig gynsam omständighet, för en sådan pålaga ej
blifvit tagne i anspråk.
Afdelningen anser emellertid en utväg finnas, sorn, om den ock icke öfverallt
medför skjuts-bördans fullkomliga aflyftande, dock alltid skulle leda till
densammas lättande. Denna består uti ett undantagsvis medgifvet förhöjande
af skjuts-legan inom sådana län, der, vid entreprenad-beloppens sammanräknande
och fördelande, det skulle finnas, att den från hemmanen utgående afgift blefve
för kännbar och tryckande. Fördenskull föreslår Afdelningen:
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att stadgas måtte, att, sedan entreprenad-bidragen af de skjuts-skyldige
blifvit sammanslagna och beloppet deraf för hvarje hemman
bestämdt, de skjuts-skyldiges läns-fullinäktige om utgången af fördelningen
underrättas, hvarefter desse skulle ega att, i händelse hemmanen
blifvit betungade med en alltför stor afgift, ingå till Kongl.
Majit med underdånig begäran, att entreprenad-skjuts-legan för länet
skäligen förhöjdes; hvilken framställning Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
skulle åligga att, tillika med deröfver afgifvet eget utlåtande,
så snart ske kunde, till Kongl. Majit i underdånighet insända.
På det behållningen af en sålunda förhöjd skjuts-lega må komma de
skjuts-skyldige och icke entreprenörerne ensamt till godo, torde några reglementariska
föreskrifter erfordras, nemligen:
Före entreprenadens anställande vid ett gästgifveri beräknas genom Konungens
Befallningshafvandes försorg, enligt ett eller flera nästföregående års
dagböcker, det antal mil, å en häst räknadt, till hvilket all under året från
stationen utgången skjuts sig belöper, och detta miltal tillkännagifves vid auktions-tilllället
före utropet.
Entreprenören tillförbindes att, i den händelse Kongl. Majit finner för
godt bevilja någon tillökning i skjuts-legan utöfver den vanliga (28 sk. i stad,
24 sk. på landet) till de skjuts-skyldiges förmån afstå så stort belopp, som
denna förhöjning för ofvannämnda miltal inbringar.
Skulle härvid något öfverskott uppkomma utöfver de bidrag, som entreprenören
sig af de skjuts-skyldige förbehållit, erlägge entreprenören detsamma
kontant, för att till minskning af skjuts-skyldiges bidrag till länets entreprenadskjuts
användas.
I sammanhang härmed torde mom. 3 af Kongl, brefvet af den 2 Augusti
1844 böra förändras. Väl har man ännu ingen erfarenhet, att vid entreprenad-auktioner
— hvilket nämnde moment förutsätter som möjligt — skjutslegan
fallit under 24 sk. Otänkbart är dock icke, att äfven med denna skjuts
-
30
Allm. Best.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 89.
le^a. nitron entreprenör kunde finnas villig att ti]l den allmänna lan^-skjutsen
lemna något bidrag. Afdelningen får derföre hemställa,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
att ordalydelsen i 3 mom. af Kongl, cirkulärbrefvet den 2 Augusti
1844, för detta ändamål, sålunda förändras: »Utrop skall först ske
—. — utan något bidrag af de skjuts-skyldige. Göres
deremot mer än ett anbud, anställes utrop, med vilkor af afgift till
de skjuts-skyldige, och så vidare.»
För hvar och en, som gör sig den mödan att uppmärksamt genomläsa
detta förslag till slut, torde det blifva klart, att genom det stadgande, Afdelningen
föreslagit angående möjlig förhöjning i länets skjuts-lega, all fara för
bördans förvandling till grundskatt är undanröjd, och tvärtom ett medel gifvet,
att utan en för den allmänna rörelsen störande oreda småningom lindra och
slutligen aflyfta denna börda från jordbruket. Genom den anordning, som Afdelningen,
med anledning af hr Sandströmers motion, tillstyrkt, skulle nemligen
blifva tillförlitligt utrönt, hvad skjuts-legan inom hvarje län inbringar, samt hvilken
summa derutöfver af de skjutsnings-skyldige erlägges. Derigenom vore äfven
gifvet, till hvad belopp skjuts-legan inom samma län behöfde ökas, för att
till den väsendtligaste delen eller fullkomligt hålla de skjuts-skyldige skadeslöse.
Ett sådant resultat anser jag omöjligt att, så länge nuvarande stadganden o
förändrade
bibehållas, genom blott förhöjning i skjuts-legan, lika öfver hela ri
ket,
vinna på ett sätt, som för olika orter kan anses uppfylla rättvisans och
billighetens fordringar, utan att rörelsen hämmas.
Äfvenledes reserverar jag mig emot Utskottets behandling af det andra
af hr Sandströmer i dess motion föreslagna alternativ. De skäl, Utskottet till
dess förkastande föreburit, synas mig nemligen mera vittna om ett löga prisvärdt
hyllande af det kända »bcati possidentes», än om ett rättvist oell billigt
afseende på allas bästa. Om man nemligen icke vill ålägga något läns skjutsskyldiga
innevånare, att med hvarandra dela samma börda, intill dess den genom
ändamålsenlig förhöjning af logan kan blifva helt och hållet borttagen
för hela länet; så borde man åtminstone icke lägga hinder i vägen för de läns
innevånare, hvilka sjelfve det önska, att genom utsedda deputerade bestämma
sig för en sådan gemensamhet, hvilken inom det län, der den redan eger rum,
ledt till allmän belåtenhet. Vöre ett sådant beslut förenadt med rättigheten att,
då Kongl. Majit så skäligt finner, i hela länet erhålla högre skjuts-lega, så
skulle icke uppmuntran att träffa dylike öfvercnskoinmclser saknas, och derefter
regleringen i flere läa kunna uppgöras till de skjuts-skyldiges belåtenhet.»
Allm. Best.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 89.
31
Häruti instämde hr Kongl, hofpredikanten Nordlund, hr prosten Carlander,
hr prosten Tranoeus och hr Boman.
af friherre Leuhusen, Carl Herman, hr Gyllenhaal, Lars Herman, hr
Hagströmer, Johan Jacob, hr Kongl, hofpredikanten Wensjoe, hr prosten C.
D. Arosenius, hr doktor Nordlander, hr lektor Söderberg och hr Gustafsson,
hvilka ansågo det sednare alternativet i hr Sandströmers motion hafva bordt af
Utskottet tillstyrkas, hvarjemte hr Kongl, hofpredikanten Wensjoe tillkännagaf,
att han jemväl var skiljaktig från beslutet om förhöjning i legan för entrepreftörf-skjuts.
af f. d. talmannen Nils Persson från Kronobergs län, som anförde: »Lika
med hr baron Raab reserverar jag mig mot Utskottets beslut i hvad desamma
härleda sig från det fortgående bemödandet att vid jorden bibehålla skjutsningsbesväret
såsom ett onus, för utgörande hvaraf den skjutsande icke skulle vara
berättigad till full ersättning.
Skyldigheten att skjutsa har från början ålegat endast gästgifvaregårdar,
hvartill kronans hemman anvisades och försågos med gästgifveri-byggnader; men
antalet af resande ökades omsider derhän, att gästgifvaren icke kunde dem fortskaffa,
hvilket hade till påföljd, att närbelägne hemman ålades att med skjutsningen
biträda. Derifrån härleder sig reserv-lagens tillkomst och den utvidgning
deraf, som tid efter annan egt rum.
Gästgifvaregårdarne äro alla befriade från rotering, eller åtminstone berättigade
att vara det; men reserv-hemmanen hafva inga förmåner eller friheter
på det allmännas bekostnad. Om, sådant oaktadt, bör medgifvas, att skjutsningsskyldighet
åligger alla hemman, som äro belägne så nära gästgifvaregård, att
skjutsen kan utfordras, in natura, utan att allt för länge uppehålla den resande,
så kan icke deraf följa, att skjutsnings-skyldighet åligger äfven sådane hemman,
som ligga så aflägse, att skjuts icke skäligen kan utbudas till utgörande in natura,
emedan sådant vore stridande mot allmänna lagens tydliga föreskrift. Af
denna anledning liar jag icke kunnat biträda hr Stats-rådet Sandströmers motion,
helst som bifall dertill skolat hafva till följd en ny beskattning på alla från
skjuts-station aflägse och således icke reserv-skjuts-skyldige krono-, skatte- och
irälse-hemman i riket, för att derigenom göra skjutsen mindre betungande för
reserv-lagen, och kostnaden för den resande så lindrig som möjligt. En sådan
leglering har visserligen skett i en del af Jemtlands län för längre tid tillbaka,
och finnes ännu i verksamhet; men det fordna frivilliga åtagandet af icke skjutsskyldige
hemman att understödja reserv-lagen och resande har ledt derhän, att
hvarje sådant icke skjuts-skyldigt hemman måste årligen betala 30 lispund hö
och 3 ridr 12 sk. banko i penningar för sagde ändamål. Denna afgift är obil
-
32 Allm. Best.- och Ekon.-Ulskottets Betänkande, N:o 89.
lig, derföre, att den utgör ett alldeles nytt onus, — och likväl torde densamma
komma att fortfara, såsom frivilligt åtagen för obestämd tid; —den är obillig
äfven derföre, att skjutsnings-skyldigheten aldrig varit ålagd annorlunda än
mot betalning.
Rättvisa och billighet fordra, att skjuts-legan motsvarar den skjutsandes
uppoffring af tid och kostnad i och för skjutsens utgörande; — och det är påtagligt,
att sådant varit afsedt vid alla de tillfällen, då skjuts-legan blifvit ökad.
Likaså billigt mäste, det vara, att den resande, som vill blifva fortskaflåd med
andras hästar och åkdon, betalar hvad skjutsen verkligen kostar; och det är af
detta skäl, som staten betalar skjutsen för alla dem, hvilka resa i det allmännas
ärenden.
Mot skjuts-legans bestämmande på ett sätt, sorn gör fullkomlig rättvisa
åt alla skjutsande, möter visserligen svårigheter, hufvudsakligen derföre, att
skjutsens utgörande faller olika betungande på olika ställen, i följd af större
eller mindre svårighet att underhålla skjuts-hästar, hvarförutan skyldigheten att
hålla hästar till hands när som helst skjuts-budet ankommer, hindrar från begagnandet
af de tillfallen, som erbjudas att verkställa mera vinstgifvande körslor.
Att fortfarande bestämma lika stor skjuts-Jega för alla gästgifvaregårdar
på landet, och till ett lika belopp i alla städerna, och derigenom lemna utan
afseende den betydligt olika uppoffring, sorn är förenad med skjutsens utgörande,
är så mycket mera orätt, som det är allmänt bekant, att den skjuts-lega, som
måste vara tillräcklig på det ena stället, icke ens motsvarar hälften af kostnaden
för skjutsens utgörande vid en annan station, hvarförutan icke lärer nekas,
att flera städer finnas, der skjutsniugen icke är kostsammare än på landet.
Vid allmänna skjuts-legans ökande till 20 sk. pr mil för alla månader af
året och mot tillstyrkta förhöjningen af vagns-legan har jag likväl icke haft något
att erinra, emedan ökade varu-värden och deraf uppkommen drygare skjutskostnad,
samt den omständigheten att de flesta skjutsande äro boende på en
ijerdedels och på en half mils afstånd från den gästgifvaregård, der skjutsen
skall utgöras och hvarifrån legan beräknas, gör en sådan förhöjning så mycket
mera billig, som det icke lärer finnas någon enda station, der skjutsen möjligen
kan utgöras, skadeslöst, för lägre ersättning, än 20 sk. pr mil. Deremot kan
jag icke anse rätt att skjuts-legan för entreprenad likaledes skall bestämmas till
ett lika belopp vid alla skjuts-stationer på landet, och' ej heller att den föreslås
att blifva lika stor i alla städerna, ty legan bör, såsom jag redan antydt, lämpas
efter den skjutsandes uppoffring, och så, att han blir skadeslös, och detta
ändamål skulle, efter mitt förmenande, vinnas, om Utskottet velat öfverlemna åt
lokal-myndigheterne att bestämma legans belopp, likasom de nu ega att bestämma
det antal hästar, som bör hållas tillhanda på resandes anfordran, eller efter
viss
Allm. Best - och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 89 33
viss tid, mot rättighet till entreprenad-lega. Derigenom kunde visserligen hända,
att legan blefve högre på en del skjuts-stationer, än hvad Utskottet tillstyrkt,
men skulle ganska säkert blifva lägre på långt flera ställen och på några sannolikt
understiga 24 sk,, utan att förnärma de skjutsandes billiga anspråk, hvarjemte
undanröjdes möjligheten att, såsom det nu sker, tillskapa entreprenader
endast för att åtkomma den högre skjuts-legan, men utan att derigenom bereda en
motsvarande förmån för den resande — nemligen en skyndsammare fortkomst. Mot
legans bestämmande af lokal-myndigheterna har hufvudsakligast blifvit anmärkt,
att afgiften blefve olika på olika stationer, hvarigenom den resande betoges möjligheten
att på förhand beräkna kostnaden för en förestående resa och att i
mån deraf förstärka sin kassa. Detta skäl torde dock vara mera skenbart, än
verkligt, emedan skjuts-legan, efter entreprenadens införande, redan nu är olika
på särskilda stationer, hvarförutan det icke bör antagas, att någon af dem, som
hafva rättighet att fordra gästgifvare-skjuts, skulle vara nog obetänksam att företaga
en längre eller kortare resa, utan att medföra ett penningcbelopp, som
blefve tillräckligt, äfven för den händelsen att legan skulle vara några skillingar
högre på en eller annan skjuts-station, än som på förhand vore kändt.
Något giltigt hinder mot entreprenad-legans bestämmande i förhållande
till skjutsnings-kostnaden har således icke förekommit, och jag har derföre önskat,
det Utskottet velat tillstyrka Rikets Ständer att för deras del besluta: att
reserv-lag, som icke åtnöjes med den allmänna skjuts-legan, 20 sk. pr^ mil, men
äro benägne att befordra skjutsens utgörande genom entreprenad, må ega att
sådant hos Konungens Befallningshafvande i länet anmäla; att Konungens Befallningshafvande,
på grund af sådan anmälan, föranstaltar om undersökning vid
Härads-rätt för att få utrönt, ej mindre det antal hästar, som vid skjuts-stationen
bör hållas i beredskap att utgå på den resandes anfordran, oell efter viss
bestämd tid, än ock beloppet af den lega, sorn skjuts-skvldig skäligen bör undfå;
att vid sådan undersökning kronofogde bör Vara tillstädes för att bevaka
det allmännas rätt och-sitt yttrande till protokollet afgifva, samt att Konungens
Befallningshafvande må ega att. med ledning af Härads-rättens utlåtande och
öfrige tillgänglige upplysningar, bestämma vilkoren för entreprenaden och skjutslegans
belopp.»
Häruti instämde Petter Jönsson från Jönköpings län.
Bih. till R. St. Prof. 1853 jf 1854. 8 Sami. 20 Baft.
5
m
STOCKHOLM, f. d. Schultze^ Boktryckeri 1854*
-r . -a- r.r
Allm. Bese. och Ekon.-Ulskollels Betänk., N:o 90.
1
H:o 90.
Ånk. till Exp.-Ulsk. den 5 Maj 1854, kl. 11 f. ra.
V
Betänkande, i anledning af väckt motion, angående rättighet att vid
Gudstjensten eller andra presterliga forrättningar begagna
äldre andaktsböcker.
En framställning i detta ämne liar af Herr Carlheim Gyllenskjöld, Oscar^
hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln blifvit gjord och derifrån till Utskottets
behandling öfverlemnad. Motionären har erinrat, hurusom Kongl. Majit i Nådigt
Bref till Dom-Kapitlet i Hernösand den 29 Januari 1817 förordnat, att DomKapitlet,
i anseende till de inom en del af Stiftet då uppkomna religions-stridigheter,
borde med sorgfällighet tillse, att Presterskapet tillät hvar och en, som
det åstundade att nyttja den äldre eller med Svebilii förklaring försedda Lutheri
Kateches, samt att denna äfven helst blefve använd intilldess all fördom emot
den nya af Erkebiskopen Doktor Lindblom utarbetade Katechesen kunde vara
undanröjd, äfvensom att Presterskapet jemväl, då den nya Katechesen nyttjades,
i synnerhet i anseende till de derstädes införda, enligt den nyare Bibelöfversättningen,
förändrade skriftens språk, iakttoge all försigtighet och tjenlig uppmärksamhet;
samt att Kongl. Majit den 10 Mars samma år täckts genom vederbörande
särskildt meddela Biskopen i Hernösand den närmare underrättelse om
Kongl. Majits Nådiga afsigt i ämnet, att meningen ingalunda vore att utesluta
Bih. lill R. St. Prot. 18S3 & iSSi 8 Sami. Si Häft.
1
2
Allm. Iiesv. ock Ekon.-Ilsk. VetänkA':o 90.
nya Katechesens begagnande, helst vid de yngres undervisning, då sådant utan fara
af olägenhet kunde ske, men att det måtte verkställas efter föräldrars önskan
och med nödig varsamhet, isynnerhet i anseende till språken ur nya Bibelöfversättningen,
•— hvarigenom Kongl. Majit sålunda i Nåder afsett den fördom
och de betänkligheter de s. k. nya böckerna eller utom Katechesen den år 1811
antagna Kyrkohandboken hos en del enfaldiga och samvetsgranna Christne föranleda
hvilket Nådiga afseende äfven egt, rum i fråga om den sedermera år
1819 antagna nya Psalmboken, hvars ovilkorliga begagnande vid den allmänna
Gudstjensten ännu icke blifvit anbcfaldt.
Med anledning af de utaf Kongl. Majit sålunda afsedda förhållanden, har
motionären föreslagit, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit göra underdånig
hemställan, att, derest enskilde Christne eller någon församling enhälligt hos
Kongl. Majit anhölle, att vid Gudstjensten eller andra presterliga förrättningar
få begagna de äldre, genom nya Katechesen och Handboken afskaffade andaktsböckerna,
Kongl. Majit, efter öfvervägande af omständigheterna i hvarje särskildt
fall, täcktes till en sådan underdånig anhållan lemna Nådigt bifall, om anledning
förefunnes, att samvets-ömhet och icke egensinne eller trotsighet dertill varit bevekelsegrynden.
Utskottet har tagit motionärens förslag i öfvervägande; men då det måste
anses önskvärdt att så väl vid religions-undervisningen, som vid Gudstjenstens
utöfning enhet i möjligaste måtto är rådande inom hela Riket, och stora svårigheter
utan tvifvel skulle uppstå vid tillämpningen, om olika Kyrkohandböcker
finge begagnas, samt för öfrigt förslag till ny Kyrkohandbok redan är utarbetad!,
och under pröfning, äfvensom nytt förslag till Kateches nära färdigt, anser Utskottet,
innan frukterna af dessa nya arbeten ännu hunnit visa sig, ytterligare
förslag i detta ämne ej för närvarande böra komma under pröfning; hvadan Utskottet
tillstyrker,
att någon åtgärd ii anledning af denna motion icke måtte
vidtagas.
Stockholm den 28 April 1854,.
Allm. Ecsv.- och Ekon. Lisk. Vetänk., &’:o 90.
3
Reservationer:
af Friherre Hjerta, F. P., hvilken anförde: »Såsom motiv iför Utskottets beslut
rörande ifrågavarande motion, har blifvit anfördt, »att det måste anses Önskvärdt
att såväl vid religions-undervisningen, som vid Gudstjenstens utöfning enhet i
möjligaste måtto är rådande inom liela Riket, och stora svårigheter utan tvifvel
skulle uppstå vid tillämpningen, om olika Kyrkohandböcker finge begagnas.»
Afven mig synes högst önskvärdt att sådan enhet kunde vinnas, — enhet i
anda och sanning, nemligen, — enhet i ord anser jag deremot af underordnad
vigt. Då det ej lärer kunna bestridas, att de s. k. »nya böckerna» hittills icke
lyckats åstadkomma ofvansagda enhet, af hvilken den »religions-undervisning»,
och den »Gudstjenstens utöfning», som för närvarande på flere ställen inom landet
anträffas, ingalunda lär kunna anses såsom något uttryck; så kan det på
intet vis synas mig vara medförande några »stora svårigheter», om, derest för
enskilda Christne, eller för någon hel församling de s. k. »gamla böckerna» äro
sä kära, att de vilja, för att fortfarande få begagna dem, göra sig det med ej
ringa omständlighet förenade besväret, att hos Kongl. Majit derom i underdånighet
anhalla, det till sådan bönfallan lemnades Nådigt bifall, såvida, efter öfvervägande
af omständigheterna i hvarje särskildt fall, det förefinnes anledning till
att samvets-Ömhet, och icke egensinne eller trotsighet, till denna bönfallan varit
bevekelse-grunden. Det synes mig klart, och erfarenheten har visat detsamma,
att större »svårigheter» mäste uppkomma, genom att afseende ej fästas vid sådant,
som på intet vis kan anses som för mycket begärdt.
Uti inledningen till det af kommitterade för utarbetande af ny Kyrkohandbok m.
ni. utgifne förslag till sådan handbok, läses:» det förhandenvarande är kändt och kärt;
det har sammanvext med det allmänna tänkesättet och med det okristligt kyrkliga lif—
vet, sorn gerna med kärlek omfattar det andaktens medel och uttryck, hvari det
vant sig att finna sin uppbyggelse. Om derföre en föreslagen förändring icke i
sig sjelf rätt tydligt innebär beviset för sin ändamålsenlighet och nödvändighet,
sa undgår den svårligen att mötas med en obenägenhet och ett misstroende, som
icke blott försvårar dess godkännande, utan ock verkar att förändringen, vore
den ock till något bättre, skulle, om den antoges, ofta mer skada än gagna.»
Med anledning af dessa ord, får jag fästa uppmärksamheten pä, att det just är
det gamla goda, på vår rena evangeliska lära grundade, som är »kändt och kärt»,
och det är det nya, med sina lyten af den tid, hvars alster det är, som »mötes
med obenägenhet och misstroende» af åtskillig© bland allmogen, hvilka i likhet
med ofvannämnde kommitterade »icke kunna undgå att i inånga fall erkänna
den äldre kyrkohandbokens Företräde». Om nu dessa, det oaktadt, måste se den
4
Allm. best. och Ekon.-Lisk. betänkN:o 80.
nyare, efter deras begrepp sämre, handboken begagnas vid de kyrkliga förrättningar,
sorn de från förfädren lärt sig betrakta med den heligaste vördnad; så
lär man hvarken kunna undra pä, att de önskat få fortfarande begagna den äldre,
efter deras begrepp bättre, handboken, och då detta blifvit dem förnekadt,
frestelse till förbittring uppstått, eller att denna frestelse på några ställen blifvit
dem enfaldigom öfvermäktig, så att de, med förglömmande af påminnelserne i
Jacobs epistels 3:dje kapitels l:sta och 2:dra vers, låtit draga sig in i den olycka,
som i samma kapitels 14:de och 16:de verser finnes antydd. Det är möjligt
att för en och annan bland dessa sednare, det medgifvande, som af motionären
åsyftas, nu skulle komma för sent, såsom vid diskussionen inom Utskottet
blifvit uttalad t; det vöre i tliy fall beklagligt, och de enskilda personers lidanden,
som deraf möjligen kunna blifva en följd, mäste nödvändigt i form af medlidande
återverka på alla dem, hvilka i hufvudsahen äro med dem ense; men jag tror
ock, i likhet med hvad äfvenledes inom Utskottet varit yttradt, att vår gamla
kära Svenska kyrka, hvilken onekligen är bygd på »den enda sanna grunden»
ej deraf skall rubbas. Om äfven, i vära dagar, inom denna kyrkas murar, af det
som till uppbyggelse erbjudes, bedröfligen mycket befinnes helt och hållet frigjordt
från denna »enda sanna grund», så är dock kyrkans egen byggnad på denna
grunden uppförd, och just derföre är det min öfvertygelse att hon skall stånda
trygg; men det är ock säkert, att mången skakning för henne sjelf, och mycket
lidande, och mången frestelse att upptändas till ovisligt nit, skulle vara hennes
varmaste vänner besparadt, om deras af samvetet förestafvade, och i enfald uttryckte,
önskningar med mindre förnäm köld, och mera christlig kärlek upptoges,
än som nu ofta skett. Jag vet att de finnas, och jag tror att de äro många, fast de ej
så mycket låta höra af sig, för hvilka ett sådant medgifvande, som i förevarande
motion åsyftas, och i allmänhet ett mildare bemötande från kyrkans sida, skulle
välkomnas såsom en kärleksfull handräckning från den dem ännu kära modren; och
det fastare kärleksband, som derigenom koinme att knytas mellan modren och barnen,
skulle sannerligen medföra båtnad för båda parterne.
Vidare har såsom skäl för Utskottets afstyrkan blifvit anfördt, att »förslag
till ny Kyrkohandbok redan är utarbetadt och under pröfning, äfvensom nytt
förslag till' Kateches nära färdigt», in. m. Det kan visst icke falla mig in att
betvifla, det detta arbete skall varda befunnet så godt, som man af ett menniskoverk
skäligen kan vänta, helst det, af de högt begåfvade män, som haft sig detsamma
anförtrodt, utan tvifvel blifvit företaget under åkallan om bistånd, i det
vigtiga förehafvandet, af all god gäfvas Gifvare; men om ock detta arbete skall
komma att blifva det förträffligaste, som i den vägen någonsin varit för menniskor
framlagdt, så utesluter sådant dock icke förträffligheten hos »de gamla böckerne»,
hvilkas ord, om de ock för »bildade» öron ljuda något annorlunda än
Allm. besv.- och Ekon.-Llsk. betänk., A’.o 91.
5
1 de förväntade nya, likväl torde innebära samma anda och uttrycka samma sanning;
hvadan förr omnämnde enhet ingalunda bör kunna störas af att de »gamla
böckerne», der så önskas, komma att finnas jemte dessa nya, intill dess man
hunnit vänja sig vid dem, hvilket, om dessa sednare äro af ofvan antydde art,
efter all anledning skall komma att ske ganska snart.
Af nu anförde, och flere, skäl, anser jag att Utskottet bordt tillstyrka bifall
till ifrågavarande motion; hvadan jag emot Utskottets fattade beslut får reservera
mig.»
Uti denna reservation instämde till alla delar Friherre v. Essen, G., samt
Riksdagsfullmäktige]! Petter Jönsson från Jönköpings län.
Af Herr /Pahlström.
AT:o fH.
Ank. till fiip.-Ulsk. gl. 8 JIiij 1854. kl. 12 m.
Betänkande, i fråga dels om posthemmanens befrielse frän postförings-skyldigheten
och dels om åtgärder till beredande af
lättnad i nämnde besvär.
Uti de motioner, tolf till antalet, hvilka alla inom Hedervärda BondeStåndet
blifvit rörande förestående ämne väckte, och sorn här nedan komma att
behandlas, har, för ådagaläggande af behöfligheten utaf de ifrågaställde åtgärderna,
förnämligast följande blifvit anfördt, nemligen: att postförings-besväret under
tidernas längd blifvit mångdubbelt förökadt, enär posten, som från början
blott en gäng i veckan fortskaffades medelst »löpande», numera ej allenast
transporteras fram och åter flera gånger i veckan, utan ock ofta svårligen kunde
G
Allin, liese.- och Elion.-Ulsk. Betänk., N:o äl.
dragas af cn häst, i följd deraf dels att postiljoner nu nästan öfverallt åtföljde
posterne, och dels af brefvexl ingens betydliga tillvext, samt af författningars,
tidningars och tidskrifters försändande med posten; att deremot de friheter från
åtskillige besvär, hvilka blifvit posthemmanen tillförsäkrade, ofta icke utgjorde
några förmåner särskildt för posthemmanen, helst flere af dessa besvär, såsom
kungsskjuts och hållskjuts samt dagsverken till kungsgårdar, m. m. i flera orter
icke mera ifrågakommer; samt att postförings-skyldigheten flerestädes folie så
mycket tyngre på hemmanen, som de postförings-skyldige ofta hade sina hemman
afsides från postvägen och således linge färdas en del af vägen utan betalning,
såsom exempel hvarpå en motionär anfört, att, enligt ett af GeneralPost-Styrelsen
år 1851 afgifvet utlåtande, 189 posthemman voro belägna på nära
fulds mils och 28 på ännu längre afstånd frän postvägen, samt att 36 hemman
vore derifrån så aflägsna, att deras egare måste urnöta och invänta posten vid
postvägen eller post-kontor»; hvarjemte, bland flere andra exempel pä det betungande
i postförings-skyldigheten, uppgifvits, dels att för ett posthemman om
Igidels mantal i Skäne en årlig afgift af 100 R:dr erlades såsom ersättning för
detta besvärs utgörande, dels att Mehede posthemman om 6 öres- och 8 penningeland,
i Upsala län, enligt hvad jemväl med oflicielt bevis styrkt blifvit, är
1852 bestridt 733^ mils postföring, dels att för 15 seland eller |:dels mantal i
Wester-Norrlands län ordinarie posten forslades årligen 494 mil, och dels att,
i anseende till långa och besvärliga skjutshåll emellan posthemmanen derstädes,
hästar till ombyte under vägen understundom måste legas mot en afgift af 32
å 40 sk. B:ko milen, under det den postskjuts-skyldige finge åtnöjas med en
lega af 12 sk. milen; varande i öfrigt uppmärksamheten fästad derpå, att Staten
af Postverket hade betydliga, till flera hundratusen R:dr uppgående, inkomster,
hvilka företrädesvis syntes böra och kunna användas till borttagande eller lindrande
af de postskjuts-skyldiges besvär.
Af de uti ifrågavarande motioner gjorda förslag afse några
1 :o. Pos themmanens fullkomliga befrielse från pöstförings-skyldig
hclen.
Dessa förslag äro afgifna:
o) af Riksdagsmannen Erik Larsson från Wester-Norrlands län, hvilken
hemställt, att detta besvär skulle, mot det nuvarande posthemmanen iklädde sig
alla servituter och skyldigheter, hvilka andre skattehemman åligga, öfverflyttas på
gästgifverierna eller skjuts-entreprenaderne, eller bestridas genom beting, derest
större besparing sålunda vunnes; och vore en sådan förändring, efter motionärens
Allm. Hav- ock Ekon.-Elsk. Betänk., N:o 9 K
7
tanke, så mycket mindre overkställbar, som, enligt hvad General-Posf-S ty reisen i
ofvannämnde utlåtande upplyst, nära hälften af postskjutsen inom riket, utan
olägenhet, redan befordrades pä det sätt, sorn blifvit föreslaget.
I motionen hafva riksdagsmännen Lars Andersson från Gefleborgs län
och J. G, IVa småth från Stockholms län instämt.
b) af Riksdagsmannen Olof Persson från Gefleborgslän, hvilken väckt
det lörslag, att postföringen skulle medelst auktioner upplåtas på entreprenad
till den minstbjudande och att posthemmanen, för befrielse från nämnde besvär,
borde till Postverket erlägga en mot deras förmäner svarande ersättning.
Med denne motionär hafva Riksdagsmännen Erik Ersson och Lars Andersson
från sistnämnde län sig förenat.
c) af Riksdagsmannen Lars Mattsson från Upsala län, hvilken jemväl
tillstyrkt, att postföringen måtte genom entreprenör besörjas.
De öfriga förslagen hafva till syftemål:
2:o. Att bereda lindring uti postförings-skyldigheten:
I sådant hänseende har fråga blifvit väckt:
A) Om Tidningsstumpel-afgiftens användande till ökad ersättning åt
postförings-skyldige; varande sålunda af Riksdagsmannen Johannes Vilsson från
Malmöhus län tillstyrkt, att, då en stor del af posternas tyngd härleder sig från
dem åtföljande tidningspaketer, nämnde afgift »hvilken, ehuru tillkommen såsom
ett slags ersättning för den tidningarne förunnade porto-frihet, nu helt och hållet
ryckes undan sin bestämmelse och användes för främmande ändamål», måtte
vid slutet af hvarje qvartal från Riksgälds-kontoret öfverlemnas till GcneralPost-Styrelsen,
som hade att låta fördela summan på de särskilda postförarne, i
förhållande till det antal hästar, som under tiden blifvit af hvardera till postforsling
användt samt den sammanräknade väglängd, posten af hvardera under
samma tid fortskaflats.
B) Om förhöjning i postsljuts-legan.
I detta afseende är föreslaget:
a} af Riksdagsmannen Nils Andersson från Christianstads län, att 24
sk. skulle erläggas för så kallad enkel postskjuts, 32 sk. för dubbel samt 36
sk. för postföring utöfver 312 mil årligen, efter helt mantal räknadt;
s
Alim. Besv.- och Ekon.-Ulslc. lielänk., .Y.o 91.
b) af Riksdagsmannen Nils Svensson från Christianstads län. att postskjutslegan
skalle blifva 20 sk. under ena och 16 sk., allt banko, under den
andra hälften af året;
c) af Riksdagsmannen Petter Mårtensson från Jönköpings län, att »postskjutsskyldig
skulle få beräkna 16 sk. banko för det miltal, en sådan är skyldig,
enligt gällande författning att under året skjutsa posten samt hvad deröfver
skjutsas, borde lika. med hvad för reservskjuts betalas»;
d) af Riksdagsmannen Daniel Danielsson från Orebro län. att för postföring
skulle betalas lika som för gästgifvarskjuts;
e) af Riksdagsmannen Lars Mattsson från Upsala län, att, derest hans
ofvannämnde framställning ej bifölles, legan kunde bestämmas till 12 sk. för do
lörsta 312 milens postföring om året, efter helt hemman räknadt, och till 25 sk.,
allt banko, för postforsling derutöfver; hvarjemte denne motionär väckt fråga:
C) Om upphörande af den posthemman ålagd,c bevillning af 2 B: dr B:ho;
i afseende hvarå motionären förmält, att sådan förmän blifvit vid sednaste Riksmöte
af alla Riks-Stånden posthemmanen medgifven, men att likväl verkställigheten
deraf sedermera icke skulle hafva följt.
Vidare har för lindrande af postförings-skyldigheten fråga väckts:
D) Om ersättning till postförare för uppehåll under väntan på postens
expedierande.
Riksdagsmannen Olof Lindström från Westerbottens län har härom gjort
framställning, under förmälan, att en sådan ersättning syntes motionären vara
desto billigare, som dylikt uppehåll endast träffade de postförare, hvilka hade
postforsling från Postkontoren och hvilka således vore i detta hänseende sämre
lottade, än öfrige postskjuts-skyldige; och har motionären således föreslagit en
ersättning af 16 sk. banko åt postbonde för hvarje gång han nödgas på sin
skjuts-station afvakta postens expedierande.”
E) Om rättighet för postförare att tillgodonjuta lega för hela den
väglängd, posten forslas, när. i följd af naturhinder vintertiden, omväg måste
tagas.
Yrkande härom är gjordt af ofvanbemälde Daniel Danielsson, hvilken, till
ådagaläggande af billigheten i samma yrkande, åberopat förhållandet med de
post
Allm. Besv.- och Ekon.-Lisk. Betänk., K:o 91.
9
postskjutsskyldige vid Hammarby och Läggesta i Örebro Län, hvilka under de
tider af året dä Hammars-sunden kunde öfverfaras, endast hade £ mils postväg
till Askersund, men deremot vid de tillfällen, då vattuflöde eller drif-is hindrade
öfverfarten af nämnde sund, mäste tillryggalägga 2 i mil för den kortare vägens
skjutslega.
F) Om utfärdande af reglementariska föreskrifter för postiljoner till
af skaff ande af missbruk, sorn enligt uppgift skola ega runi till förfång för
postförare.
I detta hänseende har Riksdagsmannen Nils Andersson från Christianstads
Län föreslagit, att stadgas matte: l:o förbud för postiljoner, vid tjenstens för
lust,
att emottaga andra effekter, än dem, hvilka tillhöra posten och af vederbörande
Postmästare honom öfverlemnas, äfvensom att låta andre personer, än
den skjutsande, posten medfölja; 2:o ansvar för postiljon, sorn under resan emellan
stationerne onödigtvis sig uppehåller.
G) Om lindring i postförslings-besväret för vissa förhållanden och orter.
Motioner i detta afseende äro väckte af:
a) Riksdagsmannen Johannes Nilsson från Malmöhus Län, hvilken, —
jemte åberopande af Kongl. Maj:ts Nådiga Resolution den 30 Juni 1837, hvarigenom
Kongl. Maj:t, med fastställande af vederbörande Embetsmyndigheters
meddelade beslut, ogillat en af åtskillige innehafvare utaf hemman i Fleringe by
al Malmöhus Län, gjord ansökning om befrielse lrän dem ålagd skyldighet att
forsla den sä kallade Tyska posten, — anfört, att det efter motionärens förmenande
icke vore rättvist, att ifrågavarande, »med rustning besvärade hemman,
skulle lör lika lag skjutslega lramskalia posten, sorn de hemman, hvilka för samma
ändamål åtnjöte särskilde privilegier, de sednare vore nemligen tvä hemman om
en soh.at, dä de ldrre, oaktadt sin postfönngsskyldighet, skulle för hvarje hemman
underhålla så val karl, sorn häst och mundering.” Och har motionären
derlore hemstäbt att de med rustningsskyldighet besvärade posthemman måtte,
pa det att en billig och rättvis jemkning kunde erhållas, tillförsäkras förhöjd
postskjlitslega af 24 sk. banko per mil.”
b) Riksdagsmannen Pehr Byström fran Jemtlands Län. Denne motionär
har förmält, att de postskjutsskyldige i Lillherrdals socken uti Herjeådalen hade
sig ålagd en extra postföring till de Landstats-fjenstemän, hvilka ej bodde invid
allmänna postvägen, samt att denna postföring, för hvilken ersättning ej erhölles,
l(ih, lill II. Sl. Bral. 1S33 $ ISSI. S Sami. 21 Hafi. 2
10
Allm. Ilcsv - och Ekon.-lflsk. Betänk., I\':o 94.
kunde årligen beräknas till 260 mil; och liar motionären hemställt, att. med
afseende å nämnde förhållande, legan för så väl ordinarie, som extra ordinarie
postföring i Herjeådalen måtte bestämmas till lika belopp för hvarje häst, som
för reservskjutsen vore stadgad.
För öfrigt hafva följande ledamöter af Hedervärda Bonde-Ståndet yttrat sig
dels för postskjutsens upplåtande på entreprenad, dels för förhöjning i postskjutslegan,
och dels för Riksdagsmannen Daniel Danielssons, under Litt. E, här ofvan
upptagne förslag, nemligen: E. M. Falk, Anders Jonsson och Anders Andersson
från Skaraborgs Län, Petter Jönsson och Anders Johan Sandstedt från
Jönköpings Län, Anders Andersson från Östergöthlands Län, Petter Claesson
från Elfsborgs Län, Erik Johan Rudberg från Calmar Län, Erik Jansson från
Stora Kopparbergs Län, Jöns Erik Eriksson från Örebro Län, Anders Andersson
från Wermlands Län, Mauritz Sahlén från Wester-Norrlands Län, Ola
Pehrsson och Håkan Pettersson från Blekinge Län, David Andersson från
Hallands Län, Olaas Eriksson, Tobias Lind och Olaus Börjesson frän Götheborgs
och Bohus Län.
Sedan Utskottet sålunda redogjort för de i frågan väckte förslagen, går
Utskottet att öfver desamma sig yttra, följande dervid samma ordning, i hvilken
förslagen här ofvan äro upptagne.
l:o. Hvad först angår frågan om posthemmanens befrielse från postföringsbesväret,
sä har den samma under en lång följd af Riksdagar varit föremål
tor Rikets Ständers bedömande. Vid 1840—1841 arens Riksdag, äfvensom
vid påföijde Riksmöte, blef den pä anförde skäl utan afseende lemnad, men vid
1847—1848 arens Riksmöte yttrade vederbörande Utskott den åsigt, att sådane
åtgärder borde vidtagas att framdeles antingen postskjutsskyldigheten skiljdes frän
jordbruket eller ock att detta onus åtminstone icke hårdare, än för det då varande,
komme de postskjutsskyldige till last, hvilket ansågs vara sä mycket nödvändigare,
som de sednare åren ej allenast antalet af tidningar och tidskrifter,
som med posten transporteras, tilltagit i en ganska stark progression, utan äfven
brefvens antal betydligt ökats; på grund hvaraf Rikets då församlade Ständer
ingingo till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan att Kongl. Maj:t täcktes låta
anställa undersökning huruvida, utan någon betydlig minskning i den inkomst,
som Staten af Postverket för närvarande erhåller, postskjutsskyldigheten kunde,
genom postföringens bestridande medelst entreprenad eller på annat lämpligt sätt,
skiljas från jordbruket, mot åliggande för posthemmanen, att fullgöra de onera,
hvarifrån de nu äro befriade, samt derefter och sedan vederbörande blifvit hörde,
afgifva Nådig framställning i ämnet till Rikets Ständer.
Allm. Bese.- och Ekon.-Vlsk. Betänk., N:o 91,
11
I anledning häraf behagade Kongl. Maj:t vid sednaste Riksdag till Rikets
Ständer aflåta Nådig Proposition, hvari bland annat anfördes: a Vidkommande
»åter de särskilda förslag, som till åstadkommande afen förändring i omförmälde
»syftning, blifvit framställde dels af Rikets Ständer, angående postskjuts-skyldig»hetens
skiljande från jordbruket förmedelst upplåtande af postföringen på entreprenad,
dels af General-Post-Styreisen till öfverflyttande på de gästgifveri-skjuts»skyldige
af den posthemmans-innehafvarne nu åliggande postföring, så finner
»Kongl. Maj:t icke skäl att till någotdera af desse förslag lemna Nådigt bifall,
»enär genom antagande, vare sig af det ena eller andra, olägenheter skulle upp»komma,
öfvervägande de fördelar, som i ett eller annat afseende deraf kunde
»vara att förvänta. Vid bedömandet af den förstnämnde åtgärdens lämplighet
»måste nemligen tagas i betraktande, att kostnaden för postföringens besörjande
»på entreprenad icke kan, med någon sannolikhet, på förhand beräknas, att så»dana
postskjutsskyldige, som i följd af deras hemmans läge vid mindre befarna
»vägar, hafva sig ålagd en jemförelsevis föga besvärlig postföring, för hvilken
»de genom den erhållna skjutslegan kunna anses fullt godtgjorde, sannolikt icke
»skulle vilja på en dylik förändring ingå; att Länsstyrelsernes och vederbörande
»kronobetjentes förut trägna göromål skulle öfver höfvan ökas, derest särskilda
»entreprenad-auktioner komme att utlysas för all den skjuts, som nu af post»hemmans-innehafvarne
bestrides, och nya kontrakt för hvarje station i Riket
»derom afslutas; samt att den fördel af en ringare kostnad, som till en början
»möjligen kunde genom postföringens öfverlåtande åt entreprenörer, efter före»gången
auktion, postverket tillgodokomma, efter all anledning blefve minskad
»eller tillintetgjord i den mån ett större antal dylika auktioner komme att ut»lysas,
och ett stigande åkerbruk gör allmogen mindre benägen att med folk
»och dragare vara borta från sina hemman. Hvad åter den ifrågaställda öfver»flyttningen
af postföringen på de gästgifveri-skjutsskyldige beträffar, så förekom»rner
deremot: att en så beskaffad öfverflyttning på de gästgifveri-skjutsskyldige
»af det posthemmans-innehafvarne nu åliggande besvär svårligen torde kunna
»rättsenligt ega runi. med mindre de förra dertill lemna sitt samtycke, äfven»som,
efter all anledning, flera af de sednare skulle, på ofvan uppgifna skäl,
»deremot protestera; att de gästgifveri-skjutsskyldige, som icke äro pligtige att
»längre än 4 timmar vänta på till viss tid tingad skjuts, måste, derest post»föringen
komme att af dem besörjas, dels särskildt tillförbindas att äfven der»utöfver
afvakta posternes ankomst, dels anses berättigade till vanliga väntnings»penningar,
som nu ej tillkomma posthemmans-innehafvarne, hvilka vid sina
»gårdar invänta posterne; hvarförutan det kan inträffa, att, vid extra posters an»komst
till gästgifvaregård, det hästantal, som derstädes skall vid anfordran till—
»handahållas, redan vore utgånget, hvarigenom hinder och uppehåll i postens
12
Allm. liesv.- och Ekon-Vtsk. Betänk., AT:o 91.
"jemna gång vid flera tillfällen kunde vara att befara; att den större säkerhet
» för postens vård, sorn i de fall, då postiljon ej åtföljer, nu förefinnes uti post»böndernes
åliggande att antingen sjelfve medfölja posten eller ock dertill anavända
fullvuxne och pålitlige personer, skulle komma att i betydlig mån minaskas,
enär vid gästgifveri-skjutsen ofta mindre gossar äro följaktige; att då
»posthemmans-innehafvarne, hvilka endast äro pligtige att föra posten och således
a ej hafva någon annan skjutsnings-skyldighet sig- ålagd, med skäl kunna tillhålalas
att städse till postens forslande begagna dugliga och uthvilade hästar, sådane
a deremot icke alltid stå att erhålla vid gästgifvaregårdarne, der, i följd af den
aoftare återkommande skjutsningen, hästarne, särdeles under höst- och vårtiderne,
a ej sällan äro dåliga och utkörda; samt att den ökade kostnad, som genom
»öfverflyttning af all postföring på de gästgifveri-skjutsskyldige skulle uppkomma,
»och hvilken af General-Post-Styrelsen, efter 23 sk. milen, beräknats till 28,000
»R:dr om året, måste antagas uppgå till ännu betydligare belopp, i den mån
»skjutsningen varder på entreprenad upplåten, enär skjutslegan i sådant fall ut»går
på landet med 24 sk. och i städerne med 28 sk. för hvarje mil.
»Då, med afseende å hvad sålunda blifvit anfördt, Kongl. Maj:t icke fin»ner
skäl att göra Nådig framställning, hvarken om ali postföring^ upplåtande
»på entreprenad eller om en allmän öfverflyttning deraf på de gästgifveri-skjuts»skyldige,
så återstår att tillse, huruvida och på hvad sätt en af behofvet på»kallad
lindring i det för en del posthemmans-innehafvare särdeles tryckande
»postförings-besväret må kunna dem beredas.» Och blef i öfverensstämmelse
härmed förhöjning i skjutslegan föreslagen på sätt i nästa punkt kommer att
oraförmälas.
Då frågan derefter vid sistnämnde Riksmöte ånyo kom under Rikets
Ständers handläggning, förekommo jemväl motioner af enahanda syftning med nu
ifrågavarande förslag, men dåvarande Stats- och Ekonomi-Utskott anförde i anledning
deraf, att Utskotten med afseende å de af Kongl. Maj:t i dess Nådiga
Proposition yttrade betänkligheter mot den ifrågasatta bördans aflyftande från
posthemmanen, måste antaga, att för närvarande den af Kongl. Maj:t föreslagna
åtgärd vore den enda, som med hopp om framgång kunde föreslås och leda till
befrämjande af det åsyftade ändamålet; hvadan Utskotten tillstyrkte bifall till
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, hvilken ock af Rikets Ständer antogs.
Utskottet har tagit i öfvervägande hvad motionärerne framställt, äfvensom
hvad i öfrigt i frågan förekommit, men sorn genom hvad Kongl. Maj:ts omförinälde
Nådiga Proposition innehåller, enligt Utskottets mening ädagalagdt är, att
lörslagen att befria posthemmanen från deras skjutsnings-skyldighet, vare sig
Allm. liesv.- och Ekon.-Visit. Betänk., JV:o 91.
13
medelst postforslingens besörjande genom gästgifvareskjuts eller dess upplåtande
på entreprenad, åtminstone för närvarande äro med så stora svårigheter förenade,
att samma förslag icke lämpligen kunna till verkställighet befordras, får Utskottet
vördsamligen afstyrka Riksdagsmännen Erik Larssons och
Olof Pehrssons motioner samt den del af Lars Mattssons
motion, som afser postskjutsens upplåtande på entreprenad.
2:o. A) Utskottet går vidare att utlåta sig öfver Riksdagsmannen Johannes
Nilssons förslag att på samtlige postskjuts-skyldige, i mån af bestridd
postföring, utdela den summa, hvilken uti afgifter för stämpling af tidningspapper
kommer Statsverket tillgodo; i afseende hvarå Utskottet får erinra, dels att
sådant skulle blifva förenadt med onödig omgång och mycket besvär för Postverkets
Styrelse, dels ock, att nämnde inkomst inflyter ej allenast för de tidningar,
som sändas med posten, utan äfven för dem, hvilka å utgifningsorterne
utdelas, så att beloppet ej står i förhållande till det antal tidningar, som åtföljer
posten. Utskottet anser alltså den föreslagna utdelningen, vid hvars verkställande,
afseende dessutom ej kunde göras derå, huruvida en postskjuts-skyldig
varit mer eller mindre med forsling af tidningar betungad, icke utgöra något
lämpligt sätt att bereda de postskjuts-skyldige godtgörelse, samt får derföre
afstyrka ifrågavarande motion.
B) Vidkommande derefter de yrkanden, som blifvit framställde rörande
förhöjning i postskjutslegan, så får Utskottet meddela: att i öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts i dess åberopade Nådiga proposition gjorda, af Rikets Ständer
biträdda förslag, legans belopp blifvit genom Kongl. Maj:ts Nådiga Bref den
17 September 1851 ökadt med 8 sk. dels för all den postföring, som af posthemmanens
innehafvare utgöras utöfver 312 mil om året för helt mantal och i
förhållande derefter för större eller mindre hemmansdelar, dels för extra poster,
som af posthemmans-innehafvare fortskaffas, och dels för den dubbla postföring,
eller postens forslande fram och åter två gånger i samina vecka, hvilken sedan
år 1830 tillkommit, så att legan för nämnde tre slag af postföring nu utgör 24
sk.; att deremot legan för enkel postföring, eller postens forslande en gång fram
och åter i samma vecka, i allmänhet utgår med 10 sk. och för dylik postföring
emellan Ostersund och Herjeådalen med 14 sk. samt för dubbel postföring, som
tillkommit före-1830 med 12 sk., allt Banko; äfvensom att Rikets sednast församlade
Ständer, jemte det de bifallit den af Kongl. Maj:t i Nåder föreslagna
tillökning i postskjutslegan, dervid yttrat, att, då det kunde antagas att postskjutsningsbesväret,
till följd af flere dertill verkande orsaker, komme att fram
-
14
Allin. Best.- och Ekon.-lltsli. Betänk , N;o 91.
deles än ytterligare förökas, så att den ersättning, soin blifvit af Rikets Ständer
beviljad icke framgent blefve svarande mot det ökade besväret, Rikets Ständer
ansågo sådane åtgärder böra vidtagas hvarigenom en lämplig ersättning för samma
besvär kunde i framtiden, då sådant erfordrades, komma de post-skjutsskyldige
till godo; hvadan Rikets Ständer, för att bereda en sådan åtgärd, i underdånighet
anhöllo det Kongl. Majit mätte täckas låta anställa en undersökning och
uppskattning af de friheter och förmåner, som äro post-hemman och post-förare
medgifne, samt i hvad mån dessa friheter och för måner kunna anses motsvara
eller öfverskridas af kostnaden för post-skjutsens bestridande; och att Kongl.
Maj :t derefter måtte i Nåder meddela Rikets Ständer såväl de resultater, hvilka
en så beskaffad undersökning kan lemna, som ock den Nådiga Proposition, till
hvars afgifvande Kongl. Majit, tor beredande åt post-förare af en rättvis, och
post-skjuts-besväret verkligen motsvarande, ersättning kan i Nåder finna sig för»
anlåten.
I anledning af de nu gjorde framställningarne om ytterligare förhöjning af
post-skjuts-legan, får Utskottet anföra, att som, vid det förhållande att posthemmanen,
för post-skjutsningens utgörande, hafva sig tillagde vissa förmoner och
friheter från andra besvär, beloppet af den kontanta ersättning, som må anses
böra för post-föringen lemnäs, icke får mätas endast efter värdet af sjelfva forslingen,
utan nämnde förmåner och friheter vid ersättningens bestämmande jemväl
måtte tagas i betraktande; fördenskull ock då frågan icke är i det utredda
skick, att Utskottet kan bedöma huruvida post-förings-besväret motsvaras af posthemmanens
förmåner och friheter, tillika med den kontanta ersättning, som nu
utgår, eller om någon ytterligare tillökning i denna ersättning må vara af behofvet
påkallad; men anhållan om utredning i detta hänseende, såsom förut
nämndt är, redan blifvit i underdånighet gjord hos Kongl. Majit, som i anledning
deraf, under den 17 September 1851 i Nåder förklarat sig vilja framdeles,
uppå förnyad anmälan, taga i öfvervägande, huruvida skäl må förefinnas att anbefalla
den af Rikets Ständer sålunda äskade undersökning; alltså finnér Utskottet
sig icke ega skäl att, efter den nyligen beviljade tillökningen i post-skjutslegan,
nu tillstyrka någon åtgärd till beredande af ytterligare sådan tillökning,
utan anser Kongl. Majits beslut i anledning af Rikets Ständers nyssnämnde framställning
böra dessförinnan afvaktas; hvadan Utskottet vördsamligen hemställer,
att de väckte förslagen om förhöjning i post-skjuts-legan må
för närvarande lemnäs utan afseende.
C) Beträffande Riksdagsmannen Lars Mattssons yrkande, att den posthemman
ålagde bevillning af 2 Ridr Biko skulle upphöra, så får Utskottet, i an
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Ut sk. Betänk., A:o 91.
13
ledning af motionärens derjemte gjorde uppgift, att den sökta befrielsen blifvit
af Rikets sednast församlade Ständer bifallen, ehuru sedermera icke till verkställighet
befordrad, vördsamligen upplysa, att sådant yrkande visserligen vid sednaste
Riksmöte blifvit framstäldt, men att Bevillnings-Utskottet, i anledning deraf,
meddelat det, utaf Rikets Ständer godkända, yttrande, att, som post-föringen
endast i det fall att den bestrides utöfver 6 mil i veckan eller 312 mil om äret
för helt mantal, enligt Kongl. Brefvet den 3 December 1842, ansetts vara af
den tunga för post-hemmanen, att särskild och högre ersättning, än för post-föring
i allmänhet, derföre medgifvits, och således den post-hemmanen medgifna frihet
från rotering eeh krono-skjuts, åtminstone för hemman med mindre post-föring,
än nämndt är, fortfarande borde betraktas såsom en förmån, för hvilken den stadgade
bevillningen skäligen borde erläggas, Utskottet ansåg ifrågavarande yrkande
icke böra i vidsträcktare mån bifallas, än att post-hemman, som bestrida utöfver
312 mils post-föring om året tor helt mantal, skulle från den stadgade bevillningen
fritagas; och har den af Rikets Ständer sålunda medgifna befrielse från
bevillningen blifvit i 7 mom. af 145 § uti sednaste Bevillnings Förordning behörigen
iakttagen; och får Utskottet derjemte meddela att ifrågavarande bevillning
icke i något fall utgår af andre post-hemman, än dem, hvilka njuta befrielse
från rotering och krono-skjuts.
Vid ofvanberörde förhållande synes Riksdagsmannen Lars Mattssons förevarande
yrkande hafva i följd af misstag tillkommit, hvadan Utskottet, med afseende
derjemte på de skäl mot post-hemmans allmänna befriande från den ifrågavarande
bevillningsafgiften, hvilka ofvan äro åberopade, vördsamligen hemställer,
att åtgärd i anledning af nämnde yrkande ej må vidtagas.
D) Vidkommande dernäst framställningen om beviljande af ersättning till
post-förare för uppehåll, under afvaktan af postens expedierande, hvarom yrkanden
älven vid förflutne Riksdagar varit gjorde, så enär det i detta afseende öfverklagade
förhållande är en irån sjelfva postförings-besväret. oskiljaktig olägenhet, anser
Utskottet denna fråga, i likhet med den om ökad post-skjutslega, vara beroende
al resultatet utaf den utredning, hvarom, på sätt ofvan berördt är, Rikets
.Ständer hos Kongl. Majit i underdånighet anhållit; hvadan Utskottet hemställer,
att jemväl denna framställning må för närvarande lemnäs
utan åtgärd.
E) Hvad sedermera angår frågan om rättighet för post-förare att tillgodonjnta
lega för hela den våglängd, posten forslas, när, i följd af naturhinder, om
-
16
Allm. Best.- och Ekon,ilsk. Betänk., N.o 91.
väg mäste tagas, sä anser Utskottet ej allenast nägot allmänt stadgande, som ej
föranleder missbruk, svårligen kunna i berörde hänseende meddelas, utan ock ett
dylikt stadgande icke vara beliölligt, enär postförarne, vid de, otvifvelaktig! högst
få, stationer, der de uppgifna förhållandena inträffa, säkerligen utbekomma den
särskilda ersättning, hvartill sådane förhållanden dem berättiga, om de med ansökning
derom till vederbörande Embets-myndighet ingå; hvadan Utskottet finnér
sig böra
afstyrka hvad i detta hänseende yrkadt blifvit.
F) I afseende på de af Riksdagsmannen Nils Andersson föreslagne ordnings-föreskrifter,
till förekommande af uppgifna missbruk, som utaf Postiljoner
skola begås, så får Utskottet upplysa, dels att, enligt äldre stadganden, hvilka
genom Kongl. Maj:ts Nådiga Bref den 10 December 1836 blifvit upplifvade,
General-Post-Stvrelsen eger rättighet att förafskeda och suspendera Postiljoner för
fel i tjernsten, dels att Ofver-Pöst-Direktören genom Circulaire den 27 Juli 1819
anbefallt samtlige Post-förvaltarne att, derest Postiljoner, under det de färdas
med posterne, medföra andra effekter än postväskorne och hvad i öfrigt för Postverkets
räkning medsändes, sådant genast anmäla hos bemälde Embets-myndighet,
som då icke ville underlåta att genast från tjensten skilja de Postiljoner, hvilka
med sådan förseelse beträdas och dels att, jemte det viss tid är bestämd för
hvarje mil, posten färdas, ett vite af 1 R:dr B:ko per mil, enligt Kansli-Styrelsens
och Kammar-Kollegii Kungörelse den 24 April 1812 redan är af Kongl. Maj:t
i Nåder stadgadt för dröjsmål å vägen utöfver den sålunda förelagda tiden.
Då således stadganden redan finnas, på grund af hvilka Postiljoner kunna
till ansvar befordras, derest de hos Postverkets Styrelse anmälas för missbruk
af den beskaffenhet, hvarom i motionen förmäles, får Utskottet hemställa
att ifrågavarande förslag må lemnäs utan afseende.
G) a) Beträffande Riksdagsmannen .Iohannes Nilssons motion om förhöjning
i legan för den post-föring. som utgöres af de med rustnings-skyldighet besvärade
hemman, så, enär sistnämnde onus icke loir något sammanhang med
post-förings-skyldigheten, och således någon ökad ersättning för denna sednare
ej skäligen kan pä rustnings-besväret grundas, finner Utskottet
denna motion ej förtjena afseende.
G) b) Vidkommande slutligen Riksdagsmannen Pehr Byströms motion om
ökad skjutslega till de post-förings-skyldige i Herjeådalen, så är det förhållande,
hvilket åberopats såsom skäl för det framställda yrkandet, ingalunda utredt eiler
ådaga
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk., N.-o 93. \j
ådagalagdt; hvadan all grund för bedömande af billigheten utaf samma yrkande
saknas; och då dessutom det missförhållande, som härutinnan må kunna förefinnas.
kan i administrativ väg afhjelpas, finner Utskottet sig böra hemställa.
att någon åtgärd i anledning af denna motion ej må vidtagas.
Stockholm den 8 Maj 1854.
\:o 9®.
Ank. till Exp. Utsk. it. 8 Maj, kl. 19 m.
Betänkande i fråga om förändrade föreskrifter rörande Prest-enkesäten.
Uti en inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt, till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottets handläggning remitterad motion har Riksdagsfullmäktigen Tobias
Lind från Götheborgs och Bohus län fästat uppmärksamheten derå, att då
inom Bohus län och troligen uti de flesta orter i Riket ett större eller mindre
hemman finnes i hvarje pastorat anslaget till boställe åt Kyrkoherdens enka,
samt man sålunda åt dylika enkor sökt bereda nödig bergning, vore deremot
Komministrarnes enkor lemnade utan allt ekonomiskt stöd; — hvadan motionären
föreslagit att, då Kyrkoherde tillträder ett Pastorat, der det s. k. enke-sätet
är ledigt, i anseende dertill att företrädarens enka med döden afgått, Komministerns
enka finge njuta arrendet af nämnde boställe eller detsamma tillträda under ledigheten;
att, i händelse, under den tid en Komministers enka innehade detta
boställe, Kyrkoherden i församlingen aflede och lemnade enka efter sig, den sistnämnde
borde åtnöjas med j af enke-sätets afkastning och i deraf tillfalla Komministerns
enka, hvarigenom en nära jemförlig inkomst efter deras mäns innehafda
Bih. till R. St. Brot. 1853 A 1854. 8 Sami. 31 Haft. a
18 Allm. bcsv.- och Ekon.-Ulsls. Uelänk., JV:o 'J2.
värdighet k aude anses dem tillkomma, samt att, beträffande dels de Pastorater,
der inga Komministrar finnas och enke-bostället är ledigt, samt dels sadana,
hvarest hvarken Pastor eller Komminister efterlemnat enka, inkomsterne af enkesäten
sammanslogos till bildande af en pensionsfond för Komministers-enkor inom
hvarje stift, öfver hvilka medel Konsistorierne borde hafva inseende och vård samt
pensionens belopp efter omständigheterne bestämma.
Af de rörande Prest-enke-säten utfärdade äldre författningar har Utskottet
inhemtat, att. Danske Konungen Fredrik lil under den 29 Augusti 1648 till
hjelp och understöd åt Presternes enkor uti Konungariket Norrige, hvartill Bohus
län vid denna tid hörde, förordnat, att af de till prestgällen hörande stomeller
mensal-hemman skulle Prest-enkorna uti deras enke-säten och sa länge de
ostraffeligen lefde, åtnjuta en del af Preste-bohlcts jord fri från alla besvär; att
vidare den 30 September 1761, i öfverensstämmelse med hvad förut den 11 Augusti
1751 blifvit stadgadt rörande Halland, Kongl. Maj:t stadfästa! en emellan
Kyrkoherdarne i Elfsborgs division i Götheborgs stift träffad öfverenskommelse,
att de stom-gårdar, större eller mindre, som vid hvart Pastorat äro, skulle under
lika rätt och frihet hvarunder Kyrkoherdarne dem innehade, få nyttjas och
brukas af Kyrkoherdarnes enkor, utan att de derföre i skatt betalade något till
den tillträdande Kyrkoherden; samt att genom flere äldre Kongl. Författningar
blifvit försäkradt, att ofvannämnde s. k. stom- eller mensal-hemman, de der af
ålder lydt under Preste-bohlen, icke skulle dem undandragas.
Då, enligt hvad sålunda blifvit upplyst, de inom vissa delar af Riket till
boställen ät Kyrkoherdarnes efterlemnade enkor eller till s. k. enke-säten anslagne
hemman ursprungligen utgjort en del af den till Kyrkoherdarne npplåtne
boställs-jord, och dem genom äldre privilegier vore tillförsäkradt att vid sina rättigheter
o qval dt bibehållas, linner Utskottet giltig rättsgrund saknas för tillstyrkande
af åtgärder, ledande till inskränkning i de Kyrkoherdarne och deras enkor
af ålder tillkommande förmåner, hvadan Utskottet vördsamt hemställer,
att motionen icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 8 Maj 1854.
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, I8S4.
Alim. Best - och Ekon.-UlsUottels Betänkande, N:o 93.
1
N:o 93.
Ank. till Exp.-Utsk. den 16 Maj 1854, kl. 1 e. ra.
Betänkande, i fråga om åtgärders vidtagande till förekommande
af större eldskador inom städerne.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har från högloflige Ridderskapet
och Adeln blifvit remitterad en af hr Bergenstråhle, Claes Gabriel,
i ofvannämnde fråga väckt motion, föranledd af dc stora förödelser, hvilka under
innevarande år genom eldskador inträffat i Jönköping, Warberg och örebro.
Då erfarenheten visat, att nästan endast de städer, hvilka äro med trähus bebyggde,
träffats af dylika förödelser, som icke blott inom några ögonblick förstöra
frukten af enskildes mångåriga mödor och omkostnader, utan äfven medtöra
nationela förluster, i anseende till de hinder för städernes industriela förkofran,
hvilka af sådane olyckor äro en följd, har motionären trott bästa sättet,
att för framtiden förekomma dessa, vara att befordra städernes bebyggande med
hus af sten, hvilket, med afseende å trävarornes nu mera stegrade pris, förmodades
icke komma att medföra någon betydligt högre kostnad, än den för uppförande
af trähus erforderliga och, enligt motionärens mening, kunde befrämjas
genom förmånliga byggnadslån. I öfrigt vore det angeläget, att., till förekommande
af alltför tät sammanbyggnad inom städerne, ändamålsenliga tomtregleringar
lör dessa blelVo, uppgjorde, så att, då eldsvåda inträffade, äfvensom i den
mån gamla hus behöfdc ombyggas, en förut uppgjord plan för hvarje stads bpbyggande
vore att tillgå; varande af motionären föreslaget, att Rikets Ständer
skulle i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, utom hvad apgår
Stockholm och Götheborg, låta revidera städernes byggnads- och brand-ordningar
samt infordra plankartor öfver städerne och förslag till dessas framtida
famtreglering; j-och att Kongl. Majit derefter, äfvensom för att befrämja det
hus i allmänhet, der några större hinder icke möta, måtte uppföras af sten, i
stället för af trä, Nådigst ville utfärda lämpliga och ändamålsenliga' föreskrifter
Bih. tm R. St. Pral. 1853 $ 1854. 8 Garni. 22 liiift. 1
9
Allm. Bese.- och Ekon.- Utskottets Betänkande, S:o 03.
till förekommande af större eldskador, samt i de delar deraf, der sådant erfordras,
för kommande Ständer i ämnet afgifva Nådig proposition.#
Utskottet har tagit motionen i öfvervägande; och hvad först angår motionärens
förslag, att uppförande af stenhus i städerna skulle genom förmånliga
stats-län uppmuntras, så har Utskottet sig bekant, att för begagnande af de
byggnadslån, som beviljas städer, hvilka lidit af eldskador, sådane vilkor pläga
fästas, som afse att företrädesvis befrämja uppbyggande af stenhus; hvadan och
då för andre fall, eller då större eldsvåda ej timat, det icke blifvit af motionären
ifrågasatt, att medel skulle anvisas, för att till dylik uppmuntran användas,
Utskottet anser den uti ifrågavarande hänseende föreslagna framställning
uti ena fallet vara obehöflig och i det andra icke till ändamålet ledande.
Beträffande åter motionärens hemställan, att Rikets Ständer skulle hos
Kongl. Maj:t anhålla om revision af alla de för städerne, utom Stockholm och
Götheborg, gällande byggnads- och brand-ordningar, så får Utskottet upplysa,
att särskilda byggnads-b rån d-ordningar för st äderne och köpingarne äro af Kongl.
Maj :t i Nåder stadfästade, äfvensom att förändringar i desamma tid efter annan
vidtagits i den mån behof deraf ansetts vara för handen och blifvit hos
Kongl. Maj:t i underdånighet anmäldt; vid hvilket förhållande och då det icke
blifvit ådagalagdt eller ens uppgifvet, att färre eller flere af de gällande byggnads-
och brand-ordningarne äro bristfälliga och ofullständiga, samt enär hvarje
kommun, i den händelse behof af ytterligare föreskrifter uti detta afseende skulle
förefinnas, har sig öppet att derom hos Kongl. Maj:t göra underdånig framställning,
Utskottet finner den föreslagne granskningen af byggnads- och brandordningarne
icke vara af behofvet påkallad.
Vidkommande slutligen motionärens förslag, att planer för städernes bebyggande
skulle uppgöras och fastställas, så har Kongl. Majit, genom ett den
1 Oktober 1828 till dess samtlige Befallningshafvande allåtet Cirkulär-bref, i
Nåder föreskrifvit, dels att, efter timade större eldsvådor i städerne, ny tomtreglering
för den afbrända traktens bebyggande alltid bör verkställas och plankarta
deröfver upprättas, med iakttagande att gatorna erhålla minst 20 alnars bredd
och att byggnadstora terne icke uti för små delar utsättas, dels ock att plankartan
skall vara af Kongl. Majit fastställd, innan några byggnader fä uppföras.
För annan händelse äter, än den nyssnämnda, lärer någon byggnadsplan
svårligen kunna uppgöras och tillämpas.
På grund af hvad Utskottet sålunda anfört, hemställer Utskottet.
att någon åtgärd i anledning af ifrågavarande motion ej må vidtagas.
Stockholm den 15 Maj 1854.
Atttn. Henr.- och Ekon.-L Iskotte/s Uttänkande, X:o 04.
3
N:o 94k
Auk. till Exp.-Utsk. den 16 Maj 1854, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om befrielse för Jönåkers
härad i Södermanland frän skyldigheten att hälla furja vid
Qvarsebo.
Från hedervärda Bonde-ståndet har till Utskottet blifvit remitterad en af
riksdagsfullmäktigen P. Sahlström från Stockholms län väckt motion, hvaruti
blifvit anfördt, hurusom det Södermanland tillhörande Jönåkers härad, hvilket,
till följd af sitt läge, vore genomskuret af flere vägar och således betungadt
med en kännbar väghållnings-skyldighet, derjemte frän äldre tider, då Qvarsebo
socken varit förutnämnde härad tillydande, hade sig ålagdt att underhålla en
färja vid Qvarsebo inom Östkinds härad af Östergöthlands län. Denna färja,
hvilken, innan den så kallade Krokeks-vägen, vester om Bråviken, var anlagd
eller fullkomligt farbar, varit för trafiken oumbärlig, kunde numera, sedan nämnde
väg upptagit nästan all rörelse, så att vägen öfver Qvarsebo blott undantagsvis
begagnades, elter motionärens förmenande anses mindre behöflig', helst
den på södra stranden af Bråviken vid färjestaden befintliga, af Östkinds härad
underhållna, färja vore tillräcklig för bestridande af öfverfarten. såvida en mindre
båtfart för person-trafik och för den vid färjestaden stationerade färjans hemtande
förenades med gästgifveriet vid Qvarsebo.
På grund häraf har motionären föreslagit, att Jönåkers härad mätte från
skyldigheten att hålla färja vid Qvarsebo varda helt och hållet befriad!.
Då Utskottet icke kan ingå i bed; mande om behöfligheten af den omförmälda
färjan samt förevarande fråga i allt fall är af sådan beskaffenhet, att
densamma kan och bör i administrativ väg upptagas och afgöras, finner Utskottet
sig böra hemställa,
att någon åtgärd i anledning af motionen ej må vidtagas.
Stockholm den 15 Maj 1854.
Allm. Best - och Ekon.-Ulskotlefs Betänkande. Nu 95.
]N:o 95.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 16 Maj 1854, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af' vackt motion om beviljande af steprlrätl
för staden Wadstena.
Uti en inom hedervärda Bonde-ståndet väckt, till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet remitterad, motion i berörde fråga, har riksdagsfullmäktige!!
Carl Nilsson från Östergöthlands län anfört, att den i äldre tider, af dåvarande
förhållanden möjligen påkallade skillnad emellan rikets städer, som innefattades
i stapelstads-rätten, numera kunde anses mindre behöflig, sedan upplysning
vunnits om fördelarne af handelns frihet. Saknaden af stapel-rätt lade hinder i
vägen för städerne i det inre af landet att sjelfvc direkte drifva utrikes handel,
hvilkex för många af de i rikets bördigaste och folkrikaste provinser belägna
städer vöre betydligt underlättad sedan Götha kanal öppnat förbindelse!! med
verldshafvet, och i planen för denna kanal skall äfven hafva ingått anläggning
vid Motala-elfvens utlopp af en med stapel-frihet försedd stad; men genom den
inrikes kommunikationens nu vunna utsträckning hade det visat sig, att de genom
denna stads anläggning åsyftade fördelar lättare skulle ernås, om en sådan
rättighet beviljades staden Wadstena, hvars läge vore derföre särdeles gynnsamt,
enär, utom det att densamma egde en god och på sednare tider betydligt
förbättrad hamn, samt tillräckligt utrymme för de anläggningar, som kunde
i och för en stapelstad framdeles behöfVas, icke allenast de närmast belägna
häraderne voro särdeles folkrika, räknande inom några få mils omkrets öfver
50,000 innevånare, utan ock hela Östergöthland samt en del af Nerike och till
och med af Södermanland der skulle linna en medelpunkt, så väl för afsättningen
af sina för export lämpliga produkter,, sorn för anskaffande af de förnödenheter
,
Allm. Best.- och Ekon.-Vtskotlels Betänkande, N:o 95.
5
heter, sd från utlandet måste hemtas, utan att de dervid skulle betungas af
de dryg omkostnader dem de nu måste vidkännas, i följd dels af Oresundstullen
ca dels af mellanhandel!! öfver andra städer.
å grund af dessa förhållanden, har motionären föreslagit: -att Rikets
Stände mätte hos Kongl. Maj:t underdånigst anhålla, det Wadstena stad måtte
erhåll:stapelstads-rättigheter, så vida, efter vedeibörandes hörande, staden åta^er
ig uppfyllandet af de för en sådan rättighet iöreskrifna vilkor.»
Hvad sålunda blifvit framställdt har Utskottet i öfvervägande tagit; men
då rttionären icke meddelat andra upplysningar, än nämndt är, oell utredning
af d förhållanden i öfrigt, på hvilka frågan kan bero, icke egt rum, eller ve
derhrande
fått tillfälle att deröfver sig yttra, får Utskottet, enär det dessutom
är Vadstena stad obetaget att hos Kongl. Maj:t i underdånighet göra ansök
ning
om beviljande af den förmån, som med det väckta förslaget afses, hemstäk?
att
någon åtgärd i anledning af denna motion ej ma at Rikets
Ständer vidtagas.
Stockholm den 15 Maj 1854.
Jlih, till R. St. Prof. 1853 $ f854. 8 StwL 29 tféft
-
t
STOCKHOLM, f. d. Schultze^ Boktryckeri 1854.
Allm. Besv - och Ekon.-Ulsk. Utlåtande, N:o 96.
1
JW:© @6.
Ank. till Exp.-Utsk. den 22 Maj 1854, kl. 12 m.
Utlåtande, i anledning af återremiss utaf Betänkandet IY:o 58, angående
kontroll till förekommande af miss bra k utaf allmo
gens
rättighet att försälja sina tillverkningar.
Förenämnde Betänkande, hvari tillstyrkes underdånig hemställan hos Kongl.
Maj:t om meddelande af den föreskrift, att, för erhållande af pass, för att, kringvandrande,
försälja ortens slöjd-alster, skall erfordras en af vederbörande SockenNämnd
utgifven förteckning å de varor, hvilka af den pass-sökande till försäljning
medfördes, och att denna förteckning borde efter skedd granskning passet
vidhäftas, har blifvit bifallet af Högvördigä Preste-Ständet, hvaremot Betänkandet
blifvit a fs lage t af Vällofl. Borgare-Ståndet och återremitteradt af de tvä öfriga
Riks-S tanden.
De till grund för återremisserne gjorda anmärkningar innehålla hufvudsakligen:
dels att Utskottet, vid besvarande af motionen, ät densamma gifvit en
utsträckning utöfver hvad motionären åsyftat, eller att förekomma ett inom en
viss ort af Riket, eller Sunnerbo härad i Kronobergs län, bland allmogen inrotadt
missbruk; dels ock att en sådan åtgärd som den Utskottet föreslagit vöre
både obehöflig och skadlig såsom innebärande en inskränkning i den fria handelsrätt
med Svenska produkter, som borde inom Riket finnas, emot missbruk hvaraf
tillräckliga kontroller redan funnos stadgade uti de rörande ifrågavarande ämne
befintlige författningar.
Bill. till R. St. Prol. ISSI & /S34. S Sami. 23 Häft. 1
2
Allm. Best. och Elton.-Lisli. Utlåtande, N:o 96.
Beträffande först anmärkningen att Utskottet skulle åt förevarande fråga
gifvit en af motionären icke åsyftad utsträckning, får Utskottet erinra, att ehuru
motionären, till stöd för sin framställning, åberopat förhållandet inom Sunnerbo
härad, hvarest de olägenheter han omförmält skola i hög grad förefinnas, har
motionären dock föreslagit en allmän, för hela Riket gällande, författning till förekommande
af de utaf motionären öfverklagade missbruk, eller såsom orden i
motionen lyda: •» det icke må vara tillåtet fur Landshöfdinge-Embetena
att, utan vederbörande Socken-Nämnders medgifvande, utfärda passa — —
&c. &c., hvaraf torde synas, att Utskottet af motionen icke saknat stöd för den
framställning Betänkandet innehåller.
Hvad dernäst frågan i öfrigt vidkommer, så, enär de anmärkningar, hvilka
inom Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt Hedervärda Bonde-Ståndet 1'öranledt
återremiss af Betänkandet, afse de i detsamma föreslagna kontrollers inskränkande
till endast den af motionären företrädesvis uppgifna orten, finner Utskottet
sig deraf uppmanadt, att i så måtto frångå sitt i Betänkandet Nio 38 framställda
förslag, som Utskottet härmed vördsamt hemställer,
det Rikets Ständer mätte hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, att Kongl. Majit täcktes vidtaga åtgärder för att
förekomma de missbruk, som ega rum vid den af innevånarne
i Sunnerbo härad och Kronobergs län af ålder brukade
kringvandring till försäljande af ortens tillverkningar.
Stockholm den 19 Maj 1854.
lieser v atio ner:
Af Herr Lundh: hvilken ansåg det ej vara välbetänkt att för särskild del
af landet tillstyrka inskränkning uti den allmogen tillkommande rättighet att försälja
sina och grannars tillverkningar.
Härmed förenade sig Herrar Guslafsson och Wahlström.
Af Herrar Histner och Sundblad
Allin/: Hest'.- och Ekon.-Lisk. Utlåtande, N:o ä7.
3
Hf:o 97.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 9 Juni, kl. 12 m.
Memorial, i anledning af återremiss af Betänkandet N:o SO.
Yällofliga Borgar-Ståndet har återremitterat, ofvannämnda betänkande så
vidt väckte motioner om förändradt aflöningssätt för kyrkoherdarne samt om förbättring
i komministrarnes och de e. o. prestmännens aflöning derigenom blifvit
afstyrkte; men som betänkandet i sin helhet blifvit af Höglofl. Ridderskapet
och Adeln samt Högvördiga Preste-Ståndet godkändt och af Hedervärda BondeStåndet
lagdt till handlingarne, så kan återremissen ej föranleda vidare handläggning
af ärendet.
Stockholm den 9 Juni 1854.
4
Allm lie sv.- och Elon.-Lisk. Memorial, A:o OS.
X:o »8.
Ank. till lixp.-Utsk. den !) Juni 1854, kl. 12 m.
Memorial, i anledning uf åter remiss af Betänkandet N:o 01.
Förenämnde Betänkande, hvaruti Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
afstyrkt åtskilliga motioner i fråga dels om posthemmanens befrielse frän postföringsskyldigheten
och dels om åtgärder till beredande af lättnad i nämnde besvär,
har blifvit återremitteradt af Vällofliga Borgare-Ståndet, beträffande 2:dra
punkten mom. B. och af Hedervärda Bonde-Ståndet, så vidt lista punkten samt
momenten A., B. och G. uti andra punkten angår; men som Betänkandet är i
sin helhet bifallet af de två öfriga Riks-Stånden, kunna återremissenia icke föranleda
vidare handläggning af ärendet.
Stockholm den 9 Juni 1854.
Allm. Besv.- och Ekon.-ilsk. Betänk, N:o 09.
5
A:o 99.
Ank. till Exp.-Ulsk. d. 9 Juni 1854, kl. 12 m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, om allmänna begrafniugsplatsers
begagnande för dem, hvilka i farsot afliäit.
Förenämde, till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets handläggning
öfverlemnade motion, är väckt inom Högvördige Prcste-Ständet af Herr Kontraktsprosten
Tegnér, som anfört att, uti detta ämne vore stadgadt, dels uti Kongl.
Cirkulärbrefvet den 25 Augusti 1813, G morn., att »vid svårartade och i hög
grad smittosamma farsoter bör, om sådant af omständigheterne påkallas, anstalt
fogas om särskilda begrafningsplatser och deras invigande» och dels i
Kongl. Kungörelsen den 9 Juli 1831, att »cholera-lik skola afföras omedelbart
till den begrafningsplats, som särskildt för dem bör, så snart smitta
yppas, af Sundhets-nämnden och presterskapet utses och af det sednare enligt
författningarne invigas»; men att deremot den, rörande samma ämne, den 12 November
1831 utfärdade Kongl. Kungörelse, hvarest den förhoppning blifvit uttryckt,
att ytterligare åtgärder,- än de emot smittosamma sjukdomar föreskrifne
och dem, hvilka Kongl. Majit genom sistnämnde Kungörelse påbjöd, skulle blifva
umbärlige, icke innehöll något stadgande om särskild begrafningsplats för dem,
hvilka i cholera aflidit, ehuru 33 § handlade om begrafning af dylika lik; Och
har motionären med uppgifne exempel sökt visa att skiljaktiga åsigter egt rum
i fråga derom, huruvida stadgandet om särskilda begrafningsplatser för ifrågavarande
fall verkligen vore gällande eller icke.
Då . nu begrafningar uti dylika särskilda begrafningsplatser af mängden
betraktades med den fruktan och ovilja, att sådan begrafning ansåges jemförlig
med den domaren pröfvat böra ske i tysthet, och denna fördom ej borde lemnäs
6
Allm. llesv.- och Ekon.-lUtlc. IJeldnk., .Y.o 00.
utan allt afseende, har motionären ansett i öfvervägande böra tagas, huruvida ej
särskilda begrafningsplatser för dera, som i smittosam sjukdom afiidit, ina, synnerligast
på landet, vara umbärliga, oell om ej ändamålen, som med stadgandet
härom afsågos, — ökadt utrymme, förebyggande af smittans spridande och befrämjande
af sundhet lika säkert på annat sätt kunde vinnas.
Då begrafningsplatsen^ vid kyrkorna, särdeles de gamla, nästan utan undantag
befunnits otillräckliga för den tillvexande folkmängden, hade Rikets Ständer
redan vid 1812 års Riksdag till Kongl. Majit ingått med underdånig anhållan
det sådana anstalter måtte i Nåder vidtagas, att, så fort tid och omständigheter
medgåfvo, alla begrafningar i kyrkan, så val i städerne som pä landet,
och å kyrkogårdar i städer och i byar mätte upphöra, och i stället kyrkogårdar
utom städerna och aflägse från byar vaTda anlagda; i anledning hvaraf Kongl.
Majit, som funnit den af Rikets Ständer framställda önskan i full öfverensstämmelse
med Kongl. Förordningen den 30 September 1783 och Kongl. Brefvet
den 3 Oktober 1805, genom Nådigt Cirkulärbref den 18 Oktober 1815 anbefallt
Konsistorierne i Riket, natt på tjenligt sätt och vid sig företeende omständigheter
leda vederbörande pastorers och församlingars omtanka på angelägenheten
för deras eget väl, att, med den skyndsamhet omständigheterne tillåta, vidtaga
den anstalt Rikets Ständer sålunda åsyftat.»
Genom en allmännare efterföljd af dessa uppmaningar, genom utvidgande
af de nu varande begrafningsplatserne vid kyrkorna eller anläggande af nya,
der behofvet sådant fordrade, att begagna gemensamt med de förut vid kyrkan
befintliga, skulle, efter motionärens mening, de ändamål vinnas, hvilka varit afsedda
med förordnandet om särskilda begrafningsplatser vid inträffande farsot.
Hinder för deras afskaffando förmodades från högre ort lika litet komma att
möta, som medel för beredande af en eller annan ny begrafningsplats inom ens
församling korinne att från församlingens sida saknas.
Under åberopande häraf och då önskvärdt vore att enhet och öfverensstämmelse
funnes emellan stadganden, som angå samma sak, har motionären
föreslagit att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhållas
l:o watt nu gällande föreskrifter om inrättande af särskilda begrafningsplatser
för dem, som i farsot afiidit, måtte, hvad landsbygden angår, varda i
Nåder upphäfne; men till följd deraf och i sammanhang dermed,
2:o att vederbörande församlingar med större folkmängd och areal uppmanas
att på skäl, som i högstberörde Nådiga Cirkulärbref af den 18 Oktober
Allm. llesv.- och Ekon.-Utth. ISctdnk., N:o 00.
7
1815 finnas andragne, äfvensom dem, hvilka en nyligen vunnen erfarenhet gifvit
vid handen, skyndsamligen gå i författning om inrättande-af en eller flere begrafningsplatser
jemte de förut vid kyrkan varande, att af församlingen begagnas
efter en å sockenstämma uppgjord fördelning i distrikter; samt
3:o att Kongl. Majit täcktes i Nåder anbefalla vederbörande embetsmyndighetcr
tillse och hälla hand öfver befrämjandet af det med de nya begrafningsplatsernas
inrättande afsedda ändamål och med underdånig berättelse om
förloppet till Kongl. Majit årligen inkomma.»
Vid behandlingen af ifrågavarande ämne har Utskottet inhemtat att det.
af motionären åberopade Nådiga Cirkulär till samtliga Landshöfdingarne och Konsistorierna
i Riket af den 25 Augusti 1813 stadgar i G mom. att »vid svårartade
och i högre grad smittosamma farsoter utfärda Kongl. Majits Befallningshafvande
sådane kungörelser och påbud i afseende på liks behandlande och begrafvande,
som finnas nödige och tjenlige, dä äfven, om sådant af omständigheterne
beklagligen skulle påkallas, anstalt bör fogas om särskilde begrafningsplatser
och deras invigande»; hvilket stadgande synes vara afifattadt i så försigtiga
ordalag, att Utskottet finner betänkligt tillstyrka upphäfvande deraf och utfärdande
i des3 ställe af allmänna föreskrifter, tillämpliga äfven under tider då
farsot är radande, helst, enligt Utskottets tanka, undantagsfallen ej böra läggas
till grund för stadganden, som skola tjena till allmän efterrättelse.
Då flir öfrigt, på de ställen, der lokala förhållanden skulle göra sådant
nödigt, det i allt fall är församlingarne obetaget att ingå till Kongl. Majit med
framställning om särskilda kyrkogårdars inrättande, samt enär flir utrönande af
behofvet uti ifrågavarande afseende, tillfälle jemväl är boredt vid skeende biskopsoch
prest-visitationer inom församlingarne; finner Utskottet, på grund af hvad
salunda blifvit anflirdt, sig icke ega anledning understödja de af motionären i
ofvanberörde afseenden framställda förslag; hvadan Utskottet vördsamligen hemställer,
att motionen icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 9 Juni 1854.
8
Allm. Desi'.- nrh Elton.-ilsk. Betänk., N.n 100.
lOO.
An k. till Exp.-Utsk. <1. 9 Juni i 8 .>4, kl. 12 m.
Betänkande, i anledning af väckt motion o beviljande af stapelrätt
at staden Sölvitsborg.
Inom Välloil. Borgare-Ståndet har, uti algifvet Memorial, Herr L. Billström
förnyat sin vid sistlörtlutna Riksdag väckta motion om en underdånig framställning
till Kongl. Maj:t frän Rikets Ständer, rörande beviljande af stapelfrihet
för Sölvitsborgs stad, och dervid, under åberopande af dåvarande Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskotts i ämnet afgifna Betänkande N:o 50, såsom fullständigt
upptagande alla de förhållanden, hvilka för ifrågavarande framställning
kunde och borde läggas till grund, anfört såsom ytterligare skäl tor motionen:
att staden Sölvitsborg under de sednare åren, med högst betydliga uppoffringar,
vidtagit sådana förbättringar af sin hamn, att 12 å 13 fot djupgående fartyg
derstädes kunna inlöpa; att lästetalet af staden tillhöriga fartyg ökats från 308
till 448, och att staden, äfven under nuvarande, i anseende till saknaden af
stapelfrihet, mindre gynnsamma förhållanden, så förkofrats, att dess uppflytta Äg
från femte till fjerde klassen ansetts vara af behofvet påkallad.
Som frågan om utvidgad handelsfrihet för staden Sölvitsborg, såsom motionären
förmält, tillförene varit väckt, får Utskottet till en början meddela upplysning
om densammas föregående behandling. Ansökning om dylik förmån för
Sölvitsborg gjordes först anhängig hos Kongl. Majit genom underdånig ansökning
af Stadens Äldste, hvilken ansökning genom Kongl. Bref den 13 Juni 1844 i
Nåder afslogs. Derefter väcktes motion i ämnet vid 1847—1848 årens Riksdag,
i anledning hvaraf Rikets Ständer, uti' underdånig skrifvelse, hos Kongl.
Majit anhöllo om föranstaltande af undersökning rörande de förhållanden, på
hvilka
/
Allm. Desv.- nrh
9
hvilka frågan kunde bero. och att. derest hinder deremot icke mötte, den sökta
stupel friheten matte staden Sölvitsborg beviljas, öfver berörde skrifvelse infordrades
dels utlåtanden af Kommers-kollegium och General-Tullstyrelsen och dels
yttranden af Konungens Befallningshafvande i länet samt vederbörande menigheter
i Sölvitsborg, Carlskrona och Carlshamn. Af dessa embets-myndigheter och
korporationer hafva Kommers-kollegium, General-Tullstyrelsen och Borgerskapet
i Carlshamn afstyrkt. men de öfrige förordat bifall till den sökta stapelfriheten:
varande de skäl, hvilka i sistnämnde hänseende blifvit anförde, af hufvudsakligen
följande innehåll, nemligen: att dä hvarje band å handel och rörelse verkade
hämmande, skulle, om stapelstadsrätt blefvc Sölvitsborgs stad förunnad, sådant
tvifvelsutan medföra nytta ej blott flir staden, utan äfven för den derintill
belägna landsbygden. Det vore nemligen klart, att en handlande i Sölvitsborg,
till följd af de större kostnader och omvägar, han vid både export och import
al varor mäste, under närvarande förhållanden, vidkännas, ej kunde till export
uppköpa landtmannaprodukter till lika högt pris. som i stapelstäderna vore gällande,
och ej eller vöre i tillfälle att afyttra utländska varor till landtmannens
behof för så lågt pris, hvartill sådgne varor såldes i dessa städer, och att således
landtman, hvilka naturligen skulle hafva sin handel i Sölvitsborg, nödgades
antingen der sälja till lägre och köpa tiH högre pris än det i stapelstäderne
gällande, eller ock, hvilket manga fliredrogo, flira varorne en längre väg
till ellet ifrån dessa sednare, till följd hvaraf handeln i Sölvitsborg vore mindre
liflig, än den eljest kunde vara; Och skulle alltså undanrödjandet af dessa olä
genheter
innefatta en icke ringa förmån för såväl staden som närmaste orten
deromkring, äfvensom flir flera trakter af Christianstads och Kronobergs län,
hvilka voro närmare intill Sölvitsborg, än till andra sjöstäder belägna. Å den
andra sidan har deremot blifvit anfördt, dels att staden Carlshamn, som måst
vidkännas en betydlig kostnad för dervarande hamnanläggning och redan genom
(lötha kanals anläggning gått i mistning af inkomster, skulle än ytterligare komma
att lida förlust, derest stapelstadsrätt beviljades Sölvitsborg, dels ock att, ehuru
stadens folkmängd och handel under sednare åren tilltagit, det likväl visat sig
att stadens sjöfart förnämligast haft sin riktning på inrikes orter, hufvudsakligen
i och flir handel med bränvin, under det att den genom 51 § i Kongl. Seglations-ordningen
den 15 Maj 1843 medgifna direkta aflastningsrätt på utrikes
ort endast i ringare man begagnats; vid.hvilket förhållande och dä det vore af
vigt såväl lör tullkontrollen, som tulladministrationen i öfrigt, att stapelstädernes
antal icke blefve öfver behofvet utsträckt, Sölvitsborg icke borde beviljas vidsträcktare
rättigheter i afseende på handels-kominunikationen med utrikes orter,
än deni. hvaraf staden redan vöre i åtnjutande; Och har Kongl. Majit på sistoinfiirmälde
grunder och med afseende ä de skäl, sorn lago till grund för Kongl.
Majits den 13 Juni 1844 meddelade, här ofvan omflirmälda beslut, genom
Uih. till II. St. 1‘rnt. I8S3 A tSSi. S Sami. 33 Haft '>
10
Ailm. Hest'.- och Ekon. Linh. Betänk, A:o 100,
Nådigt bref den 13 April 1850, förklarat sig sakna skäl. att stapelstadsrätt åt
Sölvitsborg i Nåder bevilja.
Då frågan hos Rikets, kort derefter församlade, Ständer ånyo förekom, tillstyrkte
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, att Rikets Ständer måtte hos
Kongl. Majit anhålla om beviljande af stapelstadsrätt för Sölvitsborg; varande
till grund för berörde tillstyrkande anförde enahanda skäl, sorn, pä sätt ofvan
är förrnäldt, blifvit i sådant hänseende hos Kongl. Majit andragne: hvarjemte
åberopats, att de betänkligheter, som emot beviljandet af nämnde fördel blifvit
anförda och hvilka hufvudsakligen bestodo uti farhågan att närliggande stapelstäder
derigenom skulle lida minskning uti sin handel, samt att tillfälle till tullförsnillning
lättare skulle uppkomma, icke syntes förtjena särdeles afseende, och
borde åtminstone icke lägga hinder i vägen för medgifvande af den förmån, som
blifvit leir Sölvitsborg sökt, alldenstund handeln borde ega sin naturliga, fria
"■äng och det icke kunde öfverensstämma med sannt väl. att söka tvinga den
o
o ' ~
samma taga en annan rigtning än föihållandena sjelfmant framkallade,; och hvad
särskildt farhågan för tillfällen till lättare tullförsnillning vidkommer, syntes det
Utskottet tvärtom, sorn skulle genom den ökade tullbetjening, hvilken, i händelse
stapelrätt beviljades staden, kunde der underhållas, farhågan för tullförsnillning
förminskas.
Ehuru nyssnämnde tillstyrkande, till följd af tvä Riks-Ständs afslag å
Betänkandet icke föranledde till någon åtgärd, har Utskottet likväl sä mycket
mindre kunnat tveka, att vid innevarande Riksmöte på berörde grunder förorda
motionen, som Rikets Ständer enhälligt godkänt Utskottets i en likartad fråga
förut afgifna Betänkande N:o 53. grundadt pä den åsigt, att alla de åtgärder,
som leda till befrämjande af handel och öfriga näringar, böra, så vidt möjligt
är, vidtagas: och får Utskottet således, i öfverensstämmelse härmed och i betraktande
af den ytterligare förkofran, hvilken staden vunnit och hvaraf dess
uppfattning från femte till fjerde klassen följt, vördsamt hemställa:
att Rikets Ständer hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
att stapelstads-rätt mätte beviljas Sölvitsborg, med vilkor,
att staden ej blott på egen bekostnad uppför och håller
Kongl. Majit och Kronan tillhanda tullhus, vägbod oell andra
för en tullkammare erforderlige byggnader, utan ock
åtager sig, att vidkännas de bidrag till nödige tjenstemän*
aflönande, sorn i allmänhet åligga stapelstäderne, eller i Likartade
fall blifvit vissa städer ålagde.
Stockholm den 9 Juni 1854.
STOCKHOLM, typoghafiska fökf.nisgkns boktkyckfiu. Jitöi
Allm. Bcsv.- och Ekon.-Etsk. Betänk., N:o 101.
1
i\T:o lill.
Arik. till iixp.-Utsk. d. 19 Jani 1854, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckte förslag om vidtagande af för
ändringar
inom den ekonomiska förvaltningen vid Universitetet
i Upsala.
Uti ett till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet från Vällofl. Borgare^
Ståndet remitteradt memorial, har Herr L. U. Henschen i ofvannämnda hänse
ende
framställt två särskilda förslag, hvilka komma att, här nedan, hvart för sig.
upptagas och besvaras.
1:0.
Motionärens ena förslag afser att Rikets Ständer skulle hos Kongl. Majit
anhålla, det ridskolan vid Universitetet i Upsala måtte »antingen alldeles indragas
eller åtminstone göras mindre kostsam»; varande till stöd för denna framställning
åberopadt det uppgifna förhållande, att nämnda ridskola lärer begagnas
endast af ett ringa antal personer bland den studerande ungdomen, och, nästan
utan undantag, blott af bemedlade, hvilka kunde på egen bekostnad förskaffa sig
färdighet i ridkonsten, äfvensom att denna undervisningsgren icke oundgängligen
tillhörde den bildning, som Universiteten böra bibringa, och att en afdelning af
Rikets Ständers sednast församlade Revisorer af dessa skäl ansett de »betydliga
extra utgifterna» för ridskolan böra kunna undvikas och medlen, till mera båtnad
för den vetenskapliga odlingen, på annat sätt användas.
Bih. lill R. St. Brot. 1SS3 § 1854. S Sami. 24 Uäft. i
2
Allm. Bcsv.- och Ekon.-Ltsk. Betänk., N:o 101.
Utskottet, som icke genom motionarens försorg eller annorledes erhållit de
upplysningar, som erfordras för att bedöma frågan 0111 beliölliglieten af ridskolan
vid Universitetet i Upsala, finnér sig, vid frågans sålunda outredda skick, sakna
skäl att tillstyrka någon underdånig anhållan örn indragning af nämnda ridskola.
I fråga åter om den af motionären föreslagna underdåniga framställning
rörande inskränkning i kostnaden för samma ridskola, är Utskottet jemväl i saknad
af all annan upplysning om förhållandet, än som vinnes af ofvanbemälde
Revisorers afgifna berättelse, eller att ett belopp af 1,055 R:dr 27 sk. 1 l rsf.
under båda åren 1850 och 1851 blifvit utaf Universitetets medel för ridskolan
utbetalde, hvilken utgift, af vid pass 500 R:dr för hvarldera året, icke synes
Utskottet vara af den betydenhet, att någon underdånig framställning i nyssnämnde
syftning derå skäligen kan grundas.
Utskottet får således vördsamligen hemställa,
att de af Herr Henschen, beträffande Upsala Universitets ridskola
afgifna förslag må lemnäs utan alseende.
2:o.
Motionären har vidare föreslagit försäljning till skatte af alla de Upsala
Universitet tillhörande hemman och andra lägenheter, i afseende på hvilka en
sådan åtgärd ej vore
och skulle nämnde försäljning ske småningom, särdeles under de tider, då hemmanen
hade högt värde samt med vilkor i öfrigt: a) att nuvarande åboer eller
arrendatorer skulle ega förmånsrätt, att, framför alla andra, få hemmanen till
skatte köpa mot det belopp, som vid offentlig auktion af annan antaglig köpare
derför erbjödes; h) att nuvarande åboer för sin lifstid eller för den tid, de om
åborätten vore försäkrade, samt nuvarande arrendatorer för hela återstående arrendetiden
blcfve vid hemmanen och lägenheterna mot 1111 gällande förbindelser bibehållne;
c) att af hvarje hemman och lägenhet skulle för all framtid till Akademien
eller dess rättsinnehafvarc årligen erläggas så stor ränta, som nu utgår,
eller under något af de sednast förflutne 20 åren till Akademien eller dess rättsinnehafvare
högst utgått i egenskap af afrad eller arrende för samma hemman
eller lägenhet; d) att nämnde ränta skulle i spanmål, ved, dagsverke eller andra
räntepersedlar beräknas, men i penningar utgå efter de tio sednaste arens medelmarkegångspris,
och e) att skatte-köpeskillingarnc skulle användas till Akademiens
räntebärande skulders betalande eller heldre blifva en orubblig fond, hvaraf rän
-
Allm. Besv.- och Ekon.-ilsk. Betänk., N:o 101.
2
tan användes till befrämjande af den vetenskapliga bildningen vid Akademien,
på sätt Kongl. Maj:t, efter vederbörandes hörande, kunde finna skäligt föreskrifva.
Jemväl till stöd för detta förslag har motionären åberopat en af förutnämnde
afdelning af Rikets Ständers Revisorer i lika syftning beslutad framställning;
och äro deruti äfvensom i motionärens memorial följande skäl för den
ifrågasatte skatteförsäljningen uppgifna, nemligen: att publik förvaltning af jordegendom
ej blott vore iner kostsam och mindre säker, än den enskilda, utan ock
föranledde mindre god skötsel af jorden, emedan åboen icke för framtiden vöre
så tryggad vid jordens besittning, sorn då han innehade den med full, egande
rätt; att Akademien genom försäljningen, utöfver dess nuvarande inkomst, vunne
en kontant fond och att sålunda dessutom besparades den nu nödiga utgiften af
löner och arfvoden till fogdar, rättare, skogvaktare, landtmätare, rättegångsombud,
besigtningsmän m. 11.
Utskottet, som tagit ifrågavarande förslag i öfvervägande, får fdrst fästa
Rikets Ständers uppmärksamhet derpå, att de fleste bland Upsala Akademis hemman
blifvit, såsom Konung Gustaf II Adolfs narf och egna gårdar”, af bemälde
Konung den 31 Augusti 1624 Akademien ”till evärdelig egendom” donerade,
och att, då således med dessa hemman det förhållande ej eger rum, som af
motionären blifvit förutsatt, eller att försäljningen ”icke vore stridande mot donationsbref
eller andra åtkomsthandlingar”, motionärens ifrågavarande förslag
blott kan vinna tillämpning i afseende på ett ringa antal af Akademiens fastigheter.
För öfrigt får Utskottet upplysa, att förslag om försäljning till skatte af
hemman, tillhörande Upsala Akademi, flera gånger varit inom den Akademiska
förvaltningen väckt, men förfallit, hufvudsakligen derföre att en sådan åtgärd, i
anseende till jordens stigande värde, ansetts icke vara för Akademien fördelaktig.
Såsom ett bevis på nämnde förhållande kan anföras, att den Akademien
af hemmanen tillfallna spamnålsinkomst, hvilken år 1812 utgjort 7,789 tunnor,
1111 mera så stigit att den vid 1851 års slut uppgått till 9,120 tunnor och således
under tiden ökats med 1,331 tunnor, motsvarande, med beräkning af 7
R:dr för tunnan och ränta å 5 procent, ett kapital-värde af nära 200,000 R:dr
banko. Det visar sig sålunda att en tillökning i inkomst, motsvarande den,
sorn genom ränte-afkastningen af en blifvande skatte-köpeskilling skulle kunna
beredas, uppkommer i följd af jordens stigande värde, utan afhändande af egandcrättcn,
hvarförutan en vida större säkerhet för Akademiens ekonomiska bestånd
4 Allm. Desv.- och Ekon.-Utsk. Memorial, N:o 103.
synes vara förenad med besittning af jordegendom, än med egande af en kapitalfond.
Pä anförda grunder finner Utskottet sig böra hemställa,
att någon åtgärd i anledning af förevarande förslag ej ina
af Rikets Ständer vidtagas.
Stockholm den 15 Juni 1854.
Häremot anmäldes reservation af Herr Henschen.
Xlii iOS.
Aivk. till Exp.-Ulsk. d. 20 Juni 1854, kl. 11 f. m.
Memorial, i anledning af Riks-Standens olika beslut, i fråga om
förändrade föreskrifter, rörande åtgärder till förekommande
af kolera-sjukdomens införande och spridande i Riket m. m.
Sedan Utskottet uti Betänkandet Nio 85 tillstyrkt Rikets Ständer att, bland
annat, till Kongl. Majit aflåta underdånig skrifvelse, innefattande anhållan att,
med upphäfvande af de i ofvannämnde hänseende gällande föreskrifter, nya stadganden
af uppgifven syftning måtte i Nåder utfärdas; så hafva Ilöglofl. Ridderskapet
och Adeln samt Hedervärda Bonde-Ståndet bifallit nämnda Betänkande i
dess helhet; hvarjemte Vällofl. Borgare-Ståndet godkändt detsamma med den förändring,
att 6:te punkten af Utskottets förslag, af innehåll, »att, beträffande lossning
och lastning af gods å fartyg, som ligga i karantän, fortfarande må blifva
»gällande, hvad genom Kongl. Majits Nådiga Bref den 4 Oktober 1853 blifvit
»stadgadt,» skulle utbytas mot orden »att, beträffande lossning och lastning af
Allm. Desv.- och Ekon.-Ulsk. Memorial, A:o 101.
5
"gods å karantän-skyldigt fartyg, fortfarande må gälla hvad Kongl. Majit, genom
»Nådig! Bref den 4 Oktober 1853 föreskrifvet»; och liar deremot Högvördiga
Preste-Ståndet ej gillat den af Utskottet föreslagna underdåniga framställning,
utan beslutat aflätande af en underdånig skrifvelse utaf annat Innehåll.
Då den af Utskottet i dess ofvannämnda Betänkande tillstyrkta underdåniga
framställning blifvit, hvad sjelfva saken angår, af tre Riks-Stånd bifallen,
samt två bland dessa Stånd jemväl godkändt den af Utskottet föreslagna ordalydelse,
vid hvilket förhållande Utskottet finnér sig ej böra, i anledning af Vällofliga
Borgare-Ståndets, i fråga om innehållet af Gite punkten uti skrifvelseförslaget,
fattade skiljaktiga beslut, frångå den redaktion af samma punkt, Utskottet
förut tillstyrkt, så får Utskottet ånyo hemställa, det Rikets Ständer behagade
uti underdånig, skrifvelse anhålla, att Kongl. Majit täcktes i Nåder låta
utfärda förnyade stadganden, angående hvad iakttagas bör, såväl till förekommande
af kolera-sjukdomens införande i Riket från fremmande land, som ock till
motverkande af denna farsots uppkomst och spridande inom Riket, och till minskande
af dess härjningar, sedan den utbrutit, äfvensom att Rikets Ständer tilllika
måtte, rörande följande hufvudbestämmelscr, uttrycka sin på öfvertygelse
grundade önskan:
l:o att karantäner emot farsotens införande från frémmande
land väl må bibehållas, men att i betraktande må tagas om
icke karatäns-tiden för fartyg och passagerare, kommande
från smittad ort, må kunna förkortas samt om ej fartyg,
kommande från ort, som, enligt nuvarande föreskrifter, anses
misstänkt för smitta, må kunna från karantäns undergående
helt och hållet befrias;
2:o att Kongl. Majit måtte i Nåder taga i öfvervägande,
huruvida icke, till lättnad för trafiken, ytterligare en karantäns-plats
för de norra orterna må böra inrättas;
3:o att i afseende å herbergerande af personer, som
karantäus-behandling underkastade, samt för deras underhåll
m. m., sådana åtgärder vid karantäns platserna må vidtagas,
att äfven friska personer i möjligaste måtto ega tillfälle, att
få billiga fordringar på beqvämligheter och lifsförnödenheter,
emot bestämda priser, tillfredsställda;
4:o att kostnaderna för de sjukas vård och de egentligen
för dem afsedda anstalter må bestridas af Staten, dock så,
att medikamenter betalas af dem, sorn dertill ega tillgångar;
6
Allm. Bcsv.- och Ekon.-Utsk. Memorial, N:o 102.
5:o" att, med antagande i allmänhet deraf, att karnntänskostnaderna
böra utgå af Statens medel, de afgifter, hvilka
till någon minskning i dessa kostnader likväl böra af fartyg
eller trafikerande erläggas, ina fastställas så lindriga som
möjligt, och i närmaste öfverensstämmelse med hvad i andra
länder är vanligt;
6:o att, beträffande lossning och lastning af gods å fartyg,
som ligga i karantän, fortfarande må blifva gällande hvad
genom Kongl. Maj:ts Nådiga Bref den 4 Oktober 1853 blifvit
stadgadt;
7:o att, i afseende på den inrikes trafiken, vare sig till
sjös eller lands, några karantäner eller spärrningar af hvad
namn som helst, icke må få ega rum;
8:o att icke eller några karantäner ina få inrättas med
hänsigt till inrikes seglationen vid kusterna, vare sig emellan
de vid Saltsjön belägna hamnar, eller emellan sådana och
hamnar inom landet;
9:o att sådana försigtighets-åtgärder må föreskrifvas, som,
efter vunnen erfarenhet, kunna anses mest verksamma till
förebyggande af farsotens uppkomst och spridande, samt till
minskande af dess härjningar; samt
10:o att, med upphäfvandé af alla särskilda, angående
karantäner och spärrningar emot kolera-farsoten nu gällande
allmänna föreskrifter, de stadganden, som, i afseende derpå,
såsom allmänt gällande, utfärdas, må, så vidt ske kan, blifva
uti en författning sammanförda.
Stockholm den 20 Juni 1854.
Reservat i o n :
af Ilerr Machel, som yttrat: »Jag reserverar mig i så måtto mot detta Ut
skottets
beslut, som jag anser att den af Vällofliga Borgare-Ståndet föreslagna
Allm. lietv.- och Ekon.-ilsk. Betänk., N:o 103. .7
lilla redaktions-förändriiig bofdt af Utskottet antagas, såsom närmare bestämmande
den rättighet, som förunnas de till Svensk stapelstads-hamn från kolerahemsökte
utländska orter ankommande fartyg, hvilka skola last lossa eller
intaga.»
N:o 103.
Ank. till Itxp.-Utsk. den 20 Juni 18j4, kl. 11 f. m.
B et ti/t liand c, i anledning af väckt motion, angående transito-handel
emellan Sverige och Norrige.
Från Hedervärda Bonde-Ståndet har till Utskottets handläggning blifvit remitterad
en af Riksdags-fullmäktigen Nils Larsson från Jemtlands län väckt
motion, deruti blifvit anmärkt hurusom i sednare tider knappast något exempel
kunde företes, utom i förhållandet emellan Syerige och Norrige, att ett land, som
icke gränsar till hafvet eller som har en del af sina provinser närmare belägne
till en grannstats hamnar än till sina egna, blifvit förvägradt att till grannstatens
stapelstäder, utan erläggande af tull, införa de varor, det utrikes ifrån bebo
file, och att derifrån mot en mindre afgift transito land- eller ilodväg vidare
transportera dem till sina egna gränse-tullkamrar, för att der låta dem undergå
behörig förtullning. Så kunde t. ex. Pohlen föra sina varor transito öfver Preussen;
Böhmen likaså genom Preussen och Sachsen; Södra och Vestra Tysklands stater
öfver Belgien och Holland; saint Schweitz, både öfver Belgien, Holland och Frankrike,
oaktadt dessa stater voro i politiskt hänseende hvarandra fullkomligt åtskiljda;
hvaremot emellan de så nära politiskt förenade länderna Sverige och
Norrige icke förefunnes ett sådant på billighet och ömsesidig fördel grundadt
kommunikations-medel, hvilket dock för ett och annat af Sveriges landskap, såsom
Jemtland, vore af aldra största vigt, enär denna provins hade den naturligaste
fördelen att hemta sina utrikes förnödenhetsvaror från Norska hamnar
8
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk., K:o -103.
vid Nordsjön. I dessa hamnar erliölle man nemligen genom befrielsen från såväl
Öresunds-tullen som afgifter till Handels- och Sjöfarts-fonden, tolag m. m. —
den längre transporten att förtiga — varorna för vida bättre pris än i någon
hamn vid Östersjön, hvartill komme, att transporten öfver Norrige vore mindre
dyr och kommunikationen deremellan och utlandet under alla årstider möjlig,
hvilket icke vore förhållandet med den Östersjöhamn, Sundsvall, hvarifrån Jemtland
eljest måste hemta ifrågavarande varor, äfvensom att Jemtlänningarne till
stor del afsätta sina produkter till Norska städerna Trondhjem och Levanger,
med hvilka följaktligen en liflig handelsrörelse ständigt egde rum. Då, under
nuvarande förhållanden, det icke vore Svenske handlande tillåtet att transito öfver
Norrige införa och vid Svenska gränse-tullkamrar förtulla de varor, dem
de för orternas förseende behöfde, hade följden blifvit, att innevånarne vid Riksgränsen
olofligen infört dessa varor, ett förhållande, hvilket menligt inverkade
på jordbruket och allmogens sedlighet. Men utom dessa, enligt motionärens mening,
talande skäl för tillvägabringande af transito-handel emellan Sverige och
Norrige, förefunnes äfven, i hans tanke, ett stats-ekonomiskt. Då de Norrska
auktoriteterna under en del af åren 1847 och 1848 åt de i ämnet gällande författningar
gifvit en sådan tolkning, att de varor, hvilka af Svenske handlande
införskrefvos till Norska hamnar, icke voro, då de till Sverige öfverfördes, underkastade
tull till Norska Statsverket, utan kunde under vederbörlig kontroll,
• • O 0 7
afföras till destinations-orten, sa hade, under denna tid af mindre än 9 månader
tull-uppbörden vid Svenska gränse-tullkammaren uppgått till något öfver 17,000
R:dr banko, då den deremot år 1846 icke utgjort mera än 2,706 R:dr 24 sk.
samma mynt, likasom denna rörelse snart upphört, sedan Norska Regeringens
Finans-departement underkänt en sådan tolkning af författningarna, hvilken åsigt
jemväl godkänts utaf den kommitté af Svenske och Norske män, hvilken är
1846 blifvit nedsatt, lör att taga handels- och sjöfarts-förhällandena emellan
båda Rikena i öfvervägande; hvarvid kommitterade likväl framställt skadligheten
af berörda inskränkning och förordat upphäfvande deraf. Dä emedlertid den uti
ifrågavarande hänseende här gällande förordning af den 24 Maj 1825, utfärdad
i Norrige år 1827, derstädes utgjorde en lag, som icke utan Sforthingcts samtycke
kunde ändras, vore det, enligt motionärens förmenande, af högsta vigt att
framställning derom skedde till Norska Storthinget; och har motionären derför
föreslagit, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att
Kongl. Majit täcktes i Nåder vidtaga de åtgärder, som Honom lämpligast syntes,
för att frågan måtte blifva föremål för Norska Storthingets ompröfning och de
hinder undanröjde, som hitintills mött lör ändring uti 1825 års Svenska författning
och 1827 års Norska lag; och har motionären såsom ytterligare stöd för
sin framställning, uti ett till Utskottet remitteradt anförande, åberopat, dels att,
Finland,
Allm. Besv - och Ekon.-Ulsk. Betänk., N:o 103.
<>
Finland, ehuru skiljdt från Sverige, egde transito-upplagsrätt i Stockholm tor de
öfver samma stad till Finland destinerade utländska varor, som ej genom fortsatt
sjö-transport eller direkt omlastning dit afgå; dels ock att det vore hvilket land
som helst medgifvet, ej allenast att direkte föra varor genom Götha kanal, än
äfven att utan tull-afgift upplägga dem vid Götheborg och Mern.
Sedan Rikets Ständer vid 1844 och 1845 årens Riksdag hos Kongl. Majit
i underdånighet anhållit, att Kongl. Majit täcktes utse och förordna en kommitté af
Svenske och Norrske män, för att undersöka, hvilka förändringar uti gällande bestämmelser
i afseende på handels- och sjöfarts-förhållandena emellan Sverige och
Norrige, kunde vara för trafikens ändamålsenliga underlättande rikena emellan, af
behofvet påkallade, samt derefter uppgöra ett förslag till författning i ämnet, så halen
sådan kommitté blifvit nedsatt och jemväl under den 14 Dec. 1846 afgifvet
motiveradt förslag till förnyad förordning, angående Sveriges och Norriges ömsesidiga
handels- och sjöfarts-förhållanden. Af detta förslag har Utskottet förskaffat sig
kännedom och deraf inheintat, att de kommitterade ansett tillåtelse böra ega rum att
landvågen, lika såväl som sjövägen, utföra utländska oförtullade varor från ena
Riket till det andra, »utan afseende derå om varu-förseln rikena emellan för
öfrigt i något slags rigtning blefve gynnad, enär, i motsatt fall, varu-förseln
emellan de förenade Rikena vore mera inskränkt, än den är emellan för hvarandra
alldeles fremmande länder, mellan hvilka ett transito-system nästan öfverallt
är gällande;» och som Utskottet fullkomligt delar dessa af kommitterade
uttalade åsigter, får Utskottet, i öfverensstämmelse dermed, tillstyrka bifall ät
Nils Larssons framställning samt således vördsamt föreslå,
det Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, det Kongl. Majit täcktes vidtaga åtgärder för beredande
af sådan förändring, i hvad Norrige vidkommer, att.
under förutsättning af enahanda medgifvande från Sveriges
sida, allmän tillåtelse, att från det ena af de förenade Rikena
till det andra transito införa oförtullade utländska varor
må kunna beviljas.
Stockholm den 20 Juni 1854.
Bih. till H. St. Brot 1S53 & 1S5 4. S Sami. 24 11 Af t
10
Allm. Bese. och Ekon.-ilsk. Memorial. N:o i Oi
\:o 104.
Alik. till Exp.-Utsk. d. 21 Juni 1854, kl. 10 f. m.
Memorial, i anledning af Riks-Standens olika beslut i fråga om
utvidgning af de Mosaiske trosbekännarnes rättigheter.
Sedan Utskottet medelst Utlåtande N:o 79 sig yttrat i anledning af Högvördiga
Preste-Ståndets återremiss af ofvannämnde fråga, så har Höglofliga Ridderskapet
och Adeln vidblifvit sitt förut fattade beslut, att Rikets Ständer skulle
hos Kongl. Majit anhålla, att åt de i landet födde judar måtte beredas rättighet
att, utan Kongl. Maj:ts särskilda tillstånd, få bosätta sig i alla Rikets städer.
Högvördiga Preste-Ståndet åter har beslutat, att Rikets Ständer skulle hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla, att i Sverige födde Mosaiske trosbekännare och
öfrige denna trosbekännelse tillhörande personer, som vunnit Svensk medborgarerätt
och under fem års tid i Riket vistats, må förklaras berättigade, att, utan
särskildt Nådigt tillstånd bosätta sig och ega fastighet, utom i åt dem redan
upplåtna städer, äfven uti alla öfriga Rikets städer af första, andra och tredje
klasserna, som hafva stapelstadsrätt; och har Vällofliga Borgare-Ståndet, som först
förklarat sig vidblifva sitt i frågan förut fattade beslut, hvilket åsyftat upphäfvande
af de för Mosaiske trosbekännare stadgade inskränkningar i afseende å
rättighet till bosättning och att besitta fastighet, sedermera, i anledning af gjord
inbjudning, uti Ridderskapet och Adelns beslut sig förenat; hvaremot Hedervärda
Bonde-Ståndet vidblifvit sitt i frågan först fattade beslut, enligt hvilket utvidgning
af judarnes rättigheter blifvit afslagen.
Då nu tre Riks-Stånd äro ense om aflåtande till Kongl. Maj:t af en underdånig
framställning i ändamål, att bereda Mosaiske trosbekännare utvidgade rättig
-
Allm. Betv. och Ekon.-Cltk. Memorial, N:o 10i.
11
heter, men emellan Ridderskapet och Adelns samt Borgare-Ståndets mening å
ena sidan och Preste-Standets beslut a den andra, skiljaktigheter, hvilka ej utan
ändring af besluten kunna sammanjemkas, förete sig dels beträffande bosättningsrättighetens
utsträckning och dels i fraga om hvilka bland nämnde trosbekännare
böra af den ifrågavarande förmånen komma i åtnjutande; så får Utskottet
till Högvördiga Preste-Ståndet vördsamligen hemställa, huruvida
ej, sedan Borgare-Ståndet uti Ridderskapet och Adelns
beslut sig förenat, Preste-Ståndet må finna för godt att jemväl
uti samma beslut instämma.
För den händelse åter att denna inbjudning ej antages och frågan således,
jemlikt 73 § Riksdags-Ordningen, måste genom votering i förstärkt Utskott afgöras,
föreslår Utskottet följande voterings-proposition:
den, som anser Rikets Ständer böra hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att åt de i landet födde judar måtte beredas
rättighet att, utan Kongl. Maj:ts särskilda tillstånd, få bosätta
sig i alla Rikets städer, röstar
Ja,
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner Nej, hafva Rikets Ständer beslutat att hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla, att i Sverige födde Mosaiske
trosbekännare och öfrige denna trosbekännelse tillhörande
personer, som vunnit Svensk medborgarerätt och under fern
års tid i Riket vistats, må förklaras berättigade, att, utan särskildt
Nådigt tillstånd, bosätta sig och ega fastighet, utom
i åt dem redan upplåtna städer, äfven uti alla öfriga Rikets
städer af första, andra och tredje klasserna, som hafva stapelstadsrätt.
Stockholm den 20 Juni 1854.
12
Allm. Besv. och Ekon.-Ulsk. Betänk., N:o 105.
X:i) 105.
Ank. till Exp.-Utsk. den 21 Juni 1854, kl. 10 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring i 12 punkten
af Instruktionen för Postmästare den 16 Februari 17 07.
Uti en inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt, till Utskottet remitterad, motion
har Riksdags-fullmäktigen Erik Ersson från Gefleborgs län, med hvilken Riksdagsmannen
Olof Persson från samma län sig förenat, fästat uppmärksamhet vid
de, enligt motionärens förmenande, stora olägenheter på landet boende korrespondenter
äro underkastade, derigenom att desse måste antingen vidkännas godtyckliga
och stundom allt för dryga afgifter till Postmästare för brefvens afsändande
till landsorten, eller ock vara utsatte för obehaget att deras bref, huru
angelägna de än måtte vara, blefvo qvarliggande på postkontoren. Till förekommande
af berörda olägenhet har motionären föreslagit, att stadgandet i 12
punkten af Postmästare-instruktionen den 16 Februari 1707 måtte erhålla följande
förändrade lydelse: »Postmästare skall ock, vid vite af 3 R:dr 16 sk.
banko, draga behörig försorg, att de bref, som inkomma eller ingifvas och på
landet skola beställas, varda med strykande posten, der sådant sig göra låter,
eller till socknar oell orter, dit enskilde postbud gå, med desse, eller ock i annat
fall med gifna lägenheter så fort ske kan utskickade och befordrade, hvaremot
han ock, der annat ackord icke är eller kan upprättas, af brefvens egare såsom
en billig ersättning eger att uppbära 1 skilling banko för hvarje bref.»
Vid besvarande af denna motion, får Utskottet anföra, att utom det uti 12
punkten af ofvanberörde Instruktion förekommande stadgande: »att Postmästare
måste
Allm. Besv. och Ekon.-Ulsk. Betänk., N:o 105.
13
måste draga behörig omsorg, att de bref, som inkomma eller ingifvas och på
landet skola beställas, måga med gifna lägenheter till sina orter varda utskickade
och befordrade, hvaremot honom ock billigt bestås en skälig rekognition
eller vederkänslo sig af eganderne att betinga», innehåller cirkuläret till samtlige
Postförvaltare i Riket den 11 Maj 1832, att, i de fall då Postförvaltare
och korrespondenter derom icke kunna öfverenskomma, det af Öfver-post-direktörsembetet
skall bero, att bestämma beloppet af Postförvaltares arfvode, för lösväskors
emottagande och afsändande samt postporto-räkningars hållande, enligt stadgade
grunder.
Då således uti ifrågavarande hänseende föreskrifter, redan finnas, som, enligt
Utskottets åsigt, äro fullt tillfredsställande, finner Utskottet sig deraf föranlåtet
hemställa,
det afseende icke måtte fästas å förevarande motion.
Stockholm den 20 Juni 1854.
Bih. till R. St. Prot. 1853 A 185i. 8 Sami. 24 Haft.
3
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 1854
Atlin. Betv.- och Ekon.-litik. Hclftnk., iV.-ö 106.
I
Ank. lill Exp.-Utak. den C Juli 1854, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt förslag om inrättande af en Svensk
Lif-försäkrings-anstalt.
Omförmälda förslag är afgifvet inom Högvördiga Preste-Ståndet af Herr
Professoren Selander, hvilken anfört att, efter det Lif-försäkrings-anstalter för
nära 150 år sedan först blifvit i England inrättade och derefter allt mer och
mer utbredt sin verksamhet i Europa, så hade man omsider i Tyskland börjat
linna det af dessa anstalter utöfvade förmynderskap vara alltför tryckande, hvilket
i förening med önskan att inom landet behålla de stora penningesummor, hvilka
för premier till de Engelska kompanierna utgingo, föranledt att, efter inisslyckadt
försök att inrätta en Lif-försäkrings-anstalt i Hamburg, en dylik slutligen år 1829
kommit till stånd i Gotha; hvarefter nio andra sådana anstalter i Tyskland tillkommit,
hvilka alla haft framgång. Exemplet hade sedermera vunnit efterföljd
i (le flesta af Europas öfriga länder och jemväl i Sverige hade, vid 1845 års
Riksdag, uppmärksamheten på denna angelägenhet blifvit fästad, i anledning hvaraf
Rikets Ständer till Kongl. Majit ingått med underdånig framställning i ämnet,
hvilken åter haft till följd upprättande af förslag till så väl Ränte- som Lifförsäkrings-anstalt,
grundad på ömsesidig ansvarighet Åtskilliga Ränte-försäkringsansfalter
hade sedermera uppstått, och försök jemväl gjorts att tillvägabringa en
Lif-försäkrings-anstalt med aktier, i hvilken aktie-cgaren skulle ansvara för försäkringarna
med rätt att sins emellan dela hela vinsten, men försöket hade ej
lyckats, sannolikt emedan brist på kapitaler eller utsigt att på annat sätt gör»
lith till fl. St, Prot. <833 ISSI. 8 Sami. 33 lläft. I
2
Allm. Resi'.- och Ekon.-Vtsk. Rctänk., N:o 100.
dessa vinstgifvande hindrat framgången. Deremot trodde motionären att en blandad
anstalt, d. v. s. der den försäkrade viii kunde erhålla andel i vinsten, inen
ej behöfva ikläda sig någon ansvarighet, utan svårighet skulle kunna tillvägabringas.
I anledning häraf och då inrättandet i Sverige af en Lif-försäkringsanstalt
skulle medföra stora fördelar såväl för det allmänna som för den enskilde,
emedan derigenom dels stora penhingesummor, som nu utgå ur landet
skulle kunna qvarhällas och dels en nedsättning i prcmietarifen under de utländska
torde, med de hos oss gällande penningeförhållanden, kunna vinnas, har
motionären föreslagit att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit anhålla att Nådig
proposition om inrättande af en Svensk Lif-försäkrings-anstalt må varda till Rikets
näst sammanträdande Ständer afbiten; och har motionären i fråga om organisationen
hänvisat till en i Danmark år 1842 af enskilde bildad och sedan år
1848 under Statens garanti ställd Lif-försäkrings-anstalt, hvilken, ehuru premietarifen
vid densamma vore den' lägsta af motionären kända, likväl haft den lyckliga
framgång att ej blott Statens garanti icke bchöft anlitas, utan ock en betydlig
vinst uppstått.
Utskottet, som tagit denna motion i öfvervägande, får till en början upplysa
att, sedan, på sätt motionären uppgifvit, Rikets Ständer vid 1844—1845
årens Riksdag, inseende den fördel väl ordnade Ränte-försäkrings-, Lif-försäkringsoch
Lifränte-anstalter skulle tillskynda fäderneslandet, hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhållit, att genom sakkunnige män måtte utarbetas ett, efter Sveriges
förhållanden lämpadt, förslag till inrättande af Ränte-försäkrings-, Lif-försäkringsoch
Lif-ränte-anstalter, och derefter Nådigst vidtaga de åtgärder, som för dylika
anstalters befordrande kunde anses mest ändamålsenliga, så har Kongl. Maj:t,
under den 17 Juni 1845 åt särskilde för ändamålet utsedde kommitterade uppdragit
utarbetande af förslag till sådane inrättningar, hvilket förslag kommitterade
den 20 Januari 1848 afgifvit; hvarefter, enligt hvad Utskottet har sig bekant,
Lif-ränte-anstalter i åtskilliga orter af Riket blifvit bildade och redan omfattats
med stigande förtroende. Någon Lif-försäkrings-anstalt har deremot icke kommit
till stånd. Om orsaken härtill i någon mån måste sökas i det motstånd, som
nya obekanta företag, synnerligen af den omfattning som det ifrågavarande, vanligtvis
röna, ligger dock, enligt Utskottets förmenande, det hufvudsakligaste hindret
i nödvändigheten för en Lif-försäkrings-anstalt, att genast vara beredd på
kapital-utbetalningar, hvilka väl, enligt sjelfva den beräkning hvarpå anstalten
mäste grundas och hvad af erfarenheten i utländska dylika inrättningar bekräftas,
Allm. Rest'.- och Ekon.-Vtsk. Betänk., N:o 106.
3
med tiden till fullo ersättas till anstaltens och delegarnes förmån, men sorn likväl
i början fordra en större kapital-styrka, än den som genom de första samtidigt
inträdande delegarnes bidrag kan genast åstadkommas. Att nyttan af väl
ordnade Lif-försäkrings-anstalter äfven hos oss ur tillräckligt insedd, bevisas bäst
genom Svenska medborgares flitiga begagnande af utländska. Dessa, ehuru vanligen
beräknade icke blott på ömsesidig garanti för den summa, som vid hvarje
delegares död skall utbetalas, utan äfven derjemte på vinst för dem, som tillskjutit
grundkapitalet, hafva redan länge funnit det med sin fördel förenligt att
inom Sverige hålla och aflöna agenter. Den inom vårt land, som önskar att,
med den visshet, en sådan anstalt medför, åt- sina efterlefvande lemna en viss
besparad penning, har hittills icke haft annan utväg dertill, än att anlita någon
af de utländske anstalterne, oaktadt premierne der vanligen äro dyrare och fördelarne,
till följd af flere omständigheter, hvaribland en lägre räntefot är af väsendtlig
vigt, vida ringare, än de för delegarnes båtnad borde vara. Blefve deremot
en väl ordnad Lif-försäkrings-anstalt inom vårt land inrättad, och i likhet
med den Danska till en början af Staten garanterad, så skulle deraf, jemte delegarnes
enskilda fördel af lindrigare premier, uppkomma den allmänna, att de
kapitaler, hvilka i annat fall till främmande länders Lif-försäkrings-anstalter utgå,
stadnade inom Riket och der blefve användbara till produktiva ändamål.
Utskottet får således på desse och med afseende å de flere af motionären
för bifall till hans framställning anförda giltiga skäl, vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl.
Majit anhålla, att Kongl. Majit täcktes till Rikets näst sammanträdande
Ständer aflåta Nådig Proposition om inrättande
af en Svensk Lif-försäkrings-anstalt under Statens garanti.
Stockholm den 20 Juni 1854.
ftes er va t ian er:
af Herr Flach, Johan Fredrik Filip,
af Herr von Francken, G. !F.. och
af Johan Petter Andersson från Elfsborgs län
4
Ailm. Bcsv.- och Ekon.-Vuk. Memorial, K:o 107.
ÄT:© 1©?.
Ank. till Exp. Utsk. d. 6 Juli 1854, kl. 2 D. fti.
Memorial, i anledning af väck t motion om utverkande af för k la*
ring utaf Kongl. Brefvet den I Juni 1854, uti hvad det rör er
ansvar spå följ den för bränvins tillverkning å Söndag.
Till allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har från Hedervärda BondeStåndet
den 30 nästlidne Juni blifvit öfverlemnad en af Riksdagsmannen Ola
Månsson från Christianstads Län väckt motion, om underdånig skrifvelses allå^
tande till Kongl. Maj:t med anhållan om Nådig förklaring af Kongl. Brefvet den
1 i nämnde månad i hvad detsamma angår ansvarspåföljden Jör den, som å Sön
dag
verkställer brähvinsbränning; men som ett särskildt Utskott blifvit nedsatt
för att upptaga och i hela deras vidd grundlagsenlig! behandla alla angående
bränvins tillverkning och försäljning uppkommande frågor, får Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet
vördsamligen återlemna motionen för den åtgärd, sorn kan
finnas med 44 § 3 morn. Riksdags-Ordningen öfverensstäm*
mande.
Stockholm den 6 Juli 1854.
Häremot anmälde Riksdagsmannen Peter Jönsson från Jönköpings Ian
reservation på den grund, att särskilda Utskottet icke eger att befatta sig med
ändra frågor, än dem, som röra bränvins bränning och försäljning.
Allm. JictV.- och EI;on.-i’lsk. Memorial. ,\:o loS.
5
Vo 108.
Ank. till Exp.-ötsk. J. 6 Juli 1854, kl. 2. e. m,
Memorial, i anledning af återremiss af Betänkandet N:o 89, rörande
skjutsnings-besv äret.
Högvördiga Preste-Ståndet har återremitterat det yttrande, Utskottet i
nämnde Betänkande afgifvit, i anledning af en utaf Herr Sandströmer, A. P.,
väckt motion; men som Betänkandet i denna del är godkändt af de öfriga RiksStånden,
så kan återremissen icke föranleda vidare handläggning af ärendet.
Stockholm den 6 Juli 1854.
6
Allm. Besv.- och Ekon.-Etsk. Bclänk , Y.-o / OU.
.\:o lOfl.
Ank. till Exp.-Utsk. den (5 Juli 1854, 11. 2 e. in.
Betänkande, i anledning af' vackt förslag om indragning af Tullkammaren
i Fahlun.
Nyssnämnde förslag liar blifvit framställdt af Herr A. F. Boman uti en hos
Vällofl. Borgare-Ståndet väckt, till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad
motion, deri motionären till stöd för detsamma åberopat dels följande:
»Utdrag af Kongl. Maj:ts i Nåder fastställde Stat för Fahlu Tullkammare
år 1853.
Ordinarie löner  1,533: 16.
Rese- och tjenstgörings-penningar samt hästlega . . . 586: 32.
Hushyra  66:32.
Summa B:ko K:dr 2,186: 32.
158: 16.
49: —
Summa Summarum B:ko lt:dr 2,394: —
rlnm. I förestående aflönings- och pensions-summa är intagen den lön
nied rese-penningar, uppgående till 700 R:dr, som rese-inspektor Lindvall uppbär
för sin tjenstgörings-skyldighet i så väl Gefleborgs som Stora Kopparbergs
län. I)å numera Lindvall bosatt sig i Gelle, kommer för nästa år hans lön att
Pensions-staten
Enkor och barn
Allm. licsv.- och Elton.-Lisk. Betänk., N:o 109.
7
derstädes utgå och årsanslaget för Fahlu Tullkammare att med beloppet, 700
R:dr minskas,” dels ock ett ”Utdrag af konfiskations-jurnalerne vid Fahlu tullkammare”
för åren 1844—1853, utvisande att under nämnde tidrymd, femton
särskilde beslag å olofligen infördt gods derstädes förekommit, nemligen ett år
1844, två år 1847, ett år 1850, fyra år 1851, fyra år 1852 och tre år 1853.
Då nu kronans andel i det vid dessa tillfällen anhållne gods, som dömts förbrutet,
ej uppgått till fullt 200 R:dr, men deremot tullkammaren i Fahlun under
ifrågavarande tio år kostat Staten 16,940 R:dr, allt banko, samt sistnämnda
summa, med tillägg af kostnaden för General-tull-direktörens inspektions-resor,
tullkammarens utgifter för ved, ljus, porto m. in. de der icke vöre i ofvanberörde
utdrag af Tullkammare-staten upptagne, bildade ett kapital, hvilket, enligt motionärens
tanke, borde kunnat på ett för landet nyttigare och mera fruktbärande
sätt användas, har han hemställt, att Fahlu tullkammare måtte indragas, samt att
denna indragning måtte ske efterhand och i mån af nuvarande tjensteinnehafvares
afgång, eller ock att, derest Rikets Ständer ansåge ”någon kontroll å förbjudna
varor” fortfarande behöflig, sådan måtte utöfvas genom stadsfiskalen och
stadsbetjenterne mot ersättning af tullmedlen med 66 R:dr 32 sk. till stadsliskalen,
eller lika med hvad hvardere af tullkammare-föreståndarne i Hedemora
och Säther i lön åtnjuta, och med 33 R:dr 16 sk. till hvardera af stadsbetjenterne;
hvilken obetydligare ersättning, i förening med lockelsen af bötes-andelar,
skulle efter motionärens mening, medföra en vida strängare tillsyn å lurendrejadt
gods, än den, som genom tullkammare-personalen nu utölvades.
Motionären har i öfrigt till upplysning om det sätt hvarpå och i hvad mån
ifrågavarande tullkammare utöfvar gränsbevakning emot Fahlun, till Utskottet inlemnat
följande intyg:
»Undertecknade, hvilke flere gånger årligen färdas igenom Särna socken i
Dalarne öfver Norska gränsen, kunna härmedelst intyga, att endast undantagsvis
något år, vanligen framuti Mars månad en tull-betjent varit stationerad (under
ett par veckors tid) stundom uti Elfdalens, flera mil ifrån riksgränsen belägne,
kyrkoby, ibland åter uti Idre by inom Särna socken; men att deremot under
innevarande år ingen den ringaste tullbevakning funnits eller efter all förmodan
för närvarande finnes, vid eller i närheten af riksgränsen inom Dalarnes område;
samt att således icke eller den ringaste kontroll öfver trafiken till och ifrån
Norrige derstädes blifvit utöfvad. Med den noggranna kännedom, som vi för öfrigt
ega om de många, synnerligast vintertiden, till. och ifrån Norrige ledande vägar,
kunna vi tryggt försäkra, att endast en efter hela Norska gränsen stationerad
tillräcklig och rörlig bevakning kan utöfva, en ändamålsenlig tillsyn öfver
varu-trafiken emellan de förenade rikena.
8
Allm. Bcsv.- och Ekon.-Utsk. BetänkA':o /ÖS.
Hvad slutligen Fahlu så kallade Gränsc-tullkammare beträffar, så kan enhvar
trafikerande på Norrige äfvensom alla socknebocr intill detta rikes gräns,
sammanstämmande intyga, att samma tullkammare, icke utöfvar eller ens kan
utöfva någon den minsta tillsyn öfver de varor, som gå till och ifrån Norrige,
samt att de Statsmedel som för underhållandet af berörde tullkammare årligen
utgå, äro snart sagdt bortkastade; ty vilja icke smuglarne sjelfve angifva sig
hos tullkammaren i Fahlun, så kunna de med all säkerhet undgå att blifva ertappade
af denna tullkammares bevakningspersonal. Hvad vi här ofvan sanningsenligt
meddelat, erbjuda vi oss att. när som helst det påfordras, med ed bekräfta,
försäkras. Fahlun den 8 Februari 1854.
As Jan Larsson
i Transtrand. Kyrkovärd.
<»
Egenhändiga underskriften bevittnas af
A. P. Skog. A. F. Homan.
Uti ofvanstående' intyg instämmer undertecknad till alla delar, emedan jag
många gånger dessa år färdats till och ifrån Norrige på flera dit ledande vägar
utan att hafva sett någon slags tullbevakning, hvilket under eds förpligtelse försäkras.
Fahlun den 9 Februari 1854.
Lars Svensson
från Lillherrdahl.»
Hvarjemte motionären anfört att enligt vunna närmare underrättelser, hafva, af
de beslag, sorn, enligt utdrag af konfiskations-jurnalerna vid Fahlu tullkammare
för den 12 November 1853, blifvit under de sednaste tio åren verkställde, endast
nedannämndc tre beslag blifvit af tullkammarens egen bevakningspersonal gjorde,
nemligen:
1850 anhölls från en bonde i Westerdalarne olofligt gods för 92 R:dr 35 sk,
2 rist. Beslagarcn var konstförvandtcn Westman; tillfälligtvis dä anställd
som extra tullbetjent.
1852 anhölls gods från en resande handelsbetjent från Halland till belopp 133
R:dr 28 sk. Beslaget verkställdes af ofvannämndc Westman.
1853. Varor, anhållne från en Westgöthe, till belopp 220 R:dr 30 sk. 8 rist.
Beslagare voro ordinarie gränsridarne Bergman och Nordin.
Jan Olsson
i Transtrand, Brända bv.
Utskottet
Allm. Besv.- och Ekon.-Ulsk. Belänk., i\:o 109.
!»
Utskottet får med anledning häraf upplysa, att motion vid sednaste Riksdag
förevarit om indragning af hela den mot Norska gränsen inrättade tullbevakning
och således jemväl om indragning af tullkammaren i Fahlun, men att denna
motion då blifvit af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet afstyrkt uti ett
under N:o 86 afgifvet Betänkande, som sedermera af samtlige Riks-Stånden blifvit
godkändt.
Efter öfvervägande af hvad motionären i denna fråga anfört och upplyst,'
anser Utskottet sig till en början böra erinra, att behöfligheten af den med tullkammaren
i Fahlun afsedda kontroll icke, såsom motionären synes hafva antagit,
får mätas efter den större eller mindre inkomst, som i följd af samma kontroll
kan hafva Kongl. Majit och Kronan tillfallit, helst dervid bland annat jemväl
bör tagas i betraktande, att mycken oloflig införsel af varor, i anseende till
kontrollens tillvaro, sannolikt uteblifvit; och får Utskottet i öfrigt anföra att, då'
en af de med motionen fogade uppgifter gifver vid handen att lurendrejerier vid
nämnde tullstation ingalunda äro sällsynte, samt, derest, i enlighet med Utskottets
i Betänkandet Nio 103 gjorda tillstyrkande, underdånig framställning om tillvägabringande
af transitohandel emellan Sverige och Norrige af Rikets Ständer
hos Kongl. Majit göres och vinner nådigt afseende, tullbevakningen mot Norska
gränsen sannolikt lärer komma, att undergå ny organisation, så finner Utskottet
sig af dessa skäl böra afstyrka ej mindre motionärens förslag att ali ständig tullbevakning
i Fahlun skulle upphöra, än äfven hans framställda yrkande att tullkammarens
åligganden måtte på stadsfiskalen och stadsbetjente öfverflyttas, hvadan
Utskottet hemställer,
att Rikets Ständer icke må, i anledning af motionen, vidtaga
någon åtgärd.
Stockholm den 6 Juli 1854.
Bih. till R. St. Prof. 1853 & 185i. 8 Sami. SS Haft.
O
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 1834
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, Jtä 110.
1
Jtt 110.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 6 Juli 1834, kl. 2 e. in.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om inrättande af
kommunal-nämnder.
Till Utskottets handläggning hafva uti förestående ämne blifvit remitterade
följande motioner:
l:o Från Höglofliga Ridderskapet och Adeln:
a) utaf Grefve af Ugglas, L., som äfven vid förra Riksdagen väckt motion om en
utvidgad Kommunal-styrelse. De skäl, som då föranledt det väckta förslagets förkastande,
hafva, enligt motionärens tanke, varit dels fruktan att åt det demokratiska
elementet gifva utveckling samt kraft och medel till verksamhet, dels farhågan att Länsstyrelserne
af en bredvid dem stående myndighet skulle uti deras embets-verksamhet
hindras eller förlamas och dels obenägenhet emot de enskilde drabbande besvär och
åligganden, hvilka från Kommunal-styrelse äro oskiljaktiga. Jemte det motionären sökt
vederlägga de omnämnda farhågorna mot Kommunal-institutionen, har han tillika
yttrat sin öfvertygelse, att klokt ordnade Kommunal-inrättningar, långt ifrån att såsom
ett upplösande element verka uti samhället, vöre ett af dess fastaste stöd.
Uti Kommunal-institutionen funnes den mäktigaste häfkraft och sporre för frambringande
af den drift och verksamhet, för främjande af den idoghet och llit,
som fordrades för att tillegna sig och tillgodogöra landets alla naturliga tillgångar
och såmedelst befordra ett högre nationelt välstånd. De enskildes omtanke om
egna fördelar, rättigheten för hvar och en, att på grund af Kommunal-institutionen,
bidraga till desammas främjande skulle snart framkalla en verksamhét af den mest
omfattande och i så väl intellektuelt som ekonomiskt afseende mest välgörande
natur, en verksamhet, hvars frukter icke skulle kunna åstadkommas af någon centraliserad
styrelse. Ty denna, äfven om den vore ordnad med högsta vishet, med största
omtanke och kraft handhafd, förmådde likväl aldrig intränga uti hvarje förhållande,
tillse hvarje behof, och sålunda uppväga summan af enskild kraft och omtanke.
För öfrigt kunde den centraliserade styrelsen i allt fall ej ersätta den lyftning
uti sinnet, den spänstighet i viljan, den ihärdighet i företagsamhet, som endast
sjelfverksamheten kunde alstra, och hvilka för det industriela lifvets utveckling
voro så vigtiga att frammana.
Bih. lill R. St. Prot. 1833 & 1834. 8 Sami. 26 Bäfl, 1
Allmänna Biscärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, Jis 110.
Att de Kommunal-inrättningar, vi redan ega, icke medfört de verkningar,
motionären ofvan antydt, ansågs vara en följd af den nu varande kommunens allt
för ringa omfång och af de inskränkta rättigheter den egde, hvarigenom ofta syftemål
och krafter kommo att stå i ett ojemnt förhållande lill hvarandra, till stort
men för utförandet af större gagneliga företag.
Motionären har vidare anfört att då sålunda Kommunal-inslitutioner, på ett
ändamålsenligt sätt ordnade, måste hafva såsom oafvisligt mål Kommunens ekonomiska
fördelar och vid sådant förhållande Läns-styrelsernas och Kommunal-inrättningarnas
sträfvanden och syftemål äro desamma, borde så mycket mindre splittring
dem emellan befaras, utan hade man snarare anledning hoppas en endrägtig samverkan
för det allmänna bästa.
Med hänseende dertill, att hos nationen ännu saknades denna allmänna kommunala
anda, som dock, enligt motionärens åsigt, skulle småningom vinnas genom
erfarenheten om dylika institutioners nytta, har motionären frångått det af honom
uti nämnda syftning vid sednaste Riksdag framställda förslag och nu framställt ett
nytt, deruti han öfverlemnat åt kommunerna sjelfva att blott i den mån, de det
önska, tillegna sig fördelarne af mera utvidgade institutioner; och jemte det motionären
tillkännagifvit, att hans förslag, så vidt det rörde sockenstämman, icke afsåg
upphäfvande af nu gällande sockenstämmo-förordning, utan alt de punkter,
som anginge sockenstämman, borde säborn tillägg uti nämnde förordning ingå,
har motionären föreslagit följande:
Reglemente
för
Sociienstiimma, BSiäruds-Wamnet och Vjästs-Wämnd.
1 Art. Sockenstämman.
1 §•
1 mom. Väckes inom Sockenstämma firsiag angående någon Häradet eller
Länet gemensamt rörande angelägenhet af ekonomisk natur, skall, om Sockenstämman
detta förslag gillar, Protokolls-utdrag härom, i vanlig ordning justeradt samt
af Sockenstämmans Ordförande och tvänne dess Ledamöter underskrifvet, ofördröjligen
till Landshöfdinge-Embetet insändas.
2 morn. Enskildt yttrande uti frågan, af någon utaf Sockenstämmans Ledamöter
afgifvet, skall, mm han det äskar, Protokolls-utdraget åtfölja, dock vare han
uti sådant fall skyldig, att skriftligen uppsätta och före justeringen inlemna detsamma.
-' •-
Allmänna Besvärs- och Ekonom'-Utskottets Betänkande, M 110.
Är förslaget af den natur, att Härads-nämnd eller Läns-nämnd, enligt för
dessa Nämnders verksamhet här nedan gifna stadganden, ega att sig dermed befatta,
late då Landshöfdinge-Embetet genast till trycket befordra det insända Protokolls-utdraget,
jemte detsamma åtföljande yttranden, och kringsände sedan, så
fort ske kan, ett exemplar derutaf till hvarje uti häradet liggande socken, alt
Sockenstämmans Ordförande tillställas.
Sockenstämmans Ordförande aligger, att Söndagen efter sedan han en sådan
handling ifrån Landshöfdinge-Embetet erhållit, till påföljande Söndag, eller, om giltigt
hinder deremot förekommer, till den derpå nästföljande, Sockenstämma utlysa,
på denna handlingen uppläsa eller uppläsa låta, samt den uti densamma förekommande
fråga till öfverläggning och afgörande föredraga. Rörande insändande af Protokolls-utdrag
till svar å Landshöfdinge-Embetets remiss, gplle hvad 1 § Esta
och 2:dra mom. säga.
^ .§•
Gillas det sålunda väckta förslaget i hufvudsak utaf minst V3:del af inom
Häradet varande socknar, kalle Landshöfdinge-Embetet Härads-nämnd att sammanträda,
för att öfver förslaget utlåta sig eller uti frågan fatta beslut, och meddela
nämnden de ifrån socknarne insända Protokollen.
5 §■
Rörer förslaget någon länets allmänna angelägenhet, och Härads-nämnd detsamma
tillstyrkt, kalle Landshöfdinge-Embetet öfrige Härads-nämnder uti länet
att sammanträda till frågans granskning och meddela dem alla till frågan hörande
handlingar.
6 §•
Har Härads-nämnd af Landshöfdinge-Embetet blifvit kallad att sammanträda,
vare Ordföranden uti Sockenstämman pligtig, att minst en månad före den dag,
som till sammanträdet utsatt är, Sockenstämma pålysa, för att val af Deputerade
förrätta, och skall uti pålysningen utsättas så väl det antal Deputerade, som enligt
2:dra Art. 3 § skall utses, som ock det ämne, hvilket blifver föremål för
nämndens öfverläggning.
7 §.
Öfverklagas valet, hvilket klagomål sednast inom 2:ne dagar efter valförrättningen
bör ske, vare ordföranden skyldig, att inom 24 timmar al honom under
-
4 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, JYi 110.
tecknadt Protokoll öfver valet till den klagande aflemna. Denne eger sedan att
detta Protokoll jemte sina besvär, inom 14 dagars tid, till Konungens Befallningshafvande
insända, hvilken inom kortaste möjliga tid förklaring skall infordra, och
inom 2:ne dagar efter inhändigandet derutaf sitt utslag afkunna, öfver Konungens
Befallningshafvandes utslag ege klagan ej rum.
8 §•
Afskrift utaf vid valet fördt Protokoll, af Ordföranden och 2:ne Sockenstämmo-ledamöter
underskrifvet, skall hvar och en till Deputerad vald öfverlemnas, och
vare denne skyldig, att vid sitt inträde uti Nämnden detta Protokoll till Nämndens
Ordförande aflemna.
9 §•
Ingen till Deputerad vald må sig detta förtroende afsäga, så vida han ej fyllt
60 år eller laga hinder kan anföra, hvilkas giltighet Sockenstämman eger
pröfva.
10 §•
Blifver någon utskyld, vare sig uti penningar eller natura-prsestationer af
Härads-nämnd socken pålagd, utan att nämnden fördelning af denna utskyld fastställt,
tillkomme sådan fördelning Sockenstämman. Ege denna ock att afgift fastställa
och pålägga i och för Socknen enskildt rörande angelägenhet. Klagomål öfver
pålagd utskyld, eller öfver dess fördelning, inlemnas uti vanlig ordning till
Konungens Befallningshafvande.
2:dra Artikeln: om Härads-nämnd.
1 §•
Dag till Härads-nämnds sammanträde utsattes af Landshöfdingen.
2 §•
2 morn. Denna dag skall vara den nästföljande, sedan efter kallelsen hållet
ordinarie Ting slutat sina förrättningar. Är Tinget utsatt att hållas inom kortare
tid än 5 veckor ifrån dag Landshöfdinge-Embetets kallelse utgått, uppskjutes
Nämndens sammanträde till dagen efter det derpå följande ting.
2 mom. Skola, på grund af stadgandena uti lista Art. 5 §. och 2:dra
Art. 6 §., alla Härads-nämnder uti länet sammankallas, bör dessas sammanträden
till samma Tingstid utsättas och gälle med afseende på deras sammankallande
hvad ofvan sagdt är.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, JY§ 110. S
3 §•
Härads-nämnd skall bestå af 2:ne Deputerade ifrån hvarje inom Häradet
befintlig Socken.
4 §• '
Ordförande för Bärads-nämnden vare Häradshöfdingen.
* §•
1 mom. Härads-nämnd åligge: att öfver till densammas yttrande eller beslut,
allt efter dess art, öfverlemnad fråga, sådant afgifva eller fatta. Ege nämnden
ock: att uppgöra och fastställa de stadganden och reglementariska föreskrifter,
som i och för fattadt besluts bringande till verkställighet, eller i och för för Häradet
gemensamt förslag eller Inrättning erfordrats; att bestämma de bidrag, sorn
för dessa af Häradets innebyggare böra utgå, samt grunderna för dessas fördelning,
så vida Nämnden icke anser skäl förefinnas att fördelningen åt Socknarne
öfverlemna, uti hvilket fall endast bör fastställas det belopp, som på hvarje Socken
särskildt sig belöpa skall.
2 morn. Härads-nämnds skyldighet vare äfven: att ibland inom Häradet
bofaste, välfrejdade män, af minst 2S års ålder, utse 2:ne Deputerade för att,
om Landshöfding under det påföljande året Läns-nämnd sammankallar, uti denna
Nämnds sammanträden deltaga. För detta vals hållande sammanträde Häradsnämnd
årligen dagen efter slutadt Höste-ting.
6 §•
Förslag rörande någon Häradets enskilda eller någon Länets gemensamma
ekonomiska angelägenhet må äfven inom Härads-nämnd kunna väckas; ege dock
Nämnden ej att öfver sålunda väckt fråga fatta beslut, utan öfverlemne blott, om
Nämnden förslaget understödjer, detsamma till Konungens Befallningshafvande,
hvilken, om förslaget rörer Häradet, detsamma till Sockenstämmans hörande försänder
och om det rörer Länet, öfrige Härads-nämnders utlåtande infordrar;
hvarefter förslaget uti öfverensstämmelse med förut gifna stadganden behandlas.
7 §.
Ingen fråga af allmännare art får dragas under Nämndens öfverläggning.
Sker detta, vare Ordföranden skyldig att med påminnelse och varning sådant söka
förhindra, och att, om varning fruktlöst aflöper, genast Nämndens sammanträde
upplösa.
8 §•
1 mom. Äro tankarne inom Nämnden vid besluts fattande stridiga och någon
af dess ledamöter votering äskar, skall sådan ovägerligen ske. Vid all vo
-
6
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskottets Betänkande, JU UO.
tering aflägges en sedel, för att, om rösterna finnas lika delade, öppnas och gifva
utslaget.
2 morn. Votering får ej ske, förr än, på Ordförandens framställning, öfverläggningen
uti frågan förklarats slutad.
3 mom. Sedan votering skett, må frågan ej åter af samma nämnd kunna
upptagas.
4 mom. Enkel röstpluralitet gifver Utslag.
5 morn. Uti votering må Ordföranden ej deltaga.
9 §•
Innan Nämnden åtskiljes skall protokoll öfver vid dess sammanträde fattade
beslut och uttryckta önskningar uppsättas, justeras och af Ordföranden samt
tvänne dess Ledamöter underskrifvas, hvarefter Ordförandens skyldighet vare, att
det sålunda justerade protokollet till Konungens Befallningshafvande, inom en
"vecka efter justeringen, insända.
10 §.
Till hvarje Socken inom Häradet afsönde Konungens Befallningshafvande ett
exemplar af det vid Nämndens sammanträde förda protokoll, hvilket protokoll uti,
vid emottagandet derutaf, utlyst Sockenstämma skall uppläsas.
11 §■
Besvär öfver af Nämnden fattadt beslut skall inom 14 dagar efter denna
Sockenstämma till Konungens Befallningshafvande insändas, hvilken så fort ske kan
deröfver meddele sitt Utslag.
3:dje Artikeln. Om Läns-nämnden.
1 §•
Hafva */3:del af Länets samtlige Härads-nämnder i hufvudsak gillat till dem
hänskjutet förslag, kalle Landshöfdinge-Embetet Läns-nämnd att sammanträda,
ocb utsatte dag för sammanträdet.
5* §•
Läns-nämndens samlingsort vare Länets residensstad, så vida icke annan
mera uti midten af Länet liggande stad af Landshöfdinge-Embetet anses mera tjenlig.
3 §•
Läns-nämnd skall, med det undantag 5 §. stadgar, af tvänne Ledamöter
ifrån hvarje inom Länet varande härad bestå.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, 110.
7
4 §•
1 mom. Ingen lill Deputerad vald må sig detta förtroende afsäga, så vida
han ej uppnått 60 år, eller laga hinder kan förebära, och ege Nämnden vid sitt
sammanträde att besluta öfver dessa hinders giltighet.
2 morn. Skjuts-ersättning och traktamente, så ock böter för förfallolöst
uteblifvande, bestämmas af den inom Länet första gången sammanträdande Länsnämnd,
och galle sedan, intilldess inom Nämnd väckt förslag till ändring, af den
uästsammanträdande antages.
* §•
1 morn. Stad, som räknar 5,000 invånare eller derutöfver, skall såsom
särskild, af Läns-nämnden oberoende och ifrån delaktighet uti densamma skild
kommun anses, så vida icke, genom emellan staden och nämnden träffad öfverenskommelse,
annorlunda bhfver beslutadt. Beslut härom må ej fattas vid samma
sammanträde, uti hvilket frågan blifvit väckt. Till beslutets giltighet erfordras
2/:i:delar af Läns-nämndens samtlige röster.
2 morn. Ilar genom, enligt föregående mom. fattadt, beslut, staden erhållit
rättighet alt uti Läns-nämndens förhandlingar deltaga, ege den dertill tvänne Deputerade
att utse.
3 morn. Stad, med mindre än 5,000 invånare, må endast en Deputerad
til! Läns-nämndens sammanträde utse.
6 §.
Läns-nämndens Ordförande vare Landshöfdingen. Förhindras han af sjukdom
eller annat laga hinder, att Nämndens öfverläggningar bevista, ege han att
ibland Nämndens Ledamöter Ordförande utse.
7 §•
Läns-nämnden åligge: att öfver hvarje till den hänskjuten fråga beslut fatta.
Ege Nämnden ock att uppgöra och fastställa stadganden och reglementariska föreskrifter,
hvilka, i och för fattadt besluts bringande uti verkställighet, eiler i och
för för länet] gemensamma företag eller Inrättning erfordras; att bestämma de
bidrag, som i och för dessa af länets invånare skola utgå, samt grunderna för
dessas fördelning.
8 §.
Förslag, rörande någon Länets ekonomiska angelägenhet, ändrande, upphäfvande
eller stadgande af någon för länet gällande ekonomisk författning, må äfven så
välj af Landshöfdingen, som af någon Nämndens ledamot kunna väckas, dock ege
icke samma Nämnd, uti hvilken frågan blifvit väckt, att [beslut öfver densamma fatta.
8 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, Jtä HO.
9 §•
Oberoende utaf hvad i och för Läns-nämnds sammankallande uti denna författning
finnes stadgadt, ege Landshöfding sädan nämnd kalla, för att öfver af
honom uppgjordt förslag öfverlägga och besluta. Börande dock, om beslut af
Nämnden skall kunna fattas, fullständig uppgift uti kallelsen meddelas, rörande
den fräga, i och för hvilken Nämnden skall sammanträda. Sammanträdet må ej
utsättas förr än 6 veckor efter kallelsens datum.
10 §■
Ingen fråga af annan än här ofvan föreskrifven art må under Nämndens
öfverläggningar dragas. Sker annorlunda, gälle hvad uti 2 Art. 7 §. stadgas.
11 §•
Äskas uti någon fråga votering, gälle hvad 2 Art. 8 g. säger.
12 §.
Fullständigt protokoll skall hållas öfver Läns-nämndens handlingar och beslut,
och skola dessa protokoll till tryck befordras. Ett exemplar utaf dem insändes
till hvardera Inrikes- och Finans-expeditionerna samt utdelas för öfrigt ett
exemplar till hvarje Läns-stvrelse uti Riket och ett åt hvarje inom länet varande
socken.
13 §•
Hinner af Nämnden fattadt beslut ej under dess sammanvaro justeras, uppdrage
Nämnden åt dess ordförande och åt 2:ne dess ledamöter, att protokollet
justera och beslutet underskrifva.
11 §•
Beslut, rörande för länet allmänna ekonomiska stadganden, äfvensom reglementariska
bestämmanden, som med sådana hafva gemenskap, så ock de, som åsyfta
förändring uti af Kongl. Maj:t Nådigst faststäldt Reglemente skola, af ordföranden
samt tvänne utaf Nämndens ledamöter underskrifne, genom Konungens Befallningshafvande
till vederbörande Stats-expedition insändas, för att Konungens pröfning
och vilja underställas.
13 §•
Nu häfver Konungen sitt beslut fattat och kungjort, meddele då Landshöfdinge-Embetet
det uti utfärdad kungörelse.
16 §•
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, M 110.
9
16 §•
Att föra Nämndens protokoll och ombesörja deras tryckning, beordre Landshöfdingen
en Länsnotarie.
17 §•
Arfvode, åt denne, af Läns-nämuden till dess belopp bestämdt, så ock kostnaden
för protokollens tryckning, utbetale Konungens Befallningshafvande af under
hand varande medel.
18 §•
Besvär öfver af Nämnden fattadt beslut skall inom 14 dagar ifrån den, då
förhandlings-protokollet till sockenstämmans ordförande anländt, till Konungens
Befallningshafvande insändas, hvilken, så fort ske kan, deröfver meddele sitt utslag.
19 §.
Öfver efterlefvande och verkställighet utaf af Nämnden fattade och laga kraftvunna
beslut, skall Konungens Befallningshafvande hand hålla.
20 §•
De bidrag, som Nämnd af 7 §. fastställt, uppbäras och redovisas af Krönobetjeningen.
b) af Herr Tersmeden, P. R.
Motionären har anfört hurusom centralisationssvstemet och dess oundvikliga
bihang, det byråkratiska inflytandet, på de sednare tiderna öfverallt der det förmått
göra sig fullt gällande, tillintetgjort folkets icke blott politiska magt, utan
ock förmåga att utöfva en sådan. Botemedlet mot detta onda ansåg -motionären
hufvudsakligen böra sökas uti kommunalstyrelsen. Vårt fädernesland hade redan
från äldre tider en i detta afseende ännu oförstörd grund, nemligen FörsamlingsNämnderna,
hvarpå för folkets utveckling välgörande resultater kunde byggas.
I ändamål att vidga den trånga krets, hvarinom Samhällsmedlemmarnes medborgerliga
verksamhet hittills vore bunden, har motionären derföre föreslagit,
att såsom nya föremål för handläggning af Sockne-nämnder måtte bland nu
gällande stadganden ytterligare upptagas:
4:o Polis-tillsyn, ej allenast, såsom nu, inskränkt till Sundhetsvård, utan
utsträckt till andra ekonomiska mål, såsom vägunderhåll m. m.
2:o Vård af alla församlingen tillhöriga kassor under gemensam ansvarighet.
3:o Vård af fader- och moderlösa omyndigas arf, likaledes under gemensam
ansvarighet, efter upphäfvande af stadganderne i 20 kap. 3 §. Ärfda-Balken
Bih. till R. St. Prot. 1855 & 1854. 8 Sami. 26 Haft. 2
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskollels Betänkande, 110.
och 17 kap. B §. Handels-Bälken, i hvad sistnämnde lagrum handlar om barna-<
arf och förmyndare;
4:o Allmänna uppbördens upptagande och redovisande under behörigt ansvar
och fastställd kontroll; börande sä väl härför som för vården om omyndigas
medel en viss procent af beloppet såsom arfvode komma Nämnden till godo.
7:o Val till Ledamöter i den lansförsamling, hvarom här nedan förekommer
I ,
att grunden för val af Socken-nämnds ledamöter, i stället för fast förmögenhet,
blifver personlighet, qvalificerad genom oförvitlig fräjd, myndighetsålder och en
viss låg census.
att på grund af den uråldriga landskapsinstitutionen länsförsamlingar måtte inrättas,
valda utaf Sockne-nämnderna, och egande till föremål för sin verksamhet:
l:o handläggning af alla de provinsens ekonomiska angelägenheter, som nu
vanligen uppdragas åt enskilda komitéer.
2:o Val inom sig af en Länsnämnd, hvilken upplysande och rådgifvande skulle
biträda Konungens Befallningshafvande vid länsförvaltningen, samt upptaga och
redovisa de allmänna medel, som från Sockne-nämnderne ingå.
c) af Friherre von Schwerin, Otto, sorn i sammanhang med väckt motion
om upprättande af ett s. k. Gens d’armerie tillika föreslagit att åt Sockne-nämnderne
kunde uppdragas att på ett verksammare sätt, än genom deri för dessa
Nämnder gällande Nådiga förordning finnes bestämdt, vidmakthålla ordningen inom
kommunen och handhafva vården om den allmänna säkerheten.
2:o från Vällofl. Borgare-Ståndet af Herr Stolpe, Carl J., som anfört hurusom
det är en af erfarenheten bevittnad sanning att den medborgerliga friheten
eger sin rot i kommunens rätt och frihet att ordna sina angelägenheter, och från
denna rot hämtar sin egentliga näring och styrka. Det vore äfven en känd sak
att Svenska folkets urgamla borgerliga frihet från kommunal-institutionens grund
uppvuxit. Den har någon gång varit qväfd, men från den aldrig vissnade roten
hafva snart nya skott utslagit. — Dock vore denna rot af ett fordom kraftigt
kommunallif på väg alt utslockna, och endast i de mindre samhällsförfattningarne
i staden, socknen, församlingen, qvarfunnos lemningar deraf. Den förmedlande länk
som fordom förband kommunen och staten, nemligen landskapsförfattningen, var
för lång tid sedan bortbruten. Frågan om dess återupptagande i förändrad form
har åter blifvit bragt å bane, och då föreningspunkten för kommunal-inrättningarne
vore anvisad uti landets indelning i administrativa kretsar — Länén, ansåg motionären
det Landshöfdingen, som nu endast vore Konungens Befallningshafvande,
äfven kunde och borde blifva öfverhufvud för hela länets kommunalväsende, uttryckt
i en för länet gemensam representation. Behofvet af en sådan inrättning
visade sig i orterne uti en aftynande allmän anda och i svårighet för Landshöfdingarne
att, i brist deraf, med framgång arbeta på länens ekonomiska förkofran.
En dylik, länen i sin helhet omfattande, kommunal-representation skulle,
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, M 110.
11
långt ifrån att såsom man befarat, urarta till en för statsskicket vådlig korporation,
tvärtom bidraga till regeringssättets och regeringsmaktens befästande.
Med förklarande det motionären icke ansåg lämpligt att framlägga fullfärdiga
förslag till reglementen för de till inrättande föreslagne »Länsnämnder», utan att
vigtigast vore att få grundsatsen af Statsmakterne erkänd, har motionären föreslagit
:
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet tillkännagifva
Ständernas öfvertygelse om behofvet och nyttan af en, länen omfattande, kommunalstyrelse
samt tillika i underdånighet anhålla att Kong]. Maj:t behagade låta utarbeta
och för näst sammanträdande Ständer framlägga nådigt förslag till författning
i ämnet, stödjande sig på följande hufvudgrunder, nemligen:
att en församling af Länets deputerade, kallad Landsting, må årligen sammanträda
för att öfverlägga och besluta om Länets gemensamma ekonomiska angelägenheter
samt de ärenden i öfrigt, hvilka det må anses lämpligt, att till
Landstingets behandling öfverlemna;
att Länet må indelas, städerna för sig och landet för sig, i valkretsar för
utväljande af ombud, hvilkas antal må rätta sig efter Länets folkmängd, men i
allmänhet icke understiga femtio eller öfverstiga hundrade, sjelfskrifna ledamöter
deruti inberäknade;
att Landshöfdingar, Landssekreteraren, Landskamereraren och Kronofogdarne
må deltaga i Landstingets förhandlingar men utan rösträtt, hvaremot Städernes
ordinarie Borgmästare, ordinarie Domhafvande på landet, Bergmästare, der sådan
finnes i Länet boende, samt Förste Landtmätaren der må ega säte och stämma;
att röstgrunden för val af ombud må blifva den för omröstning i Sockenstämma
gällande;
att Landshöfdingen må utnämna Ordförande i Landstinget;
att viss tid för Landstingets sammanvaro må bestämmas, men kunna på
tingets begäran af Landshöfdingen förlängas;
att Landshöfdingen må pröfva och afgöra Landstingets beslut i sådane äm
nen,
som lagligen tillhöra Landshöfdingens upptagande, men hänskjuta de öfriga
till Kongl. Maj:ts Nådiga pröfning, beledsagade af Landshöfdingens underdåniga
utlåtande.
3:o Från Hedervärda Bondeståndet af Riksdagsfullmägligen Johan Johansson
från Örebro län. Uti den, rörande detta ämne gjorda, framställning har motionären
anfört och sökt utveckla fördelarna af väl ordnade kommunala institutioner
och dervid antydt de ärender af olikartad beskaffenhet, som borde utgöra föremål
för dylika institutioners verksamhet. Denna verksamhet skulle, enligt motionärens
tanke, omfatta: vården om kyrkans och församlingens kassor, polisuppsigt, helso
vård,
utöfningen af en förlikningsdomstols åligganden, fattigvård, barnauppfostran m. m.
12
Allmänna Besvärs■ och Ekonomi-Utskottets Betänkande. M 110.
Utgående från dessa åsigter och med tillkännagifvande, att afsigten icke vore
att framlägga ett utarbetadt förslag till Kommunallag, har motionären i följande
§§ framställt de grunder, hvarpå han ansett ett sådant förslag böra byggas:
§ 1.
Hvarje läns, stads och församlings allmänna angelägenheter, som icke omedelbarligen
bestämmas af gällande lag, grundlag, eller bero af Regeringens föreskrifter,
förvaltas genom en Nämnd, tillsatt och handlande i här nedan stadgade ordning.
Smärre församlingar, eller sådane, der väl qvalificerade personer till bestridande
af Nämndens befattningar ej finnas, kunna sammanslås med en angränsande.
§ 2.
Hvar och en Svensk medborgare, född i Sverige eller som der vunnit medborgarerätt,
fyllt 25 år, ej blifvit dömd för vanhederligt brott eller ovärdig att
föra andras talan, och sorn til! Staten betalar i utskylder för inkomst och fast
egendom, kapital, rörelse eller tjenst minst 1 R:dr silfver specie, kan välja och
väljas till ledamot af denna Nämnd.
För samling s-Nämnd.
§ 3-
Valen förrättas distrikt- eller rotevis inom hvarje församling, rotarne och distrikten
så vidt möjligt bestående af byalag å landet och qvarter i städerna, dock
så att minst fem och högst tjugu valberättigade utgöra en rote eller distrikt, två
sådane likväl tillåtet att, om de så önska, förena sig till ett eller välja samma ombud.
§ 4.
Rotarne och distrikten sammanträda hvarje år innan den 15 Januari, på den
dag och hos den Ledamot, som af den bestående Nämndens Utskott bestämmes,
och välja utan föregående öfverläggning med slutna sedlar ett ombud. Det är
förbjudet att på förhand härtill framställa förslag, och den som dermed beträdes
har för det året förlorat rösträttighet och valbarhet.
§ 5.
Så snart ombuden äro valda och sist inom Januari månads slut, sammanträda
de på församlingens allmänna samlingsställe, för att välja ett Förvaltnings-Utskott,
bestående af minst fyra och högst tolf ledamöter, hvilket förer den egentliga
vården af församlingens alla angelägenheter utom dem, som af hela Nämndep omedelbart
afgöras. Vid Utskottets val tillgår på sätt som vid valen af Nämndens om
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, M 110.
13
bud och efter enahanda grunder väljer Utskottet sin Ordförande, hvilken äfven
förer ordet vid Nämndens sammankomster.
§ 6.
Ingen kan vägra emottaga kallelsen till någon af dessa befattningar, som icke
af sjukdom, oundgänglig resa eller andra lika giltiga skäl derifrån afhålles, och
hvilka skäls giltighet de väljande ega att pröfva. Ingen må, utan laga förfall,
d. v. s. af samma orsaker, som kunna hindra valets emottagande, afhålla sig från
Nämndens eller Utskottets sammanträden eller derifrån aflägsna sig förr än öfverläggningen
är slutad. Gör han det icke destomindre, bote han derföre En skilling
af hvarje riksdaler, han erlägger i skatt efter Bev.-Art. II, hvilka böter
tillfalla församlingens kassa..
% 7.
Utskottet eger styrelsen af allt som rörer församlingens kyrka, skola, offentliga
byggnader och af alla de angelägenheter, som hittills tillhört kyrkorådet, jemte
fattigvården. Det är tillika församlingens Förliknings- och Polis-domstol, samt har
tillsynen öfver skogarnes vård, vattudrag, vägars och broars beskaffenhet, i städerne
öfver gators läggning och underhåll samt deras upplysande nattetid, öfver
misstänkta och för allmänna säkerheten vådlige ansedde personer, deröfver att församlingen
icke af enskilda medlemmars företag belastas med ett alltför stort antal
fattige, samt öfver hvarje ärende, fråga eller ämne, som kan leda till det helas
nytta eller afvärja dess skada och icke direkte tillhör Regerings- eller Domaremakts
omedelbara handläggning.
§ 8.
Inför Utskottet anmäles hvarje tillämnad rättegång, som någon af församlingens
ledamöter ernar vid domstol göra anhängig, antingen mot en ledamot af samma
eller annan församling, den vare sig af civil eller kriminel beskaffenhet, så
framt den icke rörer mord, rån eller inbrottsstöld. Utskottet bör ofördröjligen till
behandling företaga frågan och använda sina bemödanden att befordra sakens afgörande
i godo, om det är en civil rättegång. Vägra båda parterna att härpå
ingå, får målets fullföljande inför domstol ej hindras. Vägrar den ena, så kan Utskottet
uppskjuta frågan minst åtta dagar och högst en månad, om hon icke är
sådan, att någon bestämd preskriptionstid derigenom förloras. Om efter den förelagda
terminens slut den ena parten fortfar i sin vägran, hänvises saken till
domstol. Här må dock ingen" stämning utfärdas, derest ej bevis medföljer, att saken
så blifvit af Utskottet på ofvan föreskrifna sätt behandlad. Rörer saken medlem
af annan församling, och fordrar denne, att hans Församlings-Nämnds Utskott
14 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, JYs 110.
bör deltaga i ärendets behandling, sammanträda båda Utskotten, antingen hela
eller genom utsedda ombud, hvilka bland sig välja en Ordförande.
S 9-
Ar frågan af brottmålsnatur, pröfve Utskottet dess beskaffenhet och hänvise
den efter sådan pröfning antingen till domstol eller företage den till omedelbar
behandling. Till sådan behandling höra: ringare stölder och snatterier, uppenbarligen
tillkomna af behof, oförstånd eller obetänksamhet, smädeord och slagsmål,
hvaraf ingen skada timat, tvister mellan äkta makar, mellan husbönder och tjenstehjon,
frågor om oäkta barns försörjning, om otillbörligt lefnadssätt eller uppförande,
hvarigenom allmän förargelse väckts.
§ 10.
Smärre stölder och snatterier af ofvansagda beskaffenhet må Utskottet afgöra
på det sättet, att den vanartige ådöroes lämplig kroppsaga af husbonde, fader,
närmaste anförvandt eller förmyndare eller annan dertill utsedd person, ålägges att
godtgöra målsegaren dess förlust med penningar om han det mägtar, eller med
arbete, och hänvisas till församlingens presterskap att erhålla tjenlig föreställning.
§ 11.
Frågor om oäkta barns försörjning afgöras af Utskottet enligt dess kännedom,
och båda föräldrarnes eller enderas tillgångar. Alla andra i § 9 uppräknade mål
kunna afgöras antingen genom vänlig förlikning, genom åläggande af skadestånd
eller genom föreskrifvet uppskof med tvistens fullföljande efter hvad som i § 8
säges.
§ 12.
Äro, i de mål §§9, 10 och 11 bestämma, båda parterne ense att låta
dem af Utskottet afgöras, kan sådant ske genom enkel röstpluralitet, der omröstning
ifrågakommer. Bestrides detta afgörande af en eller båda, erfordras till ett
giltigt besluts fattande minst trefjerdedelars pluralitet. Kan denna icke vinnas,
anses saken inför Utskottet förfallen och hänvisas då till behörig domstol.
§ 13-
Äfven svårare förbrytelser af ofvannämnde beskaffenhet kunna, der båda parterna
äro derom ense, af Utskottet omedelbart afgöras, men alltid med förbehåll
af trefjerdedelars röstpluralitet.
§ 11-
Befinnes någon af församlingens medlemmar så illa vårda sin skog, eller så
helt och hållet uthugga den, att derigenom fara anses uppkomma för socknen eller
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, JVs 110.
angränsande trakter, antingen alt förlora påräknad och närbelägen tillgång till
vedbrands- och byggnads-behofs uppköpande, eller för åars Och bäckars uttorkning
eller förminskning, eller för kringliggande nejds blottställande för härjande
vindar, eller för annan dylik olägenhet, så eger Utskottet att förekalla vederbörande
och genom lämpliga föreställningar söka förmå honom afstå från sitt för—
derfliga hushållningssätt. Hjelpa ej dessa föreställningar, må Utskottet kunna förbjuda
honom nämnda hushållningssätts ytterligare bedrifvande vid lämpligt vite.
Låter han sig häraf ej rätta, eger Utskottet att anmäla honom inför vederbörlig
domstol, att af densamma ställas under förmyndare såsom oskicklig att förvalta
sin egendom.
§ 13.
Enahanda åtgärder eger Utskottet att vidtaga i fall någon genom anläggningar
af vattenverk eller fördämningar af sjöar, åar eller andra vattudrag tillfogar
kringliggande nejd skada å dess egor.
§ 16-
Om någon i församlingen låter bruka sin jord genom en större mängd stattorpare
eller fördelar och upplåter densamma i allt för små lotter åt personer,
som icke af jordens afkastning kunna vinna sin bergning, ej ega någon annan tillgång
dertill i förmögenhet, slöjdskicklighet eller arbetsförmåga, eller om någon der
redan eger eller ernar anlägga ett manufakturi, fabrik eller annan slöjdinrättning,
hvarvid arbetarenä antingen undfå en så ringa aflöning, att de ej deraf hafva sin
lifsbergning, eller sysselsättas med ett så ansträngande eller osundt arbete, att deras
helsa deraf undergräfves eller deras krafter i förtid medtagas, och genom
hvilket allt församlingen skulle komma att öfversvämmas af fattiga eller barn, dem
föräldrarne ej förmådde föda, eger Utskottet alt hindra sådant, antingen genom
förbud mot alltför mänga stattorpares antagande eller jordens upplåtande åt så
beskaffade personer eller dylika anstalters införande eller jordegarens och fabrikantens
åliggande, att, när deri befarade olägenheten inträffade och flere fattiga,
ålderstigne, sjuka eller barn blefve följden af hans åtgöranden, om dessa fattiga
öfverstego två till sex, i mån af församlingens storlek, bidraga till deras försörjning
med minst Ijerdedelen och högst hälften, och att för sådant ändamål affordra
honom borgen eller taga inteckning i hans egendom. Om någon församlingsbo,
vid inträffad missväxt eller dyr tid, har förråder af lifsförnödenheter utöfver sitt behof
samlade, men vägrar föryttra dem, eller endast gör det mot oskäliga priser, eger
Utskottet att ålägga honom dessa förråders försäljning mot i orten gångbara priser.
% 17-
Utskottsbeslut af sådan art, som § § 14, 15 och 16 omförmäla, kunna,
af den, de trafta, öfverklagas hos Församlings-Nämnden hvilken Utskottet då bör
16
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, M 116.
inom fjorton dagar sammankalla. Gillar Nämnden Utskottets beslut, hvilket i
händelse af omröstning, sker med enke! pluralitet, eger beslutet kraft. Ogillas det
af Nämnden, kan det af Utskottet hänskjutas till Läns-Nämndens Utskott.
% 18.
Uppehåller sig inom församlingen någon eller några personer, hvilka ej ega
något kändt näringsfång, bör Utskottet genom rotens Ordningsman härom underrätta
sig, tillkalla dessa personer, och affordra dem reda för sina lefnadsomständigheter,
samt, om de derför ej kunna nöjaktigt redovisa, ställa dem under uppsigt
af kronobetjeningen.
§ 19-
Ordningsmannen inom hvarje rote eller distrikt är antingen det valda Nämndeombudet
elier, ifall denne icke dertill har tid eller fallenhet, den, som Utskottet
i hans ställe förordnar. Denne ordningsman eger att, när han sä pröfvar nödigt, i hus
och gårdar inom hans rote eller distrikt, efterse innevånarnes lefnadssätt, inhemta
kännedom om, huru de förskaffa sig sina behof och vårda sina barn, och, der
han finner skäl till någon anmärkning, vänligen söka rätta det bristande, samt,
om hans föreställningar ej hjelpa, anmäla saken hos Utskottet, som eger att förekalla
vederbörande och använda lämpliga förmaningar samt hänvisa dem till församlingens
presterskap. Befinnas barnen så vanvårdade, att fara för deras helsa,
seder och framtid derigenom anses uppstå, eller att de skulle komma att snart
sakna sina nödvändigaste behof, må Utskottet skilja dem från föräldrarnes vård
och ålägga dessa, om de det förmå, att antingen helt och hållet bestrida, eller åtminstone
bidraga till, deras underhåll, samt inackordera barnen på tjenliga ställen.
20 §.
Vilja personer ingå hjonelag, som ej kunna visa sig hafva medel till första bosättningen,
eger Utskottet att förbjuda lysning för dem, intilldess de kunna förskaffa
sig sådan tillgång.
21 §•
När någon fattig, sjuk eller vanvårdadt barn anmäles hos Utskottet till understöd
eller försörjning, bör det noga pröfva förhållandet, tillse behofvets verklighet
och huruvida någon anförvandt eller annan person finnes, som kan förmodas
skyldig eller villig att åtaga sig dess värd. Skyldig är den, som står med den
nödställda i nära förvandtskap eller halt densamma längre, tid i sin tjenst och
således dragit nytta al dess arbetskraft samt befinner sig i sådana omständigheter,
att han utan kännbar skada kan helt och hållet eller till någon del försörja den
nödställde. Der ingen sådan finnes, .anmäler Utskottet ärendet hos Läns-nämn
dens
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, Jfs 110.
17
dens Utskott, och, der stor nöd är för handen, besörjer under tiden, hvad som
för den nödställdes vård erfordras. Hit hörer äfven dess förskaffande till närmaste
stad eller sjukhus, der sådant behöfves.
22 §.
Uppstår fräga om något för församlingen gemensam-nyttigt företag,
smärre reparationer af kyrka, skolhus, prest- och klockare-boställe, eller anläggning
af någon för allmän fördel, beqvämlighet eller nöje bestämd byggnad eller
anstalt, anmäle Utskottet frågan hos Nämnden, hvilken minst tre veckor förut bör,
genom offentlig pålysning, underrättas om öfverläggningens föremål. Rörer frågan
reparation af offentlig eller oundgänglig byggnad, och meningarne deröfver äro
delade, gäller enkel röstpluralitet. Rörer hon åter ett ärende af sednare slaget,
och medel dertill skulle anskaffas genom någon afgift lagd på församlingen, erfordras,
för ett gilltigt besluts fattande, tre fjerdedelars röstpluralitet.
23 §.
Utskottet eger att tillse, att med de närings- och förfrisknings-ställen, som
inrättas vid allmänna vägar eller i byar för de besökande, finnes att tillgå väl
brygdt och jäst dricka och öl samt väl lagad mat, och att, å de gästgifvaregårdar,
som kunna finnas belägna inom församlingen, är behörigen sörjdt för resandes
anständiga herbergerande och förplägning. Den näringshållare eller gästgifvare,
som häri brister, förlorar sin rättighet att hålla näringsställe eller gästgifvaregård,
och denna rättighet öfverflvttas å annan tjenlig person.
Läns-nämnd.
24 §:
Hvarje församlings-niimnds Utskott väljer i sin första sammankomst efter
dess eget konstituerande, och sednast inom den 13 Februari, en ledamot till
Läns-nämnden, hvilken samlas i Länets hufvudort innan Februari månads slut.
23 §.
Denna Läns-nämnd väljer inom sig ett Utskott bestående af minst sex och
högst tjugu ledamöter, hvilka ega att biträda Länets styrelse vid ekonomiska och
för länet allmänt gällande polisförfattningars utfärdande, afgöra till detsamma ifrån
Församlings-nämndens Utskott hänskjutna frågor, sammankalla Läns-nämnden, när
sådant anses behöfligt, och föra uppsigten och kontrollen öfver Församlingsnämndernas
Utskott, samt huru de förvalta sitt uppdrag.
Bih. lill R. St. Prot. 1033 & 1834. 8 Sami. 26 Haft. 3
18
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, As 110.
26 §.
Läns-nämnden eger ensam beskattningsrätten öfver länet Kr detsammas allmänna
behof. Dessa behof äro: kyrko-, skol-, prest- och klockareboställshus,
större broars och andra dylika, länen tillhörige, anstalters nybyggnad eller större
reparationer, fattigas och sjukas underhåll samt utgifter för Läns- och Sockennämnders
arfvoden och resor. Sedan Utskottet pröfvat de föreslagna byggnadernas
nödvändighet och kostnaderna derför, bör det förelägga den första nyvalda Nämnden
sitt förslag i ämnet. När Nämnden gillat utgiftens nödvändighet, och den
erforderliga summan blifvit fastställd, besluter Nämnden huru mycket hvar och
en al länets innevånare härtill skall bidraga, och afgöres frågan med enkel röst—
pluralitet. Väckas frågor om andra anstalter af sådan beskaffenhet, som i sednare
hälften af 22 §. omnämnes, erfordras trefjerdedelars pluralitet.
27 §.
Alla utgifter, sorn Läns- eller Socken-nämnden besluta, få ej beräknas annorlunda
än efter vissa skillingar å Riksdalern af Bev.-Artik. II.
28 §.
Uppbörden af dessa medel, äfvensom de af Socken-nämnderne särskildt pålagda,
besörjes i sammanhang med kronoutskyldernas uppbörd qvartalsvis af Sockennämnderna
genom deras ordningsmän, och aflemnas de uppburna medlen till Församlings-nämndernas
Utskott samt af dessa till Läns-nämndernas Utskott.
29 §•
Sistnämnda Utskott sammanträder så ofta Landshöfdinge-Embetet påkallar
dess biträde till vidtagande af någon för hela länet eller för någon viss del deraf
gällande ekonomisk- eller polisförfattning. Yppa sig skiljaktigheter i meningarne
emellan Landshöfdinge-Embetet och Utskottet, gäller Landshöfdinge-Embetets mening,
när ärendet tarfvar serdeles skyndsamhet och olägenheter förmenas uppkomma
genom dröjsmål. Erfordras ingen sådan skyndsamhet, hänskjutes ärendet till
Läns-nämnden, hvilken inom en månad bör sammankallas.
30 $.
Om vid sådana frågors afgörande, som ofvanstående omförmäler, Länsnämnden
biträder Landshöfdinge-Embetets mening, blifver den gällande. Biträder
åter Nämnden Utskottets tanke, och Landshöfdinge-Embetet dermed icke åtnöjes,
underställe det saken Regeringens afgörande.
31 S
yid
alla församlings- och Läns-nämndernas samt deras Utskotts sammanträden
bör behörigt protokoll finnas, och utdrag derur mot lösen eller deras afskrifvaude
Almänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, JVi 110.
19
får ej nekas, i enlighet med hvad Tryckfrihets-förordniugen stadgar om offentliga
handlingars meddelande.
32 §.
Om ledamot af Läns- eller Socken-nämnd eller deras Utskott begär arfvode
för de dagar, han använder på sitt uppdrags fullgörande eller för sina resor till
och ifrån samlingsställena, må sådant honom ej förnekas. Beloppet af sådan ersättning
bestämmes af Nämnderna i mån af ledamotens behof och den tid, uppdraget
för honom medtager.
33 §.
Vederbörande kronobetjenter biträda, der så behöfs, Församlings- och Länsnämnder
för verkställigheten af deras beslut.
3* §•
Hvad som här blifvit sagdt om Läns- och Församliugs-nämnder gäller äfven
för Stockholms stad, såsom ett Lön för sig, med de smärre modifikationer, som
lokala förhållanden kunna göra nödvändiga.’)
Utskottet som tagit de afgifna förslagen i noggrannt öfvervägande, är med
motionärerne ense om nyttan och behöfligheten af en väl ordnad kommunalstyrelse,
men då institutioner för sådant ändamål redan finnas dels i Sockcn-nämnderne och
dels i länens hushållssällskaper, m. fi., så har Utskottet vid motionernes besvarande
att tillse, huruvida skäl må vara för handen att söka tillvägabringa flera anstalter
af detta slag, hvilken fråga åter i främsta rummet beror derpå, om den kommunal-anda
inom vårt land förefinnes, som skall gifva desamma lif och förutan
hvilken de, om än i lagstiftningen tillåtna eller påbjudna, endast blifva döda och
ofruktbara inrättningar. Enligt Utskottets öfvertygelse visar sig bristen på en
dylik kommunal-anda ganska tydligt genom svårigheten att besätta platser inom
Socken-nämnderne och genom det ringa nit, som i allmänhet inom dessa (örspörjes.
Att nu ytterligare öka redan befintliga kommunalbestyr med flere sådana,
som skulle bestridas utan ersättning för kostnader och andra uppoffringar, komrae,
enligt hvad Utskottet befarar, att föröka svårigheten att fä nuvarande kommunalbestyr
bestridda och att möjligen qväfva den håg för allmänna värf, som
redan finnes.
Utom det att flere kommunalnämnder således, enligt Utskottets tanke, ej
med framgång kunna tillvägabringas, förekommer jemväl det skäl mot bilal! till
hvad motiönärerne yrkat, att det afsedda ändamålet synes kunna ernås med de
iniältningar af detta slag, som redan förefinnas. Enligt 2 mom. i 2 §. af 1843
års Kongl. Förordning angående Socken-nämnder, ega nemligen menigheterne, att
åt samma Nämnder, utöfver dessas i förordning bestämdt utstakade åligganden,
20
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskollets Betänkande, JY° 110.
uppdraga alla kommunerne rörande, gemensamma angelägenheter, sorn ej tillhöra
Embets- och Tjenstemäns befattning. Likaledes hafva länens hushållningssällskaper
sig öppet att i dylika ämnen, som röra länen, öfverlägga och sig yttra samt
jemväl att genom Läns-styrelserna till Kongl. Majit frambära de önskningar och
behof, hvilka i sådant hänseende kunna göra sig gällande. Dessutom ega och
utöfva Läns-styrelserne den rättigheten att i frågor, som röra, vare sig hela deras
län eller större eller mindre delar deraf, genom vederbörligen valde deputerade
inhemta menigheternes tankar och önskningar, hvilka sålunda, när hehofvet det
kräfver, för hvarje särskildt fall få tillfälle att uttala sig; en anordning, genom
hvilken menigheternes behof af samrådan i gemensamma angelägenheter svnes så
mycket bättre kunna tillfredsställas, som desse deputerade kunna väljas med afseende
på den sakkännedom, de ega i det ärende, som just är i fråga, och icke
behöfva sammanträda oftare än verkligt behof deraf är för handen.
Slutligen förékommer, mot inrättande af de ifrågavarande Länsnämnderne, äfven
den betänkligheten, att kommunerne svårligen skulle åt desamma vilja öfverlåta
den allmänna beskattningsrätt, utan hvilken dessa Nämnder icke skulle kunna
något väsendtligt uträtta.
På grund af de skäl, Utskottet sålunda vördsamligen anfört, hemställer Utskottet,
att någon åtgärd i den syftning, motionerne innefatta, för när
varande
ej må af Ilikets Ständer vidtagas.
Stockholm den 6 Juli 1854.
Reservationer
af 1hrr Friherre Alströmer, C. J. 0.: »Då Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
vid sistlidne riksdag afstvrkte Ilikets Ständers bifall till ett då väckt förslag
om inrättande af kommunalnämnder, yttrade en dess ledamot uti sin, emot
Utskottets beslut afgifna reservation, bland annat följande: 1
»Om det i hvilket land som helst är af vigt, att dess särskilda landskaper
ega ett tillfälle att uttala sina önskningar och behof, samt att sörja för de angelägenheter,
som äro för dem egna, så gäller detta företrädesvis om vårt fädernesland,
i anseende till det mångfaldigt brutna skaplynnet af dess natur. Ett laud
som intager en sträcka af 150 mil från norr till söder, hvars flesta landskaper
sinsemellan förete en i så många hänseenden afvikande karakter, och inom hvilket,
i följd deraf, odlings-, befolknings- och näringsförhållandena äro så högst olika,
synes framför andra vara anvisadt på nödvändigheten alt gifva åt hvart och ett
af dessa särskilda landskaper en organ. Icke alltid kunna samma ekonomiska författningar
vara tillämpliga och utöfva en odeladt välgörande inflytelse i så skilda
orter, som Skåne och Norrbotten, Gottland och Wermland; månget stadgande kan
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskollets Betänkande, JYi 110.
21
deremot vara af dessa provinsers olika läge och natur särskildt påkalladt, och
månget ekonomiskt påbud finnes gagnande för det ena, som icke kan med fördel
utsträckas till det andra.»
»Betraktar man åter landets historiska utveckling, synes denna äfven i rikligt
mått innebära ett erkännande af den anvisning, naturen i nämnde hänseende gil—
vit. En kommunalförfattning för landskaperna är hos oss i sjelfva verket icke
något nytt, utan endast återställandet af en inom Svenska samhället urgammal och
i dess inre väsende djupt rotad inrättning. Sveriges författning har af ålder varit
en landskapsförfattning. Hvart landskap hade i äldre tider till och med sin
egen lag; icke förr än i medlet af det 14:de århundradet fanns en gemensam lag
för hela riket. Slen ännu till en vida sednare tid bibehöllo sig dragen af den egna
författningen för landskaperna; äfven det 15 och 16 århundradet hade för—
' gått innan landskaperna voro, i afseende på lagstiftningen, bestämdt underkastade
den allmänna Riksdagen, och landskapsmöten med beskattande myndighet hafva egt
rum ännu under Carl XI:s regering. I liera af de norra provinserna hafva de
gamla landstingen, i form af socknevis valda deputerades sammanträden med landshöfdingarne,
bibehållit sig fram emot våra dagar, och i en af dessa provinser fortlefver
i sjelfva verket landstinget ännu i dag.»
»En väldet i Carl Xl:s och Carl XILs hand utsläckte, med fulländandet af
styrelsens centralisation, dessa provinciela inrättningars förra lif, och ifrån denna
tid är det egentligen, som de starka kastningarne mellan motsatta ytterligheter
inträdt, hvilka alltsedan karakteriserat Sveriges historia. Centralisationen förblef
emellertid lika stark, äfven sedan magten öfvergått i Ständernas hand. Men det
dröjde icke längre än till de första årtiondena af den s. k. frihetstiden, innan behofvet
af en större frihet för de olika landskaperna att, åtminstone i ekonomiska
mål, sörja för sina egna angelägenheter begynte att åter vakna. Redan år 1742
påbjöds till följe af Rikets Ständers beslut, att i hvarje socken skulle väljas »en
eller flere bepröfvade landthushållare hvilka kunde årligen ombytas, och hvilka
skulle, antingen sjelfva eller genom en eller flera deputerade af hvarje härad, på
en viss dag hos landshöfdingen i orten sig inställa, och der vidare under sig utvälja
fyra eller flera personer, som borde hos landshöfdingen gifva vid handen,
hvad de förmente vara bäst, nyttigast och drägeligast för landtmannen». Likartade
förslag framställdes 1795 af den dåvarande Hushållnings-Komitén, och slutligen
på Riksdagen 1809, då underdånig framställning gjordes till , Kongl. Maj:t
om inrättande af Länshushå lin i ngs-säll skaper».
»Efter inrättandet af Hushålls-sällskaperna hvilade någon tid frågan om utbildandet
af landskapernas kommunala inrättningar. Men under de sistförfluten
årtiondena hafva förslag i detta åmne vid Riksdagarne ständigt återkommit. Vid
1828 års Riksdag väcktes inom llidderskapet och Adeln en motion om Hushåll—
nings-sällskapernas förvandlande till municipalråd, valda efter hemmantal, och ett
22
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottcls Belänkande, M HO.
annat om inrättande af ståndsvis sammansatta municipalråd, hvilka skulle en gang
hvar tredje månad sammanträda under landshöfdingen ordförandeskap. Vid 1854
års Riksdag framställdes inom Presteståndet ett nytt förslag att af Hushållniugssullskaperna
bilda municipa!-inrättningar och inom Borgareståndet en motion, att
Rikets Ständer borde hos Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande af en lag om kommunalstyrelser
så väl för socknarne, som för länen. Vid samma Riksdag anmälde
också Rikets Ständer den 9 Februari 1855 hos Kongl. Majit behofvet af en full—
staudigare lagstiftning i afseende på kommunäl-författningen inom socknarne. Vid
1840 års Riksdag väcktes åter inom Riddö*rskapet och Adeln motioner dels om
kommunalstyrelser i allmänhet, dels särskildt om länsnämnders inrättande, och de
sammansatta Lag- och Ekonomi-Utskotten utarbetade då, efter föreskrift af Rikets
Ständer, förslag tili lag för härads- och läns-nämnder. Rikets Ständer framställde
emellertid för Kongl. Maj:t endast förslag till lag om sockenstämmor och sockennämud,
hvarefter den Kongl. Förordningen härom utfärdades den 29 Augusti 1843.
Vid sistlidne (1847 års) Riksdag upplifvades emellertid åter förslaget om inrättande
af municipalauktoriteter för behandling af fögderiernas eller länens gemensamma
angelägenheter, och ett dylikt, förslag har nu (1850) å nvo blifvit väckt.»
»Utan tvifvel hänvisa dessa oupphörligt återkommande frågor på ett verkligt
förhanden varande behof. Betraktar man företeelserna utom Representationen, synas
dessa äfven derpå gifva en bekräftelse.»
»I sådant afseende böra nämnas det af Konungens Befallningshafvande i Elfsborgs
län år 1833 till Kongl. Majit inlemnade och af trycket utgifna förslag til!
menighets-styrelser för socknarne och länen, öfver hvilket Kongl. Majit infordrade
samtlige sina Befallningshafvandes utlåtanden; vidare fattigvårdskomiténs förslag till
icke blott socken-, utan härads- och läns-nämnder, samt äfven komiléns för nationalrepresentationens
ombildning förslag till införande af länsnämnder, hvilka »skulle
erhålla uppdrag att meddela upplysningar och råd i de för länet gemensamma
frågor». Erfarenheten har också visat, att komiteér måst länsvis bildas, då Kongl.
Majit i frågor, som rört landets ekonomiska angelägenheter, velat höra dess invånare,
såsom t. ex., då Kongl. Majit åren 1833 och 1841 ville inhemta menigheternas
yttranden om hemmansklyfningen och vilkoret! för besutenhet, äfvensom
år 1847 om förslaget till ny reglering af domsagor och fängelsedistrikter i riket;
så hafva äfven vid de nödår, som träffat en del af rikets provinser, länskomitéer
sjelfmant bildat sig genom deputerade sockne- och fögderivis.»
»Bland redan för handen varande elementer lill en kommunal författning för
länen kunna räknas: Pröfningskomitéerna, Deputerade för markegångssättningen,
Brandstodsföreningar för länen, Lazaretts-, Kurhus- och Hospitals-Direktioner, Boställs-
och Lönings-Direktioner, m. fl.»
»En inrättning, som, så djupt grundad i beskaffenheten af landets natur, i dess
gamla plägseder och författning, tillika blifvit på senare tider föremål för en så
Allmänna Besvärs- och Ehonomi-Uiskollels Betänkande, J}f 110. 25
/ ,
ofta förnyad behandling, synes med skäl förtjent af lagstiftningens åtgärd. Det genom
Förordningen om Sockenstämmor och Kyrkoråd begynta ordnandet af vårt
municipalväsende kräfver äfven en fullständigare utbildning, genom upprättande af
en kommunal-inrättning för länen, som, utan att störande ingripa i de särskilda
kommunernas sjelfständiga lif, kunde gifva åt dessa en enhetspunkt i frågor, som
ega ett för dem gemensamt intresse. Eit ytterligare stöd för öfvertygeisen derom,
lemnar den omständigheten, att, under nuvarande förhållanden, såväl Regeringen,
som Rikets Ständer äro öfverhopade med en alltför stor mängd ärenden, från
hvilka de, om en sådan mellanlänk funnes emellan den enskilda kommunen och
det hela, kunde och borde befrias. Det finnes vidare icke få, i senare tider ifrågasatta
företag till länens nytta, såsom t. ex. arbets-inrättningar för länen, för
hvilkas framgång tillvaron af en sådan kommunal-institution vore väsendlig».
Under åberopande af detta yttrande, hvarigenom nyttan och behofvet för
vårt land af ett ordnadt kommunalväsende, denna kraftiga häfstång för ett samhälles
utveckling och förkofran, — synes mig vara på ett lika upplysande som fullständigt
sätt ådagalagda, och då jag ingalunda kan godkänna Utskottets, uti dess
nu justerade betänkande gjorda antagande, att det, uti de inom trenne Riksstånd
väckta och till Utskottets behandling remitterade särskilda motionerne, rörande bildande
af kommunal-nämnder, afsedda ändamål skulle »kunna ernås med de inrättningar
af detta slag, som redan förefinnas», nemligen hushållningssällskapen och
socken-nämnderne, äfvensom den af Länsstyrelserne ulöfvade rättigheten att genom
Deputerade inhemta menigheters tankar och önskningar, anhåller jag alt fä anmäla
min reservation emot Utskottets, med en icke serdeles stor majoritet, fattade
beslut. Hushållningssällskapen och socken-nämnderne äro till sammansättning och
syftemål hvarandra väsendligt olika, och just derigenom i saknad af det samband
sinsemellan, som erfordras för att de förra skola kunna utgöra föreningslänkar i
samhällsförvaltningens gemensamma stora kedja. Utskottets farhåga, att den hos
oss rådande likgiltigheten för deltagande i allmänna bestyr skulle lägga hinder i
vägen för tillvägabringande af de åsyftade kommunai-nämnderne, kan jag ej heller
dela, utan hyser jag fastmer den öfvertygelse, att denna likgiltighet, hvilken för
öfrigt, om man öfverser hushållningssällskapens verksamhet under de sistförfluten
åren, knappast mera kan åberopas, snart skulle vara öfvervunnen, om genom dylika
anstalter tillfälle blefve beredt till en vidsträcktare och mera fruktbärande
kommunalverksamhet. De välgörande resultaten af en sådan verksamhet, en gang
af erfarenheten vitsordade, skulle locka till deltagande i de ifrågavarande Niimnderne,
hvilka, äfven om de icke egde den ovilkorliga beskattningsrätt, hvarförutan
Utskottet ansett dem icke kunna något väsendligt uträtta, borde i mångfaldiga
hänseenden kunna gagna.
Då orsaken till denna vigliga frågas åsidosättande så väl nu'som tillförene,
torde vara att söka, icke i något tvifvel om ändamålsenligheten och nyttan af de
24
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, JYs HO.
ifrågaställa kommunal-nämnderna, utan deremot i de olika meningarne om sättet
för deras bildande och vidden af deras verksamhet, hvilka meningsskiljaktigheter
åter svårligen torde kunna sammanjemkas med mindre ämnet i hela dess vidd varder
»å utredt, att Riks-Stånden derigenom kunna fä en säker ledning för bedömandet
af nämnda förhållanden, hade Utskottet, efter min åsigt bort
tillstyrka Rikets Ständer, att, med erkännande af nyttan och ända
målsenligheten
af väl ordnade och till verksamheten behörigen begränsade
kommunal-institutioner för länen, hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla det Kongl. Maj:t täcktes åt sakkunnige personer
i nåder uppdraga att utarbeta ett fullständigt förslag i ämnet, och
detsamma, sedan det blifvit föremål såväl för vederbörande embetsmyndigheters,
som för länens Hushållnings—sällskaps öfverläggningar
och yttranden, för Rikets Ständer framlägga.
Häruti instämde: Friherre Hjerta, F. Ph., Herrar Törnebladh, C. O., Ribbing,
A., Professor Carlsson, Prosten Carlander, Herrar Frich, Maechel, Wahlström och
Stenberg.
Af Herr Prosten Tranceus: hvilken, såsom sin skilda mening åberopade
följande på Utskotts-afdelningen gillade förslag till stadgar för Läns-nämnder och
Härads-nämnd, nämligen:
Förslag
till
Stadga filt' t, Utte- X ii tutt <le v.
Artikeln 7.
* .§•
a) I hvarje län skall bildas en Läns-nämnd.
Läns-nänånd består af vissa deputerade från hvarje stad och härad inom
länet. Dessa deputerades antal bestämmas efter hvarje stads och härads folkmängd.
b) Härad eller stad, som eger 5,000 innevånare och derunder, sänder till
Läns-nämnd representant
i.
Härad eller Stad med 5,000 innevånare och deröfver till och med 10,000,
sänder representanter
2.
Härad eller stad med 10,000 innevånare och deröfver till och med 15,000,
sänder g.
o. s. v. efter samma beräkning för öfverskjutande folkmängd.
c) I län med mindre än 100,000 menniskor må detta representant-antal
efter stadgad ordning tvåfaldigas, om Läns-nämnd i samråd med Härads-näranderna,
så finner för godt besluta.
2 §•
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, M 110. 23
2 §•
a) Läns-nämndens Ledamöter, valda inom länets alla , Härads-nämnder och
städer i den ordning och på det sätt, som härom i Härads-nämnds-stadgan föreskrifves,
och för städerna här nedan bestämmes, sammanträda till ordinarie sammankomst
i länets residensstad alla år i Augusti eller Sepiember månader, företrädesvis
vid Pröfnings-Kommitténs sammanträde, efter vederbörlig kallelse, och
för öfrigt till extra sammanträde, 'så ofta antingen Nämnden det beslutar eller ordföranden
finner det nödigt.
b) Städernas deputerade väljas på sätt städernas innevånare derom öfverenskomma.
3 §•
Kallelse till Läns-nämnds ordinarie och extra ordinarie sammanträde skall
ske genom Kongl. Maj:ts Refallningshafvande i allmänna Kungörelse, som i länets
alla kyrkor uppläses å Söndag, som infaller omkring fyra veckor före sammankomsten.
Denna kungörelse skall innehålla förteckning på alla de ärender, hvilka
för Läns-nämndens behandling blifva föremål.
4 §■
Ordförande i Läns-nämnd är Landshöfding i Länet. Vice ordförande den,
som Läns-nämndens ledamöter dertill utvälja inom sig.
5 §•
För hvarje år, sedan underrättelse från Härads-nämnderna inkommit, om de
till Läns-nämnd valda ledamöter, låter Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, genom allmän
Kungörelse, tillkännagifva hvilka personer blifvit valda till Läns-nämndens ledamöter.
6 §•
Örn en eller flere Härads-nämnder gemensamt skulle påfordra Läns-nämnds
extra sammanträde i något så beskaffadt ärende, som icke kunnat vid Läns-nämnds
ordinarie sammanträde förutses, så må detta icke förvägras. Vare den eller de
af dessa Nämnder, som härom sig förena, pligtige att till ordföranden inkomma
med skriftlig begäran härom och uppgift på ärendets beskaffenhet.
7 §•
a) Motionsrätt i Läns-nämnd eger nämndens egna ledamöter och länets
Härads-nämnder.
Bih. lill R. St. Pral. 1855 & 1834, 8 Sami. 26 Häfl. 4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, M Ilo.
b) Alla motioner förutan Läns-nämndeus egna ledamöters, skola, för att komma
under Läns-nämndens behandling, skriftligen affattade, inlemnas till ordföranden
före den 15 Juli.
c) Vid extra sammanträde förekomma endast del eller de ärender, som föranledt
Läns-nämndens sammanträde.
Artikeln 2.
8 §•
a) Föremål för Läns-nämnds verksamhet äro frågor, som angå folkbildningen,
Sedligheten, sundhetstillståndet, skogarnes vård, allmänna hushållningen, och fattigförsörjningen
inom Länet; egande Läns-nämnden derjemte att, å länets vägnar,
hos Kongl. Maj:t framställa underdåniga önskningar i dessa ämnen, efter det vederbörande
blifvit derom hörde, om ämnets beskaffenhet dertill föranleder; Domkapitlen
likväl förbehållna tillsyn och vård öfver barna-uppfostran och folkundervisning,
i enlighet med gällande författningar.
b) I förenämnde afseende eger Läns-nämnden, att så väl af Härads-nämnder,
som af embetsman och myndigheter, erhålla de upplysningar, som på en
hvar kunna bero; äfvensom Läns-nämnd skall afgifva de yttranden, som kunna
påkallas, uti de dess omvårdnad tillhörande ämnen.
c) Läns-nämnd eger taga kännedom om befintliga inrättningar, som af länet
gemensamt bekostas, såsom Lazaretter, Kurhus, Landtbruksskolor, Arbetsanstalter
m. fl. och derom, om så pröfvas nödigt, pä vederbörlig ort gora framställning.
9 §•
a) Förete sig behof of nya eller utvidgade inrättningar för länets gemensamma
räkning, med afseende å de angelägenheter, som stå under Läns-nämndens
omvårdnad, eller visar sig tillfälle till ökade näringsutvägar eller förmånligare begagnande
af utvägar, som redan finnes, eller lättade kommunikations-medel för
trafikens befordrande, såsom: Strömrensning, båtleders öppnande, omläggning af
vägar m. m., då skall nödvändigheten eller fördelen af sådane företag, efter inhemtade
noggranna upplysningar, af Läns-nämnden pröfvas.
b) Gillas företaget, skall fullständigt förslag öfver kostnaden dertill, jemte
sättet att det verkställa, af Läns-nämnd ombesörjas, samt åtföljdt af fullständig
framställning om de synbara svårigheterna vid företaget, å den ena sidan, och
fördelen deraf, å den andra, jemte de vilkor för företaget, som Läns-nämnd föreslår,
meddelas Härads-nämnderna i de menigheter, som ärendet rörer. Så beskaffad
framställning och förslag skall af Härads-nämnden, tillika med dess yttrande,
meddelas vederbörande Socken-nämnder och menigheter, hvilka deröfver skola öf
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, Jtf 110.
27
verlägga och besluta; hvarefter protokollet af Härads-nämnden insändes till Länsnämnden,
som vidare handlägger ärendet, efter hvad menigheternes beslut föranleda.
c) Fordras för den förberedande undersökningen om ifrågasatt företag särskildt
kostnads-anslag, så skall förut framställning göras och menighets yttrande
inhemtas derom i nu stadgad ordning.
d) Vägrar menighet att ingå på vilkor, som Läns-nämnd föreslagit, då skola
skälen dertill uppgifvas. Finner Läns-nämnd dessa skäl vara af beskaffenhet att
kunna undanrödjas genom förändring i planen för företaget eller annorledes, eller
anser sig Läns-nämnden' af hvad anledning som helst, böra än ytterligare påyrka
företaget, då skall förnyad framställning göras och skälen deruti utredas, samt
menigheternes ytterligare beslut infordras, allt med iakttagande af den i 2 mom.
föreskrifne ordning.
e) Är företaget af den omfattning och beskaffenhet, att allmänt understöd,
vare sig för den förberedande undersökningen eller verkställigheten kan ifrågasättas,
eller erfordras serskild Nådig tillåtelse dertill, gore Nämnden derom hos
Kongl. Maj:t underdånig anmälan.
10 §.
Om de förhållanden, som tillfälligt eller för inskränktare tid verka till förändring
i utsigterna för allmän bergning, såsom: årsväxtens beskaffenhet, konjunkturen
för hvarjehanda produkters afsättning, samt häraf beroende näringslillfälle
för arbetare af olika yrken, skall Läns-nämnden sorgfälligt göra sig underrättad,
och om förlägenhet synes vara att befara, tidigt vara betänkt, alt om utvägar
för dess afvärjande göra framställning och förslag, i den ordning 2 §. föreskrifver,
eller annorledes föranstalta, efter omständigheternas föranledande.
H §•
Förekommer anledning till anmärkning mot handhafvandet och vården af
folkbildningen, sundhetstillståndet, sedligheten eller fattigförsörjningen, gore Länsnämnden
föreställning derom till vederbörande Härads-nämnd.
Följer ej rättelse derå och har anmärkningen afseende å åsidosättande eller
öfverlrädande af i lag stadgade föreskrifter, anmäle Läns-nämnden förhållandet
hos vederbörande myndighet.
12 §•
Söker Härads- eller Socken-nämnd biträde af Läns-nämnd i ärenden, sorn
fordra andra myndigheters handläggning, och Läns-nämnden gillar Härads-närandens
framställning derom; så skall sådant ärende af Läns-nämnden behörigen anmälas
och åtföljas af Läns-nämndens utlåtande, om ämnets beskaffenhet dertill
föranleder. Underdåniga framställningar hos Kong!. Majit, om ändring i gällande
28 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, M 110.
lagar eller anstalter af större omfattning, må icke af Socken-nämnd eller menighet
annorlunda, än genom Läns-nämnden göras.
13 §•
För de medel Läns-nämnden förvaltar aflemnas redovisning för hvarje år,
vid den tid, som särskildt af Läns-nämnden bestämmes.
14 §•
För granskning af denna redogörelse utse länets alla Härads-nämnder, turvis
hvar för sig, inom Härods-nämnds-distriktet, 2:ne, och länets alla städer, turvis
hvar för sig, 1 bland bofaste personer, hvilka icke äro ledamöter i Länseller
Härads-nämnder, alt vara Läns-nämnds revisorer.
13 .§•
a) Alla länets Härads-nämnds-distrikter indelas för detta ändamål i vederbörligt
antal ufdelningar. Turen dem emellan bestämmes för första gången af
Läns-riämnd, hvarefter afdelningarne i samma ordning omvexla med hvarandra,
hvaröfver Läns-nämnd vakar.
h) Dessa Läns nämnds-revisorer sammanträda i länets residensstad, att granska
Läns-nämnds räkenskaper och lör vältning, hvarvid Nämndens tjenstemän skola
vara närvarande, för alt med upplysningar tillhandagå.
Revisionsberättelsen skall öfverlemnas åt ordföranden i Läns-nämnd inom
3:ne månader efter sista Läns-nämndens ordinarie sammanträde.
Så vidt tillgångar finnas låter ordföranden befordra densamma till trycket.
Alla Härads- och Socken-nämnder erhålla deraf hvardera 2:ne exemplar, hvarjemte
revisionsberättelsen, genom allmän kungörelse, församlingarne delgifves.
16 §.
Förekomma, vid granskningen, inga anmärkningar, eller blifver anmärkt förhållande
genast rättadt eller förklaradt på ett sätt, som revisorerne finna nöjaktigt,
skall decharge af dem meddelas. Om åter revisionsberättelsen upptager anmärkningar,
af en sådan beskaffenhet att de föranleda till närmare undersökning, utredning
eller åtal, då skall ordföranden sammankalla Läns-nämnden och inhemta dess förklaring
derom, för vidtagande af de mått och steg hvartill förhållanderne kunna föranleda. Förfaller
saken, då anses decharge vara gifven. Anställes icke talan emot redovisningen i
laglig ordning inom ett halft år efter revisionsberättelsens aflemnande till ordförande
i Läns-nämnd, så vare Läns-nämnd icke vidare underkastad slikt åtal.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, JVs 140.
29
17 §•
Läns-nämnd bör sorgfälligt vaka för befordrandet af nykterhet; bör med
uppmärksamhet följa försäljningen af spirituösa drycker, och med afseende dérpå
hos vederbörande göra de anmälanden hvartill omständigheterna kunna föranleda.
18 §•
Läns-nämnd har, i den mån det på Nämnden må kunna bero, att iakttaga
hvad författningar påbjuda om tjenst- och försvarslöse personer och lösdrifveri.
19 §•
Hvarje medlem af Läns-nämnden ansvarar efter lag gemensamt med de öfrige,
för vården af de hypotheker och tillgångar, som blifva nämnden anförtrodde,
så framt deremot reservation till protokollet ej blifvit afgifven.
20 §.
För hvarje år, sedan underrättelse inkommit, hvilka personer blifvit till Länsnämnds-ledamöter
utvalde, låter ordförande, genom allmän kungörelse, tillkännagifva
dessas namn och hemvist.
3:dje Artikeln.
Lika med 3:dje Artikeln i Härads-nämnds-stadgan.
Förslag till stadga för Ilärads-nämnd.
Artikeln 1.
1 §• '
a) I hvarje härad skall bildas en Härads-nämnd.
b) Vilja flere härader inom samma Domsaga sig förena om en gemensam
Härads-nämnd vare de dertill berättigade.
2 §■
a) Härads-nämnd beslår af delegerad från hvarje socken inom häradet, utsedde
i den ordning och på det sätt, som här nedan stadgas.
b) I Härads-nämnd är hvarje Socken-nämnds ordförande sjelfskrifven ledamot.
c) Skulle någon Socken-nämnds ordförande vara förhindrad, denna sin befattning
fullgöra, så välja ledarnöterne af Socken-nämnd inom sig tjenlig person,
att i Härads-nämnd inträda.
30
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottels Betänkande, M 110.
d) Församling med 2,000 innevånare och deröfver eger härförutan ibland
sockens röstberättigade ledamöter och med den för sockenstämma stadgade rösträtt,
inom sig utse en representant, att i Härads-nämnden inträda.
e) Härförutan äro sjelfskrifne ledamöter i Härads-nämnd häradshöfding,
kronofogde och häradsskrifvare, men de ega ingen rösträtt i och för sina embeten.
3 §•
Ledamotskap i Härads-nämnd varar ett år. Samma ledamöter kunna ännu
längre denna befattning bestrida, och så länge, som de inom Socken-nämnderne
fortfara att vara ordförande och ledamöter eller genom förtroende eljest till ledamöter
i Härads-nämnd ånyo inväljas.
4 $•
a) Härads-nämnd sammanträder till ordinarie sammankomst en gång hvarje
år vid midsommartiden; första gången efter denna författnings utfärdande på
kallelse af häradshöfdingen, men sedermera och för alltid på kallelse af ordförande.
Sammanträdet skall hållas i häradets tingshus, eller om pågående ting så
förhindrar, i annan deromkring belägen tjenlig lokal.
b) Härförutan sammanträder Härads-nämnd på vederbörlig kallelse af ordföranden.
l:o då Konungens Befallningshafvande fordrar Härads-nämnds hörande i någon
speciel fråga;
2:o när en eller llere Socken-nämnder äska Härads-nämndens sammanträde och
dertill uppgifvit för ordförande nöjaktiga skäl;
3:o Då ordförande finnér häradets angelägenheter kräfva Härads-nämndens extra
samanträde; eller
4:o Härads-nämnden, innan den åtskiljes, beslutar extra sammanträde till någon
viss dag, och 5:o då Läns-nämnd så påfordrar.
5 §■
Sedan Nämnden kommit tillsammans utser den inom sig genom val med
slutna sedlar ordförande och vice ordförande för ett år.
6 §■
Kallelse till ordinarie och extra ordinarie sammankomster utfärdas af
ordföranden, genom allmän kungörelse som i häradets alla kyrkor skall uppläsas
minst 14 dagar före sammanträdet, så framt ej i speciela fall, så skyndsamt sammanträde
äskas af Konungens Befallningshafvande, att denna kallelsetid ej kan
iakttagas. ' . .
I kallelsen upptagas de ärenden, hvilka blifva föremål för Nämndens behandling.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, Jtl 110.
31
. ' 7 §.
a) Motionsrätt eger
l:o hvarje Socken-nämnd, och
2:o Härads-nämndens egna ledamöter.
b) Härads-nämndens ledamöter ega omedelbarligen väcka motioner under*
Nämndens pågående sammanträde; men motioner från Socken-nämnd skola, skrift-*
ligt uppsatte, inlemnas till ordföranden, en månad före det ordinarie sammanträdet,
för att vid detsamma kunna föredragas.
c) Vid Nämndens extra sammanträde få endast förekomma sådana frågor,
för hvilka extra sammanträde blifvit beviljadt.
Artikeln 2.
8 §•
a) Härads-nämnd har befattning med frågor, som angå häradets allmänna
hushållning och ekonomi, polis-, fattig- och helsovård, barnauppfostran och skolundervisning.
b) Derjemte eger Nämnden tillse att häradets enskilda lägenheter, inkomster
och kassor, behörigen vårdas och förvaltas.
9 §■
a) Förete sig behof af nya eller utvidgade Inrättningar för häradets gemensamma
räkning, med afseende å de angelägenheter, som stå under Häradsnämnds
omvårdnad, eller visar sig tillfälle till ökade närings-utvägar eller för
månligare
begagnande af utvägar, som redan finnas, eller lättade kommunikationsmedel
för trafikens befordrande, såsom: strömrensning, båtleders öppnande, anläggning
af vägar, m. m., då skall nödvändigheten eller fördelen af sådana företag,
efter inhemtade noggranna upplysningar, af härads-nämnd pröfvas.
b) I så beskaffade frågor, som angå flere Härader eller hela länet gemensamt,
får icke Nämnden besluta om åtgärder, hvilka i frågans sammanhang och
behandling i sin helhet kunna göra inskränkningar i Läns-nämnds verksamhet.
Dylika ärenden remitteras till Läns-nämndens handläggning. Förfaller frågan der,
då må det vara Härads-nämnd obetaget, att åter upptaga den och tillgöra hvad
den kan för godt finna.
c), Gillas företaget, skall Nämnden, så vidt nödige tillgångar för omkostnader
finnas att tillgå, låta uppgöra förslag öfver kostnaden dertill, jemte sättet att
det verkställa, åtföljdt af fullständig framställning om de synbara svårigheterna vid
företaget, å den ena sidan, och fördelen deraf å den andra, jemte de vilkor för
företaget som Nämnden föreslår, och meddela detsamma åt Socken-nämnderne i
de menigheter, som ärendet angå. Så beskaffad framställning och förslag skall
32
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, JVi 110.
af Socken-nämnden tillika med dess utlåtande, meddelas vederbörande menighet,
som skall deröfver, för sin del, öfverlägga och besluta, hvarefter Protokollet granskas af
Socken-nämnden, som vidare handlägger ärendet, efter hvad menigheternes beslut
föranleda.
d) Vägrar menighet att ingå på de vilkor, som Härads-nämnd föreslagit, då
skola skälen dertill uppgifvas. Finner Läns- eller Härads-nämnden dessa skäl
vara af beskaffenhet att kunna undanrödjas, genom förändring i planen för företaget
eller annorledes, eller anse dessa Nämnder sig böra än ytterligare påyrka
företaget, då skall förnyad framställning göras och skälen dertill utredas, samt
menigheternes ytterligare beslut infordras, allt med iakttagande af den i b mom.
fÖreskrifna ordning.
e) Kr företaget af den omfattning och beskaffenhet, att allmänt understöd,
vare sig för den förberedande undersökningen eller verkställigheten, kan sättas i
fråga, eller erfordras särskild nådig tillåtelse dertill, då gore Härads-nämnden derom
anmälan i Läns-nämnd, som vid ärendets vidare behandling tager befattning.
10 §•
Härads-nämnd bör sorgfälligt verka för befordrandet af nykterhet; bör med
uppmärksamhet följa försäljningen af spirituösa drycker och i afseende derpå, hos
vederbörande göra de anmälanden, hvartill omständigheterna kunna föranleda.
H §■
Om de förhållanden, som tillfälligt eller för inskränktare tid verka till förändring
i utsigterna för allmän bergning, såsom: årsvextens beskaffenhet, konjunkturen
för hvarjehanda produkters afsättning, samt häraf beroende näringstillfälle
för arbetare af hvarje yrke, skall Läns-nämnden sorgfälligt göra sig underrättad;
och om förlägenhet synes vara att befara, skall Nämnden tidigt vara betänkt, att
om utvägar för dess afhjelpande göra framställning och förslag efter omständigheternas
föranledande.
12 §•
Förekommer hos Härads-nämnd anledning till anmärkning emot handhafvandet
af vården om folkbildningen, sundhetstillståndet, sedligheten, fattigförsörjningen,
lösdrifveriet m. m. inom någon församling, gore Nämnden framställning derom hos
Socken-nämnden. Följer ej rättelse derå, och har anmärkningen afseende å åsidosättande
eller öfverträdaride af i lag stadgade föreskrifter, anmäle Härads-nämnden
förhållandet hos vederbörlig myndighet för laglig behandling.
13 §•
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Dlskottcls Betänkande, J\i llO.
55
§ -13.
Söker Härads-nämnd biträde af Läns-nämnd i ärenden, som fordra andra
myndigheters handläggning, skall sådant ärende af Läns-nämnden behörigen anmälas
och åtföljas af Läns-nämndens utlåtande, om ärendets beskaffenhet dertill
föranleder. Underdåniga framställningar hos Kongl. Maj:t om ändring i gällande
författningar eller reglementen må endast genom Läns-nämnd sökas.
§ 11
Socken-nämnderna skola till Härads-nämnden insända för hvarje år summariska
uppgifter på kostnader för folkskola och fattigförsörjning, samt andra socknarnes
gemensamma inrättningar, jemte uppgift å antalet barn, som begagnat skolan
och fattighjon, som erhållit understöd.
Dessa uppgifter åtföljas af allmänna reflexioner öfver skolans och fattigvårdens
ställningar och förhållanden.
§ 13.
För de medel, som åt Härads-nämnd anförtros, aflemnas redovisning för
hvarje år vid den ordinarie sammankomsten. Räkenskaps-året beräknas från ordinarie
till ordinarie sammanträden.
§ 16-
Härads-nämnd har, i den mån det på Nämnden må kunna bero, att iakttaga
hvad gällande författningar bjuda om tjenst- och försvarslösa personer samt lösdrifveri.
§ 17.
Hvarje medlem af Härads-nämnden ansvarar gemensamt med de öfrige för
vården af de hypotheker och tillgångar, som blifva Nämnden anförtrodda, så framt
deremot ej skäliga anmärkningar blifvit till protokollet gjorda.
§ 18.
*
a) För granskning af denna redogörelse utses 3 revisorer ifrån Häradsnämnds-distriktet.
Alla distriktets socknar välja turvis iuom sig revisorer. Härads-nämnden
förvarar en journal, hvari alla distriktets socknar och turen för valet
äro antecknade. Turen bestämmes efter alfabetisk ordning, men derinom för
första gången af Härads-nämnden.
b) Revisionsberättelsen öfverlemnas åt ordföranden i Härads-nämnden inom
5:ne månader efter Revisorernes val. Finnes tillräckliga medel för omkostnaden,
låter ordföranden befordra revisionsberättelsen till trycket och derefter utdela 1
exemplar deraf till hvarje Härads- och Socken-nämnd.
Bih. till R. St. Brot. 1855 & 1854. 8 Sami. 26 Häfl. 5
34 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskollets Betänkande, Jtä HO.
c) Ora Revisionsberättelsen icke tillstyrker decharge; så sammankallar ordföranden
Härads-nämnden för att inhämta dess mening derom och vidtager de
mått och steg, som förhållandena föranleda.
d) För revisorers granskning upplåtes arkiv och handlingar, hvarjemte Häradsnämnds
Sekreterare eller, i brist deraf, en ledamot af Härads-nämnden, som Nämnden
inom sig utser, anmodas vara revisorerne behjelplig med upplysningar.
§ 19.
Anställes icke talan emot dem det vederbör i laglig ordning, inom ett halft
år från den dag, Revisionsberättelsen blifvit till ordföranden aflemnad, så vare
icke Nämnden vidare underkastad slikt åtal.
§ 20.
Härads-nämnd eger att så väl af Socken-nämnd, som af myndigheter och
embetsmän erhålla de upplysningar och biträden, som på en hvar kunna bero;
äfvensom Härads-nämnd förpligtigas afgifva de yttranden, som kunna påkallas uti
de dess omvårdnad tillhörande ämnen.
§ 21
Den, som med Härads-nämnds beslut icke åtnöjes, må deri söka ändring genom
besvär, som ingifvas till Domkapitlet, i mål som röra dess handläggning och
i alla öfriga hos Konungens befallningshafvande i Länet, inom kl. 12 å 21:sta
dagen, räknadt från beslutets kungörande eller deraf bevisligen erhållen del; bifoge
ock sina besvär ej allenast det öfverklagade beslutet, utan äfven bevis, när detsamma
kungjordes eller blifvit honom tillstäldt. Försummas hvad sålunda föreskrifvet
är, vinner beslutet laga kraft, såvida det icke angår ämnen, hvaröfver
Nämnden icke är befogad besluta.
§ 22.
Härads-nämnd utser inom sig genom allmän omröstning, vid hvarje ordinarie
sammankomst, ledamöter att ingå i Läns-nämnd. Dessa väljas för ett år. För
att ersätta dessa personer inom Härads-nämnden, anmodas Socken-nämnder och
församlingar, hvarifrån dessa representanter utgått, att i den ordning, som tirsta
Artikeln och 2:dra § momenterne b. c. d. stadga och sednast 14 dagar efter
Härads-nämnds tillkännagifvande härom, nya ledamöter till Härads-nämnden invälja.
Artikeln 3.
§ 23.
Ordföranden föredrager ärendena, leder öfverläggningen, framställer, efter slutad
diskussion, proposition till bifall eller afslag, samt vakar öfver ordningen vid för
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskotlets Betänkande, M 110.
SS
handlingarne och att inga andra ärender företagas, än de som, enligt denna stadga,
tillhöra Ilärads-nämndens handläggning.
§ 24.
Hvarje ledamot yttrar sig efter upprop af ordföranden, i den ordning han
dertill anmält sig, och eger att göra förslag och framställningar i ämnen, som ligga
inom Nämndens befogenhet.
§ 23.
Yppa sig vid beslut olika meningar, galle den mening, hvarom de flesta sig
förena. Äro rösterne på begge sidor lika, afgöre ordförandens röst.
§ 26.
Vid hvarje ordinarie sammankomst skola först föredragas de expeditioner, som
sedan sist förflutna sammankomst till Härads-nämnd ankommit. Sedermera efter
ärendenas vigt och angelägenhet, mål, som blifvit uppskjutna från sist förflutna
sammankomst, samt meddelanden från myndigheter, embets- och tjenstemän. '
§ 27.
Sammankomst må icke fortfarande hållas längre än 3 dagar, hvarefter ordföranden
förordnar om sammankomstens upplösning.
§ 28.
Alla till Härads-nämnden, emellan dess sammankomster, ankommande bref
och handlingar emottagas af ordföranden, som dem vid nästa sammankomst anmäler.
För öfrigt fördele Nämnden sig emellan de olika göromål och bestämmer
sjelf om arbetsordning och arbetssätt.
§ 29.
Rösträtt inom Nämnden räknas per capita.
§ 30.
Alla kommunikationer, utlåtanden och förklaringar emellan Nämnderne skola
så skyndsamt meddelas, som ärendenas vigt kräfver. För verkställighet häraf eger
Nämnden rättighet förelägga vitén af högst 10 R:dr banko.
§ 31-
Hvarje härad betalar sina ombud i Läns-nämnden i vanlig ordning och
på sätt nu sker vid ombudskap för häradet; men när Läns-nämnd kommer i
tillfälle att ifrågavarande utgifter bestrida, så böra de ifrån Läns-Nämnds-kassan
utgå.
56
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, Jtä lil.
§ 32.
Härads-nämnd må icke fatta beslut, med mindre än halfva antalet ledamöter
äro närvarande.
Af Herr Boman: »Utskottet har, såsom skäl tili afslag å ifrågavarande motion, hufvudsakligen
åberopat, att den »Kommunal-anda» saknas, på hvars grund sådana institutioner,
som Läns-nämnder etc. etc. böra inrättas; men då jag är af den
motsatta öfvertygelse, att sådana institutioner i ej ringa mari skulle komma att
bidraga till väckandet af en önskvärd »kommunal-anda», så får jag emot det beslut,
i hvilket Utskottet stadnat, mig reservera.»
I ofvanstående reservation instämde Herr Sundblad.
Herrar Lektor Sondén och Prosten Arosenius tillkännagåfvo, att de icke uti
beslutet deltagit.
M lil.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 6 Juli 1854, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af vacht motion om ändring i sättet
för den s. k. Landsskyldens utgörande till presterskapet
inom Bohus Län.
Inom Hedervärda Bonde-Ståndet har af Riksdagsmännen Olaus Börjesson och
Tobias Lind från Götheborgs och Bohus län en framställning uti ifrågavarande
ämne blifvit gjord och derefter till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
behandling öfverlemnad. Motionärerne hafva anfört, hurusom, sedan äldre tider,
uti Bohus län ifrån ett betydligt antal gårdar utginge en skatte—afgift till kyrkan
och presterskapet, under namn af landsskyld, hvilken afgift, under en tid, då frågan
om skatteförenklingen utgjorde en lifsfråga, ansåges, hvad sättet för afgiftens
utgörande angick, vara förtjent af uppmärksamhet. Denna skatt, som icke hade
någon gemenskap med den, enligt beskattningslagarne för länet, årligen utgående
kvrko-tionden, hade sitt upphof uti enskildes förfoganden och utgjordes af hemman,
hvilka, på sätt en år 1388 upprättad Jordebok öfver Oslös (sedermera Opslos)
stift skulle utvisa, blifvit under katholska tiden skänkte till kyrkan och presterskapet
af enskilde personer, för erhållande af grafplats i kyrkan samt sedermera
af presterne utarrenderade. Efter hvad motionärerne uppgifvit, skulle för de af
dessa hemman, hvilka ej under tidernas lopp blifvit från kyrkan abalienerade, den
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, M lil.
37
under namn af landsskyld till presterne utgående skatten i allmänhet erläggas
enligt den persedel-värdering, som åsattes Bohus län efter Roeskildska freden
1658, men endast uti tre eller högst fyra pastorater utgöras in natura.
Efter anförande af berörde förhållande hafva motionärerne hemställt, huruvida
ej lämpligen borde stadgas, att den landsskyld, som sålunda å en del orter
utginge in natura, jemväl efter nuvarande landsskylds-tagares afgång skulle beräknas
och utgå enligt den, för öfriga skatters i länet utgörande, bestämda persedelvärdering
af år 1659, för hvilket förslags antagande motionärerne ansågo
hinder så mycket mindre kunna möta, som Rikets Ständer redan vid ett föregående
riksmöte bifallit, att en del af landsskylds-persedlarne, nemligen hudar och
skinn, skulle få lösas efter förstberörde grund, samt den ifrågasatta åtgärden i
högst obetydlig mån skulle förändra beloppet af den utaf hemmanen till presterskapet
utgående afgäld.
Af äldre handlingar rörande detta ämne har Utskottet inhemtat, att landsskvlden
sedan omkring år 900 omtalas såsom en skatt, den Harald Hårfager, såsom
enväldig öfver hela Norrige, pålade all odaljord, hvartill han förklarade sig
ensam egare; och att sedermera, efter enväldets afskaffande under Håkan Adalstens
Fostre, landsskylden utgjort den skatt, som egaren af jorden (odalbonde!) eller
jorddrotten) uppbar af sin landtbonde (lejlending). Enligt hvad handlingarne vidare
utvisa, blefvo härefter genom Konung Olofs handfästning och presterskapets privilegier
af 1336, hemman af kronan anslagne såsom bidrag till presternes underhåll
och befiiade från annan skatt, än landsskyld till presten. Bien ett ännu större
antal odalgods skänktes småningom till presterskapet af enskilde personer, för erhållande
af grafplats i kyrkan, för själamessor m. m. Landsskylden utgick i malt,
råg, korn, smör, kor, gäss, hudar och skinn m. 11. olika persedlar; dock utgjorde
maltet största räntan. All säd skulle betalas in natura, utom i missvext-år, då
af Amtmannen oell Biskopen skulle sättas en taxa, hvarefter landsskylds-räntan borde
utgöras. Dessa föreskrifter, angående iandsskyids-skattens utgörande, bibehöllos
sedermera oförändrade i de efter denna lid upprättade jordeböcker. Ifrån äldsta
tider skulle således landsskylden betalas in natura; och efter Bohus läns afträdande
till Svenska Kronan stadgades, uti fredsfördraget i Roeskilde den 26 Februari
1658 och derefter genom fredstraktaten i Köpenhamn den 27 Maj 1660, att
alla stånden, andeliga och verldslig», skulle varda vid deras dittills åtnjutna privilegier
och friheter bibehållna; hvarefter, genom flera särskilda Kongl, resolutioner
samt presterskapets privilegier den 16 Oktober 1723, dess rättigheter blifvit stadfästade
i afseende på annex- och mensal-hemman och den af dem utgående landsskylden,
hvilka rättigheter och privilegier finnas ytterligare skyddade af 114 § i
Regeringsformen.
Oaktadt detta hafva sedan lång tid tillbaka och vid flere föregående riksmöten
klagomål af den Bohuslänska allmogens ombud blifvit förde, i fråga om sättet
38 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, JV2 lil.
för afgäldens utgörande af de andliga godsen. Tvisterna härom härleda sig från
16:de århundradet, då Norrige på Herredagen i Köpenhamn 1556 förklarades vara
en provins under Danska Kronan och från denna tid blef föremål för hårdt
förtryck af Dansk adel, som slog under sig både krono- och odalgodsen samt äfven
kyrkors och presters hemman. De angående godsens natur emellan Kronans
ombudsmän och enskilde härunder började stridigheterna hafva i det nuvarande
Konungariket Norrige längesedan blifvit afgjorde medelst lagstiftningens mellankomst,
dels genom 1573 års jordebok, dels genom Christian IV:s lagbok 1604 och slutligen
genom Christian V:s lagbok 1687; men hafva fortfarit uti Bohus län till
närvarande tid. Sedan detta landskap blifvit en Svensk provins, fann Svenska
Kronan det vara angeläget att söka upphjelpa det under de föregående krigen illa
medfarna landet, genom beviljande af åtskilliga eftergifter, i anledning hvaraf, bland
annat, genom Kongl. Brefvet den 25 Juni 1686, det ständiga kronovärdiet å hemmansräntorna,
såsom löneinkomst åt civilstatens tjenstemän fastställdes till 3 daler
i silfver för hvarje tunna korn och mait o. s. v. för andra persedlar, hvilken författning
motionärerne afsett genom den af dem åberopade allmänna persedelvärdering
år 1659; äfvensom, genom Kongl. Brefvet den 8 Oktober 1723, allmogen
blifvit medgifvet att få lösa sin kyrkotionde efter kronovärdi eller 3 daler silfver—
mynt för tunnan, hvilket nådiga bref, genom Kongl, resolutionen på presterskapets
besvär af år 1766, blifvit upphäfdt, men sedermera genom Kongl. Resolutionen
på allmogens besvär den 22 Mars 1770 åter förnyadt, hvarvid sedermera förblif—
vit, dock med uttryckligt tillägg, att hvad genom detta medgifvande skulle brista
i tillgångar för bestridande af kyrkornas tarfvor, borde genom sammanskott beredas.
Oansedt dessa eftergifter hade dock genom Kongl, resolutioner den 6 September
1662 och den 1 September 1664, presterskapet blifvit tillförsäkradt att handhafvas
vid sina rättigheter af annex- och mensalhemmanen; och dessa rättigheter fingo
äfven orubbade åtnjutas under den af Konung Carl XI verkställda reduktionen.
Men sedan åt allmogen blifvit medgifvet att erlägga kyrkotionden och de till civil-
och militiestaten indelta räntor, efter ofvanbestämda kronovärdi, samt då, i
anseende dertill, att de andliga godsen, som ända till närvarande tid varit i Norska
jordeboken upptagne i egen kolumn såsom beneficirte, hos oss geistlige, år
1725 blefvo i jordeboken upptagne under krono-kolumnen, oaktadt presterskapets
förnyade protester, skatteköp af presters och kyrkors hemman allt oftare blifvit
beviljade, tvärtemot Konungs och Ständers vid hvarje protest gifna försäkran, att de
andliga hemmanens natur icke skulle förändras genom deras upptagande i kronokolumn
(dock alltid med förbehåll af prestens eller kyrkans rätt till Iandsskyld);
så började anspråk väckas att äfven få betala prestens landsskyld efter enahanda
kronovärdi. I anledning af en i denna syftning vid Riksdagen 1769 af ombudet
för Lane och Tunge härader väckt fråga, har Kammar-Kollegium, efter derå erhållen
nådig remiss, den 6 Februari 1770 och den 6 April 1772 afgifvit särskilda
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, JVs Hl. §9
underdåniga utlåtanden, deruti Kollegium åberopar flere äldre resolutioner och Förordningar,
angående presterskapets rättighet att uppbära landsskylden in natura;
samt tillika upplyst, att ifrågavarande utskyld ej förrän år 1697, med anledning
af 1689 års Häradsskrifvare-instruktion och Länsbokhållaren i Götheborg, Holsts
förfrågan, blifvit i jordeboken på Kammar-Kollegii befallning införd och då ej antecknats
bland hemmansräntorna, utan endast in margine, hvarefter Kongl. Majit
genom resolution den 9 Januari 1773, förklarat sådane skäl icke vara anförde,
som kunde befria allmogen från landsskylds-maltets utgörande in natura, om ej någon
särskild öfverenskommelse emellan vederbörande härutinnan kunde träffas; och
sedermera har väl Kongl. Majit, genom resolution den 29 September 1826, som
motionärerne åberopa, bifallit ett framstäldt yrkande, att, som landsskyldens småpersedlar,
hudar och skinn, icke funnos upptagne i Bohus läns konvention af den 8
Januari 1722, desse persedlar finge erläggas efter kronovärdi, men enligt hvad
handlingarue upplysa var verkliga skälet härtill det, att presterskap&ts ombud,
okunnigt om landsskyldens uppkomst och natur, yrkade att den måtte anses vara
en donation af Kronan, hvaraf Kammar-Kollegium drog den slutsats, att presterskapet
ej egde större rätt att utfå dessa småpersedlar in natura, än militiae- och
civilstaten, som måste åtnöjas med kronovärdi. I enlighet med Kammar-Kollegii
sålunda afgifna yttrande, meddelade Kongl. Majit nådigt beslut och den eftergift
af presterskapets rätt, som härigenom beviljades, föranledde ett förnyadt yrkande
af Riksdagsmännen från Bohus län år 1834, att presterskapet i Bohus län icke
måtte få utfordra den s. k. maltskylden in natura eller betalning derför till högre
belopp, än jordeboken upptager; i anledning hvaraf dock Kongl. Majit, efter vederbörandes
hörande, genom resolution den 1 November 1859, förklarat skäl icke
vara anförda, som kunde föranleda ändring af den på grund af Kammar-Kollegii
utredning i ämnet, meddelade nådiga resolution af den 9 Januari 1773.
Då af hvad sålunda anfördt blifvit rörande ursprunget af landsskylden och
det juridiska förhållandet i afseende derå inhemtas, att denna skatts uppbärande
in natura är en presterskapet i Bohus län af ålder tillförsäkrad och lagligen befästad
rättighet, derest ej särskild öfverenskommelse om dess utgörande på annat
sätt emellan vederbörande kan träffas, hemställer Utskottet vördsamligen,
att den nu i ämnet gjorda framställning lemnäs utan afseende.
Stockholm den 6 Juli 1854.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN. 1854
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial, N.is 112, lii.
1
No 119.
Ank. till Exp.-Utsk. den 26 Juli 1854, kl. 2 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss utaf Betänkandet N:o 105.
Hedervärda Bonde-Ståndet har till Utskottet återremitterat ofvannämnda Betänkande,
i fråga om ändring i 12 punkten af Instruktionen för Postmästare den 16 Februari
1707; men som de öfrige Riks-Stånden samma Betänkande bifallit,,
kan återremissen icke föranleda till vidare handläggning af denna
fråga.
Stockholm den 21 Juli 1854.
N:o 113.
Ank. till Exp.-Utsk. den 26 Juli 1854, kl. 2 e. m.
Memorial.
Enligt beslut den 12 innevarande månad har Hedervärda Bonde-Ståndet till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottets handläggning återremitterat Riksdagsfullmäktigen
Ola Månssons från Christianstads län motion, om underdånig skrifvelses aflåtande
till Kongl. Maj:t, med anhållan om Nådig förklaring af Kongl. Brefvet den 1 sistlidne
Juni, i hvad detsamma angår ansvars-påföljden för den, som å Söndag verkställer bränvins-bränning;
men som, jemlikt Utskottet tillhandakomne Protokolls-utdrag, Höglofl.
Ridderskapet och Adeln den 14, Högvördiga Preste-Ståndet den 12 och Vällofliga Borgare-Ståndet
den 8 i denna månad beslutat, att nämnde motion skall behandlas af det
för frågor, rörande bränvins tillverkning och försäljning, tillsatta Särskilda Utskott; så
kan Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet med ifrågavarande motion icke taga någon
vidare befattning; hvilket Utskottet skolat lör Hedervärda Bonde-Ståndet härigenom
vördsamligen tillkännagifva.
Stockholm den 21 Juli 1854.
Bih. till B. St. Prot. 1853 & 185i. 8 Sami. 27 Haft.
1
2
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, A.o i i i.
&:© 114.
Ani;, till Exp.-Utsk. d. 2G Juli 1854, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af återremiss af 2:dra -punkten uti Betänkandet
N:o 67.
Uti den ifrågavarande punkten af omförmälda Betänkande har Utskottet afslyrkt
tvä af Herr Kontrakts-prosten Runsten afgifna förslag, nemligen: a) »att foikskolelärare-seminarierne
må varda förr eller sednare alldeles indragne och, inom kort lid.
förberedelsevis, åtminstone lill halfva deras nuvarande antal förminskade, helst ock
antalet af redan färdige skollärare-kandidater vore större, än hvad behofvet lärer påkalla;»
b) »att de, som ämna blifva skollärare, måtte, hvar i sitt stift, anvisas till stiftets
kathedral-skola för att der erhålla det klassvis beräkneliga, större eller mindre kunskaps-qvantum,
som i Nåder må varda stadgadt, såsom det för deras blifvande barnaundervisnings-kall
behöfliga.»
Som Utskottets Betänkande, rörande den sednast anförda frågan, blifvit ålerremitteradt
endast af Vällofliga Borgare-Ståndet, och >är i denna del godkändt af de tre
öfriga Riks-Slånden, så erfordras, i afseende härå, icke någon vidare åtgärd; hvadan
Utskottets Utlåtande blott kommer att omfatta frågan om indragning eller förminskning
al seminarierne för folkskole-lärare, hvilken fråga blifvit återremitterad af tre Riks-Stånd,
nemligen Höglofliga Ridderskapet och Adeln, Högvördiga Préste-Ståndet och Vällofliga
Borgare-Ståndet.
De ledamöter af Riks-Stånden, hvilka yrkat återremiss af förevarande fråga,
hafva samtlige tillstyret indragning af en del utaf seminarierne för folkskole-lärare; och
är i sådant hänseende föreslaget, dels alt hvarje seminarium skulle indragas, der antalet
af lärjungar nedginge till ett visst minimum, dels att blott 4 ä 5 eller G å 7 seminarier
skulle bibehållas, och dels att Rikets Ständer skulle inskränka sin åtgärd dertill,
' att fästa Kongl. Maj:ts Nådiga uppmärksamhet på nyttan och behöfligheten af en
minskning i seminariernas antal. Ändamålet med den föreslagna indragningen bar uppgifvits
vara att sålunda bereda tillgångar att fullkomna och förbättra dem bland ifrågavarande
läroanstalter, hvilka kommo att bibehållas. Då de till seminarierne nu anslagne
medel endast lemnade 700 R:dr B:ko till hvartdera, och af nämnde belopp skulle
utgå ej allenast aflöning till föreståndaren, utan ock hyra för rum, utgifter för undervisnings-medel
och arfvoden för undervisning i sång och gymnastik, har man ansett
aflöningen till föreståndaren blifva så'ringa, att denne ej kunde antagas med verklig
förkärlek och odelad håg omfatta sin syssla, utan skulle vara nödsakad dels att emottaga
någon annan befattning bredvid denna, dels att snart söka förflyttning till en fördelaktigare
plats. En följd häraf hade blifvit, att de skollärare, man erhållit, om ock
ej egentligen saknande tillräckligt kunskapsmått, likväl icke egt de egenskaper, som
fordras för att bibringa andra sedlighet och bildning, så att deras verksamhet såsom
lärare inskränkts dertill, att meddela lärjungarne kunskap och färdighet i läsning, skrifning
och räkning samt i de ölningar, som folkskole-sladgan föreskrifter.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, A':o lii.
1 öfrigt har blifvit föreslaget, att af de ökade tillgångar, som genom den ifrågaslällda
indragningen bereddes, dels stipendier kunde anslås åt qvinlig» lärare-elever,
hvilka ansetts behöfliga att meddela undervisning i sömnad och spånad, och derjemte
i öfrigt mycket lämpliga för undervisnings-kallet, dels ock att bostäder åt seminariieleverne
skulle beredas, för att sålunda kunna öfver desses lefnadssätt utöfva behöflig
tillsyn. Någon olägenhet af en del seminariers indragning har ansetts icke kunna
uppkomma, enär folkskolorne nu mera äro med lärare försedde och antalet af lärjungar
i seminarierne efter hand betydligen aftagit; hvarjemte slutligen erinrats derom,
att sedan genom 1 §. 3 mom. och 6 §, 2 mom. i Kongl. Kungörelsen den 29 September
1853 blifvit medgifvet, att lärare och lärarinnor, som ej genomgått seminarier,
få i vissa fal! vid folkskolor anställas, behofvet af dylika seminarier nu mera vore
mindre än tillförene.
I strid häremot har blifvit andragel: att det inom olika stift funnes olika förhållanden
i afseende på språk, seder och bildning samt jemväl understundom i kvrkligt
hänseende, och att, då en folkskole-lärare ej ulan olägenhet kunde vara i okunnighet
om dylika förhållanden, hvarje stift följaktligen borde hafva sin särskilda bildningsanstalt
lör dessa lärare; att den ifrågaställa indragningen åtminstone ej för närvarande
borde ega rum, dels emedan antalet af seminarii-elever, 2G för hvarje seminarium,
ännu vore allt för stort att medgifva någon minskning i antalet af lärare för dessa
elever, dels ock derföre alt utaf barn, som äro i skol-åldern, ej allenast ett så stort
antal undervisas i folkskolorne, att 75 barn belöpa sig på hvarje lärare, de oexaminerade
deribland inberäknade, ulan ock ett betydligt antal finnes, som ej åtnjuter undervisning
i allmän skola, hvadan skolväsendets fullständiga ordnande erfordrade en stor
tillökning i antalet af lärare; och har slutligen uppmärksamheten blifvit fästad på den
tillökning i resekostnader, som genom indragning af seminarier kan för skollärare-elever
uppkomma.
Då tre Riks-Stånd återremitterat Utlåtandet i den syftning, att en indragning af
skollärare-seminarier borde ega rum, under det flera olika sätt att dervid gå tillväga
blifvit uppgifna, anser sig Utskottet böra i nämnde syftning meddela förslag.
Innan detta framställes, torde Utskottet, i anledning af de anmärkningar, som
blifvit gjorda mot den ifrågasatta indragningen, böra lemna några faktiska upplysningar.
Beträffande den första anmärkningen, som grundas på de i afseende på språk,
seder och kyrkliga förhållanden förhandenvarande olikheter emellan särskilda stift, anser
sig Utskottet böra upplysa, all, enligt Folkskole-Stadgans 6 §., ansökningsrätten till folkskole-lärare-tjensler
är fri öfver hela riket. Om också Behof förefunnes af en särskild
skollärare-bildning för hvarje stift, äro således redan genom ansökningsrättens utsträckning
hinder lagda i vägen för vinnande af detta mål.1 Hvad dernäst beträffar den
erinran, att en indragning ej borde ega rum, enär medeltalet af lärjungar för hvarje
läroanstalt vore så stort sorn 26, så får Utskottet, då det mindre torde vara ett genom
beräkning funnet medeltal, som ingenstädes motsvaras i verkligheten, än det faktiska
antalet lärjungar i särskilda seminarier, som här bör afses, med afseende på detta sednare
nämna, att i ett af dessa seminarier lärjunge-antalet endast stiger till 5, i ett annat
till 12, i ett tredje lill 13, i ett fjerde tiil 15, i ett femte till 18 o. s. v., och således
tvifvel torde kunna förefinnas, huruvida för ett så ringa antal lärjungar en särskild
läroanstalt bör af Slaten underhållas. Vidare är anfördt, att skolväsendets fullständiga
ordnande ännu erfordrar en stor tillökning i antalet af lärare, och får Utskottet i
anledning deraf vördsamt meddela följande. Enligt de till Kongl. Ecklesiastik-Departementet
ingångna berättelser om folkundervisningen, ökades, under de 3 åren som närmast
föregingo sistlidne Riksdag, antaiét af examinerade folkskole-lärare med 775, och
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o lii.
antalet af oexaminerade minskades deremot med 102. Under det att något öfver 100
platser, i stället för att förut hafva haft oexaminerade innehafvare, fylldes med examinerade,
anställdes således under denna, tid 673 examinerade lärare vid lärarebefattningar,
som förut ej funnits. Bildandet al nya folkskolor fortgick således då ännu temligen
starkt; men under de tre aren 1850—1853 har antalet af examinerade lärare endast
ökat sig med 219, under det att antalet af oexaminerade minskats med 67. Det
öfverskjulande antal, som mäste beräknas hafva fyllt nya platser, har således minskats
fran 6/3 under de 3 nästföregående åren till endast 152, eller 521 mindre än Under
de 3 föregående aren. Man torde häraf kunna sluta, att den första uppsättningen af
folkskolor inom landet nu är att anse såsom nära fulländad, och att, derest, i mån af
behof, småningom nya skolor i en eller annan ort tillkomma, antalet af lärare, erforderlig/!
för dessa nya platser, ingalunda kan anses jemförlig! med det betydliga antal,
sorn vid folkskolornas bildande på en gång öfver hela landet först måst blifva behöfhgt.
Om således ett sa stort antal folkskole-lärare icke lärer hädanefter kunna komma
i fraga att anställas, som tinder de näslförllutna åren, och i sammanhang dermed
antalet lärjungar i seminarierne så högst betydligen sjunkit, torde något hinder för folkskoleväsendets
vidare ordnande och behöflige folkskolors förseende med examinerade
lärare icke kunna uppslå deraf, att seminariernas antal förminskas, hvarigenom deremot
tillgångar kunna vinnas, att' bereda utvidgning och fullständigare organisation af
de återstående seminarierna och sålunda sörja för folkskole-lärarnes förbättrade bildning.
Vid Uppgörande af förslag till underdånig skrifvelse uti ifrågavarande ämne, har
Utskottet funnit frågan derom, hvilka seminarier böra företrädesvis indragas, i anseende
till brist på nödiga upplysningar, icke kunna lämpligen göras lill föremål för Rikets
Ständers framställning, utan böra helt och hållet öfverlemnas till Kongl. Maj:ts Nådiga
pröfning; hvaremot Utskottet trott det ej böra lemnäs utan afseende att, såsom inom
Riks-Stånden jemväl blifvit anmärkt, större resekostnad kan i följd af ifrågavarande
åtgärd möjligen uppkomma för en del af de personer, som skola begagna undervisningen
i seminarierna. Utskottet får alltså vördsamligen tillstyrka,
det Rikets Ständer må hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
att en förminskning i folkskole-lärare-seminariernas antal måtte
ega rum, och att de seminarier, som bibehållas, mätte varda utvidgade
och fullständigare organiserade, ' så vidt befintliga tillgångar
medgifva; äfvensom att, der så nödigt pröfvas, någon del af
de till stipendier vid folkskole-Iärare-seminarierna anslagna medel
måtte användas såsom reseunderstöd för lärjungar från aflägsnare
orter.
Stockholm den 25 Juli 1854.
Reservation
al f. d. Talmannen Nils Persson från Kronobergs län, som åberopade de af Hedervärda
^Bonde-Ståndet godkända skäl, på grund af hvilka Utskottet uti dess Betänkande
N:o 67 afstyrkt motionen i frågan.
STOCKHOLM, tryckt hos ISAAC MARCUS, 1854.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o US.
1
\iO 115.
Ank. till Exp.-Utsk. den 8 Äug. 1834, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af ruckle motioner, dels beträffande Elementarläroverken
samt de s. k. pcedagogierne eller mindre
stads sko lorné, och dels om tillägg lill föres krifterne i afseende
på Student-examen.
De till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterade motioner, som
röra omförmälde ärender och här nedan komma att behandlas, äro väckte af följande
ledamöter af Riks-Stånden, nemligen: l:o af Herr Doktor Säve inom Högvördiga Preste-Ståndet:
Under tacksamt erkännande af de stora fördelar, som vunnits genom den,
medelst Cirkuläret af den 6 Juli 1849, vidtagna tillämpning af den stora grundsatsen
af Elementar-läroverkets gemensamhet och enhet och af det, genom ett vida större antal
lärjungar ådagalagda, ökade förtroende, som delta läroverk derigenom vunnit, har
motionären likväl ansett det beklagligt, alt denna reform pä många ställen blifvit så
ofullkomligt genomförd, hvartill åter anledningen ansetts böra sökas deruti, att man i
det Nådiga Cirkuläret endast gifvit planritningen till den nya organisationen, lemnande
åt vederbörande sjelfva att, efter lokalstyrelsernas skiljaktiga åsigter, fullborda byggnaden,
hvaraf följden blifvit, att hos Elementar-läroverket i det hela uppkommit en för
den’riva organisationen vådlig olikhet. Denna visade sig l:o) i afseende p k får arne,
dels uti desses olika anställning, såsom varande ömsom Lektorer, Kolleger, Extra Lärare
och Dupplikanter, dels i olika undervisnings-skyldighet, utgörande för en Lektor,
som äfven upptages af Konsislorii-göromål, endast 10 å 12 timmar, men deremot för
en Kollega ända till 32 timmar i veckan, dels i olika antal lärare, i förhållande till
mängden°af lärjungar, så alt Östersunds skola endast hade 6 lärare och en dupplikant,
under det alt Gymnasial-läroverket i Hernösand, för ett lika antal lärjungar, hade 16
lärare, och att uti lärdoms-skolan i Örebro 14 lärare voro sysselsatte med mer än 300
lärjungar, under det att Upsala kalhedral-skola för ungefär samma antal lärjungar
hade 21 lärare. Exempel derpå att arfvodena ej alltid stöde i förhållande till arbetet
i skolan, vore alt dupplikanter i en skola med lägre arfvode stundom hade drygare
ansvar och arbete, än lärare, som bade högre lön i en annan; att extra lärare i Upsala
Bih. till B. Sl. Brot. 1853 & 1854. 8 Sami. 28 Häft. 1
2
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 115.
kathedral-skola hade 840 R:dr B:ko årligen, och åter i Örebro skola endast 400 R:dr
B:ko, och att dupplikanter i Upsala åtnjöto 600 R:dr B:ko, under det lärare af till en
del samma slag uti Örebro, Nyköping och Götheborg hade högst 300 R:dr B:ko; dels
ock uti olika prof och befordringstur, så att t. ex. lärarne i moderna språk samt naturalhistoria,
hvilka erhållit full lärare-lön, ehuru den minsta ej underkastades lika prof
eller åtnjöto lika befordringstur, som de öfrige lärarne. I allmänhet afhjelptes ej behofvet
vid de med lärjungar öfverfylla skolorna endast genom tillförordnande af nya
dupplikanter, emedan man icke kunde begära, alt en lärare med half eller fjerdedels
lön skulle fullgöra alla de funktioner som en ordinarie lärare. En nj och för läroverket
i det hela fastställd stat vore derföre ett oafvisligt behof. 2:o) 1 afseende på
Undervisning och Lärosätt har motionären anmärkt, att de begge bildnings-liniernas
sammanslagning på flere ställen ej blifvit utförd så, som sig borde, såsom exempel
hvarpå anförts, att i Upsala och vid ett annat äldre läroverk undervisningen fortgick
på två af hvarandra oberoende linier; vissa läroämnen hade uti olika läroverk blifvit
på olika stadier i skolan inlörde, så att t. ex. undervisningen i latin uti Wexiö hö^re
lärdomsskola började redan i Järsta klassen, men i naturalhistorien först uti den /ferde,
att i några skolor början skedde med ett modernt språk och med latin, och åter i
andra med flere språk på en gång, af hvilka skiljaktiga methoder den, att införa latinet
redan i förberedande klassen, enligt motionärens förmenande, ledde derhän, att
flera lärjungar, än från början vore tjenligt, på den lärda linien intvingades, såsom förhållandet
visat sig blifva uti Wexiö skola, der den reala linien redan i första klassen
blifvit sammankrympt till blott 2 eller 3 lärjungar. 1 de äldre skolorna hade klassundervisningen
i allmänhet blifvit bibehållen, och fri flyttning funnes i några skolor endast
till namnet. Slutligen har motionären anmärkt, alt, ehuru anslag åt gymnastiklärare
uti den utfärdade öfvergångsstalen i allmänhet voro upptagne för gymnasierna
och de högre elementarskolor, som hafva dimissionsrätt till Akademien, saknades sådana
ansjag i samma aflöningsstat för de fleste Öfrige elementarskolor.
På sålunda anförde skäl och då denna brist på en fast ordnad författning, efter
reorganisationen af den G Juli 1849, på många ställen inom det Svenska elementarläroverket
medfört osäkerhet och tillbakagående, så alt befaras kunde, att sjelfva den
grundval af skolans gemensamhet och enbet, som utgjort vilkoret för det af Rikets
Ständer år 1848 beviljade betydliga anslag af 90,000 R:dr B:ko, kunde varda rubbad,
och att de så kallade »bespariiigarne på elementar-Iäroverkets anslag» med mindre plan
användes på tillsättning af en mängd dupplikanter och extra lärare, helst medlen anordnades
icke på grund af någon allmän, utaf Ecklesiastik-Minislern leinnad öfversigt,
utan på Ephoral-styrelsernas blotta hemställande!!, samt enär motionären,'sorn väl med?
gaf^alt giltiga skäl för den fördröjda regleringen kunde vara för handen, likväl vore
olvertygad att det provisoriska tillståndet icke längre kunde fortfara, helst nybyggnad
af lärohus i flere stift förestode och det således vore behöfligt alt underrättelse? tid
vunnes om hvad man i afseende på den blifvande regleringen bade att vänta, har motionären
föreslagit Rikets Ständer, att i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t påminna;
l:o) alt en ny skolordning på de af Kongl. Maj:t, enligt Stats-Räds-protokollet för den
9 November 1847, i Nåder godkända hufvudgrunderna för det af Stats-rådet Silfverstolpe
framställda förslaget, men med de jemkningar i afseende på aflöningsstaten, som
en sednaie tids erfarenhet visat vara erforderliga, må i Nåder varda utfärdad; 2:o)
att, för åstadkommande af denna reglering, Deparlements-chefen för Ecklesiastik-ärenderna
mä kalla till sitt biträde sakkunnige män, enligt det Nådiga beslut af den 9 Juli
18o2, som Kongl. Majrl derom redan fattat; 3:o) alt antalet af lärare vid de särskilda
läroverken må sättas i billigt förhållande till antalet af lärjungar, samt alt lärarne i na
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 115.
3
turalhistoria och moderna språk må, i afseende på undervisnings-timmar, prof, befordringstur
och aflöning, ställas i lika förhållande med öfriga lärare; samt 4:o) alt då, genom
olika tydning af Rikets Ständers sista underdåniga skrifvelse af den 30 Juli 1851,
man på några ställen ansett latinska språkets studium icke nog tidigt kunna börjas, Rikets
Ständers mening ej varit, att början dermed skulle ske redan i första eller förberedande
klassen.
Slutligen har motionären anhållit, att Rikets Ständer måtte till arfvoden åt kommitterade,
jemte ersättning för resekostnader, anvisa ett belopp att intill tiden för nästa
statsreglering utgå med omkring 6000 R:dr årligen, antingen genom nytt anslag eller
genom anvisning på möjligen blifvande öfverskott å besparingarne å Elementar-läroverkens
anslag, enligt Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 20 Oktober 1848.
2:o af Herr Löwenhjelm, Guslaf Samuel, hos Höglo!]. Ridderskapet och Adeln.
I öfverensstämmelse med hvad uti 3:dje punkten af nästförestående motion till en del
blifvit föreslaget, har denne motionär hemställt, att Rikets Ständer måtte hos Kongl.
Maj;t göra underdånig anhållan derom, alt den inskränkning till lägsta lönegraden, som
för närvarande drabbar lärarne i lefvande språk och naturvetenskap vid elementar-läroverken,
måtte upphöra, samt dessa få fortgå i lönetur lika med de öfrige lärarne vid
de läroverk, der de äro anställde; men då häremot kunde invändas, att de gymnasiilärare,
som för närvarande åtnjuta lönetur, i de konsistoriela göromålen hafva en tillökning
i åligganden utöfver lärokallet, hvilken kräfde en tillökning i löneförmåner, har
motionären tillika föreslagit: att såsom vilkor för åtnjutande af den här föreslagna löneturen,
lärare i lefvande språk och naturvetenskap måtte åläggas ett så mycket större
antal lärotimmar (antingen inom gymnasii-afdelningen eller skol-afdelningen) än de öfrige
gymnasii-lärarne, som kan anses motsvara de konsistoriela göromålen; dock alt
det finge stå hvarje redan anställd lärare i lefvande språk eller naturvetenskap fritt, att
sjelf välja, antingen han, med bibehållande af sin nuvarande lönegrad oförändrad, vill
undgå de ökade åligganden, som i sistnämnde moment stadgas, eller om han, emot åtagande
af dessa, vill komma i åtnjutande af lönetur.
3:o af Herr Kontrakts-prösten Qviding inom Högvördiga Preste-Ståndet. Denne
motionär har hufvudsakligen anfört, att de åtgärder, hvilka efter reformationen vidtogos
i afseende på Undervisnings-väsendet i Sverige, utvisade, att den lärda skolan, uppvuxen
på kyrkans grund, redan då afsågs äfven för statstjenstens högre behof, men att
bildningen för det lägre borgerliga lifvets behof ännu icke ingick såsom något sjelfständigt
föremål i den lärda skolans syfte. De båda bildnings-linierna voro således till en
viss grad förenade i de gamla skolorna, men den lärda liniens bildnings-ämnen utgjorde
de medel, hvarmed grunden Indes. Då sedermera den åsigt började göra sig gällande,
att Staten borde besörja och bekosta bildningen äfven för det borgerliga yrket, uppkom
missnöje deröfver, att den s. k. realbildningen icke kunde fulländas i de lärda
skolorna, utan måste sökas utom desamma, hvadan den åtgärd vidtogs, alt åtskilja de
båda linierna och uti en särskild skola, Apoiogist-skolan, bereda tillfälle åt realisterna
att, med förbigående af den lärda liniens bildnings-ämnen, genast från början få uteslutande
sysselsätta sig med hvad behofvet för det borgerliga yrket mera omedelbart
fordrade, en åtgärd, hvilken möjligen varit den enda riktiga, — då man icke ville föreningen
på det gamla sättet, — så vida icke måhända bättre varit, om man derjemte
stadgat att, före inträdet i Apoiogist-skolan, lärjungarne bordt hafva genomgått ett par
klasser på den lärda linien. Apoiogist-skolan lyckades dock ej, under sin korta tillvaro,
att tillvinna sig förtroende och anseende, hvarefter man, i stället för att låta de båda
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-UtskottMs Betänkande, N:o US.
bildnings-linierna förblifva alskiljda och, da så kunde beiiöfvas, reformera hvardera
särskildt, försökt en sammangjutning dem emellan, dervid man dock så förfarit, att
den laida linien blifvit gäst i realskolan. De olägenheter och brister, som man tillskref
detta nya system, vöre: föreningen af de båda bildnings-liniernas läroämnen i samma
klass redan fran början; minskad tid för den lärda liniens hufvudämnen ; valfrihet för
lärjungar ett ofelbart sätt att öka viljans slapphet; ambulatorisk läseordning för läraie
tili och J*>ed i lägre klasser; minskning uti den nödvändiga omedelbara vexelverkan
mellan lärare och lärjungar; i dess ställe monitör-systemet, hemtadt från Lankaster-nödfalls-mcthoden;
öfvergång lill nya pensa, innan för de gamla kunde fullkomligt
redogöras; ett ytligt hörande styckevis; mångläseri i stället för grundlighet; kunskapssamleri
i stället för själskrafternas genetiska utveckling1; disciplinen snarare sämre än
bättre; borttagande af klass-systemets paternela förhållanden emelian lärare och iärjungai
; öfveifyllnad i de lägre afdelningarne, samt de större själsgåfvornas nivellering
till jemlik het med de lägre. Att detta system endast skulle leda till ytlighet så väl 'i
kunskaper som karakter, vöre motionärens öfvertygelse, men äfven om denna enskilda
öfvertygelse lemnades å sido och uteslutande afseende lastades vid i andras vittnesbörd,
så möttes man härvid af de mest stridiga Omdömen så väl om den skola, som här i
hulvudstaden under mer än 20 ar varit särskildt egnad åt den nya läromelhoden, då
somlige, fastande sig vid ett antal derifrån utgångne utmärktare lärjungar, det stora
tilloppet till skolan m. m.,.anse densamma hafva lemnat det fördelaktigaste resultat,
och a°dre deremot förklara skolan vara i lägervall, att itiånga lärjungar i förtid tagas
derifrån o.^ s. v., sorn ock om det nya systemets tillämpning på läroverken i allmänhet,
hvilken mange, och med dem motionären, ansåge hafva förorsakat eli tillstånd af vacklande
och oreda i hela vårt elementar-läroverk. Det bevis på förtroende till nya skolsystemet,
som hemtades af det stora tilloppet af lärjungar, vore icke giltigt, emedan
detta tillopp hade en tidigare början, än nämnde system, och kunde förklaras dels af
en okad folknummer och dels deraf, att ett större antal lärjungar egna sig åt de af
nya systemet gynnade realkunskaperne och derföre numera allmännare ingå i de offentliga
skolorna, i stället att söka enskild undervisning. Tilloppet bevisade således
väl realskolans stora behöflighet, men ej fördelen af dess sammangjutning med den lärda
sko an. Vid denna sammangjutning, sådan den på de flesta ställen verkställts, hade
icke tillbörligt afseende blifvit lästad t a den högre bildning, sorn Staten, kyrkan och vetenskapen
fordra af dem, som egna sig åt deras tjenst, på samma gäng sorn den reala
sidans fordringar förblifvit otillfredsställda. Motionären yrkade intet förringande af den
reala linien, endast att dess förening med den lärda icke skulle ske på ett sätt, som
möjligen vöre skadligt för bada; derföre borde ock de båda bildnings-linierna redan
fran lörsta klassen åtskiljas, såvida icke föreningen finge vara på gamla skolans vis,
sa att realisterna blefvo endast gäster i den lärda skolan, som af dem begagnades såsom
en förberedelse för inträde på den vid läroverket befintliga reallinien.
Slutligen har motionären ansett det ofta upprepade yttrandet, alt Ilikets Ständer
skulle i denna fråga hafva bundit händerna på regeringen genom det vilkor, de fästat
vid anslaget sistlidne Riksdag af 90,000 R.dr Banko, sakna ali befogenhet, enär detta
vukor, så vidt af 1849 ars Cirkulär-Bref kunde inhemlas, ordagrannt lyder: »att vid
hvarje särskildt läroverk skall meddelas så fullständig undervisning i de till allmän
medborgerlig bildning hörande ämnen, som läroverkets omfång medgifver,» hvaruti
motionären endast funnit uttryckt Rikets Ständers önskan alt tillförsäkra den reala
bildningen tillräckligt afseende, men ingalunda att sådant skulle ske på den lärdas bekostnad.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskoltels Betänkande, N:o US.
5
Rå de grunder, som sålunda blifvit anförda, önskade motionären, alt förhanden
varande »fusion» af de olika bildnings-linierna måtte upphäfvas; och har han i sådant
afseende föreslagit, att Rikets Ständer mätte besluta:
l:o »En underdånig skrifvelse lill Kongl. Majit, af innehåll, att, vid läroverkets
slutliga reglering genom skollag, denna reglering mätte så ske, att hvarken den reala
eller den lärda linien derigenom förnärmas, på sätt, som genom nuvarande förening
skett; och
2:o att på de orter, der ett talrikare antal lärjungar erfordrar flera lärare, de
nu utgående dupplikants-arfvodena måtte förvandlas till ordinarie Stats-anslag och tillfälle
sålunda beredas till antagande af flere klasslärare.»
Uti hvilken motion Herr Prosten Runsten instämt.
4:o af Herr Ekholm inom Vällofliga Borgare-Ståndet. Motionären har erinrat
derom, att Rikets Ständer vid 1845 års Riksdag uti underdånig skrifvelse anhållit, att
Kongl. Majit måtte, till befrämjande af en fullständigare allmän medborgerlig bildning,
förordna om en sådan förändring af Rikets undervisnings-anstalter, alt Apologist- och
Lärdoms-skolan samt Gymnasium komme att utgöra en enda fullständigt sammanhängande
skola med tvänne bildnings-linier; att Kongl. Majit derefter, vid påföljande Riksdag,
lill Rikets Ständer öfverlemna! ett utaf dåvarande Chefen för ÉcklesiaslikDepartementet,
Stats-Rådet Silfverstolpe, med sakkunnige kommitterades biträde, uppgjordt
förslag till läroverkens reglering, och dervid i Nåder lillkännagifvit, det Kongl.
Majit behagat godkänna hufvudgrunderna för detta förslag, så_ vidt de alsåge lärdomsocli
apologist-skoians förening med gymnasium, rättigheten till valfrihet i vissa läro-ämuen,
aflönings-slaternas reglering samt indigenats rättens och den förhöjda tjenslårsberäkningens
upphörande, men alt Kongl. Majit icke ännu då velat besluta om eller
tili pröfning upptaga öfriga detaljer af förslaget, hvaribland frågan om ordnande al läroverkens
styrelse var en af de vigtigaste; att Kongl. Majit vid samma Riksdag till irikets
Ständer afiåtit Nådig framställning om beviljande af nödiga anslag lör genomförande
af läroverkens häraf föranledda »inbildning, och för detta ändamål äskat ett anslag
af 30,000 Ridr, jemte 3,000 Ridr för beredande af biträde vid relorjnens utförande
af sakkunnige män; samt att Rikets Ständer, för att befordra en'desto skyndsammare
reglering, beviljat icke allenast förstnämnda summa, utan dess tredubbla belopp elier
90,000 Ridr uti årlig tillökning i det förutvarande anslaget för elementar-iäroverken, med
hänvisning i afseende på nödiga utgifter för biträden vid regleringen, resekostnader m.
m., på blifvande öfverskott och besparingar å de nya anslagen. Vid beviljande at
detta betydliga anslag hade dock Rikets Ständer, i afseende å delsammas användande,
fästat vissa grunder och vilkor, såsom att vid hvarje läroverk borde meddelas så milständig
undervisning i de lill allmän medborgerlig bildning hörande ämnen, som läroverkens
omfång medgäfve, samt alt, vid den nya regleringen af elementar-iäroverken,
en sådan förändring i deras styrelse borde vidtagas, att sakkunnige personer, äfven utom
ecklesiastik-ståndet, mätte kunna deruti intagas. Medelst nådigt Cirkulär den 6 Juli 1849
bade Kongl. Majit äfven anbefallt vissa förändringar vid elementar-iäroverken i den af
Rikets Ständer afsedda rigtning. Vid de läroverk,"der en villig verkställighet ai ilen
sålunda anbefallda förändringen egt rum, bade ock sä väl undervisningen som disciplinen
förbättrats; men dels genom det nådiga Cirkulärets obestämdhet i vissa vigtiga
delar, och dels genom uteblifvandet af hvarje åtgärd till läroverks-styrelsens förändring
i den rigtning, Rikets Ständer önskat, hade förbättringen på många ställen icke blifvit så
genomförd, som Kongl. Majit och Rikets Ständer afsett. Sålunda voro i somliga skolor
ännu brukligt, alt latiuiäsningen börjades redan i lista klassen; då deremot under
-
6
Allmanna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 113.
visning i det Engelska språket i flera läroverk alldeles icke meddelades; att gymnastik
vid somliga skolor och undervisning i teckning vid de flesta ännu saknades o. s. v.,
hvartill komme att den af Kongl. Maj:t fastställda öfvergångs-stat för elementar-läro
verken,
ehuru den för flera läroverk medfört en vigtig förbättring i lärarnes ställning,
och för vissa mera gynnade ett i förhållande lill lärjungarnes antal nog stort antal lä
rare,
dock för andra icke lemnat tillfälle lill den utvidgning, Rikets Ständer afsett och
behofvet fordrade, äfvensom sjelfva löne-beloppens olikhet vid samma eller olika läroverk
icke alltid vore grundad på billighet, under det att lärarne vid somliga skolor ännu
fortforo att uppbära enskilda afgifter af lärjungarne, tvärtemot hvad Rikets Ständer vid
det förökade anslagets beviljande till löne-förhöjning åt lärarne afsett.
Då sålunda elementar-iäroverkens reglering, långt ifrån att vara fullbordad, fastmera
genom högstberörde nådiga Cirkulär endast blifvit börjad, samt på sednare tider
fruktan hos mången uppstått, att denna reglering icke skulle komma att utföras i den rigtning
Rikets Ständer yrkat och Kongl. Maj:t redan en gång bifallit, har motionären, i
betraktande äfven deraf, att, ehuru Kongl. Maj:t redan under den 9 Juli 1852 anbefallt
Chefen för Ecklesiastik-Departementel att, med biträde af sakkunnige män, dem han
egde sjelf utse, uppgöra förslag så väl till ny skol-ordning, som till normal-stater för
läroverken, likväl ingenting ännu försports om dessa förslags innehåll och syftning,
hemställt, att
Rikets Ständer måtte genom underdånig skrifvelse till Kongl.
Majit ofördröjligen begära, att Kongl. Maj:t läcktes anse fastställandet
af en ny skol-ordning samt af normal-stater för elementarläroverken
i Riket vara så beskalfade mål, som under nuvarande
omständigheter, och i synnerhet om någon afvikelse sattes i fråga
från de af Kongl. Maj:t den 9 November 1847 gillade hufvudgrunder
samt de af Rikets Ständer i sammanhang dermed år 1848
antagne grander och vilkor, för användandet af det då beviljade
ökade anslaget för elementar-läroverken, Kongl. Maj:t endast ville,
enligt 89 §. Regerings-Formen, gemensamt med Rikets Ständer afgöra,
samt alt Kongl. Majit, i anseende lili angelägenheten af en
snar reglering af de dithörande frågor, forn ännu äro oafgjorda,
måtte täckas att så snart som möjligt ännu vid innevarande Riksdag
låta till Rikets Ständers kännedom och pröfning öfverlemna
de förslag i dessa ämnen, som enligt Kongl. Maj:ts Nådiga uppdrag
den 9 Juli 1852 torde hafva blifvit af Chefen för Ecklesiastik-Departementet
uppgjorde eller, i fall de icke redan äro det,
lör sådant ändamål ofördröjligen böra uppgöras.
5:o af Herr Wählström inom Vällofliga Borgare-Ståndet;
6:o af Riksdagsmannen Måns Mansson inom Hedervärda Ronde-Ståndet;
7:o af Herr Gustafsson inom Vällofliga Borgare-Ståndet. Med afseende å den
betydelse för det praktiska lifvet, som naturvetenskaperna numera innehafva, och då
stadgandet i 1820 års Skolordning, att undervisning skulle meddelas i grunderna för fysik
och natural-historia, i de flesta skolor ej vunne full tillämpning samt enär examen i
fysik, kemi och zoologi ej eller för inträde vid universiteten egde rum, hafva sistnämnde
tre motionärer föreslagit:
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 113.
7
Herr Wahlström: att hos Kongl. Majit må i underdånighet begäras, det föreskrifvas
måtte, att fysik och kemi skola upptagas såsom föremål för undervisningen
vid elementar-läroverken, och att kunskap i dessa ämnen skola vid Student-examen, så
länge den qvarstår, afses lika med kunskap i andra läroämnen;
Mäns Månsson: att Rikets Ständer skulle till Kongl. Maj:t ingå med begäran,
det »föreskrifvas måtte, att stadgandet i 1 Sect., 3 Kap. 3 §. och 6 Kap. 9 §. af Kongl.
»Skol-ordningen rörande undervisningen i fysik genast bringas till verkställighet, samt att
»kemi och zoologi, lika väl som botanik, böra upptagas bland alla skolors undervis»nings-ämnen,
äfvensom att alla ynglingar vid Student-examen, så länge den qvarstår,
»böra examineras håde i fysik, kemi och zoologi och undfå särskilda betyg för dessa äm»nen,
hvilka betyg böra ega samma vigt och betydelse, som i hvarje annat af skojans
»läro-ämnen;»
samt Herr Gustafsson, »att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit anhålla om
det tillägg uti författningen om Student-examen, likväl endast till dess någon förändring
i samma författning hlefve vidtagen, att, då ynglingar eller deras målsmän sådant åstundade,
universiteterna må vara förpligtade att vid Student-examen låta examinera oeh
afgifva betyg äfven i kemi och fysik, utan att dock någon förändring derigenom må
föranledas i nu fastställda prof för en fullgiltig Student-examen.
8:o af Herr Kongl. Hof-predikanten Hasselrot inom Högvördiga Preste-Ståndet;
9:o af Herr Stenberg inom Vällofliga Borgare-Ståndet. Sistnämnde två motionärer
hafva fastat uppmärksamheten derpå, att vid de åtgärder, som i sednare tider vidtagits
till undervisningens befrämjande, ett slag af undervisnings-anstalter, nemligen de
sä kallade paedagogierna i Rikets smärre städer, blifvit alldeles förbisedda. Dessa skolor,
af fram (ärne Konungar på olika tider stiftade för städernas och närmaste trakters
behof och af stiftarne högst olika doterade, hade allt framgent fortgått i sin obemärkta
verksamhet och oftast medfört stort och obestridligt gagn, enär å de orter, der sådana
skolor funnits, de mindre bemedlades barn, för hvilka tillfälle ej gifvits att med större
kostnad besöka de på flera mils afstånd belägna elementar-skoiorna, egt en utväg att
uti ifrågavarande mindre skolor erhålla den bildning, som varit mest nödig för inträde i
borgerliga yrken; hvarjemte dessa skolor boredt föräldrar tillfälle att undvika den olägenheten,
att genom barnens afsändande i den spädare åldern till en på aflägsen ort
befintlig undervisnings-anstalt alltför tidigt beröfva dem den moderliga omvårdnaden.
Paedagogiernas lärare hade, så vidt motionärerne erfarit, i allmänhet af ålder blifvit tillsatte
utaf Statens myndigheter, konsistorierna, och dessa lärare, hvilka förmodligen alltid
tillika varit prestmän och såsom sådana åtnjutit presterlig tjenstårs-beräkning och
befordrings-rätt, hade stått under närmaste inseende af församlingarnes kyrkoherdar.
Ehuru dessa skolor således voro att anse såsom Statens, saknades likväl i afseende på
dem alla andra föreskrifter, än dem stiflelse-brefven, der sådana ännu finnas i behåll,
möjligen innefattade, hvadan stora olikheter emellan de särskilda skolorna uppkommit,
så att somliga nedsjunkit till folk-skolans ståndpunkt och uti andra åter sådana läroämnen
blifvit införde, som egentligen tillhörde den lärda skolan. Dessutom förekom
att, fastän anslag lill öfriga läroverkens upphjelpande tid efter annan blifvit gifne, pa;dagogiernas
lärare dock aldrig dervid ihågkommits, hvadan deras aflöning vore densamma,
som då skolorna för flera hundrade år sedan inrättades, och i allmänhet utgjordes
endast af 28 tunnor krono-tionde, men mångenstädes ej uppginge dertill. I ändamål
att afhjelpa de olägenheter, som sålunda i afseende på pmdagogierna förefunnos, hafva
ifrågavarande motionärer föreslagit, att Rikets Ständer måtte uti underdånig skrifvelse hos
8
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 113.
Kongl. Maj.t anhålla: l:o att städernas pocdfigogier må betraktas såsom Rikets allmänna
skolor och såsom sådane dels tagas i beräkning vid den förestående regleringen af läroverken,
och dels få sill verksamhet bestämd i en blifvande ny skollag; 2:o att lärarne
vid dessa skolor må, der ej annorledes kan vara för en och annan ort redan bestämdt,
tillsättas på samina sätt, som vid elementar-läroverken, och erhålla samma löne-vilkor,
som dessas yngre lärare, dock med rättighet lör paedagogiernas lärare, hvilka inom sin
skola ej kunna avancera till bättre löne-vilkor, att, elter tio-årig fördelaktigt vitsordad
lärare-verksamhet inom samma skola, åtnjuta löne-förhöjning till likhet med elementarläroverkens
2:dra löne-grad; 3:o att den pensions-rält, som vore eiler blefve tillerkänd
elementar-läroverkens lärare, måtte äfven tillkomma pa'dagogiernes lärare, under de för
de förre bestämda vilkor.
Dessa motioner bar Utskottet tagit i det noggranna öfvervägande, som sakens
vigt kräfver, och får nu i ett sammanhang öfver dem afgifva utlåtande.
Den förändring i vårt undervisnings-väsende, som, ännu ofulländad, väcker dels
tillfredsställelse och dels obelåtenhet, har ostridigt en djupt liggande grund i sjelfva den
nyare tidens utveckling. Jemte den klassiska bildning, som utgör en hufvudstam till
Europas kultur, har uppstått en modern bildning, hufvudsakligen i sammanhang dels
med den nya kännedom af naturen, som sednare tiders vetenskap vunnit, dels med den
jettelika utveckling, som tidehvarfvets industri företer. 1 alla länder har denna förändring
i undervisningen gjort sig gällande, och jemte den klassiska eller humanistiska
har allt starkare utvecklat sig den bildning, som, till skillnad från den förra, fått namn
af modern eller real-bildning.
Att vårt land icke skulle kunna förblifva främmande för denna utveckling, var
naturligt. 1 naturens kännedom hafva Svenska vetenskapsmän banat nya vägar. Under
de sednasle årtiondena har med förut osedd styrka en ny utveckling egt rum af
landets industri. Dess framsteg hafva varit snabbare än någonsin, och i sammanhang
dermed har man i vidsträcktare män begynt tillämpa på den induslriela verksamheten
de kunskaper, som redan länge utgjort rörelse-kraften i andra nationers näringslif.
Sjellva föreställningen om detta lils värde och betydelse har undergått en väsendtlig
förändring. Om man förut kunde säga, att den Svenska ynglingen känt sig nedsatt och
förtryckt, då han nödgades se sig om efter annan källa till utkomst än Statens tjenst
eller förvaltningen af egen förmögenhet, sä har på sednare tider det allmänna tänkesättet
i detta afseende undergått en märkbar förändring, och man finnér numera en stor
de! af landels bildade ungdom inträda på de industriela yrkenas bana. Ju mera afgjordt
det visat sig, att denna talrika del af det uppväxande slägte!, framdeles, kommen
till förmögenhet och konstskicklighet, skaile på nationen inverka genom arten och
beskaffenheten af sin själsodling, desto vigtigare har det måst synas, alt denna del af
landets ungdom icke befann sig utom de offentliga uppföstrings-anstalterna.
Behofvet af en undervisning efter den moderna bildningens art sökte man hos
oss först tillfredsställa genom tilläggandet af en eller flera apologist-klasser lill den förut
varande lärdoms-skolan, eller genom inrättandet af vissa fristående apologist-skolor.
Så väl de förra som de sednare stannade dock på en låg punkt af utveckling. Endast
de första elementerna af den bildning, som kräfdes för inträdet i de närande yr
kena,
meddelades al dem. Lärjunge!) hade icke framför sig en framtid för den högre
utvecklingen al den bildning, han vunnit, och undervisningen kunde, i följd deraf, icke
utveckla den kraft, söm behofvet i grunden kräfde. För den högre real-bildningeu
sörjdes hufvudsakligen endast genom inflyttande af dithörande läro-ämnen i lärdomsskola!!,
till dess att Kongl. Maj:t, »för att bereda tillfälle (ill utvidgad och ändamålsenliga
re
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 143.
9
ligare undervisning i de för praktiska yrken erforderliga kunskaper, utan rubbning af
de för den klassiska bildningens grundläggande befintliga läroverk,» genom Nådigt Cirkulär
af den 1 November 1819 dels anbefallde inrättandet af nya fullständiga apologistskolor,
dels förordnade, att dylika undervisnings-anstalter borde finnas vid redan varande
lärdoms-skolor i alla Stift.
Inflyttningen af nya läro-ämnen i lärdoms-skolan var emellertid i ständigt tilltagande,
och åstadkom en öfverfyllnad af undervisnings-ämnen och en splittring af lärjungarnes
krafter, som snart föranledde klagomål från alla sidor. Den klassiska bildningen,
byggd på det grundliga inhemtandet af några få undervisnings-ämnen, kände
sig försvagad, och den moderna bildningen fick icke tillräckligt utrymme att utveckla
sig.
Samtidigt med denna stora fråga om den nyare bildningens inrymmande i läroverket
har hos oss blifvit behandlad en annan, egentligen deraf oberoende fråga: deii
om läsningssättet inom skolan, och hufvudsakligen om införandet af fri flyttning, i stället
för undervisningen i slutna klasser. I andra länder, der uppgiften i afseende på
den reala bildningen blifvit på ett lyckligt sätt löst, har detta skett utan att en sådan
förändring i undervisningssättet blifvit ifrågasatt. Hos oss har den strid, som blifvit
förd om undervisningssättet inom skolan, då den förblandats med frågan om bildningens
egen natur, icke bidragit att befrämja den sednare frågans lyckliga lösning.
Vid 1844 års Riksdag yttrade Rikets Ständer i sin underdåniga skrifvelse, »angående
förändringar i Rikets elementar-läroverk,» att behofvet af en betydlig förändring
i skol-inrättningen syntes vara allmänt antaget; att den närvarande skol-inrättningen
härledde sig från tider, då den allmänna bildningen hufvudsakligen afsäg bildandet af
kyrkans tjenare, och att den offentliga skolan borde vara lämpad efter allas behof af
allmän bildning, borde utvisa kunskapernas hufvudvägar. Rikets Ständer framburo i
sammanhang dermed till Kongl. Majit den önskan, att Kongl. Maj:t vid den definitiva
organisationen af Rikets undervisnings-verk täcktes förordna om en sådan förändring
af elementar-läroverket, att apologist- och lärdoms-skola samt gymnasium komme att
utgöra en enda, fullständigt sammanhängande skola med tvenne bildnings-linier. I afseende
på fördelningen af arbetet inom skolan yttrade Rikets Ständer den önskan, att
den ambulatoriska läse-ordningen måtte varda införd. Slutligen, i afseende på undervisnings-sättet,
anhöllo Rikets Ständer endast, att, der ephorus och lärarne voro derom
ense, ämnesläsning för lärjungarne måtte varda tillåten.
Då Kongl. Maj:t i den vid 1847 års Riksdag aflåtna Nådiga Propositionen, angående
Stats-verkets tillstånd och behof, för elementar-läroverket äskade ett förökadt årligt
anslag af 30,000 R:dr, upplystes af det Propositionen vidfogade Statsråds-protokoll,
att Kongl. Maj:t under den 9 November samma år godkänt hufvudgrunderna i det af
dåvarande Chefen för Ecklesiaslik-ärendena framställda förslag, så vidt de afsågo lärdoms-
och apologist-skolornas förening med gymnasium, rättigheten till valfrihet i vissa
läro-ämnen, allönings-stalerna, indigenats-rättens och den förhöjda tjenstårs-beräkningens
upphörande, men funnit beslut rörande läro-methoderna och öfriga detaljer då icke
böra meddelas.
I sin den 20 Oktober 1848 afgifna underdåniga skrifvelse, angående regleringen
af utgifterna under Riks-Statens Åttonde Hufvudtitel, yttrade Rikets Ständer, rörande
elementar-läroverken, att den sednare tidens fordringar på flera och fullständigare tillfällen
till inhemtande af de kunskaper, hvilka, »mindre beroende af egentlig klassisk
Bih. till B. St. Brot. 1833 & 18Si. 8 Sami. 28 lläft. 2
10
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o US.
bildning, anses grundlägga den allmänna medborgerliga,» icke hade under dittills varande
förhållanden kunnat i behörig mån efterkommas vid de s. k. apologist-skolorna,
äfvensom att den aflöning, som varit bestådd elementar-läroverkens tjenstemän, med få
undantag, varit högst knapp och otillräcklig, samt att det sätt, hvarpå man sökt afhjelpa
denna brist, den förhöjda tjenstårs-beräkningen inom kyrkan, genom sjelfva sin
beskaffenhet icke kunnat verka fördelaktigt hvarken på den ena eller andra arten af
tjenstgöring. De ökade pa grund a( alla dessa förenade skäl och omständigheter det
dittills varande anslaget till elementar-läroverken med 90,000 R.dr, för alt, jemte den
genom skol-afgiften bildade statsinkomst, användas till berörde läroverks'slutliga reglering
pa följande grunder och vilkor: att skol-afgiflernas erläggande skulle begvnna
samtidigt med den öfvergångsstat, Kongl. Maj:t funne för godt alt fastställa; att hvarje
vid elementar-läroverken anställd lärare skulle erhålla den bestämda lönelillökningen
mot del vilkor, att han afsade sig all högre, än enkel presterlig, tjenstårsberäkning
ifrån och med den dag lönetillökningen tillträddes; att från och med den dag, då den
nya aflöningsstaten trädde i verksamhet, vid hvart särskildt elementar-läroverk skulle
meddelas sa fullständig undervisning i de till allmän medborgerlig bildning hörande ämnen,
sorn läroverkets omfång medgåfve, samt alt, i mån af blifvande ledigheter, de indragningar
eller förändringar skulle vidtagas, hvilka voro erforderliga för läroverkens
fullständiga ordnande i öfverensstämmelse med en blifvande normalstat; och anhöllo
Rikets Ständer tillika i underdånighet att, vid en ny reglering af elementar-läroverken,
en sadan förändring i deras styrelse måtte i nåder vidtagas, att sakkunnige personer,
äfven utom ecklesiastik-ståndet, deruti måtte kunna intagas.
Den 6 Juli 1849 fastställde Kongl. Maj:t öfvergångsstat för elementar-läroverken
och utfärdade tillika nådigt Cirkulär angående regleringen af elementar-läroverken, i
hvilket förordnades, att indigenats-rälten skulle upphöra, att befrielse från läsning af
latinska, grekiska och hebreiska språken hädanefter borde medgifvas åt de lärjungar,
sorn, med bifall af föräldrar eller målsmän, icke önskade att af undervisningen i dessa
ämnen sig begagna; att den ambulatoriska läseordningen skulle införas; att lärdomsoch
apologist-skolorna borde förenas till ett läroverk, hvari meddelades i alla dem tillhörande
ämnen och med ofvan nämnda valfrihet, så fullständig undervisning, som läroverkets
omfång medgåfve; att gymnasium skulle förenas med lärdoms- och apologistskolan
till ett sammanhängande läroverk; samt medgafs att ämnes-läsning för lärjungar
i läroverken infördes, om Ephorus eller vederbörande lärare sådant önskade och hin.
?-. sakens ändamålsenliga verkställighet icke förefunnes. Kongl. Maj:t förklarade
tillika sig hafva ansett frågorna om inrättande af nya, äfvensom om utvidgning och
förändring af redan befintliga läroverk böra afgöras i sammanhang med stadfästande
af normalslat för rikets elementar-läroverk i allmänhet, men funnit sådan stadfästelse
icke böra meddelas förr, än närmare upplysningar blifvit iuhemtade; och samtlige Konsistorier
anbefalldes derföre inkomma med fullständiga förslag till reglering af de respektiva
stiftens undervisningsverk, efter hvilka upplysningars inhemtande Kongl. Majit
förklarade Sig vilja i Nåder pröfva och fastställa den för hvarje skola erforderliga normalstat.
^rånäringar i undervisnings-väsendet, som till åtlydnad af detta Nådiga Cir3
-tälldes, me(jgåfvo icke längre tillämpningen af särskilda i Skolordningen af
ar 1820 rörande organisationen inom skolan gifna närmare bestämmelser. Redan det
första kapitlet i denna skolordning, om läroverkens indelning i särskilda slag af apoloff8*'
®clärdoms-skolor, kunde icke ega bestånd, då dessa skolors förening var genom
det Nådiga Cirkuläret anbefalld. De derpå följande stadgandena, sorn bestämde den
inre verksamheten inom dessa skolor, deras indelning i visst antal klasser, läroämne
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N.-o US.
11
nas och lärotimmarnes fördelning mellan lärarne, äfvensom föreskrifterna rörande intagning
i klasserna och flyttning mellan dem, med hvilken sistnämnde sammanhängde
föreskrifterna för den ordning, i hvilken läroämnena skulle följa på hvarandra inom
skolan, voro, dels af samma skäl, dels genom införandet af valfrihet i vissa läroämnen
och af ambulatorisk läseordning, till en stor del icke längre tillämpliga. De disciplinära
föreskrifterna, förut väsendtligen olika för gymnasium och för skolan, kunde icke förblifva
orubbade sedan båda dessa läroverk voro förenade till ett.
Rörande den ordning, som borde iakttagas vid tillsättning af lärarebefattningar,
äfvensom de för denna tillsättning erforderliga prof, kunde ovisshet uppstå, då skollagens
bestämmelser i förra hänseendet förutsatte den kännedom, Biskop och Konsistorium
ansägos hafva om den sökande, så länge ansöknings-rällen var inskränkt inom
stiftet, i sednare afseendet grundade sig dels på olikheten mellan lärdoms- och apologist-skola,
dels på beskaffenheten af lärarnes undervisnings-skyldighet. hvilken sistnämnde
genom införandet af den ambulatoriska läseordningen var väsendtligen förändrad.
Kastar man en blick på skolornas närvarande tillstånd, finnér man äfven i deras
organisation och verksamhet en olikhet, som svnes bekräfta saknaden af gällande
närmare bestämmelser. Redan i sjelfva benämningen, ehuru på denna visserligen icke
ligger så stor vigt, röjer sig mellan läroverken en olikhet, som genast antyder att sådana
bestämmelser icke finnas. Man finner nemligen å särskilda på öfvergångs-staten
upptagna elementar-läroverk följande olika benämningar antagna: Elementar-skola, Elementar-läroverk,
Högre Elementar-skola, Lägre Elementar-läroverk, Gymnasium, Förenad
högre Lärdoms- och Apologist-skola, Högre Lärdoms-skola, Lägre Lärdoms-skola,
Högre Apologist-skola, Lägre Apologist-skola, Apologist-skola, och slutligen blott Skola.
Hvad beträffar afdelningarnes antal inom läroverket, hvilket finnes bestämdt i Skolordningens
1 Sekt. 3 kap. 1 §, så vexlar del i de läroverk, som uppkommit genom förening
af gymnasium med lärdoms- och apologist-skolor, mellan 8, 9 och 10 klasser,
af hvilka än den öfversta är två-årig, än alla äro ett-åriga, än de nedersta äro tvååriga,
än en del icke hafva någon tid bestämd för deras genomgående. Öfriga skolor
hafva några 1, andra 2, andra 3, andra 4, andra 5, andra 6 och slutligen andra 7
klasser. Naturligen måste, då en stor del af dessa skolor hafva sins emellan till sin
uppgift att bibringa ett ungefär lika kunskapsmått, betydlig olikhet i afseende pä ordnandet
af undervisningen häraf uppkomma.
I afseende på läroämnenas följd eller den ordning, i hvilken de efter hvarandra
inträda i undervisningen, förekommer, för att endast nämna förhållandet så vidt det
rörer de främmande språken, att, under det inom ett läroverk latinet inträder i lista
klassen, tyskan i den 2:dra och franskan äfven i den 2:dra, så inträder inom ett annat,
tyskan i den 2:dra, franskan i den 3:dje och latinet i den 4:de; inom ett tredje
läroverk, tyskan i den 2:dra, latinet i den 3:dje och franskan i den 6:te; inom ett
fjerde, alla dessa språk i den 2:dra klassen; inom ett femte, tyskan i den 2:dra, latinet
i den 3:dje och franskan äfven i den 3:dje; inom ett sjette, tyskan i den 2:dra,
latinet i den 3:dje och franskan i den 5:te; inom ett sjunde, latinet i den 2:dra, tyskan
äfven i den 2:dra, franskan i den 4:de o. s. v. Detta utvisar likaledes emellan
de särskilda läroverken en olikhet, som icke lämpligen kan stå tillsammans med undervisningens
enhet, och för öfrigt medför en högst betydlig svårighet för de lärjungar,
som i följd af föräldrarnes flyttning eller af andra skäl skulle komma att öfvergå från
ett läroverk till ett annat.
Undersöker man förhållandet i afseende på lärarne, sä är detta, hvad först organisationen
beträffar, så alvikande inom särskilda läroverk, att Rektor vid en del al
/ dessa tillsältes genom val för ett år, vid andra väljes på tre år, vid ett annat väljes
12 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o US.
\
på obestämd lid, under det denna befattning åter vid öfriga läroverk tillsättes genom
fullmakt. Hvad åter angår lärarnes tjenstgörings-skvldighet, så, äfven om man afser
från den af en motionär anmärkta olikhet mellan Lekiorerne, hvilkas tjenstgörings-skyldighet
vid särskilda läroverk i sjelfva verket vexlar frän 4 till 18 timmar i veckan, och
öfrige lärare, Unner man redan i fråga om de sistnämndes tjenstgörings-skvldighet den
betydliga skillnad, att, under det denna vid en del läroverk utgör 32 timmar i veckan
för hvarje lärare, vid andra 24 timmar för hvarje, utgör den vid ett annat 25 till 20,
vexlar vid ett tredje mellan 30, 28, 20 och 16 timmar o. s. v.
A.) Utskottet tror sig genom det enkla framläggandet af dessa faktiska förhållanden
halva säkrast adagalagt, huruvida inom vårt land ett behof verkligen förefinnes
af skolväsendets ordnande genom en ny lag. Så vida enhet inom'undervisningen, åtminstone
i dess allmännare grunddrag, måste anses såsom icke blott välgörande, ulan
äfven nödvändig för ett lands bildning, måste meddelandet af allmänt gällande föreskrifter
äfven hos oss i detta hänseende vara önskligt; hvarom underdånig framställning torde
böra göras och dervid tillika, i enlighet med hvad en motionär, Herr Doktor Säve,
föreslagit, fogas en underdånig anhållan att skolväsendets ordnande måtte ske på de af
Kongl. Maj:t, enligt Statsråds-protokollet den 9 November 1847, i Nåder gillade hufvudgrunder,
hvilka äro alldeles desamma, som de genom Cirkuläret den 6 Juli 1849 anbefallde.
Samme motionär har jemväl föreslagit uttryckandet af den underdåniga önskan,
att vid den nya skolordningen måtte vidtagas de jemkningar i afseeude på aflönings-staten,
sorn en sednare tids erfarenhet visat vara erforderliga; men enär denna åtgärd
egentligen tillhör den förväntade nya normalstaten, och densamma icke lärer kunna uppgöras
annorlunda, än med afseende på förhållandena, sådane de numera utvecklat sig,
torde denna önskan icke böra särskildt uttryckas. Då fem år förflutit efter utfärdandet
af nämnde Nådiga Cirkulär, genom hvilket en stor del af den gamla skolordningen förlorat
tillämplighet, och det olika förfarandet inom skolorna synes utvisa behofvet af nya
allmänt gällande föreskrifter, får Utskottet vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer till Kongl. Maj:t framställa den underdåniga anhållan,
att en ny skolordning måtte, på de af Kongl. Maj:t och
Rikets Ständer redan gillade grunder, med möjligaste första utfärdas.
B.) Samme motionär har vidare föreslagit en hemställan derom, att, för åstadkommande
af denna reglering, Departements-chefen för Ecklesiastik-ärendena måtte erhålla
lill sitt biträde sakkunnige män, enligt det Nådiga beslut Kongl. Majit fattat den 9
Juli 1852, äfvensom att Rikets Ständer måtte till arfvoden åt desse kommitterade anvisa
ett belopp af 6000 R:dr årligen, att utgå intill liden för nästa statsreglering. Genom det
Nådiga beslutet af den 9 Juli 1852, af hvilket Utskottet förskaffat sig del, har Kongl.
Majit bemyndigat Chefen för Ecklesiastik-departementet att, med biträde af en Stats-kommissarie
samt i öfrigt något mindre antal sakkunnige personer, uppgöra plan till en ny
skollag och skolstat, och har om gäldande af kostnaderne derför Kongl. Bref samma dag
afgått till Stats-kontoret. Det har jemväl blifvit upplyst, att sådant biträde redan blifvit
användt, och får Utskottet på grund deraf hemställa, att detta förslag
icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
C-) Ytterligare har motionäretf hemställt, att antalet af lärare vid de särskilda
läroverken måtte sättas i billigt förhållande till antalet af lärjungar. Utskottet delar med
motionären den öfvertygelse, att lärarnes antal bör i möjligaste måtto ställas i ett billigt
förhållande till lärjungarnes. Att likväl, då antalet af lärjungar ofta så starkt vexlar,
uteslutande härpå bygga beräkningen af behöfligt antal lärare, anser Utskottet icke
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 11S.
13
vara rådligt. Icke blott det växande eller aftagande förtroendet till en skolas lärare,
utan äfven en mängd lokala förhållanden, förändringar i närbelägna läroverk, lättade eller
förändrade kommunikationer, olika klassfördelning o. s. v., samverka till att i lärjungarnes
antal åstadkomma en föränderlighet, som gör det svårt, att på detsamma grunda
en allmänt gällande regel. Redan förhållandet med de läroverk, hvilka motionären
åberopat såsom exempel, kunna härpå tjena till bevis. Om de af honom anförda fyra
skolorna jemföras med hvarandra, icke blott tvänne och tvänne, utan alla tillsammans,
finner man, att Östersunds skola, som i förhållande till läroverket i Hernösand skulle,
enligt det uppgifna lärjunge-antalet år 1852, behöfva förökadt antal lärare, om samma
regel tillämpades på densamma i förhållande till Upsala skola, skulle hafva fullt tillräckligt
antal lärare, och, i förhållande till läroverket i Örebro, redan skulle hafva alltför
många. Upsala kalhedralskola, som, efter jemförelse med Örebro, skulle hafva för många
lärare, har deremot, i förhållande till lärjunge-antalet, färre lärare, än något af de
större läroverk, som innefatta förening af gymnasium och skola, med undantag af ett
enda, och står, om man afser lärjungarnes antal, i kostnad lägre än alla dessa. I detta
afseende synes således väl en allmän grundsats böra vid regleringen bibehållas i sigte,
men en sträng tillämpning af denna skulle icke ulan en oupphörlig omreglering af staterna
låta sig utföra, och Utskottet har derföre ansett sig böra hemställa till Rikets
Ständer,
att motionen i denna punkt måtte lemnäs utan afseende.
D.) Af Herr Doktor Suve är vidare föreslaget, ali lärarne i naturalhistoria och
uti de moderna språken skulle, i afseende på undervisningstimmar, prof, befordringstur
och aflöning, försättas i lika förhållande med öfrige lärare.
Utskottet har, uti inledningen till detta Betänkande, yttrat sin mening om vigten af
undervisningens befrämjande i de till den så kallade medborgerliga bildningen hörande
läroämnen, bland hvilka de nu ifrågavarande intaga ett särdeles vigtigt rum, men anser
sig likväl icke böra tillstyrka en sådan underdånig framställning, som af motionären i
detta fall blifvit föreslagen. Till en början får Utskottet fästa Rikets Ständers uppmärksamhet
derpå, att reglerandet af undervisnings-timmarne är beroende af lärarnes antal
vid hvarje läroverk och af undervisnings-ämnenas fördelning emellan lärarne; att ej allenast
de lör behörighet till lärare-svsslor erforderliga prof, hvilka, äfven för andre lärare
vid elementar-läroverken, än de nu ifrågavarande, för närvarande äro olika bestämde,
utan ock befordringstur och aflöning måste blifva beroende af de undervisnings-åligganden,
hvilka tilldelas hvarje lärare-syssla, samt att således bestämmandet af alla dessa
förhållanden har mycken inverkan på undervisningens ordnande i öfrigt. 0m det nu i
allmänhet lärer medgifvas, att Rikets Ständer ej lämpligen kunna uppgöra förslag till undervisnings-väsendets
reglerande i dess helhet, så torde det befinnas ännu mera olämpligt,
att Rikets Ständer skulle, angående förenämnde särskilda detaljer af ifrågavarande angelägenhet,
hos Kongl. Majit anhålla om vissa bestämda föreskrifter. Då nu Utsicottet dessutom
uti första punkten af detta Betänkande föreslagit, att Rikets Ständer mätte anhålla
om ny skolordnings utfärdande, på de af Kongl. Majit och Rikets Ständer redan gillade
grunder, samt Rikets Ständer uti fjerde punkten af sin den 20 Oktober 1848 aflåtna underdåniga
skrifvelse uttryckt den önskan, alt vid hvarje särskildt elementar-läroverk
skulle meddelas så fullständig undervisning uti de till allmän medborgerlig bildning hörande
ämnen, som läroverkets omfång medgåfve; så synas Rikets Ständer derigenom hafva
så tydligen uttalat sin åsigt om angelägenheten att hägna och uppmuntra nyssnämnde
bildningsgren, att motionärens syfte med nu förevarande förslag kan anses sålunda redan
vara vunnet.
14
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, A':o 115.
Utskottet får alltså
ifrågavarande förslag vördsamligen afstyrka;
hvarigenom Utskottet auser sig jemväl hafva besvarat den af Herr Löwenhjelm afgifna
motion.
E.) Slutligen har Herr Doktor Säve yrkat att, då, genom olika tydning af Rikets
Ständers underdåniga skrifvelse den 30 Juli 1851, man på några ställen ansett latinska
språkets studium icke nog tidigt kunna begynnas, Rikets Ständer måtte förklara
sin mening icke hafva varit, att början med detta språks läsning skulle ske redan i första
eller förberedande klassen.
Den anhållan, Rikets Ständer i sin underdåniga skrifvelse den 30 Juli 1851 framställde,
var af följande lydelse: att genom den blifvande skolordningen tillfälle måtte för
dem, hvilkas målsmän det önska, varda beredt ali i latinska språket så tidigt njuta undervisning,
all denna må verkligt kunna utöfva sin åsyftade, för hela bildningen grundläggande
betydelse. Granskar man de i skrifvelse:: införda motiver, så finner man Rikets
Ständer hafva utgått från den anmärkta billigheten deraf, att den bildning, som är
byggd hufvudsakligen på klassiska studier, måtte, äfven efter den utvidgning, som i sednare
tider gifvits åt den offentliga undervisningen, bibehålla den grundlighet, som erfordras.
Rikets Ständer synas således hafva velat förekomma all farhåga, alt det framsteg
läroverken vunnit, genom inrymmande af tillfälle lill en modern bildning för dem som
sådant önska, skulle förtrycka eller nedsätta den undervisning, hvilken i vårt land, såsom
i alla andra, ansetts grundlägga den djupare vetenskapliga bildningen. Sannolikt
var det äfven erkännandet af det riktiga i ett sådant syftemål, som förorsakade alt samtliga
Riks-Slånden åt förslaget om denna skrifvelse leonade sitt bifall. Om denna skrif
velse
skulle hafva föranledt latinets införande vid något läroverk i första eller förberedande
klassen, hvilket är Utskottet obekant, så har sådant tydligen icke varit afsedt
med denna underdåniga skrifvelse, hvilken, i afseende pä den klass der lalin-undervisningen
skall inträda, icke innehåller någon närmare bestämmelse, och hvilken, såsom
endast afseende föreskrifterna i den blifvande nya skolordningen, ännu icke, så vidt al
Juslitie-ombudsmannens berättelse till denna Riksdag kunnat inhemtas, föranledt någon
regerings-åtgärd. Denna fråga står för öfrigt, såsom motionären äfven anmärkt, i närmaste
samband med frågan om de båda bildnings-liniernas förhållande till hvarandra. Rikets
Ständer yttrade i samma underdåniga skrifvelse, att för införande af detta läroämne
i skolans första stadium möta svårigheter, enär de för de (vänne bildnings-linierna
införda gemensamma fasta klasser vore af stor vigt, och den dermed afsedda verkan
skulle genom införandet af ett läroämne, som icke vore för alla lärjungarne gemensamt,
störas; hvilka svårigheter likväl skulle vara undanröjda, om särskilda läroverk för de
tvänne linierna funnes, eller om dessa linier inom samma läroverk åtskiljdes. Att nu
öfver dessa yttranden afgifva en bestämd förklaring, skulle Utskottet anse vara mindre
lämpligt. I afseende på nyttan af latinska språkets användande såsom undervisningsämne
på skolans lägsta stadium, äro tankarna bland erfarne skolmän ännu delade. Hvad
beträffar åtskiljandet af undervisningen för dem som företrädesvis vilja tillegna sig den
humanistiska bildningen, och dem som vinnlägga sig om den reala, så tilltror sig Utskottet
icke att uttala ett omdöme, som skulle vara allmängiltigt i afseende på alla skolor.
Att det, så väl för den humanistiska som för den reala bildningen, medför väsendtliga fördelar,
om undervisningen i hvardera fortgår efter en inom sig bestämd, sjelfständig plan,
är väl bestyrkt af erfarenheten så väl i andra länder, hvarest dessa bildningsarter till
största delen bibringas i särskilda slag af skolor, som inom vårt eget land.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 115.
15
Det har t. ex. under den före motionens remiss förda diskussion blifvit upplyst,
att i Upsala kathedral-skola, der undervisningen väl icke, såsom motionen anfört, fortgår
på tvänne, af hvarandra oberoende linier, men der linierna likväl äro mer än eljest
skiljda, undervisningen, i synnerhet på real-linien, blifvit förd till en eljest ovanlig höjd.
Redan i den tredje klassen har lärjungen der lärt de sex första böckerna af Euklides
och tvänne grader Algebra, och i den klass, som motsvarar början af den förra gvmnasial-undervisningen,
har han hunnit inhemta icke allenast en mera omfattande bekantskap
med Franska, Tyska och Engelska språken, äfvensom uti mathematiken, jemte Euklides,
trigonometri och eqvalions-theori, utan äfven de antagna läroböckerna i botanik
och zoologi, samt vigtiga delar af fysiken och kemien. Det är tydligt, att en yngling,
geuom en sådan förberedelse, skall kunna på olika stadier utträda ur skolan, väl underbyggd
för det praktiska lifvets fordringar. Det synes likväl oafgjordt, huruvida vid mindre
läroverk, der så väl lärares som lärjungars antal är föga betydligt, denna grundsats
kan böra tillämpas. 1 alla händelser anser Utskottet sig icke böra tillstyrka Rikets Stän
der,
att i afseende på undervisningens ordnande inom skolan ingå i närmare detaljer.
Hvad enligt Utskottets tanke deremot Rikets Ständer böra klart uttala, är den stora
grundsatsen af all bildnings fosterländska vigt, äfvensom den, på en gång på billighet och
på ett sannt befrämjande af allmänt väl grundade, åsigten, alt så väl den humanistiska,
som real-bildningen, böra af Staten omsorgsfullt vårdas. Örn vårt fädernesland, skall fortfarande
stå på samma grund med Europas öfriga nationer, i afseende på en högre vetenskaplig
bildning, så får den humanistiska undervisningen, ehuru den nu mera icke
meddelas åt ett så stort antal lärjungar, som förut, likväl inom den krets, der den gör
sig gällande, icke aftaga i grundlighet, och, derest landet skall kunna hålla jemna steg
med den snabba utveckling, den industriel styrkan i andra länder tagit, måste den reala
bildningen på det omsorgsfullasle befrämjas.
På grund af hvad anfördt blifvit, hemställer Utskottet, att Rikets Ständer, utan att
gifva en bestämd förklaring af sin underdåniga skrifvelse vid förliSne Riksdag,
måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att, vid ordnandet
af undervisningen inom Rikets elementar-läroverk, den reala bildningen
måtte, utan att den humanistiska lider i grundlighet, utbildas
till ali den fullständighet, hvaraf den är mäktig.
F.) Herr Prosten Qvidings motion, som går ut på att framställa och bedöma
skolornas tillstånd efter vidtagandet af de åtgärder, som 1849 års Cirkulär anbefallt, innefattar
tvänne förslag, af hvilka det första innebär, alt vid läro-verkets slutliga ordnande
genom skollag denna reglering måtte så ske, att hvarken den reala eller den
lärda linien derigenom förnärmas på sätt, som genom nuvarande förening skett. Utskottet,
som icke kan ingå i en närmare undersökning af de förhållanden, motionären i
sin framställning vidrört, och som icke anser det tillhöra sitt uppdrag, alt afgifva yttrande
om det mera eller mindre fördelaktiga i särskilda läroämnens nuvarande ställning
inom skolan, tror sig icke kunna tillstyrka Rikets Ständer att, på grund af ett omdöme
om de särskilda läroämnena eller läro-systemernas inbördes förhållande för det närvarande,
uttala en önskan, som kunde anses innebära klander af verkställande myndigheters
förfoganden. Efter Utskottets tanke kunna Rikets Ständer, hvilka icke heller äro
i tillfälle att vaka öfver den mera detaljerade verkställigheten af gifna föreskrifter inom
skolverket, hufvudsakligen endast utstaka riktningen af den verksamhet, de önska utvecklad
för den nationela bildningens förkofran. De nuvarande förhållandena lära icke heller,
så länge en skollag icke är utfärdad, kunnat anses annat än såsom provisoriska.
Då nu, om motionärens förslag antoges, della skulle förutsätta en närmare granskning af
16
Allmanna Besvärs- och Ekonomi-utskottets Betänkande, N:o 4IS.
dessa förhållanden inom läroverket, och Rikets Ständer derpå grunda en önskv
rättelse i dessa, som tillika innefattade en närmare bestämmelse för framliden, kan Utskottet
icke i detta förslag instämma.
På anförde grunder får Utskottet, med åberopande i öfrigt af hvad i anledning af
Doktor Säves sista yrkande blifvit anfördt, hemställa,
att motionen i denna punkt lemnäs utan afseende.
G.) Motionärens andra förslag innehåller, att, på de orter der ett talrikare antal
lärjungar erfordrar flere lärare, de nu utgående dupplikant-arfvodena mätte förvandlas
till ordinarie Stats-anslag, och tillfälle sålunda beredas till antagande af flere klasslärare.
Detta förslag är grundadt på deu åsigt, alt en lärare, som innehafver fast plats,
med mera kärlek omfattar sitt uppdrag, och, under en längre tid qvarstadnande dervid,
har tillfälle att utveckla en mera ingripande verksamhet, än den, som, försedd med ett
knappt arfvode, endast en kort tid bibehåller sin befattning, och lemnar den så snart,
han på annat håll ser tillfälle för sig öppnadt till eu tarflig bergning. Utskottet kan
icke annat, än medgifva den allmänna riktigheten af denna åsigt. Men då, såsom upplysningar
inhemtade från Stats-kontoret gifva vid handen, under år 1852 arfvoden utgått
till 59 extra lärare och dupplikanter, skulle dessas förvandling till fasta lärare-löner
medföra cn högst betydlig kostnad. Enär dessutom regleringen ännu icke är definitiv, och
Rikets Ständer, som icke fått från regeringen mottaga någon framställning i detta ämne,
sakna ledning för bedömande af det belopp, som skulle vara för det afsedda ändamålet
erforderligt, tillstyrker Utskottet,
att motionen i detta hänseende icke måtte til! någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
H.) Den af Herr Borgmästaren Ekholm väckta motionen åsyftar, att Rikets Ständer
måtte, genom underdånig skrifvelse till Kongl. Majit, anhålla, att Kongl. Majit täcktes
medgifva dem i visst fall samma rätt vid behandlingen af frågan om en ny skollag,
som den, hvilken enligt 87 §. Regerings-Formen tillkommer Rikets Ständer vid stiftan
det
af civil-, kriminal- och kyrko-lag.
Som Utskottet uti mom. A. af detta betänkande tillstyrkt Rikets Sländer, att hos
Kongl. Majit i underdånighet anhålla, det ny skol-ordning måtte, på de af Kongl. Maj:t
och Rikets Stunder redan gillade grunder, varda med möjligaste första utfärdad; samt
en framställning, i den syftning motionären föreslagit, vore emot berörde anhållan i viss
mån stridande, och dertill kommer att, så vida nämnde tillstyrkan vinner Rikets Ständers
bifall, den af motionären yrkade framställning måste anses såsom obehöflig, så finner
Utskottet sig böra vördsamligen hemställa,
att Rikets Ständer ej må, i anledning af Herr Ekholms motion,
vidtaga någon åtgärd.
I.) Sedan Utskottet nu afgifvit utlåtande öfver de hemställanden och förslag,
rörande läroverks-frågans behandling i dess helhet, som Utskottet fått från Riks-Stånden
emottaga, går Utskottet nu att redogöra för de motioner, som blifvit väckta med hänseende
till dels undervisningens särskilda grenar, dels en viss art af läroverk.
Två motionärer: Herr fE ahlström inom Borgare-Ståndet och Riksdags-fullmäktigen
Måns Månsson från Calmar län hafva yrkat en utvidgning af den undervisning i naturkunnighet,
som meddelas inom elementar-läroverket. Den förre har föreslagit, att
fysik
i
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Vtskoltets Betänkande, N:o 4 45. 17
fysik och kemi, den sednare att kemi och zoologi bland detta läroverks undervisningsämnen
upplagas. Båda molionärerne hafva i sammanhang dermed hemställt, att fysik
och kemi äfven måtte ingå ibland examens-ämnena vid student-examen; hvilken sistnämnde
hemställan äfven Herr Rådman Gustafsson, genom en särskildt afgifven motion,
i en något olika form framställt.
1 afseende å den del af ifrågavarande förslag, som åsyftar upptagandet af fysik,
kemi och zoologi såsom undervisnings-ämnen uti elementar-läroverket, får Utskottet,
umjer erinran derom, att i 1820 års Skolordning är stadgadt att, bland läroämnen i
gymnasierna, skulle föredragas den elementära fysiken och natural-historien, vördsamligen
åberopa hvad Utskottet uti mom. D. anfört rörande olämpligheten att Rikets Ständer
göra några särskilda detaljer af undervisnings-väsendet till föremål för sina framställningar,
samt på grund deraf hemställa,
att molionerne uti förevarande del icke må till någon åtgärd af
Rikets Ständer föranleda.
K.) Hvad derefter angår frågan om meddelande af den föreskrift, att, när sådant
önskas, kunskaperne jemväl uti kemi och fysik skulle vid student-examen pröfvas
och att betyg deröfver skulle meddelas, får Utskottet fästa uppmärksamheten derpå att
»naturvetenskaperna» redan utgöra ett af ämnena för nämnde examen och att, derest
examinandens undervisning i berörda vetenskaper blifvit bragdt derhän, att han inhemtat
kunskap äfven i kemi och fysik, det således otvifvelaktig! åligger examinatorn att deruti
pröfva hans kunskap och att å denna, vid afgifvande af betyg, fästa behörigt afseende;
hvadan Utskottet anser den ifrågaställda föreskriften obehöflig och hemställer,
att motionerne äfven i denna del må lemnäs utan afseende.
L.) De motioner, Herr Prosten Hasselrot inom Preste-Ståndet och Herr Stenberg
inom Borgare-Ståndet väckt, rörande paedagogierna, hafva hufvudsakligen till föremål,
dels att äfven dessa skolor måtte afses vid regleringen af Rikets läroverk, dels att
en förhöjd lön och förbättrad befordringstur äfvensom pensionsrätt måtte tilläggas lärarue
vid dessa läroverk.
Paedagogierna äro, så vidt Utskottet kunnat inhemta, i sjelfva verket att anse
såsom beroende af Stats-anslag, ehuru deras verksamhet aldrig blifvit genom någon
offentlig stadga ordnad. Om dessa, till största delen i äldre tider med anslag försedda
skolor skulle, äfven efter den reglering, Rikets elementar-läroverk, likasom dess folkskolor,
i sednare tider undergått, fortfara att finnas såsom en af båda oberoende tredje
art af läroverk, torde med skäl kunna sättas i fråga. Också lära paedagogierna, såsom
motionärerne äfven anmärkt, i vissa städer sjelfmant utvecklat sig till nära likhet med
elementar-läroverk, i andra städer åter närmat sig till eller blifvit förenade med folkskolan.
Utskottet, som saknar nödiga upplysningar om så väl aptalet af dessa paidagogier,
sorn om de anslag, hvilka till dem utgå, och det belopp, som skulle för vidtagandet
af de åtgärder, motionärerne föreslagit, vara behöfligt, finner, innan en närmare
utredning af hit hörande förhållanden försiggått, intet förslag i detta ämne kunna framställas,
men anser att Rikets Ständer, för att vinna en så beskaffad utredning, torde
böra på densamma fästa Kongl. Majits höga uppmärksamhet; oeh hemställer derföre
vördsamt,
> att Rikets Ständer måtte i underdånighet anhålla, att Kongl.
Majit täcktes taga i öfvervägande, huruvida, efter den förväntade
Bih. till B. St. Brot. 4833 & 4854. 8 Sami. 28 Haft. 3
18 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 115.
definitiva regleringen af elementar-läroverken, paedagogier böra i
oforändradt skick bibehållas, eller, om de skulle böra undergå en
förändring, genom hvilken de sattes i närmare förhållande till Rikets
öfriga läroverk.
Stockholm den 3 Augusti 1854.
Reservationer:
Mot punkten A.
af Herr Törnebladh, C. O.: »Fullkomligt instämmande uti Utskottets beslut att
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om utfärdande af en ny skol-ordning, har jag
deremot icke med min röst kunnat biträda det af Utskottets majoritet, i strid med Afdelningens
förslag, beslutade tillägg, att den föreslagna skol-ordningen borde utfärdas på
de af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer gillade grunder. Jag anser delta tillägg dels
öfverflödigt, enär skälig anledning icke förefinnes att antaga, det någon afvikelse ifrån
samma grunder skulle ifrågasättas, och dels temligen obestämdt, helst meningarne kunna
vara och, hvad som äfven af öfveHäggningarne inom Utskottet ådagalades, verkligen
äro ganska delade om hvad med dessa grunder rätteligen bör förstås.»
Häruti instämde Herr von Francken, G. JF.
af Herr Professoren Carlson: »Deri framställning i afseende på skolornas närvarande
tillstånd, som Utskottets Retänkande innehåller, synes på ett ovedersägligt sätt
visa angelägenheten deraf, att en mj skolordning vied första varder utfärdad.
Ehuru önsldigt det med rätta anses, att icke en skollag må genom onödigt
reglementerande binda lärarens verksamhet, äro likväl vissa allmänt gällande föreskrifter
inom ett lands skolordning oundgängligen nödvändiga, så vida icke detta skall hemfalla
åt en fullkomlig upplösning. Men då jag på dessa skäl instämt i Utskotts-afdelningens
tillstyrkan,-att Rikets Ständer måtte anhålla om det skyndsamma utfärdandet
af en ny skol-ordning, har jag funnit det i Utskottets plenum efter åtskilliga voteringar
gjorda tillägg: »på de af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer redan gillade grunder» alltför
obestämdt. Funnes sådana, af Konung och Ständer gemensamt gillade grunder till en
skollag, så vore åberopandet af dem lika sjelfnödvändigl som deras tillämpning klar.
Men de särskilda underdåniga framställningar Rikets Ständer vid Riksdagarne 1845,
1848 och 1851, under olika förhållanden, gjort i afseende på elementar-läroverken, innefatta
icke sådana reglor, att de kunna, genom ett samfäldt åberopande nu med hvarandra
sammanförda, tjena till grunder för en skolordning. Ett öfverlygande bevis derför
är, bland annat, att dessa, vid de tvänne förstnämnda Riksdagarna, tilikännagifna
önskningar hafva, nästan ordagrannt upprepade, legat till grund för den Kongl, befallning,
genom hvars tillämpning just den mångfalld af olika förfaringssätt inom skolorna
uppkommit, som man nu önskar afhjelpt. Genom ett så obestämdt tillägg uppkommer
ovisshet så väl derom, hvilka af dessa beslut, som menas, och hvilka bland dem, der
de icke öfverensstämma, sorn böra tjena till efterrättelse, som huru långt de skola blifva
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 115.
19
bindande i detaljen. Skulle något i detta hänseende nämnas, hade väl hufvudsakligen bordt
åberopas Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 20 Oktober 1848, hvilken afgafs i
sammanhang med beslutet om förhöjdt anslag till elementar-läroverken. Eller ock, om
man hyser någon farhåga om afvikelse från den riktning, denna underdåniga skrifvelse
utmärker, hade Utskottet, efter en förutgången noggrann utredning af ämnet, bordt utarbeta
och i eli sammanhang framställa de allmänna grunder för skolverkets ordnande,
hvilka det ansett vara de rätta. I stället för en dunkel och mångtydig hänvisning hade
då träd t en klar, för alia öppen, framställning.
Icke heller har jag kunnat biträda det beslut af Utskottets plenum, i följd hvaraf
afdeiningens tillstyrkande af bifall till motionerna om naturlärans införande vid läroverken,
förfallit. Nalural-historien har hittills alltför uteslutande varit den del af naturkunnigheten,
hvari undervisning i våra elementar-Iäroverk meddelats, då likväl kännedomen
af naturläran både för sitt innehåll och såsom bildande för tanken, är af en
ingalunda ringare betydenhet. En underdånig hemställan härom hade icke kunnat anses
främmande för skolverkets förbättring, och dess beviljande skulle för undervisningen
i synnerhet på den reala linien vara af väsendtlig vigt.»
af Herr Prosten Traneus: »Emedan de grunder för skolverkets organisation, som
föreGnnas i Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition den 9 November 1847, Rikets Ständers
skrifvelse till Kongl. Maj:t den 20 Oktober 1848 och Kongl. Cirkuläret den 6 Juli
1849 icke äro med hvarandra fullt öfverensstämmande, utan i vissa delar synas stridande
mot hvarandra, kan jag icke bifalla det af Höglofliga Utskottet antagna allmänna
uttrycket: »på de af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer gillade grunder.» Jag anser alt
dessa grunder bordt, ur nämnde handlingar, utdragas och framhållas, på det en föredragande
ej måtte, i ovisshet om hvilka, och då ej alla kunna begagnas, ådraga sig oförtjent
klander för öfverträdelse af hvad endera af Statsmakterna antagit; åtminstone
hade det bordt heta: på de af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer gemensamt gillade grunder;
hvarigenom det försåtliga i ordställningen undvikits.
af Herr RontraktsTprosten Runsten: »Emellan Kongl. Maj:t och Rikets Ständer
har väl aldrig, och icke ens vid anslags-bevillningen den 20 Oktober 1848, någon
egentlig öfverenskommelse blifvit afslutad om s. k. »grunder» för en ny Skol-ordning,
enär den kända ordalydelsen i det dervid fästade vilkoret af — nen efter hvarje läroverks
omfång möjligast fullständig undervisning i de till allmän medborgerlig bildning
hörande ämnen» — omisskänneligen är alltför obestämd, att kunna sägas innebära
någon egentlig skol-ordningsgrund. Men då likväl det Höglofl. Utskottet, så väl i stöd
af det så lydande vilkoret, som ock med någon anledning af hvad, medelst det Nådiga
Cirkulär-brefvet den 6 Juli 1849, blifvit, ehuru endast på försök, tills vidare bifallet,
tycks velat få ånyo uttalad den redan vid 1845 års Riksdag framställda underdåniga
önskan om »en sådan elementar-läroverkens förändring, att n. v. Apologist- och Lärdoms-skolan
samt Gymnasium må utgöra en enda fullständigt sammanhängande skola
med 2: ne bildnings-linier, ambulatorisk läsning, valfrihet från vissa läroämnen ?n. m.»;
så måste jag, emot uttalandet af en sådan underdånig önskan, äfven på följande, af saken
sjelf hemtade, grunder, reservera mig.
1.
Apologist-skolans förening med Lärdoms-skofan synes mig nemligen redan i det
hänseendet vara ett olämpligt företag, att både läroämnenas dermed förökade antal och
20
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 115.
klassernas öfverfyllnad medförer och har måst medföra så väl för lärjungarna behofvet
af besagda valfrihet från vissa läroämnen, som ock för lärarne sjelfve behofvet af
Lancaster-methodens anlitande. Det är ett dubbelt s. k. dispens- och monitör-systern;
och sådant synes mig vara en oformlighet, i theoretiskt hänseende hindersam och hämmande
för så väl den reala, som den humanistiska hildnings-liniens erforderliga framsteg
i de till hvardera hörande läroämnen. Behöfliga dispenser anses eljest såsom undantag
från regeln, och användningen af gossar till lärare för gossar är väl blott en
nödfalls-utväg; men i den gemensamma skolan har man nödgats göra undantagen till
regel och nödfallshjelpen till ordningen för dagen, samt redan dermed nogsamt bevisat,
att den skillnad, man velat upphäfva, skolorna emellan, dock icke kan upphäfvas, utan
alltid mäste, oin än på konstladt sätt, återställas, såsom det nu sker medelst ett helt
konstsystem af dispenser och monilörskaper. Det är ett nytt slags skol-mekanism med
en hel mängd af små drifhjul och många utvexlingar, med thy åtföljande förvecklingar
och hinder, men som allsicke behöfdes, om de båda kunskaps-arterna i stället finge
helt naturligt, enkelt och organiskt utbilda sig hvar för sig och af hvarandra oberoende.
Också, der så tillgår, bevisar redan erfarenheten tillfyllest, att der stiger, å hvardera
linien, tiilvexlen i kunskaper betydligt högre, än der båda liniernas studier likasom
vefva sig och slingra sig om hvarandra. Och blefve Apologisl-skolan, för dess fullt sjelfständiga
uppstigande till real-studiernas möjligen högsta kulminering, ställd i förbindelse
med ett dertill ämnadt polytekniskt institut, så vore väl sådant det bästa och det önskligaste,
eller borde väl tills vidare äfvenledes vid Universitetet inom den philosophiska
fakulteten en skillnad göras de båda, jemväl der blandade, skolorna emellan, så att äfven
der funnes en särskild realistisk magistergrad och en särskild humanistisk.
2.
Apologist-skolans förening med Lärdoms-skolan har vidare, i följd af samma berörda
orsaker, medfört och måst medföra behofvet af den s. k. amhulatoriska liirooch
läse-methodeti, eller, i stället för det förra slutna klass-systemet, de s. k. öppna
klasser med ämnes-läsning för både lärare och lärjungar, samt fria flyttningar. Och
sådant synes mig innebära någonting naturvidrigt, som i moraliskt afseende måste
verka till mehn för skolungdomens sedliga uppfostran. Man tvckes nemligen lägga för
mycken vigt på tidig mångkunnighet, eller förgäta, att skolungdomen ännu mera hehöfver
uppfostran, särdeles under de fem, sex första skol-åren, och att för sådant ändamål
ett palernelt förhållande emellan läraren och hans lärjungar hör vara det rådande,
— ett förhållande, , som ock emellan gossen och hans enda lärare naturligen uppkommer
inom den slutna klassen, men icke kan uppkomma, der lärjungen i de öppna klasserna
är delad emellan många lärare, och der äfven, å sin sida, lärarne äro för mycket
delade emellan alla klassernas eller samtliga skolans alla lärjungar. Det uppkommer,
på sådant sätt, dem emellan, icke så mycket det moraliska hjerteförhållande, som
är barnets till en fader, som fastmera ett blott yttre lexuppläsnings-förhållande till de
många examinatorerne, och en disciplin, som mera får karakteren af en kallblodig militärtukt,
än den af en naturligen barnslig lydnad för fadersmakten. Och då dertill kommer
det missförhållande gossarne sjelfva emellan, att de, såsom både valfria i sin ämnes-läsning
och ftyttfria inom de öppna klasserna, icke stå med hvarandra i ett samverksamt
broderligt jemnförhållande, men, äggade af den dubbla friheten, äflas, vid
hvarje uppläsen lexa, att stiga den ene framom den andra, så är naturligt, att dermed
icke frölägges ett grundligare vetande eller en sjelflorsakande brödrakärlek, men så
mycket mera en val glänsande, men ytlig minnes-måirgkunnighet, och en egoism, som
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o tiS.
21
nog gör sig gällande ändå, utan att den behöfver framdrifvas i ett nytt slags skolverk.
Deremot, efter den gamla skolans idé, är ämnes-läsning icke tillrådelig förr än i Gymnasium,
och ej ens der för andra behöflig, än för lärarne sjelfve, men icke för lärjungarne,
som ännu der ansetts hållas bäst inom slutna klasser, ehuru likväl gymnasierna
skulle vara liksom smärre förberedande stifts-akademier. Först sedan ynglingen,
tillräckligen underbyggd och sedligen mognad, fått öfvergå till universitetet, ansågs honom
böra medgifvas en valfri och flyttfri ämnes-läsning, om än icke äfven derstädes
de särskilda fakulteterna kunde anses vara ett slags slutna klasser. Men enligt den
nya liberalare skolåsigten, skulle väl redan den val- och flyttfria skolgossen kunna anses
för en liber studiosus, en c ivis academicus.
3.
Men jemte en sådan, den amhulatoriska methodens, orenlighet, i hvad beträffar
skolungdomens sedliga uppfostran, är det nu också af de många hopblandade läroämnenas
olikartade innehåll en naturlig följd, att hvardera liniens ynglingar, vid inträdet
i det praktiska lifvet, icke kunna medhafva från skolan den grad af det slags olika
duglighet, som, efter hvardera liniens olika syftning och bestämmelse, hade kunnat och
bordt å hvardera linien särskildt uppöfvas och utbildas. Och sådant synes mig innebära
någonting äfven i det afseendet sam hällsvidrig t, att de unga och lättböjliga förmon
genheterna och själskrafterna ej blott medelst mångläsningen försplittras eller hämmas,
utan äfven, i följd af de sammangjutna ämnenas olikartighet, möjligtvis missbildas eller
missrigtas, och det till förfång för sjelfva samhällsordningen.
Ty äfven sambällslifvet är ett skollif, fast i större skala, och äfven detsamma
har likaledes sina tvänne stora bildnings-linier. Men ock derföre, att man vanligen
förbiser skillnaden emellan bildnings-linierna utom skolan, förbiser man dem äfven och
vill förblanda dem inom densamma. Det är den stora skillnaden emellan det enskilda
lifvet och det offentliga, eller den stora skillnaden emellan å ena sidan samhällets yttre
reala natursida, med dess naturfria och privatpersonliga, industriela och kommerciela
förfoganden, och, å den andra, samhällets universela så alt säga ande-sida, eller den,
alla enskilda intressen förmedlande, allt enande och ordnande samhällsmakt, som företer
sig under formerna af Kyrka och Stat. Och här är det, likasom i skolan, en ofrånkomlig
skiljaktighet emellan, å ena sidan, en lifvets real-linia, der allt vetande blir naturkunnighet
eiler real-vetande, och all gerning en real-verksamhet, och, å den andra sidan,
en humanistisk bildnings-linia (statens och kyrkans), der allt vetande blir ordskunnighet,
och ali handling en andelig verksamhet medelst ordets gerningar. Och såsom
på denna humanistiska linia äfven naturkunnighetens upptäckter och bevisningar,
tydda och tolkade efter naturtingens andemeningar, öfversättas i ord till näring för ett
högre lif, så får på den reala linien sjelfva språkkunnigheten karakteren af naturalhistoria,
såsom också språkets alla ord, verkligen lånade ifrån naturen, visserligen icke äro annat,
i real mening tagna, än naturbeskrifningar.
Man påyrkar och bedrifver en modern språkrnångkunnighet, och sådant kan nog,
särdeles för ett litet folk, nödtvunget behöfvas vid dess mångahanda beröringar med
främmande större nationer, som föra talan å verldsmarknaden. Men med de många
språken vinnes dock sällan mer, än ett hufvudsakligen lexikaliskt real-vetande; och
oaktadt den inlärda mängden af de olika språkljuden, är man derföre icke utrustad
med en ordets samt tankens och viljans högre förmåga, som fastmera derigenom försplittras
och förslöas. Man kallar ej för musicus den, som blott eger färdighet alt på
en mängd olika instrumenter framlocka de olika ljuden, eller genomgå skalorna, m. m-,
22 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 115.
hvilket fastmera är endast dilettantens utmärkelse. Men för det mästerskap, som utöfvar
inom tonkonstens verld en skapande verksamhet, erfordras det något annat, och
högre; och så förhåller sig äfven med skapelserna i ordets verld. Greklands vise kände
visst endast ett språk, och Cicero tvänne; och bland Englands yppersta statsmän
torde ej många rätt kännt flere, än Irenne, men dessa dess bättre.
Det försiggår inom spheren af samhällenas högre kuiturlif en daglig nyskapelse;
och visst tjenar dervid den reala bildningen, vid dess likaledes dagliga framsteg, såsom
vägrödjande förelöpare. Men den innehar dock icke mästerskapet och makten af det
ord, som, allena skingrande det andeliga verldsmörkret, sprider lill jordens folk ljuset
af en bildning, som är den enda sannskyldiga. Denna bildning uppkommer först på
Christendomens bildnings-linia. Och då kyrkan, som i Christendomens tjenst varit och
är all den nyare rent humanistiska bildningens moder, upptagit till medel och vapen för
det nya ljusherraväldets utbredande den fordom verldsbesegrande Romarens språk,
samt ock detta, då det visat sig tjenligt för sin nya beskickning, i alla civiliserade länder
blifvit den högre, humanistiska kulturens universalspråk, så hår det val derföre
med rätta äfven hos oss varit och bordt vara i landets alla lärdoms-skolor all lärdomens
modersmål. Man vill nu deremot uttränga det, eller para det tillsammans med
en mängd andra språk, som alla skola läras näranog samtidigt. Men att nu all sådan
språkmångkunnighet, som just genom mångläsningen blir ett öfvervägande lexikaliskt
real-vetande, fastän nyttigt för industrien och kommersen, likväl, då det icke, såsom
ensamt det klara och kraftfulla romarespråket, främjar den tankekraftens skärpning
samt flitens och viljans stålsättning, som särskildt för kyrkans och statens värf erfordras,
endast tjenar dess mer att bereda åt den reala linien en för både kyrka och stat
menlig, för att ej säga kommunistisk, öfvervigt öfver den humanistiska — sådant behöfver
här ej vidare antydas, då redan erfarenheten gifver derom vid handen ett oförnekligt
intyg i och med den alltmer tilltagande bristen på dugliga ämnessvenner, så för
statens vigtigare värf, som för kyrkans.
4.
Slutligen bör väl icke heller lemnäs oanmärkt, alt Apologist-skolans förening
med Lärdoms-skolan jemväl i slatsekonomiskl afseende icke torde kunna ens såsom
fullt rättsenlig försvaras, enär dermed ett enskildt intresse synes gynnadt på det allmännas
bekostnad — och äfven detta deraf, att man, såsom det så ofta är händelsen'
vid beviljandet af stats-anslag, icke skiljer emellan det offentliga och enskilda, utan äfven
här låter båda linierna löpa in i hvarandra. Apologist-skolorna äro väl i städerna
lika litet, som, på landet, folkskolorna, af offentlig, utan egentligen af privat natur;
hvarföre också t. ex. ännu i Tyskland de flesta sådana skolor lära bekostas af städernas
invånare sjelfva. För dessa kan det visst också vara en privat fördel, om, jemte
öfriga stadsprivilegier, också der befintliga lärdoms-skolor blifva ombildade till instituter
för anskaffande af allehanda vid industrien och kommersen behöfliga agenter. Men så
gynnade, som de svenska städerna i alla fall äro, torde visst också ett slorsinnadt borgerskap
icke vilja, för en blott enskildt pekuniär besparing, främja den reala liniens
ingripande i den humanistiska, om dermed tillfogas den sednare någon skada.
Sådant, som det nu beskrifna, synes mig det verkliga sakförhållandet i den
vigtiga skolfrågan. Och en sådan olikartade skolors och olikartade skolstudiers sam
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 115.
23
mangjutning, som i så många afseenden, i både theoretiskt och moraliskt, i både praktiskt
och statsekonomiskl afseende, innebär sådana missförhållanden, att den kan anses
vara både form- och naturvidrig, både samhälls- och rättsvidrig, — en sådan s. k. fusion,
sjelf hvilande på inga grunder, kan jag derföre icke anse användbar såsom grundläggning
för en ny skolordning, eller anse den annat vara, än just det kaos, som både
förorsakats af elementernas sammangjutning, och icke upphör, utan att, i kraft af det
varde, som väntas, elementerna åter få afsätta sig, det ena från det andra.»
af Herr Professoren Bring: »Då det är mycket obestämdt, hvilka »de af Kongl.
Majit och Riksens Ständer godkända grunder» äro, som, enligt Utskottets förslag i första
punkten, skulle bestämma beskaffenheten af den önskade nya skolordningen, och
då dessutom hvad man genom tillägg af ofvanciterade ord hufvudsakligen synes hafva
åsyftat, i sjelfva verket torde vara vunnet genom Utskottets förslag uti den följande
punkt, hvilken angår den s. k. reala undervisningen; så har jag ej med min röst kunnat
biträda första punkten af förestående betänkande i dess nuvarande lydelse, utan
får mig mot det ofvannämnda tillägget reservera.»
Häruti instämde Herr Kontra k ts-prosten Wåhlander, Herr Doktor Björling,
Herr Kongl. Hofpredikanten Wensjoe och Herr Lektoren Söderberg. '
af Herr Hensehen, som — sedan Utskottet afslagit hans anhållan, att, med afseende
derå att uttrycket: »på de af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer redan gillade
grunder», vore alltför obestämdt, frågan måtte till Utskotts-Afdelningen, som handlagt
densamma, återremitteras, — sedermera yrkat, att i stället för nyssanförda ord måtte
nyttjas följande: »På de grunder, dels Kongl. Majit den 9 November 1847, dels ock
Rikets Ständer i skrifvelse den 20 Oktober 1848, godkänt i afseende å »valfrihet i vissa
läroämnen», »så fullständig undervisning i de till allmän medborgerlig hildning hörande
ämnen, som läroverkets omfång medgifver», samt »en sådan förändring i Elementarläroverkens
styrelse, att sakkunnige personer äfven utom ecklesiastik-ståndet deruti må
kunna intagas.»
Mot punkten H.
af Herr Henschen: »Enär det af Utskotts-Afdelningen, som handlagt denna fråga,
föreslagna utlåtande, efter mitt förmenande, ingalunda är emot, den af Utskottet föreslagna
anhållan, i någon mån stridande, och dertill kommer att berörda utlåtande kan
anses vara af tidsomständigheterna påkailadt, får jag föreslå, att det af Rikets Ständer
godkännes, så lydande: »Ehuru lagstiftningen i afseende på allmänna undervisningen i riket,
enligt 89 §. Regerings-Formen, tillkommer Konungen ensam, och ehuru Utskottet,
såsom ofvan blifvit anfördt, ansett en skyndsam reglering af läroverksfrågan vara af
behofvet högeligen påkallad, och derföre tillstyrkt Rikets Ständer att i denna syftning
göra en underdånig anhållan till Kongl. Majit, finner Utskottet likväl en befarad afvikelse
från Rikets Ständers vid 1848 års Riksdag framställda vilkor, äfvensom från de af
Kongl. Majit den 9 November 1847 gillade hufvudgrunder, vara af så stor betänklighet,
att Utskottet tillstyrker,
det Rikets Stander måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
alt, i händelse någon afvikelse skulle sättas i fråga från de
af Kongl. Majit den 9 November 1847 gillade hufvudgrunder,
samt de af Rikets Ständer i sammanhang dermed år 1848 antagna
grunder och vilkor för användande af det då beviljade
24
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o -113.
ökade anslag för elementar-läroverken, Kongl. Maj:t i Nåder läcktes
sådanl endast, enligt sisla punkten 89 §. Regerings-Forraen,
gemensamt med Rikets Ständer afgöra.
Mot punkten I.
af Herr Henschen: Jag åberopar i afseende härå Utskolts-afdelningens förslag,
som, ehuru Herr Lektoren Sondén, hvilken yttrat sig i samma riktning som afdelningen,
underlät att votera, blef med blott 18 röster mot 17 förkastadt, och var så lydande:
»I 1 Sect. 2 Kap. 4 §. skol-ordningen af 1820 finnes föreskrifvet, att bland läro-ämnen i
gymnasium skola föredragas den elementära fysiken och natural-hislorien. Denna föreskrift
har likväl, i synnerhet hvad fysiken beträffar, icke blifvit allmänt tillämpad. Om
undervisningen i kemi innehåller skol-ordningen intet stadgande, och i detta läroämne
undervisas, så vidt inhemlas kunnat, endast vid några få elementar-läroverk. Deremot
kan man anse zoologien numera utgöra ett antaget undervisnings-iimne vid alia fullständiga
läroverk. Att naturvetenskaperna ega en mäktigt bildande inflytelse på det unga
sinnet, har, på ett öfvertygande sätt, blifvit äfven inom vårt land ådagalagdt. Lika ostridigt
är att kännedomen af naturens lagar måste för utveckling af all industri, sådan
denna i våra dagar med starka steg försiggår, vara oumbärlig. I båda dessa hänseenden
mäste naturkunnigheten särskildt för realbilduingen vara af högsta vigt, och dess utvidgande
vara för denna, i stark utveckling stadda, bildning högst nödvändig. Inom våra
läroverk synes likväl den gren af naturkunnigheten, som sysselsätter sig med naturföremålens
beskrifning, eller naluralhistorien, alltid uteslutande hafva fästat uppmärksamheten,
då likväl naturläran, eller kännedomen af naturens fysiska och kemiska lagar så väl för
tankekraftens utbildning, som för naturkunskapens användande i det praktiska lifvet, är
af lika stor, om ej större betydenhet. Utskottet anser sig derföre böra tillstyrka bifall
till motionerna i detta afseende; och då, med ett läroämnes införande inom elementarläroverket,
står i oskiljaktigt sammanhang dess upptagande i student-examen, åtminstone
så länge hos oss en så beskaffad högre läroanstalt saknas, som kunde motsvara hvad i
andra länder kallas Polytechniskt Institut och i följd deraf högsta målet för ynglingarnes
sträfvan inom elementar-läroverket städse är att genomgå student-examen, synes motionärernes
framställning äfven i denna del förtjena afseende. Student-examen utöfvar på
ungdomen, medan den ännu befinner sig i skolan, den starkaste inverkan. Om gagneligheten
af denna inverkan kunna tankarne vara delade, och motionärerne hafva derföre
äfven i sina förslag uttryckt, att de afse förhållandena, sådane de äro, till dess någon förändring
i denna examen inträffar. Så länge den bibehålies i sin nuvarande form, skulle
säkerligen bemödandet, att lill studium af ett nytt läroämne uppmuntra lärjungarne, vara
nästan utan frukt, om icke utsigt förefunnes, att i student-examen ådagalägga den inhemtade
kunskapen. Att emellertid den nu omtalade undervisningen i fysik och kemi
endast kan ifrågakomma vid Rikets större elementar-läroverk, torde, utan att ingå i en
vidlyftigare bevisning, få anses för gifvet.
Utskottet får på grund häraf vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t framställa den underdåniga
anhållan, att i den nya skol-ordningen föreskrifvas må, det
fysik och kemi skola upptagas såsom undervisnings-ämnen vid de
större elementar-läroverken i Riket, och att det tillägg må göras
i föreskriflerne, angående student-examen, att, så länge den qvarstår,
universiteternes lärare må vara skyldige att, när ynglingar
eller
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 116. 25
eller målsmän sådant åstunda, vid student-examen examinera och
afgifva betyg äfven i fysik och kemi.
M:o 116.
Ank. till Exp.-Utsk. den 9 Aug. 1834, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckte förslag om utvidgande af en del
Elemenlar-Läroverk.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har att, i anledning af erhållne remisser,
utlåta sig öfver följande motioner i ofvantiämnde syftning, nemligen:
l:o) En, väckt inom Högvördiga Preste-Ståndet, af Herr Doktor Nordlander,
hvilken, under erinran om det behof af ett fullständigare och mera mångsidigt vetande,
som mer och mer öfver allt gåfve sig tillkänna, tillika fästat uppmärksamheten på de
stora svårigheter för tillfredsställande af detta behof, hvilka i de två nordligaste provinserna
af Riket mötte, enär de i Westerbotten och Norrbotten befintliga lärdoms- och
apologist-skolor icke kunde lemna tillräcklig undervisning åt de ynglingar, som ämnade
ingå i Kyrkans och Statens öfriga tjenst; utan nödgades ynglingar från dessa orter, för
att erhålla det mått af kunskaper, som erfordrades för Student-examen, att resa 20, ända
lill 70 mil, hvilken olägenhet Motionären ansett billigtvis böra genom Statens åtgärd
afhjelpas; och då staden Piteå, belägen 48 mil norr om Hernösand och 22 mil söder om
Haparanda, syntes vara rätta platsen för en ny utvidgad läroanstalt, har Motionären hemställt,
att skolan i Piteå måtte, vid den blifvande skole-regleringdn, varda till ett fullständigt
Elementar-liiroverk utvidgad, med enahanda anslag och lärarepersonal, som äro
Elementar-läroverket i Ostersund beviljade.
2:o) En, inom Viillofliga Borgare-Ståndet afgifven, af Herr Boman, som anfört,
alt kändt vore, det Trivial-skolan i Fahlun, i anseende till dess ringa antal lärare och
de derefter lämpade läroämnen, icke leinnade tillfälle att inhemta de kunskaper, som för
afgång lill universitetet erfordrades, utan att läroverket i Westerås, eller ock någon aflägsnare
läroanstalt, mäste för sådant ändamål af ynglingar från Dalarne besökas, hvarmed
vore förenade stora kostnader, hvilka utestängde många goda anlag från en bana,
på hvilken desse kunnat gagna både sig och fosterlandet och nödgade dem att söka sin
verksamhet på områden, hvarest de, i saknad af naturlig håg och fallenhet, knappast kunde
vinna utkomst. Härtill komme dessutom den våda, som vore förenad dermed, att
ynglingen i en ålder, då han i allmänhet vore mest blottställd för frestelser, förflyttades
från hemmet till en ort, der föräldrar och målsmän ofta, i saknad af bekantskaper, voro
ur lilfälle alt bereda honom en närmare tillsyn och vård. På grund häraf och då billigheten
fordrade, all, när, bland andre orter, den lilla grannprovinsen Nerike blifvit försedd
Bih. till R. St. Prot. 1SS3 & ISSi. S Sami. SS Haft. 4
26
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o Ii6.
med ett fullständigt läroverk, den vidsträckta och folkrika provinsen Dalarne, Stjernhjelms,
Jesper Svedbergs och Wallins hembygd, linge samma förmän, har Herr Boman
föreslagit Fahlu Trivialskolas reorganisation till ett fullständigt Elen/eniar-läroverk,
t. ex. i likhet med det uti Orebro af Staten bekostade, samt att nödiga medel härtill
måtte af Rikets Ständer anvisas; och har Herr Boman slutligen upplyst, alt för närvarande
sju ordinarie lärare och ett par dupplikanter vid skolan i Fahlun af Staten aflönas
med sammanräknade 6,110 R:dr B:co, hvartill komme en af Staden lemnad boställslägenhet,
sorn af Rector Scholae disponeras, så att det vöre anledning förmoda, att de för
utvidgningen erforderliga kostnader icke skulle uppgå till något större belopp;
3:o) En, inom sistnämnde Riks-Slåud af Herr Rydin väckt motion, åsyftande utvidgande
af skolan i Borås, som, efter att förut hafva varit en s. k. stads-skola, skall
blifvit uti interims-stat af den 15 Jannuari 1850 bland Elementar-läroverken upptagen
med förhöjning i befintliga lärares aflöning, men utan tillökning i dessas antal. Såsom
skäl för behöfligheten af skolans utvidgning innehåller motionen å ena sidan, att skolan
är försedd med blott två ordinarie lärare och en dupplicant, i följd hvaraf ej allenast den
lärokurs, som der kunde genomgås, vore alltför ofullständig, utan ock att endast ett särdeles
ringa antal lärjungar kunde i skolan intagas, samt å andra sidan alt skolan vore belägen
9 mil från Stiftets enda (ullständiga Elementar-Iäroverk, i central-orten för gårdfarihandeln,
med en folkmängd af närmare hälften utaf hela stiftets befolkning och således
med det största behof, af den för handel och industri erforderliga medborgerliga bildning.
Enligt Motionärens tanke borde derföre skolan, lör ali kunna uppfylla sitt ändamål, förses
med 4 klasser, der en åttaårig skolkurs kunde genomgås. Behofvet af skolans utvidgande
hade ock länge varit erkändt och mångfaldiga framställningar hade derom blifvit
gjorda. Redan uti ett af 1812 års Uppfostrings-kommillé år 1819 afgilvet förslag till
Stat för Elementar-läroverken hade skolan i Borås uppförts med 3 ordinarie lärare.
Skolrevisionerne af år 1823, 1832 och 1843 hade sedermera påyrkat utvidgningen, och
flertaldiga hemställanden derom hade ingått såväl från lokalmyndigheterne, som från stiftets
Consistorium, hvilket sistnämnda sednast förordat saken uti sitt, med anledning af
Kongl. Circulaire-Brefvet den 6 Juli 1849, afgifue underdåniga förslag till fullständigt reglerande
af stiftets elementar-läroverk; hvarförutan slutligen Rikets Ständer år 1847 skulle
hafva gjort utvidgningen af Borås skola till ett af vilkoret! för beviljandet af anslaget
utaf 90,000 R:dr B:ko till Elementar-läroverken. Herr Rydin har derföre tillstyrkt, att
Rikets Ständer skulle hos Kongl. Maj:t göra underdånig framställning derom, satt Borus
sskola, i enlighet med hvad Ständerna vid 1847 års Riksdag för sin del beslutat och ej
»mindre sednaste skolrevision än stiftets konsistorium förordat, mätte blifva ä den viinntade
dif milca Innings-staten för Elementar-läroverken uppförd med 2 nya lärareslöner
å 600 R:dr hvardera samt i likhet med öfrige skolor med 4 ordinarie lärare med
»lön-tillökning för Rektor och äldste kollega ä 200 R:dr hvardera och derjemte anslag
Ull lärare i gymnastik och teckning å 120 R:dr till hvardera, sami med 60
»R:dr, allt banko, till lärare i sång:» hvarjemte och »då i nu befintliga lönctillgångar
»blifvit al förbiseende inberäknade 266 R:dr 32 sk. banko, som lärarne årligen till kälfsten
hvardera af staden åtnjuta, utgörande en qvarlefva från den lid, då skolan af staden,
»ej af staten, skulle underhållas», Motionären önskade att »häri lå den rättelse gjord, alt
»nämnde summa A Elemenlar-lärovcrkets allmänna stat uppföres lill utgående, helst rätt»visan
(ordrade, att Borås stad icke iner än andra släder nödgades bidraga till lönande
»af Elementar-läroverkels lärare»; och skulle, i följd häraf allt, en tillökning af 2,166 R:dr
32 sk. banko i Borås skolas löningsstat erfordras.
Innan Utskottet går att i sjelfva saken sig yttra, anser Utskottet sig böra erinra
om en felaktig uppgift, sorn blifvit gjord i Herr Rydins motion, då han förmält alt Riket*
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o HS.
27
Ständer vid 1847—1848 årens Riksdag gjort utvidgning af skolan i Borås till vilkor för
det till Elementar-Läroverken då beviljade anslag af 90,000 R:dr banko.
Enligt hvad Rikets Ständers, vid nämnde Riksdag under N:o 232 till Kongl. Maj:t
aflåtne, underdåniga skrifvelse utvisar, hafva Rikets Ständer, jemte tillkännagifvande att
omförmälde anslag vore beviljad t under vilkor bland andra, att, i mån af blifvande ledigheter,
de indragningar eller andra förändringar skulle vidtagas, hvilka vore erforderliga
för läroverkens fullständiga ordnande i öfverensstämmelse med en blifvande normal-stat,
tillika i underdånighet begärt att, vid uppgörande af nämnde stat, »Kongl. Majit täcktes
»taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke, i enlighet med hvad hos Rikets Ständer vid
»dåvarande Riksmöte blifvit föreslaget,» åtskilliga uppräknade läroverk kunde varda utvidgade
och deribland Borås skola förses med 4 lärare, oberäknadt gymnastik- och
sånglärare.
Vidare får Utskottet meddela, att i nyssnämnda underdåniga framställning fråga
jemväl blifvit väckt om förändring af skolan i Piteå till ett sådant elementarläroverk, att
ynglingar kunde derifrån dimilteras till universitetet.
’ ° ° Ofvannämnde motioner hafva, hvar för sig, blifvit af Utskottet tagne i noggrannt
öfvervägande, hvarvid skäl för hvart och ett af de afgifna förslagen väl synts Utskottet
hafva förekommit; men då Utskottet icke eger tillgång på upplysningar om alla de förhållanden,
som böra tågas i betraktande, för att kunna med någon tillförlitlighet bedöma,
huruvida mer eller mindre fullständiga läroverk må på ifrågavarande ställen, i jemförelse
med andra orter, företrädesvis vara af behofvet påkallade, eller hvarest sådana utvidgade
läroverk må med största fördel för det hela kunna anläggas, hvilka frågor endast Kongl.
Majit kan vara i tillfälle att bedöma i deras helhet; då derjemte, enligt hvad af Kongl.
Cirkulärbrefvet den 6 Juli 1849 inhemtas, Kongl. Majit, med anledning af Rikets Ständers
förut omförmälda underdåniga framställning rörande fullständigare reglerande af åtskilige
skolor i Riket, i nåder anbefallt Konsistorierna att, sedan vederbörande Stadsmyndigheter
samt skolornas Inspektörer och Rektorer blifvit hörde, uppgöra och till
Kongl° Majit inkomma med underdånigt förslag till fullständig Reglering af Stiftens undervisningsverk,
för att tagas i Nådig pröfning vid uppgörande af den för hvarje skola
erforderliga normalstat, hvilka förslag nu mera från Konsistorierna inkommit, så och enär
samtlige vederbörande således fått tillfälle att uttala sina åsigter och önskningar, i fråga
om utvidgande af befintlige allmänna läroverk, tror Utskottet, på alla dessa skäl, det
hvarken vara behöfiigt eller lämpligt, att Rikets Ständer nu lill Kongl. Majit ingå med
någon ytterligare underdånig framställning i fråga om reglering af några särskilda läroverk,
hvadan Utskottet hemställer,
att någon åtgärd i anledning af Herr Doktor Nordlanders, Herr
Bomans och Herr Rydins förevarande motioner ej må af Rikets
Ständer vidtagas.
Stockholm den 3 Augusti 1854.
STOCKHOLM, tryckt hos ISAAC MARCUS, 1854
Allm. Best- och Elkon.-Utskottets Betänkande, N:o 117. t
N:o 117.
Anie. tili Exp.-Utsk. den 14 Aug. 1854, kL 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om inrättande af ett
Ecklesiastik-koUegium.
Hos ho "lo fl. Ridderskapet och Adeln hafva följande motioner blifvit i
nämnda hänseende afgifna, nemligen:
A) af hr von Hartmansdorff, August. Motionären har, efter erinran
derom, att Eckiesiastik-departementet omfattar fyra särskilda föremål: 1) Kyrkoväsendet,
2) Den allmänna undervisningen, 3) Fattig- och 4) Helso-värden,
särskildt yttrat sig i afseende på hvar och en af dessa olika förvaltnings-grenar
och dervid sökt visa behöfligheten af ett nytt embetsverk, hvilket kunde
i 2:dra instansen handlägga de ärenden, som tillhöra de tre förstnämnde, och
till hvilket helsovårds-ärendena jemväl ansågos böra öfverflyttas.
I afseende på kyrko-ärendena har motionären hufvudsakligen anfört följande:
Regeringens inflytande i afseende på kyrkan hade varit ringa under den
katholska tiden, emedan kyrkan då haft ett utländskt öfverhufvud. Sedan presterskapets
makt blifvit bruten genom Gustaf Wasa och katholicismens inflytande
besegradt genom Carl IX, hade den sednare sökt att för kyrko- och
fattigvårds-ärendens handläggning upprätta en särskild embets-myndighet, kallad
kyrko-råd, sammansatt af både andlige och verldslige män. Gustaf II Adolf
hade äfven haft för afsigt att inrätta en ecklesiastik öfver-styrelse (Consistorium
Generale), som skulle utgjorts af 6 andlige och 6 verldslige ledamöter, och haft
till föremål att utarbeta en kyrko-ordning och förvalta ecklesiastik-verket i allmänhet,
och frågan härom hade förevarit vid två riksdagar, men ej kommit till
verkställighet i anseende till biskoparnes motstånd. Så väl under förmyndare
BiA.
tiU R. St. Brot. 1853 § 1854. 8 Sami, 29 Höft. \ ,
s
Allm. Best.- Och Ekon.-Utskottets Betänkande, N-'0 117.
regeringen efter Gustaf Adolfs död, sora under Drottning Christinas och Carl X:s
regeringar, hade frågan ånyo blifvit vackt, inen ej haft framgång. Under Carl
Xl:s minderårighet hade emellertid kyrko-väsendets angelägenheter blifvit ställda
under Kansli-kollegium, och i de eröfrade länderna hade Öfver-konsistorier blifvit
inrättade. Det i Sverige på riksdagarna församlade presterskapet hade ansett
sig, utan lagligt bemyndigande, för ett National-concilium, som, under namn
af Riks-konsistorium (Consistorium Regni) utöfvat domsrätt. Någon fråga om
en ecklesiastik öfver-styrelses inrättande hade sedermera, med undantag af enskildes
vid 1722 och 1730 årens riks-möten derom väckta förslag, under de
efterföljande regeringarna ej förekommit. Mot slutet af Gustaf HI:s regering, år
1786, hade för presterliga befordringsmål en Ecklesiastik-beredning blifvit inrättad;
hvarefter vid Allmänna Beredningens införande, år 1789, de ecklesiastika
målen dit öfverlemnats, och en biskop blifvit utnämnd att i sådana mål der vara
ledamot och föredragande; men efter år 1804 hade icke någon dylik presterlig
ledamot vidare funnits. Ecklesiastik-beredningen hade år 1818 upphört, oell
dithörande mål sedermera blifvit handlagda i Allmänna Beredningen, till dess
denna år 1840 blifvit upphäfd. För kyrko-ärenden funnes således icke ännu
någon gemensam eller oafbruten central-styrelse i 2:dra instansen. Erkebiskopen
hade, utom åliggandet att, enligt 24 kap. 14 § Kyrko-ordningen, i vissa
fall varna biskoparne, icke någon väsendtlig myndighet öfver biskopar och konsistorier
i andra stift. Desse, som borde, hvar inom sin krets, vaka öfver lärans
renhet och riktiga meddelande, öfver folk-skolorna, kyrko-tukten och förvaltningen
af kyrkans medel, voro sjelfve utan uppsigt. Om biskoparne försummade
sina åligganden i omförmälda hänseenden, så vore det ej någon högre
embets-myndighet, utom departements-chefen, som det ålåge att tillhålla de felande
att fullgöra sina skyldigheter. Från Justitie-kanslerens eller Justitie-ombudsinannens
tillsyn voro de ecklesiastika ärendena icke undantagna, inen desse
högste åklagare, hvilka väl vändt sin talan mot irrlärige församlings-medlémmar,
äfvensom mot en eller annan kyrkoherde samt något domkapitel, hade deremot
lika sällan väckt åtal mot någon biskop eller kontrakts-prost, som dylika åtal
voro vanliga mot landshöfdingar och deras biträden, ehuru en större felfrihet
hos de förre icke torde vara orsaken dertill. Ingen departeinents-chef hade befattat
sig med visitationer i konsistorierna. Vissa kringresande inspektörer funnos
ej för kyrkans såsom för andra angelägenheter. Formliga berättelser om
hvad som föreföll i vården om kyrkan och hennes medel, ora folk-skolorna och
deras eftersyn, afgåfvos ej eller till vederbörande departements-chef såsom om
andra allmänna angelägenheter. Det vore följaktligen tillfälligt om den ecklesiastike
departements-chefen egde nödig kunskap om hvad i stiftens angelägenheter
sig tilldroge, hvilka ecklesiastika tillgångar der funnos och huru de användes.
Endast från de eröfrade landskapen Skåne, Halland, Blekinge och Bo
-
Alhn. Best.- och Ekon.-Ulskottett Betänkande, N:o 117.
3
hus län insändas kyrko-räkenskaperna till Kammar-rätten, men omedelbart från
kontrakts-prostarne till landshöfdingarne, och gingo således konsistorierna förbi.
Af dessa erfores tillståndet icke oftare, än vid pastors-ombyten, hvilka sällan
förekommo, eller vid biskops-visitationer, hvilka voro ännu sällsyntare, eller då
kassa-brist uppstode och vållade rättegång mot vederbörande. Huruvida en företagen
byggnad varit onödig eller olämplig, eller medel blifvit otillbörligen dragna
från sitt rätta ändamål o. s. v., vore af ingen så nära kändt, och blefve än
mindre åtaladt, om ej utaf någon bland socken-boerne, hvilka dock för obehagets
skull merendels derifrån afhöllo sig. Om och huru kyrkans angelägenheter
vårdas, vore således, mera än i andra förvaltnings-grenar, öfverlemnadt åt dithörande
embetsmäns välbehag. Afven då en biskop ville med eftertryck handhafva
sitt embete, hade han ej fria händer, utan kunde af sina konsistoriales
öfverrösta?. Följden af dessa förhållanden hade blifvit, att olika plägseder utbildats
och genom det långvariga bruket stadgats inom stiften. Ville departements-chefen
bringa olikheterna till enhet, så stötte han emot icke blott häfden,
utan äfven biskoparnes urgamla myndighet. För hvad desse af densamma
förlorat, i förhållande till sina underlydande konsistoriales, voro de benägne att
taga sin skada igen, i förhållande till departements-chefen. De voro på sina
biskops-stolar orubblige, och departements-chefen kunde ej, i anseende till den
sjelfständighet som biskoparnes prest-embete medförde, på dem hafva samma
inflytande som på landshöfdingarne; hvilket förhållande visade behofvet af mera,
ej mindre, uppsigt genom kollegium öfver biskoparne, än öfver landshöfdingarne.
Om äfven departements-chefen för ecklesiastik-målen vore än så kunnig och erfaren
i sådana mål. skulle han hafva svårt att rätteligen sköta sitt embete utan
biträde af ett underlydande Ecldesiastik-kollegium, motsvarande de Kollegier, som
andre departements-chefer hafva under sig. I händelse religions-sekter uppkommo,
och vederbörande Konsistorium begärde förhållnings-bud, så hade departements-chefen,
i afseende på affällingarnes behandling, ingen annan myndighet att
rådfråga, och samma brist erfores i afseende på frågor om ändring i religionsböckerna,
gudstjensten eller kyrko-lagen, eller i presterskapets skyldigheter och
rättigheter, i förvaltningen af ecklesiastika medel m. m. Derest alla 13 konsistorierna
hördes, och inkommo med stridiga yttranden, till hvilkas bedömande
sak-kunskap såsom prest erfordrades, så vore föredraganden, om han ej sjelf
varit prest, i samma förlägenhet som förut; hvaremot om ett Ecklesiastik-kollegium
funnes, föredraganden antingen kunde umbära Konsistoriernas yttranden,
eller få de skiljaktiga meningarne genom nämnda Kollegium till ett helt sammanförde,
och förslag utarbetade. I somliga fall, såsom då fråga vore om fördelning
af pastorat eller medels förvaltning, vore Ecklesiastik-departements-chefen
i nästan än värre belägenhet, än någon annan, emedan han måste inhemta
yttranden af både verldsliga och andliga myndigheter, landshöfdingar
4
Allm. Best.- och Eknn-f Hsk o t te t a Betänkande, \:o 117.
och konsistorier. Oaktadt ecklesiastika kommittéer af flera slag funnits, vöre
dock uti ingen af de inre förvaltningsgrcnarne, med undantag af den juridiska,
så litet utriittadt, sorn morn den ifrågavarande, sålunda saknades, t, ex. ännu
ny kyrko-lag oell kyrko-stadga, hvarmed arbetet börjats redan för 21 år sedan.
och frågan om ny fördelning af prest-gällen på Gottland, hvarom Nådig
skrifvelse för 20 år sedan afgafs till Rikets Ständer, vöre ännu oafgjord o. s. v.
Angående Allmänna undervisningens ärenden, har motionären ansett
detsamma gällande, sorn om kyrkans egentliga ärenden blifvit af honom yttradt.
Samma olikhet i kyrko-ärendens behandling, hvilken inora särskilda stift egt,
rum, hade äfven varit inom dessa rådande, i afseende på den allmänna undervisningen,
ehuru samma skol-ordning gällt för alla. Ofver-konsistorium skulle,
efter Oxenstjernas förslag, äfven haft inseende öfver läro-verken. Under tvisten
om inrättande af detta konsistorium, hade emellertid konstitutioner för
Upsala Universitet blifvit utfärdade, enligt hvilka det skulle förestås af en Kansler,
af Konungen förordnad, och Erke-biskopen vara Pro-kansler. I 1626 års
kansli-ordning, hade Akademier och skolor blifvit ställda under Kansli-kollegi
vård, och detta åliggande, att handhafva läro-verkens angelägenheter, hade tillhört
nämnda Kollegium enligt de följande Kansli-ordningarne af åren 1661,
1719 och 1773, samt fortfarit till 1801, då Kansli-kollegium blifvit upplöst
och då, »till ernående af ett fullkomligt sammanhang i hela uppfostringsverket,
och till afhjelpande af de brister, som i dessa angelägna verk. sig visade, samt
från en delad uppsigt deröfver kunde härflyta,» öfverinseendet och styrelsen af
uppfostrings-verket, odelade uppdragits åt ett Kansler s-gille, bestående af kanslererne
vid rikets dåvarande tre Universitet, och sedermera derjemte af flere
civile embetsmän. Då detta Kanslers-gille, efter 1809 års stats-hvältning, oaktadt
de, för dess stiftande anförda skäl, blifvit upplöst, hade det, under namn
af Kansli-styrelse, åter upprättade Kollegium, fått sig inseendet öfver läroverken
uppdraget, ehuru blott till benämningen, utom hvad några stipendier beträffade.
Förbindelserna emellan Universitets-kanslererne hade dä upphört och splittringen
af ecklesiastik-förvaltningen ännu mera ökats. Sedermera hade kommittéer för
behandling af undervisnings-ärenden varit nedsatte, såsom uppfostrings-kommittéen,
af hvars arbeten 1820 års skol-ordning blifvit en följd, den så kallade
stora kommittéen, hvars arbeten slutade år 1828 och föranledt inrättandet af
den s. k. nya Elementar-skolan, samt slutligen den kommitté, som varit nedsatt
för omarbetning af de akademiska konstitutionerna. Af hvad sålunda
blifvit upplyst, syntes att, för den allmänna undervisningen funnits, dels i
Kansli-kollegium, dels i Kanslers-gillet oell Kansli-styrelsen, ett centralt förvaltnings-verk
i andra instansen, kvilket äfven omfattat Universiteten. Men
detta hade numera upphört. Elementar-läroverkens vård vore lika splittrad
tom kyrkans emellan 12 konsistorier, hvartill i hufvudstaden komme en af
Allm. Best - och Ekon -Utskottet» Betänkande. N:o 117.
5
prester och lekmän sammansatt direktion. Biskoparne hade likväl, i egenskap
af läro-verkens elorer, ett större oberoende af lektorerne, och ett större inflytande
på dem, än i kyrkans angelägenheter. Universiteten, kunde väl hafva
särskilde kanslerer, men i sednare tider hade rikets Kronprinsar förenat samma
befattning för båda. Departements-chefen hade således ej haft att bekämpa
den skiljaktighet i åsigter oell behandling af Akademiernas angelägenheter, hvilken
egt rum, då hvartdera Universitetet haft sin särskilde styresman; men det
hade varit och vore svårt nog ändock för departements-chefen, att under sig hafva
samt, utan uppoffring af embetets myndighet, med nödig grannlagenhet behandla Universitetets
styresmän, då desse voro Kongl. Prinsar. Deras ställning gjorde dem ansvarsfrie,
hvarigenom deras embets-utöfning blefve likaså, ehuru denna, enligt sakens
natur lätteligen kunde falla i händerna på den underordnade Kanslers-sekreteraren,
som vore oåtkomlig, emedan det ej vore han, utan Kansleren, som beslutat.
Denna omständighet ökade för departements-chefen svårigheten att, utan ett
underlydande Ecklesiastik-kollegii biträde, sammanhålla och sköta den allmänna
undervisningen, hvars vård vore ännu mera -söndrad mellan skiljda och olika
myndigheter, än kyrkans. Utan tvifvel vöre detta orsaken, hvarföre de siste
departements-cheferne, ehuru de varit skolornas och universitetens män, icke
medhunnit mera än att upplösa elementar-läroverkens gamla organisation samt
att provisoriskt utdela de anslag, som Rikets Ständer för nära sex år sedan
beviljat. Emellertid och änskönt några departements-chefer kallat till sitt biträde
lärare vid elementar-läroverken, att frågorna närmare utreda, saknade
ännu dessa läroverk, som utgjordeJiufvud-stammcn för de öfriga, både stadgad
skol-ordning och ständig stat. Öfver läro-verkens tillstånd hade inspektioner,
likasom öfver kyrko-väsendets tillstånd, uteblifvit. Blott en departementschef
hade inspekterat skolorna i Norrland och i de öfriga landskapen ingen,
om ej en eller annan spridd skola blifvit besedd. Universiteten hade af några
departements-chefer blifvit besökte, dock utan att man vet om dessa tagit närmare
kännedom af undervisningens gång eller behandling. Funnes ett Ecklesiastik-kollegium,
så borde hvarken för kyrkans, läroverkens eller fattigvårdens
ärenden, behöfvas flere eller större kommittéer, än i andra förvaltnings-grenar.
Då skulle äfven ibland Kollega ledamöter inspektörer kunna finnas, utan att
departements-chefen sjelf behöfde att dertill, annat än undantagsvis, påräknas.
Hvad derefter faltigvårds-urendena angick, har motionären anfört att,
emedan det oförskyllda armodet vanligtvis härrörde från sjukdom, hade, ifrån
de aflägsnaste tider, fattigvård och sjukvård varit förenade samt bägge ställde
under kyrkans skydd. Redan under katholska tiden hade hospital upprättats
bredvid kyrkorna eller under deras hägn, och äfven efter reformationen, i följd
af det inre sambandet emellan religionen och fattigvården, blifvit dervid bibehållna.
Också hade Gustaf II Adolf haft för afsigt att ställa hospitalen under
6
Allm. Best.- ock Ekon-Utskottets Betänkande, N:o 117.
det Öfver-konsistorium han ämnade inrätta; men dä något sädant icke blifvit
tillsatt, hade hospital och barnhus i 1626 års Kansli-ordning blifvit hänförde,
under Kansli-kollegium, hvilka stadganden förnyats år 1661. Sedermera hade
år 1663 sjukvården i andra instansen blifvit afsöndrad till ett Collegium Medieum;
men genom 1686 års kyrko-lag ställdes sjuk-stugorna, eller de egentliga
fattigstugorna, jemte hospitalen, under landshöfdingarnes och biskoparnes samt
lägre verldsliga och andliga myndigheters, eller ock hvarje församlings, särskilda
vård, hvarvid det alltsedan förblifvit. Hospitalen och barnhusen, hade, meri
bibehållande af den närmare styrelsen i landsorterna, på samma fot som kyrkolagen
utstakat, år 1763 ställts under öfverinseende af en Rikets Ständers förordnade
deputation, som dock vid 1765 års riksdag upphört, hvarefter år 1766
förordnats att hospitalen och barnhusen i riket samt förmyndare-kammaren och
husfattigkassan i Stockholm skulle ställas under en Kongl. Ofver-direktion,
hvilken borde inför Ständernas ombud vid hvarje riksdag redogöra; men efter
statshvälfningen år 1772 hade öfverstyrelsen af hospitalen och barnhusen i
allmänhet uppdragits åt två Seratimer-riddare för hvilka instruktion utfärdats den
29 Mars 1773. Sådan förblef styrelsen intill år 1787, då Konungen stiftade ett
Serafimer-ordensgille hvilket, enligt dess ännu gällande instruktion, skulle hafva
öfverinseende öfver alla hospital och barnhus, Stockholms stads barnhus likväl
undantaget. Serafimer-gillets befattning, vid fattigvården kunde dock numera
anses obetydlig, emedan blott 3:ne barnhus, nemligen Malmö, Lidköpings och
Gustafsbergs vid Uddevalla, för närvarande stöde under dess inseende. I landsorterna
lät visserligen Gillet genom landshöfdingarne utdela uppfostringshjelp åt
fattiga barn, men för öfrigt vore dess befattning inskränkt egentligen till sjukvården,
förnämligast den som rörer sinnessvaga. De egentliga fattigvårdsärendena
från församlingarne hade sedan gamla tider i l:sta instansen algjort*
af Konungens befallningshafvande, hvarifrån de, i fråga om landet, fullföljts hos
Kammar-kollegium och, i fråga om städerna, omedelbart hos Konungen. Genom
fattigvårds-stadgan af den 25 Maj 1847 harle blifvit förordnadt. att man egde
fullfölja alla fattigvårds-ärenden omedelbart hos Konungen, hvarigenom inträffat
att fattigvårds-målen blifvit för Konungen så många och tidsödande, att de åter
måst afsöndras till ett underordnadt centralverk; och stadgades derföre genom
Kongl. Förordningen den 13 Juli 1853, att besvär öfver Konungens befallningshafvandes
beslut i fattigvårdsmål kunde fullföljas hos Kammar-rätten. Pröfningen
af fattigvårdens ärenden syntes dock motionären vara främmande för Kammar-rättens
granskande och skoningslösa uppdrag. Ansåges likväl fattigvården
ej längre i grunden vara ett barmhertighetsverk, utan helt enkelt en beskattningsfråga;
så borde den äfven i högsta instansen behandlas så som sådan och
förflyttas från Ecklesiastik- till Finans-departementet. Emellertid finnes endast
för tvister om fattigförsörjning en centralmyndighet i 2:dra instansen; men blef
-
Allnt. Bese.- oeh Ekon.-Utshottets Betänkande, N:o 117.
7
ve det fråga om stadfästelse af fattigvårds-regleinenten eller stadgar för fromma
stiftelser af hvarjehanda slag, der fattiges försörjning, undervisning, sysselsättning
och sjukvård understundom i förening förekommo, så funnes icke någon myndighet,
som departements-chefen kunde rådfråga. Kammar-rätten, som vore en
domstol, kunde icke lämpligen anbefallas att yttra sig' öfver sådane frågor. Att
detta oaktadt ålägga denna Rätt afgörandet af tvister om dithörande författningars
tillämpning, vore att åtskilja hvad som borde vara förenadt. Om der.
som tillstyrkte fattigvårds-stadgarnes innehåll, icke sjelf finge erfara, huru val
eller illa de verkade, så kunde lian ej iakttaga nödig varsamhet, när de skulle
uppgöras, eller föreslå nog riktiga åtgärder, när de måste rättas.
Beträffande helsovårds-ärenden har af motionären blifvit yttradt, att erforderligheten
af ett Sundhels-hollegium, som redan funnes i 2:a instansen för
dessa ärenden, vore af erfarenheten tillräckligen ådagalagd; men att motionären
an-mg sig böra visa huru detta embetsverk lämpligen kunde dels ersätta Serafimer-ordensgillct
och dels sammansmälta med det nya Ecklesiastik-kollegium.
ITelsovården hade, ännu mer än fattigvården, blifvit splittrad genom Serafimerorden.
I statuterna för densamma af år 1748 hade riddarnc blifvit förpligta—
de, att åtaga sig öfverinseende! öfver sjukhus och på allt sätt vårda sig om
deras bästa. År 1751 hade Lasar cl (s-inrättningen i Stockholm ställts under
en Kongl, direktion, bestående af två Riksens Råd och Serafimer-riddare.
Enligt beslut vid 1762 års riksdag skulle uppbörden och dispositionen af Lasaretts-medlen,
samt styrelsen af det hela. förvaltas genom en direktion al Rikets
Ständer. Men då man vid 1765 års riksdag förmärkt, att lasarettet i
hufvudstadcn icke kunde uppfylla ett af sina ändamål, nemligen att vara ett
gemensamt sjukhus för personer äfven från aflägsnare delar af riket, så hade
genom Kongl, brefvet den 10 Oktober samma år tillåtits, att under landshöldingaines
och biskoparnes gemensamma ledning upprätta lasaretter i länen; den
17 Juli 1776 förordnades att de begge Serafimer-riddarne, som hade hufvudstadens
lasarett under sin vård, skulle i samråd med landshöfdingarne föra
Öfverstyrelsen öfver dessa lasaretter, men derjemte utnämndes tillika en Generaldirektion
lifver sjukskötseln vid lasaretterna i riket. Sådan hade styrelsen
förblifvit, intilldess Scrafimer-ordens-gillet stiftades, hvarefter detta 1791 fått
öfverinseende jemväl öfver lasaretten, hvilka, der det sig göra lät, borde sammanfogas
med hospitalen. Lasaretten i orterna hade blifvit ställda under Konungens
befallningshafvandes inseende; betjening och läkare skulle förordnas af
Gillet, o. s. v. Sedan Rikets Ständer år 1815 gjort anslag till veneriska smittans
hämmande samt läns-lasarettens utvidgande, och önskat att dessa inrättningar
måtte få af direktioner, utsedde i orterna, förvaltas, hade Kongl. Maj:t
den 17 December 1817 tillåtit att de finge öfverlemna* till landshöfdingarne,
»arnt läns-deputerades vård och styrelse. Dessa sjukyårds-anstalter stodo dock
8
Allm. Best>.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o i 17.
fortfarande under förbeinälde General-direktions Öfverinseende; berättelser om
dårhusens, eller de s. k. hospitalens, och lasarettens förvaltning afgåfvos af Serafimer-gillet
icke till Sundhets-kollegium eller till Ecklesiastik-departeinentet,
utan omedelbart till Konungen i Ordens-kapitlet, och detta oaktadt hvarken de
förre eller de sednare fullständigt voro under Gillets vård. Det äldsta och med
anslag af Staten mest försedda, nemligen Danviken, hade en egen, af Serafimergillet
oberoende, styrelse, hvilken egde vända sig omedelbart till Konungen genom
Ecklesiastik-departeinentet. Det förnämsta lasarettet eller Seralimer-ordens
i hufvudstaden, vore, såsom förut är niimndt, lydande under en egen direktion,
hvilken ginge både Sundhets-kollegium och Serafimer-ordens-gillet förbi, vändande
sig omedelbart till Konungen, antingen genom Ordens-kapitlet med sina
berättelser, eller genom Ecklesiastik-departeinentet, med sina ansökningar. I
sjelfva verket vore således sjukvården, ehuru ett Sundhets-kollegium finnes,
jemväl splittrad i 2:dra instansen emellan flera af hvarandra oberoende myndigheter.
För att afhjelpa bristerna i denna förvaltnings-gren, och från osammanhang
bringa den till enhet inom sig, har motionären föreslagit, att, i stället
för Universitets-kanslererne, Serafim er-gillet oell Sundhets-kollegium, måtte till
samfäldt förmanskap för de mångfaldiga kyrko-, läroverks-, fattig- och helsovårds-styrelserna,
i 2:dra instansen, inrättas ett Ecklesiasiik-kollesium, bestående
af:
l:o en Kyrko- och Läroverks-af'delning.
2:o en Fattigvårds-afäelning, och
3:o en HelsovårAs-n(dehling.
Utom presidenten, som skulle vara en lagfaren och lärd embetsman,
men hvarken prest eller läkare, borde lista afdelningen bestå af en biskop
och en kyrkoherde, eller af 2:ne kyrkoherdar och 1 verldslig professor vid
Universiteten, lektor eller rektor vid elementar-läroverkon. Ledamöterne skulle,
på presidentens förslag, af Konungen förordnas för 6 år hvardera, dock ombytas
så, att en af de tre hvartannat år afginge. Ledamöterne behölle under
tjenstgöringen i Kollegium sina innehafvande ordinarie löner, med lämplig
tillökning för att godtgöra sina vikarier och för att sjelfva lefva i hufvudstaden.
Kyrko- och folkskole-ärendena skulle föredragas af de båda kyrkoherdarne,
och läroverks-målen af professorn eller skolläraren.
Fatligvårds-afdelningen skulle, utom presidenten, bestå af 1 juridiskt
bildad embetsman, som vore ständigt föredragande af fattigvårds-ärendena och
af de kameral-mål, som öfvertagandet af Serafimer-gillets fastighets- och medels
-
Allm. Rese.- och Eken.-Utskottets Betänkande, K:o 117.
9
dels förvaltning kunde medföra, samt af en .Edie eder <?:de ledamot, vare sig
prest, läi o verks-tned lein eller läkare, som. efter fattigvårds-må'ens sammanhang
med kyrkan*, läroverkens elier sjukvårdens inrättningar, inträdde från Kollega
öfrige afdeiningar.
H elsovärds-afdel ningen skulle bestå af presidenten och 3rne läkare,
samt. när sä behöfdes, af någon ledamot från de ö.riga afdelningarne. Skälet
hvan öre motionären fö re.-loge blott 3:«e medlemmar pä helsö värds-afdelningen,
ehuru han vid innevarande riksdag yrkat löneföihöjning ät de fyra nu befintliga
ledamöterna af Sundhets-kollegium, vore, att de racdiko-legala målen, hvilka
för närvarande upptaga en betyd] g del af Kollegii lid, .-kulle kunna, genom
en bättre organisation, afsöndra» fiån det förvaltande em bets-verke t, Kollegium,
till de vetenskaps-idkande professorerna vid Karo.in ka Institutet, eller
ock någon af dem för sådana fall adjungera».
Akademi-kanslerernes och Serafimer-gillets samt Sundhets-kollegii befattningar
överflyttades på Eckl«»iastik-b »llegium, hos hvilket besvär öfver domkapitels,
läroverks-direktioners och andra ecklesiastika myndigheters åtgärder,
samt öfver Konungens befallningshafvande» beslut i iätfigvårds-mål. skulle anföra".
och till hvilket, de egde att, både om kyrko-väsendet, läroverken, fattig—
och helsö vården, afgifva sina em bets-berättelser.
Universitetens Prokanslerer kunde, med bibehållande af deras nuvarande
ringa befattning, fä Kanslerers namn.
I stället fiir Serafimer-gillets advokat-fiskal, skulle en sådan anställa*
gemensamt för Eckledastik-kollegii tvänne första afdeiningar, samt vid den
tredje bibehållas den ombudsmans- och iiskals-tjenst, sorn lör närvarande finne*
i Sundhets-kollegium.
Inspektions-resor skulle, både i hänseende till kyrkoväsende!, läroverken,
fattig- och helsovården, årligen anställas af Kollegii ledamöter, och vikarier
för de frånvarande förordnas bland kyrkoherdar, lärare vid elementarläro
verken, läkare och embetsman i hufvudstaden.
Kanslers-befattningen vid Universiteten skulle först vid nu varande innehafvare»
afgång öfverflyttas på Ecklesiastik-kollegii Irsta afdelning.
II) af hr Bibbing, Arvid. Denne motionärs förslag, hvilket åsyftar
inrättande af ett Eckiesiastik-kollegium fiir kyrko- och undervisnings-ärendens
behandling, är grundad pä samma skäl, sorn, i fråga om nämnde ärenden, blifvit
af hr ron Hartmansdorff fullständigt utvecklade; och har hr Ribbing, ti’l
ådagaläggande af bchofvet utaf en E c kl e.-ia-tik-ö fversty reis e, särskildt fästat
lith. lill R. «/. Prat 1853 $ 1854. 8 Sami. 29 Höft
2
10
\Allm. .Bese.- och Ekon.-Vtskottets Betänkande, JV:o 117.
uppmärksamheten på angelägenhet en att förbättra folk-undervisningen, hvilken,
oaktadt de betydliga anslag, som derför blifvit anvisade, enligt sakkunnigt»
mans vitsord, vore i särdeles bristfälligt skick; hvarjemte hr Ribbing åberopat
att föredraganden för Ecklesiastik-ärenderne funnit ett sådant embetsverk
nödigt, enär chefen för Ecklesiastik-departementet uti ett deni) November 1847
till Kongl. Maj:t aflåtet underdånigt memorial, bilagdt Kongl. Maj:ts i samma
månad till Rikets Ständer äfgifna Nådiga Proposition om Stats-verkets tillstånd
och behof, föreslagit inrättande af en centralstyrelse för undervisnings-ärenden,
hvilken framställning Kongl. Maj:t låtit Sig föredragas, men förklarat Sig
då ej vilja till Nådig pröfning upptaga.
Herr Ribbing har i sin motion föreslagit: »att en central-myndighet,
under namn af Ecklesiastik-kollegium, eller något dylikt, inrättas, bestående
af en lagfaren ordförande, en universitets-, en skol-lärare och två andra ledamöter,
eller måhända bättre, efter Konung Gustaf II Adolfs och hans • Rikskanslers
eget förslag, med ledamöter, hälften andlige och hälften verldslige.»
Utskottet, sorn tagit noggrann kännedom om förevarande motioners innehåll,
anser det genom desamma vara tydligen och fullständigt ådagalagdt,
att ett central-förvaltnings-verk äfven för Ecklesiastik-ärendena, är af största
behof påkalladt, ej allenast för vinnande af nödig enhet samt tillsyn och kontroll
i denna förvaltnings-gren, utan ock för att bereda departements-chefen
erforderligt biträde vid utredandet af de till hans handläggning hörande ärenden;
hvadan Utskottet finner sig böra tillstyrka, att Rikets Ständer måtte till
Kongl. Maj:t aflåta underdånig framställning om ett sådant embetsverks in
rättande.
Beträffande åter frågan om detta embetsverks organisation, anser
Utskottet, som icke varit i tillfälle att inhemta alla för organisations-frågans
fullständiga bedömande erforderliga upplysningar, lämpligast, att förberörde
framställning jemväl komme att innefatta underdånig anhållan om utarbetande
af förslag i nämnde hänseende.
Utskottet får alltså vördsamligen föreslå,
det Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta, och
till Rikets näst sammanträdande Ständer afgifva förslag till
inrättande af ett embets-verk, sorn kan handlägga och i
andra instansen besluta öfver de till Eeklesiasfik-departe
mentet
hörande ärenden, och å hvilket de Universitets
kanslererne,
Serafimer-ordens-gillet och Sundhets-kollegiuiu
nu tillkommande ärenden således skulle öfverflytta*.
Stockholm den 7 Augusti 1854.
Allni. Bett.- och Eken.-Utskottets Betänkande, N:o 117.
11
Reservationer:
Åf herr professoren Carlson: »Att både så beskaffade ärenden, som
tillhöra kyrkan och sådana som tillhöra staten, föredragas af Ecklesiastik-departementet,
har sin riktiga grund deri. att Konungen är pa en gång statens och
kyrkans öfver-hufvud. Men deraf följer icke, att dessa båda slag af ärenden
skulle kunna rätteligen sammanföras i ett och samma embets-verk i en lägre
instans. Om så skulle ske. komme utan tvifvel en ännu strängare sammanblandning
af hvad som tillhör stat och kyrka att ega rum, än den, som redan
nu är för handen.
Huruvida fattigvårds-ärendena numera med rätta tillhöra Ecklesiastik-departementet.
torde med skäl kunna sättas ifråga. Efter den natur af rättsfrågor.
dessa ärender numera antagit, torde deras öfverflyttning till ett annat
departement vara det riktigaste.
Ingen väsendtlig fördel synes uppkomma deraf, att Sundhets-kollegium,
i stället att bära sitt förra namn, med i öfrigt oförändrad organisation, förvandlas
till en afdelning ^f ett nytt kollegium. Al dess fortfarande, såsom särskildt
embets-verk kan icke större olägenhet uppkomma än deraf, att under
andra departementer höra flera särskilda embets-verk, såsom t. ex. under Fi■ans-departementet
Kammar-kollegium, Kammar-rätten, General-tulI-styrelsen
och Post-stvrelsen, utan att departementets enhet deraf ansetts rubbad.
På dessa grunder har jag, då behofvet af en fullständigare organisation
svnes mig vara af motionärerne på ett öfvertygande sätt ådagalagdt, velat bitalia
motionen under den form. att Utskottet skulle hafva hemställt, det Rikets
{Ständer måtte i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
förslag till organiserandet af en särskild myndighet för behandlingen af de kyrkliga
ärenden, som skola genom Ecklesiastik-departementet föredragas, äfven»
»om af en styrelse öfver läro-verken; med underdånig anhållan tillika, att den
befattning med helsö vårds-ärenden, som nu är Serafimer-ordens-gillet uppdragen,
måtte på Sundhets-kollegium öfverflyttas.»
Af herr professoren Bring: »Oaktadt jag hyser den största aktning för
den ädla afsigten med de motioner, hvilka Utskottet i förestående betänkande
hufvudsakligen bifallit, måste jag dock mot detta bifall mig reservera. Att här
inrätta ett Ecklesiastik-kollegium, på sätt Utskottet föreslagit, vore nemligen
i min tanke, icke blott onödigt, utan till och med ändam åls-vidrigt. Det vore
onödigt: ty all den enhet uti, och den tillsyn och kontroll öfver den ecklesiastika
förvaltningen, äfvensom all den beredning af de ecklesiastika ärendena,
12
Allm. Bfsv.- och Ekon.-U tekottet» Betänkande, A:o 117.
soia åsyftas, kan genom redan bestående institutioner fullständigt åstadkommas.
Den ringa besparing af tid oell möda, som den högsta ecklesiastika styrelsen
skulle vinna derigenom, att ett eller annat besvärsmål kunde' i Ecklesiastikkollegium
såsom andra (eller rättare: tredje, då auktoriteterna inom församlingen
ju utgöra den första) instans blifva slutligen afgjordt, skulle mer än uppvägas
af den tids-utdrägt för målens slutliga afgörande, son; inrättandet af en
ny instans öfver hufvud taget skulle välla, och af den tillvext, hvilken det nya
kollegiets utlåtanden och memorialer m m. skulle åstadkomma uti den massa
af handlingar, sam nu ingå till Eckiesiastik-departementet. Men inrättningen vore
ock andam als vidrig, enär densamma i betydlig män skulle tillintetgöra den relativa
sjelfständighet i förhållande till staten, hvilken vära kyrkliga institutioner
hittills ega, och hvilken utgör en af vår kyrko-författnings inc-t utmärkande
egenskaper. Förvaltningen af kyrkans inre angelägenheter skulle nemligen,
om Utskottets förslag godkändes, blifva koncentrerad hos ett underordnad!
statens embetsverk och derigenom skulle Svenska kyrkan i sjelfva verket
vara förvandlad till det hon redan nu af mången, ehuru lyckligtvis till stor
del med orätt, beskylles vara —- en blott stats-institution. Blefve nu dertill
Univcrsitets-kanslerernes och Sundhets-kollegii åligganden på det nya embetsverket
öfverflyttade, och blefve det sistnämnda ej fördeladt uti sinsemellan så
sjelfständig» afdelningar, att hela den a-yftade föreningen blott egde rum till
namnet, och således lika gerna kunde uteblifva, så skulle inom kollegium ledamöter
af så heterogena egenskaper komma att arbeta tillsammans, att vit1
hvarje ärendes afgörande städsp flera af de röstande skulle deruti sakna erforderlig
insigt. Huru otjenligt ett sådant förhållande skulle vara, behöfvei
icke anmärkas.»
Häruti instämde hr hofpredikanten Wensjoe, med det tillägg, att han ansåg,
a*tt det af Utskottet förordade förslaget till upprättande af ett Ecklesiastik-kollegium,
under hvilket åtskilliga, nu befintliga institutioner, skulle såsom
särskilda afdelningar subordinera, skulle i verkställigheten möta många och oöfvervinnerliga
svårigheter, saint förorsaka kostnader för staten, så stora, att de
ingalunda skulle motsvaras af den ganska problematiska nytta, ett dylikt embetsverk
anses kunna medföra.»
Uti det hufvudsaklig» af herr professor Brinks reservation instämde herr
doktor Hjurling och herr doktor Söderharg.
Af h err Henschen, sorn instämt i herr professor Carlsons förslag till underdånig
anhållan, hvilket, i afseende å den särskilda myndigheten för behandlinycn
af kyrkliga ärenden, motiverats med uppgifter om förhållandena i Preuss#».
Allm. lieie - och Ekan.-Utskottet* Betänkande, K:o 118.
14
N:o 118.
Jknk. till Exp.-Ufsk. d. 15 Äng. 1854, kl. t e. »
Betänkande, i fråga om anläggande af telegra ['-Unior till alba
vigtigare kandels-orter i riket.
Sedan Ut-kottet, i anledning af en utaf herr E. D. Grape väckt motion,
att telegraf-linien från Stockholm till Upsala mätte, så fort omständigheterna
kunde medgifva, varda till Gefle fortsatt, uti Betänkande Nio 11 sig yttrat, att,
enär antagas kunde, det Kongl. Majit vore i Nåder betänkt, att i den mån medel
dertill kunna blifva att tillgå, låta fortsätta anläggningen af telegraf-lin ier i alla
de sträckningar, der sådant såväl till fördel för den enskilda trafiken,-sorn till
statens nytta, kunde pröfvas vara af vigt, samt Rikets Ständer ej vore i tillfälle
att efter någon omfattande plan bedöma hvilka orter dervid böra företrädesvis
ihågkomma*, Utskottet ansåg sig icke böra tillstyrka Rikets Ständer,
att hos Kongl. Majit göra underdånig anhållan om tillvägabringande af sådan
kommunikations-anstalt till förmån för en eller annan ort, hvarigenom rubbning
j den af Kongl. Majit lör telegraf-liniers inrättande i Nåder godkända plan
skulle kunna uppkomma, hvadan Utskottet hemställt, att någon åtgärd, i anledning
af nämnde motion, icke måtte vidtagas; hvilket Betänkande blifvit godkändt
af tre Riks-stånd; så har herr Hasselrot, under åberopande af 56 §
lliksdags-ordningen, inom välloflig» Borgare-ståndet den 21 sbtlidne Januari,
väckt ny motion, innefattande det förslag, att Rikets Stander måtte hos Kongl.
Majit i underdånighet anhålla, att telegraf-linier må. så snart som möjligt,
varda anlagda till alla vigtigare handels-orter i Riket, särdeles utmed landets
kuster, hvilket förslag motionären förmält sig afgifva, såväl i handelns och ekonomiens,
som strategiens intresse.
14
Allm. Bes».- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 119.
I anledning af denna motion får Utskottet i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med dess öfver herr Grapes motion afgifna yttrande, vördsamligen an
föra,
att då kändt är, att åtskilliga elektriska telegraf-linier blifvit tillvägabragta,
sedan motionen väcktes, och att Kongl. Majit har för afsigt att låta fortsätta
dylika telegraf-liniers anläggande, så att det icke är behöfiigt att Rikets Ständer
derom till Kongl. Majit frambära någon underdånig önskan,'samt enär,
hvad angår frågan om de rigtningar, i hvilka sådane anläggningar företrädesvis
böra ega rum, Rikets Ständer icke torde vara i tillfälle att, med tillbörligt afseende
ej blott på handeln, utan på alla med telegraf-inrättningen åsyftade
ändamål, samma fråga med sak-kännedom bedöma, anser Utskottet sig böra
hemställa,
att någon åtgärd i anledning af herr Hasselrols omförmäld»
motion ej må af Rikets Ständer vidtagas.
Stockholm den 15 Augusti 1854.
JN:o 119.
Aok till Exp.-Utak- den 15 Aug. 1854, kL 1 «. b.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om föreskrifters
meddelande till inskränkning i rättigheten för Gesäller ock
andra arbetssökande personer att vandra omkring i landet.
Töl Utskottets behandling hafva blifvit öfverlemnade två särskilda raeKoner
i detta ämne, väckta, den ena inom högvördiga Preste-ståndet, af hr doktor
Nordlander, hvilken, så väl med hänsigt till det intrång och förfång, som för
■ärvmnda tillskyndas allmänheten af de i mängd omkring landet vandrande
Attin. Best'.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 119.
15
personer, hvilka, under förevändning att söka arbete, eller, om de äro gesäller,
vinna större skicklighet i sitt yrke hos främmande mästare, bettlande stryka
omkring det ena landskapet efter det andra, och oftast i det mest utblottad*
tillstånd, tillbringa sin mesta tid på landsvägen, som äfven i betraktande af de
olyckliga omständigheter dessa personer genom ett sådant lefnadssätt bereda sig
sjelfva, funnit både det allmännas och deras eget bästa kräfva åtgärder, hvarigenom
rättigheten att i nyssnämnde ändamål vandra från den ena orten till den
andra, inskränkes, samt i sådant hänseende föreslagit, det stadgas matte, att,
innan pass får meddelas, pass-sökanden bör ej allenast förete dels intyg af vederbörande
presterskap om god frejd och försvarlig kristendoms-kunskap, dels
ock, i fall pass-sökanden är gesäll, bevis af vederbörande mästare, att han i sin
tjenst uppfört sig ordentligt, nyktert och flitigt, samt att han i sin handtering
eger den skicklighet, att han sjelf eller i en annans tjenst kan genom sitt arbet*
förtjena föda och kläder, utan äfven styrka sig ega så mycket kontanta medel,
att han. utan att ligga allmänheten till last, kan föda sig under den tid, som kan
åtgå för resan till den uppgifna orten och, i händelse arbetsförtjenst der ej kan
erhållas, för återresan; —och den andra inom hedervärda Bonde-ståndet, af Riksdagsmannen
Daniel Danielsson från Orebro län, som ansett gesällerna böra
ställas under tjenstehjons-stadgan, till vidtagande af hvilken åtgärd, den der vore
bästa medlet för att afskaffa de så kallade gesäll-vandringarne, samt de olägenheter
och oegentligheter, som deraf härrörde, anledning, efter motionärens förmenande,
så mycket mera förefunnes, som gesällerne egentligen icke voro annat
än tjenare hos städernas mästare, och desse icke borde tillåtas att, såsom nu
sker, å vissa årstider, då arbetsförfjensten är mindre god, eller vid förestående
mantals-skrifning förafskeda sina arbetare, genom hvilket förfarande dessa arbetsföra
personer dels måste under tiden på allmänhetens bekostnad underhållas,
och dels. såsom icke någorstädes mantalsskrifne, undgingo att till staten erlägga
vederbörliga afgifter.
Utskottet har tagit i öfvervägande hvad sålunda blifvit framställdt, äfvensom
hvad genom Kongl. Majits till inskränkande och ordnande af gesäll-vandringen
d. 16 Januari 1844 meddelade Nådiga förordning blifvit i ämnet stadgadt;
men då, med föranledande af så väl Rikets Ständers vid sista riksdagen
aftåtna underdåniga skrifvelse, sorn flere föregående underdåniga framställningar,
angående revision af författningarne rörande kringvandrande gesäller och andra
icke bofaste personer, Kongl. Majit, genom Nådigt bref den 8 April 1851. uppdragit
åt f. d. lands-sekreteraren, herr lagmannen Carlsson, att verkställa ett
sammandrag af Pass-författningarne, och i sammanhang dermed, efter granskning
af hvad i berörde afseende blifvit hemställdt, afgifva förslag till de förändrade
föreskrifter i ämnet, som kunde anses vara nödiga och nyttiga, samt herr lag
-
16 Allm. Beat.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, At:o 130.
■ annen redan år 1852 till Kongl. Majit inkommit med ett sådant underdånigt
betänkande och lördag, hvilket således är på nådig pröfning beroende, linner
Utskottet, vid sådant förhållande,
sig icke böra tillstyrka Rikets Ständer, att, i anledning af
förevaiande motioner, vidtaga någon åtgärd.
Stockholm den 15 Augusti 1854.
IS:o 120.
Ant till Exp.-Ulak d. 15 Äng. 1854, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af nu
gal ande Jernvråkeri-förordning den 17 Maj 1314, i aila
de delar, som röra den egentliga Jern-vråkningen.
Till Utskottets åtgärd bär från vallod» Borgare-ståndet blifvit öfverlemnad
en af herr A. A. Berger väckt motion derom, att Rikets Ständer måtte hos
Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om upphäfvande af nu gällande Jernvräkeri-1'örordning
af den 17 Maj 1814, uti alla de delar, som röra den egentliga
jern-vräkningen; och har till stöd för detta yrkande blifvit anlördt, att om än
stadgandena angående jein-vräkeriet. hvilkas syftemål uppgifvits vara att »upprätthålla
svenska jernets kredit å utländska orter», i fordna tider kunnat vara
erforderliga och då anses medföra nytta, så vore förhållandet helt annorlunda
nu, dä jern-handteringen uppnått en högre fulländning i afseende på tillverk—
iiings-sättet, och det alltid mäste ligga i hvarje fabrikants intresse, att åt sin
stämpel gifva den högsta grad af fullkomlighet, hvarförutan något förtroende till
densamma icke skulle vinnas. Snarare inverkade jern-vräkningen menligt på
svenska jern-handteringen och hindrade en fri utveckling deraf, ty derigenom
alstrades liknöjdhet och ofta en föreställning derom, att en jern-tillverkning vor#
god
AfTm. Bese.- och Ekon - V/sko/telo Betänkande, X:o 120. 17
god nog, om den blott anmärkningsfritt linge passera jem-vräkarnes händer;
men utom det att olämpligheten af att en handels-vara, hvars beskaffenhet lage
lika öppen för köpmannen, som för jern-vräkaren. skulle, för att få exporteras,
undergå kontroll af offentlig myndighet, kunde ej mindre bruks-egaren, än köpmannen
tillfogas de kännbaraste förluster genom en ofta nog inträffad godtycklig
jern-vräkning, hvarigenom egaren icke allenast sattes ur stånd att disponera
öfver sitt gods under en längre tid. utan stundom belädes med höga böter.
Uti förenämnde motion har herr Schwan instämt, under erinran att jernvräkarens
granskning måste vara inskränkt tili jernets yta. enär han icke kan
vara i tillfälle att i öfrigt bedöma varans mer eller mindre goda beskaffenhet,
samt med yrkande, att, derest jern-vräkeriet skall fortfara, dess uppdrag måtte
Inskränkas till kontroll mot begagnande af annan tillverkares stämpel.
Uti Betänkandet N:o 58 har Utskottet upplyst, att, bland andra författningar
rörande bergs-väsendet, ett förslag till ny Jernvräkeri-ordning är till Kongl.
Maj:t i underdånighet afgifvet; att Fullmäktige i Jern-kontoret, på begäran erhållit
tillåtelse att öfver förslaget sig yttra, samt för sådant ändamål förskaffat
sig kännedom om åtskilliga bruks-egares meningar i ämnet; men att da dessa
meningar varit stridiga, rörande ej blott detaljerna i förslagen, utan äfven sjelfva
principerna för lagstiftningen, Fullmäktige föranstaltat att de sålunda afgifna yttranden
komme att granskas utaf sakkunnige män, samt att. på grund häraf, Fullmäktiges
utlåtande, enligt deras förhoppning, skulle komma att uttrycka såväl
Bruks-idkarnes, som de praktiska tjenstemännens tankar i ämnet.
Då således frågan om ändring eller upphäfvande af de rörande jern-vräkeriet
gällande stadgamlen, är på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende, samt
Kongl. Majit vid frågans afgörande får tillfälle att erhålla kännedom om de åsigter,
hvilka ej allenast jern-tillverkarne, dem frågan närmast rörer, än ock andra
sakkunnige personer derom hysa, så tinner Utskottet icke behölligt, att
Rikets Ständer till Kongl. Majit i underdånighet ingå med någon framställning
i detta ärans, utan hemställer Utskottet,
att någon åtgärd i anledning af förevarande motion ej mi
vidtagas.
Stockholm den 15 Augusti 1854.
BiU. till IL SI. Erot. 1853 $ 1851. 8 Sand. 29 Höft.
3
STOCKHOLM, f. <1. Sehultzc’s Boktryckeri. 1854
Allm. Besvärs- och Ekonom.-Utsk. Bet., N:o US.
Tillägg
uli Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 115.
Sid. 25 r. 2. —• Efter Herr Henschens reservation tillägges:
Häruti instämde Herrar Gustafsson, Lundh, IVahlström
och Sundblad.
Bih. lill R. St. Prot. 1SS3 & ISSi. S Sami. 30 Haft.
STOCKHOLM, tryckt hos ISAAC MARCUS, 1854.
Allm. Be sv.- och Ekou.-Utsk. Betänkande, K:o 121.
\:o 121.
Ank. til! Exp.-utsk. d. 23 AuS. 1854, kl. ’ e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om tillförordnan
de
af en Sundliets-kommission, m. m.
Uti en inom Yällodiga Borgare-ståndet väckt, lili allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
öfverlemnad, motion har Herr Asker fästat Rikets Ständers uppmärksamhet
på angelägenheten deraf, att uti en tid, dä kolera-sjukdomen nyligen svårt hemsökt
Hera städer i Riket, taga kännedom om de orsaker, som bidragit att gifva denna sjukdom
en epidemisk karakter, och, om möjligt, söka på lagstiftningens väg för kommande
tider släfja dess framfart. En af de mest framstående orsakerna till smittosamma
sjukdomars uppkomst har motionären ansett vara att finna uti beskaffenheten af den luft
man inandas. Under förutsättning att, enligt vetenskapsmäns antagande, hvarje frisk,
fullvext menniska hade behof af och gjorde till vidare respiration odugliga 200 ä 300
kubik-fot luft i timman, kunde man komma till visshet derom, huruvida denna för iifs
organismen
väsendtliga beståndsdel bereddes invånarne i städerna. Ett hushåll af arbets
klassen,
som utgjordes af t. ex. man, hustru och tre barn och ausåges bo väl, hade
vanligen ett rum och kök, tillhopa inrymmande, efter afdrag af det för möbler och husgeråd
m. m. behölliga utrymme, omkring 900 kubik-fot luft. Antoges nu att dessa fem
personer hade behof af lika mycken luft, som för tre fullvexta personer erfordrades,
eller minst 600 kubik-fot, så skulle, derest rummen kunde rigtigt tillslutas och luften
icke inströmmade genom otäta fönster, dörrar och spjell, den tjenliga luften inom en och
en half timma förtäras, och, i brist deraf, döden förorsakas genom qväfning. Toge man
vidare i betraktande, alt flertalet af den fattigare befolkningen i städerna bodde ännu
mera trångt, samt att dessutom i rummet ofta funnes orenlighet, smutsiga kläder och
förråd af födoämnen, så insåges lätt att bristen på frisk luft vore stor och verkade men
Bih.
till R. St. Prot. 1853 1854. S Samt. 31 Höft. 1
2
Allm. Beni'.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 121.
ligt, lill bevis hvarpå åberopats, att de fleste i kolera insjuknade blifvit under nätterna
deraf angripne. Erfarenheten hade ock visat att de första sjukdomsfall, hvarifrån tvphus-feber
och kolera utvecklat sig till epidemi, vanligast inträffat i de trångaste, starkast
befolkade och mest osnygga boningarna. En annan orsak till smittosamma sjukdomar
bestod efter motionärens mening deruti, att gårdsplalserna inom städerna vore allt för
små, och att å desamma dessutom ofta funnos svinstior och upplag af orenlighet, hvaraf
luften förskämdes. Det vore derföre af vigt att en större uppmärksamhet egnadcs åt
suudkets-vården, och att sundhets-polisen ordnades medelst bestämde, en gång för alla
gällande lagbud; hvadan motionären yrkat, att Rikets Ständer skulle hos Kongl. Majit
i underdånighet anhålla:
“l:o att en Sundhets-kommission för hela landet må, i likhet med hvad som
egt rum i andra länder, varda i Nåder tillförordnad för att undersöka ofvannämnde angelägenheter,
samt derom afgifva berättelse jemte förslag till det öfverklagade ondas afhjelpande,
och vidtagande af nödiga åtgärder till fromma för medborgares helsa os h
välfärd, samt
2:o att emedlertid en allmän förordning må utfärdas i öfverensstämmelse med
följande hufvudgrunder:
Uti hvarje af rikets städer och köpingar väljes å sockenstämma till det antal
ledamöter, som på vederbörande sjelfva., må bero, en kommission, sorn i sanitärt hänseende
iakttager kommunens bästa och för sådant ändamål har att pröfva och bestämma:
l:o förhållandet emellan luft-utrymmet och det antal personer, som af husegare
må inhysas uti de af honom sjelf begagnade eller till andra uthyrda lokaler.
2:o anorduingarne beträffande afträdeshus, gödsel-kistor, svinstior, o. s. r.
1 fråga om nybyggnader torde kommissionen tillika böra bemyndigas och åläggas:
att tillse huruvida grunden är torr och i sanitärt hänseende tjenlig tili byggnadsplats:
att
föreskrifva huru stor del af en tomts areal må bebyggas, äfvensom byggnadens
höjd, i förhällande (ill denna1 areal, för ernående af tillräcklig luftvexling:
alt förordna om iakttagande af ett visst minimum kubik-innehåll i hvarje lokal,
med hänseende till antalet af de personer, som högst anses böra i byggnaden inflytta;
att bestämma läget och utrymmet af de för byggnaden erforderliga visthus
och uthus; samt
att förordna om golfvets läggande på erforderligt afstånd från grunden.*
Vid öfvervägande af hvad sålunda blifvit föreslaget, har Utskottet icke kunnat
undgå att inse det sammanhang, förevarande ämne eger med den af Utskottet behandlade
frågan om förändrad lagstiftning i ändamål att förebygga kolera-sjukdomens uppkomst
och minska dess framfart; och då Rikets Ständer, i enlighet med hvad Utskottet beträffande
samma fråga, bland annat, tillstyrkt, hos Kongl. Maj t anhållit att föreskrifter
måtte i Nåder meddelas om vidtagande af sådane åtgärder, hvilka kunna anses mest
verksamma till förekommande af nämnde sjukdom och till minskande af dess härjningar,
Allm. Bese.- och Ekon.-Vlsk. Betänkande, \:o 122. 5
samt dylika åtgärder utan tvifvel måste motverka uppkomsten af sjukdomar i allmänhet;
alltså och enär, enligt Utskottets tanke, frågan så väl om beskaffenheten af de för ändamålet
erforderliga stadganden, som angående sältet att bringa dessa till verkställighet, lämpligast
bur öfverlemnas till Kongl. Maj:ls Nådiga omtanke, hemställer Utskottet vördsamligen,
att någon särskild åtgärd i anledning af förevarande motion ej må
af Rikets Ständer vidtagas.
Slockholm den 24 Augusti 1S54.
\:o 122.
• Alik. till Exp.-Utsk. den 23 Au*;. 1S54. kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om lärarnas vid
Elementar-lär overken pensionering.
Uti en från flögvördiga Preste-ståridet till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
remitterad motion har Herr Prosten Linnarsson fästat uppmärksamheten derpå, att det
vore af högsta vigt, att skolan försåges med skickliga lärare, hvartill väsendtligen hörde,
ait lärarne icke qvarstadnade längre, än krafter och lynne gjorde dem det lill lämplige,
men att detta numera, sedan den förhöjda presterliga tjensleårs-beräkningen upphört,
liittare syntes kunna inträffa, om pensions-rättighet af skollärare vunnes först efter 30
års tjenstgöring; och har motionären derföre föreslagit: i:o att den lärare, som vid
Elementar-läroverken med nit och skicklighet tjenstgjort i 20 ar, matte berättigas att
vid afskedstagande erhålla halfva lönen i pension; 2:o att den, som på samma sätt
tjenstgjort i 25 år, måtte få åtnjuta i pension 3/4 af innehafvande lön; 3:0 att den,
sorn tjenstgjort i 30 år, måtte få hela lönen i pension; hvarjemte på det alla dessa lärare
ej matte frestas att qvarstadna i tjenst längre, än kraft och förmåga fortfore, motionären
ansett dem böra tillförsäkras rättighet lill tjenste- och nad-ar för efterlefvande
enkor och barn, i likhet med i tjenst allidande lärare. Enligt motionärens tanke vore
det önskligt, att Staten kunde lemna anslag tili alla dessa pensioner; men för motsatt
fall har han ansett de inom stiften befintliga “Cassae EmerUorum* vara och blifva tillräckliga
(ill de i 3:dje punkten omförmälde pensioner, och att åter pensionerna till de
två första kategorierna kunde utgå af innehafvande löner.
4 Allm. Bese.- och Ekon.-Utsk. Betänkande, Ar:o 122.
Af sistnämnde förslag synles väl egna och besynnerliga förhållanden kunna uppsla.
t. ex. alt en Rektor med 1000 R:dr b:ko lön först borlginge efter 25 års tjenstgöring,
och derefter l:ste läraren vid samma skola med 800 R:drs lön efter 20 års
tjenstgöring, i hvilka fall den nye Rektorn skulle erhålla 250 R:dr och den nye lisie
läraren 400 R:dr expektanslön, mea sådane missförhållanden borde lätt kunna förekomma*
genom det stadgande, alt, åtminstone vid samma skola, om ej i hela samina stift, den
först utnämnde alltid finge företräde till den högsta exspektans-lönen, äfvensom att, om
en lärare, som sjelf endast hade exspektans-lön, skulle blifva pensions-berätligad, hvilket
förmodades högst sällan inträffa, dennes pension då borde utgå af allmänna medel lill
fulla beloppet, beräknadt efter hela ordinarie lönen. Slutligen och till besvarande af den
förmodade invändning, att pensions-rätts beviljande efter endast 20 års tjenstgöring skulle
kunna aflocka mången ännu kraftig man från verksamhet, har motionären erinrat, att å
andra sidan den successiva förhöjningen i pensionen skulle uppmana till fortsatt verksamhet,
och att pensions-beloppen icke voro så höga, att läraren utan behof skulle i förtid
afgå, äfvensom att det alltid blefve en gifven vinst, att den af 20 års tjenstgöring
uttröttade skolmannen egde någon reträtt, utan att gagnlös och oduglig qvarstanna vid
skolan, eller utan inre kallelse öfvergå till kyrkan, hvilket vore lika olyckligt både för
den eua och andra institutionen.
Utskottet, som tagit motionen i öfvervägande, är, lika med motionären, öfverlygadt
om behofvet af en reglerad pensionering för skollärarne. Med afseende på det
särdeles vigliga rum bland samhällets angelägenheter, som allmänna undervisningen intager,
och då det vid skollärarnes tjenstgöring, vida mer än vid de liesta andra tjenstbefattningar,
är ett nödvändigt vilkor för vinnande af åsyftadt gagn, att läraren med
oförsvagade krafter och oförtröttad håg omfattar sitt yrke, måste det vara af stor vigt
att han kan, med tryggad bergning för sin framtid, egna sig deråt, och att den lärare,
som, i följd af sin ansträngande och tröttande tjenstgöring, finner sig blifva i saknad af
full kraft att sköta sina åligganden, må kunna lenina ruin åt en mera verksam. Den
pensionering af skollärare, som nu är medgifven, nemligen genom stadgandet i 1S 20
års skolordning, att hvarje skollärare, som för ålder eller sjukdom undfått vederbörligt
afsked från någon syssla, eger uppbära tre fjerdedelar af lönen, då deremot sysslans
innehafvare måste åtnöjas med den återstående fjerdedelen, innefattar den obilligheteu
att en utljent skollärare pensioneras helt och hållet på efterträdarens bekostnad, ett
förhållande, som också ej inom någon annan gren af embetsmanua-korpseu har något
motsvarande. Hittills har emellertid denna pensionering mera sällan behöft anlitas, emedan
skollärarne haft sig öppet, att vinna presterliga lägenheter och merändels påräknat
sådan befordran för sina äldre dagar, men denna utväg är nu mera för dem i väsendtlig
mån tillstängd, sedan skollärarnes förhöjda tjensteårs-beräkning upphört.
Behofvet af skollärarnes pensionering har således blifvit i hög grad ökadl.
Tager man härvid tillika i betraktande att skollärarens befattning är bland de mest ansträngande
-
Allm. Bese.- och Ekon.-ZJtsk. Betänkande, N:o 122. 5
strängande för både själs- och kropps-krafter, och tillika bland dem som tidigast medtaga
krafterna, äfvensom att den tjenstemauna-korps, som bildar ungdomen, kanske mera
än någon annan inverkar på samhällets väl, så lärer icke blott rättvisan mot dem,
som i ett mödosamt kall uppoffra sina krafter, utan äfven, lika mycket, Statens välförstådda
intresse fordra en åtgärd i nämnde hänseende.
Utskottet anser sig likväl icke böra för närvarande tillstyrka ovilkorlig pensionering
af ifrågavarande tjenstemän efter någon viss tids tjenstgöring. Det saknar de för
detta ändamål nödiga upplysningar och skulle icke kunna, utan en fullständig utredning
af ämnet, framställa förslag till sådan pensionering; hvartill kommer att, då bestämmandet
af pensionernas belopp är beroende af den aflöning, som uti en blifvande stat för
skollärarne kan varda fastställd, pensioneringens reglering icke synes lämpligen böra
utan i sammanhang med en dylik stats utfärdande afgöras.
I öfverensstämmelse med de åsigter Utskottet sålunda yttrat, tillstyrker Utskottet,
att Rikets Ständer må hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, det
Kongl. Majit behagade, efter det lärarnes vid Elementar-läroverken aflöning
blifvit bestämd, till Rikets Ständer afgifva nådigt förslag till dessa
lärares pensionering i de fall, då de, efter en längre tjenstetid, tillika
hunnit en högre ålder, eller när de genom sjukdom eller annat olycksfall
blifvit otjenstbare.
Stockholm den 24 Augusti 18-54.
Reservation:
af f. d. Talmannen Nils Persson från Kronobergs län: "Det hittills brukliga sätt, att
pensionera ålderstigne lärare, äfvensom yngre lärare, hvilka af sjukdom sättas ur tillfälle
att sina tjenste-befattningar bestrida, synes mera lämpligt, än det af Utskottet tillstyrkta.
Den, som saknar förmåga att sjelf förestå sin tjenst, bör vara belåten med tre fjerdedelar
af lönen, der emeriti-kassan saknar tillgång att ersätta den »fjerdedel, som utgår
till den sorn (jensten förestår. Att den, som förrättar en sådan tjeust, skall vara belåten
med en så ringa andel utaf aflöningen, som en fjerdedel, lärer ingen påstå, men det
saknas ej erfarenhet, att fyllnad till ett skäligt arfvode alltid erhålles af allmänna medel till
dem, för hvilka läroverkens Eforer derom göra underdånig anhållan hos Kongl. Maj;!. Derför
anser jag också Utskottets tillstyrkan vara öfverflödig, likasom den under närvarande
förhållanden är alltför tidig.
Om delta oaktadt, någon sådan underdånig framställning, sorn blifvit föreslagen,
skulle kunnat befinnas lämplig, så hade, efter mitt förmenande, uti densamma bort tydligen
uttalas det vä! kända förhållandet, att Statens tillgångar icke medgifva en ovilkorlig
pensionering, emedan denna omständighet, lika mycket som den af Utskottet åberopade, nemligen
saknaden af fullständiga upplysningar, utgör giltigt hinder för bifall till motionen."
Bilt m R. St. Proc. 1853 ^1854. 8 Sami. 31 Hafi.
STOCKHOLM, tryckt Aa» J. W. Lundberg} 1854.
Allmänna Besvärs- och Ekonnmi-Utsholtels Betänkande, JY? 123.
1
M 123.
Ank. lill Exp.-Utsk. d. S9 Aug. 1854, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om af skaffande af
våg- och matar ep enning ar i Westerås.
Inom Hedervärda Bonde-Ståndet har uti afgifvet Memorial, hvilket blifvit till
Utskottet remitteradt, Riksdagslullmäktigen Pehr Erik Andersson från Westmanlands
län förmält, hurusom, sedan en af Kongl. Majit den 2 Juli 1816 utfärdad
Taxa uppå de bro-, hamn-, viktuaiie-, våg- och mätare-penningar, hvilka uti
Westerås stad finge uppbäras för åtskillige uti Taxan uppräknade varor och effekter,
enligt motionärens förmenande blifvit upphäfd medelst en af Kongl. Majit den
28 Oktober 1849 utfärdad ny Taxa å hamn- och bropenningar i Westerås, hvaruti
de flesta afgifter blifvit upptagne till icke blott dubbelt utan äfven flerdubbelt
belopp mot dem i förstnämnda Taxa fastställde, men deremot våg- och mätarepenningar
icke ens omnämnde, vederbörande det oaktadt, med åberopadt stöd
af gamla Taxan, icke allenast fortfarande upptoge sistnämnda afgifter, utan ock ett
vite af 5 Ridr 16 sk. banko blifvit stadgadt för den, som underläte att desamma
erlägga, ehuru sådant vite i den gamla Taxan icke vore utfäst. Då obilligheten af
detta förfarande, hvarigenom stora olägenheter uppstode för de trafikerande, syntes
motionären uppenbar, samt dessutom den inkomst, som genom upptagande af
berörde afgifter tillskyndades stadskassa!» icke uppginge till mer än 300 Ridr
Biko, till hvilket pris rättigheten att dem uppbära vore åt enskild man utarrenderad,
har motionären hemställt, »det Rikets Ständer ville för upphörandet af ifrågavarande
beskattning vidtaga sådana åtgärder, som för ändamålet funnes nödiga»;
— och har motionären derjemte till Utskottet öfverlemnat såväl Magistratens, om
berörda vite, utfärdade kungörelse af den 2 Maj 1853, som ock ofvanomförmälda
Taxor af den 2 Juli 1816 och den 26 Oktober 1849.
Utskottet, som tagit denna motion i öfvervägande, finner det icke vara med
rättvisa eller billighet öfverensstämmande, att för torgförda landtmannavaror vågeller
mätare-penningar erläggas i andra fall, än då varorne, efter köpares eller
säljares egen åstundan, undergå vägning eller mätning vid stadens våg- eller mätarehus,
hvadan Utskottet, jemväl med fästadt afseende derpå, att rättigheten för
Stockholms stad, att slika afgifter uppbära, blifvit genom Kongl. Brefvet den 23
Oktober 1825 för andra än nyssomlörmälde fall upphäfd, anser sig böra tillstyrka
Rikets Ständer
Bih. lill R. St. Prot. 1855 & 1854. 8 Sami. 52 Haft. 1
2 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskollels Betänkande, J\° 123.
atl uti underdånig skrifvelse anhålla det Kongl. Maj:t täcktes vidtaga
åtgärder till beredande deraf att våg- och mätarepenningar
för de tili Westerås ankommande landtmannavaror icke måtte erIaggas
i andra lall, än då varorne, efter köpares eller säljares egen
åstundan undergå vägning eller mätning af stadens vägare eller mätare.
Stockholm den 24 Augusti 1854.
Reservationer:
af Herr Doktor Björling: '»Emot Utskottets beslut att ingå med en underdånig
skrifvelse derom att åtgärder måtte vidtagas lill upphävande af våg- och
mätarepenningar i Westerås stad får jag reservera mig på följande grunder”
Af äldre resolutioner och Konungabref är tydligt att våg- och mätarepenningar
blifvit åt Westerås samt andra städer anslagna dels till underhållande af
publika byggnader (således först och främst till våghus och till allt hvad som till
vägning och mätning hörer) dels till städernes tjenslemäns aflöning. Detta är
klart af Kongl. Brefven den 7 Mars 1692, 1696 och 1720 samt af Kongl. Brefvet
den 29 Maj 1739, som rörer mått, mål och vigt och af Brefvet den 4 Sept.
1783, som stadgar huru våg- och mätarepenningar i Westmanlands städer skola
beräknas, hvarjemte sedermera Konungens Nådiga Bref af den 2 Juli 1816 ytterligare
bestämmer dessa afgifter till deras belopp. Slutligen finna nämnda, af Konungen
till Westerås och andra städer rnedgifna, inkomster sin bekräftelse uti
Kongl. Majts skrifvelse till Kommers-kollegium af den 5 Maj 1819. De omnämnda
väg- och mätarepenningar hafva sedermera icke blifvit genom något Kongl.
Bref eller Kongl. Besolution borttagna utan fortfara ännu att, enligt gällande författningar,
utgå till det med dem afsedda ändamål. Kongl. Brefvet af den 26
Oktober 1849, som innehåller en taxa för hamn-umgälder och bropenningar i
Westerås, omnämner ock ej med ett enda ord våg- och mätarepenningar; hvaraf
följer ingalunda, såsom motionären påstår, att våg- och mätarepenningar hafva
blifvit för Westerås upphäfda, utan tvertom att de fortfara att gälla, eldigt hvad
föregående Kongl. Bref innehålla. ° .
Med anledning af det ofvannämnda är således för alla fullt klart att Westerås
stad, jemte liera andra städer, ännu har rättighet att uppbära våg- och mätare
penningar
för alt genom dem erhålla bidrag till publika byggnader och tjenstemän
aflöning, Motionären yrkar nu, och Utskottet har bifallit hans yrkande, att
Westerås skall förlora denna sin fördel, på grund deraf att det vore obilligt och
orättvist att de landtman, sorn ej låta väga eller mäta sina torgförda varor dock
för dem skulle erlägga nämnde afgifter. Häremot får jag först och främst anmärka
alt då staden måste underhålla våghus med tillbehör, samt löna biträden
vid vägning och mätning, det ingalunda vore billigt och med rättvisa öfverens
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, Jtä 124. 3
stämmande att blott de, som mäta och väga sina varor, skulle för hvarje särskild
vägning och mätning erlägga nämnde afgift; ty då de sednares antal är ganska
ringa, så torde afgiften, som i sig sjelf är högst obetydlig, ej kunna annat än
till en högst ringa del ersätta de af staden för våghus m. m. utlagda kostnader.
Skola dessa afgifter upphöra, så bör ock derför staden befrias från skyldigheten
att hålla våghus samt löna vägare och mätare, som skola ständigt stå till hands
för att verkställa möjligen inträffande vägningar m. m. Dessutom är det mot all
billighet och rättvisa stridande att Westerås stad ensam beröfvas den påräknade
inkomsten, under det att densamma finnes qvar uti andra städer. — Skola våg- och
mätarepenningar borttagas, så bör det väl ske i allmänhet, och ej något undantag
för Westerås ensamt i det hänseendet göras; men ett allmänt borttagande af
dessa inkomster för städerna har ej blifvit yrkadt af någon motionär och bör ej
eller kunna tillstyrkas, enär Utskottet saknar kunskap om den rubbning i städernas
påräknade inkomster, som derigenom skulle uppkomma.»
Häruti instämde Herr Prosten C. D. Arosenius, Herrar Gustafsson, Spcingierg,
Lund och Frich.
Af Pierr Boman: »Emot Utskottets beslut får jag mig reservera; megifvande
billigheten af upphörandet af våg- och mätarepenningar för de i Westerås stad
torgförde varor som icke undergå vägning eller mätning, kan jag likväl icke anse
det rättvist att staden skulle utan den ringaste ersättning frånhändas ifrågavarande
inkomster, hvilka genom Kongl. Resolutioner äro staden tillförsäkrade och under en
längre tid varit anordnade till löneunderstöd för en del af stadens embets- och
tjenstemän, samt till underhåll af våg- och mätarehus.
Af dessa skäl har jag ock inom Utskottet påyrkat att hos Kongl. Maj:t underdånig
hemställan jemväl bordt göras att skälig ersättning måtte Westerås stad
beredas för den händelse alt våg- och mätarepenningars erläggande skulle komma
att upphöra.»
M 124.';
Ank. till Exp.-Utsk. d. 29 Aug. 18S4, kl. 1 «. re.
Betänkande, i fråga om förbättrad lagstiftning rörande sinnessjukas
värd och behandling.
Uti en inom Högvördiga Preste-Ståndet väckt, till Utskottets behandling ölverlemnad
motion har Lektorn Sondén anfört, hurusom, då förbättrade anstalter
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, M 124.
för sinnessjukas värd redan utgjort och, såsom man med visshet kunde hoppas,
fortfarande komme att utgöra föremål för Konungs och Sliinders omsorg och behjertande,
uppmärksamheten i tid borde fästas derpå, alt för det ädla syftemålet
icke allt vore vunnet derigenom, att nya och ändamålsenliga hospitaler blefvo anlagda.
Hvarje yttre institution förutsatte nemligen en inre lefvande anda, uttalad
i författningar, som befordrade dess ändamål; och med anstalternas förbättrade
skick borde således äfven författningarnes hälla jemna steg. Då våra hospitaler
ursprungligen varit endast försörjningsanstalter för så väl vansinnige som andra
personer, hvilkas, såsom obotligt betraktade, sjukdomstillstånd påkallade medmenniskors
fortfarande hjelp och vård, samt, ehuruväl en sedermera vunnen erfarenhet
visat, att en mängd sinnessjuka kunde till helsan återställas, om de finge den särskilda
behandling som deras särskilda sjukdomstillstånd kräfde, och åtgärder derför
blifvit vidtagna för att åt så beskaffade sjuka bereda möjligheten af en egen
synnerlig vård, de gamla författningarne dock allt hittills i det närmaste oförändrade
qvarstått, voro ock, såsom en följd deraf, hospitalerne ännu att anse mera
såsom försörjningsanstalter för obotliga och fattiga, än såsom läke-anstalter för sinnessjuka.
Dessa olyckligas ställning vore en helt egen. Å ena sidan vore de
nemligen alt betrakta såsom sjuke, hvilka icke allenast såsom andra sjuka kräfde
vård utan äfven behöfdc dertill förhjelpas, enär de icke ens kunde derom anropa
medmenniskor; och det vore just detta hjelplöshetstillstånd, i förening med vissheten,
att mångå bland dpm kunde botas, som i synnerhet påkallade statens kraftiga
och skyndsamma mellankomst. Å en annan sida voro de vansinnige som
oftast äfven att jemföra med brottslingar, de der kränkte och våldförde samhällsordningen,
och hvilka derför borde tagas om hand och göras oskadliga. Det vore
alltså obestridligt alt staten så väl för sin egen som för de vansinniges skull vore
pligtig att om dem taga nödig vård så länge deras sjukdomstillstånd antingen lemnade
förhoppning om återvändande helsa eller medförde våda för dem sjelfva och
andra samhällets medlemmar. Häremot funnes icke något skäl alt hålla i förvar
eller egna en särskild medicinsk behandling åt så kallade fSpar eller det slags sinnessjuka,
som, sedan vansinnet en längre tid fortvarat och ett blott och bart
svaghets- eller omyndighetstillstånd inträdt, voro lika oskadliga som oförbätterliga.
När nu, \åsom motionären sökt visa, , ändamålet med hospitalerna vore i
främsta rummet de sinnessjukas botande, hade man att, sedan åtgärder blifvit vidtagna
för anskaffande af tjeidiga lokaler, äfven tillse, det författningarne om de
sjukas vård och behandling blefvo sådane, att de ej motverkade de förbättrade
anstalternas hufvudsyftemål.
Exempel af så beskaffade hinderliga författningar saknades ej bland de nu
gällande. Såsom sådan ville motionären anse den ännu gällande föreskriften, att
en patient borde på ett lasarett, der föga kunde tillgöras för hans förbättring,
undergå en profkur under flera veckors tid, innan han på hospitalet finge intagas,
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulslcollels Betänkande, JV* 124.
5
oaktadt ett af grundvilkoren för hospitalernas bestånd och rätta verksamhet, efter
motionärens åsigt vore de sjukas förskaffande till värd å hospital så tidigt ske
kunde. Då vidare ett annat sådant grundvilkor utgjorde de obolades skiljande
från hospitalet, så snart deras obotlighet och åskådlighet kunde anses konstaterade,
syntes detta vilkor blott ofullkomligt fullgöras genom den nu vanliga tillämpningen
af Kongl. Serafimer-Ordens-Gillets Cirkulär den 13 Januari 18o8, enär det
vore en känd sak, att hospitalerne ännu lill stor del upplyIlas af så beskaffade
oskadliga fånar, hvilka utan någon våda kunde annorstädes vårdas, och att hospitalerne
just härigenom fasthållas vid deras gamla ståndpunkt.
Ehuru Motionären ansåge dessa två exempel tillräckligt visa behöfligheten af
en revision af våra författningar rörande sinnessjukas behandling och vård ville
han dock tillika fästa uppmärksamheten derpå att dessa författningar, vid jemförelse
med andra länders, hvaribland Norriges Lov om Sindssyges Behandling och
Forpleining, hvilken, såsom upplysande i sak, blifvit motionen bilagd och finnes
här efteråt aftryckt, syntes vara alltför ofullständiga och otillräckliga, för att, så
som sig borde, både bestämma hospitalernas yttre karakter och inre verksamhet
och tillförsäkra de sjuka tidig och tjenlig vård och behandling samt i allmänhet
betrygga dem mot godtycklig medfart, misshandling eller försummelse; och har
motionären, i den öfvertygelse att, utan en fullständig och genomgripande reorganisation
af ifrågavarande angelägenhet samt en ny lagstiftning till dess ordnande,
alla anslag och förbättringar måste blifva, ehuru icke fruktlöst förspillda, dock i
mer eller mindre mån förfelade, föreslagit: att Rikets Ständer matte till Kongl.
Maj:t ingå med underdånig hemställan, det Kongl. Maj:t i Nåder täcktes låta genom
sakkunniga personer granska alla till förevarande ämne hörande förlattningar
samt med stöd deraf och med hänsigt till landets egenheter och behof, uppgöra
ett förslag till förordning om sinnessjukas behandling och värd, hvilket sedermera
vederbörligen godkändt och efter meddelad Nådig sanktion, kunde tjena till allmän
efterrättelse.
Utskottet, som åt förevarande vigtiga fråga egnat sorgfällig uppmärksamhet
får till en början derom lemna följande upplysningar:
Sedan Rikets åren 1847 —1848 församlade Ständer vunnit den öfvertygelse,
att flerfaldiga brister, uti hospitalsväsendet förefunnos, hvilka skulle kunna i väsendtlig
mån afhjelpas, om förbättringar komme att efter en för hela riket gemensamt
uppgjord plan verkställas samt bestämda sladganden och föreskrifter för förvaltningen
i dess helhet blefvo meddelade, men för erhållande af fullständig utredning
såväl af de brister, hvarmed de nuvarande hospitals-mrältningarne och den i
detta ämne gällande lagstiftning voro behäftade, som af sättet för deras ändamålsenliga
afhjelpande, ansett en noggrann undersökning af alla härmed gemenskap
egande förhållanden och ett derpå grundadt fullständigt förslag till ett systematiskt
ordnande af dessa anstalter vara af behofvet påkalladt, har hemställan i un
-
6
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, Jtfs 124.
derdänighet blifvit gjord, watt Kongl. Majit täcktes låta genom dertill skicklige, i
»ämnets särskilda detaljer sakkunnige, män upprätta förslag till de förbättringar i
»hospitalsväsendet i Sverige, så val i medicinskt som administrativt hänseende,
»hvilka utan Statsverkets stora betungande kunde utföras och befinnas nödiga»,
samt, »att Kongl. Majit derefter måtte täckas Nådig proposition i ämnet till Ri»kets
Ständer aflåta.» Med Nådigt bifall till denna anhållan förordnade Kongl.
Majit en kommitté att i ämnet afgifva underdånigt betänkande och förslag, hvilket
kommitterade, under den 31 Juli 1830 afiåtit, hvarefter dels Serafimer-OrdensGillet
och dels Öfver-Intendents-Embetet inkommit med underdåniga utlåtanden,
med föranledande hvaraf kommitterade sig vidare v Urat; och har Kongl. Majit på
grund häraf uti Nådig proposition den 22 April 1831 (JV2 65) för Rikets då
lörsamlade Ständer framlagt fullständig plan till samtliga hospitalernas dels förändring
och dels ombyggnad samt till Wexiö hospitals nybyggnad, såsom en början
till samma plans verkställighet, äskat anslag, hvilket af Rikets Ständer samma år
blifvit bev i I jad t; sedermera har Kongl. Majit till fullföljande af meranämnde plan,
i Nådig Skrifvelse den 17 Mars innevarande ur (JV2 64) af Rikets Ständer äskat
ytterligare anslag lill ett nytt hospital för hufvudstaden samt till nybyggnad af det
i Götheborg befintliga; och har Kongl. Majit derjemte öfverlemnat till Rikets Ständer
alt tillse, huruvida tillgång kunde beredas jemväl till de belopp, som för förbättring
af Wadstena och Hernösands hospital, blifvit af Kongl. Serafimer-OrdensGillct
begärda.
Den synnerliga omtanke, hvilken ej mindre Kongl. Majit, än äfven Riket*
Ständer egnat åt en förbättrad vård af sinnessjuka ligger härigenom för öppen
dag. Dock må icke obemärkt lemnäs att, ehuru redan Rikets år 18-48 församlade
Ständer halt stadgad öfvertygelse o/n behofvet att afhjelpa så väl hospitalsinrättningarnes,
som den i delta ämne gällande lagstiftnings brister, likväl den förra,
svårare frågan, hvilken endast med dryga kostnader kan lösas, lill den grad tagit
deras uppmärksamhet i uteslutande anspråk, alt i deras underdåniga anhållan till
Kongl. Majit intet rum blifvit lemnadt för den sednare, mindre brydsamraa lag
stiftningsfrågan.
Deraf har äfven följt, att den af Kongl. Majit i Nåder tillsatta kommitté
icke ansett sitt uppdrag sträcka sig till utarbetande af ett fullständigt förslag till
en blifvande författning om sinnessjukes behandling, utan i sitt betänkande endast
framställt spridda grunddrag dertill. Då emellertid det är af vigt, att de
nya hospitalerna, genom en förbättrad lagstiftning, sättas i stånd att utöfva all deri
välgörande verkan, man med dem åsyftar, och vid granskning af den, motionen
bifogade, lag rörande ifrågavarande ämne, lätteligen inses, att en mängd bestämmelser,
som i våra nu gällande författningar alldeles saknas, äro af nöden, finner
Utskottet, på nu anförda och öfriga af motionären åberopade skäl, sig böra tillstyrka
Rikets Ständer
Allmänna Besvärs- och Ehonomi-Ulskoltels Betänkande, M 121.
7
att i underdånig Skrifvelse anhålla, det Kongl. Majit måtte täckas
i Nåder låta, genom sakkunnige personer, med ledning af så vä!
Rikets, som andra länders författningar i detta ämne samt med
hänsigt till landets egenheter och behof, uppgöra ett förslag till
stadga om sinnessjukas behandling och vård samt derefter låta utfärda
Nådig förordning i ämnet.
Stockholm den 29 Augusti 1834.
LOV
om
Sindssyges Behandling og Forpleining.
Vi OSCAH, af Guds Naade Kon«;e til Norge og Sverige, de
Gothers og Venders: Gjöre vitterligt: At Os er bleven förelagt det nu forsamlede
ordentlige Slorthings Beslulning af lite Juli dette Aar, saalydende:
Förste Capitel.
Om Sindssygeasylers Opreftclse og Bestyrelse.
§ *•
Intet Asyl för Sindssvge maa oprettes uden kongelig Aulorisation og ei heller
trsede i Virksomhed, forinden et fuldstnendigl Regulativ angaaende sammes specielle
Bestyrelse er blevet undergivet kongelig Approbation. Senere maa ingen Forandringer
foretages med et i Overeensstemmelse hermed indrettet Asyl, uden dertil
indhentet kongelig Tilladelse.
Ansögninger om Autorisation skulle, foruden nöiagtige Byggeplaner og Overslag
över Omkostningerne, tillige indeholde en fuidstaendig Beskrivelse af det bele
Anlieg, og navnlig Oplysning om, hvorvidt fölgende Betingelser for de Svges hen»igtsroaessige
Behandling og Forpleining ere fyldestgjorte, nemlig: Asylets fuldkomne
Adskillelse fra alle andre Indretninger; en fri og sund Beliggenhed; Anledning
til de Syges Sysselsmtlelse og Bevaegelse i fri Luft; absolut Afsöndring af de forskjellige
Kjän, samt en passende Classification af de Syge af hvert Kjön.
Regulativerne, der indsendes till Approbation, skulle indeholde et Tjenestereglement
for samtlige över- og underorduede Betjente, tilligemed Oplysning örn
8
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, JY§ 124.
Forholdene mellem disses og de Syges Antal, samt derhos de fornödne Forskrifter
for de Syges Forpleining, navnlig forsaavidt de fattige Syge angaaer; for Over
holdelse
af Reenlighed, Orden og Saedelighed; for Tvangsmidlernes Beskaffenhed
og Anvendelse; for Arbeidsvirksomheden; for de selskabelige Adspredelser og Fornöielser,
samt endelig for de Syges Classification.
§
For Asyler, som Private maatte ville oprette, skal Autorisationen lyde paa
Eierens Navn, og naar et saadant Asyl overgaaer til en ny Eier, bliver ny Autorisation
at erhverve.
§ 3-
Ethvert Asyl skal bestyres af en i eller naer ved samme|boende og af Kongen
specielt dertil autoriseret Laege, som i private Asyler kanj vaere] Eieren selv.
§ 4.
I ethvert Sindssygeasyl skal der drages Omsorg for, at Patienterne kunne
före et selskabeligt Samliv og stadigeu kunne sysselsaettes. Indespaerren i een
somt
Vaerelse eller mekaniske Tvangsmidler maa kun anvendes i kortere Tid, og
naar de Syges Tilstand gjör det uundgaaeligt nödvendigt. Legemlig Revselse maa
ikke findé Sted.
§ 3.
I ethvert Sindssygeasyl skal föres en Personalprotocol og en Behandlingsprotocol.
I den förste, hvori et Exemplar af naervaerende Lov skal vaere indhef—
tet, antegnes ved enhver Patients Modtagelse dennes fulde Navn, Alder, Födested,
Levevei og Forsörgelseshjem, ligesom ogsaa den Persons Navn, efter hvis Forlangende
den Syge optages i Asylet. Inden 8 Dage efter Modtagelsen skal en nöiagtig
Beskrivelse över Patientens Legenäs- og Sjels—Tilstand og senere de Forandringer,
som deri maatte intraede, indföres i denne Prolocol. Ligeledes bliver i
samme at indföre Dagen, naar nogen Syg afgaaer ved Döden, med Förklaring om
dennes sandsynlige Aarsag; Dagen, naar Nogen udskrives, samt den Persons Navn,
efter hvis Forlangende Udskrivelsen foregaaer; Grunden, hvorfor og Tilstanden,s
hvori Patienten forlader Asylet, og endelig, dersom det er muligt, hans tilkommende
Opholdssted.
I Behandlingsprotocollen anföres enhver Patient, sorn har vaeret underkastet
Indespaerren i eensomt Yaerelse eller mekaniske Tvangsmidler, med tillöiet Förklaring
om Grunden, hvorfor og Tiden, hvori deslige Forholdsregler havé vaeret
bragte i Anvendelse. Ligeledes anföres, hvor mange Patienter der dagligen havé
vaeret beskjaeftigede, samt Maaden, hvorpaa dette er skeet.
Disse
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, M 124.
9
Disse Protocoller, der skulle vaere autoriserede af vedkommende Overövrighed,
fremlaegges ved hver Visitation for Controlcommissairerne, som hver Gang forsyne
dem med deres Underskrift, efteråt de Anmaerkninger, hvortil Visitationen maatte
havé givet Anledning, ere indförte.
§ 6.
Laegen oversender hver tredie Maaned Extracter af disse Protocoller, med
Afskrift af de deri gjorte Anmaerkninger, samt ved hvert Aars Udgang en Generalberetning
om Asylets Virksomhed til vedkommende Controlcommission, der har
at indsende dem til lligets överste Medicinalbestyrelse, samt at ledsagé Generalberetningen
med en Oversigt över Asylets oeconomiske og materielle Tilstand.
§ 7.
Den specielle Control med hvert Sindssygeasyl i Riget skal föres af saerskilte,
dertil af Kongen i Naerheden af ethvert Asyl anordnede Commissioner, bestaaende
af 3 Medlemmer, hvoriblandt idetmindste een examineret Laege. 'Ved dette Hvervs
Udförelse bave de at rette sig efter den Instrux, som maatte blive dem meddeelt;
ligesom de for den dermed forbundne Umage ere berettigede til en passende
Godtgjörelse, der bliver at udrede af Statskassen.
Forövrigt kunne samtlige Asyler inspiceres ved dertil for hver Gang udnaevnte
Maend, saa ofte det af Kongen matte findes nödvendigt.
§ 8.
Intet af de nu existerende Sindssygeasyler eller Localer, hvori Sindssyge ere
optagne og forpleies, maa laengere end eet Aar, efteråt denne Lov er emaneret,
beholde de nuvaerende eller optage nye Patienter, medmindre kongelig Autorisation
til at fortsaelte dets Virksomhed erhverves. For at denne Autorisation kan
meddeles, skal det dog ikke kunne (ordres, at nye Bvgninger opföres eller de nuvaerende
udvides.
Andet Capitel.
Om Sindssyges öptagelse i Asyler,
§ 9-
Naar Nogen som Sindssvg forlanges optagen i et Asyl, bör Asylets Laege
undersöge, om hans Tilstand er saadan, at Optagelsen er hensigtsmaessig for harn
selv eller nödvendig for den ofFentlige Ordens og Sikkerheds Overholdelse. I Tilfaelde
af, at nogen Vedkommende maatte vaere utilfreds med Laegens Bestemmelse
i saa Hensende, kan denne fordres undergiven Controlcommissionens Afgjörelse.
Bih. till R. St. Prot. 1835 & 1834. 8 Sami. 52 Haft. 2
10 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, Jtä 124.
S 10.
Med Forbehold af den naermere Afgjörelse, som omhandles i foregaaende §,
kan enhver Sindssyg af Politiövrigheden indsaettes i et Sindssygeasyl, naar han
forstyrrer den offentlige Sikkerhed, eller der enten ikke findes Nogen, der har at
iagttage hans Tarv, eller de, hvem dette naermest paaligger, ikke paa en passende
Maade sorge for hans Forpleining, og bliver i saa Fald den Syges Familie eller
andre Vedkommende uopholdelig derom at underrette.
S 11-
I ethvert Tilfa3lde, hvor Nogen er optagen i et Sindssygeasyl, skal en Udskrift
af hvad der i Overeensstemmelse med § 5 er Personalprotocollen tilfört, tilligemed
en kort Beskrivelse över Patientens Tilstand inden 48 Timer tilstilles Controlcommissionen,
der da strax, om til den er afgiven Klage, eller i andet Fald
ved naeste Visitationsmöde anstiller de fornödne Undersögelser, om den Syge bör
forblive i Asylet eller ei.
Tredie Capitel.
Om Sindssyges Udtreedelse af Asyler.
§ 12-
Naar en Sindssyg er af Asylets Laege -erklaeret helbredet, og Underretning
derom i Overeensstemmelse med § 14 er meddeelt Controlcommissionen samt de
Personer eller Autoriteter, der bave foranlediget hans Optagelse, kan han ikke
laengere holdes tilbage i Asylet.
.§ 13-
Enhver Sindssyg, selv om han ikke er helbredet, skal til enhver Tid kunne
udskrives saavel af offentlige som private Asyler, naar saadant af dem, der havé
at iagttage hans Tarv, eller havé foranlediget Optagelsen, tnaatte forlanges, medmindre
han er optagen efter Övrighedens Forlangende, eller hans Udtraedelse af
Asylets Laege antages at ville medföre Färe enten for harn selv eller for den
offentlige Sikkerhed, i hvilke Tilfaelde Vedkommende kunne aeske Controlcommissionens
Afgjörelse.
§ 14-
Naar en Patient forlader et Sindssygeasyl, eller afgaaer ved Döden saromesteds,
skal Indberetning derom, ledsaget i förste Fald af Förklaring om den Syges
Tilstand og Grunden til Udskrivelsen inden 48 Timer af Laggen tilstilles Controlcommissionen
samt snarest muligt de Personer eller Autoriteter, der havé foranlediget
Optagelsen.
Allmänna Besvärs■ och Ekonomi-Utskottets Betänkande, M 124.
11
Fjerde Capitel.
Om Studssyge, der forblive hos deres Familie, eller udsrettes i privat
Forpleining.
§ 13-
Ingen maa som Sindssyg holdes indelukket eller under Bevogtning i sit Hjern
eller hos Slaegtninge eller Andre, uden at Anmeldelse derom snarest muligt skeer
enten gjennem Sognepraesten eller directe til en examineret Laege, som har at
undersöge, om de trufne Foranstaltninger kunne ansees beföiede og hensigtsmaessige.
Ligeledes forholdes ogsaa med de Sindssyge, som paa offentlig Bekostning
maae forsörges og holdes indespaerrede eller under Bevogtning.
§ 16-
Ubaendige eller rasende Sindssyge skulle helst indsaettes i Sindssygeasyler.
Tilläde Omstaendighederne ikke dette, bör der dog sörges for, at de saavidt muligt
erholde Laegetilsyn.
Det skal derhos vaere enhver offentlig eller privat practiserende Laeges Pligt
at gjöre Anmeldelse lil Övrigheden, saasnart Misligheder med Hensyn til Behandlingen
af Sindssyge, der ere udsatte i privat Forpleining, maatte komme til deres
Kundskab.
§ 17
Fattige Sindssyge, hvis Sygdom er af den Beskaffenhed, at de ikke tiltraeuge
saereget Tilsyn eller Bevogtning, blive at forpleie som andre Fattige.
§ 18.
Enhver Laege skal ved hvert Aars Udgang indsende til Medicinalbestyrelsen
en nöiagtig Fortegnelse över de Sindssyge, som ifölge forestaaende Bestemmelser
ere anmeldte for og tilseede of harn.
Femte Capitel.
Almiudelige Bestemmelser.
§ 19-
Omkostningerne for fattige Sindssyge, forsaavidt disses Tilstand efter en Laeges
Erklaering kraever en fra saedvanlige Fattiges Forsörgelse saeregen Behandling
udredes af vedkommende Kjöbstads-, Ladesteds- eller Amlscommune;
Amtsformandskabet bestemme, at indtil en Femtedeel af de na;vnte Omk
skulle baeres af det Fattigdistrict, hvortil Angjaeldende hörer.
12
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, JU 125.
§ 20.
Ingen Sindssyg maa forvares sammen med Forbrydere.
§ 21.
Overtraedelse af denne Lov straffes med Boder, forsaavidt ikke haardere Sträf
for Tilfaeldet i den almindelige Straffelov findes fastsat.
Uforsvarligt Forhold, livori nogen Eier eller Bestyrer af et privat Sindssygeasyl
som saadan maatte gjöre sig skyldig, kan derhos straffes med Inddragning af
den harn meddeelte Autorisation.
Tili havé ^ i antaget og laekraeftet, ligesom Vi herved antage og bekraefte
denne Beslutning som Lov.
Givet i Malmö den 17de August 1848.
Under Vor llaand og Rigets Segl.
OSCA R.
\
L. S.
Fredr. Due.
Schouhoe.
125.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 29 Aug. 1854, kl. t e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om upphdfvande af
den tvungna tackjerns-blåsningen inom Rikets Bergslager,
eller frihet att frän jorden skilja hyttedelarne.
Från Vällofl. Borgare-Ståndet har till Utskottets handläggning blifvit öfverI
em nåd en af Herr G. F. Etholm väckt motion, hvaruti blifvit anfördt, att ehuru
de fleste bland de förbudsförfattningar, hvilka, från äldre tider tillkomna, hindrat
jernhandtermgens utveckling i vårt land, genom nyare tiders ändamålsenligare lagstiftning
blifvit antingen afskaffade eller i väsendtlig mån ändrade, qvarstode dock
ännu ett tvång, hvilket, enligt motionärens förmenande, skadligt inverkade på
nämnde handtering, nemligen tvånget för Bergslagernes fleste jordegare att deltaga
uti byggnad och värmning af viss hytta, änskönt många jordegare, i saknad af
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, JU 125.
13
både nödig skog och malm eller af ettdera af dessa råämnen, omöjligen kunde
finna det lönande att sjelfva idka tackjernsblåsning. Till lindring uti detta tvång,
hvilket egentligen ledde sitt ursprung ifrån den år 1649 af Drottning Christina
utfärdade jernbergs-ordning, hvarest bland annat förekommer: »emedan man förnimmer
det en hop Bergsmän uti jernbergslagerne vända igen med therns blåsverk
och sälja kolen till köpmän och flere, som bruka theras hamrar uti bergslagerne,
hvarigenom Hennes Kongl. Maj:ts tionde förminskas, therföre befalles Bergmästarne,
att the af sådane bergsmän utfordra tionden årligen tillfyllest, antingen
the bläse eller intet», hade väl tid efter annan hvarjehanda åtgärder blifvit vidtagna,
såsom onödige hyttors ödeläggande eller sammariflyttning med andra, nya
indelningar inom de bestående hyttelagen samt, inom vissa orter, åsättande af en
högre eller lägre skattejernsafgift för de hemman, hvilka blifvit från blåsningsskvldigheten
befriade; men den antydda olägenheten hade likväl icke derigenom kunnat
afhjelpas, ty inom flere bergslagsorter rådde ännu en stor oreda härutinnan,
emedan derstädes blott en del biåsningsskyldige idkade hyttebruk, under det att
antingen en mängd hyttedelar afsöndrats från hemmanen, eller ock främmande intressenter
bläste för dygnslega, medan jordegarne sjelfve, hvilka voro i åtnjutande
af den så kallade bergslagsfriheten, tvärtemot författningarne, undandragit sig tvånget.
Det enklaste medlet till förekommande af dessa oredor vore, enligt motionärens
förmenande, tackjernsblåsningens lagliga frigifvande, hvilket sä mycket lättare
kunde medgifvas, sedan sjelfva grunden för de i bergslagerne tvungna hyttelagens
framtida tillvaro och bestånd blifvit rubbad genom den år 1847 beviljade fria
kolhandeln samt genom Kongl. Kungörelsen den 22 Februari 1830, hvarigenom
hytte-delegarnes skyldighet att tili bolaget hembjuda sina salukol formligen alskaffats.
Genom en sådan åtgärd eller tackjernsblåsningens frigifvande, skulle tillverkningen
så till qvantitet som i synnerhet till qvalitet förbättras, hvilket åter i
sin ordning måste medföra stora fördelar ej allenast för de på köpetackjern grundade
bruken, utan ock för upprätthållandet å allmänna verldsmarknaden af Svenska
stångjernets urgamla anseende, hvilket på sednare tiden icke så ringa lidit till
följd af den i bergslagerne tvungna bolagsinrättningen inom hyttelagen, hvarest
nu, andra olägenheter oberäknade, ett sämre tackjern på många ställen tillverkas.
På grund af dessa skäl har motionären föreslagit: »upphäfvandet för framtiden
af den tvungna blåsningsskyldigheten inom Rikets bergslager, eller beviljandet
af fullkomlig frihet att från jorden och bergsmanshemmanen skilja hyttedelarne,
hvilka böra få innehafvas och besittas af hvem som helst, som vill och kan tackjernstillverkningeu
på förmånligaste sätt idka och uppehålla»; hvarjemte motionären
hemställt alt, derest detta förslag befunnes vara förtjent af uppmärksamhet,
Rikets Ständer, såsom orden lyda: »nu åtminstone skulle till en början hos Kongl.
Maj:t framställa underdånig anhållan derom, att nödiga åtgärder varda vidtagne för
frågans snara och fullständiga utredande, på det att till nästa Riksdag nådig Pro
-
14
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, Jl? 123.
position om sättet för verkställigheten af det nu väckta förslaget måtte kunna till
Rikets Ständer varda afgifven.»
Då Utskottet går att afgifva utlåtande öfver ifrågavarande motion, får Utskottet
till en början tillkännagifva att, utom de upplysningar till frågans bedömande,
hvilka Utskottets ledamöter sjelfve varit i tillfälle sig förskaffa, Utskottet
äfven fått emottaga två skriftliga anföranden i ämnet, det ena undertecknadt af
Riksdagsfullmäktige!! Johan Lekberg från Örebro län, jemte 93 Bergsmän inom
Lindes och Ramsbergs bergslag, hvilket anförande blifvit till Hedervärda BondeStåndet
inlemnadt och till Utskottet remitteradt, det andra undertecknadt af Riksdagsfullmäktige!)
Nils Nilsson fran Örebro län, jemte 24 Bergsmän inom Nora
bergslag, hvilka begge anföranden, föranledda af nu ifrågavarande motion, haft för
ändamål att uttala den allmänna tanken inom nyssnämnda bergslagsorter: att den
uti förevarande motion föreslagna åtgärd hvarken vore nyttig eller önskvärd.
Hvad sålunda förekommit har Utskottet tagit i öfvervägande och finner sig,
på grund deraf, böra till besvarande upptaga de af motionären gjorda framställningar,
särskildt med afseende på nyttan eller skadan för bergslagerne af den
föreslagna förändringen, och särskildt med afseende på det ifrågasatta behofvet af
en sådan förändring för jernhandteringens förkofran i sin Helhet.
Beträffande den förra af dessa frågor, eller om nyttan eller skadan för bergslagerne
sjelfve af hyttelagens upphäfvande, får Utskottet anföra följande: llytte
lagsindelningen
inom tackjerns-bergslagerne har tillkommit för det ändamål att, genom
upprättade bolag, sätta så väl större som mindre hemmansegare i tillfälle att,
ej mindre för egen utkomst, än ock till allmän båtnad, tillgodogöra sig ortens
tillgångar af malm och skog, då nemligen hvar för sig af dem icke kunnat ega
tillräckligt förlag till tackjernsblåsning, och det icke heller vore lönande för hvar
och en att bygga och underhålla särskilda tackjernshyttor. Dessa bolag, till hvilkas
bildande samtliga hemmanen inom bergslagerne blifvit indelade, hafva visser
ligen
ursprungligen grundat sig på ett tvång, men motsvarande förmåner hafva
ock just derföre blifvit dem gifna, genom bergslagerne särskildt förunnade privilegier.
Dessutom bör i afseende på detta tvång tagas i betraktande, att sedan
genom förändrade förhållanden, såsom minskade tillgångar på malm och skog m. m.,
de tvungna bolagen börjat lägga tryckande band på många Bergsmän, dessa band
småningom och liksom af sig sjelfva blifvit lossade. Sålunda hafva hyttelagen, genom
öfverflödiga hyttors nedläggande, blifvit till antalet betydligt förminskade,
men deremot till omfång utvidgade, och kolhaudeln fullkomligen frigifven; hvarjemte
af den tvungna tackjernsblåsningen numera endast qvarstår förbindelsen för
bergsmanshemmanen att deltaga i hyttebyggnad, äfvensom i den så kallade värmningen,
d. v. s. i kostnaden för masugnens uppvärmning vid hvarje tackjernsblåsnings
begynnelse, hvilken sednare skyldighet blifvit allt mindre och mindre tryckande,
i anseende till dels förbättrade melhoder, dels särskilda öfverenskomrnelser
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, JVf 123.
15
inom hyttelagen. Man bör således kunna antaga, att alla dessa förhållanden inom
bergslagerne ock hädanefter skola, efter omständigheternes kraf, bäst reglera sig.
Om deremot, såsom motionären föreslagit, alla inom tackjerns-bergslagerne befintliga
hyttelag genom ett: påbud skulle upplösas, och sålunda alla band lossas,
sä blefve deraf en gifven följd, att de fleste Bergsmän urståndsattes att tillverka
tackjern, alldenstund de icke egde tillräcklig kapitalstyrka att bygga och underhålla
egna hyttor, då deremot för närvarande, på grund af hyttelags-indelningen,
det är öppet och möjligt, äfven för de mindre hemmansegarne, att välja för sig
det för tillfället fördelaktigaste, antingen att sälja sina malm- och koltillgångar
eller sjelfva förädla dem till tackjern. Det blefve i annat fall endast kapitalister
förbehållet att anlägga masugnar, till hvilka de mindre bergsmännen otvifvelaktig!
snart sage sig nödgade att sälja, icke endast sina grufve-andelar, utan ock slutligen
sina hemmansdelar, och sålunda komme att förvandlas från sjelfegande, oberoende
bergsmän till bruks och större masugnars underlydande kolare och grufvearbetare.
Beträffande derefter det inflytande hyttelagens upphäfvande skulle utöfva på
jernhandteringen i allmänhet, så måste det visserligen medgifvas, att, genom hytte—
lagsindelningens upphäfvande, tackjernstillverkningen möjligen i vissa orter skulle i
större skala och på ett mera fabriksmessig! sätt kunna bedrifvas, men för vinnande
af detta ändamål torde det icke vara rådligt att vidtaga en åtgärd, som, enligt
hvad Utskottet tror sig härofvan hafva ådagalagt, skulle leda lill en mängd hytte—
delegares obestånd. Dessutom bör härvid tagas i betraktande, att, om ock stundom
anledningar icke saknats lill anmärkningar i afseende på tillverkningens halt
vid någon bergsmanshylta, såsom att denna tillverkning icke alltid varit af önskvärd
homogen beskaffenhet, så bör orsaken till ett sådant förhållande, hvilket lika
väl kan inträffa vid ett hyttelag af fria intressenter, sökas, icke uti den tvungna
hyttelags-indelningen, såsom sådan, utan i bristande tillämpning af Bergsförfattningarne.
Dessa, om de äro ändamålsenliga och rätt handhafvas, i förening med den
icke mindre verksamma kontroll, som det gemensamma intresset inom hyttelaget
måste framkalla, böra och kunna lemna all erforderlig garanti för åstadkommande
af en god tillverkning ej mindre vid hergsmanshyttorna, än vid andra masugnar.
Att deremot en revision af Bergsförfattningarne länge ansetts vara af behofvet påkallad,
är en känd sak; men på sätt Utskottet uti Betänkandet JVs 58 upplyst,
är frågan om utfärdande af nya sådana författningar på Kongl. Maj.ts Nådiga pröfning
beroende.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet hemställa,
att Herr Ekholms motion icke måtte till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 29 Augusti 1854.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, 1854.
Allm. Best - och Ekon ■ Ulskottets Belänkunde, N:o~J26.\
1
N:o 126,
Auk. till Exp.-Utsk. den 8 Sept. 1854, k). 2 e. m,
Betänkande, i anledning af väckt motion, om beviljande lills vidare
af tullfri införsel från Finland landvågen af bjelkar, bräder,
plankor, sparrar, master, spiror och tjära.
Frän Högloft Ridderskapet och Adeln liar Utskottet lätt emottaga en af
hr Rosenblad, Bernhard, väckt, så lydande motion:
»Under närvarande förhållanden lärer det enda tillfälle till utförsel Finland
eger, vara landvägen öfver Haparanda. 'Detta ger tillfälle till mycken förtjenst
för Sveriges nordligaste städer, men fordrar också ett snart undanrödjande
af aila onödiga hinder. Jag får sålunda föreslå, att Rikets Ständer hos
Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes bevilja tills vidare oell, så länge
närvarande förhållanden fortfara, tullfri införsel frän Finland landvägen af bjel—
kar, bräder, plankor, sparrar, master, spiror och tjära».
Utskottet har tagit förevarande förslag i öfvervägande: men då kändt
är, att prisen å så väl trävaror, sorn tjära för närvarande äro i Finland särdeles
låga, så att dessa effekter, utan hinder för rörelsen, kunna bära de tullsatser,
som för de i motionen omiermälda artiklarne äro gällande, samt enär
Rikets Ständer under innevarande Riksmöte beslutat, att nu ifrågavarande trävara-artiklar
skola blifva fria från införsels-tull, tror Utskottet, med afseende å
den korta tid. som återstår innan den nya tull-taxan kommer att tillämpas,
det ifrågaställa undantaget från nu gällande tull-taxa icke vara behöfligt och
ej kunna i någon betydligare mån befordra rörelsen, hvilken deremot blifvit
Bilt. till R. St. Prof. 1853 § 1854. 8 Saini. 33
2
Allm. Ben.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 127.
väsendtligen underlättad genom den nederlags-rätt, som, enligt Kongl. Maj:ts Nådiga
resolution den 3 sistl. Juli, för trävaror och tjära blifvit intill 1855 års
slut Haparanda beviljad.
Utskottet får således hemställa,
att någon åtgärd i anledning af motionen ej må vidtagas.
Stockholm den 8 September 1854.
N: o 127.
Ank. till F,j-p ,-L'isL. ti. 8 ■ . 1854, kl. 2 e. im.
Betänkande, i anledning uf vuckt motion om ändring af / mom
af
i % uti Folkskolestadgan af den 18 Juni 4 842.
Uti en inom Högvördiga Preste-ståndet afgifven, till Allmänna Besvärsoeh
Ekonomi-Utskottet remitterad, motion, har hr prosten Gahne anmärkt, att.,
då, i 1 mom. af 4 § uti Kongl. Maj:ts den 18 Juni 1842 utfärdade stadga,
angående folk-undervisningen, vore stadgadt, att folkskole-lärare egde i årlig lön
åtnjuta minst 16 tunnor spanmål, hvaraf 8 tunnor erläggas in natura, hälften
råg och hälften i det eller de sädes-slag, 1 hvilka krono-tionden inom orten utgår,
men de öfriga 8 tunnorne alltid betalas med penningar till ett bestämdt
belopp af 53 r:dr 16 sk. b:ko; så vofe den sålunda bestämda lönen, som under
vanliga förhållanden, då priset i iifsförnödenheter ej Yore öfver höfvan
uppstegradt, kunde lemna folkskole-läraren och hans hushåll en knapp bergning,
deremot under dyr tid otillräcklig att försörja honom och hans familj.
Allm. Best.- och Ekon.-Utskoftets Betänkande, X:o 127.
3
Vidden och vigten af folkskole-lärarens arbete vore icke ringa. Han vore skyldig
att trettiotvå veckor af året och fem dagar i hvarje vecka sysselsätta sig
med barna-undervisningen, mångenstädes använda en del af lördagen till öfning
i koral-sång samt slutligen biträda i söndags-skolan, der denna besökes.
För honom funnes under två tredjedelar af året ingen hvilodag, såvida han
skulle redligt fullgöra sina åligganden. På honom vore det uppväxande slägtets
framtid beroende. Öfverlemnades den, som skall uppfostra hyddornes invånare,
till ett ständigt rof för behofven, så måste han antingen duka under,
eller blifva liknöjd för det vigtiga kall, som blifvit honom anförtrodt, eller ock,
för sin räddning, öfverlemna sig åt sysselsättningar, hvilka undanträngde hans
egentliga befattning. När, hvad dock sällan inträffade, markegångs- eller allmänna
priset å spanmål folie under det värde af 6 r:dr 32 sk. b:ko för tunnan,
hvartill ena hälften af folkskole-lärarnes aflönings-spanmål, enligt ofvan åberopade
stadgande, skulle lösas, så hade det skäl för sig, att skol-lärarens arbete
ej betalades efter det lägre priset och sålunda mindre, än den ringaste dagakarls,
men detta minimi-värde borde ej gälla, när lifsförnödenheterna blefve till
den grad fördyrade, att det kontanta vederlaget icke stöde i förhållande till det
verkliga spanmålspriset, hvarigenom händt, att folkskole-läraren sett sina knappa
tillgångar minskade, efter markegångs-priset, med vid pass 26 r:dr 32 sk.,
men, efter det allmänt gångbara, med omkring 34 r:dr, allt banko. Så förliölle
sig äfvenledes med det i 2 mom. af förenämnde § bestämda hö och kobete,
hvilket motsvaras af värdet utaf 2 tunnor spanmål och som ansetts kunna
lösas med 13 r.dr 16 sk. b:ko, ehuru ett vanligt lass hö betaides med 15
k 16 r:dr b:ko.
Motionären har derföre hemställt, »att förenämnde 4 § 1 och 2 mom.
må komma under närmare granskning, att den bestämda lönen, minst sexton
tunnor spanmål, som skall utgå in natura, må blifva en sanning» och att slutet
af 1 mom. måtte erhålla följande lydelse: »men de öfriga åtta tunnorne alltid
betalas med penningar, efter minst 6 r:dr 32 sk. b:ko per tunna;'blifver
länets markegångs-pris högre, skall kontanta lönen efter den fastställda taxan
beräknas.»
Utskottet, sorn på de skäl, motionären anfört, anser billigheten fordra,
att lösen för den del af folkskole-lärarnes i spanmål bestämda aflöning, som
skall i penningar utgå, lämpas efter spanmålens värde, så att denna lösen må
äfven under dyr tid kunna motsvara prisen å lifsförnödenheter, men att derjemte
ett visst belopp bör utsättas, hvilket nämnde lösen icke må understiga,
får, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motionärens förslag, vördsamligen
tillstyrka,
att 1 mom. uti den ifrågavarande § måtte erhålla följande förändrade
lydelse:
4
Allm. Best.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 127.
v Vederbörligen, enligt denna författnings föreskrift, examinerad och antagen
skol-lärare utnjute i ärlig lön minst sexton tunnor spanmål, hvaraf åtta
tunnor erläggas in natura, hälften i råg och hälften i det eller de andra sädes-slag.
i hvilka krono-tionden inom orten utgår, men de öfriga åtta tunnorna
alltid hetalas med penningar efter länets markegångs-pris, dock ej till lägre
belopp lin 6 r:dr 52 sk. b:ko för tunnan.*
Stockholm den 8 September 1854.
STOCKHOLM) f. d. Schultze^ Boktryckeri, 1854.
Allm. Bese - och Ekon -Utskottets Betänkande, N:o 128.
1
N:o 128.
Aok. till Exp.-Utsk. d. 14 Sept. 1854, kl. 8 e. an»
Betänkande, i anledning af väckta motioner, angående ändringar
i Kongl. Fabriks- och llandtvcrks-Ordningen den 22 December
1846.
Uti detta ämne hafva till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
handläggning blifvit remitterade motioner, väckte
hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln:
af hr Dalman, IF. F., och
inom Yällofl. Borgare-ståndet:
af hr P. Ii. Hesselgren samt hr A. F. Boman.
Den sistnämnde har, utan att uppgifva någon viss del, hvari ändring
skulle vara erforderlig, yrkat, det Rikets Ständer mätte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes i Nåder anbefalla en noggrann
revision af Handtverks- och Fabriks-ordningen af den 22 December 1846.
Ilr hesselgren åter har, under åberopande af de motiver, som finnas
upptagne uti en af åtskillige utaf Stockholms liandtverks-mästare till Kongl.
Maj:t aflemnad, Utskottet tillhandakommen underdånig petition om ändringar af
särskilda stadganden uti förberörde Nådiga författning, framställt förslag till
förändrad lydelse af de fleste paragrafer uti nyssnämnde Kongl, förordning;
hvaremot hr Dalmans motion afser endast en speciel fråga; kommande denna
motion att här nedan vidare omförmälas 1 sammanhang med en af hr Hessel
-
Bik.miL
1
2
Allm. Best - och Ekon.-LtskotUts Betänkande* IS: o 128.
gren gjord framställning rörande samma ämne, som utgör föremål för nämnde
motion.
Då nu Utskottet, som tillika fått emottaga ett af hr Brinck, i anledning
af hr Hesse/grens motion, inom Yällofl. Borgare-ståndet afgifvet yttrande, åtföljdt
af en utaf Stockholms handtverks-arbetare till Kongl. Maj:t i berörde
ämne afgiften underdånig framställning, öfvergår till granskning af de emot särskilda
föreskrifter uti ifrågavarande Kongl, förordning gjorde anmärkningar, ae;scr
Utskottet lämpligast'följa'den ordning, uti hvilken de paragrafer, hvaruti
ändring yrkats eller tillägg föreslagits, uti författningen förekomma, samt at;
dervid omedelbart efter hvarje förslags omförmälande. afgifva utlåtande deröfver.
§ 1-
Tid denna § har blifvit anmärkt, att författningens nuvarande ordalydelse
icke tryggade för missbruk af den medgifna näringsfriheten, helst hvar och
en, som egde rättighet att "hos sig mantalsskrifva andra personer, kunde opåtaldt
till afsalu åstadkomma handtverks-arbeten, allenast han iakttoge, att ibland
de hos honom mantalsskrifne personerne funnes sådane, som antingen ville hafva
arbeten åt sig verkställde eller ock tvärtom skulle åt den mantalsskrifvande
utföra sådana, t. ex. husbyggnader, allt för att, sedan arbetena blifvit färdiga,
utbjuda dem till salu, genom hvilka emot författningens anda stridande missbruk
icke allenast det handtverks-idkande borgerskapet tillskyndades skada,
utan äfven i den min handtverks-yrkenas utöfning öfverflyttades i de nästan
skattefria arbetarnes händer, kronan och städerna gingo miste om de betydliga
skatter, som eljest skulle af borgerskapet utgöras; och enär det kunde antagas
lur gifvet, dels att hvar och en för åstadkommande af handtverks-arbeten till
eget behof vöre i detta hänseende tillräckligt betjenad med det biträde, hans
hemmavarande barn och lagstadda tjenstehjon kunde lemna, dels ock att under
orden: »hvar och en» innefattades äfven sådane personer, som i §:n benämnas
underlydande, har motionären föreslagit, att, till förekommande af omförmälda
missbruk. denna § måtte erhålla följande förändrade lydelse:
»ifvar och v*rt, utan särskildt tillstånd, berättigad att, med biträde
alff sina hemmavarande barn och lagstadd» tjenstehjon, åstadkomma fabriks»och
hanvltverkg-arbeten till egel behof v.
Di den ändring, motionären »ti denna § föreslagit, skulle icke allenast
åituefatta ett tillbakagiaade till de förhidauden, sorn före utfärdandet af Handtverks-
och Fabriks-ordningen dea S2 December 1846 egde rum, utan äfven i
ännu betydligare ruin inskränka d#u näringsfrihet, som, från längre tid tillbaka
påyrkad, blifvit gwiom nämnde förordning medgifven, samt ett sådant inskränkande,
enligt Utekottets öfvertygelae, skulle verka särdeles menligt för allmogen,
utan att för det handtverks-idkande borgerskapet medföra åsyftad fördel, {tuner
Allm. Ben.- och Ekon.-UtskotUts Betänkande, N:o 1É&.
Utskottet icke skäligt förorda bifall till motionärens framställning i denna del,
utan hemställer vördsamt,
att afseende derå icke måtte fästas.
§ 2.
Då den arbets- och slöjde-frihet, som i denna § omförtnäles, vore densamma,
som landtmännen från äldre tider egt och hvilken afsåge endast sådana
arbeten, som af deras egna råämnen eller produkter kunde åstadkommas, har
motionären hemställt, att, till undvikande af missförstånd och deraf föranledda
öfverträdelser af ofvanberörde frihet,! orden vulaf egna räumnenv matte i §:n
införas näst efter ordet: v kunnat.
Utom de skäl, hvilka för afslag af motionärens framställning uti nästföregående
§ blifvit anförda och som äfven i afseende på nu ifrågavarande §
torde ega giltighet, förekommer i afseende härå, att det af motionären kär
föreslagna tillägg skulle tillintetgöra en och annan vigtig näring, hvilken, såsom
bomulls-väfverierne, grundas på främmande råämnen; och finner Utskottet sig
således föranlåtet hemställa,
det afseende icke måtte lastas å motionen uti nu förevarande
fråga.
§ 3.
Rörande denna § har motionären hemställt, att verkstäder för åstadkommande
till afsalu af handverks-arbeten icke måtte få finnas å landet, samt
att .hvar och en, som ville idka något egentligt handtverk i stad, derförinnan
måste aflägga mästareprof, helst både, utom de i författningen uppräknade yrken,
för hvilka mästerskap redan vore föreskrifvet, en mängd andra lika vigtiga
och maktpåliggande handtverk funnos och det jemväl kunde antagas, att
hvarje rättskaffens handtverks-gesäll, som ville blifva borgare, skulle med nöje
anderkasta sig ett dylikt, till hans egen rekommendation och fördel ledande, prof;
dock vöre dermed icke menadt, att sådant prof nödvändigt borde erfordras
såsom vilkor för rättigheten att idka bageri, bryggeri, slagteri eller öfrige till
hamdtverkerierne hörande handteringar, som idkades af fiskköpare, notfiskare,
trädgårdsmästare, tobaksplantörcr och hyrkuskar. Och sorn det, enligt motionärens
förmenande, vore i högsta måtto otillbörligt, dels att någon i statens,
dier i annan allmän tjenst anställd finge befatta sig med idkande af handtverk,
derifrån dock undantagne de vid Kongl. Maj:ts flotta och arm ée anställde handtverkare,
dels ock att dessa sednare skulle hafva rättighet att för egen räkning
iälj-afeidu åstadkomma handtverks-arbeten i annan ordning, än författningen stad
-
4
ADtn. Betv.- och Ek on.-U(skottets Betänkande, N:o 128.
gade, har motionären ansett nödigt, att författningen jemväl i detta hänseende
ändrades, samt pä grund af dessa anmärkningar föreslagit följande förändrade
redaktion af 3:dje §:
»Rättighet att i stad hålla handtverks-verkstad och, med biträde af gersäll,
lärling eller annan arbetare, till afsalu åstadkomma handtverks-arbeten,
»eller med enahanda biträde utöfva till handt ver kerl arne hörande handtering,
»tillkommer hvarje man, som eger svensk medborgare-rätt, med vilkor:
a) »att hafva begått Herrans Heliga Nattvard, råda öfver sig sjelf och sin
»egendom, ega god frejd, samt kunna skrifva läsligt och räkna quatuor spordes
i enkla tal;»
b) ratt förvärfva mästerskap i den stad, der yrket skall utöfvas, då fradga
är om något af de handtverk, som tillhöra: bildhuggare, bleckslagare,
»blockmakare af alla slag, bokbindare, borstbindare, filhuggare, fodralmakare
»(dertill hänföras etui- och portfölj-tillverkare), förgyllare och för si Ifrare
»såväl af oädla metaller, sorn Ira, garfvare, gjelbgjutare, glasmästare, godsdragare,
guldslagare, guldsmeder, gördelmakare, handskmakare, hattmakare,jemxoch
stål-arbetare, jernblecks-lakerarc, instrumentmakare af alla slag. juvelerare,
kakelugnsmakare, kammakare, karduansmakare, klockgjutare, knr.pp»makare,
kopparslagare, korgmakare, krukmakare, körsnärer, messingsslagare,
nmetall- och brons-arbetare, målare, nålmakare, paraplymakare, pcrukmakaxre,
plåtslagare, pumpmakare, repslagare, sadelmakare, segel- och kompassxtnakare,
sejlare, skomakare, skräddare, smeder af alla slag, snickare, (dernn»der
begripes stolmakare), snörmakare, sockerbagare, sporrmakare, stenhugtgare,
svarfvare, svärdfejare, sämskmakare, tapetserare, tenngjutare, tuma»bindare,
urmakare och vagnmakare; äfvensom att, då fråga är om byggmä»stare-
och murmästare-yrkes utöfvande, ådagalägga skicklighet i yrket, på
»sätt nedanföre stadgas;» och
c) -natt burskap å yrket eller handtcringen förvärfva.»
»Från rättigheten att hålla handtverks-verkstad vare undantagne de, som
»i allmän tjenst med lön äro anställde, så länge de dylik tjenst innehafva;
»gällande dock detta undantag icke för handtverkare vid arméen eller flot•tan,
hvilka ega att ofvanberörde rättighet i stadgad ordning förvärfva,
vså vida de vilja utföra andra un deras tjenst-bef'iIlningar tillhörande
xhandtverks-arbeten.»
Beträffande fdrst frågan om upphäfvande af rättigheten till handtverks▼crkstäders
anläggande på landet, finnér Utskottet sig icke kunna tillstyrka hvad
motionären i detta afseende föreslagit,. Att betaga handtverkare rättigheten att
Allm. Bese.- sch Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 128. 5
nedsätta sig å landet för att der idka handtverk, skulle, enligt Utskottets öfvertygelse,
medföra ömsesidig olägenhet. De långt ifrån stad belägna landsorterne
skulle ofta erfara svårigheter att få sina behof af handtverks-varor afhnlpne
och handtverks-idkarne sjelfva skulle äfven otvifvelaktig! vid många tillfällen
sakna fördelen af dem nu medgifven rättighet att nedsätta sig på landet
i en ort, der afsättning i deras yrke vore att påräkna.
Utskottet får således hemställa,
det ifrågavarande förslag måtte lemnäs utan afseende.
Vidkommande åter den andra frågan, eller om mästare-profs alläggande
äfven för andra handtverkare, än dem, hvilka, enligt 3 § mom. b), sådant är
ålagd t, anser Utskottet en förändring i nu gällande föreskrifter i detta afseende
vara af behofvet påkallad. Något skäl hvarföre de handtverks-yrken, hvilka
motionären uppräknat, äro från mästerskaps vinnande befriade, är icke i författningen
uppgifvet och Utskottet har ej eller kunnat finna någon giltig anledning
till ett sådant undantag, helst ganska många bland dessa yrken finnas,
hvilka erfordra lika, om ej högre grad af färdighet, som de, för hvilka mästerskaps
förvärfvande är foreskrifvet; och då nödig' kontroll å skicklighet i yrket
för alla handtverks utöfvande bör förefinn as, får Utskottet, som likväl icke ansett
sig kunna biträda det af motionären framställda förslag att uppräkna alla
de särskilda handtverk, hvari mästerskap skulle förvärfvas, helst ännu flere yrken
kunna finnas, hvilka således komme att utgöra undantag från den allmänna
regeln, i likhet med hvad Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet vid sistlidne
Riksdag härutinnan föreslagit, hemställa
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att mom. b) uti 3 § af Kongl. Fabriks- och Handtverks-ordningen
må erhålla följande förändrade lydelse:
b) att förvärfva mästerskap, då fråga är om handtverk,
med undantag af byggmästare- eller murmästareyrkena-,
börande dock, då dessa sednare skola i stad utÖfvas,
bevis företes om vunnen skicklighet i yrket, på
säll nedanför sägs. o
Beträffande den förändring af mom. c) uti ifrågavarande g, hvilken, så»om
en följd af det yrkade upphäfvandet af rättigheten att hålla handtverksverkstad
å landet, blifvit' föreslagen, så får Utskottet, som samma yrkande afstyrkt,
i öfverensstämmelse dermed hemställa,
att mom. c) måtte lemnäs i oförändradt skick.
Hvad dernäst vidkommer motionärens yrkande, att från rättigheten att
hålla handtverks-verkstad skulle undantagas de personer, som i allmän tjenst
6
Allm. Bese.- och Ekon.-Utskotiets' Betänkande, N:o 128.
med lön äro anställde, så länge de dylik tjenst innehafva; samt att arkitekt,
mekanikus eller handtverkare vid arméen elier flottan, för hvilka detta undantag
icke vore gällande, skulle ega att »ofvanberörde rättighet i stadgad ordning
förvärfva,» så vida de ville tillverka andra än deras tjenste-befattningar
tillhörande handtverks-arbetcn, finnér Utskottet en sådan förändring af författningen
icke vara ändamålsenlig, utan tvärtom kunna leda till olägenhet och förökade
utgifter för borgerskapet sjelft, då det, efter motionärens förslag, skulle
blifva betaget t. ex. en rådman, att fortsätta det handtverk, han före kallelsen
till nämnde allmänna tjenst idkat; och, beträffande särskildt arkitekt eller mekanikus
saint handtverkare vid arméen eller flottan, kan Utskottet icke eller
finna annat vilkor vara erforderligt för deras behörighet att hålla handtverk»-  rerkstad, än hvad författningen nu bestämmer; hvadan Utskottet, på grund af
hrad sålunda blifvit anfördi, hemställer.
det något afseende icke måtte fästas å motionen i denna
del.
§ 5 mom. 3 och 4.
Emedan rättigheten för qvinna att idka handtverk, sedan hon trädt i
gifte, vore både oformlig, enär hon derigenom stadt sig under mannens målsmanskap
och äfven, att sluta af hvad som i flera fall redan skall inträffat,
måste leda till det förhållande, att, derest mannen vore handlande, denne, såsom
ansvarig för hustruns yrke, skulle, i strid med 3 kap. 3 § Handels-balken,
idka både köpenskap och handtverk i samma stad, så och med fästad*
afseende jemväl derå, att en handlandes enka. om hon träder i nytt gifte,
icke längre än sex månader efter vigseln eger fortsätta första mannens handels-rörelse,
har motionären yrkat, att ifrågavarande morn. af ö:te § måtto li
blifva lydande som följer:
Morn. o. »Enka, frånskild hustru, eller ogift qvinna, sorn, på grund
»af förestående stadganden, är i utöfning af någon fabr i/i s-n är ing, ege, der»est
hon i gifte träder, att, med mannens samtycke och under dera» geni c»-  »sapina ansvarighet, samma näring fortsätta.»
Mom. 4. »Då, i de fall, som mom. / och 2 angå, fråga är om wå»got
af de handtverk, hvartill, enligt § 3 mästerskap eller skicklighet.»-berin
»erfordras, skall qvinna vara af verkgesäll biträdd, så framt hon icke, på sätt
»i denna .författning stadgas, styrker sig ega erforderlig skicklighet i yrket.
»I fråga o.n sådan handtering, sorn i § 4, morn-. 2 afses, galle äfven för qyi«-  »,na hvad i samma inom. föreskrifvet är.»
Endast för det fall, att eli handlande träder i äktenskap med en hantffy*rk»res
enka, och då således ordalydelsen i denna §:a 3 morn, möjligen ku»
Allm. Best.- och Ekon. - Utskottets Betänkande, N:o 128.
7
föranleda en tillämpning i strid mot det i 3 kap. Handels-balken förekommande
stadgande, att icke någon må idka både köpenskap och handtverk i en
stad, finner Utskottet motionärens, rörande förevarande § gjorda framställningar,
förtjena afseende.
I anledning häraf, och till följd af den förändrade ordalydelse, Utskottet
föreslagit i 3 § mom. b), hemställer Utskottet, att Rikets Ständer måtte i
underdånig-skrifvelse hos Kongl, Maj:t anhålla, det 5 § må blifva så lydande:
Mom. 1. Enka. frånskiljd hustru eller ogift qvinna, som
eger svensk medborgare-rätt, tillkommer ock den näringsfrihet,
som i 3 och 4 §§ stadgad är, med de vilkor, som
i 3 § litt. a) äro bestämda, oell såvida hon, då fråga är
om handtverk, på sätt i denna författning stadgas, ■— —
-— — — — rum.
Morn. 2. Enka — — — idkat.
Morn. 3. Enka — —• — fortsätta;
dock iafettages att både köpenskap och handtverk sålunda
icke ma af äkta makar på en gång i samma stad
drifvas.
Mom. 4. Då, i de fall, sorn föregående moln. angå,
fråga är om handtverk, skall qvinna — före
skrift-et
är.
§. 8-
Motionären, har ansett denna g obehöflig, och derföre yrkat, att densamma
måtte upphöra att vara gällande, helst de i samma § förekommande
stadganden redan skola hafva föranledt misshälligheter oell tvister emellan handtverks-idkare
om gränsorne för deras arbets-rättigheter, i hvilket afseende 7:de
oeh ff:de §§ af författningen, enligt motionärens mening, jmiehöJIo tillräckliga
bestämmelser. Enligt nuvarande lydelsen af denna §, kunde nemligen den ena
handtverkaren saklöst förnärma den andras rättigheter, såsom exempel hvarpå
blifvit anfördt, bland annat, att en glasmästare, hos hvilken ett fönster beställes.
egde, för att få detta fullständigt, sjelf låta förfärdiga oell måla fönsteris
• en, utan att derom behöfva anlita andra burskaps-cgande. handtverkare,
hvilka således af dylika arbeten gingo i mistning.
Då icke, såsom motionären uppgifvit, någon olägenhet, Utskottet veterligen,
, uppstått af den tillverkare af sådane arbeten eller varor, hvilka, för att
blifva fullständiga, fordra handläggning äfven af annat handtverks idkare, enligt
denna § medgifna rättighet, att låta sålunda erforderligt arbete af i handtverket
tfHärd gesäll eller annan antagen arbetare verkställa, anser sig Utskottet
8 Alltn. B t sv.- ock Ekon. - U/skot!tis Betänkande, N:o 128.
böra afstyrka motionärens förslag, att ifrågavarande § måtte
upphöra att vara gällande.
§ 9.
Ehflra någon ändring af denna § icke blifvit af motionären påyrkad, torde
likväl, till följd af den förändrade redaktion af 3 § mom. b), Utskottet föreslagit,
9 § böra undergå derefter lämpad förändring; och får Utskottet derför
hemställa,
det Rikets. Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, att 9 § måtte erhålla följande lydelse:
T ill idkando af fabriks- eller handtverks-rörelse kunna ock
, flere förena sig i bolag under gemensam firma. År fråga
om handtverk, vare hvardera bolagsmannen pligtig att fullgöra
de för behörighet till handtverks idkande bestämda vilkor.
Dä fråga åter är om endast fabriks-rörelse, vare
den bolagsman, som skall fabriken förestå, underkastad de
för sådan rörelses idkande föreskrifna vilkor; — gällande
— — stadgadt.
§ 10.
För vinnande af en under författningens nuvarande ordalydelse i denna
§ omöjlig kontroll derpå, att den med verkställigheten af den i §:n medgifna
arbets-rättighet, enligt 14 §, förenade afgift varder erlagd, har motionären
föreslagit, att 10 § måtte erhålla följande lydelse:
»Varder den, som till handtverks idkande, jemlikt ofvanstående stadgan»den,
berättigad är, tillitad att i annan stad eller ort, än der lian bosatt är,
»verkställa sådant arbete, som måste på stället förfärdigas eller fullkomnas, mi
»honom ej vägras att derstädes sjelf eller genom egne arbetare slika arbeten
»företaga och fullborda, under iakttagande, då arbetet sker i stad. att anmälan
»derom hos magistraten å stället förut göres och vederhäftig borgen aflemnas
■»för erläggajide till stadens kassa af den afgift, dertill han, i förhållande
»till arbetets beskaffenhet kan varda taxerad. Handtverkare tge ock att för
»innevånare i annan stad eller ort åtaga sig arbete, att verkställas der han sjelf
»är bosatt.»
Enär dea afgift, som, enligt 14 § 2 mom- afcL b), bör erläggas till kassan
i den stad, hvarest handtverkare, bosatt i annan stad eller ort, handtverksarbeten
verkställer, lärer, såsom annan fordran, kunna, i brist af godvillig upp
-
görelse
Allm. Best.- och Ekon.-Ulskottets Betänkande, N:o 128.
9
{rörelse exsekutivt uttagas, finner Utskottet den af motionären föreslagna förändring
icke vara af behofvet påkallad, samt hemställer således:
att motionen i denna del må lemnäs utan afseende.
§ 12. — 1 mom.
Då den uti ifrågavarande § hvar och en medgifna rättigheten att, utan
förvärfvande af mästerskap och burskap, utöfva handtverk såsom forsörjningsmedel
vöre i vissa fall obehöflig och i andra ater rent af vådlig, hvarpa det
högst betydliga, år från år tillvexande, antalet af sjelfförsörjare, hvilka, i brist af
tillgång, fått sina krono-utskylder afskrifna, vore ett talande bevis, samt handtverkerierna
i manga hänseenden lidit skada genom »sjelfförsörjnings-rätten,» synnerlicast
som dem-amma blifvit under de sednare åren utan urskiljning utdelad
och missbrukad, har motionären ansett föreskrifterna om »sjelfförsörjningsrätten»
böra så förtydligas, att denna hvarken må kunna utöfvas af manspersoner, stadde
i goda ekonomiska omständigheter, eller anförtros åt andra, än sadane, hvilka
antingen erhållit afsked från innehafd allmän tjenst, eller ock, såsom varande
mindre arbetsföre, verkligen äro i behof af sjeifförsörjning, såsom ett'till deras
lifsuppehälle bidragande medel.
1 öfverensstämmelse med denna åsigt skulle ifrågavarande moment erhålla
följande lydelse:
»Hvarje till myndighets-ålder kommen Svensk man, som antingen erhålrlil
afsked från innehafd allmän tjenst, elter ock är mindre arbetsför, vare,
rså framt han begått Herrans Heliga Nattvard och eger god frejd, berättigad,
»så väl i stad som å landet, att, utan mästerskaps eller burskaps förvärfvande,
»såsom försörjnings-medel, med egna händer till afsalu åstadkomma handtverks»arbeten
eller andra tillverkningar; och skall det vara honom obetaget, att
»dervid begagna biträde af hustru och hemmavarande barn.*
2 Mom.
Under förutsättning af bifall till hvad motionären i näst föregående mora.
anfört, har blifvit yrkadt, att orden: »enahanda rälta matte i detta mom. utbytas
mot orden: räfven rättighet.a
Hvad motionären vid denna § anfört kan efter Utskottets tanka icke upphäfva
eller förminska giltigheten af den grundsatts, som i samma § gjort sig
gällande, nemligen rättigheten för hvarje Svensk man, att, under -vissa löreskrifna
nödvändiga vilkor, begagna den arbetsförmåga, han eger och, såsom försörjnings-medel
med egna händer till afsalu åstadkomma handtverks-atbeten eller
Bih. till 11. St. Vrot. 1853 £ 1854. 8 Sand. M Haft. *
10
Allm. Be tv.- och 'Ekon.- Ufolio Meit Beläitkartdef N:o 128.
andra tillverkningar. Att en vidsträcktare sjelfförsörjnings-rätt, än den som före
utfärdandet af nu gällande Fabriks- oell Handtverks-ordning egde rum icke är
obehöflig, torde vara en allmänt erkänd oell af erfarenheten bestyrkt sanning.
De menliga följder af den uti ofvannämnde författning medgifna sjelfförsörjningsrätt,
hvilka af motionären framhållits, nemligen handtrerkeriernes förfall och fattigdomens
tiilvcxt, synes Utskottet, om de än någorstädes visat sig, vara öfverdrifna
oell mera såsom undantag än regel förekommande; hvarförutom de hafva
sin grund jemväl i andra omständigheter än de af motionären uppgifna. Det
är naturligt att den brytning i gamla förhållanden, som, genom en mer eller
mindre genomgripande ändring i förut gällande närings-lagstiftning måste uppkomma,
i sin början och så länge närings-idkare samt deras arbetare ännu ick•
hunmt sätta sig in i de nya förhållandena, medförer vissa, mer eller mindre
kännbara olägenheter. För att rätt bedöma hvarje sådan förändring är nödigt
att under någon längre tids erfarenhet taga i betraktande icke blott olägenheterna.
utan äfven fördelarne af förändringen. Fördelarne af nu ifrågavarande
försörjnings-rätt, hvilka, såsom allmänt kända, af Utskottet icke behöfva utvedelas,
synas Utskottet öfverväga de anmärkta olägenheterna; och Utskottet troi
derjemte att de vådor, som af sjelfförsörjnings-rättens upphäfvande eller inskränkande,
på det sätt motionären föreslår, skulle uppstå, blefve vida större, än de
framställda olägenheterne af samma rättighets bibehållande.
Af dessa skäl och då det i allt fall synes Utskottet vara för tidigt att i
denna hufvudpunkt af den gällande närings-lagstiftningen vidtaga någon förändring,
får Utskottet vördsamt hemställa
det motionen I denna del må lemnäs ntan afseende,,.
§ 13-
Uti denna g är, bland annat, stadgadt, att Kongl. Majit och Kronan
eger att. låta, genom antagne arbetare elier annorledes, alla slags arbeten elfer
varor för Kronans behof förfärdiga, äfvensom att, vid de till fattigväsendet hörande
inrättningar samt vid fängelser och allmänna arbets-inrättningar, alla slag*
tillverkningar må såväl för dessa inrättningars behof som till afsalu åstadkommas.
Häremot är anmärkt, att berörde förbehåll, hvad Kongl. Majit och Kronan
anginge, i så måtto vore förnärmande för det handtverks-idkande borgerskapet,
som detta, då det till Kronan och staden skattade högst betydligt ju*t
för rättigheten att idka handtverk, således icke' rätteligen borde af kronan sjelf
betagas samma rättighet, när fråga uppstode om förfärdigande, för kronans behof.
af sadane handtverks-arbeten, hvilka af en eller annan orsak icke leunda
astadkommas af kronans egne i sista punkten af 3 § omförmälde arbetare; och
hrad fattig-inrättningarne anginge. så hade ändamålet med desamma aldrig varit
Allm. Bese.- och Ekon.- U/skolltis Belänktnde, N:o 128.
1!
eller kunnat vara att till afsalu åstadkomma handtverks-arbeten, utan inskränkte
«g fattighjonens verksamhet tili att på sin höjd verkställa de för fattig—inrätt—
ningarnes eget behof nödige arbeten. I afseende åter å fängelser och allmänna
arbetsinrättningar, så, enär desSa underhållas af Kongl. Majit och Kronan med
intrader, hvartill äfven det liandverks-idkande borgerskapet finge i betydlig nion
bidraga, kunde det icke vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande att
dessa inrättningar egde, till skada för det handtverks-idkande borgérskapet
åtaga sig, och utföra högst betydliga beställningar, och tiii och med leveranser
rf handtverks-varor, och såmedelst likasom inlåta sig i täflan med hamltrferksborgare,
hvilka till följd- af flera lätt insedda omständigheter, med dessa inrättningar
omöjligen kunna konkurrera i pris. En slik verksamhet för arbets-inrättarfngarne
vore dessutom stridande ej mindre emot Kongl. Majlis till Styrelsen
,öfver fängelserne och arbets-inrättningar under den 22 December 18-iö aflåtne
Kådiga bref- angående arbets-friheten inom desamma,-än äfven emot sjelfva
meningen 'med fångarnes arbetsskvldi diet, hvilken, på sätt benämningen af allmänna
arbets-inrättningar jemväl antydde, -afsåge arbeten för det allmännas, mea
ingalunda för enskilde personers behof. Det vore således af vigt, att brottslinarnes
verksamhet inskränktes och ordnades på ett ändamålsenlig»™ sätt, så
att den icke allenast icke förnärmade den skattdragande, och om någon brottslighet
icke förvunne, handtverkaren, utan äfven blefve af sådan beskaffenhet,
irtt den afskräckte ifrån inträde å arbets-inrättningarne, helst i annat fall åtminstone
sådanc personer, som. en gång fallna, icke vidare ansåge det för någon
vanära att ytterligare begå brott, utan tvifvel ,skulle anlita detta medel,
för att sedermera å någon arbets-inrättning i maklighet erhålla sina lifsförnö
dauli
eter.
Den förändrade lydelse ifrågavarande §, på grund häraf, skulle erhålla,
bär motionären uppgifvit sålunda:
»Institutet för blinda och döfstumma. Räddning-institut för vanvårdade
»barn, samt - Veterinär-inrättningarne och deras elever vare forbehåilen den rätt
»till fabriks-eller handtverks-varors förfärdigande ,för''afsalu, sorn särskildt blifvit
»dem medgifven; äfvensom vid de till fattigväsende^ hörande inrättningar samt
»vid fängelser och allmänna arbets-inrättningar alla slags tillverkningar må för
»dessa inrullningars behof åstadkommas*.
Motionären har i afseende på ifrågavarande § Föreslagit tre särskilda förändringar,
nemligen: dels att undanrödja den Kongl. Majit och Kronan förbehållna
rätt att, utan hinder af hvad stadgadt .är i afseende på behörigheten att
idka fabriks- neli handtverks-rörelse. låta genom antagne arbetare eli#r annorledes
förfärdiga aila slags arbeten och varor för kronans behof, dels att inskrän
-
12
Allm. Besv.- och Elion - Ufskotte/s Betänkande, X:o l’2S.
lea arbetena inom fattigvårds-inriittningarno derhän, att tillverkning derstädes
endast skulle ega runt för desse inrättningars egne behof, och dels att bereda
en lika beskaffad inskränkning af arbetena inom fångvårds-inrättningarne; och
då olika förhållanden förete sig i afseende på dessa skiljaktiga delar af förslaget,
går Utskottet att öfver hvardera vdelen särskildt sig yttra.
Hvad först angår förslaget att borttaga den kronan förbehållna rättighet,
att på sätt, som lämpligast finnes, besörja om tillverkning af dess förnödenheter,
så anser Utskottet den sålunda föreslagna åtgärden i hög grad betänklig.
I afseende härå förekommer nemligen ej blott att, derest vederbörande
förvaltnings-myndigheter sålunda blelve förhindrade att genom andre personer,
än sådane, som voro till fabriks- och handtverksrörelse vederbörligen berättigade,
låta verkställa tillverkningar för kronans räkning, idkare af dylik rörelse,
i de fall der större konkurrens ej egde runi, blefve i tillfälle att bestämma
godtyckligt pris för sina tillverkningar, hvarigenom eljest öfvcrflödiga utgifter
till betydliga belopp kunde för kronan uppkomma, utan oek att det, i vissa
fall, t. ex. då större skyndsamhet, såsom i krigstid, vöre af nöden, blefve med
största svårighet förenadt, om ej helt och hållet omöjligt, att inom behörig tid
anskaffa hvad för kronan vore erforderljgt. äfvensom slutligen att ilere tillverkningar
för kronans räkning torde vara af den beskaffenhet, att de endast af
dertill särskildt inöfvade arbetare kunna nöjaktigt utföras.
Utskottet får alltså vördsamligen hemställa,
att förslaget i denna del må lemnäs utan afseende.
Beträffande derefter motionärens förslag att den fattigvårds-inrättningar
medgifna rättighet att till afsalu åstadkomma alla slags tillverkningar, måtte
upphöra; så kan Utskottet ej eller i detta fall dela den af honom yttrade mening.
Då någon jemn sysselsättning för underhålls-hjonen svårligen torde kunna
påräknas endast för inrättningarnes egne behof, så skulle detta förslag otvifvelaktigt
leda derhän, att dessa välgörenhets anstalter urståndsattes att på ändamålsenligt
sätt tillgodogöra sig underhålls-hjonens möjligen egande arbetsförmåga,
hvilket åter korame att i grunden motverka dessa inrättningars
syftemål och skulle tungt återfalla på kommunerne sjelfve, hvilka derigenom
finge vidkännas eå mycket drygare afgifter för dessa inrättningars vidmakthållande.
Dessutom synes någon täflan emella» sådane inrättningars, merendels
orkeslösa, underhållstagare och den i full utöfning af ett handtverk varande
mästaren, lika litet vara att hädanefter befara, som någon sådan hittills egt
rum; och får Utskottet alltså
afstyrka motionärens förslag äfven i detta afseende.
Hvad slutligen angår frågan om inskränkning af den i författningen medgifna
arbetsfrihet inom fängelserna, så får man härvid icke förbise angelägenheten
deraf att tillfälle ej må saknas, att till nyttig verksamhet hålla brotts
-
Allm. Besv - och Ekon.-1 Iskof/e/s Betänkande, N:o 128.
13
lingar oell andra personer, som äro 'ä fångvårds-inrättningarne intagne. Oberäknadt
att derigenom i någon män kan beredas ersättning för de stora kostnader,
staten för sådana personers underhåll får vidkännas, är fånga nies sysselsättande
ej blott ett nödvändigt vilkor derför, att desse, då de efter slutad
fängelsetid till samhället återvända, må kunna befinnas åtminstone i den mån
förbättrade, att de blifvit vande vid arbetsamhet och ordning, utan äfven af
yttersta vigt för ordningens upprätthållande inom fångvårds-inrättningarne.
Dessa angelägna ändamål skulle förfelas, om motionärens förslag blefve antaget,
enär erfarenheten visat, att, ehuru fångarnes verksamhet i främsta rummet användes
för fångvårdens räkning, derigenom endast i ringa raan tillfälle till deras
sysselsättande kunnat beredas; och torde, vid sådant förhållande, det kunna
anses tillfyllestgörande hvad uti ifrågavarande hänseende redan stadgadt är uti
Kongl. Maj:ts Nådiga bref den 22 December 1846, hvarigenom det blifvit Styrelsen
öfver fängelserna anbefaldt, att tillse det ej, genom fängelse-inrättningarnes
täflan, den frie arbetarens skäliga anspråk må förnärmas, och att, inom
fängelserna företrädesvis verkställas de arbeten, som äro för fångvårdens och
statens egna behof användbare, samt fångarne i öfrigt, så vidt ske kan, sysselsättas
med tillverkning af sådana varor, som mindre allmänt i orten åstadkommas.
På grund häraf och då motionärens förevarande förslag skullej/ör den
frie arbetaren föranleda ännu mera intrång, än som för närvarande möjligen
kan ega rum, uti de yrken af flerehanda slag, hvilka ej äro att hänföra under
fabriks- eller handtverks-rörelse, men hvaraf en stor mängd personer hemtar
sitt uppehälle, får Utskottet vördsamligen hemställa
att någon åtgärd i anledning af samma förslag ej må af
Rikets Ständer vidtagas.
§
I följd af den ändring, som blifvit begärd i § 3, i afseende å rättigheten
att hålla handtverks-verkstad å landet, har motionären hemställt, att 1
mom. af 14 § måtte blifva så lydande:
»Hvar och en, som, enligt §§. 3, 4 eller 5, häller handtverks-verkstad,
seller utöfvar h a flätverk*- h art dier ing, eller i stad idkar fabriks-rörelse, skalf
»ehvad derstädes burskap å näringen vunnits eller icke, uppfylla alla de för»bindelser,
som borgare i och för sådan rörelse ålägga; dock att den, som icke
*är borgare, skall, i stället för fullgörande af de med burskapet förenade per»sonliga
skyldigheter, en deremot svarande lämplig afgift till stadens kassa erlägga.»
Med afseende å Utskottets yttrande öfver 3 § får Utskottet rörande motionärens
härstädes gjorda framställning, hemställa,
det densamma må lemnäs utan afseende.
u
Allm. Bese.- och Ekon.-V (skottets Betänkande.; Nto 128.
g 15.
Till vinnande af bestämdare föreskrifter i afseende å handtverks-var<m
stämpling och deraf följande säkrare oell lättare kontroller, huruvida varor, soia
hållas till salu, voro lurendrejade eller af obehörig person tillverkade, har hr
Hesselgren hemställt, att 15 § måtte erhålla följande förändrade lydelse:
»Handlverks-varor, som kallas till salu och liro af'den beskaffenhet, alt
■»de utan skada eller vanprydnad, kunna stämplas, skola, med undantag af
»sådane, som omförmälas i § 2, i öfrigt af tillverkaren förses med slirrjt*pcl
eller marke, utvisande hans namn och staden, der dc blifvit fiirfördixgade.
Börande samma stämpel eller marke, vid vite af Sex r:dr 52 . k..
»förut hos stadens handtverks-förening uppvisas. I afseende ä fabriks-varors
»stämpling samt vissa arbetens förseende med kontroll- och juste rings-märta»
»iakttages hvad redan derom är eller framdeles kan varda stadgadt.»
I motsatt syftning åter har hr Dalman, uii sin här ofvan anmärkte motion,
hemställt, att Rikets Ständer måtte, uti underdånig skrifvelse hos Kongl.
Majit anhålla, att Kongl. Majit måtte till ali kraft och verkan upphäfva ett,
den 19 December 1759, till Kommers-kollegium all åtet, enligt motionärens förmenande,
sedermera icke till allmänhetens efterrättelse annorledes än medelst
införande deraf i den på Kongl. Majits Nådiga befallning år 1807 utfärdad*
Lagsamling, offentliggjord! bref, innehållande, jemte föreskrift för handtverk»*
i allmänhet, att hvar för sig tekna alla sina tillverkningar med egen stämpel,
det stadgande, att allt hvad med sådana märken ej funnes försedt och till sak
anträffades, borde vara konfiskation underkastadt.
Hvad först angår hr II essel gr ens förslag att strängare föreskrifter i afseende
på handtverk s-varors stämpling matte meddelas, • får Utskottet erinra,
att, derest Rikets Ständer bifalla hvad Utskottet vid 12 § tillstyrkt, och således
någon inskränkning i den uti samma, § stadgade forsörjnings-rätten icke kommer
att ega rum. så synes den med stämpling af handtverkares tillverkningar alsedda
kontroll, såvida densamma icke angar arbeten af åtskilliga metaller, hvilkas
halt måste vara pröfning underkastat}, vara utan ändamål, och torde utan
olägenhet kunna afskaffas, hvadan Utskottet hemställer,
att hr Hes se!grens ifrågavarande förslag må lemnäs nian
afseende.
Beträffande åter hr Dalmans motion, är Utskottet, i följd af hvad nyss
blifvit införd!, ense med denna motionär om olämpm.hcten af den författning,
hvars upp iä Ivan de. kr Dalman yrkat, men då flere andra författningar finna',
rörande stämpling af handtverks-varor, anser Utskottet sig i anledning af
nämnde motion endast böra tillstyrka,
Allm. Bear.- och Ekon.-Utskotteta Betänkande, N:o 128.
15
det Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla om en revision af de, rörande handtverks-varors
stämpling gällande författningar, samt att Kongl. Maj:t
derefter täcktes vidtaga de åtgärder, som uti ifrågavarande
hänseende kunna finnas tjenlige.
§17.
Med anledning af de uti 3:dje §:n föreslagna ändringar, har hr Hesselgren
hemställt, att i denna § förekommande orden: -bageri, bryggeri eller
slagteri» matte utbytas emot ordet: »handtverks». —
Då den af motionären, hr Hesselgren, vid denna § föreslagna redafe-tions-förändring,
enligt Utskottets åsigt, ingalunda skulle leda till förtydliganda
*f författningen, utan denna snarare derigenom erhölle en sväfvande och obestämd
ordställning, hemställes,
att motionen härutinnan icke måtte bifallas.
§ 23.
Till undvikande af de oformligheter och obehag, som under sednare feen
»kola egt rum vid mästare-profs bedömande, har blifvit yrkadt, att sådant måtte
få verkställas af handtverks-föreningen, såsom varande mest kompetent och
bäst i tillfälle att med frågor af dylik beskaffenhet taga befattning, i hvilket
fall föreningens tillvaro icke, såsom nu vore förhållandet, biefve inskränkt till
nästan blotta benämningen, utan erhölle en ändamålsenlig verksamhet, hvilken
»S, mycket mindre borde kunna missbrukas, som föreningen naturligtvis helita
skulle önska, att en handtverks-gesäll måtte blifva borgare, än att han, genom,
fuskerier skulle förnärma och skada de burskaps-egande handtverkarne, hvarförutan
föreningen kunde underkastas sådane kontrollerande stadganden, som
gjorde hvarje missbruk af föreningens verksamhet omöjligt. På sådana grunder
har blifvit föreslaget, att 23:dje §:n måtte blifva så lydande:
Mom. I. »Eko, som vill vinna tillstånd alt utöfva något af de i § 3
»fdtt. b. uppräknade handtverk. skall derom till magistraten i den stad, der
»bandiverket skall idkas, ingifva skriftlig ansökning, åtföljd af vitsord
tcgärde bevis, att sökanden eger de i ofvannämnda § föreskrifne egenska»pcr.
samt. dessutom inför stadens handtverks-förening i här nedan stad»gad
ordning, aflägga mästare-prof. Magistraten lemne, genom handtin»garncs
delgifvande, handtverks-föreningen tillfälle att deröfver sig yttra;
»hvilket yttrande bör, jemte handlingarnas återställande, afgifvas så snart
•sökanden sitt mästare-prof a fogt eller uraktlåtit fullgöra.» §g|
Mom. 2. »Till mästare-prof erfordras, att sökanden, under tillsyn
»af Ivänne sakkunnige och trovärdige personer, deraf handtverks-föreninxgm,
utsei' din ena och sökanden den andra, förfärdigar, inom viss af
16
Allm. Bese.- och Ekon -UIskof tels Betänkande, N:o 128.
•»sökanden sjelf utsatt lid. något arbete af sadan beskaffenhet, alt omdöme
rom hans skicklighet derå kan grundas. Della prof sedan det varit till
•»beskådande å uppgifvet ställe tillgängligt i ätta dagars lid, skall, tillika
nned dervid tilläfventyrs cgjorda anmärkningar, genast utaf handtverks»föreningen
bedömas. Atnöjes ej sökanden med föreningens utlåtande,
reger han, inom åtta dagar efter derom erhållen underrättelse, hos förer
ning en begära ny besigtning å pro/vet, hvilken i sådant fall skall verket
st allas af fern rättskaffens och sakkunnige män, deraf handtverks-föreninrgen
nämner tvänne och sökanden tvänne, samt dessa fyra den femte,
-/arder profvet gilladt, skall handtverks-föreningen utan uppskof för sörkanden,
emot lösen af 2 r:dr utfärda mästare-bref eller, enligt § .5, ålit
enas t skicklighets-bevis. t.
Mom. 3. nl afseende å utöfning af byggmästare- eller murmästarenyrket
erfordras, att sökanden skall styrka sig hafva nöjaktigt verkställt
»något väsendlligare byggnads-arbete, hvarom bevis bör vara utfärdadt
t,af vederbörlig embets-myndighet i den ort, der arbetet blifvit verkställdi,
meller af tvänne sakkunnige och trovärdige män, samt derförutan, för sä
«vidt sökanden vilt utöfva yrket i stad, der teknisk lär o-ans tält finnes, anrtingen
visa sig hafva vid Får Akademi för de fria Konsterna nöjaktigt
rgenomgått de lärokurser i geometri och byggnads-konst, som der före■ndragas,
eller ock förete betyg om inhemtade tillräckliga insigter i byggrnads-konsten,
utfärdadt af färt Ofver- Intendents-Embete, eller af förets
tändare för teknisk lär o-anstalt; och gånge i öfrigt i afseende å ordt
ningen och sältet för mästare-brefs erhållande, såsom i morn. 2 sagd t är. v
Mom. 4. -Stidan ansöknings-handlingarne blifvit till Magistraten
låterlemnade, åtföljde af handtverks-föreningens utlåtande, skall magistratlen,
derest intet lagligt hinder möler, meddela sökanden del äskade till■fiståndet,
på grund hvaraf sökanden, efter alt hafva ställt vederhäftig horig
en för sex års utskylder till staden, och till handtverks-föreningens kasrsa
erlagt den i § 28 stadgade afgift, samt förvärfvat burskap, om sani
an t erfordras, är fullt berättigad, att det ifrågaställa hand tv er ket utöfva.»
Enär det för vinnande af kontroll, att den, som söker blifva mästare
i ett yrke, deri eger erforderlig skicklighet, är nödigt att mästare-prof aflägges,
följer deraf, såvida ändamålet skall vinnas, att detta prof måste vara tillförlitligt,
d. v. s. af den sökande sjelf förfärdigadt; men författningen, sådan
den nu lyder, utestänger icke, enligt Utskottets förmenande, möjligheten af
underslef härutinnan. Det betyg af två oväldige och trovärdige personer, att
sökanden sjelf tillverkat sitt mästare-prof, kan i flera fall, äfven med förutsättning
af all redlighet å de intygandes sida, blifva vilseledande, ty dels kunna
-
Allm. Best.- och Ekon.-Utskotlets Betänkande, N:o 128. 17
na dessa personer icke utan särdeles stor svårighet öfvervara genomförandet af
hela profvet, dels kunna de sakna den kännedom i yrket, utan hvilken en sökandes
skicklighet icke kan bedömas.
Då Utskottet således anser ett närmare bestämmande af sättet för mästare-profs
fullgörande vara behöfligt, har Utskottet, utan att i öfrigt gilla motionärens
förslag, såsom i flera afseenden ledande till tidsutdrägt och måhända
äfven till olägenheter för den burskaps-sökande, trott ändamålet bäst vinnas derigenom
att sökanden verkställer profvet under tillsyn af två sakkunnige personer,
deraf sökanden sjelf skulle ega utse den ena och handtverks-föreningen
den andra.
På grund häraf får Utskottet vördsamt
tillstyrka Pikets Ständer, att uti underdånig skrifvelse hos
Kongl. Maj:t anhålla, det 23 § 1 morn. måtte erhålla följande
lydelse:
»Eho, som vill vinna mästerskap å handtverk, skall
derom anmäla sig hos magistraten i den stad, der han har
sitt hemvist, eller, om han är å landet boende, i den stad,
der han finnér det lägligast; och skall dervid, jemte det
eller de bevis, som, för ådagaläggande af behörighet, enligt
stadgandet i 3 § litt, a) kunna vara erforderlige, förete ej
allenast något af honom förfärdigadt arbete, hörande till det
handtverk, han vili utöfva, och hvilket arbete bör vara af
den beskaffenhet, att omdöme om den sökandes skicklighet
derå kan grundas, utan ock ett af Iva oväldige och sakkunnige
män, af hvilka sökanden sjelf utsett den ena och
handtverks-föreningen den andra, afgifvet intyg, att sökanden
undpr deras tillsyn sjelf tillverkat det företedda arbetet.
Ar arbetet så beskaffadt — —- — — —
— —— — — — — handtverk idka,
Beträffande motionären* framställning om tiden för erläggande
af den i 28 § föreskrifne afgift till handtverks-föreningens
kassa, kommer Utskottet att vid nämnde § derom
meddela yttrande.
§ 24.
Under förutsättning af bifall till de i 23 § äskade förändringar, har motionären
hemställt, att 24 § måtte erhålla följande lydelse:
Bih. till B. St. Fritt. 18S3 $ 1854. 8 Sami 34 Baft.
3
Allm Best.' och Ekon.-Utskottets Betänkande, A;o 128.
Morn. 1. »Den, som vill. jemlikt gg 3, 4 eller 5, idka fabriks-rörelse
»eller hålla verkstad för något annat än de i § 3 litt. b. omfönnälde handtverk,
»utan mästerskaps förvärfvande, eller idka bageri-, bryggeri- eller slagteri-hand»t
erin g, skall hos magistraten derom göra anmälan och dervid förete det eller
»de beris, som för ådagaläggandet af behörighet, enligt hvad i § 3 litt. a. och
»§ 4 mom. 2 stadgas, kunna vara erforderliga: meddele ock i öfrigt alla d#
»upplysningar i ämnet, som magistraten finner nödigt sökanden affordra. Ofve:
»ansökningen höre magistraten vederbörande fabriks- eller handtverks-förening
i/wars utlåtande skall till magistraten afgifvas och handlingarne återstäl■»las
inom en månad; hvarefter med målet förfares pä sätt i näslföregåendi
»g mom. 4 stadgas, angående handlverk.tt
Mom. 2. »Vill någon å landet, utom stads ego-område, idka, fabriks-nä»ring,
göre derom skriftlig anmälan hos Yår Befallningshafvande i länet, med
»företeende af frejdebetyg jemte de öfriga bevis, som ådagalägga behörighet till
■onäringens utöfvande; och ege Yår Befallningshafvande, derest laga hinder mot
»bifall till ansökningen icke förekommer, att tillstånds-bevis för anläggningen ut»färda.
a
Oaktadt Utskottet icke ansett nästföregående § böra förändras, på del
sätt motionären föreslagit, torde likväl till följd af det vid 3 § tillstyrkta beslut,
denna § böra undergå någon förändring i redaktionen; hvadan Utskottet föreslår.
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majd i underdånighet
anhålla det 1 mom. af 24 § måtte erhålla följande lydelse:
»Den, som vill i stad eller å dess ego-område, jemlikt
3, 4 eller 5 §§ idka fabriks-rörelse eller hålla handlverksverkstad,
eller idka bryggeri, bageri, slagteri eller annan
handtering, derå mästerskaps förvärfvande icke erfordras,
skall hos magistrats derom göra anmälan — — —- -—-
— — burskap derå erhålla.»
§ 26.
Vid denna § är anmärkt, att det deri förekommande stadgande, att
poliskammare, der sådan finne', skall höras, om den sökande är dömd för
brott, som medförer vanfrejd, aldrig kan komma i fråga att tillämpas, derföre
att, om, såsom stadgandet förutsätter, dea sökande veterligen är vanfrejdad,
poliskammarens bekräftelse deipå icke erfordras. Och har motionären derföre
yrkat, att berörde stadgande måtte upphöra att vara gällande, och i stäket
varda förordnadt, att handtverks-föreningen, som bättre än någon annan voie
i tillfälle att känna handtverks-arbetames lefnads-förhållanden, borde öfver ansökningen
höras; hvarjemte motionären hemställt, att magistratens tillstånds
-
Ailm. Bese - och Ekon.- Utskottets Betänkande, N:o 128.
19
hevi- borde, till vinnande af upplysning om hvilka personer verkligen ega sjelflörsörjnings-rätt.
hos föreningen uppvisas, innan den i tillstånds-brefvet omförinälda
näring eller handtverk finge utöfvas.
Som Utskottet anser föreskriften om poliskammares hörande i det fall,
ifrågavarande § omförmäler, vara välgrundadt, får Utskottet
afstyrka förslaget om upphäfvande af denna föreskrift.
Hvad derefter angår motionärens framställning, att de personer, hvilka
erhållit tillstånd att handtverk såsom försörjnings-medel utöfva, skulle, innan
»ådant finge ske, hos handtverks-föreningen förete tillstånds-beviset, synes en
iådan föreskrift vara mindre form-enlig, då desse närings-idkare i öfrigt icke
iro ställde i någon gemenskap med handtverks-föreningarne; och då föreniagarne
kunna hos magistrat erhålla uppgift å de personer, hvilka fått sig ifrågavarande
tillstånd beviljadt, så att det föreslagna tillägget i författningen ej
fa\ för vinnande af det uppgifna ändamålet, erforderligt, hemställer Utskottet
vördsamligen,
att äfven denna framställning må lemnäs utan afseende.
§ 28.
Under förutsättning af bifall till den i 23 § föreslagna förändringen, att
afgiften till föreningens kassa skulle erläggas innan näringen finge utöfvas, har
motionären, med anmärkande deraf, att afgiften blifvit för vissa städer förhöjd,
föreslagit, att 28 § måtte erhålla följande förändrade lydelse:
»Den, som undfått rättighet att utöfva någon näring, för hvilken han,
»enligt § 14 mom. 1, är underkastad borgerliga utskylder, vare förbunden,
tall icke allenast, innan näringen får utöfvas, till vederbörande fabmkszeller
handtverks-förenings kassa erlägga 2 r:dr, med iakttagande i de
c städer, för hvilka denna afgift blifvit förhöjd, hvad i detta afseende är
w/Öreskri/vet, ulan äfven, vid Tre r:dr 16 sk. vite, inom en månad frän
säef sådan rättighet började alt begagnas, derom hos föreningen göra
»anmälan.»
Då Utskottet anser det lämpligt, att den i förevarande § bestämda afgift
varder till handtverks-föreningens kassa erlagd, innan näringen får utöfTa§,
finnér Utskottet sig, i anledning deraf, föranlåtet hemställa, det
Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att 28 § måtte erhålla följande lydelse:
»Den, som undfått rättighet att utöfva någon näring,
rför hvilken lian. enligt 14 § 1 moni., är underkastad bor»gerliga
utskylder, vare förbunden, vid 3 r:dr IS sk. vite,
20 Allm. Bese.- och Ekon-Utskottets Betänkande, N:o 128.
»att innan näringen utö/ras, derom hos vederbörande
»handtverks- eller fabriks-förening göra anmälan, och derxvid
till föreningens kassa erlägga 2 r:dr banko, eller
xdet högre belopp, hvartill denna afgift kan vara gesnora
särskilda Nådiga Resolutioner för någon stad
xbestämd.»
§ 29.
För beredande af ett önskvärdt förtroende emellan handtverks-mästare
och deras gesäller, har motionären vid denna § hemställt, att i arbete hos
handtverks-idkare anställde gesäller måtte tillåtas att ibland sig utse till mogen
ålder komne fullmäktige, att taga del i handtverks-föreningens öfverläggningar
och beslut i alla föreningen tillhörande frågor, samt för sådant ändamål
föreslagit följande tillägg till mom. 1 af § 29:
nEgande de i arbete hos handtverks-idkare anställde gesäller att
tsins emellan utse fullmäktige till deltagande i handtverks-föreningens fÖrthandlingar;
dock att antalet af desse fullmäktige icke må öfverstiga en
»tredjedel af idkarnes eller deras fullmäktiges antal. För att kunna vältjas
till fullmäktig, mäste gesäll hafva arbetat som sådan minst i Irenne
»år, och äfven uppnått myndighets-äldern.v
Under erkännande af den välvilliga afsigt, som ligger till grund för ifrågavarande
förslag och fastän det syftemål, motionären velat dermed vinna, är
i hög grad önskvärdt, kan Utskottet likväl icke samma förslag .biträda, enär, i
anseende till det beroende förhållande, hvari gesällerna befinna sig till handtvcrks-föreningarnes
nuvarande ledamöter, någon fördel af de förres upptagande
i samma föreningar icke synes kunna vinnas; och då i öfrigt emot förslagetförekommer
att, i de fall, då, enligt hvad författningen medgifver, handtverksförening
är med fabriks- eller handels-förening sammanslagen, gesällernas deltagande
uti dessa föreningar, enligt Utskottets tanke, är olämpligt, får Utskottet
vördsamligen
afstyrka det föreslagna tillägget till förevarande §.
§ 32.
Da de flesta handtverks-idkare och arbetare dels saknade den skrifkunskap
och insigter i öfrigt, som erfordrades för att upprätta skriftliga och fullt
förbindande kontrakter, dels ock i allt fall icke kunde dertill förmås, enär de
dermed gjorda försök, långt ifrån att ingifva förtroende eller motsvara det dermed
afsedda ändamålet, tvärtom alstrat misstroende och förorsakat mångfaldiga
tvister, så har motionären hemställt, det stadgandet om upprättande af arbetskontrakter
emellan handtverks-idkare och lärlingar måtte upphöra, samt i stäl
-
Aliut. Bese.- och Ekon - Utskottets Betänkande, N:e 128.
21
let stadgas, att lärling, utan afseende derpå, om han egde målsman eller ej,
skulle, dock icke innan han uppnått 14 års ålder, inför handtverks-föreningen i
lära inskrifvas på högst 5 års tid, emot skyldighet för läromästaren, att dervid
till föreningens kassa erlägga 1 r:dr såsom inskrifnings-afgift. Med afseende
härå har motionären föreslagit, att 32 § måtte, med utelemnande af mom. 2,
såsom efter motionärens förmenande icke behöftigt, erhålla följande förändrade
lydelse:
Mom. 1. »Då lärling af fabriks-idkare antages, bör med honom, eller,
»om han omyndig är, med hans laglige målsman, i tillkallade vittnens närvaro,
»upprättas kontrakt i tvänne exemplar, som noga upptager lärotiden och öfrige
»vilkor. Det ena exemplaret förvaras af idkaren, det andra af lärlingen eller
»hans målsman. Idkare må dock kunna under högst tre månaders tid hafva
»lärling på prof. 1 afseende å handtverks-lärlings antagande eller flyttning
ni från en till annan idkare, stadgas, att sådant skall ske inför handtverksvföreningen,
i hvars protokoll det emellan idkaren och lärlingen eller denr>nes
målsman, om sådan finnes, träffade aftal om lärotiden och öfrige viltkor
noga antecknas; hvarvid idkaren skall till föreningens kassa erlägga
v i r:dr såsom inskrifnings-afgifl.v
Mom. 3. »Öfver lärlingar ege den, som dem antagit, lagligt husbonde»välde,
så vidt ej armorlunda är vid antagandet förbehållet; dock att han icke,
»utan uttryckligt medgifvande, må begagna dem till andra göromål eller ären»der,
än de yrket tillhörande.»
Mom. 4. »Ej må någon till fabriks-lärling eller arbetare antagas, förr»än
han fyllt 12 år, ej heller, då omyndig dertill antages, kontrakt derom ly»da
på längre tid, än tills han i myndighetsåldern inträder. Kontrakt med
»myndig lärling må ej lyda på mer än tre år. Såsom lärling å handtverk
•ernå ingen inskrifvas förrän han fyllt 14 år. Lärotiden bestämmes af konttrahenlerne
sjelfva, dock ej utöfver fem år.n
Utskottet tror erfarenheten icke hafva bekräftat de till grund för det föreslagna
afskaffandet af kontrakt emellan handtverks-idkare och desses lärlingar
uppgifne förhållanden och anser det vara för nämnde personer, å båda sidor,
nyttigt och behöfligt att ega skriftligt bevis öfver den dem emellan ingångna
öfverenskommelse; men, oaktadt Utskottet således ej kan dela motionärens åsigt
i detta fall, finnér Utskottet sig likväl böra, på de af honom åberopade skäl,
instämma uti motionärens, för betryggande af lärlings rätt, synnerligen gagneliga
förslag att »handtverks-lärlings antagande eller flyttning från en till annan idkare
skall ske inför handtverks-föreningen»; och torde denna jemväl böra erhålla
kännedom om dylik lärlings antagande på prof och de dervid öfverenskomna
vilkor.
SS Allm. Best- och Ekon.-Llskotlett Betänkande, N:o 128.
I följd häraf får Utskottet, som, då erfarenheten visat, att lärlin" ha*
vid 12 års ålder i åtskillige handtverk med fördel användas, anser stadgandet
1 afseende härå böra förblifva oförändradt och likaledes tror, att stadgandet uti
2 mom. af denna § fortfarande är behöflig!, vördsamligen tillstyrka,
det Rikets Ständer må hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, att, med 2 och 3 momentens uti 32 § bibehållande
i oförändradt skick, 1 mom. uti samma § må erhålla föl
jande
förändrade ordalydelse:
»Då lärling af fabriks- eller handtverks-idkare antages.
åbor med honom, eller, om han omyndig är, med hans lag--  »lige målsman upprättas kontrakt i tvänne exemplar, sorn
»noga upptager lärotiden ocii öfrige vilkor. Sådant kon•»trakt
skall, dä fråga ur om fabrik s-lär ling. afslulas i
x tillkallade vittnens närvaro, men kontrakt med handtverks -  elärling, vid dennes antagande eller flyttning från en tilt
vannan handtverks-idkare, skall uppgöras inför handt'
rv erks-förening, i hvars protokoll lärotiden och öfrigt
wilkor noga antecknas, börande härvid handtverks-idkaren
»till föreningens kassa erlägga 1 r:dr banko. Det ena
»exemplaret af dessa kontrakt förvaras af idkaren, det an
»dra
af lärlingen eller hans målsman. Idkare ina dock kun»na
under högst tre månader hafva lärling på prof; böranvde,
när handtverks-lärling på prof antages, anmälan
r,derom och om de öfverenskomna vilkoren hos handtverksr
förening gör as. v
% 33.
»Med afseende å nödvändigheten deraf, att handtverks-lärling under lärotiden
inhemtade grundliga insigter och uppnådde nöjaktig arbetsfärdighet i det
yrke, i hvilket han ernade söka sin bergning, samt till förekommande af nu
ieke ovanliga missbruk med utfärdande af sådana betyg, på grund hvaraf lärling,
enligt nu gällande stadgande, är berättigad till erhållande af gesällbref,
har motionären yrkat, att lärling, innan han finge antagas till gesäll, skulle,
utom andra bestämda prestanda, jemväl, så vidt fråga vore om något af de
i 3 § litt. b. uppräknade yrken, inför handtverks-föreningca med något af honom
sjelf förfärdigadt arbete styrka, det han i yrket egde nöjaktig färdighet
och kunskap; i sammanhang hvarmed motionären framställt, att den sockennämnd
å landet medgifna rättighet att antaga gesäller må varda upphäfd, enär
denna nämnd icke egde den sakkännedom, som erfordrades, för att kunna rätt
bedöma, om en lärling Yore så skicklig, att han kunde till gesäll antagas. Ilär
-
AUtn. Betr.- oth Eko».- (ktehetlsts Betänkande, N:o 128.
23
förutan och epär den för gesäll-bref bestämda till handtverks-föreningens kass*
ingående lösen af 1 r:dr vore alldeles för låg, med hänseende till föreningen*
besvär och de från kassan i och för -gesäll-antagningen utgående kostnader, har
motionären föreslagit, att sagde lösen måtte varda förhöjd till 1 r:dr 16 sk.
33 § skulle, på grund häraf, erhålla följande förändrade lydelse:
v När lärotiden dir ute och lärling vunnit nöjaktig färdighet och kunvskap
i något handtverk eller annan handtering, samt derom företer betyg
•saf' sakkunnig och trovärdig person och, derest fråga är om något af ds i
»§ 5 lill. b. uppräknade handtverk, inför handtverks-föreningen visar prof
*på sådan kunskap och färdighet, vare lärling, såvida något icke är emit
»bans frejd att anmärka och hail ordentligen begått H. II. Nattvard samt
»fylil 18 år, eller föreningen i afseende å åldern finna någon eftergift kun»ria
ega rum, berättigad alt af vederbörande fabriks- elier handtverks-för»erling
undfå gesäll-bref emot lösen af 1 r:dr 16 sk, I fabriks-förenings
»slätta, om sådan ej finnes alt tillgå, eger magistraten gesäll-bref utfärda,
»flå lärling till gesäll antages, anses lärlings-aftalet hafva förfallit.»
Då författningen i denna § föreskrifver, att lärling, för att kunna till
gesäll antagas, mäste förete betyg af sakkunnig och trovärdig person, att han
i yrket vunnit nöjaktig färdighet och kunskap, anser Utskottet dermed vara
stadgadt hvad i förevarande fall är erforderligt; hvarjemte och då handtverksvei-kstäder
jemväl författnings-enligt få å landet finnas, Utskottet icke finner
skäl till ändring uti den vederbörande sockne-nämnd medgifna rättighet att
gesäll-bref utfärda, helst i annat fall flere svårigheter skulle uppstå för den,
sorn & landet inlärt ett yrke, att i stad erhålla gesäll-bref; och får Utskottet
således
afstyrka den i detta fall föreslagna ändring af föreva
rande
§.
Afgiften för sådant ge-äll-brefs erhållande torde deremot, i enlighet med
hvad motionären yrkat, kunna höjas till det föreslagna beloppet, hvilket iete*
syner öfverstiga de med gesäll-brefvets Htfärdande förenade kostnader, hvad»»
Utskottet föreslår,
att Rikets Ständer hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
att den i förevarande g bestämda lösen för gesäll
bref,
mitte höjas till 1 ridr 16 sk.
S 34.
På grund af de vid 32 § anförda motiver, har motionären föreslagit,
att jemväl 34 g måtte förändras till denna lydelse:
24
Allm. Bese.- ock Ekon.-Ulsk-otlets Betänkande, N:o t28.
»Da gesäll skall anställas till arbete hos fabriks- eller handtverks-idka»re.
upprättas kontrakt derom för högst tre år. på sätt i § 32 sagdt är;
r.men jinnes intet sådant, upphör gesällens anställning efter i -l dagars å
»någondera sidan skedd uppsägning; med rättighet till den aflöning, som
»i hans yrke vanligen bes tås.-o
Alldenstund författningen stadgar att, vid gesälls anställande till arbete
hos fabriks- eller handtverks-idkare, kontrakt bör uppgöras, och det icke synes
vara lämpligt, att en särskild föreskrift meddelas, som förutsätter, att förenämnde
stadgande icke skulle efterlefva*, så finner Utskottet sig böra
afstyrka bifall till motionärens i denna del gjorda framställning.
§. 35.
Då tjenstehjons-stadgan hittills alltid tillämpats i afseende å antagandet
af andra arbetare, än lärlingar och gesäller, så har motionären yrkat, att ordet
nTjenslehjons-stadganv måtte i denna § inflyta i stället för »§ 52.»
Som denna § innehåller det stadgande, hvaruti ändring af motionären
icke blifvit yrkad, att de deruti omförmälde fabriks- eller handtverks-arbetarne
kunna antagas för endast sex månader, men tjenstehjons-stadgan deremot i
vissa fall bestämmer tiden för tjenstehjons antagande till minst ett år, samt
således genom den föreslagna ändringen stridiga bestämmelser skulle uppkomma,
finner Utskottet sig böra vördsatnligen
afstyrka sådan förändring.
§ 36.
Enär vederbörande fabriks- och handtverks-förening vore i tillfälle att
bättre än den af vigtigare sysselsättningar träget upptagna polis-myndigheten,
vaka deröfver, att idkare fullgöra sina skyldigheter emot de hos dem anställda
arbetare; så och med fästadt afseende jemväl å den i 32 och 46 §§ yrkade
ändring, har motionären föreslagit, att ordet rP olis-myndighet» måtte
utbytas mot orden »vederbörande fabriks- eller handtverks-förening.n
Ehuru Utskottet, lik^, med motionären, anser att vederbörande handtverks-
och fabriks-förening är i tillfälle att i vissa fall bättre än polis-myndigheten
bedöma, huruvida idkare fullgöra sina uti denna § bestämda skyldigheter,
har Utskottet likväl funnit betänkligt att tillstyrka upphörande af den
tillsyn, som är åt polis-myndigheten uppdragen; men Utskottet tror derjemte,
att denna uppsigt lämpligen kan utöfvas af båda dessa myndigheter, hvadan
Utskottet hemställer,
det
Allm. Besv - och Ekon.- I/skoffets Betänkande, N:o 128.
25
det Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att uti 30 § orden: rsamt fabriks- och handtverks-förenings
tillsättas näst elter ordet: »Polis-myn
dighet.
»
§ 38.
/ mom.
I följd af de förändringar, som i 32 och 34 §§ blifvit begärda, har
motionären hemställt, att orden: -autan sak. eller i annan ordning, än sorn
i tjenstehjons-stadgan säges,» mätte utbytas emot ordet #obehörigen.»
5 morn.
Emedan någon tillämpning af det i detta moment stadgade vites-ansvar
omöjligen kunde ega rum, derest idkaren. sorn i sitt arbete antagit en ifrån
»in förra tjenst olofligen afviken arbetare, icke kunde öfverbevisas, att om det
olofliga afvikandet ur tjensten hafva egt kännedom, en bevisning, som i de
liesta fall Yore ganska svår, om icke omöjlig, har motionären hemställt, att
mom. 3 måtte fä lyda, sorn följer:
»Tager någon i sitt arbete den, som icke är försedd med vederbörligt
»afskeds-betyg eller trovärdigt bevis, att lian förut varit i saknad afstän
»dtg
sysselsättning, plikte G r:dr 32 sk., och vare afhandlingen derom
»ogild.»
Då genom antagandet af den utaf motionären, rörande 1 mom. af denna
g, föreslagna redaktions-förändring, författningens ordalydelse skulle blifva
obestämd, samt, beträffande föreslagne förändringen af 3 morn., det, enligt
Utskottets tanke, måste tillhöra hvar och en handtverks-idkare att göra sig
underrättad om den persons förhållande, hvilken han ämnar i sitt arbete antaga,
finner Utskottet någon förändring af författningens nuvarande ordalydelse
icke vara erforderlig, hvadan Utskottet
afstyrker bifall till hvad motionären rörande denna § föreslagit.
§ 40.
Då föreskriften om idkares skyldighet att anmäla antagne och afflyttade
arbetare syntes icke leda till någon nytta, samt det dessutom vore ganska
svårt, att icke säga alldeles omöjligt, att vaka deröfver, att en slik anmälan
gjordes, och då det med berörde föreskrift afsedda goda ändamål ändock vun
-
Bih. till R. St. Prat. 1853 $ 1854. 8 Sami. 34 Höft.
4
26 AUm. Ben.- och Ekon.-Utskotleta Belänkande, N:o 128.
nes genom en noggrann tillämpning af mom. 2, har motionären hemställt, att
mom. 1 måtte upphöra att vara gällande, och mom. 2 erhålla följande deraf
påkallade förändrade lydelse:
»Fabriks- eller handtverks-arbetaré vare, då han från tjenst varder le»dig,
vid 3 r:dr 16 sk. vite, förbunden att, såvida han ej inom fyra dagar
»derefter kunnat förskaffa sig arbete, anmäla sådant, tillika med stället, der
»han bor, hos stadens polismyndighet.»
Alldenstund de uti denna §:s 1 och 2 mom. gifna föreskrifter tydligen
afse upprätthållandet af till ömsesidig fördel ländande god ordning, finner XJtckottet
sig föranlåtet att äfven i denna del
afstyrka bifall till motionen.
§ 41.
Under åberopande af de i afseende å § 17, mom. 1, anförda motiver,
är yrkadt, att orden »bageri, bryggeri eller slagteri» måtte varda utbytta
emot orden »f/e till handtverkerierna hörande, v
Med hänseende till Utskottets vid 17 § afgifne yttrande, får Utskottet,
i öfverensstämmelse dermed,
afstyrka bifall till motionärens vid 41 § gjorda framställning.
§ 43.
Som de ofta åtérkommande åtalen för obehörig yrkes-utöfning visat,
att i denna § upptagne straffbestämmelser icke voro tillfyllestgörande, har mo
tionären
föreslagit, att förevarande § måtte erhålla följande förändrade lydelse:
Mom. 1. »Den, som utan behörig tillåtelse idkar sådant yrke, som i
»§§ 3 och 5 sagdt är, bote forsta gången 15 r:dr t O sk. och för hvarje
•»gång, han ytterligare dermed beträdet, 20 r:dr.n
Mom. 2. »Beträdes någon eljest med oloflig varu-tillverkning eller tff»verträder
den honom i behörig ordninng tillerkända rättighet, bote första gån»gen
5 r:dr 16 sk. och för hvarje förnyad öfverträdelse 6 r:dr 52 sk.a
Då Utskottet anser de i denna § förekommande straff-bestämmelser, hvilka
i vissa fall kunna föranleda svårare påföljd, än enligt motionärens förslag,
vara tillfyllestgörande och för ändamålet lämplige, hemställer Utskottet,
att motionen i denna del må lemnäs utan afseende.
§ 44.
Då man icke rimligtvis kunde befara, att fiskaler eller kronobetjenter i allmänhet,
såsom varande edsvurne tjenstemän och följaktligen underkastade strängt
ansvar och jemväl skiljande ifrån tjensten för fel, som af dem begås-, likväl
Allm. Ben.- och Ekon.-Utskottels Betänkande, N:o 128.
27
skola tillåta sig att, emot bättre vetande, anställa orättvisa och obehöriga åtal
för öfverträdelser af författningens stadganden; så och på det de icke måtte
kunna, såsom hitintills skall inträffat, vägra att beifra så beskaffade öfverträdelser,
på den grund att författningen i detta afseende icke innehölle något ovilkorligt
åläggande, har motionären yrkat, det 44 § måtte förändras till följande
lydelse:
»Så väl lands- och stads-fiskaler som kronobetjent i allmänhet, åligga,
malt åtala öfverträdelser af denna författnings föreskrifter; dock utan att
»husvisitation i slikt ändamål må vara tillåten. Yarder åtalet ogilladt, ersätta
*åklagaren all genom detsamma uppkommen skadan.
Enär åklagare i allmänhet har sig ålagdt, att, derest annorlunda icke finnes
stadgadt, beifra alia emot gällande lagar och författningar begångna förbrytelser,
såvidt de äro kända eller behörigen anmälas, finner Utskottet någon
ytterligare påminnelse om denna åklagares i allmänhet ålagda skyldighet, än
hvad författningen redan innehåller, vara öfverflödig, hvadan Utskottet hemställer,
det motionärens härom väckta förslag måtte förfalla.
§ 45.
Enär beslut i fråga om idkande af handtverk eller i afseende å rätt till
burskap syntes böra hafva vunnit laga kraft, innan någon verkställighet derå
lagligen kynde följa, hvilket också vore icke allenast mera betryggande för den
norn beslutet gällde, att icke, såsom händelsen blefve, om ett öfverklagadt höslät
ändrades, hafva utan ändamål vidtagit de med yrkets utöfning förenade
kostsamma åtgärder, såsom anskaffande af verktyg och lokal, uppköp af materialier
och arbetares antagande, utan äfven mera öfverensstämmande med allmänna
lagens stadgande i 3 kap. 1 § handels-balken, har motionären föreslagit,
att 45 § måtte erhålla följande förändrade lydelse:
»Öfver magistrats beslut i fråga om rättighet att idka fabrik eller handt»verk,
äfvensom i afseende å rätt tili burskap, må klagan föras hos Vår Befallningshafvande,
öfver hvars beslut i dylika mål den missnöjde eger att un»dcrdåniga
besvär hos Oss fullfölja, allt på sätt och i den ordning, som för
»besvär i mål rörande städernes ekonomi stadgas.y
Då ett lagstadgande i den syftning, motionären här framställt, lätteligen
»kulle kunna, genom hvarjehanda orsaker, föranleda att en burskaps-sökande
blefve en längre tid afhållen från utöfvande af det handtverk, hvari mästerskap
»ökes, samt. enligt Utskottets öfvertygelse, derigenom vida större olägenhet för
burskaps-sökande skulle i allmänhet uppkomma, än om vederbörande embetsrayndighets
i en dylik fråga meddelade beslut upphäfves, finner Utskottet sig
föranlåtet •
afstyrka bifall till motionärens förslag i denna del.
28
Alim. Best.- och Ekon.-ltskottets Betänkande, A: o 128.
å 46.
Till föreko mm ando deraf, att vederbörande domstolars tid icke, ntom i de
fall, der sådant vore oundvikligt, måtte upptagas af de merendels obetydliga tvister.
som emellan handtverks-idkare och deras arbetare kunde uppkomma, och
hvilka, i de flesta fall, borde kunna förlikas, om handtverks-löreningen egde
rättighet att dermed sig befatta, har motionären hemställt, det föreningen mätt#
tillerkännas en sådan rättighet samt i sådant afseende föreslagit följande förändrade
ordalydelse af 40 §:
»Frågor angående underlätet iakttagande af de förbindelser, som näringsidkare
samt deras gesäller, lärlingar eller andre för rörelsen antagne arbetare
»ömsesidigt åligga, böra, om de tvistande tillhöra handtverkerierne, anmä»las,
för att, om möjligt, kunna förlikas, hos handtverks-!öreningen; men
xderest förlikning icke kan åvägabringas, eller de tvistande tillhöra fabrixkerne,
skola så beskaffade frågor, äfvensom åtal för de i denna författning
»med särskildt ansvar belagde förseelser, i första rummet upptagas, då de uppkomma
i stad, af magistraten derstädes, och å landet af Vår Befallningshafvande
i länet, eller, om målet är af tvistig beskaffenhet, af vederbörande un»der-rätt;
och skall det ankomma på dessa embets-myndigheters pröfning, huruvida,
då sådant af någon yrkas och omständigheterna dertill föranleda, in»gånget
aftal emellan idkare och arbetare må, innan den bestämda läro- eller
»arbets-tiden tilländagått, upphöra att vara gällande. Ar fråga eljest om förbrytelse,
sorn enligt ullmän lag skall bestraff as, tillkommer det domstol alt
r.målel upptaga och pröfva.»
»I städer, der poliskammare äro inrättade, komma des^a fortfarande att
»handlägga de frågor af förenämnda slag, som dem efter gällande reglementen
»eller särskilde föreskrifter nu tillhöra.»
»Emot magistrats, poliskammares eller Vår Befallnings!)afvandes beslut
»i omförmälde mål må talan fullföljas i den ordning, som för sådan fullföljd
»särskildt är stadgad.»
Hvad motionären sålunda föreslagit, anser Utskottet så mycket hellre
böra bifalla-', som icke allenast embets-myndigheterne och domstolarne derigenom
befrias från afgörande af sädane emellan handtverks-idkare och deras arbetare
uppkomna tvister, hvilka äro af beskaffenhet, att desamma både böra och kunna
förlikningsvis biläggas, utan äfven handtverks-idkarne sjelfva och deras arbetare,
derigenom att deras åtgärder komma att underställas egna yrkesbröders
granskning, måste känna sig desto mer uppfordrade att ömsesidigt iakttaga ingångna
förbindelser.
Utskottet får således vördsamt hemställa, att Rikets Ständer
måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet Anhålla, det 10
§ må erhålla följande förändrade lydelse:
Allm. Best- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 128.
29
»Frågor, angående underlätet iakttagande af de förbindelser.
som Hilrings—idkare samt deras gesäller, lärlingar eller
andre för rörelsen antagne arbetare enligt kontrakt eller
denna författning ömsesidigt åligga, böra, om de tvistande
tillhöra handtverkerierne, anmälas, för alt, om möjligt,
kunna förlikas, hos handlverks-foreningen; men, derest
förlikning icke kan åvägabringas, eller de tvistande tillhöra
fabrikerne, skola så beskaffade frågor äfvensom åtal
för de i denna författning med särskildt ansvar belagde förseelser
i första rummet upptagas, då de uppkomma i stad,
af magistraten derstädes, och å landet af Vår Befallnings»
• hafvande i länet, eller, om målet är af tvistig beskaffenhet,
at vederbörande under-rätt; och skall det ankomma på des-'
sa embets-myndigheters pröfning, huruvida, då sådant af
någon yrkas och omständigheterna dertill föranleda, ingånget
aftal emellan idkare och arbetare må, innan den bestämda
läro- eller arbets-tklen tilländagått, upphöra att vara
gällande. Lag samma vare ock, då fråga är om öfverträdelse
eller underlåtenhet af hvad i 28, 38 eller 40 §,§
finnes stadgadt. År fråga eljest om förbrytelse, sorn enligt
allmän lag skall bestraffas eller angår den öfverträdelse af
sådan beskaffenhet, som i 43 § 2 mom. omförmäles, tillkommer
det domstol att målet upptaga och pröfva.
I städer, der poliskammare äro inrättade, komma dessa
fortfarande att handlägga de frågor af förenämnde slag,
som dem efter gällande reglementen eller särskilda föreskrifter
nu tillhöra.
Emot magistrats, poliskammares eller Vår Befallningshafvandes
beslut i omförmälda mål må talan fullföljas i den
ordning, som för sådan fullföljd särskildt är stadgadt.»
§ 48.
4 mom.
1 följd af förut yrkade förändringar, har motionären föreslagit, att detta
moment måtte blifva så lydande:
1 Mom. *Af de efter denna författning utgående vitén och böter, till»iäller
ena hälften åklagaren eller målseganden. Den andra hälften skall, då
»ansvaret ndöiiits i följd af åtal med afseende å utöfning af handtverk i stad,
»tillfalla dervarande handtverks-förenings kassa, och, då det sker i och för id
-
3(1
Allm. Bern.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o t28.
»kande af annan handtering i stad. fabriks-föreningens kassa, om sådan fö renning
der finnes, men eljest, äfvensom då ansvaret ådömts med afseende å
»närings-idkande å landet, de fattige;» — hvarjemte rörande 2 mom. motionären
hemställt, att handtverks-föreningen måtte befrias fran lösen och stamphult
papper i rättegångar, deri föreningen komme att föra talan eller anbefalkU utlåtande
meddela.
Då Utskottet uti dess vid 17 § afgifne yttrande ansett orden: »bageri-,
bryggeri- eller slagteri-hand tering» böra i författningen bibehållas, följer deraf,
att Utskottet
afstyrker bifall till motionärens förslag, att nämnde ord mStte
jemväl ur denna §:s 1 mom. utgå.
Vidkommande åter, yrkandet om handtverks-föreningens befrielse från Risen
oell stäinpladt papper i rättegångar, deri föreningen förer talan eller anbefalldt
utlåtande meddelar, får Utskottet upplysa, att uti frågan om stämpladt
papper, hvilken af Bevillnings-Utskottet blifvit behandlad. Rikets Ständer redan
fattat beslut, och rörande lösen kommer Utskottet att, efter sammanträde med
Lag-Utskottet, gemensamt med detta, afgifva yttrande.
Beträffande slutligen hr Bomans motion om en allmän revision af Kongl,
förordningen angående fabriker och handtverk, torde samma motion, genom hvad
•fran blifvit anfördt, jemväl anses besvarad.
Stockholm den 14 September 1864.
AUm. Boet- otå Ekon.-Utskottet• Betänkande, Nx 128.
31
Reservationer:
af friherre Alströmer, C. J■ 0.: »Emot Utskottets förslag till den för
ändring
i § 3, inom. b., och dermed sammanhängande stadganden i nu gällande
Fabriks- och Handtverks-ordning, att förvärfvande af mästerskap skulle
vara ett oeftergiflig! vilkor för utöfvandc af hvarje handtverk, med undantag af
byggmästare- och murmästare-yrkena, föranlåtes jag anmäla min reservation.
Vid jemförelse emellan de i nämnde moment, sådant det nu lyder, uppräknade
och öfrige handtverk, visar sig tydligen att mästareprof föreskrifvits för sådane,
som, med hänsigt till deras allmännare utöfvande, deras mindre hänförlighet till
fabrik eller deras egenskap att bearbeta anförtrodda materialier, befunnits till*
vidare böra utgöra undantag från den allmänna regeln, att mästare-prof icfce
erfordras för rättighet att hålla handverks-verkstad. Att nu, i enlighet med
Utskottets, efter min åsigt, på en föråldrad fördom grundade förslag, göra undantaget
till regel och stadga mästare-prof för alla handtverk, synes mig vara:
olämpligt i en tid, då man i allmänhet vid handels- och narings-lagstiftning
antager såsom grundsats: befordrandet af en friare täflan; ändamål slö st, emedan,
så länge mästare äro oförhindrade att begagna hvilka arbets-biträden och
hvilka materialier som helst, mästare-profven ingalunda betrygga allmänheten
emot underhaltigt handverks-arbete; obehöfligt, enär det icke kan jäfvas, att
de handtverk, hvilkas idkare icke äro underkastade mästare-prof, i framåtgående
hållit jemna steg med de öfrige; samt obilligt emot gesäilerne, hvilka, i saknad
af verkstad och vanligen medellöse, genom mästare-profvet sättas i en alltför
beroende ställning till mästarnc. För öfrigt vittnar förslaget om föga förutseende
hos dess upphofsmän, enär det obestämda i begreppet handtverk,
otvifvelaktig! skulle, om förslaget vunne framgång, föranleda att de flesta handtverk
framdeles komme att hänföras till fabrik.
Utan att vilja förneka den goda afsigten med Utskottets förslag, att i
§ 46 af ofvanberörde Nådiga förordning inrymma ett stadgande, enligt hvilket
frågor om underlätet iakttagande af de förbindelser, som handtverks-idkare samt
deras arbetare ömsesidigt åligga, skulle, innan sådana tvister finge vid domstol
anhängiggöras, hos handtverks-förening anmälas, för att om möjligt förlikas,
måste jag likväl reservera mig häremot, bland annat, på den grund, att jag
anser högst betänkligt att för en särskild samhällsklass inskränka den hvarje
annan medborgare tillförsäkrade lörman, att kunna, utan hinder och tidsutdrägt,
söka i laga ordning göra sina rättsanspråk gällande. Dessutom skulle genom
32
Allm. Bete.- och Ekon- Utskottets Betänkande■, y.-o 128.
ett så b esk affart t stadgande handtverks-föreningarne tilläggas en vidsträcktare
myndighet och betydelse än med dessa lo ren ingars inrättande varit afsedt.
De af Utskottet i öfrigt föreslagna förändringar uti Fabriks- och Ilandtverks-förordningen,
hvilka synas vara af mindre betydenhet, har jag icke heller
ansett mig böra biträda.»
Häruti instämde hr Törnebladh, C■ 0-, och hr Wahlström.
af hr friherre Hierta, Fr. Ph., mot beslutet i afseende på g 3, mom. b.
af hr Flach, J., hvilken, så vidt sjelfva saken angar, instämde i friherre
Alströmers reservation mot Utskottets beslut vid 3 §, lik b; samt i allo förenade
sig med hr friherren i dess reservation angående 40 §.
af hr Munck, Carl Jacob, att han, som icke deltagit i behandlingen af
de 3 första ggme af Betänkandet, rörande ändringar i Fabriks- och Ilandtverks
ordningen,
reserverade sig mot alla vid efterföljande §§ tillstyrkta ändringar.
af hr lektor Sondén: Emot besluten vid 3 och 13 §§; i afseende å
hvilken sistnämnde § hr lektorn åberopade sin inom Utskottet yttrade mening,
att »vid fängelse ooh arbets-inrättning fabriks- och handtverks-arbeten endast
för inrättningens samt Kronans behof må förfärdigas».
af hr Lundh: »Emot allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets förevarande
betänkande, får jag i följande punkter mig reservera:
g 3, sista mom., i fråga om arkitekt eller mekanikus i allmän tjenst,
äfvensom för handtverkare vid arméen och flottan, hvilka, enligt ifrågavarande
morn., oaktadt de äro i statens tjenst, icke inbegripas i det undantag, sorn
i detta mom. är för andra i statens tjenst varande personer stadgadt, att icke
få förvärfva rättighet till handtverks utöfvande, utan eger arkitekt eller mekanikus
i allmän tjenst, äfvensom handtverkare viri arméen och flottan, lika
rätt, som i öfrigt i 1 mom. af 3 § är »hvarje man, som eger Svensk medborgare-rätt»
mot vissa vilkor medgifven, »att med gesäll, lärling eller annan
arbetare, till salu åstadkomma handtverks-arbeten.» Då författningens ordalydelse
i detta fall är något obestämd, hemställer jag. att till förtydligande
deraf må antagas det tillägg i slutet af g, sorn motionären begärt, då momentet
skulle komma att erhålla följande förändrade lydelse:
»Från rättighet — — — — — arméen oller flottan,
hvilka ega att ofvanberörde rättighet, i stadgad ordning
förvärfva.»
g 10. Den af motionären föreslagna förändring af denna g. att den,
som i annan stad än den, i hvilken han innehar burskap, utöfvar handtverk,
skall ställa borgen för den afgift lian, enligt 14 g morn. 2 b. bör till stadens
kassa
Allm. Bese.- ech Ekon.-Ulskoltets Betänkande, N:o f28.
33
kassa erlägga, är enligt mitt förmenande öfverensstämmande med billighet och
rättvisa; jag hemtar stöd för denna min åsigt bland annat äfven deraf, att ett
sådant stadgande, som motionären begärt, är genom Kongl. Maj:ts Nådiga
kungörelse af den 18 Jan. 1850, i handels-ordningen meddeladt, då, genom
åberopade Nådiga kungörelse i 15 § 2 mom. handels-ordningen stadgas, att
den, som utan att vara bosatt eller ega burskap i stad, der han vill utöfva
den i mom. 1 af gg 3 och 13 medgifna handels-rätt, skall ställa borgen för
den afgift han till stadens kassa bör erlägga. Jag har derföre icke kunnat
dela Utskottets åsigt, att motivera afslaget på denna förändring, endast dermed,
att hänvisa till lagsökning och exekutiva magtens anlitande; helst denna
utväg att erhålla rättvisa, icke lärer vara för någon obekant, Utskottets hänvisning
förutan; jag har mot Utskottet haft den motsatta åsigt, att med den
föreslagna förändringen hade kunnat förekommits de utvägars anlitande, som
Utskottet tycks vilja framkalla, men hvilket torde vara rättare, att så vidt
möjligt är, söka förekomma.
I afseende å 13 g anhåller jag som min reservation få upptaga, i afsee«de
å motiverna, afdelningens yttrande och i afseende på §:s deraf föranledda
förändring, ett af en ledamot af det högr. Preste-ståndet i Utskottets plenum
afgifvet förslag. Utskottets afdelning yttrade i sina motiver för den föreslagna
förändringen: »dessas (nemligen fängelsers och andra tvångs-arbets-anstalters) verksamhet
måste, enligt Utskottets öfvertygelse, ordnas på ett mera ändamålsenligt
sätt, för att icke göra verkligt intrång i den frie medborgarens rätt.
Det kunde visserligen synas, som om i detta hänseende vore tillfyllestgörande
hvad genom Kohgl. Brefvet till Styrelsen öfver fängelser och arbets*-  inrättningar, den 22 December 1846, blifvit föreskrifvet, nemligen, att, vid tilllämpning
af det i förevarande g förekommande stadgandet om fängelsers och
allmänna arbets-inrättningars rättighet att åstadkomma handtverks-arbeten, Styrelsen
skulle, i hvad på den vidkomme, tillse, att ej, genom fängelse-inrättningarnes
täflan, den frie arbetarens skäliga anspråk måtte förnärmas, och att således
inom fängelserna företrädesvis skulle verkställas sådana arbeten, som vore
för fångvården och statens egna behof användbara, samt fångarne i öfrigt, så
vidt ske kunde, sysselsättas med tillverkning af sådana varor som mindre allmänt
i orten åstadkommas; men, med kännedom af verkligheten utaf det af
motionären uppgifna förhållande, att vid fängelser och allmänna arbets-inrättningar,
icke allenast tillverkningar för desse inrättningars eget samt Kronans
behof besörjas, utan äfven beställningar emottagas och utföras för enskilda personers
räkning, anser likväl Utskottet ett stadgande vara af behofvet påkalladt,
hvarigenom ett slikt, den frie medborgarens rättigheter förnärmande intrång,
Bih. lill R. Sl. Prof. 1853 £ 1854. 8 Sami. 34 Höft.
5
34 AI/m. Beit- och Ekon.-Utåt;o!tets Betänkande, \;<i 128.
kunde i möjligaste måtto förekominas;» och får jag på grund häraf vördsamt
föreslå:
att Rikets Ständer ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta 13 § af Kongl. Fabriks
och Handtverks-ordningen den 22 December 1846,
erhålla följande lydelse:
»Institutet för blinda —- —>
— samt
vid fängelser och allmänna arbets-inrättningar alla slags
tillverkningar må, för dessa inrättningars behof åstadkommas.
»
§ 34. Då erfarenheten visat, att gesäller i allmänhet icke vilja åtaga
sig arbete hos liandtverks-idkare, under det vilkor, att kontrakt dem emellan
upprättas, och då en idkare, som är i behof af gesäll icke lärer afvisa honom,
blott derföre, att han icke vill underkasta sig detta vilkor, så har deraf
följt, att denna §:s föreskrift högst sällan tillämpas, och som min åsigt är
den, att en författning bör i möjligaste måtto vara sådan, att dess efterlefnad
icke bör bero på godtycke, emedan sådant ©tvifvelaktigt bidrager att alstra
liknöjdhet och missaktning för lagar och författningar i allmänhet, hvilket åter
torde ganska menligt återverka på samhället i dess helhet; ai dessa skäl, och
för att å ömse sidor bereda den säkerhet, som kan anses rättvis och billig
emellan idkaren och arbetaren, får jag vördsamt hemställa, att § 34 må erhålla
följande förändrade lydelse:
§ 34. Om vid gesälls anställande hos fabriks- eller handtverks-idkare
kontrakt dem emellan upprättas, får sådant ske
på högst 3 år; är icke kontrakt upprättadt upphör gesällens
anställning efter fjorton dagars, å någondera sidan skedd,
uppsägning; med rättighet till den aflöning som i hans yrke
vanligen bestås.
samt vid 40 §.
Med 1 mom. i denna § eger enahanda förhållande rum, som med den
34 §, nemligen att den icke efterlefves; jag får således i detta afseende åberopade
skäl sorn vid denna § anfördes, då dessutom hela den erfarenhet, som
kunnat, under författningens tillämpning, i detta hänseende samlas, har visat obehöfligheten
af det stadgande, som i det I mom. är föreskrifvet; oeh att
dermed icke åsyftas någon kontroll på antalet af de arbetare, som idkaren under
någon viss tid begagnar, kan slutas deraf, att, i Kongl. Maj:ts Bref till
Öfverståthållare-embetet, af den 22 Mars 1850, hvari stadgas, att den anmälan,
som fabriks- och handtverks-idkare enligt detta åberopade mom. åligger, skall
i Stockholm ske hos Kongl, öfverståthållare-embetet för polis-ärender, doek
Alita Bese- och Ekon -U/sko/fels Be /lin 1; a lide, JV:o 128.
35
endast för de fall. då arbetaren erhåller sin bostad hos idkaren och således
till honom inflyttar; dä nu sorn kändt är, att i Stockholm måhända största delen
af arbetare icke hafva bostad hos idkaren, sä kan ingen kontroll i detta
hänseende deraf följa, oeh svårligen lärer något gagn kunna framletas af detta
moments tillämpning, på grund hvaraf jag får vördsamt hemställa, det motionärens
yrkande i denna del måtte bifallas, att med uteslutande af mom. 1 i 40
§, densamma må erhålla följande lydelse:
§ 40, mom. 1: fabriks- eller handtverks-arbetare vare, då
han från tjenst varder ledig, vid 3 r:dr 16 sk. vite förbunden
att, så vida han ej inom fyra dagar derefter kunnat
förskaffa sig arbete, anmäla sådant tillika med stället der
han bor, hos stadens polis-myndighet.
Mom. 2. Gesäll — vid bot af sex r:dr
32 sk.»
Häruti instämde hrr Gustafsson och Spångberg.
af hr Henschen: Emot besluten angående 3 och 46 §§.
af hr Mwchely som förenade sig med hr lektor Sondén i afseende pa
13 §.
af hr Boman: i afseende på 13 §.
STOCKHOLM, f. d. Schultze s Boktryckeri. 1854.
Allmänna Besvärs- och Pkonomi-Vtskoltets Betänkande, N:o i39.
l
1
H:o 129.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 18 Sept. 1834, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta niotioner om ändringar i Kongl.
Handels-Ordningen den 22 December 4846.
Till Utskottet hafva följande motioner i omförmälda ämne blifvit remitterade,
nemligen dels
från Vällofl. Borgare-Ståndet af Herr L. F. Nygren och af Herr P. H. Hesselgren,
hvilken sistnämnde, i sammanhang med sin uti ett föregående Betänkande besvarade
motion, rörande åtskilliga ändringar uti Kongl. Handtverks-Ordningen, jemväl framställt
anmärkningar, åsyftande ändringar uti Kongl. Handels-Ordningen; dels ock från Hederv.
Bonde-Ståndet af Riksdagsmännen Per Mattsson från Wester-Norrlands, G. Bjerkander
från Skaraborgs samt Jöns Persson från Blekinge län; skolande de gjorda anmärkningarne
upptagas och besvaras i den ordning, dertill författningen föranleder. '
I afseende å denna § är anmärkt af Herr Nygren, att det icke kunde vara för
samhället likgiltigt, om och i hvad mån en person, som öppnade handel, egde insigt
deri och innehade de för denna rörelse oundgängliga kunskapsmått; och då desse,
enligt föreskriften uti ifrågavarande §, voro ställde »på vetandets lägsta trappsteg»,
vore det så mycket angelägnare att tillse det fordringarne uppfylldes; men emedan
föreskrift i författningen saknades om examinatorns qvalifikationer, hade det inträffat,
att vederbörande Embetsmyndigheter, utan invändning, antagit kunskapsbetyg, hvilka
med allt skäl bordt förkastas, såsom utgångne från personer, hvilkas egna insigter i
räkning och bokföring varit okände. Häraf hade jemväl inträffat, att handels-rättighet
blifvit meddelad personer, »hvilka icke ens haft ett aflägset begrepp om bokföring och
knappt kunnat skrifva sitt namn, än mindre uppsätta en skrifvelse äfven af den aldra
enklaste art»; och då dylika handlande nödgats till borgenärerne afträda sina tillgångar,
hade det befunnits, att hela deras bokföring bestått i en oläslig anteckningslista öfver
utborgade varor, af hvilken någon kännedom om affärernes verkliga ställning icke
knnnat inhemtas. Det vore således af behofvet påkalladt att genom lagstiftning söka
förekomma dessa olägenheter, men dertill fordrades äfven, enligt motionärens förmeBih.
till R. St. Prot. i853 & i8Si. 8 Sami. 35 Haft.
2
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 129.
nande, att viss lärotid bestämdes för rättigheten alt idka en näring, i hvilken, såsom
handelsyrket, hvarken menniskokännedom eller förmåga alt bedöma tider och förhållanden
finge saknas, om företagen skola lyckas.
På grund häraf har motionären föreslagit, att Rikets Ständer måtte hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla, det 1 § lit. a af Kongl. Handels-Ordningen måtte erhålla
följande förändrade lydelse:
»att hafva begått H. H. Nattvard, råda öfver sig sjelf och sin egendom, ega god
frejd, kunna skrifva läsligt och räkna qvatuor species i enkla tal och bråk samt föra
bok och räkning på det för handeln i allmänhet öfliga sätt, efter undergånget proj
inför lärare vid allmänt läroverk och fullmäktig från handelsförening, samt att hafva
minst fern år hiträdt i handek.
Då, efter hvad Utskottet har sig bekant, tillståndsbevis till handels idkande, särdeles
å landet, blifvit af vederbörande embetsmyndigheter meddelade personer, hvilka
saknat erforderlig insigt uti nämnde yrke, samt det, äfven med förutsättande af bästa
nit hos embetsmyndigheterna, måste för dessa blifva särdeles svårt, om ej i flera läll
omöjligt, att vaka deröfver, att författningens föreskrift, i afseende på den sökandes
kuuskapsmått, varder fullgjord, så framt icke de företedda kunskapsbetygen finnas vara
af offentlig lärare utfärdade, anser Utskottet, som, på det dessa betyg, så vidt fråga
är om den sökandes insigt i bokföring, må blifva desto tillförlitligare, trott desamma
jemväl böra vara af medlem utaf handelsföreningen undertecknade, sig ega anledningar
alt i denna del understödja motionärens förslag; hvaremot och då, enligt Utskottets
tanke, tillräcklig kontroll sålunda vinnes derå, att handelsrätt ej medgifves åt personer,
som sakna erforderliga insigter i yrket, Utskottet icke kan biträda motionärens förslag
att viss lärotid skulle föreskrifvas, emedan en sådan föreskrift i många fall skulle för
personer, somäro skickliga till handels idkande, utgöra hinder att vinna rättighet dertill.
Utskottet får således i den mån tillstyrka motionärens förslag, att Utskottet vördsamt
föreslår,
alt Rikets Ständer måtte bos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
det lit. a af 1 § i llandels-Ordningen må erhålla följande
lydelse:
»alt hafva begått Herrans Heliga Nattvard, råda öfver sig
sjelf och sin egendom, ega god frejd, samt, vid undergånget prof
inför lärare vid allmänt läroverk och fullmäktig frän handels
förening,
hafva visat sig kunna skrifva läsligt och räkna — —
— — öfliga sätt».
3 § l mom.
1 afseende härå är anfördt:
«) af Herr Hesselgren, att, derest å motionärens •framställning om olämpligheten
och skadan af handtverks-verkstäders befintlighet å landet, skulle fästas afseende, såsom
en följd deraf orden »i stad eller å landet» uti ifrågavarande § borde utbytas
emot orden »på grund af Fabriks- och Ilan dive ries- Ordning en».
b) af Riksdagsmannen Per Mattsson från Wester-Norrlands Län, att sedan
Kongl. Majit, genom dess Nådiga skrifvelse till Kommerse-kollegium den 29 Sept. 1853,
meddelat den förklaring, att Öfverståthållare-Embetets kungörelse af den 5 Juni 1824
angående Norrländska allmogens handelsrättighet i Stockholm, såvidt samma kungörelse
innebure föreskrifter, stridande mot de i Handels-Ordningen den 22 Decemb. 1846
gifne allmänna bestämmelser, till kraft och verkan upphört, samt följaktligen stadgan
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, iV.o 129.
3
det i Handels-Ordningens § 3 mom. 1 rörande deri nämnd handelsrättighets utöfning,
efter anmälan hos vederbörande Magistrat, skulle i fråga om den afgift, som för rättigheten
bör erläggas, tillämpas äfven å Norrländske landtmän, som i hufvudstaden uti
öppna salubodar eller ifrån andra upplagsställen försålde landtbruksalster eller landtmanna-tillverkningar,
vore derigenom borttaget , ett af de mäktigaste medlen till uppmuntran
af Norrländska allmogens binäringar, särdeles linneväfnads-slöjden, hvars tillverkningar
icke lämpligen kunde afsättas på torgen under bar himmel, eller afyttras så
hastigt som viktualievaror. Vinsten af försäljningen kunde ej heller bära någon dryg
beskattning, hvadan den följd måste uppstå, att landtmannen nödgades till underpris
sälja sina varor åt handlanden, hvilken således ensam komme att skörda fördelen, till
dess allmogen omsider upphörde alt sjelf föra sina produkter till hufvudstaden. Dock
ville motionären härmed icke hafva förnekat det något missbruk ju icke blifvit begånget
med den försäljning i öppna bodar, som åtskillige af Norrländska allmogen idkat.
Sådane funnos nemligen, hvilka, under hela året vistats i hufvudstaden och hållit öppna
bodar, ofta förnyande sina lager genom sändningar från hemorten, hvilket förhållande
obestridligen vore ett intrång ide skattdragande stadsborgarnes näringsfång; men missbruket
borde ej få upphäfva det lofliga bruket, helst en hel allmoge derigenom skulle
komma alt lida för någre enskildes missbruk af förut medgifven rättighet. Motionären
har derför ansett, att en medelväg kunde på det sätt gifvas, att tiden, hvarunder allmogen
utan beskattning finge uppehålla sig i hufvudstaden för sina medförde varors försäljning,
bestämdes. Men denna tid borde dock icke tilltagas alltför kort, ty väfnadsprodukterna,
särdeles de finare och följaktligen dyrbarare, vore ganska svåra att afsätta.
På grund af hvad sålunda b i i i v i t anfördt har motionären föreslagit, att Rikets
Ständer mätte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, det Kongl. Majit täcktes göra
det tillägg till l mom. af 3 § i Handels-Ordningen, »att den deri föreskrifna anmälan hos
»Magistraten, i afseende på den afgift, som för handelsrättighet erläggas bör, icke be»höfver
göras af andre Norrländske landtmän, som i hufvudstaden uti öppna salubo»dar
eller från andra upplagsställen försälja från landtbruket härflytande alster Och
»landtmanna-tiilverkningar, än af dem som sådan försäljning idkat, längre tid än fyra
»månader om året, samt att Kongl. Majit likaledes täcktes förklara, att det i Öfver»ståthållare-Embetels
Kungörelse den 5 Juni 1824 stadgade förbud emot begagnande
»af biträde vid försäljning af nyssnämnde slags varor endast är tillämpligt, då försälj»ningen
sker i bodar;» och har motionären, för ådagaläggande af behöfligbeten utaf
ett lagstadgande i sistberörde hänseende, bifogat ett af Svea Hol-Rätt den 20 December
1853 meddeladt utslag, hvaraf inhemtas, att Öfverståthållare-Embetet och Hof-Rätten
meddelat olika beslut i fråga derom, huruvida nämnde kungörelse må vara tillämplig å
handel som ej i bod utöfvas.
beträffande först Herr Hesse/grens yrkande, så, enär Utskottet, på sätt dess
utlåtande öfver nämnde motionärs framställning, rörande ändring af 3 § uti Kongl.
Handtverks-Ordningen, utvisar, icke ansett skäligt förorda bifall till förslaget om borttagande
af rättigheten att anlägga handtverks-verkstäder på landet, får Utskottet i öfverensstämmelse
dermed hemställa,
att äfven Herr Hesselgrens nu förevarande förslag må lemnäs
utan afseende.
Hvad dernäst Per Mattsons framställning vidkommer, får Utskottet upplysa, att
sedan Rikets Ständer vid. 1823 års riksdag hos Kongl. Majit i underdånighet anhållit,
att Kongl. Majit, med uppbäfvande af förut gällande författningar i ämnet, mätte tillåta
Norrländska allmogen, att i bodar vid allmänna ställen inom Stockholm, till lika små
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Vtskoltets Betänkande, N:o 129.
partier sorn å torgen, försälja de af nämnde allmoge införda väfnader, samt fogel,
vildt och andra viktualievaror, så har Kongl. Majit, uti skrifvelse till ÖfverståthållareEmbetet,
den 19 Maj 1824, bilallit Rikets Ständers anhållan sålunda: l:o) Att Norrländska
allmogen tilläts, att i gårdar och bodar vid allmänna ställen inom hufvudstaden,
under enahanda tillsyn sorn ä torg och hamnar egde rum, sjelf försälja de väfnader,
fogel, vildt och andra viktualievaror, som af allmogen infördes, dock ej i mindre
partier, än lispund, fjerding och stycketal, efter hvarje varas särskilda beskaffenhet;
2:o) Ått om någon bland denna allmoge funnes begagna annan person till biträde
vid försäljningen, eller afyttra sina varor i mindre partier än de sålunda tillåtna,
skulle han derföre böta, enligt ”4 kap. 2 § Handels-balken, 13 Ridr 16 sk., till hvilka
böter äfven den gjorde sig förfallen, sorn med försäljningen biträdde; samt 3:o) Att allmogen
skulle, innan någon försäljning i gårdar eller bodar företoges, vid 1 R:dr 32 sk.
vite, hos Öfver-Stålhållare-Embetet för Politie-ärender uppgifva stället hvarest försäljningen
komme att ske; Och har Kongl. Majit derefter, med afseende å det skiljaktiga
sätt hvarpå Handels-Ordningen, i fråga om Norrländske iandtmäns varuförsäljning i
hufvudstaden, blifvit tillämpad, den 29 September sistlidet år meddelat den af motionären
här ofvan anförda förklaring.
Då emellertid den Norrländska allmogen, genom Kongl. Brefvet den 19 Maj 1824,
tillagde rättighet, att, utan erläggande af någon slags afgift, i gårdar och bodar vid allmänna
ställen inom hufvudstaden försälja sina produkter, haft sin grund deri, att dessa
produkter, såsom till större delen bestående af finare väfnader, icke såsom andra gröfre
varor kunna afyttras under bar himmel, emedan de då uti oblid väderlek skulle taga
skada, synes det Utskottet, som, enär samma grund ännu qvarstår, Norrländska allmogen
jemväl fortfarande borde bibehållas vid den rättighet berörde Kongl. Bref den tilllägger;
dock med iakttagande, att rättigheten icke till en ständig handelsrörelse med
dylika varor missbrukas, i hvilket afseende inskränkning i utöfningen deraf till den af
motionären föreslagna tid af fyra månader tyckes vara tillräcklig. Och beträffande särskildt
motionärens,framställning om den förklaring, att det i Öfverstätbållare-Embetets
kungörelse den 5 Juni 1824 (grundad på Kongl. Majds ofvanberörde skrifvelse den 19
Maj samma år) stadgade förbud mot begagnande af biträde vid försäljning af landtmannavaror
endast är tillämpligt, då försäljningen sker i bodar, så, enär ordalydelsen i
författningen föranledt och möjligen vidare kan föranleda en olika tolkning i detta afseende,
samt billigheten talar för motionärens yrkande jemväl i denna del; finner Utskottet
sig böra detsamma understödja och får således vördsamt hemställa,
det Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit uti underdånig skrifvelse
anhålla, att Kongl. Majit täcktes till ifrågavarande moment af
Handels-Ordningen göra det tillägg, att deri meddelad föreskrift
om anmälan hos Magistraten i afseende på den afgift, som för
handelsrättighet erläggas bör, icke är tillämplig på Norrländska
allmogen, hvilken eger alt tillgodonjuta den rätt, Kongl. Kungörelsen
den 5 Juni 1824 samma allmoge tillägger; såvida icke försäljningen
idkas längre tid, än fyra månader om året, i hvilket
fall Handels-Ordningens 3 § 1 mom. jemväl å Norrländske landtmän
skall tillämpas, äfvensom att det i nyssnämnda Kungörelse
den 5 Juni 1824 stadgade förbud mot begagnande af biträde vid
ifrågavarande varuförsäljning endast är tillämpligt, då försäljningen
sker i bodar.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 129.
5
3 § 2 mom.
Af Herr Hesselgren är anfördt, att den rättighet, som i detta moment blifvit
hvar och en medgifven, att å städernas allmänna försäljningsplatser, äfven utom marknader,
hålla till salu sina alster och tillverkningar, vore för ordningens upprätthållande
vådlig och ledande till »oerhörd» skada ej mindre för handtverksidkarne, än äfven för
städernas minuthandlare. Vådlig för ordningen vore minuthandeln å städernas torg
derföre, att i samma mån, som den med dryga omkostnader förenade minuthandeln upphörde
i de öppna, långs utmed gatorna spridda, salubodarne, och, till undvikande af,
berörde kostnader, sammanträngdes å torg och i hamnar, i samma mån inträffade, att
dessa blefve öfverlupna af både säljare och köpare, eller med andra ord af en så talrik
menniskomassa, att, oberäknadt stölder, äfven oordningar af mera förstörande och
betänklig beskaffenhet lätteligen kunde komma att ega rum, utan att ordningens, i antal
och krafter vida underlägsne, väktare förmådde deremot något uträtta, isynnerhet sorn
erfarenheten skall hafva visat, att vid dylika samkällsstörande- uppträden illasinnade
orostiftare voro mycket verksamma för att uppreta sinnena; och att handtverks- och
andra handelsvarors försäljning i minut å de allmänna försäljningsplatserna jemväl vore
skadlig, funne man, vid öfvervägande deraf, att hvarje burskapsegande handtverkare,
likasom minuthandlare, måste, för betäckande af de högt stegrade bodhyrorna och
öfriga med bodhandeln förenade betydliga omkostnader, ega en inkomstgifvande handel
och en liflig afsättning af sina varor, men att en sådan handel, hvaråt förflutna tider
haft att glädja sig, numera icke existerade och icke eller kunde finnas, hufvudsakligen
af den orsak, att torghandlarnes antal, hvilka icke fingo vidkännas några hyror eller
andra med bodhandlarnes jemförliga kostnader, följaktligen varit och vore i ständigt tilltagande;
hvilket missförhållande naturligtvis skulle på ett »sorgligt» sätt skada både
handel och näringar; också antydde de redan talrika cessionerna mer än tillräckligt
hurudana bodhandlarnes utsigter till bergning vore och komme att blifva. På grund
häraf och då, med undantag af födoämnen, alla andra varor, till undvikande af trängsel
å de både till anta! och utrymme alldeles otillräckliga allmänna försäljnings-platserna,
lämpligast borde, på sätt i mom. 1 är föreskrifvet, hållas till salu i öppna bodar, eller
andra upplagsställen, har motionären yrkat, att orden veller utom» matte ur mom. 2 utgå.
Af den uti ifrågavarande moment en hvar medgifna rättighet, att å allmänna
försäljningsplatser i städerna, vid eller utom marknader, sina alster och tillverkningar
till salu hålla, kan, enligt Utskottets öfvertygelse, icke hemtas anledning till antagande
af så beklagliga följder motionären här framställt. Snarare synes erfarenheten, under
den tidrymd författningen tillämpats, hafva ådagalagt att ifrågavarande stadgande i allmänhet
varit till belåtenhet för köpare och säljare ledande; och, Utskottet veterligen,
hafva icke några samhälisstörande oordningar deraf uppstått, eiler bodhandeln i någon
anmärkningsvärd mån minskats; men en inskränkning af denna rättighet, i den syftning
motionären föreslagit, skulle deremot otvifvelaktigt för många af de mindre bemedlade
bland handtverksklassen, hvilka icke ega tillfälle att hålla verkstäder eller salubodar vid
eller i närheten af allmänna platser och mera besökta ställen inom städerna, betaga
den fördelen alt, vid andra än marknads-tillfällen, få å allmänna platser afyttra sina
tillverkningar, och således medföra för handtverks-idkarne sådane olägenheter, hvilka i
icke obetydlig mån komme all bidraga till dessas obestånd, eller detsamma motionären
vill förekomma.
Utskottet får således
afstyrka bifall till motionärens ifrågavarande förslag.
6
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, iV.-o 129.
6 § morn. 1.
Ändring i detta mom. är yrkad
a) af Herr Nygren, som andragit att, då, vid bestämmande af det afstånd från
stad, hvarinom landthandel ej må bedrifvas, uppmärksamheten måste fästas icke blott
på beredande af lättnad åt landtmannen, att med minsta möjliga besvär och uppoffring
köpa behöfliga handelsvaror, utan äfven på städernas behof, så syntes det otvetydigt att
en inskränkning af landthandel borde vidtagas. Den, som bodde på endast 2 eller 3
mils afstånd från stad, hade större fördel af att der afsätta sina produkter, än hos
landthandlaren, och i glest bebodda orter, såsom Norrland oeh Vermland, hvarest stä
dernas
handel måste vara beräknad för vidsträcktare områden, än der, hvarest landskapets
fruktbarhet underhölle en större folkmängd, kunde städerna omöjligen i längden
bestå på den obetydliga handel, som vore att påräkna inom ett, till tre mil inskränkt,
område. Uppstädernas handlande kunde ej eller konkurrera med landthandlaren, då
den förre finge vidkännas betydliga algälder både till kommunen och staten, framför
den sednare, hvilken dessutom hade fördelen af lägre hyror, billigare lefnadskostnad
och lättheten att till binäring idka jordbruk.
Med anledning häraf har motionären föreslagit, alt Rikets Ständer måtte hos
Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att afslåndet fr åm stad, hvarinom landthandel ej
må idkas, måtte utsträckas till 5 i stället för 3 mil.
b) af Riksdagsmännen G. Bjerkander från Skaraborgs och Jöns Persson Irån
Blekinge län, hvilka ansett det område omkring stad, hvarinom, enligt förevarande moni.,
handelsbod å landet icke får anläggas, böra minskas, emedan nuvarande stadgande
skulle medföra olägenheter för dem af allmogen, hvilka äro boende på orter, der alståndet
emellan städerna icke utgöres af minst 6 mil. Medgifvandet af handelsbods
anläggande på kortare afstånd, än 3 mil, kunde icke blifva förnärmande för handlanderne
i städerna, enär landthandlarne i allt fall från dem laga sina förråder, hvaremot
det skulle komma att medföra en stor fördel isynnerhet för de mindre bemedlade bland
allmogen, som derigenom kunde få sina förnödenheter på närmare håll och utan att
behöfva besöka staden, hvilket förorsakade »både kostnad, tidsförlust och stundom
dryckenskapslastens befrämjande»; och sedan, genom Kongl. Kungörelsen den 7 f ebruari
1852, kommunerna ega rätt att afgifva yttrande öfver sökt rättighet till idkande af
landthandel, kunde den fara anses förebyggd, alt allt för många landthandlare skulle
uppkomma, helst vederbörande embetsmyndigheter icke, emot kommunernas bestridande,
lära meddela dylik rättighet, men kommunerna deremot vöre bäst i tillfälle att bestämma
fördelaktigaste platsen för handels bedrifvande, äfven om densamma icke skulle vara
på fulla tre miis afstånd från stad. Motionärerne hafva således föreslagit, Bjerkander:
att afståndet för landthandel idkande måtte bestämmas till 2 mil från närmaste stad,
dock med det förbehåll att alla till Kongl. Majrts Befallningshafvande ingående ansökningar
örn dylik rättighet skola, för att kunna bifallas, vara åtföljde af behörigt sockenstämmoprotokoll,
utvisande att den församling, uti hvilken handelsrörelsen skulle öppnas,
icke har någonting att deremot anmärka, äfvensom alt all slags handel med bränvin
och andra spirituösa drycker, i större eller mindre partier, må varda, vid handelsrättighetens
förlust, förbjuden; samt Jöns Persson: alt afståndet, hvarinom handelsbod icke
må å landet anläggas, måtte bestämmas till lf elier 2 mil, beräknade efter stora allmänna
landsvägens längd emellan staden och det ställe å landet, hvarest handelsbod
kommer att öppnas, och icke efter smärre och mindre begagnade vägar, de må vara
längre eller kortare.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 129.
7
Vid öfvervägande af dessa för de motsatta åsigterna anförda skäl, har Utskottet
kommit till den öfvertygelse, att det uti ifrågavarande mom. stadgade afstånd af
tre mil ifrån närmaste stad eller köping är det lämpligaste. En inskränkning uti rättigheten
till landthandels idkande på nämnde afstånd, så att, på sätt Herr Nygren föreslagit,
handelsbod icke skulle få å landet anläggas på mindre än 5 mils afstånd ifrån
stad, skulle för landet och särdeles de mindre befolkade delarne, hvarest afståndet
emellan städerna är längre, medföra stora olägenheter, hvaremot en utvidgning
af landthandeln, i enlighet med Bjerkanders och Jöns Perssons förslag, vore för ställer
och köpingar menlig; och då Utskottet således anser, att ej mindre landsbygdens
än städernas ömsesidiga fördelar och billiga anspråk, vid bestämmandet af det afstånd,
hvartill landthandeln bör från städer och köpingar aflägsnas, vunnit behörigt afseende,
samt förthy finner samma afstånd fortfarande böra bibehållas, torde något särskildt
utlåtande icke erfordras öfver de vilkor G. Bjerkander, under förutsättning af bifall
till yrkandet om landthandelns utsträckning, föreslagit, helst frågan om vilkoren för
bränvins-försäljning, i sammanhang med landthandel, redan är af det Särskilda Utskottet
behandlad; men i anledning af Jöns Perssons framställning, att våglängden måtte beräknas
efter stora allmänna landsvägen, får Utskottet upplysa, att Kongl. Maj:t, genom
särskildt Nådigt beslut af den 15 Augusti 1849, ansett författningens föreskrift i detta
hänseende böra på nämnde sätt tolkas.
På grund häraf får Utskottet hemställa,
alt någon åtgärd i anledning af Herr Nygrens, Jöns Perssons och
Bjerkanders ifrågavarande motioner icke mätte af Rikets Ständer
vidtagas.
Stockholm den 14 September 1854.
Reservationer:
af Herr Friherre Alströmer, C. J. O.
af Herr Törnebladh, C. O.
af Herr Lundh: »Oaktadt det i allmänhet anses som förkastligt, att i lagar och
författningar, som till allmän efterrättelse gälla, inrymma undantags-sladgar; så har
dock Utskottet i detta Betänkande icke tvekat, att, med anledning af en motionärs, på
inga giltiga skäl grundade, begäran, föreslå, att Rikets Ständer ville i underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om en ändring eller tillägg i 3 § mom. 1 af Handels-Ordningen
den 22 December 1846, äfvensom upplifvandet af en gammal Öfverslåthållare-Embetets
kungörelse, hvilken för ingen del är tillämplig på de förhållanden
i näringarne, som inträdt efter 1846 års närings-lagstiftning; hvarför jag anser dessa
föreslagna åtgärder högst olämplige, såsom innebärande undantag, dels för en enda
stad, dels för en orts allmoge. Jag tror det dessutom icke vara välbetänkt, att,
som skäl för ändring i den nya närings-lagstiftningen, föreslå upplifvandet af gamla författningar,
som hafva haft sin grund, och möjligen äfven sin billighet, i helt andra förhållanden
än de nu varande, emedan det icke lärer kunna nekas, att det gifves ganska
manga, som tro sig ega lika mycket skäl sorn Norrlands allmoge till obelåtenhet med
de nya förhållandena i näringarne, och hvilka säkert icke skulle underlåta alt också
åberopa gamla författningar som stöd för sitt ändringsbegär, om det skulle visa sig att
8
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskottets Betänkande, N:o 129.
detta vore rätta vägen till ett sådant mål. Då nu slutligen Kongl. Maj:t, i sin Nådiga
skrifvelse till Kommerse-kollegium den 29 September förlidet år, förklarat, »att Öfverståthållare-Embetets
kungörelse af den 5 Juni 1824, angående Norrländska allmogens
handelsrättighet i Stockholm, så vidt samma kungörelse innebär föreskrifter stridande
mot de uti Handels-Ordningen gifna allmänna bestämmelser, till kraft och verkan
upphört»; så har jag af alla dessa skäl icke ansett mig kunna tillstyrka den underdåniga
skrifvelsen, som Utskottet föreslagit; utan önskade fast heldre, att 3 § uti HandelsOrdningen
af den 22 December 1846 må förblifva oförändrad.»
Häruti instämde Herrar Gustafsson, Spångberg och Boman.
STOCKHOLM, tryckt hos ISAAC MARCUS, 1854.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskotlets Betänkande, A? 150.
1
M 130.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 21 Sept. 1834, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om utfärdande af
fullständig Förordning om val af Orgelnister, Klockare
och andra Kyrko-betjente.
Till Utskottets handläggning har remitterats, dels en inom Högvördiga PresteStåndet
väckt och af dess Enskilda Utskotts Lag-afdelning behandlad motion, deruti
vice Kontrakts-prosten, Lektor Melander, med erinran om det ofullständiga uti
nuvarande stadganden angående tillsättningen af de mindre ecklesiastika sysslor,
hvarå fullmakt eller konstitutorial af Pastor utfärdas, fästat uppmärksamheten på
behofvet af en fullständig Förordning om orgelnist- och klockare-val, samt til!
stöd för sin motion anfört, huruledes de anvisningar, som nu förefunnos uti åberopade
författningar, voro alltför otillräckliga och föranledde, utom andra olägenheter,
en skiljaktig och godtycklig behandling af dessa mål, synnerligast i fråga
om ansökningstid, om förslag, om besvär deröfver och tiden derför, om frågooch
val-dag, om rösträtt för frånvarande, och för pastors-boställe samt om ansvar
för röstvärfning, i hvilka afseenden bestämda föreskrifter alltså voro önskvärda;
dels ock följande af Högvördiga Preste-Ståndets Enskilda Utskotts Lag-afdelning,
med föranledande af motionen, uppgjorda
”Förslag
tiii
Stadga
om Val af Orgelnister, Klockare och andra Kyrko-betjente.
§ 1.
När Klockare- och Orgelnist-tjenst eller endera blifvit ledig, åligger det
Pastor i församlingen, eller den hans ställe företräder, att ledigheten i Stiftstidningen
en gång och i allmänna officiela tidningen 3:ne gånger utan uppehåll
Bih. lill R. Sl. Prot. 1833 & 1834. 8 Sami. 56 Haft, 1
2
Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskollels Betänkande, jy§ 130.
kungöra, och 60 dagars tid från den dag, då kungörelsen i den sednare finnes
första gången införd, förelägga, inom hvilken behörige sökande böra sig hos Pastor
anmäla samt sin skicklighet med vederbörliga betyg styrka.
§ 2.
Sökande till Orgelnist- eller Klockare-tjeust ingifve egenhändigt skrifven, till
Pastors-erobetet ställd ansökan, åtföljd af bilagor, i original eller lagligen bevittnad
afskrift, hvilka äro:
l:o För sökande till /l/oc/rare-syssla :
a) bevis om ålder, christendoms-kunskap, frejd och seder, utfärdadt af vederbörande
Pastor i den församling, der den sökande bor;
b) betyg om bokliga kunskaper, färdighet i skrif- och räken-konst samt
kännedom af vexelundervisnings-methoden, utgifvet af föreståndare vid
allmänt Folkskole-lärare-seminarium, på sätt 6 §, 1 mom. i Kongl.
Stadgan den 18 Juni 1842 angående folkundervisningen i Riket
föreskrifver;
c) betyg om kunskap och skicklighet i sång, utfärdadt af Kongl. Musikaliska
Akademien eller Director cantus vid allmänna läroverket i stiftsstaden,
eller ock af någon annan, af Dom-kapitlet, till examens anställande
och betygs utfärdande, förordnad person;
d) betyg om skicklighet i åderlåtning och vaccination, utfärdadt of Pro
vincial—läkaren;
e)
borgensförbindelse så lydande: »I händelse N. N. blifver lagligen utnämnd
till Klockare i N. N. församling, gå vi undertecknade, en för
begge (alla) och begge (alla) för en, uti full borgen, såsom för egen
skuld, för ali den skada och förlust, som, genom hans missvårdande
af de honom anförtrodde kyrkans tillhörigheter, församlingen tillskyndas
kan.»
2:o För sökande till Orgelnist-syssla:
a) Prestbetyg, i likhet med hvad för sökande till Klockare-syssla är föreskrifvet;
'
b) betyg om musikalisk kunskap, skicklighet i orgel-spelning samt nödig
kännedom om orgelverks vård, utfärdadt af Kongl. Musikaliska Akademien,
eller Director musices vid allmänna läroverket i stifts-staden
eller Domkyrko-orgelnisten;
c) borgensförbindelse, så lydande: »I händelse N. N. blifver lagligen utnämnd
till Orgelnist i N. N. församling, gå vi undertecknade, en för
begge (alla) och begge (alla) (Jpr en, uti full borgen, såsom för egen
skuld, för all den skada och förlust, som, genom hans missvårdande af
orgelverket, församlingen tillskyndas kan»;
Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskollels Betänkande, JY° 150.
3
d) betyg om kunskap och skicklighet i vaccination och åderlåtning, utfärdadt
af vederbörande läkare, erforderligt endast då tjenst sökes i lands
församlingar.
§ 3-
1 mom. Endast Kongl. Musikaliska Akademiens betyg gifver sökande från
andra stift till Klockare- eller Orgelnist—syssla ansöknings-rätt utom det stift sökanden
genom födseln tillhör.
2 morn. De i g 2 föreskrifna borgensförbindelser böra vara gifne af veder
häftige
personer och egenhändigt skrifne af endera af dem, borgensmännens under
skrifter
lagligen bevittnade samt vederhäftigheten styrkt af Pastor i den församling,
der den sökande och borgensmännen sitt rätta hemvist hafva.
3 mom. Till förenade Orgelnist- och Klockare-tjenster erfordras alla de i
§ 2 föreskrifna betyg.
§ 4.
Sökande, som befmnes samtidigt innehafva förslag till flere än en Klockareeller
Orgelnist-bestäilning, skall till hvarje af dessa anses obehörig och hans rum
å förslaget med annan sökande fyllas, antingen han redan på någotdera stället
undlått de väljandes kallelse, eller icke. Samma äfventyr vare äfven den underkastad,
hvilken samtidigt söker flera Klockare- eller Orgelnist-befattningar, till
hvilka förslag icke upprättas, eller någon sådan samtidigt med en, hvartill förslag
eger rum.
§ 5.
Den, som inom behörig tid sökt, men före samma tids utgång sin ansökning
hos Pastor icke vederbörligen återkallat, kan eller får ej sedermera sin ansökning
återtaga eller förslaget sig afsäga, utan böra alla de en gång föreslagne komma
under omröstning vid valet; den händelse likväl undantagen, att eri sökande eller
föreslagen, genom sjukdom eller annan tillfällighet, bevisligen blifvit urståndsatt att
sysslan förestå, då Pastor må pröfva hans skäl och förslagets afsägelse medgifva;
börande Pastor, i detta fall, af de öfrige sökande med den skickligaste fylla förslaget
eller, om så nödigt är, enligt 7 §, ny ansökningstid till det ledigblifna
rummet kungöra.
§ 6.
Ofver de vid ansöknings-handlingarne fogade borgensförbindelsers antaglighet
skall Pastor inhemta församlingens yttrande vid sockenstämma; men Pastor ensamt
tillkommer pröfnings-rätten af alla öfriga de sökandes betyg, hvilka, då de befin
-
4
Allm. Bcsv.- och Ekon.-Utskotlets Betänkande, Jfs 130.
nas underhaltiga, icke må till förslagsrum föranleda, äfven om endast ett otillräckigt
antal sökande sig anmält.
§ 7-
Inom en månad efter ansökningstidens utgång skall Pastor, i händelse tillräckligt
antal af kompetente sökande sig anmält, föreslå församlingen de 3:ne mest
tjenlige och skicklige; men i brist af fullt antal behörigt dokumenterade sökande
kungöre Pastor, på sätt i § 1 sägs, ny ansökningtid, efter hvars förlopp förslag
upprättas, äfven om icke flere an en eiler tvenne sådane sökande sig anmält.
§ 8.
Det upprättade förslaget skall Pastor nästföljande Söndag från predikstolen
kungöra församlingen, och, derest icke inom 50 dagar derefter besvär blifvit anförda,
kalla de löreslagne, att, på of honom föreskrilna Söndagar, offentligt prof aflägga,
hvarom dessutom särskildt bör 14 dagar före första profvet i församlingen
kungöras. Styrker någon af de löreslagne laga förfall, att å den utsatta profdagen
sig infinna, varde annan lämplig dag honom förelagd till prolvets fullgörande.
Profdagarne bestämmas så, att hvarken val-längdens justering eller valdagen må på
bönedag eller större högtidsdag komma att förrättas.
§ 9-
På sista profdagen utlyses sockenstämma till påföljande Söndag, då val-längden,
genom Pastors försorg och på kyrko-kassans bekostnad anskaffad, justeras och
af honom samt minst 2:ne valberättigade socknemän underskrifves, för alt vid valet
gälla till efterrättelse. Slutligen och efter uppläsande af 9—16 §§ i denna Stadga
tillkännagifve då Pustor, att valet kommer att ske å sockenstämma 14 dagar efter
den dag, då val-längden blifvit justerad, hvarom jemväl pålyses nästföljande Söndag.
§ »o.
På den för valet utsatta dagen förrättas detsamma efter gudstjenslen, enligt
den röslberäkning, som på hvarje ställe vid Prestval följes, af Pastor eller, i händelse
af för honom inträffadt laga förfall, af den Prestman, han dertill förordnar;
kunnande frånvarande röstegare genom skriftlig, med namn och sigill, eller 2:ne på
en gång närvarande vittnens påskrift, försedd voteringssedel, eller ock genom
mundtlig, likaledes af 2:ne vittnen under edelig förbindelse till protokollet intygad,
fullmakt sin röst afgifva.
§ 11.
Vid Klockare- eller förenade Klockare- och Orgelnist-tjenster afgifver Pastor
sina röster sist, så väl för bostället, som för sitt embete, hvilken sednare, eller
Allm. Besv.- och Ekon.-Ut sko Hets Betänkande, JYs 150.
embetsrösten, beräknas till hälften af de församlings-röster, som vid valet afgifne
och för laglige erkände äro; men angår valet blott en Orgelnist-syssla följes
Kongl. Kyrkolagens föreskrift i 24 Kap. 30 <§. Innehafves pastoralvården under
vakans af vikarierande Pastor, afgifve han embetsrösten, men för pastors-bostället
röstas enligt Prestvals-förordningen d. 1 April 1843 § 20, eller efter hvad för
särskilda orter kan vara föreskrifvet. För tillsättning af Klockare och Orgelnister
i Lunds och Götheborgs stift förfares efter hvad derom särskildt är stadgadt.
§ 12-
Efter slutadt val, och sedan de föreslagnes röstetal i val-längden blifvit utfördi
och kungjordt, vare densamma såsom justerad ansedd och underskrifves jemte
protokollet, sedan detta blifvit uppläst och godkändt, af valförrättaren och minst
2:ne valberättigade socknemän; slutligen uppläser valförrättaren 13 och 16 §§
här nedan samt meddelar följande besvärs-hänvisning: »Den med detta val missnöjde
må deri söka ändring genom besvär, som, åtföljde af behörigen styrkt afskrift
utaf val-protokollet, ingi Ivas till stiftets Domkapitel innan kl. 12 å 30:de
dagen efter valdagen, den likväl oräknad, eller, om helgedag då infaller, å nästföljande
söcknedag. Besväranden åligger jemväl, att, inom 14 dagar, efter det
besvären sednast bordt inlemnas, till valförrättaren aflemna diarii-utdrag från Domkapitlet
öfver besvärens ingifvande. Försummas något af detta, vinner valet laga
kraft.»
§ 15-
Uti de församlingar, der rättighet alt Klockare och Orgelnist tillsätta lagligen
innehafves af Patrono Ecclesiae eller eljest af någon särskild myndighet, skall,
inom 4 månader efter ledigheten till tjensten, af den det vederbör utses en i
alla afseenden skicklig man, hvilken före utnämningen skall hos församlingens
Pastor förete alla utaf sökande till dylik tjenst erforderliga betyg och handlingar.
Finnes emot den utseddes behörighet något att lagligen anmärka, åligger det Pastor
derom underrätta Patronen eller den utnämnande myndigheten och skälen
till anmärkningen skriftligen meddela, jemte besvärshänvisning. Skulle utnämning
icke dess mindre följa, skall Pastor saken i Domkapitlet ofördröjligen anmäla.
Om ett sådant utnämnande, som bör ske skriftligen till Pastor, skall, der det af
honom godkännes, församlingen underrättas i allmän sockenstämma.
§ H.
All röstvärfning, på hvad sätt som helst bedrifven, till val af ofvannämnde
Kyrkobetjente, såsom ock af Folkskole-lärare med eller utan förening af Klockareoch
Orgelnist-syssla, vare strängeligen förbjuden. Sker den af någon å ett förslag
uppförd, straffes han med 16 R:dr 32 sk. B:ko böter och varde sitt förslags
-
6
Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskollels Belänkande, M ISO.
rum förlustig. Hvar och en annan, som med sådan röstvärfning beträdes, bote
8 R:dr 16 sk. B:ko och vare ogillad hans röst i det valet, om han rösträtt dervid
eger.
§ *S
Besvär
öfver röstvärfning må, inom i 12 § härofvan föreskrifven tid, i Domkapitlet
skriftligen anföras endast af dem, sorn sjelfve hafva rösträtt, eller af de
föreslagne. Dessa besvär böra innefatta bestämd uppgift ej mindre af ämnen och
personer, som utgöra föremål för klagan, än äfven af de vittnen och andra omständigheter,
som till bevis derom åberopas; i annat fall vare besvären af Domkapitlet,
utan kommunikation, ogillade i alla de delar, der denna föreskrift icke
blifvit iakttagen.
§ 16-
Mål, som angå röstvärfning eller andra lagbrott, skola till verldslig Rätt
förvisas, när angifvelserna äro så bestämda, som här ofvan sägs; men till Domkapitlets
pröfning höra alla frågor om fel i val-längden, om rösträttighet, som biif- ,
vit orätt vägrad eller medgifven, för högt eller ringa beräknad, samt om felaktigheter
blifvit af valförrältaren begångna, med hvad mera dylikt, som besvären angår.
Der Domkapitlet icke finner skäl att besvären utan kommunikation afslå,
varda de med vederbörande, dem de i någon måtto angå kunna, kommunicerade,
med föreläggande af viss tid till förklarings afgifvande, vid förlust af rättigheten
att varda hörde.
§ 17.
Sedan vederbörligt val eller antagande af Klockare eller Orgelnist försiggått
och vunnit laga kraft, skall Pastor genast derefter genom sockenstämmo-prötokolls--  utdrag, å stämpladt papper enligt gällande Chartse-Sigillatce-förordningen, fullmakt
för den valde utfärda; börande denne, innan tjensten tillträdes, vid sockenstämma
tro-, huldhets- och tjenste-ed aflägga.
§ 18.
Befullmäktigad Klockare och Orgelnist, eller endera, har ingen tillträdesrätt,
om enka eller omyndige barn efter den aflidne Klockaren eller Orgelnisten finnas,
förrän deras tjenste- eller nåd-år tilländagått.
§ 19-
När Kyrkovaktar otjenst blifver ledig, kungöre Pastor genast 3:ne Söndagar å
rad från sockenkyrkans predikstol, att välfrejdade och till tjensten duglige sökande
ega att, sist inom 60 dagar från den dag, då kungörelsen första gången blifvit
från predikstolen uppläst, sig hos Pastors-embetet skriftligen anmäla. Då den
Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskollels Betänkande, JY° 130.
7
föresätta ansökningstiden är slutad, och sednast 1 månad derefter, skall Pastor
uppsätta och från predikstolen genast kungöra förslag å 3:ne de tjenligaste sökande,
hvarvid afskedade välfrejdade krigsmän framför andra böra komma i åtanke,
så vida de till tjensten hafva erforderlig duglighet. I brist af 3:ne behörige sökande
varde ny ansökningstid kungjord. Å lagligen utlyst sockenstämma eger
församlingen ensam rätt, att af de föreslague välja den, om hvilken församlingen
kan sig förena; men derest en sådan förening icke kan vid sockenstämman åvägabringas,
anställes antingen genast eller å annan tjenlig dag val; börande dock
derförinnan Pastor hafva justerat den, genom hans försorg, upprättade val-längden.
, Omröstningen företages på sätt Kongl. Förordningen om sockenstämmor föreskrifver.
Sedan val-längden underskrifven är, lemnäs besvärs-hänvisning enligt sistnämnde
Kongl. Förordning. Så snart valet vunnit laga kraft, meddele Pastor den
valde utdrag af protokollet, på behörigen stämpladt papper, till säkerhet å tjensten,
den han vid den tid, som af församlingen bestämmes, eger att tillträda.
§ 20.
Kantorer, Orgeltrampare, Kyrkodrängar, Dödgräfvare och Ringkarlar, hvilkas
tjenster äro så svagt lönte, alt dervid inga vikarier kunna underhållas, men likväl
af den oumbärlighet i vissa församlingar, att de vid uppkommen ledighet genast
måste återbesättas, eger Pastor, utan föregående förslag, med församlingens samtycke,
om de ständig lön erhålla, men annars med Kyrko-rådets vetskap, att af
välfrejdade och till sysslan skicklige personer utan dröjsmål antaga och, likaledes
genom utdrag af protokollet, på stämpladt. papper, vid tjensten försäkra, så länge
de dertill duglige och deruti hörsamme äro.»
Utskottet har ifrågavarande motion och förslag i öfvervägande tagit; och som
de allmänna bestämmelser rörande detta ämne, hvilka kunna vara af nöden, redan
finnas uti olika, hittills gällande författningar, samt ett sådant sammanförande
af dessa särskilda stadganden, som innefattas uti det framlagda förslaget, hvars
förtjenstfullhet Utskottet villigt erkänner, dels inom vissa stift redan finnes utarbetadt,
dels ock kan, i sammanhang med instruktioner för kyrkobetjeningen,
med mera fördel stiftsvis uppgöras med de modifikationer i afseende å specialbestämmelser,
hvartill olika förhållanden å olika orter kunna gifva anledning;
alltså anser Utskottet sig
icke böra tillstyrka Rikets Ständer att, i anledning af den väckta
motionen, vidtaga någon åtgärd.
Stockholm den 21 September 1834.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, 1854.
Allm. Besv»- och Ekon.-Utskoltets Betänkande, J\i 13å.
1
J\s 131.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 9.2 Sept. 1884, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner, dels om utredning
af tolag ens tillkomst och rättvisare grund för densammas
fördelning; dels ock om rättighet för Fiskeläget Torekow,
att uppbära tolag för alla varor, som derstädes lossas
eller lastas efter förolyckade fartyg.
Uti förenäranda ämnen hafva inom Hedervärda Bonde-Ståndet motioner blifvit
väckte af:
J:o) Riksdags-fullmäktigen Nils Larsson från Jemtlands län, som anfört hurusom
de tolags-afgifter, hvilka stapelstäderne i riket tid efter annan ät sig utverkat,
numera uti åtskilliga af dessa städer såsom Stockholm, Götheborg, Norrköping,
Carlskrona och Wisby, voro orimligt höga, då de i Stockholm utgjorde 2'/3,
i Götheborg 2, i Norrköping 1%, i Carlskrona 3 och i Wisby ej mindre än 4
procent af värdet å inkommande varor, hvilket värde dessutom, såsom varande
för lång tid tillbaka bestämdt, högst betydligt öfverstege varornas nuvarande värden,
så att den tolags-afgift, nu uppräknade städer uppbure, i de trenne förstnämnde
uppginge till 4 å S procent och i Carlskrona och Wisby till 6 å 7,
ända till 10 procent af verkliga varuvärdet. Redan vid 1829 års Riksdag hade
uppmärksamheten härå blifvit väckt och dåvarande Bevilinings-Utskott, till hvars
utlåtande i ämnet motionären hänvisat, hade antagit att den inkomst, som till—
1’ölle samtliga stapelstäder under den gemensamma rubriken tolag, då stege till en
half million R:dr. Sedermera hade en mängd artiklar, hvilka vid denna tid voro
till införsel förbjudna, Irigifvits, äfvensom varu-importen i allmänhet betydligt ökats,
hvaraf äfven följt förökning i städernas inkomster af dessa afgifter, och kunde
man sålunda med all sannolikhet antaga, alt sammanlagda beloppet, i alla stapelstäder,
af tolags-afgiften för inkommande varor för närvarande utgjorde en million
R:dr B:ko. Sjelfva den grundsats att berörde tolags-afgift skall beräknas efter
varuvärdet, vore oriktig, enär detta värde i ytterst lå fall kunde kontrolleras. I
Norrige och flerestädes utomlands uppbure städerna för underhållet af kajer och
broar, jemte öfrige, för sjöfarten och varu-trafiken erforderliga, anstalter, en viss
procent af tull-afgiften, och staden Malmö, der tolagen erlägges med 13A procent
af tull-beloppet, oaktadt fä städer i Sverige torde på sednare tider hafva gjort så
Bih. lill R. St. Prol. 11553 & 1854. 8 Sami. 37 Haft.
2
Allm. Besv.- och Ekon.-Clskottets Betänkande, M 131.
stora kostnader som nämnde stad för varu-rörelsens underlättande, har visat att
denna grund för tolagens bestämmande läte sig äfven här i landet tillämpas.
Härtill komme den stora olikheten i belopp, hvarmed i olika städer tolags-afgifterne
utginge, t. ex. i Stockholm med 2V3, men i Calmar blott med 3/8 procent,
i Götheborg med 2, men i Sundsvall med endast % procent o. s. v., hvilket
förorsakade att handeln och varu-trafiken rycktes frän sina naturliga vägar, att
betydliga förtullningar af varor för att vinna den ansenliga besparingen i tolagsafgift,
verkställdes i sådana mindre stapelstäder, der tull-behandlingen ej vore
eller kunde vara underkastad den offentlighet, sorn i de större stapelstäderna, och
att, på detta sätt, tullförsnillning, till minskning af Statens inkomster, uti icke obetydlig
grad befordrades.
Då likväl detta ämne vore alltför inveckladt och vidtomfattande för att af
Rikets Ständer kunna fullkomligt utredas, har motionären föreslagit, att Rikets
Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
till tiden för nästa Riksdag låta utreda tolagens tillkomst och förhöjning under
dess särskilda titlar, äfvensom det belopp, som stapelstäderna de sednare åren under
denna rubrik uppburit, samt, med delgifvande åt Rikets Ständer af denna
utredning, i Nådig proposition föreslå en riktigare och rättvisare grund för tolagsafgiftens
beräkning, än den nuvarande, så att denna afgift, så vidt möjligt, blefve
densamma i alla stapelstäder; samt att emellertid och intilldess en sådan principenlig
reglering af tolags-afgiften kunde komma till stånd, Kongl. Majit täcktes
låta öfverse och rätta den tullvärde-tariff hvarefter ifrågavarande afgift nu uppbäres.
2:o) af Riksdags-fulimäktigen Johannes Bengtsson från Christianstads län.
Med anförande hurusom vid de strandningar, som ofta inträffade vid Torekows
fiskeläge och på Hallands Wäderö, det fran de förolyckade fartygen bergade godset
af kuslboerne fördes i land till Torekow' samt derstädes försåldes, men sådant
oaktadt tolags-afgiften lör dessa varor icke tilllölle Torekow, utan uppbures af
Helsingborgs stad, hvars rätt till tolag för varor, som aldrig i dess hamn inkomma,
dock kunde synas tvifvelaktig, har denne motionär hemställt, huruvida det
icke vore billigt, att, då tolag blifvit städerna tillerkänd för vidmakthållande af
tullhus och brobyggnader, samt Torekows fiskeläge sjelf bekostat och fortfarande
underhölle sin hamn, Torekow tillerkändes rättighet att hädanefter uppbära lika
stor tolag, som Helsingborg hittills uppburit, för alla sådana varor som i Torekow
lossas eller lastas efter förolyckade fartyg.
Utskottet, som ansett lämpligt att i ett utlåtande sammanföra dessa med
hvarandra sammanhang egande frågor, får nu deröfver sig yttra.
Beträffande således först Ni/s Larssons motion, får Utskottet erinra derom,
att Rikets Ständer, i anledning af Bevillnings-Utskottets Utlåtande M 15 redan
beslutat till Kongl. Majit ingå med underdånig skrifvelse, innefattande underdånig
begäran att, med afseende å det missförhållande, hvari tolagen nu står till grun
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskoltets Betänkande, Ai 152.
3
derna för sjelfva tull-lagstiftningen, Kongl. Majit ville vidtaga sådane åtgärder,
som för slutlig lösning af frågan om tolagens reglering finnas lämpliga; och får
Utskottet, vid sådant förhållande vördsamt hemställa,
att Nils Larssons förevarande motion icke måtte till någon åtgärd
af Rikets Ständer föranleda.
Vidkommande derefter Johannes Bengtssons framställning, så enär Torekow,
såsom varande endast fiskeläge, hitintills icke egt uppbära den, under namn af
tolag, Rikets stapelstäder medgifna rättighet till erhållande af en viss afgift utaf
sådana varor, som till dessa städer från utrikes orter ankomma eller dit afgå,
samt, enligt Utskottets mening, något giltigt skäl, hvarför ifrågavarande, Helsingborgs
stad, mot stadgade förbindelser, tillagda rättighet skulle i vissa fall öfverflyttas
på Torekows fiskeläge, icke förefinnes, anser Utskotiet sig böra vördsamt
hemställa,
att den härom väckta motionen må lemnäs utan afseende,
Stockholm den 21 September 1854.
J\s 132.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 22 Sept. \S54, lil. 2 e. ni.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändring uti nu
gällande stadganden rörande behandling och försäljning
af s. k. strandvraksgods.
Uti ett inom Hedervärda Bonde-Ståndet afgifvet Memorial, hvilket blifvit till
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitteradt, har Riksdags-fulimäktigen
Johannes Bengtsson från Christianstads län hemställt alt, enär genom Kongl. Majlis
Nådiga Bref till General-Tull-Styrelsen den 50 September sistlidet år, angående
behandling och försäljning af s. k. strandvraksgods, tullbctjeningen erhållit uteslutande
rätt till sådan behandling och försäljning, men denna åtgärd, enligt motionärens
mening, skulle ledt till minskning uti den i förenämnda hänseende förut
varande kontroll, Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla
om återkallande af berörde Nådiga beslut, samt att den, Magistraten för städerna
och Kronobetjeningen för landet, enligt särskilda påbud, såsom 4 Kap. Sjöskadebalken
i 1667 års Sjö-lag, General-Tull-Styrelsens Cirkulär den 11 April 1852
m. fl., förut tillkommande rättighet och skyldighet att besigtiga, förteckna och
4
Allm, Bese. och Ekon.-Utskottets Betänkande, JU! 153.
värdera strandvraksgods, samt, då försäljning deraf ifrågakomma densamma ombesörja,
måtte dem ånyo uppdragas.
Vid besvarandet af denna motion får Utskottet upplysa, att sedan GeneralTull-Styrelsen
hos Kongl. Maj:t gjort underdånig framställning om åtskilliga förändrade
föreskrifter i afseende på behandlingen af så kallade strandvraksgods, som
vid Svenska kusterna upphämtas, samt redovisningen för de medel, hvilka vid försäljningen
deraf för Kronans räkning inflyta, så har Kongl. Maj:t, efter inhämtande
af så väl Kommerse-kollegii som Stats-konlorets yttranden i ämnet, under
den 30 September sistlidet är stadgat: alt, då strandvraksgods anträffas, vederbörande
Tullkammare skall om besigtning deraf föranstalta, med iakttagande, att,
derest besigtning sker i stad, Tullkammaren bör dertill begära biträde af en Magistratsperson,
samt att, då dylik förrättning eger rum å landet, antingen om
verkställigheten deraf anlita vederbörande Kronobetjent, eller ock dertill förordna
någon af Tullbevakningen, med biträde, i vigtigare fall, af en eller flera sakkunnige
personer, dem Tullkammaren jemväl eger utse; alt olla auktioner till försäljning
af strandvraksgods, så väl i städerna, som på landet, skola af vederbörande Tullkammare
och Konfiskations-kontor eller genom deras försorg förrättas; samt att
de för försåldt strandvraksgods influtna medel skola af Tullkammaren eller Inspektionen
redovisas på enahanda sätt, som för konfiskalionsmedel föreskrifvet är.
Då, genom de af Kongl. Maj:t sålunda nyligen meddelade föreskrifter i fråga
om behandling och försäljning af s. k. strandvraksgods, enligt Utskottets öfvertygelse,
all nödig kontroll emot missbruk blifvit föreskrifven samt enär Utskottet
icke af de utaf motionären uppgifna författningar, eller af andra stadganden i ämnet,
kunnat finna det Magistraterna eller Kronobetjeningen å landet, före utfärdandet
af ofvanberörde Kongl. Bref, haft sig i afseende å försäljning af dylikt gods,
någon uteslutande rättighet tillagd, anser Utskottet sig böra vördsamt hemställa,
att någon åtgärd i anledning af motionen icke mätte vidtagas.
Stockholm den 21 September 1834.
M 133.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 22 Sept. 1834, kl. 2 c. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om Kronoskjuls-skyldiges
befrielse från krut-transporter.
I sammanhang med yrkande om förhöjning af legan för Kronoskjuts, har
Riksdagsmannen Anders Ersson från Stora Kopparbergs län, med hvilken J. Berg-,
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, Jt? 155.
5
ström och Johan Andersson från samma län instämt, uti en till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet remitterad motion, anfört hurusom kronoskjutsen i Bergslagen
och särdeles i närheten af det i Stora Kopparbergs län belägna Klosters
krutbruk vore för allmogen besvärande, derigenom att bergslagernes enskilda behof
af krut dem tillställdes med kronoskjuts, hvarför lega af endast 16 sk. Banko
milen erlades, en ersättning, som icke motsvarade fjerdedelen af verkliga kostnaden,
helst för utgörande af denna skjuts som minst fem gånger om året påkomme, åboen
stundom nödgades färdas ända till fem mil utan ersättning. Till lindring i kronoskjuts-besväret
har motionären derföre yrkat, att jordegarne måtte helt och hållet
befrias från all krutskjuts för enskilda bruk och bergslager, samt att den kronoskjuts,
som derutöfver utgjordes, måtte ersättas med en lega af 32 sk. B:ko milen.
Utskottet, som uti Betänkandet JVS 89 redan yttrat sig öfver den yrkade
förhöjningen i legan för kronoskjuts, hvilken fråga genom Rikets Ständers beslut
blifvit afgjord, har således nu endast att besvara motionen för så vidt den afser
jordegarnes befrielse från utgörande af kronoskjuts för transporterande af det krut,
enskilda bergslager från Kronans förråder erhålla. Utskottet får dervid upplysningsvis
meddela, att såväl tillverkningen som försäljningen af krut från äldre tider
tillbaka uteslutande tillhört Kongl. Maj:t och Kronan, genom hvars försorg
betydligare transporter af krut, vare sig för Kronans eller enskildas behof jemväl
blifvit verkställda, i afseende hvarå, jemte det föreskrifter meddelats om särskilda
försigtighetsmått, genom Kongl. Brefvet den 20 Juli 1762 stadgats, att dylika
transporter skola, så vidt möjligt är, ske sjövägen, »så att landet skonas för kronoskjuts.
» Angående det krut, som för bergslagerne erfordras, är genom Kongl.
Brefvet den 4 Oktober 1813 föreskrifvet, att reqvistioner derå böra vid hvarje
års slut afgifvas till Bergmästaren, som insänder desamma till Bergs-kollegium,
hvarefter vederbörande genom Krigs-kollegii försorg erhålla anordningar; och beträffande
särskildt Wermlands bergslag får denna, enligt Kongl. Brefvet den 24
April 1820, sitt krulbehof på Kronans bekostnad sig tillsändt från Husby Klosters
krutbruk, »med vilkor, att transporten besörjes af Justitiariatet och alt de tillfälligheter,
som, emot förmodan, skulle kunna förefalla under transporterna från bruket
till Wermland, blifva för justitiariatets eller bergslagens eget äfventyr och räkning.»
Då det således vill synas som tillbörligt afseende blifvit fästadt derå, att de
skjutskyldige icke utöfver hvad oundgängligen erfordras, varda med krut-transporter
betungade, samt det för undvikande af olyckshändelser, som vid ett ovarsamt
handterande af denna (ärliga vara lätt kunna inträffa, är nödvändigt, att vissa
föreskrifna försigtighetsmått vid forslandet iakttagas, men dessa icke kunna vederbörligen
handhafvas, derest forslingen af den enskilde verkställes, finner Utskottet
sig böra hemställa,
det motionen icke måtte till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 September 1834.
6
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, JU 134.
J\o 134.
Ank. till Eip.-Utsk. d. 22 Sept. 18S4, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om upphörande af
melallvägarne i städerna Westerås, Arboga och Köping
samt vid Strömsholm.
Inom Hedervärda Bonde-Ståndet har uti afgifven motion, hvilken blifvit till
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets behandling öfverlemnad, Riksdags-fullroäktigen
Johan Bergström frän Stora Kopparbergs län anfört huruledes, uppå
derom gjorda underdåniga ansökningar, städerna Westerås, Köping och Arboga
blifvit, genom Kongl. Brefven den 2 Juli 1816 och 17 November 1818, beviljad
en tillökning i vågpenningarne för effekter af koppar, stång- och tackjern, messing,
stål, spik, pannsmide samt takplåtar, så att dessa afgifter numera derstädes,
äfvensom vid Strömsholms våg, utgjorde 2 sk. 8 r:st. B:ko för skeppundet, hvar
till
dessutom komme andre, af dessa vågpenningar beroende, under åtskilliga benämningar
utgående afgifter, hvilka uppginge, på Westerås våg, ända till 8 sk. 9
r:st. och på Strömsholms, till 7 sk. 8 r:st. för skeppundet.
Dessa afgifter hade, enligt motionärens förmenande, hufvudsakligen tillkommit,
dels i ändamål att upprätthålla ett onaturligt prohibitiv-system, genom den kontroll,
som derigenom lades på smides-rätten, dels ock för att medelst dessa afgifter
förbättra lönevilkoren för städernas Magistrater och tjenstemän. Det förra
motivet syntes likväl numera hafva i väsentlig mån försvunnit, sedan tillverkningsfriheten
af metaller blifvit obegränsad, och beträffande det sednare motivet, s§
förmodade motionären att, derest städernes inkomst af berörde afgifter med något
betydligare belopp öfverstege aflönings-kostnaden för de tjenstemän och betjente,
som egde befattning med ifrågavarande uppstads-vågur, hvilke tjenstemän och betjente
naturligtvis skulle indragas i den mån vågarne befunnes öfverflödiga, ersättning
härför skulle kunna erhållas på ett lämpligare sätt, än genom dessa, rörelsen
hämmande, intrader. Den sålunda genom metall-effekternas omlastning i uppstäderna,
för att der vågföras, i stället att direkte afgå till utskeppnings-orten, förorsakade
tidsutdrägt och kostnad, vore dessutom icke allenast ändamålslös, hvad
nödig kontroll beträffade, utan älven, genom varans fördyrande, hinderlig för det
Svenska jernets afsättning i utlandet, enär det sålunda i uppstaden vågförda jernet
måste för andra gången vågföra så export-orten med en ytterligare betydlig kostnad,
uppgående t. ex. på Stockholms våg till 10 sk. 4 rist. per skeppund. Nödvändigheten
att undanrödja detta gagnlösa och skadliga band på vår jernhandtering
hade gjort sig alltmera kännbar, sedan afsättningen i utlandet af vårt jern blifvit
genom konkurrensen försvårad, och af sådan anledning hade ock Kongl. Majit
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, JU 134.
7
genom Nådigt Bref den 13 April 1849 bifallit sökt indragning af metallvågarne
vid Bvelfven och Hedemora, äfvensom, i afseende å städerne Åmåls, Carlstads och
Hedemoras yrkande om godtgörelse för deras genom vågarnes indragning förlorade
behållna inkomst, sig utlåtit: »att, enär vågarne icke blifvit inrättade för städernas
gagn och nytta, utan i främsta rummet till bruksrörelsens befrämjande, Kongl.
Maj:t funne berörda yrkande endast föranleda det Nådiga förklarande att, i händelse
genom våg-afgifternas försvinnande någon brist skulle uppstå i de för nämnde
städers behof erforderliga inkomster, det på särskild underdånig ansökning och
Nådig pröfning af förhanden varande omständigheter skulle ankomma, om ock i
hvad mån utväg till ersättning för den förlorade vågafgifts-behållningen kunde
nämnde städer på annat sätt beredas.»
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, och då de ifrågavarande afgifterne,
utan att bereda någon nytta eller vara behöfliga för en förut nödig ansedd kontroll,
endast betungade rörelsen, icke blott genom den synliga penninge-utgiften,
utan kanske ännu mer genom de stora hinder och flerahanda obehagligheter,
hvilka derifrån vore oskiljaktiga, har motionären föreslagit, att Rikets Ständer
måtte uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla: »det skyldigheten, att vid
vågarne i städerna Westerås, Arboga och Köping samt vid Strömsholm vågföra
effekter af koppar, stång- och tackjern, messing, stål, spik, pannsmide och takplåtar
må upphöra, samt, i följd deraf, de nu der erläggande vågpenningar och
öfriga afgifter försvinna.»
Som, på sätt motionären sjelf, ur Kongl. Maj:ts till Bergs-kollegium aflåtna
Nådiga skrivelser den 13 April 1849, angående upphörande af vågarne i Hedemora
och vid Byellven, anfört, vågarne icke blifvit inrättade för städernas gagn
och nytta, utan i främsta rummet till bruks-rörelsens befrämjande, finner Utskottet
sig så mycket mindre kunna tillstyrka bifall af motionen, som, derest ifrågavarande
metall-vågar komme att upphöra, de bruks-idkare, kvilka hade behof af att vid
de ställen, hvarest samma vågar befinnas, fortfarande hålla upplag af sina bruks
effekter,
blefve nödsakade, ätt för sådant ändamål aflöna särskilda kommissionärer,
hvilket åter komme att förorsaka betydligt högre kostnad, än som af nuvarande
våg-inrättning föranledes. På dessa skäl, och dä det är bruksidkarne obetaget,
att i detta fall, såsom vid indragningen af metall-vågarne vid Byelfven och i Hedemora
egt rum, sjellve om en sådan åtgärd hos Kongl. Maj:t göra underdånig
ansökning, får Utskottet hemställa,
det ifrågavarande motion icke mätte till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 September 1834.
Res er va tion
anmäldes af Riksdags-fullmäktigen Joh. Bergström.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, 1854.
Allm. Desv.- och Ekonomi-Ulskoltels Memorial, Jts 15S och Utlåtande, M 156. 1
JfS 135.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 13 Okt. 1834, kl. 12 m.
Memorial, i anledning af återremiss af Betänkandet 133-
Höglolliga Ridderskapet och Adeln har lill Utskottet återremitterat ofvannämnda
Betänkande, om kronoskjuts-skyIdiges befrielse från krut-transporter; men
som öfrige Riks-Ständen samma Betänkande bifallit,
kan äterremissen icke föranleda vidare handläggning af denna fråga.
Stockholm den 9 Oktober 1854.
M 136.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 13 Okt. 1834, kl. 12 m.
Utlåtande, i följd af Riks-Stdndens beslut, med anledning
af Betänkandet M 115, i fråga om Elementar-läroverken
m. m.
Bland Utskottets uti nämnda betänkande gjorda hemställningar, hafva de med
B, C, D, F, G, II och K utmärkta blifvit godkända, dels af samtlige Riks-Stånden,
dels af tre Riks-Stånd, så att endast de i punkterna A, E, I och L upptagna
frågor kunna komma under vidare handläggning af Utskottet; blifvande dessa frågor
hvar för sig här nedan behandlade.
Uti denna punkt hade Utskottet tillstyrkt, att Rikets Ständer skulle hos
Kongl. Majit i underdånighet anhålla, »att en ny skolordning måtte, på de af
»Kongl. Majit och Rikets Ständer redau gillade grunder, med möjligaste första
»utfärdas»; och har Utskottets förslag i denna del blifvit i sin helhet godkändt af
Höglolliga Ridderskapet och Adeln samt af Vällofliga Borgare-Ståndet, hvaremot
Ilögvördiga Preste-Ståndet beslutat, att orden: »på de af Kongl. Maj:t och Rikets
Ständer redan gillade grunder», skulle ur den ifrågavarande underdåniga framställningen
uteslutas, samt Hedervärda Bonde-Ståndet åter, att ordet »gemensamt»
skulle näst före orden »redan gillade grunder» uti den underdåniga skrifvelsen inflyta.
Bih. lill R. St. Prot. 1855 & 1854. 8 Sami. 58 Höft. 1
2
Allm. Besv.- och Ekonomi-Ulskollcls Ullålande, J)G 136.
I anledning af de sålanda fattade skiljaktiga besluten får Utskottet fästa
uppmärksamheten derpå, att, då tre Riks-Stånd varit ense om bibehållande af
det uti Utskottets förslag förekommande uttryck: »på de af Kongl. Maj.t och
Rikets Ständer redan gillade grunder», llögvördiga Preste-Ståndets i afseende härå
fattade skiljaktiga beslut följaktligen förfallit; men enär, hvad åter angår frågan
huruvida ordet »gemensamt» bör uti ifrågavarande underdåniga framställning in
föras,
berörda, af Hedervärda Bonde-Ståndet antagna tillägg icke i någon mån är
stridande mot syftningen i Utskottets, af två andra Riks-Stånd godkända förslag,
utan blott innefattar en redaktions-förändring, som åt detta förslag gifver ett bestämdare
och tydligare uttryck, får Utskottet vördsamligen tillstyrka,
att Rikets Ständer må hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att
en ny skolordning måtte, på de af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer
gemensamt redan gillade grunder, med möjligaste första utfärdas.
E.
I anledning af en utaf Herr Doktor Säwe gjord hemställan, att, då, genom
olika tydning af Rikets Ständers den 30 Juli 1831 till Kongl. Maj:t aflåtna underdåniga
skrifvelse, man på några ställen ansett Latinska språkets studium icke
nog tidigt kunna begynnas, Rikets Ständer måtte förklara sin mening icke hafva
varit, att början med delta språks läsning skulle ske redan i första eller förberedande
klassen, hade Utskottet uti ifrågavarande punkt tillstyrkt, att Rikets Ständer
skulle, utan att gifva bestämd förklaring af förenämnda underdåniga skrifvelse,
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att, vid ordnandet af undervisningen
inom Rikets Elementar-läroverk, »den reala bildningen måtte, utan att den hu»manistiska
lider i grundlighet, utbildas till all den fullständighet, hvaraf den är
»mäktig».
Uti denna fråga har Höglofiiga Ridderskapet och Adeln, med godkännande af
förslaget i öfrigt, beslutat, att orden: »hvaraf den är mäktig» skulle utbytas mot
orden: »som läroverkens omfång medgifver»; och har Högvördiga Preste-Ståndet
förenat sig om en sådan redaktion af ifrågavarande underdåniga framställning, att
Rikets Ständer skulle, utan att gifva bestämd förklaring af sin underdåniga skrifvelse
vid förJidne Riksdag, hos Kongl. Maj:t underdånigst anhålla, »att undervisningen
»inom Rikets Elementar-läroverk måtte så ordnas, att den reala bildningen må,
»utan att den humanistiska lider i grundlighet, kunna utvecklas till all den full—
»ständighet, som läroverkens omfång medgifver»; hvaremot Väliofliga BorgareStåndet
beslutat en underdånig framställning i enlighet med Herr Doktor Säwes
ofvan anförda förslag; varande slutligen denna fråga, efter omröstning, som utfallit
med 31 röster för bifall till Utskottets förslag och med 36 röster för återremiss,
af Hedervärda Bonde-Ståndet till Utskottet för ny behandling återlemnad, till grund
hvarför åberopats den mening, Herr Doktor Säwe i frågau yttrat.
Allm. Bese.- och Ekonomi-Utskollels Utlåtande, M 136.
3
Då det för den medborgerliga bildningens befrämjande är af väsendtlig vigt,
att undervisningen i hvarje särskild gren vinner all möjlig utveckling, och enär
Utskottets ifrågavarande förslag blifvit, hvad sjelfva saken beträffar, af två Stånd
gilladt, finner Utskottet sig icke böra, med anledning af återremissen, frånträda
samma förslag, så vidt hufvudsaken angår; men som den af Högvördiga PresteStåndet
beslutade redaktion, hvilken till det väsendtligaste blifvit af Höglofiiga
Ridderskapet och Adeln antagen, synes ega företräde framför den af Utskottet
tillstyrkta, hemställer Utskottet,
att Rikets Ständer må hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att undervisningen inom Rikets Elementar-läroverk måtte så ordnas,
att den reala bildningen må, utan att den humanistiska lider
i grundlighet, kunna utvecklas till all den fullständighet, som läroverkens
omfång medgifver.
I.
Utskottets uti denna punkt afgifna yttrande, som innefattar afstyrkande af
väckta förslag, att föreskrift måtte meddelas om införande af fysik och kemi, äfvensom
zoologi, såsom undervisningsämnen i Elementar-läroverken, har blifvit gilladt
af Höglofiiga Ridderskapet och Adeln samt af Högvördiga Preste-Ståndet, hvaremot
Väliofliga Borgare-Ståndet beslutat, att Rikets Ständer skulle hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla, att i den nya skolordningen föreskrifvas må, det
fysik och kemi skola upptagas såsom undervisningsämnen i de större Elementarläroverken;
varande frågan af Hedervärda Bonde-Ståndet återremitterad, och till
stöd derför den mening åberopad, som innefattas uti Herr Henschens reservation
mot ifrågavarande punkt i betänkandet.
Som Utskottets framställning i denna del blifvit godkänd af två Riks-Stånd,
anser Utskottet sig böra densamma vidblifva, hvadan Utskottet fortfarande hemställer,
det någon åtgärd i anledning af motiouerne uti förevarande del
ej må af Rikets Ständer vidtagas.
IL.
I anledning af Utskottets i denna punkt gjorda hemställan, »att Rikets
»Ständer måtte i underdånighet anhålla, alt Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervä»gande,
huruvida, efter den förväntade definitiva regleringen af Elementar-läro»verken,
paedagogierna böra i oförändradt skick bibehållas, eller om de skulle
»böra undergå en förändring, genom hvilken de sattes i närmare förhållande till
»Rikets öfriga läroverk», hafva Höglofiiga Ridderskapet och Adeln samt Högvördiga
Preste-Ståndet beslutat, att Rikets Ständer skulle anhålla, »att Kongl. Maj:t
»täcktes taga i öfvervägande, huruvida, vid den definitiva regleringen af Elemen»tar-läroverken,
paedagogierna må kunna sättas i närmare förhållande till Rikets
4
Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, J\: 136.
»öfriga läroverk». Af Vällofliga Borgare-Ståndet åter har Utskottets förslag blifvit
i befintligt skick godkändt; hvaremot äfven denna fråga blifvit återremitterad af
Hedervärda Bonde-Ståndet, inom hvilket, i afseende härå, yttrats den åsigt, att
psedagogierna, af hvilka en stor del äro af anslag beroende, böra till deras verksamhet
genom offentlig stadga ordnas, och att således deras bibehållande »i oförändradt
skick» ej borde uti den underdåniga framställningen i ämnet ifrågasättas.
Utskottets tillstyrkande uti ifrågavarande hänseende har, hvad sjelfva saken
angår, blifvit godkändt af tre Riks-Stånd, hvadan Utskottet anser sig böra, i
hufvudsaklig öfverensstämmelse dermed, men med den jemkning i ordalagen,
hvartill å ena sidan Höglofliga Ridderskapet och Adelns samt Högvördiga PresteStåndets
beslut, och, å den andra, de inom Hedervärda Bonde-Ståndet yttrade
åsigter gifva anledning, vördsamligeu föreslå,
att Rikets Ständer måtte i underdånighet anhålla, det Kongl.
Majit täcktes, vid den definitiva regleringen af Elementar-läroverken,
taga i öfvervägande, huruvida peedagogierna må kunna sättas
i närmare förhållande till Rikets öfriga läroverk.
Stockholm den 10 Oktober 1854.
Reservationer:
1 afseende å ■punkten A.
af Friherre Rehbinder, F. W. »Sedan två Riks-Stånd, Ridderskapet och Adeln
samt Borgare-Ståndet, i afseende å denna punkt godkänt Utskottets lörra betänkande,
samt Bonde-Ståndet likaledes bifallit ifrågavarande punkt med den förändring,
att ordet »gemensamt» borde, framför uttrycken »redan gillade grunder»,
inflyta, sä återstod för Utskottet, hvilket ansåg Preste-Ståndets beslut i frågan
hafva förfallit, att jemlikt 73 § Riksdags-Ordningen sammanjemka de 3 öfriga
Riks-Ståudens beslut, om sådant nemligen lät sig göra; men som slikt var omöjligt,
enär skiljaktigheten blott bestod i ett enda ord, återstod, enligt min åsigt,
icke annat än att vidhålla Utskottets förra förslag, och inbjuda Bonde-Ståndet, att
deri sig förena.
Efter votering har dock Utskottet, med frånträdande af dess förra, af trenne
Riks-Stånd i allo gillade beslut, nu biträdt den mening, som Bonde- Ståndet i
frågan fattat. För att bemantla detta dess åtgörande, har Utskottet yttrat, att
berörda, af Hedervärda Bonde-Ståndet antagna tillägg icke i någon mån är stridande
emot syftningen i Utskottets, af 2 andra Riks-Stånd godkända förslag, utan
blott innefattar en redaktions-förändring, som åt detta förslag gifver ett bestämdare
och tydligare uttryck. Är denna Utskottets tolkning riktig, sa var det fullkomligt
öfverflödigt alt tillägga ordet »gemensamt»; har Utskottet deremot misstagit
sig häri, och ordet »gemensamt» verkligen kan anses hafva förändrat meningen
Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, M 136.
5
af Utskottets förra framställning, så är det, enligt min åsigt, mindre lämpligt och
stridande emot vanlig praxis, att, på grund af ett enda Stånds beslut, vidtaga en
slik förändring.
Då jag emedlertid, lika med flere andra ledamöter inom Utskottet, anser att
ordet »gemensamt» här verkligen innefattar en förändring, och ingalunda, som man
velat föregifva, ett blott förtydligande, så får jag emot ofvannämnda Utskottets
beslut mig reservera, desto hellre som jag hyser den åsigt, att Utskottet icke
bordt anse sig behörigt, att söka förtydliga en mening, som af två Riks-Stånd
sammanstämmande funnits vara tillräckligt tydlig»,
af Herr Flach, J. F. Ph.
af Herr Törnebladh, C. O. »Då Riks-Ständens olika beslut i denna punkt endast
afse ordet »gemensamt», kan någon sådan sammanjemkning, som i 73 §
Riksdags-Ordningen föreskrifves, naturligtvis icke ske, utan hade Utskottet, i enlighet
med vanliga bruket vid sådant förhållande, bordt inbjuda Hedervärda BondeStåndet,
att ifrån sitt beslut afstå, och, i händelse inbjudningen icke antogs, uppställa
propositioner för votering i förstärkt Ekonomi-Utskott. I stället har Utskottet
ansett sig behörigt att ingå i pröfning af de olika besluten, och dervid,
utan gifven anledning och utan att sådant ens af Bonde-Ståndets ledamöter i Utskottet
från början påyrkats, med frånträdande af sitt eget, redan af två Stånd bifallna
förslag, antagit Bonde-Ståndets mening samt inbjudit de öfrige Stånden att derom
sig förena. Emot detta formvidriga förfarande, hvarigenom Utskottet, efter min
tanke, öfverträdt gränsen för sin grundlagsenliga verksamhet, nödgas jag mig på
det bestämdaste reservera».
Häruti förenade sig Herr Francken, G. JV.
af Herr Munck, C. J.
» Herr Doktor Björling: emot införandet af ordet »gemensamt».
» Herr Lektor Söderberg.
» Herr Lundh.
1 afseende å punkten E.
af Herr Henschen, som ville hafva anmärkt, att Utskottets förslag i denna del
blifvit godkändt med endast 18 röster mot 16, hvilka sednare utfallit för tillstyrkande
af Vällofliga Borgare-Ståndets mening, äfvensom att Herr Henschen, af
det skäl att lian ej förstode meningeu i den föreslagna underdåniga framställningen,
afgifvit sin röst emot samma förslag,
af Herr Boman.
» Riksdagsfullmäktige Erik Christensson och Carl Olsson.
1 afseende pä punkten I.
af Herrar Henschen och Boman.
STOCKHOLM, TRFCKT HOS JOH. BECKMAN, 1854.
Allm. Besv.- och Ekon.-Ulsk. Betänkande, N:o 137.
1
\:o t37.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 13 Nov. 1854, kl. 1 e. ro.
Betänkande, i anledning af väckt motion, angående förändringar af
9 och 15 §§ uti Kongl. Förordningen den 5 September 4854,
om hvad iakttagas bör till förekommande af kolera-farsotens
införande i Riket.
Uti en hos Vällofl. Borgare-Ståndet väckt till Utskottet remitterad motion,
har Herr Björck anfört, att, ehuru genom 9 § i omförmälda Kongl. Förordning
af den 5 sistl. September, karantänstiden för fartyg, kommande från utrikes
smittad ort, blifvit bestämd till fem dygn, densamma likväl i sjelfva verket vore
i lindrigaste fall utsträckt till fulla sex dygn, genom det i 13 § af nämnde Nådiga
Förordning förekommande stadgande, att i intet fall praktika finge meddelas,
förrän fartyget, äfvensom de af besättning och passagerare begagnade rum, samt
gång- och sängkläder undergått behörig rening, för verkställande hvaraf, efter
den föreskrifna karantänstidens förlopp, borde användas ett dygn; och har
motionären hemställt, att då ifrågavarande rening syntes kunna med samma noggrannhet,
som på den sjette dagen, under de föregående karantänsdagarne verkställas,
Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit anhålla, att den i 9 § bestämda
karantänstid finge till den föreskrifna reningen användas, och att följaktligen orden:
vefter den föreskrifna karantänstidens förlopp», skulle ur nyssnämnde
13 § utgå, eller ock utbytas mot orden: vunder den föreskrifna karantänstiden
v.
Bih. till R. St. Prof. 1853 & 1854. 8 Sami. 39 Höft.
Allm. Besv.- och Ekon.-Ulsk. Belänkande, iV.'0 138.
Hvad sålunda blifvit föreslaget har Utskottet i öfvervägande tagit; och som
omförmälda Nådiga Förordning, hvarigenom den förut gällande karantänstiden
blifvit väsendtligen förkortad, tillkommit i följd af en från Rikets Ständer vid
innevarande Riksdag aflåten underdånig skrifvelse, samt den nu föreslagna förändringen,
som egentligen åsyftar en ytterligare förkortning i karantänstiden, icke
kan anses vara af sådan vigt, att den bör föranleda förnyad underdånig framställning
i ämnet från Rikets Ständer, får Utskottet hemställa,
att Rikets Ständer icke måtte, i anledning af denna motion,
vidtaga någon åtgärd.
Stockholm den 10 November 1854.
Hf:o 138.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 4 3 Nov. 1854, kl. 1 c. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, angående tillägg till
Kongl. Förordningen, den 5 September ■/854, om hvad iakttagas
bör till förekommande af kolera-farsotens införande i
Riket.
Uti en från Yälloil. Borgare-Ståndet till Utskottets behandling öfverlemnad
motion, har Herr Björck fästat uppmärksamheten derpå, att, sedan, på grund af
stadgandet i § 2 af Kongl. Maj:ts den 13 sistlidne September utfärdade Nådiga
Förordning, om hvad vid utbrott af kolera inom Riket bör iakttagas, en af karantäner
obesvärad förbindelse finge ega rum emellan en inrikes ort, der kolera
yppats och andra orter inom Riket, det vore ändamålsvidrigt och otjenligt, att
ålägga de till dessa sistnämnde orter från utrikes ort samtidigt ankommande far
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Ulsk. Betänkande, N:o 138.
3
tyg den i Kongl. Förordningen den 5 sistlidne September föreskrifna karantänsskyldighet;
i anseende hvartill motionären, för afhjelpande af de ganska känbara
olägenheter, som sålunda tillskyndades såväl varu-rörelsen som resande,
föreslagit Rikets Ständer, att hos Kongl. Majit anhålla, det de i 2 § af Kongl.
Förordningen den 13 sistlidne September gifne föreskrifter måtte tillämpas jemväl
i afseende å alla från utrikes ort, der kolera funnes, till Svensk hamn anländande
fartyg och resande under de tider, då obehindrad förbindelse derstädes
egde rum med inrikes af kolera smittad ort.
Utskottet har denna motion i öfvervägande tagit, och finner, att sedan
Kongl. Majit, genom Nådig Förordning den 5 sistlidne September, i öfverensstämmelse
med Rikets Ständers, uti under pågående Riksdag aflåten underdånig
skrifvelse uttalade åsigter, förklarat, att, till förekommande af kolera-farsotens
införande i Riket, karantän mot utlandet skall ega rum, det icke skulle vara
lämpligt att i samma ämne ingå med förnyad framställning, åsyftande en så väsentlig
rubbning i de grunder, som uti den Nådiga Förordningen äro följda, att
all karantän emot utlandet skulle upphöra, vid sådan ort, som med en annan
huru aflägsen inrikes kolera-smittad ort som helst hade obehindrad förbindelse:
hvadan Utskottet vördsamt hemställer,
att den gjorda framställningen må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 10 November 1854.
Reservation:
af Herr Moechel och Herr Wahlström.
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 18S4L
Allm. Bese.- och Ekon.-Utsk. Betänkander, N:o 139.
1
i\:o 139.
\
Ank. till Exp.-Utsk. elen IG Nov. 1854, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, att å Post-Contoren
inlösbara anvisningar på lägre penningebelopp
måtte allmänheten tillhandahållas.
Sedan Rikets Ständer, på grund af Kongl. Maj:(s Nådiga Proposition, beslutit
införande af decimal-indeluingen i Rikets mått, mål, vigt och mynt, och för detta sistnämnda
såsom enhet blifvit antagen “Riksdaler Riksmynt^ i värde lika med 1/4 R:dr
Specie, samt Banko-Utskottet, uti ett nyligen uppgjordt förslag till de nya sedelvalörer,
hvilka framdeles borde af Rikets Ständers Bank utgifvas, tillstyrkt att sådane valörer
måtte sättas å 1000, 500, 100, 50, 10, 5 och 1 Riksdaler Riksmynt, så har, under
åberopande häraf, Herr Wallenberg, uti en inom Vällofl. Borgare-Ståndet väckt, den
12 innevarande månad till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet öfverlemnad motion,
föreslagit att, som lill stöd derför att man icke, såsom enligt motionärens åsigt önskvärdt
varit, bestämt lägsta sedelvalören å 5 R:dr Riksmynt, blifvit åberopadt, att om
minsta sedelvalören sattes till 5 R;dr Riksmynt, man vore förhindrad verkställa post-remisser
å mindre belopp, och att emellan orter, som saknade Bank eller Bankafdelning,
, göra remiss till det precisa belopp, som skulle erläggas, samt någon sanning lage till
grund för denna åsigt, och då inrättandet af postvexlar å hvarje belopp under 5 R:dr
Riksmynt icke vore något annat, än ett förfullständigande af Rikets Ständers nyligen fattade
beslut örn tillåtelsen att i Riks-Banken och Lånekontoren få deponera penningar
mot auvisning å annan orts bankinfättning, Rikets Ständer måtte uti underdånig skrifvelse
anhålla, det Kongl. Majit behagade, i sammanhang med decimal-indelningens införande
i Rikets mynt, låta anbefalla, att vid Posl-Contor måtte öppnas tillfälle för brefafsändare
att iköpa vexel eller anvisning, betalbar vid anfordran å annat Post-Contor,
Bih. till R. St. Prot. 1853 äf 1851. 8 Sami. 40 Haft.
2 Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande, 1\:o 130.
å hvarje belopp linder 5 R:dr Riksmynt; och har motionären erinrat, att, för sådana postvexlars
afgifvande och infriande, Post-Contoren emellan, samtlige Postmästare visserligen
icke behöfde förses med särskild kassa, ty i de aldra flesta fall inträffade qvittning och
skulle ett saldo å denna räkning uppkomma, så kunde sådant observeras Vid månadseller
qvartals-redogörelses afgifvande till General-Poststyrelsen.
Uti förestående motion hår Herr Cassel instämt.
Utskottet har tagit motionen i öfvervägande; och då motionärens förslag, enligt
Utskottets tanke, är ledande till mycken lättnad i penningerörelsen, helst, i afseende på
försändning med posten af sådana belopp emellan 1 R.dr och 5 R:dr Riksmynt, å hvilka,
efter decimal-indelningens införande i myntet,. sedlar icke komme att finnas, ett väsendtligt
behof genom samma förslag blefve afhjelpt, och då dessutom säkerhet för mindre
remisser, hvilka vanligen ej afgå under recommendation, derigenom vunnes, har Utskottet
funnit sig böra vördsamlingen tillstyrka,
att, i öfverstämmelse med detta förslag, Rikets Ständer måtte uti
underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Majit täcktes, i sammanhang
med decimal-indelningens införande i Rikets mynt, låta anbefalla,
att vid Post-Contor måtte öppnas tillfälle för brefafsändare
att köpa vexel eller anvisning, betalbar vid anfordran å annat
Post-Contor, å hvarje belopp under 5 Ridr Riksmynt.
Stockholm den 16 November 1854.
STOCKHOLM, tryckt hus J. W. Lundberg, 1854.
It e n' I s f e !•
öfver de af Rikets Uogloflige Ständers Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskott
linder Lagtima Riksdagen åren 1853—1854 afgifna
Betänkanden, Utlåtanden och Memorial.
A.
Nummer 3
Betänkandet.
Academi, i Upsala och Lund: indragning deraf och förflyttning till
Stockholm 43.
» Upsala: förändringar af den ekonomiska förvaltningen derstädes
101.
» krigs-, se Krigs-academi.
-hemman i Skäne: utarrendering deraf .
73. 86.
Afgift, folkskole-, se Foll^kole-afgilt.
» tullstämpel-, nedsättning eller upphörande deraf 72.
Agronom: om anställande af en sådan inom Norrbottens län ... 62.
Allmoge: om missbruk af deras rättighet att försälja sina tillverkningar
58. 96.
Allmänning: Lysings härads- inom Östergöthlands län: om fördelning
af densamma emellan socknarne derinom 49.
Andakts-böcker, äldre: om rättighet att vid Gudstjenst få begagna
sådane
90.
Arboga: upphörande af metallvågen derstädes 154.
Arfvode för Landtmäteri-förrättningar: ändring i taxan derför . . . 14.
Arrendator af Lunds domkyrkohemman: rättighet för honom att efter
markegångspris lösa arrende-spanmålen 18.
Auction: om förbud mot förrättande af sådan å dag, som näst föregår
Sön- eller Helgedag . . . .
34.
<>
B.
Befäl: ändring i Förordningen den 7 Maj 1842, angående behörighet
att föra sådant å Svenskt handelsfartyg
gg.
Begrafningsplats för i farsot aflidne 99.
Bergsförfattningar: om skyndsamt utfärdande deraf 38.
Bergslag: upphäfvande af den s. k. tvungna Tackjerns-blåsningen derinom
125.
Beskattning: lika af all jord . .  76.
Besparing för egen framtid: skyldighet dertill för hvarje till full arbetskraft
kommen person 21.
Betyg, Läkare-, se Läkare-betyg.
Biskops-embeten: indragning deraf
4. 63.
Bohus Län: om utgörande af Lands-skyld till Presterskapet derstädes
lil.
Bok, handels-: se Handels-bok.
Borgen för arrende af kronojord och för vissa tjenster: införande i
stället derför af penninge-depositioner 31. 60.
Borgerskapets i Fahlun skjutsnings-skyldighet 81.
Boställen, Skollärare-, se Skollärare-boställen.
Bottniska viken: om anläggande derstädes af nya Sjömärken ... 8. 47.
Brända och distilierade drycker: inskränkning i försäljningen deraf . 5.
Bränvin, rom och vin: förbud för landthandlande att deraf afyttra
mindre qvantitet än ett halfankare 2.
Bränviusbränning: dess inställande under April månad 1854 ... 7. 26.
Bränvinstillverkning å Söndag: ansvarspåföljd derför 107. 115.
Båtsmans-roterings-bcsväret: om lindring deri 44.
C.
Cancelli-personal, Utskottets: tillökning deraf 1.
Carlberg: indragning af Krigs-academien derstädes 45.
Cassa-inventering, se Inventering.
Ca valleri, Skånska, se Skånska Cavalleriet.
Coakes: om upphörande af mätare-penningar derför 24.
Collegium, Ecclesiastik-, se Ecclesiastik-Collegium.
Commerse-Collegium: indragning deraf 42.
Corrections-inrättningen på Långholmen: indragning deraf .... 53.
D.
3
Depositioner, penninge-, se Penninge-depositioner.
Domcapitel: om förändradt användande af dem tillkommande
inkomster af lediga prestlägenheter 84.
Domkyrkohemman, Lunds, se Lund.
Döderhultsvik: om slapelstads-rätt för köpingen 53.
E.
Ecclesiastik-Collegium: inrättande deraf
117.
Edsäng: om ändring i användandet deraf 34.
O D v*
Ekonomiska besigtningar: förändring och tillägg vid kungörelsen
derom den 28 Maj 1830 .... 13.
» å Skollärare-boställen 64.
Eldskador inom Städerne: vidtagande af åtgärder deremot . . 93.
Elementar-Läroverken, samt de s. k. Paedagogierna eller mindre
stads-skolorne: frågor dels derom och dels
om tillägg till föreskrifterne i afseende
på Student-examen 115. 116. 136.
» pensionering af lärare dervid .... 122.
Embetsmän, civile: om utsträckning i tiden för dem medgifven
tillåtelse att vistas utrikes 15. 77.
Knkesäten, prest-, se Prest-enkesäten.
Enkor efter pastorer inom Calmar Stift: om rättighet för dem
att äfven under Extra nådår få tillgodonjuta hela inkomsten
af Stomhemman
73. 83.
Europeiska makter: otn vidtagande af åtgärder tiil biläggande af
dem emellande uppkommande stridigheter .... 10.
Examen: om befrielse för sökande till Klockare-tjenst att aflägga
sådan inför kyrkoherden 16. 46.
» Student-, se Elementar-läroverken.
F.
Fabriks- och Handtverks-Ordningen den 22 December 1846:
ändringar deri
128.
Fahlun: om skjutsnings-skyldighet af Borgerskapet derstädes . 81.
4
Fahlun: indragning af Tullkammaren derstädes 109.
Fartyg, handels-, se Ilandels-fartyg.
Finland: om tullfri införsel derifrån landvägen af bjelkar, bräder,
plankor, m. m 126.
Fiskeri-stadgan af den 29 Juni 1832: upphäfvande af 23 § deraf . 33.
Fjerdingsmanna-befattningen: om ändring i Kongl, kungörelsen derom
af den 9 Augusti 1831 52.
Folkskole-afgift: ändring i sättet för densammas öfverlemnande till
vederbörande Skolstyrelser 27.
Folkskole-stadgan af den 18 Juni 1842: ändring af 1 mom. 4 §
deraf 127.
Folkundervisningen i riket: föreskrifter derom 67. 114.
Fällförvaltnings-reglemente: om utfärdande deraf . . . . . . 31.
G.
Garmsons-regementerna i Stockholm: skyldighet för dem, alt bestrida
Garnisons-tjenst å Långholmen 41.
Gefle: om fortsättning dit af Telegraflinien - 11. 48.
Gensdarmerie: om uppsättande deraf 12.
Gesäll-vandringen: inskränkning deri 119.
Gottland: förändrad boningsort för Provincial-läkaren i Södra häradet 19.
Gudstjenst: om rättighet att dervid begagna äldre andakts-böcker . 90.
II.
Handelsbok: det densamma tillerkända vitsord får ej tillämpas på
landthandlande  2
Handelsfartyg: förändring i Förordningen den 7 Maj 1842, angående
behörighet att derå föra befäl 56.
Handels-Ordningen den 22 December 1846: om ändringar deri . . 129.
Handelsvaror: förbud för utländningar att dermed kringresä i landet . 33.
Handlande, landt-, se Landt-handlande.
Handtverks- och Fabriks-Ordningen den 22 December 1846: ändringar
deri 128.
Heraman, academi- och hospitals- i Skåne: ularrendering deraf. . . 75. 86.
Hofcapellets pensions-cassa: om upphäfvande af afgifter till densamma
af kringresande skådespelare m. fl 61.
5
Hospitals-hemman i Skåne: utarrendering deraf ....... 73. 86*
Hospitals-sysslomän: om årliga cassa-inventeringar hos dem .... 40.
Husar-regemente, Smålands-: se Smålands Husar-regemente.
J.
Jernvräkeri-förordningen den 17 Maj 1814: upphäfvande deraf, i afseende
på den egentliga jernvräkningen 120.
Införsel, tullfri: från Finland landvågen af bjelkar, bräder, plankor, m. m. 126.
Införselstull å spanmål och mjöl: upphäfvande deraf 66.
Instruktion för Postmästare af den 16 Februari 1707: ändring af 12
punkten deri 105. 112.
Inventering, cassa-: om verkställande af sådan hos Hospital-sysslomän . 40.
Jord: om dess lika beskattning 76.
Judar: se Mosaiske Trosbekännare.
Jönåkers härads i Södermanland befrielse från hållande af Qvarsebo
färja 94.
K.
Klockare: utfärdande af Förordning om deras väljande 130.
» deras tillsättande i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus Län . 59. 65.
Ivlockare-tjenst: om befrielse för sökande dertill, från undergående af
examen inför kyrkoherden 46. 46.
Kolera-sjukdomen: åtgärder emot dess införande och spridande i riket 85. 102.
» » dels förändring af 9 och 13 §§ och dels tillägg till
2 § af Förordningen den 5 September 1854 till
förekommande af farsotens införande i riket . . 137. 158.
Komministrar och e. o. prestman: förbättring i deras löner . . . 80. 97.
Kommunal-nämnder: inrättande deraf HO.
Krigs-academicn vid Carlberg: om indragning deraf 43.
Krigs—artiklar, nya: om utfärdande deraf  SI.
Krigsmanskapet: närmare stadgande i afseende på dess skyldighet att
deltaga i strömrensningar 9.
Kronoskjuts-skyldige: om deras befriande från krut-transporter . . 133. 135.
Krut-transport: om kronoskjuts-skyldiges befrielse derifrån .... 133. 135.
Kungörelser, som efter gudstjenstens slut uppläsas: anslag å kyrko
dörren
af förteckning derå  32.
6
Kurhus-afgift: närmare bestämmande deraf 6.
Köping: upphörande af metallvågen derstädes ........ 134.
L.
Landsfiskals-tjensternes indragning 30.
Landskyld: ändring i sättet för dess utgörande till presterskapet i
Bohus Län lil.
Landthandlande: förbud för dem att i executiv väg utsöka och utbekomma
fordran hos torpare, tjenstefolk m. 11.; att ej försälja
bränvin, vin, rom m. m. i mindre qvantitet än en half—
ankare, samt att det handelsbok tillerkända vitsord icke må
på desse handlande tillämpas 2.
Landtmäteri-förrättningar: om ändring i taxan på arfvoden derför . . 14.
Legostadga: ändring deri i afseende på orlofs-sedlar 29.
Lilförsäkrings-anstalt: om inrättande deraf 106.
Lund: rättighet för arrendatorer af dess domkyrkohemman, att
efter markegångspris lösa arrende-spanmålen 18.
» om universitetets derstädes förflyttande till Stockholm . . . 45.
Lysings härads allmänning, se Allmänning.
Långholmen: indragning af Corrections-inrättningen derstädes . . . 33.
» skyldighet för Gnrnisons-regemenlerne i Stockholm, att
derstädes bestrida garnisons-tjenst 41.
Läkare, provincial-, se Provincial-läkare.
uanuiv, jnwtn.v.v.. ,
Läkare-betyg: ändring i föreskrifterne om dess edeliga bekräftande . 34.
Lärare vid Elementar-läroverken: deras pensionerande 122.
M.
Metallvågarne i Westerås, Arboga, Köping och vid Strömsholm: upp
-
hörande deraf
134.
Mjöl: upphäfvande af införsels-tullen derå 66.
Mosaiske Trosbekännare: om utvidgande af deras rättigheter . . 37. 79. 104,
Mätare-penuingar: upphörande deraf för Stenkol, Stenkols-stybb och
Coakes . .  24.
b i Westerås: afskaffande deraf 123.
7
JU.
Norrbottens Län: om anställande af en Agronom derinom .... 62.
Norrige och Sverige: transito-handeln deremellan 103.
Nykterhets-värdshus: alt deras hållande måtte blifva en fri näring. . 25.
Nämnder, kommunal-, se Kommunal-nämnder.
Ordförandeskap i sockenstämma: ändring i stadganderne derom . . 28. 59.
Ordnings-stadga för städerno 70.
Orgelnist, klockare, m. fl.: utfärdande af förordning om deras väljande
• 150.
Orlofs-sedlar: ändring i förfaltningarne derom 29.
P.
Pastors-Enkor: se Enkor.
Paedagogierna: se Elementar-Läroverken.
O O y
Penninge-depositioners införande i stället för borgen för arrende af kronojord
och vissa tjenster 31. 60.
Pensionering af lärare vid Elementar-Läroverkeu 122.
Pensions-kassa-, se Hofkapellets pensions-kassa.
Postföring: om befrielse eller lindring deri 91. 98.
Post-kontor: skyldighet att derstädes tillhandahålla allmänheten inlös
bara
anvisningar på lägre belopp
139.
Postmästare-Instruktionen den 16 Februari 1707: ändring i 12 punkten
deri  105. 112.
Postvagnar: om anskaffande af sådane att resande kunde desamma åtfölja
23. 87.
Prestenke-säten: förändrade föreskrifter derom
92.
Presterskapet: förändring uti dess aflöningssätt  80. 97.
» i Bohus Län: om ändring i sältet för utgörande till dem
af den s. k. landsskylden lil.
veter: lediga: om förändradt användande af derifrån utgående
inkomster, som hittills tillfallit domcapitlens cassör . . . 84.
örtydligande af 26 och 28 <§§ i Förordningen derom den 1
April 1843  ' 50.
8
Proste-tunnor: om rättighet för tjenstförrättande kontraktsprost att under
extra nådår uppbära desamma 68.
Provincial-Iäkare för Gottlands södra härad: föräudrad boningsort för
honom  19.
Q.
Qvarsebo färja: befrielse för Jönåkers härad att densamma underhålla 94.
It.
Regemente, Garnisons-: se Garnisons-Regemente.
Reglemente för ordnande af den militaira sjukvården: om utfärdande deraf 51.
Rese-reglemeutet af den 31 Oct. 1851: ändring deri 71. 82.
Ridskola vid Upsala Academi: indragning deraf 101.
S.
Saltupplag: handlandes och skeppsredares i stapelstäderna skyldighet att
hålla sådant
36.
Sinnes-sjuka: om förbättrad lagstiftning, rörande deras vård och behandling
. . 124.
Sjömärken: anläggande af nya sådana i Bottniska viken ....'. 8. 47.
Skjutsnings-besväret: om ändringar deri  89. 108.
Skjutsnings-skyldigheten af Borgerskapet i Fahlun 81.
Skol-localer: om undersökning af deras beskaffenhet 78.
Skollärare-boställen, som af innehafvarne byggas och underhållas: om
ekonomiska besigtningar derå 64.
Skådespelare, kringresande: om upphäfvande af deras afgifter till hof
capellets
pensions-cassa 61.
Skånska Cavalleriet: afsittning af en sqvadron deraf, mot erläggande af
hästvacance-afgift 20.
Smålands husar-regemente: afsittning af en sqvadron deraf, mot erläggande
af häst-vacance-afgift 20.
Sockenstämma: ändring i stadganderna om ordförandeskapet derinom . 28. 59.
» förtydligande af 5 § af Förordningen derom den 29
Augusti 1843
22. 74.
Spanmål och mjöl: upphäfvande af införsels-tullen derå 66.
Sparpenning: se Besparing.
9
Stad: om en allmän Stads-ordning eller Ordnings-stadga derför . . 70.
Stads-skolor: se Elementar-Läroverken.
Stapelstads-rätt för Köpingen Döderhultsvik 53.
» för Wadstena 95.
» för Sölvitsborg
100.
Stapelstäder: handlandes och skeppsredares derstädes skyldighet att
hålla saltupplag 36.
Stenkol: om upphörande af mätare-penningar derför 24.
» skyldighet att å ångfartyg begagna stenkol i stället för ved 57.
Stomhemman: rättighet till hela inkomsten deraf för Pastors-Enkor inom
Calmar stift, under extra nådår 73. 83
Strandvraksgods: förändring i stadganderna om dess behandling och
försäljning 132.
Strömrensningar: om krigsmanskapets skyldighet att deri deltaga . . 9.
Strömsholm: upphörande af metallvågen derstädes 134.
Student-examen: se Elementar-Läroverken.
Städer: vidtagande af åtgärder mot eldsvådor derinom 93.
Stämmoböter: förändrad fördelning deraf  5.
Sundhets-kommission: tillförordnande deraf 121.
Sundhets-vården: sammandrag af stadganderna derom 88.
Sverige och Norrige: förändring af stadganderna om transito-handeln
deremellan 103.
Sölfvilsborg: Stapelstadsrätt derför
. 100.
T.
Tackjerns blåsning, den s. k. tvungna inom Rikets Bergslager, eller frihet
att från jorden skilja hyttedelarne: förslag till upphäfvande
deraf 125.
Taxa: på arfvode för Landtmäteri-förrättningar: ändring deruti. 14.
Telegraf-linien: om dess fortsättande till Gelle  11. 48
» anläggande deraf till alla vigtigare handelsorter i Riket 118.
Tjenstgörings-reglemente för arméen: om utfärdande deraf .... 51.
Tjiirnved: rättighet för allmogen i de Norra Länen att afhämta sådan
å kronans skogar
69.
Tolag: utredning af dess tillkomst och jemnare fördelning .... 131.
Torekow, fiskeläge: rättighet att uppbära tolag för varor som derstädes
lossas eller lastas 131.
2
10
Transito-hande! emellan Sverige och Norrige: förändring deri .
103.
Tullkammaren i Fahlun: indragning deraf
109
Tullstämpel-afgift: dess nedsättning eller upphörande
72.
U.
Universiteten i Upsala och Lund: om deras indragning och förflyttande
till Stockholm
45,
Upsala: om förflyttning af Universitetet derstädes till Stockholm
45.
» förändringar inom den ekonomiska förvaltningen vid Academien
derstädes
101
Utländningar: förhud för dem, att med handelsvaror kringresa i landet
55.
Utrikes: utsträckning af medgifven tid för civila Embetsman att der-
städes vistas
W.
Wadstena: stapelstadsrätt derför
95.
Val af Orgelnister, klockare och andre kyrkobetjente: utfärdande af
fullständig förordning derom
130.
Westerås: alskaffande af våg- och mätare-penningar derstädes .
123.
» upphörande af metallvågen derstädes
134.
Våg- och mätare-penningar i Westerås: alskaffande deraf .
123.
Värdshus, Nykterhets: se Nykterhets-värdshus.
Y.
Yppighet och öfverflöd: varning deremot
17
A.
Ångfartyg: skyldighet att derå begagna stenkol i stället för ved
57.
«.
Öfverflöd och Yppighet: varning deremot
17.
1
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BUCKMAN, 185.4.
