# ID: svediakorp-gov2275
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 286,189
# sentences: 6,326
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


BIHAM
TILL
\
s & m i? & a & s lasiMtåaiDiäiia
PROTOKOLL
VID
Lagtima Riksdagen i Stockholm
Åren 1853 oell 1854.
SJ1JMDC: SAMLlKirEI.
1£ Afdelningen:
Lag-Utskottets Memorial} Utlåtanden och Betänkanden.
•f*3 $
Lag-Utskottets Utlåtande i\:o i.
1
H:o 1.
Ank. till Exp.-Utsk. den 25 Dec. 1853, kl. 10 f. m.
/
Utlåtande i anledning af väckt motion angående revision af lagarne
om edgång.
Till Lag-Utskottets behandling har Högvördige Preste-Ståndet remitterat
ett af Herr Lektor Sonden lill samma Stånd ingifvet memorial, deruti
lian föreslagit, att en revision af alla författningar angående edgång
måtte i vederbörlig ordning företagas, för afskaf/inde af onödig edgång,'
samt att Rikets Ständer, oberoende af en dylik revision, måtte i underdånighet
anhålla om en sådan förklaring af gällande lag och författningar,
att ett förnyande af en aflagd ed blir obehöfligt och att således hvar och
en, som efter något visst lagstadgande gått ed, varder frikallad från skyldigheten
att åter aflägga ed af enahanda beskaffenhet; varande detta förslag,
efter hvad som finnes tecknadt å remitterade och den 17 dennes
till Utskottet- ankomna memorialet, understödt af tre utaf Högvördige
Ståndets Ledamöter.
Då emedlertid foreskrifterne om edgång tillhöra dels de delar af lagstiftningen,
som tillkomma Konung och Ständer gemensamt dels ock den
del, hvilken genom grundlagarneär uppdragen åt Konungen allena, och då motionären,
hvars förslag går ut på förändring i lagstiftningen, utan inskränkning
i omförmälte hänseende således i sitt memorial sammanfört två olika
frågor, a f hvilka endast den, som afser förändring i den lagstiftning, sorn
Konung och Ständer gemensamt utöfva, må af Utskottet behandlas, utan
att memorialet innefattar någon så beskaffad närmare utredning af de sammanförda,
men blott i allmänhet vidrörda frågorna, som är nödig för deras
särskiljande, anser sig Utskottet, med anledning af Riksdagsordningens 51
§, höra till Högvördiga Presteståndet, för den åtgärd, som vederbör, uterBih.
till /?. St. Prot. 1858 & 1854. 7 Sami, 1 A fdel., 1 Haft.
2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
lemna ifrågavarande memorial; hvilket för samtlige Riks-Stånden vördsamt
tiilkännagifves.
Stockholm den 20 December 1853.
k Höglofl. Ridd. och Adelns
vägnar
Eric Sparre.
k Yällofl. Borgareståndets
vägnar
Ferd. Asker.
k Högv. Prest estån dets
vägnar
J. J. Nordström.
kr Hederv. Bondeståndets
vägnar
Niis Nilsson.
A. v. Feilitzen.
STOCKHOLM, tryckt hos N. MAltCUS, 1853.
Lag-Utskottet» Utlåtande och Uomorial, tyris 2 & 3.
1
M U.
Ank. till Eip.-Ulsk. d. *2 Jan. 1854, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af vticld motion angående åtgärders vidtagande för
utfärdande af nya Krigs-Artiklar. Tjenstgörings-Reglemente för Arméen,
Fällförvallnings-Reglemente, samt Reglemente för ordnandet
af den Militära Sjukvården.
Uti denna inom Höglofl. Ridderskap?! och Adeln af Herr Stjernsvärd, G. M., väckta,
till Lag-Utskottet remitterade oell nästlidne dag till Utskottet ankomna motion, har motionären
yrkat att, enär bristerne uti oell olämpligheten af de i ofvarinnmnde hänseende nu
gällande författningar redan lange varit erkände, Rikets Ständer mätte hos Kongl. Majit i
underdånighet anhålla, att nödiga åtgärder varda vidtagna för ett skyndsamt utfärdande af
nya författningar i omlörmäida ämnen eller af Krigs-Arliklar, Tjenstgörings-Reglemente för
Arméen, Fältförvaltnings-Reglemenle, samt Reglemente för ordnandet af den militära sjukvården.
— Men då den fråga, som sålunda blifvit väckt, icke fallet inom Utskottets uti
33 och 87 §§ Regeringsformen samt 35 § Riksdags-Ordningen bestämda verkningskrets,
får Utskottet ifrågavarande motion till 'Höglofl. Ridderskapet och Adeln återlemna, hvilket
till löljd af föreskriften i Riksdags-Ordningens 44 § för samtlige Riks-Stånden vördsamt
tiilkännagifves.
Stockholm den 9 Januari 1854.
JV2 3.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 12 Jan. 1854, kl. 3 e. m.
Memorial, om arfvoden för ökad Kansli-Personal.
Lag-Utskottet, som i öfverensstämmelse med Riksdags-Ordningens 24 § antagit, den
1 sisth December, en Sekreterare och, den 6 i samma månad, en Kanslist, har funnit, alt
expedierandet af utlåtanden i de mångå lill Utskottets handläggning hörande ärenden, tillika
nied öfriga Utskottets Kansli åliggande göromål, omöjligen kunna af nämnde personal medhinnas,
samt derföre under denna dag ytterligare antagit en Kanslist; och då, i likhet med
hvad tillförene egt rum, Utskottet förordnat en af Kanslisterne, alt derjemte i egenskap al
Notarie, fora Utskottets protokoll, samt dessutom för behandlingen af en mängd ärenden,
sorn under Riksdagens lopp komma alt af .Utskottet gemensamt .med andra Utskott JtandBih.
Ull R. St. prot. 1855 & 1851. 7 Samt. 1 Af i. 2 Mai t. 1
2
Lag-UlsliollcU Memorial, JK 5.
lästås, biträde efter all anledning erfordras af en Notarie, då Utskottens deputerade sammanträda
för ärendenas beredning, föranlåtes Utskottet vördsamt anhålla,
dels att, utom det arfvode som tillkommer en Kanslist i Lag-Utskottet,
ett Notarie-arfvode måtte Utskottet beviljas att från och med denna dag
utgå; dels ock att, derest, vid behandlingen af de ärenden, sora af Lagutskottet
gemensamt med annat Utskott komma att handläggas, särskildt
biträde skulle erfordras, en Notarie målte få antagas med arfvode, beräknadt
från antagningsdagen.
Stockholm dea 10 Januari 1854.
I
STOCKHOLM, TRYCKT u0S JOU. BECKMAN. 1RS4.
1-ag- Utskottets Utlåtande, N:o 4.
1
N:o 4.
Ank. till Exp. Utsk, d. 20 Jan. 1854, kl. 2 e. m.
Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af verkställd granskning af Rikets
Ständers Justitice-Ombudsmans vid innevarande riksmöte aflemaden
allmänna redogörelse, hans för åren 1851 och 1852 utgifna Embets berättelser
samt hans Embets-diarier och Registratur.
Då Svenska folket hade grundlagt ett nytt statsskick, hade återvunnit
sin forna frihet, sökte det äfven omgärda densamma med sådana institutioner,
som deråt gåfvo trygghet och stöd. En förfluten tids erfarenhet
talade ock med varnande tunga; och i det samhälle, der lagen skulle utgöra
ett bland folkets säkraste värn, manade alltså försigtigheten till en
särskild vaksamhet öfver lagens, upprätthållande, till förekommande af dess
undergräfvande utaf dem, hvilka sattes att den handhafva. Denna vaksamhet,
detta väktare-kall anförtroddes åt ett af folket, genom Rikets Stän
der,
valdt ombud, sorn således hade att, i sin mån, befästa det nydanade
konstitutionella lifvet, den lagbundna friheten. Men då såmhälls-inrättningarne
endast betryggas genom en ständigt fortgående utveckling, och då det
oaflåtliga aktgifvande på lagarnes tillämpning, som fordrades för utofningen
af nämnde väktare-kall, ansågs bäst leda till en allmännare kännedom
angående så väl lagarnes brister, som sättet för deras tillämpning, blef
del älven en fordran af folkels ombud, Rikets Sländers Justitiae-ombudsman,
att verka till förbättring af lagarne och deras skipande; och derföre
ålades honom att, jemte en utredning af lagskipningens tillstånd i riket,
för Rikets Ständer framlägga förslag till den förbättring, som kunde
finnas nödig i omförmälda hänseenden, eller af förhållanden, hvilka, efter
hvad antydt blifvit, företrädesvis böra vårdas i det lagbundna samhället.
Justitiae-ombudsmannens verksamhet har följaktligen hufvudsakligen
blifvit riglad åt två särskilda, men likaväl sinsemellan sammanhängande
föremål — lagskipningen och lagstiftningen; och i de redogörelser, som
Bih. till R. St. Prot. 1853—1854. 7 Sami. 1 Afd. 3 Viift.
1
2
Lag-VIskottets Utlåtande, N:o 4.
blifvit afgifna öfver elen treåriga verksamhet, hvaröfver Utskottet, efter fullbordad
granskning, nu har att, enligt Riksdags-ordningens 33 § sig utlåta,
hafva äfven dessa föremål särskildt behandlats.
Det är emedlertid väktare-kallet, tillsynen öfver lagarnes efterlefnad
af domare och embetsman, sorn i första rummet tager uppmärksamheten
i anspråk; och angående mångfalden och arten af de åtgärder, som för utöfning
deraf blifvit vidtagna, lemna de af Utskottet granskade Embetsdiarier
och registratur företrädesvis upplysning. Endast deraf synas nemligen
alla de anmärkningar, som antingen omedelbart utgått från Justitioeombudsmannen,
eller blifvit af enskilda personer framställda, men hvilka
icke gifvit anledning till begagnande af Justitite-ombudsmannens åklagaremakt;
hvaremot redovisning lör ett dylikt begagnande innefattas i de afgifna
Embets-berättelserne.
Alt här uppgifva antalet af de anmärkningar, som påkallat Justitiaeombudsmannens
embets-verksamhet, torde vara öfverflödigt. En stor del
hafva förfallit, sedan cie af vederbörande blifvit förklarade; och enskildas
klagomål synas icke sällan saknat befogenhet. Hvad som Justitiae-ombudsraannen
emedlertid ansett ej kunna aflöpa utan åtal, har han antingen sjelf
åtalat eller genom andra låtit åtala; och om än, vid betraktande af arten och
beska flen heten af de åtal, som Justitiae-ombudsmannen således, å embetels
vägnar anställt eller låtit anställa, det skulle kunna anmärkas, dels att ett
och annat saknat den lagliga anledning att de kunnat gillas, dels att fel
understundom blifvit af honom beilrade, som endast härflutit från ovarsamhet,
för hvilken händelse den för Justitias-ombudsmannen utfärdade
Instruktion dock uti 3 § angifver ett annat förfaringssätt, än en utöfning af
den betydelsefullare åklagare-makt, sorn är uppdragen åt den af folket valde
särskilde väktaren öfver den lagbundna samhälls-ordningen, dels ock att
åtalets föremål någon gång utgjort misstag, som haft sin grund i lagarnes
tvetydighet eller mindre bestämdhet, oansedt ifrågasättas kan, huruvida
åtalar rätta sättet för undanrödjande af dylika misstag;—uppenbarar likväl
j us ti tim-o m bud små unens embets-verksamhet uti nu ifrågaställda hänseende
en städse vakande uppmärksamhet, i förening med ett synnerligt nit, hvars
vigt, vid bedömandet af samma verksamhet, ej i någon väsendtlig mån förringas
af hvad nyss blifvit anmärkt, hvartill hufvudsakliga anledningen
blott må sökas i Justitias-omhudsmannens med Utskottets icke öfverensstämmande
uppfattning af hvad hans embetspligt kräfver.
Efter hvad antydt blifvit, medför emedlertid väktare-kallets utöfning
en vidsträcktare öfverblick öfver lagskipningen. Att utreda dess tillstånd
torde dock utgöra ett bland de svåraste af Justiliae-ombudsmannens ålig
-
Lag- Utskottets Utlåtande^ N:o 4.
3
gauden; men derföre har man ock sökt bereda honom tillfälle att vinna
de upplysningar, den kunskap om förhållanderne, som utredningen fordrar;
och dertill hörer den honom i Instruktionens 13 § medgifna rätt, att, på
allmän bekostnad, företaga resor i landsorterna, en rätt, som Juslitiae-ombudsmannen
jemväl begagnat.
Det omdöme, som Justitias-ombudsmannens fortsatta forskning i förevarande-
hänseende stadgat, afviker icke, efter hvad han i sina för åren
1851 och 1852 utgifna berättelser tillkännagifvit, från det af honom till
sednasle Ständer uttalade, eller ”att en oegennyttig och välvillig anda
visserligen ar i lagskipningen rådande; men att ehuru bildning och förädling
gått framåt, den högre upplysningen, den högre uppfattningen af rättvisans
idé ännu hos domare-makten Saknas och således återstår att önska.”
Jemte det Justitiae-ombudsmannen angående orsakerna till ett så
beskaffadt lagskipningens tillstånd och vilkoren för vinnande af ilen antydda
önskan, hänvisat till hvad han tillförene yttrat, har lian nu gjort
åtskilliga framställningar, åsyftande lagarnes förbättring i vissa delar, med
tillkännagifvande att lian föga tänkt-derpå, huruvida något vore att göra
vid brottmåls-lagstiftningen i sin helhetj sedan Kongl. Maj:t ej fästat afseende
å Justitias-ombudsmannens redan år 1848 ingifna underdåniga skrifvelse
om utarbetande af förslag till partiella förändringar i denna del af
lagstiftningen; men att, enär han af daglig erfarenhet funnit, att en förändring
i nu gällande straffsätt är af trängande behof, han alltså, med hänvisning
till den utredning af ämnet, sorn innefattas i berörde underdåniga skrifvelse,
ansåg sig böra hemställa, om icke Rikets Ständer skulle linna nödigt,
att nu lägga någon verksam hand vid ärendet.
Emot detta tillkännagifvande har herr Ekholm, enligt ett till Utskottet
öfverlemnadt utdrag af Yällofl. Borgare-ståndets protokoll för den
14 sisth December, gjort anmärkning. Han har nemligen ansett förklaringen,
alt Justilise-ombudsmannen föga tänkt på ämnet, i hög grad förtjena
Rikets Ständers uppmärksamhet, såsom oförenlig med Justitiag-ombudsmannens
i 14 § af den för honom utfärdade instruktion stadgade skyldighet
att uppgifva förslag till lagarnes förbättring, och vittnande om mindre
värma och nit för genomförande af en länge bearbetad samt af nationen
otåligt efterlängtad, behöflig reform i lagstiftningen.
Att ifrågavarande ämne är af högsta vigt kan ej heller motsägas, likasom
att det i följd deraf måste utgöra föremål för Justitise-ombudsmannens
omsorg. Men ämnets större omfattning utesluter möjligheten för honom
att på enskild väg uppfylla de anspråk, man synes vilja grunda på
instruktionens åberopade föreskrift.
4
Lag-Utskottets Utlåtande, N-.o 4.
Ur sådan synpunkt måste lians ofvanberörde underdåniga skrifvelse
och hans nu gjorda hemställan till Rikets Ständer bedömas. De vittna
emedlertid om ett bemödande för frågans lösning, i hvilket hänseende hans
i 1852 års berättelse upptagna, från Lagberedningens afvikande, förslag till
lag emot stöld, och den utveckling af begreppen åverkan och snatteri, han
i sammanhang dermed sökt framställa, förtjena uppmärksamhet. Detta förslag
utgör likväl endast en del af det särskilda förslag till strafflag, i hvars
utarbetande Justilise-ornbudsmannen, såsom ledamot i lagberedningen, deltagit,
och som, enligt hans tillkännagifvande, samtidigt med det af Beredningens
majoritet framställda, blifvit till Kongl. Maj:t öfverlenmadt; och
det har således tillkommit under förutsättning om en total reform i brottmäls-lagstiftningen
eller om antagandet af en ny strafflag i sin helhet. Men
de svårigheter som derför mötte, manade honom att söka vinna målet
på annat sätt; och lämpligheten deraf har lian genom sin omförmälda hemställan
gjort till föremål för Rikets Ständers bedömande.
Emedlerlid har Justitiag-ombudsmannen nu yrkat förändring al sprid
da stadganden, i så väl Kriminal- sorn Civil-lagstiftningen.
Deröfver anser likväl Utskottet utlåtande nu icke böra meddelas.
Frågan om förändring i brottsmåls-lagstiftningen antingen i sin helhet eller
till vissa delar, som uttryckligen blifvit af flere representanter väckt, måste
först bedömas; och för bibehållande af enhet och sammanhang i den civila
lagstiftningen är nödigt, att pröfningen af de framställningar, som härutinnan
blifvit gjorda, icke sker innan Utskottet hunnit taga kännedom om de
till äfventyrs likartade frågor, hvilka hos Riks-stånden väckta, komma att
utgöra föremål för Utskottets beredning. Det är alltså först framdeles, sorn
Utskottet kommer att yttra sig i anledning af Justitiae-ombudsmannens
ifrågavarande framställningar.
Deribland finnas dock två, hvilka angå ämnen, med hvilka Utskottet
ej äger taga befattning, pe afse nemligen ändring den ena af Tryck
frihetslagen
och den andra af stadganderne angående opinions-nämnden, eller
af Rikets grundlagar; och Utskottet anser således dessa framställningar ej
föranleda annan åtgärd, än en vördsam anmälan derom hos Bikels Ständer,
inför hvilka Utskottet härmed fullbordat redovisningen för sin granskning
af den hufvudsakliga verksamhet, som, efter hvad till en början är
angifvet, åligger Justitiae-ombudsinannen, hvars oafbrutna bemödanden att
införa ordning och fullständighet i domstolars och embetsverks arki ver förtjena
en serdeles uppmärksamhet.
Hans afgifna Embetsberättelse!’ äro emedlertid icke inskränkta till
blott redogörelse för omförmälda verksamhet. Jemte det han uttalat sitt
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 4.
5
omdöme i vissa samhällsvigliga ämnen, har han åter upptagit de i hans
föregående, vid sista riksmöte granskade berättelse af honom behandlade frågor
angående dels hans rättighet att granska Högsta domstolens beslut och
deröfver i sina Embelsberättelser sig yttra, dels ock domarens rätt att
pröfva . lagars giltighet; och afsigten med detta återupptagande har varit
att vederlägga de inkast, som blifvit framställda emot Justitiae-ombudsmannens
åsigter i omförmälda frågor, i afseende på hvilka stridiga meningar
ock varit rådande och jemväl uttalats bland Rikets sist församlade
Ständer.
Den försvarade gransknings- och yttrande-rättens frihet är likväl
af samma Ständer medgifven: hvadan frågan derom nu icke påkallar något
yttrande af Utskottet. Men vid den sednare frågan kan Utskottet ej
undgå att fästa en närmare uppmärksamhet.
Då nemligen Juslitiae-Ombudsmannen för andra gången i sina till
Rikets Ständer afgifna Embetsberättelser upptagit och sökt bevisa riktigheten
af den läraj, han i denna del framställt, synes afsigten ej kunna vara
annan, än att göra samma lära till en erkänd praktisk sanning här i landet;
men i så fall torde den i sin tillämpning böra bindas genom sådana
former, som förekomma de vådor, hvilka icke gerna kunde undvikas genom
den oinskränkta tillämpningen.
Satsen att en i behörig ordning icke tillkommen lag icke bör komma
att gälla såsom lag, förnekas således icke i sin allmänlighet; men att utan vidare
bemyndigande, utan vidare föreskrifter öfverlåta åt hvarje domare, att efter sitt
enskilda omdöme bestämma huruvida en i den ordning Grundlagen utstakar
promulgerad lag må vara giltig eller ej, vore dock för rättssäkerheten alltför äfventyrligt
och skulle derjemte kunna leda till en inskränkning i regeringsmaktens
verksamhet af icke mindre betänklig art. Man kan derföre icke antaga,
att stifiarne af vår Grundlag velat medgifva en sådan ovilkorlig och allmän
rättighet åt domaremaklen. Då de i Regerings-formens 38 § bestämde, att
alla från Konungen utgående lagar och författningar skola, för att gälla,
vara försedda med Konungens underskrift och kontrasignation af vederbörande
föredragande, stadgade de jemväl hvad föredraganden har att iakttaga,
derest han finnér någon af Konungen beslutad lag vara emot Grundlag
stridande; och rättigheten att ogilla hvad uti ifrågaställde syftning från
Konungen utgår blef, genom påföljande 88 §, uppdragen åt Rikets Ständer
allena, nied förklarande att, sedan ett sådant ogillande egt rum, må hvad
Konungen i ämnet förordnat ej af domaren iakttagas. Huruvida tillfyllestgörande
garantier härigenom blifvit uppställda är en annan fråga;, men af
det nu antydda synes den ovilkorliga och obundna rättigheten fördomaren
6
Lag-Utshottets Ulåtande, A'; o 4.
uti nu ifrågaställda hänseende ej stå i full harmoni med Sveriges samhällsordning,
sådan den af Grundlagens stiftare blifvit stadgad.
Lösningen af frågor utaf förevarande art har i andra konstitutionella
länder erhållit särskilda former; och vådligt torde vara ätt göra
den oberoende af bestämda kontroller. Anser derföre Justilite-ombudsmannen
samhällets väl kräfva, att domaremakten har den af honom försvarade
rättigheten, hade han egt att med ett förslag om sättet för rättighetens
utöfning beledsaga sin framställning, hvilken i det skick den nu förekommit
ej synes vittna om den försigtighet, ämnets natur påkallar.
I öfverlygelscn om sanningen af så väl denna framställning, som al
sin gransknings- och yttrande — rätt må emedlertid motivet sökas till omförmälda
frågors återupptagande och försvar. Utskottet har dock ej kunnat
undgå alt fästa sig vid den mindre grannlagenhet i uttryck, som någon
gång röjes i Justitise-onibudsmannens granskning af Högsta Domstolens
beslut, och sorn ej öfverensstämmer med den aktning, man är skyldig
den högsta dommaremakten i det lagbundna samhället.
Denna granskning ådagalägger likväl hos Justiliae-ombudsmannen
samma nit att uppfylla sin pligt, som uppenbaras i hans öfriga embetsverksamhet;
hvadan Utskottet anser att Justitiae-ombudsmannen i allmänhet
motsvarat det vigtiga förtroende, Rikets Ständer honom lemnat.
Stockholm den 16 Januari 1854.
Reservationer :
af Herr Grefve Sparre, E.: Med afseende å de stora förtjenster, Justiliae-ombudsmannen
ådagalagt vid utöfningen af sitt ansvarsfulla kall, har jag icke
med min röst bidragit till den skärpa, hvarmed Utskottet beledsagat sitt
omdöme om hans embetsverksamhet; likasom jag icke ansett behöfligt det
i betänkandet förekommande bedömande af den af Justitiae-ombudsmannen
förfäktade allmänna sats om domarens rätt att pröfva lagars giltighet, helst
någon tillämpning i lagstiftningen af berörde sats icke varit ifrågasatt.
Af Herr Carleson, E.: Då man vid genomläsning af främsta bladen af Justi
tios-om buds mannens efter sistförflutne Riksdag först afgifne Embets-berättelse
finner, att han, Rikets Ständers ombud, kunnat tillåta sig alt i nästan
smädliga uttryck och med tillvitelser oni obskurantism, oäkta liberalism,
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 4. 7
med mera dylikt, bemöta dem, hvilka tillförene vågat alt mot hans embets-förvaltning
göra någon anmärkning, torde det för den, som ej i allo
biträder Justitiae-ombudsmannens åsigter, blifva svårt att undertrycka en
önskan att vara befriad från skyldigheten att deltaga i den Lag-Utskottet
åliggande granskning af Justitiae-ombudsmannens förvaltning af sitt embete;
men för den, som ej eger att undandraga sig denna granskning eller
uttalandet af sitt omdöme öfver det granskade, återstår endast att med
undergifvenhet foga sig i sitt öde.
Såsom ledamot af Lag-Utskottet vid 1850 års Riksdag, den första
efter Justitiae-ombudsmannens tillträde af embetet, deltog jag uti granskningen
af hans då afgifna redogörelse för förvaltningen deraf och fann
mig dervid föranlåten att framställa några anmärkningar, som likväl mindre
voro rigtade mot hans uppfattning af det embete, han endast en kortare
tid beklädt, än mot det sätt, hvarpå han under tiden utöfvat detsamma.
Efter Lag-Utskottets nu afslutade. granskning af Justitiae-ombpdsmannens
Diarier och Registratur samt sedan sistförflutne Riksdag afgifne embetsberättelse!',
kan jag deremot ej undvika att i främsta rummet fästa Rikets
Sländers uppmärksamhet på den uppfattning af Embetets betydelse och
beskaffenheten af dermed förenade rättigheter och skyldigheter, hvarifrån
Justitiae-ombudsmannen i sin embetsförvallning synes hafva utgått.
Enligt 96 § i Regeringsformen och 63 § i Riksdags-Ordningen åligger
det Justitiae-ombudsmannen att, ”såsom Rikets Ständers ombud hafva,
tillsyn öfver lagarnes efterlefnad af Domare och Embetsmän samt att vid
vederbörliga domstolar i laga ordning tilltala deni, som i sine embetens
utöfning af väld, mannamån eller annan orsak någon olaglighet begå eller
underlåta att sine embetspligter behörigen fullgöra.’ Härigenom blef visserligen
åt Justitiae-ombudsmannen uppdragen en åklagaremakt, men al
högre betydelse än andra, —en åklagaremakt, hvars ändamål, såsom Grundlagarnes
ord utmärka, var alt å Ständernas vägnar beifra uppsåtliga lagöfverträdelser
eller grofva fel af Statens embels- eller tjenstemän, men ingalunda
hvarje obetydlig, från blott ovarsamhet härflytande, förseelse, som,
oaktadt bästa vilja och bästa förmåga, möjligen kunde af dem begås, och
aldraininst borde användas till försök att bringa enhet i lagskipningen,
der lagarne voro tvetydiga eller bristfälliga. I öfverensstämmelse dermed
är äfven Justitiae-ombudsmannens åklagarekall uppfattadt uti den för honom
utfärdade Instruktionen, sorn, efter det Regeringsformens omförmälda
stadgande blifvit i 1 § nästan ordagrannt anfördt, bjuder uti 2 § att:
”Justitiae-ombudsmannen bör förnämligast anmärka och beifra sådane, af
Domare, Embels- och Tjenstemän begångne fel, som synas honom antin
-
8
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 4.
gen härröra från egennytta, vrångvisa, väld eller grof försumlighet eller
bereda allmän osäkerhet för medborgares rättigheter;” men deremot föreskrifter
uti 3 §, att om Jiistitiae-ombudsmannen ”förmärker, att någon Domare,
Embets- eller Tjensteman utan vrång afsigt, endast af ovarsamhet
felat, må han sådant Konungens Justitiae-Kansler vid handen gifva, likväl
utan att sitt tillkännagifvande med något påstående beledsaga,” samt uti 9
§ att, 'om någon klagar hos Justitias-ombudsraannen öfver Domares, Embets-
och Tjenstemäns åtgärder och sin klagan, skriftligen författad, med
fullständiga bevis söker styrka, må Justitiae-ombudsinannen, oin han, efter
de i 1 och 2 §§ bestämde grunder_, finner sakens beskaffenhet och vigt
det fordra, åtala eller åtala låta sådane åtgärder, eller, i annat full, skriftligen
anvisa den klagande att, der honom så godt synes, Konungens Justitioe-Kansler
om laga rättelse ansöka. Från dessa allmänna föreskrifter
har Instruktionen blott ett enda undantag, nemligen stadgandet uti 10 §
att, ”om Konungens Justitiae-Kansler lemnat utan afseende någon hos honom
omedelbarligen, eller, efter Justitiae-ombudsinannens hänvisning, af
enskild man anmäld klagan, hvilken Justitias-ombudsmannen anser vara
på goda skäl grundad, åligger det honom alt, efter den tids förlopp han
nödig pröfvar, ehvad målet är af allmän vigt eller icke, och sedan han
i Justitiae-Kanslers-Embetets expedition mherntat behörig kännedom af saken,
gifva klaganden det lagliga biträde, som han finner omstäpdigheterne
lordra.” Men äfven i detta undantag igenfinnes den allmänna regeln, såvida
Justiliae-ombudsniännen endast för den i nyssnämnde § beskrifne händelse
eger att begagna sin åklagaremakt i mål sorn ej är af allmän vigt.
Lagarnes uppsåtliga åsidosättande och kränkning, brott, som beredde alljnän
osäkerhet för medborgares rättigheter, ålåg det Rikets Ständers Ombud
att beifra. Ovarsamheten, det ouppsåtliga och obetydliga felet, som
ej rubbade samhällsordningens grund eller väsendtligen störde samhällets
moraliska lif, kunde ej fordra Folkombudets uppträdande och användande
af dess åklagaremagt. Felets anmälan hos Konungens Justitiae-Kansler ansågs
innebära all erforderlig säkerhet lör vinnande af nödig rättelse, och
åklagarekallet, hvarmed andra åligganden förenades, blef långt ifrån den
enda, knappast den hufvudsakligaste besLåndsdelen al embetet.
Annorlunda synes likväl Justitias-ombudsmanfien hafva uppfattat sitt kall
då man vid granskning af hans embelsredogörelser finner, att af de åtal,
han anställt, eller låtit anställa, större delen egt rum i mål, som enligt 3 § i
Instruktionen endast bort af honom hos Konungens Juslitoe-kansler anmälas
och till en annan del varit föranledda; af någon otydlighet eller tvetydighet
i lagar och författningar, hvarigenom äfven handt, att åtskilliga af dessa
Lag-Utskottett Utlåtande, N--o 4.
9
åtal blifvit ogillade. Genom ett sådant åklagare-maktens användande måste
Justitiae-ombudsrnannens verksamhet onödigtvis förnötas och hans uppmärksamhet
afvändas från hans rätta mål. Tiden, upptagen af små värf,
blir otillräcklig för de stora, och, då man i Justitiae-ombudsrnannens embetsberättelser
påträffar en bekännelse, sådan som den, att han under sednare år
föga tänkt på brottmåls-lagstiftniugen i sin helhet, ser man deruti endast en
oundviklig följd af den grund, hvarifrån han isin verksamhet utgått. Hvad
särskildt angår försöket alt genom åtal undanrödja misstag, som härflutit från
lagarnes tvetydighet, innebär detta icke allenast en orimlighet, ulan ock
ett förbiseende af de utvägar af helt annan beskaffenhet, hvarå Justitiae-ombudsmannen
för vinnande af samma mål blifvit af Grundlagar och Instruktion
anvisad. Vid en riktig uppfattning af embelels betydelse borde,
såsom äfven i Justitiae-ombudsrnannens Instruktion yttras, svårligen kunna
antagas, att åklagaremakten blef af honom i oträngdt mål använd och, änskönt
möjligheten deraf är i Instruktionen förutsedd, måste det alltid förekomma
anmärkningsvärdt, att flera af de åtal, Rikets Ständers Ombud
omedelbarligen eller medelbarligen väckt och fullföljt blifvit i så väl första
som sista instanlien ogillade.
I sammanhang med skyldigheten att hafva tillsyn öfver lagarnes efterlefnad
af Doinare och Embetsman har Justiliae-ombudsmannen, såsom
bekant är, genom Regerings-formens 100 § fått sig uppdraget alt i de
Embetsberättelser, han hör lill Rikets Ständer afgifva, utreda lagskipningens
tillstånd i Riket. Äfven detta åliggande synes mig vara af Justitiaeombudsmannen
oriktigt uppfatladt, då han, såsom Lag-Utskottet anmärkt,
för att fullgöra detsamma, gått på det sätt tillväga, alt han, jemte en
redogörelse lör de af honom anställda åtal, i sina Embetsberättelser
framställt till granskning åtskilliga domstolars och i synnerhet Högsta
Domstolens beslut i särskilda mål och uttalat sitt omdöme om laglighelen
eller olagligheten af samma beslut. Genom sin granskning af
dessa Domstolsbeslut och sin egen dom öfver besluten har Justitiae-ombudsmannen
trott sig inför Rikets Ständer utreda lagskipningens tillstånd
i Riket. Den väg, han sålunda följt, var visserligen af honom beträdd redan
före den tid, som hans nu skärskådade embetsförvaltning omfattar,
men, under åberopande af förment bifall af Rikets år 1851 församlade
Ständer har han med större tillförsigt än förut fortgått å samma väg, så
att hvad från början var en bisak framstår sedermera såsom en hufvudsak.
Det åberopade bifallet af Rikets Ständer torde väl vara ganska tvifvelaktigt,
men, äfven om så ej vore, kan jag lika litet nu som tillförene instämma
Bih. Ull B. St. Prat. 1TS9—*4. t Sami. i Af4. 9 Bäft.
2
10
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 4.
deruti oeh det på skäl, som förut blifvit anförde, men jag nu nödgas att
åter upptaga.
Enär den Justitife-ombudsmannen åliggande utredningen af lagskipningens
tillstånd skall af honom aflemnas till Rikets Ständer för att, enligt
33 § 2 moro. i Riksdags-ordningen, granskas af Lag-utskottet, som derefter
har att med utlåtande deröfver lill Rikets Ständer inkomma, bör följaktligen
denna utredning vara så inrättad, alt nyssnämnde granskning kan af Utskottet
grundlagsenligen verkställas samt ej mindre Utskottet, än Rikets
Ständer, blifva i tillfälle att pröfva framställningens sanning. En sådan
granskning och pröfning af Juslitae-ombudsmannens nu ifrågavarande utredning
eller, med andra ord, någon undersökning huruvida lagskipningens
tillstånd verkligen är sådant, detsamma blifvit af Justitie-ombudsmannen
framstäldtj kan likväl icke verkställas utan att man dervid till skärskådande
företager hvarje särskildt af honom granskadt domstols-beslut, undersöker
huruvida det mål, hvaruti beslutet är vordet meddeladt, blifvit i enlighet
med handlingarne och sakens rätta förhållande anförd t och derefter
pröfvar huruvida beslutet är lagligt eller ej, men en slik undersökning
och pröfning är genom 90 § i Regerings-formen Rikets Ständer
och deras Utskott uttryckligen förbjuden och då den af Justitiae-ombudsmannen
lör Rikets Ständer framlagda utredningen af lagskipningens tillstånd
således är af den beskaffenhet, att Rikets Ständer och deras Lag-utskott
äro urståndsalte att granska densamma och pröfva dess sanning, följer
åter deraf att denna utredning är annorlunda inrättad, än den grundlagsenligen
bordt vara, eller att den i forraelt hänseende är oriktig. Ett
annat sätt för lagskipningens utredande mäste följaktligen, enligt grundlagar
nes
mening, gifvas, oeh med god vilja är icke heller svårt att finna detsamma.
Om än innehållet af Justitiae-ombudsmannens nu ifrågakomne
utredning vore i sina särskdda delar sannt, mäste likväl lör Rikets Ständer
så väl som för Lag-utskottet, hvilka ej, utan att handla i strid mot
grundlagens bud, kunna inlåta sig i granskning och pröfning af innehållets
sanning, den framlagda utredningen vara att anse lika med ingen, oph följden
af Justitie-ombudsmannens förfarande blir oundvikligen den, att Lag-utskottet,
såsom nu, nödgas inskränka sig till en enkel anmälan af det sätt,
hvarpå han sökt utreda lagskipningens tillstånd samt hans derom afgifna
enskilda omdöme, utan att Utskottet kan meddela något yttrande huruvida
tillståndet verkligén är sådant, Justitiae-ombudsmannen uppgifvit det vara.
Blotta uttalandet af ett omdöme om något förhållande innefattar icke
någon utredning af förhållandet, så vida man ej äger att pröfva den grund,
hvarpå omdömet hvilar.
Lag-Utskottets Utlåtnnde, N:o 4.
il
Att Justitiae-ombudsmannen icke i enlighet med Grundlagens mening
uppfattat sitt åliggande att utreda lagskipningens tillstånd tror jag härmed
vara visadt och, om så är, förfaller äfven den grund, hvarifrån han hämtat
stöd för sin åtgärd att i sina Embets-berättelser granska domslolarnes
i enskilde mål gifna domar och utslag och uttala sitt gillande eller ogillande
öfver desamma — en åtgärd, som icke heller ur någon annan synpunkt
synes mig kunna försvaras. Jag bestrider ingalunda Justitiae-ombudsmannen
för sin person samma gransknings- och omdömesfrihet, sorn tillkommer
hvarje annan svensk medborgare; men jag skiljer på Justitiaeombudsmannens
rättigheter såsom enskild person och hans rättigheter såsom
Embetsman. De, ord han uttalar i sina Embets-berättelser till Rikets
Ständer äro icke den enskilde mannens utan embetsmannens ord;
ochj då Justitiae-ombudsmannen företagit sig att, på sätt sorn skett, i dessa
Embets-berättelser granska t. ex. Högsta Domstolens beslut i enskilda mål
och inför Rikets Ständer uttala sitt gillande eller ogillande öfvet besluten,
har han upphäft sig till domare öfver Rikets Högsta Domstol och dermed
tagit sig en rätt, som hvarken genom grundlagar eller Instruktion är honom
medgifven; och detta, efter min tanke, med rälta. — Ty, om å ena
sidan erkännes möjligheten deraf att misstag kunna af Högsta Domstolen
begås, måste å andra sidan medgifvas, att icke heller Justitiae-ombudsmannen
kan vara ofelbar. Har man tilläfventyrs någon visshet, att han
alltid ur riktig synpunkt uppfattat och framställt hvarje särskildt mål?
Och kan, utan visshet derom, antagas, att dessa mål blifvit riktigare bedömda
af Justitiae-ombudsmannen, än af de män, åt hvilka den högsta
domsrätten i staten blifvit anförtrodd? Dessa frågor torde väl af mången
besvaras med ett obetingadt nej; men otvifvelaktigt är att, då Rikets
Ständers Ombud tillåter sig att inför nationen beskylla Rikets Högsta Domstol
att gång efter annan gifva orätt dom, än af slarf eller förhastande,
än af bristande insigt^ mången, som ej kan bedöma halten af dessa beskyllningar,
bibringas den öfvertygelse, att desamma verkligen äro grundade
eller åtminstone icke alldeles ulan grund. Och om, såsom ej är osannolikt,
Justitiae-ombudsmannen på sådant sätt skulle beröfva den högsta
domare-magten det förtroende, den förtjena!- och bör äga, har han derigenom
visserligen gjort — ej domarena, men sjelfva samhället, — långt
mera ondt, än han genom sin verksamhet i öfrigt möjligen kunnat
göra godt.
Det är hufvudsakligen i sednast omförmälde hänseenden, som min
mening afviker från den, Utskottet i sitt betänkande uttalat, men, ehuru
jag biträder Utskottets yttrande om Justitiae-ombudsmannens försök att be
-
12
Lag-Utikottet» Vt låland», N:o 4.
visa domstolarnes skyldighet att pröfva giltigheten af utfärdade lagar, vill
jag ej anses hafva gillat andra, likaledes efter min tanke oriktiga åsigter,
som blifvit af Justitiae-ombudsman nen förfäktade i flere af hans uti Embets-berättelserna
intagne utkast och uppsatser i åtskilliga ämnen. Utrymmet
för en reservation tillåter likväl icke upptagande af dessa åsigter till
vederläggning och de torde desto heldre kunna förbigås, som de icke synas
haft något inflytande pä hans embets-förvallning.
Måhända skall någon göra det inkast att jag, såsom domare och
embetsman, är beroende af den makt, hvars begagnande jag granskat och
att fördenskull något afseende å hvad jag anfört ej bör fästas. Ett sådant
inkast må gälla hvad det kan. Jag har ansett det vara min pligt att
framställa min mening med de skäl, hvarpå den är grundad. Huruvida
dessa kunna tillerkännas någon vigt och huruvida Juslitiae-ombudsmannen
må anses hafva rätt uppfattat och uppfyllt sitt kall, tillkommer Rikets
Ständer att bedöma.
Af Herr Professoren Nordström. Bland de frågor, Justitiae-ombudsmannen
uti sina Embets-berältelser till innevarande Riksdag behandlat,
synes mig, utom den anmärkningsvärda, åter nu såsom tillförsvar upptagna,
läran om hvarje domhafvandes rättighet att pröfva, huruvida en lag
har bindande kraft eller icke, en lära, hvars oförenlighet med grundlagarne
likväl Utskottet tillräckligen ådagalagt, ingen vara mer förtjent af
uppmärksamhet, än Justiliae-ornbudsnianneus uti berättelsen för år 1851
förnyade försök att bevisa sin rätt atl höja sig till domare öfver Högsta
Domstolens domslut.
Juslitiae-ombudsmannen har för denna sin förmenta rätt icke kunnat
visa något stöd vara att tillgå uti den till rättesnöre för hans embetsförvaltning
utfärdade instruktion, och söker det derföre uti "omdömets frihet!',
mot hvars befogenhet han anser endast ofördragsamheten kunna hafva
något att anmärka. (
Det är sannt, att omdömets frihet icke kan någon betagas, men
det gifves olika förmer för dess uttryck. Att såsom enskild person offentliggöra
sin mening om halten och beskaffenheten af de skäl, hvarpå en
domstol uti ett af densamma afdömdt mål grundat sitt utslag, är ett; att
såsom embetsman sälta sig till domare öfver sjelfva domslutet, är ett annat.
— I båda fallen är det likväl granskarens pligt, att så framställa
sjelfva tvistefrågan med alla sina omständigheter, att hvar och en deraf
klart och bestämdt fattar, att detta och intet annat var det,! hvarom tvistades
och hvarå dom skulle gifvas.
Lag-Utikottet» Vtlåtand», Nio 4.
IS
Emedlertid förekommer uti embets-berättelsen för år 1851, Litt. B.
s. s. 14—17, en framställning af ett uti Högsta Domstolen afdömdt mål,
hvarom Justiliae-ombudsmannen funnit sig berättigad att fälla en så lydande
dom: Af dessa betraktelser har jag funnit mig öfvertygad, att ett
förhastande egt rum, och att Konungens"Högsta Domstol, i fall den icke
saknat rådrum att omständligen genomtänka och efter behof debattera ämnet,
ej skulle kunnat stadna vid ett beslut, hvars halt, vid närmare eftersinnande
tyckes så löga tvetydig”.
Det är mindre vid den bristande grannlagenheten i denna Justitieombudsmannens
dom, jag fäster mig. Det är hans befogenhet, att i egenskap
af Justitiae-ombudsman falla dom öfver specifika domar af Högsta
Domstolen, som jag framför allt anser förtjent af Lag-Utskottets uppmärksamhet.
° rr
Framställningen af sjelfva målets faktiska innehåll erbjuder ingen
säkerhet, att alla de omständigheter, som i saken förekommit och hvilka
kunnat utgöra domskäl för Högsta Domstolens meddelade beslut, blifvit
med den fullständighet, noggrannhet och trohet framlagda, att Rikets Ständer
derigenom med visshet kunna bedöma, huruvida Justitiae-ombudsmannens
eller Högsta Domstolens dom i sjelfva verket är den rätta. Det är
möjligt att framställningen är säkenlig; men visshet derom saknas, och
Lag-Utskottet äger, mot 90 § Regeringsformen, ingen rättighet att ingå i
de undersökningar, som kunde skingra ovissheten.
Juslitiae-ombudsmannen har emedlertid icke tvekat att inför Rikets
Ständer om Högsta Domstolens beslut i målet framlägga en dom, som, om
den vöre befogad, hade bort framkalla å hans sida helt andra åtgärder,
Den innehåller en anklagelse, att Högsta Domstolen vid "målets
profning forfarit lättsinnigt och försumligt. För ett sådant fall ålägger 4
§ af Instruktionen Justitiae-ombudsman nen, att, mot Högsta Domstolen anställa
åtal. Men den berättigar honom icke att sjelf uti sina embetsberättelser
öfver Högsta Domstolens domar fälla någon dom; och deruti
ligger mycken vishet.
Högsta Domstolen, anklagad för ett sådant embetsbrott, är berättigad,
likasom alla andra domare, att blifva hörd och få sig förklara, innan
den dömes. Men denna djupa rättighet betages densamma, om Justitieombudsmannen,
sorn härvid endast eger rättighet att uppträda såsom åklagare,
Slg i stället att, utan all process, uppträda såsom domare.
Uti detta försök ligger, om det lyckas, ett frö till utveckling af en
magt, sorn efter mitt omdöme står i strid med allmänna rättsprinciper,
med ändamålet af den institution, hvars organ Justiliae-Ombudsmannen
14 Lag-Utskottet» Utlåtande, N:o 4.
är, och med hela vår lagbundna samhällsordning, hvilken icke erkänner
den tillvext uti instansordningen, sorn uti den mest vådliga gestalt skulle
komma att uppenbara sig uti så beskaffade opinionsdomar, meddelade af
Justitiae-ombudsmannen öfver domar, som Högsta Domstolen i Konungens
namn utfärdar.
På dessa skäl anser jag mig fullgöra min skyldighet såsom ledamot
af Lag-Utskottet, då jag mera bestämdt, äu Utskottet, uttalar min mening
om Justiliae-omhudsmannens ifrågavarande förfarande, och låter den åtfölja
Utskottets utlåtande öfver Justitiae-orobudsmannens embets-berätlelser lill
Rikets Höglofl. Ständer,
Häruti instämde Herr Friherre Posse J. A.
Af Herr Prosten Melander. Enär jag, efter en noggrann genomläsning
af Justiliae-omhudsmannens lärorika embets-berältelser för åren
1851—53, äfvensom af Embels-diarierna och Registraturen, icke kan undgå
att skänka mitt odelade bifall åt det outtröttliga nit och den rastlösa
verksamhet, hvarmed Justitiae-ombudsmannen uppfyllt sitt maktpåliggande
väktarekall, så blir deraf en nödvändig följd, att jag i allmänhet icke kan
instämma i de ogillande omdömen öfver hans embets-föi vallning, hvilka
här och der i Lag-Utskottets utlåtande, ehuru mer och mindre tydligt,
framskymta. Särskildt måste jag dock framhålla den nog stränga tillrättavisning
han fått uppbära för det sätt, hvarpå han gått tillväga vid granskningen
af Högsta Domstolens beslut; denna tillrättavisning synes mig
nemligen denna gäng vara så mycket mera oförtjent, som de omdömen,
hvilka uti ifrågavarande embets-berältelser förekomma öfver högsta domaremaktens
åtgärder, onekligen äro långt skonsammare än uti de föregående
berättelserna, hvaröfver dock Lag-Utskottet vid sistlidne riksdag uttryckte
sitt ogillande i vida mildare ordalag. På grund af dessa nu i korthet uttryckta
åsigter anser jag mig fullt befogad till det allmänna omdöme, att
Riksens Ständers nuvarande Justitiae-ombudsman fortfarande gjort sig förtjent
af det vigliga förtroende honom varit lemnadt.
Af Herr Proston Euren, sorn biträdde Herr Prosten /Helanders
mening.
Af Herr Doktor Säve. 'Under mili frånvaro såsom tillika ledamot
i annat Utskott har Höglofl. Lag-Utskottet med en eller två rösters pluralitet
beslutat några anmärkningar mot den nuvarande Jusliliae-ombudsmannens
verksamhet, hvilka jag för min del icke godkänner. Den första
anmärkningen rörer ulöfningen af hans åklagarekall. Utål' de utförda åtalen
mot Domare och Tjenstemän skall ”ett och annat sakna den lagliga
anledning, att det kunnat gillas.” Jag anser Justitiae-ombudsmannen ej
Lag-Utskottet» Utlåtande, ]$:o 4. 15
sakna laglig befogenhet att anställa de åtal, sm lian för ordningens skull
anser behöfliga, om också ett eller annat sådant efter Domstolens utredning
skulle befinnas mindre giltigt. Att de åtalade felen till en del härflutit
från "ovarsamhet,” det måste åtminstone ej varit Justiliae-ombudsmannens
åsigt, och hvar och en lärer erkänna, att ej ringa utrymme är för
hans åklagaremakl mellan fel af sistnämnde beskaffenhet och (lern, som
”förnämligast" utmärkas i Instruktionens 2 §. Mot hvarje möjligt missbruk
af hans maktulölning står i allt fall Instruktionens 7 §, sorn, då den icke
på honom kunnat tillämpas, fritager honom från misstankan att hafva tilltalat
någon Domare eller Tjensteman ”ulan skäl.’ Att åtalens föremål någon
gång härrört af "lagarnes egen tvetydighet är icke så osannolikt. Dock
är Utskottels omdöme derom icke ofelbart. För allmänna ordningens och
rättssäkerhetens skull anser jag derföre tjenligast, att utan annan begränsning
än den lagen sjelf utstakar, lemna den nuvarande Justitiae-ombudsmannen
i fri utöfning af sin åklagaremakt, en frihet af hvilken äfven hans
företrädare i vidsträckt mått sig begagnat. Jag tillämpar härpå Justitiaeombudsmannens
egna ord: kontrollerna kunna stundom synas öfverflödiga:
men de äro derföre icke obehöfliga. Med dem vet nian huru det är: utan
dem icke huru det skulle vara. Det har vidare blifvit anmärkt, att "en
mindre grannlagenhet i uttryck" skulle egt rum vid granskning af Högsta
Domstolens beslut. Det var oväntadt att få se denna anmärkning igen,
sedan anledningarne dertill efter sista Riksdagen blifvit skäligen undanröjda.
Jag har letat i de frenne Embelsberätlelserna efter ett uttryck af
den öfverklagade beskaffenheten, och ej funnit mer än ett enda, som skulle
kunna tydas derhän, nemligen det, att, enligt samina Embetsmans öfvertygelse,
i ett omtvistadt fall ”förhastande” skulle ägt rum. Men uttrycket
bör betraktas i sitt sammanhang med hvad Justitiae-ombudsmannen på flera
ställen yttrat, nemligen att han önskade Högsta Domstolen mera tid
och rådrum för frågornas fullständiga diskussion, än nu deråt kan lemnäs
för det öfverhopande arbetets alltjemt tillväxande mängd.” Också hafva
revisionssakerna, utom andra inål, för denna Domstol under de sednasle
fem åren nära fördubblats. Jag hemställer, om vid sådant förhållande uttrycken
kunna anses förnärmande? Särskildt reserverar jag mig mot den meningen,
att deruti skulle ligga någon missaktning mot Högsta Domaremakten.
Det Höglofl. Utskottet förblandar uppenbart den aktning, som Justitiae-ombudsmannen
är skyldig Högsta Domstolen i allmänhet, och den
han kan vara skyldig att visa ett eller annat dess domslut. Till de sednare
slår denna Embetsman ej i något subordinations-förhållande. Han
16
Lag-Utikotteti Utlåtande, N:o 4.
är tvärtom tillsatt att granska den och uppgifva hvad han finner felaktigt
i lagskipningens tillstånd älven inom denna domare-instans.
Om Justitiaj-ombudsmannen, då han nu för andra gången framhållit
sin mening, att Domare bör pröfva lags giltighet, velat göra satsen praktiskt
gällande, kan jag för min del ej afgöra, men anser mig dock ej berättigad,
att af hans yttranden draga slutsatser, dem han måhända sjelf ej
åsyftat. Tillräcklig anledning för frågans upptagande till ny pröfning at
denne väktare öfver Svenska folkets fri- och rättigheter, torde man finna
i Regeringsformens 87 §. Visst är emedlertid, att hvad han i detta ämne
framställt, bevisar en så oinskränkt aktning för Domaremakten, att de,
som i detta afseende haft otillfredsställda anspråk, böra känna sig försonade.
Jag anser derföre • den nuvarande Justitiae-ombudsmannen genom
oförtröttadt nit, frimodighet, kraft och verksamhet i sitt mödosamma kall,
hafva väl förtjenat det vitsord, som lian äfven vid sista Riksdagen erhöll,
att hafva motsvarat Rikets Ständers vigtiga förtroende.”
Af Herr Wetterberg: ”Sedan jag i reservation vid Lag-Utskottets
utlåtande år 1851 i anledning af Justilias-ombudsmannens då aflemnade
allmännna redogörelse sökt ur grundlagens åtskilliga bud svaret på frågan
om hans befogenhet att fälla dom olver Högsta Domstolens särskilda domar
och derunder kommit lill den mening, alt sådan befogenhet icke lagligen
finnes; så anser jag mig nu desto heldre kunna instämma i Herr Professor
Nordströms reservation i denna del, som han äfven ur annan, och
om jag så får säga, än högre synpunkt, kommit till samma svar. Jag vidhåller
tillika min redan uttalade mening att tider kunna finnas, då landet
i domares rätt att pröfva lags giltighet eger ett värn, som ej för felande
former må uppoffras, och att satsen i sig sjelf är så sann, att den väl förtjenar
lif i verkligheten.
Af Herr Hasselrot, hvilken ej deltagit i Utskottets yttrande angående
Domares rätt att pröfva lagars giltighet och som i öfrigt instämde i
Herr Carlesons reservation.
Af Riksdagsfullmägtigen Nils Nilsson från Wermland, som instämde
i Herr Grefve Sparres och Prosten Melanders reservationer.
Af Riksdagsfullmägtige Per Eric Andersson från Westerås län, samt
Olof Persson och Eric Ericsson från Gefleborgs län, hvilka instämde i Herr
Doktor Säves särskilda mening.
STOCKHOLM, tryckt hot N. MARCUS, 1854.
Lag-Vtskollels Betänkande, N.o S.
\:o
An k. till Exp. Utsi,-, ii. 24 Jan. 1854, lil. 12 m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner angående antagande af
Lagberedningens förslag till Civil-lug.
I nämnde syftning hafva Herrar Ekholm och Henschen, hvar för sig, väckt
förslag hos Vällofl. Borgare-Ståndet. De hafva nemligen yrkat, den förre, »att
de af Lagberedningen och vederbörande embetsmyndighcter slutligen granskade
förslagen till ny Civil- och Straff-lag samt Rättegångs-ordningar matte komma
under ompröfning uti Lag-Utskottet, samt till Nådig fastställelse hos Kongl.
Majit öfverlemnas;» samt Herr Henschen, »att de af Lagberedningen samt Särskilda
Kommittéer utarbetade förslag till allmän Civil-, Kriminal- och Kyrkolag,
Sjölag och Krigsförfattningar, som ega tillämpning på medborgare utom
krigs-ståndet, måtte till större eller mindre delar, i den män Lag-Utskottet kan
medhinna derom sig yttra, och med de ändringar, sorn tjenliga finnas, varda af
ständerne antagna;» äfvensom att, derest vid innevarande riksmöte skulle föreslås
ändring i eller upphäfvande af något stadgande, hvilket eger oskiljaktigt sammanhang
med annan föreskrift, om hvars ändring eller upphäfvande fråga ej blifvit
väckt, denna fråga må anses upptagen af Herr Henschen, pä det Lag-Utskottet
af framställda förslagers inskränkthet oj må finnå sig förhindrad att desamma
understödja; under tillkännagifvande derjemte, att han genom denna sin
motion velat bereda Utskottet »en för denna riksdag outtömlig källa, nyttig att
hafva till hands, om arbetet skulle tryta eller konjunkturerna under Riksdagen
iunnos tjenliga för en fullständigare lagförbättring», i hvilket afseende han dels
fästat uppmärksamheten på vissa delar af de lagförslag Lagberedningen utarbetat,
dels ock gjort framställning om en förändrad organisation af Under-rätterna
och principen för fördelningen af mål i de domstolar, som arbeta på ilere afdelningar.
Omförmäldte motioner, hvilka blifvit till Lag-Utskottet öfverlemnadc, omfatta
således alla de lagstiftningsgrenar, som ligga inom den af grundlagarne utstakade
sphaeren för Utskottets verksamhet. Om emedlertid grundlagsenlig! hinder icke
toth. till /?. St. Prol. 1853 & issi. 7 Sami. 1 Afd. 4 Haft. 1
2
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 'i.
mött för ett sådant sammanförande af till naturen väsendtligen skiljaktiga ämnen,
har Utskottet likväl funnit dem endast hvar för sig böra blifva föremål för Utskottets
utlåtande; och som den för Utskottets arbeten bestämda ordning i första
rummet påkallat pröfning af väckta frågan om granskning och antagande af Lagberedningens
förslag till ny Civil—lag i sin helhet, får således Utskottet till en
början inför Rikets Ständer redogöra för sin åsigt i denna fråga.
Då densamma vid sista riksmöte, jemväl i följd af enskild motionärs framställning,
utgjorde föremål för dåvarande Lag-Utskotts pröfning och Ständefnes
öfverläggningar, har Utskottet ej kunnat underlåta att kasta en blick tillbaka pä
förhandlingarne i ämnet, för utredande af de omständigheter, som kunna hafva
inflytande på frågans besvarande. I sådant afseende torde böra anmärkas, att
sedan det af f. d. Lag-kommittéen utarbetade förslag till Civil-lag blifvit granskadt
af så väl Götha Hof-rätt och Ilof-rätten öfver Skåne och Blekinge, som
Kongl. Maj:ts Högsta Domstol, framlades detsamma till 1840 års församlade
Ständer af enskild representant till antagande; — att samma Ständer likväl ansägo
försigtigheten fordra en ytterligare granskning af förslaget, innan det till hufvudsaklig
pröfning hos Rikets Ständer förekomme, äfvensom att, om än initiativet
till det nya lagverket utgått från representationen, sjelfva förslaget derom borde
komma från regeringen; samt i följd deraf, i underdånig skrifvelse den 8 Mars
1841, anhöllo, att den ytterligare granskningen mätte ät en kommitté eller Lagberedning
uppdragas, samt att Kongl. Majit derefter ville Nådig proposition i
ämnet till kommande Ständer aflåta; — att Kongl. Majit, i anledning af denna
Ständernes önskan, förordnade den kommitté, som under namnet Lagberedningen,
verkställde den påkallade granskningen, som föranledde en betydlig omarbetning
af Lag-kommittéens förslag och fullbordades kort före sista riksmöte, då
den slutliga delen af det omarbetade och nu ifrågaställda förslaget till Civillag,
i enlighet med 1840 års Ständers begäran, från trycket utkom; — samt
att sistförflutne Riksdags Lag-Utskott, enär det sålunda reviderade förslaget ej
hade blifvit pröfvadt hvarken i Högsta Domstolen eller inför Kongl. Majit i
Stats-Rådet, eller underställdt Ständerne af Kongl. Majit och således ej i den af
1840 års Ständer önskade ordning, uti ett af Ständerne bifallet betänkande tillstyrkte,
att den af enskild motionär då gjorda framställning om pröfning och
antagande af oftanämndc förslag till Civil-lag i sin helhet ej mätte bifallas; — Och
det af föregående Ständer således fattade beslut torde af de närvarande ej böra
förbises.
Genom samma beslut hafva Ständerne till efterrättelse bekräftat den af dem
förut utstakade plan för beredelsen af ifrågaställde ärende och ordningen för
dess framställande för Rikets Ständer; och att afvika från de åsigter, som derför
legat till grund, synes Utskottet betänkligt. Det gifves nära nog ingen lag af den djupa
och genomgripande betydelse för samhället, som den civila. Den berör det sociala
lifvet i alla dess enskildheter, i alla dess skiftningar, i alla dess mångfaldiga
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 6.
3
förhållanden; — den liksom nedtränger till samhällets rötter, för att derifrån
uppspira i ordning, säkerhet och trefnad; och den kräfver, i följd deraf, den noggrannaste
pröfning. Det var ock derföre, som föregående Ständer utstakade förenämnde
plan. Genom det reviderade förslagets granskning och framläggande i
föreskrifven ordning måste jemväl en större trygghet vinnas vid den pröfning,
som åligger Rikets Ständer; och derigenom vunne jemväl Utskottet en nu saknad
ledning för förslagets bedömande, om det vöre möjligt för Utskottet att medhinna
ett så vidtomfattande arbete så snart, att Ständerne under denna riksdag
kunde afgöra frågan. Men om än, efter Utskottets sålunda antydda öfvertygelse,
någon pröfning af Civil-lagförslaget i sin helhet ej bör af derom nu gjorda yrkanden
föranledas, återstår dock att bedöma, huruvida icke detsamma kan
läggas till grund för den lagförbättring, som i vissa delar af den civila lagstiftningen
blifvit påyrkad genom åtskilliga representanters framställningar, af hvilka
Herr Henschens ofvan upptagna innefattar en rik källa för Utskottets arbete i
denna väg, hvarför framdeles kommer att redovisas, i den män arbetet fortgår.
Utskottet tillstyrker alltså vördsamt,
att Rikets Slända' malte förklara, det Herrar Ekholms
och Ilenschens yrkande om profning af Lagberedningens
förslag lill Civil-lag i sin helhet icke kan bifallas.
Stockholm den 24 Januari 1854.
\:o 6.
Ank. till Exp. Ubk. d. 24 Jan. 1854, kl. 12. rn.
«
Betänkande, / anledning af vackt motion angående uppliäfvantle af
lagens sta t!gauden om nedsättande af revisionsskilling och om
ställande af borgen för kostnad och skada för rättighet alt
fullfölja Linia mål från lägre (ill högre domstol.
Oinlörtnälda stadganden återfinnas, hvad revisionsskilling angår, uti 1 § af
Ivättegängs-Balkcns 30 kap., och sä vidt de afse borgen för kostnad och skada,
A
Lag-VUkoUett Betänkande, N:o 6.
uti 4 § af samma kapitel samt 25 kap. 1 § och 26 kap. 1 § berörde balk.
Enligt förstnämnde lagrum åligger det nemligen den, som söka vill, att konungen
ina pröfva llof-rätts hufvudsakliga dom och utslag i tvistemål, att å sjunde
dagen efter det beslutet fallit insätta 66 R:dr 32 sk. banko, eller så mycket i
guld eller silfver, som deremot svarar; och genom de sednare är föreskrifvet, att
så väl den, som sålunda söker konungens pröfning, som den, hvilken från Under-rätt
vädjar, bör för sig ställa två löftesmän, som borga begge för en och en
för begge för kostnad och skada, den han kan kannas skyldig att gälda.
Att dessa föreskrifter eller i lag bestämda vilkor för ändringssökande mätte
upphäfvas, är nu yrkad t inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Riksdagsfullmägtigen
Pehr Mattsson från Wcster-Norrlands Län, som, till stöd för samma yrkande,
anfört, att hans afsigt dermed är att åstadkomma förenkling i vårt rättegångsväsende,
medelst dess befrielse från sådana formaliteter, hvilka till en del ej ens kunde
af rättsökande iakttagas. Med afseende å den korta tid, hvarinom revisionsskilling
bör vara insatt, efter det llof-rätts dom fallit, vöre nemligen den rättssökande
mången gång urståndsatt att meddela föreskrift eller sjelf bestyra om
insättningen, hvadan lian ställdes i beroende af ett ombud; och vidare korrektiv
emot trätlystnaden syntes ej behöfligt, än det i 16 § af 30 kap. Rättegångsbalken
bestämda ansvar för den, som emot bättre vetande drager mål under
Kongl. Maj:ts Nådiga pröfning. Enär revisionsskillingarne dessutom numera tillföllo"
icke Hof-rätternes ledamöter, utan Staten, borde de följaktligen desto heldre
försvinna, sorn »det ieke vore tänkbart, att Staten skulle vilja draga vinst af
en rättsökande, som har rätt på sin sida;» och då den lidandes säkerhet för
kostnad och skada icke minskades, derest den skyldige ålades stränga böter, i
stället för skyldigheten att ställa den ifrågaställa borgen, hvaremot upphörandet
af samma skyldighet skulle undanrödja många misstag och olägenheter, kunde
lämpligheten af ett dylikt upphörande ej eller ifrågasättas.
Efter att således hafva redogjort för innehållet af ifrågavarande till LagUtskottets
granskning hänskjutna motion, får Utskottet deröfver afgifva sitt utlåtande.
Hvad dervid till en början vidkommer frågan om revisionsskillings afskaffande;
så synas de af motionären för sin framställning i denna del anförda skäl
ej vara tillfyllestgörande. Redan vid flera föregående riksmöten hafva de blifvit
åberopade för enahanda ändamål; men lagens bud om revisionsskilling har
qvarstått orubbadt; och nya förhållanden äro sannerligen nu ej förhanden, hvarigenom
en sådan af klokheten hittills förhindrad rubbning skulle vara rådlig.
Då revisionsskillings erläggande i 1615 års rättegångsprocess först påbjöds såsom
vilkor för rättigheten att söka Konungens pröfning af Hofrätts dom, hade
man för afsigt att dymedelst förekomma det Konuugen skulle utan verkliga or
-
J.ag-Llskollels Betänkande, N:o t!.
saker besväras; och ur samma synpunkt hafva Sveriges sednare lagstiftare bibehållit
påbudet. De hafva nemligen ej kunnat förbise otillräckligheten af det
band, som ligger i det af motionären åberopade lagrum, I6:de § i Rättegångsbalkens
30:de kaj)., enär detsamma blott bestämmer ansvar för den, som pröfvas
emot hattie vett och klara skäl hafva dragit sin sak under Konungen och
således afser ett förhållande, som, ehuru grundadt i trätlystnaden, likväl ej kan
antagas i hvarje yttring deraf. Den förblindar icke sällan; och för att stäfja
dess förvillelser synes påbudet, med afseende å vår rättegångsordning, ändamålsenligt.
Det hindrar icke den fattige att söka rättvisa hos den högsta domaremakten,
ty al honom fordras icke någon nedsättning; och den, hvars klagan bifalles
och som således med full befogenhet påkallat Konungens pröfning, får
åter de penningar, genom hvars nedsättning han ställt en borgen derför, att han
endast af öfvertygelse derom, att han drifver en rättvis sak, fullföljt densamma.
Härom synes emellertid motionären saknat kännedom, ty eljest skulle han
ej kunnat till stöd för sin framställning åberopa olämpligheten deraf, »att Staten
drager vinst af rättsökande, som hafva rätt på sin sida»; och då något skäl
för upphörande af skyldigheten att nedsätta revisionsskilling ej kan hemtas frän
den omständighet, att nu stadgade tid för sådan nedsättning skall vara otillräcklig,
enär denna omständighet, derest den verkligen eger rum, bör afhjelpas, i
hvilket afseende Utskottet, i följd af väckt motion, ock kommer att framdeles
sig yttra, får Utskottet vördsamt tillstyrka,
att Pehr Mattssons yrkande om upphörande af skyldigheten
att nedsätta revisionsskilling för rätt alt fullfölja
underdånig talan emot Hofrätts dom och utslag
i tvistemål ej mätte vinna Rikets Ständers bifall.
Beträffande dernäst frågan om upphäfvande af lagens stadganden om förbindelse
för den, som i civila mål vädjar från Underrätt till Hofrätt eller söker att
sistnämnde Rätts beslut må af Konungen skärskådas, att ställa borgen för den
kostnad och skada, sorn han kan kännas skyldig att gälda; så och då föreskrifterna
i denna del hafva till föremål att försäkra den klagandes motpart om ersättning
för det lidande honom kan tillskyndas genom obefogad klagan, hvadan
ändamålet icke, på sätt motionären förmenat, vinnes om berörde föreskrift utbyttes
emot en lag, som stadgade höga böter emot dylik klagan; anser sig Utskottet
hafva grundad anledning
0 o
att afstyrka Pehr Mattsons motion jemväl i denna del.
Stockholm den 24 Januari 1854.
(i
Lag-linko tida Betänkande, S:o 7.
A: o 7.
Ank. till lixp. Ulsk. <1. 24 Jan. 1854, kl. 12 m
Ii
c lii ulan rfe, i anledning af' Kungl- Maj:ts Na diga proposition angående
ändring af lale och linie %%:ne i 50 Kapitlet Rättegångs-B
athen.
Samtliga Riksstånden hafva till Lag-Utskottets behandling öfverlemnat förenämnde
Nådiga proposition. Den lyder sålunda:
i:Kongl. Majrts Nådiga skrifvelse till Rikets Ständer med förslag till ändring
af 7:dc och 17:de §§:nc i 30:de Kapitlet Rättegångs-Balken; gifven Stockholms
Slott den 6:te December 1853.
Till följd af Rikets Ständers vid nästförflutna Riksdag lättade, af Kongl.
Maj:t gillade, beslut oin löneförhöjning för Hofrätternes Ledamöter, skola de, så
kallade Revisionsskillingar, hvilka, enligt lydeltsen i 7:de och 17:de §§:ne i 30:de
Kapitlet Rättegångs-Balken, få af Hofrätt behållas, väl, likasom förut, emellan
dessa domstolars ledamöter fördelas, men icke på annat sätt dem tillgodokomma
än i afräkning å deras af Rikets Ständer till beloppet bestämda, i öfrigt från
Statsverket utgående löner. Det skulle lända sä väl till reda, som enkelhet i
de allmänna räkenskaperna, utan ali skada för Ilofrätternas ledamöter, derest
detta, på grund af lagens stadgande i ofvannäinnde §§ bibehållna sätt för användande
af revisionsskillingarne blefve ändradt, så att desamma, hvilka numera
i sjelfva verket utgöra en inkomst för Staten, komme att, i likhet med de Kronan
i öfrigt förbehållna, omedelbarligen till Statsverket utgå, emot förbindelse
att oafkortadt utbetala de Hofrättsledamöterna tillförsäkrade löner. I enlighet
härmed vill Kongl. Maj:t, för undanrödjande af de hinder 7:de och 17:de §§:ne
i 30:de Kapitlet Rättegångs-Balken häremot för närvarande lägga, föreslå Rikets
Ständer, att samma lagrum måtte erhålla följande förändrade lydelse:
8 7-
Allt hvad i thessa fall är stadgadt varde i Hofrätten fullgjordt, inom then
tid, att parterne Skola ställa sig hos Konungen in. Brister någon theri; må
Larj-ltsknltrls Betänkande, N:n 7.
saken ej till Konungen komma, utan stånde vid Hofrätten» dom och falle the
tiilnmdrade daler, som i Hofrätten insatte äro, Kronan till. Är allt rätteliga
1 tillgjordt, sände Hofrätten inom then tid, som sagdt är, till Konungen in de
skrifter, som ther inlagde äro. Kan thet, som är i saken muntliga taladt och
sva rädt. af parterna i Hofrätten, med skälen till domslutet, ej vara tillika färdigt:
tii skall thet utan dröjsmål försegladt insändas.
.§ 17.
Lhvad parterna förlikas eller Konungen gillar Hofrättens dom, tillfälle Kronan
the tuhundrade daler, som i Hofrätten nedsatte äro. Ändrar Konungen
Hofra'ttens dom, åge then, som thein nedsatt, rätt att få them åter.
Kongl. Majit förblifver Rikets Ständer med ali Kongl. Nåd och ynnest
städse välbevågen. Stockholms Slott den (i December 1853.
O S € A It.
G- A. Sparren
Utskottet, som jemväl erhållit del af Statsrådets och Högsta Domstolens i
ärendet förda protokoll, har tagit omförinälda Nådiga proposition i öfvervägande;
Och då, på sätt i Nåder blifvit anmärkt, de revisionsskillingar, hvilka, jemlikt
7:de och 17 §§:ne i Rättegångs-Balkens 30:dc Kapitel, tillförene fått behållas af
Ilofrätterne och emellan Ledamöterne fördelas, utan minskning i deras från Statsverket
utgående löner, i sjelfva verket numera komma Kronan till godo, hvadan
förslaget härutinnan följaktligen endast går derpå ut, att åt lagen i denna del
gifva ett uttryck af förhanden varande förhållande; och då den”förändring i lydelsen
af ifrågaställa Kapitels 7:de §, som Kongl. Maj:t i öfrigt föreslagit, öfveronsstämmer
med hvad som genom Kongl. Förordningen den 12:te November
17G6, 10 § 3 moni., förklaradt medelst Kongl. Brefvet till samtliga Tiof- och
Ofvcr-Rätter den 31:ste Januari 1777, redan blifvit stadgadt i afseende på IlofRätts
skyldighet att vid revisionssökande till Kongl. Majit i underdånighet, insända
originalhandlingarne; får Utskottet vördsamt tillstyrka,
alt kongl. Maj:ts ifrågavarande Nådiga proposition
måtte af Rikets Ständer bifallas.
Stockholm den 24 Januari 1854.
STOCKHOLM, typografiska fökuningkns boktryckeri, iiiaj.
Lag-Utskott tis Dttänkande, N:o 8.
i
!¥:o «.
Ank. till Eip.-Utsk. d. 7 fehr. **»«, kf. it f. m.
Betänkande, / anledning af väckt motion, angående förändring i liden
för inträdande af mannens myndighets tillstånd.
Enligt 19 Kap. 1 §. Ärfda-balken är mannen myndig då han fyllt tjuguelt är
samt således berättigad alt derefter sig och sitt gods sjelf råda och förestå. Denna
tidpunkt för myndighetens inträdande skall dock, efter hvad Herr von Francken, G.
fV., uti ett till Höglofl. Ridderskapet och Adeln ingifvet memorial förmenat, nu mera
icke vara ' lämplig. Om den stod tillsammans med en förfluten tids uppfostringssält,
så kunde den deremot, efter hans åsigt, icke låta sig förena med nutidens. Fordom hade
man nemligen ej ens aning om de mångfaldiga nöjen och förströelser, som närvarande tid
erbjuder och som locka den myndig billne ynglingen, hvilken, genom tillåtelsen att från
barndomen deri deltaga, fått en vana och ett behof att njuta deraf. Han hade'likväl
ännu icke, åtminstone i de flesta fall, kunnat förvärfva den erfarenhet af verlden och
den stadga i omdömet, som fordrades för alt emotstå lockelsen; Och det hände följaktligen
icke sällan, alt han gaf vika derför, som åter hade till följd — förslösade
tillgångar, förstörda affärer och slutligen olycka. Delta syntes emellertid ej kunna
förekommas på annat sätt än medelst myndighetsålderns framflyttande till en tid, då
förståndet hunnit till högre utbildning, större erfarenhet af lifvet samlats och mera
stadga i väsendet förvärfvats; och sorn, efter Hr v. Franckens åsigt, denna tidpunkt
ej kunde antagas inträda förr än vid 25 år, har han yrkat att mannen först vid denna
ålder må vara myndig.
Lag-Utskottet, hvars yttrande häröfver blifvit infordradt, kan likväl ej instämma
med motionären om betydelsen af de, till stöd för berörde yrkande, anförde skäl. Bestämmelsen
af mannens myndighetsålder, som är densamma ej allenast hos de Skandinaviska
folken, utan i nästan hvarje annat civiliseradt land, är frukten af den menskliga
naturens djupa betraktelser och seklers erfarenhet. Ehuru den mognare åldern synes
böra medföra högre mognad i förståndet, större stadga i karakteren och mera allvar
i föresatser, finnes likväl en period i mannens lif, då han hunnit den kroppsliga
och andliga utveckling, att han måste befrias från de band, som hindra honom att
sjelfständigt handla, — då honom måste vara tillåtet att verka såsom man för sig; —
Bih. till R. St. Prot. 1833 & I83i. 7 Sami. 1 Afd. 3 Haft.
2
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 8.
eller, m. a. o., då andens längtan efter frihet ej vidare kan lemnäs otillfredsställd, utan
att sådant skulle störande verka tillbaka. Derigenom har således naturen sjelf gifvit
en vink, och derpå har lagstiftaren aktat, då han bestämt myndighets-åldern till 21 år,
en bestämmelse, som från vår äldre lagstiftning öfvergått till den njare.
Vid denna period af mannens lif stå ock hans krafter i sin fullaste friskhet;
han träder då ur hemmets trängre krets in på lifvets och handlingens vidsträcktare
område, med förhoppningar, hvilka mana till handling och verksamhet; och årtusendens
erfarenhet gifver häråt bekräftelse. Den visar äfven, att förändrade uppfostringssätt,
förändrade seder, förändrade tidsförhållanden ej utöfvat något inflytande på ifrågavarande
tidsbestämmelse; och deri ligger den mest ojäfaktiga vederläggning af de grunder
motionären åberopat. Att nutidens uppfostringssätt är olika med forna tiders torde således
ej förtjena afseende, ty från den omständighet, att mannen numera redan såsom
yngling skall få deltaga i och vänja sig vid de nöjen och förströelser, hvaraf han efter
uppnådd myndig ålder fritt må njuta, lärer deslomindre kunna hemtas något stöd,
som nöjet och förströelsen, vid sådant förhållande, ej med nyhetens behag locka den
myndig blifne, hvilken således lättare kan emotstå lockelsen. Om en och annan
derföre dukar under, så hörer det till undantagen; och sådant händer lika ofta efter
25 som 21 år. Mot dylika undantag har emedlertid lagstiftaren sökt ett värn genom
den myndiges återförsättande i omyndighetstillstånd; och vidare kan ej vara behöfligt.
På de allmännaste förhållanden måste dessutom lagen grundas; och det skulle
ej vara välbetänkt, om man från tillfälliga missbruk af en frihet helt och hållet inskränkte
densamma, och dymedelst beröfvade samhället en mängd krafter, som derför
kunna arbeta, och hvilka i så mångfaldiga hänseenden blifvit påräknade vid danandet
af vårt samhällsskick och våra institutioner.
Utskottet får alltså vördsamt
afstyrka bifall lill Hr von Franckens motion.
Stockholm den 6 Februari 1854.
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 9.
3
W:o 9.
Ank. till Exp.-Ulsk. d. 9 Febr. 1854, kl. 12 rnidd.
Betänkande, i anledning af väckt motion, angående förändring i tiden
och vilkoren för rätt att ingå äktenskap.
Uti ett till Högv. Preste-Slåndet itigifvet och till Lagutskottet remitteradt memorial,
har Herr Prosten Arosenius, P. C. anmärkt att en inskränkning i friheten att
bygga äktenskap vore af behofvet påkallad. Genom den i sednare tider skedda utvidgning
af skyldigheten att underhålla fattige, hade fattigvården intagit en förändfad
ställning till så väl samhället som kommunen; och deraf syntes följa att samhällets lagar
äfven borde intaga en förändrad ställning till dem, hvilka alltför lättsinnigt förlita sig
Eå kommunens underhållsskyldighet och förbise den egna omtankan för framtida bergning,
lå nemligen kommunen hade till pligt att från hungersnöd och lekamligt elände skydda
de medlemmar, som icke mäkta att försörja sig sjelfva; så borde ock lagstiftningen söka
skydda kommunen emot de förderfliga följderne af individernes obetänksamhet och
vårdslöshet. Nu visade sig obetänksamheten sällan större än i de tidiga äktenskap,
som ingås bland det fattiga folket, hvilka äktenskap vanligen förbereddes genom en
syndig sammanlefnad, och slutades med nöd, som åter ökade kommunens redan lunga
förbindelser; och sorn själasörjarens förmaningar ej kunde något uträtta så länge obetänksamheten
främjades af våra lagar, vore en förändring deraf lör åstadkommande
af ofvanantvdda inskränkning behöflig. En sådan inskränkning borde dock icke gälla
det fattigare folket eller arbetsklassen allena. Men den komme emedlertid ej att
hafva särdeles inflytande på' samhällets öfriga klasser, enär de, som hörde dertill, ej räknade
på fattigvården, utan gemenligen dröjde att ingå giftermål tills de hade utväg att
försörja ett hushåll, hvaraf följde, att de i allmänhet måste vänta länge. På grund
häraf och då omförmälda inskränkning, efter Hr Prostens åsigt, skulle minska lösaktigheten,
emedan den nu ofta bedrifves i beräkning oin ett snart följande äktenskap;
samt inskränkningen deslomindre kunde betraktas såsom obillig eller ett ingrepp i personliga
friheten, sorn fråga blott vore att skydda kommunerna mot obetänksamhetens
och lättsinnets följder, har Herr Prosten föreslagit alt, med ändring af gällande lag,
stadgas mätte: att äktenskap ej må ingås förr an mannen fyllt 23 och qvinnan 18
år, eller af den man, som, enligt författning arne, är försvarslös eller fattighjon, eller
innan mannen bisal det han för nästkommande året eger åtminstone bostad för sig
•och hustru eller utväg till erhållande deraf
4
Lag-Utskottets Betänkande, S:o 0.
Emot detta förslag hafva dock flere bland Högv. Sandels Ledamöter yttrat betänkligheter;
och välbetänkt kunde det ej eller vara, att från de förhållanden, hvarpå förslaget
hufvudsakligen är grundadt, hemta anledning till förändring af lagstiftningen angående
åldern för äktenskaps ingående jäller fastställa sådana vilkor derför, som inskränkte
den frihet, sorn förvaras genom samma lagstiftning. Den har sin grund i menniskans
natur och (ill sitt mål det sedliga lifvct. Del är nemligen genom familjen som
detta lif förnämligast bevaras, och familjen uppkommer genom äktenskapet; och de
grunder, hvarpå omlörmälda lagstiftning således hvilar, äro följaktligen alltför djupa för alt
kunna rubbas af de ekonomiska företeelser, sorn motionären åberopat.
Att äktenskap ingås utan noggrann beräkning af tillgångar eller utväg till makars
och barns framtida bergning, bekräftas visserligen af dagliga erfarenheten; men
derför lärer cj^ kunna antagas sadant sker i förlitande på kommunernas utvidgade
skyldighet all bispringa sina behöfvande medlemmar. Äktenskapet är en förening af
ömsesidig böjelse, af ömsesidig kärlek; och denna ömsesidiga känsla lättar de mödor,
sorn makarne genom äktenskapet sig underkasta, kommer dem att tåligt fördraga de
uppoffringar och försakelser, hvarföre de kunna blottställas. De hafva eli gemensamt
mål, den ene arbetar icke blott för sig, utan äfven för den andra; och den tillgång,
sorn blott utgöres af makarnes arbetskrafter, får derigenom ett ökadt värde.
De allmännaste förhållanden torde oek vittna härom; och arbetarens ställning är sanlierligen
Icke sådan att honom bör beröfvas något af de medel, som göra hans arbete
lätt, hans lif mindre tungt.
Efter Utskottets öfvertygelse skulle således de af motionären föreslagna inskränkningar
vara obilliga; och att de skulle förekomma osedlighet, kan deslomindre antagas,
sorn, elter de upplysningar, hvilka lemnats under den diskussion, som ifrågavarande motion
fora nied t inom Ilögvörd.ga Ståndet, antalet af oäkta barn alltid visat sig störst på
de orter der minsta antalet af äktenskap ingålls.
Dessutom vöre inskränkningen i afseende på åldern oförenlig med rättigheten
för mannen all vid fyllda 21 år sig och sitt gods sjelf räda och förestå. Han träder
ila ut i lil vet, lör att handla och verka; han får då njuta sin medborgerliga frihet;
men det skedde ej om honom förnekades friheten att tillfredsställa ett i den inenskliga
naturen grundadt och för det sedliga lifvet ovilkorligt behof.
Utskottet tillstyrker allisa vördsamt,
att ifrågavarande motion mätte lemnäs ulan vidare afseende.
Stockholm den 9 Februari 1854.
Laj-Utskotlete Betänkande i N:o 10.
5
N:o lO.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 9 Febr. linu, kl. lä midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion, angående förklaring eller
förändring af lagens stadgande om giflomannar ätt.
Herr Prosten' Cnallingius har uti ett till Ilögvördiga Prestc-Ståndet ingifvet
samt till Lag-Utskottet remitteradt memorial anmärkt, alt hvad lagen i 1 Kapitlet
Giftermåls-Balken stadgar om utöfning af giftomannarätt i flera händelser vore otillräckligt.
Man saknade nemligen bestämmelse derom huru förhållas bör l:o) då en
fader begifvit sig bort, utan att man kan få reda på honom, då hans bär i landet
qvarlemnade dotter vill ingå äktenskap, hvilket nu ofta skall inträffa i följd af de
tilltagande utflyttningarna till Amerika; 2:o) då giftomannarätten bör utöfvas af sambroder
och flere bröder finnas, men den äldste bland dem, hvilkep, efter hvad allmänt
är anlaget, i första rummet skall vara systers giftoman, jemväl är frånvarande på
okänd ort; och 3:o) då oäkta barn, hvars fader är obekant, och moder död, eller
barnhusbarn, hvars föräldrar ej äro kände, vill äktenskap ingå. I första fallet vore
det stridande emot åberopade Kapitels 2 §. alt tillåta moder eller annan hemmavarande
skyldeman att utöfva giftomannarätten, emedan moders rätt i detta hänseende
iörst inträdde vid fadrens död, som ej kunde antagas förr än den blifvit adagalagd.
Yngre sambroder egde ej eller utöfvå omförmälde räll förr än den äldre bevisligen
aflidit; och oäkta likasom barnhusbarn saknade i allmänhet förmyndare samt följaktligen,
vid förenämnde förhållande, giftoman. Man hade väl för dessa fall sökt ledning
i de stadganden, sorn uti Kapitlets 4 §, meddelas för de händelser, alt tvist om giflomannarätl
uppslår eller att rätt giftoman ej är fallen elier välviljande; men domstolarna,
åtminstone ej alla, ansågo dessa stadganden icke tillämplige på samma fall;
och de syntes ej eller vara tillfyllestgörande. Behofvet af fullständiga föreskrifter härutinnan
ökades emedlertid med hvarje dag, isynnerhet med anledning af förenämnde utflyttningar;
och för vinnande af en sådan, för så väl enskilda, sorn Presterskap,e.t, behöflig
fullständighet, har Herr Prosten till antagande föreslagit följande momenter
i 4 §. 1 Kapitlet Giftermåls-Balken af Lagberedningens förslag lill allmän
Civil-lag:
»Är det tvifvelaktigt af hvem giftomannarätt utöfvas må, pröfve det Rätten,
då anmälan derom sker. Finnes ej giftoman efter tby i 3 skils. då skall Rätten
giftoman, nämna,»
6
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 10.
Enligt Herr Doktor Thomanders, vid ärendets föredragning hos Högvördiga
Ståndet, yttrade åsigt, skall dock något behof af lagförändring uti ifrågaslällde syftning
icke förefinnas; och, efter föregången pröfning af ärendet, har äfven Utskottet
slädnät i samma öfvertygelse.
Det måste visserligen, i anledning af det åberopade förhållandet, att rätt giftoman
skall begifvit sig bort lill okänd ort, medgifvas, att Lagen, då den i 2 och 3 §§.
af Giftermåls-Balkens 1 Kapitel utstakar den allmänna ordning, hvari giftomannarätten
utöfvas skall, ej förutsätter denna rätts öfvergång från fader till moder, förr
än vid den förres död, pller från föräldrar till sambroder, förr än föräldrarne ej mera
äro till, eller från giftoman i allmänhet, förr än vid hans frånfälle; men den har derföre
icke gjort öfvergången helt och hållet beroende på den rätta giftomannens död
eller förbisett det fall, då samma rätt ej kan af honom utöfvas, ty uti 4 §. af
ifrågavarande Kapitel heter det: »Nu varder tvist om giftomannarält eller synes rätter
giftoman ej vara dertill fallen eller välviljande; då förordne derom domaren, som han,
efter bästa förstånd och samvete, skäligt pröfvar.»
Den anmärkning, som motionären synes biträda, har emedlertid blifvit gjord,
ätt, då till tvist om giftomannarält ej kunde hänföras ett annat förhållande, än det,
då fråga emellan särskilde personer uppstår om företräde till rättens utöfning, samt
ordet fallen, efter öfligt språkbruk, endast hade afseende på själsegenskaper, hvilka
för utöfningen erfordras, ..anförda lagbudet ej eller egde tillämplighet på det fall, att
tvifvelaktigt är, hvem giftomannarätten utöfva skall, då rätt giftoman är frånvarande
på okänd ort, så att bans bifall lill äktenskap ej kan erhållas; — men då oförnekligt
är, att icke någon är fallen til! den befattning, för hvilken han ej är lämplig, äfvensom
att den ej kan anses lämplig, sorn ej är i tillfälle att utöfva befattningen, eller
kan derom anlitas af dem, soni hafva rätt att påkalla utöfningen, sä lärer förenämnde
anmärkning förfalla och egentliga anledningen till påyrkade lagförbättringen i denna
del vara undanröjd.
Att en eller annan domstol fattat ordet fallen i den antydda inskränktare betydelsen,
är väl uppgifvet; men sådant lärer dock hört till undantagen; och domstolars
misstag, som hafva sin grund, icke i någon lagens brist, utan i en felaktig uppfattning
deraf, böra rättas på annan väg, än lagstiftningens.
Samma mening kan likväl på olika sätt uttryckas; men vid val emellan det i
lagen begagnade och det af motionären föreslagna, synes det förra ega ett märkbart
företräde. Det inrymmer nemligen klarare åt domaren en, med afseende å förhållandena,
nödig pröfningsrätt. Honom är deri ålagdt att bedöma huruvida en giftomans
bortovaro ögonblickligen krälVcr förordnande af en annan, eller huruvida han i följd
af vistelsen på okänd ort icke kan anses lämplig alt giftomannarätten utöfva, ty
hemmavarandes tillfälliga okunnighet om orten utgör lika litet tillfyllestgörande anledning
till utseende af annan giftoman, som man från en faders tystnad under vistelsen
i (rammande land får sluta dertill, att han öfvergifvil fädernesland och hem samt förthy
icke vidare kan anses fallen eller lämplig att utöfva giftomannarält för sin här i landet
cjvarlemnade dotter.
Ju ömtåligare ett förhållande är, desto varsammare måste det behandlas; och
den pröfningsrätt af giftomans fallenhet eller lämplighet i denna del, sorn i lagen
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 10.
7
blifvit förvarad åt domaren, är så mycket mera af försigtigheten påkallad, som våra
lagar ej innefatta fullständiga bestämmelser angående verkningarne af undersåtares utflyttning
till andra länder i hänseende till de rättigheter, som de här i landet egt,
eller om tid och sätt för upphörande af deras rätt såsom Svenska medborgare.
Till domaren har, på sätt nämndt är, lagen derföre hänvisat, då tvifvelaktigt
är, huruvida rätter giftomans frånvaro på obekant ort gör honom olämplig dertill,
eller om icke giftomannarätten bör på annan öfvergå; och då Förmyndare, enligt 3 §.
1 Kap. Giftermåls-Balken, är giftoman när skyldeman ej finnes; då i lag är uttryckligen
ålagdt domaren att tillse, att omyndige utan undantag varda med förmyndare
lorsedde, och då, jemlikt 4 §. af Kongl. Förordningen den 15 Maj 1805, den,
hvilken upptager fattigt och faderlöst barn till uppfostran, må för detsamma utöfva
giftomannarätt, synes någon lagstiftningsåtgärd ej eller vara erforderlig för det
fall, motionären uppställt med anledning af förhållanden, som skola inträffat med
oäkta barn och barnhusbarn.
På grund häraf får Utskottet vördsamt
afstyrka bifall till Herr Prosten Cnatlingii ifråguvarand»
motion.
Stockholm den 9 Februari 1854.
STOCKHOLM, tryckt hos ISAAC MARCUS, 1854.
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 11.
1
N:o 11.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 17 Febr. 1854, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motionet' angående bestämmelse
af viss tid emellan lysning och vigsel.
Lag-Utskottets utlåtande har infordrats öfver dessa motioner, som blifvit
väckta den ena, inom Högv. Preste-ståndet, af hr Prosten Tranoeus, och den
andra, inom Ilcderv. Bonde-ståndet, af ltiksdags-fullmägtigen Tobias Lind från
Bohus län, hvilka föreslagit:
den förre att 7 kap. Giftcrmåls-balken måtte ökas med en ny § af denna
lydelse: »Äktenskap, till hvilket i laga ordning lyst är, utan jäf, bör inom
ett år efter tredje lysningen med vigsel fullbordas. Underlåtes detta, utan laga
skäl. som af domaren godkännes, bote den af fästehjonen, som uppskofvet
vållat, 20 daler till skifte emellan kyrkan och de fattige. Vägra de ändock
att sammanviga» inom förelagd tid, gånge som i Giftermåls-balkens 3 kap. 9 §
och 13 kaj). ;j g sägs;»
och Tobias Lind att i lag måtte införas ett stadgande af följande innehåll:
»Dc sorn med hvarandra äro trolofvade skola, inom tre månader från det
lysningen slutades, äktenskapet med vigsel fullborda. Skor icke detta, må
skälet derför hos Pastor i den församling, der fästeqvinnan bor, anmälas, hvilken
då må ega att lemna dem ytterligare trcnne månaders anstånd, derest de
sådant önska för vigselns verkställande. K örn nm de ej eller inom denna tid,
mi Pastor anmäla ärendet hos Konsistorium, som eger att bestämma tiden för
Bih. till R. St. Prot. 1853 § 1854. 7 Sami. 1 Afd. 6 Höft.
2
Lag- Utskottets Betänkande, N:o 11.
giftermålets fullbordan. Ar endera af fästehjonen orsaken dertill, att utan laga
hinder vigseln blifvit uppehållen öfver sex månader, må den oskyldig*} ej vara
tvungen att äktenskapet fullborda. Sjukdom, resor i allmänna och enskilda
värf må gälla som undantag ifrån de nu föreslagna bestämmelser.a
Genom förenämnde förslag Irar man således på olika sätt sökt lösa en
fråga, som vid de två sista Riksdagarne utgjort föremål för Ständernas öfverläggningar.
Det anmärktes nemligen dä såsom en brist i lagstiftningen, att den
ej bestämmer någon tid, hvarinom äktenskap bör med vigsel fullbordas efter
slutad lysning, än mindre någon påföljd för underlåtenhet deraf. Deremot ér>-  inrades dock att ett tvång i berörde hänseende ej vore förenligt med den frihet
hos kontrahenterne, sorn bör grundlägga äktenskapet, äfvensom att den onda
väg för ändamålets vinnande, sorn syntes lämplig, vore anvisad i Kyrkolagens
15 kap., som ålägger Presterskapet att varna folket mot i lång tid anstående
trolofningar; och denna åsigt segrade jemväl hos Rikets Ständer. Hos
Högv. Preste-ståndet, ifrån hvilket anmärkningen utgått, gjorde sig emellertid
en motsatt mening gällande. Befogenheten att i lag föreskrifva en tid för vigsel
och fastställa straffpåföljd för dem, som underlåta att iakttaga föreskriften,
blef inom samma stånd försvarad; och nu antydda skiljaktiga »sigtor uppenbaras
i de särskilda förslag i ämnet, som blifvit underställde nu församlade Ständers
bedömande.
Dä nemligen hr Prosten Tranasus velat använda det verldslig» tvånget,
synes Tobias Lind hufvudsakligen sätta tillit till Presterskapets andliga verksamhet.
Båda hafva likväl i sedlighetens och ordningens intresse sökt stöd för
sina förslag. Enligt den förres erfarenhet skall lättsinnighet i äsigter om äktenskapet
ock märkbart tilltaga. Man såge derför esomoftast hurusom fästehjon
flytta tillhopa, så snart för dem blifvit lyst, utan att låta sig sammanviga*,
samt åtskiljas då de ledsna, vid hvarandra, lemnande deras under tiden sammanafiade
barn utan vård; och deremot skulle någon hjelp ej linnas förrän dem
kan åläggas att inom någon tid fullborda äktenskapet med vigsel..
De åsigter, som i denna del hos föregående Ständer segrat, synes emellertid
ej kunna jäfvas. Visserligen utgör vigseln, efter gällande lag, en af de
nödvändiga formerna för äktenskapets stiftande; — vid den binde*.begynnelsen
af detsamma* borgerliga verkningar; och genom den gifve* ät makarnes förening
ett offentligt uttryck om denna förenings djupt sedliga och religiösa betydelse;
— men sedlighetens grund är frihet; och friheten utgör vilkoret för det
förbund, som bör grundläggas af ömsesidig kärlek och böjelse. Det heter derföre
i 5 § af Giftermåls-balkens 1 kapitel, att ej. någon må till giftermål tvin
-
Lag- Utskottets Betänkande, N:o 11.
3
gas, utan att så qvinnans som mannens frivilliga ja och samtycke skall giftermålet
lästa.
1 enlighet härmed har ock rättighet blifvit lemnad fästehjon att åtskiljas,
då de så vilja, saint slutligen den, som i vigselstunden sig ångrar, att med sitt
nej hindra fullbordan af den tilltänkta föreningen; och med denna frihet låter
ej ett tvång af den art, som hr Prosten Tranums föreslagit sig förena. Dä
nemligen vigseln efter hvad ofvan är antydt, blott hörer till de yttre formerna
för äktenskapets stiftande, men formerna böra vara uttryck af det inre väsendet,
sä lärer lagstiftaren ej kunna stadga böter för underlåten vigsel, eller för
underlåtenhet att fullborda en förening, hvars ingående och fullbordan han gjort
beroende pä kontrahentérnes frihet. Men med denna frihet vöre desto. oförenligare
att, om fästehjon ej genom bötfällaride kunna förmås till vigsel, på dem
tillämpa 9 g i 3 kap. af förenämnde Balk, på sätt lir Prosten yrkat, och således
förklara dem för äkta makar.
Vid yrkandet om tillämpning af detta lagbud, synes det emellertid som
om motionären haft för ögonen det af honom åberopade förhållande, att fästehjon
flytta tillhopa och sammanafla barn; men i så fall erfordras ej vidare lagstiftning
än den som innefattas i berörde §. Dessutom afhjelptes dermed ingalunda
det öfv erki a gade förhållandet, eller att vigsel upderlåtes, än mindre de
olägenheter, som förmenas deraf vara en följd. Deremot har derföre lagstiftaren.
som nogsamt insett, att ett tvång i förevarande hänseende vore uppenbart
stridande emot äktenskapets natur, sökt uppställa ett annat hinder, genom förbudet
för fästehjon att före vigseln flytta i hus och bo samman. Man har dock
anmärkt, att detta förbud ej är tillfyllestgörande, att det ej är tillräckligt att förekomma
en osedlig sammanlefnad emellan fästehjon; men ännu har man ej endast
genom lag förmått afhålla från osedlighet; och lagstiftaren torde i denna
del hafva gjort nog, dä han angifvit ett sätt för »(brytande af en sammanlefnad,
som sårar den allmänna sedlighetskänslan. Den kan väl stödjas af lagen; men
den hemtar icke derifrån väckelse och näring; och lagen kail ej göra mer än
att i sina bud inlägga den aktning för äktenskapet, som tillkommer denna vagga
för samhällets sedliga lif; men detta lif måste ingjutas, tänkesättet om äktenskapets
helgd och betydelse uppehållas från annat håll, af andra krafter. —
Dessa äro anförtrodda Presterskpet. Till detsamma har alltså lagstiftaren litat
för det fall som nu är i fråga; och derföre har lian, på sätt nämndt är, i Kyrkolagens
15 kap. ålagt Presterskapet, att varna folket emot i lång tid anstående
trolofningar. I så måtto har Tobias Lind, efter Utskottets omdöme, riktigt
uppfattat saken. De medel han för ändamålets vinnande föreslagit, äro^ emel
-
4
Lag-Utskotteta Betänkande, N:o 11.
lertid redan tillgängliga. Presterskapets skyldighet att mana till vigsel följer af
Kyrkolagens nyssberörde stadgande; och från den skyldighet som åligger Biskoparne
att Upprätthålla kyrkotukten och det sedliga och religiösa lifvet inom
församlingarna härledos Konsistoriernes befogenhet, att verka och vidtaga nödiga
åtgärder för samma mål. I denna riktning synes någon vidare lagstiftning följaktligen
icke behöflig; hvadan Utskottet således vördsamt tillstyrker
att ifrågavarande motioner icke mätte bifallas.
STOCKHOLM, f. d. Schultze’» Boktryckeri 1854.
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 12.
1
N:o 12.
Ank. till Exp-Utsk. d. 28 Febr. 1854, kl. 11 f. m.
Betänkande i anledning af väckt motion om upphörande af
rättigheten att börda jord ä landel.
Henna motion, som är väckt af Riksdags-fullmägtigen Gustaf Bjerkander
från Skaraborgs län och af Hedervärda Bonde-Ståndet öfverlemnad till LagUtskottets
behandling, är visserligen ej inskränkt till Mott bördsrätten å landet;
men då denna rätt ej allenast till sin grund, utan ock till beskaffenheten är
skiljaktig från den rätt, att i stad börda såld fastighet, sorn är medgifven i lag,
om upphörande af hvilken rätt särskild framställning ock blifvit inom Välloflige
Borgare-Ståndet gjord, har Utskottet ansett lämpligast, att till besvarande först
upptaga frågan, huruvida rättigheten att börda å landet sald jord bör afskaffas.
»Det är», yttrar sista Riksdagens Lag-Utskott, »bekant hurusom omförmälde
rättighet leder sitt ursprung från den aflägsnaste forntid. Då utgjorde
Staten icke en förening af särskilde medborgare, utan en sammansmältning af
särskilda slägter, och jordeganderätten var följaktligen då mera fästad vid slägten,
än personen. Från egenskapen af fri jordegare, odalbonde, hemtade familjchefen
sin betydelse i stamförbundet eller staten. Att beröfva slägten sin jord,
var då detsamma, som att fråntaga den sitt inflytande i samhället. Det låg
följaktligen i sakeus natur, att den ene medlemmen af en slägt ej kunde minska
den gemensamma odaljorden för den andra. Alla gåfvor af sådan jord voro
förbudna. Blef någon föranlåten att sälja sin jord, så skulle han bjuda den åt
fränderna, ty regeln var, att odaljord aldrig såldes utom slägten. Från detta
jordens utbjudande åt slägtingar, äro de ännu brukliga uppbuden vid lagfarter
en lemning. Och slägtingarnes rätt att köpa jorden, framför oskylda, är bördsrätten.
Att denna rätt således ingick såsom en nödvändig beståndsdel i den
allmänna odalrätt, som från sjelfva samhällsförbundet var oskiljaktig, är ostridigt.
Men ehuru någon odalrätt i den gamla bemärkelsen nu ej finnes, ehuru Statsförfattningen
redan långt för detta förändrat sig; har likväl bördsrätten till
Bih. till R. St. Prot. 1853 & 1854. 7 Sami. 1 Afd. 7 Häftet.
2 Lag-Utskottets Betänkande, N:o 12.
arfvejord i lagstiftningen blifvit bibehållen, på grund af den hos jordbrukande
klassen presurnerade kärlek till förfäders jord; Och i denna presumtion ligger
således den nyare bördsrättens egentliga princip.»
Motionären har emellertid påstått att denna rätt är ej allenast oförenlig
med det lagbud, sorn stadgar att köp skall stånda och ej ätergånga, utan äfven,
såsom orättvis och föranledande rättegångar och fiendskap emellan medborgare,
förhatlig; men till en sådan åsigt synes skäl dcstomindre förefinnas, sorn den
icke blifvit delad af en enda bland Hedervärda Bonde-Ståndets Ledamöter, utaf
hvilka de Heste sig yttrat i anledning af ifrågavarande motion före remissen
till Utskottet. Tvärtom har den åsigt enhälligt blifvit uttalad, att bördsrätten
bör bibehållas, enär den nytta den medför i väsentlig målin öfverväger de
olägenheter, sorn deraf en och annan gång orsakas; och till den opinion, som
sålunda blifvit yttrad, kan lagstiftaren ej undgå att lyssna. Uttalad af män
från alla delar af landet, mäste den betraktas såsom ett uttryck af deras, hvilkas
intressen de förre vid lagstiftningen hafva att bevaka; och det måste alltså antagas
att Sveriges allmoge ännu icke vill undvara en rättighet, som närmast
rörer den, och hvars fördelar och olägenheter den bäst är i tillfälle att
bedömnia.
I bördsrätten ligger jemväl en motvigt mot så väl jordens öfverdrifna
splittring, sorn densammas hopande i större klumpar, än som med jordbrukande
klassens välstånd är förenligt; och det är jemväl ur sådan synpunkt, som den
hufvudsakligen blifvit försvarad inom Hedervärda Bonde-Ståndet. Den sammanhänger
ock nära med lagstiftningen i öfrigt. Dir har den, på sätt nämndt är,
öfvergått, fastän under förändrad form, från vår äldsta sainfundsförfattning; Och
om än en så beskaffad rätt, såsom en nyhet, ej skulle kunna försvaras, får
man likväl icke förgäta, det annat är, att i lag införa förut ej erkända rättigheter,
än att ur lagen utmönstra dem, sorn den i sekler skyddat och 0111 hvilkas
rättsenlighet folket dymedelst blifvit öfvertygadt. Försvinner denna öfvertygelse,
visar sig rättigheten i sin tillämpning mera skada än gagna, kan den ej stå
tillsammans med allmän säkerhet, då är tiden inne för lagstiftaren att handla;
men ditintill skulle hans uppirädande ej vara välbetänkt. Derföre får Utskottet
vördsamt tillstyrka
att Gustaf Rjerkanders yrkande om afskaffämle af rättigheten
att borda jord å landet ej mätte vinna Rikets
Ständers bifall.
Stockholm den 24 Febr. 1854.
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 12.
3
Reservation:
af Herr Asker: »Till stöd för min, från Utskottets beslut afvikande mening
åberopas hufvudsakligen:
att då de förändringar, som Statsförfattningen under tidernas lopp undergått,
tillintetgjort första grunden för bördsrättens uppkomst, sjelfva institutionen
derigenom blifvit föråldrad;
att säkraste beviset i fråga om det rätta eller orätta i dess fortfarande
ligger i erfarenheten, som hos de flesta domare och sakförare visat det resultat,
att bördsrätten i sednare tider endast undantagsvis, om ens någonsin, begagnats,
då icke egennyttan eller vinstbegäret derigenom befrämjats;
att rättsprincipen fordrar oantastelighet af ett, på god tro förvärfvadt och
andras rätt icke förnärmande laga fång;
att osäkerheten i eganderätten under laga ståndstiden menligt motverkar
de fördelar i odlingsväg och annan industri, som eljest till samhällets och den
enskildes båtnad kunnat vinnas;
att mångfaldiga köp varit åtföljde af bördemännens prejerier för att nedmuta
deras lösningsanspråk; och
att det vore lagstiftaren mindre värdigt att genom bibehållande af en föråldrad
institution, deraf numera endast missbruken i vanligaste fall återstå, gifva
näring åt en af de sämsta bland menskliga passionerna: begäret efter slem vinning.
af Herr IVetterberg, som instämt i förestående särskilda mening.
STOCKHOLM, tryckt hos Rudolf Wall, 1854.
Lay-Utskottels Betänkande, S:o 13.
1
N:o 13.
Ank. (ill Exp.-Ulsk. d. 7 Mars 7854, kl. 2 c. ni.
Betänkande, i anledning af väckta motioner angående upphörande
af bördsrätten i stad.
lii nästföfegående betänkande, innefattande Lag-Utskottets yttrande öfver en af
Riksdagsfullmäktige!) Gustaf Bjerkander från Skaraborgs län gjord framställning om
afskaffände af rättigheten au börda arfvejord å landet, bär Utskottet (illkännagifvit, att
den af bemälde motionär i sammanhang dermed väckta, samt. inom Vällofl. BorgareStåndet
af Herr si sker. jemväl upptagna frågan om upphörande af bördsrätten i stad
komme att blifva föremål för Utskottets, särskilda besvarande; och det är i sådant afseende,
som Utskottet nu (ager Rikets Stähders uppmärksamhet i anspråk.
I)å Utskottet, efter hvad sålunda nämndt är, gjorde berörde fråga till föremål för
särskild behandling, antydde äfven Utskottet, att skälet dertill låg uti den väsendtliga
olikhet, som förefinnes emellan bördsrätten ä landet och denna rätt sådan den i stad
förekommer.
Då nemligen å landet endast såld arfvejord är underkastad börd, göres i stad
ej någon skillnad emellan arfve- eller aflingefastighet, utan må bördeman, efter 1 § af
Jorda-Balkens 5 Kapitel, lösa jord, hus och tomt i staden, ehvad def är arf eller aflinge;
och redan i den större utsträckning samma rätt alltså gifvits i städernes lagstiftning
ligger en antydning derom, att den der hvilar på annan grund, än å landet. Rättigheten
att börda arfvejord grundades ock på förhållanden, hvilka ej inträffade i stad. På
sätt Utskottet i sitt förenämnde betänkande anmärkt, har densamma sitt ursprung från
en tid, då slaten utgjorde en förening af särskilda slägler, hvilkas betydelse och inflytande
i staten hufvudsakligen utgick från deras jordegendom, hvadan ingen slägtmedlem
egde att sälja sin del i slägiens odal- eller ärfdajord, utan att förut bjuda den åt fränderne.
En sådan odalrätt har deremot icke funnits i stad; och der har således bördsrätten
icke varit behöflig för samma ändamål, som å landet. Om man emedlertid går
tillbaka i städernes lagstiftning, spårar man dock de orsaker, sorn kommit denna yngre
lagstiftning att från den aldre odalrätten upptaga omförmälda rättighet.
lith. till H. St. Brot. 1853 & 1854. 7 Sami. 1 Afd. 8 Haft.
2
Lag-Utskottels Betänkande•, N:o 13.
Alt (len var en genklang derifrån torde nemligen kunna antagas; inen för att få
iiksoni fast fot inom städerna, måste den funnits användbar äfven för der afsedda ändamål.
I städernas barndom begagnade de alla medel att befordra sin uppkomst. Det
var derföre naturligt, att de inom sig ville fästa oberoende folk, bibehålla ansedda slägter,
men deremot utestänga dem, som kunde blifva till skada och mehn för samhället.
Och härvid Synes som bördsrätten kommit till hjelp. Man finnér således, blaud annat,
hurusom Wisby Stadslag, jemte det den förklarar, alt ingen egde bortsälja fastighet åt
den, af hvilken staden kunde vara besvarad, stadgar alt staden framför oskyld hade
rätt att köpa gård och tomt, sorn utbjöds till salu; och denna omständighet, i förening
med det allmänna påbudet, att hvar och en, sorn i stad blef egare af faslighet, skulle
der bygga oell bo, utgjorde synbarligen orsaken till bördsrätlens utsträckning till så väl
ärfd som aflat! faslighet.
/ Andra grundsatser för städernas förkofran gjorde sig emedlertid småningom gällande;
likasom odalrättcn å landet i den gamla bemärkelsen upphörde. Ilen då på landet
bördsrätlens bibehållande det oansedt ännu har stöd och försvar i jordbrukande
klassens intressen; då i den presumerade kärleken lill förfädrens jord, i behofvet afen
motvigt emot jordegendomars öfverdrifna splittring, eller hopande i större klumpar, ligger
såväl en grund, sorn ett mål för samma rätt, söker man förgäfves något så beskaffadt
skäl för bördsrätten i stad. Dess fordna, ofvan antydda, betydelse har den längesedan
förlorat, utan att, under förändrad fornt, kunna gagna. Tvärtom har deli, efter
hvad erfarenheten ädagaiagt, öfvergått lill ett förkastligt medel för vinningslystnaden;
och derföre har man länge från staden)e deröfver förnummit en klagan, hvars
sanning bekräftats genom det af städernas ombud vid sisla Riksmöte fattade beslut om
upphörande af ifrågaställde institution.
Häri ligger följaktligen för Utskottet ett ytterligare skäl alt förorda upphörande af
denna rättighet, eller slägtbörden i stad, sådan deri förekommer i gällande lagstiftning.
Den uppenbaras, elter hvad bekant är, i vissa skyldemäns rätt att lösa åter en till
fjermare skyldeman eller oskyld såld, bortskiftad, pantsatt eller i testamente gifven,
fastighet; men ehuru denna lösningsrätt i lagen erhållit företräde framför den, sorn i 7
kap. i § och 9 kap. 3 § Jorda-Balken är medgifven viderboende och nabo, inverkar
icke den förres borttagande ur lagun på den senares bestånd. Den är nyttig, såsom
ett medel att, genom styckade och närbelägna egendomars förening i en hand, bereda
sjelfständighet och befrielse från servituter å hus och tomt i stad; men då, med afseende
å samma rätts ordnande under börden, tiden för dess begagnande för närvarande
skall räknas från den dag, då skyldemäns rätt alt anställa bördesklander är ute, följer
att annan tid att göra omförmälde lösningsrätt gällande för de fall sådan! må ske, måste
bestämmas; och om viderboende och nabo få begagna den tid, som bördeman nu
eger, torde deras rätt blifva behörigen bevarad. Utskottet tillstyrker alltså vördsamligen:
att Rikets Ständer mätte besluta: ilct skall rättigheten att i börd
lösa sald, bortskiftad, pantsatt eller genom testamente gifven
Lag-U/skottels Betänkande•, N:o 13.
fastighet i stad, ehvad den är ärfd eller aflinge, upphöra,
samt nedannämnde lagens rum således förundras, sorn följer:
Arfda-Balken.
17 Kapitlet.
5 § Det i denna § förekommande stadgande: “Vilja barn och inländske
arfvingar till sig lösa hus, tomt, gård eller jord; stånde det dem fritt inom
natt och år. Samma rätt äge utländske arfvingar, om de i landet inflytta och
der bygga och bo;“ — kommer alt utgå.
Jorda-Balken.
3 Kapitlet.
Öfyerskriften till detta kap. erhåller följande lydelse:
Om skifte och huru jord ä landet skiftas må.
1 §. 3:dje punkten i denna §, lydande sålunda: “Skiftar man hus, tomt elier
gård i staden emot hus, tomt eller gård i samma stad, eller annor; håfve
ej eller bördeman rätt att derå klandra, utan behålle deremot bördemännen
å begge sidor, hvardera sin rätt, till det tillskifta,* — äfvensom sista
punkten i 2 §, eller orden: “om skifte i staden vare lagsamma,* — utgå.
5 Kapitlet.
Öfverskriflen lill delta kap. ändras sålunda:
Huru jord å landet bördas och lösas må.
1 §. Andra punkten i denna §, lydande sålunda: “I staden ege ock bördeman
rätt att lösa jord, hus och tomt, ehvad det är arf eller aflinge, inom
tolf veckor ifrån tredje uppbudet,* samt de i tredje punkten förekommande
orden: “så å landet som i staden,* — utgå.
7 §. De i första punkten af denna § förekommande orden: “eller hus och
tomt i staden,* — utgå.
G Kapitlet.
3 §. Orden: “hus eller tomt* i tredje punkten af denna § utgå.
4 §. Ur sista punkten af denna § utgå orden: “hus och tomt*
7 Kapitlet.
1 §• Denna § kommer att erhålla följande lydelse: '
Häfver man köpt hus eller tomt i staden, då skall han den åt
viderboenden och nabon hembjuda, förr än derå uppbud t ages;
och håfve viderboende eller nabo rätt att inom tolf veckor ifrån
tredje uppbudet det hus eller tomt att lösa.
9 Kapitlet.
•3 §. Fjerde punkten i denna § kommer att lyda sålunda:
Lap-Utskotte/s Betänkande, N:o lii
Löser ej han, då må viderboende eller nabo fyra veckor therefter
thel pantsatta hus eller tomt lösa, och sätte hani Rätten
in både pantskilling och hvad pantén högre värderas före.
ther utbrytning ej ske kan, som i (jtsöknings-Balken urskiljs.
R ällcgångs-Balken.
fi Kapillel.
Sadan! della kap. lyder i Kongl. Förordningen den IS April 1845).
2 §. Slutet af denna § kommer all lyria sålunda:
dock så, all lagfarts-, intecknings-, äktenskapsförords-, boupptecknings-,
arfs-, testaments- och fönnynderskaps-ärendev
samt frågor om rätt tili lösen af fast egendom för hela stallen
till en och samma afdelning höra.
/ öfrigt kommer allt hvad genom särskilda författningar i
afseende pä rättigheten att i börd lösa jord, hus och tomt i stad.
alf lill verkan förfalla.
Slockholm den 28 Februari 1854.
S'/'()('KHOTiM, tryckt hos J. |j" liundberg, 1854.
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 14.
L
\:o 14.
Ank. till Exp. Utsk. d. 20 Mars 1854, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om arfsrätt för
oäkta barn.
I denna syftning har inom Hedervärda Bondeståndet blifvit föreslaget:
af
Riksdagsfullmäktigen Gustaf Bjerkander från Skaraborgs län:
”Att barn, födda både i lönskaläge, otom äktenskapslöfte, i hordom eller
i förbudna leder, må arf taga efter sina föräldrar;”
af Riksdagsfullmäktigen Ola Svensson från Malmöhus län: Att barn,
afladl i lönskaläge, utom äktenskapslöfte, må, jemte dess redan egande rätt,
tilläggas arfsrätt efter sin moder; med rättighet för modren, som ingår
gifte, att före äktenskapet afvittra sådant barn;” och
al Riksdagsfullmäktigen Anders Persson från Nerike, med hvilkén
större delen af Ståndets ledamöter sig förenat, att 8 kapitlet 7 § Ärfdabalken
mätte erhålla följande förändrade lydelse: ”Aflar man barn i lönskaläge,
utan äktenskapslofven, det barn må ej annat arf taga, än efter
moder, samt egna barn och bröstarfvingar; men är barnet afladt i hordom
eller i förbudna leder, eller har modren eftérlemnat äkta bröstarfvingar,
ege det ej arfsrätt efter henne. Dock njule oäkta barn, ehvad det är afladt
i hordom eller förbudna leder eller ej, af fader och moder nödtorftig
uppfostran till dess det sig sjelft nära kan. Dör fader, svaren arfvingarne
till det understöd, som lian lemna bordt, efter hvad nyss sagdt är. Samnia
lag vare der qvinna dör och lemnar efter sig barn, soni ej arf tager,”
Bih. till II. St. Prat. 18S3—18.51. 7 Sam. t Afd. 9 Uäft. t
2
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 14.
Hvarjemte Anders Perssorij för den händelse att hans berörda förslag antages,
hemställt örn icke 4 § i åberopade kapitel bör förändras så, att den
varder öfverensstämmande med samma förslag.
Då Lag-Utskottet, hvars yttrande öfver dessa förslag blifvit infor
dradt,
under öfverläggning förehaft derigenom väckta och vid flere Riksmöten
behandlade frågan om och i hvad mån oäkta barn, hvilka nu endast
må taga arf efLer egna barn och bröstarfvingar, böra tillerkännas en utslräcklare
arfsrätt, har Utskottet ej kunnat undgå att kasta en blick tillbaka
på de förhållanden, sorn verkat lill den nuvarande inskränkningen
eller till oäkta barns uteslutande från alla arfsanspråk efter föräldrar och
deras skyldeman.
Att en sådan ,total inskränkning ej egt rum i fordna tider visar
vår äldre lagstiftning. Men äfven deri skiljde emellan äkta och oäkta barn;
och emellan dessa sednare gjorde den jemväl åtskillnad. Under den tid,
då äktenskapets sedligare princip icke hade hunnit till fullt erkännande
hvarken i det allmänna tänkesättet eller i lagstiftningen, tolererades det
från ålder r Norden brukliga konkuhinatet. Icke allenast den ogifte mannen
kunde öppet lefva i ett sådant förhållande, utan äfven den gifte; och
de barn, sorn derunder föddes, fostrades af och hos fadren. De kallades
ock hans naturliga barn, hvaremot de, som aflades med lös qvinna, hänfördes
till oäkta harn i vanlig mening; och då de sistnämnde helt och
hållet uleslötos från all lott i fadrens qvarlåtenskap, tillädes de förre vanligen
en viss del deraf, som dock var olika i de olika landskapslagarne.
Denna del var emedlertid alltid mindre än den, som tillkom äkta barn
och arfvingar samt kunde ej eller tagas ur slägtjorden, från hvilken oäkta
barn städse voro uteslutna, ehuru deras rätt i moders qvarlåtenskap i öfrigt
nära nog var lika med äkta arfvingars. Men i samma mån som Kri
stendomen
' djupare inträngde i, folkets tänkesätt, i samma mån, sorn denna
läras högre uppfattning om äktenskapets sedliga natur gjorde sig gällande,
inskiänktes de utom äktenskapet aliade barnens rättigheter; och slutligen
erkände lagstiftaren endast de rent menskliga pligterna mot dessa barn,
eller skyldigheten lör fader och moder alt dem föda och uppfostra tills de
sig sjéllve nära kunna, på sätt 7 § i Ärfda-balkens 8 kapitel bjuder.
Grundsatsen biglig aifsrätt allenast uppkommer genom lagligt
äktenskap erliöll således härigenom sin fulla utsträckning i lagstiftningen.
Man såg ock i äktenskapet enda grunden för familjen — slägten, och i
tägten rolen lill arfsrällen; och derför kallades blott slag teus äkta medlemmar
arfsborna.
Emedlertid hafva våra lagar sökt att, utan kränkning af berörde
grundsats, åt utom äktenskapet födda barn bereda de rättigheter, som de
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 14.
3
blott beviljat slägtmedlemmarne; och derhän syftar stadgandet, att ett i
lönskaläge afladt barn är äkta om fadren derefter ingår äktenskap med
modren eller henne äktenskap tillsäger. På så sätt blir barnet legitimeradt
såsom en medlem af slägten.
Enahanda grundsatser hafva ock i andra länder gjort sig gällande,
om än i annan form. Men för att åtnjuta rätt i föräldrars qvarlåtenskap
har offentlighet å föräldrarnes sida i allmänhet ansetts af nöden. Så finnér
man hurusom hos de öfrige Skandinaviska folken för ändamålet erfordrats
så kallad ättledning och tingslysning, ett sätt alt offentliggöra föräldraskap,
som hos vårt brödrafolk ännu qvarstår; och det bör ej lemnäs oanmärkt,
att Franska lagstiftningen, till hvilken flere andra Europeiska länders lagstiftningar
i denna del sig sluta, uttryckligen förklarar, alt oäkta barn ej
äro arfvingar; men att lagen likväl medgifver dem, som i föreskrifven
ordning blifvit erkände, en rätt i deras aflidne föräldrars egendom, som dock
alltid är mindre än äkta barns och arfvingars eller deras, som från lagligt
äktenskap räkna sitt upphof. Barn, aflade i hordom eller förbudna leder
uteslutas emedlertid jemväl i denna lagstiftning från all annan rätt, än Lill
underhåll och uppfostran.
Af hvad Utskottet sålunda i korthet framställt i afseende på utvecklingen
af vår egen lagstiftning i förevarande ämne, äfvensom den allmänna
beskaffenheten af andra folks, uppenbaras hurusom samma grundsatser
i sjelfva verket genomgå lagarne. Öfverallt finnér man att äktenskapet,
såsom grunden för familjen, ensamt anses grundlägga den lagliga arfsrätlen.
Men om än de sedliga banden inom samhället, den borgerliga ordningen
kräfver någon uppoffring af de rättigheter, som hafva sin grund i den naturliga
uppfattningen af blodsförvandskapen, torde likväl denna uppoffring
ej böra sträckas derhän, att dessa rättigheter helt och hållet Omintetgöras.
Visserligen måste lagstiftaren städse hafva samhällets högre mål lill
ögonmärke, men han får derföre icke förgäta naturens heligaste lagar.
Hans uppgift är icke att kränka dessa lagar, utan att deråt gifva sådant
uttryck i samhällsförfattningen, som med samhällets bestånd later sig förena.
Om derföre äktenskapets betydelse i afseende på arfsrätten måste
erkännas, så bör dock icke detta erkännande utsträckas till ett förnekande
af oäkta barns alla anspråk uti ifrågaställa hänseende. Det är icke en
afvikelse från grundsatsen; den modifieras blott, så att den varder öfverensstämmande
med känslans och förnuftets allmänna uppfattning af dét
rätta; och det är en sådan modifikation, som Frankrikes lagstiftare gifyit
åt grundsatsen.
Och härmed har Utskottet antydt den väg, hvarpå det af motionärerne
åsyftade mål, efter Ulskottels omdöme, bör sökas. Att erkänna oäkta
4
Lag-Utskoltets Betänkande, N:o 14.
barn såsom arfvinge i den betydelse detta ord i våra lagar eger, skulle ej
stå väl tillsammans nied den allmänna föreställningen eller lagstiftningen
i Öfrigt. Den vet ej om andra arfvingar än de ur familjen utgångna och
till slägten börande medlemmarne; och arfsrätt innefattar följaktligen ej
allenast rätt till egendom, utan äfven rättighet till andra personliga förmåner,
hvilkas öfvergång till andra än äkta barn ingalunda öfverensstämde
med familjens sedliga grund. Deruti mäste man ock söka ett bland de
lmfvudsakliga motiverne lill Frankrikes lagstiftning i denna del, och deruti
ligger ett icke mindre vigtig! skäl för Sveriges lagstiftare, med afseende
å de rättigheter, slägtraedlemmarne såsom sådane, i våra lagar äro förbehållne.
Det var i sjelfva verket ej eller annan rätt, som vår äldre lagstiftning
tillerkände oäkta barn, än den arfsrätten underordnade, som nu omtalats;
och införande af någon annan torde ej eller vara välbetänkt.
Då man emedlertid vill på lagstiftningen inympa en der förut ej
erkänd princip, fördras den yttersta varsamhet; och denna fordran blir
större i samma mån, som de förhållanden äro ömtåliga, hvilka kunna
komma att beröras.
Sjelfmant framställer sig derföre den fråga, huru vidsträckt tillämpning
må principen gifvas i vår lagstiftning? Böra alla oäkta barn, äfven
de, som blifvit aflade i hordom eller förbudna leder, tillerkännas en rätt
af ifrågavarande art, eller bör den inskränkas till vissa af dem? Bör rättigheten
medgifvas i både faders och moders qvarlåtenskap, eller endast i
den sistnämndas? och bör den i sednare fället ega rum, der modren efter
sig lemnar äkta barn och bröstarfVingar?
Alla dessa olika modifikationer förekomma jemväl i motionärernes
förslag; Att gifva barn, som blifvit aflade i hordom eller förbudna leder
större rättigheter, än dem förunnas genom gällande lag, kan Utskottet
dock icke tillstyrka. Man kan visserligen häremot anmärka, att dessa
barn lika litet sjelfva äro skulden till deras tillkomst, som andra oäkta
barn; och att det följaktligen vöre en orättvisa att i förevarande fall göra
skillnad dem emellan. Men denna anmärkning kan med lika fog framställas
emot skillnaden i rättigheter emellan äkta och oäkta barn i allmänhet;
och likväl har en sådan skillnad städse varit gjord, så väl i andra
länders lagar, sorn i våra egna, äfven under eu tid, då äktenskapets sedligare
betydelse ej var till dess fulla vigt uppfattad; dä lagen ännu icke
hade med fasthet tillknutit äktenskapets band. Häri uppenbaras emedlertid
en al dessa stora sanningar, sorn genomträngt folken, sorn legat till
grund för deras lagar och institutioner, och hvilkas djup och betydelse för
samhällenas sedliga lif dymedelst bekräftas. Det hörer ock till en högre
Lag~Vtskottett Betänkande, N:o 14.
5
verldsordning att barn ej alltid kunna undgå följderna af föräldrarnes förvillelser;
och det är en sådan följd, som drabbar i hordom och förbudna
leder aflade barn. De leda sitt upphof från ett förhållande, hvars djupt
osedliga natur hindrar föräldrarne att emot barnen godtgöra hvad de förra
brutit eller att, genom den äktenskapliga föreningen, gifva barnen de rättigheter
och anspråk, som eljest äro dem betagne. Så hafva andra länders
lagstiftare jemväl tänkt; annorlunda kan ej eller Sveriges tänka, utan att
allt för mycket såra den allmänna sedlighetskänslan; och lagberedningen,
sorn i viss mån tillagt oäkta barn arfsrätt, har ock från en dylik rätt
uteslutit bärn aflade i hordom och förbudna leder, hvari äktenskap ej
är tillåtet.
Vid besvarandet af andra frågan, huruvida de rättigheter, som, efter
hvad Utskottet antyd t, böra tillkomma öfrige oäkta barn, må utsträckas
till både faders och moders qvarlåtenskap, synes den omständighet att
Lagberedningen endast tillerkänt dessa barn arfsrätt efter moder och hennes
skyldemän äfven förtjena uppmärksamhet. Beredningen bar nemligen
funnit det betänkligt att tillägga dem arfsrätt efter fader och fäderneslägtingar,
emedan sådant skulle föda af sig en mängd tvister om faderskap
och allmänna grunder för bevisningen i dylika mål, der någon gällande
presumtion ej eger rum, ej kunna uppgifvas; och dessa ur det praktiska
lifvet hemtade skäl äro af allt för stor betydelse för att kunna förbises.
Då full visshet om modren kan vinnas, blir deremot bevisningen om faderskapet
alltid vansklig och osäker, i synnerhet då den förmente fadren
är död och således ej vidare är i tillfälle att förklara sig i ett ämne, der
hans förklaring dock är af så väsendtlig vigt.
Det är ock ur denna praktiska synpunkt sorn Franska lagen endast
tillägger de barn rätt i faders qvarlåtenskap, sorn i lifstiden blifvit af honom
offentligen erkände, och om hvilkas härkomst såmedelst tvist ej vidare
kan uppstå. Fadren vidgår dermed sina skyldigheter såsom fader,
äfvensom barnens på blodsförvandtskapen grundade rättigheter; och det
var synbarligen samina tanke, som låg till grund för de större rättigheter,
som, efter hvad nämndt är, i vår äldre lagstiftning tillädes så kallade naturliga
barn framför de i vanlig mening oäkta, och som bos brödrafolket
gjorde ättledning eller lingslysning till vilkor för oäkta barns rätt i föräldrars
eflerlemnade egendom. Nu angifver deremot Sveriges gällande lag
ej annat sätl för barns legitimerande, än föräldrarnes förening, antingen genom
giftermål eller fästning; och emot återupptagande af vår äldre lagstiftnings,
genom kristendomens inflyielse utplånade, stadganden i denna del, eller
tillegnande af Franska lagstiftningen härutinnan, förekommer alt hvad hos
oss, i en aflägsen forntid, i omförmälde hänseende gällt, svårligen skulle
6
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 14.
låta sig förena med den här i landet nu rådande uppfattning af äktenskapet,
samt att Frankrikes åberopade lagstiftning otvetydigt sammanhänger
med de civila äktenskap, samma lag tolererar.
Men dessutom är, på sätt anmärkt blifvit, den fråga jemväl uppkastad,
huruvida oäkta harn böra i moders qvarlåtenskap tillerkännas någon
rätt, då modren efterlemnar äkta barn och bröstarfvingar? Och dermed
har man vidrört en af familjelifvets ömtåligaste punkter. Om man
emedlertid tager i betraktande huru heligt en moders minne är för barnet;
— att det således skulle vara i hög grad förkrossande för det barn, i hvars
sinne något tvifvel om modrens fläckfria vandel ej insmugit sig, derest,
vid hennes frånfälle, en pers‘on uppträder med anspråk, grundade på förhållanden,
som kasta skugga på den hädangångna; — att ett sådant uppträdande
derföre skulle hos barnet injaga bitterhet och mana till alla upp
tänkliga
törsök att tillbakavisa det väckta anspråket, om icke af egennytta,
dock för att inför offentligheten skydda modrens minne och undgå att dela
med den, som i så väsendtlig mån stört dess lefnads frid; samt att lagstiftaren
omsorgsfullt måste undvika sådane föreskrifter, hvilka i sin tillämpning
kunna rubba de sedliga förhållanden, som han har alt i främsta
rummet vårda; — torde giltiga skäl ej eller saknas till en inskränkning i
oäkta barns rättigheter för det fall, att modren äfven efterlemnar äkta
bröstarfvingar. Inträffar ej delta fall, då är åter ställningen annorlunda;
och då böra ej eller oäkta barn, så vidt de icke blifvit aliade i hordom
eller förbudna leder, uteslutas från rätt i afliden moders qvarlåtenskap.
Vid bestämmande af vidsträcktheten utaf denna rätt har emedlertid Utskottet
funnit sig ej kunna sträcka den till arfvejord å landet. Sådan jord
är egentligen slägtens och kan derföre, då den säljes utom slägten, vinnas
åter i börd. Nu må dock, efter Utskottets yttrade åsigt, det oäkta barnet
icke inför lag betraktas såsom en slägtmedlem eller arfvinge i sådan betydelse;
och rättighet till moders arfvejord skulle ej kunna i annan bemärkelse
beviljas. Men hvad modren i öfrigt eger och hvaröfver hon,
genom testamente, kan förordna, anser deremot Utskottet hennes oäkta
barn vid hennes frånfälle böra erhålla, så framt hon icke i laga ordning
annorledes stadgat. Det är således icke någon ovilkorlig rätt eller så beskaffad
laglott, sorn ej kan af modren omintetgöras; men barnets rätt göres
derigenom blott beroende af flen, som, efter naturens lagar, står barnet
närmast och i detsamma bör finna främsta föremålet för sin ömhet och
välvilja. Utskottet förutser visserligen den invändning, att nu gällande
testamentsfrihet utesluter beholVet af en sådan lagstiftning; men omständigheterna
kunna mången gång vara så beskaffade, att de hindra modren
att till sitt barns förmån göra bruk af denna frihet; hvarförutan barnet
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 14.
7
skulle derigenom, å ena sidan, komma att i sin rätt allt för mycket bero
af formers iakttagande, och, å den andra, blottställas för tvister med snikna
arfvingar, hvilka sällan skulle underlåta att använda aila rättegångens
chikaner för uppnående af deras egennyttiga beräkningar.
På andra än modren bör, på sätt nämndt är, barnets rätt i delta
fall icke bero. Vill hon ej tillintetgöra samma rätt, bör den skyddas af
lagen, hvars erkännande deraf skulle innefatta en gärd åt mensklighet och
rättvisa, hvilka städse måste föresväfva lagstiftaren, sorn dock aldrig får
glömma, ali lagen skall vara ett uttryck af de förhållandens natur, som
den har att ordna, samt att den derföre måste lämpas så, att den kan stå
tillsammans med det bestående, med verkligheten.
Ifrån omförmälde åsigter har Utskottet utgått vid upjirättancfet af
det lagförslag, som nu framlägges tili Rikets Ständers ompröfvande.
Då Utskottet, efter hvad yttradi blifvit, ansett oäkta barn ej kunna
erkännas såsom arfvingar, har det ock varit nödigt, alt tydligen utmärka
sådant, helst barnens och de lagliga arfvingarnes förhållanden i flera hänseenden
bero deraf. Af dylik anledning bär det blifvit förklarad!, att
hvad oäkta barn, efter förslaget, skola bekomma, bör'anses sorn det vore
gifvet genom laga kraftegande testamente. Lagen ger derigenom ett uttryck
åt modrens ä naturen och rättvisan grundade känsla, derest hon i
lifstiden icke begagnat sin i lagen förvarade frihet; Och lagliga arfvingar
känna såmedelst de rättigheter och skyldigheter, de till den aflidnes sterbhus
ega.
Under Utskottets öfverläggningar i förevarande fråga har emedlertid
betänklighet jemväl uppstått i afseende på tiden, hvarinom den rätt,
oäkta barn sålunda skulle få åtnjuta,, borde göras gällande. De stadganden,
som förefinnas i Ärfda-Balkens 15 kapitel afse nemligen endast arfvingar
och skulle följaktligen uti nu ifrågaställde fall ej ega tillämpning;
Och bestämmelsen i samma balks 18 kapitel, angående tiel för bevakning
af testamente, afser ett ännu icke laga kraftegande testamente och således
ett annat förhållande än det, hvarom fråga är. Det är dock af vigt att
en noggrann begränsning i denna del finnes, likasom att den blir sådan,
att lagliga arfvingar ej må alltför länge lefva i ovisshet om de anspråk,
som kunna väckas å den egendom, hvartill de anse sig ega arfsrätt, isynnerhet
då anspråken grundas på förhållanden, hvilkas utredning och bevisning
försvåra» ju längre dermed förflröjes. Utskottet har utsatt omlörmälde
tid lill ett år efter modrens död. Uller denna Lid kunna lagliga
arfvingar, enligt 6>§ 15 kapitlet Ärlda-Balken, förlora arfsrätt i följd af
underlåten anmälan; Och större rält anser Utskottet oäkta barn ej kunna
tilläggas. ‘ ,
8
Lag-Utihottets Betänkande, N:o 14.
I ölrigt innefattar förslaget stadganden örn tid och vilkor för återlöseu
af bördköpt jord, derest sådan finnes bland qvarlåtenskapen. Dylik
jord kan nemligen, efter 3 §. 17 kapitlet i åberopade balk, genom testamente
bortgifvas, och tillhör således den egendom, hvartill oäkta barn, enligt
förslaget, skulle få rätt. Berörde Jagrum tillåter dock arfvingar att
lösa sådan jord åter, der den är genom testamente bortgifven; Och samma
rättighet kan uti förevarande fall dem ej betagas.
Efter denna närmare redogörelse för Utskottets förslag, får Utskottet,
med anledning af ifrågavarande motioner, vördsamt tillstyrka, att Rikets
Ständer måtte besluta en författning af följande innehåll:
Oäkta barn, utom det, so/n är ajladt i hordom eller i svågerskaps-
eller skyldskaps-led, hvari äktenskap ej må ega ruin, vare
berättigadt, der moder dör utan att efter sig lemna äkta barn
och bröstarfvin gar eller hafva genom testamente i laga ordning
om sin qvarlåtenskap annorledes förordnat, att deraf njuta den
del, som hon på sådant sätt bortgifva kunnat; och skall denna
del sä anses, som vöre den, genom laga kraftegandc testamente
barnet gif ven; egande dock modrens arf vingar, der någon af
henne bördköpt jord finnes bland den qvarlåtenskap, soni barnet
tillkommer, den åter lösa, emot de i kapitlet 3 § Arfda-Balken
stadgade vilkor, inom natt och är efter det barnets rätt
- ostridig blef. Anmäler sig ej oäkta barn inom samma tid frun
modrens död för tillgodonjutande af den rätt, sådant barn nu
tillagd är, håfve det denna rätt förlorat, der det ej laga förfall
visar.
Stockholm den 16 Mars 1854-.
Reservationer:
af Herr Grefve Sparre, E.: ”Om jag också skulle, lika med Lag-Utskottet,
funnit mig uppmanad att till förmån för oäkta barn uppoffra de af vår
nu gällande lag antagna grundsatser: ’’otn äktenskapet såsom grund för
familjen och såmedelst äfven för arfsrätten samt ”nödvändigheten af de sedliga
bandens bibehållande inom samhället”, så skulle jag likväl ur juridisk
synpunkt
Lag-Ut»kottets Betänkande, N:o 14.
9
synpunkt icke kunnat biträda förslaget om antagande af ett lagbud, hvilket
synes mig så haltande, så principlöst och så tvetydigt, som det- ifrågavarande.
'Derigenom lemnäs oäkta barn en arfsrätt, som man undvikit
att gifva detta namn, ehuru allmänna meningen icke lärer undgå att gifva
saken sin rätta benämning; hvarigenom och då Utskottet bemödat sig
att frånkänna dem arfvingars rättigheter och förbindelser, utan att likväl
i detta bemödande hafva lyckats åstadkomma tydlighet, måste uppkomma
osäkerhet i rättsförhållanden. Man har sökt göra dem till testamentstagare
utan testamente, hvilket synes mig innebära en motsägelse; och då de oäkta
barnen icke tillägges mera än hvad modren redan eger genom testamente
bortgifva, samt de icke få denna rätt om hon genom testamente
om siri egendom förordnat, så synes mig så oändligt ringa vara vunnet
för de oäkta barnen, att för detta lilla det icke lönar mödan att uppoffra
en hulvudprincip i lagstiftningen.”
Af Herr von Hartmansdorff, A: E., som instämde med Herr
Grefve Sparre.
Af Herr Carleson, E. ”Ehuru jag lika med Utskottet anser många
skäl tala för en ändring af arfs-lagarne i den af Utskottet föreslagne lagens
syftning, kan jag likväl icke för min del tillstyrka antagandet af samma lag,
sådan den nu är affattad. Då oäkta barn derigenom tillerkännes arfsrätt efter
moder, men denna arfsrätt är af den beskaffenhet att den icke kan medföra
samma rättigheter och skyldigheter, som äro förenade med den hittills
genom lagen erkände, mäste äfven uppkomma många nya rättsförhållanden,
hvilka böra genom lag regleras, ocb efter min tanke kan för
närvarande sådant icke ske på enklare sätt än derigenom, att dessa rättsförhållanden
regleras efter de genom testamentsrätten uppkommande, hvartill
de förre äro närmast hänförlige. Enahanda åsigt tyckes jemväl Utskottets
pluralitet hafva hyst, men, såsom mig synes, hvarken tydligen
uttryckt eller genomfört densamma i det nu framlagde lagförslaget. Innefattas
deruti oförtydbarl deri mening, att oäkta barn, fastän de taga arf
efter sin moder, likväl icke stå i annan ansvarighet för hennes efterlemnade
gäld, än som skulle dem såsom testamentstagare ålegat? Huru vidsträckta
äro de oäkta barnens rättigheter och skyldigheter att taga befattning
med uppteckningen och vården af deras aflidna moders efterlemnade
bo?' Hvarest bör dessa barns arfsanspråk efter modren anmälas, och inotii
hvilken tid bör ett sådant anspråk af hennes öfrige arfvingar klandras?
Ett tillfredsställande svar på dessa och andra dylika frågor torde vara
svårt att från det ifrågavarande lagförslaget hemta, åtminstone utan ali män
begagnar slutledningar, hvilka mängden af dem, för hvilka lagen är skrif
Uih.
till «. St. Prat. 18X3- 1854. 7 Sami. 1 Afd. 9 B a/l. 2
10 Lag-Utskottet* Betänkande, N:o 13.
ven ej kan verkställa. På sådan grund och då, efter mitt förmenande, mer
än ett bland de många nya rättsförhållanden, som genom den ifrågasatte
lagen skulle uppkomma, blir genom lagstiftningen obestämdt, kan jag för
min del icke instämma i det slut hvartill Utskottet kommit.”
X:o 13.
Ank. till Exp.-Utsk. den 29 Mars 1854, kl. 1 e. m.
Betänkande i anledning af väckt motion arn förändradt formulär
till vittnesed.
Den, sorn vittna skall, bör efter 16 § i Rättegångsbalkens il kap.
förut med hand å bok denna ed svärja: "Jag N. N. lofvar och svär, vid
Gud och Hans Heliga Evangelium, att jag i denna sak skall vittna och
gifva tillkänna allt, hvad mig frågadt varder, och jag vet händt och sannt
vara, så att jag, hvarken för vänskap, skyldskap, svågerskap, gåfvor och
skänker, räddhoga, hat eller afund, nytta eller skada, eller hvad det vara
må, skall något dölja och förliga, som till sakens och sanningens upplysning
lända kan: utan allt, det mig derom vitterligt är, redeliga och på
mitt samvete bekänna och uppenbara; så sannt mig Gud hjelpe till lif
och själ.”
Denna ed har man emedlertid funnit, å ena sidan, alltför vidlyftig
och, å den andra, förvillande. Men emot en förändring deraf har man
dock åberopat dess ålder, den helgd, som den derigenom vunnit, den allmänna
kunskap, som folket derom förvärfva! genom dess dagliga användning,
samt att någon tvekan om rätta betydelsen deraf ej borde kunna
uppstå; och det var äfven på dessa skäl, sorn sista Riksdagens Lag-Utskott
ansåg sig böra afstyrka då påyrkade förändring, med uttryckande likväl
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 13.
il
af den åsigt, att om fråga varit angående antagande af ett förut saknadt
formulär till vittnes-ed, Utskottet ej skulle tvekat att använda andra ordalag,
än de nu begagnade.
Det måste ock medgifvas, att det upprepande af åtskilliga förhållanden,
såsom vänskap, skyldskap, svågerskap etc., på hvilka vittnet, enligt
ofvanintagne formulär, skall lofva att ej fästa afseende, är ändamålslost,
enär alla de motiver, som kunna hafva inflytande på vittnet, derunder
ej äro hänförliga, hvadan lagstiftaren äfven varit föranlåten att, efter
det omförmälde förhållanden blifvit upprepade, tillägga ”eller hvad det
vara må”; och erfarenheten bar dessutom visat, hurusom vittnen, genom
försäkringen att ”gifva tillkänna allt hvad frågadt varder,” ansett sig endast
pligtiga uppenbara sådant, hvars uppenbarande genom frågor uttryckligen
påkallas.
Saken kräfver ej heller denna vidlyftighet, denna mångordighet.
Eden skall endast innefatta en förpligtelse af vittnet att sanningsfullt omtala
allt hvad det vet angående de förhållanden, hvarom det är kalladt
att vittna, — ett heligt löfte att tala sanning, hvars högtidlighet icke ligger
i ordens mängd, utan i deras betydelse. I sednare tider har man ock
allt mer och mer förkortat särskilda eder, minskat den ordståt, hvarmed
man tillförene deråt sökt. gifva högtidlighet. Den äger jemväl sitt värdigaste
uttryck i enkelheten. Och som frågan om förenkling af ifrågavarande
ed nu åter blifvit gjord till föremål för Rikets Ständers pröfning, genom
en af Riksdagsfullmäktige!! Olof Persson från Blekinge län väckt och af
Hedervärda Bonde-Ståndet* till Lag-Utskottet öfverlemnad motion, samt
detta återupptagande måste tydas såsom en mera allmän mening om det
mindre lämpliga uti omförmälda ed, anser sig Utskottet ega giltig anledning
till sitt vördsamma tillstyrkande,
alt Rikets Ständer måtte besluta, det skall 16 § i 17 kap. Rätlegångs-balkeu
erhålla följande förändrade lydelse:
Vittnen skola i begge delomännens, eller deras ombudsmäns,
närvaro denna ed, med hand å bok, svärja: Jag N. N. lofvar och
svärj vid Gud och hans heliga Evangelium_, att jag skall vittna
och gifva tillkänna allt hvad jag vet. i denna sak händt och
sannt vara, sä att jag ej något förtigertillägger eller förändrar
för hvad orsak det vara må; så sannt mig Gud hjelpe till
lif och själ.
Stockholm den 13 Mars 1854.
12
Lag-Utsko ttets Betänkande, N:o 16.
Reservation
af Herr Doktor Säve, med tillkännagifvande, att han icke deltagit
i Utskottets beslut.
JUT:© 16.
Ä.nfc. till Exp.-Utak. d. 29 Mars 1854, kl. 1 e. m.
Betänkandej i anledning af väckt motion om Urtima Tings hållande
för handläggning af civila mål.
Uti ett till Lag-Utskottet al Hedervärda Bonde-Ståndet remitteradt
memorial har Riksdagsfullinäktigen Lars Gustaf Sandberg från Westerbottens
län hemställt, om icke det i 4 kapitlet 2 § Rätlegångs-balken innefattade
förbud för häradshöfding att, utan Hofrätts tillstånd, vid Urtima
Ting handlägga civila tvister emellan enskilda parter bör upphöra.
”Tvista män" heter det i nämnde lagrum, ”och äskar käranden särskildt
Ting; söke då Hofrätten. Vill han kostnaden hålla; tilläte det Hofrätten,
ändå att dem ej derom särnjes. Tappar den svarande; gälde ej annan
kostnad, än den å laga Ting göras skulle. Ej må häradshöfding i thy
fall af egen godtycko Urtima Ting stämma. Är någon sak så vidlyftig,
att den ej kan å laga Ting slitas, och sämjas Parterne inför rätten om
särskildt Ting; då må häradshöfding det hålla. Dock kungöre det genast
Hofrätten och Konungens Befallningshafvande;” — och häraf följer således
alt, ehuru häradshöfding ej, utan Hofrätts tillåtelse, må vid Urtima Ting
handlägga någon tvist emellan enskilde Parter, derest den ej är vidlyftig
och båda Parterne derom inför rätta öfverenskomma; Hofrätt likväl ej kan
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 16.
13
neka den som kärar, att ulan afseende å sakens beskaffenhet, och vederpartens
stridiga önskan, få sin sak handlagd vid särskildt Ting, om han
vill vidkännas kostnaden derför.
För ordningens bibehållande befanns ett sådant stadgande tilläfventyrs
fordom behöfligt. Det var en allmän föreskrift att civila rättegångar
skulle utföras och afgöras å de allmänna Tingen; och man vågade ej öfverlemna
åt underordnade myndigheter alt på eget bevåg göra undantag
från allmänna föreskrifter, särdeles, hvad rättegångsväsendet angick, under
en tid, då man deri sökte införa en förut saknad stadga och reda. Erfarenheten
synes ock då hafva gjort kontroller i förevarande hänseende behöfliga.
Man finner nemligen bland annat af Kongl. Brefvet den 26 Januari
1688, hvarigenom häradshöfd ingar förbjudas att behandla enskildes tvistemål
vid extra ordinarie Ting utan Hofrätts tillstånd, hurusom detta brel
föranleddes af inlupne klagomål deröfver, att häradshöfdingar brukade ”af
egen myndighet och godlycko uti civile mål och ärenden förordna och
anställa extra ordinarie Ting, för sin egen sak skuld.” Men det är likväl
en betydlig skillnad emellan ett godtyckligt företag af sådan art och en
åtgärd, som blifvit af den rättsökande begärd.
Om å ena sidan rätts-säkerheten ovillkorligen kräfver, att domstolarne
hafva så bestämda sammanträden, att den, som vill anlita dem, alltid
vet när sådant kan ske, utan'att behöfva särskildt påkalla ett sammanträde,
bör, å den andra, tillfälle finnas för rättsökande att äfven vid
andra tider kunna anlita domaremakten, derest de för sin rätts bevarande
deraf blifva i behof och sådant kan ega rum med bibehållande af allmän
säkerhet och ordning. Ett dylikt tillfälle är det ock som man velat bereda
genom rättigheten för kärande, att för tvisters handläggning få Urtitiina
Ting utsatt. Men derigenom att de för rättighetens begagnande
måste vända sig till Hofrätt, förlorar den till stor del, örn' ej helt och hållet,
den nytta den kunde medföra. En tvist kan bland annat tarfva den
skyndsamma behandling att omförinälde omväg ej kan medhinnas; och
omvägen förorsakar alltid kostnader och besvär, hvilka städse måste kännas
så mycket tyngre, som parten vet på förhand att honom ej kan vägras
Urtima Ting och följaktligen ej kan betrakta saken annorlunda, än såsom
onödig. Så är den äfven nu mera. Det har jemväl i sednare tider
blifvit öfverlemnadL åt häradshöfding att, utan Hofrätts tillåtelse, vid Urtima
Ting behandla civila ärenden, såsom konkursmål och frågor om intecknings
förnyelse; och någon våda är ej att gifva denna rätt utsträckning
till alia civila mål, der rättsökande önska och vilja bestå kostnaderne. Af
godtycko stämmer han då ej Urtima Ting; och om Hof-rätterne alltid
Bih. till R. St. Prof. 1868—1864. 7 Sami. 1 Afd. 9 Häft. 3
14
Lag-Ut*kottet» Betänkande, N:o 16.
underrättas om dessa särskilda sessioner, få de såmedelst den kännedom
om häradsrätternes förhandlingar uti ilrågastållde hänseende, sorn är nödig
för den uppsigt och vård öfver Underdomstolarrie, som, enligt 8 kapitlet
i § ofvanåberopade Balk, tillkommer Hofrätt.
Utskottet tillstyrker alltså vördsamt,
att Rikets Ständer måtte besluta, det skall 4 kapitlet 2 § Rättegångs-balken
erhålla denna förändrade lydelse: Tvista män och
åskar käranden särskildt Ting, dä må häradshöfding, der kärande//
kostnaden hälla vill, slikt Ti/ig utsätta. Tappar den
svarande; gähle ej annan kostnad, än den å laga. Ting göras
skulle. Åsämjas parter inför rätten om särskildt Ting; då må
häradshöfding det ock hålla. Då häradshöfding i dessa fall
särskildt Ting utsätter, kungöre det genast Hofrätten och Konungens
Befallningshafvande.
Stockholm den 29 Mars 1854.
Reservation:
af Herr Carleson, som ansåg det ej vara visadt att den föreslagna
lagförändringen är af behofvet påkallad.
STOCKHOLM, tryokt hos N. MARCUS, 1854.
Lag- il/skottet» Betänkande, N:o 17.
1
N:o 17.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 7 April 1854, kl. 3 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner, angående rättighet
för qvinna att vid viss ålder blifva myndig.
Inom Hedervärda Bonde-Ståndet bar blifvit föreslaget:
a) af Riksdagsfullmäktigen Gustaf Bjerkander från Skaraborgs län:
att ogift qvinna må vara myndig, då bon fyllt trettio år;
b) af Riksdagsfullmäktigen Johannes Nilsson från Malmöhus län,
med hvilken en stor del af Bonde-Ståndets ledamöter sig förenat: att, om
qvinna ej vid berörde ålder kan tillåtas att med samma myndighet, som
den tjuguett-årigé mannen, råda öfver sitt gods, benne åtminstone måtte
medgifvas antingen att vara myndig under en för benne lagligen utsedd
god man, som skulle vara pligtig att vid köp eller försäljning benne råda,
utan att likväl kunna lägga det hinder i vägen för hvad bon beslutar, eller
ock att, efter fyllda tjugofem år, derest hon visar sig hafva god frejd, af
Under-Rätt varda myndig förklarad, sedan anhöriga och förmyndare blifvit
hörde öfver hennes i sådant afseende gjorda ansökning; samt
c) af Riksdagsfullmäktigen Johannes Bengtsson från Christianstads,
län: att Under-Rätt måtte berättigas att förklara qvinna myndig, då lian
företer vederbörande socknenämnds betyg om tillräckligt förstånd- att sig
sjelf råda.
Och har, genom dessa till Lag-Utskottet öfverlemnade förslag, en
af de lagstiftnings-frågor, som oftast utgjort föremål för Rikets Ständers
öfverläggningar, således blifvit åter upptagen. Den väcktes redan vid 1810.
års riksmöte; och efter att vid de fleste af derpåföljande hafva förnyats,
lörekom den slutligen hos sist församlade Ständer. Att lagen, det oansedt,
Bil,, lill B. Sl. Prol. 1853—64. 7 Sami. 1 Afd. 10 Baft. i
2
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 17.
förblifyit oförändrad i denna del, vittnar emedlertid huru betänklig förändringen
är. Hos den varsamme lagstiftaren skola ock betänkligheter
städse möta emot hvarje sådan lagförändring, som skulle minska det särskilda
skydd och den omvårdnad, som behofvet i vissa fall föreskrifvit,
innan man med full visshet kan antaga, det samma behof icke vidare
eger rum.
Ätt afgöra, om denna tidpunkt i omförmälte hänseende inträffat
eller när den inträffar, hörer emedlertid till svårigheterna. Härvid torde
man likväl i första rummet böra taga i betraktande, huruvida qvinnans
uppfostran i allmänhet har den rigtning, att henne bör åläggas de pligter,
som skulle vara en följd af den ovilkorliga myndigheten. Denna uppfostran
går dock icke ut på förvärfvande af de insigter, som äro nödiga
för det yttre atfars-lifvet; — hon danas endast för ett husligt lif, för en
verksamhet inom familjelifvets trångare, men derföre icke mindre heliga
krets; — och då lagstiftaren i enlighet härmed inrättat sina bud, har han
icke förbisett, att denna uppfostran blifvit liksom anvisad af naturen, emot
hvilken lagstiftaren aldrig, utan våda, kan handla.
Kastar man en blick på verkligheten, så finnér man, hurusom ynglingen
ständigt sträfvar utåt, vill brottas med det yttre lifvet, och under
denna kamp vinner den styrka till karakteren, mognad i förståndet och
kraft i handling, som utgöra hans pi’ydnad såsom man; då deremot qvilla
nan al en inre instinkt vanligen drager sig tillbaka ifrån detta yttre lil,
der hon slötes af så, många för hennes känsla oangenäma intryck, samt
sluter sig inom familjen, der lion finnér sin rätta trefnad. Och på så salt
har naturen sjelf nedskrifvil den lag, som befriar qvinnan från omsorger,
hvilka företrädesvis tillhöra mannen, till hvars skydd hon i så många fall
måste fly.
Då man i det lagbud, hvars upphäfvande nu blifvit yrkadi, funnit
ett underkännande af qvinnans värde, synes man således-ej hafva insett
betydelsen deraf. Det kan desto mindre betraktas annorlunda, än såsom
ett uttryck af aktning för detta värde, för det qvinliga väsendet, som lagstiftaren,
i händelse den ogifta qvinnan sjelf vill och förmår förvalta sina
ekonomiska angelägenheter, för henne öppnat ett tillfälle för erhållande af
denna frihet medelst rättighet att i sådant hänseende vända sig till Kongl.
Majit. Denna rättighet stadfäslådes först at' 1810 års Ständer, sedan den
likväl långt förut varit begagnad. Om man emedlertid ser på antalet al
dem, som begagnat rättigheten, så synes någon allmännare längtan efter
ifrågavarande frihet ej heller förefinna.*} hos qvinnoköuet. Den har blott
undantagsvis blifvit begagnad; och lagstiftaren får icke söka ledning i
undantagen, utan i de allmännaste förhållanden.
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 17.
3
Det rnåsLe emedlertid medgifvas, att undantagen under sednare åren
ökats; och orsaken är alt finna i de flerfaldiga försörjningskällor, som för
qvinnor öppnats, men för åtnjutande hvaraf myndigheten blifvit gjord till
vilkor. Samma förhållanden hafva ock verkat till en förändring i denna
del af Norriges lagstiftning. Denna förändring vidtogs vid 184-5 års storling.
I Norrige var nemligen lagen i förevarande hänseende förut lika med
vår nu gällande; men genom det å berörde ting, i enlighet med Kongl.
Maj:ts proposition fattade beslut, blef förklaradt, att ogift qvinna skall efter
fyllda tjugofem år äga att sjelf förestå sitt gods, dock under förmyndare
eller lagligen tillförordnad kurator, utan hvars samtycke pant, sköte
eller förskrifning, som af qvinnor sättes eller gifves, ej skall gälla; och
det synes som om denna förändring föresväfvat Riksdagsfullmägtigen Johannes
Nilsson vid uppställning af ena alternativet i hans ofvanberönle
förslag, ehuru, med afseende å den inskränkning, som deruti blifvit gjord i
gode mannens makt, full myndighet i sjelfva verket, efter samma förslag,
skulle stadgas.
Hvad om en sådan myndighet ofvan blifvit yltradt, gäller följaktligen
äfven i hänseende till detta förslag; och det talar jemväl emot ett
allmänt stadgande i den syftning, som brödrafolkets åberopade lagstiftning,
hvaraf lämpligheten och behofvet här i landet dessutom så myckel mindre
kan antagas, som Kongl. Majit, i sådan händelse, lärer för Sverige hafva
framlagt enahanda förslag som i Norrige, samt Lagberedningen ej heller
ansett sig kunna tillstyrka en så beskaffad förändring, ehuru frågan derom
utgjort föremål för Beredningens öfverläggningar.
En annan fråga är åter den, om icke Under-Rätt må äga förklara
ogift qvinna myndig. Så har Lag-Beredningen tillstyrkt; och vid sj^ta
Riksmöte förordades äfven detta af Lag-Utskottet, hvars åsigt i ämnet af
två Riksstånd understöddes. Man har väl invändt, att då konungen ensam,
i enlighet med antagna grundsaler, bör kunna dispensera frän lagens
allmänna föreskrifter, på honom ock må bero alt såsom hittills försätta
ogift qvinna i myndighets-tillstånd; men om lagen sjelf medgifver, att domaren
får göra undantag från lagens allmänna bud, och stadgar de reglor,
hvarunder-undantaget må äga rum, blir åtgärden icke vidare en dispensation
frän lag, utan en tillämpning af lagen. I förevarande fall synes
ock en sådan tillämpning utan våda kunna anförtros domaren. Han är
bäst i tillfälle att inhemta de omständigheter och den kännedom om förhållanden,
som på frågans afgörande kunna utöfva inflytande; och om än
de kostnader och besvär ej äro af särdeles betydenhet, som fordras för utverkande
af Kongl. Majlis myndighels-förklaring, så synes det dock kunna
4
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 17.
antagas, att de skola blifva mindre, då qvinnan blott behöfver gå till domaren
i den ort der bon bor.
Utskottet anser likväl domaren ej böra äga en rätt att förklara ogift
qvinna myndig förr än bon fyllt trettio år. Om man ser på de förhandlingar,
som ägt rum, då frågan om hennes myndighet varit å bane, halden
allmänna meningen varit den, ali myndigheten ej bör inträda förr
än vid nämnde ålder. Genom ifrågaställde stadgande skulle således i lagen
nedläggas en rättighet för ogift qvinna att, om hon vid samma ålder
ej vidare är i behof af den omvårdnad, sorn lagen i allmänhet tagit om
ogifta qvinnor, blifva befriad från denna omvårdnad, derest laga binder
ej möter.
Den myndighet, som af Kongl. Maj:t nu lemnäs ogifta qvinnor, gör
dock aldrig någon förändring i hvad lagen stadgar om giftomannarätt och
fast egendoms försäljning eller förpantning; hvarförutan af Kongl. Majrt
städse föreskrifves, att, derest arf skulle tillfalla myndig förklarad qvinna,
laga förmyndare bör vid delningen deraf vara tillstädes att hennes rätt
iakttaga och bevaka; och domarens myndighets-förklaring torde ej böra
gälla utan med omförmälte vilkor, hvilka äro påkallade af den omsorg i
afseende på rättigheters skyddande, sorn lagstiftaren aldrig får åsidosätta,
helst derigenom icke sker någon inskränkning i myndig förklarad qvinnas
rätt att sitt gods efter behag förvalta, eller i den rätt, hvars beredande utgjort
syftemålet för motionärernes förslag.
På grund af hvad Utskottet sålunda anfört, får Utskottet vördsam
ligen
afstyrka bifall till så val Gustuf Bjerkanders och Johannes
JYilssons förslag att i lag mätte stadgas att ogift qvinna
nid niss ålder är myndigsorn den sistnämndes yrkandej
att hon må förklaras nara myndig_, med skyldighet att taga
råd af god man;
men deremot, med anledning af hvad i öfrigt blifvit föreslaget,
tillstyrka:
att Rikets Ständer måtte besluta en författning af följande
innehåll:
Vill ogift qvinna, dd hofi fyllt tretio d/'j blif va myndig,
har hon att derom göra ansökning hos den Rättj derunder
hon i förmyndaremål lyder; och prof ve Rätten, sedan
hermes förmyndare och närmaste fränder hörde äro, om
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 17.
i
den ansökning beviljas må. Beviljas derij sker dock derigenom
ej någon förändring i hvad lagen i afseende på
giftomannarätt samt fast egendoms förpantning och försäljning
stadgar och förmår; och börj derest j efter det
qvinna blifvit myndig förklarad, arf skulle henne tillfalla,
laga förmyndare vara vid delningen deraf tillstädes,
att hennes rätt dervid iakttaga och bevaka.
Ö
Stockholm den 5 April 1854.
Reservationer:
af Herr Grefve Sparre E.\ med förklarande att han anser rättigheten
att meddela dispens från lag ej böra 'öfverlåtas åt någon annan än
Konungen;
af Herr Harsmansdorff A. E.: Vid förevarande Betänkandes afgifva
nde har jag med Utskottets pluralité varit af skiljaktig mening. Mitt
skäl härtill är olämpligheten af att till någon annan än Konungen öfver
låta
rätt att medgifva dispens från lag, hvilken rätt, ifall Utskottets förslag
vunne Rikets Högloft. Ständers bifall, komme att öfverflyttas på hvar och
en underdomstol i Riket, sedan nemligen den myndigsökande qvinnan
uppnått 30 års ålder, hvaremot besagde dispens-rätt bibehålies Konungen,
om ogift qvinna före uppnådda 30 år vill söka varda myndig. En sådan
oegentlig och mot hvarannan stridande lagstiftning kan jag icke biträda;
hvadan och då tiden ännu icke synes vara inne att genom Lag bestämma
tid, då qvinna, liksom man, må vara myndig, samt enär någon olägenhet
hitintills, så vidt jag vet, icke försports utaf nu stadgade sätt för qvinnas
myndigblifvailde, jag för min del vördsamt tillstyrker, att de ifrågavarande
motionerna icke må till någon Rikets Ständers lagstiftnings-åtgärd
föranleda.
Herr Friherre Posse och Herr Professoren Bring hafva anmält,
att de ej deltagit i Utskottets förevarande beslut.
6
Lag-Utskottets Betänkande, A: o IS.
TX:o 1S.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 8 April 1854, kl. 9 f. m.
Betänkande> i anledning af vackt motion angående vi/koren för
vinnande af lagfart å fast egendom.
Uti denna inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckta och till Lag-Ulskoltet
remitterade motion har Riksdagsfullmägtigen Johannes Nilsson från
Malmöhus län föreslagit, att genom lag måtte bestämmas: att då, vid sökande
af lagfart å fast egendom, behöriga handlingar för bestyrkande al
loire ägarens åtkomst icke kunna auskallas, lagfarten må beviljas antingen
på vederbörande lläradsskrifvares bevis att förre egaren eller hans fångesman
under de tio sislförflulna åren suttit i besittning saint varit mantalsoch
skattskrifven såsom egare af fastigheten, eller sedan sex månader tilländagått,
efter del domstolen i allmänna lidningarne kungjordt lagfarts-ansökningen,
utan att någon förment egare i laga ordning å fastigheten väckt
anspråk, i hvilken händelse Kongl. Brefvet den 9 November 1838 borde
upphäfvas; —Varande till stöd för detta förslag anfördi: att ehuru, derest
jordabref förloras, det domstols-protokoll, hvari samma handling blifvit
införd, enligt lag eger vitsord, vore likväl detta medel för åtkomst-handlingars
anskaffande ej tillfyllestgörande, enär man ofta ej känner tiden, då
lagfart sednast skett af fastighet, och således saknar nödig ledning för en
undersökning i omförmälle hänseende, hvadan en dylik undersökning i ty
lall vanligen ej heller leder till önskadt resultat; samt det dessutom kan
inträffa, att sådana handlingar, genom eldsvåda eller andra händelser, förkomma
eller varda ofullständiga; —r att vid olika domstolar olika åsigter
gälla i afseende på bevis angående åtkomst, så att än förre egarens fastebref
eller andra ålkomsthandlingar blott antagas, än bevisning genom vittnen
tillåtes, än nämndens vitsord anses tillräckligt, och än häradsskrifvarens
betyg derom, att förre egaren i viss tid suttit i oqvald besittning af
Lag-Utskottets Betänkande, N:o IS.
7
den fastighet, hvarå lagfart sökes, erkännes såsom fullt bevis om hans lagliga
åtkomst; — alt ett sådant vacklande om giltigheten af bevisningsmedlen
i förevarande hänseende vore i högsta grad menligt för dem, hvilka
söka lagfart å fastighet och ej äro i tillfälle att förete förre egarens åtkomsthandlingar;
— saint att det, för detta fall, vore nödigt att få genom lag
fastställda vissa allmänt giltiga bevisningsmedel, i hvilket afseende de, hvilka
augifvas i förestående förslag, syntes vara mest lämpliga.
Lämpligheten lärer emedlertid, efter Utskottets omdöme, hufvudsakligen
bero på ändamålet med eller rättare orsaken till stagdandet i Kongl.
Förklaringen den 14 Maj 1805, att, enär lagfart å fast egendom sökes,
förre egarens åtkomst bör styrkas. Om, såsom man någon gång hört anmärkas,
afsigten med lagfart endast vore att uppmana dem, hvilka kunna
ega bördsanspråk, att göra samma anspråk inom viss tid gällande, så kunde
visst-digen den stränghet, som i nyssnämnde hänseende nu förefinnes,
anses mindre nödvändig, men, ehuru medgifvas mäste, att lagfarten i
visst fall förlorat sin fordna betydelse, är det likväl obestridligt att den
till stor del derigenom i andra fall lått en ökad vigt för den allmänna
rättssäkerheten.
Efter de lagar, som gällde före 1734 års lag» skulle hvar och en,
som ansåg sig ega bättre rätt till fast egendom, än innehafvaren deraf,
klandra dennes åtkomst inom tre år från laga stånds-tiden, vid påföljd
att åtkomsten eljest skulle anses fast och orubbad. Deraf följde väl, att
fasta icke hindrade den, från hvilken fastighet olagligen var afhänd, att
emot sisla innehafvaren väcka klandertalan och såmedelst återvinna fastigheten;
men skedde icke detta, inom viss tid efter det innebal varén med
sitt fång lagfarit, hade han ej någon rätt till talan. Härifrån gjorde 1/34
års lagstiftare en väsendtlig afvikelse. De stadgade ingen tid lör återvinnande
af olagligen afhänd jord, utan förklarade blott i 10 kap. 1 § Jordabalken,
att klander å sådan afhändelse icke hindras derigenom alt uppbud
och stånd derå kommit. Då man således förut kunde antaga, att den, sorn
köpt fastighet och besulit densamma oklandradt tre år sedan laga stånd
åkommit köpet, var tryggad i sin eganderätL; kunde, elter det 1734 års
lag blifvit gällande, ej någon t*’ygghet i slikt afseende vinnas, såvida fastigheten
en gång blifvit olagligen afhänd rutter egare, enär densamma
när som helst kunde af dennes rättsinnehafvare återvinnas. Denna minskade
säkerhet i fast egendoms besittning biet emedlertid allt mer och mer
kännbar, Å ena sidan tilltog jordbruket i ständigt stigande förkofran och,
å den andra, växte behofvet af realkreditens utvidgade användande; och i
begge dessa afseenden erfordrades säkerhet i besittning och eganderätt al
fast egendom. Under sådana förhållanden biet ämnet i början al detta
8
Lag-Utskottets Betänkande, N:o IS.
sekel öfverlemnadt till då varande Lagkommissions bearbetande; och
följden deraf blef 1805 års ofvanåberopade förklaring angående lagens rätta
förstånd och tillämpning ej allenast i mål rörande klander å fast egendom,
utan ock om hvad ytterligare vid lagfarts beviljande iakttagas bör.
På samma gång man deri stadgade tid, hvarigenom egare till fast egendom
eller hans rättsinnehafvare borde anställa talan för återvinnande af
egendomen, derest den blifvit egaren olagligen afhänd, ansåg man nemligen
nödigt att bestämma sådana vilkor för lagfarts erhållande, som gjorde olagligt
afhändande, så vidt ske kunde, omöjligt. Det heter således uti omförmälde
författning: ”För alt härvid än vidare befordra lagens afsigt att förekomma
sådana öfverlåtelser af fäst egendom, dem lagen ogillat och förbudit,
har Kongl. Maj:t ansett nödigt, med alPvarlig påminnelse lill domhafvande
att vid lagfarts beviljande noga tillse, att de i lagen redan stadgade
vilkor varda uppfyllda och att uppå olaga ålkomst uppbud ej varder
meddeladt, såsom ytterligare säkerhetsmått i Nåder föreskrifva, alt, enär
lagfart hädanefter sökes, de handlingar, som styrka förre egarens åtkomst,
ovilkorligen böra uppvisassamt innehållet deraf korteligen i lagfarts-prolokollet
antecknas.” I sednare afseendet innehöll lagen ej heller förut någon
föreskrift. Den kräfde, jemlikt 1 § i 4 kap. Jorda-Balken, för lagfart
endast företeende äf den handling hvarpå sökanden grundade sin åtkomst.
Denna handling kunde dock ej i någon mån ådagalägga, att öfverlåtarén
haft laga åtkomst lill öfverlåtna fastigheten, eller att han egt laglig rätt
till öfverlåtclsen; men detta var likväl af icke mindre vigt; och derpå
grundades föreskriften om det ytterligare säkerhetsmått, som Kongl. Maj:t
föreskref, eller påbudet att de handlingarj som styrka förre egarens åtkomst,
ovilkorligen böra företes för erhållande af lagfart.
Som emedlertid svårigheter understundom mötte vid fullgörande
af denna föreskrift, sökte en och annan domstol att på annan väg vinna det
åsyftade ändamålet. De kungjorde nemligen, då någon säljare saknade behöriga
åtkomslhandlingar till såld fastighet, uti allmänna tidningarne den
skedda försäljningen med föreläggande för i}en, sorn derå ville tala, att sin
talan inom viss tid anställa, vid påföljd alt den å fastigheten sökta lagfart
eljest komme att ega ruin. Men då detta förfaringssätt, hvilket småningom
blef allmännare, slutligen öfverklagades såsom ledande till särdeles
oordning, fann Kongl. Maj:t, sedan 1834 års Ständer derå fästat uppmärksamhet,
nödigt att anbefalla Hof-Rätterne att föreständiga de under dem
lydande domare otn ett noggrant iaktagande al ofvanberörde genom 1805
års förklaring meddelade föreskrift; och i enlighet med denna befallning,
som gafs uti det af motionären åberopade Kongl. Brefvet den 9 November
1838, utfärdades af Hof-Rätterne cirkulär lill vederbörande underdomare.
Att
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 18.
9
Att nu såsom laglig godkänna den åtgärd, hvilken såväl Konung,
som Ständer, på så sätt, ogillat, torde ej höra komma i fråga. Vid sista
Rik smöle blef ett derom framslälldt yrkande af Ständerne ock förkastadt;
och nya förhållanden hafva ej inträffat, som tala derför. Om man tager i
betraktande, alt, enligt gällande lag, den som köpt fastighet är berättigad
alt låta inteckna densamma, då han derå erhållit uppbud, inser man äfven
betydelsen af de vilkor, som för uppbuds erhållande i 1805 års förklaring
äro gillia. De äro uppställda i allmänna säkerhetens samt kreditens intresse;
och med noggrannhet iakttagna skola de jemväl närma oss till en
större säkerhet i faslighelsbesittning, än tillförene egt rum.
Det är nemligen att märka, det man, genom kungörelser i den anda,
som 1838 års Kongl. Bref förbjuder, men motionären förordar, ej kan
afskära elen i lag i allmänhet stadgade tid för rättegandes klander å åtkomst
till fast egendom; men vid sådant förhållande sakna de all vigt. Icke
slyrkes derigenom i ringaste måtto, att egendomen blifvit af rätt egare öfverlåten,
och följaktligen vinnes ej heller derigenom något, sorn bekräftar öfverlåtelsens'
laglighet och ger visshet om säkerhet af derpå grundad besittning.
En bevisning i sådan syftning är det emedlertid, som lagstiftaren
ansett nödigt alt fordra. Bevisningsmedlen äro dock mångfaldiga; och att
bestämdt i lag utmärka, huru beskaffade de uti ifrågaställde fall böra vara,
torde ej låta sig göra. Eu betyg af häradsskrifvare, att den, som öfverlålil
fastighet, under tio år suttit i besittning samt varit mantals-och skattskrifven
såsom egare deraf, lärer likväl ej i dylikt afseende af lagstiftaren
kunna tillerkännas den bevisande kraft, som motionären föreslagit. Det
kan visserligen gifva styrka åt annan bevisning; men det innefattar i och
för sig ej någon garanti derför, att besittningen grundats på ett laga fång,
helst tio år ej utesluta rättegandes klander, och man på ett olagligt fångesbref
kan blifva antecknad såsom egare af fastighet. Häradsskrifvaren
bar nemligen ingen pröfuings-skyidighet i denna del; och om det någon
gång kan inträffa, att egare al fastighet genom olyckshändelse förlorar de
handlingar, sorn visa lagligheten af hans åtkomst, så böra dock sådana, lill
undantagen hörande händelser ej föranleda förändring uti ifrågavarande
lagstiftning.
På dessa grunder får Utskottet vördsamt
afstyrka bifall till Johannes Nilssons motion.
Stockholm den 8 April 1854.
Bih. till R. St. Prot. 1863—1881. 7 Sami. 1 Afd. 10 Häft.
2
10
Lag-Utskottttt Betänkande, N:o 19.
W:o 19.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 8 April 1854, kl. 9 f. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion i afseende på skyldighet
alt afstå jord Jör anläggning af jernvägar.
JTos Ilöglofl. Riddersknpet oell Adeln liar Herr Reutersvärd, P. O.,
föreslagit, alt i lag malle stadgas: alt den, sorn liär i landet eger jord, är
skyldig all för jernvägs-anläggilingar alslå den del aC jorden, sorn utgör
inägur, emot fidla värdet, och den öfriga delen utan all ersättning,
dock med rättighet all förut afrödja derå vexande skog.
Eller motionärens förmenande skulle denna uppoffring vara håde
hillig och rättvis, med afseende derå, alt värdet af en egendom betydligen
okas derigenom, alt en jernväg anlägges öfver densamma, samt dessutom
innefatta ett verksamt medel till befordrande af jern vägs-anläggningar, hvilkas
stora nylla allt mer och mer erkännes i andra civiliserade länder.
Lag-Utskottet, hvars yttrande öfver denna motion blifvit inlördradt,
erkänner ock enskildas förbindelse alt bidraga lill allmänt nyttiga ändamål;
men derhän vågar duck Utskottet icke tillstyrka utsträckning af förbindelsen,
som motionären föreslagit. Eganderältens helgd utgör ett nödvändigt
vilkor för samhällets bestånd; och eli bland lagslillarens förnämsta
omsorger är densanirnas skyddande. Denna helgd lår elei löre samhället
i sina fordringar på den enskilde aldrig förgäta, lagslillaren i sina
bud aldrig glömma. ° Då Rikets Ständer vid 1844—1845 årens riksmöte
funno en uppodling & den enskildes sida, enär det allmännas väl sådant
kiälde, böra i denna del ega ium, ansågo de följaktligen, att den, sorn
kunde komma att för ändamålet afträda någon sin egendom, borde njuta
eisätluing med ej allenast egendomens lulla värde, utan älven hälllen der
-
Lag-Utskottett Belänkande, N:o 19.
11
utöfver; och härmed öfverensstämmer] Kongl. Förordningen den 20 November
1845, som bestämmer de vilkor, hvarunder jord eller lägenhet
skola för allmänt behof afstås. Härigenom skedde således ej vidare ingrepp
i eganderätlen, än som kunde ske utan någon verklig uppoffring af den,
bos hvilken samma rätt hvilar; och längre kunna ej heller samhällets anspråk
sträckas.
Elt undantag af den art, sorn Motionären föreslagit, kunde dessutom
ej försvaras ur hvarken billighetens eller rättvisans synpunkt. Man
måste nemligen taga i betraktande, alt då enskilds jord kati erfordras för
lika vigliga ändamål sorn jernvägar, det vore både obilligt och orättvist,
om den, sorn i förra fallet afstår jord, finge större ersättning än den, som
lemnar sin jord lill en jern vägsan läggning; — samt, alt då dylika anläggningar
blott på serskilda ställen eller i vissa sträckningar af landet kunna
komma i fråga, det ingalunda kunde Öfverensstämma med billighet och
rättvisa alt ålägga dem, hvilkas jord måste för anläggningarne begagnas,
alt utan ersättning afstå sin egendom för ändamålet, hvars allmänt nyttiga
beskaffenhet klafver medborgares gemensamma Och lika uppoffringar.
Och vidare torde ej behöfva andragas såsom stöd för Utskottets
vördsamma tillstyrkande,
att Rikets Ständer matte förklara, det kan ifrågavarande
motion icke bifallas.
Slockholm den 8 April 1854.
12
Lag-Utskottets, Betänkande, N:o SO
lV:o 30.
Ank. till Eip.-Utsk. den 8 April 1854, kl. 9 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om föränd/ting i gällande
stadgande/ij angående den varning, sorn oeniga makar
skola undergå innan de för oenigheten vid verldslig rätt
tilltalas.
Den förändring, soin i berörde hänseende blifvit yrkad, rörer den
varning, som makarne skola inför Domkapitlet erhålla. Denna varning
föreskrifves i 11 § af Kyrkolagens 1() kap., sorn bjuder att, när hat, vrede
och hitferhet uppkommer emellan äkta makar, de skola förmanas af presterskapet,
samt att, ”om intet dermed uträttas kan, skola sådana stämmas
lill Domkapitlet och saken der tillbörligen ransakas och förhöras," hvarefter,
derest delta icke hjelper, makarne höra vid verldslig rätt tilltalas, i
hvilken händelse domstolen, eldigt 14 kap. Giftermåls-balken, sedan den
brottsliga makan två gånger blifvit bötfälld, ulan all sådant ledt till lättelse,
eger döma till skilnad på någon lid till säng och säte. Fortfar, det
oansedt, osämjau, kan, på grund af Kongl. Förordningen den 27 April
1810, skil nåd i äktenskapet hos Kongl. Majit sökas.
Nu har Riksdagslukmägligen Olof Pehrsson från Blekinge, uti ett
till Hedervärda Bonde-Ståndet ingifvel och lid Lag Utskottet remilteradt
memorial, anmärkt alt den varning, som oeniga makar skola, jemlikt Kyrkolagens
förevarande bud, erhålla inför Domkapitlet, vore mindre lämplig,
emedan, om de äro medellöse samt boende långt ifrån slilis-slad, de aldrig
utan betydliga olägenheter och mången gång omöjligen skulle kunna inställa
sig inlör kapitlet, hvilket åter hindrade upplösning al deras olyckliga
sammanlefnad, hvilken alltså mäste fortsättas till så väl deras egen
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 20.
13
ofärd, som till hinder för deras barns kristliga uppfostran. Efter motionärens
åsigt skulle dock varningens ändamål lika väl uppfyllas, om den
utdelades af vederbörande kontraktsprost. Och det är en förändring i sådan
syftning, som blifvit påyrkad.
Böra emedlertid utvägarne att vinna skilnad i äktenskap göras
lättare? Derhän skulle nemligen ett bifall till hvad Motionären yrkat leda;
och han har jemväl anlydt denna sin afsigt med framställningen. Utskottet
hyser likväl betänklighet emot hvarje lagförändring, sorn kunde verka
på så sätt.
Innan 1810 års förenämnde författning tillkom, kunde från makars
oenighet ej hemtas anledning lill skilnad i äktenskapet. Ehuru verldsliga
medel emot deras brottsliga sammanlefnad jemväl skulle användas,
betraktades likväl saken då hufvudsakligen såsom en kyrklig angelägenhet.
Derföre stadgades i Kyrkolagens ofvannäinnde § väl att makar under någon
tid kunde skiljas från hvarandra ”till umgänge, säng, bord och hemvist,”
men alt emedlertid i församlingen borde hållas bön ”att Gud ville dem omvända
och leda in på den rälta vägen igen,” äfvensom att, om de sig
ändå ej bättrade, ”de brottslige borde namngifvas och lysas en och annan
gång lill bättring och på sistone bindas i sina synder.”
Någon ovilkorlig rätt till äktenskapets upplösning medgifver ej heller
omförmäide författning. Den gör blott frågan derom beroende på Kongl.
Maj:ts pröfning, sedan så väl kyikliga som verldslig:» medel ej förmått återförena
de oeniga makarne. Få denna högre pröfning ankommer således,
huruvida samhällets väl nödvändigt krafvel* en afvikelse från de grundsatser,
hvilka i öfrigt varit och äro i lagstiftningen gällande, i öfverensstämmelse
med äktenskapets betydelse, sådan den efter vår troslära blifvit uppfattad.
Denna lära erkänner val brottet i vissa lall såsom orsak till upplösning
af den äktenskapliga föreningen; men den bjuder försoning och
deu vill derföre i det fall, som nu är i fråga, försona, ej upplösa. Det
var ock ur denna synpunkt, som makars förhållande i kyrkolagen hufvudsakligen
gjordes till föremål för kyrkans uppsigt, deras stridigheter och
oeniga sammanlefnad underkastades kyrkotukten; och som den i sisla hand
ulöfvas af Domkapitlet, har föreskriften om oeniga makars varning af och
inför kapitlet deraf varit en följd. Ifrån denna i vår kyrkoförfattning
antagna princip ville man ej heller göra undantag, då Rikets Ständer vid
1810 års riksmöte beslöto, att på Kongl. Majit skulle få bero, huruvida
äktenskap må på grund af makarnes osämja upplösas. Man ansåg en sådan
rätt slå tillsammans med den makt, som Konungen utöfvar i egenskap
af. ej allenast statens, utan äfven kyrkans öfverhufvud; och i förevarande
fall synes skäl minst förekomma alt afvika från principen, så länge den i
14
Log-Utskottets Betänkande, N:o 21.
öfrigt gäller. Dess tillämpning verkar nemligen här såsom en återhållande
krall emot lättsinnets hänförelser. Ty det är fara värdi, alt af lättsinnighet
knutna äktenskap skulle ökas. fördragsamheten emellan makar upphöra
och äktenskapets helgd nedsättas, om utvägarne alt få detsamma upplöst
lättades; — och derföre tillstyrker Utskottet vördsamligen,
att Olof Pehrssons ifrågavarande motion ey mätte vinna
Rikets Ständers bifall.
Slockholm den 8 April 1854-.
H!:o 351.
Ank, till Exp.-Utsk. d. 8 April 1854, kl. 9 f, m.
Betänkande> i anledning af vackt motion om förändring af
hvad 15 kapitlet Alfda-Balken stadgar om dana-arf.
Efter hvad i 15 kapitlet Ärfda-Balken stadgas, skall död mans efterlemnade
gods tillfalla Konungen i följande fall, nemligen.
l:o om den döde endast har utländska arfvingar, boende å den
ort, der svensk man ej arf njuter, hvilka ej äro haus barn eller bröslarfvingar,
eller dessa ej inom natt och år ställa borgen derför, alt de vilja
sätta sig neder här i Jandet att bygga och bo;
2:o om lian ej liar annan än utländsk arfvinge ä den ort, der
svensk man njuter arf, och denne försummar att inom berörde lid sig
anmäla och med fulla skäl visa det han är lätt arfvinge; samt
3;o om man ej vet hans arfvinge och ingen kommer inom tid nu
sagd är; — och kallas hvad sålunda tillfaller Konungen dana-arf.
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 21. 15
Sådant arf faller väl icke särdeles ofta, men det händer dock en
och annan gång. Då detta sker, syntes det emedlertid, efter hvad Herr
Mtechel uti ett till Vällofl. Borgare-Ståndet inlemnadt memorial, anmärkt,
icke rätt lämpligt alt egendomen öfvergår till Konungen, hvarmed här
förslås Staten'; och derföre hade det äfven visat sig hurusom Rikets Ständer
vanligen, då någon person aflidit, ulan att. efterlemna arfvinge, medgifvit
att hans qvarlåtenskap får tillfalla den kommun, till hvilken den aflidne
i lifstiden höll. Sorn detta ock kunde anses öfverensstämma med billighet
och rättvisa, har Herr Mtechel föreslagit, alt, med ändring af hvad
lagen, på sätt ofvan är nämndt, bjuder, stadgas måtte, alt,-i de händelser,
då dana-arf faller, arfvet skall, derest egendomen varit förvärfd, gå till
den kommun, hvarest den aflidne längsta tiden af sin lefnad bolt och
halt sin verksamhet, eller, om den varit ärfd, fördelas emellan samma
kommun och den, hvarest egendomen fallit i arf, för att på begge ställena
användas till fattiges försörjning elier andra allmänt nyttiga ändamål.
I della förslag kan likväl Lag-Ulskollet, hvars utlåtande deröfver
blifvit infordradt, ej instämma. Statens rättighet alt taga arf efter någon
dess medlem, som dör utan alt efterlemna laglig arfvinge, hvilar på en
från vår äldre samhällsförfattning bibehållen grundsats. Man finnér således
huruledes redan i den äldsta af våra landskapslagar stadgades att, då
någon inländsk man dör, ulan känd arfvinge, Konungen skulle laga arfvet
och gömma det tills arfvinge kom. Korn ej någon, fick Konungen behålla
arfvet; och denna grundsats synes hafva erhållit ökad vigt, sedan den
fordna lörbundsförfallu ingen galt under i Statens enhet, sedan man från
medlem af det mindre samhället blifvit medborgare i det större, sedande
smärre fridsförbunden upplösts i ett gemensamt, slaten, sorn åtagit sig
skydda hvarje dess medlem, hvarhelst han vistas. Att kommunen, vid
sådant förhållande, nu måste intaga en mera underordnad ställning i hänseende
till slaten, (oljer deraf, ty. endast genom densamma har den sin betydelse.
Tillfälligheten alt egendomen blifvit samlad inom den eller de
kommuner verkar följaktligen icke på saken. Sådant har endast kunnat
ske under det skydd slaten skänkt, under åtnjutande af de fördelar den
medgifvit. Det heter ock numera alt man arbetar för enskildt och allmänt
val; och det allmänna är staten, denna enhet af krafter, hvilka
samverka för ett enda, men gemensamt mål, det helas båtnad och
framgång.
Dessa äro de skäl, sorn vid frågans pröfning grundlagt Utskottets
ofvan antydda åsigt. Men emot motionärens förslag förekommer dessutom,
bland annat: alt en person kan hafva haft sin verksamhet lika lång tid
på olika orter, för hvilken händelse förslaget dock ej upptager något stad
-
16
Lag-lJtskottet* Betänkande, N:o 21.
gande, — att ehuru det förutsattes att den aflidne samlat sin betydligaste
förmögenhet der han längst bott och haft verksamhet, sådant likväl icke
kan såsom ovilkorligt antagas; — samt att, om stället, der egendom blifvit
förvärfvad, bör utgöra grunden för kommunens rätt, föreskriften derom alt
den kommun, hvarest den aflidne ärft egendom, skall alltid hafva en del
deraf, saknar giltig grund, emedan samma egendom kan af den, efter hvilken
den arlfallit, hafva blifvit antingen förvärfvad på eller ärfd från annat
ställe. Men bäraf visar sig emedlertid att införande af den princip,
motionären söker göra gällande, svårligen kan ske med någon följdriktighet,
hvarförutan deremot ytterligare förekommer, alt en mindre kommun,
på så sätt, skulle kunna erhålla en förmögenhet, som öfversliger kommunens
behof och som alltså ej kunde användas till det gagn för det allmänna,
som, derest den tillfallit staten, och den magt, som säkrast bedömmer
hvad det allmännas väl kräfver, varit i tillfälle att om- användandet
förordna. Annan princip lärer ej eller kunna antagas än den, som gäller.
Den är ock ett uttryck af den högsta statsrältsliga grundsats, såsom innebärande
ett erkännande af hvarje medborgares innerliga inföi lifvande med
staten; och det är med anledning af hvad Utskottet sålunda anfört, sorn
Utskoltet vördsamt
ajstyrkev bifall lill Herr Meve hels ifrågavarande motion.
Stockholm den 5 April 1854.
Lag-Utskottet* Betänkande, N:o 22.
17
&:o SS.
Ank. till Exp.-Utsk. den 8 April 1854, kl. 9 t. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om bestämmande af en
summa appellabilis för fullföljd af talan i Idof-rätt emot
Under-rätts beslut i tvistemål.
Innan Kämners- och Lagmans-rätterne, genom Kongl, förordningen
den 18 April 1849, indrogos, fanns i lagen stadgadt, att ej någon egde
emot Lagmans- och Rådstufvu-rätts dom vädja till Hof-rätt, der ej hufvudsaken
gick öfver femtio dalers värde; men då genom indragningen
Hof-rätten förändrades från tredje till andra instansen i alla mål, ansåg
man sig icke böra bibehålla berörde stadgande. Man förordnade dock, att
verkställighet må sökas på Under-rätts dom, oansedt deremot vädjas, så
framt vadet derigenom ej göres onyttigt; och på så sätt trodde man sig
hafva uppställt ett lika kraftigt hinder emot trätlystnaden, emot ringare
måls obehöriga fullföljd och emot Hof-rätternas öfverhopande, som låg
uti förenämnde stadgande. Herr Grefve Taube, H. E., har nu emedlertid
uti ett till Högloft. Ridderskapet och Adeln ingifvet memorial, fästat uppmärksamheten
derpå, att den medgifna verkställigheten icke skall hafva
medfört påräknad följd. Efter hvad han erfarit, hade antalet af fullföljda
obetydliga saker i Hof-rätterne i hög grad tilltagit; och då Hof-rätternes
tid derigenom gjordes nära nog otillräcklig lör behandling af vigtigare
mål, samt det ej syntes kunna vara någon fördel att fullfölja ett mål, sorn
ej gäller ens det belopp, som motsvarar rättegångskostnaderne, har Herr
Grefven föreslagit, att stadgas måtte, ”det vad emot Härads- eller Rådstufvu-rätts
dom eller utslag endast skall vara tillåtet, der hufvudsaken,
med ränta och afgäld som fordras, stiger olver femtio daler.
Bih. till R. St. Prot. 1853—1854. 7 Sami. 1 Åfd. 10 Baft. 3
18
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 22.
Lag-Utskottet, hvars utlåtande öfver detta förslag blifvit infordradt,
har tagit detsamma i öfvervägande; och ehuru flere skäl tala för det föreslagna
stadgandet, bland annat: att rättigheten att vid alla instanser tvista
om ett så obetydligt belopp, som helst, kan begagnas såsom ett tvångsmedel
emot den fridälskande, emedan han heldre uppoffrar en ringa penning,
än blottställer sig för en långvarig rättegångs obehag, besvär och
kostnader; att den, som drager en obetydlig sak från instans till instans,
skäligen gör sig misstänkt att handla af andra moliver än rättskänslans;
att blotta föreställningen derom, att ett sådant missbruk kan ega rum,
minskar aktningen för lagen; samt att de fleste civiliserade länders lagar
förbjuda sakers fullföljd i högre 'Rätt, så vida de ej angå ett belopp åf
någon betydenhet; — Likväl och då den förändring, som skett af vår äldre
lagstiftning i denna del, grundats på det tillfälle, som rättsökande före
Lagmans- och Kämners-rätternas indragning i allmänhet egt att, utan afseende
på den summa, hvarom tvistades, få sin tvist af två domstolar bedömd,
samt då den erfarenhet, som hittills kunnat vinnas om verkan af
den motvigt emot trätlystnaden, som man, på sätt ofvan är nämndt, sökt
i rättigheten för vinnande part att få Under-rätts dom verkställd, ej må
antagas såsom en tillfyllestgörande anledning att återgå till en nyligen
frånträdd princip i lagstiftningen, hvars återupptagande ej synes kunna
motiveras af andra än högst vigtiga, orsaker; anser sig Utskottet böra
vördsamt hemställa
om icke Herr Grefve Taubes ifrågavarande motion må lemnäs
utan vidare afseende.
Stockholm den 8 April 1854.
Reservation:
af Herr Grefve Sparre, Herr Friherre Posse och Herr Professoren
Bring, under åberopande af de skäl, som motionären anfört och som, efter
Utskottets åsigt, tala för bifall till motionen.
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 22.
19
J«:o 23.
Ank. till Exp.-Utsk d. 7 April 1854, kl. 9 f. m.
Memoriali anledning af äterremiss af Utskottets Betänkande
N:o 5j angående antagande af Lag-Beredningens förslag
till Civil-lag.
Detta betänkande har blifvit af Vällofl. Borgare-Ståndet till LagUtskottet
återremitterad t; men som detsamma, enligt till Utskottet ankomna
Protokolls-Utdrag, är vordet bifallet af öfrige Riks-Stånd, nemligen
af Höglofl. Ridderskapet och Adeln under den 11, af Högvördiga PresteStåndet
under den 1 och af Hedervärda Bonde-Ståndet under den 4 sistlidne
Februari, samt tre stånds mening, i frågor af förevarande beskaffenhet,
jemlikt 87 § Regerings-formen och 3 punkten af 49 § Riksdags-ordningen,
utgör Rikets Ständers beslut, finner Utskottet det omförmälda
återremiss icke någon åtgärd af Utskottet föranleder; hvilket Utskottet
härmedelst får hos Vällofl. Borgare-Ståndet vördsamt anmäla.
Stockholm den 8 April 1854.
20
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 24.
mo 34.
Ank. till Exp.-Utsk. den 8 April 1854, kl. 9 f. m.
Memorial_, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande
N:o 42j i fråga om upphörande af rättigheten att börda
jord å landet.
Vällofl. Borgare-Ståndet har, på grund af framställde anmärkningar,
till Lag-Utskottet återremitterat förenämnde betänkande, men som detsamma,
enligt till Utskottet ankomne Protokolls-Utdrag, är vordet bifallet af
öfrige Riks-Stånd, nemligen af Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt Högv.
Preste-Ståndet den 15 och af Hederv. Bonde-Ståndet den 8 sistlidne Mars,
samt tre Stånds mening, i frågor af förevarande beskaffenhet, jemlikt 87 §
Regerings-formen och 3 punkten af 49 § Riksdags-ordningen, utgör Rikets
Ständers beslut, anser Utskottet något utlåtande i anledning af de framställda
anmärkningarne ej erfordras; hvilket härmed hos Vällofl BorgareStåndet
vördsamligen tillkännagifves.
Stockholm den 8 April 1854.
Lag-Utskotlels Betänkande, N:o 23.
21
\:o 25.
Ank. till Exp.-Utsk. den 8 April 1854, kl. 9 f. m.
Memorialj i anledning af återremiss utaf Lag-Utskottets Betänkande
N:o 6j, så vidt det innefattar yttrande öfver väckt
motion om uppiuifvande af lagens stadgande, angående revisions-skillings
nedsättande för rättighet att fullfölja underdånig
talan mot Idof-Rätts dom och utslag i civila mål.
Denna återremiss har skett af Hedervärda Bonde-Ståndet i följd al
de anmärkningar, som, vid föredragning af förevarande yttrande, blifvit
inom samma stånd framställda; dock som, efter hvad till Lag-Utskottet
ankomna Protokolls-Utdrag visa, omförmälda yttrande blifvit godkändt af
Höglofl. Ridderskapet och Adeln den 11, af Högv. Preste-Ståndet den 1
och Vällofl. Borgare-Ståndet den 4 sistlidne Februari, samt tre Riks-Stånds
mening i frågor af förevarande beskaffenhet, jemlikt 87 § Regerings-formen
och 3 punkten af Riksdags-ordningens 49 §, utgör Rikets Ständers beslut,
anser Utskottet något utlåtande i anledning af framställda anmärkningarne
ej erfordras; hvilket härmed hos Hedervärda Bonde-Ståndet vördsamt
tillkännagifves.
Stockholm den 8 April 1854. *
Bih. till B. St. Prof. IS53 —1854. 7 Sami. 1 Afd. 10 Haft.
4
STOCKHOLM, tryckt hos N, MARCUS, 1854.
Lag-Utikottets Betänkande, N:o 26.
1
.■ • ' ■■ ■ ■
W 't f ' ’■
p il ni vUO^OU ‘ “
\>\ \ ;v>vtoyv>c^ !*li * ■ • •1 j-1 ‘oui-i .;..
''■\V s • > ' •• *<£•*>. :»VK)jVi\V
VvV \i>: ni:V • *,os\ '• Vö * V\ti • ■ V -
M:o 36.
Ank. till Exp.-Ut8k. d. 10 April 1854, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om en fullständig
revision eller förklaring af 15 kap. Arfda-balken, i anseende
till deri, för -vissa fall, nu saknade bestämmelser, eller om
utfärdande af en särskild författning i ämnet.
Dessa motioner, som Välloflige Borgare-Ståndet öfverlemnat till Lagutskottet,
äro väckte af Herrar Gråå oell Gustafsson, af hvilka den förre
anmärkt, att ehuru i 15 kap, Ärfda-balken, jemfördt med Kongl. Förordningen
den 30 Maj 1835, stadganden meddelas angående inländsk mans
arfsrätt, der han frånvarande är, saknas likväl all föreskrift derom, huru
förfaras bör, då arfvinge varit till namn och vistelseort känd vid det tillfälle
arf honom tillföll, meri rest bort eller försvunnit, utan att sedermera
låta sig afhöra eller arfvet tillträda; samt att, enär deraf understundom
inträffat alt arf, som funnits i allmänt förvar eller enskild vård,
aldrig kunnat med laga verkan af den bortrestes eller försvunnes medarfvingar
eller rätlsinnehafvare utfordras, det således vore af vigt, att omförmälde
brist i lagstiftningen varder aflijelpt; för hvilket ändamål motionären
föreslagit, alt genom en särskild författning måtte stadgas: "att i händelse
arfvinge varit till namn och vistelseort känd, då arfvet föll, men
sedermera, innan detsamma blifvit lyftadt eller tillträdt, rest bort eller
forsvunnit, samt icke inom tio år gjort sitt arfsanspråk i laga ordning
gällande, domstolen må vara berättigad att vidtaga sådan åtgärd med stämnings
utfärdande, som i Kongl, förordningen den 30 Maj 1835 föreskrifves,
och det med enahanda påföljd, som i nämnde Kongl. Förordning blifvit
stadgad.”
Bih. till R. St. Prot. 1859—1854. 7 Sami. t Afd. 11 lläft. 4
2
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 26.
Herr Gustafsson har å sin sida anfört alt efter den tydning, sora
åt berörde författning i allmänhet gifvits, densamma väl anses tillämplig
på den person, som begifvit sig bort innan a/f honom tillfallit och ej
heller vistas på känd ort; men deremot ej på det fall att personen vistas
här i riket, ja till och med i sterbhuset, vid urfjället och således derom
äger kännedom, men, utan att arfvet tillträda, begifver sig bort utan att om
sig lenina någon underrättelse pä tjugo år eller längre lid; — att någon
möjlighet följaktligen icke finnes lor den, som är lika skyld till den aflidne
eller för dennes fjermare släglingar, att ens emot borgen få lyfta den bortrestes
arfslott, den der förthy såsom danaarf tillfaller kommunen eller staden; —
att det emedlertid vore orimligt att den, som vet sig hafva fått arf men ej
anmäler sig om utbekommande deraf, skall äga bättre rätt än lagliga arfvingar,
hvilka iakttaga sin rätt — samt alt behofvet af ett bestämdt lagbud
uti ifrågaställde hänseende växte, i den mån lusten all bosätta sig i främmande
land här i riket tilltog; — och har Herr Gustafsson, roed anledning
häraf, föreslagit, alt en fullständig revision af 15 kap. Ärfda-balken
och Kongl. Förordningen den 30 Maj,1835 måtte ske och ”en lagförklaring
utfärdas, så att svensk man eller qvinna, som lemnur fäderneslandet,
vare sig före eller efter det arf honom elter henne tillfallit, samt ej inom
tjugo eller tio år, eller det arfvet föll, sig om utbekommande deraf anmäler,
förlorat all rätt till samma arf, som alltså må öfvergå till den utrikes
restes närmaste arfvinge.”
Den första fråga sorn Utskottet, med, anledning af Iivari sålunda
blifvit an förd t och föreslaget, har ali besvara, är den, om eller i hvad mån
man i Ärfda-byilkens åberopade kapitel saknar ledning för hvad iakttagas
bör uti de af motionärerne uppgifna fall. Vid granskning af detta kapitel
finner man, hurusom detsamma, jemte bestämmelse af de vilkor, hvarunder
utländsk undersåte åtnjuter arfsrätt här i riket, innefattar stadganden för
följande händelser, nemligen:
l:o att vid arffall inländsk känd arfvinge vistas å den ort, att han
ej kan om arfvet hafva kunskap, ulan att likväl vistelseorten är obekant;
2:o att man vet inländsk arfvinge men ej hvar han är; — och
3:o att någon dör, utan att efterlemna vetterlig arfvinge; —
Och stadgas i kapitlets 4 §, alt domaren skall, der första händelsen
inträflar, om arfiället låta underrätta arfvingen. som går förlustig arfvet, såvida
han ej kommer inom natt och år efter underrättelsen eller lör underlåtenheten
gitter visa laga förfall; — i 5 §, sådan den lyder i Kongl. Fmorduingeu
den 30 Maj 1835, att domaren bör då andra händelsen är för handen, i
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 26.
3
allmänna tidningarne tre gånger, minst en månad emellan hvarje gång och
forsla gången sist inom tre månader sedan bouppteckning efter den, som
allidit, blifvit lill Rätten ingifven, kungöra alt alf tillfallit den frånvarande,
hvilken likaledes förlorar sin rätt dertill, om han ej kommer inom
tio år från tredje kungörelsen, der han ej laga förfall visar, med rättighet
för fjermare arfvingar att emedlertid, emot borgen, lyfta arfvet, hvilket
eljest bör förvaltas af den, sorn domaren förordnar, tills den frånvarande
sin rätt bevakar eller liden derlill ute är; — samt slutligen i 6 § att om,
i tredje händelsen, ingen arfvinge låter sig afhöra inom natt och år efter
arflallet, arfvet tillfaller Konungen.
Nu hafva motionärerne, efter hvad anmärkt blifvit, uppställt dessa
fall att arfvinge varit till namn och vistelseort känd, dä arf fallit, men,
innan detsamma, blifvit Ijftadt eller tillträdt, rest bort och försvunnit;
samt att arfvinge, med kännedom om ar/fallet, den han kan hafva vunnit
till och nied genom närvaro i sterbhuset, begifver sig ur riket och
förblifver borta tjugo är eller längre tid utan att låta sig afhöra;—• oell
om man närmare sammanfattar berörde fall, så kunna de hänföras till
följande: a) att känd arfvinge, som vistas å bekant ort, den der dock är
så fjerran, alt han ej kan hafva kunskap om arfvet, sedan han derom
blifvit i laga ordning underrättad, reser bort, innan han bevakat sin rätt,
samt blir borta, utan att någon vet hvarthän han tagit vägen; — och
b) att arfvingen ej vistas å sådan fjerran ort, att honom bör meddelas
underrättelse om arfvet, utan uppehåller sig antingen der arfvet faller eller
i närheten derintill samt, med lull kännedom att arf honom tillfallit, försvinner,
utan att lyfta arfvet. Att emedlertid lag icke saknas för förra
fallet finnes af föreslående redogörelse for innehållet af 15 kap. Ärfda-balken.
Det faller helt och hållet under kapitlets 4 §, och för detsamma fordras
följaktligen ej vidare lagstiftning. Annorlunda är deremot förhållandet
med det andra, Endast derpå har ock Herr Gustafssons framställning
alseende; och ehuru Herr Gräås låter hänföra sig under bägge fallen, är
likväl att antaga, deL han ej heller åsyftat annan händelse, än omförmälte
fall afser.
I så väl 4 som 5 § af oftanätnnde kap. förutsättes visserligen att
arfvinge finnes till, i den sistnämnde dock endast så till vida, att man
ej vet om arfvingen aflidit förr änden, elter hvilken arf fallit; men i bägge
anlages arfvingens okunnighet om arflallet, och i bägge föreskrifves alltså
att underrättelser derom böra meddelas, i hvilket afseende de olika omständigheterna
dock påkallat olika sätt. Då arfvingen deremot icke är
okunnig, att alf fallit honom till, utan lefver i sådana förhållanden att
han, ulan legal underlätlelse, måste anses ega full visshet om arflallet,
4
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 26.
men försvinner, innan han lyftat och tillträd t arfvet, så måste saken betraktas
ur en annan synpunkt. Å ena sidan är nemligen den, sorn har
rättighet till fallet arf, frånvarande j då rättigheten inträder, men, å den
andra, närvarande.
Utskottet väntar emedlertid härden in vändning, att den från varandes
underlåtenhet, att anmäla sig inom föreskrifven tid elier honom meddelad
underrättelse, ej synes böra medföra svårare påföljd, än den närvarandes
försummelse att göra bruk al sin arfsrätt, innan han begifver sig bort;
men förhållanderne äro likväl, efter hvad nyss är vordet anlydt, väsendtligen
olika. Då i allmänhet blifvit anlaget att, vid en persons död, eganderätlen
till hvad han efterlemnar omedelbart öfvergår till den, som är
hans arfvinge, har något allmänt stadgande om acceptation af arf ej ansetts
vara behöfligt; och än mindre har besittnings-tagande blifvit gjordt
till vilkor för arfs åtnjutande. Derföre kan frånvarande arfvinge ej heller
förlora sin rätt, derest han inom föreskrilven tid kommer, ulan att likväl
då taga arfvet i besittning. Han försälles blott derigenom i samma ställning,
som närvarande arfvinge, hvilken lagstiftaren betraktat såsom full
egare till det arffallna i och med arlFallet. På sådan grund har honom
och blifvit ålagdt förbindelsen att ansvara för den aflidnes gäld, derest
han underlåter alt inom stadgad tid efter dödsfallet låta hålla bouppteckning
eller derefter göra sig urarfva, oansedt han ej tager ringaste befattning
med boet; en förbindelse hvarifrån den praesumerade okunnigheten
befriar den frånvarande. Men denna förbindelse grundas, på sätt näinndt
är, på en redan vid arlFallet inträdd egande räll; och om den närvarande
arfvingen, utan att begagna sig af denna rätt, reser bort, lemnar sitt
hem och lågar till okänd ort, ulan att sedermera låta sig afhöra, är han
följaktligen att anse, sorn hade han öfvergifvit hvad lian bär i riket eger,
hvad han redan förut ärft. Här kan alltså ej ifrågakomma förlust af arfsrätt,
ulan frågan är endast den: när må, vid berörde (erhållande, hans
egande rätt öfvergå till hans arfvingar eller rälts-innehafvare? Och det är
således denna fråga, som motionär'erne till besvarande framställt.
Hvad som nu blifvit nämndt afser visserligen endast, att en närvarande
arfvinge försvinner innan han Lilllrädt ett honom tillfallet arf;
men förhållandet är i detta fall enahanda, om någon öfvergifver egendom,
den han redan tagit i besittning. Om i dessa fall personen åratal förblifver
borta, utan att någon underrättelse angående honom erhålles, om
han således lemnar sin egendom vind för våg, så har man grundad anledning
att antaga, det han allidit, ehuru del ej är möjligt att derom anskaffa
någon laglig bevisning. Ulan sådan bevisning kunna emedlertid
hans arfvingar ej komma i åtnjutande af deras rätt till hans qvarlemnade
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 26.
5
egendom, hvilken fortfarande måste stå under förvaltning på sätt motionärerne
anmärkt.
Att gällande lag ej upptagit omfömälde händelse, lärer haft sin
grund i fordna förhållanden; men att lagstiftningen i denna del behöfver
alt fullständigas, derom vittna flera under sednare åren utförda rättegångar
i anledning af anspråk, som blifvit väckte af försvunne personers arfvingar
på egendom, som tillhört desse personer. Detta behof insåg äfven
Lagberedningen vid granskningen af det utaf Lag-komitéen upprättade
förslag till ny Civil-lag, och den föreslog, i följd deraf, i sammanhang
med de stadganden, som afse arffall till frånvarande person, nya föreskrifter
i omförmälda syftning.
Att på gällande lagstiftning inympa dessa föreskrifter skulle ock,
efter Utskottets omdöme, vara en vinst för densamma. Beredningen har
utgått från den åsigt att den, som öfvergifver hvad han eger och förblifver
borta under åratal, utan att om sig lemna någon underrättelse och
ej låter höra af sig, då han slutligen dertill offentligen uppmanas, måste,
der det ej heller vid undersökning kan utrönas, att han under viss längre
tid varit, vid lif, anses som vore han död, samt att hans qvarlemnade
egendom följaktligen må af dem, hvilka vid sådant förhållande äro hans
arfvingar, tillträdas och skiftas; och då, jemlikt hvad Beredningen föreskrifvit,
arfvingars anspråk i berörda hänseende ej må leda till någon
följd, förr än så lång tid förflutit, att man ej har underrättelse, att den
försvunne eller borlkomne, såsom han af Beredningen mera egentligt benämnes,
inom de sista tjugu åren varit vid lif, är någon vada af den föreslagna
lagstiftningen ej att befara- En tidsförkortning har emedlertid
Beredningen i två fall gjort, nemligen då den bortkomne vetei ligen vaiit
i lifsfara, ulan alt det är kändt om han blifvit räddad, eller hans ålder,
om han vore vid lif, skulle öfverstiga nittio år; och till en sådan förkortning
är ock grundad anledning, enär det måste praesumeras, att han omkommit
i lifsfuran, då några år derefter förflutit ulan någon underrättelse
angående honom, samt den vanliga menniskoålder!! högst sällan stiger öfver
nittio år. .
I enlighet med dessa åsigter är Lag-berednirigens iörslag utaibetadt.
Att närmare redogöra för dess detaljer synes desto obehöfligare, sorn
de blott äro konseqventa följder af antagna principer. Det bör emedlertid
anmärkas att arfvingar aldrig kunna på föreslagna vägen frånvinna den
borlkomne sin egendom, derest han skulle finnas vid lif, sedan domstol i
föreskrifven ordning förklarat, att han må anses för död och att egendomen
således får tagas i besittning af arfvingarne. I sådan händelse ^tel“
inträder han alltid i sina förra rättigheter; men en dylik händelse skall
6
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 26.
dock städse komma att höra till en af de ovanligaste; hvaremot, på sätt
anmärkt blifvit, det fall att en person försvinner och dör, utan att man
kan få utrönt om, när eller hvar han dött, ej varit sällsynt. Och då arfvingars
rättigheter hero på bevisning om dödsfallet eller på en bevisning,
den de aldrig kunna åstadkomma, böra Sveriges lagstiftare, likasom andra
civiliserade länders, utfinna ett sätt, hvarpå arfvingarne kunna förhjelpas
till sin rätt. För detta ändamål fordras dock ej någon revision af 15
kap. Ärfda-Balken; ej heller kan det vinnas genom en förklaring deraf, i
enlighet med hvad Herr Gustafsson yrkat; men, med anledning af nu gjorda
framställningar, får Utskottet vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer måtte antaga följande
Förslag
till förordning, huru förhållas bör med egendom, som tillhört
den, hvilken längre tid varit borta, utan alt låta höra
af sig.
§ i.
Ar någon borta, utan att man vet om han lefver, och har
man ej heller underrättelse, att den bortkonme inom de sist förflutna
tjugo åren varit vid lif • då må dej som, der han afliden
vore, egde rätt till hans qvarlåtenskap, hos Rätten i den
ort, der han sist hemvist hade, söka förklarande, att han skall
för död anses. När sådan ansökan sker, höre Rätten deröfver
den bortkomnes make, om den. till är och å känd ort inom
riket vistas, syssloman, god man eller förmyndare, der sådan
är till boets vård satt, kyrkoherden i församlingen och kronans
ombudsman i orten: kan det ej utrönas, att den bortkonme varit
vid lif inom tid som sagd är; läte Rätten tre gånger, minst
en månad emellan hvarje gång, i allmänna tidningar ne kungöras
kallelse å honom att gifva sig an hos rätten eller dess ordf
örande.
§ 2,
Har den bortkomne veterligen blifvit i krig lifsfarligt särad,
eller befunnit sig om bord på fartyg, då det förgicks,
eller varit i annan sådan lifsfara, och vet man ej, att han räd
-
Lag-Utskottets Betänkande, JV.-o 26. j
dad b/ef då må när fem år förflutit, sedan han veterligen
var vid hf, sä förfaras, som i 1 $ sägs. Lag samma vare,
der det vises, att den bortkomnes ålder skulle, der han vid lif
vore, öfverstiga nittio år.
§ 3.
Varder ansökan, som efter 1 eller 2 # gjord är, fullföljd
sedan år och dag förflutit från det kallelsen sista gången i tidningarne
kungjordes, och varder ej heller dä veterligt, att den
bortkomne varit vid lif inom tid, som för hvarje fall sagd är,
eller att han aflidit; förklare rätten, att han skall för död
anses.
§4.
Dåi genom laga kraft egande beslut är förklaradt, att den
bortkomne skall for död anses, gånge med hans qvarlåtenskap,
sorn hade han aflidit, i fall ansökningen efter 1 § skedt, vid
utgången af tjugonde året från den dag han sednast veterligen
vid lif var, och, i fall ansökningen varit gjord efter 2 §, å
den dag lif sf aran inträffade eller den bortkomne skulle, om han
vid lif vant, fyllt nittio år, eller vid utgången af femte äret
från den dag lian sednast veterligen vid lif var, om han då
var öfver åttatio fern är; dock varde tid till bouppteckning och
testa ments-bevakning räknad från den dag beslutet föll.
§ 5.
lunnes, sedan laga kraft egande beslut fallit, som i 4 §
sågs, den för död ansedde vara vid lif; bäre hvar, som i följd
aj sådant beslut hans egendom tillträdt, den åter: har någon,
sedan lian egendom så tillträdde, den öfverhult, pantsatt eller
inteckna låtit, slånde öf verläte/sen, pantsättningen eller inteckningen
fast, der egendomen, panten eller inteckningen är af innehajvarén
på god tro åtkommen; och söke i ty fall den för
död ansedde skadestånd af honom, som egendomen öfverlöt,
pantsatte eller inteckna lät.
§ 6.
Nu finnes, att den för död ansedde är afliden, och att
dödsfullet inträffat å annan tid, än den, som enligt i § varit
för hans dödsdag antagen: hade han vid dödsfallet andra arf
-
Ug-UUkottett Betänkande, N:e 3«.
vingar, än dem, som egendomen tillträdt; gifven då dessa till
dem, som hans rätta arfvingar äro, arfvet ut, efter ty i 5 $
sägs.
§ 7-
Den, som skall egendom afträda efter 5 eller 6 $, vare
ock skyldig att gälda ränta eller afkomst, som af egendomen
fallit, der han ej i god tro var, när han den tillträdde: mar
han då i god tro; gällde ej ränta eller afkomst för längre tul,
än sedan talan, i fall sorn i 6 $ sägs, af rätte arfvingen instämdes,
eller innehafvarén, i fall sorn i 5 § sägs, veta fick,
att den för död ansedde fanns vid lif’, dock njute han ersättning
för all nödig och nyttig kostnad, som han å egendomen
nedlagt.
Stockholm den 29 Mars 1854.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS N. MARCUS, 1«»4.
I.ivj-f 7.'skottets fetäiikaiute, Al-o 27.
1
N:o 27,
Atik. till Exp.-Ulsk. d. *28 April 1854, kl. 3 c. m.
Betänkande, t anledning af väckt motion om itpphufvande af de
stadga/iden, sorn förbjuda Hronans uppbördsman och landtmätare
att föra annans talan inför rutla.
Enligt 2 § i 1 f> kaj t. Rättegångs-balkcn, upplifvail genom Kongl, brefvet
den 27 Maj 1801, ina Konungens betjente, sorn kronans uppbörd hafva,
ej såsom rättegångs-fullmäktige begagnas; och genom 8 § 4 moni. af Kongl,
resolutionen på allmogens besvär af den 21 Juli 17(j:i är det förbjudet landtmätare
att i sådan egenskap biträda enskilde parter, så framt de ej erhållit förmäns
samtycke. Da emedlertid tillämpning af dessa stadganden nu mera högst
sällan skulle komma i fråga och sådant endast i det läll, att någon ville aflägsna
en skarpsinnig sakförare; då omförmäldc personer i manga orter oftast
voro de enda, som förenade insigt med förmågan att värdigt uppträda såsom
andras ombud; och då några menliga förhållanden ej vore att befara, derest
sådant b lefve dem tillåtet; har hr Schenström, uti ett till välloflig» Borgareståndet
ingilvet memorial, löreslagit. att ifråga-tälhle jörbud matte upphäfvas.
Lag-l tskottet, till hvars granskning detta förslag blifvit öfverlemnadt. erkänner
äfven att här i landet, hvarest ej linnes någon allmän, bildad advokatkorps.
bland hvars medlemmar rättssökande alltid kunna linna pålitlige och insigtsfull
rättegångsbiträde!!, andra inskränkningar i rättssökandes frihet vid val
al sådana biträden ej böra ega rum, än förhållandena ovilkorligen påkalla: och
hagan är således den: huruvida de undantag, som i afseende pä kronans upp
-
Bih. nu R. st. Prof. fSÖ.J åf 18Ö4. 7 Somt. t A fö. 12 Haft.
\
2
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 27.
bördsmän och landtmätare blifvit gjorda frän den rätt att för andra inför rätta
tala och svara, sorn hvarje oberyktad, ärlig, redlig och förståndig man i allmänhet,
enligt lag, eger, fortfarande kunna anses behöfliga?
Vid besvarandet af denna fråga bör emedlertid till en början anmärkas,
att, då kronans uppbördsman ovilkorligen äro förbjudne att uppträda såsom
rättegängs-ombud, landtmätare må, på sätt ofvan är nämndt, i sådan egenskap
begagnas, om de ega sina lbrniäns samtycke. Men till denna skillnad
synes dock skäl lika litet saknas, som till sjelfva undantagen.
De kronans uppbördsman, som här egentligen afses, äro kronofogdarne.
Och ehuru det cj kan förnekas, att de, efter hvad motionären anmärkt, hvar ä
sin ort, ofta äro de enda, hvilka besitta de egenskaper, som i omförmälda hänseende
fordras; torde man likväl, vid öfvervägande af grunderna för förbudet
i denria del, tinna hurusom försigtigheten talar för förbudets bibehållande.
Detsamma är äldre än gällande lagstiftning. Hedan under sjuttonde seklet
blef, i sammanhang med den mängd föreskrifter, sorn då meddelades i anledning
af domstols- och rättegängs-väsendets omgestaltning, stadgadt, att den,
sorn är Konungens betjent, ej må drifva någon rättegång, för en annan, utan
Konungens tillstånd: och dervid afsågs, å ena sidan, det allmännas fördel, och,
ä den andra, rättssökandes gagn. Genom sakdrifvare-yrket hindrades nemligen
tjenstemäiinen att uppfylla sina skyldigheter emot det allmänna, pä samma gång
enskilde parter, sorn anlitade dem, esomoftast blefvo i sin rätt uppehållne i
följd af deras försummelser, hvartill jnnehafvande tjenstebefattningar åberopades
såsom anledning. Omsider lossades dock banden. Det tilläts således
kronans betjente i allmänhet att med sina förmäns bifall, biträda parter vid
rättegångars utförande och att låta sig i egenskap af fullmäktige begagnas;
men alltid undantogos de, hvilka hafva kronans uppbörd; och ifrån denna
princip afveko ej heller 1734 års lagstiftare. De hade städse för afsigt
att förekomma, att de, sorn hafva kronans medel om händer, skulle in
trasslas i sådana förhållanden, sorn minskade det allmännas säkerhet; och
derföre iörbödos kronans uppbördsman att ej allenast åtaga sig fullmäktigskap
för enskilde, utan äfven att vara förmyndare. Men härtill kom ett
icke mindre vigtigt skäl. Kronans uppbördsman å landet eller kronofogdarne
äro under-exekutorer, och det tillhör dem i sådan egenskap att verkställa utmätningar
på grund af fällda domar och utslag i afgjorda mål. Denna verkställighet
skulle likväl ej kunna ombesörjas af den kronofogde, som sjelf såsom
ombud utfört ett inål; och följaktligen kunde rättigheten för kronofogdarne att
utföra rättegångar lätteligen ledd till behofvet af ett oupphörligt förordnande af
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 27.
3
särskilda cxekutorer i orterne, och dermed till störande af den enhet i exekutionsverket,
som utgör ett väsendtligt vilkor för kraften deraf.
Omförmälda förbud har alltså till en del samma motiv, som . det lagen
innefattar för domare, att vara fullmäktig i den rätt, till hvilken han hörer.
Ingendera kan nemligen på sin ort förena sakdrifvare-kallet med den allmänna
befattning honom blifvit anförtrodd; hvarförutan rättigheten kunde ställa kronofogdarne
i sådana förhållanden till enskilde, som ingalunda vore af välgörande
inflytande; och då, hvad landtmätare angår, stadgandet i 1793 års åberopade
resolution, hvilket är föranledt af Bonde-ståndets i underdånighet förda klagan
deröfver, att landtmätare, genein sakdrifvare-yrkets utÖfvande, försummade
sina tjensteåligganden, destomindre kan anses såsom en olämplig inskränkning
uti ifrågaställde hänseende, sorn detta stadgande blott åsyftar en nödvändig
kontroll öfver en för det allmänna maktpåliggande embetsverksamhet, hvars utöfvare
genom en allmän och ovilkorlig rättighet att såsom fullmäktige drifva
rättegångar, lätt kunde invecklas i förhållanden, som på verksamheten hade
menlig inverkan; får Utskottet vördsamt
afstyrka bifall till hr Schcnströms motion.
Stockholm den 28 April 18'54.
R e s er v a t i oti,
af hr lisker, under åberopande af de skäl, sorn motionären för sitt förslag
åberopat.
4
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 28.
N:o 28,
Ank. till Évp.-Utsk. den ”28 April 1854, kl. 3 m.
Blänkande, i anledning af veld,i /notion o/n /brandring af hard
i lag stadgas angående domarens rätt till vadepenningar och
till andel i vissa (täler.
llos höglofligc Ridderskapet och Adeln liar hr friherre Ilennelån, C.,
föreslagit: att, med lindring af 25 kap, Rättegångs-balkcn samt 3 § i 32 kap.
samma balk, stadgas måtte, dels att vadpenningar skola antingen helt och
hållet upphöra, eller ock erläggas till staten i förhöjd charta sigillata. dels ock
att den andel, sorn-, enligt sistnämnde lagrum, nft tillkommer domare och nämnd
af treskiftes-bdter, hädanefter bör tillfalla statsverket eller kommunen.
Till stöd för detta förslag har blifvit anlördt. beträffande vatkpemingarne:
att, enär antagas kunde, att vad erlägges emot under-rätts beslut i
den mån desamma äro bristfälliga, deraf följde, att den mindre insigtsfull eller
vårdslöse domaren, genom stadgandet i denna del-, gynnas framför den verkligt
insigtsfull och ledbare: — att ett sådant förhållande syntes ej allenast
vara orättvist, utan äfven kunna medföra menliga följder, ri händelse maniinge
antaga, att de utaf sportler och expeditions-lösen lefvande doinrnrne derigenom
uppmuntras att utfärda mindre fullgoda domar.hvilket ater ledde till ökade
göromål i !!<*f-rät t eril e; — att, ehuru svenska domare-korpscn icke förtjente
att misstänkas för eli dylik egennytta, det likväl vore angeläget att förändra
den lag, sorn kunde föranleda sådan misstanke: — samt att, då man icke torde
kunna återgå till vår äldre lagstiftning härutinnan, enligt hvilken domaren
fick beha,lia vadepenningar, om hans dom af högre rätt gillades, men var pligtig
att till parten återgälda ett större belopp, om domen ändrades, vadepen
ningarnes
-
Lag-Utskottet» Betänkande, N:o 28.
ningarnes upphörande eller indragande till Statsverket således vöre* den enda
lämpliga utvägen; och hrad hötes-andelen angar: att lagstiftaren länge insett
olämpligheten af denna inkomst för domare och nämnd, samt derföre redan genom
Kongl, förordningen den 20 Januari 1779 upphäft det lagens bud, som
förklarade att vissa böter skulle vara rättens ensak, sorn dem ålagt; — i sammanhang
hvarmed hr lriherren hemställt, om icke den minskning i domares inkomster,
sorn: kunde blifva en följd af ifrågaställde lagförändring, borde ersättas
af Statsverket genom bestämdt årligt anslag eller bestämd lön, särdeles som
statens inkomster af charta-sigillata-medel betydligen ökats, och dessa inkomster,.
hvartill: rättssökande till stor del bidraga, följaktligen företrädesvis borde användas
vid en nödig förändring eller förbättring af domrarnes aflönande.
I anledning af hvad sålunda blifvit anlördt, får Lag-Utskottet, hvars yttrande
i ämnet är vordet infordradt, till en början upplysa, att, sedan i 25
kap. 1 och 15 §§ Rättegångs-balken, förstnämnde lagrum, sådant det ly der i
Kongl, förordningen den 18 April 1849, stadgats, att den, sorn vill under Hofrätt
vädja emot under-rätts beslut i tvistemål, skall erlägga vid Härads-rätt tre
daler och vid Rådstufvu-rätt fem daler, förklarar samma kapitels 19 §, att
vadepenningar må behållas af den domare, som dömt, ehvad domen sedan gillas
eller ej; äfvensom att af alla böter, hvilka skola treskiftas, tillfaller en lott
kronan,, en målseganden, samt en häradet eller staden, med föreskrift derjemte
uti 3 § af 32 kap. åberopade balk, att af häradets lott behåller häradshöfding
en tredjedel, nämnden en annan och häradet den tredje, men att af stadens
lott tager borgmästare dubbelt emot rådman.
Hvad nu vidkommer förenämnde i afseende på vadepenwngarne framställda
yrkande; så hörer frågan om deras afskaffande till en af dem, som esomoftast
utgjort föremål för Rikets Ständers pröfning- Derföre har man emedlertid
tillförene endast åberopat, att vadet förlorat sin ursprungliga betydelse,
som,. efter hvad motionären antydt, var densamma som sjelfva ordet innebär,
enär part och domare fordom slogo sins emellan vad, huru saken i högre
rätt skulle aflöpa; men hvarken denna omständighet eller de af motionären anförda
skäl innefatta, efter Utskottets omdöme, tillfyllestgörande anledning till
den i denna del påyrkade lagförändring. Det har nemligen deremot blifvit anmärkt:
att vadepenningar i sjelfva verket nu mera ej kunde annorledes betraktas,
än såsom en vedergällning för de skriftliga underrättelser om tid och vilkor
för talans fullföljd, sorn meddelas vädjande, och för hvilka domare lika litet
borde nekas ersättning, sorn för annat expeditions-besvär; samt att omförmälde
afgifter dessutom i sin mån aili öllo från tvisters obefogade fullföljd; och
det var äfven af sistnämnde anledning, som Rikets Ständer, i sammanhang
med Lagmans- och Kämners-rätternes indragning, ansågo nödigt att höja vadeBih.
till H. St. fröt. 1853 § 1854. 7 Sami. 1 Afd. 12 Höft. *
6
Lag-Ulskottets Betänkander, AT:o 28.
skillingen vid Ilärads-rätt från tre mark tili tre daler. Erfarenheten har ock
bekräftat lämpligheten af denna förhöjning. Den afhäller ej den, som tror .sig
•föra en rättvis sak, att fullfölja densamma; och den, som hellre öfvergifver sin
sak, än offrar så obetydliga belopp som ifrågaställde, kan skäligen antagas
sjelf inse. det han saknar fog att densamma fullfölja.
Det måste emedlertid medgifvas, att enahanda skäl, som emot domares
aflönande genom sportler så ofta blifvit andragna, tala emot vadepenningars omedelbara
uppbärande af domare såsom en inkomst; men från möjligheten, att
begäret efter samma afgifter skulle kunna medföra ett sådant missbruk af domare-embetet,
som motionären anmärkt, kan dock Utskottet ej hemta anledning
att understödja förslaget om ett förändradt sätt för afgifternas erläggande.
Det är väl sannt, att motionären förklarat, att svenska domare-korpsen ej förtienar
en dylik misstanke, utan att han med förslaget endast åsyftar undanrödjandet
af sådant, som kan föranleda misstanken; men om man häri sökte
skälet till föreslagna lagförändringen, erkände man likväl dermed möjligheten af
ett missbruk, på hvars tillvaro, så vidt Utskottet har sig bekant, man hittills
saknat exempel, och hvarom ej ens den mest aflägsna misstanke någonsin låtit
sig förnimma. Derföre tvekade ej heller 1849 års lagstiftare att, på sätt
nämndt är, höja vadeskilllngen vid Härads-rätten; och sedan dess lärer ingenting
förekommit till minskning i förtroendet för domare-makten.
Att af åberopade anledning tillvägabringa en partiel förändring af lagen,
skulle alltså, efter Utskottets åsigt, ingalunda vara välbetänkt. Sådant torde
derföre böra anstå tills en allmän eller mera omfattande reglering af under-domares
äflöningssätt kan komma i fråga. En förändring uti ifrågaställde hänseende
kunde dessutom ej ske, utan i sammanhang med bestämmandet af ersättning
för den förlust af inkomster, som förändringen komme att. medföra; men
för detta bestämmande saknas för det närvarande tillräckliga och säkra upplysningar.
Denna saknad är emedlertid vida större, hvad angår beloppet af den andel
i böter, som årligen tillfaller domare och nämnd; och derföre är äfven Utskottet
härutinnan hindradt att tillstyrka förändring af hvad lagen nu bjuder;
ty om än denna andel i allmänhet är obetydligare, än beloppet af inflytande
vadcskillingar, utgör den likväl afven en del af tillförsäkrade inkomster.
Således får Utskottet vördsamt
afstyrka bifall lill ifrågavarande motton.
Stockholm den 28 April 1851.
STOCKHOLM, f. d. Schultze^ Boktryckeri 1854.
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 2£>.
1
I:o 39.
Ank. till Exp.-Utsk. den 12 Maj 1854, kl. 2 e. m.
Betänkande i anledning aj väckta motioner, angående en utvidgad
testamentsrätt m. m.
I afseende på testaments-rättcn har Sveriges lagstiftning utbildats i två väsendtligen
skiljaktiga riktningar. Den kom i bruk under en tid, då land och stad egde särskilda
lagar, och lämpades i hvardera efter de grundsatser, som i dessa lagar gällde.
Så blef testaments-rätten efter lands-lag olik den efter stads-lag; och i denna del, likasom
i flere andra delar, bibehöllo 1734 års lagstiftare, då de utarbetade en gemensam
lag för hela Riket, de särskilda lagarncs grundsatser. Småningom hafva dock olikheterna
försvunnit, så att hvad vår lagstiftning för närvarande i afseende på testamentsrätten
innehåller, utgör ett bland de sisla uttrycken af de olika principer, sorn i lagstiftningen
från fordno gällt för land och stad och som upptogos af nämnde lagstiftare
under benämningarne lands-rätt och stads-rätt. Man finner således hurusom gällande
lag, som, jemlikt 17 kap. 1 och 4 §§. Ärfda-balken, efter lands-rätt, förbjuder testamente
af arlve-jord å landet, men tillåter hvar och en att bort-teslameulera aflingejord
å landet jemte ärfda och förvärfda lösören, ulan annat vilkor än det, sorn i sistnämnde
§. blifvit gjordt till förmån för testamentsgifvares barn, hvilka vid hans frånfälle
ej kunna sig sjelfva föda eller hunnit att uppfostras, deremot genom 5 §. i åberopade
kap.,jemlörd med Kongl. Förordningen den 19 Augusti 1762, ordnar testamentsrätten
efter stads-råtl sålunda: att den, som bar barn och bröst-arfvingar, ej eger af
ärfdt eller förvärfdt, rörligt eller orörligt gods gifva i testamente mer än hvar sjette
penning; att den, som ej har barn, men annan inländsk arfvinge, må i testamente gifva
endast hälften af sin ärfda stadsfastighet, men all den aflade jemte ärfda och förvärfda
lösören; samt att den, som hvarken har bröst- eller inländske arfvingar, kan bortgifva
alltsammans. Ifrån dessa allmänna föreskrifter ega likväl två undantag rum. Jemlikt
Ridderskapets och Adelns privilegier kan nemligen frälseman efter landsrätt disponera
öfver aflinge tomt, hus och jord i stad, hvaremot de, sorn till Preste-Ståndet höra, likmätigt
sislanförde §., måste iakttaga hvad, efter stadsrätt, gäller, derest de vilja göra
testamente om den egendom, hvari de njuta giflo-rätt; och häraf följer’: att då ärld
fastighet å landet aldrig kan blifva föremål för testamente, egare till dylik fastighet i
stad deröfver har en större frihet. — alt då en oinskränkt dispositions-rött är lenmad
Bih. till B. St. Prol. 1883 & 188*. 7 Sami. 1 Afd. 13 Haft. 1
2
Lag-Utskoltets Betänkande, N:o 29.
öfver aflingejord å landet, så vida icke jorden är förvärfvad i äktenskap af personer,
hörande lill Preste-Slåndet, den, som förvärfvar faslighet i siad, blott lill en ringa del
kan genom testamente afhända sina barn och bröst-arfvingar samina faslighet, derest
han ej är frälseman; — alt då de lyda under lands-rätt, som å landet bo, och under
stads-rätt de, som i stad bosatte äro, de förre, med undantag af dem, som höra lill
Preste-Slåndet, ega fullkomlig frihet öfver sin lösa egendom, ehvar den finnes, men de
sistnämnde en betydligen inskränkt, så framt de ej äro frälsemän, hvilka i förevarande
hänseende alllid åtnjuta lands-rätt; samt således slutligen, alt då teslamenls-rätten,
hvad fast egendom angår, är beroende dels af egendomens belägenhet, dels af egarens
åtkomst, och dels af det stånd denne tillhör, frihelen att råda öfver lös egendom
beror hufvudsakligen på egarens bostad och till någon del på hans stånd. Då
Lag-kommilléen lick i uppdrag alt revidera och förbättra vära lagar, sökte den
ock införa större enkelhet i om förmälde lagstiftning och uppställde slutligen för
sådant ändamål en för land och stad gemensam princip; och då dessa bemödanden
blefvo allmännare kända, gjordes ämnet lill föremål för representationens öfverläggningar.
Nästan vid hvarje Riksmöte ifrån och med är 1828 har detta ämne blifvit upplaget
af enskilda representanter, hvilka yrkat förändring dels af testaments-rälten så väl
å land som i stad, dels blott af den efter stads-rätt; och samma yrkanden hafva äfven
vid innevarande riksmöte blifvit väckte inom Höglofl ige R i ejde rskapet och Adeln af Herr
Dalman, IF. F. A., samt inom Välloflige Borgare-Ståndet af Herr Gustafsson. Den
förre har nemligen påkallat cn total reform af ifrågavarande lagstiftning, samt i sådant
afseende föreslagit:
»Alt, med upphäfvande af 17 kap. Ärfda-Balken, Kongl. Förordningen och Förklaringen
af den 11) Augusti 1762 och den 4 Februari 1801 samt 12 §. i Ridderskapet
och Adelns privilegier dea 16 Oktober 1723, nyssnämnde kapitel mätte erhålla denna
förändrade lydelse:
§■ 1.
Ej må någon genom testamente bortgifva mer än hälften af siri qvarlåtenskap,
der bröst-arIVinge finnes. Andra hälften falle bröst-arfvinge till; den hälft kallas bröstarfvinges
lag-lott. Ej heller må den, som häfver bröst-arfvinge, genom testamente få
förordna om sin egendom, att bröst-arfvinges rätt till afkomst eller nytta af hvad i hans
lag-lott räknas bör derigenom inskränkas.
§• 2.
Finnes ej bröst-arfvinge, då må man all sin egendom genom testamente bortgifva.
§. 3.
Testamente må ej tagas af bo oskifto, utan af dens del, som gifvil häfver.
§. 4.
Har någon i testamente gifvit mer än lag säger, varde testamentet, då tvist uppstår,
rättadt elter lagen och gånge för öfrigt i verkställighet.»
I sammanhang hvarmed och enär billigheten syntes fordra att, så länge rättigheten
all i börd lösa såld arfve- och bördköpt jord qvarstår, en dylik lösningsrätt till
Lag-l'tskottets Betänkande, No 29.
3
genom testamente och gåfva afhänd fast egendom af sådan egenskap äfven medgifves,
Herr Dalman yrkat, att stadgande derom malte inflyta uti ifrågaslällde kapitel, hvilket i
sådan händelse borde ökas med en sä lydande
»§. 5.
Gifver någon genom testamente bort egendom, som är börd underkastad, ege
den, som inom börden är, att, innan laga stånd åkommer, den egendom lösa efter af
Rätten derå satt värde; och gånge dermed i öfrigt som i 5 kap. Jorda-Balken skiljs.»
Hvarjemte Herr Dalman, i öfverensstämmelse med de grundsatser hvarpå hans ofvanberörde
förslag är byggdl, hemställt om icke Jorda-Balkens 8 kapitel må erhålla följande
förändrade lydelse:
»§• 1.
All egendom, ehvad den är ärfd eller förvärfd, må af egaren bortgifvas.
Rortgifver någon sådan egendom, som börd underkastad är, ege bördeman att,
innan laga stånd åkommer, densamma lösa efter af Rätten derå satt värde: och gånge
dermed i öfrigt sorn i 5 kap. denna balk skiljs.»
§. 3 skulle blifva lika med §. 2, sådan den nu lyder.
Herr Gastafsson har deremot endast föreslagit alt sladganderne i 17 kap. 5 §.
Ärfda-Balken och Kongl. Förklaringen den 19 Augusti 1762 måtte bringas till likhet
med föreskriflerne i 4 §. al' berörde kapitel, så att teslaments-rälten för stad och land
må, såsom arfs- och giflo-rälten, blifva lika.
Då genom Herr Dalmans föreslående förslag fråga är väckt om förändring af
disposilions-rätlen utaf arfve-jord, har Lag-Utskottet, hvars utlåtande öfver omförmäldta
två förslag blifvit inlbrdradl, funnit sig i sammanhang dermed böra taga under pröfning
särskilda inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckta och till Utskottet likaledes remitterade
motioner, som i mer eller mindre mån afse en dylik disposilions-rätt. Dessa
motioner, som äro framlemnade af Riksdags-fullmäklige Nils Porsson från Malmöhus
län och J. P■ Danielsson från Kalmar län, äro emedlertid sinsemellan stridige. Då den
förre till en del vill lossa pä de band, hvaraf dispositions-rälten Öfver arfve-jord nu är
bunden, åsyftar den sistnämnde all förekomma sådana åtgärder, hvarigenom ärfd jord
kan förlora sin natur af arfve-jord och således horttestamenteras.
Nils Persson har nemligen anmärkt, hurusom det vore obilligt, alt den äkta make,
som ej bar annat än ärfd jord ä landet, ej kan lemna den andra makan ringaste del
deraf och sårriedelst betrygga henne mot nöd, då en så beskaffad rätt finnes i stad,
samt, för afhjelpande af denna obillighet, föreslagit: »att 8 och 10 kap. GiflermålsBalken
och 17 kap. Ärfda-Balken mätte så förändras, att den ena maken må kunna
försäkra den andra om arf eller testamente lill en tredjedel af ärfd jord», och att förthy
nedannämnde lagens rum mätte förändras lill följande lydelse:
»Giftorm a Is-B olken.
Kap. 8.
§- 1.
Vilja man eller qvinna, der hon enka är, eller giftoman å mös vägnar, göra förord
sig emellan före äktenskapet, då skola de det skrifteligeu och med tvänne vittnen
4
Lag-Utskotlels Betänkande, N:o 29.
upprätta, innan vigsel sker. Ej må iörord göras om annat än makarnes giftorätt; och
denna rätt må icke, hvad fast egendom angår, lill förfång för dem, som dertill bättre
rätt å den tid hafva, utsträckas utöfver en tredjedel af nämnde egendom. Äktenskapsförord
skall &c. &c.
Kap. 10.
§. 1.
Till makars bo hör allt, hvad de ega, då de sammanvigas, så ock det de sedan
ärfva eller förvärfva.
§. 2.
Samfälld är den egendom, hvari man och hustru, efter lag eller förord, hafva
gifto-rätt; och vare giflo-rätten deri hälften för hvardera. Enskild är den egendom,
hvari endera gifto-rätt ej njuter.
§. 3.
Man och hustru hafva, efter lag, gifto-rätt i ali boets lösa egendom, så ock i
all fast egendom, som under äktenskapet lorvärfvas. Varder under äktenskapet egendom,
genom gåfva eller testamente, till ena makan gifven med vilkor, att den honom
eller henne särskildt tillhöra skall; i den egendom njute andra makan oj gifto-rätt.
§. 4.
I fast egendom, som ena maken före giftermålet egt eller sedan älfver eller,
utan sådant vilkor, som i §. 3 sägs, genom gåfva eller testamente erhållit, deri ege den
eflerlefvande endast giftorätt till en tredjedel.
§. 5.
Bortbytes under äktenskapet ena makens enskilda fasta egendom emot annan
fast egendom, håfve ock den make enskild rätt till den tillbylta. Är mellangift i annan
egendom eller penningar gifven; då höre ej mera af den tillbytta egendomen samma
make enskildt till, än sorn mot den bortgifna svarar.
§. 6.
Samfälld vare all inkomst eller ränta, som för makes enskilda egendom löper, så
ock gröda, som å enskild egendom bergad är, intill dess make dör eller dom till skillnad
i äktenskap laga kraft vunnit.
Arfda-IUdkcn.
Kap. 17.
§. 1.
Ingen bafve makt arfve-jord å landet genom testamente bortgifva eller annorledes
derom förordna, fin lag förmår; ej heller må någon bortgifva från arfve-jord den
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 29.
5
förbättring, som derå gjord är. Vare dock gift man eller hustru berättigad, om äktenskapet
barnlöst är, att genom testamente gifva den eflerlefvande maken en tredjedel
af den fasta egendom, honom eller henne enskildt tillhört.»
På sätt antvdt blifvit, har Riksdags-fullmäktigen J. P. Danielsson åter sökt att
starkare fasthålla arfve-jord inom slägterne, samt derföre uti särskilda motioner fästat
uppmärksamheten på två förhållanden, som, enligt hans förmenande, skulle leda till ett
upphäfvande af arlvejords-egenskapen. Det skulle nemligen ej sällan inträffa, dels att
arfvingar låta en till dem arlfallen egendom lagas i möt för någon diktad eller verklig
skuld samt försäljas på utmötnings-auktion, på det en af arfvingarne dervid måtte få
inropa egendomen, dels ock att egare af arfve-jord tillställer så, att jorden varder utmätningsvis
såld och inropad af någon frände, hvilken genast öfverlåter köpet till förre
egaren, allt för att få jorden ansedd såsom förvärfvad samt sålunda kunna densamma
borttestamentera. Del vore dock, efter motionärens förmenande, af vigt, att arfve-jorden
varder oförkränkt; och derföre har han, med afseende å omförmälta förhållanden,
påkallat sådan lagstiftning, »att endast verkligt förvärfvad fast egendom å landet må
kunna borttestamenleras», och som hindrar »uppenbara försök att eludera gällande
lagar.»
Innan Utskottet till pröfning upptager de framställningar, hvarföre redogörelse
nu blifvit lemnad, torde några ord om de förhållanden, som verkat dertill, all testamentsrätten
efter landsrätt blifvit olik den efter stadsrätt, böra föregå, såsom ledande
till en klarare uppfattning af ämnet. Det har ofta blifvit sagdt, att man i norden ej
visste om någon testamentsrätt, förr än efter kristendomens införande; Och om än den
historiska sagan ger anledning dertill, att man redan under den hedniska tiden bland
de Skandinaviska folken någon gång kort före döden tillkännagaf huru man önskade
att med hus och gods derefter borde förfaras, är likväl ostridigt, att testamentsrätten,
i den betydelse den nu äger, ej kom i bruk eller blef föremål för lagstiftning före den
period, som nyss är nämnd. Den begagnades ock då till en början endast såsom ett
medel i kyrkans hand; men den hade dock alt kämpa emot uråldriga grundsatser, som
genomträngde samhällsförfattningen. Hvarje slägt utgjorde ett för sig bestående helt,
och dess inflytande och anseende i staten berodde hufvudsakligen på dess egande jord,
som följaktligen ansågs såsom en slägtens gemensamhet. Det var alltså naturligt att
det icke kunde bero af någon slägtens enskilde medlem att minska denna slägtjord
genom afhändelse af sin del deri, utan de öfriges medgifvande. Men egentliga förmögenheten
å landet låg emedlertid i jorden; och ehuru stort motståndet var, blef det
likväl, enär den ej kunde anses förfördela sin slägt eller sina arfvingar, som gaf för
sin själ, omsider i allmänhet tillåtet att, under namn af »själagåfva,» i testamente gifva
till förmån för kloster och kyrkor någon del af sin slägtjord. Testamentsrätten fick
emedlertid ett vidsträcktare bruk; men af slägtjorden kunde aldrig något bortgifvas,
utan för själavälfärdens skull, på sätt nämndt är. Och dessa grundsatser i afseende på
slägtjord, hvars motsvarande begrepp i gällande lagstiftning är arfvejord, blefvo fortfarande
gällande, då de särskilda landskapslagarne sammanfördes till en gemensam lag
för landet eller uti landslagen, sorn, efter hvad förut var tillåtet, deremot medgaf rättigheten
att borttestamentera all aflingejord å landet samt ärfda och förvärfda lösören.
Det synes som lagstiftaren ansett sig hafva tillräckligt sörjt för arfvingar, då en ovilkorlig
rätt till arfvejord dem förbehållits. Men under tidernas lopp hade fordna för
-
6
Lag-Vlskotlets Betänkande, N:o 29.
hållanden betydligen förändrats. Jorden hade blifvit rörligare. Det hände derföre
oftare, att de funnos å landet, som egde blott aflingejord eller lösegendom; och pä det
desse icke skulle kunna undandraga sina barn den hjelp, som de oundgängligen behöfde,
blef det vid den revision, som i 17:de seklet verkställdes af teslamentslagsliftningcn
och som bade testamenls-stadgan den 3 Juli 1G8G till följd, stadgadt, att, »om
de, som under landslag höra, hafva små omyndiga barn, som icke bekommit sin uppfostran
och sjelfva sig födan förvärfva kunna, eller hafva något annat ari' eller odaljord
sig till uppfostran, skola föräldrarne, som testamentera vilja, först lemna efter siånd
och vilkor sina barn af sin behållna aflingejord och lösören, sä mycket som de kunna
väl uppfostras med, tili dess de kunna pä något tjenlig! sätt sig sjelfva föda.»
I städerna rönte deremot läran om testamenten ej det motstånd, som å landet.
Der fanns ingen slägljord i ofvananlydde mening; och derföre kunde testamentsrätlen
der ordnas efter de grundsatser, som gällde i de länder, hvarest den hade fått en fullständigare
utveckling. Städerna voro jemväl frukten af en nyare tidskultur; och den
tryckte äfven sitt insegel på deras lagstiftning, som i flera hänseenden skiljde sig från
landets. Således kunde all egendom i stad blifva föremål för testamente; menen viss
del deraf eller laglott var dock alltid arfvingar förbehållen. Storleken af denna del
berodde likväl på den närmare eller fjermare skyldskapen; och sedan en efter dessa
grundsatser för stad allmänt gällande testamentsrätt blifvit bestämd uti 19 kap. ÄrfdaBalken
stadslagen, förklarades uti 16SG års ofvanåberopade testamenIs-stadga, att uti
deras stridigheter, som under stadslag höra, skola domslolarne sig »alldeles rälta» efter
berörde kapitel, »väl aktandes de grader och steg uti samma 19 kap. påbjudas.»
På så sätt sammanfördes stads- och landslagarnes föreskrifter i afseende på
testamentsrätlen uti en af de särskilda författningar, som utgjorde förberedelser till det
lagstiftningsarbete, sorn slutades med 1734 års lag, hvilken, efter hvad redan är nämndt,
bibehöll de uti ifrågaslällde hänseende förut gällande grundsatser, eller testamenls-rätten
efter landsrätt, som förbjöd arfvejords borlgilVande, och den efter stadsrätt, som var
byggd på principen om all egendoms afhändlighét, med rättighet lill en viss del för
arfvingar.
Det är nu sistnämnde princip, sorn herr Dalman söker få tillämpad med någon
modifikation på all egendom, vare sig å land eller i stad; och första frågan, sorn Utskottet
har alt besvara, är således den, huruvida förbudet ali bortgifva arfvejord må
upphöra.
Hvad herr Dalman nu föreslagit, framlades redan vid sista riksmöte till Ständernas
pröfning; men dåvarande Lag-Utskott förklarade, att, enär förslaget åsyftade
rubbning af det i lagstiftningen gällande odal- eller arfvejords-svstem i dess väsendtligasle
grundvalar, och en sådan rubbning, efter hvad Utskottet varit i tillfälle erfara,
ej skulle gillas af allmänna tänkesättet, kunde Utskottet ej heller tillstyrka bifall å
samma förslag; och denna Utskottets åsigt segrade jemväl hos Ständerna. Till stöd för
frågans återupptagande har emedlertid herr Dalman anfört, att omförmäldla skäl utgjorde
blott en konservatismens utnötta lias och kunde ingalunda beslå inför det allmänna
omdömet i afseende på lagstiftningsfrågors behandling; — alt man således ej
borde åberopa alt allmänna tänkesättet skulle ogilla en lag, sorn slödjes på rätt, eller
att svenska lolkel ej vore moget all emottaga bättre lagar än de, sorn för 150 år sedan
passade för samma folk; — samt att det dessutom tillhörde lagstiftaren att ställa
sig i spetsen för förbällringarne, besegra fördomarne och förvillelserna, och ej buga sig
för hopen, ty så hade tillgått, efter hvad lagsliltningens historia visade, ifrån Solons
och Lycurgi tider intill Napoleon den stores; — och det är således under den
Lag-Vtskollets Betänkande, N:o 29.
7
nyare epoken af denna historia, som herr Dalman vill anvisa vägen för testamentslagurnes
förbättring.
Grundas likväl förbudet mot arfvejords bortgifvande på allenast en fördom, så
är den åtminstone en gammal. Men i detta förbuds ålder och varaktighet, under det
öfriga lagar omgestaltats, ligger beviset derom alt det har en djupare och fastare grund
än fördomen. Denna grund har Utskottet ofvan sökt utreda; och om än slägljorden i
dess fordna betydelse upphört, så har dock det derifrån härledda begreppet om arfvejord,
om otillåtligheten för den, som ärft jord å landet, att genom gåfva eller testamente
afhända sina arfvingar samma jord, slagit så djupa rötter i det allmänna tänkesättet,
att de försök, som under några af sista riksmöten blifvit gjorda, att lossa på
omförmäldte förbud, aldrig funnit någon genklang hos dem, hvilkas röst, i frågor af
denna art, måste antagas säkrast uttrycka folkets tänkesätt och, önskningar.
Fördomar kunna väl beherrska sin tid; men de trotsa ej århundradens makt.
Rättigheten alt genom testamente förändra den fastställda arfsordningen har dessutom
sin enda grund i den positiva lagen; och den ordnas derföre icke elter bestämda rättsgrundsatser,
utan efter livad som anses klokast och nyttigast. Då emedlertid hvad som
vore oklokt och onyttigt ej kunde vara rätt, så är ock ostridig!, alt den lestamenlslag,
som är oklok och onyttig, ej slödjes på rätt. Men någon gifven norm för det ändamålsenliga
existerar ej; och då man skrifver lagar, icke lör verlden, utan för ett enstaka
folk, mäste man akta på hvad detta folk tänker och känner — dess begrepp och seder.
Ligger deri något allmänt skadligt, dä tillhör det lagstiftaren alt uppträda. Men något
dylikt har ej blifvit anmärkt emot lagen om arfvejord. Den hvilar på en sedlig grund,
ty den har sin rot i fämiljebandet, i föräldrars pligter emot barn och efterkommande;
och ingen lagstiftare har ostraffadt ur lagen utplånat uttrycken af folkets sedliga föreställningar,
innan sådant varit af allmänna, tänkesättet påkalladt. Han bugar sig derföre
icke för hopen, utan skänker blott sin aktning åt den allmänna rättskänslan, ty det
vöre ett hån emot denna känsla all förändra den lag, som folket gillar och anser nyttig.
Vore likväl nu fråga om införande af en ny institution, om stiftande af lag för
ett ej ordnadt förhållande, så funnes tilläfventyrs ej anledning till nu befintliga undantag
i afseende pä arfvejord; men derom är icke. frågan, och ehuru lag-kommilléen,
sorn synes vara motionärens förebild, i sitt sisla förslag till civil-lag, för testamentsrättens
ordnande uppställde de principer, motionären nu söker göra gällande, förklarade
likväl samma kommitté i sitt förstå utkast, att den ej tilltrodde sig rubba de uråldriga
grundsatserna i den svenska lagstiftningen angående arfvejord. Man faslhåller emedlertid
ej en grundsats, derföre alt den är gammal, utan derföre ali den fortfarande lefver
i folkets föreställningssätt såsom ett uttryck af det rätta; och tillvaron af ett sådant
allmänt föreställningssätt i förevarande hänseende bevittnas, efter hvad nämndt är, af
sista riksdagars förhandlingar.
Del allmänna begreppet om arfvejordens helgd har dessutom uppenbarats i närvarande
Ständers beslut i afseende på bördsrätten å landet, och bekräftas äfven till en
del af Riksdagsfullmäkligen Danielssons ofvan upptagna yrkande. Till någon lagstiftningens
mellankomst föranleder emedlertid ej samma yrkande. Förbud mot testamente
af annat än förvärfd jord å landet finnes redan, och hvad med sådan jord förstås tillhör
lagskipningen alt bedömma, i enlighet med de grunder, som för ändamålet äro
meddelade af lagstiftningen, som ingalunda kan förekomma alt lagar eluderas; och får
alltså Utskottet i följd häraf vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer mätte förklara, att någon förändring af hvad
lagen stadgar i afseende på rättigheten att bortgifva arfvejord
ä landet, i den syftning Herr Dalman föreslagit, ej Iean bifallas,■
8
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 20.
samt
att hvad Riksdagsfullmäktigen Danielsson yrkat ej föranleder
någon lagstiftningsåtgärd.
Då Utskottet således ej ansett sig kunna tillstyrka upphäfvande af förbudet mot
arfvejords bortgifvande, vare sig genom testamente eller gäfva, följer deraf, alt Utskottet
ej heller kan förorda Nils Perssons förslag, så vidt det afser ett sådant aliiändande
utaf arfvejord; och emot giftorättens utsträckning till dylik jord torde det vara nog att
erinra, det denna del af lagstiftningen helt nyligen blifvit ordnad, samt att ofta skeende
förändringar derutinnan skulle leda till osäkerhet och således vara för det allmänna
vådliga. I allt fall förekommer äfven emot en så beskaffad giftorätt, att den vore oförenlig
med begreppet om arfvejordens oafhändlighet från slägten. Men det måste dock
medgifvas, att motionären med sitt förslag påpekat ett förhållande, som förtjenar lagstiftarens
uppmärksamhet. Det händer nemligen icke sällan, att äkta makar ej hafva
annat att lefva af, än den enas arfvejord. Dör denne under sådana förhållanden, så
går jorden till arfvingarne, och den efterlefvande makan kan då på samma gång blifva
beröfvad föremålet för sin kärlek och utvägen till bergning. Denna belägenhet har
lagstiftaren väl sökt förekomma, så vidt hustru angår, genom den rättighet, sorn i
Giftermåls-Balkens 9 kap. är lemnad man att, före vigseln, såsom morgongåfva åt hustrun
utfästa till en tredjedel af sin ärfda jord, som, derest makarne ej hafva barn
samman, af henne får brukas och nyttjas till döden eller till dess hon ingår nytt gifte,
i hvilka händelser jorden återfaller till den förres arfvingar. Men någon motsvarande
rätt är ej i lag förvarad mannen, derest jorden tillhör hustrun och han ofverl efver
henne. Tilläfventyrs har lagstiftaren föreställt sig, att mannen eger större förmåga än
hustrun att bereda sig uppehälle och derföre mera ömmat för hennes ställning. Men
om än vanligaste förhållandet skulle vara sådant, så visar likväl dagliga erfarenheten,
hurusom hustrur ryckas från sina männer, då desse af ålder, sjukdom eller andra orsaker
omöjligen genom eget arbete kunna försörja sig; hvarförutan emot gällande lagstiftning
förekommer att mannen, i den händelse att Jhan före äktenskapet ej eger någon
fastighet, utan först derefter genom arf blifver egare deraf, saknar anledning att
bereda hustrun någon fördel af fastigheten, till hvilken arfvingarne följaktligen, vid
mannens död, hafva rätt.
Dessa äro de mest framstående olägenheter af gällande lagstiftning; och obilligheten
deraf faller synnerligast i ögonen, om man besinnar att den, som ej har aflingejord,
väl, efter 8 kap. 1 §. Jorda-Balken, är berättigad alt af sitt arfvegods förläna på
lifstid något hemman åt den, som trogen tjenst gjort häfver, men äger deremot ej att
lemna sin hustru det ringaste deraf annorledes än i morgongåfva, eller genom ett medel,
som han ej har anledning använda, om han före äktenskapets ingående icke ärft godset.
Äktenskapet är likväl en förening för lifvct lill gemensamma Iröjder och^ lidanden.
Det kan derföre ej vara likgiltigt för den ena makan att veta det dess frånfälle
skall undanrycka den andra alla medel till bergning, ätt icke ega en utväg att efter
döden belöna den kärlek och trohet, hvarför man i lifvet varit ett mål. Att utfinna ett
sätt för tillfredsställande af denna känsla, deraf äktenskapets sällhet i så väsendtligmån beror,
synes derföre vara behöfligt. Sättet är emedlertid till en del anvisadt i förenämnde lagrum
— 9 kap. Giftermåls-Balken och 8 kap. Jorda-Baiken. Utskottet anser nemligen
det böra stå den ena makan fritt, att genom testamente åt den andra, derest de ej
hafva bröstarfvinge, på lifstid upplåta något hemman af sin arfvejord eller, om den ej
utgör mer än ett hemman, all jorden, hvilken dock, der den efterlefvande ånyo ingår
äktenskap, bör återgå till Jen allidnas arfvingar. Genom en sådan förläning förunnas
makan
Lag-l’tskottets Betänkande, N:o 29.
9
makan icke andra fördelar, än han åtnjutit, derest icke döden slitit de band, som med
den aflidna för lifstiden blifvit knutna; och någon rubbning af bestående grundsatser
sker derigenom icke. Tvärtom befordras såmedelst den likhet i makars rättigheter, som
man sökt genom en lika giftorätt. 1 sådan syltning bar ock vid flere tillfällen röster
höjt sig inom representationen; och derför tvekar ej heller Utskottet tillstyrka, att
Rikets Ständer måtte, med anledning af det förslag Nils Persson framlagt, besluta:
alt, med ändring af -Z7 kap. 1 §. Ärfda Balken, samma lagrum
skall erhålla följande förundrade lydelse:
I?igen håfve makt arfvejord å landet eller den förbättring
derå gjord ur genom testamente bortgifva; dock må man eller
hustru, der de ej hafva barn samman, åt den, som den andra
öfoer lefver, på lifstid förläna något hemman af arfvejord sin,
eller ali jorden, om den ej mer än ett hemman är. Går den,
sorn jorden fått, i annat gifte, falle jorden hem titt den döde
makans barn eller andra arfvingar.
Det återstår alltså för Utskottet alt uttala sitt omdöme, huruvida någon förändring
af testamentslagarne i öfrigt må' ega rum, och, i sådan händelse-, om den bör
ske i den af herr Dalman eller herr Gustafsson anvisade syftning; och frågan är följaktligen
örn den fria dispositionsrätten öfver af ingejord och lösören, som enligt landsrätt
är medgifren, samt om testamentsrätten efter stadsrätt.
Då emedlertid Utskottet ej ansett sig kunna tillstyrka upphäfvande af förbudet
att bortgifva arfvejord å landet, kan Utskottet ej heller föreslå någon inskränkning i
berörde, efter landsrätt existerande fria dispositionsrätt. Den har varit en följd af
nämnde förbud; och öfver friheten i denna del har någon allmännare klagan lika litet
förnummits, som öfver förbudet.
Annorlunda bar deremot förhållandet varit i afseende på testamentsrätten efter
stadsrätt. Då den efter landsrätten städse förbli fvi t orubbad, har den förra åter tid
efter annan utvidgats. Således blef, sedan i stadslagen stadgats, att man egde bortgifva
tionde penningen, då man bade barn, tredje penningen, då ej barn ulan andra inländska
arfvingar voro till, samt hälften om endast utländska arfvingar funnos, genom 1734
års lag medgifvet att borttestamentera en sjettedel af all egendom, om barn och bröslarfvingar
lefde efter, hälften om man endast bade andra inländska arfvingar, samt all
egendom, om man blott bade utländska arfvingar; och genom Kongl. Förordningen den
19 Augusti 1762 beviljades slutligen den, som ej egde bröstarfvingar, att, lika med hvad
efter landsrätt var stadgadt, bortgifva all aflinge-faslighet samt ärfda och förvärfda lösören,
hvaraf dock följde att lagens stadganden, så vidt de rörde ärfd stadsfastighet,
kommo alt fortfarande gälla, så att den, som eger inländsk arfvinge, ej af sådan faslighet
kan bortgifva mer än hälften.
Att emedlertid härigenom insmögs ett i städernes lagstiftning förut obekant begrepp,
eller om skillnad emellan ärfd och förvärfd stadsfastighet, är oförnekligt; men om
än sådant skott med afsigt, sä har dock en dylik skillnad ej vidare kunnat göra sig
gällande i lagstiftningen, hvilket bekräftas ej allenast deraf, att giftorätt fortfarande
eger rum i såväl ärfd som allad fastighet i stad, utan ock af den omständighet, att de
försök, sorn vid föregående riksdagar blifvit gjorda alt bringa testamentsrätten efter
Bil», till B. St. Brot. tSS3 & 18S4. 7 Sami. I Afd. 13 Häft. 2
10
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 23.
stadsrätt lill likhet med den efter landsrätt, städse mötts med ogillande, enär begreppet
arfvejord ej kunde på stadsfastighet öfverflyttas utan rubbning i antagnå och såsom
välgörande erkända grundsatser. Deraf följer ock, att testamentslagarnes ändring i den
syftning herr Gustafsson föreslagit ej lärer komma i fråga. Men så vidt han med sitt
förslag, lika med herr Dalman, åsyftar en friare testamentsrätt efter stadsrätt, anser Utskottet
samma förslag böra tagas i öfvervägande.
De drag, som ofvan blifvit tecknade, rörande utbildningen af teslamentsläran efter
stads-rätt, vittna om ett jemt tilltagande behof af utvidgad frihet i omförmäite hänseende.
Det ligger ock uti det lif, sorn röres inom städerna, dessa centralpunkter för det
industriella och närings-lifvets verksamhet. [ samma mån delta lif utvecklas, i samma
mån växer behofvet af frihet öfver egendom, af befrielse från sådana band, som verka
hämmande på företagsandan och störande på den för industrien och handeln oundgängliga
och mäktiga häfstången — krediten. Ett sådant hämmande inflytande kan emedlertid
testaments-lagen efter stads-rätt utöfva. Då en industri-idkare eller affärsman
förlorar sin hustru och de hafva barn, blir han nemligen, efter samma lag, vanligen
nödsakad att till dessa utbetala nära nog hälften af hvad, som utgör boets behållning.
Honom beröfvas dymedelst en väsendtlig del af de krafter, som han för sin rörelses bedrifvande
påräknat; och följden kan lätt blifva nödvändigheten att upphöra med en för
så väl det enskilda, som det allmänna, nyttig verksamhet, eller ali åtminstone så inskränka
densamma, alt den icke vidare sprider de välgerningar, som förut. Klagomålen
öfver ifrågaställde lag hafva ej heller utéhlifvit. De hafva förnyats riksdag efter riksdag;
och Rikets Ständer, sorn insett det grundade deri, hafva jemväl särskilda gånger
fattat beslut om testaments-rällens utvidgning, ehuru de förslag, som för sådant ändamål
blifvit uppgjorda, i anseende till deremot framställda anmärkningar, ej blifvit bifallna
af Kongl. Majit, som dock gillat den grundsats, hvarpå förslagen hVilat.
Denna grundsats har innefattat rättigheten alt bortgifva halfva sin egendom, om
bröst-urJvingc finnes, men eljest alltsammans; och den grundsats, Herr Dalman härutinnan
nu uppställt, har följaktligen redan blifvit af Konung och Ständer erkänd.
Efter Utskottets åsigt skulle tillämpningen deraf ock bereda en af klokhet och
nytta påkallad frihet i förevarande hänseende, ulan åsidosättande af de anspråk, barn
ega att icke godtyckligt varda förgätne af dem, från hvilka de leda sitt upphof; och
om till denna af den naturliga pligtkänslan påkallade inskränkning lägges rättigheten för
de barn, som vid föräldrars död ännu icke njutit uppfostran eller ega förmåga att sig
försörja, att, derest deras egen arfslott till uppfostran och underhåll befinnes otillräcklig,
af horttestamenterad egendom njuta hvad, som för ändamålet brister, synes rättvisans
fordran vara uppfylld, så vidt sig göra later.
Denna barns rättighet eger redan nu ruin efter lands-rätt, enligt hvad ofvan är
uppgifvet; och deraf kan göras enahanda behof i stad, sorn å land. Den laglott, sorn
barn efter stadsrättens grunder bekommer, kan nemligen likasom den, hvilken utgår efter
de i lands-rältcn gällande grundsatser, vara otillräcklig till barns uppfostran och underhall,
om an lagstiftaren ansett sig kunna göra samma lott mera ovilkorlig. Men då
de bestämmelser, som i denna del för lands-rätt äro gifna uti 4 §. af Ärfda-Ralkens
17 kap., ej synas vara fullt tillfvUeslgörande för betryggande af barns anspråk och rättigheter,
torde de böra fullständigas, för att uppfylla ändamålet, ehvar de tillämpas.
Det är ett steg till likhet i de olika testaments-lagarne, så långt den kan lillväga
bringas
utan kränkning af bestående grundsatser. Men dermed är dock den förveckling,
sorn nu utmärker dessa lagar, icke undanröjd. Den ligger i sjelfva verket ej heller
i de olika grundsatserne, utan deri att fall finnas då, enligt gällande lagstiftning,
samma lagar inkräkta på hvarandras gebiet, eller då lands-rätten gäller i stad och
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 23.
11
stads-rätten å landet. Dessa fall äro, efter hvad Utskottet visat i sin framställning om
närvarande testaments-rätt, två, och angå del ena Ridderskapet och Adeln, samt det andra
Preste-Ståndet.
Från äldre lider hafva lands-rättens grundsatser vidsträcktare gällt hvad angår
frälsemän, än med hänsyn till andra medborgare; och häri gjorde 1734 års lag icke någon
förändring. Således bestämdes, att frälseman alltid åtnjuter gifto-rätt, hvarest han
bor, efter lands-rätt, utom i stads-fastighet, om hvilken stads-rätt skulle gälla. Men
ehuru stads-rätten följaktligen, hvad vidkommer gifto-rätlen i stadsfastighet, borde följas,
hade likväl Ridderskapet och Adeln, genom deras privilegier af den 16 Oktober 1723,
vunnit bekräftelse på den uti 5 §. af Rikets Ständers Bi-afsked den 22 September 1668
frälsemän beviljade rätt alt, om de förvärfva någon fastighet i stad, deröfver få disponera
efter lands-lag, »så att ingen af slägtcn eller arfvingarne må hafva makt derpå att
åtala»; och då 1734 års lag icke rubbade hvad genom särskilda privilegier förut var
fastställd t, följde deraf alt frälseman, som efter samma lag lydde under lands-rätt med
det undantag, som nyss är nämndt, således, i afseende på teslamenls-rätten, hade alt
ställa sig samma rätt lill efterrättelse, utom hvad ärld fastighet i stad angår. Sedan
arfs- och gifto-rätts-lagarne emedlertid nu mera blifvit lika för alla medborgare, och de
lagens rum, som derom tillförene gällt och som ensamt utmärkt, hvilka lyda under
lands- eller stads-rätt, förändrats, hvilar frälsemans rätt att åtnjuta testaments-lrihet efter
lands-rätt, i annan mån än sådant blifvit medelst åberopade privilegier bestämdt,
blott på en traditionel uppfattning af begreppet lands-rätt, så vidt det alser begreppets
större eller mindre tillämplighet.
Den räll, som frälseman enligt privilegier eger, att fritt råda öfver förvärfd egendom
i stad, var visserligen den lid, samma privilegier gålvos, af fördel, enär testamentsfriheten
elter stads-rätt kunde betydligen inskränkas af aflägsne arfvingar; men möjligheten
afen så beskaffad inskränkning bortföll redan år 1762; och (len inskränkning,
som i detta fall efter stads-rätt nu eger rum, är endast till förmån för barn och bröstarfvingar.
Att inkräkta på så närskvldes rättigheter var ej heller ändamålet med utverkandet
af omförmäite privilegium. Del uppenbaras klart i sjelfva den framställning,
som hade privilegiet lill följd. Men den fördel, som under närvarande förhållanden kan
ligga deri, skulle dock ersättas, om Ridderskapet och Adeln hit privilegiet falla, och i
afseende å testainents-rätten af fastighet i stad, så val arid som förvärfd, underkastade
sig en lag, byggd på den grundsats, som Utskottet, efter hvad anfördt är, anser böra
komma att gälia i stället för gällande stads-rätt. Då Ridderskapet och Adeln nu blott
har rätt alt af ärfd fastighet bortgifva en sjettedel, om bröst-arlvinge är till, och hälften,
om annan inländsk arfvinge finnes, skulle dess rätt att disponera öfver all sin stadsiastighet
vara oinskränkt, der ej bröst-årfvingar äro lill, och i denna händelse blott inskränkt
till hälften; och sådant skulle i hög grad bidraga lill lestaments-lagarnes
förenkling.
I slikt hänseende skulle dock en förändring af den undantagslag, som är gjord
för Preste-Ståndet, icke mindre verka; ty denna lag invecklar än mer förhållandet. Den
är en motsats emot den privilegierade, som nyss är omtalad; ty då denna införer landsrätten
i stad, gifvet- den förra stadsrätten en utsträckning till sådan egendom, der landsrätt
gäller; men då den privilegierade alltid gäller för frälsemän, under hvilka förhållanden
de än befinnas, beror den andras tillämpning, hvad jord å landet angår, derpå,
huruvida jorden blifvit förvärfvad i äktenskap; och således har den, som till PresteStåndet
hörer, mindre frihet i dispositionsrätten öfver jord å landet, om den är förvärfvad
under äktenskap, än om förvärfningen egt rum före äktenskapet eller sedan
detsamma blifvit upplöst. En så beskaffad undantagslag var ej heller föreslagen af deu
12
Lag-Utskottets Betänkande N:o 29.
kommission, som utarbetade 1734 års lag; men enär de, som till Presle-ståndet hörde,
logo giftorätt efter stadslag, hvars föreskrifter äfven gällde vid arf efter dem, blef vid
lagens granskning hos Ständerna beslutadt, att de, i afseende på testamenten af sådan
egendom, deri de hade giftorätt efter stadsrätt, skulle lyda under samma rätt. Derigenom
sökte man väl konseqvens; men någon fördel skedde derigenom hvarken Presteståndet
eller lagstiftningen. Testaments-rätten blef dymedelst för detta Stånd inskränktare
än för andra medborgare och så invecklad, att den i sin tillämpning städse gifvit
anledning till stridigheter. Något skäl finnes ej heller alt i denna del hafva annan
lag för Preste-ståndet, än den sorn gäller för medborgare i allmänhet.
Dessa för särskilda Stånd gjorda undantag hafva ock utgjort de egentligaste
hindren emot den förbättring i testamentslagarne, som Rikets Ständer, efter hvad sagdt
är, vid särskilda tillfällen sökt åstadkomma. Genom deras bibehållande har nemligen
de redaktionsförslag, som uppställts, blifvit alltför invecklade, och den enkelhet, som i
lagar al denna art företrädesvis måste sökas, ingalunda kunnat vinnas.
Om än, med afseende på egendoms olika beskaffenhet, stadsfastighets större rörlighet,
än landtlästighets, samt aktningen för uråldriga, med folket införlifvade tänkesätt,
den olikhet i testaments-lagarna, sorn från ålder egt rum med hänsyn till egendoms
belägenhet och egares egenskap af landt- eller stadsbo, icke nu kan försvinna;
så synes desamma, utan någons skada, kunna befrias från de för särskilda stånd gjorda
undantag. Sker sådant, blir lagen lättfattlig; och lagstiftningen närmar sig såmedelst
till den enhet, sorn utgör ett af vilkoren för dess fulländning. Utvidgas testamentsrätten
efter stadsrätt, är deraf en följd, att det med nuvarande lestamentsrätten
öfverensstämmande stadgandet i 3 §. 8 Kap. Jorda-Balken om gåfva af sådan fastighet
bör utvidgas. I detta lagrum heter det nemligen, alt man af faslighet i stad må
bortgifva en sjettedel eller så mycket, som kan bortteslamenteras, der bröstarfvinge
är. Då nu denna testamentsrätt utsträckes till hälften, ford rar konseqvensen enahanda
utsträckning i förra fallet; och härigenom sker följaktligen i sjelfva verket ej någon
rubbning af i lagstiftningen gällande grundsatser.
Hvad Utskottet nu anfört innefattar de moliver, som legat till grund för nedanstående
lagförslag; och då, jemlikt hvad Utskottet sökt visa, Ridderskapet och
Adeln icke skulle i sin rätt förnärmas, derest den samma Ständ tillkommande privilegierade
testamentsrätt upphör och testaments-lagstiftningen förändras i den af Utskottet
antydda syftning, får Utskottet vördsamt tillstyrka:
att Rikets Ständer, för deri händelse, alt Ridderskapet och Adeln
medgifver, att den särskilda testamentsrätt, sorn öfver aflinge
fastighet tillkommer frälseman, enligt 12 §. i Ridderskapet och
Adelns privilegier den 16 Oktober 1723, må upphöra och öfrige
Riksstånd sådant bifalla, måtte besluta:
alt, med upphäfvande af 12% * Ridderskapet och Adelns privilegier
den 16 Oktober 1723 och Kongl. Förordningen den 19
Augusti. 1762, angående, utvidgad testamentsrätt efter stadsrätt,
i och 5 §§• i 17 kap. Ärfda-Balken samt 1 mom. 3 §. 8 kap.
Jorda-Balken skola erhålla följande förändrade lydelse:
Ärfda-Balkcn.
17 Kapitlet.
§. 4.
1 mom. Aftinge/ord å landet må man i testamente gifva till hvem man vilt,
skyld eller oskyld. Samma ?-utt håfve ock den, som å landet bosatt är, i fråga om
iirfda och förvärjda lösören. 2 morn.
Lag-Ulskollels Betänkande, N:o 29.
13
2 morn. Af fast egendom i stad må man ej genom testamente bortgifva mer
än hälften, der bröstarfvinge lefver efter. Finnes ej bröstarfvinge, dä må man all
egendomen i testamente gifva. Lag samma vare om lösören, som tillhöra den, hvilken
i stad bor.
§. 5.
Är efter testamentsgifvare omyndigt barn, och kan det ej af sitt arf eller annan
tillgång njuta underhåll och uppfostran; då skall af egendom, som i testamente
gifven är, så myckel aftagos, sorn rätten pröfvar barnet, efter stånd och vilkor, nödigt
hafva: till dess det sig sje/fl nära kan, dock ej för längre lid, än tilldess barnet uppnått
21 år. Är barn efter testamentsgifvare ofurdigt, med svår sjukdom behäftadt
ellér litet vetande, och kan det ej af sitt arf eller annan tillgång njuta tillräckligt
underhåll-, då skall af den egendom, som. i testamente gifven är, tagas hvad för barnets
underhåll nödigt profves, så. länge behof vet fortfar. Nu har man genom testamente
anslagit viss årlig inkomst till sill omyndiga barns underhåll och uppfostran, eller
'till underhåll för o färdigt, med svår sjukdom beha fia dt eller litet velande, barn; kan ej
det barn, som omyndigt är, af eget arf eller annan tillgång njuta underhåll och uppfostran,
eller del, sorn o färdigt, sjukt eller litet velande är, med eget arf eller annan
tillgång underhållas; då må del testamente gälla, för tid, som hur ofvan sägs, anda
att arfvejord eller bröstarfvinges lott dermed belastas skulle.
Jorda-BaUien.
8 Kapitlet.
§. 3.
1 morn. Eger man jord, hus eller tomt i staden - håfve våld bortgifva hälften
deraf, ehvad, del är arf dt eller afladt.
Stockholm den 17 Mars 1854.
Reservation
af Herr Carleson, E. »Då den efter min tanke riktiga, i 17 Kap. 4 §. Ärfda-Balkcn
såsom landsrätt fastställde grundsats, alt all förvärfd egendom må bortgifvas eller testamenteras
utan annan inskränkning än den, att för omyndiga barn, som ej äga något
lill föda och uppfostran, skall afsättas hvad för dem kan tarfvas lill dess de sig sjelfva
nära kunna, icke endast blifvit åsidosatt, utan till och med alldeles underkänd uti de
af Utskottet föreslagne ändringarne i teslaments-lagarne angående stads-egendom, och
deraf torde följa att, i händelse de ifrågavarande laglor'ändringarne, såsom medförande
en utvidgning af nu gällande testamerits-rält för städernes innevånare i allmänhet, blifva
af Konung och Ständer fastställde, det önskvärda målet att en gång få samma testamenls-lag
för alla rikets innebyggare, för så väl landets sorn städernes innevånare,
aflägsnas, så anser jag mig icke böra biträda den mening, som denna gång blifvit inom
Utskottet den rådande.
Bih. till /?. St. Prot. ISSS & 1SS4. 7 Sami. t Afd. 13 B tgl.
» '
3
STOCKHOLM, tryckt hos ISAAC MARCUS, 1854.
Lay-Vtskoltcti Betänkande, N:0 SO.
\
H:« 3®.
Ank. till Exp.-Utsk. d. l.j Maj 1854, kl. 11 f. re.
Betänkande, i anledning af väck t motion om stiftande af Lag för
kompromissarier.
Riksdagsfullmäktigen Gastaf Nilsson från Kalmar län, har. uti ett till
Ho<lerv. Bonde-Ståndet ingifvet memorial, anmärkt, att gällande lagstiftning vore
alltför obestämd och ofullständig i afseende på kompromissarier eller de gode
män, ät hvilka pröfningen af ersättningsfrågor i civila mål esomoftast uppdrages.
Lagen talade ej heller, mer än på ett ställe, om tvistefrågors hänskjutande till
gode mäns pröfning, eller uti 5 § af Utsöknings-balkens 4 kap.; och ett sådant
hänskjutande kunde, jemlikt samma lagrum, endast ega rum, derest parterne derom
kommo öfverens. Emedlertid hade nödvändigheten tvungit domaremakten till
ett vidsträcktare bruk af gode män. Domstölarne öfverlemnade nemligen, i allmänhet
åt dylika af parterne valde personer att bestämma ersättningsbelopp, då
säkra och tillförlitliga grunder saknades för bestämmandet. Hvad gode männen
i sådana fall gjorde, medförde dock ej någon ovilkorlig verkan; och om ena
parten tredskades att välja, uppstodo alltid förvecklingar, hvilka förorsakade dröjsmål.
Det medel, som lagskipningén i omförmälde hänseende begagnat, kunde
likväl ej undvaras; och det vöre derföre angeläget att godkänna detsamma genom
lag, samt att deråt gifva en ändamålsenlig utbildning. I sådant afseende har
motionären framlagt följande lag-förslag:
nPröfvar Rätten någon skyldig att gälda skade-stånd, lösen för nyttjanderätt
till jord, ersättning för byggnad och hägnad eller dylikt, och finnes ej beflih.
till B. Sl. Brot. 1853 & I85i. 7 Sami. I Afd. U Hafi. 1
o
Lag-Uiskollels Betänkande, N:o 30.
stämda grunder förhanden, hvarefter beloppet af sådan godtgörelse mätas kan;
då skall det bestämmas af gode män, tre eller fem, allt som Rätten nödigt linner.
Af desse gode män utser Rätten en, och hvardera parten väljo i förra fallet
en och i det sednare två. Tredskas endera parten, dä han derom i tvä
vittnens närvaro tillsagd varder, att god man välja, tage den andra parten bevis
derom å Rättens utslag och vände sig dermed i stad till Magistrat och å landet
till Kronofogde, och förordne Magistrat eller Kronofogde den eller de gode män,
som den tredskande parten egt att för sig utse. Vid gode männens sammanträde
före den ordet, som Rätten utsett. Så väl ordföranden som ock öfrige gode män
atlägge, före afgörandéts företagande, följande ed: »Jag lofvar och svär, vid Gud
och Hans Heliga Evangelium, att jag, utan väld eller mannamån, skall, elter
mitt bästa förstånd och samvete, den pröfning verkställa, hvartill jag nu kallad
blifvit; så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ;» och ilyte i gode männens
protokoll in, att sådan ed aflagd blifvit. Minst ätta dagar före sammanträdet
skola parterne, genom ordförandens försorg, undfå bevislig underrättelse om tid
och ställe för detsammas hållande, samt kallas att dervid sig infinna, för att
gode männens blifvande beslut afhöra; men de ega icke att vara tillstädes under
gode männens öfverläggningar; kunnande de dock, om gode männen sä nödigt
linna, inkallas, för att upplysning eller yttrande afgifva. Åro gode männen af
olika mening, galle den, hvarom de fleste sig förena. Beslutet föres i protokollet
in och afkunnas genast för parterne, om de tillstädes äro, och aflemnas derefter
af ordföranden till Rätten, för att i domboken intagas. Den part, sorn med beslutet
icke åtnöjes, åligge att, i stad inom åtta dagar, och ä landet inom tre
veckor från beslutets afkunnande, detsamma genom stämning å vederparten klandra:
och lagge Rätten derefter parterne emellan. Försittes sådan tid till klander.
vinner beslutet laga kraft.»
I detta förslag, hvaröfver Lag-Utskottets yttrande blifvit infordradt. igenkännas
till en del de grunder, hvarpå Lagberedningens förslag angående särskild
Nämnd är bygdt och som, med några smärre modifikationer, vid sista Riksmöte
af då varande Lag-Utskott framlades till pröfning af Rikets Ständer, hvilka emedlertid
ej b i föllo detsamma. Den anmärkning, sorn hufvudsakligen föranledde
Ständernas beslut, är dock af motionären ingalunda undanröjd. Tvärtom har
han. genom afvikelse från förslaget, åt anmärkningen gifvit ytterligare stöd, och
dermed gjort sitt förslag än mindro antagligt.
Pa sätt han anmärkt, finnas händelser,, da verkligheten af en tiinad skada
kan inses, utan att likväl densammas storlek kan genom formlig bevisning utredas;
och det är i sådana händelser, som domaren är nödsakad att till gode män
öfverlemna bestämmandet af skadeståndets belopp, hvilket medel flir rättvisans
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 30.
3
befordran i lagskipningen vunnit den häfd, som vore det genom uttrycklig lag
anvisadt. Det subjektiva omdömet måste nemligen här gifva beslutet, hvilket ej
står väl tillsammans med föreskriften, att domaren skall döma efter lag och sakens
utredda beskaffenhet. Men då parter endast äro skyldige att ställa sig
gode mäns beslut till efterrättelse i det fall, som 15 § 4 kap. Utsöknings-balken
omförmäler, eller då de skjutit sin sak under gode män och utfäst sig att
nöjas ät deras slut; kan det ej betagas den part, som i nu omförmälde händelse
är missnöjd med gode mäns åtgärd, att den klandra. Vid sådant förhållande försättes
dock alltid domaren åter i samma ställning, som gifvit honom anledning
att anlita gode män; — och det var förekommandet af denna olägenhet, som
afsågs med Lagberedningens ifrågavarande förslag. Genom noggranna bestämmelser
i afseende på den särskilda Nämndens utväljande och dess verksamhet
har Beredningen således sökt inlägga i Nämndens beslut den oväld och säkerhet,
att beslutet skulle kunna gälla till efterrättelse och saken dermed vara afgjord.
Denna Nämnd kunde ej heller betraktas annorlunda än såsom en art af jury:
och med idéen af en jury-inrättning kan ej annan klagan förenas, än (ifver fel
i formers iakttagande.
Det var emedlertid hufvudsakligen i anseende till en befarad långsamhet
och vidlyftighet vid ersättnings-frågors pröfning i nu antydda ordning, sorn Ständerna
ansägo betänkligt att i föreslagna syftningen fullständiga vår lagstiftning.
Man fruktade nemligen sådana olägenheter genom de särskilda former, som ej
kunde undvikas, derest Nämndens beslut skulle blifva gällande. Men långsamheten
och vidlyftigheten komme dock att i än betänkligare grad ökas, om man,
på sätt motionären föreslagit, lemnade den, som är missnöjd med Nämndens eller
gode männens beslut i säkert, rätt att deröfver klaga vid domstol; och derigenom
vore ock ändamålet med lagstiftningen helt och hållet förfeladt. Gode männens
beslut finge ej vidare betydelse, än det för närvarande eger; enär domaren, såsom
hittills, städse måste gifva det slutliga utslaget. Men då fordras ej något
lagstiftande flir gode män. Endast i den händelse, att man lika med Lagberedningen
vill gifva, hvad gode män besluta, gällande kraft, såsom vore det uttalndt
af en jury, kan sådant vara nödigt.
Men om än detta i vissa fall vore lämpligt, så torde dock kunna betviflas,
huruvida en dylik lagstiftning kunde låta sig förena med vår rättegångsordning
i öfrigt eller ens i allmänhet medföra hågra välgörande verkningar i lagskipningen.
Att alltid, och således då obetydligare skadeståndsfrågor, hvilka höra lill
de vanligaste, mäste pröfvas, behöfva anlita de vidlyftiga och noggranna formerna
flir bildande af en jury, skulle nemligen, efter utskottets omdöme, leda
till olägenheter, vida större än de, sorn nu öfverklagas och motionären haft för
4 Lag-Utskottets Betänkande, A'o 81.
afsigt att afhjelpa; och då det af honom anvisade sätt i allt fall. enligt hvad
ofvan är yttradt, ingalunda synes ändamålsenligt, får Utskottet vördsamt
afstyrka bifall till Gustaf Nilssons ifrågastiillda förslag.
Stockholm den 13 Maj 1854.
Reservation:
af Herr Wetterberg, som vidhållit det af Lag-Utskottet vid sista Riksdag
i Betänkandet N:o 21 i detta ämne framlagda förslag.
\T:o ‘.$1.
Ank. till Exp. Utsk. d. 15 Maj, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om. bildandet af en Ilof
Rätt
i Norrland.
Riksdagsfullmäktig en M■ Sahlén från Wester-Norrlands Län har, uti ett
till Hedervärda Bonde-Ståndet ingifvet, och till Lag-Utskottet remitteradt memorial,
föreslagit, att en af Svea IIof-Riitts divisioner måtte förläggas i någon af
Rikets norra städer, helst Hernösand, samt utgöra Öfver-Rätt för de nordliga
länen; och till stöd för detta förslag har blifvit anfördt: att rättsökande i denna
del af Riket ej kunna under närvarande förhållanden, utan allt för stora kostnader
och besvär i Hof-Rätt fullfölja deras tvister; att de ofta, i anseende till
Svea Hof-Rätts aflägsenhet, skola förlora fatalier, i synnerhet de, hvilka bo i
motionärens hemtrakt, enär domaren i orten aldrig å tingsstaden, efter slutadt
ting, utleinnade rättegångshandlingar till parter, utan nödgade dem att i hans
hemvist afhemta handlingarne; samt att utflyttningen ock skulle leda till skyndsamhet
i lagskipningen. Hvad
Lag-Utfkatlets Betänkande. Ao 3i.
5
Hvad nu angår förstnämnde skäl; sä är att märka, det rättegängssättet i
Hof-Rätt är skriftligt samt af den beskaffenhet, att parter, åtminstone de fleste,
måste anlita sakförare för bevakande och utförande af sin rätt derstädes, emedan
sådant fordrar en så oaflåtlig uppmärksamhet, att knappast den part, sorn vistas,
pä det ställe, der Hof-Rätten har sitt säte, är i tillfälle att lemna denna uppmärksamhet.
Han måste nemligen ovilkorligen hvarje dag tillse, bland annat,
huruvida icke anslag till förhör eller andra åtgärder i hans sak sker; och derföre
behöfver han biträde af personer, hvilka deråt uteslutande egna sig. Endast
derigenom kan försummelse undvikas; och dymedelst undgår den rättsökande
både besvär och kostnader. Hans besvär inskränkes blott till öfversändandet af
skrifter och handlingar; och hans utgifter till postporto och arfvode åt biträdet,
hvilket ej kan komma att på långt när uppgå till den kostnad, som blefve en
följd deraf att parten sjelf utför sin talan. Om än IIof-Rätten vöre belägen på
blott några få mils afstånd, vore han tvungen till resor; och, på sätt ofvan är
antyd t, behöfde han alltid en person på stället, som underrättade, om partens
närvaro erfordrades eller något i saken måste iakttagas, så framt han icke, under
sakens behandling i Hof-Rätten, sloge sig ned på samma ställe. Men att
så Öfvergifva hus och hem vore än mera kännbart. Derföre kan af stände t ej
eller hafva vidare verkan i omförmälde hänseende, än så vidt det förorsakar tillökning
i postpenningar — en omständighet af så mycken obetydlighet, att den
ej torde böra nämnas.
Att skyndsamhet med rättegångars afgörande skulle befordras genom
föreslagna utflyttningen, kan Utskottet ej eller inse. Om än Hof-Rätten fördelas,
sa ökas icke arbetsstyrkan derigenom; och produkten utaf afdclningarnes verksamhet
kan icke blifva större derföre, att de arbeta pä skilda orter. Snarare
synes målens skyndsamma afgörande vara att vänta vid en domstol, bestående
af flera divisioner, emellan hvilka de inkommande målen lika fördelas, än vid
flere från hvarandra spridda domstolar, af hvilka, änskönt dc blifvit inrättade
efter möjligaste beräkning af folkmängd och andra omständigheter, den ena, åtminstone
genom tillfälliga händelser, kan blifva allt för litet sysselsatt, och den
andra åter så öfverhopad, att den ej medhinner arbetet.
Utskottet förutser visserligen den invändning, att Norrland, lika väl som
Sveriges södra provinser, borde ega sin Hof-Rätt: men de skäl, som talade för
stiftelsen af en sådan domstol i nämnde provinser, saknas ännu i fråga om
Norrland. Samma provinser äro nemligen till folkmängd, industri och förmögenhetsvilkor,
eller i afseende på de förhållanden, som kunna föranleda en
stiftelse af omförmälde art, helt olika det mindre befolkade och till större delen
ouppodlade Norrland. \äl hafva inbyggarne derstädes, serdeles den nordliga
Bih. lill H. St. Prat. 18S3 8; 18S4, 7 Sami. i Afd. ii Haft. 2
6
Lag-lilskollcls Betänkande, N:o 34.
delens, långt till deras Öfver-Rätt, eller Svea Hof-Rätt; men de skulle ej komma
i fördelaktigare ställning, om den förlädes i Hernösand. Med denna stad har
största delen af Norrland på långt när icke den beröring, som med hufvudstaden.
Med den stå de i oupphörlig kommunikation; der hafva de sin afsättnings-ort;
den besqkes derföre af dem alla årstider; hvaremot blott den närmaste trakten
kring Hernösand står i lifligare förbindelse med samma stad. Om någon fördel
af en Hof-Rätt derstädes således blef för nämnde trakt, så inträffade ett annat
förhållande för det öfriga Norrland och följaktligen för allrastörsta delen deraf.
De med hvarje dag underlättade kommunikatious-anstalterna jemna i allt
fall de olägenheter, som hafva sin grund i afstånden. Helt annorlunda var förhållandet,
då Götha Hof-Rätt stiftades. Då saknades nutidens säkra och snabba
kommunikations-medel, och det var ”tor de långa resor och expenser”, som inbyggarne
i Götha land för sakers utförände i Hof-Rätten i Stockholm »mäste
göra och utstå», som stiftelsen egde rum.
Vigtiga måste ock skälen vara för nya stiftelser af ifrågavarande art. De
kunna nemligen aldrig ske utan högst betydliga kostnader; och ehuru det visserligen
är en nations ovilkorliga skyldighet att bestrida de utgifter, som erfordras
för inrättningar, hvarå hennes bestånd och säkerhet hvila, är det likväl nödigt
att, bland mängden af dem, sorn härtill fordras, omtankan rigtas derhän, att de,
med minsta möjliga känning för Staten, uppfylla ändamålet.
I följd häraf, och då det genom särskilda författningar, vid ansvar,’ , är
förbjudet domhafvande å landet, att, efter slutadt ting, afresa, från tingsstaden
innan han till parterne utlemnat deras exemplar af meddelade utslag jemte andra
handlingar, hvadan det motsatta förhållande, sorn, enligt motionärens förmenande,
i hans hemort skall ega rum, ej lärer kunna på frågans bedömande
hafva inflytande, får Utskottet, hvars yttrade åsigter i ämnet öfverensstämma med
sist församlade Ständers, vördsamt
afstyrka bifall till ifrågavarande mation.
Stockholm den 13 Maj 1854.
STOCKHOLM, typografiska föreningens roktryckeri, 1854.
f - Cisti-Q-thrh ftvlfömktrtotiF. få* 3H.
1
A ak. t»ib ES-p.-UjstL & 2 Jfemi ISäUvkt. t? «. ra.
i' fmleérrfng af Sucktäi motionär tm antagande af ny
liyrka-lag.,
'Sveriges nu gällande Kyrko-lagstiftning innefattas i 1886 års Kyrkoordning,
jemte, de flere sedermera utkomna författningar, som dels ändra eller
förklara densamma, dels ock dertill lägga nya föreskrifter. Nämnde lvyrko-ordMfig
var frukten af iner än ett sekels bemödanden, att i riket befordra den Evangciiska
kyrkans inre utveckling, ordna församlingsvårdcn samt befästa lärans
Renhet. Men det dröjde emedlertid icke länge, förr än dess förklaring i åtskilliga
stycken af presterskapet påkallades; pcb vid 1723 års riksmöte blef en
allmän revision deraf beslutad, samt uppdragen åt en deputation af andliga och
verldsliga ledamöter. Denna deputation uppgjorde nti förslag till ny Kyrkoordning,
som visserligen i rent kyrkligt hänseende ej afvek från de i 1086 års
Kyrko-ordning lagda grunder, men deremot i äktenskapsmål och flere förvaltningsfrågor
lämpades efter dels hvad sorn hade blifvit antaget vid den samtidigt
dermed verkställda omarbetning af allmänna lagen, samt dels förändrade
»fUpinistrativa grundsatser; och detta förslag, likasom det utarbetade förslaget
tätt ny allmän lag, framlades till pröfning vid 1731 års riksmöte. Pröfningen
*P det förra medhanns likväl icke då; och sedermera uppsköts frågan från riksdag:
till riksdag, tills den, efter att af Kongl, Majit slutligen hafva blifvit till
1 7 60 års Ständer öfverlemnad, förföll.
Under tidernas lopp ökades emedlertid antalet af författningar samt speciel*
stadganden och föreskrifter uti förevarande ämne, och dermed äfven behöfva*
af Kyrko-författningens revision. Meit först sedan 60 år lörilutit, bragtes
»aikeUj åter till tals. De.t skeddo vid 1823 ies riksmöte. Då ansågo oek Stän
tm
m* Ä JW. tSsSS 4 ts&ki 7j Simi. I Af4, tå Ibift. 1
t
Lag-Utskottets Betänkande■, N:o 32.
♦lema angeläget, att en granskning af Kyrko-lagen komnic att verkställas, i förening
med den allmänna revision af Civil- och Kriminal-lagen, sorn, i följd af
1810 års Ständers beslut, hade blifvit ät en kommitté anförtrodd, »på det att
allt, hvad inom församlingen blifvit stadgadt till religionens, gudstjenst ens och
Sedernas helgd, äfven mätte vinna den fullständighet oell förbättring, som öfverensstäinmer
med tidens behof och ett kristligt samhälles förbindelser.» I
underdånig skrifvelse anhöllo derföre bemälde Ständer, att Kongl. Majit täcktes
vidtaga för ändamålet tjenliga åtgärder; och sedan Prcste-ständet, uti särskild
underdånig skrifvelse, hemställt, om icke den önskade förbättringen af Kyrkolagstiftningcn
borde inskränkas till vissa mindre detaljer, utan rubbning af sjelfva
grunderna, enär »vår Svenska Kyrko-ordning, uppvuxen ur äkta religiös
grund, i hela sin syftning och anda, förträffligt svarade mot vår Evangeliska
Kyrkas behofa; uppdrog Kongl. Majit, under den 3 Maj 1824, åt en kommitté,
att gemensamt öfverse och granska Kyrko-lagen och Ecklesiastik-författningarne,
samt med förslag till nödiga ändringar inkomma, för att tjena till ledning vid
den af Rikets Ständer äskade revisionen af Kyrko-lagarne. Den 8 April 1828
öfyerleinnade ock kommittéen ett utarbetadt förslag till Kyrko-lag och Ordning
för Svenska församlingen.
Emot detta förslag framställdes emedlertid af vederbörande konsistorier
och åtskilliga enskilda medlemmar af presterskapet flerfaldig» anmärkningar; och,
med anledning deraf, aflat Kongl. Majit den 27 December 1833 i Nåder en
skrifvelse till Kyrkolags-kommittéen , deruti Kongl. Majit förordnader att,
förr än någon ny redaktion af Kyrko-författningarne företoges, kommitterade
skulle göra en fullständig samling af de författningar, genom hvilka Kyrko-lagen
blifvit i någon mån upphäfd, ändrad oller tillökad, samt de reglementariska föreskrifter
angående Kyrko-väscndet, hvilka Kongl. Majit utfärdat dels för riket
i allmänhet, och dels för särskilda stift eller orter; —-att, sedan fullständig kännedom
af gällande författningar i berörde hänseenden sålunda vunnits, kommitterade
skulle uppgifva och föreslå hvad de ansågo deraf böra bibehållas, borttagas,
ändras eller tilläggas; —och att den nya fullständiga redaktionen af Kyrkoförfattningarne,
hvilken kommitterade således egde att utarbeta, borde indelas i
a) Kyrko-lag, innefattande föremålen för Kongl. Majrts och Rikets Ständers
gemensamma lagstiftning; och />) Kyrkostadga, innefattande alla öfriga föreskrifter,
dem kommitterade med afseende på Kyrko-väsendet funno nödiga.
Efter det den samling af författningar och reglementariska föreskrifter, hvarom
Kongl. Majit sålunda i Nåder förordnat, blifvit gjord, hafva kommitterade utarbetat
nya förslag till Kyrko-lag, särskilde lagar rörande Kyrko-vuscndet och
Kyrko-stadgar, hvilka förslag öfverleinnats till Kongl. Majit jemte underdånig
skrifvelse af den 29 December 1846, hvaruti kommitterade redovisat för sina arbeten
och dervid tillkännagifvit, att för desamma i flere väsendtliga delar lega*
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 32.
3
till grund ett af en bland kommitterade, nemligen hr doktor Thomander, enskildt
upprättadt förslag till Kyrko-lag; — och har bemälde hr doktor vid innevarande
riksmöte, genom en hos högvördig» Preste-ståndet väckt motion, yrkat, att
omförmälda af kommitterade utarbetade Lag-förslag måtte varda till lagar för Svenska
kyrkan antagna, i hvilken syftning framställning älven blifvit inom välloflig»
Borgare-ståndet gjord af hr Henschen.
Dä likväl Kyrko-lags-förslaget dels förutsätter förändring af grundlagarne
i vissa delar, och dels är uppgjordt i öfverensstämmelse med Lag-beredningens
förslag till allmän Civil- och Kriminal-lag, så vidt dc angå ämnen, som sammanhänga
med dem, hvilka tillhöra Kyrko-lag, har hr doktor Thomander gjort
hemställan om särskilda förändringar i framlagda förslaget, för undanrödjande af
de hinder för dess antagande, som från berörde omständigheter kunde härflyta.
Lag-Utskottet, hvars yttrande i denna fråga blifvit infordradt och som
erhållit del af den inom högvördig» Preste-ståndet af hr doktor Thomanders
förenämnda yrkande framkallade diskussion, har af densamma och de upplysningar,
sorn Utskottet dessutom sig förskaffat, inhemtat: att, sedan nu ifrägaställda
Lag-förslag blifvit till Kongl. Majit af kommitterade öfverlemnade, Kongl. Majit
låtit meddela samtliga Domkapitlen i riket föreskrift att öfver dessa förslag afgifva
utlåtanden; — att denna Nådiga föreskrift emedlertid ej varit slutligen fullgjord
förr än i September månad år 1850; —samt att Kongl. Majit derefter uppdragit
åt hr prosten Cnatlingius, att utarbeta en jemförelse-tablå emellan gällande
Kyrko-lagstiftning och kommitterades förslag, med upptagande af de anmärkningar,
som emot samma förslag blifvit af Domkapitlen gjorda, hvilken tablå innevarande
är fullbordats och i underdånighet till Kongl. Majit aflemnats.
På hvad punkt frågan sig befinner, synes häraf. Att Kyrko-lagstidningen
i sin helhet klafver förbättring, kan icke förnekas. Omkring halftannat sekel
har, på sätt ofvan är visadt. förflutit, sedan behofvet af dess allmänna revision
insågs, och dc arbeten började, som man hoppades skulle leda till ändamålet;
och de flere förslag, som vid detta riksmöte för tillvägabringande af förbättring
i denna del af lagstiftningen blifvit gjorda, vittna ytterligare om brister,
som påkalla en mera genomgripande reform. Men Utskottet anser likväl
Rikets Ständer ej böra, i anledning af nu gjorda framställningar, ingå i pröfning,
huruvida reformen b lifver ändamålsenlig medelst antagandet af oftannämnde
Lag-förslag. Frågans vigt och betydelse för samhället fordrar den mognaste
pröfning, dess vidt omfattande beskaffenhet den största omsigt och sorgfälligaste
granskning. Det var ock derför, som Rikets Ständer i ämnet vände sig till
Konungen' och det synes äfven vara genom honom, som ärendet kan blifva
qndcrstäldt Ständerne så boredt och pröfvadt, att Ständerne med full tillförsigt
kunna fatta sitt beslut. Nu har ock Kongl. Majit, efter hvad anmärkt är, ing
keuitat yttranden från kyrkans ansvarige målsmän; meu äuuu har ej Högst*
4
Lag-Utskollefs Betänkande, N:o 33.
Domstolen öfver förslagen sig yttrat; och dea ledning, man deraf vid frågans
bedömande kan erhålla, bör icke saknas. De åtgärder, Kongl. Maj:t vidtagit
för lösning af denna samhäilsvigtiga angelägenhet, ingifva emedlertid den förhoppning,
att den i en ej alltför aflägsen framtid skall varda löst på ett för fosterlandet
välgörande sätt.
Utskottet får alltså vördsamt
tillstyrka, att ifrågavarande motiomr ej mätte till någon ridare
åtgärd föranleda.
Stockholm den 2 Juni 1854.
N:o 33.
Auk. till Kxp.-Ulsk. dcu * Jimi 1854, kl. 2 <*■ m. M
Betänkande, i anledning af wuckla motioner, angående
friheten.
De till Lag-Utskottet i detta ämne öfveriemnado motioner hafva blifvit väckta
inom högloflig» Riddersknpet och Adeln af friherrarno <'rentz, S., och Cedarström,
T.t samt herr Tersmeden, P. B., och inom v alio Diga Borgsre-ståtfdet
af herrar Spängberg och Henschen, hvilk* yrkat:
a) Friherre Gederström o«h henr Tersmeden: att 1 .kap» 3 j!j 'iRs^gprnings-balken,
7 kap. 4 § Ärfda-balkcn »arnt 1 kap. 2 § Kyrko-lagcti, enligt
hvilka den, sorn faller från var rätt» Kvangolisk» lära och träder till en villfarande,
skall, der han ej later sig rätt», förvisas riket samt förlora tätt HH:
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 33.
5
arf och annan borgerlig rättighet inom Sveriges rike, måtto upphäfva-? och tilt
ail verkan förfalla;
b) Friherre Creutz: att Norrska Dissentcr-lagen af år 1845 måtte till
lag här i landet varda antagen samt, i sammanhang dermed, alla de lagar,
sorn lägga binder i vägen för en fri religions-öfning afskaffas;
c) Herr Henschen: att berörde Dissenfcr-Iag matte upphöjas till lag äfven
För Sverige, med de ändringar, sorn Lag-Utskottet kan finna nödiga, dock
»•i att den ej kommer att gälla-för dem, som tillhöra Grekiskt- eller Romersktkntholska
kyrkorna, mormoner eller de sekter, hvilka regeringen, efter Theologi?
k a Fakulteternas hörande, anser skadliga för det borgerliga samhällets val;
äfvensom att, i följd deraf, förenämnde lagrum samt dermed sammanhängande
»tadganden varda så modifierade, att de fortfarande kunna tillämpas på de leii
gions-bekänn are och sekter, för hvilka Disscnter-lagen ej blir gällande; och
«1 uiligen
d) Herr Spängberg: att, med npphäfvandc af alla hittills gällande lagar,
rörande affall frän Lutherska trosbekännelsen, stadgas måtte: c att den, till
främmande trosbekännelse hörande, prest eller annan person, som antingen döper
och i vilsefarande trossatser uppfostrar barn af Lutherska trosbekännare,
äfven när sådant sker under sken af barmhertighet eller med föregifvande, att
det egt rum på begäran, eller på annat sätt lockar och förleder sådan trosbekännare
till affall från Stats-kyrkan, eller genom meddelande af undervisning
i främmande trossatser, dop, konfirmation eller annan dylik åtgärd, medverka*
till dess affall från Stats-kyrkan, skall förvisas riket; men att den, som affallif,
törst skall af sin själasörjare och, om sådant ej finnes tillräckligt, inför veder-,
börande konsistorium uppmanas att återvända till sina fäders tro och, om han
icke låter sig deraf rättas, suspenderas från utöfningen af alla medborgerliga
rättigheter, intilldess han sig bättrar och erkänner sin villfarelse?.
I sammanhang härmed har Utskottet till pröfning äfven företagit ett af herr
Tersmeden särskildt väckt förslag, att Kongl, kungörelsen den 24 Januari
1781, så vidt den förbjuder bevistande af främmande religions-öfningar,' mätte
upphäfva?.
Hvad nn först angår frågan om rcligions-frihet jemte införande af Norrska
.. . Disscnter-lagen, som medger dem, hvilka bekänna sig till kristna religionen,
utan att vara medlemmar af Stats-kyrkan, att hafva fri offentlig religions-öfning
i Norrige och att der bilda församlingar, under ledning af egna prester, samt
tillåter fritt utträdando ur Stats-kyrkan; så har, till stöd för uppgifvande at ifrigastäjidft}
i afseende på rcligions-friheten gällande lagar, hufvudsakligen hirf
-
6
Lag-Utskottets Betänkande, A7o 33.
vit anfördt, att de vittnade om en med var tid oförenlig intolerans; att de mera
skadade än gagnade det religiösa lifvet; och att de stodo i strid emot Ilegcrings-formens
10 §.
Så vidt man kan döma af de yttranden, som inom höglofliga Riddcrakapet
och Adeln samt vällofliga Borgare-ståndet föranleddes af friherre Creutz'*
och herr Henschens motioner i ämnet, kan man emedlertid ej sluta till någon
allmännare spridd mening om lämpligheten att nu medgifva den påyrkade religions-frihetcn;
och denna omständighet ger Utskottet anledning att här intaga
det Utlåtande, som Lag-Utskottet vid 1847 och 1848 arens riksdag afgaf öfver
då jemväl väckt fråga om upphäfvande af den i oftanämnde lagrum, 1 kap.
3 § Missgernings-baiken och 1 kap. 2 § Kyrko-lagen, för affall stadgade påföljd.
»Enär ifrågavarande ansvars-påfö!jd,« yttrar Utskottet, rhar till ändamål
att motverka möjliga försök att undergräfva den här i landet antagna troslära
och såmedelst bevara Stats-kyrkans fasthet och renhet, samt af de diskussioner,
hvartill förevarande förslag gifvit anledning inom Riks-stånden, visar
sig, att allmänna meningen är emot den föreslagna förändringen, anser Utskottet
sig ej eller böra densamma understödja. I frågor af denna art torde allmänna
rösten företrädesvis förtjena uppmärksamhet; och lagstiftaren skulle föga motsvara
siri bestämmelse, derest han undanryckte de stöd, hvarmed det för Svenska
folket dyrbaraste i århundraden varit oingärdadt, innan sådant vore öfverensstämmande
med folkets tänkesätt. Dess religiösa lif mäste omsorgsfullt vårdas,
och det vill i lagen se ett uttryck af aktning för den lära, sorn gör det
lyckligt och som Staten åtagit sig att skydda- 1 fullgörandet af detta åtagande
ligger icke något samvetstvång, men väl ett stöd för den frid, som utgör
vilkoret för en fri utöfning af religionen, hvars befrämjande afses i Regeringsformen»
10 § och höfves ett fritt och upplyst lolk.^
Då nu. med afseende å så väl hvad redan är anmärkt, som den diskussion,
sorn inom hedervärda Bonde-ståndet blifvit framkallad af en der vid innevarande
riksmöte väckt motion, angående Konveniikel-plakatets upphäfvande, någon
allmän mening, om behofvet af ifrågaställa frihet ej kan antagas vara för
banden; då förhållandena inom kyrkan ej eller i närvarande ögonblick syna»
göra en sådan frihet rådlig; — då den frihet, som det religiösa lifvet här i
landet tilläfventyrs erfordrar, äfven synes vara af annan beskaffenhet än den,
sorn nu är i fråga; — och då dessutom den påyrkade friheten skulle föranleda
en omgestaltning af hela vårt kyrkliga lif och således påkalla en total omarbet»ing
af de lagar och institutioner, hvarpå detta lif hvilar, föranlåtes ailtsåjTUkakottet
att vördsamt
afstyrka bifall till ifrågaställde i afseende pä reli glans-frih et ens
införande och Norrska Uissenlcr-lagons antagande‘ väckta förslag.
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 33.
7
Deremot anser Utskottet, lika med hr Tersmeden, gällande förbud emot
bivistande af främmande religions-öfning nu mera icke vara lämpligt. I Kyrkolagens
1 kap. 3 g stadgades, att den, som här i riket bivistar främmand»
religions-öfning, skall böta etthundrade daler silfvermynt; men genom Kongl,
kungörelsen den 24 Januari 1781 förklarade Kongl. Majit, att, ehuru Han ej
kunde upphäfva förbudet för sina Lutherska undersåter att bivista främmande
gudstjenster, emedan ingen af nyfikenhet bör försumma sin egen, skulle likväl
derefter ingpn för denna öfverträdelse böta mera än tio daler, efter omständigheterna.
Grunden för förbudets bibehållande afvek emedlertid helt och hållet
från den för dess tillkomst- Man ville nemligen dermed till en början förekomma
insupande af villfarelser; hvaremot det bibehölls blott för ordningens befordran.
Det är dock lika obehöfligt för sådant ändamål, sorn det är olämpligt,
hvilket bäst uppenbaras deraf, att det städse öfverträda^, utan att någon
ens sätter i fråga dess tillämpning. Borttages emedlertid detta förbud, är deraf
en följd, att det i åberopade Kongl, kungörelse jemväl förekommande förbud
för främmande religions-förvandter, att vid sina gudstjenster inlåta andra än
dem, som äro af deras trosbekännelse, förfaller- Utskottet tvekar derföre idus
att vördsamligen tillstyrka,
det mätte Rikets Ständer besluta en författning, hvarigenom stadgas,
ali det i Iiongl. Maj:ts Nådiga kungörelse den 24 Januari
4781, angående några omständigheter rörande den religions-frihet,
som beviljad vore i anledning af 7 § uti Sveriges Rikes
Ständers beslut vid riksdagen i Stockholm den 26 Januari 4779,
innefattade förbud för Kongl. Maj:Is Lutherska undersåter alt
bivista främmande gudstjenster, och för främmande religionsförvandter
alt vid sina gudstjenster inlåta andra än dem, som
äro af deras trosforvandter, upphört att vara gällande.
Stockholm den 30 Maj 1854.
«
£xr$- Utskottets Betänkande. Mo -33.
Reservation*}’:
af hr friherro Posse: «I anledning af de uti ofvanstående betänkande fö
rekommande
motioner, liar jag i Utskottet tillstyrkt den mildring uti de i Miss--  gcrnings-balkcns 1 kap. 3 § förekommande straffbestämmelser, att förlusten af arfsrätt
borde borttaga?, men deremot, lika med Utskottets pluralitet, ansett, att sfr a fiel
af landsflykt för det närvarande icke lämpligen kunde borttagas; och torde det
tfllatas mig att, något närmare än i Utskottets betänkande skott, utveckla skälen
för denna min mening och i sammanhang dermed äfven korteligen redogöra
för de äsigter, som ledt mig vid bedömandet af de kyrkliga frågorna. l)ä
rid cn riksdag flera motionärer, hvar och en efter sin individ nela uppfattning,
föreslå lagförändringar uti ett visst ämne och sålunda en mängd förslag fram»
»tidias utan något inre samband; synes det böra blifva Utskottens uppgift att i
en totalbild uppfatta de väckta förslagens förhållande sa väl till hvarandra, som
ock till den bestående lagen och till det mål, lagstiftaren för sig uppställer.
Iakttagcs icke ett sådant förfaringssätt, sa skall genom ny a lag-förslag väl kunna
åstadkommas partiella förbättringar, men det hela förryckes och ^ författningens
lugna, harmoniska utveckling omöjliggöras. Då jag, enligt denna åsigt, granskat
de° rörande ändringar uti Kyrko-författningen väckta motionerna, har jag utgått
från den åsigt, att var Kyrko-författning tarfvor vigtiga förbättringar, att många
tryckande band borde lossas eller förmildras, att man icke borde dröja, ufcui
vid denna riksdag påbörjft en lagstiftning, sorn under en successiv utbildning
leder till ett godt mai. Hysande dessa åsigter, och ehuru jag icke tror att
Missgcrnings-balkcns l kap. 3 § kan i längden ega bestånd, har jag dock ansett
att denna §:s borttagande icke borde blifva det första steget pa cn ny lag»tiftningsbana,
och det af följande skäl: 1 to. Missgernings-bnlkons 1 kap. 3 fl
sammanhänger på det närmaste med alla öfriga lagar, som bestämma Svenska
Lutherska Kyrkans förhållande till andra religions-bckänriélser, sa ätt denna fl
icke kan enkelt upphäfva?, utan att man lagstadgar för en mängd vigtiga förhållanden,
beroende af det nuvarande nära sambandet emellan Staten och Kyrkaav.
Inga utarbetade förslag härutinnan äro för Lag-Utskottet framlagda och ett
smil ant arbete kan af Lag-Utskottet icke lämpligen företagas; hvaremot, i händelse
Rikets Ständer bifalla förslaget om Kyrko-möten, Svenska Kyrkan, genom
utsedde representanter, eger tillfälle att öfver dessa vigtiga frågor afgitV»
utlåtanden. 2:o. Då under långliga tider Svenska folket genom en mängd m»Vänkande
lagar blifvit hållet uti ett religiöst omvndighets-tillstånd, vore det icks
välbetänkt om första åtgärden bkfve att blottställa dc okunniga och omyndig»
I.«y-Utskottets Betänkande, A:» 33.
för en mängd frestelser, utan i stället böra i främsta rummet lie band lossas.,
sorn förhindra att den Svenska Kyrkan sjelf kan utveckla ett, kraftfullt lif.
3:o. De sednare arens erfarenhet ådagalägger ock, att det är egentligen detta
sistnämnda, att inom vår Kyrka större frihet må lemnäs, hvilket mera allmänt
blifvit påyrkadt; samt att forst sedan inga medgifvanden härutinnan blifvit gjorda,
ett utträdande ur Svenska Kyrkan blifvit ifrågasatt. Om nu, sedan dess*
vigtiga frågor blifvit underkastade äfven Rikets Ständers pröfning, deras beslut,
komme att innebära medgifvande af någon lithurgisk frihet, ändamålsenlig* lagar
för religiösa sammankomster, tillfälle för Kyrkans medlemmar att, genom särskildt
utsedda ombud, uttala sin åsigt i de vigtigaste Kyrkliga frågornc, så förmodar
jag, att. de fleste, sorn nu möjligen påtänka en skilsmessa frän vår Kyrka,
skulle afstå ifrån dylika tankar; och någon tillämpning af Missgemings-b*?-  kens I knp. 3 § således icke ifrågakomma.»
af hr Carleson, E: »Sedan nästan alla upptänkliga, straff för affall och
kätteri blifvit af olika religions-systemers anhängare under årtusenden använda,
ansågo omsider i slutet af 17:de och början af 18:de seklet den Svenska Statskyrkans
anhängare någon annan åtgärd mot affäilingar från denna kyrka ej kunna
af den verld,sliga makten tillgripas, än den att med förlust af alla medborgerlig*
rättigheter förvisa dem från riket. Det straff för affall, som derigenom stadgades,
var likväl ett af dc mest opolitiska och mest orättvisa, som någonsin blifvit
af en Stat mot egna medlemmar begagnadt. Lindrigt för den rike, men
ytterligt strängt mot den fattige, som saknar personlig förmåga att underhålla
sig i främmande land, drabbar det den, som träffas deraf, hardt i samma må»
fosterjorden är honom kär, men lätt i den mån han mot henne känner likgiltighet
eller hat och således de bästa mest och de sämsta minst. Detta straff',
«tn det ej skall förvandla, den landsflyktige till ett skydds- och rättslöst väsende,
hvars tillvaro skulle bestå i ett oafbrutet fram- och återkastande från den
ena Staten till den andra, måste tvinga den ena Staten att upptaga dem, söm
blifvit utstötta från den andra och innefattar på sådant sätt en kränkning af
rättsförhållandet Stater emellan. Efterhand blir det af jördens hyfsade folk nr
deras lagar borttaget och nr äfven af de män, som haft sig omarbetningen af
vår allmänna lag uppdragen, för längesedan utdömdt. Kär förhållandet är sådant
med det för närvarande mot affall från Stats-kyrkan stadgade straff och.
förgångna tiders erfarenhet tillfullo ådagalagt olämpligheten af alla andra straff,
som menniskor hittills kunnat upptänka, synes det mig, så vida man nemligen
är berättigad att från följdens falskhet sluta till grundens, kunna med skäl antagas,
att den af staten hittills begagnade rätt att med straff-lagar sammanhålla
kyrkans medlemmar, är mot förnuftet stridande.
Bih. Ull R, 8l. Fröt. 1853 $ 1854. 7 Sami. i Af i. 15 Ulft. fl
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 33.
Mer än. 70 år hafva förflutit sedan, religions-frihetens grundsats liek siw'
forsta tillämpning på vara nu gällande lagar och snart har ett halft sekel förrunnit,
sedan denna grundsats blef i nationens grundlag upptagen. Om Svenska
folket ännu ej vore moget för religions-frihetens emottagande, skulle detta folks
andliga utveckling hafva upphört; men motsatsen ådagalägges icke allenast af
de dag efter dag med kraftigare lif framträdande religiösa rörelserne i värt land,
utan äfven af de bestämda fordringar på religions-frihet, som gång efter annan
blifva af särskilde nationens ombud vid riksdagarne framställda. Förhållandet
härutinnan vare emedlertid hurudant som helst. Efter mina åsigter är religionstvång
i allmänhet stridande mot protestantismens väsende, mot kristendomens
anda, mot idéen af all religion och med sådane åsigter måste jag, för min del,
tillstyrka, att, på sätt af hr Tersmeden, P. 11., blifvit föreslaget, Lagens stadgande
i 1 kap. 3 § Missgernings-balken och 7 kap. 4 § Ärfda-balken, äfvensom
1 kap. 2 § sista momentet i 1686 års Kyrko-lag måtte upphäfvas.
I händelse Rikets Ständer skulle stanna i ett sådant beslut, förefinnes
icke, efter min tanke, något giltigt skäl för bibehållande af det i Kongl, kungörelsen
den 24 Januari 1781 intagna, men numera nästan bortglömda förbud
för landets Lutherska innebyggare att besöka främmande gudstjenster; men,
derest nu gällande straffbestämmelser mot affall från Stats-kyrkan komma att
fortfarande qvarstå, är det lagstiftande maktens skyldighet att, så vidt i dess
förmåga står, undanrödja hvarje tänkbar anledning till sådant affall och följaktligen
snarare att upplifva, än upphäfva nyssnämnda förbud.-?
af hr professor Nordström och hr fPahlund, med förklarande att de ej
deltagit i Utskottets förhandlingar, angående de ämnen, förestående betänkande
omfattar.
STOCKHOLM, f. d. Schnltre'3 Boktryckeri, 18»4.
I.ag-UXshnltcls lie tänk and c, .V.-o 3'i.
1
IV:o 34.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 2 Juni 1854, kl. II f. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om upphäfvande, "'förändring
eller förklaring af 1726 ars Konventikel-plakat.
Bland de flera frågor rörande vårt kyrkliga lif, hvaröfver det åligger LagUtskottet
att afgifva yttrande, har ingen i den grad ådragit sig den allmänna uppmärksamheten,
aldrig någon så ofta utgjort föremål för öfvcrläggningar så inom
som utom representationen, som den om lämpligheten af det sä kallade Konventikel-plakatet
eller »Kongl. Majrts förnyade plakat och förbud af den 12 Januari
1726, angående de olofliga sammankomster, hvilka uti enskilda hus till en
särskild och enkannerlig gudstjonsts förrättande anställas, saint deras straff, sorn
dermed beträdas.» Den berör ock en af det kristliga lifvets dyrbaraste rättigheter;
oell den har fått ökad vigt i samma män, sorn friheten att tänka oell
tala beträffande menskligt angelägenheter i öfrigt vunnit erkännande; -— i samma
mån som inskränkningarne af denna frihet ur lagarne utplånats. Andra inskränkningar
i borgerligt eller religiöst hänseende torde ej eller numera kunna
tolereras, än sä vidt de påkallas för samhällets bestånd, till förekommande af
samhället upplösande oordningar, eller, med andra ord, så vidt de äro nödiga för
det ändamål, säwhälls-inrättningen afser.
Huruvida de inskränkningar, som åberopade författning innehålla, för
detta ändamål äro behölliga eller böra modifieras, derom hafva emedlertid städse
olika meningar uttalats; och denna meningsstridighet uppenbaras jemväl i såväl
kitt. UU l(. St. Prof. t SS 3 48S4. 7 Sami. t Afd. 4 6 Haft. t
3 lag DitkolM» lletdhkandi, \:6 34.
de framställningar i Sinnet, som Utskottet fatt emottaga och sorn blifvit väckta
inom Höglofl. Ridderskapet och Adeln af Herr Friherre Baab, C. y/., och Herr
Carlheim Gyllenskold, II. A., inom Vällofl. Borgare-Ståndet af Herrar Spana,-  berg och Henschen, samt inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Riksdags-fullmäktigen
Gastaf Bjerkander fran Skaraborgs län, som af de diskussioner, hvartill
samma framställningar inom bemälde Riks-Stånd gifvit anledning.
För att emedlertid rätt uppfatta syftningen af dessa framställningar, synes
en redogörelse för författningens innehåll och betydelse samt utvecklingen af
denna del utaf lagstiftningen böra föregå.
Sedan Kongl. Majit, i början af berörde författning, förklarat sitt uppsåt
dermed icke vara att hindra någon andaktsöfning, utan fastmera att förmana
hvar och en att sig derom vinnlägga, till hvilken ända föräldrar och husbönder
borde, »efter den Kristliga pligten, sina barn, anhöriga och tjenstefolk uti sina
hus lära och undervisa samt lära och undervisa låta i Katechesen och Kristendomen,
efterfråga och förhöra hvad de 0111 helgedagarne lärt af predikan, dagligen
med dem hålla bön, läsa ur Bibeln eller andra gudliga, här i Riket vedertagna
böcker, dock att de afhålla sig ifrån djupsinniga frågor, som dem enfaldigom äro
för höga och kunna gifva dem anledning till någon villfarelse;» —sä tillägges:
»Men att uti private, och enskildte hus man- och qvinn-kön, gamla och unga,
kände och okände, få eller flere, skola hafva frihet sig att samla och tillhopa—
komma, allt under förevändning att bruka sin andakt och ,en kanner liga gudstjenst',
den der med de vanliga Sun- och Helgedagars texters predikande
och utläggande, böners och nya bönesutts förklarande, finnes pä åtskilliga
ställen vara förrättad; det anse vi hvarken för nyttigt eller oundgängeligt, utan
mera såsom en skadlig nyhet, sorn en god ordning i våra Kristliga församlingar
förstörer; hvilket i längden till sjelfsvåld, missbruk och mänga farliga oredor
skulle tillfälle och anledning gifva, utom det till befruktandes är, att mången af
oförstånd och okunnighet i sin Kristendom, lätteligen kunde blifva till sädane
irrige meningar och lärosatser anförd, sorn med den rena Evangeliska läran ej
vore öfverenskommande;» — i följd hvaraf och då sådana sammankomster ej
kunde pröfvas till den sanna Kristendomens utöfning nödiga, samt frihet vore
lemnad hvar och en att i sina hus bruka sin andakt, Kongl. Majit »fann rädsamt
att aiskaffa och alldeles förbjuda slika ololliga sammankomster, med förklarande,
att den, som sådana sammankomster häller eller tillåter, skall böta
första gången Tvåhundrade daler silfvermynt och andra gången dubbelt, eller i
brist af böter plikta första gången med fjorton dagars och andra med. tre veckors
långelse vid vatten och bröd, och om, han tredje gången återkommer, på
två år förvisas Riket, äfvensom att de, som till sådana sammankomster sig in
-
Lay-Llskottcts Hcldnkandc, N:o 34.
.3
ställa, Fskola hvar flir sig böta första gången fyratio mark silfvermynt, andra
gången dubbelt och tredje fyradubbelt;» hvarförutan författningen innehåller dels
uppmaning till Presterskapet att befordra enskild husandakt, dels ock ett upplifvandc
af förut gällande stadganden emot spel och dryckenskap samt annat
ogudaktigt lefverne å sön- och Relgedagar.
Till följd af sednare utfärdade lagar och författningar, hafva emedlertid
sistberörde stadganden förfallit, hvaremot förbudet mot ololliga sammankomster,
sedan det genom Kongl. Brefvet den 2 Maj 1751 upplifvats, qvarstår oförändrad!.
Begreppet af oloflig sammankomst har man likväl fattat olika. Då man,
ä ena sidan, ansett hvarje andaktsöfning i enskilda hus, deri andra än husfolket
och anhöriga deltaga,- såsom otillåten, har man deremot, ä den andra, förmenat
att endast de sammankomster äro ololliga, dervid enkannerlig gudstjenst mell
predikande och texters utläggande, böners och nya bönesiitts förklarande förrättas
samt både kände och okände sig infinna, eller med ett ord blott de sammankomster,
på hvilka alla de omständigheter,, som i författningen upptagas,
inträffa; Och att författningen är af den ordalydelse att den kan leda till missförstånd
medgifves äfven.
Den utgjorde i sjelfva verket icke någon ny lagstiftning, utan innefattade
egentligen, pä sätt deri jemväl tillkännagjfves och af de förhandlingar, som inom
Riksens Råd föregingo författningens utfärdande, uppenbaras, ett förnyande oell
vidare förklarande af förut angående ololliga sammankomster utgängne förordningar,
bland hvilka de af den 1 December 1713 och den 8 December 172 l isynnerhet
här förtjena att anmärkas. Den förra torde ock kunna anses såsom det
lörsta här i Riket utkomna uttryckliga, förbud eller varning emot enskilda religions-sammankomster.
Lika som i 172G års Konventikel-plakat, har Kongl.
Majit derigenom uppmanat sina undersåter att hemma med sina barn och tjenstehjon
öfva gudaktighet, pä samma gäng han förbjudit hvar och en att i sitt
hus hålla eller tillåta någon sammankomst med få eller många personer, sorn
från andra hus kommo, samt med dem förrätta någon andakt och utlägga och
förklara Bibeln. Det var ock Bibelns utläggande och förklarande, icke gudaktighetsöfningar,
man fruktade; och i Konventikel-plakatet fördöljas ej heller de vådor
man deraf befarade. Något ovilkorligt förbud emot religions-sammankomstcr
i allmänhet innefattar oj heller samma plakat, utan endast emot sådana sammankomster,
som hällas under förevändning om andaktens bruk, men vid hvilka
Bibelns utläggande och böners förklarande förekomma. Silka olollige sammankomster,
heter det nemligen i författningen, fann Kongl. Majit rådsamt att
skaffa och förbjuda; och denna åsigt om plakatets mening har äfven varit den,
som, åtminstone i sednare tider, allmännast gjort sig gällande i lagskipningen.
4
I.ay-Utskottets Betänkande. N;a 3b.
Omförmälda lagstiftning framkallades ock af fruktan för de pietistiska
■rörelser, som i sjuttonde seklet inträngde på Sveriges landamären, oell den utvecklades,
sedan dessa rörelser inom landet tilltagit. Man såg i pietismens anhängare
blott aen hop svärmeandar», hvilka med a fördöm liga biläror och satser»
sökte försvaga och undergräfva grundvalen för den Evangeliska läran; 'och man
ville dämpa och således förekomma allt, som i andlig måtto skulle kunna oroa.
Det var alltså till kyrkans båtnad man trodde sig handla. Men med tiden synas
dock betänkligheter hafva uppstått emot lämpligheten af förbudet. Det hindrade
icke de andliga rörelserna, ej eller personer att sammankomma för gemensamma
andaktsöfningar; och dä några oordningar dervid ej föreföllo, uppstodo
tvifvelsmål emot behörigheten att draga deni. hvilka sammankommit, för rätta.
Dessa tvifvelsmål framställdes af en bland Rikets, dåvarande Hof-Rätter och
föranledde Kongl. Majrts Nådiga Bref af den 13 December 1702, deri stadgades
att, innan åtal*i mål af sä örn och grannlaga beskaffenhet, som ifrägaställde,
fick ske, borde Lands- och Stadsfiskal, hvilka det förut varit ålagd t att vaka
öfver förbudets iakttagande, af Kyrkoherden i församlingen inhemta skriftlig berättelse
om saken och dess sammanhang 'och sådant med alla dertill hörande
omständigheter anmäla hos Justitim-Kanslern, hvars svar och utlåtande skulle
afvaktas. Detta Nådiga Stadgande synes dock med tiden hafva kommit i förgätenhet;
ty under den 20 Januari 1837 fann Kongl. Maj:t nödigt, att, medelst
cirkulär, erinra om iakttagande deraf.
Långt innan denna erinran utgått, hade emedlertid den auktoritet, som
bör anses säkrast kunna bedöma kyrkliga angelägenheter, hos Kongl. Majit framställt
anmärkningar emot lämpligheten af Konventikel-plakatet.
De andliga rörelserna hade börjat tilltaga och pietisterne småningom öfvergått
i de så kallade läsarne, hvilkas verksamhet på åtskilliga ställen af Riket
allt mer och mer ådrog sig en allmännare uppmärksamhet; och det var under
sådana förhållanden, som Presté-Ståndet vid 1823 års Riksmöte hos Kongl.
Majit i underdånig skrifvelse anhöll om granskning af författningarne rörande
pietistiska oroligheter. Sedan i denna underdåniga skrifvelse blifvit uppgifvet
att läsarne voro af två slag: det ena lindrigare, företeende ett oroligt omvändelsebegär
med öfverdrifven stränghet i bättringens och helgelsens fordringar samt
uteslutande förtroende till vissa lärare och andaktsböcker, och i allmänhet ådagaläggande
en ifrande åhåga för andliga angelägenheter, hvilken, om än icke styrd
at visdom, dock icke fick qväfvas, utan borde vägledas till klarare insigt och
stillare dygdöfning; hvaremot till läsarne af andra slaget hörde de som öfvergåfvo
den offentliga Gudstjensten, för att hålla olofliga sammankomster, döpte,
sjelfva sina barn, gingo, utan att hafva deltagit i det allmänna skriftermålet, till
Laij-Utshollets Betänkande, N:n 3b.
5
Herrans Heliga Nattvard, ratade den anbefallda Handboken och nya Katechesen
och föraktade sina lärare samt stiftade, under sjelfvalda ledare, en kyrka i kyrkan
; -— yttras att, efter Preste-Ståndets åsigt, voro de mot pietistiska oroligheter
utfärdade författningar mindre lämpliga, helst de ej i sina straffbestäm
melser
gjorde tillbörlig skillnad emellan de mer eller mindre felande, utan i allmänhet
for huda alla särskilda religions-sammankomster; och efter det omförmälda
skrifvelse blifvit af Kongl. Majit öfverlemnad tiil nu mera upplösta Kyrkolags-kommittéen,
afgaf densamma under den 21 Juni 1839 underdånigt Betänkande
i ämnet, innefattande hemställan oin Konventikel-plakatets upphäfvande,
hvilken hemställan understöddes af <Justitise-Kanslern samt tillstyrktes af Konungens
Högste Domstol, hvars yttrande infordrades med afseende ä tillämnad proposition.
Någon proposition har likväl sedermera icke afhörts. Men frågan har
dock vid hvarje Riksmöte derefter varit bragt å bane, ehuru den ej kunnat lösas.
Dertill hafva de till en början af Utskottet antydda menings-stridigheter
bidragit. Emedlertid synes den mening, som går ut på lossande af nu befintliga
band, alltjemt hafva vunnit anhängare. Om sättet äro dock tankarne fortfarande
delade. Så äfven bland nuvarande motionärer. Det har nemligen blifvit
yrkadt af Herr Friherre Raak, att Konventikel-plakatet, i hvad det rörer
förbud emot sammankomster i privata och enskilda hus för man- och qvinkön,
gamla och unga, kända och okända, få eller flere, måtte upphäfvas; af
Riksdags-fullmäktigen Gastaf' Bjerkander, att samma plakat mätte i sin helhet
varda undanröjdf, samt af Herr Henschen: att deri innefattade förbud mot religiösa
sammankomster mätte utbytas emot antingen det stadgande KyrkolagsKommittéen
föreslagit, eller det Högste Domstolen, vid granskning af detta förslag,
tillstyrkt, eller ock modifieras sä sorn Utskottet finner tjenlig!, så vida icke
stadgandet skulle anses redan vara, genom 16 § Regerings-Formen, så modifieradt,
att endast de sammankomster, sorn störa samhällets lugn eller allmän förargelse
åstadkomma, kunna åtalas; hvarjemte Herr Henschen särskildt föreslagit:
a) att de, som hos Konungens Justitiae-Kansler anmälas till åtal efter omförmälda
plakat, må dessförinnan få tillfälle skriftligen förklara sig rörande såväl
angifvelsen, som Presterskapets utlåtande derom, samt att således Justitise-Kanslern
ej må fatta beslut i ämnet, innan den anmälde försutit förelagd tid till förklarings
ingifvande; och b) att Konventikel-plakatet ej må, emot dess rätta grund
och mening, tillämpas å de sammankomster, vid hvilka icke några »irriga meningar
och lärosatser» föredragits, eller alla de i plakatet upptagne kännetecken
på brottet inträffat.
Herr Carlheim Gyllensköld har åter endast föreslagit: »att 2:dra mom. i
Kongl. Maj:ts förnyade Plakat och Förbud, angående de olofliga sammankomster,
6 Lag-V Itknllvls Uttänkande, ,Y.o 31.
\
hvilka uti enskilda lius till en särskild och enkannerlig Gudstjensts förrättande
anställas, samt deras straff, sorn dermed beträdas, utfärdadt den 12 Januari 172G,
ma salunda förklaras:
Husandakt bör prest, i den församling der lian tjenstgör, på lämpligt
sätt uppmuntra.
Guds rena ord skall der brukas till uppbyggelse, icke till gäckeri eller
förargelse. Ej må dervid brukas annan läro- eller andaktsbok, utan den renlärig
är.
Vid husandakt ina, utom husfadren oell hans husfolk, jemväl husets gäster
och umgängesvänner närvara.
Sker aftal eller tillkännagifvande om sammankomst för anställande af
gudaktighetsöfning i enskild mans hus eller å dertill särskildt beramadt stäfie;
så bör socknens ordinarie själasörjare om tid och ort för sammankomsten på förhand
underrättas.
Sådan sammankomst skall hållas för öppna dörrar. Dervid må ej förekomma
något, hvarigenom villomeningar eller borgerliga oroligheter kunna uppstå,
viss person klandrande utinärkes, eller uppmärksamhet väckes på förut obekant
villfarelse eller synd.
Skulle husandakt eller annan sammankomst till gudaktighetsöfning i enskildt
hus föranleda split, villfarelse eller annan oordning, och kan Kyrkoherden
det ej rätta, anmäle saken hos Kontraktsprosten, som, derest så nödigt linnes,
bör på stället' ransaka och söka sådan oordning eller förargelse afstyra. Kan
han det ej; staude honom fritt att sådan sammankomst derstädes tills vidare
förbjuda och anmäle saken ofördröjligen hos Domkapitlet att dermed, jörfattningarnc
och sakens beskaffenhet likmätigt, förfara, samt således, efter omständigheterna,
antingen sjelft i saken döma eller densamma till verldslig Kätt förvisa
eller ock till Kongl. Maj:t i underdånighet inberätta.
För öfverträdelse af denna stadga vare den, sorn sammankomsten föranstaltat,
hus dertill upplåtit eller andakten lcdt, utom annan i lag stadgad påföljd,
förfallen till böter från 25 till 100 R:dr. Sker det annan gäng; bote dubbelt.
Öfrige deltagare i sammankomsten straffes, derest oordning eller särskilda
förbrytelser egt rum, efter thy som lag och författningar i hvarje fall innehålla".
Lag-Utskotteti Uttänkande, \:o 34.
7
I sammanhang hvarmed Herr Gyllens/tiJltl påyrkat, att en ytterligare erinran
om iakttagande af föreskriften i 17(i2V års ofvanäberopade Kongl. Bref
mätte utgå.
Och slutligen har Herr Spängberg hemställt, om icke, med Konventikelplakatets
upphiifvande, i stället må stadgas: »att den, som, utan att vara prestman
eller eljest dertill vunnit behörigt tillstånd, beträdes med predikande, bibelförklaringar,
förrättande af dop, utdelande af sakramentet, eller andra presterliga
göromål, skall första gången inkallas till Konsistorium och allvarligen varnas,
men, om han förnyar sin förbrytelse, dömas till fängelse med arbete i sex månader,
samt om lian än ytterligare fortfar i sitt lagstridiga handlingssätt, såsom en
för god ordning och den mindre upplystes samvetsfrid vådlig person, under sin
återstående lifstid insättas pä dylikt fängelse.»
Sedan Utskottet sålunda sökt att redogöra ej allenast för gällande lagstiftning
uti förevarande ämne, jemte de hufvudsakligaste momenter i densammas utveckling
och af de åtgärder, som till förändring deraf blifvit vidtagna, utan äfven
för de förslag, som i sistberörde hänseende vid innevarande Riksmöte blifvit
framställde, återstår för Utskottet att uttala sitt omdöme i ämnet.
Då man granskar berörde förslag, finnér man hurusom alla, utom Herr
Spångbergs, hufvudsakligen äro rigtade emot den punkt i Konventikel-plakatet,
som, efter hvad nämndt är, inskränker det andliga lifvets friare verksamhet.
Utskottet har redan antydt sin åsigt om olämpligheten af vidare inskränkning
i religiöst, än i borgerligt hänseende. Med de grundsatser, sorn genomgå
vår Statsförfattning, låter en dylik inskränkning ej eller förena sig; och då medborgare,
enligt lag, äro berättigade att fritt sammankomma för att öfverlägga och
meddela hvarandra sina tankar i verldsliga angelägenheter, kan förbudet emot
en sådan frihet, då fråga är om andliga ämnen, svårligen försvaras._
För Utskottet är det dock icke obekant, hurusom flere i religiöst hänseende
anställda sammankomster föranledt oordningar af betänklig art; men derföre
att en rättighet kan missbrukas, är sjelfva rättigheten icke fördömlig. De
ändliga rörelser, som här i landet, oansedt de förbud man deremot uppställt,
städse fortgått alltsedan pietismens inträngande, häntyda dessutom på ett i menniskans
inre djupt fästadt religiöst behof, som ej kan lemnäs otillfredsställdt; ty
s
f.ag-Vtikotlcti Betänkan/It, .V.o 34.
det är att bofara, det andon, sorn icke tål tvång', eljest hamnar sig genom farligare
afsteg än deni, man sökt förekomma.
Pietismen framträdde ock såsom en protest emot den hvila, hvaråt protestantismen
efter trettioåriga krigets slut öfverlemnade sig. i kyrkan, liksom i
Staten, får ej eller finnas stillestånd. Det leder till försoffning och likgiltighet;
oell den lära har svårt att kämpa emot yttre fiender, hvars bekännare lör densamma
blifvit likgiltiga. Derföre innebär ock närvarande tid en maning till lossande
af de band, som hindra det friare religiösa .lifvet inom vår kyrka, de
andliga krafter, som stå till buds att för densamma verka.
Kyrkolags-Kommittéen tvekade ej eller att, efter hvad ofvan är sagd t,
hos Kongl. Maj:t hemställa 0111 upphäfvande af oftanämnde författning; och det bör
ej lemnäs oanmärkt, hurusom Kongl. Majit uti Sin tillämnade, till Högste Domstolens
utlåtande öfverlemnade, Proposition, i anledning af ifrågaställa, stadgandes, yttrade:
r. Dessa stadganden anser Kongl. Majit föga förenliga med religionens höghet
och andliga natur eller med förnuftets och hjertats fordran pä frihet att äfven
genom husandakt söka uppbyggelse i sann Kristendom. Det är genom upplysning
och försonande åtgärder, som andliga villfarelser böra förekommas och undanrödjas.
Mången söndring inom kyrkan har fått betydenhet och stadga genom
ett ovist yttre motstånd, och all slags religions-förföljelse har förr eller sednare
uppenbarat sin egen svaghet, om den icke rent af motverkat sitt ändamål.»
I dessa ord instämmer Utskottet. Men ehuru Utskottet således understödjer
de gjorda lramställningarne, angående anmärkta förbudets borttagande, kan
likväl Utskottet icke biträda de motionärer, som ansett annan lagstiftning i ämnet
öfverflödig.
I denna händelse skulle nemligen större frihet lemnäs i religiöst, än 1
borgerligt hänseende; och dertill är ej anledning. Hvad emedlertid angår de
framställda förslagen; så har Utskottet genom det anförda redan uttalat sitt omdöme
.öfver Herr Spångbergs, så vidt det afser rättigheten för andra än prester
att befatta sig med bibelförklaringar; och hvad detsamma i öfrigt innefattar, så
rörer det ämnen, som ej hafva sammanhang med förevarande fråga, 0111 än de
öfverklagade missbruken skulle vid religiösa sammankomster egt rum, utan kommer
Utskottet att särskildt öfver förslaget i denna del sig utlåta.
Deremot fortjenar Herr Gyllenskölds förslag, efter Utskottets åsigt, mera
uppmärksamhet; och det har jemväl i -väsendtlig mån utgjort ledning vid utarbetande
af det förslag, som här nedan återfinnes.
Ehuru
Lag-Vlskollcts Betänkande, I\':o 34.
Ehuru Utskottet dervid utgått från den åsigt, att samma frihet, som, enligt
8 § i Kongl. Förordningen den 6 Februari 1849,' är medgifven tor offentliga
sammankomster, i borgerligt hänseende, bör ega rum i afseende på religiösa
sammankomster, har likväl Utskottet ej kunnat förbise, hurusom sakens natur
påkallar ytterligare försigtighetsmått vid de sednare än det, berörde författning
uppställt emot vådorna af deri alsedde sammankomster; och det är af sådan
anledning, som Utskottet föreslagit, att vederbörande Kyrkoherde skall likasom
Polismyndigheten underrättas, dä offentlig sammankomst för andaktsöfning hållas
skall. Då den sednare vakar öfver den borgerliga ordningens bibehållande, tillhör
det den förre att. söka afböja de vådor, hvartill yppad villfarelse eller annan
kyrklig oordning kunde leda; och förmår han icke detta genom undervisning
och förmaning, bör samma utväg, som Polis-myndigheten äger, derest något'emot
borgerlig ordning förekommer, äfven stå honom öppen, eller den- att bjuda upplösning
af sammankomsten.
Genom en sådan Presterskapets, rätt och makten att tillsvidare förbjuda
sammankomsts hållande i händelse oordningen varit af betänkligare art, synas de
faror, man af friheten uti ifrägaställde hänseende förespegla!, ej vara att särdeles
frukta.
Man har visserligen anmärkt, att berörde makt borde göras oberoende af
vid offentlig sammankomst yppade förhållanden; men en dylik makt vore oför
enlig
med friheten. Missbrukas densamma, må den inskränkas; men inskränkningen
får icke bero på ett be/aradt,- utan på ett ädagalagdl missbruk. Endast
derigenom kan dess befogenhet bedömas; och endast derigenom undvikes skenet
af godtycke.
Motiverna till hvad Utskottet i öfrigt föreslagit äro af innehållet uppenbara.
Utskottet' har sökt angifva gränsorna för det enskilda religiösa lifvets
yttringar, sä inom, som utom familjen. Det är först då det träder utom detta
fridlysta område, sorn detsamma blir föremål för lagstiftningen, den der dock ej
får hämma friheten, utan endast har att förekomma missbruket.
Skulle det förslag Utskottet 1111 framlägger varda upphöjdt till lag, förfalla
1762 och 1837 årens ofvanåberopade författningar, angående hemställan
till Jiistitiae-Kanslern, innan åtal efter 1726 års Konventikel-plakat får ega rum,
till sin verkan. Loiligheten af en sammankomst skulle nemligen icke komma
att bero af de förhållanden, sorn föranledt föreskriften om berörde hemställan;
och då de öfverträdelser, som, efter förslaget, kunna åtalas, blott bestå i underBih.
lill R. st. Prat. 1853 & 1S54. 7 Sami. 1 Afd. 16 Haft. 2
10
Lag-Ulskollcts Betänkande, jY:o 34.
låtenhet af gifna ordnings-stadganden, är en hemställan af berörde beskaffenhet
sa väl onödig, som olämplig.
I
I afseende på förbrytelser i öfrigt, de må bestå i spridande af villfarelser
eller andra lagstridiga handlingar, som kunna vid religiös sammankomst tima.
tillhör det ej ifrågaställde författning att förordna. Derom gäller hvad förut stadgadt
är; men för tydligheten har Utskottet sökt utmärka detta i förslagets 8 §.
Efter denna i korthet framställda redogörelse för Utskottets förslag, till
styrkes
vördsamt att Rikets Ständer måtte för sin del besluta en så lydande
Författning■
Med upphäfvande af Kongl. Maj:ts förnyade plakat
och Förbud den 12 Januari 1726, angående de olo/liga
sammankomster, hvilka uti enskilda hus till cn särskild och.
enkannerlig Guds tj eris ts för ätt ande anställas, samt deras
straff, som dermed beträdas, upplifvadt genom Kongl. Brefvet
den 2 Maj, 1751 samt undanrödj ande af Kongl. Brefvet
den 15 December 1762 och Kongl. Cirkuläret den
30 Januari '1637, angående lagsökningar i religionsmål,
som äro af grannlaga beskaffenhet, stadgas sorn föijer:
§• 1.
Den Kristliga husandakten må fritt utöfvas.
§• 2.
Vilja eljest medlemmar af den Evangeliskt Lutherska
bekännelsen för gemensam andaktsöfning, under
annan än vederbörande Prästerskaps omedelbara
ledning, sammankomma, det vare dem ej förment. Om
tid och ställe för sammankomsten bör dock anmälan
göras hos Pastor i deri församling, hvarest sammankomsten
hållas skall, samt den myndighet, hvarom sägs
i 8 §. af Kongl. Förordningen den 6 Februari 1849,
sä långt förut, alt de kunna vid tillf ället vara tillstädes,
der sä nödigt aktas. Ej må någon föranstalta dylik
Lag-Ulsköllels Betänkande, JV.o 34.
It
sammankomst eller dertill upplåta plats i annan församling,
än den, till hvilken han hörer.
§• 3.
\
Sådan sammankomst, sorn i 2 §. sagd är, må ej
hållas å lid, då offentlig Gudstjenst i församlingen förrättas;
dock sker härigenom ej någon ändring i hvad för
vissa orter särskildt kan vara förordnadt och medgifvet.
%■ 4-
Finner Pastor, vid sammankomst, irrlära förkunnas
eller annan oordning i kyrkligt hänseende ega rum, och
förmår han icke genom undervisning och förmaning sådant
afböja, då må han sammankomstens upplösning påbjuda.
Företages eljest något, som emot lag stridande är eller
allmän ordning störer, gälle hvad i 8 §. af Kongl. Förordningen
den 6 Februari 1849 stadgas.
§• 5-
Hafva de förhållanden, på grund af hvilka Pastor
sammankomst upplöst eller upplösa egt, varit af betänkligare
art; må haji och tills vidare förbjuda sammankomsts
hållande inom församlingen.
Ar Pastor, då efter 2 §. anmälan sker om lid för
tillämnad sammankomst, af förut utsatt embets-förrättning
hindrad att sammankomsten bivista, vare han likaledes
berättigad att sammankomstens hållande å den tid
förbjuda.
Klagan öfver Pastors förbud i dessa fall må i. vanlig
ordning hos vederbörande Domkapitel förås.
§. 6.
Hålles sådan sammankomst nu sagd är, innan anmälan.
derom efter 2 §. bevisligen skett, bote den, som
12
Lag-Utskottets lielänkande, A';o 34.
sammankomsten föranstaltat, .v« oc£ ilen, som dertill upplåtit
plats, från 25 till och med 100 R:dr.
Sker det å tid, som i 5 §. sägs, eller hålles sammankomst,
oaktadt Pastor den förbjudit, vare den, som
föranstaltat, sä ock den, sorn upplåtit plats, förfallen till
böter frän tvä till och med femhundra R:dr.
Fortsättes sammankomst, sedan Pastor upplösning
deraf påbjudit, böle hvar och en af devi, sorn i forsättningen
deltagit, frän 10 lill och med 100 Hulr.
§-7.
Böter, sorn efter denna författning äulömas, gånge
till treskiftes, efter thy i 52 Kap. / §. Rättegängs-Balken
sägs. Den, sorn ej orkar böta, skall i stället undergå
motsvarande fängelse vid vatten och bröd.
§• 8.
Ofverträdelser af den i G § sagda art tillhöra allmän
åklagares beifran. Begås annan förbrytelse, gånge så,
sorn i hvarje fall särskildt stadgadt är.
Stockholm den 30 Maj 1854.
Bese r v a tio n c r:
af Herr Friherre Posse, J. A. Det är egentligen tvänne hufvudsakliga fel, sorn
synas mig vidlåda Kongl, plakatet af den 12 Januari 1726: det ena, att sammankomster
för gemensamma andaktsöfningar, under andra'än vederbörande Presterskaps
ledning, äro i och för sig sjelfva förbjudna, äfven om dervid något
emot vår kyrkas lära eller ordning stridande icke förekommer; det andra, att kännetecknen
på dylika förbjudna sammankomster äro obestämda, hvaraf uppkommit
en vacklande och godtycklig lagskipning. Härifrån härleder sig en ovisshet uti
den allmänna meningen om hvad som är förbjuden konventikel och hvad sorn
bör anses för af lagen tillåten och anbefalld husandakt; så att en skugga aflag
-
Lag-Utskotlcls Uttänkande, N*o 34.
13
stridighet fallit på den sednare. Genom Lag-Utskottets nu framlagda förslag
har det första felet blifvit fullkomligen undanröjd t, och den vigtiga grundsats uttalad,
att först då, när vid en sammankomst borgerlig eller kyrklig oordningförefallit,
sammankomsten kan upplösas och förbjudas. I afseende åter på den
andra omständigheten, synes mig uppgiften icke blifvit på ett tillfredsställande sätt
löst. Efter många fruktlösa försök att uppdraga en bestämd gränslinea emellan
den fridlysta husandakten och de sammankomster, hvilka borde stå under de
kyrkliga och borgerliga myndigheternas kontrollerande uppsigt, syntes Utskottets
Hesta medlemmar slutligen stadna i den mening, att dessa sistnämnde sammankomster
borde hänföras till dem, som omförmälas i Kongl. Förordningen den 6
Februari 1849, §. 8, Då nemligen, genom denna författning, det blifvit menighet
tillåtet att i borgerliga angelägenheter sammankomma till öfverläggning om mål
eller ärende, som menighet rörer, endast en anmälan derom förut skedde hos
vederbörande myndighet, så ansågos dylika sammankomster för religiösa ändamål
äfven böra vara underkastade likartade kontroller; och då dessa sammankomster
kallades »menighets-sammankomster» d. v. s. hade en offentlig.karakter så ansågman,
att endast de andaktsöfningar, som hade detta sistnämnda kännemärke, borde
vara underkastade föreslagne kontroller; hvaremot alla andra sammankomster föllo
inom familjens och det enskilda lifvets fridlysta område. Då likväl Utskottets
flesta ledamöter vid slutlig votering borttogo den sålunda föreslagna skarpt uppdragna
gränslinien emellan' husandakt och offentlig sammankomst, så har man
återfallit uti den gamla begreppsförvirringen, hvarigenom följden, om detta förslag
godkännes, måste blifva, att en osäker, skiftande praxis skall utbilda sig,
och hvar och en sväfva i ovisshet om hvad som anses för husandakt eller dylik
sammankomst, hvarom tillförene anmälan bör ega rnm.
Med ättledning häraf och då uti det ursprungligen uppgjorda förslaget några
tillägg och ändringar blifvit gjorda, hvilka af mig icke kunna godkännas,
får jag reservationsvis bifoga följande ändringar i Utskottets förslag:
Uti 2 §. första punkten tillägges löre »sammankomma» ordet offentligen.
Uti 5 §. utgår 2:dra momentet; i följd hvaraf 3:dje punkten skulle erhålla
följande lydelse: »klagan deröfver må- i vanlig ordning hos vederbörande
Domkapitel föras».
Uti 6 §.2 mom, i slutet: »förfallen till böter från ett till trehundrade
riksdaler».
Af Herr von Hartmansdorff, A. E. Emot det förslag till förklaring utaf
Kongl. Plakatet den 12 Januari 1726, hvilket Lag-Utskottet afgifvit, får jag på
nedan anförde grunder mig reservera.
u
Lag-Utskottets Betänkande, S:o 34.
I allmänhet synes det mig mindre lämpligt att förutsätta det andra sammanträden
för gemensam andaktsöfning äro behöflige eller gagnelige, än den Kristliga
husandakten och den offentliga Gudstjensten, Den förra kan bäst tillfredsställa
den enskildes behof och längtan, att gemensamt med sina närmaste åkalla
Gud och anförtro sig ät Hans nåd, hvartill ock det så mycket klandrade Konvcntikel-plakatet
i sin första afdelning på det varmaste och innerligaste uppmanar
hvar och én. Den sednare deremot eller den offentliga Gudstjensten bör i
en vidsträcktare men samfäld krets förena dem, hvilka Guds försyn i timligt afseende
satt i närmare beröring med hvarandra, för att i Herrans hus samla dem
till gemensam tillbedjan, till styrka för deras tro och deras inbördes kärlek.
Skulle det ickedestomindre befinnas, att desse andaktsstunder icke äro
tillräcklige för någon större eller mindre menighets andliga behof, må då den
menighet tillkännagifva sådant med verkliga skäl hos församlingens Pastor, så
lärer en samvetsgrann sådan ej försumma, att, så vidt hans krafter medgifva,
föranstalta om de befintliga behofvens afhjelpande, medelst sammanträden för
Guds ords läsande och förklarande samt hvilka Pastor då leder och ordnar.
Det har derföre alltid synts mig rigtigast samt för vår Evangelisk Lu
therskakyrkas
bestånd oundgängligen nödigt, att ingen annan än församlingarnes
Lärare medgifves att föranstalta om slike andaktsöfningar, de må dervid sjelfve
vara ledare eller lemna uppdrag dertill åt andra; likväl och om man skulle anse
tid och omständigheter fordra en eftergift i detta fall åt det, både i tal och
skrift så mycket framhållne och omordade andliga behofvet, så torde sådant
lämpligast ske dymedelst, att anmälan hos vederbörande Pastor om en slik andaktsöfning
alltid göres och hans tillstånd inheintas innan den får eg a rum; i
thy det ligger, enligt mitt förmenande, stor magt uppå, att Pastor erhåller kännedom
om att ett sådant andligt behof inom hans församling förefinnes, på det
han må kunna undersöka detsamma och, derest det befinnes giltigt, lemna sitt
tillstånd till särskilda andaktsöfningar,' de der alltid både böra och skola följas
af Pastors oaflåtliga uppmärksamhet, på det att icke villomeningar dervid ina
uppkomma och sedermera sprida sig inom församlingen. Att återigen pröfva
den till en slik andaktsöfnings hållande, anmälande personens lämplighet är väl,
ingen närmare om ock mera behörig till än Pastor, och derest 'han skulle finna
motsatsen, må väl ingen förtänka Pastor, om han vägrar sitt samtycke till den
ifrågaställde andaktsöfningen. — Ilar Pastor vägrat utan giltigt skal, så liirer väl
rättelse härutinnan, som i andra fall, kunna hos vederbörande Domkapitel sökas
och erhållas.
I stället att sålunda förfara, har Utskottets majoritet ställt konventiklarne
eller sammankomster för andaktsöfningar under Kongl. Förordningen den 0 Fe
-
Lag-Utskotlels Betänkande, N:o 34.
15
bruari 1849, angående uppror och menigheters sammankomster, samt stadgat,
att allenast en anmälan, af hvem som helst inom församlingen, till Pastor om
andaktsöfnings hållande vore tillräckligt, för att den skall få ega rum, hvaremot
vägran härtill först kan komma i fråga, sedan oordning i kyrkligt hänseende
förelupit.
Det torde då vara för sent att hämma det' onda och afstyra den förvillelse,
sorn möjligen redan bemäktigat sig folkets sinnen, och tilläfventyrs äfven
hunnit vålla kallsinnighet emellan lärare och åhörare.
Jag befarar storligen att man genom att göra konventiklarne fria, beroende
allenast af den fria, oftast missförstådda viljan hos hvarje församlings-medlem,
råkat in på en afväg, som leder till kyrkans upplösning och skiljande från
Staten, i stället för bådas sammanhållning och närmare förening.
Det på så många orter i vårt fädernesland. öfverklagade läseriet, får, derest
Lag-Utskottets förslag vinner Rikets Höglofliga Ständers bifall, fri verkningskrets;
hvadan det icke torde komma att dröja länge förrän särskilda församlingar bilda
sig med vexande anspråk på erkännande af Stats-inakterne. Svenska Stats-kyrkans
bestånd är derigenom äfventyradt och dess obestånd möjligen i en icke aflägsen framtid
orsakadt; och blifver det, utan tvifvel, sedermera för sent att till enhet återbringa hvad
lättrogenheten och undfallenheten å ena samt läseriet och fanatismen å andra sidan
splittrat och sönderbrutit. För varm vän af vår Stats-hyrka att härtill lemna min
röst, protesterar jag tvärtom häremot i den religions namn, hvars frihet och utveckling
man velat befordra, samt fritager mig från följderna af det mindre betänksamma
steg Utskottet, efter hvad mig synes, i detta fall tagit; och Bör jag
slutligen icke lemna oanmärkt, det jag, derest någon förklaring af eller ändring
i det ifrågavarande Konventikel-plakatet skulle af Rikets Ständer anses erforderlig,
hvilket väl de manga motionerna i ämnet och de religiösa rörelserna i landet
synas utvisa, instämmer i det förslag härtill, Herr Professoren Bring fogat
vid sin reservation, enär jag anser detsamma vara för vår Evangeliskt Lutherska
Stats-kyrkas bestånd mera betryggande, än det förslag Utskottet framlagt..
Af Herr Carleson, L. Den isynnerhet på sednare tid ofta öfverklagade
författning, sorn vanligen benämnes Konventikel-plakatet, hvilar på samma religiöstpolitiska
grund, som det till 1 kap. 3 § Missgernings-Balken från 2 § i 1G86
ars kyrkolag öfverförde lagbud, och har dermed samma oskiljaktiga sammanhang,
som följd med grund. Då Staten tog sig rätt att derifrån utdrifva hvarje
medlem deraf, som, med frånträdande af Stats-kyrkans former, tillät sig att dyrka
Gud på annat sätt än denna kyrka erkände såsom det rätta, så uppkom äfven
16
Lag-Ulskotlels Ilelänliandc, N:o 34.
en skyldighet för Staten att, så vidt i hennes förmåga stod, afvärja hvarje anledning
till affall från Stats-kyrkan, och härifrån leder, utom andra lagar och
författningar, jemväl Konventikel-plakatet sitt ursprung, hvarmed det fullkomligen
harmonierar. Inom mig nödgas jag djupt beklaga att en, efter mitt omdöme, så
förnuftsvidrig och emot Kristendomens anda stridande lag, som 3 § i 1 kap.
Missgernings-Balken, ännu kan gälla; men, så länge man underkastar sig en sådan
lag, mäste man äfven fördraga följderna deraf, och då jag af denna orsak
anser mig för närvarande böra afstyrka hvarje mot grunderna i nu gällande
Konventikel-plakat stridande ändring af detsamma, nödgas jag likaledes afstyrka
bifall till den, som nu blifvit af Utskottet föreslagen.
Af Herr Professoren Nordström, ./. J■ Uti förslagets 1 :sta § rörande husandakten
fanns i den först uppsatta redaktionen ett förklarande af innehåll, att
utom husfolket äfven familjens umgängesvänner kunde i en sådan andaktsöfning
fritt få taga del, men hvilket vid förslagets slutliga granskning uteslöts. Detta
uteslutande kan jag för min del ej godkänna. Ett sådant .förklarande var i min
tanke nödigt, ej allenast emedan det till sin rättsgrund ligger inom husfridens
område, utan än mer, emedan det utgjorde en för tillämpningen behöflig anvisning
på den gräns, der husandaktens fria utöfning skulle upphöra och iakttagandet
af de för anställande af större sammankomster för gemensam andakt föreskrifna
vilkor blifva en skyldighet. Sammankomst af det sednare slaget var
dessutom i den först bordlagda redaktionen betecknad med ordet offentlig, och
då äfv'en detta ord sedermera borttogs, synes ett nytt skäl derigenom hafva tillkommit
för bibehållande af ofvannämnda, nu från l:sta § uteslutna, mening. Då
förslagets ändamål är att gå det religiösa lifvets fordringar till mötes med en
större frihet för gemensam andaktsöfning, än hittills varit beviljad, utan att likväl
eftergifva något af den ordning, hvarigenom kyrkan söker upprätthålla siri
enhet i tro och Gudstjenst, synes det mig att förslaget i mera bestämda uttryck,
än sorn nu skett, bordt framställa denna sin grundtanke, och får jag derföre i
nämnda afseenden här nedlägga min reservation, med den anmärkning, att jagförst
mot slutet af frågans behandling inom Utskottet i densamma deltagit.
Uti denna reservation instämde Herr Prosten Malander.
Af Herr Professor Bring. ”Mot det förslag, sorn Höglofliga Lag-Utskottet
i förevarande .Betänkande framlagt, måste jag på det kraftigaste mig reservera.
Lika villigt jag med Utskottets pluralitet instämmer deruti, att ”andra inskränkningar
ej böra i religiöst hänseende tolereras, än de som äro nödiga till före
kommande
af samhället upplösande oordningar,v lika innerligt är jag öfvertygad
derom.
Lag-llsUollelt Uttänkande, .\:o 34. 17
derom, att inför en lagstiftande församling aldrig borde framläggas ett lagförslag,
hvarigenom, om det antoges, »samhällsupplösande oordningar” skulle .blifva legaliserade.
Och till ett sådant mål leder dock, ehuru mot Utskottets afsigt, det
här ifrågavarande förslaget. Genom dess antagande skulle nemligen ingenting
mindre, än Svenska presterskapets hela ställning i och till församlingen blifva
förändrad och såmedelst också sjelfva grundvalarne för hela vår kyrkliga ordning
blifva rubbade. Hela vår kyrkliga ordning hvilar på grundsatsen, att Nådemedlens.
Ordets och Sakramenternas förvaltning i församlingen är, i kraft af gudomlig
instiftelse, åt prediko-embetet anförtrodd, och att det således är detta embetes
heliga pligt och rättighet att sörja och ansvara så väl derföre att ordet offentligen
blifver rätt lärdt, sorn derföre, att Sakramenterna blifva rätt utdelade. Pär
deremot hädanefter, såsom Utskottet föreslår, hvem som behagar, •— lian må
vara huru oskicklig och huru obepröfvad som helst. — samla större eller mindre
delar af menigheter omkring sig och för dem utlägga Guds ord, och har det ordentliga
Presterskapet ingen rätt att förhindra sådana sjelfkallade lärares verksamhet,
så länge desse blott äro försigtiga nog att icke predika uppenbara irrläror
och att för öfrigt vid de sammankomster, de låta anställa, någorlunda upprätthålla
det utvärtes skicket; då kunna presterna ej heller längre ansvara för
det sätt, hvarpå den åt dem anförtrodda hjorden varder andeligen bespisad, och
herda-embetet är således med detsamma sä godt som ryckt ur deras händer, för
att stycketals utdelas åt de hvarandra skyndsamt efterträdande, till ordets rätta
förkunnande oduglige, ledare, kring hvilka dagens vindar tillfälligtvis kunna samla
de förskingrade menigheterna. År det tillstånd, som på denna väg inträder i
kyrkan, icke detsamma som kyrkans upplösning, så bekänner jag, att jag hvarken
förmår inse hvad kyrka eller hvad upplösning vill säga.
Grundtanken i 1T2G års s. k. Konventikel-plakat, att nemligen lekmännens
verksamhet medelst ordets förkunnande i församlingen är otillbörlig, sä vidt
som denna verksamhet koordineras med prediko-embetets och gör sig af predikoembetet
oberoende — denna tanke kan vår kyrka icke uppgifva, utan att med detsamma
uppgifva sig sjelf. Genom ett strängt vidhållande af den tanken, och
genom att sålunda låta prediko-embetet icke blott bortvisa irrlärare, utan ock
pa förhand pröfva alla dem, hvilka vilja uppträda såsom andeliga ledare i församlingen,
gör kyrkan sig ingalunda skyldig till ett ingrepp uti någon sina medlemmars
”rättighet"1; utan kyrkan sätter sig i sjelfva verket derigenom blott
emot ”missbruket” af en rättighet. Kyrkan vill derigenom blott förhindra sina
medlemmar att på sådant sätt missbruka deras Kristliga rätt att verka för Guds
rike, att de vid utöfningen af denna rätt skulle gå utom sin kallelses gränser
och såmedelst göra sig skyldige till att, efter Aposfelens ord. Iida såsom den
Hill. till 11. St. Prat. 1853 & t Sä i. 7 Sami 1 Afd. IV Hafi 3
18
Lag-L'iskollets Betänkande, .Y.o 3 i.
der träder in i en annans embete (1 Petr. 4: 15).—;Men af allt detta foijer dock
ingalunda, att sjelfva Konventi kel-plakatet nödvändigt skulle behöfva bibehållas.
Tvärtom anser jag dess förändring, särskildt under nuvarande tidsförhållanden,
vara en af vår kyrkas vigtigare angelägenheter. Icke blott äro åtskillige af dess
stadganden numera olämpliga och oanvändbara, utan plakatet lider ock af den
större brist, som redan 1823 års Preste-Stånd deruti anmärkte, att det nemligen
i sjelfva hufvudpunkten är blott negativt, sä att »'alla särskilda religions-sammankomster»
deraf synas vara förbudna. Ett så beskaffad t allmänt förbud kan
dock näppeligen ens hafva varit åsyftadt, ännu mindre kan det vara rättmätigt
och aldraminst kan det i våra dagar hållas i helgd. Behofvct af särskilda sammankomster
för andaktsöfning är nu en gång i vissa delar af vår kyrka så starkt
och äfven lekmännens verksamhet dervid så önskad, ja under särskilda förhållanden
så erforderlig, att ett absolut förbud hädanefter knappt kan undgå att
verka trots mot lagen och sålunda på indirekt väg framkalla samma upplösning,
som Lag-Utskottets nu föreslagna författning, i min tanka, direkte skulle
åstadkomma. Det kommer alltså härvid deruppå än, att den ifrågavarande
friare verksamheten i församlingen hvarken förqvälVes eller lemnäs åt sig sjelf,
utan inorganiseras i kyrkans bestående ordning derigenom att dess ledning
iifverlemnäs ät det lill kyrbans tjenst\ invigda embetet. På detta sätt skall
denna verksamhet, genom Guds nåd, kunna blifva välsignelserik för kyrkan, dä
den deremot i hvarje annat fall måste blifva förstörande.
På grund häraf har jag, såsom ledamot i Lag-Utskottet, ansett mig böra
yrka, att Utskottet mätte hemställa,
det Rikets Ständer, med ändring af Kongl. Plakatet af den
12 Januari 1720, för deras del ville besluta utfärdandet af
en sä lydande författning:
§ 1-
1 lus-andakt. må, såsom hittills, fritt u/öfvas af föraldrar
och husfader med deras barn, anhöngd %och tjenste
foll;. Genom förmaning och efterdöme skall prester
sbapet
med ali flit dertill uppmuntra.
Visar sig, inom någon församling, behof af flera
sammankomster till andab(söfning, än de enligt allmän
Lag-Vlskotlels Betänkande, N:o Si.
19
ordning öfliga, sä tillhör det församlingens kyrkoherde,
pä grund af hans embete. att seba pä ändamålsenligt sätt
tillfredsställa detta behof. Och böra derföre de församtings-med/emmar.
sorn önska sådana särskilda sammanboms
ler, denna sin Önskan hos kyrkoherden anmäla.
§ 3.
Skulle omständighelerne dertill föranleda, må kyrkoherde
bunna tillåta lekman, som för gudsfruktan och utmärkt
K ris lendoms-kunskap af honom tillförlitligen blind
är. att vid sammankomst för andaktsöfning utom kyrkan
rara ledare.
§ V
Olifver sammankomst under lekmans ledning, på
sätt i 5 § sägs, ej blott en eller annan gång i församlingen
hållen utan ock oftare förnyad, skalf anmälan derom
göras, så väl af kyrkoherden hos vederbörande Kontraktsprost,
sorn af Kontraktsprosten genom cm bets-utlåtande
bos Domkapitlet. Och ege sedermera Domkapitlet
att, med afseende på de fortsatta sammankomsterna, vidtaga
de åtgärder, som af förhållandena kunna vara eller
blifva påkallade.
§ 5.
Den som ulan anmälan hos vederbörande kyrkoherde
eller ock mot kyrkoherdes eller Domkapitels förbud upplåter
plats för sammankomst till andaktsöfning eller dervid
uppträder såsom ledare. .bote första gången från 50
lill 100. andra gången fran 100 lill 200 och sedermera
hvarje gång från 200 till 400 R:dr B:ko.
§ G.
A tal mot de förbrytelser, sorn i 5 § omtalas, nu\
cj ega rum. förrän de kyrkliga myndigheterna genom alla
lämphga. för deras embets-verksamhet tillgängliga, medel,
20
La g-Vith iltrls Betänkande, '\:o 34.
stikt tillrättavisa de felande och återställa ordningen inom
församlingen, samt Honungens Juslitiw-li ansler derefter
om i;talet furordnat.
Ilar vid sammankomst, hvarom denna författning
handlar, vilse farande tiira blifvit utspridd eller annat brott
mot samhällets lagar förefallit gange då såsom särskildt
stadgadt är.»
Af Herr risker. »Inom Svenska kyrkan liar nian. synnerligast under de
sednare åren, förnummit ropet om ett behof af det »ändliga lilvets friare verksamhet".
Samtidigt härmed har det icke kunnat undgå en allmännare uppmärk-1
samhet, att lekmän i vårt Iand börjat iner och mer befatta sig med religionsföredrag.
Ordet samvetstvång har mer och mindre öppet blifvit uttaladt. för att
lids allmänheten ingjuta föreställningen, att ett sådant tvång verkligen funnes i
Sverige. I samma män den friare ändliga verksamheten tilltagit, har ock försports
en viss andelig oro, som småningom utbredt sig och tyckes vilja hota
med utbrottet af en storin. Det i lagen qvarstående, nästan förgätna landsför
visnings-straffet
har i religionsmål åter blifvit tillämpad t. På detta sätt har ropet
0111 samvetstvång framkallat ropet om religions—förföljelse. De sä kallade
iäsarne, sorn tagit våra religiösa angelägenheter om hand, hafva lyckats att fä
en del af Presterskapet till bundsförvandt. Det till andligt svärmeri alltmer utbildade
frihets-begreppet yrkar enständigt att få göra sig gällande. Den gamla
kyrkans bestånd hotas. Man påyrkar att få en dissenter-lag. Man vill en eller
flera kyrkor inom kyrkan eller åtminstone att få skrifva lagar för denna. Man
vill andra läroböcker, andra ritualer. Man tyckes knapt veta hvad man vill.
Men om allt detta skola Iäsarne i sinom tid nog draga försorg. Så har det
»ändliga lifvets friare verksamhet» blifvit ett väktare-rop lör dagen, hvars röst
icke saknat gensvar inom det Ilöglofl. Lag-Utskottet.
Finnes väl i Sverige något egentligt samvetstvång? Får ej en hvar fritt
liisa och tänka hvad han kan och vill? Hvem hindrar honom att, för sin egen
uppfattning af de himmelska sanningarne, antaga de troS-satser, sorn öfverensstämma
med hans förtröstan i lifvet, hans förhoppning i döden? Härutinnan kan
icke existera något samvetstvång i detta ords egentliga mening. Den borgerliga
ordningen fordrar likväl, att denna frihet regelbindes så, att den icke blifver
stötande flir andras känsla eller störande för samhällets väl. Det är en sak, att
inom sig i en eller flera delar hysa skiljaktiga åsigter fran kyrkans allmänna
Lag LlskMtls Uttänkande, \:a 34.
21
lära. en annan sak att predika denna lära i offentliga kretsar och såmedelst
sprida den till allmän oro och förargelse. Häremot skola väl förslagets anhängare
invända, att hvarje så beskaffad afvikelse är att betrakta såsom en irrlära,
hvilken ej får offentligt afhandla». Men ordets makt skall nog linna utvägar att
beherrska lagens. Det Iekmanna-presterskap, som uppträder i öfvertygelse!! 0111
sin läras vigtighet, är säkert icke sinnadt att ställa sina grundsatser i skuggan
för en tvängs-lag, derest Rikets Ständer gilla Utskottets tvetydiga dekret.
-Då medborgare, enligt lag, äro berättigade att fritt sammankomma, lör
att öfverlägga och meddela hvarandra sina tankar i vorldsliga angelägenheter,
kan förbudet emot en sådan frihet, då fråga är 0111 andliga ämnen — enligt
Utskottets mening — svårligen försvaras.» Hittills har man likväl föreställt sig,
att den heliga bok. sorn kallas Bibel, borde vara fridlyst frän ali offentlig tydning
af den förstkommande. Man har ansett dess innehåll alltför vigtigt och i
mångå fall alltför svärlättligt, flör att sålunda lemnäs till spillo åt svärmiska
lidelser. Man har velat förbehålla dess tolkning åt de män, sorn företrädesvis
helgat sitt lif ät studiet af menniskoandens högsta frågor, utan att man hittills
ansett sig böra ifrågasätta deras behof af något fremmande biträde. Man har
ställt lifvets bok öfver diskussionen i verldslig» angelägenheter. Man har aktat
sig att inblanda henne deri, för att, icke äfventyra hennes utomordentligt stora
värde och betydelse. Man har trott, att de verldslig» små bestyren borde mätas
efter andra grunder än det högsta, det heligaste i lifvet. För en grundsats, hvars
giltighet blott är skenbar, hyser man dock 1111 ingen betänklighet att gifva både
Bibeln och tempeltjensten till pris ät ett nytt prestadöme. hvars välmening man
kan berömma i dag, men hvars afsigter man icke känner i morgon.
Inom den borgerliga ordningen har allt sin tid och sin plats. Det aldolina
regel, som konstituerar begreppet af lagbunden frihet. Hvad man i detta
läll eftergifver äf konsideration åt en sjuklig tendens inom det andliga lifvets
område, sätter kyrkan och med henne den borgerliga .samfundsordningen i lära.
Utskottet har ej heller »kunnat förbise hurusom sakens natur påkallat ytterligare
försigtighetsmått vid de religiösa sammankomsterna». Fastän detta yttrande
strider emot den förut antagna grundsatsen, att »ingen annan inskränkning må
linnas i religiöst än i borgerligt hänseende», bör dock ej förbises, ätt Utskottet
i ordningens intresse ställt de offentliga sammankomsterna för gemensam andaktsöfning
under Polisihaktens kontroll. Huruvida detta förfogande kan bidraga att
stärka andakten vid utöfning af »det andliga lifvets friare verksamhet» är en
fråga, sorn erfarenheten torde bäst besvara.
Uti Betänkandet har uppmärksamhet blifvit fästad å Kongl. Maj:ts yttrande
uti en tillämnad Nådig Proposition 0111 upphäfvande af Konventikel-plakatet och
22
Lag-Utskottets Uttänkande, A:o 34.
<lc stadganden, sorn i anledning deraf tillkommit. Detta yttrande hade, efter
mili åsigt, ej bordt lösryckas ur sitt sammanhang, för att tjena såsom motiv för
Utskottets förslag. Skillnaden emellan friheten att "genom husandakt söka uppbyggelse
i satin kristendom» oell Utskottets förslag att gifva en hvar frihet till
offentligt läroföredrag i andeliga ämnen är alltför påtaglig att icke kunna inses.
Den af Utskottet föreslagna polisuppsigt, är ej heller rätt väl förenlig med de försonande
åtgärder, Kongl. Majit ansett, lämpliga och Utskottets särskilda beslut att
i religionsmål bibehålla landsllykts-straffct är att anse såsom en faktisk vederläggning
af Kongl. Majits Nådiga yttrande i öfrigt.
Det låter sig ock svårligen förklara hvarföre Utskottet bibehållit landsförvisning
såsom straff för afvikelse och söndring från den rätta Evangeliska läran,
pä samma gång Utskottet öppnat vägen för separatisterna att sprida sina villomeningar.
Det kan väl tagas för afgjordt, att landsförvisning af ett och annat
hundratal, frän den bestående kyrkan söndrade kristne icke kan på alfvar ifrågakomma,
och att detta straff i lagstiftningen kommer att qvarstå blott såsom en
skuggbild, utan motsvarande betydelse i verkligheten. Om man deremot linge
antaga, att landsflykten blifvit bibehållen, för att i verkligheten tillämpas, — dä
förvandlas lagen till ett försåt, en snåra, sorn står illa tillsammans nied den beprisade
andliga friheten och de separatistiska rörelser, som deraf blifva en antaglig
följd.
Med de åsigter, Utskottet i sitt Betänkande utvecklat, hade det. varit följd—
rigtigt. att tillstyrka fullkomlig religionsfrihet, upphäfva landsflykts-straffet, föreslå
en dissenter-lag och tillåta separatisterna att bilda sjelfständiga församlingar med
egna lärare och kyrkobruk. Dessa församlingar hade då fått, tillfälle att, hvar
och en efter sitt behof, tillfredsställa »det andliga lifvets friare verksamhet".
Deri finnes åtminstone en grundsats. Men att inom den bestående kyrkan legalisera
söndringen, utan att våga uttala grundsatsen, är en halfmesyr, ett lörmedUngssträfvande,
som skall förvärra och förbittra, men icke hela det. onda.
t ' ‘
Det torde ock destohcldre kunna antagas, att läsareminoriteten inom vårt
land ännu icke mäktat ådagalägga behofvet af den andliga reformen, som Kongl.
Majit i sådant fall helt säkert icke underlåtit att i en så grannlaga och maktpåliggande
fråga till Rikets Ständer aflåta Nådig Proposition. Några enstaka
röster inom och utom representationen, hvilkas nit och välmening icke böra förblandas
med andra företeelser af svärmisk natur, skola emellertid aldrig förmå
mig att understödja ett förslag, hvarigenom religionens dyrbaraste sanningar, under
den förledande ytan af en missförstådd frihet, kunna äfventyra att gä förlorade.
lag Utskottets It c tänkande. \:n 34.
25
Då jag ’ på dessa grunder i det hela ogillat Utskottets Betänkande, vill
jag icke uppehålla mig vid de brister i öfrigt, som vid förslagets praktiska tillhimpning
lätt inses och till förvecklingar mäste föranleda.»
Af Herr JFahllund: »Ehuru jag uti Utskottets förslag måste erkänna ett
allvarligt bemödande att på lämpligt sätt liisa denna svåra och för samhället v istiga
fråga, anser jag dock att Utskottet uti detta sitt bemödande uti flera delar
misslyckats, hvarföre jag linner mig icke kunna biträda Utskottets Betänkande.
Det förslag Herr Professoren Bring fogat vid sin reservation synes mig, om icke
i allo tilllredsställande, dock i flere hänseenden ega företräde framför Utskottets
förslag, och får jag derföre förena mig med Herr Professoren Bring i det utaf
honom uppgjorda förslag.»
Af Herr // atterberg: »Fastän jag icke ämnar reservera mig ernof det
hufvudsakliga slut, hvari Utskottet stadnat, har jag likväl, med afseende å ämnets
vigt och de motiver, som hos mig legat till grund för anslutandet till förslaget,
samt en skiljaktig mening i en af detaljfrågorna, velat nämna ett par ord.
Ehuru det är min tanka, att intet samvetstvång tinnes i vår statskyrka;
ehuru jag tror, att det andliga behofvet kan och bör blifva fullt tillfred.sställdt
genom vår kyrkas hittills varande resurser: den offentliga Gudstjensten med Sakramenten,
den husliga andakten och den andakt, som motionärerne tyckas hafva
alldeles uteslutit, — den isolerade, konventikel-lösa, den törhända mest djupgående
af dem alla; -j— sa har dock det förfall, hvari religiösa lifvet sägs betinna
sig till följd af Zions murars högre och lägre väktares allt för myckna inblandning
i den verldsliga maktens bestyr och det deraf nu så kännbara behofvet af
lekmäns inblandning i det andliga ståndets andliga funktioner, föranledt mig att
instämma med Utskottets pluralitet.
Om, att tala ur politisk synpunkt, Utskottets förslag blir lag, skall det
snart visa sig, om det är antingen ett framåtskridande i Evangelii anda eller ett
återgående till samvetstvångets och absurditetens dagar, sorn vigilerat i det andliga
behofvets namn; och om det sednare skulle bli resultatet — hvad värre då,
;in att en ny lagstiftning, stödd pä erfarenhetens grund, reser sig upp med hela
kraften af sundt förstånd och rättskaffens tro. — Om, att tala ur religiös synpunkt,
ifall sådant redan nu må tillåtas en lekman, förslaget blir lag, så skola
först och främst de fromma i landet finna sig dermed belåtna. De komma icke
länge att gå i orostiftares ledband, innan de draga sig undan till det Högsta
V äsendet, som ändå ingen fantast kan i längden tillfredsställande representera.
Men redan detta är en stor vinst. Det fordrades för dem en vacker tanke, en
2 i
Lag-Vtsknltels Betänkan le, N:o 31.
ljusets stråle, som loll på deras inre lif. Dernäst skola de starkare karaktererne
snart återvända från fanatism, om sådant skulle genom en lag i föreslagna syftningen,
till en början, uppväckas. De inse mycket väl, att nian icke alltid är
varm för det att man är het. De febersjukas tillstånd har lärt dem detta. —
De åter, som tillhöra en tredje kathegori och för hvilka Utskottet egentligen uppställt
sina straffbestämmelser, skulle i allt fall förblifva oroliga andar, alltjemt
inblåsande hatets och ofridens vindar i den befintliga statskyrkan. Redan hafva,
de förklarat denna kyrka krig. Det är möjligt, att hvilka koncessioner som helst
icke återställa freden; men de rättsimyge, som man vunnit genom den nu föreslagna
lagen, blifva lika många beväpnade, neutrala makter, som åtminstone icke
skola understödja rebellerne.
Derföre befarar jag intet ondt alls af en lag som denna; men då Utskottet
icke, velat definiera begreppet husandakt, för att icke lemna spelrum ät eludering,
har, efter min tanka. Utskottet deremot lemnat dels allmänheten dels domarena *
allt för liten ledning för bedömandet, i tvistiga fall, af hvad Utskottet först och
den möjliga lagen sedan förstår med husandakt. Under frågans behandling har
föreslagits en redaktion och med detsamma en definition i ungefär följande ordalag:
>'Den kristliga husandakt, sorn öfvas af husfolk och tillfälligtvis närvarande umgängesvänner.
vare fri; och förthy eger hvad nu stadgadt är ej tillämpning derpå.’?
Det är väl sannt att definitioner, i synnerhet pä begrep]), de der äro sä utsatta
för den praktiska handteringen sorn öfverträdelse!- af lagar, oftast blifva i viss
män misslyckade; men i en ny lagstiftning är dock någon ledning bättre än
ingen. Det är ordet »tillfälligtvis» sorn skulle kunna begagnas flir mera än hvad
som vore tillfälligtvis, å hvilket definitionen skulle hafva sin stötesten. Dock,
min afsigt är likväl nu uppnådd; ty genom denna relation kan man fä veta hvad
åtminstone Utskottet menar med husandakt; och om Stånden gilla den meningen,
hafva de öppet tillfälle att få den i lagen uttalad.a
N:o '15.
Lag-Vlskollels Betänkande, AT.o 33.
25
Ank. till Exp.-Utsk. d. 6 Juni 1854, kl. I e. m.
Betänkande, i anledning af väckte motioner om förklaring af hvad
/ kap• 3 § Missgernings-Balken innehåller angående gäckeri
med Sakramenten, eller stiftande af lag emot ett olofligt utdelande
deraf.
Efter hvad i Lag-Utskottets nästföregående Betänkande omförmäles, hafva
åtskillige af de så kallade läsarne, i anseende till missnöje med den anbefallda
handboken, företagit sig, bland annat, att utdela Nattvarden och förrätta Dop;
och det har äfven hufvudsakligen varit dessa öfverträdelser af den, i öfverensstämmelse
med vår troslära, här i Riket fastställda kyrkliga ordning, som under
sednare tiden föranlcdt allmänna åklagaremakten att uppträda.
Vid bedömande af öfverträdelsernas beskaffenhet hafva emedlertid olika
meningar inom lagskipningen gjort sig gällande. Då man nemligen, å ena sidan,
ansett desamma ej kunna betraktas annorlunda än såsom ett lättsinnigt gäckeri
med Sakramenten, samt derföre derå tillämpat stadgandet i 2 § af MissgerningsBalkens
1 kapitel, enligt hvilket den, som gör gäckeri med Sakramenten af
lättsinnighet, skall böta femtio daler, har man deremot, å den andra, förklarat
att, enär omförmälde handlingar icke skett för att gäckas eller af lättsinnighet,
utan haft sin grund i en verklig, om än förvillad inre öfvertygelse, åberopade
lagbudet ej vore tillämpligt, samt, i följd deraf och då annan lag i ämnet saknades,
frikänt de anklagade.' Hos högsta domaremakten har dock, enligt hvad
Utskottet erfarit, den förra meningen segrat. Dermed har frågan dock ej ansetts
vara nöjaktigt löst, utan är densamma gjord till föremål för nu församlade
Ständers ompröfvande af Herrar Spångberg och Henschen genom särskilda af
Vällofl. Borgare-Ståndet till Lag-Utskottets Utlåtande remitterade motioner.
Bih. till K. St. Prot. 1853 $ 1854. 7 Sami. 1 Afd. 16 Haft. 4
20
Lag-Vtskoltels Betänkande, N:o 33.
Då ifrågaställde handlingar vanligen egt ruin vid anställde läsare-konventiklar,
har, på sätt i Utskottets förenämnde Betänkande blifvit anmärkt, Herr
Spångberg, i sammanhang med yrkandet om upphäfvande af 1726 års Konventikels-plakat,
föreslagit att den, som utan att vara prest eller eljest dertill vunnit
behörigt tillstånd, beträdes med Sakramenternes utdelande, måtte första gången
inkallas till Konsistorium för att varnas, andra gången dömas till arbete i
fängelse under sex månader, samt tredje gången, såsom en för de mindre upplystas
samvetsfrid vådlig person, åläggas sådant arbete under sin återstående
lifstid; och det är den särskilda behandling, hvilken, efter Utskottets i Betänkandet
yttrade åsigt, detta förslag påkallar, som nu kommer att företagas.
I berörde förslag synes emedlertid vara förutsatt, som skulle 1 kapitlet
2 § Missgernings-Balken ej hafva tillämplighet på anmärkta förhållanden; och
denna mening har Herr Henschen uttryckligen uttalat. Han har nemligen yrkat,
att Rikets Ständer måtte för sin del besluta den förklaring,, att samma lagrum
ej bör tillämpas mot dem, som ingalunda af lättsinnighet, utan snarare af tungsinthet
och samvets-skrupler, sins emellan utdela Nattvarden, förrätta Dop eller
förehafva dylika religiösa handlingar, såsom icke i Svensk lag belagda med stral!;
hvarjemte Herr Henschen, under den diskussion inom Ståndet, hvartill hans framställning
gifvit anledning, förklarat att lian deri begagnat ordet tungsinthet för
att uttrycka motsatsen af lättsinnighet, helst erfarenheten skall hafva ådagalagt
att de, sorn, under åberopande af oftanämnde lagrum, blifvit för ifrågaställde
handlingar i sednare tider bötfälldc, vidtagit desamma med fullt allvar, kristlig
sinnesstämning samt en, till följd af deras tro, stadgad öfvertygelse om det rätta
derutinnan.
Ehvad grunden för dessa handlingar emedlertid varit, ehvad afsigt man
dermed haft, måste de likväl hänföras till betänkliga oordningar inom den Evangeliskt
Lutherska kyrkan, i synnerhet som de vigtigaste grundsatser, hvarpå denna
kyrka hvilar, dermed blifvit öfverträdda.
Såvidt den, som trotsar lagen, äfven kan anses gäcka densamma, torde
man ock, i saknad af annan lag, från 2 § af Missgernings-Balkens 1 kapittel
kunna hemta stöd för liandlingarnes bestraffande. Men det är likväl en ej oväsendtlig
skillnad emellan de lättsinnets och obetänksamhetens yttringar, som berörde
lagrum egentligen alser, och handlingar, hvilka med uppsåt företagas i trots
mot den i kyrkan fastställda ordning, och hvilka, i förevarande läll, äro at desto
brottsligare beskaffenhet, sorn derigenom uppenbaras ett förakt för denna ordning,
hvaraf i första rummet oro och förargelse inom församlingen äro att befara.
Lag-Utskottets Betänkande, Abo 33.
27
Om derföre Svensk lag ej nu skulle uttryckligen bestraffa dessa handlingar,
så är det af vigt att lagstiftaren uppträder.
Och på grund häraf får Utskottet, som följaktligen ej uti ifrågaställde
hänseende kan medgifva den strafflöshet, som Herr Henschen synes åsyfta,
deremot, med anledning af Herr Spångbergs förslag, vördsamt
tillstyrka
att Rikets Ständer för sin del måtte besluta en författning:
af följande innehåll:
Den, sorn, utan att vara prest, i annat fall än särskildt
medgifvet är, utdelar Sakramenten, bote Etthundra
Riksdaler; och vare hvar och en, sorn af sådan person
emottager den heliga Nattvarden, förfallen att böta Sexton
Riksdaler tre (tolva skillingar.
Stockholm den 31 Maj 1854.
Reservationer:
al Herr Friherre Posse: »Missgernings-Balkens 1 kap. 2 § synes mig vara tydlig
och klar, så att det der omförmälde straff för gäckeri med Sakramenten icke
borde kunna tillämjpas i andra fall än dem ordet gäckeri efter sin egentliga och
allmänt antagna betygelse innebär. Detta oaktadt anser jag icke något särskildt
straff böra utsättas för de händelser ifrågavarande motioner åsyfta Då nemligen
dessa kyrkliga oordningar liärledt sig deraf att bruket af den äldre handboken i
vissa undantagsfall icke blifvit medgifven, och en i denna syftning vid Riksdagen
väckt motion borde, enligt min åsigt, bifallas, hvarigenom' dessa oordningar
säkerligen skulle upphöra; så kan jag ej förorda något borgerligt straff för ifrågavarande
fall. Men skulle ock Svenska kyrkans närvarande representanter icke
vilja göra några eftergifvanden uti nu omrörde hänseenden, utan härutinnan, strängare
än Romersk-katholska kyrkan, fortfarande söka uppehålla en lithurgisk entormighet;
så synes mig i allt fall de,t icke rigtigt att härom stadga (in särskild
lag, utan härvid, med jernhård konseqvens, tillämpa Missgernings-Balkens
1 kap. 3 och 4 §§. Har nemligen den Svenska kyrkan antagit, att en yttre
lithurgisk enhet hörer till de vigtiga grundprinciper för kyrkans bestånd, hvilka
på allt sätt måste uppehållas, så följer ock deraf, att den som bryter emot en
lithurgisk föreskrift, genom denna handling uttalat en villfarande lärosats, hvilken
villfarelse" mäste bekämpas pä det i nämnde §§ föreskrifna sätt.»
:ii Herr Carleson,
28 Lag-Utikotlets Betänkande, N:o 3S.
af Herr Professoren Nordström, med förklarande, att han ej deltagit i Utskottets
förhandlingar angående det ämne förestående Betänkande omfattar;
af Herr Asker, med förklarande, att han funnit en särskild författning i ämnet
icke vara af behofvet påkallad.
STOCKHOLM, typografiska förknikgens boktryckeri,
Rättelser i Lag-U Iskottets Betänkande, i\:o 54 ■
.Sid. 12, r. 6 st.: från två till och med femhundra R:dr.
t.: från 200 till och med 500 R:dr.
r> 24 r 2 st.: sådant
/..: sådan
Hill till H. St. Brot. ISS3 Jr issi. 7 Samt. I Afd. Hofi.
STOCKHOLM. TYPOGRAFISKA FÖRENlNGJiKS BOKTRYCKERI, 1854.
Lag-Ulskollets Betänkande, JYs 56.
1
JIS 36.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 15 Juni 1854, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om lekmåns verksam
het
i Kyrkans tjenst.
Högvörd. Preste-Ståndet har infordrat Lag-Utskottets utlåtande öfver ett af
Herr Prosten Linnarsson till antagande framstäldt lagförslag, så lydande:
»Känner nägon en inre kallelse att förkunna Guds Ord, men saknar de kunskaper,
som fordras till presterlig ordination, anmäle sig hos Biskopen, hvilken
med honom anställe förhör i den Heliga Skrift, till utrönande så väl af klarheten
och redan i hans uppfattning som hans gåfva att utlägga Skriften till uppbyggelse.
Gifver han i dessa stycken tillfredsställande besked, och har han i öfrigt gjort sig
känd för en i allo rättskaffens och oförvitlig vandel; så må Biskopen tillåtelse till
Ordets förkunnande honom icke förvägra, utan honom dertill medelst händers påläggning
under bön och välsignelse inviga. Dock vare han förpligtad att ingenstädes
föredrag hålla, utan att församlingens tjenstgörande Pastor blifvit på förhand
underrättad både om tid och ort, samt aldrig under den allmänna Gudstjensten,
utan Pastors på särskilda skäl grundade begäran.»
»I stället för Biskop må ock Dom-Capitel eller myndighet, som för ändamålet
kan blifva särskildt förordnad, kunna sig anmälande lärare-biträden pröfva och
dem tillåtelse till Evangelii förkunnande meddela.»
»Då i en församling krafter finnas, som vilja och kunna låta sig använda i
den Christliga kärlekens tjenst, vare sig till lekamlig handräckning och hjelp, eller
till varning, förmaning, tröst, uppmuntran, undervisning eller hvad nyttigt och
helsosamt det vara må; så läte Pastor sig angeläget vara att med sådana personer
sätta sig i förbindelse, och skall han för ingen del kunna åtalas, för det han,
på sitt ansvar, dem till sina åhörares bästa begagnar.»
Efter hvad Herr Prosten anfört, är ändamålet med berörde förslag att införlifva
lekmanna-verksamheten i andliga mål med den presterliga. Det hade nemligen
funnits och funnos äfven lekmän med djup och lefvande kunskap i Guds Ord
samt vidsträckt andlig erfarenhet, hvilkas undervisning och uppmuntran varit af
tusende välsignad; och det vöre derföre hvarken rätt eller nyttigt att sätta en
bom för deras inflytande. Lekmanna-verksamheten i andligt hänseende kunde dessert».
lill R. st. Prot. 1853 & 1854. 7 Sami. 1 Afd. 18 Haft. 1
2
Lag-Ulskollels Betänkande, Jtä 56.
utom nu mera icke förhindras; men derföre vore det ock för den bestående Kyrkans
egen skull angeläget att på ett tillbörligt sätt söka ordna densamma, isynnerhet
som man ej kunde påstå, att preslerskapet räcker till för åhörares andliga
behof. Visserligen kunde det synas, som om de, hvilka tro sig äga några synnerliga
andans gåfvor samt i följd deraf ej kunna hålla sig tillbaka från att göra
intrång i prediko-embetet, äfven i föreskrifven ordning borde, söka blifva ordinerade;
men för en äldre person, som ej ägde annan kunskap än i Bibeln, den han
lorstode att klart utlägga, vore denna fordran svår att uppfylla. Hvad vore i allt
fall andra kunskaper för en ordets tolk mot Bibelkunskapen? I de kyrko-samfund,
der annan kunskap ej fordras vid prest-examen, skulle presterna icke desto
mindre i sitt kall verka med god framgång; och derföre borde man ock här i
landet bereda en möjlighet för skriftlärda, om än annars olärda, att gagna med
den kunskap de äga.
Dessa äro de hufvudsakligaste grunder, hvarpå Herr Prosten Linnarsson stödt
sitt förenämnde förslag. Åtskilliga anmärkningar hafva emedlertid blifvit deremot
inom Högvörd. Ståndet framställda; och giltiga skäl synas ej eller saknas i sådant
afseende.
Uti Kyrkolagens 19 Cap., sorn bjuder, att ingen må till prediko-embetet
träda, hvilken icke är ordentligen kallad samt skicklig befunnen, godkänd och
vigder, föreskrifves derjemte de egenskaper som den företrädesvis bör äga, hvilken
vill betjena Guds församling uti Preste-Ståndet, äfvensom den ordning, sorn vid
kallelse dertill skall iakttagas; och hvad således samt vidare i enahanda syftning
är vordet föreskrifvet, öfverensslämmer med 14 Artikeln. i Augsburgiska bekännelsen,
hvilken äter utgör den grund, hvarpå vår Kyrkoförfattning är byggd. Den
erkänner icke något annat presterskap än det, som blifvit i laga ordning kalladt,
sorn derigenom blifvit med Kyrkan införlifvadt, som i och med den har sin tillvaro,
och som följaktligen i Kyrkans varaktighet finner sin egen. Det är äfven
denna med Kyrkans inre väsende öfverensstämmande grundsats, man i Kyrkoförfattningen
alltjemt sökt befästa; ty »Ingen skall», heter det i åberopade Artikel,
»i Guds församling uppenbarligen lära och predika med mindre han lagligen dertill
är kallad». Och det är på denna grund, som Utskottet ej kan biträda motionärens
förslag, angående lekmäns kallande att uppenbarligen lära och predika i
församlingen. Derigenom skulle nemligen ett lagligt prest-embete utom Kyrkan
uppstå, hvarmed grundvalarne för den Svenska Kyrkoförfattningen rubbades; och
sådant torde »för Kyrkans egen skull» ej böra medgifvas.
I dess författning ingår såsom en väsendtlighet ett upplyst presterskap; och
ehuru, på sätt motionären anmärkt, Bibelkunskapen är den högsta för en Ordets
tolk, så lärer likväl samma kunskap, lika litet som någon annan, kunna stå isolerad,
kunna förvärfvas utan hjelp af annat vetande. Det är endast genom upplysning
och bildning mau kommer till sanningen; och dessa egenskaper borde
Lag Utskoltels Betänkande, M 56.
3
derföre minst kunna undvaras af dem, som kallas att förkunna den djupaste af
all sanning.
Det kan ej eller vara på denna väg, som de andliga krafter, hvilka inom
församlingen förefinnas, böra tillgodogöras, — som lekmanna-verksamheten i andliga
mål bör ordnas. Visserligen bör denna verksamhet ej så bindas, att den
ej kan gagna Kyrkan; men den gagnar icke genom sjelfva institutionens undergräfvande.
Utskottet har ock redan ur denna synpunkt sökt anvisa vägen, då
Utskottet tillstyrkt lossande af de band, som hindra def andliga lifvets friare
verksamhet inom församlingen, så vidt sådant låter sig med god ordning förena.
Utskottet har nemligen ej förgätit att det är Kyrkan, som i främsta rummet fått
sig ålagdt, att vårda detta lif, samt att den följaktligen måste ega medel att förekomma
frihetens missbruk; men Utskottet har dock ej kunnat förbise hvilken
väsendtlig skillnad det är emellan en auktorisation för lekmän, att i Kyrkans
namn uppträda såsom lärare och Ordets tolkare, utan j>tt besitta de egenskaper,
som Kyrkan af sina ordinerade lärare fordrar, samt elen enkla handling, som
yttrar sig i en förening af flera för gemensam gudaktighetsöfning. Och på annan
väg synas de andliga krafter, som finnas inom församlingen, ej kunna tillgodogöras;
hvadan Utskottet vördsamligen
afstyrker bifall till ifrågavarande förslag.
Stockholm den 15 Juni 1854.
STOCKHOLM) TRYCKT HOS JOIL BECKMAN, 18 S 4,
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 37.
1
J¥:o 37.
Ank. till Exp.-Utsk. den 21 Juli 1854, kl. 8 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner angående brottmålslagstiftTiingens
förbättring.
Dessa till Lag-Utskottets behandling öfverlemnade motionei’ afse
antingen en total reform af brottmåls-lagstiftningen eller densammas partiella
förbättring; och dermed har således en tillförene hos Rikets Ständer,
under förhandlingar uti omförraälde ämne, uppkastad fråga huru man,
fried afseende å närvarande förhållanden, lämpligast bör gå till väga för
åstadkommande af den reform eller förbättring, som i denna del af lagstiftningen
kan anses nödig, uttryckligen blifvit gjord till föremål för nu
församlade Ständers pröfning och afgörande. Denna fråga är följaktligen
den, som i första rummet måste af Utskottet besvaras.
Det har ofta blifvit sagdt, att strafllagarne i allmänhet kunna betraktas
såsom mätare på folkens kultur-tillstånd; och vid en blick tillbaka
på lagstiftningens gång erhåller man äfven vittnesbördet. Lagarne måste
ock, derest de skola motsvara sitt ändamål, derest de skola aktas såsom
uttryck af det rätta, lämpas efter folkens uppfattning om hvad är rätt.
Men det är lifvets stora lag uti naturen, staten och begreppen att ständigt
föryngras och utvecklas; och derföre kan ej eller stillestånd i lagstiftningen
eg^ rum. I den mån tänkesätt och seder förändras, nya förhållanden
uppkomma, bör lagstiftningen oaflåiligt fortgå på sin bana. „ Den håller
då jemna steg med civilisationen; men häraf förklaras ock det oupphörliga
lagstiftnings-arbetet inom samhällena. Den lag, som vid utfärdandet motBih.
till R. St. Prof. 1853—1854. 7 Sami 1 Afd. 19 Haft. 1
2
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 37.
svarar fordringarne i det samhälle, för hvilket den gafs, finnes snart mindre
tillfredsställande; och lagstiftarens arbete börjar ånyo. Det blir dock
alltid desto svårare, ju djupare han har att intränga i samhällets sedliga
lif, ju ömtåligare de punkter äro, hvilka han hår att beröra; och derföre
hörer hvarje mera genomgripande reform i brottmåls-lagstiftningen till en
af hans mest svårlösta uppgifter.
Det var emedlertid en sådan reform, som 1734-års lagstiftare genomförde.
Den var dock länge förberedd ej allenast i tänkesätten, utan ock i lagstiftningen;
men att åt lagstiftningen gifva fulländning, deruti införa ordning
och harmoni, utgjorde målet för de bemödanden, hvilkas hufvudsak-,
liga resultat blefvo Missgernings- och Slraff-balkarne i gällande lag.
Dermed börjades likväl en ny period i Sveriges brottmåls-lagstiftning;
och denna period synes komma alt blifva af än större inflytande.
Brottmåls-lagstiflningens anda uppenbaras företrädesvis i de straffarter
den använder; och det är äfven derigenom, som den utgör det
säkraste uttrycket af sin tid. I den mån civilisationen gått framåt, sederna
mildrats och aktningen för menniskovärdet ökats, har derföre lagstiftningen
sökt att mer och mer mildra och förändra de straff, som vittna
om en med dessa civilisationens framsteg oförenlig hårdhet. Man märker
ock detta vid jemförelse emellan vår äldre brottmåls-lag samt 1734 års;
men denna öfverflödade likväl af dödsstraff; och de straff, som den i öfrigt
allmännast använde, voro böter samt spö och ris. Förlust af friheten
förekom mindre ofta, utom fängelse vid vatten och bröd, hvilket dock betraktades
såsom en ari af kroppsstraff, mildare än spö- och ris-straffet,
sorn åter begagnades dels omedelbart dels ock lika med nämnde art af
fängelse i vissa fall, såsom förvandlingsstraff, derest en till böter dömd
saknade tillgång. Tiden förändrade likväl åsigterna; och redan under sista
hälften af förra seklet gjordes början med det förbältrings-arbete, hvars
fullbordan synes vara 19:de seklets uppgift. Dödsstraffen minskades nemligen.
Men ännu qvarstod spö- och ris-straffet orubbadt, under det likväl
frihetsstraffet vann en vidsträcktare tillämpning. Så inträffade året 1809;
och det ingöt ett friskare lif i samhället, gaf luft åt de krafter, som sträfvade
framåt, och lifvade bemödanderne att i samhälls-institutionerna nedlägga
bevisen om mensklighetens fortgående utveckling. Derföre höjdes
ropet på brottmåls-lagstiftningens reform; och i enlighet med Rikets Ständers.
beslut nedsattes, på sätt bekant är, för detta ändamål, en kommitté,
hvars första åtgärd blef att fästa uppmärksamheten på olämpligheten af
isynnerhet spö- och ris-straffet och hemställa, om icke det borde utbytas
emot frihetsstraff. Då det förra ansågs vittna om fordna tiders barbari,
samt motverka ändamålet med allt straff, åberopade man deremot, till stöd
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 37.
3
för det sednare, en hos andra upplysta folk vunnen erfarenhet; och 1815
års Ständer, till hvilkas pröfning frågan öfverlemnades, förklarade äfven,
att rättsläran och en vis lagstiftnings grunder talade för den af kommittéen
yttrade åsigt, hvadan kommittéen ock hade att föreslå sådana bestraffningar,
”sorn instämde med lidens hyfsning, och som, skiljda från
förflutna tiders barbari, voro afpassade efter en bättre bildning, till upplysning
och känsla, hos hvarje individ, af dess eget värde”.
Dermed var egentliga grunden lagd och riktningen anvisad för
kommittéens arbeten, af hvilka; sedan de granskats och omarbetats af en
särskild t. f. Lag-beredning, frukten blifvit det af Kongl. Maj:t vid 1844
och 1848 års Riksmöten till pröfning framlagda förslag till straff-lag.
Att den af 1815 års Ständer uttalade åsigt emedlertid ej kunde
vara utan inflytande på gällande lagstiftning ligger i sakens natur. Såsom
uttalad af folkets ombud, måste den betraktas såsom ett uttryck af folkets
medvetande; och derföre tvekade ej eller 1840—1841 årens Ständer att,
oberoende af Lag-kommittéens arbete, besluta inskränkning af spö- och
ris-straffet. Genom särskilda, i enlighet dermed, af Kongl. Majrt under
den 10 Juni 1841 utfärdade författningar förklarades nemligen, dels att
böter derefter icke må förvandlas till spö och ris, utan skola sättas till
fängelse vid vatten och bröd, dels ock att vissa brott, såsom innehafvande
af dyrk samt mjölkning af annans ko, får eller get, ute å marken, skulle,
der de första resan förekomma, straffas med dylikt fängelse i stället för
spö eller ris, som dittills varit ovilkorligen föreskrifvet; hvarförutan det
öfverlemnades åt domaren att pröfva, huruvida d^n, sorn föröfvat inbrott
i afsigt att stjäla, borde umgälla sitt brott med fängelse vid vatten och
bröd eller spö- eller ris-straff, hvilket straff likaledes förut å detta brott
var ovilkorlig! stadgadt.
Om, å ena sidan, det måste erkännas, att denna reform i brottmålslagstiftningen
var ett vigtigt steg i civilisationens intresse, kan likväl, å
den andra, icke förnekas, att lagstiftningen dermed förlorade sin förra karakter
af allvar och kraft samt den harmoniska enhet, som förut deri förefanns.
Då nemligen de fleste tjufnadsbrott försonas första och andra gången
med böter, blef således följden den, att, om de sakfällde icke orkade
böta, hvilket vanligtvis är händelsen, deras straff stadnade vid fängelse vid
vatten och bröd, utom den särskilda påföljd af kyrkoplikt, som genom särskild
författning var föreskrifven, men som ursprungligen ingalunda var
att hänföra tilli straff. Det dröjde derföre ej eller länge, förrän man från
alla håll hörde klagan öfver slapphet i brottmåls-lagstiftningen, ty tjufnadsbrotten
höra till defoftast förekommande. Under sådana förhållanden var
4 Lag-Utskottets Betänkande, N:o 37.
det, som Kongl. Maj:t, vid 1844 års Riksmöte, till Ständerna öfverlenmade
Lag-beredningens förslag till straff-lag.
Det skilde sig emedlertid till så val grundsatser som forin oell uppställning
från gällande brottmåls-lagsliftning. I tvä omständigheter uppenbarades
likväl isynnerhet afvikelserna. Den ena angick straffsystemet.
För några få fall hade dödsstraffet blifvit bibehållet; likaså böter för smärre
förbrytelser; hvaremot frihetsstraffet antagits såsom det allmänaste, verkställdt
på sätt särskildt föreskrefs. Spö och ris samt fängelse vid valten
och bröd vöre, likasom alla skamstrali, ifrån straffarterna helt och hållet
uteslutna. Den andra afvikelsen bestod deri att, då gällande lagstiftning
i allmänhet stadgar bestämda straff å förbrytelser och endast undantagsvis
medgifver domaren att inom vissa gränser afmäta straffet, en sådan rätt
var såsom allmän regel antagen i förslaget, sorn således härutinnan var
byggdt på det så kallade huitiul-systemet.
Enär dessa två således antydda principer hufvudsakligen inverkade på
öfriga delar af den föreslagna Jagen, ansågo Rikets Siänuer nödigt att till
en början företaga pröfning af desamma; och de godkändes älven under
ytterligare förklarande af behofvet utaf en förbättrad brotcmåls-lagstiltning.
Vidare pröfning af förslaget med hanns likväl ej vid omfönnäldte
Riksmöte. I berörde godkännande länn dock Kongl. Muj:t anledning att
till 1848 års Ständer ånyo framlägga lag-förslaget. Men derpå följde emedlertid
icke det resultat, hvartill godkännandet gaf anledning. Förnekas kan
ej eller, att meningarne om förslagets praktiska användbarhet småningom
hade blifvit allt mer och mer delade. Med åtskilliga modifikationer biel
detsamma likväl af Lag-Ulskotlet tillstyrkt; men dessa modifikationer voro
likväl ej af någon, i afseende på grunderna, mera genomgripande art. Den
hufvudsakligasle gällde straff-systemet. Beredningen bade endast föreslagit
en art frihets-straff eller fängelse, som skulle verkställas i antingen gemensamhets-
eller ensamhets-fängelse; hvaremot UlsKollet sökte i frihets-straffet
inlägga olika karakterer, samt indelade förthy detsamma i straffarbete
och fängelse, samt sednare arten i enkelt fängelse och fängelse vid vatten
och bröd, med förklarande, dels alt den, sorn dömdes till fängelse vid
vatten och bröd på längre tid än fern dagar, skulle undergå straffet med
en dags afbrott efter den femte och tionde, två dagars efter den femtonde
och tjugonde och tre dagars efter den tjugufemte dagen, dels ock att straffarbete
skulle verkställas i ensamhets- elier gemensam hets-fängelse, med tillägg
dock att ingen fick hållas längre än två år i ensamhets-fängelse, hvars utsträckning
öfver aderton månader, enligt Lag-beredningens förslag, deremot
skulle bero på Konungen; och var Utskottets afsigt med denna modifikation
af föreslagna frihets-slraffet ali gifva det tillämplighet på de flere
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 37.
5
slag af brott, hvarföre frihets-straff borde komma i fråga, så att det äfven
inför allmänheten kunde bära den prägel af rättvisa, som lagstiftaren alltid
bör eftersträfva, men hvilken slräfvan lätteligen kunde anses åsidosatt, derest
emot alla brott användes ett lika beskaffadt straff, utan annan olikhet
än lill tidsmåttet. I öfrigt bemödade sig Utskottet alt inskränka den latitud
vid straffmätning, som Beredningen hade föreslagit, samt genom åtskilliga
förändringar i redaktionen gifva åt förslaget en, efter Utskottets
åsigt, saknad praktisk tillämplighet.
Men, efter hvad anlydt blifvit, ledde ej eller dessa bemödanden
till frågans lösning. Något formligt beslut bief dock ej af Rikets Ständer
fattadt. Hos Heder-v. Bonde-Ståndet medhanns nemligen icke frågans
slutliga afgörande, ehuru den öfvervägande meningen inom Ståndet ej undfaller
den, som granskar den diskussion, som i ämnet föregick; och
Vällofl. Bor gare-Ståndet förklarade, att ehuru samma Stånd vidhölle sin, vid
föregående Riksdagar ultalade, åsigt om nyttan och nödvändigheten af en
reform i Kriminal-lagstiftningen i hufvudsaklig öfverensstämmelse-med de
grunder, det af Lag-beredningen uppgjorda förslag lill ny strafflag innefattade,
vore likväl Ståndet, i anseende till Riksdagens förestående slut,
förhindradt att ingå i slutlig pröfning af Lag-Utskottets i ämnet afgifna
Betänkande, hvilket derföre lades till handlingarne. Öfrige två Riks-Stånd
förklarade åter -att de hvarken kunde antaga det af Kongl. Majit i nåder
framlagda förslag eller det af Ucskottet omarbetade, men beslöto likväl:
”att, enär behofvet af en skyndsam förbättring i vissa delar af brottmålslagstiflningen
icke medgåfve det uppskof, sorn skulle erfordras för utarbetandet
af ett nytt förslag till strafflag, samt en dy lik förbättring lämpligast
torde böra börjas, dels och förnämligast med ordnande af straff-systemet,
isynnerhet hvad angår frihets-straffen, hvilka i sednare tider erhållit
en vidsträcktare tillämpning, än 1734 års lag förutsätter, dels med en förändring
i lagstiftningen om straffen för stöld och rån, bedrägeri och förfalskning,
i afseende å hvilka brott nu gällande lag isynerhet behöfde förbättras,
i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta, och
till nästkommande Ständer framlägga, ej mindre ett förslag lill lag om
verkställighet af straffarbete och fängelsestraff, jemte de modifikationer i
straffsystemet för öfrigt, som kunde anses nödiga, än äfven till en författning
angående ofvanberörde förbrytelser.”
Och härmed stadnade frågan. Lagförslaget blef visserligen icke slutligen
pröfvadt af mer än två Riks-Stånd; men dessa förklarade sig likväl
ej kunna antaga detsamma oförändradt, eller så modifierade som Lag-Utskottet
tillstyrkte; och betydelsen af detta förklarande synes af sista momentet
uti Regerings-formens 87 §.
6 Lag-Utskottets Betänkande, N:o 37.
Omförmälde inom representationen uttryckligen uttalade meningar
instämde emedlertid deri, att brottmåls-lagstiftningen kräfde en skyndsam
förbättring, ehuru de skiljde sig i fråga om sättet. Men dermed uppkastades
ock den fråga, sorn, efter hvad till en början blifvit anmärkt,
Utskottet nu har att i främsta rummet besvara med anledning af till Utskottet
Öfverlemnade motioner.
Inom Vällofl. Borgare-Ståndet hafva nemligen Herrar Henschen och
Ekholm i särskilde memorial yrkat, att Lag-beredningens förslag till strafflag
måtte varda antaget, under hemställan, af den förre, att vid förslagets
pröfning under öfvervägande måtte komma dels de förändringar, hvarmed
förslaget blifvit af Kongl. Majit till Rikets Ständers pröfning öfverleuinadt,
dels ock det af 184-8 års Lag-Utskott omarbetade förslag.
För ett partielt reformerande hafva deremot Herr Hasselroth, inom
nyssbemälde Riks-Stånd, samt Riksdagsfullmäktigen Peter Jönsson från Jönköpings
län uppträdt. Då emedlerlid den sednare uttryckligen förklarat
att, efter hans omdöme, målet endast på denna väg kan vinnas, har deremot
Herr Hasselroth lillkännagifvit att, ehuru hans öfvertygelse vore, det
strafflag-förslagets antagande i sin helhet skulle lända till största båtnad
för samhället, ville han likväl, med afseende å den vigt, som ligger å
brottmåls-lagstiftningens skyndsamma förbättrande i vissa delar, underordna
sin enskilda öfvertygelse, derest sådant kunde leda till det eftersträfvade
målet; och det är på denna grund, sorn Herr Hasselroth föreslagit:
l:o Att lill lag måtte antagas följande kapitel i Lag-beredningens
förslag till ny strafflag, sådane de lyda i det af Lag-Utskottet vid 1847
och 1848 årens Riksdag reviderade, i Betänkandet N:o 58 intagne, förslag,
nemligen:
17 kapitlet om mord och dråpj sä ock annan misshandel A person;
23 kapitlet om stöld och snatterij under yrkande, att skogs-åverkan
matte lika med stöld och snatteri anses;
23 kapitlet om rån; och
25 kapitlet om bedrägeri;
2:o Att vatten- och bröd-straffet, som, på de skäl Lag-Utskottet anfört,
ej torde böra borttagas, måtte komma att undergås på det sätt Utskottets
förslag innehåller, eller med vissa dagars afbrott under bestraffningen;
3:o
Att i särskild förordning måtte ur 2 kapitlet af strafflag-förslaget
intagas de bestämmelser i afseende på verkställighet af dödsstraff, fängelse
vid vatten och bröd samt enkelt fängelse, som, i anledning af det i
ofvanberörde kapitel antagna nya straff-system, blifva erforderliga; och
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 37.
7
4:o Att en särskild lag om verkställighet af straffarbete och fängelsestraff
måtte utfärdas i öfverensstämmelse med Lag-beredningens och LagUtskottets
i ofvanberörde Betänkande intagne förslag.”
Peter Jönsson har åter endast yrkat, att lagarne angående tjufnad,
rån, bedrägeri och förfalskning måtte omarbetas, utan att likväl derföre
angifva annan syftning, än att berörde brott må beläggas med allvarligare
straff än de, som derför under närvarande förhållanden komma i fråga,
så framt icke spöstraffet kan återfå den utsträckning, det hade före 1841
års lagstiftning.
Dessutom har Utskottet fått emottaga åtskilliga motioner rörande
förändring i särskilda delar af brottmåls-lagstiftningen, för hvilka, så vidt
de angå ämnen, som komma att i förevarande Utlåtande behandlas, här
nedan skall redogöras. Men ehuru den ofvan uppställda fråga' ej blifvit i
dessa motioner vidrörd, torde från syftningen deraf kunna dragas den slutföljd,
som skulle lagstiftningens förbättring endast genom partiela reformer
deri vara förutsatt; och det bör ej eller förgätas, hurusom Rikets Ständers
Justitie-ombudsman i sin vid innevarande Riksmöte afgifna embetsberättelse.
genom hänvisande till sin i 1848 års berättelse o inför mälda underdåniga
anmälan om åtgärders vidtagande för uppnående af den önskan,
som uttryckes i förenämnde, vid samma års Riksmöte af två Riks-stånd
beslutade, underdåniga skrifvelse, och genom den hemställan om mindre
lag-förändringar, som innefattas i förstnämnde berättelse, jemväl gjort omförmälda
fråga till föremål för pröfning.
Denna fråga torde emedlertid endast ur rent praktisk synpunkt böra
bedömas eller kunna rätt lösas. Det kan nemligen ej motsägas, att det är
ett vilkor för en lags fullkomlighet, att den i alla sina bestämmelser röjer
enhet, äfvensom att denna enhet, denna harmoniska samklang emellan jagens
särskilda delar svårligen kan bibehållas vid partiela förändringar af
mera genomgripande art. Men för detta mål synes man ej böra uppoffra
det vigtigare eller brottmålslagens egentliga: att, så vidt sig göra låter,
skydda medborgare så till person som egendom, samt i samhället bevara
trygghet och trefnad. För detta hufvudsakliga mål är det ock, som folkets
röst i frågor af denna art är af så väsendtligt inflytande; — och den
uttalas af representationen. Om det emedlertid, oansedt hvad inom densamma,
efter hvad ofvan sägs, blifvit beslutadt med anledning af Lag-beredningens
förslag till strafflag, vore tänkbart, att en förnyad pröfning deraf
kunde medföra en annan utgång; så synes likväl motsatsen vara sannolikare
eller åtminstone med lika skäl kunna antagas. Icke som skulle dock
de af 1844 års Ständer yttrade åsigter i afseende på lagstiftningens utveckling
och förbättring böra eller ens kunna till sin syftning frånträdas;
8
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 37.
men det är endast i sin tillämpning, som principer kunna med säkerhet
pröfvas; och i godkännandet af en princip ligger ej ett godkännande al
den lag, som derpå är byggd. Det fordrar sin egen pröfning, som åter
kräfver desto större omsorg och försigtighet, ju mera omfattande de följder
äro, hvartill principens tillämpning leder.
Ur denna synpunkt torde de hinder hufvudsakligen kunna förklaras,
som hittills mött emot antagandet af Lag-beredningens ifrågaställde lagförslag.
Det innefattar icke blott en reform i gällande straff-system, utan
sträcker reformen till hvarje del af broltmåls-lagstiftningen; och om man
än hyser den öfvertygelse, alt den utgått från djup insigt i ämnet, visar
likväl hvad som redan i frågan förelupit, att Svenska folkets ombud ej af
en blind auktoritets-tro äro benägne att eftergifva något i den fria pröfning,
som den eger i ämnen af denna art och som för dess frihet och sjelfständighet
är af sådan betydelse. Det fruktar icke det nya, då det är
godt, men det vill sjelft vara förvissadt om det goda. Men häraf härflyter
den fråga, huruvida en dylik pröfning af ett förslag till en hel ny broltmåls-lag
kan, med hopp om framgång, inom representationen under närvarande
förhållanden emotses, eller om det i allt fall vöre rådligt att under
afvaktan på denna ovissa framgång, hvad oftanämnde lag-förslag angår,
åsidosätta de mindre, af behofvet mest påkallade, förbättringar i denna del
af lagstiftningen?
Den, som med närmare uppmärksamhet följt representationens behandling
af lagstiftningsfrågor, bör icke tveka om svaret. Han har ej för- •
bisett den varsamhet dervid iakttages, den försigtighet, hvarmed det nya
pröfvas, och ändtligen den långsamhet i pröfningen, som, med afseende å
föreskrifna former, ej kan undvikas; oell han kan ej undgå att betvifla möjligheten
att i sakens närvarande skick på en gång genomföra den reform,
som Herrar Henschen och Ekholm påyrkat. Utskottet förutser visserligen
här en erinran i anledning af nu gällande lags antagande. Men, på sätt
Utskottet antydt, adopterade den i sjelfva verket ej några nya lagstiftningsprinciper,
utan ordnade och jemkade hvad" förut gällde. Den var slutsumman
på ett långvarigt lagstiflnings-arbete, sora alltjemt i verkligheten, i
lifvet pröfvades, och den var derföre icke till grunder och idéer främmande
för folket, då den för detsamma framlades.
En sådan lagstiftningens utveckling, en sådan öfvergång från det
ena systemet till det andra inlägger ock i pröfningen den trygghet, sorn
endast kan vinnas genom erfarenheten, — den säkraste ledsljernan i det
praktiska lifvet; och intet ämne är väl mera praktiskt än det ifrågavarande?
Det är äfven från denna praktiska ståndpunkt, som det bedömes
af
Lag~Ulsl:otlets Betänkande, N:o 37.
9
af representationen, af ombuden för ett folk, som, ömt om sin frihet, vet
sig genom delaktighet i lagstiftningen ega ett värn för denna frihet, och
sorn följaktligen ej antager det nya, ulan klar insigt om detsammas företräde
och lämplighet.
I förenämnde förhållanden synes ock den egentliga anledningen
ligga lill det af två Riks-slånd fattade beslut om brottmåls-lagstiftningens
partiela förbättring; och det är äfven på grund deraf, som Utskottet hyser
den öfvertygelse, att annan väg för det närvarande ej skulle leda tillmålet.
Man äfvenlyrade eljest, att det stillestånd i lagstiftningen, som varit en
följd af den väntade totala reformen, kunde blifva alltför långvarigt; men
dermed äfvenlyradcs dock för mycket', ty i lagstiftningen gäller minst satsen:
allt eller intet. Blefve den gällande, komme lagstiftningen snart att
stå efter; och en af nödvändigheten påkallad förbättring underlåtes aldrig
ulan betänkliga följder; betänkligare i den mån påminnelserna om underlåtenheten
äro flere, genom minskad säkerhet, genom minskning i det skydd,
man af lagen påräknar.
Och härmed har Utskottet sökt besvara den till en början uppkastade
fråga samt dermed redovisa skälen för Utskottets åsigt om det sätt,
hvarpå man, under för handen varande förhållanden, vid broltmåls-lagstiftningens
förbättring bör gå till väga; hvilket ock blifvit, på sätt nämndt
är, påyrkadt af Herr Hasselroth och Riksdags-fullmäktigen Peter Jönsson;
och således utestår för Utskottet alt yttra sig angående vidsträcktheten och
beskaffenheten af den partiellå reform, som i främsta rummet är af behofvet
påkallad och med klokheten förenlig. Den som bemälde motionärer
sam/nanstämmlgt åsyftat ar emedlertid densamma, som i synnerhet
blifvit påkallad, som oftast utgjort föremål för representationens öfverläggningar
och beslut, och sorn allmännast omfattades af 1848 års Ständer, så
vidt man af föi bandlingarne i ämnet kan sluta.
Den alser straff-systemet och lagarne angående brott emot eganderätten;
och reformen i dessa fall har jemväl blifvit ställd i ett inre sammanhang.
Då man täger kännedom om föregående förhandlingar i fråga om
strafF-syslemets reformerande, finnér man, hurusom det egentligen varit
två omständigheter, som dervid utgjort föremål. Den ena angår, jemlikt
det redan antydda, spö- och ris-straffets afskaffande; den andra den särskilda,
ofvan nämnde påföljd, som för'vissa brott ådömes, eller kyrkoplikteu,
emot hvars lämplighet man städse förnummit anmärkningar. Och,
utom det att spö- och ris-straffets afskaffande samt kyrkopliktens upphörande,
såsom påföljd för brott emot verldslig lag, afses i det nu framlagda samt af
Bilt. t>U 11. St. Prot. 1S53—ISöl. 7 Sami. 1 Afd. 19 Haft. 2
10
Lag-Utskottets Betänkande, N;o 37.
Herr Hasselroth härutinnan förordade straff-lagförslaget, luir frågan, huruvida
den ofFenlliga kyrkopliklen hör bibehållas, hlifvil särskildt upplagen,
inom I log loll Ridderskapet oell Adeln al Herr Tersmeden j P. H. j samt
inom Vallöf], Borgare-Ståndet af Herr Jsker, Inilka yrkat, det måtte till
enskild i stället för offentlig kyrkoplikt hädanefter dömas, med tillägg af
den sistnämnde, alt, om beiörde yrkande ej kan bifallas, annan utväg mätte
uppsökas för vinnande af ändamålet eller den offentliga kyi kopliktens upphörande;
hvarjemte Herr Friherre Hermelin, C.} uti ett" till förstnämnde
Riks-stånd ingi!vet memorial, lör den händelse att den offentliga kyrkoplikten
varder bibehållen, hemställt om den icke bör undergås antingen inför
vederbörande kyrkoråd eller å annat ställe än det, sorn nu begagnas.
Om spö- och ris-straffets olämplighet tor närvarande tid har allmänna
meningen långt för detta uttalat sig. Biide Konung och Ständer
hafva, på sätt ofvan ar anmärkt, vid särskilda tillfället! derom varit öfverens;
och orsaken dertill, alt samma straff, sådant oaktadt, qvarstår i Ia®eu,
må icke sökas i föiändrade åsigter. Straff-lagen bör ej eller vara ett uttryck
al hämnden, utan af den straffande rättvisan; men hämndens uttryck
är hårdhet och omensklighet, rättvisans allvar i förening med menskli«het.
Genom denna förening påkallar den ock den aktning och vördnad, som
säkrast gör den verksam. Det liar emedlertid varit fruktan, alt spö- och
ris-straffets borttagande skulle minska lagstiftningens kraft att afhålla från
biolt, som hufvudsakligast bidragit dertill, att detta straff ej redan försvunnit;
men om man närmare gör sig reda för förhållandena, visar sig, alt
den praeventiva egenskap, man således föreställt sig ligga i samma straff
väsendtligen om ej helt och hållet saknas.
Genom 184-1 års lagstiftning biel', på sätt nämndt är, en betydlig
inskränkning gjord i användandet af Spö- oell ris-straffet. Det stadgas för
närvarande antingen ovilkorligt eller allernatift med annat straff. J förra
hänseendet förekommer det emedlertid hufvudsakligen vid tjufuadsbrott,
såsom vid kyrkotjufnad, stöld af i bete ute å marken gående kreatur, fickstöld,
annan stöld tredje och fjerde gången, tredje resan inbrott i afsigt alt
stjäla, samt itererad mjölkning ute å mark af ånnans ko, får eller get, [
hvilka fall det dock vanligen åtföljes af fästnings-, eller korrektions-straff
dels på vissa år, dels ock på lifstid; och det är äfven härsom verkställighet
egentligen kommer i fråga, så vidt nemligen spö-straffet angår, ty ris,
som är stadgadt för qvinna, bar städse, under en lång följd af år, blifvit
utbytt till motsvarande frihets-straff eller fängelse vid vatten och bröd,då
den dömda anropat Konungens nåd. Derföre hörer ris-straffets fullbordan
nu mera lika mycket till sällsynlheterna, som spö-straffels tillämpning i de
fall lagen utsätter detsamma allernatift med annat straff. Delta allerna
-
* Lag-Utskottets Betänkande, Nio 37. 11
tiva straff är i allmänhet nyssnämnde art af fängelse eller annat fängelse;
och dertill döines nästan utan undanlag. Domaren kan ej eller vara döf
för civilisationens mäktiga stämma. Hans ställning saller honom ock i tillfälle
att bättre än de fleste bedöma straffens större eller mindre ändamålsenlighet;
och öfver spö-straffet har domaremakten, vid mera än ett tillfälle,
offentligen fällt sin dom. Då domaren undviker alt tillämpa omfötnälde
straff, söker han följaktligen endast alt, så vidt ske kan, åt lagen gifva ett
uttryck om en fortgående civilisation samt så skipa densamma, att den
icke råkar i strid med de ideer, som allt mer och iner vunnit insteg i
lagstiftningen. En gammal erkänd sanning säger emedlertid, alt det är
lagskipningen, som utbildar lagstiftningen; men häraf föijer ock, att spöstraffet
kan anses faktiskt upphäldt i andra fall, än då det är ovilkorligen
stadgadt. De hufvudsakligasle at dessa fall äro här ofvan nämnde. De
få öfriga förekomma så sällan, om de ens någonsin förekommit sedan vår
lag bl ef gällande, alt derifrån ej kan bernias någon ledning uti förevarande
hänseende. Så kan deremot ej sägas om de förre. Oansedt spö straffet derför
qvarstår, oansedt detta straff alltjemt verkställes i dessa läll, aftaga de
ingalunda. Officielu uppgifter ådagalägga snarare en tillökning af de stölder,
som ådraga spöstraff; men deråt har man äfven tillfyilestgörande anledning
att betvifla den praeventiva egenskapen hos detta straff. Saknas
likväl denna egenskap, så synes föga skäl återstå för detsammas bibehållande;
ty derför lärer man, elter hvad nämnt är, endast funnit ett försvar
i nödvändigheten eller bristen af annat lämpligt straff för stöld; och i så
måtto hafva lagärne om brott emot egande-rält inverkat på spö-straffets
varaktighet. •
Men med större anledning synes man emedlertid i samma lagar
funnit ett hinder mot upphörande af kyrHopliktenj som verkställes antingen
offentligt eller enskildt, och såsom påföljd för vissa brott ålägges.
Uppenbar eller offentlig kyrkoplikt, som, enligt 10 Kap. i 1086
års Kyrkolag, är ålagd den, som genom den större bannlysningen blifvit
skiljd från församlingens gemenskap, eger nemligen i öfrigt runi:
l:o för den, sorn obetänkt och af hastighet lastar Gud, Hans heliga
ord och Sakramenten; 1 Kap. 1 § Missgernings-balken:
2:o för den, sorn efter lag gjort sig skyldig till dödsstraff, men njuter
förskoning derifrån, dock med undantag för ett brott, eller tidelag, enligt
Kongl. Brefvet flen 27 Juni 1/65; Kongl- Förklaringen deu 23 Mats
1807, 4-3 Dunkten 1 morn.;
3:o' för den, som begår stöld eller står tjufsrätt; ibid. 7 mom.
4:o uti tvegiftesbroll lör den förut gifte personen; ibid. 13 morn.;
12
Lag-Utskottets Betänkande, N:o ST.
- 5:o för den, som föröfvar blodskam eller lägersmål i förbjudna leder,
derå dödsstraff är utsatt, mea af-Nåd eftergifves; ibid. 14 inom.;
6:0 för den, som varit drucken eller eljest gjort oljud i kyrka under
Gudstjenst; ibid. 16 morn;
7:o för den, sorn drucken eller oskriftad går till Nattvarden, eller
gör det_, oaktadt lian af Presleu är varnad att afhålla sig derifrån; ibid. 17
mom.;
8:0 för den, som i kyrka under Gudstjenst öfverfallet- någon med
hugg och slag; ibid. 18 moni;
9:o för den, sorn skuffar elier stöter annan eller kifvar och träter
med honom i vredesmod i kyrka under Gudstjenst elier annorstädes, der
Gudstjenst hålles; ibid. 19 morn ;
10:o för den, soin slår eller smädar sina föräldrar; Kongl. Brefvet
den 28 Februari 1793;
ll:o för kona, hvilken, för vållande till fosters död, dömes till straff
efter sednare morn. i 16 Gap. 1 § Missgernings-Balken, på sätt Kongl. Rescriptet
lill Götha Hofrätt den 12 Oktober 1787 blifvit tillämpadt;
12:o för den, sorn dömes lill hel mansbot; Kongl. Brefvet den 14
November 1746; och
13:o för djjothekare, som, i annan än tillålen ordning, ullfmi'\nr arsenik,
och såmedelst vållar någons död; Kongl. Förordningen den 15 Juni
1787 § 6.
Enskild skrift, som, jemlikt Kongl. Förordningen den 18 November
1/41, bör ske 1 Sakristian eller i kyrkan före eller efter Gudstjeusten, i
närvaro af tre eller fyra, af Prosten valde, personer bland församlingens
äldste, skall åter ålaggas;
l:o den, sorn begått snatteri;
2:o uti Lvegifies brott den, som förut varit ogift;
3:o den, sorn gör hor eller eljest föröfvar lägersmål; och
4:o den, som gör sig skyldig till |,a|f mansbot.
ALI kyrkoplikten förlorat sin ursprungliga betydelse, är en så allmänt
känd sak, alt någon erinran derom kunde vara öfverflödig. I)en är,
heter det i vår kyrkolag, den syndabekännelse, sorn en syndare, lagvunnen
och sa k fälter, gör inför församlingen, då han tillstår sig vara i densak
brottslig, för hvilken han uppenbar! sk.riflas, och betygar sin ånger ofver
bemälte synd, beder Gud och församlingen 0111 förlåtelse, samt uilofvar bot
och bättring;’ och då ångern icke kan vara föremål för yttre tvång, är
deraf en följd, att den handling, dervid ångern skall yttras, ej helier bonit
blifva en tvåugs-sak; men dertill har likväl omförmälde akt blifvit lör
-
Lag-Utskottets Betänkande, JV.-o 37.
13
vandlad. Om man forskar efter dess ursprung, så finnér man, hurusom densamma
i sin början utgjorde ett bland de yttre medel, genom hvilka de
första Chrisina samfunden, såsom sällskapliga föreningar, sökte att inom
sig bibehålla tukt och ordning, under en lid, då de sjelfve voro förföljde.
Alt ifrån församlingens gemenskap utesluta de medlemmar, som genom gröfre
brott och laster vanhedrade henne och nedsatte hennes sedliga värdighet,
var nemligen då den enda utvägen, emedan annat medel ej fanns för bestraffande
af förbrytelser och uppehållande af ordning och tukt. Genom ånger
och botgöring blef den uteslutne emedlertid åter upptagen i församlingens gemenskap.
Men härmed grundlädes ock pöenilensen, ett af de mäktigaste medel,
som kyrkan sedermera begagnade lör upprätthållande af sitt inflytande och
stadgande af sin makt, och som, fullt utbildad inom den Katholska kyrkan, bestod
i bolöfningar eller penuingeböter. Inom denna kyrka öfvergick raan emedlertid
småningom till den så kallade öronbiklen; hvaremot den Evangeliska
kyrkan ujoptog den äldsta kyrkans sed, i afseende på offentlig bekännelse och
aflösning för uppenbara brott och laster. Syndaren utestängdas från kyrkan,
tills han af samvetet och längtan efter religionens tröst drefs till bekännelse
af sina synder, samt lofvade bot och bättring. Men ehuru man i
vår äldre kyrko-ordning erkände, att bekännelsen ej utgjorde föremål för
tvång, utan bero Ide på syndarens inre fria sinnesstämning, grundlädes likväl
genom densamma, lill en del, det förhållande, som sedermera inträdt,
I denna kyrko-ordning skiljes nemligen noga emellan bekännelsen och botofningen.
Oaktadt bolöfningen skulle följa på bekännelsen och oaktadt
denna erkändes såsom en yttring af frihet, gjordes likväl bolöfningen till
föremål för verldsligt tvång; och som inga andra, på sätt gällande kyrkolag
jemväl sedermera stadgade, voro underkastade denna botöfuing än de,
hvilka dömdes för brott, utverkades slutligen en föreskrift för domaren att
ålägga botöfning eller kyrkoplikt, som redan i sjuttonde seklet bestod i att
sitta på skampallen uti kyrkan. Syndarens inställande till kyrkopliklens
undergående biel' emedlertid härmed förvandlad tillen verkställighets-åtgärd.
Den sattes icke vidare i beroende af en föregången fri bekännelse och derpå
följd aflösning; och härmed omvändes förhållandet; bolöfningen kom först,
bekännelsen och aflosningen sedan, hvaraf åter följde, att ångern och bekännelsen
likasom bolöfningen blelvo mål för tvånget; men nu försvann
ock handlingens kyrkliga grund.
Angern, denna den inre menniskans friaste yttring, låter sig emedlertid
icke af yttre krafter framtvingas; och derföre inträffade i detta fall
såsom i andra, då man förgäter sakeus inre väsende, att man förfelar det
mål, ditåt man slräfvar, Men den ena afvikelsen leder till den andra; och
dermed förklaras de särskilda författningar, som stadga straff å den^ som
14
Lag-Vtekottet» Betänkande, N:o 37.
inställd till kyrkoplikts undergående, vägrar att bekänna och afbedja sitt
brott.
Redan 1734 års lagstiftare synas hafva sett saken ur denna synpunkt.
De bibehöllo eller föreskrefvo ej heller kyrkoplikt i iner än ett full,
nemligen i det, sorn omtalas i i § af Missgernings-balkens 1 kap. efler
hvad ofvan sägs. Emedlertid blef, genom Kongl Brefven den 20 December
1735 och den 20 December 1737, lörordnadt, att med kyrkoplikten borde
förblifva efter förra vanligheten, tills den då ifrågaställde nya kyrko-ordningen
vid påföljande Riksdag blefve öfversedd och antagen, samt att således
emedlertid skulle till kyrkoplikt dömas uti alla brottmål, hvari kyrkoplikt
efter förra förordningar egt rum. Den nya kyrko-ordningen koni likväl
ej för. Men förslag dertill hade blifvit uturbetadl; och deri uppenbarades
ett bemödande att återföra kyrkoplikten till dess ursprungliga betydelse,
till en ångerns frivilliga handling. Det var ock detta, som hade
till följd, att sältet för kyrkopliktens undergående i vissa fall förändrades;
eller att enskild skrift och aflösning, som redan i slutet af sextonde århundradet
stadgades för snatteri, blef utsträckt till flere fall, hvarpå uppenbar
kyrkoplikt förut följde, enär, efter hvad det i ämnet utfärdade Kongl. Bref
af den 18 November 1741 innehåller, "det ändamål, som i början varit
påsyftadt, icke kunnat erhållas, utan har omsider denna uppenbara skrift
eller kyrkoplikt blifvit hållen såsom ett utvärtes tvång och en del af straff."
Denna betydelse har ock kyrkoplikten, så väl den offentliga sorn
den enskilda, allt mer och mer antagit; Men detta framstår otvelydigast
i Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807, som ej allenast skärpte medlen
för tvingande till kyrkoplikts undergående utan ökade antalet af de
fall, der till kyrkoplikt bör dömas.
Grunden härtill lades, efter hvad antydt blifvit, då den gjordes
lill föremål för brottmåls-lagskipningen, då domaren ålades att bestämma,
att och när den skulle äga rum, och då lagstiftaren stadgade de brott, på
hvilka den skulle följa. Dermed införlifvades den med hrottmåls-lagstiftningen;
och det är äfven af sådan anledning, som den offentliga kyrkoplikten
qvarstår.
Sedan nemligen 1841 års Ständer föreslagit upphäfvande af hvad
genom lag och särskilda författningar är vordet stadgadt angående' uppenbar
kyrkoplikt och ansvar för den, som vägrar att densamma undergå,
samt alt i alla de händelser, der uppenbar kyrkoplikt, i förening med
annat straff, såsom påföljd för brott äger rum, skall lill enskildt skriftermål
dömas, förklarade Kongl. Majit, i nådigt svar, att ehuru Han delade
Rikets Ständers åsigt, att Kyrkoplikten vore ett föga lämpligt straffmedell
och således gerna såge detsamma utbytt emot något annat mera än
-
Lag-Utikottets Betänkande, N:o 37.
15
damålsenligt, fann Han likväl, enär Sländernas förslag vore utsträckt äfven
till tjufmtdsbrott, och en betänklig rubbning i gällande straffsystem
syntes uppkomma, deiest första och andra gången tjufnad endast skulle
medföra penningeböter och enskild skrift, sig förhindrad att förslaget bifalla.
Häraf finner man således, att kyrkoplikten endast betraktad såsom
straff blifvit bibehållen, ehuru båda Statsmakterna erkänt samma straffs
olämplighet. De hafva emedlertid dermed blott uttalat det allmänna tänkesättet,
hvilket länge påkallat upphörandet af en akt, som gör kyrkan till
en verldslig straffanstalt, och som derigenom är i hög grad sårande för den
religiösa känslan. Men man finner ock af Kongl. Majlis Nådiga svar, hurusom
hindret för borttagande af della straff jemväl är att söka i lagarne
om brott mot eganderätten.
Det beror således på dessa lagars förändring, huruvida spö- och
ris-straffet samt kyrkoplikten kunna ur brottmåls-lagstiftningen utplånas, och
följaktligen huruvida den reform i straff-systemet, sorn i främsta rummet
är nödig och allmännast blifvit påyrkad, kan tillvägabringa*.
Man har dock hört ifrågasättas, huruvida spö- och ris-straffet, såsom
utgörande en vigtig beståndsdel i gällande straff-system, skulle kunna
ur lagstiftningen utstrykas ulan en totai omarbetning deraf till alla dess
delar. Men, efter hvad ofvan blifvit anmärkt, kunna såväl ris-straffet som
spö-straffet, då delta är stadgadt alternatift, anses redan faktiskt upphäfna;
och, då delta ägt rum, utan lagstiftningens mellankomst, på samma .gång
i några fall måst, i följd af lagens ovilkorliga bud, till spö dömas, synes
skäl emot det taktiska upphäfvandets bekräftelse genom lag ej förefinnas i
berörde ovilkorliga bud och således än mindre derest, i de fall spöstraffet
nu kommer i fråga, detsamma utbytes emot annat straff.
Det har ej elier varit den således utbildade lagskipning i afseende
på val af straff, då spö och ris förekomma alternatift med annat straff, sorn
iöranledt ropet på slapphet i bröttsmåls-lagstiftningen. Visserligen har Riksdagsfullmäktigen
E. M. Falk från Skaraborgs Län, uti ett af Hedervärda
Bonde-Ståndet till Utskottet remitteradt memorial, i allmänhet talat om
behofvet af brotlmåls-lagarnes skärpning, under hemställan om icke densamma
kunde tillvägabringas genom ett ”strängare fängelse-system;” Men,
på sätt Utskottet anmärkt, har dock berörde rop sin egentliga grund i
det inflytande 1841 års lagstiftning utöfvade på straffet för stöld, hvilket
derigenom ansetts alltför mildt, och hvars skärpning man derföre
fordrat, i hvilken syftning Utskottet älven fått emottaga, utom Herr
Hasselrotlis och Rikdagsfullmäkligen Petter Jönssons redan omtalade förslag,
särskilde, inom nyssbemälde Riks-Slånd af Riksdagsfullmäktige Nils
16
Lag-Vtskottets Betänkande, N:o 37.
åndersson från Christianstads Län, Anders Jansson från Östergöthland
samt Johannes Nilsson från Götheborgs och Bohus Län gjorda framställningar,
af hvilka dock de två förstnämndes hufvudsakligen gå ut på blott
skärpning af straffet för itererad tjufnad, och den sistnämndes endast innefattar
yrkande om förändring af 3 § i 43 kap. Missgernings-balken, hvilket
handlar om stöld ute å marken.
Då likväl, med afseende å hvad Utskottet yttrat, den påyrkade skärpningen
af omförmälde lagar ej kan lillvägabringas genom alt återgifva spöstraffet
sin fordna utsträckning, enligt hvad Petter Jönsson föreslagit, än mindre
på det af Anders Jansson uppgifna sätt, att nemligen andra och tredje resan
stöld måtte beläggas med samma straff, som lagen nu stadgar å tredje
och fjerde gången sådant brott,' samt den som stjäl fjerde resan dömas lifvet
förlustig, återstår ej annan utväg än alt, på sätt Herr Hasselroth åsyftar,
samt Nils Andersson ock förordat, gifva fri hets-straffet en utvidgad tillämpning
till oftanämnde brott.
Derigenom kan ock den reform i straff-systemet, som, efter hvad
ofvan förmäles, i första rummet är nödig, åstadkommas; och någon vidsträcktare
anser Utskottet ej böra komma i fråga för det närvarande.
' Den innefattar emedlertid ett vigtigt moment i lagstiftningen. Den
utgör fnlländningen af det arbete, som 1841 års lagstiftare, i civilisationens
och menskiighetens intresse, påbörjade; och den bereder en säker
öfvergång till de större förbättringar, hvilka i brottmåls-lagstiftningen kunna
vara nödiga. Genom frihets-straffets tillämpning å de brott, som oftast förekomma,
vinnes nemligen en erfarenhet om straffets verksamhet, som under
närvarande förhållanden svårligen kan ernås. INågon lag i afseende på fri hetsstraffets
verkställighet, i samma syftning som den 1848 års Lag-Utskott föreslog,
kan Utskottet likväl icke, jemlikt Herr Hasse/roths yrkande, tillstyrka.
Berörde lag utgjorde en del af eller ett bihang till det förslag lill straff-lag,
sorn af samma Utskott utarbetades, och deruti frihets-straffet var antaget såsom
det allmännaste straff-medlet, verkslälldt efter ettdera af de två systemer,
hvilka vid den tiden i flera andra civiliserade länder följdes och, efter hvad
kändt är, kallades Poenitentiär- och Auburn-systemerne; Och dess liufvudändamål
var att reglera frihets-straffets verkställighet eller dessa systemer.
Utskottet anser deremot betänkligt att binda verkställigheten vid något
visst system. Någon osviklig erfarenhet, alt Irihets-straffet såsom straffmedel
är ändamålsenligare, då det verkslälles elter berörde systemer, än då
det tillämpas elter andra grunder, kan deslomindre antagas, sorn man under
sednare tider, i tle länder, hvarest systemen varit antagna, börjat betvifla
sådant. Hos oss förekommer dessutom, alt den reform i afseende på
fängelserna, som för ändamålet vore nödig och som äfven blifvit påbör
'
'jad
Lag-Utsliottets Betänkande, N:o 37.
17
jad, på långt när ännu icke blifvit genomförd; äfvensom att verkställande
makten ej är hindrad att vid fri hets-straffs verkställighet, så vidt tillfälle
är, lillämpa olika systemer, hvarigenom en med afseende å folklynnet nödig
erfarenhet om lämpligaste sättet för verkställigheten kan vinnas, samt
en säker ledning för ett slutligt ordnande af ifrågaställde straff följaktligen
erhållas. Detta ordnande må derföre blifva en kommande tids uppgift,
då lagstiftaren eger ett tillförlitligt stöd i en samlad erfarenhet. Hvad
erfarenheten hittills lärt är emedlertid att frihets-slraffet, sådant det nu
bär i landet verkställes, bar det afgjorda företräde framför ofvanberörde,
af allmänna tänkesättet utdömda, straffa! ler, att det, om ej med visshet ledande
till förbättring, åtminstone icke bos den brottslige helt och hållet
föiqväfver den känsla af moraliskt värde, som verksammast manar till försoning
med samhället och återgång från brottets bana; och denna lärdom
bör icke lemnäs obegagnad.
Ehuru den partiela reform af straffsystemet, hvarutöfver man således
för det närvarande ej torde böra sträcka sig, således blifvit satt i beroende
af en, i sammanhang dermed vidtagen, förbättring af hagarne angående
vissa brott emot äganderätten eller ljulnadsbrotteu, och ehuru de lagar,
sorn aro gillia lill skydd emot sistnämnde brott, företrädesvis ådraga
sig lagstifiarens uppmärksamhet, synas dock giltiga grunder tala för den
mera omfattande löi bättring i denna del, sorn allmännast blifvit påyrkad
samt af Herr Hasselroth och Riksdagsfullmäktige!! Petter Jönsson föreslagen.
Stöld, rån, bedrägeri och förfalskning höra tyvärr till de förbrytelser,
som ollast föranleda straffmaktens uppträdande; och de innefatta jemväl
en särskild klass af brott, hvadan man t. ex. i Danmark, der de åsigter
i afseende på sättet för brottmåls-lagsliftuingens reformerande, som af
Utskottet hyllas, gjort sig gällande, börjat reformen med lagarne angående
berörde förbrytelser. Men äfven dessa förbrytelser sönderfalla åter i två
nyanser, hvilka, med afseende å gällande lagstiftning, kunna särskildt behandl
as. Till den ena höra stöld och rån ; och det lagförslag, som härutinnan
lill en början framlägges till Rikets Ständers pröfning omfattar
blott samma brott.
Huruvida Utskottets bemödanden lyckats, tillhör icke Utskottet att
bedöma. Svårigheterna hafva emedlertid ej undfallit Utskottet; men det
har ej kunnat för sig dölja de brister, som synnerligast i denna del af
brottmåls-lagstiftningen lörefinnas, ej vara döf för den allmänna klagan öfver
slapphet i- lagstiftningen, som dessa brister framkallat, ej undgå att
lyssna till de många förslag, sorn till bristernas afbjelpande blifvit framställda;
och det bar derföre icke låtit de svårigheter, sorn inölt, eller frukDih.
lill R. St. Pral. 1853—54. 7 Sami. 1 Afd. 10 Baft. 3
18 Lag-Utskottets Betänkande, N:o 37.
tan att misslyckas, afhålla sig från försöket att lösa förevarande för fosterlandet
angelägna fråga.
De väsendtligaste svårigheter skulle likväl undvikits, om, på sätt Herr
Hasselroth förordat, Utskottet lämpligen kunnat föreslå ett utbyte af gällande
lagar om stöld och rån emot de kapitel af Lag-beredningens eller
1848 års Lag-Ulskolls, med det förra hufvudsakligen öfverenstämmande,
förslag, som omfatta berörde brott. Men emot ett sådant utbyte bar
emedlertid förekommit, att de lagförslag, af hvilka nämnde kapitel utgöra
delar, äro byggde på helt andra grunder än gällande biotsmålslag, äro till
principer och form alldeles olika densamma, samt att Utskottets upgili endast
varit alt bereda en partiel reform af denna lag. Om således Ulskotalt
i omförmälde förslag än funnit ett mål, har dock i berörde begränsning
af Utskottets arbete legat en ständig erinran derom, alt det, vid
samma arbete, endast kunde blifva fråga om lagstiftningens utbildning, om
öfvergång från ett system till ett annat, och icke om ett uteslutande antagande
al ett nytt; och Uiskotlet har derföre blott, så vidt det elter Utskottets
öfvertygelse för saken varit nödigt och med ändamålet förenligt,
förändrat hvad som är samt derpå inympat de nya principerna.
Det ändamål man vill får man nemligen aldrig lenina ur sigte. Gör
man mer än sorn behofves, går man icke till, utan förbi, målet; och öf verdi ilten
rycker lätt det goda med sig i fallet. Det är emedlertid detta lagom,
som alltid är så svårt att träffa- Men nödvändigheten har framkallat lagstiftningen;
och det är följaktligen den, som lagstiftaren, i sitt arbete, städse
måste rådfråga. Ur denna synpunkt har Utskottet således sett saken vid
utstakning af gränsen för och beskaffenheten af ifrågaslällde reform i
brottmåls-lagstiltningen; och dermed förklaras hufvudsakligen innehållet af
nedanstående författning för hvilken, så vidt den angår tjuJtiadsbrottj Utskottet
nu vill söka alt i korthet närmare redogöra.
Utskottet, som, jemlikt grundsatserne i gällande lag, låtit böter ingå
såsom en del af straffet för dessa brott, och ej, likamed Lag-beredningen,
antagit frihels-straft ensamt, emotser emedleitid, alt denna omständighet i
främsta rummet kommer alt ådraga sig granskarens uppmärksamhet. Men
om böter ej för sig adena eller med dea tillökning af urbota straff, som
för närvarande äger rum, innefatta ett verksamt och lämpligt straffmedel
i denna del, sä (oljer ij der. l, atl de i förening med annat straff äro
olämpliga, an minilie loi kasliiga. .1 sjelfva slr iffkrten ligger väl aldrig något
ovilkoiligl; men en tegel vid Val af s raff har man likväl lill riklighclen
ij kui.uat förneka, eiK i den, atl ig i aliel bor, om nnjbgl.är, träffa den
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 37.
19
brottslige, der brottet har sin rot eller sitt motiv, så vidt detsamma af
gerningen uppenbaras. Det är nu begäret efter egendom, som kommer
tjufveri att trotsa lagen, att förakta eganderätten, att beröfva sin nästa hans
gods; och derpå synas våra lagstiftare haft afseende, då de stiftat lagar
emot tjufnad.
Det är emedlertid ostridigt, att allenast böter äro ett otillräckligt
straff, särdeles som erfarenheten visat, hurusom de fleste, hvilka göra sig
skyldige till tjufnad, sakna tillgång och följaktligen i stället måste, enligt
gällande lag, den Utskottet härutinnan bibehållit oförändrad, undergå fängelse
vid vatten och bröd; men fyllnadeu i stralfet har Utskottet, efter
hvad ofvan är lillkännagifvet, sökt i frihetsstraffet, genom hvars utvidgade
tillämpning Utskottet hoppats att kunna i straffet inlägga den skärpa, som
allmänna rösten påkallat, och dermed göra så väl spöstraff sorn kyrkoplikt
obehöfliga.
Böter gemensamt med frihetsstraff är dessutom ej något nytt i vår
lagstiftning. Då den reform skedde, som utsträökle frihetsstraffets tillämpning
och i sjelfva verket började öfvergången i broltmåls-lagsliftningen,
stadgades nemligen delta straff gemensamt med böter. Denna reform omfattade
jemväl edsöres-lagarne, på sätt 1779 års författningar gifva vid
handen. Men bötesstraffet utgjorde emedlertid ej någon nyhet för edsöresbrottet.
Det var förut föreskrifvet jemte ärans förlust; men denna sistnämnda
påföljd ansågs både olämplig och otillräcklig. Derföre utbyttes
ock densamma emot frihetsstraffet; och enahanda föihållande inträffar nu
hvad angår kyrkoplikten.
Från omförmälda förening af straff-nrter har man likväl ej hort
hemtas skäl för anmärkning. Ldsöres-lagarne med deras förändrade innehåll
anses tillfylleslgörande; och den förening. Utskottet föreslagit, synes
deslomindre bora blifva overksammare, sorn straffet, på samma gång det riktas
mot den onda viljan i sin rot, innehar en påföljd för det frihetens missbruk,
som viljans yttring innefattar. Det är ock derföre, sorn Utskottet
låtit» böter ingå i stralfet för alla stölder, utom fjerde lesau, då friheten
för lifstiden förloras.
Om likväl, för lagens fulländning, den större latitud vid straffrnätning,
som L ag-beieduingen föreslagit, skulle Vara nödig, så utgjorde vissei
ligen straff-arternas lorenämnda förening ett hinder; men utom det att
någon betydligare utsträckning ej svnes kunna gifvas detta system, ulan
brollmåls-lugens totala reform eller omarbetning, liar Utskottet funnit eli
sådan utsträckning lika litet nödig för vinnande af föresätta målet, sorn
O •“ 7
välbetänkt, derest Utskottets berno landen skola kronås med någon framgång.
Då 1844 ars Ständer godkände latitud-systemet, skedde det ock
20
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 37.
endast med hänsyn till en sådan tolai reform. I allt fall har Utskottet
nogsamt erfarit, hurusom ett bland de väsentligaste hinder, som mött
emot lag-förslagets antagande, varit farhågan för den utsträckning ifrågavarande
system deri erhållit; och meningarne i denna del synas under
sedermera förflutna tid, som medgifvit en noggrann och lugn pröfning af
ämnet, allt mer och mer stadgat sig. Frihetsstraffet torde emedlertid svårligen
kunna användas utan någon latitud; nien den kan ock Lill en viss
mån stå tillsammans med bibehållandet af de hufvudsakiigasle grunder,
hvarpå gällande lagar emot tjufnadsbrott hvila.
Då dessa lagar upplaga särskilda arter af stöld, såsom enkel stöld,
hustjufnad, nidingsstöld, stöld ute å marken och kyrkotjufnad m. m., samt
för hvarje art och åtskilliga modifikationer deraf stadga bestämda straff,
på sätt inhemtas af 40, 42, 43 och 46 kap. Missgernings-balken jemte särskilda
författningar, har Lag-beredningen blott såsom lörsvårande omständigheter
vid slöldstraflels bestämmande antagit, större delen af de förhållanden,
hvilka gifvit anledning alt i gällande lagstiftning indela tjufnadsbrolten
på sätt nämndt är. l)å således domaren i berörde lagstifning finnér
för hvarje fall ett, med afseende å lagstiftarens uppfattning om gerningens
större eller mindre brottslighet, ledan utsatt straff, öf vet lemnäs åt
honom i Lag-beredningens förslag att, efter eget omdöme, bestämma i hvad
mån anmärkte förhållanden höra medföra ett mer eller mindre långt frihetsstraff,
dock ej utöfver derföre bestämda gränser, hvilka således måst
gifvas den utsträckning, att de olika lörhållanderne deraf kunna omfattas.
I nyare lagstiftningar hos andra folk är denna method äfven begagnad;
och onekligen har den sina fördelar. Att med säkerhet afväga lill hvilken
grad ett brott är svårare, örn det sker under vissa förhållanden, än under
andra, är och förblir nemligen en omöjlighet. Men att derföre hvälfva
bördan från lagstiftaren på domaren har dock sina betänkligheter. Den
sednare, säger man, är närmast i tillfälle att bedöma lörhållanderne; meri
hans omdöme blir dock alltid en följd af hans subjektiva uppfattning;
hvaremot lagstiftaren har sitt säkra stöd i allmänna tänkesättet, i folkets
föreställningar och i förhållandernas egna natur. Det är derföre, som lagstiftaren
kunnat stadga särskilda straff ej allenast å olika brott, utan äfven
å brottens olika arter; och ej eller Lag-beredningen har förmått undvika
detta. Oansedt stöld städse till sin egentliga karakter är samma brott, om
det föröfvas af tjenstehjon från husbonde, i kyrka eller från allmänna posten,
har likväl Beredningen för dessa och några andra brottets olika yttringar
bestämt olika straff och på så säll fästat ett positift afseende å den
större eller mindre våda för det allmänna, som brottet medlör, brottslingens
personliga förhållande till den, hvars egendom tillgripes, samt lielgden
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 37.
21
af det rum, hvarest brottet föröfvas. Det är ock på dylika brottets framstående
egenskaper, som våra lagstiftare aktat, då de bestämt sLraff för stölders
olika arter eller upptagit dessa såsom olika brott, fastän hörande till
samma klass. I folkets tänkesätt göres äfven denna skilnad. Det finner
ett gröfre brott i kyrkostölden, än i den vanliga enkla tjufudden, en större
förbrytare i den, som tillgripit annans egendom efter inbrott, än om han
föröfvat tillgreppet thy förutan; och hvad gällande lag i denna del innehåller,
må derföre betraktas såsom ett uttryck af den allmänna rättskänslan.
Ehuru Utskottet således ansett sig ej böra härutinnan i grunden
frånträda den princip, som lagstiftaren hittills hyllat, liar likväl Utskottet
sökt att med denna princip förena den af Lag-beredningen antagna. Två
brott, hvilka i det yLlre framstå såsom lika, kunna nemligen sinsemellan
vara olika med afseende å antingen utvärtes eller de brottsliges inre förhållanden.
Men om än lagstiftaren förmår uppfatta brottens allmännaste
yttringar och derföre stadga straff, strandar han dock alltid vid försöket
alt bestämma berörde tillfälliga och i oändlighet skiftande förhållanden,
samt i hvad mån de höra utöfva inflytande på det straff, gerningen i sina
allmännaste yttringar medför. Allt inflytande kunna de emedlertid ej frånkänras
ulan åsidosättande af lättvisan, så vidt den af menniskan kan realiseras;
och derföre stadgade redan 1734 års lagstiftare, att den, som stjäl
i kyrka af mindre värde än hundra daler, skall ligga i tveböte och dertill
arbeta vid Konungens slott eller fästning ett eller flere år, efter som brottet
är till. Såsom en svårare art af stöld uppfattades stöld i kyrka, men
lill domaren öfverlemnades, att, med afseende å de omständigheter, som
kunde vara med brottet förenade, öka det straff, sorn samma brott i sin
allmännelighet ovilkorligen borde ådraga förbrytaren; och denna grundsats
har Utskottet tillämpat i alla händelser.
Någon vådlig utsträckning af laLitud-systemet har derigenom icke
skett. Genom att, så vidt sig göra låter, upptaga stöldens olika arter, i
den mån de bero på föremål eller medel och således kunna karakteriseras
genom objektiva kännetecken, har domaren erhållit en ledning, som undanrödja-
det sken af godtycke, som han tilläfventyrs ej kunde undvika,
derest till honom öfverlemnades att bedöma hvad inflytande på straffet
dessa kännetecken må utöfva; men derföre har ock Utskottet med ledning
af Lag-beredningens förslag närmare, än vår gällande lag gör, sökt angifva
de objektiva grunder, som föranleda olika straff.
Hvad Utskottet i förenämnde hänseenden föreslagit, står ock i närmaste
öfverensstämmelse med den antydda afsigten med Utskottets arbete:
att förbättra och utbilda, men icke till grunden omskapa gällande brott
-
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 37.
måls-lagstiftning uti ifrågaslällde hänseende; och deri ligger äfven närmaste
förklaringsgrunden dertill, att Uiskottet bibehållit den nuvarande
skilnaden emellan snatteri och stöld, äfvensom att Utskottet ej eller lika
med Lag-beredningen ansett snatteri-bot få ega rum, om någon stjäl säd,
hö och halm ute å mark m. m. dylikt, om skeppare, forman eller deras
folk stjäl af hvad dem är för t rödt att föra, eller om andra till nidingsstölder
i gällande lag hänförda (all inträffa, eller om man stjäl af annan
under gudstjenst.
Utskottet har dessutom, hvad snatteri angår, ej kunnat dela den
åsigt, i enlighet hvarmed Lag-beredningen ansett för samma brott böra
dömas, så framt det tillgripna ej stiger öfver tolf riksdalers värde, då, likmätigt
gällande lag, snatteri-bot ej kommer i fråga, derest värdet går Öfver
tio daler eller fem riksdaler riksgäldsSedlar. Om än, på sätt Beredningen
yttrar, sistnämnde belopp, med afseende å penningevärdets förändring
sedan år 1734, då hade lika värde med tolf riksdaler i närvarande
tid, tror likväl Utskottet, vid betraktande deraf att förändringen i penningevärdet
så småningom egt rum, denna förändring ej böra hafva den
verkan, som Beredningen förmenat. I sjelfva verket kan skilnaden emellan
snatteri och stöld ej ur stränga rättsbegrepp försvaras. Men den har dock
från vår äldre lagstiftning bibehållits och derigenom införlifvals med folkets
begrepp; och den har den praktiska nytta att från den, sorn begär
ett ringare tillgrepp, hvilket ej sällan har sin grund i obetänksamhet och
lättsinne, afvärja den vanära, hvarmed allmänna tänkesättet stämplar den
som begår stöld. I dessa omständigheter har således skilnaden sitt försvar.
Men gränsed är nu tio daler; och att sälla den högre vöre att
minska straffet för stöld, hvilket åter innebure en åtgärd i motsatt syltning
mot den, hvilken allmänna rösten påkallar och som i följd deraf säkerligen
kom me alt mötas med ogdlande.
Uti 1734 års lag uppdrages emedlertid för vissa fali en annan gräns
emellan snatteri och stöld. I 5 § af Missgernings-balkens 40 kap. stadgas
nemligen, att den, som stjäl frukt ur trädgård, humblegård, mfvogård och
kålgård, ållon eller nötter till full mansbörda eller lass, skall likasom den,
hvilken stjäl ett lass huggen ved, timmer och gärdsel, slå tjufsrätt, men,
om det mindre är, böla för snatteri, flät' är således icke värdet, utan
myckenheten, sorn afgör, huruvida en gerning skall för stöld eller snatteri
anses. Giltig*'1 skäl synas ock hafva varit för detta stadgande. På ilen till
det stiftades uppgick troligen ej en full mansbörda ållon, bönor eller annan
jordfrukt eller ett lass ved, gärdsel eller timmer till värde af tio daler.
Men den, som tillgriper något dylikt till omförmälda myckenhet, uppenbarar
likväl derigenom en större brottslighet, än som kan hänföras under
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 37.
23
obetänksamhetens och lättsinnets förvillelser. Det innebär en uppsåtlig afsigt
att rikta sig med annans egendom; hvadan åberopade lagbud synbarligen
haft till ändamål ej att utvidga, utan att inskränka gränsen för
snatteri.
Utan en ytterligare inskränkning har den emedlertid derigenom i
flere fall blifvit utvidgad. Då nemligen åtskilliga trädgårds- och jordfrukter
nu mera hafva det värde, att en obetydlig del deraf kostar mer
än tio daler, kan man, enligt berörde lagbud, afhända sin nästa egendom
till kanske flere gånger det belopp, som, likmätigt lagens allmänna stadgande,
stämplar ett tillgrepp såsom stöld, utan att blifva derföre dömd.
Sällsyntheten af dylika frukter bär i landet för ett sekel sedan utgjorde
påtagligen anledningen dertill, att lagstiftaren då ej iakttog detta förhållande.
Nu mera äro de dock icke någon sällsynthet. De blifva mer och
mer allmänna. Men då lagen måste modifieras efter de förändringar, sorn
de förhållanden, hvilka den bar att ordna och skydda, kunna under tidens
lopp undergå, bar Utskottet sökt att, med bibehållande af grundtanken i
oftanämnde lagbud, så modifiera detsamma, sorn närvarande tidsförhållanden
kräfva. Det är orsaken till bestämmelsen i 5 § af Utskottets förslag,
att den, som stjäl mindre än en mansbörda träd- eller jord-frukt eller mindre
än ett lass buggen ved m. m., fortfarande må dömas för snatteri, så
framt det tillgripnas värde ej går öfver tio daler.
Om emedlertid skäl än äro att ej såsom stöld stämpla tillgrepp af
ringare belopp, sorn ej särskildt äro utmärkta för större ondska, då de första
gången löröfvas, har likväl Utskottet ansett sig ej kunna i denna del
tillstyrka ett vidare fasthållande vid gällande lag, enligt hvilken straff för
snalLeri får ega rum två gånger. Förhållandet synes nemligen vara helt
och hållet förändrad t, då den, som en gång snattat och derför blifvit straffad,
återkommer. Då han ej låtit sig rätta af den varning han första gången
erhållit, vittnar återfallet om en inrotad böjelse för tjufnad, ty sådan
är gerningens egentliga karakter, ehuru lagstiftaren genom ett mildare namn
och ett mildare straff deråt gifvit en annan färg; och dermed försvinna
moliverna till undantaget. Gerningen framstår nu såsom en yttring af den
onda viljan, med brottets alia kriterier; och skonsamheten måste gifva vika
för rättvisan, som kräfver det gerningar straffas efter deras beskaffenhet.
Lag-beredningen har ock föreslagit, alt andra resan snatteri skall för stöld
anses; och dermed öfverensslämmer Utskottets förslag, hvilket ock afviker
från gällande lag, hvad ansvaret för snatteri angår. Ehuru Utskottet jem|*il
lågt detta ansvar i böter, har likväl Utskottet ansett beloppet deraf ej
oi.i lero af del snattades värde, på säll nu är förhållandet; och på det
den varning, som bor ligga i straffet, ej må helt och hållet sakna allvar,
24
Lag-Vt skott els Betänkande, N:o 37.
har Utskottet föreslagit att, om snattaren ej orkar böta, han skall i stället
undergå fängelse vid vatten och bröd.
Skilnaden emellan snatteri och stöld torde jemväl i en framtid helt
och hållet bortfalla. Så har skett i flere andra lauder, bland andra Norge;
och deri har äfven Utskottet haft ett skäl att, efter hvad ofvan förinäles,
ej, lika med Lag-beredningen, inympa snalteri-begreppet på de tillgrepp,
hvilka vår nuvarande lag, utan alseende å det tillgripnas värde, betraktat
såsom stöld. De tillgrepp, som ske ute å marken, då egendomen finnes
under ”Guds lås,” såsom det hos folket heter, och de^ som vur lag kallur
nidingsstölder eller stämplar med särskilda benämningar, äro dessutom elter
allmänna tänkesättet af den gröfre art, att detta tänkesätt ej skulle gilla,
derest man i någon mån deråt gåfve den mildare karakter, som ligger i
begreppet snatteri.
I anseende till de flere arter stöld, som Utskottets förslag upptager,
har emedlertid Utskottet lått vidkännas den svårighet, Lag-beredningen
till en del hvälft på domaren: att nemligen för alla de olika
arlerne utsätta straff. Men, på sätt Utskottet ofvan ytLrat, hörer det nära
nog till omöjligheterna att bestämma, i hvad grad det ena brottet är svårare
än det andra, samt alt derefter i arilhmetiskt föHiållunde beräkna
straffen. I bestämmandet deraf blir alltid något godtyckligt; och i ingen
omständighet uppenbaras så det subjektiva omdömet. Men liksom den enskilde
försvinner i folket, som i sig upptager alla, så bortfalla dessa enskildes
omdömen i folkets allmänna tänkesätt, - hvilket utgör sammanfattningen
af de förra, renade från individualitetens ensidigheter; och då delta
tänkesätt, denna allmänna uppfattning om det rätta har sitt vanligaste uttryck
i lagarne och deras tillämpning, saknas ej ledning i det fall, hvarom
fråga är. Med afseende å denna genom det allmänna folk-medvetandet anvisade
ledning, har alltså Utskottet, lika med gällande lag, betraktat hustjufnad
och nidingsstölder, till hvilka sistnämnda hänföras, bland andra,
stöld vid eldsvåda, af forman utaf det gods han emoltagit alt lora, samt
från barn yngre än tolf år, såsom svårare än enkel stöld, men bland nidingsstölder
likväl vissa, såsom stöld vid eldsvåda, gröfre än de andra, —
stöld af i bete gående häst och boskap svårare än annan stöld ute å marken,
—* kyrko-tjufnad såsom en bland de grofsta al stölder o. s. v. Men
dermed är dock ledningen i sjelfva verket slut. I följd al de flere olika,
sinsemellan ej ens jemförliga straff, som användts emot stölder, kan man
ej draga någon säkrare slutsats i afseende på lagstiftarens uppfattning angående
det inbördes förhållandet mellan dessa brott med hänsyn lill deras
straffbarhet, utom i de läll, derföre med penningar botås må. Då nemligen
lagstiftaren i dessa fall bestämt bölerna för enkel sLöld första resan lill
tre
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 37.
25
tre gånger så mycket det stulna värdt är, bar han deremot utsatt böterna
lör endel andra stölder till. fyradubbelt tjufnadens värde och för andra till
sexdubbelt; och härvid har Utskottet fästat sin uppmärksamhet vid förslagets
utarbetande. Men ehuru Utskottet, på redan anförda grunder, ansett
böter böra ingå i straffet för stöld, har likväl Utskottet funnit den
förhöjning i straffet, sorn en svårare eiler itererad stöld påkallar, ej vidare
böra ega rum genom böternas mångdubbling, utan i det tillagda frihetsstraffet.
> Den objektiva skadan har i vår brottmåls-lagstiftning spelat en vigtig
rol. Men om man alltför mycket bar afseende på denna skada, denna
brottets mången gång tillfälliga följd, förbises lätteligen, att brottet har
sin rot i den onda viljan, samt att det är i den mån gerningen uppenbarar
större eller mindre ondska i viljan, sorn den blir straffbar. Skadan
eller följden är emedlertid brottets manifestation i det yttre; och derföre
måste den alltid vid bestämning af straff utöfva ett stort inflytande. Det
är denna åsigt, sorn gifvit Utskottet anledning att alltid låta det stulnas
värde utgöra grund för böternas belopp, äfvensom att, för den händelse
någon, genom tillgrepp af ett belopp utaf särdeles betydligt värde, ådagalägger
en större afsigt att skada och således en högre grad af brottslighet,
föreslå tillökning af straff. Denna tillökning lägger ock ett hinder
för den brotslige att snart få njuta af hvad han genom brottet åtkommit
och lyckats dölja, samt beröfvar honom dermed den mildring i straffet,
sorn föreställningen om en sådan njutning eljest kunde medföra; och då det
blifvit öfverlemnadt åt domaren att bestämma om och i hvad mån denna
strafftillökning må ega runi, samt den brottsliges beredvillighet att godtgöra
den skada, han genom sitt brott åstadkommit, städse utgör skäl till
skonsamhet, Bär omförmälda i 11 § influtna stadgande äfven sin praktiska
lgrund deri, att det innefattar ett motiv för den brottslige att återställa
hvad han beröfvat sin nästa.
Då Utskottet således sökt att lämpa straffen efter brottens beskaffenhet,
sådana de i allmänhet uppfattas, har Utskottet icke kunnat låta
det härda stadgande, sorn till döden straffar den, hvilken stjäl det ringaste
vid eldsvåda eller från strandadt fartyg eller under andra dermed jemförliga
förhållanden, längre i lagen qvarstå. Så vidt Utskottet erfarit,
här af omförmälda brott endast det förstnämnde eller stöld vid. eldsvåda,
åtminstone under sednare tider, förekommit^ och sådant endast några
få gånger; och ehuru domaren ej kunnat undgå att derför döma till döden,
har dock Konungen alltid åt förbrytaren gifvit en mildring, sorn allmänna
rättskänslan kräfver och som utgjort en grund för hvad Utskottet härutinnan
föreslagit.
Bih. till it. St. Vrot. 1853—54. 7 Samt. 1 Afd. 19 Uäft4
26
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 37.
För bevis angående förhållandet emellan de af Utskottet föreslagna
straff-bestämningar torde vidare ej böra- andragas. Det enskilda tycket
skall alltid få något att anmärka; men bevis i frågor af denna art skola,
dock alltid saknas, om man upphöjer sin individuel uppfattning utöfver
den allmänna rättskänslan, denna uppenbarelse af den eviga rättvisan. Den,
som pröfvande deri söker ledning, och således deröfver icke ställer det egna
omdömet, han handlar ej utan skäl.
Under Utskottets öfverläggningar har fråga blifvit väckt derom,
huruvida, med afseende å den utbildning, som Utskottet haft för afsigt att
gifva åt brottmåls-lagstiftningen i denna del, det kunde erfordras att, lika
med Lag-beredningen, definiera begreppet stöld. Gällande lag innehåller
nemligen ingen definition härutinnan. Den säger blott "stjäl någor” o. s. v.;
och den antager således att det begrepp, sorn uttryckes med ordet stjäl,
är så allmänt utbredt, att missförstånd derom ej kan uppstå. Ett sådant
missförstånd är ej eller att befara. Snarare kunde så inträffa, derest en
definition i lagen inlades. Örn man ser på de många försök att definiera
stöld, som ej allenast här i landet utan annorstädes blifvit gjorda, finner
man ock svårigheten att lösa problemet. I flera delar sammanfaller ock
stöld med andra brott; och ehuru det är lätt att säga, när en gerning är
stöld, blir det dock alltid svårt att med den precision uttrycka just de
omständigheter, som gifva en handling karakter al stöld, att icke antingen
för litet eller för mycket säges. Våra lagstiftare hafva jemväl undvikit
alla definitioner å brott, så vidt det kunnat ske. De höra ock mer till juris-prudensen
än till lagboken; och då ingen domare lärer misstaga sig om hvad stöld
är, har det synts Utskottet försigtigast att i denna del vidhålla gällande lag.
Deremot har Utskottet, som, efter hvad redan är nämndt, ur Lagberedningens
förslag upptagit åtskilliga omständigheter, hvilka föranleda
till svårare straff å stöld, derifrån jemväl hemlat ledning för närmare bestämmande
af hvad till inbrott hänföras skall. Den beskrifning derom,
som är lemnad i Kongl. Förklaringen den -23 Mars 1807, har för lagskipningen
ej varit tillfyllestgörande; men nied dess syftning star dock Utskottets
förslag i öfverensstämmelse, hvadan Utskottet, i enlighet med den
tolkning samma författning i allmänhet erhållit, till inbrott ock hänfört
det förhållande, att någon, i afsigt att stjäla, med våld öppnar skåp, kista,
skrin eller annan förvaring-spersedel, som med lås, försegling eller annat
dylikt stängsel tillsluten är, hvilket förhållande Beredningen åter blott upptagit
såsom en försvårande omständighet vid stöld eller staatteri i allmänhet.
Det medgifves likväl, att skäl ej saknas för olika meningar om betydelsen
af berörde förhållande. Men Utskottet har ej funnit de inkast
sorn blifvit gjorda emot den af Utskottet antagna mening, vara af den
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 37,
27
vigt, att Utskottet, i följd deraf, bordt frånträda en åsigt, som närmast öfverensstämmer
med allmänna rättsbegreppet.
På sätt redan är tillkännagifvet, har emedlertid Utskottet, i de fall
Utskottet ansett, afvikelse ifrån de principer, 'vår lag hyllar, böra och kunna
ega rum, sökt tillegna sig de af Lag-beredningen antagna; och vidare redogörelse
torde ej behöfvas för moliverna till Utskottets omförmälda förslag,
genom hvars antagande hvad sorn stadgas i 40, 41, 42, 43, 46, och
4/ kapp. Missgernings-balken samt 49 kap. 1 § samma Balk i afseende å stöld
och snatteri samt delaktighet i dessa brott, jemte de flera författningar, som
antingen ändra ellerförklara samma kapitel eller afse särskilda, i nämnde
kapitel lörul ej speciell nämnde arter af tjufnad, såsom bruks- och manufaktur-arbetare
tillgrepp m. m., eller innefatta nya stadganden för fall,
som under ifrågaslällde ämne äro hänförliga, skulle komma att förfalla.
Genom den lagstiftning, Utskottet i förevarande ämne föreslår, kan
således den fördel jemväl vinnas, att man icke vidare i en mängd spridda
författningar behöfver söka Jagarne örn stöld; — att enhet kommer att
råda i denna del af lagstiftningen, som, i följd af de under förra seklet
med afseende u särskilda verk, inrättningar och näringar tillkomna speciela
stadganden, för närvarande utmärker sig för ojemnhet och oreda; —
samt följaktligen att tjufnadsbrott med större säkerhet än hittills kunna
bedömas.
Bland de tjufnadsbrott, hvilka Utskottet gjort till föremål för nu
föreslagna författning, har dock Utskottet ej, på sätt Herr Hasselrot yrkat,
upptagit skogs-åverkan. Angående förhöjning af straffet för detta brott
har Utskottet emottagit flere motioner, af hvilka en del innefatta enahanda
yrkanden, som berörde; men denna fråga har Utskottet företagit till särskild
behandling, ty om än Utskottet skulle anse sig böra tillstyrka omförmälda
yrkande, synes likväl frågans utgång vara så tvifvelaktig, att dess
sammanbindande med lagen om tjufnad i allmänhet lätteligen kunde hafva
men gt, inflytande vid pröfningen af förslaget till samma lag.
I ordningen följer alltså för Utskottet att redogöra för behandlingen
af det andra brottet, sorn är föremål för Utskottets ifrågastälida förslag,
eller Rån, hvarom talas i 9 § af 20 kap. Missgernings-balken samt i 24
kap. af Lag-beredningens och 1848 års Lag-Utskotts förslag.
Ehuru rån utgör ett af angrepp å person, och egendom sammansatt
broLt, hafva likväl 1734 års lagstiftare stämplat dylika angrepp under
vissa förhållanden såsom gröfre brott samt jemväl upptagit desamma under
en särskild klass, under namn af röfveri. Så finner man af 21 kap.
Missgernings-balken, hurusom den, hvilken med våld föröfvat tillgrepp i
28
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 37.
öppna sjön eller från strandadt fartyg, eller vid vådeld eller vattunöd, eller
under farsot, eller då fiende tränger, eller der något undan annan fara
bergadt är, skall straffas för röfveri; hvarjemte Kongl. Förordningen den
5 Mars 1735 innehåller, att den, som öfverfälle!’ posten samt borttager antingen
postVäskan eller något derutur, skall såsom röfvare dömas.
Lag-beredningen åter bar endast såsom svårare arter af rån upptagit
omförmalde, under röfveri i gällande lag stämplade, våldsamma angrepp,
samt helt och hållet från brottens olika klasser uteslutit röfveri,
hvilken benämning Beredningen dock bibehållit å rån i öppen sjö på
sjöfarande.
Om man ensamt ser på brottens hufvudmomenter, sä finnesi sjelfva
verket ej eller annan skillnad emellan det rån, som afses i 20 kap. 9 §
Missgernings-balken och det i nästpåföljande kap. omtalade brott eller röfveri,
än den Lag-beredningen, på säLt nämndt är, gjort. Visserligen har
man af de i 1 § af sistnämnde kap. begagnade uttryck; ”Lagger sig någon
alt röfva till lands eller vatten” o. s. v. velat hemta stöd för den
åsigt, att det i samma lagrum afsedda brott förutsätter ett mera stadgadt
uppsåt, än det tillfälliga rånet, en så stor förhärdelse i det onda, att man
gjort brottet till, snart sagdt, en handtering; men i röfveri vid eldsvåda,
under farsot, ra. m. synas dylika förutsättningar ej ingå. Den, som med
våld tillgriper något vid berörde eller andra likartade tillfällen, han löfvar
dock efter hvad i åberopade kapitels 4 och 5 §§ sägs. Men den åtskillnad,
gällande lag härutinnan gör, har emedlertid sin vigtiga betydelse såsom grundad
i de särskilda frider, sora städse af Sveriges lagstiftare omgärdats;
och under brott emot den allmänna landsf riden hänföres röfveri. Denna
frid — den allmänna säkerheten — har nemligen genom angrepp af ifrågaställde
art eller de som ske under förhållanden, hvilka sätta de angripne
i större behof af det allmännas skydd, och sorn derigenom innefatta ett
större trots emot samhällsordningen, ett djupare förakt för den allmänna
sedligheten, ansetts i högre grad våldförd, än sorn eger ruin vid rånet,
sådant det i 20 kap. 9 § Missgernings-balken förekommer. Det är ock
derföre, sorn gällande lag äfven till brott emot den allmänna landsfriden
hänför, bland annat, våldförande af den, som skeppsbrott lidit, utan ens
afsigt att honom något afhända; och deri ligger ett af de vigtjgaste hinder
för Utskottet att, lika med Lag-beredningen, betrakta nuvarande röfverier
såsom svårare arter af rån och förthy desamma upptaga under, samt behandla
i sammanhang med rånsbrottet, äfven om Utskottet funne sådant
lämpligare. En dylik omflyttning af brotten eller förändring af deras karakterer
kunde nemligen ej ske utan en allmän revision af åtminstone
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 37.
29
fridslagarne, samt följaktligen ej utan ett vidsträcktare arbete, än det Utskottet
sig föresatt.
För detta arbete är sådant ej eller nödigt; och det är icke derföre
att gällande brottmåls-lagstiftning gör skillnad emellan röfveri och rån, som
man i denna del klandrat densamma, utan för beskaffenheten af hvad den
innehåller angående rån, med den betydelse samma brott nu har.
Att undanrödja anledningarne lill omförmälda klander har följaktligen
i denna del utgjort målet för Utskottets sträfvande. Men dervid har
Utskottet först haft att besvara den fråga: hvilka brister vidlåda hufvud
sakligen
omförmalde lag, sorn, på sätt Utskottet redan nämnt, innefattas i
9 § af Missgerniugs-balkens 20 kap.?
Derpå har emedlertid blifvit svaradt af lagskipningen: att brottets
egentliga kännemärken ej äro med erforderlig tydlighet uppgifna; — samt
af allmänna rättskänslan: att det utsatta straffet är alltför hårdt för brottets
allmänna yttringar, och att lagen ej stadgar särskilda stral! med afseende
å dess mer eller mindre grofva beskaffenhet.
Hvad förra omständigheten angår, så ehuru Utskottet hyser den
åsigt, att definitioner i lag äro vådliga, tror likväl Utskottet desamma i
vissa fall ej kunna undvikas. Ett sådant fåll inträffar nu; och säkraste
beviset ligger deri, att 1734 års lagstiftare, som i allmänhet antagit brottens
karakterer såsom kända, sökt angifva hvad med rån förstås. "Rånar
man och med fullt väld täger af annan hvad det helst vara kan,” heter
det nemligen i 9 § af 20 kap. Missgernings-balken. Men om än härmed
är förklaradt att rån är ett tillgrepp eller bemäktigande af egendom, för
hvars verkställighet våld å person utöfvas, har dock i lagskipningen tvifvelsmål
uppstått, huruvida till detta våld äfven må hänföras sådant andligt
våld, som hotet innebär. Hotet kan emedlertid mången gång vara
lika mäktigt, uppenbara lika mycken brottslighet samt innefatta lika stort
våld å personligheten, som den kroppsliga misshandlingen; och derföre
har Lag-beredningen, likasom de fleste nyare lagstiftningar, antagit, att
detsamma ock inlöper i karakteren af rån, dock endast sådant hot, hvarigenom
den, sorn hotas, påtagligen blottställes lör en större fara.
Utskottets öfvertygelse är jemväl, att dylikt hot bör hänföras under
det fulla väld; som omförmäles i 9 § 20 kap. Missgernings-balken; men
då olika meningar i lagskipningen härom förekommit, har Utskottet ansett
nödigt alt närmare, och bestämdare angifva råns-brottets karakter.
Efter sistberörde lagbud bar rån ej egt rum, förr än något verkligen
blifvit med våld tillgripet; hvaremot Lag-beredningen antagit rån vara
iullbordadt, om någon öfverfaller annan med våld eller hot, i afsigt att
bemäktiga sig egendom, om än tillgrepp ej sker. Dermed öfverensstämma
30
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 37.
jemväl några utländska, lagar; och då våldet eller det farliga hotet, efter
Beredningens åsigt, utgjorde hufvud-moméntet af brottets straffbarhet, har
Beredningen ansett tillgreppet ej böra upptagas bland kännetecknen på
brottet. Men om än, å ena sidan, måste medgifva*, att detsarnmas större
straffbarhet beror på det personliga våhlet, kan deremot, å den andra, ej
bestridas, det ju icke detta våld erhåller sin brottsligare karakter derigenom,
att det göres till medel för tillfredsställande af begäret efter vinning,
eller för verkställande af olofligt tillgrepp. Detta är således brottets egentliga
föremål, och som gör brottet till rån. Men ehuru Utskottet härutinnan
ej funnit skäl att afvika från gällande lagstiftning, har likväl Utskottet
i så måtto biträdt Lag-beredningen, som Utskottet ansett lagen böra upptaga
straff för den, som, för att göra tillgrepp, öfverfälle!' någon med väld
eller farligt hot, ändå att tillgrepp ej sker, och sorn alltså gör försök
till rån.
Beträffande derefter straffet, hvilket för fullbordadl rån nu är lifvets
förlust i hvad form brottet förekommer, så har Utskottet redan aulydt,
hurusom samma straff af allmänna rättskänslan ogillas. Då menniskolif
icke spilles, kommer ej eller dödsstraffet nu mera i fråga; utan varder
detsamma af Kongl. Maj:t städse i nåder utbytt, emot annat straff,
hvilket hufvudsakligen består i fästningsarbete på längre eller kortare tid;
och det är med ledning häraf samt af hvad Lag-beredningen föreslagit,
som Utskottet uppgjort sitt förslag i denna del.
Genom samma förslag har Ulskottet således sökt afhjelpa ofvananmärkte
brister i lagstiftningen om rån, eller att närmare i lagen bestämma
kännetecknen på samma brott, samt att införa lämpliga och emot gerningens
allmännaste yttringar svarande straff.
Af de öfrige här nedan upptagna lagförslag äro, jemlikt Utskottets
ofvanstående yttrande, de som angå spö- eller ris-straffet samt kyrkoplikten,
såsom påföljd för brott, framställde under den förutsättning, att berörde
straffmedel kunna undvaras, i följd af den skärpning utaf straffet för
. stöld, sorn Utskottet, genom fri hets-straffets utvidgade tillämpning, sökt
åstadkomma; och enär Utskottet redan sökt ådagalägga olämpligheten af
samma straffmedel, erfordras ej vidare motivering för dessa förslag. Men
om än kyrkoplikten ej är ett lämpligt straffmedel och följaktligen ej eller
såsom sådant bör bibehållas, har likväl Utskottet funnit betänkligt alt helt
och hållet utstryka denna akt, betraktad ur kyrklig synpunkt. 'Den var,
efter hvad anmärkt blifvit, till sin ursprungliga betydelse blott en försoning
med församlingen, med kyrkan; och ehuru en och annan torde in
-
Lag-Utshotlets Betänkande, N:o 37.
31
vända att, enär den förbrytare, som undergått det straff, lagen å hans förbrytelse
utsätter, dermed blifvit försonad med samhället, han jemväl bör
anses försonad med kyrkan, får man dock icke förgäta, att förbrytaren mot
sin vilja måste underkasta sig samhällets straffmakt, hvaremot försoningen
med kyrkan endast kan blifva en följd af ångern och således grundas på
förbrytarens fria inre sinnesstämning. Det är detta kristliga sinne, som
den kristna kyrkan fordrar af sina medlemmar, derest de skola komma i
fullt åtnjutande af kyrkans gemenskap; och då det undergångna verldsliga
traffet ingalunda innebär bevis oin ett sådant sinne, torde män ej kunna
medgifva att förbrytaren genom straffet återvunnit den gemenskap med
kyrkan och församlingen, han genom brottet förlorat. På honom sjelf ankommer
väl detta ytterst; men alt väcka det kristliga sinnet och dermed
söka med kyrkan tillvägabringa försoning, utgör föremål för kyrkotukten,
för hvars upprätthållande kyrkoplikten, ehuru i modifierad form, således
torde böra fortfara; och det är på dessa grunder, som det förslag hvilar;
hvilket Utskottet slutligen framställt.
I detta förslag har Utskottet alltså1 sökt att återföra omförmälda akt
till sin ursprungliga betydelse och följaktligen att derifrån skilja all egenskap
af straff. Med brottet står den likväl i det sammanhang, att förbrytaren,
efter hvad nyss nämndt är, derigenom skiljes från församlingens gemenskap.
Men derföre har ock Utskottet ansett nödigt, att i förslaget uppräkna
de brott och förbrytelser, som till denna skillnad föranleda; och
dervid har Utskottet bibehållit hvad nu i denna del stadgadt är, med
tillägg af rån. Detta brott är nemligen för närvarande belagdt med dödsstraff;
men, på sätt Utskottet ofvan anmärkt, har Kongl. Maj:t i allmänhet
af nåd förskonat från samma straff. Vid sådant förhållande har emedlertid
de benådade städse måst, enligt 1807 års förklaring, undergå kyrkoplikt,
hvaraf följer, att brottet, der dödsstraff ej följt derå, varit ett bland
dem, som ansetts skilja från kyrkans gemenskap; och sorn Utskottet nu
för lån, der ej lif spilles, föreslagit ett mindre straff än lifvets förlust,
torde anledningen till omförmälda tillägg vara tillfyllest förklarad.
På grund af hvad Utskottet sålunda anfört, får Utskottet vördsamligen
tillstyrka, det måtte Rikets Ständer
förklara, att Herrar Henschens och Ekholms motioner om antagande
af Lag-beredningens förslag till ny strafflag icke
kunna bifallas;
men för sin del besluta:
32
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 37.
l:o en så lydande
Författning:
Med upphäfvande af hvad som stadgas i 9 § 20 kap. Missgernings-balken,
om rån, AO, 41, 42, 43, 40 och 47 kapitlen samt i 49 kapitlet
i samma balk, angående stöld, snatteri och delaktighet i dessa
brott, äfvensom af de särskilda författningar, som antingen ändra eller
förklara omförmälda lagens rum eller dervid något tillägga, varder stadgadt,
som följer:
Om stöld och snatteri.
§ l.
Stjäl någon gods eller penningar öfver tio daler; dö mes att böta
tre gånger värdet samt att hållas till straff-arbete från två till och med
sex månader, der ej här nedan annorledes stadgadt är.
§ 2.
Snattar någon tio dalers värde eller mindre, och är gerningen ej
utmärkt med sådan omständighet, att den, utan afseende å värdet, för
stöld anses skall; vare straff et böter till minst fem och högst tjugo daler,
utom i de fall här nedan sägs.
§ 3.
Begår tjenstehjon, köpmans-betjent, gesäll, lärling eller annan enskild
tjenare stöld eller snatteri från sin husbonde, straffes, för stölden,
med böter efter i § samt straff-arbete från tre månader till och med
ett år och, för snatteriet, med böter från tio lill och med trettio daler.
Såsom stöld eller snatteri skall anses, om sådan person uppsåtligen förfar
eller undandöljer något af husbondens egendom.
§ 4.
Stjäl eller snattar handtverkare eller amian arbetare frän den,
hos hvilken han i och för sitt arbete tillträde eger, vare om straffet lag,
som i 3 § sägs.
§ 5.
Lag-Utskottets Betänkande, N;o 37.
33
§ 5.
Stjäl någon full mansbörda af ollon eller nötter, eller sådan träd-,
jord- eller skid-frukt, som i trädgård eller å åker odlad är, då sådant
ute finnes, eller ett lass af huggen ved, timmer, gärdsel iller annat dylikt
i skog eller ute å mark eller flott/ed; do mes för stöld, ändå att det
tillgripna icke går öfver tio dalers värde. Ar beloppet af det til/gripna
mindre och går ej eller värdet öfver tio daler, skall gerningen såsom
snatteri anses; och straffes i dessa fall stöld och snatteri på sätt i 3
stadgadt är.
§ 6.
Utan afseende å det tillgripnas värde, skall såsom för stöld dömas
i dessa jall:
4:o Om man stjäl säd, skuren, eller oskuren, hö eller halm, stackadt
eller ostackadt, ute å mark; åker-, kör- eller trädgårds-redskap, sorn
ute ligger; uteliggande malm vid grufva eller redskap, sorn till grufdrift
hörer och ej instängd är; utestående bistock; fisk ur dammar, sumpar,
nät, mjärdar, katsor eller annat fisketyg, eller ock sjelfva fisketyget, som
ute ligger; foglar eller andra, djur ur jagt-redskap eller sjelfva redskapen
ute åi markén; ankare eller tåg fran uteliggande fartyg; eller ock saker
som till blekning eller torkning eller för annan sådan orsak ut/agde eller
utställde äro.
2:o Om skeppare, forman eller deras folk stjäl något af hvad
dem Jortrodt är att fora eller förvara; om gästgifvare, värdshusvärd
eller annan, som herbergera/' resande, eller för sin näring eller vinning'
emottager gäster i sitt hus, stjäl något från resande eller gäst, eller om
tdlgrepp från värden begås af den resande eller gästen.
3.o Om man stjäl eller svikligen tager fr åtti barn, som ej fyllt
tolf år, eller från af vita, eller från badande eller simmande, eller från
sufvande ute ä marken, eller från den i svår sjukdom ligger, eller från
dud menniska.
4:o Oin man stjäl något i likhus eller graf, eller från annan under
gudstjenst inne i kyrka eller annorstädes der gudstjenst hålles, eller
ute å kyrkovall.
Och vare om straffet i dessa fall lag, sorn om stöld i 3 sägs.
' § 7-
Olofligt tillgrepp, af hvad värde det tillgripna vara må, skall
ock för stohl anses i följande fall, nemligen:
Bih. tilt B. St. Brot. 1S53—18S1. 7 Samt. 1 Afd. 19 Haft. 5
34 Lag-Utskottels Betänkande, N:o 37.
1:o Om gern ingen blifvit föröfvad medelst inbrott, som i 16$ sägs.
2:o Om man stjål ur f örsegladt hrej, som ej åt allmänna posten
förtrodt är, eller ur kläder, som någon bär pä sig.
3:o Om man stjäl nattetid i hus, sorn bebodt är, och gerningsmannen
olojhgen, äfven om inbrott ej skett, dit inkommit ellet der sig
undangömt.
4:o Om gerningsmannen, till brottets föröfvande, sig med vapen
inställt, eller om han dervid användt ringare skräckmedel eller hot, än
att gerningen till rån hänföras kan.
5:o Om han, genom ansigtets färgning eller betäckning eller genom
förklädning, sökt göra sig oigenkännelig.
Och vare straffet böter, efter thy i i $ skiljs, samt straff'-ar bete
från ett till och med tvä år.
§ &
Stjäl någon kreatur, som går i bete ute å mark, vare lag som i
7 § skiljs.
Den, sorn olofligen mjölkar annans ko, får eller get, eller stjäl
tagel ur mahn eller svans på häst, under det kreaturet går i bete ute å
mark, dömes, utan afseende ä värde, för stöld, efter ihy i 6 § sägs.
§ 9.
Hvar, som något stjäl af fartyg, sorn strandat eller eljest föro/yckadt
är, eller utan folk i sjo drifver, eller, under bergning, hvad
till sådant f<irtyg hörer eller derå Jordt far; eller från den, sorn genom
allmän farsot, eldsvåda, vattunöd, skef] sbrott, uppror, fiendes åträngande
eller annan sådan nöd eller fara är satt ur stund att sm egendom
värja; sk,dl, af hvad värde ilet tillgripna vara må, straffas med böter
efter 1 samt siraff-arbete från två till och med fyra år.
§ io.
iStjut noin något i kyrka, ehvad det kyrkan, tillhörer eller af andra
der i förvar satt är, i anie, utan afseende å det. tillgripnas värde,
för stohl dömd till böter, efter thy i l $ sågs, samt straff-arbete från
två till cili med se ju år.
Lag samma vare, arn någon stjäl penningar eller annat, som åt allmänna
posten fortn dt är, eh vad det sker i posthus eller under Jers/ingen.
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 37.
35
§ 11.
I
Går, vid stöld, värdet af det tillgripna öfver tvåtusen daler, må
tiden för straff-ar betet ökas till högst två år utöfver hvad eljest ådömas
skall.
§ 12-
Nu kunna, vid samma stöld, tvä eller flere af de i 3, 4, 5, 6, 7 ,
8, 9, 10 och H §§ sagda fall sammanträffa; då må ock tiden för straffarbetet
ökas två år utöfver hvad för det svåraste fallet högst ådömas
kan.
Har någon ä särskilda ställen eller tider begått stöld eller sådant
inbrott, som i 16 § sägs, hvarföre han pä en gång lagföres eller straffas
bör; då må tiden för det sträff-arbete, sorn för den gerning, hvilken
svårast är, högst ådömas kan, ej öfverskridas med mer än två år.
§ 13.
*
Varder någon, under en lagföring, förvunnen att hafva å särskilda
ställen eller tider föröfvat snatteri, skall han, der det tillgripnas sammanlagda
värde öfverstiger tio daler, för stöld straffas.
Begår någon andra gången snatteri, varde ansedd såsom hade han
första resan stöld föröfvat. Snatteri af den, som förut begått rån, för
sök
dertill, stöld eller inbrott, skall ock såsom stöld anses.
§ 15.
Begär någon andra g ången stöld; skall det straff, hvartill han
eljest gjort sig skyldig, ökes med straff-arbete från ett till och med tre år.
Gör man det tredje gången; ökes tiden för straff-arbetet med
tre till och med fem är.
Ko rumer lian äler fjerde gängen; dömes till sträf f -arbete på lifstid.
§ 16.
Har någon i uppsåt att stjäla
1:o med våld å mur, vägg, golf, tak, lucka, fenster, port, dörr,
36 Log-Utskottets Betänkandey N:o 37.
läs eller annat dylikt stängsel brutit sig in i gärd, hus, ruin eller fartyg;
eller s
to medelst klättring öfver mur, vägg, port, eller tak, eller medelst
inkrypande genom glugg, skorsten eller annan sådan, ej till ingång ämnad
öppning, eller ock genom bruk af dyrk eller falsk nyckel förskaffat sig
ingång i gård, hus, rum eller fartyg; eller
3:o med våld eller list öppnat skåp, kista, skrin eller annan förvaringspersedel,
som med läs, försegling eller annat dylikt stängsel tillsluten
var;
dömes, der tillgrepp ej sker, för inbrott, till straffarbete, första
gången från tvä lill och med sex månader, andra gången frän ett till och med
tre är, tredje gången från tre till och med fem år och fjerde gången på lifstid.
§ 17.
Stjäl den, sorn förut begått inbrott eller gör den inbrott, som förut
stulit, vare det lika ansedt i fråga om förhöjning af straff', efter iliy i
15 och 16 $$ sägs. Lag samma vare, der den, som förut rån begått,
st fil, eller inbrott för öfvar.
§ 18.
Sälla sig två eller flere samman att stjäla, då skall hvardera straffas
efter det tillgripnas värde, ehuru (fe det sig emellan dell hafva; och
den sitt mist, njute det äter af dess gods, sorn har att gälda med.
§ 19.
. * , '
Lockar någon eller bjuder öfvermage att stjäla eller begå inbrott,
eller gor det mannen med stu hustru, föraldrar med sin t barn, förmyndare
med den omyndiga, förman med ilen som sitte under hans lydnad,
husbonde eller matmoder tued sitt tjenste folk eller inhyseshjott, straffes såsom
lian gernia gen sjelf gjort h tile, mé/l tillökning af J.vå år t tiden J dr
det straffarbete, som annars å deri gerning följa ,bör. .SA er endast snatteri,
skall deri som lockat eller bjuilit, domas så, sorn hade han stöhl för
-
$ 20.
Nu häfver någon eljest till stohl, snatteri eller inbrott med råd
eller dåd hulpti; stånde sammi rätt, som gerniagsmannen sjelf.
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 37.
37
Den, som, der tillgrepp skett, med vetskap om den-olofliga åtkomsten,
emottagit, dolt, köpt eller fory Urat något af det tillgripna eller besörjt
omarbetning eller förändring deraf, skall, med afseende ä värdet af det,
hvarmed han dylik brottslig befattning tagit, straffas för stöld eller snatteri
efter 1 eller 2 <$\ Samma lag vare, der någon med gods, sorn ränadt
är, sådan brottslig befattning tagit.
Köper man något af den, sorn misstänkt är; bote tio daler och gifve
åter det han så köpte, om godset ät' oloflige/i åtkommet.
§21-,
Begär någon nattetid sådant inbrott i gård, hus eller rum, som i
16 § sågs, och får sår eller varder dråpen, vare ogihlt. Sätter han sig till
motvärn, ehvad det är natt eller dag; vare lag samma. Gör han dem
skala, som sitt värja vilja; ligge i tveböte och plikte dertill för hemfridsbrott.
§22.
Täger någon och brukar, ulan lån eller lega, annars mans båt
eller fartyg eller häst, och profves han det hafva gjort utan ondt uppsåt;
gähle dubbel lega och all skadan åder. 1
§ 23.
Orkar den, som för stöld dömd är, ej böta, skall han i stället
hälla',' i fängelse vid vatten och bröd, dock ej under längre tid, än som
motsvarar det stulnas värde.
Saknar den, som till böter för snatteri eller för handel med misstänkt
person, enligt 20 JJ* sista mom. dömd är, tillgång, skall han undergå
dylikt fängelse i män af böternas belopp. v
Olis ICån.
§ 24. .
Rånar man och, med våld å person, eller användande af hot, som
innebär trängande fara för lif eller hälsa, af annan tager gods eller penningar,
dömes till fängelse vid vai ten och bröd, tjuguåtta dagar, samt
straff-arbete från fyra till och med tio år, der ej annorledes stadgas.
38 Lag-Utskottets Betänkande, N:o 37.
Öfverf aller man annan, på sätt nu sagdi är, men gitter ej gerningen
genom tillgrepp fullborda, straffes, för försök till rån, med dylikt arbete
från fyra till och med sex år.
§ 25.
Öfver faller man annan med våld eller sådant hot, som i 24 § sägs,
i afsigt att rån föröfva, och uppkommer af våldet svär kroppsskada, eller
hafva pinliga medel blifvit använde, för att tvinga lill egendoms upptäckande,
dömes, ehvad tillgrepp' sker eller ej, till straff-arbete på lifstid.
§ 26.
Varder någon, i de fall, nu sagde äro, så våldförd, att han deraf
ljuter döden, miste gerningsmannen lifvet.
§ 27.
Hvar som för öfvar rån eller gör sådant försök dertill, som i 24
§ sägs, andra gången, eller sedan han blif vit för andra resan stöld straffad,
dömes till straff - arbete på lifstid; och vare i detta fall inbrott ulan
tillgrepp sä ansedt, som i 17 § här ofvan stadgadt är.
§ 28.
• \ .
Har någon å särskilda ställen eller tider gjort rån eller försök dertill,
eller, jemte sådant brott, stöld eller inbrott foröfvat; då må, der han
på en gång för gerningurne lagföres eller straffas skall, tiden för det
straff-arbete, sorn för den svåraste gerningen högst ådömas kan, ej öfverskridas
med mer än fyra år. ,
Allmänna bestämmelser.
§ 29.
Straff-arbete, hvartill, efter denna förordning dömes, verkställes
antingen i fängelse eller å fästning eller annan allmän arbets-inrättning.
Lag-Uttkottets Betänkande, N:o 37.
39
$
Har pågon, sorn till straff-arbete förfallen är, derjemte gjort sig
skyldig till arbete å fästning, skall hela det arbetsstraff, hvartill han sålunda
dömas må, till arbete å fästning utsättas.
2:o en Förordning af följande innehåll:
Straff af spö eller ris må ej vidare någon ådömas; skolande i de
fall, der ovilkorlig bestraffning af spö eller ris är stadgad, fängelse vid
vatten och bröd i stället åläggas, med iakttagande af de grunder för straffmätning,
som i hvarje fall stadgade äro.
\ I
3:o att genom en Förordning måtte stadgas:
Kyrkoplikt, vare sig offentlig eller enskild, skall ej hädanefter någon
ådömas; blifvande förthy hvad lag och författningar i delta ämne innehålla,
till ali verkan upphäfdt.
4:o samt en FörfaJtning af denna lydelse:
Sedan, genom säj skild författning, blifvit stadgadt, att kyrkoplikt
icke skall någon ådömas, varder dock till kyrkotuktens upprätthållandeförordnadt:
Den, som gjort sig skyldig lili dödsstraff, men af nåd njuter
förskoning till lifvet, eller till hel elter half mansbot, eller till straff för
det han obetänkt och af hastighet lastat Gud, Hans heliga ord och sakramenten,
eller för rån, der ej dödsstraff derå Jöljer, för stöld eller snatteri,
för tregiftes-brott, för blodskam eller lägersmål i förbjudna leder, om
dods-sl raff derför ej eger rum, for lior eller lönskaläge, för det han varit drucken
eller eljest gjort oljud i kyrka under Gudstjenst, eller annorstädes der
Gudstjenst hålles, eller gått drucken och oskriftad till Nattvarden eller
40 Lag-Utskottets Betänkande, N:o 37.
gjort det, oaktadt han af presten blifvit varnad att derifrån sig afhålla,
eller öj ver fallit någon nied hugg och slag i kyrka under Gudstjenst, eller
skuffat eller stött annan eller kifvat och t rät i t nied honom i vredes mode i
kyrka under Gudstjenst eller annorstädes, der Gudstjenst hålles, eller slagit
eller smädat sina föräldrar; äfvensom kona, sam blifvit dömd för vållande
till fosters död efter sednare mom. i 16 Jiap. 1 §
ken, sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 20 Januari 1770, må ej
af den heliga Nattvarden komma i åtnjutande, innan han eller hon af sin
själasörjare, i närvaro af tvä eller tre blund de äldste i församlingen,
låtit sig enskildt skrijlas och ajlosas, på sätt särskildt föreskrifvet är; kommande
förthy allt hvad lag och författningar i strid häremot innehålla,
att till all kraft och verkan förfalla.
Stockholm den 24 Juli 1854.
STOCKHOLM, tryckt hos N. MARCUS, 1854. i
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 38.
1.
\:o 38.
Ank. till Exp.-Ulsk. den 29 Juli 1854, kl. lo f. m.
Betänkande, i anledning af vuckt motion om förklaring af Hongil
Förordningen den 10 Juni 1841, avgående straffet för
olofligt innehafvande af dyrk.
Genom Kongl. Förordningen den 9 December 1756 stadgades, bland annat, att,
på det dyrkar och förändrade falska nycklar, till stölders utöfvande, icke måtte brukas,
det tjenstehjon eller den lösa person, som funnes hafva hos sig dyrkar, dubbla nycklar
eller hufvudnycklar, ulan husbondes minne, eller falska nycklar af hvad slag de vara
kunde, skulle, fastän någon skada derigenom ej skedde, utan skonsmål straffas, mannen
med nio par spö och qvinnan med sju par ris, eller deremot svarande fängelse
vid vatten och bröd. Genom Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, angående bestraffning
för olofligt innehafvande af dyrk, blef emedlertid förordnad!, att, då brottet
derefter första gången föröfvades, skulle endast »sistnämnde bestraffning eller tolf dagars
fängelse vid vatten och bröd» tillämpas. Enligt de i 5 kap. Straff-Balken, efter
dess ursprungliga lydelse, angifne grunder motsvarade jemväl tolf dagars fängelse vid
vatten och bröd nio par spö eller sju par ris; men samma dag sislberörde Förordning
utfärdades till efterrättelse, utkom en annan författning, hvarigenom de i berörde kapitel
utstakade förvandlings-grunder så ändrades, att nio par spö eller sju pär ris, som
svara mot böter till tjugosju daler, borde förvandlas till nio dagars fängelse vid vatten
och bröd.
Då dessa olika, ehuru samtidiga, stadganden i tillämpningen vållat tvekan, huruvida
det allmänna och lindrigare stadgandet borde gälla framför den om ett särskildt
brott gifna speciela föreskriften, har Rikets Ständers Justitiffi-ombudsman, sorn redan i
1850 års berättelse fästat uppmärksamhet på förhållandet, i sin vid innevarande Riksmöte
afgifna embets-berätlelse uttryckligen påyrkat en förklaring ä lagstiftningens sida
i denna del.
* Lag-Utskottet, som, i följd af Riks-Ståndens remisser, behandlat denna fråga,
finner äfven behofvet af lagstiftningens mellankomst härutinnan. l’å sätt Justitia:-ombudsmannen
anmärkt, har omförmälda olikhet i stadganden uppenbarligen sin grund
deri, att 1840—41 årens Ständer ej afgjorde frågan om förändring af de allmänna grunBxh.
till b. St. Prof. 1883 <5l 185i. 7 Sami. 1 Afd. SO Haft. 1
2
L'ag-Utskoltets Memorial, N:o 39.
derna för förvandling till långelse vid vatten och bröd, innan samma Ständer lättade
beslut derom, att för brott emot 1756 års ofvan åberopade Förordning första gången
bör dömas till dylikt fängelse, hvilket derföre uträknades efter ursprungliga föreskriften
i 5 kap. Straff-Balken. Men sedan denna föreskrift blifvit förändrad, är deraf en följd,
att fängelse-stralfet, som skall motsvara spö- eller ris-straffet, icke vidare kan efter det
äldre stadgandet utsättas, utan måste beräknas efter dess förändrade innehåll.
I följd häraf får alltså Utskottet, som, enär de stadganden, hvilka innefattas i
1756 års ofvanberörde författning, endast åsyfta förekommande af stöld genom inbrott,
ej upptagit desamma i Utskottets förslag lill författning, innehållande straff å föröjbad
stöld och inbrott, vördsamt tillstyrka,
det. mätte Rikets Ständer besluta en författning, hvarigenom
förklaras, alt, då någon, enligt Kongl. Förordningen den 9
December 4156i dömes till fängelse vid vatten och bröd för
innehafvande af dyrkar, dubbla eller hufvud-nyeldar eller falska
nycklar, tiden för detta fängelse bör beräknas efter de
grunder, som bestämmas i 5 kap. 4 §. Straff-Balken, sådan den
lyder i Kongl. Förordningen den 40 Juni 4844, utan hinder
af hvad som i särskild författning samma dag blifvit i sådant
afseende stadgadt.
Stockholm den 29 Juli 1854.
l*:o 39.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 29 Juli 1854, kl. 10 f. m.
Memorial, i anledning af dterremiss af Utskottets Betänkande N:o
48, öfver väckt motion angående vilkoren för vinnande af
lagfart å fast egendom.
Detta Betänkande har, på grund af framställda anmärkningar, blifvit af Hedervärda
Bonde-Ståndet till Lag-Utskottet återremitteradt; men som detsamma, enligt till
Utskottet ankomna protokolls-utdrag, är vordet bifallet af de öfriga Riks-Stånden, samt
tre Stånds mening i frågor af förevarande beskaffenhet utgör Rikets Ständers beslut,
anser Utskottet något utlåtande i anledning af de framställda anmärkningarne ej erfordras;
hvilket hos Hedervärda Bonde-Ståndet härmed anmäles.
Stockholm den 29 Juli 1854.
Lag-Utskotlets Memorial och Betänkande, Näs 40, 41.
3
N O 40.
Ank. till Exp.-Utsk. den 29 Juli 1854, kl. io f. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande N:o
26, öfvev väckte motioner om en fullständig revision eller
förklaring af 45 kapitlet Arfla-Balken.
Hedervärda Bonde-Ståndet har, på grund af gjorda anmärkningar, återremitterat
berörda Betänkande; men som detsamma blifvit bifallet af öfrige Riks-Stånd och tre
Stånds mening i frågor af förevarande beskaffenhet utgör Rikets Ständers beslut, anser
Utskottet något utlåtande i anledning af de framställda anmärkningarne ej erfordras;
hvilket hos Hedervärda Bonde-Ståndet härmed anmäles.
Stockholm den 29 Juli 1854.
Ä:o 41.
Ank. till Exp.-Utsk. den 29 Juli 1854, kl. 10 f. m.
Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, med
förslag lill ändring i Kongl. Förordningen den 20 November
4 845, om jords eller lägenhets af slående för allmänt
behof.
Denna Nådiga Proposition är af följande lydelse:
»Sedan hos Rikets Ständer framställning blifvit gjord om nödvändigheten att
undanrödja det hinder, sorn för anläggning här i landet af elektriska telegrafer kunde
4
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 44.
möta derigenom, att egare till jord eller lägenhet, hvars begagnande för sådan anläggning
erfordrades, icke vore pligtig att för ändamålet upplåta jorden eller lägenheten,
med mindre egande-rälten dertill löstes, hade Rikets Ständer den 2 Augusti 1851 föreslagit
utfärdandet af en författning, hvarigenom skulle stadgas, att, derest för anläggning
af allmänt nyttig inrättning, jord eller lägenhet mäste användas, utan att likväl
jorden eller lägenheten genom inrättningen gjordes för egaren oanvändbar, anläggningen
ej finge af honom förhindras, om Konungen, i den ordning Kongl. Kungörelsen
den 27 November 1845 bestämmer, så förordnade; dock alt egaren, för det intrång
inrättningen medförde, skulle njuta full ersättning och hälften derutöfver, hvilken ersättning,
i händelse frivillig öfverenskommelse ej kunde derom träffas, skulle bestämmas
på sätt i Förordningen den 20 i nyssnämnde månad föreskrifves.
Vid underdånig anmälan häraf har Kongl. Majit på de grunder, hvilka i Dess
Skrifvelse lill Rikets Ständer den 3 November nästlidne år, i anledning af åtskilliga
utaf Rikets Ständer vid sistförflutna Riksmöte föreslagna lagförändringar, finnas ornlörmälda,
funnit sig förhindrad, att förenämnde förslag, i det skick det blifvit framsläldt,
bifalla. Då likväl, med afseende å elektriska telegrafers stora nytta för det allmänna,'
svnes vara af vigt, alt anläggning af dylika inrättningar, dervid telegraf-linier ofta måste
anbringas öfver eller under jord elier lägenhet, tillhörig enskild man, ej må kunna
af egaren tiil sådan jord eller lägenhet, genom vägran att deraf upplåta hvad för ändamålet
behöflig! är, förhindras; men Förordningen den 20 November 1845, angående
jords eller lägenhets afslående för allmänt behof, hvilken förutsätter, å ena sidan, att
jorden eller lägenheten måste för ändamålets vinnande fullt a (slås. och ä den andra,
att egande-rätien dertill löses, ej är tillämplig, då fråga endast är om utläggning af lednings-,
trådar för elektriska telegrafer, derigenom vanligen något väsendtligt hinder i jordens
(dier lägenhetens framlida begagnande egaren icke tillskyndas; finner Kongl. Maj:t
för detta, af Lagen ej förutsedda fall särskilda bestämmelser vara af behofvel påkallade;
och då dessa lämpligen synas böra intagas i den nu om jords eller lägenhets afstående
gällande författning, hvars föreskrifter i vissa delar äfven kunna å nu ifrågavarande
fall tillämpas, vill Kongl. Maj:t, efter Stats-Rådets och Högste Domstolens hörande,
föreslå Rikets Ständer, att nedannämnde §§. i förrberörde Förordning af den 20
November 1845 måtte erhålla följande förändrade lydelse, nemligen:
§• 1.
Der konungen prölvar nödigt, alt jord eller lägenhet, som enskild man, menighet
eller inrättning tillhörer, begagnas skall, antingen till rikets försvar, till allmän väg,
bro, hamn, eller lastnings-plats, till torg eller gata i stad, till uttappning eller sänkning
af sjö, till strömrensning, tarled eller annan vattenledning, till allmän byggnad eller lill
dylikt allmänt behof, vare egare pligtig att afstå hvad för ändamålet fordras; njute
dock den, som härigenom skada lider, ersättning derför till fulla värdet och hälften
derutöfver, der ej parterne om andra vilkor åsämjas.
Ar fråga om jordans eller lågenhetens begagnande endast för utläggning af
edel; trisk a ledning s-trådar, utan alt genom anläggningen eller dess framlida skötsel
och värd något synnerligt men i nyttjande-rätten lill jorden eller lägenheten egaren
tillskyndas, bör hvad för ändamålet liehöfligt är upplåtas, ( utan att jorden eller lägenheten
löses. För intrång, som derigenom ma kunna förorsakas, vare dock den,
sorn intrånget lider, om han derpå gör anspråk, berättigad, till ersättning lill Julla
rar det och hälften derutöfver.
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 41.
5
Kan ej öfverenskommelse träffas om ersättning, som, efter hvad ofvan sägs,
utgå bär, då skall frågan härom pröfvas af särskild nämnd, som vid under-rätt i den
ort, der jorden eller lägenheten ligger, tillsättes på sätt här nedan stadgas.
§. 2.
Göres hos den i §. 1 nämnde under-rätt skriftlig ansökning om särskilda nämndens
tillsättande, och visar sökanden, alt Konungen godkänt behofvet af jordens eller
lägenhetens afstående eller begagnande, samt att tiden, då den skall afstås eller upplåtas,
blifvit genom Konungens förordnande eller parternas öfverenskommelse bestämd, utfärde
rätten stämning på egare och andre, som uppgifvas i saken hafva del. Rätten föranstalte
jemväl, att, till underrättelse för möjligen varande okände eller icke uppgifne rättsegare,
tiden för ärendets företagande varder, så väl från predikstolen i den sockens
kyrka, der fastigheten är belägen, som ock genom allmänna tidningarne, kungjord tre
gånger, sista gången minst fjorton dagar före den dag, hvilken lill sakens företagande
är utsatt. Jordens eller lägenhetens egare, då han höres, vare skyldig alt hos rätten,
i ändamål af instämning, uppgifva den, som i anseende till nyttjande-rätt med honom
del i saken häfver, vid äfventyr, som i §. 25 stadgas. Hos rätten skall jemväl företes
bevis derom, huruvida jorden eller lägenheten är med inteckning besvärad; och egen
parterne alt, innan nämnden sättes, i laga ordning sin talan i fråga om ersättningens
belopp och sättet för dess utgörande utföra.
Uppslår, vid fråga om jords eller lägenhets begagnande till utläggning af elektriska
ledningstrådar, parterne emellan tvist, huruvida derigenom må förorsakas så
betydlig skada, att jorden elter lägenheten lösas skall, eller om intrånget är af beskaffenhet,
att ersättning derför, enligt de i 2 morn. 1 §. stadgade grunder, utgå bör,
prö/ve och afgöre rätten sådant innan nämnden sättes. Anses ersättning för intrång
böra ega ruin, bestämme ock rätten, efter thy som intrånget finnes vara öfvergäende
elfer fortfarande, huruvida slik ersättning skall utgå på en gång eller i årlig afgift
under den tid, intrånget kommer att fortfara.
Emot rättens beslut i dessa frågor må talan fullföljas i H of-Rätt genom besvär
inom den. tid, i 25 Kap. 5 §. Rättegångs-Balken stadgas. ] Hof-Rättens beslut
må ändring sökas likaledes genom besvär, sorn, jemte borgen för kostnad och skada,
skola lill Honungen ing ifvås inom den tid, 50 Kap. 1$ §. samma Balk bestämmer.
§. 13
Dä jord eller lägenhet afstås skall, uppskatle nämnden i penningar såväl jorden
eller lägenheten efter dess rälla värde för egaren, som ock särskildt den skada, annan
an egaren, genom jordens eller lägenhetens afstående, lider, allt med afseende på tiden
för a (‘trädandet.
I del fall, utt endast ersättning för intrång eger rum, uppskatle nämnden i
penningar den skada, sorn genom intrånget förorsakas. Ar af rätten stadgadt, alt
ersättningen skall utgå i årlig afgift, rätte nämnden uppskattningen derefter; och bör
i detta fall ersättning bestämmas särskildt för det intrång, sjelfva anläggningen medför
och särskildt för del, som sker genom inrättningens skötsel och drift.
Nämnden lillägge alltid uttryckligen den förhöjning, hvarmed, enligt §. 1, ersättningen
utgå bör, och om fråga är om flere lägenheter, som tillböra särskilda egare,
varde ersättningen bestämd särskildt för hvardera.
t)
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 4 1.
§• 14.
Erfordras för ändamålet, att blott en del af lägenhet a/slås, men lägenheten,
genom afskiljande af denna del, blefve för egaren eller innehafvaren onyttig, bör hela
lägenheten, enligt nu bestämda grunder, lösas, der egaren det äskar. Lag samma vare,
om en del af jord afträdas bör och återstoden ej uppgår till besutenhet. I dessa frågor
meddele rätten beslut innan nämnden sättes, och må klagan öfver det beslut föras
i den ordning, uti §. 2 stadgas.
§• 20.
Hvad nämnden beslutat skall till efterrättelse lända. Ej må i nämndens beslut
ändring någorstädes sökas. Dock ege ej nämnden att sätta ut värdet lägre än ersättningsskyldig
medgifvit; och der så bända skulle, att nämnden böjde ersättnings-beloppet
utöfver hvad ersättnings-tagande yrkat, gälle ej eller beslutet för mera, än äskadt
varit, så vida ej jord eller lägenhet, sorn a/stås skall, är besvärad med inteckning, öfverstigande
den fordrade summan; i hvilket fall nämnden må, utan afseende på ersättnings-tagandes
anspråk, utsätta löseskillingen så högt, som den finnes, enligt när ofvan
stadgade grunder, böra uppgå.
§. 24.
Lösen för jord eller lägenhet, som af stås skall, sa ock ersättning för intrång,
hvilken skall på en gång utgå eller blifvit beräknaif för sjelfva anläggningen, vare
den, sorn. jordens eller lägenhetens begagnande yrkali skyldig att lill ersättningst
agan den utgifva inom den för jordens eller lägenhetens af stående eller upplåtande
stadgade tid elter, om ersättnings-beloppet derJörinnan ej hunnit bestämmas, inom tr.e
månader efter det sådan bestämmelse skett. För betalning af årlig afgift sulle rätten
ut tid, der parterne ej åsämjas.
Har ej öfverenskommelse om ersättningen träff als, eller nämnden sitt beslut
meddelat inom den tid, då jorden eller lägenheten gfstås eller upplåtas bör, må sådant
ej hindra arbetets företagande, derest sökanden hos Konungens Befallningshafvande
ställer full borgen, för lösnings- eller ersättnings-beloppet samt för kostnad och skada.
Kronan vare för sådan borgen fri.
Är jord eller lägenhet, som afstås skall, inlecknad, varde ersättnings-beloppet
derför inom den för dess lifgifvande här ofvan stadgade tid nedsatt i ränteriet hos
Konungens Befallningshafvande, som kungör sådant vederbörande ersättnings-tagande
och inteckoings-egare, samt liqvid dem emellan sedermera i laga ordning uppgör. Finnes
härvid ersättnings-beloppet vara fastställdt genom öfverenskommelse emellan den
ersättnings-tagande och den, som ersättningen gifvit, och förmenar intecknings-egaren
värdet hafva blifvit för lågt beräknadt, vare denne berättigad att, der ej full liqvid för
hans fordran honom lemnäs, äska jordens uppskattning af nämnd, i den ordning förut
i denna lag är vordet stadgadt; dock gånge beslutet om jordens afträdande icke dess
mindre i verkställighet.
Sådan talan, som efter 21 och 22 §§• förös kan, må ej eller utgöra hinder
för vederbörande alt, sedan ersättnings-beloppet blifvit inom stadgad tid erlagdt eller
Lag-Ulskottets Betänkande, N:o 41. 7
nedsatt, jorden eller lägenheten tillträda eller begagna. Fördröjes utöfver nämnde
tid betalningen, då skall, i händelse någon till ersättning berättigad det yrkar, frågan
om jordens eller lägenhetens afstående eller begagnande, så vidt på hans rätt inverkar,
vara förfallen och ankomma på ny pröfning.
Kongl. Maj:t förblifver Rikets Ständer med all Kongl. Nåd och Ynnest städse
välbevågen.
Datum ut supra.
OSCAR.
G. A. Sparre.»
Samtlige Riks-Stånden hafva öfverlemnat denna Nådiga Proposition till Lag-Utskottet,
som derjemte erhållit del af Stats-Rådets och Högste Domstolens i ämnet förda
protokoll; Och då, på sätt Kongl. Maj.t upplyst, Rikets Ständer redan godkänt
den grundsats, hvarpå omförmälda Nådiga förslag hvilar; får Utskottet vördsamt
tillstyrka,
det mätte Kongl. Majlis ifrågavarande Nådiga Proposition af
Rikets Ständer antagas. .
Stockholm den 29 Juli 1854.
STOCKHOLM, tryckt hos ISAAC MARCUS, 1854.
Rättelser
/ Lag-Utskottets Betänkande N:o 57-
Sid. 8. r. 1 .'5 uppfr. st. dori oger /. folket eger
t idar c artmärkes:
Att Herr Professoren Nordström icke deltagit i behandlingen af den
fråga, som utgör föremål för omförmälda betänkande.
liih. lill n. st. Vrot. ISS3 A tS5i 7 Sand. I Afd. 'U Haft.
STOCKHOLM, typografiska förf.nikgkks boktryckeri. tt!t>4.
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 42.
1
7X:o 42.
ånk. till Esp.-Utslc. den 29 Aug. 1854, kl 7 e. m.
Betänkande, t anledning aj väckt motion om stiftande af lag
an guei ide kyrkomöten.
Sedan Herr von Hartmansdorff, A., uti elt hos Höglofliga Ridderskapet
och Adeln väckt och lill Lag-Utskottet remilteradt Memorial, under
Åberopande af hvad 9 Kap. i det af utsedde komrnilterade utarbetade
förslag till kyrkolag i afseende på kyrkomöten inom Svenska kyrkan
innefattar, yrkat, alt dylika mötens hållande måtte i lag föreskrifvas, dock
lill sin sammansättning så utvidgade och lill sin verksamhet så omfattande,
som Herr von Hartmansdorff ville särskildt uppgifva, har han, uti en
sedermera lill Utskottet af bemalde Riks-Stånd öfverlernnad skrift, jerate
utveckling af grunderne för sin motion föreslagit:
”l:o. Alt föremål för kyrkomötets framställningar må blifva:
«) Antagande eller förändring i Svenska kyrkan af bibel-öfversätlning,
psalm-, evangelii- och kyrkohandbok samt katekes, af förslag lill kyrkolag,
kyrkostadga»- och religions-undervisning, lill kyrkliga inrättningars organisation,
preslers bildande, kunskapsprof och befordringsrätt, tillsättning och
aflöning.
b) Undervisnings-ämnen vid folk-skolor, elemcnlnr-läroverk och universitet,
dithörande läroböcker och lärosätt, sudane läroanstalters organisation,
lärarncs bildande kunskapsprof, befordringsrätt, tillsättning och aflöning.
2:o. Alt mötets befogenhet endast sträcker sig lill alt, i dessa
ämnen, till Konungen ingifva underdåniga beiältelser, förslag och önskningar,
efter eget lnpiöfvande, eller underdåniga ullåtanden i mål, hvaiöfver
Konungen dess betänkande infordrat.
Isih. Ull IS. St. Fröt. JSS3—18Ö1.. 7 Sami. t Afd. 32 ntlfl. i
2 Lag-Utskottets Betänkande, N:o 42.
3:o. Alt hvarje Dom-kapitel och Hof-konsislorium till kyrkomötet
i förenämnde hänseenden ingifver de berättelser om religions-vårdens till"
stånd och hvad dermed sammanhänger, hvilka Konungen föreskrifver.
4:o. Alt ConsisloriaA cademica och Dom-kapitlen afgifva enahanda
berättelser, rörande den oflenlliga undervisningen, motsvarande deni, som
förut bordt till skol-revisionerna ingå, samt omfattande derjemte folkskolorna.
_ > ,
5:o. Alt mötet sammanträder i Upsala den 1 Juni hvart sjette Sr
näst före det, då lagtima riksdag inträffar, och slutar sina förhandlingar
nied nästföljande Juli månad. Skulle liden emellan riksdagarne åter förlängas
till fem år, så borde kyrkomötet jemväl livart femte år, under nyssnämnde
månader, sammanträda.
6:0. Alt mötets medlemmar utgöras af:
a) Rikets samtlige biskopar och pastor primarius i lmfvudstaden.
Har någon af dem förfall, inträder i hans ställe konsislorii främste oförhindrade
ledamot.
b) af en kyrkoherde från hvarje stift och frän hufvndsladen.
c) afen professor fiån de verldsliga fakulteterna vid hvardera universitetet.
d) af en Icktor, rektor eller föreståndare af folkskole-lärare-seminariurn
inom hvaije stift och lmfvudstaden.
ej af två lekmän fiån Upsala, Lunds, Westerås och Hernösands
stift, samt af en dylik från alla de öfriga stiften och från lmfvudstaden,
valde bland sådane medborgare, hvilka icke äro prester eller offentliga
lärare eller, enligt grundlagen, htinföiliga lill Bondeståndet.
fj af en bonde från hvarje län.
gj Chefen för Ecklesiastik-dcpartcmentet och hvarje ledamot af Eck
1 e si 3 s l i k - k o 11 eg ii kyrkoaldelning, om ett sådant til Isätlcs. eger, då lian
tillslädeskommeV, deltaga 1 kyrkomötets öfverläggningar men icke i dess beslut.
h) Valberättigacle bland prester, universitets- och öfriga lärare vare
alla de, sorn innehafva eller föreslå ordinarie beställningar.
Valberälligade inom lekmännens klass vare alla husläder af statskyrkans
medlemmar, hvilka äro sina egna och fyllt trelio år, samt valbara
de, som äro minst tio år äldre. 1
i) Valen af prester och lekmän förältas genom elektorer för hvarje
stift, hvilka konlraktsvis utses. Professorerne väljas omedelbart af de valberättigade
vid hvart universitet, och skole-lärarne likaledes inom hvarje
stift samt hufvudsladen. Bondeståndets ledamöter väljas såsom dess riksdagsmän,
dock så ali häradernas valmän samlas i länets hufvudort, lör alt
utse dess gemensamma ombud.
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 42.
3
7:o. Alt mötet arbetar in pleno och på två afdelningnr, en för
kyrko- och en för läroverks-ärender. I hvardera afdelningen deltaga lika
mångå medlemmar af hvarje klass. Erkebiskopen är ordförande in pleno,
biskopen i Linköping på kyrko- och biskopen i Skara på läroverks-afdelningen.
Har någondera förfall, intages hans rum af den biskop, som honom
i ordningen närmast är.
8:0 Att mötets pleni-sammankomsler hållas offentligen.
9:o. Att mötets sammanträden, med hvad dertill hörer, af Statsmedel
bekoslas."
Efter hvad Herr von Hartmansdorff', till stöd för ofvanstående förslag,
anfört, saknade så väl Svenska kyrkan som skolan för närvarande en
behöflig representation. De i kyrkolagen föreskrifue prestmöten inom stiften
voro nemligen lika litet tillfyllestgörande för kyrkan, som de i 1820
års skolordning anbefallde skolrevisionerne hade tillfredsställt behofvet inom
den offentliga undervisningens område. Förhanden varande förhållanden
påkallade emedlertid ett afhjelpande af omförmälte behof. Visserligen
hade det vid Riksdagarne församlade presterskap utgjort en kyrklig representation
förmedelst sitt enskilda Utskott för behandling af kyrkans angelägenheter;
men grundlagen kände ej något sådant Utskott, än mindre
något allmänt kyrkomöte; och dessutom toges vid Riksdagarne den mesta
tiden och verksamheten i anspråk af verldsliga bestyr. Under sådana
förhållanden blef kyrkan stillastående och den stora mängden likgiltig för
hennes angelägenheter, hvaremot de gudaktige blef vo häftiga och våldsamma,
anseende sina heligaste anspråk lemnade derhän, och förthy äfven böjde
för statskyrkans upplösning,, i förmodan att den obegränsade religions!rila
e t e u skulle vara det enda öfriga medlet att återlifva sann gudsfruktan
och kyrklig verksamhet. Religionen vore emedlertid samhällets innersta
band; och derföre kunde religionsfriheten lika litet fördragas, som meningsstrid
inom den Protestantiska bekännelsen, utan tillhörde det hvarje
eftertänksam medborgare att arbeta emot sjelfförstörelsen och. således att
söka upprätthålla statskyrkan, såsom det gemensamma och högsta samhällsbandet.
Det kunde dock endast ske genom att återlifva densamma från
det stillestånd och den domning, hvaröfver man nu klagade; men för sådant
ändamål syntes det kyrkomöte motionären förordat böra verka. Det
beredde nemligen församlingen en större delaktighet i kyrkliga angelägenheter,
än den nu eger, och stegrade dermed intresset derför. Då alla organisationsfrågor
inom kyrkan nu voro önskuingsmål, då ”hvarken Bibel
-
4 Lag-Utskottets Betänkande, N:o 42.
öfversättningar, Evangelii- eller Psalm-bokens, Handbokens eller Katekesens
innehälb presters bildande, kunskapsmatt eller befordringsrätt, ämnena
för den lägre och högre olFentliga undervisningen, sättet att dem meddela,
eller läroverkens inrättning eller lärarnes befordringsrätt” innefattades under
nuvarande kyrkolag eller utgjorde föremål för Konungs och Ständers
gemensamma lagstiftning; så löljde deraf att Konungen i alla dessa hänseenden
vore enväldig. Åt de ärender, som för folket äro de angelägnaste
eller de, som angå religionen och undervisningen, eller kyrkan och
skolan, hvilka af ålder varit med hvarahdra förknippade, borde dock gifvas
en röst med mera eftertryck, än den, som uttalas vid Sockcusläinmor,
Prosteting, Biskopsvisitalioner, Prestrnöten och Riksdagar; och intet medel
syntes lämpligare, än en särskild kyrklig representation för hela Riket,
hvilken hade till uppdrag och åliggande att särskildt taga sig dessa ärcuder
an. Det funnes väl ej något hinder för Konungen att, likasom några
fram färne Konungar gjort, sammankalla lill kyi komöte; men al In isten på
stadganden angående dels de ledamöter, af hvilka mötet skulle bestå, dels
dess befogenhet, dels ock huru ledamöterne skulle underhållas, förklarades
orsaken hvarföre Konungen under vårt närvarande samhälls-skick icke
sammankallat något allmänt Svenskt kyrkomöte, om än behofvet deraf varit
insedt. Kyrkolags-kommittén hade emedlertid, efter hvad ofvan förmäles,
i 9 Kapitlet af sitt förslag till kyrkolag upptagit föreskrift om ett allmänt
kyrkomöte; men, efter motionärens omdöme, förekom mot, förslaget i
denna del, bland annat: att det vore i vissa fäll obestämdt; att någon tid
för mötes hållande deri ej blifvit utsatt; alt det icke stadgar huru kostnaderne
för mötet skola gäldas; och att det ej uttryckligen nämner, huruvida
bland de lekmän, hvilka skulle i mötet deltaga, borde finnas nagra
af Sveriges allmoge; — hvarförutan och då, jemhkt motionärens åsigt, för
bibehållandet af sambandet emellan kyrkan och skolan, undervisningsfrågor
äfven borde utgöra föremal för kyrkomölels behandling, ledamöternes
antal måste ökas med ombud från läroverken.
Dessa äro, i korthet uppfattade, de åsigter, sora legat till grund för
ifrågavarande förslag.
Allmänt kyrkomöte eller synod hörer äfven lill fulländningen af
kyrkans författning. Redan i andra århundradet af vår tideräkning förekomma
synoder för biläggande af stridiga meningar angående trosbegreppen
och kyrkliga bruk inom den krisina kyrkan. De bletvo omsider af
större ulsliäckuing och bildade då en medlande länk emellan de enskilda
loisa tillingarne, hvilka dervid uttalade sin tros medvetande och bestämde
sitt kyrkliga lifs ordning. Jemlikt den åsigt, som rådde hos de lörsta lidehvarfvens
kristne, att församliugarne utgjorde kyrkan, egde ej allenast
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 42.
5
prester, utan äfven lekmän, till en början att deltaga i synoderne; men
sedan biskoparncs makt tillväxt, sedan den läran utbildats, enligt hvilken
biskoparne voro kyrkans, öfver församlingarne stående, omedelbara styresmän,
försvann så väl det lägre presterskapets som lekmännens rättighet
att taga del i Synoderne, vid hvilka biskopar och prelater följaktligen derefter
ensamme förordnade i alla kyrkans angelägenheter, med vilkor likväl
af Regenternes sanktion, intill dess att biskopens af Rom primat vunnit
stadga och hans rätt öfver kyrkan blifvit erkänd.
Reformationen förändrade emedlertid förhållandet. Den sökte vid
ordnandet af kyrkans författning företrädesvis stöd i de kristna församlingarnes
bruk under de första århundraderne; och således blefvo åter i den
Evangeliska kyrkan allmänna synoder för hela församlingen erkände såsom
behörige. Det var ock på synoder, som reformationen genomfördes och
fastställdes i de protestantiska staterna; och de hafva jemväl sedermera
ansetts såsom väsentliga momenter i den Evangeliska kyrkans författning,
ehuru de i flere länder ej vunnit någon utveckling.
I Sverige har äfven tillförene kyrkans lära, lithurgi och ordning
blifvit reglerad vid allmänna kyrko-möten. Flere hölios nemligen i 16:de
seklet; och på piötet i Upsala 1593 utgjordes ledamöterne af icke blott
Biskopar och presterskap, utan ock af fullmäktige för de verldslige stånden.
Emedlertid har stats-författningens beskaffenhet haft till -följd alt kyrkans
angelägenheter hufvudsakligen blifvit behandlade vid Riksdagarne af PresteStåndet,
under benämning Clerus Comilialis, så att allmänna kyrko-möten
inom Riket ej kommit lill någon stadga.
Uti närvarande tidpunkt, då rörelsen inom kyrkan tilltager, då stridigheter
i afseende på religions-begrepp och kyrkliga bruk städse förekomma,
då, inom församlingen, uppenbaras ett alltjemt vexande andligt behof,
är det likväl af vigt, att ett lillfälle beredes församlingen att uttala sina
åsigter och bilägga menings-slridigheter i omförmälda ämnen, och således
att den institution, genom lag befästes, som för sådant ändamål i den
Krisina församlingen blifvit erkänd.
Det är ock af sådan anledning, som Kyrkolags-kommittén funnit
sig böra föreslå ett allmänt kyrkomöte, för behandlingen af församlingens
lilhurgiska angelägenheter; och andra än rent kyrkliga ärenden höra ej
eller lill ett allmänt kyrkomöte, hvadan Utskottet således ej kan, i enlighet
med motionärens förslag, tillstyrka, det undervisningsfrågor jemväl må
af dylikt möte upptagas, äfven örn hinder deremot ej läge i Stals-författningeu.
6
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 4B.
Det förslag, hvilket Utskottet, på grund af ifrågavarande motion,
här nedan framställt, har alltså den begränsning, som nu är antydd.
Men det afviker dessutom i flere omständigheter helt och hållet
från motionärens. Utskottet har nemligen, med afseende å den lagstiftnings-rätt
i en del kyrkliga mål, som Konungen, enligt grundlag, ensam
eger utöfva, ansett kyrkomöte hvarken höra sammanträda i annat fall, än
Konungen förordnar, eller upptaga andra ärenden, än Konungen till mötet
öfverlemnar, eller kunna tillerkännas annan magt, än att i dessa ärenden
afgifva utlåtanden. Ändamålet vinnes dock genom det tillfälle, som härmedelst
beredes församlingen att uttala sina åsigler i sådana kyrkliga angelägenheter,
som den närmast rörer; och vid mötets sammansättning har
Utskottet derföre ansett lekmännen böra representeras af lika stort antal,
som presterskapet.
Dessa äro de hufvudsakligaste grunderna för Utskottets förslag, deri
Utskottet äfven upptagit, att kostnaden för kyrkomöte skall af allmänna
medel gäldas. Sådant blefve väl en följd af institutionens antagande; men
det är af vigt, att grundsatsen ullryckes i den lag, hvarigenom samma institution
erkännes såsom ett moment af vår kyrkoförfattning och i slikt hänseende
regleras. Huru och till hvad belopp kostnaden skall utgå, är åter
ett ämne, som hvarken bör blifva föremål för berörde lag eller ligger inom
den i grundlagarne utstakade sphaeren för Lag-Utskottets verksamhet,
I följd af hvad Utskoltet sålunda anfört, får Utskottet, med anledning
af Herr von Hartmansdorffs ifrågavarande motion, vördsamligen
tillstyrka,
det måtte Rikets Ständer för sin del besluta följande
Förordning.
Anguen de all mänt ky r komöte.
$ /.
Till allmänt kyrko-möte sammanträde Svenska kyrkans ombud, du
Konungen nödigt prof var, å lid och ort, sorn lian utsätter.
$ *
Svenska kyrkans ombud vare: samtlige Biskopar i stiften eller, der
någondera af dem har förfall, i hans ställe främste ledamoten i stiftets
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 4B.
7
dom-kapitel; Pastor Primarius i Stockholm; fyra bland theologiska fakulteter
nes ordinarie lärare, två från hvart af rikets universiteter; en vald
ordinarie prestman från hvart stift, samt från Stockholm; så ock tretio
af lekmän valde ombud, minst ett från Slockholm och två från hvart
stift, samt de öfrige fem från det eller de stift, hvarifrån Konungen,
med afseende å förhanden varande förhållanden, finnér ett större antal
af ombud behöjligt. Chefen för Ecklesiastik-departementet må ock vid
mötet närvara och deltaga i öfver/äggningarne, men ej i de beslut, som
mötet, efter tliy här nedan sägs, eger fatta.
Vid mötet föres ernet af Erke-biskopen eller den bland öfrige Biskopar,
sorn Konungen, för den händelse att Erke-biskopen har förfall,
dertill i nåder f örordnar.
$ S.
Vid hvart af rikets universitetcr välja de till theologiska fakulteten
hörande Professorer och ordinarie Adjunkter inom sig da ombud, som
för den fakulteten skola viii allmänt kyrko-möte til/städesvara.
Val af Prestman till ledamot vid mötet sker i den ordning, som
för val af Riksdagsman inom Preste-Ståndet stadgad är.
Lekmännens ombud skola så väljas, att hvart gäll i prosteriet uppdrager
åt en å sockenstämma utsedd valman att på samma ort, dag och
sätt, som prosteriets presterskap, röst till val af onlbud afgifva.
Hand/ingarne för begge valett skola insändas till dom-kapitlet, sorn,
efter ds fleste afgifne röster ne, för ombuden utfärdar fullmakter.
$ 4.
Allmänt kyrko-möte. tillkommer endast att upptaga sådana kyrkliga
mål, som Konungen till detsamma öfverlemnar. Ej ege dock mötet i
dessa mål någon beslutande rätt; utan har det allena att utlåtanden deri
till Konungen afgifva.
\ /
$ b.
Har Konungen infordrat allmänt kyrko-mötes utlåtande i fråga
om antagande af ny Psalm-, Evan ge/ii- eller Kyrko-handbok eller Katekes,
börti de af mötets medlemmar, som till Preste-Ståndet höra, öfver
frågan betänkande afgifva, innan utlåtande beslules.
8 Lag-Utskottet* Betänkande, N:o 42.
$ 6.
Vid beslut till utlåtande ege hvarje mötets röstberättigade ledamot
lika röst. Åskas omröstning, då skall den sluten anställas.
$ 7.
Kostnaden för allmänt kyrko-möte skall af allmänna medel gäldas.
Stockholm den 24 Augusti 1854.
Reservationer:
af Herr Grefve Sparre, E.,
af Herr Carleson, E.,
af Professoren Bring, som yttrade: ”1 likhet med Lag-Utskottets
majoritet är visserligen jag. öfvertygad, att Svenska kyrkan lika litet som
någon annan kan helt och hållet undvara Synoder. Då likväl dessa, om
det beslående förhållandet mellan Stat och Kyrka och i sammanhang dermed
hela kyrko-författningen icke skall i grunden rubbas, hos oss omöjligen
kunna blifva annat än, hvad äfven Utskottet föreslår, blott rådgifvande,
i utomordentliga läll af Konungen sammankallade församlingar, så
synes mig en särskild lagstiftning med afseende på dem vara både öfverflödig
och i viss mån för sjelfva det åsyftade ändamålet hinderlig. OLvifvelakligt
eger Konungen, oaktadt derom, intet finnes uttryckligen stadgadt,
full rättighet alt när som helst påbjuda ett kyrko-möte. Han behöfver
alltså icke dertill af en särskild lag bemyndigas. Men då, enligt sakens
natur, nyssnämnde rättighet endast ganska sällan och i olika fall af mycket
olika anledningar lärer bl il va begagnad; så skall, om det oaktadt en
bestämd form för kyrko-mötenas sammansättning m. ni. föreskri Ives, denna,
snart sagdt hvarje gång, då fråga väekes om ett sådant molé, befinnas mer
eller mindre otjenlig, och således intet kyrko-möte kunna hållas, innan lagen
derom först hunnit af Riksens Ständer lörändras. Derföre torde bäst
och naturligast vara, alt härvid icke på lörhand stifta lag, utan för hvarje
särskildt tillfälle låta de omständigheter, sorn påkalla en Synod, också fritt
bestämma beskaffenheten aT dess lorm. Och är det på dessa grunder, sorn
jag icke med min röst kunnat bidraga till det hufvud-resullut, hvartill
Utskottet i detta Betänkande kommit."
Af
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 43. 9
Af Riksdagsfullmäktige!} Erik Eriksson från Gefleborgs län, som utlät
sig: ”Då Kongl. Maj:t icke är förhindrad att genom Rikets Ständer inhemta
folkets opinion och tankar så väl i kyrkans angelägenheter, som allt
annat, hvilket till Rikets och folkets sannskyldiga nylla hörer; så kan jag
icke inse behofvet af särskilda kyrko-mölen, följaktligen icke eller den nu
föreslagna författningen.”
Af Riksdagsfullmäktige!! Johannes Nilsson från Götheborgs och Bobus
län, som instämde med Riksdagsfullmäktige!» Erik Eriksson, saint af
Riksdagsfullmäktige!! Olof Persson från Gefleborgs län, med anmälan, aLt
han vid ärendets afgörande icke varit tillstädes.
HS:o 43.
Ank. till Exp.-Utsk. den 29 Aug. 1854, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, angående ändring i
Kyrko-lagens 25 Kapitel, om Prestmöte.
Utom det allmänna kyrkomöte, hvarom talas i föregående Betänkande,
hafva Stifts-synoder blifvit erkände såsom behörige institutioner i ^den
krisina kyrkans författning. De borde, jemlikt äldre kyrkomötens beslut,
hållas årligen i hvart stift af Biskopen med Clerus; och härpå grundas
de sladganden, som angående Prestmöte äro gifne i 25 Kap. af 1686 års
ännu gällande Kyrko-lag.
Uti samma Kap. stadgas, att Prestmöte skall i hvart stift årligen
hållas både med Kyrkoherdar och Kapellaner samt fortfara i tredagar; att
dagligen bör förrättas Gudstjenst; att under de första två dagarne bör disputeras
"antingen öfver de iheses, som af prteside äro lörfattade och i ConBih.
till II. st. Prat. 1853—54. 7 Sami. 1 Afd. 22 Haft. 2
10 Lag-Utskottets Betänkande, N:o 43.
sistorio öfversedde, eller någon Artikel i Augsburgiska bekännelsen, eller
ock någon Auclore locorum comraunium,” samt oreras, allt på bestämda
tider, för hvilket ändamål Biskopen bar alt vid hvart tnöle för det kommande
utse prteses, respondenles och opponentes jemte den, som orera
skall; samt alt på tredje dagen undersökning skall företagas om försam lin -  garnes tillstånd i hela stiftet, i hvilket afseende livar prost skall inlemna
skriftlig berättelse oin hvad som i hans prosteri, sedan sista möte, förelupit,
och särskildt om de mål, dem lian ”ej fördristat sig alt algöra och utreda;”
hvarefter det åligger Biskopen alt utdela råd och förmaningar i af*
seende på prestembelels värdiga och samvetsgranna handhafvande. Af Kongl.
Cirkulärbrefvet den 13 Oktober 1G96 finner man ock, alt vid prestmöte
bör förekom ma ”examen oell repetition; och det har äfven varit öfligt,
att,i_vid dylika möten, anStälles förhör med det lägre presterskapet i de
ämnen, hvarom de företrädesvis böra ega kunskap.
Häraf inhemtar man således, hurusom ändamålet med omförmälda,
i Kyrko-lagen föreskrifna, mölen är att undersöka och befordra presterskapets
bildning samt att lemna den lefvande erfarenheten tillfälle att uppgifva
verkningar och löljder af gällande ordningar och stadgar, att öfverlägga
om utvägar för afhjelpande af tilläfventyrs befintliga brister, samt
alt åstadkomma enbet och ordning i kyrkans förvaltning.
Uti ett till Högv. Preste-Ståndet ingifvet och till Lag-Utskottet öfverlemnadt
memorial har emedlertid Herr Biskopen Fahlcrantz anmärkt,
all ehuru preslmötets bestämmelse följaktligen borde vara, å ena sidan,
alt lifva och vidmakthålla andan, nitet, studium hos presterne sjelfve samt
gifva enhet och kraft åt deras verksamhet och, å den andra, att, genom
det såmedelst underhållna andliga lifvet bos presterne, öfva inflytelse på
församlingen i sin helhet, syntes likväl detta mål ej kunna vinnas, med afseende
å de forinela föreskrifter, sorn i afseende på mötet äro gifne. Ett
främmande språk, eller det latinska, begagnades så val vid den föreskrifna
disputationen, som vid det yngre presterskapets examinerande; och derigenom
bundos tankarne, hvadan det som sades vanligen blefve ”omoget och
trivialt.” Dessutom vore dispulalions-ämnet ej fritt samt disputalions-formen
mindre lämplig för saken; och förhöret med det yngre presterskapet
vöre ”ett tomt skådespel och skulle i hvarje skick, åtminstone så länge frågorna
förut publiceras, blifva eli sveksamt medel att utröna kunskaper och
lifva studier, samt dessutom genom sin offentlighet felande i billig aktning
mot dem, hvilkas lärare-behörighet redan vore erkänd.” I dessa förhållanden
syntes ock orsaken förtfinnas dertill, alt preslmölen nu mera högst
sällan blifva hållna. Genom någon förändring i nu föreskrifna former,
joni för sin tid tilläfventyrs voro tjenlige, borde dessa mölen dock kunna
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 43.
11
leda till åsyftade ändamålet. En fri diskussion på modersmålet öfver ett
ämne af högre vigt och intresse skulle nemligen mera väcka och underhålla
andan och nitet samt bildningen, än nu föreskrifna disputation och
förhör; och om tiden för prestmöte bestämdes till hvart tredje år, kunde
emellan hvar riksdag prestmöte i alla stiften ega rum, ”hvarigenom Clerus
coinitialis ännu närmare qvalificerades lill en representation af Svenskå
församlingen.” I följd häraf har Herr Biskopen föreslagit, ”att, i stället för de
hittills anbefallde disputationer och examina, måtte vid prestmöten föreskrifvas,
eller åtminstone tillåtas, diskussioner — alltid på modersmålet och
utan tviste- eller förhörs-form — öfver theoreliskt eller praktiskt vigtiga
kyrkliga ämnen, hvilka, af Biskopen gillade, af den på samma sätt som
hittills tillsatte praeses, helst i bestämda punkter eller frågor indelade, minst
trenne månader före mötets början offentliggöras; att vid ventilationen
samma sätt och ordning iakttages, som nu vid riksdagsförhandlingarne;
alt dessa akter sjelfva och de dervid förda protokoller tillhöra offentligheten;
alt det må af Biskopen bero, huruvida nya, förut ej publicerade ämnen
må för tillfället till behandling upptagas; samt slutligen alt prestmöten
skola endast hvart tredje år hållas.”
I syftningen af denna motion hafva flere af Högv. Preste-Ståodels
ledamöter instämt; och efter pröfning af ämnet har Utskottet slädnät i den
åsigt, som ligger till grund för nedanstående lagförslag.
Nyttan af Prestmöten, ändamålsenligt ordnade, är lika uppenbar,
som att det ändamål, dermed åsyftas, svårligen kan uppnäs med ett strängt
iakttagande af de föreskrifter, som nu äro meddelade rörande dessa möten.
Visserligen finnes ej någon uttrycklig lag derom, att den anbefallda disputationen
skall ske på latin; men bruket har dock gjort delta till lag. Att
helt och hållet afskaffa dispulations-formen, har Utskottet emedlertid ansett
betänkligt; men då densamma är den hufvudsakliga, sorn nu är medgifven
för utbyle af tankar oell åsigler, och då den af lagen blifvit till ämnet begränsad,
bar Utskottet, som, lika med motionären, funnit en friare diskussion
oell ett friare val af ämnen derför jemväl böra tillåtas, föreslagit, att
liden för disputationen må bero af Biskopen; hvaremot Utskottet helt och
hållit biträder motionären om olämplighelen af examina eller förhör vid
prestmöten. På sätt af det föregående inhemtas, äro ej heller några förhör
i Kyrko-lagen påbjudna. Det synes dock, som skulle de redan af ålder
egl rum, ty så äro de omnämnde i 1G96 års ofvanåberopade Cirkulär.
Men om de under förflutna tider gagnat, är likväl oslridigt, alt de
numera öfvergålt tili en död lorm och följaktligen, såsom gagnlösa, gerna
kunna upphöra.
12
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 43.
Efter hvad anmärkt blifvit, har det tilläfventyrs varit omförmulda
band pä prestmötens förhandlingar, som vallat, alt de mer och mer kommit
ur bruk. Men om man än lossar dessa band och dermed undanrödjer
de hinder, som för närvarande förefinnas emot dessa mötens välgörande
verkningar, synes det dock, ,som skulle deras årliga återkommande ej vara
ändamålsenligt. Derföre har Utskottet föreslagit, alt prestmöte skall hvart
tredje år hållas. Derigenom sättes presterskapet i tillfälle att vid livart
möte kunna meddela en rikare erfarenhet och att bättre bereda sig för upplysning
och deltagande vid mötets förhandlingar; hvarförutan det är att
befara, att årliga möten lätteligen kunde leda lill minskning i intresset för
sjelfva instituti meu.
Med nu antydda förändringar i afseende på föreskrifterna om lid
och sätt för prestmötens hållande, synas de kunna utöfva det fördelaktiga
inflytande, sorn dermed varit åsyfta dt, för hvilket ändamål Utskottet dock
ytterligare ansett berättelser vid hvarje riksdag böra till Presle-Slåndet ingifvas
om hvad som förekommit vid rje möten, hvilka sedan näslförutgångna
riksdag blifvit hällne. Bemälde Riks-Stånd sattes derigenom i
bättre tillfälle att såsom Clerus comitialis öfverskåda kyrkans angelägenheter
och således att vidtaga de åtgärder, hvartill det i sin nyssnämnde
egenskap kan finna sig befogadt; och beredandet af ett dylikt tillfälle har
synbarligen äfven varit afsigten med motionärens framställning, med anledning
af hvilken Utskottet således vördsainligen tillstyrker,
att Rikets Ständer, för sin del, mätte besluta en sä lydande
Förordning;
Med ändring af hvad Kyrko-lagen i 25 Kap. innehåller,
angående lid och sätt för prestniötes hållande, samt
hvad i öfrigt derom är vordet meddelad t j stadgas, att Biskop
skall hvart tredje är presterskapet i sitt stift till prestmöte
sammankalla ; att Biskopen eger inskränka tiden för den i
berörde kap. föres kr ifna disputation; att det o/liga, i Kongl.
Cirkulär-brefvet den 15 Oktober 1G96 omtalade förhör med
det lägre presterskapet ej vidare nui ega rum; attj utom de
i åberopade kapitels 7 § af sedda ämnen, må under gemensam
öfverläggning vid mötet komma sådane allmänna, Jör
det kyrkliga lifvet vigtiga frågor, sorn af Biskopen eller
med hans tillåtelse, framställas; samt att de i sistberörde §
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 44.
13
föreskrifna cmbetsberättelser skola omfatta den frän sednaste
prestmöte förflutna tid; kommande hvad i öfrigt an°äende
prestmöte är vordet förordnadt att till efterrättelse
lända; och bör vid hvarje riksdag berättelser om hvad som
förekommit vid de sedan sista riksdag hållna prestmöten ingifvas
till Preste-Ståndet, som, i anledning deraf, vidtager
de åtgärder, hvilka af omständigheterna påkallas.
Stockholm den 29 Augusti 1854, »
X:o 44.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 1» Aug. 1854, kl. 7 a. m.
Utlåtande, i anledning af äterremiss af Utskottets Betänkande
N:o 21, öfver väckt motion om förändring af hvad 15 kap.
Arfda-balken stadgar om dana-arf.
Den fråga, sorn utgör föremål för berörda Betänkande, hvilket bifallits
af Högloflige Ridderskapet och Adeln under den 17 nästlidne
Maj, af-Hög v. Preste-Slåndet under den 29 förutgångne April och af Heder
v. Bonde-Ståndet under den 24 sistnämnde månad, har under den 27
samma månad blifvit af Vällofl. Borgare-Ståndet återremitterad till Lagutskottet,
i anledning af Herr Henschens anmärkning, att, ehuru han vackt
motion i samma ämne, som i Betänkandet blifvit behandladt, Utskottet
likväl underlåtit att, på sätt ske bordt, deruti jemväl besvara denna motion.
14 Lag-Utskottet »Utlåtande, N:o 44.
Genom densamma skulle nemligen Herr Henschen föreslagit, att dana-arf
måtte tillfalla efterlefvande maka eller, om maka ej lefver efter, den kommun,
inom hvilken den aflidne vid dödsfallet har sitt hemvist, samt lill slöd
derför åberopat de skäl, hvarpå Herr Machel, hvars motion i omförmälda
Betänkande är vorden besvarad, grundat sitt framställda, men af Utskottet
afstyrkta förslag i enahanda syftning.
Bland de flera Memorial, hvilka öfverlemnals till Utskottets Utlåtande,
finnes jemväl ett af Herr Henschen, som vidrör det förhållande, att
någon dör utan skyldeman. Delta Memorial är till sitt innehåll i korthet
antydt uti Utskottets under N:o 5 afgifna Betänkande. Den anmärkning,
sorn nu blifvit gjord, påkallar emedlertid en närmare redogörelse derför.
Sedan deri blifvit dels föreslaget, att de al Lag-beredningen samt särskilda
af Konungen förordnade kommittéer utarbetade förslag till Allmän Civil-,
Kriminal- och Kyrko-lag, Sjölag samt Krigsförfattningar, så vidt de ega
tillämpning på medborgare utom krigs-ståndet, måtte antagas, dels ock
framslälldt ett så lydande yrkande: "att om vid denna riksdag göres motion
om ändring i eller upphäfvande af något stadgande, hvilket eger oskiljaktigt
sammanhang med någon föreskrift, om hvars ändrande eller upphäfvande
fråga ej väckts, denna fråga må anses härmed väckt,” förklarar motionären
det han ”särskildt tager sig friheten lill Lag-Utskottets synnerliga
gunst och åtanka rekommendera Lag-beredningens förslag” i åtskilliga
delar, bland annat, i Ärfda-Balkens 1 Kap. 26 §, enligt hvilken efterlefvande
make är arfvinge, der arfsberätligad skyldeman ej finnes, och Kronan
skall taga död persons qvarlåtenskap, om make ej är till, — med hemställan
dock om icke efterlefvande make bör hafva arfsrätt framför aflägsne
sido-arfvingar, samt kommunen, vare sig socken, pastorat, stad eller län,
der den aflidne vid dödsfallet har sitt rätta hemvist, taga arfvet om maka
ej lefver efter; i sammanhang hvarmed motionären väckt fråga om förändrad
domstols-organisation, samt föreslagit straff å den, sorn visar uppenbar
grymhet vid behandling af egna eller andras kreatur; under lillkännagifvande
slutligen, alt motionären ville i en särskild skrift framdeles
utveckla skälen för sin framställning.
Någon sådan utveckling har emedlertid icke kommit Utskottet tillhanda.
En dylik ledning hade dock vari-t nödig för en rätt uppfattning
af meningen med framställningen åtminstone i vissa delar. Alt motionären, i
sammanhang med yvkaudet alt Lag-beredningens förslag till civil lag måtte
»ntagas, särskildt ti\V Utskottets ”synnerliga gunst och åtanka rekoramen
-
Lag- Utskottets Utlåtande, N:o 45.
15
deråt’* vissa delar deraf, under hemställan om förändring eller modifikation
af hvad Beredningen föreslagit, på sätt skett i hänseende till efterlefvande
makes och kronans omförmälda rättigheter, lärer svårligen kunna
tydas så, som hade lian yrkat särskildt antagande af dessa delar, för den
händelse alt det hela icke skulle antagas, eller annorlunda än ett utmärkande
af de partier, hvilka, enligt motionärens åsigt, antingen borde modifieras
eller företrädesvis förtjente uppmärksamhet. Ilar emedlertid meningen
varit den förra, så synes likväl uttrycksformen varit alltför obestämd.
I allt fall hafva, pä sätt ofvan är anmärkt, tre Riks-Slånd bifallit
Utskottets utlåtande i anledning af Herr Machels yrkande, att Kronans
rätt lill qvarlåtenskap eller död person, som ej efterlemnar laga arfvinge
och hvars egendom således blir dana-arf, måtte öfvergå på kommunen;
och då tre Stånds mening i frågor af denna beskaffenhet utgör Rikets
Ständers beslut, samt hvad Herr Henschen i enahanda syftning må hafva
framställt destomindre kunnat föranleda annat yttrande i ämnet, än det
Utskottet redan afgifvit, som han till grund för framställningen endast
åberopat de af Herr Machel anförda skäl, får Utskottet till Vällofliga
Borgare-Ståndets vidare åtgärd vördsamt öfverlemna återremitterade betänkandet.
Stockholm den 24 Augusti 1854.
Lag- Utskottet» Utlåtande, JY:o 45.
S:o 43-
Ank. till Exp.*Ut*k. d. 29 Aug. JS34, kl. 7 e. m.
Utlåtande, i anledning af gjorda anmärkningar mot Utskottets
Betänkande JS:o 15, öfver väckt fråga om nytt formulär
till vittnesed.
Berörda betänkande, uti hvilket Lag-Ulskollet föreslagit, att det i
16 § af Rättegångs-balkens 17 Kap. innefattade formulär lill vittnesed
måtte förändras och förkortas, bar, enligt lill Utskottet ankomne, protokolls-utdrag,
blifvit bifallet af Vällofliga Borgare-Ståndet och Hedervärda
Bonde-Ståndet, men afslaget utaf Höglofliga Ridderskapet och Adeln. Högvördiga
Preste-Slåndet åter liar förvisat frågan lill ny behandling af Utskottet,
på grund af åtskilliga mot förslaget framställde anmärkningar.
Då, med afseende på Höglofliga Ridderskapet och Adelns nyssnämnda
beslut, frågans utgång hos Rikets Ständer beror på dess slutliga pröfning
hos Högvördiga Preste-Slåndet, tillhör det följaktligen Utskottet alt
till närmare granskning upptaga de framställda anmärkningarne.
Desamma gå emedlertid hufvudsakligen derpå ut, att Utskottets förslag
vore hållet i alltför allrnänneliga ordalag och saknade derför den förtjenst
gällande vittnesed innebar, att, genom upptagande af särskilda omständigheter,
såsom vänskap, skyldskap, svågerskap, hat eller afund, m. n>.,
påminna vittnet ”åtminstone om några af de klippor, på hvilka den svaga
menniskans sanningskärlek vanligen strandar;” äfvensom alt, om någon
förändring i omförmälda ed kan komma i fråga, densamma bör inskrän
-
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 45. 17
kas till en omflyttning eller ett uteslutande af orden: ”hvad mig frågadt
varder”, för undanrödjande af det missförstånd, hvartill dessa ord, efter
hvad i Utskottets Betänkande blifvit anmärkt, gifvit anledning; hvarförutan
är vordet anfördt, bland annat, att man borde ”taga vara på” gällande
formulär, i anseende till dess ålder och den helgd, det derigenom
vunnit hos folket, samt ali detsamma ”tyckes” vara vida mer högtidligt,
än det föreslagna; — att ehuru del^ kunde falla sig obeqvämligt för domaren
att förestafva ett längre eds-formulär, och denna omständighet ”torde
hända” varit den, sorn framkallat motionerna om vittnes-edens förkortande
samt bidragit lill Utskottets förkortningsförslag, synles likväl '"edens
vigt och värde böra afse något helt annat än domarens beqvämlighet;”
samt att vittneseden ganska väl kunde tåla vid sin innehafvande längd, "på
det vittnet under dess uppläsande må kunna hafva lid att besinna, hvad
en aflagd ed innebar för samvetet;” alt ifrågaslällde förslag, hvilket vore
afskrifvet ur Lag-beredningens förslag till allmän civil-dag, val stod tillsammans
med en ”helt ny lag-redaktion,” men spelade för sig allena en
alltför obetydlig röle; samt att det föreslagna formuläret förekom ”nästan
likt en tom abstraktion/'
Då emedlertid med en tom abstraktion ej gerna här kan förstås annat
än en sådan framställning, som saknar allt positivt innehåll, torde en
hänvisning lill del af Utskottet föreslagna formulär vara tillfyllest för vederläggning
af sista anmärkningen. Den, som vid Gud och Hans Heliga
Evangelium , lofvar och svär att vittna och gifva tillkänna allt hvad han
vet i en viss sak händt och. sannt vara, så att han ej skall något förtiga,
tillägga eller förändra, för hvad orsak det vara må, sväfvar icke i abstraktionens
rymder, utan står helt och hållet inom verklighetens område. Han
uttalar ej tomma ord, titan ett heligt löfte, hvars betydelse så klart i orden
uttryckes, att man ej kan föreställa sig något missförstånd derom, så
framt den, sorn lofvar, vet hvad han gör, d. v. s. är begåfvad med så
mycket förnuft, att honom kan tillåtas alt vittna.
Visserligen är det af Utskottet föreslagna formulär kortare, än det
nu gällande; men ali saken lidit på förkortningen, derom har Utskottet
ej blifvit ölvertygadt genom de gjorda anmärkningarne. Mångfaldiga andra
omständigheter kunna inverka på vittnen än de, som gällande formulär
upptager. Men dessa omständigheter hafva ej eller sin plats i formuläret,
hvars ändamål är alt angifva de ord, hvarmed vittnen böra förbinda sig
att vittna eller i sådant afseende uttala edlig förpligtelse, och ej att undervisa
om edens betydelse att, utan afseende å några omständigheter, tala
sanning, ty den bör vara förut känd.
Bih. till U. St. Brot. 1853—1851. 7 Sami. / Afd. 22 Haft. 3
18
Lag-Utskottets Memorial, N:o 46.
Derföre att den är gammal, synes eden ej eller böra bibehållas.
Det är lifvets gång, att det gamla får vika för det nya, det som ej mera
passar för tiden för det passande och bättre; och om än en och annan
skulle ”tycka” sig finna mera högtidlighet i det äldre mångordigare formuläret,
än i det af Utskottet föreslagna, är likväl dermed någon vederläggning
ej åstadkommen af Utskottets åsigt, alt det högtidliga har sitt
bästa uttryck i enkelheten.
Om domarens beqvämlighet i någon mån kan genom vittnes-edens
förkortande befordras, skadar det ej. Det kan ej vara angenämt för honom
att ofta flere gånger om dagen upprepa en mängd ord, som ej gagna, utan
snarare missleda; men tanken på denna beqvämlighet har dock ej bidragit
till Utskottets förslag, hvilket, likasom andra ur Lag-beredningens arbeten
förut hemtade stadganden, med fördel kan inympas på gällande lagstiftning.
Utskottet får således oförändradt till Högv. Preste-Ståndets pröfning
vördsamt återlemna ifrågavarande Betänkande.
Stockholm den 24 Augusti 1854.
!¥:o 46.
Ank. till Exp.-Utsk. den 29 Aug. 1854, kl. ^ e. m.
Memoriali anledning af återremiss af Utskottets Betänkande
N ;o 33j angående religionsfriheten.
Berörda Betänkande, uti hvilket Lag-Utskottet, bland annat, alstyrkt
bifall till väckta motioner, om upphäfvande af 3 och 4 §§ i 1 kap. Missgernings-balken,
angående straff emot affall från vår rätta evangeliska lära
Lag-Utskottets Memorial, N:o 46.
19
samt utspridande af villfarande lärosats, har blifvit i denna del, på grund
af framställda anmärkningar, till Utskottet återremitteradt af Höglofl. Ridderskapet
och Adeln samt Vällofl. Borgare-Ståndet; men som Högv. Preste-Slåndet
och Hederv. Bonde-Ståndet, jemlikt till Utskottet ankomna protokolls-utdrag,
i sin helhet bifallit Betänkandet, hvadan återremitterade
frågan således, enligt 87 § Regerings-formen, förfallit, anser Utskottet något
utlåtande i anledning'af de framställda anmärkningarne ej erfordras;
hvilket hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt Vällofl. Borgare-Ståndet
härmed vördsamligen anmäles.
Stockholm den 29 Augusti 1854.
-
lii fl ■ lilli ' ho < ■> '?.
i.. * -iaiii!» .)ai * Jo 102
.
V
STOCKHOLM, TRYCKT HOS N. MARCUS, 1854.
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 47.
1
i'»lt elezia wrLhé i®*! fobaniagainDaJahiul stbn;
ii burn ?/>’ ■■ - Minil i Miniitjfrjij: ist ii
3*:o 4T.
Ank. till Exp.-Ulsk. den 31 Aug. 1834, kl. 12 m.
Betänkande, i anledning aj Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition med
Järs lag till Fridlijsnings-Sladga för allmänna kanal-, sluss-,
jernvägs- och telegraf-anläggningar.
Samtliga Riks-Slånden hafva till Lag-Ulskoltels behandling öfverlemnat Kongl.
Maj:ts förenämnde Nådiga Proposition, så lydande:
»Kongl. Maj:ls Nådiga Proposition till Rikets Ständer, med förslag till Fridlysnings-stadga
för allmänna kanal-, sluss-, jernvägs- och telegraf-anläggningar; gifven
Stockholms Slott den 6 April 1854.
Då nu gällande lags sladganden i fråga om skadegörelse å annans egendom icke
synas åt jernvägs- och telegraf-inrättningar, som numera på flere ställen inom Riket
kommit lill stånd, lemna ett i förhållande till dessa inrättningars dyrbarhet och vigt
för det allmänna samt de stora olyckor och olägenheter, som genom deras skadande
kunna förorsakas, lämpadt skydd; samt de emot våld och åverkan å de inom Riket
befintliga allmänna kanal- och sluss-verk, genom särskilda författningar och reglementen,
stadgade ansvarsbestämmelser ej eller synas fullt ändamålsenliga och tillräckliga;
har Kongl. Majit funnit en för samtlige berörde verk och inrättningar gemensam
skvdds-lag vara af behofvet påkallad ; och sedan förslag till sådan lag blifvit, med ledning
af andra länders lagstiftning i ämnet, på Kongl. Maj:ts befallning uppgjordt och
Kongl. Maj:t deröfver inhemtat Stats-Rädets och Högsta Domstolens yttranden, varder
detsamma, med de förändringar Kongl. Maj:t deri funnit nödiga, till Rikets Ständer,
öfverlemnadt.
Kongl. Maj:t föreslår, att, med upphäfvande ej mindre af Kongl. Förordningen
den 1 Mars 1756 och Kongl. Kungörelsen den 15 Juli 1778 angående straff för våldsverkan
ä Trollhätte kanal, än äfven alla andra rörande dylika inrättningar meddelade
särskilda författningar i hvad de innefatta ansvarsbestämmelser för sådana förbrytelser,
hvarom här nedan förmäles, antagas må följande
Bih. till B. St. Prot. 1853 & 1855. 7 Samt. 1 Afd. S3 Hafi. 1
2
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 47.
Fridlysnings-Stadga
för allmänna kanal-, sluss-, jernvägs- och telegraf-anläggningar.
§. 1.
Den, som uppsåtligen förstörer allmän kanal-, sluss- eller jernvägs-anläggning,
eller å desamma dertill hörande byggnader, verk eller inrättningar, eller de för framfarten
å jernväg använde vagnar elier andra fortskaffningsmedei gör sådan skada eller
eljest vidtager sådana åtgärder, att fara eller olycka vid kanal- eller jernvägs-farfens
begagnande eller allmänt farlig öfversvämning deraf uppkomma kan; straffes med arbete
å fästning eller annan allmän straff-inrättning från Iva till fyra år, efter som brottet
och omständigheterna äro till.
Får någon menniska deraf svår kroppsskada eller sjukdom eller åsladkomines
allmänt farlig öfversvämning; straffes gerningsmannen med sådant arbete från fyra
till åtta år.
Spilles menniskolif och var den brottsliges handling af beskaffenhet, alt han
bordt kunna inse, att en sådan olycka deraf var att befara; miste gerningSmannen lifvet.
§. 2.
Har man af vårdslöshet, utan uppsåt att skada göra, förstört allmän kanal-,
sluss- eller jernvägs-anläggning, eller å dem eller något af deras ofvanomförmälda tillbehör
gjort sådan skada, som i g. 1 sägs, eller vållat att fara för kanals eller jernvägs
begagnande uppstått eller alt olycka dervid timat; böle från tjugo till tvåhundrade
Riksdaler eller straffes med fängelse från två lill sex månader.
Spilles dervid menniskolif; vare straff för sådant vållande såsom i allmän lag
stadgadt är.
§. 3.
Gör man uppsåtligen å allmän kanal-, sluss- eller jernvägs-anläggning eller de*
ras förenämnde tillbehör skada, som, utan att kunna medföra sådan fara eller olycka
som i §. 1 sägs, likväl åstadkommer väsendtligt hinder eller uppehåll i anläggningens
begagnande, eller vidtager man eljest åtgärder, hvilka till sådant hinder eller uppehåll
leda; straffes med fängelse eller med arbete å fästning eller annan straff-inrättning
från tre månader lill ett år.
För ringare skada, än nn sagd är, vare straffet böter från tjugo lill tvåhundrad#
Riksdaler.
§. i.
Är någon af vårdslöshet vållande till sådan skada eller uppehåll, som i föregående
§. omförmäles; bote från fem till femtio Riksdaler.
§. 5.
Underlåter eller försummar vid oftanämnde anläggningar anställd tjensteman
eller betjente hvad honom lill förekommande af olyckshändelser åligger att iakttaga.
Lag-Utskottets Betänkande, A':o 47.
3
så att skada lätteligen ske kan; straffes med fängelse från en till sex månader och,
om skada timar, med fängelse eller med arbete å fästning eller annan allmän straffinrättning
från tre månader lill två år.
Sker det uppsåtligen, bestämmes straffet efter de grunder i §. 1 stadgade äro;
vare ock i sådant fall, äfvensom då genom grof vårdslöshet eller försummelse skada
timat, den brottslige eller felaktige frän sin tjenstebefattning för alltid skiljd, utan att
vidare i dylik befattning kunna nyttjas.
§• 6.
Förstörer eller skadar man uppsåtligen allmän telegraf-inrättning, någon dess
beståndsdel eller tillhörighet eller vidtager åtgärder, hvarigenom telegraferingen hindras
eller störes; straffes med fängelse eller med arbete å fästning eller annan allmän straffinrättning
från tre lill sex månader.
Var skadan obetydlig och förorsakades ej derigenom något hinder i telegraferingen,
må till böter frän tjugo lill etthundrade Riksdaler dömas.
Vållar man af vårdslöshet sådan skada eller hinder, som i denna §. sägs, bote
frän fem lill femtio Riksdaler.
§. 7.
I alla de fall, der någon efter denna Författning till straff dömes, bör jemväl
honom åläggas ersätta den skada, hvartill han varit vållande.
§• 8.
De vid allmän kanal-, sluss-, jernvägs- eller telegraf-inrättning anställde tjenstemän
och betjente böra i och för sådan befattning njuta det hagn och det vitsord samt
vara underkastade det ansvar, som enligt lag eller särskilda författningar gälla i afseende
på dem, hvilka Konungens, Dess embetsmäns eller Rättens ärender gä.
§. 9.
Hvad sålunda om allmänna kanal-, sluss-, jernvägs- och telegraf-inrättningar är
stadgadt, må äfven å sådan, som af enskilde personer, menigheter eller bolag inrättas,
kunna tillämpas, om Konungen finner godt derom förordna.
Är sådant förordnande gifvet, meri kanalen, jernvägen, slussen eller telegrafinrättningen
sedermera icke behörigen underhålles, må, uppå anmälan derom, förordnandet
kunna förklaras hafva upphört att gälla.
Kongl. Maj:t förblifver Rikets Ständer med all Kongl. Nåd och Ynnest städs#
välbevågen.
Datum ut supra.
OSCAR.
G. A. Sparre.»
4
Lag-Utskoltels Betänkande, N:o 47.
Utskottet, som derjemte erhållit del af Stats-Rådets och Högsta Domstolens i
ämnet hållna protokoll, har tagit förestående Nådiga lagförslag i öfvervägande och funnit
ej allenast en lag i omförmälda syftning af behofvet påkallad, utan äfven förslaget
med noggrannhet upptaga de särskilda arter af öfverträdelse!', som höra blifva föremål
för ifrågaställde lagstiftning. Men ehuru de föreslagna straffbestämmelserna, efter Utskottets
åsigt, i allmänhet blifvit lämpade efter öfverlrädelsernas beskaffenhet, synes likväl,
isynnerhet med afseende å hvad Rikets Ständer vid detta Riksmöte rörande gäl- '
lande straffsystem beslutat, som skulle någon modifikation i denna del böra komma
i fråga.
Förslagets 2 §. innehåller nemligen, alt den, som af vårdslöshet, utan uppsåt
att skada, förstört allmän kanal-, sluss- eller jernvägs-anläggning, eller vållat, all fara
för kanals eller jernvägs begagnande uppstått eller att olycka dervid timat, skall straf1
fas, om menniskolif dervid spilles, såsom för sådant vållande, efter hvad allmän lag
stadgar, samt eljest med böter från 20 till 200 Riksdaler eller fängelse från två till sex
månader. Nu är, enligt 28 Kap. Missgernings-Balken, jemfördt med Kongl. Brefvet
den 14 November 1746 och Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807, straffet for vållande
till annans död af vårdslöshet antingen hel mansbot, 100 Riksdaler, jemte uppenbar
kyrkoplikt,, eller half manbot, 50 Riksdaler, jemte enskild skrift och aflösning,
allt i mån af vårdslöshetens beskaffenhet; och till ettdera af dessa straff skulle således
den, som i förevarande fall vållar att menniskolif spilles, göra sig skyldig. Emedlertid
hafva Rikets Ständer, efter hvad till Utskottet ankomna Protokolls-utdrag gifva vid handen,
i enlighet mqd Utskottets i dess under N:o 37 afgifna betänkande, beslutat att
kyrkoplikt, vare sig offentlig eller enskild, ej vidare skall ådömas. Men om än denna
särskilda påföljd kan upphöra, med bibehållande af de straff, 1734 års lag utsätter för
deri afsedda vållande till annans död, är dock ostridigt, att förhållandet emellan de
straff, som i ofvanherörde §. af det Nådiga förslaget bestämmas, derigenom komme att
väsendtligen rubbas. Den, sorn genom vårdslöshet vållar, att någon vid färt å jernväg
mister lifvet, skulle nemligen, der kvrkoplikten borttogs, ej kunna ådömas högre
ansvar än 100 Riksdaler, då han, om mindre olycka inträffar, kunde åläggas ända till
sex månaders fängelse.
Förhållandet emellan dessa särskilda ansvarsbestämmelser torde således böra jemkas
för att sinsemellan bringas till öfverensstämmelse; och då Utskottet finner den
vårdslöshet, som uti förevarande hänseende eger rum, vara af mera vådlig art och följaktligen
straffbarare än den, som lagen alser, då den stadgar straff lör vållande i allmänhet,
hvilken åsigt jemväl blifvit, i fråga om mindre skada, i 2 §. 1 mom. af Nådiga
förslaget hyllad, får Utskottet, som således ej kan tillstyrka, det Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition oförändrad antages, vördsamt hemställa,
det måtte Rikets Ständer, nied förklar mide alt de icke kunna
bifalla Kongl. Maj:Is ifrågaställde Nådiga Proposition, för sin
del besluta en lag af enahandu innehåll med dea i Nåder föreslagna,
dock med den förändring, alt sisla morn. af förslagets
2 §. bör lyda som föijer:
Spilles dervid menniskolif, straffes med böter från femtio
till trehundrade Riksdaler elter med fängelse eller arbete åfästning
eller annan arbets-inrättning från tre månader till ett år.
Stockholm den 29 Augusti 1854.
Reser
-
Lag-Utskotleis Betänkande, N.o 47.
5
Reservation.
J 1 fåtrleson.- >Af sjelfva ordalagen i 2 §. sista mom. af det utaf Kongl.
,Maj:t framlagda lagförslaget synes mig uppenbart, att deruti väl afses bestraffandet af
sådan vårdslöshet, som i föregående mom. af samma §. omförmäles, men ej med hänsigt
dertill att kanal-, sluss- eller jernvägs-anläggning blifvit förstörd eller skadad eller
att fara för eller olycka vid kanals eller jernvägs begagnande förorsakats, utan endast
med hänsigt dertill att menniskolif derigenom blifvit spildt. I följd deraf skulle, enligt
nyssnämnde lagförslag, den, sorn genom vårdslöshet förorsakade, att någon vidbecagnande
af jernväg förlorade lifvet, vara underkastad, icke endast, på sätt Utskottet 'förmenat,
det i allmänna lagen utsatta stral! för vållande lili annans död, ulan ock den i
1 mom. 2 §. af nu ifrågavarande Fridlysnings-stadga bestämda påföljd för vållande til!
olycka vid jernvägs begagnande. Efter min tanke härflyter således den af Utskottet
framställda invändning mot den föreslagna lagen från ett missförstånd af densamma,
och då de anmärkningar, hvilka efter mitt omdöme med fog kunna göras emot denna
lag, icke synas mig 'vara af den beskaffenhet, alt de böra föranleda till förkastande af
Kongl. Maj:ts förslag och framläggande af ett nytt, får jag för min del tillstyrka,
att Kongl. Maj:ts Proposition må af Rikets Ständer antagas.
Bih. till n. St. Prol. 1833 & 4834. 7 Sami. 1 Afd. 23 Haft.
2
STOCKHOLM, tryckt hos ISAAC MARCUS, 1854.
RÄTTELSE
i Lag-Utskottets Betänkande I\:o 47.
Sid. 4, råd. 2 nedfr. står: arbets-inrättning läs: straff-inräUniog.
m. nu it. St. Prat. issa & issa. 7 sami. 1 Afd. u nan.
STOCKHOLM, tryckt hos ISAAC MARCUS, 1854.
Lag-Utskollels Utlåtande, JW 4Ji.
1
J\o 48.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 18 Okt. 1834, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af gjorda anmärkningar vid
Utskottets Betänkande J\° 37 ofver vackla motioner angående
brottmåls-lagstifiningens förbättring.
Sedan Lag-Utskollet i förenämnde betänkande förklarat sig icke kunna tillstyrka
det af Herrar Henschen och Ekholm framställda yrkande, all Lagberedningens
förslag lill ny straff-lag mätte af nu församlade Ständer antagas, men deremot,
lika med andra motionärer, ansett brottmåls-lagsliflningens förbättring under närvarande
förhållanden säkrast kunna (illvägabringas genom partiella reformer, samt af
sådan anledning och, med afseende å de brister, som i denna del af lagstiftningen
företrädesvis förefinnas, utarbetat och till Rikets Ständers pröfning öfverlemnat särskilde
förslag till författningar: 1:o angående stöld och rån; 2:o angående spö- och
ris-straffets upphörande; 5:o angående kyrko-piiktens upphörande såsom påföljd för
brott; och 4:o angående särskilda föreskrifter lill kyrkotuktens upprätthållande; så
hafva, på sätt inhemtas af till Utskottet inkomna protokolls-utdrag, samtliga RiksStånden
godkänt dels Utskottets yttrande i fråga om antagande af Lagberedningens
förslag till ny Straff-lag, dels ock det i afseende å kyrkopliktens upphörande afgifna
förslag; — samt tre af Riks-Stånden eller Högvördiga Preste-Ståndet, Vällolliga BorgareStåndet
och Hedervärda Bonde-Ståndet bifallit förslaget angående spö- och ris-straffets
afskaffande, hvilken fråga Höglofliga Ridderskapet och Adeln deremot till Utskottet
återremitterat. — Förslaget angående kyrkotukten, hvilket blifvit antaget af Borgareståndet
oförändradt och af Ridderskapot och Adeln med en obetydlig förändring,
hafva åter öfriga Riks-Ståml till ytterligare granskning af Utskottet öfverlemnat;
och, vid pröfning af Utskottets förslag till författning om stöld och rån, har Betänkandet
i denna del blifvit till Utskottet återförvisadt af Borgare- och Bonde-Stånden
i sin helhet;—af Preste-Ståndet, som lemnat 8, 9, 10, 15, 20, 21, 26 och 27 §§
af ornförmälde förslag utan anmärkning, i öfriga delar deraf; — samt af Ridderskapet
och Adeln, som med några smärre tillägg och förändringar bifallit förslaget, utom
hvad angår delsammas 8, 12 och 25 §§, endast i dessa delar; i sammanhang
Hill. till R. St, Prut. iti.iä & 151 i»4. 7 Sami. 1 Afd. 2JJ Haft. 1
2
La g-Ut skottets Utlåtande, JY° 48.
hvarmed Ridderskapet och Adeln dock uppdragit åt Utskottet att i afseende på
redaktionen af ifrågavarande författning vidtaga de jemkningar, som Utskottet, efter
erhållen del af Riks-Slåndens i ämnet fattade beslut, kunde finna nödiga.
Då det nu åligger Utskottet att yttra sig i de till Utskottets ytterligare behandling,
efter hvad ofvan förmäles, återremitterade frågor, får Utskottet till en
början, med anledning af Ridderskapet och Adelns återförvisning af frågan om
spö- och ris-straffets upphörande, förklara, att, enär öfriga Riks-Stånden bifallit
Utskottets i denna del afgifna förslag och tre Stånds mening i ämnen af denna
beskaffenhet utgöra Rikets Stiinders beslut,
de af Ridderskapet och Adeln emot berörde förslag framställda anmärkningar
och derpå grundade äterremiss ej kunna till vidare
åtgärd af Utskottet föranleda.
Deremot har det tillhört Utskottet, i enlighet med hvars förslag Rikets Ständer
således beslutat den reform i gällande straffsystem, att spö- och ris—straffet
samt kyrkoplikten ej vidare må ådömas, att pröfva beskatfenheteu och verkan af
de anmärkningar, som blifvit framställda emot de föreslagna författningarne om
stöld och rån samt om den särskilda kyrkotukten; och frukten af denna pröfning
har blifvit, hvad först angår förslaget till
Författning angående stöld och rån,
nedanstående omarbetade förslag. Vid det ytterligare skärskådande af ämnet, som
anmärkningarnc påkallat, bar nemligen Utskottet funnit åtskilliga modilikalioner i
sitt förra förslag samt några tillägg dervid jemte liera förändringar i redaktionen
böra ega rum.
Innan Utskottet emedlertid redogör för beskaffenheten af de mot förslagets
grunder och bestämmelser framställde anmärkningar, äfvensom för moliverna till de
förändringar förslaget undergått, anser sig Utskottet böra med några ord beröra
den i ett af Riks-Stånden uppkastade fråga om lämpligheten att antaga en lag i
den syftning, sorn den föreslagna, förr än visshet vunnits alt densamma under närvarande
förhållanden låter sig verkställas. Enligt de beräkningar, en af PresteStåndets
ledamöter, Herr Prosten Forssell gjort, har han nemligen kommit lill det
resultat, att befintliga fängelser ocb straff-anstalter ej blefve tillräckliga för verkställighet
af en lag, deri Irihets-slratfet gifvits den utsträckning, som uti den ifrågaställde;
och sorn, efter hans åsigt, förslagets antagande hvarken vöre klokt eller
rådligt, derest detsamma ej voro verkställbar utan synnerliga svårigheter, har han
ansett Lag-Utskottet böra föreläggas alt till Rikets Ständer inkomma »med en säker
utredning, åsyftande att åtminstone ådagalägga huruvida redan befintliga fängelse
lokaler
äro tillräckliga för att göra förslagets antagande möjligt».
Lag-Ulskoltels Utlåtande, JYt 48.
3
Visserligen hafva några af Högvördiga Ståndets Ledamöter häruti instämt, men
något föreläggande i berörde syftning har emedlertid ej skett. Det hade ej eller
varit möjligt för Utskottet att i omförmälde hänseende åstadkomma någon säker
utredning. Väl kan man få utrönt huru många, som under sednast förflutna tid
blifvit årligen dömde för stöld, och sorn uti befintliga straff-inrättningar kunna
förvaras. Men dermed vinnes icke någon säkerhet uti ifrågaställa hänseende.
Mångfaldiga äro de förhållanden, som hafva inflytande på antalet af tjufnadsbrott,
som orsaka än deras minskning, än ett tilltagande deraf; ocb en förbättrad lag
stiftning
kan ej vara utan verkan i detta afseende, men hvilken verkan är dock ej
möjligt att beräkna. Ett förhållande torde man dock kunna såsom gifvet antaga,
eller det, att den förbättrade lagstiftningen ej skulle leda till höjning af, utan snarare
till minskning uti antalet af ifrågaställde förbrytelser, emot hvilka gällande lagstiftning
befunnits i flera läll alltför slapp och olämplig. Emedlertid kan man
endast komma till något ungefärligt. Men efter de upplysningar Utskottet förskaffat
sig, hyser Utskottet icke någon fruktan uti anmärkte hänseende, helst redan befintliga
och under byggnad varande, innan kort färdiga läns- och krono-häkten synas böra
blifva tillräckliga för verkställighet af de kortare fr i h ets-st raff, sorn, enligt den föreslagna
lagen, skulle komma att ådömas, en omständighet, hvarpå Utskottet, vid förslagets
förnyade pröfning äfven aktat, på sätt af det nedanstående finnes.
Dessutom vet Utskottet ingen annan utväg, än att gifva frihets-straffet en
utvidgad tillämpning på ifrågaställa brott, sedan Rikets Ständer nu mera beslutat
alt så väl spö- och ris-straffet som kyrkoplikten skola upphöra. Icke kan man
för första och andra resan stöld bibehålla böter såsom del enda straffet; och då
torde valet vara gifvet. I denna del hafva ej eller några betänkligheter gjort sig
gällande inom de öfriga Riks-Stånden; och Utskottet har således deri ett ytterligare
stöd, då Utskottet fortfarande tillstyrker antagande af en lag, byggd på frihetsstraffets
utvidgade tillämpning, väl vetande, ali den som vill målet, ock finner medlet,
och således alt om behof skulle uppslå af tillökning i nu befintliga straff-inrättningar,
Rikets Ständer äfven draga försorg om afbjelpande af delta behof, såsom en
bland fosterlandets vigtigaste angelägenheter.
Sedan Utskottet sålunda yttrat sig öfver omförmälda allmänna erinran, öfvergår
Utskottet till redogörelsen för framställda anmärkningar och deraf föranledda förändringar
i förslaget, hvars första afdelning handlar
Om stöld och snatteri.
Rland de grundsatser, sorn genomgå förslaget i denna del, har den, enligt
hvilken Utskottet såsom straff för stöld, utom fjerde gången, föreslagit böter gemensamt
med straff-arbete, inom två Riks-Slånd, eller inom Preste- och Borgare
-
4
Lag-Utskottets Utlåtande, M 48.
Stånden, blifvit klandrad. Man har nemligen ansett straff af böter olämpligt, enär
det drabbade fattiga och rika olika; hvarjemte till stöd för detta klander åberopats
Lagberedningens af 1848 års Lag-Utskott härutinnan biträdda förslag till straff-lag.
Det är ock sannt att böter ej i berörde lagförslag ingå i straffet för stöld,
för hvilket frihets-straffet ensamt är antaget; men man får ej förgäta att hvad
samma förslag innehåller beträffande stöld öfverensslärnmer med ett i sin helhet
genomfördt straff-system, deri fr i hets-straffet är det hufvudsakliga, samt att hvad
Utskottet föreslagit blott skulle komma att utgöra en del af gällande brottmåls-lag,
hvars hufvudsakliga straff är böter. Vid den partiella förbättring af brottmåls
lagstiflningen,
som Utskottet Söker tillvägabringa, har nemligen Utskottet städse måst
hafva blicken fästad på det beslående och på hvad i öfrigt skulle komma alt gälla.
I afseende på böter såsom straff, är emedlertid åtskilligt att säga, både för och
emot. Vid en total reform af brottmåls-lagstiftningen torde dock detta straff komma
alt betydligen inskränkas; men intilldess lärer deras bibehållande vid stöld försvaras
ur de grunder, som Utskottet så väl nu som i sitt förra betänkande anfört. Så
vidt man kan döma af diskussionen har äfven pluraliteten inom förenämnde två
Riks-Stånd gillat Utskottets förfarande härutinnan, emot hvilket, efter hvad anlydl
är, anmärkning inom de andra Riks-Stånden ej förekommit.
Emot den af Utskottet antagna gräns emellan snatteri och stöld, den Ridderskapet
och Adeln godkänt, har åter anmärkningar blifvit gjorda inom öfriga RiksStånd.
Man bar åberopat än penningevärdets fall sedan är 1734, än Lagberedningens
förslag, hvaruti omförmälde gräns är satt till Tolf Riksdaler, och än andra
länders lagstiftningar, såsom Österrikes, Bayerns och Wurtembergs; men i afseende
å det belopp, hvartill gränsen borde höjas, hafva meningarne varit delade. Så har
man föreslagit, att den borde blifva vid tio, tolf, femton eller tjugufem Riksdaler
Riksgäldssedel ; hvarförutan den mening blifvit yttrad, alt skillnad emellan snatteri
och stöld bör förfalla och första resan stöld beläggas med endast korreklionelt straff.
Efter öfvervägande af hvad i denna del blifvit anfördt, har likväl Utskottet ej
kunnat frånträda sin antagna åsigt. — Om betydelsen af den omständighet, att penningevärdet
fallit sedan 1734, har Utskottet redan yttrat sig. I jemnbredd med
det långsamma fallandet hafva tänkesätten förändrats, och derföre betraktar allmänheten
ostridigt i närvarande ögonblick hvarje tillgrepp öfver tio daler, utan afseende
å det förändrade penningevärdet, så som det af 1734 års lagstiftare stämplades.
Ur omförmälde grund lärer alltså skäl lika litet kunna hemtas för en förhöjd gräns,
som skillnaden emellan snatteri och stöld, betraktade såsom två till karakteren olika
brott, ur stränga rättsbegrepp kan försvaras.
Det är emedlertid onekligen i sä väl klokhetens som mänsklighetens intresse,
att lagstiftaren skonsammare bedömer de smärre tillgrepp, som första gången af
Lag-Utskottets Utlåtande, M 48.
5
någon begås; och sådant finner man, på sätt anmärkt är, äfven iakttaget uti de
flesta nyare Tyska lagar. Det är likväl icke genom olika namn man der sökt lösa
frågan, ty namnet stöld (diebstahl) tillägges alltid en gerning af ifrågavarande ari,
den må angå litet eller mycket; men då man räknat stölder af högre belopp till
klassen af egentliga förbrytelser, har man betraktat smärre tillgrepp såsom öfverträdelser,
hvilka utgöra föremål för polis-behandling och ej beräknas vid återfall i
brottet eller då detsamma faller under arten af förbrytelser. Man igenkänner således
häri samma tanke, som den, hvilken ligger till grund för skillnaden emellan stöld
och snatteri. Deri har blott erhållit en annan form, lämpad efter de grundsatser,
hvarpå lagarne äro byggda, och jemlikt hvilka brott i allmänhet blifvit indelade i
förbrytelser och öfverträdelser. Men i afseende på det belopp, då en stöld upphör
att vara öfverträdelse äro omförmälde lagar väsentligen olika. Således är gränsen
salt vid en, vid fem, ja lill och med vid tjugufem donner. Denna sednare gräns före
kommer
dock endast i Österrikes lag, och detta blott i vissa fall, enär samma lag
annars sätter gränsen vid fem floriner. Emedlertid visar detta, att någon allmän
giltig regel ej förefinnes i förenämnda hänseende, äfvensom att de särskilda lag—
stiftningarnes och lolkens egendomliga utveckling härvid företrädesvis mäste rådfrågas;
och då hos det Tyska folket nu anmärkte olikheter ej kunnat afplanas, oansedt
deras straff-lagar, i hvilka eljest samma anda råder, nära nog samtidigt blifvit utarbetade,
torde man ej, vid en förbättring af Sveriges lagstiftning, i denna del
kunna hemta något tillförlitligt stöd från en eller annan af åberopade lagar. Snarare
borde i betraktande tagas hvad de öfriga Skandinaviska folkens lagar härutinnan
innehålla, särdeles sorn äfven de äro af en nyare tid. Men går man lill dem, så
finner man, efter hvad förut är sagdt, ej någon sådan skillnad, som den ifrågaställde.
Såsom ett brott af enahanda art, utan någon skillnad i ansende till det stulnas
större eller mindre värde, betraktas stöld (tyveri) i både den Danska och den Norska
lagen; och denna omständighet har jemväl af mången blifvit åberopad emot bibehållande
al den hos oss antagna skillnaden, helst man borde söka alt bringa vår
och brödrafolkets lagstiftning till öfverensstämmelse sinsemellan, så att samma gerning
ej må hafva annan karakter om den föröfvas på ena eller andra sidan af den gräns,
som i geografiskt hänseende åtskiljer de begge länderna.
Sednare meningen delades äfven af flere bland Lagberedningens Ledamöter;
och de anmärkningar, som uti ifrågaställa hänseende uttalats af några få Ledamöter
inom Riks-Stånden synas, så vidt förhandlingarme i ämnet uppenbara, ej hafva
vunnit sådant understöd, att man deraf kan sluta till en allmän önskan om förändring
i denna del af gällande lagstiftning. Endast en allmänt utbredd mening
kunde likväl rättfärdiga förändringen; men då den således ej är att antaga, då
dessutom åsiglorne om hvilket belopp bitr utgöra gränsen äro väsentligen skiljaktige
emellan dem, som påyrka förändring; och da i detta fall all bestämd rättsgrund
6 Lag-Utskottets Utlåtande, JYt 48t
saknas, tror Utskottet sig hafva egt giltiga skäl för bibehållande af hvad gällande
lag i denna del stadgar.
Härined har Utskottet yttrat sig i anledning af de anmärkningar, som riktats
emot de hufvudsakligaste grundsatser, som genomgå ifrågavarande lagförslag. För
de öfriga, hvilka afse mera speciela stadganden, redovisas lämpligast i den ordning
omförmälde stadganden förekomma.
Vidkommande följaktligen 1 §, så har Herr Henschen inom Borgare-Ståndet
anmärkt såsom en brist, att i denna § saknas en definition på stöld, helst meningarno
angående betydelsen af detta ord skulle vara synnerligen skiljaktiga emellan
jurister och andra. Juridiska fakulteten i Upsala hade (. ex. härutinnan varit af
annan mening, än f. d. Lag-Kommittéen. Om man likväl icke kunde träffa det
absolut rätta, så borde dock något åstadkommas, på det icke någon måtte dömas
för stöld oaktadt den handling han begått ej är ett sådant brott; och man hade
dessutom många definitioner att välja emellan.
Andra hafva deremot hemställt om icke orden »gods eller penningar» borde
antingen utbytas emot ordet »lösegendom» eller utgå.
Hvad nu angår saknaden af definition på stöld; så får Utskottet i denna del
hänföra sig till hvad Utskottet förut anfört. Att med sådan prmcision beteckna den
handling, som kallas stöld, att icke missförstånd kan uppstå, hörer lill en bland de
svåraste uppgifter. Lag-Kommittéen lyckades ej eller så härutinnan, att den undgick
gruudade anmärkningar; och Lagberedningen har ansett sig endast derigenom
kunna förekomma misstag, alt den förklarat att den definierade eller beskrifna handlingen
skall anses för stöld så framt den ej såsom annat brott bör straffas Detta
förklarande torde ock vara för ändamålet tillfyllestgörande; men det förutsätter en
beskrifning på hvarje brott, som ej finnes i gällande lag. Denna utväg kan således
ej nu begagnas; och då lärer det vara försigtigast att undvika definition.
När en handling är att hänföra till stöld, derom har, så vidt Utskottet känner,
domare-makten aldrig tvekat; men annat är alt bedöma huruvida en handling faller
under en viss art af brott, än alt i allmänna ordalag definiera brottet, så alt icke
anledning till misstag förefinnes. Ingen lärer betvifla det ju icke Lag-Kommittéen
fullkomligt fattade hvad med stöld förslås, och likväl var dess beskrifning på brottet
ej nöjaktig; men kan man ej åstadkomma hvad som är rätt, är bäst att afhålla
sig från alla försök, ty eljest inträffade säkerligen den af Herr Henschen befarade
händelse, att en handling, som ej är stöld, likväl såsom sådant brott anses, — en
händelse, som svårligen nu kan tima.
Ej eller kan Utskottet gå in på alt orden »gods eller penningar» utbytas emot
ordet »lösegendom» eller ock utgå. Då endast olofligt tillgrepp af lösegendom är
stöld, vore utbytet visserligen ej någon oriktighet; men som Utskottet ansett den
Lag-Utskottets Utlåtande, JY! 48.
T
föreslagna författningen ej böra upplaga definition på stöld, såsom ett till begreppet
allmänt kändt brott, har Utskottet ej eller funnit rådligt alt förändra de ord, hvarmed
vår lag hittills betecknat brottet och genom hvilken beteckning det uppfattats.
»Hvar som stjäl gods eller penningar öfver tio daler» heter det nemligen i 40
kapitlet Missgernings-Balken; och della ultrycks-sätt har Utskottet således bibehållit.
Emedlertid har Utskottet vidtagit några jemkningar i redaktionen af ifrågavarande §,
med hufvudsakligt afseende på den 2:dra.
Skilnaden emellan stöld och snatteri ligger, jemnlikt hvad ofvan är yttrat, icke
i handlingens inre beskaffenhet, utan i värdet af handlingens föremål. I ordet
»stjäla» innefattas densammas alla kriterier; och derföre kan den sorn stjäl mindre
än tio daler under vissa förhållanden äfven straffas för stöld. Om man nu i 2 <8
säger: »snattar någon tio daler eller mindre», så kunde tilläfventyrs den föreställningen
hos någon uppstå att med snatteri förstås en annan handling, än dermed i
sjelfva verket menas. Det är ock, med afseende å hvad härutinnan blifvit erinradt,
som Utskottet föreslagit förändrad redaktion af omförmälde deri Utskottet likmätigt
Bidderskapet och Adelns beslut samt inom öfriga Biks-Stånden förekomna
anmärkningar, uttryckligen angifvit de §§, som stadga annat straff å snatteri än
denna bestämmer.
Emot straffbestämmelsen i 2 § har väl inom två af Riks-Stånden blifvit gjord
anmärkning. Man har nemligen påyrkat, att det nuvarande straffet för snatteri mätte
bibehållas eller åtminstone att ett bestämdt straff måtte utsättas; men då äfven
denna förbrytelse kan vara mer eller mindre svår, utmärkas för större eller mindre
ondska, har Utskottet ej ansett sig höra genom förändring af förslaget härutinnan
sätta domaren ur stånd att så väl i detta, som i andra fall lämpa straffet efter
förbrytelsens beskaffenhet.
Den 3 § i omarbetade förslaget upptager och belägger med enahandra straff
de tillgrepp, som i det förra utgöra föremål för 3 § och 1 morn. i 6 §.
Inom såväl Prcste-Ståndet som Borgare- och Bonde-Stånden hafva nemligen
flera anmärkningar blifvit framställda deremot, att Utskottet ej medgifvit snalteristraff
för mindre tillgrepp af den art, sorn i berörde moment omförmälas, då sådant
skett för de tillgrepp, hvarom sägs i 5 §; hvarförutan man klandrat, att Utskottet
i denna § fasthållit de obestämda begreppen af full mansbörda och lass, såsom
gräns emellan snatteri och stöld, i stället för att låta denna gräns här likasom i
andra fall bero af värdet; och det grundade i hvad sålunda blifvit anmärkt har
Utskottet ej kunnat bestrida.
Vid utarbetning af föreslagna författningen undföll emedlertid ej Utskottet, att
någon i sjelfva sakens natur grundad anledning icke förefanns att i afseende på
straffet nu mera göra skilnad mellan ifrågaställa särskilda tillgrepp, äfvensom det
obestämda i uttrycken mansbörda ocb lass; men med afseende å den försigtighet,
hvarmed man \i<t lagförbättringar bör gå till väga, och med särskild hänsigt till det
8
Lag-Utskottets Utlåtande, M Hl.
hufvudsakliga målet för Utskottets arbete, syntes det Utskottet rådligast alt i förevarande
hänseende ej tillstyrka annan förändring i de grundsatser, som i lagstiftningen
nu gälla, än att så modifiera desamma, all man icke under skydd af uttrycken
full »mansbörda eller lass» skulle kunna tillgripa annans egendom till högre värde,
än eljest, utan att blifva straffad för stöld. Således upptog Utskottet i 5 § af
förslaget 8 § af Missgernings-Balkens 40 kapitel, enligt hvilken den som stjäl frukt
ur trädgård, rofvegård etc. ollon och nötter eller huggen ved m. m. skall straffas
för stöld, om det stulna går lill full mansbörda eller lass, samt för snatteri, om
det är mindre, dock med nyssnämnda modifikation; då Utskottet deremot uti 1
moni. 6 § tillstyrkte ali den som stjäl säd, skuren eller oskuren, hö eller halm,
stackadt eller ostackadt, m. m. ute å maiken skall, på sätt stadgas i 43 kapitlet
berörde Balk, utan afseende ä värde eller belopp, straffas för stöld. Men, enligt
hvad nyss är anlydt, saknas, efter Utskottets omdöme, i sjelfva verket all giltig
anledning att hårdare siratia den som stjäl säd eller hö ute å mark, eller djur ur
jagtredskap, eller fisk ur lisketyg m. m., än den, som gör trädgårds- eller jordfrukter
eller huggen ved i skog till föremål för brottet. Man torde väl invända, att ett
tillgrepp af några rofvor eller några kappar potates å marken bör mildt bedömas;
inen är det då brottsligare att från åkern taga en kärfve säd eller en tapp hö,
eller ur ett nät en fisk, eller ur en snara en liten fågel? Och likväl straffar gällande
lag den, som gör sig skyldig till något af sistnämnde tillgrepp, för stöld, då
de förra blott medföra snatteri-bot.
Det är väl sannt att tillgrepp af sådane ämnen, hvilka mäste lemnäs utomhus
och således äro svårare att skydda, af de liesta lagstiftningar beläggas med strängare
straff, än vanliga tillgrepp; men går lagen längre i stränghet än förnuftet gillar,
upphör den att vara ett uttryck af rättvisa; och förnuftet kan icke gilla den hårdhet,
hvartill vår gällande lags omförmälda bestämmelser i 43 kapitlet MissgerningsBalken
kunde leda, derest någon i anförda fall påyrkade tillämpning deraf.
De manga anmärkningar i denna del vittna jemväl om ett allmännare tänkesätt
i afseende på olämpligheten af denna öfverdrifna hårdhet. Derföre tvekar ej
eller Utskottet numera ali tillstyrka snalleri-begreppets utsträckning äfven lill de i
8 § 1 mom. upptagna tillgrepp, hvarigenom den orättvisa, sorn uppenbaras vid
jemförelse af detta moment och 8 § ock skulle komma att upphöra.
i sammanhang härmed har Utskottet jemväl borttagit den särskilda grund för
bestämmande af gränsen emellan snatteri och stöld, som Utskottet, på sätt nämndt
är, hemlat ur 1734 års lag, så att den gräns, 1 och 2 §§ angifva, äfven i delta
fall må gälla.
Det obestämda i begreppen »full mansbörda och lass» liar med rätta blifvit
anmärkt. De kunna dessutom leda lill den uppenbaraste orättvisa. Med lull mansbörda
kan nemligen ej menas annat, än så mycket, man kan bära. Nu händer
dock, att hvad som är full mansbörda för en, ej ens utgör en half för en annan.
Sådant
Lag-Ulsl:oltels Utlåtande, JY° 48. 9
Sådant beror på krafterna; men deraf följer, att ett tillgrepp kunde på grund af
lag komma att straffas hårdare om det föröfvats af en svag, än af en stark person.
Dermed stämplades emedlertid den kroppsliga svagheten till ett brott; och vidare
torde ej behöfva anmärkas i afseende på den orättvisa, som ligger uti gällande lags
ifrågaställa bestämmelser, hvilken orättvisa ej kunnat fullständigt undanrödjas genom
den af Utskottet föreslagna modifikation. Enda sältet är således alt i detta fall,
liksom i andra lägga värdet lill grund.
Väl torde en och annan härvid erinra, alt en alltför stor myckenhot jordfrukt,
eller halm eller hö behöfde tillgripas innan tillgreppet blir stöld; men vid bestämmande
af gränsen emellan snatteri och stöld har man haft afseende på den skada,
som förorsakas; och skadan beror på värdet och ej derpå, huruvida det tillgripna
är af större eller mindre volym. Den, som stjäl fem Riksdaler i penningar, förorsakar
icke mindre skada, än den, som tillgriper flera mansbördor jordfrukter eller
dylikt, derest värdet deraf ej stiger öfver berörde summa; och då saknar man skäl
att häri uppställa olika grunder.
Den förändring i förslaget, hvarför Utskottot nu redogjort, har emedlertid på
kallat
en annan, eller af det i förslagets 8 § bestämda snatleri-ansvar. Utskottet
har nemligen med afseende å de mångfaldiga nyanser, som kunna förekomma vid de
snatteri-brott, som i 3 af nu framlagda förslag omtalas, tillstyrkt alt böterna må
höjas lill femtio daler.
1 öfrigt har Utskottet, genom en förändring i ordalagen af 2 mom. i denna §,
sökt göra tydligt att endast tillgrepp ur trädgård och på åker deri afses.
1 ^ § har Utskottet sammanfört de brott, som äro föremål för förra förslagets
3 och 4 §§ samt deruti, med afseende å derom framställd anmärkning, äfven upptagit
tillgrepp i Konungens slott, från Slaten eller mild stiftelse eller inrättning till
fattigas försörjning eller sjukas vård. För sistnämnda tillgrepp saknades särskild
bestämmelse i förslaget. 1734 års lag stadgar emedlertid högre ansvar för tillgrepp
i fattigstufva och ur fattigbössa; och särskilda författningar angå stöld i Konungens
hof och från Staten.
Då nu meningen är att sammanföra allt hvad angår stöld, så vidt det är föremål
för allmän lagstiftning, uti en enda författning, samt ett högre ansvar för nu
omförmälda tillgrepp än för de vanliga, jemlikt förut antagna principer, ostridigt bör
följa, har Utskottet härutinnan iakttagit gjorda anmärkningar, i enlighet hvarmed
Utskottet jemväl dels utbytt de i gamla 4 § begagnade ord: »i och för sitt arbete
tillträde äger», emot orden »kos hvilken han arbetar», för att klart bestämma, att
här afses den arbetare, som för att arbeta uppehåller sig i annans hus, och icke
den, som i och för sitt arbete tillfälligtvis besöker den åt hvilken han arbetar, dels
°ck sökt med noggrannhet utmärka beskaffenheten af det brott, som betecknas med
de ur 17o4 års lag lånade orden: »uppsåtligen förfar eller undandöljer».
Bill. lill R. St. Prot. 1885 & 1834. 7 Sami. I Afd. 28 Haft. 2
^0 Lag-Utslcotlets Utlåtande, M 48.
Med 5 § börja de egenlliga qvalificerade stölderna, hvilka dock äro af flera
grader. Denna § upptager 2, 3 och 4 momenterna af 6 § i återremitterade förslaget,
och omfattar således de brott, som i gällande lag kallas nidings-stölder. Ehuru
Utskottet ansett en sådan stöld ej höra beläggas med högre straff, än en stöld ute
på marken, är densamma likväl af den beskaffenhet, all skäl ej är alt afvika från
gällande lag derutinnan, att snatleri-ansvar dervid ej må egn rum. Nugot yrkande
derom har ej eller inom lliks-Stånden förekommit. Men i anseende till det sam
manhang
hvari stölder ute å marken och nidings-stölder förekommit i förslaget, har
Utskottet funnit nu gjorda förklaring vara af omständigheterna påkallad.
Nedanstående förslags 6 § motsvarar den 7 § i det förra. Uti 1 mom. af
denna g har dock Utskottet föreslagit ett tillägg med afseende å de anmärkningar,
hvilka framställts emot förslagets 16 §, hvilken angifver de handlingar, som skola
för inbrott anses och bestraffas, oansedt tillgrepp ej sker. Bland dessa handlingar
hade Utskottet upptagit äfven den: att någon, i afsigt att stjäla, med våld eller list
öppnar skåp, kista, skrin eller annan förvarings-persedel, som med lås, försegling
eller annat dylikt stängsel tillsluten är. Utskottet ansåg sig nemligen ej böra frånträda
grunderna i Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807, enligt hvilka lagens
stadgande om inbrott skall tillämpas ej allenast på den, som utöfvar våld och såmedelst
igenom vägg, mur, golf m. m. öppnar sig ingång i annor mans med lås
försedda och igenläsla eller eljest igenstängda rum eller hus, utan äfven å den, som
igenom våld eller list sönderbryter eller öppnar skåp, kista, skrin, eller annat dylikt,
som med läs försedt och igenläst är.
Inom lagskipningen har emedlertid skiljaktiga meningar förekommit derom, huruvida
straff för inbrott bör tillämpas, om någon olofligen borttager från annan ett
läst skrin eller kista eller annan tillsluten förvarings-persedel och, sedan han således
blifvit innehafvare deraf, med våld eller list öppnar densamma och tillgriper hvad
deri finnes förvaradi. Å ena sidan har man nemligen erinrat, alt, då inbrott ej
är annat än ett försök till stöld, straff derför ej kan tillämpas sedan genom hela
förvarings-persedelns tillgripande med allt hvad deri finnes, förbrytaren redan stulit
alltsammans och blott begagnar hvad han genom stölden åtkommit; hvaremot man
å den andra invändt, alt förvarings-persedelns öppnande ulgjordt ett moment i brottets
fullbordan; och sorn 1807 års åberopade förklaring talar om öppnande eller uppbrytande
ulan inskränkning till tid eller ställe, har den sednare meningen ock varit
den, som allmännast gjort sig i lagskipningen gällande.
Emedlertid svnes denna mening endast kunna hafva afseende å det förhållande,
att man ur den öppnade förvarings-porsedeln verkligen tager något, som i den blifvit
förvaradt. Sljäl man ett tillslutet skrin, i hvilket ej något finnes, och uppbryter
detsamma, så inträder onekligen ett annat förhållande. Persedeln måste då antagas
vara stulen för dess egen skuld och icke för innehållets; och densammas uppbrytande
sker således icke för att åtkomma något. Men utan sådan afsigt kan åtgär—
Lag-Ulsholtels Utlåtande, J\r* 48.
11
den omöjligen betraktas såsom inbrott eller försök till stöld. I allt fall lärer man
svårligen kunna bestrida det grundade i anmärkningen, att, sedan ett tilläst skrin
blifvit stulet med allt hvad deri finnes, uppbrytandet ej kan hänföras till inbrott
för att stjäla.
Uti 1734 års lag talas blott om den, som bryter sig in i något rum eller
hus till att stjäla. Men begreppet utvidgades småningom; ordet rum blef tolkadt
såsom förvarings-rum; och genom 1807 års förklaring sanktionerades den utvidgade
tolkningen. Det synes likväl som om man då hufvudsakligen tänkt sig det förhållande,
att någon intränger i annans bostad och, för att stjäla, der uppbryter kistor, skåp
eller dylikt; och det måste äfven medgifvas att delta förfarande jemväl låter hänföra
sig till inbrott. I detta fall hafva meningarne ej eller varit delade vid tillämpning
af berörde förklaring. Skiljaktighelerna hafva, på sätt nämndt är, först förekommit
då förbrytaren borttager hela förvarings-persedeln.
Särskilda länders lagstiftningar hafva i förevarande hänseende olika bestämmelser.
Den Franska lagen sluter sig närmast till vår nu gällande lag; hvaremot de Tyska
lagarne, i allmänhet, till inbrott blott hänföra ett med våld eller list verkstäldt inträngande
i annans gård, hus, rum, eller fartyg, och såsom försvårande omständighet
vid stöld upptager om någon dervid, på våldsamt eller listigt sätt, öppnar skåp, kista
eller annan förvarings-persedel, som med lås, försegling eller dylikt stängsel tillsluten
är; och denna sednare åsigt bar hyllats af lagberedningen, sorn tillagt, alt det ej
inverkar på saken örn öppnandet sker inom eller utom bus. Men häraf skulle ock
följa, att den, som i annans bostad, i afsigt att stjäla, uppbryter en kassa-kista, ej
gör sig saker till inbrott eller för delta vådliga försök till stöld får vidkännas någon
påföljd, derest han finnér kistan tom eller blir hindrad att borttaga hvad deri finnes.
Efter hvad ofvan är visadt stöde dock en sådan bestämmelse i strid med vår gällande
lagstiftning; och skäl synes destomindre vara, att i denna för rätts-säkerheten
vigtiga princip derifrån afvika, sorn ostridigt är alt förbrytaren i detta fall uppenbarar
en brottslighet af enahanda beskatFenhet, som den han ådagalägger, då han
medelst inbrott banar sig väg in i annans rum oller hus.
Men, efter hvad ofvan blifvit yttradt, inträder ett annat förhållande, då
någon, sedan han borttagit en förvarings-persedel, öppnar densamma för alt åtkomma
hvad deri finnes förvaradt. Persedelns öppnande Kan dä ej anses ske i afsigt alt
stjäla det förvarade, såsom i och med persedeln redan stulet; och skulle detta öppnande
betraktas såsom inbrott i detta ords legala betydelse, så hörde det äfven till
konseqvensen, att lika betrakta öppnandet om förbrytaren väntat att finna något i
persedeln, men blir bedragen. Således torde ej eller omförmälda förhållande kunna
hänföras till inbrott. Men sjelfva stölden antager dock derigenom en vida brottsligare
karakter, än om förvarings-persedelns öppnande ej erfordrats för att åtkomma
innehållet; och en stöld, som utmärkes af denna försvårande omständighet bör derföre
hårdare bestraffas, än den icke qvalificerade.
12
Lag-Utskollels Utlåtande. M 48.
Med anledning af de anmärkningar, som blifvit framställda derom, att, genom
stadgandet i 16 § 3 mom. af förslaget, den tvetydighet, som i denna del af lagstiftningen
nu förefinnes, och den skiljaktighet i meningar, som inom lagskipningen
deraf varit en följd, ej blifvit undanröjde, har derföre Utskottet, vid frågans förnyade
pröfning, i enlighet med sina nu yttrade åsigter, i 1 momentet af nu ifrågavarande
§ upptagit det fall, att någon borttager en tillsluten förvarings-persedel och med
våld eller list öppnar densamma, för alt åtkomma hvad deri finnes förvaradt. Stölden
försvåras i detta fall genom en åtgärd, sorn, om ej inbrott, dock till karakteren är
närmast hänförlig dertill; och i öfverensstämmelse härmed har förslagets 16 §, den
12 § i nedanstående förslag, jemväl blifvit omredigerad. Deri har Utskottet bemödat
sig gifva uttryck ål den nu gällande åsigt, att man begår inbrott då man,
i afsigt att stjäla, uppbryter tillsluten förvarings-persedel, som af annan innehafves,
utan all fråntaga denne sjelfva persedeln. Skulle man ej gifva lagbudel denna utsträckning,
så vore det ej något brott om man på landsvägen, i afsigt att stjäla
från t. ex. post, med våld elfir lisl öppnar den med lås tillslutna postväskan eller
bref-förvaringskistan, utan att lyckas i sitt uppsåt. litt försök af dylik beskaffenhet
utgör dessutom för närvarande inbrott.
Vidare har Utskottet något förändrat redaktionen i 4 och S mornenterna af
ifrågavarande §. Hvad det förra angår, så synes, på sätt anmärkt blifvit, den omständighet,
att någon, som stjäl, dervid medför vapen, ej ensamt vara tillräcklig anledning
alt göra gerningcn till en gröfre qualificerad stöld. Visserligen skulle berörde
omständighet ej försvära gerningen, om icke vapnet blifvit, till brottets föröfvande,
medtaget; men della uppsåt lärer knappast kunna bevisas, då det ej ådagalägges
med någon handling. Och har det ej framträdt i handling, så torde det ej
eller böra blifva föremål för den vcrldsliga straff-makten. Har åter vapnet blifvit
begagnadt för injagande af skräck, så försvåras ostridigt brottet; och då bestraffas
icke ett naket uppsåt, ulan en handling, som manifesterar det onda uppsåtet; och
dermed synes äfven rättvisans fordran vara uppfylld.
1 enlighet härmed har berörde inom. således blifvit förändradt; och ur det
femte har Ulskoltet uteslutit orden »ansiglcls betäckning» i följd af den anmärkning,
att en ljuf, som, för att ej bli känd, med sin rock-krage eller dylikt tillfälligtvis
beläcker ansigtet, eljest kunde komma alt straffas efter omförmälda §, hvilket dock
ej ar meningen.
Det har väl blifvit yrkadt, att delta sednare inom. måtte belt och hållet ulga.
emedan den omständighet, ali en ljuf förkläder sig, icke borde verka till förböjdt
ansvar, derest förklädnaden ej användts såsom skräckmedel, i hvilket fall förhållandet
innefattas i 4 inom.'; men afsigten må hafva varit hvilken som helst, så röjer den,
som gått åstad att stjäla, sedan han svärtat ansigtet eller annorledes sig förklä dt,
att brottet varit sä öfverlagd!, att det måste bedömas vida strängare, än stöld i ali —
Lag-Utskottets Utlåtande, M 48.
13
mänhet. Här beböfver man ej för uppsåtet söka några andra bevis, än de, som
sjelfva handlingen uppenbarar.
I öfrigt har emot straff-bestämmelserna i denna § blifvit anmärkt, att då stöld
efter 1 § kan försonas med, utom böter, två månaders straff-arbete, samt den ringaste
arten af inbrott, efter 16 §, ej eller ådrager längre straff-arbete, det ej vore
fullt rättvist, att en med inbrott förenad stöld skall bestraffas med minst 1 års
straff-arbete, om än både inbrottet och stölden vore af den obetydligaste beskaffenhet;
och Utskottet har så mycket mindre ansett sig böra bestrida en förändring i denna
del, som, genom nu gjorda tillägg i l:sta morn., skiftningarne af de brott, hvilka
falla under denna §, kunna blifva mångfaldigare, än förut var tänkt. Derföre har
Utskottet nu föreslagit, att straff-arbetet skall sättas från och med sex månader till
och med två år.
Den B §, sorn är den 7 i nya förslaget, har Ridderskapet och Adeln åter
remitterat.
Deremot har blifvit anmärkt: alt det vore orätt, att i samma § sammanföra
två brott af den art, som omtalas i de två mornenterna af denna §; att
i det andra lika väl borde nämnas om klippning af får, som gå i bete, som om
borttagande af tagel från häst; — samt alt det för stöld af tagel och oloflig mjölk
ning
föreslagna straff vöre allt för strängt, och olämpligare än nu begagnade skamstraff,
som alltså borde hihehållas.
Härå svaras: att de förbrytelser, som omtalas i 2 morn., utgöra en del af den
grupp brott, som är föremål för ifrågaställa §, hvilken alltså upptager i 1 mom.
tillgrepp af sjelfva kreaturen under det de gå i bete; och i 2 morn. tillgrepp från
vissa bland dessa kreatur utaf föremål, hvilka, jemlikt hvad erfarenheten lärt, äro
särdeles begärliga; — alt, ehuru ull visserligen kan genom klippning tagas från
betande får, detta brott likväl ingalunda är af den grofhet, som tillgrepp af tagel
från hästar, enär dessa i vida högre grad skadas, derest de förlora malmar och
svansar, än får genom förlust af ull, som snart återväxer, hvilket ej är förhållandet
med mahnarne och svansarne, i hvilken omständighet grunden ock ostridig! linnes
lill den stränghet, hvarmed borttagande af tagel från i bete gående bastar bedömes
i gällande lag, hvars principer i detta fall Utskottet ej funnit anledning frånträda; —
samt alt Utskottet icke kan dela öfvertygelsen om lämpligheten af de skain-straff,
hvarmed oloflig mjölkning och tillgrepp af tagel från hästar äro belagde, eller inse
hvarföre tillgrepp af omförmälda art höra beliiggas med annorlunda beskaffade straff,
än tillgrepp i allmänhet.
1 denna del af förslaget har inom öfriga Riks-Slånd ej eller förekommit någon
anmärkning; och derföre har Utskottet än mindre skäl till någon förändring här
utinnan.
Hos så väl 1’reste-Slåndet sorn Borgare-Ståndet är vordet hemstäldt, om icke
11 § i förslaget bör alldeles utgå. Man har ansett den skärpning af straffet, som,
i följd af det tillgripnas värde, enligt denna §, kan ega rum, ej vara rättvis. Yär
-
14
Lag-Utskottets Utlåtande, Jt/t 48.
det vore oftast en tillfällighet vid brottet; och ehuru man ej helt och hållet får
förbise skadan, borde den likväl aldrig i afseende på straffet kunna utöfva det inflytande,
denna § medgifver.
Något absolut inflytande har likväl Utskottet ej medgifvit; endast en vilkorlig
rätt har blifvit lemriad domaren alt öka straffet; och dertill har Utskottet sökt angifva
ur det praktiska lifvet hcmtade grunder, hvilka således i första rummet här
åberopas.
Att man ej vid straffets bestämmande kan lemna värdet åsido, bevisar redan
den ensamt deraf beroende gränsen emellan stöld och snatteri; och verkan af värdet
framstår än bjertare, då’ man besinnar, att, enligt gällande lag, den, som tredje
gången stjäl, skall, om det stulna är värdt Ett hundra daler, straffas med fästningsarbete
för lifstiden, men blott med tre års om det är af mindre värde. Detta
värdets inflytande återfinner man äfven i andra länders nyare straff-lagar. Så innehåller
t. ex. en bland de nyaste och, i anseende till sin vetenskapliga och praktiska
syftning, mest berömda, eller den Österrikiska af år 1852, uti 179 §, att om,
vid stöld i allmänhet, summan af del stulna går öfver trehundra gulden, så skall
stölden, hvilken eljest kunnat försonas med högst ett års svårt fängelse, straffas med
dylikt fängelse från fem till tio år; och, enligt Badiska lagen, är straffet på en ej
qvalificerad stöld lill tjugofem gulden fängelse till fyra månader, öfver tjugufem till
trehundra gulden straff-arbete till två år, samt öfver trehundra gulden tukthus från
ett till sex år.
Häraf torde således inbemtas, att hvad Utskottet föreslagit hvarken strider mot
grunderna i vår äldre lag, eller emot de principer, som andra länders nyare lagstiftningar
hyllat. Stöld är ock derföre ett så vådligt brott, som det djupt störer
egande-rällen, hvars skyddande utgör ett bland de förnämsta vilkoren för samhällets
bestånd. I den mån denna rätt störes, i samma mån skadas ock samhället; och
det kan derföre, vid utöfning af sin straff-makt, icke förbise den större eller mindre
skada brottet medför. På så säll kommer den genom stöld förorsakade skadan, så
vidt den beror på det stulnas värde, alt hafva inflytande. Men, på sätt nämndt är,
har Utskottet, i motsats mot gällande lag och andra länders lagar, sökt så modifiera
bestämmelsen i denna del, att domaren kan bedöma om och hvad inflytande värdet
af det stulna må medföra. Utskottet vidhåller således de åsigtcr, som uttryckas i
förenämnde §, hvilken nu blifvit den 10 i ordningen.
Vid den granskning af förslaget, som Utskottet förehaft, har Utskottet vidare
ansett en större omflyttning af vissa stadganden nödig, till förekommande af den
osäkerhet, vid förslagets uppfattning, hvarom framställda anmärkningar vittna. Således
har 2 morn. i 12 §, sorn afser flera särskilda stölder, blifvit nedflytladt till den §,
som handlar om flera på särskilda lider begångna snatterier; och den 16 § har
uppflyttats så, att den i nedanstående förslag är den 12, till hvilken 21 § slutligen
Lag-Utskottets Utlåtande, M 48. 15
blifvit fogad såsom ett moment. Hvad denna sednare § innehåller, står nemligen i
oskiljaktigt sammanhang med inbrott, såsom följd af detta brott.
För den förändring stadganderna, om hvad skall hänföras till inbrott, undergått,
har Utskottet vid 6 § redogjort. Det återstår således, hvad denna § angår,
endast att uppgifva orsaken dertill, att Utskottet här uteslutit straff för itererade
inbrott. Den är, att Utskottet, som betraktat detta farliga försök lill stöld lika
med fullbordad stöld i fråga om återfall, samt jemväl derför stadgat lika långt
straff-arbete, som för enkel stöld, ej eller finner anledning, att bestämma annan
grund för straff-arbetets förlängning vid förnyadt inbrott, än den som gäller vid
itererad stöld. Utskottet, som alltså gillar hvad i denna syftning blifvit anmärkt,
har, i följd deraf, gifvit 15 §, den 14 § uli det nya, förändrad redaktion, jemlikt
hvilken denna § äfven kan tillämpas vid itererade inbrott, af hvilken anledning
Utskottet slutligen tillagt, att inbrott skall i fråga om straff-förhöjning anses lika
med stöld, eller egentligen gjort 17 § till ett mom. uti den förevarande, sedan
densamma likväl blifvit så förändrad, att den klart uttrycker meningen.
Ett par talare hafva visserligen funnit det betänkligt, att stadga det andra gången
snatteri skall med straff beläggas såsom första gången stöld; men dermed äro de skäl
ej vederlagda, hvarpå Utskottet grundat sitt förslag om förändring i denna del af
gällande lagstiftning, och om hvilkas vigt Utskottet, vid en förnyad pröfning af
frågan, blifvit än mera öfvertygadt. Stadgandet härutinnan är derföre bibehållet
oförändradi i 13 § efter nya ordnings-följden.
På sätt nyss är nämndt har 2 mom. 12 §, om flera stölder, blifvit flyttadl lill
den §, som handlar om särskilda snatlerier, eller den 15 § i nu framlagda förslag,
såsom afseende lika beskaffade förhållanden. Men derjemte har berörde mom. undergått
förändring. Efter 40 Kap. 2 § Missgernings-balken skall den, som stulit
på flera ställen, eller tider, om han förut ej stulit, dömas för alla dessa brott, »som
den första gången stulit». Härmed är uttryckt den grundsats, alt flera stölder,
hvarför man på en gång lagföres, skola betraktas såsom gemensamt innefattande en
gerning; och denna grundsats är af Lagberedningen vidhållen, dock så att flera
stölder, som betraktats såsom fortsättning af samma brott, böra anses såsom en
försvårande omständighet. Samma tanke låg äfven till grund för Utskottets förslag
i denna del; men deremot liar dock med fog blifvit anmärkt, att grundsatsen ej
är fullt uttryckt samt att förslaget ej eller har tillämpning på det fall, att flera ej
qvalificerade stölder på en gång blifva föremål för åtal. Detta har Utskottet nu
sökt rätta derigenom, att Utskottet förklarat, att om någon på en gång lagföres
för särskilda stölder eller inbrott, skola de särskilda förbrytelserna anses inbegripna
i samma gerning. Således om någon begått en enkel stöld å fem Riksdaler, en
annan förenad med inbrott å tio Riksdaler och en tredje med användande af
skräckmedel å tjugu Riksdaler, så skall han anses som om han stulit sammanlagdt
trettiofem Riksdaler i en gerning, och dervid begått inbrott samt användt skräck
-
16
Lag-Ulskollels Utlåtande, JM 48.
medel. Då man derefter går till 11 § finner man huru straffet skall bestämmas,
om vid samma stöld två eller flera sådana fall, som inbrott och skräckmedels an
vändande,
sammanträffa, och frågan ur dermed löst.
Men då i förnyandet af brottet flera gånger ostridigt ligger en ökad grad af
brottslighet, som ej kan lemnäs utan påföljd, har Utskottet föreslagit, att i delta
fall må det sträft-, som eljest å gerningen följa hör, ökas med straff-arbete på
högst ett år, ett stadgande, som har tillämpning på så väl flera qvalificerade, som
särskilda enkla, på en gång åtalade, stölder.
I ordningen härefter följa de §§, som hafva specielt afseende på delaktighet i
stöld, eller 18, 19 och 20 §§ i förra förslaget, som motsvaras af 16, 17 och
18 §§ i det omarbetade. Dessa äro hufvudsakligen hemtade ur 41 Kap. Missgernings-balken
och blott lämpade efter den förändring i lagstiftningen om stöld,
som Utskottet i öfrigt föreslagit. 1 följd af gjord anmärkning har likväl Utskottet
något modifierat straffet för do fall 17 § omfattar. Principen att den som lockar
den, öfver hvilken han har makt, att stjäla, hör anses strängaro än eljest, har dock
Utskottet bibehållit.
Utom berörde anmärkning har emedlertid förslaget, i denna del, inom BorgareStåndet
gifvit anledning till en annan, eller den, alt Utskottet skall kommit att behandla
frågan om delaktighet i brott alltför knapphändigt, derigenom att Utskottet
hänfört sig till 1734 års lag. Då det knappast i brotlmåls-lagstiflningen funnes
något kapitel så svårt alt behandla, som det, hvilket angar omförmälda delaktighet;
då Lagberedningen deråt egnal ett särskildt kapitel, och då en stor förbistring härutinnan
är inom lagskipningen rådande, hoppades anmärkaren att Utskottet skulle
vid en »omarbetning söka närmare urskilja och bestämma lagbegreppen häruti».
Det synes som om denna anmärkning skulle hafva sin grund i något missförstånd
otn ändamålet med omförmälde §§. Detsamma har ej varit att skrifva en
lag om delaktighet i brott i allmänhet, utan endast att angifva de grunder, som
specielt hafva afseende på delaktighet i stöld; och för sådant ändamål förmodar
Utskottet de föreslagna §§ vara tillfyllestgörande. Om vår lagstiftning skullo tåla
vid en revision angående delaktighet i brott, sa är dock detta behof mindre da
fråga är om delaktighet i stöld. Så vidt Utskottet känner, råder derom icke någon
särdeles förbistring inom lagskipningen, och emot hvad nu är föreslaget har Utskottet
ej funnit någon sådan anmärkning, som ådagalägger behofvet af en närmare
urskiljning, eller bestämmande af »lagbegreppen» deruti.
På grund af flera, särdeles inom Bonde-Ståndet, framställda anmärkningar, har
Utskottet förändrat straffet för olofligt begagnande af annans häst, eller båt m. m.
Det förra, ur 1734 års lag hemtade, stadgandet härutinnan torde ock i flera fall
vara väl mildt, med afseende å ifrågavarande brottslighet, hvilken vår lag, likasom
åtskilliga andra lagar, bland andra den Danska, hänför lill så kalladt bruks-tjufveri.
Lag-Utskolhts Utlåtande, JM 48.
17
Den föreslagna, i 19 § af omarbetade förslaget innefattade straff-bestämmelsen låter
lämpa sig efter de flera modifikationer, hvari denna brottslighet kan förekomma.
Såsom l:sta mom. i 20 §, som upptager återremitterade förslagets 23 §,
har Utskoltet, i anledning af inom tres Riks-Stånd gjorda anmärkningar, infört stadgandet
i 4 § af 40 Kap. Missgernings-Balken, att hvad stulet är bör gäldas åter
innan böter uttagas; och uti 21 § eller den sista, som hörer till afdelningen om
stöld och snatteri, har Utskoltet intagit SO Kap. berörde Balk, som angår stöld af
öfvermage. Som detta kapitel hörer till gruppen af de i vår lag förekommande
stadganden om stöld, har man påyrkat intagandet deraf, och derigenom vinner författningen
onekligen en större fullständighet och omfattning. Då Utskottet ansett
omförmälde § böra blifva den sista, har Utskottet, lika med gällande lag, tagit i
betraktande, att alla föregående stadganden hafva afseende på personer, hvilka äro
fullt tillräknelige för sina gerningar, hvaremot berörde § angår andra.
För de vigtigaste förändringar, hvartill Utskottet ansett framställde anmärkningar
emot Utskottets förslag, så vidt det angår stöld och snatteri, böra leda, har
Utskoltet härmed redovisat. Åtskilliga andra hafva riktats emot straff-bestämmelserna
i allmänhet; och vid den verkställda revisionen har Utskottet jemväl funnit
nödigt, att i åtskilliga fall, utom de redan uppgifna, modifiera dessa bestämmelser.
1 en lag påkallar den ena ändringen den andra. Det kan ej undvikas om man
vill bibehålla harmoniskt sammanhang i lagen, och denna omständighet förklarar de
smärre förändringar, sorn här ofvan ej blifvit uttryckligen omtalade. Hvad särskildt
straff-bestämmelserna vidkommer, så har Utskottet häri funnit modifikationerna af
nöden, för inskränkning af den latitud vid straff-mätning, sorn blifvit öfverlemnad åt
domaren.
Slutligen anser sig Utskoltet ock böra tillkännagifva, att benämningen daler
blifvit bibehållen, oansedt man påyrkat förändring häri. Då en förändring af vårt
mynt så lill namn, som i öfrigt, är att snart motse, har Utskottet ansett lämpligast
att i denna del ej afvika från den lag, deraf den nu föreslagna skulle komma att
utgöra en del.
I ordningen föijer förslagets andra afdelning, eller den
Om rån.
Emot förslaget härutinnan bar en anmärkning blifvit gjord, hvars godkännande
skulle komma större delen af öfriga anmärkningar att förfalla. Den går nemligen
ut derpå, att för rån, utan afseende å brottets beskaffenhet, fortfarande bör stadgas
straff af lifvets förlust. Och till stöd för denna inom Preste- och Bonde-Ståndet
framställda anmärkning, har man åberopat brottets grofhet, under tillägg af en talare
Rih. lill R. St. Prat. 1833 & 1!!54. 7 Sami. 1 Åfd. 23 lläfl. 3
18
Lag-Ulskollets Ullålande. Jhs 48.
inom sistnämnde Riks-Stånd, att, om ej dödsstraff komrne all följa, bör åtminstone
straffet i intet fall nedsättas under lifstids-fängelse, enär rån vore ett så vanligt
brott på landet, der boningarne ligga enstaka och ringa polis finnes.
Sistnämnda omständighet, eller att rån är ett så vanligt brott, bevisar dock
bäst dödsstraffets olämplighet eller att det ingalunda är afskräckande. Att i annat
än utomordentliga fall tillämpa dödsstraff, der menniskolif ej spilles, öfverensstämmer
dessutom ej med nutidens begrepp. Gjorde man så, hade man ej något straff för
den svårare förbrytelsen, såsom mord; ty om än rån är ett groft brott, måste man
dock medgifva, att det ingalunda är jemförligt med det förra. Af nyare lagar har
ej eller någon bibehållit dödsstraffet för rån; och ehuru det qvarstår i vår lag, kan
det likväl i sjelfva verket anses borttaget, enär Kongl. Maj:t alltid mellankommer
och låter nåden godtgöra den orättvisa, som ligger i det ovilkorliga lagbudet. Efter
hvad Utskottet förut anfört, förskonar nemligen Kongl. llaj:t städse i detta fall,
om lif ej blifvit spildt, från dödsstraffet. Men härigenom förlorar benådningsrätten,
denna, en bland Majestätets heligaste rättigheter, sin djupa betydelse. Den bör
sparas lill vigliga tillfällen, då särskilda omständigheter, som lagstiftaren ej kan
förutse, påkalla mildring i de straff, hvilka lagen stadgar, och ej begagnas emot
lagens uppenbara brister, ty deras afhjelpande tillhör lagstiftaren. Honom åligger
det att lämpa straffen efter brottens olika beskaffenhet och skiftningar, sådana de i
allmänhet gifva sig tillkänna; och då, hvad ifrågavarande brott angår, detsamma är
ett bland dem, som kan förekomma i de mest olika grader af grofhet, är det en
lagstiftarens ovilkorliga pligt att så inrätta lagen, att den kan lämpas efter dessa
brottets olikbeter, och således alt förändra den lag, som med lika hårdhet bestraffar
den grofsta och den ringaste arten af brottet.
Utskottet, som derföre vidhållit sina åsigter i denna del, har åter, med anledning
af gjorda anmärkningar, något förändrat den i 24 §, den 22 <§ i nva
förslaget, intagna beskrifning på rån. Utskottet har nemligen från beskrifningen på
det psykiska våldet uteslutit orden »för lif och helsa», och således ansett detta
våld böra utmärkas med »hot, som innebär trängande fara». Samma uttryck är
äfven i flera utländska lagar begagnadt; och det lernnar domaren en friare pröfning
vid bedömandet af brottets beskaffenhet. Ett hot kan innebära trängande fara af
den mest svåra ari, utan att vara riktadt emot den öfverfallnes lif eller helsa; och
då det användes för att åtkomma annans egendom, sker ostridigt derigenom rån.
Då det ej är anledning alt för rån och försök dertill använda olika straffarter,
bar Utskottet, efter gjord anmärkning, äfven för försöket föreslagit fängelse
vid vatten och bröd jemte straff-arbete; dock med den förändring af tiden för
detta arbete, alt den kan nedsättas till två år. Ehuru samma slag af straff skola
användas vid det fullbordade brottet och försöket, har likväl Utskottet ansett det
sednare böra straffas mindre strängt än det förra. Men om försöket ej kunde beläggas
med straff-arbete på kortare tid än fyra år, så inträffade det förhållande, alt
Lag-Ulskollets Ullålande, JYi 48.
19
det obetydligaste försök och ett fullbordadt mindre rån komme att straffas lika. Af
denna anledning har Utskottet gjort omförmälda nedsättning i tiden för straff-arbetet,
i tidsbestämmelserna hvarom Utskottet utmärkt olikheten i brottslighet emellan försök
och fullbordadt rån.
Genom den redaktions-förändring, som skett i påföljande §, har meningen ej
blifvit förändrad, utan blott erhållit ett lämpligare uttryck; och enär denna § afser
en grad af brottet, sorn i grofhet står emellan den, som i 22 § omförmäles och
hvari straff-arbete på tid bör ådömas, samt den, hvarå 24 § stadgar dödsstraff,
torde skäl ej vara att, på sätt en och annan yrkat, redan i de fall, som omför
mälde
§ omfattar, tillämpa dödsstraffet.
1 öfrigt angå anmärkningarne, som förekommit emot denna del af förslaget,
den 28 §, eller den 26 § i omarbetade förslaget. Den förändring, som denna §
undergått, är motiverad af samma grunder, som föranledt förändringen i 2 mom.
12 §, som afser det förhållande, att någon på en gång lagföres för särskilda stölder
eller inbrott. Särskilda rån kunna nemligen ej eller anses annorlunda, än såsom
en fortsättning af samma brott; och fortsättningen kan i detta fall ej bedömas på annat
sätt, än vid stöld. Jemte det Utskottet bemödat sig att uttrycka denna åsigt, har
Utskottet förklarat, att fortsättningen må föranleda tillökning af högst två år i straffarbetet
för den svåraste gerningen. Då en sådan fortsättning endast bör betraktas
såsom en försvårand^ omständighet, torde vidare tillökning ej böra komma i fråga,
helst sådant skulle leda till en alltför utsträckt latitud, till hvars begränsning Utskottet,
efter hvad ofvan är yttradt, af framställda anmärkningar funnit sig manadt.
Ridderskapet och Adeln har för sin del dessutom beslutat, att i denna afdelning
borde införas en ny § af detta innehåll: »Regår någon sådant brott, som i 24
och 25 §§ sägs, och får sår eller varder dråpen, vare ogildt». I öfrige RiksStånd
har deremot fråga om något dylikt stadgande ej förekommit, och Utskottet
anser detsamma hvarken nödigt eller lämpligt. Vid rån inträda de i lag innefattade
allmänna grunder för nödvärnet, och dessa äro fullt tillräckliga för den öfverfallnes
värnande.
Vidkommande slutligen de i förslaget innefattade
Allmänna bestämmelser;
så har det blifvit klandradt, att Utskottet deri öfverlemnat åt verkställande makten
att afgöra om straff-arbete skall verkställas i fängelse eller å fästning eller annan
allmän straff-inrättning, enär det vore betydligt olika om det sker å fästning eller i
ensamhets-fängelse; äfvensom att Utskottet ej närmare beskrifvit hvad med straffarbete
förstås; hvarförutan man anmärkt, att domaren borde bestämma hvarest det
20
Lag-Ulskollcls Utlåtande, Jft 48.
skall verkställas, samt att lagen borde innehålla noggranna föreskrifter i afseende på
sätt och ort för verkställigheten.
Hvad med straff-arbete förslås, förmodar Utskottet vara uttryckt i sjelfva ordet;
och Utskottet bar begagnat detta ord, såsom närmast angifvande straffets åsyftade
karakter, ty Utskottet bar ej funnit lämpligt, alt på så långa tider, som nu
äro i fråga, ådöma frihetens förlust, utan tvång till arbete.* De brott, hvilka Utskottets
förslag afser, halva jemväl oftast sin rot i lättja, sysslolöshet och oordentligt
lif; och vid sådant förhållande är det straff lämpligast, som vänjer vid arbete och
ordning, samt följaktligen verksammast bidrager att återföra förbrytaren från den
lastfulla bana han beträdt. Emedlertid bar Utskottet i nedanstående förslag närmare
uttryckt karakteren af straffet, sådan den nu blifvit angifven ; men arbetets beskaffenhet
måste bero af omständigheterna och de myndigheter, som i denna del hafva
att ordna förhållandena.
Att öfverlemna åf domaren att föreskrifva hvarest straff-arbete skall verkställas,
låter sig ej alltid göra. Ty än är den ena, än den andra straff-inrättningen så
upptagen, att rum ej finnes der för nya förbrytare. Det var ock derföre, som Utskottet
ej föreslog några stadganden i berörde syftning, hvilka förutsätta ett ordnadt fängelsesystem,
sådant som här i Riket ännu icke hunnit att genomföras, men hvarförinnan
några så beskaffade beslämmelser, som nu ifrågaställa, ej kunna vinna tillämpning.
Medgifvas måste likväl att straffet å dem, hvilka första gången sig förbryta, företrädesvis
bör göras sådant, att de, om möjligt, blifva förbättrade. Utskottet föreslällde
sig äfven, vid förslagets uppförande, alt de, sorn dömas för enkel stö'd första
gången, i allmänhet skulle komma alt insättas i länshäktena, hvilka, örn än hufvudsakligen
ämnade för ransakningsfångar, dock städse begagnas vid verkställighet af
mindre frihets—straff; men som en ovilkorlig föreskrift derom tilläfventyrs hade
försvårat, om ej omöjliggjort föreslagna lagens verkställighet, ansåg Utskottet rådligast
att låta verkställigheten bero på doras bepröfvande, som hafva att derom förordna.
Emedlertid har Utskottet, på sätt ofvan är antydt, numera vunnit den upplysning,
att redan befintliga, jemte under byggnad varande läns- och krono-häklen, medgifva
en föreskrift i berörde syftning. Derföre bar Utskottet ock härom intagit en bestämmelse
i 27 §, der det således blifvit föreslaget, att straff-arbete, som ej går
öfver sex månader, skall i läns- eller krono-häkle verkställas. Derigenom vinnes
alltså det mål, alt de, som första gången göra sig skyldige till straff för mindre
tjufnader, ej behöfva att sammanblandas med andra förbrytare, utan kunna komma
att undergå strafTet på ett sådant sätt, som kan lända lill deras förbättring. 1 den
mån flera fängelser af den beskaffenhet, som berörde, varda uppförda, kan föreskriften
utsträckas; men för närvarande kan man ej gå längre, än nu är näinndt,
eller meddela vidare föreskrifter i afseende på verkställigheten af straff-arbete, än
denna § innefattar.
Lag-Ulskollets Utlåtande, M 48.
21
De allmänna bestämmelserna har Utskottet ökat med två §§, begge föranledda
of de anmärkningar, som blifvit gjorda emot ingressen till författningen. Utskottet,
som ej kunnat förändra hvad som stadgas i krigs-lag för dem, som till krigsmakten
höra, har deremot sökt att gifva förslaget sådan omfattning, att det gör allt annat,
som är stadgadt om stöld, snatteri och rån, vare sig genom allmän lag eller särskilda
lagar och författningar, öfverflödigt; och i enlighet härmed har ingressen
blifvit förändrad.
Sedan Utskottet sålunda redogjort för motiverna till de förändringar, som
Utskottet ansett förslaget, med anledning af framställda anmärkningar, böra undergå,
men dessa förändringar i några fall afvika från hvad Ridderskapet och Adeln i ämnet
beslutat och ej Uteslutande afse redaktionen, den bemälde Riks-Stånd öfverlemnat
åt Utskottet att jemka, i enlighet med Riks-Ståndens beslut, får Utskottet, med hemställan
om icke Ridderskapet och Adeln behagade godkänna äfven den från dessa
beslut afvikande ändring, som blifvit i förslaget gjord, vördsamt tillstyrka, det måtte
Rikets Ständer antaga följande omarbetade förslag till
Författning.
Med upphäfvande af hvad som stadgas i 9 § 20 kapitlet Missgernings-Balken
om rån. 40, 41, 42, 43, 46 och 47 kapitlen, 49 kapitlet 1 § samt 50 kapitlet
samma Balk, angående stöld och snatteri, jemte de särskilda stadganden, som antingen
ändra eller förklara lagens berörde rum eller dervid något tillägga, äfvensom
af hvad särskilda lagar och författningar i omförmälda hänseende, utom i det fall
här nedan sägs, innehålla, varder stadgadt, som följer.
Om stöld och snatteri.
§ 1-
livar, som stjäl gods eller penningar Öfver tio daler, dömes, för stöld, att
böla tre gånger det stulnas värde, samt att hällas lill straff-arbete från och med
ted till och med sex månader, der ej annorledes här nedan stadgadt är.
§ 2.
Går värdet ej öfver tio daler och är gerningen ej utmärkt med sådan omständighet,
ali den ändå för stöld anses skall; dä kallas den snatteri; och vare
straffet böter frun och med fem till och med tjugo daler, utom i de fall, hvarom i
5 och 4 §§ sägs.
22
Lag-Utslcoltels Utlåtande, JYl 48.
s *■
Begår någon stöld eller snatteri af säd, skuren eller oskuren, hö eller halm,
stackadt eller ostackadt, ute ä mark; träd- eller jord-frukt ur trädgård eller på
åker eller annat, som der planterade eller sädt är; ollon eller nötter ute å mark;
huggen ved, timmer, gärdsel eller annat dylikt i skog eller eljest ute å mark eller
å flott-led; åker-, leor- eller trädgårds-redskap ute ä mark; uteliggande malm vid
grufva eller redskap, som till grufdrift hörer och ej instängd är; utestående bistock;
fisk ur dammar, sumpar, nät, mjärdar, kalsar eller annat fisketyg eller ock sjelfva
fisk-etyget, som ute ligger; foglar eller andra djur ur jagtredskap eller sjelfva redskapen
ute ä marken; ankare eller låg frän uteliggande fartyg eller ock saker, som
till blekning eller torkning eller för annan sådan orsak utlagde eller utställde äro;
dömes, för stölden, till böter efter § 1, samt straff-arbete frun och med tre månader
till och med ett år, samt, för snatteriet, till böter frän och med tio till och
med femtio daler.
§ 4.
Begär någon stöld eller snatteri i Konungens Slott eller af det, som veterligen
tillhörer Staten eller mild Stiftelse eller inrättning till fattigas försörjning eller
sjukas värd, straffes efter thy i 3 § sägs.
Lag samma vare om stöld eller snatteri föröfvas af tjenstehjon, köpmansbetjent,
gesäll, lärling eller annan enskild tjenare från husbonde, eller af handtverkare eller
annan arbetare frän den, hos hvilken han arbetar.
Såsom stöld eller snatteri skall anses om tjenstehjon, köpmansbetjent, gesäll,
lärling eller annan enskild tjenare uppsåtligen förskingrar, eller, i uppsåt att sig
eller annan det tillegna, undandöljer något af husbondens egendom.
§5.
Utan afseende å det tillgripnas värde skall såsom för stöld dömas i dessa fall:
l;o) Om skeppare, forman eller deras folk stjäl något af hvad dem förtrodt
är att föra eller förvara; om gästgifvare, värdshusvärd eller annan, som herbergerar
resande, eller för sin näring eller vinning emottager gäster i sitt hus, stjäl
något frän resande eller gäst, eller om denne stjäl från värden;
2:o) Om man svikligen tager något frän barn, som ej fyllt tolf är, eller frän afvita,
eller stjäl frän badande eller simmande, eller frän sofvande ute å marken, eller från
den i svår sjukdom ligger eller från död menniska;
3:o) Om man stjäl något i likhus'eller graf elter frän annan under Guds
tjenst
inne i kyrka eller annorstädes der Gudstjenst hålles, eller ute å kyrkovall.
Och vare om straffet i dessa fall lag, sorn om stöld i 3 § sägs.
Lag-Ulskoltcls Utlåtande, Jtä 48. 23
§ 6.
Ulan afseende å värdet skall ock för stöld dömas i följande fall, nemligen:
l:o) Om man stjäl medelst inbrott, som i 12 § sägs, eller, för brottets förödande,
bortförer och med våld eller list öppnar skåp, kista, skrin eller annan
förvarings-persedel, som med läs, försegling eller annat dylikt stängsel tillsluten är;
2:o) Om man stjäl ur försegladt bref, som ej ät allmänna posten förtrodt
är, eller ur kläder, som någon bär pä sig;
3:o) Om man stjäl nattetid i hus, som bebodt är, och gerningsmannen olofhgen,
dock ulan inbrott, dit inkommit eller der sig undangömt;
4:o) Om. gerningsmannen för stöldens föröfvande sig med vapen inställt eller
eljest användt ringare skräckmedel eller hot, än att gerningen till rån hänföras
kan; eller
5:o) Om han genom ansigtets färgning eller genom förklädning sökt göra sig
okännbar;
Och vare straffet böter, efter thy i 1 § skiljs, samt straff-arbete från och
med sex månader till och med tvä år.
§ 7.
Stjäl någon kreatur, som går i bete ute å mark, vare lag sorn i 6 § skiljs.
Den, som olofligen mjölkar annans ko, får eller get, eller stjäl tagel ur mahn
eller svans pä häst, under det kreaturet går i bete ute ä mark, dömes, utan afseende
å värde, för stöld, efter thy i 3 § sägs.
§ 8.
Hvar, som något stjäl af fartyg, som strandadt eller eljest förolyckadt är eller
utan folk i sjö drifver, eller, under bergning, hvad till sådant fartyg hörer eller
derå fördt var; eller från den, som genom allmän farsot, eldsvåda, vattunöd,
skeppsbrott, uppror, fiendes åträngande, eller annan sådan nöd, eller fara är satt ur
stand att sin egendom värja, skall, af hvad värde det tillgripna vara må, straffas,
för stöld, med böter efter 1 § samt straff-arbete från och med två till och med
fyra år.
§ 9.
Stjäl man något t kyrka, ehvad det kyrkan tillhörer eller af andra der i förvar
satt är; varde, utan afseende å det tillgripnas värde, dömd, för stöld, till böter,
rfter thy i 1 § sägs, samt straff-arbete frän och med två till och med sex dr.
Lag samma vare, om någon stjäl penningar, eller annat, som åt allmänna
posten förtrodt är, ehvad del sker i posthus eller under forslingen.
24
Lag-Utskotlets Ullålande, M 48.
§ JO.
Går, vid stöld, värdet af det tillgripna öfver tvåtusen daler, md tiden för
straff-arbetet ökas med högst två år utöfver hvad eljest ådömas skall.
§ u.
Nu kunna, vid samma stöld, två eller flera af de i 3, 4, 5, 6, 7, 8 och 9
§§ sagda fall sammanträffa; då ökes tiden för straff-arbetet med två månader till
ett år utöfver det, hvartill han för det svåraste fallet pröfvas hafva gjort sig skyldig.
§ J2. 'o
Ifar någon, i uppsåt att stjäla,
l:o) Med väld ä mur, vägg, golf, tak, lucka, fönster, port, dörr, läs eller
annat dylikt stängsel brutit sig in i gård, hus, rum eller fartyg; eller
2:o) medelst klättring öfver mur, vägg, port eller tak, eller, medelst inkrypande
genom glugg, skorsten eller annan sådan ej till ingång ämnad .öppning, eller ock
genom bruk af dyrk, eller falsk nyckel förskaffat sig ingång i gård, hus, rum eller
fartyg; eller
3:o) med våld eller list öppnat skåp, kista, skrin eller annan förvaringspersedel,
som med läs, försegling eller annat dylikt stängsel tillsluten var, utan att den borttaga;
dömes, der tillgrepp ej sker, för inbrott, till straff-arbete frän och med två
till och med sex månader.
Begär någon nattetid sådant inbrott i gärd eller hus, rum, eller fartyg som
nu sagdt är, och får sär, eller varder dräpen, vare ogild t. Sätter han sig till
motvärn, ehvad det är natt eller dag; vare lag samma. Gör han dem skada, som
sitt värja vilja; ligge i tveböte och plikte dertill för hemfridsbrott.
§ J3.
hegar någon snatteri andra gången; varde ansedd såsom hade han första
resan stöld föröfvat.
Snatteri af den, som förut begått rån, försök dertill, stöld eller inbrott, skall
ock såsom stöld anses.
§ J4.
Begär någon andra gången stöld; skall tiden för det straff-arbete, hvartill han
eljest för den gerning gjort sig skyldig, ökas från och med ett till och med tre dr.
Begår någon tredje gången stöld; ökes tiden för straff-arbetet frän och med
tre till och med fem år utöfver hvad för den gerning första gängen följa bör.
Kommer han åter fjerde gången; dömes till straff-arbete pd lifstid; och vare
i detta fall botes-straffet förfallet.
Inbrott
Lag-Utskottets Utlåtande, JYi 48.
25
Inbrott utan tillgrepp skall lika med stöld anses i fråga om förhöjning af
straff, efter thy nu sagdt är.
Samma lag vare om rån, eller försök dertill, der sådant förut begånget är af
den, som för stöld straffas skall.
§ 15-
Varder någon, under en lagföring, förvunnen alt hafva ä särskilda ställen
eller tider föröfvat snatteri; skall han, der det tillgripnas sammanlagda värde Öfverstiger
tio daler, för stöld straffas.
Har någon å särskilda ställen eller lider begätl stöld eller inbrott, som i
12 § sägs, hvarför han pä en gång lagföres; varde de särskilda förbrytelserna
ansedda såsom inbegripna i samma gerning; och må det straff-arbete, sorn å den
gerning följa bör, ökas med högst ett år. Sammanträffa i den gerning sådana
fall hvarom i 10 och 11 §§ sägs, då skall ock iakttagas hvad der stadgadt är.
§ J6. , ,
Sälla sig två eller flere samman alt stjäla, då skall hvardera straffas efter det
tillgripnas värde; och den, sitt mist, njute åter af honom, som har alt gälda med.
§ 17.
Lockar eller bjuder någon den, som öfvermage är, eller man sin hustru, fader
eller moder sina barn, förmyndare den omyndige, förman den, sorn står under hans
lydnad, husbonde eller matmoder sitt tjenstefolk eller inhyseshjon att begå stöld eller
inbrott med sig, må, vid straffets bestämmande, tiden för straff-arbetet ej sättas
under den, som, efter thy här ofvan sägs, å stölden eller inbrottet högst följa kan.
Sker endast snatteri, skall den, som lockat eller bjudit, dömas så, som hade han
stöld föröfvat.
§ 18.
Nu häfver någon eljest till stöld, snatteri eller inbrott med råd eller dåd
hulpit; straffes så, sorn han ger ningen sjelf gjort hade.
Den, som, med vetskap om den olo/liga åtkomsten, emotlagit, dolt, köpt eller
föryttrat något af hvad stulet är, eller besörjt omarbetning eller förändring deraf,
skall, med afseende ä värdet af det, hvarmed han dylik brottslig befattning tagit,
straffas för stöld eller snatteri efter 1 eller 2 §.
Samma lag vare, der någon med gods, som ränadt är, sådan brottslig be
fattning
tagit.
Köper man något af den, sorn misstänkt är, bote, der godset var stulet eller
‘ränadt, tio daler och gifve åter det han sä köpt.
Bih. tilt R. St. Brot. 1833 & 1834. ^ Sami. 1 Afd. 23 Haft. 4
26
Lag-Ulskollets Ullålande, Jtt 48.
§ 19.
Täger någon och brukar, utan län eller lega, annars mans hat eller fartyg
eller häst, och pröfvas han det hafva gjort utan ondt uppsåt; bote från och med
tio till och med femtio daler och gälde skadan.
§ 20.
Allt det stulet är, bör gäldas åter, förr än böter uttagas.
Orkar den, som för stöld dömd är, ej böta, skall han i stället hållas i fängelse
vid vatten och bröd, dock ej under längre tid, än som motsvarar det stulnas värde.
Saknar den, som till böter för snatteri dömd är, tillgång, skall han undergå
dylikt fängelse i mån af böternas belopp.
§ 21.
Stjäl öfvermage, som är under femton år, gifve det stulna åter så ofta det
sker och vare näpst af föräldrar eller af målsman sin.
Om rån.
§ 22.
Hvar som, medelst våld å person, eller användande af hot, som innebär trängande
fara, af annan tager gods eller penningar, dömes, för rån, till tjuguätta
dagars fängelse vid vatten och bröd samt straff-arbete från och med fyra till och
med tio är, der ej annorledes stadgas. Öfverfaller man annan, på sätt nu sagdt
är, men gitter ej rånet genom tillgrepp fullborda, straffes, för försök till rån, med
likaledes tjuguätta dagars fängelse vid vatten och bröd samt straff-arbete från och
med tvä till och med sex är.
§ 23.
Öfverfaller man annan i afsigt att rån föröfva och uppkommer deraf svår
kroppsskada, eller hafva pinliga medel blifvit använde för att tvinga till egendoms
upptäckande eller utlcmnande, dömes, ehvad tillgrepp sker eller ej, lill straff-arbete
på lifstid.
§ 24.
Varder någon i de fall, nu sagde äro, så våldförd, att han deraf ljuter döden,
miste gerning smannen lifvet.
§ 25.
Hvar, som föröfvar rån, eller gör försök dertill, som i 22 § sägs, andra
gången eller sedan han blifvit för andra resan stöld straffad; dömes till straff-arbete
Lag-Utskottets Utlåtande, 48.
27
på lifstid; och vare i detta fall inbrott utan tillgrepp så ansedt, som i 14 § här
ofvan stadgadt är.
§ 26.
Har någon å särskilda ställen eller tider begått rån eller försök dertill, hvarför
straff-arbete på viss tid följa bör, ellet jemte sådant brott stöld eller inbrott;
dä må, der han pu en gång för dessa brott lagföres, tiden för det straff-arbete,
som å det svåraste brottet följa bär, ökas med högst två år.
Allmänna bestämmelser.
§ 27.
Den, som till straff-arbete, efter denna förordning, dömd är, skall insättas i
Läns- eller Krono-häkte eller å fästning eller annan allmän straff-inrättning; och
varde hållen till det arbete, hvarpå tillgång i häktet eller vid inrättningen finnes.
Går tiden för straff-arbetet ej öfver sex månader, bör detsamma i Läns- eller
Krono-häkte verkställas.
§ 28:
Har någon, sorn till dylikt arbete förfallen är, derjemte, efter annan lag, gjort
sig skyldig till arbete å fästning, skall hela arbets-straffet å fästning verkställas.
§ 29.
Genom denna förordning sker ej någon förändring i hvad stadgas uti KrigsLag
i afseende på dem, som till krigsmakten höra.
§ 30.
Finnes eljest någon skyldig till brott, som i denna förordning ej upptaget
blifvit, men hvarför, efter hvad särskildt stadgadt är, tilt straff såsom för tjufnad
dömas skall, då bör straffet efter denna förordning utsättas; kommande, der straffet
af dubbel tjufsrätt är bestämdt, 3 § här ofvan alt tillämpas.
Det återstår således för Utskottet att yttra sig i anledning al' anmärkningarne
emot förslaget till författning i afseende på
Kyrkotuktens upprätthållande.
Efter hvad till en början är lillkännagifvet, har detta förslag, hvilket antagits
Vällofliga Borgare-Ståndet oförändradi och af Höglolliga Ridderskapet och Adeln
med endast den förändring att, i stället för de i förslaget förekommande orden
28
Lag-Utskottets Utlåtande, M 48.
»drucken och oskriftad», skall det heta »drucken dier oskriftad», deremot blifvit
återremitteradt af Högvördiga Preste-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet. Inom
sistnämnde Stånd har man emedlertid blott erinrat, att till orden »gått drucken och
oskriftad till Nattvarden eller gjort det oaktadt han af presten blifvit varnad att
derifrån sig afhålla», borde göras ett tillägg derom, att denna varning bör ske
jemlikt Kyrko-Ordningens föreskrift; hvaremot de anmärkningar, som inom PresteStåndet
blifvit framställde, hafva större omfattning. Utom en erinran om behofvet
af ej allenast det af Ridderskapel och Adeln beslutade utbytet af ordet »och» emot
»eller», utan äfven den förändring i redaktionen, att orden »gjort det» i nyssberörde,
med anledning af Bonde-Ståndets anmärkning ur förslaget afskrifna mening, icke
måtte komma att syfta på allt hvad i nästföregående mening förekommer, utan
endast varda hänförlige till orden »gått oskriftad till nattvarden», har man nemligen
allmänneligen anmärkt, att om än kyrkoplikt icke vidare må såsom påföljd för brott
eller såsom verldsligt straff betraktad ådömas, borde det likväl vara en brottslings
skyldighet, alt, sedan han genom det verldsliga straffet försonat sig med samhället,
skynda att söka försoning med kyrkan; att en sådan skyldighet emedlertid ej funnes
i den föreslagna författningen uttryckt, enar det deri hade lemnats åt brottslingen
att när han behagade söka försoningen, hvaraf åter ostridigt skulle följa, att, då
själasörjaren uppmanar till skyldighetens iakttagande, han erhåller ett nekande svar;
samt att af sådan anledning ytterligare bestämmelser voro nödige. Om beskaffenheten
af dessa bestämmelser hafva åter tankarne varit delade. Några bland Högvördiga
Ståndets Ledamöter hafva nemligen yrkat, att skyldigheten bör i det utslag,
som bestämmer det verldsliga straffet, uttryckligen ådömas; hvaremot andra ansett
tillfyllest om domaren i utslaget intager en erinran i denna del med åläggande för
den dömde ali, efter undergånget verldsligt straff, infinna sig hos själasörjaren för
att förmanas, i enlighet med hvilken åsigt, det blifvit hemstäldt, om icke föreslagna
författningen ifrån och med orden »må ej af den heliga Nattvarden» etc., kunde
erhålla denna lydelse: »åligger det att, sedan han eller hon utstått sitt verldsliga
straff, inställa sig hos sin själasörjare, för att, efter erhållen förmaning, låta sig i
närvaro af två eller tre bland de äldste i församlingen enskildt skriftas och aflösas,
och må han eller hon, innan detta skett, icke komma i åtnjutande af den heliga
Nattvarden; skolande erinran härom pä grund af detta lagrum alltid i domarens
utslag intagas»; hvarjemte man yrkat att presterskapet matte berättigas att för
brottslings -inställande, derest lian ej godvilligt sig infinner, erhålla handräckning af
kronobetjening, då sådan äskas; alt underdomare måtte vid ansvar åläggas att å
landet efter slutet af hvarje ting och i staden så fort ske kan meddela vederbörande
presterskap förteckning pä deni, som blifvit dömde för brott af ifrågaställde
art, enär presterskapet eljest ej kunde känna hvilka borde afhållas från Nattvarden;
— att det måtte blifva dem, sorn dömas till längre fängelsestraff, tillätet att i fängelset
undergå försoningsakten, derest de, för åtnjutande af Nattvarden, sådant önska,
Lag-Utskottets Utlåtande, JV? 48
29
hvilket enligt förslaget ej kunde ske; samt slutligen att presten måtte få tillkalla de
ledamöter af församlingen, som böra närvara vid omför malde akt.
Hvad sålunda blifvit anfördt hnr Utskottet tagit i öfvervägande; och då Utskottet
sökt att helt och hållet fråntaga berörde akt egenskapen af straff, kan icke
Utskottet biträda den åsigt, att en erinran om ifrågaställda kyrkliga påföljd bör i
verldsliga domen inflyta, och således än mindre den, att påföljden bör uttryckligen
ådömas. Kyrkoplikten har till sin ursprungliga betydelse ej varit annat, än en
frivillig handling; men, på sätt Utskottet förut nämnt, öfvergick den till straff ifrån
den tid då den blef föremål för tvång och verldsliga domares åläggande; och det är
fara värdt att så äfven kunde inträffa med oftanämndé akt, derest man började med
blott en sådan erinran, som blifvit föreslagen. Den är äfven obehöflig, så vidt den
afser den dömdes skyldighet att på kallelse infinna sig hos sin själasörjare. Innan
han på föreskrifvet sätt försonat sig med kvrkan, får han icke komma i åtnjutande
af den heliga Nattvarden; och derifrån kan han ej opåtalt längre tid sig afhålla.
I denna händelse meddelas redan i Kyrko-Lageos 10:de och Utte Kap. sådana
föreskrifter, som sälla själasörjaren i stånd att emot den dömdes trots använda de
medel, som med vår kyrkliga ordning liro förenliga. Om således Utskottet ej kan
medgifva att några föreskrifter i omförmälte syltning i författningen inflyta, erkänner
dock Utskottet nödvändigheten för vederbörande själasörjare att varda skyndsamligen
underrättade om dem af deras församlingsboer, som blifvit dömde för brott, hvilka
utestänga från Nattvarden lills de i föreslagen ordning försonat sig med kyrkan;
och följaktligen att föreskrifter derom meddelas. Och då Utskottet derjemte delar
den åsigten, att försoningsakten bör få försiggå i fängelse i fall fånge önskar, samt
någon särskild förändring i förslaget för sådant ändamål ej erfordras, derest der
stadgas att presten må, i förenlighet med hvad nu äger rum, tillkalla derb af församlingen,
hvilka vid denna akt skola närvara, enär stadgandet derigenom vinner
tillämplighet äfven på slottsförsamling, då den dömde derunder hörer, får Utskottet,
som ock inser befogenheten af de anmärkningar, som emot redaktionen blifvit framställde,
med antagande att Ridderskapel. oell Adeln samt Borgare-Ståndet godkänna
de smärre förändringar ifrågaställda förslag undergått, vördsamt tillstyrka:
att omförmälte författning mätte erhålla följande förändrade lydelse:
Sedan genom särskild författning blifvit stadgadt, att kyrkoplikt
icke skall någon ådömas, varder dock till kyrkotuktens upprätthållande
förordnad!: Den som gjort sig skyldig till dödsstraff, men af nåd
njuter förskoning till lifvet, eller lill hel eller half mansbot, eller till
straff för det han obetänkt och af hastighet lastat Gud, Hans heliga
ord och sakramenten, eller för rån, der ej dödsstraff derå följer, för
stöld eller snatteri, för tvegiftes-brott, för blodskam eller lägersmål
i förbjudna leder, om dödsstraff derför ej eger rum, för hor eller
lönskaläge, för det han varit drucken eller eljest gjort oljud i kyrka
30
Lag-Utskollels Utlåtande, Jtf 48.
under gudstjenst, eller annorstädes der gudstjenst hålles eller gått drucken
eller oskriftad till Nattvarden eller, sedan han af presten, enligt
Kyrko-Ordningen, blifvit varnad att derifrån sig afhålla, eller öfverfallit
någon med hugg och slag i kyrka under gudstjenst, eller skuffat
eller stött annan eller kifvat och trätit med honom i vredesmode i
kyrka under gudstjenst eller annorstädes, der gudstjenst hålles, eller
slagit eller smädat sina föräldrar; äfvensom kona, som blifvit dömd
för vållande till fosters död efter sednare morn. i 16 Kap. 1 §
Missgernings-Balken, sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 20
Januari 1779, må ej af den heliga Nattvarden komma i åtnjutande
innan ban eller hon af sin själasörjare i närvaro af två eller tre
bland församlingens medlemmar, dem själasörjaren tillkallar, låtit sig
enskildt skriftas och aflösas, på sätt särskildt föreskrifvet är; kommande
förthy allt hvad lag och författningar i strid häremot innehålla
att till all kraft och verkan förfalla,
äfvensom att Rikets Ständer, derest berörde förslag bifalles, ville i sammanhang med
underdånig anmälan derom hos Kongl. Maj:t anhålla,
det mätte Kongl. Maj.t, i händelse författningen vinner nådig stadfästelse,
dä densamma till efterrättelse kungöres, i nåder föreskrifva så beskaffade
åtgärder alt hvarje själasörjare varder skyndsamt underrättad angående
de under hans själavård stående personer, hvilka blifvit dömde för
sådana brott, alt de ej må komma i åtnjutande af den heliga
Nattvarden förr än de låtit sig skriftas och aflösas i den ordning
författningen stadgar.
Stockholm den 19 Oktober 1834.
Reservation:
Af Riks-Archivarien Nordström:
»I följd af sin uti Betänkandet J\g 37 afgifna och numera af tre Riks-Stånd
godkända framställning, att i de fall, der ovilkorlig bestraffning af spö eller ris är
stadgad, fängelse vid vatten och bröd i stället skulle åläggas, har Utskottet uti detta
förslag utelemna! spö— och ris-straffet för stöld, och deremot belagt detta brott med
två olika straff på en gång, nemligen böter och fängelse med straff-arbete. Bötesstraffet
är bibehållet från nu gällande straff-lag; straff-arbetet är en efterbildning
fran den nyare Europeiska kriminal-rättens straff-system. Böternas belopp, bestämdt
till tre gånger det stulnas värde, stiger med det stulnas belopp. Tiden för straffarbetet,
utmätt öfver den normala, dels med hänsyn lill de särskilda omständigheter,
sorn qvalificera gerningen, dels ock med hänsyn till det stulnas belopp, stiger alltså
äfven i vissa fall med detta.
Lag-Utskottets Utlåtande, Jtö 48. $1
Denna sammanställning af två straff på en gång för samma brott är i flera
hänseenden anmärkningsvärd och saknar förebild ej allenast i andra länders nyare
straff-lagar, utan ock i vår nu gällande straff-lag, likväl, hvad denna angår, med
ett undantag, nemligen det från 100 dalers böter och ärans förlust till 100 daler
och ett års fängelse med eller utan arbete genom Kongl. Förordningen den 20 Januari
1779 bestämda straffet för vissa fall af edsöres-brott. Visserligen bör, då
under verkställandet af en brottslig gerning (lere olika straff-lagar blifvit öfver
trädda,
såsom ock, då särskilda brott af samma person på en gång blifva föremål
för ransakning och dom, den skyldige fällas till de olika straff, sorn å sådana öfverträdelser
äro utsatta; men då härvid de olika mindre bestraffoingarne likväl
skola förvandlas till den straff-art, som bland de ådömda är svårast, under iakttagande
tillika, att högsta kroppsplikt ej öfverskrides, så hafva dessa förhållanden,
uti hvilka grundsatsen om likformighet i det slutliga straffet uttalas, med ofvannämnda
sammanställning intet jemnförligt. Icke heller kan dermed jernföras nU
gällande lags stadgande, att stöld tredje och fjerde resan, eller af häst eller annat
kreatur i bete ute å mark, eller ur brof, eller i kyrka, skall straffas med ovilkorlig
kroppsplikt och straff-arbete, emedan dessa straff likväl hafva det gemensamma,
att de omedelbart drabba det personliga hos förbrytaren; och är i sjelfva verket
nämnda sammanställning oförenlig med den i kriminal-rätten hittills såsom regel
erkända grundsats, att ett bestämdt brott ej bör med olika straff på en gång
beläggas.
Närmaste anledningen till sammanställningen var, hvad ock i betänkandet
JVS 37 antydes, att, då man ä ena sidan villo upphäfva den uppenbara kyrkoplikten,
hvilken äfven åtföljer straffet för stöld, och tillika spö- och ris-straffet, hvartill,
enligt nu gällande lag, i vissa fall af stöld den brottslige omedelbart dömes, eller
ock tjufnadsböterna under vissa förhållanden kunna förvandlas, men derjemte å den
andra bibehålla bötesstraffet för tjufnad, man fann nödigt att ersätta den genom
nämnda förändringar uppkommande minskning i ansvaret för stöld genom en tillsats
af någon tids straff-arbete; men delta, en gång infördt i det nya systemet, tog
snart öfverhanden och blef, ifrån att vara en tillsats, snart ett hufvud-element i
straffet för stöld, att bestämmas till tidslängden af domaren inom en i flera fall
nog vidsträckt latituds-skala.
Men om, i betraktande deraf, att de positiva straffens mått, beskaffenhet och
förhållande till de brott, å hvilka den ena eller andra arten bör tillämpas, icke
innehålla något absolut, utan bestämmas olika under olika tidehvarf efter samhällets
uppfattning af på en gång ratts-säkerhetens och civilisationens fordringar, man i
allmänhet nu, oberoende af hittills antagna grundsatser, funne för godt att god
känna
ifrågavarande sammanställning af två olika straff på en gång för samma brott,
återstår likväl att tillse, huvuvida icke systemets tillämpning på särskilda förhållanden
inom det hela lemnai ruin för anmärkning.
32
Lag-Ulskollels Ullålande, JYs 48.
Det i 10 § förekommande förslag, att strafT-arbelstiden för den, som stjäl
öfver 2000 dalers värde, må ökas med två år utöfver hvad eljest ådömas skall,
torde i nämnda hänseende särskildt förtjena uppmärksamhet. Denna skärpning saknar
i sjelfva verket tillräcklig psychologisk grund, och stöldens högre belopp utmärker
visserligen ej i allmänhet en viljans gröfre brottslighet. Sällan utgår en tjuf med föresats
att minst stjäla så eller så mycket. Han stjäl hvad han öfverknmmer, förstår ej
heller, i synnerhet då fråga är om gods, att genast på stället uppskatta hvad han
tillgriper, och då penningar falla i hans hand, är det ofta först efteråt han lär
känna värdet af det stulna. Den hämmande inverkan, som det strängare straffbotet
i allmänhet förutsattes höra ega, står derföre bär utan betydelse, och i alla
händelser, äfven om här endast nfses den större skadan, drabbar honom ju redan
ett strängare straff derigenom, att böternas belopp stiger i samma förhållande som
det stulnas värde. Visserligen utsätter nu gällande lag strängare straff för stöld
tredje resan och kyrkotjufnad, då värdet går öfver 100 daler; men denna från
äldre åsigter härstammande skärpning torde väl ej nu böra tagas till mönster, då
en straft-skärpning redan eger ruin genom de efter det stulnas värde stigande böterna
och deras förvandling till kroppsplikt.
Skulle denna från Utskottets förslag afvikande mening vinna godkännande,
blefve deraf en följd, att tiden för straff-arbetet ej heller borde ökas vid det i
15 § omförmälda fall, då tjuf lagföres på en gång för särskilda stölder, hvilkas
belopp sammanlagdt uppgår öfver 2000 daler, i afseende å hvilken sednare §
dessutom den anmärkning sig företer, att den der föreslagna ökning af straff-arbete
på den grund, att tjuf begått Hero stölder, för hvilka han på en gång lagföres,
icke allenast strider mot hvad för ett sådant läll uti 2 § 40 Kap. M. B. angående
stöld särskildt nu är stadgadt, ulan ock mot den i 9 punkten af 1007 års
Förklaring stadgade allmänna regel, »att i de händelser, då iagen föreskrifver tillökning
i straff' för den, som andra eller flera gånger beträdes med brott och missgerningar,
förutsätter den ej blott, att förbrytaren blifvit tillförene tilltalad och
dömd för brott, utan ock att han redan undergått straff derför»; en regel, som,
äfven om 15 § antoges, likväl för iteralioner af andra brott komme att förblifva
vid kraft, och hvarigenom en väsendtlig olikhet emellan stöld och andra brott skulle
i fråga om iterationers bestraffande blifva en följd.
En annan härmed i förening stående anomalie i förslaget är, alt, då vid stöld
det stulnas värde vid en viss punkt betraktas såsom giltig grund för straff-arbetstidens
ökande, något bestämdare afseende å samma förhållande ej blifvit fästad t i
fråga om rån. Uti 22 § föreslås, att rånaren, sorn tillgripit något, skall straffas
med 28 dagars vatten och bröd samt straff-arbete från och med fyra lill och med
tio år, och man kunde således säga att inom denna latitud domaren eger makt
att öka tiden med hänsyn äfven lill det tillgripnas värde. Men då han ock, med
afseende
Lag-Ulskollels Ullålande, 48
afseende allena å våldets beskaffenhet, kan ådöma tio års straff-arbete, och i alia
fall rånaren, som tilltvinga!' sig öfver 2000 dalers värde, kan antagas göra det
med lika fullt uppsåt åtminstone, som en tjuf, hvilken tillgriper mer än sagda belopp,
så bade följdriktigheten fordrat, att äfven vid rån utmärka det högre värdet
såsom en särskildt försvårande omständighet på ett eller annat sätt.
Den från 1807 års Förklaring hemtado anmärkning rörande iteration af stöld
eger ock tillämpning i afseende 4 hvad i 36 § föreslås beträffande ökning i straffarbetstiden
för särskilda rån, som på en gäng lagforas.
Straffet för enkelt snatteri utsätter nu gällande lag till böter, efter halfva värdet
och för qvalificeradt snatteri till böter efter fulla värdet, hvilket, vid bristande
tillgång aftjenas i förra fallet med tre, i det sednare med sex dagars enkelt fängelse.
Utskottet föreslår i 2 § för enkelt snatteri böter från och med fem tili
och med tjugu daler, och för qvalificeradt snatteri böter från 10 till 50 daler,
hvilka, vid bristande tillgång, skola, enligt 20 §, förvandlas lill motsvarande fängelse
vid vatten och bröd. Redan i fordomlima, då man eljest förfor mycket strängt mot
tjufven, erkändes såsom skäligt och rätt, att lemna vissa små tillgrepp antingen fria
för offentligt straff, eller ock belägga dem med ett ringa försonings-ansvar, på del
ej den brottsliges hela framtid måtte blifva skämd och stämplad med tjufvens nesa.
Nu gällande lag har godkännt detta rent menskliga motiv för ett mildare bedömande
af snatteri, och derföro ock tillåtit, att do relativt ringa böterna få med blott fängelse
försonas. Liknande förhållande förekommer i andra länders strafflagar. Utskottet
har nu sett saken något annorlunda. Betraktas, såsom sig utan tvifvel bör,
snatteri ur nyssnämnda synpunkt, eller såsom ett tillgrepp, hvarmed samhället ännu
vill hafva något öfverseende, är det svårt att tillfyllest-görande fatta, hvad med en
latitud för böternas bestämmande här rätteligen åsyftas. Då skadan, så vidt ske
kan, ersättes, och med böter till det snattades värde, eller, vid bristande tillgång,
med fängelse, till varning, försonas, synes saken dermed böra vara afgjord, så länge
man godkänner den rent menskliga grunden för ifrågavarande undantag från lagens
stränghet. Finner man åter våda uti att godkänna den, bör skilnaden emellan
snatteri och stöld upphöra och det förra sammanfalla i det sednare. Mig synes skäl
ej vara för det sednare, och det så mycket mindre, derest Utskottets förslag, att
den, som andra resan begär snatteri, skall, såsom för det närvarande först om tredje
resan är sagdt, straffas såsom för stöld, varder godkändt.
Vid den revision af förslaget, som i följd af återremissen blifvit företagen, har
största delen af de anmärkningar, som i afseende å de konstitutiva delarne åtföljde
densamma, föranledt erforderliga rättelser. Uti 6 § 5 morn. är likväl ett stadgande
bibehållet, som synes mig sakna tillfyllest-görande motiv. Det förklarar tjuf, som
genom ansigtets färgning eller genom förklädnad 6ökt göra sig okännbar, skyldig till
samma skärpta straff, sorn inbrottstjufven. Denna omständighet är väl uti flere nyare
straff-lagar i Tyskland utmärkt såsom försvårande; men bar der sitt upphof från
Bik. till R. St. Prot. 1853 & 1854. 7 Sami. 1 Afd. 25 Uäft. 5
Lag- Utskottets Utlåtande, J\i 48.
den skilnad, den tyska criminal-rätten, i stöd af Kejsar Carl V:s straff-ordning,
och redan derförinnan gjorde emellan hemlig och uppenbar stöld, och hvilken sednare,
eller den då tjufven ertappades i eller omedelbart efter gerningen, belädes
med strängare straff. En sådan skilnad är främmande för vår lag; och öfverväges
nämnda omständighet nogare, torde det ej kunna bestridas, att den brottsling, som,
då han går till brottets utöfning, söker dölja sitt utseende, kan lika mycket derigenom
anses hafva ådagalagt en viss känsla af försynthet och blygsel för gerningen, som
en större viljans förhärdelse. Den låga fräckheten går företrädesvis med öppet visir.
I sig sjelf bevisar således ansigtsfärgningen eller förklädnaden icke hvad likväl förutsattes
såsom grunden för den hårdare bestraffningen; och om tjufven efter fullbordad
gerning i tysthet undkommit, kan det för deo bestulna vara likgiltigt, huruledes
tjufven var klädd. Var åter ändamålet med förklädnaden eller ansigtsfärgningen
att injaga skräck för att underlätta brottets begående, så faller den under den kategorie,
hvarom 4 morn. 6 § talar.
Dessutom kommer härtill, att ifrågavarande omständighet, om den skall anses
såsom särskildt straffbar, äfven borde utmärkas i fråga om rån, ja vid alla mot en
persons egendom och frid riktade brott; men det förra har ej skott, och det sednaro
kan ej ske genom detta förslag, och torde derför meranämnda omständighet,
desto hellre böra utgå, som ej allenast dess phychologiska motiv är mycket sväfvande,
utan densamma ock, utmärkt allena i fråga om stöld, skulle blifva en ojemnhet i
vår criminal-rätts system.
; lin. • .j; • .• ! ' ' ■!»•...lil lilo* i
STOCKHOLM, TRYCKT HOS IOH. BECKMAN, 1884.
Lag-Ulsleoltels Betänkande, M 49.
1
M 49.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 21 Okt. 1884, kl. 12 m.
Betänkandei anledning af Kongl. Maj.ts Nådiga Proposition,
med förslag till förordning angående Handelsböcker
och Handelsräkningar.
Samtlige Riks-Stånden hafva till Lag-Utskottets utlåtande öfverlernnat förenämnde
Nådiga Proposition, så lydande:
»Att nuvarande kreditlagar i många afsoenden icke motsvara vår tids fordringar,
har ofta och med skäl blifvit öfverklagadt, och en förbättring af desamma har derföre
utgjort ett af föremålen för Kongl. Maj:ts Nådiga omtanka. Vid den granskning
af denna del af lagstiftningen, som på Kongl. Maj:ls befallning egt rum, har
frågan om handelsbok ansetts utgöra ett af de ämnen, derom fullständigare bestämmelser,
än nu linnas, äro af behofvet påkallade. Då köpmannen och i allmänhet
hvarje näringsidkare, så snart hans rörelse kommit till någon högre grad af utsträckning,
ofta sättes i nödvändighet att anlita krediten, och det således måste ligga i
samhällets intresse, alt utvägarne för honom att erhålla kredit, så vidt ske kan, underlättas,
blir del på samma gång af stor vigt, att missbruk af densamma i möjligaste
målto förekommes och, då det inträffar, allvarligen bestraffas. Sådant kan
likväl ej ske, med mindre, hvarje gång en närings-idkare kommer på obestånd, och
nödgas inställa sina betalningar, tillfälle gifves att inhämta tillförlitlig och fullständig
upplysning, huru han begagnat det af hans borgenärer honom lemnado förtroende,
och om anledningarne till hans obestånd. Den säkraste upplysningen i detta hänseende
lemna ordentligen och ändamålsenligt förda handelsböcker. Bokföring öfver
rörelsen är således för närings-idkaren en skyldighet ej blott emot honom sjelf, utan
äfven emot det allmänna, och bör förthy af lagen påbjudas. 1 nu gällande konkurslag
stadgas väl ansvar för den gäldenär, som idkat handel eller annan rörelse, deröfver
bok hållas bör, men antingen icke fört ordentliga böcker, eller fört falska sådana,
eller sina böcker förstört. Genom delta stadgande synes dock det åsyftade
ändamålet icke kunna fullt uppnäs, så vida icke derjemte noggrannare bestämmes å
hvilka närings-idkare stadgandet må ega tillämpning, samt huru bokföringen bör vara
beskaffad, för att kunna såsom ordentlig anses, och saknaden af nödiga föreskrifter
1 nämnde hänseenden har derföre blifvit anmärkt såsom en väsendtlig brist i nuvarande
lagstiftning.
Bih. till R, st. Prol. 1833 & 1854. 7 Sami. 1 Afd. 26 Häft. 1
2
Lag-Utskottets Betänkande, M 49.
Beträffande vidare det vitsord, som bör ordentligen förd handelsbok tillkomma,
synes äfven ett tillägg lill nu gällande lags stadgande!) vara erforderligt. Sådant vitsord
medgifves nu endast i fråga om fordran för borgade varor, och tillbörligt afseende
synes således icke vara fästadt å det förhållande, som eger rum emellan affärsmän,
hvilka med hvarandra träffat aftal om öppen kredit. Till följd af sådana aftal
kunna nemligen fordringar uppkomma, hvilka härleda sig från penninge-ulgifter, som
den ene för den andre på grund af affärs-förbindelserne dem emellan bestridi från
uppburne medel, remisser och dylikt; och då, angående så beskaffade fordringar, å
hvilka något kredit-papper vanligen ej utfärdas, handels-böckerne med lika mycket,
om ej mera skäl, än i fråga om fordringar för borgade varor, böra kunna tjena
såsom bevisningsmedel, synes äfven böckernes vitsord lämpligen böra till dem utsträckas.
På grund af de anmärkningar, som sålunda emot nuvarande stadganden om
handelsbok förekommit, har Kongl. Maj:t låtit upprätta förslag till ny författning i
detta ämne, deruti jemväl de dermed sammanhang egande frågorne om handelsräkningar
och motbok blifvit behandlade; varande uti det betänkande, som bifogats förslaget,
skälen för de deruti förekommande afvikelser från nu gällande lag närmare
uppgifne.
Berörde förslag, med de rättelser deruti, som, efter Stats-rådets och Högste
Domstolens hörande, funnits nödiga, varder härmedelst till Rikets Ständer öfverlemnadt.
Kongl. Maj:t föreslår att, med ändring af Kongl. Förordningen, angående handelsboks
vitsord den 6 Oktober 1848, antagas må följande
»Förordning*
angående handels-blicker och liandels-rtlkningar.
§ 1.
En hvar, som, i den ordning särskilda författningar innehålla, i stad eller på
landsbygden, till sitt yrke gjort att i gross eller i minut handel såsom näring idka.
vare, ehvad det är enskild man eller bolag, pligtig ordentliga handelsböcker föra, såsom
här nedan sägs.
Lag samma vare för dem, som gjort till sitt yrke, att varor till försäljning
tillverka eller bearbeta.
§ 2.
Under stadgandet i § 1 inbegripas: de som penningchandel och bankrörelse
drifva; de, som för egon räkning eller i kommission in- eller utrikes varor upp
köpa,
för att dem åter utsälja; de, sorn i kommission varor till utsäljning emottaga;
de, sorn för in- eller utrikes sjöfart skepp eller fartyg bygga eller utrusta, för
att dem på frakt upplåta eller försälja; de, som mot sjö- eller eld- eller annan
skada försäkring öfvertaga; idkare af apotheksrörelse; idkare af boktryckeri- och bok
-
Lag-Ulskollets Betänkande, JYS 49.
3
förlags-rörelse : idkare af gröfre eller finare smides-bruk, och af verk för tackjernsblåsning
och jern-gjuleri; idkare af fabriker och manufaktur-verk; idkare af de borgerliga
yrken, som hafva till ändamål alt lifsmedel eller drycker till försäljning bereda;
och de som till sitt yrke gjort alt på beling öfvertaga uppförande och bättrande
af hus och byggnader.
Undanlagne öro: jordbrukare och idkare af de näringar, som med jordbruket
sammanhänga; idkare af grufvedrift och bergsmanna-handtcring; handtverkare, som
endast på beställning varor förfärdiga; och de, som utan biträde af andra, än hustru
och barn, mångleri- eller annan sådan mindre handels-rörelse idka, eller varor
till försäljning tillverka.
§ 3.
De i 1 § föreskrifve handels-böcker skola vara: dagbok, brefbok, inventarii
bok;
köpman dock obetaget att, efter godtfinnande, derjemte andra handelsböcker föra.
§ 4-
I dag-boken skola antecknas, dag efter dag, i den ordning de inträffat, alla
öfverenskommelser, företag och affärer, utan undantag, som köpmannen för egen del,
eller för andras räkning, enligt uppdrag, afslutat och som med rörelsen ega sam
band,
de fordringar och den gäld, som deraf eller annorledes tillkommit, borgenärernas
och gäldenärernas namn, de vexlar eller andra skuldförbindelser, som blifvit
utgifna, till betalning godkände eller endosserade, de kontanta penninge-belopp, som,
på hvilken grund det må vara, för dagen influtit eller utgått, och särskildt de varor
till art, belopp och pris, som utborgade blifvit.
1 dag-boken skola ock antecknas beloppen af de summor, köpman för sin hushållning
från kassan uttagit, såsom ock priset å do varor, han från sina förråder
till hushållningen användt.
De penningebelopp, som för dagen influtit för varuförsäljning i minut, må för
en gång vid dagens slut i dag-boken antecknas.
§ S.
Är rörelsens omfång eller beskaffenhet sådan, att förande af en enda dag-bok
olämpligt blefve, må särskilda dag-böcker öfver särskilda slag af förekomna affärer
för dagen hållas.
§ 6.
Bref-boken skall innehålla noggranna afskrifter af alla i handels-ärenden aflåtne
bref efter deras datum och på det språk, hvarpå de skrifvits.
Bref, som i handels-ärenden ankomma, skola, likaledes ordnade efter deras datum,
noggrannt bevaras.
4
Lag-Utslcottels Betänkande, JVs 49.
§ 7.
Inventarii-bok skall upprättas vid den tidpunkt köpman sin rörelse öppnar, och
upptaga noggrann uppgift på allt hvad han eger i fastighet, lösören och varulager,
med derå påfördt värde, på fordringar och gäld, och på beloppet af hans kontanta
penningar. Inom de sex första månaderne hvarje år skall ock en balansräkning
uppgöras, utvisande de tillgångar, köpmannen då eger och de gäldbelopp, för hvilka
han då, på en eller annan grund, häftar; börande denna balans-räkning i sin ordning
uti inventarii-boken inskiifvås.
§ 8.
Inventarii-bok och balans-räkning skola af köpmannen med hans underskrift
bestyrkas. Är det ett bolag, som rörelsen idkar, och äro alla eller flere medlemmar för
bolagets förbindelser solidariskt ansvarige; då skola alla de, sjelfve eller genom ombud,
underskrifva, som sålunda förpligtade äro.
§ 9-
Dag-bok och inventarii-bok skola, innan de begagnas, inbindas och, hvar för
sig, i fortlöpande siflerföljd, pagineras. Det, sorn införes, skall i oafbruten följd,
utan luckor eller loma mellanrum inskrifvos. Ej må något af innehållet genom öfverstrykning
eller annorledes oläsligt göras, eller genom radering, utbyte af blad, inskrifning
mellan raderne eller i kanten ändras eller tilläggas. Bchöfves ändring eller
tillägg, må det såsom fortlöpande text å bladet antecknas. Hafva andia anteckningar
deremellan tillkommit, varde ändringen eller tillägget derefter infördt, och i sådant
fall dagen uppgifven, då ändringen eller tillägget skedde.
§ 10.
Köpman är pligtig sina handols-böcker under tio år, räknade från den dag,
sista inskrifningen skedde, så vårda att de vid behof må tillgänglige vara.
§ 11
Köpman, som befinnes icke hafva efterkommit hvad om handelsböcker nu stadgadt
är, vare, der han i konkurs-tillstånd råkar, underkastad den påföljd, konkurs
lagen
i thy fall bestämmer.
§ 12
Handelsböcker, som vederbörligen förde äro, kunna i haudels-tvister så väl
emellan köpmän inbördes, som emellan köpman och andra, såsom bevisningsmedel
tjena, efter hvad derom här nedan sägs.
§ 13-
Är handels-bok ej så förd, som ofvan är sagdt, ege den ej vitsord till förmån
för den, som sig derå beropar, så framt ej vederparten det medgifver eller sakens
beskaffenhet sådan är, alt domaren linner boken i det målet vitsord förtjena.
Lag-Utskottets Betänkande, JK 49.
5
Godkänner, vid uppkommen tvist, part boken i de stycken, som honom till
fördel lända; ege densamma ock vitsord i de stycken, som äro emot hans anspråk.
§ 14-
Emellan köpmän inbördes vare bevisning genom handelsbok tillåten i tvister,
som angå något handelsärende, hvarom i boken vederbörlig anteckning förekomma
bör; oförkränkt likväl vedcrpails räll att motbevisning förete, eller, der han det
giller, fel i boken, eller sådana omständigheter visa, som boken eller personen misstänkta
göra.
§ is.
Nu vill, vid tvist emellan köpmän inbördes om fordran, som på handelsbok
grundas, den, sorn sökes, likaledes med sin handelsbok visa, att den fordran redan
betald, eller annorledes gulden är; befinnas böckerna å båda sidor vara ordentligen
förda, men i den Ivistiga frågan emot hvarandra strida; pröfve domaren, huruvida i
thy fall böckernas vitsord bör förfalla, eller om sådana omständigheter äro för handen,
att någondera öfvervägande trovärdighet må förtjena.
§ 16-
Det vitsord, ordentligen förd handelsbok tillkommer, må uti handelstvister
emellan köpmän ej för fullt bevis gälla, der ej den, som sökes, det medgifver, eller
andra omständigheter tillika förekomma, som boken bekräfta eller ock köpmannen,
eller den, sorn boken fört, den med ed sannar; egande domaren, efter sakens be
skaffenhet,
sådan ed i hvarje fall föreskrifva.
§ 17-
Äskar, under det någon emellan köpmän uppkommen handelstvist inför domstol
anhängig är, någondera parten, alt den andra, till sakens belysning, sin handelsbok
förevisa må, eller linner domaren eljest sådan åtgärd nödig; ege han dertill
förordna och utdrag, rörahde del tvistiga, taga eller taga låta, der så behöfves.
§ 18-
Vägrar part att sin handelsbok förete, då det af domaren honom ålagdt är,
eller den andra parten sig erbjudit, att boken för fullt bevis godkänna; ankomme
på domarens pröfning, att den vägrandes påslående i saken omedelbart förkasta,
eller vederparten tillåta sin bok eller utsago med ed sanna.
§ 19-
Har köpman utom de böcker, som enligt 3 § ovilkorligen hållas böra, andra
handelsböcker fört; ege domaren öck magt dem vid förelagdt vite eller annan på
-
6
Lag-Utskottets Betänkande, M 49.
följd, infordra och af deras innehåll, beträffande tvistefrågan, kännedom eller utdrag
taga eller taga låta. Dock må något vitsord dessa höcker ej tilläggas, der de ej,
så vidt med deras ändamål förenligt är, uppfylla de vilkor, som för de förras vitsord
äro fastställda.
§ 20.
Mot andra, än köpmän, ege handelsbok ej vitsord i fråga om annan fordran
än den, som på utborgning af varor sig grundar.
Beropar sig, vid uppkommen tvist, köpman på sin handelsbok, alt så beskaffad
fordran styrka, och gitter ej vederparten visa fel i boken, eller sådana omständigheter,
som boken eller personen misstänkta göra, men nekar ändå till krafvel; då ege
boken mot honom det vitsord, att han skall vara skyldig med ed sig fria, der han
ej heldre vill öfverlåta åt köpmannen, eller den, sorn boken fört, att fordringens
riktighet med ed sanna eller ock domaren, i anseende till omständigheterna, finner
skäl edgången åt köpmannen eller bokföraren uppdraga.
§ 21.
Handelsräkning, som af köpman utfärdas, bör med hans handelsböcker noggrannt
öfverensstämma.
§ 22.
Är emellan köpmän öppen kredit aftalad, antingen i allmänhet, eller för ett
visst handelsföretag; vare den, som kredit gifvit, pligtig räkning deröfver den andra
tillställa inom den tid vanligt handelsbruk bestämmer, om ej annorlunda aftaladt är.
Finner den, som räkningen emottog, densamma oriktig vara; åligge honom ulan
dröjsmål bevisligen derom tillsäga den, som räkningen gaf, eller, der denne ej kan
anträffas, klander emot den räkning hos Konungens Befallningshafvande anmäla inom
tre månader, sedan han densamma emottog. Försummar han det, och har han ej
heller inom den tid som nu är sagd, bevisligen tillställt den, som räkningen gaf,
annan på sina böcker grundad räkning, som mot den af honom emoltagna strider;
vare det ansedt så, som hade han räkningen godkänt.
§ 23.
Räkning å varor, utborgade till köpman, utan aftal om öppen kredit, eller till
annan, än köpman, skall, vid den påföljd 25 § utsätter, gäldenären bevisligen tillställas
sednast inom tre månader efter utgången af det år, hvarunder det utborgade
i handelsboken inskrefs, der ej annorlunda uttryckligen aftaladt är.
§ 24.
Är räkning gäldenären vederbörligen tillställd och har han ej inom tre månader,
sedan han den emottog, bevisligen tillsagt köpmannen, att räkningen ej god
-
Lag-Ulshottels Betänkande, Jlt 49.
1
kännes, eller ock till Rätten, hvarunder gäldenären lyder, klander derå instämt; vare
då räkningen lika utmälningsgild, som förfallet skuldebref. Har gäldenären genom sin
påskrift räkningen godkänt; vare lag samma.
§ 25.
Har köpman försummat, att räkniug å utborgade varor gäldenären tillställa ellef
honom derför hos Rätten eller Konungens Befallningshafvande söka inom den tid,
som i 25 § sägs; då må för den fordran handelsbok något vitsord ej tillkomma.
§ 26.
Är emellan köpman och någon af dem, till hvilka han varor utborgat, motbok
hållen, och har köpmannen den motbok, afslutad, till gäldenären aflemnat inom den
i 23 g sagda tid; vare köpmannen ej skyldig annan rakning öfver hvad motboken
innehåller gäldenären tillställa. Vill gäldenären boken ej godkänna; gore derom tillsägelse
eller instämme klander efter thy, som i 24 § stadgas, och varde liden för
klandret räknad från den dag, gäldenären boken, afslutad, emottog. Sker ej tillsä
gelse
eller anmäles ej klander; gälle motboken för fullt bevis om hvad deruti uppfördt
ar.
§ 27.
Vagrar gäldenären att motbok förete, då han kräfves, eller har den utan något
köpmannens vållande förkommit eller fått sådant fel, att den ej kan i det,
hvarom tvistas, för tillförlitlig anses; ege köpmannen eller bokföraren handelsboken
med ed styrka.
§ 28.
Hvad i denna förordning stadgadt är för köpman, gälle i alla hänseenden äfven
för de öfrige af dem, som, enligt 1 och 2 §§, handelsböcker hålla böra.»
Utskottet, sorn derjemte erhållit del af ej allenast Stats-Rådets och Högsta
Domstolens i ämnet förda Protokoll, än äfven det på Kongl. Maj:ts befallning upprättade
och i Högsta Domstolen granskade förslag med dervid fogade och i den
Nådiga Propositionen åberopade betänkande, har dessutom fått till behandling emottaga
särskilde inom Vällofiiga Borgare-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet väckta
motioner, hvilka afse de ämnen omförmälte Proposition omfatta och således måste i
sammanhang dermed handläggas. Genom dessa motioner har nemligen blifvit föreslaget:
af Herr Almgren, hvilken påyrkat kredit-lagstiftningens förbättring i allmänhet,
att i lag måtte dels bestämmas, hvilka näringsidkare hafva ratt och pligt att öfver
sin näring föra böcker, äfvensom dessa böckers beskaffenhet och verkan såsom bevisningsmcdel;
dels ock införas sådana sladganden, som leda dertill att bokfordringar,
inom så kort tid efter utborgningarue som möjligt, varda förvandlade till så
-
8
Lag-Ulskollets Betänkande, J\i lii).
dana förskrifningar eller accepter af debitorerne, som kunna af kreditorerne begagnas
i låneväg, så att deras årliga kapital— och varu-omsätlningar kunna flerfaldigas;
af Herr Palander: alt Kongl. Förordningen den 6 Oktober 1848 måtte upphäfvas
och en ny lag utfärdas, som fråntager handelsböcker »nu egande vitsord i
deras närvarande skepnad»; samt
af Riksdagsfullmäktige!! E. J. Rudberg från Oland, ined hvilken Riksdagsfullmäktige!!
Per Bengtsson från Calmar län sig förenat: all hvad berörde Kongl. Förordning innehåller
om handelsboks vitsord ej må hafva tillämplighet på landthundlandes bokföring
samt att sådan baudlande mätte förklaras oberättigad att i exsekuliv väg utsöka fordran för
borgade varor, antingen krafvet grundas »på räkning, pantförskrifning eller skuldsedel.»
Den hufvudsakliga fråga, som härmed blifvit lill besvarande framställd, är icke
ny för Rikets Ständer. Behofvet af bestämda föreskrifter ej allenast om handelsböckers
beskaffenhet, än äfven angående hvilka det borde åligga att föra dylika
böcker, har nemligen vid flera tillfällen blifvit inom representationen anmärkt; och
det följer af sakens egen natur att ju mer industri och bandel utvecklas; ju mera
förtroendet i följd deraf tages i anspråk; och ju mera krediten, denna industriens
och handelns mägliga häfstång, måste anlitas; desto klarare inses handelsböckers
betydelse och vigten af en stadgad ordning för deras förande. »Ordentligen förde
handelsböcker utgöra ock», beter det i ofvannämnda af Kongl. Majit åberopade betänkande,
»den plankarta, som för köpmannen, i detta ords vidsträcktaste belydedse, öppnar
den noggrannaste öfverblick af bela gången af bans rörelse, med de vinster och
förluster, den rnedfört. Han vinner derigenom tillfälle att i alla hänseenden göra
sig förtrogen med sin verkliga ställning, att pröfva, huruvida den rörelse, han idkar,
eller någon del deraf, eller något enstaka handelsföretag, med fördel kan fortsättas,
eller om redlighet och klokhet bjuda att derifrån afstå uller vid deras bedrifvande
göra inskränkningar eller ändringar, och att med säkerhet efter förhållandet emellan
inkomster och utgifter, fordringar och skulder, bedömma, huruvida lian mot sina
borgenärer förmår fullgöra sina förbindelser.»
Ur dessa synpunkter blir det således en pligt emot honom sjelf alt föra tillförlitliga
och noggranna handelsböcker. Men derjemte gifves det ock förhållanden,
som göra det till en skyldighet emot del allmänna.
Det ligger uti sjelfva de omständigheter, af hvilka all omsättning betingas, alt
affärer måste uppgöras, der förtroende till de ^talandes ord och löfte på hvardera
eller någondera sidan nödvändigt ingår såsom en medlande kraft. Affären grundlägger
då en fordran och, då denna ej framkallar ett rörligt skuldebref, måste en
minnesbok finnas, der den såsom sådan kan antecknas.
Denna minnesbok erhåller derigenom en stor vigt och betydelse: den höjer sig
till en väsentlig form bland de flera, hvarunder krediten i del allmänna lifvet uppträder
-
Lag-Ulskollets Betänkande, JV2 49. 9
träder såsom verksam och gör i sin mån omsättningen oberoende af ländernas geografiska
gränser. Men då det allmännas intresse dessutom är på det närmaste förenadt
dermed, ali det förtroende, som utgör en af omsättningens grundkrafter skyddas
mot missbruk, och att det således, om en affärsman varder oförmögen alt motsvara
sina borgenärers fordringar, må kunna utredas, huruvida obeståndet bar sin
grund uti vårdslöshet eller bedrägeri, eller uti de vexlande ofördelaktiga förhållanden,
af hvilka hvarje näring, beräknad på vinst genom försäljning, icke kan undgå
alt tidtals drabbas, samt en sådan utredning säkrast och nära nog endast kan vinnas
genom ordentligt förda handelsböcker; så är deraf en följd, alt föreskrift i lag
om handelsböckers förande blir en af det allmännas intresse framkallad nödvändighet,
äfvensom att det ej kan få vara öfverlcmnadt åt hvarje enskilds godtfinnande,
huruledes lian vill inrätta sina handelsböcker.
Det är ock så man uppfattat förhållandet i de liesta länder; och det är äfven
derföre som man der meddelat noggranna föreskrifter i omförmälle hänseenden eller
angående hvilka äro pligtige alt föra handelsböcker och om dessa böckers beskaffenhet.
Dy lika föreskrifter saknas deremot bos oss, på sätt i Nåder blifvit anmärkt.
Väl stadgar Konkurslagen straff, derest den gäldenär, hvilken idkat bandel eller an
nan
rörelse deröfver handelsbok hållas bör, fört oordentliga eller falska böcker; men
hvarken i denna lag eller annorstädes är bestämdt hvad med ordentliga böcker förstås
eller öfver hvilken rörelse böcker böra föras.
Alt lagstiftningens fulländning i den syftning, som i Nåder blifvit föreslagen
och Herr Almgren derjemte särskildt påyrkat, följaktligen är nödig, torde ej kunna
motsägas. Den af Kongl. Maj:t tillsatta Kommitté för ordnandet af våra kreditförhållanden
eller den så kallade Finans-kommittén har jemväl betraktat en sådan
lagstiftningens fulländning såsom ett vigligt moment för samma ordnande; och någon
förbättring af öfriga lagar, som närmast röra den allmänna krediten, så vidt den
beror på ett stadgadt och förtroende-väckande affärslif, kun svårligen åstadkommas
med den ofullständigbet och obestämdhet, som för närvarande förefinnes uti ifrågaställa
del af lagstiftningen.
Man bar ej eller förnummit olika meningar om behofvet af förbättring härutinnan.
Skiljaktiga åsigler hafva åter, efter hvad de vid den Nådiga Propositionen
fogade handlingar visa, uttalats inom Högsta Domstolen i fråga om beskaffenheten
af föreskrifterna beträffande hvilka skola föra böcker. Men då lagen bör vara så
bestämd som möjligt, tvekar ej Utskottet alt gifva den method, som Kongl. Majit i
denna del begagnat, eller den, att närmare utmärka de slag af näringsidkare, hvilka
bokföring åligger, företräde framför den, som (lere af Domstolens ledamöter förordat,
alt nemligen blott föreskrifva ovilkorlig bokföringsskyldighet för dem, som idka bandel
efter burskap i stad eller, efter särskildt tillstånd, på landet i öppen salubod,
samt låta det på domaren bero, dä fråga uppstår, huruvida andra näringsidkare
Hill. lill R. St. Brot. 1835 & 1834. 7 Sami. 1 Afd. 26 Haft. 2
10
Lag-Utskottets Betänkande, JVs 49.
drif vit en rörelse of den vidd ali, för vinnande af ordning och reda, bok öfver rörelsen
erfordrats.
Ett stadgande i sistnämnde syftning verkade föga till lagstiftningens förbättring
och än mindre till den ordning i affärslifvet, hvars införande utgör det hufvudsakligaste
ändamålet med föreslagna författningen. Dä icke lagen gör undantag, bör
det vara en lika ovilkorlig pligt för induslri-idkaren, som för dem, hvilka drifva handel,
att föra hok. Då den förre bearbetar uppköpta eller annorledes anskaffade varor
lör alt dem i ny form afsätta, köper den sednare för att sälja; och båda äro
således i behof af kredit och det förtroende, emot hvars missbruk man sökt ett
värn i bokföringen.
Det måste emedlertid medgifvas, att svårigheter möta vid utmärkande af dem,
hvilka böra föra bok. Man har dock antingen att uppräkna, eller, genom vissa från
grundbegreppen hemtade kännemärken, beteckna dem. Men ehuru delta sednare
generaliserande i andra länder är det allmännaste sältet, synes det likväl Utskottet,
som skulle den af Kongl. Maj:t valda utväg, att i § 1 antyda sjelfva grundbegreppen
och i den 2:dra gifva dem tillämpning på våra, med afseende å näringslagstiftningens
beskaffenhet, egendomliga förhållanden, vittna om den största försigtighet.
Åtminstone lemnäs icke på sä sätt åt domaren att bedöma huruvida en näringsidkare
bordt föra bok, endast efter domarens egen uppfattning om beskaffenheten af
bokföring — ett behof, hvilket dessutom svårligen skulle stå att utreda annorledes
än just genom böcker, derest icke rörelsen varit af den obetydligaste art, eller sådan,
som omförmäles i 2:dra mom. af sislberörde §.
De åsigler, som ligga till grund för förslagets bestämmelser i 3—7 i afseende
på hvilka handelsböcker en affärsman uti ej mindre det allmännas, än sitt
eget intresse ovilkorligen bör bålla, och sältet burn de, för alt ega vitsord, böra lorås,
äio åter af Högsta Domstolen gillade; hvaremot förslaget i denna del, under
öfverläggnirvgen inom Utskottet, varit föremål för anmärkning. Det har nemligen
blifvit anmärkt, dels att hvad om dagbok är sagdt skulle vid verkställigheten möta
svårigheter, dels ock att icke dagboken ulan en s. k. hufvudbok eller ock kassabok
borde vara den handelsbok, hvilken det föreslagna vitsordet egentligen borde tillkomma;
men en noggrann pröfning af ämnet har emedlertid hos Utskottet stadgat
öfvertygelsen om riktigheten af de åsigter som härutinnan grundlagt det Nådiga förslaget.
— lnventarii-boken, som upprättas då affärsmannen först öppnar sin rörelse
och upptager bans då varande tillgångar, förlag oell gäld, utvisar följaktligen styrkan
af det kapital han uti sin rörelse nedlagt vid dess början. Dagboken, som upplager
alla do affurs-slut, affärsmannen under rörelsens fortgång ingår, försäljningar, inköp,
öfvertagna eller gifna kommissions-uppdrag, utbetalningar, inkasseringar, utställda
vexlar eller andra kreditförbindelser, endosseringar, acceptcr och omkostnader för hans
hushållning, utvisar hvilka förändringar det först insalta kapitalet, genom sjelfva rörelsen,
undergått, de vexlingar i tillgång och gäld, som deraf blifvit en följd och in
-
Lag-Ulskollcls Betänkande, J[g 49.
II
nefalta alltså jemväl grunder för hans fordringar och skulder. Balansräkningen utgör
ett på berörde vexlingar grundadt nytt inventarium för året; och brefboken,
som upplager så väl aflåtna som inkomna affärsbref, tjenar till ytterligare bestyrkande
af dagbokens innehåll i motsvarande delar.
Den synnerliga vigt, som fästes vid dagboken och sältet huru den föres, är
grundad i sakens natur och det ändamål, som med densamma afses. Tiden för inskrifningen
står i omedelbart sammanhang med den, då det, som bör inskrifvas,
föreföll. De vexlande omständigheter, som på den förekomna affären kunna utöfva
ett mer eller mindre gynnsamt inflytande, äro då ännu obekanta och kunna således
ej gifva anledning till afvikelse från sanningen vid den föregående inskrifningen; och
möjligheten att efteråt införa en oriktig anteckning eller förändra den sanningsenliga,
förekommes genom stadgonderne att hvarje inskrifning bör sko enligt det inskrifnas
tidsföljd, ali mellanrum, öfverstrykningar, raderingar eller inskrifningar mellan raderna
icke få ske, och att de ändringar eller tillägg, som kunna blifva nödiga, böra såsom
fortlöpande text å bladet antecknas. Det ligger vid sådant förhållande i sakens natur,
att, om dagboken blir ordentligen förd, alla andra inom affärslifvet brukliga
handelsböcker, med undantag af in vent a r ii— och brefboken, icke kunna komma att
innehålla annat än öfverföringar frän denna bok, och alt fördenskull lagen, på samma
gång den, ur nu anförda skäl, tillerkänner dagboken företrädesvis den betydelse, alt
densamma må uti affärs-tvister såsom bevismedel ega ett visst vidtsord, så mycket
heldre kan öfverlemna åt affärsmannens eget godtlinnaude att bestämma hvilka böcker
han dessutom, efter sin rörelses omfång och beskaffenhet, anser nödigt att föra, som
genom föreskriften om skyldigheten att föra ordentlig dagbok hufvudändamålet är
vunnet, och en klok lagstiftning icke bör föreskrifva mer, än det afsedda ändamålet
nödvändigt fordrar.
1 sjelfva verket är dagboken ock den bok, som sakförhållandet likasom tvingar
en affärsman alt i första rummet föra; den må för öfrigt kallas prima nota, me
morial,
journal, eller hvad annat som helst, ju till och med förekomma blott under
namn af kladd eller brouil/on; och dä lagen uti kreditens intresse och för dermed
förenade rältsändamål närmare bestämmer huruledes denna bok lagligen bör vara beskaffad,
påbjuder den i det hela ej något nytt, utan ansluter sig endast ordnande
lill ett bruk, som af gammalt egt rum inom affärs-lifvet.
Namnet betyder bär mindre; men då en benämning bör finnas, är den af
dagbok den med sakförhållandet mest öfverensstämmande.
Genomgår man främmande länders handelslagar och särskildt de länders, der
handel och industri ega en vida större omfattning och der insigterna om det, som
erfarenheten visat vara ändamålsenligast att i afseende på handelsböcker stadga,
måhända kunna antagas vara mångsidigare än bos oss, finnér man ock att, jemte
inventarii- och bref-bok, den handelsbok, hvarpå uti ofvannämnda hänseende
hufvudsakliga vigtcn fästes, är dagboken, så förd, som här ofvan ar sagdt. Sådant
12 Lag-Utskottets Betänkande. JU 49.
är exempelvis förhållandet i Holland, Belgien, Frankrike, Spanien, Portugal, Ungern,
Ryssland in. fl.
Spaniens handelslag (art 32) föreskrifver likväl att, jemte dagboken, äfven s. k.
hufvudbok eller conto-corrente bör hållas och att i densamma skall upptagas för
hvarje särskild handels-affär, eller hvarje särskild person, löpande detaljerad räkning
öfver pro och contra, grundad på dagboken, från hvilken specifikationerna i hvarje
rakning skola till hufvudboken öfverföras. Dylik föreskrift förekommer äfven i den
Ungerska handcls-lagen med det tillägg, att hufvudboken skall för hvarje räkning
noggrannt återgifva dagbokens innehåll, med hänvisning till den sednares folier; och
den Ryska handels-ordningen af den 14 Juni 1834, har än större fordringar. Densamma,
som delar de handlande i tre gillen, ålägger nemligen dem af första gillet,
omfattande bankirer, grosshandlande och de, hvilka befatta sig med utrikes handeln,
att föra en dagbok, Iivari skall antecknas allt hvad i rörelsen för dagen förefallit,
en kassabode, hvari skall delaljeradt antecknas allt hvad för dagen inflyter eller utgår
från kassan, en varubok, hvari skall antecknas allt hvad af varulager inköpes, emottages,
säljes eller afsändes, med utförda priser, en conto-corrente, hvari för hvarje
så väl gäldenär som borgenär särskild löpande räkning upptages, en bref- och
factura-bok och slutligen en general-hufvudbok, hvari skola upptagas särskilda conti
för samtliga rörelsens affärer, nemligen kapilal-conto oell conto öfver fast och lös
egendom, kassa-conto öfver utgifter i och för rörelsen så väl som för hushållet,
och öfver vinst och förlust, samt derjemte ett balans-conto öfver husets och rörelsens
verkliga ställning för hvarje år. Handlande af andra gillet skola föra detaljerad
varu-bok, kassa-bok, conto-corrente samt bref- och factura-bok, och de af tredje
gillet, omfattande detalj-handlande och fabrikanter, kassa-bok, varu-bok och balanceräkning.
Men häraf föijer ock att andra främmande länders handels-lagar, hvilka
på sätt redan är nämndt, inskränkt sina föreskrifter om de handelsböcker, som ovilkorligen
böra hållas, till dagbok, brefbok och inventariebok, dertill egt så mycket större
skäl, som dagboken i alla händelser, och äfven då flera höcker fordras, såsom enligt
den spanska, ungerska och ryska handels-lagen, måste med sträng noggrannhet föras
och ligga till grund för alla de anteckningar, som intagas i de andra.
Då nu ifrågavarande förslag uti dessa punkter ansluter sig till hvad större
delen af ilen europeiska handels-verlden funnit vara tillräckligt att i afseende å
handels-böcker stadga, och öfverlemnar åt affärsmannen att i öfrigt sjelf bestämma,
hvilka handelsböcker han dessutom finner nödiga, så undviker det derigenom att
utan tvingande skäl gifva bestämda reglor för förhållanden, som efter omständigheterna
kunna på olika sätt förverkligas. Då förslaget vidare tillåter så väl att uti
dagbok särskild conto kan föras öfver utborgade varor, som att, der rörelsens beskaffenhet
och omfång så fordrar, särskilda dagböcker öfver särskilda affärer må hållas,
så medgifver det all den elasticitet vid regelns tillämpning, som med grundsatsens
och ändamålets upprätthållande är förenlig; och då det tillika bjuder, alt, om under
Lag-Ulskoitels Betänkande, M 49.
13
någon inför domaren anhängig tvist anledning förekommer att taga kännedom af en
affärsmans andra handelsböcker, än dem han ovilkorligen bör föra, med tillägg att de
ej må tillerkännas något vitsord, der de ej uppfylla de fordringar lagen gör på de
ovilkorliga; så gifves dermed en anvisning åt affärsmannen att äfven åt omförmälda
särskilda böckers ordentliga förande egna den omsorg, som lika mycket öfverens
stämmer
med hans eget intresse, sorn den allmänna kreditens fordringar; hvartill
slutligen må läggas den anmärkning, att, då många af dem, som böra hålla handelsbok,
idka en rörelse, hvars beskaffenhet och omfång icke göra särskilda hufvud
ellcr
kassa-böcker nödiga, så är deremot under alla förhållanden ordentligen förd
dagbok lika nödvändig för idkaren af en mindre rörelse, som för idkaren af en större.
Hvad derefter handels-boks vitsord angår, så alser det Nådiga förslaget två förhållanden:
det ena emellan affärsmän inbördes och det andra emellan affärsmän och
icke affärsmän; och härigenom bar afseende blifvit gjordt på ett förhållande, som för
affärskrediten är af största vigt, eller på den öppna kredit, som affärsmän sins emellan
aftala, men hvilket förhållande vår lagstiftning hittills ej tagit i betraktande. Enligt
gällande lag eger nemligen handelsbok endast vitsord om fordran, som grundas
på utborgning af varor, eller just i det fall, deri Herr Palander nu yrkat borttagande
af allt vitsord. Om man emedlertid närmare granskar grunderna för detta
yrkande, finner man att det egentligen har afseende icke på varu-omsättningar emellan
affärsmän, dervid krediten lages i anspråk, ulan på den mängd, för dagliga consumtionen
skeende, smärre utborgningar i minut-handeln, hvaröfver man så ofta
hört klagas, ehuru ett bifall lill yrkandet skulle upphäfva vitsordet äfven i förra fallet,
om ej lagstiftningen ökos med sladganden derför. Lika med Kongl. Maj:t tror
dock Utskottet det ej vara rådligt att i omförmälde hänseende förändra vår nuvarande
lagstiftning, enär sådant ostridigt skulle förorsaka en alltför stor rubbning i. förhållandena.
Och att endast fråntaga landlhandlandes böcker vitsord, på sätt Uiksdagsfullmäktigen
Rudberg föreslagit, torde ej kunna komma i fråga, då lagen ej gör
någon skillnad emellan dem och andra handlande i afseende på bokföringsskyldigheten
eller vilkoren för vitsordet.
1 omförmälde hänseende, eller beträffande utborgningar i minuthandeln, tillerkänna
likväl liera andra länders lagar handels-bok ej något vitsord, då dess vitsord
deremot i alla lagar medgifves i frågor emellan affärsmän angående ömsesidiga affärer;
och oförnekligt är äfven att sådant står i närmaste öfverensstämmelse dermed,
att handels-böcker ega sin egentliga betydelse inom affärslilvet.
Att detta hittills hos oss ej blifvit uppfattadt, torde emedlertid hufvudsakligen
härröra från saknaden af bestämda föreskrifter i afseende på dessa böckers beskaffenhet
och sättet för deras förande; men är denna saknad afhjelpt, kan äfven handelsböckerna
i vår lagstiftning gifvas det vitsord, som för affarslifvet fordras.
1 hvad grad detta vitsord bör anses bevisande, måste emedlertid städse bero
på domarens pröfning efter de mångfaldiga olika omständigheter, hvilka dervid in
-
14 Lag-Ulskotlels Betänkande, M 49.
verka. Vissa grunder kunna emedlertid angifvas till ledning för domarens förfarande
härutinnan; och detta synes vara anledningen dertill alt man härutinnan upptagit
liera särskilda bestämmelser, i stället för att, enligt hvad äfven är yrkadt, blott i
korthet uttrycka satsen, att domaren må pröfva hvad vitsord handelsböcker i tvister
emellan affärsmän må medföra, ulan annan ledning, an domarens subjektiva omdöme.
1 allmänhet hör man ock undvika att alltför mycket i lagstiftningen vädja
till detta omdöme; men sådant är i synnerhet nödigt, då man i lagstiftningen upplager
ett helt oell hållet nytt förhållande, hvilket, på sätt anmärkt blifvit, här inträffar
med förslaget, så vidt det angår handelsböckers vitsord emellan affärsmän.
Hvad i öfrigt det nådiga förslaget innefattar rörer egentligen handels-räkningar;
och den enda väsentliga förändring i hvad 1848 års ofvan åberopade författning
derom innehåller, iir att liden, hvarinom räkning bör ulskrifvas, tillställas gäldenären
och klandras, om fog dertill är, blifvit betydligen inskränkt. Ehuru man ej kan förbjuda
ulborgnings-systemel, bör dock detsamma icke af lagstiftningen befordras. Dertill
bär dock den långa tid för räknings utskrifvande, tillställande och klandrande, som
berörde författning medgifver, ej obetydligt bidragit; och förkortningen i denna tid
är således motiverad ur handelns verkliga intresse, och utgör äfven ett sätt alt
befordra Herr Almgrens önskan om sådana föreskrifter i lag, som leda dertill all
bokfordringar, så snart ske kan, varda rörliga.
Men om än Utskottet således i allmänhet godkänner det nådiga förslaget, så
till sin syftning som innehåll, synes likväl, som skulle någon modifikation i ett par
omständigheter böra ega rum.
Utskottet fruktar nemligen fiirst och främst att bokföringsskyldigheten i flera
fall skulle kunna alltför långt utsträckas, derest ej någon ändring sker i 2:a mom.
af 2 §. Åtskilliga bland de slöjder, som idkas af landtman i flera delar af lliket
kunna icke anses sammanhänga med jordbruket. På en ort förfärdigas t. ex.
snickare-arbeten, på en annan trädkarl och på en tredjo åkdon, allt i större partier
för afyltring på andra orter. De som sysselsatta sig dermed, egna sig äfven oftast
uteslutande deråt; och de skulle således kunna hänföras lill dem, hvilka till sitt
yrke gjort alt varor till försäljning tillverka. Men för bedrifvande af deras verksamhet
ingå vanligen ej de vilkor, som betinga bokförings nödvändighet; och denna
verksamhet kan ej eller anses för annat än husflit, så vidt den ej eihållit den utsträckning,
att den innefattar en fabriksnäring.
Denna omständighet bör således, efter Utskottets omdöme, uti ifrågaställde
inom. uttryckas; likasom Utskottet funnit ordet »endast» vid fråga om handtverkare,
som på beställning varor förfärdiga, böra utbytas emot hufvudsakligen, enär
förstnämnde ord tilläfventyrs kunde leda till den föreställning, att om en handtverkare
undantagsvis tillverkade en vara till försäljning, han skulle falla under lista
morn., hvilket misstag möjligen äfven kunde inträffa i afseende på dem, som utan
Lag-Utskottets Betänkande, Jtä 49,
15
lii trude af andra än hustru och barn lifsmedel eller drycker (ill försäljning bereda,
derest sådant ej genom ett tillägg förekommes.
Vidare har hos Utskottet betänkligheter uppstått om behofvet eller lämpligheten
af det stadgande, som innefattas i 2:dra mom. af 15 §. Oin riktigheten
af sjelfva den princip, som ligger till grund för samma stadgande, har emedlertid
någon skiljaktighet icke förekommit. Den är, fastän cj i lag uttryckt, redan i lag—
skipningen gällande; och något behof att för ifrågavarande fall deråt gifva ett uttryck
förefinnes derför icke. Snarare kunde denna tillämpning af principen på ett
enskildt förhållande leda lill misstag, särdeles som man dervid har svårt att åt
principen gifva den allmänlighet, hvaraf i tillämpningen göres behof; och med afseende
härå synes försigtigheten tala för uteslutning af omförmälde moment.
Ehuru dessa anmärkningar ej äro af någon mera genomgripande vigt, utgöra
de likväl hinder för Utskottet alt understödja ifrågavarande nådiga förslag i sin
helhet. Men då Utskottet, lika med Herr Almgren, anser en lag i föreslagna syftningen
vara af behofvet påkallad; och då, efter Utskottets omdöme, detta behof på
ett för det allmänna tillfredsställande sätt blefve löst, derest omförmälde nådiga
förslag, med de få modifikationer, som Utskottet ansett nödiga, blefve antaget, får
Utskottet, enär Kongl. Majlis Nådiga propositioner endast kunna i sin helhet antagas,
vördsamt tillstyrka,
det mätte Rikets Ständer med förklarande, att IiongL Maj:ts ifrägaslällde
Nådiga proposition icke kan bifallas, besluta en författning
angående handelsböcker och handelsräkningar, af enahanda innehåll
med den, som Kongl. Maj:t föreslagit, dock med den förändring:
alt 2 mom. 2 § skall hafva denna lydelse:
Undantagne äro: jordbrukare och idkare af de näringar, hvilka
med jordbruket sammanhänga eller såsom föremål för husflit äro
att betrakta; idkare af grufvedrift och bergsmannahandtering; handtverkare,
sorn hufvudsakligen på beställning varor förfärdiga; och
de, som ulan biträde af andra, än hustru och barn, mångleri eller
annan sådan mindre handelsrörelse idkar, eller lifsmedel, drycker eller
andra varor till försäljning bereda.
Äfvensom alt 2 mom. af 13 § helt och hållet utcslutcs.
Och torde vid delta förhållande Herr Palanders och Riksdagsfullinäktigen Rudbergs
motioner, utan vidare yttrande, komma att förfalla.
Stockholm den 20 Oktober 1854.
Reservationer:
Af Herr Carleson, E. C.:
»Den bufvudsakligaslo anmärkning, hvartill det af Utskottet granskade Lagförslaget
föranleder, är otvifvelaktigt den, som blifvit af Högsta Domstolen fram
-
16 Lag-Utskottets lielänkande, JW .49.
ställd emot Förslagets 1 och 2 §§, hvarigenom bestämmes hvilka närings-idkarc
skola anses skyldige att öfver sin rörelse föra bok. Det måste visserligen inedgifvas,
att en ordentlig bokföring bör för så väl handtverkare som andre närings-idkare
i allmänhet vara nyttig, men det torde icke heller kunna bestridas, att den ej är
för dem alla verkligen behöflig. Många liro de, som ulan den ringaste kännedom
om kreditens vidsträckta användande inom det egentliga affärslifvet eller de särskilda
former, hvarunder den der uppträder, drifva sin obetydliga rörelse på ett
sådant sätt, att del hvarken med afseende å det allmännas eller den enskildes rätt
eller fördel kan visas vara någon nödvändighet alt ålägga deni bördan af den omständliga
och noggranna bokföring, som för affärsmannen är ett behof. När dertill
kommer att dessa näringsidkare i allmänhet sakna icke allenast de insigter, som
fordras lill de ifrågaställde handelsböckernes ordentliga förande, ulan ock tillfälle,
kanske understundom äfven förmåga att förskaffa sig sådana insigter, vore det så
mycket mer orätt att ålägga dem en dylik bokföring, som underlåtenhet alt fullgöra
det ålagda skulle för dem, som till och med endast i följd af verkliga olyckor
råkade i obestånd, medföra det stränga och vanärande straff', hvarmed gällande
konkurs-lag belägger den vårdslöse gäldenären.
Billighet och rättvisa kräfva följaktligen, att lagen icke förcskrifver bokföring såsom
ovilkorlig skyldighet för andre än dem, som drifva sådan rörelse att, för vidmakthållande
af ordning och reda, bok deröfver nödvändigt måste linnas. Sådan är den
rörelse, som drilves af egentliga köpmän. Men när man ifrågasätter att bland
öfriga näringsidkare skilja emellan dem, som skyldigheten att öfver deras rörelse
föra bok bör åläggas, och dem, som från denna skyldighet skola fri lagas, visar sig
att inom de flesta, mera utbredda, näringsgrenar finnas idkare af hvardera klassen
och att frågans lösning beror, såsom Högsta Domstolen anmärkt, ej blott af den
utöfvade rörelsens art, utan äfven af dess vidd och sättet hvarpå den drilves. Att
efter näringsgrenarne uppdraga skiljolinier eller angifva dem, som skola hålla bok
öfver sin rörelse, måste derföre under närvarande förhållanden misslyckas. Åtminstone
synes det mig omöjligt att dervid förekomma att sådane, som rätteligen borde
vara från bokföringsskyldighet befriade, få den sig ålagd och att tvertom sådane
blifva derifrån befriade, som borde dertill förpligtas. Dylika missförhållanden förefinnas
i det Nådiga Förslagets 2 §, hvarigenom stadgas, att, bland andra, de, sorn i
kommission emottaga varor till utsäljning, do som för inrikes sjöfart bygga eller
utrusta fartyg för att dem på frakt upplåta eller försälja, idkare af gröfre eller
linare smidesbruk, af fabriker och manufakturverk, idkare af de borgerliga yrken,
som hafva lill ändamål att lifsmedel eller drycker till försäljning bereda, och de,
som gjort till sitt yrke att på beting öfvertaga uppförandet och bättrandet af hus
och byggnader, äro skyldige att öfver sin rörelse föra bok, men att deremot handtverkare,
som endast på beställning förfärdiga varor, äro undantagne. En mängd
oärings
-
Lng-Ulskoltcts Betänkande, Jlf 49.
17
näringsidkare med högst obetydlig rörelse skulle sålunda belastas med bokföringsskyldighet,
då deremot andra med en rörelse af största betydenhet, såsom en del
af de handtverkare, hvilka arbeta endast på beställning, till hvilken klass vanligen
de förnämsta och mest anlitade höra, skulle komma alt från en slik skyldighet befrias.
Ej kunde delta vara rätt. Visserligen är önskvärdt, att en lag har den
största möjliga tydlighet och bestämdhet, men i detta afseende torde ej särdeles
mycket vara vunnet genom angifvande af begrepp, hvilkas innehåll ej är bestämdt;
och för sträfvandet efter tydlighet får naturligtvis i alla fall något högre mål icke uppoffras.
Efter min tanke visar Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag påtagligen svårigheten,
för att ej säga omöjligheten att på förhand genom lag fullständigt och noggrannt
bestämma hvilka näringsidkare skola vara skyldige att hålla bok öfver sin rörelse,
och för min del instämmer jag i Högsta Domstolens härom yttrade åsigter. Måhända
kunde likväl åt de lagbestämmelser Högsta Domstolen föreslagit i stället för
dem, som innefattas i det Nådiga Förslagets 1 och 2 §§, gifvas genom andra uttryck
en större tydlighet, men då det sannolikt vore ändamålslöst att föreslå något
nytt uttryckssätt, helst det jag vore beredd att framställa ej vunnit understöd inom
Utskottet, anser jag mig böra, i enlighet med hvad Högsta Domstolen tillstyrkt, i
öfverensstämmelse med gällande lag hemställa,, att den föreslagna Författningens 1
och 2 §§ matte sammanföras till en, innehållande den föreskrift, att en hvar sorn
antingen i stad efter burskap eller pä landel i öppen salubod, med särskildt tillstånd
såsom i liandels-ordningen bestämmes, idkar handel, ehvad det är enskild
man eller bolag, skall vara pligtig att föra handelsbo eker, samt att i slutet af
Författningen mätte stadgas dets att nyssnämnde likasom öfrige i Författningen i
afseende ä köpmän förekommande föreskrifter skola ega tillämpning äfven ä fabriksidkare
och andra, hvilka drifva rörelse af den vidd och beskaffenhet att för vinnande
af reda och ordning deruti, bok öfver rörelsen erfordras, dels ock alt, i
• händelse annan varutillverkare eller varuförädlare i föreskrifven ordning fört bok
öfver sin rörelse, sådan bok skall, i fråga om fordran för utborgade varor och
verkstäldt arbete, ega enahanda vitsord, som, enligt Författningen, handelsbok i
nämnde hänseende tillerkännes. Utan en ändring i denna syftning nödgas jag för min
del afstyrka antagandet af Kongl. Maj:ls Nådiga Proposition».
Af Herr Riksarchivarien Nordström, som tillkänuagaf, att han fann 2 mom.
13 g, såsom innehållande en i bevisningsläran vigtig regel, med fullt skäl böra
qvarstå, helst det handelsbok tillagda vitsord i sig sjelf icke utgör fullt bevis, och
det föreslagna stadgandet, såsom egentligen afseende bokens yttre beskaffenhet, alltså
icke innebär någon våda för den materieia rättsfrågans vederbörliga pröfning.
Af Herr Kistner.
Herr Asker har anmält att han ej deltagit i behandlingen af den fråga, sorn
är föremål för detta utlåtande.
Bih. till it. St. Prof. 1833 & 1834. 7 Sami. 1 Afd. 26 Häfl.
3
STOCKHOLM, TKVCKT HOS JOH. BECKMAN, 1854.
Rättelser uti Lag-Utskottets Betänkande jv? 48.
Sidan
3,
raden 17
uppifrån står:
”innan kort färdiga”
läs:
samt innan kort färdiga
n
4,
— 17
— _
”diskussionen”
»
diskussionerne
»
21,
— 14
— —
”från dessa”
från dess *
77
23,
§ 6
— r. 1 —
"ock för stöld”
»
ock såsom för stöld
v
25,
S 16
• „ 2 —
”njute åter”
n
njute det åter
»
77
S 18
- „2-
”sorn han gerningen’
v
som om han gerningen
»
26,
8 21
»2 —
”vare”
77
varde
»
•n
§ 22
- „ 1 -
”Hvar som”
77
Hvar, som
»
27,
§ 29
- „1 _
”hvad stadgas”
77
hvad som stadgas
Bih. till R. St. Prof. 1853—64. 7 Sami. 1 Afd. 27 Bäft.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS N. MARCUS, 1854.
Lag-Vtskotlets Tillåtande, J)f SÖ.
i
M 50.
Ank. till Exp.-Ulsk. d. 6 Nov. 18S4, kl. 11 f. m.
Utlåtandei anledning af gjorda anmärkningar emot Utskottets
Betänkande J\z 35 ofver väckta motioner om förklaring
af hvad 1 kap. 2 § Missger ning s-B alicen stadgar angående
gäckeri med sakramenten, eller stiftande af lag emot ett
olofligt utdelande deraf
Berörde anmärkningar hafva blifvit framställde inom Höglofliga Ridderskapet
och Adeln samt Högvördiga Preste-Ståndet, hvilka Riks-Stånd till Lag-Utskottets
lörnyade behandling förvisat det ärende, som utgjort föremål för omförmälde Be
tänkande,
hvilket öfriga Riks-Stånd åter bifallit.
Vid granskning af aninärkningarne befinnes visserligen, hurusom man erinrat,
dels att det förhållande, som gifvit anledning lill den framställning, hvaraf Utskottets
förslag varit en följd, eller att personer företagit sig att utdela Nattvarden och
förrätta dop, destomindre kunde hänföras till brott, som sådant icke skett i brottsligt
uppsåt, utan af den orsak att de eljest vid dessa förrättningar ej kunnat få
begagna vår äldre kyrko-handbok, den der öfverensstämde med deras religiösa öfvertygelse,
i enlighet hvarmed den i församlingen nu brukliga handbok af dem förkastades,
dels ock alt omförmälde förhållande ej borde betraktas annorlunda än
såsom en villfarelse, som, om den ej på öfvertygelsens väg lät sig rättas, än mindre
kunde förekornmas med böter; inen, så vidt af diskussionerna kan slutas, har dock
flertalet hos så väl Preste-Ståndet, som Ridderskapet och Adeln delat Utskottets
åsigt, att, ehvad grunden till ifrågaställda förhållande varit, måste det likväl anses
såsom en betänklig och straffvärd oordning inom den evangeliskt Lutherska kyrkan,
enär de vigtigaste grundsalser, hvarpå denna kyrka hvilar dermed blifvit öfverträdde,
för hvilken åsigt en talare dock ansett Utskottet bordt närmre angifva skälen, helst
giltigheten af ifrågaställda lagstiftning ytterst berodde pä en utredning i berörde
hänseende eller hvarför sakramentets administrerande skall vara en presterskapets
tillhörighet.
Beträffande innehållet af föreslagna lag-stadgandet i öfrigt, har blifvit anmärkt:
att deraf ej syntes om eller i hvad mån 1 kap. 2 § Missgernings-Balken derigenom
vöre ändradt: att ett förtydligande härutinnan så mycket heldre behöfves, som det
Bih.
lill R. S. Prol. 1853 & 185.1. 7 Sami. 1 Afd. 28 Hafi. 1
2 Lag-Utskottets Utlåtande, JYS SO.
samma eljest kunde komma att tillämpas om någon utdelat Nattvarden af gäckeri,
hvilket ej vore meningen; att det i allt fall ingalunda vore rättvist att straffa den,
som af en allvarlig, om än förvillad öfvertygelse utdelar Nattvarden, hårdare än den,
hvilken gör sådant lör att gäckas; att dessutom de särskilda straff-bestämmelserna
ej stodo i något konseqvent förhållande till hvarandra; att omförmälte stadgande
jemväl lätteligen kunde eluderas derigenom att ingen utdelar Nattvarden, utan hvar
och en, sedan elementerna blifvit framställde, tager sig sjelf, hvilket skulle skett på
flera ställen; samt slutligen att den händelse att en ej öfvermage låter sig döpas
af den, som ej är prest, blifvit i förslaget uteglömd.
I anledning häraf får Utskottet till en början förklara, att då två Kiks—Stånd,
genom bifall till Utskottets förslag, godkänt ej allenast den åsigt, att Sakramenternas
förvaltning af lekmän i annat fall, än siirskidlt medgifvet är, står i uppenbar strid
emot vår kyrkoförfattning, än äfven att tilltag af denna art ej kunna lemnäs utan
påföljd, samt denna åsigt, efter hvad ofvan är antydt, delats af flertalet inom öfriga
Riks-Stånd, Utskottet anser sig vid den förnyade pröfning af frågan, som återförvisningen
påkallar, endast hafva att besvara de anmärkningar, hvilka blifvit framställda
emot den tillämpning berörde åsigt gifvils uti förslaget.
Hvad således angår den att straff’ äfven här bör stadgas å den ej öfvermage,
som låter sig döpas, så faller detta förhållande ej under nu ifrågaställa lagrum.
Detsamma innefattar nemligen ej en oordning inom kyrkan, utan ett affall derifrån;
och derför saknas hvarken lag eller påföljd. Men ehuru Utskottet således ej kan
biträda den i berörde syftning framställda anmärkning, erkänner likväl Utskottet,
att de oorduingar, hvilkas förekommande utgjort ändamålet med föreslagna författningen,
äro af den beskaffenhet, att man, så vidt ske kan, bör söka förekomma
desamma utan lagens anlitande. Utskottet tror derföre att varning bör föregå.
Hjelper ej den, då antaga oordningarne karakteren af trots emot den ordning, hvarje
samhällsmedlem är skyldig akta, och för hvilken hans enskilda öfvertygelse måste
gifva vika; och detta trots är desto vådligare, som det vittnar om förakt för förhållanden,
hvilka så djupt ingripa i närvarande samhällsskick och hvilkas bevarande
utgör vilkoret för så mångens frid och lugn. Derigenom skiljer sig ock detta trots
från lättsinnets yttringar, att då dessa föranleda en tillfällig ovilja, väcker trotset
allvarliga bekymmer; och det är med afseende å dessa mera störande verkningar,
som det blir straffviirdare.
Vidare har Utskottet vid ett ytterligare skärskådande af frågan funnit lämpligast
att göra författningen till ett mom. i 1 kap. 2 § Missgernings-Ralken. Såmedelst
förekommes den kollision som man eljest befarat; och synes äfven, som skulle ge
nom
en förändring i ordalagen i stadgandet kunna blifva hänförligt på det fall att
ingen utdelar Nattvarden, utan hvar och en lager sig af framsatta elementer sedan
någon förut deröfver läst instiktelseorden. Om det nemligen säges genom och ej
af sådan person den heliga Nattvarden annammar, så kan stadgandet tillämpas på
detta förhållande.
Lag-Ulskottels Utlåtande. M SO.
3
I följd häraf får Utskottet, med hemställan om icke Vällofliga Borgare-Ståndet
och Hedervärda Bonde-Ståndet täcktes frånträda deras i ämnet fattade beslut, vördsamligen
tillstyrka.
det måtte Rikets Ständer besluta, det skall 2 § 1 kap. Missger
ning.
s-Balken erhålla följande förändrade lydelse: Den som, utan
att vara prest, i annat fall än särskildt medgifvet är, förvaltar sakramenten
och, efter varning, dermed ej af står, böle trehundra daler;
och vare hvar och en, som genom sådan person, den Heliga Nattvarden
anammar, der han ej eller, genom varning, låter sig rätta,
förfallen att böta femtio daler. Gör någon eljest gäckeri med sakramenten
eller med tiudstjensten och Guds ord, vare lag som sist
sagd är.
Stockholm den 30 Oktober 1834.
Reservationer:
af Herr Carlsson E.: Så vidt de kyrkliga oordningar, hvarom här är fråga,
hafva sin grund i en oriktig uppfattning af religionens sanningar eller kyrkans former,
tillhör det icke den borgerliga makten att dermed taga befattning. Genom
strafflagar kunna de hvarken förekommas eller afhjelpas.
1 händelse Utskottets förslag blefve lag kunde visserligen de vilseförde bringas
till tiggarstafven och, i saknad af böter, gång efter annan underkastas det fängelse
straff,
sorn mot böterne svarade, men, alt de derigenom skulle återföras på den
rätta vägen, torde med skäl böra betvidas. Fastheldre mäste befaras att de skulle
anse sig såsom martyrer för sin tro och slärkas i sin villfarelse.
Efter min tanke skulle den af Utskottet föreslagne lagen motverka sitt ändamål
och för min del afstyrker jag densamma.
af Herr Asker, som åberopade sin emot återremitterade Betänkandet afgifna
reservation.
JK 51.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 6 Nov. 1884, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckte motioner angående straffet
för åverkan.
Uti sitt under JV5 37 afgifna Betänkande, deruti Lag-Utskottet tillstyrkt en
förändrad lagstiftning, angående bland annat stöld och snatteri, har Utskotlet till
-
4
Lag-Utsknltets Betänkande, Jf!t SI.
kännagifvit, att den jemväl väckta Irågan, att skogsåverkan måtte anses och straffas
såsom stöld, komrae alt utgöra föremål för särskild behandling; och det är för denna
behandling, som Utskottet nu vill redogöra.
Efter vår lag förstås med åverkan i allmänhet hvarje olofligt ingrepp i annans
nyttjande rätt lill fast egendom. I vissa fall har dock denna benämning blifvit gifven
åt sjelfva tillgreppet af hvad egendomen tillhörer. Så har tillgrepp af växande
träd och skog, torf, näfver, löf och bast, blifvit hänförd t till åverkan, likasom annat
obehörigt intrång i egande- och nyttjande-rätten, såsom olofligt betande, oloflig botägt
rn. m.; och bestämdes till en början ansvaret för nyssberörde tillgrepp hufvudsakligen
i Byggningabalkens 10:e och 13:e kapitel. Uti det förras 5 § berättigades
likväl domaren att, der sådan åverkan oftare skedde, utom de böter lagen stadgade,
förelägga vite. Tid efter annan utkommo emedlertid (lere författningar, hvilka,
jemte stadganden angående skogshushållningen i riket, skärpte det ansvar, som
lagen i berörde afseende utsatte; och den sista samt mest omfattande af dessa författningar
var Kongl. Förordningen om skogarne i riket af den 1 Augusti 1805,
hvilken uti 62—68 <§§ stadgar straff å den, sorn föröfvar åverkan, eller fäller ek,
bok, apel, oxel eller storverksträd, eller syver, kläcker eller annorledes skadar slika
trän, eller tager torf, näfver, löf, bast, eller hugger ved, gärdsel, stör, timmer eller
hvad heldst det är. i likhet med hvad förut varit förhållandet, skiljer dock. denna
författning emellan åverkan å kronans parker, gehäg och djurgårdar samt dylikt
brott å allmänning och annans enskilde egor, i så måtto alt straffet i förra fallet
bestämmes vida högre an i det senare. Denna olikhet i straffet har likväl till en
del sedermera försvunnit genom Kongl. Förordningen den 13 December 1823, den
der ökat ansvaret för åverkan å allmänning och enskildas egor. Som omförmälda
Författningar emedlertid ej inskränkt förenämnde domaren lemnade rätt att förelägga
särskildt vite, har denna rätt alltjemt begagnats. Men enär bestämd regel i afseende
å beloppet ej är vordet meddelad, vidare än att man, i följd af ett särskildt
Kongl. Bref, ansett högre vite än 25 Piiksdaler ej få stadgas, har det förhållande
inträffat att ansvaret för åverkan är väsendtligen olika öfverallt i riket. Få äro nemligen
de jordegare, hvilka ej utverkat vitén till skydd för deras eganderätt; men
följden har, på sätt antydt är, blifvit en olikhet i straffet för åverkan, som ej försvaras
ur några rättsgrunder.
Att berörde straff det oansedt är alltför mildt, har emedlertid ofta blifvit anmärkt.
Emellan dem, hvilka påyrkat skärpning deraf, hafva dock meningarne om
sättet varit väsendtligen skiljaktiga. Då man nendigen, å ena sidan, efter hvad här
ofvan är närnndt, anser omlörmulda åverkan, såsom innefattande tillgrepp, böra straffas
såsom stöld, yrkas å den andra, straffets skärpning, ulan förändring af den karakter
brottet i lagstiftningen erhållit, i sammanhang hvarmed man erinrat, om olämplighe
-
Lag-Ulskoltels Betänkande, JVs 51.
5
ten af domarens rätt att stadga vite mot ej allenast åverkan af skog utan ock annat
intrång på annans fasta egendom; och motioner uti sednare syftningen hafva jemväl
blifvit vid innevarande riksmöte väckta. De måste således pröfvas i sammanhang
med frågan, huruvida åverkan skall såsom stöld straffas.
Denna fråga är genom särskilda till Vällofliga Borgare-Ståndet ingifna memorial,
upptagen af Herrar Retlig, Hasselroth, Wetterbergh och Cassel, hvilken sistnämnde
i förening dermed yrkat att ansvaret för brott emot skogslagarne i allmänhet måtte
så skärpas, »att ingen, utan vanheder, kan komma ifrån dylika brott», helst någon
rationel skogshushållning i allmänhet ej syntes möjlig förr än egare af skog af lagen
lemnäs det skydd, som för denna af tjufvar lätt åtkomliga egendom, företrädesvis
erfordras.
Öfrige motioner angående ansvaret för åverkan äro väckte inom Höglofl. Ridderskapet
och Adeln af Herr Friherre Hjerta, F. P. samt inom Hedervärda Bondeståndet
af Riksdagsfullmäktige Olof Lagergren från Gottland, Olaus Börjesson från
Göteborgs och Bobus Län, J. J. Rulberg från Norrbottens Län, Olof Persson från
Westerbottens Fän, Jöns Andersson från Skåne, Gustaf Bjerkander från Skaraborgs
Län och Magnus Mänsson från Östergöthland, hvilka yrkat:
l:o Herr Friherre Hjerta: att, då det ej' allenast skulle strida emot folkbegreppet
all straffa skogsåverkan såsom stöld, utan äfven öka tjufvarnes antal till
mehn för det allmänna, nu bestämda ansvar måtte höjas så väl genom sjelfva straffets
skärpning sorn derigenom alt ersättning kommer alt utgå efter den verkliga
skada, sorn medelst åverkansbrott förorsakas;
2:o af Riksdagsfullmäktigen Olof Lagergren: att böterna för andra gången
skogsåverkan alltid må förvandlas till motsvarande vatten— och brödstraff, samt att
för tredje gången sådant brott bötesbeloppet må förökas med tillägg af uppenbar
kyrkoplikt och att jord- och skogsegare!) för den åverkade skogen borde njuta full
ersättning;
3:o Olaus Börjesson: alt straffet för skogsåverkan måtte skärpas på så sätt,
att lagbrytaren, jemte de redan i lag stadgade böterne, skulle ersätta målsegaren
det åverkades dubbla värde, samt dessutom, om han tre gånger blefve beträdd med
ifrågavarande lagbrott, dömas lill arbete å korrektionsinrättning eller kronans fäst
ning
från tre månader till och med ett år;
4:o Olof Persson: och 5:o J. J. Rulberg: att böterna för skogsåverkan måtte
betydligen förhöjas, såsom t. ex. för timmer eller sågstock till minst tjugo Riksdaler
Banko och för mindre träd i förhållande derefter samt att skogsförfatlningarne i
allmänhet och deras lämpanda efter tidens förändrade förhållanden och fordringar
målte undergå en noggrann granskning; samt
de tre öfrige: att domarens rätt att stadga vitén emot så väl åverkan som annat
ohägn måtte upphöra, alla sådana vitén upphäfvas och åverkansstraffet skärpas genom ett
i lag bestämdt, för hela Riket gällande vite, till belopp af 10 Riksdaler eller mindre.
6
Lag-Utskottets Betänkande, M SI.
Hvad nu vidkommer den hufvudsakliga frågan huruvida skogsåverkan bör så
som
stöld straffas, så torde det icke kunna motsägas, att ju detta brott, så vidt
dermed förstås tillgrepp af växande träd på annans egor, i sjelfva verket har sam
ma
karakter, sorn annat olofligt tillgrepp eller det, sorn vår lag betecknar såsom
tjufnad. Man har viii hört invändas all, då blott lösegendom kan vara föremål för
stöld, delta brott ej kunde begås genom skogsåverkan, enär skogen vore alt anse
såsom en del af fast egendom; men sedan skogen blifvit fälld upphör den att sammanhänga
med jorden och är då fullt hiinförlig till lösegendom. Skulle man ej erkänna
detta, så kunde tillgrepp af växande säd ej eller anses lör tjufnad; men derom
torde dock olika meningar ej finnas; och derföre synas fullt giltiga skäl saknas
för den skillnad vår lag gör emellan omförmälda särskilda tillgrepp. Genom båda
alhändes nemligen en annan hvad honom tillhörer; och genom båda kränkes en annans
egande rätt, den der ej är mindre helig i ena, än andra fallet. Det torde
visserligen anmärkas alt säden är en produkt af nedlagdt arbete; men samma förhållande
kan vara med växande träd, och lagen gör destomindre afseende derpå huruvida
fröet lill trädet varit nedlagdt i jorden af menniskor som åverkan å planterade
fruktträd ej hänföres till stöld.
Man har emedlertid emot brottets stämplande efter dess rätta karakter, lika
med Herr Friherre Hjerta, åberopat det allmänna folkbegreppet; och derpå grundade
jemväl Lagberedningen sin åsigt i Irågan. Den fruktade nemligen alt handla
i strid mot detta ur fordna förhållanden utbildade begrepp; men bör lagstiftaren
längre söka bevara detta irriga begrepp? Derpå har en af beredningens ledamöter
lemnat följande svar: »Under de förhållanden, som i en förfluten tid måste förutsättas,
då skogarne knappast voro tagne i enskild besittning och deras effekter egde
ringa värde, har i lagstiftningen kunnat antagas en viss ofullständig eganderätt till
växande vilda träd, och dessas fredlysning mot tillgrepp derföre stadgas mindre
sträng, än lagen (ill fredande af annan egendom. Örn nu en sådan lagstiftning,
hvilken icke låter förena sig med en framskriden bildnings mera bestämda rättsbegrepp,
ej dess mindre alltför länge bestått, under det bildningen fortgått och andra
förhållanden uppkommit, hvarigenom äganderätten till skog blifvit lika fullkomlig och
nödvändig med all annan äganderätt; så följer häraf endast, att lagens förändrande
nu är destomer af nöden, ju mera ett alltför långvarigt fördröjande af en sådan
ändring kan hafva framkallat förhållanden, som försvåra dess verkställande. Ty lättare
skulle den utan tvifvel försiggått, om den längesedan blifvit företagen, under det
skogsbristen, i förhållande till folkmängden, ännu var mindre i de orter, som för
närvarande deraf besväras. Denna brist skulle troligen, i detta lall, ej heller nu
varit så stor, som den är, och straffen för skoggshygge blifvit i samma mån sällsyntare,
som de varit allvarsammare och mera svarande mot brottens natur. Det
kan säkerligen ej varä annat än lagens slapphet, som förledt så många att blifva
Lag-Utskottets Betänkande, M 51. 7
iörbrytare; och det är dessa, som genom lagens kraft måste ledsna att trotsa den,
icke lagstiftaren, sorn af deras mängd skall låta afskräcka sig från utkräfvande af
rättvisans fordran».
Och i dessa åsigter instämmer Utskottet, som således anser skogsåverkan eller
tillgrepp af växande träd böra anses och straffas såsom tjufnad, hvilket nära tvåhundra
år varit förhållandet i brödrariket.
En sådan ändring i gällande lagstiftning skulle dock ej kunna tillvägabringas,
utan en nära nog total omarbetning af hvad om åverkan i allmänhet finnes i lag
stadgadt. Lika med tillgrepp af växande friid hänföras nemligen, efter hvad ofvan
är antydt, åtskilige dermed beslägtade ingrepp på annans fasta egendom till åverkan;
och skadegörelse ä träd och skog straffas så som sjelfva tillgreppet. Om man
nu bland ljufnadsbrotten upptoge allenast sednare arten af tillgrepp och läte lagen
om åverkan i öfrigt blifva oförändrad, rubbades enheten i denna del af lagstiftningen;
hvartill kommer att särskilde öfvorträdelser af speciella, till beredande af en
ändamålsenlig skogshushållning, gifno föreskrifter ock såsom åverkan bestraffas, deraf
åter följer att en mera omfattande förändring af de till allmän strafflag hänförlige
sladganden om åverkan svårligen kan verkställas utan att de ekonomiska lagar,
som bafva afseende på skogshushållningen, i sammanhang dermed revideras. Flere
af motionärerne hafva, på sätt anmärkt blifvit, jemväl i förening med yrkandet om
skärpt straff å skogsåverkan gjort framställning om en sådan revision; hvarom särskild
fråga dessutom vid innevarande riksmöte blifvit väckt, hvilken fråga dock ännu
beror på Ständernas pröfning.
Nu har emedlertid ingen af dem, som yrkat det skogsåverkan malte såsom
stöld anses, framlagt något förslag till de (lere förändringar i brottmålslagstiftningen,
som Liefve en följd af principens antagande och tillämpning; och ett dylikt förslag
är af den beskaffenhet samt kräfver deri omsigt och precision, ali detsammas utarbetande
i första hand icke gerna kan företagas af ett Rikets Ständers Utskott,
åtminstone i bredd med dess öfriga göromål. Men då saken, efter Utskottets omdöme,
är af den vigt, alt den icke bör falla, och frågan om upphörande af den åt
domaren i S § af Byggningabalkens 10 kapitel lemnade rätt att emot åverkan af
ifrågaställde art stadga vite, är beroende på den tillämpning förenämnde princip kan
erhålla, lår Utskottet, med jemväl fästadt afseende å sammanhanget emellan brottmålslagen
i denna del samt den ekonomiska lagstiftningen, i anledning af förestående
motioner, vördsamligen tillstyrka
det mätte Rikets Ständer besluta en underdånig skrifvelse, hvari Rikets
Ständer, med tillkännagifvande att, efter deras åsigt, skogsåverkan
eller tillgrepp af växande träd bör såsom tjufnad anses
och bestraffas, anhålla det täcktes Kongl. Maj:t i Nåder låta utarbeta
och för nästkommande Ständer framlägga förslag ej mindre till en
8 Lag-Utskoltels Betänkande, Ni SI.
lag i sådan syftning, utan äfven till de flera förändringar, som med
anledning deraf blifva nödige i lag och författningar.
Stockholm den 30 October 1854.
Reservationer
af Herr Carleson E. »I anledning af den redan långt före detta väckta frågan
om att bestraffa åverkan å skog lika med stöld, yttrade Lag-Commitéen, att »lagstiftningen
funnit betänkligt att tillämpa straff för tjufnad å handlingar, som efter
det hos menigheten allmänt rådande begrepp icke äro nesliga och hvilka så ofta
inträffa att åtminstone till en början allt för många förbrytare kornmo att stämplas
med en vanheder, hvars följder blefvo i alla afseendeu menlige». Med denna anmärkning
förklarade beinälde Commitée, som ej blifvit beskylld för någon öfverdrifven
undfallenhet för folkets irriga rättsbegrepp, att den »ej ansett rådligt att bedöma
åverkansmål efter en med allmänna tänkesättet ännu stridig åsigt». Annorlunda tilltrodde
sig ej heller Lagberedningen kunna förfara och, då de förhållanden, som nödgade
densamma att afstå från försöket att å skogsåverkare!) lägga tjufvens namn
och straff, ännu äro för handen, så anser jag mig, ehuru under erkännande af vigten
af de skäl, som tala för Lag-Utskoltels nu framställda förslag, likväl böra afstyrka
detsamma.»
af Herr Riksarkivarien Nordström, som instämde i förestående särskilda mening.
af Herr Asker.
l.ag-lUskatlets IteliinJiotidn, N:o ->i.
1
\T: o
Ank. till Exp.-Utsk. d. 6 Nov. 1854, kl. 11 f m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande af borgen
såsom för egen skuld.
Hos Högloft. Ridderskapet och Adeln har Herr Reutersvärd, P. O., föreslagit,
»att all borgen såsom för egen skuld måtte förklaras från och med 185G
års början vara till kraft och verkan lika med full laga borgen»; varande, tili
stöd för detta till Lag-Utskottets utlåtande remitterade förslag, anfördt: att omförmälde,
under sednare decennier i bruk komna art af borgen mäktigt bidragit
att ruinera många välmående och hederliga män samt derföre vore i hög grad
skadlig; äfvensom att den stod i strid emot sjelfva begreppet af borgen, enär
den lemnade borgenären rätt att i första hand hålla sig till borgesmannen,
ehuru det läge i berörde begrepp, att den som borgar ej skall betala förr än
gäldenären dertill är oförmögen; och häraf följer således att moti#nären med
»full laga borgen» menar den borgen, hvarom talas i 10 Kap. 8 §. HandelsBalken,
eller den, som ej berättigar borgenären att söka borgesmannen för vidare,
än hvad gäldenären sjelf ej gitter gälda, då han deremot, derest någon åtagit
sig annans gäld såsom sin egen eller sig lika med gäldenären förbundit, enligt
samma Kapitels 9 §, äger söka hvilkendera han helst vill.
Att förbjuda ingåendet af förbindelser utaf sistnämnde art vore dock en
, inskränkning i aftalets sedliga frihet, sorn ej tillkommer lagstiftaren, hvilken
blott har att så ordna förhållandena i verkligheten, att de öfverensstämma med
rättvisa och ordning. Men än mindre kan han, på sätt jemväl är vordet förest/».
till II St. Prat. *853 åt 18S i. 7 Sami. t Afd. 29 Haft.
2
Lag-l’tskoltet$ Betänkande, N:o Si.
slaget, upphäfva verkan af de aftal, hvilka under skydd af lag blifvit ingångna.
Det kan väl vara sannt, att mången ruinerats genom borgensförbindelser såsom
för egen skuld; men om denna omständighet vöre ett tillräckligt skäl för förbud
mot dylika förbindelser, så borde alla andra aftal, som kunna medföra förluster,
på samma grund förbjudas. Det är dock ej på så sätt man förekommer
obetänksamma och lättsinniga aftal. Att förbjuda något i sig sjclft lofligt derför
att det kan missbrukas, vore i allt fall något för friheten så vådligt och
för det sunda förståndet så nedslående, att ett sådant förbud ej lärer kunna
komina i fråga; och derföre får Utskottet vördsamligen tillstyrka
alt Herr Reutcrsvärds ifr ägas tällda förslag cj matte bifallas.
Stockholm den 2 November 1854.
Herr Riks-Archivarien Nordström liar cj deltagit i behandlingen af förestående
ärende, hvilket, på hans begäran, här antecknas.
Lag-Utsknltels Betänkande, N.n ö3.
3
3W:o ä»S.
Ank. till Exp.-Utsk. d. C Nov. 1854, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion angående räntans frigifvande.
Uti ett till Välloil. Borgare-Ståndet ingifvet memorial har Ilerr JVallenberg
anfört: att lika litet som mynt kunde i längden bibehålla något annat
värde, än af den metall, hvaraf det blifvit prägladt, lika fåfängt vore lagstiftningens
bemödande att fixera räntan å penningar. Sådant borde äfven bero
på kontrahenternes öfverenskommelse och priset bestämmas efter tillgång och
efterfrågan, såsom vid öfverlåtelse af andra varor; och största sannolikhet vore
äfven, att denna frihet skulle verka till räntans nedsättning, hvilket nu ej
kunde komma i fråga utan vid en våldsammare påtryckning. De utmärktaste
Stats-Ebonomer voro ock ense derom, att fixerad ränta är förkastlig i alla andra
fall än för fastighetslån; hvartill bomme, att alla band uti ifrågaställa hänseende
visat sig vara fullkomligt overksamma; och det är på grund häraf, som
Herr Wallenberg föreslagit: att uti revers, uthändigad till rinnehafvaren" eller
till ”viss man eller order-’, att betala på viss tid, sednast nio månader efter
utgifningsdagen, må hvilken ränta som helst kunna, med laga verkan, förskrifva»;
men att, om, lör så beskaffad revers, intecknings-säkerhet sökes, räntan från den
dag inteckning beviljats, endast må utgå med 6 proc., minskad med bevillningsafdrag,
äfven om högre ränta yarit i förskrifningen utfäst,
Lag-Utskottet, som, i följd af Borgare-Ståndets remiss, till behandling
förehaft omförmälte motion, har dervid inhemtat att, sedan fråga om räntans
frigifvande i allmänhet vid liera riksmöten varit väckt, men afslagen, samma
4 Lag-Utskottets Betänkande, N:o .it?.
fråga åter upptagits vid sista riksmöte sä begränsad, som uti nu ifrågavarande
förslag. Det yrkades således då endast frihet i oinförmälte hänseende för reverser
med bestämd förfallodag samt högst nio månaders löpningstid; men ehuru
det erkändes att en frihet i denna del vore minst vådlig om den inskränktes inom det
egentliga aflärslifvet, hvilken inskränkning äfven syntes vara åsyftad, vann likväl
förslaget icke Ständernes bifall. Man ansåg nemligen att ett dylikt bifall
skulle medföra verkningar långt utom det beräknade området, emir reverser al
förenämnde beskaffenhet äro lika vanliga utom sorn inom affärslifvct; och derföre
gjorde sig samma betänkligheter gällande, som förut mött emot räntans fullkomliga
frögifvande. Det borde ej eller kunna bestridas, att den payrkade iriheten
skulle underlätta ocker; och om än sådant hittills ej kunnat hindras,
måste dock medgifvas att det är värdigare lagen att ogilla ett missbruk, än att
deråt gifva stöd. Förhållanden inträffa tilläfventyrs, som förändra den allmännna
opinion, som stiidsc rest sig mot ifrågaställde frihet; men tillvaron af en sådan
opinion innefattar grundad anledning för Utskottet att vördsamt afstyrka
bifall till Herr IVallenbergs motion.
Stockholm den 2 November 1854.
Ii åser valton
af Herr Carleson, E., med förklarande att lian, på de af motionären anförde
skäl, understödjer det af honom framställda förslag.
Att Herr Riks-Archivarien JSordström ej deltagit i behandlingen af ofvannämnda
ärende, varder, pä begäran, här anmärkt.
Lag-itskollcls Betänkande, N.-o Si.
IV:© 54.
Ank. till lixp.-Utsk. d. C Nov. 1854, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion angående verkan af korgen
såsom för egen skuld, dä borgenären förlorat sin rätt emot
gäldenären.
Denna motion är väckt inom Vällofl. Borgare-Ståndet af Herr Schwan,
hvilken deri anmärkt, hurusom inom lagskipningen den grundsats gjort sig gällande,
att löftesmäns ansvarighet i vissa fäll bedömes helt och hållet oberoende
af hufvud-gäldenärens. Så har t. ex. den som gått i borgen, såsom för egen
skuld, ansetts fortfara i sin ansvarighet oansedt hufvudgäldenären befriats från sin,
i följd af borgenärens försummelse att hos den förre bevaka sin och löftesmannens
rätt. En sådan grundsats syntes dock ingalunda vara riktig. Borgen
vore nemligen endast ett accessoriskt kontrakt, sorn ej kunde vara giltigt
i vidsträcktare mån, än hufvudkontraktet, hvadan, då det sednare upphört att
gälla, det förra ej heller kunde förbinda. Detta öfverensstämde ock med
andra upplysta länders lagstiftningar, och vore jemväl, efter motionärens åsigt,
det enda rätta; men som, på sätt nämndt är, en motsatt åsigt gjort sig
inom lagskipningen gällande, bär Herr Schwan föreslagit, det måtte, genom en
författning, stadgas: watt, i fall en förbindelse, för hvilken löftesman iklädt sig
ansvarighet, såsom för egen skuld, genom borgenärs försummelse eller vållande
emot gäldenären förlorat sin gällande kraft, äfven löftesmannen är ifrån all ansvarighet
för sådan förbindelse fri».
Då Lag-Utskottet, hvars yttrande öfver denna motion blifvit infordrad!,
sökt göra. sig reda för de förhållanden, hvilka i motionen af.ses, har Utskottets
6
Lag-L'(skoltcts Betänkande, A.o M.
uppmärksamhet i första rummet fästats vid det fall, att en borgenär försummar att
bevaka sin fordran i gäldenärs konkurs, men, det oansedt, häller sig till den,
hvilken borgat för den fordran såsom för egen skuld. Och detta förhållande
synes ock vara det, som isynnerhet gifvit anledning till förslaget. I detta fall
hafva nemligen doinstolarne i allmänhet ansett borgenärs berörde underlåtenhet
ej förringa hans rätt emot löftesmannen, utan ålagt denne att uppfylla sin borgensförbindelse,
derest borgenären i öfrigt iakttagit hvad honom ålegat för bevarande
af sin omförmälte rätt; och denna uppfattning af gällande lagstiftning
torde ej kunna stämplas såsom oriktig. Enligt 10 Kap. 9 § Handels-Balken,
eger borgernär utsöka sin fordran hos den som borgat för densamma såsom för egen
skuld, utan att förut vända sig till gäldenären. Löftesmannen betraktas nemligen
lika med gäldenären; och genom sin förbindelse har han jemväl gjort gulden
till sin egen eller rättare för densamma sig med gäldenären solidariskt förbundit.
Skulle emedlertid borgenärs rätt bero på föregången bevakning i gäldenärs
konkurs, så förfölle denna förbindelsens egenskap, sådan den i vår lag är
erkänd och med ordalydelsen eller sjelfva aftalet öfverensstämmer. Till en dylik
förändring i gällande lagstiftning torde dock skäl ej förefinnas.
Löftcsmannens förbindelse förändras icke genom gäldenärens iråkade obestånd,
och detsamma bör derföre lika litet lända honom till fördel, som borgenären
till skada. Den är icke underordnad gäldenärens, utan lika med dennes;
och då han vet sin förbindelse, bör han sjelf söka bevara sin rätt hos gäldenären,
ett åliggande, som aldrig kan tillhöra borgenären. Annorlunda har ej
heller Lagberedningen betraktat saken; och sådant kunde ej heller lända den
allmänna krediten till fördel.
Då emedlertid ett stadgande af det innehåll, som nu ifrågaställde, skulle
leda till inskränkning i borgenärs rätt uti ofvan omiörmälde fall, torde Utskottet
hafva grundad anledning, dä Utskottet vördsamt
afstyrker bifall till förevarande mation.
Stockholm den 2 November 1854.
Herr Itiks-Archivarien Nordström anmäler, att han ej deltagit i Utskottets
förestående beslut.
Lag-Vtskotlels Betänkande, M:o SS.
7
H: o ä;j».
Ant. till Exp.-Utsk. d. G Nov. 1854, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af vuckt motion om löftesmäns rättighet
att uppsäga och betala gäld.
Uti ett till Vällofl. Borgare-Ståndet ingifvet Memorial har Herr Schwan
föreslagit, att Rikets Ständer måtte besluta en författning, hvarigenom stadgas,
dels att löftesman eger lika rätt som gäldenär att göra uppsägning af gäld samt
å förfallotiden densamma betala, dels ock att, i fall aftal om viss förfallotid ej
blifvit gjordt, löftesman står fritt betala när han vill, ändå att borgenär det ej
fordrar, eller medgifver gäldenär anstånd med betalningen.
Lag-Utskottet, hvars utlåtande häröfver blifvit infordradt, inser äfven behofvet
af ett stadgande i föreslagna syftningen. Man kan t. ex. tänka sig den
händelsen, att den, hvilken gått i borgen för gäld, som skall betalas efter uppsägning
eller vid anfordran, ser huruledes gäldenärens tillgångar småningom
minskas och försvinna, utan att borgenären bryr sig derom, enär han nogsamt
vet, att han får sitt åter hos löftesmannen. Skulle nu denne ej kunna mellankomma
och hindra tillgångarnes försvinnande, så vore hans förlust gifven. Han
mäste nemligen betala, utan hopp om ersättning. Enligt vår lag är emedlertid
en löftesman helt och hållet betagen tillfället att i omförmäldte hänseende
mellankomma och hindra den hotande förlusten; och obilligheten af detta förhållande
har Lagberedningen äfven sökt förekomma genom att lemna en löftesman
den uppsägnings- och betalnings-rätt, hvarom nu är fråga. Beredningen
har likväl ej ansett löftesman i detta fall kunna tillerkännas större rätt än gäldenären.
Den grundsatts är ock redan i lagskipningen gällande, att, om förfallo
-
s
Lag-Vtskollets Betänkande, A:o 53.
tid skall beräknas efter uppsägning, gäldenären är lika berättigad som borgenären
att uppsäga skulden, i händelse annorledes ej är aftaladt; men om man
ser på innehållet af 4 § i Ilandelsbalkens 9:de Kapitel, kan den gäldenär, som
förbundit sig att betala vid anfordran, ej antagas ega någon ovilkorlig rätt att
betala förr än borgenären fordrar. En större rätt i detta fall synes dock ej
kunna inedgifvas löftesman, än gäldenär; och beviljandet af en sådan rätt för
den sistnämnde står således i oskiljaktigt sammanhang med dem, som motionären
föreslagit. I båda fallen är den jemväl af vigt tor ordning och säkerhet inom
affärslifvet; och då den rättighet, som blifvit ifrågaställd, jemväl öppnade ett
tillfälle för löftesmän att befria sig från långvariga borgesförbindelser, hvilkas
olägenheter så ofta blifvit öfverklagade; får Utskottet vördsamt tillstyrka
det måtte Rikets Ständer besluta en författning af följande
innehåll:
Skall får fallo tid får gäld efter uppsugning beräknas;
håfve löftesman lika rätt, som gäldenär, att uppsägning
göra och gä/den å förfallodagen betala. Ar ej aftal
om förfallotid gjordt, ege oek gäldenär eller löftesman
rätt att betala när han vill, ändå att borgenär det rj
fordrar.
Stockholm den 3 November 1854.
Reservation:
af Herr Carleson, E., hvilken ansett den uppsägnings- och betalnings-rätt, som
uti förestående lag-förslag blifvit tillerkänd löftesman i allmänhet, ej böra medgifvas
annan än den, som borgat för egen skuld.
STOCKHOLM, typografiska fouenikukns boktkyckebi, 4JJö4.
Lag-Vtskollets Betänkande, N:o S6.
i
]%;«> 50.
Arilt, till Exp.-Utsk. den 13 Nov. 1884, kl. 12 m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner, angående förändring i
lagstiftningen om preskription af Jordringar.
I nämnde hänseende sladgades redan af 173-4 ars lagstiftare uti 12 § af Handels-Balkens
9 kapitel, att den, sorn har fordran hos annan i gods eller penningar
eller hvad det är, men ej krälver densamma skriftliga eller muntliga eller gifver den
ani för rätta eller hos Konungens Befallningshafvande inom tjugu år, förlorar all talau
derå.
Erfarenheten ådagalade emedlertid hurusom berörde tid, genom sin utsträckning,
gaf anledning till långvariga rättegångar, stundom beredde tillfällen för mindre
samvetsömma borgenärer att framkomma med tvätydiga, om icke oriktiga fordringar
samt blottställde gäldenärer för obilliga anspråk; och derföre blef densamma, i enlighet
med Rikets Ständers tillstyrkande, förkortad lill tio år genom Kongl. Förordningen den
13 Juni 1800; hvarefter, medelst Kongl. Kungörelsen den 21 Mars 1835, förklarades,
att hvad i nämnde Förordning stadgas, äfven borde tillämpas a sådane fordringar, som
genom dom eller utslag blifvit fastställda.
Det sätt för fordringars bevarande, som lagen således föreskrifver, har emedlertid
ofta varit föremål för anmärkning. Man har alltså erinrat, bland annat, alt enär en anmälan
inför rätta eller Konungens Befallningshafvande vore tillfyllest för bevarande af
en fordringsrält, gäldenärer och deras arfvingar blottställdes för förluster, hvilka ej kunde
förutses. Efter förloppet af tio år ansåge man nemligen i allmänhet ej behöflig! att
förvara qvittobref; men förstör man ett sådant, ömintelgöres tilläfventyrs dermed beviset
angående ogiltigheten al en fordran, som, oansedt den blifvit gulden, af borgenären
anmälts hos någon domstol eller Konungens Befallningshafvande och dermed blifvit
bibehållen vid lif; och på dessa grunder har nu Riksdags-lullmäktigen Johun Johansson
från Östergöthland, uti en hos Hedervärda Bonde-Standet väckt samt lill Lag-Utskottet
remitterad motion, föreslagit, alt 12 § 9 Kapitlet Handels-Balken, sådan den lyder
i 1800 års ofvan åberopade Förordning, mätte erhålla följande förändrade lydelse:
»Häfver man fordran hos annan i gods, penningar eller hvad det är, och kräfver
den ej skriftligen eller muntligen, eller gifver den ej an inför rätta eller hos
Bih. till B. St. Prot. 1853 & 1854. 7 Sami. 1 Afd. 30 Häft. 1
2
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 36.
Konungens Befallningshafvande, i ändamål att lagsöka, inom tio år, ege sedan ej någon
talan derå.»
Vid pröfning af berörde motion har Utskottet till behandling jemväl förehaft ett
af Herr Schwan, inom Vallöf!. Borgare-Ståndet, framstäldt förslag, åsyftande att förekomma
de olägenheter, som äro en följd af ofvan anmärkta lagstiftning, så vidt fråga
är om löftesmäns ansvarighet för borgen såsom för egen skuld. Då nemligen ett skuldebref,
enligt gällande lag, kunde förnyas inför hvilken domstol eller exsekulor som
helst inom hela Biket, utan att löftesmannen derom grhåller någon kunskap, hvadan
han således ej vöre i tillfälle att erfara( huruvida hans borgensförbindelse efter förloppet
af tio år qvarstår, har Herr Schwan, till förekommande af detta förhållande, yrkat
det mätte, med tillämpning af de i Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798, i afseende
på löftesmäns ansvarighet antagna grunder, stadgas: »att löftesman, som åtagit sig annans
gäld, som sin egen, utan att viss förfallotid blifvit utsatt, skall, ändå att uppsägning
ej sker, vara från sin ansvarighet fri, så framt borgen ej af honom förnyas, eller
han ej, efter skedd uppsägning, derför lagsökes inom tio år efter det han i borgen gick.»
Sistnämnda förslag innefattar således endast en begränsning till en ari förbindelse
af den tanke, sorn Biksdagsfullmäktigen Johan Johansson ansett böra utsträckas
till förbindelser i allmänhet. Då nemligen denne sednare anser hvarje fordringsanspråk
genom lagsökning böra göras gällande inom tio är vid fordringsrältens förlust, går
Herr Schwans förslag endast ut på skyldighet för fordringsegare att lagsöka, derest
fordringsanspråket grundas på borgen, såsom för egen skuld, sorn blifvit ingången för
gäld, betalbar efter uppsägning eller vid anfordran.
Huruvida lagstiftningens förändring, i enlighet med hvad sålunda blifvit yrkadt,
kunde förenas med rättvisa och den frihet i aftal, sorn lagstiftaren måste respektera,
är dock tvifvelaktigt. Om en sådan lag, som Johan Johansson påyrkat, blefve gällande,
skulle nemligen aftal om fordringars återbetalande ej få bestämmas ens till tio
år, emedan lagsökning ovilkorligen måste ske inom samma tidrymd och lagsökningen ej
kan vidtagas förr än efter förfallodagen. Dessutom skulle samma lag ej kunna stå. tillsammans
med närvarande förhållanden, hvilka hafva sin grund i gällande lag. Del
sedliga aftalets frihet får i allt fall lagstiftaren aldrig förneka, utan har han endast alt
gifva sådana föreskrifter att denna frihet i sina yttringar låter lorena sig med allmän
säkerhet och ordning, hvilkas upprätthållande är hans egentliga uppgift. Han kan derföre
ej ogilla en på det fria aftalet grundad rättighet, af den orsak att den är gammal,
men val förklara, det lagen ej vidare skyddar rättigheten, derest innehafvare!) underlåter
iakttaga hvad lagen för bibehållande af allmän säkerhet och ordning gör till vilkor
för sitt skydd; Och på denna grund hvila, bland annat, de föreskrifter, som ålägga
borgenärer alt inom tio år kräfva eller gifva offentlighet ät fordringar.
Men häraf följer äfven, att Utskottet ej eller kan biträda Herr Schwans förslag
sådant det blifvit framställdt. Visserligen har lagstiftaren i 1798 års åberopade Förordning
stadgat att, om någon går i borgen för betalningen af annans skuldebref såsom
för egen skuld, å den förfallodag skuldebrefvel innehåller eller ock å annan viss
tid, men blifver ej lagsökt inom tolf månader efter förfallodagen eller efter den utsatta
tidens förlopp, då skall löftesmannen för en sådan borgen vara lii; men härmed
har han icke handlat i strid emot förenämnde grundsats, utan blott för ett läll modifierat
den så, som han ansett för den allmänna säkerheten nyttigast. Berörde Förordning
förbjuder nemligen ingen att gå i borgen med omförmäida ansvarighet för
gäld, sorn ej förfaller förr än efter tio år; den har blott lill löftesmäns förmän gjort
ett undantag i afseende på gätdens utsökande hos honom sedan aftalad förfallotid inträffat,
antingen den är i skuldebréfvet utsatt eller skall efter uppsägning beräknas, an
-
Lag-Utskotlels Betänkande, N:o 36.
3
tingen den inträffar före eller efter tio år; hvaraf åter synes att en lag i omförmäida
syftning ingalunda vore en tillämpning af den grund, hvarpå förenämnde Förordning i
afseende på löftesmäns ansvarighet är byggd; hvartill kommer alten sådan lag, så vidt
dermed aises att förekomma olägenheten af långvariga borgensförbindelser, blir destomindre
behöflig, derest det af Utskottet i nästförutgående Betänkande framställda förslag
varder upphöjdt till lag, som löftesmän då sjelfve kunna uppsäga och betala gäld,
som är ställd att betalas efter uppsägning eller vid anfordran.
Pä sätt motionären anmärkt, kan emellertid rätt till talan för fordran emot så
väl gäldenär, som löftesman, i nära nog obegränsad lid bevaras,' ulan någon sådan åtgärd,
hvarigenom de erinras om fordringens tillvaro, elier allenast genom en enkel anmälan
inför hvilken domstol eller Konungens Befallningshafvande sorn helst. Den osäkerhet
och våda som häraf kan uppslå är dock lätt att inse. Man behöfver blott besinna
svårigheten, att under en längre tid hålla tillgänglig den bevisning, deraf ogillandet
al ett anstäldt kraf beror. Vittnen kunna dö, innan man fått anledning att genom dem
förskaffa sig de upplysningar, som endast af dem kunna erhållas; — minnet om hvad som
förefallit försvagas äfven med liden; och handlingar gå lätt förlorade under en längre
lid, särdeles då några omständigheter ej föranleda en särskild vård, hvilka omständigheter
dock oftast äro obekanta för arfvingar efter död person.
Så vidt motionärerne hafva lill föremål att förekomma dessa olägenheter, den
osäkerhet i rättsförhållanden, som är en följd af gällande lagstiftning i denna del, förtjena
alltså deras framställningar särdeles uppmärksamhet; och om än Utskottet ej kan
dela den åsigt, alt fordran förloras derest lagsökning derför ej inom tio år ovilkorligen
anslälles, finnér likväl Utskottet, att rättssäkerheten ej är betryggad sä framt icke den,
sorn emot annan vill bevara fordringsanspråk, gör samma anspråk gällande genom antingen
kraf eller annan sådan erinran, att den sistnämnde kan skydda sig emot anspråket,
i händelse det skulle finnas ogrundadt. Denna grundsats är tillämpad i det förslag,
som, med anledning af ifrågavarande motioner, bär nedan framställes.
Delta förslag ålägger alltså den, som har fordran hos annan, att den utsöka,
kräfva eller tillkännagifva för gäldenären inom tio år, vid talans förlust, med förklarande
att talan emot löftesman äfven förloras, derest i afseende på honom ej iakttages
hvad sålunda för gäldenär stadgadt är, så vidt det tillämpligt äiv. Men häraf hafva
särskilda andra bestämmelser blifvit af nöden.
Så mäste i första rummet förutsättas del fall, alt gäldenären eller löftesmannen
ej kan anträffas eller ej har veterlig! hemvist; och derföre innefattar förslaget föreskrift
huru borgenär i detta läll har att sig förhålla.
Vidare förekommer den händelsen att flere, en för alla och alia för en, betalnings
skyldighet
sig åtagit. Enligt den af Utskottet antagna princip mäste fordringen hos hvar
och en af dem bevakas, en princip, som redan i afseende på uppsägning gjort sig gällande,
genom Kongl, förordningen den 20 December 1851; men denna tillämpning har
påkallat ett annat stadgande, nemligen för det läll att bevakningen underlätes hos en
al de solidariskt förbundne. Derigenom blir denne lii hån sin förbindelse; men der
med
är ock solidariteten bruten och de öfriges ansvarighet således inskränkt till blott
hvar sin del efter hulvudtalet. Denna följd af underlåtna bevakningen öfverensslämmer
älven med i lagstiftningen redan antagna rättsgrunder, sådana de i likartade läll blifvit
i lagskipningen uppfattade; men sammanhanget fordrar dock att samma följd uttryckes
i den lag, hvarom nu är fråga.
De bestämmelser förslaget i öfrigt innefattar äro påkallade, dels för att förekomma
den osäkerhet och skiljaktighet, som i särskilda fall vid bedömande af preskriptions
-
4
Lag-Utskottets Betänkande, N:o SG.
frågor inom lägskipningen uppenbarats, dels ock för att gifva nödig fullständighet åt
denna del af lagstiftningen.
Af förstnämnda anledning förklaras stadgandet att preskriptionen skall räknas
från tiden för fordringens uppkomst, äfvensom bestämmelserna deis om de fall, då kapital-
eller ränte-afbetalning mä anses hafva samma verkan, som fordringens bevakning,
dels ock orri den qvitlningsrätt, som må ega runi för genfordran, sorn ej blifvit bevakad
inom tio år.
Hvad förslaget i dessa delar innehåller öfverensstärnmer emellertid med de åsigter,
som allmännast gälla, samt derförutan med lagstiftningens ändamål. Man har likväl i
afseende på borgenärs rätt att qvitta äldre, ej bevakad, gen fordran hört betänkligheter
vltras; men det är en allmänt erkänd rättsregel, alt en fordran, som gäldenären eger
hos sin borgenär, de jure och utan föregående liqvidation dem emellan, upphäfver den
sednares ford rings räll till motsvarigt belopp; och riktigheten af denna regel torde ej
kunna förnekas. Om man t. ex. föreställer sig den händelsen, att någon blir innehafvare
af en fordran bos den, till hvilken han förut är skyldig ett mot samma fordran
svarande belopp, så är deraf en följd ali dessa (ömsesidiga fordringar ulqvitta hvarandra,
och således ali ingendera derefter har något att fordra af den andra; och derföre behöfs
ej någon bevakningsrålgärd å någondera sidan, hvadan underlåtenhet deraf ej eller
kan förändra det redan inträffade förhållandet. Så har saken äfven blifvit betraktad af
Lag-beredningen, med hvars förslag Utskottets i öfrigt jemväl hufvudsakligen instämmer.
Utskottet får på grund häraf vördsamt tillstyrka,
del ville Rikets Stunder besluta en författning så lydande:
Med tipp häfvande af hrad 9 Kap. 12 § Handels-Balken, [inni?/.. Förordningen
den 13 Juni 1800 samt Kongl. Kungörelsen den 21 Mars
1835 stadga i afseende på preskription, af fordringar emellan enskilde,
varder stadgadt sorn föijer:
§■ 1.
Hvar, som häfver fordran hos annan i penningar, eller hvad
det är, skall den utsöka eller, skriftligen eller muntligen, af gäldenär
kräfva, inom tio ar ifrån den dag, då skuldebref, eller
annan handling, derå fordran grundad är, ga/s eller fordringen
annorledes tillkom; och vare fordringens til/känna gifvande hos
gäldenär lika ansedt, som hade kraf sked t: är fordran ej till
betalning förfallen sä tidigt, att den inom tio år sökas eller
kr ii fras kail; då skall borgenär, inom sagda tids /Örlapp, gäldenär
derom erinra. Färe ock borgenär skyldig att, så länge
hans fordran sedan inneslår, den ånyo bevaka, som nu sagdt
är, inom hvart tionde år ifrån den dag, dä sista bevakningen
skedde.
Har den, hos hvilken fordran genom kraf eller erinran bevakas
skall, blifvit i sådant ändamål, å tre särskilda dagar af tionde
året, sökt i sitt hemvist, men ej kunnat trä/fas; gifve borgenär
fordringen an hos domstol eller Konungens Befallningshafvande,
och läte bevis deröfver i allmänna tidning arne införas
tre gånger, minst fjorton dagar emellan hvurje gång, och forsla
gången inom tionde årets slut.
Lag-Utskottets Betänkande, N:o S6.
5
År borgenären ej veterligt, om eller hvar gäldenären eger
hemvist inom riket; då mä ock fordringen hos domstol eller Konungens
Befallningshafvande angifvas och beviset deröfver i
lidningarne införas, inom tid, som nu sagd är.
§. 2.
Försummar borgenär att fordran bevaka efter ty i 1 § skits;
håfve sin talan emot gäldenären förlorat.
§. 3.
Afbetalning å hufvudstol eller räntebetalning, sorn af gäldenär,
eller med hans vetskap, gjord är, så ock annat giildenärs
erkännande af fordrans tillvaro, galle såsom hade fordringen
hos honom bevakad blifvit. Intecknings-forny else håfve ock lika
verkan mot egare af den intecknade egendomen: vill borgenären
hålla talan mot annan öppen; bevake då sin fordran mot denna,
såsom i 1 § sägs.
- §. 4.
Nu har gäldenär blifvit för fordran lagsökt: fastslälles fordringen
genom dom eller utslag; varde lid att den sedan efter
1 § bevaka, räknad från det domen eller utslaget utgafs, der
ej verkställighet derå kommer innan den tid ute är: har lagsökningen
afstadnat och, sedan gäldenären sist hördes eller till
hörande kallades, den i 1 § utsatta tid förflutit, och vises det
ej, att fordringen blifvit under den lid så bevakad, som i samma §
sägs; då vare, till krafrättens bibehållande, den lagsökning mot
gäldenären utan verkan: samma lag vare, då dom eller utslag
fallit, hvarom kungörelse skall gäldenären meddelas, der sådan
kungörelse ej sker eller fordringen efter 1 § bevakas, inom tid
som der stadgas, räknad från det gäldenären sist hördes eller
till hörande kallades.
§• 5.
Aro flera glildenärcr, de der, en för alla och alla för en,
betalningsskyldighet sig iklädl, och försummar borgenär att sin
fordran hos någondera bevaka efter 1 §; vare denne från sin
ansvarighet fri och hvar en af de öfrige förty ej skyldig att
gälda mer, än sin del efter hufvudla/et. Har borgenär under
tionde året fått sin fordran hos någondera ut; dä ege denne,
inom år och dag sedan fordringen gulden blef sin rätt bevaka
hos de andra, af hvilka ersättning bör utgå f ör hvad han öfver
egen del betalt.
Bih. till B. St. Brot. 1853 & i8Si. 7 Sami. 1 Afd. 30 Haft.
6
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 56.
§. 6.
Har gäldenär genfordran hos borgenär; ege rätt ali sin skuld
deremot qvitta, ändå att han den genfordran ej så bevakat, som
i i % sägs: var tiden till genfordringens bevakning ute, när
den i hans hand kom eller när han till borgenären skyldig blef;
ege qvittningsrätt ej rum.
§. 7.
Hvad om gäldenär nu stadgadt är, gälle äfven om borgesman
i allt hvad deraf till honom lämpas kan.
Stockholm den 9 November 1854.
Reservation:
af Herr Carleson, E., så vidt 5 § angår.
STOCKHOLM, tryckt hos ISAAC MARCUS, 1854.
Lag-Uts!;o(tets Utlåtande, JYs 117.
I
JK 57.
Ank. till Eip.-Uisk. d. 13 N0v. 18S4, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af Uilcs-Ståndens olika beslut och anmärkningar
vid Lag-Utskottets Betänkande, JK 49, angående
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, med förslag till Förordning
om handelsböcker och handelsräkningar.
Af inkomna protokollsutdrag rörande Riks-Ståndens beslut i nämnda fråga har
Lag-Utskottet inhemtat, att Högvördiga Preste-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet
i allo godkännt omförmälda Betänkande, förstnämnda Stånd likväl med den
ändring, att det i Kongl. Maj:ts Nådiga förslag förekommande 2:a moment af 13 §,
hvars uteslutande Utskotlet tillstyrkt, borde bibehållas, och att likaledes Ilöglofliga Ridderskapet
och Adeln samt Vällodiga Borgare-Ståndet godkänt sagda Betänkande,
dock med undantag af lagförslagets 4 §, hvari efter ordet »endosserade» borde intagas
orden: »de borgensförbindelser, som blifvit ingångna», af 5 §, hvaruti blifvit
föreslaget ett stadgande i den syftning, att dagboken måtte kunna efter rörelsens
omfång och beskaffenhet fördelas i särskilda afdelningar eller böcker, oeh af 7 §,
som blifvit återremitterad; hvarutom Vällodiga Borgare-Ståndet beslutat, att i 6 §:ns
1 mom. orden: »noggranna afskrifter» borde utbytas mot orden: noggranna aftryck
eller afskrifter, och i 2 mom. orden: »likaledes ordnade efter deras dalum» utgå.
Hvad nu först angår 6 och 2 mom. 13 §, anser Utskottet, då dessa
blifvit af tre Stånd godkända utan ändring eller tillägg, den af Vällodiga BorgareStåndet
beslutade ändring i afseende å den förra, och det af Högvördiga PresteStåndet
antagna tillägg i den sednare komma att förfalla.
Vidkommande tillägget i 4 § om affärsmans skyldighet alt i dagboken anteckna
de borgensförbindelser han ingått, äro väl dessa förbindelser af den natur,
att de icke i allmänhet kunna sägas ega samband med rörelsen, hvilket åter enligt
4 § utgör det betecknande i alla de öfverenskommclser, företag och affärer, hvilka
i dagboken borde införas; hvartill kommer, att en borgensförbindelse, som i detta
sitt tillstånd endast innebär en sväfvande möjlighet af utbetalning, icke förr, än den
öfvergått till verklig betalningsskyldighet, på affärsmannens tillgångar kan utöfva
“ågon sådan omedelbar inverkan, som trycker på balansen af hans kredit, och, der
betalningsskyldighet komme i fråga, äfven enligt 4 §:ns nuvarande lydelse, borde såsom
Bih- till R. St. Prot. lillio & 1834. 7 Sami. 1 Afd. 31 Haft.
2
Lag-Ulsliollels Ullålande, JY° 257.
. utgift i dagboken antecknas; men då obetänksamt åtagna borgensförbindelser likväl
i sin mån hos affärsmannen utvisa någon brist i styrkan af den redbarhet, hvarmed
han är pligtig att i främsta rummet upprätthålla sin förmåga, att till fullo motsvara
sina egna kreditförbindelser, och det i allmänhet bör medgifvas vara nyttigt, att
äfven de förbindelser, hvarigenom han åtager sig ansvarighet för annans skuld åtminstone
eventuelt, blifva antecknade i den dag- eller minnes-bok, som utgör, för
att så säga, uppenbarelsen af bans kommcrsiela samvete, på det ej mindre han sjelf
ständigt må behålla af dem en öfversigt, än ock bans egna borgenärer, i fall af
hans obestånd, må kunna pröfva, huru omsorgsfullt lian i sådant afseende mot dem
vårdat sina pligter, får Utskottet, med hemställan till Högvördiga Prcste-Ståndet och
Hedervärda Bonde-Ståndet, huruvida icke dem täcktes frånträda sina i ämnet fattade
beslut, vördsamt tillstyrka Rikets Höglofliga Ständer,
att godkänna följande lydelse af 1 inom. 4 § uti ifrågavarande förslag:
»I dagboken skola antecknas, — — — — — — — —
till betalning godkända, eller endosserade, de borgensförbindelser, som
blifvit ingångna, de kontanta penningebelopp — — — — —
utborgade blifvit.
(De öfriga moinenterna oförändrade.)
Beträffande den i S ,§ föreslagna ändring må anmärkas, alt, ehuru de (lesia
utländska handelslagar, hvilka ovilkorligen föreskrifvit dagboks förande, icke besvarat
frågan, huruvida anleckningarne för alla arter och grenar af en persons affärsrörelse
borde i en enda odelad dagbok införas, eller om tillätet vore, att ej allenast för olika
grenar, utan ock för en enda rörelsegren af större omfång föra (lere böcker, hvilka
då tillsamman skulle utgöra den fullständiga dagboken, man likväl af tillgängliga
betänkanden och moliver lill dessa lagar finnér, att det förra, dock under erkännande
af domarens rätt till pröfning af omständigheterna, företrädesvis afsägs. Också
är det just uti den omständigheten, att anteckningar af hvad som inom rörelsen
förefallit böra ske uti oafbruten tidsföljd och vid den tidpunkt, då föremålet för
anteckningen inträffade, som grunden ligger för dagbokens juridiska vigt och betydelse.
Anleckningarne göras vid sådant förhållande då affären står klarast i minnet och då
ännu intet kunnat inträffa, som kunde antyda en iner eller mindre gynnsam utgång
af densamma eller förleda till någon afvikelse från sanningen, och dessa anteckningars
till innehållet »brokiga» mångfald blir derföre just ett tecken företrädesvis pä
dagbokens trovärdighet, då deremot det är uppenbart, att i ju (lera. särskilda böcker
densamma får delas, det för den orättrådige skall blifva desto lättare all i dessa
böcker införa antedalerade, oriktiga anteckningar.
Emellertid torde ej heller på andra sidan böra förbises vigten deraf, alt den
friare rörlighet, som i så många afscendcn är för affärsmannen behöflig, må så litet
som möjligt försvåras. Särskildt gäller detta vårt land, der det är en icke ovanlig
företeelse, alt betydligare affärsmän utsträcka sin rörelse lill (lere olika yrken på en
Lag-Utskottets Utlåtande, JtJ 57. 3
gang, dels såsom köpmän, dels såsom fabriks- eller bruks-idkare, skeppsredare
o. s. v., stundom på skiljda orter för dessa olika yrken, stundom på samma ort,
och synas dessa förhållanden hafva utgjort ett hufvudmotiv för den dagbokens delbarhet,
som förslagets 5 § uttryckligen medgifver, och Ilöglofiiga Ridderskapet och
Adeln samt Yällofiiga Borgare-Ståndet genom sina dervid gjorda anmärkningar nu
önskat få annu närmare bestämd, förstnämda Stånd sålunda, att, der rörelsens omfång
och beskaffenhet så fordrade, »dagboken må föras i särskilda afdelningar med
afseende å göromålens och affärernas art», och Borgare-Ståndet sålunda, alt slutmeningen
skulle lyda: må dagboken fördelas i särskilda böcker.»
Yid öfvervägande af iivad sålunda blifvit anmärkt, förhållandena i öfrigt och
särskildt den omständigheten, att det, man önskat få närmare uttryckt, i visst afseende
redan ingår uti den genom 5 § medgifna modifikation af dagbokens odelbarhet,
får Utskottet, med vördsam hemställan lill Högvördiga 1’resle-Slåndet och Hedervärda
Bonde-Ståndet, alt de ville frångå sina redan i frågan fattade beslut, tillstyrka
att 5 § måtte af Rikets Höglofliga Ständer antagas, med följande lydelse:
»Är rörelsens omfång eller beskaffenhet sådan, att förande af
odelad dagbok olämpligt blefve, må dagboken förås i särskilda afdelningar,
med afseende ä göromålens och affärernas art.»
Mot den återremitterade 7 § har hufvudsakligen blifvit anmärkt, dels att inventarii-boken
hellre bort kallas hufvudbok, dels att uppgift på affärsmans lösa
egendom ej deri borde ingå, dels ytterligare, hvad 2 morn. angar, alt ordet »då»
otydligt bestämde den tidslängd, balansräkningen borde omfatta, dels ock att det
vore olämpligt, att införa denna balansräkning i inventarii-boken.
I afseende å första anmärkningen får Utskottet vördsamt erinra, att hufvudbok
visserligen icke allestädes motsvarar den i förslaget beskrifna inventarii-bok, och
då det alltid måste vara mera sakenligt, att åt det föreslagna vigliga dokumentet
gifva ett namn, sorn betecknar dess egentliga betydelse, än att antaga ett namn, som
icke bestämdt uttrycker sjelfva saken och dessutom äfven är tillämpligt på andra
arter af bandelsböcker, torde den antagna benämningen så mycket hellre böra bibehållas,
som det i alla fall bär mindre kommer an på namnet än på saken och dess
betydelse, och denna betydelse otvifvelaktig! är för affärskrediten af mycken vigt.
Den 7 § sönderfaller i två mornenter, det ena berörande inventariiboken, det andra
balansräkningarna. Den förra skall uppgöras vid den tidpunkt, en affärsman först
begynner sin rörelse; de sednare uppgöras under rörelsens fortgång efter hvarje tolf
månaders förlopp. En affärsman ansvarar med bela sin förmögenhet, så i fast som
i löst, för all sin skuld eller alla sina kreditförbindelser. Det är således naturligt,
att uti inventariiboken, som bör utgöra en trogen afspegling af allt hvad som vid
rörelsens början bildar det första maleriela fundamental rör uppfyllandet af hans
kreditförbindelser, äfven hans lösa egendom, såsom en del af delta fundament, bör
"'tagas, lika väl som hans fasta egendom; och är delta så mycket nödigare i de fall,
4
Lag-Utskottets Ullålande, A2 37.
då nämnda materiela grund för en affärsmans kredit icke beslår af annat, än lös
egendom. Föreskriften står sålunda i närmaste samband med affärskreditens sanna
intresse, på samma gång dess iakttagande i flera andra afseenden gagnar affärsmannen,
som derigenom vinner reda och ordning i fråga om sina tillgångars förhållande
till sina skulder.
Denna reda, denna öfversigt under rörelsens fortgång underlättas ständigt genom
balansräkningarne, hvilka för hvarje tilländalupet år, hvars början eller slut affärsmannen
sjelf efter beskaffenheten af sin rörelse eger bestämma, skola uppgöras. Att
inventariiboken bör upprättas mera noggrannt, är en enkel följd deraf, att den är
den första bok, en affärsman bör uppgöra innan ännu ens andra böcker kunnat tillkomma,
och att åter balansräkningarne kunna uppgöras mera summariskt, är en lika
enkel följd deraf, att nu redan äfven andra böcker finnas, i hvilka, derest de blifvit
förda så som sig bör, de specifikationer, som för balanserna ligga till grund, blifvit
intagna; och förklarar för öfrigt det samband, som, ur anförda synpunkter, emellan
inventariiboken och balansräkningarne eger rum, anledningen dertill, alt de sednare
böra utgöra en fortsättning af den förra.
Beträffande ordet vdån, hvilket i fråga om den tidslängd, en balansräkning borde
omfatta, ansetts vara otydligt, ligger det väl i sakens och ordningens natur, att en
balansräkning icke upplager annat, än det, som faller under den tid eller det år,
som närmast föregår den dag, då balansens uppgörande hörjås; och då för öfrigt
intet skäl finnes, att ovilkorligen föreskrifva kalenderåret såsom det balansen borde
afse, helst äfven vid vissa näringar, till exempel bruksnäringen, sedvanligt är, alt dess
rörelseårs början räknas från den 1 November, borde ordet då ej gerna kunna tolkas
annorledes, än alt balansräkningen, som skall uppgöras inom de sex första månaderna
hvarje år, bör omfatta en föregående tidslängd af ett år, antingen efter kalender eller
annorledes räknadt; men då den förmenta otydligheten genom begagnande af ett annat
uttryck lätt kan afhjelpas, så får Utskottet, under åberopande af hvad i Öfrigt om
denna § nu blifvit anfördt, och med hemställan till Högvördiga Preste-Slåndet och
Hedervärda Bonde-Standet, att de ville godkänna den obetydliga förändringen, vördsamt
tillstyrka, det måtte Rikets Höglofliga Ständer
antaga 7 § med följande lydelse:
»Inventariibok skall — —• — — — — — — beloppet af
hans kontanta penningar. Inom de sex första månaderna hvarje år
skall ock en balansräkning uppgöras, utvisande de tillgångar, köpmannen
vid nästförflutna rörelseurs utgång eg de och de gäldbelopp,
för hvilka han då, på en eller annan grund, häftade; börando denna
balansräkning i sin ordning uti inventariiboken införas.»
Stockholm den 10 November 18S4.
Reservation: af Herr Carleson, E.
STOCKHOLM, TBVCKT UOS JOIL HECKMAN, 18S4.
Lag-Utskottets Betänkande, N:o SS.
1
urs o 58.
Ank. till Exp.-Utsk, d. 44 Nov. 1854, kl. 6 e. m.
Betänkande i anledning af vackla motioner angående dels förhöjning
af det i 24 Kap. 8 § Missgernings-Balken och Kongl.
Förordningen den 19 Augusti 1845 stadgade ansvar för
begagnande af lif'sfar lig t vapen, dels förklaring af berörde
Kongl. Förordning, dels ock ändring af 20 Kap. 6
§ nämnde Balk.
Sedan uti 8 § af Missgernings-Balkens 24 Kapitel, hvilket handlar om dråp, blif\il
stadgadt, att den, som oträngd af vredesmode drager knif eller svärd, spänner hössö
eller reser annat vapen åt annan, stinger, hugger, slår eller skjuter åt honom, skall,
om det råkar annan, så att han får död deraf, straffas som för viljadråp, men, om
skada ef sker, böta tjugu daler; samt, genom Kongl. Brefvet den 20 December 1786,
förklarats, att, då skada tillfogas, ulan att död följer, bör, enär två. brott alltså sammanstöta,
hvardera beläggas med straff, samt följaktligen, när böter för lyten, sär och
blånader ega rum och det tillika inträffar, att knif eller svärd med mera blifvit, på sätt
i förenämnde lagrum omnämnes, draget, den brottslige jemväl skall särskildt böta de i
denna händelse utsatte 20 daler; så blef, medelst Kongl. Förordningen den 19 Augusti
1845, förordnadt, alt den, hvilken oträngd af vredesmode drager eller reser knif, svärd
eller annat lif sfar ligt vapen och gör dermed skada, såsom lyte, sår eller blånad, skall
böta för skadan särskildt enligt lag oeh straffas för bruk af lifsfarligt vapen, antingen
med böter från och med Sexton Riksdaler trettiotvå skillingar till och med Trettiotre
Riksdaler sexton skillingar eller med arbete å fästning eller korrektionsinrättning från
och med tre till och med sex månader, efter som gerningen är lill.
Under medgifvande, att brottmålslagstiftningen blifvit förbättrad genom denna
sednare författning, isynnerhet sorn den lemnar domaren tillfälle att i vissa fall lämpa
strallet efter gerningsmannens onda vilja, i den mån denna vilja kan bevisas, hafva
likväl Herr Sträte, IF. bos Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt Riksdagsfullmäktigen
Nils Svensson från Blekinge hos Hederv. Bonde-Ståndet, uti särskilda memorial, anmärkt,
att samma författning ej ar tillfyllestgörande för dermed afsedda ändamål. Hvad
straffet angår, så borde det betydligen ökas, enligt den förstnämndes åsigt, dock endast
Bih. till It. St. Brot. 1853 <£ 1SS4. 7 Samt. i Afd. 32 Häft, 1
2
Lag-Ltskotttts Betänkande, N:o S8.
'för den händelse att skada af svårare beskaffenhet tillskyndas någon med lifsfarligt va-^
pen; och sorn domstolarne i allmänhet ej ansågo författningen tillämplig å våld, som
ulöfvas med sådant tillhygge, hvilket ej kan hänföras till vapen i detta ords strängare
bemärkelse, men dylikt tillhygge ofta kan vara lika farligt för lifvet, som vanligt vapen,
t. ex. om det utgöres af en gröfre påk eller större sten, syntes det alltså nödigt
att, genom en förklaring eller tillägg, gifva .författningen omförmälde tillämplighet; hvarförutan
särskildt blifvit anmärkt af Herr Strålä, att ansvaret i 24 Kap. 8 § Missgernings-Balken
likaledes vore alltför mildt, samt af Nils Svensson, att skärpning af det i
20 Kap. G § berörde Balk för inkastande af sten och slång i annans bostad utsatta
straff jemväl behöfdes, med afseende derå, att detta brott, åtminstone i motionärenshemvist,
betydligen tilltagit:
I enlighet med dessa åsigler har blifvit föreslaget
af Herr Stråle: att genom tillägg till Kongl. Förordningen den 19 Augusti 1845
samt 24 Kap. 8 § Missgernings-Balken måtle stadgas:
dels högre ansvar för den, som, ändock alt skada ej sker, oträngd af vredesmode
drager knif eller svärd, spänner bössa eller reser annat vapen emot annan, och
stinger, hugger, slår elier skjuter åt honom;
dels att den, som oträngd, af vredesmode, med lifsfarligt tillhygge tillfogar annan
skada, såsom lyte, sår eller blånad, är skyldig lill ansvar efter Kongl. Förordningen den
19 Augusti 1845; och
dels att, om den genom lifsfarligt vapen eller tillhygge tillskyndade skadan är
af svårare beskaffenhet, fästningsstraffet må kunna af domaren förhöjas till och med
två år; samt
af Riksdagsfullmäktigen Nils Svensson:
alt en sådan förklaring meddelas öfver Kongl. Förordningen den 19 Augusti
1845, att med uttrycket »annat lifsfarligt vapen» kommer att, efter ordets rätta bety
delsei
språket, förstås sådant tillhygge, vare sig sten, påk, stör eller dylikt, hvarigenom
i det fall, som vid domstolen är föremål för pröfning, så svår åkomma tillskyndats,
att den kunnat medföra för lif eller helsa farliga följder, om icke desse genom någon
lycklig slump förekommils eller genom skicklig och skyndsam hjelp blifvit afböjde;
att böterna i samma förordning bestämmas från och med 10 R:dr 32 sk. till
och med 60 R.dr 32 sk. Banko, samt fästningsstraffet från och med tre månader till
och med tre år efter omständigheterne;
att den urbota bestraffningen alltid tillämpas, enär den tilltalade förut varit för
dylik förbrytelse sakfälld; och
att 20 Kap. 6 § Missgernings-Balken sålunda ändras, att allt användande af
kastvapen mot personer eller å sådana ställen, der menniskor vanligen sig uppehålla,
straffas med böter efter domarens pröfning från och med 6 R:dr 32 sk lill och med
16 R:dr 32 sk. Banko i de händelser, då endast obetydlig eller ingen kroppsskada uppkommer,
vare sig att förbrytelsen begås af okynne, öfverdåd eller ondska.
Omförmälde motioner hafva blifvit remitterade till Lag-Utskottet, som af ett från
Bonde-Ståndet inkommet protokolls-utdrag inhemtat, hurusom llere bland Ståndets Ledamöter
instämt i Nils Svenssons framställning om skärpning i straffet för vapens begagnande;
men emot en sådan partiell skärpning af strafflagen förekommer emedlertid
åtskilliga betänkligheter, hvilka Utskottet, vid frågans pröfning, ej kunnat lemna obemärkta.
Alt den, som med lifsfarligt vapen öfverläiler och skadar annan, derigenom uppenbarar
en högre grad af tygellöshet och våldsamhet i lynnet, än om öfvcrfallandet
skett dérförutan, har i allmänhet blifvit antaget; och på denna grund halva Sveriges,
likasom andra länders, lagstiftare fästat särskildt afseende på denna omständighet. Men
Lag-Ctskoltets Betänkande, N.o S8. 3
deremot förekommer en väsendtlig skillnad emellan vår och andra lagstiftningar i afseende
på den verkan denna omständighet bör medföra, eller rättare om den synpunkt,
ur hvilken den i lagen bör betraktas. Då nemligen de sednare anse vapnets begagnande
blott innefatta en försvårande omständighet vid bestämmande af straff för
skadegörelse å person, har begagnandet i vår lagstiftning blifvit ansedt såsom ett särskildt
brott, hvilket bestraffas hårdare eller mildare, allt i mån af dervid tillfogad skada
eller andra omständigheter. Denna princip, som, efter hvad ofvan är anmärkt, bestämdt
uttalas i 1780 års Kongl. Bref, har vidare vunnit utveckling i 1845 års åberopade
författning. Men bör lagstiftningen utvecklas i denna riktning? — Svaret pä
denna fråga lärer dock utfalla nekande, oin man närmare tager saken i öfvervägande.
Vapens begagnande uti ifrågaställa fall är blott ett medel för utförande af ett brott;
och detta är den personliga misshandlingen. Det är den, hvars förekommande lagstiftaren
åsyftar; och sätt och medel för ett brotts utöfvande äro alltid underordnade brottet
eller m. a. o. i och genom det straffbara.
Den ojemnhet i lagstiftningen, som sistnämnde förordning redan infört, skulle
jemväl förstoras, derest ifrågaställa (örslag antoges. En misshandling, som blifvit
tillskyndad någon utan begagnande af lifsfarligt vapen, skulle nemligen kunna försonas
med några mindre betydliga böter, då den komme alt medföra en längre tids förlust
al frihet örn vapen blifvit användl; och om än sistnämnde omständighet ej bör lemnäs
utan afseende, torde man dock ej kunna erkänna rättvisan af en sådan olikhet i lagstiftningen.
Att göra denna olikhet större än den redan är, kan derföre Utskottet icke
tillstyrka.
Den vigt, som vapens begagnande vid personligt våldförande nu är tillerkändt i
afseende på straffet, torde dock kunna försvaras ur tillfälliga förhållanden; men hvad
som deri bar sitt upphof, bör ej upphöjas till princip. Enheten i lagstiftningen störes
eljest alltför mycket; och motionärens mål eller ett större personligt skydd kan ej vinnas,
utan en i ett sammanhang genomförd revision af de lagar, sorn angå brott emot
person. En sådan revision är ock af behofvet påkallad, ett behof, som ofta samt jemväl
vid innevarande Riksmöte blifvit ultaladt; och den har äfven varit af Utskottet
afsedd, såsom ett bland de angelägnaste föremålen vid brottmålslagstiftningens förbättring
i den ordning, som Utskottet trott säkrast leda till målet och Rikets Ständer genom
antagande af de särskilda förslag, hvilka Utskottet, med anledning af sin omförmälde
åsigt, framlagt, ock måste anses hafva godkänt.
Men om än Utskottet ur dessa skäl ej kan understödja de särskilda förslag till
skärpning af straffet i vissa fall, hvarom framställningar blifvit gjorda, följer ej deraf,
det ju icke Utskottet anser en förklaring af gällande lag, i det fall en dylik skulle, med
afseende å domstolars skiljaktiga uppfattning, vara nödig, böra af lagstiftaren meddelas;
och dermed kommer Utskottet till frågan om betydelsen af annat tifsjarligt vapen,
sorn i 1845 års oftanämnde författning omtalas.
Att i 8 § 24 Kap. Missgernings-Balken blott afses vapen i egentlig mening eller
sådana, hvilka äro bestämda till anfall eller försvar, såsom skjul- hugg- och stickvapen,
torde vara uppenbart, om man ser på det sammanhang, hvari vapen der omtalas,
och del sätt för begagnandet, sorn der utmärkes. I berörde förordning synes deremot
begreppet hafva blifvit ulvidgadt. Afsigten med denna författning var onekligen att
förekomma andras våldförande med sådana verktyg, hvilkas oförsrgliga begagnande lätt
kunde för den våldfördes lif vara farliga; och dertill höra jemväl andra vapen, än
nyssberörde. Tjocka störar, stenar, hamrar och dylika redskap äro sannerligen i en
ölverfallandes band icke mindre fruktansvärda, än egentliga vapen. Ett slag med ett
sådant redskap krossar lätt en hufvudskål, ett ben, en arm; och den, som griper till
4
Lag-Utskottets Memorial, N:o 59.
eli sådant vådligt medel, ådagalägger en hög grad af vildsinthet. I flera utländska lagstiftningar
har äfven begreppet vapen tagits i denna utvidgade mening; och förändringen
af de i 8 § 24 kap. Missgernings-Balken begagnade orden »annat vapen» lill »annat
lif sfar lig l vapen», som i 1845 års författning blifvit gjord, antyda ock om begreppets
utvidgning.
Det är dock omöjligt för lagstiftaren att i konkret form uttrycka sådant eller angifva
allt hvad som till lifsfarligt vapen kan hänföras. Det måste alltid ytterst bero
på domaren att i hvarje fall bedöma, om ett till personligt våldförande begagnadt redskap
varit af vådligare beskaffenhet. Men då, på sätt anmärkt blifvit, en del domare
under lifsfarligt vapen ej hänför annat än egentliga vapen, synes en förklaring i denna
del vara af nöden.
Utskottet får derföre vördsamt tillstyrka,
det måtte Rikets Ständer, med anledning al ifrågavarande motioner,
besluta en författning, hvarigenom förklaras, alt Kongl.
Förordningen den 49 Augusti 1845, angående ansvar <i den,
sorn skadar annan med lifsfarligt vapen, skall tillämpas, då någon,
oträngd, i vredesmode skadar annan med verktyg eller annat
tillhygge af den beskaffenhet, att ett våldsamt bruk deraf
präfvas vara för lif v et vådligt.
Stockholm den 13 November 1854.
Herr Carleson, E., har ej deltagit i förestående Betänkande.
Vo 5».
; >
Ank. till Exp.-Ulsk. d. 14 Nov. ISSI, kl. 6 c. m.
Memorial, i anledning af åter remiss af Belänkandet N:o SS, i frå
ga
om bestämmande af en summa appellabilis för fullföljd
af talan i Hof-Bält emot Under-Rätts beslut i tvistemål.
Enligt lill Lag-Utskottet ankomna protokolls-utdrag, har berörde Betänkande,
hvilket Höglofl. Ridderskapet och Adeln lagt lill handlingarne samt Välloil. BorgareStåndet
och Ilederv. Bonde-Ståndet bifallit, deremot blifvit at Högv. Preste-Ståndet, pä
grund af framställde anmärkningar, återremittera dt; men som, genom förstnämnda tre
Riks-Stånds anmärkta beslut, den Råga, som i Betänkandet är besvarad, blilvit afgjord,
anser
Lag-Utskottets Memorial, N:o 60. 5
anser Utskottet omförmälda anmärkningar ej föranleda vidare yttrande; hvarom Högv.
Preste-Ståndet härmed underrättas.
Stockholm den 13 November 1854.
MiO OO.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 1-4 Nov. 1854, kl. 6 e. ni.
Memorial, i anledning af åter remiss å Betänkandet N:o SO, i fråga
om den varning, som oeniga makar skola undergå, innan
de för oenigheten vid verldslig räll tilltalas.
Detta Betänkande, hvilket Högvördiga Preste-Ståndet, på grund af framställda
anmärkningar, till Utskottet återremitterat, har deremot, enligt ankomne protokollsutdrag,
blifvit af de öfrige Riks-Stånden bifallet; och då, i frågor af den beskaffenhet,
som den, hvarom omförmälde Betänkande handlar, tre Stånds mening utgör Rikets
Ständers beslut, anser Utskottet förenämnde anmärkningar någon åtgärd ej föranleda;
hvilket för Högvördiga Preste-Ståndet härmed vördsamt anmäles.
Slockholm den 13 November 1854.
tilli. till Ii. St. Pret. 1853 & 1854. 7 Sami. 1 A fä. 32 Helft.
■>
t) rv.Vi »ViW *
■v abolon I v >B’rt!in>l' m abiam Inio iojj.Jal * ivn
ir.Al wluvrtv'/. n >" I'
STOCKHOLM, tryckt hos ISAAC MARCUS, 185a,
Lag-Vtskottets Betänkande, N:o 61.
1
\:o 61.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 16 Nov. 1854, kl. n m.
Betänkande, i anledning af väckt motion angående den vätt, hvarmed
de utaf allmänna medel, lill vatten-aftappa inga r och andra
förberedande åtgärder för större odling-f öretag, beviljade
lån böra utgå.
Denna lill Lag-Utskottet remitterade motion är väckt hos Höglofl. Ridderskapet
och Adeln af Herr Friherre Cederström, It., under åberopande af Riksdags-Ordningens
56 §; Och har Utskottet, vid behandling deraf, i afseende på densammas anledning
och syftning, inhemlat: att, sedan Kongl. Majit, i öfverensstämmelse med hvad Rikets
Ständer beslutat, dels, genom Kungörelse af den 13 Juni 1845, rörande sättet lör återbetalningen
och lån af allmänna medel till Korporationer och Menigheter, lör beredande
af odlingsloretag medelst uldikningar och valten-aflappningar af sanka trakter
och sjöar, stadgat, all sedan den låneandel, lör hvars återgäldande hvarje betalningsskyldig!
hemman skall ansvara, samt dqn summa, som, i följd deraf, till skuldens jemte
den utfästa räntans fulla liqviderande skall för hvarje hemman årligen erläggas, blifvit
bestämd, det sammanlagda afbetalnings- och ränte-beloppet, från och med det år då
betalnings-skvldigheten vidtager, bör under särskild rubrik, med utsättande al det sista
året då betalningen skall utgå, såsom ett hemmanet under sålunda bestämdt antal är
åliggande allmänt onus, i jordeboken antecknas och å debetsedeln för hvarje ar upptagas,
samt al kronobctjeningen uppbäras, i Landt-ränteriet insättas, och, såsom andra
till Rikets Ständers Riksgälds-konlor ingående medel, särskildt redovisas, dels ock, medelst
ytterligare Kungörelse af den 3 November 1848, förordnat, att hvad sålunda är
vordet stadgadt, må ej allenast utsträckas till de lån af ifrågavarande beskaffenhet,
hvilka derefter blifva enskilda personer meddelade, än äfven, derest vederbörande låntagare
så åstunda, tillämpas å de odlingslän, som redan från Riksgälds-kontoret blifvit
till enskilde personer utgilne; — så har, i anledning af väckt fråga, beträffande den
rätt, som, enligt berörda Nådiga Kungörelser, borde tillkomma Slaten för ett åt enskild
person beviljadt odlingslån, den åsigt hos domstolarne gjort sig gällande, att, ehuru
åberopade Kungörelser stadgade, att sammanlagda afbetalnings- och ränte-beloppet
skulle frän och med det år, då betalnings-skvldigheten vidtog, under särskild rubrik,
Bih. till B. St. Prot. 1833 & 1834. 7 Sami. 1 Afd. 33 Hatt. 1
Lag-Utskoltets Betänkande, N:o 61.
såsom ett hemmanet under ett bestämdt antal år åliggande onus i jordeboken antecknas,
samma onus likväl ej kunde hänföras till de anora, sorn omförmälas i 6 § af
17 kap. Handels-Balk en, hvadan väckt anspråk att af det hemman, till hvars fördel
omförmälda lån utgifvits, njuta godtgörelse i den ordning och med den rätt oltanämnda
Kungörelser bestämde, blifvit ogilladt; — att, efter det förenämnde fråga blifvit slutligen
afgjord, Fullmäktige i Riksgälds-kontoret, under den 21 sisllidne September, i skrifvelse
till Stats-Utskottet anmält förhållandet, på det att Rikets nu församlade Ständer
måtte komma i tillfälle vidtaga den åtgärd, som kunde anses nödig till förekommande
af de mångfaldiga kapital- och ränte-förluster, som kunde blifva en följd af en fortsatt
tillämpning af nyssberörde åsigt, den der, jemlikt Fullmäktiges öfvertygelse, lika litet
öfvefensstämde med Kungörelsernes ordalydelse, som med deras ändamål, hvilket skulle
varit att, bland annat, bereda Staten enahanda rätt för odlingslån, som den eger för
andra från hemman utgående skatters — samt att Herr Friherre Cederström, med åberopande
af detta under Riksmötets lopp inträffade förhållande, uti förevarande motion
föreslagit, »att ett stadgande i enlighet med hvad Kongl. Majit och Rikets Ständer rörande
här iirågakomna ämne öfverenskommit, måtte fogas till de bestämmelser Handels-Balkens
17 kap. 6 § innehåller i afseende å företräde till gällande af egande fordran
i fast egendom.»
Utskottet, som tagit frågan i öfvervägande, delar äfven den af Fullmäktige i
Riksgälds-kontoret uttalade och af motionären biträdda öfvertygelse uti ifrågaställa
ämne. Man har väl hört invändas, att afsigten med 1845 och 1848 årens Kungörelser
endast varit beredande af ett enklare sätt vid återbetalning af odlingslån; men går
man till Rikets Ständers förhandlingar i ämnet, visar sig, att föreskriften om sättet
slått i oskiljaktigt sammanhang med syftemålet, att vid de hemman, för hvilka lån beviljades,
binda desamma lika med andra allmänna onera. I sin vid 1845 års Riksmöte
alldina underdåniga skrifvelse i ämnet förklarade nemligen Ständerna, att berörde sätt
för återbetalning af ifrågavarande lån komme att ej allenast leda till förenkling och lättnad
vid lånens liqviderande, utan äfven, sedan arbetsföretagen blifvit fullbordade och
godkände samt den årliga afbelalningen inträdt, för Slals-verket medföra enahanda säkerhet
för lånebeloppen, som för annan Kronans uppbörd eger rum, utan att sådant
kunde inverka på tredje mans rätt, enär lånemedlen, efter arbets företagens fullbordan,
ej voro uppsägbara, och således icke kunde annorledes än successive, uti stadgad ordning,
återfordras, samt antagas kunde, att den förbättring, ett hemman genom företaget
vunnit, fullt motsvarade den summa, för hvilken hemmanet blifvit onereradt.
På sätt Fullmäktige upplyst, hafva ock de särskilda förbindelser, som utgifvits
för odlingslån, efter fullbordade arbeten och skedda anteckningar i jordeböcker, blifvit,
i följd af Rikets Ständers föreskrifter, vederbörande återställda; och denna föreskrift
har uppenbarligen sin grund uti en förutsättning om den personliga ansvarighetens öfverflyttning
på de hemman, hvilka lånen kommit till godo och hvilka man följaktligen
ansett kunna under någon tid bära och påläggas en högre skatt till Staten, än den
vanliga, för återgäldande af hvad Staten förut lemnat. Denna tanke är i nämnda underdåniga
skrifvelse klart uttryckt; och dermed böra alla tvifvel om betydelsen af de
i åberopade Kungörelser förekommande orden »såsom ett hemmanet under sålunda bestämdt
antal år åliggande allmänt onus» förfalla.
Nu förstås med allmänt onus å hemman sådan afgäld af fast egendom, som
Kronan tillkommer; och denna afgäld utgår ur egendomen med den förmånsrätt, som
bestämmes i 6 § af 17 kap. Handels-Balken. Då emellertid, efter hvad ofvan är anmärkt,
en, angående betydelsen af omförmälde ord, afvikande mening inom lagskipningen
gjort sig gällande, linner Utskottet, lika med motionären, lagstiftningens mellan
-
Lag-Vtskottets Betänkande, N:o 62.
3
komst nödig för undanrödjande af den osäkerhet, som en^ fortsatt tillämpning af denna
afvikande mening kunde komma att medföra; och får således Utskottet vördsamligen
tillstyrka en författning,
hvarigenom förklaras: att, dd odlingslån, likmätigt Kongl, hungörelserne
den 13 Juni 1835 och 5 November 1838, blifvit i
jordebok antecknadt, eger Kronan för de årliga ofbetalnings■
och ränte-beloppen lika rätt i det hemman, hvilket länet blifvit
på för dt, sorn för annan afgäld eller ränta af fast egendom, efter
thy i 17 kap. 6 § Handels-Balken sägs.
Slockholm den 16 November 1854.
Vo
Ank. till Exp.-Utsk. d. 16 Nov. I8ä4, kl. 12 m. *
Betänkande, i anledning af v acki motion angående verkställighet af
Honungens Befallning shafv andes UIslag
Uti
ett till Högvördiga Preste-Ståndet ingifvet memorial har Herr Prosten Arosenius,
P- C., föreslagit, det måtte, med ändring af gällande lag, stadgas: — »att Konungens
Befallningshafvandes utslag i alla mål genast må gå i verkställighet, utan hinder
af deremot anförande besvär, så vida icke besvären derigenom onyttige göras, dock
emot skyldighet för den vinnande parten, att hos exekutor ställa vederhäftig borgen
för den kostnad och skada, som motparten skulle kunna tillskyndas, i händelse högre
Rätt upphäfver Konungens Befallningshafvandes utslag.»
Till stöd för detta förslag är anfördt: att ehuru lagstiftaren, genom liera författningar
och sednast genom Kongl. Förordningen den 23 Augusti 1851, angående verkställighet
af Konungens Befallningshafvandes utslag, utan afseende å deremot anförda
besvär, sökt att genom skyndsam exsekution förskaffa lidande en snabbare rättvisa, än
genom ärendets behandling vid domstol vanligen kunde vinnas, och berörde Kongl.
Förordning ostridigt förminskat antalet al de skuldfordnngs-tvister, sorn, medelst obehöriga
besvär, dragas under Hof-rätts pröfning, vore ändamålet dock ej fullt uppnådt,
om ej en författning i samma syfte utfärdas hvad angår andra tvistemål. Mången
vore nemligen nu nödsakad att se sin egendom inkräktad och sköflad af personer,
hvilka obehörigen der sig innästlat, samt att på sina egor bibehålla kontraktsbrytare i
följd af klagan i högre Rätt, utan möilighet för egaren att återfå nyttjande-rätten till
jorden innan derom yppade rättegång hunnit genomlöpa alla stadier, hvarefter det ofta
hände att den trätlystne ej ens egde tillgångar att återgälda de kostnader, som jordegaren
måst för rättegången vidkännas, och således än mindre den skada denne förorsakats
genom egendomens inkräktning. Då detta trots emot egande-rätten, i samma
mån det med framgång kunde användas, förlamade jordegarens håg och förmåga att
4
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 62.
vidmakthålla ordning och skick; — då deraf följde misstro liil lagens kraft, som åter
undergräfde samhällsordningen och minskade hågen till en ärlig verksamhet; — och
då detta onda till en betydlig del kunde undanrödjas, »0111 en snabb verkställighet finge
följa pä de utslag, hvilka i frågor af ofvan-antydda. beskaffenhet af Konungens Befallningshafvande
utgifvas», har motionären ansett sig manad lill framställning af förrberörde
förslag.
1 detta, lill Lag-Utskottets yttrande remitterade förslag, alses följaktligen sådana
ärender, hvilka, med anledning af den Konungens Befallningshafvande i allmänhet tillkommande
polis- och exsekutions-makt, der understundom anhängiggöras, eller då hemmansegare,
utan föregången tvist vid domstol, hos Konungens Befallningshafvande begär
handräckning för afhysande antingen af arrendator å hemmanet, på grund af förment
brott emot derom upprättade arrende-kontrakt, eller af annan, som bor på eller
nyttjar något af hemmanets egor, derför alt denne dertill skall sakna laga rätt. Frågor
af denna beskaffenhet bero dock vanligen ytterst på tolkning af kontrakler, på
bevisning om konlrakts-öfverlrädelser, eller, med ett ord, på pröfning af rättigheter,
hvarom tvist tillhör domaren och icke den exsekutiva makten; och om än Konungens.
Befallningshafvande i något af berörde, i motionen utmärkta, fall skulle finna omständigheterna
så klara och ostridiga, att äskad handräckning ej bör vägras, vore det likväl
alltför vådligt för rätts-säkerheten att låta denna myndighet besluta om afhysning, under
medgifvande, att beslutet finge gå i verkställighet, oansedt den, hvilken, genom satnma
beslut, anser sin rätt kränkt, deröfver klagar. Konungens Befallningshafvande tillerkändes
derigenom en större makt, än domaren nu eger. Enligt lag får dennes beslut
ej gå i verkställighet, derest klagan deröfver göres onyttig; och detta förhållande inträffar
just uti nu ifrågaställda fall, eller om någon skiljes ifrån en besittning eller bostad,
den han anser sig berättigad innehafva. Kan man likväl icke medgifva det domarens,
efter föregången pröfning, gifna beslut i denna del får gå i verkställighet, lärer sådant
än mindre komma i fråga, då Konungens Befallningshafvande omedelbart förordnar
om handräckning. Visserligen kunna olägenheter en och annan gång häraf uppstå;
men den misstro till lagens kialt, som deraf kan blifva en följd, är i allt fall underordnad
det misstroende till rättvisan, som är ali befara, derest man kunde, på grund
af lag, beröfvas hus och hem, hvartill man sedermera finnes hafva varit berättigad.
Det är derföre som Utskottet vördsamt
a/styrker
bifall till ifrågavarande motion.
Stockholm den 16 November 1854.
Lag-Utskottets Betänkande, A.0 63.
5
l\:0 es.
Ank. till Exp.-Utsk. d. VI Nov. 185.5, kl. 5 e. m.
1
Belänkande, i anledning af väckt motion om lifgifvande af Konungens
Befallningsltafvandes Utslag ('fler anslag.
Herr Prosten Arosenius, P. C., har uti ett af Högt. Prestc-Ståndet ingifvet och
till Lag-Utskottets behandling hänskjutet memorial föreslagit, det måtte i lag stadgas:
att Konungens Befallningshafvandes utslag skola samma dag de lättas utgifvas till parterno
samt anslås i förstugan lill embetsrummet, äfvensom att besvärs-tiden bör derifrån
beräknas, utan skyldighet för den vinnande att med vederparten särskildt kommunicera
utslaget.
Ett stadgande i denna syftning vore, elter Herr Prostens förmenande, både nödigt
och rättvist. Föreskriften för den, som vinner hos Konungens Befallningshafvande,
att gilva sin motpart del af utslaget innan det tager till sig laga kraft, förorsakade
nemligen den förre alltför mycket besvär och kostnad samt öppnade för den andra
tillfälle till en mängd chikäner; och då den skrift eller ansökan, hvarmed ett ärende
hos bemälde myndighet anhängiggöres, blifvit af sökanden kungjord vederparten, syntes
denne derefter sjelf böra göra sig underrättad om ärendets utgång, likasom svarandeparter
vid domstol, hvilka mäste, för sin talans bevakande, iakttaga den lid, som
genom anslag bestämmes till utslags utgilvande.
Den nu antydda olikhet i ordningen för utgifvande af beslut och för fataliers
beräkning vid domstol och hos Konungens Befallningshafvande har emedlertid sin grund
i det skiljaktiga sätt, som i öfrigt är föreskrifvet lör behandlingen af rättegångar och
af handräckningsfrågor, en skiljaktighet, som äter är en följd af sakens egen natur.
Den stränghet och noggrannhet i former, som under måls behandling vid domstol iakttagas,
äro ej förenlige med den summariska ordning, sorn följes hos Konungens Befallningshafvande
och som utgör ett vilkor för den skyndsamhet och raskhet, hvarmed
lagsökningsmål böra handhafva®. Genom berörde förmer, beräknade för ett säkert bevarande
af parters ömsesidiga rättigheter, sättas båda i nödvändighet att vid domstolen
följa med alla rättegångens läcer, hvaremot den, som hos Konungens Befallningshafvande
sökes, blott har att afgifva en förklaring, om han så anser nödigt; och deri ligger orsaken
dertill att partcrne kunnat åläggas att vid domstol afvakta utslag, efter föregån
„ o .1 A AtA 3 3 UhH 2
rut. till It Rt Prot. 1S63 dt 48SS.
Lag-Utskoltets Betänkande, N.-o 63.
get anslag, med beräkning af tid för klagan från anslagsdagen, då deremot den, hvilken
sökt utmätning, enligt 1 § i Utsöknings-Balkens 9 kap., bör, der lian vunnit, tillställa
sin vederpart en afskrift af Konungens Befallningshafvandes utslag, med rättighet
för denne, att ifrån delfåendet beräkna tid för besvärs anförande. Har han dock varit
tillstädes, då utslaget föll, räknas tiden derifrån och något delgifvande af utslaget
kommer då ej i fråga; och i denna ordning torde någon förändring ej böra ega ruin.
Genom den ändring, som motionären påyrkat, skulle den, hvilken bos Konungens
Befallningshafvande sökes, alltför mycket blottställas, så framt han icke hade ett
ombud, der Konungens Befallningshafvande har sitt säte, hvilket stundligen efterforskade,
huruvida utslag i något hufvudmannen angående mål fallit, hvilket åter skulle leda
till vida större kostnader och besvär, än de, hvilka ipotionären vill lyfta från sökande;
och en sådan ändring är destomindre nödig, som för verkställighet af Konungens Befallningshafvandes
utslag i utmätningsmål ej erfordras utslagets förutgångna delgifvande,
hvilket således kan ske i sammanhang med verkställigheten och följaktligen utan några
särskilda besvär å den sökandes sida.
På grund häraf, och då en föreskrift derom, att Konungens Befallningshafvandes
utslag höra utgifvas samma dag de fattas, vore omöjlig att iakttaga, får Utskottet
vördsamligen
afstyrka
bifull tilt Herr Prosten Arosenii ifrätjaställda förslag.
Stockholm den 17 November 1854.
STOCKHOLM, tryckt hos ISAAC MARCUS, 1854.
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 6i.
IV O 64.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 25 Nov. 1854, kl. 5 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion angående upphäfvande af
Kongl. Brefvet den 17 Oktober 177 8, angående barnamord.
Högvördiga Preste-Ståndet har till Lag-Utskottets utlåtande öfverlemnat ett af
Herr Prosten Tranatus afgilvet memorial, deri han föreslagit, ali Kongl. Brefvet den 17
Oktober 1778 må till all kraft och verkan varda upphäfdt, samt att i stället måtte
stadgas som följer:
»l:o. Alla oäkta harns födelse antecknas i särskild Dopbok, tillika med modren
och den af henne angifne fadren, hvilken boks innehåll står under skydd af Tryckfrihetslagens
2 §, så att det åt ingen obehörig må meddelas, eller till tryck utlemnas, men
inbegripes under helgden af enskild bikt.
2:o. Lägrad qvinna bör erlägga de böter kyrkolagen föreskrifver och undergå
enskild skrift hos Pastor i den församling, dit hon hörer, eller hos den Prest, som barnet
döpt, hvilken hör skyndsamt afsända böter och dopsedel lill den Pastor, hvars församling
barnet tillhör. Såsom vittnen lill den enskilda skriften må hon få tillkalla sådana
välfrejdade medlemmar af församlingen, för hvilka hon har förtroende.
3:o. Sedan hon sålunda böter erlagt och skriftad blifvit, må hon icke till domstol
instämmas för första och andra gången lägersmål; men förser hon sig dermed tredje
gången och oftare, ansvare derför såsom i 1 § 53 Kapitlet Missgernings-Balken, jemförd
med Kongl. Förordningen den 10 April 1810, för dessa fall stadgas.
4:o. I alla ulflytiningsbevis bör antecknas om och huru ofta hon sig med
lönskaläge förbrutit, samt hvar barnen vistas och försörjas, på det emottagande Pastor
må få nödig kännedom om hennes lefnadsförhållanden.
5:o. Den af modren angifne fadren lill barnet bör genom laga bevis, eller, om
han välkänd är, genom värjemålsed frigöra sig från hennes anklagelse. Förmår han
det ej, varde ålagd fosterlega, och för öfrigt dömd efter lag.»
Och har Herr Prosten, i sammanhang dermed, redogjort för motiverna till sin
omförmälda framställning. Det förnämsta är, att 1778 års iirågaslällda Författning helt
och hållet skall förfelat sitt syftemål. Den hade ej kunnat skydda den qvinna, som
framfödt oäkta barn, från (vanära; och den hade, i stället att bidraga till minskning af
Bih. till R. St. Prot. 1833 & 18Si. 7 Sami. i Afd. 34 Iläft.
o
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 6i.
barnamord, verbal motsatsen, enär offentliga handlingar ådagalade, att detta brott alltjemt
varit i tilltagande; hvarförutan samma Författning i flera andra hänseenden hade medfört
skadliga verkningar, nemligen: att de böter, sorn borde erläggas till kyrkan af den
qvinna, som försett sig med lägersmål, ofta icke komme att uttagas, emedan qvinnan
ej vore pligtig att vända sig lill sin ordinarie själasörjare;—att hon, på samma grund,
kunde underlåta den för lägersmål föreskrifna enskilda skriften, saint således gå strafflös,
om hon vill; — att obestämdt vore, huruvida qvinna bör vid domstol tilltalas för
första och andra resan lägersmål, enär Författningen förbjöd prest att vägra skrift, då
hon sig anmäler; —- att densamma vidare stod i strid mot andra gällande lagar i så
måtto, att den i Kongl. Förordningen den 18 November 1811 lemnade föreskrift om
sätt, tid och ort för verkställighet al enskild skrilt, icke kunde förenas med den hemlighetsfullhet,
hvarmed lägrad qvinna, jemlikt o fia nämnde Nådiga bref, skall bemötas; —
att barn kunde födas till verlden, utan att lå kännedom om sina föräldrar, hvilket åter
verkade menligt på barnens uppfostran; — samt slutligen att äktenskap och' lägersmål
inom förbudna leder, äfvensom blodskam, genom Författningen underlättades.
Om ifrågaställda Författning verkligen haft de följder och medfört de olägenheter,
som motionären sålunda uppgifvit, medger äfven Utskottet att skäl saknas för
dess bibehållande; men derom äro likväl ej några tillfyllestgörande bevis förebragte.
Att Författningen varit dikterad af mensklighet, ligger klart för hvar och en, som deråt
egnar en närmare uppmärksamhet. Erfarenheten hade nemligen utvisat, hurusom lägrad
qvinna esomoftast al blygsel, af fruktan för den skymf hennes tillstånd medförde och
af bekymmer för sitt framfödda barns öde, ej låtit sig afskräckas från bärnets afdagatagande
genom det i lagen utsatta dödsstraff, hvilket hon deremot betraktade som »en
önskad utväg att på en gång varda både skam och bekymmer qvitt»; och derför ansåg
Kongl. Maj: t nödigt, att söka undanrödja de anledningar lill ökande af en vilséförd,
mén olycklig qvinnas blygsel och vanära, som lörefunnos uti lagstiftningen, och uti ifrån
fordna tider ännu bibehållna fördomar.
bör detta ändamål utkom 1778 års Kongl- Bref, hvilket alltså stadgade: att den
hemliga kyrkoplikt, som å lägersmål borde följa, må af hvilken prest, som derom
anmodas, verkställas ut: vittnens närvaro, med förbud för desse aLt sådant upptäcka; —
att barnmorska, som vid barnafödsef biträd t lägrad qvinna, är skyldig att förhållandet
vid ansvar förtiga; -— att ej någon för omförmälda förseelse nia utestängas från församlingens
gemenskap, eller hindras från salighetsrncdlens nyttjande, oansedt åtal är vid
domstol anhängig!; — att ej skilnad må göras vid dop emellan äkta och oäkta barn; —
att häfdad qvinna uti lysningar till giftermål, eller andra handlingar, ej må utmärkas såsom
mindre ärlig, eller med annat menligt, eller som lägersmälet betecknar; — att den
qvinna, sorn för lägersmål tilltalas, må ega alt skriftligen svara, med åläggande för
domaren, derest hennes inställelse ovilkorligen fordras, att ej, genom otjenliga och onödiga
frågor, blottställa henne för skymf och begabberi; — att, när häfdad qvinna upptäcker
sitt tillstånd för fader eller moder, husbonde eller matmoder, den, för hvilken
hon sig yppat, bör ej allenast dölja hennes tillstånd, ulan ock hafva värd om henne
samt befordra barnet till dop och christendom; — att ej någon, vid ansvar, må förebrå
lägrad qvinna hennes förbrytelse,' hvarken före eller efter förlossningen; — samt slutligen
att qvinna, som vill å okänd ort förlossas, må i sådant uppsåt lemnäs ostörd, utan
någons åtal eller efterfrågan om hennes person eller tillstånd; hvarförutan Författningen
innefattar föreskrift till lättande af den förlägenhet, hvaruti en fattig qvinna, som framfödt
barn, sig befinner.
Sådant är innehållet af omförmälda Kongl. Bref. Att det bidragit till ökning af
barnamord lärer svårligen kunna antagas. Alla dess föreskrifter gå tvärtom uppenbar
-
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 64.
3
ligen ut på undanrödjande af de motiver, som vanligen drifva till berörde brott, pa
förmildring af de lidelser och känslor, som ofta så öfverväldiga den vilseförda qvinnan
vid den tidpunkt, då följderna af hennes felsteg bekräftats af ett lefvande vittne, att
man i vissa lagstiftningar funnit benne ej kunna fullt tiilräknas de gerningar, hon i
detta tillstånd begår. Om derföre flere barnamord det oansedt nu föröfvas, än före
författningens tillkomst, så måste orsaken sökas i andra, utom densamma liggande,
förhållanden, bland hvilka en ökad folkmängd i första rummet torde böra tagas i betraktande.
Visserligen kan, det medgifves dock, ett och annat häfdande, under skydd af
denna lag, döljas, men, på sätt deri förklaras, är denna »olägenhet mindre, än att,
genom sträng efterfrågan i dylikt tillfälle, betaga ett blödigt simm all utväg att kunna
dölja sin förbrytelse.» Bemödandet alt, i sådant fall som detta, fa vara obemärkt, uppenbarar
dessutom en blygsamhet, hvilken åter vattnar om en sedlighetskänsla, den der
ingalunda underhålles genom den stränghet i behandling, som författningen velat förekomma;
och den offentliga sedligheten vinner ej på sedeslöshetens allmängörande.
Att kyrkan någon gång kan gå förlustig den obetydliga afgift, som qvinna, hvilken
gjort sig skyldig till lägersmål, bör erlägga, innefattar alltså, efter Utskottets åsigt,
ej något skäl emot författningen; och den stridighet, som motionären anmärkt emellan
densamma och andra lagar i afseende på verkställighet al enskild skrift, lärer destomindre
kunna komma i betraktande, som den enskilda skriften, jemlikt nu lörsamlade
Ständers beslut, ej vidare blir föremål för tvång.
Den af motionären slutligen åberopade omständighet har ej eller bekräftats af
erfarenheten, och kan lika lätt inträffa antingen ifrågaställde författning finnes eller ej;
och då dertill kommer att den lag, motionären vill sätta i författningens ställe, i vissa
delar står i uppenbar strid med i lagstiftningen gällande grundsatser, hvilkas faslballande
utgör ett vilkor för rättssäkerheten, samt jemväl går derpå ut, att lör lifstiden
brännmärka den vilseförda qvinnan, får Utskottet vördsamt hemställa,
om icke ifrågavarande rnotioii må Lemnäs utan afseende.
Stockholm den 22 November 1854.
Reservationer:
af Herrar Prostarne Eurén och Melander, med förklarande, alt de, pa de. al
motionären anförda skäl, ansågo motionen böra bifallas.
STOCKHOLM, tryckt hos ISAAC MARCUS, 1854.
Lag-Utskoltets Memorial, No 65.
1
Wo 65.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 28 Nov. 1854, kl. io f. m.
Memorial, med förslag lill sammanjemkniug af Biks-Slåndens skiljaktiga
beslut, i anledning af Utskottets Betänkande N:o 64,
angåetidci den rätt, hvarmed de utaf allmänna medel\ lill
vallen-aflappningar och andra förberedande åtgärder för
större odling sföretag, beviljade lån böra utgå.
Enligt till Lag-Utskottet ankomna Protokolls-uldrag, har omförmälda Betänkande
blifvit bifallet af Högv. Preste-Ståndet oförändradt, men af Höglofl. Ridderskapet och
Adeln samt Vällofl. Borgare-Ständet med utbyte af det i Utskottets förslag förekommande
ordet »odlingslån» emot blott »lån», samt af Hederv. Bonde-Ståndet med den
förändring, att i stället för nämnde ord skall det heta »lån för odlingsföretag.»
Nu, enär tre af Riks-Stånden således ansett ordet odlingslån böra förändras till
annan lydelse, men deremot om lydelsen varit skiljaktige; alltså och då lämpligast synes
vara att utmärka de län, om hvilka fråga är, så som de blifvit betecknade i de uti
förslaget åberopade Kongl. Kungörelserne af den 13 Juni 1845 och den 3 November
1848, får Utskottet hemställa,
om icke i stället för ordet »odlingslån», uti ifrågaslällde förslag,
må införas tilan utaf allmänna medel för beredande af odlingsförelag
medelst utdikningar eller vatten-aftappning arn, hvadan
genom ifrågaslällde af Rikets Ständer redan beslutade Författning
skulle
förklaras: att, då lån utaf allmänna medel för beredande
af odlingsföretag medelst utdikningar eller vatten-aftappningar,
likmätigt Kongl. Kungörelserne den 13 Juni 4845 och den 3
November 1848, blifvit i Jordebok antecknadt, eger Kronan
för de årliga a/betalnings- och ränle-beloppen lika rätt i det
hemman, hvilket lånet blifvit påfördi, sorn för annan afgäld
eller ränta af fust egendom, efter ihy ili Kap. 6 § Handelsbalken
sägs.
Slockholm den 27 November 1854.
Bih. lill B. Sl. Prot. 1853 & 1884. 7 Sami. 1 A fö. 35 Häjl.
STOCKHOLM, t r vek t hos ISAAC MARCUS, 1854.
•i
Lag-fJtskottets Utlåtande, N:o 66.
1
■VC'/1 nT)>;
I:o 66.
.sr; t«t« ‘ -•
Ank. till Exp.-Utsk. den 28 November 1854, kl. 2 e. iu.
Utlåtande, i anledning af gjorda anmärkningar vid Utskottets
Betänkande N'o i9, angående en utvidgad testaments-rätt.
■ ■ . < • •:. ■ i - ■ < ‘ • ’ '
Af Lag-Utskottets berörde Betänkande inhemtas, att, sedan det blifvit
yrkadt, bland annat, af Herr Dalman, PP. F. A., att testamentslagarne
måtte så ändras att hvar och en varder berättigad att bortgifva
sin qvarlåtenskap, vare sig ärfd eller förvärfd, fast eller lös, på landet eller
i staden till hvem som helst, utom då bröstarfvinge lefver efter, i hvilket
fall endast hälften borde få disponeras; af Riksdagsfullmäktigen Nils Persson
från Malmöhus län, att en sådan förändring i förbudet att borttestamentera
arfvejord å landet måtte ske, att makar kunna betrygga hvarannans
framtid emot nöd, samt af Herr Gustafsson, att testaments-rätten
efter stads-rätt måtte bringas till likhet med den, sorn gäller efter landsrätt,
har Utskottet, som till en början särskildt yttrat sig öfver frågan om
rättigheten att genom testamente, förordna öm arfvejord å landet, l:o, med
anledning af Herr Dalmans yrkande om en lika fri testaments-rätt öfver
dylik jord, som öfver annan egendom, förklarat sig icke kunna tillstyrka
någon lag-förändring i berörde syftning; men 2:o, med föranledande af
Nils Perssons framställning, föreslagit sådan ändring af 17 kapitlet 1 §
Ärfda-balken, att den ena makan skulle kunna förläna den andra någon
arfvejord på lifstid; hvarjemte Utskottet, med förklarande, att, enär Utskottet
således ej tillstyrkt upphäfvande af förbudet att bortgifva arfvejord
å landet, Utskottet ej eller kunde föreslå någon ändring af testamentsBih.
till R. St. Prot. 1868—64. 7 Sami. i A fä. 36 Häft. 1
2
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 66.
rätten efter lands-rätt i öfrigt, 3:o beträffande testaments-rätten efter stadsrätt,
förordat en förändring deraf, i enlighet med den princip, som Herr
Dalman sökt att i allmänhet få tillämpad; i följd hvaraf Utskottet framlagt
förslag till förändrad lydelse af 4 och 5 §§ i Ärfda-balkens nyssnämnde
kapitel samt af 1 mom. 3 § i 8 kapitlet Jorda-balken.
Vid pröfning af omförmälda betänkande, hvilket blifvit i 2:a och
3:e punkt, bifallet af Vällofl. Borgare-Ståndet, som låtit bero vid Utskottets
yttrande i l:a punkten, har Högloft. Ridderskapet och Adeln deremot
visat frågan i sin helhet åter till Utskottet, hufvudsakligen på grund af
den anmärkning att, ehuru en sådan frihet i dispositions-rätten öfver arfvejord
å landet, som Herr Dalman föreslagit, vore oförenlig med det i vår
lagstiftning gällande arfvejords-system eller det rådande begreppet om slägtens
rätt till arfve-jorden, syntes likväl något kunna lossas på de band,
som lagen härutinnan innehåller. Om man nemligen medgåfve egare till
arfve-jord att bortgif va densamma till skyldeman inom bördeledj rubbades
icke antagne grundsatser, kränktes icke rådande begrepp. Snarare befordrades
det med lagstiftningen afsedda mål, att bibehålla jorden inom slägten;
hvarförutan alla de olägenheter och allt. det krångel inom slägterna, som
nu varande ovilkorliga förbud medför, kunde undvikas. Erfarenheten visade
nemligen bland allmogen, hurusom föräldrar, då de blifvit gamla och
deras barn uppvuxit, vanligen till något af dem afstå sitt hemman, emot
rättighet till underhåll för sig och förbindelse att, efter föräldrarnes död,
till öfrige arfvingar erlägga viss lösesumma. Delta sker i allmänhet under
form af köp; men derigenom komma föräldrarne i ett för dem mången
gång bekymmersamt beroende, och derigenom grundlägges ofta split och
tvedrägt emellan närskylde. Utan hopp alt en gång få blifva vid hemmanet
skulle emedlertid den till mogen ålder komne sonen sällan öfvertaga
förvaltningen deraf, ty han beredde sig derigenom ej någon framlid.
Vare det nu möjligt för föräldrarne att, genom testamente, förordna om
deras jord, så vore allt hjelpt. De behöfde icke vidare ställa sig i ett uteslutande
beroende af arfvingar, tvärtom funnes det ett ytterligare motiv
för dessa att med uppmärksamhet och omsorg behandla föräldrarne, hvilka
dessutom derigenom icke tvingades att kringgå lagen för att i efterkommandes
hand sammanhålla sin oftast obetydliga jord; och har Herr Dalman
särskildt anmärkt, att ehuru han ej ”en gång nu kunde hoppas framgång
åt en så pass utvidgad teslaments-frihet på landet,” samt den förenämnda,
honom likväl syntes, som skulle en likhet i testam en ts-lri lie Len
å land och stad kunna ock böra införas, på sätt Herr Gustafsson föreslagit,
eller derigenom att dispositions-rätten till ärfd stads-fastighet inskränkes,
men en full frihet lemnäs öfver den aflade jemte ali lösegendom.
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 66.
3
Berörde inskränkning vore nemligen af mindre vigt, emedan den ärfda fastigheten
icke tillhör den rörliga förmögenheten och således ej ingår i affärs-beräkningarne;
och den borde derföre ej utgöra hinder för vinnande
af det större målet, som är en lika lagstiftning i förevarande hänseende
för land och stad.
Hos Högv. Preste-Ståndetj som bifallit Utskottets afstyrkande af
den fria dispositions-rält öfver arfve-jord å landet, som herr Dahlman föreslagit,
har enahanda åsigt i afseende på rättigheten att testamentera sådan
jord till skyldeman inom hörde-led, som iios Ridderskapet och Adeln
blifvit uttalad; i sammanhang hvarmed Utskottets tillstyrkande i 2 och 3
punklerne återremitterats, med anmärkning derjemte, hvad angår förslaget
angående makars rätt att genom testamente förläna hvarandra arfve-jord,
att detta förslag, ehuru riktigt till sin syftning, kunde leda till menliga
följder i vissa fall, t. ex. i den händelse att en gammal man, som förut
varit gift och har barn, ingår nytt äktenskap med en ung qvinna, men
dör genast. Har han då förlänat hustrun sin arfve-jord, kunna arfvingarne
till äfventyrs i sin lifstid ej komma i åtnjutande af hvad dem rätteligen
borde tillkomma. För att afhjelpa denna orättvisa, men ändå vinna syftemålet,
syntes en rätt böra lemnäs make att försäkra den efterlefvande
om ett nödigt underhåll från den aflidnes arfve-jord; hvarförutan denna
rätt aldrig borde bero på den omständighet att makarne hafva barn
samman.
Inom Hedervärda Bonde-ständet har åter Utskottets förslag i sistnämnde
hänseende eller i fråga om makars rätt att förläna hvarannan
arfvejord, hufvudsakligen utgjort föremål för anmärkningar. Med godkännande
af hvad Utskottet i öfrigt tillstyrkt, har detta Stånd till Utskottets
förnyade pröfning ock återförvisat förenämnde fråga.
Principen för Utskottets förslag i denna del har emedlertid äfven
der blifvit allmänneligen gillad; hvaremot mångfaldiga åsigter i afseende
på principens tillämpning sökt göra sig gällande. De hufvudsakligaste äro
dels desamma, som blifvit inom Presle-slåndet uttalade, efter hvad ofvan
är anmärkt, dels ock att make ej må förläna den andra mer än en viss
del af sin arfvejord, hvilken del ansetts böra utgöra än en haft, än en
tredjedel och än en fjerdedel.
Hvad sålunda förekommit har Utskottet tagit i öfvervägande; och
ehuru, jemlikt den mening, hvilken hos Rikets Ständer gjort sig gällande
någon sådan fri testamentsrätt öfver arfvejord å landet, som Herr Dalman
föreslagit, ej nu kan komma i fråga, tillhör det likväl Utskottet att pröfva
huruvida den inom Ridderskapet och Adeln samt Preste-ståndet påyrkade
inskränktare dispositions-rätten bör medgifvas.
4
Lag-Utskottets Utlåt and*, N:o SS.
Att sådant kan ske, utan rubbning af sjelfva den grund, hvarpå
arfvejords-systemet hvilar, är ostridigt. Då jorden ej får gifvas utom bördeled,
bibehålies den såmedelst inom dem, hvilka lagstiftaren ansett företrädesvis
berättigade till densamma; och, för hvilket ändamål bördsrätten
ännu qvarstår. Men derutöfver kan en frihet i omförmälde hänseende icke
sträckas, utan afvikelse från de åsigter, i enlighet hvarmed närvarande
Ständer afslagit förslaget om upphörande af rättigheten att börda arfvejord.
Genom denna modifierade frihet skulle dock lagstiftningen närma sig till
det mål, som emedlertid ej kan uppnås, så framt arfvejords-systemet ej
helt och hållet upphäfvas, eller till en fullkomlig likhet i testaments-lagarne
för såväl stad som land, utan att man behöfde söka den på den af
Herr Gustafsson anvisade väg, eller genom att å Stads-rätten fullt upptaga
det stränga begreppet om ärfd fastighets oafhändlighet. En gemensam
princip för testaments-rätten kunde då uppställas; och i sådant afseende
tror Utskottet, den som tillämpats i det af Utskottet framlagda förslag lill
förändring i lagstiftningen, så vidt angår testametsrätten efter Stads-rätt,
vara den rättvisaste och i sina följder ändamålsenligaste. I allmänhet torde
nemligen disposilions-rätten öfver egendom ej böra inskränkas till förmån
för andra än bröst-arfvingar; och den tillämpning, som Utskottet gifvit
denna princip, har äfven uttryckligen blifvit godkänd af två Riks-Ståad,
utan att göras till föremål för anmärkning inom de öfriga.
Om nu medgifves att arfvejord får borttestamenteras inom börde»
led, och berörde princip varder i allmänhet tillämpad; samt de för särskilda
Stånd gjorda undantag, i enlighet med hvad Utskottet redan tillstyrkt,
upphöra, så försvinna de flesta olikheter i afseende på Städernas
och landets testanients-lagar och dermed undanrödjas ock de anledningar
till förvecklingar, som i dessa olikheter haft sin grund; och Utskottet, hvars
betänkligheter emot rubbning af förbudet att disponera öfver arfvejord, genom
förenämnda inom särskilda Riks-Stånd uttalade åsigter, blifvit håfne,
tvekar således ej att föreslå en allmännare förändring af testamenls-lagarne,
än som blott alser testamens-rätteu efter stads-rätt och makars rättighet
att förläna hvarannan arfvejord för lifstiden.
Då dispositionsrätten öfver arfvejord ej får sträckas utom bördeled,
måste dock berörde förläningsrätt beviljas. En dylik rätt är ock af alla
Riks-Stånden erkänd såsom behöflig, ehuru meningarne varit delade angående
densammas vidsträckthet. Örn likväl egare lill arfvejord, som har
bröslarfvingar, berättigas att bortgifva hälften deraf inom bördeled, så synes
honom eller henne ej böra betagas att förläna samma lott till sin e*fterlefvande
make. Det är den följdriktigaste tillämpning af grundsatsen;
Lag-Utskottets Utlåtande, A:o 66.
5
på samma gång det innefattar en förmedling af de månfaldiga åsigter, som
i denna fråga blifvit yttrade.
Om testamente af arfvejord, skulle medgifvas till förmån för skyldeman
inom bördeled, utan någon rätt för avfvingen att den återlösa, torde
den lösningsrätt till bort-testementerad bördköpt jord, som arfvingar,
enligt 17 kap. 3 § Ärfdabalken, ega, böra inskränkas till det fall att denna
jord blifvit gifven till någon utom börden; hvarförutan ali fråga om
surrogat för arfvejord synes böra förfalla. Stadgandet derom i 2 § af berörde
kapitel grundas på det ovilkorliga förbudet att bortgifva arfvejord,
den der alltid borde tillhandahållas arfvingar eller ock ersättas med annan
egendom; och med detta förbud faller ock grunden för samma stadgande.
Ehuru Utskottet, efter hvad återremitterade Betänkandet visar, ansett
den utvidgade testaments-rätten efter stads-rätt böra förenas med en
utvidgning af rättigheten att i lifstiden bortgifva stads-fastighet, hvilken
rättighet af gällande lag uti 3 § 8 kapitlet Jorda-balken blifvit begränsad
till en sjettedel, antingen fastigheten är ärfd eller förvärf^; finner likväl
Utskottet deri förändring af testaments-rätten efter lands-rätt, som nu är i
fråga, ej ovilkorligen påkalla någon förändring i det stadgande, som 1 §
berörde kapitlet innehåller, angående gåfva före döden af fastighet å landet.
Motivet till de inskränkningar i friheten, att under lifstiden bortgifva
fastighet, som innefattas i nämnde kapitel, är visserligen lill en del
detsamma, som föranledt inskränkningarne i testaments-rätten, eller lagstiftarens
omsorg om barn och bröstarfvingar; men detta motiv uppenbaras
dock tydligast i förbudet att under lifstiden eller, såsom det vanligen
heter, med varm hand bortgifva stads-fastighet. Likasom den, som hav
bröstarfvingar, enligt 17 kapitlet 5 § Ärfda-balken, efter stads-rätt ej kan
borttestamentera mer än livar sjette penning, förbjuder, på sätt nyss är
anmärkt, 3 § 8 kapitlet Jorda-balken den, som eger stads-fastighet, att
deraf bortgifva mer än sjettedelen. I delta sednare lagrum talas väl icke
om bröstarfvingar; men lagstiftaren har härvid ostridigt Lagit i betraktande
att gifvaren kunde få dylika arfvingar och att en eventuel rätt således
vore att bevara; och denna grundsats har uttryckligen blifvit af
Borgare- och Bonde-Stånden godkänd genom deras bifall till den förändring
af 1 mom. i sistnämnde lagrum, som Utskottet föreslagit med afseende
å lestaments-rättens föreslagna utvidgning, äfven för den händelse,
att bröstarfvinge finnes.
Att omförmälte grundsats blifvit i fråga om lands-fästighet olika
tillämpad, har varit en följd af del i vår lagstiftning strängt genomförda
6
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 66.
arfvejords-systernet. Då det således är förbudet att i lifstidsn bortgifva
arfve-jord, är deremot lull frihet öfver aflinge-jord i detta fall letnnad.
Att inskränka denna frihet torde emedlertid vara betänkligt; men utan en
sådan inskränkning kan ej, med grundsatsens fasthållande, lagstiftningen i
denna del lämpas efter den nu ifrågasatta förändring af testaments-rätten
efter lands-rätt; och derföre har Utskottet funnit rådligasl, att härutinnan
lemna gällande lag oförändrad.
Den stridighet i lagstiftningen, som man härigenom kunde anmärka,
är icke större, än den, som i flere andra fall varit en följd af arfvejordssystemets
tillämpning; men den. är för lagskipning och säkerhet af mindre
betydenhet. Dessa stridigheter försvinna dessutom blott med sjelfva dess
orsak eller berörde system; men fruktan derför hör icke afhålla lagstiftaren
från att arbeta på lagens förbättring i den mån det låter sig göra och i
de delar behofvet är mest påträngande; och detta behof har företrädesvis
uppenbarats i afseende på testaments-rätten, hvars förändring ej allenast
vid hvarje Riksmöte under nära ett fjerdedels sekel varit påyrkad, utan
äfven af allmänna meningen högeligen påkallas.
I följd häraf, och då den förändring i testaments-lagarne, hvartill
återremissen, eller Utskottets yttrade åsigter, föranleder, ej innefattar någon
rubbning af den princip, sorn Utskottet tillämpat i sitt af Rorgareoch
Bonde-Stånden gillade förslag i afseende på testaments-rätten efter
stads-rätt, får Utskottet, med frånträdande af sitt förra Betänkande, så vidt
det ej ofverenslämmer med nedanstående förslag, vördsamligen tillstyrka,
det mätte Rikets Ständer för den händelse, att Ridderskapet
oeh Adeln medgifver att den serskilda testaments-rått,
som öfver ajlinge-fastighet tillkommer Jrälseman, enligt
12 i Ridderskapet och Adelns Privilegier den 16 Oktober
1123, må. upphöra och öfrige Riks-Ständ sådant bifalla,
måtte besluta: att, med upphäfvande af 12 § i Ridderska
pet
och Adelns Privilegier den 16 Oktober 1723 och Kongl.
Förordningen den 19 Augusti 1762, angående utvidgad testaments-rätt
efter Stads-rätt, 17 kapitlet Arfda-balken samt
1 moni. 3 § af 8 kapitlet Jorda-balken skola erhålla följande
förändrade lydelse:
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 66.
7
A rf da-balken.
17 kapitlet.
Hvad, och huru mycket, man må i testamente gifva.
§ 1.
Ej må någon genom testamente bortgifva eller annorledes
förordna om mer, än hälften af sin qvarlåtenskap,
der bröst-arfvinge lefver efter. Finnes ej bröst-arfvinge,
då må man om all egendomen förordna; dock må om arfvejord
å landet ej förordnas till förmån för annan, än den,
hvilken, efter thy i 6 kapitlet Jorda-balken sägs, eger bördsrätt
till den jord; man eller hustru likväl obetaget att åt
den, sorn den andra öfverlefver, på lifstid förläna hälften
af arfve-jord sin. Går den make, till hvilken arfve-jord
f örlänad blifvit, i annat gifte, falle jorden hem till den
döde makens barn eller andra arfvingar.
$ *•
Gifver någon bort sin bördköpta jord genom testamente
till annan än den, hvilken så skyld är, sorn i § 1 sägs,
håfve arfvinge makt att lösa den åter innan laga ständ
åkommer efter det värde, som den är köpt före. Gälde ock
åter all derå gjord nödig förbättring.
$ 3.
Ar efter testamentsgifvare omyndigt barn, som ej äger
något till föda och uppfostran, då skall det först, efter stånd
och vilkor, så mycket lemnäs, som domaren skäligt prof var,
till dess det sig sjelft nära kan.
$ 4-
Testamente må ej tagas af bo oskifto, utan af dens
del, sorn gifvit häfver.
8
Lag-Utskottets Utlåtande, Nx> 66.
$ 5-
Gifver någon mer, än lag säger; varde dd testamentet
rättadt efter lagen, och gålle i allt öfrigt. Ej må ock någon
föra i testamente in j att hvar som det klandrar, skall
vid dess arfsrätt skiljd varda.
Jorda-balken.
8 kapitlet.
$ 3.
i mom. Eger man jord, hus eller tomt i staden; håfve
våld bortgifva hälften derafj eh vad det är ärfdt eller afladt.
Stockholm den 27 November 1854.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS N. MARCUS, 1854.
Lag-Utskoltets Betänkande, N:o 67.
1
!¥:o (St.
Arik. lill Exp.-Utsk. d. 29 Nov. 1SS4, kl. 12 m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande af förbudet
emot tryckta eller graverade invisningars begagnande
emellan enskilde personer.
Det enda stadgande, som 1734 års lagstiftare meddelade i afseende på invisning,
förekommer i 6 § af Utsöknings-Balkens 4 kapitel. Deri talas emedlertid blott
om invisnings juridiska följder. Om formen för deras upprättande finnes deremot ej
något stadgadt; Och af denna anledning ansågo sig enskilda personer berättigade att
utfärda tryckta assignationer eiler invisningar. Omsider fastades dock Kongl. Maj:ts
uppmärksamhet på detta förhållande, såsom medförande flera olägenheter i afseende
pä så väl den enskilda säkerheten som det allmänna penningeverket; Och genom en
den 2 Augusti 1792 utfärdad Kungörelse förklarade jemväl Kongl. Maj:t, alt, då omförmälda
förhållande eller den af enskilde personer njttjade utväg, genom tryckta assignalioners
utfärdande på andre enskilda män, lill bestridande af nödvändige utgifter
för deras rörelse, kunde åstadkommas sådana följder, hvilka hvarken öfverensstämde
med hvarje mans säkerhet eller med d,e grunder, hvarpå allmänna penningeverket stöddes,
helst ett större kredit-kapital derigenom sattes i omlopp än påräknadt'varit, —
enskilda personer följaktligen derefter ej egde att på större eller mindre summor tryckta
assignationer eller invisningar på andra enskilda utgifva, utan komme den, som dermed
beträddes, alt anses förfallen till lika ansvar sorn emot utfärdande af så kallade valutor
stadgadt vore, eller lill det straff, som allmänna lagen utsatte å falsk myntning;
hvarefter Kongl. Maj:t under den 27 Mars 1817 gaf den förklaring, att graverade assignationer,
utgifne af enskilde och ställde å andra enskilde personer, böra anses såsom
inbegripne under det i berörde Kongl. Kungörelse gifna förbud.
Redan vid det sistnämnde är började riksmöte väcktes emedlertid fråga om
lämpligheten af det för öfverträdelse af samma förbud utsatta straff; Och, i öfverensstämmelse
med Rikets Ständers beslut, Lief, medelst Kongl. Förordningen den 13 Juli
1818, med ändring af förenämnde Kongl. Kungörelse samt förklaring, stadgadt, alt
den, sorn derefter beträdes med lifgifvande af tryckta eller graverade assignationer eller
invisningar, ställde på enskilde personer, skall, jemte skyldighet att gälda deras inneBih.
till It. St. Brot. 18S3 & IS54. 7 Sami. I Afd. 37 Hä/u
2
Lag-Ulskotlets Betänkande, N:o 67.
håll, första gången böta deras dubbla belopp, och andra gången, med ytterligare fördubbling
af böterna, tillika anses hafva förverkat medborgligt förtroende och således
hvarken få deltaga uti eller komma under omröstning vid val till allmänna förrättningar,
som af ett sådant förtroende bero, hvarförutan hans brott och straff sednare gången
borde i allmänna tidningarne kungöras.
Det dröjde likväl icke länge förrän man yrkade helt och hållet upphäfvande af
oftanämnde förbud, såsom hinderligt för den friare invisningsrätt, hvaraf handel och
näringar i synnerhet hade behof; men de framställningar som, vid några af påföljande
riksmöten, i sådan syftning gjordes, ledde ej lill önskadt resultat. Det bör dock anmärkas
att Rikets Ständer i allmänhet medgåfvo nödvändigheten af åtminstone en modifikation
utaf förbudet; Och 1828—30 årens Ständer beslölo jemväl en författning,
som bland annat innefattade en sådan modifikation. Men denna författning vann icke
Nådig stadfästelse. Utom det att utfärdande af tryckta eller graverade invisningar aldrig
skulle få ställas annorlunda än lill viss man eller ordres, förekom nemligen emot
beslutade författningen att, ehuru den innehöll det skulle i öfrigt hvad lag och författningar
stadga rörande så kallade löpande skuldsedlar, äfven i afseende pä formen för
deras giltighet, blifva gällande för invisningar, vore likväl deri ej nog utmärkt, om för
tryckta eller graverade måste undantagas hvad i Kongl. Förordningen den 28 Juni
1798 blifvit aubefaldt, i afseende på skuldebrefs upprättande.
Uppmärksamheten hade emedlertid blifvit fästad på saknaden af bestämd lag
angående formen af invisningar; Och för afhjelpande af denna brist beslöto Rikets år
1823 församlade Ständer att, såsom ett tillägg lill G § i 4 kap. Ulsöknings-Balken, stadga:
alt handskrifven invisning för att, såsom gällande anses, bör, i enlighet med hvad
om skuldsedlar förordnadt är, antingen egenhändigt skrifvas och undertecknas af utgifvaren
eller af endera, då flere skrifva den under, eller ock bestyrkas af två vittnen,
hvilka på en gång varit tillstädes och af hvilka det ena vittnet skall hafva invisningen
skrifvit: hvilket Sländernes, af Kongl. Majit gillade beslut, kungjordes tili allmän efterrättelse,
genom Kongl. Kungörelsen den 20 Maj 1835.
Nu, ehuru för giltigheten af invisning således fordras, att den är helt och hållet
handskrifven, samt förbudet emot IrycjUa eller graverade invisningar qvarstår, begagnas
dock i allmänna rörelsen alltjemt till dylika handlingar eller fordringsbevis tryckta
och graverade blanketter, hvilka medelst handskrift ifyllas till vissa delar samt af utgifvaren
underskrifvas. Härigenom har i sjelfva verket utbildats en ny form för invisningar,
den der innefattar en förmedling af den föreskrifna samt den förbudna. Genom
en sådan förmedling synes ock de vådor, som man befarat för allmänna rättssäkerheten
af tryckta och graverade invisningar och som hufvudsakligen varit orsaken
till bibehållandet af omförmälte förbud, kunna förekominas. Då nemligen namnen å
utgifvare och emottagare samt å den, på hvilken invisning lyder, summan, hvarå invises
och dagen då invisning utgifves med handskrift utsättas, äro handlingens väsendtligaste
delar äfven handskrifna; och lagen kan således medgifva att handlingen i öfrigt
må vara tryckt eller graverad, utan minskning af den säkerhet emot förfalskning och
bedrägeri, som man, genom de rörande formen nu gällande förskrifter, sökt vinna;
Och som ett dylikt medgifvande ostridigt är för affärslifvet behöfligt, samt Herr Wallenberg
uti en af Vällolliga Borgare-Ståndet till Lag-Utskottet remitterad motion yrkat
alt oftanämnda förbud må upphäfvas, får Utskottet vördsamligen tillstyrka,
Lag-l'lskottets Betänkande, No 67.
3
det måtte Rikets Ständer besluta en författning så lydande:
Med ändring af dels Kongl. Kungörelsen den 2 Augusti 1192
och Kongl. Förklaringen den 27 Mars 1817, hvilka förbjuda
utgifvgnde af tryckta eller graverade invisningar, dels ock
Kongl. Kungörelsen den 20 Maj 1835, angående beskajfenheten
af handskrifven invisning, varder förklaradt, att såsom handskrifven
invisning må den anses, uti hvilken namnet å den, som
invisningen utgaf, å den, som den emoltog, och å den, på hvilken
den lyder, samt värdet, hvarpå den invisar jemte utgifningsdagen,
blifvit med handskrift införde. Ställes invisning till innehafvaren,
bör ordet »innehafvaren» ock med handskrift införas.
Stockholm den 29 November 1854.
STOCKHOLM, tryckt hos ISAAC MARCUS, 1854.
i t
Lag-Utskottets Betänkande, .Vo 08.
1
Wo 08.
Ank. lill Exp.-Ulsk. d. so Nov. 18S-4, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om för hoj dt ansvar å den,
sorn utsläpper oringadt svinkreatur, sedan kjäle är ur jord.
Till förekommande af den skada, som orsakas af svinkreatur, hvilka utsläppas
oringade sedan kjäle gått ur jorden, meddelades af 1734 års lagstiftare uti 4 § af Byggninga-Balkens
11 kap. ett stadgande af följande innehåll: »Då kjäle ur jorden är, skola
swin ringade wara, at de ej måge rola up gräsmarken, och ware Brologde skyldig,
at hafva noga akt derå. Tage ock up, eller märke alla de swin, som han oringade
Enner, och löse ägaren dem igen af honom, med twå mark för hwartdera. Wil ej
ägaren dem lösa; stemme Brofogde honom för Rätta, och betale då ägaren lill Brofogden
dubbelt för hwart swin. Försummar Brofogde detta; bote en daler, och tage
den, som wil och gitter, de oringade swinen, helst han, som dem å sina ägor finner,
och skada lider, och njute samma rätt, som Brofogde.»
Så vidt afsigten med detta stadgande varit ali förekomma skada genom oringade
svinkreatur, serdeles å allmänna vägarne, synes det emedlertid ingalunda nu mera vara
tillfyllestgörande. Redan genom Kongl. Resolutionen på allmogens besvär af den 9
December 1766 blef Brofogdebefattningen afskaffad; och dermed förföll äfven all verkan
af stadgandet. Detsamma var nemligen hufvudsakligen grundadt på tillvaron af en
person, som städse af pligt och enskild fördel sporrades- till verksamhet öfver lagens
efterlefnad. Väl har vägloltsegare fördel deraf i så måtto, att han i första rummet
måste vidkännas den skada, som svinkreatur å hans väglott förorsakar; men om man
besinnar, alt de väghållningsskyldige ofta hafva sina hemvist långt afiägsne från de
väglotter, hvilkas underhåll dem åligger, inses lätt att de ej kunna utöfva någon serdeles
verksamhet, destoheldre som det för öfverträdelse af lagen i detta fall stadgade
ansvar är så obetydligt, att det ej innefattar något afhållande, hvadan dylika öfverträdelser
ständigt förekomma.
Nu bar ock Herr af Sillén, G. O. P-, uti ett af Ilöglofl. Ridderskapet och Adeln
till Lag-Utskottet remilteradt memorial, yrkat att ansvaret måtte förhöjas, samt till
stöd derför åberopat den betydliga skada, som å allmänna vägarne orsakas af oringade
svinkreatur, hvarigenom tungan af väghållnings-skyldigbeten i hög grad ökes; Och som
Utskottet på ofvananförda grunder anser en sådan förhöjning nödig, får Utskottet vördsamt
tillstyrka
Bih. titt n. St. Prct. 4 853 & 4854. 7 Sami. 4 Afd. 38 lläft
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 98.
del malte Rikets Ständer besluta att 'Il kap. 4 § ByggningaBalken
skall erhålla följande lydelse:
Då kjäle är ur jord, skola svin ringade vara. Träfas oringade
svin den tid utom ägarens hägnad eller å allmän väg, tage
den som vill och gitter dem upp och löse ägaren dem igen af
honom med fern daler för hvartdera. Vill ägaren ej lösa, slämma
då den som upptog till Rätten och betalc ägaren dubbelt för
hvart svin.
Stockholm den 24 November 1854.
i
STOCKHOLM, tryckt hos ISAAC MARCUS, 1854.
Lag-Utskottets Betänkande, l\’:o r>9.
1
Wto G9.
Alik. lill Exp.-Utsk. d. 1 Dec. 18Ö4, bl. 8 e. m.
Betänkande, angående förändring af hvad stadgadt blifvit om underställning
af Under-rätts beslut i nissa fall.
Sedan Lag-Utskottet af inkomna Protokolls-utdrag inhemtat, att Rikets Ständer
numera antagit det af Utskottet i betänkandet N:o 48 framslällda förslag till författning,
angående stöld och rån, anser Utskottet sig böra fästa Rikets Ständers uppmärksamhet
på vissa föreskrifter i afseende på rättegången, som ej torde kunna bibehållas oförändrade,
derest berörde förfallnings-förslag varder lag.
Enligt 5 § 25 Kap. Rättegångs-Balken, jemförd med Kongl. Förordningen den
20 December 1851, skall Under-rätts utslag underställas Hol-rätts pröfning i, bland
andra, det fall, då någon blifvit dömd lör kyrkotjufnad eller annan stöld tredje gången,
eller tilltalats för brott, som å lif går; Och som, efter 20 Kap. 9 § MissgerningsBalken,
rån nu hörer till sistnämda art af brott, följer att Under-rätts beslut, i fråga
om rån, för det närvarande bör underställas, antingen den anklagade sakfälles eller ej.
Jemlikt omförmälde, af Rikets Ständer beslutade författning, skall emedlertid rån
straffas med lifvets förlust endast i det läll alt brottet varit förenadt med så groft våld
att någon deraf mister lifvet; men deraf blefve åter den följd, att all underställning af
Under-rälts beslut angående rån komme att upphöra i andra än nämnde fall, så framt
icke annorledes varder uttryckligen stadgadt. Ett stadgande derom är dock behölligt.
Rån är nemligen eli af de brott, för hvilkas bedömande fordras en särdeles urskiljning
och grannlagenhet. På beskaffenheten af utölvadt väld, på farligheten af användt
hot eller m. a. o. på en noggrann och insigtsfull pröfning af betydelsen utaf förekomna
omständigheter beror huruvida ett föröfvadt eller tillämnadt tillgrepp skall hänföras
till rån eller försök dertill, eller falla under en mildare art af förbrytelser; Och det är
således omsorgen om den anklagade, sorn i detta fall påkallar en ytterligare pröfning,
eller samma motiv, sorn gifvit anledning till underställning af andra mål, t. ex. angående
edsöresbrott, hvilket likaledes är af en ömtåligare beskaffenhet, ehuru straffet
derföre ej är af svårare art.
Vid stöld åter är frågan hufvudsakligen endast om pröfning af bevisning om
ett iuträffadt factum; Och då 1734 års lagstiftare påbjödo, att beslut om kyrkotjufnad
Bih. till 11. St. Prot. 1853 & 1834. 7 Sami. 1 Afd. 39 Ha/t.
2
Lag-Utskoltels Betänkande, N:o 69.
samt annan stöld tredje gången skola underställas, hade de ostridigt för ögonen, att
dessa brott under vissa förhållanden borde ådraga dödsstraff. Dessa förhållanden hafva
dock långt för detta upphört; men om än föreskriften om underställning i dessa fall det
oaktadt qvarstått oförändrad, synes den förändring i lagstiftningen om stöld, som Rikets
Ständer beslutat, likväl böra föranleda en förändring i berörde föreskrift. Man synes emedlertid
för bibehållande af samma föreskrift haft ett skäl deri, att kyrkotjufnad, likasom
annan stöld, tredje gången nu medför frihetens förlust för lifstiden, derest det
stulna uppgår till etthundra dalers värde. Så är åter icke förhållandet efter den beslutade
författningen. Enligt densamma kommer frihetens förlust för lifstiden
ej i fråga för hvarken kyrkotjufnad eller annan stöld, förrän den föröfvas fjerde gången.
Kyrkostöld i andra fall är endast belagd med ett strängare straff än vanlig stöld;
Och stöld, af hvad art den vara mä, kan, om den tredje gången föröfvas, blott föranleda
ökning af högst några år i det straffarbete brottet eljest medför. Denna tillökning
innebär emedlertid lika litet skäl för underställning af beslut, då någon blifvit dömd
för tredje resan stöld, som beskaffenheten af brottet gör en sådan åtgärd nödig i fråga
om kyrkostöld. De omständigheter, som tala för underställning i tjufnadsmål, kunna,
jemlikt oftanämnda författning, ej inträffa förr än fjerde resan, eller då till straffarbete
på lifstid dömes, i hvilket fall Utskottet således anser den ensamt böra ega rum.
På dessa förhållanden har Utskottet funnit nödigt att fästa Rikets Ständers uppmärksamhet,
äfvensom att i sammanhang dermed framlägga förslag till den ändring i
rättegångs-ordningen, som, efter Utskottets sålunda antydda åsigter, bör vidtagas, med
anledning af den förändring Rikets Ständer redan beslutat i lagstiftningen angående
stöld och rån; Och får således Utskottet, under förutsättning att den i berörde hänseende
beslutade författning varder af Kongl. Maj:t i nåder antagen, vördsamligcn
hemställa
om icke Rikets Ständer behagade pir sin del besluta en särskild
författning, att, samtidigt med den förra, träda i verksamhet,
hvarigenom, dels med ändring af och dels såsom tillägg
till hvad i 25 Kap. 5 § Rätlegångs-balken jemte dertill hörande
författningar, finnes stadgadt derom, att Under-rätts
ransakning och dom i vissa brottmål skall underställas Hofrätts
pröfning, innan den i fullbordan går, varder förklaradt,
alt sadan underställning bör ega rum, då någon för rån eller
försök dertill sakfä/les, ändå all brottet ej å lif går, men i
mål angående stöld eller inbrott i afsigt att stjäla endast i
det full alt till straffarbete på lifstid dömes.
Stockholm den 13 November 1854.
STOCKHOLM, tryckt hos ISAAC MARCUS, 1854.
Register
öfver de af Rikets Ständers Lag-Utskott vid 1855 och 1854 årens Riksdag
afgifna Betänkanden, Utlåtanden och Memorial.
Expeditionenj
nummer.
A.
34.
14.
26.
Andaktsöfningar, Angående uppl] äfva tide, förändring eller förklaring
af Kongl. Plakatet den 12 Januari 1726 emot olofliga sammankomster
till andaktsöfningar  . .
Arfsrätt för oäkta barn
39 bortkommen persons, då han ej inom viss tid later höra a£
sig ; ^'
Svar på återremiss 40.
Arfvode för ökad kansli-personal
3.
B..
Barn, oäkta. Om arfsrätt för dem ...........
Barnamord, Om uppgifvande af Kongl. Brefvet den 17 Oktober 1778
Blanketter till invisningar. Se: invisning.
Burgen, Örn upphörande af proprie bergen
39 Om verkan af proprie borgen, då borgenären förlorat sin
rätt emot gäldenären
>9 Om löftesmäns rättighet att uppsäga och betala gäld
Brottmål, Om en förbättrad brottmåls-lagstiftning
Svar på återremiss.
Burds-rutt, Om upphörande af rättighet att börda jord på landet
Svar på återremiss
» Om upphörande af börds-rätten i stad
Böter. Om ändring af lagens stadgande, angående domares andel i
vissa böter
14.
64.
52.
54.
55.
37.
48.
12.
24.
13.
28.
Expeditionen»
nummer.
Civila mål,
D
Civilla
'o>
C.
Om urtima ting fur handläggning deraf. .
Om kompromissarier i sådana mål .
Om summa appeliabilis för fullföljd deraf .
Svar på återremiss
Om antagande af lag-beredningens förslag dertill
Svar på återremiss . . .
D.
Danaarf\ Om ändring af hvad 15 Kap. Arfda-balken derom stadgar
Svar på återremiss
Dyrk, Om förklaring af Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841,
angående innehafvande af dyrk
E.
E/lgäng., Om revision af lagarne angående edgång
Expropriation, Om ändring i Kongl. Förordningen den 20 November
1845
F.
Fastighet, Om lagfart derå. Se: lagfart.
Fordringar, Om preskription derför. Se: preskription.
Fridlysnings-sladga för allmänna kanal-, jernvägs- och telegraf-anläggningar
Fullmäktig, Om rättighet för uppbördsman och landtmätare att dertill
brukas
Förmånsrätt för de af allmänna medel för odlings-företag beviljade lån
Förslag tili sammanjemkning ...... ....
G.
Giflomanna-rält, Om ändring af lagen» stadgande derom ....
Gode män, Se: kompromissarier.
Gäckeri med Sakramenten. Om förklaring af hvad 1 Kap. 2 § Miss
gernings-balken
derom innehåller
Svar på återremiss * B
1C.
30.
22.
51).
5.
23.
21.
44.
38.
1.
41.
47.
27.
61.
65.
10.
35.
50.
H.
II andels böcker och
Handelsräkningar, Förordning derom
Svar på återremiss ....
Hofrätt, Om inrättande deraf i Norrland
Espeditioneu
nummer.
i
*
49.
57.
31.
37.
67.
I.
/
Inbrott, Förändrad lagstiftning derom . . .i i i . ,
Invisning, Om upphörande af förbudet emot tryckte och graverade
in visningar
. v . .
J.
Jernvägar, Om skyldighet att afstå jord för anläggning deraf • S 19.
» „ Fr.idlysnings-stadga derför .
47.
Jord, Om dess afståendc för allmänt behof 19 och 41.
Justitie-Ombudsman, Granskning af dess Embetsberättelse, diarier
och registratur
4.
K.
Kanaler, Fridlysnings-stadga derför. . , , * i s
lionventiklar, Se: Andaktsöfningar.
Kompromissarier i tvistemål
Krigs-/!rtiklar, Om utfärdande af nya . « . .
Kyrkolag, Om antagande af ny
Kyrka, Om lekmans verksamhet i dess tjenst ...
Kyrkomöten, Om stiftande af Lag derom . . . » 0
L.
Lagberedningen, Om antagande af dess Förslag till Civillag! . j 51.
Svar på återremiss
23,
Lagfart, Om vilkoren för vinnande deraf 18.
Svar på återremiss 39.
Landtmätare, Om dess rättighet att vara fullmäktig . . , , « 27.
47.
30.
2.
32.
36.
42.
Expeditionen*
nummer.
Lekman, Om dess verksamhet i kyrkans tjenst 36.
Lysning till ägtenskap. Se: Ågtcnskap.
Lån, Om förmånsrätt för sådana, beviljade af allmänna medel för
odlings-företag
61.
förslag till saramarfjemkning
65.
Löftesman, Se: borgen.
M.
Makar, Om ändring i gällande stadganden, angående den varning
oenige makar böra undergå, innan de för verldslig rätt tilltalas 20.
Svar på äterremiss  00.
Myndighet stills tand, Om förlängning af mannens omyndighets-tillstånd 8.
Om qyinmuis rätt att varda myndig . • • • 17.
N.
Norrland, Om bildande af en Hof-Ilätt derstädes <> « o . 31.
0.
Odlingslån, Se: lån.
Oenighet, Om makars. Se: makar.
Oäkta barn, Se: barn.
p
Preskription af fordringar. Förändring i lagstiftningen derom . . 56.
Prestmöten, Om ändring af hvad 25 kap. i Kyrkolagen derom innehåller
i . . . *
43.
• • Q.
(hinna, Om dess rätt att varda myndig
17.
il.
Religionsfrihet<, Betänkande derom 33.
Svar på äterremiss ; 46.
R evisions-skilling,
k ' * C' '
Expedit ion en
l# # ,nummer.
Revisions-skillin g. Om upphörande deraf  c.
Svar på äterremiss  25.
Att revisions-skillingar skola direkte ingå till Kronan 7.
Ränta, Om dess frigifvande  ö-f.
s.
Sakramenten. Om gäckeri dermed och olofligt utdelande deraf . . 35.
Svar på äterremiss 50.
Skogsåverkan, Om förändring i straffet derför ....... 51.
Snatteri, » » » „ „ ....... 37.
Stöld, ' t» n 5) 3 n ....... 37.
Svar på äterremiss
48.
Summa appcllabilis, Om bestämmande deraf för fullföljd af talan i
civila mål 09.
Svar på återremias  59.
Svinkreatur, Om förhöjdt ansvar för deras utsläppande, sedan käle
är ur jord 68.
T.
Telegrafer, elektriska. Om jords och lägenhets afstående derför. . 41.
Fridlysniags-stadga derför 47.
1 estaments-rätt, Om utvidgning deraf 29.
Svar på äterremiss 66.
ling, Angående förändrade stadganden on> urtima tings hållande
för handläggning af civila mål  ] c.
u.
Underställning, Om ändring af hvad 25 Kap. 5 g Rättegångs-bal
ken
och dertill hörande författningar derom stadga .... 69.
Uppbördsman, Om dess rätt att vara fullmäktig
Urtima Ting, Se: ting.
Utslag, Om ntgifvande af Konungens Befallningshafvandes efter anslag 63.
3 Om verkställighet af Konungens Befallningshafvandes... 62.
Expeditionen»
nummer.
t Vadepenningar. Om förändring af hvad lag stadgar mn domares
rätt dertill  28.
)'Vapen, Om förhöj dt ansvar för bruk af lifsfarligt vapen .... 58.
tVarning för oenige makar. Se: makar.
/Vigsel. Se: ägtenskap.
/Vittnesed, Om rytt formulär dertill^ 15.
Svar på återremiss
45.
A.
O ' i
s/verkan, Se: skogsåverkan.
®o
A.
kgtenskap, Om stadgande af viss tid emellan lysning och vigsel . 11.
d Om ändring af tid och vilkor för ingående deraf . . y„
* .Om oenighet deruti. Se: makar.
• i
.. i
STOCKHOLM, f. d. Schultze'» Boktryckeri, 1854.
BIHANG
TILL
sårnad å a i s-s a* å vi iiii lis
PROTOKOLL
VID
■minima KikMlairen 1 Stockholm
Åren 1853 oell 1854.
. *
SJUNDE SAHLINtiEi.
Afdelningen:
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens
gemensamma Betänkanden och Memorial.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskoltens Betänkande, N:o 1.
1
]$:© fl.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 8 Juni 1854, kl. s e. m.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskoltens Betänkande,
i anledning af väckta motioner, angående dels ändring af
gällande stadgande/i i fråga om skyldighet att bygga och
underhålla vägar och broar, samt dels rättighet till erhållande
af tjenligl väg lagnings ämne å andras egor.
Uti memorial, som af Hedervärda Bonde-ständet blifvit till Lag-Utskottets behandling
öfverlemnade, hafva Olof Persson från Westerbottens län, samt Nils Nilsson
och Elof Andersson från Wermlands län, under åberopande af de utaf förenade Lagsamt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten vid föregående riksdagar, angående
väckt fråga om åläggande för egare af Bruk, Sågar och Qvarnar, alt deltaga i vägunderhållningen,
afgifna utlåtanden, yrkat, Olof Persson, att Bruks- och Sågverks-egare
måtte förpliglas att i underhållet af allmänna vägar och broar deltaga efter det taxeringsvärde,
som blifvit nämnde verk päfördt, eller den bevillning, sorn af dem utgår,
eller ock, så framt sådant för närvarande icke vore lämpligt, att, pä sätt af berörde
Utskott vid sistförflutne riksdag blifvit föreslaget, undersökning måtte varda anställd till
utrönande af enligt hvilka grunder omförmälde verk och inrättningar böra uti väg- och
brounderhållet deltaga; Nils Nilsson »ali Bikets Ständer, med åberopande ,af billigheten
och rättvisan deraf, att väghållnings-skyldighelen varder i möjligaste måtto-jemnt
fördelad emellan alla, som i samma ort af vägartie draga fördel, måtte hos Kongl.
Maj: t i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta undersöka, enligt hvilka
grunder och på hvad sätt Bruks- och Bergverks-aoläggningar, Mjöl- och Såg-qvarnar
och andra fabriks-inrättningar på landet, böra till vägarnes byggande och underhållande
bidraga, samt, efter vederbörandes hörande, Nådig Proposition i ämnet till Bikets Ständer
aflåta'); och Elof Andersson, att jernbruk, sågverk, qvarnar samt andra dylika
verk och inrättningar, belägne inom Jösse härad i Wermlands län, måtte, såvidt verken
drifvas, förklaras skyldige bidraga till de inom nämnde härad befintlige vägars och
broars underhåll, och till grund för beräkningen af deras deltagande i detta besvär
tagas, för bruken antalet härdar, för sågarne bladens antal och för qvarnarne stenparens
antal, sålunda, att hvarje stångjernshärd beräknas för ett halft mantal, hvarje
sågram äfvenledes för ett halft mantal, och hvarje par qvarnstenar för ett tredjedels
Bih. till B. St. Brot. 1853 & 1854. 7 Sami. 3 Afd. 1 Iiäft. 1
2 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, K:u 1.
mantal, samt öfriga inrättningar i förhållande derefter; uti hvilket yrkande Riksdagsfulimäktigen
A. Kylander från Wermlands län sig förenat, med afseende å Nordmarks
härad.
Derjemte har, i motioner, som likaledes blifvit af Hedervärda Bonde-ståndet till
Lag-Utskottet remitterade, blifvit vrkadt, af Per Mattsson från Wester-Norrlands län,
att sådane byvägar, som allmänneligen begagnas af andra, än dem, hvilkas hemman
äro invid byvägen belägne, måtte varda till underhåll indelade på samtlige hemmanen
inom socknen eller häradet; samt af Gustof Bjerkander från Skaraborgs län, att en
förordning mätte utfärdas, hvarigenom väghållare befriades från skyldigheten att, under
den tid af vintern, då marken är betäckt med snö, uppskotta snöen å landsvägarne,
samt berättigades att å tjenliga ställen utstaka samt med jemn bolten och bestämd
bredd underhålla allmän farväg; hvarförutan Herr Friherre von Schwerin, Adam Otto,
uti en hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln väckt, jemväl till Lag-Utskottet remitterad
motion, framställt påslående, alt, med afseende å svårigheten på åtskilliga ställen alt
till vägarnes underhåll erhålla grus eller sand, väglagningsämne, som funnes uteslutande
å en viss ort, måtte blifva åtkomligt med lika expropriationsrätt, hvarmed jord i
och för jernvägars anläggning förvärfvas.
Öfver dessa motioner, hvilka Lag-Utskottet, gemensamt med Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet, lill pröfning förehaft, gå Utskotten nu alt meddela utlåtande,
dervid Utskotten, i fråga först om åläggandet för ofvanomförmälde verk och inrättningar,
att deltaga i väghållnings- och brobyggnads-bcsväret, anse sig böra meddela det
hufvudsakligaste af hvad Utskotten, rörande utgången vid föregående riksdagar af de
då i samma ämne väckta motioner inhemta!.
Uti deröfver meddelade utlåtanden, framställde Utskotten den åsigt, alt motionärernes
yrkanden voro pä rättvisa och billighet grundade. Till stöd härför anfördes,
att, om del än varit rättsenligt, att skyldigheten alt underhålla vägar och
broar, till en början ensamt fördelats på jorden, kunde det dock, efter Utskottens
tanka, icke bestridas, att, sedan med en framskridande odling andra näringar uppkommit,
för hvilka en lätt och beqväm transport vore af lika mycken vigt, som för
jordbruket, äfven dessa borde deltaga uti cn dylik underhålls-skyldigbet, liäldsl det
mäste médgifvas, att den, som hade behofvet och njöte fördelarne af en inrättning,
jemväl borde vidkännas den kostnad och lunga, som dermed åtföljde. Af denna
anledning och då bruken och bergverken i riket, för transporterande af, ej mindre
de för tillverkningarne erforderliga råämnen, än ock af sjelfva de tillverkade effekterne,
på många orter begagnade och nötte vägarne vida mera, än de hemman,
hvilka underbålls-skyldigbeten för närvarande ålåge, samt detta förhållande i mer och
mindre mån ägde rum jemväl med såg- och mjölqvarnar, ansågo Utskotten vid två
sednaste riksmöten, att dylika verk och inrättningar äfven borde i någon män deltaga
uti ifrågavarande onus. ålen då Utskotten, i frågans dåvarande skick och innan vederbörande
deröfver blifvit hörde, funnit sig sakna tillräcklig ledning för bedömande af
de grunder, efter hvilka en sådan skyldighet borde af nämnde verk och inrättningar
bestridas, tillstyrkte Utskotten Rikets Ständer, att hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, att Kongl. Majit täcktes, efter föregången undersökning och vederbörandes hörande,
till Rikets Ständer aflåta Nådig Proposition, rörande de grunder enligt hvilka omförmälde
skyldighet borde af meranämnde verk och inrättningar utgöras. Utskottens
berörda förslag, som vid sagde riksmöten godkändes af Högvördiga Preste-ståndet och
Hedervärda Bonde-ståndet, lyckades deremot icke tillvinna sig Höglofl. Ridderskapet
och Adelns samt Yällofliga Borgare-ståndets bifall.
De skäl, som emot det framställda förslaget under öfverlaggningarne i ämnet
anfördes hos sistnämnde två Riks-stånd, voro hufvudsakligen: att ifrågavarande inrätt
-
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskoltens Betänkande, N:o t.
3
ningar äro af en så obeständig natur, att de lill följd af förändrade konjunkturer kunna
till och med alldeles upphöra; att af sådan anledning vägdelningar, för det fall alt ett
stadgande af påyrkad syftning utfärdades, ofta, i den män dylika inrättningar anlades,
utvidgades eller nedlades, skulle blifva af behofvet påkallade samt medföra stora olägenheter
och kostnader; att omförmälde verk borde betraktas såsom för orternes eget behof
och till allmänhetens gagn anlagda inrättningar, hvilka för jordbrukaren beredde en större
lätthet till afsättning af alla slags landtmannavaror, än eljest; samt att skyldigheten att
deltaga i vägunderhållet, skulle dels förminska värdet af meranämnde verk, dels ock
förhindra anläggandet af sådane.
Hvad sålunda förekommit hafva Utskotten tagit i öfvervägande; och hvad först
angår invändningen derom, att jernverks, qvarnars, sågars och dylika inrättningars tillvaro,
såsom beroende af konjunkturer, är tillfällig, samt att lill följd deraf ny vägdelning,
i händelse dem ålades direkt deltagande i vägunderhållet, skulle blifva nödvändig
hvarje gäng eli sådant verk anlades, nedlades eller förändrades, få Utskotten vördsamt
erinra, att Utskotten vid sistförflutne riksmöten just al sådan anledning ansett sig, innan
undersökning derom blifvit företagen, icke böra i bedömandet af grunden för sagde
verks deltagande i vägbållnings-besväret ingå, utan föreslagit, att Rikets Ständer skulle
i underdånighet öfverlemna pröfningen härom till Kongl. Majit. Då således den utväg
förefinnes, att genom åläggande för sådane verk, hvilkas bestånd må anses osäkert,
alt medelst erläggande af ett visst penningebelopp bidraga till de betydliga kostnader,
t. ex. lill Brobyggnad m. m., sorn medfölja vägunderhållet, och hvilken utväg i flera
orter är destomera lämplig, som, enligt hvad Utskotten inhemtat, cn så kallad vägbyggnadskassa
flerestädes skall af de vägbyggnadsskyldige vara för nämnda ändamål
bildad, försvinner den betänklighet, som må uppsta lill följd af farhågan för oftare påkommande
vägdelningar. Då, hvad qvarnar angår, desse såsom särskilde lägenheter
äro i jordeboken intagne och grundränta dem åsatt, samt bruken jemväl bära grundränta,
torde större delen af berörde verk vara att anse af den beskaffenhet, att någon
fruktan för deras bestånd icke bör kunna uppgifvas såsom skäl emot deras ingående i
vägdelningen; och om pä vederbörandes pröfning finge ankomma att på det ena eller
andra sättet bestämma deras deltagande deri, vore nödig försigtighet iakttagen.
Del skäl för oftanämnde verks befrielse från väghållningsskyldigheten, man velat
hämta af det förmenande, all desse verk voro lör orternas eget behof och till allmänhetens
gagn inrättade, torde förfalla vid betraktandet deraf, alt sådane verk aldrig lara
blifvit anlagde för. kommunens, utan med hufvudsakligt afseende pä egarnes fördel.
Alt emedlertid inrättningar pä sådan grund blifvit befriade Irån kommunala besvär,
torde vara utan exempel; och man lärer väl i allmänhet kunna antaga, att, om det än
är fördelaktigt för en ort, alt bruk, hytta, grufva, qvarn, såg eller fabrik finnes i dess
närhet, är det fullt ut, om ej mera fördelaktigt för egaren af bruket, hyttan, grufvan
eller fabriken att ega tillgäng på landtmannavaror samt lä sina produkter af allmogen
transporterade, och för qvarn- eller såg-egaren alt erhålla säd lill förmälning eller timmer
till försågning; så att nyttan och fördelarne måste anses ömsesidiga.
Beträffande ändtligen den invändning, ali en skyldighet af i frågakomna beskaffenhet
skulle komma att medföra den påföljd, alt anläggning af bruk, fabriker och dylika
verk förhindrades och desse föllo i värde, få Utskotten, jemte erinran om det föga sannolika
i påståendet all deltagandet i detta onus skulle förhindra sådane anläggningar,
och det erkännande, sohl hgger * ett sådant antagande, om tyngden för kommunens
jordbrukande medlemmar af berörde besvär, tillika anmärka, att nämnde verk och inrättningar
aldrig blifvit genom privilegier tillförsäkrade befrielse från väghållniugs-skyl
-
4
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N.o K
digheten; att tvärtom, enligt den grundsats, att kommunala besvär böra drabba kommunens
alla medlemmar, samma skyldighet otvifvelaktig! efter en rätt lagtolkning bör
åläggas åtminstone ali, derifrån icke fritagen, synlig förmögenhet inom kommunen, och
att den omständighet, att en annan tolkning hittills blifvit följd, icke kan utgöra binder
för lagstiftaren att meddela ett sådant stadgande eller en sådan förklaring, hvarigenom
grundsatsen gifves sin fulla utsträckning i tillämpningen.
Det vore utan tvifvel mest rättsenligt, att vägarnes underhåll bekostades genom
bidrag af de vägfarande och besörjdes af Staten. Då emedlertid uti ett så glest befolkadt
land som Sverige, hvarest, jemförelsevis med andra länder, der vägarne på sådant
sätt vidmakthållas, trafiken kan anses obetydlig, detta icke skulle kunna ske, ulan ali
afgifterna för de trafikerande uppgingo till så stora belopp, att de blefvo för kommunikationerna
hinderliga, hälst mängden af erforderliga bommar och dervid anställd betjening
skulle uppsluka en stor del af dessa bidrag, så återstår, enligt Utskottens åsigt,
endast den utväg, hvilken angående väghållnings-skyldigbeten inom detta Iand hittills
blifvit följd, nemligen att ålägga densamma kommunen, hvars medlemmar anses mest
begagna vägarne, och för hvilka deras vidmakthållande i (ärbart skick således måste
vara af vigt. Den från urminnes tider bibehållna grundsatts, alt vägarne böra underhållas
af häradet, äldre tiders benämning af kommunen, torde alltså icke böra öfvergifvas.
Häradets röstegande och följaktligen äfven i dess onera deltagande medlemmar
benämndes i dessa tider de, som derstädes »byggde och bodde» eller »besulne
voro», hvilket på en tid, då industriella anläggningar å landet icke funnos eller åtminstone
ej växte till den mängd och betydenhet, sorn nu, var liktydigt med hemmansinnehafvare.
Häraf förklaras stadgandet i 25 kap. 8 §. Byggninga-balken: »alla sorn
å landet hemman ega eller bruka, skola vägar rödja och broar bygga»; vid meddelandet
af hvilket stadgande man så noga iakttog regeln, att kommunens alla besulne medlemmar
borde uti väghållningen deltaga, alt icke den från så många bördor befriade privilegierade
jorden, icke ens Konungens gårdar och ladugårdar, undantogos. Då numera
å ena sidan, till följd af dels stegrade anspråk på goda vägar och kommunikalionsanstalter,
dels den ökade trafik, -dessa industriella verk och inrättningar med det omfång,
de numera innehafva, föranleda, och dels ökade arbetslöner samt bristande tillgång
på väglagningsämnen, väghållningen blir för den redan hårdi beskattade jorden
med hvarje år alltmera tryckande, under det att å den andra sidan ifrågavarande verk
och inrättningar blifvit af den betydenhet, att de icke allenast, äro fullt jern lovlige med
hemmanen, utan inom många kommuner otvifvelaktig! de största och mest inbringande
possessioner, samt deras egare således bäst i stånd att deltaga i de kommunens besvär,
till hvilkas förökande de, pä sätt berördt är, gifva anledning, tillkommer det lagstiftningen,
att, med afseende å sålunda förändrade förhållanden, bestämma om medlemmarnes inom
kommunen deltagande i dessa besvär, heldst då det sker i öfverensstämmelse med i öfrigt
för utgörande af dylika besvär antagna grunder. I sadant alseendc torde Utskotten
böra upplysa, att, genom tid efter annan ulkomne författningar, sådane kommunala
besvär, som utgöras efter gårda- eller hemmantal, blifvit ålagde dessa verk och inrättningar,
t. ex. Kyrko- och prestgårds-byggnad, hvaruti egare af bruk och qvarnar, genom
Kongl, llcsolulionen å allmogens besvär den 1 Sept. 1741 §. 40, blifvit förpliglade att
lika med hemmansbrukare taga del, med iakttagande deraf, att bruksegare, med hvarje
härd, svara för ett hemman, samt qvarnegare med 30 å 40 daler s. m. ränta, elter hemmanens
storlek i olika orter, likaledes för ett hemman. Utskotten hafva således häruti
ytterligare stöd för sin redan uttalade åsigt om befogenheten alt utsträcka deltagandet
i kommunala besvär till ifrågavarande, derifrån icke genom lag Iritagna verk och inrättningar,
och anse följaktligen de deremot gjorda framställningar icke vara al den
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, No 1.
5
\igt och betydelse, att man derifrån ånyo bör hämta anledning att motverka en reform,
hvilken, enligt Utskottens omdöme, pakallad af både billighet och rättvisa, derföre af
två Riks-stånd blifvit önskad; och fä Utskotten nu, med åberopande icke allenast af
de åsigter, hvilka, på sätt ofvan är vordet omförmäldt, blifvit af förenade La<»- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten vid de tvänne sisthållne riksdagarne°i förevarande
ämne hyllade, och som jemväl vid detta riksmöte, vid den pröfning af fråsan,
Utskotten företagit, segrat, utan äfven af de skäl, Utskotten nu anfört, vördsamt'tillstyrka,
alt Rikets Stunder, med åberopande af billigheten och rättvisan
deraf, ali vughål/nings-skyldigheten varder i möjligaste måtto
jemn t fördelad emellan alla, sorn i samma ort af vägarne dra" a
fördel, matte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, alt
Kongl. Maj:t läcktes låta undersöka, enligt hvilka grunder och
pä hvad sätt bruks- och bergnerks-an/äggningar, skallfogde
°f l sugqvarnar och andra fabriks-inrättningar på landet
må åläggas att lill vägarnes byggande och underhållande bidraga,
samt, efter vederbörandes hörande, Nådig Proposition i
ämnet till Rikets näst sammanträdande Ständer aflåta.
Vidkommande derefter Per Mattssons yrkande, alt sådane byvägar, som allmänneligen
begagnas af andra, än dem, hvilka hafva sine hemman invid dessa vä<»ar belägna,
mätte till underhåll på samtlige hemmanen inom socknen eller häradet indelas,
så få Utskotten, med anmärkning, att Kongl. Resolutionen den 8 Januari 1735 innefattar
föreskrift om, att byvägar böra underhållas al dem, som sig deraf betjena, erinra,
- att, lör hvarje lall, da stridighet yppas, huruvida en s. k. byväg bör äfven af
andra underhållas, än dem, hvilka använda samma väg till utfartsväg, det må på vederbörande
myndighets pröfning i laga ordning bero, om en sådan väg skall såsom by-,
sockne- cllei hiliadsväg betraktas, och till underhåll på hemmanen inom byen, socknen
eller häradet fördelas; hvarföre Utskotten vördsamligen tillstyrka,
afl Per Mattssons motion icke må lill någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Hvad vidare angår det af Gustaf Kjörkander väckta förslag om rättighet för
väghållare, att,^ vintertiden, då marken är betäckt med snö, underhålla allmän farväg annorstädes,
än å landsvägarne, hvilka först vid inträffande töväder borde bringas i farbart
skick, så, ehuru Utskotten, i likhet nied motionären, äro af den åsigt, alt väghållningsbesväret,
synnerligast vintertiden, är för landtmannen ganska tryckande, heldst nu,
sedan de allmänna vägarne, efter del jorden på de Hesta ställen i landet undergått laga
skiften, begränsas på begge sidor af hägnader, som vid yrväder förhindra snöens spridning
och försvära skottningen, samt Utskotten hysa den öfvertygelse, att jordegare i
allmänhet icke förvägra väghållare tillstånd alt vintertiden utstaka bivägar å ställen,
der sådant lämpligen utan skada kan ske, anse Utskotten likväl, det väghållare icke
böra genom lag dertill bestämdt berättigas, emedan en dylik rättighet tilläfventyrs stundom
blefve missbrukad, och, missbrukad, kunde, för de jordegare, å hvilkas mark vintervägar
blclve utstakade, medföra menliga följder. Det skulle nemligen kunna inträffa,
all, deiigenom att maik, hvara höstsäd blifvit utsadd, till farväg begagnades, berörde
säd af öfverkörningen lede skada eller till och med förderfvades, då antingen
snöen undcrginge upplösning, eller jorden af fordonen delvis beröfvades sin snö-betäckniné-
Utskotten hemställa alltså vördsamt,
alt Gustaf Bjerkandcrs motion må lemnäs utan bifall.
6
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, A’:o I.
Beträffande slutligen Herr,Friherre von Schwerins yrkande, att väglagningsämne,
som funnes uteslutande å en viss ort, måtte varda, i samma ordning, som för expropriation
af jord finnes föreskrifven, för väghållare åtkomligt, fä Utskotten meddela den
upplysning, att Kongl. Kammar-kollegii Cirkulär den 5 April 1803 och den 4 Augusti
1825, jemförde med bemälde Kongl, kollegii Kungörelse den 12 April 1838, innehålla
fullständiga föreskrifter, huruledes rättighet vinnes af väghålinings-skyldige att hemta
grus och sand icke allenast å skog och utmark, då sådant sker i den ordning och på
ett sätt, att sandgropar ej på flere ställen öppnas, så länge den redan öppnade lemnar
nödig sandtillgång och ej finnes så nära väg inrättad, att olyckor derigenom kunna
uppkomma, utan äfven, för den händelse, att väglagningsämnen å skog och utmark icke
äro tillgänglige på det lämpliga afstånd från väglotterne och af den beskaffenhet, alt
de kunna begagnas, å ina g or, likväl i sistnämnde fäll emot skälig ersättning till jordegarne.
Enär således uti berörde stadganden intet ställe, der väglagningsämne finnes
alt tillgå, är ovilkorligen fritaget från väglotts-egarnes begagnande, samt desse följaktligen,
så länge sand och grus äro att erhålla, ej böra kunna blifva deraf i saknad, anse
Utskotten sig ega skäl till den viirdsamma hemställan,
ull å sistnämnde motion afseende icke må fastas.
Stockholm den 8 Juni 1854.
Reservationer:
af Herr Carleson, E. H. »1 anledning af de vid sednaste riksmöte väckte motioner
om bruks, qvarnars och fabrikers deltagande i vägbyggnads-skyldigheten anfördes
inom sammansatta Utskotten bland annat, hurusom: »skyldigheten att underhålla vägar
och broar, som enligt 25 kap. 8 §. Byggninga-balken, ålåge dem, hvilka å landet hemman
egde och brukade, samt städerne, så långt deras egor räckte, hade på sednare tider,
hvarunder nya näringar uppkommit och de äldre blifvit utvidgade, samt till följd
deraf en lifligare rörelse och större nötning al vägarne föranledts, visserligen blifvit för
vägbygguads-skyldige i hög grad betungande; men att, utom hvad i lag, pä sätt nämndi
vore, finnes stadgadt, hade Kongl. Majit, uti resolution på allmogens besvär den 20
November 1786, ansett vägrödjning oell brobyggnad vara en hemmantalet åtföljande
skyldighet, deruti bruk och qvarnar icke kunde inbegripas, hvilket, hvad qvarnar beträffade,
blifvit ytterligare bekräftadt genom Kongl. Brefvet den 10 Oktober 1793; att,
då den stadfästelse pä befrielse från deltagande i detta onus, som sålunda blifvit gifven
innehafvare af bruk och berg-verk saint sågar och qvarnar, naturligtvis ökat värdet
af sådane egendomar, hvilket vid inträffade arfskiflen eller köpe-afhandlingar tagits
i beräkning, skulle en rubbning i dessa friheter, utan alt på samma gång bereddes lämplig
ersättning för den bortmistade fördelen, hvarken vara med rättvisa eller billighet
förenlig; att en sådan bana, en gång beträdd, otvifvelaktig! medförde nya anspråk på
skyldigheten för dessa lägenheter att deltaga i åtskilliga hemman pä landet nu åliggande
andra allmänna oncra och prestationer; ' att desse egendomars värde och fortfarande
bestånd, såsom beroende af olika konjunkturer eller tillfälliga omständigheter, dessutom
voro. underkastade ständiga vexlingar, hvarföre någon säker och varaktig grund
för bestämmandet af den andel i väghållnings-besväret, som de borde vidkännas, svårligen
kunde fastställas; samt att, för den händelse Rikets Ständer skulle bifalla Ulskot
-
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 2. 7
tens betänkande, och Kongl. Majit ville åt den underdåniga skrifvelsen lemna nådigt afseende,
sådant endast skulle föranleda lindring i de hemmans-egares skyldighet, som
hade sina vägstycken i orter, der bruk och bergverk, sågar och qvarnar funnos, men
icke för dem, som voro bosatta i andra orter, ehuru väghållningsbesväret der, till följd
af en lifligare rörelse, kunde vara lika, om ej i än högre grad betungande.»
Dessa anmärkningar, ehuru de icke innefattade fullt giltiga skäl till förkastande
af den underdåniga framställning, som af sammansatta Utskottens flesta ledamöter föreslogs,
synas mig vara rikliga och, enär Rikets Ständer på grund af såväl nyssnämnde,
som de sedermera under Ständernas öfverläggningar i ämnet ytterligare tillkomne anmärkningar,
vid sednaste riksmöte ogillade Utskottens förslag, anser jag mig icke böra
biträda deras af Sländernes nuvarande Lag- och Ekonomi-Utskott åter upptagne
mening».
af Herr Törnebladh, C. ()., som instämt uti Herr Carlesons reservation.
af Herr Asker, G. F. »Då jag med min röst icke bidragit till Utskottens förslag
angående tillstyrkt underdånig anhållan om undersökning enligt hvilka grunder och
på hvad sätt bruks- och bergsverks-anläggningar, mjöl- och såg-qvarnar och andra fabriks-inrättningar
på landet böra lill vägars byggande och underhållande bidraga, får
jag, lill stöd lör min särskilda mening i dessa frågor, vördsamt åberopa de i Betänkandet
antydda skäl, hvilka hos Högloflige Ridderskapet och Adeln samt Välloflige BorgareStåndet
vid föregående riksdsnrnr blifvit „—* „..kk_: „r j
N:o
Ank. till Exp.-Utsk. den 8 Juni 1854, kl. 5 e.
m.
Betänkande, i anledning af vacht motion om ändring aj Kongl. Brefvet
den 19 Juni 1850, ifråga om beräknanae af »matlag"
eller >rök.»
«
Genom berörda Kongl. Bref, hvilket blifvit kungjordt genom Kongl. Kammarkollegii
kungörelse den 20 Juli samma år, är vordet förordnaat, att, då någon i en
och samma by innehafver tvänne eller flera hemmansdelar i olika hemmans-nummer,
hvilka hemmansdelar tillsammans icke öfverstiga ett fjerdedels mantal, och ban dem
sjelf gemensamt brukar och begagnar, desse hemmansdelar böra, i afseende på de af
-
8 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 2.
gifter och onera, som efter matlag eller rök utgå, blott för ett matlag eller en rök beräknas.
Fråga om förändring af nämnda Kongl. Bref väcktes redan vid 1817 och
1848 årens riksdag, då Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten föreslpgo
ett stadgande af det innehåll, att två eller flere hemmansdelar, vare sig under samma
eller olika hemmans-nummer, fingo, då de tillsammans icke öfverstego ett mantal samt
begagnades under gemensamt bruk, såsom ett matlag beräknas. Detta förslag blef likväl
icke af Bikets Ständer godkändt, utan heslöto Bikels Ständer, att uti underdånig
Skrifvelse hos Kongl. Maj:t frambära den underdåniga önskan, alt Kongl. Maj:t täcktes
dels i nåder föranstalta om en undersökning för utrönande i hvilka läll afgifter och
prestationer utgjordes efter matlag, dels ock, efter det en dylik undersökning egt rum,
genom Nådig Proposition till Bikets Ständer föreslå antagandet af en författning, hvarigenom
begreppet »matlag» eller »rök» närmare bestämdes, eller ock denna grund för
utskylders utgörande helt och hållet eller i vissa fall afskaflades och ersattes genom beräkning
efter hemmantal, taxering eller hvilken annan grund, som för ändamålet kunde
i nåder finnas lämplig. Uti det utlåtande, som i anledning af Rikets Ständers berörda
underdåniga framställning från Kongl. Kammar-kollegium infordrades, uppgaf, i fråga
om de fall, då afgifter och prestationer beräknas efter matlag, bemälda Kongl, kollegium,
att, sedan de så kallade Djekne-penningarne, äfvensom Lagmans- och Häradshöfdinge-räntan,
blifvit afskaffade, några efter matlag utgående, på allmänna författningar
sig grundande skattebidrag då,mera icke utgjordes, men att deremot följande efter
matlag utgående tjenstbarheter presterades, nemligen: l:o dagsverken till byggande eller
underhållande af kyrka och hvad dertill hörer, såsom klockstapel, kyrkomur, sockenstuga
och fattigstuga, enligt 26 kap. 1 §. Byggninga-balken; 2:o Skallgång, rörande
hvilken skyldighet stadgades i 23 kap. 3 §. nämnda halle; 3:o Skogselds dämpande,
hvarom sades i 15 kap. 4 §. samma balk; och 4:o Strömrensning; och hemställde Kongl,
kollegium i underdånighet, att, då, på sätt sålunda utredt blifvit, några skattebidrag till
Stats-verket numera icke utgöras efter rök eller matlag, utan allenast tjenstbarheter,
som, i anseende lill sin beskaffenhet, syntes böra hvarken med penningar fä lösas eller
lämpligen kunna -efter någon annan grund, än efter rök eller matlag, till utgörande
åläggas, Rikets Ständers förut anmärkta anhållan icke måtte till någon vidare åtgärd
föranleda; hvilken hemställan Kongl. Majit, jemlikt dess nådiga skrifvelse till Kongl.
Kammar-kollegium den 13 April 1850, behagade i nåder bifalla.
Vid sisthållna riksmöte väcktes sedermera af en motionär det förslag, att Rikets
Ständer skulle hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om utfärdandet af ett stadgande,
hvarigenom innehafvare af två eller flere hemmansdelar under samma eller olika
hemmans-nummer, hvilka hemmansdelar tillsammans icke uppgingo lill ett mantal, berättigades
att dessa hemmansdelar, då de gemensamt brukades, såsom ett matlag eller
en rök beräkna. Men detta förslag afstyrkles då af Lag- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskotten, som, i sådant afseende, jemte meddelande af den upplysning, att,
utom de i Kongl, kammar-kollegii förrberörda utlåtande uppräknade tjenstbarheter, äfven
så kalladt matskott, en afgift, hvilken såsom löneförmån i de flesta orter tillkommer
Kapellaner och Klockare å landet, utgöres efter mallags-beräkning, anförde, att
den genom Motionärens förslag åsyftade sammanläggning af två eller flera 1111 såsom
särskilde matlag beräknade hemmansdelar till ett matlag otvifvelaktig! skulle medföra
den verkan, att antalet matlag inom de särskilda kommunerna komme att ansenligt förminskas,
hvilket åter icke allenast skulle hafva till påföljd, att innehafvare af torp och
andra lägenheter samt hemmansdelar af ett fjerdedels mantal och derunder, jemte öfrige
såsom ett matlag ansedda hushåll å landet, mera, än enligt nu gällande beräkningsgrund
-
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 3. 9
grund, blefvo betungade med sådane dagsverken och tjenstbarheter, sorn efter matlag
beräknas, utan ock komma att minska den till Komministrar och Klockare, genom matskott
från de särskilda matlagen, utgående löne-förmån. Den lindring uti afgifter och
besvär, som genom det föreslagna stadgandets antagande komme alt beredas innehafvare
af större hemmansdelar, skulle således vinnas endast på de i allmänhet mindre bemedlade
hushållens och ofvannämnde löntagares bekostnad, hvartill komme att den föreslagna
111atlags-beläkniagen i allt läll, efter Utskottens uppfattning, icke åstadkomme
någon fullt billig och jemn fördelning af de onera, sorn efter sådan grund utgöras. Utskottens
sålunda uttalade åsigt delades af Irenne Riks-Slånd, hvarigenom förslaget alltså
förföll.
Uti ett lill Hedervärda Bonde-Ståndet afgifvet, till Lag-Utskottet remitteradt, memorial,
som detta Utskott gemensamt med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
till pröfning förehaft, har nu Riksdags-fullmäkligen Petter Mallsson från Wester-Norrlands
län yrkat, alt stadgandet uti ifrågavarande Kongl. Bref måtte varda förändradt
på ^ätt Lag- samt Allmänna Besvärs- ocb Ekonomi-Utskotten vid 1847 och 1848 årens
riksdag föreslagit; men dä Utskotten, vid betraktande af den utgång frågan vid föregående
riksmöten rönt, tyckt sig finna, att ett förslag af nämnda syftning icke af Rikets
Ständer gillas, anse sig Utskotten deruti ega anledning att, med åberopande af de vid
sisthållna riksdag utaf förenade Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten
i ämnet anförde bär ofvan omförmälde skäl, vördsamt hemställa, alt Petter Mattssons
motion
ej må till någon vidare ålgård föranleda.
Stockholm den 8 Juni 1854.
M:o 3.
Alik. till Exp.-Ulsk. ilen 8 Juni 18S4, kl. S e. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om förändring i föreskrif
terna
rörande prestval.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets behandling har Hedervärda BondeSlåndet
öfverlemnal en af Riksdagsfullmäktigen yt aders Petterson från Jönköpings län
väckt motion, af innehåll, att alla de personer, som till ledig presterlig befattning inom
församling anmält sig såsom sökande och blifvit af vederbörande Konsistorium såsom
behörige ansedde, må lörpligtas att prediko-prof i vanlig ordning aflägga, samt försam
lith.
till II. St. Erot. t SS 3 & lss/,. 7 Saini. 2 Afd. 1 Haft. 2
10 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N.o 1.
lingen berättigas alt derefter bland dem, som sådant prof fullgjort, utvälja den person,
församlingen finner till den lediga sysslan mest passande.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten hafva tagit denna fråga
under öfvervägande, men finna det af Motionären framställda förslag i flera afseenden
vara af beskaffenhet att. icke kunna godkännas; hvarföre, och då, så vidt Utskotten hafva
sig bekant, en förändring uti de stadganden, som i omförmälde hänseenden nu äro
gällande, icke är af allmänna meningen påkallad, Utskotten vördsamt få hemställa,
att nämnde förslag må lemnäs ulan afseende.
Slockholm den 8 Juni 1854.
STOCKHOLM, trvckt hos ISAAC MARCUS, 1854.
r
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Utlåtande, N:o 4.
1
Mso 4.
Anli. till lixp.-Utsk. cl. IG Juni 1834, kl. H f. m.
\ J , ||*'
Ullätande, i anledning af dels Kongl. Maj-.Is Nådiga Proposition,
om antagande af decimal-sijst&m för mått och vigt, samt
dels Irenne särskilde hos Vällofliga Borgare-ståndet och
Hedervärda Bonde-ståndet, angående mått och vigt, viickte
motioner.
\
Frågan om decimal-syslemets eller tiotals-räkningens tillämpning på rikets mått,
mål och vigt, är så långt ifrån ali i vårt land vara en nyhet, att den tvertom derstädes
redan lör nära 200 år tillhaka blifvit väckt och lill betydlig del genomförd af en
bland våra utmärklaste vetenskapsmän, den berömde Sljernhjelm, hvars bemödanden i
detta hänseende, om de också icke i alla delar omedelbart ledde till ändamålet, likväl
i väsendtlig mån bidragit att underlätta verkställigheten af berörde reform.
Då, efter ett ordnadt regeringssätls införande i 16 århundrade!, handel och nä
ringar
inom landet började vakna lill lif, kändes snart behofvet af ett bestämdt mått
och en bestämd vigt för hela riket; och Gustaf 1 loreskref således i Regements-formen
för Westergöthland 1540, likasom i arliklarne den 30 Maj 1555, att »en lika vigt så
väl som aln och mått skulle öfverallt brukas och hållas,» utan att likväl vigten eller
alnen närmare bestämdes. 1 Norrköpings riksdagsbeslut den 22 Mars 1604 stadgades:
att »till hvar landsände skulle ett visst mål och viss vigt lörskickas, samt en edsvuren
karl tillsättas, som samma mål och vigt derefter gjorde;» hvarjemte genom mandatet
den 13 Januari 160.) föreskrefs: alt »alnen skulle göras efter Rybolms aln och bissmanet
efter Örebro bissman.» Denna så kallade Rybolms aln, eller rättare den kopia
eller »modell» deraf, som i Kongl. Plakatet af den 10 Mars 1665 förmäles vara uppsatt
pä Stockholms Rådhusdörr, och hvars »halfdel eller tu qvarter en Svensk f öl riktigt
hälla skall», har alltsedan utgjort normen för längdmåttet i vårt land. Nämnde
Plakat, som synes vara utfärdad! under inflytande af Sljernhjelm, ål hvilken öfverinseende!
öfver mått, mål och vigt då varit anförlrodt, föregicks år 1664 af en utaf
honom i kopparstick utgifven tabell, undertitel: Mensurfå llegni Svecia, auetoritate
regia or dilation, hvari foten indelas icke allenast i 12 tum, utan äfven i 10 tum ä 10
Unter. 1665 års riks-alu skall också varit indelad i decimal-lum. 1 Plakatet 1665
ålägges Landtmätare och Refvekarlar, att mäta efter denna Svenska eller Stockholms
Bih. till B. St. Brot. 1S53 A 1854. 7 Sami. 2 Afd. 2 Uäft. 1
2
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Utlåtande, N:o 4.
fol; och att densamma varit delad i decimaler synes af de under 18:de århundradet
utfärdade författningar, den 8 Oktober 1733, den 27 Maj 1737 och den ännu gällande
af den 29 Maj 1739, af hvilka de två sistnämnde innehålla: att foten, efter den geometriska
fördelningen, håller 10 decimaltum, hvar tum 10 linier, och så vidare, efter en
förordningarne vidfogad tabell, som för längdmåttet upptar:
Fot. Turn. I.iniér. Gran. Skrupler.
1 stång håller  10. 100. 1,000. 10,000. 100,000.
1 fot  10. 100. 1,000. 10,000.
1 tuni  10. 100. 1,000.
Fotens delning i decimal-tum har också, enligt hvad kändt är, vid landtmäteriet alltid
bibehållits.
Mera möda och svårighet har del kostat alt komma till rätta med vigten samt
målet eller rymdmåttet. Den likhet, som Gustaf I påbjöd, synes i tillämpningen endast
hafva omfattat längdmåttet. Hvad deremot vigten beträffar, stadgades redan i en Förordning
af den 22 April 1583, att vigtutlagorna i Helsingland skulle invägas med Stockholms
betsman, hållande 3 marker öfoer pundet.
Olikheten i afseende pä vigten gjorde sig likväl endast gällande i fråga om metallerna.
Grundtanken synes hafva varit den, som uttryckes i riksdags-beslutet 1638,
att »för kopparens och jernets svåra försel skull de borde hafva sin proportionerade
»öfvervigt alt stå desto bättre ut frakt och kostnad;» således förordnades genom mandaterne
den 13 Januari och den 7 Maj 1605, att vågen skulle i alla sjöstäder vara
lika med Stockholms våg; men uppstädernas våg ett lispund drygare än i sjösläderne,
samt koppar- och jern-bergslagens våg åter ett lispund svårare än upp- och Iandstädernes,
»så att när det som uppköpes vid berget väges, skall blifva lill öfvervigt 2 lispund
förr än godset kommer till sjösidan neder.» Betsmannen skulle vara öfver hela riket
»efter Orebro hetsman, nemligen 5 mark drygare än Stockholms hetsman.»
I ofvan omlörmälde Kongl. Plakat den 10 Mars 1665 reglerades detta på det
sätt, alt Örebro hetsman kallades viktualievigt, sorn nu blef lika för hela riket, och
Stockholms betsman jern- och kopparvigt, hvilken följaktligen skulle förhålla sig till
viktualie-vigten, såsom 4 till 5. Enheten för viktualie-vigten benämndes skålpund och
fördelades i 32 lod; enheten för jernvigten mark; skålpundet skulle således förhålla
sig till marken som 5 till 4. Denna bestämda skillnad emellan skålpund och mark har
emellertid icke blifvit strängt iakttagen, enär skålpundet viktuajie-vigt oftast benämnts
mark för sådana varor, till hvilkas uppvägande hetsman vanligen begagnats, hvaremot
det alltid kallats skålpund för de varor, sorn vanligen uppvägas pä vigtskålar, af hvilket
sednare vägningssätl det ursprungligen erhållit sitt namn.
Lispundet och skeppundet bibehölls för begge slagen af vigter, så alt lispundet
viktualie-vigt höll 20 skålpund och lispundet jern- och kopparvigt, eller, såsom det benälnndes,
markpundet, 20 marker, samt skeppundet åter 20 lispund.
Tillökningen i jern- och kopparvigten vid uppstads- och bergs-vågarne förblef
oförändrad, såsom 1638.
Derjemte stadgades genom en Kongl. Resolution den 6 November 1668, att på
hvarje skeppund bergsvigt skulle tilläggas två, och på hvarje skeppund uppstadsvigt en
så kallad slitning smark stapelstadsvigt, i följd hvaraf ett skeppund bergsvigt blef lika
med 22 lispund 2 marker, samt ett skeppund uppstadsvigt lika med 21 lispund en mark
stapelstadsvigt.
Uti de sedermera den 8 Oktober 1733, den 27 Maj 1737 och den 29 Maj 1739
utfärdade förordningar i ämnet, af hvilka, på sätt redan blifvit anmärkt, den sistnämnde
ar ännu gällande, följdes enahanda grunder, med tillägg, att lodet skulle delas i 4 qvintin,
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 4.
3
samt att för tackjern borde gälla en särskild vigt, deraf ett skeppund gjorde 26 lisp.
bergsvigt, hvilken särskilda vigt skulle användas älven för malm. Råkopparen skulle
vägas med bergsvigt.
Vi hafva således för det närvarande:
l:o iktualievigten, hvilken är lika lör hela riket.
2:o Metall- eller Hoppat'- och Jernvigten, af hvilken följande underafdelningar
linnas:
a.) Stapelstadsviglen, deraf 25 lisp. motsvara 20 lisp. viktualievigt, eller med
andra ord: den utgör af viktualievigten.
b.) Upps ta ds v ig ten, 84 procent.
c.) Bergs- och Bä kopparvig ten, 88 procent.
d.) Tackjernsviglen, 114/^ procent,
slitningsmarkcrna oberäknade.
Dessutom hafva vi Iirulvigten, som beräknas i skålpund och centner, om 100
skålp., samt Medicinalvigten.
Angående rymdmåttet eller millet stadgades genom 1594 års Handels-Ordning,
att Stockholms stads tunna borde rymma 50 kannor, men tunnan i Upsala, Westerås
och Enköping 52 kannor. Således synes äfven i detta afseende transporten hafva tagits
i beräkning. Denna method bibehölls likväl ej längre än till år 1605, då genom ofvannämnda
mandat af den 7 Maj förordnades, att »Tunna och Spann öfver allt riket
skall rättas efter Örebro Tunna och Spann.»
I Riksdagsbeslutet 1638 bestämdes, »att alla måltunnor skulle rättas efter Stockholms-malet,
och att en rätt måltunna skall hålla tvä spänn, 4 halfspänn, 8 fjerdingar,
32 Uplandsfot eller finska kappar, eller 54 Stockholms-kannor,» hvarjemte föreskrefs,
»att allt säll och köp skall ske icke med rågadt utan med struket mål, oskakadt och
ostoppadt, efter som ock all uppbörds-spanmål oskakadt och ostoppadt skall lefvereras
och uppbäras; men i staden för rågan, så ock afgången, skall gifvas 2 kappar på hvar
tunna, men af malt 3.»
Uti den af Stjernhjelm utgifne ofvanomförmälde tabell upptages för rymdmått
jemväl kubikfoten, delad i 10 kannor å 10 Römer å 10 Tollmåt å 10 minuter. I händelse
Sljernhjelms mening varit ali inlaga kubikfoten såsom enhet för rymdmåttet, synes
likväl denna tanke ej hafva vunnit bifall, enär i .plakatet 1665 derom intet förmäles.
Deremot har det lyckats honom att reglera kannans rymd till jiff:dels kubikfot, och
tillika tununns, hvilken i detta plakat bestämdes att innehålla, icke 54, utan 56 kannor,
hvarigenom en fjerding kom alt innehålla 7 kannor. Tunnan blef således 5 kubikfot
600 kubiktum, pä hvilket sätt den också i sednare förordningar i ämnet beskrifves.
Såsom råga skulle, lika såsom förut, beräknas 2 kappar för råg, korn, bafra, hvete och
ärter, saint 3 kappar för malt.
För våla varor bestämdes: dels Ahrn om 60 kannor, med fjerdedels åhm eller
ankare om 15, samt dels Öltunna eller Spilträ om 48 kannor, med fjerding om 12
och åtting om 6 kannor, efter hvilket sistnämnde mått äfven kött, packadt salt, fisk,
beck och tjära skulle mätas; men för opackadt salt borde spanmålslunnan användas.
1 förordningen den 8 Oktober 1733 beskrifves kannans storlek sålunda, att »den
bör hålla i vigt och tyngd al friskt vatten 6 skålpund 8 lod efter Stockholms viktualievigt
och i kubik, eller lika fyrkantig skapnad på alla sidor, inom alla sidorna af måttet
alt rakna, 4ijj decimaltoll af svensk fot.» I det väsendtligaste öfvereasstämmer
för (ifrigt denna förordning med 1665 års mandat, dock med den skillnad, i fråga
om mätning af spanmäl, att »mätandet bör ske skyffladt och skakadt, så att all den
spanmål bringas in i tunnan, som der kan innehållas, hvarföre, när tunnan är full, den
4
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskollets Ullålande, N:o 4.
skall skakas två å fre gånger, eller oflare, efter köparens behag, och stötas tre å fjra
gånger på tunnbrädden med strykbrädet, hvarefter tunnan skall strykas jemnt utaf.»
Vid mätning af äfrads-spanmålen skulle enahanda råga lemnäs, som enligt 1665 års plakat,
dock med nedsättning af rågan för malt till 2 kappar. För beck och tjära skulle
fortfarande begagnas vålvarutunnan om 48 kannor, hvarvid borde iakttagas, att »en sådan
tunna väl ett stop öfver 48 kannor, men ej något derunder hålla må.»
Kongl. Förordningen den 27 Maj 1737, som i öfrigt icke skiljer sig från den af
1733, föreskref deremot, ali skakningen vid all mätning af spanmäl skulle upphöra,
samt att äfven vid köp samma tillägg af 2 kappar på' råg, korn, bafra, hvete och ärter
samt 3 kappar på malt, skulle ega rum, hvilken råga i 1739 års Förordning förhöjdes
till 4 kappar på råg, korn, hvete, bafra och ärter samt till 6 kappar på malt.
Saltet åter saint bränd kalk skulle mätas såsom förut med 2 kappars råga på
tunnan; men på stenkol, brännkol, obränd gips, kalksten, krita och flera sådana grofva
varor, som ej tilläto tunnans jemna afstickning, beslodos inga kappar, utan skulle tunnan
mätas med råga, som dittills vanligt varit; hvarförutan vid kolmätning vid Bruken
skulle förhållas såsom särskildt stadgadt vore. Slutligen förordnades genom Kongl.
Kommersc-kollegii kungörelse den 9 November 1786, att det för mätare-tunnan på Färsk
sill antagna mått af 63 kannor skulle höjas till 80 kannor.
Vi hafva således för närvarande såsom rymdmått:
l:o Tunnan för torra varor, med följande underafdelningar:
a.) Den enkla tunnan utan tillägg, egentligt mål endast för kol vid Stora Kop
parberget,
32 kappar, eller 56 kannor.
b.) SpanmaUtunnan om 32 kappar eller 56 kannor, med 4 kappar eller 7 kan
nor
såsom råga, således 63 kannor.
c.) Malttunnan likaledes om 32 kappar eller 56 kannor, men med 6 kappar
eller 10J kannor såsom råga, således 66j kannor.
d.j Salttunnan om 32 kappar eller 56 kannor, med 2 kappar eller 3j kannor
såsom råga, således 59J kannor; samt
e.) Tunnan för stenkol, brännkol, gips, kalksten och krita, om 32 kappar
eller 56 kannor med råga.
f.) Tunnan för färsk sill: 80 kannor.
2:o Tunnan för våla varor, eller packtunnan, om 48 kannor.
Till denna hör beck- och tjärlunnan, som får vara ett stop drygare.
Härvid bör slutligen tillika anmärkas, att jordfrukter i särskilda provinser mätas
med olika tunnemålt och jemväl olika inom samma provins, så att tunnemått af 24, 28,
32, 36, 40, 42, 46 och 48 kappars rymd för dylika varor ömsom begagnas, dels med
och dels utan råga; och finnes tunnans innehåll för rotfrukter ingenstädes i lag bestämdt.
De mångfaldiga olägenheter, sorn handeln och rörelsen måste erfara, lill följd
af omförmälde olikheter i mått och vigt, framkallade under 18:de århundradet flera
förslag till förändringar i berörde hänseende; dervid må nämnas, att sä väl Svedenborg
lili eli år 1719 trvckl »förslag lill vårt mynts och måls indelning, så ali räkningen
kan lättas och allt brak afskaf fas», sorn Öfver-dirokloren för Fandlmäteriet kaggot,
uti en i Kongl. Vetenskaps-Akademiens handlingar för 1742 införd uppsats »on
lijolä/ning», samt Inspektoren öfver mått, mål och vigt, Huneberg, uti sitt är 1757 inför
samma Kongl. Akademi hållna inträdestal, förordat decimal-systemet.
Ett sådant förslag till decimal-systemets tillämpning på mätt, mål och vigt hade
också blifvit till Regeringen ingifvet; och då år 1788 en särskild Kommission lörord
-
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskotlcls Utlåtande, N:o 4.
5
nades ali, »med iakttagande af den försigtighet, som fordras vid gamla inrättningar,
öfverlägga och inkomma med betänkande, huru mål och vigter kunde så inskränkas,
att intet annat mål, än en kubisk tunna om 63 kannor, och ingen annan vigt, än viktualievigten,
må komma i allmänt bruk»; så infordrades öfver berörde förslag jemväl
denna Kommissions utlåtande. Kommissionen töreslog i underdånigt utlåtande den 12
Maj 1 789, att i riket ej skulle finnas mera än ett mätt, ett mål och en vigt; att en
tunna om 64 kannor skulle blifva det allmänna rymdmåttet; hvaraf blef en följd ali
kappen blefve 2 kannor och tunnan således i alla sina aldelningar kommensurabel med
kannemålet; saint alt viklualievigten skulle utgöra den allmänna vigten och alla andra
vigter afskaffas.
Angående förslaget till decimal-systemets införande, om hvilket förslag af kommitterades
utlåtande inhemtas, alt det upptagit:
för längdmåttet, såscin enhet: foten, samt en slång om tio fot och en viii om tusen
stänger;
för rymdmåttet, såsom enhet: kannan, samt en spann = 10 kannor, en tunna
= 10 spann och en läst = 10 tunnor;
för vigter,, såsom enhet: marken, samt lispund = 10 marker, skeppund ----- 10
lispund och läst — 10 skeppund;
yttrade kommillerade, alt, »ehuru decimalernes tillämpning för mått, mål och vigt förIjenade
att antagas, en oändlig mängd husbållsanstalter, byggde på de värden och fördelningar,
mått, mål och vigt nu egde, lade så många hinder i vägen för förslaget, att
detsamma icke kunde tillstyrkas.»
Kommitlerades Betänkande, ehuru tillstyrkt i Rikets Allmänna Ärenders Beredning,
blef, i anseende lill de inträffade krigsorolighelerna, hvilanrle och remitterades
lörst år 1806 till Kammar-, Bergs- och Kommerse-kollegierne, med förständigande för
nämnde Kollegier att (ifver förslaget sig utlåta.
Bland dessa, utlåtanden, med hvilkas afgifvnnde dröjde ända till 1818, är Kommerse-kollegii
ensamt tillstyrkande. Kammar- och Bergs-kollegierna deremot föreslå i
åtskilliga delar afvikelse!' ifrån kommitlerades förslag. Så ansågs lackjerns- och bergsviglerna
böra bibehållas; tunnans ändring lill 64 kannor ansågs olämplig.
Emedlertid hade, efter regements-iörändi ingen 1809, Rikets Ständer den 22 Mars
1810 tiil Kongl. Maj:t a flåt il underdånig skrifvelse ined anhållan, alt en författning i
enlighet med kommilterades förslag måtte utfärdas, hvilken anhållan vid 1818 års riksdag
förnyades.
Sedan derefter ofvanbemälde Kollegier med deras utlåtanden inkommit, blef
ärendet den 23 Januari 1822 remitteradt till Kongl. Vetenskaps-Akademien, med förständigande
att författa förslag till en allmän författning, rörande mått, mai, och vigt.
Uti underdånigt betänkande, sorn nästpåföljde år från trycket utkom, tillstyrkte
Akademien antagande af decimal-systemet för mätt,' mål och vigt, med bibehållande,
så vidt möjligt vöre, af de gamla måtten och vigterna, samt afskaflaude allenast af
dem, som kunde medföra oreda.
Såsom enheter föreslogos l:o för längdmåttet den nu gällande foten, som skulle
delas i 10 turn å 10 linier;
2:0 för rymdmåttet,
a) för flytande varor: kannan, som skulle delas i 100 lomming; och
b) för torra varor, antingen: tunnan, delad i 100 mått, eller heldre, om tunnan
kunde undvaras, fölingen (— l kubikfot), som skulle delas i 10 kannor.
3:o för vigten.- marken (= viktualie-skålpundet), hvilken skulle delas i 100 ort å
100 korn; och skulle 100 marker utgöra en centner.
6
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, A';o 4.
De öfriga slagen af mått och vigter skulle alldeles försvinna eller åtminstone erhålla
hvar sitt särskilda namn. För att sammanbinda vigten med längdmåttet och sätta
detta i förening med ett oföränderligt natunnått, föreslogs att en undersökning borde
föranstaltas, för att kunna bestämma i svenska decimaltum längden af den pendel, som
på någon bestämd svensk orts latitud fullbordade hvarje enkel svängning pä en sekund
vid hafvets yla och i lufttomt rum, samt att vidare vigten af en i svenskt mått bestämd
kub vatten borde uträknas i decimalbråk af vigtens enhet. Medelst dessa försök
blelve då storleken af allt svenskt mått och vigt en gäng för alla bestämd.
Kongl. Majit aflat vid 1823 års Riksdag lill Rikets Ständer Nådig Proposition i
öfverensstämmelse med det af Kongl. Vetenskaps-Akademien uppgjorda förslag lill författning
om mått, mål och vigt; och hemställde Ständerna, uti underdånig skrifvelse,
att Kongl. Majit täcktes låta utfärda dels allmän 'författning i ämnet, hufvudsakligen
lika med Kongl. Akademiens förslog, dock mod uteslutande af Unman såsom enkel,
samt dels underrättelser om decimalräkningen i allmänhet och dess tillämpning på det
nya systemet, äfvensom anbefalla införande i de små almanachorna af jeinförelselabeller
emellan de gamla och nya måtten och vigterna. Dylika tabeller blefvo ock i
1825—1827 årens almanachor allmängjorde, på föranstaltande af Vetenskaps-Akademien,
som också lät verkställa undersökning, på sätt ofvanberördt är, om sekund-pendelns
längd, vid Stockholms observatorii latitud, samt vigten i svenska skålpund af en
kanna rent vatten vid 16J graders temperatur efter Celsii thermometer; hvarjemte de
förslag, som till Stadga om Rikets mätt, mål och vigt, samt till särskild förordning om
hvad vid verkställigheten af berörde stadga borde iakttagas, blifvit i enlighet med de
antagna grunderna utarbetade, såsom bihang lill Nio 4(5 af 1826 års lorfallnings-samling
till allmänhetens kännedom utdelades. Utfärdandet af dessa författningar fann emedlertid
Kongl. Majit godt att uppskjuta; såsom skäl hvartill Kongl. Majit uti Nådig
skrifvelse till Rikets Ständer den 10 December 1828 uppgaf, att en så genomgripande
förändring uti aila medborgareklassers vanor och inbördes förhållanden borde med yttersta
varsamhet lillvägabringas och följaktligen anstå lill dess en allmännare kännedom
blifvit spridd om det nya systemet, hvilket äfven efter detsammas slutliga fastställande
i alla fall borde, innan tillämpningen toge sin början, under en tid af minst tio
år hafva utgjort föremål för folkundervisningen. Uti berörda Nådiga skrifvelse öfverlemnade
alltså Kongl. Majit frågau. ånyo till Rikets Ständers granskning, med begäran
om deras särskilda yttrande, huruvida det ansåges lämpligt och ledande till lättare inlärande
af de föreslagna förbättringarne, att, i stället för antagande af till större delen
nya benämningar, bibehålla de gamla och vid dem fästa rigtigare begrepp.
Till svar härå utlälo sig Rikets Ständer i underdånighet, att de funnit sig böra
till alla delar instämma i de åsigter, som länge och mera allmänt blifvit i ämnet uttalade
samt vid nästföregångna riksdagen godkände; hvarföre, och enär Rikets Ständer
delade Kongl. Majits tanke derom, att den föreslagna förändringen icke borde försiggå
förr, än den uppvexande generationen varit i tillfälle att om systemets inrättning taga
kännedom, Rikets Ständer i underdånighet tillstyrkte den nya stadgans utfärdande till
allmän efterlefnad är 1839; och dä de deri antagne enheter voro oförändrade såsom
de af ålder varit, samt det icke borde för någon medföra särdeles svårighet att inlära
de få nya namnen för enhelernes öfver- och under-afdelningar, instämde Rikets Ständer,
äfven beträffande frågan om benämningarne, i de grundsatser, som vid stadgans
författande blifvit följde, helst det, enligt Rikets Ständers öfvertygelse, blefve att befara,
att, om de förut nyttjade benämningarne bibeliöllos med nya åsätta värden, de
gamla begreppen likväl försvarade sin uråldriga förlrädesrält, och icke utan svårighet
kunde utträngas, samt att således genom sammanblandningen af nytt och gammalt för
-
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Utlåtande, N:o 4.
7
villelse och oreda, helt och hållet motverkande det ändamål, som med den nya författningen
åsyftades, skulle uppkomma.
Emot omlörmälda förslags detaljer framställdes dock af Rikets Ständer ålskillige
anmärkningar, öfver hvilka Kongl. Vetenskaps-akademien, på Nådig befallning, afgaf
underdånigt utlåtande; hvarjemte Akademien lät göra nya försök till bestämmande af
sekund-pendel-Jängden och vattnets vigt, äfvensom anskaffa en ny likare för längdmåttet
och en för rymdmåttet; varande den nya likaren för vigten redan på Akademiens
föranstaltande förfärdigad 182(5.
Kongl. Majit täcktes derefter ät Professoren m. m. Renzelius och KammarRådet
Cassel uppdraga att, på grund af berörde utlåtande, utarbeta och lill Kongl.
Majits Nådiga pröfning öfverlemna en förnyad redaktion af de föreslagna författningarne,
eli uppdrag, som af dem fullgjordes år 1838.
»För att i möjligaste målto påskynda ett snart införande af decimal-systcmet
för Rikets mätt, mål och vigt,» anhöllo sedermera uti underdånig skrifvelse den 5 Juni
1841 Rikets Ständer, att Kongl. Majit täcktes låta, dels genom Dess Vetenskapsakademi
utarbeta en kort handledning i ämnet, med komparativa tabeller, och i Nåder
anbefalla vederbörande att från 1842 i Folkskolorna skulle meddelas undervisning om
nämnde system, dels ock, så snart någon allmännare kännedom derom kunde anses
vara spridd, sednast inom tio år utfärda Nådig författning om systemets antagande till
efterlefnad; hvilken underdåniga anhållan vid nästpåföljde riksdag af Rikets Ständer
förnyades på det sätt, ali de i underdånighet begärde, att, sedan den afhandling i förrberörde
afseende, som, enligt hvad upplyst blifvit, Kongl. Velenskaps-akadamien under
liden fått sig af Kongl. Majit uppdraget att författa, hunnit fullbordas, Kongl. Majit
täcktes i Nåder anbefalla vederbörande alt i Folkskolorna lemna undervisning uti det
nya på Decimal-räkningen grundade systemet, samt att Kongl. Majit derefter måtte utfärda
Nådig författning om dess antagande till efterlefnad frän den tid, Kongl. Majit
kunde linna lämpligt bestämma.
Resagde afhandling blef derpå genom Kongl. Vétenskaps-akademiens försorg utarbetad
samt, efter det densamma vunnit Kongl. Majits godkännande, på Dess befallning
till trycket befordrad; och afsändes är 1849 tiotusende exemplar deraf från Kongl.
Ecklesiastik-deparlemenlet lill Konsistorierna, för att i uppgifvet ändamål till Folkskolorna
utdelas.
Uti underdånig skrifvelse den 28 Augusti 1851 framställde slutligen Rikets Ständer,
med uttryckande af sin öfvertygelse om nyttan alt i afseende på ej mindre rikets
mynt, än måll, mål och vigt, införa eli enklare system, »grundadt på decimal-indelningens
konseqventa och vetenskapliga tillämpning,» den underdåniga anhållan, att Kongl.
Majit täcktes låta utarbeta och vid nästa riksdag förelägga Rikets Ständer eli fullständigt
förslag i berörde afseende; lill stöd för hvilken anhållan Rikets Ständer i underdånighet
anförde, alt, i deras tanke, de genom nämnde system uppkommande fördelar
voro af den mest betydande vigt, ej blott för lättnad i alla räkenskaper, ulan hufvudsakligen
derföre, att, då de theoretiska kunskaper, som kunna bibringas den större allmänheten,
alltid måste blifva af obetydlig omfattning, borde, för alt dessa ej skulle
blifva utan gagn, alla medel vidtagas att äfven för de mindre kunnige underlätta tillämpningen
af de praktiska vetenskapernas resultater, hvilken fördel i hög grad befordrades
genom den enkelhet, decimal-systemels användande tilläte vid all sådan praktisk tillämpning,
deri räkning kunde förekomma.
1 anledning af denna underdåniga framställning, så vidt den angår mått, mål
och vigt, har Kongl. Majit behagat ånyo påkalla Dess Yetenskaps-akademis granskning
af ärendet; hvarefter och sedan Akademien uppdragit en sådan ytterligare bearbetning
8
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskoltens Utlåtande, iX.o i.
åt tre af sina ledamöter, samt deras yttrande i ämnet, hvilket Akademien antagit såsom
sitt eget, till Kongl. Maj:t inkommit. Kongl. Maj:t täckts under den 17 sistlidne Mars
till Rikets nu församlade Ständer aflåta Nådig Proposition, deri Kongl. Maj:t, enär uppenbart
vore, att de lange och med skäl öfverklagade olägenheter och oredor, som de
hittills brukliga räknesätten, genom deras mångfald och inbördes oregelbundenheter, förorsakade,
säkrast, skulle afhjelpas genom antagande af ett nytt för hela riket gemensamt
och till alla delar följdriktigt genomfördt system; att räknesättets decimal-indelning,
genom sin enkelhet och lättfattlighet, erbjöde högst väsendtliga fördelar, icke
blott lör vetenskapsmannen, utan äfven för all praktisk användning; samt att, hvad särskildt
anginge rymdmåttet, i afseende hvarå, emedan Velenskaps-akademien, såväl för
detta mått, som för längd- och ytmåtten, antagit foten till enhet, den största praktiska
svårighet vid verkställigheten komme att mola, den Svenska tunnan, beträffande'
rymden, icke vore af normal beskaffenhet, ulan för särskilda orter, jemväl för samma varuslag
begagnades af olika kubikinnehåll, samt omständigheterna icke lemnade rum folden
förhoppning, att lunnemåttet kunde ined fördel i decimal-systemet inpassas, förklarat
sig, med godkännande af det af Vetenskaps-akademien uppgjorda förslag, utom
hvad anginge de af Akademien föreslagna multipler af längd- och ylmåtts-enheterne,
utgörande för längdmåttet: Ref k 10 slänger och Stånd ;i i b fot, samt för ylmåttet:
Qvadrat-ref ä 101) qvadratslänger, och Qvadralslå/id k 100 qvadralfot, hvilka, såsom
endast vid landtmäteri-förrältningar eller i allmänhet vid jordytors beräkning användbara,
voro för längd- och rymdmåtten föga behöllige, och med bifall till Akademiens
hemställan, att den generiska benämningen mätt (inge på både längder, ytor och rymder
tillämpas, anse följande grunder för en allmän stadga om mäll och vigt i riket
kunna antagas:
1.
Såsom enheter fastställas :
för längdmåttet, den nu gällande foten;
för ytrnutlet, qvadrat foten, eller qvadraten på den nu gällande foten ;
för rymdmåttet, kubik foten, eller kuben på den nu gällande foten ;
lör viglen det nu gällande skålpundet (eller den så kallade marken viktualievigt).
o.
Till yttersta efterrättelse i afseende på grund-enhelernas, fotens och skålpundets,
storlek, skola vara att tillgå en rikslikare för längdmåttet och en för vigten. Angående
dessa likares beskaffenhet, förvarande och begagnande; med hvad mera dertill hörer,
meddelas genom den allmänna Stadgan erforderliga speciela föreskrifter, hufvudsakligen
enliga med hvad Vetenskaps-akademiens hosföljande förslag i §. 2 innehåller.
3.
Indelningen af mått och vigt blifver följande:
a) för Längdmåttet:
1 fot fördelas i 10 tum;
1 tum i 10 linier.
b) för Yhualtet:
1 qvadralfot fördelas i 100 qvadrat-tum;
1 qvadrat-tum i 100 qvadrat-linier. c)
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Utlåtande, N:o i.
9
c) för Rymdmåttet:
1 kubikfot (i de äldre förslagen s. k. »foting»): fördelas i 1000 kubik-tum
(= 10 kannor);
1 kubik-tum i 1000 kubik-linier.
d) för Vigteny
1 centner fördelas i 100 skålpund;
1 skålpund i 100 ort;
1 ort i 100 korn.
Längden af en mil förblifver såsom hittills 36,000 fot, och omfånget af ett
tunnland jord 56,000 qvadratfot. Till vägande på Apotheken af medikamenter efter läkares
recepter må, till dess annorlunda förordnas, den nu brukliga medicinal-vigten
fortfarande begagnas.
4.
1 handel, uppbörd eller leverering må icke begagnas mätstockar, 'målkurl eller
vigtlödjor, som ej äro vederbörligen justerade och med kronomärke försedde, samt påstämplade
till deras innehåll jemte justerarens namn och årtalet, då justering skett.
Mätstockar (hvartill äfven räknas miilskalor') må justeras och krönas, hållande
£,1, 2 eller flere fot. För att lätta öfvergången till decimal-systemet, må på 2 fots
eller det gamla alnmåttet, jemte den nya indelningen, tills vidare äfven utsättas den
hittills gällande, i qvarter samt hela, halfva, T och i verktum.
Mätkarl för torra varor kuuna vara af följande innehåll:
5, 3, 2 och 1 kubikfot;
5, 3, 2 och 1 kannor;
50, 30, 20 och 10 kubiktum.
Målkärl för våla eller flytande varor likaledes:
1 kubiklöt eller 10 kannor • . • • r „
5, 3, 2 och 1 kannor 1 k°n'sk f°rm;
50, 30, 20, 10, 5, 3, 2 och 1 kubiktum i konisk eller cylindrisk form.
Vigter eller s. k. Vigtlödjor kunna hålla:
1 centner och de multipler deraf, som behofvet fordrar,
50, 30, 20, 10, 5, 3, 2 och 1 skålpund;
50, 30, ‘20, 10, 5, 3, 2 och 1 ort;
50, 30, 20, 10, 5, 3, 2 och 1 korn.
Af hvilka ämnen Mätstockar, Målkärl och Vigtlödjor skola förfärdigas, och hvad
för öfrigt i afseende på deras inrättande och stämpling iakttagas bör, föreskrifves i
Stadgan enligt Vetenskaps-akademiens förslag uti §§. 5-—7.
6.
Då Förvarings- och Transportkarl, efter olika varors lämpligaste fördelning,
erfordras af skiljaktigt innehåll, må, till nödig beqvämlighet i handel och rörelse, dylika
kärl, så vida de hafva mer än en kubikfots rymd, och uppmätningen kan ske med erforderlig
noggrannhet, justeras och stämplas lill sitt innehåll i kubiklöt, kannor och
Bih. till /(. St. Brot. 1SS3 & tSSi. 7 Sami. 2 Afd. 2 Häft. 2
10 Lag- samt Allmanna Besvärs-' och Ekonomi-Utskottens Utlåtande, N:o 4.
jemna tiotal kubiktum, hvarvid de skola med justerarens namn förses ; men kronomärke
må icke å sådana kärl anbringas oell dessa ej heller såsom målkärl nyttjas.
7.
De särskilda föreskrifter, som i Stadgan erfordras beträffande sättet för varors
mätning ocb vägning, jemte kontrollen derå, blifva hufvudsakligen lika med hvad Vetenskaps-akademiens
förslag derom i §§• 9 och 10 innehåller.
8.
Beträffande öfverinseende! å mått och vigt i Riket, juslerares förordnande och
allmänna åligganden, samt General-landtmäteri-konlorels förpligtelse alt undersöka och
stämpla likare-mått och likare-vigter, af hvilka justerarne skola i tjenstens utöfning sig
begagna, meddelas i stadgan erforderliga föreskrifter, enliga med Vetenskaps-akademiens
förslag uti §§. 11—13.
i
9.
Hvar och en, som mått och vigt vid handel, uppbörd eller leverering nyttjar,
vare ansvarig efter lag för deras riktighet, om de icke äro behörigen justerade och krönta,
i stad, inom året, och å landet, inom tvänne år, samt för öfrigt befinnas i fullkomligt
skick; ersätte ock all den skada, sorn genom försummelse i detta hänseende kan
hafva timat; skolande ingen, som i handel och rörelse nyttjar mått och vigter, kunna
förvägra justerare, polis- eller krono-betjent, att i öppet magasin eller salubod jemförelse
och kontroll i berörda afseende när som helst anställa.»
De af Kongl. Majit åberopade §§. af Dess Vetenskaps-Akndcmics förslag lyda
sålunda:
«) Till yttersta efterrättelse för bestämmandet af grundenheternas, fotens och
skålpundets, storlek äro förfärdigade:
l:o) En rikslikare för Längdmåttet. Denna är af messing och försedd med
2:ne inläggningar af platina, varande 2 mycket (ina ritser eller streck, ett ä hvardera
inläggningen, inristade vinkelrätt emot likarens uppdragna medel-Iinie. Afslåndet mellan
dessa ritser är 3 fot, då det uppmätes längs efter nämnda medel-Iinie vid + 15°
å Celsii thermometer hos likaren, dä denna hvilar allenast på 2:ne rullar, lagda hvar
och en 0,84 fot frän stångens midt. 4 ' ' »i
2:0) En likare för Vigicn. Denna likare af platina och väger 1 skålpund i
atmosferisk med fuktighet halft mättad luft al -f- 15° temperatur a Celsii thermometer
samt vid 2,56 fot barometer höjd, då qvicksilfret i barometern är reduccradl till noll
grads temperatur å samma thermometer.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskoltets Utlåtande, N:o 4.
11
b) Dessa Rikslikare skola nedläggas i Vår Skattkammare under Vårt och Rikets
Kammar-kollegii vård, och få begagnas endast till jemförelse af personer, som af Vår
A etenskaps-Akademi, eller annan af Oss utsedd vetenskaplig auktoritet, anses ega de
msigter ocb den praktiska färdighet, sorn eli så grannlaga värf fordrar, och i närvaro
af en af bemälda Kollegium och en af den vetenskapliga institutionen utsedd person,
hvilka båda skola tillse alt ingen ändring eller skada dervid sker, samt deröfver till
Kammar-kollegium intyg ingifva.
För längdmåtts jemförelse med likaren skall en komparator med mikroskoper
finnas vid likaren att tillgå, och må icke någon komparalion ske annorlunda än medelst
mikroskoper, antingen å nämnda eller annat tjenligt instrument.
Af hvardera utaf dessa rikslikare skola tvänne kopior, af samma slags material
som rikslikarnes, lagas i så nära öfverensstämmelse, som ske kan. Det ena exemplaret
af hvardera skall förvaras i Vår Vctenskaps-Akademi och det andra vid Vårt Universitet
i Upsala. Af protokollet öfver dessa kopiors jemförelse, så väl med Rikslikarne,
som sins emellan, skall ett exemplar till Kammar-kollegium aflemnas, och ett vid
hvardera kopian förvaras för alt tjena till efterrättelse, och skall, minst hvarje tionde
år, ny jemförelse ske och protokoll deröfver likaledes afgifvas och förvaras.
c) I händelse den ena eller andra af de i Vår Skattkammare förvarade Rikslikare
skulle blifva skadad eller förkomma, skall den skadade eller förkomna ersättas
med den i Vetenskaps-Akademien förvarade kopian. Skulle äfven denna vara skadad
eller förkommen, tages till Rikslikare den vid Upsala Universitet förvarade kopian. I
hvilkendera af dessa händelser iakttages den korrektion, som i sednaste komparationsprotokollet
finnes antecknad.
d) Blifver en af de i föregående moment omnämnda kopior till Rikslikare uppflyttad,
skall den ofördröjligen af annan ersättas.' 1 den oförmodade händelsen, att så
väl Rikslikaren som nämnde kopior skulle förkomma eller blifva skadade, utan alt de
genom andra hunnit ersättas, då skall ny Rikslikare förfärdigas efter följande grunder,
dervid den närmaste öfverensstämmelse med de nu gällande Rikslikarne är afsedd,
nemligen:
l:o) Likaren för Längdmåttet göres sådan att afståndet mellan 2:ne vinkelräta,
emot stångens medel-Iinie utsatta fina streck blifver, vid + 15° å Celsii thermometer,
3 fot, då en enkel pendel, som vid Stockholms nuvarande Observatorii latitud, och reducerad
till lufttomt rum och hafvets medelhöjd, fullbordar 86,400 oscillalioner på ett
medelsolardygn, eller behöfver för hvarje enkel oscillation noggrann! en medellidssekund,
utgör 3,35064 fot.
2:o) Likaren för Vigten göres sådan, att den, uppvägd i atmosferisk med fuktighet
hallt mättad luft af + 15° temperatur å Celsii thermometer och vid 2,36 fot,
lill noll grads temperatur hos qvicksilfret reducerad barometerhöjd, blifver 1 skålpund.
Detta skålpund bestämmes sålunda, att en kubikfot rent vatten vid dess högsta täthet
väger i atmosferisk luft, under nyssnämnda omständigheter, 61,323 skålpund,
Materialet, hvaraf dessa nya Rikslikare skola i händelse af behof förfärdigas,
samt den form, som åt desamma skall gifvas, äfvensom sältet för deras begagnande,
vill Kongl. Majit, om och när sådant erfordras, i Nåder bestämma, i enlighet med vetenskapens
dä gällande fordringar.
e) förutom ofvannämnde rikslikare samt kopior, skola till jemförelse och efterrättelse
finnas:
Iso) 1 Gener nl-Landlmäteri-lcon tor et: eli 3-fots längdmått af messing, med fina
ritser i sillverinläggningar, vid + 15° Celsii noggrannt inom 0,oooi fot, ocb deladt i
tiondedels fot eller tum, deq yttersta tummen i tiondedels tum eller linier; ett kann
-
12
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 4.
mätt af glas vid nämnde temperatur noggrannt inom 0,ooo4 kanna; samt en skålpundsvigt
af förgyld messing, noggrann inom 0,oooi skålpund, allt räknadt i afseende å
noggrannheten öfver eller under.
2:o) I hvarje läns kansli, samt i hvarje stad u Rådhuset: ett 2-fots mätt af
messing, med förgylda, mot mcdel-linien vinkelräta ändplaner, emellan hvilka måttet
räknas, indeladt i fot och tiondedels fot eller tum, den sista tummen i tiondedels tum
eller linier; och skola dessa likare vara vid nyssnämnda temperatur noggranna inom
0,ooi fot; samt en skålpunds-vigt af förgyld messing, noggrann inom 0,oooi skålpund,
allt likaledes öfver eiler under.
§. 5.
a) Måttstockar, hvartill äfven räknas mätskalan, skola vara af någon styf metall
eller metallblandning, eller ock af ben, eller något hårdt trädslag, och må de justeras
och krönas, som hålla en half, en, två eller flera fot.
bj Å måttstockar af två eller flera fots längd, som i handel, uppbörd eller leverering
begagnas, skall på ena sidan utsättas fotmåtten, hvaraf åtminstone det yttersta
skall delas i 10 tum och åtminstone yttersta tummen i 10 linier. Äfven skola å
sådana måttstockar anbringas dimensionerna å de kuhiska målkärlen, hvarigenom dessas
riktighet lätteligen pröfvas.
1 öfrigt må ock å 2 fots, eller det gamla alnmåttet, den hittills gällande indelningen
i qvarter, verktum och deras underafdelningar i halfva, fjärdedels och åttondedels
verktum tills vidare utsättas, till lättnad för öfvergången till decimaldelningen.
8. 6.
aj Målkärl för torra varor skola göras af träd i kubisk form, af godt och torrt
virke, och skola dessa målkärl utvändigt på två motsatta sidor vara försedda med vinkelrätt
från botten inskurna narar af något hårdt trädslag, helst al annan sort än det,
hvaraf målkärlet i öfrigt är förfärdigadt. Kronomärke! skall så anbringas, att det blifver
synligt vid brädden, både på narén och kärlets kant, samt nedtill både på narén
och bottenträdets kant, men kärlets innehåll utsältes på de tvenne andra sinsemellan
motstående sidorna.
Dessa målkärl skola förfärdigas och justeras lill följande kubikinnehåll, nemligen:
5, 3, 2 och 1 kubikfot;
5, 3, 2 och 1 kanna samt
50, 30, 20 och 10 kubiktum.
b) Målkärl för våta och flytande varor skola förfärdigas af koppar eller messing,
i hvilka fall de skola vara invändigt förtenta eller försilfrade, eller ock af lenn, nysilfver
eller förlent jernbleck, samt justeras och krönas till följande kubik-innehåll:
1 kubikfot eller 10 kannor j ^ f()ml
samt 5, 3. 2 och 1 kannor)
och 50,^30, -0, 10 | kubiktum j konisk eller cylindrisk form.
Justeringen af dessa målkärl sker sålunda, att ett på insidan utstående märke,
hvartill kärlet bör fyllas, benämnd! Pel, anbringas minst en linie under brädden, pa de
cylindriska kärlen å tvenne motsatta punkter, och på de koniska, som upptill skola vara
snedt afskuma, å allenast en punkt, nemligen å den högre sidan, midt emot afskärningens
lägsta kant. Kronomärket, justerarens namn och årtalet stämplas å en pa utsidan
lästlödd blyskifva.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Utlåtande, Avo 4.
13
§. 7.
«) Vigter eller så kallade Vigtlod]or af 1 skålpund och derutöfver skola gjutas
af tackjern, messing eller brons, af cylindrisk eller föga konisk form, med passande
grepe å de större och knapp å de mindre. Tackjerns-vigterna, å hvilka siffrorna, som
utmärka vigteh, skola vara anbragta å sidan, jemkas, medelst i lödjan helt och hållet
instöpt bly, till sin rätta tyngd, hvarpå kronomärket och vigten, jemte justerarens namn,
äfvensom årtalet då justeringen skedde, i blyet instämplas. Å messings- eller bronsvigterna,
som icke få hafva något ingjutet bly, anbringas ofvannämnda justerings-stämplar
i sjelfva messingen eller bronsen.
Vigter under 1 skålpund skola ovilkorligen förfärdigas af messing eller brons.
bj Yigtlödjor skola förfärdigas, justeras och krönas till följande värden:
1 centner och de mullipler deraf, som behofvet kan påkalla.
50, 3», 20, 10, gy,
5, 3, 2 och 1
50, 30, 20, 10
5, 3, 2 och 1
50, 30, 20, 10
5, 3, 2 och 1
Ort;
Korn.
§. 9.
aj Vid uppmätning af torra varor skall, så länge varans mängd del medgifver,
det största målkärlet alltid begagnas, efter den i §. 6 anförda ordning.
bj Vid mätning af sådana varor, som genom olika ifylhiingssätt blifva meleher
mindre packade, såsom spanmål, salt, in. m., skall den, som förrättar ifyllningen,
stå helt nära målkärlet, dock utan att under ilyllningen vidröra detsamma, och närmast
öfver kärlets brädd inösa från skofvelbladets ända så mycket som skofveln rymn|er,
utan någon slags kastning eller skofvelns högre upplyftande, samt utan alt kärlet
på något sätt skakas. När målkärlet på detta sätt blifvit öfverfyfdt, får icke någon
strykning, än mindre tillpackning, ske med skofveln eller på annat sätt, utan strykes
innehållet jemnt med ett strykbräde, som är tillräckligt högt att hindra rågans återfall.
Slrykbrädets undre sida, som skall vara rak efter längden, men icke skarpkantig, utan
afrundad vinkelrätt mot längden, och icke tjockare än 2 turn, nedsättes på en af kärlets
yttre bräddar, samt föres sakta fram på de tvänne derifrån utgående bräddar, till
dess den fjerde brädden är passerad.
Beträffande mätning af sådana varor, sorn utgöras af större stycken, såsom stenock
bränn-kol, krita, rot- och trädfrukter, hvilka ej kunna jemnt afstrykas, galle, att
malkärlet skall vara väl fyldt, dock utan att någon råga derå må påfordras.
c) Till de kuhiska målkärlens kontroll skall sä väl i Wäre och Kronans, som i
privates magasiner och öppna bodar, der sådana kärl begagnas, en krönt måttstock af
messing eller jern finnas, derå längden af hvarje knbiskt måtts inre sida är utmärkt.
§• 10.
a) Vägning sker medelst Våg, hvars balans är försedd, ej mindre med fast
midtelaxel, hvilanda på hårda jemnhöga pannor, än med fasta ändaxlar för skålarnes
uppbärning. Vågbalanser, der ändaxlarne ersättas af krokar, försedda med hål till
skalarnes uppbärning, uro icke i allmän handel tillålne.
14 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Vtskoltens Utlåtande, N:o 4.
Balansens armar skola vara lika länga, räknadt frän midlelaxelns till ändaxlarnes
eggar, och skall tungan stå vinkelrätt emot den linie, som förenar ändeggarne.
Balansen skall ensam ställa tungan på nollpunkten lodrätt öfver midtplaxeln.
Efter skålarnes påhängning skall tungan ställa sig på samma sätt. Likaledes då skälarne
byta plats, eller de vigter eller den vara, hvarmedelst vågen förut visade jemnvigt,
ombytas från den ena skålen lill den andra. På större vågar, der skålarne ersättas
af plana trädskifvor, hvilkas jemnvigt är svår alt under fortsatt bruk bibehålla,
skall dessas jemnvigt med pålagda tyngder återställas, innan vägning företages.
b) Belsman af jern eller stål, gjorda efter fastställd modell och uppstuckna till
högst 40 skålpund, få äfven justeras och krönas, samt, då varans allemnare och emottagare
derom komma öfverens, till vägning nyttjas; men betsman af trä må hädanefter
icke justeras och krönas.
c) Pyndare, äfvensom så kallade Bro- och Decimal-vågar, må till uppvägning
af halm, hö, malmer, tackjern, gröfre gjutgods och andra varor af ett jemförelsvis ringare
värde och obeqväma alt på väg uppvägas, äfven användas om de ega antaglig
konstruktion; dock böra krönta vigter finnas till hands att, när helst det äskas, vägningsapparatens
riktighet dymedelst utröna.
§. 11.
Rikets mått och vigt står under General-Landtmäteri-konlorets öfverinseende.
Öfver-Ståthållaren i Stockholm samt Väre Befallningshafvande i Länen tillhörer ock att,
såsom i öfriga ordningsmål af allmän vigt, vaka deröfver, att i allt hvad härtill hörer
rätt och behörigt tillgår.
§• 12.
o) Öfver-Direktören olver Landtmäteriet utser och förordnar till justerare dem,
som, efter föregången pröfning, finnas vara dertill skicklige, och anvisar hvar och en af
dem det distrikt, hvarinom han för justeringen skall vara ansvarig. Dessa justerare
skola ställa sig till efterrättelse den för dem utkommande instruktion, samt lör öfrigt
af Öfver-Direktören icke allenast laga befallning och underrättelse om hvad till justeringens
behöriga verkställighet vidare hörer, utan ock för honom redogöra.
A) Stapelstäderna må hafva sine egne edsvurne justerare, som de sjelfve löna ;
dock skola äfven desse vara af Öfver-Direktören såsom skicklige godkände; och galle
för öfrigt om dem hvad om andre justerare i nästföregående moment nämndt är.
c) General-Landlmäteri-kontoret åligger att undersöka och stämpla alla likaremålt
och likarevigter, samt att besörja om tillhandahållandet deraf, då sådane af vederbörande
justerare reqvireras. Justerare skola ock vara förbundne att i tjensteus utöfning
sig af sådane likarc-mått och vigter betjena, som med General-Landtmäteri-kontorets
stämpel äro försedda.
d) De till undersökning af runda förvarings- eller transport-kärl erforderliga
särskilda måttstockar, eller så kallade röjstockar, skola likaledes uti General-Landtmälerikontorel
pröfvas och med kontorets stämpel förses.
§• 13.
a) Justerare åligger att, utan ali tidsutdrägt, justera och kröna de måttstockar,
målkärl oell vigtlodjor, samt förvarings- och transport-karl, som till honom öfverlemnas.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Utlåtande, N:o 4.
15
De till sådan förrättning erforderliga instrument och redskap m. m. skall han sjelf på
egen bekostnad sig förskaffa, hvaremot han åtnjuter justerings-arfvode enligt särskild taxa.
b) Hvar och en, som mått och vigt vid handel, uppbörd eller leverering nyttjar,
vare sjelf ansvarig efter lag för deras riktighet om de icke äro behörigen justerade och
krönte, i stad inom året, och ä landet inom tvänne år, samt för öfrigt befinnas i oskadadt
skick; ersätte ock all den skada, som genom försummelse i detta hänseende kan
hafva limat.
c) Det oaktadt skall det vara justerares pligt att inom distriktet noga vaka och
hand hålla deröfver, ali mått och vigter på rätta tider undersökas och justeras; skolande
ingen, som i handel och rörelse nyttjar mått och vigter, kunna förvägra justerare,
polis- eller krono-betjent, att i öppet magasin eller salubod jemförelse och kontroll i
denna del när som helst anställa.
d) Då Öfver-Direktören eller Väre Befallningshafvande i länen ålägga justerare
genomresa distriktet, skall han genom förutgången kungörelse kalla dem, som åstunda
justering af sina mått och vigter, att på utsatta beqväma platser samt lämpliga dagar
och timmar sig dermed infinna.
c) Befinnes måttstock, målkärl eller vigtlödja, hetsman eller med justeringsmärke
försedl förvarings- och transport-kärl genom justerarens förvållande oriktigt
justerade, eller fordrar justeraren högre arfvode, än efter taxan honom tillkommer,
sfånde derför till ansvar, i Stockholm inför Öfver-Ståthållaren, och i landsorterne inför
Våre Befallningshafvande.
/') Uti särskild Instruktion för justerare skall föreskrifvas, så väldet högst tillåtna
remedium för olika måttstockar, målkärl och vigtlödjor, som hvad i öfrigt justeraren
till efterrättelse länder.»
Hvarjemte Kongl. Majit i Nåder yttrat, att, i sammanhang med en allmän stadga
om mått och vigt, bli (Ver nödigt att utfärda tvänne Special-Förordningar, den ene
innefattande föreskrifter om hvad för verkställigheten af den nya Stadgan iakttagas
bör, den andra innehållande närmare instruktion jemte arfvodestaxa för justerare, till
hvilken sednare Förordning Landtmäleri-öfver-Direktören afgifvit underdånigt förslag,
som, i afvaktan på beslut rörande hufvudförfattningen, hittills icke kunnat definilift
handläggas; samt att,
beträffande Förordningen om hvad för verkställighet af den nya Stadgan bör
iakttagas, så väl det i 1826 års Författnings-samling intagna, sorn det af VelenskapsAkademien
efter jemkningarne i hufvudbestämmelserna nu omarbetade förslag, till största
delen utgöres af en afhandling, omständligen utvecklande anledningarne lill reformen
och de hufvudgrunder, hvarpå det nya systemet är bygdt, jemte detsammas förhållande
till det äldre och bägges inbördes sammanhang; hvilken afhandling, såsom
mindre utgörande föremål för en förordning, torde lämpligast kunna särskildt genom
trycket utgifvas och modeist öfverlemnande åt församlingarnes socknenämnder, befordras
till allmänhetens närmare kännedom.
Med bifall till det väsendtliga af hvad Kongl. Vetenskaps-Akademien i öfrigt rörande
denna förordning föreslagit, har Kongl. Majit, i afseende på tiden för det nya
systemets bringande till verkställighet, ansett kunna föreskrifvas:
»att mätstockar, målkärl och vigtlödjor af de slag och fördelningar, som i den
nya Stadgan bestämmas, må, efter dennas utfärdande, när som helst förfärdigas, justeras
och krönas;
16 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Utlåtande, N.o i.
att, intill 1862 års slut, kubiska målkärl af 1, i måltunna, men icke der
under,
efter det gamla måttet må krönas, — dock att äfven kanntalet bör vara inbrändt,
nemligen å måltunnan 56 kannor, å halflunnan 28, å fjerdedels-tunnan 14, samt å
åttondedels-tunnan 7 kannor;
att deremot andra målkärl, äfvensom vigter, efter 1858 års slut, icke må krönas,
så framt de ej äro enligt den nya Stadgan inrättade, ulan allenast förut befintlige omjusteras,
der sådant erfordras;
alt detta skall gälla äfven mätstockar, försedde blott med den gamla indelningen,
hvaremot mätstockar, inrättade efter både den gamla och den nya, få krönas intill 1862
års slut, efter hvilken tid ingen med den gamla indelningen försedd mätstock må krönas,
om ock den nya tillika skulle vara derå anbragt;
att under loppet af 6 år, från den 1 Januari 1857, det må stå livar och en enskild
fritt att i sin handel och rörelse använda, efter eget godtfinnande, det hittills
gällande eller del nya mått- eller vigt-syslemel;
att till Kronans förråder och magasiner, efter nya Stadgan inrättade mätstockar,
målkärl och vigter, skola anskaffas före 1857 års utgång, så att skattesäden för året
1858 bör inmätas med de nya målkärlen, äfvensom all utleverering på samma sätt verkställes,
— dock att, om någon skattskyldig åslundar, att sädens uppmätning kontrolleras
med förut brukliga målkärl, sådant, utom hvad det afskalfade kappm&ltet angår, icke
må förvägras';
att i Kronans räkenskaper för skatte- och uppbörds-årét 1858 och fyra nästpåföljande
är, äfvensom i debetsedlar för samma år, så väl gamla mättet och vigten, som
de nya, skola särskildt utsättas;
att, under samma tid, de årliga markegångs-taxorna, äfvensom alla taxor och
förordningar om debitering eller uppbörd i varor och effekter, samt afhandlingar mellan
enskilde och Statens myndigheter, skola upptaga både gamla och nya måttet och
vigten;
men att, från och med den 1 Januari 1863, i Kronans räkenskaper och Förhandlingar
endast det nya systemet må användas, och ätt, vid nämnde tidpunkt, den
nya Stadgan jemväl i öfrigt skall träda i full verställlghet.»
Och har Kongl. Majit slutligen i Nåder tillkännagifvil, att, för att desto säkrare
bibringa allmänbeten kännedom om det nya måll- och vigt-systemet, i händelse det
varder antaget, Kongl. Majit anser en kort handledning med jemförelsctabell böra, genom
Vetenskaps-Akademiens försorg, i nästkommande Almanacha införas.
Berörda Nådiga Proposition, jemte Utdrag af det vid ärendets behandling i StatsUådet
förda protokoll, äfvensom omförmälda Betänkande, har blifvit af Höglolliga Ridderskapet
oell Adelil till Allmänna Besvärs- och Fkonomi-Utskottet remitterad, men af
de tre öfriga Riks-stånden till Lag-Utskottets behandling öfverlemnad; hvarförutan förstnämnde
Utskott genom remiss från dels Vällofliga Borgare-ståndet samt dels Hedervärda
Bonde-ståndet emottagil tre särskilda angående mått och vigt väckte motioner, nemligen:
l:o af Herr A.O. IVallenberg, hvilken, under yrkande, att tiotalsräkningen mätte
varda tillämpad vid indelningen af rikets mått, mål och vigt, samt med åberopande
deral, att de fleste nationer, som i sednare tider vidtagit förbättringar uti ifrågavarande
hänseende, antingen lillegnat sig det så kallade metriska systemet i sin helhet eller ock
vid bestämmande af grundenheterne sökt ull så mycket sorn möjligt närma sig detsamma,
till följd hvaraf redan 70 millioner menniskor i Europa skola begagna nämnde
system,
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Utlåtande, N:o 4.
17
system, framställt del påstående, att, enär, genom antagande af det metriska systemet
här i riket, icke allenast stora praktiska fördelar skulle för landet uppkomma vid transaktioner
nied de länder, der sagda system vore gällande, ulan äfven det inbördes
förhållandet emellan grundenheterna för måtten, målen och vigterne blefve mera vetenskapligt,
än efter något annat system, längd-enheten måtte blifva grunden för alla öfriea
mått- samt mål- och* vigts-enheter, äfvensom för mynt-enheten, sålunda att ytan skulle
mätas med en qvadrat, hvars ena sida vore lika med Jängdenheten (eller dess tiondel
eller hundradel), målets enhet skulle blifva kuben på längdenhelen (dess tiondel eller
hundradel), vigtenheten tyngden af så mycket rent vatten, sorn vid sin största täthet
intoge hka rymd med målets enhet (dess tiondel eller hundradel), samt myntenheten sä
stor del af den eiler den till sitt korn bestämda ädla metallen, sorn vä«de lika med
vigtens enhet (dess tiondel eller hundradel); varande på grund häraf utaf Herr Wallenberg
uppgjordt följande
»Förslag lill eli nytt system för mati, mål och vigt.
4.'sta Artikeln ; örn grunderna.
1) Tiomilliondelcn af jordens qvart-meridian är grundenheten för måttet och
kallas aln.
2) Qvadraten på etthundra alnar är enheten för ylmåltet och kallas tunnland.
3) Kuben på tiondelen af en aln är enheten för målet och kallas krus.
4) Jyngden af eli krus rent vatten vid sin största täthet i lufttomt rum är vigtenheten
och kallas skålpund.
2: dr a Artikeln• om enheternas öfver- och under-ajdelningar.
1) 1 aln (måttenheten) = 10 hand; 1 hand = 10 turn; 1 tum = 10 linier.
2) I tunnland (ytmåttsenheten) = 10 skäppland; 1 skäppland = 10 kannland.
3) 1 spann — 10 kappar; 1 kappe = 10 krus; 1 krus (mål-enheten) = 10 ort.
4) 1 läst = 10 centner; i centner = 10 pund; 1 pund = 10 skålpund (vigtenheten)
= 10 uns; 1 uns — 10 lod; 1 Jod =■ 10 gramm.
Salje Artikeln: om tillämpningen.
1) Kongl. Majit täcktes i Nåder, så fort sig göra låter, låta införa det nya systemet
lör mätt, mål och vigt i Statens räkenskaper.
2) Krönte måttstockar, målkärii och vigter, både af gamla och nya systemet,
skola al justerare tillhandahållas allmänheten intill 1850 års slut. Derefter endast af
nya systemet; dock vare ingen förment att äfven efter den tiden få sina gamla målkäril
och vigter omjusterade, sä länge de skäligen kunna begagnas.
3) Frän och med 1855 års början eger hvar och en rättighet ali föra sina böc
r-T1}
räken?kaPer .en,iSl detta system; men tillförbindes ali intill 1859 års slut å
utbildade räkningar, i kontrakler och andre afhandlingar, uttryckligen tillägga orden:
»nya systemet.,, De, som från och med 1860 års början vilja bibehålla det gamla,
bliIva likaledes pliglige att dädanefter tillägga orden: »gamla systemet» i alla sådane
afhandlingar.»
2:o af Herr C. ./. Stolpe, sorn förmenat att den för justering af mått och vigt
den 30 November 1756 utfärdade taxa dels bestämde en ålit för låg vedergällning för
justeraren, hvilken genom utöfning af sin tjenst tillskyndades kostnader, mångdubbelt
större, än de stadgade arfvodena, enär denne för justeringen måste vara försedd med
Bih. ull It. St. Brot. 18S3 di 1854. 7 Sami. 2 Afd. 2 Häft. 3
18 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskottens Utlåtande, N:o i.
olika slag af likare och en mängd inslrumenter samt dessutom olla nödgades anlita
biträde af någon slöjdkunnig person, dels ock vöre ofullständig och otillämplig på flere
nu för tiden förekommande förhållanden; hvarföre motionären föreslagit, det Rikets
Ständer skulle till Kongl. Maj:t ingå med underdånig framställning om utfärdande af
en ny, efter tidens fordringar lämpad, justerare-taxa; samt
3:o af Riksdags-fullmäktigen Johan Guslaf Wasmuth fran Sloclchn/ms Ilin, hvilken,
med uppgift att det stadgande, hvarigenom säljare, sorn begagna sig af vigter och
målkärl, äro skyldige att, vid 3 R:dr 16 sk. vite, hvarje år låta kröna desamma, skall
särdeles för den om nämnda stadgande okunniga delen af allmogen medfört flere olä
genheter,
änskönt de begagnade, förut justerade vigterna och mälkärlen befunnits till
sin beskaffenhet oförändrade, yrkat, att, med upphäfvande af samma stadgande, det
måtte förordnas, att en dylik omjustering af vigter och målkärl, som begagnas vid handel,
bör ega rum endast hvart femte år.
För gemensam behandling af ofvannämnde Nådiga Proposition äfvensom al berörde
tre motioner hafva Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten sammanlrädt.
Ehuru den Utskotten dervid åliggande pröfning torde kunna utsträckas till kagan
i hela dess vidd, eller den om decimal-systemets tillämpning på rikets mått och
vigt, likväl, enär, i betraktande af den behandling frågan redan undergått, tvekan icke
kan uppstå om Rikets Ständers åsigter, angående ej mindre de länge och med skäl öf
verklagade
olägenheter och oredor, som varit en följd ' af de nu brukliga olika mått
och vigter, samt nödvändigheten af en reform i berörde hänseende, än äfven de obestridliga
fördelarne al det inom den civiliserade verlden sig allt mera utbredande decimal-systemet,
hvars enkelhet och lättfattlighet bör äfven för de mindre bildade klasserne
underlätta icke allenast den nödvändiga öfvergången tili ett bättre system i nämnde
afseende, utan äfven förvärfvande! af den oumbärligaste insigt i räknekonsten, anse
Utskotten, som fullkomligt instämma i dessa åsigter, sig böra inskränka det Utlåtande
Utskotten nu gå alt afgifva till en, med tillämpning a/' de i ämnet vid föregående
Riksdagar fattade beslut, verkställd granskning af grunderne i så väl det af Kongl.
Maj:t i Nåder afgifna förslag, som det af enskild motionär framställda.
Hvad således först angår Herr Wallenbergs motion, så anse Utskotten sig böra
erinra, att, om också olägenheter till en början icke kunna undvikas vid hvarje betydligare
förändring af systemet för ett lands mått och vigt, äfven i det fall der en förut
saknad reda och enhelhet sedermera derigenom skulle vinnas, dessa olägenheter likväl
blifva helt olika, allt eftersom det nya systemet till mer eller mindre grad aflägsiiar sig
från det gamla. Erfarenheten har äfven visat, att de i vissa läll varit ringa och hastigt
öfvergående, i andra åter så stora och långvariga, att nära en hel menniskoålder erfordrats
innan del nya systemet hunnit uttränga det gamla. Sistnämnda förhållande
har, såsom bekant är, egt rum i frankrike, hvarest det sä kallade metriska systemet
anbefalldes till införande för omkring 60 år sedan, men lörst i vara dagar kommit i
allmännare bruk hos massan al nationen. Denna omständighet har ock olla blifvit
anförd såsom bevis på de svårigheter, hvarmed decimal-systemets införande i mått och
vigt i allmänhet vore förknippadt; men det är likväl numera allmänt erkändt, att svårigheterna
härrört från en helt annan orsak, beslående deri att de nya enheterna icke
stodo i ett enkelt eller ens kommensurabelt förhållande till de gamla. Också har förhållandet
varit helt annorlunda i alla de läll, der man i det nya systemet antingen, såsom
äfven nu i Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition är föreslaget, bibehållit de gamla enheterna
oförändrade, eller ock antagit nya, hvilka stodo till de gamla i ett enkelt för
-
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Utlåtande, N:o i, 19'
hållande. Öfvergången har då alltid varit lätt, och olägenheterna af del gamla och
det nya systemets samtidiga begagnande under öfvergångsperioden obetydliga.
Om man nu, på sätt Herr Wallenberg föreslagit, bär hos oss skulle införa det
metriska systemet, så finnes intet skäl, hvarföre man skulle lyckas att här åstadkomma
dess allmännare antagande på kortare tid, än som dertill behöfts i Frankrike. De med
så mycket skäl ölvCrklagade olägenheterna af vårt intrasslade mått- och vigt-svstem
skulle, efter Utskottens tanka, genom det metriska systemets införande, under den långa
öfvergångsperioden förökas lill en grad, sorn kunde blifva ganska betänklig särdeles
om man1, enligt motionärens förslag, åt de flesta nya enheterna skulle gifvande gamlas
benämningar. För att underkasta sig dylika olägenheter, böra de fördelar, man å andra
sidan kan hoppas att vinna genom förändringen, vara särdeles öfvervägande, i jemförelse
med dem, som kunna erhållas genom antagandet åfelt annat system, hvilket
icke medför enahanda olägenheter, och vida större, än dem Utskotten tro sig ega anledning
att förvänta. Såsom sådana, har Herr Wallenberg anfört dels att det ''metriska
systemet redan är antaget af en stor del af Europas folk, och efter hans förmening
framdeles kommer att antagas af ännu flera, dels att detta system vöre det mest
vetenskapligen rigtiga af alla. Om det metriska systemet, pä sätt "dess upphofsman synes
hafva förväntat, redan vore eiler ock hade utsigt att blifva allmänt antaget af hela
den öfriga civiliserade verlden, då skulle det visserligen hafva varit skäl äfven för oss
att tillegna oss detsamma. Nu är deremot förhållandet långt ifrån att vara sådant,
enär detta system blifvit i sin helhet antaget endast af några få folk, hvilka för någon
tid varit underkastade det fransyska väldet, hvaremot de flesta folk, med hvilka vi°stå
uti närmare handelsförbindelser, till hulvudgrunderna bibehållit sina gamla mått- och
vigl-systemer. fördelarne af det ifrågavarande systemets införande i Sverige skulle
följaktligen, från denna synpunkt betraktade, icke blifva märkbara för andra än för de
jemförelsevis få personer, som stodo i direkta handelsförbindelser med Frankrike, Holland
eller Belgien, och icke ens för dem vara jemförlfga med de olägenheter, som den
stora massan af landels innebyggare dagligen och stundligen skulle underkastas genom
förändringen, utan att någonsin komma i tillfälle alt erfara motsvarande fördelar. Att
sjelfva systemet, i och för sig sjelf betraktadt, hvilar på en vacker tanka, äfvensom
att det är enklare och lättare att med ord beskrifva än något annat, kunna Utskotten
ingalunda bestrida; men alt det är vetenskapligen riktigare än något annat system, tro
sig Utskotten deremot icke böra obelingadt medgifva. Från vetenskaplig synpunkt finnes
icke mer än en fordran, som man ined skäl kan yrka af ett måll- och vigt-system
— men denna är ovilkorlig — den nemligen, alt enheterna i detsamma måste vara
med fullkomlig noggrannhet och på ett fullkomligen otvetydigt sätt bestämda. För att
vinna detta ändamål, har man icke allenast i Frankrike,” utan älven i åtskilliga andra
länder, föreslagit, alt grunda längdmålts-enheten på något visst oföränderligt naturmått.
Men erfarenheten har visat, att man genom delta förfarande, i stället för alt uppnå det
sökta ändamålet, tvärtom aflägsnat sig från detsamma. Det finnes nemligen icke något
naturmått, hvars uppmätande kan åstadkommas annorlunda, än genom en vidlyftig och
invecklad vetenskaplig undersökning, hvars resultat omöjligen kan blifva till samma
grad noggrannt som det, hvartill man kan komma genom tvänne skalors eller måttstockars
enkla och omedelbara jemförande med hvarandra. Häraf kommer det äfven
att metern, ehuru genom lag bestämd att vara en tio milliondel a( jordens norra meridian-qvadrant,
i sjelfva verket så betydligt skiljer sig derifrån, enligt de sednast gjorda
undersökningar, att man numera noga måste skilja emellan metern enligt definition
(»metre pär definition») och den lagliga metern (»mélre legal»), med hvilken sednare
benämning man lörstar längden af den franska likaren, som, enligt den såsom grund
•20
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Utlåtande, N:o 4.
för systemet lagda vetenskapliga undersökningen, borde utgöra den genom lagen beslämda
delen af jord-qvadranlen. Af dessa skäl hafva numera alla vetenskapsmän kommit
öfverens derom, att det icke finnes iner än ett sätt att med erforderlig noggrannhet
bestämma en längdmåtts-enhet, det nemligen, att hänföra den till en viss rikslikare.
Ilvad rymdmålts-enheten beträffar, så bar man begagnat 3:ne olika sätt för dess bestämmande,
nemligen antingen att grunda den på egen rikslikare eller ock alt hänföra
den till längdmåtls-enbcten, d. v. s. att, såsom i meter-systemet, lill enbet för rymdmåttet
antaga kub,en af längdmåtts-enheten eller någon af dess underafdelningar, eller
ock att grunda den på vigten, d. v. s. att, såsom i England är föreskrifvet, till rymdemålls-enbet
antaga den rymd som intages af en viss vigt vatten under vissa bestämda
omständigheter, Det andra sättet synes vara det naturligaste och, hvad särskildt förhållanderne
hos oss .angår, det obestridligen fördelaktigaste, emedan vi derigenom vinna
den oskattbara fördelen att, såsom en enhet i vårt nya system, oförändrad bibehålla
den som utgör grundenheten för bela vårt äldre rymdmålls-system, nemligen kannan.
Del tredje sättet bar den fördelen att direkte häntyda på det mest praktiska sätt att
uppmäta eli målkärls innehåll, enär detta kan verkställas med vida större noggrannhet
genom uppvägning af den i kärlet inneslutna vattenmassans vigt, än genom omedelbar
uppmätning af kärlets dimensioner. Alla tre sätten kunna emellertid betraktas såsom
lika vetenskapligen riktiga; men att, pä sätt sorn i meter-svstemet är antaget, börja
med alt grunda rymdmåttet pä längd-enheten och derefter grunda vigten på rymdenheten,
mäste bestämdt betraktas såsom ett vetenskapligt misstag, enär man på denna
väg omöjligen kan bestämma vigtenhelen med den noggrannhet, sorn för vetenskapliga
ändamål erfordras; och hvilket icke kan ernås på annat sätt, än genom alt grunda den
på en viss rikslikare.
På alla dessa skäl anse sig Utskotten böra tillstyrka,
alt Hörr IVal lenbergs nu ifrågavarande motion icke mätte till
nation Rikets Ständers algurd föranleda.
Vid betraktande äter af Kongl. Majlis Nådiga Proposition torde först, i fråga
om användandet af den generiska benämningen »mått» för både längder, ytor och rymder,
böra nämnas, att detta ord i äldre författningar förekommer i sådan ‘ betydelse,
fastän i sednare tider rvmdmåttet blifvit beuämndt mål; men dä orden iniita och mätning
i språkbruket bibehållits för rymder, och någon tvekan icke kan uppslå om lämpligheten
af ordet mått för della begrepp, lika väl som för längder och ytor, finna Utskotten
icke någon anledning lill al vikande i detta hänseende frän Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition.
Vidkommande derefter de i Kongl. Maj:ts Förslag antagna grundenheter, så förefinnes,
i afseende ä dem, efter Utskottens uppfattning, «j skäi till någon af de anmärkningar,
hvilka, såsom Utskotten bär ofvan antydt, kunna göras mot det metriska
systemets. Då berörde enheter grunda sig allenast pä likare, är deras innehåll fullkomligen
bestämdt, sä att uppkomsten utaf två olika enheter lör samma räkneslag icke
torde vara att befara.. Och dii samma grundenheter, löten och skålpundet, hvilka hittills
under århundraden af folket begagnats, således blifvit allmänt kända, samt följaktligen
förhållandet emellan öfrige nu bruklige mått och vigter och de löreslagne med
största lätthet bör kunna af hvar och en utrönas, är det att förmoda, ali det ifrågavarande
systemet skall, utan särdeles stora svårigheter och oredor, inom förloppet af
en kort lid fullkomligen uttränga bruket af de gamla, såsom öfverllödiga eller olämplige
ansedde måtten och vigterue.
Enligt hvad Utskotten förut uppgifvit, synes folmättet hafva under åtminstone
två hundrade femtio är bibehållit sig oförändradt till sin storlek öfver hela riket; och
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Utlåtande, N:o 4. 21
då nämnde mått under berörde tidrymd för geometriska behof städse varit indeladt i
10 decimaltum å 10 decimallinier, hvardera motsvarande, ungefärligen £ verktum, måste
lietta förhållande bidraga till att, vid antagande af decimal-systemet, göra foten lämplig
såsom enhet för längdmåttet.
Hvad nu blifvit sagdt om foten såsom enbet för längdmåttet, gäller, i fråga om
vigten, äfven skålpundet, som, på sätt redan är vordet anmärkt, från längre tider tillbaka,
jemte-marken, varit vigtenhet och uti allmänna författningar rörande mått och
\igt uteslutande blifvit anväudt angående viktualievigt, på samma gång benämningen
mark är vorden nyttjad i afseende å jernvigterne. Dä nu emellertid afsigten mäste
vara alt afskaffa dessa särskilda vigt-slag, synes det Utskotten, att benämningen skålpund
är att föredraga framför benämningen mark, helst genom användandet af förstberörde
ord det missförstånd undvikes, som eljest kunde uppkomma i de flere främmande
länder, der marken begagnas, men endast innehåller hälften af skålpundet.
I öfverensstämmelse med den afPiikets Ständer, uti deras, vid sist hållna riksmöte
i ämnet aflålna underdåniga skrifvelse, uttryckta önskan, all det nya systemet för landets
mått och vigt måtte varda fotadt på vetenskapliga grunder, har Kongl. Maj:t föreslagit,
att enheterna för ytmåttet och rymdmåttet skulle härleda sig från den för längdmåttet
antagna grundenhet, foten; till följd hvaraf ytan skulle komma att mätas med qvadraten
på foten, d. v. s qvadratfoten, och rymden med kuben på foten, d. v. s. kubikfoten.
Åt dessa enheter har i Kongl. Maj:ts förslag bibehållits berörde benämningar, hvilket
Utskotten anse sä mycket rigtigare, som namnen qvadratfot och kubikfot icke allenast
äro lättare alt inlära och i minnet qvarhålla, än nya, för ifrågavarande mått främmande
benämningar, utan äfven innefatta den högsta möjliga tydlighet med hänseende
till de begrepp, som sagde ord böra uttrycka.
Ehuru det blifvit allmänt erkändt, alt uti omlörmälda anordning en strängt vetenskaplig
följdriktighet är vorden iakttagen, hvarigenom det nya systemet vunnit i fullständighet,
har dock, i afseende på rymdmåttet, den invändning blifvit framställd, att,
enär tunnan och kannan ej blifvit fortfarande bibehällne och antagne såsom mått-enheter,
den förra för torra varor och den sednare för flytande varor, praktiska svårigheter
och olägenheter voro att entolse, ifall förslaget i denna del godkändes.
Ilvad dervid först kannan beträffar, torde böra anmärkas att denna, såsom innehållande
jemt ,*(, kubikfot, ingalunda blifvit från systemet utesluten. Utskotten hysa fastmera
den öfvertygelse, alt delta mått hädanefter såsom hittills kommer alt användas
vid mätning af flytande och sannolikt äfven af torra varor, ehuru detsamma icke är
vordet lill enhet antaget, emedan kannan endast medelbarligen eller genom kubikfoten
slår i samband med foten. Till äfventyrs torde dock för,detta ändamål vara lämpligt
alt i författningen införes, det kubikfoten fördelas i 10 kannor.
Vidkommande deremot tunnmåltet, bar, efter Utskottens uppfattning, detta mått
af särdeles välgrundade orsaker icke blifvit i systemet inrynidt. Oberäknadt det förhållande,
alt ej någon af de flera olika slags rvmd-storheter, sorn nu, under benämningen
tunna, i bruk förekomma, kan i decimal-systemet inpassas, så framt samma rvmdstorhet
skall till sill nuvarande innehåll bibehållas, är nemligen, pä sätt redan blifvit
ådagalagd!, med tunnmåttet förenad en omständighet, som gör den till mått högst olämplig
och otjenlig, den all icke vara af normal beskaffenhet, utan för särskilda varor och
pä skiljda orter af sä olika kubik-innehåll, att vi äga en mängd olika slags tunnmått.
Att tillvaron af så mänga olika rymdinälts-enheter är icke allenast högst olämplig,
utan äfven i flere hänseenden af menligt inflytande, torde svårligen kunna bestridas;
och Utskotten tro, att afskaffandet af samtlige dessa enheter, äfven om sådant,
lika med hvarje annan förändring, kommc alt för någon kort tid ingripa i folkets vanor
22
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Utlåtande, N.o 4.
hvilken åsigt Utskotten torde lä aneropa nmcis oiiumas  .... *
riksdag i underdånighet framställda anhållan, alt tunnmåttet, hvilket blifvit såsom rymdmått
alternativt upplaget uti det till Rikets Ständers pröfning då öfverlemnade förslag
i detta ämne, mätte varda derifrån uteslutet.
Sedan Utskotten sålunda, jemte det de sökt häfva de betänkligheter som kunna
uppstå mot antagande af de utaf Kongl. Maj:t i Nåder föreslagne mått- och vigts-enheter,
anse sig hafva ådagalagt deras lämplighet framför alla andra, få Utskotten vördsamt,
i full öfverensstämmelse med Kongl. >laj:ts Nådiga Proposition, Usta och 2:dra
punkterna, föreslå, att,
såsom enheter må fastställas:
för längdmåttet den nu gällande folen\
för ytmåtlet, qvadratfolen, eller qvadraten på den nu gällande foten;
för rymdmåttet, kubikfoten eller kuben på den nu gällande foten;
för vigten det nu gällande skålpundet (eller den så kallade
marken viktualie-vigt);
samt alt
lill yttersta efterrättelse i afseende på grund-enheternes, fotens
och skålpundets, storlek, skola vara att tillgå en rikslikare för
längdmåttet och en för viglen. Angående dessa likares beskaffenhet,
förvarande och begagnande, med hvad mera dertill hörer,
meddelas genom den allmänna stadgan erforderliga special-föreskrifter,
hufvudsakligen enliga med hvad Velenskaps-Akademiens
förslag i §. 2 innehåller.
I afseende å längdmåttets indelning har Vetenskaps-akademien föreslagit, dels
bibehållandet af den, under namn af stäng i vårt längdmätls-syslem redan för länge
sedan införda tiofalden af foten, dels införandet af en ny multipel af densamma, nemligen
en s. k. ref af 100 löt eller 10 slänger. Men Kongl. Majit har ansett Vetenskaps-Akademiens
förslag i denna del kunna förfalla, enär de ifrågavarande multiplerne
synbarligen ansetts böra i systemet ingå, egentligen för att kunna vid landlmäteri-förrättningar
eller i allmänhet vid jordytors beräkning användas, men alt de för längdoch
rymd-måtten voro föga behöllige. Ett fullständigt mått- och vigt-system synes
emellertid Utskotten höra omfatta icke allenast alla de enheter, hvilka dagligen begagnas
a'f allmänheten i handel och rörelse, utan äfven alla sådana, som kunna komma i
fråga att användas vid uppmätningar af hvad slag som helst; och minst synas då sådana
böra ur systemet uteslutas, hvilka ligga till grund för de, hennes intressen så nära
rörande, landtmäteri-lörrätlningarne. Det nu gällande systemet synes äfven, hvad längdoch
ytmållen beträffar, hufvudsakligen och snart sagdt uteslutande alse bemälde förrättningar.
Då den nu gällande enheten för ytmåtlet, eller tunnlandet, för nära 200 år
sedan till sin storlek bestämdes, skedde detta samtidigt och i samband med regleringen
af rymdmåtten. På samma sätt som tunnan byggdes på kannan, sä byggdes äfven
tunnlandet på kannlandet; då detta bestämdes till 1000 qvadratrot, biel' tunnlandets
bestämmande till 50,000 qvadratfot deraf en följd, enär tunnan förut blifvit bestämd
till 50 kannor. Då man nu, af många och vigtiga skäl, icke kan i det nya systemet
bibehålla tunnan, så synes man lika litet i detsamma kunna bibehålla tunnlandet, om
man än måste, med yttersta försigtighet och blott småningom, frångå dess begagnande.
För att, om än först i en framtid, kunna undvara det till systemet på intet sätt passande
tunnlandet, måste man nu antaga någon annan vtmåtls-enhet, som kan ersätta
Lag- sami Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskotlens Utlåtande, N:o 4. 23
detsamma; och såsom sådan synes ingen vara mera passande än qvadraten på den af
Vetenskaps-Akademien föreslagna nya multipeln af foten, eller qvadral-refven. Detta
ytmått står i alldeles samma förhållande till tunnlandet, som kubikfoten till tunnan,
hvarföre det äfven i äldre förslag blifvit benämndt fotings/and. Ett annat skäl för antagandet
af stången och refven såsom längdmåttsenheter i det nya systemet synes Utskotten
vara affär mycken vigt för ali med tysthet förbigås. Det är nemligen bekant,
att allmogen i Dalarne sjelf verkställer många vigtiga landtmäteri-förrätlningar; och detta
har endast kunnat åstadkommas derigenom, att i orten finnes ett eget, för ändamålet
särdeles passande längdmåtts- och ytmåtts-syslem, sedan längre tid tillbaka infördt. Mätningen
förrättas med en stång, fördelad i 10 underafdelningar, och den hufvudsakliga
enheten för ytmåttel är det s. k. kistfandet, som utgör 100 sådana qvadratslänger.
Genom de ifrågavarande enhelernes antagande, bjudes åt hela Svenska allmänheten de
fördelar, för hvilkas erhållande Dalkarlen nu mäste afvika från landets allmänna längdmåtts-
och ytmåtts-system. Ehuru Utskotten på de skäl, som redan blifvit åberopade,
tro sig böra föreslå tunnlandets uteslutande ur den nya stadgan, så skulle de dock anse
det vara betänkligt, att genast, och måhända förr, än efter en längre tids förlopp helt
och hållet frångå dess begagnande.
Den jordegande allmänheten är nu vand att uppskatta jordrymders storlek efter
tunnland, och skulle säkerligen finna sig besvärad af att sakna denna måttstock för bedömandet
af deras värden, innan den hunnit vänja sig vid den nya. — Alla dessa olägenheter
anse Utskotten emellertid helt och hållet kunna förekommas, derigenom att
vederbörande landtmätare anbefallas, att vid alla, efter den nya stadgans utfärdande skeende
landlmäteri-förrältningar i karte-beskrifningarne införa de särskilde jordrymdernes
innehåll, uttryckte icke allenast i det nya vlmåttet, utan äfven i det gamla.
Hvad indelningen af vigten beträffar, så hafva Utskotten, som ansett en större
vigt än 100 centner nyttig och behöflig vid bestämmandet af skepps drägtighet, trott sig
böra föreslå införandet af en sådan i stadgan, under benämning af nylust.
På grund af hvad som här ofvan blifvit anfördt, samt i öfverensstämmelse med
hvad som för öfrigt förekommer i 3:e punkten af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, få
Utskotten föreslå:
l:o. Alt indelningen af mätt och vigt må blifva följande:
a). För längdmåttet:
1 ref fördelas i 10 stänger;
1 stång i 10 fot;
1 fot i 10 tum ;
1 tum i 10 linier.
b). För ytmåtlet:
1 qvadrat-ref fördelas i 100 qvadratstänger;
1 qvadralstång i 100 qvadratfot;
1 qvadratfot i 100 qvadrattum;
1 qvadrattum i 100 qvadratlinier.
c). För rymdmåttet:
1 kubikfot fördelas i 10 kannor eller 1000 kubiktum;
1 kubiktum i 1000 kubiklinier.
d). För vigten:
1 nyläst fördelas i 100 centner;
1 centner i 100 skålpund;
1 skålpund i 100 ort;
1 ort i 100 korn.
24
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Utlåtande, Nio 4.
2:o. AU Klöfver de nu uppräknade mått och vigter, och intilldess
annorlunda förordnas, till allmänt bruk fortfarande må
begagnas: 1 mil om 56,000 folg samt, lill vägande af medikamenter
pä Apotheketi, efter läkares recepter, den nu brukliga
medicin al-vig ten; men alt för öfrigt, äfven pä Apotheket), likasom
öfverallt annorstädes, den nija viglen allena skall nyttjas;
samt 3:o. Ali Rikets Ständer mä hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
att Kongl. Majit täcktes förordna, att vederbörande Landtmätare,
vid alla, efter den nya stadgans utfärdande, skeende
landtmäteri-förrättningar, och så länge Rong/. Majit kan finna
det vara behöflig t, skola i ego- och de/nings-beskrifningar, i
särskilde kolumner införa de särskilda jordrymdernes innehall,
uttryckte icke allenast i det nya yl/nättet, utan äfven i det gamla.
Vid 4:de punkten af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition hafva Utskotten icke funnit
nå<mt alt anmärka, och få derföre, i öfverensstämmelse med densamma, föreslå, att
i all handel, uppbörd och leverering icke mä begagnas mälstoc- ■
kar, må/kärl eller vigtlödjor, sorn ej uro vederbörligen justerade
och med kronomärke försedde, samt påstämplade till derus innehåll
jemte juster ar ens namn och årtalet, då justering skett.
I 5:te punkten l:a mom. af Kongl. Maj:ts Proposition finnes den föreskrift införd,
att lills vidare, och för att lätta öfvergången till decimal-systemet, den gamla indelningen
af längdmåttet må å mätstockarne utsättas jemte den nya. Denna föreskrift
hafva Utskotten ansett böra ur sjelfva stadgan utgå, såsom icke egentligen till densamma
hörande; hvaremot Utskotten trott den böra qvarstå i förordningen om hvad
för den nya stadgans bringande till verkställighet bör iakttagas, hvarest den äfven redan
är införd. Derjemte hafva Utskotten för sin del ansett följande malkäril och vigter
öfverflödiga, nemligen:
Målkärl för torra varor: 30 kubiktum;
Dio för flytande varor: 3 kannor 30 och 3 kubiktum;
samt vigter 30 och 3 skålpund;
30 och 3 ort;
30 och 3 korn;
hvaremot Utskotten trott 3 fots- och 3 kanns-måtten för torra varor höra bibehållas,
emedan tunnan medelst dem kan uppmätas på alldeles samma sätt, som med de dertill
nu olla använda halftunns- och fjerdings-målten.
I följd häraf och i enlighet med hvad som i öfrigt förekommer i 5:e punkten
af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, få Utskotten föreslå,
att mätstockar (hvartill äfven räknas mätskalor) må justeras och
krönas, hållande ,i, 1, 2 eller llere fot.
Målkärl,/Ör torra varor kunna vara al följande innehåll:
5, 3, 2 och 1 kubikfot;
5, 3, 2 och 1 kannor;
50, 20 och 10 kubiktum.
Målkärl för våla eller flytande varor likaledes:
1 kubikfot eller 10 kannor). , ■ > r
r o l i i ;i konisk lorm;
5, 2 och l kannor j *
50, 20, 10, 5, 2 och 1 kubiktum i konisk eller cylindrisk
form. ,
Vigter
Lag- sana Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Utlåtande, Nio 4.
25
Vigter eller s. k. vigtlödjor kunna hålla:
1 centner och de multipler deraf, som behofvet fordrar,
50, 20, 10, 5, 2 och 1 skålpund;
50, 20, 10, 5, 2 och 1 ort;
50, 20, 10, 5, 2 och 1 korn.
Af hvilka ämnen mätstockar, målkärl och vigtlödjor skola för
färdigas,
och hvad i öfrigt i afseende på deras inrättande och
stämpling iakttagas bär, föreskrifva i Stadgan hufvudsakligen
enligt Vetenskaps-Akademiens förslag uti §§. 5—7.
Ehuru Utskotten anse, att de närmare detaljerna af de här ofvan anförda §§. 5,
6 och 7 af Vetenskaps-Akademiens förslag icke böra göras till egentligt föremål för
Rikets htänders beslut, tro sig dock Utskotten böra fästa uppmärksamheten på en af
dem, nemligen angående sättet alt kontrollera och förebygga målkärlens förändring ge
nom
fukt eller torka. Det af Velenskaps-Akademien i delta afseende framställda förslag
ar fullt tillräckligt att gifva tillkänna tillvaron af en sådan förändring, men kan
ej leda till dess förekommande eller förminskande. Utskotten hafva sig bekant, att man
1 o!fsa.delar landet, för detta ändamåls vinnande, temligen allmänt börjat begagna
målkärl, som äro förfärdigade af 2- å 3-dubbelt, korsvis sammanlimmadt träd, och att
älven andra utvägar blifvit derför föreslagna. Utan att ingå i någon pröfning af dessa
utvägars mer eller mindre ändamålsenlighet, tro sig Utskotten böra föreslå,
alt Rikets Ständer må i underdånighet anhålla, att Kongl. Majit
läcktes i den nya stadgan meddela sådana föreskrifter rörande
målkärlens inrättande, hvarigenom åtminstone de större, i magasiner
och öppna bodar begagnade mälkärlens förändring genom
fukt. och torka, icke allenast kan kontrolleras, utun äfven
i möjligaste måtto förekomrnas.
1 enlighet med 6:te punkten af Kongl. Maj:ts Proposition föreslås, att,
dä förvarings- och transport-kärl, efter olika varors lämpligaste
fördelning, erfordras af skiljaktigt innehåll, må, till nödig beqvämlighet
i handel och rörelse, dylika kärl, såvida de hafva
mer än en kubikfots rymd, och uppmätningen kan ske med er
forderlig
noggranhel, justeras och stämplas till sitt innehåll i
kubikfot, kannor och jemna tiotal af kubiktum, hvarvid de skola
med guster ar ens namn förses; men kronomärket mä icke å sådana
kärl anbringas, och dessa ej heller såsom målkärl nyttjas.
I 9:de g. mom. a. af Vetenskaps-Akademiens förslag stadgas att, vid uppmätning
af torra varor,, så länge varans mängd det tillåter, alltid det största målkärlet, d.
v. s. 5 kubikfots-måttel, skall begagnas. Detta stadgande motsvarar det i nu gällande
förordning, som föreskrifver, att »ingen fördriste sig någon spanmålspost eller annan
vara med mindre malkäril mäta, än som tunna, ej eller det, som under en lunna i
minut säljes, med större mål än dertill fordras.» Denna föreskrift har dock hittills
icke på långt när blifvit allmän! åtlydd, och skulle sannolikt ej heller framdeles komma
att blifva det, så vida ej undantag medgåfvos för de fall, då billigheten sådant fordrar.
Det skulle, efter Utskottens tanka, blifva alltför betungande för den mindre jordbrukaren,
om man ålade honom, icke allenast att ega en fullständig sats af målkärl, utan
äfven att, för hvarje gång han ville bortskicka till afsalu ett mindre parti spanmål,
medsända en fullväxt karl med nog krafter alt verkställa uppmätningen med största
Bih. till B. St. Prot. 1853 <jt 1854. 7 Sami. 2 Afd. 2 Häft. , 4
26 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Utlåtande, N:o i.
målkärlet. Deremot anse Utskotten, att föreskriften bör oförändrad qvarstå för alla da
fall, der man utan obillighet kan fordra dess efterlefnad. På dessa skäl få Utskotten
föreslå, att
vid mätning af torra varor i kronans och enskildes magasiner
äfvensom i öppna bodar, der handel och rörelse idkas, skall,
så länge varans mängd del tillåter, det största målkärlet alltid
begagnas efter den i §• 6 anförda ordning; i öfriga fall må
uppmätningen verkställas med mindre målkärl, då köpare och
säljare derom äro ense.
Det af Kongl. Vetenskaps-Akademien i 9 §. mom b. föreslagna sätt att uppmäta
torra varor är i bufvudsaken det samma som det i nu gällande förordning före
skrifna.
Att en skicklig spanmålsmätare kan, utan alt synbarligen afvika från föreskriften,
efter eget godtycke inmäta betydligt skiljaktiga qvantileter spanmål, är lika allmänt
bekant, som de missbruk, hvilka deraf blifvit föranledda. Till förekommande
häraf hafva åtskilliga utvägar varit dels föreslagna, dels använda. Mätning med s. k.
skruf har, såsom Vetenskaps-Akademien anmärkt, varit här anbefalld genom en Kongl.
Resolution på Ridderskapet och Adelns besvär år 1668 och lärer vara för närvarande
föreskrifven i Norrige. 1 Holland lärer användandet af ett öfver målkärlet lagdt galler
varit för samma ändamål antaget. Utskotten, som ej anse sig böra eller kunna ingå
i någon närmare pröfning, rörande det ena eller andra sättets större eller mindre ändamålsenlighet,
hafva dock trott sig böra fästa Rikets Ständers uppmärksamhet på nödvändigheten
af alt söka förekomma de ifrågavarande missbruken, och få i sådant ändamål
föreslå,
att Rikets Ständer må i underdånighet anhålla, att Kongl. Majit
täcktes i den nya Stadgan meddela sådana föreskrifter, rörande
målningssättet JÖr torra varor, att åtminstone de medelst det
största målkärlet i magasiner och öppna bodar uppmätta varuqvanlileterne
blifva, så vidt möjligt är, oberoende af den mätandes
godtycke.
Då för öfrigt inga anmärkningar blifvit inom Utskotten framställda mot 9 och
10 §§. af Vetenskaps-Akademiens förslag, få Utskotten, i öfverensstämmelse med 7
punkten af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, föreslå att
de särskilda föreskrifter, som i Stadgan erfordras, beträffande
sättet för varors mätning och vägning, jemte kontrollen derå,
må blifva hufvudsakligen lika med hvad Ketenskaps-Akademiens
förslag derom i §§. 0 och 10 innehåller, med de undantag, som
förut blifvit antydda.
Uti 9:dc punkten af Kongl- Maj:ts Nådiga Proposition förekommer en föreskrift,
att liden, inom hvilken förnyad justering af mått och vigt skall cga rum, bör blifva
olika för stad och land. Utskotten kunna icke underlåta att härvid erinra, det målkärl
och vigter vid handels-salubodar å landet och i köpingar utan tvifvel begagnas och
slitas fullt ut lika mycket, som i de mindre städerna. Deremot och då allmogens målkärl
och vigtlödjor, i anseende till deras ringare användande, i allmänhet bibehålla sig
oförändrade under en vida längre lid, än de målkärl och vigtlödjor, som begagnas i
öppna magasiner och salubodar, samt omjusterings-skyldlghctcn, såsom Riksdags-lullmäktigen
Wassmuth anmärkt, stundom är för landtmannen ganska betungande, torde vid
bestämmande af tiden för nämnde skyldighets fullgörande alseende böra fästas derå,
huruvida målkärlen och vigterna nyttjas i den större handeln, i öppna magasinet' och
salubodar, eller innehafvas af sådane personer, hvilka icke idka handel såsom yrke.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Utlåtande, N:o 4. 27
Utskotten anse förnyad justering i förra fallet böra ega rum hvarje år, men i sednare
fallet kunna inskränkas till hvart femte år.
Enligt det Nådiga förslaget skulle justerare blifva pliglige att, bland annat, vaka
deröfver, att mått och vigter på rätta tider undersöktes och justerades, samt ega rättighet
att jemförelse och kontroll i berörde afseende när sorn helst i öppet magasin och
salubod anställa. Då det emellertid derjemte skulle tillhöra justerare alt afföra ”huruvida
målkärl och vigter voto riktiga eller ej, samt samma personer således klefve på en gång
angifvare och förbundne alt yttra sig i frågan, torde förslaget äfven i denna del Icke
böra godkännas; liksom Utskotten finna det af Kongl. Vetenskaps-Akademien i mom.
e af 13 §. föreslagna stadgande, att justerare för förbrytelser, som af dem i tjenstens
utöfning kunna begås, skola stånda till ansvar, i Stockholm inför Öfver-StåthållareEmbetet,
och i landsorterne inför Konungens Refallningshafvande, mindre lämpligt,
enär derigenom undantag göres från den hittills gällande rättegångs-ordning, enligt hvilken
afdömandet af brottmål de allmänna domstolarne tillhörer; men hvad angår öfrige
stadganden, hvilka hufvudsakligen öfverensstämma med de föreskrifter, som uti ifrågavarande
hänseenden nu äro gällande, anse Utskotten något skäl till förändring eller afvikelse
icke förefinnas.
I anledning häraf fillstyrka Utskotten vördsamt, att, med hufvudsakligt bifall till
hvad Kongl. Maj:t uti 8 och 9 punkterna af Dess Nådiga Proposition föreslagit, Rikets
Ständer må för sin del besluta,
alt de föreskrifter, som komma att i Stadgan intagas, beträffande
öfverinseendet å mått och vigt i Riket, justerares förordnande
och allmänna åligganden, samt General-Landtmäleri-kontorets
förpligtelse att undersöka och stämpla likare-måit och
lik ar e-v i g ter, böra blifva hufvudsakligen enliga med Kongl. Vetenskaps-Akademiens
förslag uti U '§., 12 §. samt 13 §. mom.
a, b, d och f;
att justerare för förbrytelser under tjenstens utöfning skola
inför allmän domstol stånda till ansvar;
samt att uti den nya förordningen om mått och vigt bör dels
föreskrifvas, alt målkärl och vigter, sorn begagnas i kronans, äfvensom
i enskildes magasiner och bodar, der handel och rörelse
idkas, skola justeras och krönas hvarje år; hvaremot i andra fall
målkärl och vigter äfvensom längdmått, hvarhelst de förekomma,
icke behöfva oftare än hvart femte år sådan justering
undergå; samt dels inrymmas ett stadgande af följande innehåll:
»Hvar och en, som mått och vigt vid handel, uppbörd
eller leverering nyttjar, vare an svålig efter lag för deras riktighet,
om de icke äro inom behörig tid justerade och krönta
samt för öfrigt befinnas i fullkomligt skick; ersälte ock all
den skada, som genom försummelse i delta hänseende kan
hafva timål; skolande ingen, som i handel och rörelse nyttjar
malt och vigter, kunna förvägra polis- eller krono-betjent, att i
öppet magasin eller salubod jemförelse och kontroll i berörda
afseende när sorn helst anställa.K
Uti den Nådiga Propositionen har Kongl. Maj:t, med förklarande, att, i sammanhang
med en allmän Stadga om mått och vigt, blifver nödigt alt utfärda tvänne
Special-Förordningar, den ene innefattande föreskrifter om hvad för verkställigheten af
den nya Stadgan iakttagas bör, den andra innehållande instruktion jemte arfvodes-taxa
28
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Utlåtande, N:o 4.
[öv justerare, tillika i Nåder upplyst, alt till denna sednare förordning LandlinäteriÖfver-Direktören
afgifvit underdånigt förslag, som, i afvaktan på beslut rörande hufvudförfattningen,
hittills icke kunnat definitivt handläggas.
Beträffande Förordningen om hvad för verkställighet af den nya Stadgan bör
iakttagas, utgöres så väl det i 1826 års Författnings-Samling intagna, som det al Kongl.
Vetenskaps-Akademien, efter jemkningar i hufvudbestämmelserna, nu omarbetade förslag,
till största delen af en afhandling, omständligen utvecklande anledningarne till reformen
och de hufvudgrunder, hvarpå det nya systemet är bygdt, jemte delsammas förhållande
till det äldre och begges inbördes sammanhang; och har Kongl. Maj;t funnit denna afhandling,
såsom mindre utgörande föremål för en förordning, lämpligast kunna särskildt
nenom trycket utgifvas, och, medelst öfverlemnande åt församlingarnes socknenämnder,
befordras lill allmänhetens närmare kännedom; vid hvilken Kongl. Majits Nådiga iramställning
ej
något torde vara att erinra.
I fråga om de i förslaget förekommande föreskrifter, angående det nya systemets
bringande till verkställighet, anse Utskotten icke skäl till annan anmärkning, än att,
enäi° enligt Utskottens öfvertygelse, kännedom om och vana vid det antagna systemet
lättare och säkrare bibringas allmänheten genom detsammas praktiska användning, än
medelst tbeoretisk undervisning, och något skäl, efter Utskottens omdöme, *cke äi lör
handen att ända till år 1857 uppskjuta rättigheten för den enskilde att i sin handel
tillämpa berörda system, denna rättighet kan redan vid 1856 års ingång vidtaga, hvaraf
skulle följa, alt tiden för det gamla systemets begagnande blefve sju år; alitsa och
emedan någon betänklighet icke torde möta antagandet al ofvannämnda Nådiga för
slag
i öfrige delar, få Utskotten vördsamt tillstyrka Rikets Ständer, att, löi sm del,
med godkännande i öfrigt af berörde å pag. 15 och 16 här ofvan
intagne föreskrifter ifråga om femte punkten besluta: att under
loppet af sju år från den 1 Januari 1856 det må slå kvar och
en enskild fritt att i sin handel och rörelse använda, efter eget
godtfinnande, del hittills gällande eller det nga mått- och vigtsystemet.
r '
Slutligen har Kongl. Majit täckts förklara, att, för den händelse det nP rostoch
vigt-systemet varder antaget, Kongl. Majit anser en jemförelse-labell böra, pä det att
allmänheten om detsamma desto säkrare må erhålla kännedom, i nästkommande almanacha.
genom Kongl. Vetenskaps-Akademiens försorg, införas; och ^
lära Rikets Ständer jemväl finna denna åtgärd, till vinnande af
nämnde ändamål, böra vidtagas.
Beträffande det al Herr Stolpe framställda yrkande om utfärdande af en nJ justerare-taxa;
så och då, enligt hvad Kongl. Majit uti sin högslberörde Nådiga Proposition
upplyst, Kongl. Majit är pä en sådan åtgärd betänkt samt Landtmäteri-Olverdirektören
redan till en ny författning, innehållande instruktion jemte arlvodes-laxa för justerare,
afgifvit underdånigt förslag, som dock, i afvaktan på beslut rörande hufvudfrägan,
hittills icke kunnat definitivt handläggas, torde Herr Stolpes omförmälda yrkande
icke böra lill någon Rikets Ständers åtgärd föranleda;
och hvad Riksdags-fullmäktigen Wassmuths motion angår, lära Rikets Ständer finna, att
Utskotten å densamma vid behandlingen af Kongl. Majlis Nådiga Proposition fästat
behörigt afseende.
Stockholm den 13 Juni 1854.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Utlåtande, N:o 4.
29
Reservation:
af Herr fVallenberg, A. O.:
»Utskotten hafva hufvudsakligen endast anfört 2:ne skäl för deras afstyrkande
af min motion om det verldsbekanta metriska mått-, mål- och vigt-systemets införande
i Sverige, då man nu står i begrepp att göra en sedan snart hundrade år såsom behöflig
erkänd reform i sällen att mäta, måla och väga.
Det första skälet är att, då en storhet blott definieras, man, i den mån vetenskapliga
instrumenters fullkomnande lemnar sannare resultater, torde i framtiden utröna,
att en sålunda blott definierad storhet vore större eller mindre än hvad den förut
funnits vara, hvilket icke kan inträffa, om till grund-enheter antagas s. k. Likare.
Under öfverläggningarne, liksom uti sjelfva betänkandet, har man så mycket
framhållit svårigheten, ali efter en definition med mathematisk noggrannhet utröna en
storhet, att en och annan varit frestad tro, att, om det metriska systemet antoges, en
hvar skulle vid tillämpningen deraf i det praktiska lifvet blifva utsatt för samma besvär,
som är förknippadt med uträknandet och förfärdigandet af rikslikare. Utskotten,
sorn tillstyrkt antagandet af det Kongl. Förslaget, bland annat derföre, att »då berörde
enheter grunda sig allenast på likare, är deras innehåll fullkomligen bestämdt,
så alt uppkomsten af två olika enheter för samma räkneslag icke torde vara att befara,
» hafva icke velat fästa något afseende på den omständighet, att, för tillämpning af
metriska systemet, likaväl som af hvarje annat system för mått, mål och vigt, måste
fastställas rikslikare, blott med den skillnad, att metern och grammen antagas i stället
[öv foten och vik tua lie-skålpundet, eller hvilka andra efter hugskott föreslagna enheter
som helst. 1 de (lera länder, hvarest man tillegnat sig det metriska systemet, hafva
gamla vanor och bruk utgjort största hindren, men svårigheten att erhålla tillförlitliga
rikslikare, hvilket uppdrag blifvit anförlrodt åt vetenskapsmän, har ingenstädes förorsakat
allmänheten någon den ringaste olägenhet.
Det andra skälet består deruti, att man, genom bibehållande af de gamla enheterna
för mått, mål och vigt och dessas indelning uti decimaler, skulle vinna en lättnad
i de, under all öfvergång från ett system i räknesätten till ett annat, förekommande jemfö
relser;
hvaremot Utskotten anse »lördelarne af det metriska systemets antagande icke blifva
märkbara för andra än de jemförelsevis få personer, som stodo i direkta handelsförbindelser
till Frankrike, Belgien eller Holland, och icke ens för dem vara jemförlige med de
olägenheter, sorn den stora massan af landels innebyggare dagligen och stundligen skulle
underkastas genom förändringen, utan att någonsin komma i tillfälle att erfara motsvarande
fördelar.»
Hvad nu först beträffar den stora lättnad i öfvergången, som förmenas ligga
deruti, alt de gamla enheterna bibehållas och endast nya underafdelningar införas, så
inskränker den sig till de fall, då endast hela skålpund och fot uti räkningen förekom- •
ma, hvaremot jemlörelsen mellan de ganda underafdelningarne, 32, 24, 12, 8 och 4,
blifva ganska svåra alt noggrannt evalvera till de nya tiondelarne; och då i allmänhetens
dagliga rörelse underafdelningarne förekomma lika ofta, som enheterna, så blir
svårigheten att tillämpa de af Utskotten föreslagna nya underafdelningarne lika stor,
om ej större, än vid tillämpningen af ett helt och hållet nytt system.
Af det ofvan ur Utskottens motivering citerade, synas Utskotten hafva antagit,
alt den stora massan »dagligen och stundeligen» skulle blifva besvärad med förvandling
från de gamla till de nya mått, inål och vigter, hvaremot i den Kongl. Propositionen
30 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Utlåtande, N:o 4.
ganska riktigt erinras om att ålit sådant besvär endast är »förbigående». För att möjligen
bespara den stora massan något litet ökadt besvär under sjelfva öfvergången,
hafva Utskotten uppoffrat fördelarne af ett »konseqvent och vetenskapligt system», sådant
många andra nationer det redan ega, och icke dragit i betänkande att för all
framtid döma alla dem, som med utlandet hafva beröring, att fortfarande på reduktioner
uppoffra tid, der sådan kunnat sparas.
Utskotten hafva antagit, att det metriska systemet endast skulle vara antaget af
några få folk, som varit under det franska väldet, och att detsamma icke hade någon
sannolikhet att blifva mera allmänt anlaget. Hvaremot jag i min motion anfort, att
»de flesta nationer, som införa några förbättringar i dessa afseenden, på sednare lider
antingen antagit det metriska systemet i sin helhet, eller också sökt att närma sig detsamma
så mycket som möjligt. Till följe af detta allmännare erkännande af sakens godhet,
begagna redan 70 millioner menniskor inom Europa det metriska systemet, och
för hvarje nation, som dertill ansluter sig, nalkas fullkomningen af den herrliga tanke,
som lades till grund för förhoppningen, att man en dag skulle ega ett universal-system
för mått, mål och vigt.»
Uti följande stater är det metriska systemet i sin helhet antaget såsom lag:
Frankrike,
Holland,
Belgien,
Sardinien,
Lombardiet = Venedig,
Bäyerska Rhenprovinsen,
Modena och
Grekland.
Uti följande stater har man vid verkställda reformer i dessa afseenden sökt nalkas
det metriska systemet:
I Danmark, Norrige, Baden, Hessen-Darmstadt, Hessen-Homburg och Schweitz
är 1 <M. — 500 grammer.
I Hessen-Darmstadt äro 4 fot = 1 meter.
1 Baden, Hessen-Homburg och Schweitz äro 3 fot = t meter.
Hvarförutom hela den tyska tullföreningen antagit till gemensam vigt 1 ti. =
500 grammer; och gramm-vigten, redan länge företrädesvis af vetenskapsmän använd,
synes allt mer och mer uttränga den Cölniska myntvigten.
Om man nu icke vill antaga, att det metriska systemet eger någon framtid, så
borde man hafva uppgifvit hvilket system, som eger större sannolikhet för sig af ett
allmännare bruk, och då antingen föreslagit detsammas enheter till införande härstädes,
eller åtminstone jeinkat våra enheter till ett precist och mera lättfattligt förhållande till
de enheter, man ansåg bättre än dem, sorn tillhöra metriska systemet. Så har man
t. ex. i Ryssland satt längd-enheten till t aln lika med 28 engelska och ryska turn; i
Hannover 1 fot = 11.] engelska tum; hvaremot de föreslagna och nuvarande svenska
enheterna svårligen kunna jemföras med hvarken de metriska eller de' Engelska eller
ens de Dansk-Norska enheterna.
1 Svensk fot = 0,29690 .. meter.
cs 0,97410 .. Engelsk fot.
= 0,94145 .. Dansk-Norsk fot.
1 Svenskt vikiualte-skålpund = 425,26 .. grammer.
= 0,93753 .. Engelsk ti.
= 0,85142 .. Dansk-Norsk 41.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Utlåtande, N:o 4.
31
Det är under sådana förhållanden jag ansett större afseende böra fästas på de
internationela relationerna, hvilka ständigt tillväxa, än på en snart förbigående svårighet
för dem, som inom landet skola inlära ett nytt system, med våra äldre minst lifa
lätt jemförligt, som de nu gällande svenska vigtenheterna sinsemellan. Och då en sådan
reform icke kan eller bör ofta företagas, så anser jag, att när densamma företages,
den bör göras så fullständig, att man icke ens kan förutse möjligheten af att till
densamma behöfva återkomma.
Jag anser mig derföre fortfarande böra yrka antagande af det metriska systemet
för mätt, mål och vigt, på sätt det blifvit uti min motion framstäldt.»
STOCKHOLM, trjckt hos ISAAC MARCUS, 1854.
,
* <ii
.
Lag- samt Allm. Beat - och Ekon.-Utskotlens Betänkande, N:o S. 1
N:o 5.
Au k. till Exp.-Utsk. d. 16 Juni. 1854, kL 11 t m.
Betänkande, * anledning af väckta frågor om förändring eller
förklaring af gällande stadganden angående skyldighet att
bygga och underhålla prestgård, tifigshus ock härads fängelse.
Inom hedervärda Bonde-ståndet hafva uti dessa ämnen blifvit väckte
följande motioner, nemligen:
l:o af riksdags-fullmäktige Johan Johansson från Östergöthlands län och
2:o af Anders Sandholm från Stockholms län, hvilka uti särskilda memorial
yrkat, att den sätes- och ladugårdar samt afhyste rå- och rörs-hemman
hittills uti 26 kapitlet 2 § Byggninga-balkcn medgifna befrielse från deltagande
uti prestgårds-byggnad på landet matte upphora, äfvensom att, till förekommande
af stridigheter, huruvida pastor eller församlingen bör iståndsätta sådana
bristfälligheter å kyrkoherde-boställe, som ej synbarligen eller bevisligen genom
pastors förvållande tillkommit, det i nämnda £ förekommande ordet sbättra» måtto
derifrån utgå;
3:o af riksdags-fullmäktigen Per Bengtsson från Kalmar län: dels att
ofrälse egare af säteri- samt rå- och rörs-hemman må förklaras skyldige att, i
likhet med andra hemmans innehafvare, deltaga uti byggande af prestgård, samt
dels att 26 kapitlet 2 § Byggninga-balken måtte förändras sålunda, att sedan
församlings-boerne öfverlemnat de sju laga husen till pastor i laggildt skick, han
ovilkorligen förpligtas att dem på egen bekostnad underhålla; uti hvilken motion
riksdags-fullmäktige Henrik Andersson från Örebro län, Erik Johan Rudberg
Biå. till Ä. st. Prat. 1853 § 1854. 1 Sami. 2 Afd. 3 Haft. 1
2 Låg* samt Allm. Bese.- och Ekon.^Utskottens Betänkande, JY:o 5.
fran Oland, Anders Johan Sandstedt, och Petter Mårtensson fran Jönköpings
län, E. M. Falk från Skaraborgs län, Petter Jlinsson frän Jönköpinga län
Anders Persson och Guslaf Hullman frän Örebro län, Lars Mallsson frän
Upsala län, Lars Magnus Knutsson, Anders Persson och Anders Jansson
frän O-Jergöthlands län, Anders Häckström från Norrbottens län, Erik Ersson
och Erik Jansson frän Stora Kopparbergs län, Anders Andersson frän Wermlands
län, förre vice Talmannen Nils Persson från Södermanlands län, Petter
Gabrielsson från Kronobergs län oell Lars Gustaf Andersson från Elfsborgs
län instämt, varande likväl af sistnämnde ledamöter vrkadt, att egare af säterier,
utan afseende å stånd, måtte i prestgårds byggande deltaga, samt af
Henrik Andersson. Hudberg, Sandstedt, Petter Martensson och Falk. att
den för nyssberörde hemman ifrågastäUde
utsträckt jemväl till tingshus och häradshäkte;
4:o och 5:o af riksdans-fullmäktige Daniel Danielsson från Jönköping?
län och Joseph Hohn från Stockholms län. som, hvar för sig, yrkat, att, med
ändring af 2G kapitlet 2 § Byggninga-balken, församliMgarnés -skyldighet, att
bygga och underhålla vissa hus å prostgårdar må .upphöra, och nämnde skyldighet
i stället öfverflytta» till kyrkoherdarne sjdfrc; hvarjemte Daniel Danielsson
för den händelse, att nuvarande innehafvare af berörde boställen icke ansågos
kunna till ett sådant åliggande tillförbindas, hemställt, att åtminstone deras
efterträdare matte åläggas enahanda bvgguads-skyldighet, som öfrige boställs-innehafvare
för sina boställen :
G:o, 7:o och 8:o at riksdags-fullmäktigc Petter Claesson från Elfsborgs
län, Anders Jonston från Skaraborgs län, med hvilken riksdags-ftdlmäktigcn
Anders Andersson från Wermlands län sig lörenat, och Peller Martensson
irån Jönköpings län, hvilka uti tre särskilde i ämnet afgifne memorial hemställt,
att kyrkoherdarne matte förklaras skyldige att sjelfve underhålla åbyggnaderna
& sina boställen, sedan dessa blifvit i lagligt skick tillträdde: och har sistbemälde
motionär tillika föreslagit utfärdandet af en författning, hvarigenom försatnlingsboerne
berättigades, att, då omförmälda skyldighet af kyrkoherden åsidosattes,
låta, efter fiirloppct af den tid7 suni för bristernas afhjelpande af kyrkoherden
kunde blifva vid ekonomisk besigtning bestämd, på kyrkoherdens bekostnad
de påsynte förbättringarne fullgöra, samt dein af två ojäfvige nämndemän
afsyna-,
9:o och lo.-o af riksdags-fullmäktigc Olaus Börjesson från Götheborg?
och Bohus län och Anders Persson frän Östergöthlands län: att såväl församlingar!)
es, som kyrkoherdarnes åligganden i afseende på underhållandet af
den del utaf prestgardars åbyggnad, Söm af församling,arne bestås, måtte varda
Ii ruf- sand Atlin. Brev.- neli Ebon-- l öko/tens Bettini ar,Jr, Eko 5. 3
närmare bestämde: uti hvilket yrkande riksdags-fullmäktigc Lars Magnus Knutsson.
Magnus Mänsson, Carl Alisson och Anders Jansson frän Östergöthlands
län instämt;
ll:o och 12:o af rjksdags-fullmäktige Tobias Lind från Götheborgs och
Bohus län och Anders Persson från Östergöthlands län, med hvilken sednare,
jemte nyssnämnde fullmäktige från sistnämnde län, äfven riksdags-fullmäktigc
Anders Andersson från samma län och Olaus Börjesson frän Götheborgs
och Bohus län sig förenat.: att, med ändring af stadgandena i 2G kapitlet 2
och 4 gg i Byggninga-balken, egare af säterier, ladugårdar samt afhyste rånell
rörs-hemman mätte ålägga? att, lika med egare af annan jord, deltaga i
uppbyggande oell underhållande af prestgård, tingshus och liäradsfängcjse;
13:o och 14:o af riksdags-fullmäktige Anders Andersson från Östergöthlands
län oell Daniel Danielsson från Örebro län, som ansett, att all jord,
utan afseende å naturen, bör tillförbindas, att till kostnaden för uppförande och
underhållande af tingshus och liäradshäkte bidraga;
15:o af riksdags-fullmäktigen Nils Andersson från Christianstads län:
att 2G kapitlet 4 § Byggninga-balken måtte erhålla följande förändrade lydelse:
^Tingsbyggnad skall hvarje härad bygga, efter förmedlade hemmantalet, a
vanlig tings-stad, eller der Konungens Befallningshafvande pröfvar lämpligast,
sedan rätten deröfver hörd är. Der skall vara till det minsta en stufva sa
stor, som tarfva? för rättens sammanträden, och två kamrar; samt vare häradet
skyldigt att den byggning underhålla. Vid hvart tings-ställc skall oele
ett fängelse vara, der missgerningsman må i förvar hållas. Särskilde härader
må dock, elter thy Kongl. Maj:t förordnar, hafva gemensam tings-stad och
gemensamt häkte. För denna byggnads- och underhålls-skyldighet ma ingen
i hemmantal satt jord vara befriad, med undantag af preste- och klockarebohl,
samt lots-hemman; oeh skall Kronan deltaga i fängelse-byggnaden, dä
denna tillika begagnas för fångar, som transporteras mellan länen:a samt
16:o af riksdagg-fullmäktigen E. M. Falk från Skaraborgs län: att,-med
upphäfvande af föreskriften i Kongl, brefvet den 4 Maj 1709, skyldigheten flir
hemman, att deltaga uti kyrko- och prestegårds-byggnad måtte beräknas oell
bestämmas efter hemmanens förmedlade mantal.
Dessa motioner, hvilka, jemte deröfver förda diskussioner, samt ,ett, i
anledning af yrkandet om åläggande för egare af säterier, samt rå- och rörshemman
att i ofvanbcrörde byggnads-skyldighet deltaga, utaf riksdags-fullmäktigen
Anders Persson från Jönköpings län, afgifvet yttrande, af innehåll: att*
4 Lag- samt Allm. Best.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 5.
då all jord genom köp, gäfva, skifte oller arf öfvergått i nuvarande innehafvare*
händer, dervid den skattfria jorden blifvit sä mycket högre i värde
beräknad, som motsvarade räntan ä kronoskatte-jorden, förvandlad i kapital,
kunde icke, utan uppenbar orättvisa, något särskildt af de skattejorden vidlådande
onera påläggas den privilegierade jorden, med mindre innehafvare deraf
tillerkändes ersättning för den skatt, som såmedelst dem ålades, blifvit till
Lag-Utskottet remitterade, har nämnde Utskott ansett tillhöra jemväl Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottets handläggning; och få de förenade Utskotten,
efter gemensam pröfning af samma motioner, utlåtande härmed afgifva.
Hvad dervid först angår det af åtskillige motionärer framställda påstående
om upphörande af den sätes- och ladugårdar, samt afhysta rå- och rörshemman,
medgifna befrielse från deltagande i byggande och underhållande af
prestgård, tingshus och häradsfängelse; så, emedan, såsom nyssbemälde ledamot
af Bonde-ståndet anmärkt, vid det förhållande, att dylika fastigheter, till
följd deraf, att de i lag och särskilde författningar, blifvit tillförsäkrade befrielse
från oinförmälda skyldighet, likasom från andra skatter och onera, utan
tvifvel vunnit ett ökadt värde, sorn vid deras förvärfvande tagits i beräkning,,
en sådan förändring icke skulle kunna, på sätt motionärerne föreslagit, tillvägabringa*
utan egande-rättens förnärmande, samt Utskotten anse sagda befrielse
böra upphöra först då alla från jorden utgående skatter och besvär blifva,
mot ersättning till egare af privilegierad jord, emellan alla hemman, utan
afseende å naturen, lika fördelade, en åtgärd som, enligt Utskottens öfvertygelse,
är högst önskvärd, kunna Utskotten icke understödja förslag af den inskränkta
omfattning, som de ifrågavarande, utan hemställa vördsamt,
att samma fihr slag ej må bifallas.
Hvad derefter vidkommer frågan om åläggande för innehafvare af kyrkoherde-boställen,
att sjelfve bygga och underhålla sina prestgärds-byggnader,
saint församlingarnes befrielse från ;dl skyldighet härutinnan, så hafva Utskotten
under öfverläggningarne derom inhemtat, att motioner af enahanda innehåll,
som de i omlörmälda hänseende nu afgifne, vid fem föregående riksmöten
varit väckte, men blifvit, på tillstyrkande af Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskotten, af Rikets Ständer afslagne. Såsom skäl för
berörda tillstyrkande, hafva nämnde Utskott anfört, att kyrkoherdarne* rättigheter
och församlingarnes skyldigheter i afseende på byggandet och underhållet
af vissa hus å prestgård, utan tvifvel varit ansedde, ocht jemväl fortfarande
måste betraktas såsom en presterskapets aflöning tillhörande förmån, af
hvilken presterskapet äfven från äldre tider varit i åtnjutande, saint att något
giltigt skäl att afhända kyrkoherdarne samma förmån, icke vöre för handen,
Lag- samt Allm Bese.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 5. 5
helst en sådan åtgärd skulle hafva en minskning af kyrkeherdarncs inkomster
till följd.
Utskotten, som till alla delar instämma uti dessa åsigter, få alltså, med
åberopande al' desamma, vördsamt tillstyrka,
att ofvan ompjrmälda 'påstående må lemnäs utan bifall.
Beträffande åter den yrkade förändringen eller förklaringen af 26 kap. 2
§ Byggninga-balken, i fråga om kyrkoherdarnes och församlingarnes skyldighet
att underhålla de hus å kyrkoherde-boställen, som af församlingarne byggas,
äro Utskotten, lika med motionärerne, af den öfvertygelse, att ett förtydligande
af berörda stadgande är af behofvet påkalladt. Erfarenheten har nemligen
nogsamt visat, att ofvannämndc lagrum gifvit anledning till en tolkning, hvarigenom
socknemännen blifvit ålagdt fullgöra äfven mindre betydliga förbättringar
å kyrkoherde-boställen. En dylik tolkning ådagalägger emellertid, enligt Utskottens
uppfattning, ett missförstånd af ifrågavarande §, som tillförbinder kyrkoherde att
hålla de till honom af socknemännen öfverlemnade sju laga husen vid makt med egen
kostnad, och först för det läll, att »husen af ålder och bruk och ej af pr estens
vanryckt förfalla::; bestämmer inträdande af socknemänncns byggnads-skyldighet
med följande ord: »Då skola socknemän dem bygga och bättra på deras kostnads
Det är detta ord »b ät träa sora blifvit vid domstolarne olika uttydt och
legat till grund för en sådan tillämpning, sorn förut är vorden omnämnd. Men att med
berörda ord afses endast ansenliga förbättringar, d. v. s. sådana, sorn kunna hänföras
till ombyggnad, hvartill, enligt andra angående byggnads- och underhålls-skyldighet
utfärdade författningar äfven bör räknas påläggning af nytt tak samt brädfodring
på gammalt hus eller annan beklädnad, hvarigenom dess framtida bestånd befordras,
visar sig tydligt, då man jemför merbesägde § med äldre, i ämnet utfärdade
lagar oell författningar. Redan i Uplands-lagens kyrkobalk, 2:dra llockcn, stadgades,
att »sidan prestens hus äro val boin, tha skal prestön at busin gonia,
at ther ej af vanrökt fordcrvins och boa läka a husum och dör före göra. Och
allt thet han ma them boa eller bättra, göre thet a sin egen kost. Tha än
busin tarfva inykin bomed vith, tha skulle bönder bonathin tilföra och kost föreholda
och husm upbyggia;.■» Alldeles samma stadgande lörelinnes i samma
ordalag uti lands-lagens kirkiubaik; oell genom Kongl, patentet den 20 Augusti
1C07 förordnades, med anledning af de klagomål, som försports deröfver, att
presterne ville hvälfva underhållsskyldigheten på församlingarne, att »de utan
försummelse skulle byggia låta, eller böta för hvarje hus de ej upbygt 7 mark.
Finnes oek att allmogen byggt samma lius, och presterne icke hållit dem vid
nrakt, med dörrar, tak och hvad aunat dertill hörer, då skola ock de böta.»
6 Lag- samt Ailm. Bett och Ekon Litsbol tens Helan'.ande, A:. 6.
Genom Ilusesvns-ordningen af år 10,01 § 31, lörordnades sedermera, att r|»resten
skall bota tak och dropp, och dör låta föregöra; men tarfva husen vnjcken
förbättring', tå skola socknemän allt livad som behöfves tillföra och husen
op by g g la på sin egen kostnad.» Berörda stadgande upplifvades genom Kongl,
resolutionen på presterskapets besvär den 10 Mars 1719 och Kongl, resolutionen
på allmogens besvär den 25 Maj 1720; och förklarades slutligen genom
Kongl, resolutionen på allmogens besvär den 1 Augusti 1727 § 12, derifrån
ifrågavarande lag-paragraf är hemtad, församlingarne endast förbundne att bygga
de sju laga husen, samt att, »då de tarfva ansenlig förbättring, tillföra allt hvad
som behöfves och uppbygga husen på deras kostnad.»
Till ytterligare stöd för den åsigt, att innehafvare af kyrkoherde-bohl bör
bekosta all annan reparation, än den. sorn är att betrakta såsom nybyggnad,
torde jemväl få åberopas, att samma åsigt öfverensstämmer med den princip,
sorn angående byggnads- och underhälls-skyldigheten vid andra boställen gjort
sig gällande uti de författningar, sorn i afseende härå äro utfärdade; och då
Utskotten anse, att, vid bestämmande af vidden utaf kyrkoherdars skyldighet
att hälla vid makt, och församlingarnes att bättra de så kallade laga husen å
prestgårdar, de grunder som blifvit följda i föreskrifterna uti 7 och 8 §§ af
Kongl. Militioe-boställs-ordningen den 23 Januari 1836 äro tillämpliga, få Utskotten
alltså vördsamt tillstyrka Rikets Ständer,
att hus Ilang/. Majit i underdånighet anhålla, att Kongl. Majit
täcktes, i afseende på den i 26 kapitlet 2 § Byggninga-bnlken
bestämda byggnads- och underhållsskyldighet i fråga ani
de hus, som enligt samma lagrum socknemän åligger att kyrkoherde
färdige antvarda, utfärda den förklaring, all innehafvare
af kyrkoherde-bohl skall noga vårda, och underhålla berörde hus
genom skyndsamt och omsorgsfullt iständsättande, pä egen kostnad,
af alla tid efter annan uppkommande mindre bristfällighet*!"
ä tak, takrännor, skorstenar, knut- och brädfodring, dess anstrykning,
eller å annan beklädnad, ä murar, vuggar, spislar
och kakelugnar, golf dörrar, fönster, trappor och annat innanrede,
hvilket allt ständigt bör i godt stånd hållas, men att, om,
oaktadt af innehafvare vederbörligen fullgjord underhållsskyldighet,
byggnad genom ålder och bruk be finnes sä brist) ullig,
att den icke vidare han för det afsedda ändamålet användas, eller
om genom vådeld, storm eller annan olyckshändelse, som innehafvarén
icke kunnat afvärja, byggnaden till sina väsendtligare
delar blifvit så skadad, alt ombyggnad icke kan undvikas,
eller om taket dera är sä felaktigt, att nytt måste påläggas,
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskottens Betänkande, N:o 5. 7
eller huset för sitt bestånd förses med ny beklädnad, eller ock
nya golf eller ny takpanel deri inläggas, tillkommer socknemännen
alt sådant bekosta.
Hvad slutligen angar ifrågasatt yrkande, att kostnaderna för kyrko- och
prestegård<-byggnad borde efter förmedladt hemmantal utgå, få Utskotten vördsamt
erinra, att. utom nämnde kostnader, äfven åtskilliga afgifter till presterskapet
utgöras efter oförmedladt mantal, samt att röst-rättigheten vid prestval
och vid socknestämma jemväl bestämmes efter oförmedlade hemmantalet. Enär
således icke allenast de .skyldigheter, utan äfven de rättigheter, sorn i ecklesiastikt
hänseende tillkomma innehafvare af jord, beräknas efter enahanda grund,
torde en förändring härutinnan icke böra, angående de förra, ega rum, då det
oi tillika stadgas att de ecklesiastika rättigheterna likaledes skola efter förmedlade
hemmantalet bestämmas; och då härtill kommer, att en lindring uti ifrågavarande
besvär på grund af förmedlingen skulle för öfrige hemmansegare inom
socknen komma att medföra drygare utgifter än hittills, anse Utskotten sig ega
skäl till den vördsamma hemställan,
alt å sistberörda motion afseende icke må fästas.
Stockholm den 13 Juni 1854.
Emot första punkten af förestående betänkande reserverade sig riksdagsfullmäktigen
Peller Jönsson från Jönköpings län.
STOCKHOLM, f. d. Schultze’* Boktryckeri, 1854.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 6. i
N:o 6.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 3 Juli 1854, kl. 6 e. no.
I *
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändring af
nu gällande stadganden , angående flyttningstid for tjenstefolk.
Uti detta ämne hafva följande framställningar blifvit gjorda och
dels till Lag-Utskoltets samt dels till Allmänna Besvärs- och EkonomiUtskottets
handläggning öfverlemnade, nemligen:
från Höglo fige Ridderskapet och Adeln:
af Herr Hjerta, Lars Johan, sorn hemställt, att terminen för tjenstehjons
flyttning å landet matte bestämmas till någon tid kort efter midsommaren,
såsom den 1 Juli eller någon al dagarne näst före eller efter
denna tid; varande af Herr Hjerta uppgifvet, att en sådan förändring är
vorden under sednare tider (öiordad i Utlåtanden Irån flera af länens
Hus hålin i ngs-säl Iskaper, äfvensom af flertalet bland ledamöterne vid sisthållna
allmänna landtbruksmöte!; samt
frän Hedervärda Bonde-Ständet:
af vice Talmannen Adolf Wilhelm Svartling och Riksdagsfullmäktigen
Carl Olsson från Södermanlands län, hvilka, med afseende ej mindre
å olämpligheten deraf, att tiden för ombyte at tjenstehjon är bestämd till
slutet af Oktober, sedan det afllyltande tjenslebjonet varit i tillfälle att af
en eller annan orsak förstöra eller vanvårda det då inbergade vinterförrådet
af foderämnen, än äfven å svårigheten för tjenstehjouen att under
Bih. till R. St. Prot. 18&S—1854. 7 Sami. 3 Afd. 4 Haft. i
2 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 6.
denna månad, då vanligen väglaget är dåligt och väderleken oblid, till
aflägsna orter företaga flyttning, föreslagit, att, till förekommande af dessa
missförhållanden, Rikets Ständer skulle till Kongl. Maj:t ingå med underdånig
anhållan, att Kongl. Majit täcktes bestämma den 25 Juni såsom flyttningslermin
för tjenstefolk på landet, med åliggande för dem att sednast
den 1 nästpåföljnnde Juli sin nya tjenst ti 11 träda.
Vid den öfverläggning, som i anledning af vice Talmannen Svartlings
omförmälda motion inom Hedervärda Bonde Ståndet egt rum, hafva
de fleste ledamöter, hvilka i frågan sig yttrat, afstyrkt afseende å samma
motion, samt såsom skäl emot den föreslagna förändringen hufvudsakligen
anmärkt, att tjenstehjonets biträde vid midsommartiden desto mindre kunde
under flere dagar undvaras, som dess arbetsbiträde då toges i synnerligt
anspråk, med afseende på då vanligen pågående byggnadsföretag och andra
landtmanna-göromål; att flyttnings-terminens ulsätLande till berörde tid
följaktligen skulle medföra kännbara kostnader för husbönder, genom dea
legning af arbetsfolk, som derigenom blefve nödvändig; att en dylik förändring
komme att leda derhän, att de afflyttade tjenste!)jonen, alltid vissa
om arbetsförtjenst under sommaren, skulle underlåta alt då ingå i tjenst,
hvaraf vore att befara att icke allenast tjenstebjons-lönerna komme att
stegras, utan äfven antalet af försvarslösa personer att förökas och fattigvården
alt blifva mera än nu betungande; samt att om också för vissa
orter den föreslagna förändringen af flyttnings-terminen vore lämplig, den
skulle blifva af högst menligt inflytande på de orter, der allmogen i och
för fiske eller vallgång vid midsommartiden vistades aflägse från hemmen;
och hafva flere Bonde-Ståndets ledamöter förklarat, alt, med afseende
å hela riket, någon lämpligare tid för tjenstehjons-flyttningen, än den nu
varande, icke kunde bestämmas.
Hvad sålunda förekommit hafva Lag- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskotten tagit i öfvervägande; dervid Utskotten inhemtat, att
motioner af enahanda syftning med de ofvannämnde, vid flere föregående
riksmöten blifvit väckte, men af Rikets Ständer ogillade, på hemställan af
Lag- och Ekonomi-Utskotten, hvilka till stöd härför hufvudsakligen åberopat
omöjligheten af alt tillfredsställa hvarje skälig önskan uti ifrågavarande
hänseende. Det skulle emedlertid, enligt UlskoLtens åsigt, icke vara
välbetänkt, alt söka afhjelpa de partiela olägenheterna af en allmän bestämning
härom, genom antagande af särsk ilda flyttuingstider för olika
oi ter . inom riket, helst sådant skulle komma att minska utvägarne till näringsfång
för den arbetande klassen samt hindra spridandet af insigter i
laudlmanna-yrken från en ort till en annan; och ansågo Utskolteu, alt en
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 6. 3
förändring i den nu gällande allmänna bestämmelsen för vissa landsorter
blefve förenad med flera olägenheter.
Desse åsigler hafva äfven nu vid pröfningen af förevarande fråga
gjort sig gällande; hvarföre och då Utskotten finna jemväl de inom Hedervärda
Bonde-Ståndet emot det väckta förslaget framställda anmärkningar
välgrundade, Utskotlen få vördsamt hemställa,
att omförmälde motioner icke må till någon Rikets Ständers
åtgärd jöratdeda.
Stockholm den 3 Juli 185L
Reservationer:
af Herr Hasselrot, Carl: ”Förevarande fråga, som allt sedan den sista
tjenstehjons-stadgan utfärdades, riksdag efter riksdag, återkommit, synes
vara en bland dem, som ej låta afvisa sig. Olägenheter al tjenares flyttning
äro å ali tid och på alla ställen gifne; men det är uppenbart, att de
på olika oriel*, efter olika lokala förhållanden, skola kännås större på den
ena tiden än på den andra; och sorn olika flyttuingstider för olika orter
ej kunna fastställas, enär en tjenare då ej kunde flytta från en ort till
annan, torde frågan icke kunna fullt ändamålsenligt lösas på annat sätt,
än att' göra flyttningstiden fri och beroende endast på aftal emellan husbönder
och tjenare. Då emedlertid ett sådant sätt lör frågans afgörande
för närvarande icke ens lärer kunna ifrågasättas, och en gemensam flyttningstid
alltså måste bibehållas för hela landet, torde den lid böra härtill
företrädesvis väljas, som för landet i allmänhet tnedlör de minsta olägenheter.
Efter sådan måttstock är, i min tanke, den nuvarande flyttningstiden
icke den rätta. De olägenheter, flyttningen denna tid medförer, äro
för landet i allmänhet ojemförligt större än dem, sorn skulle åtfölja flyttningen
vid midsommarstid. Det är klart, att det för jordbrukaren, hvars
rätt5 och fördel i första rummet här torde böra afses, är af vigt, att hafva
villigt och pålitligt tjenstefolk den tid af året, då hans vigligaste göromål
inträffa. Denna tid börjar straxt efter midsommar och fortgår under skörd,
trädesberedning, rågså ning och höstläggning inpå sena hösten eller ofta långt
in i November. Det är för honom lika angeläget, att den tjenare, sorn under
vintern skall utfordra hans kreatur, får deltaga i grödans inbergning
och att denne får sjelf genast taga om hand och ansvara för det törråd af
4 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 6.
hö och foder, som finnes för vintern att tillgå. Och likväl tillintetgöras
till stor del dessa fördelar genom flyttningen om hösten. En hvar kanner,
alt en nykommen tjenare i allmänhet uppbjuder sina bästa krafter för att
göra sin husbonde till nöjes ocb att förhållandet ofta är omvändt, då uppsägning
skett. Denna sker i allmänhet vid midsommarstid och husbonden
har då ofta nog under sina vigtigaste göromål alt dragas med en ovillig
och försumlig tjenare. Den afllyttande, som ej sällan hyser den önskan,
att ubfttdringen af kreaturen ej skall lyckas hans efterträdare bättre än honom
sjelf, sparar icke eller under hösten på höfodret, hvaraf ofta, der
kreaturen tidigt insättas, större del kan, under sådana förhållanden, vara
upp fodra dt då den nye tjenaren ankommer, än eljest vid jultiden. Ej sällan
inträffar äfven, att höstläggningen icke är fullgjord den 24 Oktober och tnistningen
af tjenare under dessa höstens sista dagar är då ganska kännbar.
Alla dessa olägenheter, sorn äro af den svåraste beskaffenhet, undanrödjas
helt och hållet, om flyttningen sker vid midsommar, då å de flesta
orter en ledighet inträffar, som icke kunde bättre användas, än till tjenares
flyttning. Dagarne äro då långa och vägarne goda, och det vore äfven för
tjenaren en vinst att erhålla sin korta ledighet under denna vackra tid.
De olägenheter, Utskotten anfört, äro alltför partiela och alltför obetydliga,
för att kunna uppväga de fördelar, som landet i allmänhet skulle
tillskyndas genom flyttningen vid midsommarstid; och med tillämpning af
den grundsats, att det helas allmänna väl i främsta rummet bör afses och
befordras, tvekar jag således icke att vördsamt föreslå Rikets Ständer,
att hos Kongl. Maj:t i underdånighet, anhålla, att, med ändring
af 1å kap. 2 § Handels-balken, sådan den lyder i Kongl. Kungörelsen
den 22 April 1819, stadgas måtte: att "rätta lego
stämma
skull mara från den 21 Juni till samma tid året
derefter, så å landet, som i staden, med undantag af Stockholm,
der tvänne legostämrnor ega rum, nemligen den 21
Juni och den 21 December,” samt att legostadgan måtte i
enlighet härmed rättas.”
I Herr Hasselrots mening hafva instämt Herr Ribbing, A., Herr
Tersmeden, P.R., Herr Prosten A P. Traneus och Herr S. G. Wetterberg.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 7.
m:o 7.
Ank. till Exp.-tTtak. d. 3 Juli 1854, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt fråga om upphäfvande af
eller tillägg till gällande stadganden, angående rättighet för
husbonde, att tilldela tjenstehjon husaga.
Genom remiss från Hederv. Bonde-Ståndet har Lag-Utskottet fått
till behandling emottaga en af Riksdagsfullmäktige!! Johan Johansson från
Örebro län väckt motion, deruti han, ehuru medgifvande, att den i 14
kap. 5 § Handels-balken och 2 art. 5 § af Kongl. Lego-sladgan den 23
November 1833 åt husbonde tillerkända rättighet att tilldela tjenstehjon
husaga icke vore att anse såsom olämplig, då den med måtta och Urskiljning
ulöfvades, likväl, med afseende dels å den omenskliga behandling,
hvartill denna till omfånget nog obestämda rättighet i en hård och sträng
husbondes hand kunde gifva anledning, samt dels derå, att ofta husbonden
underordnade personer, såsom inspektörer, bokhållare, gårdsrättare, ladufogdar,
m. fl., med eller ulan husbondens begifvande, uppträda med husbondes
myndighet och, ledda af afund, småsinne o. d. egenskaper, tilldela
sira medtjenare aga, stundom med den påföljd, att läkarebiträde sedermera
måste anlitas, fästat Rikets Ständers uppmärksamhet på nödvändigheten af
husagans afskaffande, eller ock af den bestämmelse, att husaga ej må utdelas
af annan än husbonde och i husbondes ställe satt person, dock af
den sednare endast sedan husbonde dertill gifvit sitt samtycke.
Lag-Utskottet har för pröfning af berörda motion sammanträdt med
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet.
I alseende på förevarande ämne få Utskotten erinra, att frågan om
husagans afskaffande vid flera föregående riksmöten utgjort föremål för
Rikets Sländeis öfverläggningar ; all jemväl vid sist hållna riksdag niotio
-
6 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 7.
ner derom blifvit af dåvarande Las;- och Ekonomi-Utskott handlamde;
men att Rikets Ständer, uppå hemställan af bemälde Utskott, anselt desse
motioner ej till någon åtgärd föranleda.
Till stöd för den af Utskotten vid nyssnämnda riksmöte uttalade
mening, att tiden för husagans borttagande ännu ej vore inne, yttrade Utskotten,
att, ehuru, såsom en motionär och jemväl Lagberedningen anmärkt,
förhållandet emellan husbonde och tjenare grundade sig på ett emellan
dem, såsom frie kontrahenter, ingånget fördrag, finge likväl icke förgätas,
att delta fördrag, sådant det i allmänna lagen och gällande Iegohjonssladga
framstode, hade en egendomlig karakter, vida skiljd från den af andra
arbetsbeting. Tjenstehjonet vore nemligen medlem af den familj, inom
hvilken det tjenade; hvarföre ock 36 kap. Missgernings-balken, hvilket bestämde
ansvar för man, som slår sin hustru, och hustru, som slår sin man,
jemväl innehölle stadgande om husbonde eller matmoder, som slår sitt
legohjon. Med grundsatsen, att tjenstehjonet vore familje-medlem, sammanhängde
på det närmaste föreskriften, att tjenst ej bör, utom i Stockholm,
antagas på kortare lid än ett dr, och från nämnde grundsats härledde
sig åliggandet för husbonde, att förse tjenstehjon med kosthåll, att
vårda sig om sjuka och arbetslösa tjenstehjon o. s. v. Sedd från denna
synpunkt förlorade husagan mycket af den förhatlighet, som annars vidlådade
densamma. Den blefve då att betrakta såsom grundad på föräldramakten;
och det kunde ej vara särdeles förödmjukande för tjenstehjonet,
alt, i likhet med husfadrens och husmodrens egna barn, vara aga underkastadt.
Denna aga utdelades sällan i närvaro af annan person, än någon
af familjens medlemmar, och vöre ej ansedd förenad med skymf, så
att den ingalunda kunde jemföras med de från fordna tider qvarstående,
med offentlig vanära förenade, kroppstraff för brottslingar. Sä länge nu
gällande föreskrifter om tjenslehjons flyttning och aflalen derom qvarstodo,
så länge del således ej stöde husbonde fritt, alt när som helst skilja olydigt
och lättjefullt tjenstehjon ur ijensten, måste han emot sådant tjenstehjon,
då det ej låter sig af förmaningar rättas, ega att använda ett kraftigare
korrektiv. Det vore visserligen sanni, alt husbonde kunde i detta
fall, såsom yttersta medel anlita vederbörande myndighet, för att lå tredsk
ande tjenstehjon ur ijensten vräkt; och delta medel komme utan tvifvel
alt, oftare än sorn nu skedde, användas, om husagan afskaffades; men det
borde besinnas, att bär i landet, der, i anseende lill bristande kapitaler,
tillfällig arbets-förijenst ej lätt kunde erhållas, der flyltningarne från en
ort lill annan af flere omständigheter försvårades, och der ändtligen stränga
stadganden emot försvarslöse personer förefunnos, ett tjenstehjon, sorn i olaga
flyttningstid blefve skiljdt från tjenst, vore vida beklagansvärdare, än det,
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 7. 7
som ådragit sig och erhållit måttlig husaga; och derföre hade jemväl legostadgan
med rälla anselt följderna af vräkning svårare än dem af husaga.
Det vore väl också i allmänhet mera missbruket än bruket af denna aga,
som gålve anledning till missnöje; och emot detta missbruk, som dock
torde blifva mer och mer sällsynt, funnes värn i lagen. Emedlertid kunde,
i den mån liusbönderne, till följd af denna tids obenägenhet mot ifrågavarande
slags bestraffning samt den erfarenhet de vunno om svårigheten
att erhålla godt tjenstefolk för den husbonde, som gjorde sig känd för att
missbruka sitt husbonde-välde, lemnade omförmälda rättighet obegagnad,
lagstiftaren också inskränka densamma.
Uti dessa åsigter, synnerligast hvad beträffar nödvändigheten af husagans
bibehållande, så länge föreskrifterna om tjenslehjons flyttning oförändrade
qvarstå, instämma Utskotten; och då enligt nu gällande författningar
någon annan, än husbonde och i husbondes ställe af honom tillsatt0
person ej tillkommer att med husaga tillrättavisa tjenstehjon, som af
lättja, vårdslöshet eller olydnad felar i Ijensten eller eljest förer ett oordentligt
eller straffbart lefnadssätt, samt ofvannämnde legostadga tillika
innehåller föreskrift, huruledes, lör den händelse, att den, sorn utöfvar husbondevälde,
godtyckligt eller våldsamt vid tjenslehjons bestraffande förfar,
upprättelse och ersättning af ett förfördeladt tjenstehjon må sökas, finna
Utskotten, med afseende jemväl å olämpligheten deraf, att, såsom motionären
föreslagit, person, som blifvit af husbonde tillagd de rättigheter, honom
såsom sådan tillhöra, ej skulle få utdela husaga, förr än samtycke för
hvarje särskildt fall dertill erhållits af den ofta aflägse vistande rätte husbonden,
sig icke heller i denna del kunna motionen förorda; hvadan Utskotten
vördsamt hemställa,
att ofvannämnda motion ej må till någon åtgärd föranleda.
Slockholm den 3 Juli 1854.
Reservation:
af Herr Ribbing, A. ”Om än rättigheten att utdela husaga måste bibehållas
för husbonde, så synes dock icke utan nytta kunna vidtagas den
förmildring i lagstadgandet härom, alt den, sorn i husbondes ställe satt är,
icke må, då husbonde sjelf bor på stället eller inom församlingen, utdela
husaga lill annat tjenstehjon, än det eller de, sorn befunnits icke låta af
Varningar sig rälta och hvilka derföre särskildt blifvit under aga af husbonden
ställde.
8 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 8.
I
iY:o §.
Anie. till Exp.-Utik. d. 3 Juli 1854, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om tillägg till 8 art■
46 § af Kongl. Maj:ts förnyade Nådiga Lego-stadga den 23
November 1833,
Hedervärda Bonde-ståndet liar till Lag-Utskottets behandling öfverlemnat
ett till Ståndet ingifvet memorial, deruti Riksdagsfullmäktige!)
Johan Gustaf LVassmuth från Stockholms län anmärkt, huruledes stadgan
det
uti ofvannämnda §., enligt hvilket tjenstehjon, som flyttar fiån en till
annan församling, åligger att vid ankomsten i tjenst för husbonden uppvisa
det prestbetyg, tjenstehjonet af kyrkoherden i den församling, derifrån
flyttningen skett, erhållit, samt alt samina betyg, vid 1 rldr 32 sk. böter,
inom fjorton dagar lör kyrkoherden i den församling, dit tjenstehjonet
flyttat, förete, ofta icke iakttages; till följd hvaraf kyrkoherden, lör uifående
af bevis om tjenslehjonets förra vandel, nödgades anlita domstols ålgård,
hvaremedlertid det försumliga tjenstehjonet, som möjligen kunde vara en
vanfrejdad person, hunne så länge uppehålla sig inom församlingen, att
det, enligt gällande författningar, blefve berältigadi till fattigunderstöd fiån
densamma; och har motionären af denna anledning föreslagit, att, då tjenstehjon,
som från en till annan församling inflyttar, underlåter att ställa
sig ofvannämnda föreskrift lill efterrättelse, pastor bör sådant för allmänna
åklagaren i orten anmäla, hvarefter denne må ega att dels, utan föregående
undersökning, de stadgade böterne. uttaga, med öppen leornad lätt
för tjenstehjonet att söka återvinning, i lall af befogenhet, samt dels förelägga
tjensLehjonet att, vid vite af böternes dubbla belopp, behörigt prestbevis
inom en månad derefter aflemna. Försummade tjenstehjonet alt
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 8. 9
detta föreläggande iakttaga, skulle det vid vederbörlig domstol tilltalas
samt, derest tjenstehjonet å < den för åtalets handläggning bestämda tid
förfallolöst uteblelve, tredskovis fällas till det såmedelst försutna vitet och
förpligtas att antingen inom en månad eftpr utslagets delfående prestbevis
förete, eller ock efter nämnde tids förlopp från församlingen afflytta.
Denna motion hafva Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet)
till pröfning lörehaft, dervid Utskotten ansett, att, då, enligt
sednaste Kongl. Förordning om Fattigvården, skyldigheten att underhålla
fattige åligger det samhälle, der de äro eller bordt vara mantalsskrifne,
och de årliga mantalsskrifningarne inträffa kort efter den för tjenstehjons
flyttning bestämda tid, samt husbönder åligger, att vid berörde förrättningar
uppgifva (le hos dem varande tjenstehjon, vederbörande presterskap
derigenom kommer i tillfälle alt kontrollera, huruvida föreskriflerne om
aflemnande af prestbevis blifvit iakllagne, eller i annat fall derom erinra.
Beträffande det föreslagna bemyndigandet för åklagare all utlaga de i författningen
för underlåtenhet uti nämnde afseende stadgade böter, utan att
desse blifvit i laga ordning den försumlige ådömde, äfvensom att förelägga
vite, skulle sådant innefatta allt för stor afvikelse fiån gällande rättegångsordning
vid behandling af mål utaf ofvannämnda beskaffenhet. Utskotten
få derföre vördsamt hemställa,
att omförmälda inotion må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 3 Juli 1854.
Bih. till R. St. Prot. 1853—1854. 7 Sami. 2 Afd. 4 Bäft.
2
10 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 9.
N:o 9.
Ank. till Exp.-Utsk. den 3 Juli 1854, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om uppliäfvande af
Kongl. Kungörelsen den 28 Maj 1850^ angående ekonomiska
besigtningar å kjrkoUerde-boställen_, kapellans- och klockarebord,
samt preste-stomhemman.
Till Lag-Utskottets behandling har blifvit remilteradt ett hos Hedervärda
Bonde-Ståndet afgifvet memorial, deruti Riksdagsfullmäktige!!
David Andersson från Hallands län, jemte förmälan, alt berörde besigtningar,
som ofta icke med erforderlig noggranhet förrättades, ej ledde till
det med dem åsyltade ändamål, ulan onödigtvis ådrogo kyrkan utgifter
samt förorsakade oredor, särdeles om laga af- och tillträdessyn kort efter
en dylik besigtning infölle, då stundom syne-rätten ansåge vid besigtningen
påsynle, sedermera ej fullgjorde förbättringar öfverflödige, men deremot
förordnade allijelpande af brister, hvilka besigtningsmännen ej anmärkt,
af denna anledning yrkat, att, med upphäfvande af ofvanåberopade
Kongl, kungörelse, det måtte stadgas, alt förrättandet af besigtning å kyrkoherde-boställe,
kapellans- och klockare-bord samt preste-stomhemman, som
icke äro till skatte köpte, må bero på anmälan vid sockneslämma eller hos
Konungens Befallningshafvande; och borde, sedan sådan anmälan skett,
Pastors-embetet eller Konungens Befallningshafvande ovilkorligen föranstalta
om besiglningen, som skulle hållas af kronofogde eller länsman, med
biträde af två nämndemän, mot ersättning, enligt gällande rese-reglemente
af den, som fullgörandet af de påsynte förbältringarne kunde blifva å lagd t,
eller ock, derest giltiga skäl till besiglningens anställande ej förefunnils, af
den, som derom gjort anmälan; varande af David Andersson tillika det
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 9. ii
påstående framstäldt, att, i händelse omförmälda yrkande ej vunne bifall
tiden emellan de ekonomiska besigtningarne måtte varda utsträckt till 10,
eller 15 år.
Berörde motion, uti hvilken Riksdagsfullmäktige!! Bengt Gudmundsson
från Hallands län instämt, har Lag-Utskottet gemensamt med Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet till behandling förehaft; och få
de förenade Utskotten deröfver nu afgifva sitt yttrande.
Att förutnämnde besigtningar, hvilkas lämplighet, eller nödvändighet
till förekommande af den skada, som eljest kunde tillskyndas boställen
genom tredska eller försumlighet hos de byggnadsslfyldige, icke bör kunna
bestridas, i tillämpningen visat sig så föga gagnande, som motionären uppgifvit,
kunna Utskotten icke obetingadt vidgå. Enligt 2 och 3 §§ af ofvananmärkta
kungörelse skola de, hvilkas rätt vid dylik besigtning kan
ifrågakomma, kallas att densamma öfvervara. Desse blifva således i tillfälle
att vaka deröfver, att vid besigtningen behörig noggranhet iaktlages
samt ega, i motsatt fall, att rättelse vid laga syn erhålla. De menliga
följder, som genom ett felaktigt förfarande kunna uppstå, äro följaktligen
att tillskrifva försumlighet hos dem, som bordt vid förrättningen närvara;
och om, på sätt motionären uppgifvit, en sådan försumlighet visat sig hos
vederbörande, som ega att boställenas bästa iakttaga och bevaka, så vöre
det att befara, alt, derest, enligt motionärens förslag, berörde besigtningar
icke skulle ega rum utan efter föregången anmälan af bemälde vederbörande,
besigtningarne aldrig komme att förrättas. Den af motionären åberopade
omständighet, att vid ekonomiska besigtningar och laga syner olika
åsigter kunna göra sig gällande, i fråga om hvad som bör såsom bristfälligt
betraktas, torde icke eller böra tillerkännas den vigt, att man deraf
bör hemta anledning till samma besigtningars afskaffande. Kostnaden för
ekonomisk besigtning, utgörande till kronobetjenten 32 sk. i dagtraktamente
och skjuts för en häsl samt till hvardera af de två biträdande
nämndemännen 24 sk. om dagen och likaledes skjuts för en häst, äfvensom
lösen för besigtnings-instrumentet med 6 sk. för hvarje ark, kan icke anses
betungande. Olämpligheten deraf, att densamma af kyrkans medel utgår
kunna Utskotten icke erkänna, vid betraktande af den fördel, sorn tillskyndas
icke blott kronan och efterträdande boställshafvare, utan äfven
sockneboerne derigenom, att de åt kyrkans embetsmäu anslagne bostadslägenheter
blifva behörigen häfdade och bebyggde samt deras skog och öfrige
tillhörigheter väl vårdade. För detta ändamål torde det också vara
behöfligt, att besigtningar, till utrönande af förhållandet i berörde afseende,
å lägenheterna icke anslällas så sällan, att uppkommande brister hinna
uppuå dea betydenhet, att de blifva obotliga eller erfordra stora kostnader
12 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Elconomi-Utslcottens Betänkande, N:o 10.
för att kunna afhjelpas, hvilket sannolikt skulle inträffa, om tiden emellan
de ekonomiska besigtningarne förlängdes från fem till tio eller femton år.
På grund af hvad Utskottet sålunda anfört, få Utskotten vördsamligen
hemställa,
att David Anderssons ifrågavarande motion icke må till någon
vidare åtgärd föranleda.
Stockholm den 3 Juli 1854.
\:o IO.
Ank. till Exp.-Utsk. den 3 Juli 1854, kl. 6 e. m.
Betänkandej i anledning af väckt motion om ändring af 2A
kap. 32 §. Kyrkolagen, i fråga om klockares skyldighet att
fortskaffa kyrkoherdes bref
Uti
ett till Hedervärda Bonde-Ståndet ingifvet memoria], som blifvit
till Lag-Utskottet remitteradt, har Riksdagsfullmäktigen Nils Andérsson
fråh Christianstads län anmärkt, hurusom om förmälda skyldighet medförde
icke obetydliga besvär samt vore för klockare särdeles betungande, synnerligast
på de ställen, der skollärare-befattningen vore med klockaretjensten
förenad; och har motionären, på sådan grund och med afseende
derå, att Häradsprostarne för sina skrifvelser lill Konsistorierna eller Konungens
Befallningshafvande åtnjuta fribrefsrätt samt kyrkoherdarne begagna
krono-brefbärare för förskaffande af bref till inom pastoratet boende
tjensteman, löreslagit, att klockare mätte varda från nämnda ålig
gande
befriade samt kyrkoherdarne antingen berättigade att, i likhet med andre
embets- och tjenstemän, med vanlig post, under portofrihet afsända
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 10. 13
sina embetsbref jemväl till Häradsprostarne, eller ock skyldige att sjelfva ,
på egen bekostnad, sådane bref fortskaffa.
Vid den öfverläggning, som berörde motion inom det Hedervärda
Ståndet föranledt, hafva åtskilliga ledamöter med motionären instämt,
men deremot andre ogillat det af honom framställda förslag, för så vidt
det kunde afse ifrågavarande skyldighets öfverflyttande på allmogen, samt
till stöd för sitt ogillande åberopat obilligheten deraf, -att ytterligare föröka
det besvär, allmogen genom kronobrefbärings-skyldigheten redan finge
vidkännas; i anledning hvaraf Nils Andersson inskränkt sin motion till
den hemställan, huruvida icke, då klockare- och skollärare-befattningarne
voro hos en person förenade, denne kunde vara från merbesagde åliggande
fritagen och detsamma kyrkoherden sjelf tillkomma.
Nämnda förslag, för hvars behandling Lag-Utskottet med Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet sammanträde hafva de förenade Utskotten
tagit i öfvervägande; och som klockare, då de tillika innehafva lärarebefattning
i folkskola, derför äro i åtnjutande af särskilda löneförmåner,
synes berörde omständighet icke utgöra giltigt skäl för deras befriande
från något af de till klockare-befattningen hörande göromål, hvilka i dylikt
fall kunna genom annan med kyrkoherdens och församlingens samtycke
utsedd persons biträde uträttas.
Deremot kunde, då lärare-befattning i folkskola icke, utan kyrkoherdes
bifall, får med klockaretjenst förenas, sådant möjligen blifva klockare
förvägradt, så vida derigenom några af hans åligganden komme att
på kyrkoherden öfverflyttas, och det föreslagna stadgandet kunde således, i
stället alt vara för klockare fördelaktigt, blifva motsatsen.
Då dessutom den klockare åliggande skyldighet att till nästa klockare
fortskaffa kyrkoherdens embetsbref, medför ganska ringa besvär och
tidspillan, helst, efter hvad Utskotten inhemtat, utöfvandet af densamma
på de flesta orter icke oftare ifrågakommer, än sju å åtta gånger om året,
högst en gång i månaden samt i allt fall det, efter Utskottens omdöme,
vöre särdeles olämpligt att belasta kyrkoherden med ett onus, sorn utan
tvifvel lämpligare tillhör kyrkans betjente, få Utskotten vördsamt hemställa,
att ifrågavarande förslag må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 3 Juli 1854.
14 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 11.
X:o 11.
Ank. till Exp.-Ut«k. den 3 Juli 1854, kl. 6 e. m.
Betänkandej i anledning af väckt motion om fördelning af kostnad
för grund-dikning ä boställen.
I betraktande deraf, alt innehafvare af boställe, ehuru dem åligger
att med omsorg häfda den dertill lydande åkerjord samt genom ändamålsenlig
behandling och skötsel deraf söka bereda densamma till högsta
fruktbarhet och afkastning, — för vinnande af hvilket ändamål så kallad
grund-dikning eller åkerjordens afskärande på lämpliga afstånd med täckta
diken numera erkännes utgöra ett nästan oundgängligt vilkor, likväl afhållas
från införande af ett dylikt dikningssätl, genom osäkerheten att
under sin besinningstid få tillgodonjuta full ersättning för den i och för
dikningen nedlagda kostnad, vanligen uppgående till det betydliga beloppet
af 50 till 75 r:dr rgs tunnlandet, — bar herr Ribbing Arvid, uti ett till
Högloft. Ridderskapet och Adeln ingifvet, till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet remitteradt memorial, för att åvägabringa ett förbättradt
åkerbruk och en ökad afkastning jemväl å boställena, föreslagit, att
Rikets Ständer skulle till Kongl. Maj:t ingå med underdånig anhållan, att
Kongl. Maj: t täcktes, i öfverensstämmelse med 3 § af Kongl, kungörelsen
den 4 Maj 1827, i nåder stadga: att, sedan innehafvare af M i I i tias-, Civileller
Ecklesiastik-boställe förklarat' sig vilja å derstädes befintlig åkerjord
anlägga täckta tegelrörs- eller stendiken, samt sådant pröfvats vara för
bostället gagneligt, skall, efter det grund-dikningen i enlighet med af behörig
agronom uppgjord plan blifvit verkställd, den verkliga kostnaden
derför till godtgörande fördelas på tjugo år, med en tjugondedel om året,
räknadt frän och med det år, hvarunder hvarje gärde eller omloppsskifte
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 11. 15
efter arbetets slut först blifvit besådt.-»Beloppet af denna kostnad, beräknad
särskildt lör hvarje gärde, skulle, enligt motionärens åsigt, bestämmas vid
mililiae-boställen genom Regements-Chefen eller af honom utsedt sakkunnigt
regements-ombud och vid öfrige boställen af Landshöfdingen i länet
eller dennes ombud, med biträde af två genom ortens Hushållnings-sällskap
eller dess förvaltnings-utskott dertill valde sakkunnige män, hvilkas åliggande
det derjemte skulle vara, att dels under arbetets fortgång tillse att
detsamma blefve behörigen verkstäldt, samt dels, sedan anläggningen fullbordats,
den afsyna, allt vid ansvar för vederbörande chefs-expedition eller
landshöfdingeembete, om något härutinnan försummades; och skulle,
derest bostället inom tjugo år, räknadt från ofvannämnda tid, afträddes,
afträdare, som kostnaden förskjutit, ega att af efterträdare erhålla ersättning
för sitt förskott, med af hela kostnaden för hvarje af de bristande
tjugo åren.
Till öfverläggning om denna framställning bär Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet med Lag-Utskottet sammanträdt; och få Utskotten,
efter granskning af motionärens förslag, utlåtande deröfver nu afgifva.
Det fördelaktiga vitsord, erfarenheten gifyit åt ifrågavarande dikningssätt,
kunna Utskotten ingalunda jäfva; likasom Utskotten icke förbisett
det önskvärda uti uppnåendet af det mål, motionären med sitt förslag
åsyftat. Utskotten hafva likväl funnit flera betänkligheter möta mot antagande
af detsamma. Pröfningen dels om planen för en grund-dikning
blifvit uppgjord med behörigt afseende på beskaffenheten och belägenheten
af den jord, om hvars afdikning vore fråga, samt dels huruvida dikningsarbetet
blefve med nödig omsorg fullbordadt, så att dess varaktighet med
säkerhet kunde emotses, skulle nemligen vara förenad med stora svårigheter,
till hvilkas undacrödjande beredvillige personer med erforderlig sakkännedom
icke alltid torde vara att erhålla; och om, i brist häraf, grunddikningen
ej på ett ändamålsenligt sätt verkställdes, skulle, derest bostället
aflräddes innan de tjugo åren gått lill ända, tillträdaren få vidkännas en
del af den för dikningen belöpande kostnad, utan att komma i åtnjutande
af de fördelar, som dermed varit beräknade, hvaremot lian till äfventyrs
nödgades omgöra hvad lian kanske dyrt nog fått betala. Men, äfven om
arbetet behörigen fullgjordes, torde lämpligheten af att ålägga tillträdare en
dylik kostnad, som, så framt grund-dikning blifvit af någon boställshafvare
med större omfattning anlagd, kunde komma att uppgå till ett ganska ansenligt
belopp och således blifva för en mindre bemedlad efterträdare särdeles
kännbar, icke böra obetingadt medgifvas, helst tillträde af ett boställe,
älven ulan en sådan kostnad, är förenadt med högst betydliga utgifter.
Deu ifrågasatta dikningen är också ett arbete af beskaffenhet att
16 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 12.
icke ovilkorligen behöfva på en gång verkställas, utan kan delta ske småningom,
i följd hvaraf en sådan fördelning af kostnaden, som motionären
föreslagit, icke kan för detsamma anses nödvändig.
På grund af hvad Utskotten sålunda anfört, få Utskotten vördsamligen
hemställa,
att Herr Ribbings ofvannämnde motion ej må till någon
Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm dea 3 Juli 1854.
HT:o 13.
Ank. till Exp.-Utsk. den 4 Juli 1854, kl. 11 f. m.
Betänkandej i anledning af väckt motion om fördelning på vissa
år af kostnaderj som i och för allmänna byggnader från
boställen utgå.
Hos Högvördiga Preste-Ståndet har Herr Hofpredikanten Per Hasselrot
uti afgifvet memorial anmärkt, hurusom, under nuvarande förhållanden,
stadgandet i 26 kapitlet 1 § Byggninga-balken, alt alla, som i socknen ho,
skola kyrka hygga och underhålla, i tillämpningen ledde till obillighet och
orättvisa hvad boställsinnehafvarne inom socknen beträffade.' I boställshafvarens
ringa lön inginge boställets afkastning, såsom en bestämdt påräknad
årlig inkomst, den staten honom för hans arbete tillerkänt. Denna inkomst
medtages nu oftast vid inträffande kyrkobyggnad icke allenast under de
år, arbetet fortginge, utan äfven för en stor del af den tid, hvarunder bostället
af den person, sorn deraf då vore i besittning, innehades, lill följd
hvaraf boställshafvaren för sitt arbete i statens eller kyrkans tjenst beröf
vades
-
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkandey N:o 12. 17
vades nästan all godtgörelse. Emedlertid finge efterträdaren blott af den
tillfällighet, att nämnde onus under hans besinningstid af bostället icke
ifrågakomrne, sin lön oafkortad åtnjuta. Sådant voro icke rättvist, ty samma
arbete förtjenade samma vedergällning; och då enahanda missförhållande
egde runi i fråga om alla andra allmänna byggnader, i hvars uppförande
och underhållande, innehafvare af boslällen äro pligtige att deltaga,
har motionären, för att i någon mån åstadkomma lindring härutinnan, föreslagit
utfärdande af ett stadgande, enligt hvilket de kostnader, sorn boställsinnehafvare
kunna blifva ålagde i och för allmänna byggnader, skola,
i likhet med hvad som redan finnes föreskrifvet, angående militias-boställen,
äfvensom angående de kostnader, som innehafvare af boställe i allmänhet
vid laga skifte få vidkännas, till godtgörande fördelas på tjugo år, med
rättighet för boställshafvaren, som kostnaden förskjutit, att, derest bostället
inom berörde' tid afträdes, af efterträdaren erhålla ersättning för sitt förskott,
i mån af de återstående årens antal, med en tjugondedel för hvarje af
dé bristande tjugo åren; hvarjemte boställshafvaren, till undvikande af framtida
tvister, skulle ega att vid den syn eller besigtning, sorn först infölle
efter det kostnaden utgått, med verificerade handlingar styrka kostnadens
belopp; uti hvilket förslag Herr,Biskopen J. A. Butsch, Herr Biskopen J.
Bergman, Herr Prosten P. O. Carlander, Herr Hofpredikanten T. Wensjoe
och Herr Prosten A. P. Traneus instämt, Herr Biskopen Butsch med förklarande,
det han ansåge bifall till samma förslag vara särdeles maktpåliggande
för många medlemmar af en stor embetsmannaklass inom fäderneslandet,
neml igen Korn min istrarne.
Berörde motion, hvilken blifvit till Allmänna Besvärs-och Ekonomiutskottet
remitterad, har detta Utskott gemensamt med Lag-Utskottet tagit
i öfvervägande; dervid Utskotten, som funnit de af motionären, till stöd
för förslaget uttalade åsigter, välgrundade, inhemtat, att Kongl. Mihtice-boslällsordningen
af den 23 Januari 1836, uti 27 § innehåller det stadgande,
att, om innehafvare af Militiae-boställe under sm besinningstid fått vidkännas
betydligare kostnad till nybyggnad af kyrka, prestgård, större broar
eller andra publika hus, må särskild godtgörelse derför med årtals-beräkning
ega rum, i mån af samma kostnads belopp, efter syn erätts pröfning,
dock icke med mera än ett år. Vid nämnde förhållande torde något giltigt
skäl dertill, att andre boställshafvare äro betagne rättighet att på ett eller
annat sätt tillgodoberäkna sig en dylik utgift, icke vara för handen, helst,
såsom motionären, efter Utskottens omdöme, ganska riktigt, anmärkt, innehafvare
af så väl Militiae-, som Civil- och Ecklesiastik-boställen ofta genom
ifrågavarande koslnader, synnerligast vid inträffande nybyggnad af kyrka
inom en mindre socken, blifva under en lång tid i mistning af sine löneBih.
till It. St. Prat. 1853 — 54. 7 Sami. 2 Afd. 4 Baft. 3
18 Lag- »arnt Allmänna Beivärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 12.
förmåner. Men om, å ena sidan, sådant medgifves, torde det å den andra
icke böra lemnäs ur sigte, att, derest boställs-innehafvare i berörde hänseende
tillerkändes vidsträcktare rättigheter, än dem, som redan äro innehafvare
af Militiae-boställen tillagde, samt ett stadgande af det utaf motionären
föreslagna innehåll blefve gällande, skulle, med antagande af det fall,
alt en person, som under tjugo års tid innehaft ett boställe och först under
det sista året drabbats af en utgift för ofvannämnde ändamål, den
merendels helt och hållet obemedlade tillträdaren få genast vid sitt tillträde
af bostället vidkännas största delen af denna utgift, hvilket väl vore
hvarken lämpligt eller billigt. Utskotten fa tillika erinra, att kostnader,
som i och för laga skifte från boställen utgå, visserligen, enligt Kongl.
Kungörelsen den 4 Maj 1827, på det af motionären föreslagna sätt till
godtgörande fördelas, men att emellan dessa kostnader och dem för allmänna
byggnader den väsendtliga skiljaktighet förefinnes, att då de förre
blott en gång ifrågakomma, så icke är förhållandet med de sednare. Dessutom
bör icke förglömmas, dels att kostnaderna för ett skifte i allmänhet
vida öfverstiga dem, som jordegare i och för berörde allmänna byggnader
få vidkännas, samt dels, att boställshafvarne genom laga skifte tillskyndas
flere fördelar, som åtminstone i någon mån lemna ersättning för de derför
hafde kostnader och hvilka, då bostället kort efter skiftet afträdes, således
komma tillträdaren tillgodo, då de deremot genom uppförande af
t. ex. en prestgårdsbyggnad eller ett tingshus merendels icke komma i åtnjutande
af någon direkt förmån.
I öfverensstämmelse med hvad Utskotten sålunda anfört, få Utskotten
vördsamt tillstyrka Rikets Ständer,
attj uti skrifvelse, hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes i nåder förordna, att om innehafvare
af Civilt eller Ecklesiastikt boställe under sin besinningstid
få vidkännas betydligare kostnad till nybyggnad^ af
kyrka, prestgård eller andra allmänna byggnader, må, i
likhet med hvad redan finnes stadgadt i fråga om Militia: -  boställen, särskild godtgörelse derför med ärtals-beräkning
ega rum, i mån af samma kostnads belopp, efter synerätts
pröfning, dock icke med mera än ett dr.
Stockholm den 3 Juli 1854.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o IS. 19
Reservationer:
af Herr Hasselrot, Carl:
”Utskotten hafva medgifvit, att de af motionären, till stöd för förslaget
uttalade åsigter äro väl grundade; men det oaktadt funnit detsamma
oantagligt och till stöd härför exempelvis anfört, att, om en person, som
under tjugu års tid innehaft ett boställe och först under sista året drabbats
af en utgift af ifrågavarande beskaffenhet, det hvarken skulle vara lämpligt
eller billigt att efterträdaren vid sitt tillträde finge genast vidkännas
största delen af denna utgift.
Utskotten synas hafva föreställt sig motionärens afsigt hafva varit att
lyfta hela bördan af ifrågavarande kostnader från den boställshavare, som
de i första hand drabbat och lägga den på hans efterträdare. Sä är dock
icke meningen. Motionären bar tydligen tillkännagifva sin afsigt vara att
genom dessa kostnaders fördelning på en längre tid, derigenom de äfven
blelvo mindre tryckande, upphäfva det orättvisa deruti, att de nu kunna
ensamt träffa en boställshavare, som innehaft hemmanet endast ett år. Det
må väl vara sannt, att kostnaden för ett laga skifte är af annan beskaffenhet
än kostnaden för en byggnad, men nekas kan väl ej eljer, att det är
framtiden, som drager fördelen af såväl skiftet som byggnaden; hvadan
det ock lärer finnas rättvist, att kostnaden i båda fallen i ett lämpligt förhållande
ölveiflyttas på framtiden; och om den tidrymd, på hvilken kostnaden
fördelas, bestämmes till 20 år, faller af densamma ^ på hvarje år
och således jemnt, billigt och rättvist, ehvad det fall inträffar, som Utskotten
anfört, alt kyrkobyggnaden verkställes sista året af en boställshafvares
20-åriga^ besinningstid, eller, hvilket lika ofta händer, under det första.
Huru bardt och ojemnt denna kostnad kan drabba, derpå har motionären
anfört ett exempel, sorn jag vill anföra.
I Fyrunga socken af Skara stift är nyligen en kyrkobyggnad verkställd,
derför kontanta utgiften uppgått till 10,000 R:dr banko. I denna
på 9 i oförmedlade mantal fördelade kostnad, liar komministern i socknen,
som innehar ett hallt från ett helt förmedladt mantal, fått deltaga med
omkring 1,000 R:dr banko kontanta penningar. Om nu denna kostnad fördelas
på 20 år, blir bördan dräglig, ehuru förskottet alltid blir kännbart.
Deremot finner jag billigt, att en boställsinnehafvare, under hvars tid en
dylik byggnad inträffar, utan rättighet till ersättning utgör sådane naturapreslationer
i dagsverken och körslor m. m., som af öfrige sockneboerne
estridas, så att endast det kontanta bidraget fördelas på framtiden; och
20 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 12
lärer den invändningen att det skulle blifva svårt att skilja kostnaden för natura-prestationer
från den kontanta utgiften, icke förtjena afseende, enär de
förra icke behöfva i räkenskaperne upptagas eller i penningar utföras. Den
utväg till ersättning, Utskotten föreslagit, är i min tanke hvarken tillfyllestgörande,
enär kostnaden för allmänna byggnader mången gång kan betydligt
öfverstiga den, som motsvarar ett års enskild byggnad, eller ledande
till det afsedda målet: en jemn och rättvis fördelning på en längre
tidsföljd af ifrågavarande kostnader; på grund hvaraf jag, för min del, önskar
att jemväl militiag-boställs-ordningen må rättas i öfverensstämmelse
med motionärens förslag; och bör jag icke eller lemna oanmärkt, att samtlige
i Utskotten närvarande ledamöter af Högvördiga Preste-Ståndet biträd t
motionärens förslag i den riktning jag här ofvan an tyd t, samt att, enär den
föreslagna förändringen icke har det ringaste inflytande på de skattdragandes
byggnads-skyldighet, det synes mig obilligt att motsätta sig antagandet
af ett stadgande, som påyrkas af dem det närmast rörer.
Jag har på sådan grund inom Utskotten påyrkat ärendets återförvisande
till afdelningen, med uppdrag till den att utarbeta förslag till
lagstadgande i den riktning, jag föreslagit; och vågar nu i samma ändamål
hos Rikets Ständer vördsamt anhålla, att frågan mätte varda till Utskotten
återremitterad”;
Samt af Herr Tersmeden, P. R., Herr Prosten kV ens joe, Herr Doktor
Nordlander, Herr Prosten Traneus, Herr Professoren Bring, Herr Prosten
Eurén, Herr Prosten Arosenius, Herr Lektor Söderberg, Herr Mteckel,
Herr Boman och Herr Wetterberg, hvilka instämt uti Herr Hasselrots reservation.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS N. MARCUS, 1854.
htuf- muni Ailm. Jhrm/u- #ch Eko... UlfUlittn lUicnhMnU. 4\:o .13.
1
N;0 13.
Alik. till Esp.-Utsk. d. 27 Juli 1S54, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning a/' väckt fi nga derom, -.'att Rikets Stunder
mätte, i underdånig skri/belse, hos liongL Majit anhålla om vidtagande
rtf skyndsamma åtgärder lill lugnande af de separatistiska
rörelserna inom Kyrkan, och upphörande af förföljelser
emot dem, sorn i borgerligt afseende fora en stilla och oförvitlig
vandel.»
Penna fråga, sorn blifvit vackt hos vallo fl. Borgare-standet af Hr L. f •
Henschen uti ett af honom afgUVet, till Lag-Utskottet rcinitteradt.memorial, har
detta Utskott gemensamt med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet till
behandling förehaft; och som motionären icke närmare bestämt eiler utvecklat
beskaffenheten af de olägenheter, som af honom alses, samt ej eller framställt
något förslag till de åtgärder, hvilka till und&nrödjande eiler förekommande dcral
kunde linnas af nöden, anse Utskotten, med erinran, att berörde fråga till någon
del redan utgjort föremål för Pikets nu församlade Ständers öfverläggningar,
i anledning af väckta motioner, dels angående religionsfriheten, dels oro
upphäfvande, förändring eller förklaring af 172G års Konventikel-plakat, deröfver
Lag-Utskottet afgifvit Betiuikanden under N:ris 33 och 34, samt dels om
rättighet att vid Gudstjensten eller andra presterliga förrättningar begagna äldre
andaktsböcker, hvilken fråga blifvit af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
i dess Betänkande N:o 90 behandlad, Hr U ense hens omförmälda yrkande
icke höra lill någon Rikets Ständers vidare åtgärd föranleda.
Stockholm den 27 Juli 1854.
Rih tm n. Si. Erot. 1853 $ 1854. 7 Sami 2 Afä. 5 Haft.
2 Lag- samt Allm. Best.- oeh Ekon.-l!Isko/fens Betänkmde, fi:o 44,.
N:o 14k
Ank. till Exp.-Ulsk. d. 27 Juli 1834, kl. 11 f. ta.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring af 8 § i Kongl.
Förordningen om K yr ko-råd, den SO Augusti 1843.
Hr doktor C. F. Bjlirkjnan liar uti en hos högvördig» Preste-ståndet
väckt motion anfört, att, efter hans åsigt, uteslutandet i berörde § af det i 18'!7
ars Förordning om kyrko-råd förekommande stadgande, som för underlåtenhet
att på kallelse infinna sig hos kyrko-rådet stadgade bötes-ansvar, oeh berättigade
detsamma att genom föreläggande af förnyade vitén förmå den tredskande
till inställelse, medfört ganska menliga följder. Fruktan för böterna oeh skymfen
att blifva bötfälld hade ofta bragt en sådan person till lydnad. Det enda
medel, som för vinnande af detta ändamål, numera stöde kyrko-rådet till buds,
sedan dess kallelser blifvit lemnade utan hörsamhet, vore att anmäla förhållandet,
hos Konungens Befallningshafvande, och det dröjsmål denna utväg morän del*
förorsakade vöre stundom af högst skadligt inflytande, äymnerligast i frågor rörande
försummad barna-uppfostran. I anledning häraf, och med åberopande af
det. förhållande, att Kongl. Förordningen om soeken-niimnder på landet uti berörda
hänseende innehölle hufvudsakligen enahanda föreskrifter med ofvamtnmärkte
ur 1817 års Förordning, har motionären föreslagit, att 8 § i «u gäldande
förordning om kyrko-råd måtte bringas i öfverensstämmelse ined 13 § i
nyssnämnda Förordning af den 2G Februari 1817, samt följaktligen erhålla följande
förändrade lydelse: • ■
Alvar och en, tom i socknen bor, är skyldig att på kyrko-rådels kallelse
lillstädeskoinma. kallelsen sker genom sex-män eller kyrkans betjente,
och bor meddelas tilta dagar förut. Utebli/ver den, som sålunda kallad är,
böle 53 sk., till tväskiftes emellan kyrkan och de fattiga, ock lillhälles af
Lag- saint Allm. Bese.- och Ehon.-Ulsko/lens Betänkande, N:x> 14. 3
kyrko-rådet genom förnyade vilen, sorn duck tillsammans ej må öfverstiga
tio Riksdaler, att sig inställa. Iian han ej derigenom förmås till inställelse,
anmtile kyrko-rådet förhållandet hos Konungens'Befallningshafvande,
som ’ vidtager de måll och steg, som med lag och sakens beskaffenhet instämma.
»
För pröfning af denna motion, som, jemte deraf hos högvördig» Presteståndet
föranledda yttranden, blifvit till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
behandling ölverlemnad, har detta Utskott med Lag-Utskottet sammanträdt;
och fa Utskotten deröfver nu afgifva utlåtande.
I likhet med motionären, och på de af honom anförde skäl, hafva äfven
Utskotten funnit borttagandet af omförmälde ansvars-bestämmelse mindre lämplig.
Det är ©tvifvelaktigt, att i de flesta fall kyrko-rådets kallelser nu. blifva föga
verksamma, då något ansvar för deras åsidosättande icke drabbar den försumlige.
För dennes inställelse måste således handräckning sökas hos Konungens
Befallningshafvande; men innan denna handräckning hinner meddelas, kan, helst
då den tredskande är boende inom en från residens-staden aflägse belägen församling,
en lång tid. ofta förflyta; och det åsyftade ändamålet med inställelsen
går sålunda stundom förfeladt. Dessutom torde, utom det att en nödtvungen
inställelse genom kronobetjeningen är egnad att väcka förbittring i sinnet hos
den förekallade, en dylik åtgärd ådraga honom större kostnader, än lian skulle
få vidkännas, derest det förut stadgade bötesbeloppet blefve honom ådömdt
Såsom motionären uppgifvit äger, enligt 11 § i Kongl, förordningen om socken-nämnder
på landet, utfärdad samma dag som nu gällande Förordning om
kyrko-råd, socken-nämnden att belägga den kallade, sorn utan förfall uteblifver,
försl med 32 sk. böter, till fattigvårdens kassa, och derefter med förnyad*
vitén, till dess de sammanräknade uppgå till tio riksdaler. Blifva dessa åtgärder
fruktlösa, har Nämnden att vända sig till Konungens Befallningshafvande,
liandhafvandet af »kyrko-disciplinen och hvad till religionens, och sedernas vard
hörer», lärer emedlertid erfordra lika mycken skyndsamhet och vara lika magtpåliggnnde,
som de ärenden, hvilkas behandling socken-nämnden åligger; hvarföre
och då, efter Utskottens omdöme, intet med rättvisa och billighet förenligt
medel, sorn kan verksamt understödja en pastors nit att befrämja ordning och
sedlighet inom sin församling, bör honom betagas, Utskotten finna det angeläget,
°att nyssberörde Förordningar uti ifrågavarande hänseende bringas till öfverensstämmelse
med hvarandra.
Utskotten tillstyrka alltså Rikets Ständer,
att, uti underdånig skrifvelse, hos Kongl. Maj:t anhålla,
det 8 $ i Kongl. Förordningen om Kyrko-råd, den 29
Augusti 1845, mätte erhålla följande förundrade lydelse:
4 Ltig- »arnt Ålim. Bene.- oell
livar och en, sorn i socknen hor, ur sky lili" att på kyrko-rådets
kallelse tillstädeskomma. Halle Isen sker genom
sex-män eller kyrkans betjente, och bor meddelas alta
dagar förut. Utebli/ver ilen sålunda kallad är, utan
laga förfall, bote 5JJ sk., till fattigvårdens kassa, och
tillhåfles af kyrko-rådet, genom förnyade vilen, som dock
tillsammans ej må öfverstiga Tio r:dr, ali såg inställa.
Iian han derigenom ej förmås till inställelse, anmäla
kyrko-rådet förhållandet hos Honungens Befallningshafvande,
som vidtager de mått och steg. hvilka med lag
och sakens beskaffenhet öfverensstämma.
Prestholm den 27 Juli 1854.
IS:o (5.
Anil- till Exp.-Utsk. d. 27 Juli 1S54, lil. 11 f n».
Betänkande, i anledning af väckte motioner om ändringar uti
Kongl. Stadgan, den /-> April ISOS. om jagt och djurfång.
Desse motioner iiro väckte dels inom höglofliiie 1’iddorskapet och Adolfi,
Ht hr grefve af Ugglas. Ludvig, samt dels hos hedervärda Bonde-ståndet, al'
riksdags-fuiliniiktigen Eric Christensson från Götheborgs och Bohus län.
Den förstnämnde liar, ined förmenande, att det uti Kongl. Kungörelsen
•den 24 Oktober 1851 stadgade förbud mot köp af fridlyst villebråd, sorn icke
bevisligen blifvit fångadt å den tid, då sådant varit tillåtet, ej skall ledt
till det dermed åsyftade ändamål, enär fångst och försäljning af dylikt villebråd
lika obehindradt skola egt runi efter berörda förbuds utfärdande, som
förut, anfört, att, derest villebrådet skall tillbörligen fredas och jagten lenina
lika ator afkastning, sorn i andra länder, det vöre nödvändigt, att de nu för
Lag »arnt Allm. Best.- och Ekon-Utskotten» Betänkande, N:o 15. 5
♦»loflig jagt stadgade böter förhöjdes, och tillika jagt-stadgans onödigtvis inskränkande,
och derföre till ölverträdelscr lockande, föreskrifter undanröjdes.
Såsom sådan vore förbudet mot jagt å tjäder- och orr-tupp frän den 14
Mars till och med den 1 Augusti att anse. Att tuppen till slägtcts förökande
skyddas, intilldess hönorna på lek arn c- sig infunnit, vöre riktigt. Men intet
skäl vore för handen att derutöfver utsträcka förbudet. Finge jagten å orrech
tjäder-tuppar redan den 1 Maj begynna, skulle de blifva vida bättre fredade.
än med förbud mot deras fällande under hela lektiden. Vår-skyttet vore
nemligen ett så lockande nöje, att, om ingen tid för dess idkande lemnades,
lagen alltid skulle komma att. öfverträda?, och tuppen skjutas såväl vid
vårens början, sorn sednare. Visserligen kunde det ofta inträffa, att vid sena
vårar hönorna nämnde dag ännu icke öfvergifvit lekarne; men säkert vöre, att,
de vid denna tid der sig infunnit; och blott tuppen af hönorna orngåTves, vore
han temligen fredad för jägaren. — De nu för jagt å enskildes egor af
fogel, tillhörande den s. k. mindre jagten, bestämde böter, nemligen 5 r:dr
första, 10 r:dr andra och 20 r:dr tredje gången, eller oftare sådan förbrytelse
skedde, voro allt för ringa; och då endast hälften deraf tillkomme åklagaren,
kunde man icke fordra, att någon mot en sä obetydlig vedergällning skulle
vilja utsätta sig för det besvär och det obehag, sorn nästan alltid åtföljde ett
åtal. Af dessa skäl har motionären föreslagit, dels att förbudet mot jagt 'å
tjäder-tupp och orr-tupp måtte inskränkas till tiden emellan den 14 Mars och
den 1 Maj, dels att böterne för jagt under förbjuden tid å fogel, tillhörande
den s. k. mindre jagten, så ock för äggning eller fångst med snara eller
giller, matte bestämmas till Tio r:dr första gången, och till Tjugu r:dr, allt
banko, andra gången, eller oftare, sådan förbrytelse föröfvades, samt att dessa
böter, måtte blifva niälsegarcns ensak.
Erie Christensson åter har yrkat, att, med ändring af jagt-stadgans
4 Art. 3 g, jagt, å rapp-höns må vara tillåten under tiden fran och med den
l September tili den 1 December; till stöd för hvilket yrkande är vordet
anfördt, att, enär under Augusti månad, då jagt å nämnde fogel-släg nu vore
tillåten, årets gröda vanligen stöde på rot, och rapp-hönsen företrädesvis uppehöllQ
sig på åkrarne, berörde tillåtelse ofta medförde den påföljd, att, säden
af jägaren flerestädes blcfve nedtrampad och förstörd. Dessutom voro rapphönsen
denna tid ännu så unga, att det vore mindre välbetänkt att då fälla
dem. Orsaken till det skydd, som blifvit lemnadt rapp-hönsen från November
månads ingång, vore, efter motionärens förmenande, att söka uti den omständighet,
att dessa foglar iiro särdeles ömtåliga för snö och stark köld. Men
då numera någon stadigvarande vinter ej infälle förr, än efter jultiden, kunde
nagra menliga följder af den påyrkade förändringen icke befaras; varande der
-
6 Lag- sami Allm. Bese.- och Ekon.- U/sk offe lis B et falk ände, N:o 15.
jemte af motionären uppgifvet, att i England enahanda föreskrift, sorn den 'af
motionären föreslagne, vore gällande.
Omförmälde motioner, af hvilka den sednare blifvit till Lag-Utskottet,
men den förra till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet öfvcrlernnad, hafva
desse hegge Utskott tagit i öfvervägande; och hvad först angår den af hr
grefve af Ugglas föreslagna utsträckning i tiden för jagt å tjäder-tupp och
•rr-tupp, torde det icke vara att antaga, att, derest uti ifrågavarande afseende
olika bestämmelser blefvo gällande, med hänsigt till lian- eller hon-slägtet, dessa
bestämmelser kommo att noggrannt efterlefvas. Tvertom skulle, efter all
sannolikhet, sådant bidraga till villebrådets utödandc, då det svårligen kund#
kontrolleras, att ej hönorna, och möjligen äfven de späda ungarne, under den
för jagt å tupparne tillåtna tid, fälldes. Utskotten anse således berörda
förslag ,
icke böra bifallas.
Vidkommande derefter den påyrkade förhöjningen af bötes-ansYaret för
jagt under förbjuden tid å fogel, tillhörande den s. k. mindre jagten, äfven
som för äggning eller fångst med snara eller giller, så äro Utskotten af den
åsigt,, att det nu för nämnde förbrytelser stadgade ansvar står i någorlunda
afmätt förhållande till så väl förbrytelserna, som andra i jagt-stadgan bestämde
bötes-belopp; hvarföre Utskotten, i betraktande jemväl deraf, att den, som
genom oloflig jagt sig förbryter, är skyldig att icke allenast erlägga de bestämde
böterna, och möjligen tillika derför stadgadt vite, utan äfven ersätta
det dödade eller fångade djurets värde, vördsamt tillstyrka, att berörd»
yrkande
må lemnäs utan bifall.
Och då det bör vara med hvarje jord-egares fördel öfverensstämmande,
att, utan afseende på den vinst han kan erhålla, ifall någon blir för oloflig
jagt bötfälld, tillse, det villebrådet å hans egendom tillbörligen fredas, samt
den andel i böterne, som nu bör tillfalla jagt-kassan, kommer honom medelbarligen
tillgodo derigenom, att denna kassas tillgångar för rofdjurs utrotand»
användas, anse Utskotten det af hr grefve af Ugglas framställda förslag, att
böterna för oloflig jagt må blifva målscgarens ensak,
icke bura till någon åtgärd föranleda.
Beträffande deremot Eric Chrislcnssons yrkande om ändring i tiden Rir
jagt å rapp-höns, få Utskotten, med åberopande af de utaf motionären till
stöd för samma yrkande anförde skäl, hvilka Utskotten finna välgrundad»,
vördsamt tillstyrka Rikets Ständer
Lag- samt Allm. Be&v.r och Ekon.-Utskotteus Memorial, N:o 16. 7
att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl.
Majit täcktes, mod ändring af föreskriften i i Ari. 5 $
af Kongl. Stadgan den 15 April 1 SOS, om jagt-och djurfång,
i Nåder förordna, ali jagt ä rapp-höns må vara
tillåten wider tiden från och med den 1 September till
den 1 December.
Stockholm den 37 Juli 1854.
N:o 16.
Ank. till Exp.-Utsk, den 27 Juli 1854, kl. 11 f. m.
Memoria!, i anledning af återremiss af Utskottens Betänkande, N:o
B,, öfver vackla frågor om förändring eller förklaring af gällande
stadganden angående skyldighet,, att bygga och underhålla
prestgård, tingshus och harads-fän geise.
Första punkten af berörda Betänkande, hvaruti Utskotten afstyrkt bilall
rill framstäldt påstående om .upphörande af den sätes- och ladugardar, samt alhyste
rå- och rörs-hemman medgifna befrielse från deltagande i byggande och
underhållande af prestgård, tingshus och härads-fängelse, har hedervärda Bonde»tåndet,
enligt protokolls-utdrag den 28 sistlidne Juni, till Utskotten återremitterat:
men som samma punkt blifvit af de tre öfrige Riks-standen bifallen, och,
jemlikt 75 § Riksdags-ordningen, tre Stånds mening i frågor af förevarande beskaffenhet
utgör Rikets Ständers beslut, kan återremissen från hedervärda
Bonde-ståndet ieke till någon åtgärd af Utskotten föranleda; hvilket Utskotten
härmed skolat hos nyesbemälde Riks-itånd vördsamt anmäla,
Stockholm den 37 Juli 1854.
5J Etty- uttal Allm. Urat.- 0tk UJtou - t !ék*tl»u* .Ut>m0. Mtl, 17
lS:o 17.
Ank. till Exp.-Uisk. d. 27 Juli 1851. kl. II f' m.
Memoria/, i anledning af dt erremiss af Utskottets Betänkande, N:o
6, öfver vackla motioner om förändring af nu gällande siadganden,
angående flyttningstid för tjenstefolk.
Berörde Betänkande har vällofliga Borgar-ståndet, enligt protokolls-utdrag
den 19 i denna månad, till Utskotten återremitterat; men som samma Betänkande
blifvit af öfriga Riks-stånden bifallet, och tre Stånds mening i frågor af
förevarande art utgör Rikets Ständers beslut, lärer något yttrande i anledning
af återremissen från vällofliga Borgare-ståndet icke erfordras; hvilket Utskotta»
härmed skolat hos vällofliga Borgare-ståndet vördsamt tillkännagifva.
Stockholm den 27 Juli 1854.
1 ,
STOCKHOLM, t <k Schul t*» » Boktryckeri 18»4.
Lag-Ulskotlets Betänkande, M 18.
1
M 18.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 28 Juli 1854, kl. 12 m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om förnyelse af stadgandet
i 52 § af Kongl. Resolutionen på Allmogens besvär
deh 29 Juni 1752, angående rättighet för Allmogen
att till rikets städer få lill försäljning afföra den afvel
och de varor, dess hemman af sig kasta.
Uti en inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt motion, som blifvit till LagUtskottet
remitterad, har Riksdagsfullmäktigen Eric Johan Hudberg från Calmar
län anfört, att, ehuru genom ofvannämnda Kongl. Resolution allmogen blifvit bibehållen
vid friheten alt få till hvilken inrikes stad, de vilja och de af ålder varit
vane att besöka, antingen landvågen, eller på sine vid sjökanten boende med
bröders
båtar, till försäljning afföra den afvel och de varor, deras hemman af sig
kasta, samt detta stadgande blifvit upplifvadt dels genom Kongl. Kungörelsen den
20 November 1766, angående den landmannen i gemen förunnade seglationsfrihet
inom riket till dess varors och afvels afsättande, dels uti 4 §. af Kongl.
Maj:ts försäkran och stadfästelse å allmogens fri- och rättigheter den 23 Februari
1789, dels ock genom 1832 års Seglationsordning, hade dock denna, allmogen
tillförsäkrade, frihet blifvit under sednare tider pä ett och annat ställe inskränkt
medelst utfärdade vitesförbud och deremot stridande förmåner som blifvit personer
förunnade; i anledning hvaraf motionären yrkat, att Rikets Ständer mätte hos
Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes omförmälda föreskrift
förnya, med förklarande, att alla i strid deremot utfärdade påbud skulle
vara utan kraft och verkan.
Utaf ett till Hedervärda Bonde-Ståndet af motionären sedermera ingifvet,
till ofvannämnda Utskott öfverlemnadt anförande visar sig, alt med motionen egentligen
åsyftas upphäfvande af en, utaf Kongl. Maj:t den 13 Juli 1824 meddelad,
resolution, hvarigenom Kongl. Maj;t fastställt ett af Konungens Befallningshafvande i
Bih. till R. st. Prot. 1833 & 1854. 7 Sami. 2 Afd. 6 Uåfl. t
2
Lag-Ulskotlels Betänkande, Ji 18.
Calmar län stadgadt vite af tio Rdr banko, dertill enhvar emellan färjestadens och
Röhälla pä Ölands vestra kust belägne färjplatser, samt emellan förstnämnde ställe
och färjeplatsen Fröbygärda boende gjorde sig förfallen, som, under den tid då
öppet vatten vore, till och från Calmar stad öfverförde andre personer an sig sjelf,
sitt husfolk och en och annan af sine grannar, samt andre kreatur och varor, än
sine egne. Enligt motionärens uppgift, skall denna Kongl, resolution för den fria
seglationen emellan Öland och fasta landet varit högst hinderlig och föranledt dertill,
att personer, som från Öland till Calmar transporterat sine grannar och anhöriga
blifvit fällde till berörda vite, endast af den orsak, att desse varit boende
på ^:dels eller |:dels mils afstånd från kusten; varande af motionären derjemte
åberopadt ett sagda anförande bilagdt, af femtiofem personer på Öland undertecknadt
memorial, deri de uttalat den önskan, att öfverfarten från Öland till Calmar
måtte blifva fri.
Denna fråga har Lag-Utskottet gemensamt med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
till behandling förehaft; dervid Utskotten inhämtat, att Rikets sist
församlade Ständer, uti underdånig skrifvelse til! Kongl. Maj:t, framställt den anhållan,
det Kongl. Maj:t täcktes låta anbefalla en undersökning huruvida nu befintlige
anstalter för färjningens bestridande emellan Öland och Calmar, voro af
beskaffenhet att uppfylla det med dem afsedda ändamål, äfvensom att Kongl. Maj:t,
efter det en sådan undersökning blifvit hållen, behagade vidtaga de åtgärder, som
af omständigheterna kunde påkallas. I anledning häraf har Kongl. Maj:t funnit
godt infordra vederbörandes yttranden; hvarefter och sedan dessa inkommit, Kongl.
Maj:t täckts ät Dess ofvanbemälda Befallningshafvande uppdraga, att, i afseende på
verkställigheten, ärendet i laga ordning handlägga.
Vid sådant förhållande och då genom Kongl. Maj:ts Nådiga Handels-Ordning
af den 22 December 1846, en hvar blifvit tillagd rättighet att icke allenast varor
inrikes orter emellan, sjöledes eller landväg, fritt fortskaffa, utan äfven att å
allmänna försäljningsplatser i städerne sine alster och tillverkningar till salu hålla,
samt den genom Kongl. Resolutionen den 29 Juni 1752 allmogen tillförsäkrade
frihet således är vorden densamma fortfarande förunnad, torde ifrågavarande motioner
icke böra till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 28 Juli 1854.
Lag-Utskottets Betänkande, J/i 19.
3
M 19.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 28 Juli 1854, kl. 12 m.
Betänkande, i anledning af väckta frågor om ändringar och
tillägg i Kongl. Brefvet den 5 Februari 1808 samt Kongl.
Kammar-kollegii derpå grundade Kungörelse den 29 i
samma månad, rörande besittningsrätt lill Kronohemman.
Hedervärda Bonde-Ståndet har till Lag-Utskottets behandling öfverlemnat ett
till Ståndet ingifvet memorial, deruti Riksdagsfullmägtigen Olof Lindström från
Westerbottens Län förmält, att ej sällan inträffade, det personer, som innehade
kronohemman, kommo i obestånd och nödgades öfverlåta åborätten dertill till nå
gon
oskyld person. Sedermera kunde, då den förres omyndiga barns förmyndare
egde rätt att utan någon godtgörelse återbörda hemmanet af den sednare, den
erlagda löseskillingen för denne lätteligen gå förlorad, derest föräldrarne till densammas
återgäldande saknade tillgång. Emedlertid kommo barnen i åtnjutande
af »arf» efter sine föräldrar medan desse ännu lefde och möjligen befunno sig i
torftiga omständigheter. Sådant vore icke med rättvisa förenligt; likasom det
vöre hvarken lämpligt eller billigt, att äldste sonen till en åbo skulle ega företrädesrätt
till värdskapet efter denne, utan afseende pä hans större eller mindre
skicklighet att sköta hemmanet, som sålunda gjordes till ett slags fideikomiss.
Och har motionären af dessa anledningar föreslagit, dels att »om åbo å kronohemman
eller nybygge genom köpeafhandling och emot den köpeskilling, som
egendomen kan vara värd, på fjermare eller närmare slägtingar eller till oskyld
öfverlåter sitt åboskap, och köparen deraf genom anställd bördes-talan utaf säljarens
närmaste arfvingar skulle nödgas lemna egendomen åter, det då bör åligga
bördemannen att till köparen återgälda den erlagda köpeskillingen innan af- och
tillträde af egendomen finge ega rum»; samt dels »att krono-åbos barn eller arfvingar,
såväl yngre som äldre, son eller dotter, må ega lika arfsrätt uti den kronojord,
deras föräldrar efter sig lemna eller i lifstiden afträda».
Berörde frågor, för hvilkas behandling Lag-Utskottet sammanträdt med Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, hafva de förenade Utskotten tagit i öfvervägande;
i sammanhang hvarmed Utskotten till pröfning förehaft en annan
jemväl hos Hedervärda Bonde-Ståndet väckt och till Lag-Utskottet remitterad
4
Lag-Utskottets Betänkande, Jfö 19.
motion, deruti Riksdagsfullmägtigeu Lars Gustaf Sandberg frän Westerbottens Län,
anfört, att, ehuru ifrågavarande Kongl. Bref, som uti 4 § innehölle den föreskrift,
att, om krono-åbo öfverläte hemmanet till någon annan än den af dess barn, som
vore till detsamma bättre berättigad, en sålunda tillkommen åbo icke borde af
Landshöfdingen annorlunda antagas eller i hemmanet inrymmas, än vilkorligen eller
intill dess sig visade huruvida någon bättre berättigad sig anmälde, tillika stadgade,
att Landshöfdingen borde dels om öfverlåtelsen utfärda kungörelse i Häradet,
med föreläggande för dem, som trodde sig ega bättre rätt till hemmanet, att inom
natt och år från kungörelsens uppläsande samma rätt hos Landshöfdingen anmäla
och fulltyga, dels ock, derest omyndige barn till den förre åboen funnes,
om förhållandet genast underrätta domaren i orten, som derefter ålåge, att vid
näst infallande Ting en god man för dem förordna, hvilken under förmyndarepligt
och ansvar härvid borde bevaka deras rätt, Konungens Befallningshafvande
i Westerbottens län likväl skall, allt ifrån författningens utfärdande, intill år 1836
underlåtit att desse föreskrifter iakttaga. Derigenom hade liera åboers ekonomiska
ställning under sednare åren blifvit högst bekymmersam. Mången som för
20 eller 30 år tillbaka kommit i besittning af ett kronohemman, som från vanhäfdadt
skick blifvit bragt i fullgodt tillstånd, hade nemligen plötsligen blifvit dömd,
att, utan all ersättning för såväl den erlagda löseskillingen som å hemmanet nedlagdt
arbete, detsamma afträda till sin fångesmans barn, på den grund att desses
anspråk ehuru så lång tid förflutit, icke kunde anses förfallet,, enär de varit omyndige
då öfverlåtelsen skedde och god man för dem icke blifvit förordnad, att deras
rätt bevaka. Synnerligast i Lappmarken, hvarest största delen af jorden vore
af krono-natur, inträffade ofta dylika fall. Visserligen vore det tillåtet att lösa
dessa hemman till skatte. Men denna fördel komme under nuvarande förhållanden
berörde åboer icke till godo af det skäl, att för skatteköp ovilkorlig immission i
hemmanet erfordrades; och då vid ansökan derom kungörelse borde utfärdas med
uppmaning till dem som till hemmanet kunde ega bättre rätt än åboen, att inom
natt och år göra densamma gällande, fruktade denne att genom en dylik åtgärd
uppväcka anspråk, från hvilka han eljest möjligen kunde blifva fredad; till
förekommande af hvilken osäkerhet i kronojordens besittning och den liknöjdhet
vid dess brukning, som deraf vore en följd, motionären föreslagit utfardande af
en författning, hvarigenom dem, hvilka ville väcka anspråk på åborätten lill kronohemman,
sorn med stöd af ofvauomförmälde Kongl. Kungörelse den 29 Februari
1808, före 1835 års slut blifvit försålde, blefve ålagdt att inom viss tid, af exempelvis
natt och år från författningens kungörande, talan derom vid deusammas
förlust, i laga ordning anhängiggöra.
Hvad nu först angar det af Olof Lindström framställda förslag om skyldighet
för, såsom han det benämner »bördeman», att till köpare af besittningsrätten
till kronohemman före dess tillträde återställa den för slik besittningsrätt erlagda
Lay-Utskollels Betänkande. J\f 19.
löseskilling, få Utskotten, med erinran om den väsetidtliga skiljaktighet, som förefinnes
emellan den i lag stadgade bördsrätt, på grund hvaraf eganderätt till fastighet
förvärfvas, och den åt kronohemmans-åboers efterkommande medgifna företrädesrätt
framför oskylde till värdskapet å dessa hemman, der endast nyttjanderätt
är i fråga, tillika lasta uppmärksamheten derå, att Konungens Befallningshafvande
åligger att då flera göra anspråk på besittningsrätten till en sådan lägenhet, bestämma
företrädet dertill, men att talan angående den ersättning, en afträdare kan
anse sig ega att för hemmanet fordra, bör, i brist af godvillig öfverenskommelse
vid Domstol, efter stämning, anhängiggöras och pröfvas. Med afseende härå skulle
det efter Utskottens uppfattning ingalunda vara välbetänkt, att utestänga den, som
fått sig åboskapet tillerkändt, från tillträde af hemmanet, intilldess beloppet af berörde
ersättning blifvit bestämdt och erlagdt, enär sådant skulle kunna medföra
den påföljd, att hemmanet möjligen under en längre lid blefve underkastadt vanskötsel,
helst det alltid komme att bero på afträdaren att, lill utbekommande af
sin stridiga fordran, förr eller sednare anlita Domstolens åtgärd.
Utskotten tro sig sålunda ega skäl till den vördsamma hemställan att å omförmälda
förslag
afseende icke mä fästas.
Vidkommande derefter Olof Lindströms yrkande, att den åt en åbos äldste
son medgifna företrädesrätt till värdskap å kronohemman mätte upphöra
och besittningsrätten dertill fördelas emellan åboens samtlige arfvingar, anse
sig Utskotten böra upplysa, att denna företrädesrätt ej tillkommer åboens äldste
son, då hos honom icke finnes enahanda säkerket för hemmanets häfd
och deraf utgående utskylder, som hos de öfrige arfvingarne, samt att enligt
Kongl. Brefvet den 8 Augusti 1750, Konungens Befallningshafvande eger
att från Kronohemman vräka åbo, som befinnes vanvårda detsamma. Derjemte
är den föreskrift vorden meddelad, att om kronohemman kan klyfvas
då åbo dör eiler afstår detsamma, eller om afgången åbo innehaft flere särskilda
kronohemman eller delar deri, sådan klyfning så mycket hellre bör beviljas, som
flera arfvingar derigenom blifva med hemmansbruk försedda. Att derutöfver tillstädja
någon styckning af kronohemman och, såsom motionären föreslagit, lemna
arfvingar till åbo ovilkorlig rätt till erhållande af arfsandel deri, skulle vara allt för
mycket stridande mot de för besittning af dylika hemman, hittills följda grunder;
hvarföre och då den till värdskapet berättigade personen icke lämpligen torde kunna
tillförbindas, alt till sina medarfvingar utgifva någon ersättning för de andelar i
besittningsrätten till hemmanet, som dem, efter motionärens förslag borde tillfalla,
enär denne dymedelst, i betraktande bland annat, deraf att inteckning i
kronohemman ej får meddelas, kunde bringas ur stånd att fullgöra de honom såsom
åbo åliggande skyldigheter, få Utskotten tillstyrka, att Olof Lindströms motion
icke eller i denna del mä bifallas.
Bilt. lill R. St. Prol. 1855 & 1854. 7 Sami. 2 Afd. 6 Haft. 2
6
Lag-Utskottets betänkande M 19.
Beträffande slutligen den af Lars Gustaf Sandberg framställda anmärkning,
angående den osäkerhet i besittningen af kronohemman, som af det utaf motionären
anförda skäl skall inom Westerbottens län flerestädes ega rum, så enär af
åboerne sjelfve berott att förekomma berörde förhållande derigenom att de inom
behörig tid sökt ovilkorlig immission till hemmanen, och. derest, på sätt motionären
uppgifvit, vederbörande myndighet derstädes underlåtit att ställa sig till
efterrättelse de uti ofvananmärkta Kongl. Bref uti ifrågavarande hänseende meddelade
föreskrifter en dylik underlåtenhet icke torde böra till någon lagstiftningsåtgärd
föranleda, anse Utskotten Lars Gustaf Sandbergs motion
böra lemnäs utan afseende.
Stockholm den 28 Juli 1854.
stockholm, tryckt hos joh. beckman, 1854.
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.- Utskottens Betänkande, Jd 20. 1
M 20.
Ank. till Exp.-Utsk. den 9 Aug. 1S54, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta frågor om ändring i de angående
fattigvården i iliket gällande föreskrifter.
Uti detta ämne hafva motioner blifvit väckta t
hos Högvördiga Pr este-Ståndet:
af Herr Kontrakts-Prosten ./. Bernh. Rimsten, samt
hos Hedervärda Bonde-Ståndet:
af Riksdagsfullmäktige Peter flahr lelsson från Kronobergs Län,
Anders Pettersson från Jönköpings Län,
Anders Andersson från Wermlands Län,
Nils Svensson från Christianstads Län och
Auders Nilsson från Hallands Län.
Berörde motioner, som blifvit till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
behandling öfverlemnade, har detta Utskott gemensamt med Lag-Utskottet till
pröfning förehaft; och anse Utskotten sig börti tili en början upplysa, att, jemte det
törs la nMiil mer eller mindre omfattande ändringar, jemkningar och tillagg uti Kongl.
Majtts Nådiga Förordning om fattigvården i Riket den 15 Juli 1853 i öfrigt blifvit
väckte, Herr Kontrakts-Prosten Runsten, utgående från den synpunkt, att fattigvården
icke borde betraktas såsom ett blott juridiskt utförbart verldsbestyr, utan
såsom en kyrklig angelägenhet, mot nämnda Kongl. Förordning hufvudsakligen
anmärkt: „att, i följd af ett liela förordningen genomgående förbiseende af fattigdomens
kristliga andemening, intet, afseende finnes deri fästadt uppå fattigdomens
tjenlighet för det högre ändamål, sorn dermed åsyftas„att på grund deraf fattigdomen
blifvit behandlad alltför groft, medelst fördomen, att dess alla behof skulle
kunna afspisa* med blott materiela medel, tilldelade genom profana och hjertlösa
händers bemedling,“ samt „att sådana medel skulle, till alla behofvens fyllande,
kunna juridiskt, genom lagstiftnings- och administrations-åtgärder, i tillräcklig måtto
framtvingastill följd hvaraf Herr Prosten Runsten framställt ett utförligen motiveradt,
i tio särskilda punkter indeladt förslag till åtskilliga förändringar och tillägg
i samma förordning; samt att Peter Gabrielsson payrkat en fullständig revision och
omarbetning af Fattigvårds-^adgan, genom dertill utsedde sakkunnige män.
Bih. till R. St. Prot. 1853 1S54. 7 Sami 2 Afd. 7 lliift. I
2 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottens Betänkande, JV» 20.
Då det skulle medföra alltför stor vidlyftighet, att införa förslagen hvart för
sig, anse Utskotten, till vinnande af ordning och redighet, lämpligast att särskildt
för hvarje §. i författningen upptaga alla deremot förekommande anmärkningar, beledsagade
omedelbart derefter af Utskottens deröfver afgifna yttranden; varande anmärkt
och yrkadt i fråga om
1 §•
af Herr Kontrakts-Prosten Runsten, att det i denna §:s stadgande: att »hvarje
socken ä landet och hvarje stad skall lemna nödtorftig vård och försörjning åt sädane
dess nödställda medlemmar, som, i anseende till bristande arbetsförmåga,
vanförhet eller sjukdom, äro urståndsätta att sig sjelfva försörja,“ förekommande
ordet “skall" matte utbytas mot ordet “må“ (3 punkten af Herr Prostens motion);
samt af Peter Gabrielsson: att bestämmelsen i samma §., att arbetsför och frisk
person är skyldig att, utan fattigvårdens betungande, draga försorg om sig och de
sina, matte varda upphäfven, såsom obillig och ledande derhän, att obemedladt arbetsfolk
med flere minderårige barn ej kunna till desses försörjning från Socknen
eller Studen erhallå understöd.
Då emellertid fattigvårds-lagstiftningen icke kan hafva till föremål att berättiga
till välgörenhet, utan att stadga hvad menigheter och enskilde i detta hänseende
skall åligga, finna Utskotten Herr Prosten Runstens berörde ändringsförslag
icke kunna tilläggas något afseende;
Och hvad Peter Gabrielssons omförmälda yrkande vidkommer, så och då riktigheten
af den i fattigvårds-förordningen uttalade grundsats, att hvarje arbetsför
och frisk person bör underhålla sig sjelf och sin familj, samt endast sådane, som
dertill sakna förmåga, vara föremål för fattigvården, ej lärer kunna bestridas, helst
denna grundsats till en del öfverensstämmer med allmänna lagens stadgande, att
föräldrar skola lemna sina harn föda och uppfostran, till dess de sig sjelfva nära
kunna, fä Utskotten, med upplysning, att fattigvårds-förordningens 6 §. uti 3 mom. innehåller
bestämmelse derom, huru förfaras bör, da föräldrar för fattigdom icke mäkta
sin skyldighet derutinnan fullgöra, vördsamt hemställa,
att sagda yrkande ej rnä till någon åtgärd föranleda.
2 §•
7 moni., af Herr Kontrakts-Prosten Runsten, att berörda moment måtte erhålla
följande förändrade lydelse:
”lJa livart och ett fattigvårds-sainhälle ankommer att, under iakttagande af
föreskrifterna i denna författning, ordna fattigvården på sätt, efter ortens beskaffenhet
och särskilda förhållanden lämpligast finnes; och böra hvarje Kyrko-församlings
samtlige medlemmar, vid sockenstämma, träffa sig emellan öfverenskommelse om
fattigvårdens ordnande på den grund, att församlingen i möjligaste matto familjevis
i små kretser eller rotar fördelas, med åliggande för en hvar af dessa att dithörande
fattighjon försörja.” (8:de punkten).
Samt af Peter Gabrielsson, att fördelning af fattigvårds-samhälle i kretsar eller
mindre rotar må blifva beroende, icke, såsom nu, på samhällets samtliga, utan på
de fleste vid Sockenstämma i beslutet deltagande medlemmars önskan.
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottens Betänkande, M 20. 3
Efter hvad Utskotten inhemtat, har en dylik indelning af fattigvårds-samhälle
på flere ställen, der den blifvit verkställd, visat sig till sina följder särdeles
ändamålsenlig; och otvifvelaktig! bör en sådan indelning, i synnerhet inom vidsträcktare
församlingar, medföra lättnad vid fattigvårdsbestyrens handhafvande, enär det
i allmänhet är att antaga, att, inom en mindre krets, fattigdomen säkrare är känd,
bättre kan motarbetas och de behöfvande lämpligare, villigare samt med mindre
kostnad, än eljest försörjas och med arbete förses. Vid berörda förhållande och da
erfarenheten gifvit vid handen, att förslag högst sällan blifva antagne, då enhällighet
dertill erfordras, emedan, såsom Peter Gabrielsson anmärkt, nästan alltid någon
af de röstegande af ,enskild fördel, ensidiga afsigter eller bristande begrepp
om förslagets nytta, motsätter sig detsamma, anse Utskotten, att den uti ifrågavarande
8. åt fattigvårds-samhälle i omförmälda hänseende lemnade tillåtelse bör i så
måtto utsträckas, att fråga om samhällets fördelande i kretsar eller mindre rotar,
med ålio-o-ande för hvar och en af dessa att försörja dithörande fattighjon, ma fa
afgörasTden för fattande af beslut angående fattigvårds-samhällets öfriga angelägenheter
stadgade ordning. Men att, såsom Herr I rosten Runsten föieslagit, göra
en dylik fördelning till en ovilkorlig skyldighet för församlingen, voie, efter {utskottens
omdöme, ingalunda välbetänkt; likasom Utskotten icke kunna dela Herr
Prostens åsigt, om lämpligheten af att låta ett sådant beslut vara under en obegränsad
framtid gällande. Deraf skulle nemligen sannolikt blifva en följd, att hvar
Seli en af de kretsar, hvaraf fattigvårds-samhället utgjordes, komme att anse sig
såsom ett särskildt sådant samhälle och att af denna orsak tvister, angående den
ena eller andra kretsens deltagande i de gemensamma skyldigheterna, lätteligen
uppstodo.
I öfverensstämmelse med hvad Utskotten sålunda anfört, få Utskotten vördsamt
tillstyrka Rikets Ständer,
att uti skrifvelse, hos Kongl Maj.t i underdånighet anhålla,
att förevarande moment mätte erhålla följande förändrade lydelse:
“På
hvart och ett fattigvårds-samhälle ankommer att, under
iakttagande af föreskrifterna i denna författning, ordna fattigvården
på sätt, efter ortens beskaffenhet och särskilda förhållanden
lämpligast finnes; dock så att bettlande icke må tillåtas.
Uppstår fråga, alt i afseende på fattigvården fördela samhället
i kretsar eller rotar, med åliggande för en hvar af dessa,
att dithörande fattighjon försörja, vare sådant ock tillåtet:
och gälle beslut derom hvarje gång för fem år, efter hvilkas
förlopp frågan ånyo skall till öfverläggning förekomma och
dervid bestämmas, om fördelningen ma ytterligare för fem år
fortfara. Har sådan fördelning af underhalls-skyldigheten, som
nu sagd är, egt rum, vare fattigvårds-samhället icke desto
mindre gemensamt ansvarigt för samina skyldighets behörig*-  fullgörande, med rättighet att söka godtgörelse af den krets
eller rote, sorn sin skyldighet åsidosätta
Mom. 3. af Herr Kontrakts-Prosten Runsten, att uti berörda morn. måtte
tilläggas den bestämmelse, dels »att arbetsinrättningar väl må inom särskilda kom
-
4 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottens Betänkande, JU 20.
iminer anläggas pä kommunernas egen bekostnad, men att uti dem icke alls må
intagas lasthare och liderlige eller sadane brottslighetens nybörjare, som i någon
egenskap af Korrektionshjon kunna behöfva cn strängare behandling, utan endast
bland ärliga fattige, så dane, som, sjuklige eller mindre arbetsföra, sjelfva må önska
och bönfalla, att derstädes fä erhålla tills vidare en nödhjelp;" samt dels “att
jemväl länsvis ina med dertill anslagna statsmedel an ska flas tvångsarbets-lokaler
eller anläggas korrektions-anstalter och tukthus, men der åter icke intagas ärlige
fattige, om än de mindre arbetsföra eller sjukliga nödgats genom befriande fylla
det bristande i arbetsförmåga, då de derföre aldrig böra dömas att, frihetsförlustige,
med korrektionshjon sammanblandas, utan endast sådane, som, efter att hafva fallit
i lasternas och liderlighetens eller den börjande brottslighetens snaror, må böra,
icke på någon kommuns eller enskilds, utan på Statens bekostnad, medelst frihetsförlust
och fångspis samt tvångs- oell straffarbete, om möjligt, till bättre menuiskor
upptuktas." (Tule punkten.)
Uti förevarande moment är den föreskrift meddelad, att särskilda fattigvårdssamhällen
ega förena sig om bildande af gemensam arbetsinrättning eller annan gemensam
åtgärd i afseende på fattigvården, i hvilket läll dock anmälan derom skall
göras bos Konungens Befallningshafvande, som liar att underställa frågan Kongl.
Maj:ts Nådiga pröfning. Den frihet, som salunda är vorden lemnad åt kommunerna,
att i nämnda afseenden vidtaga sådana åtgärder, sorn kunna vara för dem mest
tjenliga, synes Utskotten icke böra genom det af Herr Frosten Runsten föreslagna
tillägg inskränkas, helst Kongl. Majit förbehållit sig att granska lämpligheten af hvarje
dylik öfverenskommelse; hvarföre och då i allt fall inrättande af tvångsarbetshus,
korrektions-anstalter och tukthus, lika litet sorn sättet för brottslingars behandlande,
torde utgöra föremål för fattigvårds-lagstiftningen, Utskotten vördsamt hemställa,
att å omförmälda förslag
afseende icke må fästas.
3 §.
2 mom. af Herr Kontrakts-Prosten Runsten, att, för fattigvårdens återställande
under en rättskaffens kyrklig förvaltning, det måtte stadgas, att Kyrkolterdarne
eller deras medhjelpare i embetet. skola i förenade Socken-Nämnds- och Fattigvårds-Styrelser
vara sjelfskrifne Ordförande (lista punkten); samt af Peter Gabrielsson,
att Pastor, äfven om lian ej är vald till ordförande eller ledamot i SockenNämnden,
måtte vara i Fa ttigvårds-Sty reisen ständig ledamot, med rättighet att, då
mindre vigtiga frågor till behandling förekomma och styrelsen anser hans närvaro
obehöflig, fran dess sammanträden uteblifva.
Ehuru det, i Utskottens tanke, ej lider något tvifvel, att inom flere kommuner,
Kyrkoherden, till följd af sitt. embete, bättre än någon annan, eger kännedom håde
om person- och sakförhållanden inom kommunen, tro Utskotten likväl det vara betänkligt,
att förorda någon afvikelse frän det i besagda moment förekommande
stadgande, att Kyrkoherde, om lian än icke är vald till ordförande eller ledamot i
Socken-Nämnden, bör, sin embetspligt. likmätigt, såsom ledamot deltaga i Fattigvårdsstyrelsen,
då han finner behofvet, det påkalla. Kyrkoherdens lämplighet till
ordförande i berörda styrelse mäste nemligen i väsendtlig man vara beroende af
den tid, hvarunder han inom församlingen vistats, och ilen erfarenhet lian derunder
hunnit inhemta; till följd hvaraf det icke torde kunna antagas, att tillförordnade
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottens Betänkande, J/s 20. 5
Pastorer och Kyrkoherdar vid sitt tillträde af Pastorat, till nämnde befattning i allmänhet
ega den skicklighet, som kan vara att finna hos flere andre af församlingens
medlemmar. Att, vid sådant förhållande, det är församlingen obetaget, att till
ordförande i Socken-Nämnden och Fattigvårds-Styrelsen utvälja den person, Kyrkoherden
eller någon annan, den anser dertill mest passande, är, efter Utskottens
omdöme, ganska lämpligt.; och skulle, såsom Herr Prosten Runsten föreslagit, berörda
sysslande, soni emellertid lärer inom åtskilliga församlingar vara åt Kyrkoherden
uppdraget, komma att honom ovilkorligen och ständigt tillhöra, vore det att
befara, att inom vidsträckta församlingar de manga utom området för hans egentliga
verksamhet liggande göromål, hvilka Socken-Nämnden åligga, antingen åsidosattes
eller blefvo hinderliga för ett nitiskt utöfvande af hans maktpåliggande kall
såsom församlingens själavårdare, synnerligast. som erfarenheten gifvit vid handen
der, hvarest. Kyrkoherden och lekmän ifrågavarande befattning ömsom innehaft, att
anspråken pä den förres verksamhet och hjelpsamhet vanligen varit vida större än
på lekmännens. Inom Utskotten har dessutom blifvit, upplyst, att, då behofvet påkallar
vidtagande af stränga åtgärder eller sträng behandling från fattigvårdsstyrelsens
ordförandes sida mot någon af de behöfvande, lekmännen oftast äro i tillfälle
att med mera framgång fullgöra sitt åliggande i detta afseende, än Kyrkoherden,
hos hvilken stränghet, efter allmogens föreställningssätt, icke är förenlig med hans
presterliga befattning och hvars milda deltagande mot de bjelpsökande städse af
hvar och en påfördras, antingen giltig anledning dertill förefinnes, eller ej.
Af dessa skäl och dä Peter Gabrielssons förslag, att fattigvårds-styrélsen
skulle ega bedöma, huruvida Kyrkoherden finge från dess sammanträden uteblifva,
synes Utskotten icke vara antagligt, fä Utskotten, som hysa deri öfvertygelse, att
Kyrkoherdar i allmänhet, inseende vigten och betydelsen af det embete, de omhänder
hafva, sorgfälligt och samvetsgrant iakttaga den förbindelse, dem, enligt så
väl omförmälda moment, som 28 Kap. 4 §. Kyrkolagen, åligger, att verksamt vårda
sig om församlingens fattige, vördsamt tillstyrka,
att motionerna i denna del icke må till någon åtgärd föranleda.
Morn. 3 af Peter Gabrielsson, att den enligt berörda moment fattigvårdsstyrelsens
ledamöter tillhörande skyldighet att, dä fattigvårds-samhälle fördelas i
kretsar eller rotar, vara ordningsmän inom de särskilde kretsarne, med åliggande
att å fattigvården derstädes hafva närmare uppsigt och verkställighets-åtgärderne
besörja, matte varda utsträckt jemväl till det fäll, då sådan fördelning ej egt rum.
Då uti författningens 2 §. hvarje fattigvårds-samhälle blifvit Ienmadt öppet att
ordna fattigvården på sätt efter ortens beskaffenhet och särskilde förhallanden lämpligast
finnes och äfven att fördela samhället i kretsar, samt det i alla händelser,
enligt 4 §., tillkommer fattigvärds-styrelsen att handhafva förvaltningen af alla fattigvårds-angelägenher,
anse "Utskotten
ytterligare stadgande i sådant afseende icke erforderligt.
4 §.
Af Peter Gabrielsson: att, med ändring af stadgandet i denna §. derom, att,
vid fattigunderstöds meddelande, fättigvårds-slyrelsen skall afse, bland annat, den ansvarighet
för behofvets afhjelpande, "hvartill föräldrar eller barn eller ock andré en
-
6 Bag- samt Allm. Besvärs- och Elon.-Utskottens Betänkande, M 20.
skilde personer kunna tillförbindas, den föreskrift måtte meddelas, att föräldrar oell
barn skola, i mån af behof, å ena, samt förmåga, å andra sidan, bidraga till hvarandras
försörjning.
Fråga om ett stadgande af enahanda innehåll väcktes äfven vid sisthållna
Riksmöte, då Lag- och Ekonomi-Utskotten i anledning deraf yttrade, bland annat,
att, hvad anginge frågan om barnens, i sedeläran grundade förpligtelse att, i den
mån de förmå, understödja sina föräldrar, då desse för sitt uppehälle behöfde bistånd;
så torde, då i den borgerliga lagen stadgande om en sådan skyldighet ännu
icke funnes meddeladt, någon bestämd föreskrift om barns förbindelse att bidraga
till sina föräldrars underhäll icke lämpligen böra i lagstiftningen angående fattigvården
intagas, helst lagstiftaren dervid icke skulle vara befogad att för den, sorn
uraktläte att föreskriften åtlyda, vidare än som skett, stadga sådana tvångsåtgärder,
som kunde tillämpas mot föräldrar, som försumma att sina barn vårda och underhålla.
Uti dessa åsigter instämma Utskotten. Och då, enligt fattigvårds-förordoingens
1 §., arbetsför och frisk person åligger att, utan fattigvårdens betungande,
draga försorg om sig och de sina, samt 6 §:s 3:dje moment innehåller den föreskrift,
att om fattigvårds-styrelse, då någon söker understöd, i anseende till det hinder för
sjelfförsörjning, som vården af barn föranleder, finner nödigt att öfverlemna samma
vård åt någon annan person, än sökanden, denne skall vara pligtig att i män af
förmåga bidraga till barnets underhåll, synes erforderlig bestämmelse, angående föräldrars
skyldighet i nämnde hänseende vara i författningen meddelad; hvadan Utskotten
tillstyrka,
att omförmälda förslag ej må bifallas.
6 §.
3 mom. af Peter Gabrielsson: att föreskriften i nämnde moment, såsom, enligt
Peter Gabrielssons åsigt, stridande mot den i 1 §., måtte bringas dermed i
öfverensstämmelse.
Utskotten tro sig redan genom det ofvan anförda hafva ådagalagt, att emellan
berörde föreskrifter någon motsägelse eller stridighet icke förefinnes; och anse
Utskotten således Peter Gabrielssons motion i denna del
böra lemnäs utan afseende.
7 §•
1 morn. af Herr Kontrakts-Prosten Bönsten, att detta moment, såsom innefattande
en alltför hård bestämmelse, måtte varda upphäfvet samt fattigvårds-styrelse
tillstädjas husbonderätt endast öfver sådane, sorn, enligt §:ns 2 och 4 mom.j blifva,
i följd af lättja och liknöjdhet eller sjelfsvåld och oordentlighet, till sjelfförsörjning
oförmögne; till stöd för hvilket (i 3:dje punkten af motionen framställda) yrkande
Herr Prosten anfört, att, om ofvannämnda stadgande konseqvent tillämpades, skulle,
t. ex. under tiden af en långvarigare missväxt, en mängd torpare och mindre bönder,
'•så länge de behöfde anlita fattigvården, blifva, frihetsförlustige, underkastade
Fattigvårds-Styrelsens husbondevälde.
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottcns Betänkande, IM 20. 7
I anledning häraf få Utskotten erinra, att i 6 §:s 5 mom. den föreskrift finnes
meddelad, att, om, i följd af missväxt eller annan allmännare olycka, sådan inskränkning
i eljest vanliga tillfällen till erhållande af arbetsförtjenst eger rum, att arbetsföre
personer, utan eget förvållande, äfventyra nöd, skall Fattigvärds-Styrelsen söka
bereda möjlighet för dem att erhålla arbete. Att för desse personer stadgandet
i 7 §. 1 morn., deri Fattigvårds-Styrelsen tillerkännes målsmans- och husbonderätt
öfver dem, som åtnjuta lull fattigförsörjning, så ock husbonderätt öfver den, som
för maka och barn åtnjuter enahanda försörjning, samt olver andra understödstagare,
så länge de, till följd af fortfarande behof, af fattigvården uppbära bidrag till
sitt uppehälle, icke är tillämpligt, torde för hvar och en vara tydligt; hvarföre och
då Utskotten icke kunna uti den af Herr Prosten uttalade mening, att samma stadgande
till sina följder vore otillbörligen strängt, instämma, enär Fattigvårds-Styrelsen
otvifvelaktigt bör öfver alla dem, som för sitt eller de sinäs försörjning af fattigvårdssamhället
uppbära understöd, ega sådana rättigheter, sorn dels kunna minska
eller ersätta tfe kostnader, samhället genom desse personer lä vidkännas, samt
dels-lemna nödig säkerhet derför, att understödet för det afsedda ändamålet behörigen
användes, Utskotten vördsamt få hemställa, att å ifrågavarande yrkande
afseende icke må fästas.
4 mom. af Peter Gabrielsson, att den deri förekommande bestämmelse, att,
om arbetsför person, som står under fattigvårds-styrelsens husb onde välde, vägrar att
fullgöra det arbete, honom af Styrelsen eller af annan, utaf densamma utsedd, husbonde
föresättes, eller om fattighjon eljest visar tredska, sjelfsvåld, oordentlighet
eller sturskhet, utan att låta sig rätta deraf, att dess underhåll för någon tid lämpligen
varder af Styrelsen minskadt, sådan person må till behandling såsom försvarslös
i vederbörlig ordning anmälas, mätte varda upphäfd; varande derjemte af Peter
Gabrielsson mot såväl berörde stadgande, som stadgandet i nämnde §:s 2 morn.,
anmärkt, att de icke voro med förut omförmälda bestämmelse i 1 §. förenliga, då,
efter Peter Gabrielssons förmenande, Fattigvårds-Styrelse ej bör kunna tillerkännas
husbonderätt öfver frisk och arbetsför person, enär denna icke vore till fattigunderstöd
berättigad.
Till följd af hvad Utskotten ofvan antydt, torde en dylik anmärkning icke
kunna med log framställas, vid närmare begrundande af de citerade §§:s innehåll;
Och hvad Peter Gabrielssons ifrågavarande framställning i öfrigt beträffar, få Utskotten
erinra, att stadgandet i 7 §:s 4 morn., likasom det i 2 morn., tillkommit i
full öfverensstämmelse med Rikets Ständers vid sisthållna riksdag hos Kongl.
Maj:t i underdånighet uttryckta önskan, hvilken omständighet Utskotten anse innebära
tillräckligt skäl till den vördsamma hemställan, att Peter Gabrielssons motion
i denna del
må lemnäs titan bifall.
10 §.
Af Herr Kontraktsprosten Runsten: (4:de punkten) att med hela denna §;s
uteleinnande, all omsorg om behöflige fattigmedels anskaffande och utdelning måtte
varda åt kommunerna sjelfva återlemnad, att såsom en kyrklig angelägenhet ombestyras,
på sätt de sjelfva finna tjenligast;
8 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottens Betänkande., Ns 20.
af Riksdagsfullmäktige!) Anders Andersson från Wermlands Ian: att mom. 1
af berörda §. matte erhålla följande, förändrade lydelse:
,-Om af kastningen af fattigvården tillhöriga fastigheter oell kapitaler, jemte
inkomster of sterbhusafgifter, böter, kollektör, frivilliga gåfvor oell andra sådana
bidrag, icke äro för fattigvårdsbehnfvet tillräckliga, "skall, till fyllande af bristen
först erläggas en afgift för äret. af högst åtta skillingar för mans- och fern skillingar
banko för qvinsperson, sorn är mantalsskrifven och fyllt 18 år; dock må för
den, sorn befinner sig i särdeles knappa omständigheter, eftergift häraf kunna af
fattigvårds-styrelsen beviljas. Hvad derutöfver erfordras, fylles genom tillskott af
jordegare med flere. inom. falti/fvårds-d,istrikt et varande verk och inrättnim/ar, på
(/rund af å hvarje hemman eller lär/enhet, fabrik, brak eller hvad inrätt nimi som
helst åsatt taxeringsvärde, upprättadt af vid sockenstämma dertill utsedde deputerade.
Men skulle ej enl/flirt om sådan taxering kunna, inom socknen eller fatliffvards-distriktet
t illvägabrint/as, skall allmänna, bedil ning s-ta xer in/jen liip/a, lill //rund
flir det understöd, som till fattigvården bor ut/foras. Ar annan grund för utgörande
af nämnde tillskott inom särskildt fattigvårdssaniliälle redan antagen och af oss
fastställd, eller varder sådan grund af samhällets röstegnnde, vid sockenstämma
närvarande medlemmar enhälligt antagen, gälle den intilldess vid sockenstämma
genom de flesta rösterna bestämmes, att den icke vidare skall ega tillämpning;”
af Riksdagsfullmäktige!! Anders Nilsson från Hallands län: att Rikets Ständer
måtte hos Kongl. Maj:t. i underdånighet anhålla, att Kongl. Majit täcktes i nåder
stadga, att fattigunderstöd, sorn fran hemman bör utgå, skall,' inom de fattigvårdssamhallen,
der laga skifte försiggått, efter tunnland uppskattad jord utgöras,
savida öfverenskommelse derom af de röstegande inom samhället kan träffas;
af Riksdags fullmäktigen Anders Pettersson från Jönköpings län: att hädanefter
endast hälften af den fattigvärdsafgift, som inom försatnlingarne ä landet kan
finnas behöflig, må paför.ls jorden efter dess ursprungliga godhet eller i enlighet
med det åsätta taxeringsvärdet, såsom vida bättre än hemmantalet; samt att vederbörande
f.ittigvärds-styrelser må berättigas att efter heder och samvete uttaxera den
ätet stående hälften utaf det erforderliga fattigvårdsbidraget af alla inom socknen
boende personer, de ma vara fastighetsegare eller icke, — så att den, som för sin
fastighet redan deltagit eller sitter i små omständigheter, med mänga barn att uppfostra,
må helt, och ballet befrias fran denna taxering, men deremot den, som befinner
sig i välstånd och lyckliga ekonomiska omständigheter, påföras så mycket
högre afgift; öfver hvilka taxeringar besvär ej borde fä anföras; samt
af Riksdagsfullmäktige!! Nils Svensson från Christianstads ian: att den förklening
matte utfärdas, att tjensteman för innchafvande lön, handlande för den röreke
de idka, handtverkare för sin näring och egare af tulltnjölqvarnar, sågar,
tegelbruk, med mera, hvarför de till staten erlägga bevillning efter 2:dra Artikeln
BevilInings-förordningen, äfven skola till fattigvården bidraga efter de grunder,
som uti sockenstämmo-förordningen bestämde finnas, ehvad de innehafva hemman,
med åsatt hemmantal eller ej.
Hvad först beträffar Herr Kontrakts-Prosten Runstens ofvannämnda yrkande,
sa och då, enligt nu gällande fattigvärds-lagstiftning, fattigvården är att betrakta
såsom en staten egentligen åliggande angelägenhet, sorn genom kommunerna besörjes,
mäste, efter Utskottens omdöme, staten, hvars bestämmelse det bland annat är,
att
Lag- saint Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottens Betänkande, NI 20.
9
att lemna möjlighet för hvarje samliälls-medlems existens, också tillse, att de kostnader,
som erfordras för fattigvården, blifva rättvist och jemnt fördelade och följaktligen
äfven förordna angående den grund, hvarefter de skola utgå, anse Utskotten
samma yrkande
icke bura bifallas.
Anders Andersson, Anders Nilsson och Anders Pettersson hafva, till stöd för
sina förslag, hufvudsakligen åberopat den betydliga olikhet, till godhet, egovidd och
allmänna onera, som emellan hemman inom olika trakter af samma församling, till
och med inom samma by, skall förekomma; till följd hvaraf hemmantalet, vare sig
det förmedlade eller oförmedlade, aldrig kunde anses såsom ett rättvist uttryck al
innehafvarens förmåga att bära ifrågavarande utgifter; derjemte Anders Nilsson
anmärkt, att den uti sednaste fattigvårds-förordning tillkomna bestämmelse, att tillskott
till fattigvården, så vidt de af hemman utgå, böra beräknas efter förmedlade
hemmantalet, ledde till särdeles obilliga följder.
Utskotten äro emellertid lika med Lag- och Ekonomi-Utskotten vid sista
Riksdagen, af den åsigt, att det nu gällande stadgande, att afgifterne för fattigvården
skola utgöras efter samma grund, sorn för utöfvande af rösträtt vid
sockenstämma är uti 5 §. af förordningen om sockenstämmor i Riket föreskrifven,
vara det lämpligaste. Afgifterna komma då att erläggas i mån af hvars och ens
deltagande uti och inflytande på kommunens öfriga angelägenheter; och antingen
den ena eller andra grunden för utgörande af fastighetsegares å landet tillskott till
fattigvården bestämmes, lärer en sa jemn och rättvis beskattning dock icke kunna
åstadkommas, att beloppet af hvarje fastighetsegares tillskott alltid må fullkomligen
motsvara hvad å fastigheten efter dess verkliga värde bör belöpa.
Af dessa skäl, och då den uti nu gällande fattigvårds-förordning intagna bestämmelse,
att samma tillskott bör efter förmedlade hemmantalet beräknas, är föranledd
af Rikets Ständers vid sistforflutna riksdag hos Kongl. Majit framställda
önskan om utfärdande af en dylik förklaring, samt det är hvarje fattigvårds-samhälle
obetaget att om antagande af annan beräkningsgrund för nämnde tillskott öfverenskomma,
finna Utskotten, som sakna giltig anledning att tillstyrka Anders Anderssons
förslag om förhöjning från 4 sk. till 5 sk. af den uti förevarande §. mantalsskrifven
qvinsperson ålagda, bestämda årliga afgift till fattigvården, Anders
Anderssons, Anders Nilssons och Anders Petterssons ofvanberörda motioner
icke böra bifallas.
Vidkommande åter den af Nils Svensson påyrkade förklaring af ifrågavarande
stadgande, äro Utskotten af den mening, att, ifall detsamma blifvit tillämpadt
annorlunda, än motionären föreslagit, sådant härflutit från missförstånd af §:ns, efter
Utskottens uppfattning, härutinnan tydliga föreskrift, samt att således någon förklaring
af samma föreskrift icke är behöflig; och anse Utskotten följaktligen motionen
ej
böra till någon åtgärd föranleda.
Kih till K. St. Prof. 1853 & 1354. 7 Sami. 2 Afd. 7 Haft. 2
II) Latt- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottens Betänkande, As 20.
14 §.
Af Herr Kontrakts-Prosten Runsten (9:de punkten): att, da stadgandet i berörda
§. att mantalsskrifningen bör läggas till grund vid bestämmande afen persons
rätta försörjningsställe, icke vore med föreskriften i 4:de §. att Fattigvårdsstyrelse,
vid utdelande af fattigunderstöd, skall afse den ansvarighet För behols
afhjelpande, hvartill föräldrar eller barn, eller ock andra enskilda personer kunna
förbindas, förenligt, enär en person kunde vara mantalsskrifven der han icke hade
sina hjelpskyldige anhöriga eller den familj, i hvars tjenst han en längre tid kunnat
hafva offrat sina krafter, det måtte stadgas, ’’det lior familje- och tjenstehjonsförhållandet
blifva första grunden för fattigvårds ansvarighet, och dernäst lör dem,
som det vidare behöfva, anvisning gifvas till mantalsskrifnings-orten, samt derefter
till sockenkommunen, att, om så behöfves, med biträde af rotarnes ordnings- eller
ålderman.”
Den af motionären sålunda hyllade grundsats finnes, efter Utskottens omdöme,
redan i Fattigvårdsförordningen till en del uttalad såväl i dess första §:s
förut anmärkta stadgande, som i 5:te §., hvarest för tjenstehjons och statfolks, saint
fabriks-, handtverks-, bruks- och grufvearbetares, jemte deras hustrurs och hemmavarande
harns försörjning husbonde är ålagd ansvarighet under den tid, arbetsaftalet
eller kontraktet gäller, så att de icke falla fattigvården till last. Först då någon
blifver oförmögen att de sina underhålla, inträder, enligt 6:te §. skyldighet för
kommunen att dem understödja, dervid dock Fattigvårds-styrelsen skall afse, bland
annat, ’den ansvarighet för behofvets afhjelpande, hvartill föräldrar eller harn eller
ock andra enskilda personer kunna tillförbindas; “och uti förevarande (j. är vordet
bestämdt, att i fråga om fattigförsörjning en hvar anses tillhöra den kommun, der
han, då behof af fattigunderstöd för honom uppstår, författningsenligt är eller bortft
vara mantalsskrifven. Denna bestämmelse lärer icke kunna utesluta rättighet för
Fattigvårds styrelse att, äfven om den eller de personer, hvilka underhållsskyldighet
för den hjelpsökande tillkommer, äro inom annan kommun, än denne, boende,
vidtaga sådana åtgärder, som kunna finnas nödiga till deras förpligtande att sin
berörda skyldighet fullgöra.
Utskotten anse således, att Herr Prosten Runstens ifrågavarande framställning
ej
bör till nation åtgärd föranleda.
1 morn. af Peter Gabrielsson: att den i detta moment meddelade föreskrift,
att, elter iylld femtiofem års ålder, en hvar för sin öfriga lifstid bibehålies vid den
försörjningsort han då tillhör, måtte varda upphäfd.
Da emedlertid ett stadgande af nämnde innehåll, i Utskottens tanka, är af
behofvet påkalladt, till förekommande deraf, att socknar, hvarest, till följd af frikostiga
bidrag och en hushållsaktig förvaltning, en väl ordnad fattigvård finnes,
blifva otillbörligen betungade med sädane främmande personers försörjning, hvars
fysiska arbetsförmåga, i anseende till långt framskriden ålder, försvagats, och hvilka
således kunna blifva i behof af större understöd, än de, hvilka i en kraftfullare
ålder äro i tillfälle att åtminstone i någon niån sjelfve bidraga till sitt uppehälle,
få Utskotten
berörde yrkande afstyrka.
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottens Betänkande, Al 20. II
2 morn. af Peter Gabrielsson: att, om det ej kan utrönas, hvarest modren
till person, hvars försörjningsort ej genom §:s 1 mom. bestämmes, vid samma
persons födelse egt sin försörjningsort, skyldigheten att denna person underhålla
må åligga, icke, såsom nu finnes stadgadt, den kommun, der personen sjelf blifvit
fodd, utan Kronan.
Utskotten kunna icke undgå att medgifva, att, såsom motionären anmärkt,
en kommun, till följd af nämnde stadgande, kan få vidkännas fattigvård åt person,
som aldrig varit inom kommunen mantalsskrifven eller derstädes vistats, sedan han
blifvit född; med afseende hvarå jemväl Rikets sednast församlade Ständer hos
Kongl. Maj:t i underdånighet framställde den önskan, att ett stadgande i den af motionären
nu påyrkade syftning måtte utfärdas. Men som Kongl. Majit ej funnit
skäligt, att härtill lemna nådigt bifall, anse Utskotten det icke vara lämpligt, att
berörda framställning för närvarande förnya, helst det torde kunna förutses, att
ett sådant stadgande som det af motionären föreslagna lätteligen komme att leda
derhän, att rätta försörjningsorten för en dylik person mindre noggrannt efterforskades
då det vore kändt, att försörjningsskyldigheten kunde hvälfvas på staten,
hvaremot, under nuvarande omständigheter, det af motionären förutsatta förhållande
högst sällan torde inträffa,
Utskotten hemställa alltså vördsamt, att nämnde förslag
ej må till någon åtgärd föranleda.
19 §.
Af Herr Kontrakts-Prosten Runsten (2:dra punkten): att det i nämnde §. förekommande
stadgande, som berättigar hjelpsökande att derom anmäla sighosKronooch
Polisbetjeningen, måtte derifrån utgå, såsom stridande emot fattigvårdens egentligen
kyrkliga natur, äfvensom att, i stället för orden ”anmäle sig:’ mätte i g. inflyta
något uttryck med den hjelpsökandes tillbörliga sinnesstämning förenligare,
såsom “gifve sig ödmjukt tillkänna", “meddele sin nödställdhet till behjertande
hos“, eller något dylikt.
Berörda §• lyder sålunda:
“Den, som vill söka fattig-understöd, anmäle sig antingen hos ordföranden,
kyrkoherden eller annan ledamot i fattigvårds-styrelsen uti den ort, till
hvilken han hörer eller der han sig befinner, eller hos någon af de personer, som
kunna af fattigvårds-styrelsen vara utsedde till emottagande af sådana anmälanden,
eller hos Krono- eller Polisbetjeningen, hvilken är skyldig att genast anmäla förhållandet
hos fattigvårds-styrelsen."
Då, såvidt Utskotten erfarit, någon olägenhet icke uppstått till följd af omförmälda,
åt understöds-sökande lemnade tillåtelse, att med sin anhållan derom vända
sig till Krono- eller Polisbetjeningen, samt allt pockande, då understödet sökes,
redan är uti förordningens 8 §. förbjudet, få Utskotten tillstyrka, att berörde yrkande
må
lemnäs utan afseende.
20 §.
Af Herr Kontrakts-Prosten Runsten (6:te punkten): att bestämmelsen i 1 moni.
att “hvar, som söker tilltvinga sig gåfva, eller med begäran eller anropande om
12 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottens Betänkande, Jti 20.
allmosa, i penningar, varor eller klädespersedlar, för egen del eller för annan, vänder
sig till någon, hvilken icke med fattigvården eger befattning, eller i sådant hänseende
besvärar allmänheten, vare sig att afsigten att bekomma allmosa tillkännagifves
med ord eller åtbörder eller genom framvisande af kroppsliga lyten, anses
derigenom hafva bettlat," måtte upphäfvas, men §:ns 2:dra mom. erhålla följande
förändrade lydelse: “Den, som efter fylld 15 års ålder befrädes med bedrägligt
bettlande eller dermed i oträngdt mål besvärar allmänheten, är förfallen att behandlas
lika med försvarslös;" och att, till följd häraf, orden: “dock så att bettlande
icke må tillåtas," måtte från 2:dra §. utgå; samt
af Peter Gabrielsson: dels att med uteslutande af föreskriften i 2:dra mom.,
att den, som efter fylld 15 års ålder, beträdes med bettlande, är förfallen att behandlas
lika med försvarslös person, derest det icke kan visas, att fattigvårdsstyrelsen
åsidosatt att om honom taga den vård, som enligt förordningen densamma
ålegat, det måtte stadgas, att den, som beträdes med bettlande, skall erhålla
varning inför Kyrkoråd eller Fattigvårds-styrelse, eller ock vidkännas minskning af
fattigunderstöd, eller derest den bettlande är barn, agas, om felet förnyas, samt
dels att §:ns 3 inom., som stadgar, att, om föräldrar, stjufföräldrar eller fosterföräldrar
befalla eller tillåta sina, under femton år gamla, barn, att bettla, blifva sådana
föräldrar behandlade på sätt 2:dra mom. om bettlare föreskrifver, matte, såsom högst
olämpligt, utgå.
Ett af en ordnad fattigvårds väsendtligaste ändamål måste otvifvelaktig! vara
att utesluta nödvändigheten för den fattige att genom tiggeri anlita sina bättre lottade
medmenniskors frikostighet; och för vinnande af detta ändamål har också i
Förordningen fattigvårds-samhällena blifvit ålagd ansvarighet för de fattiges försörjning.
Då behof för dessa af särskilda allmosor således icke bör förefinnas, måste,
efter Utskottens omdöme, bettlande, som oftast utgör ett af lättjans och liknöjdhetens
kännetecken, vara förbjudet, utan afseende derå, huruvida det sker “bedrägligt,
" eller “i oträngdt mål," hvilket väl i de flesta fall blefve omöjligt att tillförlitligen
utröna. Dessutom skulle, genom antagande af den utaf Herr Prosten Runsten
föreslagna bestämmelse, tiggeriet, efter all sannolikhet, komma att i betydlig
mån tilltaga, synnerligast som det är att förmoda, att de, hvilka blifva om allmosa
anlitade, högst sällan skulle vilja underkasta sig obehaget och besväret af en undersökning,
huruvida den hjelpsökandes behof vore verkligt eller låtsadt.
Utskotten kunna af dessa skäl icke biträda Herr Prostens ofvannämnda förslag,
utan hemställa vördsamt att detsamma
ej må bifallas.
Och sorn den, hvilken genom bettlande söker sin utkomst och dymedelst
undandrager sig det försvar, Fattigvårds-styrelse är i tillfälle att honom lemna, måste
vara att betrakta såsom den der bevisligen hvarken af egna tillgångar eller
genom andras vårdnad eger sin bergning, eller, enligt 1 §. af Kongl. Stadgan den
29 Maj 1846, såsom saknande laga försvar, förefinnes, efter Utskottens uppfattning,
icke något giltigt skäl dertill, att ej sådan person skulle vara underkastad enahanda
uppsigt, inskränkning uti friheten att välja vistelseort och vilkorlig» arbetstvång,
som annan försvarslös person. Förmaningar skulle säkerligen sällan göra
tillfyllest att förmå den bettlande att afsäga sig begagnande af det med så ringa
möda användbara medel till utkomst, som genom bettlandet erbjudes; och genom
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Ut skott ens Betänkande, M 20- 13
minskning af det fattigunderstöd, den bettlande kunde åtnjuta, lemnades honom ytterligare
anledning till tiggeriets fortsättande.
Utskotten anse följaktligen Peter Gabrielssons motion, såvidt den afser ändring
uti 2:dra mom. af Fattigvårds-förordningens 20:de §.
icke böra bifallas.
Vidare har Peter Gabrielsson föreslagit, att barn vid förnyadt bettlande måtte
med aga tillrättavisas, men deremot föräldrar, stjufföräldrar eller fosterföräldrar, som
befalla eller tillåta sina barn att bettla, vara från ansvar fria. Men då det i allmänhet
är att antaga, att barn sakna kännedom om det felaktiga uti tiggeriet, helst de
ofta af föräldrarne dertill uppmuntras, samt desse merändels begagna de minderårige
barnen för att med mindre möda och mera framgång till sitt uppehälle undfå
de medel, som genom ett lättjefullt och sorglöst lefnadssätt annorledes ej kunna
anskaffas, synes det Utskotten, att Fattigvårds-fÖrordningen rätteligen betraktat, sådane
föräldrar såsom de verkligen bettlande, men ansett barn, som tigga, icke böra
vara underkastade annan tillrättavisning, än den, sorn rättänkande föräldrar eller
målsmän kunna finna sig befogade att gifva; hvarföre Utskotten vördsamt hemställa,
att å berörda förslag
afseende icke må fästas.
22 och 23 §§.
Af Herr Kontrakts-Prosten Runsten (10:de punkten): att föreskrifterne i 22 §:s
1—5 morn., hvarigenom bestämmes, att klagan öfver Fattigvårds-styrelses åtgärder
eller samma styrelses beslut i fättigvårdsmål, äfvensom tvister emellan särskilda
samhällen skola upptagas och pröfvas af Konungens Befallningshafvande, öfver
hvars beslut i sådane mål besvär få anföras hos Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt,
och att missnöje emot dess beslut må hos Kongl. Majit i underdånighet
anmälas, mätte såsom emot fattigdomens egen natur och högre åsyftning i grunden
stridande, upphäfvas; att deremot åt 6 mom. i 22 §. måtte gifvas den tydning eller,
om så behöfves, den närmare bestämning, “det må alla både hjelpbehöfvande fattige
och fattigvårdsstyrelse!-, derest de i frågor om hotande eller verkliga rättsviolationer
hafva i civil eller criminel väg något med hvarandra obytt, i alla sådana
fall vända sig i vanlig rättegångsväg först till underdomstolarne;" samt att 23 §.,
som stadgar, att understöd af allmänna medel för vissa fattige skall af Fattigvårdsstyrelse
sökas hos Konungens Befallningshafvande, sorn åligger att de inkomne
ansökningarne granska och, jemte desses insändande till Kongl. Majit, föreslå de
understöd af allmänna medel, Hvilka kunna finnas af behof och billighet påkallade,
måtte ändras sålunda, att bestyret med desse ansökningars emottagande, granskning
och öfversändande må tillkomma hvarje Stifts Domkapitel," så att hela fattigvården
dymedelst blefve en ej blott pä idel nåd och barmhertighet grundad, utan
ock ordentligen vidmakthållen och styrd kyrkoangelägenhet;" samt
af Peter Gabrielsson: att Kammarrättens befattning med mål rörande fattigvården
måtte upphöra och desse till Kongl. Kammarkollegium öfverlemnas.
Enär i allmänhet ekonomiska ärenden Konungens Befallningshafvande tillhöra,
kunna Utskotten icke medgifva olämpligheten deraf, att äfven mål och frågor,
sorn angå fattigvården, af Konungens Befallningshafvande behandlas. Skulle,
såsom Herr Prosten Runsten föreslagit, berörde mål komma att i stället till under
-
14 Lag- samt Allm. besvärs- och Ekon.-Utskottens Betänkande, M 'JO.
domstolarne hänskjutas, kunde, i anseende dertill, att desse blott vissa tider af
året hafva sammanträden, den skyndsamhet vid malens handläggning och afgörande
icke iakttagas, som hos Konungens Befallningshafvande är möjlig.
I anledning häraf och då Utskotten sakna skäl att uti 23 §. tillstyrka någon
förändring i den af Herr Prosten Runsten föreslagna syftning, få Utskotten hemställå
att bemälde Herr Prosts ifrågavarande yrkanden
må lemnäs utan bifall.
Och då föreskriften derom, att besvär öfver Konungens Befallningshafvandes
utslag i mål och ärenden af nämnde beskaffenhet skola hos Kongl. Kammarrätten
fullföljas, torde hafva i sednaste Fattigvårds-förordning tillkommit (Tels med afseende
å den olika mängd af göromål, hvilka tillhöra det ena eller det andra af Rikets
Kollegier, dels af det skäl att berörde mål och ärenden vanligast angå skyldigheten
att till fattigvården bidraga, hvilken skyldighet till en del är såsoin en beskattningsfråga
att anse, dels ock emedan omförmälda skyldighet är beroende af
rätta mantalsskrifningsorten, rörande hvilken fråga, i händelse af tvist,, besvär öfver
Konungens Befallningshafvandes utslag likaledes böra hos Kammarrätten fullföljas,
anse Utskotten Peter Gabrielssons motion i denna del
icke böra bifallas.
Beträffande slutligen Peter Gabrielssons yrkande, att Rikets Ständer, med
åberopande af de utaf honom mot Fattigvårds-förordningen nu framställde anmärkningar,
måtte hos Kongl. Maj:t förnya sin vid sista Riksdag i underdånighet gjorda
anhållan, att i ämnet erfarne och kunnige män måtte utses att en fullständig revision
och omarbetning af fattigvårds-stadgan verkställa; så och då de anmärkningar,
hvilka blifvit af motionären anförda såsom skäl för de af honom föreslagna förändringårne,
till större delen blifvit af Utskotten underkände, samt i allt fall, den
ar 1S53 förändrade Fattigvårds-förordningen så kort tid varit gällande, att erfarenheten
vid dess tillämpning icke torde kunna åberopas såsom giltig anledning till
en dylik anhållan, få Utskotten, med afseende jemväl derå, att Kongl. Majit vid utfärdandet
af samma förordning täckts i nåder godkänna de af Rikets Ständer vid
de två sistförfluten Riksdagarne i förevarande ämne uttalade åsigter, vördsamt hemställa,
att Peter Gabrielssons omförmälda yrkande
ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stocksolm den 4 Augusti 1854.
Reservationer
af Herr Friherre Alströmer, C. J. O.: “Kongl. Förordningen angående fattigvården
i Riket af den 13 Juli 1853 stadgar i g. 2: “vilja samhällets samtlige, vid
sockenstämma i beslutet deltagande, medlemmar, i afseende på fattigvården fördela
samhället i kretsar eller rotar, med åliggande för en hvar af dessa att försörja dithörande
fattighjon, vare sådant ock tillätet; och gälle detta beslut hvarje gang för
fern år, efter hvilkas förlopp frågan ånyo skall till öfverläggning förekomma och
de fleste rösterna bestämma, om fördelningen må ytterligare för fern är fortfara.®
En enda röstägande kan således förhindra tillvägabringandet af en så beskaffad utaf
fattigvårds-samhällets alla öfriga medlemmar önskad och nyttig ansedd fördel
-
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottens Betänkande, M 20. 15
ning. Till undanrödjande af denna olägenhet hafva Utskotten föreslagit, att stadgandet
måtte erhålla följande förändrade lydelse: “Uppstår fråga att i afseende på fattigvården
fördela samhället i kretsar eller rotar, med åliggande för en hvar af dessa att dithörande
fattighjon försörja, vare sådant ock tillåtet; och gälle beslut derom hvarje
gång för fem är, efter hvilkas förlopp frågan ånyo skall till öfverläggning förekomma
och dervid bestämmas, om fördelningen må ytterligare för fem ar fortfara.®
Då emellertid någon särskild bestämmelse i afseende på fattandet af beslutet om
en sådan fördelning icke influtit, hvadan frågan skulle å sockenstämma i stadgad
ordning afgöras, vill det synas, som man, genom afhjelpande af en olägenhet, lemnat
rum för en annan af vida mer betänklig art. Icke sällan inträffar, och i Stad
torde förhållandet oftast vara, att en mindre trakt af ett fättigvårds-samhälle har
ett stort antal fattige och den öfriga delen deraf få eller inga. Finge det i sådant
fäll, utan något särskildt förbehåll, bero af de fleste röstegande att besluta om
samhällets fördelning i kretsar eller rotar, med åliggande för en hvar af dessa att
dithörande fattighjon försörja, är det mer än troligt att samhällets fattigvård mången
gång komme att till största delen hvälfvas på den rote, der de fattige voro
boende och att de öfriga rotarne, som egde öfvervägande röstantal vid sockenstämman,
skulle i mer eller mindre mån frigöra sig från denna tunga. Sådant kunde
likväl förebyggas, antingen derigenom, att, sedan beslut om fördelning ä sockenstämma
blifvit fattad t, de fleste röstegande inom hvar och en af kretsarne eller rotarne
finge bestämma om de ville på fördelningen ingå, eller ock derigenom, att, vid
fördelning i kretsar eller rotar, der fattigförsörjningen icke redan förut rotenis
besörjts, jemkning i försörjnings-skyldigheten kretsarne eller rotarne emellan skulle
ega rum, så att den ena icke mera än den andra genom fördelningen betungades.
Om, såsom under öfverläggningen inom Utskotten antagits, fattigvårds-samhälles
fördelning i kretsar eller rotar bör, så vidt ske kan, ega runi och således
åstadkommandet deraf befordras, torde sistnämnde sätt till förekommande af en
orättvis fördelning vara att föredraga; och skulle det till förändring ifrågakomna
stadgandet i den nådiga Förordningen möjligen då kunna lyda sålunda:
§• 2.
1 mom. På hvart och ett = = = = bettlande icke
må tillåtas. Uppstår fråga att i afseende på fattigvården fördela
samhället i kretsar eller rotar, med åliggande för en hvar
af dessa att dithörande fattighjon försörja, vare sådant ock
tillåtet; dock att i fättigvårds-samhälle, der fattigförsörjningen
dittills icke rotevis besörjts, och vid indelning dertill kan inträffa,
att en eller annan krets eller rote, genom ett derinom
varande större antal fattighjons försörjande skulle tillskyndas
särdeles mera tunga än de öfriga, jemkning i försörjnings-skyldigheten
de förre och de sednare emellan bör ega rum, intilldess
ett motsvarande antal af fattighjon i de mera betungade
afgår. Beslut, om fattigvårds-samhälles fördelning i kretsar
eller rotar galle hvarje gång för fem år, efter hvilkas förlopp
frågan ånyo skall tili öfverläggning förekomma och dervid bestämmas,
om fördelningen må ytterligare för fem år fortfara.
Har sådan fördelning = = = = sin skyldighet åsidosatt.
16 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekoii.-Uts/cotiens Betänkande, M 20.
Af Herr Ribbing, A., som, jemte (let han instämt i Herr Friherre Alströmer»
mening, tillika afgifvit följande reservation: “Derest någon underdånig skrifvelse
från Rikets Ständer skulle tillstyrkas, åsyftande rättelse i den blott ett år gamla
fattigvårds-förordningen af den 13 Juli 1853, sä anser jag att skrifvelsen jemväl
bör innefatta underdånig begäran om uteslutande af beskrifningen i 20 §. 1 mom.
på huru en till sitt yttre vanlottad kan bettla, nemligen, som det beter: “genom
framvisande af kroppsliga lyten." Med lika, om ej större skäl borde förbjudas att.
framvisa eller blotta vissa fullkomliga former, som ty värr ock sker af både egennyttiga
och osedliga bevekelsegrunder och deraf allmänheten lika mycket kan besväras,
som i förra hänseendet det i fattig-lagen omförmäles kunna, ske.“
Af Herr Lector A. F. Sondén. “Mot sammansatta Utskottens beslut reserverar
jag mig i följande punkter:
§. 1. Se nedan vid §. 4.
§. 2. Genom den af Utskotten bär förordade ändring af nu gällande förordning,
skulle åt sockenstämmas pluralitet öfverlemnas att fördela socknen i kretsar
eller rotar, med åliggande för en hvar af dessa att försörja dithörande fattighjon.
Utan att förneka de fördelar, hvilka en sådan fördelning af ett större fattigvårds-samhälle
i liera mindre kan medföra i afseende på tillsynen öfver och värden
om understödstagarne, anser jag dock en på detta sätt åt flertalet medgifven rättighet
vådlig, såsom innebärande en makt att öfver höfvan betunga minoriteten mot
dess vilja. Ofta samlas i en kommun mängden af fattige inom en liten trakt, der
bosättningstillfälle lätt erhålles genom någon eller nagra mindre nogräknade, stundom
utom socknen boende, delegare. Uppstår fråga att dela en sådan socken i
rotar, med åliggande för hvar och en af dessa att, försörja dithörande fattighjon,
så måste, med undantag af dem, sorn bo i en så vanlottad trakt, församlingens
öfriga medlemmar vara intresserade för en roteindelning, hvarigenom bördan af fattigvården
till största delen hvälfves på den olyckliga rote, dit de liesta fattighjonen
höra. Att icke förutsätta möjligheten af (let förtryck, sorn flertalet af en församlings
medlemmar enligt, en sådan lag skulle kunna utöfva mot några fa, kan visserligen
göra heder at Utskottens rätts- och billighetskänsla. Men då hvarje lag
förutsätter en annan möjlighet, nemligen att hvar och en begagnar den till sin förmån,
och ingen myndighet lärer döma efter de onämnda förutsättningar af billighet,
hvilka ligga i lagstiftarens känsla, utan efter den skrifna lagens klara ordalydelse,
så nödgas jag anse det för en stor brist i Utskottens förslag, att, med intet ord
något korrektiv mot ofvan antydda förtrycks utöfvande blifvit stadgadt. Under diskussionen
inom Utskotten förutsatte en och annan talare en jemn fördelning af
den gamla fattigvårdst,ungan samtidigt med roteindelningen. Författningen säger
ingen ting derom. Andra hänvisade till möjligheten att i besvärsväg vinna rättelse.
Alen när delningen lagligen, genom pluralitets beslut tillkommit, hur skulle den
kunna på bevärsväg ändras? Då författningen i formelt hänseende blifvit iakttagen,
och beslutanderätten i sak tillhör församlingens pluralitet, som deröfver beslutat,
kan väl icke detta beslut, af någon auktoritet på blotta billighetsskäl upphäfvas
eller ändras. Jag anser dock icke omöjligt i att, högre auktoriteters, t. ex. Konungens
Befallningshafvandes hand lemna korrektivet mot den lara, som en obillig
roteindelning kan medföra, och föreslår i detta hänseende, att om den Kongl Förordningens
2 §. behöfver en sådan förändring, sorn Utskotten föreslagit, dock tillika
må tilläggas:
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottens Betänkande, M 20. 17
Om någon det fordrar, skall socknestämmas beslut härom underställas
Konungens Befallningshafvande, som eger tillse, att
indelningen icke leder till någon rotes obilliga betungande.
§. 4. Motionären, P. Gabrielsson yrkar, att den föreskrift må meddelas, att
“föräldrar och barn skola, i män af behof, ä ena, samt förmåga ä andra sidan
bidraga till hvarandras försörjning. ''
Saken synes så tala för sig sjelf, att deremot intet varit att invända. Man
har icke heller nekat behöfligheten af ett, positivt lagbud i detta syfte; öfverträdelserna
af det kända sedebudet äro olyckligtvis inom värt land dertill alltför talrika
och uppenbara. Men Utskotten finna i fattigvårds-lagstiftningen ingen plats
lämplig för ifrågavarande stadgande; det borde åtminstone förut återfinnas i civil-lag.
Om likväl Utskotten, med erkännande af sakens rättvisa och vigt, velat söka
en plats för dess införande i fattigvårds-stadgan, så hade den icke varit svår att
finna.
I nu gällande förordnings 1 §. stadgas:
“ Arbetsför och frisk person vare skyldig att, utan fattigvårdens betungande,
draga försorg om sig och de sina.“ Jemför man härmed P- Gabrielssons nyss anförda
förslag, så kan man väl knappt undgå att finna dels bådas öfverensstämmelse
i sak så till vida, att det, ena lika mycket och lika litet, som det andra försvarar
sin plats i en förordning om fattigvården; dels ock att motionärens förslag framför
det gällande stadgandet har tvänne väsendtliga företräden. Hvem detta åsyftar
med uttrycket de sina finnes ingenstädes bestämdt förklaradt; och uttrycket är ej
sjelfklart, hvilken förtjenst tillkommer motionärens ord: föräldrar och barn. Vidare
fördrar författningen ovilkorligt, att hvarje frisk och arbetsför persons förtjenst skall
räcka till, så att han dermed kan underhålla sig och de sina, — en fordran, som
ej alltid kan uppfyllas. Att deremot föräldrar och barn, i män af behof å ena, samt
förmåga å andra sidan, skola bidraga till hvarandras försörjning, är en fordran,
som alltid förblifver möjlig. Af författningens ifrågavarande punkt qvarstår således
blott en persons pligt att försörja sig, och den synes äfven böra qvarstå. Enligt
min mening borde således, med anledning af P. Gabrielssons motion, med bibehållande
af §. 4 oförändrad,
sista punkten af §• 1 ändras till följande lydelse: Arbetsför
och frisk person vare skyldig att, utan fattigvårdens betungande,
försörja sig sjelf. Föräldrar och barn skola, i mån af
behof å ena, samt förmåga å andra sidan, bidraga till hvarandras
försörjning.
I sammanhang härmed borde i §. 6 morn. 3,
“vården af barn" ändras till “vården af föräldrar eller barn,"
“barnavården" till “vården af föräldrar eller barn,“ “barnets"
till “fadrens, modrens eller barnets."
§. 14 mom. 2. Utskotten föreslå af skäl, som synas mig synnerligen svaga,
att bibehålla detta moments ordalydelse oförändrad. Derigenom blir hädanefter
såsom hittills en församling förbunden att underhålla en person, hvilken, född för
mångå år sedan af en kringstrykande qvinsperson, aldrig funnits inom församlin
-
Bih. till Ii. St. Prat. 1S53 <?■ 1S54. 7 Sami. 2 Afd. 7 Haft.
18 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottens Betänkande, NI 20.
gen; andra kommuner, i synnerhet städer, belastas med skyldigheten att underhålla
de barn, som fördolda mödrar, med skydd af Kongl. Brefvet den 17 Oktober 1778,
lemna. Någon rätts- eller billighetsgrund till en sådan pligt kan jag ej upptäcka.
Staten, hvilken genom sin polisuppsigt borde hindra qvinspersoners kringstrykande
utan sysselsättning och bostad, Staten, som genom sin nyssnämnde medlidsamma
lag hindrar kommunen att söka rätt pa modren och dess försörjningsort, bör äfven
vidkännas ali den kostnad, som en på dylikt sätt född persons understöd kräfver.
Lägger man härtill, att det ifrågavarande stadgandet om en persons försörjningsrätt
af den kommun, der han blifvit född, kan föranleda till den obarmhertighet, att man
från hus till hus och från by till by afvisar en olycklig qvinna, hvars barnsnöd är
nära, så finner jag så mycket mer skäl att
tillstyrka P. Gabrielssons hemställan i denna punkt.
Af Herr Prosten P. O. Carlander, som instämt med Herr Lektor Sondén.
Af Herr Prosten C. J). At •osenius, Herr Kontrakts-Prosten ./. Wåhlander,
Herr Hofpredikanten A. Eurén och Herr Kontrakts-Prosten N. Nordlander, hvilka
instämt i Herr Lektor Sondéns reservation, angående Utskottens beslut i fråga om
Riksdags-fullmäktigen Peter Gabrielssons ifrån Jönköpings län förslag till ändring
uti fattigvårds-förordningens 14 §. 2 mom.
Af Herr Hofpredikanten T. Wensjoe och Herr Professor E. G. Bring, som
förenat sig med Herr Lektor Sondén, i fråga om den af Utskotten föreslagna ändring
af nämnde förordnings 2 §.
Af Herr Prosten A. P. Traneus, Herr L. W. Henschen, Herr A. F. Boman,
Herr S. G. Wetterberg och Herr C. Hasselrot emot Utskottens nyssberörda förslag
Af
förre talmannen Nils Persson från Kronobergs län: “Mot Utskottets tillgörande
att neka rättelse uti 14 §. får jag mig reservera.
Vid sist hällne Riksmöte beslutade Rikets Ständer för deras del, att som, till
följd af stadgandet i sagde §., det skulle föranleda till ett obehörigt betungande för
det. fattigv år ds-samhälle, inom hvilket barn af kringstrykande eller resande qvinna
blifvit fr arn fädt. hafva Rikets Ständer funnit att, med uteslutande af bestämmelsen
derom, att då modrens försörjning s-ort ej kan utrönas, barnet skall tillhöra fattigvårds-samhållet
i den ort, der det blifvit fädt, det bör stadgas, att i thy fall Kongl.
Maj:t och Kronan bekostar personens fattigvård, på sätt i 3 mom. föreskrifves.
Att frånträda detta beslut kan ej vara välbetänkt, då det inom Utskottet upplystes,
att åtskillige fattigvårds-samhällen redan blifvit obehörigt betungade med värd och
underhåll till barn af kringstrykande qvinnor, och sådant i följd deraf, att den, hos
hvilken den okända men i barnsnöd stadda qvinnan begärt härberge, ansett sig
moraliskt skyldig och till undvikande af laga ansvar nödsakad att bifalla hennes
begäran. För ett vidblifvande af förberörde beslut förefinnas derförutan grundade
skäl, dels derutinnan, att kringstrykande personers försörjningsort verkligen blifvit
utrönt i och med detsamma som upplysning erhållits, att en sådan person, efter
uppnådd 15 års ålder, fortsatt ett kringstrykande lefnadssätt i en eller flera provinser,
fastän, i följd deraf, han icke billigen kunnat till något visst fattigvårds-samhälle
hänföras och dels, med fastadt skäligt afseende pä qvinnans ännu e,gande
lagliga rätt, att hvar som helst utom sin försörjningsort skaffa sig en tillfällig hostad,
för att der framföda barn och få ett sådant döpt, utan att hvarken Presten eller
någon annan är berättigad att få modrens namn och försörjningsort uppgifven ;och
det är på dessa skäl, som jag vördsammast tillstyrker,
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottens Betänkande, NI 20.
19
ali Rikets Ständer ville, med. vidblifvande af sitt här ofvan
åberopade, beslut, förnyad underdånig skrifvelse i ärendet
aflåta.
Af Herr Kontrakts-Prosten J. Bernh. Runsten: “Hufvudfrågan i alla fattigvårdsfrågor
är väl den, om fattigvården har en juridisk befogenhet eller en moralisk,
och derom må det tillåtas mig att reservationsvis utsäga min mening.
Man inbillar sig numera kunna med lagar och lagtvång uträtta snart sagdt
hvad helst man vill och behagar. Och ehuru för fattigdomens afhjelpande stora
svårigheter möta, förmenar man flock äfven dem kunna betvingas förmedelst kraften
af en för ändamålet tjenlig s. k. fattig-lagstiftning. Men ingenting kan vara origtigare,
ingenting samhällsvådligare. Det är en blind och farlig öfvertro pä lagtvångets
förmåga. Ty lagens tvångsmakt, då den användes der den icke bör användas,
skadar och undergräfver, i stället att främja samhällets välstånd. Pauperismen, en
naturlig följd .af ett folks synder och sedeförderf, är ett ondt, men af helt annat
slag, än det blott yttre, som ligger under den verldsliga lagens befogenhet. Den
lyder ej och viker ej undan för annat, än makten af den högre lagstiftning, som
ock har de rätta medlen i handom lör beliofvens afhjelpande. Pauperismen är i
samhälls-organismen en sjukdom, som medelst fattiglagens “skalP och uskolau,
eller medelst lagstiftningens recept på fattigvårdsbröd, lika litet botas, som man
med bröd kan bota en feber.
Lagens befogenhet sträcker sig till alla slagen af laster och brott, som böra
bestraffas, och till alla slagen af hotande eller möjliga rättsviolationer, som böra
förekommas eller afvärjas: Med sådant är det ock som Staten, i dess egenskap
af lagstiftnings-, lagskipnings- och lagverkställighets-institut, egentligen liar att
befatta sig, men icke med obrottsliga medborgares enskilda ekonomiska tillgångar
eller brister. Men om lagstiftningen inblandar sig deri och staten får att olver de
fattiges och förmögnes inbördes ekonomiska ställningar och förhållanden med lagtvång
förfoga, så sker dermed inkräktning på så väl de förmögnas sorn fattigas personliga
frihet, och så väl förmögenheten, som fattigdomen, blir derigenom stämplad och behandlad
såsom brottslighet. Staten tillvällar sig dermed öfver alla eljest fria medborgare
ett öfverherrskap, eller öfver alla eljest sjelfmyndiga ett förmynderskap, som försätter
dem alla i ett tillstånd af omyndighet, men ett förmynderskap, sorn ock dermed gör
sig sjelft alltmera omöjligt. De förmögnas tillgångar, dä de af staten för dess alla sjelfåtagna
fattige myndlingars behof alltmera anlitas, skola naturligtvis minskas och medtagas,
äfvensom i samma progression de fattiges antal, nöd och helio! nödvändigt
skola föröka sig, då de, af staten eller kommunallagen entledigade från omtanken för
sjelfförsörjning, naturligtvis blifva alltmera liknöjda och lättjefulla samt alltmera
behöfvande. *) Det är alltså begripligt, att allt sådant statens förmynderskap, eliuru
öfvertaget för det allmänna välståndets förmedling emellan rika och fattiga,
likväl motverkar sitt eget ändamål och utbreder, i stället för allmänt välstånd, ett
allmänt elände. Och att derföre äfven alla den lagliga fattigvårdens juridiska tvångsinrättningar
äro opraktiska eller för det praktiska lif vet odugliga och samliällsförderfliga,
det har redan i andra länder visat sig tillräckligen i en sorglig erfarenhet.
1 England — man läse derom DuchateVs och Naville’s af franska akademien
prisbelönta och i en svensk öfversättning sammandragna afhandlingar om “fattig
*)
Profetiska äro i det hänseendet Kejsarens ord hos Tacitus: “Languescet industria, intendetur
socordia, si radius (hominem) ex sr metus ant sjus, secil ri omnes aliena subsidia exspec.
tabu.nt,
petere pecunias coeperint, singuli numquam exsaliabuntur, respnblica deficict.“
•20 Lag- samt Allm. Besvärs- ock Ekon.-Utskottens Betänkande, M 20.
vården i alla dess rigtningar— i England, den legala fattigvårdens och fattigtaxornas
födelsebygd, der afgiften för fattiga redan år 1680 lärer stigit till ungefär 16
millioner francs, hafva fattigafgifterna sedermera uppgått öfver 370 millioner, och
skola nu motsvara mera än hälften af samtliga statsutgifterna, då national-skuldens
räntor afdragas. Dermed liar dock icke fattigdomen blifvit hotad, eller antalet
mindre af behöfvande, utan tvärtom antalet af behöfvande och understödda i än
större proportion, än afgifterue, förökat sig, så att de numera väl utgöra nära en
tredjedel af hela befolkningen. Och naturligt är det, att på sådant 'sätt fattigdomen
allt mera öfverflyglar förmögenheten, så att denna blir allt mindre tillräcklig
och med tiden oförmögen att fylla fattigdomens alltjemt växande behof. Så skola
ock redan i samma England, enligt hvad de Kongl. Kommissarierna gifvit vid handen,
hela socknar finnas, för hvilka fattigtaxans betalning är blifven omöjlig, —
“socknar, der fastighetsegarne blott äro det till namnet och endast förvalta sin
jord för de fattigas räkning, der förpaktarne blott arrendera för taxans utgörande,
der jorden ligger obrukad eller alltmera försämras, under det att befolkningen genom
sysslolöshet i både fysiskt och moraliskt afseende alltmera urartar." Äfvenledes
i åtskilliga af de Tyska staterna, i de Schweitziska kantonerna och pä många
ställen i de Nord-amerikanska staterna, finner man af en mängd i nämnda afhandling
framlagda faktiska uppgifter ådagalagdt, huruledes med fattig-afgifternas
tilltagande följer fattigdomens öfverhandtagande; och jemväl i Skottland gifves det
“socknar, der jorden, då afkastningen ej mer förslår till taxans betalning, ligger
öde, der åkerbruk och bergshandtering öfvergifves och råkat i dylikt förfall, som
der en jordbäfning härjat."
Men ali sådan landsnöd — hvad annat, än en straffdom öfver de länderna,
för det att man der velat med lagtvångets nödbröd afspisa de fattiga, såsom voro
de djurvarelser och icke moraliska väsenden? — Allt pauperismens elände — hvad
annat, än en högre rättvisas hemsökelser, för det man, för att icke störas i välståndets
njutningar eller ens lida af eländets anblick, velat undandraga de fattiga
allt personligt medlidande? Ja — hvad annat, än en rättmätig vedergällning, för det
man, till vinnande af största möjliga beqvämlighet vid de nödställdas ändock oundgängliga
afspisning-, påfunnit och vågat på stat anlägga, i den utdömda barmliertiglietens
ställe, en omensklig, stenhård fattigvårds-mekanism? Ja, alla kommunismens
stämpling"»1 och socialismens våldsgerningar — hvad annat, än sjelfådragna lidanden,
för det man, i sjelfva rättvisans namn, utdömt moral-lagen, samt, i stället för
uppmuntran åt urgamla, personligt verksamma välgörenhets-förbund, sökt införa en
hjertlös fattigomvårdnad, verksam endast medelst machinerier, som skolat drifvas
af andra, än menskliga krafter, och styras af andra, än en frivillig kärleks moraliska
motiver?
Lagstiftningen ina visst ändå både kunna och böra befatta sig med landets
fattigvård, och äfven utfärda visa och högvigtiga budord om grunderna och grunddragen
af en god fattigvårds-ordning, med dervid fogade kraftfullå uppmaningar till
rika och fattiga, om både den barmhertighet mot nödlidande och den tillit till bättre
lottade, som dem båda, enligt Guds egen högsta lag, ömsesidigt åligger, samt om
det dyra ansvar, i hvilket enhvar inför Gud och sitt samvete stadnar för sä heliga
pligters fullgörande eller uraktlåtenhet. Och grundläggningen till en sådan moralisk
fattigvårds-lag fanns redan hos oss i och med den 1 (j. i 28 kap. af 1686 års Kyrkolag,
der det heter: “Som Gud i sitt ord befalleratt. vi skole låta oss vårda, om de
fattige, sjuke, halte och blinde, som sjelfva för sif/ ingen råd veta och måste lita
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottens Betänkande, M 20. 21
till andra om deras nödtorft; alltså bör detta ingalunda försummas eller tillbakasättjas
m. m.“ — Ja, all fattigvårds enda befogenhet är den af en otvungen, moraliskt
fri välgörenhet. Men en fattig-lag deremot, som förvandlar all välgörenhets
enda gällande, moraliskt fria förbindelser till juridiska tvångsskyldigheter, begär dermed
ej blott i theorien ett begreppsfel, — utan jemväl i det praktiska lifvet inom
sjelfva moralens heliga gebit ett ingrepp, ett våld, så mycket mer störande, som
det just undergräfver sjelfva moraliteten eller demoraliserar folklifvet, och ej kan
annat, enär den innebär en kränkning af sjelfva den inre både naturliga och gudomliga
rättsgrunden för all mensklig ordning. Man läse äfven derom de faktiska bevisen,
i tillräcklig mängd framlagda i den ofvan åberopade alhandlingen, och man skall
blifva öfvertygad, att all laglig fattigvårds juridiska tvångs-inrättningar, ej blott i
ekonomiskt afseende genom det armod och det yttre elände, som dermed följer,
utan än mera i moraliskt afseende, genom den omensklighet och det sedeförderf,
genom de laster och brott, som deraf alstras, leda till samhällsupplösning.
De enskildas personliga barmhertighet blir genom fattiglagen förvandlad till
en allmännelig allas obarmhertighet, och de lagliga allmosorna, aldrig rikliga nog,
aldrig tillräckliga, blifva blott lika många ämnen till missnöje och otacksamhet
samt allt högre stigande och oblygare anspråk. Också, då det “skall,u hvarmed
Fattiglagen börjar, pä samma gång det förpligta:1 den bemedlade, jemväl berättigar
den obemedlade, till den nödtorftiga försörjningen, och dä redan dermed det första
steget blifvit taget till en rubbning af den privata eganderätten, och det i strid
emot all för öfrigt gällande civillag, der den rätten är förvarad, så är väl ock dermed
vägen bruten eller anvisad för vidare skridande framåt till en kommunistisk
eller socialistisk egendoms-fördelning eller egendoms-sköfling, om ock sådant framdeles
kunde blifva nödtorftigt. Och hvad da annat, emedlertid, att förvänta, än
att, såsom det i nämnda afhandling heter, "de rika och fattiga lägra sig emot hvarandra
fientligt: de fattiga, å den ena sidan, betraktande den rike såsom orättmätig
innehafvare af de fattigas egendom, och de rika å den andra, behandlande de fattiga
såsom underkufvade fiender, åt hvilka man knappt tillmäter det ytterst nödtorftiga,
och för hvilka man icke har gensdarmer, häkten, hotelser och straff nog,
för att skydda sig mot deras befarade tilltag eller strafTa dem för bristande undergifvenhet.
" — Men ej allenast inom samhällslifvets medborgerliga förhållanden — äfven
inom familjelifvet utöfvar fattiglagen ett störande ingrepp till qväfvande af
sjelfva naturens heliga känslor; och det är nu mera icke ovanligt ens hos oss, att
föräldrar och barn, husbönder och tjenare, känslolösa för deras i både naturens och
moralens lagar stadgade ömsesidiga kärleks-förbindelser, söka, i stöd af fattiglagen,
att stöta hvarandra ifrån sig. Och kan man då undra, heter det vidare, om> i länder,
som stå under ett fattigvårds-system, genom hvilket menniskan i så mångfaldig
måtto nedsättes och moraliskt försämras, en fruktansvärd mängd af brott begås,
hvilkas antal tilltager, ju fastare fot systemet erhåller? 1 England liar brottens antal
frän 1812 till 1S21 fördubblats, och sedermera blifvit fvrfaldigadt. Och efter
anställda undersökningar om orsakerna dertill, har både en Kommitté, som enkom
varit tillsatt för sådant ändamål, och i Öfverhusets session den 20 Januari 1834
Lord-Kansleren Brougham förklarat, att det är de Engelska lagarna om fattigvården
och fattigtaxorna, sorn förnämligast vållat befolkningens moraliska försämring
och det växande antalet af brottslingar.
Så har det gått utomlands och så kommer det att gå allestädes, iler Staten,
för de fattigas underhållande, får förmynderskap öfver både fattiga och rika;- och
22 Reg- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utshottens Betänkande, M 20.
så sannas MacFarlands ord, att “Lagstiftningen aldrig begår ett större fel, än när
den, så att säga, afhänder Gud sjelf fattigvården.“ Det är ock derföre, som jag
ansett den Svenska fattigvården böra i tid och utan dröjsmål omsättas på en annan
fot, än den juridiska, om den eljest skall kunna skötas med framgång och
välsignelse. Jag har ansett den böra reformeras i andan af en kristlig menniskokärlek,
och att ock derföre densamma icke borde qväfvas genom bokstaflig! lagtvång,
men i stället uppväckas och lifvas af allmakten i det lefvande ord, sorn lif
gifver, och som i den kristliga kyrkan har den ordnade och ordnande formen för
en fri välgörenhet i kärleken.
På sådan grund liar jag ansett fattigvården böra ordnas, dels i vidsträcktare
afseende så, att den blefve förvaltad såsom en hvarje hel kyrkosocken åliggande
församlings-angelägenhet, dervid ock derföre Kyrkoherden borde vara sjelfskrifven
ledare och styrelsens ordförande, dels i dess detalj-förhållanden så, att den
sköttes såsom ett familje-åliggande, hvarföre också hvarje församling borde i möjligaste
måtto familjevis i små kretsar eller rotar fördelas, med moralisk förbindelse
för en hvar af dessa, att om alla dithörande fattiga låta sig vårda. Derjemte till
förmån för de fattiga, och till mildring af lagens, utan undantag vidhållna lika
stränghet emot alla nödställda, har jag föreslagit, med afseende på den nya husbonderätten
och det nya målsmanskapet, vissa förändringar i dithörande §§., på det
en skillnad måtte göras emellan en sjelfförvållad och en oförvållad nödställdhet,
samt emellan ett bedrägligt och ett icke bedrägligt eller oskyldigt bettlande, så att
icke de, som råkat i nöd, skulle derföre alla utan åtskillnad beröfvas friheten af
både armarnes bruk och talförmågans. Sä har jag äfvenledes, till en mildring af
lagens stränghet emot de bemedlade, föreslagit, ibland annat, att påbudet om Kronoocli
Polisbetjeningens anlitande för fattigmedlens utbekommande och den föreskrifna
länga Rättegångs-ordningen för fattig-anspråkens fullföljande, måtte få bortfalla,
samt att den 10 §. med den kommunala extra-beskattnings-rätt, som der åt sockennämnderna
uppdrages, måtte upphäfvas, enär den samma §. just innebär den första
Svenska grundläggningen af ett Engelskt fattigtaxe-system, samt dessutom, då den
icke tillkommit pa sätt i 114 §. Regeringsformen föreskrifves, till och med synts
mig ligga i strid med Regeringsformens 73, 57 och 61 §§.
Deremot hafva de Högloflige Utskotten, utan att ingå i någon pröfning, än
mindre vederläggning eller ens framställning af sjelfva de motiver, som för berörda
yrkanden ligga till grund i motionen (hvaraf derföre exemplar för dem, som dock
kunde vilja derom taga kännedom, finnas att tillgå i de resp. Ståndens Kanslier),
helt enkelt vidhållit en motsatt åsigt, att nemligen “Fattigvården är att betrakta
såsom en (icke Kyrkan, men) Staten egentligen åliggande angelägenhet, som genom
kommunerna ombesörjes,“ och att “Staten {i st. för Gud) har till och med att bereda
möjlighet för hvarje samhällsmedlems existens,“ och vidhållit en sådan åsigt
endast på den grund, att det är densamma, som gäller i nuvarande fattigvårdslag.
Men om än ett sådant Utskotts-förfarande icke är ett annat, än det, sorn i ;J4 §.
Riksdags-Ordningen föreskrifves, så må det dock förlåtas mig, dä jag finner motionen
helt och hållet afslagen, om jag likväl-vågar tro, att frågan, huruvida svensk
fattigvård bör byggas, eller icke, pa den enda bestående välfärdsgrunden, eller huruvida
den bör anordnas och ombesörjas antingen såsom en juridisk eller såsom en
moralisk angelägenhet, är af den vigt för fäderneslandets framtida väl eller ve, att
den kunde varit förtjent af en grundligare ompröfning."
S t o c k Ii o 1 ni. Tryckt hos A. Cedergren. 1854.
Lag- i amf Allmänna Bet v ari- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 21. 1
/
M:o 31.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 17 Aug. 1854, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring och tillägg
i Kongl. Stadgan, angående Folk-undervisningen i Riket, den
18 Juni 1842.
Uti en från Höglofliga Ridderskapet och Adeln till Lag-Utskottet
remitterad motion har Herr Ribbing, Arvid, förmenat, att, ehuru det borde
vara hvarje samvetsgrann Pastors lifLigaste önskan att begagna det gynnande
tillfälle, som den af lag anbefallda folkskolan erbjuder, att få samla
omkring sig församlingens barn och tidigt utså kristendomens frö i förstånd
och hjerta hos dessa barn, såsom varande det fält, för hvars blifvande
kristliga fruktbarhet han till så betydlig del komme att ansvara,
hade dock den uti folkskole-stadgan presterskapet i berörda hänseende ålagda
skyldighet ofta blifvit åsidosatt; på grund hvaraf motionären yrkat
närmare bestämmande af denna skyldighet och föreslagit dels ett stadgande
af följande innehåll: ”Vederbörande presterskap inställe sig i försam
lingens
folkskola minst en gång i veckan, och, der flera äro samtidiga,
ordningsvis i den ena efter den andra, på det sätt, att i hvarje vecka, under
det skolgången varar, minst en skola besökes för undervisningens öfvervarande
och tillsyn att ordentligen tillgår, hvarvid presterna sjelfva böra
fullgörå den undervisning i religionen, som dem, enligt 10 § i folkskolestadgan
åligger. Der presten är ensam i sin församling till tjenstens förrättande
eller eljest så nödigt är för socknebud m. m., bör från predikstolen
föregående söndag kungöras, hvilken dag han besöker någon skola
och på hvad tid, hvilken ej bör vara inskränktare än 3:ne timmar;”
Bxh. till R. St. Pro t. 1853—1854. 7 Sami. 2 Afd. 8 Haft.
2 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-TJtskottens Betänkande N:o il.
dels meddelande af den föreskrift, att ”hvarje folkskola skall visiteras
minst en gång om året af kontrakts-prosten eller någon konsistorii-ledarnot
eller af Biskopen sjelf,” samt att ”i skol-revisionerne, en af folkskolelära
re-semi na riernes föreståndare, hvilken de sig emellan välje, skall såsom
ledamot deltaga;” samt dels slutligen, att, enligt grunderna i nya kyrkolag-förslaget,
stadgas måtte, att ”prest, som emot skolstadgan bryter, ansvare
l:a eller 2:a gången med böter, motsvarande från och med \ till
och med hela hans löneinkomst,” eller ”om ej med embete eller tjenst viss
lön eller annan inkomst är förenad, från och med 25 till och med 100
R:dr Banko”; men ”kommer han 3:dje gången åter, varde från prestembetet
afsatt.”
För behandling af dessa frågor har Lag-Utskottet med Allmänna
Besvärs-och Ekonomi-Utskottet sammanträdt; och få de förenade Utskotten
utlåtande deröfver nu afgifva.
Utskotten få dervid till en början erinra, att jemväl vid sistförflutna
riksmöte en af Herr Ribbing i ofvannämnda syftning väckt motion utgjorde
föremål för Rikets Ständers Öfverläggningar, men att denna motion
ansågs icke höra till någon åtgärd föranleda; och äro Utskotten äfven för
sin del af den åsigt, att de föreslagua stadgander na äro ingenting mindre än
lämpliga.
Det ligger i skolans natur, att läraren .skall hufvudsakligeh der undervisa.
Fråntager man honom skolans vigtigaste undervisningsämne
eller det religiösa, så beröfvas han äfven ett af de mägtigaste medel, han
eger, för inverkan på barnens moraliska förhållande. Den uppsigt öfver
religious-undervisningen i skolan och det deltagande jemte den anställde
läraren i denna undervisning, som kan finnas lämpligt och behöfligt, är,
efter Utskottens omdöme, presterskapet redan ålagdt genom föreskriften i
ofvan citerade § af Folkskole-stadgan, som, bland annat, innehåller, att
”presterskapet bör utöfva en sorgfällig uppsigt i synnerhet öfver religionsundervisningen
i folkskolorna,” samt att ”församlingens lärare skola, så väl
i de fasta, som flyttbara skolorna, flitigt och så ofta deras öfriga embetsåligganden
medgifva, sig infinna, efterhöra och undersöka, huru detta skolans
vigtigaste kunskapsämne af skolläraren bibringas, gifva honom, d-er det
tarfvas, upplysningar och råd, samt sjelfve genom undervisning, förklaring
och tillämpning göra de heliga lärorna lefvande i barnasinnet.”
På grund häraf och då det, efter Utskottens uppfattning, icke vöre
lämpligt, att stadga hvarken vissa timmar för preslens närvaro i skolan,
icke eller högre eller annat ansvar för förbrytelser af prest emot skolstad
-
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, lV;o 21. 3
gan, än för fel och förseelser, som för öfrigt kunna i tjenstens utöfning af
honom begås, hemställa Utskotten vördsamt,
att motionen i berörda delar icke måtte bifallas.
Hvad derefter vidkommer det af motionären framställda förslag, att
hvarje folkskola skulle en gång om året af biskop, konsistorii-ledamot eller
kontrakts-prost visiteras; så enär, enligt 13 § i omförmälde stadga, ”biskopen
och domkapitlet i hvarje stift är ålagdt att föra en sorgfällig uppsigt
öfver anstalterna för folkundervisningen samt vaka öfver deras ledning
och utveckling till uppnående af deras vigtiga bestämmelse,” och såväl biskopen,
som domkapitlets ledamöter följaktligen redan äro håde berättigade
och skyldige att, när behofvet sådant påkallar, personligen och på stället
tillse, att undervisningen och ordningen inom folkskolan på ett ändamålsenligt
sätt handhafvas, anse Utskotten någon ytterligare föreskrift i detta
hänseende icke erforderlig; hvadan Utskottén hemställa, att
nämnde förslag icke må till någon åtgärd föranleda.
>s \ •* \v> 'nv
Vidkommande slutligen påståendet, att en af folkskolelärare-seminariernas
föreståndare skulle i skol-revisionen deltaga; så och då denna revision,
enligt ordalydelsen i Skol-lagens 5:te sektion ”är satt öfver elementarläroverken,
" och egentligen har till uppdrag att undersöka, huruvida någon
afvikelse från den för sagde läroverk utfärdade skolordning egt rum, äfvensom
att föreslå de vid dem nödiga förbättringar, torde, så länge omfattningen
för skolrevisionens verksamhet icke i vidare mån utsträckes, någon
förändring i revisionens sammansättning icke heller böra förordnas.
Utskotten hemställa alltså, att motionen äfven i denna del
måtte lemnäs utan afseende.
Slockholm den 17 Augusti 1854.
4
Lag• tamt Allmänna Bisvärs- och Ekonomi-Utikottem Memorial, N:o AS.
H:o 39.
Ank. till Exp.-Utsk. den 17 Aug. 1854, kl. 7 e. m.
Memorial j i anledning af åter remiss af Utskottens Betänkande
N:o 18, öfver väckt motion om förnyelse af stadgandet i 52
§ af Kongl. Resolutionen på Allmogens Besvär den 29 Juni
1752, angående rättighet för allmogen att till Rikets städer
få till försäljning afföra den afvel och de varor, dess hemman
af sig kasta.
Berörde Betänkande har Hedervärda Bonde-ståndet, enligt Protokolls-utdrag
den 11 i denna månad, till Utskotten återremitterat; men som
samma Betänkande blifvit af öfriga Riks-stånden bifallet och tre Stånds
mening i frågor af förevarande art utgör Rikets Ständers beslut, lärer något
yttrande i anledning af återremissen från Hedervärda Bonde-ståndet
icke erfordras; hvilket Utskotten härmed skolat hos nyssbemälde Riks-stånd
vördsamt tillkännagifva.
Stockholm den 17 Augusti 1854.
STOCKHOLM, tryckt hos N. MAECU8, 1854.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 23. 1
;\:o 93.
Ank. till Exp.-Utsk. «k 23 Ang. 1854, kl. 2 e. m
Betänkande•,
i anledning af väckta motioner om ändringar i de
angående allmänna beväringen gällande föreskrifter.
Uti delta ämne hafva vid innevarande Riksmöte motioner blifvit
väckta,
hos Höglojl. Ridderskapet och Adeln,
af Herr Friherre Raab, Carl Gustaf, och Herr Friherre Leijonhufvud,
Aocel Hjalmar,
hos Vällofl. Borgare-Ståndet,
af Herr A. F. Boman och Herr S. Österberg, samt
hos Hederv. Bonde-Ståndet,
af Riksdagsfullmäktige Gustaf Bjerkander från Skaraborgs län, Anders
Persson från Östergöthlands län, Georg Nyqvist och Anders Kylander
från Wermlands län, Olof Persson från Gefleborgs län, Eric Larsson
från Wester-Norrlands län och Johannes Nilsson från Malmöhus län.
Herr Friherre Raab har dels, med förmenande, att de personer,
hvilka mot lega åtogo sig att, i beväringsskyldiges ställe, ingå i allmänna
beväringen, merändels voro afskedade soldater eller sådane personer, som
i moraliskt hänseende slodo på en ganska låg ståndpunkt, hvarföre bemedlade
ynglingar oftast sökte att befria sig från obehaget att med dylika
lego-karlar tjenstgöra, hvilket deremot den fattige måste underkasta sig,
af sådan anledning yrkat upphörande af rättigheten för beväringsskyldig
Blh. till E. St. Prot. 1853—64. 7 Sami. X Afd. 9 Bäft. 1
2 Lag- samt Allmänna, Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 23.
•« »
att genom lega befria sig från krigstjenst, — dels ock, under anförande deraf,
att erfarenheten vid de årliga bevärings-mönslringarne ådagalagt, att en
stor del af de beväringsskyldige, vid den ålder, då de nu voro pliglige att
till vapenöfning sig inställa, ännu ej uppnått den fysiska utveckling, att
de kunde approberas, utan måste ställas på tillväxt, för att påföljande år
åter vid mönsterbordet sig infinna, till undanrödjande af detta missförhållande
föreslagit, att skyldigheten alt till Rikets försvar i allmänna beväringen
ingå, måtte vidtaga först vid fyllda 24 år.
Af Herr Friherre Leijonhufvud är vordet anfördt, att, enligt Herr
Friherrens åsigt, tillåtelsen för beväringsskyldig att sjelf anskaffa karl i
sitt ställe vore stridande mot det med allmänna beväringen åsyftade ändamål.
Del vore nemligen tydligt, alt livar och en, sorn icke personligen
ville i beväringen deltaga, sökte att för bästa möjliga pris undandraga sig
denna skyldighet; obh följden häraf blefve, hvad erfarenheten gifvit vid
banden, att lego-karlarne till största delen utgjordes af odågor, som, ofta
Vanfrejdade, till helsa och krafter stundom voro förstörde.
Med hemtadt stöd af detta förhållande och i betraktande deraf, att
den, hvars, åstundan vore att befria sig från den dyrbara och vigliga pligten
att öfvas och möjligen äfven uppoffras för fosterlandets försvar, borde
vara beredd på en drygare kostnad lör vinnande af denna sin önskan,
har motionären föreslagit, att, med ändring af föreskrifterne i 8 och 9 §§
af Kongl. Kungörelsen den 27 Oktober 1812, det måtte stadgas, att den,
som till utskrifning förbunden är, må ega att, sednast innan Januari månads
utgång det år, lian uti allmänna beväringen hör ingå, hos Konun
gens
Befallningshafvande göra anmälan om tillstånd att derifrån befrias,
mot erläggande årligen under fem års lid af en summa, motsvarande under
krigstid bela, och under fredstid §-delar af rote- eller rusthålls-vakansafgiften
för karl i den ort, der den beväringsskyldige vore boende; hvarefter
Konungens Befallningshafvande skulle åligga, att hvarje år inom Februari
månads slut lemna vederbörande Regements-chef uppgift på antalet
af dem, som sålunda blifvit från fullgörande af beväringsskyldigheten befriade,
samt anordna och till Regements-chefens disposition ställa de me
del,
som genom vakans-afgifterna influtit; och skulle Regements-chefen
derpå låta, i de befriade beväringsskyldiges ställe, på fem års lid anvärfva
behörigt antal duglige och till krigstjenst tjenlige karlar, som med enahanda
förbindelser, som åligga en värfvad soldat, borde stå under krigslagarna
och hvarje år exerceras under minst fjorton dagars beväringsmöle,
men emellan mötestiderna anses permitterad. Genom ett dylikt stadgande
skulle, efter motionärens förmenande, en väl behöflig tillökning i stammen
för vår armé kunna under så väl freds- som krigstid erhållas; och ur denna
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 23. 3
förberedande krigsskola kunde dessuLom rekryter för Regernenterna företrädesvis
utväljas.
Herr Boman har, med fästad uppmärksamhet på det, efter hans
omdöme, olämpliga förhållande, alt en person, sorn i yngre år undergått
bestraffning lör t. ex. stöld, möjligen föranledd af oförstånd, dålig uppfostran
eller tillfälligt behof, mäste, då han såsom beväringsskyldig bevistade
beväringsmanskapets möten, genom det utmärkande isin civila drägt
och användande till de lägsta och smutsigaste sysslor vara föremål för
kamraters hån och spott, samt således ånyo lida straff för ett och samma
fel, som måhända eljest till följd af ett förbältradt uppförande biefve förgätet,
föreslagit, att vanfrejdade personer väl må i rudorna införas, men
befrias från skyldigheten att under fredstid deltaga i beväringsmanskapets
årliga vapenöfning»!' och först när landets försvar eller inträffande händelser
det oundgängligen påfordra, till tjenstgöring uppbådas.
Herr Östenberg samt Gustaf Bjerkander_, Jäders Persson> Anders
Kylander och Olof Perssonj med hvilka flere at Hederv. Bonde-Ståndets
ledamöter sig förenat, hafva åter påyrkat upphörande af berörda vapenöfningar
helt och hållet, Herr Österberg, Bjerkander, Anders Persson och
Olof Persson likväl med uttalande af den åsigt, att de årliga mönstringarne
med beväringsmanskapet boide fortfarande på lämplig tid ega rum
och detsamma vederbörligen enrolleras, samt Kongl. Maj:t ega rättighet
att vid befarade krigsoroligheter national-beväringen till vapenöfning sammankalla.
Till stöd för nämnda yrkande hafva motionärerne hufvudsakligen
andragit: att, utom de direkta utgifter, Statsverket för beväringsmötena
finge vidkännas, uppgående för år 1852, enligt det i Kongl. Kri gs-kollegium
upprättade bokslut, till 149,484 R;dr 22 sk. 1 r:st. banko och för de
sednaste fyratio åren till omkring 6,000,000 R:dr, enahanda mynt, medförde
bevärings-inrältningen ganska betydliga indirekta kostnader och uppoffringar,
isynnerhet för folket. Man borde nemligen taga i betraktande
dels det stora antal dagsverken, sorn under mötesliderna, då landtmannen
hade en ganska trägen och maktpåliggande sysselsättning, för jordbruket
ginge förloradt, dels ock den försvårade möjligheten för de beväringsskyldige
yngliugarne att få privat tjenst det år, de måste i vapenöfningarne
deltaga. Emedlertid kunde det icke antagas, att genom berörde ölningar
någon verklig säkerhet för större stridbarhet hos nationen samt dymedelst
en betryggande styrka för rikets försvar åstad koin mas. Tvärtom, hade erfarenheten
nogsamt visat, att den kunskap och färdighet i Exercis, som
kunde iuhemtas under den korta tid, som för de årliga vapenöfningarne
vore bestämd, snart glömdes; och ingen större skicklighet eller krigsvana
4 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande N:o 33.
vunnes af dessa öfningar, än den, sorn genom uppbåd några veckor före
ett inträffande krig kunde vida säkrare ernås. Dessutom voro beväringsmötena
stundom af menligt inflytande på ynglingarnes sedlighet, derigenom
att desse dervid kommo i närmare beröring med en mängd' lättsinfciga
personer, hvars dåliga vanor icke voro egnade til! efterföljd. Genom
bifall till motionärernes förslag kunde subaItern-officerairnes i allmänhet
allt för knappa löner ökas med en del af det anslag, sorn nu för omförmälde
öfningar användes; och af deras upphörande korarae befälet derjemte
i åtnjutande af den fördel, att endast behöfva bevista regementsmötena
och icke såsom nn uppoffra »ytterligare fjorton dagars tid för de ändamålsiösa
och onyttiga öfningarne med beväringsmanskapet.
Johannes Nilssons motion innefattar påstående om rättighet för beväringskyldige,
antingen de bo nära eller längre från hafvet, alt sjeifve bestämma,
om de vilja tillhöra fotfolket eller rytteriet, eller exercera till
lands eller sjös; uti hvilket påstående Riksdagsfullmäktigen Ola Månsson
från Skåne m. fl. instämt; varande af motionären anfördt, dels att, genom
stadgandet uti Kongl. Kungörelsen den 13 Februari 1849, om ändringar
och tillägg uti Kongl. Kungörelsen den 27 Oktober 1812, angående utskrifniugssättet.
och inrättningen af allmänna beväringsmanskapet, alt alla
beväringsynglingar, sorti funnos i de till hafvet angränsande socknar borde,
— utan afseende å fallenhet och håg, underkasta sig aktiv sjötjenst, hade
bördan af beväriugsskyldigheten blifvit mera tryckande än förut, af den
orsak bland annat, alt mångå personer hade en snart sagdt ineddfödd
rädsla för sjön, och, det vore obilligt att, vid sådant förhållande, genom
en bestämd lag tvinga någon till sjötjenst, synnerligast som beväringsskyldigheten
ifrån början vore af folket sjelfvilligt åtagen, dels ock att föreskriften
i 19 § af förstnämnda Kongl. Kungörelse, att rnönsterherreu egde
utse de beväringsskyldige, hvilka skulle tilldelas kavalleriet, artilleriet eller
sapör-depolerne, kunde vid tillämpningen komma att för den personliga friheten
medföra betydande vådor.
Eric Larsson bar, med förmenande, att de årliga mönstringarne med
beväringsmanskapet, hvilka voro förenade med ganska dryga utgifter för
staten, dessutom ådrogo icke allenast de beväringsskyldige flere dagars tidsspillan,
utari äfven landtmannen i allmänhet förlust af mångfaldiga dagsverken,
föreslagit, att, till förekommande af dessa olägenheter, nämnde
mönstringar matte äga rum i sammanhang med vapenölningarne på de
derför bestämde ställen, åtminstone inom Medelpad, der lokala förhållanden
gjorde en dylik förändring synnerligen behöflig.
Af Georg Nyqvist är slulligen vordet yrkadt, att inom Norrsysslets
fögderi, der enligt motionärens uppgift, de beväringsskyldige stundom haf
-
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 33. 5
va ända till tio mil till mönstringsplatsen, beväringsmönstringarne, som nu
vanligen inträffade under den del af året, när, i anseende till de tillfällen
till förtjenst, timmerflottningen då erbjöde, liden vore för denna orts
innebyggare mest dyrbar, hädanefter matte försiggå vid sådan tid, att de
approberade ynglingarne genast kunde från mönstringsplatsen till öfningsstället
aftåga, utan alt förut behöfva använda tiden för färd till och ifrån
hemmet.
För pröfning af nämnde motioner, som, jemte deraf föranledde yttranden,
blifvit dels till Lag-ULskottet samt dels till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet remitterade, hafva desse begge Utskott med hvarandra
sammanträdt ; och få de förenade Utskotten utlåtande deröfver nu
afgifva.
Att beväringens vapenöfningar medföra kostnad och tunga lärer
icke kunna förnekas; men utan uppoffringar kan ej ett lands försvarsverk
upprätthållas. Utgifterne för dessa vapenöfningar stadna emedlertid till
största delen inom provinserna; och bevaringsmötena infalla i allmänhet under
en tid af sommaren, då arbetskraftens användande för jordbruket torde
vara af jemförelsevis mindre vigt. Bgrörde öfningar äro visserligen, på
sätt anmärkt blifvit, otillräckliga för en god soldatbildning; och i händelse
af krig behöfva de bevfi rings-k lasser, som blifva lill tjenstgöring kallade,
utan tvifvel att ytterligare öfvas; men den på dessa öfningar nedlagda
kostnad kan likväl icke anses förlorad. Sådane de nu äro, gifva
de nemligen beväriugsynglingen begrepp om hans pligter såsom soldat,
enär han derigenom inhemtar grunderne för exercis och manöver, vänjes
vid den för krigaren nödvändiga ordning och hörsamhet samt frigöres från
fruktan för militärisk disciplin genom erfarenhet af så val dess fordringar,
som sättet för dess handhafvande. Det har ytterligare såsom skäl för sagde
ö filin gars afskaffande blifvit anfördt, att hvad under mötestiden läres
är af kort varaktighet. Beväringspligten omfattar dock icke längre tid än
fem år; och det är icke att förmoda, att vid ett fälttågs början mera än
två, högst tre klasser komma att uppbådas. Det är således endast några
få år, som det inlärda behöfver iliågkommas. Tiden emellan det man tår
anledning befara ett fredsbrott och krigets början kan, enligt hvad historien
och en dyrköpt erfarenhet lärer oss, ofta vara ganska kort. Behofvet
att röra stridskrafterna för deras samlande på vissa punkter, kan med afseende
på vårt lands utsträckning vara ögonblickligt. Den uppbådade beväringen,
om ej genast färdig att möta fienden, är likväl till följd af redan
undergången vapenöfning i stånd att, bevärad och utrustad, följa sta rntruppen
för att i rnån af ytterligare öfning i den bästa skolan, det verkliga
fältlifvet, deltaga i försvaret. Sådant vore icke möjligt, om ali exer
6 Lag- samt Allmänna Besvärs* och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 23.
cis för beväringen skulle uppskjutas till behofvets stund. Den fullkomligen
odisciplinerade massan måste då qvarlemnas i hemorten, samt stamtrupperne
vid uppbrottet minskas med det för beväringens öfning nödiga
befäl och manskap. Det torde dessutom icke bora lemnäs utan uppmärksamhet,
att beväringens årliga vapeuöfningar tvifvelsutan hufvudsakligen
bidragit dertill, att nationens håg och fallenhet för krigare-yrket, förut underhållna
genom ständiga eller ofta återkommande krig, under en fyratioårig
fred icke gått förlorade; men, efter Utskottens omdöme, blifver, om
freden länge får fortfara, denna militäriska uppfostran för ungdomen alltmera
behöflig för att fortplanta nämnde egenskaper och inskärpa pliglen att
försvara fäderneslandet. Genom de årliga vapeuöfningaroe har arméen fått
vana att umgås med detta unga manskap, att ordna och inlära det, och
sålunda har emellan stam och beväring, länge för hvarandra främmande,
småningom uppkommit ett förtroende lika nödvändigt att bereda, sorn
vigtigt att underhålla. Om ock en långvarig fred försvagat intrycket af
fordna stormiga tider, bör likväl ett allvarligt och tänkande folk icke dufvas
af stundens lugn, utan, varnadt af det sorgliga exemplet af förlusten
utaf en stor del af vårt land till .följd af bristfällig militärisk organisation,
vara beredt att möta de faror, framtiden kan medföra.
På desse skäl, hvilka vid föregående riksmöten blifvit åberopade till
stöd för afslag å då väckte motioner om upphörande af beväi iugsmanskapets
årliga vapeuöfningar, få Utskotten vördsamt hemställa, att frågan derom
äfven nu
må lemnäs utan afseende.
Efter Herr Friherre Raabs åsigt, borde skyldigheten att ingå i allmänna
beväringen inträda, icke såsom nu med fyllda tjugu år, ulan först
vid uppnådd tjugufyra års ålder. Denna åsigt kunna Utskotten likväl icke
dela. Vid sistnämnda ålder förefinnes nemligen otvifvelaktig! i allmänhet
den största arbetskraft hos nationens manliga befolkning, hvars frånvaro
från dess egentliga sysselsättningar under liden för vapenöfningarne följaktligen,
derest omförmälda förslag godkändes, kunde komma att leda till
vida kännbarare förluster, än nu är fallet, helst flertalet bland de beväringsskyldige
af allmogen vid ‘24 års ålder hafva stadig tjenst och ganska
ofia ingått i äktenskap samt måste lör sin och de sinas uppehälle uteslutande
egna sina krafter och sin tid åt skötseln af det jordbruk, hvaraf de
merandels då kommit i besittning. Olägenheterne af den föreslagna förändringen
skulle således, i betraktande af desse omständigheter, blifva, efter
Utskottens uppfattning, betydligen öfvervägande den at motionären afsedda
mindre väsendliga fördel, sorn komme att tillskyndas det jemförelsevis
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Utlåtande^ N:o 23. 7
ringa antal ynglingar, hvilka derigenom undginge att vid flera än en beväringsmönstring
sig inställa; hvadan Utskotten vördsamt tillstyrka
att berörde förslag icke må bifallas.
Vidkommande derefter den af Herr Boman påyrkade befrielse för
vanfräjdade personer alt i beväringsmanskapets årliga vapenöfningar deltaga,
så och då den omständighet, att en person begått ett brott eller gjort
sig känd för liderlighet icke torde kunna utgöra skäl för honom att undslippa
ett besvär, sorn deremot skulle åligga hvarje mansperson med oklandrad
vandel, synnerligasl som dylika vanfräjdade personer torde framför någon
annan behöfva underkastas och komma i erfarenhet af den ordning och
disciplin, som vid berörde öfningar i allmänhet iakttagas, få Utskotten,
som emellertid anse det vara af största vigt, att på sätt nu sker, sådane
beväi ings-ynglingar, af hvilkas seder och föregående uppförande man har
att befara ett dåligt föredöme för det öfriga beväringsmanskapet, så mycket
som möjligt undanhållas från beröring med detsamma, på det alt den
motvilja för nämnde öfningar, som redan hos mången är rådande, icke må
genom tillvaron af ett annat förhållande, vinna ökad näring, vördsamt
hemställa.
att ä nämnde yrkande afseende icke må fästas.
Riktigheten af den grundsats i allmänhet, att ingen konskriberad
bör få sälta annan person i sitt ställe, kunna Utskotten icke undgå att erkänna;
men Utskotten tro likväl, att dess konseqventa tillämpning i verkligheten
skulle molas af så många hinder och förorsaka så stora olägenheter,
att den beväringsskyldig nu medgifna rätt dertill skulle snarare motverka,
än leda till det åsyftade ändamålet. Utskotten äro nemligen af den
tanke, alt Staten skulle, vid inträffadt behof al national-beväringens an vändande,
hafva mindre gagn af den krigare, som mot sin vilja varit ovilkorligen
tvungen att ingå på en bana, för hvilken han saknade ali håg, än
af den, sorn frivilligt, för en annan, om och mot ersättning, åtagit sig
denna skyldighet. Fall kunna dessutom inträffa då fullgörandet äf omförmälda
pligt blefve förenadt. med särdeles stora svårigheter och uppoffringar
för den enskilde; och då 6 § af ofvananmärkta Kongl. Kungörelse af
den 27 Oktober 1812 innehåller den betsämmelse, att legd karl bör, för
att blifva godkänd, vara icke allenast duglig, utan äfven välfräjdad^ hvarom
såväl Pastors i församlingen, som Kronofogdes eller Borgmästares bevis
skall upptes, torde erforderlig föreskrift vara meddelad till förekommande
8 Lag- samt Allmänna Besvärs• och Ekonomi-Utskottens Utlåtande, iV:o 23.
af det utaf Herr Friherre Raab och Herr Friherre Leijonhufvud öfverkla•
gade förhållande, alt personer med dåliga seder och förstörd helsa såsom
legokarlar i allmänna beväringen antagas.
På grund häraf och enär Rikets Ständer, då de år 1812 åtogo sig
den allmänna national-beväringen, dervid fästade det bestämda vilkor, att
det skulle få bero på hvars och ens fria val att personligen eller genom
legd, fullgod karl i sitt ställe uppfylla denna skyldighet, anse sig Utskotten
böra tillstyrka,
att Herr Friherre Raabs yrkande om upphörande af be-väringssky/digs
rätt att„ genom legaj, befria sig från krigstjenst
må lemnäs utan bifall.
Och hvad angår Herr Friherre Leijonhufvuds förslag, att beväringsskyldig
borde, för att komma i åtnjutande af en dylik förmån, årligen under
fem års tid erlägga en viss summa penningar, .hvarför Regementschefen
skulle åligga alt anskaffa annan karl i stället, äro Utskotten .af den
mening, att en sådan föreskrift skulle i så måtto lill sina följder blifva orättvis,
som möjligheten för de mindre bemedlade i samhället att undgå personligt
deltagande i beväringeri derigenom betydligen försvårades och troligen
helt och hållet omintetgjordes. Dessutom skulle det föreslagna åliggandet
för Regements-chefen att lega till krigstjenst tjenlige personer i de befriades
ställe efter all sannolikhet blifva förenadt med ytterst stora besvärligheter;
och det torde icke kunna med tillförlitlighet förutsättas, att de af
Regementscheferna legde personerna i allmänhet blefvo för ändamålet lämpligare
än lego-karlarne under nuvarande förhållanden, enär andra medel
till utrönande af dessas duglighet och välfrejd, än sorn nu stå landshöfdingarne
till buds, svårligen lära kunna af Regemenls-cbelerna användas.
Utskotten hemställa alltså vördsamt,
att sislberörde förslag ej md bifallas.
I afseende på den af Johannes Nilsson påyrkade rättighet för beväringsskyldige
att sjelfve välja tjenstgöring till lands eller sjös, vid fotfolket
eller rytteriet, få Utskotten erinra, alt motion derom äfven vid sist
hållna riksmöte var föremål för Rikets Ständers pröfning; men lemnades
utan bifall, på tillstyrkande af dåvarande Allmänna Besvärs-och EkonomiUtskott,
som till stöd derför hufvudsakligen anförde, atl den uttryckta farhågan
-
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 28.
9
hågan att ynglingar med afgjord motvilja för hafvet skulle, om de tillhörde
flottans bevärings-områden, blifva underkastade en mot deras fallenhet
och böjelse stridande sjötjenst, utan tvifvel kunde anses öfverdrifven,
så mycket hellre sorn vid bevärings-manskapets användande till olika slags
tjenstgöring för flottans behof, afseende säkerligen, äfven till tjenstens fördel,
komme att i möjligaste måtto fästas vid olika vanor och fallenhet hos
ynglingarna från särskilda delar af bevärings-områdena. I allmänhet och
med undanlag af ett mindre antal från de närmast flottans stationer belägna
orter, exercerades de äfven till lands gemensamt med den öfriga beväringen.
För ordnandet af sjöförsvaret och bevärings-manskapets användande
för detsamma vore dessutom, på sätt Rikets Ständer i underdånig
skrifvelse af den 8 Juli 1848 anfört, nödvändigt att veta hvarest bemanning
till flottan kunde erhållas, och att känna ungefär huru stort antal,
sorn i sådant afseende vore af bevärings-manskapet att påräkna. Denna af
Rikets Ständer uttalade åsigt skulle helt och hållet motverkas, om det berodde
af de beväringsskyldige att välja emellan tjenstgöring vid landtarméen
eller flottan, utan. begränsning af särskilda områden. Och hvad
anginge den genom 19 § 2 mom. i Kongl. Kungörelsen den 13 Februari
1849 mönsterherren tillagda rätt att pröfva och utse, hvilka beväringsskyldige,
som skulle tilldelas kavalleriet, artilleriet eller sappör-depoterna, hade
en sådan pröfningsrält af de beväringsskyldiges duglighet till krigstjenst
i allmänhet alllid egt rum, samt borde, i Utskottets tanka, destomindre
försvinna uti ifrågavarande fall, som ofvanberörde vapen endast kunde upptaga
ett ganska inskränkt antal beväringsynglingar och dessa vapen lika
litet kunde vara belåtna med otjenligt manskap, som ynglingarne sjelfva
skulle komma att röna tillfredsställelse af en tjenstgöring, för hvilken de
saknade erforderlige egenskaper; hvarförutan man väl kunde antaga, att de
fleste beväringsynglingar voro alldeles ur stånd att på förhand bedöma, om
deras håg i detta afseende motsvarades af deras duglighet.
På dessa skäl, hvilka Utskotten anse välgrundade, och då, derest
det blefve uteslutande öfverlemnadt åt de beväringsskyldige, att välja det
vapen, de skola tillhöra, det förhållande derigenom skulle kunna inträffa,
att ett vapen blefve utan förstärkning af beväringen, hvaremot ett annat
erhölle mera manskap, än behofvet fordrade, få Utskotten, med upplysning
att förut anmärkta § tillika innehåller den föreskrift, att till omförmälde
olika vapen i första rummet böra uttagas sådane beväringskyldige,
sora sjelfve önska tjena vid det ena eller andra vapnet, så vida de i öfrigt
åro dertill duglige, vördsamt tillstyrka,
att någon åtgärd i anledtung af Johannes Nilssons motion
ej mu -vidtagas. ■ >
Bih. till R. St. Prof. 1858—1854. 7 Sami. 2 Afd. S Bäft. 2
10 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 23.
Vidkommande slutligen den ifrågasatta förändringen i tiden och
stället för beväringsmanskapets mönstringar, anse Utskotten sig höra fästa
uppmärksamheten derå, att Kongl. Förordningen af den 13 Februari
1849 uti 1 § innefattar det stadgande, att vid bestämmandet af stället för
berörde mönstringar, sorn skola förrättas hvarje dr löre slutet af April månad,
bör iakttagas, alt manskapet ej med långa fram- och återmarscher
besväras. Några väsendtliga olägenheter af dessa mönstringar i den ordning
de nu försiggå torde fölajklligen icke kunna uppstå; hvaremot, derest, såsom
Eric Larsson föreslagit, mönstringarne ajllid kommo att förrättas å
samma till och ort, som förhållande af manskapets vapenöfningar bestämmas,
sådant olvifvelakligt blefve särdeles betungade för deL stundom icke
ringa antal beväringsynglingar, hvilka blifva kasserade eller ställde på
tillvext och förbättring, och som således då skulle blifva nödsakade att
ofta, under flera dagars tid vistas borta från hemorten, der de under nu
varande förhållanden undergå mönstring. Del torde derjemte icke böra
lemnäs ur sigte, att, lör kommendering af erforderligt befäl till manskapets
undervisning äfvensom lör andra anordningar i och för vapenöfningarne,
det är af nöden, att någon lid före de sainmes början erhålla kännedom
om beväringsynglingarnes mängd. Utskotten hysa emedlertid den
öfvertygelse, att, så framt lokala förhållanden på någon särskild ort skulle
erfordra en annan ordning för omförtnälde mönstringar, vederbörande
myndigheter icke underlåta att uti ifrågavarande hänseende vidtaga sådane
förfoganden, som, utan alt motverka ändamålet, kunna finnas för orten
mest lämpliga. Ett dylikt undantagsförhållande torde dock icke lämpligen
böra till någon lagsliftnings-åtgärd föranleda; hvadan Utskolten vördsamt
hemställa,
alt Eric Larssons och Georg Nyqvists motioner ej må bifallas.
Stockholm den 17 Augusti 1854.
Reser nation:
al Herr Henschen: Om de betydliga direkta och indirekta, uppoffringar,
Slaten och enskilde vidkännas i följd af beväringens vapenöfningar, besparades
och genom årliga räntor ökades; skulle denna fond snart uppgå till
liera millioner R.‘dr, hvarmed vid annalkande krig kunde, för fosterlandets
försvar, uträttas mer, än genom de årliga, för alla, som icke användas i
Ijsg- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o >3. 14
krig, alldeles onödiga vapenöfningarna, hvilka äfven i krigskonsten bildade
män sjelfve förklarat vara, på sätt de nu verkställas, föga ändamålsenliga.
— Åberopande hvad i Herr Österbergs motion och vid dess remitterade af
mig, samt förut af mångå offentligen, anförts mot dessa vapenöfningar, reserverar
jag mig såväl mot Utskottets hemställning, att frågan om deras
upphörande, ”må lemnäs utan afseende,” som ock mot en del af motiverna, t.
ex. om behöfligheten af ungdomens ”militäriska uppfostran’"„ för att underhålla
”nationens håg och fallenhet för krigare-yrket”Den rnilitäriska
uppfostran” består till stor del i bibringade vana vid den ”passiva"
och ovilkorliga lydnaden för befälets lagliga eller olagliga befallningar. 1
den mån christlig kultur vexer, national-fördomarne aftaga, komunikationerne
lättas, folkslagen lära känna och värdera hvarandra samt internationel
handel och annan industriel verksamhet aktas och uppmuntras, — skall
”nationernas håg för krigare yrket” aftaga. Denna håg, stundom prydd
med ”fosterlandskärlekens” och den s. k. ”krigare-ärans” namn, torde, vid
en lugnare undersökning i ljuse^ af "den rena evangeliska läran,” finnas
vara upprunnen från menniskans affall från Gud. Månge härförares och
regenters proklamationer och tal till sina krigare-skaror, samt lyxen i militäruniformer
och anordningar m. m. visa ock nog klart, att ”krigareyrkets’'
lifvande, verkande, principer oftast äro, icke de christliga : kärlek och
ödmjukhet, utan de rakt motsätta: hämnd och ”ära” d. v. s. högmod hvarifrån
allt förderf kommit. Yrkets närmaste resultater äro blod och tårar
samt annat otaligt elände i sedligt och ekonomiskt afseende.
Så länge man vill bibehålla en s. k. Stats-religion och med landsflykt
bestraffa ' affall från den rena evangeliska läran,” må det ursägtas oru
i statssaker samma läras hufvudprinciper åberopas på sätt ofvan skett.
För att hos ungdomen inpregla den ”passiva” och ovilkorliga lydnaden,
som passar för despoters underhafvande men icke för medborgare
i konstitutionella samhällen, eller för att verka eller underhålla hågen”
för det yrke hvars principer och tendenser jag nu antydt, anser jag icke
svenske ynglingarne böra årligen ifvås, helst dervid äfven måste offras
statens knappa tillgångar samt enskildes tid, som eljest vanligen användes
till reproduktifva arbeten.
IMS ii i t
STOCKHOLM, tryckt hos N. MARCUS, 18S4.
Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 24.
1
X:o 84.
Ank. till Exp.-Utsk. den 23 Aug. 1884, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta frågor dels om upphäfvande af
all stängselskyldighet, dels ock om ändring i nu gällande
stadganden rörande samma skyldighet.
1 fråga om stängselskyldighetens upphäfvande hafva till Lag- och Ekonomiutskotten
blifvit öfverlemnade framställningar:
af Herr Friherre Fleming, Axel, som föreslagit, att alla hägnader måtte afskaffas
och deras vidare upprättande förbjudas, samt att egofriden måtte genom vallning
upprätthållas.
Herr Friherren har genom detta förslag yelat sätta en gräns för ödeläggandet af
landets skogar och derigenom åt efterkommande bevara möjligheten att vistas i ett
land, som, till följe af klimatet, skulle bli obeboeligt, om skogarne fingo, såsom hittills,
sköflas och utrotas. Förslaget kunde visserligen synas mången vågadt och overkställbar!;
men så vore det icke. Om man ville ändamålet, måste man vilja medlen —
bryta med fördomen och taga nödvändigheten till läromästare. Att valla kreatur vore
ett gammalt bruk, sorn vore allmänt antaget i de mest odlade länder, till stor fördel
för både skogarne och jordbruket; och vore i Herr Friherrens tanke detta bruk äfven
hos oss antagligt.
af Herr Friherre Hierta, Fredrik Philip, SOm föreslagit antagandet af en ny
egofrids-lag, byggd på den grundsats: att en hvar skall vara skyldig ansvara för sina
kreatur.
Äfven denne motionär har fästat uppmärksamheten på vigten deraf, att våra
skogar fredas från förödelse. Man hade visserligen under sednare tider mångenstädes
sökt införa ett mera ralionelt hushållningssätt med skogen och att med frö igcnså afröjda
parker, men de liesta försök i denna riktning skulle alltid komma att stranda,
så länge skogarne ej kunde fredas för betning af kreatur. Något så beskaffadt skydd
kunde dock icke med nuvarande stängsel-lag beredas; ty äfven om en skogsegare
på egen bekostnad omkring sin skog uppförde hägnad, tjenade sådant oftast till intet,
Bih. till B. St. Prot. 1853 & 185i. 7 Sami. 2 Afd. 10 Iläfl. 1
2
Lag- samt Allm. Bese. och Ekon.-Vtskottens Betänkande, N:o 24.
emedan erfarenheten visat, att mindre nogräknade grannar, hvilka hafva sin fördel
deraf, att den fredade marken får ligga öppen för fäfot lill bete, i londoni rifva gärdesgården,
genom hvilken kreaturen sedan ingå. Enligt nu gällande lag drabbade då ansvaret
för skadan icke de olofligen betande kreaturens egare, utan den, som enligt lag
vore skyldig att med gärdesgård försvara sin egendom, enär det nemligen vöre lätt alt
styrka, det hägnaden ej varit fredgild, men sällan bevisligt huru bristfällighelen tillkommit.
Olägenheter af ännu betänkligare art medförde denna egofrids-lag för jordbrukaren,
som, isynnerhet på slättbygden,, svårligen kunde påtänka något förbättradt, på foderväxters
odling grundadt jordbruk, så länge denna lag vore gällande. Detta förhållande
vore fullkomligen ulredt och allmänt erkändt så väl inom åtskilliga hushållningssällskaper,
som vid de allmänna landtbruks-mölen, hvilka under sednare år varit i riket
haline, der den grundsats blifvit såsom riktig ansedd, att hvar och en bör ansvara för
sina kreatur. Det syntes ock motionären föga begripligt, att en så enkel sanning icke
långt före detta blifvit insedd och erkänd, då det påtagligen vore lättare att hålla tillsyn
öfver en flock kreatur, än flera tusende famnars gärdesgård, som endast genom
okynnes-åtgärd lätt försattes i det skick, ali den ej holle fred; förmenande Herr Friherren
att jordbruket, om det frigjordes från denna, dess förkofran hämmande, rättsvidriga
lag, som Sverige icke hade gemensam med något annat civiliseradt land, snart skulle
med en förvånande hastighet gå framåt, i jemnbredd med en förbättrad boskapsskötsel.
I de orter åter, der man ville bibehålla den nuvarande stängselskyldigheten, borde
sådant vara tillåtet, då föreningar derom ingingos.
af Herr Hasselrot, Carl, som, på anförda skäl, föreslagit att, med upphäfvande
af nu gällande stadganden, angående stängselskyldigheten, stadgas måtte: alt en hvar
skall för vården om, sina kreatur ansvara och således gälda den skada, som de å annans
egor göra, men att i de orter, der egare och innehafvare af jord finna för sig
mera förmånligt att bibehålla stängselbesväret, sådant må vara deni tillåtet, då de,
fleste i stängsel-lagpt, egande minst hälften af den jordrymd aftalet afser, derom
träffa öfverenskommelse, hvilken då, skriftligen upprättad, bör lända till efterrättelse
så långe fl ertalet i stängsel-laget dermed åtnöjes.
af Riksdagsfullmäktigen E. M. Falk från Skaraborgs län, som föreslagit, att föreskrifterna
i nu gällande stängselförordning ej längre borde tjena till efterrättelse för
de & skoglösa trakter och slättbygder boende jordbrukare, men all stränga förordningar
måtte utfärdas mot dem, som al okynne, vårdslöshet eller argt uppsåt tillfoga skada å
annan persons egor, med rättighet för hvar och en att, såsom hittills, vid Härads-rätt,
söka och erhålla särskilda vitesförbud å sina egor; samt att hvarje jordegare måtte
åläggas att, på hrad sätt han bäst funné, ansvara för sina kreatur, så alt ingen
skada genom dem tillfogades grannens egor: till stöd för hvilket förslag motionären
yttrat, att en för hela riket gemensam, lika gällande ekonomisk författning i allmänhet
vore olämplig i ett så vidsträckt land som Sverige, der olika klimat, jordmån och
många lokala förhållanden emot dess likformiga tillämpning salle oöfvervinnerliga hinder,
och att detta isynnerhet gähle om förordningen angående stängselskyldigheten, hvilken
länge förorsakat stora olägenheter och ej ringa bekymmer på många orter i riket, särdeles
å slättbygder, der mångenstädes, såsom i motionärens hembygd, man ej lunne
materialier lill hägnader på mindre afstånd än 2 å 3 mil. Hägnadsbcsvärel vore här
en tryckande börda och den tid vore ej aflägsen, då det för jordbrukaren blefve en ren
omöjlighet att fullgöra sin stängselskyldighet.
Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-CJtskottens Betänkande, N:o 24.
3
Om ändring i nu gällande föreskrifter angående stängselskyldigheten hafva till
Utskotten remitterade förslag blifvit väckte:
af Herr Friherre Raab, Adam Christian, sorn, vid remitterandet af Herr Friherre
Flotnings ofvanupptagne motion, jemväl fästat uppmärksamheten på vigten af en förbättrad
skogshushållning och nödvändigheten att genom förändring i stängselskyldigheten
sälta en gräns för den förödelse, skogarne nu äro underkastade. Utom den skogsförlust
hägnaderne sålunda åstadkommo, medförde de äfven andra olägenheter, bland
hvilka den ej vore den minsta, alt de ej uppfyllde sitt ändamål, enär, såsom Herr Friherre
Hierta äfven anfört, de ej lemna det skydd man med dem afselt. De nedrefvos
nemligen ofta af okynne och skadebegär, och jordegaren vore dä utan skydd. Det
enda på en gång rättvisa och ändamålsenliga vore, att helt enkelt stadga, att en hvar
skall hålla sådan vård om sina kreatur, att de ej göra annan skada; men som denna
utväg måhända vore väl mycket radikal, har Herr Friherren, för att derigenom bereda
en öfvergång till berörda stadgande, alternativt föreslagit, antingen: att en hvar skall
vara skyldig hålla sådan vård om sina mindre husdjur, såsom får, svin och gass, att
de ej inkut/ima på annans mark, hvarigenom en stor lättnad i stängselbesväret skulle
beredas, enär de större kreaturen lätt utestängas genom mindre kostsam stängsel; eller
ock alt, om stängselskyldigheten komme ali bibehållas, denna skyldighet mätte fördelas
efter den så kallade hälften-principen, enligt hvilken hvarje jordegare, utan afseende
å hemmantal, håller halfva gärdesgården mot sin granne, hvilken princip redan vid
1828 års Riksdag blifvit af Kongl. Maj:t i då allåten Nådig Proposition till antagande
föreslagen.
af Herr Hasselrot, som i fråga om den grund, efter hvilken stängselskyldigheten,
der den kommer att bibehållas, borde fördelas, likaledes föreslagit, att hälftenprincipen
måtte bli delnlngsgrunden, och på de skäl, som linnas utvecklade i Lag- och
Ekonomi-Utskottens vid 1844 års Riksdag under N:o 30 i ämnet allåtna Betänkande,
hemställt att det i samma Betänkande intagne förslag till ny stängsel-förordning måtte
antagas.
af Daniel Danielsson från Örebro län, sorn jemväl förordat godkännande af
nämnde princip och att det af Kongl. Maj:t vid 1828 års Riksdag aflåtne förslag till
Stängsel-förordning mätte, efter någre af motionären deruti föreslagna förändringar, såsom
lag antagas.
af Olof Lagergren från Gottland, som äfven framhållit fördelarne af hälftenprincipen
och yttrat, att orsaken hvarföre man, efter så mänga försök att bringa lagen
om stängselskyldigheten till allmän belåtenhet, häruti städse misslyckats, vöre den, att
man genom invecklade lagsladganden förbigått den på en gång enklaste och mest rättvisa
utvägen för frågans lösning eller den att dela detta besvär till hälften emellan mötande
grannar. Enligt nu gällande förordning utgjorde hemmantalet delningsgrunden.
Men hvarföre skulle detta lagas till rättesnöre, då hemmanen äro hvarandra så olika?
Om hälften-principen antoges, bleTve åter den jordrymd, hvarje jordegare innehar, måttstocken
för hägnadsbesvärets fördelning, hvilket ock vore det enda rätta. Åtminstone
vore detta för Gottland det lämpligaste, hvarom erfarenheten der lemnat det bästa
vitsord. Genom byordningar, som af Härads-rätten i orten stadfästas, är nemligen der
• allmänhet stadgadt, alt grannar böra till hälften hvardera emellan deras egolotter utgöra
stängselskyldigheten, hvilket bruk der vunnit seklers häfd och ansågs af alla jord
-
4
Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 24.
egare på Gottland såsom en orubblig lag, hvarifrån endast uudantag egde rum, då någon
trätosajn jordegare genom domaremakten sökte tillämpning af nu gällande stängselförordnings
föreskrifter.
På dessa skäl och då Gottlands insulära läge och öfriga för detta län egendomliga
lokala förhållanden gifva skälig afledning dertill, att en särskild stängsel-lag kunde
stiftas för Gottland, har motionären föreslagit att, med upphäfeande af allmänna lagens
föreskrifter om hägnadsbesväret, äfvensom af Kongl. Förordningen den 9 Febr.
A802, genom lag stadgas måtte, alt de inom Gottland upprättade by ordningar måtte,
i fråga om stängselskyldighetens utgörande, lända till efterrättelse.
af Pehr Erik Andersson från Westmanland, som anmärkt det obilliga i stadgandet
uti 5 kap. 2 §. Byggninga-Balken, att då skog, beteshage eller utmark möler
åker eller äng, den skali hålla gården allena, som åker eller äng eger. Om detta
stadgande kunde vara rättvist i några orter af riket, der skogen eller betesmarken,
jemförelsevis till åker och äng, egde intet eller ringa värde, så vore förhållandet annorlunda
på andra orter. 1 Westmanland t. ex. hade nästan all jord ursprungligen
varit af lika god beskaffenhet och nästan utan impedimenter, och betesmarken vore der
af lika god beskaffenhet som ängen. Intet kunde då finnas obilligare och orättvisare
än att den, som der begagnade en del af sin jord till betesmark, skulle vara fri från
hägnad, då en angränsande jordegare, sorn nyttjade lika beskaffad mark till äng, skulle
ensam hålla gärdesgården. Motionären har således föreslagit: att då ett hemman med
åker och äng möter annat hemmans skog, beteshage eller utmark, egaren af sistnämnde
hemman skall mot åkern eller ängen i stängseln deltaga efter den grund,
som i afseende på hägnads-skyldighet särskilda byar och hemman emellan i allmänhet
finnes bestämd, eller om detta stadgande, i anseende till olika lokal-förhållanden på
olika orter, icke skulle finnas lämpligt för hela riket, att förslaget åtminstone matte
blifva antaget såsom gällande för Westmanland. '
Men om icke heller detta skulle finnas lämpligt, har motionären alternativt Iemnal
förslag till ett för helä Biket gällande stadgande i ämnet af följande innehåll:
Då äng möler betesmark, som, efter hvad Landtmätare och Gode män utröna,
är i allmänhet af lika god beskaffenhet, som ängen, stänga ängens och betesmarkens
egare hälften hvardera i s kiljo linien; och
af Magnus Månsson från Calmar län, som äfven fästat uppmärksamhet på den
skogsforödelse, sorn gärdesgårdar af träd medföra, och derför ansett det vara af särdeles
vigt, att stenmurar uppföras på de orter, der tillgång till sten finnes; men som,
när sådan stängsel skall uppföras mellan särskilda hemman eller hemmansdelar, i
lag ej funnes bestämdt å hvilket hemmans jord sådan hägnad bör läggas, hvaraf handt,
att i motionärens hembygd den ena åboen lagt stenmuren intill rålinlen in på sin jord,
då deremot grannen, som haft egor näst intill, anlagt en likadan mur på sin sida, hvilket
icke kunde vara med god ordning öfverensstämmande; har motionären, till undanrödjande
af denna obestämdhet i Lag, föreslagit det stadgande: »att, då stängsel af sten
uppföres i gränsen emellan särskilda hemman eller hemmansdelar, mark dertill
må tillsläppas efter det hemmantal, hemmanet eller hemmansdelen hvar å sin sida
besitter.»
Den första fråga, de förenade Utskotten hafva alt besvara, är den, huruvida
stängselskyldigheten må upphäfves och en hvar förpligtas att taga vård om sina kreatur,
så att de ej göra skada å annans egor.
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 24.
5
Det gifves länder med längre framskriden odling, än Sverige, i hvilka en sådan
stängselskyldighet, som hos oss gäller, är okänd ; och bland dessa länder öro till och
med sådana, som England, der bland landthushållare betning har många och betydande
försvarare emot bruket att året om underhålla hemdjuren inom hus, och der värdet al
hägnad ganska högt uppskattas. I berörde länder står det visserligen i allmänhet hvar
och en fritt att stänga sina egor från grannens; men tvång dertill eger endast ri»m såsom
undantag från allmänna regeln. Denna är att hvar och en skall om de hemdjur,
han å sina egor utsläpper, hålla sådan vård, att de ej inkomma på annans jord. Grundsatsens
användbarhet för olika förhållanden är ådagalagd derigenom, att den bibehållit
sig i länder med så gammal och utbredd odling, som Frankrike, med sin mängd små
jordbruk, och England, med sina stora jordagods, till en icke obetydlig del fortfar alt
gälia i länder med så ung och till nya ödemarker rastlöst framträngande odling, som
Norra Amerikas förenade Stater, och till och med, ehuru utan afskaffande al den också
såsom regel antagna stängselskyldigheten, sedan år 1817 gäller i Danmark; och den,
som, med åsidosättande af förut fattade meningar, vill och kan afväga rättvisans och
nyttans fordringar i denna fråga, bör också utan svårighet kunna öfvertyga sig, att
denna grundsats ej blott är användbar, utan också den, i förevarande hänseende, med
en utbildad eganderält och ett längre framskridet odlingstillstånds behof mest förenliga.
Sådan var Lag-beredningens åsigt; och denna åsigt har äfven inom Utskotten gjort sig
gällande. Det synes Utskotten, i likhet med Lag-beredningen, "vara klart, att eganderätten
täll jord först då är fullt stadgad och i åtnjutande af full helgd, när upprättande
af särskilda försvarsanstalter ej mer utgör vilkor för laglig rätt till Ired lör jorden och
derå befintlig gröda emot främmande kreatur, äfvensom att jordbruket å mången rikt
lottad bygd i fosterlandet endast långsamt och ofullkomligt skall uppfylla de vid skiltessladgan
fästade förhoppningar, så länge man ej å sina utskiftade egor kan begagna
hvilket brukningssätt som helst, utan äfventyr att se sitt arbetes Irukt förstörd genom
ströftåg af kreatur från främmande egor, mot hvilka hägnad ej finnes upprättad.
Men äfven om sådant å ena sidan rnedgifves- och det derjemte erkännes, att
stängselskyldigheten är icke allenast i allmänhet en ganska tryckande börda för landtmannen,
utan äfven af högst menligt inflytande på beståndet af landets skogar, torde
det å den andra icke böra lemnäs ur sigte, att olägenheterna af stängselbesväret gdva
sig olika tillkänna i olika bygder af landet. På slättbygder, der nämnda besvär är
kännbarare än annorstädes, dels i anseende till saknad tillgång på stängselämnen, dels
ock derföre, alt en icke ringa del af den ofta inskränkta, men bördiga, jordrymden genom
hägnader göres ofruktbar, skulle visserligen behofvet af hägnad till ganska stor
del kunna genom boskapens vallning eller tjudring minskas, om ej alldeles upphöra.
Hvad deremot skogbevuxna nejder beträffar, är förhållandet helt annorlunda. Der vore
antagandet af den föreslagna egofrids-lagen utan tvifvel mindre lämpligt, enär å dylika
ställen kreaturens vårdande icke utan stor svårighet och uppoffring skulle kunna ega
rum, och fördelarne af hägnaderdes upphörande således icke skulle åtminstone å mindre
hemmansdelar eller lägenheter lulli uppväga de olägenheter, sorn deråt blefvo en
följd. Någon förändrad, för hela Biket gemensam egofrids-lag anse Utskotten sig följaktligen
hvarken kunna eller böra tillstyrka; och då naturförhållandena inom landel
till den grad omvexla, att någon bestämd gränsskillnad emellan slättland och skogsbygd
ej lärer kunna uppdragas, torde icke heller tillämpningen af ifrågavarande grundsats
böra för vissa delar af Riket för närvarande i lag påbjudas, helst omförmälda förslag,
•efter Utskottens uppfattning, ännu saknar det stöd i allmänna tänkesättet, som är ett
vilkor för hvarje förändring utaf stadganden, hvilka allmänt och djupt inverka på medborgares
ekonomiska ställning. Den föreslagna åtgärden torde endast kunna vidtagas i
6
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, A:o 24.
den nian Svenska jordbrukare vänja sig alt inom egna egor tili hemdjurens qvarhållande
på det till betning bestämda området, och afhållande från det öfriga, begagna andra
medel än stängsel. Dertill kan i olika orter fordras ganska olika tid, i en ort kanske
mångfaldigt längre än i en annan; oell hägnadsskyldigheten emellan enskilda ekområden
torde, i följd häraf, för vissa orter kunna i framtiden genom lag uppbäfvas,
medan den i andra ännu länge och måhända alltid måste fortfara.
Hvad lagstiftningen under nuvarande förhållanden kunnat till förberedande af
nämnda förändring åstadkomma, inskränker sig, efter Utskottens tanke, till den tillåtelse,
sorn, genom Kongl. Kungörelsen den 23 Oktober 1850, blifvit leornad åt delegare
i hemman eller bylag, ett eller liera, att, om de enhälligt så vilja, sig emellan för alla
sina egor eller för en del deraf, öfverenskomma om afsägelse af stängsel-vitsord, med
den verkan, att hvar oell en af dem ovilkorligen ansvarar för vården af sina kreatur
och den skada, som å de under öfverenskommelse!! inbegripna egor af kreaturen Höres,
samt att öfverenskommelsen, såvida den blifvit skriftligen ingången och af alla delegarne
undertecknad, ej kan brytas genom en nyck, som faller egaren af hvilken del
som helst i den under öfverenskommelsen innefattade jorden, kanske af den minsta,
in, utan eger bestånd lill dess minst två tredjedelar af jordegarnes antal, tillsammans
egande minst två tredjedelar af den jordrymd, öfverenskommelsen gäller, finna återgång
till den gamla hägnadsskvldigheten nyttig.
På grund af hvad Utskotten sålunda anfört, och då Utskotten hysa den åsigt,
att möjlighet för något flertal, vare sig huru stort som helst, alt påtruga någon enda
granne en förändring af så genomgripande art, som den ifrågavarande, icke hör beredas,
enär sådant otvifvelaktigt vore oförenligt med den fria dispositionsrätt öfver jorden, som
nu är hvarje Svensk jordegare tillerkänd, få Utskotten vördsamt tillstyrka, att molionerne,
så vidt de afse upphörande af stängselskyldigheten,
icke mä till någon åtgärd föranleda.
Herr Friherre Raabs förslag, att hvar och en bör hålla sådan vård om sina mindre
husdjur, att de ej inkomma på annans egor, och att hägnader således endast skola
afse att utestänga större kreatur, hvilar på samma grundsats, som Utskotten här ofvan såsom
riktig erkänt; och uppenbart är, att, om detta förslag kunde antagas och allmänt
genomföras, ett stort steg dermed^ vore taget i den riktning, lagstiftningen har att följa
för egofridens ordnande på ett på en gång rättsenligt och ändamålsenligt sätt. Utskotten
kunna dock icke förbise, att de skäl, som tala för hägnadsskyldigheten å vissa orter
af Riket, äfven gälla för hägnadernes bibehållande i det skick, hvaruti de, enligt nu
gällande lag, böra vara, särdeles sorn, för den mindre jordbrukaren, det torde vara
svårare att hålla vård om mindre husdjur, såsom får- och svin-kreatur och gäss, än om
de större, hvilka lättare kunna tjudras eller vallas; och då af sådan anledning icke eller
berörde förslag lärer kunna antagas såsom lag för hela Riket, samt hägnadsskyldighetens
fullkomliga upphäfvande, der det lämpligen ske kail, torde vara att föredraga
framför Herr Friherre Raabs förslag, hvarigenom den afsedda fördelen endast till en
del kunde vihnas, hemställa Utskotten alltså,
att Herr Friherre Raabs ifrågavarande förslag måtte lemnäs
utan afseende.
Utskotten öfvergå härefter till besvarande af de motioner, som afse förändring i
grunderne för stängselskyldighetens utgörande, der den kommer att bibehållas.
Härvid möler först den vid flera Riksdagar afhandlade frågan om hägnadsskyldighetens
fördelning efter den såkallade hälften-principen, hvars antagande Herr Friherre
Lag- samt Allm.. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 24.
7
Raab, Herr Hasselrot, Daniel Danielsson från Örebro län och Olof Lagergren från
Gottland föreslagit.
Frågan härom väcktes först vid 1828 års Riksdag, då Kongl. Maj:t i Nådig
Proposition lill Rikets Ständer öfverlemnade förslag till nv stängsel-förordning, byggd
på nämnde grund. Dessa Ständer funno förslaget nytt och anhöllo derföre, i underdånig
skrifvelse den 10 Augusti 1827, att dess pröfning mätte få hvila intill Ständernas
nästa sammanträde, samt att det emellertid, jemte Högsta Domstolens deröfver afgifna
utlåtande och Lag-kommittéeris bifogade motiv till 5 Kap. Byggn.-Balken i nya
Civil-lag-förslaget måtte på allmän bekostnad tryckas samt lämpligt antal exemplar deraf
till länens Hushållnings-sällskap utdelas, för alt genom deras försorg komma allmänheten
till hända och blifva kändt.
Med bifall härtill lät Kongl. Majit vidtaga de af Rikets Ständer sålunda äskade
åtgärder; och sedan Hushållnings-sällskapen samt Konungens Befallningshafvande öfver
förslaget' afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden, hlef detsamma, med åtskilliga af
nämnde utlåtanden föranledda förändringar, genom Nådig skrifvelse af den 22 Februari
1834 till Rikets då församlade Ständers pröfning ånyo öfverlemnadt. Desse Ständer funno
likväl, på de i Lag- och Ekonomi-Utskottens deröfver afgifna Betänkande anförde skäl,
betänkligheter mola emot förslagets antagande, hvadan detsamma da lörlöll. 4 id 1840
och 1844 arens Riksdagar väcktes likväl frågan ånyo, och vid den sednare blef förslaget
godkändi af de sammansatta Utskotten, sorn i Betänkande under N:o 30 framlade
förslag lill ny stängsel-lag, i enlighet med Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, hvilket förslag
tillvann sig tvänne Riks-Stånds bifall; men enär' det af de två andra underkändes,
förföll frågan ånyo.
Det lärer ej kunna bestridas, att de i Kongl. Förordningen den 9 Februari 1802
bestämda grunder för stängselskyldighetens fördelning mången gång medföra verklig
orättvisa. *
Emellan byar och enstaka hemman gäller intet annat mått lör ego-omradet, än
deras hemmantal; men det händer oftast, alt jordrymden å endera sidan icke svarar
emot hemmantalet. Sällan finnas i samma by hemman, som i godhet och vidd äro
hvarannan fullt jemförlige, och i särskilda byar är skillnaden ännu större. En by kan
dessutom med en ganska obetydlig del af sina egor stöta intill en annan hys eller ett
enstaka hemmans hela egomassa. I dessa händelser blir hemmantalet en orättvis delningsgrund,
om det på båda sidor är lika stort, och ännu orättvisare, om den hy, hvars
egor äro mindre, har större hemmantal, än den angränsande byn eller hemmanet, hvilket
ej sällan inträffar.
Inom samma hy åter, der sjelfva egobeloppet bestämmer hägnadsskyldigheten
hemmanen emellan, beror del likaledes af slumpen, huru denna skyldighet kommer att
falla ut. Omgifves en större egorymd af flere mindre stycken, så kan dess hägnadsåli
gg ande blifva ökadt utan allt förhållande till dessa små styckens total-summa, enär
den°större rymden skall gå i särskild beräkning mot hvartdera af de angränsande mindre
styckena. Likaså kommer inom ett skifteslag ett hemmans hägnadsskyldighet att
ökas eller minskas af den tillfällighet, alt det kommer all förläggas inuti skifteslagets
område eller utmed rågång mot angränsande by. 1 sednare händelsen blir dess stängselbesvär
minskadt, emedan uti rågångs-hägnaden alla uti byalaget taga del. 1 den förra
åter är det icke sällsynt, att ett hemman kan på flera olika ställen få sig påfördt hägnadssträckor,
sammanlagde vida längre än alla hemmanets gränsor sammanräknade, då
del nemligen mäste slänga icke allenast mot angränsande delegare i hyn, utan äfven
på flere aflägse ställen gemensamt med öfrige hemmanen i skilleslaget deltaga uti rägångs-hägnader
mot angränsande byar, af hvilken hägnad det ingen nytta har.
8 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 24.
Den föreslagna nya delningsgrunden synes Ster för vissa lokala förhållanden, der
jorden i allmänhet är af någorlunda jemngod beskaffenhet, vara den mest lämpliga, enär
hvar och en då får hägna i förhållande lill sitt egoområde, och ingen får hvarken mer
eller mindre hägnad, än jemnt hälften af sammanräknade ytlergränsen, äfvensom den
har en bestämd fördel deruti, att den är enkel och för hvar och en lättfattlig, så alt
särskildt biträde för stängsel-delnings upprättande i enlighet dermed ej skulle behöfvas.
Genom antagande af denna delningsgrund, skulle likväl kunna inträffa, att en mindre
hemmansegare, om hans egor innehade ett aflångt läge, finge vidkännas en ökad stängselskyldighet,
äfvensom de jordegare, hvilka vid verkstäldt egoskifte fått taga af den
sämre jorden till större vidd, än de, hvilka erhållit sina egor i flere särskilda lotter,
icke allenast komma att vidkännas dessa olägenheter, utan äfven den af ökad stängselskyldighet.
Dessa betänkligheter, som äfven legat till grund till förslagets underkännande af
föregående Ständer, äro ock i Utskottens tanke af den vigt, att de ej kunna förbises,
och då olägenheten af den nya delningsgrunden synes Utskotten öfverväga dess fördelar,
få Utskotten vördsamt föreslå,
att framställning arne om antagande af ny stängsel-lag, byggd på
hälflen-principen, ej må af Rikets Ständer bifallas.
Och enär samma skäl, som gälla emot berörde delningsgrunds antagande i Riket
i allmänhet, äfven äro giltiga i afseende å dess tillämpning på Gottland, hemställa
Utskotten,
att Olof Lagergrens motion, att de på ofvannämnde grund byggde
byordningar må tillerkännas kraft af lag för stängselskyldig
hetens
utgörande å Gottland, jemväl må lemnäs utan afseende.
Utskotten öfvergå härefter till Pehr Erik Anderssons förslag, att, då ett hemman
med skog, beteshage eller utmark möter annat hemmans åker eller äng, egaren af sko
gen
eller betesmarken bör i stängseln deltaga efter den grund, som i afseende på hägnadsskyldighet
särskilda byar eller hemman emellan i allmänhet finnes bestämd, eller,
om ett sådant stadgande ej skulle finnas lämpligt för hela riket, det måtte antagas för
Westmanland.
Öfver Pehr Erik Anderssons vid sednasle Riksdag väckta förslag i enahanda
syfte yttrade de förenade Utskotten, att inom skogsbygder i allmänhet stängselskyldigheten
för en vidsträckt utmark emot en annan hys åkergärden och ängar för utmarkens
egare skulle blifva synnerligen betungande, och att, ehuru det kunde anses billigt
att, då skog och utmark vore af god och bördig beskaffenhet, egaren deraf finge vidkännas
delaktighet i hägnadsbesväret, ett motsatt förhållande dock inträffade på de orter,
der utmarken vore vidsträckt, men stenbunden, bergaktig och ofruktbar, och att
det således syntes vara tvifvel underkastadt, om och till hvad del egare af utmark rättvisligen
borde kunna förbindas att deltaga i en hägnad, deraf han i de flesta fall hade
ringa eller intet gagn.
Jemte det Utskotten nu ånyo åberopa dessa skäl, som af Rikets Ständer för
giltiga antogos, få Utskotten dessutom anmärka, att, om äfven stadgades, att egare af
utmark skail, då denna möter inega, deltaga i stängseln mot inegan, någon grund för
denna skyldighets fördelning icke finnes att söka i nu gällande slängselstadga. Denna
innehåller nemligen, att, då särskilda stängsel-lag mötas, deras hägnadsskyldighet bestämmes,
om utmark gränsar till utmark, efter oförmedladt, och om inegor mötas, efter
för
-
lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Uiskoltens Betänkande, N:o 24.
9
förmedladt hemmantal. Om således utmark skulle deltaga i hägnad emot inega, skulle
narn maioi u iu. u^uuu w- , jy"  -
antagen. Hvadan Pehr Erik Anderssons ifrågavarande förslag lärer vara lika litet antagligt
i Westmanland, som i öfriga delar af Riket; och hemställa alltså Utskotten,
att JÖrslaget härom må lemnäs tilan afseende.
Emot Pehr Erik Anderssons alternativt framställda' förslag, att då äng möler
betesmark, som, elter hvad landtmätare och gode män utröna, i allmänhet är af lika
god beskaffenhet, som ängen, ängens och betesmarkens egare böra stänga hälften hvardera
i skiljolinien, förekommer åter dels att det ofta skulle bli svårt, om ej omöjligt, att
afgöra huruvida angränsande egor äro fullkomligt lika goda, dels ock att Utskotten, på
ofvananlörde skäl, funnit hälflen-principen ej vara såsom delningsgrund antaglig; och
anse Utskotten sig således älven böra
afstyrka bifall till Pehr Erik Anderssons sistberörde förslag.'
Hvad slutligen angår Magnus Månssons från Kalmar län framställning, att, då
stängsel af sten uppföres i gränsen emellan hemman och hemmansdelar, mark dertill
då må tillsläppas efter det hemmantal, hemmanet eller hemmansdelen hvar på sin sida
besitter; finna Utskotten det vara med rättvisa och billighet fullt öfverensstämmande
att den jordrymd, som till hägnad åtgår, lillsläppes af delegarne på båda sidor om
skillnaden, hvilket äfven lärer finnas tydligt deraf, att hägnaden bör i sjelfva egogränsen
sältas; men enär bestämdt stadgande härom saknas, anse Utskotten denna otydlighet
böra undanrödjas; och ehuruväl motionärens förslag, att mark till hägnaden bör tillsläppas
efter hemmantalet, öfverensstämmer med grunderna för sjelfva bägnadsskyldighelen,
lärer det dock finnas olämpligt att här tillämpa samma grundsats. Utom det att
härtill skulle, erfordras vidlyftiga uträkningar och deraf följande tvister, för hvilkas lösning
kostnaden mången gång säkert skuiie öfverstiga värdet af den jord, hvarom man
tvistade; skulle ett sådant stadgande i tillämpningen komma alt medföra den olägenhet,
alt en hägnad, som egde någon betydligare bredd, komme alt brytas i en mängd af
knän och afsatser, hvilka kommo att menligt inverka pä så väl hägnadens styrka och
bestånd, som dess utseende; och då grannar allt hittills, hvar å sin sida, dragit lika
mycken tunga af de olägenheter stängseln i många hänseenden medförer, tveka Utskotten
icke att tillstyrka, att grannar höra tillsläppa hälften hvar af den jordrymd, som
till mellanliggande hägnad åtgår; men som Utskotten erfarit, all i vissa landsbygder
det anses för en fördel att lägga stenmurar af mångå alnars bredd, för att få tillfälle
å dem upplägga den myckenhet af sten, som ur åkern uppbrytes, hafva Utskotten funnit
af niiden bestämma en gräns för dylika hägnaders bredd, på det alt ej en jordegare
må kunna, under förevändning att hägna, begagna grannens jord för upplag of
sten, för hvilken häri på sitt eget område ej finnér plats; och då en stenmur får tillräcklig
styrka/ om den i botten erhåller 3 alnars bredd, hafva Utskotten ansett lämpligt
stadga, att stenmur, som uppföres i skillnad emellan tvänne delegares områden, ej
får inskjuta mera än en och en half aln på grannens mark.
Utskotten få alltså vördsamt föreslå Rikets Ständer,
alt hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, det Kongl. Majit,
genom utfärdad författning, täcktes, såsom tillägg till Kongl.
Förordningen den 51 Januari ISIS, stadga:
CL » A É. . * « Af a Afl linn
10
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon-gtskotlens Betänkande, N:o 24.
alt stängsel skall i egoskillnaden sättas, ach att den jordrymd,
sorn till stängseln åtgår, af hvardera sidans delegare lill hälften
tills läpp es; dock må den, som emellan tvänne delegares områden
hägnad af stenmur uppföra vill, ej låta densamma inskjuta på
grannens område mer än en och en half aln.
Stockholm den 17 Augusti 1854.
Reservationerr
af Herr Friherre Hierta, F. P : »Emot Utskottens beslut, att de motioner, som
åsyfta en ändring uti nu gällande stängsel-lag, »icke må till någon åtgärd föranleda,»
får jag härmedelst reservera mig. Det är i högsta grad olyckligt att vära återstående,
skogars fredande från förödelse, och vårt betryckta jordbruks fortskridande utveckling
till förbättring, skall af Utskottets majoritet befinnas förtjena sä ringa afseende, att det,
som i vårt land verkar mest förstörande på det förra, mest hämmande ,på det sednare,
skall önskas bibehållet. Hvad kan vara mer stridande mot vår tids fordringar, än
bibehållandet af en från nomadiska tidehvarfvet sig härledande lag, som ålägger hvar
och en skogsvårdare eller åkerbrukare att sjelf försvara den mark han eger eller brukar,
mot andras ut på rof släppta kreatur; ett försvar, som dessutom, dä del ej med
aktiv vapenstyrka kan utöfvas, utan mäste utgöras med passiva förskansningar, i alla
afseenden blir omöjligt att fullfölja, enär dessa förskansningar, de s. k. hägnaderna,
stundligen sjelfva äro i behof af försvar, och, då de lemnäs utan sådant, genast äro i
fara att mer eller mindre förderfvas af de mångå, hvilka derutaf hafva gagn, i thy
att deras kreatur, efter sådant förderfvande, erhålla laglig rättighet att sig lill god!»
förstöra det som förmedelst dessa förskansningar skulle, för egarens räkning, hafva försvarats!
Utskotten hafva yttrat, att »det giIves länder med längre framskriden odling
än Sverige, i hvilka en sådan stängselskyldighet, som hos oss gäller, är okänd;» detta
är åtminstone en sanning, hvars erkännande är vunnet genom allt det arbete, som Utskotten
på denna fråga nedlagt; men Utskotten kunde gerna hafva meddelat sanningen
fullständig, och sagt: »det finnes länder med längre framskriden odling än Sverige,
emedan en sådan stängselskyldighet, som hos oss gäller, der är okänd » Stängsel-lagens
bibehållande gör det möjligt att utsläppa kreaturen på våldgästning, för att föda sig, antingen
på grannars eller på framlida generationers bekostnad, i förra fallet på åkrar
och ängar, i sednare fallet på skogar, i båda fallen på marker, som ej kunna fredas,
under nu gällande stängsel-lag; och det är ju klart, att så länge sådant tillstånd existerar,
hvarunder lagen gynnar nomaden på åkerbrukarens bekostnad, måste åkerbruket
qvarstå i det tynande tillstånd, hvari det för närvarande befinner sig öfver allt, der
ej penningestyrka frambragt den fred, som lagen förnekar. Funnes ej denna af nu
gällande stängsel-lag sälunda betingade möjlighet, att föda kreaturen genom den s. k.
»vallsläppningen,» derigenom dessutom en ofantlig massa af gödningsämnen lör åkern
gå förlorade, så tvangs man alt genom odling af foder- och betes-växter pä den under
plog varande jorden föda sina kreatur; och dermed vore klåfven gifven lill den förbättring
i åkerbruk och boskapsskötsel,, som man i England och andra länder, »der den
stängselskyldighet, som hos oss nu gäller, är okänd», kunnat uppnå. Detta stängsel
-
Lag- samt Ailm. Besv.- och Ekon.-Utskotlens Betänkande, N:o 24.
11
skyldighetens hämmande af åkerbrukets utveckling är dock endast ena sidan af det onda.
l)en andra sidan är fullt ut lika behjertansvärd; den gäller skogarne. Till uppförande
af dessa af lagen anbefallda, för förruttnelse, för tjufvahand, för angränsande
kreatursegares våld oupphörligen utsatta förskansningar åtgår en oerhörd mängd ungskog:
lill hvarje stör-par, som på ungefär hvar annan aln återkomma, åtgå tvänne träd,
för delta ändamål fällda i sin tidigare ålder, och det är tillräckligt många gånger beräknadt,
hvilken mängd virke härtill, äfvensom till allt det klufna virke, som är inlagdt
i sjelfva hägnaden, förstöres, hvilket, om det hade stått lill mognad, skulle hafva gifvit
riklig afkastning; men ej nog dermed — förmedelst nedtrampning och afbetning förslöres
en ännu oerhördare myckenhet unga skogsplantör, genom detta nomadiserande
på skogarne, som, om det ej förhindras medan ännu någon skog finnes att taga vara
på, snart skall i samverkan med öfriga här i landet gängse skogsförstörings-methoder,
göra detta land skog löst, såsom delar af Siberien eller Island, på hvilka ställen de
arma innevånarne måste freda sig emot kölden, och åstadkomma eld till matlagning genom
alt bränna späck och tran, gödsel, fogel- och fiskben, hahn och strå. Till den strådöd,
som härigenom, om ej snar hjelp mellankommer, långsamt men säkert ådrages
Svenska nationen, bidrager hvar och en, som halsstarrigt emotsätter sig de af högsta
nöd påkallade reformerna i lagarne rörande skogsvården i Riket, till hvilka reformer
äfven nu ifrågavarande förslag höra, ehuru de i första hand röra åkerbruket.
För att i någon mån afhjelpa här ofvan antydda onda, har nemligen blifvit föreslaget
alt den, i de lyckligt lottade länder, der åkerbrukaren ej får stå tillbaka för nomaden,
för sådana fall antagna allmänna regeln, »att hvar och en skall om de hemdjur,
han å sina egor utsläpper, hålla sådan vård, alt de ej inkomma på annans jord,»
nu ändlligen mätte antagas som grundsats för en ny egofrids-lag härstädes; och Utskotten
hafva erkänt, »att denna-grundsats ej blott är användbar, utan också den i förevararande
hänseende, med en utbildad eganderätt och ett längre framskridet odlingstillstånds
behof mest förenliga,» ty »eganderätten lill jord är då först fullt stadgad och
i åtnjutande af full helgd, när upprättande af särskilda försvarsanstalter ej mer utgör
vilkor för laglig rätt till ifred, för jorden och derå befintlig gröda, emot främmande kreatur.
» Den naturligaste följden af detta erkännande synes mig böra hafva varit antagandet
af denna grundsats, helst det tillika erkännes att stängselskyldigheten icke allenast
är en ganska tryckande börda för landtmannen, _utan äfven af högst menligt inflytande
på beståndet af landets skogar. Men Utskotten hafva i stället afstyrkt den
erkändt rättsenliga grundsatsens antagande, på den grund att sådant för skogbevuxna
nejder vore »utan tvifvel mindre lämpligt, enär å dylika ställen kreaturens vårdande
icke, ulan stor svårighet och uppoffring skulle kunna ega rum, och fördelarne af hägnadernas
upphörande icke skulle, åtminstone i mindre hemmansdelar eller lägenheter,
fullt uppväga de olägenheter, som deraf blefve en följd.» Det är ju ändock klart, att
påsådane ställen komma hägnaderna alt qvarstå, enär clet ju der vore å ömse sidor fördelaktigare
att medelst inhägnad hindra kreaturen från att beträda otillåten mark, än medelst
vallning eller tjudring. Skillnaden blefve blott, att, med antagande af den nya
rättsenliga grundsatsen, det blefve hvars och ens eget intresse att grannens hägnad
stöde uppe, i stället för att det nu är hans intresse att den ligger omkull — enär sådant
ger honom laglig rätt alt beta sina kreatur på grannens mark. Hvad åter vidkommer
den invändningen, alt ifrågavarande grundsats »ännu saknar det stöd i allmänna
tänkesättet, som är ett vilkor för hvarje förändring utaf stadganden, hvilka allmänt och
djupt inverka på medborgares ekonomiska ställning,» sa vågar jag, med stöd al liera
allmänna Svenska landtbruksmötens, och åtskilliga bland länens Hushållnings-sällskapers
utlåtanden i ämnet, påstå att, såvida »allmänna tänkesättet» beräknas elter de
12
Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utskotlens Betänkande, A’:o Si.
tänkande, och ej efter de icke tänkande, så har detta redan erkänt, önskat och påyrkat
antagandet af förr nämnde enda rättsenliga grundsats för egofrids vinnande.
Hvad vidare beträffar den »tillåtelse, sorn'genom . Kongl. Kungörelsen af den 23
Oktober 1850 blifvit lemnad »åt delegare i hemman eller byalag, ett elier flera, att, om
de enhälligt sä vilja, sig emellan, för alla sina egor eller * för en del deraf, öfverenskomma
om afsägelsen af stängsel-vitsord, med den verkan, att hvar och en af dem
ovilkorligen ansvarar för vården af sina kreatur och den skada, som, ä de under öfver?
enskommeisen inbegripna egor, af kreaturen göras;» så paralyseras ju tydligen denna
»tillåtelse,» i de allra liesta fall, just deraf att öfverenskommelse!) skall vara »enhällig-.»
Hvar månde det stängsel-lag finnas, som ej inom sig hyser åtminstone en af dessa, sorn
emotsätta sig alla förändringa;■? antingen de göra det af eget intresse, i fall de med
god skcgslillgång hafva ringa del i hägnäderna, eller af liknöjdhet för skogens värd, i
fall de tänka: »de efterkommande hafva ej gjort något för oss, vi behöfva derföre ej
göra något för dem,» eller af annan bland Sveriges innebvgpare ej sällspord motvilja
mot del nija, om ock det gamla är besvärligt, eller rent ai utaf envishet, okunnighet,
eller brist på förmåga att tänka sig in i ämnet, så blir öfverenskommelse!) ogjord, om
ock alla hade gagn deraf, blott för denne enden skull! Jag öfverlemna!- lill Utskottens
egna ledamöter, att, med ledning af nära för hand varande förhållande, bedöma
sådant.
På grund af hvad jag bär ofvan haft äran anföra, så får jag förklara min åsigt
vara, att Utskotten bordt, med antagande af den mer onämnde enda rättsén liga grundsatsen,
sökt åstadkomma en derpå grundad ny egofrids-lag såsom regel, med bibehållande
af stängsel-vitsordet såsom undantag, der så öfver ens kommas Ian; men då
möjligen förnuftsenliga juridiska betänkligheter upphäft sig mot att itu pä en gång sä
långt uttaga steget, får jag för denna gång nöja mig med all såsom min mening antaga
afdelningens utlåtande, så lydande:
»Hen första fråga, sorn nu är att besvara, är den, huruvida slängselskyldigheten
må upphäfvas och en hvar förpligtas att taga värd om sina kreatur, så att de ej göra
skada å annans egor.»
»Detta förslag, som redan vid 1833 och 1831 arens Riksdag väcktes, har sedermera
Riksdag efter Riksdag återkommit och för hvarje gång inom representationen
vunnit allt flere anhängare; och man torde redan häraf kunna sluta dertill, alt förslaget
är al den beskaffenhet, alt det, såsom allt sannt och rätt, lill följe af sanningens
inneboende kraft, slutligen skall göra sig gällande.»
»Då förslaget frän sjelfva’ grunden bryter den lag, som för egofridens upprätthål
lande
i sekler här i landet varit gällande, torde det böra tillses dels, huruvida nu gällande
egofrids-lag är byggd pä giltig rättsgrund, dels ock om den varit för landet gagnelig.»
»De rättsiärde hafva länge tvistat, huruvida stängselskyldigheten bör härledas från
eganderätt eller gemensam nytta. Att här inlåta sig i undersökning om dessa skiljda
äsigter, är ej afsigten. Denna tvist har endast blifvit omnämnd, för att söka visa att
stängselskyldigheten ur ingendera synpunkten later försvara sig. Från synpunkten af
det rent rätta, kan slängselskyldigheten- icke försvaras.»
»Första grundregeln i allt samhälle är den, alt hvar och en måste begränsa sin
frihet, så att man ej störer annans rätt, oell att följaktligen enhvar mäste ansvara för
sitt görande och låtande sålunda, att man anses skyldig ersätta den skada man annan
tillskyndar, vare sig genom uppsåtlig förnärmelse eller genom underlätet iakttagande
af pligt er. På denna grundsats är icke stängsel-lagen byggd. Här heter det icke att
enhvar skall vara skyldig taga den vård om sina kreatur, att de ej öfverträda egarens
gränser och förnärma annans rätt, utan krigstillståndet är här lörklaradt genom anta
-
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Vtskoltens Betänkande, N:o ,24.
13
gandet af sjelfförsvaret till grundsats, sä att enhvar, som ej kan genom stängsel skydda
sina egor, får skylla sig sjelf för den förödelse grannens fä å dem anställa. Huruvida
en sådan lag kan vara ändamålsenlig och nyttig, skall bär nedan utredas. Att den ej
hvilar på rättsgrund, torde vara ovedersägligt.»
»Ur eganderälteu kan, i fråga om hägnad, ej härledas annan rättighet, än den
för jordegaren att sjelf inhägna sin jord. Hvad man eger är man berättigad att freda
pä det sätt man bäst finner, då annans rätt derigenom ej kränkes. Längre kan man
ej komma, ty ehuruväl det egna området är en rätts-sfer, inom hvilken man har anspråk
på att vara fredad för intrång, och grannen således är pligtig att afhålla sina
kreatur från ohägn derå, mäste likväl sättet, hvarpå detta åstadkommes, alltid blifva
hans ensak, hvarom ingen annan eger bestämma.»
»Rättigheten att fordra grannens deltagande i hägnad lärer således ej eller kunna
ur eganderätlen härledas.»
»Deremot torde så väl af sakens natur,vsom af de upplysningar våra äldre lagar
lemna, det vara uppenbart, alt denna rättighet haft sin grund i åsigterna om den gemensamma
nytta, som derigenom skulle beredas jordegare.»
»I äldsta lider, då ännu landets odling var så ringa, alt byarne lågo vidt åtskiljde,
korn ej i fråga annat än att hvar by stängde kring sina egor elter behof. Småningom
möttes byarne med sina odlingar, och de skiljda tegarne löpte tillsammans. Da behöfdes
ej någon mellanstängsel, sä framt ej den ena byn ville bruka sin jord på annat
sätt än den andra, eller eljest ansåg för sig fördelaktigt att hafva sina egor alstängda.
Man antager ock att byarne i allmänhet begagnade sig af den härigenom vunna lindring
i stängselbesväret och nyttjade jorden i sambruk;' men om ena byn al ett eller
annat skäl ville hafva sin jord afslängd, var sådant utan allt inflytande pa den andra,
och då gällde alltid såsom ursprunglig regel, att den, sorn ville halva stängsel, borde
hålla den sjelf. Ehuru således, vid det brukliga ärsombytel med åkerjorden, behofvet
af mellanstängsel, dä en bys besådda åkergärdc gränsade till on annans trädesgärde,
var ömsesidigt, enär det träffade den ena byn det ena äret och den andra byn det andra,
beräknades likväl stängseln i början blott för ett enda är och borttogs sedan grodan
blifvit inbergad, och' landbo var då enligt lag berättigad att-vid afflyttning taga
gärdesgård med sig. I längden kunde man likväl ej undgå att inse, det en varaktigare
inrättad hägnad, sorn kunde begagnas i flera år, medförde större förmån, och att det
var lättare ”för hvardera byn alt underhålla den stående hägnaden, än alt hvartannat
är uppföra hela stängseln ånyo. Så uppstod öfverenskommelse att gemensamt underhålla
stängseln, och det var af de förut bestående förhållandena en gifven följd, att hvardera
byn hade fika nytta deraf Och att den således skulle i hägnaden taga lika del.
Af den härutinnan till häfd blifna vanan fick stängsel-vitsordet sitt upphof, och det
blef en i lag bestämd rättighet att fordra grannens deltagande i stängsel, hvars ömsesidiga
nytta lagstiftaren förutsatt såsom gifven.»
»Den gemensamma nyttan är allisa yttersta grunden för hägnadsskyldigheten;
men om nu det lärer vara otvifvelaktig!, att hvad som var nyttigt pä en lid, kan, under
andra förhållanden, vara onyttigt på en annan, följer häraf, att, om ådagaläggas
kan, att hägnadsskyldigheten nu på åtskilliga orter, långt ifrån att medföra nytta, i
många hänseenden har en ganska menlig inverkan, ifrågavarande skyldighet der bör
upphäfvas, sedan grunden lör dess uppkomst upphört att vara till.»
»Det bör således utredas^ huruvida stängselbesväret kan anses vara för landet
gagnelig! eller skadligt, dervid torde böra tagas i öfvervägande hägnadsskyldighelens
inverkan så väl på skogshushållningen i Riket, som ock pä jordbruket oöh boskapsskötseln
samt landels förkofran i allmänhet.»
14
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 24.
»I fråga om denna inverkan på skogshushållningen kan omdömet icke vara mer
än ett, eller att denna inverkan varit menlig.»
»Molionärerne i ämnet hafva mer och mindre fullständigt utredt detta förhållande.»
»Herr Hasselrot yttrar, att i delta afseende ej erfordrades annan bevisning, än
att vädja till besinning af den gräsliga förödelse, som ligger i unga träds nedhuggande
till slör och hvilken omätlig egendom härigenom för framliden går förlorad. Om, säger
han, endast hvar hundrade af de störar, som nedruttna i våra gärdesgårdar, finge
uppväxa till moget träd, skulle detta redan medföra national-rikedom.»
»Herr Friherre Raab har beräknat, att, om ett hemmans yttergränser utgjorde en
mils sträcka, så skulle, för uppförande af hägnad deri, endast till stäfver eller stör,
hvartill lagas unga och vackra träd, åtgå omkring 20,000 stammar, och som skiljelinierna
emellan de särskilda hemmansdolarne och emellan dessas särskilda egor voro
än längre, erfordrade endast ett hemman mer än dubbla antalet stammar, utom allt
annat virke.»
»Att med någon visshet kunna beräkna den förödelse, hägnaders uppförande och
årliga underhåll medförer, lärer ej vara möjligt. Det säkra är, att skadan och national-förlusten
är stor och alt hushällningssältet är lika oklokt, som förstörande. Delta
sätt att freda sina egor kunde vara lämpligt och möjligt på sin tid. Då bjarne ännu
lågo oskiflade och hägnader endast behöfdes emellan dessas yttergränser, var skogsåtgången
härtill mindre märkbar; men sedan genom laga skiften de gränser, som skola
fredas, blifvit mångdubblade och skogarne äfven genom dessa skiften undergått stor
förödelse, har den ödeläggelse, hägnadsbesväret medför, blifvit mera i -ögonen fallande,
i samma mån som skogarne, glesnat, och då å de liesta orter i riket redan klagas öfver
skogsbrist, synes den tid ej vara särdeles aflägse, då landet blir skoglöst, derest ej,
medan tid är, en gräns sättes för det slöseri med landets dyrbaraste egendom, sorn
nu eger rum. Af hvilken vigt denna fråga är, torde lätt inses, då vi bebo ett land,
der vintern herrskar under större delen af året, och som blir obeboeligt, om den skogsbrist,
som redan förefinnes på många orter i riket, blir allmän; och torde det icke
eller böra lemnäs oanmärkt, alt, enligt hvad vetenskapsmän utredt och erfarenheten
visat, skogens utrotande menligt inverkar ej mindre pä klimat och nederbörd, än äfven
på sjelfva vextlighelen, hvilken ej obetydligt nedsättes derigenom, att det skydd försvinner,
som skogen lemnar.»
»Hägnadsbesväret inverkar äfven menligt på jordbruket, boskaps-skötseln och
landets förkofran i allmänhet.»
»Den som känner att de gamla byarne egde milslånga yttergränser och att, efter
dessas delning, nya gränser uppstått ej allenast emellan de särskilda delegarne, utan
emellan dessas särskilda jordtegar, hvilka alla skola förses med stängsel, 'kan icke ha
lemnat obemärkt den omätliga kostnad detta medförer, särdeles på slättbygden, der
kostnaden för en skidgårds uppförande uppgår till 10 sk. B:ko famnen, och der, i anseende
till den förstörelse dylika hägnader äro underkastade af stormar, röta och a f tjufnad,
man lärer kunna antaga att de behöfva omsättas öfverhufvud hvart sjette år.
Motionären har sökt utreda, hurusom en betydlig del af slättboens afkastning af jorden
och en stor del af hans tid förspilles i och för hägnadernas underhåll, och att mångenstädes
jordens afkastning knappt bär hägnadsbesväret. Utan att kunna bedöma riktigheten
af dessa beräkningar, torde det dock vara uppenbart, alt den kostnad och den
tidsförlust hägnadsbesväret medförer, särdeles på slättbygd, der man på flera mils afstånd
nödgas hemta stängsel-ämnet, måste vara ganska stor och tryckande, och att
denna kostnad och detta arbete, användt på jordbruket, skulle bringa detsamma nu
åsidosatta fördelar.»
Lag- somt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskoltens Betänkande, N:o 24.
15
»Hägnaderna medföra äfven den olägenhet, att utmed dem samlas för åkerbruket
skadliga snödrifvor, och, hvad ännu värre är, svara de icke alltid mot sitt ändamål,
enär ,de ej sällan af okynne och skadebegär nedrifvas, dermed egofriden är tillspillogifven.
Och likväl, så stora dessa olägenheter än äro, återstår dock ännu en
sida af ämnet, hvilken företer och innebär följder af ännu menligare inverkan, än
alla de förut omnämnde.»
»Stängselskyldighelen utgör nemligen i närvarande stund det väsendtligaste hindret
för slätternas jordbruk, alt höja sig utur det förfall, hvaruti detsamma i allmänhet sig
befinner. Temligen allmänt inses det rättvist öfverklagade missförhållandet emellan
åkerbruk och boskaps-skötsel, och behofvet alt pä en förbättrad och utvidgad ladugårds-skötsel
grunda ett förbättradt åkerbruk. Dertill fordras i första rummet, som
man vet, odlandet af flerårige fodervexter. Redan en sådan kulturs införande å den
bättre åkerjorden erfordrar sitt förlag och medför sin tillfälliga uppoffring;- men denna
nya kultur måste dessutom fredas, och för ali blifva fredad, är ingen annan utväg än
alt hägna. Ny utvidgad hägnad är åter på den skoglösa orten nästan overkställbar, och
man finner häruti sjelfva stötestenen, till följe hvaraf en stor del af landets bördigaste, af
naturen eljest gynnade landskap i denna stund förete ej blott ett stationärt, ulan, hvad
värre är, eli sig årligen undergräfvande tvåskiftesbruk, då i stället å samma sträckor,
under bättre ordnade egofrids-förhållanden, ett. för samtid och efterkommande mera
båtande åkerbruks-system säkert redan skulle gjort sig gällande.»
»Utan tvifvel har sednare tiders skiftes-verk varit ett af de mest afgörande och
inflytelserika steg, som från lagstiftningens sida varit lagné till jordbrukets utveckling;
men steget är, hvad slättbygden angår, ej mera än halft, så länge den genom skiftesåtgärden
mångdubblade stängselskyldighelen på det > mest tryckande sätt der motverkar
jordbrukarens åsyftade frihet att, oberoende af alla grannskaps-förhållanden, ordna och
lyfta sin hushållning till ett bättre och mera vinstgifvande skick. De olägenheter och
kostnader, ett laga skifte medför, borde icke eller ökas genom skyldighet för delegarne
alt kringgärda sina egor, en kostnad desto mindre gagnande, som pä många orter hela1
vinsten af ett laga skifte varit ökade hägnader.»
»Då byarne lågo oskiftade voro deras egor delade i två gärden, af hvilka det
ena besåddes och det andra lag i träde till gemensamt bete. Byarne skiftades och
hvarje delegare' skilj de sig nu icke allenast från sina grannar, ulan delade äfven sin
jord på gamla viset i två lika delar, för alt vexelvis gagnas till gärde och träde med
bete; och hela fördelen af skiftet blef således ökadi stängselbesvär. Så länge man bibehåller
denna indelning, hvilken möjliggöres och betingas af hägnaderna, kan ett rationell
jordbruk icke uppstå. Först när jordbrukaren nödgas taga vård om sina kreatur,
genom vallning på stora områden och ljudring på mindre, så alt han kan å sina
skiften begagna hvilket brukningssätt som helst, utan äfventyr att se sitt arbetes frukt
förstörd genom ströftåg af kreatur, kunna de förhoppningar om eli förbättradt och väl
ordnadt jordbruk, man fästat vid skiftes-stadgan, fullständigt uppfyllas. Det svnes dessutom
Utskotten vara klart, all eganderätten lill jord först då är i allo stadgad och i åtnjutande
af full helgd, när upprättandet af särskilda försvars-anstalter ej mer utgör vilkor
för laglig rätt till fred lör jorden och derå befintlig gröda emot fremmande kreatur.»
»Dessa åsigter, om hägnadernas menliga inverkan på landets kultur, äro inga
hugskott för dagen. Härledda ur erfarenheten, delas de af landels mest upplysta jordbrukare,
och vid de allmänna landlbruksmöten, som i sednare tider varit hällne, har
denna vigtiga fråga utgjort ett ständigt återkommande öfyerläggningsämne. Kommittéer
hafva vid dessa möten blifvit sammansatta för att utreda frågan; och hafva desse kommilterade
hufvudsakligen yttrat, alt den skyldighet, som lör närvarande åligger Sveriges
16
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 24.
jordbrukare, att instänga sina egor, för att bereda sig fred mot andras kreatur, utgjorde
ett af de svåraste bindren för jordbrukets förkofran bär i landet, en af de bördor,
sorn mest tryckte jordbrukaren, förlamade hans arbetskrafter och inskränkte hans verkningsförmåga;
och alt de störa kostnader, de kännbara uppoffringar1 och olägenheter,
som skiftesverket medfört, icke kunde till fullo uppvägas af några deremot svarande
förmåner, så länge den ifrågavarande skyldigheten fortfor; samt att denna skyldighet,
med begagnande af det stängselmedel, som hos oss allmänneligen brukades, år från år
förökade den skogsbrist, som redan i manga orter med så stort skäl öfverkiagas, —
hvilka åsigter antagits såsom mötenas gemensamma mening.»
»Af denna utredning lärer följa, att, då stängselskyldigheten endast bar sin grund
i gemensam nytta, men ådagalagdt är, att denna skyldighet i allmänhet, långt ifrån att
gagna, är för landet skadlig, hägnadsskyldigheten icke i allmänhet bör bibehållas, såsom
skydd för ego-friden, och att denna följaktligen bör på annat sätt värnas.»
»I fråga åter om detta sött torde någon tvekan icke uppslå att godkänna den af
lagberedningen uttalade åsigt: »att den enda med en utbildad eganderätts och ett längre
framskridet odlingstillstånds kraf förenliga grundsats för ego-fridens skyddande är den:
att hvar och en skall om de hemdjur, han utsläpper, hålla sådan vård att de ej inkomma
på annans egor.»
»Denna grundsats är så enkel och rättsenlig och så ändamålsenlig, att den ej fordrar
särdeles försvar, och den, sorn-.' med åsidosättande af förut fattade meningar, vill
och kan afväga rättvisans och nyttans fordringar i denna fråga, bör ej kunna förneka
dess rigtighet och ändamålsenlighet.»
»Att egaren af kreatur, hvilka skola afhållas från att göra skada, vare sig på hans
egna eller grannens områden, sjelf bekostar deras vård, är så påtagligt rätt, att satsen
ej fordrar annat bevis, än att rättvisan deruti enkelt framhålles.»
»Alt ifrågavarande sätt att upprätthålla ego-friden är klokt och ändamålsenligt, lärer
äfven böra ådagaläggas. I delta, som i de flesta fall, torde erfarenheten vara den
bästa läromästaren; och i detta hänseende skulle en ganska vidsträckt erfarenhet kunna
åberopas, enär i liela Europa, med undantag af Norden, der skogarnes rikedom hittills
möjliggjort bibehållandet af den gamla stängsel-lagen, man icke känner annan lag, än
den, iom bjuder krcaturs-egaren, att hålla vård om sina djur; och hvad som är fördelaktigt
i andra civiliserade länder, torde äfven kunna antagas ' vara det hos oss, under
likartade förhållanden. Men man behöfver ej gå utom våra egna landamären, för att
få frågan löst. 1 våra egna bördiga slättland, såsom i Skåne och till en del i Westergöthland,
har man, af ren beräkning, inom egna områden borttagit bägnaderna. För införande
af ett förbättradt jordbruk, har man nemligen måst indela sin jord i flera eller
färre gärden, hvilka alla behöft fredas, och då man efter skedda försök och noggranna
beräkningar kommit till den erfarenhet, alt det kostat mindre alt valla eller tjudra kreaturen,
än alt emellan alla de särskilda gärdena uppföra och underhålla kostsamma
gärdesgårdar, bar man valt den förra utvägen, och de på slätterna är från år alltmera
försvinnande mellan-gärdesgårdarne bevittna bäst åtgärdens ändamålsenlighet; inen, invänder
man, hvad som kan vara nyttigt och verkställbart pä större områden, är det icke
på mindre. Vid besvarande af denna invändning torde äfven erfarenheten kunna åberopas.
Flere egare af större egendomar hafva under sednare tider, för alt hos sina underhafvande
bönder och torpare införa ett förbättradt jordbruk, måst förut ordna deras
egofrids-förhållanden, hvilket skett genom gärdcsgårdarnes borttagande och kreaturens
vallning och ultjudring. i början väckte åtgärden missnöje, men erfarenheten undanröjde
snart missbelåtenheten. Då jorden nu kunde fritt indelas, behöfde icke längre
hälften
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskottens Betänkande, N:o 24.
17
hälften deraf upptagas till träde för ett fattigt betes skull. Man fann snart, ali hälften
af jorden, begagnad till åker, lemnade långt rikare skörd än förut, och att den andra
halfparten, besådd med gräsväxter, lemnade en förut saknad tillgång till godt foder och
ett rikt bete, samt alt vallning eller tjudring af kreaturen dessutom kostade långt mindre
än gärdesgårdarnes underhåll, och lära äfven de mindre jordbrukarne i Skåne i allmänhet
borttagit gärdesgårdarne inom egna områden. Om man nu värdar sina kreatur
inom egna gärden, framträder ännu skarpare orimligheten deraf, att nödgas stänga
i den vtlre gränsen af egorna för att vara fredad för grannens fä; börande det icke
eller lemnäs oanmärkt, att genom vallning lemnäs den halfvuxna ungdomen ett tillfälle
till arbetsförtjenst, som för den fattige ofta är ganska välkommet.»
»Den, enligt hvad nu torde vara ådagalagdt, af rättvisa och nytta lika högt påkallade
förpligtelse till sådan vård om hemdjur, att de ej göra skada å annans egor, är
ej eller nu för Svensk lag alldeles främmande. Den är för vintertiden stadgad genom
Kongl. Förordningen den 6 Oktober 1815, och hvad i detta hänseende för lagstiftningen
återstår, är således egentligen ej annat, än att till öfriga årstider utsträcka denna
förpligtelse.»
»Voro således de lokala förhållandena inom landet lika, kunde antagandet af
ifrågavarande grundsats såsom gemensam egofrids-lag för hela landet utan tvekan
tillstyrkas.»
»Nu är förhållandet likväl icke sådant. Landet omvexlar med slätter och skogar;
och dessa omvexlingar ligga hvarandra så nära, ingå så uti hvarannan, alt det icke
eller är möjligt uppdraga någon bestämd gräns emellan slättland och skogsbygd. På
slättlandet förekomma nemligen skogstrakter och i skogsbygden stora slätter. Häraf
kommer ock den svårighet man funnit att tillämpa särskilda egofrids-lagar för skogsbygd
och slättland. Om således den löreslagna egolrids-lagen är fullt ändamålsenlig
och tillämplig å slättbygden, men deremot icke är lämplig i skogstrakter, hvilket hvar
och en lärer inse och erkänna, kan den följaktligen icke antagas såsom gemensam lag
för hela Riket. Vid sådant förhållande och enär någon bestämd gräns icke eller kail
uppdragas emellan de orter, der Jagen kan vara tjenlig och icke tjenlig, torde det vara
lämpligast att denna fråga öfverlemnas lill orternas innevånares eget afgörande sålunda,
att de sättas i tillfälle att föreningsvis besluta om företrädet emellan den nya egofridslagen
och den gamla stängselstadgan, med rättighet att antaga den de finna för
sig tjenligast. På detta sätt torde de olika lagarne naturligast och bäst lämpas efter de
särskilda orternas olika förhållanden och behof.»
»En sådan rättighet är väl redan erkänd och genom Kongl. Kungörelsen den 23 Oktober
1850 i lag antagen; men genom stadgandet att öfverenskommelse» skall vara enhällig
för att blifva förbindande, har denna lag blifvit utan ali inverkan på de gamla
förhållandena, hvilka, stärkte af vanans makt, alltid vunnit någon anhängare, som önskat
bibehålla stängsel-vitsordet.»
»Då nu blifvit antaget, att frågan lämpligast bör lösas på den fria öfverenskommelsens
väg; men frihet i öfverenskommelse ej finnes der, hvarest det beror pä en enda
delegare att förhindra utförandet af hvad alla de öfriga anse nyttigt; lärer häraf följa
att, i denna fråga, såsom i andra dylika, der omröstning eger rum, beslutande-rätten bör
tillerkännas flertalet af dem öfverenskommelse» angår. Som likväl flertalet af delegare
> en by eller ett hemman sammanlagdt kunna ega en mindre del af samfällighetens
ego-område och följaktligen mindre andel i dess hägnader, än eli mindre antal delegare
•ned större ego-lotter; i hvilket fall rättvisan synes fordra, att de sednare ej böra kunny
Bih. till B. St. Prot. 4833 & IS54. 7 Sami. 2 A[d. 10 /lajl. 3
Lag- samt Allm. Bes v.- och Ekon.~Vtskoltens Betänkande, N:o 24.
öfverröstas af de förre, torde del vara lämpligt stadga, att flertalet i stängsellaget, hvarmed
förslås en by eller ett hemman, som utgör ett skifteslag, för att i frågan ha beslutanderätt,
skall ega mer än hälften af jordrymden inom stängsellaget.»
»Om röstberäkningen sålunda kan lämpligen ordnas inom ett och samma stängsellag,
möter deremot större hinder, då dylik fråga uppkommer emellan särskilda samfälligheter.
Om en by, som har större ego-område och flere delegare, möter annan by
eller 'enstaka gård, som har mindre jordrymd och färre delegare, skulle, om båda stängsellagen
röstäde tillsammans, det större, kunna öfverrösta det mindre, hvilket, efter nu
gällande grunder för stängselskyldighetens fördelning, kunde synas obilligt, särdeles om
den mindre byn med skog och utmark mötte den stora byns åker eller äng. Det har
af sådan anledning, och på det hvarje stängscllag må ega frihet att ordna sin ego-lrid
efter egna lokal-förhållanden, synts lämpligast alt till dylika frågors afgörande bör erfordras
båda stängsellagens samtycke, hvilket åter inom hvardera sauifalligheten bör utrönas
genom omröstning emellan delegarne inbördes. Häraf följer äfven, alt om 2 enstaka
oskiftade gårdar mötas, bägges egare måste vara ense lör all afgöra frågan.»
»Här torde nu kunna anmärkas, att förhållandet borde vara enahanda när, efter
det en by eller ett hemman undergått laga skifte, de särskilda delarne inom skifteslaget
mötas, emedan dessa då kunna anses såsom enstaka gårdar. En annan mening
har likväl blifvit antagen, för hvilken torde böra redovisas.»
»På sätt här ofvan är vordet ådagalagdt, låter det sig icke göra att uppdraga någon
bestämd gräns emellan de orter, der de olika egofrids-lagarne böra tillämpas, och
det har derföre ansetts lämpligast, alt frågan härom öfverlämnäs (ill orternas innevånares
eget afgörande. Här kan åter ifrågasättas, om dessa beslut skola fattas länsvis, häradsvis
eller socknevis, eller inom ännu inskränktare samfälligheter; och, som redan
inom en socken och ännu mer inom ett härad och ett län kunna finnas sådana lokala
förhållanden, att hvad som i fråga om ego-fridens ordnande kan våra lämpligt i det
ena byalaget, kan vara olämpligt i ett annat, torde det vara rådligast, alt det lemnäs
hvarje stängsel-lag frihet att i frågan besluta; och som byarnc, äfven sedan de undergått
laga skifte, fortfarande äro att anse såsom samfälligheter eller stängsel-lag och såsom
sådane betraktas dä de hvarannan möta, lärer någon tvekan icke uppstå att uppdraga
afgörande! af frågan, lill dessa mindre samfälligheter, inom hvilka den åter måste
afgöras i enlighet med flertalets önskan, med den inskränkning likväl här ofvan blifvit
bestämd.»
»När en sådan öfverenskommelse åter blifvit ingången, torde, till förekommande
af de kostnader, som af täta ombyten skulle blifva en följd, det vara af vigt, alt öfverenskommelsen
ej lika lätt brytes, vare sig till följd deraf, att någon delegare, på
hvars röst algörandel berott, öfvergår på minoritetens sida eller af andra tillfälligheter;
till förekommande hvaraf föreslås, alt en sådan lagligen ingången öfverenskommelse ej
må kunna brvtas, med mindre delegarne enhälligt dertill samtycka.»
»För ordnandet af denna angelägenhet återstår ännu en fråga att afgöra, nemligen
den, oin den hyllade grundsatsen, att en hvar skall vara skyldig ansvara för vården
om sina kreatur, skall, med upphäfvande af stängsel-vitsordet i allmänhet, antagas såsom
regel, med rättighet för de orters innevånare, hvilka önska bibehålla hägnads-skyldighelen,
alt inom viss i lag bestämd tid derom träffa förening, eller om stängsel-vitsordet
bör utgöra regeln och dess upphäfvande undanlaget, hvarom man må ega att föreningsvis
besluta.»
»På det hela kan det synas likgiltigt, hvilken grundsats blir antagen såsom regel
eller såsom undantag, då det beror på flertalet inom stängsel-lagen att besluta om antagandet
af den ena eller andra egofrids-lagen; men då det utan tvifvel är klokast att
Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Utskoltens Betänkande, N:o 24. 19
utgå fiån del beslående, lärer stängsel-vitsordet böra såsom allmän regel bibehållas och
del bero på öfverenskommelse alt antaga den nya egofrids-lagen.»
»Pä grund häraf torde de i ämnet väckta motionerne så till vida böra bifallas,
alt Rikets Ständer
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, alt, med upphäfvande
af Kongl. Kungörelsen den HZ Oktober 4850, genom allmän
författning måtte stadgas, som följer:
§• 1.
Uppstår emellan delegare i by eller enstaka gård fråga,
huruvida skyldigheten att hålla stängsel emellan deras egor upphöra
må, galle det beslut, hvarom de fleste sig förena, der de
tillika ega mer än hälften af jordrymden inom samfalligheten.
§. 2.
Yppas sudan fråga emellan delegare i särskilda byar eller
enstaka gårdar, ege den by eller gård vitsord, sorn stänga vill.
Inom hvardera stängsel-laget ajgöres frågan efter thy, som
de flesta besluta, der de tillika ega mer än halfva jordrymden.
§• 3.
Beslut, som i nu stadgad ordning fattas om stängse/skyldighets
upphäfvande, skall skriftligen upprättas, för att giltigt
„ anses.
§. 4.
Ar dylikt beslut sålunda fattadt, svare hvar jordegare för
vården af sina kreatur eller gälde den skada, som de göra å
egor, hvilka i beslutet inbegripne äro.
§• 5.
Ej må sådant beslut brytas, der ej alla delegarne dertill
samtycka; dock vare delegare ej förment att sina egor särskildt
instänga, der han stängseln ensam hålla vill.»
af Herr Friherre Alströmer, C. J. O., och Herr Törnebladh, O., emot betänkandet
i sin helhet.
af Herr Prosten A. Eurén, sorn instämt i hufvudsyftningen af Herr Friherre
Hierlas reservation.
af Herr L. W. Henschen, som åberopade sin i Utskottets plenum för der kämpande
meningars sammanjemkning gjorda, af flera biträdda, men genom votering för
-
20 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 24.
kastade framställning, att sammansatta Afdelningens förslag skulle antagas, »med den
»ändring, att, så väl för fattande af beslut om upphörande af stängselskyldighet inom
»bj eller enstaka gård, som för upphäfvande af sådant beslut, f af delegarne inom
»byn eller hemmanet, de der ega minst f af jorden, enligt den delningsgrund, som inom
»stängsel-laget är gällande, skulle erfordras, samt att» ändring i dylikt beslut linge hos
Egodelnings-Rätten sökas.
af Herr Hofpredikanten J. Nordlund, Herr Lektor A. F. Sondén, Herr Prosten
P. O. Carlander, Herr Hofpredikanten T. tVensjoe och Herr Lektor D. Söderberg,
som förenat sig uti Herr Henschens mening.
af Herr A. H. Frick och Herr G. 0. Sundblad, emot första punkten af ifrågavarande
betänkande.
af Herr C. G. Machel, emot betänkandets andra punkt.
af Herr S. G. IVctterberg, emot första och andra punkterna af betänkandet.
af Herr C. Hasselrot, hvilken såsom sin mening åberopat Afdelningens ofvan
intagna utlåtande i fråga om stängsel-vitsordets upphörande.
af Herr G. J. Sienberg, som hufvudsakligen instämt med Herr Hasselrot; samt
af Riksdagsfullmäktigen Peter Jönsson från Jönköpings län, emot betänkandets
sjunde punkt.
STOCKHOLM, tryckt hos ISAAC MARCUS, 1S54.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 25. i
»:© 25.
Ank. till Bxp.-Utsk. den 5 Sept. 1854, kl. 7 e. m,
%
' '»
Betänkande, i anledning af väckt motion om meddelande af lagfart
och fasta å åboers besittnings-rätt till de under bruk
skatteköpta hemman, m. m.
Uti Memorial, som genom remiss frän Heder v. Bonde-Ståndet blifvit
till Lag-Utskottets behandling öfverlemnadt, har Riksdagsfullmägtigen
Anders Johan Sandstedt från Jönköpings län antört, att, ehuru, sedan Rikets
Ständer, till förekommande af de olägenheter, som uppkommit derigenom,
att Bruksegare, hvilka till skatte inlöst krono-hemman, med vilkor
att åboerne skulle å dem sitta odrifne, icke låtit sig nöja med de skyldigheter,
som af hemmanen borde utgå, utan till och med ansett åboerne,
lika med egna landtbönder, vara underkastade obestämda tjenstbarheter
och uppsägning, uti underdånighet anhållit, det Kongl. Maj:t täcktes i nåder
förordna, att Kongl. Brefvet till Kammar- och Bergs-kollegierne af
den 23 September 174-7, angående prestanda till bruken af åboerne å de
hemman, som bruks-idkare till skatte inlöst, skulle, till kontrahenters ytterligare
erinran, från predikstolarne i alla orter, der bruksrörelse funnes,
årligen kungöras, Kongl. Maj:t, uti nådig skrifvelse till bemälde Kollegier
den 10 Juni 1823, behagat denna underdåniga hemställan bifalla och tillika
förordnat, att alla särskilde gällande föreskrifter om bruksegares och åboers
å de under bruk skatteköpta hemman inbördes rättigheter och skyldigheter
skulle uti en af Kongl. Kammar- och Bergs-kollegierne utlärdad
kungörelse sammanfattas, för att en gång i Rikets kyrkor uppläsas, hvilken
nådiga befallning af nämnde Kollegier, medelst kungörelsen den 30 JaBih.
till R. St. Prot. 1853—54, 7 Sami. 2 Afd. 11 Bäft,
2 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 25.
nuari 1824 fullgjordes, — hade dock åboernes på desse hemman ställning
blifvit vida sämre, än förut. Orsaken härtill igenfunnes visserligen lill
stor del i bristande kännedom om gällande författningars föreskrifter, och
i fruktan för den kännbara kostnad och de oberäkneliga olägenheter, åboen
skulle få vidkännas, derest han i laga väg sökte att göra sin rätt emot
bruksegaren gällande. Men den beroende ställning, hvari åboerne sig befunno,
vore företrädesvis att tillskrifva den af bristande föreskrifter förorsakade
omöjligheten för dem, ätt undfå någon fastställelse å den dem förbehållna
ärftliga besittningsrätt till berörde hemman, — föreskrifter, hvilka
desto hellre voro af behofvet påkallade, som det vore lätt insedt, att den,
hvilkens hela egendom beslode i en besittningsrätt, hvars rätta beskaffenhet
han ej förstode att bedöma, och hvarå han icke hade utväg att erhålla
laglig fastställelse, hvarken kunde eller vågade något försök att afböja '
bruksegarens öfverdrifna anspråk. Rättvisa och billighet fordrade, att denna
brist afhjelptes; och då den åboerne ’ å ifrågavarande hemman tillförsäkrade
orubbliga besittningsrätt, den de stundom ganska dyrt fått betala,
lämpligen kunde jemföras med besittningsrätten till frälse-skattehemman,
som genom lagfart och fasta betryggades, har motionären föreslagit utfärdande
af ett stadgande, hvarigenom åboer å under bruk skatteköpta hemman
berättigades, att å besittningsrätten dertill erhålla lagfart och fasta,
dock med skyldighet för köpare, då besittningsrätten säljes utom börd, att
densamma till bruksegaren hembjuda; hvarjemte motionären yrkat, att,
derest omför mälda förslag, genom hvars antagande bruksegarnes lagliga
rätt, efter motionärens förmenande, ingalunda kunde förnärmas, likväl icke
godkändes, ’’nödiga föreskrifter måtte meddelas, i hvad ordning och hos
hvilken auktoritet åboer å dylika hemman hade att söka och erhålla åbobref,
till betryggande af egen och efterkommandes besittningsrätt.”
Denna framställning hafva Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten
gemensamt tagit i öfvervägande; och hvad först angår den
af motionären påyrkade rättighet för åboer å under bruk skatteköpta hemman,
att erhålla uppbud och fasta å besittningsrätten dertill, så, enär, enligt
gällande lagstiftning, endast eganderätt utgör föremål för lagfart och
fasta, men jorden lill ilråga varande åt egare af bruk till deras understöd
skattesålde hemman icke tillhör åboen, utan bruksegaren, hvars eganderätt
dertill likväl är, genom Kongl. Förordningen den 11 December 1766,
i så måtto inskränkt, att, om bruket nedlägges, densamma upphör och den
för brukets skull förvärfvade skatfe-rättigheten hemfaller lill kronan eller
”börde-mannen,” få Utskotten, med erinran om den skiljaktighet, som förefinnes
emellan besittningsrätten till frälse-skattehemman, hvarmed full
jord-eganderätl alltid är förenad, och den åboer å omförmälde krono-skatte
-
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:» 25. 3
bruks-heraman tillförsäkrade rätt att å dem få ”vara odrifne, så länge de
göra sin skyldighet efter Husesyns-ordningen, och skogen icke annorlunda,
än efter allmänna lagen och förordningar nyttjas,” vördsamt hemställa, att
å berörda yrkande
afseende icke må fästas.
Beträffande åter sednare delen af motionen, finna Utskotten det väl
vara af ofvanberörde författningar tydligt, ej rriindre att de åboer, som innehade
ifrågavarande hemman, då de till bruken upplätos, äro berättigade
att derå vara odrifne, så länge de dem' enligt iag åliggande skyldigheter
icke åsidosättas, äfvensom, att nämnde besittnings-rätt är lika ärftlig,, som
besittnings-rätten å Krono-rusthåll, än äfven att bruksegarne icke ega att
åboerne med vidsträcktare eller andre onera betunga, än som i Jorda-boken
finnas hemmanen påförde, eller enligt gällande författningar böra af
dem utgöras, ehuru det är bruksegaren tillåtet, att, efter öfverenskommelse
med åboen, förvandla hela hemmans-räntan uti kolning och körslor; uti
hvilka hänseenden Utskotten anse åboerne i omförmälde föreskrifter ega tillräcklig
trygghet mot otillbörliga anspråk å bruksegarnes sida. Men enär,
efter Utskottens uppfattning, nödig bestämmelse saknas, huruledes med
hemman af ifrågakommen beskaffenhet förhållas bör, då ingen till åboskapet
berättigad af den sista åboens slägt qvarlefver, och denna omständighet
möjligen gilvit anledning till de missbruk, motionären nu till rättelse fr <mhållit,
få Utskotten vördsamt tillstyrka Rikets Ständer,
attj uti skrifvelsej hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla^
att Kongl. Maj:t täcktes i Nåder förordna^ huru med antagande
af ålbo å till brukens understöd skattesålde krono-hemriian
f örf aras skall, då_, vid inträff ande åboledighet, icke någon
till åboskapet berättigad person af den siste åboe>>s slägt
finnes.
Stockholm den 5 September 1854.
STOCKHOLM, tryckt hos N. MARCUS, 1854.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 26. 1
]f:« 36.
Ank. till Exp.-Utsk. dea 8 Sept. 1854, kl. 10 f. m.
Betänkande j i anledning af väckte motioner om af skaff ande af '
pastoral-examen eller förändring af gällande f öreskrifter
angående densamma.
Högvördiga Presle-Slåndet har till Lag-Utskottets behandling öfverlemnat
tre serskilde i berörda ämne väckte motioner, nemligen:
l:o, al Hörr P rosten J■ 1• Melen, sorn förmenat, att den genom
Kongl. Cirkulär-Brefvet den 21 Augusti 1786, såsom vilkor för befordran
till kyrkoherde föreskrifna pastoralexamen, , med föregående latinskt disputationsprof
numera, voro lika olämplig, som obehöflig och ändamålslös.
Det vöre förödmjukande för en till mogen ålder kommen prestman, att
underkasta sig förhör utaf ofta vida yngre män, bland hvilka stundom ej
någon antagit prestembetet. Alla öfrige embets- och tjenstemän voro befriade
från ali slags examen, sedan de en gång vunnit inträde på tjenstemannabanan;
och det oaktadt kunde desse bekläda embeten, fullt ut lika vigtiga,
som de presterliga. Dessutom åtföljde icke alltid praktisk duglighet
lärdom. Tvärtom hade erfarenheten gifvit vid handen, att personer, som endast
aflagt prestexamen, ofta inom större församlingar handhaft pastoralvården
i alla hänseenden till förmäns och församlingens tulla belåtenhet. En sådan
. person kunde emedlertid sedermera vid undergående af pastoralexamen
blifva ansedd sakna de kunskaper, som berättigade till erhållande af första
eller andra klassens pastorat; och den bepröfvade samt erkändt duglige
och till sin vandel oförvitlige prestmannen blefve sålunda förhindrad att
söka andra pastorat, än de af tredje klassen, hvilka otvifvelakligt fordrade
Bih. till R. St. Prot. 1853—54. T Sami. 2 Afd. 12 Haft. 1
2 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 36.
en Jika skicklig man till själasörjare, sorn de större församlingarne. Desse
beröfvades nu mången duglig pastor samt påtvingades icke så sällan i stället
män, med mindre praktisk erfarenhet och skicklighet, men med vidsträktare
lärdom, som, med sitt obestridligen höga värde för öfrigt, dock icke
alltid lämpade sig väl för den dagliga och trägna tjenstgöringen inom församlingen.
Det borde derjemte tagas i betraktande, att nämnda examen,
under nu varande förhållanden, ledde till orättvisa vid jemförelse emellan
sökanders från olika stift lärdom. Utom det att olika examinatorer hade
olika fordringar för samma betyg, vore nemligen antalet af examensämnena
olika i de serskilda stiften. Så examinerades vid pastoralexamen i Upsala
uti sju ämnen, i Lund uti elfva, i Linköping uti tio, i Skara uti fem, i
Strengnäs uti sexton, i Westerås uti sex, i Wexiö uti tio, i Hernösand uti
aderton, o. s. v.; med afseende hvarå, och då den i nästan alla stift mer
eller mindre rådande prestbrist vöre ätt till stor del tillskrifva tillvaron af
ifrågavarande examen, motionären föreslagit, att icke allenast det för pastoral-examens
undergående stadgade latinska disputationsprofvet måtte,
såsom saknande nästan all betydelse, upphöra, utan äfven sjelfva pastoralexamen
afskaffas och, om sä nödigt funnes, fordringarne i prest-examen i
stället skärpas. Skulle likväl någon serskild examen före befordran till
kyrkoherde anses behöflig, borde densamme utgöras af ett förhör i endast
sådane ämnen, som rörde pastoralvården; och skulle detta förhör ovilkorligen
med hvarje prestman äga rum, innan pastoralvård kunde honom anförtros;
2:o, af Herr Prosten A. JJ- TranceuSj hvilken fästat Rikets Ständers
uppmärksamhet på den inom nästan alla Rikets Stift tilltagande prestbrist.
Orsaken till denna brist vore, efter motionärens förmenande, att söka dels
uti skärpta examina, dels uti felaktiga befordringslagar för presterna samt
dels uti en allt mer och mer sig utbredande okyrklig, verldslig anda, som
afvände det uppväxande slägtets håg från det med så många försakelser
förenade presterliga embetel. Emedlertid ökades behofvet af embetsbiträde
för såväl kyrkoherdarne inom vidsträklare församlingar, som ålderstigna
komministrar, hvilka, nödgade till skuldsättning vid Universitetet och
genast efter prestvigningen strängt sysselsatte med ulöfvandet af sitt kall,
ofta saknat icke allenast tillgångar utan äfven tid till inhämtande af alla
de kunskaper, som erfordras för pastoralexamen. Tili undanrödjande af
dessa missförhållanden har motionären föreslagit, att förbudet mot pastoral-examens
undergående före fyllda 30 år och i vissa fall 28 år, måtte
upphäfvas; att, hvarje prestman må få, uppå anmälan, berörde examen
aflägga, då han tror sig dertill vara skicklig; att ingen må till presterlig
tjenst befordras, utan att förut hafva blifvit pastoralier examinerad; att
pastoral-examen hädanefter må utgöras endast af förhör uti dogmatik, exe
-
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande. N:o 36. 3
getik, kyrkohistoria och kyrko-lagfarenhet; samt att, så vidt möjligt är, ingen
bör förordnas att bestrida pastoral vård, som ej undergått pastoralexamen;
och
3:o, af Herr Doktor N. Nordlander, sorn, med uttalande af den åsigt,
alt de philosophiska läroämnena borde från pastoral-examen uteslutas, tilllika
föreslagit, att vid det för undergående af samma examen stadgade
disputations-prof begagnandet af det latinska språket måtte upphöra och
det svenska språket i stället användas, så vida icke den speciminerande sjelf
åstundade att profvet på förstnämda språk aflägga. Till stöd för detta
förslag, uti hvilket Herr Biskopen J. Bergman och Herr Doktor A. Sandberg
instämt, har motionären åberopat svårigheten att ledigt och korrekt uttrycka
sig på latin, hvilket förutsatte en flitig och daglig öfning. Dertill
saknade dock en tjenstgörande prest nästan allt tillfälle Fullgörandet af
det nu föreskrifna disputations-profvet k o rume följaktligen att för honom
blifva ytterst motbjudande. Dessutom vore latintalandet en svag mätare
på hans skicklighet i det presterliga kallets utöfning; och ofta tjenade detta
språk endast till alt dölja ytligheten. ,
Omförmälde förslag, tillika med hvad vid föredragning till remiss
af Prosten Meleus motion är vordet inom Högvördiga Preste-Ståndet yttradt,
har Lag-Utskottet i förening med Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
tagit i öfvervägande; och få Utskotten utlåtande deröfver nu
afgifva.
I äldre tider var den s. k. Pastoral-examen icke från Prest-examen
skild och kunde icke vara det, enär inga extra ordinarie prestmän funnos,
utan den, sorn anmälde sig lill inträde i prestembetet, efter regeln redan var
kallad eller sökande till pastorat. Af denna anledning omtalar sjelfva 1686
års Kyrko-ordning ännu blott en enda presterlig examen. Men den under
tiden inom vår kyrka uppkomna seden, att meddela sacros ordines åt dem,
hvilka ännu icke till någon bestämd presterlig befattning blifvit kallade,
utan som, blott skulle tjenstgöru till äldre prestmäns biträde och under
dessas ledning, visade snart behofvet att, innan kyrkoherde-embetet åt någon
anförtroddes, med honom anställa en särskild pröfning, för att utröna,
huruvida han till bestridande af en så ansvarsfull befattning egde erforderlig
duglighet. Det var år 1693 som denna pröfning genom lag påbjöds;
men pröfningen tänktes icke då såsom en bestämd fixerad examen, hvilken
en gång för alla kunde och skulle genomgås, utan fastmera ansågs densamma
stå med sjelfva kallelsen till Kyrkoherde-embetet i ett så nära sammanhang,
att den allenast, när ett sådant embete skulle återbesättas, företogs
med dem, som dertill voro i fråga, och kunde således med en och samma
person flera gånger blifva företagen. Så småningom kommo emedlertid de
4 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, iV.-o 36.
förnyade pröfningarne att anses öfverflödiga, och de reducerades sålunda
lill en enda pastoralexamen, hvilken af hvarje prest, som uppnått laga
ålder, när som heldst kunde få absolveras. Nu är fråga vackt af Herr
Prosten Melén, huruvida ej tjenligt vöre att gå i reduktionen ännu längre,
att återföra pastoralexamen till sin ursprungliga förening med prest-examen,
eller att med andra ord sagdt, helt och hållet afskaffa den förstnämnda.
Afgörandet af denna fråga beror tydligen af det förhållande, hvari
pastoral-examen, efter sin egentliga och naturliga bestämmelse, står till prestexamen.
Åsyfler pastoral-examen, såsom motionären tyckes föreställa sig, ingenting
annat än att vara ett, för bättre minne skull företaget, repetitionsförhör
i de läroämnen, som vid prest-examen blifvit genomgångna, och består hela
skillnaden på sin höjd deruti, alt vid det efterföljande förhöret något större
lexor i ett eller annat stycke böra uppläsas, än vid det föregående: då
finnes visserligen ingen tillräcklig anledning, hvarföre icke båda profven
skulle kunna reduceras lill. ett, och sålunda både examinatorer och desom
skola examineras från det onödiga, fördubblade besväret varda befriade. Men,
enligt Utskottens öfvertygelse, borde förhållandet icke vara det nu angifna,
utan fastmera har hvardera examen en så egendomlig betydelse, att så länge
det i flera hänseenden både nödiga och nyttiga s. k. Adjunkt-systemet
ännu fortvarar, den ena hvarken kan eller bör belt ersättas af den andra.
Prest-examen åsyftar närmast att undersöka, huruvida studii-åren vid
Universitetet blifvit så använda, att derunder i de stycken, som till allmän
mensklig och särskild presterlig bildning höra, ett så stort och sä omfattande
kunskaps/nätt blifvit förvärfvadt, sorn nödvändigt måste egas, så
framt någon rätt skicklighet till prest-embetets utöfning skall kunna uppkomma.
I pastoral-examen åter bör pröfvas, huruvida sistnämnda ändamål
méd det inhemtade kunskapsmåttet verkligen blifvit vunnet; den åsyftar
alltså att bereda prestmannen tillfälle, alt efter några års tjenstgöring inför
sina förmän ådagalägga, huru han vid embetels förvaltning under fortsatta
studier lärt att begagna sine förvärfvade kunskaper, och huru dessa
sålunda hos honom burit frukt uti en pä erfarenhet grundad lefvande
insigt uti sjelfva embetet och alla särskilda dertill hörande funktioner.
En sådan redovisning och förbindelsen dertill kan ej gerna annat än verka
helsosamt, och att underkasta sig densamma bör derföre för ingen vara förnärmande,
utan fastmera för den verkligt skicklige, som älskar sitt embete,
en glädje; hvadan, och enär de skäl, sorn motionären till stöd för sitt yrkande
hufvudsakligen anfört, ingalunda bevisa hvad de åsyfta, utan på sin
höjd, om de äro grundade, kunna ådagalägga behofvet af en partiel reform
i examens-väsendet och b< lördrings-lagarne, om hvilket sistnämnde behof
här icke är fråga, så anse sig Utskottet böra vördsamt hemställa,
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, A:o 36. 5
(Ut Prosten Meleus motion, sä' vidt den jrkar pastor alexamens
fullkomliga af skaffande, icke må af Rikets Stän
der
bifallas.
Och då samtals- eller disputations-formen allmänneligen erkännes
såsom särdeles lämplig för mera mognade män, då fråga är om ådagaläggandet
af deras insigter, så tillstyrka Utskotten,
att förslaget om af skaffande af det med pastoral-examen
sammanhängande dis pilt atio ris-pr o fåret likaledes må utan
afseende lemnäs.
Hell annorlunda betrakta Utskotten deremot frågan om förändring
af den'med afseende på pastoral-examen nu gällande ordning. Att en sådan
förändring högligen är af behofvet påkallad, följer redan deraf, att,
såsom riktigt uppgifvits, vid de särskilda Dom-kapitlen en mycket olika
praxis i berörde hänseende utbildat sig. Detta förhållande kan lika litet
i sig sjelf vara godt, som det kan undgå att, isynnerhet när prestmän från
olika stift söka samma tjenst, medföra hvarjehanda ganska betydliga olägenheter.
Men dessa olägenheter blefvo ingalunda lyckligt afhulpna, om blott
en återgång till hvad ännu icke upphäfda författningar föreskrifva, allestädes
blefve påbuden. Man kan nemligen icke neka, alt sjelfva dessa författningar
i flera hänseende äro bristfälliga. Framför allt gäller detta med
afseende på föreskriften om de philosophiska ellers, k. profana examensämnena.
Enligt förfatlningarne böra dessa i pastoral-examen på enahanda,
sätt, sorn i prest-examen, förekomma; men vid flera Dom-kapitel eger
detta dock sedan länge icke mera rum; och inedgifvas måste ock olämpligheten
deraf, att äldre män, hvilkas skolstudier redan flera gånger blifvit'
pröfvade, ånyo underkastas ett derpå syftande förhör; likasom det ovedersägligen
är mot, al! rätt och billighet ^ridande, att insigter i sådana ämnen,
sorn de ifrågavarande, skola vid bestämmandet af presterlig befordringsrätt
ega samma inflytande, som insigterna i de stycken, som angå sjelfva
kristendomen och kyrkan. Utskotten kunna derföre icke annat än godkänna
Prosten Tranan och Doktor Nordlanders yrkanden, alt endast Theologiska
ämnen höra i pastoral-examen förekomma. Men i fråga om inskränkningen
af denna examens omfång finna Utskotten i det sednare alternativet
af Prosten Meleus motion en ytterligare anvisning, som icke bör
lemnäs utan uppmärksamhet. Är nemligen den uppfattning af pastoralexamens
betydelse’ grundad, som Utskotten ofvanföre uttalat, så är deraf en
nödvändig följd, alt egentligen inga andra ämnen kunna sägas enligt sakens egen
6 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 26.
natur deruti böra ingå, än de rent praktiska, d. v. s. de, som omedelbart
sammanhänga med prediko-embetet och dess utöfning. I dessa kan en
djupare insigt icke förvärfvas utan presterlig erfarenhet; i de theoretiskttheologiska
lärostyckena, deremot, eller exegetik, kyrkohistoria, dogmatik
m. m. både kan och bör numera, sedan vi ega — hvad i äldre tider saknades
— ordentliga prestbildnings-anstalter, redan före prestvigningen en
så grundlig kunskap inhemtas, _att ett förnyadt förhör i dem blifver öfverflödigt.
Visserligen ma äfven' dessa stycken, för deras nära sammanhang
med de praktiska, vid pastoral-examen icke helt och hållet lemnäs å sido.
Men den förkofran och den för och genom praxis mognade insigt, som
examinanden i dem vunnit, synes dock lämpligare kunna ådagaläggas i disputationsform,
än genom förnyadt undergående af ett direkt förhör. Blifver
omfångel för den egentliga pastoral-examen på nyssnämnda sätt inskränkt,
så är emedlertid naturligt, att icke blott denna utan ock de vitsord, som
vid piest-examen erhållits uti de theoretisk-theologiska ämnena, hvilka
för hvarje prest äro af utomordentlig vigt, böra läggas lill grund för den
kommande befordringsrätten; och just denna, omständighet är det, som
isynnerhet synes Utskotten göra den föreslagna inskränkningen önskvärd.
Då nemligen, såsom nu, Prest-examen är för befordringsrätten betydelselös,
och ali vigt i detta hänseende ligger på pastoral-examen; så föranledas
deraf tyvärr cj sällan de ynglingar, sorn vilja' egna sig åt prest-embetet, att
söka så fort och knapphändigt som möjligt undansköta sin akademiska kurs
och alt dervid trösta sig dermed, att studierna för pastoral-examen skola
ersätta det sorn nu försummas. Men derigenom vålla de sig sjelfva en stor
och oberäknelig skada för hela lif vet. Det som försummas i ungdomen,
hvilken dock är den rätta bildningstiden, låter sig sedermera icke så lätt -  ersätta och blifver gemenligen aldrig ersatt. Tillerkändes deremot prestexamen
i sine bufvudsakligaste delar af sjelfva författningarna enahanda
vigt, sorn pastoral-examen, så vore derigenom en uppmuntran gifven åt eli
grundligare theologiskt universitets studium, hvilken svårligen skulle undgå
att medföra goda verkningar.
Doktor Nordlanders förslag, att dispulations-pröfvet vid pastoralexamen
må, när den speciminerande sä önskar, få på modersmålet afläggas,
innehåller ej annat, än hvad redan länge från flera håll yrkats och hvarom
väl ock numera meningarne torde vara temligen ense.' Så sannt å ena
• sidan är, att färdighet i latinska språket är en prydnad för läroståndet och
derföre är väl förtjent att befrämjas; så sannt och af erfarenheten bekräftadt
är det ock å den andra sidan, att ingenting befrämjas derigenom, att
äldre män, hvilka under praktisk embetsutöfning längesedan förlorat nyssnämnda
färdighet, och som dock kunna besitta mycken presterlig insigt
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 26. 7
oeh skicklighet, af lagen påtvingas den förödmjukelsen ali offentligen nödsakas
visa," huru underhaltiga de äro i behandlingen af de lärdas språk.
Lemnäs deremot vid berörde disputation frihet med afseende på språket;
får deri angå ämnen, sorn utgöra eller åtminstone böra utgöra föremål för
de speciminerandes dagliga studier och begrundning, och föreskrifves i sammanhang
dermed, att lärare, sorn i dessa ämnen ega insigt, städse skola
såsom opponenter fungera: så skall detta prof icke mera blifva, hvad det
nu så ofta är, en tom formalitet, utan tvärtom visa sig såsom ett af de
alvarligaste och lämpligaste medlen att utröna halten af de mäns bildning,
som söka rättighet, att såsom fullmyndiga herdar få sjelfständigt vårda
Christi hjord.
Blifver pastoral-examen anordnad på ett sådant sätt, som Utskotten
bär ofvan angifvil, så kommer densamma tydligen alt utgöra, icke ett alldeles
sjelfständigt, för sig bestående lärdomsprof, utan fastmera en sednare
afdelning af samma prof, såsom hvars första grundliggande afdelning prestexamen
är att betrakta. Men inträder detta, enligt Utskottens öfvertygelse,
med sakens natur fullkomligen öfverensstämmande förhållande, mellan nu
ifrågavarande examina, så följer ock af sig sjelf att Prosten Trancei yrkande
angående pastoral-examen såsom allmänt vilkor tor befordran till ordinarie
presterlig tjenst måste erkännas såsom välgrundad!. Genom en föreskrift
derom skulle ock den för presterskap och församling lika helsosamma
följden uppkomma, alt komministraturerna bletvo, hvad de i allmänhet
böra vara, öfvergångsplatser, och icke, såsom nu, ty värr ej så sällan händer,
det mål, vid hvilket man qvarstannar i fattigdom och ihy understundom
åtföljande förfall. Den farhåga för brist på kompetenta sökande till
mindre ordinarie lägenheter, som skulle kunna föranledas af ett sådant stadgande,
undanrödjes, i Utskottens tanke, fullkomligen, om det ifrågasatta vilkoret
dels icke ulsträckes lill de aldra minsta ordinarie beställningar, såsom
t. ex. Bataljons-predikants- och Kaleket-tjenstér, och dels såsom billigheten
klafver, öfverhufvud icke blir gällande för dem, hvilka vid författningens
utfärdande redan äro prestvigde, samt om derjemte tillåtelse
lemnäs åt alla prestman att något tidigare, än nu är medgifvet, t. ex. vid 28
år, få anmäla sig till pastoral-examens undergående. Lika litet Utskotten
kunna godkänna Prosten "Trancei förslag, att pastoral-examen måtte få tagas
när som heldst och således äfven straxt efter ordinationen, i hvilket fall
besagde examen skulle förlora hela sin olvan angilna betydelse; lika visst
måste Utskotten af flera skäl, och särskildt till följe af det ofvan föreslagna
nära sambandet mellan prest- och pastoral-examina, anse såsom godt och
önskvärdt, att desamma efter regeln icke må af en alltför lång tidrymd
från hvarandra ålskiljas. Rättigheten atl vid 28 år få blifva pastoraliter
8 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekomomi—Utskottens Betänkande, N:o 26.
examinerad, anse sig Utskotten så mycket hellre kunna åt alla föreslå, som
denna rättighet ingalunda behöfver medföra något utvidgande af den nu
gällande bef ordrings-rätten. Utskotten hemställa alltså,
"att Rikets Ständer, genom ' aflätande skrifvelse, ville hos
Kongl. Maj:t underdånigst anhålla, att förnyade stadganden,
angående pastor al-examen, mätte, blifva utfärdade, och
ho att derigenom nödig öfverensstämmelse i ordningen
för denna examen vid de särskilda Dom-kapitlen måtte
tillvägabringas ;
* » . -
S:o att ämnena för sjelfva pastoral-jörhöret måtte inskränkas
till pastoral-theologie, med dertill hörande praktiskt
exegetiska, homeletiska och kateketiska prof , samt
kyrko-lagfår enhet, med dess historia;
3:o ali, rörande det pastor al-examen föregående disputations-prof
vet föreskrifvas mätte, så väl att de för detsamma
utgifva theser skola angå ämnen, som tillhöra ilen
theoretiska theologiens särskilda hufvuddelar, som. ock att tvenne
Dom-kapitels-ledamöter och bland desse, så vidt ske kan,
antingen Biskop, Domprost eller en lärare i theologie, vid
disputation^-akten skola såsom opponenter fungera;
4;o att besagile disputation s-akt må, då speciminanten
sådant önskar, få hållas på modersmålet ;
5:o att för bestämmandet af det huf vudbetyg, som skall
utgöra grunden för den examinerades competens, sä vidt
denna är af lärdom beroende, mätte stadgas, att icke blott
de vid pastor al-examen för pastor al-theologie och kyrko-lagfarenhet
samt för disputations-prof rat erhållna vitsord, utan
ock de special-betyg, som vid prest-examen uti de theoretiskttheologiska
lär o-ämnena erhållits, skola tagas i beräkning;
6:o att, utom hvad redan stadgadt är angående pastoralexamen,
såsom vilkor för presterlig befordran, ytterligare
föreskrifvas måtte, att samma examen skall erfordras
för
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 26. 9
för competens till komministraturer samt hospitals- och fång,
predikants-beställningar; börande dock detta icke gälla för
dem, hvilka vid författningens utfärdande redan äro prester;
och
7:o att besagde examen må hädanefter allmänneligen
fä undergås efter ffilda J28 års ålder.
Gerna erkänna Utskotten, att pastoral-vård på eget ansvar, strängt
taget, icke ens medelst tillfälligt förordnande borde anförtros åt andra, än
pastoralier examinerade prestman. Men då för efterföljandet af en sådan
regel, om den gjordes till allmän lag, svåra hinder skulle möta, isynnerhet
under tider af prestbrist, så tilltro sig Utskotten
icke för närvarande att tillstyrka bifali till hvad Prostar ne
Mele'n och T rån a:us i berörde hänseende föreslagit.
Slutligen torde det tillhöra Utskotten, att inför Rikets Ständer
föreslå det öfver gångs-stadgande , som utan tvifvel blifver af nöden, der»
est en reorganisation af pastoralexamen i den rigtning, Utskotten ofvanföre
aögifvit, blifver företagen. Det är nemligen klart, att de, hvilka, vid
den nya författningens utfärdande, redan undergått prest-examen, och
hvilka således vid sin beredelse till denna icke kunnat beräkna dess vigt
för deras kommande befordran, måste hafva sin rätt öppen, att undergå
förnyad pröfning i alla de ämnen, af hvilka befordrings-rätten beror, likasom
att Dom-kapitlen å sin sida icke böra betagas rättigheten att i samtliga
de theologiska lärostyckena ånyo pröfva dem, hvilka de, under förutsättning
af ett sådant kommande prof, till prestvigning admitterat. Under
antagande alltså, att Utskottens i detta Betänkande ofvan gjorda framställningar
af Rikets Ständer gillas, torde såsom följd deraf Rikets Ständer
böra underdånigst aphålla,
. att de, hvilka vid ifrågavarande författnings utfärdande
redan aflagt prest-examen, måtte berättigas och förpligtas
att vid pastoral-examen ' äfven undergå förhör i samtliga
de till prest-examen hörande theologiska lärostycken.
Stockholm den 5 September 1854.
Bih. lill R. St. Prot. 1853—54. 7 Sami. 3 Afd. 13 Bäft.
2
10 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 26.
Reservationer:
af Herr Hofpredikanten Wensjoe: ”Mot de sammansatta Utskottens
förslag till förändring med pastoral-examen får jag mig reservera, med tillkännagifva
nde, att, enligt min åsigt, bör pastoral-examen tagas i Dogmatik,
Exegetik, Kyrko-historia, Pastoral-theologi och Kyrko-lagfarenhet, och
anställas så praktiskt, som med dessa examens-ämnens natur är förenligt;”
af Herr Prosten C. D. Arosenius och Herr Kontraktsprosten Althar,
sorn förenat sig med Herr Hofpredikanten Wensjoe;
af Herr Kontraktsprosten Melander, hvilken, jemte det han instämt
i Herr Hofpredikanten Wensjoes mening, anmält reservation emot Utskottens
i tredje punktens sjette moment anmärkta beslut; samt
af Herr Henschen, med förklarande, ”att äfven han ville, att i pastoral-examen
skulle, så praktiskt, som med ämnenas natur vore förenligt,
anställas förhör och meddelas betyg i theologisk encyclopaedie och exegetik,
samt systematisk, historisk och praktisk theologi; dock så, att i hvarje af
desse vetenskapens delar fordras betydligt högre kunskapsmåtl, än i motsvarande
vid prest-examen.”
STOCKHOLM, TRYCKT HOS N. MARCUS, 1854.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskott ens Memorial, N:o 27. i
N:o 27.
Ank. till Exp.-Utsk. den 13 Oktober 1854, kl. 11 f. m.
Memorial, i anledning af Riks-Ståndens beslut i fråga dels om
upphäfvande af all stängsel-skyldighet, dels ock om ändring
i nu gällande stadganden rörande samma skyldighet, deröfver
Utskotten uti dess under N:o 24 afgifna Betänkande
sig utlåtit.
Genom erliållne Protokolls-utdrag hafva Utskotten inhemtat, att, vid
behandling af Utskottens ofvannämnde Betänkande, detsamma blifvit i sin
helhet af Hederv. Bonde-Ståndet godkändt, men att Höglofl, Ridderskapet
och Adeln icke funnit för godt bifalla Utskottens i första punkten af berörda
Betänkande gjorda hemställan, att frågan om stängsel-skyldighetens
upphörande icke måtte till någon åtgärd föranleda, utan beslutat, att Rikets
Ständer skulle hos Konungen i underdånighet anhålla om utfärdande
af ny stängsel-förordning, byggd på den grundsats, att hvarje jordegare
Skall ansvara för vården af sina kreatur, eller gälda den skada, som de
å andras ägor göra; dock med förbehåll, att angränsande egare,eller delegare
i samma byalag, må, om de fleste, hvilka eg a mera än hälften af
de ifrågavarande hemmanen eller byalaget, det önska, fortfara med den
nuvarande stängsel-skyldighetens fullgörande; hvarjemte Ridderskapet och
Adeln i öfrigt, med afslag å Utskottens i sista punkten afgifna, förslag till
stadgande angående bredden af de hägnader, som af sten uppföras, och
myckenheten af den mark, som af granne dertill bör tillsläppas, lagt Betänkandet
till handlingärne; uti hvilka Ridderskapet och Adelns beslut
Bih. till B. St. Prof. 1853—64. 7 Sami. » Afd. 13 Väft. 1
2 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Memorial, N:o 87.
Högv. Preste-Ståndet och Vällofl. Borgare-Ståndet uppå inbjudning instämt,
Preste-Ståndet likväl med den ändring i Ridderskapet och Adelns förstberörda
beslut, att orden ”dock med förbehåll — fullgörande” blifvit utbytte
mot: "dock med förbehållj att angränsande egare eller delegare i
samma byalag mä_,■ om hälften eller flere än hälften det önska„ fortfara
med den nuvarande stängsel-skyldighetens utgörande ” samt BorgareStåndet,
utom hvad beträffar Betänkandets sista punkt, som nyssbernälde
Stånd godkänt. '
I fråga om Betänkandets första punkt, öfverensstämma sålunda tre
Stånds beslut deri, att den nya egofrids-lagen bör hvila på den grundsats,
att hvarje jordegare skall ansvara för vården af sina kreatur, eller
gälda den skada, som de å andras egor göra; men enär, i afseende å det
af bemälde tre Riks-Stånd dervid gjorda förbehåll, endast Högloft. Ridderskapet
och Adelns samt Vällofl. Borgare-Ståndets beslut äro af enahanda
innehåll, och, i följd häraf det, enligt 73 § Riksdags-ordningen, åligger
Utskotten, att de skiljaktiga meningarne sammanjemka, få Utskotten vördsamt
inbjuda Högv. Preste-Ståndet och Hederv. Bonde-Ståndet,
att de begge öfrige Riks-Ståndens ifrågavarande beslut oförändradt
godkänna.
För den händelse likväl, aLt såväl Högv. Preste-Ståndet, som Hederv.
Bonde-Slåndet vidhålla sina ofvannämnde beslut, få Utskotten tillika
till votering uti Förstärkt Ekonomi-Utskott föreslå följande proposition:
Den
som vill, ’att en ny egofrids-lag må utfärdas, byggd på den
grundsats, alt hvarje jordegare skall ansvara för vården af sina kreatur,
eller gälda den skada, som de å andras egor göra, dock med förbehåll, att
angränsande egare, eller delegare i samma byalag, må, om de fleste, hvilka
ega mera än hälften af de ifrågavarande hemmanen eller byalaget, deb önska,
fortfara med den nuvarande stängsel-skyldighetens fullgörande, voterar
Ja;
den, det ej vill, voterar
Nej;
Vinner Nejj är beslutadt, att Rikets Ständer skola hos Kongl. Maj:t
i underdånighet anhålla om utfärdande af en ny egofrids-lag, hvilande på
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Memorial, N:o 8t. 3
den grundsats, att hvarje jordegare skall ansvara för vården af sine kreatur
eller gälda den skada, som de å andras egor göra, dock med förbehåll,
att angränsande egare eller delegare i samma byalag må, om hälften eller
flere än hälften det önska, fortfara med den nuvarande stängsel-skyldighetens
utgörande.
Andra, tredje, fjerde, femte och sjette punkterna af omförmälde Betänkande,
som Hederv. Bonde-Ståndet godkänt, hafva, såsom ofvan är vordet
nämndt, de tre öfrige Riks-Stånden lågt till handlingarne; och då sista
punkten .af samma Betänkande blifvit allenast af två Stånd bifallen,
men af de begge öfrige Stånden afslagen, lärer det deri framställda förslag
hafva förfallit.
Stockholm den 12 Oktober 1854.
STOCKHOLM, tryckt hos N. MARCUS, 1854
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Ulskoltens Betänkande, M 28.
1
M 28.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 14 Okt. 18S4, kl. 4 e. ra.
Betänkande, i anledning af dels Kongl. May.ls nådiga
Proposition till Pikets Ständer, med förslag till GrufveStadga,
dels väckte motioner om rätt till inmutning af
takskiffer, samt sådane berg- och stenarter, som genom
deras allmännare användbarhet kunna vara föremål för
industri och handel.
Samtlige Riks-Stånden hafva till Lag-Utskottets behandling öfverlemnat nämnde
nådiga Proposition, sorn är af följande lydelse:
»Kongl. Majlis
»Nådiga Proposition till Rikets Ständer med förslag tili G-rufve—Stadga; gifven Stock»hohns
Slott den 21 Juli 1834».
Under den sednare tiden har fråga särskilda gånger varit väckt om granskning
af ej mindre de under den 20 Oktober 1741 och 6 December 1737 utfärdade
Kongl. Utmåls-förordningar, än äfven flera andra för bergshandteringens ordnande
utkomna äldre ekonomiska lagar. Redan den 2 Januari 1827 inlemnade till Kongl.
Majit de för bergsförfattningarnes öfverseende då i Nåder förordnade tvenne Kom
mitterade
ett underdånigt förslag till ny Grufve-stadga, hvarefter Kongl. Majit, under
den 1 Juui 1830, i Nåder utsåg Irenne andre Kornmitterado att, jemte dåvarande
Justiliae-Stats-ministern, granska berörde förslag. Sedan likväl dels tvenne af sist—
bemälde Kommitterade med döden algått innan någon hufvudsaklig åtgärd för det
Nådiga uppdragets fullgörande af dem kommit att vidtagas, dels ock Rikets Ständer,
uti skrifvelse den 21 Februari 1833, bland annat, i underdånighet hemställt, att
sådana förändrade stadganden, rörande mulsedlars utgifvande och jordegande-rältett
i grufvor samt vilkoren för sjö- och myrmalms-tägters begagnande måtte i Nåder
meddelas, som med vården om eganderätten i allmänhet vore förenliga, förklarade
Bih. till R. St. Prot. 1833 & 1834. 7 Sami. 2 Afd. U Höft. 1
i
Lag- sami Allm. Bcsv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, JYl 28.
Kongl. Maj:t, uti Nådigt bref till dess och Rikets Bergs-kollegium af den 16 Maj
sistnämnde år, att, utan hinder af det visse Kornmitterade sålunda förut lemnade
uppdrag att inkomma med underdånigt förslag till en ny utmåls-författning, Kollegium
borde afgifva underdånigt utlåtande öfver hvad Rikets Ständer i ämnet anfört.
Denna fråga förehades derefter vid särskilda tillfällen hos Kollegium, i sammanträden
med några tillkallade bergs-tjenstemän; men som vissa af de då ifrågasatte
grunder för en ny Grufve-stadga dels måste blifva beroende af förutgående lagförklaringar,
dels ock förutsatte tillökning af markscheider- och geschworner-tjensterna
och en för dem fastställd ny aflöningsstat, samt äfven derför icke af pluraliteten
inom Kollegium funnos antagliga eller fullt tillämpliga, blef ärendet en
längre tid hvilande, intill dess, genom Nådigt bref den 27 April 1846, i sammanhang
med det då skedda utfärdandet af förnyade författningar om kolhandeln samt
angående stångjerns-smidet och den gröfre jernförädlingen, Kollegium anhefalldes
att, så skyndsamt som ske kunde, öfverse då gällande, utmåis-författningar samt med
underdånigt betänkande och efter inträdda förhållanden lämpadt förslag till förnyad
författning i ämnet till Kongl. Maj:t inkomma.
Sedan Bergs-kollegium, i följd bäral, under den 18 September 1848 afgifvit
underdånigt förslag till Grufve-stadga, och Fullmäktige i Jern-kontoret efter Brukssocietetens
hörande, fått med underdånigt yttrande i ämnet inkomma, har Kongl.
Maj:t, genom Nådig remiss af den 27 Maj 1851, med bifogande af samtlige, till
detta mål hörande, handlingar, i Nåder infordrat sin Högste Domstols underdåniga
utlåtande öfver Bergs-kollegii berörde förslag, hvilket utlåtande i sistlidne Januari
månad till Civil-Departementet inkommit.
Detta angelägna ärende har sedermera utgjort föremål för öfverläggningar inom
Stats-Rådet, hvarest, efter granskning och jemförelse af de flera, tid efter annan
inkomna, förslagen lill författning i ämnet och med hufvudsakligt afseende å hvad
Högste Domstolens Heste ledamöter derutinnan yttrat, ett förslag till Grufve-stadga
blifvit uppgjordt, hvilket underställts Kongl. Maj:ts Nådiga pröfning.
Då likväl i detta så väl som Högste Domstolens förslag är ifrågasatt att, beträffande
inmutningar å kronojord, i vissa fall på inmutaren och i andra å kronoåbo,
boställs-innehafvare eller annan disponent, öfverlåta kronans rätt till deltagande
i grufve-arbeten, samt ersättningar för inmutad mark, men ett stadgande härom
icke bör ega rum utan Rikets Ständers medgifvande, och enär för öfrigt i en författning
af sådan beskaffenhet, som den förevarande, måste ingå flere bestämmanden,
under hvilka eganderätts-förhållanden äro beroende, har Kongl. Maj:t, ehuru
i den föreslagna stadgan eganderälten blifvit väsendtligen mera än i de äldre författningarne
tillgodosedd, velat härigenom för erforderlig granskning i Nåder meddela
Rikets Ständer det sednast utarbetade förslaget; viljande Kongl. Maj:t efter
emottagandet af Rikets Ständers svar, företaga den slutliga pröfningen af . frågan,
samt om stadgans utfärdande i Nåder förordna.
Lag- sami Allm. Bcsv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, M 28. 3
Det protokoll, som innefattar Högste Domstolens betänkande och förslag i
ämnet, bifogas härhos; skolande alla öfriga till detta mål hörande handlingar tillhandahållas
vederbörande Utskott, åt hvars handläggning delta ärende varder af
Rikets Ständer öfverlemnad.
Kongl. Maj:t förblifver Rikets Ständer med all Kongl. Nåd och ynnest städse
välbevågen. Datum ut supra.
OSCAR.
J. F. Fåhreeus,
4
lag- sami Allm. Best. och Ekonomi-Utskottens Betänkande, M 28.
Förslag till Griitvestadga.
1 Kap.
Om föremål för inmutning.
§ I
Såsom
föremål för inmutning och bearbetande af den, som sig dertill anmäler,
skola hädanefter endast följande mineral-fyndigbeler anses, nemligen:
l:o. Alla metaller och malmer, ehvad de anträffas i berg eller jordlager, eller
på bottnen af sjöar, myrar eller kärr;
2:o. Svafvelkis, Blyertz och Stenkol;
5:o. Så kallade Varp vid ödelagda grufvor eller bergverk, hvilka innehålla något
af de i morn. 1 och 2 upptagne mineralier;
Och slånde jemväl en hvar fritt att anmäla sig till inmutning ånyo af förut
inmutad fyndighet, som blifvit öfvergifven eller sönad, så framt han den för bearbetande
af något bland här ofvan uppräknade mineralier åter inmuta vill.
§ 2.
Är det ställe, der någon till inmutning lofgifven fyndighet anträffas, belägen
på mindre afstånd än 100 famnar från boningshus eller annan vid gården uppförd
åbyggnad, eller från tomtplats eller trädgård, vare fyndighetens inmutning ej tillåten,
utan tillstånd af såväl jordegaren, som den, hvilken nyttjande-rätt dertill innehar, då
inmutning sökes.
Ej eller må inmutning af så beskaffad fyndighet ske på mindre afstånd än
SO famnar från sådan förut befintlig grufva, för hvilken visst utmål ännu ej i
stadgad ordning hunnit utläggas, så framt icke den äldre grufvans innehafvare dertill
samtyckt. Har deremot denne, sedan arbetet vid hans grufva så långt fort—
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, JYi 28.
5
skridit, att mål derför, enligt 26 §, kunnat och bordt utläggas, under mer än ett
år försummat att utmål söka, så må den nya fyndigheten inmutas, utan hinder af
grannskapet med den äldre grufvan; och gånge sedan med utmål för begge, som i
32 § säges.
SS Kap.
Om mutsedel.
§ 3.
Hvar som, å egen eller annans grund, någon till inmutning enligt 1 kapitlet
lofgifven mineral-anledning med arbete belägga och sig tillgodogöra vill, skall derom
hos Bergmästaren i orten göra skriftlig anmälan för erhållande af tillståndsbevis eller
mutsedel. Uti denna anmälan, som gäller från den dag densamma till Bergmästaren
inkommit, bör, jemte uppgift om inmutarens namn, hemvist och yrke, tillika upptagas
ej mindre arten af den angifna mineral-anledningen, än äfven å hvilket hemmans
egor eller annan grund den finnes, med så noggrann beskrifning på ställets
belägenhet i öfrigt, att någon osäkerhet derom ej må uppstå; och skall det härförutan
åligga inmutaren, der Bergmästaren så nödigt finner, att dels med två trovärdige
mäns intyg styrka, att emot inmutningen icke möler sådant hinder, som i
2 § omförmiiles, och dels, så vidt den angifna mineral-anledniogen är blottad och
åtkomlig, derå förete prof.
Sökes inmutning af sjö- eller myrmalm, eller af varp, då skall sökanden ock
uppgifva det område, han inmuta vill.
§ 4.
Uppfinnare af fyndighet må ock kunna bevara sin företrädesrätt till platsens
inmutande genom muntlig anmälan hos Kronofogden eller Länsmannen i orten, sorn
eger deröfver meddela mutbevis, innehållande jemte intyg om dagen, då anmälan
skett, enahanda upplysningar om inmutarens person samt fyndighetens art och belägenhet,
som i nästförestående § sagde äro; och skall sådant bevis gälla för uppfinnaren
eller hans rättsinnehafvare från den dag anmälan gjordes, så framt det inom
tre månader derefter till Bergmästaren aflemnas, för erhållande af mutsedel; men om
den tid försummas, håfve mutbevisel gällande kraft endast från den dag det till Bergmästaren
inkom.
% s
öfver
inkommen begäran om mutsedet skall Bergmästaren föra ordentlig anteckning,
med dag och år, då den inkommit, samt ofördröjligen och sednast en
6 Lag- tami Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, JM 28.
månad efter emottagandet skriftligt beslut meddela. Finner Bergmästaren nödigt infordra
ytterligare upplysning i afseende på arten af den angifna mineral-anledningen,
ställets belägenhet eller annan för mutsedelns utfärdande erforderlig omständighet,
ege han förelägga inmutaren att inom viss lämplig tid, räknad ifrån den dag, beslutet
gafs, dermed inkomma; och vare, i händelse den lid försiltes, den då skedda
angifningen förfallen, hvilken påföljd i beslutet intagas bör. Finnes åter af de inkomna
handlingarne, eller efter infordrad upplysning, alt fyndigheten icke utgör
föremål för inmutning enligt 1 §, eller att sådant hinder möter, som i 2 § omtalas,
varde inmutarens begäran afslagen.
% 6.
Öfver Bergmästarens beslut, hvarigenom mutsedcl blifvit vägrad eller ansökning
derom förklarad förfallen, må klagan hos Bergs-öfverstyrelsen föras i den ordning,
som för besvär öfver Bergmästare-embelets åtgärder och beslut i allmänhet stadgad
är, hvartill hänvisning med fullständig underrättelse om hvad klaganden bär att iakttaga,
bör af Bergmästaren i beslutet meddelas.
§ 7-
Mutsedel, som alltid bör i deröfver fördt protokoll ordagrannt intagas, skall
innehålla:
l:o Tillstånd för inmutaren eller hans rättsinnebafvare att, under förbehåll af
den rätt, jordegaren tillkommer och annan inmutare hafva kan, med arbete belägga
och, så länge grufvedriften i behörig ordning underhålles, sig tillgodogöra den angifna
fyndigheten, hvilken till belägenhet, art och öfriga beskaffenhet, skall, i enlighet
med de inkomno handlingarna och förevisadt prof, der sådant blifvit infordradt, noggrannt
beskrifvas;
2:o den benämning, hvarunder gruf-anläggningen från andra dylika skiljas må;
3:o tiden, från hvilken, på grund af skriftlig anmälan eller aflemnadt mutbevis,
inmutningen gäller; så ock
4:o föreskrift för inmutaren att inom två månader från mutsedelns utfärdande,
låta densamma kungöras i kyrkan till den socken eller församling, der fyndigheten
är belägen, vid äfventyr af inmutnings-rättens förlust, om annan sig dertill
anmält, innan kungörandet sedermera sker.
.§ 8.
Ej må en mutsedel lyda å flere, på särskilda ställen befintliga, fyndigheter,
eller, i fråga om en och samma fyndighet, som i berg eller jordlager blifvit anträffad,
gälia för större fält deraf, än som med arbete i stadgad ordning belägges.
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, JM 28.
7
§ 9.
Inmutning af varp medförer ej rätt till den grufva, hvarifrån varpet blifvit
Upphämtadt; men med inmutning af grufva följer rätt till varp, som befinnes eller
varder liggande inom grufvans utmål och ej förut genom inmutning särskildt för—
svaradt är.
§ 10.
Hafva flere inmutare, hvar för sig, erhållit mutsedel å samma fyndighet, lillkomme
inmutnings-rätten den, som sig dertill först anmält, i den ordning 3 och
4 §§ stadga, så framt han derjemte inom behörig tid fullgjort föreskriften i mutsedeln
om dess kungörande. Är anmälan på samma dag af flere gjord, njuten de
lika rätt, der ej visas kan, att den ene förut afvetat den andres tillernade eller
redan gjorda anmälan, i hvilket fail inmutningsrätten den sednare ensam tillhör.
§ 11
Har mutsedel blifvit meddelad å fyndighet, som efter 1 kap. ej inmutas får,
vare den ogild, och utmål för sådan grufva förbjudet, om klander deremot anmäles,
då utmålet läggas skall; egande dock den, hvars rätt blifvit förnärmad, att
dessförinnan, när han vill, få all verkan af mutsedeln häfven genom klagan hos
Bergs-öfverstyrelsen, om den inmutade fyndigheten ej utgör föremål för inmutning
enligt 1 §, men efter stämning hos domaren, om för inmutningen sådant hinder
mött sorn i 2 § sägs; och skall inmutaren, för allt arbete, som blifvit verkstäldt
vid en grufva, den der sedermera förklaras hafva olagligen tillkommit, ansvara såsom
för åverkan, om åtal derå i laga tid anslälles.
Är mutsedel meddelad för inmutning ånyo af sådan äldre grufva, som uppgifvits
vara sönad eller ödelagd, vare förre innebafvaren, der lian ej om grufvans
nedläggande gjort sådan anmälan, som i SO § sägs, mot sin vilja icke skyldig att
för nya inmutaren vika, innan han blifvit dömd sin rätt förlustig; och skall, i
sådan tvist, klander mot den, som grufvan under arbete innehar, icke gälla, der
del grundas på försummelse eller annat förhållande, som egt rum för längre tid
tillbaka, än två år före klandrets instämmande.
3 Kap.
Om skärpning och annat försöks-arbete.
§ 12-
Den, som undfått mutsedel å någon fyndighet, vare berättigad, att af angränsande
mark begagna hvad till väg och utrymme i öfrigt nödigt är, för anställande
8 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Ulskottens Betänkande, JYs 28.
af sådant skärpnings- eller annat försöks-arbete, som till fyndighetens närmare undersökning
och blottande erfordras, innan utmål derför läggas må; dock skall han
för hvad han sålunda begagna får, gifva innehafvaren af jorden, så länge försöksarbetet
fortgår, full ersättning i årlig afgift, och vare jemväl, i händelse grufanläggningen
öfvergifves, innan utmål derför varder lagdt, skyldig att ersätta jordegaren
eller den, som i hans ställe till sådan godtgörelse berättigad är, ali skada,
som marken genom försöks-arbetet för framtiden kan hafva tagit. Lag samma
vare ock om ersättning för fiske, sorn skadas genom sjömalmslägt.
§ 13
Yppas tvist om beloppet af den årliga afgiften eller annan ersättning, som
efter 12 § utgå hör, och kunna ej parlerne åsämjas om tvistens slitande af mätis
män,
som de sjelfve tillkalla, varde det stridiga bestämdt af särskild nämnd, hvilken
skall väljas och afgöra saken i den ordning, som uti Kongl. Förordningen den 20
November 1845 föreskrifves, eller framdeles för dylik Nämnd kan blifva stadgad;
och falle kostnaden bärför den till last, som beloppet utgifva skall.
§ 14-
Innan något arbete må börjas å en inmutad fyndighet, skall inmutaren, vid
inmutnings-rättens förlust och skyldighet att för all genom arbetet förorsakad skada
ansvara såsom för åverkan, lemna ett exemplar eller bestyrkt afskrift af mutsedeln
tili så väl jordens egare, som den, hvilken nyttjande-rätt dertill innehar; och gälle
om sättet för sådant delgifvande, ehvad Kronan, någon menighet, allmän inrättning
eller enskild person är jordegare, hvad om delgifvande af stämning stadgadt finnes;
dock må, der jorden eges eller innehafves af enskild person, som frånvarande är
och låter egendomen för sin räkning af syssloman eller annan förvaltas, den afskrift,
som honom tillställas bordt, lill sysslomannen eller förvaltaren aflemnas, med för
bindelse
för denne, att gifva sin hufvudman eller husbonde deraf del.
Fordrar jordegaren eller nyttjande-rättens innehafvare, att säkerhet ställes för
den årliga afgift eller framlida ersättning, hvartill inmutaren, enligt 12 §, är förbunden,
då skall ock sådant fullgöras, innan något grufarbete får börjas, eller fortsättas
om det redan börjadt är, då säkerheten fordras; ankommande i annat fall
på vederbörande Kronofogdes eller Magistrats åtgärd, då de derom anlitas, att arbetet
instäldt varder tilldess sådan säkerhet, som antaglig finnes, blifvit anskaffad.
§ IS
Sednast
inom ett år från mutsedelns utfärdande skall inmutaren hafva börjat
gruf-arbetet, der ej, i anledning af yppad tvist, sådant hinder härför mött, hvars
undan
-
tag'- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, M 28.
9
undanrödjande icke af inmutaren berott; och vare han, sedan arbetet blifvit börjadt,
skyldig att detsamma årligen fortsätta och uppehålla, i den ordning och vid den
påföljd, som för grufvedrift i allmänhet uti 6 kap. stadgas, ulan att före utmåls-lägg
ningen
något hvilostånd meddelas må för försöks-arbete på annans mark, så framt
ej den, som rätt till jordogare-andelen har, sådant medgifver.
Försummas arbetets påbörjande inom. den tid, nu sagd är, håfve inmutaren
sin inmutnings-rätt förlorat.
§ 18.
Under försöks-arbelel, eller så länge ej visst utmål för gruf-anläggningen blifvit
anvisadt och marken inlöst, sorn i 5 kap. sägs, bafve inmutaren icke lof att,
utan tillstånd af jordens innehafvare, å den inmutade platsen uppföra andra bygg
nader,
än sådane, som till försöks-arbetets drifvande oundgängligen erfordras. Sker
annorledes, må innehafvaren af jorden anlita vederbörande Kronobetjent eller Magistrat,
för att få byggnaden på inmutarens bekostnad aler borttagen.
§ 17
Vill inmutaren, efter dol gruf-arbetet blifvit börjadt, men före ulmåls-läggningen,
sin gruf-anläggning öfvergifva och nedlägga, gifve det så väl egaren, som
innehafvaren af jorden bevisligen tillkänna, och vare sedan ej skyldig att för längre
tid, än det då löpande året, betala afgift för den mark, han begagnat; godtgöre
dock den skada derå, som för framtiden kan hafva uppkommit, efter thy i 12 §
sagdt är. Öfvergifves gruf-anläggningen ulan sådant tillkännagifvande, då må jord
egaren
eller den hans rätt innehar, när han vill, efter det arbetet blifvit nedlagdt,
åter sätta sig i besittning af den till !j|| gruf-anläggningen begagnade marken och
utsöka den för dess försämring honom tillkommande skade-ersättning; hvaremellerlid
inmutaren, tilldess denna ersättning blifvit erlagd, fortfarande skall ansvara för fulla
beloppet af den årliga afgift, som för markens begagnande varit bestämd.
4 Kap.
Om jordegare-andelen i grufvor.
§ 18.
Jordegaren vare i allmänhet berättigad, att, till hälften med inmutaren, i grufarbetet
och den deraf fallande vinsten deltaga; men vid inmutning af grufvo- eller
Bih. lill R. St. Prot. 1853 & 1854. 7 Sami. 2 Afd. 14 Haft. 2
10
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, M 28.
slagg-varp, är jordegare-andelen till Yt-del inskränkt, och öfriga %-delar tillhöra
inmutaren.
§ 19.
Då inmutning sker å jord, som står under Kronans omedelbara förvaltning,
eller å allmänning, som tillhör Kronan eller utgör föremål för afvittring, skall
jordegare-andelen hädanefter tillkomma inmutaren, och denne endast vara pligtig, att
gifva ersättning för den mark, som till gruf-anläggningcn begagnas; öfver fullgörande
hvaraf, så ock att säkerhet, der sådan erfordras, för ersättningen varder ställd, Yår
Befallningshafvande eger hålla hand.
Å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves, eller är till boställe
anslagen, eller blifvit till brukning på viss lid för Kronans räkning upplåten, skall
deremot krono-åboen, boställs-innehafvar.en eller den, som eljest nyttjande-rätten
har, njuta jordegare-rätten tillgodo; egande han ock, om hail sin rätt till jordegareandelen
begagnar, alt samma andel sedermera såsom sin enskilda tillhörighet behålla.
§ 20.
Jordegaren må under försöks-arbetet när han vill, hos inmutaren anmäla sig
till begagnande af sin jordegare-andel, antingen till fullo eller till någon viss del,
och njute frän den lid, sådan anmälan bevisligen skett, delaktighet i grufanläggnin
gen,
dock med förbindelse att vidkännas motsvarande andel i alla kostnader, som
för grufdriften derefter erfordras, äfvensom alt i enahanda förhållande ersätta värdet
af de lör arbetet nödiga och nyttiga byggnader eller redskaper och förråder, som
dessförinnan af inmutaren blifvit anskaffade; men i kostnad, som inmutaren förut
haft för skärpning eller annat arbete till fyndighetens undersökning och blottande,
vare jordegaren ej skyldig att taga del, hvaremot ock grufvans afkastning under
samma tid inmutaren odeladt tillhör.
Uppstår tvist orri beloppet af den ersättning, jordegaren till inmutaren gifva
bör, gånge med bestämmandet deraf enligt 13 §, och jordegaren njute icke destomindre
under tiden sin andel i gruf anläggningen tillgodo, der han säkerhet för
ersättningen ställer.
§ 21.
Försummar jordegaren att sednast vid utmåls-läggningen anmäla sig till begagnande
af sin jordegare-andel, bafve, med det undantag, som i 24 § sägs, förlorat
all rätt ej mindre till det mineral, som då är under bearbetning, än till hvarje
annan fyndighet, som sedermera inom utmålet kan anträffas, der ej annorlunda
mellan honom och grufegaren öfverenskommet är.
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, M 28. 11
§ 22.
Äro inom ett utmål flere jordegare med laga skillnad sig emellan, njuten de
jordegare-andelen, hvar inom sitt område, så framt fyndigheten är derstädes från
dagen åtkomlig; och bafve i thy fall den ene ej rätt lill andel i det arbete, som
sker å den andres grund, ehvad denne vill deruti deltaga eller icke, utan vare
endast berättigad att af den eller dem, som arbetet der drifva, bekomma ersättning
för sin andel i dtt byggnader, och annat, som dervid användes, hvilken ersättning, i
händelse af tvist, skall bestämmas på sätt i 13 § sagdt är. Kommer åter, under
eftersättande af en fyndighet, som på djupet ligger, eller medelst fält-ort, arbete
från den ene jordegarens område in på den andres, njute den, å hvars grund anbrott
från dagen icke skett, rätt till deltagande endast för %-del, och öfriga %-delar
tillhöra den eller dem, som orten förut drifvit, derest ej den nye jordegaren gör
på sin bekostnad fyndigheten från egen grund åtkomlig.
§ 23.
Eftersätter grufegare, med den rätt honom enligt 33 § tillkommer, en på
djupet liggande fyndighet medelst fält-ort utom sitt utmåls gräns, håfve angränsande
jordegare eller utmåls-innehafvare rätt att likaledes för half jordegare-andel, eller
'A-del, uti arbetet inom sitt område deltaga med den eller dem, som orten förut
drifvit; och vare lag samma för hvarje jordegare eller utmåls-innehafvare, på hvars
område slikt arbete under dess fortsättning inkomma kan.
§ 24.
I de fall, som i 22 och 23 §§ sagde äro, skall den, på hvars område ett
grufarbete först efter utmåls-läggningen inkommer, hafva öppet att anmäla sig till
begagnande af sin jordegare-andel sednast inom sex månader, sedan arbetet på
hans grund inkommit och han derom blifvit underrättad af grufegaren, hvilken det
åligger att sådan underrättelse meddela, vid påföljd att till den, som jordegareandelen
tillkommer, hafva förverkat allt hvad inom dennes område han dessförinnan
sig tillgodogjort.
% 23.
Om jordegare-andelen vid stoll-arbeten stadgas i 6 kap.
5 Kap.
Om utmål för grufvor.
§ 26.
För alla inmutade lägenheter skall, sedan gruf-arbetet så långt fortskridit, att
den angifna mineral-anledningen hunnit undersökas och blifva känd, ett vissi utmål
12
Lag- sami Allm. Besv.- och Ekonomi-Ulshotlens Betänkande, M 28.
anvisas, innefattande det utrymme på marken, hvarinom grufegaren sedermera, utan
annan inskränkning, än som för stoll-ai beten i 6 kap. sägs, har rätt att, med andras
uteslutande, arbetet bedrifva, så väl ofvan som under jord; och åligge det för thy
grufegaren alt till erhållande af sådant utmål skriftligen anmäla sig hos Bergmästaren
sednast inom ett år, sedan arbetet blifvit påbörjadt, när inmutning skett af sjö—
eller myrmalm, eller af varp, men eljest så snart den angifna fyndigheten medelst
jordrymning eller skärpning blifvit gjord åtkomlig och så blottad, att den till art,
läge eller sträckning och maklighet bedömas kan.
§ 27.
Sedan grufegarens anmälan om utmål, deruti han jemväl skall till namn och
hemvist uppgifva den eller de jordegare, inom hvilkas område han önskar att sitt
utmål erhålla, till Bergmästaren inkommit, -vare denne skyldig att, så fort ske kan
och tjenlig årstid är för banden, utmals-läggningen på stället företaga. Är Bergmästaren
af förfall härifrån hindrad, gore derom anmälan hos Bergs-öfverstyrelsen,
som då eger, att i hans ställe annan Bergsljensleman förordna.
§ 28.
Utmåls-förrättningen skall på grufegarens bekostnad af förrältningsmannen verkställas
med biträde af två gode män bland dem, som för egoskiften i orten valde
äro, eller, om utmålet skall å sladsgrund läggas, af Iva i staden bosatte män, de
der nödig sakkunskap ega; Och vardo liden och stället för förrättningen minst en
månad förut kungjorde i kyrkan till den eller de församlingar, inom hvilkas område
det sökta utmålet är beläget, med kallelse till en hvar, som anser sin rätt af förrättningen
beroende, ait dervid sig inlinna och sin rätt bevaka. Har någon jordegare
ej sitt hemvist inom den församling, der kungörelse sker, då skall han lika
lång tid förut särskildt kallas, egande förrättningsmannen alt vända sig lill kronobetjeningen
i orten eller, der så nödigt är, till Yår Befallningshafvande i Länet, för
alt genom dess försorg få kungörelsen i kyrkan uppläst och särskilda kallelser vederbörande
tillställda emot bevis, som före den utsatta liden böra till förrättnings
mannen
vara aflemnade.
Då förrättningen skall ske å någon kronan tillhörig jord, åligger det förrätt
ningsmannen
att derom göra anmälan hos Vår Befallningshafvande, sorn eger ej
mindre sjelf förordna krono-ombud för bevakande af kronans eller efterkommande
jordinnehalvares rätt, än äfven föranstalta, att andra allmänna ombud, der sådant kan
finnas erforderligt, i stadgad ordning blifva utsedde att förrättningen öfvervara.
§ 29.
Uteblifver sökanden från förrättningen, varde den inställd; och ankornme dess
företagande sedermera på ny anmälan. Men ej må annan parts eller allmänt
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, Jt? 28. 13
ombuds uleblifvando hindra förrättningens fortgång, der den blifvit så kungjord, som
i 28 § sagdt är.
§ 30.
Göres vid förrättningen jäf emot förrättningsmannen eller någon af de biträdande
Gode Männen, eller förekommer annan invändning mot förrättningens företagande
och fortgång, meddele förrättningsmannen deröfver beslut. Gillas jäfvet
eller invändningen, upphöre förrättningen, der ej frågan rörer jäf emot god man,
i hvilket fall annan god man skall i den jäfvades ställe tillkallas. Ilar jäf eller
annan invändning blifvit ogillad, då skall förrättningen, ehvad missnöje emot beslutet
anmäles eller icke, ändå fortgå, med öppen rätt för den missnöjde att sin talan i
sammanhang med hufvudsaken fullfölja.
§ 31.
Utmål, som hädanefter anvisas, skola på marken utläggas sålunda, att, i mån
af gruf-egarens behof, honom tilldelas eli utrymme för metaber och malmer, som
i berg eller jordlager blifvit anträffade, äfvensom för Svafvelkis och Blyerts, af högst
100 famnar i längd och bredd samt för Stenkol af högst 200 famnar i längd och
bredd; kunnande dock, der, i anseende till sådant hinder, sorn i 2 § sagdt är,
belägenheten så fordrar, eller gruf-egaren eljest det begär, och fritt fält förefinnes,
utmål till den bestämda vidden jemväl utläggas i annan sträckning, efter thy som
lämpligt pröfvas, blott kroklinier och spetsiga vinklar i möjligaste måtto undvikas,
samt längden af utmålet, så vidt ske kan, ej öfverstiger dubbla bredden.
För sjö- och myrmalmer må, utan afseende å det område, som vid inmut
ningen
blifvit uppgifvet, och i mulsedeln intaget, utmålets vidd i hvarje särskildt
fall lämpas efter omständighelerne och inmutarens behof, dock så, att det ej omfattar
mera än en hel sjö eller kärrtrakt af ringare omfång, och, i fråga om större
sjöar eller kärrtrakter, ej öfverstiger en vidd motsvarande i sjö en half qvadratmil,
och i kärr eller inyrar .300 famnar i längd och bredd.
För grufve- och slaggvarp, sorn till södring blifvit inmutade, skall likaledes,
oberoende af mulsedelns innehåll, utmålet i hvarje särskildt fall bestämmas efter
som varpels belägenhet föranleder, och inmutarens behof af utrymme för soffringsarbetet
erfordrar.
På djupet skola utmål, sorn hädanefter anvisas, räknas efter lodlinien af utmålens
sidor ofvan jord, då rnalmgången är strykande i fält eller ett stock- eller
körtel-verk; men om den faller donlägig eller sidovärts, så alt den efter sitt fallande
kommer på djupet att drifvas utom utmalets linie, då bör utmålet i djupet ej räknas
lodrätt, utan i lika fallande med grufvan, på sätt att gruf-egaren uti djupet
förbebålles så långt utrymme på sidan ifrån malmgångens salband eller sidosköl nere
i grufvan, som samma malmgång uppe i dagen ligger ifrån utmåls-linien.
14 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, M 28.
§ 32.
Finnes ej fritt och oinmutadt fält för så stort utmål, som gruf-egaren önskar
och i 31 § medgifves, åtnöje han sig med det utrymme, som är att tillgå. Lag
samma vare ock, om gruf-egaren under mer än ett år försummat att söka utmål,
sedan anmälan derom enligt 26 § bordt göras, och annan fyndighet under tiden
blifvit i hans grannskap inmutad; egande Bergmästaren i thy fall att, i afseende på
utmål för begge gruf-egarne, dem emellan jemka, som skäligt pröfvas.
Till fritt fält räknas dock äfven det utmål, som förut lillhört en grufva, den
der ödeligger, då inmutning af annan fyndighet i dess grannskap sker.
§ 33.
Ofvan jord skall gruf-egaren vara skyldig att med sitt arbete hålla sig inom
det utmål han erhållit, och der sjelf bereda sig utrymme för byggnader och varpupplag
med det mera, som vid grufve-driften tarfvas; dock må lian derutöfver få
sig anvisad nödig väg och plats för sådant verk, som drifves för vatten.
Anträffar gruf-egaren, på djupet, en föiut okänd fyndighet, oell vill den med
fält-ort eftersätta, då må det, med de vilkor, som i 25 och 24 §§ sagde äro, ske
äfven utom utmålets gräns, dock endast till dess annan gruf-egare med arbete från
sitt utmål möter; och skall i dessa fall såsom okänd fyndighet anses i oinmutadt
fält hvarje fyndighet, som enligt 1 är föremål för inmutning, och i inmutadt
fält all annan än den, som der förut är under arbete.
§ 34.
Utmål skall på marken utstakas och med ordentliga rösen eller skiljomärken
förses, samt särskild ritning eller karta deröfver upprättas och bifogas förrättningsprotokollet,
hvilket derjemte bör upptaga fullständig beskrifning så väl öfver utmålet
med dess belägenhet och sträckning, som öfver sjelfva grufvans art och huru fyndigheten
med dess gångar eller lager ofvan eller under jorden sig företer.
Öfver utmål i sjöar erfordras dock ej särskild ritning eller karta, likasom ej
eller annan utstakning deraf, än att, då utmålet ej omfattar en hel sjö, gränspunkterne
i sjön på lämpligt sätt utmärkas.
% 33.
Anmäler sig jordegaren vid utmåls-förrättningen till begagnande af sin jordegare-andel,
eller har sådan anmälan förut skett, varde ock det i protokollet antecknadt
med de vilkor, jordegaren sig förbehållit eller som öfverenskomne blifvit.
Kunna ej, då anmälan vid förrättningen sker, parterne åsämjas om beloppet af den
ersättning, hvartill jordegaren, enligt 20 §, är förbunden för sådane kostnader, som
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, M 28. lä
förut blifvit på gruf-anläggningen använde, då skall förrätlningsmannen, efter af
honom och gode männen verkställd besigtning och värdering, utlåtande derom meddela.
§ 36.
För all den mark, som vid utmåls-läggning gruf-egaren till begagnande anvisas
och tilldelas, skall han gifva ersättning och vare derjemte skyldig att ensam
hålla den stängsel deromkring, sorn nödig är; dock må vid grufvor, som under jord
bearbetas, gruf-egaren sjelf bestämma, huru stort utrymme af det tilld elda utmålet
han ofvan jord för sitt arbete tarfvar och ersättning derefter lämpas. Har jordegaren
för större eller mindre andel i gruf-företaget ingått, åtnjule han ej heller
större ersättning för utmålet, än i förhållande till öfrige andelar.
§ 37.
Lösen för utmål skall vid utmåls-Iäggningen bestämmas. Åsämjas ej parterne
om beloppet, varde det af lörrättningsmannen och gode männen bestämdt, efter den
uppskattning af marken till det värde, annan mark af enahanda beskaffenhet och
godhet i orten högst gäller; skolande lösesumman, med ränta derå från den dag
beloppet blifvit genom öfverenskommelse eller laga kraftegande beslut fastsläldt,
inom tre månader derefter af grufegaren utgifvas till jordegaren eller den, som i
hans ställe rätt dertill har. Underlåter inmutare att inom sålunda bestämd tid erlägga
fastställd lösen, vare han utmålet och mutsedeln förlustig.
Å sådan kronans jord, som är åt enskild åbo med ständig besittnings—ratt
upplåten, vare han berättigad att, i egarens ställe, den för utmål bestämda lösesumman
åtnjuta; men då fråga är om annan, vare sig kronan, allmän inrättning
eller enskild person tillhörig jord, som under nyttjande-rätt innehafves, må jordegaren
sjelf uppbära lösesumman, mot förbindelse att hålla innehafvaren skadeslös
för hvad han i sin nyttjanderätt genom utmålet mister. Är jorden för fordran
intecknad, då skall lösesumman tillhandahållas inteckningshafvarne, der de sådant
fordra; och vare förthy jordegaren ej berättigad att medlen lyfta, med mindre han visar
sig dertill hafva fått inteckningshafvarens lof, eller säkerhet ställer.
§ 38.
För ali annan skada, som jordens egare eller innehafvare af utmålet tillskyndas,
skall grufegaren likaledes gifva full ersättning, och beloppet deraf vid utmåls-Iägg
ningen,
der sådant äskas, bestämmas, dock utan hinder för den, som rätt till skadeersättning
har, att efter stämning till domstolen särskildt utföra den talan, hvartill
han under grufarbetels fortgång kan finna sig befogad.
16
Lag- sami Allm. Besv.- och Ekonomi-Ulskollens Betänkande, JYi 28.
§ 39.
Har emot utmåls-förrättningen förekommit invändning på den grund, att den
inmutade fyndigheten förmenas ej vara föremål för inmutning enligt 1 §, och vill
någon klaga öfver förrättningsmannens härom meddeldta beslut, eller öfver storleken
af det utmål, som vid förrättningen blifvit anvisadt, göra det hos Bergs-öfverstvrelsen
i den ordning, som för besvär öfver Bergmästare-embetels åtgärder och beslut i
allmänhet stadgad är. I andra frågor, som till utmåls-förrättningen höra, må missnöjd
part sin talan efter stämning vid domstolen i orten i laga ordning utföra; och
åligger det förättningsmannen att, vid förrättningens slut, meddela parterne och i
protokollet intaga fullständig underrättelse om hvad de för talans fullföljd hafva att
iakttaga.
.§ 40.
Utan afseende å hvad nu stadgadt blifvit om de utmål, som hädanefter läggas,
skola för alla äldre grufvor jemte Bergslagernes så kallade odal-grufvefält tillgodonjutas
de utmål, som för dem förut varit gällande och grufegarne af ålder innehaft,
eller efter förra författningar fått sig särskildt anvisade. Vill någon delegare i odalfält
särskildt grufve-arbete efter inmutning der anställa, och finner Bergmästaren, sedan
öfrige delegare blifvit hörde, att sådant ske kan utan hinder eller förfång för de
öfrige grufvornas framtida bearbetande, då må ett mindre derefter lämpadt utmål
för honom utläggas. Men ej må sådant grufarbete eller utmål tillstädjas annan än
den, som i odal—fältet delegare är.
§ 41.
Förmenar grufegare, som för fyndighet af den beskaffenhet, § 1 bestämmer,
innehar ett mindre utmål, än i 31 § tillätet är, ehvad utmålet före eller efter denna
författnings utfärdande blifvit honom lilldeladt, att han för sin grufvedrift är i behof
af större utmål, då må han derom göra ansökning hos Bergs-öfverstyrelsen, som,
i fall laga hinder ej möter och behofvet sådant påkallar, eger förordna om nytt utmåls
utläggande i den ordning detta kapitel stadgar.
Vilja flere innehafvare af särskilda utmål, som gränsa intill hvarandra, dem för
lättnad i arbetet och gemensam grufvedrift till ett enda sammanlägga, ege ock Bergsöfverstyrelsen,
på gjord ansökning, hvilken det tillkommer Bergmästaren att emottaga
och med sitt af fullständig beskrifning åtföljda utlåtande till Bergs-öfverstyrelsen
insända, att derom, i fall hinder ej möter, förordna efter thy som lämpligt pröfva*,
utan afseende derå, all det sammanlagda utmålet innefattar större vidd, än eljest
tillåtet är.
6 Kap.
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Ulskollens Betänkande, JYs 28. 17
O lvup.
Om Grufvedriften samt vilkoren dervid, så och om dagorters
eller s. k. Stollars anläggning.
§ 42.
Grufve- eller utmåls-egare skola vara förbundne att grufve-rörelsen eller arbetet
med den drift framgent fortsätta, att åtminstone antingen bergsprängning till
en kubikfamn, eller 4 å 5 kubikfamnars jordrymning, eller ock annat grufve- eller
grufvebyggnads—arbete, motsvarande 200 dagsverken, årligen på stället utföres. Dock
gälla dessa föreskrifter ej sjömalms-tägter samt grufve- och slagg-varp, hvilka emellertid
aldrig längre tid än högst 3:ne år må lemnäs obegagnade eller utan bearbetning.
§ 43.
Försummas, utan behörig tillåtelse, under ett helt års tid allt arbete i någon
sådan grufva eller skärpning, hvarest, enligt nästföregånde §, årlig arbetsdrift underhållas
skall, eller finnes arhetet derstädes, eller inom dithörande utmål, vara i den
mån underlätet, att det icke under de 2:ne sistförfiutna åren tillhopa motsvarar brytnings-
eller arbets-skyldigheten för samma tid, enligt hvad ofvan sagdt är, eller
lemna sjömalms-tägter, eller grufve- eller slagg-varp, obegagnade eller utan bearbetning
längre tid än enligt nästföregående § medgifves, håfve inmutaren sin rätt
dertill förlorat.
§ 44.
Emedan det allmännas rätt derunder i väsendtlig mån beror, att ej allenast
nya i jorden förvarade malmtillgångar uppsökas och nyttigt användas, utan äfven att
redan öppnade grufvefäll för efterkommande tillgängliga hållas, samt att grufvestalp
och dermed förenade olyckor må förekommas; alltså skall jemväl grufverörelsen i
allmänhet, hädanefter som hittills, underordnas Bergverks-slyrelsen, samt grufegare
och förvaltare fördenskull vara pligtige alt ställa sig Bergmästarens för nämnda ändamåls
vinnande gifna föreskrifter till noggrann efterrättelse. Uraktlåtes det uppsåt
ligen
eller af vårdslöshet, vare ansvaret derför hvarje gång böter från 10 till SO
R:dr, jemte skyldighet att godtgöra all för framtiden uppkommen skada, der sådan
ersättning bestämmas kan.
§ 4S.
Till allmänna iakttagelser vid grufve-brytningen skola för öfrigt följande omständigheter
räknas, nemligen:
Bih. lill R. St. Prot. 1855 & 1854. 7 Sami. 2 Afd. 14 Haft. 3
18
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, J)s 28.
Att afsänkningarne fran dagen icke göras större än behofvet fordrar samt så
tilldanas, att dagvattens ledande i grufvan, sä vidt möjligt är, undvikes; att, när
arbetet nedkommit på djupet, band och pelare till grufvans framlida säkerhet afsättas,
der sådant behöfves och berget är fastare samt det med minsta afsaknad för
malmvinsten lämpligen ske kan; att uppfordrings-schackt anläggas der, hvarest största
malmvinsten kan väntas och bergets beskaffenhet sådant medgifver; att kommunikations-orter
mellan sänkningarne inrättas till befordrande af berg- och vatten-uppfordringen
samt för ernående af vädervexling på djupet; att fält-orter anläggas och
fortdrifvas, så långt brytvärd malm dertill föranleder, alltid med beräkning att gruf—
arbetet heldre med stross-arbete, än tak-brytning, må kunna fullföljas; alt försöknings-orter
uppslås, dels till undersökande af gång-artens mäktighet i längd och
bredd, dels ock för att derinom upptäcka malm eller derutom tilläfventyrs påträffa
nya parallela malmgångar; att alla gruf-arbeten anordnas till ernående af de förenade
ändamålen af största möjliga malmvinst, lättad upp- eller utfordring af berg
och vatten samt nödig vädervexling och beqväm vandring upp och ned i grufvan;
samt ändtligen, att lösbrutet berg icke får qvarlemnas i grufvan, eller, utan Bergsöfverstyrelsens
särskildt meddelade tillstånd, i andra grufverum eller tillgränsande
gamla grufvor afstjelpas.
§ 46.
Bergmästare, som öfver grufve-brytningen eger den närmaste tillsynen, åligge
det att, efter öfverläggning med grufegaren, eller på stället varande förvaltare, i tid
afsätta och med tydliga märken beteckna sådana pelare, band eller bergfästen, som
för grufvas säkerhet och framtida bestånd nödiga anses; och må dylika, en gång afsätta
band eller pelare icke genom brytning angripas, skadas eller borttagas, så framt
icke, på vederbörandes derom gjorda hemställan, obehöfligheten deraf blifvit genom
hållen undersökning ådagalagd, eller, i anseende lill ali malmens redan skedda utbrytning
i grufvan, Bergs-öfverstyrelsen särskild tillåtelse dertill förut meddelat. Sker
sådan åverkan, som i denna <§ förbjudes, ansvare förbrytaren med böter från 20
till 100 R:dr, dä skadan är mindre än att grufvans säkerhet och framtida bestånd
derigenom kommit i äfventyr; men från 100 till 500 B:dr, då gruf-ras derigenom
inträffat eller så äfventyrats, att, till dess förekommande, särskilda åtgärder måst
vidtagas.
.§ 47.
Om under fullföljden af ett i gång varande gruf-arbele, ortens Bergmästare
finner defsammas fortsättande kunna för grufve—byggnaden medföra skadliga följder,
eller, genom ökadt vatten-tillopp eller eljest, blifva för den grufvan eller annan tillgränsande
menligt, skall arbetet derstädes, genom nämnde tjcnstemans försorg, så
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, JY° 28. 19
fort ske kan, inställas; och galle sådan inställelse sa länge och intilldess att, i förra
fallet, frågan blifvit af Bergs-öfverstyrelsen pröfvad, eller ock, i sednare fallet, öfverenskommelse
om sättet och vilkoren för arbetets ytterligare fullföljd kunnat med
angränsande grufvas egare träffas.
§ 48.
Öfver grufvor, som inom distriktet äro under arbete, åligger Bergmästaren,
när han eller grufegaren eller Bergs-öfverstyrelsen finnér det nödigt, alf, efter föregående
uppmätning, upprätta och meddela fullständiga Maikscheider-kartor.
§ 49.
Angående de uti grufvorne årligen verkställde arbeten samt öfver beloppet af
vunnen malm och uppfordradt gråberg bör egaren eller förvaltaren låta noggrann
anteckning föras, hvarvid tillika böra anmärkas sudane iakttagna förhållanden i afseende
på grufvan samt dess sköl- och malm-formationer, som kunna tjena till ledning
eller upplysning vid brytningens framtida anordnande; och skall ett sammandrag
deraf, inom Januari månads slut, för det näsllörutgångna året, Bergmästaren
tillställas, vid vite af 5 R:dr 16 sk., om sådant uraktlåtes; egande Bergmästaren,
vid förnyade försummelser, förelägga ytterligare tid, hvarje gång vid förböjdt vite,
dock icke öfver 50 R:dr b:ko.
§ 50.
Vill egare till grufva, med visst utmål, densamma alldeles nedlägga och för
framtiden öfvergifva, vare han skyldig att derom, med bifogande af grufve-karta
och tillhörande beskrifning, der sådan finnes upprättad, göra anmälan hos Bergmästaren,
som låtc, sednast inom en månad efter det denna anmälan till honom inkom,
från predikstolarne i Häradets kyrkor kungöra, alt grufvan kommer att af
egaren öfvergifvas; och vare den, som inom ■4 manader Irån detta kungörande sig
först hos Bergmästaren anmäler till gruf-arbetels öfvertagande och fortsättande, berättigad,
alt, utan ersättning, komma i besittning af de för vatten- och berg-uppfordringen
eller för grufvans framtida styrka och bestånd verkställde grufve-byggnader,
och att, mot skälig lösen, tillhandla sig de i öfrigt till grufvan hörande byggnader,
machinerier och redskap, hvilka han inom en månad från det sistnämnde anmälan
skett, tillkännagifver sig vilja inlösa. Befinnes det då, att egaren låtit borttaga
eller 'förstöra grufve-byggnader eller inventarier, vare han förfallen till böter
från 30 till 200 R:dr, med skyldighet, derest något af de, till förekommande af
ras, i grufvan anbragta förtitnringar och förstämplingar eller af de i grufvan varande
vandringar, blifvit borttaget eller förstördt, alt detsamma i dess förra skick
återställa, eller derför gifva ersättning till grufvans blifvande innehafvare.
20 Lag- sami Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, M 28.
Varder, genom försummad grufvedrift, grufva sönad, och egaren förthy dömes
att densamma till annan afträda, vare den förre ansvarig för och den sednare berättigad
till grufve-byggnaderne och inventarierne, efter hvad här ofvan stadgadt är;
dock att allt, som är underkastadt lösen, får af egaren fritt disponeras, derest den
blifvande grufve-innehafvaren icke om inlösen deraf sig anmäler inom en månad från
resolutionens dalum.
Uppstår tvist om beloppet af den ersättning för grufvas tillhörigbeter, som enligt
denna § gifvas eller tagas skall, förfares, för bestämmande deraf, på sätt i
13 § sagdt är.
§ 31.
När grufva öfvergifven är, eller egaren blifvit densamma förlustig dömd, må
hon af den, som enligt nästföregående § dertill berättigad är, öfvertagas med samma
rättigheter och förbindelser i hänseende till utmål och grufvedrift, hvilka förre egaren
innehaft. Då ett år förflutit från den lid, då rättigheten lill grufvans öfvertagande
inträdt, utan att gruf-arbetet blifvit ånyo påbörjadt, skall all den mark, som, enligt
denna författning, varit till inmutare afstådd, hemfalla till grundegaren, dock att ur
grufvan uppbruten malm må kunna för egarens räkning under ytterligare ett år afgiftsfritt
å marken qvarligga.
§ 32.
Till anläggande af dag-orter eller så kallade stollar för malmfältens undersökande
och nya fyndigheters upptäckande eller för ernående af en lättare berg- och
valten-utfordring, vare alltid grufegare eller grufvebolag, som bos Bergmästaren sig
dertill anmäla, närmast berättigade, då de äro delegare i grufvof inom det malmfält,
hvarigenom dag-orten skall framdrifvas; och må jordegare elleN annan enskild grufegare
i samma fält icke kunna hindra verkställigheten af stoll—arbete, som med vederbörligt
tillstånd är påbörjadt.
§ 33.
Den, som inom eller utom grufvefält, antingen nytt stoll-arbete företager efter
att dertill, på gjord anmälan, halva erhållit Bergmästare-embetets tillåtelse, eller
ock sådant förut påbegynt arbete fullföljer, skall dervid åtnjuta följande förmåner,
nemligen:
l:o Hela uppfinnare- och halfva jordegare-rätten till de förut icke under arbete
varande malmer och mineralier, som han med dag-orten yppar, jemte rätt till
utmål derför inom otnuladt fält; hvaremot återstående halfva jordegare-andelen tillkommer
grundegaren.
2:o Lika rätt tillgodo njute ock den, som stoll-arbete drifver inom annans ut
-
Lag- samt Allm. Bcsv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, 28. 21
mål, då förut obekant eller obegagnad fyndighet anträffas, dock endast så länge och
intilldess att utrnåls-egaren med ort-arbete möter.
3:o Påträffar den, sorn stollen drifver, sådan malm- eller mineral-fyndighet,
hvarå förut gruf-arbete är anlagdt, ege då rätt att erhålla ’/4-del af det, som derstädes
vinnes, dock endast intilldess att grufegaren med sitt arbete honom till mötes
kommer.
4:o Af den besparing, som genom stollen kan tillskyndas angränsande, i
gång varande, grufvor, medelst vattens afförande samt malm- och gråbergs-utfor
dring
eller annat, tillfälle %-delar den, som stoll-arbetet drifvit, derest icke annan
öfverenskommelse kunnat träffas; och varde, i händelse af tvist om den vinst, som
grufegaren genom stollen tillskyndas, värdet deraf, sedan Bergmästaren utlåtande af
gifvit,
bestämdt på sätt i 13 § sagdt är, dock alt kostnaden härtill skall drabba
parlerne efter thy som domaren skäligt pröfvar.
7 Kap.
Om hvilostånd för grufvor samt sältet och vilkor en för deras beviljande.
§ 34.
Rättighet att på bestämd tid låta arbetet hvila uti en förut i gång varande
grufva, eller uti påbörjad stoll, der kostnader redan blifvit å arbetet af innehafvaren
nedlagde, kan erhållas, när giltiga skäl dertill förekomma, dock, hvad försöks-arbete
å annan mark beträffar, med iakttagande af hvad i 13 § finnes stadgadt. Den
tillåtelse, som grufegare erhåller, att grufvedriflen under viss tid med egande-rättens
bibehållande inställa, benämnes hvilostånd.
.§ 35.
Hvilostånd med grufve- och stoll-arbetens fullföljande må, på grund af skriftlig
derom gjord ansökning, af Bergmästaren under ett till och med tre års tid beviljas,
när sådane hinder emot grufvedriftens fullföljande finnas, som grufve-egaren ej kunnat
förekomma, eller andra giltiga anledningar till sökt hvilostånd uppgifvas och behörigen
styrkas. Sådant hvilostånd skall hädanefter alltid utsättas att gälla från
1 Maj eller 1 Augusti det ena året lill samma dag det år, då det bör upphöra.
För sjömalms-tägter samt grufve- och slagg-varp må dock hvilostånd af Bergmästaren
icke meddelas, utan gälle derom hvad särskildt i 42 § stadgadt är.
§ 36.
Förlängning af redan beviljadt hvilostånd må, på högst 2:ne års tid, kunna
af Bergmästaren medgifvas, då dertill gällande skäl och orsaker äro för handeD, hvarom
22 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, JYl 28.
dock endast påskrift behöfver af Bergmästaren meddelas å den förut erhållna hvilostånds-resolulion.
§ S7.
Sökes hvilostånd för sådan grufva, hvarifrån annan i arbete varande grufva kan
under hviloståndstiden blifva af ökadt vatten-tillopp besvärad, må hviloståndet af
Bergmästaren icke beviljas förr, än antingen egaren till den angränsande grufvan sådant
rnedgifvit, eller visas kan, att öfverenskommelse med honom om vattnets undanhållande
under hviloståndstiden träffats, eller ock sökanden ställt till vederhäftigheten
styrkt borgen för all den skada, som under samma tid, genom ökadt vatten—tillopp,
egaren till angränsande grufva tillskyndas. Visar det sig, sedan hvilostånd redan
beviljadt är, att angränsande grufvor, på sätt förut nämndt är, förnärmas, pröfve då
Bergmästaren, efter vederbörandes hörande, och, om så erfordras, på stället hållen
besigtning, saken noga, och bestämme genom utslag, derest vänlig förening ej träffas
kan, de vilkor, hvarunder det gifna hviloståndet får tillgodonjutas.
% 58.
Önskar grufegare längre tids hvilostånd, än Bergmästaren enligt 56 § kan
medgifva, söke då förlängning derå, med fullständig uppgift om orsakerna dertill,
hos Bergs-öfverstyrelsen, som, när skäl till beviljande förekomma, må ega att ytterligare
förlänga hviloståndstiden, dock icke utöfver 10 sammanräknade år ifrån den
tid hviloståndet första gången medgafs, derest särskilda omständigheter dertill icke
föranleda.
§ 59.
Sedan hvilostånd af grufegaren sökt är, kan rättigheten till grufvan icke förloras
derföre, att med resolutionens utfärdande någon tid fördröjes; dock skall
förlängning af beviljadt hvilostånd, för att kunna bifallas, vara hos vederbörande
myndighet skriftligen sökt, innan det förra hviloståndet tilländagått. Meddelas åter
uppå sökt hvilostånd eller begärd förlängning af hvilostånds-tiden afslag, skall det
åligga vederbörande grufegare alt, inom åtta månader från resolutionens datum,
grufarbetet återtaga och i föreskrifven ordning fullfölja, såvida hans framtida rätt
till grufvan eller fyndigheten förvaras vill.
8 Kap.
Särskilda Stadganden.
§> 60.
Då flere personer, utgörande ett bolag, efter vissa lotter uti samma grufverörelse
deltaga, åligge det jemväl bolagsmännen, att ställa sig ej allenast denna Yår
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, M 28. 23
nådiga Förordning till efterrättelse, utan ock de särskilda bolags-reglor, som kunna
vara dem emellan upprättade. Bolaget ege ock att inom sig utse någon viss
disponent eller grufve-föreståndare, som dels verkställer bolagets angående grufveförvaltningen
gifna föreskrifter, dels ock, vid stadgadt äfventyr, iakttager hvad
bolags-styrelsen, i enlighet med gällande författningar, om grufve-brytningens rätta
handbafvande föreskrifver.
De tillskott för grufve-rörelsens bedrifvande, som beslutas vid allmän bolagsstämma,
hvilken blifvit 2:ne månader förut i allmänna tidningarne utlyst och dessutom
2:ne gånger kungjord från predikstolen i den sockens kyrka, der grufvan
ligger, sista gången minst en månad före stämman, skola af delegarne ovägerligen
betalas inom den derföre utsätta tiden. Men uteblifver någon delegare då med
sitt tillskott, och erlägger han ej eller detsamma inom 2:ne månader ifrån den dag
han derefter om betalningens fullgörande blifvit bevisligen erinrad, vare han sina
grufve-lotter förlustig jemte dertill hörande andel i byggnader, inventarier och effekter,
hvilket allt till bolaget hemfaller; men för de grufvan eller bergverket tillhörande
hemmanslägenheter, eller annan jordegendom, njute han af bolaget full ersättning
efter laga värdering, der ej om beloppet öfverenskommelse träffas kari.
Innehålla i de ämnen, nu sagde äro, särskildt mellan delegarne upprättade
bolags-reglor andra bestämmelser, då skola de tjena till efterrättelse.
§ 61.
Uti de jernbergslager, hvarest, i följd af stadgandet i 7 § af 1757 års Kongl,
utmåls-förordning, grufve- eller malmöres-kassor redan finnas bildade, skola desamma
äfven framgent till grufve-rörelsens understöd oförryckta bibehållas, samt
ställas under Bergmästarens och 2:ne af delegarne valde kassa-föreståndares förvaltning
samt Bergs-öfverstyrelsens inseende och kontroll.
Malmöres-afgiften till grufve-kassan, hvilken samtlige intressenter uti de i
fonden delaktige grufvorna skola utgöra, antingen de sälja malmen eller densamma
för egen blåsning använda, skall hädanefter erläggas med En skilling banko för
hvarje lass jernmalm om 5 skeppund, som årligen från grufvan afföres: och förordnar
Bergmästaren i samråd med kassa-föreslåndarne om de åtgärder, som i och
för uppbördens debitering och indrifvande saint medlens ändamålsenliga förvaltning
kunna finnas lämplige.
Underlåter grufegare, eller bolag som dertill kan anses vara förbundet, att
ofvannämnde afgift till grufve-kassan inbetala, och sker sådant icke under 2:ne på
hvarandra följande år, oaktadt malm-afTörsel från grufvan under tiden egt rum,
varén då gruf-intressenterne sin framtida rätt till delaktighet eller understöd af
kassan förlustige; och ankomme endast uppå kassans qvarvarande delegares vid
allmän sammankomst fattade beslut, om och huruvida, efter verkställd full inbetal
-
24 Lag- samt Allm. Besv- och Ekonomi-lltskotlens Betänkande, M 2 8.
ning af de felande års-afgifterna, det må tillåtas sådane uteslutne delegare att i
fonden sin delaktighet återvinna.
Har någon grufve-kassa redan vunnit den tillvext och stadga, att räntan å
dess utlånade medel motsvarar vid pass hälften af grufegarnes vanliga årsafgifter,
i medeltal för 10 år beräknade, må det uppå vederbörlig anmälan och Bergs
öfverstvrelsens
beslut ankomma, att, då omständigheterna sådant för öfrigt medgifva,
under någon viss tid tillåta nedsättning uti grufegarnes årliga afgifter till fonden.
Grufve-kassemedlen, öfver hvilkas förvaltning årlig redogörelse skall, före slutet
af April månad, af Bergmästaren insändas till Bergs-öfverstyrelsen, komma hädanefter,
såsom hittills, att hufvudsakligen användas till de grufvors understöd, vid
påkommande behof, hvarifrån malmören blifvit till fonden behörigen inbetaide; men
delning af den gemensamma grufve-kassan, likasom tillagning af de medel, någon
viss grufva tillskjutit, må icke i något fall tillåtas.
§ 62.
De böter, som enligt denna stadga varda ådömde, fördelas till treskiftes på
det sätt, att Va-del tillfaller åklagaren, 'A-del Oss och Kronan, hvars rätt likväl
grufve-kassan, der sådan finnes, må tillgodonjuta, samt '/s--del församlingens fattige;
skolande böterne utgå af den sakfälldes egendom, så långt den räcker, och vid bristande
tillgång förvandlas till fängelse med tjenligt arbete, på sätt att emot böter af
10 R:dr svara 7 dagar,
från 10 t. o. m. 25 R;dr 14 —
— 25 — 50 — 21 —
— 50 — 100 — 30 —
— 100 — 150 — 45 —
— 150 — 200 — 60 dagar, eller två månader
o. s. v., ända till ett år, som är den högsta fängelsetid, hvartill någon, i brist af
tillgång lill böter, må dömas. Har någon del af böterna utgått, förvandlas återstoden
i öfverensstämmelse med föreskrifterna i Kongl. Brefven den 5 Februari
1768 och den 26 Oktober 1820.
§ 63.
Allmänne åklagare åligger att, på vederbörande Bergs-tjenstemäns anmälan, för
öfverträdelser af denna stadga utföra åtal efter de upplysningar, som dein af nämnde
tjenstemän meddelas.
§ 64.
Denne Vår Nådiga Stadga skall träda i verkställighet den 1 November 1855,
då ock de hittills gällande Förfallningarne i ämnet komma att till kraft och verkan
förfalla».
Varande
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, 28. 25
Varande den nådiga Propositionen bifogade de i Stats-Rådet och Högste Domstolen
vid målets föredragande derstädes förde Protokoll; hvarjemte Utskotten fått
emottaga det af Kongl. Maj:ts och Rikets Bergs-Kollegium i underdånighet afgifna
förslag till Grufve-Stadga, jemte deröfver af Fullmäktige i Jern-Kontoret och Bergslagernes
Deputerade afgifne yttranden, tillika med öfrige till målet hörande handlingar.
Dessutom hafva till Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten blifvit
remitterade: af Vällofl. Borgare-Ståndet en motion af Herr L. F. Nygren, att
genom underdånig skrifvelse mätte utverkas Kongl. Förordning derom, alt skitferlag
må få å annans mark inmutas och med utmål förses; samt af Hederv. Bonde
Ståndet
en motion af Riksdags-fullmäktigen Per Eriksson från Wermlands län, om
utfärdande af en Förordning derom, att under nu gällande Ulmåls-förfatlningar och
andra för bergshandteringen tillämplige sladganden må inbegripas alla sådane bergoch
stenarter, som genom deras allmännare användbarhet kunna vara föremål för
industri och handel.
För gemensam behandling af berörde nådiga Proposition och motioner hafva
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten sammanträdt; och få Utskotten,
efter tagen kännedom af dessa handlingar och verkställd granskning af det
nådigst meddelade förslaget till Grufve-Stadga, deröfver vördsamt utlåtande afgifva.
Den fråga, som dervid först torde böra tagas i betraktande är, huruvida den,
enligt nu gällande Författningar, medgifna rättighet lill inmutning å annans mark af
metaller och mineralier bör för framtiden bibehållas. Hvad således först beträffar
metall-fyndigheter, så har erfarenheten visat, att denna rättighet verksamt uppmanat
till uppsökande och bearbetande af malm- och mineral-streck, deraf utan tvifvel
flere skulle förblifvit obegagnade, om det ensamt fått bero på jordegarens håg och
omtanke att dem upptaga, samt att inmutarens skyldighet att fynden undersöka
och der årlig brytning verkställa ej sällan gifvit anledning till nya upptäckter, genom
hvilka den för flera orter högst vigtiga bergs- och bruks-rörelsen erhållit sin nuvarande
utveckling. Det kunde också vara att befara, alt denna utveckling allt för
mycket komme att hämmas, om det lemnades åt jordegaren ensamt att göra tillgänglige
de mallner, sorn på hans mark finnas, och följaktligen genom deras fördyrande,
lägga hinder i vägen för bruksrörelsens gång. Detsamma torde äfven
kunna sägas om de i det nådigst meddelade förslaget till inmutning medgifne mineralier:
Svafvelkis, Blyertz och Stenkol. Utskotten anse således ej något vara att
erinra emot bibehållande af inmutningsrätten till de i 1 g af berörde förslag uppräknade
fyndigheler.
I afseende åtet å en del andra mineralier förekommer, att Högste Domstolen
tillstyrkt, att till sådane föremål, som få inmutas, måtte, jemte de i nämnde nådiga
förslag omförmälde, hänföras alunskiffer samt ädlare sten- eller hälle-arter, såsom
jaspis, marmor och porfyr m. fl., af det slag, att de i allmänhet ej användas an
Bih.
till B. St. Prol. 1853 A 183 J. 7 Sami. 2 Afd. 14 Iläft. 4
25 Lag- samt Allm. Best.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, M 20.
norlunda än efter slipning och polering. Bergs-Kollegium har äfven, likväl med
uteslutande af ädlare sten- och' hälle-arter, ansett höra hit räknas alunskiffer, eldfast
lera m. fl, dylika mineralier, hvaraf för näringarnc och handeln nyttiga brukstillverkningar
åstadkommas, äfvensom kalk-, qvarts- och ställstcns-brott, belägne
inom tackjerns-bergslag, eller högst 2 mil från masugn eller annat smältverk, och
så framt de till ortens bergvcrks-rörelse behöfvas och användas; hvarjemte Fullmäktige
i Jern-Konloret, efter Bruks-Societelens hörande, uti underdånig skrifvelse
föreslagit, att, utom nu uppräknade mineralier, äfven fältspat måtte upptagas bland
de föremål, som (ingo inmutas.
Hvad först angår kalk, qvarts, fältspat och ställsten, så ehuru jemväl dessa
mineralier äro för bergsbruket nödvändige, anse dock Utskotten förhållandet med
dem icke vara alldeles detsamma, sorn med de i del nådigst meddelade förslaget
uppräknade föremål för inmutning. Den omständighet, att de i allmänhet mer ligga
i öppen dag och samlade, gör att de lättare upptäckas och att till deras brytande
fordras mindre arbete och kostnad, än för malmers upptagande. Vidkommande särskildt
kalk, så utgör dess egenskap af ett för jordbruket särdeles nyttigt gödningsämne
ännu ett skäl att icke genom bibehållande af inmutningsrätten blottställa
jordegaren för att beröfvas ett för dess näring så nyttigt föremål; och då, vid en
allt mera stigande upplysning och industriel utveckling, det är att förmoda, att jordegare,
som på sin mark hafva dylika för bergverks-rörelsen oumbärliga mineralier,
ej skola underlåta att föryttra hvad de ej sjelfve behöfva, så torde icke vara att
befara, att äfven om inmutningsrätten upphör, bergshandteringen hädanefter, mera
än hittills, skall sakna tillgång på dessa mineralier, dervid konkurrensen säkerligen
skall göra tillfyllest att förekomma en oskälig, för bergsbruket hinderlig, stegring i
priset å berörde ämnen. Till föremål för inmutning böra, efter Utskottens omdöme,
ej heller räknas alunskiffer, såsom utgörande brännmaterial, och enär dess
förädling dessutom för jordegaren sjelf företrädesvis är lämplig; eldfast lera, takskiffer
samt hvarjehanda sten- och hälle-arter, såsom föf jordegaren utan någon ordnad
grufvedrift åtkomlige och till binäring för honom användbare; hvaremot, genom deras
inmutning, jordegaren skulle kunna tillskyndas större olägenheter, än som motsvarade
inmutarens och det allmännas fördelar.
Utskotten anse alltså,
att skäl till anmärkning icke förekommer i afseende å hvad det
nådiga förslaget innehåller, angående de ämnen, som böra utgöra
föremål för inmutning;
i följd hvaraf Utskotten äfven vördsamt få tillstyrka,
att Herr L. F. Nygrens och Riksdags-fullmäkligen Per Erikssons
ofvanberörde motioner må lemnäs ulan afseende.
Enligt 18 § af det nådiga förslaget, har jordegare-rälten i allmänhet blifvit
bibehållen sådan den i 1757 års Kongl. Utmåls-Förordning bestämmes, hvarifrån
I
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi Utskottens Betänkande, Jis 28. 27
dock 19 § innehåller undantag, i afseende å inmutningar på Kronans mark, öfver
hvilken fråga Kongl. Majit ock velat företrädesvis inhemta Rikets Ständers tanke.
Beträffande denna fråga förekommer, att Kongl. Majits och Kronans jordegarerätt
i grufvor och mineralfynd väl aldrig blifvit formligen afträdd, men lärer den
dock i mannaminne icke blifvit å Kronans odisponerade jord begagnad, hvilket, enligt
Utskottens tanke, haft så mycket mera skäl för sig, som grufverörelsen i allmänhet,
och nya grufvors upptagande i synnerhet, är förenad med större äfventyr,
än att Staten lämpligen deri bör inledas, helst dess inblandning i industriel företag
sällan utfaller fördelaktigt för Staten, men väl ofta inverkar menligt på den enskilda
industrien. Då deremot denna, lemnad åt sig sjelf, säkrast går sin utveckling till
mötes, och Kronan dessutom, genom den af bergverken utgående afraden, har en
afgjord fördel af deras uppkomst, finna ock Utskotten
inga betänkligheter möta emot tillstyrkande af hvad Kongl. Maj:ts
nådiga förslag innehåller, i afseende å afstående af Kronans jord
egare-rätt
till inmutningar å dess mark.
Vidkommande formaliteterna för ubmåls-läggning, föreskrifves i 28 § af Förslaget,
att jordegaren till förrättningen skall särskildt kallas, endast i det fall, att
han ej har sitt hemvist inom den församling, ifrån hvars kyrkas predikstol kungörelse
derom utfärdas. Ehuruväl kommuner från predikstolarne delgifvas kallelser i mål,
som dem angå, torde likväl ett sådant delgifningssätt, olikt det, som i allmänhet är
stadgadt om kallelse och stämning å enskild part, så mycket mindre i förevarande fall
böra ega rurn, som Förslaget i allmänhet afser att skydda jordegarens rätt; men denna
rätt lätteligen genom det föreslagna stämningssättet kunde, jordegaren ovetande, alldeles
gå förlorad vid utmåls-förrältningen, då, enligt 21 §, yttersta tiden för jordegaren är
inne att gifva sig tillkänna om han vill sin jordegare-andel i ett grufve-arbete begagna
eller icke; hvarföre Utskotten anse nödigt att jordegare till utmåls-förrältning erhåller
kallelse i samma ordning, som i 14 § är stadgadt om delgifning af mulsedel.
Stadgandet i 50 § derom, att egare till grufva, som vill densamma öfvergifva,
skall vara pligtig att till don, som sig anmäler till grufve-arbetets öfvcrtagande
och fortsättande, utan ersättning afträda de för vatten- och berg-uppfordringen verkställde
byggnader, bär synts Utskotten kunna föranleda till alltför kännbara förluster
för den afträdande grufve-egaren, hvilken mången gång först efter stora
uppoffringar öfvergifver ett grufve-arbete, för hvars framgång han ej har någon
utsigt. Det allmännas rätt fordrar visserligen, alt han, såsom grufvans tillhörighet,
qvarlemnar sådane byggnader, som för grufvans bestånd äro nödvändige, såsom
stämplingar och förlimringar m. m.; men att han derjemte utan lösen skall afträda
tilläfventyrs dyrbara vatten- och berguppfordrings-verk, synes deremot vara mer än
honom skäligen kan åläggas. Den nye grufve-egaren bör dessutom redan finna sig
belåten dermed, att, mot en lämplig lösesumma, genast få tillträda dessa byggnader,
hvilkas uppförande för honom skolat medföra mycken tidspillan.
28 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Ulskollens Betänkande, M 28.
Utom hvad här ofvan blifvit anmärkt, hafva Utskotten icke funnit något att
vid det nådiga förslaget erinra; hvadan Utskotten få vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse till Kongl. Maj.t anmäla,
att, vid granskning af berörde nådigst meddelade förslag till
Grufve-Stadga, Rikets Ständer endast funnit skäl till följande underdåniga
hemställanden:
a) att i 28 § måtte förordnas, det jordegare skall tillställas
kallelse lill ulmåls-förrättning i samma ordning, som i 14 § är
stadgadt om delgifvande af matsedel; samt
b) att, för det fall, då egare till grufva vill densamma alldeles
nedlägga och för framtiden öfvergifva, hvarom 50 § handlar, måtte
stadgas förpligtelse för grufve-egaren att till den, som grufve-arbetet
vill öfvertaga och fortsätta, utan ersättning afstå endast de för
grufvans bestånd verkställde grufve-byggnader; men vatten- och
berguppfordrings-verk samt de i öfrigt till grufvan hörande byggnader,
machinerier och redskap endast emot skälig lösen.
Stockholm den 12 Oktober 1854.
r
Reservationer:
Af Herr Grefve Sparre, Eric:
»Upphäfvandet af den, enligt gällande Författningar, till förmån för bergs- och
brukshandteringen medgifna rättighet att inmuta kalk-, fältspat-, qvarts^ och ställ—
stens-brott synes mig i flere afseenden betänkligt. De i ämnet hörde Embets
myndigheter,
hos hvilka den största sakkännedom i detta afseende bör förutsättas,
äfvensom Bruks-Societeten och Bergslagernes Deputerade hafva förordat dess bibehållande,
och alla de skäl, sorn af Utskotten blifvit anförda för bibehållande af inmutningsrätten
till metaller, synas mig tala för en sådan rättighet i fråga om berörde
för bergsrörelsen oumbärliga mineralier. Med afseende å den svåra ställning, hvari
denna handtering för närvarande sig befinner, till följd af konkurrensen med den,
med jättesteg sig utvecklande industrien i främmande länder, hVilka genom lättare
kommunikationer befinna sig i en förmånligare ställning än Sverige, synes mig tidpunkten
icke vara rätt vald alt beröfva bergshandteringen en sådan förmån, som
vid skedda anläggningar tilläfventyrs varit tagen i beräkning. Det lärer icke kunna
bestridas, att den nuvarande inmutnings-rättigheten, äfvensom föreskriften om den
för dess bevarande årliga bearbetning, bidrager till ökad tillgång och nya upptäckter
af dessa mineralier; och upphörandet af en sådan rättighet torde således kunna
verka
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, 28,
29
verka till ett fördyrande af varan, som för denna, för vårt land vigtiga handtering,
komme att verka menligt och förlamande, särdeles vid betraktande deraf, att forlönerne,
till följd af ökad industri, under loppet af några år betydligen stigit, och
vi ännu äro långt ifrån att hafva åstadkommit hvad som till motverkande af de
svåra följderna deraf är att göra i fråga om kommunikalions-anstalter. Deremot
torde åt inmutnings-rätten till dessa mineralier icke böra gifvas större utsträckning
än för närvarande, då den varit tillämpad och, enligt gällande Författningar, ansetts
kunna tillämpas endast inom Bergslag. För min del har jag således varit af
den mening,
att Utskotten måtte tillstyrka Rikets Ständer, att i underdånig skrifvelse
hos Kongl. Maj:t anhålla, att till de i det nådigst meddelade
förslaget uppräknade föremål för inmutning mätte hänföras jemväl
kalk-, qvarts-, fältspats- och siällstens—brott, belägne inom tackjernsbergslag,
eller högst 2 mil ifrån masugn eller annat smältverk.
Af Herr Flach, J. F., Herr Prosten Tranéus, Herr Henschen, Herr Frick
samt Riksdagsfullmäktige Johan Bergström och Anders Ersson från Stora Kopparbergs
Län, Lars Andersson och Eric Ersson från Gefleborgs Län och Per Eric
Andersson från Westerås Län, hvilka instämt uti Herr Grefve Sparres reservation,
med förklarande, af Herr Henschen och Eric Ersson, det de ansågo, Herr Henschen,
att ädlare sten- och hälle-årter, såsom jaspis, porfyr och marmor, och Eric Ersson,
att takskiffer jemväl borde utgöra föremål för inmutning.
Af Herr von Hartmansdorff, A. E., och Herr Kistner, hvilka såsom sin särskilda
mening åberopat sammansatta Afdelningens förslag till betänkande, rörande
det nådigst meddelade förslagets 1 §; varande afdelningens berörde förslag så
lydande:
»I afseende å en del mineralier, förekommer att Högsta Domstolen tillstyrkt,
att till sådane föremål, som få inmutas, matte, jemte de i berörde nådigst meddelade
förslag omförmälda, hänföras alunskiffer, samt ädlare sten- och hälle-arter,
såsom jaspis, porfyr, marmor in. fl. af det slag att de i allmänhet ej användas
annorlunda än efter slipning och polering. Bergs-Collegium har äfven, likväl med
uteslutande af ädlare sten- och hälle-arter, ansett böra hit räknas alunskiffer, eldfast
lera m. II. dylika mineralier, hvaraf för näringarne och handeln nyttige brukstillverkningar
åstadkommas, äfvensom kaik-, qvarts- och ställstens-brott, belägne
inom Tackjerns-bergslag, eller högst 2 mil från masugn eller annat smältverk, och
så framt de till ortens bergverksrörelse behöfvas och användas; hvarjemte Fullmäktige
i Jern-Kontoret, efter Bruks-Societetens hörande, uti underdånig skrifvelse
föreslagit, alt, utom nu uppräknade mineralier, äfven fältspat måtte upptagas bland
de föremål, som lingö inmutas.
Bih. lill R. St. Prof. 1833 <S 1834. 7 Sami. 2 Afd. 14 Haft. 5
30 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi Utskottens Betänkande, M 28.
Afdelningen har vid bedömande af frågan härom ansett förnämligast böra
komma i betraktande, å ena sidan, de fördelar, som genom inmutning af vissa mineralier
kunna tillskyndas bergshandteringen och industrien i allmänhet, och, å den
andra, samma mineraliers behof för jordbruket eller annan näring, som utan kost
sammare
verk och inrättningar kan af jordegaren sjelf bedrifvas. Afseende å dessa
förhållanden torde så mycket hellre böra fästas, som enligt ännu gällande författningar,
hvilka till inmutning frigifva utom metaller äfven mineralier och allehanda
fossilier eller berg- och jord-arter, alla de nu ifrågasatte mineralierne för närvarande
utgöra föremål för inmutning, och alltså någon inskränkning af jordegarens
hittills gällande dispositionsrätt öfver dess mark icke kan blifva en följd af hvad,
angående inmutning af vissa bland dem, kan komma att för framtiden stadgas.
Med antagande häraf anser Afdelningen, att till föremål för inmutning jemväl
böra hänföras kalk-, qvarts- och ställslens-brott för de fall Bergs-Collegium föreslagit,
helst Svenska bergshandteringen, hvilken har att uthärda tällan med den
utländska industrien, framförallt är i behof af dess hittills begagnade hjelpkallor,
om den skall bestå under denna täflan; hvarföre det ock synes så mycket mera
nödvändigt att åtkomsten af ofvannämnde mineralier framdeles, såsom hittills, genom
inmutning göres möjlig, som de skulle kunna allt för mycket fördyras, om de antingen
måste med ^beqväma kommunikationer på långt håll hemtas, eller ock det
skulle bero på angränsande jordegare att, mot betalningsvilkor, som af dessa ensamt
bestämdes, göra dem tillgänglige för bergsbruket; fältspats-brott, såsom behöflige
för porslinsbruk och smältverk; alunskiffer, dels för upprätthållande af redan med
stora kostnader anlaggde verk, dels för underlättande af möjlighet till anläggning af
nya sådane; takskifferbrott, till hvilkas bearbetande, för beredande af ett företrädesvis
tjenligt taktäckningsämne, det visat sig att hågen på sednare tider blifvit riglad,
derå ock ett större antal mutsedlar blifvit utfärdade, intilldess, efter förd klagan, i
särskildt fall, en dylik mutsedel blifvit af Bergs-Collegium ogiltig förklarad; samt
slutligen ädlare sten- och hälle-arter, för hvilkas slipning och polering kostsammare
verk och inrättningar erfordras, än i allmänhet jordegaren kan anses hugad uppföra».
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, 1854.
Lag- samt Allm. Besv- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, M 29
1
M 29.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 27 Okt. 1854, kl. 7 c. m.
Betänkande, i anledning af väckta frågor om förändrade föreskrifter
i afseende på skogshushållningen i Riket.
Vid innevarande riksmöte hafva motioner i della ämne blifvit väckte
hos Högloft. Ridder skåpet och Adeln:
af Herr Grefve Wachlmeister, H-, och Herr a/ Ström, l. A ;
hos Välloft. Borgare-Ståndet:
af Herr Rettig, C. A.,
» Norman, N. F., och
» Wetterberg, S. G.; samt
hos llederv. Bonde-Ståndet:
af Riksdags-full mäktige Carl Dahlgren från Elfsborgs län och numera aflidne
Johan Jakob Rutberg från Norrbottens län.
Berörde motioner, af hvilka de utaf Herr Grefve Wachtmeister, Herr af Ström,
Herr Rettig och Herr Wetterberg åsyfta genomgripande förändringar i skogslagstiftningen,
för att, genom inskränkande af den enskildes dispositionsrätt öfver skogen,
förekomma den förödelse, hvarmed den i nästan alla delar af Riket hotas; hvaremot,
den af Riksdags-fullmäktigen Dahlgren väckta motion afser rättighet till erhållande af
fastställelse å uppgjord regelmässig skogshushållnings-plan, den af Herr Norman
framställda: högre ansvar för öfverträdelse af 49 § Skogs-Ordningen den 1 Aug.
1805, och den af Riksdags-fullmäktigen Rutberg förändrade föreskrifter allenast i
afseende på vården af Kronans, inom Norrbottens län, belinllige skogar, hafva
blifvit dels till Lag-Utskottet samt dels till Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
remitterade; och få dessa Utskott, efter gemensam granskning af oinlörmälde
framställningar och de yttranden, som, i anledning af desamma, inom RiksStånden
afgifvits, utlåtande deröfver härmed vöidsammast meddela.
Det gifves, under fortgången af ett lands odling, en tidpunkt, då skogen,
hvilken vid odlingens början, såsom för densamma hinderlig, anses för fiende, och
af sådan orsak är föremål för utrotande. Sedan della utrotande en lid fått ohejdadt
ega rum och uppmärksamheten derigenom blifvit väckt på skogens oumbärlighet för
Bih. till R. St. Pro t. 1853 & 1854. 7 Sami. 2 Afd. 15 Baft. 1
2 Lug- samt Allm. Hcsv. och Ekonomi-Utskottens Betänkande, M 29.
ett lands bestånd och dess innevånares trefnad, tillvinner sig och måste tillvinna
sig lagstiftningens synnerliga omvårdnad. Att denna tidpunkt i allmänhet så sent
inträffar härrör deraf, att, för en sådan öfvergång i begreppen, seklers, till och
med årtusendens erfarenhet erfordras derom, alt detta naturalster icke utan ändamål
spriddes öfver jordens yta. att det, långt ifrån att vara odlingens fiende, är ett
nödvändigt skyddsmedel för vegetationen och alt dess förstörande på de ställen, der
ett sådant skydd för densamma är behöflig!, ådrager ett land nästan oersättliga olyckor.
De svårigheter, sorn mota lagstiftaren vid dess uppträdande till afvärjande af
desse olyckor, och åtfölja genomförandet af de föreskrifter i berörde hänseende,
hvilka kunna finnas af behofvet påkallade, gifva sig emedlertid nogsamt tillkänna,
vid betraktande dels deraf, att det enskilda intresset naturligtvis med all ifver motsätter
sig lagstiftningens befogenhet att inskränka den urgamla rättigheten att obehindradt
få förstöra ett ting, hvars värde och betydelse man ännu ej lärt sig att
tillräckligen uppskatta, samt dels af den omständighet, att lagstiftningen förut, såsom
ofta vid de lörsta försöken att beträda en ny bana, gjort sig skyldig till misstag,
hvilka det enskilda intresset icke underlåter att framhålla såsom bevis på ändamålslösheten
af Statens inblandning i den enskildes fria förvaltningsrätt öfver sin egendom.
I vårt land synes likväl, att döma af de vid hvarje riksdag återkommande
motioner i detta ämne, äfvensom af de inånga inom nästan alla länens hushållningssällskap
samt vid tid efter annan hållna allmänna landtbruksmöte!! uttalade önskningar
oin lagstiftningens mellankomst, för att afvärja vådorna af den vanvård, hvaraf
skogarne hittills lidit, och deri ringa omsorg, som, oansedt den stora averkningen,
egnas åt deras återvext, tiden stunda för en reform i skogslagstiftningen; och på
det trängande behofvet af en sådan reform hafva icke allenast ofvanbemälde motionärer,
utan äfven Rikets Ständers Justiliae-Ombudsman, uti sin embetsberättelse,
såväl till sistförflutna, som till innevarande riksmöte, fästat Rikets Ständers synnerliga
uppmärksamhet.
Vid en blick på de förhärjelser, som, ända ifrån landets nordligaste trakter
till de delar af de sydliga provinserna, hvarest skogar ännu äro till finnandes, öfvergått
och öfvergå dessa, kan man icke eller undertrycka en tvekan om den nu
gällande lagstiftningens ändamålsenlighet till värn för ett af vårt lands mest oumbärliga
naturalster, eller farhågor för framtiden, derest dessa förhärjelser tillåtas att,
såsom hittills, ohejdade fortgå.
Det är icke allenast ett nödigt afseende på behofvet af skogsprodukter för
våra hufvudnäiingar, landtbruket, bergshandteringen och skeppsfarten, som alstrar
dessa farhågor. Om man också, i öfverensstämmelse med nyare slatsekonomiska
åsigter, skulle anse sig kunna öfverlemna åt den enskilda omtankan att anskaffa
surrogat, icke allenast lör hvad som komme att brista i dessa näringars behof af
skogsprodukter, utan äfven för näringarne sjelfva, derest dessa, i saknad af sådana
produkter, icke kunde vidare fortsättas, något, som i fråga om landtbruket likväl
Itig- samt Klim. Besv. och Ekonomi-Utskottens Betänkande, JU 29. 3
näppeligen läte sig göra, så gifvas dock andra giltiga anledningar till bekymmer.
Den erfarenhet man vunnit derom, att stora landsträckor, upplagande redan en
icke obetydlig del af jordklotet, hvilka, enligt häfdatecknares utsago, i fordna tider
varit bördiga och fruktbärande, numera, genom skogarnes utrotande, förvandlats till
ödemarker, — såsom bevis hvarpå må niimnas det i gamla verlden för sin bördighet
beprisade Palestina, samt andra delar af Asien och Alrika, i gamla lider omtalade
såsom Europas kornbodar, Grekland, delar af Italien och Tyskland, Rysslands
Stepper, flere af Söderhafsöarne, hvarest skogslörhärjelsen och deraf följande landels
förstöring falla inom den nyare historiens minne, samt slutligen de s. k. Svältorna
i Westergöthland och stora sträckor af Halland, fordom bevuxna med rika skogar,
numera förvandlade till ofruktbara ljunghedar, — är i delta afseende tillräckligen
varnande. Uppmärksamheten har derigenom blifvit väckt på nödvändigheten af
skogarnes bibehållande för ett lands beboeligbet och odling; och de vetenskapliga
undersökningar, som deraf blifvit föranledda, ådagalägga på del mest otvetydiga sätt
skogarnes värde och oumbärlighet såsom skyddsmedel för vegetationen. De bereda
nemligen, särdeles i vårt land, ett nödigt skydd emot ett hardt, emellan skarp köld
och brännande värme, vexlande klimat, äfvensom emot vindarnes, för vextligheten,
förstörande inverkan. De bibehålla, genom bevarande af de vattentillgångar, som
under nederbörden der samlas, den för jördens bördighet erforderliga väta, hvilken,
såväl genom jordens utdunstning i form af dagg, som genom källor och bäckar,
meddelar sig åt nedanför liggande slätter; och de gifva dessutom, genom trädens
egen utdunstning, åt atmosferen en för växtligheten nödig fuktighet och svalka.
Det torde i detta afseende icke anses olämpligt, att åberopa ett omdöme af en
bland våra mest frejdade vetenskapsmän och naturforskare, Professoren E. Fries,
som, vid Skandinaviska Naturforskaremötet i Köpenhamn år 1847, öfver vådorna
af den pågående skogsförstörelsen meddelade följande tänkvärda erinringar:
»En tröstlös, nedslående lära har i flera delar af Sveriges landsorter gjort sig
gällande, den nemligen att naturen föråldras, alt jordens fruktbarhet och vegetativa
produktionsförmåga småningom aftager. Om än detta förhållande, icke blott på
enskilda ställen, utan äfven öfver hela landsträckor, skulle göra sig gällande, så är
det icke en följd af inre naturnödvändighet, utan tvärtom af menniskans misshandling
med naturen. Det är genom delta vald länderna föråldras, vegetationen altynar,
och dermed vilkoren för djurlifvets bestånd och trefnad undergräfves. Så finna vi
i vestliga Småland, nu stora ödehedar, med en nödväxt vegetation af ljung, mossa
och lafvar, der fordom voro rika gräsmarker och väldiga harr- och löfskogar, icke
blott efter en osäker traditions minnen, utan äfven efter de ojäfakliga vittnesbörd,
som de i mossarne begrafne slammar angifva. Och der misshandlingen sträckt
sig ännu längre, har all vegetation försvunnit och det onda utbrutit till ett frätande
kräftsår, flygsanden, som hotar att fördrifva plundrarne sjelfva.»
4 Lag- samt Allm, Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, M 29.
»Westergötland ansägs förr för Sveriges ädlaste och fruktbaraste landskap;
just dess fruktbaraste slättland lider nu på längre tid af en fortgående afmagring,
oell dess fordom rikt skogbeväxla trakter hafva förvandlats till afrikanska stenöknar,
benämnda med det varselfulla namnet: Svältor, emedan nu på dem knappt
någon lefvande varelse kan linna näring. Äfven Hallands kala, fula, ofruktbara
hedemarker voro i sagornas tidsålder beklädda af en yppig vegetation, och den
utanför Warberg belägna väderbitna Getterön, der nu knappt någon fotsbög planta
trifves, hade ännu 1396 stor och reslig ekskog, som nämnde år fälldes till palli —
sader kring Warbergs fästning. Det var med sorglig känsla jag, botaniserande i
dessa nejder, bland det nödväxta gräset fann blad och skott af ädlare växtarter,
som nu aldrig komma till utveckling, utan blott qvarstå som sörjande minnesvårdar
efter en lyckligare, förgången tidsålder.»
»Grunden till dessa nedslående förhållanden är likväl icke alt söka i naturens
aftynade produktionsförmåga, som man vanligen tror, utan först i skogarnas totala
förstörande genom ofta förnyad svedjning och misshandling. Sedan dessa blifvit
utrotade, infinna sig endast sådana växter, sorn kunna trifvas på den magraste jord,
ljung, mossa och lafvar. Utan insigt i naturens lag, alt dessa intaga marken, endast
då den ej förmår frambringa ädlare växter, fortsätter man ytterligare afsvedjandet
och utmerglingen, till dess all matjord, alla närande ämnen för vegetationen
blifvit förstörda eller genom elden ingått i olösliga föreningar. Med skogarnas
försvinnande försämras vidan! klimatet, nederbörden minskas, jordytan beröfvas
den för vegetationen så nödvändiga snöbetäckningen om vintern, emedan snön
hastigt bortsmälter och försvinner, hvarigenom äfven bäckar och källor försina, samt
sol och vindar utsuga all fuktighet och must från de kala fälten. Allt detta är
för hvarje naturforskare välbekanta saker; men just derföre är det vår pligt, att i
tid och otid för de mindre bildade framhålla de olycksbringande följderna af naturens
misshandling, hvarigenom iorden, genom menniskans oförstånd, blir förbannad.»
Att vidare ådagalägga nödvändigheten för Staten att, genom befrämjande af en
mera ändamålsenlig skogshushållning, motverka de olyckor, som mäste blifva en följd
af skogarnas utrotande, skulle vida öfverstiga omfånget- för detta betänkande. Sådant
torde icke eller anses nödigt, då, alt sluta af diskussionerna inom Riks-Stånden i
anledning af ofvanomförmäldo motioner, meniugarne derom icke synas delade. Förhållandet
torde emedlertid vara motsatt, i Iråga om valet af medel för vinnande af
nämnde ändamål. Man har nemligen, dels utgående från ofvananförde grunder,
angående skogens oumbärlighet, yrkat, att Staten borde, på sätt i åtskilliga främmande
länder egt rum, i sin hand taga förvaltningen äfven af den enskildes skog,
dels från den motsatta sidan påstått, att skogshushållningen borde, likasom all annan,
fortfarande förblifva öfverlemnad åt den enskildes omtanke och nit för egen fördel,
samt att Staten borde, endast genom, det föredöme, den gåfve i vården om egna
skogar, äfvensom i allmänhet genom beredande af insigter i denna hushållsgren
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, Jtf 29. 5
samt utdelande af belöningar åt dem, som deruti utmärkte sig, draga försorg derom,
att den enskildes omtanke, till följd af vunnen upplysning, uti berörde hänseende
finge en god riktning.
Under medgifvande af alla fördelarne utaf den möjligaste största frihet i
Närings-lagstiftningen, — under det mest obetingade erkännande af sanningen i
den sats, att Statens ingripande i näringarne för att, genom utöfvande af ett slags
förmynderskap, medelbarligen eller omedelbarligen positivt verka för en eller annan
såsom nyttig ansedd näringsgren, i de aldrafiesta fall icke allenast förfelar sitt ändamål,
utan äfven verkar menligt, dymedelst att ett sådant ingripande från Statens
sida i den enskildes hushållning är egnadt att förlama den enskilda omtanken,
hvilken i allmänhet är all närings och industris mäktigaste häfstång, torde man
likväl lika obctingadl böra erkänna Statens rätt och pligt att, der en närings fullkomligt
fria utöfvande hotar samhällets välfärd och bestånd, på ett negativt sätt
hejda denna närings fortgående på en för samhället så vådlig bana. En sädan
Statens mellankomst kan icke benämnas ingrepp i eganderätten. Det är nemligen
endast under Statens skydd den enskilde njuter och utöfvar sin eganderätt; och då
Staten lemnar delta skydd, mäste den äfven, med afseende på vådorna för samhället
i sin helhet af en alldeles oinskränkt frihet hos den enskilde, bestämma
gränserna för denna frihet, så att den står tillsammans såväl med de öfrige individernas
frihet, som med samhällets bestånd. Af dessa skäl har i alla tider eganderätlen
till den fasta egendomen, såsom utgörande, så alt säga. Statens grund och
botten, varit underkastad vissa inskränkningar, hvilka redan af ofvananförde grunder
måste i ännu högre grad göra sig gällande i fråga om skogen, såsom skyddsmedel
för odlingen och vegetationen, såsom vilkor för landets beboelighet; och Statens
rättighet att förekomma dess fullkomliga utrotande bör således redan ur denna
synpunkt icke kunna ifrågasättas.
Betraktar man skogsskötseln såsom en näringsgren, så företer sig i egenheterna
hos skogen såsom naturalster ett nytt skäl till inskränkning i den lull—
komligt fria utöfningen af denna näring. Värdet af en skog ligger nemligen icke,
såsom förhållandet är med annan fast egendom, i sjelfva marken, som, hvad beträffar
skogen, icke lemnar ärliga, utan 100-åriga eller 200-åriga skördar. Dess
grund-kapital utgöres af marken, i förening med de derå växande träden, hvilka
under den långa tidrymd, som erfordras för deras mognande, dels lemna och
sjelfva utså frön för kommande skördar, dels gifva ett nödvändigt skydd åt de
uppväxande telningarne och således äro vilkor för möjligheten af skogens återväxt.
Då nu genom skogens fullkomliga nedhuggande och således med uppoffrande af
dess nyssnämnda grund-kapital kan, särdeles i tider af tillfälligtvis högt uppdrifna
värden på skogsprodukter, skördas en ögonblicklig vinst af ett kapital utaf den
betydenhet, att räntan derå vida ölverstiger hvad som genom ett naturenligt åli—
tande af skogen kan ernås, så visar sig deraf olikheten emellan skogs-bushållningen
6
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande. JK 29.
och annan hushållning, der bristande omtanke eller ett onaturligt hushållningssätt
vanligen inom kort tid straflar sig sjelf, och det deraf föranledda lidande snart
tvingar lill en bättre hushållning, då deremot olägenheterna af skogens utrotande
på de ställen, der den är behöflig, sällan drabba dem, som dertill varit orsaken,
utan efterkommande generationer.
Det är således i egenskap af dessas målsman och såsom vårdare al det grundvärde,
hvarmed naturens Herre begåfva! elt land, ett. grundvärde, som, om det
förspilles, icke på århundraden och stundom aldrig kan återvinnas, Staten måste
uppträda såsom medlare emellan den enskilda vinningslystnaden och det helas bestånd.
Men äfven bär böra de föreskrifter, som meddelas, inskränka sig inom de
gränser, som bestämmas af ändamålet, förekommande af skogéns utrotande, der sådant
kan anses för samhället vådligt. Den bör således icke ingå i den enskildes
förvaltning af sin skog. så vida denna förvaltning icke syftar till dess fullkomliga
förstörande, lika litet som den obehörigen bör betaga tillfälle till eller vägra odling
å skogsmark, der lokal-förhållanden icke göra en sådan vägran nödvändig.
Exempel på ett sådant Statens ingripande i den enskildes dispositionsrätt öfver
sin egendom saknas icke. 1 fråga om begagnande af malmstreck har Staten meddelat
föreskrifter, som ända till detaljerna bestämma brytningssätlet i grufvorna.
Beträffande jaglen hafva likaledes inskränkande stadganden tid efter annan blifvit
lemnade; äfvensom förbud blifvit utfärdadt mot nedhuggande invid stränder af träd,
som gifva skydd vid (iskclek, samt, för att slutligen välja ett exempel, som ligger
vårt ämne närmare, mot svedjande å sådan mark, som genom ett dylikt brukningssätt
ansetts kunna lida skada.
Om af förut åberopade skäl skogarne för ett land äro ännu mera oumbärlige,
än malmerne, jagten oell fisket, så torde Statens belogenhet att meddela sådana
inskränkningar i den enskildes dispositionsrätt öfver skogen, hvarigenom dess framtida
bestånd iakttages, icke böra förnekas.
Man torde emedlertid häremot invända, att stigande upplysning skall göra ett
sådant inblandande från Statens sida öfverflödigt.
För att bemöta denna invändning är nödigt alt kasta en blick på den erfarenhet,
som andra länder och jemväl vårt eget i detta afseende lemnar, samt att
derigenom inhemta vittnesbörd derom, huruvida en åt enskilda lemnad friare förvaltningsrätt
öfver skogen till sina följder visat sig nyttig eller om icke strängare
åtgärdor varit för ändamålet mera gagnande.
Det är kändt, att, till följd af de grundsatser, sorn, efter den stora Fransyska
revolutionen gjorde sig gällande i Europa, skogsskötseln, hvilken ända till denna
tid varit bunden af vissa inskränkningar, lemnades fri, så väl i Frankrike som i
flera andra länder. Följderna deraf hafva i förstnämnda land gifvit sig tillkänna
derigenom att skogs-arealen, som uppgifves förut hafva utgjort 20 millioner hektarer,
numera nedgått till 8 millioner. Skogslörbärjningen fortgick derstädes, efter lossande
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, M 29.
7
af de gamla banden, med ett sådant raseri, att man inom få år åter måste göra åtskilliga
inskränkningar i den medgifna friheten, genom förbud för den enskilde att
utan dertill i behörig ordning utverkadt tillstånd företaga odling på skogsmark eller
utrotande af skog. Detta förbud bibehölls i Code Forestier af år 1827, som i
Art. 219 stadgade, att under 20 års tid, räknade från lagens promulgerande, ingen
fick afrödja eller uppodla skog, utan att hafva förut anmält sin afsigt hos UnderPrelekten,
hvilken egde rätt att förbjuda det tillamnade företaget. Uraktläte någon
att ställa sig berörde föreskrift till efterrättelse, blefve han underkastad bötes-ansvar,
från 300 till 1300 francs för hvarje afröjd hedar, samt skyldighet att inom viss
tid af högst 3 år, göra den afröjda marken åter skogbärande. Kommunerna hafva
icke full eganderätt öfver sina skogar, blott nyttjanderätten, i afseende hvarå de
böra ställa sig skogs-styrelsens föreskrifter till efterrättelse. 1 fråga om do enskilda
skogsegarne, eger, såsom ofvan blilvit angifvet, enahanda förhållande rum; och behofvet
af berörde stränga lag har med hvarje år visat sig starkare; såsom bevis
hvarpå må anföras, alt södra Frankrike, som förut haft vackra ek-skogar, nu är så
utblottadt derpå, att det knappast förmår förse flottan med dess behof af så
dant
virke.
Då det Romerskt-Tyska Riket upplöstes och landeL uppfylldes af Franska arméer,
måste äfven flera regeringar foga sig efter de åsigter, som i afseende på
ekonomisk lagstiftning sattes i omlopp under den Franska revolutionen, samt äfven
i Tyskland hade börjat blifva rådande. Allt lemnades då fritt. I Hannover, uti
provinsen Ost-Friesland nedhöggos genast för öfver 100,000 Thaler skog; och inom
kort kommo så väl landtbrukare, som andra näringsidkare uti den mest bekymmersamma
belägenhet, hvilket föranledde regeringen att slutligen återinföra de gamla
skogsordningarne, en åtgärd, som likväl icke kunnat återskänka landet sitt förra
välstånd. År 1811 försökte man de Fransyska theorierna om skogs - lagstiftning
äfven i Preussen, derigenom att de privata skogarne, genom då utfärdad skogsordning,
utan alla kontroller upplätos åt egarne. Denna författning måste likväl till
en del återtagas redan år 1816, då den enskilde skogsegare!) ställdes under polis
uppsigt.
1 Baden, elt af Tysklands mest skogrika länder, visade sig, det oaktadt,
efter införande af den liberala skogs-lagstiflningen, snart tecken till skogsbrist, hvilken
påkallade lagens mellankomst. År 1831 utfärdades ock en skogs-ordning, Iivari så
väl de allmänna sorn de enskilda skogarne af Staten togos i synnerligt hägn; och
de deri meddelade föreskrifter förnyades, med åtskilliga tillägg, genom den ännu för
Stor-Hertigdömet Baden gällande skogs-lag af den 6 Mars 1843, enligt hvars 2 §
ingen får till skogvaktare antaga en person, sorn icke är af kronans skogsbetjeningsstyrelse
examinerad och gillad, samt hvars 89 § förbjuder odling på skogsmark,
utan dertill erhållet tillstånd. Skogarna böra så vårdas, alt, efter hvarje hygge,
ofördröjligen ny skog i den afhuggnas Ställe bör uppdragas. Ingen del af skogen
får ligga öde. Alla onödiga gångstigar, vägar och betesmarker skola igenläggas och
8
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, JVs 29.
marken göras skogbärande. Om privat skogsegare, som utrotar skog af mindre
vidd, än 25 morgen, låter marken ett år ligga öde, så ålägges honom af vederbörande
skogstjensteman att, enligt uppgjordt förslag, med skogsplantör besätta eller
på annat sätt uppodla den afröjda marken, vid påföljd att eljest uppodlingen på
skogsegarens bekostnad af skogsbetjeningen verkställes.
Jemväl i Bayern öfverlöt man år 1806 åt enskilde, att efter godtfinnande begagna
sina skogar; och af kronans skogs-allmänningar blefvo äfven (lere till private
upplåtne. Följden häraf blef densamma, som i de öfrige länder, der de liberalare
åsigterna i denna näringsgren gjorde sig gällande. Inom få år voro nemligen stora
skogar utödde och marken kal, ty ingen ville minska sin vinst med att nedlägga
kostnader på skogs-såning eller skogs-plantering, då han icke dertill var förpligtad
samt icke eller drefs dertill af eget intresse, efter som skörden efter gjord sådd ej
står alt erhålla förr, än efter 80 till 120 år. Länge fortfor dock icke denna
sköfling, förr än brist iuställde sig och i sammanhang dermed vedpriset steg nära
100 procent. För jordbruket hade äfven detta en högst menlig verkan. Vin
planteringen
måste mångenstädes upphöra, af brist på käppar till stöd för vinrankorne;
humleplanteringen måste inställas af brist på humlestanger; och då mulbete och
strösamling i skogen måste förbjudas, för att undanrödja hinder för skogens tillväxt,
fordrade nödvändigheten att kreaturens antal minskades; hvaraf blef en följd, att
gödsel-tillgången blef för knapp för jordens bibehållande i häfd. De private, i början
glade öfver frihetens seger, erforo nu, att äfven friheten har sin gräns. De sågo
att man väl kunde förvandla skog till åker, då så behöfs, men icke tvertom; och
äfven Bayern fick en skogs-ordning år 1837.
Stor-Brittanien är nu ett af Europas mest skogslösa länder, sedan, efter det
stenkolen blifvit upptäckta, man upphört att handhafva de lagar, som voro stiftade
till skogarnes skydd. Nära en fjerdedel af landet utgöres af alldeles öde-mark, bestående
dels af berg, likväl så beskaffade att de flesta kunna med matjord öfver
klädas,
samt dels af hedar. Enahanda är förhållandet uti Italien och på Pyreneiska
halfön, hvarest skogarne till största delen icke varit skyddade af några lagar. Deremot
ega Österrike och Sachsen sina herrliga skogar, öfverträffande ännu alla andra
länders, i behåll; men der hafva från längre tider tillbaka funnits lagar, som förhindrat
ett naturvidrigt anlitande af skogarne; och förbrytelser emot skogs-ordningen
bestraffas med ända till 8 års arbete på tukthus.
Om således främmande länders erfarenhet ådagalägger vådan och omöjligheten
af att åt den enskilde öfverlemna fullkomligt fri dispositionsrätt öfver skogen, så
torde vårt eget lands erfarenhet vara icke mindre varnande.
I äldsta tider, då, pä sätt redan blifvit nämndt, skogen betraktades såsom
fiende, rödjer sig hos lagstiftaren endast omsorg om bärande träd, hvarjemte odling
å Lands- och Härads-allmänning utan tillstånd, i förra fallet af Land och Lagman,
samt i det sednare af Härad och Häradshöfding, var förbjudet. Sedan, efter de
långvariga
Lag- samt Allni. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, M 29.
9
långvariga inre oroligheterna, Wasa-konungarne började införa en ordnad regeringsmakt,
och principerna om kronans ursprungliga eganderätt till all jord vunno insteg,
antogs, såsom följd deraf, kronans rätt icke allenast alt meddela föreskrifter i
afseende å dispositionen af skatte-jorden, hvaraf skatterna skulle utgå, och följaktligen
äfven af skatte-skogen, utan jemväl att för kronans eget behof förbehålla ek
och masteträd å sådan skog. I enlighet med den tidens åsigter om Statens behörighet
att reglera näringarne, meddelas nu äfven föreskrifter om skogarnas användande,
hufvudsakligen med afseende å den sig mäktigt utvecklande bergsnäringen;
dervid, till följd af skogs-produkternas ringa värde och deraf äfvensom af de svåra
kommunikationerna härrörande svårighet att göra skogsskötseln till föremål för en
särskild hushållsgren, den grundsats gjorde sig gällande, att skogen endast vore
adpertinens till jordbruket och att jordegaren således blott hade ovilkorlig rättighet
till sitt nödtorftiga behof af skogsprodukter; hvaremot hans rätt alt begagna skogen
till afsalu gjordes beroende af särskilda föreskrifter.
I denna syftning fortgick under 16:de och 17:de århundradet lagstiftningen om
skogarne. Vid 1638 års Riksdag, då detta ärende första gången synes hafva utgjort
föremål för Rikets Ständers uppmärksamhet, uttalades farhågor för följderna af
de många olagliga torp-anläggningar, som skett å allmänningar och annan oskift skog,
äfvensom af det allt mera tilltagande svedjandet; och man beslöt, att dessa skogar
skulle af vissa dertill utsedde personer, jemte Härads-Nämnden, häradsvis beses;
hvarefter afgöras skulle, hvilka torp fmgo bestå eller borde utrifvas och hvarest nya
lingö anläggas; hvarjemte man skulle gå i författning om en »ordning, huruledes
skogarne icke så alldeles måtte tillintetgöras.»
I öfverensstämmelse med åsigterna om Regeringsmaktens centralisation förordnades
också strax efter denna Riksdag 1638 en Riks-Jägmästare, hvars befattning
likväl inskränktes till vården om kronans parker. 1 fråga åter om enskilde skogar
förekommer för denna tid icke något vidare stadgande, än ett året derpå 1639
utfärdadt plakat mot svedjande på skogar, som lydde under bergsbruken, hvilket
alldeles förbjöds vid 20 daler silfvermynt vite.
Siidan derefter i Riksdags-beslulen åren 1642 och 1643 enahanda åsigter blifvit
uttalade om förbud mot allt svedjande i de orter, der bergsbruken antingen allaredan
voro i flor eller gåfvo hopp om förkofran samt hemställan gjord alt i andra
orter sådant måtte »tillåtas efter visst mått och förordning i de bysken, der hvarken
bärande träd eller timmer skada skedde, att för hvarje bärande träd, som fälldes,
fem nya borde planteras och fredas, äfvensom all en skogsordning mätte utfärdas,
förmedelst hvilken allt missbruk mätte förhindras och likväl hvar och en njuta sitt
nödtorftiga timmer och ved, men det sorn uti landet kunde göras nyttigt i åker
och äng med rödjning och förbättring icke förbjudas», utkommo 1617 den 22 Mars
stadga och ordning om skogarne i Riket samt en ordning och stadga öfver allahanda
bärande skogsträn, hvilka sedermera, med några få ändringar och tillägg ånyo utBih.
till R. St. Prol. 1853 åt 1851. 7 Sami. 2 Afd 15 Hafi. 2
10
Lag- sami Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, M 29.
färdades dun 29 Augusti 1664; hvarjemte, till afhjelpande af de brister, som gifvit
sig tillkänna vid dessa författningars tillämpning dels i norra orterna, dels i Skaraborgs
län, ulkommo, i afseende på de förra, förordningen den 49 December 1683
samt för Skaraborgs län stadgan om skogarnes rätta häfd derstädes den 3 Februari
1691.
De stadganden, som till allmänningarnes och krono-parkernes vård uti desse
skogs-ordningar blefvo meddelade, synas mera haft till ändamål, att såsom kronans
egendom freda dem från delegarnes såsom obefogadt intrång ansedda begagnande,
än ordnande af deras förvaltning och vård på ett sätt, sorn kunnat göra införandet
af en bättre skogshushållning möjligt. Utrifvandet af redan anlagda torp, som ej
blifvit, efter af kronan förut erhållet tillstånd, å allmänning upptagne, samt derjemte
ansågos kunna göra skäl till kronan för ’/4 mantal påbjöds. Till svedjande eller nybygges
anläggning fordrades först Landsböfdingens bifall, innan dertill kunde af
Lagmans- eller Härads-Rätt gifvas tillåtelse; och stadgades, att alla, som utan sålunda
erhållet tillstånd funnos svedja eller hafva nedsatt sig på skogarne, skulle
fångas och såsom skadedjur bortskaffas. Desse föreskrifter omfattade likväl icke
ödeskogarne i de norra orterna, hvilka, jemte det genom ofvannämnda förordning af
år 1683, föreskrefs, att de kronan tillkommande sträckor deraf borde från bygde
lagens
afvittras, ställdes under Bergs-kollegii uppsigt, för att, bergverken till nytta,
emellan bruken fördelas. Begagnandet af krono-parkerne, hvartill kronan till vallat
sig uteslutande rätt, medgals emedlertid efter band, till dess genom Resolutionen
på Allmogens besvär den 29 Augusti 1664, allmän bestämmelse om rättighet till
skogsfång derifrån utfärdades. För alt komma i åtnjutande af denna rätt borde
dock inför vederbörande jägeri-betjenl behofvet genom husesyns-bevis styrkas. Tillsynen
öfver skogarne anförtroddes genom Resolutionen dun 14 Augusti 1682, då
Riks-Jägmäslaresysslan indrogs, åt fyra jägeri-fiskaler, jemte Landshöfdingarne, hvarförutan
i spetsen för läns—jägeristaten ställdes Ofver-Jägmästare.
Hvad enskildes skogar beträffar, betogs genom 1647 och 1664 årens skogs-ordningar,
skattehemmansegare rättighet att å sin skog fälla bärande träd samt jordegare
i gemen alt svedja ä mark, som ej lät rödja sig lill åker och äng, utan att tillåtelse
dertill erhållits vid anställd syn å stället; och stadgades, vidkommande oskiftad skog,
alt svedjande och afverkning derå lill afsalu ej linge ske samt sågqvarnar ej uppbyggas,
så framt ej alla delegarne dertill gifvit sitt samtycke, ett samtycke, som äfven erfordrades
för utöfvande i sådan skog af den adeln eljest tillkommande rättighet att
fälla bärande trud. Vid 1668 års Riksdag blef allmogen, genom förbudet mot fällande
al maste-träd utan hembud till kronan, ytterligare inskränkt i skogens fria
nyttjanderätt; och, lill skogs-växtens befrämjande, föreskrefs, att hvar och en borde,
vid 3 markers bot för hvarje hugget bärande träd, återplantcra och från boskapen
freda två nya af samma slag; hvarjemte, enligt 1691 års skogs-ordning för Skaraborgs
län, hvarje bonde derstädes var förpligtad att årligen plantera 12 pilar.
Lag- samt Allm, Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, JVs 29.
11
Dels i anseende till desse lagars dåliga handbafvande af den fåtaliga och illa
lönta skogs- och krono-betjeningen samt dels till följd af allmogens egen ringaktning
för de ekonomiska lagbuden, om hvars lämplighet åsiglerna äfven hos regeringen
voro vacklande, uteblefvo emedlertid till större delen de resultater, man med
berörde lagstiftnings-åtgärder trott sig skola vinna; och klagan öfver skogarnes vanvård
blef allt mera högljudd. Man synes likväl hafva uraktlåtit att taga grundligare
kännedom om egentliga orsaken till denna vanvård och om de i andra länder till
dess förekommande vidtagna åtgärder, ty de föreskrifter, som under nästpåföljande
sekel till förekommande af skogarnes vanvård utfärdades, medlörde lika litet som de
föregående, åsyftad verkan. För att till lif uppkalla fabriker, manufakturer och dermed
sammanhang egande näringar inskränktes ytterligare, på andra näringars bekostnad,
allmogens nyttjanderätt till skog. Rättigheten att nyttja allmänningar blef
nu ej längre grundad på eganderätt, ulan på erkändt behof, och kunde således
likaväl tillkomma de ursprungliga intressenterna, som andra, vare sig näringsidkare
eller privata; och regeringens behörighet att bestämma allmänningarnes användande
till det ena eller det andra af dessa ändamål ansågs gifven, på grund af kronans
påstådda eganderätt till dem. Med deras vård och bevakning blef dock ej bättre
bestäldt än förut. Denna förblef nemligen en angelägenhet för delegarne, som
borde aflöna skogvaktare samt hvarje år bland sig välja tvänne uppsyningsman,
hvilka, jemte två dertill utsedde nämndemän, skulle vaka öfver allmänningens vård;
hvarjemte Härads-Rätterne anbefalldes att hvartannat eller hvart tredje år företaga
besigtning å skogen. Allmänningarne, isynnerhet i de folkrikare provinserna, blefvo
emedlertid så medtagna, dels genom åverkan, sorn i ej ringa skala der bedrefs, dels
genom skogsbetjenles bedrägliga förhållande, dels ock genom alltför frikostiga ulsyningar,
att de efta måste fridlysas. Under sådana omständigheter uppstod fråga om
allmänningarnes delning, en åtgärd, som, beträffande socken-allmänningarne i Skaraborgs
län, blifvit genom Resolutionen på Adelns besvär den 12 Juli 1731 tillåten,
såvida ej några bruk eller bergverk deraf kunde taga skada. Äfven för Östergöthland
meddelades, genom Resolutionen den 8 Januari 1735, en dylik tillåtelse; och
genom den öfver 1734 års skogsordning den 5 April 1739 utfärdade förklaring
utsträcktes samma rättighet till hela riket, såsom skäl hvarför åberopades den förbättrade
skogshushållning, som deraf skulle blifva en följd.
I afseende på Härads-allmänningarne anhöll allmogen vid 1734 års Riksdag
om enahanda tillåtelse; men regeringen förklarade då, att dessa voro kronans tillhörigheter
och behöfliga till brandskadades hjelp, publika byggnaders underhållande
m. m.; hvarföre denna begäran afslogs, helst det vore att befara, det ifrågavarande
allmänningar snart skulle blifva uthuggne. Vid 1762 års Riksdag förnyade allmogen
sin berörda anhållan, med hemställan om allmänningarnes delning mellan socknarne,
men utan bättre framgång. ' Man afvisade saken med löfte, att den skulle
tagas i öfvervägande vid författandet af den då under arbete varande nya skogs
-
12
Lag- samt Allm. Hest'.- oell Ekonomi Utskottens Betänkande, JY° 29.
ordningen. Åt »manufakturister och fabrikörer» medgafs rättighet att å de eljest i
synnerligt hägn tagna kronoparkerne åtnjuta utsyning af virke, som erfordrades för
deras verks underhållande; hvarjemte till skogväxt oduglige kärr och mossar å desse
allmänningar till ängsodiing upplätos.
Den skillnad emellan frälse- och skatte-skogarne, som under den föregående
tiden utbildats, bekräftades nu formligen dels genom 10—16 kap. af 1734 års
lag, dels ock genom de derefter utgifna skogs-ordningar. Rättigheten att svedja,
som tillförene icke varit egare af frälsejord förunnad, tillerkändes honom uti 14 kap.
4 § Byggniriga-Balken ; och befriades han från återplantei ings-skyldighet af bärande
träd. Deremot vann den mindre fullständiga äganderätt lill skatteskogen, som dittills
egentligen gjordt sig blott i praxis gällande, nu i lagarne ett uttryck genom
de förbud och inskränkningar, hvarmedelst man trodde sig kunna förebygga den
öfverklagade misshushållningen med dessa skogar. Så infördes i 10, 13 och 14
kap. Byggninga-Balken förbuden för skatteman att fälla bärande träd och masteträd
samt svedja utom hägnad ; och uti 10 köp. 8 § samma balk ålades honom
vid vite, att så sparsamt begagna sin skog, alt densamma ej utöddes och hemmanet
förderfvades; hvarförutan såväl speciela föreskrifter, angående sättet för skogens användande,
som stadgande af böter för missbruk dervid i sistnämnda § meddelades.
Likväl blef, med Jägeri-statens vid 1765 års Riksdag beslutade upplösning, dess
uppsigt öfver skatteskogen borttagen och anläggningen af torp icke allenast fri, ulan
äfven skattefrihet medgifven dessa lägenheter. Dessa eftergifter härledde sig dock
sannolikt ej från någon öfvertygelse om skadligheten af de band, som tryckte en
viss samhällsklass till åtskilliga gynnade intressens fördel, utan höra med mera skäl
anses såsom nödtvungna medgifvanden för allmogens upprepade klagomål.
Angående oskift skog, uppmanades Landshöfdingar och Härads-rätter att med
all magt påskynda dess skiftande, hvartill hvar och en delegare gafs vitsord; och
hvad beträffar de till bergverkens understöd anslagua skogar, voro desse föremål
för en särskild lagstiftning.
Behofvet af en ny skogs-ordning blef emedlertid allt mer och mer känbart;
och vid 1765 — 1766 årens Riksdag utarbetades och öfverlemnades till regeringen
dertill tvänne förslag, hvari man klagade, »huru många för detta skogrika orter
och hela landskaper äro på skog alldeles utblottade, så alt mångenstädes icke ens
tillgång på det aldra nödvändigaste byggnadsvirke och bränsle, mindre på ämnen
till handelsvaror mer är till finnandes, så att riket kommer att röna en känbar
afsaknad och vanmakt uti nästan alla dess näringar». Delta skogarnes tillstånd an
O
o
såg man vara förorsakadt dels af den vanskötsel, som rådde å allmänningar och
kronoparker, dels af Jägeri-beljeningens fåtalighet och opålitlighet, samt uppsvningsmännernes
liknöjdhet, dels af den ringa omsorg, allmogen använde på sin egen skog.
För att bota det onda föreslogs, bland annat, att uppsyningsmännen borde
yara edsvurne oell genom löfte om framdeles blifvande belöningar uppmuntras till
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, M 29. 13
fullgörande af sina pligter; att skattebonde!! borde erhålla för hvarje af kronan för
dess räkning stämplad ek dess halfva värde, samt kronobonden fjerdedelen deraf;
att allt svedjande borde förbjudas, en allmän planterings-skyldighet införas och en
ny husesyns-ordning utfärdas, samt att innehafvare af rekognitions-skogar måtte
uppmuntras att derstädes införa ordnad trakthuggning.
Dessa förslag föranledde likväl ej till någon regeringens åtgärd under frihetstiden.
Men en af Gustaf lilis första omsorger i afseende på den inre förvaltningen
blef tillförordnandet af en kommission till skogs-lagstiftningens öfverseende, inom
hvilken kommission förslag väcktes, att, innan ny skogsordning utarbetades, man
borde vara betänkt på reglering af skogarnes administration, som, enligt hvad förut
blifvit nämndt, dittills varit ytterst vanvårdad. En af ledamöterna, General-adjutanten
Toll ansåg, att all Landshöfdingarnes befattning med skogarne borde inskränkas till
en blott kontrollerande uppsigt öfver jägeri-statens nit och redlighet, hvaremot skogsförvaltningen
lör hela riket borde sättas under en enda persons ansvar och styrelse
samt för detta ändamål Riks-jägmästare-embetet ånyo införas. Den under dess
ordres ställda jägeri-staten borde sältas på krigsfot. Ordföranden Grefve Bjelke var
deremot af den mening, att skogsvården, såsom en del af landthusbållningen, bäst
skulle befrämjas, om den till viss grad gjordes till en kommunal-angelägenbet och
anförtroddes åt en i hvarje provins inrättad kommission, bestående af en Öfverjägmästare
med fyra bisittare. T olls projekt, enligt hvilket skogshushållningen betraktades
såsom bihang till jagten, vann Gustaf lilis bifall. Men af saken blef ingenting,
förmodligen af brist på medel.
Den 26 Januari 1787 afgaf emellertid kommissionen förslag till ny skogsordning;
och detta förslag har hufvudsakligen legat till grund för de nästföljande
skogsordningarnc al år 1793 och 1805, hvilkas stadganden till en stor del derifrån
härflulit, med undantag af dem, som blefvo en följd af 1789 års förordning.
Det är kändt, att, genom sistberörde förordning, skattehemmansegare tillerkändes
lika orubblig och lika lii dispositionsrätt öfver skattehemman med allt, hvad dertill
hörer, som frälseman öfver frälsehemman, med undantag af de för kronans behof
fjenliga ek-, bok- och masteträd; och, ehuru denna frihet i så måtto inskränktes,
genom 18 § af skogsordningen, att Koungens Befallningshafvande och Kronobetjeningen
ålades hålla hand deröfver, alt friheten icke missbrukades till lara för hemmanets
bestånd och lörmåga att skatten utgöra, har likväl detta stadgande småningom
råkat alldeles i glömska. Till följd af de åsigter, som småningom blefvo
rådande, började också kronan eftergifva de anspråk, hon pjort gällande i afseende
på allmänningar. Så blef i 1793 års skogsordning Landshöfdingarnes uppsigt öfver
socken-allmänningarne upphäfd; och kort derefter syntes regeringen betänkt, att, om
det i öfverensstämmelse med allmänt bästa lät sig göra, emellan intressenterne låta
dela Härads-allmänningarne, som förut blifvit förklarade för kronans tillhörigbeter.
Till odling af kärr och mosse blef allmännings-intressent medgifven optionsrätt under
14 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, M 29.
ett års tid efter det 1805 års skogsordning kungjorts. Men, med anledning af
den skada och olägenhet för alirnänningarnes ändamålsenliga förvaltning, dylik odling
derstädes medförde, blef densamma, genom Kammar-kollegii cirkulär den 14 Mars
1824, förbjuden. För erhållande af skogsförnödenheter från allmänningarne måste
delegarne fördelas i vissa klasser, af hvilka den ena hade företräde framför den
andra; och till förekommande af den misshushållning med egen skog, som man ofta
tillät sig, med utsigt att i framtiden erhålla hjelp från allmänningarne, föreskrefs
Uttryckligen, att den, som med egen skog illa medfarit, ej borde åtnjuta understöd
af allmänning.
Sedan derefter de nyare national-ekonomiska åsigterna banat sig väg äfven hit
och bragt i tvifvel fördelarne af egendom i Statens hand, väcktes vid 1809—1810
årens riksdag fråga om de publika skogarnes afyttrande till enskilde; och i skrifvelse,
den 26 April 1810, anhöllo Ständerne, att Konungen, efter nödiga upplysningars
infordrande, måtte bestämma, hvilka och huru stora kronans parker och
skogar borde för allmänt behof qvarblifva, samt låta försälja de öfriga för allmän
räkning genom auktion till den mestbjudande, som derå skulle njuta full eganderätt,
mot erläggande af en viss grundränta. Innan något beslut, i anledning häraf, af
regeringen fattades, gjorde Ständerne, vid 1818 års riksdag, underdånig framställning
om grunderne för verkställigheten af berörda åtgärd; hvarefter, sedan utlåtanden
häröfver från embetsverken infordrats, Kongl. Maj:t, den 13 Februari 1823,
till Ständerna aflat nådig proposition i ämnet, deri, med hufvudsakligt bibehållande
af de i Ständernas skrifvelse uppställda grunder, närmare bestämmelser för den
åsyftade regleringen föreslogos, hvilken proposition med några få förändringar och
tillägg af Ständerne antogs.
De sålunda af Regering och Ständer antagna grunder för regleringen af kronans
skogar kungjordes genom Kammar-kollegii cirkulärbref den 14 April 1824,
enligt hvilken författning nytljanderätten till största delen af desse skogar öfverläts
åt enskilde; och de liberalare åsigter, som till denna förändring i lagstiftningen
gifvit anledning, föranledde sedermera till lossande af de öfriga band, som inskränkt
nyttjande-rätten till skogen. Genom Kongl. Förordningen den 28 Oktober 1830
lemnades hvar och en tillåtelse, alt, mot en ringa lösen, blifva egare till den å
hans egor befintliga eller framdeles växande ekskog, äfvensom till master och spiror.
De för sågverken gällande inskränkningar upphäfdes till största delen genom Kongl.
Förordningen den 23 Februari 1842, och kolhandeln samt smidesrätten frigåfvos
slutligen genom Kongl. Forordningarne den 27 April 1846.
Om man, å den ena sidan, icke kan undgå alt erkänna rättvisan och billigheten
al sistberörde Förordningar, hvarigenom skogsegare befriades från de band,
hvarmed de, till uteslutande förmån för vissa näringar, varit fjetlrade, så kan, å den
andra sidan, det icke eller nekas, att det ändamål, sorn afsågs med den ofvanomförmälda
delningen af de tillförene under det allmännas vård stående skogarne,
tåg- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, Af 29.
eller införandet af en bättre hushållning med dessa skogar, helt och hållet förfelats;
alt tvärtom de flesta skogstrakter, som, till följd af 1824 års Förordning, blifvit
mellan enskilde fördelade, redan äro till större delen ulhuggne, utan att någon den
ringaste omsorg blifvit egnad åt deras återväxt; och i allmänhet, att den sorglöshet,
hvarmed skogarne, utan allt afseende på framtida behof, öfverlemnas till sköfling,
lemnar föga hopp om att den medgifna friheten, åt sig sjelf lemnad, skall leda till
en ändamålsenligare skogshushållning. Bekymret öfver detta skogarnes förhärjande har
väl, jemlikt Rikets Ständers vid 1847—1848 årens Riksdag fattade beslut, föranledt
till stadganden derom, all bidrag af Skogsplanterings-kassan skola lemnäs att
af Hushåll ni ngs-Sällsk a perne i länen användas, dels, efter jägeri-betjeningens hörande,
till utdelande af premier åt personer, hvilka, genom plantering och synnerlig vård
örn skogen, gjort sig af en sådan uppmuntran förtjente, dels för tillhandahållande
af skogsfrön, dels ock för spridande i allmänhet al Ijenliga skrifter och underrättelser
om en förbättrad skogshushållning; men huru litet härigenom blifvit vunnet för
det afsedda ändamålet, huruledes de sålunda erbjudna tillfällen lemnäs obegagnade
samt skogarnes ödeläggelse och vanvård fortgår, inhemtas genom de af Konungens
Befallningshafvande afgifne och offentliggjorde embelsberältelser.
I nämnde afseende är vordet anfördt af Konungens Befallningshafvande i
Upsala Län: att inom detta län skogslillgången vore i ständigt aftagande, dertill
hufvudsakligen bebofvet af virke till den allt mer och mer ökade mängden al
hägnader vöre orsaken, och skogarnes fullkomliga förstöring alt förutse, derest icke,
genom förändring i lagstiftningen om stängsel samt om skogarne i allmänhet, en
gräns sattes mot del förstörande missbruket af skogstillgångarne; samt alt af de af
Kongl. Maj:t anslagne premier för skogsskötsel icke något under år 1853 kunnat
utdelas, enär ansökning derom ej inkommit;
Stockholms Län: att någre af länets socknar äro alldeles skoglöse; samt att
inom de öfrige ett ordnadt skogshushållnings-sätt blifvit infördt allenast vid bruken
och flere större egendomar;
Skaraborgs Län: att skogarne inom länet varit så strängt anlitade, att tillgången
på skogseffekter årligen minskats; att under de sednare åren väl en och
annan egendomsegare börjat egna någon omsorg åt skogsskötseln; hvarjemte många
boställens och utarrenderade krono-egendomars skogar blifvit till trakthuggning indelade
; men att i allmänhet tillståndet med skogarne vore bekymmersamt;
Kronobergs Län: att mogen skog inom länet blilvit sällsynt, till löljd dels af
den ringa urskiljning, hvarmed skogsfällning sker, samt dels deraf, att i sednare
tider den industri gjort sig gällande, alt inköpa skogshemman med beräkning att
gälda köpeskillingen lör hemmanet med värdet al den dera växande skog, hvilken,
vid tillträdet, genast till största delen nedhugges och, förvandlad till ved, afyttras,
utan omsorg för skogens återväxt; samt att de al Landlbruks-Akademien anslagne
premier för en bättre skogshushållning, lika litet som de af enskild person, för
16
Lag- sami Allm. Besv - och Ekonomi-Utskottens Betänkande, JYl 29.
flere år tillbaka, bestämda belöningar för plantering eller inhägnad af skogsparker
kunnat utdelas;
Jönköpings Län: att länets skogar anlitas utöfver hvad som är förenligt med
deras framtida bestånd, såsom verkande orsaker hvartill uppgifvits utvidgad bruks
drift
och anläggning af fabriker, laga skiften, bågen alt svedja saint mera allmänt
stegrade priser på skogsprodukter, hvarigenom skogsegare förledas att årligen göra
sig större myckenhet deraf till godo, än som vederbör; alt köp af hemman eller parker
med vacker skog stundom afslutas endast för att åtkomma denna, hvarefter, sedan
skogen blifvit nedfälld och största delen af den erlagda köpeskillingen återvunnits, den
skoglösa marken till annan person afyttras; alt på flere orter brist uppstått, icke
allenast på timmerskog, utan äfven på vedbränsle och gärdsel, hvilket förhållande
hufvudsakligen vore att tillskrifva den enskildes obundna dispositionsrätt öfver skogen;
samt att några åtgärder, till befrämjande af skogens återväxt, icke blifvit vidtagna;
Westmanlands Län: att de enskilde skogarne, som icke tillhöra bruk och
större egendomar, i allmänhet inom länet vanvårdas, dels genom vida större årlig
afverkning, än skogarnes framtida bestånd kan medgifva, dels ock genom det sätt,
hvaruppå afverkningen sker, ett sätt, som förhindrar ålerväxten eller åtminstone icke
befordrar densamma;
Östergöthlands Län: att skogarne, sorn, hvad angår de under allmän vård
befintliga, äro i godt och vårdadt skick, bevaras åt framtiden på många större
egendomar inom länet, men medtagas deremot öfver hölvan på de mindre hemmanen,
hufvudsakligen genom svedjande ;
Nyköpings Län: att skogstillgången inom detta län från längre tider tillbaka,
genom misshushållning, aftagit alt, ehuru föredömet vid en del till traklhuggning
indelade krono- och boställs-skogar samt allmänningar, i förening med det högre
saluvärde, trävaror i sednare tider erhållit, bidragit dertill, alt några större egendomsinnehafvare
låtit för nämnde ändamål indela sine skogar och vinnlagt sig om
en mera rationel hushållning, är dock vården af skogarne i allmänhet icke sådan,
man skäligen kunde fordra; samt att hemman, rika på skog och belägna nära
segelled, ofta inköpas, endast för alt till afsalu sköfla skogen, dervid aldrig någon
åtgärd vidtages lill återväxtens befrämjande å de sköflade fälten;
Elfsborgs Län: att skogarne fortfarande förminskas, dels genom ett ofta
omåttligt svedjande, dels genom stark kolning, samt dels genom iakttagande af
mindre noggrannhet vid förefallande hyggen; att skogsrödjning sällan eger rum, än
mindre återplantering efter fälld skog; samt att de betydliga, inom länet befintliga,
förut skogbeväxta sträckor, sorn kronan till enskilde sig afhändt, nu äro till största
delen alldeles skoglösa ;
Kalmar Län: att farhågorna för skogsbrist inom detta län fortfarande förökas;
Stora Kopparbergs Län: alt, ehuru skogarne der ännu voro tillräckliga för
länets behof, några socknar redan funnos, der behofvet all annorstädes ifrån köpa
Skogs
-
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, 29.
17
skogseffekter, vore ganska kännbart, och att en dylik skogsbrist flerestädes inom länet,
under en icke aflägsen framtid, vore att befara; samt att de sparade skogstillgångarne,
utan ringaste omtanka för kommande lider, föryttrades till sågverk å andra orter;
Örebro Läk: att skötseln af de inom detta län befintlige skogar nu, mera än
förr, tilldragit sig uppmärksamheten, så att ett rationelt skogshushållningssätt blifvit
vid de fleste bruksegendomar infördt, och de betydligaste bruks-allmänningar till
trakthuggning indelade;
Wermlands Län: att i allmänhet skogarne inom länet missvårdas och förödas,
utan afseende på framlida behof och utan att någon åtgärd till återväxtens befrämjande
vidtages; att i synnerhet svedjande och fällande af unga träd till gärdsle
kunde anses såsom orsaker lill skogarnes minskning; men att den, om än ringa,
förbättring i skogshushållningen, som skulle vinnas, derest återväxten befrämjades
genom ungskogens skyddande, sannolikt skulle aflägsna farhågan för skogsbrist;
Gefleborgs Län: att ändamålsenlig skogshushållning endast vid de större bruksegendomarne
i länet blifvit införd; att alsättningen ai bräder från länet uppgått till
ungefär samma belopp, sorn föregående år, eiler till nära 40,000 tolller; men att
deremot afsättningen af bjelkar betydligen tilltagit;
Wester-Norrlands Län: alt närmast hafvet och elfvarne skogarne inom länet
äro mest borthuggne, så att de i närheten belägne hemman sakna tillgång på skog
till husbehof; och att endast de skogar, som ligga aflägsna från vattendragen och
hvilkas begagnande är förenadt med svårighet, möda och kostnad, äro rikare; samt
att skogarne mycket anlitas af de personer, hvilka till brukning erhållit hemman
eller torp på de i länet al vittrade kronoskogarne, och beräkna sin utkomst företrädesvis
på afverkning af skogen, deraf följaktligen, vid frihetsårens slut, för mången
föga torde komma att återstå;
Westerbottens Län: att i de närmast hafskuslen belägne trakter af länet
skogarne voro så medtagne, alt innevånarne befunno sig i saknad, icke allenast af
byggnadsvirke, utan äfven af bränsle till husbehof och gärdsle till egornas om
hägnande
;
Gottlands Län: att den ringa ordning och omtänksamhet, som iakttoges vid
skogshushållningen hotade att medtaga hvad af skog ännu funnes qvar på öen;
Malmöhus Län: att inom sagda län skogar af större omfång finnas allenast
vid åtskilliga större egendomar, hvilkas egare numera åt skogshushållningen egnade
en liflig omsorg; att emedlertid de inom länet befintlige skogar ej innehöllo tillräckligt
förråd till bränsle för länets behof, utan mäste detsamma fyllas, för städerne
genom ved, införd från närgränsande landskap, och för landet genom torf
eller stenkol, som fran England årligen infördes till stora qvantiteter och användes
ej blott i fabriker oell bräunerier, utan älven lill eldning i boningsrum;
Christianstads Län: att skogshushållningen inom länet vore ytterst vanvårdad;
att skogarne obetänksamt medtogos, utan omsorg för deras återväxt; att hvarken
Bih. till R. S. Brot. 1855 & 1854. 7 Sami. 2 Afd. 15 TJäft. 5
18 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, JVi 29.
vådan af framtida skogsbrist eller uppmaningar hejdade förstörelsen, mot hvilken,
så länge hvarje skogsegare hade rätt att behandla sin skog, utan afseende på efterkommande,
någon hjelp icke stöde att finna;
Blekinge Län: alt, på sätt i föregående berättelser blifvit yttrad t, misshushållningen
med skogarne fortfore, samt att skötseln deraf i allmänhet i hög grad vanvårdades,
så att jemväl omogen skog fälldes;
Hallands Län: att misshushållningen med skogarne i denna del af landet,
långt ifrån att aftaga, år efter år mer och mer tilltoge, dertill i någon mån de
pågående laga skiftcsförrättningarne bidroge, dymedelst att de, som vid skifte skulle
afträda skogbevuxna marker, inom kort tid derå afhöggo till och med buskar;
varande af Konungens Befallningshafvande i nämnde län den åsigt uttalad, att, till
förekommande af skogarnes fullkomliga ulödande och de olyckor, som deraf blefvo
en följd, vore tjenligt, dels att i skiftesförfattningarne inloges ett stadgande derom,
att afträdande jordegare icke finge afverka mindre träd och buskar, ulan nye jordegarne
vara pligtige att dem inlösa, dels att, genom utfärdande författningar, den
enskildes fria dispositionsrätt öfver skogen inskränktes;
Götheborgs och. Bohus Län: alt länets skogar äro ytterst vanvårdade; samt
att tillgången på skog, som tillförene varit god, synbarligen medtagits under sist—
förllulna och innevarande århundrade, dels lill byggnad af salteriverk i skärgården
och till trankokning under fisketiden, dels i följd af de tidtals gynnande konjunk
turerne
för trädvaruskeppningen och deraf föranledda prisstegring, dels ock till
fyllande af det alltjemt ökade behofvet al bränsle för den inhemska ångfarlygsrörelsen ;
Jemtlands Län: att skogshushållningen inom länet sedan äldre tider tillbaka
stått på en låg ståndpunkt; att stundom hela trakter, utan urskiljning, sköllas på
skog, endast för erhållande af några veckors uselt bete åt kreaturen; alt, genom
vanan hos allmogen att ute ä marken uppgöra eld, utan att lemna densamma vård,
skogseldar ofta inträffa och förorsaka stora härjningar;
Norrbottens Län: alt närmast invid kuslerne och de större (lottbara vattendragen
brist på sågtimmer och annat gröfre virke i detta län förefinnes; att vidsträckta
trakter, företrädesvis sådane, derifrån transporten varit lätt, äro nästan
utblottade på skog; och att priset på ved i lånets städer, under sednare åren,
ökats med femtio procent och derutöfver, så att grundade anledningar vore att befara
en förr eller sednare uppkommande skogsbrist, derest icke skyndsamma och
kraftiga åtgärder vidtagas lill skogarnes skydd och lill införande af en ändamålsenlig
skogshushållning.
Kastar man en återblick på denna korta historik öfver skogslagstiftningen i
vårt land, och skogshushållningens deraf, äfvensom af andra förhållanden, föranledda
nuvarande tillstånd, så finner man, hvad först angår lagstiftningen, att densamma
lidit af, och följaktligen misslyckats genom, flera väsendtliga fel. Uppkommen till
följd af tillfälliga påtryckningar frän idkarne af de näringsgrenar, för hvilkas bedrif
-
Lag- samt Allm, Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, M 29.
19
vande skogsprodukter ansågos oumbärliga, har denna lagstiftning haft till syfte,
mindre, att befordra skogsskölseln. än att, till förmån för dessa af lagstiftaren omhuldade
näringsgrenar, nedsätta priset på skogseffekter och förekomma skogens afverkning
för andra ändamål än dessa näringars behof. De förbud mot jemväl ett
naturenligt begagnande af skogen, sorn häraf blefvo en följd, kunde icke annat än
menligt inverka på skogsskölseln såsom näring betraktad. Men skogshandleringen
har icke eller allt hitintills varit sedd ur en sådan synpunkt, icke betraktad såsom
en näring för sig, utan endast såsom ett adpertinens till jord- eller bergsbruket,
hvartill också, i väsendtlig mån, bidragit det ringa värde, skogsprodukter hitintills
egt. Man kan således icke förundra sig öfver att skogslagstiftningen icke varit
byggd på insigt i den hushållsgrcn, som skulle utgjort dess föremål. Slutligen
saknades, till följd af brist på erforderliga embestmän, för att vaka öfver lagarnes
efterlefnad, all kontroll deröfver, hvilket i allt fall, då lagarne voro grundade på
falska och emot tidens åsigter stridande principer, blef allt mera omöjligt. Denna
lagstifning har följaktligen, på sätt redan är ådagalagdt, dels steg för steg blifvit
upphäfd, dels, der detta ej skett, råkat i glömska, och är således, mera än kanske
mången annan gren af lagstiftningen, i behof af reform.
Att, under sådana förhållanden, jemväl skogshandleringen skulle vanvårdas, och
förödelsen af skogarne taga öfverhand, är temligen naturligt. Frigjorde från de
band, hvarmed skogarne fordom varit belagde, Dlefvo dessa, till följd jemväl af det
hastigt stegrade priset på deras alster, föremål för några spekulanters vinningslystnad,
innan allmänheten ännu lärt sig uppskatta deras värde. Detta kan endast
ske, i den mån bristen rätt kännbart låter sig erfaras; men alt då först söka motverka
olägenheterna torde vara för sent. Då nemligen, på sätt bär ofvan blifvit
nämndt, den enskilda spekulationen icke kan inom en kortare tidrymd afhjelpa
dessa olägenheter, samt de försök, som blifvit gjorda, att, genom spridande af insigter
i yrket eller omedelbara uppmuntringar, verka till en bättre skogshushållning,
visat sig utan all påföljd, så torde omständigheterna påkalla en ny lagstiftning, som,
lika skiljd från förgångna tiders misstag och inskränkta åsigter om näringarnes befordrande
genom lagstiftningens omedelbara inverkan, som från de af ohejdad egoism
dikterade grundsatser, hvilka icke medgifva något band på den individuella friheten,
söker förena denna med ett nödigt afseende på samhällets väl.
Det är, med ledning af här i korthet antydda åsigter, som Utskotten nu gå
att yttra sig,öfver de af motionärerne i ämnet framställda förslag.
Bland dessa torde, såsom mest omfattande, böra i första rummet nämnas en
af Herr af Ström gjord hemställan, det skogsegare måtte förbjudas, att af sin skog afverka
mera än V10o årligen, eller, med andra ord, att såsom lag för vården af så
väl allmänna som enskildes skogar måtte påbjudas den s. k. trakthuggningsmelhoden;
och har Herr Wetterberg, som äfven förordat detta hushaliningssätt, för
att underlätta dess genomförande och allmänna antagande, föreslagit, att enskilda
20
Lag- samt Allm. Bcsv.- och Ekonomiutskottens Betänkande, J\° 29.
hemmans skogar, som icke redan undergått laga skifte, må, der ej alla delegarne
derom åsämjas, förblifva oskiftade.
Under medgifvande af de obestridliga företräden, berörde method i skogshushållningen
eger framför alla öfriga hittills kända, i det densamma gifver egarne den
högsta möjliga inkomst, sorn, med skogsmarkens bibehållande i bärande skick, kan
åstadkommas, och således tryggar mot framtida skogsbrist, anse Utskotten likväl
alltför betänkligt, att, i fråga om enskildes skiftade skogar, genom lag påbjuda
densamma. Om man också icko skulle låta sig afskräckas af de svårigheter, som
möta kontrollerandet af ett sådant lagbuds efterlefnad, och methodens mer eller
mindre användbarhet på olika ställen, så torde det i allt fall kunna med visshet
antagas, att ett dylikt band på den enskildes dispositionsrätt öfver dess egendom
skulle mötas af ett allmänt ogillande. Del torde vara endast af en allmännare
spridd kännedom om methodens ändamålsenlighet och derpå grundad öfvertygelse
man kan hoppas dess allmännare användande. Men för att i möjligaste måtto
sprida en sådan kännedom, och tillika skydda de manga, i särskilda delar af riket
befintliga, boställenas skogar för deri förstörelse, hvarmed äfven de hotas, torde vara
nödvändigt, att, i afseende pä dessa skogar, ett ordnadt hushållssätt införes. De,
angående Boställs—vården, nu gällande författningar, bland hvilka endast Militiae
Boställs-Ordningen den 23 Januari 1836, i afseende å skogens vård, i §§ 38,
39 och 42, innefattar åtskilliga föreskrifter, de der likväl, till följd af bristen på
erforderlig ständig tillsyn öfver efterlefnaden, befunnits icke hafva ledt till dermed
åsyftadt ändamål, innehålla i allmänhet, att skogen får användas till husbehof, men
ej till afsalu, hvilket åter föranleder dertill, att de för förstnämnde behof ålitas utan
afseende på tillgången, der denna är knapp, under det att, der tillgången öfverstiger
behofvet, boställsinnehafvaren, som ej liar något intresse af att vårda skogen,
deraf han icke får skörda någon inkomst, icke om densamma tager någon vård.
Att Bostäilsskogarne således ställas under Jägeri-betjeningens uppsigt, samt att
Boställshafvare ålägges, att, i enlighet med dem meddelade föreskrifter, sköta skogen,
med rättighet att. föryttra hvad vid de bestämda årshyggena erhålles öfverstigande
boställets behof af timmer och vedbrand, torde vara en af nödig klokhet påkallad reform.
Hvad särskildt den af Herr Wetterberg påyrkade förändring i skiftesstadgan
angår, få Utskotten, som komma att, vid besvarande af de, angående skiftesverket i
riket, vid innevarande riksmöte väckte motioner, meddela utlåtande, såväl i anledning
af berörde förslag, som äfven den del af Herr Grefve Wachtmeister motion,
hvilken afser ändring i samma stadga, nu endast tillkännagifva, att Utskotten slädnät
i det beslut, att vördsamt tillstyrka det laga skifte å skogsmark ej bör få ega rum,
derest ej skiftesmannen och Gode männen funnit sådant böra till delegarnes gemensamma
nylla ske. Denna åsigt ha Utskotten grundat, bland annat, på den omständighet-,
alt den enskildes rätt till oskiftad skog, enligt gällande lag, icke är att
förlikna vid full eganderätt; alt den endast innefattar rättighet alt nyttja skogen till
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, M 29. 21
husbehof, och bör anses begränsad af andra delegares lika beskaffade anspråk. Om
således en sådan skog med mera fördel för delegarne kan skötas odelad, bör delning
ej medgifvas. Men för sådant ändamål erfordras att äfven dessa skogar ställas
under en tillsyn, som förhindrar den förstöring, för hvilken de hitintills varit utsatte.
Den erfarenhet som vunnits genom hushållningssättet vid de under jägeribetjeningens
tillsyn stående allmänningarne ger stöd åt berörda åsigt. Delegarne i
dessa allmänningar erhålla redan från dem en icke obetydlig utdelning, som kommer
att ökas, i den mån de blifva bättre vårdade. De olägenheter som kunna uppstå
deraf, alt en delegare för något är kan behöfva en större utdelning, än på honom
i förhållande lill haus andel belöper, kunna afbjelpas derigenom, att åt honom för
det året i förskott på kommande årens utdelningar lemnäs ett större belopp, som
sedermera på hans loll afräknas. Beslut härom kunde fattas af jägeri-betjeningen i
samråd med vissa med dem i tillsynen öfver skogen deltagande ombud för delegarne,
hvilkas gemensamma intresse väl fordrar alt deras behof i möjligaste måtto uppfyllas,
men på ett sätt, som tryggar för framtida brist. Det behof al tillökning i jägeri
personalen,
som i händelse dessa åsigter vinna Bikets Ständers bifall, torde uppstå,
tro Utskotten kunna fyllas genom användande af en del af skogsplanterings-kassans
tillgångar, derom Utskotten i nämnda fall ämnar begära öfverläggning med StatsUtskottet.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, få Utskotten vördsamt till Rikets
Ständer hemställa,
att berörde förslag icke måtte i vidsträcktare män bifallas, än att
Rikets Ständer i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla,
dels att ett på vetenskapliga grunder bygdt, efter olika orters be
skaffenhet
lämpadt skogshushållningssätt må lill införande påbjudas
icke allenast å de under kronans omedelbara disposition ännu varande
skogar, utan äfven å alla till civil- och militaire- samt
ecklesiastikstaten hörande boställens skogar; äfvensom att boställsinnehafvare
måtte tillförbindas, att, i enlighet med dem af jägeri
betjeningen
meddelade föreskrifter, vårda boställets skog, mot rättighet
för boställshafvaren att af de årliga afverkningarne å densamma
föryttra hvad som öfver stiger boställets behof af skogsfång;
dels ock att sådane samfälda enskilda skogar, som emellan delegarne
förblifva oskiftade, må ställas under tillsyn af jägeribetjeningen
tillika med af delegarne dertill utsedde ombud, på det alt jemväl
dessa skogar må blifva efter ett rationelt hushållningssätt vårdade.
En motionär, Riksdags-fullmäktigen Carl Dahlgren, bar påyrkat utfärdande af
ett stadgande, hvarigenom hvar och en skogsegare, som för sin skog låter upprätta
fullständig hushålls- och afverkningsplan, för en hel omdrefstid må berättigas att å
denna plan, sedan densamma blifvit af sakkunnig person granskad och befunnen upp
-
22 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens betänkande, J/l 29.
gjord i öfverensstämmelse med allmänt antagna skogsvetenskapliga reglor, samt skogsegaren
styrkt sin eganderätt lill den ifrågavarande skogen, eller ock dispositionsrätten
deröfver för liela den genom hushållsplanen bestämda omdrefstiden, på begäran erhålla
domstols fastställelse, med förpliktelse för skogens innehafvare alt, för underlåtenhet
att iakttaga den fastställda hushållsplanen, icke allenast ersätta skadan utan
äfven erlägga böter till skadans dubbla värde.
lill stöd för berörda yrkande bar motionären hufvudsakligen anfört, att mångå
skogsegare, som inse bebofvct för landet af en bättre skogsskötsel och äro beredde
att till förmån derför ikläda sig kostnaderne vid skogarnes indelande till regelmässig
trakthuggning, afhållas derifrån genom den osäkerhet för hushållsplanens framtida
tillämpning, och den vansklighet för ändamålets vinnande, som förefinnes derigenom
att skogsegaren icke kan få den uppgjorda planen af någon embetsmyndighet fastställd
till efterrättelse under den tidrymd planen omfattar. Till följd häraf skulle
fördelarne af en rationell skogshushållnings allmännare införande, efter motionärens
förmenande, icke med någon säkerhet för staten vara alt jåräkna så länge en dylik
fastställelse ej kunde ernås.
Ett sådant stadgande kunna Utskotten, lika litet som det af Herr af Ström
föreslagna påbud om trakthuggnings-methodens antagande för enskilda skiftade skogar,
tillstyrka. Utskotten kunna icke inse alt genom ett dylikt påbud, hvars efterlefnad
vore ytterst svår att kontrollera, och som kunde komma i strid med deras
rätt, som i hemmanet egde inteckning, enär det skulle verka (ill nedsättning i hemmanets
värde, någon synnerlig vinst för det allmänna vore alt påräkna, och få således
vördsamt tillstyrka:
att Riksdags-bullmäktigen Carl Dahlgrens berörde motion icke må
till någon vidare åtgärd föranleda.
Herr af Ström och Herr Wetterberg halva hemställt, den förre, huruvida icke
skogsegare kunde åläggas, att efter hvarje verkstäldt skogshygge utså trädfrön på lika
stor areal, som den, hvarå hygget skett, vid äfventyr af böter för underlåtenhet härutinnan,
beräknade för hvarje skördadt tunnland, och förbud, vid högt vite, att
ytterligare till försäljning fälla någon skog förr, än vilkoret med nysådden vore uppfyldt,
samt Herr Wetterberg, att skogsegare måtte förpligtas, alt vid afrödjande utaf
ett skogsfält qvarlemna ett för skogens återväxt tillräckligt antal fröträd, eller, derest
sådant ej kan ske, genom sådd uppdraga nyskog i den borthuggnas ställe, samt att,
i hvilketdera fallet sorn helst, medelst hägnad skydda det afröjda fältet från kreaturs
tramp och bett, tills träden icke kunna deraf taga skada för sin uppväxt.
Såsom Utskotten ofvan uppgifvit är den grundsats, hvaruppå berörde förslag
hvila, uttryckt i den för Stor-Hertigdömet Baden gällande skogslag, hvars 9
stadgar, att skogarne skola så vårdas alt vid afverkning af mogen skog, det bör
tillses, att ungskog i stället må uppväxa. Äfven den för Danmark sednast utfärdade
skogsordning innefattar förbud mot minskning af skogsarealen och odling derå utan
Lag- samt Allm. Besv.- och Ékonomi-Ulskollens Betänkande, JTs 20.
dertill erhållet tillstånd; och vid sisthållna allmänna Svenska Landtbruksmötet uttalades
äfven den önskan, att enskilde skogsegare, sorn afverka större eller mindre
skogssträckor, måtte vid vite åläggas, att handhafva deu afverkade skogsmarken så
att, derest den icke till åker eller äng odlas, den må inom högst 10 år blifva skogbärande.
Om, å ena sidan det icke kan bestridas, att ett stadgande i den sålunda angifna
syftning innefattar ett band på den enskildes rätt att efter behag förfoga öfver eller
egentligen att förstöra sin egendom, så torde likväl å den andra sidan böra med
gifvas,
att ett sådant band, sorn, utan att i någon mån inskränka hans rätt att
af denna egendom draga den aldrahögsta möjliga fördel, endast afser alt till motverkande
af kommande skogsbrist befordra återväxt, kan, på sätt redan blifvit anfördt,
rättfärdigas ur synpunkten af Statens rätt och pligt att vårda och befordra landets
beboelighet, den ädlare vegetationens bibehållande, och möjligheten af innevånarnes
förseende med ett för dem, synnerligen i vårt klimat, så alldeles oumbärligt naturalster.
I åtskilliga äldre författningar angående skogarne igenfinnes också, såsom ofvan
blifvit nämndt, ett ovilkorlig! åliggande för den enskilde att draga försorg om återväxt,
ehuru endast af så kallade ädlare träd, enär den rikare tillgången på öfriga
trädslag icke då för tiden gjorde sådana stadganden i afseende på dem nödvändiga;
och enligt nu gällande skogs-ordning den 1 Aug. 1803, § 36, är den, som svedjat
å berg och sandmo, eller bergaktig och sandbunden mark pligtig att den svedjade
marken med försvarlig gärdesgård förse, samt under åtta år inom sådan hägnad
bålla, vid äfventyr af böter för hvarje år, som med häguaden uppskjutits, och särskildt
böter, derest svedjemarken till bele begagnas. Då emedlertid genom kalhug
gande
och sköfling af sådana marker, der skog icke af sig sjelf utan nödig omvårdnad
kan uppväxa, åstadkommes alldeles samma skada, som genom svedjandet, samt
omständigheterna i öfrigt nu så högt påkalla grundsatsens något vidsträcktare tillämpning,
torde sådant så mycket heldre böra medgilvas, som man derigenom ej kan
sägas i lagstifningen införa nya principer eller påbjuda hittills okända ingrepp i den
enskildes eganderätt. En ganska väsendtlig inskränkning i denna eganderätt, och
af en helt annan art, än den nu ifrågavarande, innehålles deremot i ej mindre 10
kap. 8 § Byggninga-Balken och 18 § i skogs-ordningen den 1 Aug. 1803, hvarest
stadgas förbud, vid påföljd al böter för egare af skatte-jord, att »missbruka den dem
förunnade frihet till skogens begagnande, så att skogen utödes och lära för hemmanets
bestånd uppkommer», deröfver »Konungens Befallningshafvande ålägges hafva inseende»;
än äfven i förbudet att i bergslagerne släppa getter på bete i skogarne; och ehuru
något sådant stadgande som det först omförmälda icke finnes för frälse-jorden, äro
Utskotten af den öfvertygelse, att egarne af denna jord icke skola mot en så modifierad
tillämpning af grundsatsen om Statens rätt att hålla hand öfver skogshushållningen,
som ifrågavarande förslag afse, åberopa det dem i olikhet med andra jord
-
24
Lag- sami Allm. Besv.- och Ekonomi-Ulskoltens Betänkande. JW 29.
egare medgifna ‘privilegium, att, lill skada för det allmänna, förstöra sin skog, utan
afseende på möjligheten af densarnmas återväxt.
I fråga åter om delaljerna i berörde förslag anse Utskotten desamma icke
kunna i hela den omfatlning, som deråt gifvits, tillstyrkas.
Det torde nemligen vara för ändamålet tillfylleslgörande, om jordegaren ålägges
att draga försorg derom, alt skog på ett afröjdt fält, eller lill lika stor vidd som
blifvit nedhuggen, återväxer, utan att föreskrifter meddelas, hvarigenom sättet för
befordrande af denna återväxt bestämmes, och jordegaren således betages rättighet
alt derom efter godtfinnande och med afseende å lokala förhållanden förfoga. Efter
Utskottens förmenande är det icke eller all slags skogsafverkning, som påkallar åtgärders
vidtagande tili befrämjande af återväxten, utan endast, eller åtminstone i
första rummet, det förfarande, då vidsträcktare skogstrakter, som icke äro till odling
tjenlige eller till betesmark oundgängligen erforderlige, kalhuggas så, att marken
derigenom blifver ofruktbar, oduglig och värdelös, derest annan skog å densamma
ej uppdrages. De menliga verkningarne af en dylik skogssköfling äro, efter Utskottens
omdöme, hvad sorn bör företrädesvis forekommas. Att på sådan mark
rnedgifves betande af andra kreatur än får och getter, hvilka, efter hvad kändt är,
afbita de unga telningarne och således måste derifrån afhållas, är, enligt de upplysningar
Utskotten inbemtat, icke för återväxten skadligt i annat fall, än att
marken uppgifves till bete tidigt på våren, då de framskjutande nya skotten äfven
af andra kreatur uppätas; i följd hvaraf markens fredande från dem endast under
berörda årstid torde vara nödvändigt.
Med desse inskränkningar bör det föreslagna lagbudet icke kunna komma att
för jordbrukaren verka synnerligen tryckande, och efterlefnaden icke eller blifva
omöjlig, helst om den af Rikets Ständer vid innevarande Riksdag antagna grundsats,
att hvar och en bör hålla sådan vård 0111 sina kreatur, alt de ej göra skada
å annans egor, af Kongl. Majit godkännes och således stängselskyldigheten för framliden
upphör, i hvilket fall några särdeles svårigheter och kostnader vid det afröjda
fältets fredande för kreaturen ej torde komma att uppstå, samt föreskriften följaktligen
icke blifva så betungande, som nu gällande lags ofvanomförmälde stadgande
om påföljden för olaga svedjande.
Utskotten, som, lill förekommande deraf, alt det tillstyrkta stadgandet skulle
kunna missbrukas till chikaner, ansett vidden af den kalhuggna mark, hvarå ålerväxten
borde af jordegaren befrämjas, lämpligen kunna bestämmas alt öfverstiga
fern tunnland, äfvensom att denne, för underlåtenhet uti ifrågavarande hänseende,
icke bör vara någon ansvarspåföljd underkastad förr, än efter förloppet af så lång
tid, att man ined säkerhet kan antaga, det återväxt, utan föreskriftens iakttagande,
icke är att emotse, hvilken tid Utskotten, med afseende derå, att icke inom alltför
kort tid kan visa sig huruvida skog återväxer, föreslå till feni år, !å, i stöd af
hvad sålunda är vordet anfördt, vördsamt hemställa:
att
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, M 20.
25
alt, der skog på mark af mera än fem tunnlands vidd helt och
hållet nedhugges, utan att marken derefter odlas till aker eller
äng, eller användes till för hemmanet erforderlig beteshage, egaren
må åligga draga försorg om återväxt af skog pä lika stor areal,
som blifvit afverkad, samt förthy under tio års tid freda den uppväxande
skogen för betning af fårkreatur och getter, äfvensom
under vårtiden af andra kreatur, vid äfventyr att, derest återväxt
inom fem år, i följd af egarens vållande, ej visat sig, fällas till
böter, beräknade för hvarje år ett afverkadt tunnland legat oåler—
sådt, der såning erfordrats, samt ej fredadt för sådan åverkan;
hvarjemte, i berörda fall, vederbörande jägeri-beljening skall, pä
jordegarens bekostnad, fullgöra hvad denne ålegat.
Af Herr Wetterberg bar derjemte det förslag blifvit framställdt, att köpare af
egendom, hvarå skog funnes, malte förbjudas att under de första tio åren efter
tillträdet af egendomen å skogen verkställa något hygge för annat ändamål, än till
hushehol. Enligt hvad Konungens Befallningshafvande uti sine ofvananmärkte
berättelser uppgifvit, lärer skogarnes vanvårdade skick uti åtskilige af Rikets landskap
i väsendtlig mån kunna tillräknas de skogssköflingar, som blifvit verkställde af
personer, hvilka inköpt hemman med tillgång på skog, endast i afsigt att, medelst
densarnmas nedhuggning, inom kort lid åtkomma dess värde och sedermera det
skoglösa hemmanet sig afhända. Ett hinder emot dylika spekulationer tro Utskotten
vara så mycket mera af behofvet påkalladt, sorn, så framt icke lagstiftningen motsätter
sig ett sådant sköflingsbegär, förminskningen af landels skogar otvifvelaktig!
kommer alt fortgå i ännu högre grad än hittills, i deri mån priserna på skogsefifekter
stiga och desse på den utländska marknaden vinna stöyre efterfrågan. Man
har emot det föreslagna förbudet invändt, alt detsamma endast komrne att förorsaka
uppskof med den tillernade skogssköllingen tills den bestämda tiden vore till—
ändalupen; men Utskotten äro öfvertygade derom, alt lockelsen till afslutande af
köp om skogshemman, med beräkning på skogens fällande, skulle betydligen förminskas
genom ett stadgande i ofvannäinnde syftning, enär förbudet nödgade
köparen att en längre tid innehafva hemmanet, utan att han under denna tid
kunde komma i åtnjutande af den, genom skogens nedhuggande, påräknade vinst.
Mod afseende likväl derå, att, ifall tiden för nämnda förbud gåfves den utsträckning,
motionären föreslagit, priset på skogsegendomar möjligen skulle komma
att hastigt falla och detsamma följaktligen mötas med ovilja, hafva Utskotten icke
tilltrott sig att för närvarande, innan dess lämplighet vunnit allmännare erkännande,
tillstyrka en långvarigare tillämpning deraf än under loppet af tre år från egendomens
tillträde. Men Utskotten hysa den öfvertygelse, att, äfven med en sådan
inskränkning, förbudet skall i någon mån bidraga till det ofvanantvdda ändamål,
sorn dermed åsyftas.
Bih. lill R. St. Brot. 1855 & 1854. 7 Sand. 2 Afd. £5 Haft. 4
26 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi Utskottens Betänkande, M 29.
I Danmark finnes, enligt Kongl. Förordningen den 27 September 1805
2 Kap. 20 §, ett förbud af förenämnda innehåll, utan att, såvidt Utskotten erfarit,
detsamma framkallat något missnöje eller medfört några olägenheter. Dock
kan, enligt berörde förordning, köpare af skog erhålla tillstånd till större afverkning
derå, genom att inför vederbörande myndighet visa att sådan, utan skada för
skogen, år verkställbar. Vid dylikt förhållande eller sedan en skogsegare, efter det
laga stånd egendomen åkommit, anmält sin önskan att få begagna den inköpta
skogen jemväl lill afsalu, och embetsrnyndigbeten, efter föregången undersökning,
funnit hinder emot berörda önskan icke möta, anse äfven Utskotten befrielse från
förbudet böra ega rum; likasom Utskotten äro af den åsigt, att detsamma ej bör
tillämpas å inom bergslag belägne hemman samt ej heller då deri försålda skogen
blifvit till Irakfhuggning indelad, enär i sådant fall det vid indelningen bestämda
belopp, utan skada för skogen, torde kunna af egaren äfven till afsalu afverkas.
Och tro Utskotten sagda förbud derjemte böra inskränkas till endast de fall, då
hemman, genom köp, öfvergå lill en person, sorn ej är säljarens arfvinge. Till en
sådan inskränkning hafva Utskotten hemtat anledning uti den plägsed, som bland
allmogen temligen allmänt är rådande, att nemligen en hemmansegare, då han af
ålderdom eller annan orsak blir urståndsatt att sjelf med nödig omsorg sköta de
med hemmansbruket förenade bestyr, öfverlåter hemmanet till någon nära anhörig
emot förbehåll af visst underhåll. Denne saknar vanligtvis, lill gäldande af den
bestämda köpeskillingen eller utgörande af betingad lifstids-försörjning, alla andra
tillgångar, än de, som kunna erhållas dels genom afyttring af hemmanets produkter,
dels ock genom anskaffande af penningelån mot inteckning i egendomen. Blefve
nu all inkomst af skogen nämnde köpare under tio års tid betagen, skulle genom
de svårigheter, som till följd deraf uppstodo för honom att uppfylla sine genom
köpet åtagne förbindelser, hemmanen icke kunna, såsom ölligt är bland allmogen,
bibehållas inom en och samma slägt, samt utöfvandet af omförmälda plägsed förhindras.
För den genom sin ekonomiska ställning beroende delen deraf skulle
följaktligen ett af de tillfällen, som nu erbjudas densamma att i unga år ernå bergning
och sjelfständighet, gå förloradt, under det att på samma gång hemmanen
blefvo lättare än hittills tillgänglige för de personer, hvilkas åstundan det är att
åtkomma och nedhugga den å hemmanen växande skog, som äfven i allmogens
hand väl vanvårdas, men vanligen icke hell och hållet förstöres.
Utskotten hemställa alltså vördsamt,
huruvida icke köpare af skogbärande hemman, utom bergslag, kunde,
dä han eg är säljares arfvinge, förbjudas att under loppet af tre
år, räknade frän egendomens tillträde, sjelf eller genom andra, afverka
skog för annat ändamål, än till eget behof, härifrån likväl
undantagne de fall, då antingen skogen är till trakthuggning indelad,
t hvilken händelse köparen må vara obetagel att afverka det,
Lag- samt Allm. Besv.- och Elionomi-lJtskollcns Betänkande, Jil 29. 27
enligt den verkställda indelningen, bestämda belopp, eller ock Konungens
Befallningshafvande, efter det taga stånd egendomen åkommit,
uppå anmälan och efter föregången undersökning, finner större afverkning
till bestämdt belopp kunna, utan skada för skogen, ega rum.
1 afseende på rättigheten att anställa svedjande hafva Herr Grefve Wachtmeister
och Herr Rettig föreslagit, den förre, att svedjande i allmänhet å skogsmark, eller
utom åker, äng och beteshage, måtte varda, vid förhöjdt ansvar, förbjudet, och
tillåtet endast å skogbevuxna kärr och mossar samt i det fall, då någon, för uppdragande
al ny skog, önskar afsvedja sämre skogsmark, och Konungens Befallningshafvande,
efter föregången besigtning, pröfvar sådant med föirlel kunna verkställas,
1 hvilken händelse den afsvedjade marken borde genast inhägnas och med skogsfrö
besås, samt under minst tio års tid stå under jägeri-betjeningens uppsigt; samt
Herr Rettig, alt i allmänhet svedjande, å öppen skogsmark, som ar sammanhängande
med annan skog, mätte vid högt ansvar förbjudas, men alt svedjande uti instängda
bagar och af kärr eller slättmark omgilna skogsbackar mätte valda tillätet, dock
med skyldighet för den svedjande att, dels innan eld påtändes, vid syn af kronobetjent
eller nämndeman, styrka att de uti IS Kap. 1 § Byggninga-Balken före
skrifne
säkerhels-åtgärder blifvit behörigen iakttagne, samt dels att vid svedjandet
hafva så mycket folk till hands, som af synemannen pröfvas af nöden.
De, i fråga om svedjande, nu gällande föreskrifter i 14 Kap. Byggninga
Balken
samt Kongl. Förordningarne den 1 Augusti 1805. §§ 53—56, och den
2 Mars 1819 innehålla, det enskilde jordegare icke må, utan dertill af Konungens
Befallningshafvande erhållet tillstånd, svedja utom åker, äng och rätter beteshage, å
sådan mark, som består af sandmo eller är bergaktig och stenbunden, vid bot af
Fem R:dr; men att å Allmänningar, Boställs-, Kronohemmans och annan kronojord
allt svedjande, utom åker, äng och rätter beteshage är förbjudet, såvida ej
Konungens Befallningshafvande gifver der lof till, vid bot. för svedjande å ^allmänning
10 R:dr, å kronojord, utom bergslag, 5 R:dr, men inom bergslag 33 R:dr
16 sk., der markan beslår af sandmo eller är bergaktig eller stenbunden, samt
5 R:dr der marken icke är af sådan beskaffenhet, utan för skogens återväxt tjenlig.
För olofligt svedjande å Kronopark och Gehäg botes 66 R:dr 32 sk.; och är, på
sätt redan blifvit anmärkt, den, som genom svedjande å sandmo eller bergaktig
och stenbunden mark sig förbryter, tillika pligtig att den svedjade marken med
försvarlig gärdesgård förse samt i åtta år inom sådan hägnad bålla, vid 3 R:dr
16 sk. böter för hvarje år han sådant försummar; äfvensom marken vid samma
bot ej får till bete användas.
Man torde, utan fara för öfverdrift, kunna påstå, att den förödelse, våra
skogar varit underkastade, till en icke oväsendtlig del är att tillskrifva svedjebränningen,
hvars menliga följder uppenbarat sig synnerligasl i skogrika landsorter, såsom
i Norrland, der också, på sätt af Konungens Befallningsbafvandes embetsb erättelser
28 Lag- samt Allm. Best - och Ekonomi-Utskottens Betänkande, Jf* 29.
inbemtas, största aftagandet i skogs-tillgäng varseblifves. Den fördel, som vinnes
genom svedjandet, Sr i allmänhet ett års gröda och några få års bete; men den
skada, som såmedelst åstadkommes, ar oberäknelig. Genom svedjandet förbrännes
nemligen ej mindre en stor del af den nedfällda stånd-skogen, hvars affall, der det
lemnals att förruttna, skulle i icke obetydlig mån lörökat växlmyllan, än äfven den
på fältet befintliga matjord, helst om marken består af sand med en tunn betäckning
af mylla. 1 sistnämnda fall blir marken obrukbar i mansåldrar eller till dess annan
mylla hunnit bilda sig, hvari trädplantor kunna uppspira. Är åter jordmånen bördig,
blir skadan visserligen mindre; men alt emedlertid svedjebränning i de liesta fall är
mera skadlig än gagnande, torde med säkerhet kunna antagas. Tager man derjemte
i betraktande den synnerliga fara lör skogseldar, sorn derigenom uppstår, och hvarpå
erfarenheten ännu årligen gifver varnande exempel i de många tusende tunnland
skogsmark, som till följd af genom svedjande uppkomna skogseldar förhärjas, de fordom
beväxta och frodiga trakter, som såmedelst blifvit förvandlade till ödemarker,
och slutligen jemväl den icke sa obetydliga olägenheten för kringboende att under
bråd tid nödgas lemna sina göromål, för att släcka sådana skogseldar, så torde tiden
vara inne att ytterligare inskränka ett brukningssätt, som, eget för odlingens första
början, redan för 1*20 ar sedan eller vid stillandet af 173-S års lag, icke af lag—
stiltaren sågs med blida ögon, ulan redan då belädes med ganska väsendtliga band.
Också uttalades vid det sist lid ne är hållna allmänna Landtbruksmöte den åsigt, att
svedjande borde vara allmänneligen förbjudet och endast undantagsvis tillåtas.
\ id pröfning af förutnämnde motioner hafva Utskotten likväl funnit Herr Grefve
Wachtmeisters förslag vara att föredraga framför det af Herr Retlig framställda.
Med antagande nemligen af det förhållande, att uppväxten af såväl skog, som gräs,
i allmänhet befrämjas mera genom det skydd och den tillökning i mylla, riset efter
nedfällda barrträd och alfallet efter löfträden lemna, än i läll marken svedjas, och
med alseende å svårigheten alt med noggrannhet bestämma skillnaden emellan skog
samt skogsbacke, anse Utskotten alt icke heller å sådan mark svedjande bör ega
rum, äfven om den är inhägnad eller omgifveri af kärr eller slättmark. Deremot
och då, såsom Herr Grefve Wachtmeister anmärkt, skogbevuxna kärr och mossar,
hvilka ofta äro tjenlige till åker eller äng, stundom endast genom svedjande kunna odlas,
anse Utskotten dessa icke böra i förbudet inbegripas; likasom Utskotten tro, alt å
skog svedjande bör tillåtas, då Konungens Befallningshafvande, efter föregången undersökning,
finner anledning vara för handen dertill, att bättre skog å del afsvedjade
fället kan uppdragas eller att åker eller äng genom svedjning lättare och med mera
fördel, än på annat sätt, derstädes är att erhålla. Genom ett sådant medgifvande
skulle, efter Utskottens förmenande, de möjliga olägenheterna af förbudet förekommas,
på samma gång nödig försigtighet iakltoges. I förra fallet, eller då svedjande anställdes
för uppdragande af bättre skog, borde naturligtvis för skogsegaren inträda
enahanda skyldigheter, i fråga om återsådd och fredning, som, enligt Utskottens förut
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, JW 29. 29
framställda förslag, skulle åligga don, hvilken helt och hållet nedhögge skog å mark,
som icke användes till odling eller beteshage; men att, såsom Herr Grefve Wachtmeister
påyrkat, än ytterligare inskränka den enskildes dispositionsrätt öfver den
afsvedjade skogsmarken genom att under vissa år lemna uppsigten deröfver åt jägeri—
betjeningen vore hvarken välbetänkt eller behöflig!, enär det alltid bör tillhöra kronobeljeningen
att vaka öfver föreskrifternas behöriga efterlefnad.
För vinnande af nämnde ändamål, för så vidt föreskrifterna angå svedjandet,
blifver det emedlertid nödvändigt, alt för öfverträdelse af förbudet deremot stadga så
höga böter, att skogsegaren icke må kunna, såsom förhållandet är med de för närvarande
stadgade obetydliga böter för svedjande å annan mark än kronans parker
och gehäg, finna uträkning uti att erlägga böterne, hellre än alt afhålla sig från
svedjebränningen; af hvilken anledning Utskotten, utgående från den synpunkt, alt
olofligt svedjande, ulan afseende på skogens beskaffenhet samt huruvida den eges
af kronan eller den enskilde, bör beläggas med lika höga böter, anse desse lämpligen
kunna bestämmas lill 35 R:dr 16 sk. Banko. Likväl torde det för svedjande
å kronopark och gehäg nu stadgade bötesansvar böra oförändrädt bibehållas, helst
anmärkning mot dess lämplighet ej förekommit.
På grund af hvad Utskotten sålunda anfört, få Utskotten, med tillkännagifvande,
att de med svedjande, afse endast s. k. fallbränning och icke det förfarande, då ris
eller affall efter afverkad skog på marken uppbrännes, vördsamt föreslå,
dels att svedjande utom aker, äng och rätter beteshage hädanefter
icke må tillåtas å annan mark, än kärr och mossar, samt å skog,
först sedan Konungens Befallningshafvande, efter anmälan och föregången
undersökning, funnit skäligt sådant midgifva, dock att härunder
icke förstås förbud mot uppbrännande af ris eller affall efter
afverkad skog; samt dels alt, med bibehållande af det för olofligt
svedjande ä kronopark och gehäg nu stadgade ansvar, svedjande utan
lof å annan mark må varda belagdt med 33 R:dr 16 sk. Banko
böter.
Herr Retlig har vidare yrkat, dels alt ansvaret för försummelse att vid svedjande
iakttaga föreskrifterna i IS kap. 1 § Byggninga-Balken måtte bestämmas till 100 daler
silfvermynt böter, ehvad skada sker eller ej, samt dels att, med ändring af 2 § i samma
kap. och balk, fallbrannaren, derest bevakningen åsidosättes, innan elden är fullkomligen
dämpad, måtte varda underkastad enahanda ansvar och tillika förbunden att,
äfven uti de i detta lagrum förutsatte händelser, till den genom skogselden lidande
utgifva full skade-ersättning.
De af motionären åberopade lag-paragrafer äro af följande lydelse:
1 §. »Vill man svedjeland bränna; afrödje då skogen näst omkring, gräfve
upp jorden och håfve vatten derhos och annan redskap, som tjenar att släcka elden
med. Tillsäge ock nästa grannar att vara vid handen och komma till hjelp, der så
30
Lag- samt Allm. Best'.- och Ekonomi-Ulskollens Betänkande, JYi 29.
omtränger. Hvar som förr, än han det allt gjort häfver, eller då starkt väder, stor
torka och hetta är, tänder eld å svedjeland, eller går derifrån, innan elden alldeles
utsläckt är; höte tio daler, ändock ingen skada sker. Sker skada; gälde af gods
sitt, och böle hundrade daler».
2 <§. »Nu bäfver han tagit del i akt, som här sagdt är, och händer sig, att
elden ändå vidare går, eller häfver elden sig så fördöljt, alt den ej kunnat niiirkas,
och gör sedan skada; tillsäge då, vid tio dalers bol, dera grannar, och låle klämta
vid nästa kyrka, att dermed folk till hjelp kalla. Brinner då byaskog, bote fern
daler vådabot för hvardera, egarens ensak, oell dertill för hvar ek och bok sexton
öre; plantere ock sådana träd i stället, som förr är sagdt. För by och kyrka bo
tes,
som i 24 kap. urskiljs.»
Yid besinnande af den fara, för hvilken angränsande skog vid svedjande är utsatt,
torde hvar och en inse nödvändigheten uti att dervid alla säkerhetsåtgärder
vidtagas, som till förekommande af denna fara kunna anses erforderliga; och torde
det jemväl vara uppenbart, att det ansvar, lagen bestämmer för försummelse härutinnan,
då skada ej sker, är allt för ringa för att kunna afhålla fallbrännaren från
lagbudets åsidosättande. Med antagande häraf, och då, efter Utskottens uppfattning,
svedjebrännaren för underlåtenhet alt ställa sig lagens stadganden uti ifrågavarande
hänseende till efterrättelse icke bör, äfven om skada derigenom ej sker, undslippa
det högre ansvar, lagen bestämmer för den händelse skada timar, enär felaktigheten
hos honom otvifvelaktig! i begge fallen är lika straffbar och ingalunda förringas ge
nom
den tillfälligheten, att svedjandet utan menliga följder försiggår, få Utskotten
vördsamt hemställa, huruvida icke,
med ändring af 15 kap. 1 § Byggninga- Balken, ansvaret för den,
som vill svedjeland bränna, men dervid underlåter att ställa sig föreskrifterna
i samma lagbud till efterrättelse, bör bestämmas till 33
R:dr 16 sk. Banko böter, ehvad skada sker eller ej.
Den af Herr Rettig föreslagna förändring af 2 § uti förutnämnda kap. och
balk, kunna Utskotten deremot icke understödja. Då nemligen svedjebrännaren tagit
allt det i akt, som honom enligt 1 § ålegal, bör han, efter Utskottens omdöme,
kunna påräkna befrielse från den för lagbudets öfverträdelse stadgade påföljd, äfven
om det »händer sig, att elden ändock vidare går» eller om elden sig så fördöljt
häfver, att den ej kunnat märkas och gör sedan skada». Hvad man af honom då
skäligen kan fordra, är att han ofördröjligen tillkallar närboende personer till eldens
dämpande; derförutan lagen bestämt, alt svedjebrännaren, i händelse byskog, ek
eller bok då brinner upp, skall för denna skada, hvartill han emedlertid genom svedjandet
gifvit anledning, erlägga i vådabot fem daler för hvarje byskog och dertill
för hvar ek och bok sexton öre, äfvensom återplantera dylika fridlysta träd. Att för
honom stadga någon vidare påföljd uti berörde händelser skulle, i Utskottens tanke,
vara hvarken med rättvisa eller billighet förenligt; hvarföre Utskotten tillstyrka,
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, JVs 29.
31
att Herr Rettigs motion i denna del må lemnäs utan vidare afseende.
Herr Norman har föreslagit, att de i 49 § Skogs-ordningen stadgade böter
af 32 sk. B:ku, hvartill den gör sig förfallen, som för tjäru-bränning katar, verkar eller
bläckar andra träd, än sådana krokiga, korta och vanvuxne, som för sådant ändamål
få användas, måtte höjas till 3 R:dr 16 sk. B:ko; men då berörde böter måste stå
i någorlunda afpassadt förhållande till öfrige i skogs-ordningen bestämda böter, och
således icke kunna höjas, utan att öfrige ansvars-beslämmelser på samma gång underkastas
revision, hemställa Utskotten,
att nämnde yrkande icke trid till någon åtgärd föranleda.
Slutligen har numera aflidne Riksdags-fullmäktigen Rutberg yrkat, att, med
ändring af Kongl. Brefvet den 11 April 1844, den deri åt skatte-hemmans, kronohemmans
och nybygges-åboer inom Norrbottens län vilkorligen lemnade tillåtelse att
få från kronans der befintlige skogar till afsalu afhemta lullmogna, till timmer, plankor
eller bräder tjenlige träd, måtte under goda år varda inskränkt lill sådane åboer, som
icke å skogen ega bestämda områden, hvilka åboer dock icke borde få frän den
oafvittrade kronomarken till försäljning afhemta skog på längre afstånd från åboens
bostad, än högst Vs mil, då den är belägen på ett enstaka hemman eller nybygge,
eller i ett mindre byalag af till och med 4 åboer, samt Ys mil, då åboen har sitt
hemvist i ett större byalag; till stöd för hvilket yrkande motionären hufvudsakligen
anfört, att, som allmogen inom nämnde landskap alltid under missväxtår vore i stort
behof af de fördelar, som genom afvtlring al skogsprodukter kunna erhållas, samt
erfarenheten visat, att de bland allmogen, som i goda år drifva handel med trädvaror,
i allmänhet berga sig sämre, än de, som vinnlägga sig om jordbruk, det vore
nyttigt och nödigt, att den ringa till timmer, plankor eller bjelkar användbara skog,
som ännu funnes i behåll på krono-allmänningen besparades till inträffande missväxtår.
Enär emedlertid misshushållning med skog eger rum, icke allenast genom alt
afverka ännu ej fullvuxne träd, utan äfven derigenom att träd, som uppnått full
mognad,
ej fällas, utan öfverlemnas åt förruttnelse, samt någon fara för kronoskogarnes
inom Norrbottens län bestånd genom den ifrågavarande tillåtelsen desto
mindre torde vara att emotse, som, enligt ofvannämnda Kongl. Bref, afverkning
derå ej får ske förr, än Konungens Befallningshafvande, uppå ansökan och efter
det syn å trakten blifvit af kronobetjent med två nämndemän verkställd, sådant
medgifvit, samt utsyning å skogstrakten blifvit förrättad, med iakttagande dervid, alt
densamma »icke hårdare anlitas, än att den för framliden kan lemna enahanda
ärlig tillgång till sådana träd, som för timmer eller bräder äro användbara», torde
Riksdags-fullmäktigen Rutbergs omförmälda yrkande icke böra bifallas.
Utskottens uppmärksamhet har jemväl blifvit fästad på den utvidgning sågverken
i sednare tider erhållit till följd deraf, att de fordna inskränkningarne i
32 Lag- samt Allm. Besv. Och Ekonomi-Utskottens Betänkande, M 29.
sågnings-rättigheten genom sednare författningar blifvit uppbäfna, oell ångkraften på
nämnde verk använd, äfvensom på den härigenom uppkomna möjligheten af en i
hög grad ökad trädvaru-export. Erkännande det inflytande de i sednare tider i
större skala inrättade sågverken ulöfvat på skogs-afverkningen, hafva likväl Utskotten,
som icke varit i tillfälle att ingå i erforderliga undersökningar i berörda hänseende,
oca i allmänhet hysa tvekan om lämpligheten alt i detta afseende lägga band på den
enskildes dispositionsrätt öfver skogen, saint af sådan orsak, vid valet af medel till
befordiande al en förbättrad skogshushållning, företrädesvis antagit fö rpl ig tels en alt
befordra skogens återväxt, icke kunnat framställa något förslag att motverka följderna
af dessa näringars utvidgning. Utskotten äro också af den öfvertygelse, att
vid den nya lagstiftning i ämnet, hvarom Utskotten tillstyrka Rikets Ständer att
hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, behörigt afseende kommer att fästas å
alla till saken hörande omständigheter, och att således särskilda hcmställanden, äfven
om de i öfrigt skulle belinnas lämplige, icke kunna anses erforderlige.
Sedan Utskotten nu, med anledning af de uti ifrågavarande ämne väckte mo
tioner,
fästat uppmärksamheten på de åtgärder, som, efter Utskottens åsigt, företrädesvis
äro egnade alt framkalla en bättre vård med landets skogar, få Utskotten
vördsamt hemställa,
att, i händelse Rikets Ständer till någon del eller i allo godkänna
de af Utskotten nu framställda förslag till införande af en förbättrad
skogshushållning, Rikets Ständer måtte uti underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t, med tiltkännagifvande af de utaf Rikets
Ständer salunda hyllade åsigter i ämnet, anhålla det Kongl. Maj:t
täcktes luta utarbeta samt i nåder utfärda ny författning, angående
Skogome i Riket.
Stockholm den 27 Oktober 1854.
Reservationer:
Af Herr Friherre Alströmer, C. J. O.:
Mot Utskottens tillstyrkande i 3:dje och 4:de punkterna af betänkandet.
Af Herr Munck, C.:
»Emot de sammansatta Utskottens beslut, pag. 22, får jag anmäla min reservation
hvad angår frågan om vården af Militiaj-boställens skog, på den grund att
jag anser stadgandena i M ilitife - Boställs - Ord ningen af den 25 Januari 1836 tillfyllestgörande
och vida bättre än om, som Utskotten tillstyrkt, jägeri— betjeningen
skulle erhålla rättighet att meddela boställs-innehafvare och arrendator tillåtelse -alt
föryttra skog, helst om man kan antaga att det är svårt alt kontrollera huruvida
skog försäljes, det är nära omöjligt att kontrollera huru mycket skog afyttras».
Af
Lag- samt Alim. Besv. och Ekonomi-Utskottens Betänkande, M 29.
33
Af Herr Boman, A. E:
»Då de sammansatta Utskotten på det mest lofvärda sätt bemödat sig att
genom förslag till grunderna för en mera ordnad skogshushållnings-lag förebygga
Svenska skogarnes utödande, kan jag ingalunda finna det välbetänkt, att ifrån do
allmänna stadgandena göra undantag för någon eho det vara må, och således icko
eller för »bergslag». Enligt min åsigt innefattar tillåtelsen att »för eget behof»
afverka inköpt skog äfven rättighet för bergsbruks-idkaren att för bedrifvandet at
sitt yrke anlita skogen till kolning och vedhyggster, ty detta är ju obestridligen
»eget behof».
Jag kan omöjligen icke inse, hvarföre man skulle förbjuda den enskildt att
utöfver ett visst behof anlita skogen, meu deremot tillåta obegränsad skogsskötling
endast sådant föröfvades af en korporation, son» kallas »Bergslag», samt således på
några få händer monopolisera en förut allmän näringsrättighet; och, enligt mitt förmenande,
skulle ett sådant stadgande kunna lända deihän, alt snart nog större
delen af Rikets skogar skulle komma att öfvergå i bergslags-delegares händer, utan
någon säkerhet för det allmänna, att icke vinstbegäret bos dessa kan vara lika stolt,
som hos hvilken annau som helst, och således att det onda, som man nu vill förebygga,
ändå kommer att alltjemt fortfara. Om man icke anser bestämmelsen »eget
behof» innefatta tillräcklig säkerhet för bergsbruks-idkaren, så torde det lätt lala sig
göra, att genom ett tillägg göra densamma tydligare, t. ex. lör »eget och beigsbrukets
behof». På grund af hvad jag här anmärkt, får jag emot Utskottens beslut
i denna punkt mig reservera».
Af Riksdags-fullmäktigen Petter Jönsson, med tiltkännagifvande, att, enär han
ansåge ett stadgande, i den uti betänkandets fjerde punkt omförmälda syftning,
innefatta ett alltför äfveniyrligt ingrepp i eganderätleu, han icke instämt med Utskottens
pluralitet i dess uti nämnda punkt gjurda hemställan.
Samt af Riksdags-fullmäktige Lars Guslaf Andersson, Eric Christensson, Johan
Gustaf Wasmuth, Jacob Lindby, Ola Persson och Anders Andreasson, hvilka löienat
sig med Petter Jönsson.
Bih. lill R. St. Brot. 1853 & 1854. 7 Samt. 2 Afd. 13 llufi.
STOCKHOLM, TBTCKT HOS JOIL BECKMAN, 1854.
Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Ulskottens Betänkande, N:o 30.
1
\:0 30.
Ank. till Exp.-Utsk. den 30 Okt. 1854, kl. 12 m.
Betänkande, i anledning af väckta förslag till ändringar och tillägg
uti de om Skiftes-verket i riket gällande föreskrifter.
Hos Hedervärda Bonde-Slåndet hafva vid innevarande Riksmöte motioner i berörda
ämne blifvit väckte af Riksdags-fnllmäklige Johan Ersson från Upsala län, Nils
Nilsson från Örebro län, Anders Andersson och förre vice I almannen Per Ericsson
från Wermlands län, Per Mattsson och Eric Larsson från Wester-Norrlands län, Olof
Lindström från Westerbottens län samt Olaus Ericsson och Johannes Nilsson från
> Götheborgs och Bohus län.
För behandling af dessa motioner, som, jemte de yttranden, hvilka Per Ericssons
motion inom Hedervärda Bonde-Ståndet föranledt, blifvit till Lag-Utskottet remitterade,
har delta Utskott med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet sammanträdt;
och få Utskotten gemensamt utlåtande deröfver nu afgifva och på samma gång meddela
yttrande i anledning af åtskillige förslag till ändringar i Skilles-Stadgan, sorn blifvit
framställde dels hos Höglofliga Ridderskapel och Adeln af Herr Grefve Wachlmeister,
Hans, och dels hos Välloiliga Borgare-Ståndet af Herr S. A. Wetterberg, uti
motioner, hvilka egentligen afse införande af en förbättrad skogshushållning och derföre
i öfrige delar blifvit tagne i öfvervägande uti det betänkande, Utskotten i sistnämnda
ämne till Rikets Ständer aflålit.
1 likhet med hvad vid föregående riksdagar egt rum, anse Utskotten lämpligast
alt dervid följa den ordning, hvaruti de ämnen, molionerne åsyfta, uti Skiftes-Stadgan
förekomma, samt att för hvarje §. särskildt upptaga alla deremot Iramställde anmärkningar
och i omedelbart sammanhang dermed sina yttranden deröfver afgifva; varande
anmärkt och yrkadt i fråga om
l Kap.
3 §. af Anders Andersson: att, då ej sällan inträffade, att, ehuru, sedan tegeller
storskifte öfvergått ett hemman och de lotter at hemmanet, emellan hvilka detsamma
då blifvit deladt, undergått förändringar, egorna till de nuvarande hemmanslotterne
likväl voro så sammanhängande och för delegarne i så passande läge, att enBih.
till B. St. Prat. 1853 & 1854. 7 Sami. S Afd. 16 Häft. 1
2
Lag- samt Allm. Besv. och Ekon-Utskoltcns Betänkande, N:o 30.
dast genom utbyte af några mindre spridda skiften samma förmåner skulle tillskyndas
delegarne, som genom laga skifte, men ett sådant ego-utbyte stundom blefve af någon
delegare bestridt, hvaraf följde, att den, som önskade utbytet, nödgades söka skifte å
hela hemmanet, hvilket föranledde mångdubbelt större kostnader, än om ego-utbytet
fått obehindradt försiggå, följande stadgande måtte antingen såsom tillägg lill nämnda
§. eller såsom ny §. i Skiftes-Stadgan inflyta:
»Uti hemman, der det förhållande inträffar, att, ehuru ej laga skifte å hemmanet
under de sednare åren varit verksläldt, jordegarne likväl hafva sina egor sammanhängande,
utom några få tunnland, som äro sammanblandade och belägne inom öfriga
gård-grannars egor, och i så måtto ny delning å hela hemmanet ej är nödvändig, må
endast ego-utbyte af de sammanblandade eller spridda skiftena verkställas och, om så
nödigt synes, ny karta öfyer hemmanets håde in- och afrösningsjord upprättas, eller,
om jordegarne så önska, endast öfver inrösningsjorden.
Äro ej jordegarne ense om alt ego-ulhyte skall ske, kalle då den, sorn ego-utbytet
önskar, Egodelnings-Rätten, hvilken det åligger tillse, om det äskade ego-ulbytet
utan skada för någondera af jordegarne kan verkställas, och att ingen lär flere skiften,
än vid skifte öfver hela hemmanet vore oundgängligen nödvändigt; och gälle då
till efterrättelse, hvad Egodelnings-Rätlen beslutar.
Afstyrker Egodelnings-Rätlen ego-utbytet, betalas kostnaden af den som kallat;
men tillstyrkes ego-utbytet, betalas kostnaden af motparten.»
I anledning häraf få Utskotten erinra, all 12 Kap. 8 §. i om förmälda Stadga
innehåller den föreskrift, att »som, genom utbrytning af en eller flere delegares egolott,
den förra egoindelningen rubbas; så skall, när laga skifte pä en eller flere delegares
begäran verkställes, sådant skifte hela skifteslaget öfvergå, på det alt ytterligare kostnader
i detta afseende må Besparas och oreda vid eg or nes bruk Jörekomrnas», men
att om »någon delegare i skifleslag, som skiftas skall, vid förut verksläldt storskifte
erhållit alla sina egor så utbrutne, att de kunna afstängas och särskildt brukas; och
utgöra skiftenas antal tillsammans ej heller mera än trenne i de i 10 §. 2 mom. af
nämnde Kap. uppräknade Rikets norra provinser, samt tvänne i de öfrige, och hafva
de jemväl sådan form, som i 14 §. föreskrifves; han då icke må vara skyldig alt,
utan sitt medgifvande, i nytt skifte vidare ingå, än som oundgängligen erfordras, för
att bereda de öfrige delegarne så lämpligt och redigt skifte, belägenheten medgifver.»
Genom berörda tillåtelse blifva kostnaderna och olägenheterna af de sammanblandade
egornes skiftande i dé flesta läll föga öfverstigande dem, som lill följd af desse egors
blotta utbrytning skulle tillskyndas jordegarne, och af ringa betydenhet i jemförelse
ined de fördelar, som i allmänhet genom elt laga skifte beredas, — fördelar, hvilka
genom elt sådant ego-ulhyte, motionären föreslagit, ingalunda torde vara alt med lika
säkerhet påräkna, helst detsamma icke, ulan frångående af den i Skiftes-Stadgan uttalade
allmänna grundsats, alt deri skall ega vitsord, som skifta vill, kunde, åberopas
såsom hinder mot egornes framtida skiftande, då framställning derom göres; i hvilket
fall kostnaderne, i stället för att, såsom med ego-utbytet alsedt varit, blifva förminskade,
kommo all i ännu högre grad, än eljest, drabba jordegarne. Efter Utskottens öfvertygelse
bör, vid det af motionären förutsatta förhållande, som emedlertid högst sällan
torde inträffa, det uteslutande bero på delegarnes egen pröfning och öfverenskommelse,
huruvida utbrytning allenast af de spridda egorne må kunna verkställas med
mera förmån, än om laga skifte de ifrågavarande hemmansdelarne öfverginge; hvadan
Utskotten vördsamt hemställa,
ull berörde motion icke må bifallas.
Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Ulskotlens Betänkande, N:o 30.
3
2 liap.
2 §. af Nils Nilsson, dels att det i nämnde §. stadgade vite mot skogs användande
lill afsalu eller svedjande under det skifte pågår måtte bestämmas lill 10 procent
af den otillbörligen huggna,skogens värde, och följande föreskrift §. tilläggas:
»Vid första sammanträdet om skifte eller ego-utbyte å skogbeväxt mark varde
det belopp skog, som en livar derå under förrältningstiden eger ärligen afbruka, af
jordegarne eller, i händelse af stridighet dem emellan, af Landtmätaren och Gode Männen
bestämdt. Är någon med deras beslut missnöjd, utväije, och lillhälle jordegarne
genast särskilde Gode Män, vid hvilkas utlåtande det bör bero»;
samt dels, att förbud måtte utfärdas mot torfskärning och (låhackning under
förrältningstiden, sedan graderingen försiggått.
Med afseende å den vanvård, landets skogar sedan länge varit underkastade och
det ökade värde desse lill följd deraf vunnit, äro Utskotten, lika med motionären, af
den mening, alt det nu för obehörig skogsafverkning under skifteslid stadgade högsta
vitesbelopp, 16 R:dr 32 sk., är allt för lågt, för att kunna afhålla skogsegare från alt
medelst afytlring af den oskiltade, gemensamma skogens produkter äfven på otillåtet
sätt deraf draga största möjliga fördel; och det synes Utskotten således vara otvifvelaktig!,
att strängare föreskrifter i berörde hänseende äro af behofvet påkallade. Utskotten
kunna likväl icke biträda motionärens åsigt om lämpligheten deraf, all vitet
må blifva beroende af den otillbörligen huggna skogens värde, enär sådant, i anseende
till svårigheten i de Hesta läll att, angående myckenheten al det utaf någon viss
person åverkade, anskaffa erforderlig bevisning, efter Utskottens uppfattning, icke skulle
leda till del åsyftade ändamålet, utan endast förmå afverkaren alt vid sine åtgöranden
iakttaga större försigtighet, för att såmedelst undandraga sig någon svårare ansvarspåföljd.
Underkastas deremot hvarje delegare, sorn under skifte med otillåten skogsafverkning
beträdes, utan afseende å myckenheten, deU äfven tyr, alt icke allenast ersätta
det huggnas värde, utan äfven .utgifva elt förut till beloppet bestämdt vite, så högt,
all detsamma kan antagas i icke obetydlig mån öfverstiga vinsten af det otillbörliga
förfarandet, skola, på samma gång de öfrige delegarne uppmuntras att oftare än nu
beifra öfverträdelse!- emot förbudet, de ifrågavarande missbruken sannolikt blifva mer
oeb mer sällsynta.
Hvad åter beträffar det af motionären (ill ofvannämnde § föreslagna tillägg, rörande
årliga afverkningsbeloppet af skog; så och då detsamma, såsom beroende af tillfälliga
inträffande omständigheter, stundom omöjliga att förutse, svårligen kan på förhand
med erforderlig noggrannhet bestämmas, kunna Utskotten, i öfvertygelse om det
nuvarande stadgandets företräde framför motionärens berörda förslag, till detsamma
icke tillstyrka bifall.
Vidkommande deremot det påyrkade förbudet mot flåhaekning och torfskärning,
hafva Utskotten icke kunnat förbise det af erfarenheten ådagalagda förhållande, som
jemväl af motionären är vordet åberopadt, alt, under pågående laga skifte, jordegare
mångenstädes, hänförde af vinningslystnad eller skadebegär, icke akta för rof att, sedan
inegorna blifvit graderade, tillgodogöra sig deras värde, dels genom att derifrån
bortföra matjorden, dels medelst flåhaekning och derpå följande bränning å ängsvall,
som sålunda val under några år göres sädesbärande, men emedlertid utsuges och förderfvas
för efterträdaren. Denne eger visserligen den utväg öppen, att genom Domstols
anlitande derför fordra godtgörelse; men, äfven om det lyckas honom att blifva
sådan tillerkänd, motsvarar sällan denna godtgörelse den lidna, stundom ovärderliga
4
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, A'.o 30.
förlusten, helst om sådan mark, som består af tunn mylla på sandbotten, varit föremål
för den förre jordegarens egennytta, i hvilket fall den på matjorden beröfvade marken
blifvit gjord nästan alldeles obrukbar. I betraktande häraf, tveka Utskotten icke att för
ifrågavarande förfarande föreslå enahanda påföljd, som för otillbörligt användande under
skifte af skog och torfmosse, i synnerhet som det icke är sällsynt, att, för uppnående
af omförmälda ändamål, skiftes slut genom obefogad klagan uppehålles.
Utskotten hemställa alltså,
att 2 Kap. 2 § Skiftes-Stadgan måtte erhålla följande förändrade
lydelse:
»I det utfärdade förordnandet skall Konungens Befallningshafvande
förbjuda delegarne, vid vile från 16 R:dr 32 sk. lill och med 100
R:dr samt skadans ersättande, dels att, efter verkställd gradering
å de egor, som skiftas skola, flåhacka eller bortföra matjord från
ställen, der den ursprungligen finnes, samt dels att, derest skog
eller torfmosse å nämnde egor är att tillgå, hvilket i skiftes-ansökningen
anmälas bör, skog till afsalu eller svedjande, och torfmosse
annorlunda än till husbehof nyttja, innan skiftet blifvit afslutadt
och tillträde af lotterne skett; och bör detta förbud på
samma gång, som kungörelsen till förrättningens påbörjande, å
predikstolen i den socken, der skifteslaget är beläget, uppläsas.
På delegarne må det sedermera ankomma att det af Konungens
Refallningshafvande sålunda bestämda vite förhöja, då likväl anmälan
derom hos Konungens Befallningshafvande för fastställelse
skall göras. Är skogen något bruk eller annan inrättning till understöd
med timmer, ved eller kol anslagen, må under förbuds
tiden
det vanliga skogsbeloppet af delegarne gemensamt, efter
hvars och ens egande lott eller hemmantal i skilles-laget, till det
anslagna behofvet afverkas.»
6 § af Nils Nilsson: att den Gode Män vid landtmäteri-förrättningar nu tillkommande
ersättning 1 R:dr om dagen måtte ökas till l R:dr 16 sk. B:ko samt desse tillika
berättigas att under förrättningen erhålla fri kost och bostad, jemte skjuts dit och derifrån
elter en häst, och att, i följd häraf, Egodelnings-rätts-ledamöternes dagtraktamente
måtte i öfverensstämmelse härmed bestämmas; samt
af Eric Larsson: att antingen Gode-Mans-arfvodet måtte ökas med 16 sk. B:ko
om dagen eller ock fri kost Gode Män under förrättning tillerkännas.
Ehuru den tillökning i dagtraktamente åt God Man för biträde vid landtmäteriförrättningar,
hvilken af motionärerne sålunda blifvit yrkad, med afseende å den möda
och de uppoffringar, som dervid tagas i anspråk, icke synts Utskotten obillig, hafva Utskotten
ändock, enär en förhöjning i de redan dryga kostnader, jordegare för skiften
och landtmäteri-förrättningar få vidkännas, derigenom skulle uppkomma, hvilken äfven
i sin mån torde försvåra framgången af det för landet nyttiga skiltesverket, hyst betänklighet
alt förslagen förorda; och hemställa Utskotten alltså,
att desamma icke må bifallas.
3 Kap.
2 §. af Olaus Ericsson: att enär föreskrift saknades, huruledes med kallelse lill
landtmäteri-förrättning förhållas skall, då delegare vistas utomlands eller sig undanhåller,
berörda § måtte erhålla följande tillägg:
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 30. 5
»Kan delegare ej träffas, eller håller han sig undan, skall af Konungens Befallningshafvande
med kallelsen förfaras i likhet med stämning, enligt Rättegångs-Balkens
11 Kapitel 7 § och Kongl. Brefvet den 7 Januari 1830.»
Då begäran om laga skifte eller landtmäteri-förrättning i allmänhet, hvarunder
andras än sökandens rätt är beroende, otvifvelaktig! är att hänföra till ansökning om
stämning å desse personer, synes det Utskotten tydligt, att, vid de af motionären alsedda
fall, omförmälde lagstadganden böra tjena till efterrättelse; och denna åsigt vinner äf- ,
ven stöd af den uti ifrågavarande § meddelade föreskrift, att, om delegare ej är inom
häradet eller fögderiet boende, Landtmätaren derom bör göra anmälan hos Konungens
Befallningshafvande, som skall föranstalta, att kallelsen »behörigen» varder delegaren
tillställd. Utskotten anse således det föreslagna tillägget
icke erforderligt.
4 Kap.
2 §. af Nils Nilsson: att, då, vid det förhållande, att slåtter- och skörde-tiden
infölle sednast i Juli månad och fortvarade så länge marken för yttre landtmäleri-göromål
vore tjenlig, delegare, efter denna §, kunde, med ringa uppoffring, från år lill annat
vålla uppskof med landtmäteri-förrättning af större omfång, stadgandet i samma § måtte,
till förekommande häraf, förändras sålunda, att landtmätare, endast under en månad,
nemligen sednare hälften af Juli och första hälften af Augusti, som kunde antagas vara
brådaste slätter- och skördetiden, betages rättighet att till handtlangning utfordra arbetsmanskap,
om någon delegare yrkar uppskof i förrättningen.
Emot denna framställning fä Utskotten anmärka, att slåtter- och skörde-tiderne
inom olika delar af landet infalla mycket olika; hvarföre och då på de < flesta orter
landt man nen under hela den lid, hö- och 'sädesbergningen fortfar, behöfver dertill använda
ali den arbetsstyrka, han kan anskaffa, Utskotten anse betänkligt, att medelst
förändring af berörda stadgande, hvarigenom bestämmes, att handtlangning icke må kunna
under slåtter- och skördetiderne utfordras, der ej delegarne derom äro ense, utsätta
de jordegare, å hvilkas egor laga skiften eller andra landtmäteri-förrättningar skola
verkställas, för det äfventyr, alt, innan grödan blifvit fullkomligen inbergad, nödgas vid
påfordran af förrättningsmannen afstå dagsverken, som dertill kunna vara oumbärlige.
Utskotten tillstyrka alltså,
att å berörde framställning afseende icke ma fästas.
6 §. af Olaus Ericsson: att som i denna §, enligt hvilken landtmätare ålåge att
uträkna alla å koncept-kartan uppförda egofigurer, samt deröfver upprätta tydlig beskrifning,
som borde för delegarne uppläsas samt i afseende på rigtigheten al hvarje
delegare erkännas genom påskrift derå, ingen skyldighet funnes landtmätaren ålagd att
lemna delegare del af sjelfva koncept-kartan, följande tillägg måtte i § inflyta:
»Skulle delegare önska, innan de afgifva detta erkännande, att få tillfälle gran
ska
koncept-kartan, vare landtmätaren skyldig, att emot lösen meddela dem ett under
skrifvet
exemplar deraf»,
hvarjemte samme motionär föreslagit, att till nämnde § måtte fogas ett nytt moment,
så lydande:
»Skulle delegarne, innan egomätningen börjad är, vilja träffa sådan öfverenskommelse
om delningsgrunden, att häfde-tegar icke behöfva å karta antecknas; samt, i följd
deraf, häfde-förteckning blifver öfverflödig, vare sådant medgifvet, såvida alla delegarne
äro vid sammanträdet tillstädes och derom ense.»
1 afseende å förstberörda yrkande, hafva Utskotten funnit det vara, utan någon
särskild föreskrift, unnenhart. att hvarje delegare, för att kunna granska och till rigtig
-
6 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 30.
heten erkänna den öfver koncept-kartan upprättade beskrifning, måste vara berättigad
alt till jemförelse begagna denna karta, innan något bestämdt yttrande kan honom affordras,
och alt följaktligen landtmätaren är skyldig att, på samma gäng beskrifningen
för delegarne uppläses, hålla koncept-kartan dem tillhanda. Då således det för delegarne
icke är af nöden, att, före granskningen, erhålla kopia af samma karta, och det
föreslagna stadgandet skulle föranleda lill uppskof antingen uti den ifrågavarande, eller
i andra förrättningar, som på landtmälarens åtgärd kunde vara beroende, fä Utskotten,
med erinran om den skyldighet, sorn åligger landtmätaren, i likhet med hvarje annan
embetsman, att lill den det äskar, emot lösen, lemna kopia och afskrift af alla allmänna
ärenden rörande handlingar, sorn finnas under dess vård, så snart sådant, utan åsidosättande
af andra angelägnare göromål, kan ske, hemställa,
alt nämnda yrkande icke må bifallas.
Vidkommande åter Olaus Ericssons sednare påstående, hafva Utskotten skolat
upplysa, att, jemlikt 6 Kap. 1§ Skiftes-Stadgan, landtmätaren först sedan koncept-kartan
är i fullständigt skick, hvartill hörer, att tydlig och ordentlig egobeskrifning och häfde-förteckning
blifvit upprättad, får till beslutande för delegarne och Gode Männen föredraga
hvad till skiftets verkställighet hörer, och deribland frågorna om delningsgrund
och om odlingskoslnad för ouppodlad mark, hvilken i skiftet såsom inrösnings-jord intages,
samt om ersättning för delegare, sorn erhålla vanhäfdad jord. För delegarne,
hvilka i dessa frågor ega algörande-rätt, är det nemligen angeläget, att, innan beslut
deri fattas, ega tillförlitlig kännedom om hvad hvar och en af dem förut innehaft och
!iäfdat, på det undvikas må, att sådan delningsgrund stadgas, som kan leda till förringande
eller förnärmande af en eller annan delegares rätt, och på det rikliga grunder
för bestämmande af odlingskostnaden och vanhäfds-ersättningen må förefinnas. En dylik
kännedom stöde likväl icke alt erhålla, om, såsom motionären föreslagit, häldetegarne
icke blefvo å kartan antecknade och förteckning deröfver upprättad; hvarföre
och då det föreslagna stadgandet således otvifvelaktig! skulle komma alt i tillämpningen
orsaka förlust för mången jordegare och lill följd deraf framkalla missnöje och stridighet,
Utskotten få tillstyrka,
att ufven nu omformålda påslående må lemnäs titan bifall.
5 Kap.
3 §. af Nils Nilsson: att, till förekommande af obehörig tidsutdrägt med skiften,
det stadgande måtte såsom tillägg till sagda g meddelas, att tvist om förut icke fastställd
rågång hör genom stämning vid vederbörlig domstol anhängiggöras inom 2:ne månader
från den dag, landtmätaren lill de tvistande utgilvit karta och protokoll.
Berörda §, sådan den lyder i Kongl. Kungörelsen den (.) Juni 1832, innehåller,
bland annat, det stadgande, att, då förening om förut icke fastställd rågångs sträckning
ej kan träffas, landtmätaren bör, inom fjorton dagar från sista sammanlrädesdagen, utlemna
karta med protokoll öfver förrättningen lill de tvistande, hvilka sedan å ömse
sidor ega öppet att målet till vederbörlig domstol instämma. Någon pröfning af dylik
tvistefråga eller af de skäl, som angående rågångs rätta sträckning af ömse sidors delegare
anföras, tillkommer emedlertid icke landtmätare och Gode Män, hvilka således
icke hafva att derutinnan sig utluta; till följd hvaraf, derest viss lid bestämdes, hvarinom
tvisten borde vid domstol anhängiggöras, någon påföljd för underlåtenhet att denna
tid iakttaga ej kunde drabba den försumlige. Som likväl skiftes afslutande är al
rågångstvist beroende samt derföre omsorgen för skiftets fortgång mäste föranleda delegare
att rågåugstvisten vid domstol utan uppskof instämma, torde någon vidare löre
-
Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 30.
skrift, lill befordrande af sådane tvisters skyndsamma anhängiggörande och fullföljande,
icke vara af behofvet påkallad; hvadan Utskotten hemställa,
att Nils Nilssons motion i denna del må lemnäs utan afseende.
6 §. af samme motionär: att till denna § följande föreskrift mätte tilläggas:
»förening om rågång, som af Konungens Befallningshalvandes godkännande beror, vare
Landtmätare skyhög alt, jemte nödige utdrag af karta och rågångs-prolokoll, genast öfverlemna
lill Krono-ombudet, sorn inom åtta dagar insänder alli till Konungens Befallningshafvande;
och bör Konungens Befallningshafvande inom lika lid till Landtmätaren
återsända sitt yttrande pä Kronans vägnar.»
Då för den händelse, att Krono-ombudet eller Konungens Befallningshafvande uti
ifrågavarande hänseende sin skyldighet uraktlåter eller dess uppfyllande obehörigen 1ÖV
dröjer,
det är den derigenom lidande obetaget, alt sådant i laga ordning beifra, samt
dessutom den föreslagna bestämmelsen skulle kunna förorsaka dröjsmål med handläggningen
af en mängd vida vigtigare ärenden, som Konungens Befallningshafvande tillhöra,
anse Utskotten densamma vara hvarken erforderlig eller lämplig; i anledning hvaraf
och då Utskotten icke heller finna någon särskild föreskrift, angående landlmätares
skyldighet, att, vid anfordran, till Krono-ombudet genast utlemna den ingångna föreningen
med dertill hörande handlingar behöflig, Utskotten tillstyrka,
ull u nämnda förslag afseende icke må fästas.
7 §. af samma motionär: att följande stadgande mätte i berörda § införas:
»Dä Rätten dömer till syn ä rågång, bör Domaren vid samma tillfälle utsätta dag
och ställe för Syne-rätlens sammanträde.»
Äfven detta yrkande anse Utskotten sig af nyss åberopade skäl, lillämplige jemväl
i fråga om Landtdomare, icke kunna understödja, synnerligast sorn liden för en
dylil i syneförrättning ofta är beroende, icke allenast af Domarens öfrige maktpåliggande,
skyndsam behandling erfordrande göromål, stundom omöjliga alt förutse, utan äfven
af tiden för vinterns inträffande och långvarighet. Utskotten, efter hvars öfvertygelse
någon tvekan icke kan uppslå, angående stället för Syne-rättens sammanträde, om
också detsamma ej blifvit i Rättens utslag omnämndt, få alltså lill ifrågavarande hemställan
afstyrka
bifall.
7 Kap.
2 §. af Nils Nilsson: alt, då i denna § stadgades, att, om vitsord lill ego-utbyte
byar och hemman emellan skulle ega rum, den ena byns eller det ena hemmanets ega
borde ligga inom den andra byns eller det andra hemmanets rågång eller, som vore detsamma,
omslutas af dess egor; inen ego-ulbyle äfven i andra händelser, såsom emellan
flere än 2:ne byar, hemman eller lägenheter, kunde medföra gagn, dä bytet beredde
lättnad i häfd- och hägnads-besvär samt ingen blelve genom detsamma lidande, nämnda
lagrum måtto erhålla följande tillägg:
»Detsamma galle om egor, såsom liggande emellan andra( byar eller inom aflägsnare
bys rågång, orsakar byten med hänne eller flera byar, hemman eller lägenheter.»
1 anledning häraf anse Utskotten sig böra upplysa, alt, sedan uti ofvanberörde
kapitels 1 § föreskrift blifvit meddelad, angående ego-utbyte emellan angränsande byar
och hemman, hvilket, om det å endera sidan yrkas och andra sidan ej, genom flyttning
af läget, märkligt men lider, är tillätet, med rättighet till skadestånd lör den, som bättre
liäldad jord mister, än den lian i stället får, uti 2:dra § är vordet stadgadt, att, om
hemman i skifteslaget har ega inom annat heåimans eller a‘nnan bys rågång, eller an
-
8
Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utskollens Betänkande, N:o 30
nät hemman eller annan bj inom skifteslagets rågång, och å ena sidan sökes, att den
ega för beqvämligare läge mot annan jord utbytas må; vare ock lag, som i 1 § skiljs;
och innehåller 3 § den bestämmelse, att hvad rörande ego-utbyte emellan bjär och
hemman i förening med egoskifte stadgadt är, äfven gäller då fråga derom, utan sammanhang
med skifte, förekommer. Efter Utskottens uppfattning förefinnes uti dessa
§§, lika litet som i någon annan af Skiftes-Stadgans föreskrifter, något hinder mot ett
sådant ego-utbjte, motionären åsjftar, så framt nemligen detsamma utan någons lidande
ske kan; och då det föreslagna tillägget således torde vara obehöflig!, hemställa Utskotten,
att Nils Nilssons nu ornförmälda yrkande ej må till nåtjon åtgärd
föranleda.
(
8 Kap.
I § af Per Matisson: att, med uppbäfvande af det i denna § förekommande
stadgande, att, om egor förut varit delade genom storskifte, som efter förra författningar
laga kraft vunnit, hvarje delegare må hafva rätt att vid nytt skifte tillgodonjuta
hvad efter uppskatlningsvärde mot de egor svarar, som han enligt storskiftet innehaft,
föreskrifvas måtte, att, vid skifte af jord, hemmantalet allenast må utgöra delningsgrunden;
samt
af Olaus Ericsson: att ornförmälda stadgande måtte, såsom olämpligt och ledande
lill oreda, från ifrågavarande § utgå; varande af Per Mattsson, till stöd för bans
berörda yrkande, anfördt, att erfarenheten skall under en följd af år visat, att det öfverklagade
stadgandet, ehuru icke otillämpligt, likväl ej öfvérensstämdö med verkliga
rättsprinciper. Delegare inom samma skifteslag, hvars hemmansdelar varit af lika
skattetal, hade lått sig tilldelade egor, den ena mera än den andra, då delningen skett
efter innehafvet. Orsaken till detta missförhållande vore förnämligast att söka derutinnan,
att vid den tid, då storskiftena egde rum, en och annan omtänksam jordegare
boredt sig tillfälle att under sin ego tillvälla sig större eller mindre areal, som vid uppskattningen
blifvit ringa betraktad; men genom följande jordegares flit hade detta öfverskjutande
jordbelopp blifvit uppodladt ocb försatt i fruktbärande tillstånd. Emedlertid
kunde, så länge normen för delningen toges af häfden ocb icke af hemmantalet,
någon rättelse för de lidande delegarne icke ernås, tj äfven om, för sådant ändamål,
Egodelnings-Rätten, såsom vanligen skedde, tillkallades, uteblefve icke sällan den önskade
ändringen, af det skäl, att graderingen i detalj omöjligen kunde under några få
dagar granskas. Blefve deremot hemmantalet delningsgrund, skulle otvifvelaktig! en
rättvisare delning åstadkommas, mången utgift för de mindre bemedlade jordegarne inbesparas
och jorden genast elter hvarje skiftes afslutande kunna uppbrukas, ulan alvaktan
på afslutande af de rättegångar, hvartill ofvannämnda stadgande ofta gåfve
anledning.
kramställningar i enahanda syftning, som de ifrågavarande, hafva vid flere föregående
riksmöten utgjort föremål för Rikets Ständers pröfning, men blifvit ogillade
på tillstyrkande al Lag- ocb Ekonomi-Utskotten, som i sådant afseende yttrat: att det
vore ovedersägligt, att skifte icke kunde anses såsom ett sätt att förvärfva, utan blott
såsom ett sätt att sammandraga egor, till följd hvaraf och då den egolott, en delegare
genom laga kraftvunnet skifte fått sig tillagd, vore hans lagliga egendom, hvilken icke,
utan kränkning af eganderälten, kunde honom fråntagas, han val kunde tvingas att i
nytt skifte ingå och utbyta sin jord emot annan, om skäl dertill förekomme, men aldrig
-
Lag- samt Allm. Besv och Ekon.-Utskottens Betänkande, A’:o 30.- 9
dri" genom minskning deri underkastas ett ingrepp i sin eganderätt. Alt låta hemman
vid"skifte tillgodonjuta laglig höjd, vore således alldeles icke att gynna olaga lang. ty
om sådant ädagalades, kunde det med ingen häfd värjas; men det vore att gora sjelfva
eganderälten till delningsgrund.
Dessa åsigter delas äfven af de nu förenade Utskotten, som ocrpå stodja sm
hemställan, „ „ '. r,., .
att. motionärernas berörde framställningar icke ma vinna nihets
Stunders bifall. -
,9 Kap.
1 g af Johan Ersson: att då, vid det förhållande, att vid skifte lomtplatserne,
lika med annan jord, skola inga i taxeringen, utflyttande delegare ofta lillskVndas fördelar
framför de qvarboende, stadgas mätte, att jemväl för tomtplatser nödigt utmål
skall af oskift o lagas; och att, i följd häraf, ordet »allmänna» måtte fran berörda kapitels-
rubrik utgå: samt , . r
af Nils Niisson: att den föreskrift måtte meddelas, det nödige doren skola al
oskifto uttagas. Enligt motionärens’ förmenande, erhölle nemligen nu en delegare, sorn
å sitt skifte linge uppdikad åkerjord, mera jord än en annan, hvilken blefve tilldelad
ängsmark, som lian måste bereda till åker. enär praxis vore, att endast sådana diken,
redan funnos, från uppskattningen uleslölos.
Vidkommande först Johan Erssons ofvananmärkla förslag, lå Uts.(otten deremot
sorn
vidkommande mrsi .noimi -
erinra, att, utom det alt ett sä beskaffad! stadgande i tillämpningen otvifvelaktig! skulle
medföra ytterst stora svårigheter och föranleda till oenighet och tvist emellan delegarne,
skulle, derest ej desse förpligtades att- till sine byggnaders uppförande begagna
de platser, som dertill uttogos, hvilket väl ej vorp lämpligt, oet föreslagna stadgandet
blifva i sä måtto till sina följder orättvis!, sorn derigenom en och annan de,egare kunde
på de öfriges bekostnad erhålla mera eller bättre jord, än på hans lott elter del
ningsgrunden
borde belöpa, så framt ej alla de utsedde lomtplatserne ti llä ligtv.s voro
af lika naturlig godhet. Ett dvlikt missförhållande torde, elter nu gal ande löreskiiller
icke kunna ega rum, då älven de till tomtplatser erforderl.ge jordstycken i taxeringen
ingå; och om eu delegare för sine åbyggnader använder ett stalie, sorn ar a
bättre beskaffenhet, än en annan delegares tomtplats, förefinnes för den lone sä m.veket
mindre anledning till klagan, som hvarje delegare eger att, efter godtfinnande, tiva.
som helst å den honom tilldelade lott förlägga sina åbyggnader.
Utskotten hemställa alltså,
ali Johan Erssons motion ej må vinna afseende.
Ocb hvad aimår Vils Nilssons påstående derom, alt vid skifte di,ten malte af
oskifto uttagas, äro Utskotten af den åsigt, att, om ifrågavarande §'blilyit annorlunda
tillämpad, sådant måste tillskrifvas ett uppenbart missförstånd al det deri orekommande
stadgande, enligt hvilket »för allmänna gator och vägar till stad, kvi-ca och Tj'rngrödans
inkörsel, skogsfärder, lorfmossar, vattenst,ä!len m. m. samt . aflopps- och floddiken
nödigt utmål bör af oskifto tagas»; vid hvilket förhållande Utskotten anse någon
vidare föreskrift i berörde afseende
icke erforderlig.
El Kap.
1 S af Herr Grefve Wachtmeister: att, med ändring af berörda §, <;<'!! hircsh
riR malte varda meddelad, alt vid laga skifte en dubbel gradering å afrösningsjordei.
o.h t,II IL .V. Ernt. 1S53 & 1SS4. 7 Sami. S A[d. 16 Hafi.
Lag- samt Allm. Re.sv. och Ekon.-Utskottens Betänkande, A:o .10.
bör försiggå, nemligen en efter trakternas inbördes förhållande och naturliga växtlighet
samt en mod afseende å befintlig ståndskog, hvilka uppskattningar skuile ined hvarandra
jemföras och den dervid uppkommande totalgradering bestämma det förhållande,
hvarefter afrösningsjorden borde delas; till stöd för hvilket förslag motionären anfört,
alt ett dylikt stadgande sannolikt skulle komma att minska anledningarne till det missbruk,
som vid tillämnade eller pågående skiften nu i allmänhet egde ruin medelst skogens
nedkuggniug å de särskilda bitterne, enär, derest vid graderingen å> afrösningsjorden
afseende lastades icke blott å jorden, utan äfven å derå varande ståndskog, fördelarne
af dess nedhuggning skulle förringas, dä derigenom skyldighet uppstode, att i
ersättning för tillskiftad mark lemna förökad jordvidd, hvilket vore så mycket billigare,
som en illa medlaren skog i sjelfva verket borde anses minska afrösningsjordens verkliga
värde, i anseende till den långa tidrymd, som åtginge att återbringa densamma i godt skick.
Utan att vilja bestrida möjligheten af dessa verkningar; anse Utskotten- sig dock
icke kunna berörda förslag understödja, emedan ett stadgande af påyrkadt innehåll
skulle, efter Utskottens omdöme, i tillämpningen icke allenast molas af ganska betydande
hinder och svårigheter, utan äfven stundom blifva med rättvisa och billighet
oförenligt, t ex. vid jemförelse emellan dålig men skogbevuxen mark och skoglös afrösningsjord
af sådan beskaffenhet, att den inom jemförelsevis kort tid kan blifva
skogbärande; och hemställa Utskotten följaktligen,
alt Herr Grafve IVadiline!slars motion i denna del ej må bifallas.
12 Ixap.
1 § af Herr IVeller bery: att, för åvägabringande af en förbättrad hushållning
med landels skogar, hvarigenom desse undgingo den förödelse, som i de flesta delar af
landet vore att befara, det stadgande, bland andra, mätte utfärdas, ali enskilde hemmans
skogar och utmarker, som ännu icke undergått laga skifte, må, der ej alla dalegarne
annorlunda åsämjas, förblifva oskiftade.
Utskotten hafva uti sitt, i anledning af väckta frågor om förändrade föreskrifter
rörande skogshushållningen i riket, afgifua betänkande sökt framhålla det trängande
behofvet för lagstiftaren, att genom snara och kraftfulla åtgärder söka hämma de i afseende
på skogome nu rådande missbruk samt införa en förbättrad skogshushållning
till förhindrande af de olycksbringande följder, som af en eljest möjligen i en icke aflägsen
framtid inträffande skogsbrist äro ali emotse; och få Utskotten, med åberopande
af de åsigter, Utskotten i berörda betänkande uttalat, tillkännagifva den öfvertygelse,
att nämnde missbruk, långt ifrån alt, såsom man hade förmodat, aftaga, tvärtom tilltagit
efter skogarnes skiftande, och att en ändamålsenlig skogshushållning, i fråga om
mindre jordegendomar, blifvit genom värt skiftesverk, särdeles efter enskiftenas införande,
lill en icke ringa grad försvårad. Om nemligen de oskiftade skogarne också
*lll* #| • • t
icke behörigen sköttes, hvartill orsaken torde vara att söka deruti, alt de icke voro
ställda under nödig tillsyn, så öfvergick dem likväl icke en så fullständig sköfling, som
den, för hvilken de till större delen efter skiftena varit utsatta, livad som, i fråga om
dessa oskiftade skogar, skulle hafya erfordrats, hade varit införandet af en ändamålsenlig
hushållning, hvilket, då skogarne utgjorde mera sammanhängande vidder, hade
varit möjligt; och då kostnaden för allönandet af erforderliga uppsyningsman blifvit
fördelad på delegarne, eller det för skogsskötseln erforderliga arbete utgjorts af (lere,
hade utgiflerne för åstadkommande af ett bättre hushållssätt blifvit mindre betungande.
Alt på de små skogslotter, hvilka nu, lill följd af skiftena, tillfalla hvarje delegare, införa
ett ordnadt hushållssätt, är icke möjligt; och om också en sådan liten skogslott
Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-JJlsltollens Betänkande, N:o 30.
Ii
vore af den beskaffenhet, att den lämpligen kunde indelas till trakthuggning, så skulle,
vid hemmanets ytterligare klyfning, .hela den uppgjorda planen omintetgöras. Egarne
af de små lotterna, hvilka blifva i behof af träd utaf viss beskaffenhet, måste taga
dessa der de finnäs, om också genom deras fällande betydlig skada tillskyndas skogen;
då deremot, der vidden är större, tillgång på sådana träd bör finnas, utan alt derigenom
skada sker. Dessa egare af smärre lotter kunna icke eller bekosta nödig tillsyn
öfver skogen, som således förfares. Man torde följaktligen med skäl kunna påslå, alt
föreskriften om skogarnes ingående i skiftet, utan alt särskilda förhållanden dervid
skulle tagas i beräkning, var ett misstag.
Hvad som med jordens skiftande åsyftas, är icke allenast att bereda tillfälle för
den idoge landtmannen att ensam fä skörda frukten af sin (lil och sin omtanke, utan
äfven att i allmänhet befordra framstegen af landets kultur och framkalla en bättre
..hushållning. Om nu, på sätt Utskotten sökt visa, genom skogarne/ ingående i skiftet,
sistnämnde ändamål icke allenast icke uppnå!ts< ulan tvärtom motarbetats; så torde
man böra taga i betraktande, om icke äfven för den enskilde fördelarné af skogens
förblilvande i samfällighet varit större, än desom vunnits genom delningen; i hvilket afseende
Utskotten torde få åberopa den erfarenhet, som vunnits genom hushållningssätlet
vid de under jägeri-betjeningens tillsyn stående allmänningarne, derifrån delegarne
redan årligen bekomma en icke obetydlig utdelning, som sannolikt kommer att ökas i
den mån en bättre vård egnas åt desamma.
Alan torde emot det föreslagna förbudet invända, att derigenom eli ingrepp
skulle göras i den enskildes eganderätt, sorn är grunden för skiftes-vitsordet. Men
man får icke lemna ur sigte, alt den enskildes rätt till oskiftad skog, enligt gällande
lag, icke är att förlikna vid full eganderätt, utan endast innefattar rättighet att nyttja
skogen till husbehof, och bör anses begränsad af andra delegares lika beskaffade anspråk.
Ett förslag af enahanda innehåll, sorn det ifrågavarande, har jemväl blifvit framställdt
af Rikets Ständers Justitie-ombudsman, som uti sin till 18o0 års riksdag afgifua
embetsberättelse, efter att deri hafva fästat uppmärksamheten på skogarnes vanvårdade
tillstånd i riket och behofvet af lagens medverkan till åstadkommande af en förnuftsenligare
skogsskötsel, såsom särdeles skadebringande åberopat följderna af vårt skiftesverk.
Herr Juslitie-ombudsmannen yttrar i della afseende: »att, om byalagens och
hemmanens skogar voro oskiftade, så skulle i skogegande byar och hemman ingen
hemmansdel finnas, för hvilken ett ordnadt skogshushållningssäll ej kunde begagnas.
Hvarje skogs-samfällighet finge dä en gemensam, efter dess tillgång och användningstillfälle
afpassad skogsmossa, der fällningar och återplanleringar skedde samfäldt, och
hvarje större eller mindre delegare utbekomma sin andel i den årliga tillgången, sorn
blefve jemnare, i den mån fällningen hvarje år öfverginge en större vidd.
Nu äter mäste en ganska stor mängd af utskiftade små hemmansdelar, såsom
innehafvande alldeles för små skogslotter, att kunna efter methoden skötas, helt och
hållet från anstalten uteslutas, och en ändamålsenlig skogshushållning på dem anses
overkställbar. 1 stället att hafva kunnat draga nylla af sin lilla andel i den samfälda
skogen, blifva de nu i sjelfva verket innan kort skoglösa; och äfven de hemman, som
vid en vigtig skogshushållnings införande ännu kunde befinnas ega en sammanhängande
skogsmark af nog stor vidd, för alt deraf draga fördel, kommo, såsom skiftade, alt
sakna en fördel, som på större vidd kunde erhållas, nemligen alt kunna afsätta en
särskild park, till 'indelning lör längre omloppstid, hvarå gröfre virke till sägblockar
och storverksämnen voro att skörda.»
Delande desse Justilie-ombudsmannens åsigter, anse Utskotten sig böra erinra,
att de olägenheter. som kunde uppstå deraf, alt en delegare i den oskiflade, efter ett
12
Lng- samt Allm. Desv. och Ekon.-Utskottens Betänkande, A’;o 30.
rationell skogshushållningssätt vårdade skogen för något år möjligen Liefve i béliol af
större utdelning, än på honom i förhållande tiil hans andel belöpte, lätteligen kunde
afhjelpas derigenom, att åt honom för det året, i förskott på kommande årens utdelningar,
lemnades ett större belopp, som sedermera pä hans lott afräknades. Beslut
härom kunde fattas af jägeri-betjeningen, i samråd med vissa jemte deni i tillsynen öfver
skogen deltagande ombud för delegarne, hvilkas gemensamma intresse väl fordrar,
att deras behof i möjligaste måtto uppfylles, men på ett sätt, som Iry^ar mot framtida
brist. Jcs
iled afseende likväl derå, all utan tvifvel fall kunna inträffa, då skogens skiftande
skulle för delegarne vara lika förmånligt, som i andra fall en sådan åtgärd är
skadebringande, vore det, efter Utskottens omdöme, ingalunda välbetänkt, att ovilkorligen
förbjuda delning af skogsmark; likasom Utskotten icke finna det lämpligt, att beslutanderätten
derom öfverlemnas ät delegarne, hvilka ofia icke allenast hafva stridiga
intressen, utan äfven sakna erforderlig förmåga att bedöma nyttan och skadan a T en
dylik förrättning. Utskotten tro sig derföre iakttaga nödig försigtighet, dä de föreslå,
alt verkställandet af begärdt skifte af skogsmark må blifva beroende deraf, huruvida
Landtmätaren och de vid skiftesförrättningen biträdande Gode Männen, efter rådplägning
med delegarne, finna detsamma lill gemensam nytla böra ega rum.
I’å grund af hvad sålunda är vordet anfördt, tillstyrka Utskotten vördsamt,
att, med widring af 1 § af 42 Kap. Skiftes-Stad,,an den 4 Mai
4821, i haad. dea innehåller föreskrift, att alt skifteslagets mark
skall i skiftet rngu, matie stadgas: alt frågan om skogsmarkens
ingående, i skiftet skull vid hvarje falt hero pä pröfning, huruvida
sådant till gemensam nytta för, delegarne ske hör', skolande
beslut derom uf
plägning med delegarne, fattas, likasom ifver de frågor, i hvilka
beslutanderätt Skiftesmannen och Gode Männen tillkommer.
1 §. 4 morn. af Kils K t lsson: alt stadgandet i delta moment, alt i de orter,
sorn under bergslag höra, förut å skogsmark verkstäldt storskifte, derå laga fastställelse
kommit, icke må rubbas, derest ej delegarne derom enhälligt öfverenskomma,
malte, såsom hinderligt för införande af en bättre skogshushållning, upphäfvas.
Vid besvarande af denna framställning, fä Utskotten endast åberopa de åsigter,
Utskotten uti sitt i nästföregående punkt afgifna yttrande uttalat; i öfverensstämmelse
hvarmed Utskotten hemställa,
att ä berörda yrkande afseende icke må fästas.
i ^tisson: att sista momentet i sagda § måtte erhålla följande förändrade
lydelse: J
»Börande sådant utbyte ske efter det värde-förhållande, som emellan in- och afrösningsjorden
i sammanhang med graderingen bestämdt är, på sätt 11 Kap. 1 § stadgai
, och skall delnings-beskrifningen i parenthes redovisa huru mvcket engradijj eller
reducerad jord af båda slagen mot hvarandra gått i byte.»
])(;t genom Kongl. Kungörelsen den 7 Februari 1852 vid nämnda gjorda
i ägg, angiiende utbyte emellan in- och afrösningsjord, då sådant till beredande af
x-r i 6 nnnes nödigt, skall nemligen genom redaktionen blifvit opraktiskt och
okat skitteskostnaderne genom de dubbla graderings- och delnings-åteärder, som enligt
detsamma erfordras. o o o
Lag- samt Allm. Be sv.- och Ekon.-lltskotlens Betänkande, N:o 30.
13
Berörda tillägg, som innehåller den föreskrift, att, då utbyte emellan in- och afrösnings-jorden
skei^ de egor, som utbytas skola, böra med hvarandra till godhet och
värde “jernföras, samt uppskattas utan afseende å det gradtal, som vid den förut verkställda
gradering af skifteslagets mark blifvitdem åsatt, tillkom på Rikets sednast församlade
Ständers derom framställda underdåniga begäran; och denna föreskrift torde så mycket
hellre vara att föredraga framför den af motionäreh föreslagna, som, enligt 11 Kap.
I §. inrösnings- och alrösnings-jorden, hvardera för sig, särskildt graderas samt således
något värde-förhållande dem emellan dervid icke bestämmes.
Utskotten fä alltså tillstyrka, . _ o
att om förmälda framställning rj må lif allas.
8 §. af Olaus Ericsson: att, lill förekommande af ytterligare utbrytning utaf egolott,
sedan alla förberedande älgärderne vid ski (te bli 1 v i t vidtagne, ett stadgande al nöjande
lydelse måtte berörda § tilläggas:
»Dock må, sedan delningsgrunden blifvit bestämd, egornas gradering skett, samt
skiftet tillagdt är, ingen utbrytning a! egolott vidare hindra skiftes-lörrättningens af
slutande.
» ' . .
Ett dvlikt förbud anse Utskotten dock vara så mycket mindre al beholvet pakalladt,
som det nu torde vara beroende al Landtmätarens och delegarnes godtfinnande,
huruvida, sedan skiftesläggningen försiggått, ytterligare delning emellan tillkomne
delegare må i sammanhang med det pågående skiftet verkställas; och da en sådan
åtgärd möjligen kan ske tiil förmån äfven för de öfriga delegarne, samt det i allt fall
utan tvifvel Liefve förenadt med svårigheter all bestämma gränsen, då under skifte någon
förändring i skiftes-läggningen ovilkorligen ej kunde lå ega rum, tillstyrka Utskotten,
ali berörda förslag må lemnäs ulan afseende.
9 §. af Nils Nilsson-• dels alt de i sagda §:s stadgande, att särskilde delar al
ett och samma hemmansnummer i by böra, sä vidt det utan hinder lör redigt skiIte i
skifteslaget ske kan, intill hvarandra läggas, förekommande orden »så vidt — ske
kan» måtte utbytas mot: »dä skifte derigenom kan blifva lika förmånligt, sorn eljest delegarne
emellan» samt dels all, enär den i samma § meddelade föreskrift, alt, om egare
af särskilde besutne delar i olika hemmans-nummer åslundar att erhålla dithörande egor
i ett sammanhang lagde, då först undersökas bör, bland annat, om läget medgifver egornes
sammanläggande på sådant sätt, att de ulklufne hemmansdelarne i framtiden, da
fråga derom kan uppstå, när sorn helst må kunna, »enligt de i denna stadga fö' egotnes
skiftande lagde grunder», såsom sjeilständige hemman åtskiljas, kunde g"'**
ning'li!l misstydning, emedan det ej vore detsamma ali skilja hemmansdelar elter förut
bestämda skillnads-linier, sorn att skilja denv efter skiftes-stadgans grunder, orden
»enligt de i denna stadga för egornes skiftande lagde grunder» måtte utbytas mot orden:
»enligt de vid laga skiftet bestämda grunder.»
Utskotten kunna emedlertid icke inse behofvet af berörde ordförändringar. Uti
ifrågavarande kapitels 14 § ar redan vordet bestämdt, alt vid all skiftesläggning noga
skall iakttagas, bland annat, att i allmänhet indelningen så göres, att hvar och en kan
vinna de beqvämligheter, ett förmånligt landtbruk fordrar; och hvad sednare delen al
motionärens framställning vidkommer, tveka Utskotten icke att pilva företräde ål §.s nuvarande
redaktion framför den af motionären föreslagna; i följd hvaraf Utskotten vördsamt
tillstyrka.
att nämnde yrkande, icke må bilallas.
14
Lag- sami Allm. Besv.- och Ekon.-lhskotlens Betänkande, N:o 30.
10 § af samme motionär: dels att vid ordet »hemman» matte tilläggas orden
»delegare eller hemmansdel» och elter ordet »delegare» i andra periodens slut inflyta:
»eiler hemmansdel», samt dels alt, i öfverensstämmelse med och i följd af stadgandet
om skiftesantalet, der storskifte å skogsmark bihehålles, följande föreskrift måtte § tillläggas
:
»Har skifteslaget aflägsen mark, som icke kan genom utbyte läggas i sammanhang
med dess öfrige egor, så må delegares andelar uti sådane aflägse egor icke
bland det utan underställning till Egodelnings-rält högst tillåtna skiftesantal inberäknas.»
Berörda § är så lydande:
»Hafva egor, som skiftas skola, den belägenhet, och äro de af det jeni förliga
förhållande till hvarandra, alt, med bibehållande af allas rätt och ulan någons verkliga
lidande, ett skifte, innefattande både inrösnings- och afrösnings-jord, till hvarje hemman
kan utläggas; då bör sådant ovilkorligen ske; i annat läll vare (vänne skiften på lika
sätt tillälne. Skulle belägenheten på något ställe härifrån oundgängligen fordra undantag,
och kan icke sådant genom en eller flere delegares utflyttning, på säll i 13 Kap.
1‘ § sägs, afhjelpas; dä må Irenne skiften hvarje delegare på enahanda sätt tilldelas.
Är skog förut i storskifte lagd, och blifver det orubbadt, efter hvad i l § af detta kap.
stadgas; då bör alltid sådant skogs-skifte för eli af förenämnde lillå Ine antal skiften
beräknas.
I rikets norra provinser, nemligen: Stora Kopparbergs, Westcr-Norrlands, Jemtlands,
Wester- och Norrbottens län, der skogsmarkerne i allmänhet hafva spridda och
aflägsna lägen, må, dä sådant för bibehållandet af en eller flere delegares rätt, oundgängligen
befinnes nödvändigt, ännu ett skifte, utöfver hvad ofvan nämndi är, utläggas.»
Att någon misstydning af ifrågavarande stadgande, lili följd deraf, alt den af
motionären deri föreslagna ordställning i § ej föréfinnes, egt rum eller ens vid en riktig
uppfattning deraf är möjlig, kunna Utskotten icke annat än betvifla; och dä ett
medgifvande, i allmänhet, al hvad för de sex norra länen blifvit, med afseende å dervarande
lokala .förhållanden tillåtet, hvarken synes påkalladt af något allmänt behof,
eller vore väl instämmande med hela skiftes-författningens hufvudsyfte, att i görligaste
målto sammandraga hvars och ens egolotter, få Utskotten, med erinran, att, om egoine
äro af den olika beskaffenhet eller hafva så spridl och ålskiljdt läge, att sådant skifte,
som i förevarande § omförmäles, ulan skada eller lidande för en eller flere af deiegarne
icke verkställas kan, egorna då, eldigt nästföljande §, må delas i så få skiften, belägenheten
möjligen medgifver, sedan dock Egodelnings-rätten derom förordnat, vördsamt
hemställa,
huruvida icke berörde påståenden må lemnäs ulan afseende.
12 §. af Niis Nilsson: att, som en egodelning väl kunde vara beqvämt inrättad,
utan att derföre vara verkställd med den noggrannhet, som lag och rättvisa fordrade, så
borde, efter motionärens åsigt, då beståndet af icke fastsläldt storskifte pröfvas, afseende
äfven fästas på om det blifvit med den omsorg och rättvisa utfördt, all det kunnat
efter de vid skiftestiden gällande författningar anmälas till fastställelse; och borde skiftessökanden,
der laga skifte afslås, icke vara förbunden att ensam betala kostnaden för
det sökta skiftet, i den händelse fastslällelse-bevis å byalagets karla saknas och det icke
eller är kändt, ali fastställelse derå meddelats.
Lämpligheten af en sådan föreskrift kunna Utskotten icke medgifva. Utom det
att en dylik pröfning, sorn motionären ansett böra ega runi hos skiftesmannen, förutsatte
en större detalj-kunskap i alla äldre skiftes-förlättningar, än sorn i allmänhet hos
Landtmätare torde vara att påräkna, skulle denna pröfning leda till tidsutdrägt och öka
-
Lag- samt Allm. Besy.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, Aho 30.
15
de kostnader för deiegarne, utan att skiftets verkställighet deraf vöre ovilkorligen beroende.
Kunna nemligen de storskiftade egorna genom nytt skifte erhålla en för deras
skötsel lämpligare indelning och, så vä! derigenom som genom beredde tillfällen til! odling,
uppbringas till högre afkastning, samt hemmanens värde såmedelst i betydligare
måtto ökas, skall, enligt ifrågavarande §, det sökta skiftet fortgå, utan afseende i öfrigt
å beskaffenheten af det verkställda storskiftet, hvilket icke ens, om fastställelse derå
meddelats, utgör hinder för laga skifte. Elter Utskottens uppfattning, skulle; en förändring
eller inskränkning i dessa föreskrifter motverka ett al de nyttiga ändamål, skiftes-stadgan
åsyftar; att för deiegarne bereda sä förmånliga skiften, belägenheten medgifver.
Af desse skäl och dä den föreslagna befrielsen för skdtes-sökande, att, derest
skifte afslås, ensam de åbrrfgte koslnaderne bestå, vöre sä mycket mindre med rättvisa
och eljest för utgörande af rättegångs-umgälder antagne grunder öfverensstämmande, sorn
det icke beror pä de öfriga deiegarne att ansökningen förhindra och desse af den i följd
deraf anställda undersökningen icke komma i åtnjutande af ens den ringaste fördel, lä
Utskotten
om förmälda förslag afstyrka.
17 g. af Per Ericsson: att, enär det i denna § meddelade stadgande, att om
hemman eller hemmansdel,' som undergått laga skifte, skal! klyfvas i flere delar, dervid
samma grunder, sorn för ego-skiften i allmänhet äro förteskrifne, böra iakttagas, onödigtvis
ledde lill ganska dryga kostnader, då en de! af ett sådant hemman, sorn förut,
på grund af Egodelnings-Rättens tillåtelse, blifvit tillagdt i l. ex. 6 skillén, skall klyfvas
och någon minskning i detta skiftesantal dervid icke kan, med bibehållande af allas
rätt, ega rum; i hvilket fall det, efter motionärens förmenande, vore ändamålslöst att
ånyo tillkalla Egodelnings-Rätt, föreskrifvas måtle, att, der, hemman eller hemmansdel
vid laga skifte redan blifvit lagd i flere än 3:ne skiften, lika många skiften, som hufvudlotten
eger, vid derefter skeende klyfning må tillätas; samt
af Nils Nilsson att, af enahanda skäl, följande bestämmelse måtte ofvannämnda §
tilläggas:
»Men i fråga om skiftesantalet må underställning till Egodelnings-Rätt icke ega
rum, derest icke flere skiften lill delegare fordras, än det antal, hvari egorna blifvit
lagde vid fastsläldt enskifte eller laga skifte, och derest icke väsendliiga förändringar af
egorna sedan sådant skifte skett.»
Het förhållande, att vid ett laga skifte en eller annan hemmansdels egor blifvit
i flere lotter, än i allmänhet är tillätet, uflagde, torde likväl icke, såsom motionärerne
förmenat, omintetgöra möjligheten, att, dä någon af desse hemmansdelar sedermera emellan
flere delegare klyfvas, skiftes-antalet nili kunna för någon eller alla deiegarne inskränkas;
och då, för uppnåendet af det med skiftes-verket afsedda ändamål, eller jordegornas
sammandragning, är af vigt, alt egolotterne i c lie må läggas i flere skillén, utan
en sorgfällig pröfning af nödvändigheten i ett sådant förfarande; få Utskotten, med
åberopande tillika af hvad Utskotten i anledning af sednare delen utaf Niis Nilssons vid
förevarande kapitels 10 g anmärkta vikande, yttrat, till omlönnälde föreslag
afstyrka bifall.
15 Kaj).
7 §. af Herr Grefve fVachtmeister och Olaus Ericsson: att den i berörda §
meddelade föreskrift, att, om delegare vid skifte mister jord, hvarå han skog fredat, och
i utbyte erhåller jord, derå ingen eller sämre skog finnes, eller vid skifte å samfäld
skog biifver lidande, ersättning derför, der den, som ersättningen gifver eller tager, sådant
fordrar, skall i visst belopp af skogslÖrnödenheter utgå, till afbrukniug pä viss
16
Lag- samt Allm. Hest'.- och Ekon.-{Jtskollens Betänkande, A’:o 30.
tid, högst tio år, måtte upphäfvas, såsom ledande tiil men för de skiftade skogarnes
bestånd; samt
af Nils Hilsson: dels att, i anseende till skogens stora vigt för framtiden, sednare
delen af ifrågavarande § mätte erhålla följande förändrade lvdelse:
»Och thy hör, om ej delegarne annorlunda åsämjas, ersättningen för ståndskog
bestämmas, sedan först limmer, sägstockar, storverks- och andra träd af samma högre
värde blifvit till antalet räknade, skogsbestånden på kartal) inmätte, de särskilda traklerne,
efter nödig profhuggning, graderade tiil bestämdt belopp, vedskog på kappland eller tunnland,
och uträkning efter dessa grunder af hvars och ensi byle gående ståndskog föregått.
Sedan afbruknings-beloppen blifvit bestämde, skall den tid särskildt för hvarje
delegare utsättas, under hvilken fordringarne böra uttagas, för hvilken tids bestämmande
noga afväges, huru stort belopp den fordrande kan med sin skogs bestånd årligen
afverka, och noga tillses, alt ingen lör skuldens godtgörande tvingas låta nedhugga skog,
medan den är för ung;.,
samt dels att ett förbud måtte utfärdas, hvarigenom delegare, som förlora jord,
hvarå linnas för prydnad planterade träd, hetages rättighet att, sedan skifte är hegardt,
desamme afverka, innan de, efter landlmätareus och Gode Männens värdering, blifvit
den nye jordegaren lill inlösen hembjudne.
Lika med motionärerne äro Utskotten af den åsigt, ali det öfverklagade stadgandet
i icke oväsendtlig mån bidragit till skogens hastiga förstörande å större delen af de
orter, der skiften egt rum. Den deri åt delegare gifna rättighet, att i godtgörelse för
mislad skog erhålla skogslömödenheter, torde nemligen vid hittills verkställda laga skiften
högst sällan bl i f vi t lemnad obegagnad, enär oitast någon af delegarne funnit det
för sig mest förmånligt, att ersättningen pä dylikt sätt bestämdes; och till följd deraf
har en stor del äfven af den förut sparade skogen nedhuggits, under det att marken
för dess verklige egare under afverkningstiden varit onyttig, och efter dess slut, enär
hvarken fröträd, eller ens smärre buskar, som tili skydd för uppspirande plantor äro
Oundgänglige, qvarlemnals, icke ulan de största svårigheter kunnat göras skogbärandé.
Erkännande, af sådan anledning, behofvet af en förändrad föreskrift uti ifrågavarande
hänseende, tveka Utskotten icke alt gifva företräde åt Kerr Grefve Waehtmeisters
och Olaus Ericssons förslag framför det af IS ils Nilsson framställda. Det
af sistnämnde motionär påyrkade stadgandet, hvarigenom alverkningstiden kunde blifva
ytterligare förlängd och såmedelst hvars och ens rätt att icke inom sitt område lida
något intrång af andra än vidare inskränkt, skulle dessutom otvifvelaktig! ej mindre
ådraga delegarne icke ringa förökning i de redan nu dryga skiffes-kostnaderne, än äfven
i tillämpningen medföra ganska betydlig;» svårigheter, utan att likväl leda til! det
åsyftade ändamålet. Kunde deremot, såsom Herr Grefve Wachtmeister och Olaus Ericsson
föreslagit, omförmälda ersättning bestämmas alt utgå med penningar, skulle deu
misshushållning med skogen, förutnämnda stadgande, efter hvad Utskotten ofvan sökt
visa, är egnadt att framkalla, i väsendtlig män förekommas, helst om det af Utskotten
tillstyrkta förhud mot skifte ä skogsmark derjemte komme alt lända lill efterrättelse.
Till stöd för en sådan förändring uti nu ifrågavarande § torde jemväl kunna åberopas
det förhållande, att i öfrige läll, då ersättning åt delegare vid laga skifte ifrågakommer,
såsom för husflyttning, odling, hägnad, dikning eller plantering, densamma merändels
med penningar utgöres; och del torde icke vara mera omöjligt att genom uppskattning
beräkna det värde en skogspark eger, än del son» kan tilläggas bus. plante'
ringar med det mera, som delegare vid skifte måste mot ersättning afträda.
Utskotten hafva emedlertid hyst betänkligheter mot att tillstyrka bilall lill den af
Herr Grefve Wachtmeister och Olaus Ericsson föreslagna förändring ulan inskränkning,
enär
Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Viskottens Betänkande, N:o 30.
17
enär derigenom mången närings-idkare, som vid skifte blefve tilldelad skoglös mark i
stället fö” skogbärande, tilläfventyrs kunde blifva, under en längre tid, i mistning af de
sko^sförnödenheter, hvaraf han för sin närings utöfvande vore i behof. Till förekommande
af ett dylikt missförhållande, hafva Utskotten trott det vara lämpligt och med
nödig försigtighet ötverensstämmande, ali låta det blifva på förrättmngsmännens pröfnimAeroende,
huruvida,, för något särskildt fall, omständigheterna fordra, det ersättning
för förlorad slåndskog bör i skogslömödenheter och ej i penningar utgå. Men för alt
äfven i sådant fall förhindra en långvarigare skogs-sköfling och på samma gång sätta
den verkiiga egaren af den skogbärande marken i tillfälle alt efter kortare^ tid än hittills
densamma utan någons intrång begagna, anse Utskotten en inskränkning uti den
nu bestämda längsta afverkningstiden böra ega rum, och föreslå derföre denna tid till
högst fem år.
Vidkommande särskildt Nils Nilssons förslag i afseende ä till prydnad planterade
träd, torde det påyrkade stadgandet derom vara så mycket mera öfverflödigt, sorn, i
anseende till det högre värde dylika träd hafva framför andra af samma slag, hvilket
högre värde genom deras nedhuggning upphör, hvarje utflyttande al egen fördel måste
uppmanas att dem till efterträdaren hembjuda innan deras afverkande i frågakominer,
samt dessutom i förevarande § bestämmes, att ersättning äfven för mistad plantering
bör, efter thy som skäligt pröfvas, utgå.
l»å grund af hvad sålunda blifvit anfördt, få Utskotten vördsamt tillstyrka,
dels att, med af slag å Nils Nilssons omförmälde yrkanden, i 3
Kap. 7 § Skiftes-Stadgan må erhålla följande förändrade lydelse:
Mister delegare jord, hvarå han skog fredat eller plantering
gjort, och får i stället annan jord, derå ingen eller sämre skog
eller plantering finnes: eller varder samfäld skog skiftad, och finnes
ej å alla lotlerne lika god ståndskog; gånge jemväl derför
ersättning ut i penningar eller ock i skog, der landtmätaren och
Gode Männen så pröfva oundgängligen nödigt. Utgår ersättningen
i skog, bör den, efter föregången besigtning af skogens och
markens beskaffenhet, utsättas i visst antal såg- och byggnadstimmer,
stafrum ved eller koimilor, till afbrukning pä viss lid,
högst fem år för den eller de delegare, som lemnat sina sparda
skogslotter och i stället fått afbrukad mark eller eljest i ståndskog
blifvit lidande.
dels att till de frågor, som i 6 Kap. 2 § Skiftes-Stadgan finnas
anmärkte, såsom dem, i hvilka Skiftesmannen och Gode Männen
ega att, efter rådplägning med delegarne, besluta, fragen, huruvida
ersättning för skog skall i penningar efier skog-förnödenheter
utgå, matte tilläggas; saint dets att uti to Kap. 8 § sistnämnda
fråga måtte anmärkas bland dem, hvilka Egodelmngs
Riittens
upptagande och afgörande tillhöra.
ii Kap.
4 § af Olof Lindström: alt skiftesmannen må åligga att, på samma gång han
meddelar delegarne öfrige, skiftet tillhörande, handlingar och skiftet förklaras alslutadt,
till delegarne äfven aflemna renoverad karta öfver skifteslagets egor, hvarförutan jordegarne
icke kunde med någon säkerhet granska och bedöma förrättningen, samt
*lii i> c# jjp*.? 4SS4. 7 Sami. 2 Afd. 46 Häft.
18
Lag- sami Allm. Besv. och Ekon.-Utskotlens Betänkande, N:o 30.
af Nils Nilsson: att, da det vore stadgadt, alt kronobetjeningen, uppå skiftesmannens
reqvisition, hade att utlaga lösen för de under skifte förde protokoll, afslutadc
föreningar, jemte ego-graderings-längd, samt hafde- och delnings-beskrifning, äfven föreskrifvas
måtte, alt »samma mindre kostsamma utmälningssätt bör begagnas i fråga om
lösen för kartor och andra än förutnämnde handlingar, som landtmätaren på tjenstens
vägnar är skyldig alt utlemna.»
Hvad först Olof Lindströms ofvanberörde förslag angår, anse Utskotten sig böra
lasta uppmärksamheten derpå, att landtmätare, under den korta sommartiden, då han
måste sysselsätta sig med mätningar och arbeten ute å marken,, icke utan att uppofFra
en för honom dyrbar lid, skulle kunna företaga kartans renovering, hvilket arbete dessutom
skulle föranleda dröjsmål med afslutande icke allenast af det ifrågavarande skiftet,
utan äfven af andra, på landtmätarens handläggning beroende, förrättningar, samt för delegarne
medföra ökad kostnad, enär skiftesmannen i allt fall vore berättigad och skvldig,
att, sedan skiftet blifvit läststäldt, ny karta, med bevis om lastställelsen, delegarne mot
lösen tillställa. Och då kartans aOemnande vid den föreslagna tiden icke är ovilkorligen
nödigt för att sälta delegarne i tillfälle att bedöma skiftet, emedan delegarne kunna
vid skiftes-ulslakningen, genom tillgång till konceptkartan och genom skiftesmannens anvisningar,
förskaffa sig nödig upplysning om skiftets beskaffenhet, få Utskotten hemställa,
att nammie förslag icke millie bifallas.
Och hvad angar ofvananmärkla, af Nils Nilsson framställda, påstående, så och då
för den händelse, att vederbörande försumma att inom behörig tid utlösa sådane handlingar,
landtmätaren är skyldig alt dem tillhandahålla, denne, lika litet som hvarje annan
embetsman, lärer underlåta att genom kronobeljeningens eller magistrats försorg låta utmäta
den honom för dessa handlingar tillkommande lösen, helst utmätning genom annan
myndighet enligt lag icke torde kunna ega rum, anse Utskotten vidare föreskrift derom
icke erforderlig.
5 § af Johannes Nilsson: att, då icke sällan inträffade, att delegare, för att fä
landtmätare tillstäldt utslag, hvarigenom skifte blifvit af Egodelnings-Rätten ändradt, måste
begifva sig till dennes, stundom långt aflägse belägna, hemvist, och möjligen, derest
landtmätaren der ej anträffas, derifrån till något okändt, förrättningsställe, stadgande
måtte, till förekommande af den tidsutdrägt och de kostnader, som såmedelst förorsakas,
berörda § tilläggas, hvarigenom, då skifte, genom laga kraftegande utslag, blifver antingen
helt och hållet, eller i en eller annan omständighet ändradt, domaren, som utslaget
meddelat, varder ålagd att, sedan utslaget vunnit laga kraft, tillställa skiftesmannen,
jemte skifteshandlingarne, ett på ostämpladt papper och med tät stil utskrifvet transsumt
af samma utslag, så vidsträckt som ändringarne föranleda; och borde sedermera skiftesmannen
till Konungens Befallningshafvande öfver delfåendet insända bevis.
Emot detta förslag få Utskotten anmärka, dels att, genom ett dylikt åläggande,
domaren på visst sätt skulle göras till ombud för de rättsökande, hvilka det eljest tillhör
att vidtaga sådane förfoganden, som, öfverensstämmande med lag, de kunna finna
för det åsyftade ändamålet mest lämpliga, samt dels att ett stadgande af påyrkad syftning
dessutom skulle för delegarne sjelfve kunna blifva ofördelaktigt, derest domaren fördröjde
afsändandet af det ifrågavarande transsumlel, i hvilket fall ett uppskof med förrättningens
företagande vållades, som det nu beror på delegarne att förekomma; och få
Utskotten af desse skäl, och då, enligt 18 Kap. 5 § Skiftes-Stadgan, ordföranden i Egodelnings-Rätten
ej eger att från sammanträdesstället afresa, innan lian nödiga exemplar
af Rättens protokoll och utslag till parterne aflemna!, samt desse således, genom alt på
-
Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Ulskottens Betänkande, N:o 30. 19
yrka iakttagande af berörde stadgande, kunna undvika de af motionären antydde olägenheter,
tillstyrka,
alt Johannes Nilssons motion måtte lemnäs utan afseende.
15 Kap.
1 § af Nils Nilsson: alt ett stadgande mätte utfärdas, hvarigenom hvar och en
delegare berättigas att, då nytt skifte tillträdes, så snart tiden till klander derå tilliindalupit,
eller detsamma genom laga kraft egande utslag blifvit faststäldt, sjelf berga växande
gröda icke allenast å åker, utan äfven å äng, der ej annorlunda åsäinjes.
Den grund, hvarpå tillåtelsen lör delegare alt i ofvannämnda fall sjelf berga sin
å åker växande gröda stödjer sig, torde emedlertid, efter Utskottens uppfattning, i fråga
om äng, vara lika litet tillämplig, sorn hvad angår annan mark, såsom skog, betesmark,
torfmosse o. d., hvarå något utsäde icke blifvit gjordt eller annan kostnad nedlagd, deraf
frukten under det pågående året kan påräknas; och en utsträckning af berörde tillåtelse
skulle således leda till ett ingrepp i den enskildes eganderält, hvilket på antagna
rätts-principer icke kunde försvaras. Af denna anledning och i betraktande deraf, att
det är delegarne obetaget alt, angående liden för lotternas tilltriide, träffa vänlig öfverenskommelse,
hvilket också i de fleste fall lärer ega rum, få Utskotten tillstyrka,
ali Nils Nilssons motion i denna del icke må bifallas.
1 i Kap.
1 § af samme motionär: att, med ändring af denna §, den föreskrift måtte meddelas,
att, då protokoll ej genast vid sammanträde kan författas, detsamma först vid nästa
sammanträdes början bör justeras, så framt landtmätaren icke finner att omständigheterna
annat kräfva.
Stadgandet i nämnda §, att förrättnings-protokoll bör inom åtta dagar efter hvarje
hållet sammanträde uppläsas, och med landtmätarens, Gode Männens samt närvarande delegares
påskrifter förses, har uppenbarligen tillkommit med afseende å dessa personers
säkerhet, enär, hvad under ett sammanträde förefaller, lätteligen efter en längre tids
förlopp hos någon af de närvarande kan falla i glömska. I allmänhet lärer emedlertid
vid hvarje förrättnings-tillfälle protokollet genast författas och justeras; och högst sällan
torde något sammanträde blifvit hållet endast för protokolls-justering, likasom några olägenheter
af stadgandet, så vidt Utskotten erfarit, icke gifvit sig tillkänna.
Utskotten hemställa alltså,
alt om-förmälda förslag må lemnäs utan afseende.
1S Kap.
1 § af Nils Nilsson: att, på det ordföranden i Egodelnings-Rätten må hos ledamöternc
kunna påräkna erforderlig sakkännedom, som blott kunde vinnas af dem, som
voro anställde vid eller utgått från Skiftes-verket, nämnda §:s andra och följande punkter
måtte erhålla följande förändrade lydelse:
»Ledamölcrne i Rätten utgöras af en i länet tjenstgörande landtmätare och 2:ne
andre, i landthushållningen kunnige, män, hvilka sednare, på föranstaltande af Domaren i
orten, inför Härads-Rätten, genom sockne-fullmäktige, efter förmedlade hemmantalet utväljas,
företrädesvis bland deni som tjenstgjort vid Skiftes-verket. Uppstår laga förfall
för landtmätare, kalle ordföranden annan landtmätare; om för någon af de andre leda
-
20
Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Vtskottens Betänkande, N:o 31.
moleme, tillkalle han Gode Män. Landtmätare må icke döma i mål, dem han som skiftesman
handlagt; oell annan ledamot icke, der han som God Man biträdt.
Landtmätare, så väl som annan ledamot, skall, innan han i Rätten inträder, doraare-ed
aflägga, om denna ed förut ej svuren är.»
För det af motionären angifna ändamål, torde den föreslagna förändringen af Egodelnings-Rättens
sammansättning vara så mycket mindre behöflig, som skiftesmannen,
hvilken, såsom redovisande för sin förrättning, måste vid Egodelnings-Rättens sammanträde
vara tillstädes, bör densamma med alla nödiga upplysningar tillhandagå, och ordföranden
dessutom eger att annan landtmätare, om så behöfves, Rällen till biträde kalla;
med afseende hvarå och då den påyrkade förändringen i allt fall torde vara allt för mycket
stridande mot de grunder, som hittills blifvit följda vid organiserandet af landets underdomslolar,
hvars samtlige ledamöter utses af dem, hvilkas domare de skola vara,
saint den landtmätare, som blefve till ledamot i Egodelnings-Rätten förordnad, svårligen
kunde undgå att sina egentliga åligganden försumma, då han såsom domare skulle bevista
Rättens alla sammanträden, Utskotten anse sig böra hemställa,
att å omförmälda förslag afseende icke må fästas.
För den händelse, att Rikets Ständer i allo, eller till någon del, bifalla de af Utskotten
här ofvan tillstyrkta ändringar och tillägg uti ifrågavarande Stadga, få Utskotten
slutligen härmed vördsammast föreslå,
all Rikets Ständer mätte i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Muj:t täcktes, genom utfärdande författning,
uti Kongl. Stadgan örn Skiftes-verket göra de ändringar och tillägg,
Rikets Ständer sålunda godkänt.
Stockholm den 27 Oktober 1854.
lV:o 31.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 30 Okt. 1834, kl. 42 m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om f örbud för landtmätare,
dels att på en gäng innehafva förordnande till mera än
en förrättning, samt dels att för skiljoliniers utstakning
beräkna arfvode.
Berörda yrkanden hafva vid innevarande Riksmöte blifvit inom Hedcrv. Bonde- ,
Ståndet framställde af Riksdags-fullmäktigen Olof Lindström från Westerbottens län uti
en till Lag-Utskottet remitterad motion, som detta Utskott gemensamt med Allmänna Besvärs*
ocb Ekonomi-Utskottet tagit i öfvervägande.
Hvad dervid först angår del föreslagna förbudet för landtmätare att på en gång
innehafva förordnande till mera än en förrättning, få Utskotten anmärka, att det icke
alltid
Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Ulskottens Betänkande, N:o 31.
21
alltid är på landtmätaren beroende, huruvida påbörjad förrättning kan utan uppehåll handläggas
oell afslutas. Anledningar till uppskof dermed kunna nemligen, utan förrättnings-mannens
förvållande, uppkomma derigenom, att vid ego-skiften klagan hos Egodelnings-Rätt af delegare
(öres öfver, af skiftesmannen och Gode Männen meddelade, beslut i sådane frågor, sorn
skola pröfvas och afgöras innan skifte får fortsättas, eller att underställning hos EgodelningsRätt
måste göras i fråga om utläggande af större antal skiften, än det i allmänhet tillåtna,
äfvensom, både vid skiften och andra förrättningar, i följd af tvister om rågångar. Att betaga
landtmätare rättighet, att, under den tid en af honom påbörjad förrättning, i afvaktan
på dylika frågors pröfning, förblefve hvilande, hvarigenom lätteligen skulle kunna
inträffa, det han en längre tid blefve ulan sysselsättning och i saknad af den bergning,
han af sitt yrke skäligen bör kunna påräkna, vore således uppenbar orättvisa. Antalet
af förrättningar, en landtmätare kan på en gång besörja, beror dessutom ej mindre af
förrättningarnes beskaffenhet, än äfven lika mycket på landtmätarens skicklighet och
drift; men att på förhand bedöma förrättningens beskaffenhet, är icke möjligt, då mången
gång ett mindre skifte kan medföra mera besvär än ett större, och skyndsamheten
vid skiftesförrältningar är i de flesta fall väsendtligen på delegarnes sämja beioende.
I anledning häraf och då i 19 § 4 mom. samt 22 § af gällande Instruktion för
landtmäteriet i riket meddelade föreskrifter om den General-Iandtmäteri-kontoret tillkommande
kontroll öfver landtmätares dagböcker, samt om den uppsigt öfver landtmäteriverket
inom hvarje län, som bör af Konungens Befallningshafvande utöfvas, synas Utskotten
uti ifrågavarande hänseende vara tillfyllestgörande, enär Konungens Befallningshafvande
kan tillhålla landtmätare att sina skyldigheter med flit och noggrannhet uppfylla,
samt att förrättningar, till hvilka de erhållit förordnande, så snart ske kan, företaga
och fullborda, få Utskotten, med afseende jemväl derå, alt, då jordegare icke kunna
förvägras att till landtmäleri-lörrättning erhålla den landtmätare, de begära, den af motionären
yrkade föreskriften otvifvelakligt skulle leda till fördröjaude af tillämnadt skifte,
intilldess landtmätaren vöre af samma föreskrift oförhindrad att förordnandet emottaga,
hvarigenom ett skadligt band på jordbrukets förkofran tillika skulle uppkomma, härmed
vördsamt tillstyrka,
att omförmälda påstående icke må bifallas.
Beträffande åter yrkandet derom, att arfvode för utstakning af skiljolinier icke
må få, af landtmätare, delegare påföras, lill stöd hvarför motionären anfört, att denna
rättighet syntes föranleda till öfverflödiga skiften i skogsmarken, så och då Utskotten
icke kunna föreställa sig, att någon landtmätare, endast med beräkning på en obetydlig
vinst, skulle vilja afvika från de i berörde hänseende gifne föreskrifter, helst sådant
svårligen utan ansvarspåloljd kunde ega rum, samt det otvifvelakligt vore högst obilligt,
att för ifrågavarande, ofta med synnerlig möda och tidspillan förenade arbete, beröfva
skiftesmannen all godtgörelse, en obillighet, som icke undanröjdes, om, såsom motionären
föreslagit, arfvodet för uträkningen och skiftesläggningen i stället ökades, anse Utskotten
motionen äfven i denna del
icke förtjena afseende.
Stockholm den 27 Oktober 1854.
Bih. tilt R. St. Prot. 1833 & 1834. 7 Sami. 2 Afd. 16 Haft.
STOCKHOLM, tryckt hos ISAAC MARCUS^ 1854.
Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utskottens Memorial, N:o 32.
1
ItfiO 112.
Ank. till Exp.-Utsk. d. lo Nov. 1851, kl. il f. m.
\ '
Memorial, i anledning af från Hedervärda Bonde-Ståndet erhållen
åtcrremiss utaj, och de öfriga Riks-Ståndens skiljaktiga
beslut i fråga om Utskottens Betänkande N:o 28, angående
dels Kongl. Majlis Nådiga Proposition lill Rikets
Ständer, med förslag till Gruf ve-Stadga, dels väckte motioner
'om rätt till inmutning af takskiffer, samt sådane
berg- och sten-arler, som genom deras allmänna användbarhet
kunna vara föremål för industri och handel.
Uti nämnda Betänkande hade Utskotten tillstyrkt Rikets Ständer, blan^l annat,
»att uti underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anmäla, att, vid granskning af berörde
nådigst meddelade förslag lill Grufve-Stadga, Rikets Ständer endast funnit skäl till följande
underdåniga hemställanden:
a) att i 28 § måtte förordnas, det jordegare skall tillställas kallelse till utmålsförrättning
i samma ordning, som i 14 § är stadgadt om delgitvande al matsedel; samt
b) att, för det fall, då egare till grufva vill densamma alldeles nedlägga oell för
framtiden öfvergifva, hvarom 50 § handlar, mätte stadgas förpligtelse för grufve-egaren
att lill den, som grufve-arbetet vill öfvertaga och fortsätta, utan ersättning afstå endast
de för grufvans bestånd verkställde grufve-byggnader; men vatten- och berguppfordringsverk
samt de i öfrigt till grufvan hörande byggnader, machinerier och redskap endast
emot skälig lösen.»
- Vid behandling af sagda Betänkande inom Riks-Slånden har detsamma, enligt
hvad Utskotten genom erhållne Protokolls-utdrag inhemta), blifvit af IJederv. BondeStandet
till Utskotten återremitleradt, men af de tre öfrige Riks-Stånden till alla delar
bilället, af Höglofl. Ridderskapcl och Adeln dock med den ändring af ordalagen i^ den
tillstyrkta underdåniga skrifvelsen lill Kongl. Maj:t, att dels, i stället för »underdåniga
hemställanden», infördes »anmärkningar», dels i stället för »mätte förordnas det», inlordcs
»borde mtagas -föreskrift derom, att», samt dels i stället tor »mätte stadgas», infördes
»borde stadgas»; vid hvilket förhållande någon vidare Utskottens åtgärd i denna
11,h. lill B. St. Prct. 1853 & ISSi. 7 Sami. 2 Afd. 17 Haft.
2 Lag- tamt Allm. Pesv. och Ekon.-Ut skott erns Memorial, N:o 32.
fråga icke lärer erfordras, än alf, för sainmanjemkning af de skiljaktiga besluten i afseende
på den underdåniga skrifvelsens ordalydelse, UlskoUen, under medgifvande af den
utaf Höglofl. Ridderskapet och Adeln beslutade redaktionens företräde framför den af
Utskotten föreslagna, vördsamt inbjuda de öfriga Riks-Stånden
ali omför malde, utaf Höglofll. Ridderskapet och st deln lies lutade
red aktions-förändring ar biträda.
Stockholm den 9 November 1854.
STOCKHOLM, tryckt hos ISAAC MARCUS, 1854.
Lag hunt Allm. Hitr.- och Ekon.-I lik It elit nk ande, ,\:o 33,
t
Ant. filt Exp. Ulsk. (i. 10 Nov. 1854, kl. U f. ,n.
Betänkande, i anledning af räckla motioner, angående dels upp häfvande
af dels och ändringar i och tillägg till gällande föreskrifter
i afseende på hemmansklyfning och jor d-afsöndring.
Hedervärda Bonde-Ståndet. liar till Lag-Utskottets behandling öfverlemnat
ikiLiliji.MiiixJc uti berörda ämne väckte motioner, nemligen:
1:0 af R i k sdags-f u 11 in ii k tigen Tobias Lind frän Götheborgs och Bohus län,
>om förmenat, att de angående hemmansklyfning och jord-afsöndring hittills utfärdade
förordningar långt ifrån motsvarat folkets rättmätiga anspråk°på en trygga
d besittning af den jord, sorn genom köp, gåfva eller testamente öfvergått till
inimja \aren. Val stadgades genom Kongl. Förordningen den 19 December
182 t, att hemman hnge klyfvas till hvad hemmantal som helst, allenast en åbo
å nen utklufne delen kumle vara besuten; meli samma Kongl. Förordning stadgade
tillika, att hemmansdel, för att medföra besutenhet, skall kunna föda ett bestämdt
antal arbetsfolk, dragare, kor, får och getter; och genom denna föreskrift hade
härordningen nära nog upphäft den hcmmansklyfniiigs-frihct, sorn den förut beviljat.
Med en sträng tillämpning af berörda stadgande kunde mången åbo, som
med de sina egde sin bergning på en mindre hemmanslott blifva nödsakad att
lemna sin ärfda eller förvärfda teg och falla det allmänna till last och tunga.
Genom bestämmelsen i 1 § 1 mom. af Kongl. Förordningen den 13 Juli sistlidna
år, att hemman ej finge, utan föregången undersökning eller särskild tili
Hih.
lill It. St. Prol. 1833 & I8S4. 7 Sami. 3 Af<l. iS Haft. i
2
L<iy- sami Allin. Hest.- ock Klem l isk. Kelänkande, A :<> 33
låtelse, klyfvas, derest icke hvarje utklufven del iimeliölle minst ^dels mantal, hade
hemmansklyfningen blifvit ytterligare försvarad och dessutom ett betänkligt ingrepp
gjordt i egandorätteus helgd, enär derigenom mangen beröfvades rättigheten
att efter godtfinnande fördela sin jord-egendom emellan sina barn. Man
klandrade med skäl det lins oss rådande stattorpare-systemet; man förvånades
öfver berättelserne om de tusentals medborgare, som begäfvo sig till andra verldsdelar,
för att der söka sin utkomst, och man erfore med den bittraste smärta,
att antalet af de fattige och brottslingarne årligen i betydlig grad tillväxte.
Orsaken till dessa beklagansvärda förhållanden vore, efter motionärens åsigt, att
söka uti de hinder, som omförmälde förordningar lade i vägen för förvärfvande
och besittande af en egen, om ock liten jordtorfva. — Icke sällan finge man
höra yttras, att en obegränsad hemmansklyfning skulle försämra, jordbruket och
bereda osäkerhet för de ordinarie räntornas utgörande samt ännu mera öka det
i vårt land redan rådande armodet. Otaliga exempel gåfvos likväl, att hemman,
som blifvit styckade, inom några få år uppdrifvits till en vida större afkastning,
än under den tid, då ännu ingen styckning af dem hade egt runi: och sådant
vore också ganska naturligt, ty ju flere, som bearbetade jorden, desto större
mäste odlingarne och, i följd deraf, afkastningen och inkomsten blifva, och desto
lättare borde äfven skatterna af jordegaren kunna erläggas; med föranledande
hvaraf motionären yrkat, att ofvanåberopade Kongl. Förordningar måtte varda
upphäfde och rättigheten till hemmansklyfning såmedelst blifva obegränsad, likväl
med den föreskrift, att då egare af mindre hemmansdel antingen godvilligt
eller genom utmätning afträdde densamma, den honom närmast i samma hemmansnummer
boende jordegare borde dertill eg a lösningsrätt, som, derest hemmansdelen
angränsade flere grannars egor, kunde, i brist af godvillig öfverenskommelse
dem emellan, genom lottning bestämmas.
Skulle emellertid detta förslag finnas vara af alltför genomgripande art för
att kunna på en gång utföras, har motionären hemställt, att, utan afseende pä
antal arbetsfolk och kreatur, sorn ä en hemmansdel kunna födas, .ydels mantal må
anses medföra besutenhet, då ingen binäring till landtbruket kan påräknas, och
„ydels mantal, då sjöfart, fiske eller annan varaktig arbetsförtjenst i närheten kan
vara att tillgå; hvarjemte motionären till föreskrifternc angående jord-afsÖndring
föreslagit det tillägg, att derest någon af sine föräldrar, i stället för arfslott, eller
tjenstehjon af sin husbonde, för trogen tjenst, på lifstid erhåller ett stycke jord
utan derå utsatt mantal, bör han eller hon dervid bibehållas mot den årliga afgift
till stamhemmanet, sorn i den emellan kontrahenterna upprättade skriftliga
Öfverenskommelse stadgad varder; uti hvilken motion flere af Hedervärda BondcStåndetS
ledamöter instämt.
l.tuj- sami Allm. lien-.- och Elion.-Utsi:, lirlänkaiule, X:<> 33.
3
2:o af Riksdags-fullmäktigen Johannes Nilsson från Götheborgs och Bohus
län, hvilken, med förmälan, att Kongl. Förordningen den 13 Juli 1853 icke
iimeliölle någon föreskrift, huru förfaras bör då hemman vid inträffande dödsfall
i mindre delar än {niels mantal skiftas och den ene arfvingen ej förmår lösa den
andre ui, af sådan anledning, och då det icke kunde vara lagstiftarens mening,
att en ärfd lott, mindre än fulds mantal, icke skulle kunna intecknas och afyttras,
men sådant vöre stridande emot föreskriften i berörda förordning, att uppbud ä
dylik loit ej linge beviljas, påyrkat upphäfvarde af samina förordning och utfärdande
af en ny författning, hvarigenom tillstånd till en obegränsad hemmansklyfning
lemnades.
3:o af Riksdags-fullmäktigen Georg Nyqvist från Wermlands län, som
likaledes hemställt om berörda förordnings uppgifvande och att tili förut gällande
föreskrifter angående hemmansklyfning det stadgande matte meddelas, att all
loflig näring må vid bestämmande af besutenhet räknas jordegare tillgodo; till
stöd hvarför motionären andragit, att, i samma män folkmängden tillloge, måste
äfven, efter motionärens omdöme, rättigheten till hemmanskiylning, i stallet för
att inskränkas, tvertom tid elier annan utvidgas, enär jorden otvilvelaktigt vore
till för landets alla innebyggare och lillja kl ligen hvar och en. som kunde förvärfva
en lott deraf, större eller mindre, borde ega rätt alt densamma besitta.
Hinder häremot vore dock lagd. genom 1853 års förordning, hvars föreskrift om
visst hemmantal lör besutenhet vore högst olämplig, i anseende dertill, att hemman
med lika mantal ofta inom samma socken voro, såväl till godhet sorn till
egovidd, sins emellan mycket olika. Så funnes inom ett och samma pastorat i
Wermland i:dels mantal, som iimeliölle endast öj- tunnland, och ett annat al 4,500
tunnlands areal. 1 nedre Elfdalen voro tvenne hemman, som hvardera egde
en areal af 40.000 tunnland; och i öfre Elfdalen skall {aleis mantal finnas,
hvars egovidd blifvit uppskattad till 3G.000 tunnland. Enahanda förhållande
egde runi emellan särskilda hemman med afseende på deras godhet, såsom
exempel hvarpå motionären uppgifvit, att å ett i motionärens hembygd beläget
hemman, bestående af eit mantal, egde 1.200 personer sin bergning. Ett hushåll
af (> (dier 8 personer kunde der lifnära sig på g^alels mantal, hvaremot
en af motionärens grannar, som innehade Vgdels mantal, nödgades al andra tillhandla
sig spamnäl till husbehof. Uet vöre således, elter motionärens förmenande,
tydligt, att besutenhetcn bör bestämmas, icke efter det hemmantal,
hvartill en jordlott kan vara uppskattad, utan med afseende å dess afkastning
och den bättre eller sämre skötsel, sorn egnas densamma; och genom att pa
sätt som skett inskränka hemmansklyfningen och jovd-afsöndringen förökade man
»tvifvelaktigt de-fattiges antal, ty utan egen jord eiler trygg besittning pa andras
jord kunde den mindre bemedlade arbetaren icke påräkna någon eginthg
-4 Lag- samt Allm. lies v.- och Ekon - Lisk. Betänkande, IV: o 3.1.
vinst af sin arbetsförmåga; varande vid berörde motion fogad en af Riksdags*
fullmäktigen A. Hylander från Wermlands län, som, jemte Riksdags-fullinäktigen
Elof Andersson från samma län, i Nyqvists påståenden instämt, afgifvon,
af sjutiosju personer i Wermland undertecknad skrift, deri de uttalat den önskan,
att merbesagde Kongl. Förordning af den 13 Juli 1853 mätte varda antingen
upphäfven eller i åtskilliga delar förändrad och omarbetad; och har Nyqvist
sedermera, till bestyrkande af sine i ofvananmärkta motion gjorda uppgifter,
till Hedervärda Bonde-ståndet inlemna! åtskillige handlingar, som äfvenledes
blifvit till Lag-Utskottet remitterade, leir att vid pröfningen af förevarande
fråga tjena till upplysning.
4:o. af Riksdags-fullmäktigen Johan Peter Andreasson från Elfsborgs
län, som förmenat, att Kongl. Förordningen af den 13 Juli 1853 vore i flere
afseenden otydlig och ofullständig. Det funnes nemligen för det första icke bestämdt,
huruvida egare af obesuten del i ett hemmans-nuinmer egde att tillhandla
sig en annan dylik i ett annat, då begge sammanlagda medförde besutenhet,
icke heller om egare af besuten del i ett hemmans-nummer kunde dermed i ett
bruk sammanlägga obesuten del i ett annat. Ett, dylikt sammanläggande hade
hittills egt rum, och finge det hädanefter ej ske, blefve följden den, att försäljning
af obesutna hemmanslotter, sorn ärfdes, icke kunde försiggå. Åtminstone
blefve dä ett dylikt arf, det enda en bonde i allmänhet kunde lenina sina
barn, utan allt värde. — Utom i Dalarne, der jordens storskiftande skett på
Statens föranstaltande och bekostnad, hade någon omedelbar embetsmanna-kontroll
å liemmansklyfningen förr än genom ofvanåberopade Kongl. Förordning ej varit
påbjuden, utan den enskilde hemmansegaren egt att, efter behag och lägenhet,
lösa den ene den andre ut, då någon af dom ej haft besutct hemmantal, i hvilket
fall reglor varit gifna för bestämmande af besutenhet. Nu vore i l §, 3
och .10 mom. en allmän kontroll föreskrifvon, dervid man mäste anmärka, att,
ehuru i Lag funnos fem fång, hvarigenom jord förvärfvades, nemligen arf, skifte,
köp, gåfva och pant, endast tre deraf blifvit uti nämnde mom. uppräknade,
nemligen köp, skifte och gåfva; och kunde man af sådan anledning vidare
fråga: om någon undfått inteckning i en obesuten hemmanslott (inteckning deri
vore ej förbjuden) och gäldenären ej löser inteckningen inom föreskrifvon tid,
må det då vara fordringsegaren betaget, att å den intecknade, hemmanslotten
pantvis erhålla uppbud och lagfart, enligt 9 Kap. 3 § Jorda-Balken, eller skall
utmätning och försäljning af sådan pant genom exsekutors handräckning vara
omöjlig? — Om ett hemman, t. ex. Vedels mantal, ärfvos af fyra barn eller
andra arfvingar, skall det vara förbjudet för A att till B sälja sin lott, ehuru
begges lotter sammanlagdc ej utgöra besutenhet, eller att A, B, U och I) fortfarande
innehafva hvar sin arfslott, om icke någon af deni kan eller vill lösa
lag- samt Allm flrsr.- och Elion. lisk. IMänltande, Arn 33.
de andre ut? Och skola i sådant fall de alla solidariskt ansvara för allmänna
utskylder m. m., äfven sedan en eller någre obesutne delar, efter nya innehafvarnes
död, gått i arf i samma eller andra led? Man kunde äfvenledes
ifrågasätta, huruvida Domaren, om i ett köp säljas aflinge- och arfvejord, men
antingen den sednare delen eller begge delarne hvar flir sig icke innehålla besutenhet,
och bördemannen hvarken kan eller vill lösa al i ingejorden, skall,
enligt 5 Kap. Jorda-Balken, döma arfvejordon i börd, men neka bördemannen
lagfart derå och köparen uppbud å afiingojorden. — Det sades i 3 mom. af 1
§, att om hemman klyfdes, innan klyfningen godkänd blifvit, den förra hemmnns-innehafvaren
emedlertid skulle ansvara för hemmanet med dess utskylder,
såsom ensam egare eller åbo. Nu eger t. ex. A Ariels mantal, deraf lian
öfverlåter hälften till B och andra hälften till C. Derefter emigrerar A eller
dör utan tillgångar, eller, ehuru lefvande, blifver utfattig. B och C söka ej
lagfart och ansvara ej flir hemmanet. Till hvem må kronan eller kommunen
dä hälla sig flir allmänna utskylder? Dessa må ock ordentligen af de obesutne
utgöras, kunde de drifvas frän en ärligen förvärfvad och betald egendom?
Oell hvem tilIfölle i sådant fall jorden? — Enligt Kongl. Förordningen den 9
November 184 4 kunde alla afhandlingar om jord, utan afseende på deras beskaffenhet,
få rum uti Intecknings-protokollet och afhandlingens innehafvare såmedelst
erhålla trygghet i sin besittning mot blifvande egare af hemmanet; men
jemlikt 2 §:s 0 mom. af 1853 års förordning, finge för jord och lägenhet, som
från hemman ■ fsöndras, de lagfarts- och intecknings-åtgärder, om hvilka i 12 §
2 Kap. af Kongl. Förordningen om hemmansklyfning och jordafsöndring vore
stadgadt, icke ega rum, innan afsöndringen visats vara vederbörligen godkänd.
Desse föreskrifter voro uppenbarligen stridande emot hvarandra; men man kunde
dock icke antaga, att 1844 åis förordning upphört att vara gällande. Med stöd
af berörde anmärkningar, hvilka syntes påkalla en alltför grundlig omarbetning,
eller en sådan förklaring af 1853 års förordning, hvarigenom en helt och hållet
ny stadga uppstode, har motionären yrkat, att samma förordning måtte varda
upphäfven, och förut gällande stadganden i ämnet bibehållne, sä att rättighet
må kunna få åtnjutas af den ärlige arbetaren, som icke förmår köpa sig besuten
jordlott, att förskaffa sig eget hem, hvilket, i motionärens tanke, vore ett af
hufvudvilkoren, hvarunder lösdrifveriet och den allt mer och mer med folkbrist
hotande äfventyrs- och emigrations-lustan kunde återhållas.
5:o. af Riksdags-fullmäktigen Lars Gustaf Sandberg från Westerbottens
län, hvilken, med förmälan, att det i I § 3 mom. af Kongl. Förordningen den
13 Juli 1853 förekommande stadgande, att, om sådan klyfning, som skall till
undersökning föranleda, sker genom köp, skifte eller gåfva af hemman, som med
eganderätt innehafves, eller genom öfverlåtelse af åbp-rätt till krono- eller annat
c
f.u/j- sam! .Ulm. Hese.- orli liktm Vuk. Betänkande, \.„ 33.
publikt hemman, dä ma, innan klyfiiingen godkänd blifvit, det köp, slotte eller
gafva icke lag fö'jas, eller kungörelse om det ifragakonina äbo-mnbytet utfärdas,
(‘j eller den sednare egaren eller aboen i sadan egenskap för lienimansdelen
skattskrifvas eiler i Kronans handlingar antecknas, ulan tvifvel koninie att vid
tillämpningen medföra mänga olägenheter, af sadan anledning, och dä i allt. läll
lösningsrätten, till alia sädana hemmansdelar, hvilka ansägos icke innehålla
besutenhet, qvarsiode, yrkat, afl berörde moment mätte varda 1'iän Förordningen
utelemnadt och förut gällande Hadganden i ämnet tillämpade.
6:0. af Iliksdags-fullmäktigen Etik Erssan frän Gefleborgs län. som emot
den mi 2 Kap. 3 g af 1827 års Förordning, angående hemmansklyfning och
jordafsöndring, meddelade bestämmelse om den areal, en afsöndrad lägenhet bör
innehålla, anmärkt, alt fordringarna- derutinnan vore allt för högt tilltagne. Det
syntes motionären såsom hade man hyst en allt för stor fruktan för jordens
delning och. till följd deraf, tillerkänt den större jordegaren en nära nog till godtycke
gränsande rättighet, under dei man förbisett den mindre bemedlades rätt
och blista. Oftast vore händelsen den, ät minstone i motionärens hemort, att
jordegare hvarken ville eller kumle afsöndra den areal, författningen bestämde;
och brist på erforderliga tillgångar försvårade, ja gjorde det till och med omöjligt
för den, sorn vört; i behof af en sådan afsöndring, att den någonsin ernå. Häraf
följde, att konlrakterne om jords afsöndring nästan utan undantag uppgjordes i
strid emot författningens föreskrift merendels om 2 tunnland. .Men när hem
manet,
hvarifrån afsöndringen skett, öfverginge i en annan egares hand, blefve
innehafvaren deraf oftast nödsakad att, emot en godtyckligt bestämd ersättning,
afträda den olagligen afsöndrade lägenheten, pä hvars odling han måhända
nedlagt hela sin arbetsförmåga och silf tilläfventyrs egda kapital; till åstadkommande
af rättelse af hvilket missförhållande motionären föreslagit, att uti 2 s;
af Kongl. Förordningen den 13 -Tuli sistlidnc år eli stadgande made inflyta af
följande innehåll: •• Jordafsöndringar pä viss tid, som oj får öfverstiga 50 är,
eller på lifstid, må vara tillåtna till minst 2 tunnland duglig jord; dock må,
när, elter sockne-näumdens bepröfvande, den blifvande innehafvaren har att påräkna
någon annan inkomst, såsom t. ex. af fiske elier handtverk m. m.. äivou
I tunnland kunna afsöndras efter de grunder, som för öfrigt stro gaille udo:'"
samt
7:o. af Kiksdags-fullmäktigen Magnus Mansson frän Östergöthlands län,
sorn yrkat, att, med upphäfvande af förbudet mot uIjordars och urfjeilars skiljande
frän det hemman, hvarunder de blifvit skattlagd»1, sådan»! lägenheter ina. utan
afseende ä egovidd. lä, om öfverenskommelse derom kail trallas med uljordens
innehafvare, aterkiipas till stamhemmanet mot den skatt till det andra hemmanet,
lag- sam! Allm. lif tv.- ork Ekel,-lisk. Betänkande, A:o 33.
7
sorn å utjorden tinnes satt, eller, 0111 sådan skattläggning ej skett, efter gode
mäns bestämmande. Berörde förbud vore nemligen, efter motionärens förmenande,
stridande icke allenast mot sednare tiders Jagar i ämnet, sorn uttalade den åsigt,
att skattskyldig jord ej borde minskas, utan äfven' mot behofvet för hvarje
hemman alt besitta och bruka all dithörande jord samt tillgodogöra, sig de förmåner,
sorn dermed lagligen voro förenade, utan afseende pä liden, då desamma
genom någon obetänksam upplåtelse hemmanet frångått. Erfarenheten hade
dessutom gifvit vid handen, hurusom de fleste utjords-innehafvare vanskötte den
dertill lydande jord; oell förorsakade omförmälda förbud derjemte vid laga skiften
och andra förrättningar många olägenheter, till hinder och oreda sä i ett som
annat hänseende.
Desse motioner, som Lag-Utskottet ansett böra jemväl af Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet behandlas, hafva Utskotten gemensamt tagit i
öfvervägande; i sammanhang hvarmed Utskotten till pröfning lörehaft en hos
llögvördiga Preste-Ståndet i förevarande ämne väckt, till sistnämnda Utskott
remitterad motion, hvari Herr Kontraktsprosten ./. A. Qviding fästat uppmärksamheten
pä det, inom fäderneslandet allt mer och mer tilltagande proletariatet.
Orsaken dertill vore visserligen att söka uti dryckenskapen; men denna orsak
vore icke den första, icke eller den enda. Proletariatet vöre ofta färdigt innan
dryckenskapen vidtoge; det vore den yttre osäkerheten och nöden, det vore
bristande själsstyrka att derunder hålla sig uppe, som gåfve anledning till
superiet, såsom ett medel att skingra bekymren. Dryckenskapen finge således
anses såsom verkan, proletariatet såsom orsak; ursprunget till detta sednare
igenfunne man, å ena sidan, uti såväl den lagliga, sorn hufvudsakligen den olagliga
hemmansklyfningen och jordafsöndringen; ä den andra, uti hemmans afhysande
och större jordmassors sammanförande i samma bruk; hvartill komme dels brist
pä lagar, som tillräckligen togo i skydd och tryggade landtbonden, torpares och
jordarbetares ställning, samt dels den omständighet, att det. åtminstone icke varit
praxis, att verkställande makten, utom i händelse af tvist emellan enskilde, gjort
sig underrättad, huruvida de lagar, sorn i berörde afseenden funnos, behörigen
eflerlefdes, för att i motsatt fall vidtaga nödiga rättelser. Man hade i allmänhet
betraktat våra jordlagar och landbo-förhållandcn mera från kameral synpunkt, än
från statsekonoinisk. Blott staten egde säkerhet för utfående af sina skatter och
inkomster, hade man föga frågat efter om jorden lill »len grad parcellerades,
att öfvcr-befolkning, arbetslöshet och fattigdom deraf blefve en följd; och man
hade varit obekymrad 0111 liomnians-afhysningen satte en stor del af landets befolkning
i »len belägenhet, att den saknade en tryggad ekonomisk tillvaro. Det
finge visserligen medgifvas, att en växande folknummer måste ifrågasätta de
gamla gårdarnes eller hemmanens klyfning; och utan fara kunde väl denna
8
Loij- samt Allm. Ilar.- och Ekon.-ilsk. Hildol;amli, A;» 311.
klyfning i var tid kunna ske, sedan vetenskapen framvisat grunderna för utvecklingen
af en större, hittills okänd produktionskraft; men klyfningen mäste
hafva en gräns, inom hvilken man icke allenast kunde tillvinna sig en knapp,
ofta likväl tvifvelaktig bergning, utan äfven välstånd. Välmående bönder och
välbergade jordtorpare, det vore målet, dit jordlagarnc borde syfta och sträfva.
Hvad sorn ginge derunder, det vore för Staten af iner eller mindre skadliga
följder. Gränsen för hemmans-klyfningen hade i 1827 års förordning blifvit bestämd
genom stadgandet örn besutenhet. Dertill fordrades att på utklufven lott
trenne arbetsföra personer kunde hafva sin bergning, d. v. s. man och hustru
samt ett tjenstehjon. Alen välsignades detta hjon olag med en mängd barn, sä
vore besutenheten förbi och vägen till proletariatet öppnad, i synnerhet om den
klufna delen skulle graveras af skuld, hvilken under sädane förhållanden, dä
a ('kastningen icke vore tillräcklig för hushållets föda och beklädnad jemte räntebetalning,
slutligen föranledde heinmansdelens försäljning. Besutenheten borde
således beräknas äfven med afseende på barnen, äfvensom derpå, att afkastningcn
jemväl vore tillräcklig att betacka räntan på köpesumman, som, efter hvad
erfarenheten visade, stege, ju allmännare klyfningen blefve, stundom till den
grad, att den köpta jorden icke gåfve 2 å 3 procent, under det att allmänna
räntefoten för lånta penningar vore 5 å (! procent. Inträffade det, att man för
att slippa egna tjenstehjon, uppläte tomtplats åt en och annan backstugusittare,
sa komme pä hemmanslotten ännu flere hushåll, hvilka vida mera voro hemfallna
åt tillfälligheten och nöden. I fråga åter om jordafsöndringarne vore besutenhetens
gräns alldeles uppgifven; och de följder, som visat sig af hemmansklyfningen,
företedde sig äfven vid afsöndringarne; men hade den lagliga hemmansklyfningen
och jordafsöndringen öppnat vägen till proletariatet, sä hade
detsamma i annu högre grad befordrats genom den olagliga styckningen af jorden.
Hemmansdelar lim nos i otalig mängd, sorn icke allenast icke voro besufna
efter 1827 års Förordning, utan icke ens innehöllo den för afsöndring bestämda
vidd, ,4 tunnland. Det lunnes hemmansdelar pä ett, på två tunnland, som långt
ilrån att i magra trakter kunna föda tre personer, knappt kunna lemna näring ät
ett par mindre kreatur. Åled ett ord, då någon sjelfmanad tillsyn öfver författningens
efterlefnad icke egt. rum, hade den olagliga hemmansklyfningen ohejdad
fortgått. Alen intet hade mera befrämjat förtidiga äktenskap, förtidiga bosättningar
oell befolkningens förökning, på samma gång det gjorts omöjligare för densamma
att finna utkomst; intet hade mera befordrat hvad man kallar slagtningen
af de stora godsen, enär parcelleringen i tunnlandsvis till den grad uppdrifvit
jordpriserna, att godsegaren af köpesummans räntor haft ofantligt större
inkomst, än af egendomens afkastning; intet hade slutligen inora minskat möjligheten
för köparen att erhålla sin bergning, emedan hans kapital, vanligen
utgörande
Loij- tami Alim. Bett.- och Ekon. Lisk. Bddnkande, N.o 33.
9
utgörande endast några hundrade riksdaler, vore otillräckligt till betalande af köpeskillingen,
som till följd deraf till största delen måste, emot inteckning i egendomen,
gäldas med skuldsedlar. Efter motionärens öfvertygelse skulle, derest klyfningen och
afsöndringen afjorden fullt konseqvent enligt 1827 års författning utfördes, Sveriges
bonde-stånd nedsjunka till ett fattigt torpare-ständ; och om den olagliga hemmansklyfningen
finge framgå, blefve nämnde ständ sannolikt ett stånd af proletärer.
Alan kunde väl till någon del i afseende pä framtiden trösta sig dermed, att en
dam mot den obegränsade klyfningen blifvit satt genom 1853 års förordning,
men dels qvarstodo alla olagligheterna emot 1827 års författning med dess ännu
förverkande följder, och dels kommo de nyttiga verkningarne af 1853 års förordning
att blifva beroende deraf, huruvida man tillsåge, att den behörigen efterlefdes.
— Vände man uppmärksamheten från jordens parcellering till henunansafhysningen
och de deraf uppkomna större jordmassornas sambruk, från den
mindre jordegaren till godsegaren, så visade sig, att endast på en annan väg
man framkallat samma resultat eller proletariatet. Det kumle icke gerna undgå
betraktaren, att man nu mångenstädes saknade såväl den ädelt aristokratiska
anda, sorn yttrade sig i tillfredsställelsen att kunna befordra sina underhafvande^
lycka och välstånd, som den tid, då man ansåg posseseionen som en högre försyns
ansvariga gåfva och sig sjelf blott såsom dess förvaltare, till befrämjande
af medmenniskors välfärd, sig sjelf såsom patronen, underhafvande såsom klienter.
Tänkesättet hade förändrats; det vore nu mindre fråga om att söka äran
i medmenniskors väl, än huru man skall draga mesta nytta och vinst af dem.
Att jordegarncs behof så väl som andras stege med civilisationen, att förlaget
måste ökas i samma mån man fordrade äfven i statens intresse en högre jordens
kultur, vore väl ostridigt, likasom det måste medgifvas, att. hofveriet, eller
sättet att bruka en del af jorden med den andra, att upplåta godset åt bönder,
sorn tillika för egarens räkning brukade hufvudgården och dertill utgjorde erforderliga
tjenstbarhetcr, icke var egnadt att bi-tydligt föröka afkastningen eller
göra den tillräcklig för stigande behof. Det låg i sakens natur, att man icke
rätt väl kunde på en gång sköta hemmanets och gårdens bruk. En reform behöfdes
i detta hänseende. Alen denna reform hade kunnat till ömsesidig belåtenhet
utföras genom att dela godsen i farmer, tillräckliga att föda de hushåll,
som der skulle arbeta, och öfverlåta dessa farmer på lifstid, mot afgift i spanmål
eller annan natur-produkt. Denna method följdes likväl icke af manga.
Alan försökte å ena sidan att, med borttagande af lifstids-städjan, på vissa års
arrende upplåta jorden, för att efter deras slut kunna uppbringa arrende-summan;
men denna utväg hade den påföljd, att arrendatorn icke odlade jorden, sorgfälligt
dolde sin möjliga behållning, och utsugde jorden de sbtn åren, på det
Bih. till II. St. Prot. 1853 A 1854. 7 Sami. 3 Md. IS Haft. •>
Lay- mull Allm. Best.- »rh Ekon.-llisk. Betänkande, N:» 33.
att arrende-summan icke skulle höjas. Å andra sidan påfann man den utVäg, att
afhysa hemmanen och sammanföra dem dels i sambruk med hufvudgården. nels
i större s. k. afvels- eller plattgårdar, dem man sjelf brukade. Berörda utväg
åter medförde tvänne stora olyckor. Befolkningen, som frän desse hemman
utdrefs, lemnades nemligen till spillo samt hemföll genast under proletariatet; och
då den arbetsstyrka, som till hemmanens brukande erfordrades, på annat sätt
måste anskaffas, var man snart inne på stattorpare-svstemet. En och arnum
hyste väl deremot betänkligheter och sökte undvika detsamma, medelst antagande
af jordtorpare. Men dessa ställdes på hårda vilkor, lemnades obestämda skyldigheter
och underkastades jordegarens godtycke i afseende på tiden för deras
qvarvaro, så att äfven denna klass af arbetare icke egde någon trygghet, om
också dess ställning vore något bättre, än de egentliga stattorparnes, hvilka
behandlades nära nog såsom slafvar och, efter förlorad arbetsförmåga, lemnades
med hustru och barn åt fattigdomen eller brottet eller bådadera. -— Hemmans
obegränsade klyfning och afsöndring, deras merendels olagliga afhysning, jordens
parcellering och dess sammanförande i större massor till s. k. eget bruk hade
således medfört samma resultat, bildandet af en folkklass, sorn lefd6 för dagen
och! saknade tryggad tillvaro för framtiden. Bland denna sålunda bildade folkklass
vore det som ty värr dryckenskapen fullbordade eländet, som brottets
verkstäder grundades. I stället att för densamma bygga arbetshus, tukthus,
korrektions-inrättningar, cellfängelser, m. 11. åtgärder, hvarigenom det onda icke
kunde förekommas, utan allenast den skada, som från en sådan klass'» hotade
' ' ib.
öfrige samhällsklasser, förhindras, vöre det bättre att förändra de lagar, sorn
åstadkommo detta tillstånd, att rätta begångna olagligheter och att vaka öfver
lagarnes efterlefnad. Statsmakternes uppmärksamhet måste tagas i anspråk på
verkningarne af våra jordlagar och landbö-förhållanden, så att efterhand en sådan
reglering deraf kunde beredas, som lika mycket befrämjade odlingen af
fäderneslandets gemensamma jord, som den försäkrade alla dem, som deruppå
arbetade, om en tryggad utkomst. Endast allas väl vore den enskildes väl. Den
enes väl på bekostnad af den andres vore icke allmänt väl. Till förberedande
af en sådan reglering har motionären föreslagit:
l:o undersökning, till utrönande dels af alla i strid emot 1827 års förordning
skedda hemmansklyfningar och jord-afsöndringar, dels ock af alla enligt
äldre författningar olagliga hemmans-äfhysningar, samt i förening dermed åtgärder
att återbringa de förra till besutenhet och förse de afhysta hemmanen med landtbönder;
2:o
att, så snart ske kunde, det gamla sättet att med hofveri sköta hufvudgården
mätte afskaffas och förbjudas, men jordegare berättigas dels att förse
Lay sami Allm. Btsv.- och Ekon.-Ulsk. Betänkande, K:a 33: It
godset med landtbönder mot lifstids-städja och årlig afgift i spanmål eller annan
produkt, samt dels, sedan olagligen afhysta hemman blifvit med sine egor fran
skiljde
och försedde med egne åboer, att bruka hufvudgården med s. k. jordtorpare
på gårdens egen jordrymd, hvilka borde antagas på lifstid och fa sa
mycken jord sig anslagen, sorn enligt 18 27 års Förordning till besutenhet erfordras
;
3:o att alla ^handlingar, derigenom landtbönder och jordtorpare antagas,
skola o-ranskas af offentlig myndighet, sorn borde tillse, att desse afhandlingar
voro i° enlighet med lag inrättade, och för öfrigt iakttaga hvad till begge kontrahenternes
rätt och bästa erfordrades;
4:o att stattorparc-systemet måtte inom viss lämplig tid afskaffas och förbjudas
samt att, likasom ett minimum vore för jordbruk bestämdt, afven ett
' ax.imum borde bestämmas för den jord, som finge hafvas i eget bruk;
m
0:0 att, hvarje jordegare, som upplåta mark till uppförande af backstuga,
måtte blifva skyldig att, emot billig afgift, dertill tillägga så mycken jord, sorn
hehöfdes lör en arbetare, att med hushåll berga sig, utan att bero al tillfällig
arbetsförtjenst, äfvensom att stadgas måtte, det nu befintliga dylika stugor skola
vid egarens afgång borttagas;
G:o att bebyggandet af grus- och sandtag, lertägter, torfmossar och andra
sådane allmänna undantag måtte alldeles förbjudas; samt
7:o att. Regeringen måtte årligen från Konungens Befallningshafvande eller
auna
länndin* myndighet infordra underrättelse, huruvida något emot jordlagarne
stridande förekommit, och i sådan händelse olagligheterne genast till rättelse befordra;
i hufvudsyftningen af hvilken motion åtskillige ledamöter af högvördig».
Rreste-Ståudet, under den diskussion, densamma derstädes föranledt, instämt..
Vid den sorgfällig» granskning, Utskotten egnat, berörde lramställningai,
hafva Utskotten sökt att, sä vidt sig göra låtit, taga kännedom om de asigter i
förevarande vigtiga ämne, som blifvit uttalade och gjort sig gällande, ej m.ndre
vid föregående Riksmöten, än äfven bland deputerade inom de särskilda lanen,
vid de öfverläggningar i ämnet, som pä Kongl. Maj:ts befallning al Konungens
12 Lag sami Allm. Ites v.- och Ekon.-ilsk. Betänkande, ,Y.o 33.
Befallningshafvande hållits med desse deputerade; och anse sig Utskotten böra
till en början meddela det hufvudsakligaste af hvad Utskotten dervid inheintat,
på samma gång Utskotten lemna en kort redogörelse öfver tillkomsten af den
utaf åtskiliige motionärer öfverklagade Förordningen af den 13 Juli 1853, angående.
tillägg till gällande föreskrifter i afseende på hemmansklyfning och jordafsöndring.
I Nådigt Cirkulär-bref till samtlige Konungens Befallningshafvande, utom
i Stora Kopparbergs län. af den 2G Oktober 1833, behagade Kongl. Maj:t, i
anledning af förekommen fråga om behofvct af närmare föreskrifter, för att förekomma
missbruk af den i Kongl. Förordningen af den 19 December 1827 gifna
tillåtelse till hemmansklyfning och afsöndring af jord eller andra lägenheter från
hemman, förordna, att en kommitté, bestående af Landshöfdingen, såsom ordförande,
Lands-sekreteraren och Häradshöfdingarne i hvarje län samt sex af Landshöfdingen
dertill anmodade, för klokhet, nit och redlighet kände personer från
särskilda delar af länet, nemligen 2 jordbrukare af Adel och Ståndspersoner, 2 af
Preste- och 2 af Bonde-Ståndet, skulle, efter inhemtande af de lokala upplysningar,
som kommittéen för sakens utredande kunde anse sig behöfva, till Kongl. Maj:t afgifva
fullständigt underdånigt utlåtande i följande omständigheter: l:o 1 hvad män
klyfningar af hemman, med åtföljande mantal och utskylder ä de utklufne delarne,
inom länet under de sednare 20 åren, och särskildt sedan ofvannämnda
Förordning utkommit, blifvit verkställde; om de kunde anses hafva skett emot
Förordningens föreskrift, så att äbo icke å de utklufne delarne varit besuten och
i följd deraf icke kunde anses derå hafva sin bergning; i hvad män verkningarnc
af desse hemmansklyfningar fmgo anses vara till nytta eller skada i allmänt eller
enskildt afseende, d. v. s., vid betraktande af folkmängdens tillväxt och jordens
uppodlande å ena, samt folkets utkomst och bestånd eller fattigklassens ökande
å andra sidan; och om, i anledning af detta allt, angelägenheten syntes fordra
några närmare föreskrifter, för att för framtiden hindra mot berörde Förordning
stridande hemmansklyfningar, och i sådant fall hvad lämpligen derom borde
stadgas; 2:o enahanda uppgifter rörande afsöndringar af jord eller andra lägenheter
från hemman, med afgäld derå till stamhemmanet; i hvad mån de skett;
om de verkställts emot de i nämnde Förordning stadgade vilkor, egentligen i
afseende på ego-rymden och afgälden; verkningarne af desse afsöndringar; samt
om och hvad stadganden för en närmare efterlefnad af Förordningen i denna del
kunde anses nödige, allt på sätt i förra punkten funnes anfördt; 3:o om förpantningar
af jord från hemman, såsom tillförene i allmänhet inom Riket skett,
verkställdes, eller hvad andra sätt till jord-afsöndringar begagnades; deras allmänna
beskaffenhet och vilkoren dervid samt verkningen deraf såsom i föregående
punkter upptoges; och 4:o i hvad mån mindre torp och backstugor med
Lag- sami Allm. Best'.- och Ebin.-ilsk. Ii e t än kanti t, K.o -Ii. 13
ringa eller ingen jord på hemmans egor de sednare 20 åren tillökats; verkningarne
deraf, såsom ofvan anfördt är, och särskildt vid jemförelse emot dem
af hemmansklyfning, afsöndring eller jord förpantn ing från hemman; och om nödvändigheten
ansåges kräfva någon inskränkning i hemmans-egarnes rätt, att dylika
torp och backstugor anlägga, eller några särskilda vilkor dervid borde fästas,
och, i sådant fall, hvilka föreskrifter derom lämpligen borde meddelas.
Af hvad Läns-kommittéerne till besvarande och utredande af desse omständigheter
anförde inhemtas hufvudsakligen, att, i frågan om hemmansklyfning,
under de sednare 20 åren, räknade tillbaka från 1833, klyfning af hemman i
mer eller mindre män fortgått och tilltagit inom Rikets alla län, ehuru icke. med
visshet kunde antagas, att proportionen i tillökningen under denna tid varit betydligt
större än förut, utom i Wermlands, Malmöhus och Christianstads län; att
liemmansklyfningen ytterligare tilltagit efter år 1827 uti Gottlands, Götheborgs
och Bohus, Kronobergs, Hallands, Gefleborgs, Westerbottens och Norrbottens län,
och särdeles inom Wermlands, Malmöhus och Christianstads län; att deremot uti
Westmanlands och Skaraborgs län åbo-delarnes antal, genom skedda sammanläggningar,
minskats och inom Stockholms län antalet af utklufne hemmansdelar ej
ökats; att klyfningarne i allmänhet icke sträckt sig utom den gräns för besutenhet,
1827 års författning bestämde, uti Stockholms, Upsala, Södermanlands,
Östergöthlands, Elfsborgs, Götheborgs och Bohus, Gefleborgs, Jemtlands, WesterNorrlands
och Westerbottens län, men uti Örebro, Wermlands, Gottlands, Calmar,
Blekinge, Malmöhus och Christianstads län blifvit verkställde med fullkomligt
åsidosättande af berörde föreskrifter, och der i allmänhet skett icke från hela,
halfva och fjerdedels mantal, hvilka kunnat tåla klyfning, utan från mindre, redan
klufna hemmansdelar, så att inom åtskilliga län, och särdeles inom Malmöhus
och Christianstads, en mängd utklufna hemmansdelar förekommo, hvilkas egor
innefattade mindre område, än sorn i egenskap af särskild lägenhet, utan hemmantal
och besutenhet linge afsöndras, samt ofta icke utgjorde fullt ett tunnlands
areal; att kommittéerne för Malmöhus och Christianstads län velat uti 182/ års
Författning linna en medelbar grund till den ökade liemmansklyfningen. i så
måtto, sorn det förra stadgandet om visst hemmantal derigenom blifvit upphäfdt;
men enligt hvad öfrige kommittéers yttranden dels bestämdt innehålla, dels ock
synas antyda, hafva hemmansklyfningarne, äfven efter 1827 fortgått, utan allt
afseende på foreskrifterne i samma års Författning, hvilken således dervid varit
utan allt inflytande; hvaremot de egentliga orsakerne till ökade klyfningar borde
sökas i en tilltagande befolknings behof af bosättning, jemte ett allmännare sträfvande
efter oberoende.
Inom 1 1 län. eller Westmanlands. Södermanlands, Örebro, Wermlands,
H tog- ‘“»ti .Mm. liese.- och Ekon-Utsli. Dt tänkarn! tT A: o 3.1.
Gottlands, Skaraborgs, Elfsborgs, Calmar, Jönköpings, Götheborgs och Bohus
samt \Y ester-Norrlands, an stigo koinmittéerne hemmansklyfning, verkställd enligt
de i Författningen stadgade grunder, vara nödig, i följd af folkökningen, och
nyttig, såsom verkande till landets uppodling. Deremot förmenade koinmittéerne
uti öfrige 12 län, att de nu stadgade fordringarnc för besutenhet voro alltför
ringa och hemställde derföre 0111 deras ökande; hvaraf skulle följa, att klyfning
af hemman till så ringa delar, att de utgjorde den minsta besutenhet, sorn Författningen
medgäfve, der ansågs 'tadlig; men denna åsigt är bestämdt uttalad
endast från Malmöhus, Blekinge, Westerbottens och Jemtlands län.
De fleste koinmittéerne hemställde,' att nödige kontroller å Författningens
efterlefnad måtte stadgas, i hvilket afseende i allmänhet föreslogs, att innan
hemman klyfdes till mindre del, än ett visst uppgifvet mantal, undersökning om
besutenheten borde föregå antingen genom utsedde Sockne-fullmäktige, eller genom
redan befintlige auktoriteter. Det mantal, hvilket sålunda skulle utgöra minimum
för klyfning utan föregången undersökning, blef, dels i de afgifna utlåtanden,
dels enligt sedermera frän Eäns-styrelserne infordrade upplysningar, föreslaget tili
Ödels mantal, utom för nedanstående län, der koinmittéerne eller sedermera
Läns-styrelserne uppgäfvo, för Stockholms och Hallands län Rdeis, för Örebro
län s-dels inom landslag och vedels i bergslag, för Calmar län Julels, för Westmanlands
län i allmänhet jidels, men i bergslager och skogsorter iidels, för
Östergöthlands län ä slättbygden * niels, men i de fleste delar af länet £:dels,
för Elfsborgs län i Westgötha-delen iukds och på Dahlsland Vedels, för Gestrikland
J:dels, oell för Helsingland jidels samt för Wester-Norrlands län jidels ni antal,
hvarjemte kommitteen för Malmöhus län ansåg nödigt, att hvarje utklufven
del innefattade minst I 5 tunnland uppskattad jord; och i Christianstads län blef
föreslaget, att ingen klyfning borde ega rum till mindre än Jgdels mantal på säten
och fiälseheintnan, samt Vedels mantal pä krono- och kronoskatte-hemman.
för Westerbottens och Jemtlands län ansägo vederbörande något visst mantal ej
kunna såsom minimum bestämmas, likasom uppgifterna för Gefleborgs, WesterNori
lands och Norrbottens län skedde vilkorligen, eller med anmärkning, att hemman
inom desse län möjligen funnos, hvilka icke kunde utan fara för obesutenhet,
till ifrågasatta minimum klyfvas; dock borde såsom ett särskildt förhållande
anmärkas, att vid de flesta skedda hemmansklylningar inom sistberörde 5 län,
med undantag af Jemtlands, undersökning och pröfning angående besutenheten
föregått, antingen hos llärads-rätt eller af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
innan lagfart beviljats, eller äbo ä utklufven del blifvit för särskild rök antecknad.
Vidare innefatta Eäns-kommitteernes yttranden upplysning, bland annat
Lay- samt Allm lits* - ueh Ekon.-1'lsh. Reiankunde, A :<> 33.
15
derom, att j or da/s tift dringar för alltid eller på viss tid under de sednare 20
åren egt ruin i större man an tillförene uti Stockholms, Oiebio. Skaiaboigs, (.almar,
Hallands, Malmöhus, Christianstads, Blekinge, Gefleborgs, Wester-Norrlands,
Westerbottens och Jemtlands län, samt särdeles elter 1821, uti Stockholms,
Hallands, Malmöhus, Blekinge och Westerbottens län äfvensom på Oland. Afsöndringar
af lägenheter för alltid, under eganderätt, hade skett inom Orebro,
Wermlands, Östergöthlands, Skaraborgs, Kronobergs, Malmöhus, Christianstads,
Blekinge, Wester-Norrlands och Jemtlands län. 1 afseende pä de afsöndrade
lägenheternas rymd, jemte öfriga vilkor för afsöndrings laglighet, voio föifattningens
föreskrifter iakttagne inom östergöthlands och Hallands län. samt pa Oland,
men inom andra län hade desse föreskrifter blifvit helt och hållet, fiiibisedde.
Koinmittéerne uti 11 Ian förmenade, att afsöndring af jord under eganderätt vore
skadlig, så väl för hemmanens framtida bestånd, sorn i andra hänseenden; och
gjorde de fleste koinmittéerne hemställan 0111 förändrade föreskrifter i flere delar
af 2 Kap. i 1827 års förordning, äfvensom att nödiga kontroller ä elterlefnaden
deraf måtte stadgas.
För pantning ar aj‘ jord voro vanliga i de flesta af llikets län. men hade
icke under de sednare 20 åren egt ruin i större mån än förut i flere än 8 län,
samt provinserna Helsingland och Herjeådalen. 1 4 län ansags detta satt att
upplåta jord för gagneligt, men förmenades deremot vara bestämdt skadligt i 8
län; och hvad mindre torp och backstugor anginge, hade de under de sednare 20
åren betydligen tilltagit i alla Kikets län, hvilken tillökning visat sig skadlig, i
det fattighjonens antal i bredd med dessa mindre lägenheter, hvarmed högst ett
mindre potatisland åtföljde, år från år ökat sig, under det sedligheten i samma
män aftagit.
Vid underdånig föredragning af Läns-kommittéernes berörde utlåtanden täcktes
Kongl. Majit, genom Nådigt bref af den 16 November 1838, i enlighet med
Rikets Ständers vid Riksdagen åren 1834—1835 tillkännagifna önskan, åt särskilde
kommitterade uppdraga, att, efter granskning af samma utlåtanden och öfriga
till målet hörande handlingar, utarbeta och till Kongl. Majit afgifva underdånigt
förslag till de ändringar, förklaringar och tillägg i ofvannämnde förordning, angående
hemmansklyfning och afsöndring af jord och andra lägenheter från hemman.
som af desse yttranden eller befintlige förhållanden i öfrigt kunde föranledas;
hvilket Nådiga uppdrag af de utsedde fern kommitterade, dåvarande Landshöfdingen
Friherre C. II. Rålamb, Biskopen C. I. Heurlin, Revisions-Sekrcteraren
\. Faxe. Kammar-Rådet L. E. Cassel och Fullmäktigen i Rikets Ständers Riksgälds-kontor
Hans Jansson, fullgjordes den 2 Oktober [839.
16
Lag- tamt Allm. Dest . och Ekon.-Utsk. Betänkande, A;o 33.
Det förslag till förnyad förordning i ämnet, som af dem dä afgafs. innefattade
frän 1827 ärs författning skiljaktiga bestämmelser hufvudsakligen i följande
hänseenden, nemligen dels i fräga om fordringarne för besutenhet, såsom
allmänt vilkor hvarför kommitlerado ansågo böra, med uteslutande af föreskriften
angående egornas beskaffenhet, stadgas, att till hemmansdel borde finnas egor af
den vidd och godhet, att ett hushåll af minst fyra arbetsföra personer kunde af
egornas afkastning underhållas, dels beträffande rättigheten till sådan jordafsöndring
för alltid under eganderätt, som uti 2 Kap. 1 § af nämnde förordning
medgålVes, i afseende hvarå kommitterade voro af den mening, att dylik afsöndring,
såsom utur stats-ekonomisk synpunkt skadlig och stridande emot grunderna
för vår jordbeskattning, derföre icke borde tillåtas i andra fall. än hvad anginge
tull-qvarnar, särskildt skatti agda licken, stampar eller andra vattenverk,
fabriker, garfveriet, jemte flera dylika inrättningar, med erforderligt utmål åf jord
dertill, hvilken afsöndring borde tillåtas, emedan hemmansegaren, såsom jordbrukare,
icke alltid kunde sköta sådan för landet gagnelig inrättning, äfvensom aflägsen
utjord och urljell samt i fråga om utbrytning af arfslott; dels ock slutligen
rörande upplåtelser af jord, antingen för innehafvarens lifstid eller på vissa
är, derom bestämmelserne i förslaget grundade sig på den af kommitterade hyllade
åsigt, att sådane upplåtelser borde fä inom den bestämda rymden af tiondedelen
af hemmanets område ega ruin. utan afseende på arealvidden, endast lägenhetsinnehafvaren
derå kunde utsätta en tunna potatis samt vinter- och sommartÖda en ko.
med rättighet till bete å hemmanets utmark; hvarjemte berörde förslag, tillförekommande
af hemmansklyfning utan verklig besutenhet och lägenheters upplåtande
af större egorymd eller sämre beskaffenhet, än stadgadt blefve, innehöll
åtskilliga föreskrifter, utgående från den af såväl de flesta Läns-kommittéerne, som
de för frågans behandling af Kongl. Majit förordnade kommitterade antagna grundsats,
i fråga om hemmansklyfning, att den allestädes kunde ega rum till ett visst
mantal, utan föregången undersökning och pröfning om besutenhet; men att såväl
dä klyfn ingar till mindre hemmantal sattes i fråga, som dä någon från hemman
ville afsöndra eller upplåta jord, lokal-undersökning ovilkorligen borde anställas,
huruvida åbo å den utklufna hemmansdelen kunde vara besuten, eller om
den lägenhet man på hemmanet ville upplåta, vore sä beskaffad, att afsöndring
deraf, enligt de stadgade grunderna, kunde medgifvas; och antogo, i öfverensstämmelse
med hvad de flesta Läns-kommittéerne och Konungens Befallningshafvande
föreslagit, kommitterade iidels mantal såsom ovilkorlig! medförande besutenhet, men
gjorde tillika underdånig hemställan om infordrande från Läns-styrelserne af mera
bestämda speciella uppgifter i nämnde afseende, för meddelande af särskildta
föreskrifter härutinnan, lämpade efter förhållandet inom olika orter, att intagas
i den förnyade författning, som kunde blifva utfärdad.
Uti
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsi. Betänkande, A-Q 33.
17
Uti Nådig Skrifvelse den 27 Januari 1840 täcktes Kongl. Majit, till Rikets
Ständers utlåtande öfverlemna omförmälda ar kommitterade utarbetade förslag,
som till sina väsendtligastc delar af samtliga Riks-Standen bifölls; och förklarade
Rikets Ständer alltså uti underdånig skrifvelse den 14 Juni 1841, sig »hufvudsakligen
dela de åsigter, hvilka lago till grund för de föreslagna förändringarne
i Kongl. Förordningen den 19 December 1827, och salunda i allmänhet god- ,
känna de föreskrifter, hvilka blifvit uti ifrågavarande förslag intagna». Dock
funno Rikets Ständer sig icke kunna i vissa punkter deruti instämma; i följd
hvaraf Rikets Ständer, för sin del, beslutade derifrån skiljaktiga stadganden, hvaribland
förekom, att Rikets Ständer, med afseende å hemmans stora olikhet i särskilda
orter, funno betänkligt att, såsom lör liela Riket gällande, antaga det föreslagna
minimum af ^idels mantal, hvartill klylning af hemman borde få ega rum,
utan föregående undersökning och särskild tillåtelse, samt derföre ansågo, att åt
Konungens Befallningshafvande, hvar för sitt län, borde uppdragas, att, i samråd
med sakkunnige män af länets innevånare, föreslå för hvarje olika ort särskildt
det minsta hemmantal, hvartill klyfning kunde utan dylik undersökning tillåtas,
och att, med ledning af så beskaffade förslag, föreskrifter i detta afseende lämpade
efter olika lokalförhållanden, borde i författningen meddelas; samt att Rikets
Ständer vidare, i sammanhang härmed, hyste den åsigt, att storleken af den
minsta jordlägenhet, som ifrån hemman kunde få afsÖndras, borde elter särskilda
<1 O /
orters olika lokalförhållanden bestämmas.
I anledning häraf erhöllo Konungens samtlige Befallningshafvande (med
undantag af Konungens Befallningshafvande i Stora Kopparbergs län) genom Nådigt
Cirkulär-bref af den 14 Augusti 1841 befallning att, i samråd med Iläradshöfdingarne
i länet, samt sex andra för klokhet, nit och redlighet kände personer
från olika delar af länet, efter befintliga lokalförhållanden föreslå både det minsta
hemmantal, hvartill hemmansklyfning, utan föregående undersökning, inom länet
kunde ega runi, och storleken af den minsta jordlägenhet, som derstädes kunde
från hemman afsöndras, vare sig för alltid under eganderätt, eller på viss tid
hvarefter, sedan de sålunda erfordrade yttranden frän Läns-styrelserna inkommit,
Kongl. Majit genom Nådig remiss af den 26 November 1842, täcktes anbefalla
Kammar-Kollegium -att, i anledning af desse yttranden, underdånigt utlåtande i
nyssberörde hänseenden afgifva.
Denna Nådiga befallning fullgjordes af bemälde Kollegium den 27 Februari
1843; och ansåg Kammar-Kollegium, på anförde skäl, att inom 16 län det
borde få bero vid det minimum af ^idels mantal, kommitterade föreslagit, men att
minimum af mantal för alla öfriga län borde fastställas till ,’jidel, med undantag
liih. lill It. St. Erot. 1833 & IS34. 7 Sami. 2 Afd. 18 Häll. 3
IS
Lag- samt Allm. Itesv.- och Ekon.-Utsk. Itetänkande, A':o 33.
endast af Blekinge läns öar, hvarest befolkningen hade sin bergning mindre af
jord, än af fiske, och någon bestämmelse härom icke syntes nödig.
T fråga åter om minsta storleken af jordlägenhet, som från hemman för alltid
borde få afsöndras, fann Kollegium, sorn hyllade den af kommitterade uttalade
samt af alla Riks-Stånden gillade mening, att jordafsöndring för alltid icke
borde tillåtas, något yttrande ej erforderligt, utan endast angående minimum af sådan
lägenhet, som under viss tid eller för lifstid upplätes, ’ i afseende hvarå Kollegium
i underdånighet åberopade kommitteradcs förslag och de motiver, sorn
derför legat till grund.
HÖgste Domstolen, hvars underdåniga utlåtande i anledning af såväl det
nfgifna förslaget, som Rikets Ständers skrifvelse, blifvit den 1A Augusti 1841 i
Nåder infordradt, erhöll jemväl af Kamrhar-kollegii yttrande del: hvarefter, genom
Protokolls-utdrag den 2 Maj 1844. Högste Domstolen, med förklarande, att den ansåg
frågorna om besutenhet, eller i hvad man jord borde få klyfvas och afsöndras, samt
för längre eller kortare tid upplåtas, icke innefatta ämnen af den beskaffenhet,
att de utgjorde föremål för Högste Domstolens bedömande, utan Högste Domstolen
endast hafva att fästa uppmärksamhet vid de föreslagna stadgandernes öfverensstämmelse
så väl inbördes, som med lagstiftningen i öfrigt samt vid sättet
för hithörande frågors behandling, emot förslaget framställde åtskilliga anmärkningar,
hvartill Högste Domstolen inom ofvanberörde gränser för dess granskning
funnit anledning förekomma.
Frågan, sålunda beredd, blef slutligen föremål för Kongl. Maj:ts egen Nådiga
pröfning: dervid Kongl. Maj.-f. med bibehållande af föreskrifterne i 1827 års förordning,
jemte deri genom Kongl. Kungörelserne den 14 November 1829 och
den 29 Januari 1831 beslutade ändringar och tillägg, utan vidare förändring,
än i fråga om afsöndring af jord från hemman lör alltid under full eganderätt.
i afseende hvarå Kongl. Maj:t förklarade, att sådan afsöndring icke finge ske.
utan såvida den lägenhet, som afsöndrades, vore af den vidd och beskaffenhet,
att den, i och för sig, eller derest sammanläggning med angränsande lika beskaffad
äldre jordbesittning inom samma hemman åsyftades, tillsammans med
denna kunde anses bilda enahanda besutenhet, som angående hemmansklyfning
vore stadgadt, härifrån dock undantagne de fall, som uti 2 Kap. 10 § af 1827
års Förordning omförmäldes, och leir hvilka vid der gifne stadganden komme att
förblifva, fann skäligt, att. till försäkrando af efterlefnaden utaf nämnde förordning,
meddela åtskilliga föreskrifter, hvilka hufvudsakligen öfverensstämde med
kommitteradcs utaf Rikets Ständer godkända förslag, med deri af Rikets Ständer
och Högste Domstolen tillstyrkta ändringar och tillägg: och utfärdades deu 13
Lag- samt Allm. Betv.- oeh Ekon.-Vlsk. Belänkande, N:o 33. 19
Juli sistlidne år berörde föreskrifter uti den Förordning, om hvars upphäfvandt
fråga nu blifvit väckt.
Efter denna framställning tillhör det Utskotten, att gifva sina egna åsigter
i förevarande ämne tillkänna.
Beträffande således först yrkandet om en obegränsad jordklyfning, äro Utskotten,
lika med föregående Ständer, af den öfvertygelse, att hemmansklyfning,
om den utan öfverdrift verkställes, kan medföra stora fördelar för det allmänna,
dymedelst att den verksamt bidrager till jordens allmännare odling och en i förhållande
dertill ökad produktion; äfvensom det icke kan betviilas, att ju en större
arbetsllit, sparsamhet och omtanke bör vara att förvänta hos den sjelfegande
jordbrukaren och den, som har utsigten för sig att kunna blifva det, än hos den
för hvilken en sådan förhoppning icke förefinnes. Men friheten att ega jord och
att råda deröfver har likväl varit i långliga tider underkastad temligen betydliga
inskränkningar och i fråga om lämpligheten att på en gång upphäfva dessa inskränkningar;
torde åsigterna ingalunda vara sammanstämmande. Den mening är
nemligen nog allmän, att om rättigheten till jordklyfning skall kunna medföra ofvannämnde
och andra välgörande verkningar, den mäste vara så begränsad, att den
afsöndrade heminansdelen eller jordlotten erbjuder full säkerhet och tillgång ej
mindre för innehafvarens, dess hustrus och barns lifsbergning, än äfven för de
statsbidrag, som deraf böra utgå, samt att om denna gräns öfverskrides eller
om rättigheten till jordklyfning lemnäs alldeles fri, det är fara värdt, att den
snart skall urarta och för det allmänna blifva mera skadlig, än den, rätt begagnad,
kan blifva nyttig; enär, i händelse heminansdelen eller den afsöndrade
jordlotten blefve så ringa, att afkastningen deraf icke försloge till de nyss antydda,
oundvikliga behofven, det vore tänkbart att, inom vissa kommuner, vid inträffande
missväxtår, så mångå blcfvo i behof af understöd, att det tilläfventyrs
icke ens blefve för den mera välmående delen af landets innevånare möjligt, att
från hungersnöd och elände rädda dem, som, hänförde af begäret efter en skenbar,
men ingalunda verkligt oberoende ställning, förvärfvat små, för detta ändamål
otillräckliga, jordstycken, och der bosatt sig med hustru och flere barn, utan
beräkning pä möjljgheten att af dessa jordstycken hafva nödig lifsbergning.
Om än dessa skäl för bibehållande af begränsning i fråga om jordklyfning
icke kunna i och för sig sjelfva tillerkännas full giltighet, utan endast
Lag- sami Allm. Besv.- och Ekon.-Ulsk. Betänkande, JV:o 33.
vilkorligt eller med hänsigt till landets industriela utveckling och folkets kulturgrad
i allmänhet, sa torde det likväl vara otvifvelaktigt, att meningarne ännu
äro allt för mycket delade, för att ett fullkomligt frigifvande af hemmansklyfningen
för närvarande kan ifrågasättas; hvadan Utskotten vördsamt hemställa.
att. ä omformälda yrkande afseende icke må fästas.
Men om Utskotten ej kunna tillstyrka en obegränsad jordstyckning, så
kunna Utskotten än mindre erkänna lämpligheten deraf, att, såsom genom 1853
ars förordning skott, rättigheten till hemmansklyfning ytterligare försvårats inom
de bestämda gränserna. Fördelarne af de i nämnde Förordning meddelade föreskrifter^
hafva Utskotten likväl ingalunda förbisett. Utom det att efterlefnaden af
1827 års Författning derigenom blifvit i väsendtlig män betryggad, har medelst
nämnde föreskrifter en förut saknad säkerhet i besittningen såväl af mindre hemmansdelar,
som af afsöndrade lägenheter blifvit innehafvarne deraf beredd. Men
till följd af stadgandet i 1 § 3 morn. af 1853 års förordning, blifva dessa fördelar
stundom åtkomliga endast på bekostnad af dyrbara rättigheter. Detta stadgande
utesluter nemligen möjligheten att ega en sådan hemmansdel, i läll den.
vid undersökning, befinnes ej kunna medföra besutenhet, och innefattar tillika förbud
att lagfara med jorden, att inteckna den och följaktligen äfven att, låta deri
ga i mät för skuld; och man torde af samma stadgande kunna draga den slutsats,
att den, som en gång genom arf åtkommit en så beskaffad hemmansdel, blir
i besittning af en egendom, sorn ej kan öfverlåtas åt andra, än de få personer,
at hvilka lagen gifvit rättighet att lösa den. Desse äro allenast de, som ega
del i samma hemman; och så länge ingen af dem kan eiler vill lösa honom ut.
kan hans egendom icke säljas, icke intecknas, enär inteckning är ändamålslös
utan möjligheten af försäljning, och icke heller utmätas, emedan utmätning måste
slutas med fri och öppen auktion, hvarom ej kan blifva fråga, då blott delegare
i hemmanet fä vara bjudare och ingen dertill är hugad.
Möjligheten af desse och dylika följder har hos Utskotten stadgat den öf
vertygelse,
att de föreskrifter, som dertill gifva anledning, äro för det åsvftadw
ändamålet mindre tjenlig». Utskotten kunna emedlertid icke understödja det
framställda påståendet om upphäfvande af 1853 års Förordning i sin helhet,
enär Utskotten hysa den åsigt, att de anmärkta olägenheterna såväl som andra
menliga följder af Författningen kunna förekommas endast genom uteslutande af
föreskriften i 1 § 3 morn., att »om sådan klyfning, som skall till undersökning
föranleda, sker genom köp, skifte eller gåfva af hemman, som med eganderätt
innehafves, ^ eller gerom öfverlåtelse af äbo-rätt till krono- eller annat publikt
hemman, så må. innan klyfningen godkänd blifvit, det köp, skifte eiler gåfva
Lag- sunil Allm. Besv.- och Ekon.-Lisk. Betänkande, N:0 33. 21
icke lagföljas, eller kungörelse om äbo-utbytet utfärdas, ej heller den sednare
egaren eller åboen i sådan egenskap för hemmansdelen skattskrifvas eller i
Kronans handlingar antecknas, utan skall den förre hemmans-innehafvaren emedlertid
ansvara för hemmanet med dess utskylder, såsom ensam egare eller åbo;
samt att om genom laga kraft egande beslut varder förklaradt, att. klyfningen ej
tillåtas må, det köp, skifte eller gåfva skall gå åter och öfverlåtelse af åbo-rätt
vara ogild.» Borttages detta stadgande och i sammanhang dermed föreskriften
f 1 §:s 10 morn., att då lagfart eller åbo-bref sökes å hemmansdel, som är
mindre än hvad för klyfning utan undersökning är eller varder medgifvet, eller
när ny egare eller åbo skall för sadan hemmansdel skattskrifvas, sökanden skall
vara skyldig styrka, huruvida hemmansdelen blifvit utklufven före eller efter den
dag, dä Förordningen trädt i verkställighet; göres det följaktligen till en rättighet
och ej till en skyldighet för hvar och en, som för framtiden vill blifva tryggad
i sin besittning, att begära undersökning, huruvida en utklufven hemmansdel
af lägre mantal, än i allmänhet för orten stadgadt är, må kunna medföra besutenhet,
och lemnäs således rättsförhållandena i frågor om jordalång, lagfart,
inteckning och utmätning orubbade, tro Utskotten, att verkningarne al Författningen
skola blifva lika välgörande, som de under nuvarande förhållanden kunna
blifva menliga, helst som, genom upphäfvande af omförmälde stadganden, den
tvetydighet och villrådighet vid tillämpningen, hvartill Författningen nu ger anledning,
undanrödjes, på samma gång den med fog anmärkta ofullständigheten försvinner.
För att emellertid närmare fästa uppmärksamheten på den fördel, som tillskyndas
innehafvare af mindre hemmansdelar derigenom, att undersökning angående
besutenheten verkställes, då sådan undersökning är erforderlig, hafva Utskotten
ansett sig böra föreslå införande i Författningen af ett nytt moment, angifvande
äfventyr,et för underlåtenhet i berörde afseende; hvarjemte Utskotten,
till beredande af ytterligare trygghet i besittningen af utklufne hemmansdelar,
trott det vara ändamålsenligt, att en viss preskriptionstid bestämmes, inom hvilken
lösningsanspråk till sådane hemmansdelar bör af delegare inom samma
hemmansnummer göras anhängigt; och torde ett stadgande derom lämpligen kunna
8 moni. af 1 § tilläggas.
Hvad särskildt beträffar Tobias Linds hemställan, om förändring i de angående
fordringarne för besutenhet gällande bestämmelser, lärer densamma af
förut anförde skäl och då ett stadgande i den af honom föreslagna syftning utan
tvifvel skulle mångenstädes leda till en högst skadlig utsträckning af hemmansklyfningen.
icke förtjena afseende, helst 1 kap, ,3 ^ af 1827 ais förordning
medgifver. att, om en heinmans-åbo af andra näringar, som till hemmanet höra
22
Lag- sami Allm. Bcsv.- och Ekon.-Vltk. Betänkande, AT.-o 33.
eller af dess belägenhet bero, kan hafva säker och ständig förtjenst, sådant jemväl
må, vid fråga om besutenhet, i beräkning dertill ingå.
Pä grund af hvad Utskotten sålunda yttrat, få Utskotten vördsamt tillstyrka
.
att motioner ne, sä vidt de afse upphufrände af Kongl.
Förordningen den 15 Juli 1855 eller förändring af gällande
föreskrifter angående hemmansklyfning, icke ma lill
någon vidare åtgärd föranleda, än att Ilikets Ständer uti
skrifvelse hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla:
att före skrif terne uti 5:dje och 10:de momenterne af berörda
Förordnings / § måtte varda i JSåder till all kraft
och verkan upphäfde;
att samma §:.? 8:de moment måtte erhålla följande förundrade
lydelse:
»Har Nämnden tillstyrkt klyfningen, då skall dervid förblifva,
utan så är, att delegare i samma hemmansnummer,
som klyfvas skall, vill lösningsanspråk väcka, i hvilket fall
sådant anspråk skall vid Domstol anhängiggöras innan laga
stånd den utklufna hemmansdelen åkommit, eller, der lagfart
ej eger rum, inom natt och år efter det undersök*
ningen blifvit verkställd
samt att ett nytt moment måtte i slutet af omförmälda $
införas, sä lydande:
»Har sådan undersökning ej egt ram, der hemman undergått
klyfning i mindre delar, än i allmänhet för orten
utan undersökning är tillåtet, vare egarne af de utklufne
delarnc fortfarande underkastade del lösningsanspråk, sorn,
enligt 1 kap. 6 § af 1827 års Förordning, delegare i
samma hemmansnummer är berättigad att framställa.»
Utskotten öfvergå härefter till besvarande, af de motioner, som afse ändring
i gällande föreskrifter angående jord-afsöndring; dervid Utskotten, hvad
fiirst angår Erik Erssons påstående om nedsättning i den för afsöndring i
Lag- »arnt Allm. Besv.- och Ekon.-Ulsk. Betänkande, N:o 33. 2*
allmänhet bestämda minsta areal af fyra tunnland, anse, sig böra anmärka, att.
enligt hvad Läns-kommitterades ofvanberörde utlåtanden gifva vid handen, nämnda
egovidd flerestädes inom Riket ej kan lemna ett hushåll nödtorftig utkomst, enär
till afsöndrad lägenhet icke får användas odalåker eller äng, utan, såsom det heter.
duglig jord. Vid sådant förhållande och då vid fråga 0111 de vilkor, hvarunder
afsöndring af jord bör i allmänhet få ega rum, bland annat torde böra tagas i
betraktande, huruvida den afsöndrade jordrymdens afkastning må kunna åtminstone
i hufvudsaklig mån vara tillräcklig för innehafvarens och hans hushalls
bergning, kunna Utskotten icke tillstyrka någon för hela landet gemensam inskränkning
i gällande fordringar på lägenhets vidd. Men då jorden inom olika
delar af landet är väsendtligen till godhet skiljaktig och således af mycket olika
värde, äro Utskotten, lika med Rikets Ständer vid 1840—1841 årens Riksdag,
af den mening, att,' på samma sätt, som i afseende på klyfning af hemman är
vordet, stadgadt, tillfälle bör beredas till erhållande af nedsättning i den bestämda
ininimi-rymden för de orter, der, i anseende till lokala förhållanden, sådant kail
finnas nyttigt och behöfligt. Genom ett dylikt medgifvande tro Utskotten det
mål kunna säkrast och utan våda uppnås, sorn med cn vidsträcktare frihet uti
ifrågavarande afseende åsyftas, nemligen att lemna lättare utväg än nu at^ den
genande och arbetande klassen på landet, att förskaffa sig egna bostäder, så att
äfven mindre bemedlade personer af denna klass må kunna försätta sig uti en
af husbönders och jordegare godtycke oberoende ställning, och såmedelst säkrare
åt sig och de sina förvärfva nödig utkomst.
På ernod af hvad Utskotten sålunda anfört, hemställa Utskotten vördsamt.
att Rikets Ständer måtte i ofvanomförmälda skrifvelse hos
Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t
läcktes i Auder dels förordna, att för de orter 1 Riket,
der den för på viss tid eller lifstid afsöndrad lägenhet 1
2 Kap. 5 § af 1827 års Förordning bestämda minsta
jordrymd, i anseende lill skiljaktiga förhållanden, kan
undantagsvis tåla nedsättning, Konungens Befallningshafvande
må ega att, efter samråd med sakkunnige män inom
länet, derom till Kongl. Maj:t afgifva underdånigt för
slag,
samt dels derefter för hvarje sådan ort bestämma
och låta allmän/igen inom länet kungöra, deli minsta rymd,
hvartill afsöndring af jord må verkställas.
Vidkommande åter Tobias Linds yrkande om rättighet för barn och
ijeuswiijou. sorn af föräldrar eller husbonde på lifstid erhölle en jordlägenhet.
24 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ulsk. Betänkande. N:o 33.
att derå få, utan föregående pröfning, blifva i besittning, mot erläggande årligen
af den afgift till stamhemmanet, som af kontrahenterne bestämmes, lärer
något hinder deremot icke möta, så vida nemligen afsöndringen lagligen verkställes
och afhandlingen derom till införande i Intecknings-protokollet inom behörig
tid vid vederbörlig domstol uppvisas. För detta ändamål är emedlertid,
jemlikt 1853 års förordning, behöfligt att dessförinnan af vederbörande tillses,
huruvida afsöndringen, enligt stadgade grunder godkännas kan; och då Utskotten
sakna giltig anledning, att från berörde allmänna regel tillstyrka undantag för
de af motionären afsedda fall, helst derigenom författningens föreskrifter i
nämnde afseende lätteligen skulle kunna eluderas, hemställa Utskotten,
ali Tobias Linds motion ufven i denna del må lemnäs
alan bifall.
Beträffande derefter Magnus Månssons yrkande, att, med upphäfvande af
förbudet emot utjordars skiljande från det hemman, hvarunder de blifvit skattlagde,
sådane lägenheter må, utan afseende å egovidd, få, om öfverenskommelse
derom med utjords-innehafvaren kan träffas, mot afgäld till berörde hemman,
återköpas till det hemman, hvarifrån de i äldre tider blifvit afsöndrade, anse
Utskotten sig böra upplysa, att 11 § 3 och 4 mom. af 1827 års förordning,,
jemförd med Kongl. Kungörelsen den 29 Januari 1831 och Kongl. Förordningen
den 13 .Juli 1853, innefattar det stadgande, att om till hemman lyder i dess
mantal och ränta inbegripen utjord, urfjell eller annan ega, som, utom egogränsen
för det skifteslag, dit hemmanet hörer, är belägen sä aflägse från hemmanet,
att den icke med egentlig nytta och förmån till hemmanet kan begagnas,
samt denna ega har sådant läge, att den icke kan genom utbyte med hemmanets
öfriga egor sammanläggas, och den icke heller utgör så stor andel af
hemmanets egor, eller är af den förmånliga beskaffenhet, att genom densammas
afsöndring hemmanets bestånd och säkerheten för utskyldernes utgörande kunde
äfven tyras; då må, oaktadt egan är af mindre rymd än 3 § i 1827 års förordning
stadgar, eller innehåller odalåker eller äng, innehafvaren deraf ega rätt
att densamma till innehafvaren af det hemman, hvars egor intill densamma iiro
belägna, upplåta, sedan Kammar-Kollegium dertill gifvit tillstånd. Innehåller
utjorden den för afsöndring i allmänhet bestämda jordrymd, utan att öfverstiga
en tiondedel af hemmanets hela ego-område, lärer något hinder icke förefinnas
mot afsöndrande till hvem som helst af dylik lägenhet, antingen för alltid under
full egande-rätt, eller till besittning pä viss tid. i förra fallet likväl med
vilkor att lägenheten är af den vidd och beskaffenhet, att den i och för sig,
eller derest sammanläggning med angränsande lika beskaffad äldre jordbesittning
inom
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ulsk. Betänkande. K:o 33. 25
inom samma hemman åsyftas, tillsammans med denna må kunna bilda enahanda
besutenhet, som i afseende på hemmansklyfning är stadgad. Att i vidare mån
inskränka omförmälda förbud och såmedelst frånträda de grunder, som i öfrigt
för jord-afsöndring äro antagne, vore, efter Utskottens omdöme, desto mindre välbetänkt,
som derigenom fara möjligen kunde uppstå, icke allenast för utjordens, utan
äfven för hemmanets framtida bestånd; hvarföre och då Utskotten ingalunda från
den omständighet, att åtskiliige utjordar i äldre tider blifvit från andra hemman,
än dem, i hvars skatt de sedermera inbegripits, upplåtne, kunna hemta anledning
att omförmälda motion understödja, Utskotten vördsamt tillstyrka,
att afseende å densamma icke må fustas.
Enligt Läns-kommittéernes uppgifter har väl, såsom Herr Kontraktsprosten
Qviding anmärkt, en stor del af de hemmans-klyfningar och jordafsöndringar,
som under förflutna tider egt rum, skett med fullkomligt åsidosättande
af derom gällande föreskrifter; och otvifvelaktigt är att berörde förhållande
högst menligt inverkat på landets och dess innebyggares välstånd; hvarföre
det vore önskvärdt, att, såsom bemälde Ilerr Kontraktsprost hemställt, ändring
derutinnan kunde tillvägabringas. Men, efter hvad nämnde uppgifter ådagalägga,
hafva desse olagliga hemmans-klyfningar och jord-afsöndringar inom flere provinser
förekommit till sådan mängd, att rubbning på en gång af de emot författningarne
uppkomne, befintlige egande- och besittningsrätts-förhållanden skulle
komma att inverka på ett högst betydligt antal familjers välfärd; af hvilken anledning
varsamheten torde bjuda, att i sagda afseende afvakta den rättelse, som småningom,
efter åkäran af enskild lidande part, kan åstadkommas genom Domarens
tillgörande, med tillämpning af nu gällande lagar.
Lämpligheten af öfrige utaf Herr Kontrakts-prosten föreslagne åtgärder
anse Utskotten sig lika litet kunna medgifva, ehuru de åsigter, som till stöd
derför blifvit af Herr Kontrakts-prosten uttalade, synnerligast i fråga om
skadligheten af stattorpare-systemet, hufvudsakligen instämma med dem, Utskotten
i förevarande ämne hylla. Vidtagandet af desse åtgärder skulle nemligen, enligt
Utskottens uppfattning, på ett ganska betänkligt sätt ingripa i den frihet, som
hittills alltjemnt åtnjutits vid nyttjandet och skötseln af landets jord; och ett
sådant ingrepp, hvarigenom eganderätten komme att betydligen inskränkas, torde
icke för det uppgifna ändamålet för närvarande vara al behofvet päkalladt,
enär, efter Utskottens öfvertygelse, det är att förmoda, att de af motionären
afsedde olägenheter, i väsendtlig män komma att förebyggas, medelst det hinder
mot olaga och oinskränkt afsöndring af jord, som genom 1853 års förordning
Bih. lill R. St. Brot. 48S3 A IS Si. 7 Sami. 2 Afd. 18 Haft. 4
26
Lag-sami Allm. Best).- och Ekon.-Ulsk. Beldnkandey N:o 33.
blifvit, upprest, samt dels derest, såsom Utskotten tillstyrkt, tillfälle för den
mindre bemedlade delen af allmogen herodes, att, genom utvidgad rättighet till
jordafsöndring lättare än nu förvärfva sin utkomst, på samma gång sedlighet
och omtanke för eget väl af en tillväxande upplysning befrämjas. Af dessa
skäl och med åberopande af hvad Utskotten ofvan i förevarande ämne yttrat,
iå Utskotten vördsamt hemställa
att Herr hon trälts-pros ten Qviding.? motion ej må till
någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 9 November 1854,
Reservationer:
Af Ilen Grefve Sparre, Eric, med tillkännagifvande, att han icke kunde
biträda den af Utskotten uti Betänkandets andra punkt tillstyrkta förändring af
Kongl. Förordningen den 13 Juli 1853, bland annat af' den orsak, att då
nämnda förordning endast sedan sistlidne November månad varit tillämpad,
verfcningarne af densamma ännu icke torde hafva kunnat med erforderlig tillförlitlighet
gifva sig tillkänna.
Af Herr Carleson, E., Herr Riks-Arkivarien Nordström och Herr HofPredikanten
/Vensjöe, hvilka instämt med Herr Grefve Sparre.
Al Herr Henschen, som, jemte det han anmält reservation emot tredje
punkten af Betänkandet, velat hafva här anmärkt, att Eric Erssons motion blifvit
afslagen och det. i nämnda punkt omförmälda beslut tillkommit genom votering,
dervid den förseglade sedeln mäst öppnas.
Af Riksdags-fullmäktigen Eric Ersson från Gefleborgs län:
Emot detta Utlåtande, i hvad det rörer af mig väckt motion om förändring
i nu gällande författningar för afsöndring af jord till besittning på viss
tid eller lifstid, får jag mig reservera.
i
Då ja g med smärta åsett den hårda orättvisa och de menliga följder, som
genom nuvarande författningar, i hvad de röra afsöndring af jord till besittning
pa viss tid eller lifstid, vederfaras den mindre bemedlade folkklassen på landsbygden,
fann jag mig af pligt och samvete manad att väcka fråga om den
Lag- samt Ålim. Besv.- och Ekon.-Ulsk. Betänkande, N:o 33.
27
förändring deri, som i motionen är föreslagen, och jag vågar säga, af behofvet
högeligen påkallad. Mig tyckes ock, som de sammansatta Utskotten nu haft
ganska goda skäl att tillstyrka en skrifvelse i enlighet med mitt förslag, deri
Två tunnland är föreslaget såsom minimum, utan undersökning, då vid sistlidne
Riksdag samme Utskott i sitt Utlåtande N:o 22, efter erhållen återremiss af
Utlåtandet N:o 14 i samma ämne, föreslogo Ett tunnland såsom minimum, för
afsöndring på viss tid eller lifstid; hvilket ock bl ef af tva Stånd bifallet.
Den del af de sammansatta Utskotten, som, genom en af voteringssedlarnas
kasserande och den förseglade sedelns öppnande, lyckades blifva
majoritet, har nu trott, att det åsyftade målet kan vinnas pa en annan väg; en
omväg, som jag icke kan godkänna, emedan jag fruktar, att ändamålet derigenom
kommer att förfelas och samma orättvisa än vidare att fortfara, till men och
skada så väl för samhället som för den enskilde och synnerligast för,den fattige,
men idoge arbetaren.
Jag vågar alltså föreslå, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i
underdånighet anhålla, att Kongl. Majit täcktes lata förändra stadgandet i 2
Kap. 3 g af Kongl. Förordningen den 19 December 1827, jemte sedermera
utkomna förordningar, i hvad de röra afsöndring af jord, till besittning på viss
tid eller lifstid, till hufvudsaklig Öfverensstämmelse med följande:
Afsöndring af jord från hemman, efter hvad i i § sägs,
till besittning för vissa år eller på lifstid, vare tillåten
lill minst Två tunnland; dock må, der det är förenadt
med fiske, handtverk eller annan sådan inkomst, efter
undersöknings-nämndens hörande och tillstyrkan, litt tunnland
kunna af sondras;
allt med iakttagande af de grunder, som i öfrigt äro gällande; äfvensom att hvad
förordningen stadgar i detta afseende, för det invid städerna bestämda området,
förblifver oförändradt.»
.samt af Riksdags-fullmäktigen Petter Jönsson från Jönköpings län:
"Med de sammansatta Utskottens pluralitet har jag varit af skiljaktig
mening, i fråga om rättigheten till hemmans-klyfning. Jag hyser nemligen den
åsigt, att det är hela slägtet, och icke några få personer, som fått jorden till
arfvedel af en högre makt; och, efter mitt förmenande, bör derföre en hvar få
i fred besitta det jordstycke, han ärligen förvärfva!, det må vara stort eller
28 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 33,
I
litet, det må medföra besutenhet eller icke. Bestämmes emellertid ett minimum,
lis arunder hemman icke ma få klyfvas, bör, i min tanke, älven ett maximum
utsättas i afseende å besittning af jord. Sådant vore konseqvent samt mera af
tidsförhållandena påkalladt, i anseende till den alltmer tillväxande folkmängden
och det deraf uppkommande behof af ökade bosättningar. Ett dylikt bestämmande
vore dessutom icke främmande för vår lagstiftning, ty i fordna tider var bonde
förbjudet att köpa mera skattejord, än han vore -'sjelfver fullsäde och besittjande
uppå». Den det gjorde, så att Kronans ingäld deraf minskades, skulle ersätta
skadan och böta 40 mark.»
STOCKHOLM. Tveor.nafisk* kohkningkns boktbyckrui. <334.
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, JM 34.
\
M 34.
Ank. till Eip.-Utsk. d. 15 Nov. 1854, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckte motioner dels med förslag
till ny förordning angående Patent-rätt, samt dels om
ändring och tillägg uti nu derom gällande föreskrifter.
Vid innevarande riksmöte hafva framställningar uli berörde ämne blifvit gjorde
dels hos Vällofl. Borgare-Ståndet af Herr A. W. Björck samt dels inom Hederv.
Bonde-Ståndet af Riksdagsfullmäktigen Georg Nyqvist från Wermlands län.
1 förstnämnde, till Lag-Utskottet remitterade motion har Herr Björck fastat
uppmärksamhet derpå, alt nu gällande Kongl. Förordningen den 15 December 1834,
om hvad iakttagas bör för erhållande af tillståndsbref å rättighet att, med andras
uteslutande, under bestämd tid utöfva och begagna nya uppfinningar i slöjd och
konst eller förbättringar å redan gjorda uppfinningar, i (lera af=eenden verkade lill
förnärmande af rättigheter hvarpå samfundsordningen hvilade. Del kunde, efter motionärens
förmenande, till och med ifrågasättas, huruvida icke medgifvande af patenter
i allmänhet vöre stridande så väl mot 60 § Reger.-Formen, som emot den
allmänna nyttan, hvilken likväl just åberopats såsom grund för institutionen. Man
hade nemligen med lagstiftningen om patenter afsett bekantgörande af nyttiga uppfinningar;
men erfarenheten hade visat, att alla uppfinningar af värde äro verkningar
af den bildning, som tidén beredt och slå i ofelbart förhållande så val
till den föregående utvecklingen af den verksamhet, hvarifrån de härledas och den
de afse, som ock till de behof som de framkallats att fylla, hvadan också de för
menskligheten vigtigaste uppfinningar skett nästan liktidigt inom olika länder och af
personer, som alldeles icke med hvarandra varit i beröring. Ehuru således ett yrkande,
att patent-rätten matte helt och hållet upphöra, efter motionärens åsigt, vöre
af nuvarande förhållanden fullkomligt motiveradt, har han likväl, med afseende
derå, att meningarne ännu icke torde kunna förenas om detta sätt, alt på en gång
från lagstiftningens område utesluta ett ämne, som öfver hundra år der haft sin
plats, inskränkt sig att endast fordra undanrödjande af några bland de olägenheter,
som äro en följd af nu gällande Patent-lag.
Bih. till 11. St. Prnt. 18S5 & 1854. 7 Sami. 2 Afd. 19 Haft. 1
2 Lag- sami Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, JW 34.
Bland dessa olägenheter har motionären, såsom de mest hufvudsakliga, anmärkt:
dels, att den i 5 § 3 mom. af Patent-lagen medgifna rättighet, att erhålla
patent på uppfinningar, i andra länder kända, men här i riket förut ej verkställde,
visat sig verka synnerligen menlig. Det vore för den inhemska industrien af synnerlig
vigt, att en nyttig uppfinning inom någon näringsgren vunne allmän tillämpning
; men just detta motverkades genom berörde stadgande, lill följd af hvilket
näringsidkare vid hvarje utomlands skeende förbättring af för näringen erforderlige
redskap och machiner, skyndade att tillegna sig, med andras uteslutande, fördelarne
af den gjorda förbättringen. Införandet af en utrikes gjord uppfinning vore icke
heller förenad med någon så beskaffad uppoffring, att den förtjenade en sådan nationalbelöning
som indirekt innefattades i patentet, helst sedan den lättade gemenskapen
emellan nationerne och d«*n allmännare bildningen underlättat spridandet af
nyttiga uppfinningar; på grund af hvilka skäl motionären också lörordat uteslutande
öf berörde moment från Författningen;
dels, att föreskrifterna derom, att klander af patent bör inom 6 månader anställas
af den, hvars rätt genom patentet förnärmas, oell den verkan som af dessa
föreskrifter uppstode, i ännu högre grad, än ofvannämnde moment, förnärmade den
enskilde näringsidkaren, i det alt genom berörde föreskrifter bereddes en patentsökande
mpjlighet, att med andras uteslutande begagna en möjligen gammal uppfinning,
då den eller de som i åratal användt densamma icke ansett sig behöfva
studera tidningarne, för att förekomma, att icke i bast beröfvas medlen för sin
bergning. Delta vore likväl händelsen, då en patentsökande, efter en ganska kort
fatalietid, kunde få cn gammal uppfinning erkand såsom ny. Rättigheten att behålla
hvad man eger borde likväl i främsta rummet skyddas. Det privilegium, som patentet
i sjelfva verket innebure, borde lika litet, som annan lag verka retroaktivt,
likasom icke eller någon borde kunna tvingas till anställande aT rättegång,
för att fä fortfarande besitta hvad han lagligen förvärfvat och ostiiUigt innehade.
Om också, genom en förändring af lagstiftningen i nämnde hänseende, patent-innebafvarens
kontroll emot obehörig efterapning derigenom skulle i någon mån inskränkas,
så vore dock delta bättre, än alt beröfva den ene sin egendom för att
hjelpa den andre att bevara något, hvartill han i sjelfva verket aldrig varit berättigad,
och hvaraf han kommit i besittning endast genom en tillfällig underlåtenhet af den,
som tili den förres förmån uppoffrades. Något klander af patent borde således icke
genom lag påbjudas. Den enda förmån, sorn patent-inriehafvare borde tillerkännas,
vore att han antoges vara i god tro och att patentet således medförde laga verkan
intilldess del förklarats icke vara i kraft, hvaraf skalle följa, att ilen som åtalades
för intrång i patent-rätt och påstode alt patentet icke borde galla, blefvo underkastad
bevisnings-skyldigbcten i detta hänseende. Kunde han fullgöra denna bevisning och
patentet således vore olagligen tillkommet, borde det icke någonsin vinna laga kraft
elier lägga hinder i vägen för allmänheten, att begagna cn redan känd uppfinning.
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, dt? 34. 3
Verkan af patent blefve således ej eller annan, än alt, såvida uppfinningen vore ny,
den uteslutande rätten att begagna densamma tillhörde innehafvaren af patentet,
eller, med andra ord, att patent-rätten måste bero af sagde vilkor.
I enlighet med dessa grunder har motionären uppgjort följande utförligen motiverade
förslag till ny Patent-lag.
»§ i
Patent-rätt
medför förmån och frihet för innehafvaren, alt, under den tid patentet
bestämmer, med andras uteslutande, ensam eller genom andra, öfverallt inom
riket utöfva en uppfinning, tillämpad på sätt och föremål, som i patentet bestämmas,
samt att afyttra och försälja den sålunda af honom eller hans rättsinnehafvare
åstadkomna tillverkning.
Såsom allmän föreskrift, i afseende på utfärdande af patenter, gäller, att patent
ej må meddelas å en uppfunnen princip, för att af patent-innehafvaren kunna
uteslutande begagnas på alla möjliga sätt och föremål, utan endast på principens
användande å de af den patent-sökande uppgifne sätt och föremål.
§ 3.
A uppfinning i slöjd eller konst eger uppfinnaren eller hans rättsinnehafvare
att undlå patent för en tid af 10 år, dock endast vilkorligen, eller under förbehåll,
alt patentet är utan kraft, orri uppfinningen förut är känd och tillämpad inom
eller utom riket. Detta förbehåll verkar dock icke till ogillande af patent å utrikes
gjord uppfinning, som vid den tid, då ansökning om patent ingifves, icke
varit känd och tillämpad annorstädes än der, hvarest den då är genom gällande
patent uppfinnaren eller hans rättsinnehafvare till begagnande förbehållen.
Patent, mcddeladt den, som är boende utrikes, förfaller, om icke innehafvaren
inom ett. år från patentets utfärdande, till riket inflyttat, eller ock åt Svensk undersåte
sin patent-rätt öfverlålit.
§ *•
Den, som åstundar patent å sin uppfinning, ingifve ansökning derom till
Kongl. Majtls och Rikets Kommerse-kollegium och införe i densamma, jemte anmälan
om ämnet, hvarom fråga är, bestämdt förklarande, att han sjelf gjort uppfinningen.
Sker ansökning om patent af uppfinnarens rättsinnehafvare, bör vid ansökningen
bifogas uppfinnarens öfverlåtelse jemte förklarande af honom, att han sjelf
gjort uppfinningen. Patent-ansökning skall derjemte alltid innehålla eller åtföljas af
riktig och fullständig beskrifning på uppfinningen samt sältet och föremålet, hvarpå
4 Lag- tamt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, JY3 5-4.
den användas skall, äfvensom noggranna ritningar eller modeller å den uppfunna
inrättningen, der sådant för beskrifningens fullständighet erfordras kan. Är sökanden
ej i tillfälle, att genast en så beskaffad fullständig beskrifning förete, anmäle
sådant i ansökningen. Kollegium förelägge då sökanden, genom protokolls-utdrag,
som efter anslag utfärdas bör, tid af en månad ifrån anslagsdagen, inom hvilken
han en så beskaffad beskrifning inlemna skall, och uppskjule under denna tid med
ansökningens afgörande. Inkommer han ej inom sålunda utsatt tid med beskrifningen,
varde ansökningen såsom förfallen ansedd.
§ S.
Är patent-ansökning, så författad, som i nästföregående 4 § föreskrifves, och
åtföljd af fullständig beskrifning samt, då så erfordras, af ritningar och modeller,
inom bestämd tid ingilven, utfärde Kollegium ofördröjligen patent å den anmälda
uppfinningen. I patentet intages den ingilna beskrifningen till hela dess innehåll;
tiden, under hvilken patentet är gällande; samt i allmänhet de åligganden, palenlinnehafvare,
i följd af denna förordning, är pligtig iakttaga, äfvensom de rättigheter
och förmåner, han med stöd af patentet eger åtnjuta. Ätföljes beskrifning af ritning
eller modeller, hvilka ej kunna i patentet intagas, ma de jemte beskrifningen
hos Kollegium förvaras, för alt tillhandahållas dem, sorn åstunda desamma skåda
och granska samt med beskrifningen jemföra; börande dessutom i patentet förklaras,
såväl att detsamma icke må anses medföra någon öfvertygande visshet, all uppfinningen
är ny och förut obegagnad eller att den kon med fördel användas, som ock
att patentet är vilkorligt eller utan kraft, derest det kan lagligen styrkas, alt uppfinningen
verkligen förut varit känd och tillämpad, efter hvad 3 § derom förmår.
§ 6.
Anmäla sig tvenne eller flere sökande till erhållande af patent å lika beskaffad
uppfinning, ege den företräde, som ansökning derom till Kollegium först, ingifvit.
§ 7.
Är patent färdigt att till sökanden utgifvas, bör sådant kungöras genom anslag
å en tafla i Kommerse-kollegii yttre rum. Den dag, då sådant anslag skett, dateras
patentet, och tiden för dess begagnande varde derifrån beräknad.
,§ 8.
Den, som patent undfått, vare pligtig att patentet allmänneligen kungöra, genom
införande deraf till hela dess innehåll uti Post- och Inrikes-tidningar Irenne
gånger, börande sådant kungörande vara verkstäldt och fullgjordt sist inom Två
månader från den dag, patentet utfärdadt blifvit.
Lag- tanti Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, Jtä 34. 5
§ 9-
Patent-innebafvare bör i allmänhet af Kommerse-kollegium föreläggas en tid
af Två år, efter patentets utfärdande, inom hvilken han bör inför Kollegium styrka,
att han är i full utöfning af den uppfinning, hvarå patentet lyder. Är inrättning,
hvarå patentet sökes, af den beskaffenhet, att för dess fulländande och fullständiga
iordningbringande längre tid, än nu näinndt är, erfordras, skall sådant i patentansökningen
anmälas. Kollegium pröfve då, huruvida den Begärda förlängningen i
tiden är af behofvet påkallad, och ege i sådant fall, densamma bevilja samt utsätte
alltid i patentet den tid, inom hvilken innehafvare!! skall af sin uppfinning
vara i utöfning; åliggande sedermera patent-innehafvaren, alt, en gång hvarje år,
under patent-tiden hos bemälde Kollegium ådagalägga, att inrättningen är i gång
eller att tillverkningen bedrifves.
§ io.
Försummar patent-innebafvare något af hvad honom, enligt patentets innehåll,
åligger, anses patent-rätten förfallen. ] annat fall förutsätles alltid, alt patent-rätten
är i kraft inom den derför bestämda lid, till dess motsatsen är styrkt och patentet
förklarats vara utan kraft, i den ordning här nedan säges.
.§ 11
Förmenar palent-innehafvare, det han blifvit i sin patent—rätt förnärmad, då må
han, genom stämning mot den, som vederbör, göra sin talan gällande hos första
domstolen i den stad, der svaranden hor, eller i den stad, som är närmast bans
hemvist, i händelse svaranden är boende på landet; och iakttages för målets behandling
den rättegångsordning, som för brottmål är föreskrifven. Uppkommer i
följd af sådan stämning stridighet, huruvida patent-rätten är i kraft, eller huruvida
inrättning är af den beskaffenhet, att den i följd af patentet icke får af annan än
patent-innehafvaren begagnas, eller ock huruvida en sednare patenterad inrättning
må anses medföra intrång i den äldre patent-rätten, då skall i dessa fall tvisten
af domstolen skjutas under gode män för pröfning, på sätt bär nedan säges.
Desse gode män böra till antalet vara fem, af hvilka de tvistande å hvardera
sidan utse två. Den femte af gode män väljes af de förut utsedde fyra. Upp
kommer
vid sistnämnde val ett lika antal röster å tvenne personer, bör derom, af den
part, som är angelägen om målets fortgång, anmälan göras hos domstolen, hvarefter
domstolen eger, att förordna den femte gode mannen, hvilken i slikt fall, vid
gode männens sammanträde, skall föra ordet.
Gode männen skola ofördröjligen sammanträda, och aflägge dervid följande ed:
»Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och Hans heliga Evangelium, alt jag vill ocb
skall, efter mitt bästa förstånd och samvete, rätt göra i den sak, som till mitt be
dömande
hänskjuten blifvit, så sant Gud mig hjelpe till lif och själ!»
6 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Ulskollens Betänkande, M 54.
Derefter tage gode männen kännedom om hvad i saken hos domstolen förekommit,
samt lemne parterne tillfälle till bevisnings förebringande samt för yttrande,
hvarvid lämpligt anstånd en gäng, men icke oftare, mä beviljas; och meddele gode
männen sedermera sitt utlåtande enligt den mening, hvarom de fleste af dem sig
förena. Detta utlåtande må dock endast afse frågorna, huruvida patentet är i kraft,
eller huruvida en af patent-innehafvaren öfverklagad inrättning, vare sig patenterad
eller icke, är af den beskaffenhet, att patent-rätten derigenom förnärmas.
Gode männens utlåtande, hvaröfver klagan ej må föras, skall af gode männen
till domstolen aflemnas, och domstolen vare pligtig, att till nästa rättegångsdag derefter,
genom anslag, kalla parterne och för dem afsäga gode männens beslut, äfvensom
att då bestämma den verkan, detta beslut medför på patentets fortfarande
bestånd eller på rättigheten för den tilltalade, att begagna en öfverklagad inrättning;
hvilket domstolens beslut genast träder i verkställighet. Om, i sammanhang med
denna pröfning, domstolens beslut i öfrige delar aT målet icke kan meddelas, bör
delta följa så fort ske kan, och får derefter ändring i domstolens åtgärder i vanlig
ordning sökas.
§ 12.
Beslut, hvarigenom patent förklaras icke vara i kraft, medför upphörande af
patenträtten; men i öfrigt eger beslut i tvist, härledd från patent, icke verkan till
förfång för andra, än dem, som i tvisten deltagit, samt för deras rättsinnehafvare.
Tilltalas någon för intrång i patent-ratt, och uppkommer tvist om patentets bestånd,
ålägge domstolen ändock honom, som tilltalas, att från vidare intrång sig afhålla, intilldess
beslut i denna hufvudsakliga fråga följt.
Den, sorn förlorar patent-tvist, är skyldig alt ersätta den vinnande all den
skada, som han genom den tappandes åtgärd lidit, dervid jemväl vinst å hela den
bevisligen olofligen tillverkade varan, må komma i beräkning, dä omständigheterna
dertill föranleda.
§ 13.
Den, som förklaras förvunnen'alt hafva gjort intrång i patenträtt, skall böta,
första gången Ett Hundra Riksdaler, och, i fall han flera gånger dermed betrades,
Två Hundra Riksdaler hvarje gång. Af dessa böter, tillfälle ena hälften patentinnehafvaren,
sorn ensam eger så beskaffad förbrytelse åtala, och den andra hälften
de fattige i den församling, der den bötfällde är boende.
% Il
Domstolen
är förbunden, alt, då beslut meddelas, hvarigenom ett patent förklaras
icke vara i kraft, ofördröjligen lemna Kommerse-kollegium del af samma
beslut.
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, J»s öl. 7
§ 13.
Patent, äfvensom den rätt detsamma medför, är att anse såsom innehafvarens
lagliga egendom. Det kan i följd deraf gå i arf och, genom hvad laglig afhandling
som° helst, på annan inom Sverige bosatt person öfveriåtas, med den rätt, som 1
patentet medgifven och stadgad är; börande likväl, vid hvarje öfverlåtelse, den nye
innehafvaren anmäla sådant hos Kommerse-kollegium, som har att öfverlåtelse-resolutionen
utfärda. Patent-innehafvare ege i öfrigt att, i afseende på den uppfinning,
hvarå patentet lyder, tillgodonjuta de förmåner och rättigheter, hvilka fabriksidkare
i allmänhet tillkomma;' hvaremot honom åligger, att sig lill efterrättelse ställa, hvad
gällande författningar i öfrigt innehålla.
§ 16.
Ej mindre i de fall, då patent-rätt, inom den i patentet utsatte tid tilländalupit,
förfallit eller förklarats icke vara i kraft, än ock då patent-innehafvaren- tillgodo
njut i t den tid, som i patentet är bestämd, åliggc Kommersa—kollegium, att i Post—
och lnrikes-tidningar kungöra, att patentet till kraft och verkan upphört; börande
Kollegium, när patent-rätt begagnats hela den tid, som i patentet utsatt är, tillika
i ändamål af uppfinningens allmängörande, i kungörelsen hänvisa till den beskrifning
derå, som finnes i patentet intagen och förut blifvit i samma tidningar införd, samt
derjemte tillkännagifva den person, af hvilken, samt det ställe, hvarest uppfinningen
varit begagnad, elter den uppgift derom, som sednast till Kollegium ingiIv ils.
§ 17-
Der, i denna förordning, tid af rnanader finnes bestämd, varde den dag för
slutdag ansedd, som genom sitt nummer i månaden motsvaiar den, lian hvilken
tidrakningen börjas. Börjas den på dag, mot hvilken ej någon svarar i den månad,
hvarunder räkningen slutas, varde sista dagen i den månaden för slutdag ansedd.
Infaller tid, då något efter denna förordning fullgöras bör, å helgedag, varde det
nästa söcknedag härefter (tillgjordt.»
I anledning af hvilket förslag Herr Rydin, Herr Almgren, Herr Boman och
Herr Ekelund, vid motionens föredragning till remiss, inom välluf!. Borgare-Ståndet
afgifvit yttranden, som, af motionären besvarade, blifvit motionen bilagde.
Riksdagsfullmägtigen Nyqvist uter har, i en till Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
remitterad motion, på anförde skäl, yrkat, att, med bibehållande i öfiigt
af nu i ämnet gällande föreskrifter, ncdannämnde §§ af 1854 års förordning matte
erhålla följande förändrade lydelse:
s*
»Såsom allmän föreskrift i afseende på utfärdande of patenter gäller, att patent
cj må meddelas å en uppfunnen princip, för att af patent-innehafvaren kunna ute
-
8 Lag- sami Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, JV? 54.
slutande begagnas på alla möjliga föremål, utan endast på principens användande
för det eller de af den patent-sökande uppgifna föremål.»
§ 3.
»Patent må kunna erhållas:
1:° § nya uppfinningar i slöjd och konst;
2:o å förbättringar af äldre dylika uppfinningar; men skulle deri enligt följande
§ fastställda preskriptionstid, inom hvilken patent å en ny uppfinning har
sin gällande kraft, icke vara lupen till ända, så ege patent-tagaren å förbättringen
till samma uppfinning icke rätt att, utan den förre patent-innehafvarens samtycke,
före denna tid träda 1 utöfning af sistnämnda uppfinning. Ifrån samma lid, eller
ock den lid, dä första patent-innehafvaren gifvit sitt samtycke, skall det nya patentet
räkna sin början, med rättighet för innehafcaren, att ifrån den dag, då
patent-ansökningen till Kollegium ingifvUs, vara befriad från allt intrång i denna
sm förbättrade uppfinning; och
3:o för införande af i andra länder kände, men här i Riket förut ej verkställde,
uppfinningar, så vida uppfinningen icke är af den enkla beskaffenhet, att
den kan, efter en genom tryck redan förut allmängjord beskrifning, af hvilken sorn
helst eftergöras. Sökes sedan patent å någon förbättring af sådan beskaffad uppfinning,
så gälle äfven dä hvad. i föregående moment stadgadt är.»
§ 6.
»Den, — — — — ■ bifoge ock riktig och fullständig beskrifning på
uppGnningen samt föremålet, hvarpå den användas skall, äfvensom
§ 7.
»Är patent-ansökning så författad — — — — — —. j patentet in
tages:
den ingifna beskrifningen tilf hela dess innehåll; tiden under hvilken patentet
är gällande, samt i allmänhet skyldigheten för patent-innehafvaren, att iakttaga
hvad vår Nådiga Förordning (af d. —) föreskrifver, äfvensom rättigheten till åtnjutande
af de förmåner, vår Nådiga Förordning, med stöd af patentet, tillerkänner
honom. Åtföljes — — —
§ 12.
»Tvistefrågor — — — —; hörande Kollegium — — — — hänskjuta
tvistefrågan till gode mäns afgörande och, genom protokolls-utdrag, sorn af klandranden
skall svaranden tillställas, förständiga vederbörande, att skyndsamligen om val af
gode
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, M 34.
9
gode mäu gå i författning. Desse gode män böra, derest parterne ej sinsemellan
om orten för sammanträdet komma öfverens, sammanträda i Slockholm, samt vara
till antalet fem, hvaraf — — — — — — — — — — —.»
§ 13.
»Den, sorn — — — — — —: i hvilken händelse Kollegium må ega
genom vilen eller vid talans förlust tillhålla den sistnämnde, att sist en månad före
anmaningen iakttaga och fullgöra hvad i detta afseende på honom ankomma kan.
Innehåller — — — —.»
Hvarjemte Riksdagsfullmägtigen Nygvist föreslagit:
l:o alt det Kollegium, som skulle ega alt utfärda patenter, måtte vara en
filial-afdelning af Kongl. Majlis och Rikets Komtnerse-kollegium, samt bestå af en
Ordförande, som vore Komtnerse-kollegii President, och 2:ne Assessorer, af hvilka
den ene borde vara en theoretiskt och praktiskt bildad kemist och den andre en
theoretiskt och praktiskt bildad mekanikus eller ingeniör;
2:o att desse Assessorer mätte tillsättas af Kongl. Vetensknps-akademien, till
hvilken, inom af densamma fastställd ansökningstid, sökande borde inlemna sina
ansökningar och meritförteckningar eller bevis, efter hvilkas pröfvande Akademien
skulle upprätta förslag å 3 personer för hvardera befattningen; hvarefter utnämningen
borde underställas Kongl. Maj:ls pröfning och sanktion.
5:o att detta sålunda bildade Kollegium måtte vara såväl pligligt som be
rättigadt,
alt neka utfärdande af patent, om det finner detsamma stå i strid med
patent-förordningens föreskrifter.
4:o att, om Kollegium afslår ansökning om patent, det må stå sökanden
öppet, att, genom besvär bos Kongl. Maj:t, i Kollegii beslut söka ändring; samt
5:o att Kollegii ledamöter målte vara skyldige, att på bestämda tider tillhandagå
frågande med upplysningar och, så vidt ske kan, äfven råd i patent-frågor.
Omförmälde molioner hafva Lag- samt Allmänna Resvärs- och Fkonomi-Ut—
skotten gemensamt till behandling förehaft; dervid Utskotten inhemta!, att, sedan
Kommerse-kollegium, under den 23 Mars 1840, äfvensom Krigs-kollegium och Förvaltningen
af Sjö-ärenderna samt Apolhekare-socieleten i Stockholm, till Kongl.
Majit inkommit med underdåniga framställningar om förklaring i vissa delar af
Patent-förordningen, samt Högste Domstolen och Justitiae-kanslers-emhetet blifvit i
frågan hörde, Kongl. Maj:t, i Nådigt Rref deri 27 Mars 1844, behagat anbefalla
Kommerse-kollégium, alt i sammanhang till granskning företaga den nu gällande
Patent-förordningen, samt med ledning af den ökade erfarenhet, som i sådant afseende
vunnits, under den tid densamma varit gällande, upprätta förslag lill ny
förordning i ämnet; till fullgörande af hvilken Nådiga befallning beinälde Kollegium,
efter det en af Rikets Stander den 15 Maj 1848 aflålen underdånig skrifvelse,
innefattande anhållan, alt i den förnyade Patent-förordningen ej måtte införas ofvanBih.
lill R. St. Prot. 1853 & 1854. 7 Sami. 2 Afd. 19 Bäft. 2
10 Lag- samt Alim. Besvärs- och Ekonomi-Ulskotlens Betänkande, M 34.
omförmälde uti 3 mom. af 3 § i nu gällande Förordning förekommande stadgande,
om meddelande af patent å utrikes kände, men här i riket ännu ej verkställde
uppfinningar, blifvit Kollegium delgifven, den 16 Oktober 1830, till Kongl. Majit
afgifvit ett af Kollegium till ny Förordning i berörda ämne uppgjordt förslag, som
den 30 i samma månad till Högste Domstolens utlåtande öfverlemnades, och för
närvarande är på dess behandling beroende.
Vid nämnda förhållande, och då således förslag lill ny lagstiftning i ämnet
redan på föranstaltande af Regeringen är under handläggning, hafva Utskotten icke
ansett lämpligt, att jemväl Rikets Ständer, för deras del, på förhand uppgjorde eller
godkände ett sådant förslag; i följd hvaraf Utskotten funnit sig icke böra ingå i
närmare granskning af motionärernes framställningar. Utskotten hafva likväl icke
kunnat undgå, att erkänna så väl vigten af en snar förbättring i berörde lagstift—
ningsgren, som nödvändigheten att dervid tagas i betraktande de anmärkningar emot
gällande Patent-lag, hvarpå Herr Björck hufvudsakligen fästat uppmärksamhet. Lika
med Rikets Ständer vid 1847 och 1848 årens Riksdag hysa nemligen Utskotten
den åsigt, att, då, på grund af den lifligare kommunikation, som numera eger rum
emellan vårt land och utrikes orter, och genom ett, till följd af en mera utbildad
industriel anda, noggrannare iakttagande af de i främmande länder gjorda uppfinningar
eller förbättringar i slöjd och konst, dessa uppfinningar hastigt och allmänt
här i landet blifva kända och med lätthet kunna hit införas, den i 3 mom. af
omförmälda Förordnings 3 § hvar och en sökande tillerkända rättighet, att, med
andras uteslutande, få af desamma sig begagna, så väl innefattar ett förnärmande
af det allmännas rätt, som ock medför ett menligt inflytande och en hämmande
verkan på den ständiga utveckling, som måste fortgå uti hvarje lands industri, om
den skall kunna ega bestånd bredvid och uthålla täflan med andra länders industriel
verksamhet; men då en underdånig hemställan om uteslutande af berörde
mom. ur den Patent-lag, som är att förvänta, redan blifvit af Rikets Ständer gjord,
och af Kongl. Majit öfverlemnad till Kommerse-kollegium, som fått sig uppdraget
att förslaget utarbeta, torde någon ytterligare åtgärd i afseende å denna förändring,
än ett åberopande af Rikets Ständers åsigt i ämnet, icke anses erforderlig.
Hvad åter angår den jemväl af Herr Björck framställda anmärkning emot föreskriften
i Förordningens 11 §, enligt hvilken den, som anser sig genom åt annan
meddelad patent-rätt, förnärmad, bör sin klandertalan emot patentet hos Kommersekollegium
anmäla inom Sex månader från den dag, detsamma finnes 3:dje gången
i Post- och Inrikes-tidningar infördt, bör, efter Utskottens omdöme, nämnda anmärkning
gifva anledning till uttryckande af den önskan, att äfven denna föreskrift
ej må i den nya Förordningen inrymmas. 1 stöd af berörda föreskrift kan nemligen
en person, såsom Herr Björck yttrat, blifva berättigad, att ensam begagna en möjligen
gammal uppfinning, endast till följd deraf, att den, som förut under en längre
tid användt samma uppfinning, förbisett det i nämnde tidningar gjorda tillkänna—
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, M 34. 11
gifvandet, eller ej varit i tillfälle alt derom taga kännedom. Den gamla uppfinningen
blir sålunda erkänd såsom ny, och den, som förut möjligen deraf haft sitt
hufvudsakligaste uppehälle, nödgad att upphöra med sitt yrke eller åtminstone inskränkt
i dess utöfvande. Ett sådant lagstadgande kan icke ur någon synpunkt
försvaras, hvarigenom en person kan riktas på en annans bekostnad; icke eller bör
någon tvingas till rättegång för bibehållande af sin lagligen förvärfvade egendom.
Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, och under åberopande af hvad
Utskotten redan yttrat om behofvet af en förändrad lagstiftning i ämnet, få Utskotten
vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer, uti underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, jemte
anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes pä fortgången af ifrågavarande,
maktpåliggande ärende fästa Sin Nådiga uppmärksamhet, tillika, med
åberopande af deras uti ämnet, den 15 Maj 1848, aflåtna underdåniga
skrifvelse, begära, att uti den förnyade Patent-förordning,
som kommer att i Nåder utfärdas, måtte, med upphäfvande af föreskriften
i nu gällande Patent-förordnings 11 §, angående anställande
af klander å meddelad patent-rätt, stadgas, att sådan rättighet,
att med andras uteslutande begagna en uppfinning, hädanefter
må beviljas endast vilkorligen, eller under förutsättning att uppfinningen
verkligen är ny, hvarom pröfning må ega rum i anledning
af den talan patent-innehafvare, derest han förmenar sig hafva blifvit
i sin patent-rätt förnärmad, kan finna skäligt, att mot den som
vederbör göra anhängig.
Stockholm den 9 November 1854.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOI1. BECKMAN, 1SS-S
fl
Lag- »arnt Allmänna Betvärt- och Ekonomi-Utikotteni Betänkande, N:o 36. 1
»:© 35.
Ank. till Exp.-Utsk* d. 24 Nov. 1854, kl. 0 e. n.
Betänkandej i anledning af väckta motioner_, angående dels utarbetande
af ny expeditions-taxa, samt dels ändringar uti
nu gällande expeditions-taxa.
Uti berörda ämne hafva vid innevarande Riksmöte framställningar
blifvit gjorda:
l:o hos Höglojl. Ridderskapet och Adeln:
af Herr Reutersvärd, Per Adam, hvilken, enär det bevis, som angående
intecknings meddelande, förnyelse eller dödande, åtecknades vid
domstol företedd skuldförbindelse, efter motionärens förmenande, innefattade^full
säkerhet, att den begärda åtgärden blifvit vidtagen, men domare
brukade, jemte sådant bevis, åt sökanden utskrifva protokolls-utdrag öfver,
hans ansökan, hvilket vore lika obehöfligt, sorn betungande för lånlagareg
yrkat, att domare måtte förbjudas, att uti ofvannämnde ärenden påtvinga
sökande protokolls-utdrag, så vida begäran derom ej framställes.
2:o hos Vällojl. Borgare-Ståndet.
af Herr P. H. Hesselgrenj som, vid det förhållande, att handtverksförenings
inkomster skall användas till välgörande ändamål, hemställt, att,
till förekommande^ af kassa-behållningens förminskning, beröda förenin
måtte frikallas ifrån lösen i rättegångar, deri föreningen förer talan eller
anbefaldt utlåtande meddelar;
Bih. till R. St. Prof. 1869—1864. 7 Sami » Afd. BO Baft.
2 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 36.
af Herr L. W. Henschenj hvilken, med afseende å nödvändigheten
deraf, att de mångå spridda, till en del nog vidlyftiga och ändock ofullständiga
samt till mångfaldigt godtycke föranledande stadganden om expeditions-lösen
måtte blifva omarbetade, kompletterade och till ett helt
sammandragne, helst, derest ett nytt myntsystem antoges, föreslagit, att,
med ledning af etL utaf kommitterade uppgjordt förslag, jemte deröfver
afgifne utlåtanden, samt Norska, Danska och Finska författningar i ämnet,
en fullständig taxa för expeditions-lösen och civile tjenstemäns öfrige sportel-inkomster,
så vidt desse icke skola efter rese-reglementet och dylika
författningar beräknas, måtte varda utarbetad och utfärdad, upptagande
penningebeloppen efter så väl det nu gällande, sorn det nya myntsystemet;
af
Herr S. Trägårdhsom emot nu gällande expedilions-taxa hufvudsakligen
anmärkt, dels att densamma vore i flere hänseenden olika för
förste domstol i stad och å landet, ehuru desse domstolar voro med hvarandra
fullt jemförliga, samt dels alt den i nämnda taxa bestämda lösen
vore alltför obetydlig i förhållande lill besvär, förändradt penningevärde
och stegrad lefnadskostnad, hvilken omständighet, efter motionärens förmenande,
i hög grad bidroge att föröka rätlegångarnes antal; på grund
hvaraf motionären yrkat, att icke allenast berörde brister måtte afhjelpas,
utan äfven expeditions-taxan i sin helhet undergå en noggrann och fullständig
revision; uti hvilken motion Herr C. Hasselrot instämt; samt
3:o hos Hedera. Bonde-Ståndet:
af Riksdags-fullmäkligen Lars Gustaf Sandberg från Westerbottens
län, sora, med åberopande af obilligheten deraf, att Nämndemän i de Norra
länen icke erhålla någon ersättning för biträde vid de tidsödande syner,
som minst hvart tredje år skola' hållas å kronohemman och nybyggen,
hemställt, att inom berörde län, der, i motsats till andra orter, åtskillige
socknar funnos, som uteslutande utgjordes af kronohemman och nybyggen,
och godtgörelsen för tingsgästning, i anseende till den glesa befolkningen,
vore högst ringa, Nämndemän måtte för biträde vid dylika syner förklaras
berättigade till den ersättning, som omförmäleS i 1 § af Kongl. Kungörelsen
den 25 Januari 1842;
af Riksdags-fullmäktigen Petter Jönsson från Jönköpings län, som,
med afseende derå, att jemväl i de södra orterna Nämndemans-befattningen
vore ganska besvärlig, tidsödaude och betungande, föreslagit, att den
af Lars Gustaf Sandberg påyrkade förmån mätte varda Nämndemän inom
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 85. 3
hela riket tillerkänd; uti hvilket yrkande Riksdags-fullmäktige Petter Mårtenssorij
Anders Johan Sandstedt och Anders Pettersson från Jönköpings
län, Anders Sundholm från Stockholms län, Georg Nyqvist från Wermlands
län och Eric Jonsson från Stora Kopparbergs län instämt;
af Riksdags-fullmäktigen Gustaf Nilsson från Kalmar län, hvilken
fästat uppmärksamheten på de prejerier, som stundom egde rum vid utmätnings-förrättningar,
och de olägenheter, sorn uppstodo deraf, att Kronobetjeningen
måste hemta sina hufvudsakiigaste inkomster från utmätningsersättningarne;
till förekommande hvaraf motionären till antagande förordat
ett af Konungens Befallningshafvande i Kalmar län till Kongl. Majit
den 30 December 1843 afgifvet underdånigt förslag till förändrade grunder
för beräkning af utmätnings-arfvode, enligt hvilket förslag, som finnes
i bestyrkt afskrift motionen bifogadt, utmätnings-kostnaden, ehvad gäldenären
bodde på längre eller kortare afstånd från föi rätlningsmännen, skulle
utgå med ett i förhållande till skulden beräknadt belopp, sålunda, att för
kapital-fordran:
under 5 R:dr b:ko, utmätnings-arfvodet skulle utgöra 1 R:dr b:ko
från och med 5 R:dr — 10 R:dr 1 » 12.
i> » » 10 » — 20
1 » 24.
» » » 20 » — 33: 16. 2 » —
» » » 33: 16. — 50 R:dr 2 » 24.
» » . » 50 R:dr — 100 » 3 » —
hvarefter . utmätnings-kostnaden skulle ökas med 1 procent för hvad som
öfverskott 100 R:dr till 1,000 R:dr och derefter med ^ procent; dock så
att kostnaden icke i något fall finge öfverstiga 20 R:dr b:ko. Emot uppbärandet
af hela sålunda beräknade utmätnings-arfvodet skulle det åligga
utmätnings-förrättaren att ersätta den till biträde begagnade Fjerdingseller
Nämndeman med 24 sk. b:ko i dagtraktamente och fri skjuts. För
auktion å utmätta lösören borde arfvodet beräknas efter enahanda grunder
i alla de fall, då försäljningssumman ej öfverstege 100 R:dr b:ko, men eljest
till tre procent deraf;
af Riksdags-fullmäktigen Olof Persson från Gefleborgs län, som
med afseende dels derå, att de göromål, som tillhöra Nämndemän och
Fjerdingsman i flere hänseenden vore af likartad beskaffenhet och desse
befattningar ofta voro hos en person förenade, samt dels å den alltför
ringa ersättning, som nu tillkomme Fjerdingsman, nemligen 12 sk. om
dagen, föreslagit, att desse må för extra förrättningar tillerkännas lika dagtraktamente
med Nämndemän, eller 32 sk. b:ko;
4 Lag- samt Allmänna Besvär»- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 39.
af Riksdags-fullmäktigen Anders Jonsson från Skaraborgs län, som,
till lindrande af fattig vårds-samhälles utgifter, hemställt, att expeditioner i
fattigvårds-ärenden må till fattigvårdsstyrelse utlemnas utan lösen; samt
af Riksdags-lullmäktigen Johannes Nilsson från Malmöhus län, hvilken
förmenat, att det i nu gällande expeditions-taxa förekommande stadgande,
att marginal ej må vara bredare, än tre finger i rubrik och två
finger i det öfriga af expeditionen, såsom högst sväfvande och obestämdt,
gifvit anledning till det missbruk, att expeditioner kommit att upptaga
flere ark, än som vederbordt, och de rättsökande följaktligen blifvit påförde
för hög lösen; af hvilken orsak motionären föreslagit utfärdande af
ett stadgande, hvarigenom minsta antalet af stafvelser, hvarje rad af expeditionen
bör innehålla, må varda bestämdt; och har motionären hemställt,
huruvida icke detta minsta antal må kunna utgöra för rubrik 12
och för det öfriga af expeditionen 18 stafvelser.
Berörde motioner, hvilka blifvit dels till Lag-Utskottet samt dels
till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterade, hafva dessa
begge Utskott gemensamt till behandling föreliäft; och få Utskotten härmed
utlåtande deröfver vördsamligen afgifva.
Utskotten anse sig dervid böra till en början upplysa, att sedan ej
mindre Rikets Ständer uti skrifvelser den 21 December 1823 och den 10
September 1829 i underdånighet anhållit, att gällandé expeditions-taxa
måtte varda i allmänhet öfversedd samt i åtskillige uppgifne fall förändrad,
än ock Borgmästaren i Uddevalla M. Bagge den 10 Mars f831 särskildt
till Kongl. Majit ingifvit ett underdånigt förslag till expeditionstaxa
för Magistrater, Rådstulvu- och Kämners-rätter samt Högste Domstolen,
till följd af erhållen nådig remiss, efter det Rikets Hof-rätter, Kommerse-kollegium
äfvensom Justitiae-kanslers-embetet blifvit hörde, underdånigt
utlåtande i ämnet afgifvit, — Kongl. Majit, genom nådiga Skrifvelser
den 30 November 1832 och den 14 Februari 1835 täckts förordna en
Kommitté, hvilken skulle ega att, efter granskning af alla föreskrifter i ämnet
och de deri föreslagne ändringar, ett fullständigt förslag till taxa på
all slags lösen och afgifter hos Kongl. Majit, vid Hof- och Öfver-rätter
samt Rikets Kollegier, hos Exekutorer och vid Under-domstolarne, Konsistorier
med flere Verk utarbeta och Kongl. Majits nådiga pröfning underställa.
För fullgörande af berörda uppdrag fann Kommittéen nödigt att
ej allenast från Rikets Kollegier samt Konungens Befallningshafvande och
Konsistorierne infordra uppgifter, huruvida vid hvarje af desse embetsverk
emot lösen utfärdades flere eller andre handlingar och bevis, än de som i
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 39.
5
1821 års expeditions-taxa funnos uppräknade samt, i sådan händelse, huruledes
och efter hvilken författning eller annan grund lösen för så beskaffade
handlingar dittills blifvit i hvarje fall beräknad och erlagd, ulan
ock från de embetsmyndigheter, som icke finnas i expeditions-taxan upptagna,
äska besked om de handlingar, som under namn af Protokollsutdrag,
Resolutioner, Utslag, Bevis och Fullmakter med mera vid dessa
verk utgåfvos, samt den grund, hvarefter lösen för slika handlingar beräknades;
äfvensom i de härom från Kommitteen aflåtna skrifvelser, vederbörande
anmodades meddela de erinringar, hvilka kunde anses böra blifva
föremål för Kommittéens granskning; hvarefter och sedan Kommittéen från
nämnde verk och myndigheter fått emottaga deras yttranden och på nådig
befallning tagit i öfvervägande åtskillige hos Kongl. Majit under liden
i ämnet gjorda framställningar, Kommittéen den 6 Juni 1836 afgaf underdånigt
förslag till förnyad expeditions-taxa i enskilde mål; öfver hvilket
förslag rikets Hof-rätter, Justitise-kanslern och Högste Domstolen hördes och
med underdåniga utlåtanden inkommo.
Sedan derefter frågan inför Kongl. Majit den 25 Januari 1842 i underdånighet
blifvit föredragen, fann Kongl. Majit, enär Herr Justitiae-stalsministern
den 10 Juli 1840 i nåder blifvit anbefaldt, att till Kongl. Maj:t
afgifva förslag till en lämpligare fördelning af domare-korpsens göromål
och aflöning, hvilken reglering, för att kunna ändamålsenligt verkställas,
påkallade helt andra bestämmelser i afseende på expeditions-lösen vid domstolarne
än de förut till efterrättelse ländande eller sorn under dåvarande
förhållanden kunde komma i fråga att meddelas, och af de beslut, Kongl.
Majit kunde fatta i flera af Rikets Ständer väckta frågor om förändrade
stadganden för utöfningen af vissa administrativa embetsverks befattningar,
hufvudsakligen ankomme, huruvida flere af de utaf Kommitteen föreslagna
förändrade bestämmelser i afseende på expeditions-lösen kunde anses
behöflige eller lämplige, icke skäligt, att då utfärda ny expeditionstaxa,
utan beslutade, att i den dittills gällande endast sådana förändringar
och tillägg skulle göras, som voro af verkligt behof påkallade; ur hvilken
synpunkt de stadganden meddelades, som innefattas i Kongl. Kungörelsen
den 2 Februari 1842.
Den 13 April 1850 föredrogs ärendet ånyo inför Kongl. Majit;
men, som de förhållanden, hvilka lågo till grund för Kongl. Maj:ts ofvanomförmälda
beslut i väsendtlig mån vid nämnda tillfälle ännu fortforo,
ansåg Kongl. Majit, alt någon ny expeditions-taxa icke eller då borde utfärdas,
utan till handläggning förekomma endast de speciela framställningar
i ämnet, som, efter år 1842 inkomna, ännu funnos oafgjorda.
6 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 85.
Del är obestridligt, att de förändringar i flera af administrationens
grenar, som torde vara att förutse lill följd af Rikets Ständers tid efter
annan derom gjorde framställningar och hvarom förslag jemväl blifvit dels
af Kongl. Majt i nåder afgifne, dels vid innevarande Riksdag inom Representationen
väckte, komma att verka till förändring af expeditions-lösen för
de förvaltande myndigheterna; hvarjemte olämpligheten af ett sådant aflönings-sätt
för de vid dessa verk anställde embets- och tjenstemän blifvit
temligen allmänt insedd. Men ehuru utsträckningen af dessa åsigter äfven
till Domstolarne, exekutorer och lägre land-stats-tjenstemän i allmänhet
blifvit ifrågasatt, torde den mening likväl vara allmännast, att en sådan
förändring i det hela mera skulle skada än gagna den skyndsamhet i handläggning
och expedierande af rättegångs- och exekutions-ärender, som för
de rättsökande är af sä stor vigt, hvarförutan den skulle leda till för Statsverket
högst betydliga utgifter. Vid sådant förhållande och då olägenheterna
af ofullständigheten i föreskrifterna, angående expeditions-lösen, blifva
alltmera känbara i anseende till dels de förändringar i rättegångsordningen,
som blifvit en följd af Lagmans- och Kämners-rätlernes indragning,
dels förändrade förhållanden i öfrigt och de nya embetsverk, som i sednare
tider uppkommit, hvartill slutligen kommer den förvandling af myntet,
som vid innevarande Riksmöte blifvit till följd af Kongl. Majrls nådiga
Proposition af Rikets Ständer beslutad, torde detta ärende böra anses förtjent
af Rikets Ständers uppmärksamhet.
Det synnerligen stora antal författningar, som röra expeditions-lösen
och ämnen, som dermed ega sammanhang, synes Utskotten redan tillräckligen
vitsorda behofvet af en författning, hvaruti alla de särskilda föreskrifterna
till ett helt sammanföras, helst desse, efter hvad Kommitlerade
uppgifvit, ej alla upptagas i gällande taxor, utan finnas spridda i åtskilliga
till andra ämnen hörande författningar samt till en del innefattas uti
särskilda al Kongl. Maj:l till vederbörande embetsverk på olika tider aflåtne
nådiga Skrifvelser, som ej blifvit genom tryck till allmänhetens kännedom
befordrade. Men, såsom Uskotten ofvan antydt, torde behofvet af en ny
expeditions-taxa äfven ur andra synpunkter gifva sig tillkänna. De uti
ifrågavarande ämnen gällande stadganden äro nemligen, efter Utskottens
uppfattning,' icke allenast, enligt hvad förut blifvit anmärkt, ofullständiga,
utan äfven i flere afseenden bristfälliga, otydliga och olämpliga; till stöd
för hvilket förmenande Utskotten torde få fästa uppmärksamhet bland annat
derå, att, såvidt Utskotten ega sig bekant, berörde stadganden icke omfatta
flera särskilda Domstolar, förvaltande verk och myndigheter samt ombets-
och tjenstemän, såsom Polis-kamrarne utom Stockholm, Justitiae-kanslern,
Justitiae-ombudsinanuen, General-direktören och Styrelsen öfver fängelser
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 36. 7
och arbets-inrättningar, Styrelsen för allmänna Väg- och Vatten-byggnader,
Teknologiska Institutet, Handtverks- och Fabriks-föreningar, Häradshöfdingar
och Borgmästare, för bevis, som de å embetels vägnar utfärda,
m. fl. Såsom exempel på expedilions-taxans bristfällighet i öfrigt torde
böra anmärkas, att lösen för afskrift af andra handlingar, än domar och
utslag, ej finnes bestämd; att stadgande angående lösen för bevis öfver inteckning
af afhandling rörande lösöreköp saknas; att ej är vordet uttryckligen
tillåtet, att å testamenten och andra handlingar, som till införande
i Domboken eller i bevaknings-afseende till Domstol inlemnas, teckna bevis,
likasom lösen för dessa bevis ej blifvit för alla Domstolar bestämd;
att ersättning för sigill ej finnes utsatt, samt att någon föreskrift ej är vorden
meddelad om skyldighet att hos Magistrat expeditions-lösen erlägga.
På underdånig anhållan af Rikets sednast församlade Ständerföreskrefs genom
Kongl. Kungörelsen den 31 Oktober 1851, att, i likhet med hvad
taxan för Härads-rätts expeditioner stadgade, jemväl vid Rådstufvu-rätt
lösen för Protokolls-utdrag, som innefattar ett eller flere beslut, skall utgå
med 36 sk. för första arket, 18 sk. för det andra och 9 sk. för h vartdera af
de öfriga arken. Genom denna partiela förändring i expeditions-taxan hafva
emedlertid nya brister och motsägelser deri uppstått. Sålunda är att anmärka,
alt, för protokolls-uldrag på flere ark med beslut, lösen vid Rådslufvu-rätl nu
uppgår lill mindre belopp, än för afskrifter eller protokoll ulan beslut på
samma arktal. Desse och dylika brister hafva gifvit anledning till det
missförhållande, att lösen på olika ställen blifvit efter olika grund beräknad,
under det att, då bestämd föreskrift saknats, en och annan Embetsman
ansett sig icke berättigad att någon lösen påföra. Men hvad sorn,
efter Utskottens omdöme, företrädesvis påkallar rättelse, är stadgandet angående
expeditioners form, i hvilket afseende nu gällande expeditions-taxa
endast innehåller, att alla expeditioner skola rent och korrekt skrifvas med
jemn och ej utdragen eiler gles stil, samt att hvarje sida bör innehålla
minst 24 rader och mai ginal, ej vara bredare än tre finger å rubrik och
två finger å det öfriga af expeditionen. Nämnda föreskrift har emedlertid
blifvit så tolkad, att blott hvarje rad innefattat sju stafvelser, föreskriften
ansetts uppfylld. Ingen lärer likväl neka, att älven så beskaffade expeditioner
icke allenast förlora i utseende, utan äfven äro ytterst svårlästa för
dem, sorn ej genom öfning vunnit färdighet i deras läsande; och den utdragna
stilen är ofta egnad alt mot embetsmannen ingifva misstanke för
egennytta, som för honom bör vara helt och hållet främmande, helst icke
sällan händer, alt, fastän utan hans förvållande och vetskap, en och annan
expedition, till följd af renskrifvare^ vinstbegär, ej innehåller mera än 6
eller 5, ja stundom ej mera än 4 stafvelser på raden, då deremot i Nor
-
8 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 85.
rige antalet af bokstäfver på hvarje rael böra utgöra 36 och i Danmark
32, samt radernas antal på sidan uppgå till minst 28. Men en föreskrift,
hvarigenom berörde olägenhet förekommes på sådant sätt, att antalet rader
för hvarje sida ökas och stafvelsernes eller bokstäfvernas antal på hvarje
rad bestämmes, torde göra en förhöjning i de hittills vid domstolar och
ett och annat embetsverk gällande afgifter nödvändig, för att ej åstadkomma
minskning i de derstädes tjenstgörande embetsmäns nuvarande inkomster;
och tilläfventyrs torde på samma gång åtskilliga nu alltför höga afgifter
till parters och rättsökandes förmån nedsättas, en sådan förhöjning
äfven af andra orsaker anses i ett eller annat afseende vara af omständigheterna
påkallad.
På hvad Utskotten sålunda anfört stödja Utskotten hufvudsakligen
sin öfvertygelse om behofvet af en ny expeditions-taxa; och få Utskotten,
som, i följd af det beslut, hvarvid Utskotten i frågan stadnat, icke ansett sig
böra i närmare granskning af motionärernes framställningar ingå, alltså,
med tillkännagifvande häraf, vördsamt hemställa,
att motionerne må i så måtto bifallas, att Rikets Ständer,
uti skrifvelse till Kongl. Majit, i underdånighet anhålla, att,
Kongl. Majit täcktes i nåder utfärda ny expedit iöns-tacca
och dervid uti de angående expeditionslösen och dermed
sammanhang egande ämnen nu gällande föreskrifter göra
de ändringarj jemkningar och tillägg, Kongl. Majit kan
finna vara af behof och omständigheter påkallade.
Stockholm den 24 November 1854.
iOe'?. ii - L-U, i ..iLii.i HOS N. MARCUS, 1854.
Lag- samt Allmänna Vcsv.- och Ekonomi-Utsholtiiis SJco.oriul, J)i :,G. 1
JU 36.
Ank. lill Exp.-Ulsk. d. 24 p,Tov. 1834, kl. G c. m.
Memorial, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, 1 fråga
om i Gide punkten af Utskottens Betänkande JU 20, ofver
vackla frågor om ändring i de angående fattigvården i
Riket gällande föreskrifter.
Vid föredragning inom lii ks - Stånden af nämnda punkt i omförmälda Betänkande,
innefattande hemställan, att af Riksdags-fullmöktigen Peter Gabrielsson från
Kronobergs län väckt förslag om ändring af 14 § ^ inom. af Kongl. Förordningen
om fattigvården i Riket den 15 Juli 1853, ej måtte till någon åtgärd löranleda,
har berörda hemställan, enligt hvad Utskotten af erhållne Protokolls-utdrag inhemta!,
blifvit af Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt Välloll. Borgare-Ståndet
godkänd, men deremot ogillad af de två öfrige Stånden, sorn ansett, Ilögv. PrestcStåndet,
att slutorden i sagde moment: »men om delta ej kan utrönas, der personen
sjelf blifvit född», borde utgå, och Hederv. Bonde-Ståndet, »alt, med uteslutande
af bestämmelsen derom, att, då modrens försörjningsort ej kan utrönas, barnet skall
tillhöra fattigvårds-samhället i den ort, der det blilvit födt, det borde stadgas, att i
thy fall Kongl. Maj:t och Kronan bekostade personens fattigvård, på sätt i 5:dje
momentet föreskrifves;» hvarjemte Ilederv. Bonde-Ståndet beslutat, alt, med vidblifvande
af Rikets Ständers vid sistförflutna Riksmöte i samma ämne fattade beslut,
förnyad underdånig skrifvelse i ärendet till Kongl. Majit aflåta; och har lledorv.
Bonde-Ståndet inbjudit Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt Välloll. Borgare-Ståndet,
alt uti dess berörda beslut instämma; i anledning hvaraf Höglofl. Ridderskapel
och Adeln funnit, det frågan om förändring af nämnda förordning uti ifrågavarande
del hade förfallit genom 2:ne Riks-Stånds bifall till det derom i ofvanomförmälda
Betänkande afgifna afstyrkande yttrande, samt alt, till följd deraf, inbjudningen
ej kunde föranleda till annan åtgärd, än att läggas till handlingarne; men
Välloll. Borgare-Ståndet, med frånträdande af förut fatludt beslut, samma inbjudning
antagit.
Bih. till R. St. Prat. 1853 & 1854. 7 Sami. 2 Afd. 21 Häfl. 1
2
Lag- saint Allmänna Best.- och Ekonomi-Utskottens Memorial, JM 37.
Tre Riks-Stånds beslut sammanstämma således derutinnan, att stadgandet i 14
§ 2 mom. af Falligvårds-förordningen, att, då 'modrens försörjningsort ej kan utrönas,
barnet skall tillhöra fattigvårds-samhället i den ort, der det blifvit födt, bör från
nämnda moment utgå; och då det stadgande, Yäliofl. Borgare-Ståndet och Hederv.
Bonde-Ståndet velat hafva i stället meddeladt, redan finnes uttryckt i nämnda §:s
nästföljande moment, som innehåller, alt »för den, hvars försörjningsort icke, enligt
någon af de i denna § angifna grunder, kan bestämmas, bekostas af Kongl. Maj:t
och Kronan den oundvikliga fattigvården, intill dess något Fattigvårds-sarnkälle kan
dertill förpligtas», samt någon vidare föreskrift derom uti ifrågavarande fall således
torde vara öfverflödig, anse Utskotten, hvars åliggande det är, att de olika meningarne
sammanjemka, sig böra vördsamt inbjuda Höglofl. Ridderskapet och Adeln,
Yäliofl. Borgare-Ståndet och Hederv. Bonde-Ståndet,
att, med biträdande af Hogvard- Presle-Slundels ofvananmärkta mening,
besluta, det Rikets Ständer må, uti den skrifvelse, som, i följd
af Rikets Ständers beslut, rörande Fattigvårds-förordningens 1 §:s
sista punkt och 6 §:s 3:dje morn-, kommer att lill Kongl. Maj:t
aflålas, i underdånighet anhålla, att föreskriften i 14 § 2 mom.
af samma förordning derom, att dä modrens försörjningsort ej kan
utrönas, barnet skall tillhöra fattigvårds-samhället i den ort, der det
blifvit födt, måtte derifrån utgå.
Slockholm den 24 November 1854.
M 37.
Memorial, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, i
fråga om (2:dra punkten af Utskottens Betänkande J\& 30,
ofver väckta förslag till ändringar och tillägg uti de om
Skiftesverket i Riket gällande föreskrifter.
Uti nämnda punkt af berörda Betänkande hade Utskotten tillstyrkt, att 2 Kap.
2 § Skiftes-Stadgan måtte erhålla följande förändrade lydelse:
»I det utfärdade förordnandet skall Konungens Befallningshafvande förbjuda
delegarne, vid vite från 16 B:dr 32 sk. till och med 100 R:dr samt skadans ersättande,
dels alt, efter verkställd gradering å de egor, som skiftas skola, flåhacka
eller bortföra matjord från ställen, der den ursprungligen finnes, samt dels alt, derest
Lag- samt Allmänna Besv.- och Ekonomi-Utskottens Memorial, JM 57. 3
skog eller torfmosse å nämnde egor är att tillgå, hvilket i skiltes-ansökningen anmälas
bör, skog till afsalu eller svedjande, och torfmosse annorlunda än till husbehof
nyttja, innan skiftet blifvit afslutadt och tillträde af lotterne skett, och etc.»
Yid behandling af detta förslag inom Riks-Slånden, har detsamma, enligt hvad
Utskotten af erhållne Protokolls-Utdrag inhemtat, blifvit af samtlige Riks-Stånden
godkändt, af Höglofl. Ridderskapet och Adeln likväl med den förändring deri, att
orden »bränna eller bortföra jord eller torf» infördes i stället för orden »flåhacka
eller bortföra matjord», och af Yäliofl. Borgare-Ståndet, med utbyte af ordet »flåhacka»
lill ordet »bränna».
Ehuruväl Utskotten föreställt sig, att flåhackning icke af någon verkställes utan
åtföljande bränning, enär flåhackningen eljest blir fullkomligen ändamålslös, såvida
den ej sker i afsigt alt bortföra den afskalade vallen, anse dock Utskotten, hvars
åliggande det är, alt de skiljaktiga meningarno sammanjemka, sig, med tillkännagivande
af den åsigt, ali förbud mot bortförande af torf otvifvelaktig! innefattas uti
det mot bortförande af matjord, samt under erinran, alt medelst s. k. skumplöjning
enahanda verkan, fastän pa olika sätt, astadkommes, som genom flåhackning, böia,
i anledning häraf, för åvägabringande af den största möjliga tydlighet, hos Rikets
Ständer vördsamligen hemställa,
huruvida icke första perioden af ofvanberörda stadgande må erhålla
följande förändrade lydelse:
»1 det utfärdade förordnandet skall Konungens Befallningshafvande
förbjuda delegarne, vid vite från 16 R:dr 52 sk. lill och med 100
R:dr samt skadans ersättande, dels att, efter verkställd gradering å
de egor, sorn skiftas skola, flåhacka eller skumplöja samt bränna
eller bortföra matjord från ställen, der den ursprungligen finnes,
samt dels etc.»
Förutnämnde Betänkande är i öfriga delar vordet af Rikets Ständer godkändt,
utom i hvad detsamma innefattar förslag till ändring af 12 Kap. 1 § Skiftes-Stadgan,
hvilket förslag, i anseende dertill, att detsamma blifvit af llögloflige Ridderskapet
och Adeln, Yällolliga Borgare-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet afslaget,
lärer hafva förfallit.
Slockholm den 24 November 1854.
4 Lag- tami Allmänna Besv.- och Ekan o ir. i- Utskotten s Betänkande, Al 38.
Jfs 38.
Betänkande, i anledning af väckt motion, angående uppmätning
af tomter i Stockholms Stad.
Höglofl. Ridderskapct och Adeln har lili Lag-Utskottets behandling öfverlemnat
ett af Herr Roos, Carl Ulrik, lill bernälde Riks-Slånd ingifvet memorial, hvaruti han,
på anförde skäl, föreslagit:
»l:o Alt mätningar vid köp af hus eller, efter enskild begäran, i de med
»stenhus fullbvggda qvarlereu i Stockholm, såsom endast ledande till rättegångar och
»annan förargelse, måtte helt och hållet förbjudas; men att vid ny byggnader mät»ningar,
för bestämmande af blifvande grundmurar, såsom förut, må ega rum; och
»2:o att —. då planer eller dosignationer öfvcy qvarteren icke finnas, och således
»de mätningar, som skett eller ske, aro utan kontroll, samt helt, och hållet bero
»ende
på den person, som dem verkställer, tomt för tomt, så att öfverensstämmelse
»med do öfriga ej är gifven och säker, — Stads-Ingeniören måtto åläggas efter
»hand upprätta plan-karlor eller designalioner öfver de särskilda qvarteren, hvar
»uti
husen hvar för sig upptagas till den tomtvidd, do vid tillfället ega, utan rubb
»ning
af eganderätten till husen och tomterna dertill.»
Berörda motion har Lag-Utskottet i förening med Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet till behandling förehaft; dervid Utskotten ansett, alt det ej lämpligen
torde tillhöra Rikets Ständer att uti en författning, gällande endast för Stockholms
stad, begära ändring, äfven om sådan vore af behofvel påkallad, i hvilket fall
de administrativa myndigheterna icke lära underlåta att vidtaga sådane förfoganden,
hvarigenom det felaktiga varder till nödig rättelse befordradt; i följd hvaraf Utskotten
vördsamt hemställa,
att motionen ej md till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 24 November 4854.
STOCKHOLM, TllYCKT HOS JQH. BECKMAN, 18S4.
I
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 39. 1
I:o 39.
Ank. till Exp.-Utsk, d. 25 Nov. 1854, kl. 1 e. m.
Betänkandej, i anledning af väckta motioner om ändring i åtskilliga
delar af Kongl. Förordningen den 22 December
I84t, till förekommande af oloflig införsel eller utförsel af
varorj m. m.
Uti trenne särskilda, lill Höglofl. Ridderskapet och Adela ingifna
memorial, som blifvit till Lag-Utskottets behandling öfverlemnade, har
Herr Prytz,, Lars Adolf, yrkat dels utfärdande af ett stadgande, hvarigenom
Rådhus-rätt måtte förpligtas, att i lullmål, efter slutad undersökning,
bestämma viss dag, inom begränsad tid, för utslags afkunnande; dels
att föreskriften i 29 § 2 mom. af ofvannämnda förordning måtte varda
upphäfd, eller ock den deri bestämda preskriptionstid af 3 månader till
en månad förkortad; samt dels:
l:o att, med bibehållande i öfrigt af straffbestämmelserna i samma
förordning, de till förekommande af oloflig införsel eller utförsel af varor
deri stadgade böter måtte varda fördubblade; t
2:o ”återupplifvande af den vidsträcktare förpassnings-skyldighet,
som egde rum enligt förpassnings-stadgan af den 28 November 1835, men
i väsendtligaste delar upphäfdes i nu gällande förpassnings-stadga af den
15 Maj 1843;”
3:o ”Bestämd förklaring rörande rättigheten för den, enligt Kongl.
Brefvet den 11 April 1835, militäriskt organiserade kustbevaknings-korpsen
att under tjensteutöfning, för sjelfforsvar och för att göra sig åtlydd, få be_
Bih. till R. St. Prot. 1863—1854. 7 Sami. 2 Afd. 22 Baft. 1
2 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Vtskottens Betänkande, N:o 39.
gagna sina eldvapen, utan åliggande bevisnings-skyldighet om nödvändigheten
deraf, emedan bevisning i isolerad tjenstgöring sällan kunde åstadkommas,
och fruktan för ansvar alltid måste verka menligt och tillbakahållande,
der ett fritt handlingssätt erfordrades;” och
4:o ”enahanda förklaring om jakt-uppsyningsmäns rättighet att skjuta
skarpt, vid anhållningar till sjös, hvarom de i Tulltjenste-reglementet af
den 1 Oktober 1831, § 4, befintliga föreskrifter voro ofullständiga och alldeles
icke tillfyllestgörande.”
Lag-Utskottet har gemensamt, med Allmänna Besvärs-och EkonomiUtskotten
tagit berörde förslag i öfvervägande; och hvad först angår frågan
om skärpt bötés-ansvar för oloflig införsel eller utförsel af varor, anse
Utskotten sig böra upplysa, att hvilken, sorn med någon af nämnde förbrytelser
beträdes, skall, enligt 1 kap. 2 § 1 mom. af ofvananmärkta förordning
den 22 December 1841, böla, första gången godsets halfva värde,
och andra gången godsets hela värde. Kommer han åter tredje gången
eller oftare, pliktar han godsets dubbla värde och straffas derjemte med
lämpligt allmänt arbete vid korrektionshus eller arbetsinrättning, i sex månader
till högst två år, efter omständigheterna. Men i samma mån handeln
frigöres och lockelsen till öfverträdelser af tull-författningarne derigenom
minskas, i lika mån ökas, såsom motionären anmärkt, brottsligheten
af' dessa öfverträdelser; och skärpta ansvars-bestämmelser för brott emot
nämnde författningar blifva följaktligen af behofvet påkallade. Utgående
från denna synpunkt tveka Utskotten icke, att, då Rikets Ständer, rörande
tulltaxan, vid innevarande Riksdag fattat sådane beslut, hvarigenom en
vida friare tull-lagstiftning, än hittills, inom kort torde vara att emotse,
ifrågavarande yrkande i så måtto understödja, att Utskotten vördsamt
hemställa,
del Rikets Ständer måtte, uti skrifvelse till Kongl. Maj:t, i
underdånighet anhålla, att 1 kap. 2 § 1 mom. i Kongl. Förordningen
den 22 December ISAI må erhålla följande förändrade
lydelse:
”Eho, sora beträdes med någon af de förbrytelser, hvarom
i 1 § säges, bote, första gången, godsets hela värde. Föröfvar
han endera af sådana förbrytelser andra gången, bote
godsets dubbla värde. Kommer han åter tredje gången eller
oftare, plikte godsets tredubbla värde, och straffes derjemte
med lämpligt allmänt arbete vid korrektionshus eller arbets
inrättning,
i sex månader till högst två år, efter omständigheterna.
” >
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 39. 3
Herr Prytz har vidare yrkat, att stadgandet i 29 § 2 mom. af berörda
förordning måtte varda upphäfdt, eller ock den deri bestämda prescriptionstid
till en månad förkortad.
Nämnda moment är s& lydande:
”Då beslag verkställes, utan att godsets egare eller forslare ertappas,
bör vederbörande domstol, angående beslaget och omständigheterna
dervid, låta, genom åklagarens försorg, kungörelse i Stats-Tidningen införa,
med föreläggande för godsegaren, vid äfventyr af talans förlust, att, inom
3:ne månader efter det slikt kungörande skett, hos domstolen sig anmäla;
men domstolen åligger tillika, utan afbidan af tiden för en dylik anmälan,
att målet, så vidt godset angår, lagligen handlägga.”
Efter hvad' motionären uppgifvit, skall erfarenheten halva ådagalagt,
att högst sällan någon anmälan vid Domstol, i följd af omlörmälda
kungörande, af godsegare skett, af det skäl, att denne derigenom skulle äfventyra
att dömas skyldig till ansvar för oloflig varu-införsel; men äfven
om så vore förhållandet, kunna Utskotten icke tillstyrka upphäfvande af
sa<?da stadgande, enär dymedelst den hittills vid ali rättegångs-ordning
gällande grundsats, att ingen bör dömas ohörd, otvifvelaktigt skulle blifva
förnärmad. Deremot anse Utskotten den bestämda preskriptionstiden böra,
till förekommande af onödig tidsutdrägt med afgörande af mål utaf ifrågavarande
beskaffenhet, förkortas, dock med iakttagande deraf, att äfven
aflägse boende godsegare må kunna medhinna att efter kungörelsens delfående
sig vid Domstolen inom behörig tid anmäla, hvilket tilläfventyrs
ej skulle blifva möjligt om preskriptions-tiden, såsom motionären föreslagit,
inskränktes ända till en månad.
Utskotten hemställa alltså,
att Rikets Ständer måtte, uti of vanberörda, af Utskotten
tillstyrkta skrifvelse till Kongl. Majit, i underdånighet anhålla,
att deri uti 3:dje kap. 29 $ 2 mom. af omför mälda
Kongl. Förordning bestämda tid, inom hvilken egare till i
beslag taget gods bör sig vid Domstolen anmäla, må varda
förkortad från Tre månader till En och en half månad
. eller fyratiofem dagar, efter det kungörelse om beslaget blifvit
i Post- och Inrikes Tidningar inför dt.
Vidkommande, i sammanhang dermed, det framställda påståendet
om åläggande för Rådhus-rätt, att efter slutad undersökning bestämma viss
dag inom begränsad lid för utslags afkunnande i tull mål, till stöd hvarlör
4 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekanomi-Ulskotiens Betänkande, N:o 39.
motionären åberopat icke allenast olämpligheten deraf, att parter nu måste
Stundom under flere månaders tid inställa sig i Rättens förstuga, för att
efterse, när det lofvade utslaget kommer att meddelas, utan äfven det förhållande,
att, genom det dröjsmål, som dermed oftast eger rum, lagens
kraft förlamas, itliy, att den brottslige under tiden kan dels få tillfälle
undkomma straffets tillämpning, dels ock begå nya lagbrott innan lian blir
sakfälld för redan föröfvade, kunna Utskotten icke undgå att erkänna såväl
vigten af dessa skäl, som bebofvet i allmänhet af förändrade föreskrifter
uti ifrågavarande hänseende; men då Utskotten sakna giltig anledning
att derutinnan särskildt för tullmål tillstyrka något från gällande rättegångs-ordning^
för öfrige mål afvikande stadgande, och det ej tillkommer
Utskotten att ett förslag i vidsträcktare omfattning understödja, anse Utskotten
sig böra hemställa,
att motionärens berörde påstående ej må till någon åtgärd
föranleda.
Beträffande derefter frågan om återupplifvande af den vidsträcktare
förpassnings-skyldighet, sorn egde rum enligt Förpassnings-stadgan den 28
November 1835, så, enär genom Kongl. Stadgan den 15 Maj 1843 denna
skyldighet uppenbarligen blifvit inskränkt i ändamål att underlätta sjöfarten
och den landväga transporten af varor, inrikes orter emellan, samt
hvarken några olägenheter häraf, så vidt Utskotten erfarit, gifvit sig tillkänna,
eller omständigheterna i öfrigt torde påkalla den af motionären föreslagna
åtgärd, få Utskotten vördsamt tillstyrka,
att berörde påislående ej må bifallas.
Hvad slutligen angår deri påyrkade förklaringen, rörande rättighet
för kustbevaknings-korpsen och jakt-uppsyningsmän, att under tjenste.
utöfning för sjeliforsvar och för alt.göja sig åtlydde, få begagna sina eldvapen,
utan åliggande bevisningsskyldighet om nödvändigheten deraf, torde
Utskotten få fästa uppmärksamheten derå, att en dylik rättighet i nämnde
omfattning lätteligen skulle kunna gifva anledning till missbruk, som möjligen
kunde blifva af vida mer eftertänklig art, än följderna af ett eller
annat lyckadt lurendrejeri-försök. 'Med afseende emedlertid å den fara,
hvarför bemälde tull-tjenstemän oftast äro utsatte och nödvändigheten till
följd deraf att gifva dem det skydd och de förmåner, som med allmän säkerhet
kunna vara förenliga, hafva Utskotten trott sig böra föreslå, att
medlem
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 39. 5
medlem af nämnde korps, äfvensom jaktuppsyningsman må, då lian öfverlänes
med hugg och slag eller stenkastning, åtnjuta enahanda rättighet att
hugga och skjuta skarpt sorn militärisk vakt eller patrull, hvilket, hvad
kustbevaknings-korpsen beträffar, torde vara så mycket lämpligare, som
denna korps, enligt Kongl. Brefvet den 11 April 1835, är ställd under
krigs-lagarne. Utskotten få således, med erinran, att tull-bet jente, jemlikt
Kongl. Stadgan den 19 September 1776, ega att sjelfve edeligen vittna om
det våld eller annat ofredande, som dem i och för embetet handt, der ej
andre vittnen äro alt tillgå, vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer må i merbesagda skrifvelse till Kongl.
Majit i underdånighet anhålla3 att Kongl. Maj:t läcktes i
nåder tillerkänna kustbevaknings-korpsen och jakt-uppsyningsmän
enahanda rättigheter i fråga om sjelfförsvar under
tjenstens utöfning, som„ enligt Tjenstgörings-reglementetför
Armeen den 1 Mars IS 10, äro militär-vakter och patruller
medgifne.
v
Slockholm den 24 November 1854,
Bih, till It. St. Prat. 1859-34. 7 Sami, 3 Afd. 33 Uäft.
2
STOCKHOLM, tryckt hos N. MARCUS, 1854
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Memorial, J)1 40.
1
M 40.
Anti. till Exp.-Ulsk. d. 25 Nov. 1854, kl. 6 e. m.
Memorial, med förslag till sammanjemkning af Riks-Stdndens
skiljaktiga beslut, i anledning af Betänkandet M 29, angående
skogshushållningen i Riket.
Berörde betänkande, hvilket, sä vidt det icke innefattar afslyrkande af i ämnet
väckta motioner, blifvit af Hedervärda Bonde-Ståndet aterremitteradt, är deremot al
de tre öfriga Riks-Slånden hufvudsakligen bifallet, dock med vissa modifikationer i
åtskilliga punkter af Utskottens förslag. Vid sådant förhållande få Utskotten, med
vördsam anmälan, alt den af Bonde-Ståndet beslutade ålerremiss ej kan till åtgärd
föranleda, företaga den i Grundlagen påbjudna sammanjemkning af de tre Riks—
Ståndens beslut i de delar, hvari dessa beslut aro från hvarandra afvikande.
I första momentet af Usta punkten i Utskottens förslag, sid. Bl, innefattande
tillstyrkande, alt boställs-innehafvare måtte tillförbindas att, i enlighet med dem af
jägcri-betjeningen meddelade föreskrifter, vårda boställets skog, balva Ridderskapet
och Adeln samt Borgare-Ståndet beslutat den förändring, att boställs-innehafvare
malte tillförbindas att, »i enlighet med uppgjord oc^ fastställd skogshushållningsplan
samt under jägeri-betjeningens tillsyn vårda boställets skog», hvaremot Preste-Stån—
det beslutat denna ordalydelse: »enligt en pä förband uppgjord och af vederbörande
fastställd skogshushållningsplan, under jägeri-betjeningens tillsyn.»
Då någon väsendtlig skiljaktighet ej förefinnes emellan de af respektive RiksStånden
beslutade ordalag, så hemställa Utskotten vördsamt
att llögvördiqa Preste-Slundet och Hedervärda, Bonde—Standet täcktes
med llöglofliga Ridderskapet och Adeln samt Vällofliga BorgareStåndet
i deras berörda beslut sig förena.
1 andra morn. af samma punkt, innefattande tillstyrkande, att »sådana samfälda
»enskilda skogar, som emellan delegarne förblifva oskiftade, må ställas under tillsyn
»af jägeri-betjeningen med af delegarne dertill ulsedde ombud», och hvilket tillstyrkande
blifvit af Högvördiga Presle-Ståndet bifallet, har Ridderskapet och Adeln samt
Borgare-Ståndet beslutat utbyte af orden »enskilda skogar» lill: »skogar, som blifvit
ölverlemnade till menigheters disposition.»
Bilt. till R. St. Prol. 1803 6i 18S4. 7 Sam!. 2 Afd. 23 Baft. 1
2
Lag- sami Allm. Besv.- och Ehon.-Ulsliollens Memorial, JW 40.
Då förslaget alt samfälda enskilda skogar skulle ställas under allmän tillsyn sålunda
genom två Stånds afslag förfallit samt detta förslag stod tillsammans med tillstyrkandet
om ändring i 12 Kap. 1 § Skiftes-Stadgan, hvilket Utskottens tillstyr
kande
icke eller vunnit Rikets Sländers bifall, så hemställa Utskotten lill Högvördiga
Preste-Ståndet samt Hedervärda Bonde-Ståndet,
att med Ridder skåpet och Adeln samt Borgare-Ståndet sig förena i
det beslut, att samfälda skogar, som blifvit till menigheters disposition
upplåtne och hvilka förblifva oskiftade, må ställas under till
syn
af jägeri-betjeningen, tillika med af delegarne dertill utsedde ombud,
pä det att jemväl dessa skogar må blifva efter ett rationelt
hushållnings sätt vårdade.
Vid 3:dje punkten (pag. 25 af Utskottens förslag), innefattande tillstyrkande, »att,
der skog på mark af mera än fem tunnlands vidd helt och hållet nedhugges, utan
att marken derefter odlas till åker eller äng eller användes till för hemmanet er
forderlig
beteshage, egaren må åligga draga försorg om återväxt af skog på lika
stor areal» —, hvilket tillstyrkande blifvit oförändradt af Ridderskapct och Adeln
samt Presle-Siåndet bifallet, har Borgare-Ståndet beslutat, att emellan orden »vidd»
och »helt» skulle tilläggas »på ett ställe.»
Då detta hufvudsakligen öfverensstämmer med Utskottens mening, få Utskotten
vördsamt hemställa,
att Ridderskapct och Adeln samt Preste- och Bonde-Stånden mätte
med Borgare-Ståndet i denna punkt sig förena.
4:dc punkten, pag. 26, som blifvit af Preste-Ståndet bifallen med vissa förändringar,
är deremot af Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet afslagen,
hvaremot Ridderskapet och Adeln beslutat ett särskildt stadgande, om hvars godkännande
inbjudning blifvit till öfrige Riks-Stånden aflåten; men som denna inbjudning
icke blifvit antagen, samt Utskottens förslag icke eller vunnit något Riks-Stånds
bifall, så lärer förslaget i denna punkt böra såsom förfallet anses.
5:le punkten (pag. 29), innefattande tillstyrkande: »dels att svedjande utom
åker, äng och rätter beteshage hädanefter icke må tillåtas å annan mark, än kärr
och mossar, samt å skog, först sedan Konungens Befallningshafvande, efter anmälan
och föregången undersökning, funnit skäligt sådant medgifva, dock att härunder icke
förstås förbud mot uppbrännande af ris eller affall efter afverkad skog; samt dels
att, med bibehållande af det för olofligt svedjande å kronopark och gehög nu stadgade
ansvar, svedjande utan lof å annan mark må varda belagdt med 35 R:dr 16
sk. B:ko böter», är af Högvördiga Preste-Ståndet antagen utan förändring samt af
Borgare-Ståndet, med utbyte af orden »utan lof» till »olofligt»; hvaremot Ridderskapet
oell Adeln, med afslag af Utskottens förslag, beslutal att »inskränkning i
skogs-svedjande vid förhöjdt ansvar må båbjudas.»
Lag- samt Allm. Besv.- och Elon.-Ulslcollcns Memorial, JVs 40. 3
Då Utskottens förslag således blifvit af 2:ne Riks-Stånd godkändt, få Utskotten
till öfriga Riks-Stånden hemställa,
att, med iakttagande af det af Borgare-Ståndet beslutade utbyte af
orden »utan lof» till »olofligt», såsom obestridligen lämpligare, god
känna
Utskottens förslag i denna punkt.
Slutligen har Utskottens hemställan, att Rikets Ständer måtte i underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t, med tillkännagifvande af de af Rikets Ständer hyllade
åsigter i ämnet, anhålla det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta samt i nåder utfärda ny
Författning angående skogarne i Riket, blifvit af Ridderskapet och Adeln samt PresteStåndet
godkänd, hvaremot Borgare-Ståndet gillat denna hemställan med den förändring,
att orden »samt i nåder utfärda ny Författning angående skogarne i Riket»
skulle utbytas till dessa ord: »samt till Rikets näst sammanträdande Ständer öfverlemna
förslag till ny författning angående skogarne i Riket.»
Vid sådant förhållande, och då, att döma af den inom Bonde-Ståndet vid ärendets
föredragning derstädes förda diskussion, nämnde Stånd synes instämma i Bor
gare-Ståndets
åsigt, samt af Ridderskapet och Allein beslutad inbjudning till Borgareoch
Bonde-Stånden, att till den af Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndels
hyllade mening öfvergå, blifvit af Borgare- och Bonde-Standen afslagen, fa Utskotten,
såsom den enda återstående utväg att sammanjemka Riks-Ståndens meningar, vördsamt
inbjuda Höglofliga Ridderskapet och Adeln, Högvördiga Preste-Ståndet och Hedervärda
Bonde-Ståndet
att Vällofliga Borgare-Ständels beslut i denna del biträda.
Skulle emellertid denna hemställan icke af två bland de sålunda inbjudna RiksStånden
godkännas, få Utskotten till votering i förstärkt Lag-Utskott föreslå följande
volerings-proposilion:
»Den, som anser, att Rikets Ständer böra bos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, att Kongl. Majit täcktes låta utarbeta samt i nåder utfärda ny författning
angående skogarne i Riket, voterar:
Ja;
Den, det ej gör, voterar:
Nej;
Vinner Nej, är beslutadt, ali Rikets Ständer skola, hos Kongl. Majit, i underdånighet
anhålla, det Kongl. Majit täcktes låta utarbeta samt till Rikets näst sammanträdande
Ständer öfverlemna förslag till ny författning angående skogarne i Riket.»
Stockholm den 25 November 1054.
Reservationer:
Af Herr Grefve Sparre, Eric: »Då Riks-Stånden i den del af frågan, som
angår utfärdande af ny skogs-ordning, synas vara af skiljaktiga och sins emellan
4
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsi,-ollens Betänkande, Jtä 41.
oförenliga meningar, i det Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet beslutat anhålla
oin utfärdande af en författning angående skogarne i Riket, men Borgare-Ståndet
om a (låtande af nådig proposition i ämnet, hvaremot Bonde-Ståndet, som ej
fattat definitift beslut, synes ogilla de af Utskotten föreslagna åtgärder i allmänhet,
har jag, som således af flere skäl ansett voteringsproposition ej böra uppsättas, varit
af den mening, att, derest icke Hedervärda Bonde-Ståndet ville med Högiolliga Bidderskapet
och Adeln samt Högvördig» Preste-Ståndet sig förena, Utskotten bordt
hemställa,
att förslaget om ny skogsordning finge förfalla.
Af Herr von Hartmansdorff, A. ii., och Herr Lektor Sondén, som instämt i
Herr Grefve Sparres mening.
M 41.
Ank. till Exp.-Ulsk. d. 25 Nov. 1854, Ul. fi e. m.
Betänkande, i anledning af väckte motioner dels om införande
i Sverige af Notar ial-Embete t, samt dels om utarbetande af
Stadgar för Notarii Publici.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets behandling hafva vid innevarande
Riksmöte blifvit öfverlemnade två särskilda motioner i berörde ämne, väckte
den ena hos Höglodige Ridderskapet och Adeln af Herr Grefve Löwenhjelm, Carl
Axel, och den andra bos Yällodige Borgare-Ståndet af Herr Fr. A. Rinman.
Den förstnämnde har fäst uppmärksamheten på de fördelar, som, efter motionärens
förmenande skulle blifva en följd af införande här i landel af Notarial-Embetet,
sådant det finnes i frankrike, Tyskland, Italien och England inrättadt. Enär i dessa
länder en Notarius Publicus måste hafva adagt juridisk examen, ägde allmänheten
säkerhet derför, att han fullkomligen kände lagens fordringar och dess för handlingars
värde stadgade former. Så vore icke alltid förhållandet med de personer, som här
i landet biträdde allmänheten med handlingars uppsättande, ty erfarenheten hade ofia
visat, att dessa handlingars innehåll gifvit anledning till långvariga och kostsamma
rättegångar. Dessutom läge det stundom i sistnämnde personers intresse, att missleda
parter, för att komma i tillfälle att ytterligare skörda af oundvikliga tvister, då
deremot en Notarius Publicus, hvilken icke finge uppträda såsom sakförare, alltid
måste ärligt och bestämdt upplysa parter om lagens fordringar vid hvarje åsyftad
transaktion, enär hans hela välstånd hvilade uppå hans goda namn och rykte, hans
A.
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-UlshoUens Betänkande, JYs 41.
5
kända redlighet och hans ådagalagda skicklighet. Notarii Publici voro också i berörde
länder en af de mest aktade samhällsklasser samt i åtnjutande af nästan oinskränkt
förtroende; och, efter motionärens åsigt, skulle, derest Notarial-Embetet här
blefve införd t och inrättadt på samma sätt sorn i Frankrike, antalet af rättegångar
i betvdlig mån minskas, på samma gång behofvet af ökadt antal domare allägsnades.
Yissa distrikter kunde uppgöras, inom hvilka 2 eller 3 Notarii Publici anställdes,
som kunde bemyndigas, att vid vissa tillfällen, såsom då gröfre brott blifvit
föröfva dt, fungera såsom Polismästare i orten, för preliminärt konstaterande af
dermed sammanhang egande omständigheter; och enahanda vitsord borde tillerkännas
Notariens embelsj urnal och de inför eller af honom upprättade handlingar, som i
utländska stadgar funnes bestämdt; varande al motionären föreslaget, att Rikets
Ständer måtte hos Kongl. Majit tillkännagifva den underdåniga önskan, att Kongl.
Majit ville taga detta ärende i nådigt behjertande och, derest det vunne Kongl. Maj;ts
bifall, i nåder meddela Rikets Ständer förslag till lagstadgande härom.
Herr Rinman åter har, med afseende å behofvet af skyndsamma anstalter till
reformerande af de föråldrade notarial-institutionerna, hvartill hörde omarbetande af
de sekelsgamla stadganderna rörande notanatel, yikat, att Rikets Ständer malte tilt
Kongl. Maj:t ingå med underdånig anhållan, att Kongl. Majit ville låta genom sakkunnige
män utarbeta och till Rikets näst sammanträdande Ständer afgifva förslag
till Stadgar rörande notariatet, äfvensom angående de qvalifikationer, personer böra
ega, för att kunna till Notarii Publici utses.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har i förening med Lag-Utskottet tagit
nämnde förslag i öfvervägande.
Utskotten, som, till närmare upplysning i frågan, fått från Herr Grefve Löwenhjelm
emottaga de i Frankrike gällande Notariat-Stadgar, hafva dervid ingalunda förbisett
den nytta, som i flera afseenden vore att förvänta, derest Notarial-Embetet
i den omfattning, Herr Grefve Löwenhjelm åsyftar, blefve här i landet inrättadt;
likasom Utskotten icke kunnat undgå att erkänna behofvet af en lag, som närmare
än nu utstakar Notarii Publici skyldigheter, den kraft och verkan, deras handlingar
lagligen böra medföra, och hvad i öfrigt till dessa befattningar hörer; men som
hvarje åtgärd i nämnda hänseende otvifvelaktigt icke allenast påkallar lörändringar i
gällande civillag, utan äfven torde vara beroende af lieie reformer i rättegångsväsendet,
hvarom fråga nu icke är vordön vackt och om hvars nytta meningarne ännu
äro delade, tilltro Utskotten sig icke att för närvarande lill molionärernes framställningar
tillstyrka bifall, utan hemställa vördsamt,
att desamme ej må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 23 November 1834.
Bih. lill R. St. Prol. 1053 & 1854. 7 Sami. 2 Afä, 23 Haft,
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, 183-4.
Sammansätta Lay- samt Allm. ttesv.- och Ekon.-Utskottets Memorial, JV3 42. 1
bi !-ib n-iab i amfisjninam cdilo oi» ib doo obnulléihöl Jfifcbåa bi/
i u4»Ur, ini«8-■ 86Jtnoia.6nnii#8 cibacievd boiTi ann
Y”. ’ . .- ,y ;i:! J-ml -v.rnyifSJ -bb --ni .nf
-
larn >d i,
J)° 42.
\
Ank. till Exp.-Utsk. d. 50 Nov. 1834, kl. 7 e. m.
Memorial, i anledning af Riks-Ständens beslut i fråga om Lag
samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande
M 29 och Memorial M 40, angående forändrade föreskrifter
i afseende på skogshushållningen i Riket.
Genom de från Riks-Slånden tili sammansatta Lag- och Ekonomi-Utskotfet
ankomne Protokolls-utdrag har Utskottet inhemtat, alt de af Lag- och Ekonomi
Utskotten
i ofvannämnde Memorial gjorde bemslällanden till Höglofl. Ridderskapet
och Adeln samt Högv. Preste-Ståndet och Hederv. Bonde-Ståndet, att med Vallöf].
Borgare-Ståndet sig förena i åtskillige af detta Stånds beslut uti ifrågavarande ämne
blifvit af förstbernälde två Riks-Stånd bifallne, utom hvad angår fiagan, huruvida,
i den underdåniga skrifvelse, hvaruti Rikets Ständer komma att anmäla deras salunda
fattade beslut i ämnet, borde inflyta särskild begäran om utarbetande af ny
skogsordning; i hvilket afseende Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt Högv. Preste
Ståndet
beslutat en underdånig anhållan, att Kongl. Majit täcktes låta utarbeta samt
i nåder utfärda ny Förordning angående skogarne i Riket, men Borgare-Ståndet, att
förslaget till sådan 'förordning måtte till Rikets näst sammanträdande Ständer öfver
lemnas.
Det af Utskotten, för den händelse att inbjudningen i denna del icke antoges,
framställda förslag till voterings-proposition för omröstning i förstärkt Utskott,
angående godkännande af den ena eller den andra af berörde skiljaktiga meningar,
är vordet återremitteradt af Höglofl. Ridderskapet och Adeln, trien af Högv. PresteStåndet
och Vällofl. Borgare-Ståndet ogilladt; och har Hederv. Bonde-Ståndet, som
afslagit Utskottens inbjudning i sin helhet, och för sin del, lika med Vällofl. BorgareStåndet,
beslutat den underdåniga anhållan, att Kongl. Majit täcktes låta utarbeta
och till Rikets näst sammanträdande Ständer öfverlemna förslag till ny Förordning
angående skogarne i Riket, likaledes ogillat den af Utskotten uppställde voteringsproposition.
Bih. till R. Sl. Prol. 1853 & 1834. 7 Sami. 2 Af A. 24 Bäft.
2 Sammanfalla Lag- »av\t Allm. Besv.- och Ekon.-Utskollets Memorial, M 42.
Vid sådant förhållande och då de olika meningarne i denna del icke torde
kunna med hvarandra sainmanjemkas samt Riks-Stånden, genom deras omförmälde
beslut, beträffande Utskottens förslag till voterings-proposition, synas anse omröstning
i förstärkt Utskott icke lämpligen i nämnda fråga böra ega rum, få/ Utskottet härmed
vördsamt hemställa,
det måtte frågan om utfärdande af ny Skogs-ordning anses förfallen.
Stockholm den 30 November 1834.
STOCKHOLM, TRYCK T HOS JOH. BECKMAN, 1854.
Register
lifver de af Rikets Högloft. Sländers Lag- samt Allmänna Besvärs- ock
Ekonomi-Utskott vid 1855—-18o-i arens Riksdag afgifva gemensamma
Betänkatiden och Memorial.
Expeditionens
nummer.
A.
Afsöndring af jord, om ändringar i och tillägg till derom gällande
föreskrifter
Allmogen, angående rättighet för densamma att till rikets städer få
till försäljning afföra den afvel och dc varor, dess hemman af
sig kasta
Svar på återremiss  22.
Allmänna beväringen, om ändringar i de angående densamma gällande
föreskrifter. . . .......... 23.
n byggnader, om fördelning på vissa år af kostnader, som
dertill! frän boställen utgå
12.
33.
18.
1.
19.
B*
Bergverk, om åläggande för ägaje deraf att i vägunderhållningen
deltaga
Besittningsrätt till kronohemman, angående förändring i föreskrifter
ne
derom
till kronoskatte-brukshemman, om meddelande af lagfart
och fasta derå
25.
Besutenhet. Se: Hemmansklyfning.
B ev krings skyldigheten. Se: Allmänna beväringen.
Boställen, om fördelning af kostnad för grunddikning derå ... 11.
om fördelning på vissa år af kostnader, sorn derifrån i
Expeditionens
nummer.
Broar, om skyldighet att dom hygga och underhålla  1.
Bruk, om Åläggande för ägare deraf att i vagunderhållningcn deltaga 1.
Byvägar, oui skyldighet att dem underhålla ........
E.
i.
Ekonomiska besigtningar■ å kyrkoherdeboställen , kapellans- och
klockarebord samt preste-stomhemman, om ändring i föreskrif
terne
derom
Expedilions-taxa, dels om utarbetande af ny sådan samt dels om
ändringar i nu gällande . .  35
9.
1.
20.
30.
0.
17.
F.
Fabriksinrättningar på landet, om åläggande för ägare deraf, att
underhållet af allmänna vägar och broar deltaga .
Fattigvården, om ändring i föreskrilterne derom ....
Sarnmanjemkningsförslag
Flyttningstid för tjenstehjon, om ändring deraf ....
Svar på återremiss
Folkundervisningen, om ändring och tillägg i Kongl. Stadgan derom 21.
Färjeplatserna B ökulla, Färjestaden och Fröbygårda pä Oland,
om upplsäfvande af deras uteslutande rättighet att till Kalmar
öfverföra menniskor, kreatur och varor 18.
Svar på återremiss  22.
Förföljelser emot dem, som i borgerligt afseende föra en stilla och
oförvitlig vandel, om upphörande deraf 13.
Förpassningsskyldighet, om återupplifvaude af Förpassnings-stadgan
den 28 Nov. 1835  39-
Förrättning, om förbud för landtmätare, att på en gång innehafva
förordnande till mera än en sådan 31.
G.
Grunddikning å boställen, om fördelning af kostnad derför . . . 11.
G, u ve-Sladga, om antagande af ny 28.
Svar på återremiss och sarnmanjemkningsförslag . . . 32.
H.
Expeditionen»
nummer.
Hemmansklyfning, om upphäfvande af eller ändringar i och tillägg
till derom gällande föreskrifter
33.
Husaga, om dess afskaffande ............. 7.
Hägnader. Se-: Stängselskyldighet.
Härads fängelse, om skyldighet att sådant bygga och underhålla 1 5.
Svar på återremiss ............ i 16.
J.
Jagt-Stadgan, om ändringar deri 15.
Jaktuppsmingsmän, om ökade rättigheter för dem, i fråga om sjelf
försvar
under tjenstens utöfning 39.
Justering af vigter och målkärl, om ändring i tiden derför ... 4.
K.
Klockare, örn upphörande af dess skyldighet, att fortskaffa kyrkoherdes
bref
f ... . 10.
Kronohemman, angående ändring i föreskrifterne om besittningsrätten
dertill
19.
Kronoskatte-brukshemman, om meddelande af lagfart och fasta å å
boers
besittningsrätt dertill
25.
Kustbevaknings-korpsen, om ökade rättigheter för densamma i fråga
om sjelfförsvar under tjenstens utöfning . . . ... . 39.
Kyrkobyggnad, om beräkning af kostnaderne derför  5.
Kyrkoherdar, om skyldighet för dem, att sjelfve bygga och underhålla
sina boställen .
’  5.
Kyrkolagen, om ändring af 2 4 Kap. 32 § 10.
Kyrko-rad, om ändring af 8 § i Kongl. Förordningen derom den 29
Augusti 1843
14.
Ii.
Ladugårdar, om åläggande för ägare -deraf att bygga och underhålla
prestgård, tingshus och häradshäkte  5.
Svar på återrymiss
16.
Expeditionens
nummer.
Landtmätare, om förbud för dem, att på en gång innehafva förordnande
till mera än en förrättning, samt att för skiljoliniers utstakning
beräkna arfvode
31.
Lego-stadgan, om ändring af eller tilla»
M.
till 2 Art. 5 §
8 Art. 46 §
O a
Matlag, angående dess beräknande
Mjölqvarnar, om åläggande för ägare deraf, att i underhållet af allmänna
vägar och broar deltaga
Mått och Vigt, om antagande af decimal-system derför . . .
om det s. k. metriska systemets tillämpning derå .
o *
9
» .
I
1.
4.
4.
N.
Notarial-embetet, om införande deraf i Sverige . .
Nolarii Publici, om utarbetande af stadgar för dem
P.
Pastoralexamen, om afskaflande deraf eller förändring af gällande
föreskrifter angående densamma *
Patent-rätt, dels om antagande af ny förordning derom, dels ock om
ändring och tillägg uti derom gällande föreskrifter
Prestgård, om byggnads- och underhålls-skyldighet derå .
Svar på återremiss
» om beräkning af kostnaderne för dess byggande .
Prestval, om ändring i föreskrifterne derom
SI.
Rå- och rörs-hemman, om åläggande för ägare deraf, att deltaga
byggnader och underhållande af prestgård, tingshus och härads
häkte • ... ....
Svar på återremiss . i
Rök, angående dess beräknande
41.
41.
26.
34.
5.
16.
5.
3-
5.
16.
2.
Expeditionen»
i nummer.
s.
Separatistiska rörelser inom kyrkan, om åtgärders - vidtagande till
lugnande deraf
Skiftes-stadgan., om ändringar och tillägg deri
Sammanjemknings-förslag
Skiljoliniers utstakning, om förändring lör landtmätare att beräkna
arfvode derför
Skogshushållningen i riket, om förändrade föreskrifter i afseende derå
Svar pä återremiss och sammanjemknings-förslag . . .
Ytterligare memorial
Stängs e/skyldigheten, dels om upphäfvande deraf, dels ock om ändring
i derom gällande stadganden
Sammanjemknings-förslag ' ‘ \ ‘
Svedjande. om ändring i föreskrifterne derom. Se: Skogshushållning.
Sågqvarnar. om åläggande för ägare deraf, att i väg-underhallningen
deltaga  '• o ■
Säterier, om åläggande för ägare deraf, att bygga och underhålla
prestgård, tingshus och häradshäkte - . . . .
Svar på återremiss
, * •
13.
30.
37.
31.
29.
40.
42.
24.
27.
1.
5.
16.
T.
Takskiffer, om rätt till inmutning deraf. Se: Grufve-stadga.
Taxa för justerare, om utfärdande af ny sådan . . .
Tingshus, om byggnads- och underhålls-skyldighet deri
Svar på återremiss .........
Tjenstehjon, om förändring i flyttnings-tiden för dem
Svar på återremiss. ........
» om upphörande af husbondes rätt att dem aga
Tomter, angående uppmätning deraf i Stockholms stad .
Tullmål, om åläggande för Rådhusrätt, att, efter slutad undersöknin
4.
5.
16.
6.
17.
7.
38.
IL
IJrfjellar och Utjordar. Se: Hemmansklyfning.
Faror, om förhöjning af de för oloflig införsel eller utförsel deraf
stadgade böter
” 0111 upphäfvande af eller ändring i 29 § 2 inom. af Kongl.
Förordningen den 22 December 1841, till förekommande ^af
oloflig införsel eller utförsel deraf
Vigt. Se: Malt.
Vintervägar, om rättighet för väg-hållare att anlägga sädane annorstädes
än å allmänna landsvägarne
Vägar, allmänna, om skyldighet att dem bygga och underhålla .
Väglagnings-ämne, om utvidgad rättighet för väg-hållare, att sådant
å andras ägor erhålia
STOCKHOLM, t d. Schultz*'» Boktryckeri, 1864.
