# ID: svediakorp-gov2255
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 212,603
# sentences: 4,663
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


BIHANG
TILL
SåMMÄå !MåMöÅifl)IM8
PROTOKOLL
VID
LAGTIMA RIKSDAGEN I STOCKHOLM
ÅREN 1853 OCH 1854.
MDRA HAMIiimmM.
Iiä Afdelningen:
Milie ts Ständers Mevisorers samt •Justitieom
ff udsmans 33eräHeiser.
Jus ti tie-ombudsmans Beril Heiser.
RIKETS STÄNDERS
l -
E m bets-Ber åt telse
för år 1§51.
STOCKHOLM, 1852.
P. A. Norstedt & Sö.ter, Kongl, Boktryckare.
JIN NE HALL.
Öfver betydelsen af uppdraget att utreda lagskipningens nilsland (emot oäkta liberalism och oäkta
byråkrati)  1
Huru afgöras frågor om lagars giltighet?  8
Ett misstag begånget i en underdånig ansökning om lagförklaring  iO
Mj ny lii & ii i ny en.
Kan skuldfordran hos omyndig förklarad person gälla, der hans skuldsedel icke gäller?  II
Bestraffning af det våld, hvarmed våld styres  14
Ansvarighet för fattigkassors förvaltning  17
Eastighetshandel med omyndig köpare  20
Lifstidsstädja om annex- och mensalhemman 24
Huruvida gåfva gäller a) utan samtidig acceptation 27
b) utan tradition 32
Löftesmäns rätt till inteckning i gäldenärs fastighet 36
Redovisning för åtal, anställda emot
1) Konungens Befallningshafvande i Kronobergs län för öfverträdelse af ett entreprenadkontrakt .... 40
2) Konungens Befallningshafvande i St. Kopparbergs län för underlåten bestraffning å qvinna, i brist af
omvårdnad åt hennes späda barn 42
3) Advokatfiskalsembetets i Svea Hofrätt innehafvare för långvarig tjensteförsummelse 45
4) Borgmästaren Gust. Lindeberg för Stadsbetjenten A. P. Blombergs häktande 5]
5) Rådstugurätten i Waxholm för origtig förvandling af böter 52.
6) Vice Häradshöfdingen J. A. Cederfeldt för enahanda felaktighet  53.
7) Polismästaren i Stockholm, nu mera Landshöfdingen Herr B. C. Bergman för olaga häktande ... 54.
8) Häradshöfdingen P. P. Arling för olagligen utsatta och hållna urtima ting angående skjutsregleringar 56.
9) Borgmästaren J. Öhrström för olagligt ådömande af spöstraff  58.
10) Rådmannen i Stockholm S. J. Schönmeyr samt Notarierna C. W. Norbin och G. L. Rinman för underlätet
bestraffande af erkändt lägersmål  59.
11) Konungens Befallningshafvande i Kronobergs län för försummelse i ett lagsökningsärende 61.
12) Rådmannen i Stockholm S. J. Schönmeyr, f. d. Primarie Kämnären J. S. Jacobsson och Vice Notarien
C. Dahlgren för underlätet åläggande af värjemålsed emot ett vittnes utsago —
13) Konungens Befallningshafvande i Westmanlands län för dröjsmål med straffs verkställande å barna
f
föderskor 53
<) Rådmannen i Nyköping V. Häradsh. E. U. Stenqvist, såsom ordförande i dervarande Kämnersrätt, för
forsummadt uppsättande af dombok
64.
15) Häradshöfdingen P. F. Ärling för origtig förvandling af böter 05.
16) Häradshöfding en C. R. Kökeritz för försummelse i tvenne rättegångars behandling —
17) Ledamöter af Kämnersrätt i Westerås för olagligen eftergifven värjemålsed 67.
18) Vice Häradshöfdingen N. M. Stedt för domstolsåtgärder grundade på ogiltig stämning ...... —
19) Landshöfdingeembete! i Östergötlands län för behandling af riksdagsmannaval i Lysings och Göstrings
härad
20) Komministern Isak Lundberg för vägran att utlemna äldre prestbetyg samt lemna tillgång till sockne
stämmoprotokoller
gg
21) Konungens Befallningshafvande i Christianstads län för en fånges olagliga qvarhållande i länshäktet . . 71.
22) Nu mera aflidne Lagmannen S. Björkenstam och Häradshöfdingen J. Alin för saknade domböcker . . —
23) V. Häradshöfd. J. F. Lindbäck för origtig förvandling af böter 72.
24) Häradshöfd. L. P. Eneqvist för ett origtigt gravationsbevis —
25) V. Häradshöfdingen Joh. Fr. Lindbäck för origtig förvandling af böter
73.
26) Förre Kronolänsmannen Stadsfiskalen G. A. Stenson för 2:ne fångars qvarhållande, i följd af anmälta,
men icke ingifna besvär  74.
Sid.
27) Häradshöfdingen P. F. Arling för origtig förvandling af böter 75.
28) Häradshöfdingen C. L. Molin för obehörigt dröjsmål med ransakning —
29) Rådstugurätten i Wexiö oell Konungens Befallningshafvande i Kronobergs län för uppehåll i rausakningar —
30) Häradshöfdingen N. C. Claesson för upptagande af en icke instämd talan 76.
31) Landssekreteraren m. m. L. Hambraeus för uppehåll i ett från Hofrätten återförvisadt mål 77.
32) Karantänsbefälhafvaren vid Slitö Majoren m. m. Steveni och Konungens Befallningshafvande i Gottlands
län för spärrning af ett hus, i anledning af cholera 78.
33) Häradshöfdingen F. M. Lund för ofullständiga domböcker 83.
Wj agre för ån €*n.
Sältet att höra vederparten öfver besvär hos Ofverrättcr och Konungens Högsta Domstol 84.
Häktande för ransakning i brottmål 85.
Hvilken domstol som lämpligen borde .upptaga åtal emot Ilofrättsledamöter för tjenstefel 94.
Äfvensom emot Statsråd för tjenstefel, som icke kunna hos Riksrätt åtalas 95.
Och emot Rikets Ständers Justitiä-Ombudsman 96.
Om rättighet till besittning af omtvistad fast egendom 98.
Konkursdomstol för bolag, deri frälseman äger del 99.
Förebyggande af ett misstag angående boskillnadsrätt 100.
Sättet att tillvägabringa bouppteckning i tvungen konkurs 101.
Huruvida löftesman, i följd af proprie borgen, bör förpligtas att under gäldenärens konkurs inlösa skuldförbindelse,
innan den blifvit i konkursen bevakad 104.
Hvad rätt bör tillkomma innehafvare af skuldsedel, ställd till viss man eller ordres, men icke öfvcrlåten? 105.
Om pantsatt skuldförbindelses utgifvare må lagsökas, när pantsättaren är under konkurs, innan fordran hos
denne blifvit bevakad
106.
Om förfalskning af prestbetyg, för att blifva antagen i tjenst, är att anse för ett brott, som störer allmänna
säkerheten  —
Ordningsstadganden af lokala myndigheter 108.
Särskildt om dylika rörande tryckfriheten 114.
Uppsägning af borgen för Kronans uppbörd 115.
Föreslagen anstalt för vårdande af vissa allmänna handlingar och andras afskiljandc derifrån 117.
Tillsyn öfver vissa försvarslösa personer
119.
Iakttagelser under detta års embetsresa 121.
Rättelser.
Sid. 78 rad. 6 ordet slutligen utgår
» 93 » 42 står: molus läs: malus
i- 115 » 42 » deruti » deruti
Om det val, hvarigenom jag för andra gången erhållit uppdraget att vara Rikets Högloft
Ständers Justitiä-Ombudsman, ina af mig betraktas såsom ett vitsord, att jag i min förut
gående
förvaltning af detta uppdrag icke missförstått meningen af den instruktion, jag dervid
har att efterlefva; så kan jag dock dermed icke anse mig befriad från förbindelsen att redogöra
för grunderna till mitt handlingssätt. Ty om jag än får antaga, att hvad jag för detta
ändamål redan anfört, icke saknat framgång; så har dock detta icke hindrat, att de inkast,
jag sökt vederlägga, blifvit äfven efteråt upprepade, utan att upptaga motskälen. Bör jag nu
likaledes antaga, att detta förfaringssätt icke saknat en sällan alldeles förfelad verkan på mera
lätt hänförda läsare; så får jag ej misskänna min pligt att tillse, hvad ännu kan återstå att
göra, till utvicklande och belysande af dessa grunder, från hvilka mitt handlingssätt härflutit.
Det gäller isynnerhet den stora, till samhällets lifsfrågor hörande tvisten, om granskningens
utsträckande till högsta lagskipningen. Så framt jag ej bedrager mig, har antalet af
motståndare vuxit, i anledning af riksdagsdebatterna, sedan man genom dessas kommenterande
erfarit, huru de redan vederlagda inkasten kunde upprepas, utan att vidröra vederläggningen.
Såsom en besynnerlighet skulle kunna anmärkas, att den fria granskningsrätt, hvarom
man strider, misshagat män af den skola, som mina egentligen litterära motståndare tillhöra.
Sjelfve äro de ju hela samhällsförvaltningens oblidkelige granskare. Det är konservatism och
byråkrati, som de tillvitat mig, före och under min tjenstetid. Huru kunna de då sjelfve ikläda
sig den obskurantism, hvilken just tillhörer deras begrepp om byråkratien, uppträda mot
granskningsrätten, angripa sjelfva omdömets frihet? Förgäfves söker jag härtill ali annan förklaringsgrund
än den, att af hvad man kallar byråkrati gifvas tvenne arter, den ena frihetsvidrig,
af gemensamt ursprung med allt maktbegär och för sjelfva den herrsklystna radikalismens
framgång mindre hinderlig, den andra åter af äkta frisinnad halt, stödd på rättvisan
och äfven derigenom skild från de falska frihetslärorna.
En sann anhängare af embetsrpakten (byråkrat, i fall detta vore ett äkta ord' är icke
den, som söker främja ernbetsmäns anspråk, utan afseende på deras duglighet, eller söker
skydda dem emot det offentliga omdömets frihet. Ty ett sådant förfarande tjenar att undergräfva
deras anseende och rubba grundvalen för deras rättmätiga, till samhällets båtnad oumbärliga
inflytande. Intet anseende äger nemligen bestånd, utan att vara förtjent; och närdetta
faller, består ej heller det inflytande, som för samhället är så helsosamt. Men ingenting dödar
hastigare och oundvikligare en embetsmans anseende, än en skymt af motvilja elier farhåga
för ljuset.
Detta är, hvad en försvarare af embetsmakt icke utan tanklöshet kan glöma. Dess
flender glöma det troligen lika litet — eller ock vore det endast en blind sympathi, som
indrager dem i den oäkta byråkratiens intresse. — Allt nog, vännerne af den radikala reformen
veta, eller ock blott känna, att det är af detta slags byråkrati, som de kunna draga
nytta, icke af den, som endast genom fullgörande af embetspligt vill främja embetsmannaanseende
och verksamhet, till fördel för rätt och frihet. Ett samhälle, som utbildas och befästes
genom en upplyst embetsförvaltning, genom den aktning, som dugliga embetsmän ej
kan alhändas, lånar sig icke så lätt åt de radikala planerna, hvilka deremot bättre befrämjas
Ii. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berätlelsc för år 1851. 1
genom en till utseendet välment omvårdnad om embetsmännen, när man tycker sig kunna
säga, att strängheten mot dem går för lån£t. Ett sådant skydd försvagar dem, och deras
kredit är i sinom tid desto lättare undanröjd.
Min förklaring af fenomenet må kunna betviflas — jag utgifver den icke för ofelbar.
Men förklaringen må blifva hvilken som helst; fenomenet qvarstår oemotsägligt: den oäkta
liberalismen erbjudande sin tjenst åt den oäkta byråkratien emot granskningens frihet. Sådan
har den här vändt sig emot mig, samma oäkta liberalism, som vid andra tillfällen gjort mig
ett brott af att hafva beifrat de grofsta tjensteförsummelser, emedan dessa voro begångna af
personer, som räknades för de liberala tänkesättens anhängare. Och den oäkta byråkratien
har nu, ej mindre än då, måst finna sin räkning uti att antaga den erbudna tjensten. Det
gäller, säger man, ingenting mindre, än att rädda hela domarekorpsens, ja hela domaremaktens
anseende, missfirmadt genom förgripliga omdömen om dess utöfning i högsta instantsen.
Det är till den högre embetsmanna-upplysningen, jag haft att vända mig, såsom till den
högsta graden af nationens upplysning. Jag har frågat och jag frågar, hvad de orden vilja
säga, att Rikets Ständers Justitiä-Ombudsman skall utreda lagskipning ens tillstånd, i fall
dermed icke menas, att äfven tillståndet af högsta instantsens lagskipning skall utredas. Om
domare-embetet sköttes förträffligt i alla underordnade grader, men illa i den högsta; så skulle
ju det allmänna resultatet af alltsammans oundvikligen blifva dåligt. Hvad gagnar det nemligen
att vinna rättvisa hos lägre domstolar, i fall den slutligen skall gå förlorad hos den högsta?
Således: när lagstiftarne ville, att allmänheten genom ett af folkrepresentationen tillsatt
ombuds berättelser skulle få veta, huru lag i landet skipas, kunde ju lagstiftaren icke mena,
att lagskipningens tillstånd i högsta instants borde lemnäs outredd. Uppdraget är i orden icke
inskränkt; skulle då dess mening vara det, endast för att göra hela uppdraget meningslöst?
Att allmän granskning ägde mindre rätt öfver högsta domaremaktens åtgärder, än öfver
ali annan embetsförvaltning, sjelfva Regeringens icke undantagen, vore väl äfven i öfrigt något
besynnerligt. Ar det sannt, att allt embetsmannaförtroende skulle lida, i fall den allmänna
friheten till offentliggörande och bedömande af embetsförvaltningen afskalTades; så måste ju
denna sanning gälla äfven om högsta utöfningen af domaremakten. Genom en sådan fredlysning
mot kritiken skulle icke förtroendet till Högsta Domstolen växa, utan i stället ett allmänt
och oberäkneligt misstroende inrota sig. Och förderfligare skulle misstroendet blifva i
denna väg, än kanhända i någon annan. Ty lagskipningen gäller hvar mans allmänna och
enskilda rätt, och det till lif, ära, frihet, säkerhet, egendom — af allas hela timliga välfärd
hvad är det väl, som icke ligger i domarens händer? Och hvilket missnöje skulle väl blifva
fruktansvärdare än det, som uppväxte öfver nedtystandet af allt fritt yttrande om högsta förvaltningen
af denna hvar mans högsta angelägenhet? Ett anseende, som på denna väg undantagsvis
tilltvunges domaremaktens högsta instants, blefve vådligt, ingalunda dyrbart ellersådant,
som kunde af förtjenta män värderas eller njutas.
Om nu så förhåller sig; skulle det väl då till någonting gagna, att den allmänna granskningsrätten
särskildt frånkändes ett till allmän kontroll enkom inrättadt embete? Men om ej
detta kan påstås; månne det då icke åtminstone vore i sin ordning, att vid utöfningen af ett
sådant embete granskningsrättens bruk frivilligt så inskränktes, att aldrig något menligt omdöme
yttrades öfver hvad i högsta lagskipningen förefallit? Naturligtvis är härmed ingenting
annat frågadt, än huruvida allt omdöme i detta ämne bör uteblifva; ty ett icke fritt omdöme
är detsamma som intet.
Svårligen uppkastar man denna fråga, utan att glöma det hufvudsakliga ändamålet af
den omhandlade granskningen. Det kan icke vara förgäfves, som denna är både medgifven
och påbuden; och jag har sökt att göra mig ett klart begrepp om dess ändamål. Jag har
trott den vara ämnad att ersätta, hvad som ej kan till lagskipningens förbättrande uträttas
genom åtal och straff. Jag har yttrat mig om behofvet af en sådan kritik och om den frukt,
sorn deraf bör kunna förväntas — framlagt grunden till min öfvertygelse, dels om omöjligheten
att medelst laga åtal och bestraffningar för domares lagbrott utöfva den kontroll, hvarigenom
en verkligen ändamålsenlig, en med skicklighet och samvetsgrannhet utöfvad lagskip
-
ning må kunna framkallas, och dels om behofvet af den allmänna uppmärksamhet, hvilken
allena kan med åsyftad verkan en dylik kontroll utöfva. Det är för framkallande af denna
allmänna uppmärksamhet, som folkrepresentationen äger en ombudsman, förpligtad att årligen
i tryckta berättelser utreda lagskipningens tillstånd. Men icke uppfylles detta ändamål, under
förtigande af allt omdöme öfver domareembetets utöfning i högsta instants, så framt jag nemligen
icke far vilse deruti, att på denna högsta utöfning lagskipningens tillstånd hufvudsakligen
beror.
Man anmärker, att Högsta Domstolens Ledamöter ej kunna försvara sig emot offentliggjorda
kritiker; och det måste medgifvas, att sådant har sin svårighet. Men skulle granskningen
derföre vara oloflig; så borde den vara det mot andra statens embetsmän äfvenså väl,
som emot Högsta Domstolens Ledamöter; ty äfven för andra är det icke lätt att försvara sig.
Imedlertid torde det medgifvas, att falska uppgifters vederläggande föga kan möta någon svårighet;
och deri ligger dock det väsendtliga. I allt öfrigt lärer en hvar för det mesta få bereda
sig att fördraga, hvad som ej kan hjelpas. Och alla omdömets irringar stå väl icke
att afhjelpa, så länge dess yttrande skall fortfara att äga någon frihet.
För öfrigt är frågan icke blott, hvad granskningen verkar eller icke verkar på sjelfva
lagskipningen och dess närvarande gång. Det är jemväl för ett annat stort ändamål, som den
blifvit anbefalld. Nationen vill af dess resultat uti de omtvistade embetsberättelserna se det
tillstånd, som är för hand, för att erfara, huruvida det befinnes sådant, att det må anses tillfredsställande,
eller om det påkallar omsorger å nationens sida för dess upphjelpande till en
bättre belägenhet. Detta mål har jag således icke bordt lemna ur sigte; och jag har för allmänna
uppmärksamheten framlagt de förhållanden, från hvilka jag trott mig kunna härleda
bristerna, och uppgifvit de utvägar, jag kunnat tänka mig såsom användbara, för att gifva åt
högsta lagskipnings-anstalten ett mera ändamålsenligt skick. Jag har yttrat min tanka om den
försämring, som jag trott vara att förvänta, i stället för all förbättring eller framskridande,
i läll sakerne lemnäs derhän, utan verksam omsorg om hvad behofvet fordrar.
Sålunda har jag sökt att i domstolarnes inrättning och aflöning, i befordringsväsendet
och icke minst uti Opinionsnämndens ändamålsvidriga beskaffenhet, utreda de grundfel, hvarifrån
brister i lagskipningen måste härröra, och med hvilkas oförändrade bibehållande följaktligen
en väsendtlig förbättring ej ens kan begäras. Kanhända hade jag bordt kunna hoppas,
att mina tadlare fästat någon uppmärksamhet derpå, för att försöka, om de kunde undanrödja
detta resultat af min forskning, innan de afkunnade sin mening om ändamålslösheten af hela
mitt försök. Deremot inser jag utan svårighet, att just det stora, närmaste ändamålet, lagskipningens
förbättring, dess upplyftande öfver den grad af ostrafflighet, hvartill den kan bringas
genom laga ansvar, varit det, som uppskrämt den oäkta byråkratien och bragt den att
understödja radikalismen. Ty denna högre lyftning öfverstiger den vulgära byråkratiens anspråk.
Hon fordrar af sig sjelf icke mer, än så mycken oförvitlighet, att hon må kunna värja sig
mot lagligt åtal, och tål icke att derutöfver se fordringarna mot sig utsträckta.
Resynnerligt är imedlertid, att denna ofördragsamhet enkom användes till fördel för
Högsta Domstolen — den minst åtkomliga för laga åtal och som efter grundsats borde vara
lör sådant alldeles oåtkomlig — då man icke röjer samma ofördragsamhet mot kritiken för
de lägre domstolsgradernes räkning, mot hvilka åtminstone laglig ansvarighet kan utan betänkande
användas. Det blir då en gång nödigt att göra sig reda för den lag, från hvilken man
tror sig kunna härleda dessa frikostiga utmaningar till åtal, hvarmed man vill tillstoppa munnen
på det Iria omdömet öfver högsta lagskipningen.
Det heter i Regeringsformens 101 §, att »om Konungens Högsta Domstol eller af dess
»Ledamöter en eller flere af egennytta, vrångvisa eller försumlighet så orätt dömt, att deri»genom
någon emot tydlig lag och sakens utredda och behörigen styrkta förhållande mistat
»eller kunnat mista lif, personlig frihet, ära och egendom, Rikets Ständers Justitiä-Ombuds»man
då skall vara pligtig, äfvensom Konungens Justitiä-Kantsler berättigad att — — den
»lelaktige under tilltal ställa samt till ansvar efter rikets lag befordra.» Härmed är då först
och lrämst ingen rätt till åtal emot Högsta Domstolens Ledamöter beviljad för de fall, då
någon för brott tilltalad blifvit olagligen frikänd (Friherre Sprengtporten och en af mig omtalt
officerares frikännande kunde t. ex. icke åtalas). Vidare gifves här ingen rätt till åtal i
andra fall, än då den orätta domen härflutit från egennytta, vrångvisa eller försumlighet.
Efter allmän lag kan domare tilltalas och straffas, äfven när han af »uppenbar vårdslöshet
»eller oförstånd fällt orätt dom»; och det kan ej vara utan afsigt, som grunderne för Högsta
Domstolens ansvarighet blifvit i Regeringsformen annorlunda bestämda. Dessa grunder, undantagsvis
stadgade, måste då bokstafligen följas; och för den mest uppenbart origtiga dom kan
Högsta Domstolen icke lagligen tilltalas, der åklagaren ej tilltror sig att härleda denna dom
från de dömandes egenny tta, vrångvisa eller försumlighet. Det behöfver endast frågas honom,
huruvida han vill tillvita “de anklagade någotdera af dessa fel; så snart han derpå svarar nej,
måste hans talan afvisas — och hvem är det väl, som skulle tilltro sig att göra en sådan
tillvitelse? Ändtligen är domstolen, som skall upptaga de i fråga varande åtalen, icke så
sammansatt, att man kan med trygghet åt densamma öfverlemna urskiljandet af sådana juridiska
frågor, hvari misstag påbördas Konungens Högsta Domstol. Den består af öfver tjugu
ledamöter5, bland hvilka icke nödvändigt flere än tre böra vara lagfarne, och ända till elfva
innehafva förtroendeembeten. Att inför en sådan domstol uppträda med anklagelser emot
Konungens Högsta Domstol för fel af den mest brottsliga beskaffenhet, kunde väl svårligen
undgå att vara för åklagaren äfventyrligt, och vore i samma mån för rättvisans befrämjande
onyttigt.
Näppligen har man betänkt dessa förhållanden, när man trott sig vara rätt försvarligt
liberal i de käcka uppmaningarna tili behörigt åtal — i utbyte mot fredlysning från det offentliga
omdömets klander. För min del, ju mera jag betraktar Regeringsformens åberopade föreskrift,
desto mer öfvertygas jag, att afsigten dermed väl varit ett antydande af laglig ansvarighet
för Konungens Hogsta Domstol, för att dermed hafva på lagskipningen intryckt högsta
prägeln af lagbundenhet, men deremot icke varit att framkalla verkliga anklagelser mot högsta
"domaremakten, om icke i en så äfventyrlig ställning, der vådorne af förtvillade åtgärder
ömsesidigt uppväga hvarandra. ,
Så vida denna ställning icke nu är för hand, har jag i stället trott mig lelva i en tid,
der den af samhällets och upplysningens fria skick påkallade fria, lagbundna granskningen
kunde med trygghet utöfva sitt inflytande ej mindre till förbättring i lagskipningen, än till
hela samhällsförvaltningens kontrollerande. Att man bestrider denna tanka i afseende på hogsta
domaregraden, men icke i afseende på de öfriga, synes mig vara alldeles godtyckligt. Ly
icke finnes i lag stadgad en fredlysning mer för den ena, än för den andra graden. Kan man
denna gången förklara mig obefogad till kritiken emot Högsta Domstolen; så kan man en
annan gång med lika godt skäl ogilla min kritik emot alla öfriga domstolar; och sorn hvarje
offentliggjord anmärkning, innan den blifvit genom laga kraft ägande utslag al behörig domstol
gillad, ej är annat än en offentlig kritik; så blir följden, att ingen sådan anmärkning
dessförinnan får i en Justitiä-Ombudsmans berättelse inflyta.
Härmed skulle man likväl komma ett steg tillbaka från den ställning, hvari man redan,
äfven in pr axi, befinner sig. Ty jag bedrager mig ganska mycket, om icke enahanda omdömen
med dem, jag öfver Högsta Domstolens åtgärder fällt, och långt ifrån skonsamare,
dar,|i<ren af de flesta rättsökande, som fullfölja talan mot domares åtgärder, fällas öfver samma
åtgärder så inför Kongl. Maj:ts Högsta Domstol, som inför hvarje Öfverrätt, utan att deruti
anses liggfi någonting förgripligt, änskönt de öfverklagade atgärderne kunna gillas, och följaktligen
de ogillande omdömena verkligen borde för ololliga anses, derest blotta omdömen,
utan” afvikelse från sanning eller oförrätt mot person, kunde vara olofligt Nu kan, i afseende
på helgden af de högsta dömandes, och helgden af de öfrigas göromål, skillnaden endast
ligga deruti, att det verkligen ololliga mot de förra strängare bestraffas, än det mot de senare,
i mån af de förnärmades högre värdighet, men icke deruti, att hvad mot de senare
är lofligt, skulle vara olofligt mot de förra. Allyser man omdömets frihet mot dessa; så mäste
man följaktligen aflysa den äfven mot de öfriga, och dermed taga ett steg tillbaka lian den
frihet, som allt hittills blifvit utöfvad.
Skulle det invändas, att icke allt, hvad strafflöst kan yttras inför rätta, derföre kan
lika strafflöst offentligen yttras; så framkallar man det svar, att allt yttrande inför rätta, äfven
det straffbara, skrifvet af den rättsökande sjelf eller för hans räkning inskrifvet i domstols
protokoll, är offentlig handling, och att dess kungörande genom tryck utan ansvar står hvar
och en fritt — ej blott sakägaren sjelf, utan hvilken annan som helst.
Den anmärkning, som jag för min del funnit mest uppenbart grundlös, men som jag
ej derföre bättre lyckats att genom vederläggning göra obrukbar, är den om Justitiä-Ombudsmannens
obehörighet till all åtgärd, som hans kommittenter Rikets Ständer ej kunna sjelfve
vidtaga, enär De på denna grund ej heller skulle kunna dertill gifva honom uppdrag. Jag
vet icke, om meningen skall vara, att Rikets Ständer gifvit ett uppdrag, som de saknat behörighet
att gifva, eller att de i sjelfva verket icke gifvit det, ehuru det i Deras af Konungen
sanktionerade instruktion finnes infördt, eller att det icke finnes infördt i denna instruktion
med klara ord. Skulle man lemna obestridt, såsom troligt synes, att uppdraget verkligen är
gifvet; så kan det endast vara Ständernes behörighet, som sättes i fråga. Det påstås då, att
Ständerne väl gifvit detta uppdrag, men att det icke gäller, emedan de saknat makt att gifva
det. Jag har häremot ingenting annat att säga, än hvad jag redan sagt (se riksdagsberätt.
sid. 126). Kunna Rikets Ständer icke bemyndiga sin Justitiä-Ombudsman att utreda lagslupningens
tillstånd äfven på högsta ort, emedan De sjelfva ej äga att med denna utredning befatta
sig; så kunna de åt honom lika litet uppdraga att lagskipningens tillstånd i öfrigt utreda,
än mindre att efterforska och, i fall af befogenhet, åtala tjenstemäns i tjensten begångna fel,
eller upptaga derom skeende angifvelser, emedan Rikets Ständer ej holler med allt detta kunna
sjelfve taga befattning. Och gäller detta skäl, att tillintetgöra hela Just. Omb. instruktionen —
ty jag vet icke, hvad som deraf återstår, sedan allt det bortgått, som icke tillhörer Ständernes
egen befattning—; så måste det ej mindre gälla till annullerande af annan från Ständerna
delegerad makt. Konstitutionsutskottet äger då icke ens läsa Statsrådets protokoller, än mindre
att besluta åtal emot Konungens rådgifvare, och ej heller att föreslå ändringar i grundlagarna,
eller vägra att till Rikets Ständers pröfning öfverlemna riksdagsmäns i detta ämne gjorda förslag;
ty ingendera af dessa åtgärder tillhörer Ständernes egen befattning. Också har till den
radikala anmärkningens försvarande intet försök blifvit gjordt. Man har endast upprepat den,
och synes hafva litat på den, såsom kommen från någon stor autoritet, på hvars ofelbarhet
man kunde stödja sig.
Just derföre, att Rikets Ständer sjelfve icke kunde utföra, hvad de åt sin Just. Ombudsman
uppdragit, har han dertill blifvit bemyndigad, då de ansågo utförandet deraf vara
nödigt. Att känna lagskipningens tillstånd, ansågs vara en angelägenhet af större vigt, än
att dess ombesörjande borde ankomma endast på tidningspressen eller den litterära kritik,
sorn tillfälligtvis kunde vara att tillgå; och sorn annan utväg till vinnande af allmän upplysning^
i ämnet likväl icke var för hand; så fanns det nödigt, att omsorgen derom blef ett embetsåliggande
lör en myndighet, hvars innehafvare det tillhörde att äga den sakkännedom, som
för ärendets utförande erfordrades. Sålunda blef denna befattning ett bland föremålen för Rikets
Ständers Just. Ombudsmans bestämmelse, och det för ändamål af den vigt, hvarom redan är
tält. Amnet är ett af de angelägnaste för Ständernes omsorger, och likväl icke af den beskaffenhet,
att tillförlitlig kännedom deraf kan under Ständernes sammankomster inhämtas,
utan en förutgången och jemnt fortgående forskning, hvilken de derföre uppdragit åt meranämnde
sitt ombud.
I glömska häraf har man nu gått ända derhän, att man i mina anmärkningar vid lagskipningen
velat se orostiftande retmedel af samma art med dem, jag sjelf i mina betraktelser
öfver tryckfrihetens missbruk anses hafva med skäl utmärkt såsom förderfliga — liksom hade
jag klandrat tryckpressens frihet, eller tillstyrkt att genom frihetens uppoffrande hämma dess
missbruk, då deremot ej ens sjelfva dessa missbruk i och för sig utgöra föremål för mitt
åberopade yttrande (i 1849 års berättelse), utan endast det öfvervälde, de fått, hufvudsakligen
genom bristen på en bättre periodisk litteratur. När man med inflytelsen af detta opinionsvälde
jemförer den möjliga verkan af en embetsberättelse, som en gång om året utdelas till
rikets domare och embetsman, men föga äger någon afsättning i bokhandeln och endast af
något bildade läsare kan förstås; risar man sig hafva ungefär lika mycken reda på den materiella
jemförelsegrunden, som man inträngt i det andliga förhållandet imellan popularitetsräldet
inom tidningsverlden och det bifall, som kan vinnas hos dem, hvilka förmå att uppfatta
räsonnerade undersökningar i juridiska frågor.
En sådan liknöjdhet att åtskilja olikartade ämnen — eller ock uppsåtlig förblandning
deraf — har i alla tider vållat den verkliga eller tillgjorda farhågan för tankans och granskningens
frihet, hvars produkter, så snart de misshagat, man aldrig underlåtit att utropa för
hädelser eller förföriska läror. På detta sätt är det ju, som ali protest både mot våld och vidskepelse
blifvit förklarad för en uppvigling mot andlig och verldslig styrelse. Men det gifves
ingen upplysning, utan ett klart begrepp om skillnaden imellan förnuftets rätt härutinnan och
dess missbruk; ty denna skillnad är af icke mindre vigt, än att på dess iakttagande beror
och städse berott frågan om våldets eller frihetens, råhetens eller odlingens välde.
Med kritiken öfver lagskipning förhåller sig icke annorlunda, än med den öfver all
samhällsförvaltning, och med denna icke annorlunda, än med allt bruk af tankans och forskningens
frihet. Samma vådor af missbruk, som kunna åtfölja den ena, äro vid den andra
ej mindre att befara. Om samhället deraf hotas; så är det från liela tankefriheten öfver
hufvud, som hotet kommer, ej särskildt från friheten att undersöka, huru rättvisan skipas,
utan från samma frihet utöfvad mot all embetsförvaltning, och samma frihet i bearbetning
och framställning af sjelfva den vetenskapliga läran om lagskipningens och hela samhällets
inrättning, ja läran om allt bruk af mensklig frihet, d. v. s. all rätts- och sedelära.
I alla dessa ämnen kan tankefrihetens offentliga bruk blifva vådligt; och föga tvifvel
lärer väl vara, att det kan leda till samhällets, och derigenom äfven till den medborgliga
frihetens undergång. Vill man mot all sådan våda försäkra sig; då måste odlingens (tankans)
frihet uppoffras i dess helhet; ty att offra blott en del deraf, hjelper säkerligen icke. Nu
tillhörer ej mig att försvara hela odlingens sak. Hvad jag endast bör anmärka, är att så
länge i samhället odling och frihet skola råda, ingenting är angelägnare, än att all utöfning
af makt ligger öppen för den allmänna granskningen *), och att hvarje anmärkning dervid kan
af en hvar offentligen göras. Dessa anmärkningar böra visserligen vara befogade, — likasom
maktutöfningen bör vara så felfri, att den ej framkallar befogade anmärkningar. Men det
ena står lika litet att förvänta, som det andra. En bemedling är nödvändig, hvarigenom
någon fördragsamhet å ömse sidor införes. Dertill hörer, att anmärkningarne, äfven obefogade,
fördragas under vilkor, att de äro sannfärdiga och icke personligen förnärmande. Men
det är begripligt, att vilkoret om personlig okränkbarhet ej får sträcka sig ända derhän, att
intet felsteg må personen påbördas, emedan en sådan oantastlighet vore ungefär detsamma,
som förbud mot all granskning äfven af handlingar. Hvad personen kan fordra, är aktning
för sina afsigter och tänkesätt (till hvilka också ingen sanningsenlig forskning kan sträckas);
men vidare kunna anspråken ej godkännas. En fredlysning mot allt omdöme kan handlingarna
icke beviljas.
Erkännes icke, eller upprätthålles icke inom denna dess rättmätiga krets omdömets frihet
i allmänhet och, hvad samhällets angelägenheter beträffar, isynnerhet; då qväfves i samhället
odlingens och frihetens frö. Förblandas detta det fria omdömets rättmätiga anspråk
med yttranderättens utsväfningar, i hvilka det icke är omdömet, som missbrukas, utan sanningen,
som förnärmas; då förblandas den odlingens och frihetens grundkraft, af hvilken
samhällsordningen skall upprätthållas, med de krafter, som nedbryta henne eller undergräfva
hennes bestånd. Denna förblandning och den derifrån härrörande farhågan för den rättmätiga
granskningen kunna imedlertid icke upphöra, så länge publicitetens anmärkningar fortfara att
visa alltför mycken brist på fog och skonsamhet mot personer, och således icke förr, än man
*) Jag sluter häraf icke, att öfverläggningarne i Konungens rådkammare, eller ens alltid en domstols
rådplägningar, behöfva vara offentliga; men det är derföre, att jag i rådplägningarna ej finnér någon
maktutöfning.
af en utvidgad erfarenhet hunnit lära, att det förderfliga i publicitetens förvillelser just består
uti bristen på en oförgriplig, men allvarlig kritik. Just i bekantskapen med en sådan lärer
botemedlet för dessa förvillelser böra sökas; och svårligen gifves något kraftigare medel
än detta.
Aro mina försök i denna väg verkligen så nya och ovanliga, som de blifvit kallade; så
måste jag finna det naturligt, att de icke blifvit bättre emottagna. Fördragsamhet mot ogillande
omdömen är icke en medfödd förmåga; och man förvärfvar den icke förr, än man lärt
sig att skilja imellan de ogillande omdömen, som böra, och dem, som icke böra fördragas.
Det mest oskyldiga ogillande är en förnärmelse, så länge den, som yttrar det, ej ens sjelf
annorlunda betraktar det; och han kan ej annorlunda göra, så länge han icke ser skillnaden
imellan den förolämpning, som träffar endast egenkärleken, och den, som angriper menniskovärdet
eller hvad man kallar heder och ära. Till dess gäller hvarje yttradt ogillande för ingen
ting annat, än ett anfall, alltid lika förgripligt, huru beskaffadt det ock för öfrigt må vara.
Med detta begrepp om saken är det, som äfven meningsstrider i allmänhet förås, innan odlingen
i dem inträngt; och att detta ännu icke här inträffat, har jag funnit mig nödsakad att
sluta deraf, att de ogillande omdömen, jag yttrat om högsta lagskipningen, endast såsom
sådana blifvit kallade förgripliga och af lika halt med verkliga oförrätter.
Annorlunda måste det blifva, när odling hunnit intränga i meningsstriderna *). Sedan
man blifvit bekant med den art af ogillande omdömen, af hvilka man icke med fog kan finna
sig förfördelad; skall man öfvertyga sig om pligten att fördraga dessa helt annorlunda, än de
verkligen förnärmande, de mot sanning och person förgripliga; och man skall vinna det välde
öfver sig sjelf, sorn fordras att uppfylla denna pligt. Redan min närmaste efterträdare kan
komma att erfara någon verkan af ett framåtskridande på denna väg; och om jag lyckats att
något bidraga tili dess förberedande; så är jag rikligen skadeslös för den rättvisa, som ej
kunnat blifva min lott. I den förtröstan, jag härpå kan bygga, att mitt arbete ej varit fruktlöst,
fortsätter jag det äfven nu, i samma anda och rigtning, som det blifvit börjadt.
Jag kan dervid icke erkänna en fordran, i hvars fullgörande man velat finna det enda
lofliga syftemålet för den omtvistade kritiken, — så framt denna skulle för någon del kunna
urskuldas. Den finge nemligen endast åsyfta att uti lagskipningens brister uppdaga lagarnes
oduglighet; och när granskningen icke kunde komma till detta resultat, borde deri följaktligen
ej heller äga rum. Jag kan icke underkasta mig ett sådant vilkor, så vida det är lagskipningen,
som jag har att granska. Ty då är det hennes, och icke lagarnes brister, som det
gäller att utforska. Men få hennes felaktiga utslag endast i de fall anmärkas, då skulden till
dem ligger i lagarna; så är det icke hennes brister och hennes tillstånd, som skola utredas,
utan det är lagarnes tillstånd; och när detta befinnes godt, måste lagskipningen lemnäs i fred,
ehvad bennes tillstånd är godt eller ej.
Efter denna lära skulle den sämsta lagskipning vara klanderfri, när lagarne vore goda,
då likväl hennes fel visserligen icke blifva mindre derföre, att det är goda lagar, som hon
illa tillämpat, likasom hennes förtjenster icke derföre äro mindre, att det är dåliga lagar, som
hon klanderfritt skipat. Men hade jag än anställt mina forskningar i lagskipningen, endast
för att upptäcka lagarnes fel; så skulle jag ändock icke, utan uppoffring af min öfvertygelse,
kunnat komma derhän, att i det gamla lagverket finna all den oduglighet och förkastlighet,
hvarförutan de motståndare icke blifva nöjde, som från denna sida angripit mig, nemligen
de, som önska alla utvägar begagnade, för att bereda det länge väntade och bearbetade lagförslagets
framgång. Och lika litet kan jag, med dessa ifrare för lagförslaget, finna en ursäkt
för lagskipningens misstag uti sjelfva lagens ålderdom, såsom vore den derigenom svårare
') Dessförinnan är det ofelbarheten, som gör sina anspråk gällande; och dessa anspråk äro så inrotade,
att man tillvitar dem hvarannan, när man ej mer får ostörd behålla dem för egen räkning. Är det
klandrade domslutet icke tillförlitligt; så skall väl, heter det, klandraren i stället vara den, som icke
han hafva orätt. Hvilken odling har väl i någon väg fortgått, så länge forskningen kunde afvisas med
dylika argumenter? Skulle då, med deras bibehållande, lagskipningen kunna odlas?
att förstå, då tvertom just en gammal lag, som ännu fortfar att gälla och användas, synes
mig böra i allmänhet vara bättre känd och förstådd, än en helt ny, om hvars mening man
ännu icke genom praxis hunnit blifva ense.
Men mig tillvitas ej blott en åsidosatt skyldighet att uti lagarnes brister och deras ålder
finna ursäkt för all misslyckad lagskipning, och på sådan grund förorda lagförslaget; utan
mig förehålles derutöfver min kända fiendskap mot detta förslag, till hvars motarbetande jag
just enkom skall anse mig kallad. Som det nu tages för afgjordt, att lagförslagets framgång
är den enda rätta lagreformen; så behöfves intet annat bevis, att jag äfven mot lagreformen
är fiendtligt sinnad. Jag borde vidkännas denna beskyllning, i läll jag icke förnekade sjelfva
hufvudsatsen, att lagförslagets antagande är det enda rätta sättet att reformera lagarna. Med
denna förnekelse har man rätt att belasta mig; men det öfriga i beskyllningen är falskt. Min
skuld består dock ej blott deruti, att jag icke erkänner lagförslagets företräden, utan jag är
skyldig äfven till den tankan, att från samma förslag, och nemligen från sjelfva dess tillvarelse
och sättet för dess tillkomst, härrört det största bland alla hinder för de reformer i
lagarna, som bordt och kunnat ändamålsenligt och till verkligt gagn företagas. Denna skuld,
ehuru mina klandrare nu derom ingenting nämnt, kan jag icke undandraga mig; och om än
derifrån hämtas den mest giltiga anledning till det missnöje, de mig visat; så måste jag dock
fördraga samma skuld gemensamt med alla de medborgare, som lika med mig beklaga, att
den behölliga och ändamålsenliga lagreformen, hvilken borde alltjemt fortgå, blifvit genom
lagförslaget och sättet för dess tillkomst (d. v. s. genom afvikelse från Lagkommittéens första
instruktion)*) uppehållen under en så lång tid, och så många brister i lagarna lemnade oafhulpna,
hvilka eljest lätteligen kunnat hjelpas. Och jag bär min andel i denna skuld och
hela oförsonligheten endast lättare i den mån, jag möjligen kan tillegna mig någon andel äfven
i vållandet till villfarelsens skingrande i detta ämne och förökandet af dessa medborgares antal,
hvilka nu mera veta, huru lagförslaget förhåller sig till lagreformen.
Några ord har jag trott mig ytterligare böra nämna, i anledning af den tvist, sorn
uppstått öfver sättet att afgöra frågor om en lags giltighet. Att jag ansett dem böra afgöras
af domaren, har ådragit mig allvarsamt klander; och man har kallat min tanka äfventyrlig.
Jag har byggt denna tanka på tvenne satser, den ena, att lag måste vara stiftad af den
myndighet, som dertill är lagligen behörig, men ingenting annat för lag gälla; och den andra,
att domaren skall döma efter lag. Äro dessa satser icke välgrundade; då förfaller min tanka.
I annan händelse vill jag försvara den.
Då lag skall vara af behörig myndighet stiftad; kan domaren icke veta, huruvida han
dömer efter lag, om han ej vet, hvilken myndighet som bör hafva stiftat den lag, som i ämnet
skall gälla. Åligger honom icke att detta veta och att derefter urskilja, hvad som är lag,
och kan någon annan i stället föreskrifva domaren, hvad han skall för lag anse; då kan
honom ock föreskrifvas, att han för lag skall anse, hvad icke lag är, och således icke efter
lag döma.
Häraf synes mig annat ej kunna följa, än att den, som är skyldig att efter lag och ej
deremot döma, också måste vara skyldig att sjelf tillse, om det är lag, hvarefter han dömer.
Kunde man befalla honom att döma efter, hvad som icke är lag; så kunde man i och med
detsamma förbjuda honom att döma efter (den deremot stridande) lagen. Får han icke pröfva,
hvad lag är; så kan han ej heller döma efter lag.
Så må det, säger man, i allmänhet förhålla sig; men icke kan så tillgå med Högsta
Maktens förordningar. Eller kan domaren, äfven i lägre instants, upphäfva sig öfver påbud
af Högsta Makten? De, som tillstyrkt dem, stå derföre i ansvar; men huru skulle det gå,
om de icke åtlyddes?
Jag
*) Sc 1848 ars berättelse, sid. 03 o. följ.
Jag svarar; Deras ansvar, som tillstyrkt dem, må utkräfvas med eller utan framgång;
så blifva påbuden derigenom hvarken mer eller mindre giltiga. Riksrätten tillhörer icke att
kassera dem; Rikets Ständer kunna det lika litet. Befallningarne (så framt de icke återkallas
af samma högsta Makt, som gifvit dem) blifva qvarstående med hvarken mer eller mindre
gällande kraft, än de från början haft; och denna kan ej tillintetgöras, om icke domaren är
behörig att pröfva deras giltighet och, i händelse af fog, göra dem kraftlösa genom vägran
att tillämpa dem.
Domaren upphäfver sig härigenom icke öfver högsta Makten — lika litet som ett Riksstånd
upphäfver sig öfver de tre Medstånden och Konungamakten, när det afslår en af de
tre Stånden antagen Kunglig proposition, hvilken ej kan blifva gällande utan samtliga Ståndens
bifall. Högsta Makten (den Kungliga) är nemligen alldeles icke en makt öfver domaren; ty
hvaruti skulle eljest en sjelfständig domaremakt bestå? Vore det kanhända endast lägre domstolar,
som borde lyda, och skulle den högsta kunna undandraga sig befallningen och följa
lag? Eller skulle äfven denna vara beroende af Regeringsmaktens förfoganden? 1 senare
fallet funnes ju ingen domaremakt; och i det förra, hvartill gagnade väl underordnade domstolar,
hos hvilka icke kunde fordras samma rättvisa, som hos den högsta?
Går det då icke an att erkänna, det domaremakten i alla sina grader är oberoende af
all annan makt? Tillhörer det icke just sjelfva grunddragen af allt fritt samhälle, att hvarje
statsmakt ej skall stå under någon annan, utan alla, om än af hvarandra beroende, likväl
stå sjelfständige bredvid hvarandra? Är detta hos oss ett nytt begrepp om statsmakter; så
synes det mig icke vara för tidigt att med detta begrepp göra sig närmare bekant.
Men det är vådligt, säger man, det leder till oordning och förargelse, om domare, af
huru låg rang som helst, få anse sig innehafva det vidtutseende uppdraget att pröfva kongliga
förordningars giltighet. Och de äro att beklaga, om de i en sådan pröfning misslyckas
och komma till ansvar för vägrad lydnad.
Ansvaret blir dock ej större, än för underlåtenhet att tillämpa hvilket annat lagstadgande
som helst; ty icke behöfves det att på annat sätt döma den Kongl, befallningen ogiltig,
än att man lemnar den obemält. Vådan och förargelsen blifva således ringa; och ordningen
eller lugnet i samhället hotas häraf vida mindre, än om man för vinnande af rättelse vill
försöka verkan af rådgifvarnes ställande till ansvar, eller af den andra Statsmaktens underdåniga
föreställningar och önskningar. Och intetdera af dessa medel leder nödvändigt eller med
någon säkerhet till ändamålet, enär dertill alltid erfordras ett samtycke af sjelfva den Statsmakt,
som gjort inkräktningen. I allt fall kommer sjelfva frågan om befallningens giltighet
aldrig till verkligt afgörande, om den icke kommer under domarens pröfning.
Imedlertid kan den icke lemnäs oafgjord. De rättsökande, som anlita domaren före
den ogiltiga befallningens återkallande (i fall den återkallas), hafva icke sämre rätt ände, som
efteråt anlita honom. De få således icke njuta sin rätt, om den ej kan tilldömas dem utan
hinder af den ogiltiga befallningen. Men ingen makt kan skalla dem denna rätt, om ej domaren
kan det.
Möjligtvis har man någon gång försökt att af domaren utkräfva blind lydnad för befallningar,
ehvad utfärdade af behörig myndighet eller ej — och funnit det gå an. Men ofta
eller länge kan det icke gå an, utan att effekten blir synbar, att nemligen domaren ej mer
såsom domare existerar. För något enstaka fall kan nästan hvarje regel, med föga påföljd,
öfverträdas. A ili man åter göra försök att afskatlä den; så torde man finna sig nödsakad
att omsider eftersinna, hvad detta alskatlände innebär.
I sjelfva verket har ock derföre denna regel ofelbart varit följd, så länge en verklig
domaremakt i fäderneslandet funnits. Endast regelns uttalande kan vara någonting nytt, hvarvid
man ännu behölver vänja sig. Tilläfventyrs påskyndas dess allmännare erkännande, om
det en gång händer, att af den ena befallande myndigheten upphäfves, hvad den andra påbudit.
Som bådas befallningar då ej kunna på en gång efterlelvas; så lärer man väl blifva nödsakad
att vägra lydnad åt endera, om ej åt begge. Och hvem, om icke domaren, skall gilla eller
Jt. SI. Jusi. Ontbudsm. Emb.-Bcrättelse för år 1851. ~
bestraffa den vägrade lydnaden? Måste då han icke vara skyldig att pröfva, hvilkendera
eller huruvida någondera befallningen bordt lydas, d. v. s. om någondera är gällande?
Mina i nåder afslagna underdåniga ansökningar om lagförklaringar, äfven i öfrigt klandrade,
hafva derjemte blifvit i förevarande ämne anförda såsom bevis emot min tanka. Dessa
lagförklaringar, i fall de utkommit, skulle ju, enligt min egen lära, varit ogiltiga, heter det,
enär de innefattat verkliga lagförändringar, dem Konungen med Dess Högsta Domstol ej äger
vidtaga. De hade då icke kunnat af domaren efterlefvas, eller ock måste jag hafva orätt
deruli, att domaren skall pröfva sjelfva lagen.
Så hade det förhållit sig, i läll jag påstått, att domaren skall pröfva rigtigheten af en
författnings innehåll; hvilket dock för ingen del tillkommer honom När jag deremot endast
yrkat, att lagens giltighet beror deraf, huruvida den är stiftad af behörig myndighet, hvilket
domaren åligger att pröfva; så hade lagförklaringarne icke kunnat, enligt detta yrkande, blifva
ogiltiga i annat fall, än om de angått ämnen, i hvilka lagförklaring ej äger rum. Nu var det
i allmän civil och kriminal lag, som förklaringarne söktes; och dessa lagar äger ju Konungen
med Dess Högsta Domstol förklara, der så nödigt finnes; hvarföre ock förklaringarne måste
åtlydas, äfven om de skulle till innehållet hafva det fel, att innefatta verkliga lagförändringar.
Beträffande i öfrigt dessa misslyckade underdåniga lagförklaringsförslag, så är det första
nödvändiga att erkänna det af mig i ett af dem begångna misstag, nemligen i det, som rörde
bestraffning å qvinna inom viss lid efter det hon födt barn. I berättelsen härom har jag utredt
oförenligheten af de särskilda lagar, som gälla för det fall, att sådan qvinna bör undergå
fängelse vid vatten och bröd dels för lägersmål och dels för annat brott, efter samtidigt åtal
å beggedera. Straffen för de särskilda brotten få, enligt allmän föreskrift om straffs fullbordan,
icke verkställas hvart för sig, utan måste sammanläggas till ett, hvilket blir lill tidslängden
mindre, än summan af de båda straffen, bestämda hvart för sig. Detta sammanlagda
straff kan hvarken verkställas vid den tid, sex veckor efter barnsbörden, då enligt lag anståndet
för straff i allmänhet tager slut, eller uppskjutas till den tid, ett år efter barnsbörden,
hvartill anståndet med lägersmålets bestraffande räcker. Det ena får ej dröja längre än sex
veckor, och det andra icke dröja mindre än ett år; och likväl bör det ena ske på samma
gång sorn det andra, enär de äro sammanlagda till ett enda. Omöjligheten att i dessa läll
bringa till verkställighet gällande lagbud måste för hvarje särskildt tillfälle medföra behof af
förfrågningar och speciella nådiga förordnanden, antingen om straffets förvandling till ett sådant,
sorn utan dröjsmål kan gå i fullbordan, eller ock om dröjsmål med verkställigheten,
till dess året efter barnsbörden förflutit; hvarigenom i senare fallet vanligen uppkommer förlängdt
häkte för den sakfällda, till olaglig förlängning i hennes lidande och till ökad fångförplägningskostnad.
Då jag således på intet sätt kunde finna utväg till en med lag förenlig behandling af
de nu beskrifna läll, och erfarenheten dessutom visat, att äfven utan den här upptagna konkurrents
af olika brott lagens särskilda stadganden för hvartdera brottet esomoftast missförstås
och orätt tillämpas, dels så, att barnaföderska, som vore skyldig att om sex veckor undergå
straff, ställes på fri fot, för att afbida årets utgång, och dels att hon hela året qvarhålles i
häkte, för att derefter straffas; leddes jag häraf på den tankan, att hos Kongl. Majit i underdånighet
föreslå en åtgärd, hvarigenom de eljest oundvikliga Jagöfverträdelserne skulle kunna
förebyggas, och föreställde mig, att eu härtill nödvändig förvandling af straff, hvartill i särskilda
fall Konungamaktens behörighet aldrig varit i fråga ställd, kunde äfvenså väl en gång
för alla införas genom en lagförklaring, och följaktligen utan förnärmande af Rikets Ständers
lagstiftningsmakt, enär beståndet af en dylik förklaring beror af Deras förfogande vid nästa
riksdag.
Utan tvifvel irrade jag mig häruti, så vida lagförklaring ej bör i annat fall eller på
annat sätt meddelas, än att den mening, som derigenom uttryckes, är den, som lagen anses
redan i sjelfva verket hafva innehållit; och då icke genom en sådan ändamålet af mitt underdåniga
förslag kunde vinnas; borde försöket att på denna väg afhjelpa det öfverklagade onda
misslyckas; hvilket ock rättvisligen inträffade. Om likväl för mitt misstag gifves någon ursäkt;
så torde det vara den, att ehuru jag begärt, hvad som ej kunde beviljas, jag dock icke begärt
annat, än hvad som borde kunna det. Ty icke kan jag inse, att det vore skadligt eller
olämpligt, om i de fall, der genom lagens motsägelser dess efterlefnad blir omöjlig och dess
öfverträdande såmedelst oundvikligt, Konungen ägde att med Dess Högsta Domstol och under
enahanda vilkor, som för lagförklaringar gälla, om en möjlig och med lagens ändamål öfverensstämmande
tillämpning deraf förordna. Min irring bestod deruti, att jag ansåg makten till
ett sådant förordnande verkligen vara inbegripen i den lagförklaringsmakt, som finnes.
Hvad åter angår de öfriga underdåniga lagförklaringsförslagen; så måste väl de mig
meddelade nådiga afslag, hvari de sökta förklaringarne anses utgöra lagförändringar, gälla såsom
skäl för klandret emot mig; men jag har redovisat den öfvertygelse, hvarefter jag handlat,
och tror mig oskyldig, äfven örn jag misstagit mig. Om öfverensstämmelsén imellan
lagens rätta mening och de förklaringar deraf, jag föreslagit, har jag hyst så föga tvifvel,
att jag, såsom domare, icke i något fall skulle anse mig kunna, äfven utan dessa förklaringar,
tillämpa lagen annorlunda, än jag ansett den böra förklaras.
Att jag med ansökningar af denna beskaffenhet vändt mig till Kongl. Majit, har blifvit
klandradt såsom afvikelse från instruktionen, enligt hvilken Justitiä-Ombudsmannen endast till
Rikets Ständer äger inkomma med förslag till lagförklaringar och förändringar. Jag har likväl
trott det icke vara Justitiä-Ombudsmannen mer än embetsmyndigheter i allmänhet betaget att
i sådan väg göra underdåniga hemställningar. Derjemte har jag dock ej underlåtit att framlägga
dem för Rikets Ständer, och hoppas således min skyldighet icke vara åsidosatt.
Härmed har jag, så kort som ske kunnat, upptagit de anmärkningar, jag funnit mest
väsendtliga. Min redogörelse skall denna gång börja med
fjttffsSi ip n i ngen.
Enligt hvad jag ofvan förklarat, kommer någon förändring i sättet att behandla detta
ämne icke att äga rum. Så vidt jag medhunnit, har jag fortfarit att samla exempel af lagskipningens
handhafvande i högsta instants, för att lemna ytterligare bidrag till bedömande af
dess tillstånd. Af dem, jag nu har att framlägga, har jag för min del ej funnit anledning
att frångå, hvad jag redan yttrat så väl om sjelfva detta tillstånd, som om de orsaker, hvarifrån
detsamma härrörer, och af hvilkas undanrödjande således en möjlig förändring beror.
Den försämrande förändring, som imedlertid af sig sjelf, utan all åtgärd, måste uppkomma,
blir en verkan af samma orsaker, som åstadkommit de för hand varande förhållanden; och
denna förändring, nödvändig följd af det öfverhopande arbetets alltjemt vexande mängd *) och
krafternes otillräcklighet, kan ej undgå att framgent röja sig i beskaffenheten af arbetets produkt.
Min pligt, sådan jag kunnat begripa den, har varit att arbeta för utredande af dessa
förhållanden; och så länge jag icke öfvertygas att härutinnan hafva misskännt min kallelse,
måste jag fortfara att för samma ändamål arbeta. Om jag ock förutser, att frukten af mitt
bemödande icke kommer min samtid till godo, och om än aldrig mina förslag blifva de,
efter hvilka den nödiga reformen kommer att företagas; så kan det dock möjligtvis vara min
lott att härtill gifva en väckelse, som icke för alltid blir onyttig, och befria en efterföljare
från det obehag, som är oskiljaktigt från första stegen på en bana, der stridiga meningar och
intressen ej kunna undgå att stötas. Utsigten af denna möjlighet gör tillfyllest att motifvera
en pligt, hvilken ej ens bör afsäga sig all förhoppning äfven om tidigare framgång.
De antydda lagskipningsexemplen äro följande:
A.
Då lagen förordnar, att den, sorn för vanvett, slöseri eller andra orsaker ej kan vårda
gods sitt, skall under förmyndare ställas; måste naturligtvis på en sålunda omyndig förklarad
*) Medeltalet af revisionssaker under de sex åren 1841 — 1846 var 192 om året. För de fem efterföljande
åren 1847—1851 har det varit årligen 284 — oberäknad all tillökning i brottmål, skiftesmål etc.
tillämpas, hvad Kongl. Förordningen den 7 Juni 1749 föreskrifver om ogiltighet af »obligationer,
reverser oell förskrifningar», som af omyndig utgifvas. Att till dessa förbindelser,
utgifna af omyndig, ej kunna räknas sådana, som förut af samma person i egenskap af fullmyndig
blifvit utfärdade, finnes väl icke särskildt stadgadt; men det lärer dock icke derföre
kunna nekas, att sådant ligger både i lagens mening och dess ord. Ty hvarken kan det
sägas, att gäld, åsamkad före omyndighetstillståndet, inbegripes under lagens ord om ogiltigheten
af den omyndiges förbindelser, eller kan det antagas vara lagens mening, att den, som
redan fullmyndig ställes under förmyndare, skulle derigenom afskudda sig gäld, för hvilken
han redan häftar; och för ostridigt torde kunna anses, att det endast är för att hindra åsamkande
af ny gäld, som lagen förklarat den omyndiges skuldförbindelser kraftlösa.
Imedlertid har jag i lagskipniugen träffat ett exempel, der denna grundsats tyckes hafva
varit förbisedd. Förhållandet, hvarom tvistades, var sådant, att en gäldenär, såsom fullmyndig,
den 28 Augusti 1844 hade utgifvit ett af honom egenhändigt undertecknadt, men icke
egenhändigt skrifvet, till innehafvaren stäldt skuldebref på 800 R:dr banco; hvarefter gäldenären
den 5 December samma år ställdes under förmyndare; och blef skuldebrefvet sedermera,
vid något tillfälle under loppet af följande år 1845, i tvenne vittnens närvaro erkändt
af gäldenären, såsom af honom utgifvet. Det invändes, men har emot hans eget erkännande
icke blifvit styrkt, att skuldebrefvet ej skulle varit verkligen utfärdadt före den tid, då gäldenären
i omyndighetstillstånd försattes, och att han derför icke erhållit valuta.
Af Häradsrätten ogillades fordringsägarens kraf, inen godkändes af Lagmansrätt och
Hofrätt; och blef derefter den 23 December 1850 Kongl. Maj:ts nådiga Dom utfärdad, af
sådant innehåll, att ehuru omstämde, med gäldenärens underskrift försedde skuldebref vore
dateradt den 28 Augusti 1844, då han ännu icke varit för omyndig förklarad, likväl och
emedan detsamma, efter hvad förmyndaren påstått och fordringsägaren lemnat obestridt,
funnes icke vara af gäldenären egenhändigt skrifvet, och det derå af tvenne vittnen meddelte
intyg, att han i deras närvaro erkärmt skuldebrefvets innehåll och sin namnteckning derunder,
ej heller utmärkte, att sådant skett å ofvannämnde dag, samt fordringsägaren, hvilken detta
allt oaktadt skuldebrefvet emottagit, således måste, fastän detsamma var till innehafvaren stäldt,
hafva underkastat sig den påföljd, hvartill vid betalnings utsökande derför invändning emot
skuldebrefvets giltighet kunde lagligen föranleda; samt genom Kongl. Förordningen den 28
Juni 1798 vore stadgadt, att skuldebref bör, om det skall för gällande antagas, vara egenhändigt
skrifvet och undertecknadt af den, som det utgifvit, eller ock bestyrkt af tvenne på
en gång tillstädesvarande vittnen; men i fråga varande skuldebref icke blifvit af gäldenären
egenhändigt skrifvet, och af de hörde vittnens berättelser inhämtades, att de vid dess utfärdande
ej varit tillstädes, och att gäldenärens erkännande likasom intyget derom tillkommit
törst efter det han blifvit i omyndighetstillstånd försatt; vid hvilket förhållande och enär gäl
denären
då mera, såsom den der ej ägde att öfver sin egendom råda, hvarken kunnat någon
förbindelse sig ikläda eller tillägga sådan den lagliga egenskap, den förut icke haft, samma
erkännande icke kunde, emot gäldenärens förmyndares bestridande af skuldebrefvets giltighet,
medföra gällande verkan; Kongl. Majit pröfvadé rättvist att, med upphäfvande af Hofrättens
dom, fastställa det slut, hvari Häradsrätten stadnat.
De här nyttjade domskäl röra endast frågan om den utgifna skuldförbindelsens giltighet,
dels på grund af skuldebrefvets första upprättande och dels på grund af gäldenärens senare
erkännande. Men af en utgifven skuldförbindelses giltighet beror icke alltid frågan om skuldens
verklighet. Skuld kan finnas äfven utan skriftlig förbindelse, och tillintetgöres alltså icke
ovilkorligen derigenom, att skuldebrefvet befinnes ogiltigt. En förskrifven fordran vore sämre
än en annan, i fall dess erkända verklighet blefve kraftlös derigenom, att skuldebrefvet icke
vore gällande. Denna orimlighet inträffar icke, så framt man i den skriftliga förbindelsen ej
föreställer sig någonting annat, än ett bevis på fordringen. Men är förbindelsen ingenting
annat; så måste skulden, när dess verklighet är gifven, och således skuldebrefvet till dess
bevisande öfverflödigt, kunna gälla, änskönt skuldebrefvet icke gäller.
— 13 —
Häraf följer, att hvad som är stadgadt om skuldebrefs beskaffenhet eller sättet fiir
dess upprättande, såsom vilkor för dess giltighet, icke kan i andra fall finna tillämpning, än
der skulden behöfver med sådan handling bevisas. Äfven vid lagsökning hos Konungens Befallningshafvande
blir en skuld, som af gäldenären erkännes, icke lagligen förklarad tvistig
derföre, att ett på densamma utgifvet skuldebref befinnes ej vara så upprättadt, som 1798
års Kongl. Förordning föreskrifver. Och ej ens den invändning, som här förekommit, att
skuldebrefvet hvarken på grund af dess beskaffenhet vid sjelfva utgifvandet eller af ett under
omyndighetstillstånd efteråt tillkommet erkännande vore gällande, lärer i allmänhet vid lagsökning
betraktas såsom hinderlig för skuldens exekutifva behandling, när den erkännes vara
verklig och hafva tillkommit under gäldenärens fullmyndighet.
I förevarande fall är det endast genom den obestämda och obestyrkta förmodan om
bristande valuta, som skuldens verklighet blifvit i fråga ställd. Att den redan före omyndighetstiliståndet
varit af gäldenären vitsordad genom skuldebrefvets utgifvande, ehuru det icke
blifvit egenhändigt skrifvet, och att gäldenären äfven efteråt fortfarit att samma skuld erkänna,
det har icke blifvit bestridt eller omtvistadt. I annat läll och så vida ovisshet härutinnan
förekommit af den beskaffenhet, att deri funnits grund för krafvets ogillande, hade väl deraf
ock bordt hämtas domskäl; och då hade all annan grund för Kongl. Majrts Dom varit öfverflödig.
Hvarken det ena eller andra af dessa bevis för skuldens verklighet har hos Kongl.
Majit blifvit betraktadt såsom tvifvel underkastadt. Och att gäldenärens erkännande både om
skuldens verklighet och om dess tillvarelse före omyndighetstillståndet varit antagne såsom
tillförlitliga, kan väl icke i fråga ställas, då i annat fall gäldenärens vitsord härutinnan skulle
varit i Domen undanröjdt, och i sådant fall någon grund för dess förkastande anförd.
Sannfärdighet och vitsord kunde nemligen icke vara gäldenären frånkända endast derigenom,
att han blifvit förklarad omyndig. En sådan tydning af den lag, sorn tillåter att
ställa fullmyndig person under förmyndare, har veterligen aldrig blifvit gifven, och saknar
ofelbart all grund i sjelfva lagens innehåll. Ehuru således Kongl. Maj:ts förevarande nådiga
Dom innehåller, att gäldenärens under omyndighetstillstånd gifna erkännande af skuldebrefvet,
såsom under hans fullmyndighet utgifvet, ej medförde gällande verkan; lärer likväl meningen
häraf ej kunna vara, att detta erkännande icke kunde för sannfärdigt antagas; utan måste val
meningen i den nådiga Domen inskränka sig dertill, att genom ett sådant erkännande, gifvet
af omyndig person, ej kunde uppkomma en ny, förut icke tillvarande förbindelse. Och härmed
undanrödjes ju icke den förbindelse, som med eller mot gäldenärens vilja åligger honom,
ehvad han formligen åtagit sig den eller ej, att betala en gäld, som han i fullmyndigt tillstånd
sig ådragit och hvars verklighet han ej kan förneka.
Denna från skuldens verklighet omedelbarligen härflytande förbindelse är det, som i den
nådiga Domen blifvit förbisedd, såsom vore samma förbindelses giltighet tillintetgjord genom
den verkliga och obestridda ogiltigheten af ett under omyndighetstillstånd utgifvet skuldebref.
I och med detsamma är härigenom ock öfverskriden den lagliga och nödvändiga gränsen för
bristande giltighet af omyndigas »obligationer, reverser och förskrifningar», att nemligen ingen
annan gäld blilver genom omyndighetstillstånd ogiltig, än den som under detta tillstånd uppkommer,
och att följaktligen den gäld, som förut under gäldenärens fullmyndighet varit åsamkad,
icke försvinner derigenom, att han ställes under förmyndare, med andra ord, att lagen
genom ogillande ai omyndigas obligationer icke velat befria dem från redan berättigade borgenärers
kraf, utan endast hindra dem att göra ny gäld.
Hvad som kunnat leda till förgätande af en så vigtig grundsats, har troligen varit den
enda betänklighet, hvilken i detta ämne naturligen vid första påseendet inställer sig. Fin
omyndig gjord slösare, som ännu äger förmögenhet, finner lätt utväg att göra ny skuld, när
ingenting annat dertill fordras, än att han sjelf erkänner antedaterade skuldsedlar, såsom utgrina
före omyndighetstiden. — Det är till förebyggande häraf, som konkurslagen tillåter, att
när myndig person ställes under förmyndare, årsstämning å borgenärerna må sökas. Men
utom det, att ett år måste förflyta imellan stämningen och borgenärernes inställelse, under
hvilket år missbruket kan äga rum, ankommer det på förmyndaren att obestämdt förlätiga
— 14 —
tiden för detta missbruk, då han af försumlighet eller oredlighet kan efter godtfinnande uppskjuta
eller alldeles underlåta årsstämningens utverkande. Detta inkast är visserligen icke
utan vigt.
Till hvarje sådant missbruk fordras imedlertid medverkan afen oärlig långifvare, beredd
att, i händelse af konkurs, förlora all fordringsrätt eller ock bekräfta den med falsk ed; äfvensom
falsk bouppteckningsed af gäldenären är till bedrägeriets fulländande nödig. På sådant
sätt kan då visserligen lagens syftemål, att genom förrnynderskapet vårda slösarens egendom
emot hans egen vilja, någon gång gäckas; och häremot gifvas ej andra försigtighetsmått, än
som ytterst bero af långifvares och låntagares samveten, och äro desamma, hvilka i allmänhet
skydda mot bedrägerier af enahanda art. Men häraf blir följden ingen annan, än att uppnåendet
af lagens afsigter är hvarken mer eller mindre i detta, än i så många andra fall,
försäkradt; och tvifvelsutan måste man äfven här nöja sig att för dessa afsigter vinna, hvad
som utan rättsförnärmelse kan vinnas. Af allt, hvad härvid måste försakas, är dock säkerligen
ingenting mindre beklagansvärdt, än den skada för slösaren sjelf (eller hans förmodade
arfvingar), som någon gång hans förmyndare kan misslyckas att afböja emot slösarens egen
vilja. Att härutinnan understödja förmyndarens bemödande, på bekostnad af fordringsägares
lagliga rätt, hade af lagstiftaren icke varit välbetänkt.
15.
Något mindre enkel är troligen den rättsfråga, som utgör föremålet för ett af Kongl.
Majit med Dess Högsta Domstol beslutet, den 12 Februari 1851 gifvet utslag, hvarigenom
1 kap. 4 § Utsökn.-b. tillämpas på jordägares företag att nedrifva ett på hans jord utan hans
lof uppfördt hus. Men frågan är dock ofelbart af mer än vanligt interesse; och jag har således
trott den icke böra lemnäs utan uppmärksamhet.
Förhållandet var, att på en bys ägor, med åberopadt, men obestyrkt tillstånd af en del
utaf jordägarna, blifvit uppbygd en s. k. vaktstufva; att denna blifvit nedrifven af en byeman,
som icke biträdt det lemuade samtycket till byggnadens uppförande (i fall sådant samtycke af
andra byemän var lemnadt), samt att denne delägare för nedrifvandet tilltalades af de personer,
som byggnaden uppfört; och har utslaget så väl hos Häradsrätten som hos Kongl. Majit
blifvit, att emedan sagde delägare medgifvit, det han, utan att anlita vederbörande om handräckning,
af sjelftagen makt och myndighet låtit nedrifva stulvan och bortflytta det dertill använda
timmer, hvaraf en del blifvit sönderhugget och förderfvadt; ty och då, ehvad de, som
uppsatt stufvubyggnaden, kunde anses hafva varit dertill berättigade eller icke, hvarom Häradsrätten
(och Kongl. Majit) i förevarande mål icke hade att sig utlåta, den tilltalade delägarens
tilltag att sjelf med våld förskaffa sig rättelse uti en, efter hans förmenande, begången inkräktning
på hans äganderätt uppenbarligen vore stridande mot stadgandet i 1 kap. Utsökningsbalken;
pröfvades i 1'örmågo af 4 § i åberopade kapitel rättvist fälla honom att böta 6 Ridr
^ 32 sk. banco, samt förpligta honom att genast låta å samma ställe och i lika godt skick
uppföra den nedrifna byggnaden.
Denna utgång skulle, enligt de grunder, hvarpå den hvilar, hafva blifvit densamma,
äfven om den tilltalade delägarens rätt till jorden varit erkänd och hans meddelägares bifall
till byggnadens uppförande icke funnits eller ock varit afgjordt ogiltigt. I annat fall hade han
bordt belastas med bevisningsskyldigheten derom, att han varit ägare till andel i jorden, hvarå
byggnaden skett, samt att följaktligen meddelägarne honom förutan ej ägt tillåta byggnaden,
och skulle då blifvit sakfälld endast i händelse af brist på sådan bevisning. Då han fälldes
utan afseende härpå; kunde det icke ske på annan grund, än den förutsättning, att äfven
om han var meddelägare och de öfrige honom förutan oberättigade att tillåta byggnaden, han
ej ägde sjelf med våld freda sin äganderätt (förskaffa sig rättelse uti en derpå begången inkräktning).
Det är då på frågan om giltigheten af denna grund, som frågan om det förevarande
domslutets rigtighet hvilar.
— 15 —
Det förutsättes således, att på den sakfällde jordägarens äganderätt en inkräktning var
begången genom uppförande af ett hus på hans jord utan hans tillstånd. Om han använde
våld till undanrödjande af denna inkräktning, och om sådant var olofligt; så måste antingen
sjelfva inkräktningen icke varit ett våld, eller ock detta första våld hafva bordt njuta ett
skydd, som åt det senare våldet icke beviljades.
Att utan laglig rätt elier jordägares lof bygga på hans jord, lärer nemligen väl icke
kunna få annat namn, än att göra våld på hans äganderätt. Kan intet våld saklöst utöfvas
utan laglig handräckning; så kunde följaktligen den i fråga varande byggnaden ej heller utan
sådan handräckning saklöst företagas. Först och främst kan man således fråga: var nu detta
första våld straffbart; huru kunde då det lemnäs ostraffadt, när det andra, som deraf härrörde,
straffades? Om den skall straffas, som återtager, hvad man våldsamt beröfvat honom;
skall då den vara strafflös, som med våld beröfvade honom det?
I afseende åter på våldets afstyrande eller undanrödjandet af dess verkningar, måste
säkerligen fordran på fördragsamhet hos den våldförde åtminstone hafva någon gräns. Skulle
det gälla för ovilkorlig regel, att man aldrig får taga sig sjelf rätt; så kunde man ej heller
med våld afhålla röfvaren från hans tillgrepp, eller af honom under sjelfva handgemänget
återtaga, hvad han en gång bemäktigat sig. Ager man åter någon rätt att styra våld med
våld; kan man ställa sig i sin husport emot inträngande våldsverkare och saklöst tillfoga dem
det våld, som erfordras för att göra deras försök om intet; månne man då icke äfven saklöst
kan ställa sig till motvärn mot den, som på ens ägor ololligen företager en byggnad,
nedrifva hvarje sten eller stock, han upplägger, bortföra från sina ägor allt det byggnadsvirke,
han ilitfört? Eller i fall det är lofligt att på detta sätt hindra byggnadsarbetet, medan det
påstår; skall det då vara mindre lofligt att nedrifva byggnaden, sedan den är gjord? Eller
kan det, med afseende på ägornes olika art, finnas någon skillnad i rättigheten att freda dem?
Måste inkräktningen kanhända tålas på utmarken, ehuru den icke behöfver tålas i den med
gröda bevuxna sädesåkern? Eller skall den i denna fördragas, om man icke äfven är skyldig
att låta den för sig gå i trädgården eller på sjelfva gårdsplanen? Om man ser det främmande
huset uppföras så nära intill sitt eget boningshus, att en vagn ej kan framkomma
imellan båda; skall man förblifva overksam åskådare af våldet, icke våga afstyra dess fullbordan,
i fall man är tillstädes och har medel i händerna, eller i fall det blifvit under ens
frånvaro fullbordadt, icke våga att vid hemkomsten nedrifva dess verk? Om man genom
våldsamt tillslutande af sin port finner sig innestängd; får man då icke med våld uppbryta
porten och skaffa sig utgång?
Att på detta sätt hämma det återhållande våldet genom att lemna det angripande fritt
spelrum, kan väl svårligen kallas att hålla landsfreden i helgd. Den lag, som härtill för tillfället,
i brist af någon annan, blifvit använd (! kap. 4 § Utsökn.-bl.), innehåller också i bokstafven
helt annat. Den säger: »hvar som griper Konungens Befallningshafvande i embetet,
»och sjelf pantar något till sig; varde genast skild vid det, han tillgripit häfver; och sedan
»fälle honom domaren att böta tjugu daler, och rätta skadan upp.» Men att från en inkräktare
återtaga sin egendom, eller undanrödja, hvad som med våld blifvit denna egendom påfördt,
är ej att »panta något till sig». Ty man hvarken pantar till sig elier »tillgriper»,
hvad man sjelf äger. Det är våld på annans egendom, som skall afstyras, för att upprätthålla
landsfreden. Det våld, som erfordras för blotta återtagandet af hvad våldsamt blifvit
alhändt eller inkräktadt, är hvarken olofligt eller i lag förbudet, ehuru dermed visserligen
icke urskuldas det våld, som vid återtagandet föröfvas utöfver hvad fördetta syftemål är nödigt.
Väl öfvervägadt, torde det vara klart, att hvad som är för allmän fred och säkerhet
farligt, icke är den handling, hvarmed endast en annan våldsam handling afstyres. Det är i
denna senare, som vådan finnes; och om den, som till dess hämmande användes, icke dertill
inskränker sig, utan urartar till nytt, opåkalladt våld; så är det derigenom, men icke
genom det första våldets hämmande, som denna handling blir ett störande af allmän säkerhet.
Bedrager jag mig icke i dessa rättsbegrepp och detta ordaförstånd af lagen; så kunde
saken, i det skick densamma afgjordes, icke lagligen få annan utgång, än att den tilltalade
skulle, såsom icke jordägare, fällas eller såsom jordägare frikännas, derest ej visas kunde,
att husets uppförande skett med hans bifall eller eljest lagligen tillkommen rätt. Således, då
äganderätten honom icke bestriddes och hvarken hans bifall eller eljest vunnen rätt (ej ens
meddelägarnes bevisligen gifna bifall) åberopades, var frikännelsen deraf en laglig följd. Ett
fällande domslut kunde rättsenligt ej hvila på annan grund, än att han antingen icke föregifvit
eller ock ej kunnat styrka någon äganderätt, eller förneka ett honom förutan gifvet och
lagligen gällande samtycke.
Huruvida äganderätten var honom bestridd, visar sig icke i utslagets uppställning. Men
var detta fallet; så kunde det väl honom icke betagas att styrka sin föregifna rätt, om han
det förmådde; och domstolen borde icke förklara, att den ej hade att utlåta sig, huruvida
hans vederparter varit berättigade till byggnadens uppförande eller icke. Kunde han ej, änskönt
jordägare och berättigad att vägra byggnadens uppförande, sakfällas; så måste domslutet
innehålla, huruvida han var jordägare och hans bifall nödigt eller ej.
Men om man ock antager, att utan afgörande af frågan om hans rätt att såsom jordägare
hindra, och hans motparters rätt att utan hans bifall företaga, hvad de gjort, honom
kunnat ändock ådömas ansvar för husets nedrifvande; månne äfven frågan om hans skyldighet
till dess återuppbyggande kunde utan afseende på dessa ömsesidiga rättigheter afgöras?
En gång måste väl frågan derom slitas; och omöjligt är det ju icke, att detta fortare sker,
än återuppbyggandet medhinnes — ty icke kan meningen vara, att detta nödvändigt bör
föregå, innan rättstvisten får företagas. Om det nu inträffar, att den tilltalade, som är dömd
att återuppbygga huset, blir genom dom, innan återuppbyggandet hunnit ske, förklarad för
ägare till andel i jorden, hvarå huset skall uppföras, och berättigad att byggnaden hindra;
skall då detta återuppbyggande icke desto mindre för sig gå? Men då är ju i och med detsamma
han blifvit förklarad berättigad att hindra motparternes företag, också dömdt, att
huset, i fall det funnes qvarstående, borde nedrifvas, såsom olotligen uppfördt. Om det nu
i stället ånyo uppbygges; så sker detta endast för att låta det omedelbarligen åter nedrifvas.
Skulle detta kunna blifva den rätta verkställigheten af Kongl. Maj:ts nådiga Utslag?
Men om vid ett sådant förhållande, som här förntsättes, denna verkställighet synes blifva
uppenbart orimlig, knappast möjlig; så vore säkerligen besynnerligheten i sjelfva verket föga
afhulpen, om än något mindre i ögonen fallande, genom den möjligen inträffande gynnsama
tillfälligheten, att det nådiga Utslaget hinner verkställas och huset blifva af den tilltalade åter
uppfördt, innan öfver jordäganderätten och behörigheten att tillåta byggnaden är dömdt, och
nedrifvandet således nödvändigt, i fall den tilltalade är den, som vunnit. Den enda utvägen
att försäkra en icke orimlig verkställighet af det nådiga Utslaget vore, att en för den tilltalade
menlig utgång al rättstvisten voro försäkrad; hvilket dock med andra ord vill säga, att denna
tvist varit redan afgjord, innan det i fråga varande nådiga Utslaget funnits. Ty på annat sätt
kunde vissheten om en icke orimlig fullbordan af detta nådiga Utslag icke vinnas; och en blott
tillfälligtvis inträffande sådan (icke orimlig) fullbordan, i följd af tvistens utgång till den tilltalades
mehn, kan icke nu hafva tjent till giltigt domskäl i saken.
Men härmed tror jag vara visadt, att om än den tilltalade, utan afseende på den äganderätt,
han föregilvit, och på giltigheten af det honom förutan lemnade samtycket, kunnat
straffas, för det han egenmäktigt gjort sin rätt gällande, han ändock icke kan hafva bordt,
utan alseende på samma rätt och innan deröfver var dömdt, förpligtas att återställa den nedrifna
byggnaden. Sannolikt har något af denna tanka ingått i Hofrättens beslut, hvilket varit
så vida Irån Häradsrättens skiljaktigt, som Hofrätten förklarat, att enär klaganderne (åklagarne)
icke visat, det de i behörig ordning erhållit rättighet att hafva någon byggnad å det
ställe, der den i fråga varande vaktstufvan blifvit uppsatt, ogillades påståendet om den tilltalades
åläggande att lata åter uppföra stufvan eller ock godtgöra den kostnad, som derför åtginge,
och upphäfdes i följd dera! Häradsrättens derom meddelade beslut. Härigenom har
dock utan tvifvel Hofrätten endast kommit på andra sidan om det rätta, så vida dess beslut
ledde derhän, att äfven om äganderätten och behörigheten att hindra motparternes företag
fråndömdes
— 17 —
fråndömdes den tilltalade, han likväl skulle undgått skyldigheten att återställa den byggnad,
hvars förstörande, t sådant fall, ostridigt innefattat förfång af motparternes rätt, och som de
följaktligen då varit hefogade att återfordra. För att döma rätt hade Hofrätten otvifvelaktig!
bordt stadga, att frågan om skyldigheten till byggnadens återställande ej förr kunde afgöras,
än frågan om jordäganderätten och behörigheten att företaget hindra vöre afgjord. Men då
skulle naturligen äfven hafva uppstått den tankan, att ej heller något ansvar för byggnadens
nedrifvande kunde ådömas förr, än antagas kunde, att den tilltalade icke såsom jordägare
var förnärmad genom byggnadens olotliga uppförande.
Af dessa betraktelser har jag funnit mig öfvertygad, att förhastande ägt runi, och att
Konungens Högsta Domstol, i läll Den icke saknat rådrum att omständligen genomtänka och
efter behof debattera ämnet, ej skulle kunnat stanna vid ett beslut, hvars halt, vid närmare
eftersinnande, tyckes så föga tvetydig.
C.
En Fattigvårdsstyrelse, ställd till rätta för att hafva i fyra års tid försummat all åtgärd
till utbekommande af testamentsmedel, hvilka blott behöft hos Testamentsexsekutorn uttagas,
har undgått allt ansvar för denna försummelse, hvarigenom församlingen, i anseende till Exsekutorns
derefter inträffade obestånd, förlorat hela den testamenterade summan, eller åtminstone
stiirsta delen deraf.
Testamentet var gjordt den 21 Febr. 1837 och af församlingens Fattighusdirektion lagligen
bevakadt. Det innehöll, att sedan vissa summor af Gifvarens qvarlåtenskap blifvit först
utbetalte, återstoden skulle i två lika lotter fördelas imellan denna och en annan församlings
fattigvård; att en af Gifvarens vänner skulle såsom exsekutor öfvertaga qvarlåtenskapen och
till verkställighet befordra boets utredning, så fort sig göra lät, samt att Gifvaren, med fullkomligt
förtroende till dennes honom alltid visade vänskap samt allmänt kända rättskaffenhet,
ville och föreskrefve, att något klander af den utredning, som af honom ombesörjdes, i ett
eller annat afseende och under hvilken förevändning som helst, icke måtte äga rum, och
sådant vid äfventyr lör den eller dem af testamentstagarne, som slikt klander sökte anställa,
att derigenom hafva förverkat all sin talan och rätt till de gjorda testamentsanslagen. Redogörelse
för qvarlåtenskapen var fullbordad den 1 Okt. 1839, och den i fråga varande fattigvårdens
andel i behållningen bestämd till 6,681 Il:dr 17 sk. banco. Men dessa medel blefvo
icke uttagna hos Exsekutorn; och när han den 6 Febr. 1843 afträdde sin egendom till borgenärer;
lemnade hans tillgångar ingen eller högst obetydlig godtgörelse åt de oprioriterade.
Församlingen, som sålunda uppgaf sig hafva förlorat hela beloppet, anställde ersättningstalan
emot Fattighusdirektionens Ledamöter, helst öfrige testamentstagarne långt före Exsekutorns
konkurs, och de Heste liktidigt med redogörelsens upprättande år 1839, till fullo utfått de dem
tillkommande belopp.
Detta käromål ogillades af Kämnersrätten den 17 November 1846. Det gillades deremot
af Rådstufvurätten den 29 Sept. 1847, med förpligtande för Fattigvårdsdirektionens medlemmar
att hålla församlingens fattigvård skadeslös för den förlust, som blifvit fattigvården
tillskyndad, och i sådant afseende utgifva det af församlingen omstämda belopp 6,681 R:dr
17 sk. banco med ränta, samt af Hofrätten den 25 Oktober 1848, med tillägg af rättighet
för Fattigvårdsdirektionens ledamöter att, efter fullgörande af den Direktionen ålagde betalningsskyldighet,
i afseende å församlingens i Testamentsexsekutorns gäldbundna bo bevakade
fordran, inträda i församlingens rätt.
Genom Kongl. Maj:ts nådiga Dom den 5 Juni 1849 fastställdes Kämnersrättens beslut
Skälen dertill lyda sålunda: att testamentet innehölle, det Gifvaren, med fullkomligt förtroende
för den af honom utsedde Utredningsmannens emot Gifvaren alltid visade vänskap samt allmänt
kända rättskaffenhet, ville och föreskrefve, att något klander å den utredning, som af honom
ombesörjdes, i ett eller annat afseende och under hvilken förevändning som helst, icke måtte
II St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1851.
— 18 —
äga rinn, och sådant vid äfventyr för den eller dem af testamentstagarna, som slikt klander
sökte anställa, att derigenom hafva förverkat all sin talan och rätt till de gjorda testaments
anslagen;
att enligt Fattighusdirektionens samt dess Kamererares och Exsekutorns sammanstämmande
och ej vederlagda uppgifter, Exsekutorns skriftligen upprättade utredning af Testatorns
bo, ehuru daterad den 1 Okt. 1839, ej förr än den 17 Mars 1843, och således efter
det Exsekutorn gjort konkurs, blifvit Direktionen delgifven; samt att äfven oin det antoges,
att Direktionen dessförinnan kunnat utan äfventyr i laga ordning tilltala Exsekutorn för försummad
redovisning, Direktionen likväl, i detta tvetydiga fall, destomindre hnge anses hafva
genom sin underlåtenhet af ett slikt åtal handlat så uppenbarligen felaktigt, att Direktionens
medlemmar gjort sig förfallna till ansvar för betalningen af hvad hos Exsekutorn kunde komma
att brista, som, efter hvad bandlingarne upplyste, Exsekutorn, innan konkursen skedde, varit
allmänt ansedd för vederhäftig, och Direktionen, hvilken erhållit vitsord om berömvärdt nit
och omtanka för fattigvårdens bästa i öfriga fall, ej funnes hafva uti nu i fråga varande hänseende
ägt någon från församlingens sida lemnad särskild föreskrift eller annat rättesnöre, än
sin egen uppfattning af testamentet, och ej heller varit af församlingen frikallad från anmärkning
för den händelse, att i testamentet stadgad påföljd af testamentsrättens förlust kunde i
rättegången med Exsekutorn bliiva emot Direktionen tillämpad. På dessa grunder var det,
som Kongl. Majit i nåder pröfvade rättvist, med upphäfvande af Hofrättens och Rådstufvurättens
domar, så vidt de rörde de sökandes (Fattigvårdsstyrelsens) rätt, Kämnersrättens härutinnan
meddelade dom att gilla. Dessa skäl torde hvart för sig förtjena att något närmare
betraktas. Ämnet lärer ingalunda vara likgiltigt.
I:o Stcrbhusutredningen efter Testamentsgifvaren, ehuru daterad den 1 Okt. 1839, biet
ej Fattigvårdsdirektionen delgifven förr än den 17 Mars 1843, och således efter det Exsekutorn
gjort konkurs.
Det är sannt, att om Fattigvårdsdirektionen under hela den tid af tre år, som salunda
förflutit imellan utredningens upprättande och dess delgifvande, bordt låta sig nöja utan kännedom
af denna utrednings beskaffenhet, hvaraf berodde, huruvida och till hvad belopp någonting
af Gifvarens qvarlåtenskap den under Direktionen ställde fattigvård tillfallit, härmed också
försvinner all Iråga om försummelse af Direktionen i förevarande sak. Kunde Direktionen
saklöst underlåta att efterfråga förhållandet i sterbhuset och Utredningens fortgång i tre år,
eller ens under loppet af en vida kortare tid, under t. ex. ett enda fjerdedels år; så kunde
säkerligen ingen gräns bestämmas för den tid, Direktionpn ägde låta gå förlorad, utan att
underrätta sig, hvad som var att från sterbhuset förvänta; och utan kännedom häraf säger
det sig sjelf, att ingenting kunde göras för utbekommande af det, som borde utbekoinmas.
Var det åter Direktionens skyldighet att efterfråga utredningen och deraf taga kännedom, så
fort ske kunde; då kan det väl icke räknas för annat än en försummelse af Direktionen att
icke hafva erhållit en sådan kännedom kort efter den tid, då utredningen verkligen var färdig
och fanns att tillgå hos Exsekutorn, som inom kort tid derefter till andra testamentstagare
också utbetalte de dem tillkommande medel. Jag kan icke föreställa mig annat, än att det
är denna senare meningen, som förtjenar bifall; och deraf måste jag sluta, att ingen ursäkt
för Fattigvårdsdirektionen kunde rättvisligen hämtas från den uteblifna delgifningen af Utredningsmannens
i fråga varande redogörelse; utan låg läst heldre redan uti denna alltför länge
uteblifna kännedom af förhållandet en sådan försummelse, hvars påföljd, då skada deraf uppkommer,
är stadgad uti 4 § af Handelsbalkens 18 kap. om hvars tillämpning här nedan af
andra anledningar fråga blir.
~:o Det befaras, att Fattigvårdsdirektionen »dessförinnan» (före. delgifvandet af sterbhusutredningen)
ej skulle »kunnat utan äfventyr i laga ordning tilltala Exsekutorn för försummad
»redovisning.»
Men om ock ett sådant tilltal varit äfventyr underkastadt — i anledning af testamentslörbudet
mot klander — så hade det också icke varit nödigt, eller ens låtit sig rimligen göra,
att härom förr väcka fråga, än man af Exsekutorn först i godo begärt nödig underrättelse
om sterbhusets tillstånd och utredningens fortgång. Var då Direktionen ej heller skyldig att
— 19 —
visa, det sådan underrättelse i godo blifvit hos Exsekutorn förgäfves sökt, om än Direktionen
kunde med det i fråga varande äfventyret urskulda försummelsen att lagligen tilltala honom?
Men i den nådiga Domen omtalas intet sådant försök i godo; och derpå är således Domen
ej heller grundad.
3:o »Genom underlåtenhet af ett slikt åtal må Direktionen icke anses hafva handlat så
»uppenbarligen felaktigt, att dess medlemmar gjort sig förfallne till ansvar för betalningen af
»hvad hos Exsekutorn kunde komma att brista.»
Icke genom uraktlåtenheten af ett slikt åtal (för försummad redovisning), hvilket åtal
ännu icke var nödigt eller befogadt, hade Direktionen gjort sig förfallen till något ansvar.
Men deraf följer också ingenting i saken, emedan det i stället är genom underlåtenhet att
underrätta sig om förhållandet och i tid utfordra, hvad i godo kunnat fås, som Direktionen
gjort sig skyldig tili försummelse.
4:o Exsekutorn hade, »innan konkursen skedde, varit allmänt ansedd för vederhäftig.»
Huru vederhäftig han ock måtte varit; ålåg det väl icke desto mindre Direktionen att
hos honom silka underrättelse om de medel, han borde utgifva, och att utfordra dessa medel.
5:o »Direktionen hade erhållit vitsord om berömvärdt nit och omtanka för fattigvårdens
»bästa i öfriga fall.»
Derföre kunde Direktionens Ledamöter, vid blifvande nytt val. böra komma i åtanka
att bibehållas vid sitt förtroende, men skulle ännu bättre hafva förtjent det, sedan de godtgjort
den skada, deras försummelse vållat. Så länge lagen icke beviljar den felande strafllöshet
för första felet, är det väl ej heller domaren tillständigt att göra det. Sakägare må
pröfva, om han dertill kan hafva anledning, när han nemligen handlar i sin egen sak.
6:o »I förevarande hänseende hade Direktionen ej ägt någon från församlingens sida
»lemnad särskild föreskrift eller annat rättesnöre, än sin egen uppfattning af testamentet.»
Också var Direktionen icke antastad för att hafva felat emot någon särskild föreskrilt
af församlingen. Det tillvitades den endast att hafva åsidosatt en till dess befattning hörande
allmän pligt, oskiljaktig från all förvaltning af annans egendom och allt ombudsmanskap.
7:o »Ej heller hade Direktionen varit af församlingen frikallad från anmärkning för
»den händelse, att i testamentet stadgad påföljd af testamentsrättens förlust kunde i rättegång
»med Exsekutorn blifva emot Direktionen tillämpad.»
Men från den fullkomliga overksamhet, som tillvitades Direktionen, var det långt till
en rättegång med Exsekutorn af den beskaffenhet, som här antydes; och mellanståndet imellan
dessa båda ytterligheter lemnade rum för mer än en medelväg, sorn borde förmodas leda
till ändamålet. Först och främst den redan omtalta efterfrågan af förhållandet, hvarigenom
skulle blifvit upptäckt en redan färdig utredning, och tillfälle vunnits att i godo utkräfva
testamentsbeloppet, hvilket troligen också skulle fått lyftas i godo äfvenså väl, som de öfriga
af Gifvaren gjorda anslag. Men om än detta misslyckats; så återstod dernäst den från allt
äfventyr fria utvägen, att begära församlingens föreskrift, hvad som borde göras. Först
i brist af en sådan föreskrift var det, som man dä kunnat tro sig äga något skäl att förblifva
overksam.
Jag kan dock icke föreställa mig, att Direktionens Ledamöter kunnat verkligen vara
villrådige om hvad göras borde, eller finna sig i behof att derom förfråga sig hos församlingen,
äfven om ett lagtvång emot Exsekutorn behöft komma i fråga. Den lörlust af testamentsrätten,
hvarmed testamentet hotade de möjligen klandrande, angick väl icke de lagliga
tvångsmedel, som kunde behöfva anlitas, för att vinna fullbordan af boets utredning och redovisning.
Det var förbudet att klandra, hvad Exsekutorn härutinnan gjorde; men hade dermed
också varit förbudet att med lagliga medel förmå honom till deno åtagna befattningens lullgörande;
då hade väl af hela testamentet föga något återstått. Ät Exsekutorns vänskap lör
Gifvaren och hans allmänt kända rättskaffenhet var det öfverlemnadt att göra redovisningen
sådan, som han sjelf gillade den; men var det också lemnadt åt hans välbehag, att aldrig
företaga eller fullborda denna redovisning; då hade testamentet kunnat i andra ord så affattas,
— 20 —
att sterbhuset tillhörde honom, i fall han ville behålla det, men att om hans önskan vore att
låta dess tillgångar komma andra till godo, han då kunde utreda det, när honom så behagade,
och af behållningen lemna så mycket åt den, så mycket åt den etc. I ord, men icke
i mening, hade detta varit skiljaktigt från den tillämpning af testamentet, som gjordes, när
förbudet mot redovisningens klandrande drogs derhän, att det skulle innefatta förbud äfven
mot redovisningens påfordrande. Tvertom: utan allsköns betänklighet, utan all farhåga, att
»i testamentet stadgad påföljd af testamentsrättens förlust kunde tillämpas mot Direktionen»
för ett sådant påfordrande, skulle Direktionen kunnat med trygghet skrida till detta steg,
äfven om det ej kunnat aflöpa utan rättegångs anställande mot Exsekutorn. Men till behöf
ligheten
af detta yttersta medel hade ingen anledning visat sig; och lika litet, som derom behöft
blifva fraga förr, än något försök var gjordt att i godo erhålla, hvad man hade att fordra,
lika litet hade derifrån bordt hämtas befrielseskäl, när försummelsen låg i uraktlåtande af allt,
hvad som bordt ske, innan fråga om en rättegång behöfde eller borde uppstå.
De sju nu granskade domskälen synas således icke innehålla något verkligt skäl. Det
återstår att veta, huruvida den skyldighet, för hvars undanrödjande de användes, också icke
var någon verklig skyldighet.
Fattig vårdsdirektionen, som af församlingen emottagit uppdraget att sköta dess fattigvård,
var genom detta uppdrag församlingens syssloman eller ombudsman, enligt benämningen
i 18 kap. lfandelsbalken. Om sådan sysslomans ansvarsskyldighet stadgar 4 § i detta kapitel,
att om han af försummelse eller svek är vållande till den skada, hufvudmannen tager af
hans görande och låtande, han skall plikta, »så sorn sagdt är», nemligen i nästföregående §
der det heter, att ombudsman i der uppgifna fall skall svara till allan skada och plikta efter
omständigheterna. 1
Till ett sådant af Fattigvårdsdirektionen utöfvadt sysslomanskap hörde indrifvande och
förvaltning af de omtvistade testamentsmedlen; och Direktionen hade inlåtit sig i denna be
fattning
genom testamentets behöriga bevakning. Hade Direktionen sedermera velat undandraga
sig dess utförande; så skulle väl detta icke kunnat på annat sätt ske, än genom anmälan
hos församlingen; och när sådant icke skedde, ägde församlingen att af sin Fattigvårdsdirektion
förvänta all ytterligare nödig åtgärd vid ärendet. Att det i stället lemnades utan all
sadan åtgärd, och den icke obetydliga penningesumma, som bordt komma fattigvården till
godo, derigenom gick forlorad, var otvifvelaktigt en försummelse i sysslomanskapet, hvilken
enligt åberopade lagrum ådrog Direktionen skyldighet att gälda skadan. Denna skyldighet
borde således Direktionen ådömas.
».
I en från Konungens Högsta Domstol ej längesedan utfärdad nådig Dom är den veterligen
redan förut antagna lärosatsen tillämpad, att med omyndig köpare ej kan slutas köp;
och denna sats, förut gillad äfven i afseende på lös egendom, har visserligen med förökadt
skäl nu fått gälla om föryttring af fastighet. Det fall, på hvilket denna sats blifvit tillämpad,
synes just vara ett bland de tjenligaste för att utreda, huruvida, densamma låter försvara sig.
En son på l(i:de året gammal erhöll af sina föräldrar den 8 November 1880 ett köpebref,
hvarigenom de till honom uppläto och försålde sitt ägande hemman emot en öfverenskommen
köpesumma, hvilken borde till köparens ena broder betalas vid hemmanets tillträde,
som skulle ske efter säljarnes död. Före Fadrens död uppnådde köparen myndig ålder; meri
först efter detta dödsfall erkände och antog han inför Häradsrätten köpeafhandiirigen, å’ hvilken
han imedlertid under Fadrens lifstid erhållit lagfart och fasta. Sedan Fadren allidit,
klandrades detta köp af köparens medarfvingar, efter stämning så väl å honom som den då
annu lefvande modren; men klandret ogillades både af Underrätterna och af Hofrätten,
hvars dom den 20 April 1849 innehöll, att som det icke vore omyndig person efter lag betaget
att förvärfva fast egendom, samt den i iråga varande afhandlingen hvarken å köpares
eller säljares sida blifvit under köparens omyndighetstillstånd klandrad, och han, sedan han
uppnått myndig ålder, långt ifrån att undandraga sig uppfyllandet af de förbindelser, som^ honom
enligt alhandlingen ålågo, tvertom fortfarande påyrkat afhandlingens bestånd, så att någon
förlust, i följd af köparens omyndighetstillstånd vid handelns afslutande, icke kunde anses hafva
blifvit säljaren eller hans rätts innehafvare tillskyndad; Hofrätten alltså fastställde det slut,
hvari Lagmansrätten stannat.
Kongl. Makts Dom, gifven den 20 Mars 1851, lyder deremot sålunda: att emedan, vid
upprättandet af i fråga varande saluafhandling, hvarigenom Föräldrarne »skola» (verkligheten
var dock icke i fråga ställd) till deras Son N. N. med bestämda vilkor försålt l mantal N. N.,
bemälte köpare, född den 3 April 1821, således endast uppnått femton (15/,) års ålder och
stått under förmynderskap af Fadren, hvilken jemte sin Hustru underskrifva afhandlingen,
utan att Köparen eller någon annan å hans vägnar funnes hafva deri deltagit; ty och sorn
det »förmenta» (månne ej verkliga, då verkligheten lemnades obestridd?) köpslutet följaktligen,
om Köparen eller någon lians tillförordnade förmyndare det yrkat, saknat emot honom ali förbindande
kraft, men hvarje afhandling, innefattande ömsesidiga åtaganden, måste, för att
gälla, vara sådan, att vid bristande fullgörande å ena eller andra sidan lagens^ Inträde
må hunna äskås och erhållas för uppfyllande af hvad aftaladt blifvit*)-, alltså och då
samma köpslut, ogiltigt vid upprättandet, icke kunde hafva erhållit giltighet derigenom, att
Köparen liera år derefter, kommen till myndig ålder, sedan Fadren under tiden var afliden,
förklarat sig antaga afhandlingen; pröfvade Kongl. Maj:t, utan hinder af den i 1 adrens lifstid
skedda lagfarten, rättvist, på grund af den klandertalan, Sökanden (den klandrande Brödren)
för sig och öfriga arfvingar efter Föräldrarna anställt, i förmågo utaf sista momentet i 1 §
af 1 kap. Jordabalken, med upphäfvande af Domstolarnes öfverklagade beslut, i så måtto
bifalla käromålet, att omförmälte saluafhandling under den 8 November 1836 förklarades icke
vara förbindande för Säljarnes arfvingar eller hinderlig för den arfsrätt till (sålda) fjerdedelshemmanet
N. N., som kunde dem eller deras rätts innehafvare lagligen tillkomma.
Ibland de frågor, som af uppmärksamheten på denna nådiga Dom framkallas, förekommer
först den allmänna, huruvida all handel med omyndig må anses oloflig eller lagstridig.
Att denna fråga skulle kunna med ja besvaras, synes icke vara förenligt med det stadgande
i Ärfdabalkens 19 kaj). 1 §, att om den, som ej fyllt tjuguett år, kan sig något förvärfva,
han deröfver må sjelf råda, sedan han är femton år gammal. Det vore ingen omöjlighet,
att under tiden imellan 15 och 21 års ålder en yngling genom lofliga medel förvärfvade någon
liten, till och med en icke så ringa, till och med en rätt betydlig förmögenhet. Man kan
under denna ålder redan vara konstnär eller hafva gjort en vigtig uppfinning; och en utomordentlig
talent skulle kunna genom måleri, musik, sång eller patent på ett stort mekaniskt
konstverk hafva hunnit insamla ett större eller mindre kapital. Ager han nu att deröfver
sjelf råda; så kan det lika litet förmenas honom att nedlägga det i förvärfvande! äfen fastighet,
som att använda det till inköp af konstsamlingar, dyrbara möbler, ekipager, fantasilörcmål
af hvad slag som helst, eller att förslösa det i nöjen och utsväfningar. Men kan den
omyndige icke lagligen hindras att använda, på hvilketdera af dessa sätt honom behagar, de
tillgångar, han förvärfvat; så är det väl ej heller olagligt eller olofligt att till honom sälja,
hvad han äger rätt att köpa, emottaga hans penningar för en tafvelsamling, ett naturalie
kabinett,
eller för ett hus, ett jordagods, och å dessa senare föremål lill honom utfärda vederbörligt
salubref — allt utan något biträde af hans förmyndare eller samråd med denne.
Att hvarken köparen -får rygga sitt bifall och återfordra sina penningar, eller säljaren återlemna
dem och fordra sin egendom tillbaka, det har ju lagen sagt, i och med detsamma den
tillåtit den omyndiga att öfver hvad han sig förvärfvat sjelf råda, sedan han femton är
gammal är.
Härvid förutsättes kontant betalning. Innehåller köpeaftalet i stället förbindelser ä köparens
sida; så blottställer sig säljaren att icke få dessa förbindelser uppfyllda, enär laglig hand
-
*) l)ot är denna sats, som varit förut använd i fråga om föryttring af lösören. Man tiar sagt mig, ali
den skulle, i en sådan tillämpning, silida mot romerska lagen, hvilken jag lii) värr icke känner.
räckning vid deras utfordrande ej kan lionom lemnäs. Men är hela köpslutet derföre ogildt?
Och på hvilkenderas klander är det ogildt, på köparens, eller säljarens, eller beggederas?
Säljaren har handlat med öppna ögon — (ty fråga är icke om bedrägeri, härrörande
från okunnighet om köparens omyndighetstillstånd). De varor, han lemnat, iiro honom icke
frånstulna; ehvad han för dem erhåller den utfästa betalningen eller ej; så har icke dess
mindre äganderätten till dem frångått honom; de kunna icke återfordras; köpet är gildt. Men
kanhända förhåller det sig annorlunda med fastighetsköp: gäller icke der till säljarens fördel
det förbehåll, att köpet återgår, i läll betalningsvilkoren ej uppfyllas? Visserligen — i läll
ett sådant förbehåll vid köpet är gjordt. I annat fall — säkerligen icke. Det ma efteråt
blifva för säljaren huru bittert som helst, att hafva förhastat sig, emottagit ogiltiga förbindelser,
trott en ung bedragare om godt; men är köpebrefvet utgifvet, d. v. s. köpet lagligen
slutadt; så är äganderätten afhänd, och de vid köpet stadgade vilkor (så vidt de lagligen
kunna utkräfvas) måste efterlefvas, icke återgå. Ilar säljaren betingat sig, att köpet är häfvet,
i fall betalning ej på utsatt tid erlägges; utan tvifvel får lian då njuta detta vilkor till
godo — i vidrigt fall betala sin obetänksamhet med sin förlust. — Säljaren, med ett ord,
har mot köpet ingen rätt till klander.
Köparen åter kan viii ingenting vidare fordra, än kraftlösheten af sina förbindelser.
Derutöfver kan icke tillkomma honom en rättighet att tvinga säljaren till återtagande af det
köpta. Sied afdrag af de icke fullgjorda förbindelserna, hvarmed köparen ej belastas, är förhållandet
för honom enahanda, som vid ett köp mot kontant betalning. De medel, han användt,
kunna utan förmyndares bifall ej hafva varit andra, än dem den omyndige sig sjelf
förvärfvat; och när han utgifvit dem, kunna de icke återfordras endast derföre, att han blifvit
missnöjd med handeln, flan kan samtycka, att säljaren återtager det sålda, i fall denne jemväl
så vill, eftersom han (den omyndige sjelf) förvärfvat det och äger sjelf deröfver råda;
men icke kan han fordra, att säljaren mot sin vilja skall det återtaga. Köpet står fast, äfven
emot köparens eller hans målsmans klander.
Ilan kan lida deraf; hans oförstånd kan vara missbrukadt till bans skada; de ofuilgjorda
förbindelserne kunna vara vida mindre värda, än de förluster, han får vidkännas genom
oförmåga att begagna oell sköta den köpta egendomen (i händelse den är en fastighet) o. s. v.
Det är obilligt, att han på detta sätt pliktar för ett misstag, begånget i följd af sin ålders
bristande erfarenhet och upplysning. Men han förlorar dock ingenting annat, än hvad han
i allt fall kunde förspilla genom utöfningen af sin makt att råda öfver hvad han sjelf sig förvärfvat.
Af hans ari' kan dertill ej något användas utan förmyndarens bifall eller förvållande.
I hans lagliga rätt tinnes ej något skäl, hvarföre hans köpeaftal skulle framför hans öfriga lofliga
handlingar vara ogildt.
Om nu allt detta är ostridigt och grundadt i klara rättsbegrepp, såsom det mig förekommit;
så ligger deri äfven omdömet öfver den i fråga varande lärosatsen: att »hvarje af»handling,
innefattande ömsesidiga åtaganden, måste, för att gälla, vara sådan, att vid bristande
»fullgörande å ena eller andra sidan lagens biträde må kunna äskas och erhållas för uppfyl»lande
af hvad altaladt blifvit.» Denna sats, ingenstädes uttalad i beskrifven lag, kan lika
litet hafva sin grund i en allmän vetenskaplig kontraktslära. Det kan icke vara en fritt handlande
menniska betaget att i aftal med en annan sträcka sitt begifvande längre, än han skulle
göra, i fall han ville påräkna lagens biträde för uppfyllande af hvad den andra kontrahenten
sig åtager. Ingenting hindrar, att den enes åtagande kan vara en fullständig förbindelse, men
den andres, ehuru lagdt till grund för denna förbindelse, innefatta endast ett löfte, hvars
fullbordan beror än af den lofvandes vilja eller förmåga, än af omständigheter, som ej kunna
förutses. Så skulle det förhålla sig med en studerande eller konstnär, som utläste sig att
emot en af någon beskyddare emottagen kostnadssumma göra resor till sin förkofran i en viss
vetenskap eller konst, men af sjukdom hindrades eller af vårdslöshet försummade att under
resorna använda sin tid för det aftalta ändamålet. Så äfven med en omyndig, öfver femton
år, som emot erhållet köpebref af en fullmyndig person på fast egendom utlofvar att vid
myndiga år eller dessförinnan erlägga köpeskillingen eller någon återstående del deraf. Den
— 23 —
fullmvndige, som med honom afhandlar, måste anses känna det äfventyr, han underkastar
sig, ätt utfästelsen af köparen icke uppfvlles; och det aftal, hvari han med kännedom af
detta äfventyr ingår, är för honom icke derföre mindre förbindande.
Det omtvistade köpslutet var således icke »ogiltigt vid upprättandet», och beböfde icke
»erhålla giltighet derigenom, att köparen flera år derefter, kommen till myndig ålder, sedan
»fadren under tiden var afliden, förklarat sig antaga afhandlingen.» Hvad som vid sjelfva
köpslutet ej kunde erhålla giltighet, var onekligen köparens förbindelse; och denna kunde
med gällande kraft icke afgifvas förr, än han upphunnit myndighetsålder. Dittills mäste säljaren
sakna denna förbindelse, eftersom han nöjt sig att dessförutan afsluta köpet; och om
den icke då erhållits; hade han fått skylla sig sjelf, i läll han vid sjelfva köpet icke fästat
vilkor om återgång, derest köparen ej samtyckte till förbindelsen. Men ehvad ett sådant vilkor
fanns vid köpet fästadt eller ej (derom Domens innehåll icke upplyser); så blef hela afhandlingen
af Köparen, efter upphunnen fullmyndighet, antagen, följaktligen äfven den dermed
följande förbindelse af honom erkänd. Och ville man än föreställa sig, att köpet, i anseende
till brist häruti å Köparens sida, ej ännu varit att anse för afslutadt, utan kunnat af Säljaren
rubbas, så länge det felande bifallet af Köparen icke var gifvet (och förbindelsen dermed
åtagen); så kunde dock för meddelande af sådant bifall ingen tid vara förlorad, innan Säljaren
begagnat rättigheten till rubbning och verkligen upphäft sin saluåtgärd. Ingenting kunde för
Köparen vara förloradt blott derigenom, att Säljaren ägde rätt till ett sådant upphäfvande, så
länge upphäfvandet dock icke ägt rum.
1 frågan åter, huruvida köpslutet, i följd deraf, att icke »köparen eller någon annan
»å hans vägnar deltagit i köpeafhandlingens upprättande, skulle saknat emot honom all för»bindande
kraft, om han eller någon hans tillförordnade förmyndare det yrkat», synes det
mig klart, dels att ett sådant yrkande icke behöldes, för att borttaga en förbindande kraft,
som ej fanns, och dels att om icke dess mindre ett yrkande af denna beskaffenhet blifvit
gjordt och bifallet, man derigenom dock icke kunnat vinna mer, än undanrödjande af den der
förbindande kraften, hvilken aldrig funnits; hvaremot man icke kunnat undanrödja Säljarens
gifna och obehindradt fortfarande utfästelse, i kraft hvaraf den sålda äganderätten öfvergått
till Köparen, under ovisshet, huruvida han ville åtaga sig den saknade förbindelsen, när han
dertill koni i tillfälle.
Härmed har jag granskat de domskäl, som i den nådiga Domen finnas anförda. En
anmärkning vid argumentationen återstår. När man pröfvar giltigheten af en afhandling; får
man väl aldrig glöma att fråga sig, af hvem densamma klandras. Ty den ene af kontrahenterna
i en afhandling om ömsesidig förbindelse får ingenting vinna på den andres klander;
och utan afseende på deras rätt, som den angår, pröfvar man lika litet en sådan afhandling,
sorn något annat tvistämne. Nu är det, i fall domskälen vore grundade, endast Köparens
rätt, sorn vore förnärmad, endast mot honom, som afhandlingen saknat förbindande kraft;
men det är icke han eller bans rätts innehafvare, som klandrade afhandlingen— huru kunde
den då höfvas derföre, att den icke var mot honom förbindande? Det skedde på grund al
hans medarfvingars klander, hvilka genom ari' inträdt i föräldrarnes rätt, och således ej kunde
hafva annan klanderrätt, rfn desse sjelfve skulle ägt; men föräklrarne voro sjelfve just säljarne,
och skulle ju icke kunnat klandra sin egen, frivilligt och icke i omyndighetstillstånd, vidtagna åtgärd.
Jag har redan angifvit, att de rättsbegrepp, mot hvilka dessa anmärkningar äro rigtade,
icke nu för första gången framkommit. Den i dem rådande hufvudsatsen är afskrifven ur
en annan nådig Dom, gifven den 13 April 1829 och införd i det under titeln af Ny Lagsamling
utkomna arbete, som innehåller lag, författningar och prejudikater. Orden lyda der,
såsom i 1851 års Dom, att »all afhandling, innefattande ömsesidig förbindelse, för att elter
lag vara gällande, måste vara sådan, att vid bristande fullgörande å ena eller andra kontrahentens
sida lagens biträde må kunna äskas och erhållas för uppfyllande af hvad aftaladt
blifvit»; och en omyndig fråndömdes äfven då, hvad han af en fullmyndig person sig betingat.
Afven då hade Hofrätt och Underrätter dömt annorlunda och ansett aftalet vara för den hillmy
ndiga förbindande.
— 24 —
Domslut af denna beskaffenhet kunna således ytterligare vara att förvänta; och den.
som känner de redan gifna, kan taga sig till vara. Ölyckan är dock, att det är omyndiga,
sorn behöfva vara underrättade, emedan det alltid är deras fördel, som lider, när fullmyndigas
förbindelser till dem tillintetgöras; och man kan icke hoppas, att omyndige i allmänhet, eller
ens deras rådgifvare, följa lagskipningens gång. Oftast uppgöras deras angelägenheter efter
det obildade förståndet och på sin höjd någon liten lagkunskap. Men det obildade förståndet
fattar aldrig, hvarföre en fullmyndig persons förbindelse till en omyndig icke skulle gälla; och
då man lika förgäfves härom rådfrågar den beskrifna lagen; lärer det alltid komma att hända,
likasom hittills, att de omyndige blifva de lidande, så framt ingen ändring i lagskipningen
till vägabringas.
Skulle nu lagens rätta mening pröfvas vara, att så bör tillgå, som hittills skett; då kan
jag ej annat finna, än att denna mening bör af lagen tydligen uttalas, på det hvarken rättsökande
må misstaga sig eller underordnade domstolar fortfara att (likasom nu inträffat, utan
hinder af 1829 års genom trycket kungjorda nådiga Dom) yttra sig i strid med högsta lagskipningen;
och tillstyrker jag då ett sådant tillägg till Ärfdabalkens 19 kap. 1 §:
Dock vare ej den, som med omyndig aftal sluter, skyldig att det aftal'fullgöra.
Har jag åter icke, gemensamt med Hofrätt och Underdomstolar, alldeles misstagit mig
om lagens rätta mening; och bör således denna anses tillräckligen uttryckt genom blotta frånvaron
af ett sådant tillägg; då föijer väl deraf ock, att ett tillägg af motsatt innehåll skulle
vara öfverflödigt. Men som dessförutan någon förändring i högsta lagskipningen svårligen
lärer vara att törvänta; så måste jag, under nämnde förutsättning (eller att min tanka finnes
öfverensstämma med lagen), i stället för ofvanstående tillägg till det i fråga varande lasstället
föreslå ett så lydande:
Och t hy må den, som med omyndig aftal sluter, ej undandraga sig det af tals fullgörande
derföre, att den andre omyndig är.
JE.
Med de så kallade annex- och mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge skall,
enligt hvad vid sista riksdag blifvit uppgifvet och obestridt lemnadt, ett »brukligt förfarande
»vara, att innehafvare al dylika hemman kunna genom deras bortstädjande disponera öfver
»desamma för mera än sin tjenstetid»; hvaraf stundom skall hända, att städjan uppstegras
emot nedsättning i det så kallade landgillet eller årliga arrendeafgiften, och sålunda den innehafvare,
sorn bortstädjer hemmanet, drager fördel deraf på efterträdares bekostnad. Huru
ett sådant förfarande kunnat blifva gångbart, eller hvilket lagstadgande som möjligen dertill
föranledt, finnes i riksdagshandlingarna icke uppgifvet. Af Allm. Besvärs- och Ekonomiutskottet
är endast den upplysning meddelad, att Kongl. Majit medelst nådigt Bref den 23
September 1812 förordnat, det dylika hemman inom Bohus län skulle på trettio års tid utarrenderas
med iakttagande af vissa föreskrifter, samt att Kongl. Majit sedermera, under den
4 Maj 1833, uppå Landshöfdingens i Malmöhus län och Biskopens i Lunds stift underdåniga
förslag, att der befintliga annex- och mensalhemman likaledes skulle på trettio år utarrenderas,
i nåder utsträckt ornlörmäite lör Bohus län meddelade stadgande jemväl till Skåne, Halland
och Blekinge, dock under vilkor, att då varande arrendatorers rättighet att deras kontrakt
eller lifstidsstädja till godo njuta blefve oförkränkt; men att, efter det åtskillige Kyrkoherdar
inom Lunds stift hos Kongl. Majit fört underdånig klagan deröfver, att de icke fått tillfälle
sig yttra öfver Landshöfdingens och Biskopsembetets förenämnde framställning, Kongl. Majit
uti nådig Resolution den 13 Augusti 1835 lorklarat, att som utredt och upplyst vore, att
vederbörande Presterskap icke blifvit bordt, innan Landshöfdingen i Malmöhus län och Biskopen
i Lunds stift afgåfvo förslag till i fråga varande hemmans utarrendering, Kongl. Majit,
enär ändring deri blifvit sökt, med anledning af de i 25 kap. 22 § Rätteg.-bl. lagde grunder
rörande fall, då dömdt är öfver någons rätt, sorn ej blifvit fulleligen hörd eller fått tillfälle
sig
— 25 —
sig förklara, pröfvade rättvist låta dess omförmälte beslut den 4 Maj 1833 till all kraft och
verkan förfalla.
Af detta förhållande hafva Rikets Ständer funnit sig föranlåtna att genom underdånig
skrifvelse den 19 Mars 1851 föreslå, det de i fråga varande hemmanen i Skåne, Halland och
Blekinge måtte få under enahanda vilkor, som för Bohus län äro genom Kongl. Brefvet den
23 Sept. 1812 stadgade, på 30 år utarrenderas, samt Kongl. Majits nådiga beslut och påbud
härom, efter vederbörandes hörande, meddelas. Vid fråga om behöfligheten af en sådan författning
kan anmärkas, att i händelse densamma vore gagnelig för Skåne, Halland och Blekinge,
likasom för Bohus län, den troligen äfven skulle vara det för flera orter, men att
anledningen, hvarföre den skulle endast för de i fråga varande tillstyrkas, icke är nöjaktigt
utredd. Finnes en lag, hvarigenom innehafvare af annex- och mensalhemman i Skåne, Halland
och Blekinge är tillåtet, att för iner än sin innehafvandetid dessa hemman bortstädja;
så borde utan tvifvel en så rättsvidrig tillåtelse genom lag afskaffas, ehvad man sedan ansåge
lämpligt att låta hemmanen fortfarande disponeras af deras rättmätiga innehafvare, eller genom
allmän försorg utarrenderas på tretio år. Så vida deremot något dylikt lagstadgande, till
grund för det öfverklagade missbruket, icke kunnat uppgifvas; behöfde ju ej heller, till afskaffande
deraf, publika arrenden mera för de i fråga varande landsorterna införas, än för
hvarje annan ort i riket, der hemman af likartad beskaffenhet (prestestominar) finnas.
Men om således det i Skåne, Halland och Blekinge »brukliga förfarandet», att borlstädja
annex- och mensalhemman på längre tid, än indelningshafvaren äger dem disponera,
saknar grund i gällande lag; så kan det ju ingenting annat vara, än ett missbruk, hvars
fortsättning och menliga verkningar det ankommer på lagskipningen att afhjelpa, i den mån,
rättelse lagligen sökes. Genom häfd kunna så beskaffade missbruk icke vinna klanderfrihet;
och efter allmän lag synes det vara lika klart, att innehafvare åfjord, när han icke är ägare,
måste till sin innehafvandetid inskränka sin dispositionsrätt öfver denna jord, som att äganderätten
dertill ej kan af honom från rätta ägaren föryttras. Då nu tjensteman, såsom sådan,
icke är ägare till hemman, som till tjensten hörer, utan innehar detsamma endast såsom en
löneförmån, hvilken ej kan fortfara längre, än rättigheten dertill i och för tjensten fortfar;
så kan väl ej heller en derutöfver sträckt disposition af honom öfver sådant hemman vara
gällande. Ett derå af honom gifvet städjebref, t. ex. för arrendatorns lifstid, eller på hvilken
annan tid som helst, kan ej lagligen gälla längre, än städjebrefvets utgifvares besittningsrätt
al hemmanet fortfar. Det uti 1833 års nådiga förordnande stadgade förbehåll, att äfven litstidsstädja
skulle af då varande arrendatorer få oförkränkt tillgodonjutas, kan väl antyda någon
förmodan om sådana arrendens giltighet, men ingalunda innebära bekräftelse af desamma,
och ej hafva annan med lag förenlig betydelse, än att lifstidsstädjan finge gälla, så vidt den
icke fortfore utöfver städjebrefvets utgifvares innehafvandetid.
Hvad åter den klagan beträffar, som åtskillige Kyrkoherdar inom Lunds stift fört öfver
nyssnämnde nådiga förordnande, såsom utan deras hörande tillkommet; så inhämtas väl af
handlingarna i ämnet, att dels de klagande och dels åtskillige andre ledamöter af skånska
Presterskapet, hvars yttrande varit infordradt, verkligen tagit i försvar den omtvistade lifstidsstädjan,
såsom tillhörande Presteståndets privilegier, ehuru de visserligen dessförutan icke
saknat anledning till underdåniga föreställningar emot 1833 års författning, hvarigenom dispositionsrätten
öfver annex- och mensalhemmanen blifvit indelningshafvarna alldeles afhänd, utan
att ens undantaga hemmanens då varande innehafvare. För att återställa denna dispositionsrätt,
inskränkt inom dess lagliga gränser, hvilken icke bordt dess innehafvare utan deras
hörande fråntagas, men icke för att understödja ett rätts vidrigt anspråk af indelningshafvare,
hvilka uppburit dryga städjor, att undgå dessas återbärande, var det, som undanrödjandet af
1833 års författning genom 1835 års åberopade nådiga Resolution tillkom, i hvilken alltså
ingalunda må sökas en sanktion på ett olagligt tilltag af annex- och mensalhemmanens innehafvare
att bortstädja dem för längre tid, än deras dispositionsrätt räcker,
It. St. Just. Ombudsm. Emb.-Bcrältelse för år 1851. 4
— 2G —
Klagandernes med mycken omsorg oell i en ganska vidlyftig skriftvexling utförda talan
i ämnet framvisar imedlertid intet annat lagstadgande, till stöd för deras förfäktade rätt, än
det i 12 § af 1723 års Kongl. Förordning om presträttigheter i Skåne förekommande uttryck,
att Kyrkoherdarne af sina annex- och mensalhemman skola njuta »städsinål, dock lifstids»städja
oförkränkt». Men då uti dessa ordalag lifstidsstädjan, ställd i motsats till städsmälet,
tydligen utgör ett undantag från den Presterskapet beviljade förmån, som städsmålet innefattar;
har jag ej kunnat annorlunda föreställa mig meningen af detta stadgande, än att ehuru
lifstidsstädja vore stridande mot den fulla dispositionsrätt, som uttrycktes med rättigheten
till städsmål, d. v. s. rättigheten att hemmanen åt brukare mot städja upplåta, lifstidsstädja
det oaktadt skulle få till godo njutas af landbo, som redan derom slutit aftal. Skulle meningen
tvertom så tydas, att lifstidsstädjan räknades till de Presterskapet förunnade förmåner;
då beginges ej blott en uppenbar afvikelse från ordaförståndet, utan ock en lika öppen
motsägelse mot begreppet om en fördel för Presterskapet. Lifstidsstädjan kan nemligen icke
annorlunda blifva för indelningshafvarén fördelaktig, än så vida han kommer i tillfälle att vid
landboombyte tillskansa sig en genom nedsättning i årliga jordlegan uppdrifven städjeafgift,
till förfång af blifvande indelningshafvares rätt och fördel. Och denna otillbörliga vinning för
enskilda, på bekostnad af andras framtida rätt, lärer ej kunna kallas en fördel för Presterskapet,
utan är för detsamma fast heldre oförnekligen menlig.
Efter det begrepp, jag sålunda gjort mig om rätta förståndet af det enda stadgande,
som kunnat till försvar för den omtvistade lifstidsstädjan på annex- och mensalhemman åberopas
, synes mig för lagskipningen i detta ämne föga gifvas någon anledning till afvikelse från
allmän lag; och jag har således ej heller kunnat finna fullgod förklaringsgrund till den utgång,
som en tvist i detta ämne erhållit genom Kongl. Maj:ts Dom af den 28 December 1849.
Förhållandet var, att ett mensalhemman i Skåne blifvit år 1838 af då varande innehafvare
till en landbo upplåtet på lifstidsstädja för landbon och hans hustru; att sedan Kyrkoherden,
som härom utfärdat arrendekontrakt, från tjensten afgått, hans efterträdare anställde rättegång
mot arrendatorn med påstående, att kontraktet blifvit förverkadt, dels genom underlåtenhet
att ställa borgen och dels genom andra kontraktsbrott, hvarföre yrkades, att städjorätten
måtte fråndömas arrendatorn och hans hustru samt desse förklaras skyldige att hemmanet
genast afträda; att detta käromål bifölls af Underrätterna, så att hemmanet å nästa
fardag skulle afträdas; att Hofrätten deremot fann sådana omständigheter icke hafva i saken
förekommit, att arrendatorn på grund deraf kunde efter lag anses förlustig den besittningsrätt,
han genom städjekontraktet förvärfvat, hvadan käromålet ogillades; samt att Kongl.
Maj:t genom ofvannämnde nådiga Dom fann icke vara ådagalagdt, det arrendatorn vanhäfdat
hemmanet till hus eller ägor så, att han förthy kunde dömas förlustig den derå erhållne
städjorätt; hvadan och då en dylik påföljd hvarken enligt lag eller afslutadt kontrakt vore
stadgad derför, att arrendatorn icke aflemnat den i kontraktet föreskrifna borgen förr, än
densamma blifvit honom affordrad, eller derför, att han upplåtit större delen af hemmanets
ägor att af annan person under vissa år brukas; Hofrättens dom alltså blefve i nåder
fastställd.
Det kom således icke i fråga, huruvida städjekontraktet derföre var ogiltigt, att vid
dess utfärdande den sedermera afgångne Kyrkoherden öfverskrida sin rätt och disponerat
hemmanet utöfver sin tjenstetid. Att denna fråga blifvit förbigången, härrörer naturligtvis
deraf, att genom stämningen kontraktet icke var klandradt. Då likväl kontraktshafvarens
rätt var klandrad, och dess ogillande, så vida det borde följa af sjelfva kontraktets ogiltighet,
enligt en från allmän lag härflytande rättsgrund, hvarom domaren ej kunde vara okunnig,
icke lärer kunnat uteblifva derföre, att käranden underlåtit åberopa denna grund för
sin rätt; visar sig här ej annorlunda giltigt skäl till käromålets ogillande, än att man
förutsätter, det städjekontraktet varit af käranden sjelf godkändt. Men om denna förutsättning
varit nödvändig, i brist på kännedom af verkliga förhållandet; så uppkommer i stället
frågan, huruvida sakens afgörande utan sådan kännedom står väl tillsammans med grunderna
för svensk rättegångsordning. Så vida denna medgifver, och all ändamålsenlig rätte
-
— 27 —
gangsordning bör medgifva, att ett käromål kan bifallas på andra skäl, än dem käranden
sjelf anfört, att således den rättsökande må få njuta sin rätt, änskönt han icke känner eller
åberopar dess lagliga grund, och äfven om han på en ogiltig grund påyrkar samma rätt;
hade förevarande sak ej bordt afgöras, utan att domaren underrättat sig, huruvida det i sig
sjelf ej mer gällande kontraktet kunde vara af käranden antaget, enär honom, i annat fall,
ej kunde förmenas, att på grund af detta kontrakts ogiltighet komma i besittning af det
omtvistade hemmanet. För att häruti vinna bristande upplysning, då derom hos första
domstolen icke blifvit fråga, hade saken behöft dit återförvisas. Att detta icke skedde, torde
således bevisa, att man om lifstidsstädjans gällande kraft gjort sig annat begrepp, än det
som här blifvit förfäktadt.
Det bör väl någon gång hafva händt, att frågan om en sådan städjas giltighet kommit
till laglig pröfning. Det vore besynnerligt, om lagskipningen aldrig blifvit anlitad att afhjelpa
något af de missbruk i denna väg, hvilka skola under längre tid hafva varit gångbara och
förmodligen derigenom omsider blifvit ansedda såsom af en viss häfd skyddade. Ännu besynnerligare
vore likväl, om lagskipningen, med framgång härom anlitad” icke skulle medfört
uppmuntran att oftare söka rättelse, tilldess missbrukets gångbarhet upphört. Men hade
denna utväg afhulpit missbruket; så hade anledning icke funnits till det hos Rikets Ständer
yrppade och antagna förslag, hvars afgörande nu beror af Kongl. Maj:ts nådiga beslut. Och
säkerligen skulle antagande af detta förslag åstadkomma sina stora olägenheter, väl troligen
något mindre än det onda, som dermed skall botas, men dock ingalunda obetydliga, nogsamt
pröfvade vid de för statens räkning skeende utarrenderingar, och hvilka olägenheter
man visserligen helst måste önska att undgå genom ett så lofvärdt medel, som handhafvandet
af laglig rättvisa.
F.
Klart begrepp om hvad en gåfva vill säga, synes vara ett behof för hvarje bildad
person. En hvar, som kommer i tillfälle att göra en sådan handling eller att emottaga den,
behöfver veta, hvari den består, och när den med gällande kraft är verkställd eller icke.
Så mycket mer är det angeläget, att lagskipningens begrepp härom ej må vara obestämdt
och outredt.
Till min kunskap hafva kommit två exempel, der gåfva blifvit i högsta lagskipningen
förklarad gällande, och hvilka hvart för sig torde tjena att sprida ljus öfver ämnet. I det
ena af dessa exempel hade en enka den 22 Dec. 1842 upprättat en handling, hvarigenom
hon förklarat sig med varm hand gifva och förära till sina omyndiga dotterdöttrar vissa
penningebelopp med förbehåll, dels att gifvarinnan skulle å kapitalet, som för gåfvotagarnes
räkning lemnades i Stockholms Justitiäcollegii och Förmyndarekammares vård uti en af annan
person uthändigad förskrifning å sammanlagda beloppet jemte dertill hörande hypothek, äga
att, så länge hon lefde, uppbära räntan och att varda hörd öfver den omsättning af berörde
skuldebref, sorn kunde erfordras, dels ock att en annan person skulle i sin lifstid uppbära
årliga räntan på ett visst belopp af de dotterbarnen tillagda medel, hvaraf ränteafkastningen
i öfrigt skulle af deras moder få uppbäras, så länge hon lefde.
Efter gifvarinnans död hade denna handling blifvit klandrad af de gåfvotagandes fader,
men gillad af Underrätterna; hvarefter Hofrätten gifvit dom den 28 Febr. 1850 af innehåll,
att emedan icke visadt vore, det de gåfvotagande ens haft kännedom om det af gifvarinnnan
genom den upprättade handlingen gjorda förklarande, att hon gåfve och förärade dotterdöttrarna
omförmälte summor, än mindre sjelfve eller genom behörig målsman samtyckt
att emottaga dessa medel under de dermed förenade vilkor, samt den af gifvarinnan sålunda
uttryckte afsigt att medlen förära desto mindre kunde antagas hafva gått i fullbordan genom
den af henne vidtagna åtgärd att i Justitiäcollegii och Förmyndarekammarens vård nedsätta
skuldebref å nämnde summor jemte andra anslagna belopp, som vid det förhållande, att
nedsättningen skett endast till följd af gifvarinnans begäran och utan att, så vidt handlingarne
föranledde, Justitiäcollegium i egenskap af öfverförmyndare godkännt gåfvan, gifvarin
-
— 28 —
iian varit af omförmälte åtgärd lagligen oförhindrad att återkalla och återtaga det, hon förklarat
sig gifva, och hvilket följaktligen icke kunde anses vara lagligen gifvet; ty pröfvade
Hofrätten, med upphäfvande af Underrätternes heslut, rättvist Fadrens käromål på det sätt
bifalla, att den af gifvarinnan upprättade handling förklarades fcke hindra Fadren att för sin
hustru, såsom gifvarinnans närmaste arfvinge, samma medel utbekomma.
I anledning af denna dom, hvilken syntes mig hvila på uppfattningen af en vetenskaplig
sats, utan stöd af beskrifven lag och stridande mot det föreställningssätt, som jag trodde mig
kunna anse för det vanliga, och derigenom påkalla uppmärksamhet på den vetenskapliga halten af
denna uppfattning, har jag funnit mig böra lemna Kongl. Hofrätten del af ett försök att närmare
utreda ämnet, och derföre uti skrifvelse den 22 April 1851 anmärkt, att visserligen, efter
ali möjlig rättslära, ett vilkor för gåfva vore dess emottagande (accepterande), enär nemligen
intet tvifvel funnes, att ju ett uttryckligen vägradt emottagande tillintetgjorde gåfvan. Huruvida
åter emottagandet kunde anses vara för hand, utan ett uttryckligen lemnadt bifall, betraktade
jag såsom en annan fråga. Men om än denna fråga med nej besvarades, och derjemte
antoges, att gifvaren är berättigad till gåfvans återtagande, innan uttryckligt bifall lill
emottagandet ännu är gifvet; så ansåg jag dock nödvändigt att göra skillnad imellan gifvarens
rätt att återtaga gåfvan och ett verkligen inträflädt återtagande. Så länge detta senare icke
skett, trodde jag gifvandet böra anses å gifvarens sida fortfara, fastän emottagandet återstode.
Emottagandet kunde nemligen förväntas, så länge någon dertill förelagd tid ännu icke förflutit;
och sådan tid kunde ej annorlunda finnas, än att den skulle vara antingen i lag föreskrifven
eller ock särskildt vid sjelfva gifvandet utstakad. Så länge gåfvotagaren icke utfäst
sig att emottaga gåfvan, kunde det stå honom fritt att försaka den; men vore den imedlertid
icke af gifvaren återtagen genom positif handling; så funnes ju intet skäl, hvarföre gåfvotagarens
bifall ännu icke kunde lemnäs och äga sin fulla verkan.
Utan detta råderum för gåfvotagarens bifall, och derest gåfvan skulle ovilkorligen tillintetgöras
i samma stund, den af gifvaren vore gjord, men af gåfvotagaren icke emottagen,
fann jag i tillämpningen rätt besynnerliga förhållanden uppkomma. En gåfva skulle då aldrig
kunna ske utan ett personligt sammanträffande imellan gifvare och gåfvotagare. Om en person,
som önskade göra en gåfva till en frånvarande, lemnade den åt annan person för den
frånvarandes räkning^ och derefter för alltid bortreste eller ailede, utan att få svar, huruvida
gåfvan emottoges; så skulle gifvarens handling, änskönt aldrig af honom återkallad, ändock
vara tillintetgjord, och gåfvotagaren, utan någon sin försummelse, heröfvas frukten af denna
handling. Afven ^oin gifvaren personligen i gåfvotagarens eget hus aflemnat sin gåfva, med
förklarande, i många vittnens närvaro, att den vore till honom gifven, skulle dock gåfvotagaren
anses hafva ingenting fått, ehuru han aldrig vägrat gåfvan emottaga eller gifvaren
återtagit den.
Med det begrepp om gåfvas beskaffenhet och verkan, hvarifrån jag i dessa reflexioner
utgått, och som från rättsgrunden för detta ämne syntes mig oskiljaktigt, kunde jag för min
del ej finna Hofrättens i fråga varande dom vara förenlig; och jag anhöll derföre hos Hofrätten
om en förklaring i ämnet.
Sådan förklaring lemnades mig genom de! af Hofrättens protokoll för don 4 Juni 1851,
enligt hvilket en ledamot, af anförda skäl, förmälte sig anse min skrifvelse och de deri
framställda anmärkningar då icke påkalla någon närmare utredning eller till ridare yttrande
af Kongl. Hofrätten föranleda, men öfriga tre närvarande ledamöter, som i målet dömt, afgåfvo
ett yttrande, hvilket, för att på en gång undvika klander flir olidlständighet och, så
vidt möjligt, spara vidlyftigheten, jag anser mig böra oafkortadt här införa med så litet anmärkningar,
som ske kan. Den Ledamots ord, med hvilken de öfrige tvenne förenade sig,
lyda sålunda:
»Afven jag anser visserligen Kongl. Hofrätten hafva uti dess i fråga varande dom tydligen
utsatt de hufvudskål, hvarpå densamma sig grundar; men då dessa skäl synas mig icke
hafva blifvit af Hr Just.-Ombudsmannen rätt uppfattade, vill jag ej undandraga mig att när
-
— 29 —
mare utvickla de grunder, som föranledt mig att i nämnde dom deltaga; och får derföre för
min del, i anledning af de af FJr J. O. framställda anmärkningar, afgifva följande utlåtande.
»Lika med Kongl. Hofrätten antager Hr J. O., att gåfvas emottagande (accepterande)
är ett vilkor för gåfva. Huruvida åter emottagandet må kunna anses vara för hand, utan
ett uttryckligen lemnadt bifall, samt om något rådrum för afgifvande af ett sådant bifall må
vara tillåtet, eller om, på sätt Hr J. O. ultryckt sig, gåfvan ovilkorligen tillintetgöres i samma
stund, den af gifvaren göres men af gåfvotagaren icke emottagcs, äro frågor, uti hvilka deremot
Hr J. O. trott sig finna Kongl. Hofrätten vara med honom af skiljaktig mening; men
någon utvickling af min åsigt i dessa ämnen eller något bemötande al Hr J. 0:s i afseende
derå uttryckte mening anser jag så mycket mindre nu lämpligen böra äga rum, som nämnde
frågor icke. på sätt Hr J. O. synes förmoda, haft något inflytande på i fråga ställde domslut’);
ty oberoende af den åsigt”, man i dessa ämnen må hysa, lärer, såsom det mig synes,
af ofvan anförda sats, »att gåfvas emottagande är ett vilkor för gåfva», uppenbarligen följa
den slutsats, hvarpå Kongl. Hofrättens dom vidare sig grundar, eiler att innan ett sådant
emottagande skett, någon gåfva i egentlig mening ej eller egt rum, och att således genom
en persons blotta förklarande, att han till en annan skänker något, icke så länge denne sednare
ännu ej gåfvan emottagit, eganderätten till det gilna ölverllyttas fran gifvaren till gåfvotagaren,
eller något rättsanspråk hos denne sednare uppstår2), innefattande hinder för gifvaren
att, med återkallande af gåfvan, om det gifna annorledes disponera.
»På sätt Kongl. Hofrättens ofvanbcrörde dom innehåller och på de skäl, deruti närmare
omförmälas, ansåg nemligen vid afgörande af i fråga komne mål Kongl. Hofrätten det icke
vara visadt, att den gåfva, N. N. (gifvarinnan) uti det af henne till förmån för sina dotterbarn,
N. N:s omyndiga döttrar upprättade gåfvobref förklarat sig till dessa sistnämnda förära,
under gifvarinnans lifstid blifvit af de utsedde gåfvotagarne eller deras laga målsman å doras
vägnar emottagen3); och på denna grund, nemligen att icke nugot emottagande skett, och
utan att meddela något yttrande, huru och när sådant emottagande skolat ske, för att såsom
gällande anses4), var det, som jag i öfverensstämmelse med hvad jag här ofvan yttrat antog,
att den af N. N. (gifvarinnan) i gåfvobrefvet uttryckta afsigt att deruti omförmälte medel till
sina dotterdöttrar förära, icke under hennes (N. N.) lifstid gått i fullbordan5), och att lion
således ända till sin död bibehållit äganderätten till samma medel6).
»Då nu vidare berörde gåfvobref, hvilket genom särskild förut meddelad^ laga kraftvunnen
dom blifvit förklaradt icke innefatta egenskap af testamente, ej kunde såsom sådant
’) Att dessa frågor icke haft inflytande på Hofrättens domslut, vill ju säga detsamma, som aU Hofrätten
dermed icke uttryckt ogillande af en efteråt skeende acceptation. Men livad innebär då Hofrättens
dom? Kunde acceptationen efteråt äga rum; när upphörde den daatt kunna det? och hvarföre da icke
tillåta de gåfvotagande att ännu acceptera, så länge gåfvan ej var återtagen? Men tilläts detta; sa försvunno
ju Hofrättens domskäl. Är det då jag, som icke rätt uppfattat dem? Eller är sanningen den,
att Hofrätten gjort sig om acceptationen det origtiga begrepp, att den oundvikligen borde ske samtidigt
med sjelfva gifvandet?
2) Gåfva i egentlig mening (fullbordad genom emottagande) har icke ägt rum; men sjelfva gifvandet torn
del än må kallas gåfva i oegentlig mening) har dock ägt rum; och della gifvande tillintetgöres icke
genom fördröjdt accepterande, så framt ej det gifna imedlertid återtages. I förevarande läll kunde
gåfvan icke de gåfvotagande fråndömas, sä länge återtagande ej skétt, med mindre man utgick fran
en nödvändig samtidighet af gifvande och gåfvotagande.
3) Men till emottagandet var ännu tid, äfven efter gifvarinnans död, när hon i lifstiden ej funnit gohl all
affordra gåfvotagarna cn acceptation, och imedlertid icke återkallat gåfvan.
*) Således, utan att afgöra, om icke emottagandet ännu kunde ske, fråndötndes gåfvan gåfvotagarna derföre,
att detta emottagande icke redan skett.
5) Nej, icke på det sätt gått i fullbordan, att äfven emottagandet inträffat (så vidt bevisning derom blifvit
åberopad); men gifvandet var fullbordadt, och dess verkan fullbordades, så snart emottagandet tillkom.
Hade detta blifvit påfordradt af gifvarinnan i lifstiden eller af hennes arfvingar efter hennes död, men
af gåfvotagarna vägradt; då hade verkan af gifvandet upphört. (Lifstiden nämnes dessutom icke i domen.
*) Om hon nemligen ville dem återtaga, och så gjorde, innan gåfvan var af gåfvotagarna emottagen.
— 30 —
tydas och tilhinipas, och sålunda medlöra inskränkning i gifvarinnans arfvingars jagliga arfsrätt1);
då följaktligen äganderätten till de i gåfvobrefvet omnämnda medel, vid och genom
hennes död öfvergick till hennes arfvingar8); och då N. N. (gåfvotagarnes fader) såsom målsman
för sin hustru, gifvarinnans dotter och arfvinge, icke sedan denna sålunda till berörde
medel blef ägare, gifvit sitt samtycke till desammas öfverlåtande åt de utsedda gåfvotagarne °),
utan tvertom, efter erhållen kännedom om gåfvobrefvets tillvaro, genom uttagen stämning
emot detsamma protesterat, anser jag Kongl. Hofrätten hafva egt fullt giltigt skäl till sitt genom
i fråga varande dom meddeldte förklarande, att nämnde gåfvobref, så vidt det afsåge
rättighet för N. N. (de gåfvotagande) till de dem derigenom anslagna medel och för N. N. till
den deraf utgående lifstidsränta, icke hindrade N. N. (de gåfvotagandes fader) att för sin
hustru, såsom gifvarinnans närmaste arfvinge, samma medel utbekomma'0).
»Att de grunder, hvarpå omförmälte dom hvilar, ej äro hämtade omedelbart ur beskrifven
lag, är sant, men torde ej kunna föras Kongl. Hofrätten till last, då denna lag beklagligen
ej innehåller någon bestämd föreskrift, huru gåfva af lös egendom må ske"). Kongl.
Hofrätten nödgades derföre följa de principer angående sådan gåfvas beskaffenhet och verkan,
sorn efter Kongl. Ho/rättens uppfattning voro från rätta grunden för detta ärendes behandling
oskiljaktiga. Att denna uppfattning, såsom Hr J. O. för gifvet antager, är stridande emot
det allmänna föreställningssättet, har jag ej kunnat finna; utan att "likväl inlåta mig i en
onyttig tvist härom, vill jag blott erinra, att det ofta är svårt att bestämma, hvilket föreställningssätt
verkligen är det allmännaste, och att just härom olika meningar kunna finnas,
svnes bland annat vid jemförelse af Hr J. 0:s anmärkningar med hvad Lagkommittéen i detta
ämne yttrat’2).
»Ha, på sätt ofvan lörmält är, Kongl. Hofrättens i fråga varande domslut ej är grundadt
på det antagande, att gifvandet och emottagandet skola ske samtidigt,3), synas de exempel,
med hvilka Ilr J. O. sökt ådagalägga det oriktiga i ett sådant antagande, nu ej påkalla
något yttrande. Ett af de såsom besynnerliga anmärkta fallen, nemligen att orri en person
önskade göra en gåfva till en frånvarande och lemna det gifna åt en annan för den frånvarandes
rakning, men aflede, innan denne sistnämnde gåfvan emottagit, gåfvotagaren komine
att gå miste om det gifna, skulle väl äfven kunna inträffa vid tillämpning af den utaf Kongl.
7) Att det icke var testamente, hindrade väl icke, att det kunde vara gåfva.
8) Om nemligen gåfvan icke gällde; då omtvistades ju icke arfvingariics rätt, och behöfde här intet bevis.
Att återtaga gåfvan hade lian väl ingen rätt i annat fall, än om, på hans uppmaning, gåfvotagarne
vägrat acceptera. Ilade de blott dröjt att svara; så hade fråga kunnat uppstå, huru länge de finge
dröja, utan förläng af sin rätt. Men örn denna fråga ej kan lösas utan en positif lagstiftning; så blir
val deremot knappast någon lagstiftning tillräcklig att göra det motsatta systemet utförbart. Be derifrån
uppkommande rättsvidriga följder, hvaraf jag anfört exempel, lära väl näppligcn med någon positif
lag botas.
Sa vida imedlertid icke allt gifvande och gåfvotagande skall förklaras ogildt derföre, att positif
lagstiftning i ämnet saknas, kan väl icke rättsregeln vara någon annan, än att låta gåfva' gälla, när
den verkligen är öfverlemnad, icke sedan återtagen, och emottagandet icke bevisligen af gåfvotagaren
,0) Men allt detta följer endast af satsen om accepterandets samtidighet med gifvandet, och följer eljest icke
"i Acceptation kan lika litet umbäras vid gåfva af fastighet; och någon formel för denna finnes i lagen
lika litet. Men har man väl derföre ogillat en sådan gåfva, så snart acceptationen icke samtidigt med
girvandet skett? Eller efter huru lang tid har man ansett den komma för sent? Om gåfvan ar fastighet
skett på dödsbädden, och gåfvotagaren intill girvarens dödsstund varit frånvarande; har man då
ogillat gåfvan derföre, att den ej var accepterad, innan gifvaren dog?
,2) Lagkommittéen har yttrat sig om skillnaden imellan verkligen öfverlemnad och emotlagen gåfva och
blott löfte om en sadan. Deremot har Lagkommittéen icke yttrat sig om det fall, sorn här är i fråga
att gifvandet verkligen rör sig gått genom gåfvans öfverlemnande i annans förvar för gåfvotagarens
rakning, sa att endast acceptationen å dennes sida felar. Om ock lagförslaget vore antaget; så stöde
denna fråga dock lika öppen för tvist, som den nu står. Genom återläsande af lagförslaget och dess
motifver skall Kongl. Hofrätten kunna härom öfvertyga sig.
<3) Men att Kongl. Hofrättens domslut också icke äger någon annan grund, är hvad jag hoppas hafva visat.
— 31 —
Hofrätten uttryckta princip, att en gåfva, som ej under gifvarens lifstid blifvit emoltagon "),
icke är för gifvarens arfvingar förbindande; men för den, som antager, att emottagandet är
ett vilkor för gåfva och att utan sådant någon gåfva ej skett'5), synes nyss anförda exempel
ej böra förefalla mera besynnerligt, än att i allmänhet hvad man ämnar göra, men ej hinner
före sin död verkställa, blir ansedt såsom ogjordt'6). Besynnerligare synas då de resultater
vara, som af en motsatt åsigt skulle följa; om man till exempel önskade efter sin död bortgifva
egendom, deröfver man enligt lag ej ägde att genom testamente disponera, behöfde man
ju blott i stället för testamente upprätta ett gåfvobref och tilläfventyrs deponera gåfvan i tredje
mans vård, dock utan att under gifvarens lifstid låta gåfvotagaren erhålla kännedom om gåfvan;
och man skulle då, utan att under sin lifstid afhända sig sjelf ägande- och dispositionsrätten
till egendomen, kunna, trots testamentslagens förbud, tillförsäkra någon annan än sina
arfvingar, att efter gifvarens frånfälle af egendomen komma i besittning; hvilket jag ej kan
föreställa mig vara med lag och rättsgrund öfverensstämmande.»
He af Hofrätten här till slut anförda farhågor för testamentslagens eluderande bevisa
utan tvifvel för mycket. Att eludera testamentslagen, gifvas visserligen åtskilliga sätt; men
det, som af Hofrätten här uppställes, behöfver icke inskränkas till de fall, då acceptation af
gåfvan under gifvarens lifstid felar. Den gåfva, man »deponerar i tredje mans vård, utan att
»under sin lifstid afhända sig sjelf ägande- och dispositionsrätten» dertill, kan svårligen bestå
i annat än penningar. Men kan man deponera dessa hos tredje man med sådant förbehåll
att sjelf öfver dem i sin lifstid med äganderätt disponera, och likväl anses hafva bortgifvit
(hvilket rätteligen vill säga afhändt sig) dem; så kan man ock säkerligen under enahanda förbehåll
öfverlemna dem till sjelfva gåfvotagaren; i hvilket fall gåfvan troligen icke, enligt Hofrättens
föreställningssätt, behöfde anses ofullbordad. För min del åter tror jag den lika litet
fullbordad i ena, som i andra fallet, derest icke öfverlemnande! innefattar afheindande, utan
sker med förbehåll om »bibehållen äganderätt och disposition».
Förevarande sak har icke stannat vid Hofrättens dom, utan blifvit dragen under Kongl.
Maj:ts nådiga pröfning och gåfvan, såsom redan nämndt är, lastställd. Kongl. Maj:ts Dom.
gifven den 19 Dec. 1850, lyder nemligen sålunda, att emedan enkan N. N. (gifvarinnan),
hvilken ej allenast genom upprättad skriftlig afhandling förklarat sig med varm hand skänka
och förära sina dotterdöttrar tillsammans (ett visst belopp) R:dr banco, utan ock, i öfverensstämmelse
med hvad berörde afhandling vidare innehåller, för dessa jemte flera gåfvotagandes
räkning uti Justitiäcollegii och Förmyndarekammarens vård lemnat en af annan person utgifven,
med hypothek försedd skuldsedel å — — —, härigenom måste anses hafva afhändt sig
och tillegnat sina bemälte dotterdöttrar så stor del af nämnde skuldsedel, som motsvarat dft
dem gifna belopp; samt Justitiäcollegium och Förmyndarekammaren, med anledning haral,
den förärade skuldsedeln emottagit och derefter, enligt hvad ett företedt utdrag ur dess protokoll
för den dag, gåfvobrefvet var utfärdadt, visade, berättigat gifvarinnan att, jemlikt det
vid gåfvan fästade förbehåll, i sin lifstid uppbära och qvittera den å skuldebrefvet löpande
ränta; ty och sorn sålunda upplyst vore, att bemälte Collegium och Förmyndarekammare,
hvilken såsom Ofverförmyndare för de omyndiga gåfvotagande det tillkommit att i berörde
hänseende, der desse omyndigas fader varit lagligen förhindrad att målsmanskapet för dem
utöfva, deras rätt bevaka, antagit den erbjudna gåfvan jemte dermed förbundna vilkor; alltså
och då icke styrkt blifvit, att gifvarinnan till dotterdöttrarna gifvit bort annan egendom, an
den, hvaröfver hon ägt att, på sätt som skett, förfoga, pröfvade Kongl. Maj:t, med ändring
af Hofrättens dom, rättvist att de af gåfvotagerskornes fader i saken instämda påståenden
") En sådan princip kan cj vara i domen uttryckt, då ingen lifstid der namnes. Men principen förbättras
i allt fall icke deraf, att den lästes vid lifstid, hvars slut kan inträffa, innan accepterandet blir möjligt.
Lika gerna kan ju någon annan tid lika godtyckligt utstakås.
’5) Emottagandet är ett vilkor; men det samtidiga emottagandet Ur det icke.
,61 Så är med hvad man blott ämnar göra. Men stor skillnad är iihellan detta och det, man verkligen
gör, såsom när man aflemnar en gåfva åt någon för annans läkning.
— 32 —
ogilla, i följd hvaraf äfven det meddelade yttrandet angående den en annan person genom
klandrade afhandlingen tillagde lifstidsränta komme att förfalla.
Det är således på antagande af en verkligen inträlTad acceptation, som Kongl. Maj:ts
Dom hvilar. Hvad jag sökt bevisa är, att äfven utan en sådan, redan vid sjelfva gåfvans
öfverlemnande tillkommen acceptation, hvars tillvarelse Hofrätten funnit sig icke kunna antaga,
gåfvan ej desto mindre bordt gälla, när den efteråt af de gåfvotagande accepterades,
utan att gåfvan dessförinnan blifvit återtagen.
Uti det andra här åsyftade exemplet har min uppmärksamhet fästat sig vid en väsendtlig
brist i gåfvans fullbordan, nemligen bristen på verkligt, in specie för sig gånget öfverlemnande,
hvaraf jag funnit anledning att sätta i fråga gåfvans giltighet.
Förhållandet var sådant, att en omyndig, till äldre år kommen qvinna utfärdat särskilda
afhandlingar, daterade den 1 Juni 1836, hvarigenom hon, »såsom gåfva med varm hand»,
skänkt åt en person 2000 R:dr banco, åt en annan 500 IUdr samt åt tvenne andra tillsammans
4000 R:dr samma mynt, hvilka medel hon skulle hafva genom testamente erhållit, och
således kunde anses hafva sig sjelf förvärfvat. Hennes arfvingar klandrade efter hennes död
dessa afhandlingar, såsom »icke lagliga», med påstående, att gåfvotagarne måtte förpligtas att
till arfvingarna återbära, hvad de af nämnde summor redan uppburit.
Under rättegången frånträddes klandret af gåfvohandlingen på 4000 R:dr, hvilka skulle
tillfalla tvenne gifvarinnans fattiga anförvandter; och förekom i öfrigt, att den ena gåfvotagande,
den som erhållit 2000 R:dr, först förmält sig hafva fått, efter gåfvobrefvets underskrifvande,
genast af gifvarinnan personligen emottaga detta belopp i reda penningar, men
sedan under rättegången vidare uppgifvit, att gåfvomedlen vore inbegripna i tvenne, uti bouppteckningen
efter gifvarinnan såsom tillgång upptagna, af annan person utgifna skuldsedlar
å sammanräknade 7,266 R:dr 32 sk banco; att i fråga om andra gåfvan, hvilken skulle tillfalla
en dotter af skuldsedlarnes utgifvare, blifvit uppgifvet, att gifvarinnan skulle hafva, såsom
tillgång för denna gåfvas utgörande, Iemnat omförmälte skuldsedlar i samma utgifvares
hand, men att uti sjelfva gåfvöbrefven ingenting om dessa skuldsedlar fanns nämdt, än mindre
någon anvisning på desamma för gåfvobeloppens utbekommande var gifven. Uti gåfvobrefvet
på 2000 R:dr nämndes ej ens, hos hvem kapitalet borde förvaras, ehuru detta gåfvobref
innehöll, att gifvarinnan under sin återstående lifstid skulle af detta kapital uppbära fem procents
årlig ränta. Det andra gåfvobrefvet, det på 500 R:dr, säger väl, att kapitalet skulle af
samme man, som utgilvit skuldsedlarna, förvaltas, och gifvarinnan årligen deraf erhålla fem
procents räntebetalning under sin återstående lifstid, men nämner icke de i fråga varande
skuldsedlarna, och anvisar än mindre på deras innehåll, såsom gifvarinnan afhändt genom
gåfvan och till dess realiserande anslaget.
I detta mål dömdes af Häradsrätt den 18 Dec. 1845: anfördes skäl, hvarföre ogift
qvinna ej kunde vara oberättigad att bortskänka sådan egendom, hvarom hon ägde genom
testamente förordna; antogs, att den person, åt hvilken var gifvet beloppet af 2000 R:dr,
fått vid det tillfälle, då gåfvoafhandlingen upprättades, i handom emottaga den henne tillagde
gåfva, och öfyervägades den omständighet, att upplysning saknades, huruvida gifvarinnan vid
samma tillfälle till andra gåfvotagaren, eller den, som skulle erhålla 500 R:dr, öfverlemna!
detta belopp, hvilken omständighet ansågs icke kunna förringa helgden af sistnämnde gåfva,
enär de omtalta skuldsedlarnes utgifvare och innehafvare, hvilken med råd biträdt gifvarinnan och
med hennes penningeangelägenheter ägt befattning, i egenskap af den gåfvotagandes (sin dotters)
dåvarande rätte målsman, i allt fall bordt hafva det henne tillagda gåfvokapital under förvaltning;
i följd hvaraf kiiromålet ogillades och de gåfvotagande från den äskade återbetalningsskyldigheten
befriades. — Hos Lagmansrätten ansågs, genom dom den 15 Juli 1846, skäl icke
hafva förekommit till ändring uti Häradsrättens utslag, så vidt detsamma blifvit öfverklagadt.
I Hofrätten
1 Hofrätten afgjordes saken den 21 Juli 1848 på det sätt, att enär upplyst vore, att
redan under gifvarinnans lifstid den ena gåfvotagande fått emottaga ofvan omförmälte 2000
R:dr, samt att det belopp 500 R:dr, hvarå den andra gjort anspråk, stått under hennes faders
förvaltning, men arfvingarne icke gittat styrka, att nämnde medel, hvilka vid gifvarinnans död
icke funnits i hennes bo*), blifvit under annat vilkor eller i annat ändamål, än de åberopade
gåfvöbrefven utmärkte, till första gåfvotaganden sjelf eller till den andras fader öfverlemnade,
Hofrätten på dessa och de af Häradsrätten i öfrigt anförda skäl pröfvade rättvist Underrätternes
domslut att gilla.
Saken drogs under Konungens Högsta Domstol; och de tre af dess Ledamöter, hvilkas
röster utgjorde pluralitet och bestämde domen, yttrade: det vore ostridigt, att de medel, hvarå
arfvingarne gjort anspråk, vid gifvarinnans frånfälle innehades af den ena gåfvotagandes fader,
hvilken sedermera, under rättegången hörd, förklarat, det samma medel, enligt af gifvarinnan
i lifstiden gjorda gåfvor, tillhört de gåfvotagande, men att på det gifvarinnan, efter skedt förbehåll,
måtte till sin död njuta årliga räntan å de gifna beloppen, skuldsedlarne, hvaruti de
innefattades, under tiden varit i hans förvar öfverlemnade; detta förklarande kunde icke anses
vara å arfvingarnes sida vederlagdt, helst bouppteckningen, deri skuldsedlarnefunnosupptagna
bland qvarlåtenskapen, tillika innefattade anmälan om gåfvorna; någon närmare utredning af
förhållandet i denna del eller bevisning, att depositarien under andra, än de af honom omförmälta
vilkor, ägt medlen om händer, funnos icke hafva äf arfvingarna blifvit åstadkommen;
och pröfvades alltså skäligt JJofriittens öfverklagade domslut att fastställa. I enlighet med
denna mening utfärdades Kongl. Maj:ts Dom den 29 Januari 1850.
Två Ledamöter, som i detta slut instämde, anförde dertill äfven andra skäl. Den ene
anmärkte, att arfvingarne hvarken gjort sannolikt, det den ena gåfvotagande under något slags
återbäringsskyldighet erhållit till henne jemte gåfvobrefvet öfverlemnade 2000 R:dr, eller i
någon mån visat, att den andras fader annorlunda, än till följd af föreskrifterna dels i gåfvobrefvet
till hans Dotter och dels i en annan af gifvarinnan vid samma tillfälle utfärdad dylik
handling (den på 4000 R:dr), hvarom nu icke vore fråga, haft om hand till denna senare
ulgifna skuldebref; hvarföre denne Ledamot ansåge verkligheten af de genom sålunda bortgifna
medlens öfverlemnande slutligen fullbordade gåfvoaftalen vara lagligen bestyrkt. — (Nyssnämnde
uppgift om föreskrifter i sjelfva gåfvöbrefven, till följd hvaraf skuldsedlarnes innehafvare
skulle haft desamma om hand, vore ett godt skäl för gåfvohandlingarnes giltighet, och
troligen skulle ingen af öfriga Ledamöterna, som instämt i enahanda slut, hafva underlåtit
att åberopa samma skäl, så framt detta icke befunnes vara — stridande mot faktiska förhållandet,
hvilket nemligen var, såsom redan är antecknadt, att några föreskrifter om skuldsedlarna
eller deras förvarande hos depositarien icke funnos i någotdera gåfvobrefvet.)
Den andre Ledamoten, som .särskildt argumenterade, ansåg den omständigheten, att uti
bouppteckningen blifvit såsom tillgång upptagna de tvenne hos ena gåfvotagerskans fader förvarade
reverser, icke kunna verka till förfång för dem, som å den tiden till reverserna eller någon
del deraf må hafva haft äganderätt, men ej medgifvit, att desamma finge uti bouppteckningen
såsom gifvarinnans tillhörighet upptagas, utan om en sådan åtgärd saknat kännedom; hvarföre
och då, emot hvad reversernes innehafvare upplyst och förklarat samt i öfrigt förekommit,
icke kunde anses på något sätt ådagalagdt, att gifvarinnan vid dess frånfälle af reversernes
innehåll ägt jemväl den del, hvarå hennes arfvingar nu gjort anspråk-, samt något skäl ej
blifvit förebragt för återbäring af (åläggande att till arfvingarna återbära) hvad den ena gåfvotagande
kunde hafva af gifvarinnan i kontanta medel emottagit, Hofrättens dom gillades.
Två Ledamöter voro skiljaktige, och biföllo Nedre Justitiä-Revisionens betänkande, deruti
bland annat förekommer, angående faktiska förhållandet, i strid med en Ledamots bär ofvan
upptagna yttrande, den grundade anmärkningen, att någon laglig bevisning å de gåfvotagandes
*) I fall nemligen fordringar, som tillhöra ett sterbhus, icke finnas i sterbhuset. Ty annorlunda, un som
dessa fordringar funnos i gifvarinnans bo, kunna rid fordringar aldrig i ett bo linnas,
II. St. Just. Ombudsm. Emb.-licräUelsc för år 1851. 5
sida icke kunnat förebringas derom, att gifvarinnan afhändt sig äganderätten till de i fråga
varande skuldsedlarna, ehuru derjemte i betänkandet förmäles, att uppgifvet (icke, att visadt)
vore, det gifvarinnan skulle hafva såsom tillgång för ena gåfvans utgörande lemnat omförmälte
skuldsedlar*). På dessa grunder och då utfästad gåfva, som icke genom dess skiljande från
gifvarens vård och utlemnande till gåfvotagaren eller ställande under annans vård för hans
räkning blifvit fullgjord, icke lagligen kunde efter gifvarens död ur de efterlemnade tillgångarna
emot arfvingarnes bestridande uttagas, hade Nedre Revisionen tillstyrkt, att med upp-,
häfvande af domstolarnes beslut de gåfvotagande måtte förklaras icke vara berättigade att
utur de i bouppteckningen upptagna tillgångar utbekomma gåfvomedlen, samt i följd deraf förpligtas
att, derest sådan utbetalning till dem redan skett, till arfvingarna återgälda de uppburna
medlen med ränta. (Välförståendes, att den utbetalning, som här förutsättes möjligen hafva
redan skett, betyder endast den, som utgått ur gifvarinnans efterlemnade tillgångar, icke hvad
gifvarinnan kunde hafva med varm hand verkligen utgifvit; och således åsyftas icke återgäldande
af de medel, som ena gåfvotagerskan möjligtvis af gifvarinnan vid gåfvohandlingens
utfärdande kontant-erhållit. Härom handlade icke tvisten, utan endast derom, huruvida beloppet
(de 2000 riksdalerna), redan en gång bekommet eller ej, skulle utgå ur de omtvistade
skuldsedlarna, uti hvilka äfven denna gåfva dock sedermera, under fortsättning af rättegången,
uppgafs vara inbegripen.)
I nu anförda yttrande af Nedra Justitiä-Ilevisionen, bifallet af tvenne Högsta Domstolens
Ledamöter, men icke i dervarande pluralitet» eller öfriga domstolars argumentationer, ligger
det verkliga begreppet om gåfva. Till detta begrepp hörer väsendtligen det gifnas afhändande.
Gåfva af lös egendom har nemligen ännu icke skett, så länge dess föremål är qvar i gifvarens
hand. Om än sedan qvarlemnadt i hans vård,' måste det dock en gång vara honom
afhändt, för att kunna anses vara gifvet; och gåfvotagarens anspråk derpå, medan det linnes
i gifvarens vård, kan ej vara annat än anspråket på ett gifvaren lemnadt lån eller förtrodt
gods. Gåfvotagarens äganderätt, i läll den bestrides, ankommer då på den bevisning, han
derom kan åstadkomma.
Sjelfva afhändandet behöfver icke vara materielt; men om det icke så är; måste det
i stället vara bevisligt. Endast när det sker materielt, är bevisningen öfverflödig. Då öfvergår
presumtionen af äganderätt till gåfvotagaren med sjelfva den ölVerlemnade gåfvan hvarefter
bevisning erfordras emot, men icke för honom). Består åter afhändandet icke i materielt
öfverlemnande; så måste det kunna bevisas. Dertill tjena gåfvobref, vittnen och hvad
annat som, efter omständigheterna, kan blifva bevisande. Men denna bevisning skall vara
sådan, att den utmärker skillnaden imellan en verklig gåfva och ett blott löfte derom. Det
gäller att veta, om det eller det bestämda tinget är gifvet och verkligen afhändt, eller det
blott är sagdt, att detsamma eller något dylikt framdeles skall gifvas. I förra fallet allena
är gåfva för hand — i det senare endast löfte eller förbindelse. Detta slags löften är det,
som, när deras fullbordan är utsatt till slutet af den lofvandes lifstid, kallas testamenten.
*) Det ena gåfvobrefvct säger, alt »nu under denna dag, af fri och otvungen vilja, med varm hand och
»såsom skänk gåfves till full ägo och dispositionsrätt ett kapital af 2000 Jt-.dr banco, på sätt att under
»sin återstående lifstid gifvarinnan för dessa 2000 K:dr banco skulle uppbära 5 procent årlig ränta.»
Andra gåfvobrefvct lyder, alt »af fri vilja och ined varin band såsom skänk gåfves under denna
»dag ett kapital af 4000 R:dr banco» dock med vilkor, 1) att gifvarinnan »under sin återstående
»lifstid för dessa 4000 R:dr årligen uppburc ränta efter 5 procent, och 2) att detta kapital städse af
»N. N. (depositarien, utgifvaren af skuldsedlarna) till det bästa måtte handhafvas och förvaltas, sä länge
»gifvarinnan lejde, inen efter hennes död till de gåfvotagande öfverlemnas med full äganderätt» — —
Tredje gåfvobrefvet innehåller, att »af fri vilja och med varm hand såsom skänk under denna dag
»gåfves till N. N. (deposilariens yngsta dotter) ett kapital af 500 U:dr banco pä så sätt, att gifvarinnan
»erhöllc årligen 5 procents räntebetalning under sin återstående lifstid, och kapitalet af fadren (deposi»tarien)
förvaltades, medan gifvarinnan Icfdc, men efter hennes död till bemälte N. N. nied Tull
»äganderätt»
(Intetdera gåfvobrefvet nämner skuldsedlarna — när eller af hvem de voro utgifna — på hvari
belopp — hos hvem de funnos.)
— Sö
-
flin förbindelse har i förevarande fall ingen fråga varit. De klandrade handlingarne,
i fall de icke varit gåfvor, hafva endast varit löften om gåfvor, eller ock alldeles betydelselösa.
Hade det ena gåfvobrefvet handlat om de 2000 R:dr, som af gåfvotagaren fiirst uppgåfvos
vara kontant ademnade vid sjelfva handlingens upprättande; så hade detta bref varit
ej blott öfverflödigt, utan alldeles meningslöst. Gåfvans öfverlemnande, som redan för sig
gått, hade då icke behöft bevisas; och gåfvobrefvet, om det icke betydde någonting annat,
betydde således ingenting. Handlade det åter om någonting annat; så borde föremålet vara
specifikt deri uppgifvet. Härpå lärer ock gåfvotagerskans målsman hafva tänkt, då han sedermera
uppgaf, att gåfvomedlen voro inbegripna uti de ofta omtalta skuldsedlarna. Men han
glömde, att detta ej kunde antagas utan bevis, och att det således bordt antingen vara utsatt
i sjelfva gåfvobrefvet eller också kunna med annan giltig bevisning styrkas, och att intetdera
inträffat (och han glömde dessutom, att denna senare uppgiften var oförenlig med den förra,
enligt hvilken gåfvomedlen blifvit vid gåfvobrefvets utfärdande kontant atlemnade).
Likaså med andra gåfvobrefvet, det på 500 R:dr, i hvad uppgiften om tillgång för summans
utbekommande beträffar. Denna tillgång förmältes vara leornad uti nyssnämnde skuldsedlar;
men derom förekom hvarken någon uppgift i sjelfva gåfvobrefvet eller annan bevisning.
Den, som innehade (och äfven sjelf utfärdat) dessa skuldsedlar, var den gåfvotagandes fader;
han kunde således icke vittna; och intet annat vittne uppträdde att intyga, det gifvarinnan
förklarat skuldsedlarnes innehåll vara, till större eller mindre del, anslaget af henne till utgörande
af gåfvobrefvens föremål (de genom dem skänkta beloppen). Dessa gåfvobref (såsom
icke varande förbindelser) voro då ingenting annat än löften om utbekommande af så och så
stora penningebelopp ur gifvarinnans tillhörigheter, och detta fiirst vid hennes död — löften,
sorn följaktligen, utan hinder af den origtiga benämningen gåfvor 7ncd varm hand, kunde af
gifvarinnan återkallas, och således voro af enahanda betydelse med testamenten, ehuru icke
försedda med den bevisning, som för giltigheten af sådana är nödig; hvarföre de ock, ehuru
i egenskap af testamenten efter gifvarinnans död bevakade, likväl funnos icke kunna såsom
sådana begagnas.
Hade de i fråga varande skuldsedlarne blifvit af gifvarinnan öfverlåtne på innehafvaren
samt derefter lemnade till den person, som dem innehade, och ändtligen af honom bortgifna;
så hade äganderätten till dessa sedlar tillhört den, som fått dem. Den person, genom hvars
bemedling de blifvit skänkta, måtte hafva kunnat eller icke kunnat nöjaktigt redovisa sin åtgärd,
såsom handlande å gifvarinnans vägnar; så hade i allt fall gåfvan varit fullbordad och
de gåfvotagandes rätt ostridig. Men så länge denne medlare ännu innehade skuldsedlarna,
dem lian af gifvarinnan emottagit och som voro på henne ställda, utan tillkommen öfverlåtelse;
kunde genom honom ingen rätt till desamma hafva på annan person öfvergått eller
genom hans åtgärd öfvergå, med mindre han till öfverlåtandet visade särskildt uppdrag. Icke
ägde han något vitsord att »förklara, det medlen, enligt af gifvarinnan gjorda gåfvor, tillhört
»de gåfvotagande». Någon skyldighet »å arfvingarnes sida att vederlägga detta förklarande»
kunde således ej heller vara för hand. Skyldigheten att bevisa sin rätt till skuldsedlarna
måste hafva ålegat dem, som derå gjorde anspråk utan att innehafva dem, och på hvilka de
hvarken voro ställda eller genom påskrift öfverlåtna.
Ett öfverflyttaude af denna bevisningsskyldighet från de gåfvotagande till arfvingarna är
den grund, hvarpå de dömandes meningar i detta mål hvila. Att en sådan bevisningsskyldighet,
till vederläggande af hvad skuldsedlarnes depositarie »förklarat», icke kunde arfvingarna
åligga, visar sig bäst, om man eftersinnar, hvad gifvarinnan sjelf i sådant afseende
kunnat åligga. Skulle hon, för att kunna återtaga sina skuldsedlar från depositarien, behöft
vederlägga hans förklarande, att medlen (valutan af skuldsedlarna) tillhörde andra personer?
Och om gåfvobrefven blifvit åberopade, såsom berättigande att ur dessa skuldsedlar utbekomma
gåfvobeloppen; skulle väl då, på grund af nämnde gåfvobref, hvilka innehöllo ingenting
om skuldsedlarnes afhändande, gifvarinnan kunnat förmenas att återtaga dessa sedlar, eller de
gåfvotagande förklaras beriittigade att få dem qvarhållna i depositariens vård för deras räkning?
Huru kunde det då, på ingen annan grund än dessa gåfvobref, förmenas innehafvarna
— 36 —
af gifvarinnans rätt, hennes arfvingar, att utbekomma samma skuldsedlar och derefter indrifva
deras belopp? Och i fall detta skett; hade då icke derigenom blifvit klart, att gåfvobrefven
inneburo ingenting annat, än ett löfte om gåfva, för hvars realiserande ingen viss del af gifvarinnans
bo eller qvarlåtenskap framför den andra kunde tagas i anspråk — och som också
just derföre icke utgjorde någon verklig gåfva?
Behöfdes nu ingen annan bevisning derom, att skuldsedlarne tillhörde gifvarinnans qvarlåtenskap,
än att de voro till henne ställda och erkändes vara af henne Jemnade i depositariens
förvar, utan påskrifven öfverlåtelse från henne; så kunde följaktligen arfvingarne ej heller
åligga att »visa, det de af samma skuldsedlar vid gifvarinnans död ägt äfven den del, hvarå
»de gåfvotagande gjort anspråk», såsom den ene Ledamoten af Högsta Domstolen särskildt
förmenar. Med samma rätt, som arfvingarne ägde den del af skuldsedlarna, hvarå de gåfvotagande
icke gjorde anspråk-, ägde arfvingarne äfven den öfriga delen, så länge de gåfvotagande
icke styrkte sig äga den.
När det föregafs, att depositarien »ägt medlen om händer under de af honom omför»mälta
vilkor», nemligen att deraf utlemna de i gåfvobrefven bestämda belopp; så var det
detta, som behöfde ar de gåfvotagande bevisas; och det var icke tvertom arfvingarne, som
behöfde bevisa, att depositarien under andra vilkor ägt medlen om händer. Men all rätt
upphörer och all rättslära förvändes, när man irrar sig i begreppet om parternes roller,
och bevisningsskyldigheten från den ena till den andra öfverflyttas — när man med den, som
är skyldig att bevisa, förvexlar den, som äger att fordra bevis.
Med undantag at de Högsta Domstolens Ledamöter, som biföllo Nedra Revisionens betänkande
och upphäfde de öfverklagade domarna, har då, om jag ej bedrager mig, ingen
annan af de dömande byggt på en med sanet begrepp om gåfva förenlig grund, än den Ledamot
af Högsta Domstolen, hvilken åberopat »föreskrifter, gifna i sjelfva gåfvobrefven»; och
i rigtigheten af denna Ledamots mening felar ingenting annat, än att dessa föreskrifter också
befunnes verkliga. När detta åter icke inträffat; då bevisar samilia Ledamots yttrande endast,
att han kännt, huru saken bordt vara beskaffad, för att kunna lagligen få den utgång, för
hvilken han röstade — och vederläggningen af hans uppgift fanns likväl i sjelfva de gåfvobref,
hvilkas »föreskrifter» han åberopade.
En fråga, hvaröfver tvifvelsmål hos de lagkunniga visat sig, är den om löftesmäns rätt
till inteckning i gäldenärs fastighet för den gäld, för hvilken den förre borgat. Att man äger
sådan rätt för gäld, som i följd af borgen blifvit betalt och således utgör verklig fordran,
är troligen ingen fråga. Men innan betalningen ännu skett, och medan således ovisst är, huruvida
den kommer att påfordras, hafva meniugarne visat sig delade; och frågan har blifvit af
domstolar olika besvarad. Kongl. Maj:ts Högsta Domstol har svarat nekande.
Det förhållande, hvaraf jag sett ett sådant domslut föranledt, visade sig i följd af en
vid höstetinget år 1846 gjord ansökning hos häradsrätt om inteckning till säkerhet för särskilda
penningelån, för hvilka sökanden gått i borgen såsom för egen skuld; hvarefter fastigheterne,
i hvilka inteckningen söktes, blefvo af gäldenären den 20 Januari 1847 försålda till
tvenne personer, hvilka gemensamt med honom hördes öfver inteckningsansökningen, den han
bestridde på grund af den skedda försäljningen, jemte det han i särskild skrift invände, att
han icke inom laga stämningstid före 1847 års vinterting undfått del af ansökningen, samt
derföre yrkade, att den måtte anses förfallen.
Häradsrätten utlät sig genom utslag d. 15 Sept. 1847, dels att, af upptagna skäl, något
afseende icke kunde fästas å nämnde invändning, utan Häradsrätten vore oförhindrad att
pröfva ansökningen, och dels att, i sjelfva saken, enär gäldenärens köpares, då varande fastighetsägarnes,
bestridande af inteckningen hufvudsakligast grundade sig derpå, att de, i händelse
inteckningen lastställdes, skulle blifva i sin förmenta bättre rätt förnärmade, men de icke
kunde anses hafva köpt fastigheterna med bättre rätt, än säljaren dem innehaft, och inteck
-
ningen, i händelse han fortfarande varit ägare till desamma, bordt sökanden beviljas*), helst
borgensförbindelserne blifvit ingångne såsom för egen skuld och gäldenären lemnat deras rigtighet
obestridd, likasom att skuldsedlarne, för hvilka borgensförbindelserne voro ingångne,
blifvit af sökanden för gäldenärens räkning inlöste**); Häradsrätten ansåge den omständighet,
att sökanden icke genast, då inteckningen söktes, varit innehafvare af dessa skuldsedlar, lika
litet som hvad fastighetsägarne för öfrigt uti denna del af saken anfört, lagligen kunna a densammas
utgång hafva något inflytande, och förklarade sökanden lagligen berättigad att erhålla
inteckning uti i fråga varande fastighet till säkerhet för omförmälte belopp, hvilken inteckning
alltså beviljades, derom bevis skulle förbindelserna åtecknas.
Fastighetsägarne och gäldenären fullföljde saken hos Hofrätten, sorn genom utslag den
2 December 1847 fann skäl icke hafva förekommit till ändring i Häradsrättens beslut; hvaremot
Kongl. Majit uti Dom den 18 Dec. 1848, uppå ändringssökande af fastighetsägarna, väl
lemnat utan afseende-dessas anmärkning, att inteckningsansökningen ej skulle blifvit gäldenären
inom laga stämningstid delgifven, men i sjelfva saken Sig i nader utlåtit, att emedan inteckningssökanden
icke hade betingat sig rättighet att till säkerhet för sina i fråga varande
för gäldenären ingångna borgensförbindelser erhålla inteckning i hans fasta egendom, och upplyst
vore, dels att inteckningssökanden, då han vid 1840 års hösteting anhöll om inteckningen,
ännu icke infriat någon af omförmälte förbindelser, dels ock att vid påföljde (påföljande) ting,
då han företett de gäldenärens skuldebref, hvarå borgensförbindelserne funnits tecknade och
dem han under tiden inlöst, fastighetsägarne, hvilka jemväl efter sist förut i häradet hållna
ting genom köp förvärfvat sig äganderätten till den i fråga varande egendomen, 'derå sökt
lagfart och den påyrkade inteckningen bestridt; thy pröfvade Kongl. Majit, med stöd af 1 §
i Kongl. Förordningen den 13 Juli 1818 och 3 § i Kongl. Förordn. d. 19 Maj 1845, rättvist
att, med ändring af öfverklagade besluten i denna del, ogilla och undanrödja^ (upphäfva) den
på grund af berörde borgensförbindelser till löftesmannens säkerhet för (de pa grund af borgen
inlösta) skuldebeloppen beviljade inteckning.
Uti den åberopade 1 § af 1818 års Kongl. Förordning föreskrifves, att vid ansökan
om inteckning skall inläggas skuldebref eller annan handling, hvarpå fordran sig grundar.
Det är denna föreskrift, som af Högsta Domstolen icke anses fullgjord, då skuldsedlarne icke
inlösta företeddes vid inteckningsansökningens ingifvande; och att deras efteråt skedda företeende,
sedan fastigheten, Imri inteckning söktes, öfvergått till andra ägare, som redan derå
erhållit lagfart, icke kunde vinna afseende, är hvad som antydes med åberopande af 3 § i
1845 års Kongl. Förordning. Härvid förutsättes, att den i förstnämnde förordning omförmälte
handling, hvarpå fordran sig grundar, ej kan vara någon annan, än sjelfva urskriften af den
skuldförbindelse, som skall intecknas. Denna förutsättning är det, som behöfver närmare
öfvervägas.
Vore inteckningslagens (1818 års Inteckningsförordnings) mening att föreskrifva, huru
beskaffade handlingar, i urskrifter eller afskrifter, som kunde eller icke kunde läggas till grund
för inteckning; så hade denna lag bordt härom innehålla noga bestämda och fullständiga stadganden,
eller den hade åtminstone bordt med detta ämne på något sätt befatta sig. Nu innehåller
dock lagen härom ingenting, då den endast sysselsätter sig dels med den procedur,
hvars iakttagande af inteckningssökanden är ett vilkor för ansökningens bifallande (utan gäldenärens
samtycke), och dels med den procedur och de motskäl, gäldenären har att använda,
för att kunna undgå inteckningens beviljande. Då lagen således icke föreskrifver, huru den
handling skall vara beskaffad, på hvilken inteckning får beviljas; kan ju lagen ej heller innehålla
någon föreskrift, huruvida det endast är en i original företedd^ skuldförbindelse, eller
afskrift af en sådan, eller ock annan handling tjenande till bevis på fordringen, som med
inteckningsansökningen skall »inläggas». Att det, som intecknas, skall vara verklig fordran,
*) Då nemligen inteckningen var sökt, innan han fastigheterna föryttrade.
**) Inlösandet hade nemligen skett, efter det ansökningen var gjord, och vid följande tinget hade de inlösta
skuldsedlarne blifvit uppvisade.
— 38 —
och antagligt bevis på dess verklighet företes, det är säkerligen livad lagen kräfver; men att
derutöfver utsträcka dess mening, visar sig i detta lagställe ingen bestämd anledning.
Ben handling, som i förevarande fall med inteckningsansökningen ingafs, var, enligt det
i hofrättsakten befintliga inteckningsprotokoll, ett af gäldenären utgifvet betyg, att inteckningssökanden
för de i fråga varande skuldposterna ingått borgen såsom för proprie skuld. Detta
betyg har således icke blifvit ansedt för en sådan handling, som enligt 1 § af Inteckningsförordningen
bordt med ansökningen inläggas, såsom tjenande till grund för fordringen, och
har ej heller kunnat så anses, i fall med sådan handling icke kan förstås annat, än en skuldförbindelse
i hufvudskrift. Ar åter detta, enligt hvad jag trott mig kunna antaga, icke meningen,
och kan hufvudskriften ersättas med annat giltigt bevis om fordringens verklighet;
då lärer af bristen på ali föreskrift om beskaffenheten af sådant bevis ej annan följd kunna
uppkomma, än att hvarje handling, som tjenar till antagligt bevis om fordringens verklighet,
också kan tjena till grund för dess intecknande.
Frågan om inteckningsrätt för oinlöst borgen vill då ej heller innebära annat, än den
frågan, huruvida för oinlöst borgen verklig fordran hos gäldenären tillkommer löftesmannen.
Härpå torde kunna svaras, att med en på sådan grund stödd fordran svårligen kan annorlunda
förhålla sig, än med den, som skuldebrefvets innehafvare äger hos löftesmannen för en
icke proprie borgen. Fordringsägarens rätt mot löftesmannen i detta fall och Iöftesmannens
rätt mot gäldenären i andra fallet äro lika beroende af gäldenärens betalningsförmåga. Den
enes fordran är hvarken mer eller mindre oviss hos löftesmannen, än den andres hos säklenären.
Kan den ena af dessa fordringar utan medgifvande intecknas; så bör den andra äfven
kunna det. Nu torde det icke bestridas, att fordringsägare har rätt till inteckning i löftesmäns
fastighet; och om så är, utan hinder af ovissheten, huruvida Iöftesmannens betalningsskyldighet
kommer att inträffa och derigenom verklig fordran hos honom uppstå; så lärer det
svårligen kunna påstås, att ovissheten, huruvida Iöftesmannens skyldighet verkligen kommer
att tagas i anspråk, och han i följd deraf erhålla verklig fordran lios gäldenären, bör hindra
honom att få en sådan fordran genom inteckning försäkrad.
Sådana fordringar äro visserligen endast eventuella; men att, i fråga om inteckning,
eventuella fordringar kunna såsom verkliga anticiperas, visar sig härförutan äfven hvarje gång
inteckning beviljas för en ännu icke belånt skuldförbindelse. Med gäldenärens samtycke —
vanligen på hans egen begäran — blir en sådan intecknad; och detta skulle dock ej kunna
ske, om icke en eventuell fordran kunde betraktas såsom verklig. Ty i annan händelse vore
den att anse för falsk, och gäldenärens samtycke skulle icke göra den giltig. Den af gäldenären
medgifna inteckningen skulle, i tvist borgenärer imellan, förklaras vara utan verkan,
såsom erhållen för en diktad fordran, hvilken först efteråt verkligen uppkommit. Så sker
likväl icke. Det kan öppet tillstås, att belåningen tillkommit efter inteckningen, och att således,
när denna beviljades, ingen fordran funnits; och inteckningen blir dock bestående.
Vore löftesman icke ansedd såsom borgenär, äfven innan han inlöst förbindelsen, för
hvilken han borgat; så kunde han ju icke äga talan i gäldenärens konkurs, der lagen ej känner
annan benämning på dem, som bevaka fordringar, än borgenärer. .Men onekligen äger
en löftesman för cessionantens gäld att bevaka sin möjligen blifvande fordran för den skuldförbindelse,
han är skyldig att inlösa. Då nu Inteckningsförordningen lika litet, som konkurslagen^
uttryckligen utestänger eventuel fordran; synes ej heller domaren vid tillämpning af
den ena mer, än af den andra lagen, böra göra det.
Det är ock ingenting annat, än en dylik, eventuel rätt, som intecknas, när inteckning
beviljas i löltesmans gods till borgenärs säkerhet för fordran, till ansvar hvarför såsom för
egen skuld löftesmannen sig förbundit, men hvilken han ännu icke inlöst. Och för sådan fordran
är t. ex. inteckning beviljad genom en Kongl. Maj:ts Dom den 20 April 18ill.
En löftesmäns förbindelse skulle blifva mera äfventyrlig, än skäligt och nödigt vore,
om lian till vinnande af säkerhet mot möjlig förlust ägde ingen utväg förr, än skuldförbindelsen,
för hvilken han borgat, funnes inlöst i hans hand. Ty i många läll måste sjelfva denna
utväg tätt inlösa förbindelsen) kunna utan Iöftesmannens förvållande, utan afseende på hans
— 39 —
förmåga att inlösningen verkställa, blifva obrukbar. Oftast kan nemligen i de fall, då förbindelsen
är löpande, inlösandet deraf desto lättare blifva omöjligt, som det då är en ren tillfällighet,
om löftesmannen vet, af hvem förbindelsen innehafves. Ej ens i de fall, då den
icke är löpande, låter det sig alltid göra att inlösa den, enär detta beror af förfallotid, af
fordringsägarens välbehag, eller möjligtvis af tillfälligheter, som göra, att han icke kan träffas
eller att förbindelsen icke blir tillgänglig, innan det är fiir sent.
Imedlertid kunna vid inteckningsärendes behandling onekligen betänkligheter uppstå, i
följd af skuldförbindelsens otillgänglighet. Det är på sjelfva hufvudskriften deraf, som bevis
om inteckningen skall af domaren skrifvas; och häraf kunde man vid första påseendet sluta,
att hufvudskriftens uppvisande är ett vilkor för inteckningens erhållande. Men att en sådan
slutledning är förhastad, visar sig just deruti, att Inteckningsförordningens 15 §, som härom
handlar, icke föreskrifver, att beviset skall tecknas på sjelfva den af sökanden företedda handling,
utan, i stället innehåller, att det skall ske på »hufvudskriften af den handling, hvarå bor
»genär
sin fordran grundat». Då först, när inteckningen är beviljad och bevis derom skall
af domaren meddelas, blir det nödigt att förete sjelfva hufvudskriften, för att få bevis derå
skrifvet — icke för att få inteckningen beviljad.
Ar nu detta rätta begreppet om meningen af 15 §, och kan således inteckning beslutas,
utan att den handling är företedd, på hvilken beviset derom skall skrifvas; då mäste äfven fråga
uppstå om giltigheten och verkan af ett inteckningsbeslut, när tillfälle saknas att la bevis
derom på skuldförbindelsens hufvudskrift tecknadt. Kan en inteckning, hvaröfver sådant bevis
felar, anses verkligen beviljad? Kan ens identiteten af den handling, för hvilken inteckningen
skal! gälia, anses rätteligen styrkt, när inteckningsbeviset på densamma saknas? Påtecknandet
deraf måste ju ske den stund, beslutet fattas, eller på en handling, som dä befinnes i
domarens hand, af gäldenären vitsordad eller för honom till granskning tillgänglig.
De följder, som må kunna uppkomma deraf, att originalförbindelsen icke med inteckningsansökningen
ingifves, måste visserligen drabba den sökande, så vidt de oundgängligen
inträffa, men'också icke derutöfver förökas. 1 påskriften ligger icke inteckningen. Handlingen,
hvarå fordran sig grundar, kunde vid ansökningen hafva varit i hufvudskrift företedd,
men derefter förkommit, innan beslut om inteckningen hunnit fattas eller innan det hunnit
blifva å handlingen tecknadt. Icke skulle då beslutet, i fall det vore fattadt, blifva om intet,
eller dess fattande, i fall det ännu icke skett, böra uteblifva (med mindre sökanden sjelf från
sin begäran afstode). Inteckningen vore beviljad, eller borde beviljas. Sökanden måtte se
sig om, hvad bruk han kunde deraf göra, och således, huruvida det ville blifva möjligt att
ersätta den förlorade förbindelsen eller bevisa dess identitet med den intecknade. I värsta lall
för honom vore inteckningen onyttig; men deraf skadades ingen annan än han sjelf.
Vore lagens mening att från inteckningsrätt utesluta all borgen, som ännu icke blifvit
inlöst;.så hade denna mening behöft i lagen uttryckas; och det med större skäl, än det funnits
nödigt att i l l § stadga, det inteckning ej må ske utan för bestämdt belopp i penningar
eller i varor. Äfven utan detta stadgande kunde det förnuftigtvis aldrig komma i fråga att
gifva inteckning för obestämda belopp. Deremot skall en löftesman, som väl ännu icke betalt,
men äfventyrar att nödgas betala den skuld, för hvilken han borgat, och derefter ostridigt
är berättigad till inteckning, alltid anse sig befogad att fordra sådan säkerhet för den
händelse, att betalning verkligen kommer att honom affordras. Och icke afvisas Kan med
den invändningen, att hans fordran är obestämd. Den är till hela sitt belopp oviss, såsom
beroende deraf, huruvida kraf mot honom anställes eller ej, men icke annorlunda obestämd,
än att större eller mindre del deraf kan försvinna genom afbetalning, utan att behöfva ur
den intecknade panten utsökas; och detta kan ju med hvarje intecknad fordran hända, ehvad
den innehafves af långifvare eller löftesman.
Om nu, i förevarande fall, rättighet till intecknings erhållande fanns; så kunde någon
särskildt dertill betingad rätt icke erfordras. Saknaden af ett sådant betingande medförer
i allmänhet ej annan påföljd, än att gäldenären bchöfver öfver inteckningsansökningen höras,
— 40 —
och äger rätt att erlägga betalning inom förfallotiden. Ett sädant stadgande bade ej kunnat
komma i fråga, om icke inteckningsrätt i allmänhet vore oberoende af gäldenärens samtycke.
Den åberopade 3 § i 1845 års Kongl. Förordning är slutligen just den, som utan hinder
af fastighets föryttring bekräftar fordringsägares rätt till inteckning för säljarens gäld, när
inteckningsansökningen skett förr, än köparen sökt lagfart. Meningen med detta lagbuds åberopande
kan således ej vara annan, än att ansökningen borde betraktas såsom icke gjord, då
den enligt I § af Inteckningsförordningen ej ansågs gällande. När förhållandet härmed är
undersökt, är följaktligen också frågan om tillämpligheten af don åberopade § i 1845 års
Kongl. Förordning afhandlad.
Af dessa reflexioner, i fall de äro grundade, följer, att inteckning för de i förevarande
mål . omtvistade borgensförbindelser, i enlighet med sjelfva skuldsedlarna, sådana dessa, till
rigtigheten erkända af utgifvaren och oemotsagda af nya fastighetsägarne, företeddes hos Häradsrätten,
efter att genom ansökningen hafva blifvit anmälte i öfverensstämmelse med gäldenärens
då ingifna betyg, borde af Häradsrätten, såsom ock skedde, beviljas med förmånsrätt
från den dag, ansökningen var gjord.
Redogörelsen för utförda åtal mot domare och tjenstemän kommer denna gång att omfatta
liera mål, än den för något föregående år haft att upptaga. Orsaken är, att ett större
antal af sådana under årets lopp hunnit afgöras, bland hvilka åtskilliga varit ovanligt länge
anhängiga; och jag måste tillstå, att jag till långsamheten icke alltid trott mig finna giltiga
skäl. Det kan ej nekas, att tredska och dröjsmål i afgifvande af infordrade förklaringar haft
större framgång till sakernes uppehållande, än som troligen behöft äga rum, i händelse allt
varit gjordt, som göras kunnat, till de obehöriga hindrens undanrödjande. Utan obillighet
torde det kunna sägas, att hos vederbörande Ofverrätter det ännu icke blifvit sed att vid
behandlingen af publika åtal hafva närmare räkning på infordrade förklaringar och, när de
för länge uteblifva, i tillbörlig ordning använda tjenliga medel till tredskans afhjelpande. Utan
försummelse i detta, och någon gång äfven i andra afseenden, skulle val troligen icke händt,
att aktionsmål, anhängiggjorda vid början af min tjenstetid eller redan dessförinnan, nu först
under sistlidna år blifvit bos första domstolen afgjorda.
Imedlertid är den nu följande långa listan på afgjorda åtal för tjenstefel endast genom
antalet ovanlig, icke förskräckande genom sin halt. Felen äro ej svårare än vanligt, och till
största delen föga betydliga, ehuru al sådan beskalTenhet, att allmänna ordningen icke medgifvit
deras förbiseende.
Vid en, till åtlydnad af Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse den 8 April 1843, inför Konungens
Befallningshafvande i Kronobergs län å Landskontoret den 1 Aug. s. å. förrättad auktion,
i ändamål att på entreprenad till den för lägsta pris bjudande öfverlåta uppförande af nytt
landshöfdingeresideneehus i Wexiö å samma ställe, som den förra, men afbrända residencebyggnaden
varit belägen, hade Murmästaren O. Borgström stannat för lägsta anbudet 41,750
R:dr banco: hvarefter likväl Borgström och Byggmästaren Carl Robert Palmaer genast vid
auktionstillfället tillkännagifvit, att de båda, en för begge och begge för en, ansvarade för
byggnadens uppförande, i enlighet med hvad stadgadt blifvit; hvadan och då Pallmer och
Borgström jemväl hvar för sig företett godkänd borgen så väl för byggnadsarbetets kontraktsenliga
fullgörande, som för de penningeförskott, hvilka under byggnadstiden linge lyftas,
Konungens Befallningshafvande den 8 i sistnämnde månad med bemälte personer afslutat kontrakt
om i fråga varande byggnadsarbete, hvilket ock snart derefter blifvit påbörjadt.
Sedan detta arbete så vida fortgått, att en del af grunden varit fullbordad, hade vådeld
återigen utbrustit i Wexiö samt ödelagt större delen af staden; hvarefter och sedan Herr
Landshöfdingen Grelve Mörner genast förständigat Murmästaren Borgström, den ende af entreprenörerna,
som vistades på stället och med arbetet tog befattning, att så väl dermed som
med
— 41 —
med beting af byggnadsmaterialier upphöra, intilldess, efter verkställd ny tomtreglering i staden,
Kongl. Majit bestämt, om och hvarest ny residentsbyggnad skulle uppföras, besigtning
och värdering blifvit verkställd å påbörjade arbetet, hvilket dervid uppskattats till 745 Hulr
32 sk. banco, i anledning hvaraf Borgström blifvit den 15 December förenämnde år kallad
inför Konungens Befallningshafvande, för att yttra sig om de vilkor, hvarunder han ville å
egna och Pal maits vägnar frånträda ingångna entreprenadkontraktet och återbetala icke använde
delen af de 10,000 R:dr banco, Borgström fått såsom förskott å inropssumman lytta;
dervid Borgström jemväl förklarat sig villig att låta kontraktet återgå emot 2000 R:dr banco,
under erbjudande att, på fyra år med 2000 R:dr årligen, men utan ränta, återbetala de på
lyftade förskottet återstående 8000 R:dr, för hvilken återbetalning han ville ställa godkänd
borgen; och sedan Borgström blifvit underrättad, det han hade att afbida Kongl. Maj:ts nådiga
beslut i ämnet; hade Konungens Befallningshafvande i skrifvelse den 12 Januari 1844 hos
Kongl. Majit i underdånighet anmält, att omförmälta med Palmaer och Borgström afslutade
entreprenadkontrakt blifvit i följd af inträffade eldsvådan uppsagdt, och att Borgström, söm
egentligen besörjt grundläggningen och materialiers anskaffande, genast efter verkställd besigtning
och värdering å nedlagde arbetet, blifvit inkallad för uppgörelse i saken, och dervid gjort
.det förklarande, som ofvan är anmärkt; uppå hvilken anmälan Kongl. Maj:t enligt nådigt Bref
den 23 nästföljande April bemyndigat Konungens Befallningshafvande att med entreprenörerne
för byggnadsarbetet afsluta öfverenskommelse om entreprenadkontraktets återgång, mot vilkor,
att entreprenörerne, såsom ersältuing för redan verkställda arbetet, jemte den genom kontraktets
frånträdande dem tillskyndade förlust, skulle äga att sig till godo beräkna i ett för
allt 2000 Kalr banco medelst afdrag å lyftade förskottssumman, och med återbetalningen al
återstående 8000 R:dr åtnjuta det af Borgström betingade anstånd, dock emot godkänd säkerhet.
I följd häraf hade Konungens Befallningshafvande den 21 Maj samma år åter förekallat
Borgström, hvilken, såsom det i Landskontorets protokoll säges, dervid erbjudit att elter tre
veckors förlopp aflemna till vederhäftigheten styrkta skuldförbindelser å den till återbäring bestämda
summan; i sammanhang hvarmed Borgström dock 1 ramställt.den önskan, att Palmaer,
som ej var tillstädes, måtte framdeles inkallas, för att få underrättelse om kontraktets återgång,
på det att alla vidare anspråk från hans sida måtte förfalla; hvaruppå Konungens Befallningshafvande
endast vidtagit den åtgärd, att lemna Borgström formulär till förbindelse,
med tillsägelse att inom uppgifven tid, vid äfventyr af utmätning, inkomma med sina behörigen
verificerade skuldsedlar; och hade Konungens Befallningshafvande imedlertid genom skrifvelse
den 25 påföljande Juni anmodat Konungens Befallningshafvande i det län, der Palman
sig uppehöll, att antyda Palmair att inom viss tid antingen inställa sig å Landskontoret i Wexiö
och afgifva yttrande öfver Borgströms ofvanberörde tillgöranden, eller ock insända skriftlig
förklaring, vid påföljd att eljest hafva medgifvit och godkännt, hvad Borgström i fråga om
entreprenadkontraktets återgång tillgjort.
Efter häraf erhållen del hade Palmaer uti en till Konungens Befallningshafvande ställd
skrift, på anförda skäl, andragit, att han vore hindrad afstå från i fråga varande, af honom
undertecknade kontrakt, intilldess han blifvit gjord skadeslös för alla i och för byggnaden ingångna
förbindelser, genom Konungens Befallningshafvandes resolution blifvit trikänd från all
återbetalningsskyldighet, erhållit fullkomlig décharge samt återfått sin borgensförbindelse; hvarefter
och sedan Kongl. Majit imedlertid i nåder förordnat om uppförande af en annan ny residentsbyggnad
genom entreprenad, Konungens Befallningshafvande, utan'att vidtaga någon åtgärd i
anledning af Palmers bestridande att afstå från förut afslutade entreprenadkontraktet, den 30
Augusti förrättat den förordnade nya entreprenadauktionen; och bade sedermera Palmaer uti
en den 15 April 1845 till Justitiä Ombudsmans-Expeditionen ingifven skrift, af anförda skäl,
förmält sig anse sin rätt förnärmad genom de af Konungens Befallningshafvande vidtagna omförmälte
åtgärder, och derföre begärt, att Herr Landshöfdingen måtte ställas under åtal för
dess olagliga förfarande, samt derföre befordras till ansvar, med skyldighet att godtgöra Palman-
honom tillskyndade kostpad och lidande; i anledning hvaraf min företrädare i embetet
It. SI. Jusi. Ombudsm. Emb.-BCrällclse för är 1851.
förordnat åtal Inför Kongl. Göta Hofrätt emot Herr Landshöfdingen Grefve Carl Mörner och
Landskamereraren Herr Kammarrättsrådet N. J. Lång, under hvilkas embetsutöfning det klandrade
förfarandet ägt rum, med uppdrag till Advokatfiskalsembetet i Kongl. Hofrätten att föra
den talan om ansvar och ersättning till vederbörande, som lag och sakens beskaffenhet påkallade.
Sedan, i följd häraf, åtalet blifvit utfördt i behörig ordning; så har Kongl. Hofrätten
genom utslag den 30 September 1850, på anförda grunder, ansett det förhållande, att det
i kontraktet med Borgström och Palmaer vilkorade byggnadsarbete ej fått fullbordas, och kontraktet
i så måtto blifvit häfvet, icke innefatta ett egenmäktigt förfarande af Konungens Befallningshafvande,
eller vara tillkommet på grund af dess missledande uppgifter, utan synbarligen
haft sin grund i de förändrade förhållanden, som blifvit en följd af inträffade branden
och deraf orsakade nya tomtregleringen i Wexiö; hvarföre Kongl. Hofrätten pröfvade rättvist
lemna den emot Herr Landshöfdingen Grefve Mörner och Herr Kammarrättsrådet Lång förde
ansvars- och ersättningstalan utan afseende.
Öfver detta utslag har Advokatfiskalsembetet i Kongl. Göta Hofrätt, med min tillåtelse,
anfört underdåniga besvär, hvilka ännu bero af Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.
Sedan en ogift qvinna, dömd af Rådstugurätten i Hedemora den 11 Februari 1848 för
första resan stöld samt fylleri under marknad att, i brist af böter, strafTas med 28 dagars
fängelse vid vatten och bröd, inkommit till Fahlu länshäkte för undergående af denna bestraffning;
hade Konungens Befallningshafvande i Stora Kopparbergs län under den 1(5 i samma
Februari månad förordnat, att enär denna qvinna, såsom medhafvande ett dibarn, af henne
framfödt den 28 Nov. 1847, ej kunde till det ådöinda straffet befordras, hon skulle på fri
fot ställas och till hemorten förpassas; i anledning hvaraf jag funnit anmärkning om felaktigt
förfarande äga rum samt begärt Konungens Befallningshafvandes utlåtande, hvilket ock mig
till handa kommit och hvari anfördes, att då nämnde qvinna under bestralfningstiden icke
kunde föda och vårda sitt barn, anstalt blifvit vidtagen för att anskaffa annan person, som
ville barnet till vård emottaga, men att, då sådant icke lyckats, Konungens Befallningshafvande
funnit sig föranlåten att ställa modren på fri fot och förpassa henne till hemorten, intilldess
nämnde hinder för straffets verkställande kunnat undanrödjas; att Konungens Befallningshafvande
ansåge en sådan åtgärd jemväl öfverensstämma med grunderna för stadgandet i Kongl.
Förordningen den 10 April 1810, att qvinna, som nyligen födt barn och blifvit dömd till
stratl' af fängelse vid vatten och bröd, icke borde undergå straffet förr, än ett år efter barnets
födelse, och att sedan Kronobetjeningen anmält, det den lösgifna qvinnan omkring
September månad 1848 ifrån sin hemort Hedemora socken hemligen afvikit, utan att kändt
vore, hvart hon sig begifvit, hon blifvit allmänneligen efterlyst, för att till stratlet befordras,
men då ännu icke, så vidt Konungens Befallningshafvande vore kändt, anträffats.
Denna förklaring har jag desto mindre funnit nöjaktig, som enär 3 kap. 6 § Straffbalken
stadgade, att om qvinna vore hafvande, som skulle undergå dödsstraff eller annan
kroppsplikt, med straffet då borde uppskjutas sex veckor efter det hon födt, och åberopade
181(1 års Kongl. Förordning, utan att rubba denna allmänna bestämning af tiden för kroppsstratfs
verkställande å hafvande qvinna eller barnaföderska, endast för ett visst uppgifvet fall
och, såsom det heter, i betraktande af de åtskilliga omständigheter, hvilka kunde föranleda
till mildring i straffet för lägrad qvinna, föreskrefve bland annat, att i händelse en sådan
qvinna efter den olofliga beblandelsen födt barn och barnet lefde, det fängelsestraff vid vatten
och bröd, som enligt 53 kap. 3 § Missgerningsbalken och Kongl. Brefvet den 14 Augusti
1784 för lönskaläge liera än två gånger, vid brist af böter, ägde rum, icke skulle verkställas
förr, än ett år efter det barnet föddes, hvilket stadgande, såsom varande ett undantag från
lagens allmänna föreskrift, ej finge tolkas annorlunda, än efter dess ordalydelse, jag ansåg
lagstiftarens mening härutinnan så tydlig och klar, att någon ursäkt för afvikelse derifrån icke
kunde gälla, helst sorn genom Konungens Befallningshafvandes origtiga förfarande en saklälld
brottsling dittills undgått den henne ådömda bestraffning, hvarföre jag anmodade Advokat
-
fiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt att för detta felaktiga förfarande emot Konungens bemälte
Befallningshafvande anställa åtal, och dervid påyrka det ansvar, hvartill lag och sakens beskaffenhet
kunde föranleda; och sedan detta åtal blifvit inför Kongl. Hofrätten anstäldt emot
Herr Landshöfdingen, Kommendören och Riddaren I*. I). Lorichs samt Landssekreteraren och
Riddaren P. P. J. de Laval, hvilka meddelat det Konungens Befallningshafvandes förordnande,
till följd hvaraf omförmälte brottsling blifvit på fri fot försatt, utan att hafva det ådömda
straffet utstått; så hafva bemälte Herr Landshöfdinge och Landssekreterare uti afgifven förklaring,
bland annat, i ändamål att upplysa om de åtgärder, som blifvit vidtagne för att bereda
vård åt det späda barnet, åberopat ett af tillförordnade Direktören vid länshäktet i Fahlun
D. Hermansson afgifvet betyg; varande vid förklaringen fogade dels utdrag af protokollet inför
Konungens Befallningshafvande den 1(5 Febr. 1848, hvaraf inhämtades, att sedan bemälte
Hermansson, jemte anmälan, det han förgäfves bemödat sig att, till fullgörande af den föreskrift,
honom i allmänhet vore af Konungens Befallningshafvande meddelad, i afseende å till
fängelset ankommande barn, anskaffa erforderlig vård utom fängelset hos pålitlig person åt
i fråga varande, nästförutgångne dag inkornne flickebarn, tillika hemställt, huru förhållas borde,
då modren, utan särskild vård för barnet, icke kunde befordras till det henne ådömde straff
af 28 dagars fängelse vid vatten och bröd, samt Hermansson på förnyade frågor i ämnet
ytterligare förklarat, att i anseende till barnets späda ålder och beskaffenheten i öfrigt af den
vård, det behöfde, icke någon pålitlig person i Fahlun vore hugad att detsamma till vård
under en månads tid emottaga, och att vid sådant förhållande någon verkställighet af den
ådömde bestraffningen ansåges då icke kunna äga rum, Konungens Befallningshafvande,-med
åberopadt stöd af Kongl. Förordningen den 10 April 1810, funnit sig föranlåten förordna, att
den till straff dömda qvinnan med barnet finge varda på fri fot ställd och till dess hemort
återförpassad, att derstädes vistas, intilldess omförmälte hinder för straffets verkställande upphörde
och hon till bestraffningen kunde befordras, dels ock of vanberörde af Fängelsedirektören
utfärdade betyg, innehållande bland annat, att han genast påkallat för barnet erforderlig
värd af personer, som dylik vård förut lemnat, men att ingen af dem kunnat, i auseende till
barnets späda ålder och beskaffenheten af den vård, det behöft, lönnås att detsamma emottaga,
eller annan person, oaktadt anställde försök och efterfrågningar, påfinnas, åt hvilken
barnet kunde anförtros.
Härefter har Advokatfiskal hos mig hemställt, huruvida, med afseende å hvad sålunda
förekommit, åtalet emot Konungens Befallningshafvande borde fullföljas; och har jag till svar
härå lemnat, att jag funnit uppgiften om bristande tillfälle att skaffa underhåll och vård åt
den häktade qvinnans barn så föga bekräftad, att jag ej ens föreställt mig, det bättre grund
för denna uppgift ej varit för hand;\ att om ock, efter något vidsträcktare oell sorgfälligare
efterfrågningar, än som på en enda dag kunnat medhinnas, svårighet visat sig att linna tillgång
på vård och underhåll för det späda barnet, och om Fängelseföreståndaren med fog
anmält sig icke kunna härom föranstalta, finge dock deraf icke omedelbarligen slutas, vare
sig att Konungens Befallningshafvande fullgjort, hvad på dess åtgärd i förevarande fall ankom,
eller att den utväg, som derefter bordt vidtagas, varit den, som nu blifvit använd, att nemligen
lemna den brottsliga på fri fot, innan straffet gått i verkställighet; att så vida antagas
borde, det Konungens Befallningshafvande i förevarande fall ålegat att om barnets vård under
modrens strafftid draga försorg, borde lika litet i detta, som andra läll, der dylik skyldighet
Konungens Befallningshafvande tillkommer, fullgörandet deraf kunna under något urskuldande
åsidosättas; att då Kongl. Brefvet den 2(5 Oktober 1753 föreskrefve, att om uti fängelse moder
doge, som der haft spädt barn med sig, eller hon blefve straffad till lifvet, och barnet
ej kunde blifva emottaget till föda och uppfostran af slägtingar eiler andra eller uti något
barnhus, hvarom Konungens Befallningshafvande borde göra sig underrättad, Konungens Befallningshafvande
ägde af om händer hafvande medel anordna till barnets underhåll, så att det
ej af vanskötsel omkomme, samt i sådan händelse svårigheten att för barnet anskaffa vård
och uppehälle ej kunde vara mindre, än när modren skulle undergå straff af fängelse vid
vatten och bröd, men dylik svårighet dock icke gälide till ursäkt för underlåtenhet i nyssnämnde
— 44 —
fall, borde enahanda underlåtenhet ej heller i det nu förevaraude kunna dermed urskuldas,
helst det nu endast varit lättare att finna nödig utväg för ändamålet, i den mån dess användande
mindre brådskat, då nemligen sträfhet i nödfall kunnat uppskjutas, tilldess anstalt
om barnets vård hunnit blifva vidtagen; och har jag, i anledning häraf, anmodat Advokatfiskalsernbetet
att åtalet behörigen fullfölja.
Sedan, i följd häraf, aktionen blifvit utförd och vederbörande öfver Advokatfiskalsembetets
slutpåstående hörde; så har Kongl. Hofrätten den 21 Okt. 1850 meddelat sitt utslag,
af innehåll, att det af Konungens Befallningshafvande åberopade stadgande i Kongl.
Förordningen den 10 April 1810 väl icke varit tillämpligt å den här i fråga varande qvinnan,
som skolat undergå ansvar för stöld och fylleri, samt att Konungens Befallningshafvande' således
icke af nämnde författning ägt anledning till den åtalade åtgärden, men likväl, med
åberopande af den genom Fängelsedirektören vidtagne omförmälte åtgärd och då ej visadt
vore, att Konungens Befallningshafvande varit i tillfälle att under dåvarande förhållanden om
behörigt vårdande af barnet skildt från modren besörja, eller ens uppgifvet blifvit, att Konungens
Befallningshafvande af annan anledning, än att modren skolat berörde strall" undergå,
lagligen ägt att henne i häktet qvarhålla, funnit de tilltalade genom i fråga varande af dem
såsom Konungens Befallningshafvande fattade beslut, hvarigenom qvinnan blifvit på fri fot
ställd och till hemorten förpassad, att derstädes vistas, intilldess det anmärkta hindret för
straffets verkställande upphörde, icke kunna anses hafva gjort sig till någon förseelse i embetet
skyldige, hvadan de från åtalet befriades.
Detta utslag har jag i underdånighet öfverklagat, för att, så vidt af mig berodde, icke
låta den satsen gälla, att när någon lämplig försörjning för den häktade brottslingens barn
ej kunnat på en enda dag anskaffas, dermed skulle anses bevisadt, att sådan försörjning ej
lanns på orten att tillgå, eller att, när utväg för barnet icke genast funnes, någon tjenligare
åtgärd då ej kunde vidtagas, än att omedelbarligen försätta modren på fri fot samt äfventyra,
hvad som verkligen inträffat, att hon holle sig undan och straffet icke blefve verkstäldt. Hvad
jag i mina underdåniga besvär bade att undersöka, var således den af Hofrätten antagna
mening, att då försörjning åt barnet icke på dagen kunde skaffas, Konungens Befallningshafvande
ej ägde qvarhålla fången i häktet för anställande af ytterligare försök till sådan försörjnings
anskaffande. Hofrätten syntes mig härvid hafva gatt, längre i den personliga frihetens
skyddande, än mig veterligen någonsin förut, och längre än omsorgen för allmän ordning
medgaf. Innan brottslingen den II Febr. 1848 af Rådstufvurätten i Hedemora dömdes till
ansvar för första resan stöld samt fylleri under marknad, var hop under rättegången inmanad
i häkte, och hade derefter icke varit på fri fot, när hon den 16 i samma månad med fångskjuts
inkom till länshäktet, att der undergå den henne i brist af böter ådömda bestraffning
af 28 dagars fängelse vid vatten och bröd. Hon hade följaktligen, såsom tilltalad och ännu
icke sakfälld, kunnat opåtalt häktas, på det hon ej måtte undkomma det straff, som väntade
henne, i fall hon om brottet öfvertygades; och jag kunde icke inse, hvarföre, sedan hon var
derom öfvertygad och sakfälld, hennes (fäktande ej kunde för samma ändamål fortfara så
länge, tilldess straffets verkställande blef möjligt. Jag trodde, på denna grund, att Konungens
Befallningshafvande icke saknat full anledning och rätt att så länge i häkte qvarhålla fången,
sorn oundgängligen fordrades, för att bringa i fullbordan det kroppsstraff, hvartill hon var
dömd, utan tvertom hafva saknat rättighet att lösgifva henne förr, än straffet gått i fullbordan,
och endast hafva varit skyldig att härom föranstalta så skyndsamt, sorn ske kunnat.
Uppå mina sålunda anförda underdåniga besvär^ hvaröfver Hofrätten blifvit hörd samt
Herr Landshöfdingen m. m. Lorichs och Landssekreteraren de Laval sig i underdånighet förklarat,
har Kongl. Maj:ts nådiga Utslag blifvit meddeladt den 22 Januari 1851, deri stadgandet
tili Kongl. Förordningen den 10 April 1810 förklaras, på sätt Hofrätten yttrat, icke hafva
varit i afseende på den häktade brottslingen tillämpligt; hvarföre och då hennes vid ankomsten
till länshäktet medhafde barn då redan varit mer än sex veckor gammalt, hon följaktligen
bordt, enligt 3 kap. 6 § Straffbalken, utan uppehåll insättas till undergående af det henne
ådömda 28 dagars fängelse vid vatten och bröd, så vida särskildt hinder derför icke mötte:
och emedan genom hvad Konungens Befallningshafvande anfört och åberopat derom, att under
strafftiden nödig vård om barnet afskildt från modren ej kunnat anskaffas, ett sådant hinder
ej finge antagas vara ådagalagdt; ty funne Kongl. Maj:t, med ändring af Hofrättens utslag,
Konungens Befallningshafvandes åtgärd, att förordna om uppskof med bestraffningen och brottslingens
lösgifvande imedlertid ur häktet, ej hafva varit med lag öfverensstämmande; men berörde
åtgärd innefattade likväl icke sådant tjenstefel, att ansvar derför kunde de tilltalade
ådömas.
Till rätta förståndet af detta nådiga Utslag hörer ofelbart att skilja imellan tjenstefel,
för hvilka ansvar kan eller icke kan ådömas. Ty att tjenstefel dock verkligen här fallit de
tilltalade till last, får destomindre sättas i fråga, som rigtigheten eller origtigheten af deras
åtalade åtgärd ej annorlunda kommit under pröfning, än i afseende på det tjenstefel, hvilket
genom samma åtgärd kunde vara begånget; och att Kongl. Maj:l:s nådiga beslut, hvarigenom
sådant tjenstefel förklaras icke vara för hand, att ansvar derföre kunde ådömas, ej är liktydigt
med Hofrättens yttrande, att de tilltalade icke gjort sig till någon förseelse i embetet
skyldiga, visar sig äfven deruti, att Hofrättens utslag är af Kongl. Majit ändradt. Häraf
har jag om ämnet ej kunnat fatta annat begrepp, än att tjensteförseelser af den beskaffenhet,
hvarom här är fråga, böra fortfarande åtalas, och att från den tillrättavisning, som innefattas
uti förklarandet, att åtgärden icke varit med lag öfverensstämmande, må anses uppkomma
den verkan till varning mot förseelsens upprepande, som genom ansvars ådömande åsyftas.
Uti embetsberättelsen för år 1849 är redan anmält, att jag, i anseende till yppad vanvård
af Advokatfiskalsembetet i Svea Hofrätt, funnit mig icke böra underlåta åtals anställande
emot samma embetes innehafvare; och var skriftvexlingen, i anledning häraf, redan då slutad;
men Kongl. Hofrättens utslag har icke utfallit förr än den 5 November 1850, och saken således
ej förr än nu kunnat redovisas.
Detta vidlyftiga aktionsmål, hvilket nu mera äfven undergått Kongl. Maj:ts nådiga pröfning,
har tagit sin början mod anmärkningar, hvartill jag fann anledning af den arbetsförteckning,
som af omförmälte Advokatfiskalscmbete blifvit till Herr Justitiäkantzlern afgifven för
år 1847, och hvilka anmärkningar upptagas uti min till Hofrätten afgifna inlaga af den 14
April 1849 beträffande fördröjdt utförande af fiskaliska åtal emot domare och embetsmän uti
41 särskilda mål, utom hvilka i arbetsförteckningen väl förekommit äfven andra ärenden, som
blifvit med anmärkningsvärd långsamhet behandlade, ehuru jag trott uppräknandet böra inskränkas
till de svårare fallen, då redan dessa vore så talrika, att omdömet öfver den drift,
som i Advokatfiskalsembetets förvaltning varit rådande under den tid, som var i fråga,
syntes bero af den förklaring, hvarmed dröjsmålen i dessa fall kunde eller icke kunde
urskuldas.
Då jag, efter häröfver inkommen förklaring af Advokatfiskalsembetet, företog ärendet
till ytterligare handläggning uti skrift till Kongl. Hofrätten den 1 Juni 1849; anmälte jag,
hurusom min närmare uppmärksamhet på förvaltningen af det i fråga varande embetet blifvit
föranledd af det uti Kongl. Svea Hofrätts arkif, jemförelsevis med Rikets öfriga Hofrätters,
saknade större antal al domböcker, som bordt från Underdomstolar dit inkomma. Jag hade
icke kunnat förmoda, att en så vidsträckt försummelse i fullgörandet af Underdomares skyldigheter
skulle hafva inritat sig, i fall den tillsyn häröfver, som Advokatfiskalsembetet åligger,
blifvit tillbörligen handhafd. Derföre hade jag funnit nödigt att taga kiinnedom af 1847 års
arbetsförteckning, hvilken då var den senast afgifna; men dessförinnan hade jag från Advokatfiskalsembetet
begärt underrättelse om de åtgärder, som för de felande domböckernes erhållande
vore vidtagna; och då jag derpå ej fått tillfredsställande svar, samt i den granskade
arbetsförteckningen icke funnit upptaget något enda åtal för de talrika och långvariga försummelserna
med domboksinsändandet; hade jag ej kunnat undgå att föra Advokatfiskalsembetet
till last efterlåtenheten i beifrande af Underdomares försumlighet härutinnan. Efter ledning al
— 46 —
de uppgifter, jag från Advokatfiskalsembetet erhållit, hade jag låtit upprätta en förteckning
öfver de fall, der jag ansett åtal hafva bordt för dylik försumlighet anställas, men sådana icke ägt
rum; och upptog denna förteckning, för 13 särskilda domsagor eller domstolar, så beskaffade
fall af eftersatta behöriga åtgärder för försummelsernes afhjelpande till ett antal af 35, ehuru
anmärkningarne icke gingo längre tillbaka, än från år 1834, och således visserligen icke
sträckte sig till alla de brister, som måste förefinnas uti samlingen af Underrätters hos Hofrätten
förvarade domböcker.
I denna skrift har jag, efter omständligt upptagande af de uti Advokatfiskalsembetets
förklaring anförde försvarsskäl, slutligen kommit till följande allmänna anmärkningar: att hela
massan af den åtalade försummelsen vore större, än att en motsvarande kunde, såsom jag
hoppades, vid någon embetsförvaltning i riket för närvarande uppsökas; att ansvaret derför
kunde komma att företrädesvis träffa en erkändt duglig och för öfrigt ganska aktningsvärd
man, men hvilken dock icke hade skött sin tjenst och till hvars person intet anseende finge
hafvas, emot det allmännas fordran på en så vigtig tjensts förvaltande; att en hvar, som förrättat
densamma, nogsamt vetat, huru förfaras bordt med de försummade göromålen; huru
för hvarje uteblifven dombok det ej vore nog, att böter en gång blifvit ådömda, om domboken
icke derefter inom kort förelagd tid inkommit, utan då fordrades ofördröjligt påyrkande
af kraftiga vitén och, efter dessas försittande, deras lika ofördröjliga uttagande och förnyande
till förhöjdt belopp; huru detta förfarande borde utan afbrott fortsättas, tilldess ändamålet vore
vunnet, eller ock den försumliges tjenst kommit i bättre händer; huru, vid utförande af ett
atal, torst och främst handlingarne icke borde iå ligga ovidrörda hela året eller mer, efter
det de inkommit, huru sedermera, när kommunikationer icke blefve fullgjorda eller icke besvarade,
man ganska skyndsamt, och icke först efter åratals förlopp, måste med påminnelser
och påyrkade höga vitén efterhålla vederbörande, icke lemna dem fred att tredskas, utan
bringa dem att ångra sig, om de icke hörsama de förelägganden, som dem gifvas; att tvifvel
ej vore, det de förevarande ärendena, på detta sätt handhafda, skulle gått en helt annan
gång, största delen af de felande domböckerna varit långt dessförinnan aflemnade, och flertalet
af de aktioner, som upptoges i 1847 års arbetsförteckning, slutade innan de hunnit i densamma
inkomma; att allt detta, som till tjenstens skötande med nit och omtanka hört, blifvit
underlätet eller lör det mesta underlätet; att ansvaret för en sådan tjenstens vanvård ofelbart
måste blifva det, som drabbade en domare, hvilken af uppenbar vårdslöshet i sitt embete
felat; men att bestämningen af detta ansvar dock, efter min tanka, desto heldre kunde blifva
den lindrigaste, som något åtal eller klander af den i fråga varande embetsförvaltningen, mig
veterligen, icke förut ägt rum; dervid jag ölverlemnat till Kongl. Hofrättens bepröfvande,
huruvida i de fall, som rörde uteblifna domböcker, den som å Advokatfiskalsembetets vägnar
funnes hafva för hvarje tillfälle gjort sig till försummelsen skyldig, också kunde förpligtas att
på sin bekostnad om bristens fyllande draga försorg, så vidt annan utväg dertill kunde hafva
då mera gått förlorad.
I följd af uppkommen fråga att bestämma, i hvilken eller hvilka af de anmärkta omständigheterna
jag lunne mig föranlåten att emot den ena eller andra af de personer, som
irån och med år 1835 till och med år 1847 Advokatfiskal- och Vice Advokatfiskalstjensterna
hos Hofrätten förvaltat, fullfölja min talan, har jag genom ytterligare skrift den 30 Augusti
1849, efter en lrån Hofrätten mig meddelad förteckning å de i fråga varande personerna,
förklarat mig, i saknad af de underrättelser, som erfordrades till utredande af tiden, då remisserne
blifvit al Advokatfiskalsembetet till Vice Advokatfiskalen öfverleinnade, hafva funnit
atalet emot alla de till Vice Advokatfiskalstjenstens bestridande under nämnde tid lörordnade
personer böra lör närvarande desto heldre anstå, som anmärkningarnes kommunicerande med
dem alla skulle kunna medföra en tidsutdrägt, hvaraf målet i öfrigt ej borde uppehållas, helst
som ej flera än 4 af de anmärkta äldre målen syntes hafva berott ,ff Vice Advokatfiskalens
handläggning.
Af de 2:ne personer, hvilka från och med år 1835 till den 1 Augusti 1836 samt från
den 29 September samma år till den 28 Sept. 1847 förvaltat Advokatfiskalsembetet oell mot
_ 47 —
livilka allena jag funnit min talan böra vändas, har jag, efter erhållen del af deras slutförklaringar,
funnit mig mot den ena, eller då tillförordnade Advokatfiskalen Billbergh, icke äga
skäl att fullfölja någon ansvarstalan, utan fast heldre vara skyldig att erkänna, det Herr Billbergh
syntes mig hafva användt utmärkt flit under den tid, han utarbetat de efterliggande
göromål, som han vid tjensten emottagit, ehuru jag dock icke trott mig böra öfverdrifva
förtjensten af Herr Billberghs arbetsamhet, då han på 14 månader med 41 särskilda åtgärder
— ingifna memorialer — slutligen handlagt 35 af de eftersatta målen.
Den person, hvilken hela den åtalade försummelsen sålunda blef af mig till last förd,
då varande ordinarie Advokatfiskalen vid Kongl. Svea Hofrätt, Hofrättsrådet, nu mera Ledamoten
i samma Hofrätt, Riddaren af Kongl. Nordstjerne-Orden, Herr Carl Henrik Pfeffer,
har följaktligen till förklaring erhållit del af ofvanomförmälta talrika anmärkningar, hvilkas
beskaffenhet inhämtas uti den öfversigt deraf, som jag sedermera i mina underdåniga besvär
upptagit och till hvars upprepande jag, för korthetens skull, här torde få inskränka mig. Af
de åtalade försummelserna, under rättegången uppräknade uti 75 anmärkningspunkter, anföras
således följande exempel:
att en från Justitiä-Ombudsmansembetet gifven remiss af den 20 Febr. 1838 icke erhållit
någon handläggning förr, än den 19 No v. 1840, hvarigenom handt, att en rekonventionstalan
i detta mål, såsom för sent anställd, icke kunnat upptagas; och har nästa åtgärd af Advokatfiskalsembetet
derefter dröjt till den 16 Okt. 1846;
att uti ett af Hofrätten den 28 Juli 1838 remitteradt mål första memorialet väl blifvit
ingifvet den 29 Aug. samma år,och sedermera, efter 2:ne gånger upprepade påminnelser om
förklaring, hvilken omsider inkommit den 28 Febr. 1840, slutpåstående den 19 Okt. 1840
blifvit afgifvet, men i brist af förklaring deröfver ingenting afgjordt förr, än den 16 Febr.
1842, då iteration af Advokatfiskalen följt, hvilket den 18 Febr. 1843 blifvit upprepadt;
hvarefter all åtgärd hvilat till den 18 Aug. 1846, då nästa iteratum framkommit;
att ett af Hofrätten den 6 Dec. 1839 remitteradt mål väl först blifvit handlagdt den 19
Mars 1840 och derefter den 20 Okt. 1842, men sedan icke förr än den 25 Aug. 1846, då
påminnelse skett om upplysningar, som vid näst föregående tillfälle varit infordrade, men
uteblifvit; . .. . , , . ,
att ett åtal, anstäldt efter remiss af den 15 Januari 1841, blifvit börjadt med memorial
den 3 Febr. samma år, men derefter, i brist af förklaring, hvilat utan påminnelse till den
16 Febr. 1847; .... . , ,
att ett efter remiss af den 16 Dec. 1841 anhängigt oell forst genom memorial den ~8
Okt. 1842 handlagdt mål derefter hvilat till den 20 Okt. 1846, då påminnelse gjordes om
bristande förklaring;
att i de följande målen, upptagna i den ordning, försummelserne blifva kortare, iorteckningen
på detta sätt fortgår till N:o 40, der några dagar fela i ett års dröjsmål med atals
anställande; hvaremot i det nästföregående målet försummelsen räckt från den 18 Dec. 1845
till den 29 Mars 1847 (och således i alla der förutgående ännu längre);
att bland uraktlåtna åtgärder, i anledning af uteblifna domböcker från Underrätter, an
märkta
under 35 särskilda nummer, förekommit:
att saknaden af domböcker från en domsaga för år 1835, efter att hafva i December
månad 1836 ådragit Doinhafvanden bötesansvar och föreläggande af vanligt äfventyr, sedermera
icke vidare hos Advokatfiskalen kommit i fråga, ehuru domböckerne ännu år 1848
saknades;
att domböcker för 1836 års vinterting i ett härad af samma domsaga likaledes utevant
ännu år 1848, utan tillkommen vidare åtgärd, efter det böter blifvit ådömda i Dec. 1837;
att för andra domböcker i samma domsaga, hvilka alltifrån år 1838 uteblifvit, ej annat
kunnat uppgifvas vara åtgjordt, än att påminnelser till Domhafvanden flerfaldiga gånger skola
blifvit genom Advokatfiskalen atlåtna, men utan att ändamålet ännu år 1848 varit dermed
vunnet;
— 48 —
att likaså vöre förfaret med 1843 och 1844 års samt en del af 1845 års domböcker för
samma domsaga, utom det att saknaden af de sistnämnda blifvit en gång beifrad i December
1846;
att för uteblifna domböcker från en annan domsaga under åren 1838 till och med 1845
intet annat handt, än att hvarje års försummelse blifvit följande året hos Hofrätten anmält,
med påföljd enligt lag, ända tilldess ytterligare beifran år 1848 ägt rum och Dombafvanden
blifvit fälld till böter;
att en annan Domhafvande, som försummat insända 1834 års domböcker, två särskilda
gånger väl varit fälld till böter, men utan att sedermera någon för ändamålet verksam åtgärd
ägt rum;
att samme Domhafvande med lika liten påföljd försummat sig med domböcker för 1835
till och med 1843;
att likaledes vid andra domsagor och domstolar lika litet beifrad försummelse fått äga
rum för särskilda tings eller årgångars domböcker under loppet af åren 1834 till och med
1846, nemligen utan att någondera försummelsen medfört annan påföljd, än den vanligen
nästa året derefter hos Hofrätten gjorda anmälan, hvarpå ingen rättelse sedermera följt.
Beträffande det ansvar, jag för all denna försummelse borde påyrka, har jag yttrat
mig på det sätt, sorn här ofvan är nämdt, samt derjemte öfverlemnat till Kongl. Hofrättens
bepröfvande, huruvida i de fall, som rörde uteblifna domböcker, den till försummelsen hos
Advokatfiskalsembetet skyldige också borde förpligtas att på sin bekostnad om bristens fyllande
draga försorg, så vidt annan utväg dertill kunde nu mera hafva gått förlorad.
Den förklaring, som Herr Hofrättsrådet och Riddaren Pfeifer häröfver afgifvit, innehåller:
att i fråga om dröjsmålet med utförandet af de i min första skrift uppräknade liskaliska aktioner,
hvilka alla, utom två, som förfallit, och en, hvars fullföljd berott på utgången af ett annat
mål, redan innan anmärkning framställdes, blifvit af Advokatfiskalsembetet slutligen utförda och
samtliga, med undantag af fem, af Kongl. Hofrätten medelst utslag afgjorda, Herr Hofrättsrådet
hade lilga att tillägga, hvad Advokatliskalen Billbergh uti sin afgifne förklaring anfört, innefattande
hufvudsakligen, att 4 mål varit till tjenstförrättande Vice Advokatfiskalen öfverlemnade;
att uti 1) andra mål tidsutdrägten icke vållats af någon försummelse i åtalens utförande,
hvilket skett inom en ganska kort tid, utan af de tilltalades underlåtenhet och tredska att
sig förklara eller deni beviljädt längre råderum, hvilket förhållande hufvudsakligen ägt runi
äfven i afseende å 4 andra mål; att uti ett annat mål handlingarnes reqvirerande till Kongl.
Majit hindrat åtalets anställande förr, än som skett; att ett annat, först uppehållet af angifvarens
begäran att få med ytterligare anförande utvickla sin talan, sedermera fått hvila i afbidan
på utgången af en utaf honom imedlertid väckt annan rättegång, som med målet haft
gemenskap; att ett annat hufvudsakligen varit beroende på en tilltalads hemkomst från en
resa utom riket, samt att, hvad de återstående anmärkningarna beträffade, handlingarne i
några af målen blifvit reqvirerade af vederbörande domstol eller embetsmyndighet, derifrån
de sedermera måst återbegäras, .ehuru Herr Hofrättsrådet ej med visshet erinrade sig de fall,
der sådant skett, men för öfrigt samtliga dessa mål, sedan genom skyndsamt allåtna anrnärkningsmemorial
misstag eller försummelser, der sådana fortfarit, blifvit rättade och afhjelpte,
varit af en åtminstone jemförelsevis underordnad vigt, hvarföre ock Justitiäkantslersembetet,
efter granskning af Advokatfiskalsembetets i fråga varande arbetsredogörelse, funnit densamma
till någon sin embetsåtgärd icke föranleda; hvarförutan alla i fråga komna icke förfallna mål,
med undantag endast af ett, som berodde på utgången af ett annat mål, vore af Advokatfiskalsembetet
slutligen utförda och äfvenledes, utom fem, af Hofrätten afgjorda, de liesta
år 1847 eller derförinnan; och har Herr Hofrättsrådet Pfeifer vidare yttrat: att en i ej ringa
mån bidragande orsak till tidsutdrägten vore att finna i den omständighet, att Herr Hofrättsrådet
under sin nära tjuguåriga förvaltning af Advokatfiskalsembetet städse varit beröfvad allt
biträde af en ordinarie Vice Advokatfiskal, enär alle de, som blifvit till denna tjenst befordrade,
tjenstgjort under hela tiden såsom adjungerade Ledamöter i Hofrätten, hvaraf följden
blifvit,
— 49 —
blifvit, att ombyte af tillförordnade ofta inträffat, deruti Herr Hofrättsrådet väl hos Hofrätten
äskat rättelse, men af grannlagenhet icke gjort det genom formliga klagomål; att de tillförordnade
dessutom dels haft att förrätta sina egna ordinarie befattningar i Kongl. Hofrätten
och dels varit upptagne af bestyret med insamlande och i ordning hållande af utslag, protokoller
och till brottmål hörande handlingar; att således vid fullgörandet af det bland Advokatfiskalsembetets
åligganden svåraste, nemligen att utföra åtal emot domare och embetsman för
tjenstefel, Herr Hofrättsrådet under hela sin tjenstetid såsom Advokatfiskal icke haft eller
kunnat hafva något verksamt biträde af den beständigt ombytte tjenstförrättande vice Advokatfiskalen,
utan hade Herr Hofrättsrådet måst inskränka sig till att åt honom uppdraga utförandet
af endast sådana mål, deri fatalier varit att bevaka, eller som angått häktade personer,
och i hvilka mål handläggningen ej utan äfventyr kunnat åsidosättas; att om vid sådana
mångåriga ogynnsama förhållanden, hvarunder göromålen naturligtvis för Herr Hofrättsrådet
sjelf måst blifva mera öfverhopande, än eljest bordt vara fallet, kommit att dröja längre än
vederbördt med handläggningen af åtskilliga mål af jemförelsevis mindre vigt, som måst stå
tillbaka för mera maktpåliggande, och genom uppskofvet med hvilka skada ej vore någon
tillskyndad, Herr Hofrättsrådet hoppades att derför icke blifva af Kongl. Hofrätten strängt
bedömd, helst Herr Hofrättsrådet ägde den visshet, att Kongl. Hofrätten hade sig bekant
dels sättet, hvarpå hans åtal i det väsendtliga blifvit utförda, dels ock att på senare åren,
då så många och vigtiga organisationsfrågor, särdeles i afseende å hufvudstadens kommunalväsende,
varit å bane, Herr Hofrättsrådet kallats till deltagande i fyrfaldiga allmänna värf,
dem han af medborgerlig pligt ej kunnat sig undandraga och hvilka, jemte embetsåligganden,
så upptagit tiden, att få stunder varit öfriga till hvila; att beträffande den anmärkta bristen
i Hofrättens arkif på domböcker från åtskilliga Underdomare och Underdomstolar, Herr Hofrättsrådet,
efter hvad Kongl. Hofrätten skulle hafva sig bekant, årligen i December månad,
å de domare eller domstolar, som uraktlåtit att för sistförtlutna året insända domböcker, utverkat
det i lag stadgade ansvar för uraktlåtenheten, äfvensom Kongl. Hofrättens föreläggande
för dem vid vite att deras skyldighet inom viss tid fullgöra; att då imedlertid Herr Hofrättsrådet
ganska väl kännt svårigheterna för Underdomare i allmänhet att få sina domböcker
renoverade, och högst ogerna velat öka den dem genom domboksrenovationen åliggande börda
medelst böter, deraf han sjelf haft att hämta fördel; Herr Hofrättsrådet hade, under förhoppning,
att domböckernes inbekommande derförutan kunnat på ett eller annat sätt vinnas, medelst
direkt skriftvexling eiler muntlig kommunikation med vederbörande erinrat dem om deras
fortfarande uraktlåtenhet; att detta förfarande också i de flesta fall haft önskad påföljd, så
att, efter hvad Tit. Billbergh uppgifvit, de liesta bland de af mig såsom felande uppgifna
domböcker redan inkommit och det icke vore osannolikt, att jemväl de, som ännu saknades,
vöre renoverade och kunde införskaffas; samt att Herr Hofrättsrådet slutligen till Kongl. Hofrättens
bepröfvande öfverlemnade, hurvida något fel förefunnes i hans förfarande, att låta sig
ledas mera af billighetskänsla än af stränghet, villigt underkastande sig den påföljd, Kongl.
Hofrätten kunde finna med rättvisa öfverensstämmande.
I anledning af denna förklaring, hvilken af Kongl. Hofrätten blifvit mig tillsänd, har jag
slutligen i korthet y ttrat mig: att jag väl redan medgifvit, det ansvaret för försummelsen
finge blifva så ringa, som möjligt, men att de ursäkter för ingen del syntes mig antagliga,
sorn i förklaringen användes; att visserligen en Vice Advokatfiskal bordt finnas sjelf tjenstgörande,
eller åtminstone icke af så tätt ombytta vikarier ersatt, och att om beiiofvet deraf
kunnat visas så trängande, att i annat fall göromålen måst blifva försummade, på sätt som
skett, behofvets afhjelpande också utan tvifvel genom ärendets tillbörliga behandling skulle
blifvit vunnet; att då detta likväl icke skett, och oumbärligheten af en Vice Advokatfiskal
biträde desto mindre vore ådagalagd, sorn balancen tvertom blifvit utan sådant biträde afhulpen,
jag förmodade något afseende på Tit. Pfefiers anmärkning vid detta förhållande icke
kunna fästas; att hvad åter beträffade de från kommunala uppdrag och bestyr hämtade ursäkter,
det förundrade mig, att derom kunnat väckas fråga, enär en statens tjensteman, som
ii. Sl. Jusi. Ombudsm. Emb.-Bcrättclsc för år 1851. 7
— 50 —
finner sig icke medhinna sina tjenstegöromål, syntes mig icke kunna tro sig berättigad att,
till förfång af dessa göromål, dyiika bestyr sig åtaga; att slutligen i afseende på förmenandet,
det någon skada ingen tillskyndats genom de i fråga varande dröjsmålen, kontrollerandet deraf
blefve rätt svårt, om än någon sådan skada, hvarom här kunde blifva fråga, eller som drabbat
enskilda personer, ej skulle för tillfället visa sig, men att vid uppfattande af den allmänna
synpunkt, under hvilken tjenstens utöfning vore vigtigast, samhällets interesse vore, att rätt
sker, så fort möjligt är, och att detta interesse vid utkräfvande af tjenstemannaansvar (hvarom
här alltid vore fråga) ej någonsin kunde utan allmän skada åsidosättas; att dessutom i
många lall af denna beskaffenhet förekomme frågor om skadestånd till förfördelade parter,
och att i hvarje sådant fall skadan växer genom tidsutdrägt, samt slutligen att det utan tvifvel
borde betraktas såsom allmän skada och förlust, om den för tjenstefel tilltalade och dertill verkligen
skyldige antingen alltför länge njuter anstånd med den näpst, som bör drabba honom,
eller slutligen genom dröjsmålet alldeles undgår densamma — att förtiga de fall, då tvertom
en oförskyldt angifven tjensteman förorättas genom dröjsmål med sin frikännelse, hvilket ock
tvifvelsutan förtjente namn af skada; och syntes mig derföre en från denna sida hämtad ursäkt
icke vara den minst grundlösa.
Genom sitt utslag i målet den 5 No v. 1850 har Kongl. Hofrätten först, hvad Advokatfiskal
Billbergh angick, förklarat, att enär anledning af handlingarne icke förekomme, som
skulle han hafva i embetsutöfningen vårdslöst eller försumligt sig förhållit, hvadan ock jag,
efter inhämtande af hans slutliga förklaring, yttrat mig finna skäl icke vara för handen att talan
emot honom fullfölja, Kongl. Hofrätten ansåge all fråga örn ansvar å honom böra förfalla, men
funne, med afseende å mitt nyssberörde yttrande, hans gjorda hemställan om upprättelse icke
till någon påföljd föranleda; och beträffande åtalet emot Herr Hofrättsrådet Pfeifer sig utlåtit,
att emedan upplyst vore, dels att af de i mitt första memorial uppräknade åtal 2:ne blifvit,
omedelbart efter ankomsten af remisserna, öfverlemnade tijl handläggning af Vice Advokatfiskal,
samt handlingarne i 2:ne andra infordrade till Kongl. Justitiärevisions-Expeditionen,
utan att närmare kunnat utredas, när sistberörde hinder för målens handläggning af Advokatfiskalscmbetet
inträffat eller upphört, dels ock att ett annat åtal måst anstå, såsom beroende
på utgången al en utaf den person, som begärt åtalet och förbehållit sig att få sin talan vidare
utvickla, anhängiggjord rättegång; ty och dä icke styrkt vore, att något dröjsmål \id utförandet
af berörde mål stannade Herr Hofrättsrådet Pfeifer till last, funné Kongl. Hofrätten,
att för hvad i afseende derå blifvit anmärkt, ansvar ej ägde rum; hvaremot och enär, vid
granskning af ett ingifvet utdrag af Advokatfiskalsembetets diarium samt en handlingarna bifogad
förteckning öfver felande domböcker från Underrätterna, äfvensom öfver Advokatfiskalsembetets,
i anledning af vederbörandes försummelser härutinnan, vidtagna åtgärder, förekomme,
att under den tid från år 1836 till den 29 Juni 1846, Herr Hofrättsrådet Pfeifer, med undantag
endast af tiden från den i Aug. 1836 till den 29 derpå följande September, förvaltat
Advokatfiskalsembetet, så väl vid handläggningen af återstående af mig omförmälta åtal längre
tidrymder förflutit imellan det åtgärder från Advokatfiskalsembetets sida vidtagits för målens
bringande till slut, som ock vid utöfvandet af den Advokatfiskalsembetet åliggande tillsyn öfver
Underdomares skyldighet att till Kongl. Hofrätten insända renoverade exemplar af deras domböcker,
bemälte Embete lemnat den af åtskilliga Underdomare härutinnan ådagalagde uraktlåtenhet
helt och hållet obeifrad eller, der anmärkning skett, underlåtit att, såsom vederbordt,
söka medelst förnyade påminnelser få den inträffade försummelsen skyndsamt rättad och afhulpen,
samt de af Herr Hofrättsrådet till sin ursäkt gjorda förebäranden icke förtjente afseende,
helst hvad särskildt anginge den i sådant afseende anförda omständighet, som skulle,
till följd deraf, att ordinarie Vice Advokatfiskalerne varit anställde såsom adjungerade Ledamöter
i Kongl. Hofrätten, och att de personer, som hvar efter annan varit förordnade att
tjensten förrätta, ägt mindre vana vid göromålen och ofta blifvit ombytte, Herr Hofrättsrådet
vid sin embetsförvaltning haft mindre biträde, än under andra förhållanden varit att påräkna,
Iferr Hofrättsrådet icke ens föreburit, att han i vederbörlig ordning gjort anmälan om deraf
härrörande hinder för ärendenas behöriga gång, prof vade Kongl. Hofrätten rättvist, det skulle
Herr Hofrättsrådet Pfeifer, för hvad Advokatfiskalsembetet i ofvanberörde måtto till last lage,
jemlikt 1 kap. 12 § Rättegångsbalken, böta trehundra Daler silfvermynt med Etthundra riksdaler
banco; men att vidkommande åter min hemställan, huruvida Herr Hofrättsrådet Pfeffer
borde lörpligtas på egen bekostnad draga försorg om anskaffande af de såsom bristande anmärkta
domböckerna, så vidt annan utväg till bristens fyllande nu mera gått förlorad, det
icke ens blifvit uppgifvet, mindre styrkt, att berörde saknade domböcker icke på annat sätt
kunde anskaffas; hvarföre Kongl. Hofrätten ansåge berörde hemställan icke böra bilallas.
Öfver detta utslag har jag hos Kongl. Maj:t i underdånighet besvärat mig, dels i afseende
på utlåtandet öfver Advokatfiskalen Billberghs hemställan om upprättelse, hvilken jag
ansett alldeles obefogad, då jag ej lagt honom någonting till last, eller å honom yrkat något
ansvar, och dels i hvad angick frågan om Hofrättsrådet Pfeffers skyldighet att på egen bekostnad
draga försorg om anskaffande af de bristande domböckerna, så vidt annan utväg till
bristens fyllande nu mera gått förlorad; hvarvid jag hufvudsakligen anmärkt, att i händelse
Pfeffer icke vore skyldig att på sin bekostnad anskaffa de i fråga varande saknade domböckerna,
med mindre det styrktes, att desamma icke på annat sätt kunna anskaffas, och
örn likaledes hvem helst som gjort en skada, kunde dömas fri från skyldigheten att denna
skada upprätta, tilldess det visas, att den icke kan på annat sätt upprättas, det då troligen
i de flesta fall måste blifva omöjligt att göra ett skadeståndsanspråk gällande; hvarföre jag
i denna del i underdånighet yrkat ändring i Hofrättens utslag och Hofrättsrådet Pfeffers förpligtande
ej blott att visa, huruvida tillgång till skadans gäldande kunde genom andras förbindande
tiil ersättningsskyldighet erhållas, utan ock att besörja, det skadestånd på detta sätt
verkligen vunnes, innan han kunde undslippa det ansvar, som omedelbarligen ålåge honom sjelf.
Kongl. Maj:ts nådiga Utslag uppå dessa underdåniga besvär är gifvet den 14 Augusti
1851, och innehåller, hvad angick Advokatfiskalen Billberghs hemställan om upprättelse, att
skäl ej vore anfördt, som i Hofrättens utslag i denna del kunde verka ändring, men vidkommande
mina besvär i frågan om åtalet emot Hofrättsrådet Pfeffer, att enär jag icke ens upp
gifvit,
mindre styrkt, att i följd af den försummelse i tillsynen öfver renoverade domböckers
behöriga insändande till Hofrätten, hvarför Holrättsradet Pfeffer blifvit till ansvar lälid, de
saknade domböckerne icke, efter derom af vederbörande i laglig ordning vidtagen åtgärd,
kunnat anskaffas; Kongl. Maj:t funne skäligt på det sätt ändra Hofrättens utslag i denna del,
att min förda talan om skyldighet för Hofrättsrådet Pfeffer att på sin bekostnad draga försorg
om bristens fyllande icke kunde bifallas.
Huruvida den »ändring», som härigenom är gjord uti Hofrättens öfverklagade beslut,
innefattar någon, i enlighet med mitt påstående, förökad ansvarighet lör den tilltalade, har
jag genom mitt eftersinnande icke förmått att för mig utreda. Men lör säkert har jag antagit,
att då den tilltalade sjelf icke i underdånighet öfverklagat Hofrättens utslag, någon
ändring till hans fördel ej kan uti det nådiga Utslaget innefattas.
Genom skrifvelse den 10 Juni 1844 har Justitiä-Ombudsmannen, efter angifvelse af förre
Stadsbetjenten And. Pet. Blomberg, öfverlemnat till Advokatfiskalsembetet i Kopgl. Svea Hofrätt
att emot Borgmästaren i Nyköping Gustaf Lindeberg, i anledning af hans förfarande att
Blomberg i häkte inmana, äska laga undersökning och vidare föra den talan, hvartill sakens
beskaffenhet föranledde; och har, sedan talan härutinnan blifvit väckt. Kongl. Hofrätten den
25 Februari 1847 förordnat om undersökning, hvilken derefter för sig gatt inför Kämnersrätten
i Nyköping samt protokollet deröfver till Kongl. Hofrätten inkommit den 24 Oktober
1848, men Advokatfiskalsembetet deraf funnit anledning att uti afgifvet memorial hos Kongl.
Hofrätten hemställa, att angifvelsen, såsom obefogad, måtte lemnäs utan vidare afseende,
och att deremot Blomberg, som vållat undersökningen, måtte förpligtas att till åklagaren och
vittnen, som dervid tillstädeskommit, utgifva den ersättning, de för inställelsen fordrat; hvaröfver
Blomberg blifvit hörd samt vidare med saken lagligen förfaret, dervid Blomberg lemnat
obegagnadt ett honom ytterligare beviljadt anstånd för vittnens hörande; hvarefter Kongl. Hot
-
rätten genom utslag i målet den 8 Nov. 1850 sig utlåtit, att då Blomberg ieke inom föreskrifven
tid eller sedermera inkommit med protokoll öfver det tillåtne vittnesförhöret eller
förfall anmält, berörde omständighet icke utgjorde hinder för målets afgörande på för hand
varande skäl; och hvad angick Blombergs anhållan att få uppgifne personer såsom vittnen afbörda
till bestyrkande af angifvelsen emot Borgmästaren Lindeberg att hafva den 15 Juli 1841
Blomberg i hans bostad misshandlat; så enär berörde angifvelse, hvilken icke ginge derpå ut,
att Borgmästaren skulle under utöfningen af sitt embete Blomberg ofredat, således icke vore
af beskaffenhet, att det tilikomme Kongl. Hofrätten att dermed omedelbarligen taga befattning,
ansåge Kongl. Hofrätten Blombergs omförmälte anhållan icke kunna bifallas; hvaremot beträffande
angifvelsen om Blombergs inmanande i häkte, Kongl. Hofrätten förklarat, att emedan
af hvad de i målet hörde vittnen berättat, vordet upplyst, att vid det i fråga varande tillfället
en afton i September månad 1842 Blomberg, hvilken då skolat tjenstgöra såsom Brandvaktskorporal
och för sådant ändamål infunnit sig i Brandvaktens vanliga samlingsrum å Rådhuset
i Nyköping, uppfört sig bullersamt och oskickligt, så att deraf antagas kunnat, att Blomberg,
på sätt en del af vittnena jemväl förmält, varit af starka drycker öfverlastad, och alt först
sedan Blomberg af så väl liera närvarande personer, som ock Borgmästaren Lindeberg, hvilken
blifvit till stället tillkallad, erhållit tillsägelse att för den påföljande natten afhålla sig från
tjenstgöring och begifva sig hem, men Blomberg det oaktadt i vaktrummet qvarstannat och
fört ytterligare oljud, Borgmästaren förordnat om Blombergs förvarande i stadshäktet, derifrån
han om morgonen påföljde (påföljande) dag blifvit lösgifven; tv och då Borgmästaren, hvilken
det i kraft af hans embete tillkommit att vid berörde tillfälle vaka öfver ordningens vidmakthållande,
jemlikt 7 § Kongl. Förordningen den 16 Nov. 1841, varit berättigad att, i anledning
af Blombergs omförmälte uppförande, med honom förfara, på sättsom skett; pröfvadeKongl.
Hofrätten rättvist Borgmästaren Lindeberg från Blombergs i denna del emot honom gjorde
angifvelse befria; hvarförutan Blomberg blifvit förpligtad att gälda de genom undersökningen
vållade kostnader.
Detta Kongl. Hofrättens utslag har icke blifvit öfverklagadt.
jen z sept. i»40, jemte uet arnetsKarien itrik Ostlund, såsom förvunnen att hafva olofligen
jtminuterat bränvin åt kronoarbetskarlar och kommit drucken inför Rådstufvurätten, fälldes
itt böta för den förra öfverträdelsen 20 R:dr och för fylleribrottet 6 R:dr 32 sk., tillsammans
jugusex R:dr 32 sk. banco, tillika föreskrifvit, att Ostlund skulle, vid saknad tillgång till
v;;j  ■ „ 4-" 11 „ i.  1 H t: i '•••
Emot Rådstufvurätten i Waxholm har af mig åtal blifvit förordnadt och af Advokat(iskalsembetet
i Kongl. Svea Hofrätt utfördt derföre, att bemälte Rådstufvurätt genom utslag
den 2 Sept. 1846, jemte det arbetskarlen Erik Ostlund, såsom förvunnen att hafva olofligen
utminuterat ' ' °‘
att
tjugusex ....  ,  —  —
evline, Viu sntwiau tillgång
böterna, i stället undergå tjugu dagars fängelse vid vatten och bröd, hvilket förvandlingsstraff
jemväl sedermera gått i verkställighet; och har Kongl. Hofrätten häröfver genom utslag den
21 Nov. 1850 sig utlåtit, att emedan Rådstufvurättens omförmälte beslut angående böternes
förvandling vore origtigt och emot lag stridande i så måtto, att då de böter, af tio riksdaler
fi>r oloflig bränvinsförsäljning och enahanda belopp för det samma försäljning skett till kronoarbetskarlar,
hvartill Ostlund enligt 44 § af Kongl. Förordningen den 13 Juni 1845 och Kongl.
Förordningen den 13 Maj 1846 varit förfallen, bordt med tillämpning af 63 § uti förstberörde
författning förvandlas till enkelt fängelse af fjorton dagar, då endast böterne för fylleri inför
rätta sex riksd. 32 sk. banco skolat, enligt Kongl. Förordningen den 16 November 1841, aftjenas
med fängelse vid vatten och bröd i sju dagar, Rådstufvurätten förvandlat hela bötesbeloppet
tjugusex riksd. 32 sk. lill fängelse vid vatten och bröd, hvarigenom händt, att Östlund
fått undergå sistnämnde slags fängelse i tjugu dagar, ehuru hans bestraffning, vid nyssnämnde
förhållande, rätteligen bordt stanna vid allenast sju dagars fängelse vid vatten och
bröd jemte fjorton dagars enkelt fängelse; ty pröfvade Kongl. Hofrätten skäligt att, med anledning
af Advokatfiskalens framställde ansvarspåstående, för i fråga varande felaktiga domslut lalla Rådslufvurättcns
Ordförande och Ledamöter att jemlikt 1 kap. 12 § Rättegångsbalken böta sextio
daler silfvermynt med tjugu riksdaler banco, deraf, enligt grunderna i 1 mom. af Kongl.
Brefvet den 2 Maj 1766, Ordföranden och 2:ne Ledamöter, som i beslutet deltagit, skulle
hvardera utgifva en tredjedel med sex riksd. 32 sk. banco; men då Östlund uti honom affordradt
skriftligt yttrande förklarat, det han af Rådstufvurätten redan blifvit godtgjord och
förnöjd för det honom i förrberörde måtto obehörigen tillskyndade lidande, funne Kongl. Hofrätten
vidare fråga om ersättning till Östlund i målet ej äga rum.
Underdåniga besvär öfver detta utslag äro icke anförda.
Sedan Lane Häradsrätt genom utslag den 26 Juli 1845 dömt en vid namn Andreas
Svensson att böta för första gången stöld till värde af 6 Riksd. detta belopp tredubbelt med
aderton R:dr, fiir fylleri inför rätta 6 R:dr 32 sk., för bruten tingsfred 13 R:dr 16 sk. och
för fensters inslående likaledes 13 R:dr 16 sk., tillhopa femtioen riksd. 16 sk. banco, eller
att i saknad af tillgång till böterna i stället hållas i fängelse vid vatten och bröd tjuguåtta
dagar, hvilket kroppsstraff Andreas Svensson jemte honom tillika ådömd uppenbar kyrkoplikt
undergått; så har i anledning häraf åtal efter Justitiä-Ombudsmannens den 28 Januari 1848
gifne förordnande blifvit inför Kongl. Göta Hofrätt anstäldt emot Häradsrättens Ordförande
Vice Häradshöfdingen J. A. Cederfeldt, med anmärkning, att Häradsrätten vid bestämmandet
af kroppsstraff^ förfarit lagstridigt, då, hvad stölden anginge, icke bötesbeloppet utan det
stulnas värde bordt tagas i beräkning och sammanläggas med de böter, hvartill Andreas Svensson
för öfrige förbrytelserne gjort sig skyldig, eller 33 R;dr 16 sk., så att hela beloppet kommit
att utgöra trettionio R:dr 16 sk. banco, motsvarande ett hundrade aderton daler silfvermynt,
sorn eldigt Kongl. Förordningen d. 10 Juni 1841 ansåges vara försonade med tjugusex
dagars fängelse af förenämnde beskaffenhet; och har, efter det åtalet blifvit i enlighet härmed
utfördt, Kongl. Hofrätten genom utslag den 20 Nov. 1850, i förmågo af 1 kap. 12 § Rättegångsbalken
pröfvat rättvist döma Vice Häradshöfdingen Cederfeldt att för ofvannämnde origtiga
föryandlingsbeslut och sålunda visad vårdslöshet vid domareembetets utöfning böta tretton
R:dr 16 sk. till treskiftes, samt att ej mindre återgälda Kongl. Maj:ts och Kronans kostnad
för Andreas Svenssons utspisning med vatten och bröd under de två dagar, han längre än
vederbordt i fängelse qvarhållits, med 8 sk. 4 rst., än äfven till Andreas Svensson, såsom
ersättning för det honom tillskyndade obehöriga lidande, utgifva fyra ll:dr, allt banco; varande
öfver detta utslag någon underdånig klagan icke förd.
Vid granskning af fånglistorna för kronohäktet i Medelpad hade hos mig blifvit anmärkt,
att förre Trumslagaren Hans Pettersson Moberg, häktad i Januari månad 1847, ej förr än
den 10 nästföljande Mars blifvit till ransakning vid domstol inställd; i anledning hvaraf Domhafvanden,
Herr Lagmannen F. J. Forssius, efter erhållen del af anmärkningen, förklarat, att
sedan han den 30 Januari 1847 emottagit skrifvelse från Länsmannen Öhlén med anmälan,
att denne till häktet insändt Moberg och derom till Konungens Befallningshafvande aflåtit rapport,
hvaruti Öhlén tillika anhållit, att preslbevis för Moberg genom Konungens Befallningshafvandes
försorg måtte varda anskaffadt, samt Herr Lagmannen den 31 Januari erhållit
Konungens Befallningshafvandes å denna rapport tecknade remiss till urtima tings förrättande,
utan att remissen innehållit något yttrande om det i rapporten omtalfe prestbevis, Herr Lagmannen,
i afbidan på detta bevis, ej företagit ransakning med Moberg förr, än vid lagtima
vintertinget med Torps tingslag den 10 Mars, då likväl ransakningen, enär prestbeviset ditintills
icke ankommit, ej kunnat afslutas, utan till framdeles utsättande urtima ting blifvit
uppskjuten, hvarom Herr Lagmannen med posten den 13 Mars hos Konungens Befallningshafvande
gjort anmälan; derefter och sedan nämnde bevis till erforderlig fullständighet först
den 14 Maj Herr Lagmannen tillhandakommit, ransakningen, enär lagtima tinget med Ljustorps
tingslag samma dag börjades, icke kunnat å nyo företagas förr än den 29 Maj, då ock
målet å urtima ting afgjordes; och som jag häraf funnit vara uppenbart, att Herr Lagmannen
Forssius, efter att hafva d. 30 Januari 1847 emottagit Konungens Befallningshafvandes remiss
54 —
till ransakning med Moberg, uppskjutit denna runsaknings företagande till den 10 påföljande
Mars, eller under en tid af mer än fem veckor, efter det Herr Lagmannen om ransakningen
blifvit anmodad, men af stadgandet i Kongl. Förordningen den 10 April 1810 följde, dels att
ransakning med häktad person borde, så vidt möjligt vore, företagas inom tre veckor efter
det domaren om personens häktande erhållit kunskap, dels att annat hinder, än det af ordinarie
Domarens laga förfall och omöjligheten af annan domares anskaffande inom den stadgade
tiden, icke lagligen finge föranleda uppskof med ransakningen utöfver nämnde tid, vid
hvilket förhållande det af Herr Lagmannen föreburna, från saknaden af den anklagades prestbevis
hämtade skäl till ransakningens fördröjande icke förtjente afseende, helst denna omständighet
ej lagligen bordt hindra ransakningens början och fortgång, ehuru den ej förr fått afslutas,
än prestbetyget blifvit företedt; sa liar jag ej kunnat undgå att föra Herr Lagmannen
Forssius till last, att han utöfver den i lag stadgade tid utan giltigt skäl underlåtit att med
bemälte Moberg efter hans häktande anställa ransakning; hvarföre jag emot Herr Lagmannen
förordnat åtal, efter hvars utförande Kongl. Svea Hofrätt genom utslag d. 8 December 185(1
sig utlåtit, att emedan det, till följd af stadgandet i 1810 års åberopade Kongl. Förordning,
ålegat Herr Lagmannen Forssius, hvilken något laga hinder ej ens uppgifvit, att inom trenne
veckor Irån det han erhöll Konungens Befallningshafvandes anmodan om ransaknings anställande,
densamma ovilkorligen företaga, men Herr Lagmannen först den 10 Mars 1847 å då
förrättade lagtima ting, och således utöfver två veckor senare än vederbordt, undersökningen
i omförmälte mål börjat; ty och som, vid sådant förhållande, något afseende icke kunde halvas
å den af Herr Lagmannen till sin ursäkt föreburna omständighet, att ransakningen, derest
ock densamma i råttan tid blifvit anställd, likväl icke kunnat förr, än som sedermera skett,
afslutas, utan ändock måst, likasom Häradsrätten den 10 Mars förordnat, i afbidan på det
öfver Moberg infordrade prestbevis uppskjutas; Kongl. Hofrätten alltså pröfvade jemlikt 1 kap.
12 § Rättegångsbalken rättvist, det skulle Herr Lagmannen Forssius, för den försummelse,
han sålunda i domareemhetets utöfning låtit komma sig till last. böta tjugufem daler sillyermynt
med åtta R:dr 10 sk. banco; hvaremot beträffande Advokatfiskalsembetets yrkande, att
Herr Lagmannen genom försummelse vållat obehörigt dröjsmål i ransakningen, Kongl. Hofrätten,
af anförda skäl, förklarat sådant dröjsmål icke kunna Herr Lagmannen tili last läggas,
utan i denna del honom från åtalet befriat.
Uti detta utslag har å ingendera sidan ändring blifvit i underdånighet sökt.
Till förordnande om åtal, i följd af en hos min företrädare i embetet gjord angifvelse,
har jag funnit anledning af ett sådant förhållande, att sedan Herr Landshöfdingen m.m. Grefve
Florn hos Öfverståthållareembetet anmält, att Inspektoren vid den Herr Grefven tillhöriga
egendomen Adamsberg i Stockholms län Gustaf Molin, hvilken ägde en betydligare redovisningsskyldighet,
den 23 Maj 1847 olofligen afvikit hit till staden i sällskap med Handelsbokhållaren
Björk, i anseende hvartill Herr Grefven yrkat, det måtte Molin å Herr Grefvens
ansvar inmanas i.häkte, samt Polisgevaldigerne E. Jäderin och G. Thomasson uti en den 27
berörde Maj till Öfverståthållareembetet afgifven rapport tillkännagifvit, att vid Molins efterspanande
de upplysningar vunnits, att han den 23 Maj på aftonen anländt till staden och varit
boende senast i huset N:o 12 vid Storkyrkobrinken, men den 26 på förmiddagen derifrån
aflägsnat sig, utan att sedermera hafva återkommit; att förre Handelsbokhållaren Erik August
Björk, som varit Molin till staden följaktig och dagligen skulle utgjort hans handtlangare, icke
destomindre på tillfrågan förmält sig sakna kännedom om Molins vistelseort, samt att oaktadt
Molin, efter att vid ankomsten till staden först hafva tagit in i ett hus vid Skeppar Carls
gränd, sedermera samma afton flyttat till förre Handelsbokhållaren Olof Abraham Hellichii
bostad i huset N:o 17 vid Lilla Fiskaregränden och der legat två nätter, samt hos Hellichius
funnits af Molin qvarlemnade kläder och andra persedlar af betydligt värde, Hellichius likväl
skulle till en början hafva förnekat såväl all kännedom om Molin, som att denne hos Hellichius
qvarlemnat några saker; så hade, vid hållet förhör med Björk och Hellichius inför
Öfverståthållareembetet den 27 Maj, då Herr Landshöfdingen Grefve Horn låtit genom ombud
anmäla, att ännu icke kunnat utredas, huru stor balance Molin sig åsamkat, men att den kunde
antagas vara betydlig, Björk och Hellichius, efter hvad protokollet innehöll, förklarat, Björk,
att han flera gånger besökt Molin på Adamsberg och den 23 Maj åtföljt honom hit till staden,
der han förmält sig skola söka genom lån på medförda kläder och effekter anskaffa
penningar för att kunna hos Herr Grefven redovisa; att Molin under nämnde färd i Norrtelje,
såsom förskott på lefverants af bränvin, uppburit af flera personer omkring 800 Kalr
Rgs, men Björk icke vetat, det Molin ämnat rymma, eller kännt, hvarest han sig uppehälle;
och Hellichius, att han en längre tid varit bekant med Molin och jemväl flera gånger gjort
besök hos honom på Adamsberg, men icke hade sig vidare bekant om Molins vistelseort
och senare tillgöranden, än att Molin den 23 Maj erhållit Hellichii tillstånd att under sitt
vistande i staden hafva qvarter hos Hellichius; hvarförutan, då Öfverståthållareembetet beslutat,
att Molin skulle ytterligare efterspanas, Björk och Hellichius förklarat sig villiga att derutinnan
vara behjelpliga, och af sådan orsak erhållit tillåtelse att tills vidare vistas pa fri fot;
och har Öfverståthållareembetet derefter, uppå anmälan af ofvannämnde Polisgevaldiger, att
Björk funnits innehafva 23 R:dr 16 sk. banco, dem han förmält sig hafva bekommit af Molin,
att Hellichius uppgifvit af honom innehalda 27 R:dr samma mynt likaledes vara erhållna
af Molin, och att hos Hellichius ytterligare påträffats persedlar, hvilka ansåges vara Molin
tillhöriga, låtit, enär Björk och Hellichius vid nyssberörde förhör sådant icke omtalat, den
27 Maj på eftermiddagen inmana dem i häkte; hvarefter Björk och Hellichius, hvilka vid
förhör den 28 Maj, enligt protokollets lydelse, ej kunnat förneka, att de af Molin emottagit
omförmälte penningar, ehuru de ej kunnat vara okunnige derom, att Molin icke på redligt
sätt bekommit desamma, sedan någon spaning å Molins vistelseort icke erhållits och Öfverståthållareembetet
förordnat, det han skulle allmänneligen efterlysas, samt målet blifvit så väl
derföre, som för åtskilliga personers börande tid efter annan uppskjutet, imedlertid äro vordne
i häkte qvarhållne; äfvensom, då Björk och Hellichius den 12 Juli, efter föregången protokollsjustering,
dervid de begge lemnade protokollet utan vidare anmärkning, än att de förnekade
sig hafva, med kännedom om Molins olofliga åtkomst till penningarna, dem emottagit,
yrkat att komma på fri fot, Öfverståthållareembetet ansett samma yrkande då icke kunna
bifallas.
Derefter har Öfverståthållareembetet den 15 Juli, då enligt Polisgevaldigernes anmälan
något vidare till upplysning i saken icke förekommit, hänskjutit målet till vederbörlig domstol
samt Björk och Hellichius blifvit till Stockholms länshäkte förflyttade; och sedan vid Sjuhundra
Häradsrätt, der målet den 16 Augusti förevar lill handläggning, allmänna åklagaren förklarat
sig icke, innan Molin anträffades, äga tillgång till vidare bevisning emot Björk och Hellichius
om delaktighet i Molins förbrytelse; så har Häradsrätten genom beslut samma dag, jemte
det åtalet emot Björk och Hellichius ansågs böra, så vidt ske kunde, pröfvas i sammanhang
med det åtal, som emot Molin, i händelse han anträffades, komme att anställas, samt ransakningens
fullföljd förthy lemnades på anstånd till den tid, som framdeles blefve utsatt, förklarat,
att imedlertid och då emot Björk och Hellichius några så besvärande omständigheter
icke förekommit, som lagligen borde föranleda till deras qvarhållande i häkte, de genast skulle
försättas på fri fot.
Sedan det af mig, i följd af hvad sålunda förelupit samt af Björk och Hellichius var
uti ingifven klagoskrift anmält, förordnade åtal inför Kongl. Svea Hofrätt af Advokatfiskalsembetet
derstädes blifvit utfördt emot då varande Polismästaren, nu mera Landshöfdingen,
Riddaren af Kongl. Maj:ts Nordstjerne- och Wasa-Orden, Herr Bengt Carl Bergman, såsom
den der å Öfverståthållareembetets för Polisärenden vägnar om det anmärkta häktandet förordnat,
samt bemälte Herr Landshöfdinge sig förklarat och de klagande jemväl blifvit hörde;
så har Kongl. Hofrätten genom utslag den 9 December 1850 sig utlåtit, att emedan hvad
enligt handlingarnes föranledande emot Björk och Hellichius förekommit, innan de, pa sätt
öfvan är nämdt, den 27 Maj 1847 till följd af Öfverståthållareembetets beslut blefvo i häkte
inmanade, såsom misstänkte för delaktighet i brott, som skulle föröfvats af Inspektoren Molin,
— 5G —
så mycket mindre utgjort giltig anledning för Öfverståthållareembetet att örn Björks oell fiellichii
häktande förordna, som icke ens det bos Öfverståthållareembetet emot Molin angifna
förfarande, att hafva, efter det han under sin förvaltning såsom inspektor af ofvannämnde
egendom åsamkat sig en betydlig balance, ololligen afvikit från egendomen, var af den grofva
art, att å nämnde förfarande, om detsamma blefve lagligen styrkt, skulle ovilkorligen följa
urbota bestraffning; ty och som närmare utredning angående beskaffenheten af berörde förbrytelse
icke sedermera blifvit hos Öfverståthållareembetet åstadkommen, och hvarken under
de förhör, som hos Öfverståthållareembetet i målet ägt rum, eller eljest, så vidt handlingarne
utmärkte, bindande skäl och liknelser emot Björk och Hellichius inlupit om sådant förhållande,
att de på grund deraf lagligen kunnat i häkte hållas, men Öfverståthållareembetet icke
dess mindre låtit dem fortfarande förblifva i (ängsligt förvar ej mindre under hela den tid.
ransakningen hos Öfverståthållareembetet pågick, än ock då målet remitterades till domstol;
alltså och då Herr Landshöfdingen Bergman, hvilken å Öfverståthåilareembetets vägnar handlagt
berörde ärende, följaktligen vore för de deruti vidtagne åtgärder ansvarig, pröfvade Kongl.
Hofrätten, som ansåge den af Herr Landshöfdingen anmärkte omständighet, att rörande Björk
och Hellichius ännu icke blifvit slutligen dömdt, ej hindra afgörandet af förevarande mål,
rättvist med tillämpning af 9 kap. ä § Utsökningsbalken och t kap. 12 § Rättegångsbalken
döma Herr Landshöfdingen Bergman att för omförmälte förfarande, till följd hvaraf Björk
och Hellichius hållits olagligen häktade under åttatiotvå dagar, böta två hundra daler silfvermynt
eller sextiosex R:dr 32 sk. samt utgifva ersättning så väl till Björk och Hellichius för
det lidande, som härigenom blifvit dem förorsakadt, med ett hundra nio R:dr 16 sk. tili hvardera,
hvartill det af dem i sådant afseende fordrade belopp skäligen nedsattes, som äfven till
Kongl. Maj:t och Kronan lör Björks och Hellichii underhåll i Stockholms länsfängelse lindér
trettiotvå dagar med åtta R:dr 42 sk. 8 rst. samt till Stockholms stad för deras underhåll
i stadens häkte under femtio dagar med femton R:dr 2 sk., allt banco; och har detta utslag
icke blifvit i underdånighet öfverklagadt.
Efter skedd angifvelse har jag funnit mig föranlåten att förordna laga åtal, i följd af
ett sådant förhållande, att sedan Konungens Befallningshafvande i Wester-Norrlands län, i anledning
af ej mindre Ertriks bvemäns ansökning att varda befriade från reserveskjuts vid
Holmstrands gästgifvaregård och att få Gagnets byemän förpligtade att samma skjuts öfvertaga,
än äfven Ödens bvemäns enahanda ansökning i afseende å skjutsen vid Gransjö gästgifvaregård
och skjutsskyldighetens öfverflyttande på Fanby byemän, medelst särskilda beslut
öfverlemnat dessa ärenden till Domhafvande!! i orten, för att i stadgad ordning anställa undersökning
och betänkande deri meddela; och Kongl. Svea Hofrätt, uppå Domhafvandens i Ramsele
tingslag anhållan, att, i anseende till hans hinder af andra embetsgöromål, särskild domare
kunde konstitueras alt handlägga omförmälte ärenden, förordnat Häradshöfdingen P. F.
Arling att desamma till behandling företaga; hvarefter bemälte Häradsliöfdinge utsatt sammanträde
med tingslagets Nämnd d. 8 Okt. 1847 i Ertriks by och d. 9 i sagde månad å Gransjö
gästgifvaregård; så har Häradsrätten, jemte afgifvande af betänkanden om skjutsskyldigheten,
förklarat, att kostnaden för sammanträdet i Ertriks by, utgörande för Domhafvande!! trettiofem
R:dr 4 sk. och för Nämnden åtta lV.dr banco, skulle af Ertriks och Gagnets byemän
samfäldt efter skatt gäldas, men borde af Ertriks byemän såsom sökande förskjutas, samt
att kostnaden för sammanträdet i Gransjö borde med tjugusex R:dr 32 sk. till Domhafvande!!
och åtta R:dr allt banco till Nämnden, af Ödens byemän, hvilka vore att anse såsom tappande,
utgifvas; och hafva derefter Ertriks och Ödens byemän hos Kongl. Hofrätten öfver
dessa Häradsrättens beslut anfört besvär, hvilka dock, såsom icke inom laga tid inkomna, ej
blifvit till pröfning upptagna, samt slutligen hos mig, med förmälan, att de i fråga varande
ersättningsbeloppen blifvit hos dem utmätningsvis uttagna, anhållit om åtals anställande emot
Domhafvande!! och beredande af ersättning för de kostnader, byemäunen, i följd af Häradsrättens
förfarande, fått vidkännas. , . , -
— 57 —
I anledning häraf har jag (ill Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt atlåtit skrifvelse
den 11 December 1818 med anmärkning, dels att Häradshöfdingen Ärling syntes hafva
om Hofrättens förordnande gjort sig det origtiga begrepp, som skulle honom derigenom varit
uppdraget att i berörde ärenden hålla urtima ling eller extra förrättning på stället, ehuru en
sådan mening hvarken blifvit i förordnandet uttryckt eller kunde förenas med hvad lag i detta
afseende föreskrefve, helst skjutsreglering, såsom ett civilt ärende, icke annorledes kunde
komma att vid urtima ting behandlas, än efter begäran af sökande, i enlighet med 4 kap.
2 § Rättegångsbalken, och dertill af Hofrätten lemnadt särskildt bifall, samt att domstolen
först efter målets företagande och inhämtande af dess beskaffenhet ägde pröfva, huruvida undersökning
på stället kunde i dylikt ärende vara nödig; och då ingendera af parterna begärt
urtima ting eller Hofrättens bifall dertill blifvit lemnadt, samt ej heller, efter målens handläggning
å lagtima ting, behörigt beslut varit fattadt om undersöknings förrättande på stället;
ansåg jag Häradshöfdingen Arling hafva ostridigt felat deruti, att han till de i fråga varande
ärendenas företagande utsatt urtima ting eller extra sammanträden af Häradsrätten; hvilket
fel dessutom försvårades deraf, att särskilda kostnader för sammanträdena blifvit sakägarna
affordrade; dels ock, att ehuru Häradsrätten hvarken ägt eller utöfvat domsrätt i de förevarande
ärendena, och frågorne om den ena eller andra partens skyldighet att gälda sanunanträdeskostnaderna
påtagligen vore beroende af målens utgång, Häradsrätten ändock beiattat
sig med nämnde frågors afgörande; i anseende till hvilket allt jag om laga åtal emot Häradshöfdingen
Ärling inför Hofrätten förordnat.
Under detta åtals utförande har förklaring blifvit af Häradshöfdingen Ärling ingifven, af
innehåll: att då det af Kongl. Hofrätten för honom utfärdade förordnande tillkommit i anledning
af ordinarie Domhafvandens anmälan, att han af andra embetsförrättningar vore hindrad
att med i fråga varande ärenden taga befattning, deraf icke borde kunna dragas annan slutsats,
än att dessa ärenden fordrade skyndsam behandling och ej tålde anstånd intilldess ordinarie
Domhafvandens omförmälte hinder upphört; att ärendena varit af sådan beskaffenhet,
att de påkallade undersökning på stället för utrönande deraf, huruvida den ena eller andra
byn, i afseende på afstånd och läge, vore mer eller mindre lämplig för reserveskjutsens utgörande;
att om Häradshöfdingen åter, med antagande deraf, att sådan undersökning icke vore
behöllig, låtit ärendenas behandling anstå till nästa lagtima ting, det formvidriga förhållande
inträffat, att fastän ordinarie Domhafvande!! varit på stället, annan domare uppträdt för att
handlägga ärenden, dermed den förre, i anseende till hinder af andra embetsgöromål, icke
kunde taga befattning; att antingen undersökningen för sig gatt vid särskilda sammanträden
eller å lagtima ting, Häradshöfdingen Ärling i sin egenskap al tillförordnad domhafvande varit
berättigad att åtnjuta arfvode enligt expeditionstaxan, samt att Häradsrättens utlåtande så väl
i sjelfva saken, som i fråga om godtgörelse för sammanträdeskostnaderne, ej kunde anses
sträcka sig utöfver egenskapen af betänkande, hvilket vore underkastadt vidare pröfning af
Konungens Befallningshafvande, på grund hvaraf Häradshöfdingen Ärling påstått, att det emot
honom anställde åtal måtte lemnäs utan afseende och Häradshöfdingen tilläggas ersättning lör
dess utgifter i målet.
Kongl. Hofrättens utslag i målet är gifvet den 20 December 1850 samt af det innehåll,
att som hvarken de från Konungens Befallningshafvande allåtne remisser i anledning af Ertriks
och Ödens bvemäns gjorda ansökningar om förändring i afseende å reserveskjutsens utgörande
vid Holmstrands och Gransjö gästgifvaregårdar innefattade anmodan till Domhafvande!!
att å urtima ting anställa 'undersökning i nämnde frågor, eller de uti lag gillia stadgande!!
angående dylika frågors behandling eller särskildt förekomne omständigheter föranledt dertill,
att de äskade undersökningarne bordt annorledes än å lagtima ting iöretagas, derom icke
heller det utaf Kongl. Hofrätten för Häradshöfdingen Ärling utfärdade förordnande innehölle
någon föreskrift, Kongl. Holrätten alltså ansåge honom hafva origtigt förfarit derutinnan, att
han utsatt särskilda sammanträden med Häradsrätten för oftanämnde frågors behandling; men
emedan Häradshöfdingen Arling utål det honom, med åberopad anledning af ordinarie Dom
/(.
St. Just. Ombudsm. Einö.-Hträttelse för är 1851. 8
— 58 —
hafvandens hinder af andra ernbetsgöromål, meddelade förordnande icke saknat stöd för den
förmodan, att handläggningen af i fråga varande ärenden, hvilka vore att hänföra till sådana
allmänna mål, som jemlikt 4 kap. 3 § Rättegångsbalken måga, der så omtränger, å särskildt
ting urskiljas, ansetts ej böra anstå till nästpåföljde (nästföljande) lagtima ting, från hvars
förrättande i öfrigt ordinarie Domhafvanden icke erhållit ledighet, funne Kongl. Hofrätten
Häradsh. Arling icke kunna för sitt omförmälte förfarande till ansvar fällas; hvaremot och
då Häradsrätten vid de hållna sammanträdena, jemte förklarande, att ersättning för berörde
sammanträden skulle utgå, för det i Ertriks by med 35 R:dr 4 sk. till Domhafvanden och
8R-dr till Nämnden, hvilka belopp borde af Ertriks byemän förskjutas, och för det å Gransjö
gästgifvaregård med 26 R:dr 32 sk. till Domhafvanden och 8 R:dr till Nämnden, tillika,
oaktadt Häradsrätten icke ägt domsrätt i målen, stadgat, att sagde kostnader skulle gäldas,
de förstnämnde af Ertriks och Gagnets byemän efter skatt, och de senare af Ödens byemän,
samt Häradshöfd. Arling, såsom ordförande i Häradsrätten vid i fråga varande tillfällen, vore
för Häradsrättens beslut ansvarig, Häradshöfdingen Ärling blefve, med stöd af 1 kap. 12 §
Rättegångsbalken, fälld för det af honom, i utöfning af domareembetet sålunda ådagalagda
lelaktiga lörhallande, det der mäste anses hafva af oförstånd härrört, att böta tjugu daler
silfvermynt med sex R:dr 32 sk. banco och att, i den mån merberörde Ertriks och Ödens
byemän till utgifvande ålagde kostnader, utgörande sammanlagdt sjuttiosju R:dr 36 sk. banco,
blifvit hos klaganderna Johan Ersson, Michael Olofsson, Isak Isaksson, Per Ersson, Nils
Persson och Michael Abrahamsson i Ertrik samt P. Hedström, Erik Larsson och Abram
Olofsson i Öden uttagne, samma kostnader dem ersätta; derförutan Häradshöfdingen Ärling
förpligtades att godtgöra bemälte byemän deras utgifter i detta mål med ett skäligen jemkadt
belopp, af tolf R:dr nämnde mynt.
Ofver detta utslag äro underdåniga besvär anförda ej allenast af Häradshöfdingen Ärling,
utan ock af ordinarie Domhafvanden i orten, men målet ännu icke hos Kongl. Maj-t. afgjordt!
Genom särskilda den 9 och 27 Mars 1847 gifna utslag, hade Göstrings Häradsrätt dömt
dels Per Adam Rapp, som förut blifvit för stöld straffad, att för det han emottagit stulet gods
och, efter erhållen kunskap, att det var stulet, detta förhållande förtegat, straffas såsom för
andra resan stöld med tretton par spö, dels ock Anders Johan Persson, hvilken jemväl tillförene
undergått bestraffning för tjufnadsbrott, att för dylikt brott andra gången böta det tillgripnas
värde fyradubbelt eller, i brist deraf, straffas med nitton par spö; och har jag, då
intetdera af de åtalade tjufnadsbrotten varit urbota, ehuru Rapp ej fått till godo njuta den af
lagen medgifna rätt att med penningar böta, om han det förmådde, funnit sättet för böternes
förvandling vara ovilkorligen föreskrifvet uti Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, att nemligen
spö eller ris i stället för böter ej må ådömas, utan kroppsplikten alltid skall utsättas till
fängelse vid vatten och bröd efter de grunder, 5 kap. 4 Straff balken innehåller; hvarföre
jag emot tillförordnade Domhafvanden Borgmästaren J. Öhrström, som med Häradsrätten
dessa utslag meddelat, låtit inför Kongl. Göta Hofrätt anställa åtal och för de begångna olagligheterna
påyrka laga ansvar.
Sedan detta åtal blifvit utfördt och Borgmästaren Öhrström deröfver hörd; så har Kongl.
Hofrätten den 31 December 1850 meddelat dess utslag, af innehåll, att emedan Per Adam
Rapp för den af Häradsrätten honom till last förda förbrytelse, derför han enligt 40 kap.
3 § Missg.-balken bordt dömas att böta 29 R:dr 37 sk. 4 rst., och endast, derest tillgång
tiil böterna saknades, undergå kroppsplikt, blifvit i stället af Häradsrätten dömd till urbota
bestraffning, samt Borgmästaren Öhrström såsom Häradsrättens ordförande, måste anses hafva
i berörde hänseende visat vårdslöshet vid domareembetets utöfning; ty och med stöd af 1 kap.
12 § Rätteg.-balken, pröfvade Kongl. Hofrätten, som ansåge Häradsrättens förfarande att
kroppsplikten till spöstraff bestämma, likasom dess .ingående Anders Johan Persson meddelade
förvandlingsbeslut, icke kunna för Borgmästaren Öhrström någon ansvarspåföljd föranleda,
rättvist döma honom att för den anmärkta vårdslösheten plikta tio R:dr banco till treskiftes.
— 59 —
Ehuru genom detta utslag min talan blifvit ogillad i den del, som rörer användande af
spöstraff för andra resan stöld; har jag dock trott mig kunna undgå att häröfver i underdånighet
klaga, då den tilltalade Domhafvanden uti sin förklaring anfört, att efter det han af
Justitiä-Omhudsmannens embetsberättelse för 1847 erfarit, det sa väl högsta aklagaremakten,
som Öfverrätterne förenat sig uti den åsigt, att andra resan stöld borde försonas med fängelse
vid vatten och bröd, äfven han nu mera tillämpade en sådan grundsats; hvarigenom således
åtalets hufvudändarnål, att förebygga framtida misstag af den tilltalade, blifvit öfverflödigt; och
äro ej heller af honom sjelf underdåniga besvär öfver Hofrättens utslag anförda.
Under den 22 Januari 1851 har Kongl. Maj:t meddelat nådigt Utslag uppå de af mig
anförda underdåniga besvär öfver Göta Hofrätts i min sista berättelse omförmälta utslag af
den 29 Maj 1850 angående det af mig anställda åtal emot Konungens Befallningshafvande i
Elfsborgs län, bland annat, för underlåten verkställighet af ett utslag, hvarigenom Pigan Anna
Brita Nilsdotter var dömd att undergå fängelse vid vatten och bröd; och har Kongl. Maj:t
funnit skäl icke vara anfördt, som till ändring i Hofrättens utslag kunde föranleda.
Efter inhämtad kännedom af ett d. 15 Juli 1847 gifvet utslag, hvarigenom Stockholms
Kämnersrätt, uppå käromål af en ogift qvinna, dömt en ogift mansperson att utgifva uppfostrin”shjelp
till ett dem tillhörigt barn, men för det erkända lägersmålet icke ådömt mannen
laga ansvar, har jag infordrat Kämnersrättens utlåtande öfver grunden dertill, att sådant fällande
till ansvar uteblifvit; och hafva Kämnersrättens i beslutet deltagande Ledamöter till svar
härå anfört, att uti stämningsansökningen väl blifvit af käranden yrkadt, det vederparten måtte
lällas till ansvar för förbrytelsen, men att käranden, inseende sin obehörighet att densamma
åtala, enär förbrytelsen icke vore mot henne begången, så att hon i afseende derå kunde
såsom målsägande betraktas, utan hon tvertom i dess föröfvande deltagit, hade samma yrkande
återkallat, innan målet till pröfning öfverlemnades; hvarföre och som derefter, och
innan målet till pröfning förekom, allmän åklagare icke sig anmält att förbrytelsen åtala, hvilken
synts Kämnersrätten icke kunna hänföras till sådana grofva missgerningar och brott, som
enligt 4 kap. 1 § Rätteg.-balken utgjorde föremål för domstols behandling, ändå att ingen å
dem kärade, utan till de öfriga slags förbrytelser, i afseende hvarpå den gamla regeln i allmänhet
gällde, att der ingen åklagare vore, der vore icke heller någon domare, Kämnersrätten
alltså, när målet till pröfning företogs, ansett någon annan fråga icke utgöra föremål
lör bedömande, än den om civila rättsförhållandet imellan parterna, såsom föräldrar till gemensamt
barn, med naturligtvis öppen leornad rätt för allmän åklagare att förbrytelsen inom
laga tid särskildt åtala. Men som jag icke ansett denna förklaring antaglig; så har jag forordnat
om åtal emot Kämnersrättens i fråga varande Ledamöter, Rådmannen S. J. Schönmeyr
samt Notarierna C. W. Norbin och G. L. Rinman, med påstående om ansvar a dem
derföre, att Kämnersrätten, oaktadt den skedda och erkända angifvelsen om lägersmål, dels
icke tillkallat allmän åklagare och dels icke i allt fall dömt till ansvar för sådan förbrytelse;
och sedan detta åtal blifvit af Advokatfiskalsembetet hos Kongl. Svea Holrätt utfördt samt
vederbörande der ytterligare hörde; så har Kongl. Hofrätten deröfver genom utslag den 28
Januari 1851 sig utlåtit, att emedan den grundsats, Advokatfiskalsembetet i detta mål sökt
göra gällande, att der förbrytelse af ringare art*), hvartill den förseelse, hvarom i anmärkte
fall varit fråga, otvifvelaktig! vore att hänföra, vid domstol erkännes^eller annorledes vppas,
det bör åligga domaren, ändå att målsägare eller allmän åklagare derå ej talar, ansvar ådöma
eller åtminstone tillkalla åklagare att förbrytelsen beifra, icke funnes i lag uttryckt; ty och
då vid sådant förhållande den omständighet' att en slik grundsats kunde hafva blifvit i lagskipningen
tillämpad, ej finge för domare, som icke ansett sig deraf bunden, medföra ansvar
*) Dock icke af den art, att ansvaret kan af enskild inålsägare eftergifvas.
— <50 —
för embetsbrott; funne Kongl. Hofrätten ilen af Advokatfiskalsembetet emot Rådmannen Schönmeyr
samt Notarierna Norbin och Rinman förda talan icke kunna bifallas.
Uti häröfver anförda underdåniga besvär har jag anmärkt, att om jag icke finge antaga
för grundsats i svenska brottmålslagskipningen, att brott, som af målsägare ej kan eftergifvas,
också icke må eftergifvas af domaren, ehvad målsägare eller åklagare derå talar eller ej, jag
då för min del icke visste, hvar jag skulle söka en regel, af hvilken denna lagskipnings verksamhet
bestämmes. Jag förstode nemligen icke betydelsen af den lag, som till några få de
ringaste fall inskränker målsägares behörighet att hindra åtalande af brott, derest det i stället
skall af allmän åklagares välbehag bero att i hvarje mål nedlägga åtal eller eftergifva straff.
Men vore följaktligen ett sådant nedläggande eller eftergifvande ogiltigt, och skulle åter denna
ogiltighet blifva utan all betydelse, i fall den ej betydde, att den nedlagda talan likväl bör
pröfvas, och det eftergifna straffet, derest det finnes förskyldt, ådömas; så trodde jag ock,
att det vöre på detta sätt, som det borde tillgå, samt domaren följaktligen kunna äfven utan
åtal döma och sakfälla i alla de händelser, hvarom fråga är, nemligen der åtalet ej får af
målsägare, och följaktligen ej heller af allmän åklagare, nedläggas.
Jag bar förklarat mig lemna derhän, huruvida grundsatsen, detta oaktadt, må sägas
icke vara i lag uttryckt, men anmärkt, att om den ock icke det vore, den dock ej kunde
vara det mindre, än den sats, hvarmed Kämnersrättens tilltalade Ledamöter sökt försvara sig,
att nemligen domare ej skall finnas, der ingen åklagare är. Ty denna sats vore ej blott i
lagen icke utsagd, utan den stridde ock mot uttryckliga lagbud, och den stridde så emot
lagens mening och grund, att den icke kunde i lagskipningen införas, utan atl försätta denna
i en overksamhet, för hvars afhjelpande skulle erfordras anstalter, som jag trodde svårligen
någonsin lyckas, men som åtminstone icke ännu blifvit i fäderneslandet lör någon del vidtagna.
Satsen 0111 åklagares oumbärlighet för möjligheten af all domareåtgärd i brottmål kunde
åtminstone icke i vidsträcktare bemärkelse förenas med svensk lag, än att med denna sats
skulle åsyftas endast behofvet af angifvelse, såsom vilkor för brottmåls upptagande. Satsen
saknade likväl då tillämpning på här förevarande fall, der brist på angifvelse ingalunda inträffat.
För den strafflöshet vid bristande åtal, hvilken skulle följa af de tilltalade domrarnes
föreställningssätt, vore en gräns af dem funnen endast uti 4 kap. 1 § Rätteg.-balken 0111 särskildt
ting, som i svårare fall bör af domaren utsättas, »äntå att ingen therå kiirer»; och
någon annan gräns än denna funne jag ej heller förenlig med Hefrättens åsigt. Men dels
handlade nämnde lagställe icke 0111 domarens 1111 i fråga varande skyldighet att fälla den skyldige,
äfven i brist äf åklagare, utan om en vida mer inqvisitorisk makt, som åt domaren der
uppdrages, att utan åklagare till och med berama urtima ting, för att ransaka öfver ett angifvet
eller bekant blifvet brott, och dels ägde samma lagställe ingen tillämpning i stad, der
det således icke på denna grund kunde sägas domaren åligga att företaga ransakning, ändå
att ingen kärer; hvaraf följde, att i stad strafflösheten utan all gräns skulle, enligt satsen om
domarens overksamhet i brist af åklagare, kunna sträcka sig till brott af hvad slag som helst.
Från meranämnde lagställe uppkomme imedlertid otvunget den frågan, hvartill det skulle
tjena, att domaren kan utan åklagare anställa ransakning, i fall han på denna ransakning ej
kan också utan åklagare döma och sakfälla. Men nu vore genom lagens här gifna föreskrift
domaren endast uppdraget sjelfva ransakningens anställande, och ingenting för öfrigt sagdt
om rättegångssättet eller 0111 särskild behörighet för domaren att i salunda anhängigblifna
mål vidtaga annan befattning, än i hvilka andra som helst. Och häraf ansåge jag följa, att
domaren ej blott i ringare mål, utan ock i de aldrasvåraste skulle sakna behörighet att utan
föregånget åtal döma och sakfälla, derest ej annan grund till en sådan behörighet funnes, än
åberopade 4 kap. 1 § Rätteg.-balken. Som nu likväl detta lagställe vore onyttigt, om ej deri
förutsattes, att en slik behörighet domaren tillkommer; så trodde jag denna förutsättning ligga
uti lagen såsom allmän regel, från hvilken blott undantagas de särskildt i lagen utsatta fall,
der det beror af målsägare att saken nedlägga.
Jag erkände, att i fall jag häruti misstoge mig, hela svenska brottmålslagskipningen då
stöde på en för mig obegriplig fot. Det så kallade rent ackusatoriska rättegångssättet vöre
då redan gällande, utan att de för dess realiserande nödiga anstalter blifvit införda. Den tilltalade,
hvilken genom detta rättegångssätt egentligen skulle gynnas, saknar nemligen ännu allt
biträde af det allmänna till sitt försvar, så att lian skulle finna sig ganska illa belåten, i fall
åtalet blefve med skicklighet utfördt, utan en skyddande tillsy n från domarens sida. När deremot,
såsom förhållandet verkligen är, åtalet för det mesta utan nödig skicklighet föres, skulle
detta, i brist af domarens vaksamhet, blifva den tilltalades förnämsta rättegångsförmån. Hvad
frukt, under sådana förhållanden, anticiperandet på den rent ackusatoriska proceduren kunde
bära, förmodade jag utan svårighet inses.
I’å dessa grunder fullföljde jag i underdånighet den hos Hofrätten efter mitt förordnande
förda talan, med påstående, att de tilltalade Ledamöterne i Kämnersrätten måtte för
det åtalade embetsfelet till -laga ansvar fällas. Uppå dessa underdåniga besvär har nådigt utslag
ännu icke fallit.
Förre Kronofogden C. G. Crona har hos mig anmält, att ett af honom emot Vice Kronofogden
A. Lindergren bos Konungens Befallningshafvande i Kronobergs län anhängiggjordt lagsökningsmål,
deri Lindergren redan den 19 December 1848 hade afgifvit förklaring, först
den 15 September 1847 blifvit utstäldt till påminnelsers afgifvande af klaganden; oell liar han
för detta dröjsmål begärt åtal emot Konungens Befallningshafvande; i anledning hvaraf jag infordrat
vederbörandes utlåtande, då Herr Landshöfdingen 111. in. Grefve Carl Mörner till sin
ursäkt anfört, att målet icke blifvit till hans afgörande föredraget af tillförordnade Lands
sekreteraren,
nu mera Assessorn C. W. Carlsson under dennes tjenstetid, samt att klaganden
Crona hvarken genom någon till Konungens Befallningshafvande ingifven skrift under hela
den tid, målet hvilade oafgjordt före dess utställande till påminnelser, eller eljest påkallat Herr
Landshöfdingens åtgärd för dess beredande till pröfning. Men som, efter min tanka, det ofelbart
ålegat Herr Landshöfdingen att genom behörig tillsyn underrätta sig om göromålens gång;
alltså och då det vid en tid efter annan anställd granskning af de i diarierna befintliga anteckningar
ej skulle kunnat under så lång tid undfalla Herr Landshöfdingens uppmärksamhet,
att ärendet sålunda hvilade, samt hvarken den af tillförordnade Landssekreteraren försummade
föredragning eller Cronas underlåtenhet att ytterligare påkalla en åtgärd, hvilken opåmint
bordt äga rum, kunde lända Herr Landshöfdingen till ursäkt, utan det måste föras honom
lika med tillf. Landssekreteraren till last, att det i fråga varande lagsökningsärendet blifvit
så länge uppehållet och försummadt; har jag inför Kongl. Göta Hofrätt så väl emot Herr
Landshöfdingen Grefve Mörner som Assessorn Carlsson låtit anställa laga åtal för nämnde
försummelse samt å dem yrka det ansvar, hvartill de lagligen gjort sig förfallna.
Under utförande af detta åtal har klaganden förre Kronofogden Crona blifvit hörd samt
på anförda skäl yrkat ett skadestånd af 10,000 R:dr banco, hvilket påstående Advokatfiskalsembetet
å mina vägnar dock icke understödt; och hafva så väl Herr Landshöfdingen Grefve
Mörner, som Assessorn Carlsson afgifvit förklaringar öfver Advokatfiskalsembetets i enlighet
med min anmärkning gjorda ansvarspåstående; hvarefter Kongl. Hofrätten genom utslag den
17 Febr. 1851 sig utlåtit och funnit det ligga bemälte tilltalade gemensamt till last, att dröjsmål
ägt rum med handläggningen af i fråga varande lagsökningsärende; i följd hvaraf Kongl.
Hofrätten, jemlikt grunderna uti 9 kap. 5 § Utsökn.-bl. och 1 kap. 12 § Rätteg.-bl., pröfvade
rättvist döma dem, Herr Landshöfdingen och Kommendören Grefve Mörner och Assessorn
Carlsson att hvar för sig böta sexton R:dr 32 sk. till treskiftes, samt att godtgöra Crona lösen
för ett exemplar af utslaget; hvaremot beträffande Cronas i öfrigt väckta anspråk på ersättning
för det lidande, som skall honom tillskyndats, Kongl. Hofrätten funne samma anspråk
icke kunna bifallas.
Detta utslag har, utan att å någondera sidan öfverklagas, vunnit laga kraft.
Vid Stockholms Kämnersrätt hade Lärlingen Bergström påstått ansvar å Traktören Wullf
och hans Hustru, för det de skulle den 26 Juli 1847 å derus näringsställe vid Hornsgatan
— 62 —
öfverfallit och slagit Bergström samt dervid, enligt hans uppgift, tilldelat honom minst 27 slag;
men sedan dels Wulff helt och hållet nekat, att han mot Bergström föröfvat något våld, dels
ock Hustru Wulff icke uti vidare mån erkännt angifna förhållandet, än att hon, då Bergström,
af starka drycker öfverlastad, fört oljud och oaktadt erhållen tillsägelse icke iakttagit anständigt
uppförande, tillfogat honom fyra örfilar och en gång dragit honom i håret; hvaremot ett
vittne på ed intygat, att Wulff och hans Hustru tilldelat Bergström tjugosju slag i hufvudet
och skuffat honom två gånger i ryggen, utan att vittnet dock kunde bestämma, huru många
slag en hvar af makarna Wulff tillfogat Bergström; så har Kämnersrätten genom utslag den
4 'Nov. 1847, hvad mannen Wulff beträffade, förklarat, att då han förnekat angifvelsen, och
endast ett vittne intygat, att Wulff tilldelat Bergström flera slag, samt full laga bevisning emot
Wulff sålunda icke "förekommit, Wulff blefve, i brist af bevis, från ansvar frikänd.
Efter erhållen kännedom af detta utslag har jag anmodat Kämnersrätten att förklara
grunden till dess beslut, samt huruvida den i målet förekomna bevisning ej bordt betraktas
såsom halft skäf och till värjemålsed föranledande; och hafva, i anledning häraf, Herr Rådmannen
S. J. Schönmeyr, Primarie Kämnären J. S. Jacobsson och vice Notarien C. Dahlgren,
hvilka såsom Ledamöter i Kämnersrätten omförinälte beslut fattat, uti förklaring till mig anfört,
att innan Kämnersrätten ägt ålägga Makarna Wulff eller någon af dem att med värjemålsed
sig fria från angifvelsen, sådan den blifvit genom vittnesmålet bekräftad, Rätten bordt
göra sig reda för de alternatifva resultat, som af edgångsbeslutet kunde blifva en följd, och
alltså för möjligheten af sättet att besvara följande frågor: 1) i fall värjemålsed blefve makarna
Wulff ålagd och de begge deråt bruste, huru ansvarigheten för de 27 slag och 2 knuffningar,
hvilka de tilltalade i sådant fall måste antagas hafva gemensamt tillfogat Bergström,
då borde deni imellan fördelas, och 2) i händelse vid en sådan edgångs föreläggande endera
af de tilltalade fullgjorde edgången, men den andra åt eden bruste, eller om värjemålsed blott
endera ålades, och denne icke fullgjorde edgången, för huru många slag och knuffningar en
sådan åt eden bristande part då borde ansvara, samt att Kämnersrätten, som icke ägt förmågan
att för sig nöjaktigt besvara dessa frågor, vid sådant förhållande ansett värjemålseds
ådömande i målet icke böra äga rum; hvaremot jagofunnit kunna anmärkas, att samma svårighet
kan uppstå, änskönt blott en är tilltalad. Åtminstone till ett slag måste den dömas
saker, som ej kan gå ed; och dermed vinnes äfven expenser åt målsägaren. Jag har således
ansett åtal böra anställas, efter hvars utförande Kongl. Svea Hofrätt, genom utslag den 6
Mars 1851 sig yttrat, att ehuru ett vittne, i öfverensstämmelse med Murarelärlingen Bergströms
angifvelse, på ed intygat, att Wulff och hans Hustru vid åtalade tillfället gemensamt
tillfogat Bergström tjugusju slag i hufvudet och två gånger skuffat honom i ryggen; vid hvilket
förhållande och då de tilltalade angifvelsen bestridt, sådan händelse här varit för hand,
som enligt 17 kap. 29 § Rätteg.-balken för ådömande af värjemålsed förutsättes; likväl och
enär vid pröfningen af målet jemväl bordt tagas i betraktande öfriga härvid förekomna omständigheter,
i hvilket afseende Kämnersrätten dels såsom förringande trovärdigheten af vittnets
utsago anmärkt, att bemälte vittne, som på sin ed tagit, att Wulff och hans Hustru under
det samtida våldet gemensamt tillfogat Bergström ett bestämdt antal af 27 slag, icke kunnat
uppgifva, i hvad mån Wulff eller Ifustrun utdelat ett eller flera af dessa slag, äfvensom att,
oaktadt så betydligt våld skulle blifvit Bergström på hufvudet tillfogadt, någon åkomma deraf
ej följt, dels ock åberopat, att då målet varit af ringare beskaffenhet, Kämnersrätten jemväl
på denna grund ansett värjemålsed icke lämpligen äga runi; alltså och med afseende å hvad
af Kämnersrättens Ledamöter sålunda till förklarande af det anmärkta beslutets tillkomst blifvit
anfördt, tunne Kongl. Hofrätten, att vid fattandet af samma beslut sådan felaktighet icke
kunde anses hafva föreiupit, att Kämnersrättens Ordförande och Ledamöter derföre gjort sig
skyldige till ansvarspåföljd, utan blefve de från påståendet derom frikände.
Då detta utslag stödjer sig på en i min tanka origtig uppfattning af den bevisningslära,
som i svensk lag är antagen; har jag trott mig icke böra låta samma utslag vinna laga kraft,
utan deröfver anfört underdåniga besvär. Deri har jag anmärkt, att värjemålsed, enligt 17
kap. 29 § Rätteg.-balken, bör användas, då ett vittne eller halft bevis finnes emot den till
-
talade, men att, enligt 30 § i samma kapitel, sådant må ske, om domaren pröfvar det nödigt,
der uppenbart och på sannolika skäl grundadt rykte eller andra bindande omständigheter
och liknelser äro emot den, som tilltalas; och att om dessa föreskrifter, hvilkas skiljaktighet
naturligen härflöte från den olika grad af trovärdighet, som nämnde olika slag af bevis anses
innebära, blefve i tillämpningen förvexlade, och värjemålsedens åläggande i ett fall, sådant
som det förevarande, der ett vittne funnits emot de tilltalade, icke ansåges ovilkorligen nödvändigt,
utan lemnades beroende af domarens pröfning, den tilltalade derigenom åtnjöte en
förmån, den lagen honom icke förunnade. Emot den möjliga invändningen, att på detta sätt
domarens pröfning af bevisningens halt obehörigen kringskäres, har jag trott såsom svar kunna
gälla, att denna pröfning bör hafva redan föregått, innan vittnet kunnat för vittnesgildt antagas*),
men att när sådant skett, vittnets utsago också borde gälla för halft bevis och, enligt
uttryckliga ordalydelsen af åberopade 29 §, den, som käres till, med ed sig värja, om han
är af den fräjd, att eden kan honom betros; och slutligen har jag i underdånighet erinrat,
att de ofullkomligheter, hvilka först efteråt i förklaringarna under åtalet blifvit af Kämnersrättens
Ledamöter anmärkta emot det i saken afgifna vittnesmål, och vid hvilka Hofrätten
fästat afseende, alla synts mig vara af egenskap att hafva bordt tagas i närmare betraktande
vid sjelfva vittnesförhöret, samt att då möjligen hafva kunnat föranleda till noggrannare undersökning
och utredning af sjelfva saken, hvars obetydlighet ej heller för någon del kunde utgöra
antaglig orsak till det sätt, hvarpå den blifvit behandlad, enär den i fråga ställda vådan
af mened, långt ifrån att vara större, säkerligen tvertom måste vara mindre i ringare, än
i vigtigare mål. **)
i'å dessa och förut anförda grunder har jag hos Kongl. Majit i underdånighet fullföljt
de påståenden, som i Hofrätten blifvit framställda; och alvaktar jag i målet Kongl. Majlis
nådiga beslut. ***)
Enligt fånglistorna från Westmanlands län hade dels en för 3:dje gången stöld till sex
par ris, uppenbar kyrkoplikt och tre års tukthusarbete dömd qvinnsperson, hvilken af Kongl.
Majit blifvit benådad med risstraffets förvandling till sju dagars fängelse vid vatten och bröd,
derefter å lasarettet i Westerås framfödt barn och sedermera till länshäktet återkommit, men
icke förr, än hennes barn fyllt ett år, blifvit till undergående af fängelsestraffet befordrad,
dels en annan qvinna, för stöld första gången dömd att med penningar böta eller, i brist deraf,
straffas med sju dagars fängelse vid vatten och bröd, samt af sådan anledning i länshäktet
insatt, först efter mer än sju månaders förlopp, då hennes i häktet medförda barn uppnått
ett års ålder, fått vid saknad bötestillgång börja det henne ådömda fängelsestraff, och dels
en tredje qvinna, som för hustjufnad med inbrott skolat undergå sexton dagars fängelse vid
vatten och bröd, men framfödt ett barn å lasarettet, derifrån hon till länshäktet återkommit,
icke förr än efter 3:ne månader, då hennes barn aflidit, blifvit till fängelsestraffets undergående
befordrad; i anseende hvartill och då det af Landshöfdingeembetet, uti ett på min begäran
afgifvet utlåtande, till stöd för dröjsmålet med verkställigheten af nämnde fängelsestraff
åberopade stadgande i Kongl. Förordningen den 10 April 1810 om uppskof med bestraffning
å lägrad qvinna för lägersmålsbrott, efter min tanka icke varit i förevarande fall tillämpligt,
samt straffens verkställighet således, jemlikt 3 kap. 6 § Straffbalken, bordt för sig gå utan
längre uppehåll, än sex veckor efter barnens födelse, jag funnit mig icke kunna undgå att
låta lagligen åtala den inträffade afvikelsen från sistnämnde lagställe, samt derföre uppdragit
*) Hvilket icke alltid kan ske, innan vittnet afhöres, men då i stället måste för sig gå i hufvudsakliga
utslaget, innan verkan af vittnesmålet bestämmes.
**) Yådan för mened i värjemålseden är ju mindre i den mån, som skäl kan vara att misstro det vittnesmål
, mot hvilket den tilltalade skall med sin ed sig värja; och anmärkningarne drabbade ju här
endast vittnets trovärdighet.
***) Före tryckningen häraf har Kongl. Majits nådiga Utslag kommit, dateradt den 4 Febr. innevarande år,
af innehåll, att skäl funnits icke vara anfördt, som i Hofrättens öfverklagade utslag kunde verka ändring.
_ 64 —
åt Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt att sådant åtal anställa emot Konungens Befallningshafvande
i Westmanlands län; och sedan detta åtal blifvit utfdrdt samt vederbörande
deröfver hörde; så har Kongl. Hofrätten den 21 Murs 1851 i malet meddelat utslag samt
med anförande af omförmälte förhållande och som de i fråga varande bestraffningarne icke,
emot uttryckliga stadgandet i åberopade 3 kap. 6 § Straffbalken, hvilket stadgande, men ej
Kongl. Förordningen den 10 April 1810, som endast hade afseende å kroppsstraff, ådömdt
qvinna för lönskaläge, skolat i fiirevarande fall tillämpas, bordt, då annat hinder ej mött,
anstå längre, än hvad de tvenne qvinnorna rörde, sex veckor för hvardera efter barnsbörden,
samt i afseende på den tredje den tid, som erfordrats lör anskaffande af vård åt det af henne
i häktet medförde barn, eller en vecka, men verkställigheten af bestraffningarna blifvit längre
än lag medgifvit uppskjuten, för ena qvinnan tre hundra tjugunio dagar, för den andra tva
hundra tjugutre dagar och för ilen tredje femtiosex dagar; Kongl. Hofrätten alitsa, utan alseende
å hvad Herr Landshöfdingen Grefve F. Ridderstolpe och Landssekreteraren A. W. Ahlborg,
hvilka det i egenskap af Konungens Befallningshafvande ålegat tillse, det berörde bestraffningar
blifvit i laga ordning verkställde, till sitt urskuldande anfört, pröfvade rättvist,
med tillämpning af 1 kap. 12 § Rätteg.-balken, fälla Herr Grefven och Landshöfdingen samt
Landssekreteraren att för hvad de i ofvanberörde måtto felat, hvar för sig böta etthundra
daler silfvermvnt med trettiotre R:dr 10 sk. banco; hvarförutan Herr Landshöfdingen och
Landssekreteraren, hvilka icke visat, att, på sätt de i sin förklaring föregifvit, kostnaden för
de häktade qvinnornas och deras barns underhåll i häktet under de anmärkta tiderna icke
skulle uppgått till det belopp, som derest i fråga varande bestraffningar blifvit förr än nu skett
verkställde och mödrarne skolat derunder från barnen skiljas, kommit att drabba Kongl. Maj:t
och Kronan genom barnens utackordering till underhåll af främmande personer, förpligtades
att, gemensamt eller hvilkendera gälda gitte, ersätta Kongl. Majit och Kronan det belopp,
hvartill de häktade qvinnornes och deras barns underhåll under de tider, desse längre än ske
bordt varit i häktet qvarhållne, uppgått, med tillhopa etthundra fy ra tionio Ilidr 0 sk. 2;J rst.
banco; men då den ena af dessa qvinnor imedlertid afiidit och en annan afsagt sig allt anspråk
på ersättning för den tid, hon längre än vederbordt varit i häkte hållen, erfordrades
icke vidare yttrande öfver Advokatfiskalens yrkande om godtgörelse för det lidande, som dem
genom den åtalade förseelsen kunde blifvit tillskyndad; och enär den tredje qvinnan, oaktadt
skedda efterforskningar, icke kunnat anträffas, för affordrande af hennes yttrande; ansåge Kongl.
Hofrätten sig icke kunna i detta mål utlåta sig öfver Advokatfiskalens påstående om ersättning
åt henne för det lidande, henne genom obehörigen fördröjda fängelsetiden kunde blifvit
förorsakadt.
Å ingendera sidan är detta utslag öfverklagadt.
Enligt hvad jag under embetsresa år 1850 erfarit, hade f. d. Kämnersrättens i Nyköping
dombok för 1849 icke ännu i September månad 1850 varit fullständigt uppsatt, men
den under år 1849 tjenstgörande Ordföranden i Kämnersrätten, Rådmannen vice Häradshöfdingen
E. U. Stenqvist åtagit sig att hafva samma arbete färdigt före ingången af nästföljande
November månad samt bevis derom till mig insända. Då likväl detta åtagande icke blifvit
fullgjordt; har jag till Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt öfverlemnat att försummelsen
åtala; och sedan sådant åtal för sig gått; så har under den 8 April 1851 Kongl.
Hofrättens utslag blifvit meddeladt, af innehåll, att som, enligt hvad vice Häradsh. Stenqvist
medgifvit, Kämnersrättens i Nyköping i fråga varande dombok, oaktadt den bordt vara inom
slutet af September månad 1850 till Kongl. Hofrätten insänd, ändock icke ännu i slutet af
nästpåföljde (nästföljande) November varit fullständigt uppsatt, samt ostridigt vore, att det
ålegat vice Häradshöfdingen, såsom Rättens Ordförande, att om samma domboks uppsättande
besörja, Kongl. Hofrätten alltså pröfvade, med tillämpning af 1 kap. 12 § Rättegångsbalken,
rättvist döma vice Häradsh. Stenqvist att för den försummelse i embetet, han sålunda låtit
komma
komma sig till last, plikta sextio daler silfvermvnt med tjugu R:dr banco; hvarförutan honom
förelädes att, inom en månad efter erhållen del af Kongl. Hofrättens utslag, vid vite af ett
hundra daler silfvermynt, tili Kongl. Hofrätten inkomma med bevis af Konungens Befallningshafvande
i Södermanlands län eller Magistraten i Nyköping, att i fråga varande dombok blifvit
uppsatt och afslutad.
I detta utslag har ändring icke blifvit hos Kongl. Majit sökt.
Sollefteå tingslags Häradsrätt hade genom beslut d. 6 Maj 1847 föreskrifvit, att Drängen
Anders Nilsson i Rå, hvilken saknade tillgång till ådömda böter 20 Ridr banco för oloflig
utminutering af starka drycker, skulle enligt 5 kap. 4 § Straffbalken, jemförd med Kongl.
Förordningen den 10 Juni 1841, aftjena nämnde böter med sexton dygns fängelse vid vatten
och bröd, hvilken bestraffning Anders Nilsson ock sedermera undergått; hvarföre och enär
jag funnit detta beslut stridande emot Kongl. Förordningen angående tillverkning och försäljning
af bränvin den 13 Juni 1845, jag låtit inför Kongl. Svea Hofrätt tilltala Häradsrättens
Ordförande, Häradshöfdingen 1*. F. Arling; efter hvilket åtals utförande Kongl. Hofrätten
genom utslag den 8 April 1851 sig utlåtit, att som Anders Nilsson, i händelse han saknat
tillgång till de honom för oloflig försäljning af starka drycker ådömda böter 20 Ridr banco,
bordt jemlikt 63 § i åberopade 1845 års Kongl. Förordning i stället för böterna undergå
fjorton dagars fängelse, men Anders Nilsson, sedan Häradsrätten origtigt förordnat, att han
skulle straffas med sexton dagars fängelse vid vatten och bröd, enligt företedt betyg samma
bestraffning undergått; Kongl. Hofrätten alltså, enär Häradsh. Ärling, som vid tillfället varit
Ordförande i Häradsrätten, vore för det origtiga beslutet ansvarig, pröfvade rättvist, i förmågo
af 1 kap. 12 § Rätteg.-balken, döma Häradsh. Ärling att derföre böta sextio daler
silfvermynt med tjugu Ridr banco; och har detta utslag icke å någondera sidan blifvit
öfverklagadt.
Hos mig har klagan blifvit förd af Löjtnanten Alfred af Klint, såväl för egen del som
i egenskap af god man uti sin aflidne Faders Kapitenen Erik af Klints gäldbundna bo, öfver
försummelse af Häradshöfdingen i Gottlands Södra härad Herr Garl Reinhold Kökeritz vid
behandling af ett husesynemål å Wisborgs kungsladugård, samt af C. F. Gahne, Thomas
Kyrkebys och J. Hejdenberg, för Hejnums och Bohls församlingars socknemagasin samt
kyrko- och magasinskassor, å egna och öfriga socknemäns vägnar, öfver behandlingen af en
vid nämnde härads Tingsrätt anhängig afträdes- och förmånsrättstvist imellan Prosten m. m.
Jacob Broander och hans borgenärer; och sedan jag häröfver hört Häradshöfdingen Kökeritz,
samt derefter funnit mig föranlåten att emot honom i dessa mål förordna laga åtal; så har,
efter utförande af sådant åtal inför Kongl. Svea Hofrätt, utslag deröfver blifvit af Kongl. Hofrätten
meddeladt d. 8 April 1851, af innehåll, att emedan upplyst blifvit, att efter det Konungens
Befallningshafvande i Gottlands län uti skrifvelse den 15 Nov. 1844 anmodat bemälte
Häradshöfdinge att å Wisborgs kungsladugård, hvilken skulle den 14 Mars påföljande året,
då Kapitenen af Klints arrende derå upphörde, utaf andra arrendatorer tillträdas, förrätta
laga af- och tillträdessyn så nära af- och tillträdesdagen, som årstid och öfriga omständigheter
tilläte; sådan syn blifvit företagen först den 14 Augusti 1845; att Häradshöfdingen Kökeritz,
genom hvilkens försorg, enligt Synerättens den 20 Augusti meddelade beslut, protokollet
öfver den då fulländade besigtningen skulle tillställas vederbörande, för beredande af
tillfälle att närmare utvickla deras talan, icke förr än hösten 1846 gått i författning om uppsättande
af samma protokoll, hvilket först den 19 Februari 1847 kommit arrendatorerna
tillhanda; hvarefter och sedan målet hos Häradsrätten förevarit den 12 och 24 April 1847,
vid hvilket sistnämnde tillfälle kronoombudet äfvensom arrendatorerne begärt råderum för
afgifvande af påminnelser emot Kapitenen af Klints då inlemnade skriftliga förklaring, samt
berörde påminnelser blifvit till Häradshöfdingen ingifna den 5 November samma år, målet
it. St. Just. Ombudsm. Emb.-Bcrällelsc för år 1851. 9
_ 66 —
blifvit afgjordt genom utslag den 17 Mars 1848; att sedan å inställelsedagen uti Prosten Broanders
konkurs vid vintertinget år 1846 ena Sysslomannen i boet hemställt, att målet måtte
få anstå till annat ting, på det borgenärerne kunde komma i tillfälle att anmärkningar vid
de bevakade fordringarna afgifva, Häradsrätten uppskjutit målet till sommartinget, samt då
en fordringsägare dervid anhållit om vittnesförhör, än vidare till höstetinget 1846; att så väl
vid sommartinget nyssnämnde år, som ock vid det nästpåföljde (nästföljande) tinget, Häradsrätten
förklarat, att dom i konkursmålet skulle efter kungörelse i länets tidning meddelas,
samt att målet, som vid höstetinget 1846 varit af de tvistade slutligen utfördt, ännu den 18
Oktober 1848 hvilat hos Häradsrätten oafgjordt; ty och som Häradshöfdingen Kökeritz, hvilken
det, jemlikt Kongl. Kungörelsen den 17 December 1799, ålegat att hålla syn å Wisborgs
kungsladugård, så nära af- och tillträdesdagen, som årstid det medgifvit, icke visat, att laga
hinder mött för synens företagande förr, än som skett, samt den af Häradshöfdingen anförda
omständighet, att efter syneförrättningens slut öfverenskommelse blifvit mellan vederbörande
träffad derom, att de å egendomen planterade löfträd skulle å dag, som framdeles blefve utsatt,
af två Nämndemän öfverräknas och protokollet deröfver till Häradshöfdingen öfverlemnas,
så mycket mindre bordt utgöra hinder för honom att genast gå i författning om uppsättande
af protokollet öfver den hållna besigtningen, som utom det att målets beskaffenhet påfordrat,
att detsamma skyndsamligen med slut afhjelptes, det vilkor varit vid den träffade öfverenskommelsen
fästadt, att öfverräkningen af löfträden skulle ske, endast så vida syneförrättningen
icke samma dag genom utslag afgjordes, och hvarmed således tydligen afsetts, att något uppehåll
med synemålets afgörande icke skulle genom den öfverenskomna förrättningen förorsakas;
alltså och då, jemlikt 86 § af Konkurslagen den 12 Mars 1830, i konkursmål vid Häradsrätt
borgenärerne skola å det ting, då inställelsedagen inträffar, anföra allt, hvad de emot
gäldenären eller hvarandra i rättegång eller hufvudsak hafva att anmärka, och gäldenären
svara å de påståenden, som emot honom göras, så att saken må kunna då afslutas samt,
om det ej kan ske, utan saken uppskjutes till nästa ting, dom då gifvas skall, och följaktligen
Häradsrätten, för hvars åtgärd vid handläggningen af konkursmålet imellan Prosten Broander
och hans borgenärer Häradshöfd. Kökeritz, såsom Ordförande i Häradsrätten vid de
tillfällen, då målet der förevarit, vore ansvarig, origtigt förfarit så väl deruti, att vid vintertinget
1846, oaktadt icke samtlige närvarande borgenärerne eller gäldenären biträdt den utaf
ena Sysslomannen framställde begäran om uppskof för afgifvande af anmärkningar emot de
bevakade fordringarna, och utan att, så vidt protokollet utmärkte, Häradsrätten ens gjort
någon framställning derom, huruvida icke omförmälte anmärkningar kunnat afgifvas vid samma
ting, det der, i likhet med hvad de föregående åren ägt rum, först efter fulla tre månaders
förlopp afslutats, Häradsrätten uppskjutit målet till påföljde (påföljande) ting, som ock synnerligast
genom det vid sistnämnde ting, då, enligt Konkurslagens föreskrift, dom ovilkorligen
skolat gifvas, ytterligare beviljade uppskof med målet, äfvensom Häradsrätten saknat stöd af
lag för det vid två särskilda ting, dervid jemväl en gång innan målet ännu var beredt till
slutligt afgörande, gjorda förklarande, att dom i målet skulle efter kungörelse i länets tidning
meddelas, samt efter det målet sålunda blifvit lemnadt beroende på anmälan af Domhafvanden,
Häradshöfdingen Kökeritz under tiden till den 18 Oktober 1848, då målet ännu icke
varit afgjordt, sjelf förvaltat domsagan, med undantag af tiderna från den 16 Maj till den 28
Okt. 1847, derunder Häradshöfdingen likväl först den 31 Maj blifvit från vintertingets afslutancle
befriad, samt från den I Juli till den 1 Okt. 1848; och hvad Häradshöfdingen Kökeritz
till sin ursäkt i fråga om dröjsmålet vid handläggningen af berörde mål föreburit derom,
att andra embetsgöromål påkallat hans verksamhet, att erforderligt skrifvarebiträde saknats,
samt att han varit af iråkad sjuklighet besvärad, icke förtjente afseende, helst hvad särskildt
anginge sistnämnde omständighet, Häradshöfdingen åtnjutit den tjenstledighet, hvaraf lian hos
Kongl. Hofrätten anmält sig vara i behof; pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, i förmågo af
1 kap. 12 § Rättegångsbalken, det skulle Häradshöfdingen Kökeritz, för det af honom i ofvan
omförmälte hänseenden ådagalagda försumliga och felaktiga förhållande i utöfningen af sitt
embete, böta tre hundra daler silfvermynt med ett hundra R:dr banco.
— 67 —
Härförutan har Kongl. Hofrätten, uppå särskildt af Advokatfiskalen väckt fråga om
ansvar för tings utsättande å andra, än de i lag och särskild författning stadgade tider, samt
underlåtenhet att för tingen till Kongl. Hofrätten insända de anteckningar, som enligt Kongl.
Brefvet af den 27 Maj 1801 bordt föras, funnit Häradshöfdingen Kökeritz hafva härutinnan
felat och dömt honom att böta, för tingsterminernes origtiga utsättande tjugu daler och för
underlåtenheten att insända omförmälte anteckningar tio daler, tillhopa trettio daler silfvermynt
med tio R:dr banco; varande bemälte Häradshöfdinge dessutom ålagdt att godtgöra Galine,
Thomas Kyrkebys och Hejdenberg deras kostnader i målet med fordrade tretton R:dr 24 sk.
banco; hvaremot någon annan kostnads- eller skade-ersättning, af anförda skäl, ansetts icke
kunna Häradshöfdingen ådömas.
Öfver detta utslag har å ingendera sidan någon underdånig klagan blifvit förd.
I anledning af ett hos Kämnersrätten i Westerås förelupet så beskaffadt förfarande, att
oaktadt Kämnersrätten den 13 Mars 1846, då en till värjemålsed dömd person var tillstädes
för alt eden fullgöra, men målet i anseende till åklagarens hinder af sjukdom att sig inställa
måste uppskjutas, bordt likmätigt 12 kap. 1 § samt 16 kap. 6 § Rättegångsbalken utsätta
\iss dag för ärendets ytterligare behandling, Kämnersrätten likväl sådant uraktlåtit samt förklarat,
att Åklagaren, i händelse han ville fullfölja vidare talan, ägde att anmäla sig hos
Rättens Ordförande för utsättande af dag till målets ytterligare behandling; hvarefter Kämnersrätten
den 14 Januari 1848, utan att höra någondera af parterna, eller ens underrätta dem
om målets företagande, detsamma genom utslag på det sätt afgjort, att enär Åklagaren icke
fullgjort det honom genom Kämnersrättens beslut gjorde föreläggande, samt derigenom visat,
att han saknat befogenhet att sin talan fullfölja, den tilltalade vid sådant förhållande från
ansvar befriades; har jag ansett mig icke kunna undgå att ett sådant förfarande lagligen åtala
låta; och sedan i följd häraf åtal blifvit inför Kongl. Svea Hofrätt utfördt; så har Kongl.
Hofrätten, efter det Kämnersrättens Ordförande och en af dess Ledamöter under aktionsrnålets
behandling allidit, genom utslag den 14 April 1851 förklarat, att då Kämnersrättens
berörde förfarande, särdeles den 14 Januari 1848, varit lagstridigt, Kongl. Hofrätten pröfvade,
likmätigt 1 kap. 12 § Rätteg.-balken, rättvist, det skulle tre Kämnersrättens Ledamöter, af
hvilka den ene uti Rättens beslut den 13 Mars 1846, samt de 2:ne öfrige uti utslaget den
14 Januari 1848 deltagit, böta den förstnämnde tjugu daler silfvermynt med sex R:dr 32 sk.,
samt de andre två hvardera fyratio daler silfvermynt med tretton R:dr 16 sk. banco; och
liar öfver detta utslag underdånig klagan icke å någondera sidan blifvit förd.
Det uti min berättelse till sista riksdag upptagne aktionsmål, hvilket efter angifvelse af
förre Riksdagsfullmäktigen Erik Andersson i Nya Dahla blifvit uti Kongl. Göta Hofrätt anhängiggjordt
emot vice Häradshöfdingen N. M. Stedt *) och af Kongl. Hofrätten afgjordt genom
utslag den 3 Juni 1850, har, efter hvad i samma berättelse äfven förmäles, genom mina
underdåniga besvär kommit under Kongl. Majits nådiga pröfning, och är nu mera genom
nådigt Utslag den 10 April 1851 på det sätt afgjordt, att som i fråga varande på Erik Andersson
uttagna stämning till 1847 års sommarting med Gudhems härad innehållit, att tinget
började den 10 Maj, men å denna dag, då Erik Andersson, efter hvad obestridt vore, på
tingsstället sig infunnit, någon rättegång vid Gudhems Häradsrätt icke förevarit, utan Häradsrättens
ransakningssammanträden redan upphört, vid hvilket förhållande Erik Åndersson icke
haft anledning att den emottagne stämningen vidare åtlyda; alltså och då Häradsrätten vid
målets handläggning den 8 Maj och den 18 Juni 1847 felat deruti, att på grund af blott en
persons intygande Häradsrätten ansett Erik Andersson hafva varit behörigen stämd, och derföre,
enär Erik Andersson icke tillstädeskommit, genom utslag nyssnämnde den 18 Juni fällt
*) Angående domstolsåtgurder grundade på ogiltig stämning (se sid. 165).
— 68 —
honom till böter 32 sk. oell förelagt honom att å nästa ting, dertill saken uppsköts, sig inställa
vid tre R:dr 16 sk. vite; men vice Häradshöfdingen Stedt, hvilken vid sistnämnde ting
icke varit ordförande i Häradsrätten, ej stöde i ansvar för Häradsrättens då gifna beslut i
vidsträcktare mån, än detsamma genom Erik Anderssons fällande till sagde vite innefattade
tillämpning af ofvan omförmälte utslag, pröfvade Kongl. Majit rättvist, med ändring af Hofrättens
utslag och jemlikt 1 kap. 12 § Rätteg.-balken, döma vice Häradshöfdingen Stedt att
böta tjugufem daler silfvermynt med åtta R:dr 16 sk. och att med fyra R:dr, allt banco,
ersätta Erik Andersson den, till följd af Häradsrättens ogillade åtgärd, honom medelst böternes
och vitets uttagande vållade förlust.
Af den grund, hvarpå detta nådiga Utslag hvilar, har jag ansett följa, att förre Riksdagsfullmäktige!]
Erik Andersson, hvilken icke haft anledning att den emottagna stämningen
vidare åtlyda, efter att hafva å tingsstället infunnit sig den 10 Maj, då någon rättegång vid
Häradsrätten icke förevarit, lika oförskyldt blifvit, efter Häradsrättens vid höstetinget 1847
gifna föreläggande, fälld å påföljande ting till förnyadt vite 10 R:dr, som han å nämnde hösteting
fälldes (ill det å nästföregående ting stadgade vite, samt att han alltså måste vara lika
berättigad till godtgörelse för det ena, som fiir det andra af dessa hos honom uttagna vitén,
ehuru Kongl. Majit i nåder funnit vice Häradshöfdingen Stedt, som ej förrättat det ting, då
det förnyade högre vitet blifvit förelagdt, icke stå i ansvar för detta föreläggande, och han
således ej heller blifvit förpligtad att för detsamma gifva skadestånd. Men då Stedt var härifrån
befriad, har jag funnit någon annan icke kunna vara dertill skyldig, än den person,
som i egenskap af Häradsrättens ordförande stod i ansvar för det vid höstetinget fattade beslut,
hvarigenom förnyadt och förhöjdt vite blifvit förelagdt.
Häremot fann jag väl kunna göras det inkast, att detta beslut var en icke mindre oundviklig
följd af målets föregående behandling, än fällandet till det vid sommartinget redan stadgade
vite, helst det vid höstetinget hvarken ålåg eller tillkom Häradsrätten att företaga ny
pröfning af den vid föregående ting redan afgjorda frågan om stämningens giltighet. Men till
undanrödjande af ett sådant inkast, hvars grundlöshet förutsättes uti skälen för Kongl. Majits
nådiga Utslag, ansåg jag mig dessutom kunna åberopa den redan under åtalet mot Tit. Stedt
af mig gjorda anmärkning, att vid föreläggande af vitén, på grund af den för giltig antagna
stämningen, åtminstone bordt föreskrifvas, att uppskofvet och vitet skulle svaranden kungöras,
för att kunna emot honom äga verkan; och att äfven underlåta denna högst nödiga föreskrift
ansåg jag Häradsrätten hafva vid höstetinget varit hvarken skyldig eller berättigad genom de
beslut, sorn blifvit vid sommartinget fattade. Behofvet af en sådan föreskrift hade tvertom
blifvit desto mera synbart, ju flera gånger som uteblifvandet inträffat.
På dessa grunder och om än den anmärkta felaktigheten, såsom föranledd af de förutgångna
felstegen, kunde i någon mån finnas ursäktlig, har jag trott densamma ej kunna lindrigare
betraktas, än att den åtminstone borde ådraga skyldighet till ersättande af den genom
vitets föreläggande Klaganden Erik Andersson tillskyndade förlust; hvarföre jag uti skrifvelse
den 12 Maj 1851 förordnat Advokatfiskalsembetet i Kongl. Göta Hofrätt att emot den Domhafvande,
som förrättat 1847 års hösteting med Gudhems härad, anställa åtal inför Kongl.
Hofrätten samt påyrka laga ansvar och skyldighet till gäldande af nämnde förlust; och berodde
saken vid årets slut af behörig handläggning hos bemälte Hofrätt.
Efter en hos mig gjord angifvelse emot Landshöfdingeembete! i Östergötlands län orri
olaglig behandling af det i Lysings och Göstrings härad hållna val till fullmäktig uti hedervärda
Bondeståndet vid sistförtlutna riksdag, har jag funnit mig föranlåten att förordna laga
åtal i anledning af det förhållande, att föreskriften i 19 § af Riksdagsordningen icke af Landshöfdingeembete!;
blifvit tillämpad efter dess ordalydelse, enär å de lill Konungens Befallningshafvande
af åtskilliga Klagande ingifna, till Kongl. Majit ställda underdåniga besvär öfver
Konungens Befallningshafvandes i ämnet gifna utslag, endast föreskrift för klaganderna blifvit
tecknad om besvärens delgifvande, samt rättighet klaganderna lemnad att för kommunikatio
-
nens verkställande erhålla handräckning af Kronofogden, men denna åtgärd af Landshöfdingen
embetet ej kunde anses innefatta det i Riksdagsordningen föreskrifna infordrande af vederbörandes
förklaringar; och har jag i sammanhang härmed anmärkt samt till laglig beifran öfverlemna!
den derjemte inträffade olagligheten, att föreskrift om riksdagsmannafullmakts utfärdande
blifvit af Landshöfdingeembetet gifven, innan laga kraft ägande beslut om det klandrade
valets bestånd förefunnits.
Sedan, i följd häraf, åtal inför Kongl. Göta Hofrätt blifvit af Advokatfiskalsembetet derstädes
utfördt; så har bemälte Hofrätt genom utslag den 14 April 1851 sig utlåtit, att emedan
uti 19 § Riksdagsordningen stadgades, att Landshöfding, då underdåniga besvär öfver
dess utslag i mål angående riksdagsmannaval blifvit till honom inlemnade, bör skyndsamt infordra
vederbörandes förklaring öfver besvären, men Landshöfdingeembetet i förevarande fall
desto mindre kunde anses hafva ställt sig detta stadgande till efterrättelse, som Landshöfdingeembetet,
i stället att, såsom vederbort, låta genom Kronobetjent kommuniceras besvären,
meddelat de klagande föreskrift att en sådan kommunikation verkställa, utan att Landshöidingeembetet
bestämt någon tid derför och påföljd för underlåtenhet i detta afseende, samt den
omständighet, att Landshöfdingeembetet lemnat klaganderna rättighet att för verkställighet af
kommunikationen påkalla och erhålla handräckning af vederbörande Kronofogde, endast vilkorligt
kunnat bidraga till befrämjande af den anbefallda skyndsamheten, då det berott af
klagandernes godtfinnande, om och när de ville begagna en sådan rättighet; ty och sorn Landssekreteraren
dessutom felaktigt förfarit derutinnan, att han vid Landshöfdingeembetets sammanträde
den 31 .lanuari 1851, ehuru Landshöfdingeembetets utslag angående riksdagsmannavalet
icke vunnit laga kraft, likväl vid vite (emot Landskamererarens reservation) ålagt valförrättaren
att utfärda ny fullmakt i öfverensstämmelse med samma utslag, hvilket åläggande
saknat stöd af lag; alltså pröfvade Kongl. Hofrätten, med tillämpning af 1 kap. 12 § Rätteg.
balken, rättvist döma Landshöfdingeembetets Ledamöter, Landskamereraren Gust. Nordén och
Landssekreteraren Fr. Holmqvist att för hvad dem sålunda hvar för sig till last läge, böta
den förre tjugufem riksdaler och den senare trettiotre riksd. 16 sk. banco till treskiftes.
Af de sakfällda äro besvär öfver detta utslag hos Kongl. Majit i underdånighet anförda,
och bero af nådig pröfning.
Hos min företrädare i embetet hade blifvit angifvet, att sedan Komministern i Almunge
församling af Närdinghundra härad Isak Lundberg, såsom tillförordnad pastor i nämnde församling,
den 9 December 1842 för en Torpare, boende på angifvarens ägor, utgifvit ett fräjdbetyg,
hvilket enligt dess innehåll skulle hafva varit infordradt af Stadsliskalskontoret i Upsala”,
och deruti förmältes, att torparen ägde försvarlig christendomskunskap, men vöre, på
grund af så väl den i angränsande socken, hvarifrån han inflyttat näst förutgående vår, gängse
allmänna rösten, som äfven af det under sitt vistande i Almunge redan hos en och hvarje
ådragne omdöme, till sitt lefverne och vandel mindre fördelaktigt känd, ehuru hos utgifvaren
af betyget »ingalunda bevisligt blifvit anmält»; så hade ej mindre torparen sjelf än hans husbonde
hos Komministern Lundberg begärt att få låna, afskrifva eller blott se det prestbevis,
torparen år 1842 medfört från Faringe socken, men denna begäran blifvit af Komministern
afslagen; hvarförutan Komministern skulle hafva vägrat låta angifvaren se de i en enkom
dertill egnad inbunden bok befintliga protokoller vid de år 1843 i församlingen hållna socknestäminor;
och hade å de sålunda angifna embetsfel lagligt åtal blifvit begärdt.
Efter häröfver inhämtad förklaring af Komministern Lundberg, har jag så väl i afseende
på dennes skyldighet att till den i fråga varande torparen eller, efter hans uppdrag,
till hans husbonde utlemna det vid inflyttning från Faringe socken medförda prestbetyg,
som ock beträffande den anmärkta vägran att för Husbonden (angifvaren) visa socknestämmoprotokollsboken,
funnit de af bemälte Komminister till sitt urskuldande anförda skäl icke vara
antagliga; och sedan, i följd häraf, åtal inför Domkapitlet i Upsala blifvit af mig förordnadt
och utfördt emot Komministern Lundberg, för det han, i egenskap af tillförordnad Pastor,
i båda dessa förfaranden uppenbarligen felat emot sin tjenstepligt; så bar Domkapitlet genom
utslag den 30 April 1851, dels i afseende på angifvelsen örn vägrad tillgång till protokollsboken
öfver socknestämmorna, förklarat hvad till stöd för denna angifvelse förekommit icke
emot Lundbergs nekande innehålla full bevisning, i följd hvaraf Lundberg icke kunde härutinnan
åt saken fällas, och dels angående vägradt utlemnande af prestbetyget ansett annat icke
vara genom laga bevisning utredt, än att Lundberg, derom anmodad af personer, som icke
visat sig i detta afseende hafva af torparens husbonde fått uppdrag, ej heller uppgifvit ändamålet
med betygets utlemnande, och detta vid ett tillfälle, då Lundberg å Almunge kyrkoherdeboställe
sig uppehöll och således var från sitt hemvist på l/s mils afstånd skild, den om
betygets utlemnande framställda begäran då tillbakavisat, hvarföre och enär han dessutom uti
i fråga varande afseende sig nöjaktigt förklarat, Domkapitlet funnit skäligt att honom från
allt ansvar äfven i denna del frikänna, samt ej allenast dömt angifvaren att ersätta åtskilliga
i målet hörda vittnen deras inställelsekostnader, utan ock förklarat allmänna åklagarens kostnadsersättning
böra utgå af allmänna medel till ett belopp af 48 R:dr t» sk. banco.
Som jag med detta utslag icke kunnat åtnöjas; så har jag om anförande af besvär deröfver
anmodat Advokatliskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt samt uti förordnandet härom först
anmärkt, hurusom genom tvenne vittnens sammanstämmande berättelser vore styrkt, att samma
vittnen, efter förnyadt uppdrag af angifvaren och i sällskap med den i fråga varande
torparen sjelf, uppsökt Komministern Lundberg, i ändamål att begära torparens prestbetyg,
samt att Lundberg då icke allenast afvisat torparens begäran att utfå omförmälte betyg, utan
äfven vägrat ena vittnets anhållan att antingen få eller taga afskrift af eller se detsamma.
Denna med full bevisning ådagalagde vägran att på något sätt lemna nämnde torpare del af
det honom tillhöriga, frän annan ort till Almunge vid inflyttning medhafda prestbetyg vore
det, som af Domkapitlet urskuldades med de anförda domskälen jemte dem, hvilka innefattades
uti Lundbergs af Domkapitlet för nöjaktig ansedda förklaring; och denna förklaring, så
vidt den innehölle något annat, än hvad Domkapitlet- i omförmälte måtto anfört, bestode deruti,
att Lundberg från Fiskalsembetet i Upsala stad fått veta, det oftanämnde torpare straxt
förut blifvit af Kämnersrätten derstädes sakfälld för fylleri, snatteri och slagsmål; att uti denna
sak det begärda betyget förmentes hvarken för angifvaren eller torparen kunna vara till någon
nytta; att angifvaren borde deraf haft del före dess allemnande till Pastorsembetet, samt att
Lundberg grundat sin vägran dels på Tryckfrihetsförordningens förbud mot utlemnande af
själavården och kyrkodisciplinen rörande handlingar i andra fall, än lag stadgar, dels på den
anvisning, som funnes införd uti senast utgifna pastoralkalender för Erkestiftet, att nemligen
attesterne böra af Pastor numereras, läggas tillhopa och ombindas samt noga förvaras, dels
ock på det kända förhållande, att Herr Erkebiskopen vid generalvisitationer utöfvade kontroll
deröfver, att de inflyttades attester finnas i noga förvar.
Då Domkapitlet godkännt en sådan förklaring; vore dermed således äfven den föreställning
godkännd, att Tryckfrihetsförordningen skulle lägga hinder i vägen för den, sorn sjelf
erhållit och till Kyrkoherde allemnat ett prestbetyg, att återfå detsamma, eller ens få afskrift
deraf eller blott få se det — då likväl Tryckfrihetsförordningens föreskrift endast afsäge utlemnande
af sådana handlingar, som Ilinda enskilda personer till skada eller förklenande, men
de personer, som genom dessa handlingar kunde skadas eller förklenas, icke kunde anses
vilja sjelfve deraf göra ett sådant bruk, och jag således trodde det vara uppenbart, att det
icke vore till dem sjelfva, som handlingarnes utlemnande vore förbudet; hvarförutan jag ansåge
det vara icke mindre uppenbart, att från Tryckfrihetsförordningen ej kunde uppkomma
något hinder för hvars och ens rätt att erhålla, hvad honom sjelf tillhörde, samt att fråga
i det åberopade lagstadgandet således endast kunde vara om förbud att af prestbetyg eller
andra själavården rörande handlingar lemna del åt andra än dem, som äro dessa handlingars
rätta ägare. Jag har dessutom funnit mig böra anmärka, att när Tryckfrihetsförordningen
så missförstås, som här inträffat, man också missförstår hela syftningen af det åberopade
undantagsstadgandet och af alla de dermed i sammanhang stående stadganden. Ty de syntes
mig visserligen icke åsyfta att förbjuda, hvad sorn redan före Tryckfrihetsförordningens utfär
-
dande var lofligt, utan endast att begränsa den frihet, som derutöfver genom denna grundlag
beviljades. Genom något annat lagstadgande, än denna Förordnings, hade det således bordt
kunna visas, att prestbetygs utlemnande till dess ägare är prest förbudet, för att kunna deraf
hämta stöd för Domkapitlets beslut. *)
Efter att vidare hafva bemött de af Domkapitlet använda domskäl, hvilka såsom mindre
betydande jag tror inig här böra förbigå, har jag upptagit frågan om vägrad tillgång till
socknestämmoprotokollen, der Domkapitlet ansett full bevisning emot Lundbergs nekande icke
hafva förekommit, hvilket nekande jag dock ej kunnat finna annorlunda beskaffadt, än att
Lundberg lemnat obestridt och just i sin egen förklaring uppgifvit, att han vid i fråga varande
tillfälle från sitt embetsrum hämtat protokollsboken; att angifvaren velat hafva densamma och
högljudt derom gjort påstående; att han då flera gånger blifvit af Lundberg uppmanad att
uppgifva, hvilket eller hvilka protokoller han önskade se eller afskrifva, i ändamål att dem
för angifvaren förelägga, men att enär denne flera gånger trotsande upprepat, att han ville
hafva hela boken, Lundberg icke kunnat annat förmoda, än att hans afsigt varit att taga
protokollsboken med sig. Och då Komministern Lundberg härmed hvarken nekat, att tillgång
till protokollsboken blifvit hos honom begärd, eller föregifvit, att han till boken lemnat
tillgång, utan fast mera erkännt sig hafva gifvit sådana svar, som icke stöde att förena med
ett dertill lemnadt bifall; insåge jag ingen förklaringsgrund till det yttrandet, att något nekande
till angifvelsen ägt rum eller bevisning derom saknades. I sjelfva verket bestode nekandet
deruti, att Lundberg icke velat vidkännas sin skyldighet till hvad af honom äskades. Hans
yrkande att få veta, hvilka protokoller som påfordrades, grundade sig icke på någon rätt;
och det vore ett orimligt föregifvande, att han skulle varit benägen att förelägga reqvirenten
hvilket protokoll som helst uppgåfves, då han vägrade att framlemna boken, i hvilken de alla
funnos inbundna.
På dessa och de ytterligare grunder, jag i mitt förordnande anfört, hafva besvär hos
Kongl. Hofrätten öfver Domkapitlets utslag blifvit anförda, och bero för närvarande af pröfning.
Sedan uti ett af mig hos Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge anhängiggjordt
mål, med anmärkning emot Konungens Befallningshafvande i Christianstad län om en omyndig
gosses Sven Perssons obehöriga qvarhållande i länshäktet från den 31 Januari till den 23
September 1848, den upplysning tillkommit, att Herr Landshöfdingen m. m. von Rosen under
nämnde tid icke deltagit i länsstyrelsen samt beslutet om Sven Perssons qvarhållande i häktet
blifvit ensidigt fattadt af nu mera aflidne Landssekreteraren Lagmannen Bråkenhjelm, samt
Landskamereraren Beckman, som derunder gemensamt med Lagmannen Bråkenhjelm hestrid!
länsstyrelsen, företett ett af nu varande Landssekreteraren Olsson utgifvet bevis derom, att
Landskantsliets protokoller för år 1848 icke innefattade något af Landshöfdingeembete! fattadt
beslut, i afseende på Sven Perssons qvarhållande i häktet; så har jag, på Advokatfiskalsembetets
härom hos mig gjorda anmälan, meddelat det svar, att åtalet borde förfalla; hvarefter
Kongl. Hofrätten, genom utslag den 5 Maj 1851, till pröfning företagit ärendet, samt
af anförde skäl frikännt Herr Landshöfdingen och Landskamereraren; äfvensom Kongl. Hofrätten,
då någon ansvarstalan icke blifvit rigtad mot Landssekreteraren Olsson eller varit
under Lagmannen Bråkenhjelms lifstid emot honom anställd, undginge att beträffande dem
meddela yttrande.
Emot nu mera aflidne Lagmannen och Riddaren Sven Björkenstam, såsom Domhafvande
i Thorstuna, Simtuna m. fl. härader, samt Häradshöfdingen och Riddaren Jonas Alin, såsom
tillförordnad att derstädes domareembetet förrätta, hade åtal inför Kongl. Svea Hofrätt, efter
*) Af Domkapitlets läraföljer till och med, att prestbetyg af ofördelaktigt innehåll aldrig borde kunna
till någon utfärdas. Är det förbudet att till honom återlemna det, sedan han en gång haft det; så
hade han, af samma skäl, aldrig bordt få det.
— 72 —
mitt förordnande, blifvit anstäldt, för det domböcker saknats för 1813 ars sommarting med
Thorstuna, Simtuna och Wåhla härader samt för 1832 års vinterting med Thorstuna härad,
hvilka ting blifvit förrättade, de tre förstnämnda af Häradshöfdingen Alin och det sistnämnda
af Lagmannen Björkenstam; men sedan, efter inkomna förklaringar, talan blifvit nedlagd emot
Häradshöfdingen Alin, samt Lagmannen Björkenstam ensam af Advokatfiskalsembetet ansedd
vållande dertill, att tre domböcker för år 1813 och en sådan för 1832 gått för häradsarkifven
förlorade; så har Kongl. Hofrätten genom utslag den 15 Maj 1851 låtit vid Advokatfiskalens
förklarande, att han icke ägde anledning till vidare talan emot Häradshöfdingen Alin
i detta mål bero, och beträffande Lagmannen Björkenstam förklarat, att emedan, enligt hvad
upplyst blifvit, Lagmannen då mera allidit, vidare fråga om ansvar och annan påföljd för
honom förfölle.
Genom utslag den 21 Febr. 1845 hade Åse och Wiste Häradsrätt förordnat, att derest
Olaus Larsson i Lanna Gustafsgården saknade tillgång att gälda böter, som till ett belopp af
99 K:dr 16 sk. och vite 6 U:dr 32 sk. blifvit honom ådömde, för det han nedhuggit andras
till prydnad planterade träd, lian i stället skulle undergå för böterna tjuguåtta dagars fängelse
vid vatten och bröd, och för vitet fjorton dagars fängelse; och har jag häraf funnit mig föranlåten
att emot Häradsrättens tillförordnade Ordförande vice Häradshöfdingen Joli. Fr. Lindbäck
förordna åtal, efter hvars utförande hos Kongl. Göta Hofrätt, dess utslag fallit den 18
Juni 1851, af innehåll, att som bemäite vice Häradshöfdinge erkännt anmärkte felaktigheten
i Häradsrättens utslag, derför han såsom ordförande i Rätten borde ansvara; alltså och i förinågo
af 1 kap. 12 § Rätteg.-balken pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist döma honom att, för
den vårdslöshet vid domareembetets utöfning, han sålunda låtit komma sig till last, böta 16
R:dr 32 sk. till treskiftes; hvarjemte Lindbäck förpligtades att med 2 R:dr 15 sk. 5I/3 rst.
banco godtgöra Kongl. Majit och Kronan kostnaden för Olaus Larssons underhåll i fängelset
de fjorton dagar, som han der till följd af Häradsrättens i fråga varande utslag qvarhållits
längre, än lagligt varit; men då Olaus Larsson allidit och derförinuan ej blifvit i målet hörd,
komme fråga om ersättning för det lidande, som tillskyndats honom genom lör lång fängelsetid,
att förfalla; varande detta utslag icke å någondera sidan öfverklagadt.
Af Bonden Johannes Sibbesson, hvilken genom byte blifvit ägare af l/a mantal Mårarp
Lille Bengtsgården i Kronobergs län, Sunnerbo härad och Ryssby socken, och hos Domhafvanden
i orten Häradshöfdingen L. P. Eneqvist d. 27 April 1844 erhållit ett för detta hemman
utgifvet gravationsbevis, deruti en år 1830 för 333 R:dr 16 sk. beviljad och ännu gällande
inteckning icke funnits upptagen, har klagan blifvit hos mig förd deröfver, att sedan
bemäite Häradshöfdinge d. 3 Oktober 1844 meddelat ett embetsbevis af innehåll, att nämnde
inteckning då ännu icke blifvit vid Sunnerbo Häradsrätt dödad, och klaganden derefter, i följd
af lagsökning, fått sig ålagdt att betala det förskrifna beloppet med ränta och ersättning för
lagsökningskostnaden, till fullgörande hvaraf han måst utbetala tillhopa 490 R:dr 10 sk. 2 rst.
banco; Häradshöfdingen Eneqvist väl uti en den 13 Dec. 1846 utfärdad handling, på den
grund, att han vid gravationsbevisets lifgifvande, missledd af ett bland Sunnerbo Häradsrätts
handlingar förvaradt inteckningsregister, kommit att utesluta den i fråga varande inteckningen,
hvilken den dagen utgjort 475 R:dr banco, förbundit sig att, emot det inteckningen på Häradshöfdingen
transporterades, å vissa tider godtgöra Johannes Sibbesson beloppet med ränta,
men derefter icke godvilligt godlgjort dennes förlust, utan efter derom hos Sunnerbo Häradsrätt
anställd rättegång afgifvit endast det hufvudsakliga genmäle, att han bestridde påståendet,
så vidt det åsyftade att sträcka Johannes Sibbessons anspråk utöfver innehållet af elen förbindelse,
Häradshöfdingen uthändigat (hvars ändamål tillintetgjordes genom det deri bestämda
vilkor om inteckningens transporterande); hvarefter Häradsrätten genom utslag deri 14 Mars
1848,
1848, under åberopande af 40:de punkten i Kongl. Förklaringen d. 23 Mars 1807, förklarat
sig icke kunna Johannes Sibbessons talan till pröfning företaga; och hade Häradsrätten i protokollet
anmärkt och inhgat, att i fråga varande inteckning, sedan bevis å skuldsedeln blifvit
tecknadt derom, att fordringsägaren erhållit betalning till kapital och ränta, under 1848 års
vinterting blifvit dödad; vid hvilket förhållande klaganden anhållit, att Häradshöfdingen Eneqvist
måtte ställas till ansvar för dess genom det felaktiga gravationsbevisets lifgifvande begångna
embetsfel samt mot honom vrkas skyldighet till gäldande af klagandens förlust.
I anledning häraf har jag mot merbemälte Häradshöfdinge förordnat laga åtal, efter
hvars utförande hos Kongl. Göta Hofrätt utslag deröfver blifvit af Kongl. Hofrätten meddeladt
den 20 Juni 1851 af innehåll, att alldenstund Häradshöfdingen Eneqvist erkännt, att han utfärdat
gravationsbeviset den 27 April 1844 å 1/2 mantal Mårarp Lille Bengtsgården, och att
samma bevis varit sålunda origtigt, att deruti icke upptagits en i hemmanet den 14 0kt. 1830
beviljad och den 13 Nov. 1839 förnyad inteckning till säkerhet för 333 R:dr 16 sk. banco,
enligt en af Arvid Persson till Jeppe Hansson den 29 Sept. 1830 derå utgifven skuldsedel;
fördenskull och emedan Johannes Sibbesson styrkt, att hail, såsom ägare af samma hemman,
den 1 Nov. 1847 till betalning af samma skuld jemte kostnader för lagsökning och utmätning,
som varit anställde, utgifvit fyrahundra nittio riksdaler 10 sk. 2 rst. banco, och denna
utgift vållats honom genom nämnde origtiga gravationsbevis; ty och som Häradsh. Eneqvist
följaktligen vore skyldig att icke allenast, såsom han medgilVit, hålla Johannes Sibbesson skadeslös
för berörde utgift, utan ock godtgöra honom de kostnader, han fått vidkännas för utfående
af sin rätt, sedan Häradshöfdingen icke uppfyllt, hvad han i förbindelsen den 13 Dec.
1846 utlofvat; alltså och utan afseende å hvad Häradshöfdingen i senast afgifna förklaringen
andragit, i ändamål att förringa verkan af de handlingar, Johannes Sibbesson företett till ådagaläggande
af den förlust, han lidit, pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, i förmågo af 1 kap.
12 § Rätteg.-balken, döma Häradshöfdingen Eneqvist att för den vårdslöshet i domareembetets
utöfning, han genom utfärdandet af i fråga varande origtiga gravationsbevis låtit komma
sig till last, böta trettiotre riksdaler 16 sk. till treskiftes, samt att till godtgörande af den
kostnad och skada, som i följd af samma origtiga bevis Johannes Sibbesson tillskyndats, till
denne genast utbetala fyrahundra nittio riksdaler 10 sk. 2 rst. banco jemte sex procents genom
bevillning minskad årlig ränta derå från den 1 Nov. 1847 tilldess betalning skedde,
äfvensom att ersätta Joh. Sibbesson hans rättegångsutgifter vid Häradsrätten, hos R. S. JustitiäOmbudsman
och i Kongl. Hofrätten med skälige ansedde trettio riksdaler äfven banco; varande
Johannes Sibbesson ålagdt att sedermera till Häradshöfd. Eneqvist öfverlemna i hufvudskrifter
dels Arvid Perssons till Jeppe Hansson den 29 Sept. 1830 utgifne skuldsedel å 333 R-.dr 16
sk. banco och dels den förbindelse, Häradshöfdingen den 13 December 1846 till Johannes
Sibbesson utgifvit å 475 R:dr samma mynt.
Ofver detta utslag bär Häradshöfdingen Eneqvist anfört underdåniga besvär; men Kongl.
Majit har, i anledning deraf, genom nådigt Utslag den 2 Sept. 1851 Sig utlåtit, att som Hofrätten
uti den å dess utslag tecknade besvärshänvisning rätteligen föreskrifvit bland annat, att
Häradsh. Eneqvist, om han öfver samma utslag ville föra klagan, skulle vid de underdåniga
besvären foga bevis, att de honom ådömde böter och ersättningsbelopp blifvit hos Konungens
Befallningshafvande, Magistrat eller Kronofogde i orten nedsatta, vid äfventyr, att rätt till
talan emot Hofrättens utslag eljest förlorades; men klaganden ej ställt sig berörde föreskrift till
efterrättelse; Kongl. Majit alltså funne de underdåniga besvären ej kunna till pröfning upptagas.
Emot vice Häradshöfdingen Joli. Fr. Lindbäck, såsom tillförordnad Ordförande i Kållands
Häradsrätt, har åtal, efter mitt förordnande, blifvit inför Kongl. Göta Hofrätt anstäldt för
innehållet af ett den 13 Januari 1848 gifvet utslag, hvarigenom böter, som enligt 40 kap.
2 och 6 §§ Missg.-balken blifvit nu mera aflidne Torparen Anders Andersson från Brohagen
för andra resan stöld med inbrott ådömda, i förhållande till ett stöldvärde af 3 R:dr 36 sk.,
R. St. Just. Ombud,sm Emb.-Berätlclse för år 1851. 16
— 74 —
äro vordne så förvandlade, att de jemte ansvaret för första resan inbrott skulle umgällas i ena
bot med tjugu dagars fängelse vid vatten och bröd; och har Kongl. Hofrätten häröfver genom
utslag den 4 Juli 1851 sig utlåtit, att som Anders Andersson för det honom till last förda
brott bordt alstraffas med femton dagars fängelse vid vatten och bröd, men Häradsrätten,
under ordförande af bemälte vice Häradshöfdinge, ådiimt Anders Andersson tjugu dagars dylikt
fängelse; Kongl. Hofrätten alltså pröfvade rättvist att, med stöd af 1 kap. 12 § Rätteg.
balken, döma vice Häradshöfdingen Lindbäck att för anmärkta origtiga förfarande i utöfningen
af domareembetet böta sexton R:dr 32 sk. banco till treskiftes samt ersätta Kongl. Maj:t och
Kronan kostnaden för Anders Anderssons underhåll i Skaraborgs länshäkte, fem dagar längre
än vederbordt, med sammanräknade 31 sk. 8 rst. banco; varande detta utslag icke hos Kongl.
Majit öfverklagadt.
Sedan 2:ne drängar blifvit af Faurås Häradsrätt genom utslag den 23 Aug. 1846 dömde
till ansvar för stöld, samt tjenstförrättande Kronolänsmannen, Stadstiskalen i Halmstad G. A.
Stenson, hvilken såsom allmän åklagare utfört åtalet mot dessa personer, förmält sig vilja
öfver nämnde utslag anföra besvär, och för sådant ändamål fått detsamma sig tillsändt, men
hvarken ingifvit besvär eller å vederbörlig ort anmält sig hafva derifrån afstått, af hvilken
anledning drängarne blifvit i länshäktet qvarhåilne, tilldess anmälan af vederbörande Fängelseföreståndare
om förhållandet skett hos Konungens Befallningshafvande i Hallands län, hvarefter
den fångarna ådömda bestraffning kommit till verkställighet den 2(5 Januari 1847; så
har jag låtit emot Stenson anställa åtal vid Häradsrätten med påstående, att han, såsom vållande
till detta dröjsmål och fångarnes qvarhållande i häkte, måtte dömas ej mindre till ansvar
för den härmed begångna tjenstelörseelse, än ock till skyldighet att ersätta dels Kongl. Majit
och Kronan kostnaden för fångarnes underhåll i häktet längre än vederbordt, dels den ene
af dem, hvilken då ännu lefde, det honom genom obehörigt qvarhållande i häktet tillfogade
lidande, derest han yrkade sådan ersättning; och har Häradsrätten genom utslag den 0 Juni
1850 sig utlåtit, att som Stenson i egenskap af åklagare icke varit lagligen skyldig att tillkännagifva,
huruvida han uti det af honom utförda målet ville sig besvära, Häradsrätten alltså
funne det uppgifna och af Stenson erkända förhållande, att han hos Domaren, i ändamål att
föra klagan, begärt handlingarna och derefter underlåtit anmäla, att han från fullföljden alde
tillärnade besvären afstått, ej heller kunnat föranleda till de tilltalades obehöriga qvarhållande
i häkte, hvadan åtalet ogillades, och åklagarens kostnad för åtalets utförande skulle gäldas af
allmänna medel med 12 Ridr 2 sk. (5 rst. banco.
Häröfver har jag hos Kongl. Göta Hofrätt anfört besvär, och under d. 11 Augusti 1851
erhållit det utslag, att ehuru, på sätt Häradsrätten yttrat, det icke ålegat Stenson såsom åklagare
att tillkännagifva , huruvida han ville öfverklaga Häradsrättens utslag af d. 23 Aug. 1846.
Kongl. Hofrätten likväl funné, dels att Stenson, sedan han anmält sig vilja föra klagan i målet,
äfven bordt genast efter besvärstidens utgång hos vederbörande tillkännagifva, att han icke
besvärat sig, och dels att han genom underlåtenhet häraf vållat, att tångarne, i afseende på
hvilka Domhafvande!! i sin förpassning vid deras återsändande till länshäktet föreskrifvit, att
de borde i länshäktet vid Warberg i förvar hållas, intilldess om dem vidare förordnades,
kommit att onödigt qvarhållas från och med den 24 September 1846, då den dem ådörnde
bestraffning kunnat verkställas, till och med den 25 Januari 1847, eller etthundra tjugufyra
dagar längre än vederbordt; men som Stensons försummelse i detta hänseende varit af den
beskaffenhet, att densamma vid den tid, han förrättade länsmanstjensten i Faurås härad, kunnat
med varning af Konungens Befallningshafvande och godtgörelse till vederbörande aflöpa;
alltså pröfvade Kongl. Hofrätten, med upphäfvande af öfverklagade utslaget, skäligt förklara
annan påföljd af åtalet nu icke kunna Stenson ådömas, än att lian förpligtades att, i enlighet
med en af Fängelseföreståndaren afgifven räkning, ersätta Kongl. Majit och Kronan kostnaden
för fångarnes underhåll i häktet under ofvannämnde tid med tjugu Ridr 13 sk. 4 rst. samt
att dessutom godtgöra ej mindre den ännu lefvande af dem för hans lidande med tjugu Ridr
— 75 ■=
32 sk., än äfven åklagaren hans kostnad för målets utförande vid Häradsrätten med tolf Ridr
2 sk. 6 rst. banco.
Detta Kongl. Hofrättens utslag är af Stadsfiskalen Stenson öfverklagadt, och beror för
närvarande af Kongl. Majits nådiga pröfning.
För en af Säbrå Häradsrätt i så måtto begången felaktighet vid förvandling och sammanläggning
af straff för stöld första gången med inbrott, att då det stulna godset uppgått
i värde till sju Ridr 16 sk. banco, den tilltalade genom Häradsrättens utslag d. 24 Okt. 1847
blifvit dömd att, i stället för fjorton, undergå sjutton dagars fängelse vid vatten och bröd,
har jag emot Häradsrättens tillf. Ordförande Häradshöfdingen P. F. Arling låtit inför Kongl.
Svea Hofrätt anställa åtal, efter hvars utförande Kongl. Hofrätten genom utslag den 13 Aug.
1851 sig utlåtit och på grund af här upptagna förhållande samt då den sakfällde sålunda blifvit
hållen i häkte tre dagar utöfver hvad rätteligen vederbordt, och Häradshöfdingen Arling, såsom
Ordförande i Häradsrätten, ålåge att för det i fråga varande, af oförstånd och vårdslöshet
tillkomna domslut ansvara, pröfvat rättvist, i förmågo af 1 kap. 12 § Rätteg.-balken,
fälla Häradshöfdingen att böta sextio daler silfvermynt med tjugu Ridr banco; hvarjemte han
förpligtades att ersätta Kongl. Majit och Kronan kostnaden för fångens underhåll i häkte
under den obehöriga förlängningen af fängelsetiden med tjugu sk. banco; och har detta utslag
vunnit laga kraft.
Konungens Befallningshafvande i Stockholms län hade uti skrifvelse, som till Domhafvanden
i Wallentuna härad blifvit den 9 Dec. 1848 aflemnad, anmodat honom att företaga
ransakning med en för stöld häktad person, Drängen Johan Andersson Nordin; hvarefter bemälte
Domhafvande, Häradshöfdingen G. L. Molin, utan att något förfall hos Hofrätten anmäla,
låtit med ransakningen öfver Nordin anstå till den 14 Januari 1849; och har jag häraf
funnit mig föranlåten att för obehörigt dröjsmål låta tilltala Häradshöfdingen Molin, hvilken
efter utförande af detta åtal blifvit af Kongl. Svea Hofrätt genom utslag den 6 Okt. 1851,
med åberopande af sagde förhållande, på det sätt dömd, att emedan, jemlikt Kongl. Förordningen
den 10 April 1810, det ålegat Häradshöfdingen att inom tre veckor från den dag,
han blifvit derom anmodad, och således senast den 30 Dec. 1848, den begärda undersökningen
företaga; ty och då med dess företagande således blifvit dröjdt femton dagar längre än
vederbordt, pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, jemlikt 1 kap. 12 § Rätteg.-balken och med
tillämpning af Kongl. Brefvet den 18 Nov. 1762, döma Häradshöfdingen Molin att, för hvad
honom sålunda till last kommit, böta 45 daler silfvermynt med femton Ridr banco samt, likmätigt
Kongl. Brefvet den 11 Dec. 1766, förklara honom skyldig ersätta Kongl. Majit och
Kronan kostnaden för Nordins qvarhållande i häkte under i fråga varande tid af femton dagar,
hvilken kostnad uppginge till två Ridr 2 sk. 4 rst. berörde mynt; men enär Nordin icke något
påstående om godtgörelse för det honom tillskyndade obehöriga lidande framställt, och hans
vistelseort vore okänd, till följd hvaraf han icke kunnat höras, funne Kongl. Hofrätten framställningen
i denna del icke för närvarande till något yttrande föranleda; varande detta Kongl.
Hofrättens utslag icke öfverklagadt.
Hos mig hade anmärkning derom förekommit, att vid Rådstugurätten i Wexiö ransakningar
med häktade personer .blifvit genom uppskof uppehållna från den 19 Juni till den 1
Juli, från den 8 till den 22 i samma månad, samt från den 29 Juli till den 10 Augusti allt
år 1846, från den 9 till den 23 November, från den 30 i samma månad till den 14 December,
från den 21 i sistnämnde månad äfvenledes år 1846 till den 4 Januari 1847, från den
11 till den 25 i samma månad samt från den 1 till den 15 Februari sistnämnde år; och då
Rådstufvurättens tillförordnade Ordförande och Ledamöter icke begagnat det af mig dem lemnade
tillfälle att utreda anledningarna till sådana uppehåll; har jag funnit mig nödsakad att
— 76 —
till vederbörligt åtal öfverlemna de sålunda förekomna anmärkningarna; vid utförande hvaraf
hos Kongl. Göta Hofrätt Advokatfiskalsembetet jemväl funnit anledning att vända talan emot
Konungens Befallningshafvande i Kronobergs län för fördröjd underrättelse till Rådstugurätten
om ransakningslangarnes häktande samt underlätet påfordrande af ransakning, hvilken fått
bero på Stadsfiskalens anmälan.
Efter vederbörandes hörande och vunnen upplysning om förhållandet har Kongl. Hofrätten
häröfver genom utslag den 21 Okt. 1851 sig yttrat, att beträffande först åtalet mot
Konungens Befallningshafvande, en vidtagen åtgärd för erhållande af upplysning om rätta målsägaren
till den från ena fången anhållna stulna silfverask och om stället, der stölden deraf
skett, funnes hafva varit af behofvet påkallad, innan ransakning hos domstol kunnat påfordras,
och något obehörigt dröjsmål hvarken vid berörde upplysnings infordrande eller, sedanden
vunnits, i afseende på anmälan hos Rådstugurätten om ransaknings företagande med samma
fånge kunna föras Konungens Befallningshafvande till last; hvadan Advokatfiskalsembetets mot
Konungens Befallningshafvande rigtade ansvars- och ersättningspåstående ogillades af Kongl.
Hofrätten, som lät bero vid Advokatfiskalsembetets frånträdande af sitt i enahanda hänseende
enskildt mot vice Häradshöfdingen Wahlbom, såsom Rådstufvurättens tillförordnade Ordförande,
framställda yrkande; och att, hvad anginge åtalet i öfrigt, Kongl. Hofrätten funne Rådstugurätten
hafva ägt antagliga skäl för de under handläggningen af båda i fråga komna ransakningarna
beviljade uppskof, samt någon påföljd för felaktigt förfarande härutinnan således icke
böra för vice Häradshöfdingen Wahlbom eller Rättens Ledamöter äga rum; och har jag, med
afseende å de omständigheter, hvilka sålunda af vederbörande, först efter ansvarspåståendets
framställande, blifvit fullständigt utredda, ansett mig böra vid detta Ilofrättens utslag låta bero.
Af en till mig inkommen angifvelse med bifogade handlingar hade jag inhämtat, att
Svartlösa Häradsrätt genom utslag den 17 December 1849 efter en stämning om fordradt
arfvode åt gode män vid landtmäteriförrättningar, hållna åren 1845 och 1846, tilldömt arfvode
äfven för en förrättning, hållen år 1844, ehuru svaranden icke medgifvit att utan stämning svara
samt, jemte det han bestridde allt afseende å kärandernes påståenden, anmärkt, att om de
ock skulle förklara, att de med stämningen och en i öfverensstämmelse dermed ingifven räkning
just afsett den år 1844 hållna laga skiftesförrättning samt 1845 års henne stängseldelningsförrättningar,
det likväl icke kunde lagligen medgifvas, att något afseende dervid fastades.
Detta yttrande af svaranden hade skriftligen blifvit aflemnadt vid ett rättegångstillfälle, dervid
han dock hvarken personligen eller genom rättegångsombud kommit tillstädes; och hade han
ej heller eljest blifvit före målets afgörande underrättad om en af käranderna, efter nämnde
yttrande, afgifven förklaring, att i stämningsansökningen af misstag kommit att inflyta årtalen
1845 och 1846, i stället för 1844 och 1845; hvarefter Häradsrätten afgjort målet och pröfvat
stämningen, icke sådan den var uttagen och svaranden tillställd, utan sådan den blifvit, honom
ovetande, af käranderna förklarad.
Detta förfarande, hvars origtighet jag ansett vara så uppenbar, att jag trott mig kunna
lägga Häradsrättens Ordförande, Häradshöfdingen N. C. Claesson till last, att han icke, vid
derpå efteråt fastad uppmärksamhet, öppet erkännt sitt misstag, enär detsamma syntes mig
strida emot en af rättegångsordningens klaraste och nödvändigaste föreskrifter, har tillika med
den derjemte i angifvelsen anmärkta felaktighet, att vid målets afgörande käranderne blifvit
tillagd ersättning för rättegångskostnad, ehuru deras stämningspåståenden till en del ogillades,
föranlåtit mig att emot bemälte Häradshöfdinge förordna laga åtal, hvilket inför Kongl. Svea
Hofrätt blifvit utfördt, men genom utslag den 3 November 1851 ogilladt, enär det, af anförda
skäl, förklarades icke kunna läggas Häradsrätten såsom rättegångsfel eller olaga domslut till
last, att Häradsrätten antagit kärandernes i målet anhängiggjorda talan riira fordrad ersättning
för biträde vid skiftessammanträde år 1844 och stängseldelning år 1845, och låtit detta påstående,
utan detsammas behandling såsom en under rättegången väckt ny fråga, till afdömande
förekomma.
Öfver detta Ilofrättens utslag har jag hos Kongl. Maj:t anfört underdåniga besvär, med
■påstående, att Hofrättens beslut måtte ogillas och Kongl. Maj:t i nåder förklara Häradsrätten
hafva falskt antagit den genom stämningen anhängiggjorda talan röra arfvode för biträde vid
1844 års skiftessammanträde, om än denna talan skulle kunnat angå 1845 års stängseldelning,
och följaktligen begått rättegångsfel derutinnan, att samma talan utan svarandens begifvande
fått förekomma till afdömande i annat skick, än den instämd varit, samt derföre i nåder
döma Häradsrättens Ordförande till ansvar, på sätt hos Hofrätten blifvit påstådt; hvarförutan
jag, på anförda skäl, i underdånighet hemställt, att jemväl i frågan om rättegångskostnad
Häradsrätten mätte i nåder förklaras hafva felat, enär samma kostnad vid den utgång, saken
hos Häradsrätten i öfrigt fått, bordt parterna imellan qvittas. Och beror detta mål för närvarande
af nådig pröfning.
Sedan Kongl. Svea Hofrätt genom utslag, hvilket redan den 18 Aug. 1847 ankommit
till Konungens Befallningshafvande i Gottlands län, återförvisat ransakningen rörande en häktad
person till förnyad handläggning vid Gottlands Södra Häradsrätt, men denne person likväl
icke förr än den 26 derpåföljande Oktober blifvit för sådant ändamål vid bemälte Häradsrätt
inställd; så har jag öfver det sålunda inträtläde dröjsmålet begärt och erhållit en förklaring,
deri Landshöfdingeembete upplyst, att efter det berörde Kongl. Hofrättens utslag, hvilket
rört äfven tvenne andra i det åtalade brottet delaktiga personer, den 19 Aug. 1847 blifvit
afsändt för att åklagare och målsägare kungöras, hvartill erfordrats längre tid, Konungens
Befallningshafvande först den 4 Oktober anmodat Domhafvande!! att den ytterligare ransakningen
företaga; och då jag icke kunnat finna denna förklaring nöjaktig; har jag ansett vederbörande,
som i Länsstyrelsen vid ärendet lagt hand, af hvilka dock, efter det Landshöfdingen
m. m. M. S. von Hohenhausen allidit, endast Landssekreteraren m. m. Herr Doctor Lars
Hambraus kunnat af ansvar träfiäs, hafva genom ärendets uppehållande så orätt förfarit,
att laga åtal borde emot bemälte Landssekreterare utföras, derom jag alltså meddelat förordnande;
hvarefter och sedan målet blifvit inför Kongl. Svea Hofrätt anhängiggjordt samt skriftvexling
deri föregått, Kongl. Hofrätten genom utslag den 16 Dec. 1851 förklarat, att emedan
upplyst vöre, att efter det Kongl. Hofrättens ofvanberörde utslag, hvarigenom ransakningen
i afseende på den i fråga varande arrestanten blifvit till ytterligare handläggning hos Häradsrätten
återförvisad, men beträffande de i saken jemte honom tilltalade personer slutligen afgjord,
den 18 Aug. 1847 till Konungens Befallningshafvande ankommit, Konungens Befallningshafvande
först den 4 nästpåföljde (nästföljande) Oktober uti allåten skrifvelse anmodat
Domhafvandon i Gottlands Södra härad att den ytterligare ransakningen fiiretaga; ty och som
den å Kongl. Hofrättens nyssnämnde utslag tecknade besvärshänvisning innehölle, att endast
så vidt genom samma utslag blifvit slutligen dömdt, ändring deruti finge sökas, samt i allt
fall verkställigheten af nämnde utslag, emot stadgandet i Kongl. Cirkuläret den 3 Juli 1816,
icke fått uppehållas eller hindras, med mindre Kongl. Maj:t, i anledning af anförda besvär,
funnit för godt sådant särskildt i nåder förordna, ett förhållande, hvilket uti förevarande mai
icke ens vore föregifvet hafva inträffat; alltså och då, om än, på sätt Landssekreteraren
Hambraus uti förklaringen uppgifvit, antoges, att posten från Wisby till Domhafvandens i
Gottlands Södra härad hemvist blott en gång uti veckan afgår och att vid i Iråga varande tid
år 1847 det inträffat den 19 och 26 Augusti, Konungens Befallningshafvande senast sistnämnde
dag bordt anmoda Domhafvanden att den utaf Kongl. Hofrätten förordnade ytterligare
handläggningen af målet företaga, men Konungens Befallningshafvande först den 4 Oktober
berörde åliggande fullgjort, pröfvade Kongl. Hofrätten, utan afseende å de omständigheter,
Landssekreteraren till sin befrielse från åtalet anfört, med anledning af 1 kap. 12 § Rätteg.
balken, rättvist, det skulle Landssekreteraren Hambraus, för hvad honom i fråga om den
anmärkte försummelsen till last låge, böta sextio daler silfvermynt med tjugu R:dr banco,
samt ersätta ej allenast Kongl. Majit och Kronan hvad till den tilltalades underhåll i häktet
under den tid af åtminstone trettionio dagar, han i följd af Konungens Befallningshafvandes
berörde felaktiga förfarande fått, längre än vederbordt, den ytterligare ransakningen uti häktet
afvakta, efter beräkning, enligt vederbörandes uppgift, rned fem It:dr 14 sk. 10 rst., utan
äfven den tilltalade för hans lidande genom förorsakad förlängning i fängelsetiden, efter 16 sk.
om dagen, med tretton R:dr, allt banco.
Någon klagan häröfver hade vid årets slut ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.
Det ämne, som nu slutligen följer, hade kunnat denna gången uppskjutas, då vid årets
slut ännu ingen domstol hunnit deri utlåta sig. Men den periodiska pressen har i detta ämne
hastat förut med oblida omdömen om det åtal, jag funnit mig böra anställa; och det torde,
när som helst, kunna vara tid att offentliggöra sjelfva sakförhållandet, hvarmed pressen deremot
hittills icke befattat sig.
En vid lägenheten Lenna, ej långt från Slitö karantänsplats, på Gottland bosatt engelsk
undersåte James Watterston hade uti en hos mig den 22 Januari 1851 inlemnad angifvelse
mot Karantänsbefälhafvaren vid nämnde plats Herr Majoren och Riddaren J. G. Steveni för
olagligt och våldsamt förfarande, i anledning af yppad cholerasjukdom inom klagandens hus,
bifogat handlingar, hvaraf jag erfarit, att Watterston förut genom härvarande Kongl. Storbritanniska
Beskickning låtit anmäla förhållandet hos Svenska Regeringen; och då jag deraf
funnit mig föranlåten till efterfrågan i Kongl. Utrikes Departementet; hade mig benäget blifvit
meddelade handlingar, hvaraf inhämtades, hurusom Watterston hos härvarande engelska Konsuln
skriftligen omförmält det öfverkJagade förhållandet med uppgift, att hans äldste Son, 21
år gammal, den 19 Augusti 1850 fått ett anfall af cholera, som inom få timar slutat hans
lif; att autoriteterne vid Slitö, samma stund de erhöllo kännedom om sjukdomens beskaffenhet,
från stället allägsnat läkaren, fästat klagandens hus under karantän och till dess bevakning
sändt folk, som fört oväsende under den sjukes fenster och genom den deraf följande
retning hos honom vållat recidif och slutligen döden; i anledning hvaraf klaganden vidare anfört,
att med berättelsen härom åsyftades att anbringa klagomål emot de befälhafvande myndigheterna
hos Regeringen i Stockholm, samt att dessa myndigheter, på ytterligare anförda
skäl, syntes klaganden helt och hållet ur stånd att uppfylla deras kall som vederliorde; hvarföre
klaganden hoppades, att Regeringen måtte ofördröjligen undersöka förhållandet och anställa
män af förstånd och omdöme på en plats, der det gällde familjers lif och välfärd; och sedan
denna klogoskrift blifvit uti officiel skrifvelse från Kongl. Storbritanniska Chargé d’affaires
meddelad Herr Statsministern för utrikes ärendena, med instämmande uti den af Watterston
förda klagan samt anhållan på det allvarligaste, att sträng undersökning måtte i ämnet anställas
och de brottslige, i händelse sådane funnes, skiljas från sin befattning samt befordra»
till laga bestraffning; hvarefter Herr Statsministern för utrikes ärendena genom skrifvelse den
50 Augusti öfverlemnat ärendet till Herr Statsrådets och Chefens för Kongl. Civil-Departementet
embetshandläggning med anhållan, att lian behagade vidtaga de åtgärder, som i anledning deraf
befunnes vara lämpligast, och sätta Herr Statsministern i tillfälle att meddela ofvanbemälte
Chargé ffdaffaires behörigt svar; så hade Herr Statsrådet och Departementschefen anmodat
Konungens Befallningshafvande i Gottlands län att öfver anklagelsen infordra vederbörandes
förklaringar samt inkomma med eget yttrande, grundadt på så noggrann undersökning och
utredning af ämnet, att deraf måtte kunna bedömas, om oell i hvad mån anledning kunde
vara för handen att emot en eller (lera bland de angifna bereda någon ansvarspåföljd eller
anbefalla laga åtal; i följd hvaraf och sedan Konungens Befallningshafvande jemte eget yttrande
i ämnet tili Herr Statsrådet inkommit med vederbörandes förklaringar, Herr Statsrådet
uti skrifvelse den 4 Okt. 1850 till Herr Statsministern för Utrikes ärendena insändt dessa
handlingar med tillkännagifvande, att Herr Statsrådet för sin del icke ansåge omständigheterna
föranleda anbefallande af åtal emoto de anklagade, Karantänsbefälhafvaren Majoren J. G. Steveni
och Premierlöjtnauten G. A. Ågréen samt Karantänsläkare!! E. Ekströmer, af hvilka de
tvenne senare då mera blifvit från sina befattningar återkallade.
— 79 —•
Häraf har jag funnit mig föranlåten att uti skrifvelse till Herr Statsrådet och Chefen
för Kongl. Civildepartementet den 6 Mars 1851, med erinran derom, att uti den från Konungens
Befallningshafvande insända förklaring af Majoren Steveni förinältes, det han den 19
Augusti 1850, efter erhållen rapport af läkaren om det i fråga varande cholérafallet, låtit
i ögonblicket, till smittans vidare förhindrande från utbredning, vidtaga alla nödiga säkerhetsaustalter
och besätta avenuerna till Lenna med 3:ne personer, som kl. 8 e. m. blifvit allöste
af militärvakt, då först den egentliga spärrningen tagit sin början, hvarom allt rapport blifvit
afsänd till Konungens Befallningshafvande, samt att Konungens Befallningshafvandes häröfver
afgifna utlåtande innehölle, det spärrningen, om den skolat medföra nödig säkerhet, icke
kunnat på annat sätt, än som skett, verkställas, gifva Herr Statsrådet tillkänna, att jag, då
genom dessa yttranden det ölVerklagade förfarandet vore af Majoren Steveni så vida erkändt,
som det innefattat olaglig spärrning af det hus, klaganden bebott, samt någon till olaglighetens
afhjelpande eller bestraffande vidtagen åtgärd icke blifvit af Konungens Befallningshafvande
uppgifven, för min del ej kunnat inse grunden dertill, att Herr Statsrådet funnit omständigheterna
icke föranleda anbefallande af åtal emot de personer, klaganden angifvit såsom de der
förnärmat hans rätt och säkerhet, men särdeles emot Konungens Befallningshafvande, som
lemnat de obehöriga åtgärderna utan beifran eller rättelse. Jag fann val, att Herr Statsrådet
i sin egenskap af Chef för Kongl. Civildepartementet icke ägt något sådant åtal anbefalla;
men enär klagandens angifvelse var gjord i uttalad syftning att »anbringa klagomål emot de
»befälhafvande myndigheterna hos Regeringen i Stockholm», och denna angifvelse kommit
under Herr Departementschefens handläggning; syntes det mig otvifvelaktig!, att saken dermed
borde betraktas såsom hos Regeringen*) anhängig och af Herr Statsrådet der föredragas;
hvaraf troligen den verkan skulle uppkommit, att befallning om åtal blifvit Herr Justitiäkantsleren
meddelad, eller åtminstone handlingarne till honom öfverlémnade.
Att sådant icke skett, följde väl dels af det besked, Herr Departementschefen på 0111-  förmälte sätt lemnat, för att genom Kongl. Storbritanniska Beskickningen tillställas klaganden,
och dels deraf, att denne ännu i nästlidna Januari månad till mig inkommit med den först
omnämnde klagoskriften, deri han förmält sig endast hafva uppfyllt sin skyldighet, för att låta
sakens vidare utgång bero af de mått och steg, jag kunde vidtaga. Innan jag vid saken lade
ytterligare hand, hade jag dock icke bordt underlåta att öfver hvad som redan förelupit begära
Herr Statsrådets yttrande, i afseende ej mindre på anledningen till det vid ärendet följda
behandlingssätt, än ock på den i lmfvudsaken tillkännagifna mening, att skäl till åtal ej vore
för hand. Härpå erhöll jag under den 18 Mars uti skrifvelse från Herr Statsrådet det svar,
att i saken, så vidt den nu kunde utgöra föremål för min embetshandläggning, Herr Statsrådet
icke hade att meddela andra upplysningar, än som af de för mig redan tillgängliga handlingar
vore att inhämta.
Härmed fann jag antydd en skiljaktighet från den af mig följda föreställning om gränsen
för den embetshandläggning, som i förevarande ämne mig tillkom, .lag hade hämtat grunden
till denna föreställning derifrån, att uti den särskilda Ansvarighetslag, hvarefter Konungens
Rådgifvare skola för einbetsförseelser dömas af Riksrätt, icke upptagas felaktigheter af den
art, som jag i förevarande fall funnit anmärkningsvärda och hvilka bestått deruti: 1) att
Watterstons angifvelse, hvars tillkännagifna afsigt varit att »anbringa klagomål hos Regeringen»,
och hvilken angifvelse, till vederbörande Departementschefs embetsåtgärd öfverlemnad, vari!
att anse såsom hos Regeringen anhängig, dock icke, så vidt af handlingarna syntes, blifvit
hos Regeringen föredragen eller kommit till dess kunskap; 2) att det af Herr Departementschefen,
efter vederbörandes hörande, till H. E. Herr Statsministern fiir Utrikes ärendena aflåtna
svar innefattade ett redan vidtaget beslut, att icke låta de af klaganden anmälta olagligheter
åtalas, då likväl Departementschefen ej tillkommit att något beslut i ämnet fatta, samt
3) att samma till Herr Statsministern för Utrikes ärendena atlåtna svar dessutom i sjelfva saken
*) H. M. Konungen vistades då i Norrige och riksstyrelsen fördes af tillförordnad Regering.
— 80 —
utgjort ett misstag, så vida de åtgärder, hvilka Herr Departementschefen för sin del funnit
icke föranleda till anbefallande af åtal, dock varit uppenbarligen lagstridiga och för klaganden
förnärmande.
Om nu ock de sålunda emot Herr Statsrådet och Departementschefen anmärkta särskilda
felaktigheter, hvilka efter min tanka ej kunde annorlunda, än såsom lagligt ansvar
underkastade embetsfel betraktas, möjligen föranledde till en behandling i enlighet med Regeringsformens
107 §, i händelse de tillfälligtvis blcfve hos R. S. Konstitutionsutskott angifna;
så uppfylldes dock icke dermed det ändamål, sorn åsyftas med lagligt åtal och dom. Då
deremot Ansvarighetslagen inskränker sig till bestraffande af sådana fel, som inom Statsrådet
eller Regeringen förefalla och synas eller böra synas uti de der förda protokoller; ansåg jag
häraf följa, att felaktigheter af nu i fråga varande beskaffenhet kunna begås, utan att kunna
blifva föremål för laglig beifran, derest Konungens Rådgifvare och Regeringsledamöter ej
skola för embetsfel vara underkastade åtal i andra fall, än de i Ansvarighetslagen upptagna.—
Vid betraktande häraf och som jag ej kunde föreställa mig Konungens Rådgifvare eller Regeringsledamöter
fritagna från laglig ansvarighet för någon af deras embetsåtgärder, syntes de
mig höra äfven i annan ordning och för andra fall, än som i den särskilda Ansvarighetslagen
förekomma, få lagligen tilltalas och dömas för hvad de i tjensten felat; och då i dessa andra
fall ej heller något förordnande af R. S. Konstitutionsutskott kunde blifva vilkor för min åtgärd;
trodde jag annat förfarande dervid ej kunna komma i fråga, än som i afseende på omhetsutöfning
i allmänhet äger ruin. Det var på denna grund, som jag af Herr Departementschefen
begärde det i fråga varande yttrandet.
Min afsigt kunde ej vara att genom ett sådant yttrande erfara, hvad som hos Regeringen
förelupit, i händelse ärendet möjligen blifvit der föredraget; men jag länn mig berättigad
att bland annat få veta, huruvida tilläfventyrs sådan föredragning verkligen skett, utan att
vara i de mig kända handlingar synbar, hvad beslut sorn dervid vore lättadt, så vidt detsamma
från Regeringen emanerat, eller 0111 Herr Departementschefen ännu kunde hafva för
afsigt att låta ärendet i behörig ordning hos Kongl. Majit förekomma. Härom syntes mig
Herr Statsrådet hafva varit oförhindrad att meddela mig upplysning; och en sådan var mig
af nöden, så framt jag ej skulle äfventyra att vid de åtgärder, jag mot öfriga vederbörande
kunde lä att vidtaga, råka i kollision med hvad redan möjligtvis vore i saken åtgjordt. Ilärförutan
hade jag ock ansett mig böra, i hvad på mig kunde ankomma, för framtiden söka
förebygga ett förfarande af den beskaffenhet, som jag nu anmärkt.
Denna utvickling af grunden för min i fråga ställde behörighet blef af mig uti ytterligare
skrifvelse d. 29 Mars Herr Statsrådet och Departementschefen meddelad; och föranleddes
deraf Herr Statsrådets d. 22 April 1851 till mig aflåtne skrifvelse af innehåll, att Herr Statsrådet
till sitt förra svar funne sig icke böra något vidare tillägga, än att hvarken genom Herr
Statsrådets d. 4 Oktober 1850 afgifna yttrande till det Regeringsdepartement*), på hvars hufvudsakliga
handläggning ärendet berodde, eller medelst annat i saken af Herr Statsrådet vidtaget
eller föranledt förfogande något blifvit tillgjordt, hvarmed kollision kunde anses vara att
äfventyra genom lagligt åtal vid domstol emot vederbörande tjenstemän, i händelse jag skulle
(inna mig befogad att derom förordna.
De fel, jag här ofvan anmärkt uti förvaltningen af ett Regeringsdepartement, har jag
ansett vara af den beskaffenhet och vigt, att de icke bordt undgå laga åtal, i fall det hinder
för anställande af ett sådant icke mött, att mig veterligen ingen domstol för närvarande finnes,
hos hvilken detta åtal kan göras anhängigt, enär öfver Konungens Rådgifvare eller Ledamöter
af tillförordnad Regering för begångna embetsfel ej annan domstol är stadgad, än den Riksrätt,
hvartill Ansvarighetslagen lika med Grundlagarna hänvisar, men denna emot Konungens
Rådgifvare eller Ledamöter af Regering hvarken kan annorlunda anlitas, än efter remiss från
Konstitutionsutskott, oller upptager andra mål, än dem som skola efter Ansvarighetslagen
dömas.
*) Kongl. Departementet för Utrikes ärenden.
— 81 —
dömas. Detta hinder vållar imedlertid verklig ansvarsfrihet för fel och öfverfrädelser af den
art, att desamma, begångna i utöfningen af hvilken annan tjenst sorn helst, äro underkastade
lagligt ansvar, och som följaktligen aldraminst borde vara derifrån fredade, när de inträffa i
förvaltningen af ett Statsrådsembete eller af den ännu vigtigare befattning, som tillkommer en
Regeringens Ledamot, hvarigenom de menliga verkningarne af sådana fel kunna blifva de
svåraste möjliga, såsom händelsen skulle kunna vara, när angelägna regeringsärenden af
löredraganden nedlades och Konungens eller Regeringens kännedom undandroges, eller obehöriga
åtgärder deri egenmäktigt af föredraganden vidtoges. Då nu endast bristen på behörig
domstol berättigat mig att lemna det i fråga varande förhållandet opåtalt; har jag deraf blifvit
upplyst om angelägenheten att påtänka ett lagstadgande, hvarigenom denna brist afhjelpes.
Ett förslag härtill kommer att längre fram i denna berättelse upptagas.
Enligt de af angilvelsehandlingarna erhållna upplysningar har jag först funnit mig emot
Karantänsbefälhafvaren Herr Majoren och Riddaren Johan Gabriel Steveni böra anmärka, att
han, enligt angifvarens derutinnan icke motsagda uppgift, låtit i anledning af det hos angifvaren
den 19 Augusti 1850 inträffade sjukdomsfall med vakt omgifva det af klaganden bebodda
hus vid lägenheten Lenna, och sålunda under tio dygn der inspärrat klaganden sjelf
samt de af honom uppräknade öfriga personer; att med denna spärrning, enligt den af Herr
Majoren sjelf afgifna förklaring, så tillgått, att han, efter erhållen underrättelse om sjukdomsfallet,
genast vidtagit alla (af sig nödiga ansedda) säkerhetsanstalter och låtit besätta avenuerna
till Lenna med trenne karantänspersonalen vid Slitö tillhörande personer, hvilka klockan 8
eftermiddagen blifvit allöste utål militärvakt, då den egentliga spärrningen först skall tagit sin
början, och rapport om alltsammans blifvit afsänd till Konungens Refallningshafvande; hvarföre
och då deremot Watterstons uppgift om oljud och oväsende af det vaktgörande manskapet
blifvit af Majoren Steveni förnekad, med åberopande af bifogade betyg, genom hvilka
tillvitelsen skulle vederläggas, samt klaganden endast med botyg från sitt husfolk sökt sin
berättelse härom styrka, jag för närvarande, i brist af bevis, ej funnit mig kunna lägga bemälte
Major annan felaktighet till last, än den af honom erkända, att han nemligen låtit, enligt
nyssnämnde ordalag i hans förklaring, besätta avenuerna till den af klaganden "bebodda lägenheten
Lenna och med militärvakt spärra detta ställe, samt följaktligen så väl derifrån afhålla
besök af ankommande personer, som ock der instängda qvarhålla ställets invånare.
Detta förfarande, hvartill någon annan anledning af utkomna författningar mig veterligen
icke funnits, än den uti 34 § af Kongl. Kungörelsen den 9 Juli 1831 gifna föreskrift
om spärrning af smittadt hus, kunde efter min tanka destomindre urskuldas, som nämnde
föreskrift ej allenast blifvit utesluten från Kongl. Kungörelsen den 12 Nov. samma år, hvilken
upptager det förändrade innehåll af förstnämnde nådiga Kungörelse, som derefter skulle vara
gällande, utan ock inledningen till nådiga Kungörelsen af den 12 November uttryckligen förmäler,
att sedan erfarenheten visat, det de inre spärrningsåtgärder, som i andra länder blifvit
vidtagna, icke förmått hindra cholerasjukdomens framträngande eller uppfylla den förväntan,
läkarekonsten dervid fästat, Kongl. Majit, utgående (rån den förmildrande föreskrift, som
redan vore införd i 56 § af Kongl. Kungörelsen den 9 Juli, och på det Kongl. Majits trogne
undersåter icke måtte fruktlöst betungas med dylika anstalter, velat, under förhoppning, att
ytterligare åtgärder, än de mot smittosama sjukdomar i allmänhet föreskrifna och dem, Kongl.
Majit nu särskildt anbefallde, skulle blifva umbärliga, förändra sistbemälte nådiga Kungörelse
till det innehåll, som följde*). — Som nu i de författningar, hvilka stadga åtgärder emot
') Nar nian ifrar för spärrande och påstår detta vara i Clioleraförfattningarna medgifvet; glömer man förmodligen
skillnaden imellan den spärrning, som en hvar, utan särskild tillåtelse, äger vidtaga för sitt
eget hus genom dess tillstängande för andras besök, och den våjdsama åtgärd, som liar är i fråga,
hvarigenom den enskildes boning mot hans vilja tillspärras, samt både andre hindras att besöka honom
och äfven han och hans husfolk förmenas att komma ut. De spärrningar af städer och orter, som
Choleraförfatlningarne medgifva, höra till förra slaget, och ske ej annorlunda, än efter orlernes egen
önskan. Spärrningar af senare slaget liro ingenstädes lofliga.
It. SI. Just. Ombudsm. Emb.-Bci ättclse för år 1851. 11
— 82 —
smittosama sjukdomar i allmänhet, ej träffades någon föreskrift om spärrning af enskilda hus
och boningar, utan det strängaste, som funnes förordnadt rörande sättet att under sådana
sjukdomar hindra gemenskapen med de smittade, vore innehållet af den till Kongl. Cirkuläret
den 25 Augusti 1813 hörande bilaga, eller s. k. underrättelse om hvad iakttagas bör till förekommande
af smittosama sjukdomars och farsoters utbredande, uti hvilken underrättelse 3 §
upptager fall, der de sjuke, så mycket möjligt är, böra skiljas från de friska, och för hvilka
fall bland annat föreskri Ives, att hvarken grannar eller (andre) främmande personer må mottagas
i de hushåll, der sjukdomen utbrutit; så hade jag af omförinälte författningar ej holler
kunnat finna någon anledning till vidtagande af sä beskaffade åtgärder, som i förevarande fall
blifvit använda och hvarigenom ej blott hindrades tillgång för främmande personer till den
sjuka, utan ock upphäfdes de på stället boende friska personers gemenskap med främmande,
och således ett förhållande uppkom, till åstadkommande hvaraf ingen tvångsåtgärd vid något
sjukdomstillfälle kan lagligen sträckas annorstädes, än å särskildt anvisade och med föreskrifna
oundgängliga anstalter försedda karantänsplatser.
Då den härigenom emot personlig frihet egenmäktigt begångna förgripelse, hvilken syntes
vara närmast jemförlig med olaga häktande, således efter min tanka icke borde undgå laga
beifran; har jag genom Konungens Befallningshafvande i Gottlands län föranstaltat om åtal
vid vederbörlig domstol emot Herr Majoren och Riddaren Steveni, med påstående om laga
ansvar för det på nu upptagna skäl honom till last förda förfarande, samt om skyldighet att
godtgöra den skada och det lidande, som dermedelst blifvit klaganden eller andra personer
bevisligen tillskyndade; i hvilket afseende klaganden, ofvannämnde James Watterston, blifvit
kallad att under rättegången bevaka den rätt och talan, hvartill han kunde finna fog, samt
framställa den bevisning, han lagligen kunde åstadkomma.
Sedan skrifvelse härom af den 29 April 1851 till Konungens Befallningshafvande afgått,
samt jag imedlertid begärt och erhållit del af den från Majoren Steveni inkomna, här ofvan
åberopade rapport, hvilken, daterad den 19 och till Konungens Befallningshafvande, enligt påskrift,
inkommen den 20 Augusti 1850, befunnits innehålla, att från Karantänsläkare!! Doctor
Ekströmer, i samma moment rapporten afgafs, blifvit hos Karantänsbefälhafvaren gjord anmälan
om det i fråga varande sjukdomsfallet, samt att Karantänsbefälhafvaren derföre, med
åberopande af Konungens Befallningshafvandes derom förut gifna ordres, i samma stund, berättelsen
afgick, anmodat en Fältväbel vid dervarande Bähls kompagni att beordra en korporal
och 6 jägare till Karantänsbefälhafvarens disposition, men under afbidan af verkställigheten
häraf anbefallt den i Slitö hamn varande karantänspersonal, bestående af 3:neman, att genast
besätta ingångarna till Lenna, tilldess jägarne hunne ankomma; så har jag, fastän icke ännu
underrättad, huruvida från Konungens Befallningshafvande svar afgått till Karansbefälhafvaren,
deruti dennes sålunda anmälta åtgärder blifvit uttryckligen gillade, likväl af Konungens Befallningshafvandes
till Herr Civildepartementschefen inkomna, här ofvan anmärkta yttrande, att
spärrningen, om den skolat medföra nödig säkerhet, icke kunnat på annat sätt, än som skett,
verkställas, hvaremot icke blifvit anmält, att någon åtgärd vore vidtagen till beredande af
rättelse i de af Karantänsbefälhafvaren fogade anstalter eller dessas lagliga beifrande, funnit
mig föranlåten till den anmärkning, att om än dessa förfoganden icke blifvit uttryckligen af
Konungens Befallningshafvande gillade, Konungens Befallningshafvande likväl för dem ställt sig
i ansvarighet; och liar jag derföre, på grund af redan åberopade författningar, förordnat åtal äfven
emot Konungens Befallningshafvande i Gottlands län, att hos Kongl. Svea Hofrätt utföras, med
påstående om laga ansvar för den skuld i begången förgripelse mot personlig säkerhet, Konungens
Befallningshafvande ådragit sig genom underlätet beifrande och afstyrande deraf, efter
tidigt erhållen kunskap om förhållandet och de vidtagna lagstridiga åtgärderna, äfvensom om
skyldighet för Konungens Befallningshafvande att ansvara för godtgörande af det lidande och
den skada, som genom dessa åtgärder blifvit klaganden eller andra personer bevisligen tillskyndade.
Intetdera af dessa åtal hade, vid årets slut, såsom redan nämndt är, hunnit hos vederbörlig
domstol afgöras. Förfarandet i det ena eller det, som emot Karantänsbefälhafvaren då var
— 83 —
anhängig! hos Rådstugurätten i Wisby, har i så måtto fått en viss märkvärdighet, att den
tilltalade i sitt försvar sökt stöd från åtskilliga ortens invånares meningar, hvilka, med deras
namn undertecknade, blifvit för domstolen framlagda. Denna meningsyttring af icke mindre
än 39 personer innefattar icke någon undersökning af rättsförhållandet i saken, och inskränker
sig lill ett omotifveradt förklarande af den största förbindelse bos Majoren Steveni för det
nit och den omtanka, hvarmed lian, efter allmänt yttrad önskan af dem, sökt vid åtalade
tillfället skydda deras ort från den farliga smittan, med beklagande derjemte från en del af
opinanterna, att Herr Majoren för ett samvetsgrannt uppfyllande af sin pligt skulle antastas
på ett sätt, hvilket förefölle dem på en gång både förödmjukande och löjligt. Det mig tillhandakomna
protokoll, som upptog dessa meningsyttringar, innehöll tillika ett af Herr Landshöfdingen
i länet utgifvet embetsbetyg, att han efter erhållen rapport om sjukdomsfallet genast
begifvit sig till stället och funnit de af Karantänsbefälhafvaren vidtagna åtgärder sådana, att
de af Herr Landshöfdingen lill alla delar gillades; hvarföre Herr Landshöfdingen hemburit
Karantänsbefälhafvaren sin tacksamhet för dess omtanka och ändamålsenliga förfarande. Målsägaren
James Watterston hade till samma protokoll, i strid med sjelfva angifvelsen, hvari
förmältes, att Karantänsbefälhafvaren, som emot lag inspärrat flera personer under tio dygn,
endast genom detta gjort sig saker till strängt ansvar, nu anfört, det lian endast ville hafva
beifradt sättet för handhafvandet af spärrningen, men ingalunda sjelfva spärrningsåtgärden,
frivilligt frånträndt allt påstående om ersättning och förklarat sig emot Tit. Steveni ej hafva
något att anmärka, enär denne handlat så, som bans tjenstepligt fordrat. Ändtligen hade den
tilltalade sjelf, utan att inlåta sig i någon vederläggning af de mot honom i saken anförda
skäl, endast åberopat det bifall, hans åtgärder vunnit af Konungens Befallningshafvande och
Kongl. Karantänskommissionen i Stockholm, samt förmodat sin till Kongl. Civildepartementet
inkomna förklaring hafva ansetts nöjaktig.
Opinionen morn orten synes således hafva från flera sidor nogsamt förklarat sig emot det
anställda åtalet. A min sida liar jag endast haft lagen att rådfråga. Huruvida lag skulle kunna
stiftas i likhet med den yttrade opinionen, torde ännu icke vara försökt. Att ett sådant försök
skulle lyckas, har jag skäl att tvifla. Men att den i fråga varande spärrningen skett utan
tillåtelse af någon gällande författning, och att sådant ej kan försvaras med hvad i Underrättelsen
till 1813 års Kongl. Cirkulär om smittosama sjukdomar förekommer derom, att grannar
och främmande personer ej må mottagas i hushåll, der sjukdomen utbrutit, det lärer vara
desto mera uppenbart, som i sjelfva det nådiga Cirkuläret ej andra anstalter, till förekommande
af omgänge imellan friska och sjuka, finnas anbefallda, än »kungörelser och varningar
»från predikstolen» samt Konungens Befallningshafvandes makt att »utfärda nödiga påbud och
»efter lag och omständigheter föreskrifva vitén». Det bar förekommit mig omöjligt att härmed
urskulda en våldsam åtgärd, utförd med väpnad hand, till inspärrande af ställets invånare
och deras afhållande i tio dygn från all gemenskap med ortens invånare. Detta egenmäktiga
förfarande liar jag såsom allmän åklagare icke tilltrott mig att lemna obeifradt, så
framt jag skulle iakttaga min pligt, när ett sådant förfarande hos mig anmäites, såsom genom
missbruk af embetsmyndighet tillkommet. *)
Vid inventeringar, som för sig gått åren 1848 och 1849, uti arkifverna vid Häradsrätterna
inom den Herr Häradshöfdingen F. M. Lund anförtrodde domsaga, hade domböckerna
för 1835 års hösteting med Selebo harad, 183Ö års vinter- och sommarting med ÖsterRekarne
härad, 1837 års vinterting med Öster-Rekarne ocho sammarting med Selebo härad,
1838 års vinterting med Wester- och Öster-Rekarne samt Åkers härader, sommarting med
Selebo äfvensom hösteting med Wester-Rekarne och Selebo härader, 1843 och 1844 årens alia
*) Af Rådstufvurätten i Wisby är nu mera utslag d. 1 i sist]. Januari meddeJadl, hvarigenom Karantänsbefälhafvaren
Majoren Steveni förklaras icke kunna till ansvar fällas Jag har gifvit Advokatliskalscmbetet
i Kongl. Svea Hofrätt förordnande att detta utslag i laga ordning öfverklaga.
— 84 —
ting med Wester- och Öster-Rekarne, Daga, Åkers och Selebo härader, samt 1845 års sominnroch
hösteting med Öster-Rekarne härad icke varit ordentligen afslutade och med Domhafvandens
underskrift försedda, samt i öfrigt befunnits ofullständiga i så måtto, att flera mål icke blifvit
uppsatta, utan endast varit i så kallade memorialprotokoller antecknade; och sedan jag emot
bemälte Häradshöfdinge för sådan försummelse låtit hos Kongl. Svea Hofrätt anställa åtal, hvilket
ock blifvit utfördt; så har Kongl. Hofrätten d. 19 Maj 1851 deröfver meddelat utslag af innehåll,
att som, jemlikt 2 kap. 6 och 8' §§ Rätteg.-balken, Häradshöfdinge åligger att rigtig dombok
hålla och den sjelf underskrifva, äfvensom att vid slutet foga förteckning på de böter, som vid
iinget fallit och huru de fördelte äro, samt denna förteckning vid hvarje års slut till Kronofogden
utgifva, samt deraf äfven följde, att Häradshöfding skall för hvarje ting vid dess slut eller
ofördröjligen derefter hafva protokoll och beslut i alla under tinget förekomna mål och ärenden
uppsatta samt domboken behörigen afslutad; men, på sätt upplyst och af Häradshöfdingen
Lund medgifvet vore, domböckerne för ofvan uppräknade ting, hvilka samtliga blifvit af Häradshöfdingen
förrättade, vid de åren 1848 och 1849 anställda inventeringar icke varit ordentligen
afslutade och med Häradshöfdingens underskrift försedde, hvarförutan de befunnits i så
måtto ofullständiga, som flere mål icke vore deri uppsatta; alltså pröfvade Kongl. Hofrätten
rättvist, med stöd af 1 kap. 12 § Rätteg.-balken, fälla Häradshöfdingen Lund att, för hvad
honom sålunda i utöfningen af hans embete till last kommit, böta ett hundra daler silfvermynt
med trettiotre R:dr 16 sk. banco, samt derjemte förpligta Häradshöfdingen, vid vite af två
Jmnilra daler silfvermynt, att inom den 1 nästföljande Oktober hafva försatt de i fråga varande
domböckerna i behörigt skick.
Detta utslag har vunnit laga kraft, och kommer, vid bristande efterlefnad deraf, nytt
åtal emot Häradshöfdingen Lund att anställas.
Då, oaktadt allt bemödande att förkorta hvarje artikel i den härmed slutade berättelsen
om aktionsmål, hvilka bordt här redovisas, densamma likväl, i anseende till målens mängd,
mäst blifva så ovanligt vidlyftig; måste nu, för att icke låta denna årsberättelse i dess helhet
växa till en alltför stor volum, minskningen i stället träffa den afdelning, som återstår, eller
den, som angår
liugrefortnen.
Ibland de tankar, som jag länge undertryckt, men som slutligen förefallit mig sådana,
att jag kanhända icke bör låta dem gå förlorade, räknar jag det förslag till besvärsmåls behandling,
sorn jag fordom under lagberedningsarbetet upptecknade, i anledning af 5 kapitlet
i 2:dra delen al Lagförslagets Rättegångsbalk. Föremålet för denna uppsats inskränker sig till
förfarandet med brottmål hos Konungens Högsta Domstol; men om idéen blefve antagen; så
skulle utan svårighet dess tillämpning kunna utsträckas till besvärsmål utan undantag’ ej
mindre hos Olverrätter än Högsta Domstolen. Tiden medgifver icke nu en ny bearbetning;
och jag införer uppsatsen, sådan jag har den liggande.
Lagförslaget bibehåller skyldigheten för den klagande att, sedan beslut om förklarings
infordrande blifvit lattadt, uttaga besvären och låta dem tillställas den, som skall sig förklara.
Härvid har jag anmärkt:
Ibland onödiga omvägar i rättegång synes föga någon vara onödigare, än att utställa
besvär till förklaring; och denna omgång kan för den klagandes rätt blifva ganska menlig.
Och likväl utställas besvären icke i annat fall till vederpartens börande, än då anledning
linues dertill, att klaganden kan hafva rätt.
Den, sorn vunnit, är skyldig att veta, när besvärstiden öfver utslaget infaller. Tror han
sig behöfva att taga kännedom af besvären och förklara sig öfver dem; så ina det vara nog,
oin honom lemnäs tillfälle att uttaga och besvara dem inom viss i lagen utstakad tid, utan
att, i fall han denna tid försummar, äga rätt att vidare höras. I följd häraf föreslog jag,
angående förfarandet hos Högsta Domstolen, i stället för den uti Lagkoinmittéens förslag förekommande
4 § af 5 kapitlet, en § så lydande:
När besvär inkommit; skola de genast Högsta Domstolen föredragas. Finnas de
ej förtjena afseende; varde utslag deröfver meddeladt utan uppehåll. Anser någon af
Högsta Domstolens Ledamöter nödigt att höra vederparten; då skall dennes förklaring
af bidas. Inkommer ej den inom en månad efter den dag, då besvären senast bordt ingi
fras; varde ärendet å ny o företaget och afgjordt.
Härigenom kunde hända, att man inkomme med förklaring, sedan utslag redan vore
gifvet; men då sådant utslag endast kunde innehålla ogillande af besvären; vore derpå ingenting
annat för vederparten förloradt, än den öfverflödiga förklaringskostnaden. Denna olägenhet
är ringa emot ett längre uppehåll; men för att undvika äfven denna olägenhet vore det
tilläfventyrs skäl att alltid dröja med afgörandet till förklaringstidens slut.
Om detta förtärande ej mindre i Högsta Domstolen än andra iustantsens domstolar är
användbart för besvärsmål af både civil och kriminel beskaffenhet; så kan dock dermed icke
undvikas att annorlunda behandla ansökningsärenden och sådana klagoskrifter, som icke efter
besvärshänvisning på bestämd tid inkomma. Men att kommunikation i dessa fortfarande blir
nödig, minskar icke fördelen af dess undvikande, der sådant later sig göra.
Ett annat bland de ämnen, hvari jag slutligen funnit mig icke böra öfvergifva länge
undertryckta reflexioner, är frågan, hvad som bör stadgas om häktande (föremålet för 10 kap.
i 2:dra delen af Lagförslagets Rättegångsbalk), säkerligen en bland de största frågor, som bekymra
lagstiftaren. För allmän och enskild säkerhet är det, som häktandet sker. Men dermed
skall ej uppoffras mer eller mindre af säkerheten, än som behöfver offras för skyddande
af det, som återstår. Frihet måste inskränkas, men endast för att lemna ölrig all den frihet,
som kan bibehållas; och mera deraf skall ej heller sparas, än sorn kan finna skydd.
Det blir icke lätt att bestraffa obefogadt häktande, så länge det kan urskuldas med
mer eller mindre grundade anledningar till misstanka. Huru lätt sådana anledningar låta finna
sig, och huru bedrägliga de kunna vara, äfven när de synas mest tillförlitliga, har en bedröflig
erfarenhet alltför mycket ådagalagt. Och att häri hoppas förbättring genom en stigande bildning
(på hvilken alia förhoppningar så frikostigt hänvisas) är icke att bygga på säker grund.
Konsten att misstänka utbildas genom skarpsinnigheten äfvenså mycket, sorn den att upptäcka
felen i misstankarna. Men farligast är konsten att urskulda dem. Äfven sedan deras
misstag äro upptäckta, och då fråga uppstår att bestraffa den oförrätt, som den på misstankar
häktade lidit, anlitas nemligen skarpsinnigheten att utröna, hvad som kan komma den af dem
förvillade till godo i de skäliga anledningar, han förebär lill det våld mot en oskyldig, han
genom häktandet utöfvat; och upprättelsen för denne minskas i den mån, som man kan uppleta
ursäktlighet i den skymf, man honom tillfogat.
Annorlunda kan också icke vara, så länge allt häktande skall bero af offentlig myndighet.
Hos denna kan sällan annat skäl till häktandet förekomma, än misstanka. Om än angifvaren
är fullt säker på den angifnes brottslighet och erbjuder sig att ansvara för hans
inmanande; så länge detta likväl icke kan ske på hans ansvar, utan sker lör den offentliga
tjenstemannens egen räkning, är det hos denne endast en misstanka, som bestämmer honom
till hans åtgärd. Hans förtroende lill angifvaren och till uppgifna, men ännu icke pröfvade bevis
föranlåta honom att tro den angifne brottslig; och anledningarne till denna tro, mer eller
mindre sannolika, blifva hans försvarsskäl, i händelse han ställes till ansvar. Det vore orimligt
att döma honom efter den utredda sanningen om den tilltalades brott eller oskuld.
Af en sådan regel för häktande måste ömsom för mycket eller för litet blifva följden.
Godkänner man alltför lätt misstankeskälen och lemnar hvarje häktande ostraffadt; så är all
personlig säkerhet till spillo gifven. Ogillar man rätt ofta misstankarna och häktandet; så
afskräckas polismaktens tjenare från sitt nit för allmänna ordningen; och som den enskilda
målsägaren måste härvid förblifva overksam; så förslappas hela kriminallagskipningen. Det
— 86 —
vore då säkerligen icke onyttigt, om någon utväg kunde finnas att undvika dessa båda alternatifver,
utan att uppoffra enskild fred och säkerhet, utan att äfventyra den allmänna ordningen.
För mig har visat sig en sådan utväg; och jag har ej kunnat underlåta att, så vidt på
mig ankommer, bringa den i åtanka.
När häktande endast kan ske under officiel ansvarighet; är det ej blott den personliga
säkerheten, som lider genom inträffande häktningar, de der med misstankar urskuldas och
för hvilka således, när de finnas oförskylda, upprättelse uteblifver; utan det händer äfvenså
väl, att häktande då måste åsidosättas, der det borde kunna äga rum. En kronobetjent, sorn
icke har att påräkna alltför mycken strafflöshet i denna väg, kan ofta icke våga att på sitt
ansvar företaga en arrestering, för hvilken målsägaren gerna skulle erbjuda sin ansvarighet,
i fall denna kunde antagas; och med all den visshet, denne äger om brottet och den bevisning,
han tilltror sig att åstadkomma, måste således brottslingen lemnäs på fri fot.
Dessa skiljaktiga olägenheter skulle finna ett botemedel deruti, att häktande kunde ske
ej blott på publik tjenstemans, utan ock på målsägares eller annan angifvares ansvar; men
att hvilkendera, tjenstemannen eller angi Tvären, som läte häktandet på sin räkning försiggå,
också blefve verkligen ansvarig för sjelfva häktandet, och icke endast för sannolikheten af
den misstanka, hvarmed han ville urskulda det. Behörigheten att på eget ansvar begära
häktning borde dock inskränkas genom vilkor af vederhäftighet eller antaglig borgen; och
straffet för oförskyld häktning borde vara allvarsamt. Jag tilltror mig icke att förutsäga, antingen
häktningarnes antal skulle härigenom minskas eller möjligen ökas. Inträffade det senare
till en början; så skulle det dock sannolikt innan kort förändra sig, när man hunnit röna
frukterna af förhastande!» i denna väg. I längden borde skiljaktigheten mot varande förhållande
blifva den, att färre oskyldige, men något flere skyldige häktades.
Imedlertid bör man, för all händelse, vara beredd derpå, att åtskillige af dem, som förut
blifvit för ransaknings undergående häktade, komine att någon tid lemnäs på fri fot. Som ibland
dessa mången brottsling måste finnas; så kräfver allmän säkerhet ett nytt försigtighetsmått,
i stället för den afskaffade lättheten att häkta. Detta försigtighetsmått består uti en ökad
lätthet att för brott tilltala. Strängheten i ansvar för sådana åtal är onyttig, och kunde rätt
vä! ersättas endast med skyldighet att godtgöra kostnad och skada för ett obefogadt åtal samt
att bekosta frikännelseutslagets offentliggörande. Jag har härom haft tillfälle att yttra mig uti
Lagberedningen, i hvars handlingar min reservation är förvarad och kan, i händelse af möjligen
blifvande efterfrågan, en gång framkomma.
Att häri söka ett försigtighetsmått för allmänna säkerheten, kan förekomma oväntadt.
Men genom ett obehindradt bruk af åtal mot den misstänkte, i stället för hans häktande,
främjas allmänna säkerheten på det sätt, att i svårare brottmål den misstänkte, sorn lemnäs
på fri fot, och endast kallas till frivillig inställelse för rätta, sällan vågar inställa sig, om han
icke vet sig oskyldig. Och så snart han uteblifver utan laga förfall och, såsom det i lagen
heter, täger sak å bak; då måste han skylla sig sjelf, om misstankan mot honom anses så
bekräftad, att han med fog i häkte inmanas. Om nu redan uteblifvandet ådrager honom en
sådan påföljd; så kan han desto mindre undgå densamma, i händelse han rymmer och ertappas,
hvilket senare väl någon gång kan dröja, men dock aldrig i längden uteblifva, så framt
han icke lyckas att undkomma ur landet; och derifrån torde det mestadels vara öfverflödigt
att hindra honom.
Sådan är den utväg, som jag i lagstiftningen skulle våga att förorda, till undvikande
af onödig häktning, till befrämjande af häktning, der don bör äga rum, och derjemte till vinnande
af en kanhända lika vigtig biafsigt: en större lätthet att i ransakningarna upptäcka
sanningen, så ofta den tilltalade röjde sig genom sitt undanhållande. Ty jag tror i sanning,
att genom det brådstörtade häktandet ransakningarne, ehuru möjligen någon gång lättas, likväl
i allmänhet onödigt försvåras, och att mycket skulle bättre komma i dagen, om brottslingen
lemnades mera tillfälle att fritt handla. Ilan kan visserligen under sitt fria tillstånd begå
nya brott; men att använda häktning emot brott, som icke äro begångna, utan endast befaras,
finnes i lag ännu icke medgifvet. Fråga är dessutom bär endast om den frihetstid, som
— 87 —
en angifven, hvars häktande icke af vederhäftig målsägare begäres, åtnjuter efter erhållen
kallelse till domstol, innan inställelsetiden der inträffar; och jag skulle tro, att denna frihetstid,
hvilken i stad sällan behöfde blifva längre än en enda dag, oftast kunde af polistillsynen,
med biträde af målsägare, nyttigt begagnas, om, i stället att lemna den angifna tillfälle till
löröfvande af nya brott, man med sorgfällig uppmärksamhet, och så obemärkt som möjligt,
följde alla hans steg. Ty i många fall böra hans företag röja honom, vare sig genom försök
att dölja och undanskaffa tillgripna effekter, eller att träffa andra misstänkta personer, afsända
bref o. s. v. På landet, der kallelsetiden kan blifva temligen lång, innan ting inträffar, och
polistillsynen måste vara svårare att åstadkomma, kunde det vara önskligt, att för målsägare
funnes rättighet till erhållande af urtima ting, äfven utan föregången häktning, i sådana mål,
der detta eljest, i följd af häktande, kunnat inträffa. Skulle missbruk af denna rättighet vara
att befara; så kunde dermed förenas äfventyr för målsägaren att gälda kostnaden, i händelse
den tilltalade frikändes.
Den vederhäftighet, som fordras, för att kunna på eget ansvar låta häkta någon, skall
innefatta I) god fräjd, så att man ej kan vara liknöjd för det ansvar, som drabbar, i händelse
af den häktades frikännelse; 2) tillgångar för det skadestånd, som kan ådömas. Bristen
i båda fallen kan fyllas genom borgen, såvida det stadgas, att borgen här blir proprie, d. v.s.
af enahanda betydelse, som hade löftesmannen sjelf begärt häktandet. Det förstås då, att
om hufvudangifvaren äger god fräjd och saknar endast förmögenhet, han ej behöfver ställa
borgen för annat, än skadeståndet, och att om han deremot endast äger förmögenhet, men
saknar fräjd, löftesmannen ej kan äfventyra mer, än att utstå det straff, som icke utgöres af
penningebötcr och skadestånd.
Emot en så allmän rätt till häktande bör fordras, att hvem som begär dylik åtgärd,
och ej kan öfvertyga den angifne om det brott, för hvilket han låtit honom häktas, må sjelf
vara förfallen (och jemte honom hans löftesman, der sådan blifvit ställd) till det straff, hvarom
längre fram skall talas, och hvari jag anser någon skiljaktighet, för åklagare och polisbetjent
eller för enskild angifvare, icke behöfva äga ruin. Häktandet skor med krono- eller
polishetjents biträde; och med åtalets utförande bör allmän åklagare till handa gå; men på
eget ansvar kunna de ej förpligtas att göra det utan eget begifvande. I allt annat fall måste
hela åtalet och häktandets möjlighet bero af enskild angifvare. Jag förmodar, att der allmän
säkerhet är i fråga, sådan angifvare sällan lärer komma att saknas.
Undantag måste göras för embetsmän, så vida desse hvarken kunna häktas eller
komma under tilltal för embetsfel utan offentlig åklagares medverkan. Men har angifvelse
om embetsfel skett af enskild person; så torde denne lämpligen jemte åklagaren häfta för
ansvarigheten.
Såsom nämndt är, tror jag den minskning i strafflöst häktande, som från de här uppställda
grunder kan härflyta, vara godtgjord med den större strafllösheten för allt åtal, som
sker utan häktning. Och jag bedrager mig mycket, i fall den, som gör sig full reda för,
hvad det är, som skyddar allmän säkerhet, icke slutligen linner, att afskräckande från åtal
är häruti mera hinderligt, än afskräckande från häktning. Om beggedera lemnäs fria, så vidt
med rättvisa kan förenas, men häktningen blir förknippad med afskräckande påföljder; så torde
det visa sig, att brottslingens bäfvan för straff ingalunda minskas, emedan hoppet om strafflöshet
ej kan tilltaga. Straffet undvikes icke dermed, att man mindre godtyckligt häktas; det är
isynnerhet anklagelsen, som den brottslige bör frukta. Denna förskräcker åter icke den oskyldige,
hvars iide deremot kan vara beklagansvärdt genom ett på misstankar för sig gånget
häktande, och det desto mera, som hans motståndare måste uppbjuda alla krafter att fläcka
den oskuld, mot hvilken de förgripit sig, i fall häktandet dermed kan urskuldas.
Får häktande ske endast på angifvares begäran och på hans ansvar, men också icke
vägras, när en sådan ansvarighet erbjades och finnes antaglig, och brottet är af den art,
för hvilken häkte äger rum; så följer häraf ock, att hos domstol ej kan begäras föreskrift
örn häktande, och ej heller om frigifvande ur häkte i andra fall, än då den talan, som mot
den häktade föres, icke åsyftar sådant brott, för hvilket häkte är tillåtet, eller ock frigifvandet
bör ske i följd af frikännelse från sådant brott, vid sakens slutliga pröfning. Såsom en icke
ringa fördel torde kunna mitt förslag till godo räknas, att domaren sålunda undgår all preliminär
befattning med frågor om den tilltalades inmanande. Ett beslut härom före ransakningens
afslutande öfverflyttar på domaren ansvaret antingen för häktandet, i fall den tilltalade
är oskyldig, eller för hans obehöriga frihet, i händelse han är skyldig; och vid sakens slutliga
afgörande uppstår deri svåraste frestelse att fullfölja hvilketdera af dessa misstag sorn
inträffat.
Sådana preliminära domstolsbeslut, som innefatta lösgifvande, äro för öfrigt af ingen
betydelse, om icke ens den satsen kan antagas, att med frikännande i hufvudsakligt utslag
följer rättighet till frigifvande, utan hinder af klagan öfver detta utslag hos högre rätt. Ty
kan domstolen icke frigifva i och med den definitifva frikännelsen; så kan ännu mindre ett
preliminärbeslut om frigifvande gå i verkställighet; och då gagnar ju icke, att det meddelas.
Nu har väl erfarenheten visat, att man ömsom antagit och ömsom förkastat satsen om verkställighet
af domstols definitifva beslut, hvarigenom tilltalad såsom frikänd blifvit förklarad
berättigad att komma på fri fot, utan hinder af klagan öfver samma beslut. Men så vida
en för häktandet redan ansvarig åklagare, som tilltror sig att ännu påyrka den tilltalades
brottslighet, ehuru han en gång är frikänd, och som äger rätt att å högre ort härom fullfölja
sin talan, ej kan vara mindre berättigad att fullfölja densamma i afseende på häktandet,
än i afseende på sjelfva brottsligheten; och föremålet för denna talan skulle gå förloradt, i
händelse den häktade imedlertid utsläpptes; har jag icke trott mig befogad att antaga den
i fråga varande satsen, och således än mindre den meningen, att domstols preliminärbeslut,
hvarigenom en tilltalad anses berättigad att vara på fri fot, under det ransakningen ännu är
oafslutad, skulle böra gå i verkställighet, utan hinder af anmält missnöje. Och då jag följaktligen
betraktat allt sådant beslut såsom onyttigt; har jag ej kunnat undgå att önska, det
i stället funnits en verklig ansvarighet hos den, som häktandet löranledt, så att aldrig ett
obefogadt inmanande kunnat strafflöst aflöpa.
Enligt denna åsigt uppgör jag för mig följande redaktion af Rättegångsbalkens kapitel
om häktande (Lagförslagets 10 kap. af Rättegångsbalkens 2:dra del):
§ 1. Den som tilltalas för brott, hvarå fängelse i två år eller svårare straff kan efter
lag följa, skall i häkte tagas, der målsägare eller allmän åklagare sådant äskar. Dock varde
tjensteman ej för tjenstefel häktad, utan på den åklagares begäran, som dertill i hvarje fall
behörig är.
§ 2. Tilltalas någon för brott, som ringare är, än i t § sägs, men som dock med
fängelse i sex månader eller derutöfver efter lag straffas; den skall ock häktas, der han ej
sätter borgen, att han skall för Rätten sig inställa, eller innehafver allmän tjenst eller fast
egendom eller eljest stadigt hemvist och yrke.
§ 3. Den som begått brott och å bar gerning eller flyende fot träffas, må af enhvar
saklöst gripas, der brottet är sådant, för hvilket med penningar ej bötas må. Varder någon
af Konungens Befallningshafvande efterlyst, förthy att han för sådant brott rymt; då må ock
den af en hvar saklöst gripas.
§ 4. Den som någon för brott gripit, anmiile det genast hos Kronobetjent eller
Konungens Befallningshafvande, och inställe der fången till undersökning utan allt dröjsmål.
Ar brottet, som angifves, sådant, för hvilket med penningar ej bötas må; och finnes griparen
vara vederhäftig, efter hvad här nedan säges; då skall Kronobetjenten eller Konungens Befallningshafvande
låta den gripne i häkte sättas; eljest varde han genast lösgifven. Njute ock
befrielse från häkte i de fall, som i 2 § nämnda äro.
Kronobetjent, sorn anmodas om biträde till gripande, vare skyldig att sådant biträde
lemna, der det ske kan, efter hvad nu sagdt är.
§ 5, Vill Kronobetjent någon på sitt ansvar häkta, eller har han derom fått föreskrift
af Konungens Befallningshafvande, eller har han blifvit derom af målsägare anmodad; då vare
eho som derom anlitas och ej förfall häfver skyldig att Vid häktande biträda; dock ej qvinna
eller
eller den, hvilken med honom eller henne, som häktas skall, är i den skyldskap eller svågerlag,
der äktenskap ej tillåtet är; ej heller den i dess tjenst är, eller dess äkta make; ej fosterson
eller myndling; ej heller man, som är öfver sextio år gammal.
§ C. L hus, som så tillstängdt är, att det utan våld ej öppnas kan, må gripande ej
ske, utan att Kronobetjent när är.
§ 7. Den gripne skall genast tillsägas, för hvad brott han gripen är. Sker det ej
inom en tima; vare den, som gripandet fordrat eller verkställt, skyldig till ansvar för olaga
häktning. Ej vare någon skyldig att dervid biträda förr, än honom är sagdt, för hvad brott
det ske skall.
§ 8. Ehvad Kronobetjent sjelf på sitt ansvar häktar, eller hos honom undersökning
anställes, såsom i 4 § sagdt är; skall af Kronobetjenten skriftligt besked öfver häktandet
lemnäs den häktade inom tolf timar efter det Kronobetjenten med honom tagit befattning.
I det besked utsättes brottet, som fången tillvitas, och tiden, då han häktad biel.
Varder tjensteman häktad; då skall anmälan derom utan dröjsmål göras hos hans närmaste
förman.
§ 0. Ej skall häktad person annorstädes än i allmänt häkte förvaras längre tid, än
som fordras för hans forslande till samma häkte. Å natthärbergen och hviloställen skola
minst tre personer vakande sig hos honom ständigt uppehålla. Skor annorlunda, eller forslas
fånge så långsamt, att mer än en dag åtgår på mindre än fyra mils väg; vare då häktningen
för olaglig ansedd, och straffes derför den, som fången gripit, eller Kronobetjent, sedan han
honom om händer fått.
§ 10. Hvar som någon häktat eller häkta låtit, skall för Konungens Befallningshafvande
eller Kronobetjent, när fången till honom aflemnas, styrka sig vara vederhäftig för det
ansvar, som å häktandet följa kan. Vederhäftig anses den vara, som allmän tjenst innehaiver,
eller äger säkra tillgångar för femhundrade riksdaler *) och ej för vanfrejdande brott straffad
varit. Felas honom betyg om någotdera, och kännes han förthy ej god; äge då att, för
hvad i vederhäftigheten brister, ställa borgen, som fullgod är.
Den i sådan borgen går, vare för häktandet lika ansvarig, som hade han det sjelf begärt.
Dock skall den, som för förmögenheten borgar, ej häfta för annan påföljd, än skadestånd,
och ej heller den häfta för skadestånd, som endast för det öfriga ansvaret i borgen går.
§ 11. Den som häktad blifvit, skall genast anmälas hos den domstol, som lill brottets
upptagande behörig är; och varde ransakning företagen inom den tid, som i lag stadgad
finnes.
§ 12. Pröfvar Rätten brottet vara af den beskaffenhet, att häktande ej ske bordt;
varde den häktade genast lösgifven. Samma lag vare, der borgen äger rum och af den tilltalade
ställd varder.
§ 13. Ej må domaren någon i häkte inmana, eller annorledes derifrån lösgifva, än
nu sagdt är, innan slutlig dom gifves. Finnes då den tilltalade oskyldig, eller kan han ej
till urbota straff' fällas; varde han då lösgifven, der han häktad är. Yrkar åklagare eller
målsägare, att han ytterligare.qvarhållas må, förthy att saken emot honom i högre Rätt fullföljes;
då skola besvären till Öfverrätten ingifvas inom hälften af den tid, som eljest stadgad
är. Sker ej det; varde den häktade lösgifven.
§ 14. Ansvar för häktande åligge den, som det begärt eller för egen räkning verk
ställt.
Ej skall Konungens Befallningshafvande eller Kronobetjent vara ansvar underkastad
för den häktning, som på enskild mans begäran skett, i annat fall, än om vederhäftighet
hvarken hos den begärande eller dess löftesmän finnes, eller om brottet är sådant, för hvilket
häktande ej ske må.
§ 15. Klagan öfver häktning må föras af den häktade sjelf, så ock af annan man,
ändock att han af den häktade dertill ej fullmakt fått. Inkommer sådan klagan till domstol
*) I silfver specie.
ii. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berällelse för år 1851.
12
eller Konungens Befallningshafvande; höre deröfver genast den, som häktningen verkställt
eller begärt, och beslute i saken utan dröjsmål.
Klagas det, att någon fängslig hålles, utan att vara till allmänt häkte lemnad, såsom
nu sagdt är; förordne Rätten eller Konungens Befallningshafvande, der den klagan föres, att
fången utan dröjsmål skall der inställas, och beslute om dess lösgifvande eller allörande till
allmänt häkte, efter som skäl dertill finnes. Uteblifver griparen, eller medhafver han icke fången
och visar ej heller, att denne Iösgifven blifvit; då skola de båda till Rätten eller Konungens
Befallningshafvande hämtas. Förebär griparen, att fången fiir sjukdom eller annan orsak ej
kunnat inställas; varde fången hämtad, så fort dess helsotillstånd det medgifver.
(Hvad som i Lagförslaget afhandlar fångvården, från och med § 29 till och med § 40,
enligt Lagberedningens redaktion, skulle här följa och utgöra §§ 16 till och med 27.)
§ 28. Nu går man i borgen för den angifna, såsom i § 2 sägs, och varder denne
förthy lemnad på fri fot, men inställer sig icke, när han skall för rätta svara, ändock att
kallelse dertill honom kungjord är; kan Jöftesmannen honom ej framskaffa; vare då denne
skyldig att för honom svara; utgifve ock de böter och det skadestånd, hvartill den anklagade
dörnes. Ej skall löftesman annat straff för honom lida; vare ock saklös i allt, der den anklagade
sjelf tillstädeskommer, innan domen skall i fullbordan gå.
Vill målsägare eller åklagare icke godkänna den borgen, som bjudes; vare då den angifne
i häkte, tilldess löftesmäns vederhäftighet är af Konungens Befallningshafvande eller
domaren pröfvad.
§ 29. Dör den, som borgen ställt, innan dom öfver honom skall i fullbordan gå; vare
då löftesman från borgen fri. Vill han dessförinnan den uppsäga; gore det i den anklagades
närvaro inför Konungens Befallningshafvande eller domaren, och vare sedan fri.
§ 30. Nu kan den, för hvilken löftesman utgifvit böter eller skadestånd, sedan inställas
för rätta; varder han frikänd från något af det, som löftesman för honom utgifvit; äge då
denne att det återfå.
§ 31. Rymmer den, som angifven är för brott, eller inställer sig icke för rätta, när
kallelse dertill honom kungjord blifvit, och kan ej heller i sitt hemvist träffas; varde efter
honom lyst, der ej borgen för honom ställd är. Vore han eljest berättigad att vara på fri
fot utan borgen, i det mål, der häktning efter lag äger rum; sitte dock i häkte till sakens
slut, der han ej borgen ställer.
§ 32. Lysning skall tre gånger kungöras, minst fjorton dagar imellan hvar gång. Ertappas
ej den efterlyste; då skall ändock, efter tre månaders förlopp, öfver brottet ransakas.
Förekomma sannolika skäl emot honom; vardén gode män förordnade att hans egendom
under vård taga; och gälle om dem, hvad i Xrfdabalken om goda män för frånvarande arfvinge
stadgadt är.
§ 33. När egendom sålunda blifvit satt under goda mäns vård eller efter dem tillträdd
af arfvingar; då skola gode männen eller arfvingarne till ransakningen kallas, att den frånvarandes
rätt värja. Varde ock sakförare för honom förordnad samt hans maka och närmaste
skvldemän kallade; och gånge ransakning för sig, som derom stadgadt är. Finnes då
den tilltalade oskyldig, eller kan brottet försonas med böter och skadestånd; gånge dom i
saken; men pröfvar Rätten, att han ej kan så frikännas eller varda till böter dömd; då må
ej dom i hans frånvaro gifvas.
§ 34. Frikännes den frånvarande; gånge med hans egendom, såsom i Ärfdabalken
sagdt är. Dömes han till böter eller skadestånd eller att gälda rättegångskostnad; håfven
åklagare och målsägare rätt att ur den egendom, som i goda mäns vård finnes eller af arfvingar
tillträdd är, utsöka, hvad sålunda ådömdt blifvit, sedan domen vunnit laga kraft; och
vare om den egendoms redovisande till dem samma lag, som om redovisning till ägaren, der
han återkommer.
§ 35. Förklarar Rätten, att målet ej kan i den tilltalades frånvaro afgöras; kommer
han sedan åter eller varder ertappad; då skall han för rätta ställas och med honom efter lag
förfaras. Sker det under den tid, då hans egendom står under goda mäns vård, eller hans
— 91 —
rätt ännu fortfar mot arfvingar, som egendomen tillträdt; och varder han sakfälld; njuten då
målsägare och åklagare ur denna egendom, hvad dem tilldömdt varder, med den rätt, ägaren
sjelf tillkommer.
Härmed iiro således 21 §§ besparade af de 56, som lagförslaget innehåller. De, som
icke blifvit ersatta, äro den 50:de om qvarstad och de 4 sista om embets- och tjenstemäns
suspenderande under rättegången. Skulle man finna qvarstad å tilltalad persons egendom
nödig i andra fall. än der den kan beviljas äfven i tvistemål; så behöfdes derom en särskild
§; men sådan synes mig den icke vara, som finnes i lagförslaget; och hvad der säges, bör
otvunget följa af hvad Utsökningsbalken innehåller. Denna § kunde således ersättas med en
enkel hänvisning så lydande:
§ 36. Om qvarstad för skadeståndsfordran, så ock å visst gods, som påstås höra målsägare
till, eller vara förverkadt, vare lag, såsom om qvarstad i allmänhet sagdt är.
Frågan om suspension för tjenstemän lärer icke tillhöra detta ställe i lagen.
För öfrigt erfordras det att ytterligare motifvera de tillstyrkta ändringarna, hvilka under
redaktionen sträckt sig utöfver gränsen af de redan anförda motifven. — Det första nödvändiga
är det förbehåll, som jag vid försök af denna art någon gång förut uttalat, att försöket
till redigerande af lagtext ej må anses såsom ett afslutadt förslag, enär jag deröfver icke inhämtat
sakkunniga granskares omdömen, hvarförutan jag för ingen del härutinnan vågar stadga
min mening. Endast för att uppmana de sakkunniga till ämnets öfvervägande är det, som
försöket vågas.
Om domare och Konungens Befallningshafvande befrias från all pröfning af anledningar
till häktande, så vida dessa anledningar icke upphäfvas genom det tillvitade brottets rubrik,
i hvilket fall häktandet bör ovilkorligen afstyras; då förändrar sig kapitlets öfverskrift, ordet
misstänkt uteslutes så väl der, som i kapitlets hela innehåll, och detta handlar endast om
häktande. Att deri jemväl talas om borgen både för den, som häktas, och äfven för den,
som häkte yrkar, tyckes icke medföra något behof af öfverskriftens utvidgande, enär det dock
endast är på häktande, som allt syftar, och endast vilkor derför, som föreskrifvas.
Strängheten i lagförslagets 4* § emot okänd person har förefallit mig alltför stor, och
således blifvit utesluten dels på de grunder, jag redan anfört emot ansvarsfritt häktande, och
dels i följd af den större stränghet, jag trott mig finna lämplig mot hvarje tilltalad, nemligen
att om han uteblifver, han alltid skall genast hämtas, på sätt lagen nu bjuder, och i mål,
der häkte äger rum, ej sedan lemnäs på fri fot utan borgen. Den särskilda strängheten mot
den okända eller som ej har veterligt hemvist, nemligen att blifva häktad, äfven der häkte
för sjelfva brottet ej äger rum, bar då synts mig vara öfverflödig, och häktandet kunna anstå,
tilldess kallelse blifvit försutten. *)
Att förordna om häktande, kan naturligtvis icke Konungens Befallningshafvande betagas,
endast det icke sker annorlunda, än på eget ansvar i alla de fall, der häktandet ej af sakägare
på dess ansvar begäres; ty eljest och der Konungens Befallningshafvande icke finner
sig befogad att handla efter egen kännedom och under egen ansvarighet, bör dess åtgärd,
efter min tanka, stadna vid den handräckning, som af vederhäftiga sökande eller af domstolar
eller åklagare begäres, oftast bestående i efterlysningar, hvarigenom Kronobetjeningen förpligtas
och hvarje enskild berättigas att å den efterlysta verkställa gripandet.
Frestelsen till personliga frihetens' förnärmande måste motvägas af allvarsamt äfventyr.
Om denna frestelse förflyttas från allmänna maktens organer till enskilda målsägare; så behöfver
den tyglas genom vilkor om vederhäftighet, utan hvilken det icke kan tillåtas en enskild
klagande att på eget bevåg bära händer på en annans frihet. Då allmänna maktens
agenter förlora en uteslutande behörighet att härutinnan sjelfve handla; inskränka de sig att
endast bilda en återhållande och kontrollerande makt, färdig att skydda den, som af obehörig
*) Angående sättet att meddela kallelser (och deribland stämningar) synes lagen visserligen sakna lämpliga
och högst angelägna stadganden. Ett yttrande härom torde jag en annan gång komma i tillfälle
att lemna.
person eller utöfver gränsen af allmän rätt antastas. Ilos Kronobetjent skall således vid hvarje
häktande anmälas, hvad brott elen gripne tillvitas; och griparens vederhäftighet skall stvrkas.
I båda dessa afseenden skall Ivronobetjenten pröfva häktandets behörighet. Med misstankeskäl
och bevisning har han intet att skaffa; men han lösgifver genast den gripna, i fall brottet,
som honom tillvitas, ej är sådant, för hvilket häkte äger rum, eller i fall griparen icke
är vederhäftig — och brottet nemligen ej heller så uppenbart, att Kronobetjenten vill låta
häktandet ske för sin egen räkning.
Griparen skall således, vid fångens aflemnande till Kronobetjenten, styrka sin vederhäftighet
för det ansvar, som a häktandet kan följa. Det kan hända, att målsägare saknar
en sådan vederhäftighet; och då skulle ett rättmätigt häktande kunna blifva omöjligt, om det
icke linge ske på annans ansvar. Jag tror derföre, att den som är sjelf förvissad om sannfärdigheten
af en angifvelse, må göra sig deri delaktig genom borgen för angifvaren, och sålunda
utfästa sig att ej blott med penningar, utan ock med annan bestraffning umgälla angifvelsen,
så framt bevisandet deraf skulle misslyckas, och att således häktande må ske mot
fullgod borgen.
Det är naturligen motbjudande att för brott angifva sin nästa; och likväl är det ofta
pligt. Brännmärkt med förakt har angifvarens yrke blifvit i den mån, lagarne uppmuntrat
angifvelser för annat, än hvad sedelag och allmänt tänkesätt stämplat såsom verkligt brott.
Ju mera nu en offentlig polis börjar befatta sig med utspejande af dessa verkliga moraliska
brott, desto mer skola de i folkets ögon förblandas med deni, som fiskalerne från börjar»
voro satte att beifra. Sjelfva brottens förhatlighet skall aftaga, hatet vända sig mot spejarne,
alfe andre hjelpa hvarandra att dölja, ingen att upptäcka brott, sedekänslan förslappas —
polisen iner och mer behöfvas. — Det är på detta sätt, jag fattar ett fenomen, hvarom jag
någon gång läst från främmande land och som så skarpt afstickcr inot de seder, mitt eget
land ioreter. Man klagar nemligen, att vid hvarje brottmålsrättegång folket, talrikt församIadt,
visar en afgjord bevågenhet mot den tilltalade, påyrkar och sedan (irar hans frikännande
såsom en folkets seger. Kan väl detta hafva annan orsak, än att folket länge vant sig att
betrakta ali upptäckt och allt åtal af brott såsom en fiendtlig makts anfall på medborgaren,
en vexation af hans befullmäktigade förföljare? Måste det icke vara pä detta sätt, som hat
och misstroende mot allmänna makten öfverväldigat den naturliga benägenheten att skydda
sig mot brottslingar, och bragt folket att heldre urskulda dessa och förmoda dem oskyldiga,
än att erkänna lör välgrundade de steg, som emot dem af allmänna ordningsmakten tagas?
Huru annorlunda i detta land, der brottslingen i stället betraktas af folket såsom hvarje
rättskaffens medborgares fiende! När såg man väl bär en menighet fröjda sig öfver brottslingens
frikännande? lindast då, när sjelfva brottet icke i folkets ögon förtjente straff. Man
lägger Ju tvertom, och någon gång med rätta, vår allmoge till last dess alltför stora hätskhet
mot den misstänkte. Denna hätskhet är nu lätt att hålla inom tillbörliga skrankor. Hvad
vore det deremot, om folkandan började sluta förbund med brottet och sätta sig till motvärn
emot en vanmäktig polis? Folkandan, som förföljer brottet, är likväl ärlig och sund, om än
i°r«» fl 0C^' ^en hvad är den folkanda, som qväfver rättskänslan och urskuldar
brottet? 1
... ... Im°dlertid är det tya inkast, jag har att vänta: det ena, att genom hela folkstyrkans
losslappande mot brottslingar och misstänkta måste uppkomma grofva missbruk, häktande
u.la" J o 00,1 skäl — (|et andra, att föreskriften om vederhäftighet och borgen skall förlama
alltlor mangen målsägares arm och bereda en mängd af brottslingar strafflöshet. Efter tycke
och smak skal man kasta sig på den ena eller andra af dessa motsatta farhågor; och med
tillhjelp af ropet mot en nyhet är det ganska troligt, att förslaget lätt skall störtas. Nyheten
af misstankesystemet (det i Lagförslaget följda) och det frii, sorn deri ligger, till ett oberäkneligt
behof af polismakt, och till en lika oberäknelig depravation, skall troligen finnas mindre
stötande emedan den förespeglas såsom ett steg framåt, der man har mönster att åberopa,
och följaktligen modernitetsbegäret eller efterapningslusten, en af de mäktigaste hos
menniskan, linner spelrum.
Så vidt förnuftsgrunderne häremot kunna något gälla, tyckas de imedlertid icke ligga
långt borta. Kitsligheten att häkta kan icke blifva rätt farlig, då den motväges af en oundviklig
ansvarspåföljd, i fall af den häktades frikännelse, och då försöket att häkta för andra
än urbota brott genast afvisas och ej utan allvarsam påföljd aflöper. Skulle åter tvertom
dessa återhållande medel anses alltför afskräckande, och någon efterlåtenhet hos målsägare
eller angifvare befaras; så bör man deraf icke förnuftigtvis vänta sig svårare följd, än en och
annan rymning, hvarigenom endast upphäfves all tvekan om rättigheten att häkta, så fort
rymmaren kan ertappas. Jag förstår ej annat, än att inkasten härmed äro undanröjda.
En hvar, huru oskyldig som helst, måste dock vidkännas skyldigheten att äfven i brottmål
lyda Rättens kallelse", och får således skylla sig sjelf, när han försitter en sådan, om han
då blir hämtad, i fall han ertappas, eller ock efterlyst, så framt han icke träffas i silt hemvist.
Efterlysning åter medförer alltid häktande för den, som ertappas, och beröfvar således
förmånen att vara på fri fot utan borgen i mål, der sådan eljest kunde antagas. Frihet mot
borgen i sådana mål synes mig deremot icke böra vara förlorad; ty jag vet icke, hvad nytta
som skulle vinnas genom häktandet, så länge någon vederhäftig ännu finnes, som vill gå i
borgen för den anklagade, utan hinder af hans visade benägenhet att hålla sig undan.
Borgen för anklagad är af ingen betydelse, om han ej kan dömas frånvarande. Som
utgången af hans sak interesserar hans löftesman; så bör denne i rättegången höras och kunna
åtaga^ sig den tilltalades försvar. För öfrigt bör hans rätt värjas af tillförordnad sakförare
samt af den frånvarandes maka och närmaste anhöriga, om de sådant åstunda; äfvensom de
gode män, åt hvilka hans egendom kan vara lemnad, böra få den försvara. Klart är, att
han bör frikännas, om han finnes oskyldig. Men säkerligen kan sakens afgörande försvaras,
äfven om han förklaras saker, derest bestraffningen stadnar vid böter. Ätt ådöma urbota
straff, synes deremot en nödig omvårdnad om den frånvarandes rätt förbjuda.
Det är i bestraffningen för olagligt häktande, som varning bör finnas mot missbruk
härutinnan. Ett års fängelse bör (på behörigt ställe i lagen) ovilkorligen åläggas den, som
griper och till häkte afiemnar någon, utan att kunna öfvertyga honom om det brott, för
hvilket lian gripes. Kronobetjent, som i fängelse allörer den oskyldige, utan att vederhäftig
eller med antaglig borgen försedd person sådan åtgärd begärt, bör stå samma stral!', men
vara saklös, om den häktade finnes saker till brott, som är häkte underkastadt (äfvensom
han är saklös, om den oskyldige blifvit af vederhäftig person lemnad). Den, som griper och
i häkte eller till Kronobetjent afförer någon för brott, som ej är häkte underkastadt, bor
straffas med sex månaders fängelse; och Kronobetjent, som sadan fänge emottager och haktar,
bör vara förfallen till samma stralT. Griper man någon, utan att allemna honom till
häkte eller Kronobetjent, men qvarhåller honom en timas tid eller mera, eller lörslar honom
en half mils väg, eller qvarhåller honom en hel dag eller längre tid, innan han till fängelse
afföres; så bör derpå följa straff af ett års fängelse, ehvad den våldförde är brottslig eller ej.
1 19 kap. af Lagförslagets Straffbalk förekomma vida svårare straff för falsk angivelse,
än behofvet fordrar. Öm falsk anklagelse har framgång, så att straff öfvergår den anklagade,
då bör utan tvifvel vedergällningsrätt utöfvas. I andra fall åter torde en anklagelse inför ratta
böra anses för en bland de minst menliga kränkningar. Angifvaren kan lätteligen Nara sjeli
bedragen, och bör alltid så betraktas. Att utforska hans arghet (dolus rnolus), ar ett bland
de minst gagneliga föremål för lagskipning; och den, det minst gagnar, är den tilltalade, hvars
upprättelse alltid blir fullkomligast, när en irring befinnes hafva utgjort hela anledningen till
åtalet- men upprättelsen består endast och allenast uti frikännelsen, och kan ingalunda förhöjas
'genom angifvarens lidande. Att afskräcka från angifvelser, gagnar till ingenting annat,
än att förvandla dem i smädelser och förtal; och ju friare fält hvar och en har att öppet
angripa, desto mindre vigt har anfallet och desto mindre upprättelse behöfves. Jag skolk: tro
den alltid vara tillräcklig, om den bestode blott och endast i skadestånd och skyldighet att
offentliggöra anklagelsen, bevisen deremot och frikännelsedomen.
Efter denna grund ville förändra de lagstadganden, som handla om lalsk. angifvelse,
bibehålla straff endast för de fall, der anklagelsen åstadkommit straff, men det oaktadt be
-
— 94 —
funnes hafva varit falsk, afskaffa deni i alla andra fall, och belägga angifvelser, till och med
i lifssak, med ingen annan påföljd, än fullt skadestånd och tryckningskostnad, der den tilltalade
det önskade, till målets kungörande genom allmänna tidningar. ’)
Ifrån dessa äldre försök kommer jag nu till dem, som nyare betraktelser framkallat.
Till rättegångsordningens fullständighet hörer, att för fel och lagbrott, som böra kunna
åtalas, ej må saknas laga domstol. En brist häruti, för en viss art af embetsfel, är i denna
berättelse redan anmärkt. En annan föranledde vid sista riksdag motion om stadgande af
forum för åtal emot Rikets Ständers Justitiä-Ombudsman. Annu en sådan brist anmärkes i
min sista berättelse, nemligen den jag trott mig finna uti saknaden af lag 0111 den domstol,
som bör upptaga åtal emot Hofrätt för fel i embetsutöfning. Då jag nu har att afhandla
dessa särskilda ämnen; må början göras med det sistnämnda.
Det är hos mig ett redan gammalt tvifvelsmål, huruvida åtal mot Hofrätt för tjenstefel
må kunna, såsom någon gång skett, anställas omedelbarligen inför Konungens Högsta Domstol.
I brist af lag om ett forum för åtal mot Hofrätt är det, som denna utväg blifvit vidtagen.
Men är det i sin ordning, att på detta sätt ett forum utan lag tillskapas? Kan icke
sjelfva giltigheten af utslaget sättas i fråga, när ingen lag bemyndigat domstolen att fälla det?
Att forum för de i fråga varande åtalen bör i lag stadgas, tyckes mig häraf ovilkorligen
följa. Orsakerne, hvarföre de icke böra upptagas omedelbarligen i Högsta Domstolen,
äro uttalade i min sista berättelse (sid. 22). Min tanka är, att Hofrätternes Ledamöter lämpligen
ställas under Hofrätts dom i första instants, hvarifrån saken naturligtvis i händelse af
missnöje fullföljes hos Konungens Högsta Domstol.
llofrätterne, utom den öfver Skåne och Blekinge, utgöras hvardera af liera afdelningar
(Divisioner), som i sjelfva verket hvar för sig äro särskilda domstolar. Ett åtal för domareåtgärd
kan således icke sträcka sig till flera ledamöter samfäldt, än som tillhöra en och samma
afdelning. Hofrättens öfriga personal är icke hindrad att öfver åtalet utöfva domarebefattiiing.
Tilläfventyrs kunde anledning vara att i sådana mål tvenne afdelningar sammanträdde,
lör att samfäldt döma. Den af blott en afdelning bestående Hofrätten öfver Skåne och Blekinge
måste vidkännas det undantag, att dess Ledamöter finge tilltalas vid annan Hofrätt.
Olägenheten häraf kunde någon gång blifva kännbar, men biefve dock alltid mindre än den,
att nödgas omedelbarligen svara inför Högsta Domstolen. Blott sällan kunde de tilltalades
personliga inställelse blifva nödig; och i de fall, der endast skriftvexling erfordrades, kunde
ett sådant afstånd, som imellan Christianstad och Jönköping, icke blifva särdeles betungande.
Lämpligen borde då forum för åtal emot Skånska Hofrättens ledamöter blifva Cöta Hofrätt.
Denna senares, såväl som Svea Hofrätts ledamöter borde svara inför afdelningar af egen Hofrätt.
Bristen af ett så beskaffadt forum, hvilket utan alltför stor svårighet kunde anlitas,
måste försvaga kontrollen öfver domareembetets utöfning i Hofrätterna. Endast i utomordentliga
fall kan åklagaremakten gripa sig an med en så besvärande och så högtidlig åtgärd, som
att omedelbarligen inför Högsta Domstolen uppträda med en anklagelse; och att i alla andra
fall, för all möjlig mindre svår förseelse, en faktisk ansvarslöshet för Hofrätterna skall äga
rum, är hvarken gagneligt eller för dem sjelfva tillfredsställande. Det får ej förnekas, att
dylika mindre svåra förseelser hos Hofrätterna inträffa äfvenså väl, som hos lägre domstolar.
Än händer, att målen blifva alltför länge uppehållna, än att på deras pröfning icke användes
all nödig sorgfällighet, än att sjelfva formaliteterne icke noggrannt iakttagas, korteligen att
anledning till redofordrande för en Hofrätts förfarande skulle påkalla åklagarens åtgärd, derest
densamma icke återhölles af den alltför stora betänkligheten att dermed upptaga sjelfva deri
högsta instantsens tid och väcka ett onödigtvis stort uppseende.
När nu härvid jemväl tages i beräkning, huru mycket lagskipningen hos Underrätterna
beror af dess handhafvande hos Hofrätterna, såsom dels omedelbarligen verkande på ären
-
*) För tillgång till dessa utgifter kunde säkerhet affordras angifvaren.
— 95 —
denas gång och dels genom efterdömen utöfvande inflytelse på Underdomares åsigter eller,
i fall af åtal, skipande lag öfver dem; kan väl den förevarande frågans vidsträckta och stora
vigt svårligen förbises. Behofvet af ökad skicklighet, kraft och verksamhet hos Hofrätterna
medgifves troligen af en hvar, som med oväld och någon sakkännedom betraktar förhållandet
Att fylla detta behof äro visserligen icke åtal och bestraffningar tillräckliga; och icke utan
skäl kan det till och med sättas i fråga, huruvida de äro för ändamålet oumbärliga. Hvad
som synes mig med visshet antagligt är, att om de kunna umbäras, också ingen anvisning
på dem borde vara gifven. Behöfva de icke användas; så böra domare hvarken dermed hotas
eller sjelfve vänjas att åberopa en kriminel ansvarighet, af hvilken de dock hafva alltför litet
att befara. Det måste då vara bättre, att de uttryckligen frisägas från all kriminel och laglig
ansvarighet, och vänja sig att i alla afseenden rådfråga samvetet allena. För min del undanbeder
jag mig att slita tvisten imellan grundsatserna för de olika meningarna, och få i så
måtto förblifva konservatif, att jag icke vågar inlåta mig på en absolut brytning med det härutinnan
gällande systemet. Men häraf följer, att jag i detta måste önska allvar och verksamhet,
så att det må kunna uträtta det gagn, som deraf kan förväntas. *)
Det förhållande, som väckt min uppmärksamhet på en annan lika beskaffad lucka i
rättegångsordningen, är redovisadt på annat ställe i denna berättelse. Detta förhållande har
inträffat i utöfningen af ett Statsrådsembete, men varit af beskaffenhet att icke kunna komma
under domares pröfning, i brist af dertill behörig domstol, enär icke i lag finnes föreskrifvet,
under hvilken jurisdiction de embetsfel höra, som af Statsråd kunna begås under tjensteutöfning,
fastän icke i föredragning och rådslag inför Konungen i Statsrådet eller hos en i Konungens
frånvaro tillförordnad riksstyrelse.
Jag har anmärkt, att all den befattning, ett Statsråd, såsom Statsdepartementschef, har
att taga med ett regeringsärende, innan detsamma inför Konungen eller i Regeringen föredrages,
undgår all laglig kontroll, derest den icke kan komma under pröfning af annan domstol
än den, som dömer öfver Konungens rådgifvares förhållande under föredragningen och
ärendenas derpå följande behandling. Denna domstol, som är Riksrätten, äger nemligen ingen
behörighet att upptaga andra åtal emot Konungens rådgifvare, än dem, som förordnas af
Rikets Ständers Konstitutionsutskott, och hvilka ej kunna röra andra åtgärder, än som upptagas
eller böra upptagas i Statsrådsprotokollerna och ägt rum inför Konungen eller hos Regeringen.
Om således en Statsdepartementschef, på sätt jag föreställt mig, någon gång underlåtit
att hos Konungen eller Regering föredraga ett till honom inkommet ärende, hvilket bordt
der föredragas och genom Konungens eller Regeringens beslut afhjelpas, men i stället på egen
hand vidtagit deruti någon åtgärd, hvartill han saknat behörighet; om han försummat att i
sin Expedition låta föra ordentliga diarier, eller i dem hålla fullständiga och sanningsenliga
anteckningar öfver målens handläggning; om han uraktlåtit vården af handlingar, försummat
att tillhålla underhafvande tjenstemän till deras skyldigheters fullgörande eller i förmanskapets
utöfning emot dem felat 0. s. v.; så kan ingenting deraf beifras inför Riksrätt; och likväl
finnes ej heller någon annan domstol, som dermed kan befatta sig.
Den enda, oin hvars anlitande fråga härvid kunde uppstå, vore Kantslirätten, såsom
tillförordnad genom den författning, hvilken i allmänhet bestämmer tjensteförhållanden och
åligganden för de till Konungens Kantsli hörande embets- och tjenstemän. Denna författning
(Kantsliordningen) inskränker dock alla sina föreskrifter till underordnade, och kan ej lämpas på
Statsrådets Ledamöter; hvarföre ej heller den domstol, Kantslirätten, hvilken äger upptaga de mot
Kantsliordningen begångna fel, kan hafva att befatta sig med embetsfel af Statsrådets Ledamöter.
Äfven i dessa mål skulle jag anse det olämpligt att omedelbarligen anlita Högsta Domstolen.
Det torde vara Svea Hofrätt, som bör komma i fråga; och två afdelningar deraf
skulle äfven i dessa, tvifvelsutan ganska sällsynta fall kunna användas.
') Att tillämpningen deraf på Högsta Domstolen skulle få en större utsträckning, än i enlighet med hvad
redan är stadgadt, vöre af andra skäl säkerligen icke rådligt. Jag åberopar derom, hvad redan här
ofvan är yttradt.
— 96 —
Slutligen kommer jag till frågan om forum för åtal emot II. S. Justitiä-Ombudsman. ')
Uttryckligen stadgas i Justitiä-Ombudsmannens instruktion, att han är till ansvar och
plikt, lika" med aktörer i allmänhet, efter lag och författningar skyldig, om han någon utan
skäl tilltalar eller tilltala låter eller genom obehöriga tillmälen och olagliga påståenden förolämpar.
Att han i sådant fall dömes af den domstol, han såsom åklagare anlitar, bör kunna
för afgjordt antagas, på grund af lagens allmänna stadgande i 10 kap. 24 § Itätteg.-balken;
äfvensom häraf lärer kunna slutas, att Justitiä-Ombudsmannen inför samma domstol ansvarar,
i händelse han mot sjelfva domstolen skulle tillåta sig förgripliga yttranden.
Om dylik ansvarighet för Kongl. Maj:ts Justitiä-Ivantsler finnes ej något stadgande uti
dess instruktion; men det torde icke destomindre vara ostridigt, både att ansvarigheten måste
finnas, och att den skall ådörnas af samma domstol, hos hvilken åtalet föres. Deremot liar
Justitiä-Kantsleren, ej mindre än R. S. Justitiä-Ombudsman, andra befattningar sig uppdragna,
i hvilka fel kunna begås af den beskaffenhet, att de böra vara och naturligen äro ansvar
underkastade; och det gifves likväl öfver Justitiä-Kantsleren, lika litet som öfver JustitiäOmbudsmannen,
någon domstol, hos hvilken någondera kan för sådana embetsfel ställas
för rätta.
Ett eget förhållande är härvid med Justitiä-Ombudsmannens embetsberättelse^ så vidt
de utkomma imellan riksdagarna och endast genom tryck lemnäs i allmänhetens händer. Dessa
berättelser, ehuru i och för embetet utgifna, vinna dock ej annorlunda en officiel tillvarelse,
än genom sjelfva utgifningen från trycket. Så länge de icke på detta sätt utkommit, vore
det omöjligt att göra deras författare för dem ansvarig, då han vid ingen annan tidpunkt
eller genom någon annan handling, än sjelfva utgifningen i tryck, kunde öfvertygas att hafva
fulländat deras redaktion och bestämt dem till allmängörande. Den brottslighet, de möjligen
innehålla, kan följaktligen i sin natur ej vara annat än tryckfrihetsbrott; och att den borde
så betraktas, samt derföre ingen fråga om ansvarslöshet för dessa berättelser, i anledning af
bristande forum, kunna uppstå, har jag för min del desto heldre antagit, som jag endast uti
ett motsatt förhållande med alla andra em betsberättelser och yttranden, innan desamma tillfälligtvis
genom tryck allmängöras, kunnat finna grunden till dessas fritagande från tryckfrihetslagens
tillämpning på dem och från deras behandling inför tryckfrihetsdomstol.
Alla andra embetsyttranden, utom de i fråga varande, af Justitiä-Ombudsmannen imellan
riksdagarna afgifna berättelser, äro nemligen från dessa väsendtligen skilda deruti, att de,
oberoende af blifvande tryckning, slutligen redigerade och till sitt innehåll bestämda, på behörig
ort atlemnas, samt att ansvarigheten för deras innehåll vidtager i och med detta aflemnande,
utan afseende derpå, att deras lifgifvande af trycket sedermera inträffar eller ej. Derföre
är sådana handlingars allmängörande genom tryck fritaget från ansvar, och kan opåtalt
verkställas ej blott af handlingens författare sjelf, utan af hvilken annan person som helst.
Det är i följd af denna ansvarighet före tryckningen, som en sådan ansvarsfrihet efter tryckningen
kan och bör äga rum. När åter ansvarighet före tryckningen icke finnes, giffes ej
något skäl till ansvarsfrihet efter tryckningen; och så vida jag trott mig icke böra onödigtvis
antaga en dylik ansvarsfrihet, der brottslighet kan äga rum; har jag alltid föreställt mig, att
jag för mina imellan riksdagarna utgifna embetsberättelser stod under tryckfrihetslag och
tryckfrihetsdomstol.
Hvad åter angår de allmänna redogörelser, som Justitiä-Ombudsmannen har att vid
hvarje riksdag till Rikets Ständer aflemna; så kunna dessa, lika med hans öfriga i tjensten
afgifna yttranden, ej annorlunda betraktas, än officiela handlingar i allmänhet, hvilka äro
ansvarighet underkastade, utan afseende på tryckning, och tvifvelsutan orätt undandragas en
sådan ansvarighet, så vida det sker af annan anledning, än brist på laga domstol, som kan
om ansvarets tillämpande anlitas. Då sådan domstol nu icke finnes; bör följaktligen denna
brist afhjelpas. Men sker detta; så måste fråga uppstå, huruvida tryckfrihetsdomstol behöfver
eller
*) Öfver den i delta ämne vid sista riksdag gjorda motion lärer något utlåtande af Lagutskottet ej hafva
blifvit afgifvct.
eller lämpligen kan bibehållas för någon del af de fall, der Justitiä-Ombudsmannens handlingar
kunna åtalas, och om icke äfven de mellan riksdagarna utgifna embetsberättelser, såsom onekligen
tillhörande tjensteutöfningen, böra lyda under samma forum, som upptager andra frågor
om fel i samma tjenst.
I anseende till Juryns inrättning synas våra tryckfrihelsdomstolar äga lika litet bifall af
de tilltalade, som af åklagare. Ett sådant missnöje skulle icke kunna äga annan rättmätig
grund, än ett befogadt missnöje med domstolens val af jurymän. Då nemligen sådana utses
af parterna å ömse sidor lika många, och utgången derigenom i allmänhet bestämmes af dem,
som domstolen valt; kan en klandervärd utgång icke inträffa annorlunda, än att domstolens
val af jurymän misslyckats. Huruvida dock häraf följer, att ett annat sätt för jurymäns tillsättande
vore bättre, synes mig icke lätt att afgöra.
Att domen icke måtte bero af de ständiga domrarna, var visserligen en bland hufvudafsigterna
för jurys införande. Särdeles i alla de fall, der klander af domareåtgärder blifver
föremål för tryckfrihetsåtal, gäller mot domarekorpsen öfver hufvud ett moraliskt jäf; och
lätteligen inträffa äfven spcciela juridiska jäf, der det åtalade klandret drabbat domare, som
sjelfve skulle komma att deröfver döma; hvilket alltid blefve händelsen, när Högsta Domstolens
åtgärder varit klandrets föremål, och tryckfrihetsfrågan fullföljdes i högsta instants. För
dylika läll vöre det således utan tvifvel önskansvärdt att kunna finna en jury, som med lika
mycken oväld och sakkännedom handterade ärendet. Men skall man lättare finna den utom
än inom kretsen af lagkunniga och i lagskipning bevandrade män? Öppnar sig bättre utsigt
för rättvisan, i fall jurymännen tillsättas efter en lista, upprättad efter vissa qvalifikationer
af rang, förmögenhet etc., och det således egentligen blir slumpen, som kommer att för
hvarje tillfälle afgöra, huru kunnige och huru sinnade jurymän skola komma att urskilja saken?
Jag befarar, att utgången af en reforrit i tryckfrihetsrättegången, i fall den företages,
kommer att bekräfta svårigheten att i detta ämne vinna en verklig förbättring. Och följden
häraf i den förevarande frågan är, att jag måste lemna derhän, huruvida något skall vinnas
eller förloras, antingen åtal emot It. S. Justitiä-Ombudsman för embetsfel förklaras i hvarje
läll böra gå till den domstol, som äger sådana fel i allmänhet upptaga, eller till tryckfrihetsdomstol
hänvisas de af dessa åtal, sorn röra tryckfrihetsförbrytelser, begångna i de af JustitiäOmbudsmannen
imellan riksdagarna utgifna embetsberättelser. Att den förra utvägen vidtages,
har således skäl för sig, i anseende till den enhet, sorn derigenom vinnes. Det återstår endast
att veta, hvilken domstol som lämpligen må väljas.
Närmast belägna Hofrätt (Svea) är den, sorn i första instants naturligen och lättast anlitas;
och jag inser intet skal att föreslå någon annan. Derifrån bör saken kunna dragas
under Kongl. Maj:ts Högsta Domstol; och i alla do fall, der sju af Dess Ledamöter befinnas
ojäfvige, höra desse samtlige öfvervara ärendet. Skulle deremot mindre än sju ojäfvige finnas;
så bör förstärkning för tillfället inkallas genom val af parterna. Suppleanlerne torde böra tagas
endast bland Ledamöter i Svea Hofrätt, och deras antal blifva, för en bristande Högsta Domstolens
Ledamot, två suppleanter. Hvarje gång på detta sätt hela antalet skulle komma att
öfverstiga tio, bör af hvardera parten en uteslutas, så att minsta möjliga antalet blir nio, och
det högsta tolf.
Något bättre sätt till bristens afhjelpande har jag icke kunnat uttänka. Att lör dessa
mål anlita Riksrätt eiler Högsta Domstolen såsom första instants, har jag icke i något fall
kunnat anse lämpligt. Ordningen fordrar, att i högsta instants Högsta Doinstoleu bibehålles,
så vidt dess Ledamöter ej äro jäfvige; men der jäf förefalla, så att domfört antal icke återstår,
måste utväg finnas att ersätta bristen; och ersättningens öfvertalighet har jag trott vara
en skyldig gärd åt Högsta Domstolens rang. Till suppleanter kan troligen också icke större
behörighet finnas hos andra, än en Hofrätts ledamöter. Att ett sålunda bestämdt forum äfven
blir användbart för åtal mot Konungens Justitiä-Kantsler, torde icke kunna bestridas.
För åtal af denna beskaffenhet behöfver dessutom undanrödjas det hinder, som är lagdt
uti 1 § af Justitiä-Ombudsmannens instruktion genom förbudet flir honom och Just.-Kantsleren
ii. Sl. Just. Ombudsm. Emb.-BeräUelse för år 1851, - 13
att åtala hvarannans göromål oell förhållande. Detta förbud måste naturligtvis qvarstå, så vidt
derigenom dels undanrödjes allt tillfälle för åklagaremaktens innehafvare å ömse sidor att
hämma hvarannans verksamhet, och dels dem hetages all rätt att framtvinga eller påyrka
denna verksamhet eller för dess utöfning fordra redo. Endast så mycket af förbudet behöfver
upphäfvas, som träffar yttranden eller åtgärder, hvilka icke under åtals utförande framställas
eller vidtagas inför rätta, eller sålunda i sammanhang med åtalet lyda under den domstol,
hos hvilken detta är anhängigt. Detta upphäfvande torde kunna ske genom en sådan
förändring i lagtexten: »Konungens Justitiä-Kantslers göromål och förhållande» vid åtals utförande,
underlåtande, eller nedläggande »må dock Justiliä-Ombudsmannen icke i något fall
»åtala; likasom ock Justitiä-Ombudsmannens göromål och förhållande» vid åtals utförande,
underlåtande eller nedläggande »ej äro af egenskap» — —
Till följd af en brist i Utsökningsbalken gifvas fall, der besittningen af omtvistad egendom
synes bero af slump eller tagrätt, och ingendera af de tvistande kan fiirklaras berättigad
att från tvistens början denna egendom innehafva, tilldess domaren derom annorlunda förordnar.
En fast egendom faller i arf; men till arfsrätten uppstå stridiga anspråk. Ingendera af
de tvistande är i besittning, och ingendera medgifver den andra att komma deri, utan hvardera
yrkar att blifva inrymd under tvisten; eller endera sitter i besittning, ehuru hans anspråk
på arfvet är uppenbarligen grundlöst; och den andre yrkar att blifva inrymd.
Eller ett köp om fast egendom är slutet, men klandras af säljaren, sorn vägrar att afträda,
ehuru påtagligen utan skäl; eller köparen har kommit i besittning, men genom ouppfyllda
vilkor förverkat sin rätt; och säljaren yrkar att få honom vräkt.
I alla dessa fall är besittningsrätten tvist underkastad; och Konungens Befallningshafvande,
som ej får befatta sig med hvad domareembetet tillhörer, kan icke lemna handräckning
till någondera partens insättande i besittning. Tvisten blir långvarig; och om besittningsrättens
åtnjutande kan ingenting förfogas förr, än dom fallit. Imedlertid händer lätteligen
obotlig skada på egendomen genom innehafvarens vanvård eller uppsåtliga förgörande, och
slutligen belinnes denne oförmögen att någon skada godtgöra. Den omsider befunne rättmätige
ägaren åtnjuter aldrig fullt ut den rätt, han genast bordt utbekomma, utan ser den oberäkneligen
minskad, i fall han dock upplefver det ändtliga utbekommandet af hvad som deraf
återstår (oberäknadt allt, hvad han förlorar i aldrig vedergällda rättegångskostnader, hvarom
här icke fråga är). 00
De exempel, som härpå kunde anföras, äro icke sällsynta; och en lag, hvarigenom de
kunde förebyggas, vöre utan tvifvel välgörande. I lagförslaget förekommer derom ingen fråga.
Jag ser dock icke någon oöfvervinnelig svårighet för införande af en sådan lag. Ibland allt,
hvad som kan förfogas om innehafvandet af en egendom under tvist, är säkerligen ingenting
sämre, än att låta den på slump innehafvas af hvem som lyckas att bemäktiga sig deri", eller
hvad sorn kommer på ett ut, lata den blindvis qvarstanna hos hvem helst som, med eller
utan rätt, finner sig deraf i besittning vid tvistens början. Heldre än att godkänna ett sådant
tillstånd, utan all grund af laglig rätt, måste då rättvisan kunna tåla ett förfogande af laglig
myndighet, om än icke stödt på domarebehörighet eller på den nöjaktiga undersökning af
tvisten, som till dess slitande erfordras. I all händelse kan genom lagens omsorg den fördel
beredas, att egendomens förvaltning för sig går utan äfventyr af vanvård och skötling. Skulle
nemligen icke den af parterna, som ansåges berättigad att egendomen innehafva, vara i tillfälle
att ställa säkerhet för dess häfd och möjlig återbäring af afkastningen; så kunde vederhäftig
förvaltare nämnas af parterna eller, i brist af deras åsämjande, tillsättas af behörig
myndighet, på bekostnad af den, som saken slutligen tappade.
Stället för ett sådant lagstadgande torde vara Sale kap. Utsökningsbalken, hvars öfverskrift
då komme att blifva: »Om qvarstad och bysättning», så och hura fast gods må innehafvas,
sorn under tvist är.
Och skulle kapitlet till slut erhålla detta tillägg:
15 §. Kommer tvist upp om ägande- eller nyttjanderätt till fast gods, och åsämjas
ej partcrne, hvem det gods under tvisten innehafva må; dä skall den, som vill i besittning
komma, visa sina skäl hos Konungens Befallningshafvande; och sedan vederpartcn
hörd är, såsom i 2 kap. 2 § sägs, förordne derom Konungens Befallningshafvande, såsom
skäligt pröfvas.
16 §. Den gods sä innehafver, ställe sådan säkerhet, som af Konungens Befallningshafvande
gillas, att han skall godset väl häfda och ej skada derå göra, sä ock att afkomsten,
der han tappar, skall vid sakens slut hållas vederpartcn tillhanda.
17 §. Nu gitter ej den, sorn af Konungens Befallningshafvande fått lof att godset
innehafva, den säkerhet ställa, sorn nu sagd är; nöjes han ej heller, att godset af vederparten
innehafves, och sämjas de ej, hvem det innehafva skall; namne då Konungens
Befallningshafvande förvaltare, en eller flera, de der vederhäftigc äro och för godsets häfd
och vårdnad sä ock dess afkomst ansvara, som sagdt är; och njuten de af af kornsten
skälig vedergällning för sin möda, pä hans bekostnad, som saken tappar.
Jag väntar mig det inkast, att ett preliminärbeslut af domaren vore lämpligare, såsom
mera sannolikt grundadt på sakkännedom. Men så vida detta beslut erfordrades genast vid
rättegångens början, vöre sakkännedomen ofta icke att påräkna; och vid sakens slutliga afgörande
skulle likväl prelimiuärbeslutet kunna komma att utöfva ett för domarens oväld menligt
inflytande; hvarföre jag trott det vara tryggare, att besittningsfrågan öfverlemnas till Konungens
Befallningshafvande, och domaren undgår den farliga frestelsen att fullfölja ett förut
begånget misstag.
Några anmärkningar vid Konkurslagen af den 12 Mars 1830 hafva blifvit af erfarenheten
under dess tillämpning framkallade.
Frälseman, som vill göra ansökning att lå till borgenärer afträda all sin egendom, skall
enligt 1 § till Hofrätt ingifva sådan ansökning; och lag samma skall vara, om bolag, deri
frälseman del äger, vill sin egendom afträda. Denna föreskrift har blifvit så tillämpad, att
Hofrätt vore behörig domstol äfven i konkurser, der ingen frälseman begärt att få afträda ali
sin egendonf eller blifvit dertill förpligtad, utan endast bolagsegendoinen blifvit afträdd af fralse
och ofrälse bolagsmän. Uti en sådan tillämpning, öfverklagad i högsta instants, har Kongl.
Maj:t ej funnit skäl att göra ändring. .
Lagens mening, om än stridande mot bokstafliga lydelsen, torde dock icke vara tvilvel
underkastad. Enligt 8 kap. 2 § Rätteg.-balken är Hofrätt förste domstol, der frälseman eller
dess arfvinge vill genom offentligt anslag afstå dess egendom till borgenärer; men längre sträcker
sig icke den privilegierade domsrätten för konkurser, som angå frälsemän. Vid Konkurslagens
författande synes man icke hafva erinrat sig, att holag kan vara på obestånd, utan
alt bolagsmännen äro det, eller att den ena bolagsmannen kan vara rikligen i stand att fullgöra
både sina enskilda och alla bolagets förbindelser, under det en annan delägare 1 samma
bolag är på obestånd. Ty hade man erinrat sig möjligheten af ett sådant förhållande; sa
skulle man svårligen kunnat föreskrifva, att konkursdomstolen för ett bolag s,°
efter ena bolagsmannens personliga privilegium, änskönt han icke vore på obestånd eller hans
egendom afträdd.
Behöfdcs det något bevis för denna möjlighet af en bolagsmans vederhäftighet, ober -  ende af bolagets obestånd; så kunde man föreställa sig ett förhållande, hvilket tillika as va -  ligt framställer olämpligheten af en opåkallad rubbning i den allmänna rättegångsordningen tor
ett så beskafladt fall. Den rikaste man i hufvudstaden kan hafva med någon invånare 1 en
aflägsen landsort förenat sig att i denna ort drifva en fabriksrörelse af mindre betydenhet,
för hvars samtliga affärer den rike bolagsmannen äger mångdubbla tillgångar; men ioretaget
misslyckas; han önskar att dermed upphöra; andre bolagsmannen är ruinerad; och bolagets
egendom jemte denne senares afträdas till borgenärerna. Om nu den i bufyudstaden boen e
— 100 —
rike bolagsmannen, hvilken icke afträder sin öfriga egendom, är frälseman; så kan det väl
hvarken anses nödigt eller lämpligt, att konkursens behandling skall från landsorten, der bolagsegendomen
finnes och den personliga afträdessökanden bor, förflyttas till hufvudstadens
Hofrätt, under hvars domvärjo ingenting annat af konkursen finnes, än den bolagsmans person,
hvars egendom icke är afträdd.
En väsendtlig anledning dertill, att frälsemans konkurs skall i Hofrätt upptagas, lärer
vara att söka uti den dit hörande domsrätten öfver gäldenärens ansvarighet. Men om häraf
skulle vara hämtad grund för Hofrätts befattning med bolags konkurs, dori frälseman äger
del, änskönt han icke uppgifver sin öfriga egendom; så hade harvid förelupit en irring i begreppet
om gäldenärs ansvarighet i konkurs, hvilken ansvarighet nemligen ej annorlunda kan
komma i fraga, än att gäldenär skall hafva afträdt all sin egendom. Så länge han personligen
icke är i cessionstillstånd, hvilket ej förr inträffar, än all hans egendom är afträdd, kan
fråga örn hans ansvar i egenskap af gäldenär icke hos konkursdomaren uppstå.
För att afhjelpa den anmärkta stridigheten imellan ordalagen och den mening, lagen
sålunda synes mig vilja eller böra vilja uttrycka, skulle jag våga föreslå en sådan förändring,
att i stället för hvad 1 § innehaller från och med orden: »Vill bolag» etc. infördes denna
mening: Lag samma vare om bolag, i hvilket frälseman äger cici, eler hans öfriga egendom
jemte bolagets afträdd varder.
Beträffande Konkurslagens stadganden om boskillnad bör väl något tvifvel icke uppstå,
att meningen af dessa stadganden öfverensstämmer med allmänna lagens bud, och att således
i Konkurslagen ej bör kunna sökas en utväg att, utan förevarande obestånd, upphäfva den
egendomssamfälligbet, som genom äktenskapet uppkommer makar imellan. Icke destomindre
har erfarenheten företett exempel af försök att genom Konkurslagens användande tillvägabringa
en sådan upplösning af makars samfälda äganderätt; och det lärer väl svårligen kunna förnekas,
att i det stadgande, som för sadant ändamål blifvit åberopadt, ligger någon ofullständighet,
som förledt till misstaget.
Uppställningen af kapitlet om boskillnad visar sig i dess början (106 §) sådan, som vore
rättigheten till boskillnad oberoende al boets bättre eller sämre tillstånd; och en i lagens öfriga
innehåll obevandrad, sorn icke varseblifver, att föremålet för denna § endast är anvisande af
behörig domstol för boskillnadsmal, skall lätt nog förledas att tro allmänna lagen örn giftorätt
och mannens målsmanskap vara härigenom ändrad, så att egendomsbolagets brytande imellan
man och hustru kan äga rum i hvarje fall, der ena makan »bör ensam stå i ansvar för någon
»del af boets gäld.»
När man, med sådant begrepp om syftningen af Konkurslagens boskillnadslära, företager
sig att i 108 § studera föreskrilterna om rättegångssältet för boskillnadsmål, och linner der
fullständig anvisning, huru lörlaras bör, endast i det fall, då obestånd är för hand, men icke
hvad som i annat fall bör ske; blir man dock deraf icke genast, utan närmare eftersinnande
eller lagkunskap, öfvertygad, att endast i förra, men icke i det senare fallet, någon annan
åtgärd, än bouppteckning och dess beedigande, bör äga rum. Föreställer man sig då, att
alven i senare fallet något vidare är att göra; så har man om de nödiga åtgärdernes beskaffenhet
ingenting annat att af 108 § hämta, än att offentlig stämning å borgenärer endast i
händelse af obestånd är föreskrifven; hvaraf man väl kommer till den slutföljd, att det som
i annan händelse skall göras ej är offentlig stämning, men äfven derifrån icke nödvändigt lill
den slutföljd, att ingenting skall göras. När man åter tror, att äfven utan yppadt obestånd
någon vidare åtgärd (än den till utrönande häraf nödiga bouppteckningen) kun i följd af en
boskillnadsansokning vidtagas; faller man svårligen på annan tanka, än att boskillnaden äfven
i detta fall bor beviljas.
Villfarelsen i en sådan slutledning är uppenbar för den lagkunnige, som endast behöfver
erinra sig, att derest man utan offentlig stämning skulle kunna döma till boskillnad, man dä
mäste dorna öfver osläinda parters, nemligen borgenärernes rätt; att således offentlig stämning
ar ett no“yan(|<gt vilkor lör boskillnads beviljande; att den offentliga stämningen följaktligen
alltid borde atlölja boskillnadsansökningen, i fall denna skulle alltid kunna beviljas, men att,
— 101 —
om sådan vore lagens mening, föreskriften om offentlig stämning då ej hade kunnat inskränkas
endast till den händelse, att i bouppteckningen visar sig, det tillgångarne, i händelse boskillnaden
beviljas, ej förslå till gäldens betalning.
Deremot kan det svåligen begäras, att dessa reflexioner skola inställa sig hos Konkurslagens
icke lagkunniga läsare; och det har visat sig, att de kunnat äfven hos domare uteblifva.
Möjligheten af misstag torde således behöfva förebyggas; och det kan utan svårighet
ske genom ett sådant tillägg i 108 §, att näst efter perioden om bouppteckning, hvilken slutas
med orden »edeligen lästas», följande punkten kommer att lyda sålunda: Visar den bouppteckning
full tillgång till betalning af boels gäld, ändock att boskillnad vunnes; då
må ej boskillnaden beviljas. Eljest varde »offentlig stämning till mannens, hustruns»
För att genast i början af boskillnadskapitlet antyda dess härmed utvicklade rätta mening,
i afseende på boskillnadsrättens gräns, torde det äfven vara lämpligt, att 106 § började
med följande lydelse: Befarar endera makan, att tillgång till gälds betalning i boet komme
att brista , der makans enskilda egendom eller giftorätt, sorn förmenas ej dertill enligt lag
användas böra, blefvc undanskiftad, och vill förthy boskillnad söka; gore det »skrifteligen
»hos den Rätt» — — Endast för lättnad i uppställningen utesluter jag härvid förbehållet, att
den gäld, för hvilken boskillnad må sökas, skall vara sådan, för hvilken »andra makan ensam
»bör i ansvar stå, efter thy i 11 kap. Giftermålsbalken skils», enär jag tror dessa ordalags
bemärkelse i sjelfva verket sammanfalla med meningen af dem, jag nyttjat.
1 Konkurslagen finnes vidare hvarken beskrifvet sättet att i tvungen konkurs tillvägabringa
bouppteckning, eller den frågan besvarad, huruvida i sådana mål, emot hvad om andra
arter af konkurs är föreskrifvet, offentlig stämning må utfärdas förr, än bouppteckning är till
Rätten ingifven.
Utan bouppteckning kan hvarken på frivillig cessionsansökan, boskillnadsansökan eller
urarfvagörelse offentlig stämning beviljas. Huruvida det kan ske vid tvungen konkurs, d. v. s.
en sådan, som emot gäldenärs vilja bifalles på borgenärs begäran, derom saknas föreskrift
i Konkurslagen. »Enär boet hunnit upptecknas», då skall, enligt 65 §, gäldenär, hvars egendom
genom laga tvång afträdd är, »göra den ed», hvarmed gäldenär i allmänhet är ålagdt
att »fästa bouppteckningens rigtighet»; men att bouppteckningen skall inom någon viss tid
vara gjord eller så beedigad, det finnes icke föreskrifvet. Bruket har blifvit, att utan afbidande
af dessa åtgärder offentliga stamningen utfärdas, och derjemte förordnas om de åtgärder,
som efter hvarje domstols godtfinnande kunna anses mest lämpliga, för att få boet upptecknadt
och gäldenärens edgång fullgjord.
Härigenom kan dock hända, att den uti offentliga stämningen utsatta inställelsedagen
inträffar förr, än de förberedelser ägt rum, som enligt Konkurslagen böra hafva föregått.
Först och framst kunna hinder för bouppteckningen möta, hvilkas undanrödjande före inställelsetidens
slut ej ens blir möjligt. I sådant fall skulle åtminstone uppskof, om icke beit ny
stämning och stämningstid, blifva nödvändigt; och fråga måste då uppstå, hvilketdera sorn
vore bättre, antingen att ingen offentlig stämning ännu skett och de till första förhöret icke
kallade borgenärer således kunde ännu vara okunnige om förhållandet, eller att nu mäste inträffa
ett uppskof af nämnde beskaffenhet. Genom dröjsmålet med stämningens utfärdande
måste den afträdda egendomen förblifva under de vid första förhöret utsedde goda männens
vård, längre tid, än som eljest i konkurser inträffar, och borgenärer i samma mån längre
lemnäs i okunnighet om hvad sorn förelupit. I andra fallet har man olägenheterna al dröjsmål
efter inställelsen, med eller utan helt ny stämning och anslagstid. För att kunna jemföra
dessa ömsesidiga olägenheter, behöfver särdeles på de senare en närmare uppmärksamhet fästas.
Jemte den offentliga stämningen skola, enligt 68 §, särskilda underrättelser derom utfärdas
till Kronans ombudsman i orten och alla kända inländska borgenärer; och dessa kallelser
skola utgå så tidigt, att »samtlige borgenärerne må kunna deraf få del minst en månad
»före inställelsedagen». Ehuru med dessa samtliga borgenärer icke lära menas andre än de,
som finnas uppgilne; kunna dock ej heller åsyftas färre, än alla de kända personer, som bouppteckningen
innehåller; och lagens mening blir således ej efterlefd, om ej alla dessa minst
— 102 —
en månad före inställelsedagen få del af kallelsen. Det är följaktligen icke nog, att bouppteckningen
blir färdig till inställelsedagen, utan det bör ske så lång tid förut, att kallelserna
minst en månad dessförinnan kunna komma de allägsnaste inländska borgenärer tillhanda.
Men härtill fordras, att bouppteckningen bör hafva varit i domstolens händer någon tid ej
allenast före denna månads början, utan ock så långt före denna tid, som för kallelsernes
utfärdande och fortskaflände är nödigt. Ty det åtgår ej sällan någon arbetstid till detta utfärdande;
och när saken tillhörer en landtdomare, kan denne icke stundeligen vara ledig att
genast företaga arbetet. Han är möjligen sysselsatt med utlysta syneförrättningar, dem han
icke kan inställa. Utan något hans förvållande kan det dröja en månad, innan kallelserne
afgå; andra månaden upptages af deras förskaffande; och den tredje måste derefter återstå,
innan inställelsedagen pågår. Minst tre månader före inställcdagen behöfver således bouppteckningen
vara färdig. Af anslagstiden, som är sex månader, återstå således blott tre månader,
inom hvilka, att räkna från stämningens utfärdande, bouppteckningen bör vara till domstolen
ingifven, så framt ärendet med visshet skall kunna på inställelsedagen behörigen
handläggas.
Svårligen kan jag föreställa mig, att ali föreskrift om iakttagande af sådan tid skulle
saknats i Konkurslagen, derest meningen varit, att stämningen finge utfärdas, innan bouppteckning
för sig gått. Att dennas upprättande inom tre månader icke alltid låter sig göra,
känner en hvar, som med ämnet är något bekant; och aldraminst kan det beräknas, att så
sker, när man måste förutsätta, att en gäldenär, som vill undvika konkursen, uppsåtligen
lägger alla de hinder i vägen, sorn han förmår åstadkomma. Men ehvad lagstiftaren gjort
sig reda för detta förhållande och haft den mening med sin tystnad, som jag derifrån härleder,
eller ej; så tror jag mig dock befogad att, i strid med det vedertagna, redan omnämnda
bruket, betrakta såsom det enda rätta och ändamålsenliga förfarandet i Konkurslagens tilllämpning
på mål af förevarande beskaffenhet, att vid första förhöret med gäldenär och närmast
boende borgenärer och sedan gode män till egendomens förvaltning blifvit utsedde, dessa
ålägges att vidtaga nödiga och lämpliga anstalter så väl till boupptecknings upprättande inom
kortaste möjliga tid och dess ingifvande till domaren, som till utförande af det dem lemnade
uppdrag att egendomen om händer taga, men att med utfärdande af offentliga stämningen
anstår, tilldess bouppteckningen till domaren inkommit, samt att således, när målet tillhörer
landsrätt, beslut om stämningen väl fattas vid första förhöret, men dess verkställande först
af domaren besörjes, efter det bouppteckningen blifvit honom tillställd. Utan någon betänklig
alvikelse från lagens föreskrift kan då detta beslut innehålla, att inställelsedagen blifver å det
ting, som näst efter sex månader från stämningens utfärdande infaller.
Men om jag ock i denna tankegång icke bedragit mig och ingen betänklighet för en
sådan lagtillämpning skulle möta; så är dock icke derföre lagens mening härutinnan så klar
och tydlig, som den borde vara; utan torde det medgifvas, att ett förtydligande är behöfligt,
lill afhjelpande af ovisshet och skiljaktighet i dess tillämpning.
Den i Konkurslagen saknade föreskriften om sättet att tillvägabringa bouppteckning,
i lall af tvungen konkurs, lärer icke kunna anses öfverflödig. Att de vid första förhöret utsedde
gode män skola 0111 boets upptecknande bestyra, bör af sig sjelft förstås; och den ut
väg,
som någon gång blifvit af domstolen vidtagen, att öfverlemna befattningen härmed åt
gäldenären och vid vite förelägga honom att inom viss tid hafva bouppteckningen färdig,
måste val anses uppenbarligen olämplig ej blott derföre, att gäldenär, sorn icke frivilligt al
träder
sin egendom, men blir dertill tvungen, också icke kan vara rätta mannen att besörja
om åtgärder, som till konkursens fortgång erfordras, och genom hvilkas försummande lian
kommer i tillfälle att motverka denna fortgång, utan ock derföre, att det enda härvid användbara
tvångsmedel, vitet, drabbar icke honom, utan endast hans till borgenärerna redan
afträdda egendom, och således hvarken på honom utöfvar någon synnerlig verkan eller kan
utan förfång af borgenärernes rätt användas. Men hvilken utväg som i stället må anses tjenlig,
vare sig lör att af gäldenären förskaffa gode männen uppgifter om boets tillstånd, eller
att, i brist deraf, bereda dem annan tillgång till kännedom af förhållandet, är den fråga, som
jag trott böra vara i Konkurslagen besvarad.
Allt biträde af gäldenären vid upptecknande af hans bo, särdeles hans gäld, kan svårligen
umbäras; och då man har att verkställa en bouppteckning, som skall af honom sjelf
beedigas; bör han också naturligtvis till dess upprättande bidraga. När det nu likväl händer,
att han icke i godo kan härtill förmås; torde väl först tvångsmedel böra försökas, men, der
äfven dessa misslyckas, andra utvägar finnas att tillgå. Det enda lämpliga tvångsmedel,
som synes kunna blifva verksamt, torde vara farhåga för häkte; och gode männen böra således
hänvisas att hos domstolen, på sätt 37 § förmäler, yrka gäldenärens häktande, så snart
han underlåter att på deras kallelse inställa sig och uppgifva boet; hvarefter han ej förr bör
ställas på fri fot, än bouppteckningen för sig gått och blifvit af honom beedigad.
I de fall åter, der antingen detta medel blifvit utan framgång användt, eller ock gäldenären
afvikit och ej kunnat träffas, och följaktligen de i 16 kap. 6 § Handelsbaden gifna
föreskrifter böra tillämpas, lärer härmed ej kunna annorlunda tillgå, än att gäldenärens husfolk,
som har hans egendom om händer, tillhållas att uppgifva boet och uppgiften beediga.
Bästa sättet att härtill förmå dem torde ej heller kunna blifva något annat, än att de, i
händelse af motvilja, lika med gäldenären sjelf, äfventyra häktande och qvarhållande, tilldess
bouppteckningseden är aflagd. Naturligtvis måste det dessförutan slå goda männen fritt att
om boets tillstånd begagna och i bouppteckningen införa de underrättelser, som för öfrigt
kunna vara att tillgå.
Detta förslag kan, i afseende på häktningen, synas strängt. Men jag inser icke, hvad
fog till klagan deröfver skulle kunna tillerkännas en gäldenär, som hvarken frivilligt uppgifvit
sitt obestånd och afträdt sin egendom, eller i godo kan förmås att lemna sina borgenärer fullständig
underrättelse om sitt ekonomiska tillstånd. Och med hans husfolk är föga anledning
till medömkan, när de visa sig benägna att biträda honom i undandöljande af detta tillstånd.
Vilja de icke genom sanningens upptäckande befria sig från det tvångsmedel, som dertill är
det enda användbara; så tyckas de med allt skäl böra skylla sig sjelfva.
Den kontroll på boets uppgift, som med edgången åsyftas, står icke att ovilkorligen
framtvinga. När den af gäldenären eller hans husfolk aflägges, måste det af dem bero att
visa fel i de uppgifter, sorn af dem icke vitsordas. I händelse af ovilkorlig vägran att gå eden
torde häktandet böra fortfara, tilldess dom i konkursen faller; och boets utredning får för sig
gå med begagnande af de upplysningar om dess tillstånd, som under rättegången kunna vinnas.
Edgången bör äga rum i gode männens närvaro, inför Rådstufvurätt och Hofrätt, så snart
bouppteckningen inkommit, men inför Häradsrätt å näst derefter följande ting.
De tillägg i Konkurslagen, som enligt dessa anmärkningar skulle blifva nödiga, synas mig
vara följande:
a) uti 13 § näst efter orden: »till fastighets bruk och drift nödiga äro.»
Ilar egendomen blifvit genom laga tvång afträdd; dä simla gode männen om dess
upptecknande utan allt dröjsmål, efter det de förordnade äro, besörja samt bouppteckningen
till domaren genast ingifva. Vid upptecknandet skall gäldenären gä gode männen
tillhanda med uppgifter om sina tillgångar och skulder; och varde han af gode männen
kallad, att härtill inställa sig å den tid, de utsätta. Kommer han ej, eller vägrar han
alt boets tillstånd så uppgifva, som han vill det med sin ed besanna; äge Rätten luta
honom i häkte insättas, derifrån han må till bouppteckningsförrättningen hämtas.
Nu tredskas lian ändock, och lemnar ej till uppteckningen nödiga uppgifter, eller
har han rymt eller hållit sig undan och kan ej träffas; dä skola hans hustru, myndiga
barn eller tjenstefolk, som kunskap om boet hafva, uppgifva egendomen; och varén skyldige,
såsom i Kl kap. 6 § Handelsbalken stadgas, att bouppteckningen med ed styrka.
Draga de sig undan; varde ock dem ålagdt att träda i häkte, såsom om gäldenären
sjelf nu sagdt är. Ehvad boet varder af dem, som dertill skyldige äro, uppgifvet eller
ej; gånge dock bouppteckning för sig, efter hvad eljest om boets tillstånd utrönas kan.
— 104 —
Gäldenär en eller den i hans ställe boet uppgifvit, skall i gode männens närvaro gä
bouppteckningseden, inför Rådstufvurätt eller Hofrätt, sä snart bouppteckningen inkommit,
men inför Häradsrätt ä nästa ting derefter. Visar ej den, som eden gä bör, fel i bouppteckningen,
men vägrar ändock att eden aflägga; sitte eivar i häkte, tilldess dom i konkursen
fallit, der någon borgenär det liskar.
»Visa gode män motvilja»
Från 65 § torde, i följd häraf, kunna uteslutas sista meningen: »Andre, som om boets
tillstånd» — —
b) efter slutet af 66 §: Der egendomen blifvit genom laga tvång afträdd, varde offentliga
stämningen utfärdad, så snart bouppteckningen till Rätten eller Domaren inkommit.
c) efter slutet af 67 §: I de fall, då egendomens afträdande skett genom laga tvång,
beslute ock Rätten om offentlig stämning, som sagdt är; men stämningen skall ej förr
af Domaren utfärdas, lin bouppteckningen lill honom aflemnad blifvit; och varde anslagstiden
räknad frän den dag, då stämningen utkommer.
Den, som gått i borgen för annan mans gäld, såsom för sin egen, förpligtas utmätningsvis
att betala, äfven sedan gäldenärens egendom är till borgenärer afträdd, utan att fordringen
blifvit i konkursen bevakad.
Äfvenså berättigas den, som innehafver en till viss man eller ordres utgifven förskrifning,
att derföre af utgifvaren njuta betalning, utan att förskrifningen finnes öfverlåten af ilen
man, till hvilken densamma är ställd, och
Om sådan förskrifning är hypothicerad (pantsatt) för en skuldsedel, utgifven af den, på
hvilken förskrifningen är ställd, men som icke densamma öfverlåtit; så tilldömes dess innehafvare
betalning hos utgifvaren, ehuru pantsättaren gjort cession och hans skuldsedel icke
blifvit i konkursen bevakad.
Strängheten i dessa lagtillämpningar till fordringsägarens fördel synes mig öfverskrida
både lagens mening och dess bokstaf. En löftesman eller sedelutgifvare, som endast ur lagen
hämtat begreppet om sin förbindelse, väntar sig icke, hvad han vid en lagsökning kan få
erfara. Men det finnes redan en gångbar praxis' i ämnet; och någon förändring deri är icke
att påräkna annorlunda, än i lagstiftningsväg.
Den i Kongl. Förordningen af d. G Febr. 1849 fÖreskrifna borgenärsed innehåller, utan
att härutinnan ändra förut gällande föreskrift, att den bevakande borgenären varit innehafvare
af sin fordran förr än ansökningen om egendomens afträdande blef borgenären kunnig. Härigenom
skall förebyggas bland annat det missbruk, som eljest vore att befara, att sedan en
bedräglig gäldenär lyckats att under ännu fortfarande kredit erhålla borgen för en förbindelse,
den han sedermera för ringa valuta utlenmat till en ockrare, denne skulle, utan att bevaka
förbindelsen i utgifvarens konkurs, således utan att gå falsk ed, hvartill han kunde sakna nog
förhärdelse, ehuru eljest gerna deltagande i bedrägeriet, äga begagna denna förbindelse emot
löftesmannen, utbekomma fulla penningar hos honom och låta ankomma på hans egen bevakning,
att ur konkursen erhålla den godtgörelse, som der kunde finnas att tillgå.
Men afsigten att förebygga detta bedrägeri kan ej vinnas annorlunda, än att förbindelsens
innehafvare förpligtas alt sjelf bevaka den i konkursen, innan löftesmannen dömes att
den inlösa. Härom finnes ingen uttrycklig föreskrift i lagen, och derföre anser man sig icke
kunna så döma. Men lagens mening är icke tvetydig, då löftesmannen vid bevakning af en
under konkursen inlöst förbindelse ej kan sanningsenligt utsäga borgenärsedens ord, att han
af fordringen varit innehafvare förr än gäldenärens cessionsansökning honom kunnig blef. Om
än vid alläggande af denna ed den bevakande lugnar sitt samvete med den föreställningen,
att han redan från löftesförbindelsens ingående ägt sin fordran; så uppfylles dock härmed
ingalunda lagens afsigt att få veta, huruvida den person, som före konkursen innehade fordringen,
— 105 —
gen, kan beediga densamma. Det lagstadgande, som till befrämjande af denna lagens afsigt
erfordras, behöfver icke i fordringsägares rätt göra större intrång, än att lagsökningen mot
löftesmannen så länge anstår, sorn erfordras till bevakningen, hvilken efter konkursens början
kan verkställas, när som helst. Föreskrift i lagen om sådant anstånd är nödvändig, da det visat
sig, att i brist deraf den i lagen genom borgenärseden gillia föreskrift förfelar sitt ändamål.
Det behölliga lagstadgandet bör införas vid slutet af 10 kap. 9 § Handelbalken sålunda:
Varder gäldenärens egendom till konkurs afträdd; då må fordran ej förr hos löftesmannen
utsökas, än den i konkursen är af borgenären bevakad.
Det bör förstus af sig sjelf, att bevakningen ej kan ske af annan borgenär, än den,
som vid konkursens början innehade fordringen, så länge man icke glömer, hvad borgenärseden
innehåller.
1 4 kap. 4 § Utsökningsbalken stadgas, att om förskrifning är ställd att betalas till
innehafvaren, han skall njuta full utmätning, som den i händer häfver, och att samma lag
skall vara, oin förskrifning finnes ställd till någon viss man, men gäldenären deri gifvit lof
att låta den komma i annars hand. Delade meningar hafva funnits, huruvida verkan af detta
lof att låta förskrifningen komma i annars hand skall vara enahanda, ehvad öfvergången i
annans hand skett med eller utan första innehafvarens vilja. Ty lagen fordrar icke, att han
skall hafva verkligen låtit den komma, endast han haft lof att låta den komma i annans
hand; och man har å ena sidan trott det böra antagas, att förskrifningen icke utan hans lof
blifvit honom afhänd, så framt ej detta kunde bevisas; hvaremot man å andra sidan erinrat,
att lof ej kan erfordras, om icke för att begagnas, och att således, om första emottagaren
icke verkligen låtit förskrifningen komma i annans liand, det lof lian härtill fått, måste, såsom
obegagriadt, också anses overksamt. Men om så vore, liar man ock trott deraf följa,
att innehafvaren, som ville anses hafva med förste einottagarens tillåtelse åtkommit forskrifningen,
vore skyldig att en sådan tillåtelse styrka. Förskrifningen borde följaktligen vara
genom påskrift af honom öfverlåten, eller ock annan bevisning om öfverlåtelse!) kunna åstadkommas;
i brist hvaraf förskrifningens innehafvare ej kunde äga annan rätt, än den sjelf ägt,
»som förskrifningen lyder å», såsom lagen i nästföljande § stadgar för det fall, att man utan
gäldenärens lof öfverlåtit hans förskrifning.
För min del kan jag ej annat finna, än att orsaken, hvarföre man någon gång — och
så ofta man kan — heldre ställer löpande förskrifningar till viss man eller ordres, än till innehafvaren,
ligger uti långilVarens önskan att kunna med mindre äfventyr för sig sjelf, äfvensom
för låntagaren, förvara sitt fordringsbevis, så länge det i hans egen hand qvarstannar.
Men denna önskan är förfelad, i händelse det, med eller utan hans öfverlåtelse, lika gäller
i hvars mans hand, och således den, som upphittar det, när det af rätta ägaren blifvit tap
padt,
eller en tjuf, som ur hans ticka eller hans byrå tillgriper det, kan deraf göra samma
bruk, som om rätte ägaren frivilligt lill honom detsamma öfverlåtit. Om nu ock i sådana
fall sällan inträflär, att långifvaren återfår, hvad han förlorat; så är åtminstone den fördelen
vunnen, att den orättmätigt blifne innehafvaren ingenting vinner på sin otillbörliga åtkomst,
utan vinsten stannar hos låntagaren, derest icke, såsom i de flesta läll kan förväntas, fordringsägarens
rätt slutligen gör sig gällande, äfven utan förskrifningen, sedan tiden lör dennas giltighet
upphört. *)
Det synes mig således vara fullt skäl att skilja imellan förskrifningar af denna beskaffenhet
och dem, som omedelbarligen ställas till innehafvaren, och hvilka senare blott sällan
lära brukas vid enskildas lånafhandlingar. Jag förmodar derföre ock, att lagen velat sålunda
skilja imellan dessa olika arter af förbindelser, helst det i annat fall varit onödigt att ens
omtala den ena eller dem, som icke äro ställda till innehafvaren. Men lagen har i detta
') Om nemligen fordringen i rattan tid angifves hos domare eller Konungens Befallningshafvande, och det
sedan kan bevisas, att förskrifningen varit utgifven; så bör fordringen åtminstone då kunna utbekommas,
när den crkänncs icke vara betalt.
II. St. Just. OmOudsm. Emb-Berättelse för är 7851. ^
— 106 —
fall icke tydligen uttryckt sin mening, och derföre ej heller blifvit i enlighet dermed förstådd
och tillämpad. Till missförståndets afhjelpande skulle då erfordras följande ändring i Utsökningsbalkens
4 kap. 4 §:
»ställd å någon viss man», med lof att låta den komma i annars hand, och har
borgenären den till annan öfverlåtit; »vare lag samma». — — (Af Rikets Ständer har beslut
om en sådan ändring redan vid 1840 års riksdag blifvit fattadt, men af Kongl. Majit då
icke antaget.)
När förskrifning, skuldsedel, skuldförbindelse af hvad beskaffenhet som helst, blifvit af
långifvaren pantsatt för någon af honom utgifven förbindelse; nr den pantsatta handlingen
derigenom i visst afseende öfverlåten; och fråga blir, med hvad vilkor utgifvaren kan förpligtas
att inlösa den, sedan pantsättaren kommit i konkurstillstånd. Det är klart, att om utgifvaren
härtill förpligtas, utan att panthalvarens fordran hos långifvaren bevakas, den pantsatta
förskrifningen derigenom blir använd till gäldande af en fordran, hvars giltighet i konkursen
ej är bekräftad med borgenärsed. Således blottställes då konkursmassan för förlust; men äfven
den pantsatta förskrifningens utgifvare kan förlora; ty om han för egen fordran i konkursen
äger qvittningsrätt, hvilken bör gälla emot den pantsatta handlingen; så komme han i åtnjutande
af denna qvittningsrätt, i fall samina handling, för underlåten bevakning af panthafvarens
fordran, förklarades konkursmassan tillhöra.
Till undvikande af den underlåtna bevakningens menliga följder lärer annan utväg icke
gifvas, än att utgifvare af förbindelse, som finnes pantsatt för Iångifvares gäld, hvilken kommit
på obestånd, frikännes från skyldighet att samma förbindelse förr inlösa, än panthafvarens
fordran är i konkursen bevakad. Det är i 10 kap. 2 § Handelsbalken, som detta tillägg bör
inflyta; och det synes mig lämpligen kunna komina vid slutet af denna § sålunda:
»fylle han bristen.»
Pantsättes skuldförbindelse, och varder hans egendom, som den pantsatt, afträdd
till konkurs; dä må ej för den förbindelse dess utgifvare förr sökas, än panthafvaren sin
fordran i konkursen bevakat.
Några af mig vidtagna åtgärder, syftande på ändring eller förklaring af gällande lagstadganden
och författningar, böra här äfvenledes omförmälas.
I.
En vid tjugu års ålder för delaktighet i rån till döden dömd person, hvilken af Kongl.
Maj:t genom nådigt Utslag den 23 April 1836 blifvit 'på det sätt från dödsstralfet förskonad,
att han skulle hållas till allmänt arbete å fästning, med åliggande för Kommendanten att, tio
år efter det bemälte person dit ankommit, i underdånighet insända berättelse, huru han under
tiden sig förhållit, hade derefter uppå sin underdåniga ansökning erhållit Kongl. Maj:ts nådiga
Utslag den 1 September 1846, hvarigenom honom tilläts att blifva från fästningen frigifven
samt antagas uti en honom erbuden årstjenst, dock att, om han framdeles beginge stöld eller
annat brott, som störde allmänna säkerheten, han då, utom ansvar efter lag, komme att till
fästningen återsändas, för att det honom förut ådömde fästningsarbete fortsätta; och hade han
i tvenne år åtnjutit den honom sålunda i nåder förunnade frihet, när han åter om hösten år
1848 häktades, såsom tilltalad för ett förfalskningsbrott, bestående deruti, att han, enligt hvad
sedermera genom utslag förklarades, vidtagit åtgärder för anskaffande af ett bevis, hvilket
författadt i en prestmans namn upplysts vara falskt, samt af detta betyg betjent sig derigenom,
att han, under föregifvande att vara den person, för hvilken det falska beviset blifvit utstäldt,
företett detsamma å Göteborgs Sjömanshus, i ändamål att erhålla hyra till sjös, hvilket äfven
så vida lyckats honom, att han blifvit med en skeppare påmönstrad. För detta brott blef
han af Häradsrätt den 1 Nov. 1848 dömd att mista äran samt böta 13 R:dr 16 sk. eller,
i brist af tillgång till böter, straffas med tolf dagars fängelse vid vatten och bröd; och sedan
det ådömda straffet, af Hofrätt faststäldt, gått i fullbordan samt brottslingen derefter blifvit
— 107 —
försänd till sin hemort; så har Konungens Befallningshafvande derstädes förpassat honom till
fästning, för fortsättning af det honom förut ådömda fästningsarbetet.
I anledning af detta förhållande har jag väl trott mig böra lemna derhän, huruvida det
ådömda straffet bordt tillämpas på en förseelse, hvarmed ingen skada varit åsyftad, då enligt
det härom åberopade lagställe, 8 kap. 3 § Missg.-balken, afsigten »att skada göra» inginge i
karakteren af brott, som borde efter detta lagställe bestraffas, men i förevarande fall ingen
annan afsigt uppenbarat sig, än den naturliga önskan hos en för rån till straff dömd och derigenom
i hemorten vanfräjdad menniska, att lör framtiden finna sin utkomst på främmande
ort eller bland nya bekanta, der vanfräjden kunde döljas. Men om ock en sådan lagtillämpning
ej kunde bestämdt ogillas, enär för den begångna förseelsen annan lag ej funnes, än den
åberopade, och i denna ej heller någon lindrigare bestraffning, än den här tillämpade; så
syntes mig dock genom den obestridliga hårdheten i denna lagtilJämpning den betänklighet desto
vigtigare, hvilken i allt fall ej kunde uteblifva vid öfvervägande af frågan, huruvida den begångna
förfalskningen var ett brott af den art, att å detsamma, såsom »störande allmänna
»säkerheten», kunde tillämpas den i Kongl. Maj:ts nådiga Utslag den 1 Sept. 1846 gifna föreskrift
om brottslingens återsändande tili fästning, för att det honom förut ådömda fästningsarbete
fortsätta.
Att under de i det nådiga Utslaget nyttjade ordalag stöld eller annat brott, som störer
allmänna säkerheten, icke finge hänföras hvilka brott som helst, ansåg jag mig kunna för
afgjordt antaga; och någon ting för allmänna säkerheten mera störande, än som i hvarje brott
finnes, syntes mig icke ligga uti ett förfalskningsbrott af den beskaffenhet, hvarom här var
fråga, då påföljden af detta brott, i fall det ostraffadt vunnit framgång, endast skulle blifvit,
att en person, hvilken redan, utan hinder af sin förut begångna missgerning, ägde nådig tillåtelse
att under sin återstående lefnad njuta sin personliga frihet, hade kommit att i ett nytt
lofligt lefnadsyrke begagna denna nådiga tillåtelse. Jag var derföre öfvertygad, att den domstol
eller myndighet, hvilken kunde hafva varit behörig att förordna örn tillämpning af Kongl. Maj:ts
nådiga föreskrift rörande den brottsliges återsändande till fästningsarbetet, icke bordt för det
brott, som här förekommit, ett sådant fortsättande af straffet ålägga. Men af det misstag,
jag sålunda ansåg vara begånget, kunde jag vidare ej annat sluta, än att denna tillämpning
af nådiga Utslaget och det urskiljande af brottets beskaffenhet, som härtill erfordrades, icke
rätteligen kumle hafva tillhört Konungens Befallningshafvande. Och så vida brottets hänförande
under den i samma nådiga Utslag antydda klass syntes ankomma på en förklaring,
hvarigenom gränserne lör denna klass närmare bestämdes; föreställde jag mig svårligen någon
annan lämplig och med meningen i det nådiga Utslaget öfverensstämmande utväg, än att efter
underdånig hemställan låta frågan bero af Kongl. Majits nådiga förordnande.
Uti underdånig skrifvelse af ilen 15 Januari 1851 vågade jag alltså hos Kongl. Maj:t
anhålla, att så vidt Kongl. Majit kunde i nåder täckas ärendet på min anmälan upptaga, en
sådan nådig förklaring af Kongl. Maj:ts Utslag måtte meddelas, som här blifvit i fråga ställd,
på det följden deraf för den i min tanka för hårdt straffade brottslingen måtte kunna blifva
befrielse från ytterligare fortsättning af det fästningsarbete, han sedan 2:ne år å nyo undergått.
Men härutöfver och med afseende på lagskipningens gång för framtiden trodde jag mig
kunna underdånigst tillstyrka, att antingen vid utfärdande af nådiga beslut om beuådningar,
när dervid fästas vilkor af förevarande art, särskildt för hvarje tillfälle måtte föreskrifvas,
huru vid fråga om tillämpning af sådant vilkor borde förfaras, eller ock ett allmänt nådigt
förordnande härom varda i behörig ordning meddeladt.
Härå har Kongl. Majit uti nådig Skrifvelse den 2 Maj 1851 meddelat det svar, att
Högsta Domstolen, hvars utlåtande i ärendet blifvit infordradt, hade yttrat, att då förfalskningsbrott
vore att hänföra till sådana förbrytelser, genom hvilka allmänna säkerheten måste
anses störd, samt Konungens Befallningshafvande ej kunde anses obehörig att till verkställighet
befordra beslut rörande benådning från ådömda straff, äfven när denna nåd vore med
vilkor förenad, Högsta Domstolen funné anledning icke förekomma att å hvad jag hemställt
tillstyrka nådigt bifall; och hade Kongl. Majit funnit godt att, hvad Högsta Domstolen sålunda
yttrat, i nåder gilla; men genom särskildt Utslag af samma dag, uppå den i fråga varande
brottslingens underdåniga ansökning, hade Kongl. Maj:t af nåd tillåtit, att han, med förskoning
från vidare fästningsarbete, linge anställas vid kronoarbetskorpsens fästningsklass, fiir att
derstädes under stadgad tid hållas till allmänt arbete; dock att i händelse han beginge stöld
eller annat brott, som stiirde allmänna säkerheten, han då, jemte ansvar derför enligt lag,
komme att till lastning återsändas, för att det förut ådömda fästningsarbete! fortsätta.
II.
Genom kungörelse den l(> September 1850 hade Öfverståthållareembetet gifvit hufvudstadens
invånare tillkänna, att som erfarenheten visat, det offentliga lustbarheter, folknöjen
och andra dylika allmänna tillställningar under de senare åren inom hufvudstaden iner och
mer tilltagit, samt, personer, som med anställandet deraf sig sysselsätta, icke sällan underlåtit
att så väl, enligt förut meddelade föreskrifter, rörande så beskattade företag göra behörig anmälan,
som ock att, då algifter derför till Kronan eller andra allmänna inrättningar böra utgå,
dessa till vederbörande erlägga; Öfverståthållareembetet alltså funnit skäligt att, för befrämjande
af nödig ordning härutinnan, stadga och förordna, att hvar och en som, utan att dertill
förut innehafva vederbörligt tillstånd, dädanefter ville inom hufvudstaden gifva offentliga
föreställningar, såsom skådespel, lindansning, konstridning m. m., förevisa djur, konststycken
eller annat dylikt, hålla koncerter eller allmänna föredrag, eller anställa baier, maskerader
och andra lustbarheter af hvad beskaffenhet som helst, hvilka genom allmänna tidningar, anslag
eller annorledes kungöras och hvartill inträdeskort försäljas eller utdelas eller afgift på
ett eller annat satt från allmänheten uppbäres eller påräknas, skulle, vid vite af tjugufem R:dr
banco, innan kungörandet ägde rum samt inträdeskort utdelades eljer afgift emottoges, derom
hos Poliskammaren skriftligen eller muntligen göra anmälan och Öfverståthållareembetets tillåtelse
dertill afvakta samt, sedan sådan tillåtelse erhållits, ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
hvilka i afseende å allmänna ordningen kunde af Öfverståthållareembetet meddelas;
äfvensom ägare eller innehafvare af lokal, som för dylik tillställning komme att begagnas,
vid enahanda vite är förelagdt att, innan lokalen för ändamålet upplätes, göra sig förvissad,
att tillställningen blifvit vederbörligen tillåten.
Vid uppmärksamhet på denna kungörelses innehåll hade fråga om vidden af Öfverståthållareembetets
behörighet att meddela författningar och stadganden, som skulle med kraft
al lag inom hufvudstaden gälla, måst uppkomma; i följd hvaraf kungörelsen gjort allmänt
uppseende; och äfven i offentliga tidningar hade man sett förundran yttrad, huru Öfverståthållareembetets
tillåtelse kunde vara behöflig för att få företaga handlingar, som icke i sig
sjelfva äro ololliga eller förbudna och som i annan händelse ej heller skulle kunna af Öfverståthållareembetet
tillåtas. Jag hade hört anföras exempel på afslag, som vid kungörelsens
tillämpande redan vöre gilna, och hvarigenom således blifvit bekräftadt, det meningen med
den »tillåtelse, sorn skulle afvaktas», icke inskränkte sig till uttagande af ett bevis på skedd
anmälan om det tillämnade företaget, såsom man eljest trott, att man med fog skulle kunnat
föreställa sig, under förutsättning af någon mindre noggrannhet i uttrycket.
För min del hade det. också förekommit mig ostridigt, att 0111 ock de handlingar, hvilka
skulle blifva föremål för Öfverståthållareembetets i fråga varande tillåtelse, vore af den beskaffenhet,
att de behöfde. särskildt tilla tas och icke dessförutan kunde lolligen äga rum, det
dock ej kunde tillkomma Öfverståthållareembetet att i annat fall meddela den erforderliga tillåtelsen,
än om behörighet dertill funnes genom gällande föreskrift Öfverståthållareembetet
uppdragen; och sa vida ett dylikt uppdrag att meddela eller vägra tillåtelse till de företag,
hvarom lraga var, icke mig veterligen vore denna embetsmyndighet gifvet, samt åtminstone
icke alla dessa företag, före den omförmälta kungörelsens utfärdande, varit beroende af något
särskildt utverkadt tillstånd, utan lått obehindradt anställas; hade jag ej annat kunnat finna,
än att gränsen för Öfverståthållareembetets behörighet vore genom samma kungörelse öfver
-
skriden. Inför domstol åtaladt, hade således, efter min tanka, innehållet af nämnde kungörelse
kunnat ådraga vederbörande lagligt ansvar.
Vid fråga om ett sådant åtal borde dock äfven eftersinnas, huruvida det maktområde,
som genom behörighetens öfverskridande blifvit förnärmadt, vore något annat, än
som tillkommer den af Konungen utöfvade lagstiftningsmakt (ifver rikets allmänna hushållning.
Då, i annat läll, det berodde af Kongl. Majit att genom kungörelsens sanktionerande
efteråt undanrödja verkan af anmärkningen mot dess laglighet; skulle åtalet, änskönt
ledande till ansvarspåföljd, destomindre uppfylla sitt ändamål, som åtminstone vid sådant förhållande
det icke kunde tillkomma domstol att undanrödja kungörelsens gällande kraft, om
ock för öfrigt till detta ämne vore lämpligt, hvad Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807
föreskrifver, att nemligen en af Konungens Befallningshafvande utfärdad författning, hvarigenom
något vite är en menighet eller allmoge förelagdt och kungjordt, kan i anledning af besvär
eller fiird klagan utaf en eller flera i högre rätt ogillas och upphälvas på den grund, att
densamma är olämplig.
Jag hade väl, vid granskning af de stadganden, som oftanämnde kungörelse innehåller,
ej kunnat undgå att särdeles uti den anmärkta föreskriften om afbidande af Olverhallareembetets
tillåtelse finna en stränghet, sträckt utöfver behofvet och föranledande till missnöjen,
som utan skada för allmänna ordningen kunnat sparas, enär det syntes mig hafva varit för
ändamålet tillräckligt, att en förevarande tillställning endast inom viss tid före dess verkställighet
blefve hos Öfverståthållareembetet anmält. Men deremot trodde jag mig icke befogad
att påstå, det allmänna lagstiftningens område blifvit uti kungörelsen för nära trädt; och jag
fann denna min mening bekräftad deraf, att Kongl. Majit icke i nåder upphäft den i fråga
varande kungörelsen, hvilket ofelbart skulle inträffat, i fall Kongl. Maj:t ansett densamma
innehålla ett så beskaffadt ingrepp i lagstiftande maktens rätt.
Dessa af oftanämnde kungörelse föranledda anmärkningar hafva blifvit af mig uti underdånig
skrifvelse den 31 Okt. 1850 hos Kongl. Majit framställda, med erinran tillika, det händelsen
gifvit iner än vanlig anledning att taga i betraktande den sida af ämnet, sorn framställde
dess egentliga vigt: det mångfaldiga äfventyret af missbruk i en art al lagstiftningsmakt, hvilken
med eller utan behörighet här i landet utöfvas af så många underordnade myndigheter.
Sålunda hade polisförordnanden i hvarjehanda ämnen, eldigt redan gammalt bruk, blifvit utfärdade
och fortfore ännu att utfärdas af Konungens Befallningshafvande i alla orter, samt
stundom af städernes Magistrater eller Poliskamrar, äfven utan medverkan eller sanktion al
Konungens Befallningshafvande; och dessa förordnanden funnes för närvarande åberopade, såsom
till efterlefnad gällande samt af domstolar och myndigheter iakttagna, till en nära oberäknelig
mängd. *)
Jag förmodade det kunna antagas, att dessa lokallagar, icke sällan mindre val beräknade,
skola tillskynda hvar sin orts invånare olägenheter, någon gång besvärande äfven for
resande, af hvilka orten besökes och som sällan kunna vara om dylika lokalförordnanden
underrättade — olägenheter, hvilka kunde inträffa äfven då, när i dessa polislagstiftningar
ingen afvikelse sker utöfver gränsen af den ekonomiska lagstiftningsmakten. Men det kunde,
efter min tanka, dessutom ej skäligen annat förväntas, än att bland mängden af dessa stadganden
skola finnas äfven afvikelser af denna beskaffenhet, hvilka följaktligen dels kräfva
rättelse och dels tyckas vittna 0111 olämpligheten af denna de underordnade myndigheternes
lagstiftningsbefattning, hvarifrån afvikelserne leda sitt ursprung.
Af de sålunda i underdånighet anmärkta förhållanden har jag funnit mig föranlåten till
följande särskilda underdåniga hemställningar:
) Ett lios Juslitiäkantslersembetet tär längre tid tillbaka upprättadt »sammandrag af kungörelser och vites»förbud
i ekonomi- och politirnul utfärdade af Magistraterna i rikets städer» upptager ett antal af melan
200 sådana, med anmärkning, att uppgiftcrne från åtskilliga städer icke vore fullständiga. — l’a
dem, som frän Konungens Befallningshafvande utgått, vet jag ingen räkning.
— no —
1) om icke Kongl. Majit skulle i nåder finna skäligt att anbefalla Öfverståthållareembetet
vidtagande af sådan ändring uti den oftaomförmälta kungörelsen af den 16 September, att
föreskriften om afvaktande af Öfverståthållareembetets tillåtelse till företag, som utan sådan
tillåtelse förut kunnat lofligen äga rum, försvunne, samt att de föreskrifter, som för tillfället
kunna af detta Embete meddelas, blefve närmare bestämda och ej finge vidare utsträckas, än
en nödvändig omsorg för allmänna ordningen kräfde; samt
2) att Kongl. Majit måtte täckas i nåder låta företaga en allmän revision af befintliga
påbud och stadganden i så kallade ordnings- eller polismål, utfärdade af lokalmyndigheter för
särskilda orter, samt i anledning deraf förslag uppgöras till bibehållande, afskafiände eller förändrande
af dessa påbud och stadganden, allt efter hvartderas beskaffenhet; hvarvid jag förmodade
i möjligaste måtto böra tillses, huruvida lokala förfoganden i ämnen, som för hela
riket äro gemensama, kunde öfvergå till allmänna författningar, samt af de öfriga så få sorn
möjligt bibehållas och hvardera blifva gällande för så stort distrikt, som lämpligen ske kunde;
och trodde jag, att till detta arbete, i afseende på dess vidd och svårigheter, behöfde användas
två eller tre sakkunnige samt i polisstyrelse praktiskt erfarne män, med hvilka dessutom
Kongl. Majit torde i nåder finna godt att låta Dess Justitiä-Kantsler och Rikets Ständers JustitiäOmbudsman
i arbetet deltaga, så vidt desse senares öfriga göromål det medgåfve.
Genom nådig remiss har Öfverståthållareembetet erhållit föreläggande att i underdånighet
utlåta sig öfver hvad häruti blifvit emot dess kungörelse anmärkt, och i anledning deraf i underdånighet
anfört: att hvad först anginge den af mig framställda fråga rörande befogenheten
i allmänhet att föreskrifva utverkande af särskildt tillstånd såsom vilkor för rättigheten att
företaga handlingar, som icke i sig sjelfva äro olotliga eller förbudna, vore rättigheten hos den
offentliga myndigheten i staten att förbjuda och med straff belägga sådana handlingar, hvilka,
'om ock i och för sig icke innefattande brottslighet, likväl kunde föranleda rättskränkningar
eller oordningar, äfvensom polismaktens behörighet att i detta afseende utfärda stadganden
samt bestämma vilkoren för sådana företag, hvilka genom sin inverkan på sedligheten, ordningen
och helsotillståndet icke kunde helt och hållet få bero af det enskilda godtycket, i
Öfverståthållareembetets tanka en så allmänt godkänd sats, att något vidare svar i detta hänseende
icke vöre erforderligt'); att beträffande min anmärkning emot Öfverståthållareembetets
behörighet att berörde polismyndighet utöfva, den för,.Öfverståthållaren den 25 Aug. 1791
utfärdade nådiga Instruktion innehölle, uti § 1, att Öfverståthållaren tillkommer att hafva
inseende öfver stadens och malmarnes styrelse, god ordning och politi, samt i § 17, att
Öfverståthållaren må kunna vidtaga nödiga mått och utvägar till förekommande af alla missbruk
och oredor samt till bibehållande af det allmännas säkerhet; hvadan och då således
med uppdraget att inom hufvudstaden utöfva tillsyn öfver samt handhafva god ordning och
polis vore, jemlikt åberopade Instruktion, förenad behörighet för Öfverståthållareembetet att
vidtaga de polisåtgärder, sorn till ordningens vidmakthållande och oordningars förekommande
erfordrades, samt denna åt Öfverståthållareembetet uppdragna myndighet skulle blifva fullkomligt
kraftlös, om icke dermed vore förenad rättighet att i förekommande läll, och så vida
intrång icke gjordes i Kongl. Maj:ts lagstiftningsrätt, meddela förbud emot handlingar, sorn
kunde föranleda oordningar, saint utfärda föreskrifter om viikoren för sådana företag, som
stöde under polismaktens uppsigt, äfvensom att stadga vitén för öfverträdelse af nämnde förbud
och föreskrifter. Öfverståthållareembetet ansåge det vara gifvet, att till de polisåtgärder,
som enligt Instruktionen vore åt nämnde embete uppdragna, äfven måste hänföras utfärdande
af stadganden i sådana ämnen, sorn de, hvilka nu vore i fråga2); att hvad de i den i fråga
') Om denna sats är grundad, sä är dock dermed ingenting annat sagdt, än att någon makt i staten bör
kunna stifta polislagar; och om polismyndigheten anses höra utöfva denna lagstiftningsmakt; så uppkommer
ännu icke derigenom någon stridighet med hvad jag yttrat, då jag uttryckligen förklarat mig
icke vara befogad att påstå, det allmänna lagstiftningens område här vore för nära trädt. Men att
Öfverståthållareembetet är den högsta eller rätta i ämnet lagstiftande polismakten, vill icke häraf följa;
och endast derom är likväl här fråga.
’) Så vida nemligen rätta tolkningen af ett obestämdt uppdrag är, att det utsträckcs efter behag. Tj onek
-
varande kungörelsen omförmälta särskilda företag vidkomme, någon allmän föreskrift om hvad
de, som ville inom hufvudstaden anställa offentliga lustbarheter och andra allmänna tillställningar,
hade att för lilstånds vinnande iakttaga, tillförene icke funnits meddelad, utom hvad
anginge utländske skådespelare, lindansare, taskspelare, konstridare med flera dylika personer,
i afseende å hvilka genom Kongl. Cirkulärbrefvet tiil Konungens samtlige Befallningshafvande
den 16 December 1856 blifvit stadgadt, att dem icke må af Konungens Befallningshafvande
tillåtas att gifva representationer, så vida de ej dertill kunna förete Kongl. Majits särskilda
nådiga tillstånd eller ock uttrycklig tillåtelse, antingen att till sådana representationers gifvande
i riket inkomma eller att hos vederbörande autoritet på hvarje ställe iå sig derom anmäla3);
hvaremot, i anledning af Svenske undersåters underdåniga ansökningar om tillåtelse till offentliga
tillställningar och förevisningar härstädes, Kongl. Majit i nåder hänvist de sökande att
anmäla sig hos Öfverståthållareembetet, på hvilket embete det ankomme att, så vida hinder
af författningar eller andra omständigheter icke mötte, det begärda tillståndet meddela, hvadan
Öfverståthållareembetet ock hittills uppå de i dylika afseenden inkomne ansökningar, hvilka
icke erfordrat Kongl. Majits nådiga pröfning, meddelat beslut, hvari ändring kunnat i vanlig
ordning hos Kongl. Majit sökas4); åberopande Öfverståthållareembetet härvid icke allenast
berörde hänvisningar till Embetet, hvilka blifvit af Kongl. Majit i nåder meddelade åt dem,
som gjort underdåniga ansökningar i ofvannämnde hänseende, utan äfven den praxis, hvilken
under en längre tid opåtalt fått äga ruin, såsom ytterligare bevis, att Öfverståthållareembetet
genom utfärdande af allmänna föreskrifter rörande de tillställningar, som dess i fråga varande
kungörelse afsåge, icke hade öfverträdt gränsen för sin behörighet6); samt att, hvad slutligen
rörde de af mig emot innehållet och lämpligheten af de uti merberörde kungörelse meddelade
stadganden framställde anmärkningar, hvilka hufvudsakligen grundade sig på åsigten, att
samma stadganden, särdeles det om afbidande af Öfverståthållareembetets tillåtelse, innefattade
en obehöflig stränghet, Öfverståthållareembetet ansåge sig böra härvid i underdånighet andraga,
hurusom en allmän klagan i hufvudstaden försports deröfver, att offentliga nöjen och förlustelser
under de senare tjugu åren tilltagit i en ovanlig mängd, och sålunda betydligt ökat lockelserna,
särdeles för den mindre bemedlade klassen, att öfverskrida vederkvickelsens gränser,
äfvensom det blifvit anmärkt, att en del af dessa nöjen föranledde sedeslöshet och håglöshet
för arbete, samt derigenom icke sällan gåfve Upphof till fattigdom och elände; och då Öfverståthållareembetet
icke kunde undgå att erkänna befogenheten af denna klagan, hvarå dessutom
Stadsnämnden fästat Embetets uppmärksamhet samt, ehuru det icke tillkomme Öfverståthållareembetet
att, medelst utöfvande af ett obehörigt förmynderskap, vidtaga, i alla fall
troligen fruktlösa försök att undanrödja alla anledningarna dertill, likväl funnit sig vara af
oeftergiflig pligt uppkalladt att tillse, det icke dessa tillställningar undandroges den offentliga
myndighetens kontroll6) eller finge äga rum under sådana förhållanden, som gjorde dem i och
ligen är det obestämdt, hvilka »mått och utvägar» Öfverståthållaren fått makt att vidtaga, då honom
uppdrages att vidtaga alla dem, som äro »nödiga lill förekommande af alla missbruk och oredor samt
»till bibehållande af det allmännas säkerhet». En härifrån härledd lagstiftningsmakt blefve då äfven
obegränsad; och det kan dock icke vara meningen, att genom det obestämda stadgandet Öfverstålhållarens
makt skulle ända derhän utsträckas. I sjelfva verket kan från detta obestämda stadgande, då
det ej omnämner någon lagstiftningsmakt, också ingen sådan härledas. De förbud, föreskrifter och
vitén, som af Öfverståthållaren kunna stadgas, blifva då endast sådana, som det ankommer äfven på
andra Konungens Befallningshafvande att stadga.
s) Härmed slutar nemligen det Kongl. Cirkuläret. Hvad som härefter följer, är endast berättelse om de
af Kongl. Majit vid särskilda tillfällen meddelade nådiga beslut, icke något utfärdadt stadgande.
*) Detta nemligen efter särskildt för hvarje gång erhållen nådig hänvisning. Sådana hänvisningar hade icke
varit af nöden, derest Öfverståthållareembetet dessförutan haft sig uppdraget att bevilja de sökta tillåtelserna,
och skulle då visst icke kommit i fråga.
*) Skulle då behörigheten att utfärda allmänna föreskrifter bevisas dermed, att en praxis ägt rum, enligt
hvilken Öfverståthållareembetet ej ens meddelat särskilda tillåtelser, utan ett hvarje gång erhållet speciell
nådigt uppdrag? Och att förbjuda, hvad som ej var förbudet, uppdrogs ju aldrig?
*1 Sådant kan man tillse, utan att behöfva makt att tillåta eller förbjuda.
lör sig olagliga, för samhällets ordning och säkerhet \ åd liga eller för den allmänna helsovanlen
menliga, hvarförutan det ålåge Öfverståthållareembetet att vaka deröfver, att icke de, som
med dessa tillställningar hade befattning och deraf skördade vinst, undandroge sig erläggandet
af de afgifter derför, sorn enligt gällande stadganden borde till Kronan eller allmänna inrättningar
utgå 7), hade Öfverståthållareembetet, |>å dessa skäl och lör att sättas i tillfälle att
utöfva denna af dess embetspligt påkallade uppsigt, ansett något annat tillfyllestgörande medel
icke finnas, än att föreskrifva, att de tillställningar, som vore beräknade på allmänhetens dellagande
och afsedde att af den betalas, borde på förhand anmälas hos Ölverståthållareembetet8)
och dess tillstånd afvaktas9); förmälande Öfverståthållareembetet, att med berörde föreskrift
ingalunda afsetts att göra meddelandet af tillåtelse till i fråga varande allmänna tillställningar
beroende af godtycke10), utan att deremot i de flesta fall bifall till omförmiilte företag hvarken
kunde eller borde vägras, men att förhållanden likväl kunde inträil a, som gjorde dessa
tillställningar antingen olagliga eller ock så skadliga, att det skulle innefatta ett lörbiseende
af de skyldigheter, som åligga den myndighet, hvilken lålt sig i nåder anförtrodd styrelsen af
polisväsendet i hufvudstaden, om icke samma myndighet med de medel den äger förhindrade
dessa tillställningar"), hvilket i Ölverståthållareembetets tanka med minsta olägenhet verkställdes
på det sätt, att tillåtelse till företagen vägrades och uppsigt hölles, att förbudet icke
öfverskredes; hvaremot vida större svårigheter skulle uppstå, och det af mig åberopade missnöjet
efter all anledning ökas, om tillställningar af den olagliga eller vådliga beskaffenhet, som
nu äro i fråga, sedan de börjat, upplöstes eller efteråt gjordes till föremål för åtal12); hvarjemte
såsom exempel på omständigheter, som kunde och borde föranleda vägran af bifall till
en tillställning af i fråga varande beskaffenhet, i underdånighet åberopades de förhållanden,
som skulle inträda, om någon anmälte sig att anställa allmänna liirlustolser under tider, då
offentlig gudstjenst hålles ’3), om det utröntes, att den lokal, som till företaget skulle användas,
vore v ådlig för en der församlad folkmängd14); orri tillställningar, ämnade att af ett större
antal menniskor bevistas, blefve anmälta under en tid, da smittosam sjukdom härjade 16); samt
om erfarenheten visat, att förlustelser, i stället att afse en oskyldig vederqvickelse, af tillställaren
vöre beräknade endast på sedeslöshetens befrämjande ,s); anseende Öfverståthållareembetet,
att i dessa och flera likartade fall, äfvensom då sjelfva föremålet för deri allmänna tillställningen
vore olagligt, hvilket till exempel skulle inträffa med tillställningar för bedrifvande af
hazardspel, anställande af lotteri och dylikt, det vöre embetets pligt att hindra företaget och
följaktligen
7) Öfver allt detta kan man rätt val vaka, utan makt alt tilidia eller förbjuda, endast ingen tillställning
får äga runi, utan alt vara hos polismyndigheten anmält.
8) Hvilket också ieke bestrides.
v) Hvilket deremot är en helt annan sak.
,r>) Jian skulle då blott velat tilja deli godtyckliga makten, ulan att utöfva den. Så skulle likväl all dylik
makt kunna urskuldas. Icke ordnas på detta sätt ett lagbundet samhälle.
") Derföre klandras också endast användandet af andra medel, än deni Öfverståthållareembetet verkligen,
d. v. s. laglikmätig!, äger.
12i Dock mäste väl äfven de tillställningar sålunda behandlas, hvilka blifvit tillåtna, men i verkställigheten
urartat till olagliga och vådliga. Skulle då missnöjet öfver deras upplösande blifva mindre, derföre att
de förut varit tillåtna?
o; llohörves det, i sådant fall, alt först barva vägrat tillåtelse, för alt kunna lägga hinder för verkställigheten?
Och låter aldrig detta senare sig göra, hvad gör man då, i fall tillställningen, efter vägrad
tillåtelse, ändock företages?
“) Men om detta först utrönes, sedan man gifvit tillåtelse? Bör man då icke kunna hindra verkställigheten?
Och i fall man det kan, skulle man då mindre kunna det, när ingen tillåtelse är gifven?
1S) Are de icke vid sådan tid allmänneligen förbudna, och behöfves likväl ett sådant förbud; sä är det väl
detta, som bör gifvas. (Se Kongl. Cirkuläret d. 25 Aug. 1813, mom. 7, samt Kongl. Kungörelsen d. 12
Nov. 1831, § 36.)
<*) Då bör en lag finnas, som befaller tillställningens upplösande, ehvad tillåtelse dertill är gifven eller ej.
(Se noten 13.)
följaktligen vägra det begärda tillståndet"); äfvensom Öfverståthållareembetet så mycket mindre
kunde dela den af mig yttrade åsigt, att det skulle hafva varit för uppnåendet af det med
kungörelsen afsedda ändamål tillräckligt, att en förevarande tillställning endast inom viss tid
Idre dess verkställighet anmältes, sorn en sådan anmälan, så framt den icke kunde föranleda
ett förbud emot den anmälta tillställningen, skulle till stor del vara betydelselös18), hvaremot
om Öfverståthållareembetet på grund af anmälan ansåges äga rättighet att förhindra tillställningen
l0), någon väsendtlig skillnad icke funnes imellan, det stadgande, hvilket jag ansett lämpligt,
och det, som kungörelsen innehölle; och trodde Öfverståthållareembetet sig, genom hvad
sålunda blifvit anfördt, hafva ådagalagt, att de kontroller, sorn i dess i fråga ställde kungörelse
blifvit föreskriliie, blifvit vidtagne endast för att sätta Öfverståthållareembetet i tillfälle
att upprätthålla lagarnes helgd30) samt i den allmänna ordningens, säkerhetens och helsovårdens
interessen, men ingalunda för att derigenom inkräkta på den medborgerliga frihetens
område2I).
Hvad som i detta underdåniga utlåtande synes medgifvet, är att Öfverståthållareembetet
på eget bevåg funnit nödigt att stadga, hvad den klandrade kungörelsen innehåller. Men någon
behörighet härtill har icke kunnat genom gällande författning styrkas. Att Öfverståthållareembetet
således öfverskridit sin behörighet och bordt derföre kunna, i händelse af åtal, till
ansvar fällas, derom har mili tanka icke blifv it förändrad af de motskäl, som det underdåniga
utlåtandet innehåller och hvaröfver jag i anmärkningarna korteligen yttrat mig; äfvensom jag
i dessa sökt utreda frågan om behöfligheten af en underordnad polismyndighets lagstiftningsåtgärder.
Jag hoppas dermed hafva ådagalagt det verkliga behofvet af en i behörig ordning
tillkommen lagstiftning, efter hvilken man så väl i här förevarande, som andra till ordningen
och säkerheten hörande ämnen, må hafva alt sig rätta, och hvarmed de underordnade rnyndigheternes
godtyckliga förfarande må i möjligaste måtto kunna umbäras. Hvad räsonnementerne
i underd. utlåtandet innehålla till försvar för sjelfva den i fråga varande åtgärdens lämplighet,
torde äfvenledes vara i noterna nöjaktigt besvaradt.
Genom nådig Skrifvelse af den 22 Augusti 1851 har Kongl. Majit uppå min i fråga
varande underdåniga hemställan meddelat det svar, att hvad forst anginge ändring och förklaring
af Öfverståthållareembetets omhandlade kungörelse, Kongl. Majit, med afseende å hvad
Öfverståthållareembetet, på sätt ofvan herördt är, erinrat och anfört, icke funnit skäl att
i anledning deraf vidtaga någon åtgärd.
Beträffande åter mitt underdåniga förslag om en allmän revision af befintliga påbud och
stadganden i ordnings- eller polismål; så enär, i följd af Kongl. Majits nådiga förordnande den
21 Doe. 18411, Lagmannen J. A. Carlson för närvarande vore sysselsatt med ordnandet och
beredandet till föredragning af de yttranden och förslag, som Konungens Befallningshafvande
jemte vederbörande Stadsstyrelsen efter nådig befallning, afgifvit i afseende på nya ordningsstadgar
för städerna och möjligen erforderliga jetnkningar i de för deras ekonomi- och pons
-
j) Hvad sorn är olagligt, d. v. s. allmänt förbudet, beliöfver icke särskildt genom vägrad tillåtelse förbjudas,
för alt kunna åtalas oell straffas. Genom skeende beslag afstanna!' verkställigheten af dessa lagbrott
— och det utan allmänt missnöje.
'H) Så framt det nemligen ingenting betyder, att Öfverståthållareembetet i förväg oell tidigt är underrättad!
om företag, vid hvilka dess tillsyn särskildt kan erfordras. Detta tyckes ju likväl vara alldeles tillräckligt,
i läll man tillika förutsätter en gällande lag, hvarefter man kail rätta sig, för att dels vid anmälningen
förständiga vederbörande om företagets obillighet, oell dels, i händelse det dock för sig går,
deremot använda lagliga medel.
,!l) Välförståendes, när den är oloflig och kan lagligen hindras. Men hvarföre eljest hindra den ? Och hvarföre
icke genom lag förbjuda, hvad sorn bör hindras? Vore detta icke nödigt; så hade ju aldrig lagstiftning
varit af nöden. Men är den eljest allestädes behöflig; hvarföre då icke äfven för polissaker i Stockholm?
3°) Genom olaglig maktutöfning?
21) Så vida nemligen det icke är en sådan inkräktning, att en underordnad myndighet tillåter och förbjuder,
hvad den ej har laglig makt att tillåta och förbjuda.
/?. St. .lunt. Ombudsm. Emb.-Berättclse för år 1851. 15
— 114 —
mål förut meddelade reglementariska föreskrifter, Kongl. Majit i nåder funnit min underdåniga
framställning i detta hänseende nu icke föranleda annat förklarande, än att Kongl. Majit framdeles,
när berörda vidtomfattande och tidfordrande förberedande arbete, med utsträckning^ till
rikets samtliga städer, hunnit fullbordas, ville, på underdånig anmälan ai ärendet, i nader
pröfva, om och huru en ytterligare granskning af vederbörandes underdåniga förslag måtte,
före målets slutliga behandling, äga rum.
SBI.
Under afbidan af den åtgärd, Kongl. Majit i nåder kunde finna föranledas af min näst
här ofvan omhandlade underdåniga skrifvelse, hade jag i ett härmed sammanhängande ämne
funnit mig af inträffade händelser å nyo föranlåten till en hemställan, hvilken jag uti underdånig
skrifvelse den 27 Juni 1851 öfverlemnade till Kongl. Majits nådiga förfogande.
I näst förutgångne Mars månad hade nemligen en bland Kongl. Majits Befallningshafvande
utfärdat inom sitt län en allmän kungörelse, deruti betraktelser anställdes dels öfver
den med namn af den radikala betecknade tidningspressens förfarande i allmänhet, och dels
särskildt öfver ett tilltag af en viss tidnings utgifvare, att genom cirkulär till samtliga folkskolelärare
i riket vinna dessas biträde till förökad afsättning af samma tidning, samt ändtligen
öfver vissa tilldragelser inom brödrariket Norrige och de förvillande läror, som en uppviglare
der lyckats att inom och genom dervarande arbetareföreningar inplanta hos arbetande
klassen; af hvilket allt denne Konungens Befallningshafvande funnit sig föranlåten att för allmänheten
yttra ej allenast det hopp, att folkskoleläraren icke måtte förnedra sin bestämmelse
genom att blifva skadliga tidningsskrifvares och folkledares handtlangare, utan ock den förmbdan,
att väl icke den stora allmänheten skulle skänka något understöd åt en tidningsskrifvares
försök att upphäfva sig lill ledare af ett helt folks tänkesätt, men att dock mången
skulle kunna bländas och förvillas af den till utseendet menniskovänliga drägt, hvarmed de
vådliga och förderfiiga samhällslärorne omkläddes; hvarföre Konungens Befallningshafvande
ansett sig skyldig den landsort, i hvilken honom ålåge att elter förmåga uppehålla Konungens
och lagens myndighet samt den allmänna landsfreden, att i tid uttala en välmenande varning,
åtföljd af önskan, att aldrig den dag måtte komma, då man med ånger känner, att man
låtit missleda sig samt försummat rätta tiden att stå emot de olyckor, som då torde finnas
oundvikliga.
Af likartad anledning hade derefter, enligt hvad af tidningarna varit att inhämta, en
och annan Biskop utfärdat skrifvelser till Presterskapet, hvar i sitt slilt, dels med klagan
öfver tidningsredaktioners förfarande, hvilkas syfte syntes vara att hos allmänheten stifta missnöje
med fäderneslandets författning och styrelse samt utbreda läror stridande mot allt samhälles
grundvalar, dels med uppmaningar till Presterskapet att vaka deröfver, att deras åhörare
mätte, så vidt möjligt, skyddas mot dylika, förledningslörsök, icke tillåta, att kungörelser
af denna beskaffenhet upplästes från predikstolarna, samt isynnerhet tillse, att folkskolelärare
icke läte bruka sig till medel för samhällsstörande stämplingar, dels ock med uppdrag att
varna folkskolans lärare fiir sysselsättning med obehöriga, från deras egentliga afledande ämnen,
samt föreställningar om nyttan deraf, att desse lärare funne prästhuset öppet för deras
lediga stunder, och att de genom omgänget der kunde allägsnas från råhetens samqväm samt
vinna den sedliga bildning, som troddes icke kunna förfalla till uppviglarens oväsende.
Dessa och dylika försök att motverka de skadliga följderna af den periodiska pressens
missbruk hade naturligtvis ej blott varit fruktlösa, utan ock blifvit af samma press, vid deras
offentliggörande, begagnade såsom ämnen för anmärkningar om en regellös irihet i embetsmaktens
utöfning, om dess ofördragsamhet och bemödanden att hämma upplysningens framsteg
bland allmogen eller stora mängden af medborgare, samt sålunda haft en mot afsigten
rakt stridande verkan. Med anledningarna till sådana omdömen om de i fråga varande kungörelserna
och cirkulärbrefven måtte i öfrigt förhålla sig huru som helst; så vore dock alltid
ilen anmärkningen emot desamma välgrundad, att åtgärder af denna art läge utom embeU
-
myndigheters behörighet; hvaraf jag ansett följa, ej blott att sjelfva dessa myndigheters anseende
lede i allmänna omdömet, utan ock att den beskyllning, de ådroge sig för godtycklig
maktutöfning, återfiille förnärmande på högsta Styrelsemakten.
Sådant vöre väl egentligen förhållandet endast i de täll, der de misslyckade försöken
mera uppenbart genom sin obehörighet blefve vanmäktiga; men det kunde dock icke nekas,
att i någon mån enahanda följd alltid uppstode af de lokalförordnanden och påbud i allmänna
ämnen, som från underordnade myndigheter utginge; oberäknade de öfriga olägenheter, som
af dylika åtgärder i allmänhet vöre att förvänta. Enligt hvad min redan åberopade förra
underdåniga skrifvelse härom också innehöll, trodde jag mig derföre äga grund till den tankan,
ali; allt utfärdande af påbud och förordnanden af embetsmyndigheler i andra ämnen, än
der behörigheten härtill i lag och laga stadgar funnes specielt dem uppdragen, vore ej mindre
olämpligt, och skadligt, än olofligt, samt att således, enär det icke desto mindre visat sig, att
vissa myndigheter ansåge sig behöriga till dylika åtgärders vidtagande, utan inskränkning inom
sådan föreskrilven gräns, angeläget vore att genom formligt förbud undanrödja detta felaktiga
begrepp.
1 händelse Kongl. Majit likväl icke skulle finna ett så beskaffadt allmänt förbud vara
af behof påkalladt, hemställde jag i underdånighet, om icke Kongl. Majit kunde i nåder täckas
utfärda åtminstone ett särskildt förbud emot all sådan åtgärd, hvarigenom embetsman
eller myndighet, i anledning af tryckfrihetens bruk och med bedömande af derigenom frambragta
produkter, företoge sig att, under namn af påbud, önskan, råd, förmaning, varning
eller hvad annat som helst, fiir allmänhet eller underlydande tjenstemän kungöra sina åsigter
och tankar. Och förmodade jag dervid kanhända icke anses olämpligt, att vederbörande i
nåder erinrades om det öppna tillfälle, de i stället ägde, att till Kongl. Majit med underdåniga
hemställningar och förslag inkomma, då af Kongl. Majits nådiga godtfinnande i behörig ordning
berodde att pröfva, hvad gagn som af de underdåniga förslagen kunde hämtas, men för
em betsm yndigheternes annorlunda beskaffade åtgärder i denna väg all förevändning af behof
undanröjdes.
Alven härå har jag fått afslag genom nådig Skrifvelse af den 22 Augusti 1851, som
innehåller, atl Kongl. Majit icke funnit skäl att i anledning af hvad jag anfört och hemställt
någon åtgärd vidtaga.
IV.
Från iildre författningar har en tillåtelse för löftesmän att uppsäga deras för Kronans
uppbörd ingångna borgensförbindelser blifvit öfvertlyttad uti Kammarcollegii cirkulär den 10
April 1805, der samma tillåtelse dock oj annorlunda uttrvckes, än genom föreskrift, huru
vid sådan uppsägelse skall förtäras med kontrollerande af sjelfva uppbörden, för hvilken löftesmannen
slår i ansvarighet. I)å jag i nu gällande uppbördsförlättningar ej kunnat utröna
grunden tiil ett så beskaffadt förordnande, hvarigenom uppbördsmäns kautionister lemnäs obegränsad
frihet att efter eget behag entlediga sig från förbindelser, ingångna utan något derom
gjordt förbehåll; har jag, efter den upplysning i ämnet, som ur de äldre författningarna varit
att hämta, funnit mig föranlåten till en af mig uti underdånig skrifvelse den 50 Maj 1851
framställd anhållan, att Kongl. Majit måtte täckas fästa nådig uppmärksamhet på förhållandet,
för att deruti tillvägabringa den rättelse, hvaraf behof kunde anses vara för hand.
En ovilkorlig rätt att efter välbehag uppsäga sin löftesförbindelse syntes mig blifva just
detsamma, som hela denna förbindelses tillintetgörande. Vid utnämning till en uppbördstjenst
affordrades uppbördsmannen en sådan, med oinskränkt ansvarighetstid. Om det nu likväl,
så snart utnämningen skett och innan uppbördsmannen hunnit få någon uppbörd om händer,
stöde löftesmänneu fritt att genast afsäga sig sin borgen och dermed vara från dess förbindelse
befriade; så ansåg jag dem aldrig hafva genom hela löftesutfästelsen i sjelfva verket
varit till någonting förpligtade; och i ren beräkning att sålunda lör ingen förbindelse blottställas,
kunde de hafva ingått en dylik meningslös utfästelse för en person, på hvars vederhäftighet
de i sjelfva verket ingenting velat våga. Huruvida samma person, efter deras ent
-
— 116 —
ledigande, kunde skaffa ny borgen och denna blifva af längre bestånd, eller hvad, i annat
fall, skulle med honom företagas, om han kunde afhållas från uppbörden tills
fullständigt afsättas, derom saknades, så vidt jag
fattningar.
[medlertid blefve Kamrnarcollegii åberopade cirkulär af år 1805 så tillämpad!, att uppsägning
af borgen för kronouppbörd ansåges kunna äga runi, och löftesmäns ansvarighet förklarades
derefter ej räcka längre, än tilldess en uti nämnde cirkulär föreskrifven liqvid med uppbördsmannen
hunnit för sigga; hvarom stadgandet är sådant, att med nppbördsmannen, för hvilken
löftesmannen gått i borgen, genast bör liqvideras och efterses, huruvida han häftar för någon
balance, som då i tid kan utsökas antingen hos honom sjelf eller hos löftesmannen, medan
de ännu kunna vara solvendo. I följd af uppsägningsrätten förmodade jag dock en dylik
liqvid ej kunna utsträckas längre, än till den tid då uppsägningen skett, och således derifrån
ej heller kunna uppkomma något hinder för löftesförbindelsens tillintetgörande. Och fastän
uti meranämnde cirkulär åberopas och upplifvas förut gällande stadganden i ämnet, meddelade
genom samma Collegii cirkulär af den 18 Mars 1686, den 15 Oktober 1688 och den I9Nov.
1710; hade dock härvid blifvit förgäten den vigtign förändring uti vilke ren för dessa stadganden,
hvilken redan fanns vidtagen åtminstone uti ett al Collegiuin senare utgifvet formulär
till de löftesskrifter, som för Kronofogdars uppbörd skola ställas.
Med nyss åberopade bref af d. 18 Mars 1686 till alla (iouverneurer och Landshöfdingar
angående »lietjenternes cautioner» följde nemligen ett »Cautionsformulaire», som bland annat
innehöll följande mening: »utlofvandes härjemte, i fall någon af oss denna caution utaf livarje»handa
händelse skulle vilja uppsäga, att skola vara plichtade tre månader förut uti det Kongl.
»Kammarcollegio oss derom angifva, men emedlertid till uppbörden svara». Så länge detta
vilkor i loftessk ritterna .qvarstod, hade åtminstone icke inom kortare tid än tre månader dessa
förbindelser kunnat genom uppsägning tillintetgöras. Att samma vilkor varit gällande ännu
den 19 No v. 1710, eller vid elen tid, då det af Collegium åberopade senare cirkuläret utkom,
syntes af en från Collegium samma dag utfärdad skrifvelse till en Landshöfdinge, deruti påminnes,
att i en inkommen cautionsskrift ej vore infördt, det cautionisterne skulle deras borgen
frenne månader förut uppsäga, och imedlertid till uppbörden svara, och att cautionsskriften
således icke vore enlig med det approberade formuläret. Huruvida sedermera någon
ändring blifvit införd förr än den 31 Juli 1797, hade jag mig icke bekant; men då hade
Kamrnarcollegii cirkulär till samtlige Landshöfdingar samt Ståthållaren på Drottningholm utkommit,
deruti förmältes, att till Collegium esomoftast inkommit sådana löftesskrifter till Kronans
säkerhet för 1500 R:dr af vederbörande Kronofogdars om händer fående uppbörd, sorn
i afseende på sjelfva förbindelsen saknade den redighet och ordning, sorn vara borde; hvarföre
Collegium öfversändt ett formulär till så beskaffade loftesskrifters författande, hvilket hittills
oförändrade formulär innehölle ingenting om ansvarighetstid eller uppsägning.
Al samma formulär vore således ej heller någon upplysning att hämta, huruvida antingen
den förut medgifua uppsägningsrätten redan vore afskaffad, eller bortom löftesmannen
blifvit befriade äfven från skyldigheten att i frenne månader efter skedd uppsägning till uppbörden
svara; men svårligen borde man dock, efter min tanka, föreställa sig, att denna uppsägningsrätt
skulle varit betraktad såsom fortfarande, utan att förbehållet i löltesförbindelsernes
formulär om någon viss tid för förbindelsens giltighet efter uppsägningen blifvit bibehållet.
Det syntes således feiga förklarligt, huru Kammareollegiutn uti 1805 års Cirkulär kunnat å nyo
omtala denna från då gällande löftesskrifter redan uteslutna tillåtelse till uppsägning, men icke
derjemte yttra sig om verkan deraf eller utreda, huruvida äldre föreskrifter derom borde
följas eller icke.
Då imedlertid för säkert måste antagas, att uppsägningsrätten, så vidt den finge anses
ännu gällande, gällde utan det nu mera från formuläret försvunna förbehåll om en under
irenne månader fortfarande ansvarighet; trodde jag det endast kunna tillskrifvas okunnighet
om ett sådant tillfälle till förbindelsens gäckande, att icke löftesmän i allmänhet genom uppsägningar
i god tid befriat sig från äfventyr för kronouppbörd. Denna utväg, i fall den mera
allmänt begagnades, förmodade jag destomer komma att vålla bekymmer, som enär Kronans
uppbördsmän nu mera i allmänhet icke utan ransakning och dom kunde afsättas, de ej heller
kunde på något verksamt sätt lagligen tillhållas att i uppsägande löftesmäns ställen anskaffa
nya och vederhäftiga.
För att afhjelpa olägenheten och förebygga äfventyret häraf syntes mig vara oundgängligt,
att någonting stadgades. Jag föreställde mig, att Kongl. Majit dervid skulle kunna utgå
från den förutsättning, att utan hinder af 1805 års cirkulär löftesmän för kronouppbörd i allmänhet,
på grund af sina förbindelsers innehåll, i öfverensstämmelse med gällande formulär
och allmän rättsgrund, anse sig icke berättigade att genom uppsägning när som helst undslippa
sin ansvarighet; och trodde jag derföre obehindradt kunna förklaras, att rättigheten till
en sådan befrielse för detta upphört; men för att icke äfventyra klagan al löftesmän, sorn
kunde möjligen anse sin rätt härigenom förnärmad, hemställde jag, att Kongl. Majit matte
i nåder inskränka förordnandet till de löftesmän, hvilka hädanefter lill ansvar för kronouppbörd
sig förbunde.
Till bestyrkande af min uppgift om lagtillämpning i ämnet, har jag bifogat transsumt
af Kongl. Majds den 24 Januari 1845 gilda Dom i ett mål af denna beskaffenhet; genom
hvilken dom sterbhusdelägare efter tvenne löftesmän, som lör en magasinslörv altares uppbörd
iklädt sig ansvarighet, blifvit derifrån, med åberopande af 1805 års cirkulär, så v ida befriade,
att sedan desse löftesmän i lifstiden sin borgen uppsagt, deras ansvarighet förklarades derefter
icke hafva räckt längre, än tilldess den liqvid med löftesmännen, om hvars verkställande utan
tidsutdrägt det tillkomme Konungens Befallningshafvande att vid slika tillfällen hålla hand,
hunnit att för sig gå; hvarföre och då här inträffat, att efter den skedda uppsägningen någon
liqvid med magasinslörv altaren icke skett förr än en längre tid efteråt — — löftesmännens
sterbhusdelägare icke kunde åläggas ansvarighet för större andel al det magasinsförv altaren
till ersättning ådömda beloppet, än hvarför han bevisligen häftat vid den tid, då borgen blifvit
uppsagd.
Denna min underdåniga skrifvelse har blifvit i nåder öfverlemnad till Kongl. Kammarrätten,
för att deröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket vid arets slut dock ännu icke
inkommit.
W.
Den kännedom, jag under mina embetsresor haft tillfälle att inhämta om tillståndet af
de i landsorterna befintliga arkifver, tillhörande domstolar och embetsverk-, har bragt mig på
den tankan, att bland handlingar, som i dessa arkifver förvaras, finnes ett och annat al den
beskaffenhet, att det dels förtjente ett bättre och säkrare förvar och dels borde blifva mera
tillgängligt för sakkännare och forskare, hvilka ur dessa handlingar sannolikt kunna hämta
gagneliga upplysningar i lagskipningens, och möjligen äfven i samhällets öfriga historia. Jag
har häraf funnit mig förpligtad att genom underdånig skrifvelse d. 17 Oktober 1851 påkalla
Kongl. Majits nådiga uppmärksamhet på detta förhållande, med underdånig hemställan om
någon lämplig utväg alt undanrycka glömskan och förstöringen de minnesmärken al en förlluten
tids händelser, odling, sedetillstånd, bruk och vanor, som bland nämnde handlingar kunde
linnas att tillgå, förtjenta att bemärkas och åt kommande tider öfverlemnas. '
Alltför litet hade jag medhunnit att undersöka eller förstått att bedöma innehållet at
nämnde handlingar eller, så vidt de tillhöra längre aflägsna tider, ens ägt den färdighet i läsningen
af deras text, som för deras rätta granskande fordrades. Men så hastigt och ytligt
jag än öfverskådat dessa samlingar, hade jag dock icke kunnat undgå att varseblifva, hurusom
de måste innesluta åtskilligt, som troligen ingen vettgirig åskådare skulle kunna med liknöjdhet
se bortkastas, utan att vara med sakkunskap granskadt, för att utröna, hvad minnesvärdt
deraf vore att hämta. Domböcker och protokoller vore i ganska många, om icke de
liesta, häradsrätters och stadsdomstolars förvaringsrum bibehållna från 1600-talet, i ett och
annat ända från 1400-talet. Huru mycket eller litet som ur dem må kunna hämtas, upplysande
om den lefvande tillämpningen af då gällande lagar, följaktligen om dessas större eller
— 118 —
mindre öfverensstämmelse med tidens seder och mera allmänt utbredda rättsbegrepp, kunde
man i förväg svårligen veta, så länge ännu ingen veterligen derefter forskat. Men ostridigt
torde anledning vara att förmoda, det forskningen, i fall den anställdes af skarpsynt» ögon.*
skulle belöna sig. Det vore sannolikt, att i dessa ämnen urkunder lage i de bortglömda arkifven
förvarade, hvilka förgäfves annorstädes söktes och der lagskipningens historia kunde
riktas med bidrag, som ingalunda vore att förakta. Och någon gång skulle väl äfven öfver
politiska händelser kunna spridas ljus från sådana händelser, som lins domstolarna förekomma.
Tili större eller mindre del kunde detta allt gälla äfven om Länsstyrelsernes arkifver.
Det första, som behöfde göras, för att komina derhän, att af dessa förmodade, men
okända skatter hämta det gagn, hvartill de kunde användas, vore naturligtvis att få veta,
hvaraf de bestå. Till följd af gällande föreskrifter om handlingars inventering vid af- och
tillträdande af de tjenster, hvilka deras vårdande tillhörer, borde vid hvarje arkif finnas en
noggrann förteckning öfver dess innehåll. Men vid de liesta af de arkifver, som jag inspekterat,
hade jag kommit i erfarenhet deraf, att sådana förteckningar saknats, ehuru jag med
tillfredsställelse erkände, att samlingaruc dock varit i allmänhet.lörsvarligen vårdade och i ordning
hållna, så att åtminstone för de senare mansåldrarna sällan brustit en sammanhängande
följd al protokoller, domböcker och öfriga angelägna handlingar — deremot för äldre tider
i allmänhet endast fragmentariska, oftast inskränkande sig till befintliga handlingar för färre
år, än som imellan dem saknats.
för att nu konlma derhän, att fiirst och främst känna, hvad som på hvarje ställe verkligen
funnes, trodde jag mig böra i underdånighet hemställa, att inventering och behöriga förteckningars
upprättande öfver alla i landsorterna befintliga allmänna handlingat;, som förvaras
hos statens embetsverk och domstolar, mätte i nåder anbefallas och, så fort ske kunde, fiir
samt exemplar af förteckningarna derefter insändas till den embetsmyndighet i hufvudstaden,
der Kongl. Maj:t kunde i nåder finna lämpligast att låta samma förteckningar undergå
den granskning, hvaraf ändamålets befrämjande vidare berodde. Men för att af de i fråga
varande handlingarna, så vidt de äro af den ålder, att de endast för historien äga värde,
kunna möjligen hämta något väsendtligt gagn, förmodade jag dernäst vara angeläget, att de
förflyttas från deras nu varande, spridda förvaringsrum och sammanföras på ett ställe i hufvudstaden,
der de kunna hallas lätt åtkomliga lör de vettgiriga, hvilka hafva lust eller behof
att efterforska deras innehåll. Gränsen i tid imellan dessa och nyare handlingar, om hvilkas
sammanförande ej kunde blifva fråga, förmodade jag till en början kunna bestämmas omkring
medlet af 1600-talet för sådana handlingar, som icke, efter förteckningarnes föranledande,
särskildt komme att reqvireras. Utom dessa senare syntes mig föreskriften om aflemnande
kunna (i afseende på handlingarnes beskaffenhet) lämpligen inskränka sig till domböcker, rättegångsprotokoller,
laglarts- och inteckningsprotokoller (så vidt dessa äfven för de äldre tiderna
funnes afsöndrade från rättegångsprotokollen) samt hos Länsstyrelserna förvarade utslagsböcker
eller s. k. registratur. Med denna begränsning, möjligen till och med framflyttad ett fjerdedels
århundrade närmare närvarande tid, förmodade jag mängden af de handlingar, som skulle
Hyttas, näppligen komma att blilia sa stor, att den vallndc förlägenhet om tjenligt förvaringsrum.
I Riksarkivet trodde jag icke saknas tillgång på dertill användbart utrymme; och inom
detta allmänna arkif borde väl lämpligen sådana från hela riket sammanförda offentliga handlingar
finna sin plats.
' id deras emottagande och uppställande fordrades först, att de blefve ordnade, sedan
att de underginge en sådan granskning och utgallring, som kunde finnas nödig, .för att icke
bibehålla och förvara annat, än hvad som vore läsbart och innehölle någonting möjligen läs—
värdt. Ty tvifvelsutan funnes bland de gamla handlingarna i vissa arkifver åtskilligt, af mögel
och förmultning redan så angripet och stympadt, att det ej mer kunde läsas, eller åtminstone
ingen mening eller sammanhang deraf hämtas; och dess förvarande vore då onyttigt. Äfven
andra anledningar tili utgallring kunde finnas, såsom i händelse dupletter inkomme, hvaraf
ej saknades tillgång på flera ställen, eller om al misstag medföljde papper af annan art, än
sorn borde afleinnas.
Först efter fulländande af en sådan granskning och utgallring kunde öfver de qvarblifvande
handlingarna upprättas en fullständig katalog, som specifikt upptoge de i hvarje band
eller bundt förekommande särskilda, något större afdelningar, bestämda efter år, särskilda ting
o. s. v. Innan denna katalog blefve färdig, måste således icke ringa arbete på företaget vara
användt. Men jag ansåg det icke böra betv ilias, att för detta arbetes bestridande skulle finnas
beredvillighet hos Riksarkifvets vettgiriga tjenstemän, ehuru jag äfven antog, att någon särskild
vedergällning af allmänna medel ej skulle komma att. vägras för det nyttiga ändamålet.
I sammanhang med omtankan att vårda, hvad lärorikt och förvaringsvärdt kunde i arkifven
finnas, uppstode dock oskiljaktigt äfven fråga om sättet att förfara med, hvad obrukbart
och onödigt i dessa förvaringsrum qvarlåge. Mängden af sådant gods hade satt arkifven
i missaktning hos åtskilliga betraktare; och desse hade onekligen så vida rätt, att genom tillsats
af allt dylikt skräp mängden af handlingar, för hvilkas rymmande och behöriga ordnande
förvaringsrummen på vissa ställen redan vore, och på de öfriga förr eller senare måste blifva
otillräckliga, alltjemt tillväxer vida utöfver hvad nödigt vore. Dessa förvaringsrum kunde icke
oupphörligen utvidgas; och fiir att göra dem tillräckliga, utan att gifva dem en omåttlig (och
onödig) vidd, syntes mig ingen annan utväg finnas, än att inskränka det behof, fiir hvilket
de äro bestämda; hvilket ock säkerligen utan olägenhet kunde ske. Arkifven hyste för närvarande
massor af sådana äldre handlingar, hvaraf nu mera intet bruk gjordes och som för
en kommande tid än mindre ägde något värde. De förväntade inventeringslistorne skulle komma
att visa, huru mycket af sådan art pä hvarje ställe kunde utan afsaknad umbäras.
Handlingar af denna beskaffenhet vore, vid Underrätterna, intecknings- och förmynderskapsprotokoller,
äldre än femtio år, skriltvexlingar i rättegångar, stämningslistor och allt,
hvad som vanligen kommer under namn af afgjorda handlingar; vid Länsstyrelserna, skriftvexlingar
och afgjorda handlingar i lagsökningsmål, utslagsböcker i dylika mål, inkomna bref
från embetsverk och tjenstemän, fånglistor. Kronofogdars och Magistraters utinätningsdiarier,
verkställda utslag angående häktade personer, räkenskaper med tillhörande verifikationer, bestående
af landsböcker, mantals- och taxeringslängder med öfriga dit hörande handlingar; vid
Öfverrätterna, afgjorda rättegångshandlingar med skriltvexlingar i enskildas ärenden, alltsammans
af ofvannämnde ålder; hvarförutan vid Landskantslierna förvarade gästgifveri-dagböcker,
äldre än tio år, ansåges vara öfverflödiga. Alla sådana handlingar förmodade jag kunna från
arkifven utan skada försvinna. De kunde, under behörig kontroll, utmönstras och till hugade
köpare, mot redovisning, föryttras.
Härigenom borde i alla de arkifver, som hittills haft tillräckligt utrymme, så mycket
ledigt rum erhållas, att de ännu en lång tid blefve tillräckliga lör behofvet; och kunde derefter
åter en utmönslring vidtagas. Jag hade kommit på denna tanka, såsom en utväg att
för framtiden rädda arkifven från undergång, och kunde icke dela deras tanka, af hvilka
denna undergång med liknöjdhet betraktades. Men vore det icke alldeles likgiltigt, om allmänna
handlingar för framtiden bibehölles eller ej; så trodde jag det vara angeläget, att de
behörigen förvarades.
1 anledning af denna underdåniga hemställan lärer Herr Riksarkifvarien hafva blifvit hörd,
men någon annan åtgärd före årets slut icke, mig veterligen, vidtagen.
VI.
I anledning af den underdåniga hemställan, hvarmed Rikets Ständer vid sista riksdag
till Kongl. Majit inkommit uti underdånig skrifvelse af den 26 Augusti 1851 angående fattigvården
saint sådana försvarslösa personers behandling, som icke kunde hänföras under 6 §
1 mom. i Kongl. Stadgan den 29 Maj 1846, men beträddes med kringstrykande, tiggeri,
lättja och liderlighet, oell lör hvilkas tillhållande till ordning och verksamhet nu befintliga
föreskrifter vore otillräckliga, har jag funnit mig föranlåten att genom underdånig skrifvelse
af den 31 Okt. 1851 tillägga vissa anmärkningar, hvilka jag särskildt funnit påkallade af inkomna
uppgifter, deribland den första redan funnes omförmält uti min för år 1849 utgifna
— 120 —
embetsberättelse*}. Med anförande af livad jag sålunda under samma års embetsresa erfarit
genom samtal med embetsman, hvilka varit i tillfälle att i ämnet inhämta erfarenhet, och
som befarat, det saken till slut ej kunde annorlunda hjelpas, än att polismyndigheten åter
sättes i tillfälle att tvinga de lättjefulla att med arbete godtgöra deras uppehälle, har jag trott
mis' tinna angelägenheten att påtänka en sådan utväg vara desto större, som de lättjefulle,
hvilka tillåta sig att söka bergning utan användande af egna krafter, beliöfde ej blott att mot
sin vilja tillhållas till arbete och förvärfvande af skicklighet deri, utan äfven beliöfde att genom
det förestående arbetstvånget och genom dess verkställande på deras likar afskräckas från
lättjan. I brist af ett sådant afskräckande tvång kunde ej annat hända, än att sorglöshet och
obenägenhet för nyttig sysselsättning skulle hos fattiga, illa uppfostrade inenniskor tinna uppmuntran
i samma mån, som polisstyrelsens vanmakt att hindra oordningen röjde sig; och
följderne häraf skulle fruktansvärd! desto fullständigare utvickla sig, ju mera de sammanträffade
med den tillväxt i antalet af utblottade arbetare (proletärer), som af tidens allmänna
näringsförhållanden framalstrades. Minst kunde man undgå att häraf befara bittra frukter
under ett för hand varande missväxtår, medan den icke längesedan öfverståndna erfarenheten
af dylika, ändock mindre svåra års verkan till förökande af brott och elände ännu är i så
friskt minne. För min del hade jag, vid betraktande häraf, ej kunnat stanna i amian mening,
än att vid utförande af Kongl. Majits uti 5 § 2 mom. af 1840 års nådiga Stadga tillkännagifna
föresats att särskildt förordna, när och huruledes försvarslösa personer af den art, hvar-x
om fråga är, må genom verkligt tvång hållas till ordning och arbete vid inrättning inom orten,
önskansvärdt vore, det Kongl. Majit måtte i nåder finna lämpligt att, vid bristande tillgång på
så heskafläde inrättningar för hvarje ort särskildt, bemyndiga polisstyrelserna att med de vanartiga,
ehuru icke i (ifrigt vanfrejdade, lättjefulla personer, hvarom här är fråga, förfara på
enahanda sätt, sorn för behandlingen af öfriga försvarslösa i 2 kap. af högstberörde nådiga
Stadga föreskrifves.
Jin särskild omständighet, som lemnade tillfälle åt sorglösa och till arbete obenägna personer
att kringstryka och undandraga sig vederbörlig tillsyn, förefinnes uti den tillämpning af
gällande författningar, hvaröfver klagomål äfven bos mig inkommit, att nemligen personer, mot
hvilkas frejd vid begäran om pass någon anmärkning icke förekommit, och som derföre erhållit
de begärda passen; sedermera deraf fått göra sådant bruk, att de vid ankomsten till
den ort, hvarå passet lydt, låtit hos dervarande polismyndighet påteckna detsamma »för afgång»
lill annan ort, der åter enahanda påteckning skett till en tredje, derifrån till en fjerde ort
o. s. v. ända derhän, att vandringen sträckt sig till alla rikets landsändar och fortfarit i åratal,
utan att man på någotdera stället ansett nödigt att efterfråga, huruvida den kringstrykande
passhafvaren under vandringen besvärade allmänheten med bettlande, eller ägde något
annat medel till sin försörjning.— Härpå hafva hos mig sällsama exempel blifvit angilna och
med afskrifter af de påtecknade passen styrkta; och den person, som till bestyrkande af angifvelse!!
företett dessa handlingar, har i egenskap af tillsyningsman olver försvarslösa och lill
allmänt arbete förfallna personer uti en af rikets städer försäkrat, att dervarande samhälle
nästan dagligen besvärades af sådana försvarslösa, ofta från rikets fängelser och korrektionsinrättningar
frigifna personer, hvilka tvertemot 1846 års nådiga Stadga vore förpassade genom
hela riket från ena orten till den andra, samt på detta sätt utan mål strukit omkring i landet
till och med under loppet af flera år.
Af klagandens skrift i detta ämne hade jag lemnat den polismyndighet del, hvilken utfärdat
de i afskrift mig tillhandakomma passen, nied anmodan att blifva underrättad om pcrsonemes
frejd, när passen för dem utfärdades, samt på hvad grund de blifvit till de deri
uppgifna orter förpassade; och hade jag härå erhållit till svar, att emot frejdén ingen anmärkning
förekommit, samt att då de förpassade icke varit vanfrejdade eller att anse såsom försvarslöse,
man saknat skäl att vägra deni förpassning, helst de varit afskedade krigsmän, de
der, för att med arbete sig försörja, ägde ostridig rätt att till hemvist välja hvilken ort inom
riket
•) Sid. 109.
riket de för sig förmånligast funne. Imedlertid syntes af sjelfva anteckningarna på passen,
att båda två innehalvarne deraf under vandringen dels besvärat allmänheten med bettlande
och dels af fattigvård erhållit understöd; och ett prof var således fiir hand på den verkan,
som måste uppkomma från en lörsumrnad eller icke ålagd skyldighet fiir hvarje särskild polismyndighet,
hos hvilken pass uppvisas, att efterforska inneha franies ej blott klanderfria frejd,
utan ock tillgängliga medel för lifsbergning utan tiggeri.
Huruvida en sådan skyldighet, enligt I8i(> års Kongl. Stadga, verkligen ålåge polisstyrelserna,
syntes nu vara en fråga, hvarom delade meningar hos vederbörande rådde; och
dervid anmärkte jag i underdånighet, att enligt ö § 1 mom. skulle viii försvarslös person,
för att kunna begifva sig utom den stad eller socken, han tillhörde, vara försedd med [tass
eller sådant tillståndsbevis, som i 20 § 4 mom. omförmältes, samt att i 1 mom. af sistnämnde
§ föreskrifves, att den förpassade skulle skyndsamt begifva sig lill bestämd ort och genast
efter ankomsten anmäla sig hos den i passet anvista embetsmyndighet eller tjensteman; hvaraf
vore uppenbart, alt den förpassade försvarslöse borde slå under polismyndighets tillsyn äfvenså
väl i den ort, dit han förpassades, som i sin hemort. Till denna tillsyn hörde visserligen
också uppmärksamhet att förebygga tiggeri; men då vid sjelfva förpassningens utfärdande,
enligt 20 § 2 moni., det endast i afseende på sådan försvarslös, hvarom i 0 § 1 mom. förrnäles,
vore Konungens Befallningshafvande föreskrifvet att pröfva, huruvida pass-sökanden
hade nödiga tillgångar, för att utan bettlande resan fullborda; syntes mig häraf ofelbart böra
slutas, att så beskaffad pröfning, i afseende på andra försvarslösa, om hvilka här vore fråga,
hvarken vid passets utfärdande eller vid de fortsättningar deraf, som genom påskrift efteråt
af annan orts polisstyrelse meddelas, finge äga rum. Det tillfälle att förebygga tiggeri, som
eljest skulle ligga i en sådan pröfning och, i följd deraf, vägrad tillåtelse till fortsatt resa, vore
således icke för hand.
Om ock för öfrigt ingen ändring uti nu gällande stadganden rörande detta ämne skulle
af Kongl. Majit i nåder pröfvas nödig; hemställde jag dock underdånigst, i följd af hvad sålunda
anlördt blifvit, huruvida Kongl. Majit icke skulle finna skäl att i nåder förordna, antingen
i allmänhet, alt pass åt försvarslös person aldrig må utfärdas, utan den i 20 § 2 mom.
af 1840 års nådiga Stadga föreskrifna pröfning, så \äl angående vigten af hans ärende, sorn
angående hans tillgångar att utan bettlande resan fullborda (hvilken pröfning nu äger runi
endast beträdande sådana försvarslösa, som omförmälas i 0 § I morn.), eller åtminstone att
särskildt i de händelser, då försvarslös person hos annan myndighet än den, som pass för
honom utfärdat, begär tillåtelse till resans fortsättande utöfver det i passet bestämda mål,
sådan tillåtelse, genom påteckning å passet eller annorlunda, ej må meddelas utan den pröfning
af ärende och tillgångar, som sagd blifvit, samt att derest tillåtelsen till fortsatt resa dervid
funnes icke böra äga rum, passets innehafvare då ej måtte erhålla tillstånd till annan resa,
än återvändande till den ort, der passet för honom blifvit utfärdadt.
Huruvida något afseende på denna underdåniga hemställan i nåder fästes, har ännu icke
kommit till min kunskap.
Äfven detta år har jag gjort en embetsresa, och dervid besökt städer och tingsställen
inom Södermanlands, Östergötlands, Calmare, Blekinge, Christianstads, Malmöhus, Hallands
och Jönköpings län. Så väl Länsstyrelsernes, som domstolars och Consistoriers arkifver hafva
blifvit undersökta, protokoller och domböcker för sista tiden genomsedda och de förhållanden
anmärkta, som till någon åtgärd funnits föranleda; varande beskaffenheten af dessa, så väl
son! alla öfriga vidtagna embetsåtgärder, att inhämta af de vid expeditionen förda diarium och
registratur. Hvarken många eller vigtiga fel och misstag hafva, så vidt jag kunnat det bedöma,
påkallat uppmärksamhet.
I de tvenne Hofrätter, som jag under resan besökt, har jag trott mig finna allting i den
bästa ordning, ehuru tillökningen af göromål, härrörande från Lagmansrätternes och Rämnersrätternes
indragning, vållat förökade antal af oafgjorda ärenden; och har jag för öfrigt, i affi.
St. Just. Omludsm. Emb-Berättelse för år 1851. 16
seende på arbetets fortgång, funnit förhållandet sådant, att uti Hofrätten öfver Skåne och
Blekinge, under de vid besöket derstädes förflutna sex första månaderna af år 1851 blifvit
afgjorda, i medeltal för hvarje föredragande ledamot, 41 vädjade saker oell 21 lottade besvärsmål,
men att vid besöket i Göta Hofrätt, under då förllutna sju*) månader af året, varit för
hvarje föredragande i medeltal afgjorda 2ti vädjade mål samt nära 19 lottade besvärsmål.
T Svea Hofrätt hafva sedermera befunnits vara under de sex första månaderna af året för
hvarje föredragande i medeltal afgjorda föga mer än 16 vädjade mål samt 23 lottade besvärsmål.
Detta förhållande Holrätterna imellan har föranledt till jemförelse med hvad deras arhetsredogörelser
för föregående året 1850 i detta afseende innehålla; och har jag deraf inhämtat,
att under samma år i medeltal för hvarje föredragande Ledamot voro afgjorda uti Svea Hofrätt
vädjade och instämda mål 29, lottade besvärsmål 54, i Göta Hofrätt vädjade och instämda
88, lottade besvärsmål 82, och uti Hofrätten öfver Skåne och Blekinge vädjade och instämda
mål 77 samt lottade besvärsmål 34.
Då dessa tvenne arter af Hofrätternes göromål innefatta mängden af de företrädesvis
arbetsdrvga ärenden, som sysselsätta dessa domstolar, lärer man i deras fortgång kunna söka
rätta grunden för en jemförelse imellan Holrätterna i afseende på deras verksamhet. Och då
det är i förhållande till antalet af arbetande ledamöter, som mer eller mindre arbete bör kunna
åstadkommas; följer häraf, att den större eller mindre verksamheten hos hvardera af Hofrätterna
står i enahanda förhållande, sorn medeltalet af hvarje ledamots fullgjorda arbete i den
ena står till samma medeltal i den andra.
Vid anställande af en jemförelse efter denna grund, skulle man skäligen kunna utesluta
besvärsrnålen, såsom varande hos alla Holrätterna i det närmaste lika manga och dessutom
i arbetsamhet föga jemförliga med de instämda och vädjade, samt endast imellan dessa senare
fullfölja jeinförelsen, hvars resultat då Idelie, att det arbete af detta slag, som ena Hofrätten
på ett år åstadkommit, förhåller sig till den andras arbete så, som 29 till 38, men till den
tredjes så, som 29 till 77. Men om ock begge arterne af mål för hvardera Hofrätten sammanläggas,
och förhållandet af den enas arbete till den andras följaktligen blir sådant, som
63 tili 70, men till den tredjes, som 63 till lil; så måste dock storleken äfven af detta
missförhållande hilligtvis väcka tvifvelsmål emot jetnförelsegrundens vigtighet, då vid betraktande
af det mindre arbete, besvärsrnålen erfordra, den ena Holrättens arbetsprodukt i allt
läll ej kan skattas till högre, än hälften af den andras, och då det ingalunda förekommer
sannolikt, att den ena i sjelfva verket arbetat dubbelt så mycket, som den andra.
Missförhållandet minskas dessutom icke, i läll man derjemte beräknar de mål, som
blifvit utan lottning handlagda, d. v. s. dels efter underställning och dels för öfrigt ex incommunicato
afgjorda, de senare bestående af både civila och brottmål, och fördelar alla dessa
mål på Hofrätternes samtliga Ledamöter; ty deraf belöpa på hvarje Ledamot i Svea Hofrätt,
76, i Göta Hofrätt 52, men i Hofrätten öfver Skåne och Blekinge 121.
Ämnet är således icke nöjaktigt utredt; och det åligger mig att derom söka närmare
upplysning; men härtill har tiden varit otillräcklig, efter det anledningen tili forskning i ämnet
för mig yppades.
Hörande fångvården hafva under resan förekommit en och annan anmärkning, hvaraf
jag lemnat del åt Styrelsen öfver fängelser och arbetsinrättningar, såsom att ett par häradsfängelser
inom Calmar län funnits inrättade utan fenster och med så anlagda eldstäder, att de
icke kunde uppmärmas, samt att vid straff-fängelset i Carlskrona några mörka celler begagnades,
i hvilka saknades all vädervexling, så att stanken i dem befunnits odräglig och ej stått
att afhjelpa. .lag hillar icke, att nödiga förbättringar af de sålunda anmärkta bristfälligheterna
skola tillvägabringas.
I öfrigt har fångvården, nu såsom under mina förra embetsresor, visat sig vara nöjaktigt
handhald; och vid de cellfängelser, jag besökt, i Linköping och Christianstad, har jag
inhämtat vitsord om fortfarande fördelaktiga verkningar af ensamhetshäktet, användt för ran
-
Hvaraf den sjunde dock tillhörde sommarferierna.
sakningsfångar. Jag hänvisar i detta ämne äfven nu till Fångvårdsstyrelsens berättelse, hvilken
för år 1850 numera utkommit. Fångpredikanterne, till hvilkas befattning det hörer att gifva
akt på fångarnes moraliska tillstånd, hafva enstämmigt från samtliga cellfängelserna intygat,
det fångarnes ensamhet haft en välgörande verkan, både till erhållande af bekännelser om
deras begångna brott och till befrämjande af deras förbättring eller åtminstone undvikande af
den från sammanlefnaden imellan brottslingar i häkte oskiljaktiga försämring. I allmänhet
synas dessa predikanter icke betvifla, att verklig förbättring skulle kunna åstadkommas, endast
någon förhoppning för framtiden, efter utståndet straff, vore fångarna förunnad. De förslag,
som i detta afseende göras, gå dels derpå ut, att någon »arbetsinrättning inom länet med
»samma ordning och disciplin, som vid rikets allmänna arbetsanstalter» vore att tillgå, »till
»hvilken alla de vore förfallna, som i lättja och sjelfsvåld sakna och icke heller vilja begagna
»laga försvar», dels uttrycka de den önskan, att »kommunen, länet eller staten lemnade någon
»viss ersättning åt välkända och pålitliga husbönder, hvilka antoge sig dessa villfarande, till
»stadig tjenst och sysselsättning, innan de ännu hunnit vid domstol fällas för brott»; och dels
åberopas den erfarenhet, som inom ett län (Christianstad) blifvit vunnen genom en af enskild
välvilja stiftad förening om anskaffande af tjenst åt straffade eller blott försvarslösa fångar, och
förmäles, att så väl under loppet af år 1850, som de frenne föregående åren, flere sådane
blifvit uttagne och satte i tjenst; att det väl icke lyckats att återföra alla till dygd och samhällsordning,
men att de fleste blifvit nyttige och arbetsame medborgare.
Denna högst berömvärda och angelägna anstalt kan icke nog uppmuntras. Jag har förut
derom tält, och kan icke afstå från hoppet, att den en gång, medan ännu tid är, må blifva
föremål för välsinnade medborgares allvarliga omtanka. Straffens vanmakt att afhålla från
brott, när förtviflan om möjligheten att annorlunda bärga sig drifver dertill, är ögonskenlig
och obotlig. Den bristande möjligheten att ärligt försörja sig måste äfven åt brottslingen beredas,
i fall man vill se honom upphöra att föröfva brott. Än mer är det nödigt, att utvägar
till bergning och upptuktelse beredas åt de odugiingar, som ännu icke gjort sig skyldiga till
straff, men sakna lust och vana att med sitt arbete förvärfva sitt uppehälle. En fond, en
för hela riket gemensam kassa borde stiftas, till hvilken alle de, som af frikostighet förära
»åfvor åt de fattiga, i stället hade att vända sig med sitt ädelmod, och hvars föremål vore
att skaffa tillflykt dels åt straffade brottslingar, dels åt försvarslösa personer, vare sig genom
deras inackorderande mot skälig vedergällning hos enskilda husbönder (helst på främmande
ort, der vanfrejden vore okänd), eller genom inrättande af åkerbrukskolonier på våra obrukade
hedar och myrer, eller genom hvilka andra anstalter, som kunde lämpligen påfinnas. Ty
önskansvärdt måste det vara", att välgörenheten, i stället att användas till förökande af det
onda, måtte en gång kunna komma samhället och den lidande menskligheten till verkligt gagn.
' Under detta årets resa har äfven kommit till min kunskap ett bland de anmärkningsvärda
exemplen af allmogens obenägenhet för täta tingsterminer, hvaraf skulle kunna slutas
til! ännu större obenägenhet för de s. k. permanenta, i Lagförslaget tillstyrkta domstolarna
på landet (kallade Landsrätter i st. f. Häradsrätter). På allmogens begäran hafva nemligen
sommartingen blifvit indragna år 1800 i Memmings, Skärkinds och Åberbo härad samt år
1807 i Hanekinds och Bankekinds härad. Jag har anledning att förmoda enahanda orsak till
ena lagtima tingets försvinnande äfven i andra orter. Det torde vara skäl att härom närmare
underrätta sig, innan den föreslagna stora förändringen vidtages. — Nämnde härader hafva
också från år 1781 till 1801 varit fördelade i två domsagor, men derefter blifvit åter sammanslagna
till en, såsom de ännu fortfara att vara. Detta exempel torde hittills vara sällsynt.
Stockholm i Januari 1852.
S. L. THEORELL.
N. A. Fröman.
RIKETS STÄNDERS
E mbets-B er ätt el se
\
för år 1859.
«M®0§@I’-I8
STOCKHOLM, 1853.
P. A. Norstedt & Söner, Kongl. Boktryckare.
INNEHÅLL.
Mj a (08 Klintin & en.
Sid.
Kan skuldfordran hos omyndig förklarad person gälla, der hans skuldsedel icke gäller? (tillägg till sista
berättelse)  1.
Bestraffning af våld, hvarmed våld styres (tillägg till sista berättelse) 3.
Försvar för advokatur och advokater 6.
Omröstningarne i Konungens Högsta Domstol 8.
Ar lagsökning icke anhängig mot gäldenärens sterbhus, när den vid hans dödstima var anhängig mot honom sjelf? 9.
Hvad en vadinlaga eller underd. deduktion behöfver innehålla, för att kunna upptagas 11.
Kan testamentstagare hafva att fordra vederlag för jord, som han ur testators qvarlåtenskap ej kunnat utbekomma ? 12.
Huruvida rättigheten till nedläggande af allmänt åtal må anses vara af högsta lagskipningen erkänd eller ej 14.
Fordringsägare, som genom ackord med gäldenären eftergifvit hälften af sin fordran, kan likväl dömas att
erhålla hela fordringen 15.
Redovisning för åtal anställda emot
1) Länna skeppslags Tingsrätt om orätt förvandling af böter 16.
2) Magistraten i Wisby för orätt ådömdt ansvar 17.
3) Rådstufvurätten i Norrköping för dröjsmål med utslag öfver häktade personer —
4) Konungens Befallningshafvande i Kronobergs län för förfarande vid kronobrefbäringens reglering . . . 19.
5) Tillförordnad Borgmästare i Upsala för långsamhet i göromåls handläggande —
6) Tillförordnad Domhafvande i Wadsbo härad för orätt förvandling af böter 20.
7) Konungens Befallningshafvande i Malmöhus län för en fånges oskäliga qvarhållande i straff- och arbetsfängelse —
8) Tillförordnad Domhafvande i Wädtle härad för orätt förvandling af böter 21.
9) Domhafvanden i Edsbergs och Lekebergs härad för vägran att ordna häradens arkifver 22.
10) Ledamöter i Stockholms Kämnersrätt för underlätet bestraffande af erkändt lägersmål (forts, från sista
berättelse) —
11) Konungens Befallningshafvande i Gottlands län för spärrning af ett hus i anledning af cholera (forts. fr.
sista berättelse) 24.
12) Förre Kronolänsmannen Stadsfiskalen G. A. Stenson för 2:ne fångars qvarhållande, i följd af anmälta,
men icke ingifna besvär (forts, från sista berättelse) —
13) En Rådstufvurätt (den i Hernösand) a.) för siittet att i tvungen konkurs besörja om bouppteckning samt
b.) för beviljad boskillnad utan konkurs 25.
14) Lektorn Mag. C. A. Forssell för fel emot Tryckfrihetsförordningen —
15) Landssekreteraren i Gottlands län m. m. L. Hambraeus för fördröjd verkställighet i ett från Hofrätt återför
visadt brottmål (forts, från sista berättelse) 27.
IG) Häradshöfdingen J. E. Svalander för delaktighet i de förut emot Y. Häradshöfdingen N. M. Stedt åtalade
domstolsåtgärder, grundade på ogiltig stämning (forts, från sista berättelse) 28.
17) Häradshöfdingen P. F. Arling för olagligen utsatta och hållna urtima ting angående skjutsregleringar
(forts, från sista berättelse) 31.
18) Domhafvanden i Gudmundrå tingslag för dröjsmål i ransakning öfver en häktad person —
19) Rådstufvurätten i Alingsås för ofullständiga domböcker 32.
20) Landssekreteraren i Westmanlands län för tjensteförsummelse
—
21) Komministern Isak Lundberg för fel mot Tryckfrihetsförordningen m. ni. (forts, från sista berättelse) . 33.
22) Tillförordnad Domhafvande i Gottlands Norra härad för förfarandet med en intecknings dödande . . . 34.
23) Ständige Borgmästaren i Eskilstuna och en i hans ställe tillf. Borgmästare för dröjsmål med ett ärendes
handläggning  30.
24) Undersökning af orsakerna till arbetets olika skyndsamhet i Rikets Hofrätter 38.
Arets embetsresa 41.
Christianstad läns Fångvårdssällskap —
Mj agre formen.
Uppsägning af borgen för Kronans uppbörd (forts, från sista berättelsen)
Om straffet för stöld, snatteri och åverkan
Sid.
Lagtext härtill
50.
Huruvida Konung eller Thronarfvinge bör äga att förvärfva jord och fast egendom i Riket 53.
Om efterlefnad af 9 § i kongl. Förordningen den 1 Mara 1841 angående pass och nationalitetshandlingar för
svenska till utrikes ort gående fartyg 57.
Hvilka de vitesböter äro, som enligt kongl. Förordningen den 20 Januari 1779 skola gå till konungen . . 59.
Om rätta beloppet af en förhöjning i konsulstaxan för Svenska och Norrska Generalkonsuln i Abo . . . . 61.
Det af Justitia Borgmästaren i Göteborg utöfvade befäl öfver der varande Stadssoldatkorps 62.
Domstols skyldighet att förskjuta kostnader i konkursmål, der tillgång till ersättning saknas —
Konungens Befallningshafvandes befattning med olofligen uppförda vattenbyggnader enligt kongl. Kungörelsen
den 6 Aug. 1815 .64.
Folkskolornes tillstånd 65.
Religionsfriheten 66.
Afven denna gången torde början få göras med den hufvudafdelning, som rörer
Mjtitfsh ipn ingen.
Af sista berättelsens innehåll i detta ämne har den del, som rörer Högsta Domstolens
förhandlingar, blifvit föremål för offentlig granskning; och jag har deraf erfarit, att jag uti
två af de rättsfrågor, jag behandlat, icke nog fullständigt utvicklat grunderna för min mening.
Jag är skyldig att söka fylla, hvad deruti felar; och detta supplement ställer jag främst, såsom
egentligen hörande till den föregående berättelsen.
Den första af nämnde rättsfrågor är den, huruvida en person, som står under förmynderskap,
skall förpligtas att betala den gäld, han sjelf såsom fullmyndig gjort.
l)et liar blifvit anmärkt, att jag felaktigt upptagit den handlagda tvisten, såsom skulle
frågan deri ej varit, huruvida den under myndighetstillstånd åsamkade gälden vore betalningsgill
äfven sedan gäldenären blifvit omyndig förklarad, utan huruvida fordringsägaren bevisat,
att han försträckt penningar åt den myndiga personen eller fått fordran hos honom) förrän
han försattes i oimndighetstillstånd. — Så skulle jag önskat frågan verkligen upptagen i Kongl.
Maj:ts dom; och jag vore ännu nyfiken att se, om sakens slut då kunnat blifva, livad
det blef.
Men frågan är icke så upptagen i den nådiga Domen, och krafvet ogillas icke på grund
af bristande bevis om gäldens (försträckningens) verklighet; utan krafvet ogillas derföre, att
skuldförbindelsen, utgifven under myndighetstillståndet och till verkligheten obestridd, ansågs,
för brist i dess lagliga form (bristande egenhändighet i texten), icke hafva varit i och för sig
eller redan under myndighetstillståndet gällande, och ej heller hafva kunnat blifva det genom
ett af gäldenären efteråt, under omyndighetstillståndet, gifvet och med vittnen styrkt erkännande.
Min tanke är, att ett sådant erkännande äfven af en omyndig förklarad person (så
framt ej särskildt saknande tillförlitlighet i följd af galenskap, ärelöshet o. d.) äger bevisande
kraft, samt att då gäldens verklighet sålunda var bevisad, annan grund för dess giltighet icke
behöfdes; hvaremot den nådiga Domen, utan förnekande af gäldens verklighet, endast innehåller,
att erkännandet icke innebar egenskap af förbindelse, såsom af omyndig person gifvet.
Det är således misstag, att ej allenast den förbindande kraften, utan ock bevisningskräften
skulle blifvit fråudömd gäldenärens omförmälte erkännande; och något annat, skäl är
icke mot mig användt, än det i den nådiga Domen begagnade, eller erkännandets ogiltighet i
egenskap af förbindelse. Något försök är icke gjordt att bevisa, det samma erkännande ej
kunde äga vitsord och bevisande kraft om gäldens verklighet.
Allt hvad som kan anföras emot den erkända gäldens giltighet, torde ligga i en argumentation,
sorn jag hört framställas emot giltigheten af all gäld, uppkommen utan utgifven
laglig förbindelse. När man lånar, sades det, och icke lagligen förhinder sig att betala, är
man också icke lagligen dertill skyldig. Man kan hafva lofvat betalning; men dermed har
man blott moraliskt förbundit sig; och en sådan förbindelse kan man icke dömas att uppfylla.
Då nu deri i fråga varande skuldförbindelsen icke under myndighetstillståndet var så
Ji. St. Just. Ombudsm. Emb.-UeräUelse för år 1852. 1
upprättad, att den lagligen gällde, och under omyndighetstiden ej någon rättskraftig betalningskyldighet
kunde åtagas; var således, om än gälden verkligen blifvit gjord, ingen laglig
skyldighet till dess betalande för hand, utan endast en moralisk pligt, sorn inför lagen ej
medförde verkan.
Så har jag icke fattat skillnaden imellan juridisk och moralisk skyldighet. Jag har
trott, att den som emottager annans egendom (penningar, varor) med löfte att den återställa,
är dertill rättskraftigt (juridiskt) skyldig, änskönt intet bevis på löftet eller emottagandet finnes,
och att om hans skyldighet ej kan göras lagligen gällande, orsaken dertill endast är
bristen på bevis, icke bristen på laglig förbindelse. Man får väl icke tro, att ingen ting som
är moralisk förbindelse, kan derjemte vara en juridisk. Tvertom innehåller ju sedeläran, att
all juridisk förbindelse också är moralisk. Hvad man imellan fyra ögon erkännt sig skyldig
att göra, det har man dermed ock erkännt den vara berättigad att fordra, till hvilken man
åtog sig förbindelsen. Den stund det bevisas eller erkännes, att detta imellan fyra ögon
skett, är ock dermed bevisadt, att förbindelsen var lagligen gällande, ehuru den kunnat
blifva overksam i brist af bevis, likasom en förskrifven gäld kan undslippas genom förskrifningens
förlorande. Det är, i båda fällen, endast samvetet som kan tvinga till betalningsskyldighetens
uppfyllande, icke derföre, att den är blott moralisk, men derföre att den icke
är bevislig.
Bristen på bevisning, i förevarande fall, skulle ej kunna ligga i annat, än bristande trovärdighet
hos gäldenären, när han, såsom omyndig förklarad, erkände skulden. Jag vet
icke, på hvad grund den skulle frånkännas honom; och i Kongl. Maj:ts nådiga Dom under
rättas
jag härom så mycket mindre, som trovärdigheten i sjelfva verket honom icke frånkännes.
Att ställas under förmynderskap, är att skiljas från förvaltningen af sin egendom,
men icke att i (ifrigt förlora medborgerlig eller mensklig rätt. Och rättigheten att blifva
trodd i egna förhållanden lärer väl svårligen kunna frånkännas den, som om andras förhållanden
kan lagligen vittna. Galen eller ärelös måste man förklara honom, för att botvilla,
hvad lian erkänner om sin förbindelse till en annan; och hvarken galen eller ärelös är han
dock förklarad endast dermed, att han är ställd under förmyndare. Det behölde särskildt
bevisas; men sådant har i förevarande fall icke kommit i fråga.
Det är icke allenast i frågor om den under förmyndare ställdes gäld, som hans vitsord
kan påkallas och för rättvisan blifva oumbärligt. Om han sjelf under myndighetstillståndet
sålt något af sin egendom och derföre efter något anstånd uppburit betalning, men på denna
icke gifvit qvitto; så skulle köpare, sorn vid skeende lagsökning af säljarens förmyndare icke
kunde förneka köpet och det anstånd, han njutit, men saknade bevis på den efteråt skedda
betalningen, kunna dömas att för andra gången betala, änskönt säljaren erkände, att han fått
betalt — ty denne vöre nu mera omyndig och ägde icke vitsord. Likaså i läll han under
fullmyndigheten fått låna en persedel, hvilken hos honom funnes qvar, när omyndigheten inträdde,
skulle förmyndaren, i brist af bevis på lånet, kunna vägra att återställa den lunta
persedeln, oaktadt låntagaren erkände, att densamma rätteligen långifvaren tillhörde.
lin orättvisa af denna beskaffenhet, gjord af förmyndaren till fördel för den omyndige
på andras bekostnad, synes mig helt annorlunda förfördelande och förkastlig, än den orätt,
myndlingen kan komma i tillfälle att göra sig sjelf genom falskt erkännande af skulder. Det
kan väl icke antagas för regel, att en menniska heldre ljuger till sin skada, än talar sanning
till bevarande af sin rätt. Om det förra någon gång kan hända en vanartig varelse, i beräkning
af något åt sig gjordt förbehåll att hos den falska fordringsägaren åtkomma viss andel i
den orättmätiga fordringen, och af nöjet att förslösa, hvad sålunda blifvit honom (myndlingen)
sjelf frånsnilladt; så mäste dock detta fall anses för undantag, hvars inträffande icke obevi
sadt
förutsättes, utan måste bevisas, för att kunna såsom verkligt antagas. Hvad som, i
brist af bevis härom, händer, är till skada för den, som sjelf velat sådan skada sig tillskynda,
då deremot genom vägradt vitsord åt ett erkännande af honom till annans fördel
kan uppkomma och bör förmodas uppkomma orättmätig förlust för denne. Jag skulle tro,
att företrädet imellan dessa regler för rätt och lagskipning ej är tvifvel undcrkastadt.
Den andra af berättelsens artiklar, som jag trott mig böra ytterligare redovisa, är den
nästföljande, hvilken rörer ett på annans ägor olofligen uppbygdt hus. Jag har kallat det ett
våldförande af äganderätt, således ett väld, att bygga på annans jord utan hans bifall och
utan, laglig rätt. Mig förekastas, att hafva orätt nyttjat denna benämning, emedan våld ej
kan äga rum, der intet motstånd göres. Har jag sålunda nyttjat ordet i orätt bemärkelse;
så är det af brist på bättre vetande. Jag har trott, att man kan göra våld på en sofvande,
af hvilken man icke röner något motstånd, 0111 ej det motstånd räknas, som sjelfva den i
hvila stadda kroppens massa gör emot vapnet, hvarmed han -angripes; och så beskaflädt motstånd
saknas icke helt och hållet vid någon våldsgerning, äfven på döda ting. I begreppet
om våld torde dock hvarken detta eller något slags motstånd ingå; utan bruka väld synes
vara ungefär detsamma, som bruka makt, styrka, utan rätt; hvarföre ock talesättet våld
går för rätt betyder framgången af allt slags öppet föröfvad laglöshet.
Skulle jag i detta språkbruk hafva misstagit mig; så vöre samma misstag begånget uti
Kongl. Maj:ts i ämnet gillia nådiga Utslag, der den tilltalade säges hafva genom husets nedrifvande
»sjelf med våld förskaffat sig rättelse uti en inkräktning pä hans äganderätt».
Ty att vid detta nedrifvande gjordes motstånd af hans motparter husets ägare (eller någon
annan), var honom icke tillvitadt; och då husets nedrifvande icke dess mindre kunde kallas
våld; måtte samma benämning vara lika användbar på den öppna laglösheten att utan lof eller
rätt uppföra detta hus på annans ägor.
Våld har jag således kallat denna olaglighet derföre, att den skett öppet och att den
skett utan rätt. Detta senare var icke bevisadt; men Kongl. Majit har dömt lika, som ske
skolat, 0111 det varit bevisadt; ty Kongl. Majits nådiga Utslag innehåller, att ehvad de, som
uppsatt byggnaden, kunde anses hafva varit dertill berättigade eller icke, hvarom Kongl.
Majit i förevarande mål ej hade att Sig utlåta, den tilltalades tilltag uppenbarligen
vore stridande mot det åberopade lagstället; och denna sats innefattar, att om ock de, som
uppfört huset, varit dertill oberättigade, saken ändock skulle fått samma utgång, som den
fick, d. v. s. den tilltalade dömdes nu icke till annat ansvar, än som skulle drabbat honom,
äfven om det varit ådagalagdt, att husets uppbyggande skett utan rätt. Uppbyggandet
är i saken lika betraktadt, som om det varit ett våld, ehvad det så var eller ej. "Detta
våld, såsom icke bevisadt, kunde ej bestraffas; men det efterföljande våldet, som till dess
undanrödjande användes (nedrifvandet) straffades, äfven under förutsättning, att det förra var
verkligt.
På detta sätt hade ej kunnat dömas, i fall den satsen varit erkänd, att våld får med
våld styras; ty då hade först bordt utrönas, om uppbyggandet skett med rätt eller ej, eller,
med andra ord, 0111 den tilltalade, såsom ägande del i marken, hvarpå byggandet skett, varit
berättigad att det hindra. Min tanka är, att det våld, hvarmed våld styres, icke är straff
bart,
efter ingen sann rättslära straffbart och icke i svensk lag med straff belagdt. Jag har
sökt att gifva skäl till denna tanka, och bevisa dess tillämplighet på förevarande fall. För att
tänka annorlunda, synes vara nödigt att göra sig reda för den gräns, inom hvilken bestraffandet
af det repressifva våldet skall stadna, eller om man icke alls vill lemna något ut
rymme
åt detta våld. Man bör veta, 0111 man vill lemna det angripande våldet alldeles
ostördt, eller hvar man skall finna en gräns, utöfver hvilken det icke får gå, innan det återhållande
våldets rätt
Om den sorn på annans mark olofligen byggt sig ett hus, äger rätt att hafva det i
fred, tilldess det blir genom laglig handräckning bortrifvet; har lian ej då samma rätt, äfven
innan lian fullbordat byggnaden? Är det blott det färdiga huset, som icke får af jordägaren
med våld borttagas; och i fall det icke är färdigt, har då den byggande icke rätt att fullborda
det, utan att jordägaren får med våld sådant hindra? Får den byggande fullborda det
påbegynda huset, ehvad det är mycket eller litet, som i byggnaden felar? Får lian då äfven
fullborda det, endast han till byggnaden gjort den ringaste början? Då äger kanhända jordägaren
ej heller makt att med våld hindra byggnaden, endast timret dertill är framfördt?
Men hvarföre skulle lian hafva bättre rätt att hindra sjelfva timrets framförande? Han har
således vid intet moment af handlingen rätt att sätta våld mot våld. Endast den, som börjar
våldet, har rätt att ostörd utföra det. Dess afvärjande är det enda våld, som icke tillätes.
Kunna då frågorna på något annat sätt besvaras, utan att komma till samma slut, så länge
det angripande våldet skall skyddas? Om den byggande icke kan begära att hafva sitt arbete
ostördt förr, än det är färdigt; får då jordägaren rifva det, så länge ännu ett bräde återstår
att tillspika, en dörr att insätta, en tegelpanna eller halmkärfve att pålägga taket? Har åter
jordägaren då ej rätt att våldföra huset; hvarföre har han det mer, när hela taket ännu felar,
eller blott dörrar och fönster? Och har han ej rätt att hära händer derpå, sedan blott
dörrar och fönster eller tak fela; hvarföre må han då bruka våld derpå, när endast väggarne
äro upptimrade? — hvarföre då, sedan första hvarfvet af timmer är upplagdt, eller första
stolpen till resverket uppsatt, eller första grundstenen nedgräfd?
Man må vända frågorna huru som helst; så vill det blifva klart, att antingen äger
jordägaren rätt att nedrifva hela huset, huru färdigt det än må vara, eller ock får han icke
i något moment af byggnadsarbetet hindra dess fortgång, icke hindra byggnadsämnenas, stenens,
timrets, halmens, brädernas framförande. Den byggande våldsverkan^ allena äger
vara skyddad i sitt värfs utförande; att afstyra detta med våld är aldrig tillåtet. Det finnes
ingen mening i en mot mig använd sats, att i förevarande fall jordägaren, om han satt sig
till motvärn, när andra personer ville uppföra ett hus på hans ostridiga mark, då varit den
försvarande, men deremot, sedan huset opåtalt var uppfördt, blef den anfallande, som begick
våld. flan begick våld, men såsom försvarande, så vida han icke sträckte våldet längre,
än till det olotligen uppförda husets nedrifning; och under denna förutsättning var han, enligt
min tanka, ostrafflig; men var han det icke; så hade han ej heller varit det, om han med
våld mött våldet i sjelfva dess början, i stället att låta det fortgå, ända tilldess huset var
uppbygdt, (och förmodligen färdigt eller nära färdigt).
Våldet (det angripande, som får med våld mötas) helgas således icke af sin längre eller
kortare fortgång. Så länge denna räcker, måste rättigheten att hindra äfven räcka. Så länge
det olotligen byggda huset ännu (jvarstår, fortfar våldet på jordägarens egendom, hvilken han
är berättigad att frigöra genom husets borttagande. Han kan anlita offentlig myndighet om
handräckning härtill, och låta det ske på den byggandes bekostnad; men vill han icke eller
kan han icke underkasta sig den omgång, som härvid är att befara; så gör han sig sjelf
rätt, och äfventyrar icke lagligen något ansvar i annat fall, än om han befinnes hafva förnärmat
den byggandes rätt; och dennes rätt är icke att bibehålla huset, der han ej ägt rätt
att bygga det. Ty det ligger icke i rättsbegrepp och finnes icke i lag stadgadt, att man
straffas för förgripelse mot annan, när man ingens rätt förnärmat.
Det gör något större buller att nedrifva ett hus, (i den mån också dess uppbyggande
kostat mera omak och gjort större intrång), än att afvärja vissa andra ringare våldsamheter.
Men vore det icke lofligt att nedrifva ett på min jord olofligen uppfördt hus, sorn hindrar
mig att af jorden göra det bruk, jag önskar; så vore det ej heller lofligt att undanrödja ett
af obehörig person uppsatt stängsel, som hindrade åtkomsten till mina ägor, ej ens alt undanskjuta
ett åkdon, som lika obehörigen på mitt område blifvit mig i vägen stäldt, ej att
bortdrifva ett djur, sorn med öppet våld vore inlördt i mitt sädesgärde eller trägård. Jag vet
icke, huru en lag skulle skrifvas, lör att inrymma åt våldet sådana rättigheter och så fjättra
den rättmätiga friheten.
I lag böra finnas stadganden så väl om sättet att bemäktiga sig sin egendom, den man
finner i annans våld, sorn om sättet att rättmätigt åtkomma annans egendom emot bans vilja.
Endast det senare af dessa stadganden är att söka i den balk af lagen, sorn handlar om utbekommande
af fordringar, men icke det förra. Denna balk, Utsökningsbalken, tillåter icke
någon sjelfpantning, icke någon egenmäktig åtgärd af fordringsägare, för att sätta sig i besittning
af den honom icke tillhöriga egendom, som till godtgörande af hans kraf skall användas.
Oin han vidtager någon sådan åtgärd; så griper han dermed Konungens Befallningshalvande
i embetet, begår ett »tillgrepp» i och med detsamma han »pantar något till sig»,
skall derföre »varda skild vid det han tillgripit häfver», och böta och upprätta skadan. Om
än dessa uttryck tillgripa och panta till sig kunde lämpligen användas på ett återtagande af
det, man sjelf äger; så kunde de dock här icke vara tagna i sådan bemärkelse, då de ostridigt
äga en annan, passande för lagstället, der de finnas, och hvilket ställes föremål ej kan sträcka
sig utom hela den afdelning af lagen, till hvilken det hörer. Nu vore för öfrigt bemärkelsen
alldeles hårdragen, i fall med tillgripa och panta till sig skulle menas att icke tillegna sig
annat än sitt eget och icke taga någonting i pant.
Det andra, eller det här ofvan först omförmälta lagstadgandet, »huru man skall sitt
»återtaga», hörer till en helt annan lagens afdelning, der det också träffas, och innehåller,
att ingen må »sjelfvilligt taga åter det han vidkännes, ehvad det är från honom stulet eller
»han det tappat, utan skall han lita Konungens Befallningshafvande eller domaren derom till»,
men att han »må det återtaga af den, som är lösker man eller misstänkt att vilja rymma,
»eller der stulet gods å färska gerning finnes». (Missgerningsbalken 52: 1.)
Allt väl öfvervägadt, kan detta lagställe hvarken betyda mer eller mindre, än att der
den återfordrandes äganderätt är gifven, der är han ock berättigad att sitt återtaga. Det i
paragrafens början gifna allmänna förbudet kan nemligen icke tillämpas på något af de fall,
der innehafvaren af stulet eller upphittadt gods ej kan antagas för dess rättmätiga ägare, utan
lagligen mister det, så snart utredt är, hvem som det förlorat.. Först och främst när stulet
gods å färska gerning finnes, har rätte ägaren makt att tjufven det afhända. Dernäst får han
taga det från lösker man eller den, som misstänkt är att vilja rymma, d. v. s. från sådan
person, som ej kan anses hafva godset lofligen åtkommit, om än han icke sjelf det stulit,
och således ej heller kan lagligen försvara någon äganderätt dertill. När deremot dessa undantag
icke inträffa, och således innehafvaren kan vara rättmätig ägare, såsom den der i god
tro förvärfvat godset, då endast, men icke i annat fall, är runi för tillämpning af den först
uttryckta allmänna regeln, att den som vidkännes det stulna eller tappade godset, såsom förut
sig tillhörigt, skall lita Konungens Befallningshafvande eller domaren till, men ej får sjelfvilligt
godset återtaga. Gör han detta likväl och fråga om ansvar derför uppstår; då kan han rättvisligen
dömas hafva gripit Konungens Befallningshafvande i embetet och pantat något tili sig
(ty hvad han tillgrep, hörde nu mera möjligen en annan till).
llättrnätig ägares ratt är således alltid att sätta sig i besittning af hvad han äger. Fram
för
honom kan ingen annan, som ej lagligen må förutsättas vara ägare, hafva rätt till besittningen.
Det gifves ingen lag, som berättigar inkräktare af annans egendom att behålla, hvad
han inkräktat, så framt äganderätten är gifven. Men då han ej äger behålla det, måste rätta
ägaren hafva rätt att återtaga det. Vill han det icke, utan heldre anlitar laglig myndighet;
utan tvifvel har han dertill också rätt; men icke äger den, som utan rätt innehafver den inkräktade
saken, att klaga, om den annorlunda fråntages honom, emedan det icke vore att
klaga öfver förnärmande af någon rätt.
Huruvida »jag kommit att såsom domare lägga hand vid» ett imagineradt fall, att
någon nedrifvit en annan person tillhörig hålldam, som å hans ägor utan lof varit anlagd,
torde icke höra till saken att yppa eller efterfråga. Deremot dristar jag försäkra, att om
och när det händer mig att blifva domare i en fråga af den beskaffenhet, som blifvit imaginerad,
jag hvarken kan eller skall döma annorlunda, än efter det begrepp om lagens rätta
mening, som jag här sökt ur dess ordaförstånd utvickla. Finnes det ostridigt, att den, som
nedrifvit hålldammen, är ägare till grunden, hvarpå dammen blifvit uppförd, och kan den,
som dammen byggt, icke visa sig hafva dertill ägt rätt eller lof; så skall jag icke anse mig
kunna döma till ansvar för nedrifvandet. Befinnes det åter tvistigt, huruvida den byggande
ägt rätt att uppföra dammen; så skall jag vid vite förbjuda honom att åter uppbygga den,
tilldess lagligen varder afgjordt, om byggnaden mot den nodrifvandes ') vilja får åter hyggås
') Enligt en mot mig gjord språkanmärkning får den dag, sorn påföljdcr ieke heta den påföljande, utan
skall heta den påfuljde. I fall så iir, har jag ock här orätt användt den byggande och den nedrifv
art de lor att uttrycka den sorn byggde, och den som nedref, och jag hade i stället bordt säga den
byggdé och den nedrifne. Det är sannt, att »hvad. som redan följt, ej iner kan följa». Men skulle
eller ej. Men omöjligen skall jag förordna, att den, som nedref, skall åter uppbygga, innan
afgjordt är, att den, sorn byggde, ägde rätt att bygga. Grunden till \itets föreläggande skall
jag hämta från Byggn.bl. 10: G angående sättet att behandla käromål om intagor eller annan
åverkan.
Man bar felaktigt läst mina ord, när man föregifver mig hafva antagit, det den tilltalade
i det omtvistade fallet skulle varit ensam ägare af den mark, hvarå byggnaden funnits
uppförd. Flan behöfde icke vara ensam ägare, för att hafva anspråk att i sin äganderätt icke
störas; dertill var nog, att han var delägare; och såsom sådan uppgifven förekommer han i
det nådiga Utslaget. Och det är icke allenast jag, utan det är Kongl. Maj:ts Högste Domstol,
som sagt, att saken skulle så behandlas, som om den tilltalade varit jordägare, i och med
detsamma genom det nådiga Utslaget förklaras, såsom redan är anfördt, alt ehvad de byggande
varit till byggnadens uppsättande berättigade eller ej — således om än de icke varit
berättigade, om än den tilltalades rätt till jorden varit styrkt — den tilltalade dock icke skulle
ägt att nedrifva byggnaden. Från samma förutsättning har jag utgått, då jag funnit det origtigt*),
att den tilltalade ej fått njuta den rätt, lian i egenskap af jordägare bordt njuta. Hade
jag antagit bans jordäganderätt för afgjord; så hade jag ansett honom böra frikännas, då hans
motparter ej styrkt någon mot denna äganderätt giltig rättighet till byggnadsföretaget. Nu
åter, då jordäganderätten just var i fråga ställd, har jag icke ansett honom kunna frikännas,
men också icke kunna fällas, innan utredt blef, att de, hvilkas byggnad han nedref, varit
berättigade till dess bibehållande.
Utom dessa frågor, hvari jag trott mig behöfva närmare utreda grunderna till mitt föreställningssätt,
har jag i kritiken mot mig funnit blott en punkt, som jag ej kan lemna ovidrörd,
då den ej blott påkallar förklaring öfver en mot mig ställd tillvitelse, utan ock rörer
ett ämne af allmän vigt.
•lag bör då underrätta mina läsare, i händelse bland dem skulle finnas en och annan,
som vore derom okunnige, att titeln af »gammal advokat» med rätta tillkommer mig, och
att jag således trätläs af det omdöme, min granskare fäller, då han, vid fråga om »utredande
eller utarbetande af vår lagskipningstheori», företager sig att qvalificera dem, som i ett sådant
arbete borde deltaga, samt dertill godkänner dels »de theoretiskt bildade jurister vid akade»mierna»,
och dels de »praktiserande domare, som sökt att sätta sin lagkunskap i något verk»ligt
system», men anser »advokater i allmänhet böra undvikas», enär man om dem »fordom
»skall hafva sagt: en gammal advokat blir aldrig god domare, utan vänjer sig att så vända och
»vrida alla förekommande omständigheter, att lian ofta sjelf icke kan säga, hvad som är rätt».
Genom en sådan utlåtelse väcker man ännu icke något ogillande bos den svenska stora
allmänheten, hvars ton tvertom temligen härmed instämmer. Och hos sjelfva våra domstolar
råder ännu en föga skiljaktig ton, så att man der ofta nog förmanar den vid rättegångsverken
tjenstgörande ungdom att afhålla sig från sakförareyrket, genom hvilket man väl blottställer
sig för förmäns obenägenhet, men icke må vänta sig, att den skicklighet, man i detta yrke
kan förvärfva, blir ansedd såsom gagnelig för domareyrket, eller kan såsom meriterande till
inträde deri komma i beräkning.
Besynnerlig är hos mera erfarna och dugliga domare, denna eftergifvenhet för en tanklös
ton. Hos andra kan deremot hatet till advokater vara rätt naturligt. Antingen en domare
fruktar att för sakkunniga och något skarpsynta ögon röja sin bristande skicklighet,
eller han besväras af alla hinder för egenmäktig utöfning af sin myndighet; så är det honom
olägligt att kontrolleras af skickliga sakförare. Mycket fog till klagan öfver advokaters förfarande
kan onekligen finnas, och måste finnas äfvenså val, som fog till klagan öfver domareembetets
förvaltning — och öfver allt slags mensklig befattning. Men missnöjet hos dåliga
domare drabbar ej blott dåliga advokater; de fördöma alla utan undantag; och i deras ögon
väl derfiire icke pras. och import, få hafva gemensamt particip.? I alla fall kunde väl uttrycket den
som följt icke ersättas med den som blifvit följd (»påföljd»).
*) Olagligt, »mot klar lag stridande», såsom man älskar att upprepa.
gifves ingen rättskaffens och förtjent man af detta yrke. Deras klagan understödjes ej blott
af den lättrogna tanklösheten, utan ock af en hel hop parter, som antingen hafva sjuka saker
eller misströsta om sina domares förmåga att taga reda på sådana, i hvilkas utförande blifvit
använd någon större klyftighet.
Ju mera det på detta sätt lyckas att stämma opinionen emot advokaterna och deras
yrke, desto mera sällan skall detta yrke väljas af dem, som deri kunde mest gagna; och det
måste derigenom falla i sämre händer. Lyckligtvis kan dock sådant i längden icke fortfara.
En gång blir det begripligt, att i en tid af mera framskriden bildning gifves utan goda advokater
ingen god lagskipning. Det är genom dem, som offentligheten i denna väg utkräfver
sin rätt, hvilken man dock till slut förgäfves motarbetar. Att kontrollera den sämre arten
af domare, som ty värr litet nog nitälskar för rättvisan, störa deras liknöjda slummer och
bringa dem, så vidt möjligt, att se upp och göra sin skyldighet, är ett yrke, som också
medförer sin tillfredsställelse och ej förnuftigtvis kan af de rättänkande föraktas. Det vinner
alltmer aktning, ju mera bildningen sprider sig och fäster sin uppmärksamhet på lagskipningen.
I länder, der sådant redan inträffat, har det ock händt, att goda sakförare vunnit stort
anseende. Men domares anseende har stigit i samma mån; och dålige domare, oin de än
äfven der funnits, hafva dock nödgats åtminstone så mycket förstå, sorn att de ingenting
vunne på att röja fiendtlighet mot advokaterna. Säkert är, att i dessa länder sådane domare
äro sällsynte, och att de fleste domare njuta ett välförtjent förtroende. Icke att advokaturen
ensam bar förtjénsten af detta förhållande; men jag skulle tro, att utan dess tillhjelp det icke
står att tillvägabringa. Tilläfventyrs finnas de bästa domare just i det Iand, der man icke
kan blifva domare, utan att hafva länge varit advokat.
Huruvida någon förtjenst i denna väg äfven hos oss röjt sig, kan således vara en fråga,
som har sitt inflytande på föreställningen om domareembetets förvaltning i vårt land. Ar det
förra yrket hos oss ännu föga aktadt; så behöfver det arbeta sig upp; och detta är något,
som ofelbart sker. Jag har imedlertid genom valet deraf trott mig kunna gagna, och just icke
i brist af annat är det, som jag omfattat det. Det har ock utgjort en så väsendtlig del af
min verksamhet, att jag måste anse mitt lif illa användt, om jag illa skött detta yrke.
Att jag kunnat komma i åtanka till den vigtiga, i min ringhet ärofulla befattning, hvars
utöfning min granskare klandrat, har varit alldeles obehörigt, i fall bans karakteristik på
gammal advokat är rigtig. Har min förnämsta sy sselsättning, innan jag valdes till Bikets Ständers
Justitiä Ombudsman, varit sådan, att jag dervid måste hafva »vant mig att vända och vrida
»omständigheterna, så att jag derigenom kommit ur stånd att säga, hvad som är rätt, ur
»stånd att blifva god domare»; då är genom nämnde val ett förfärligt misstag begånget — och
det icke en, utan två gånger. Tvertom har jag trott, att mitt förfarande i advokatur var
af de väljande kändt och gilladt, så vida de utan kännedom deraf svårligen kunde något om
mig veta.
Kanhända är det för sanningens skull icke alldeles ony ttigt och skall af mina läsare i
allt fall ursäktas, att jag gått smädelsen öppet till mötes med uttrycket af den sjelfkänsla, som
oförrätten väckt. Mig sjelf är jag skyldig den bekännelsen, att jag känner intet ädlare yrke
eller i sin framgång mera tillfredsställande. Deraf har jag ock hämtat, hvad jag tilläfventyrs
vet af lagfarenhet, och den utvickling, som mitt förstånd kan äga. Och hvad bruket af min
ringa advokatoriska förmåga beträffar; så vet jag mig aldrig ens hafva kommit i frestelse att
»vrida och vända omständigheterna» eller begreppen. Hvem sorn rådtrågat mig, bar varit
angelägen att få veta, om han haft rätt eller ej; och för mig bar det varit lika angeläget att
härom kunna säga honom sanningen, ej blott derföre, att jag skulle varit samvetslös, om jag
uppsåtligen ljugit, utan ock derföre, att jag förnuftigtvis ej kunnat önska att förspilla mitt
förtroende. Jag har af båda dessa skäl heldre bordt välja att åtaga mig rättvisans, än orättvisans
försvar, så vidt jag förmått urskilja dem; och jag bör då icke hafva på mitt samvete
att någonsin hafva förfäktat, hvad jag ej trott rätt och sannt vara. Om utrönandet deraf
någon gång kostat mig bekymmer och tvekan; så har jag deri funnit mig lika lottad med
domare, som ofta icke utan tvekan kunna fatta sina beslut. Någon gång har jag sett icke
ringa prof af dessas svaghet, mindre derföre, att de ej ville förstå, än derföre att de verkligen
icke förstodo, »hvad sorn var rätt».
En lika beskaffad erfarenhet lärer ofelbart mången annan sakförare hafva gjort. Ty äfven
här lide vi väl icke alldeles brist på sådana, hvilkas utöfning af yrket varit lika litet klandervärd,
som våra bättre domares embetsutöfning. Allt bättre kommer det att gå och allt (lera
dugliga och oförvitliga ämnen att i yrket användas, ju mera man lärer att inse dess vigt och
att för samhällets behof draga nytta af den förtjenst, som på denna väg förvärfvas, i stället
att fåkunnigt utestänga och förneka den.
Härmed är ämnet icke fullständigt afhandladt. Skäl kan blifva att en annan gång dit
återkomma. Till slut må jag nu endast förebygga ett missförstånd. Min mening är för ingen
del att gifva advokater något företräde. Jag säger blott, att deras yrke är så godt som något
annat, och för samhället ej mindre gagneligt och angeläget, än något. Jag påstår, att det
behöfver användas till lagskipningens bästa, så väl genom kontrollerande af domares embetsutöfning,
som genom förtjenta advokaters befordrande till domare. Jag bedrager mig, om
icke häruti ligger en bland de verksama utvägarna till lagskipningens förbättring. Men ingenting,
som sådant befrämjar, finnes i våra lagar — endast hinder deremot.
Advokaternes fruktade inblandning i politiken är utan tvifvel vådligt under allmänna val.
Men det är från detta valsystem, som vådorna uppkomma; och de försvinna ingalunda med
advokaterna, 0111 ock desse kunde alldeles försvinna. Den skada, de kunna göra genom
allmänna valen, uteblifver icke derigenom, att advokaternes plats upptages af andra kandidater,
som lika ifrigt söka att vinna och till sin fördel begagna det enfaldiga folkets förtroende;
och sådana lära aldrig komma att saknas, när Tält för deras verksamhet erbjuder sig.
Men ämnets närmare utredning måste uppskjutas för denna gången. Jag öfvergår till
fortsättning af de kritiska försöken.
De af mig redan förut i förbigående anmärkta täta omröstningarna i Konungens Högsta
Domstol hafva en betydelse, som ej kunnat undgå sakkunnigas uppmärksamhet. Om det är
sannt, att kritiken skadar förtroendet till lagskipningen; så bör lagskipningen vakta sig att
gifva kritiken vapen i händerna genom sina egna stridigheter. Man må icke begära, att en
dom, som ogillas af en eller liera bland domstolens egna ledamöter, skall utom domstolen
anses alldeles tillförlitlig.
Det är icke illa, att skiljaktiga meningar uppstå öfver de rättsfrågor, som skola slitas.
Genom de olika meningarna skola, så vidt ske kan, alla betänkligheter, alla svårigheter komma
i åtanka; och häri ligger en bland de vigtigaste fördelarna af ledamöternes flertal i domstolar.
Men denna fördel försvinner, om icke genom meningarnes diskuterande någon ny
upplysning ur dem utvicklar sig; ty härförutan är blotta flertalet af röster någon gång ej annat,
än en slump, som i rättsfrågan ingenting bevisar. Sker åter en sådan diskussion, hvarigenom
en hvar bland ledamöterna bringas att göra sig reda för grunderna till sin tanka; så
bör i de flesta fall hända, att oväldige och tänkande män blifva ense i sådana frågor, som
dem om rätta förståndet af ett lagstadgande, om en bevisnings fullständighet eller 0111 en handlings
verkliga beskaffenhet; och andra äro ju icke föremålen för rättstvister. En hvar, som
i denna väg gjort försök, kan icke hafva undgått att erfara, huru mycket som i de flesta
fall uträttas genom denna tankarnes sammanstötning, då den st'res af en gemensam afsigt
att utröna sanningen. Mången gång har ett ämne, hvarom vid diskussionens början ingendera
af de samtalande ägde någon bestämd mening, funnits för dem alla klart \id samtalets slut.
Äfven efter de fullständigaste öfverläggningar kunna olösta svårigheter återslå; men då
förena sig meningarne gerna åtminstone derom, att ingendera kan lösa dessa svårigheter.
Ingen röstar då med full trygghet; men man måste dock rösta; och i sådana läll är det oundvikligt
att uttrycka de skiljaktiga meningar, som ej kunna förenas. Men dessa fall äro säll
s\
nta;
svnta; och när omröstningar alltför ofta inträda, kan af dem ej annat slutas, än alt nödia
öfverläggning blifvit åsidosatt.
Hvad man således oförgripligen och med skäl måste tänka är, att de täta omröstningarne
hos Högsta Domstolen väl härröra från ofullständiga öfverläggningar, men att annorlunda
ej kan vara, i brist af den tid, som sådana öfverläggningars utförande skulle upptaga. Från
denna synpunkt skulle väl hvilken bristfällighet som helst i högsta lagskipningen kunna urskuldas.
Men dermed vöre också sagdt, att man hvarken kunde begära eller vänta allmänt
förtroende till denna lagskipning, ehvad allmänna granskningen dervid tiger eller ej.
Om sättet för afhjelpande af en sådan sarnhällsbrist liar jag förut angifvit min tanka;
och när svenska lagstiftningen en gång anser nödigt att för ändamålet vidtaga någon åtgärd,
låter hjelpen säkerligen finna sig. Imedlertid skall jag nu framlägga några ytterligare prof af
de granskningar, jag efter förmågan fullföljt, till uppdagande af högsta lagskipningens tillstånd.
En Kronofogde hade i Juli månad 1846 till verkställighet emottagit ett utslag på skuldfordran,
och derefter uti sin rapport öfver utmätningsmål för tredje qvartalet af samma år
upptagit denna fordran såsom till Kronofogdekontoret influten, men hos fordringsägaren icke
redovisat densamma, utan endast derå i April månad 1818 gjort en afbetalning; hvarföre
Kronofogden biel' af fordringsägaren lagsökt om redovisning, meii dog utan att hafva förklarat
sig öfver ansökningen, hvilken sedermera tillställdes delägarne i Kronofogdens sterbhus; och
då desse i förklaringen invände, att de icke skulle vara skyldige att ingå i svaromål på ansökningen;
utlät sig Konungens Befallningshafvande genom utslag den 15 Juli 1850 öfver
denna invändning sålunda, att enär ansökningen endast innefattade påstående 0111 utbekommande
af medel, som Kronofogden ålegat redovisa, samt en sådan redovisning efter hans död
ovilkorligen tillkomrne hans sterbhus, Konungens Befallningshafvande funne invändningen icke
förtjena afseende, utan blef målet hufvudsakligen pröfvadt och sterbhusdelägarna ålagdt att
det fordrade beloppet genast utgifva.
Sterbhusdelägarne fullföljde i Hofrätten sin invändning, anmärkande, ;4t fordringsägarens
anspråk mot dem bordt göras anhängigt genom särskildt mot dem ställd ansökning, och ej
upptagas på grund af den mot Kronofogden i lifstiden rigtade, men sterbhusdelägarne delgifna
inlagan. Hofrätten fann invändningen icke förtjena afseende; men den fullföljdes genom underdåniga
besvär, hvaruppå den 21 Juli 1852 meddelades Kongl. Majrts nådiga Utslag af innehåll,
att som något påstående 0111 sterbhusdelägarnes åläggande att till fordringsägaren betala
i fråga varande beloppet icke, så vidt handlingarne innehölle, hos Konungens Befallninghafvande
blifvit gjordt, samt Hofrätten och Konungens Befallningshafvande, som ålagt sterbhusdelägarne
sådan betalningsskyldighet, sålunda dömt i en fråga, hvilken icke varit anhängiggjord,
Kongl. Majit alltså funne, jemlikt 25 kap. 21 §. Rättegångsbalken, rättvist att Hofrättens
och Konungens BefallningshaiVandes utslag undanrödja.
De ord i Rätteg.balkens 25 kaj). 21 §, sorn här finnas tillämpade, att »dömdt är öfver
»det, som ej instämdt varit», handla om origtigt upptagande af det ämne, hvaröfver skulle
dömas, vare sig att stämningen rört något annat, eller ock ej varit lagligen meddelad, men
icke derom, att den person, öfver hvars rätt blifvit dömdt, ej var den, å hvilken stämningen
lydde. Ty detta iir ett fall, hvilket i lagen ej upptages, och således icke holler kan inbegripas
under de i denna § uppräknade ovilkorliga domvillor, till hvilka detsamma i förevarande
mål blifvit hänfördt.
Fråga blir då, om händelsen kan anses höra till det slag af domvillor, hvilka kallas
»mera dylikt, sorn emot en laga rättegång strider». Vore det ovilkorligen stridande mot en
laga rättegång, att stämning, utfärdad mot en person, tillställdes en annan, såsom skyldig atl
i den förres ställe svara, och den, som fått stämningen, sedan blefve på densamma dömd;
så hade väl detta fall bordt i lagen bland de ovilkorliga domvillorna upptagas. Men då så icke
It. St. Just. Ombuilsm. Emb.-Berättelse för år 1852. 2
— 10 —
skett, och det följaktligen ej heller är omöjligt, att annan person än den, mot hvilken stämning
blifvit utfärdad, är skyldig att i dennes ställe svara; sä ankommer saken på en undersökning,
huruvida sådan skyldighet i förevarande läll kunde äga runi.
Skuldfordran, som ieke genom gäldenär» död försvinner, är derefter gällande mot hans
sterbhus. En mot honom anställd lagsökning måste således efter hans diid angå sterbhusets
delägare. Hans sak är deras, så snart den upphört att vara hans. Om den mot honom anställda
lagsökningen fullföljes emot deni; så är det deras egen sak, sorn emot dem fullföljes.
Men är någon behörig och skyldig att i annans ställe svara på den stämning (lagsökning),
som denne ågått; så måste det väl vara de, som genom hans död sjelfve blifva sakägare
(som saken uteslutande angår, när den upphörer att angå honom). Således, enär det icke är
alldeles omöjligt, att annan person än den, mot hvilken stämning hlifvit utfärdad, skall vara
skyldig att i dennes ställe svara och låta sig dömas, måste väl de vara dertill skyldige, hvilka
sjelfve efter honom äro ensame sakägare, delägarne i hans sterbhus.
Det finnes i lagen ett stadgande, sorn icke varit miijligt, om aldrig stämning, utfärdad
mot en person, kunde vid hans frånfälle gälla mot en annan. I kapitlet om laga ombudsman
eller fullmäktig (It.b. 15) heter det, att 0111 »Imfvudmannen linder rättegången dör, omhuds»man
skall Rätten det kungöra, och de som då sakägare varda, gifva ny fullmakt». Ingen
kunde genom en annans diid blifva sakägare, 0111 den stämning, som ågått den aflidna, ej
kunde vid hans död gälla mot någon annan. Rättegången hade då genom dödsfallet upphört,
och i den dödes ställe funnes ingen sakägare, innan en annan i hans ställe blifvit stämd eller
låtit stämma.
Och hvad skulle hända, i fall så vore? Med samma skäl, sorn första stämningen förfallit
genom svarandens död, förfölle ock en ny uttagen stämning, 0111 någon af hans arfvingar
under rättegångens fortsättning aflede, och efter denne nya arfvingar inträdde. Det berodde
af ren tillfällighet, huru mycken tid härmed skulle förloras, huru ofta nytt besvär och
nya kostnader behöfde användas och huru mycket sorn kunde för sökanden gå förloradt af
den rätt, han kunnat utbekomma, i fall saken fått efter första stämningen fortgå. Hvad sorn
skulle inträffa, i händelse saken hunnit till högre rätt före någotdera af dödsfallen, antingen
den motvädjade domen komine att anses för laga kraftvunnen, eller saken äfven då finge
förfalla och börjas å nyo (så vida den kunde åter börjas) blefve lör sig kanhända en olöslig
fråga.
Svårast vore dock de fall, der fatalietid borde iakttagas. Inom densamma kunde svaranden
hafva erhållit stämningen, och således ingen ting vara försmnmadt, 0111 han fortfore
att lefva till rättegångens slut; men vid hans död kunde fatalietiden redan vara till ända lupen,
eller så nära till ända, att ny stämningstid ej återstode. Gällde då icke den ågångna
stämningen äfven mot svarandens sterbhus; så ägde käranden ej mer någon talan. Mot sterbhusets
delägare hade han i denna stämning intet påstående gjort; och i läll deni på grund af
densamma någon ting ådömdes; så hette det, att dömdt vore »i en fråga, hvilken icke varit
»anhängig gjord».
Genom dessa anmärkningar synes det mig vara ådagalagdt, att i förevarande sak sterbhusdelägarne
såsom sådane voro att anse såsom hos Konungens Befallningshafvande sökte i
och genom den ansökan, som emot sterbhusets aflidna ägare i dennes lifstid var gjord. Emot
deni kumle icke göras »påstående om deras åläggande att betala» annorlunda, än att dertill
skulle användas sterbhusets medel, så länge fråga ej var att, i följd af försummad urarfvagörelse,
förpligta sterbluisdelägarna att gälda med egna medel. Men mot sterbhuset kunde
intet påstående göras, utan att det angick dein, såsom varande i besittning af dess tillgångar
och ägande anspråk på deri behållning, som i dessa tillgångar kunde linnas. Att emot dem
förklara ogiltig den stämning eller lagsökning, sorn sterbhusets aflidna ägare ågått, är att låta
dem inträda i hans rättigheter, utan att vidkännas de dermed förenade skyldigheter, gifva
dem bättre rätt, än lian ägt.
Den orätt, som skulle fordringsägare härigenom vederfaras, med allt vidare deraf följande
äfventyr, lärer på intet annat sätt kunna undvikas, än att i hvarje fråga om civil rätt
(egendoms-, fordringsrätt) ett lagligen anhängiggjordt påstående får gälla både mot den sökte
(stämde, lagsökte) sjelf och mot hans rätts innehafvare. Att så verkligen sker, derest rättvisa
skall hafva framgång, torde väl af ingen lagkunnig förnekas; och en lag, som hindrade
detta, vöre icke egnad till rättvisans befrämjande. Att något sådant hinder i svensk lag icke
finnes, torde följa af hvad här i korthet är anfördt. Huruvida förut i någon sak handt,
hvad sorn nu i den förevarande (ländt, kail jag visst icke veta; jag måste blott såsom otvifvelaktigt
antaga, att enahanda förhållande ej sällan förut förekommit.
En förklaring är nödig, till afvärjande af ett inkast. Låt vara, säger man, att den
som triider i död mans rätt, också är bunden af hans skyldigheter, såsom vilkor för qvarlåtenskapens
åtnjutande. Men åtminstone skall han veta, hvilka dessa skyldigheter äro, innan
lian för deni häftar. Det kan vara honom obekant, att kraf emot den aflidne är anhängig!;
och han får ju, i sådant fall, icke dömas ohörd. Nej, han måste hafva del af ansökningen;
men detta är helt annat, än att en ny ansökning, ställd mot, honom sjelf, skulle behöfva göras,
eller alt mot honom den ansökning icke skulle gälla, sorn emot den aflidna är gjord.
Härom är frågan; och en sådan ansöknings gällande kraft mot sterbhusdelägare är det, sorn
i det nådiga Utslaget förkastas.
Skulle man göra mig ännu det inkastet, att icke utredt är, huruvida Kronofogden i
lifstiden fått del af ansökningen, och att den, i annat fall, ännu icke var gällande mot honom
sjelf, än mindre mot hans rättsinnehafvaro; så ville jag fråga tillbaka, 0111 icke, i fall saken
funnits härpå bero, detta skäl skulle vara i det nådiga Utslaget användt. När så ej skett,
vill ju delia säga, att Utslaget blifvit detsamma, ehvad ansökningen varit Kronofogden i lifstiden
tillställd eller ej. Men om nu så varit, att han i lifstiden ingen del af ansökningen erhållit;
skulle väl deraf någon verkan i saken uppkommit? Man hade t. ex. uttagit ansökningen
med påtecknadt kommunikationsbeslnt, men genast derefter hade gäldenären dött, så att
han omöjligen kunnat deraf få del, eller man hade gjort anstalt oin delgifvande, men kommit
för sent och funnit honom diid. Skulle deraf följa, att ansökningen icke gällde mot hans
rättsinnehafvare (hvilka dock, såsom anfördt är, fått del af ansökningen och blifvit deröfver
hörde); så kunde man ju emot dem blifva rättlös, utan något sitt förvållande.
.lag vet icke, huruvida af allt detta kan följa, att i lagen behöfver tilläggas ett specielt
stadgande derom, att när svarande linder rättegång (lagsökning) dör, den stämning (kallelse)
honom ågått, skall gälla mot den eller dem, sorn saken i hans ställe rörer. litt sådant stadgande,
i fall det ej kan anses öfverflödigt, är då påkalladt af det mest trängande behof. I
Lagförslaget sliker man det imedlertid lika förgäfves, sorn i nu gällande lag.
I)e lagbud, som stadga fatalietider, böra utan tvifvel strängt iakttagas. Ingen ting får
eftergifvas i dens rätt, sorn biir hafva att trygga sig vid den laga kraft, som följer af den
förelagda tidens försittande. Och don sorn har att iakttaga denna tid, för att äga talan, får
icke vänta sig undseende, i fall han försummar det fruktansvärda klockslag, hvilket obevekligt
såsom ett öde begränsar hans talan och hans rätt.
Men ännu nödvändigare, 0111 möjligt, än denna stränghet, är sorgfälligheten att icke
utsträcka den utöfver lagens bestämda, tvingande lydelse. Alskära fatalier, der lagen det icke
ovilkorligen fordrar, är så vida lörderlligare, än utsträcka dem utöfver hvad som borde ske,
att i senare fallet dock en rättvis utgång af saken bör kunna vara att förvänta, då deremot
i förra fallet vägen till rättvisa är ohjelpligen stängd, änskönt anspråket på henne må vara
välgrundadt.
Lagen föreskrifver, att vid vads fullföljande i Hofrätt en vadinlaga, och vid ändrings
sökande hos Konungen underdåniga påminnelser skola ingifvas. Om man dermed uteblifver;
så är talan förlorad. Men huru beskatrade dessa skrifter skola vara, vid äfventyr af talans
förlust, derom yttrar sig icke lagen. De kunna innehålla bättre eller sämre försök att vederlägga
den öfverklagade domen; och detta är, hvad man i dem naturligen väntar; men om
(le innehålla ingen ling sådant, utan blott påstående, att domen på ett eller annat sätt må
ändras; så lärer intet tvifvel uppstå, att ju talan om ändring är bevakad; och den öfverklagade
domen skall då tagas under pröfning med öfvervägande af de skäl. klaganden fiire dess
utfärdande kan hafva under rättegången anfört, eller som kunna eljest finnas lagligen böra
komma honom till godo.
Månne då bans talan kan anses ieke bevakad, i fall bans vadinlaga eller underdåniga
påminnelser ej ens innehålla en tydlig framställning af den ändring i domen, han söker, eller
ej ens en uttrycklig begäran om någon ändring? Hör det icke, vid frågan om fataliernes förlust,
till bans fördel förutsättas, att bans påstående är utredt vid sakens förutgångna handläggning,
och att det är för detta påståendes fullföljande, som lian söker ändring? Huruvida
så verkligen förhåller sig, kan endast vid bufvudsakens företagande utrönas; och om då lie
tinnes,
att bans talan icke är utförd; så kan lian ej heller någon ändring vinna; men icke
hindras deraf hans talans upptagande. Att lian ingen ändring uttryckligen begärt, föranleder
väl intet tvifvel, att lian iinskar ändring, då lian ej kan antagas hafva i någon annan afsigt
inställt sig till sin talans fullföljande *).
Vid en händelse af denna beskaffenhet har den stora frågan om rättvisans fortsatta
gång eller dess inställande, om öppna eller försuttna fatalier, på det sätt kommit å liane, att
sökanden på inställelsedagen hos Kongl. Majit ingifvit, icke hvad hans motpart förstod med
underdåniga påminnelser emot Hofrältens dom, utan endast en skrift, hvaruti sökanden anhållit
att inom åtta dagar derefter få inkomma med fullständiga besvär. Han förmentes således
ej hafva i behörig tid ölVerklagat domen, och hade ej heller inkommit med underdåniga
påminnelser förr, än de af honom bestämda åtta dagarne förflutit; hvarföre han påstods
hafva all talan i målet förlorat. Och häröfver liar Kongl. Majit dömt den 12 Februari 1840,
att då den af sökanden å inställelsedagen i målet ingifna skrift icke innefattade påminnelser
emot Hofriittens dom eller anhållan örn ändring deri, utan blott begäran-om anstånd ined
fullständiga besvärs inlcmnande, Kongl. Majit ansåge, hvad sökanden sedermera i målet andragit,
icke kunna till pröfning upptagas.
Grunden för detta nådiga beslut faller, när man antager, att sjelfva ingifvandet af den
i fråga varande skriften på inställelsedagen innefattade en anhållan om ändring i Hofrättens
dom, och detta lärer man ej kunna undgå att antaga, så vida skriften ej kunde i någon annan
afsigt vara ingifven, än att ändring i Hofrättens dom måtte vinnas. Det skulle nemligen,
enligt ordställningen i nådiga beslutet, blifvit ansedt tillräckligt, om skriften, i brist af påminnelser
emot Hofrättens dorn, innefattat endast anhållan om ändring deri. Vore deremot meningen,
att äfven ordentliga påminnelser emot domen varit nödvändiga för talans upptagande;
så låge deri en ytterligare stridighet mot de här ofvan uppställda begreppen om fataliers bevarande.
Men äfven utan denna mening strider det nådiga beslutet emot detta begrepp genom
skriftens uppfattning, såsom icke innehållande (genom sjelfva sin tillvarelse) ett påvrkande
af ändring i Hofrättens dom.
Med fyra röster mot tre afgjordes i Högsta Domstolen den 21 Oktober 1845 en fråga
om rättighet för den, sorn i testamente fått jord, hvilken gifvaren ej ägt bortgifva, att för
denna jord erhålla vederlag ur annan gifvarens qvarlåtenskap. Förhållandet var, att gifvaren
hade ägt och försålt arfvejord, men bortgifvit genom testamente all sin allingejord. Testamentet
klandrades och rättades på det sätt, att gålvotagaren icke vore berättigad att till godo
njuta testamentet förr, än ur den testamenterade fastigheten först utgått jemngodt vederlag
för den försålda arfvejorden, med öppen lemnad rätt för testamentstagare!! att om ersättning
*) Harvid bör anmärkas, alt fråga endast är om fullföljande af laga vad eller af anmält missnöje i s. k.
revisionsväg, men icke om liesvärsskriftcr, hvilkas syftemål ej med lika säkerhet kan i hvarje fall förutsättas.
för den vederlagsskuld, sorn vidhäftade den testamenterade jorden, särskildt emot vederbörande
utföra. Och utgången af den sedermera härom utförda tvist var det, sorn gaf svar på
den förevarande rättsfrågan.
Grunden till den i anledning af klandret stadgade rättelse i testamentet var föreskriften
i Arfdabalkens 17: 2, att »om man sålt sin arfvejord å landet, då skall efter hans död jeniii»god
allingejord eller, der den ej finnes, penningar eller andra lösören eller ock fast egendom
»i staden sättas i stället». Huruvida den allingejord, sorn i följd häraf bordo sättas i stället för
den af gifvaren försålda arfvejorden, men hvilken allingejord nu var genom testamentet bortgifven,
skulle kunna frångå testamentstagare!!, utan att denne finge ersättning ur annan gifvarens
egendom, är en fråga, hvilken ingen ting annat innebär än den, huruvida sjelfva arfvejorden,
i läll den funnits qvar, men varit genom testamentet bortgifven, och derföre blifvit
testamentstagare!! fråndömd, bordt till denna ersättas med annan gifvarens egendom.
Hofrätten hade, lika med Underrätterna, funnit sådant ej kunna äga rum. Det utslag,
enligt hvilket vederlag för den sålda arfvejorden skulle utgå af den i boet befintliga, borttestamenterade
fastigheten, hade vunnit laga kraft; och då någon annan förmån, på grund
af testamentet, icke kunde testamentstagaren tillerkännas, än den sorn deruti uttryckligen
nämnd var; ansågs testamentstagarens påstående om ersättning för berörde vederlag icke
kunna bifallas. Detta Underrätternes och Hofrättens domslut gillades af tre Högsta Domstolens
Ledamöter; men de öfrige fyra upphäfde det. De yttrade, att sorn enligt testamentet
gifvarnes allingejord skulle efter heggederas död, »utan något intrång af andra deras arfvingar»
tillfaila deras fosterdotter, samt af ordalagen i detta förordnande syntes följa, att derest
vederlag och andra skulder kunde af boets lösöretillgångar gäldas, testamentstagarinnan då
borde, utan skyldighet att i betalning af dessa skulder deltaga, få samma allingejord tillträda;
alltså och då handlingarne utvisade, att äfven efter afdrag af den fastställda vederlagsstimman
och öfriga skulder, ett icke obetydligt belopp i penningar återstått till delning imellan
arltagarna, funnes det skäligt att, med upphäfvande af domstolarnes beslut, förklara arfvingarna
skyldiga att gifva testamentstagarinnan ersättning för hvad hon till inlösen af den i
aflingefastigheten uttagna vederlagsjord blifvit ansedd pligtig utgifva jemte derå från utgifningsdagen
beräknad ränta.
Arfvingarne ägde rätt att för den arfvejord, testamentsgifvare!! försålt, uttaga vederlag
ur hans allingejord. Han var icke derföre skyldig att behålla denna allingejord, tilldess arfvingarne
ur densamma kunde få uttaga sitt vederlag; och mycken fråga kunde vara, om icke
hans testamente på aflingejorden, då annan tillgång på vederlag fanns, bordt gälla och blifva
beståndande med enahanda rätt, som denna jord ostridigt kunnat af honom med varm hand
bortgilvas. Men sedan dömdt blifvit, alt testamentet icke skulle gälla om sjelfva den testamenterade
jorden; månne då icke i och med detsamma var dömt, att testamentets hela verkan
var ingen? Kunde genom detta testamente någon ting annat anses gifvet, än denna fastighet,
hvarpå det lydde? Och sedan denna blifvit förklarad icke disponibel; var det då möjligt
att tillägga testamentstagaren vederlagsrätt för densamma ur boets öfriga egendom?
Mig synes, att man då med lika skäl skulle kunna döma, att testamenterad arfvejord,
äfvensom jord, hvartill gifvaren befunnes icke hafva haft äganderätt, eller lösören, dem lian
likaledes testamenterat, utan att erinra sig, det de redan voro till annan man med varm
hand gifna, borde testamentstagaren godtgöras med vederlag ur gifvarens qvarlåtenskap. Att
någonsin förr så skett, är mig icke bekant; och det synes mig icke kunna ske annorlunda,
än att testaments- eller gåfvorätt förblandas med skuldfordran, som kan i gifvarens bo utsökas
ur all hans egendom.
Frågan kan utan tvifvel ofta återkomma; och af icke ringa vigt lärer det således vara,
att de rättsbegrepp, af hvilka den heror, blifva intill full klarhet utredda. Då de höra till
vetenskapens elementor, och det visat sig, att hvardera af de olika meningarna äger i Högsta
Domstolen liera försvarare; synes detta ämne vara ett bland dem, i In ilka allvarliga och
grundliga debatter äro högst af nöden.
Frågan om nedläggande af allmänt åtal fortfar att väcka bekymmer. Jag har att anmäla
ett fall, der jag stadnat i ovisshet, huruvida rättigheten till nedläggande må anses vara
af högsta lagskipningen erkänd eller icke.
En Stadskassör var tilltalad för försummadt redovisande af stadskassans förvaltning samt
för uppburna medels uteslutande från räkenskaperna. Ansvar derför påyrkades af åtskilliga
borgerskapets ledamöter samt af allmän åklagare. Äfen sedan åtskilliga mot Kassören gjorda
angifvelser vid undersökningen hos Kämnersrätten befunnits sakna all befogenhet, samt angifvarne
derefter ej mindre anmält, att Kassören vid hållna sammanträden dels nöjaktigt förklarat
sig öfver hvad anmärkt blifvit mot redogörelsen, dels behörigen styrkt, att han i stadskassan
lefvererat ersättning för hvad i redovisningen brustit, samt att de uppbördslängder,
hvilka förmodats vara af honom förstörda, tillrättakominit och blifvit i Magistratens vård aflemnade,
än ock i sammanhang dermed förklarat, att då någon bevisning till bestyrkande af
stämningspåståendena i öfrigt icke kunde för det närvarande förebringas, angifvarne afstode
från all vidare fullföljd (fullföljande) af målet och begärde detsammas afskrifning, dock med
vilkor, att Kassören frånträdde all talan 0111 rekonvention och rättegångskostnads ersättning,
ett vilkor, som han jemväl antagit; så hade allmänna åklagaren likaledes på anförda skiil tillkännagifvit,
det lian ansåge sig icke böra målet fullfölja, men Kämnersrätten i anledning
deraf funnit nödigt förordna, att protokollen skulle insändas till Justitiäkantslersembetet med
förfrågan, huruvida den åklagare (Stadsfiskalen), som nedlagt saken, eller särskild tillförordnad
aktor borde åtalet fullfölja och slutligen utföra; hvarpå Kämnersrätten erhållit det svar,
att Justitiäkantslersembetet funnit hvad i målet förekommit icke föranleda till någon dess
åtgärd.
Derefter hade Kämners- och Rådstufvurätterne ändock fortsatt undersökningen; och vid
sakens afgörande hade Kassören, såsom den der för sin förvaltning af Stadskassörstjensten
stöde i enahanda ansvar, som Kronans uppbördsmän, blifvit lälld alt för det han i bilängd
och på lösa lappar antecknat hvad sorn af vissa uppbördsmedel betalts, hafva sin då innehafda
Stadskassörsbefattning förverkat samt, då han vid sådant förhållande icke varit behörig att
derifrån lill Rådman befordras, — — vara från sin innehafvande tjenst såsom Rådman entledigad;
äfvensom att för sin underlåtenhet att i behörig tid till stadens Magistrat aflemna redogörelse
för stadens medel utgifva dagaböter för 3454 dagar med 1727 R:dr banco. Hofrätten
hade, efter underställning, sålunda ändrat detta utslag, att den tilltalade, såsom öfvertygad
om tillgrepp af stadens medel, skulle umgälla sin förbrytelse med ett års fängelse med tjeniigt
arbete samt vara ovärdig att i rikets tjenst vidare brukas, såsom följd hvaraf han jemväl
förklarades förlustig sin innehafvande rådinansbeställning, men skulle, med afseende å
denna svårare bestraffning, undgå särskildt bötesansvar för underlåtenheten att i behörig tid
aflemna redogörelse.
På underdånig klagan af den sakfällde Stadskassören är denna sak i Högsta Domstolen
afgjord den 2 Mars 1840 på det sätt, att efter upptagande af hvad som hos Kämnersrätten
förelupit, intilldess Justitiäkantslersembetets här ofvan omförinälte svar, gifvet den 30 Dec.
1842, ankommit, förklaras, att i anseende härtill och då ej heller sedermera någon ansvarstalan
blifvit mot klaganden framställd, samt vid ett sådant förhållande Kämners- och Rådst.-  rätternes åtgärd att ändock fortsätta undersökningen varit oförenlig med en laga rättegångsordning,
ansåges hvad klaganden derunder upplysningsvis anfört och (hvad) i öfrigt blifvit utredt
icke kunna läggas till grund för klagandens sakfällande i fullföljda delar af målet, hvilket
följaktligen borde bedömas i det skick, hvaruti det å sistnämnde dag sig befann; och
blef klaganden vid den pröfning af saken, som (i enlighet härmed) företogs, från allt ansvar
befriad — dock med skiljaktighet af två Ledamöter, hvilka fastställde Hofrättens utslag.
Den af llertalet sålunda meddelade befrielse härrörde från antagandet deraf, att efter
den tid, då Justitiäkantslersembetet förklarat någon dess åtgärd icke föranledas af det, sorn i
målet förekommit, undersökningen, enligt laga rättegångsordning, icke bordt fortsättas, eller
klagandens sakfällande grundas på hvad sorn under fortsättningen blifvit utredt. Denna grund
till befrielse innebär väl, att målets ytterligare behandling kunde af Justitiäkantslersembetet
— 15 —
inställas, hvilket troligen iir detsamma, som att saken också kunde af denna myndighet helt
och hållet nedläggas. Men det återstår att fiirklara, huru en sådan behörighet för åklagaremakten
att nedlägga saken låter förena sig med dess upptagande till pröfning, efter det allmänna
åklagaren Irånträdt sin talan och målsägarne afstått från allt vidare fullföljande af
målet och begärt dess afskrifning, samt Justitiäkantslersembetet icke funnit sådant föranleda
till någon dess åtgärd.
Just.kantsl.emb. hade låtit bero dervid, att saken hvarken af allmän åklagare eller af
enskild målsägare fullföljdes; Och Just.kantsl.emb. förutsattes ju hafva makt att låta saken
förfalla, då undersökningen ej hade bordt fullföljas, efter det Just.kantsl.emb. förklarat någon
dess åtgärd icke föranledas af det, som i målet förekommit. Huru kunde det då af domstol
upptagas till pröfning, efter att vara sålunda med vederbörligt tillstånd nedlagdt? Hade icke
efter dessa premisser slutet bordt blifva kasserande af de öfverklagade besluten, såsom utom
laglig ordning tillkomna?
I stället har nu Högsta Domstolen låtit dessa beslut, såsom i formen behöriga, undergå
hufvudsaklig pröfning. Sakens upptagande, utan allmänt åtal och utan enskild sakägares talan,
är godkändt, fastän allmänna åklagarens rätt att nedlägga den också var godkänd, och
målsägares talan ej kan emot hans vilja upptagas. Det är derföre, jag stannat i ovisshet,
huruvida rättighet till allmänna åtalets nedläggande är af Högsta Domstolen erkänd eller ej.
I min sista berättelse*) har jag tagit mig friheten att yttra min mening i ämnet; och
jag har utvicklat den uti underdåniga besvär, hvaröfver nådigt Utslag fallit och bär nedan
omförmäles. Denna mening öfverensstämmer med hvad en af de från pluraliteten skiljaktiga
tvenne Högsta Domstolens Ledamöter i förevarande mål yttrat, eller att hvarken den så kallade
decharge, hvilken stadens Äldste låtit klaganden erhålla, eller Justitiäkantslersembetets
här upptagna yttrande utgjort laga hinder för domstolarna att pröfva, hvad så före som efter
tiden, då detta yttrande gais, emot klaganden under ransakningen inlupit. Att detta icke varit
pluralitetens tanka, så mycket är klart; men huru vidt samma tanka derifrån afviker, är
hvad som förefaller mig ovisst, då jag, vid nyss anförda förhållande, ej heller kan antaga,
det grundsatsen för en rent ackusatorisk rättegång ingår i det af pluraliteten bestämda domslut.
Min öfvertygelse ålägger mig att fortsätta mitt bemödande för utredning af begreppet
om denna grundsats, dess olämplighet i sig sjelf och oförenlighet med svenska brottrnålsprocessen.
Hvad som är rätt i detta ämne, synes mig höra kunna blifva klart; och så
länge detta icke inträffat, bör jag tro det vara mig tillåtet att derpå arbeta.
En fordringsägare, som med sin på obestånd komne gäldenär träffat aftal om eftergift
af halfva sin fordran, elter att redan hafva öfverlåtit denna fordran åt annan man, hvilken
lagsökte för fuija beloppet och utbekom det, blef derefter af gäldenären stämd om återbärning
af den hälft i skulden, sorn denne måst utöfver altalet utgifva, men svarade, att han
endast i ändamål att befordra ackordsteckningen (hvari samtlige gäldenärens fordringsägare
deltogo) med sin påskrift försett förslaget om ackord, utan att dervid förutsätta den ringaste
förbindelse eller uppoffring, enär skuldsedlarne redan förut (gäldenären likväl ovetande) voro
till annan man öiverlåtna, samt att gäldenären i så måtto felat i fullgörande af sin förbindelse,
som han underlåtit att för den utläste ackordssumman ställa giltig borgen, lian motsade
dock icke gäldenärens uppgift, det en slik borgen varit honom erbjuden, tecknad på en
för det nedsatta beloppet utfärdad ny skuldsedel; och Rådstugurätten, som var förste domstol
i målet, förpligtade fordringsägaren att till gäldenären utgifva det omstämde beloppet.
Hofrätten upphäfde detta beslut och befriade fordringsägaren från gäldenärens talan.
Saken fullföljdes och afgjordes genom Kongl. Maj:ts Dom den 11 Sept. 1845, i enlighet med
Nedra Revisionens betänkande, som innehöll, att emedan gäldenären icke förmått visa, det
*) Sid. 59.
— le
-
lian till fordringsägaren eller för hans räkning aflemnat eller siikt fä aflemnad <‘n så beskaffad
borgen, sorn denne såsom v ilkor för ackordets antagande fordrat, och giildoniiren ej heller
inom ilen första af de för ackordssuinnians gäldande utsatta terminer någon del deraf erbjudit;
vid hvilket förhållande fordringsägaren ej finge anses vid ackordet bunden; tillstyrktes
det, att Hofrättens dom måtte i nåder gillas. Ibland sju Högsta Domstolens Ledamöter voro
likväl två af annan tanka och fastställde Kådstufvurättens beslut.
Att fordra atlemnande af den vid ackords-uppgörelsen utfästa borgen, eller fordra erbjudande
af ackordssumman, då fordringsägaren erkände sig icke innehafva eller kunna utbyta
de äldre skuldsedlarna mot en utläst med borgen försedd ny, är icke det att med skulden till
kontraktsbrottet belasta den oskyldige? Var det icke fordringsägaren, som vid ackordets [tåtecknande
uppsåtligen dref gäck med gäldenärens okunnighet derom, att skuldförbindelserne
ej mer funnos i fordringsägarens hand? Och var det med ett sådant gäckeri, som man kunde
tillintetgöra sin egen förbindelse och påbörda andra kontrahenten brytandet af ett aftal, hvilket
fordringsägaren sjelf satt honom ur tillfälle att fullgöra?
Fordringsägaren motsade icke, att borgen varit honom erbjuden — »alleinnande» deraf
kunde ju icke begäras, då de äldre skuldsediarne ej kunde i utbyte återställas. Men om ock
intet erbjudande ens ägt rum; huru skulle sådant falla gäldenären till last, då han väl var
berättigad att veta, hvad som verkligen inträffat, nemligen att fordringsägaren, sorn borde
tillbyta sig denna borgen emot de äldre skuldsedlarna, ej mer innehade dessa, utan lagsökning
för dem var af annan innehafvare anställd? Och hvad erbjudande af ackordssumman eller
någon del deraf beträffar, så skulle väl fordringsägaren blifvit föga belåten med ett erbjudande
utan uppsåt att erlägga (i läll sådant ens kan kallas erbjudande); och att betalning
skulle erläggas, då vilkoret för densamma ej kunde å andra sidan fullgöras genom skuldsedlarnes
återställande, var väl fordringsägaren icke berättigad att vänta eller begära.
Har då den, som i denna sak dömdes att lida af kontraktsbrottet, verkligen brutit kontraktet?
biller har den, som vann derpå, haft rättmätig grund till sin vinst, och icke fast
mer hämtat den från en uppenbar lek med sanning och förbindelse?
De åtal, söm skola redovisas, äro äfven denna gången hvarken få eller synnerligen betydande.
Något mindre antal af anhängiga mål har under detta året blifvit afgjordt, än under
det förutgående. Hvad jag derom har att förmäla är följande.
Länna skeppslags Tingsrätt hade genom utslag den 1 Mars 1849 förordnat, att en piga,
i brist af tillgång till ådömda böter 22 Hulr banco, för första resan stöld af gods, värdt 7
R:dr 16 sk. nämnde mynt, skulle undergå sjutton dagars fängelse vid vatten och bröd, fastän
kroppsplikten, hvilken enligt 40 kap. 1 § Missg.b. skolat beräknas efter tjufnadens nyssberörde
värde motsvarande 22 daler silfvermynt, och således enligt 5 kap. 4 § Str.b., sådan
den lyder i Kongl. Förordn. den 10 Juni 1841, bordt utsättas till endast sju dagars långelse
vid vatten och bröd; och hade genom utslagets verkställande den sakfällda sålunda blifvit
obehörigt lidande underkastad; hvarföre åtal, uppå mitt förordnande, blifvit emot Häradsrättens
tillförordnade ordförande utfördt inför Kongl. Svea Hofrätt, som genom utslag den 27
Januari 1852 sig deröfver utlåtit, att emedan, antingen i fråga komne felaktiga förfarande
ägt rum redan hos Tingsrätten vid fattandet af dess beslut eller, på sätt tillf. Domhafvanden
uppgifvit, tillkommit först vid uppsättandet af Tingsrättens utslag och genom dervid förelupen
misskrifning, omförmälte felaktighet, hvarigenom den sakfällda tillskyndats obehörigt och svårt
lidande, i allt fall fios Domhafvanden, som i hvilkendera händelsen som helst vore för origtigheten
ansvarig, utmärkte åtminstone vid tillfället rådande vårdslöshet vid domareembetets
utöfning; ty pröfvade Kongl. Hofrätten, i förmågo af 1 kap. 12 § Rättegångsbalken, rättvist
fälla honom att, för hvad honom sålunda till last lage, böta sextio daler silfvermynt med
tjugu riksdaler banco; men som han genom i målet inkomue handlingar visat, att han redan
godtgjort
godtgjort den sakfällda för hennes lidande samt ersatt Kongl. Majit oell Kronan kostnaden för
hennes onödiga qvarhållande i fängelset, vore vidare yttrande i denna del af målet icke erforderligt.
Detta Kongl. Hofrättens utslag har, såsom icke öfverklagadt, vunnit laga kraft.
Sedan uti ett af tillförordnade Hamnmästaren i Wisby till Magistraten derstädes instämdt
mål, angående ansvar för det uti stadens hamn blifvit försänkt en båtlast gråsten, de
tilltalade uppgifvit, att den båt, hvaruti stenen varit lastad, blifvit idi hamnen införd af annan
person, Sjömannen Fredrik Ljungqvist, samt denne inför Magistraten hörd erkännt, att han
den 81 December 1847 uti hamnen i Wisby förtöjt omförmälte med gråsten lastade båt,
hvilken, då Ljungqvist skolat densamma fastgöra, skulle hafva med lasten kantrat, hvarefter
Ljungqvist, i saknad af annan båt, ej kunnat ur hamnen upptaga den sålunda utfallna stenlasten;
så har Magistraten genom utslag den 5 April 1848 sig utlåtit, att enär Ljungqvist
vore förvunnen att hafva uraktlåtit upptaga och bortföra en honom tillhörig genom kantring
i Wisby hamn utfallen båtlast gråsten, dömdes Ljungqvist, jemlikt 22 § uti den för nämnde
stad gällande Hamnordning af den 19 Nov. 1828 samt 13 och 168 §§ i Kongl. Lotsreglementet
den 16 Maj 1827, att för berörde förseelse böta tjugu riksd. banco eller, i brist af
böter, undergå sexton dagars fängelse vid vatten och bröd.
Efter erhållen kännedom af detta utslag har jag dervid funnit anmärkningsvärd!, att
enär Magistraten för blott underlåtenhet att upphämta och bortföra den ur en kantrad båt
utfallna stenlasten dömt Ljungqvist till det ansvar, som i de åberopade lagrummen är stadgadt
för den, hvilken utkastar sten, barlast eller andra ämnen, de der skada ankargrund eller
uppgrunda hamn och segelled, Ljungqvist sålunda blifvit fälld till hårdare bestraffning, än
med lag öfverensstämde; hvarföre jag ansett mig pligtig att ställa till ansvar den myndighet,
sorn dömt; och sedan åtal sålunda blifvit inför Kongl. Svea Hofrätt anstäldt och utfördt emot
Magistratens Ordförande och Ledamöter; så har Kongl. Hofrätten genom utslag den 10 Febr.
1852 sig utlåtit, att emedan Ljungqvist hvarken eldigt de af Magistraten åberopade stadganden
eller eljest enligt lag, för förseelse af sådan beskalfenhet som den, hvartill Ljungqvist
ansetts saker, eller underlåtenhet att från hamnen i Wisby upptaga och bortföra den stenlås!,
som på sätt ofvan förmäles, efter det en af Ljungqvist dit införd båt kantrat, utfallit i
hamnen, gjort sig skyldig till det ansvar, hvartill han genom utslaget blifvit fälld; ty och
sorn, jemlikt utslagets tydliga ordalydelse, berörde ansvar blifvit Ljungqvist ådöindt endast för
hans nyssnämnde underlåtenhet, och vid sådant förhållande å de tilltalades uppgift, att samma
ansvar blifvit honom ålagdt jemväl för det han i hamnen förtöjt båten, som dervid kantrat,
icke kunde fästas afseende; alltså och då följaktligen meranämnde dom vore orätt och måste
anses tillkommen af uppenbar vårdslöshet och oförstånd, pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, i
förmågo af 1 kap. 12 § Rätteg.b., fälla Magistratens Ordförande och Ledamöter, som till
förenämnde dom bidragit, att för densamma böta tillhopa femtio daler silfvermynt med sexton
riksd. 32 sk. banco; men enär Ljungqvist förklarat sig ej äska någon ersättning i målet, ansåge
Kongl. Hofrätten något yttrande i fråga härom icke erfordras. Öfver detta utslag har
underdånig klagan ej blifvit förd.
Sedan Kämnersrätten i Norrköping till Rådstufv urätten derstädes för afdömande öfverlemnat
en ransakning angående häktade förre Lifgardisten Petter Jonsson och förre Kronoarbetskåren
Petter Johan Lundqvist, tilltalade lör stöld, och ransakningen den 20 Mars 1847
till Rådstugurätten inkommit, men Rådstufvurätten icke förr än den 13 November samma
år rörande hemälte häktade meddelat utslag, samt jag för detta dröjsmål förordnat åtal, derefter
Rådst.rätten såsom anledning till dröjsmålet uppgifvit, det Rådstufvurätten, hvarest ransakningen
föredrogs den 17 April, funnit nödigt höra vederbörande åklagare i åtskilliga mindre
utredda omständigheter nästpåföljande rättegångsdag den 21 April, hvarefter och innan
II. St. Juul. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1852. 3
— 18 —
målet hunnit afgöras, Llindqvist fiirst rymt ur stadshäktet, men den 7 Juli blifvit dit återförd
och sedermera ställd lill förhör rörande hans förhållande under den tid, han varit förrymd,
samt slutligen Lundqvist och Petter Jonsson förhörde emot hvarannan, innan målet
den 8 Nov. afgjordes genom utslag, som den 13 i samma månad alkunnades; så har åtalet
emot Rådstufvurättens Ordförande och Ledamöter blifvit inför Kongl. Göta Hofrätt utfiirdt,
med påstående så väl om ansvar för dröjsmålet i einhetsulöfriiirgen, som dessutom, i anledning
af nämnde uppgifter, särskildt derföre, att de genom dessa, hvilka befunnits irke vara
till alla, delar med sanningen öfverensstämmande, sökt Kongl. Hofrätten förleda.
Öfver detta åtal har Kongl. Hofrätten den 13 Februari 1852 meddelat utslag af innehåll,
att alldenstund ett insändt utdrag af Rådstufvurättens protokoll utvisade, att sedan ransakningen
den 20 Mars 1847 från Kämnersrätten till Rådstugurätten inkommit, målet blifvit
den 17 nästföljande April hos Rådstufvurätten fiiredraget, dervid beslutats, att åklagaren
skulle inkallas till förhör den 21 i samma månad; att sedan detta förhör å utsatt dag ägt
rum, någon åtgärd i målet ej vidtagits förr, än den 10 Juni, då i anledning af gjord anmälan,
att Lundqvist dagen förut beredt sig tillfälle att rymma ur stadshäktet, beslut blifvit fattadt
0111 hans efterlysande och att målets afgörande imedlertid skulle anstå, samt att sedan
åklagaren den 10 Juli anmält, att Lundqvist redan den 7 i samma månad åter blifvit i häktet
insatt, Rådstufvurätten, utan att hålla vidare förhör med Lundqvist eller Petter Jonsson,
den 8 November beslutat och den 13 November afkunnat utslag i målet; fördenskull och
emedan sålunda blifvit upplyst, att Lundqvist ej rymt förr än den 15 Juni 1847, och att
dessförinnan något annat hinder för målets afgörande elter dess föredragning icke mött, än
omförmälte ilen 21 April hållna vittnesförhör; t} och sorn, på sätt Advokatfiskalsembetet under
åtalets utförande antagit, utslag bordt kunna af Rådstufvurätten expedieras inom en månad
efter det nämnde förhör blifvit verksteldt; samt Rådstufvurättens Ordförandes och Ledamöters
uppgift, att sedan Lundqvist efter rymningen blifvit till stadshäktet återförd, målets
afgörande blifvit fördröjdt deraf, att så väl Lundqvist enskildt, som lian och Petter Jonsson
gemensamt varit till förhör inför Rådstufvurätten inställde, desto heldre måste anses vara
emot verkliga förhållandet stridande, som Rådstufvurättens berörda protokoll, hvilket trenne
af Rådstufvurättens Ledamöter förklarat innehålla alla tillgängliga upplysningar rörande målets
behandling, icke utmärkte, att Rådstufvurätten, efter det anmälan örn Lundqvists återkomst
till häktet skett, med målet vidtagit någon åtgärd förr än den 8 November, då hufvudsaklig!
utslag beslutats; alltså och enär, vid sådant förhållande, det låge Förklaranderna (de tilltalade)
till last, dels att omlörinälta måls afdömande blifvit utan laga skiil fördröjdt från den 21 Maj
(då utslaget senast bordt kunna vara utfärdadt) till den 13 November eller fem och tre fjerdedel
månader, och dels att Förklaranderne i sina skrifter med osanna uppgifter rörande anledningen
till dröjsmålet sökt Kongl. Hofrätten förloda, samt i följd af detta dröjsmål Lundqvist
och Petter Jonsson blifvit i häkte qvarhållne, den förre ett hundrade femtiotro, och den
senare ett hundrade sjuttiofem dagar längre än vederbordt, hvarigenom Norrköpings stad för
deras underhåll fått vidkännas kostnader, som enligt vederbörlig uträkning uppgått till sammanlagd!
belopp af Ivratiosju riksdaler 40 sk. banco; pröfvade Kongl. Hofrätten i förmågo af
1 kap 12 § och 14 kap. 8 § Rättegångsbalken rättvist på det sätt bifalla Advokatfiskalsembetets
framställde påståenden, att Rådstufvurättens tilltalade Ordförande och Ledamöter
dömdes att gemensamt böta för försummelse i doinareembetets utöfning trettiotre riksd. 16
sk. till treskiftes samt för det de med osanna uppgifter sökt domaren förleda sex riksd. 32
sk. Konungens ensak, deraf Adv.fiskalsemb. dock åtnjöte hälften; hvarjemte de förpligtades
att likaledes gemensamt ersätta ej mindre Norrköpings stad kostnaden lör Petter Jonssons och
Lundqvists underhåll i häktet under ofvannämnde tid med fyratiosju riksd. 40 sk., än äfven
Lundqvist för det han ett hundrade femtiotre dagar längre än vederbordt i häktet qvarhållits
med tjugufem riksdaler 24 sk. allt banko; varande Petter Jonsson, från hvilken något yttrande,
i anseende till hans afvikande från sin hemort, ej kunnat infordras, öppet lemnadt
att framdeles väcka anspråk på godtgörelse för sitt lidande, om han dertill funne sig befogad.
Detta utslag har å högre ort icke blifvit öfverklagadt.
— 19 —
Uppå de uti min berättelse till 1850 års riksdag omförmälte dels af mig och dels af
Herr Landshöfdingen m. in. Grefve Mörner anförda underdåniga besvär öfver Kongl. Göta
Hofrätts utslag den 16 Augusti 1850 angående åtaladt förfarande af Konungens Befallningshafvande
i Kronobergs län vid kronobrefbäringens reglering, har nu mera Kongl. Maj:ts nådiga
Utslag blifvit meddeladt den 30 April 1852, af innehåll, att Kongl. Majit funne hvarken
i fråga om åtalet emot Assessoren Carlson anledning, på grund af hvad i målet förekommit,
att honom någon ansvars- eller ersättningspåföljd ådöma, eller skäl i öfrigt vara å någondera
sidan anförda, föranledande till annan ändring af Hofrättens utslag, än att de Herr Landshöfdingen
Grefve Mörner ålagda böter nedsattes till femtio riksdaler banco.
Det torde böra anmärkas, att Hofrättens beslut angående Assessoren Carlson icke är
faststäldt, och således ej heller det af Kongl. Hofrätten nyttjade skäl till befrielsen gilladt, att
nemligen »om än andra åtgärder af Herr Assessorn vidtagits, sådant icke skulle medfört åsyf»tad
verkan, i anseende till den af Herr Landshöfdingen fattade och vidhållne åsigt». Detta
befrielseskäl, hvilket skulle tillintetgöra allt Landssekreterares ansvar för deras deltagande i
Landshöfdingars beslut, innefattas icke i det anförda nådiga Utslaget, hvilket rörande Assessorn
Carlson endast innehåller, hvad nyss är anfördt.
I anseende till inträffadt jäf emot ständige Borgmästaren i Upsala hade annan person
blifvit af Kongl. Svea Hofrätt den 1 Nov. 1850 förordnad att såsom särskild ordförande i
Rådstufvurätten, med tillkallade ojäfviga ledamöter, handlägga alla der anhängiga mål och ärenden,
uti hvilka förre Handlanden Anders Nyman eller hans konkursmassa ägde del; men sedan
den tillförordnade under den 6 i samma månad emottagit detta förordnande, hade han,
enligt hvad hos mig blifvit anmält, försummat att den uppdragne befattningen vederbörligen
fullgöra; hvarföre åtal emot honom, efter mitt förordnande, blifvit anstäldt; Och har Kongl.
Hofrätten deröfver dömt den 2 Juni 1852, samt vid det förhållande, att Kongl. Hofrättens
förordnande nyssnämnde den 6 Nov. 1850 blifvit den tillförordnade meddeladt, förklarat, att
som han derefter endast i så måtto handlagt de i samma förordnande afsedda mål och ärenden,
hvilka utgjordes af sex konkursmål, tre vädjade saker, två instämda mål, två lagfartsärenden
samt ett mål angående förre Handlanden Nymans försättande i omyndighetstillstånd,
att den 18 meränänmde November vid sammanträde med Rådstufvurätten beslut blifvit fattudt
angående Nymans Ingifvande ur bysättningshäkte samt ett laglärtsärende afgjordt, den 11
nästföljande December Rådst.rätten pröfva! en af Nyman ingifven skrift och låtit en borgenär
aflägga borgenärsed, den 26 Febr. 1851 Kådst.rlitten förehaft ett tvistemål imellan Garfvaren
M. Wickmaus konkursmassa å ena, samt Snickaregesällen J. E. Malmgren m. 11. å andra sidan,
äfvensom meddelat beslut i anledning af jäfsanmärkningar, som Nyman emot Rådstufvurättens
Ordförande framställt, samt att vid sedermera hållna sammanträden Rådstufvurätten
den 5 nästföljande Mars meddelat dom i konkursmålet imellan bemälte Wickman å ena, samt
hans borgenärer å andra sidan, och den 12:te i samma månad ytterligare handlagt tvistemålet
imellan Wickmans konkursmassa och Gesällen Malmgren m. II.; hvaremot alla öfriga ofvannämnda
mål och ärenden intill den 16:de i sistnämnde månad, då tillförordnade Ordföranden
till Kongl. Hofrätten insändt skriftlig afsägelse af det honom meddelade förordnandet, lemnats
utan all åtgärd; alltså och emedan den af honom anförde omständighet, att han skulle af annan
tjenstebefattning varit förhindrad att förenämnde mål och ärenden vidare, än som skett,
handlägga, icke, då han, derest han fann sig icke medhinna att de honom genom förordnandet
ålagda skyldigheter fullgöra, ägt att samma förordnande utan uppskof sig afsäga, kunde
urskulda det anmärkta dröjsmålet, samt hvad den tillförordnade i öfrigt till sin ursäkt andragit,
eller dels att lian, då förordnandet för honom söktes, icke skulle haft sig bekant, att
detsamma komme att gälla liera än två mål, dels att någon anmälan om målens företagande
icke skall blifvit af vederbörande parter hos tillförordnade Ordföranden gjord, dels att handlingarne
i konkursmålet imellan Nyman å ena, samt hans borgenärer å andra sidan icke skola
blifvit af vederbörande aflemnade, dels ock att någon förlust eller skada för parterna icke skall
— 20 —
genom den anmärkta försummelsen vållats, ej heller förtjente afseende; ty pröfvade Kongl.
Hofrätten, med anledning af 1 kap. 12 § Rätteg.balken, rättvist fälla den tilltalade att för
den försummelse, han sålunda under doinareembetets utöfning låtit komma sig till last, böta
tjugufem daler silfvermynt med åtta riksd. IG sk. banco.
Ofver detta utslag hafva underdåniga besvär icke blifvit anförda.
Wadsbo Häradsrätt i Walla tingslag hade genom beslut den II Febr. 1847 förordnat,
att vid bristande tillgång till böter, sorn blifvit en dräng för olofligt afvikande ur tjenst
ådömde med 12 riksd. 40 sk. banco, denne skulle undergå tolf dagars fängelse vid vatten
och bröd, i stället för fjorton dagars enkelt fängelse, som lagligen bordt bestämmas; Och
hade, i anledning häraf, åtal blifvit af mig förordnadt emot Häradsrättens tillförordnade Ordförande;
uppå hvilket åtal Kongl. Göta Hofrätt den 1 Juni 1852 meddelat utslag af innehåll,
att enär jemlikt 5G § i Kongl. Maj:ts förnyade nådiga Legostadga den 23 Nov= 1833 i fråga
varande böter, vid bristande tillgång hos den sak fällde, bordt till enkelt fängelse förvandlas,
samt Häradsrättens anmärkta beslut följaktligen varit stridande emot lag; Kongl. Hofrätten i
förmågo af I kap. 12 § Rätteg.balken pröfvade rättvist döma tillf. Domhafvanden, under
hvars ordförande samma beslut tillkommit, att böta sexton riksd. 32 sk. till treskiftes; men
då målsägaren linge anses hafva genom ett från honom inkommet betyg afstått sin rätt till
godtgörelse; kunde någon ersättningsskyldighet till honom icke tillf. Domhafvanden åläggas.
Detta utslag har icke å någondera sidan blifvit i underdånighet öfverklagadt.
Vid granskning af inkomna fånglistor från straff- och arbetsfängelset i Göteborg har
anmärkning hos mig blifvit gjord, att ända sedan den 10 Juli 1838 derstädes varit förvarad
en qvinna vid namn Fredrika Jonsdotter, hvilken skulle hållas fängslad, tilldess hon klefve
tillförlitligen känd; och sedan jag i anledning häraf den II Nov. 1848 af Kongl. Styrelsen
öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket begärt underrättelse, om och hvilka åtgärder
blifvit vidtagne för vinnande af kännedom om nämnde qvinnas person och lefnadsförhållanden
samt hvad derigenom blifvit utrönt; så har jag, efter inhämtande af de upplysningar, som
i följd häraf samt af derefter i ärendet ytterligare vidtagna åtgärder blifvit vunna, funnit mig
föranlåten att emot Konungens Befallningshafvande i Malmöhus län, såsom den myndighet,
af hvars föranstaltande berott att om den häktade qvinnan anskaffa närmare underrättelser,
förordna laga åtal för försummelse härutinnan; efter hvilket åtals utförande Kongl. Hofrätten
öfver Skåne och Blekinge under den II Juni 1852 meddelat det utslag: att alldenstund Konungens
Befallningshafvande, efter det Fredrika Jonsdotter, då kallad Jakobina Wagnersdotter,
i följd af Landshöfdingeembetets i nämnde län den 17 Januari 1838 meddelade och af Kongl.
Majit den 23 April s. å. i Mäder läststiilldc utslag, blifvit den 11) påföljande Juli insatt uti
straff- och arbetsfängelset i Göteborg, ostridigt haft skyldighet att utan långt dröjsmål göra
sig underrättad om de upplysningar, hvilka angående omförmälte qvinna vid nämnde fängelse
kunnat vinnas, och i öfrigt vidtaga sådana åtgärder, som kunnat leda till afsedda ändamålet
med hennes förvarande derstädes, nemligen att under tiden om henne inhämta tillförlitligare
kännedom, samt denna skyldighet icke i någon mån vore beroende af den omständighet,
huruvida Direktionens vid berörde fängelse den 27 Okt. 1838 aflåtne skrifvelse med dervid
fogade af Jacobina Wagnersdotter inför Fångpredikanten Rising afgifna berättelse kommit Konungens
Befallningshafvande tillhanda eller icke; men Konungens Befallningshafvande, oaktadt
nämnde Direktion i ytterligare skrifvelse den II Augusti 1845 påmint om nödvändigheten att
i ärendet vidtaga någon åtgärd, sådant likväl underlåtit, tilldess Konungens Befallningshafvande,
dock först efter uppmaning af Kongl. Styrelsen öfver fängelser oell arbetsinrättningar
i riket, uti skrifvelse till nämnde Styrelse den 31 December 1848, under åberopande af ett
utaf Kronolänsmannen Krook uthändigadt bevis, angående tiden för hvars tillkomst all upp
-
— 21 —
lysning likväl saknades, då detsamma icke blifvit med datum försedt, rörande Jakobina Wagnersdottcr
meddelat upplysning; fördenskull och då hvad Konungens Befallningshafvande till
sitt försvar andragit lika litet kunde anses innebära laglig ursäkt, som någon giltighet tillerkännas
det skäl, Konungens Befallningshafvande till undskyllan af dess förfarande att, äfven
en längre tid från einottagandet af skrilvoisen den 11 Augusti 1845, lemna ärendet utan åtgärd,
åberopat, eller att tiden mäste afbidas i förväntan på en Jakobina Wagnersdotters
fordna följeslagares Lars Bengtssons häktande, hvilket endast af tillfällighet varit beroende,
samt Jakobina dessutom redan vid förhör å Landskansliet den 11 Maj 1837 uppgifvit detta
vara hennes rätta namn, hvilken uppgift vunnit bekräftelse af hvad sedermera blifvit utrönt
och lika väl under första tiden af Jakobinas vistande vid straff- och arbetsfängelset, som på
elfte året deraf kunnat vinna bekräftelse; ty och som Konungens Befallningshafvande från den
dag, Jakobina Wagnersdotter ä berörde fängelse intogs, eller den 11) Juli 1838 och till den
31 December 1848, lemnat ärendet utan all bevislig åtgärd, och hon således under nämnde
tid, till lidande för sig sjelf och betungande för statsverket, måst anses hafva onödigtvis derstädes
blifvit af Konungens Befallningshafvande qvarhållen; alltså pröfvade Kongl. Hofrätten,
med tillämpning af 1 kap. 12 § Rätteg.balken rättvist, det skulle för den försummelse af
embetspligt, Konungens Befallningshafvande i förevarande ärendes behandling låtit komma sig
till last, Herr Landshöfdingen, hvilken då mera från det honom såsom Landshöfdinge i
Malmöhus län anförtrodde embete erhållit nådigt afsked, till treskiftes böta så stort belopp,
som motsvarade tre månaders landshöfdingelön, samt Landssekreteraren under två månader
vara förlustig innehafvande landssekreteraretjenst med thy åtföljande löneinkomster; hvarförutan
begge gemensamt skulle ersätta Kongl. Majit och Kronan kostnaden för Jakobina Wagnersdotters
underhåll i häktet från och med den 19 Juli 1838 till oell med den 31 December
1848, uppgående enligt inkommen vederbörlig uppgift till 573 riksd. 7 sk. 7 r. banco,
derå afdrag dock borde ske med så stort belopp, som belupe på den tid, då i Juli 1842 till
den 28 påföljande September Jakobina Wagnersdotter efter verkställd rymning vistats på fri
fot; men som hon frånträdt anspråk på godtgörelse för det lidande, henne genom obehörigen
förlängda fängelsetiden tillskyndats, erfordrades deröfver icke vidare utlåtande.
Af Herr f. d. Landshöfdingen samt Landssekreteraren äro underdåniga besvär öfver
detta utslag anförda samt bero af nådig pröfning.
I anledning af den hos Wädtle Häradsrätt förelupne felaktighet, att genom beslut den
23 December 1847 blifvit förordnadt, det en för skogsåverkan till 61 riksd. 16 sk. samt till
vites- och ensaksböter 10 riksd. 32 sk. sakfälld person skulle, i saknad af tillgång, undergå
tjuguåtta dagars fängelse vid vatten och bröd samt fjorton dagars enkelt fängelse, oaktadt vid
detta förhållande all fråga om förvandling af vitesböterna bordt förfalla, har jag förordnat
åtal emot den tillförordnade Domhafvande, som med Häradsrätten meddelat detta beslut; och
har, efter utförande af sådant åtal, Kongl. Göta Hofrätt genom utslag den 28 Juni 1852 sig
utlåtit, att enär jemlikt 1 lite punkten i Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807 all fråga om
förvandling af ensaks- och vitesböterna bordt förfalla, då den sakfällde tillika i stället för
åverkansböterna blifvit till högsta kroppsplikt fälld, samt Häradsrättens i fråga varande beslut
följaktligen varit stridande mot innehållet af klar och tydlig lag, Kongl. Hofrätten pröfvade
rättvist att, i förmågo af 1 kap. 12 § Rätteg.balken, döma tillf. Domhafvanden att för sin
såmedelst ådagalagde vårdslöshet i domareembetets utöfning plikta sexton riksd. 32 sk. till
treskiftes samt att med En riksd. 23 sk. 7 rst. banco ersätta Kronan kostnaden för den sakfälldes
underhåll i häktet, längre än som vederbordt, och derjemte godtgöra honom för hans
lidande efter 24 sk. för hvarje dag, han oförskyldt suttit häktad, med 7 riksd. samma mynt.
Detta utslag har oöfverklagadt vunnit laga kraft.
l)e till Edsbergs oell Lekebergs härader hörande arkifver å tingsstället Edsbergs Sanna
hafva vid anställd undersökning på stället år 1849 befunnits vara i så oordnadt skiek, att
någon tillförlitlig kännedom om graden af deras fullständighet då icke kunnat vinnas; hvarföre
jag anmodat ortens Domhafvande att, efter verkstäldt ordnande och behörig inventering,
lemna mig underrättelse, i hvad skick samma arkifver befunnes; men som Domhafvanden
uti afgifvet svar undandragit sig att upprätta fullständigt inventerihgsinstrumeiit öfver de i arkifven
befintliga handlingar, helst han ansåge sig dertill icke förpligtad, och sådant oj heller
funnits nödigt för öfriga lika beskaffade
alltså och då under vidare fortsatt skriftvexling han \iil förklarat sig villig att så till vida efterkomma
min anmodan, som han lofvat att ordna äfven de äldre handlingarna, men ej kunnat
förmås att åtaga sig upprättande af nödig förteckning eller inventarium öfver bäradsarkifvens
innehåll; har jag sett mig nödsakad att låta frågan 0111 lagligt förpligtande härtill ankomma
på vederbörlig domstols pröfning. Jag antog för afgjordt, att handlingar, sorn finnas
i allmänt förvar, icke få lemnäs utan vård af de statens tjenstemän, åt hvilka desamma iiro
öfverlemnade; att äfven de från forntiden bevarade, nu mera vid tjenstgöringen sällan eller
aldrig anlitade produkter af domstolars och embetsmäns verksamhet i (jonsten, eller handlingar,
sorn eljest för lång tid tillbaka kommit uti allmän vård, icke vore ämnade att förfaras;
men antingen borde dessa handlingar förklaras onyttiga och lemnäs till sköfling samt, i sådant
fall, heldre med ens förstöras, eller ock någon omvårdnad tagas 0111 deras bevarande;
och skulle do åt framtiden bevaras, och någon vård om deni för sådant ändamål äga ruin;
så vore det väl ock nödigt att känna, hvilka sådana handlingar i hvarje arkif funnes, och att
åt framtiden bevara äfven denna kännedom, helst som, derest man icke vet, hvad sorn finnes
i hvarje till sådana handlingars vård ämnadt förvaringsrum, det är förgäfves att af den,
som har vården derom sig anförtrodd, fordra någon ansvarighet för hvad der borde vara
förvaradt. Häraf ansåg jag följa, att vid hvarje arkif bör finnas en fullständig förteckning
på hvad detsamma innehåller; och i allmänna författningar saknades icke föreskrift derom,
att en sådan förteckning skulle upprättas vid hvarje tillfälle, då den tjenst, sorn vården om
arkifvet tillhörer, öfvergår till en ny innehafvare. Då vid en sådan tjenstemans afgång inventering
åter skall ske, kan det inventeringsinstrument, som han vid tillträdet emottagit,
icke umbäras; hvarförutan, derest han icke vore skyldig att dermed när sorn helst vara försedd,
redo för hvad arkifvet bör innehålla ej heller kunde när sorn helst honom afförd ras
och en uppkommande fråga, huruvida en viss handling borde vara att deribland tillgå, icke
lösas. Det syntes mig alltså ostridigt, att Domhafvanden felat mot sin pligt, då han vid sitt
tillträde till domsagan underlåtit att föranstalta om inventering samt upprättande af inventeringsinstrument
öfver samtliga dertill hörande häraders arkifver, och sålunda satt sig ur stånd
att redovisa för den vård, han varit skyldig att om desamma taga; och då han icke syntes
undandraga sig all ansvarighet för dem, visste jag ej, huru det skulle förklaras, att han dock
icke erkände sig skyldig att visa, för hvad han borde ansvara. Jag har i följd häraf funnit
mig föranlåten att förordna åtal emot bemälte Domhafvande med påstående om laga ansvar
för det vid tillträdet af hans innehafvare häradshöfdingetjenst begångna einbetsfel, att icke
hafva besörjt om ordentlig inventering af de i domsagan varande häradsarkifver och nu, efter
långvarigt innehafvande af samma tjenst, icke vara försedd med inventeringsinstrumenter eller
förteckningar öfver de domböcker och handlingar, sorn till nämnde arkifver höra; hvarjemte
jag yrkat föreläggande för Domhafvanden att inom lämplig kort tid hafva en sådan inventering
ombesörjt samt deröfver förete bevis genom behörigen styrkta inventeringsinstrumenter.
Efter det ett sådant åtal blifvit inför Kongl. Svea Hofrätt utfördt, har Kongl. Hofrätten
den 13 Juli 1852 deröfver meddelat utslag, samt af lagens stadgande i 2 kap. 7 § Rätteg.-  balken angående förvarande i häradskistan af allmänna stadgar och handlingar, som häradet
angå, saint förbud för Häradshöfding att något deraf skingra för den efter honom i embetet
träder, funnit följa, hvad också i Kongl. Instruktionen för Landshöfdingarna den 4 Nov. 1734
§ 5 finnes föreskrifvet, att öfver alla sådana handlingar skall vara upprättad förteckning, för
att vid inventeringar af häradsarkifverna eller dessas öfverlemnande, i följd af tjensteombyte,
— 23 —
till annans vård, vara att tillgå; hvarföre och emedan den tilltalade Domhafvanden medgifvit,
att han hvarken vid tillträdet af den honom anförtrodde domsaga hos vederbörande anhållit
0111 inventerande af berörde häradsarkifver, eller sedermera under den tid, han domareembetet
i samma härader förvaltat, ombesörjt upprättande af förteckningar öfver arkifvemes innehåll,
Kongl. Hofrätten väl ansåge honom i berörde afseende hafva origtigt förfarit; men då,
i betraktande af de utaf honom anförda och å andra sidan ej bestridda förhållanden, dels att
vid hans tillträde af embetet sådana förteckningar icke funnits upprättade, samt att företrädarens
arfvingar, hvilken medan lian embetet innehade allidit, vistats utom riket och sålunda
icke kunnat tillhållas att fullgöra, hvad i nämnde afseende blifvit eftersatt, dels att det inskränkta
omfånget af Edsbergs och Lekebergs härads arkifvers förvaringsrum icke förr, än
vid den utvidgning deraf, sorn till följd af derom vid 1850 års hösteting fattadt beslut skolat
äga rum, medgifvit arkilvernes ordnande, antagas måste, att Domhafvandens anmärkte uraktlåtenhet
icke tillkommit af annan orsak, än ofullständig insigt hos honom om vidden af hans
pligt att på ett eller annat siitt föranstalta, det omförmälte bristfällighet i arkifverna blefve
afhulpen, funne Kongl. Hofrätten annan påföljd icke kunna honom åläggas, än att enär han
så länge försummat att beifra den felaktighet, hvilken möjligen legat hans företrädare till last,
att genom åtal emot dessa eller deras rätts innehafvare rättelse nu mera svårligen stöde att
vinnas, och Domhafvanden dessutom i närvarande stund vöre för arkifvemes skick ansvarig,
förpligtades han att öfver alla de i domsagans arkifver befintliga handlingar, som böra i häradskistan
förvaras, uppsätta samt. hos Konungens Refallningshafvande förete förteckningar
samt bevis deröfver till Kongl. Hofrätten ingifva inom sex månader (efter Kongl. Hofrättens
utslags dag) allt vid vite af femtio daler silfvermvnt eller ock att, i händelse laga hinder derföre
mött, sådant inom samma tid uppgifva och styrka.
Ofver detta utslag äro af Domhafvanden anförda underdåniga besvär, hvilka af nådig
pröfning bero.
Mina uti sista årsberättelse omförmälta underdåniga besvär öfver Kongl. Svea Hofrätts
utslag uppå anstäldt åtal emot Ledamöter af Stockholms Kämnersrätt angående underlätet
ådömande af ansvar å ogift man för erkändt lägersmål, hafva numera blifvit i Nåder pröfvade
genom Kongl. Majits utslag den 15 Juli 1852, deruti förklaras, att hvad af mig blifvit anmärkt
emot Kämnersrättens behandling af i fråga komne mål, då i lag saknas bestämd föreskrift
0111 domstols åliggande att i dylika fall iakttaga det förfaringssätt, för underlåtenheten
hvaraf förevarande åtal blifvit anstäldt, icke kunde såsom fel i domareembetets utöfning efter
1 kap. 12 § Rätteg.balken anses; hvadan det slut, hvari Hofrätten stadnat, af Kongl. Majit
gillades.
I detta nådiga Utslag finnes ingen ting, som utmärker, att det förfarande, jag klandrat,
blifvit af Kongl. Majit gilladt. Agde jag behörighet, att såsom åklagare söka ändring i ett
beslut af den beskaffenhet, hvarom fråga är och för hvars meddelande jag ställt Kämnersrättens
Ledamöter till ansvar; så skulle jag tvertom göra det med hopp örn framgång. Att
annorlunda bör dömas, än Kämncrsrätten dömt, det är nemligen icke förnekadt genom Kämnersrättens
frikännande från ansvar, då frikännandet stödjer sig endast på den grund, att i
lag saknades bestämd föreskrift om iakttagande af det, som blifvit underlätet.
Hvad jag försökt bevisa, och hoppas hafva bevist, är att det utslag, Ivämnersrätten
gifvit, icke öfverensstämde med lagens rätta mening. Jag förmodade domaren vara så skyldig
att känna denna mening, att han genom bristande kännedom deraf kunde ådraga sig ansvar,
enär honom åligger att »noga pröfva lagens rätta mening och grund och derefter döma»;
och jag har misstagit mig, i fall det endast är genom öfverträdande af bestämd (bokstaflig)
föreskrift, som domaren gör sig skyldig till det i I kap. 12 § Rättegångsbalken beskrifna
fel, att »fälla orätt dom af uppenbar vårdslöshet eller oförstånd». Jag har trott, att när lagens
rätta mening och grund äro genom hela dess sammanhang så uppenbara, att man derom
icke kan fara vilse, utan att med hela sammanhanget vara obekant, eller derpå icke gifva
akt, man då ej heller kan fela mot meningen och grunden, utan att förråda, hvad som hos
domaren heter antingen oförstånd eller uppenbar vårdslöshet.
Har jag icke häri misstagit mig; så bör det nådiga Utslaget på det sätt lörstås, att
den »bestämda föreskriften» saknas ej blott i lagens bokstalliga lydelse, utan ock i dess up
penbara
mening och grund; och då blir det utan tvifvel nödigt, att lagen ytterligare förklarar
sig Om än icke nog uppenbar, torde nemligen den verkliga meningen dock ej heller
kunna vara tvifvel underkastad, när lagen i sammanhang betraktas med närmare eftersinnande.
Att domaren må lemna erkända brott ostralläde, fastän de äro sådana, som af målsägare
ej kunna eftergifvas, står tillsammans endast med en rättegångsordning, som låter ali
beifran af brott bero af åklagaren, ålen sådan iir icke svenska rättegångsordningen, och kan
ej blifva sådan, med bibehållande af lagens myndighet i brottmål, af ordning och säkerhet,
utan att helt andra anstalter lör hrottmålsproccdureu vidtagas, än som hittills i samhället liro
inrättade.
Så länge dessa anstalter, tillhörande den så kallade rent ackusatoriska rättegången, icke
äro införda och användbara — och jag tror, att de aldrig böra i vårt land införas — synes
det mig vara nödigt, vara alldeles nödvändigt, att lagen här skipas efter den mening och
grund, hvarmed samhällsinrättningarne öfverensstämma. Den lagförklaring, som i förevarande
ämne blir nödig, för att icke låta kriminallagen förfalla i overksamhet, torde alltså böra bestå
i förändring af 20 kap. 4 § Rättegångsbalken till denna lydelse: »I brottmål må Domare
»förlikning ej tillåta», der brottet ej är sådant, att talan derå iir målsäy anden allena förbehållen
»å ill målsägande!) förlikas 0111 sin rätt i böter och skadestånd; håfve der lof till,
»och käre ändå den i saken, som å Konungens, häradets eller stadens vägnar kära bör».
Sker det ej; varde ändock i saken dö md t. Finnes den ej utredd; då skall den ej af tjäras,
innan åklagare häri hörd iir.
Sista årsberättelsen redovisar de af mig förordnade åtal dels emot Karantänsbefälhafvaren
vid Slitö och dels emot Konungens Befallningshafvande i Gottlands län för olagligen vidtagna
åtgärder emot yppad cholerasjukdom; och jag har äfven tillkännagifvit, att Rådstufvurättens
i Wisby utslag emot Karantähsbefälhafvaren fallit den 14 Januari 1852, af innehåll,
att han ej kunde till ansvar fällas, samt att jag öfver detta utslag låtit hos Kongl Svea Hofrätt
anföra besvär. På dessa besvär har ännu intet utslag blifvit meddeladt; men Kongl. Hofrätten
har den 10 sisth Juli afgjort målet emot Körningens Befallningshafvande samt deri utlåtit
sig, att som den emot Kgens Rfde anmärkta och åtalade underlåtenhet att beifra och
afstyra de af Majoren Steveni i egenskap af Karantänsbefälhafvare vid Slitö, i anseende till
yppad cholerasjukdom inom engelska undersåten James Watterstons familj å lägenheten
Lenna, till förhindrande af sjukdomens spridande vidtagne, uti de af Majoren Steveni till
Kgens Bfhde aflåtne rapporter omförmälte åtgärder, emot hvilka, så vidt af handlingarna
kunde inhämtas, någon klagan hos Kgens Bfhde ej blifvit förd, icke i hvad samma åtgärder
angått Watterston, vore af beskaffenhet att kunna, på sätt anfördt blifvit, räknas Kgens
Bfhde till last; Kongl. Hofrätten alltså pröfvade rättvist i fråga varande åtal ogilla.
Ofver detta Kongl. Hofrättens utslag har jag anfört underdåniga besvär, grundade på
det begrepp om saken, som uti sista berättelsen utvicklas; och är nådigt Utslag uppå dessa
besvär ännu icke meddeladt.
Sista årsberättelsen upptager innehållet af Kongl. Göta Hofrätts utslag angående åtalet
emot tjenstförrättande Kronolänsmannen, Stadsfiskalen i Halmstad G. A. Stenson för tvenne
häktade personers obehöriga qvarhållande under afbidan af besvär, dem Stenson anmält sig
vilja anföra, men sedermera icke anfört,
De
De af Stenson hos Kongl. Maj:t andragna, i samma berättelse omnämnda underdåniga
besvär i detta mål hafva nu mera blifvit pröfvade genom Kongl. Maj:ts den 11 Augusti 1852
gilna nådiga Utslag af innehåll, att skäl ej blifvit anfördt, som kunde föranleda till ändring i
Hofrättens öfverklagade utslag.
För behöfligheten af de tillägg i Konkurslagens föreskrifter om förfarandet med boskillnadsansökningar,
jag uti sista berättelsen tillstyrkt, har jag till bevis åberopat erfarenheten af
missförstånd i tillämpningen. En sådan erfarenhet har löranledt åtal emot en Rådstufvurätt,
mot hvilken jag dessutom anmärkt ett annat, i min tanka, med Konkurslagens mening oförenligt
förfarande, nemligen i sättet att tillvägabringa bouppteckning i tvungen konkurs; och
häröfver har nu Kongl. Svea Hofrätt genom utslag den 24 sisth Augusti utlåtit sig och, hvad
först angick åtalet för det Rådst.rätten, sedan en gäldenär blifvit förklarad skyldig att sin egendom
till borgenärerna afträda, förelagt honom vid vite att inom stadgad tid till Rådst.rätten
ingifva förteckning öfver sina tillgångar och skulder, förklarat, att enär, i brist af föreskrift
i lag om sättet att tillvägabringa upprättandet af den bouppteckning, hvars rigtighet gäldenär,
som blifvit tvingad att sin egendom afträda, sedan boet hunnit upptecknas, skall enligt 65 §
Konkurslagen den 12 Mars 1830 med ed fästa, Rådst.rättens berörde beslut, äfven om andra
än deruti stadgade åtgärder för i fråga varande boupptecknings fiirrättande och inlemnande
kunnat vidtagas, i allt fall ej finge Rådst.rätten tillräknas såsom öfverträdelse af lag
eller af vårdslöshet eller oförstånd tillkommet, Kongl. Hofrätten funne ansvar derför icke
kunna äga rum.
Beträffande åter den talan, som blifvit emot Rådstufvurättens Ordförande och Ledamöter
anställd för behandlingen af boskillnadsmålet; så emedan Rådst.rätten uti omförmälte mål.
der sådant förhållande icke inträffat, som jemlikt 108 § i Konkurslagen kunnat föranleda till
utfärdande af offentlig stämning å boskillnadssökande Hustruns och hennes ålans samtliga borgenärer,
efter derom vunnen upplysning icke ägt att med Hustruns ansökning om boskillnad
taga vidare befattning, men Rådst.rätten det oaktadt, i anledning af samma ansökning, icke
allenast dömt öfver hennes förmenta rätt att vinna boskillnad, utan ock dervid, fastän utredning
icke förekommit, att den egendom, hon begärt att få undanskifta, varit på grund af
äktenskapsförord eller af annan laglig orsak henne enskildt tillhörig, samt att boets gäld varit
af sådan beskaffenhet, att mannen bordt derför ensam ansvara, ändock förklarat henne berättigad
att från gemensama boet afskilja ej mindre den lösa och fasta egendom, som å en
af henne afgifven förteckning funnits upptagen, än äfven hvad hon framdeles kunde ärfva
och förvärfva tillika med uppgifvet arf, som kunde hennes man tillkomma, samt derjemte
utan inskränkning stadgat, att något af hvad sålunda blifvit henne tillerkändt ej linge utan
hennes begifvande till betalning af mannens framtida skulder användas, hvilken dom vore
emot 8 kap. 1 §, 10 kap. 5 § och I I kap. 3 och 4 §§ Giftermålsbalken samt 106 och 118
§§ i Konkurslagen stridande; ty pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, utan afseende å hvad till
försvar för i fråga varande origtiga och lagstridiga förfarande blifvit anfördt , det skulle Rådst.-  rättens Ordförande och Ledamöter, för livad dem i ofvanberörde måtto vid domareembetets
utöfning till last låge, i fiirmågo af 1 kap. 12 § Rätteg.balken, böta tvåhundrade daler silf-^
vermynt med Sextiosex riksd. 32 sk. banco.
Öfver detta utslag äro underdåniga besvär icke å någondera sidan anförda.
Boktryckaren i Gefle, Medicophilosophia) kandidaten A. P. Landin har hos mig anmält,
att vid der varande läroverk mot slutet af höstterminen 1850 en af lärjungarna blifvit relegerad,
hvaraf en ovanlig uppmärksamhet på stället och skiljaktiga rykten uppstått, i det att
den bestraffade dels sades icke hafva förut undergått de offentliga vårningsgrader, skoldagen
löreskrifver för en ynglings relegerande, dels ock föregafs hafva varit tilltalad för ett brott.
It. St. Just. Ombudsm. Ilmi.-Berättelse för år 1852. 4
— 26 —
till hvilket undersökningen visat honom vara oskyldig, men hafva blifvit straffad för ett, för
hvilket han ursprungligen icke varit tilltalad, men, såsom man ville veta, egentligen för något,
hvarför han icke kunnat tilltalas; hvarjemte ryktet velat spåra personliga antipathier,
såsom motif för den stränga åtgärden; att många, som ägde söner och anhöriga vid läroverket,
blifvit oroliga af dessa rykten om godtycklig och lagstridig tillämpning af skoldagens
hårdaste stral!', och uppmanat Landin, såsom utgifvare af tidningen Norrlandsposten, att taga
reda på och offentligen belysa målet, så att man kunde veta, hvad af ryktenas vidunderligheter
vore sanning eller icke; alt för detta ändamål det för Landin varit nödigt att äga tillgång
till Skolekollegiets protokoller i målet; att han derföre vändt sig till Elementarläroverkets
Heklor Lektorn Magister C. A. Forssell med skriftlig begäran att på grund af 2 § 4 mom.
i Tryckfrihetsförordningen erhålla afskrift af protokollet, men först fått muntligt undvikande
svar; att då han derefter genom en person, hvilken hade hans uppdrag att, i händelse det
tillätes, på stället afskrifva protokollet, förnyat sin begäran, han erhållit det skriftliga svar,
att först efter påföljande julhelgd besked kunde gifvas, huruvida ett sådant protokollsutdrag
kunde erhållas eller icke; att Landin derföre den 4 Januari 1851 åter framställt sin begäran,
men derpå erhållit ett skriftligt svar af innehåll, att med anledning af Tryckfrihetsförordningens
bud, att ingen må tillåtas att i andra läll, än allmänna lagen och nu gällande författningar
utstaka, meddela eller till tryck utlemna utdrag ur kyrkoböcker eller af andra själavården
och kyrkodisciplinen rörande handlingar, i afseende på enskilda personers lefverne och
seiler, så vidt de lända dem till skada eller förklenande, Lektorn ansett sig förhindrad att
utlemna Collegii gymnastici protokoller öfver lärjungars förseelser och bestraffningar inom läroverket;
till följd hvaraf boktryckaren Landin, såsom tillika uppmanad af aktade personer,
de der ansågo läroverkets bästa äfventyras genom ett sådant godtyckligt förfarande samt vore
örne om sina läroverket besökande anhöriges behandling, anmälte detta Rektorns åsidosättande
af dess pligt i egenskap af embetsman och Ordförande i Läroverkskollegiet, att genast och
utan tidsutdrägt, enligt åberopade 2 § 4 mom. Tryckfrihetsförordningen, utlemna den
äskade handlingen, oell begärde emot honom den åtgärd, som enligt samma lagställe bunde
honom, Lektorn Forssell, till ansvar såsom för tjensteförsummelse, då han ej allenast obehörigen
fördröjt, utan helt och hållet vägrat handlingen både att afskrifvas och att mot lösen utbekommas,
samt ändtligen anmärkte, att beträdande motifveringen af det alslag, Herr Lektorn
meddelat, denna motifvering vore falsk, enär Landius begäran icke gällt en handling, hvilken
kunde rubriceras såsom utdrag utur kyrkoböcker eller andra själavården och kyrkodisciplinen
rörande handlingar, utan helt enkelt den dom, enligt hvilken Skoldagens strängaste stral!
tillämpades och hvilken, enär det enligt Tryckfrihetsförordningen skall stå hvar och en fritt
att i tryck allmänt kunnigt göra, hvad sorn i samma förordning icke finnes uttryckligen förbudet,
äfven borde vara för hvar och en tillgänglig, så vida tryckning af Skolkollegiets protokoller
icke är i denna lag förbuden.
bilter erhålien del af denna angifvelse har Lektorn Forssell med förklaring deröfver till
mig inkommit, hufvudsakligen utgående från den sats, att skoldiciplinen skulle böra räknas
till den själavård och kyrkodisciplin, hvarom från kyrkoböcker och andra handlingar utdragna
underrättelser äro uti Tryckfrihetsförordningen upptagna bland sådana handlingar, hvilka i afseende
på enskilda personers lefverne och seder, så vidt de lända dein till skada eller förklenande,
ej få meddelas eller till tryck utlemnas i andra fall, än allmänna lagen och gällande
författningar utstaka. Men som utan en sådan infiiekning af de lill skoledisciplinen hörande
handlingar ibland dem, som på nämnde sätt äro från offentlighet undantagna, det deremot
syntes mig obestridligt, att det anmärkta förfarandet vore oförenligt med Tryckfrihetsförordningen,
hvilken såsom grundlag bör efter bokstafven tillämpas, samt uti åberopade 2 § 4
mom. berättigar en hvar att i allmänt tryck utgifva alla protokoll och beslut rörande rättegångar
eller andra allmänna ärenden och från alla publika verk, hvartill måste räknas de offentliga
läroverkens styrelser: alltså och då jag följaktligen ej kunnat godkänna hvad Herr
Lektorn till sitt försvar anfört, har jag till Domkapitlet i Upsala genom skrifvelse den 26
Febr. 1852 öfverlemnat att inför sig enligt Kongl. .Cirkulärbrefvet den 21 Aug. 1786 ställa
— 27 —
Lektorn Forssell till ansvar för det i tjensten af honom begångna öfverträdande af Tryckfrihetsförordningen
samt efter hans ytterligare hörande derför döma honom till det ansvar, som
på sådan förseelse borde följa.
Sedan saken, i följd häraf, blifvit inför Domkapitlet utförd; är dess utslag deruti gifvet
den 1 sisth Oktober af innehåll, att alldenstund Tryckfrihetsförordningen i 2 § 4 mom. stadgar,
att det skall stå hvar och en fritt att i tryck allmänt kunnigt göra allt, hvad som i
denna lag icke finnes uttryckligen förbudet; så och då något undantag med afseende på Skolkoiiegiernes
protokoller icke från denna allmänna tillåtelse blifvit med uttryckliga ordalag i
denna förordning gjordt, och densamma såsom en grundlag måste tolkas efter dess ordalydelse,
hvadan Lektorn Forssells, såsom skäl för hans vägran att utlemna i fråga komna protokoll,
uttalade åsigt, att förhandlingar, som röra skoledisciplinen, böra innefattas under det
förhud, som samma lagrum innehåller mot utlemnande af själavården och kyrkodisciplinen
rörande handlingar, i afseende på enskilda personers lefverne och seder, måste så mycket
heldre anses origtig, sorn förhållandet imellan ett Collegium gymnasticum och den ungdom,
som derunder lyder, i allt fall svårligen kunde komma under namn af egentlig själavård och
kyrkodisciplin, och det i fråga varande beslutet om relegation varit ett i formligt protokoll
allättadt kollegialbeslut, som vunnit Ephori stadfästelse och således rätteligen måste anses såsom
ett allmänt ärende; ty och emedan det varit Boktryckaren Landins rättighet att utbekomma
afskrift af det öfver delta beslut hos Collegium gymnasticum förda protokoll, såsom
sålunda icke förbudet att i (ryck meddela; pröfvade Domkapitlet rättvist förklara, att Rektorn
Forssell, som sjelf medgilvit, att han vägrat detsammas utlemnande, genom denna sin vägran
handlat emot Tryckfrihetsförordningens föreskrift. Men då det ansvar oell de böter, som i
ofvanåberopade lagrum bestämmas och af klaganden (Boktryckaren Landin'1 blifvit påyrkade,
endast gällde det obilliga kungörandet af saker, hvilkas meddelande och offentliggörande är
förbudet, och Rektor Forssells beinälte vägran icke helt och hållet saknat skäl, med hänseende
till Rektors åberopade fadersförhållande till lärjungarna vid Elementarläroverket, och
hvaraf Forssells åsigt om sin befogenhet att i fråga komna protokoll utlemna eller dess lifgifvande
vägra lätteligen kunnat förvillas; så ansåge Domkapitlet den af honom sålunda begångna
förseelse, ehuru visserligen derigenom ökad, att han emot Kongl. Skolordningens 4 Sekt. 4
kap. 4 § i ett tvifvelaktigt läll icke understäilt sin åtgärd Ephori pröfning, likväl såsom icke
uppsåtlig, utan härledande sig från origtig uppfattning af gällande lagbud, icke kunna medföra
annan ansvarspåföljd, än den första i 1780 års Kongl. Cirkulärbref § 1 påbudna, nemligen
att Domkapitlet, med ogillande af hans åtgärd, meddelar honom varning att för framtiden
sorgfälligare ställa sig lag och författningar till efterrättelse, hvilken varning, så snart
beslutet vunnit laga kraft, komme att honom Rektor Forssell meddelas.
Besvär öfver detta utslag hafva hos Kongl. Svea Hofrätt blifvit af Lektorn Forssell anförda
och ankomma på pröfning.
Sista årets berättelse visar, hurusom, i följd af åtal, hvarom jag förordnat, i anledning
af fördröjd anstalt om verkställighet af Kongl. Svea Hofrätts återförvisningsutslag rörande en
häktad person, samma Hofrätt genom utslag den 16 Dec. 1851 dömt Landssekreteraren i
Gottlands län m. m. Herr Doktor Lars Hambraeus att för hvad honom i fråga om den anmärkte
försummelsen till last lage, böta tjugu riksd. banco samt ersätta den häktades underhåll
och lidande under 30 dagar, som lian i följd af Kgens Bfhdes lelaktiga förfarande lått
längre än vederbordt den ytterligare ransakningen i häktet afvakta.
Ofver detta utslag hafva underdåniga besvär blifvit anförda; och på dessa är Kongl.
Maj:ts nådiga Utslag gifvet den 22 sisth September af innehåll, att då Hofrätten uti den skrifvelse
af den 26 Juli 1847, hvarmed ett exemplar af Hofrättens samma dag meddelade utslag
till Kgens Billdé öfversändes, endast anmodat Kgens Billdé att låta utslaget vederbörande
kungöras, och detsamma, i hvad det angick de tilltalade, rörande hvilka Hofrätten slutligen
dömt, i laga ordning till verkställighet befordras, samt någon åtgärd i afseende å föranstal
-
landet af ny ransakning uti den del af målet, sorn af Hofrätten var till Häradsrätten återförvisad,
icke kunde anses hafva genom berörde anmodan blifvit äskad; och Kgens Bfhde
id sådant förhållande och enär, enligt hvad upplyst vore, Hofrätten, då mål angående häktade
personer blifvit till Underrätt återförvisade, stundom expedierat ett exemplar af utslaget till
vederbörande Domhafvande, icke saknat anledning till det antagande, att Hofrätten äfven uti
i fråga varande mål, der håde verkställighet af ådöiridt stralf skulle äga rum och förnyad ransakning
vid Häradsrätten blifvit föreskrifven, låtit sitt utslag för sistberörde ändamål särskildt
komma Domhafvanden tillhanda; Kongl. Majit funne, med ändring af Hofrättens öfverklagade
utslag, hvad som blifvit emot Landssekreteraren Hambreus i åtalade hänseendet anmärkt,
icke kunna till ansvar eller ersättningsskyldighet föranleda.
Den ursäkt för Kgens Bfhdes försummelse, hvilken sålunda uppkommit från missförstånd
af Kongl. Hofrättens skrifvelse, hade varit undanröjd, antingen samma skrifvelse innehållit
uttrycklig anmodan att föranstalta, i hvad på Kgens Bfhde ankom, om verkställighet
äfven af föreskriften i utslaget angående ny ransakning hos Häradsrätten, eller ock alldeles
ingen skrifvelse med utslaget varit allåten. Och ännu ett tredje sätt att förebygga uppehåll i
verkställigheten af denna föreskrift hade varit det i nådiga Utslaget antydda, att Kongl. Hofrätten
låtit sitt utslag särskildt komma Domhafvanden tillhanda, sorn hade att den förnyade
ransakningcn anställa.
Ibland dessa tre sätt att afhjelpa oordningen torde det enklaste, likasom det lättaste,
vara att återförvisningsutslag i brottmål, sorn röra häktade, så väl från Hofrätten sorn Justitiärevisionen
till Kgens Billdé alsändas utan särskilda föreskrifter i missifven om hvad Kgens
Bfhde till utslagens verkställande hafva att iakttaga, så vida detta ej är något annat, än hvad
dessa myndigheter i allt läll och utan särskild påminnelse åligger att veta och besörja. Sådant
var förhållandet i förevarande fall. Lemnäs den ursäkten å sido, som uppkommer från
»antagandet, att Hofrätten låtit sitt utslag särskildt komma Domhafvanden tillhanda»; så var
Kgens Bfhde ofelbart skyldig att opåmint underrätta Domhafvanden 0111 återförvisningen och
begära ransakningens återlöretagande. Fången, som skulle den undergå, satt ej iner för Hofrättens
räkning qvar i häktet; och med antagande af den motsatta möjligheten, hvilken också
hade skäl för sig, att nemligen Kgens Bfhde icke genom särskild åtgärd af Hofrätten blifvit
befriad från sin skyldighet, måste Kgens Bfhde veta sig stå i ansvar för fångens onödiga
qvarhållande i häktet, tilldess detta ansvar öfverllyttades på Domhafvanden genom underrättelse
till honom derom, att ny ransakning borde företagas.
Imedlertid är saken icke hulpen dermed, att Hofrätterne och Justitiärevisionen hädanefter
upphöra att gifva Kgens Bfhde öfverllödiga föreskrifter i förevarande ämne, så framt
icke derjemte vederbörlig underrättelse varder Kgens Bfhde meddelad, att dylika föreskrifter
ej mer äro att förvänta. Ty det blir eljest alltid hädanefter såsom hittills miijligt att antaga,
det utslaget genom särskild försorg kommit den domare tillhanda, som har att saken i följd
af återförvisningen handlägga. Så länge ej något meddelande af dylik underrättelse till Kgens
Bfhde ägt rum, synes mig försummelse och fångars onödiga qvarhållande ej kunna annorlunda
förebyggas, än att genom Ilofrätternes och Revisionens försorg återförvisningsutslagen
komma vederbörande Underdomare tillhanda.
Uti begge de sista berättelserna förekommer det uppå angifvelse af förre Riksdagsmannen
Erik Andersson i Nya Dahla anställda åtal emot en tillförordnad Domhafvande i Gudhems
Häradsrätt för vidtagna domstolsåtgärder på grund af ogiltig stämning; och inhämtas af
1831 års berättelse, att sedan Kongl. Majit genom nådigt utslag den 10 April s. å. funnit
Häradsrätten vid målets handläggning den 8 Maj och den 18 Juni 1817 hafva felat deruti,
att Häradsrätten ansett Erik Andersson hafva varit behörigen stämd och den 18 Juni fällt
honom till böter för uteblifvande samt vid vite af 3 R:dr 10 sk. förelagt honom att å nästa
ting sig inställa, men Kongl. Majit förklarat vice Häradshöfdingen Stedt, hvilken vid sistnämnde
ting icke varit ordförande i Häradsrätten, ej stå i ansvar för Häradsrättens då gifna
— 29 —
beslut i vidsträcktare mån, än detsamma innefattade tillämpning af omförmälte utslag, samt
således i Nåder väl fällt Stedt till böter, men ej dömt honom att till Erik Andersson ersätta
mer, än de fyra R:dr banco, som till följd af Häradsrättens ogillade åtgärd blifvit honom i
böter och vite alfordrade; nytt åtal blifvit af mig förordnadt emot den Domhafvande, som
förrättat 1847 års hösteting med (iudhems härad, med påstående om laga ansvar samt skyldighet
för honom att gifva klaganden Erik Andersson ersättning för de 10 R:dr banco, denne
ytterligare förlorat i vitesbot, som vid sistnämnde ting blifvit honom förelagd och vid följande
vinterting ådömd.
Sedan detta åtal blifvit hos Kongl. Göta Hofrätt utfördt emot ständige Domhafvanden
Häradshöfdingen J. E. Svalander, hvilken förrättat i fråga varande hösteting; så har Hofrätten
medelst utslag den 13 Januari 1852 sig deröfver yttrat, att emedan Häradsrätten redan
å 1847 års sommarting under Stedts ordförandeskap ansett Erik Andersson hafva blifvit behörigen
stämd, samt Häradsrätten således å höstetinget 1847 icke varit berättigad eller pligtig
att å nyo ingå i bedömande af stämningens giltighet, utan endast haft att vidtaga ytterligare
kraftigare åtgärd, för att åt stämningen bereda hörsamhet, och ej heller ägt att, emot
uttryckliga innehållet af 41 punkten i Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807, meddela föreskrift
om kommunikation med Erik Andersson af Häradsrättens då gifna uppskofsbeslut med
lörhöjdt vites föreläggande; ty och som följaktligen Häradsrätten under Häradshöfdingen Svalanders
ordförande i anmärkta hänseendet rätteligen förfarit, blefve Svalander från all ansvars-
och ersättningsskyldighet i åtalet befriad.
Vid detta utslag har jag icke kunnat låta bero, utan i underdånighet deröfver besvärat
mig, ined fullföljande af min talan. Jag kunde nemligen icke förena den utgång, saken hos
Hofrätten fått, med det anspråk på rättvisa, som blifvit en förfördelad klagande part tillerkänd
genom nådiga Utslaget den 10 April 1851. Häradsrättens i fr. v. åtgärder dels vid
sommartinget och dels vid höstetinget 1847 hade tillskyndat denna part den oförskylda förlust,
hvilken, då den icke kunnat hel och hållen föras den vid sommartinget tjenstgörande
Domhafvanden till last, antingen måste för den återstående delen drabba höstetingets Domhafvande,
eller ock förblifva ogulden. Så vida jag nu icke borde antaga, att laglig utväg
skulle saknas till vinnande af skadeslöshet för en förlust, hvilken genom domares förvållande
blifvit tillskyndad, och alldeles oförskyld träffat den förfördelade; hade jag ej heller kunnat
föreställa mig, att Hofrättens utslag vore välgrundadt, hvarigenom för denne tillstängdes all
öfrig utväg att lagligen erhålla det skadestånd, hvarå han ägde anspråk.
Jag anmärkte, hurusom den af Kongl. Hofrätten åberopade 41 punkten i 1807 års
Kongl. Förklaring handlade om revisionssökande, och upphäfde föreskriften i 1775 års Kongl.
Bref rörande dessas skyldighet att om erhållet beneficium revisionis underrätta deras vederparter,
hvilkas förklaring ej varit infordrad vid sakens afgörande hos hofrätt, samt slutade med det
tillägg, att den som en gång fått njuta sig till godo laga stämning eller eljest blifvit lagligen
hörd, bör uti allt, hvad sedan förelöper i saken, iakttaga, hvad lag i allmänhet stadgar samt
han eljest kan till bevakande af sin rätt finna för sig vara nödigt. Men om ock detta stadgande,
utöfver dess till revisionssaker inskränkta föremål, borde tillämpas på sådana fall i
allmänhet, der stämningars och kallelsers åtlydande är i fråga; så trodde jag dock innehållet
af samma stadgande visserligen icke vara af den beskaffenhet, att derigenom »uttryckligen»
förbjudes att vid ett måls uppskjutande hos Underrätt, i anledning af svarandens uteblifvande,
meddela föreskrift om kommunikation med honom af uppskofsbeslutet. Att sådan föreskrift
hos många, troligen de liesta underrätter är ganska vanlig, förmodade jag vara allmänt kändt;
och om den skulle vara så stridande mot uttryckliga innehållet af gällande lag, som Hofrätten
här densamma ansett; så syntes det mig ej ens försvarligt, att den kännedom af denna
lags öfverträdande, som dagligen bibringas hvarje hofrätt vid rättegångsärendens behandling,
aldrig föranlåtit en sådan olaglighets beifrande.
Härmed toge jag ingalunda i försvar det missförstånd al lagen, som ofta röjer sig vid
meddelande af de i fråga varande föreskrifterna, hvilka i allmänhet utan tvifvel sakna giltig
anledning, och då innefatta ett oskäligt betungande för den part, som skall desamma efter
-
komma; oell jag förmodade, att man rätteligen anser den Åberopade punkten i 1807 ars
Kongl. Förklaring, ehuru icke såsom uttryckligen föreskrifvande, likväl såsom tillförlitligen
upplysande om lagstiftarens mening i de lagställen, som för ämnet gälla. Men jag kunde ej
annat finna, än att v ii! förhållanden af den art, hvarom här var fråga, der nemligen saken
blifvit upptagen, ehuru fullgiltig bevisning saknades på sjelfva stämningens tillställande, den
domare, som ser svaranden flir andra gången uteblifva, är både berättigad och skyldig att
fästa afseende på den anledning, som härigenom uppstår, till tvifvelsmål om stämningens
framkomst, och föreskrifva uppskofsbeslutets kungörande för svaranden.
.lag glömde icke, att Gudhems Häradsrätt å sommartinget 1847 ansett Erik Andersson
hafva blifvit behörigen stämd (fastän del sedan blifvit af Hofrätten sjelf förklaradt, stt han
icke bordt så anses). Men om ock Hofrätten häraf rätteligen slutat, att Häradsrätten å höstetinget
1847 icke varit berättigad eller pligtig att å nyo ingå i bedömande af stämningens
giltighet; så kunde jag dock derifrån för ingen del härleda den följd, att Häradsrätten å höstetinget
ej skulle kunnat och bordt gifva en föreskrift, tjenlig att förebygga äfventvret af en
verkligen ostämd persons förnärmade rätt. Om en domstol onekligen vöre skyldig att hålla
i helgd sina en gång lättade beslut; så kunde dock icke i denna skyldighet innefattas äfven
den, nit af ett origtigt beslut göra sådana tillämpningar, hvarigenom dess menliga verkningar
försvåras, då antingen alla vidare tillämpningar deraf kunna undvikas, eller ock sådana göras,
som afböja eller förminska de menliga verkningarna.
Såsom ©tvifvelaktigt ansåg jag, att Häradsrätten lagligen och klanderfritt och utan afvikelse
från föregående beslut förfarit, om den uppskjutit saken, med föreläggande af talans
förlust och förbehåll att med hufvudsaken utlåta sig om fällande lill det förelagda vitet, samt
föreskrifva, att detta beslut borrie svaranden kungöras. Någon annan till ändamålet ledande
och vid förevarande förhållande lämplig utväg kunde jag icke föreställa mig, så vida moddi
lande af tredskodom genast vid höstetinget kunnat anses stridande mot det förut fattade uppskofsbeslutet.
Att nu intetdera skett, kunde jag oj annorlunda betrakta, än såsom ett fel i
domareembetots utöfning. Och en omtänksam domare skulle, efter mitt begrepp, ej kunnat
undgå att inse olämpligheten af hvad som i släliet skedde, så framt han, med skyldig kännedom
af hvad som föregått, gjort sig behörig reda för de följder, som voro att vänta af
ett konseqvent framhärdande i den vidtagna utvägen med vitén. Vid det förhållande, som i
brist af fullständigt stämningsbevis alltid var att befara, och som här också bekräftat sig, att
svaranden i sjelfva verket ej var rätteligen stämd, kunde nemligen den åsyftade verkan al
vitena icke påräknas, när ingen särskild underrättelse om deras föreläggande svaranden lemnades;
och med alla ideligen förnyade och förhöjda vitén hade således något lagligt slut i
saken icke någonsin varit att med erforderlig visshet elier annorlunda än tillfälligtvis förvänta.
Afven om jag likväl antoge, att förnyadt vite nödvändigt skulle vara, sedan en gång
vite var stadgadt, och att föreskrift om uppskofsbeslutets kommunicerande med svaranden ej
borde äga rum, kunde jag icke derföre finna antagligt, att vitet borrie förhöjas eller, såsom
det skett, tredubblas, åled någon uppmärksamhet på det ögonskenliga äfventvret af den vederläggning,
sorn verkligen drabbade stämningens origtigt godkända giltighet, hade en omtänksam
domare skäl nog att vid vitets förnyande förfara varsamt, hvarken fördubbla eller
tredubbla det, utan helst lemna det oförändradt, eller åtminstone så litet som möjligt förhöja
det. Att annorlunda ssett, syntes mig utan tvifvel vara, om icke ett brott mot bestämdt
lagbud, likväl ett till olagliga löljder ledande fel i domareembetets utöfning.
Reifrandet af dessa, i de sista underdåniga besvären omhandlade tjenstefel hade blifvit
nödvändigt, sedan min första tanka, alt Vice Häradshöfdingen Stedt genom det felaktiga första
beslutet i saken gjort sig delaktig i hela den påföljande origtiga behandlingen deraf, och
således skyldig att gälda den deraf härrörande skada, icke vunnit Kongl. Majits nådiga bifall.
Jag yrkade nu intet annat ansvar, än förpligtande alt sålunda gifva skadestånd; men jemte
skyldigheten att detta påyrka borde jag äfven hafva i åtanka det vigligare allmänna ändamålet
att utreda en rättegångsfråga, i hvilken jag trott mig (inna att Hofrätten icke nog
inträngt, och hvarom jag således befarade att någon oreda i begreppen mera allmänt rådde.
— lil —
På dessa underdåniga besvär har jag erhållit nådigt Utslag af den 20 sisth Oktober,
deruti Kongl. Majit väl anser Häradsrätten, då den vid höstetinget 1847 föreläde Erik Andersson
förhöjdt vite af tio R:dr banco, rätteligen hafva bordt i sammanhang dermed förordna
om beslutets kungörande för honom; men dock finner, att lag och författningar i förevarande
ämne ej innefatta så bestämda föreskrifter, att för det anmärkta förfarandet ansvar eller ersättningsskyldighet
kunde Svalander såsom Häradsrättens ordförande ådömas; hvarföre och på
de af Hofrätten anförda skäl i fråga derom, huruvida Erik Andersson bordt anses hafva varit
lagligen stämd, Kongl. Majit pröfvar skäligt fastställa det slut, hvari Hofrätten
Öfver det af Kongl. Svea Hofrätt den 20 December 1850 gifua, i sista berättelsen upptagna
utslag, hvarigenom Häradshöfdingen P. F. Arling, såsom tillförordnad Domhafvande i
Ramsele tingslag, blifvit ådömdt ansvar och återbärlngsskyldighet för ådömda utgifter till omkostnaderna
vid hållna undersökningar med Ertriks och Gagnets samt Odens byemäri om
sökt flyttning af skjutsningsskyldighet, hafva, enligt hvad i samma berättelse äfven förmäles,
ej allenast Häradshöfdingen Arling, utan ock ordinarie Domhafvanden i orten, Herr Protokollssekreteraren
och Häradshöfdingen C. M. Schönmeyr anfört underdåniga besvär; Och har
Kongl. Majit vid pröfning deraf nu meddelat nådigt Utslag den 29 sisth September samt,
hvad den sistnämnde af de klagande angår, förklarat, att då han icke varit part i förevarande
mål och ej visadt blifvit, att hans rätt vore derunder beroende, Kongl. Majit funne, hvad
han till vinnande af ändring i Hofrättens utslag anfört, icke kunna till pröfning upptagas.
Beträffande åter Häradsh. Arlings underd. besvär; så enär de af Ertriks och Ödens
byemän väckta frågor om förändrad reglering af reserveskjuIsens utgörande inom nämnde
byar varit af Kgens Befallningshafvande hänskjutna till Domhafvanden i orten, för att efter
föregången behörig undersökning betänkande i ämnet afgifva; alltså och då, orri än Arling,
med afseende å målens beskaffenhet samt Hofrättens honom meddelade särskilda förordnande,
icke saknat anledning att de erforderliga undersökningarna till företagande å stället utsätta,
byemännen likväl uti dessa mål, såsom varande af allmänna hushållnitigsmåls egenskap, icke
lagligen kunnat, på sätt som genom det anmärkta beslutet skett, åläggas att ersätta kostnaden
för Häradsrättens sammanträden; prölvade Kongl. Majit, som dock funne Häradsrättens
nyssberörde beslut icke kunna anses innefatta sådant fel uti domareembetets utöfning, att det
skäligen borde med särskildt ansvar beläggas, rättvist att, med Arlings befriande från de honom
ådömda böter, fastställa det slut, hvaruti Hofrätten stadnat i fråga om Arlings skyldighet
att dels hålla byemännen skadeslösa för hvad de af den genom åtalade beslutet dem
ålagda ersättning fått utgifva, dels ock godtgöra byemännens utgifter i målet; varande, vid
sådan utgång, de kostnader, parterne genom detsammas fullföljd hos Kongl. Majit fatt vidkännas,
dem imellan qvittade.
Från Kgens Bfhde i Vester Norrlands län hade uti skrifvelse den 9 Juli 1851 inkommit
en af en derstädes häktad person Smeden Jacob Frisk till mig ställd skrift, hvari klagades
öfver långsamhet i ransakning vid Gudmundrå Häradsrätt angående ett mot klaganden
angifvet förfalskningsbrott; och sedan jag i anledning häraf underrättat mig om förhållandet,
samt erfarit, att frågan om obehörigt dröjsmål i samma ransakning blifvit af Kongl. Svea
Hofrätt till Advokatfiskalsembetet remitterad; så har jag uti skrifvelse den 8 ltec. s. å. anmodat
nämnde Embete att äfven för min räkning i detta mål föra talan emot vederbörande
Domhafvande; hvarefter åtalet blifvit behörigen utiördt, och Kongl. Hofrättens utslag deruppå
gifvet den 25 sist). November, uti hvilket Domhafvanden, på anförda skäl, till last föres, att
genom olagligt dröjsmål med ransakningen vållats, det Jacob Frisk hållits i häkte sextioen
dagar längre än vederbordt, och Domhafvanden derföre dömes att med anledning af 1 kap.
12 § Rättegångsbalken böta ett hundrade daler silfvermynt med trettiotre ltidr 10 sk. banco.
äfvensom att ersätta Kongl. Maj:t oell Kronan för Jacob Frisks underhall i häktet under berörde
sextioen dagar med åtta It:dr 22 sk. 8 rst. banco; varande underdåniga besvär öfver
detta utslag anförde af Domhafvanden, och af nådig pröfning beroende.
Sedan jag genom den inventering af Rådstufvurättens i Alingsås arkif, som efter Borgmästaren
Ungers skiljande från embetet var förrättad den 10 November 1848, erhållit kännedom
derom, att domböckerna för åren 1843, 1844 och 1846 blifvit aflemnade till arkifvet
i så ofullständigt skick, att under liera numer rum varit lemnadt för mål och ärenden, som
syntes hafva varit ämnade att der införas; så har jag förordnat åtal derför emot bemälte
Borgmästare samt de Rådstufvurättens öfriga Ledamöter, hvilka vore för domböckerna ansvarige;
och har, efter behörigt utförande af detta åtal, Kongl. Göta Hofrätt deruppå gifvit utslag
den 16 sisth November, hvaruti Kongl. Hofrätten väl ansett det ligga förre Borgmästaren
Unger till Jast, ej allenast att han försummat att inom föreskrifven tid till Hofrätten insända
renoverade exemplar af Rådst.rättens domböcker för åren 1843, 1844, 1845 och 1846
(hvarför han särskildt af Adv.fiskalsemb. var tilltalad), utan äfven att han till Rådst.rättens
arkif allemnat domböckerna för åren 1843, 1844 och 1846 i ofullständigt skick; men då
Unger, efter det de af honom sålunda begångna tjenstefel ägt rum, blifvit för embetsförbrytelse
genom Kongl. Maj:ts nådiga Utslag dömd den af honom innehafda borgmästaretjenst
Förlustig; funne Kongl. Hofrätten, att särskildt ansvar för hvad Unger, innan samma nådiga
Utslag hill, under utöfningen af nämnde tjenst underlåtit eller felaktigt tillgjort, icke kunde
honom ådömas; hvaremot och enär Rådstufvurättens öfrige tilltalade Ledamöter haft åliggande
att tillse, det de protokoller, som, då de i egenskap af Ledamöter i Rådst.rätten närvarit,
blifvit förda, och de beslut, hvartill de bidragit, blifvit ordentligen uppsatta och justerade,
men sådant underlåtit, bemälte Ledamöter jemlikt I kap. 12 § Itätteg.balken dömdes att derföre
böta hvardera sex lf:dr 32 sk.; Dock förpligtades Unger, vid vite al' trettiotre R:dr 16
sk. att inom tre månader uppsätta de saknade delarna af Rådst.rättens domböcker för åren
1843, 1844 och 1846, samt de sålunda i ordning ställda domböcker till Rådst.rättens arkil
aflemna och genparter deraf till Hofrätten insända, äfvensom inom samma tid öfriga anmärkta
brister i domböckerna afhjelpa.
Detta utslag har hos Kongl. Maj:t blifvit af förre Borgmästaren Unger i underdånighet
öfverklagadt; och afvaktas derå nådigt Utslag.
Uti anställd fiskalisk aktion emot Konungens Befallningshafvande i Westmanlands län,
angående fördröjd verkställighet af strahl' å 3:ne häktade qvinnor för tjufnadsbrott, hade Kongl.
Svea Hofrätt genom skrifvelse den 9 November 1848 till Landsh.embetet i samma län infordrat
förklaring rörande anledningen till nämnde dröjsmål samt yttranden och upplysningar
så väl i fråga om ersättning till bemälte qvinnor för olagligen dem tillskyndadt lidande, som
ock rörande den kostnad, som borde Kongl. Majit och Kronan i målet godtgöras; hvarefter
Kgens Bfhde den 22 l)ec. 1848 afgilvit förklaring; och fastän då ännu återstått att verkställa
Kongl. Hofrättens i omförmälte skrifvelse gilna förordnande om de enskilda målsägandcrnes
hörande samt anskatlände af upplysning om fångtraktamentskostnaden i vissa uppgifna
läll; hade Landssekreteraren icke destomindre låtit afföra ärendet ur Landskantsliets diarium
samt lägga sjelfva skrifvelsen å sido bland andra till fullo expedierade handlingar, hvarigenom
ärendet fallit i glömska och fått ligga neder till slutet af Oktober månad 1849, då påminnelser
från Kongl. Hofrätten ankommit.
I anledning af dessa påminnelser hade Kgens Bfhde genom skrifvelse till Kgens Bfhde
i Göteborgs och Bohus län den 21 Nov. 1849 begärt den ena bland de i fråga varande qvinnornes
efterlysande; hvarefter Landssekreteraren, ehuru längre tid förflutit, utan att svar om
efterlysningen inkommit, och fastän genom Kongl. Hofrättens den II Febr. 1850 gifna,
Lands
-
— 33 —
Landssekreteraren den 7 nästföljande Mars tillställda resolution, Kgens Bfhde fått sig särskildt
vid vite af tretlio daler silfvermynt ålagdt att inom fjorton dagar derefter fullgöra Kongl. Hofrättens
beslut den 9 November 1848 eiler, om hinder derföre mötte, gifva Kongl. Hofrätten
sådant tillkänna, likväl icke å nyo föredragit ärendet till åtgärd af Kgens Bfhde, i fråga om
så väl den begärda efterlysningen, som den anmälan, hvilken i följd af resolutionen borde
till K. Hofrätten göras, ulan dermed dröjt ända tilldess, efter ytterligare anmaning från Hofrätten,
skrifvelse aflåtits angående meranärunde qvinsperson, samt öfriga af K. Hofrätten
äskade upplysningar den 14 Dec. 1850 till Hofrätten inkommit.
Den sålunda inträffade försummelsen har föranlåtit mig att förordna om laga åtal, hvilket
blifvit inför K. Hofrätten utfördt och hvarå följt dess utslag den 20 sisth December,
deruti, hvad först angick ett af Hofrätten förelagdt vite, hvartill Adv.fiskalen yrkat Landssekreterarens
fällande, på anförda skäl förklaras, det honom icke kunde åläggas omförmälte
vite utgifva; men beträtlande åter ansvar å Landssekreteraren för hvad i öfrigt blifvit emot
honom anmärkt, det yttrande meddelas, att emedan han medgifvit, att efter det Kgens Bfhde,
i anledning af K. Hofrättens ofvanberörde den 9 Nov. 1848 aflåtne skrifvelse, till Iv. Flofrätten
den 22 påföljande December insändt förklaring, icke någon åtgärd för infordrande af
de genom nämnde skrifvelse jemväl äskade yttranden och upplysningar blifvit vidtagen förr,
än sedan påminnelser den 20 Okt. 1849 från K. Hofrätten ankommit, äfvensom att sedan
Kgens Bfhde den 21 derpå följande November anmodat Kgens Bfhde i Göteborgs län att utfärda
lysning efter oftanämnde qvinnsperson, Landssekreteraren, ehuru längre tid förflutit,
utan att svar härå ankommit, likväl icke å nyo inför Kgens Billdé föredragit ärendet förr,
än ytterligare skrifvelse, enlig! Landssekreterarens först gjorda uppgift, den 10 December och,
enligt hans senare förklaring, den 10 November 1850 aflåtits till Kgens Bfhde i Göteborgs
län, och det svar med äskade upplysningar och yttranden blifvit afsändt, som den 14 December
sistnämnde år till K. Hofrätten inkommit; ty och då emot Landssekreteraren sålunda förekommit,
att han i afseende å omförmälte ärendes handläggning icke iakttagit den uppmärksamhet
och drift, honom såsom Landssekreterare ålegat, pröfvade i förmågo af 1 kap. 12 §
Itätteg.balken K. Hofrätten rättvist att härför fälla Landssekreteraren att böta trettio daler
silfvermynt, som med tio R:dr banco borde utgå.
Ofver detta utslag hafva underdåniga besvär icke blifvit anförda.
De af mig, enligt sista berättelsen, anförda besvär hos Kongl. Svea Hofrätt öfver Domkapitlets
i Upsala utslag angående tjenstefel af Komministern Isak Lundberg hafva nu mera
blifvit pröfvade genom Kongl. Hofrättens utslag den 30 sisth November, hvaraf hufvudsakliga
innehållet är, att emedan genom hvad Komministern Lundberg vidgått samt i målet hörda
vittnen berättat utredt vore, ej mindre att då Torparen Anders Petter Jansson den 20 Dec.
1842 vid Almunge prestgård träffat Lundberg och af honom begärt att utfå i fråga komne,
af A. P. Jansson till Almunge församling medförda prestbetyg, Lundberg berörde begäran alslagit
under förklarande, att han icke utlemnade några betyg, än äfven, att sedan angifvare!)
vid ett tillfälle år 1843 infunnit sig hos Lundberg och begärt att få se de i en särskild bok
sammanhäftade protokoller öfver i Almunge församling sistnämnde år hållna socknestämmor,
samt angifvaren, efter det Lundberg framtagit boken, och uppmanat honom att uppgifva,
hvilket eller hvilka protokoller han önskade se eller afskrifva, genmält, att han ville hafva
hela boken, Lundberg sådant Förvägrat och boken för angifvaren undanhållit; ty och som den
omständigheten, att Komministern Lundberg vid det tillfälle, då Anders Petter Jansson sin
omförmälta begäran om prestbetvgets utbekommande till honom framställde, ej uppehöll sig
vid sitt hemvist, der betyget förvarades, icke vid det förhållande, att Lundbergs berörde
vägran yttrades i ordalag, som uppenbarligen utmärkte, att han ej heller vid annat tillfälle
ville i anledning af samma begäran betyget utlemna, kunde lända Lundberg till ursäkt för
hans berörde vägran, och det af Lundberg åberopade stadgande i Tryckfrihetsförordningen
«. SI. Jusi. Ombudsm. Einb.-VcräUelse för år 1852. 5
— 34 —
angående förbud att i andra fall, än lag utstakade, utlemna utdrag af kyrkoböcker och af
andra själavården och kyrkodisciplinen rörande handlingar, icke heller utgjorde laga hinder för
Lundberg att i fråga komne prestbetyg till A. P. Jansson utlemna, saint Lundbergs föregifvande,
det han af angifvarens omförmälte yttrande, det han ville hafva hela protokollsboken,
ägt anledning till den förmodan, att angifvaren velat taga boken med sig, och att Lundberg
af sådan orsak vägrat honom tillgång dertill, icke förtjente afseende; alltså och då hvad i öfrigt
blifvit af Lundberg anfördt, icke heller vore af beskaffenhet, att kunna anses lända honom
för hans åtalade förhållande till ursäkt; pröfvade K. Hofrätten i förmågo af 4 mom. i 2 §
af Tryckfrihetsförordningen den 16 Juli 1812 samt Kongl. Brefvet den 21 Augusti 1786 rättvist,
med ändring af Domkapitlets öfverklagade utslag i denna del, förklara, det Lundberg,
hvilken sålunda vore om embetsfel förvunnen, derigenom gjort sig förtjent att erhålla varning,
som Domkapitlet följaktligen hade att Lundberg meddela; och blcfve, vid sådan utgång af
målet, rättegångskostnaderne, jemlikt 21 kap. 4 § Rätteg.balken, parterna imellan qvittade;
i följd hvaraf K. Hofrätten ej funne skäl att göra ändring i Domkapitlets beslut i fråga om
den tillförordnade Landsfiskalen Dahlqvist af allmänna medel tillerkända ersättning; men då
angifvaren icke, så vidt handlingarne utvisade, låtit till Närdinghundra Häradsrätt inkalla de
derstädes afbörda vittnen, blefve, med ändring af Domkapitlets utslag i denna del, angifvaren
från lifgifvande af de utaf Domkapitlet vittnena äfvensom Nämndemannen Grandén (för deras
kallande) tillerkända ersättningsbelopp befriad.
Då enligt detta yttrande angående rättegångskostnaden och vittnens vedergällning dels
Landsfiskalen Dahlqvists aflöning skulie komma att utgå af allmänna medel och dels vittnena
blifva utan ersättning för doras resekostnader, uppgående den förra till 48 R:dr 16 sk. och
de senare till 79 R:dr 8 sk. banco, ehuru den tilltalade blifvit till ansvar skyldig dömd; har
jag öfver Hofrättens beslut i denna del anfört underdåniga besvär med fullföljande af mitt hos
K. Hofrätten gjorda påstående, att Komministern Lundberg må förpligtas till utgifvande af
dessa kostnadsbelopp.
Å delosidan är jemväl underdånig klagan öfver Hofrättens utslag hos Kongl. Majit förd;
och nådigt utslag afvaktas.
Efter skedd angifvelse hos mig derom, att en tillförordnad särkild Domhafvande i Gottlands
Norra härad, för inställelsen till handläggande af ett der anhängigt ärende, fordrat och
låtit genom utmätningstvång hos Sakägaren uttaga resekostnadsersättning med 27 R:dr 19 sk.
banco, dertill Domhafvanden förmentes icke hafva varit berättigad, har jag hos Kong). Svea
Hofrätt låtit emot den sistnämnde anställa åtal, i följd af det genom handlingar utredda förhållande,
att sedan angifvaren sökt dödande af en inteckning, hvarmed * mantal Thors i Bro
socken var besväradt för en af Sutthoflska konkursmassan i Stockholm uppgifven fordran,
och denna ansökning blifvit af Häradsrätten upptagen vid vintertinget år 1848, då Sökanden
företett Kongl. Svea Hofrätts den 29 Juni 1847 gifna laga kraftvunna dom angående den af
Handelsbolaget Dan. SutthofTs et C:o konkursmassa fullföljda talan efter vad emot Wisby
Rådst.rätts dom uti Handlanden A. J. Ihres konkurs den 23 Nov. 1846, deri Rådst.rätten
ansett »Dan. SutthofTs et C:o gäldbundna bo icke kunna fiir dess uppgifna fordringsanspråk
»tilläggas någon betalningsrätt utur de afträdde tillgångarna», till hvilka hörde i fråga varande
| mantal Thors, hvarefter Hofrätten förklarat sig ej finna skäl att i Rådst.rättens öfverklagade
dom göra ändring; Häradsrätten, efter inhämtad kännedom deraf, att Sökanden tillhandlat
sig nämnde hemman af en man, hvilken å offentlig auktion från Handlanden Ihres
konkursmassa detsamma inköpt, meddelat det beslut under den 23 Febr. 1848, att annan åtgärd
ej kunde vidtagas, än att, på sätt 24 § uti Inteckningslagen den 13 Juli 1818, sådan
den lyder i Kongl. Kungörelsen den 18 Dec. 1823, föreskrefve, Grosshandelsbolaget Dan.
SutthofTs et C:o konkursmassa skulle genom anslag å Rättens dörr och kungörelse, som genom
Sökandens försorg borde 3:ne gånger införas i Post- och Inrikes-tidningarna, kallas och
föreläggas att å 3:dje rättegångsdagen af det lagtima ting med Gottlands Norra härad, som
infölle först sedan en månad från sista kungörelsedagen förflutit, hos Häradsrätten anmäla,
huruvida emot ofvanberörde intecknings dödande kunde vara något att påminna; och ville
Häradsrätten då, ehvad bemälte konkursmassa begagnade rättigheten att varda hörd eller ej,
och jemväl utan hinder deraf, att originalinteckningshandlingen icke uppvisades, angående inteckningens
dödande sig utlåta; hvarefter Sökanden vid påföljande hösteting den 11 Okt. 1848
anmält, att han på kallelse af tillf. Domhafvanden infunnit sig för att fullgöra honom i ärendet
gifven föreskrift (föreskrift, honom i ärendet gifven), utan att detsamma likväl då, i anseende
till Domhafvandens frånvaro, kunnat förekomma; men å vintertinget 1849 hade, efter
det Sökanden företett bevis öfver fullgörandet af föreskriften om kallelse i tidningarna, Häradsrättens
hufvudsakliga beslut blifvit fattadt samt den i fr. v. inteckningen till all dess kraft
och verkan dödad oell upphäfven; och hade Häradsrätten så väl vid detta, som vid förra
rättegångstillfället, dömt Sökanden att godtgöra tillf. Domhafvandens rese- och dagtraktamente,
ena gången med 9 R:dr 7 sk., och andra gången med 18 R:dr 12 sk. banco.
Då jag, vid detta förhållande, ansåg kongl. Kungörelsen den 18 December 1823 icke
rätteligen vara åberopad, helst denna författning endast i de fall agde tillämpning, att uti en
utmätningsvis eller under konkurs försåld fastighet finnas inteckningar, till hvilkas gäldande
köpeskillingen icke förslår; hvaremot här förekom det förhållande, att inteckningen, hvars
dödande begärdes, blifvit kraftlös genom laga kraftvunnen dom, som ogillade sjelfva den fordran,
för Ii vilken inteckningen var gifven; anmärkte jag följaktligen, att här ej funnits anledning
till inteckningshafvarens hörande; och det lör sådant ändamål vidtagna uppskof vid
första tinget syntes mig alltså icke hafva bordt äga rum, utan hade ärendet, efter mintanka,
då rätteligen skolat i dess varande skick genast afgöras; hvarföre ock den kostnad, som från
uppskofvet härrört, varit öfverflödig; Och på det Klaganden, som med denna kostnad blifvit
obehörigen belastad, måtte komma i tillfälle att derföre vinna ersättning, fann jag mig icke
böra vägra att förordna lagligt åtal emot tillf. Domhafvanden, Inilket åtal, med påyrkande al
laga ansvar för ärendets origtiga behandling samt skyldighet att till Klaganden återgälda, hvad
utöfver rätta beloppet blifvit honom atTordradt i rese- och traktamentskostnader till Domhafvanden,
blifvit inför Hofrätten utfördt samt utslag der meddeladt den 5 Fehr. 1852 af innehåll,
att som Klaganden, då han vid 1848 års vinterting sökte dödande af inteckningen,
icke, såsom uti 1 morn. af 24 § i 1818 års Kongl. Förordning säges, hos Häradsrätten företett
det skuldebref, hvarå nämnde inteckning sig grundade, saint Häradsrätten följaktligen
icke bordt Klagandens ansökning bifalla, innan tillfälle blifvit lemnadt inteckningshafvaren att
öfver ansökningen sig yttra; vid hvilket förhållande den omständighet, att Häradsrätten genom
beslutet den 23 Febr. 1848 förklarat annan åtgärd, i följd af Klagandens ansökning, icke
kunna vidtagas, än att Dan. SutthofTs et C:o konkursmassa skulle kallas att öfver ansökningen
höras, icke vore af beskatTenhet att till någon ansvars- eller ersättningspåföljd för Domhafvanden
föranleda; kongl. Hofrätten alltså pröfvade rättvist att Domhafvanden från det mot
honom anställda åtal befria.
Som jag trott mig finna rättigheten att få inteckning dödad för fordran, som icke mer
gäller, hafva blifvit förblandad med rättighet att få dödad inteckningen för en gällande fordran,
som för bristande tillgång ej kan utgå; så har jag öfver detta utslag hos Kongl. Majit
fört underdånig klagan, och dervid ansett nödigt att ytterligare redovisa det begrepp om saken,
hvarifrån min talan utgått. Jag har föreställt mig, att inteckning för en genom dom
ogillad fordran bör kunna dödas, änskönt skuldebrefvet, hvarå inteckningen är meddelad, ej
kan hos dess innehafvare erhållas och företes. Om det nemligen ej kan begäras, att ett
skuldebref, som icke gäller och till hvars inlösande den intecknade fastighetens ägare således
ej heller kan förpligtas, skall af honom innehafvas och företes; så bör deraf dock icke följa,
att det skall vara honom betaget att få sin egendom befriad från gravationen för samma
skuldebrefs innehåll, när han kan lagligen ådagaliigga, att den dermed förskrifna fordran icke
är gällande.
Denna rättighet till intecknings dödande, utan att förete inlöst fordringshandling, kan
icke inskränka sig till de läll, sorn omtalas i 1823 års kongl. Kungörelse om rättighet att få
— 30 —
inteckning dödad för fordran, till hvars betäckande köpeskillingen blifvit otillräcklig vid utmätnings-
eiler konkursauktion. Icke har denna nådiga Kungörelse tillämpning: pä hvarje fastighet,
som af en konkursmassa säljes, utan den handlar om sådan fastighet, hvari finnes
(jdllande inteckning och hvaraf försäljningen sker för konkursmassas och inteckningshafvares
räkning. Om den intecknade fordringen genom dom ogillas, vare sig före eller efter försäljningen,
men innan fråga uppstår om inteckningens dödande; så kommer under denna frågas
behandling någon inteckningshafvarens rätt icke att bero; och då kan ej heller någon tillämpning
af nämnde nådiga Kungörelse Hga rum. Denria författning handlar nemligen i afseende
på konkursauktioner om fastighet, hvaruti finnas inteckningar, till hvilkas gäldande köpesumman
ej förslår, men icke om fasfighet, för hvilken köpeskillingen ej kan komma i fråga att
användas till inteckning, emedan ingen fordran finnes, till hvars gäldande deri skulle användas.
Att vid fråga om dödande af den inteckning, som varit beviljad för en genom dom
ogillad fordran, kalla inteckningshafvaren för att höras, huruvida emot dödandet kan vara
något att påminna, är att kalla honom till bevakande af en rätt, som han redan genom dom
lörlorat, och kan, såsom innefattande domqval, ej ens vara lofligt, om än den sökandes rätt,
som fordrar att få inteckningen dödad, icke genom det deraf vållade dröjsmålet förnärmades.
Nu visade, i förevarande fäll, Hofrättens dorn, att för bristande laglig bevakning Handelsbolaget
Dan. Sutthoffs et C:o konkursmassa blifvit förklarad förlustig all fordringsrätt hos
Handlanden Ihre; och då denna dom, hvilken vunnit laga kraft, blifvit af fastighetsägaren,
sorn sökt inteckningens dödande, hos Häradsrätten företedd; har jag således ansett Häradsrätten
hvarken hafva ägt något slags anledning att till hörande öfver denna ansökning föreskrifva
kallelse å Dan. Sutthofls et C:o konkursmassa, elier hafva skolat, då denna ej varit
att anse såsom ägande fordran hos Ihre eller inteckning för sådan fordran uti den för Ihres
borgenärers räkning sålda i fråga varande fastigheten, lagligen kunna, i händelse någon sig
på kallelsen anmält, till pröfning upptaga en af denna förd, på fordringsrätt syftande talan.
Emot denna anmärkning hade hos Hofrätten, icke uti Domhafvandens förklaring, utan
i mitt eget omhuds yttranden, framkommit det inkast, att af Hofrättens dom den 29 Juni
1847 icke ens med någon visshet kunde inhämtas, att densamma afsåg den fordran, hvarför
inteckningen var beviljad. Jag har härpå svarat med åberopande af Hofrättens berörda dom,
hvars anteckning i Häradsrättens protokoll hvarken bestyrkte eller motsade möjligheten af ett
motsatt förhållande, men hvars verkliga lydelse, enligt Hofrättens dombok, visade, hvad
också Domhafvande!! genom domens företeende hos Häradsrätten erfarit, och derföre jemväl
i sin förklaring erkännt, att Sutthofls et C:o konkursmassa var frånkännd betalning för ali
dess i Handlanden Ihres konkurs anmälta fordran, hvaraf de omtvistade, i Thors hemman
intecknade 1000 U:dr utgjort en del; att nemligen Hofrättens meranämnde dom är gifven
uppå fullföljd vadetalan i samma konkurs, och att fordran är ogillad i följd af bristande bevakning,
sa att ej någon fordringsrätt i denna konkurs kunde för Sutthoflska konkursmassan
återstå.
På dessa, i de underdåniga besvären vidare utvicklade grunder har jag fullföljt min i
målet förda talan samt emot tillf. Domhafvanden yrkat det ansvar, som i Nåder kunde skäligt
pröfvas, med deraf följande skyldighet till återbäring af den obehörigen uppburna hetal"'"gen
för rese- och traktamentskostnad samt till gäldande af den kostnadsersättning, hvartill
Klaganden, i följd af derom hos Hofrätten gjordt påstående, kunde finnas berättigad. Och
alvaktar jag härå nådigt Utslag.
Sedan en till Kgens Bfhde i Södermanlands län af Fabriksidkaren Carl Lambert Björk
ingifven ansökan om förändring i sättet för stadsutskyldernes fördelning inom Eskilstuna stad,
den 6 Maj 1850 blifvit nämnde stads Magistrat delgifven för vederbörandes hörande och förklarings
afgifvande, och anmälan hos mig några månader senare skett derom, att undertiden
icke något blifvit af Magistraten vid ärendet åtgjordt; hade Borgmästaren i Eskilstuna Herr
S. A. Hallström i den förklaring öfver berörde anmälan, han å Magistratens vägnar till mig
den 17 Februari påföljande år afgaf, bland annat omförmält, det Magistraten ansett sig jäfvig
att handlägga och afgöra denna fråga, hvilken en gång blifvit vid allmänt sammanträde med
stadens Borgerskap och Gårdsägare till behandling företagen, samt att Magistraten dåmera
utverkat förordnande för ojäfvig Ordförande att saken med tillkallade ojäfviga Ledamöter behandla;
men någon upplysning angående tiden, då frågan första gången förehades, eller då
Magistratens anmälan om dess jäfvighet till kongl. Hofrätten afgick, meddelades icke; Och
som det likväl varit Borgmästarens skyldighet att ofördröjligen efter remissens erhållande från
Kgens Bfhde ärendet i Magistraten föredraga samt, i händelse af jäf, antingen derom meddela
Sökanden Björk Magistratens beslut eller ock föranstalta, att anmälan om jäfvet, på sätt
sedermera skett, till kongl. Hofrätten genast afgått; så fann jag det obehöriga dröjsmål, hvilket
inträflat genom underlåtande häraf ifrån Maj månad 1850 ända till Februari 1851, falla
Borgmästaren Hallström såsom Magistratens Ordförande till last; äfvensom Borgmästaren i
Thorshälla S. N. Levin, hvilken den 12 Februari 1851 blifvit af kongl. Hofrätten förordnad
att såsom Ordförande i Eskilstuna stads Magistrat jemte ojäfviga Ledamöter det i fråga komna
ärendet handlägga och afgöra, men icke lörr än den 8 Juni s. å. dervid lagt hand, syntes
mig derigenom hafva låtit komma sig till last försummelse i den honom uppdragna befattning;
hvarföre jag mot båda dessa Borgmästare förordnat laga åtal, hvilket inför Kongl. Svea
Hofrätt blifvit utfördt; och har jag deruppå under den 4 sisth Oktober erhållit utslag, af innehåll,
dels att det icke blifvit ådagalagdt, att Borgmästaren Hallström genom det honom till
last förda dröjsmål med i fråga komna måls behandling gjort sig skyldig till sådan försummelse
i embetets utöfning, att ansvar derå borde honom ådömas, dels ock att något dröjsmål
med målets företagande icke kunde anses ligga Borgmästaren Levin till last.
Jag har i underdånighet besvärat mig öfver detta utslag, då jag deri ej kunnat finna
giltiga skäl till ett dröjsmål, som utan all verksam åtgärd fortfarit från den 6 Maj 1850 till
den 8 Juni 1851, eller tretton hela månader, hvaraf väl blott fyra komma på den ena tilltalades
räkning, men i allt läll ofelbart äro för många, så framt de ej må finnas giltigt urskuldade.
Jag har i underdånighet anmält det icke vara mig obekant, att den grad af tjensteförsummelse,
som här är i fråga, ej vore sällsynt och derföre kanhända också betraktades
såsom ursäktlig; men jag har dervid i underdånighet anmärkt, att om än denna tanka vore
allmänt rådande hos dem, på hvilka bestraffande af tjenstefel ankommer, jag ändock icke
skulle kunna i en sådan tanka instämma, utan måste anse försumlighet och onödig tidsutdrägt
i ärendens behandling vara oförsvarlig och straffbar äfven i dess lägre grader, så att jag icke
trodde mig kunna underlåta att densamma beifra, helst hvarje gröfre förseelse i denna väg
vore sammansatt af liera mindre, och just genom undseende med dessa kunde föranledas en
allmän försumlighet och liflöshet i tjensteutöfning, till hvilken försumlighets afhjelpande eller
förebyggande jag för min del hvarken ville eller borde underlåta att bidraga, så vidt jag
förmådde
Jag tillägger nu, att i allmänhet ofelbart mycken anledning finnes till beifran af söl och
håglöshet i tjensteutöfning, och att äfven jag liar något att förebrå mig i bristande efterforsk
ning
af exemplen på denna felande drift i tjensternes skötande. Jag har hittills inskränkt
mina åtgärder till de fall, der klagan blifvit förd; men dermed torde ändamåletsvårligen vinnas,
då rättsökande merändels hafva en så naturlig betänklighet att klaga på domare och
embetsmän, af hvilkas åtgärd deras rätt beror; och när sakerne äro redan algjorda, upphöra
r det enskilda interesset i beifrande af dröjsmålet vid deras behandling. Jag kan dock föga
mer härvid åtgöra, än som hittills skett. Med de ringa krafter, jag har att använda, är min
tid fullt upptagen af göromålen, sådana de hittills varit; och utan tillökning i arbetsbiträde
kan jag svårligen hoppas att utvidga min verksamhet.
I allt fall torde föga gagn vara att förvänta af tillsyn och beifran, om icke drift och
omtanka fiir göromålens gång framkallas af sjelfva embetsverkens inrättning. Det kan icke
gerna vara annat, som vållar, att i vissa verk och domstolar — lyckligtvis de flesta — allt
i allmänhet går raskt och alltid så gått, då deremot i andra allmänt röjer sig tröghet och
långsamhet. Endast i fall det lyckas att finna och införa en verklig förbättring i organisa
-
— 38 —
tionen, kan man hoppas fortfarande förbättring i förvaltningen. — På min underdåniga klagan
liar Kongl. Maj:ts nådiga utslag ännu icke hunnit meddelas.
Min i sista berättelsen yttrade föresats att söka närmare upplysning om orsakerna till
Hofrätternes olika verksamhet har ännu icke lemnat annat resultat, än som kan hämtas dels
från fortsatt uppmärksamhet på inkomna arbetsberättelser och dels från en företagen undersökning
af förhållandet imellan inkomna mål från hvarje Hofrätt till Justitiä-Revisionen,
hvilken undersökning sträckt sig till de fem sistlörllutna åren. Ofver detta förhållande imellan
fullföljda mål från hvarje Hofrätt har jag funnit mig föranlåten att söka upplysning derföre,
att man i målens olika vigt skulle kunna föreställa sig en förklaringsgrund till det större
eller mindre antal, som hos ena eller andra domstolen kunnat afgöras; och om ärendenas
vigt bör en förmodan kunna uppkomma från fullföljandet till högre ort.
Hvad jag hämtat ur de senast inkomna arbetsberättelserna eller dem för år 1851, består
deruti, att för hvarje af de i Svea Hofrätt ständigt föredragande 20 Ledamöter blifvit
afgjorda 31 vädjade och instämda mål samt 421 lottade skriftvexlingsmål, i Götha Hofrätt 42
vädjade och instämda samt 31 lottade skriftvexlingsmål, och uti Hofrätten öfver Skåne och
Blekinge 57 vädjade och instämda samt 35 lottade skriftvexlingsmål.
Från Justitiä-Revisionens diarier är den underrättelse hämtad, att revisionssakerna från
Svea Hofrätt under de fem år, sorn slutades med 1851, varit 568, hvilka fördelade på 20
föredragande blifva på hvardera 28|, samt besvärsmålen 1346 eller på hvarje föredragande
07f{;*i; från Göta Hofrätt revisionssakerna 443 eller på hvarje föredragande 22*, och besvärsmålen
1163 eller på hvarje föredragande 58*; samt från Hofrätten öfver Skåne och
Blekinge revisionssakcrne 395, hvilka fördelade på 8 föredragande blifva på hvardera 49{|,
och besvärsmålen 581 eller på hvarje föredragande 72^.
Så vidt af dessa fortsatta uppgifter någon ting kan i saken slutas, borde man då kunna
antaga, att företrädet ej mindre i vigt än i antal af afgjorda mål är på Hofriittens öfver
Skåne och Blekinge sida. Då nemligen på fern år derifrån för hvarje föredragande 49 revisionssaker
och 72 besvärsmål blifvit dragna under högre pröfning; hafva från Svea Hofrätt
lör hvarje föredragande ej liera blifvit sålunda fullföljda, än 28 revisionssaker och 67 besvärsmål,
samt från Göta Hofrätt endast 22 revisionssaker och 58 besvärsmål, .lag lemnar derhän,
huru tillförlitlig grund lör omdömet må häri kunna sökas. Tiden har i allt fall icke medgifvit
att till längre tid utsträcka de nog arbetsama undersökningarna i Justitiä-Revisionens diarier.
I afseende åter på de afgjorda ärendenas antal hos Hofrätterna har jag i arbetsberättelserna
nu mera gått tillbaka till år 1840; och när jag efter de deraf hämtade underrättelser
sammanförer förhållandet i antal af mål för hvarje föredragande ledamot öfver hufvud hos
hvardera Hofrätten under den sedermera förflutna tiden till och med det sista år, berättelserne
upptaga; visar sig detta förhållande vara:
Vädjade och instämda mål
1840 i
Svea Hofr.
991
i Göta
Hofr. 24 j,
i Sk. Hofr
. 3I.i.
1841
»
22j
»
24*
»
33 j.
1842
»
26'
»
28
»
32*.
1843
»
m
»
21
))
601.
1844
))
24'
22
))
36\.
1845
))
281
))
19!j
))
321.
1846
»
30'
»
204
))
201.
1847
»
35
»
24
»
62.'
Transp.
214
»
184*
»
3091.
’) Härmed menas icke, alt .alla dessa mål varit i Hofrätten lottade, fastän annan jemförelsegrund icke
funnits lämplig än förhållandet imellan föredragandes antal.
— 39 —
år 1848 i
Transp. 214 184*
Svea Hofrätt 42, i Göta Hofrätt 27, i
3091.
Sk. Hofrätten 40f.
1849
» 31
»
26
»
43*.
1850
» 29
»
30**)
»
77.
1851
» 31
»
42
»
57.
347
»
309J
»
5271.
år 1840 i
Lottade Skriftvexlingsmål
Svea Hofrätt 37, i Göta Hofrätt 43, i
Sk. Hofrätten 46.
1841
» 371
»
411
49.
1842
» 38|
»
50
»
461.
1843
» 37"
56
»
78.'
1844
» 34
53
56.
1845
391
»
41*
»
441.
1846
» 421
321
49.'
1847
» 39'
»
36
»
53.
1848
» 402
»
44
49.
1849
» 421
»
32
»
40.
1850
» 371
»
30
»
351.
1851
» 421
»
31
»
35.'
4682
»
4901
5811.
Ex incommunicato afgjorda mål, fördelade pä Hofrätternes hela personal af
Ledamöter, äfven icke föredragande.
år 1840 i
Svea Hofrätt 35,
i Göta Hofrätt
19,
i Sk. Hofrätten
40.
1841
»
41
»
25
»
56.
1842
»
29
»
24
»
85.
1843
»
28
»
27
»
87.
1844
»
23
»
33
»
83.
1845
»
33
»
30
»
68.
1846
»
38
))
23
»
67.
1847
»
35
»
27
»
61.
1848
»
35
»
28
»
60.
1849
»
31
»
21
»
55.
1850
»
28
»
19
»
49.
1851
»
52
24
»
98.
408 » 300 » 808.
På tolf år har således (ifver hufvud en Ledamot af Skånska Hofrätten slutligen handlagt
och fått afgjorda 180 vädjade och instämda mål mera, än en Ledamot af Svea, och 217
mera, än en Ledamot af Göta Hofrätt — ett öfverskott, som fördeladt på tolf år gör för
året 16?, mål, som under tolf års tid årligen i Skånska Hofrätten blifvit för hvarje Ledamot
afgjorda utöfver antalet i de båda öfriga Hofrätterna. Blott ett af de tolf åren har förstnämnde
Domstol stått efter de öfriga i detta slags mål. Göta Hofrätts medeltal har sista året
(1851) med 12 öfverstigit det högsta under de förutgående åren, och dermed uppnått Svea
Hofrätts högsta antal. Under samma tid har hvarje föredragande Ledamot af Skånska Hofrätten
handlagt 102 lottade skriftvexlingsmål mera, än som af afgjorda dylika mål belöper på
hvarje föredragande i båda öfriga Hofrätterna öfver hufvud. Och talet af de mål, som i
*) Skiljaktigheten af detta tal från det i sista berättelsen uppgifna (38) härrörcr af en da begången missräkning
på antalet af föredragande.
— 40 —
Skånska Hofrätten blifvit under dessa tolf år afgjorda ex incommunicato, uppstiger för hvarje
Ledamot till 100 mer än dubbelt mot det antal, som i öfriga Hofrätterna sammanlagda belöper
på hvarje Ledamot öfver hufvud.
Förklaringsgrunden till detta missförhållande må nu sökas i arbetsmethoder eller något
annat; så kan jag icke inse, huru man kommer ifrån det häri liggande beviset för möjligheten
att med de intill 1851 för hand varande arbetskrafter medhinna mer arbete, än som i
de två största Hofrätterna blifvit förrättadt. Denna mening vitsordas ock af den märkliga
tillökning, som arbetsprodukten för 1851 på en gång vunnit i Göta Hofrätt. Hittills har jag
icke kunnat utforska någon väsendtlig skiljaktighet i arbetsmethod Hofrätterna imellan; men
väl har jag trott mig finna, att väsendtliga förbättringar deri äro af nöden, för att icke låta
tiden förspillas.
Det är angeläget, att sakerne noggrannt och fullständigt föredragas. Men det är icke
alltid behöfligt, att efter en sådan föredragning, muntligen verkställd af den ledamot, som
dertill genom lottning är utsedd, handlingarne likafullt skola till hela sitt innehåll uppläsas.
Om vid föredragningen icke något blifvit förbigånget, som tjenar till grund för sakens bedömande,
och hvarje ledamot finner sig deraf nöjaktigt underrättad, för att kunna bestämma
sitt omdöme; så bör på en sådan föredragning afgörande beslut kunna fattas. Härtill fordras
tillförlitlighet i föredragningen; och jag kan ej befara, att den skulle saknas. Att uppsåtligen
falskt uppgifva innehållet af handlingar, som i domstolens förvar qvarstadna, eller derifrån
förflyttas, endast för att komma under granskning på högre ort, vore en art af förfalskning,
sorn ej ens må misstänkas. Hvad sorn kunde vara att befara, är slarf och missförstånd.
Sådant kan snarare inträffa, när en föredragande har att förvänta granskning och biträde af
kamrater, än om en hvar är ensam ansvarig för rigtig och fullständig framställning af hvad
Ii» • « Q O O Q O
han föredrager.
Det förstås, att under öfverläggningen handlingarnes rådfrågande kan vara af nöden,
och att de delar böra uppläsas, hvilka någon ledamot önskar att höra. Men anser någon sig
behöfva ytterligare granska någon större del af handlingarna; så synes mig öfverläggningen
böra uppskjutas och handlingarne lemnäs till den, som vill deraf taga närmare kännedom. I
sammankomsterna bör man icke dermed uppehålla sig. Ju mera tiden der nyttigt användes,
desto mer blir äfven utom sammankomsterna att göra för ledamöterna, för att vara beredde
till föredragning af flera mål. Att de skickligare ledamöterne behöfva använda en god del af
mellantiden, till öfverseende af svagare kamraters arbeten, är en ursäkt, som man kanhända
hört anföras, men som bör försvinna, när sjelfva föredragningen får sin rätta vigt och äfven
den svagare blir nödsakad att dertill vara så beredd, som han vill det försvara; ty han nödgas
då att genom ansträngning afhjelpa sin underlägsenhet, eller ock, i fall detta icke låter
sig göra, då frånträda befattningen. Hofrättsledamöternes lönevilkor äro nu mera sådana, att
skickliga sökandes täflan om erhållande af deras platser ej kan saknas.
Utom den tidsförödande uppläsningen af alla handlingar, hörer man stundom öfverklagas
äfven den tidsförlust, som vållas af besväret att under sammanträde justera alla expeditioner
— ett besvär, som växer i den mån, man icke vågar förlita sig på en mindre skicklig föredragande.
En sådan klagan kommer alt försvinna, när föredragningen blir, hvad den bör
vara. Ty den som förmått åstadkomma denna, bör ej sakna förmåga att uppsätta en dom
eller kontrollera uppsättningen deraf. Referenten äger vid justeringen naturligen lika vitsord
och ansvar, sorn vid föredragningen; och i lottade mål är således ej skäl, att sammanträdestiden
upptages med läsning och granskning af expeditioner. Äfven i andra mål bör detta
kunna undvikas och en ledamots befattning med justeringen i de liesta fall vara tillräcklig.
Utomordentliga eller synnerligen vigtiga fall alltid undantagna.
Min afsigt var liar icke att komma in på ett lagförslag. Jag vet icke, om lag i detta
ämne är af nöden. Den åsigt, jag framkastat, skulle troligen dessförutan kunna löljas, då
den, sorn verkligen följes, lika"litet är i lag påbuden. Så vidt jag kunnat utröna, skall denna
i samtliga Hofrätterna vara väsendtligen enahanda. Någon annan orsak finnes då ofelbart till
olikheten
— 41 —
olikheten i arbetets fart; och om denna orsak afhjelpes, är kanhända idéen till en lättare
arbetsmethod öfverflödig. Min mening är blott, att åtminstone denna utväg återstår, om ingen
annan gifves.
Afven detta år har jag gjort en embetsresa. Jag har genomrest delar af Stockholms,
Upsala, Westmanlands, St. Kopparbergs, Jemtlands och Gefleborgs län. De förhållanden,
som dervid företett sig bos Konungens Befallningshafvande samt vid lands- och stadsdomstolar,
äro i särskild resedagbok, såsom vanligt, antecknade; och så vidt deraf uppkommit anledning
till vidare åtgärder, visa sig dessa uti registraturet och diarierna. Hvad jag i allmänhet
om dessa förhållanden har att yttra, skiljer sig icke från de för andra orter i föregående
berättelser fällda omdömen. Någon gång träffas ett fel; men de äro hvarken många elfer
grofva — så vidt jag förmått att se. Ganska sällan förekommer skäl till beifran. Men om
sålunda kontrollerne oftast visa sig föga behöfliga; så får deraf dock ej slutas, att de äro
öfverflödiga. Med dem, vet man, huru det är. Utan dem, vet man icke, huru det skulle
vara. I allt synas mig de konservatifva begreppen de säkraste.
Från Christianstad läns Fångvårdssällskaps Bestyrelse har blifvit mig enskildt tillsänd dess
berättelse, afgifven inför Sällskapet på allmänna ordinarie sammanträdet den 31 sisth Januari.
Om denna välgörande inrättning är tält i mina föregående berättelser. Föremålet lör Sällskapets
verksamhet uppgifves af Bestyrelsen hafva endast varit, att i fängelset sprida religionens
upplysning och tröst, samt att utom fängelset skaffa tjenster och försvar åt sådana, synnerligast
yngre förbrytare, hvilka bristande uppfostran och armod inledt på det ondas väg. Enligt
berättelsen är nu resultatet af denna verksamhet, att af aderton frigifna fångar, som under
loppet af de föregående åren varit föremål för Sällskapets (eller dess Skyddsafdelnings)
omsorger, sex återfallit i brott, men mot de tolf öfriges uppförande intet klander afhörts. —
Måtte Sällskapets ädla bemödanden hafva framgång och vinna efterföljd!
fjagreformen.
Min uti sista berättelsen upptagna, hos Kongl. Maj:t gjorda underdåniga hemställan, i
fråga om lämpligheten af den tillåtelse, som nu anses äga rum för Kronans uppbördsmäns
löftesmän att uppsäga deras borgensförbindelser, har nu mera, efter Kongl. Kammarrättens
och Justitiäkantslersembetets hörande, blifvit hos den under Kongl. Maj:ts sjukdom förvaltande
fnterimsregering pröfvad, samt nådigt beslut meddeladt den 23 sisth November af innehåll,
att då det i fråga ställda upphörandet af den genom äldre författningar löftesmän medgifna
rättighet att uppsäga ingången uppbördsborgen skulle för Kronans uppbördsman samt sökande
till sådana tjenster, med hvilka dylik uppbörd är förenad, i betydlig mån försvåra anskaffandet
af erforderlig borgen utaf säkre och fullt vederhäftige personer; Regeringen på grund
häraf och enär för öfrigt, såsom Kammarrätten jemväl erinrat, någon större olägenhet af det
nu varande stadgandets bibehållande icke syntes vara att befara, funnit den af mig i ofvanberördo
afseende underdånigst gjorda hemställan icke böra till någon åtgärd föranleda.
För allmänheten lärer hittills föga vara bekant, hvilka ämnen sysselsatt Lagberedningen’)
före den tid, då dess först anställda personal förstärktes med tre nya ledamöter, hvil
-
') Förordnad år 1841 att granska Lagkommitteens arbete.
11. SI. Just. Ombudsm. Emb.-Berätlclse för år 1852.
6
ket inträffade i Juni månad 1844. Att ett förslag till Straffbalk *) verkligen förut var fulländad
t neli färdigt att till Kongl. Majit afgifvas, har oj officielt kommit till allmänhetens kännedom.
Imedlertid har ett sådant arbete verkligen till Justitiä-Statsdepartementet inkommit, såsom
bilaga till Lagberedningens omarbetade, den 25 November 1814 ingi Ina och samma år
tryckta förslag i ämnet.
Af detta arbete har jag trott mig böra meddela ett utdrag innefattande förslag till kapitlet
om stöld. Jag tillhörde den pluralitet, som i detta kapitel tillstyrkte de här upptagna och
motifverade afvikelser från Lagkommitteens förslag, hvilka dock sedermera förkastades af en
annan pluralitet, bestående af den förut varande minoriteten samt de tre nya Ledamöterna,
med hvilka Lagberedningen blifvit förstärkt.
Man får bär icke vänta ett bidrag till realiserande af det förslag om särskild behandling
af vissa kriminallagens delar, som vid 1847 års riksdag kom i fråga och hvarom jag
yttrat mig i 1848 års embetsberättelse. Hvad man i det förevarande har att söka, är väsendtligen
endast behandlingen af det gamla tvistämnet om större delen af de så kallade åverkansmålens
hänförande till egenskapen af stöld. Het var häruti, som den pluralitet, hvars
arbete här framlägges, skilde sig från Lagkommitteen och från Lagberedningens senare pluralitet.
Undersökningen af detta ämne innefattas i inotifverna till 23 kapitlet — äfven i Lagberedningens
senare förslag utmärkt med samma ordningsnumer — hvilka motifver i sin helhet
iiro af följande lydelse:
»Så vida straffet för tjufnadsbrott ej kan bestämmas endast efter det stulnas absoluta
värde, utan att derigenom skulle uppkomma missförhållande både till den objektifva och den
subjektifva straffbarheten, och lagförslaget derföre med skäl förkastat den åsigten, att värdet
ensamt borde i något läll utgöra straffgrund; har den afvikelse från denna åsigt, som företer
sig uti bibehållande af skillnaden imellan stöld och snatteri, då denna skillnad hämtas endast
från stöldens absoluta värde, påkallat synnerlig uppmärksamhet. Då, efter den i lagförslaget
antagna straffgrund, användande af straffets högsta stränghet inom den grad, hvartill en stöld
är att hänföra, kan äga ruin äfven för ett tillgrepp af ringa värde, och det sålunda skulle
kunna inträffa, att redan vi<l en stöld af 0 Hulr, eller en enda riksdaler utöfver det föreslagna
minsta beloppet**), oinständigheterne ansåges så försvårande, att högsta straffet för enkel
stiihl (Irenne års straffarbete, svarande mot tvenne års tukthusstraff enligt Lagberedningens
skala) borde användas; synes med fog den frågan uppkomma, hvarföre afslåndet imellan
denna Gite riksdaler och den 5:te, som iir den sista under minimum, skall göra alla dessa
försvårande omständigheter kraftlösa, och om icke fast heldre desamma borde med lika mycket
skäl komma i betraktande vid den lista, som vid den Gite riksdalern af stöldens hela
belopp. Om, vid det förutsatta förhållandet, skillnaden t. ex. imellan G Hiksdaler och GODO
icke medförer någon nödvändig skillnad i beslraffningen, utan den, som stulit det ena eller
det andra af dessa belopp, kan enligt lagförslaget straffas med tre års, men också endast med
G månaders straffarbete***); så synes det icke förnuftigtvis kunna påstås, det skillnaden imellan
5 och G riksdaler bör medföra så stor skillnad i straffet, att detta för senare beloppet
skall ovillkorligen blifva minst G månaders straffarbete, då det förra beloppet kan försonas
med böter af en enda riksdaler, men skillnaden också kunna uppgå ända från sistnämnde
belopp till det treåriga straffarbetet.
»De uti Lagkommitteens utlåtande uppgifna skäl till en sådan afv ikelse från den antagna
hufvudsakligen subjektifva grunden för stölds bestraffande bestå dels deruti, att skillnad imellan
stöld och snatteri skall på de liesta ställen vara vedertagen och jemväl instämma med de
hos svenska folket rådande begrepp, och dels uti lämpligheten af en dylik skillnad, för att
vid tillgrepp af ringare art, hvilka ej sällan skola härleda sig från obetänksamhet eller ett
*) Hvarmed i lagförslaget menas brottmålslag (Missgärnings- och Straffbalk).
**) Detta belopp är i nya Lagberedningens förslag nedsatt till 3 Hulr.
***) Af nya Lagberedningen utmärkt endast med benämningen fängelse, gemensam för alla urbota straff
utom dödsstraffet.
— 43 —
slags lystenhet, första och andra gången afvärja de svåra och vanärande följder, tjufnadsstraffet
i allmänhet medförer.
»Vid uppmärksamhet på dessa skäl har man först och främst trott sig finna någon efterrättelse
lika litet vara att hämta från autoriteten af främmande lagstiftningar, som från de
hos svenska folket rådande begrepp, när frågan är att söka grunder för beggedera. Imedlertid
är nu gällande norrska lagen ett bevis, att annorstädes möjligen rådande skiljaktiga föreställningssätt
kunnat i en af de nyaste lagstiftningar åsidosättas. Hvad åter angår svenska
folkets begrepp i ämnet; så torde det med skäl böra betviflas, alt detta begrepp är skonsamt
mot brott af denna beskaffenhet. Det beklagligen växande antalet af sådana brott har troligen
ökat, men icke minskat afskyn för desamma hos hvarje i dem icke delaktig medlem af
folket; och tvifvelsutan finnes skälig anledning lill den tankan, att en lagförändring, hvarigenom
minimum af stöld, i stället att minskas, blefve, såsom lagförslaget innehåller, fyrdubbladt
*), skulle komma att af folket emottagas med nog allmänt missnöje.
»Det är utan tvifvel sjelfva tjufnadsbrottet, som medförer svåra och vanärande följder,
så vida brottet upptäckes och bestraffas; och dessa följder kunna icke genom straffets beskaffenhet
afstvras. Man kan hvarken hoppas eller önska, att desamma må undvikas annorlunda
än i och med brottet; och i afseende på straffets inrättande för detta ändamål torde all förhoppning
derom bero af möjligheten att, utan eftergift i tillbörlig stränghet, endast undvika
den grymhet och olämplighet, som onödigtvis försvårar vanäran och derigenom stänger vägen
till bättring. Det är för detta ändamål, som ett bättre straffsystem är föreslaget, hvars användande
ingalunda åsyftar straffets förslappande eller förskoning åt brottet, utan tv ortoin en
allvarligare och mera afskräckande bestraffning i samma mån, som vanäran af sjelfva straffet
minskas och utsigt till förbättring öppnar sig.
»För öfrigt har den anmärkning vid lagförslagets innehåll ej kunnat undgås, att dåden,
som på en gång tillgripit G R:dr**), skulle straffas för stöld, den deremot, som inom ganska
kort tid gjort sig skyldig till tio särskilda tillgrepp, hvartdera till ett belopp af 5 R:dr eller
tillsammans 50 Hulr, skulle enligt förslaget straffas endast för snatteri; hvilket missförhållande
väl skulle kunna undanrödjas genom bibehållande af den grundsats, som finnes uttryckt i
Kongl. Brefvet den 25 November 17G2, eller att flir särskilda snatterier, när de tillsammans
öfverstiga, hvad såsom snatteri får anses, tjufnadsstraff borde användas; men sorn härigenom
ett annat missförhållande uppkoinme, nemligen att den, sorn efter lagföring för snatteri, men
innan straffet verkställes, å nyo föröfvat enahanda brott, måste straffas lindrigare, än om han
för begge snatterierna blifvit i en lagföring tilltalad; så har denna utväg till svårighetens afhjelpande
ej heller funnits antaglig.
»Lagberedningen har således icke trott sig äga skäl att tillstyrka lagförslagets antagande,
sä vidt deri bibehålles förskoning från tjufnadsstraff för tillgrepp i allmänhet, som ej uppgå
öfver fem riksdalers värde. Dervid har likväl icke kunnat förbises, att denna i lagen redan
förevarande skonsamhet, hvilken dock inskränker sig, såsom redan anmärkt är, inom endast
fjerdedelen så högt belopp, ursprungligen måste hafva haft en anledning, hvars giltighet ej
lärer kunna bestridas, men sorn icke synes hafva varit af lagstiftaren nog klart upplältad, för
att inskränka lagbudets innehåll inom dess rätta gräns. Då denna anledning till skonsamhet
ligger uti skäligt medlidande med brottslingens nödställda belägenhet, men ej bör gälla i afseende
på andra föremål, än sorn äro användbara för behofvets ögonblickliga tillfredsställande,
eller på större mängd af dessa föremål, än som dertill kan erfordras; har man trott sig kunna
taga till föresyn ett i den nu gällande norrska lagen befintligt stadgande, enligt hvilket det
icke räknas för stiihl, om någon olofligen beinäktigar sig annan tillhöriga matvaror och dem
på stället förtärer, eller tager sådana varor eller bränsle lill högst 12 norrska skillingars
värde, utan inbrott eller annan qvalifikation. Dessa förbrytelser, upptagna uti det kapitel af
nämnde lag, sorn handlar om olagligt, nyttjande af annans egendom, äro belagde med långelse
Ahl! efter Lagberedningens förslag forhöjdt endast till 12 fran 5 U:dr riksg.
Elier efter nya Lagberedningens förslag 3 R;dr (i silfver).
eller böter. Ett dylikt stadgande föreslås derföre af Lagberedningen att upptagas äfven i
svensk lag, med bestämmande af tillgreppets belopp till åtta skillingar, såsom varande en i
svensk räkning bruklig qvantitet, hvilken kommer närmast, men dock något öfverskjnter, de
norrska tolf skillingarna, och synes temligen svara emot det ändamål, som sökes*); hvaremot
man, i afseende på bestraffningen, ej ansett så stor stränghet, som norrska lagen innehåller,
vara med ändamålet förenlig, utan tillstyrkt, att ansvaret må inskränka sig lill böter af högst
tio li:dr, enär ett strängare stral!' skulle synas strida mot det medlidande och den förskoning
från vanära, hvari motifvet är hämtadt. Såsom onekligen utgörande ett undantag från föreskrifterna
om stöld i allmänhet, har man ansett detta stadgande få dess rätta plats i förevarande
kapitel; och ehuru man föreslagit bibehållande af benämningen snatteri; har man ej
trott något tillägg derom i kapitlets öfverskrift behöfvas, då tillgreppet i allt läll innebär alla
kännetecken af stöld.
»I afseende på vidden af detta kapitels föremål återstår dock att undersöka, huruvida
vissa tillgrepp, hvilka äfven iiro utmärkta med alla kännetecken af stöld, skola fortfara att,
under namn af åverkan, förskonas från tjufnadsstraff. Lagförslagets motifver för en sådan
förskoning gå derpå ut, att man »ej ansett rådligt att bedöma åverkansmål efter en med alllmänna
tänkesättet ännu stridig åsigt;» och så vida rigtigheten af denna sats ej kan bestridas;
lärer frågan ankomma på utrönande af hvad för allmänt tänkesätt i detta ämne må anses
och hvad detsamma i sjelfva Verket föreskrifver.
»Huruvida karaktoren af stöld ligger i åtgärden att tillegna sig annans egendom, derom
lärer uti bildade inenniskors omdöme föga någon skiljaktighet kunna förefinnas; och till de
bildade måste i detta ämne sluta sig alia de, som heldre önska sin egendom fredad, än de
skulle önska sig sjelfve frihet att mot nedsatt straff tillgripa andras. Ett allmänt tänkesätt,
som ännu skulle vara häremot stridigt, måste då endast tillhöra återstoden af folkmassan,
d. v. s. dem, som hvarken äga bildning och deraf härrörande hedersanspråk eiler något särdeles
att förlora. Men ett tänkesätt, hylladt endast af en sådan allmänhet, synes lika litet
kunna kallas ett allmänt, som det kan äga något anspråk på aktning eller vara så fruktansvärdt,
att lagens skiljaktighet från dess åsigter ej skulle vara rådlig.
»Hufvudföreinålet för detta fruktade tankesätt är skogshygge. Det synes vara förnämligast
till fördel för detta, som, enligt lagförslagets motifver, »lagstiftaren antagit den skillnad
»imellan åverkan och tjufnad, att ibland annat tillgrepp af växande vilda träd, som genom
»naturens egen åtgärd uppkommit, ej anses såsom tjufnad, när träden icke genom derå ned»lagdt
arbete blifvit förvandlade till ved, gärdsel eller annat hushållsbehof». — Ehuru det vore
»i sednare tidor föreslaget, att åverkan å skog skulle bestraffas lika med stöld; hade likväl
»lagstiftningen funnit betänkligt att tillämpa straff för tjufnad å handlingar, sorn efter det hos
»menigheten allmänt rådande begrepp icke äro nesliga och hvilka så ofta inträffa, att åtminstone
till en början alltför inånga förbrytare koinme att stämplas med en vanheder, hvars
»följder blefve i alla afseenden menliga».
»Denna farhåga för en folkton, som skulle taga i försvar de här ifrågavarande brott,
torde hafva funnit sin anledning uti förhållandet inom särskilda landsorter, der bristen af
skogseffekter sträcker sig äfven till den besuttna delen af menigheten, och der genom ett sådant
förhållande kan hafva inritat sig en viss landssed, äfven bland hemmansbrukare och
mindre hemmansägare, som sakna all egen tillgång på skogsförnödenheter, att oioiligen åtkomma,
hvad åtkommas kan, från krono- och allmännings- eller ock enskilda jordägares
skogar. Man kan då tänka sig, huru det tillgår, alt denna skamliga industri med en viss
fräckhet gör sig stralllös i allmogens omdöme, som skapar sig en förevändning i det påfundet,
att de vilda träden, sorn icke äro sin ägares verk, ej heller kunna vara hans egendom.
’) Att således penningevärde likafullt tnåstc ingå i beräkning, liar blifvit såsom ett inkast frarnstäldt.
.Men om penningevardet bär måste, i förening med det tillgripnas beskaffenhet, användas lill bestämmande
af brottets ringhet; så är icke derföre penningevärdets ringhet i oell för sig en allmän grund till
förskoning.
— 45 —
enär han på dem icke nedlagt något arbete, utan träden uppkommit genom naturens egen
åtgärd; hvaraf drages den slutföljd, att den fattige endast njuter naturens välgerningar, när
han lyckas att ostraffad tillgripa skogen, der den finnes — liksom vöre inköpet eller" fredandet
af marken och hvad derpå växer icke en rättmätig grund till äganderätt, eller denna
äganderätt i någon måtto mindre fullständig och giltig, än någon annan.
»Om man än skulle nödgas antaga, att en sådan folkton vore allmänt utbredd bland
Sveriges allmoge, hvilket den dock säkerligen icke är; så följde väl deraf icke, att lagen
borde böja sig för denna ton eller i sådan bemärkelse söka popularitet; och hvad den vanheder
beträffar, som befaras blifva menlig, när alltför många förbrytare skulle dermed stämplas;
så mäste ofelbart den tid någon gång komma, då denna vanheder, såsom liggande i
sjelfva brottet, ej mera misskännes af någon eller kan föraktas ens af dem, som hade lust
att göra sig dertill skyldiga. Det vore ju en förnärmelse mot svenska folket, om man tilltrodde
det en sådan benägenhet för brott af denna art, atf man ej skulle våga bestraffa dem
så, som rättvisan fordrar. Så länge samhället består, måste tvifvelsutan förutsättas, att äganderättens
försvarare utgöra majoritet och sålunda innehafva äfven styrkans rätt. Men om sa
är; då gifves säkerligen intet skäl att ej låta förbrytarna rättvisa vederfaras derföre, att de
äro många och desto bättre behöfva straffas.
»En särskild anledning att hvarken misströsta om lagstiftningens förmåga eller förbise
behofvet af dess användande ligger uti det historiska förhållande, att brödrariket Norrige åtminstone
alltsedan 1 (580-talet, då Christian den 5:tes lagbok utfärdades, kunnat umbära den
skonsamhet mot skogsåverkan, hvarom fråga iir, och straffa detta brott såsom stöld. Det Ur
lätt att inse de besynnerliga jemförelser, som i följd häraf skulle uppkomma, under förutsättning
af tätare kommunikationer imellan de båda folken. En Norrman, som i sitt land
blifvit såsom skogstjuf efterlyst och rymt til! Sverige, skulle här kunna fordra att upptagas
såsom hederlig man, änskönt saker till det honom tillvitade brottet, eftersom hans härvarande
likar, endast i Norrige ansedde för tjelvar, vore här oförvitlige medborgare; och en skogsåverkare
från Sverige, som med enahanda anspråk framställde sig i Norrige, skulle deremot
äfventyra att blifva ansedd jemngod med sina dervarande likar. Ett fräjdbevis från Sverige
skulle i Norrige icke berättiga att tillhöra hederligt folk, med mindre det innehölle ej blott
att man här gällde för hederlig man, utan ock särskildt, att man icke gjort sig skyldig till
skogsåverkan. Vid dylika jemförelser kan svenska nationaläran omöjligen hämta någon tillfredsställelse
af den förskoning, hon genom åverkanslagen njuter från skymfen af alltför många
tjufnadsstraff.
»Hvad som kan historiskt försvaras uti de anförda grunderna till bibehållande af nämnde
lag, är det inäga rättsbegrepp, som i densamma röjer sig och soin den underhållit, efter att
hafva derifrån hämtat sitt ursprung. Under de förhållanden, som i en förfluten tid måste
förutsättas, då skogarne knappast voro tagne i enskild besittning och deras effekter ägde
ringa värde, har i lagstiftningen kunnat antagas en viss ofullständig äganderätt till växande
vilda träd, och dessas fredlysning mot tillgrepp derföre stadgas mindre sträng, än lagen till
fredande af annan egendom. Om nu en sådan lagstiftning, hvilken icke låter förena sig med
en framskriden bildnings mera bestämda rättsbegrepp, ej dess mindre alltför länge bestått,
under det bildningen fortgått och andra förhållanden uppkommit, hvarigenom äganderätten till
skog blifvit lika fullkomlig och nödvändig med all annan äganderätt; så följer häraf endast,
att lagens förändrande nu är destomer af nöden, ju mera ett alltför långvarigt fördröjande af
en sådan ändring kan hafva framkallat förhållanden, som försvåra dess verkställande. Ty lättare
skulle den tvifvelsutan lör sig gått, om den längesedan blifvit företagen, under det skogsbristen,
i förhållande till folkmängden, ännu var mindre i de orter, som för närvarande deraf
besväras. Denna brist skulle troligen, i detta fall, ej heller nu varit så stor, som den är,
och straffen för skogshygge blifvit i samma mån sällsyntare, som de varit allvarsamare och
mera svarande mot brottens natur. Det kan säkerligen ej vara annat än lagens slapphet,
som förled t så många att blifva förbrytare; och det är dessa, som genom lagens kraft måste
— 40 —
ledsna att trotsa den, icke lagstiftaren, som af deras mängd skall låta afskräcka sig från utkräfvande
af rättvisans fordran.
»Från dessa begrepp i ämnet liar man ej kunnat komma till annan slutföljd, än att skillnaden
imellan skogsåverkan och annan stöld bör ur strafflagen försvinna. Härvid har likväl
bordt iakttagas, att hvad med skogsåverkan för närvarande förstås, omfattar en del af de föremål,
som här blifvit hänförda under begreppet af snatteri, enär bränsle utgör en förnödenhetsvara,
hvars umbärande i ett hårdt klimat är en bland de mest kännbara försakelser, och
hvars tillgripande i så ringa mängd, att den ej öfverstiger det här antagna snatteribelopp,
man derföre ansett böra hänföras till detta, och från tjufnadsstratf fritagas. Ibland öfriga i
lagförslaget under åverkan upptagna föremål kunna ållon och nötter hänföras till samma kategori
med matvaror, såsom tjeniiga att stilla hungern; och dessa, äfvensom vilda bär, hvilka
jemväl äro af denna egenskap och hvarken synas böra ostraffadt kunna tillgripas, eller göras
till föremål för tjufnadsstraff, har man derföre inbegripit under snatteriet; äfvensom man ansett
tillgrepp af de i lagförslaget under åverkanstitel förekommande artiklarna växande gräs,
torf, näfver, löf och bast, när de icke öfverstiga snatteribeloppet, skäligen kunna förskonas
från tjufnadsstratlet, enär dessa tillgrepp möjligtvis kunna äga rum, utan att förutsätta den
vanart, som eljest i stöld röjer sig.
»Då man sålunda i förevarande kapitel infört tillgrepp af föremål, hvilka först genom
detsamma blifva, men icke förut äro lös egendom; har man ock funnit nödigt att derefter
lämpa definitionen af stöld, så att den kommer att omfatta äfven det, som genom tillgreppet
från fast egendom afsöndras; och denna utvidgning af definitionen har, i allt fall, synts vara
af nöden, för att icke från stöldbegreppet utesluta dylika afsöndringar, när de träffa t. ex.
växande säd, delar af byggnader eller af annan fast egendom.
»Emot denna definition, sådan den finnes i lagförslaget, är dessutom af högsta Domstolen
anmärkt, att orden »i besittning» vore öfverflödiga och ledande till den origtiga föreställning,
att här kunde vara fråga om bruk och nyttjande. Denna origtiga föreställning torde
väl förfalla vid betraktande af det »uppsåt alt sig tillegna», sorn definitionen derjemte innehåller;
men deremot synes det kunna anmärkas, att besittningstagande i egentlig mening är
en för stöldens fullbordande öfverflödig åtgärd, och således ej kan ingå i definitionen.
»I lagförslagets uppställning af densamma ingår ännu ett begrepp, som man ansett betänkligt
att bibehålla, nemligen att tjufven skall vela, det den egendom, han tillgriper, »hörer
annan till». Detta vetande måste åtminstone vara umbärligt, då något tvifvel ej lärer
uppstå, att ju den, som skulle "kunna visa, det han verkligen ansett för sitt det, han tillgripit,
måste frikännas från tjufnadsbrott, äfven utan att i lagen finnes härom en särskild försäkran,
hvilken troligen skulle kunna missbrukas såsom anvisning alt uti löreburen okunnighet
söka en undskyllan.
»Efter denna redovisning för den omfattning och den rubrik, man trott kapitlet böra
erhålla, samt för den definition, hvarmed man ansett det förevarande brottet böra utmärkas,
följer i ordningen alt upptaga frågan om lämplig bestraffning för den art af detta brott, som
i kapitlet måste först förekomma, den enkla stölden eller den, som första gången och utan
qvalifikation föröfvas. Härvid har bordt tagas i betraktande beskaffenheten af det antagna
straffsystemet, så vidt det åsyftar utrymme för domarens pröfning vid stralfmätningen, i förhållande
till mildrande eller försvårande omständigheter; och då brott af nu ifrågavarande art,
första gången föröfvade, onekligen kunna förete mycken anledning till skonsamhet i subjekt itf
afseende, samt dessutom det stulnas belopp, hvilket härvid särskildt bör komma i öfvervägande,
är, enligt Lagberedningens bär ofvan yttrade åsigt, antaget att kunna blifva huru lågt
som helst; har man häraf ansett följa, att straffarbete eller deremot svarande tukthusstratf
icke ovilkorligen bör stadgas för sådan stöld, hvarom här är fråga; hvarföre detta stratf blifvit
föreslaget alternatift med fängelse, deraf man dock ansett mindre tidslängd än två månader
icke vara här lämplig.
»Härmed hoppas man hafva motifverat de förändringar, som visa sig uti l, 2 och 3 §§
af Lagberedningens förslag lill lagtextens redigerande, lie uteslutningar, som skott i 3 § ‘J
moni., förklaras genom åberopande af en ny §, hvilken längre fram kommer att motifveras.
— 47 —
»De i 3 § af lagförslaget uppräknade försvårande omständigheter äro väl till största delen
sådana, som endast vid enkel stöld komma i betraktande och ej kunna sammanträffa med
de qvalitikationer, hvilka enligt andra §§ medföra ovilkorlig förhöjning af straffet; men så
vida aila dessa omständigheter böra afses i de fall, då brottet itereras, och dessutom vissa
af dem, såsom det stulnas värde i hvarje fall samt personernes qvalitikationer eller stället,
der tillgreppet sker, i andra, finna tillämpning äfven på nämnde, med strängare straff belagda
stölder; har man ansett rätta ordningen fordra, att denna 3 § blir den 2:dra, och sålunda
får sin plats framför alla dem, som bestämma de särskilda tjufnadsarternes bestraffning.
»Uti 4 § *) har man ansett orden »olofligt tillgrepp af hvad värde som helst» endast
ämnade att utmärka, det de i denna § förekommande nuancer af stöld ej finge i något fall
under snatteri hänföras, och således vara oförenliga med det nu gjorda förslag om borttagande
af snatteristraflet. Dessa ords uteslutande bör ock undanrödja all tvekan derom, att det stulnas
värde bör vid stralfmätningen äfven bär afses, ehuru hvarken detta eller öfriga mildrande
eller försvårande omständigheter få verka till straffets förflyttande utom den grad, som i §
är bestämd.
»Då orden »ute å marken» i 1 mom. af denna § i lagförslaget lära hafva en betydelse,
som omfattar allt slags jord, hvarå kreatur kunna gå, men någon tvetydighet möjligen kunde
anses äga rum, huruvida endast bete å utmark vöre i fråga; har man trott sig böra tillstyrka
bibehållande af lagens hitintills nyttjade uttryck inom dkr utom hägnad.
»Vid jemförelse af ordalagen i 2 mom. om den, som »stjäl gods af strandadt skepp»
och lagens nu nyttjade uttryck om den, som »stjäl af strandadt skepp eller gods», visar sig
det förra af dessa talesätt vara mindre vidsträckt, än det senare, hvilket vore användbart
äfven på det fall, att delar af sjelfva skeppet bortstules, då deremot det förra inskränker sig
till fall, som röra stöld från skeppets last. Det har dessutom blifvit anmärkt, att äfven sjelfva
fartyget skulle kunna blifva löremål för stöld, och att ej blott strandadt, utan ock annorlunda
förolyckadt fartyg, samt ej allenast gods, som stjäles af fartyget, utan ock sådant, som tillhörer
detsamma, ehuru ej på sjelfva fartyget befintligt, bör i stadgandet inbegripas; hvarföre
textens uppställning biifv it härefter lämpad.
»Uti lagtörslagets 5 § ’*), som handlar om inbrott, förekommer den betydliga afvikelse
från nu gällande tagstadganden i detta ämne, att alla de i lagförslagets 3 § ‘) moni. ***) upptagna
åtgärder, hvilka för närvarande anses lika med inbrott, äro från förevarande § uteslutna,
och endast betraktade såsom försvårande omständigheter vid föröfvad stöld, men icke
med särskildt straff belagde. Och ehuru Lagberedningen ansett enahanda straffbarhet i dessa
brott, som uti det gröfre inbrottet, icke vara för hand; har dock den slutföljd häraf ej kunnat
dragas, att stralllöshet för de förra brotten borde äga runi i de fall, då tillgreppet, som
utgjort deras syftemål, ej blifvit fullbordadt; hvarföre och enär straffet för försök, i dessa
läll, skulle, i förhållande till det tillstyrkta tjufnadsstraffet, komma att stadna vid böter,
hvilka man icke ansett motsvara så beskaffade brott, det förslag funnits lämpligt, att uti en
ny §, den 5:te, särskildt straff måtte stadgas för denna art af tjufnadsförsök, till hvilka man
äfven trott böra hänföras uppbrytande af bref, hvarom i detta kapitel af lagförslaget ingen
ting förekommer, och som likväl, när det sker i uppsåt att stjäla, ej lärer böra förblandas
med hvad 20 kap. 4 § derom innehåller. Det här nödigt ansedda särskilda straffet är föreslaget
till fängelse minst två månader.
»Lagförslagets 5 § blir härigenom i ordningen den Ode, och är oförändrad bibehållen.
»Till de i lagförslagets 0 § ****) upptagna brott har man ansett böra hänföras stöld af
bref, som åt allmänna posten äro förtrodda, om de än icke innehålla penningar eller annat,
som har egentligt penningevärde; hvarföre och då förslagets ordalydelse skulle kunna så för
-
*) Hvilken i nya Lagberedningens förslag förekommer såsom den 5:te.
**) I nya Lagberedningens förslag den 6:te.
***) 4 g 11 morn. i nya Lagberedningens förslag.
*“*) Eller den 7:dc i nya Lagbcredn. förslag.
stås, sorn voro brottet, i afseende på bref, st ra tibart endast i de fall, der deras innehåll
kunde i sådant värde bestämdt uppskattas, nian funnit nödigt att särskildt utsätta äfven bref.
såsom föremål flir den stöld, hvarom här är fråga. Afven utan gifvet penningevärde, kunna
nemligen bref ofta vara för deras afsändare eller emottagare särdeles dyrbara; och huru lågt
än ett sådant någon gång må kunna skattas i penningar, så är dock alltid någon kostnad
derpå använd, och den afsaknad, som dess mistning medförer, härrörande från det gagn,
som ej sällan dermed varit åsyftadt, måste berättiga dess ägare att hafva äganderätten dertill,
såsom till annan egendom, skyddad af lagen.
»När stöld af bref sker från allmänna posten; bar man oek trott sådan stöld böra lika
qvalificeras med hvarje annan från denna post föröfvad stöld. Då deremot (stulna) brof i allmänhet
rätteligen hänföras under allmänna begreppet af stiild, men icke lämpligen kunnat i definitionen
deraf uttryckligen upptagas; har man, för att erhålla ett sådant, för nödigt ansedt uttryckligt
stadgande, ej kunnat finna tjenligare utväg, än att under förevarande § i ett särskildt
moment föreslå detta stadgande om stöld af bref, som icke äro åt allmänna posten
förtrodda; och har man trott denna stöld böra straffas lika med stöld i allmänhet.
»Med den inskränkning i snatteriet, sorn Lagberedningen föreslagit, skulle lagförslagets 7
§ naturligen öfverensstämma; och dess bibehållande kunde således icke alstyrkas, i läll den
för sitt ändamål vore behöflig. Men då detta ändamål endast varit att afskaffa, hvad Kongl.
Brefvet af den 25 November !762 innehåller, nemligen att för särskilda snatterier, som tillsammans
öfverstiga, hvad enligt lag får såsom snatteri räknas, straffet skall blifva såsom för
stöld; och ©tvifvelaktigt är, att detta stadgande tillräckligen upphäfves genom dess uteslutande
från lagen; har man ansett förevarande § höra från lagförslaget försvinna*).
»Hvad åter 8 § **) beträffar, så har man ansett den art af tillgrepp, hvarå benämning
af snatteri blifvit bibehållen, icke skäligen kunna vid återfall underkastas försvåradt straff,
vid betraktande af de motifver, hvarifrån detta brotts lindrigare bestraffande blifvit bämtadt;
och då samina motifver qvarstå äfven i de fall, der snatteri iöröfvas af den, som förut begått
stöld eller inbrott; har man trott sig böra tillstyrka, att denna-§ hel och hållen från förslaget
uleslutcs.
»Vid granskning af It § ***) i lagförslaget, der bestämd förhöjning i straffet för itererad
stöld ej vidtager förr, än andra återfallet sker, har man väl funnit detta, vid andra resan
stöld, vara en tillämpning af ilen i 6 kap. framställda allmänna regel för återfall i brott, nemligen
att dessa endast såsom försvårande omständigheter betraktas; men som denna regel icke
blifvit följd vid förnyade återfall i stöld, och större stränghet häruti för detta slags brott synes
vara högst af nöden, helst det ej vore lämpligt, att, i de läll, då redan vid dessa brotts
föröfvande första rosan högsta måttet af det för dem bestämda straff, i följd af försvårande
omständigheter, blifvit användt, utväg till straffets försvårande vid första återfallet skulle saknas,
såsom vid nämnda förhållande måste inträffa, om bestraffningen skall, oaktadt de mest
försvårande omständigheter, stadna inom den redan för första resan stadgade grad; så har
man ansett sig äga giltigt skäl alt föreslå straffets förhöjande vid första återfallet till en grad
svårare, än som eljest å gerningen bordt följa; och har man härvid äfven tagit i betraktande
ilen tillstyrkta nedsättningen i straffet för lörsta resan stöld till alternatift fängelse, hvarigenom
undvikes alt vid första återfallet tillämpa svårare straff, än lägsta graden af tukthus, när
mildrande omständigheter sig förete.
»I följd af denna förändring, har man för andra återfallet bordt tillstyrka straffets förhöjning
i samma förhållande, som lagförslaget utsätter för tredje återfallet eller fjerde resans
stöld, nemligen andra straffgraden öfver den, som eljest å gerningen följa bordt; hvarvid likväl
det förbehåll, sorn i lagförslaget är gjordt, att dödsstraff ej må äga rum, blifvit öfverflödigt,
') 1762 års K. Itrcf är af nya I.agbcredn. åtcrsläldl.
9 § i nya Lagberedn. förslag.
*•*) 10 § i nya Lagberedn. förslag.
— 49 —
digt, då andra straffgraden öfver den, som flir första resan stöld efter 7 § i Lagberedningens
eller 6 § i Lagkommittéens förslag skall ådömas, stadnar vid lifstidsfängelse, i följd af den
förändring uti nämnde §, som vid revision af Lagkommittéen blifvit vidtagen.
»Tredje återfallet (4:de resans stöld) skulle, genom fullföljande af den från lagförslaget
hämtade proportion, komma att trä flas af det stral!', som för 5:te resans stöld är i lagförslaget
tillstyrkt, eller lifstidsfängelse. Men som detta blefve mer än 3:dje graden öfver det straff.
hvarmed gerningen, första gången föröfvad, kunde beläggas, när den hörde under 3:dje §
(eller bestode i enkel stöld); så har man trott sig för dessa fall böra, i öfverensstämmelse
med den antagna regeln af en grads förhöjning för hvarje iteration, stadna i dessa fall vid
högsta graden af tukthusstraff, såsom varande tre grader öfver högsta straffet för enkel stöld,
och inskränka lifstidsfängelset (ill de arter af stöld, som höra under A och 7 §§.
»För femte resans stöld har man bibehållit det i lagförslaget upptagna lifstidsfängelse.
och i aila de till denna § hörande fall har man funnit inbrott böra lika anses med enkel
stöld, samt biträdt lagförslaget deruti, att förut begånget rån skall vid tjufnadsstraffets förhöjande
betraktas lika med stöld; äfvensom man trott sig icke böra tillstyrka någon ändring uti
hvad denna § i lagförslaget innehåller derom, att de föregående brotten, änskönt de tillhört
särskilda arter af stöld, skola medföra enahanda förhöjning af straffet för återfall.
»Förevarande § blir, efter Lagberedningens förslag, i ordningen den 8:de.
• »Lagförslagets 10 §, sorn innehåller endast ett till förtydligande af 1 § gjordt tillägg i
definitionen pa snatteri och stöld, syftande att bestämma de fall, då det i denna definition
inbegripna besittningstagande af det stulna skulle anses hafva ägt rum, har synts blifva öfverflödig,
i fall, enligt hvad nu löreslaget är, ett sådant besittningstagande försvinner ur definitionen;
och man har desto heldre ansett sig höra tillstyrka uteslutande af denna §, som de
der förekommande kännetecken på tjufnadsbrottets fullbordan, nemligen att gerningsinannen
till sig tagit eller af stället flyttat det tillgripna, ändå att han ej hunnit det bortföra, torde
vara föga tjenliga att häfva all tvekan vid den stundom förekommande stora svårigheten att
urskilja det moment af gerningen, då stöld må anses verkligen fullbordad.
»\ id inbrott bar inan trott all hjelpande och främjande åtgärd vara lika straffbar, som
vid stöld, och således tillstyrkt, att uti Lagförslagets ! I § dylik åtgärd äfven vid inbrott må
upptagas. Och da all sa beskullad delaktighet i dessa brott, som utgör ämnet för förevarande
§, synes vara af den svara art, och sa litet kunna hafva sin grund i urskuldande motifver.
att all undflygt till gerningens förmildrande bör med skäl undanrödjas; har man trott sig böra
fran denna § tillstyrka uteslutande af det vilkor, hvartill bestraffningen inskränkes, att deri.
som till brottet hulpit eller det främjat, skall »tillika hafva i det tillgripna tagit del eller eljest
»af brottet vinning haft», och ansett den i brottet delaktige böra, utan detta vilkor, straffas
så, som hade han sjelf stölden eller inbrottet föröfvat.
»1 numerorduingen blir denna §, elter Lagberedningens förslag, den 9:de.
»12 § i lagförslaget, hvarvid ingen anmärkning förekommit, ingår i Lagberedningens
förslag såsom den 10:de.
»I)å irån laglörslagets 13 §, hvilken här förekommer under M 11, uteslutes hvad sorn
handlar om snatteri; har man endast, lill förslagets förtydligande, ansett böra bestämdt utmärkas,
att deltagaren i brottet må, lika med hufvudmannen, vidkännas förhöjdt straff för
återfall, och, i sadant afseende, tillstyrkt hänvisning äfven till 8 §.
*/* §' l"ars numer i Lagberedningens uppställning blir 12, har man, i stället för
brottets hänförande till ofuiiändadt försök, och med afseende derå, att itererande eller annan
qvalifikation af hulvudmannens gerning ej kan blifva försvårande för medhjelparen, och dennes
brott således i hvarje lall bör kunna med oberoende straff beläggas, funnit sig böra föreslå
detta stralls bestämmande till ovilkorligt fängelse.
»Lagförslagets 15 och lii §§ äro utan annan förändring införda, såsom den 13 och 14,
än att det i 16 § nyttjade ordet tillåter, hvilket ej synes vara rätta uttrycket på den åtgärd!
bär menas, blifvit utbytt mot later han verkställa').
') Antaget af nya Lagberedningen.
R. SI. Just. Ombudsm. Emb.-Berältelse för år 1852. 7
— 50 —
»Då enligt Lagförslagets 17 § alla itererade stölder skulle medföra förlust af medborgerligt
förtroende för alltid, och detta stadgande sammanhänger med den högre straffgrad, som
för dessa brott efter lagförslaget uppkommer derigenom, att enkel stiihl redan första gången
belägges med ovilkorlig! straffarbete, hvaraf följer, att äfven den enkla stölden vid återfall
skulle straffas svårare, än med lägsta graden af straffarbete; bar Lagberedningen, som föreslagit
den nedsättning i straffet för enkla stölden, att äfven fängelse kan derå användas, men
bibehållit graden af försvårande för återfall, så att straffet för andra resans stöld kan stanna
vid lägsta graden af tukthus, funnit sig icke kunna på samma gång tillstyrka ovilkorlig förlust
af medborgerligt förtroende, såsom påföljd af all itererad stöld, utan ansett denna påföljd
böra inskränkas till de läll, der bestraffningen uppgår öfver lägsta graden af tukthusstraff;
och som denna bestämning passar äfven på de öfriga bit hörande brott; så föreslår Lagberedningen,
att densamma må ensam begagnas, och följaktligen förlusten af medborgerligt för
troende
stadgas såsom påföljd i alla de fall, der svårare straff än tukthusstraff i fjerde grad
ådömes *).
»Förevarande § blir efter nu uppgjorda redaktion den 15:de.
»Till slut är stadgandet om snatteri, af det här ofvan motifverade innehåll, tillagdt uti
en §, i ordningen den I6:de.»
Härefter följer ett så lydande förslag till lagtext:
5r.‘i Méfl/i.
(22 Kap. enligt ordningen i L.F.)
Om stöld.
1 §•
Tager man olofligen hvad annan tillhörer, antingen det är liist gods, eller det från fast
egendom genom tillgreppet afsöndras, i uppsåt att sig det tillegna; då skall man för stöld
straffas, såsom här nedan sägs.
2 §•
Aid straffs mätande för stöld skall, utom öfriga omständigheter, som å straffbarheten
inverka, afseende göras å det tillgripnas större eller mindre värde.
Såsom särskildt försvårande omständigheter skola dessa hvar fiir sig anses:
1 om man stjäl å åker eller äng säd skuren eller oskuren, hö eller halm, stackadt
eller ostackadt, fruktträd, träd- eller jordfrukter, eller annat, sorn i trädgård eller å åker
planteradt eller sådt är; huggen ved, timmer, gärdsel eller annat dy likt i skog, eller eljest
ute å mark eller ock å flottled; åker- kör- eller trädgårds-redskap ute å mark; bistock; lisk
ur dammar, sompar, nät, mjärdar, katsor eller andra fisketyg, eller ock sjelfva fisketygen,
sorn ute ligga; läglar eller andra djur ur jagtredskap, eller sjelfva redskapen ute å marken;
eller ock saker, som lill blekning, torkning eller för annan sådan orsak utlagde eller utStälde
äro;
2 om tjenstefolk, köpmansbetjent, gesäll, lärling eller annan stjäl från sitt husbondefolk;
3 om stölden föröfvas af handtverkare eller annan arbetare från den, hos hvilken han
i och för sitt arbete tillträde äger;
4 om gästgifvare, värdshusvärd eller annan, som herbergerar resande eller för sin
näring eller vinning emottager gäster i sitt hus, stjäl från resande eller gäst; eller om stöld
från honom sker af den resande eller gästen;
5 om slöiden sker å marknad eller å allmän väg, gala eller farled af resandes tillhö
righeter
eller af varor, som under forslande äro;
') Till grunden antaget af nya Lagberedningen.
6 om man stjäl ur kläder, sorn någon på sig bär;
7 om man stjäl från barn, som yngre är än tolf år, eller från afvita, hvad helst de
hos sig hafva, eller af badande eller simmande eller af den i svår sjukdom ligger, eller af
död menniska, eller af solyande å marken;
8 om man stjäl i Konungens slott eller det, som veterligen tillhörer staten eller milda
sliftelser eller inrättningar till fattiges försörjning eller sjukas vård;
9 om vid stöldens föröfvande det våld eller den list användes, som i 5 § sägs;
10 om stölden sker nattetid, i hus som bebodt är, och gerningsmannen olofligen,
dock utan inbrott, dit inkommit;
11 om man stjäl något af annan under gudstjenst, antingen inne i kyrka eller annorstädes,
der gudstjenst hålles, eller ute å kyrkovall; eller örn man stjäl ur likhus eller graf.
3 §.
Ar stölden ej utmärkt med någon af de i 4 eller 7 § nämnde omständigheter; dömes
gerningsmannen till fängelse minst två månader eller tukthusstraff i fjerde grad.
4 §•
För stöld skall till tukthusstraff i tredje grad dömas i dessa fall:
1 om man stjäl häst, boskap eller annat kreatur, sorn går i bet ute å marken, inom
eller utom hägnad;
2 örn man stjäl fartyg, som är strandadt eller eljest förolyckadt eller utan folk till
lands kommit, eller ock gods, som till sådant fartyg hörer;
3 om stölden sker från någon, som genom allmän farsot, eldsvåda, vattunöd, skeppsbrott,
uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara är satt ur stånd att sin
egendom vårda;
4 om ilian sljiil något ur kyrka, ehvad det kyrkan tillhörer eller der af annan i för
var
satt är;
5 om tjufven till stöldens föröfvande sig med vapen inställt;
(i om han genom ansigtets färgning eller betäckning eller genom förklädnad sökt gora
sig okännbar;
7 om lian föröfvat stölden medelst inbrott, som i 6 § sägs.
5 §•
Har man, i uppsåt att stjäla, med våld eller list, vare sig inom eller utom lius, brutit
bref eller öppnat skåp, kista, skrin eller annan förvaringspersedel, som med lås, försegling
eller annan dylik stängsel tillsluten varit; straffas med fängelse, minst två månader.
C §•
Ilar någon, i uppsåt att stjäla:
1 med våld å mur, plank, vägg, golf, tak, lucka, fönster, port, dörr, läs eller annan
dylik stängsel, brutit sig in i gård, lius eller rum, eller
2 medelst klättring öfver mur, vägg, plank, port, dörr eller tak, eller medelst listigt
inkrypande genom glugg, skorsten eller annan sådan, ej till ingång ämnad öppning, eller ock
genom bruk al dyrk eller falsk nyckel, förskaffat sig ingång i gård, hus eller rum; dömes,
för inbrott, till tukthusstraff i fjerde grad.
7 §•
Stjäl man bref, penningar eller annat, som åt allmänna posten förtrodt är, ehvad det
sker i posthus eller under postföring; dömes till tukthusstraff i andra grad.
Stjäl man eljest bref; gånge så, som om annan stöld sagdt är
-
8 §•
Begär man andra gängen stöld eller inbrott, sorn i G §. sägs; varde dömd till en grad
s\årare straff, än som eljest ä gerningen följa bort.
Gör man det tredje gången; varde straffet höjdt till andra straffgraden öfver den, sorn
eljest å gerningen följa bort.
Gör man det fjerde gången; varde, för stöld i allmänhet eller inbrott, förfallen till tukt
Imsstraff
i första grad, men för stöld i de fall, som i 4 § och 1 mom. af 7 § sagda äro,
till lifstidsfängelse.
Gör man det femle gången; varde med lifstidsfängelse straffad.
Stjäl den, som fiirut inbrott begått, eller gör den inbrott, som förut stulit; eller hafva
de förutgående stölderne varit af olika art; vare det allt lika ansedt i fråga om den förhöjning
af straff, som nu sagd är. Lag samma vare om den, som stjäl eller gör inbrott, förut
rån begått.
9 §•
Hvar som stöld eller inbrott främjat eller dertill hulpit, såsom i 5 Kap. G § sägs,
straffes så, som bade han sjelf stölden eller inbrottet föröfvat.
10 §■
Skola flere, som i en stöld delaktige äro, såsom gerningsmän straffas; varde vid straffets
bestämmande det tillgripnas hela värde för hvar af dem afsedt.
11 §■
Den, som i stöld varit delaktig, såsom i 5 Kap. 8 § sågs, derigenom att Iian för egen
vinning emottagit, dolt, köpt eller föryttrat något af det stulna, eller besörjt omarbetning eller
förändring deråt, varde med afseende å värdet af det, hvarmed lian sådan befattning ta
git,
straffad för stöld, efter ty i 3 eller 8 § skils.
12 §.
ll;lr man, i afsigt att stöld genom inbrott föröfva eller med vetskap om sådan afsigt,
förfärdigat eller anskaffat dyrk eller lälsk nyckel; straffes med fängelse.
13 §.
finnes någon, utan loflig anledning, innehafva dyrk eller falsk nyckel; bote till 50 Riksdaler,
ändå att han om brottslig afsigt eller vetskap om sådan afsigt ej öfvertygad varder.
1* §•
\ anyårdar smed dyrk, sa att missbruk deraf ske kan, eller anförtror han dyrk åt annan,
än säker person, då han om uppdyrkning af lås anlitas, eller verkställer eller låter lian
verkställa uppdyrkning på anmodan af annan, än den behörig är att sådan åtgärd äska; bote
till trettio Riksdaler.
13 §.
Den, som för stöld eller inbrott gör sig förfallen till svårare straff än tukthusstraff i
fjerde grad, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.
16 §.
„ lager man olofligen matvaror, dem man på stället förtärer eller som ej mer värde äro
än atta skillingar, eller bränsle, sorn ej mera värdt är; det kallas snatteri; och vare straffet
dera böter till tio Riksdaler.
— 53 —
Lag samma vare, om man å annans mark tager vexande gräs eller torf, näfver, löf,
bast, vilda bär, ållon eller nötter, och det tillgripna ej uppgår till högre värde, än nu sagdt är.
Till ej längesedan inträffade händelser hörer ett fastighetsköp, hvarigenom IL K. 11. Kronprinsen
blifvit ägare af en icke obetydlig landtegendom. Denna händelse återkallar i minnet
en lagfråga, som för några och trettio år tillbaka väcktes och offentliggjordes, i anledning af
de köp, hvarifrån uppkom äganderätt för högstsalig H. M. Konung Garl XIV Johan till åtskilliga
bruks- och landtegendomar i fäderneslandet — en fråga om Konungens lagliga rätt
att förvärfva, äga och besitta jord och fast egendom i riket. Som denna fråga äger tillämpning
äfven på Thronlöljaren, och förhållandet icke blifvit genom något nytt lagstadgande förändradt;
så har jag funnit mig förpligtad att bringa det vigtiga ämnet "åter å bane, för att
tillse, huruvida någon lagstiftningsåtgärd deruti må vara af nöden.
Den 8 Mars 1819 anmältes i Kongl. Maj:ts Högsta Domstol, att vid föredragning af
justitiä-ärenden den 25 Febr. s. å. inför 11. M. Konungen i Statsrådet, Hans Maj:t i Nåder
förklarat det hafva kommit till H. Majds kunskap, det tvifvelsmål uppstått, huruvida H. Majit
såsom enskild man kunde äga och besitta jord i Sverige; att derfiire Kongl. Majit, alltid sorgfällig
att ej öfverträda lagarnes föreskrift, ville i afseende på de köp af fastigheter, II. Majit
redan gjort eller framdeles kunde komma att göra, öfver detta ämne hafva hört Dess Högsta
Domstol och Statsråd, samt således befallt, att sedan Högsta Domstolen ulredt och upplyst,
hvad författningarne härom stadgade, Högsta Domstolens utlåtande skulle i Statsrådet anmälas.
Vid behandling af detta ärende ansåg Högsta Domstolen, enligt hvad protokollet innehåller,
det affordrade utlåtandet icke innebära pröfning af något tvistämne eller lagförklaring,
på sätt och i ordning, som 87 och 88 §§ Regeringsformen föreskrifva, utan endast utvicklirig
och underdånig anmälan af II. Domstolens enskilda tankar, grundade på kännedom af
det förhållande imellan Sveriges Konungar å ena, och Riket å andra sidan, som uppkommit
genom stadgar, hvilka Konung och folket för sig antagit; och lörmältes, vid framställning af
hvad i äldre tider varit, i ämnet förordnad!, Konung Christian den förste hafva i sin konungaförsäkran
utläst sig att »hvarken för Sig, sin älskeliga Husfru eller genom någon på sina
»vägnar köpa eller förpanta något till Sig eller Kronan, förthy dermed förnedrades Ridder»skapet
och frälset och förminskades Rikets tjenst, varandes deraf tillförene uppkommen stor
»ovilja och tvedrägt imellan Herrskapet, Ridderskapet och frälset»; och vöre af Konung Christians
Son Hans, i dess försäkran af år 1483, enahanda löfte bekräftadt.
Sedan svenska thronen derefter af Konung Gustaf den första emottogs, vore något förbehåll
i fråga örn besittning af jord så mycket mindre gjordt, som Konungen uti sitt testamente
af år 1560 förordnat, att med arfvegodsen, dem Hans barn kunde bekomma, borde
förhållas efter lag. Uti Konung Carl den niondes testamente funnes likaledes förordnande
gjordt om fördelningen af bans arfvegods; och hans son Konung Gustaf Adolf, som således ägt
egen ärfd förmögenhet samt arfs- och bördesanspråk på ännu mera, hade också i Adeliga
Privilegierna af år 1617 gjort det undantag, i afseende på åtkomst till frälsegods, som af
ordalydelsen inhämtades: »Vi lofve ock härmed för Oss och väre efterkommande och Sveriges
»rikes Arffurstar, att Vi icke vele köpa eller panta till Oss, mycket mindre afhända någrom
»något fritt och frälst gods, derigenom det lofliga Ridderskapet och Adelsståndet uti någon
»slägt kunde märkeligen lörsvagadt blifva, med mindre att Vi efter lagen vore Iben närmaste
»bördeman till att lösa eller ärfvat». Sedan Konung Gustaf Adolf, af sitt s. k. arf och eget
eller Gustafvianska arfvegodsen, bortgifwt omkring 300 hemman till Upsala akademi, hans
Dotter Drottning Christina jemväl bortgifvit, hvad Kronan tillhörigt var, samt Konung Carl
Gustaf börjat en ny gren af Konungahuset; förekomme ej något i handlingarna om någon
Konungarnes enskilda tillhörighet i fastighet förr, än Konung Carl den XI, uppå gjord förfrågan,
i nådig Skrifvelse till Reduktionskommissionen den 19 September 1G93 förklarat, det
reduktionen äfven sträckte sig till Konung Gustaf den förstes arf och egne gods, hvilka såsom
gåfva eller förläning, men icke genom köp eller byte, frångått sine ägare och hvilka gods
förenades med kronogodsen.
Beträffande sedan, hvad i förevarande ämne funnes stadgadt uti nu gällande förordningar,
inhämtades väl, att uti Adeliga Privilegierna af den 16 Okt. 1723 § 24 Kongl. Majit
lofvat för Sig och sina efterkommande att ej vilja till Adelsståndets försvagande köpa, tillpanta
Sig, mycket mindre afhända någon något fritt och frälst gods; i 25 §, att sådana frälsegods,
som för allehanda efterräkningar och gravationer eller embetsförseelser m. m. kunde
blifva till Kronan indragna, skulle få infrias af slägt och herdeman eller andre frälsemän,
så att dädanefter intet frälse, som under Kronan kornme. måtte hos Kronan förblifva,
utan gå tillbaka i Irälsemanna hand; att uti 26 § blifvit förordnad!, att derest någon af Rid
derskapet
oell Adelil sitt jordagods förverkade godset skulle efterlåtas någon af dem i
siägten; och vidare i 27 §, att ej ofrälse man linge köpa till sig någon frälse jord eller gods,
sorn ägde och uti sig begrepe säteris, ladugårds, rå och rörs eller veckudagsrätt och frihet
emedan sådan ej finge besittas af någon utom Ridderskapet och Adeln — — dock
vore det, hvad anginge frälse strögods och utsocknebeinman, tillåtet Adelns vederlikar, så
väl som Presterskapet och Borgareståndet, — — att köpta hemman behålla och besitta. Meu
häremot förekormne, att efter det uti Förenings- och Säkerhetsakten af den 21 Februari och
3 April 1789 blifvit stadgadt, att alla fyra Stånden i Riket ägde att besitta och förvärfva jord
i deras gemensama fädernesland, dock att Ridderskapet och Adeln, på sätt hittills stadgadt
och ölligt varit, bibehölles vid deras gamla rättigheter att äga och besitta säterier samt rå
och rörs och de i Skåne, Halland och Blekinge så kallade insockne hemman; hade uti Kongl.
Majits nådiga Kungörelse af den 6 April 1810 angående de vid då ännu påstående riksdag
Ständerna imellan öfverenskonma jemkningar och eftergifter i deras privilegier blifvit förklarad!,
alt hvarje svensk man, till hvilken klass af medborgare lian måtte räknas, vore berättigad
att förvärfva och besitta läst egendom och jord inom Svea rike å land och i stad, af
hvad natur sorn helst, och åtnjuta densamma tillhörande förmåner, emot uppfyllande af dermed
förknippade och redan fastställda eller framdeles åtagande skyldigheter; i kraft hvaraf
Ridderskapet och Adeln alsagt sig rättigheten att, med andras uteslutande, besitta säterier.
Då nu gällande Regeringsform icke inneböllc något förbud för Konungen att förvärfva
enskild äganderätt till fastighet inom riket; då den inskränkning i en sådan Kongl. Majits
rätt. sorn i anseende till säteri- och frälse-egendom fordom gjord i Konungens försäkran,
blifvit förnyad i Adeliga Privilegierna, men tydeligt endast ursprungligen baft för afsigt att
befästa Ridderskapet och Adeln vid uteslutande besittning af så beskaffad jord, icke kunde
anses annorlunda, äu såsom nu mera förfallen, sedan vid 1810 års riksdag Ridderskapet och
Adeln alsagt sig nästiiämnde uteslutande rätt och genom Rikets Ständers af Konungen gillade
beslut hade blifvit förklarad!, att hvar och en svensk man vore berättigad alt förvärfva fast
egendom och jord i Svea rike, af hvad natur den vara måtte; då fråga icke blifvit väckt
derom, att ju ej Konung, sorn Riket ägde den lyckan att anse såsom den förste svenske
medborgare, ville lika med andre svenske män vara underkastad de vilkor, anspråk och skyldigheter,
hvilka äro i lag och författningar fästade vid klip och besittning af fast egendom;
tunne Högsta Domstolen Sveriges Konung icke af gällande författningar vara hindrad att i
Sverige jord och hus enskildt förvärfva, äga och besitta.
Detta underdåniga utlåtande har kort tid efteråt varit i en tidning ollentliggjordt, och
beledsagadt af anmärkningar, deni jag i vissa delar tillegnan mig, såsom instämmande med
min egen tanka. De innefatta en undersökning af de grunder, hvarpå en lagstiftning i ämnet
anses böra vara bygd — en undersökning, den anmärkare!) saknade i det underdåniga utlåtandet,
hvilket endast upptoge sjelfva lagarna, sorn i detta ämne funnes stiftade.
Det är svårt, säges det, att veta, huru en Konungs enskilda förmögenhet bör användas;
och nied last egendom visar sig detta tydligast. 1 vister kunna uppstå med underhafvande
eller grannar; och det kan ingen betagas att deri anlita laga domstol. Det frågas då, om del
vore i sin ordning, att en Konung uppträdde inför rätta emot sina undersåter, och anmärkes,
att i läll det blelve oundvikligt, Konungen då borde få i alla afseenden betraktas såsom part,
följaktligen t. ex. blifva jäfvig att handlägga mål, som rörde dem, med hvilka Han tvistade.
Det förutsättes, att en sådan kunde hafva en ansöknings- eller besvärsfråga, som hos Kongl.
Majit i Statsrådet borde afgöras. Hvad skulle den jäfvige Konungen deråt göra? Skulle saken
hvila, ända till rättegångens slut, möjligtvis flera år — till mehn ej blott för Konungens
verkliga motpart, utan ock för de många andra, som kunde med honom hafva gemensam talan?
Och i dylika mål, som i Statsrådet afgöras, kunde dessutom Konungen, såsom jordägare,
sjelf blifva part. Uti en fråga om väghållning, skjutsning, allmänna byggnader, med
ett ord hvarje ekonomimål, sorn rörer hel menighet, deri Konungen för sin egendom hade
del, vore första instantsen Konungens Befallningshafvande, således en innehafvare af förtroendeembete,
hvilken efter Kongl. Majits godtfinnande kan derifrån entledigas; och när en
sådan fråga komme till högsta ort; kunde ej iner en verklig domare deröfver finnas, då
Konungen sjelf vore part. En skjutsreglering eller vägdelning i ett härad, iler Hans Majestät
ägde jord, kunde aldrig afgöras, om den genom besvär droges under Kongl. Majits nådiga
pröfning. — På denna anmärkning har väl blifvit svaradt, att saken kan handläggas af tillförordnad
regering under någon af H. M. Konungen företagen resa. Men då sådan regering
består af Statsråd, hvilka innehafva förtroendeembeten; kan det ej ens begäras, att ett af
dem fattadt beslut, som rörer H. M. Konungen personligen, skall anses för oväldigt och såsom
sådant af de tvistande emottagas. För att gifva detsamma ett sken af sjelfständighet,
skulle erfordras, att det alltid utfölle lill Konungens motparters fördel; men att uppoffra rättvisan,
för att rädda skenet deraf, åtager sig ingen rättsinnig domare, om han ock utan olägenhet
för sig sjelf kunde göra det.
Det anmärkes vidare, hurusom i sjelfva lagstiftningen olägenheterne låta känna sig.
För sin jord är Konungen skattskyldig, och får derigenom ett interesse i allmänna bevillningens
fördelande; och så ofta fråga uppstår om förändring i jordens utskylder, vidröres hvarje
jordägares fördel. För hvarje missnöje, sorn yppar sig öfver det sätt, hvarpå dessa frågor
blifva afgjorda, öppnar sig ock ett olyckligt fält för misstänka, huru Konungen kan hafva
användt sitt inflytande till vinnande af den utgång, som med Hans personliga fördel instämt.
Följderne af allt, hvad sålunda blifvit anmärkt, såsom vigtigt och besinningsvärdt, anses
blifva ännu mera kännbara genom den progressilva tillökning, som rika ägares förmögenhet
naturligen vinner. Med visshet kunde ju Konungen årligen använda åtminstone afkastningen
af sina fastigheter, till förvärfvande af nya. En dynasti af goda hushållare skulle på detta
sätt, inom en rätt måttlig tidrymd, kunna vara ägare till en stor del af rikets säljbara jord;
och huru skulle i längden detta kunna förenas med den medborgerliga friheten ? Det kan ju
icke nekas, att vådor för henne ligga i hvarje alltför stor sammanhopning af rikedom, äfven
utan att regeringsmakten i samhället dermed förenas.
Efter dessa och öfriga anmärkningar hemställes det, huruvida det underdåniga betänkandet
af Konungens Högsta Domstol står tillsammans med grunderna för en lagstiftning i
ämnet. Men äfven i afseende på det uti betänkandet fällda omdöme, att åtminstone lagens
bokstal icke låge i vägen för den i fråga ställda friheten lill fastighets förvärfvande och ägande,
äro betänkligheter uppställda.
När Adeliga Privilegierna skrefvos, var skillnaden imellan hemmans naturer skarpare,
än den i senare tider blifvit. Äganderätten till skattejord var icke fullständig. Ägare af sådan
jord förpligtades ännu enligt 1734 års lag att vid salu utom börd hembjuda hemmanen till
Kronan. En så beskaffad äganderätt trodde man, vid Adelsprivilegiernes författande, Konungen
icke kunna eftersträfva; och det var möjligt för styrelsen, som då icke låg i Konungens
hand, att hindra honom från inköp af detta slags jord genom dess inlösande till Kronan. Det
enda slag af fastighet, han då kunde få lust att äga, var frälse. Häri såg man, elter tidens
sätt, vådan endast för det Stånd, som uteslutande var berättigadt att äga detta slags jord;
och huruvida någon annan våda för det allmänna dervid kunde komma i fråga, det uttryckte
man icke, såsom grund till förbudet för Konungen att blifva ägare af den jord, han utan
detta förbud skulle kunnat förvärfva. Verkan af förbudet blef i allt fall enahanda, att fngen
jord, af hvad natur sorn helst, kom i Konungarnas ägo under då varande styrelseform.
— 56 —
Adeliga Privilegiernas i fråga varande stadgande kunde följaktligen betraktas, icke blott
|iå sätt som skett, såsom en inskränkning i Konungens riitt att blifva jordägare, utan såsom
ett faktiskt förbud mot ali sådan rätt. Det återstode att veta, huruvida detta förbud »förfallit»
genom någon nyare lag.
Säkerhetsakten, som blifvit åberopad, säger, att alla fyra Stånden i Riket äga att besitta
och förvärfva jord i deras gemensama fädernesland (med undantag likväl af den åt
Adeln förbehållna) Härigenom voro Adelsprivilegierno upphäfna i afseende på frälse strögods
och utsockne hemman, hvilka således, i stället att förut endast kunna ägas af Adeln, dess
vederlikar samt Prester och Borgare, blefvo åtkomliga för alla fyra Stunden i riket. Hörde
iiu icke Konungen till någotdera ståndet; så gällde tillåtelsen ej heller honom; och det var
visserligen ogrundadt att betrakta honom såsom medlem af något Riksstånd (ehuru den Konung,
som proponerade Säkerhetsakten, någon gång kallat sig svensk adelsman). Alltså var Konungen,
elter Säkerhetsakten, ej mer än förut, berättigad att äga jord i riket.
Lagen af den C April 1810 förklarar hvarje svensk man, till hvilken klass af medborgare
lian räknas må, berättigad att förvärfva och besitta fast egendom och jord inom Svea
rike å land och i stad, af hvad natur som helst. Tillämpningen häraf på Konungen beror af
den frågan, huruvida Konungen rätteligen kallas medborgare. Så tros han ej kunna betraktas,
i egenskap af lagens och sjelfva folkets högste representant. Denna höga bestämmelse
förmenas gå förlorad, i fall han skall af lölket betraktas såsom medborgare eller såsom sådan
införas i lagstiftningen. Så vida en konstitutionell monarki är någon ting iner, än en blott
konungamakt, och äger framför denna en helgad värdighet, från hvilken ett nedstigande till
blott medborgerlig rang ej kan äga rum, om än sådant vore möjligt för innehaharen af en
icke lagbunden konungamakt; kunde Sveriges konstitutionelle Konung ej anses för medborgare.
1 bokstaf ven af 1810 års lag läge då för ingen del något upphäfvande af förbudet för
Konungen att förvärfva jord (då endast förbudet för »medborgare» var upphäfvet). Uti Högsta
Domstolens utlåtande vore således ej heller Jagens bokstaf iakttagen, hvilket dock troddes
hafva varit desto mer angeläget, ju mindre den gillia förklaringen af lagen instämde med dess
auda och verkliga mening.
Denna tankegång har jag för min del funnit öfvertygande. Jag kan icke inse rigtigheten
af en deremot stridande lagtolkning, och denna öfvereusstämmer, efter min tanka, hvarken
med gällande föreskrifters bokstafljga innehåll eller med grunderna för en statsklok och
förnuftig lagstiftning i ämnet. Men då icke destomindre en sådan lagtolkning vunnit praktisk
tillämpning uti åtskilliga af Högstsalig H. M. Konung Carl XIV Johan slutna fastighetsköp;
och således de lagstadganden, som finnas, visat sig vara otillräckliga alt hindra dylika köp;
lärer annan utväg till förebyggande af deras framtida möjlighet icke gifvas, än stiftande af ny
lag deremot.
De stadganden, som linnas, äro dessutom icke lämpliga till ett fall af den art, hvarifrån
tankan för närvarande närmast blifvit ledd på ämnet, eller fastighetsköp af Thron följare.
Ostridigt är grunden till en lagstiftning om dessa densamma, sorn gäller för frågan örn dylika
afhandlingar af Konungen. Det är nemligen likgiltigt, om afhandlingarne ske före eller efter
den tid, då köparen uppstigit på thronen; ty från denna stund inträda olägenheterne af ägandet
ej mindre, om äganderätten blifvit förut, än om den blifver efteråt förvärfvad. Och hvad
som här gäller om närmaste Thronarfvingen, saknar ej heller tillämpning på de i ordningen
efter honom a rf berättiga de Prinsar: hans söner, bröder m. II. lörbudet bör utsträckas till
alla personer, som äga möjlig arfsrätt till thronen, och det bör innefatta, alt lika litet någon
af dem, som den regerande Konungen sjelf, må hädanefter genom köp eller annorlunda förvärfva
jord eller fast egendom i Sverige eller derunder lydande länder; att hvarje köp eller
annat sätt att förvärfva, hvarigenom fastighet skulle komma i någon till thronen arfberättigad
persons hand, är ogildt, och att om fastighet till sådan person faller i arf, denna fastighet
bör inom föreskrifven kort tid (natt och år) föryltras utan börds- eller lösningsrätt för säljarens
anhöriga.
-r-rrr-  Af
— 57 —
Af Landtbrukaren J. R. Lundstén har hos mig blifvit anmält, att Skeppsklareraren i
Stockholm O. Hellsten den 3 Okt. 1818 till kongl. Cominercecollegium ingått med skriftlig
anhållan om fribref för skonerten Bucephalus, hvars ägare Lundstén då varit, lill stöd för
hvilken anhållan blifvit bifogad en förbindelse af Grosshandlaren i Stockholm A. A. Asp, som
deruti utläst sig att vid vite af 2(10 R:dr banco inom trettio dagar till kongl. Collegium inkomma
med det i kongl. Förordn. angående pass- och nationalitetshandlingar för svenska till
utrikes ort gående fartyg af den 1 Mars 1841 föreskrift!» bevis öfver atlagd redareed af Lundstén;
att genom denna åtgärd det lyckats Hellsten och Asp att från kongl. Collegium utbekomma
fribref för Lundsténs fartyg, som i följd deraf blifvit afsändt till utrikes ort icke allenast
utan hans samtycke, men till och med tvertemot hans till Asp yttrade önskan att låta
fartyget afgå till Hernösand, och emot Lundsténs vid Tullkammaren i Gefle gjorda protes!
emot fartygets afgång till utrikes ort, samt att fartyget derefter under vägen lidit hafveri,
måst på Gottland upptaga bodmerilån, för att kunna repareras, och slutligen blifvit såldt i
Köpenhamn för lånets återbetalning; hvarföre Lundstén, under förmenande, det kongl. Commercecollegium
genom att utlemna fribref, utan att följa föreskriften i 9 § af högstberörde
kongl. Förordning, varit orsaken till, att Klaganden blifvit beröfvad en egendom af minst 5,000
R:dr banco, och för att i framtiden förekomma sådana olyckor för sig sjelf och andra, hos
mig anhållit om beifrande af nu anförda förhållanden.
Häröfver har, på min begäran, kongl. Commercecolle,ginni den 22 Maj 1851 meddelat
utlåtande; men då jag af angilvarens klagoskrift haft anledning att förmoda, det ofvan omlormälte
af Grosshandlaren Asp afgifne förbindelse icke blifvit på det sätt uppfylld, att bevis
öfver redareedens afläggande vore hos kongl. Collegium företedt; har jag anmodat kongl.
Collegium att meddela underrättelse, huruvida det af Asp för underlåtenhet häraf utläste vite
af 200 B:dr banco blifvit indrifvet, samt till hvad ändamål delta penningebelopp kunde vara
användt; hvarå kongl. Collegium den 27 nästföljande Juni kunnat det svar, att sedan Passexpeditionsnotarien
den 14 nästförutgångne Maj hos kongl. Collegium anmält Asps uraktlåtenhet
att förberörde edgångsbevis inom utsatt tid ingifva, kongl. Collegium, efter Advokatfiskalsembetets
hörande, den 27 i samma månad öfverlemnat i fråga varande förbindelse till Advökatfiskalsembetet,
med uppdrag att i anledning deraf mot Asp vidtaga laga åtgärd; Och har
kongl. Collegium, uppå ytterligare af mig upprepad fråga, huruvida vitet verkligen influtit,
och till hvad ändamål samma vitesbelopp vore användt eller komme att användas, uti skrifvelse
den 4 Nov. 1851 meddelat det svar, att i följd af anställd lagsökning emot Asp i fråga
varande vitesbelopp 200 Kalr banco då mera blifvit af denne till kongl. Collegii Advokatliskalseinbete
inbetalt, samt att då nämnda penningebelopp vore att anse lika med andra af kongl.
Collegium förelagda vilen, kongl. Collegium funnit detsamma böra, i enlighet med hvad om
ensaks- och vitesböter är i lag och författningar stadgadt, fördelas till hälften livar imellan
Kronan samt Advokatfiskalsembetet.
Hvad sålunda förekommit, har jag funnit föranleda den anmärkning, att kongl. Cominercecollegium
icke ställt sig till efterriittalse, hvad den åberopade författningen, kongl. Förordningen
af den 1 Mars 1841 om pass och nationalitetshandlingar för svenska fartyg föreskrifver,
då kongl. Collegium, i brist af ett sådant bevis om allagd redareed, som enligt 9 §
af samina författning bordt inlemnas, låtit den alldeles godtyckliga utvägen begagnas, att en
förbindelse af enskild person blifvit bifogad, hvari denne vid bestämdt äfventyr utläst sig, att
det felande s. k. fribrefscertifikatet skulle inom 30 dagar blifva ingifvet; hvarefter kongl. Collegium
det begärda fribrefvet utfärdat; äfvensom anmärkningsvärdt syntes, att vid underlätet
uppfyllande af denna förbindelse det vite af 200 R:dr banco, sorn derigenom redan efter 30
dagar eller den 2 November 1848 var försuttet, dock hos kongl. Collegium råkat så i glömska,
att någon anstalt örn dess indrifvande ej förr blifvit fogad, än påminnelse derom genom
min efterfrågan tillkommit i Maj månad år 1851; och ansåg jag af denna försummelse äfven
vara en gifven följd, att nämnde förbindelse ej heller blifvit gällande gjord i afseende på den
skyldighet, utgifvaren deraf åtagit sig att, i följd af det utfästa fribrefscertifikatets uteblifR.
St. Just. Ombudsm. Emb.-Bcrällclse för år 1852. 8
vande, ersätta skillnaden imellan fria oell ofria tull- och skeppsumgälder för det i fråga varande
fartyget.
Nu ehuruväl uti det oinhandlade lagstadgandet om företeende af vederbörande embetsmyndighets
bevis öfver aflagd redareed, såsom vilkor för rättigheten att erhålla fribref å
svenskt fartyg, visserligen icke funnes någon otydlighet, hvaraf ursäkt skulle kunna hämtas
för en så beskaffad öfverträdelse, som här ägt ruin, och af detta förhållande således skäligen
skulle kunnat härledas förpligtelse för mig att lagligen åtala det anmärkta förfarandet; dock
som ett sådant ålal ej . annorlunda kunnat utföras, än att dermed omedelbarligen besvära
Kongl. Maj:ts Högsta Domstol, och detsamma följaktligen i möjligaste måtto borde undvikas,
samt här dessutom för allmänna ordningen någon annan menlig påföljd egentligen icke syntes
vara för hand, än deri som omedelbarligen härllöte från åsidosatt åtlydnad af gällande lag;
har jag trott det fall af denna beskaffenhet, sorn här inträffat, för närvarande kunna, såsom
ett af missförstånd vålladt förhastande, lemnäs utan laglig beifran.
Deremot har jag, särdeles af den genom Kongl. Coinmereecollegii egna yttrande tillkomna
upptäckt, att enahanda förfarande med det här anmärkta ägt rum äfven i andra likartade
fall, funnit mig ovilkorligen förpligtad att hos Kongl. Majit i underdånighet anmäla
samma förfarande, på det Kongl. Majit mätte täckas i Nåder pröfva, huruvida det kunde anses
behöfligt antingen att tilldela kongl. Commercecollegium en nådig påminnelse om klara
ordaförståndet af det i fråga varande Jagstadgandet och nödvändigheten af dess behöriga efterlefnad,
eller ock att, i händelse någon giltig anledning skulle linnas, hvarföre undantag
derifrån fiir vissa tillfällen finge äga rum, då meddela nödig förändring i samma stadgande;
Och har jag derjemte åt Kongl. Majds nådiga godtfinnande öfverlemnat, huruvida kongl. Collegium
borde erhålla nådig föreskrift att i behörig ordning besörja om verkställighet af den
förbindelse, Grosshandlaren Asp åtagit sig äfven i afseende på ersättning af skillnaden imellan
fria och ofria tull- och skeppsumgälder för fartyget, som emot en sådan förbindelse erhöll ett
fribref, hvilket i annan händelse icke blifvit meddeladt och i brist hvaraf ofria umgälder bordt
för samma fartyg erläggas.
Kn sådan underdånig anmälan och hemställan är af mig gjord den 8 Mars 1852, hvaröfver
kongl. Commercecollegium, efter erhållen nådig remiss, algifvit underdånigt utlåtande af
innehåll, att ehuru stadgandet i (i § af kongl. Förordningen den 22 April I82'.l, att derest,
då helfrihetebref eller turkiskt pass sökes, aila i sådant afseende erforderliga handlingar ej
skulle vara att tillgå, på Collegii pröfning och bedömande finge bero, huruvida, till undvikande
af skada och tidspillan, rederiet likväl ina vara tillåtet att nämnda pass utbekomma
emot förbindelse att, vid lämpligt vite, inom viss tid den felande handlingen inlemna, blifvit
uteslutet i nu gällande kongl. Förordning af den 1 Mars 1841, Collegium likväl, enär ett af
de hufvudsakliga ändamål, som afsågos med sistnämnde författning, obestridligen var att till
handelns och sjöfartens befrämjande i afseende på vilkoren för pass- och nationalitetshandlingars
utbekommande för fartyg bereda den största möjliga lättnad, som med nödig säkerhet
mot missbruk vore förenlig, ansett sig, oaktadt saknaden af uttryckligt bemyndigande, kunna,
ulan att derigenom handla i strid med den gällande författningens anda och mening, fortfarande
tillåta alt, i de fall, då någon af de handlingar, som för fribrefs erhållande skolat lill
Collegium inlemnas, antingen icke varit att tillgå eller befunnits ofullständig, men uppskof
med frihrefvets utlemnande skolat för redare eller befraktare medföra kännbar olägenhet, fribrefvet
linge utfärdas, emot det att vederbörande aflemnat antaglig förbindelse att inom utsatt
tid ingifva eller komplettera den felande eller ofullständiga handlingen, vid påföljd att eljest
erlägga ulfäst vile, samt dessutom i händelse handlingens uteblifvande eller ofullständighet inverkat
på frågan om fartygets nationalitet, ersätta skillnaden imellan fria och ofria tull- och
skeppsumgälder; att kongl. Collegium för denna sin åsigt hämtat ett ytterligare stöd af den
omständighet, att i följd af ingångna reciprocitetstraktater de flesta främmande fartyg, som
besöka Sveriges hamnar, äfvensom de i samma fartyg in- och utförda varor nu mera icke
äro uti dessa hamnar underkastade andra eller högre afgifter, än som för svenska fartyg och
deri förd; laddningar skola erläggas; hvadan följaktligen den stränga kontrollen emot svenska
— 59 —
pass- och nationalitetshandlingars utfärdande för fartyg, som dertill icke äro lagligen berättigade,
uti icke obetydlig mån förlorat sin vigt; att hvad särskildt beträffade kongl. Collegii af
mig nu öfverklagade åtgärd att för skonerten Bucephalus utfärda fribref, härvid förokomme,
att vid den af Skeppsklarerare!! Hellsten, enligt uppdrag af fartygets befälhafvare, lill kongl.
Collegium ingifne skriftliga ansökning om fribref lör samma fartyg blifvit bifogade ej mindre
bil- och mätbref för nämnde skonert, af hvilken förstberörde handling inhämtades, alt fartyget
blifvit i Sverige och för svensk undersåtes, Landtbrukaren Lundstons räkning nybvgdt,
än ock en af Grosshandlaren Asp afgifven skriftlig förbindelse att, vid vite af 200 lt:dr banco
och ersättning för skillnaden imellan fria och ofria tull- och skeppsumgälder, inom 30 dagar
derefter till kongl. Collegium ingifva ett i författningsenlig ordning upprättadt fribrefscertifikat
deröfver, att Lundstén vöre ensam ägare till och Skepparen N. G. Stannberg behörig befälhafvare
å i fråga varande fartyg; att kongl. Collegium dessutom i sistnämnde afseende hade
sig bekant, att bemälte Stannberg i egenskap af borgare i Gefle tillförene fört fartyg med
svenskt fribref försedt; att kongl Collegium saknade all kännedom om den af Lundstén meddelta
föreskrift om fartygets återgång till hemorten; att den öfverklagade åtgärden sålunda
ägt rum på anhållan af ombudet för befälhafvaren å skonerten Bucephalus och i ändamål att
bereda detta, efter uppgift, redan befraktade fartygs skyndsama afgång, samt att någon anledning
icke förekomme att betvifla verkligheten af det förhållande, för hvars bestyrkande
merberörde felande certifikat egentligen erfordrades, eller att Lundstén, vid tidpunkten af fribrefvets
utfärdande, var ensam ägare af skonerten Bucephalus, hvilket förhållande ej heller i
hans omlörmälte klagoskrift blifvit bestridt; erkännande kongl. Collegium likväl, att uti ett så
beskaffadt fäll, som det i fråga varande, fribref rätteligen icke bordt af kongl. Collegium meddelas;
Och har kongl. Collegium för öfrigt upplyst, att med hänsigt till den Asp åliggande
ersättningsskyldighet för skillnaden imellan fria och ofria umgälder ej mindre för skonerten
Bucephalus än för dess laddning, kongl. Collegium under den 4 Novv 1851 till kongl. Generaltullstyrelsen
öfverlemnat en bestyrkt afskrift af Asps ofvanberörde förbindelse, för vidtagande
af den åtgärd, hvartill bemälte embetsverk funne omständigheterna föranleda.
Härefter har Kongl. Majit uti nådig Skrifvelse den 23 sisth Nov. gifvit mig tillkänna
att enär, på sätt kongl. Commercecollegium, i afseende på min underdåniga hemställan, huruvida
med undantag från kongl. Förordningen den 1 Mars 1841 fribref i vissa läll måtte
kunna af bemälte kongl. Collegium utfärdas, innan de i 9 § af samma nådiga Förordning
föreskriftia handlingar blifvit till kongl. Collegium inlemnade, bland annat anfört, de flesta
främmande fartyg, som besöka Sveriges hamnar, äfvensom de i samma fartyg in-och utförda
varor, i följd af ingångna reciprocitetstraktater, nu mera icke äro uti dessa hamnar underkastade
andra eller högre afgifter, än som för svenska fartyg och deri förda laddningar skola
erläggas, hvadan den stränga kontrollen emot svenska pass- och nationalitetshandlingars utfärdande
för fartyg, sorn dertill icke äro berättigade, uti icke obetydlig mån förlorat sin vigt,
Kongl. Majit, i betraktande tillika af den förändring, som fiir frenne år sedan ägt rum i engelska
navigationslagarna, funnit godt i Nåder anbefalla kongl. Commercecollegium att afgifva
underdånigt utlåtande, om icke under de förändrade förhållanden, som inträdt, föreskriften
om fribref för svenska fartyg nu mera må, till ytterligare lättnad för sjöfarten och närmare
öfverensstämmelse med främmande länders författningar, kunna upphöra, samt att i sådant
fall tillika i underdånighet föreslå de ändringar, sorn derigenom må finnas påkallade i kongl.
Förordningen angående pass- och nationalitetshandlingar, hvarmed svenska tili orter utom
Sverige gående fartyg böra vara försedde; och kommc imedlertid min ofvan anförda hemställan
att förfalla.
Hvad mitt memorial i öfrigt anginge, hade Kongl. Majit, vid de af kongl Commercecollegium
upplysta förhållanden, funnit detsamma nu mera icke påkalla någon Kongl. Majlis
åtgärd.
Anledningen till den fråga, som jag hos kongl. Commercecollegium framställt, om användande
af det vite, Grosshandlaren Asp erbjudit och slutligen skall blifvit förpligtad att er
-
lägga, liar ej kunnat komma till närmare utvickling, dä ärendet ej blifvit till domstols pröfning
öfverlemnadt. Jag bör utsäga min tanka i detta ämne, hvilket synes mig fordra att betraktas
i sammanhang med en allmän fråga om användande af vitesböter.
Först har jag likväl att anmärka, det kongl. Commercecollegium, efter min tanka, saknat
behörighet att i förevarande*fall stadga ett vite eller, hvad som kommer på ett ut, antaga
ett erbjudet. Att sådant för tillfället icke "bordt ske, följer deraf, att fribrefvet för skonerten
Bucephalus ej bordt utfärdas, emedan i fribrefvets utfärdande låg ändamålet för vitet,
hvilket således dessförutan varit onyttigt. Men jag inser dessutom icke, att det kan i något
fall vara en underordnad (icke sjelf lagstiftande) myndighet tillständigt att förelägga vite i annat
ämne än ett sådant, hvari samma myndighet är specielt uppdraget att vidtaga så beskaffad
åtgärd; hvilket icke mig veterligen är i mål af förevarande art någon myndighet uppdraget.
Ett vite, som oj kan lagligen föreläggas, lärer väl ej heller, när det icke desto mindre
inflyter, kunna vara i lag afsedt att till något visst bruk användas. Om det än i öfrigt vore
gifvet, att alla lagligen ålagda »ensaks- och vitesböter», hvartill det förevarande vitet af kongl.
Kollegium hänförcs, ginge till Kronan och åklagaren, såsom nu skett; så följer dock deraf
icke, att äfven sådana vitesböter, till hvilkas föreläggande ingen laglig behörighet funnits,
höra endast genom sin egenskap af vite anses tillhöra hälften Kronan och hälften åklagaren.
Nu är det likväl långt derifrån, att alla lagligen förelagda och ådömda vitesböter böra
på detta sätt fördelas — ehuru anledning torde finnas att befara, det vår lagskipning icke
nogsamt gjort sig reda för detta ämne.
Det är fiirst genom kongl. Förordningen den 20 Januari 1779, som vissa vitesböter blefvo
Konungens ensak. Afven dessförinnan var ingalunda lika om dem alla förordnadt. De som
enligt Rättegångsbalken förelädes och ådömdes af domstol, voro likasom öfver hufvud böterne
i denna balk Rättens ensak, sorn dem ålagt; och äfvenledes voro de, jemte andra böter, som
enligt Utsökningsbalken ålades af Konungens Befallningshafvande, dess ensak — allt med undantag
af de läll, då annorledes stadgadt fanns. Men andra vitén funnos äfven då, hvilka
ingalunda voro Rättens eller Konungens Befallningshafvandes ensak, såsom alla de, hvilka enligt
Byggningabalken stadgas för åverkan å annans ägor, och säkerligen äfven de, hvilka af
Konungens Befallningshafvande stadgas i ekonomimål, således icke efter Utsökningsbalken.
Genom 1779 års kongl. Förordning gjordes inga andra vitesböter till Konungens ensak,
än de, »hvilka efter allmänna lagen och särskilda författningar Domare och Embetsmän såsom
»deras ensak tillhörde». Dessa skulle nu i stället »gå till Konungen, jemte böterne i Rätte»gängsbalken,
der ej annorlunda stadgadt funnes, samt alla andra böter, hvilka efter allmänna
»lagen och särskilda författningar Domare och Embetsmän såsom deras ensak tillhörde».
Dessa samtliga så väl vitén, sorn böter, men inga andra, äro ock de, som uti kongl. Brefvet
den 20 April 1786 kallas »vites- och ensaksböter», af hvilka, när de på fiskalers och kronoåklagares
åtalan utfalla, desse skola åtnjuta hälften, men den andra hälften gå till Kongl. Maj:t
och kronan, »såsom förut stadgadt var».
Alla vitesböter äro deruti lika, att de vid bristande tillgång förvandlas icke i fängelse
vid vatten och bröd, utan i så kalladt enkelt fängelse, enligt 10 kap. 1 § Uts.b. Men denna
enda likhet upphäfver icke all skillnad för öfrigt imellan de olika arterna. Att icke allesammans
inbegripas under de i 1780 års kongl. Bref omförmälte vites- och ensaksböter, visar
sig uppenbart deruti, att den hälft, som då icke tillädes kronoåklagarna, skulle gå till Kronan,
»såsom förut var stadgadt»; ty så var förut icke stadgadt om andra vitén, än dem som
enligt allmänna lagen och särskilda författningar Domare och Embetsmän såsom deras ensak
tillhörde före 1779, och hvarom då stadgades, att de skulle gå till Konungen.
Imedlertid råder nu ej blott hos kongl. Commercecollegium, utan fruktansvärdt hos rätt
mångå af våra domare, den föreställningen, att allt hvad vitesbot heter skall tveskiftas imellan
Kronan och allmän åklagare; och jag har till och med kommit i erfarenhet deraf, att i
Iråga om förvandling man likaså sammanblandat Kronans ensaksböter med sådana, som äro
målsägares ensak, och förvandlat äfven dessa senare till enkelt fängelse, endast derföre, att
äfven dessa kunna kallas ensaksböter, ehuru med sådana, som skola förvandlas till fängelse,
aldrig kunnat menas andra ensaksböter än de, hvilka ådömas enligt Utsöknings- eller Rättegångsbalken
och fordom varit Rättens eller Konungens Befallningshafvandes ensak.
Jag misströstar, att lagen i det förevarande ämnet blir i allmänhet efterlefd, med mindre
en förklaring utkommer, hvarigenom förordnas, att de böter och vitén, sorn enligt
kongl. Förordningen den 20 Januari 1770 skola gå till Konungen och hvari hälften blifvit
genom K. Brefven den 16 Nov. 1785 samt den 26 April 1786 tillagd fiskaler och kronoåklagare,
ej äro andra än sådana, hvilka förut enligt allmänna lagen och särskilda
författningar Domare och Embetsmän såsom deras ensak tillhört.
Af en härvarande Tandläkare E. L. Fougelberg hade hos mig blifvit angifvet, såsom
förment prejeri, att Svenske och Norske Generalkonsuln i Finland åtskilliga gånger af Klaganden
tagit lösen för visering af pass med En rubel 5 kopek, då likväl rätta beloppet af
sådan lösen vore endast 16 sk. Hamb. banco;o Och sedan jag funnit mig föranlåten att häröfver
infordra förklaring af Generalkonsuln i Åbo Herr G. af Forselles, samt deraf inhämtat,
att beloppet af den i fråga varande viseringslösen vore till två riksd. sv. banco, motsvarande
silfverrubel 1 — 5, bestämd år 1834, genom d. v. Herr Statsministerns för Utrikes ärendena
på nådig befallning gifna autorisation; har jag från Kongl. Maj:ts Utrikes Statsdepartement
begärt och erhållit del af den depeche, hvarigenom bemälte Herr Statsminister den 5 April
1834 underrättat Svenska Beskickningen vid Ivejserl. Ryska Hofvet, att lösen för visering af
resepass finge höjas från 1 riksd. 16. sk. svenskt banco till två riksd. samma mynt, men att
betjening och gesäller borde erlägga endast hälften; hvarförutan blifvit meddeladt det besked
genom skrifvelse af den 28 Oktober samma år, det något hinder icke mötte, att allmänheten
i Finland finge genom kungörelser i tidningarna eller anslag på Generalkonsulns embetsrum
underrättas om det högre belopp af lösen, som Generalkonsuln sålunda blifvit berättigad att
uppbära.
Då denna förhöjning blifvit beräknad, icke på det belopp af 10 sk. Hamb. banco, som
enligt den med 1830 års nådiga Consulsstadga följaktiga expeditionstaxa för konsulerna verkligen
är beviljadt för påskrift å pass, och hvilket belopp motsvarar 1 riksd. 16 sk. riksgäldssedlar,
utan på samma numerär i svenskt banco; har jag häraf funnit anledning till begäran
om underrättelse, huruvida redan före den 5 April 1834 någon särskild förhöjning i itaxan
för den i fråga varande lösen varit nämnde Generalkonsul beviljad, enär i annat läll innehållet
af omförmälte depeche måste grunda sig på ett förbiseende eller origtig beräkning af den
förut gällande lösens verkliga belopp, och har jag härå från Herr Statsministern för Utrikes
ärendena genom skrifvelse af den 8 April 1852 erhållit det svar, att uti de i kongl. Utrikes
Departementets arkifver förvarade handlingar ingen upplysning kunnat vinnas i afseende på
någon Kongl. Maj:ts Generalkonsul i Finland före år 1834 beviljad rättighet till förhöjning uti
den genom Consulsstadgan bestämda lösen för visering af resepass.
A id detta förhållande har jag funnit mig pligtig att hos Kongl. Majit underdånigst hemställa,
huruvida den på nu heskrifna sätt tillkomna förhöjning af den i fråga varande lösen
må ytterligare fortfara, eller Kongl. Majit skulle täckas finna skäligt att, i öfverensstämmelse
med rätta meningen af det nådiga beslut, hvarpå samma förhöjning sig grundar, men hvartill
beräkningsgrunden blifvit genom misstag hämtad från ett belopp, hvilket i sjelfva verket icke
fÖrefanns, nemligen En riksd. 16 sk. banco, i stället för det verkliga af samma numerär i
riksgäldssedlar, nedsätta nämnde förhöjning till hvad den skulle blifvit, derest sådant misstag
icke ägt rum, eller till 24 sk. Hamb. banco, svarande mot En riksd. 16 sk. svenskt banco.
Och har jag under den 13 April 1852 härom hos Kongl. Majit gjort underdånig hemställan;
i anledning hvaraf nådigt beslut ännu icke vid årets slut blifvit fattadt.
I anledning af anteckningar uti inkomna fånglistor derom, att Justitia Borgmästaren i
Göteborg ålagt åtskilliga s. k. Stadssoldater extrajudiciella bestraffningar för mindre förseelser
i tjenste», har jag inhämtat bernälte Borgmästares förklaring angående frågan, i hvad egenskap
han en sådan åtgärd vidtagit; och innehöll denna förklaring, att Borgmästaren dervid
handlat i egenskap af Magistratens Ordförande; att nemligen Stadssoidatskorpsen, bestående af
fyratiofyra, uti Säfvedals, staden donerade härad på rotar ordentligt indelade soldater, vore
ställd till Magistratens förfogande, för den bevakning och handräckning, som erfordras i och
för den exsekutifva myndighet, hvilken enligt stadens privilegier Magistraten har att utöfva
inom staden och dess område; att Stadssoldaternes tjenstgöring bestode hufvudsakligen uti bevakning
i stadshäktet och vid fångföring imellan häktet och stadens domstolar samt vid offentliga
afstralfningar, jemte det de utgjorde posteringar vid åtskilliga stadens inrättningar, der
sådant ansåges nödigt; att å upprätthållandet af ordningen, och särskildt i stadshushäktet.
Justitiä Borgmästaren, såsom Magistratens Ordförande i exsekutionsärenden, hade närmaste
inseende å Magistratens vägnar; att såsom militärtrupp Stadssoldatkorpsen i och för tjensten
vore underkastad krigslagarna, och dess ledamöter följaktligen borde för brott och förseelser
i tjensten åläggas de bestraffningar, som nämnde lagar stadga; att likväl korpsens militärbefäl
utgjordes endast af en underofficerare med benämning af Stadskorporal, samt att derföre
hvarken åtal för soldaternes svårare brott kunnat af Krigsrätt handläggas eller bestämmandet
af den extrajudiciella bestraffningen åt den egentliga militärbefälhafvaren öfverlemnas; utan
vore traditionell allt dittills stadssoldaternes gröfre förbrytelser åtalade vid allmän domstol i
staden, och den extrajudiciella bestraffningsrätten utöfvad af Justitiä Borgmästaren, i följd af
hans närmaste tillsyn å Stadssoldalkorpsens tjenstgöring.
På detta förhållande har jag ej kunnat underlåta att fästa Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet
, enär någon annan grund dertill ej varit att åberopa, än ett traditionelt ellei
sjelftaget bruk, hvilket således möjligen vore för Kongl. Maj:t obekant. Jag liar derföre under
den 17 Mars 1852 till Kongl, Majit i ämnet gjort underdånig hemställan, med anmärkning
om olämpligheten deraf, att Krigsartiklarne skola efterlefvas och militärisk disciplin vara
gällande utan ett militärbefiil, som med disciplinens handhafvande äger den befattning, ett sådant
befäl biir tillkomma. Hos Magistratens Ordförande kunde ej förväntas den insigt i krigstjensten,
som erfordras att tillhålla truppen till lydnad och ordning, samt att för detta ändamål,
vid förefallande behof, rätt använda extrajudiciella bcstratlningar; och ett militärbeläl.
som härtill icke är bemyndigadt, förmodade jag ej heller kunna i öfrigt fullgöra, hvad till
dess befattning hörde.
Då imedlertid bristens afhjelpande icke utan svårighet torde låta sig göra, helst i fall
det ej kunde ske annorlunda, än genom anställande af eget officersbefäl för så liten trupp,
men 111ig veterligen icke någon olägenhet eller oordning, såsom härrörande från det närvarande
förhållandet, hittills blifvit öfverklagad; har jag, under förutsättning, att Kongl. Majit af
sådan anledning skulle finna godt alt låta detsamma ytterligare fortfara, likväl ansett mig böra
i underdånighet hemställa, 0111 icke Kongl. Majit måtte täckas härom meddela uttryckligt nådigt
förordnande, så att ej mer måtte hända, det utöfningen af den traditionella bcstrallningsmakten
komme att såsom en olaglighet anmärkas.
Mig veterligen har nådigt beslut i detta ämne ännu icke blifvit fattadt.
Vid genomseende af Rådstufv urättens i Malmö dombok för år 1851 har jag anmärkt
det förhållande, att sedan en person, hvilken inkommit med ansökan att få sin egendom till
borgenärer afträda, och dervid fogat bouppteckning, upptagande tillgångar till ett belopp af 48
ltidr riksgäldssedlar, blifvit af Rådstugurätten förständigad att förskjuta de i och för målets
handläggning derstädes belöpande kostnader, förslagsvis antagna till 0 riksd. 52 sk. banco,
men förklarat sig icke kunna detta belopp erlägga, Rådstufvurätten genom utslag den 28 April
s. å. sig utlåtit, att som sökanden, oaktadt det honom meddelade föreläggande, icke aflemnat
de i och för målets handläggning vid Rådstufvurätten erforderliga, till nämnde belopp för
-
slagsvis antagna kostnader, all vadare åtgärd i anledning af hans ingifna afträdesansökning
alltså komme att förfalla.
Då jag häröfver begärt förklaring af RådsLrättens tillstädesvarande Ledamöter; har
muntligen för mig blifvit uppgifvet, hvad som finnes anfördt uti en sedermera af Rådst.rätten
till Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge aflåten skrifvelse, nemligen att tid efter annan
till Rådst.rätten inkommit cessionsansökningar af personer, hvilka dels icke ägt någon egendom
att afträda och dels uppgifvit antingen högst ringa eller ock tvifvelaktiga tillgångar; att
sådana ansökningar äfven blifvit gjorda af personer, som hvar för sig i afgifna förteckningar
upptagit tillgångar med åsätta högre värden, än för konkurskostnadernes godtgörande erfordrats,
men gtt vid målens afslutande ingen tillgång funnits, hvarmed de af Rättens Sekreterare
förskjutna kostnader kunnat betäckas; att då föreskrifna åtgärder i konkursmål vore förenade
med oundvikliga utgifter, såsom för kungörelser i allmänna tidningar om ollentlig stämning
och om doms lifgifvande, hvilka kungörelser icke blifva införda utan betalning, samt för kommunikation
af konkurskallelser, dervid godtgörande af skjutslega äfven kunde erfordras, Rådst.-  rätten i förstnämnde fall, eller då gäldenären ej haft någon eller ock endast osäker tillgång,
funnit sig föranlåten förklara, att gäldenären å utsatt tid borde förskjuta de i och för målets
handläggning hos Rådst.rätten erforderliga kostnader, innan vidare åtgärder i saken kunde
vidtagas, men vid senare förhållandet, eller då egendom väl uppgifvits, men slutligen icke
förefunnits, måst blifva i saknad af ersättning för anväridt stärnpladt papper och bekostade
tidningskungörelser, samt lemna så väl krono-, som stadsbetjente utan godtgörelse för besvär
och kostnad vid utfärdade kallelsers meddelande åt vederbörande; att fastän å ena sidan godtgörande
af vissa utgifter syntes vara ett oundvikligt vilkor för konkursmåls handläggning,
likväl å den andra visade sig olämpligheten deraf, att i behörig ordning väckt rättsfråga skall
sakna åtgärd och pröfning endast derföre, att sökandepart icke förmår anskaffa nödiga medel
till dervid erforderliga kostnader, och att betänkligheten häraf framställdes af Rådst.rätten i
afsigt, att genom kongl. Hofrätten måtte beredas stadgande eller föreskrift, hvarigenom nu
anförda hinder för konkursmåls handläggning undanröjdes.
På denna hemställan hade kongl. Hofrätten uti skrifvelse den 28 Nov. 1851 lemnat det
svar, att då något af Rådst.rätten fattadt beslut icke utgjorde föremål för kongl. Hofrättens
pröfning, kongl. Hofrätten, som ej ansåge lämpligt att hos Kongl. Majit i ämnet göra underdånig
anmälan, funne, hvad Rådst.rätten i ofvanberörde måtto framställt, till någon kongl.
Hofrättens åtgärd icke föranleda.
I fråga om den åtgärd, hvartill anledning för mig kunde från ett sådant förhållande
uppkomma, har jag först haft att anmärka, det vid kongl. Hofrättens behandling af ämnet
fråga ej var väckt derom, att något Rådst.rättens beslut skulle pröfvas. Då deremot den
fråga, som verkligen var framställd, icke blifvit i annan bemärkelse uppfattad, än såsom föranledande
till en underdånig anmälan hos Kongl. Majit; syntes mig kongl. Hofrätten hafva
förbigått en annan sida af denna fråga, hvars upptagande det ej berodde af kongl. Hofrättens
godtfinnande att anse lämpligt eller icke. Om nemligen Rådst.rättens anmälta förfarande, att
lemna utan handläggning vissa cessionsansökningar, för bristande tillgång till konkurskostnadernes
bestridande, icke skäligen ansågs föranleda till det afseende på en sådan bristande tillgång,
att någon utväg borde påtänkas till afhjelpande af ett slikt hinder för konkursmåls
handläggning; så kunde ju ej heller någon ursäkt för Rådst.rättens omförmälte förfarande
hämtas från detta hinder; och då borde någon annan utväg vidtagas, för att tillvägabringa
rättelse i det onekligen lagstridiga förfaringssätt, som hos Rådst.rätten i Malmö, enligt dess
egen uppgift, ägt rum. En sådan utväg kunde icke vara någon annan, än att till vederbörligt
åtal öfverlemna de angifna felaktiga åtgärderna; och kongl. Hofrätten tillhörde onekligen
att på detta sätt sörja för Jagens åtlydnad, då en annan utväg dertill icke ansågs lämplig.
När jag i min ordning halt att välja imellan dessa skiljaktiga utvägar, utan att anse mig
kunna lemna dem båda obegagnade; har jag väl trott det tälla Rådst.rätten i Malmö till läst
att hafva egenmäktigt vägrat handlägga ärenden, som i laglig ordning blifvit hos Rätten anhängiggjorda;
och en ursäkt för sådan vägran trodde jag ej kunna hämtas från de sökandes
— 64 —
obenägenhet eller oförmåga att förskjuta de i målen förefallande omkostnader, då någon föreskrift
i lag om sådant förskott ej är att åberopa. Men det kunde dock ej heller bestridas,
att när dessa omkostnader förskjutas af Rättens ledamöter eller, såsom här var uppgifvet, af
en Rättens tjensteman, och ingen tillgång till ersättning finnes hos den, som bör kostnaden
vidkännas, en otillbörlig förlust drabbar förskottsgifvaren, hvilken det svårligen kan förtänkas,
om han vägrar att utgifva detta förskott, hvartill ej heller han är af någon lag förpligtad
Som nu saken likväl utan omkostnadernes bestridande ej kan komma i gång; så syntes det
mig onekligen hafva sin betänklighet att, vid sådant förhållande, ställa domaren till ansvar
derföre, att han lemnat saken utan vidare åtgärd.
I betraktande af allt detta har jag trott mig böra hos Kongl. Majit anmäla ärendet genom
underdånig skrifvelse af den 17 Mars 1852, deruti jag ansett mig icke kunna tillstyrka
ett lagstadgande, enligt hvilket det i fråga varande af Rådst.rätten i Malmö vidtagna förfarande
skulle kunna godkännas, enär äfven den obemedlade rättvisligen borde äga tillfälle att
komma i åtnjutande af den förmån, som honom kan tillskyndas genom en laglig cession.
Men jag anmärkte, att om han skall njuta denna förmån, den bör kunna kostnadsfritt honom
beviljas; och härtill insåge jag ingen annan utväg, än att först och främst den kostnad försvinner,
som består i en afgift till staten, och således användandet af stämpladt papper besparas;
att dernäst ej mindre domstolens alla åtgärder, än ock de, som behöfva vidtagas genom
krono- och stadshetjente eller andra publika tjenstemän, blifva gratis meddelade, samt
att slutligen kungörelsers införande i allmänna tidningar får ske på allmän bekostnad.
Hvad som för detta ändamål behöfde stadgas, förmodade jag vara, att när borgenärer,
i följd af cessionsansökning, sammanträda inför Rätten enligt 61 § i Konkurslagen, dem skall
föreläggas förslag till de kostnader, som offentliga stämningens utgifvande och kungörelse
derom i tidningarna samt kallelsers utfärdande och fortskaffande anses upptaga, och borgenärerna
förständigas, att de gode män, som till emottagande af egendomen utses, böra kostnadsbeloppet
genast förskjuta, eller ock inom förelagd tid styrka, att tillgång härtill i afträdda
egendomen saknas; att när ingen borgenär sig inställer eller ock något val af goda män ej
kan äga rum, kostnadsförslaget skall meddelas gäldenären, med enahanda föreläggande, saint
att om, i ena eller andra fallet, brist på tillgång till kostnadsförskottet behörigen styrkes.
Rätten då är skyldig att kostnadsfritt utfärda offentliga stämningen jemte deraf följande kungörelser
och kallelser, hvilka då äfven kostnadsfritt böra af krono- och stadsbetjente fortskaffas,
men att så länge hvarken sådant betyg örn bristande tillgång inkommit eller kostnadsförskottet
blifvit erlagdt, någon vidare åtgärd vid målet ej äger rum; skolande, i händelse af
bristande tillgång, kungörelsernes införande i allmänna tidningar bekostas af allmänna medel.
Troligen vore det blott sällan, som ett så beskaffadt stadgande behöfde tillämpas; och
saken vore i detta afseende af ringa vigt. Men så vida det är af rättvisan, som detta stadgande
påkallas; förmodade jag ämnet icke vara oförtjent af Kongl. Majits nådiga uppmärksamhet.
1 sista berättelsen förekommer ett förslag till lagstadgande om rättighet till besittning af
omtvistad fast egendom. Andra fall återstå, der den exsekutifva myndighetens handräckning
vore af nöden, men icke kan erhållas, eller der åtminstone stridiga begrepp om rättigheten
att erhålla sådan handräckning råder hos domare och exsekutorer.
Ett sådant fall har kommit till min kunskap, der jordägare sökt hos Kgens Efhde, att
en utan behörigt tillstånd företagen dambygnad för anläggande af sågqvarn, hvarigenom uppdämning
till sökandens skada skulle förorsakas, måtte varda utrifven samt all vidare byggnad
å stället förhindras, intilldess uppdämningsfrågan, hvarom tvist var i domstolsväg anhängig,
blifvit afgjord; och hade Kgens Rfhde sig utlåtit, att af företedt protokoll, hållet vid Synerätts
undersökning på stället, inhämtades, det dambyggnaden då varit under arbete, samt att sökanden
bestridt såganläggningen på den grund, att densamma skulle förorsaka uppdämning
på
— 65 —
på hans ofvanföre belägna ägor; hvarföre och som upplyst vore, att såg och damverk blifvit,
utan föregången behörig tillåtelse, uppförda samt laga kraft icke åkommit Synerättens i uppdämningsfrågan
meddelade beslut, hvilket väl innehölle, att anläggningen funnits icke vålla
uppdämning, men hvaremot vad vore af sökanden erlagdt; alltså och då, enligt kongl. Kungörelsen
den 6 Aug. 1815, hvarje företag af en vattenverksägare att utan behörigt tillstånd
antingen uppföra nya sådana verk eller verkställa förändringar af de gamla verken utöfver
desammas förra beskaffenhet och tillåtelse, innefattade en lagstridighet, hvaruti rättelse snart
borde vinnas, och för hvilken rättelses beredande det ålåge Kgens Bfhde att, sedan vattenverksägaren
i laga ordning blifvit hörd, meddela det förordnande angående vattenverkets förändring
eller utrifvande, som med lag och författningar vore öfverensstämmande, pröfvade
Kgens Bfhde skäligt förordna, det skulle, om vattenverksägarne icke efter erhållen del af utslaget
godvilligt undanröjde och borttoge det hinder för vattnets fria lopp, som uppkomme af
deras anlagda vattenverk, laga handräckning meddelas till samma hinders undan rödjande;
hvaremot vederbörande Hofrätt, uppå anförda besvär häröfver, meddelat det utslag, att enär
vattenverksägarne hos Kgens Rfhde styrkt, att frågan, huruvida skada medelst vattenuppdämning
kunde genom anläggning af i fråga varande såg och damverk tillskyndas jordägaren,
som sökt byggnadens rifning, på domstols pröfning berodde, samt Kgens Bfhde, vid sådant
förhållande, icke bordt om den sökta handräckningen förordna; blefve öfverkJagade utslaget af
Hofrätten undanröjdt.
f)cn åberopade kongl. Kungörelsen af den 6 Aug. 1815, gifven på Rikets Ständers underdåniga
hemställan, är af det innehåll, som uti Kgens Bfhdes utslag upptages. I fråga om
tillämpningen deraf skulle jag för min del icke finna någon tvetydighet, så vida ordalydelsen
rörer alla utan behörigt tillstånd uppförda eller förändrade vattenverk, och man säkerligen ej
lärer kunna undgå att derunder hänföra äfven sådana verk, till hvilkas anläggande rättigheten
beror af tvist inför domstol. Så länge nemligen denna tvist ej är afgjord, torde man ej
heller kunna påstå, att behörigt tillstånd till verkets uppförande finnes. Och det vore ju föga
rimligt, att en anläggare komme i anticiperad besittning af anläggningsrätten endast derföre,
att frågan derom blifvit dragen under domstol.
imedlertid har det visat sig, att lagen icke allmänneligen blir så förstådd, om ej uti
1815 års kongl. Kungörelse uttryckligen införes det tillägg, att stadgandet gäller äfven för de
fall, då tvist om rättighet till nytt vattenverks anläggning eller förändring af redan uppfördt
verk är hos domaren anhängig och ännu icke med laga kraft ägande dom afgjord.
Jag återkommer till en angelägenhet, som jag ej kan öfvergifva och hvarom jag tält i
en föregående berättelse. Ungdomens undervisning är denna stora angelägenhet, om hvilken
bekymren icke tystna hos någon, som ej med liknöjdhet betraktar de ändamål, hvilka befrämjas
eller förloras för menniskan och samhället, genom denna näring för begges andelif,
hvaraf utvicklar sig än välfärd och än förderf för dem båda.
I de lärda skolorna har jag beklagat öfvermåttet af undervisningsämnens mängd, som
först förtrycker ali annan förståndskraft än minnet, och slutligen uttröttar och förslöar äfven
detta, och hvaraf frukten, när den som bäst lyckas, är en examenslärdom, som qväfver,
men icke utvicklar de bättre anlagen till duglighet för samhällets och för vetenskapens tjenst.
Huru folkundervisningen misslyckas genom våra folkskolor, är kanhända ett ännu vigtigare
föremål för bekymmer. Ett arbete i detta ämne har utkommit, hvilket synes mig förtjena
den största möjliga allmänna uppmärksamhet. Det heter »Den nya Folkskolan i Sverige
»af J. Herm. Ekendal», första häftet utgifvet 1851, det andra 1852. Författaren, sjelf lärare
i ett folkskoleseminarium, har hämtat sina betraktelser från besök i en mängd sådana skolor,
för hvilkas verksamhet han redogör; och resultatet af dessa betraktelser är, att folkskolans
egentliga mål icke blifvit upphunnet och aldrig kan upphinnas genom skolans nu varande
inrättning samt under för hand varande öfriga omständigheter, hvilka befordra målets
R. St. dust. Ombudsm. Emb.--Berättelse för år 1852- 9
— 06 —
vinnande. Det är hemskolan, hvars nödvändighet ligger författaren om hjertat, och som,
efter hans tanka, förstöres genom den för tidiga skolgången, hvaraf äfven barnens seder måste
oberäkneligen lida. Tiil ersättande af undervisningen i hemmet, när denna någon gång ej
kan erhållas, uppgifver han den utväg, som af alder varit med synnerlig fördel begagnad,
att nemligen »i föräldrars och anhörigas ställe eller vid deras sida anlita ett annat slag af
»hemlärare, eller vissa tili kroppsarbete oförmögna, men derföre icke tiil barnaundervisning
»otjeidiga personer af man- eller helst qvinnokunet inom socknen». Han anförer prof af den
stora framgång, hvarmed barnundervisningen af sådana personer blifvit skött. Slutligen sysselsätter
han sig med ett förslag att till nytta använda de redan inrättade skolorna, nemligen
att inskränka deras bruk till »de förmögnare af allmogens barn och de på själsgåfvornes väg»nar
bättre utrustade» samt besörja, att lärarne i dessa skolor blifva försedde med »en större
»grundlighet i ett mindre antal kunskaper, mera mognad i seder och omdöme än fler
»talet
nu kan äga». Den bästa utvägen till sådana elitskolors förseende med lärare torde dock
vara den i första häftet sid. 59 uppgifna, att dertill använda yngre komministrar och adjunkter
— och jag vet ej, hvarföre icke hela anstalten kunde förenas med komministrarnes tjenst
emot en förbättring i lönevilkor, mindre kostsam än särskilda skolmästares underhållande,
men tillräckligen fördelaktig för komministrarna, att göra dem belåtna med den tillökning i
göromål, som deras hittills varande måttliga sysselsättning rätt väl kunde tåla.
Må de vigtiga upplysningarne i denna förtjenstfulla skrift icke blifva obegagnade 1 Och
må den stora angelägenheten blifva föremål för lagstiftningens behjertande!
Af allt hvad som kallas en frisinnad tids fordringar, är säkert ingen ting af högre vigt,
än friheten i Religion. Men denna frihet, så vidt den utöfvas i yttre gudstjenst, kail icke
vinnas, än mindre betryggas och bibehållas annorlunda, än genom samhällsordningen. Med
inrättningarna i det borgerliga samhället måste äfven religionens utöfning förena sig, så framt
den vill vara skyddad; oell dess frihet kan, likaså väl som all annan frihet, genom regellös
utsväfning förstöra sig sjelf.
Man synes dock föga mer i vår tid, än under alla föregående, då man ifrat för religionsfriheten,
hafva gjort sig reda för nödvändigheten att väl å ena sidan skydda religionens
obehindrade utöfning mot allt annat intrång, än som för samhällsordningen kan blifva oumbärligt,
men å deri andra skydda denna mot allt i religionens namn uppstäldt anspråk, som
kunde lända samhället till ofärd. Det återstår således ett utredande af ämnet, hvilket synes
vara påkalladt af det högsta behof, och ej böra sakna upplysta medborgares deltagande.
Hos flertalet af menniskor låter det djupa behofvet af religion känna sig. En falsk bildning
kail qväfva det, och en sann bildning utvickla det till den högsta upplysning. Men så
länge intetdera inträffat, äro de fleste menniskor tillgänglige för de mest olikartade religiösa
ingifvelser. I dessa ligger äfven grundämnet till svärmeri och fanatism, till de olyckligaste af
alla villfarelser och de fruktansvärdaste samhällsoordningar. Oftast vill den förvillade fortplanta
sin villfarelse. När han derifrån hindras, klagar han öfver tvång och förtryck. Vinner
lian framgång, ända till att våldföra andras frihet; så klaga desse alltid med fog, men bittrare
i den mån, de sjelfve skulle önskat att kunna öfver motståndaren utöfva enahanda förtryck.
Endast den upplyste nöjer sig att hvarken sjelf tvingas eller mot andra utöfva tvång, flans
anspråk är samvetsfriheten, hvilken också kan obegränsad honom beviljas; men han förblandar
icke denna med rättigheten att offentligen förkunna och hos andra inplanta sina religions-
begrepp, — en rättighet, som visserligen under namn af religionsfrihet kan påyrkas, men
hvars beviljande utan all inskränkning ej låter med samhällsordningen förena sig.
Hvad religionsfanatismen i verlden uträttat, är nogsamt bekant. Under christendomcn
har den uppnått höjden af sin förmåga. Det är genom christna läran, som hela massan af
folket blifvit delaktig af tron på ett tillkommande lif, hvarigenom religionens verksamhet vunnit
ny kraft, ej blott för dess egna sanna ändamål, utan ock vid användning för politiska
afsigter och företag, eller stundom för enskilda egennyttiga ändamål.
— 67 —
Folkledare i fanatismens tjenst hafva inom Svenska kyrkan, likasom troligen inom hvarje
annan christen kyrka, i alla tider funnits, ehuru de i närvarande stund kanhända visa sig
talrikare och verksamare än vanligt. Genom deras bearbetning hafva i flera orter utbrutit
religiösa oroligheter, med missnöje och klagan öfver den rådande kyrkostyrelsen, ej mindre
för irrlärighet, än för åsidosättande af dess kalls pligter. Då dessa beskyllningar, helst i
hvad de angripa vårt Presterskaps renlärighet, ej kunna vara grundade; måste det således i
stället vara folkledarne sjelfve, som omgås med falska läror; och de hafva i sjelfva verket
predikat sådana, hvilka innebära de uppenbaraste vådor så väl för den sedliga, som för den
borgerliga ordningen. Det är ofelbart vid dessa läror, som oordningen ytterst hänger; och
förgäfves arbetar man säkerligen att bryta dess makt, så länge afvikelserne från lärans renhet
icke i grunden undanrödjas. Ankommer detta på åtgärder af lagstiftningen, och är ett
trängande behof deraf för hand; så är ock derigenom tiden inne, då Konungens och folkets
lagstiftningsmakt i detta ämne behöfver utöfvas.
Första gången som Regeringsformen i denna punkt kommer att tillämpas, genom bestämmande
af lärosatser, hvilka tillhöra den af allmän kyrkolag fastställda religionsläran, skall
utan tvifvel ett sådant steg finnas betänkligt. Stora mängden äfven af de i samhällsinrättningen
något bevandrade torde föga eller intet hafva gjort sig reda för ämnet; och än mindre
kan det förmodas, att den rättrogna enfalden skall finna sig belåten med utöfning af menniskomyndighet
— och en profan myndighet — öfver den heliga lära, hvilken de troende
anammat såsom från himmelen kommen, på hvars ofelbarhet hela deras hopp hvilar och från
hvilken de hämta grunden för alia lifvets pligter, som de utöfva.
Men jag kan ej föreställa mig, att vid reformationen i sextonde århundradet dylika betänkligheter
varit mindre, än de nu böra blifva. Antingen har upplysningen då haft en större
makt än den nu innehar, eller ock bör det nu icke blifva svårare än då, att göra upplysningen
gällande. Man hade visserligen då, ej mindre än nu, att förvänta den rättrogna enfaldens
motstånd; men deraf slöt man icke, att sanningen bör uppoffras för villfarelsen äfven
då, när den moraliska och den borgerliga ordningen genom villfarelsen sväfva i fara. Är vår
tids upplysning icke underlägsen, utan öfverlägsen den tids, då detta kunde ske; hvarföre
skulle det, som då vågades, nu icke kunna vågas? Har det förr, utan intrång i helgden af
den lära, som den enfaldige tror, låtit sig göra att rätta villfarelser, sorn i denna lära innästlat
sig; hvarföre skulle sådan rättelse nu mera ej vara möjlig eller rådlig? Just derigenom,
att man erkännt den sanna lärans härkomst från himmelen och dess öfver all menniskovishet
upphöjda helighet, har det blifvit möjligt att öfvertyga äfven den enfaldige om oheligheten af
de menniskoläror, som förfalskat den himmelska lärans verkliga halt.
Man talar mycket om kyrkans autoritet, vid hvilken man vill att den enfaldiges tro
må kunna hvila. Den kyrka, som i sjelfva verket utöfvar en sådan autoritet, är den katholska;
men detta betyder dock icke, att autoriteten finnes hos någon annan, än den enda
person, sorn är kyrkans synliga öfverhufvud, hvars ofelbarhet erkännes och utan motstånd
utöfvas. På annat sätt låter också en kyrkas autoritet icke realisera sig. Ty icke kan hvar
och en af dess lärare tillskansa sig makt att afgöra, hvad som är eller icke är med den
sanna tron öfverensstämmande. Den ene läraren skulle eljest härtill äga lika behörighet, som
den andre; och när de vore af olika meningar, komme antingen intet afgörande att äga runi,
eller ock skulle makten att afgöra stadna hos pluraliteten af lärare. Men pluraliteten kunde
på olika tider blifva al olika meningar, och sålunda kyrkans autoritet upphäfva sig sjelf.
Protestantiska församlingarne hafva insett svårigheten häraf, och velat förebygga den
genom antagande af läroböcker; men dessa hafva ej kunnat blifva annat, än hvad de ock
sjelfva erkänna sig för, nemligen bevis, huru kyrkans lärare på hvarje särskild tid förstått
och tolkat de heliga skrifter, hos hvilka autoriteten ligger. Gäller nu icke, hvad för närvarande
en pluralitet af kyrkans lärare skulle vilja besluta om dess lära, och har alltså ej heller
på någon annan tid ett dylikt beslut ägt giltighet; så kunna läroböckerne, hvilka ej annat
äro, än beslut af dylika pluraliteter, också icke äga någon autoritet. Äfven derföre hafva de
således med rätta irånkännt sig den.
Till hvem skulle man då hänvisa en protestantisk kyrkas medlemmar, för att (inna en
autoritet, vid hvilken deras tro kunde hvila? Inom kyrkans sköte finnes ingen, som äger
den; och kyrkan samfäldt äger den lika litet. Men om så är; då blir ju hvarje åberopande
af en rättroende kyrka, från hvars lära ingen afvikelse må äga rum, endast ett bevis på
okunnighet om kyrkans verkliga trosgrund och på förgätenhet af våra symboliska böckers
innehåll. Renlärighet efter dem är, att icke erkänna någon lärobok såsom trons rättesnöre.
Hvad sorn skall vara grund för tron, måste vara oföränderligt, ej beslutadt af någon
mensklig vilja, uttalad af en enda eller af flera, enhälligt eller genom flertal, och icke kunna
underkastas pröfning af någon mensklig myndighet. Och så förhåller det sig med den »trons
norm», som våra läroböcker antagit. Efter denna norm skola »alle lärare och alla läror»
granskas och bedömas, och endast i den mån, de dermed öfverensstämma, skola de erkännas
för sanna, men dock aldrig erhålla någon autoritet, som fritager dem från rättelser, när möjligen
misstag i dem upptäckas. De som pröfva dem, kunna icke vara annat än menniskor;
och deras yttrande blir jemförelsevis detsamma, som domares utslag i frågor orri lagens rätta
mening. Lagen är det gudomliga oföränderliga Ordet. Dess tolkande är en domareåtgärd af
dem, som samhället härtill gifvit uppdrag; och de fullgöra hos oss ett sådant uppdrag, när
de genom allmän kyrkolag förordna om läran, sådan den i församlingen skall predikas.
Ofver samvetet utöfvas härmed ingen domsrätt eller tvångsmakt. Hvarje kyrkans medlem
pröfvar sjelf sin tro, enligt Mästarens egen föreskrift: »ransaker skrifterna», och erkänner
öfver sig härutinnan ingen menniskomyndighat. Men det är nödvändigt, att kyrkans lära,
sorn offentligen förkunnas och hvaruti offentligen undervisas, förblifver en och fri från skiljaktigheter.
Det är denna församlingens offentliga lära, som beror af kyrkolagens förfogande;
och af högsta vigt är å ena sidan, att ingen förändring deruti, till den enfaldiges förargelse,
i oträngdt mål företages, men å den andra, att en förändring, som visar sig vara för församlingens
välfärd oumbärlig, icke onödigtvis göres omöjlig.
Andringarne drabba aldrig den gudomliga trosnormen, af hvilken »ingen prick skall
»förgås»; utan de drabba tillämpningarna, tolkningarna deraf, hvilka äro menniskors verk och
i hvilka menniskor kunna upptäcka brister. Få dessa brister icke afhjelpas; vill man upphöja
menniskoläror till ofelbarhet; så bör det påräknas, att förmätenheten straffar sig sjelf. Emot
anspråken j)å ofelbarhet uppreser sig förnuftet, och sjelfva samvetet. Sekter bildas, hvilka
snart förstå att draga fördel af den fordran på religionsfrihet, som från början varit de protestantiska
iorsamlingarnes lifsfråga, och hvilken fordran mot dem sjelfva gäller med samma
rätt, som den af dem blifvit gällande gjord.
Protestantismen har affailit från sig sjelf, när den tillvällar sig myndighet att stadga
oföränderliga dogmer, och långt ifrån att viuna, hvad dermed åsyftades, tvertom just framkallat
oundvikliga schismer. Skall kyrkan sammanhållas och bestå; så måste hon fortfara att
reformera sig. Ty det ur här, likasom i det borgerliga samhället, icke vid andan af lagarna
och inrättningarna, som man stadnar, när man hänger sig fast vid formerna såsom oföränderliga,
och just för andans bibehållande är det, som formernes omvexling kan blifva oundviklig.
Så förlorar sig de protestantiska församlingarnes kontinuitet, derest kontinuiteten i
läroformer upphöjes till grundsats. Den verkliga sanningens ande, som förmår att sammanhålla
kyrkan och afvärja lärostriderna inom dess sköte, är icke den, som förhärdar sig mot
hvarje (ramsteg af sanningens ljus eller mot afhjelpande af hvarje misstydning, som hennes
läror undergått.
Ingen lära för tro och lefnad förblifver i menskligheten länge oförfalskad. Misstydningar
och tillsatser behöfva tid elter annan utrensas, förgätna satser upplilvas, missförstådda
förklaras. De ursprungliga uttrycken kunna förr eller senare finnas föråldrade, och behöfva
göras begripliga eller ersättas med nya. Om allt detta försummas; så är läran i sjelfva verket
förändrad, under det man tror henne bibehållen, emedan bokstafven allena qvarstår, och
meningen gått förlorad.
Så har det kunnat tillgå, att falska begrepp om våra läroböckers innehåll blifvit satta
i omlopp. Misstydningarne hafva drabbat uttryck och talesätt, som nu mera ej äro för hvar
— 69 —
man tydliga, eller som varit nyttjade i annan mening, än den nu brukliga. De begrepp, sorn
på detta sätt blifvit bibragta särdeles det enfaldiga folket, kunna så lätt vara helt annat än
sann christendom. Och när de i sjelfva verket så äro; har ju deras framgång ursprungligen
härrört deraf, att vissa uttryck i våra läroböcker icke varit nog tydliga, för att ej kunna
orätt förstås och tydas. Ty att öppet predika förkastelse af christendomen eller afvikelse
derifrån vore förgäfves, om än tillåtet. Såsom christendom måste inom christna kyrkan
hvarje falsk lära anmälas, emedan man eljest skulle vägra att höra den. Att vilseföra folket,
lyckas då ej annorlunda, än att man förfalskar christendomen.
Men en sådan förfalskning har sin gräns, hvarutöfver den ej kan sträckas, då nemligen
urkunden, som man vill förfalska, finnes i hela iolkets händer. Det är icke alla delar af dess
innehåll, om hvilkas rätta mening man kan vara eller låtsa vara oviss. Det gifves en grad
af tydlighet, som genom ingen förtydning kan bortskymmas. Men så länge denna grad af
tydlighet icke är vunnen i alla lärans punkter; så länge det ännu är möjligt att äfven med
någon insigt i läran, misstaga sig om dess mening i någon lärosats; är lärobokens redaktion
säkerligen ännu icke fullbordad. Det erfordras, att kyrkans lärde ytterligare derpå arbeta.
Om ej på detta sätt allt en gång kan blifva så klart, att ingen mera misstager sig; åtminstone
bör dock fältet för villfarelse kunna mer och mer inskränkas; och hvarje gång detta
sker, har ju en oberäknelig vinst tillfallit sanningen och kyrkan.
För detta påstående tror jag mig icke sakna erfarenhetsbevis i samtidens händelser. De
irrlärare, som stifta oro inom kyrkan, åberopa till sitt lörsvar just läroböckerna; och det kan
ej alltid med fulla skäl ådagaläggas, att deras meningar strida mot dessa böckers klara ordalydelse.
Utan tvifvel skulle sektledarnes inflytande hos det enfaldiga folket minskas, i fall
det blefve dem omöjligt att inför sjelfva kyrkans myndigheter förfäkta sina läror, utan att
med de antagna symbolerna komma i sådan motsägelse, som äfven för den enfaldige vore
uppenbar. Folket skulle ej så lätt bringas att förneka dessa myndigheters renlärighet, om
sektledarne icke förmådde att i folkets ögon gifva sken af renlärighet at sina egna satser.
Såsom exempel må nu väljas kanhända den stridigaste, och på samma gång den vigtigaste
bland de läropunkter, i hvilka folket al sektlärare missledas. Viljans irihet, sorn städse
varit så mycket omtvistad, har äfven inom församlingen utgjort ett af de svåraste stridsämnen.
Det olyckligaste sätt att lösa denna fråga var väl antagandet af ett ovilkorligt nådeval
— en lära, sorn icke utan skäl blifvit kallad den orimligaste af alla orimliga tankar, då den
innebär, att man af Gud i ett tillkommande lif belönas eiler straffas derföre, att man al Honom
blifvit upptagen till nåd eller förkastad, utan någon egen medverkan dertill och utan allt
afseende på sin viljas beskaffenhet. Denna, af vår kyrka lörkastade lära är kanhända den,
som bland alla villfarelser vunnit det största insteg hos de missnöjda, hvilka i närvarande tid
söndrat sig från vår kyrka eller äro i begrepp att göra det. Men orimligheten bemantlas
genom dess förblandande med lärobegrepp, som kyrkan erkänner; och när den förderlliga
läran förnekas af kyrkan; är det just henne, man påbördar att hafva affailit från renlärigheten.
Man utsäger icke med klara ord det ovilkorliga nådevalet. Men man uttrycker ju tillräckligen
dess begrepp, när man säger, att all frälsning sker af nåd allena, utan mensklig
medverkan, och deraf så förklarar meningen, att viljans och lefvernets förbättring ej heller
behÖfver föregå. När man härmed förenar ett sådant begrepp om den saliggörande tron, att
deri endast ligger ett hemlighetsfullt tillegnande af Försonarens förtjenst; Jordras utan tvifvel
en större skarpsinnighet, än som hos gemene man kan väntas, att skilja en sadan salighetslära
från den, som rent ut förklarar menniskan utvald eller förkastad, utan allt afseende pa
hennes moraliska lif och hennes viljas beskaffenhet. Men kunde ock en bestämd skillnad
upptäckas och för hvar man göras begriplig; så vore dock dermed icke uppdagad någon moralisk
verkan, som den ena, mer än den andra af dessa läror kan utöfva på de troendes
lefnad. Man utlofvar väl, efter den ena af dem — och jag vet icke, huruvida äfven efter
den andra — befrielse ej blott från syndaskulden, utan ock från syndens välde; men när det
händer, att detta löfte, i senare afseendet, icke går i fullbordan, såsom blottadt på ali sedlig
grund; så synes man dock icke draga deraf den slutföljd, att det väsendtliga i frälsningen
fehr. Man förtiger, så länge man kan, sjelfva hemligheten i denna frälsning; men går det
någon gång derhän, att hemligheten måste yppas; då få anhängarne veta, att syndaförlåtelsen,
en gång erhållen, gäller äfven för tillkommande synder, eller att rätteligen ej mer någon
synd hos de benådade kan finnas, emedan gerningar, föröfvade under nådetillståndet, ej äro
att för synder anses. Hela hopar af dylika benådade hafva ju, med sina lärares bifall och
af dem sjelfva anförde, företagit sig de mest anstötliga utsväfningar, alltid öfvertygade, att
dermed ingen synd begicks, eller åtminstone nåden icke förlorades. Sjelfve ledarne hafva icke
sällan missbrukat sin makt öfver lärjungarna ömsom till penningeprejeri och ömsom till otukt.
Het är icke lätt att förutse all den frukt, som kan uppväxa ur en sådan förvändning
af christendomen, en sadan förfalskning af det heligaste i salighetsläran, hvarigenom hon undergräfver,
i stället att grundlägga och skydda den moraliska ordningen. Hvad det lättaste
eftersinnande gifver vid handen, är förvillelsens brukbarhet äfvenså väl till politiskt fördertliga,
som till andra olofliga afsigter. Desse föregifne benådade, hvilka på nyss beskrifna sätt behandla
christendomens sedelära, skulle väl utan större svårighet låta öfvertyga sig om lofligheten
af alla gerningar, föröfvade mot en samhällsordning, den man gjort för dem förhatlig,
eller mot medborgare, hvilkas politiska tänkesätt man bragt dem att fördöma. Att härtill ej
ens något mer behöfves, än sjelfva inbillningen om dessa medborgares gudlöshet, bestående i
ingenting annat än en troslära, den de vägra att öfvergifva, har visat sig i en af våra dagars
nyaste händelser, inträffad i vårt grannskap, hvarvid fanatismen af sådan anledning offrade
två menniskolif.
Och på halten af den sedelära, som i allmänhet af våra sektledare hos folket inplantas,
torde tillräckligt bevis för öfrigt ligga i deras yrkande, att vid skriftermålet till den h. nattvarden
ovilkorlig syndaförlåtelse måtte afkunnas. Att en sådan förlåtelse, äfven för den synd,
sorn icke genom allvarlig bättring öfvergifves, strider emot de heliga skrifterna, hvilka utgöra
var tros enda norm ), är uppenbart tor en hvar, som äger någon kännedom af dessa heliga
böckers innehåll; och endast misstydning af vår kyrkas lära har kunnat ingifva sektanhängarna
den tankan, att deras mening vore från våra bekännelseböcker hämtad.
Svårligen torde det då kunna motsägas af andra, än dessa sektanhängare sjelfva, att
det vore lyckligt, om vägen till dylik förvillelse och de enfaldiges förledande kunde tillstängas
genom en så bestämd förklaring a t kyrkans bekännelse i detta ämne, att hvarje vanligt sundt
förstånd utan tvekan kundG skilja denna bekännelse tran villomeningar af förevarande beskaflenhet.
Till utarbetande af denna förklaring erfordras grundlig kännedom af kyrkans lära;
och ett sådant arbete behöfver vara färdigt, innan lagstiftande makten kan med"ämnet taga
befattning. Min tanka är, att pä detta sätt bör beredas och tillvägabringas en så beskaffad,
med kraft af kyrkolag gällande förklaring i det läroämne, jag här till exempel valt, och uti
hvilket för närvarande behofvet deraf synes vara närmast för hand.
Hade denna lagstiftningsåtgärd ägt rum, innan de sekter, af hvilka kyrkan nu oroas,
här i senare tider kommo i rörelse; så är det väl icke derföre säkert, att samma rörelse
varit förebyggd; men troligen skulle den blifvit inskränkt till mindre omfattning och betydenhet.
De vilseförde skulle kunnat af sina behöriga lärare på ett mera öfvertygande sätt upplysas
om sin afvikelse Irån kyrkans renläriga tro; och åtminstone de Heste af dem skulle
icke vetande och viljande afvikit.
Deremot torde rätt mycket vara att befara af de orostiftandes verksamhet, i fall sakerne
få förblifva i deras varande skick. Snart nog kan i kyrkan en allmän förbistring vara
för hand. Ty det kan icke, tror jag, med skäl påstås, att kyrkans lära, sådan den mest
allmänt förkunnas, är klar och tydlig nog i hvarje dess del för mängden af.sina bekännare
och för att skydda dem emot förblandningen ined de vilseförande påfunden. Äfven personer,
sorn i öfrigt icke sakna bildning, utan att hafva gjort religionsläran till ett egentligt studium,
'isa sig ej sällan lätt nog hänförda till de svärmande begreppen. Ovisshet om christendomens
\erkliga
*) Se utdragen af symboliska böckerna i 1849 års embetsberättelse.
— 71 —
Huru mycken fördel svärmeriet kan häraf draga, lärer det nogsamt hafva insett. Det
rustar sig med ifver till sina inkräktningsförsök, och förkunnar högt, att kyrkans andliga lif
slocknat, och att den sanna själavården behöfver utanför kyrkan besörjas, enär de troendes
behof af andlig näring måste tillfredsställas, och kyrkan icke uppfyller sin förbindelse härtill.
Och i sanning är ingen ting lättare, än att, äfven utan all grund i verkligheten, väcka farhåga
om denna brist i andlig näring, så vida man har i sin makt att efter välbehag hos de
troende uppdrifva känslan af det andliga behofvet, eller ock inbillningen derom. Ju högre
exaltation svärmaren redan ingifvit sina anhängare, desto lättare blir det honom att ännu
högre uppstegra den.
På sådant sätt förstöres i grunden kyrkans fred, och undergräfves dess bestånd, inom
en kanhända icke aflägsen tidpunkt. Om ingen ting hindrar, att lärans förfalskning snart nog
omfattas af ett stort flertal bland församlingens ledamöter; huru skulle kyrkan derefter kunna
länge bestå, under det endast minsta delen af hennes medlemmar vore tillgifne den lära, som
hon i sjelfva verket och enligt sina rätt förstådda läroböcker gillar? Och ju mera svärmeriets
villfarelser blifva betraktade såsom den verkliga christendomen, destomer inkräktar otron,
hvad svärmeriet lemnar öfrigt.
Man forskar icke länge efter källan till detta onda, utan att varseblifva, att hvad sorn
felar, är den rådande läroformens alltjemt fortfarande odling. I denna form skall sjelfva lärans
skönhet och fullkomlighet alltmer framlysa, så att den bland odlingens öfriga framsteg
alltid står främst. Af denna den rådande läroformens alltjemt fortgående odling, och af en
ostörd samvetsfrihet, sådan den enligt våra lagar oss tillkommer, bör den följd allt mer utvickla
sig, att söndringarne aftaga och församlingen nalkas sin i skriften angifna bestämmelse
till enbet. Då denna enhet ej kan befrämjas genom samvetstvång, hvilket är en förnekelse
af sjelfva lärans väsende och endast en omväg till söndringar, men också lika litet genom
blotta lösgifvandet af alla skilda bekännelser och deras offentliga strid; gifves ingen annan väg
till förening, än densamma, som leder till sanningens slutliga seger, ett allt klarare uppdagande
af lärans egen herrlighet, hvarigenom hennes bekännare allt mer vid henne fästas; och
det är härpå, som de mest kunnige i läran ej fa upphöra att arbeta.
Har jag i allt detta icke misstagit mig; så är, under ett tidehvarf af fri och fortgående
bildning, denna omsorg om sjelfva religionslärans utbildning det första nödvändiga vilkoret för
kyrkans' lugn och bestånd. Först derefter närmast i ordningen följer frågan om religionsfriheten,
såsom sträckt utöfver blotta samvetsfriheten, eller om rättigheten för en hvar
att offentligen bekänna och utöfva den religion, sorn han sjelf helst väljer. — Anspråket
på denna frihet var protestantiska kyrkornes upphof, och bestriddes dem då eudast af den
romersk-katholska, som uppbjöd all sin makt att straffa de afläiliga och återföra dem i »den
»enda saliggörande kyrkans sköte». Men de protestantiska församlingarne hunno icke förr
bilda sig, än hvardera började fördöma alla dem, som icke gillade hennes läror. Den ursprungliga
religionsfriheten bibehöll alltid några lå personliga vänner; men hopen sa väl af
lärare som af anhängare följde katholikernes efterdöme, förkättrade och straffade afläiliga
trosförvandter.
Genom förblandningen af rättigheten till offentlig gudstjenst med okränkbarheten af enskild
öfvertygelse och med rättigheten till enskild andaktsöfning var det, sorn denna ofördragsamhet
uppkom. Man fann det vara med allmän kyrko- och samhällsordning och med allmän
religiös bildning oförenligt, att tillstädja offentlig gudstjenst för hvilka och huru många
särskilda trosbekännelser som helst; och att derpå alvisa allt anspråk, insag den radande kyrkan
ingen annan utväg, än att förfölja sjelfva tänkesätten, efterforska och bestraila hvarje,
äfven icke offentliggjordt kätteri. Om denna intolerants var förkastlig; så följer deraf likväl
icke, att all tolerants är välbetänkt. De som härom veta ingen ting mer, än att ropa på
hvar mans rätt att dyrka Gud på det sätt, han godt finner, hafva icke mycket uppfattat af
frågans hela omfång.
Bestode verlden af idel tänkande och bildade menniskor, i stånd att känna och bedöma
lifvets pligter och förhållanden; så skulle måhända en religionsförening, sådan som förstås
— 72 —
med kyrka, ej ens vara behöflig; men om sådana föreningar ändock bildade sig; visserligen
vore ej allenast hvarje deras ledamot behörig att bland dem välja för sig hvilkendera han
ville, utan hvarje religionslärare kunde ock lemnäs frihet att, hvar som helst, föredraga hvilken
församlings lära eller hvilken af sig sjelf uppfunnen lära som helst; och hvar och en,
som hade lust, kunde allestädes' vara religionslärare, der lian funne lärjungar. Kan åter
sjelfva förutsättningen, hvarifrån en sådan religionsfrihet skulle utgå, icke antagas; så kan ej
heller någon frihet derpå byggas; och då nödgas man se sig om efter andra grunder, af
hvilkas beskaffenhet det kommer att bero, hvad utsträckning friheten må erhålla.
Nu kan intet samfund, religiöst eller politiskt, sammansättas af idel tänkande och bildade
menniskor. Just derföre behöfves en kyrka, att största antalet af dem, som kunna
deri förenas, utgöres af enfaldigt troende, med ringa bildning försedda medlemmar, hvilkas
yrken ej tillåta dem att pa studier använda den tid, som vore nödig, för att kunna granska
särskilda religionsläror, och göra val efter eget omdöme. För dessa behöfver i stället finnas
tillgång på undervisning enligt de religionsbegrepp, som från barndomen blifvit dem bibragta;
och de önska att finna uppbyggelse i sina trosförvandters sammankomster till gudstjenst. Att
uppfylla dessa behof är förnämsta ändamålet för en kyrka. Men dertill är en gemensam, för
kyrkan enhälligt gällande trosbekännelse oundgänglig. Den rättrogne bekännaren måste veta,
att den undervisning, han af kyrkan erhåller, är öfverensstämmande med den tro, hvartill
han sig bekänner. Hvarje tvifvel härpå är för den enfaldige ett tvifvel på ali religion. Det
gäller hans samvetslugn, som ej får oroas, vid äfventyr att han förfaller i gudlöshet.
En kyrka utan enhällig trosbekännelse vore således onyttig för sitt rätta ändamål —- en
motsägelse mot sjelfva sitt begrepp. Ilon kan väl åt en hvar lemna full frihet att skilja sig
från henne, och kan lemna, såsom den svenska protestantiska gjort, frihet åt en hvar att i
tryckt skrift kungöra tankar, hvilka icke öfverensstämma med det allmänna och enligt kyrkolagen
påbudna sättet att i liiran undervisa *). Men icke kan kyrkan lemna frihet att i den
offentliga undervisningen afvika från en noga bestämd läroform. Hvarje hennes medlem har
rätt att i kyrkan hämta uppbyggelse af den lära, han tillhörer, och att af hennes lärare få
söka undervisning i denna lära, råd och tröst i frågor om dess rätta efterlefnad. Större fördragsamhet,
än som härmed låter förena sig, synes inom kyrkan ej kunna beviljas; och hvad
man derutöfver lordrar, är en fordran, som inom sjelfva kyrkan ej kan uppfyllas, om än
samhället skulle kunna utom kyrkans krets medgifva offentlig utöfning af andra religionsläror.
Hvad åter beträffar samhällets fördragsamhet i detta afseende; så skulle det tilläfventyrs
kunna begäras, att samhället lider alla möjliga trosbekännelser och alla sätt att dyrka Gud;
men icke kan det derföre begäras, att samhället erkänner dem alla för religioner. Det är ej
ens alltid möjligt att erkänna den för medborgare, som utöfvar en viss religion, änskönt honom
lemnäs lrihet att i landet vistas. Den, hvars ed ej kan, enligt svensk lag, emottagas,
emedan han »af sådan läro är, att han om eden en falsk och skadelig mening häfver», kan
ej heller njuta all medborglig rätt. Vidare torde böra medgifvas, att när största delen af
samhällets medlemmar tillhörer en viss religion, sjelfva samhället svårligen kan undvika att
bekänna sig till densamma. Häraf följer icke nödvändigt, att blott en statsreligion är i hvarje
samhälle möjlig; men hvad som åtminstone följer, är att det måste bestämmas, hvilka religioner
samhället skall erkänna såsom förenliga med full medborgarerätt. Huruvida åter från
deras flertal någon fördel uppkommer för religionsupplysningen, det är, hvad jag trott kunna
i fråga sättas. Den sanna gudaktigheten eftersträfvar åtminstone icke all denna meningsstrid
som måste uppkomma genom flera lika offentligen utöfvade religioner, finner ingen tillfredsställelse
i denna frihet att offentligen tillkännagifva och förfäkta sin tro, hvarpå ifrarne för
offentlig religionsfrihet sätta så högt värde och öfver hvars saknad allena de hos oss hafva
att klaga. Hvad den allvarligt gudaktige i detta afseende högst kan önska, inskränker sig
utan
') Ett försök att utreda den religionsfrihet, som i svenska kyrkan och samhället för närvarande äger ruin
är gjordt uti 1849 års embetsberättelse.
— 73 —
utan tvifvel dertill, att få hafva sin öfvertygelse i fred, bekänna den för hvem som derefter
frågar; och han begär säkerligen ej att dermed få störa andras lugn och underhålla offentliga
stridigheter. Med andra ord: det är samvetsfrihet, som den frome, allvarligt troende begär;
och fordringarne derutöfver härröra från andra än de bevekelsegrunder, hvaraf han lifvas.
Hvad åter angår de politiska följderna af mer än en offentligen utöfvad religion; så bör
härvid komma i betraktande, hvilka omsorger från statens sida en statskyrka — eller hvarje
särskildt såsom lika berättigadt erkändt religionssamfund — påkallar såsom oundgängligen
nödiga för samhälls- och kyrkoordningen. Likasom nu sker i den enda hos oss tillåtna offentliga
kyrkan, behöfver af staten tillsyn hållas, att inom hvarje af staten sanktionerad offentlig
kyrka läroembetet behörigen förvaltas; att lärare ej saknas och att de fullgöra sina
skyldigheter; att således inom hvarje af dessa församlingar dess lära hålles i helgd och oförfalskad
förkunnas; att kyrkobruken iakttagas och kyrkotukten vidmakthålles; att det angelägnaste
af allt, undervisning i religionen efter de vedertagna läroböckerna, ej saknas för någon,
men framför allt med sorgfällighet bibringas det uppväxande slägtet. Allt detta kan icke lemnäs
åt hvarje kyrkas egen omsorg, emedan det dels icke får påräknas, att de kunna, och
dels icke, att de skulle hufva lust att derom så bestyra, som allmän välfärd kräfver.
För hvarje kyrka, hvars gudstjenst skulle inom vårt samhälle offentligen utöfvas, blefve
sålunda en särskild af staten "besörjd förvaltning af nöden. Först och främst kunde icke i
Statsrådet religionsärenden för särskilda kyrkor löredragas af en och samina person, utan det
behöfdes en särskild Ecklesiastikdepartementschef för hvarje sådan kyrka. De underordnade
styrelseverken (hittills Consistorierne) kunde icke vara blott ett för hvarje stift, utan det behöfdes
i hvarje ort ett för hvarje offentligen loflig bekännelse. Likaså i hvarje socken en
folkskola för hvarje religion — vid lärdomsskolorna särskild religionslärare lör hvarje — vid
universiteterna särskilda theologiä professorer för hvarje. 1 händelse af åtal för förgripelser
mot en kyrka, kunde ej anlitas domare, som icke tillhörde densamma; och till allmän åklagare
i sådant mål kunde ej heller någon utan detta vilkor användas.
Huru stora svårigheter allt detta skulle medföra, och hvilka kostnader staten derigenom
koinme att vidkännas, låter knappast i förväg beräkna sig; men för säkert torde
det kunna antagas, att försöket icke till alla delar skulle lyckas, huru mycket man ock måtte
derpå uppoffra. Oordningar skulle inrita sig, och de legitimerade kyrkorne innan kort sönderfalla,
och slutligen religionsfriheten blifva af största antalet så begagnad, som den redan
alltför mycket blifvit, eller till religionslöshet. Men den närmaste vådan vore troligen den,
som träffade all protestantisk bekännelse, i fall äfven katholska kyrkan blefve legitimerad såsom
offentlig.
Huru denna kyrka företrädesvis griper omkring sig, har just i senaste tider blifvit såsom
högst anmärkningsvärdt iakttaget. Det är icke religionsfriheten, som lägger hinder i vägen
för katholicismen, utan det är just denna bekännelse, som af religionsfriheten i våra dagar
drager största fördelen. Inom förenta fristaterna i Norra Amerika, der denna frihet är
störst och der dess verkningar, enligt vissa resandes uppgifter, skola gått ända derhän, att
af landets invånare — alla härstammande från christna förfäder — det flerfaldigt största antalet
(4/5 af landets befolkning) bekänna sig till ingen religion, inom dessa stater äger katholska
kyrkan vida flera anhängare, än någon annan; och livar helst i ett protestantiskt land religionsfrihet
finnes, ökar sig mer och mer antalet af dem, som öfvergå från protestantisk lära
till den katholska. Det land, hvarest enligt nyaste underrättelser katholska läran mest förlorat,
skall vara det katholska Irland. Men emot 50,000 personer, sorn der affallit från katholicismen
, räknades i det protestantiska England icke längesedan milliontal af affällingar till
katholsk bekännelse. Om nu, såsom man säger, katholicismens framsteg börjat åter minskas;
så böra dock deraf icke dragas förhastade slutföljder. Lyckligt det land, der tilläfventyrs
upplysningen, och i synnerhet sedetillståndet, förmår att bota förförelsens verkningar!
Men dermed vederlägges dock icke det i så friskt minne lefvande profvet af katholicismens
folkgunst, och undanrödjes alltså icke vådan af en lära, som kunnat sådant åstadkomma. Jag
it. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1852. 10
ser knappast någon anledning att tvifla, det denna lära skall i Sverige erhålla ett ganska betydligt
tillopp från evangeliska kyrkan, om och när åt en hvar lemnäs full frihet att derifrån
öfvergå.
Hvad är det, som förskaffar papismen en sådan folkgunst? Ar det denna läras verkliga
värde? Ar hon genom sina dogmers innehåll upplysande och öfvertygande — eller för folkets
frihet gynnsam? Ar det ingen våda att underkasta sig dess prestvälde? Kan man, i den borgerliga
ordningens interesse, med öppna ögon önska, att Påfvens lära och hans makt må i
vårt land blifva rådande?
Katholska religionens popularitet är dock ingen nyhet; och farhågan för hennes framgång
borde icke väcka så mycken förvåning. Prestvälde och blind tro behaga det enfaldiga
folket. Katholska kyraan pålägger sina medlemmar ej ens besväret att lära läsa. Den okunniges
vidskepliga fantasi sysselsättes med legender och en jemnt lefvande tro på underverk.
Bigten åtföljes af stränghet endast för olydnad mot de andliga; all annan synd försonas utan
stor svårighet. Med en måttlig penning friköpes samvetet från alla sina qval; det är aldrig
belastadt. Ej alltid, men mestadels undantagas grofva missgerningar och sådana brott, som
angripa statens lugn. I allt öfrigt, så vidt syndaren endast lyckas att undslippa lagen, visar
man honom vägen öppen till en lätt räddning — alltid utan sedlig omvändelse. — Skulle en
sådan lära icke vara angenäm för en hvar, som dertill kan sätta tro? Och kan det väl väntas,
att dess prester, med full frihet att på folket använda sina öfvertalningsmedel, skulle
misslyckas att göra folket till sina anhängare?
Men dessa grunder till lärans popularitet blefvo ock bevekelsegrunder till hennes afskaffande*).
Pitt sådant prestvälde är mörkrets och sedelöshetens välde. Och det är jemväl träldomens.
Presterne eftersträfva framför allt inflytande på den verldsliga styrelsen; och deras
Öfverhufvud innehar en makt, fruktansvärd för regenter och folk. Korteligen: historien vet,
hvad denna makt förehaft, hvad hon uträttat, hvarföre man i särskilda länder afskuddat sig
henne. Svårligen torde väl kunna uppgifvas en anledning, hvarföre hon hädanefter skulle
blifva annorlunda begagnad, än hon i fordna dagar blifvit. Tidernes betryck har utan tvifvel
nedsatt hennes djerfhet. Men om läran återvinner sitt välde öfver verlden, och hennes kurkas
lugn åter tryggas; så skall visserligen också den hierarkiska makten stadga sig och börja
å nyo samma handlingssätt, som denna makt i sin fordna lugna tid följde.
Att åter införa ett sådant religionssystem, der det ej mera finnes, kunde ju icke vara
välbetänkt. Men bedrager jag mig icke alltför mycket i de tankar, jag redan yttrat; så uteblifver
icke dess inträde, endast religionsfrihet beviljas och utsträckes äfven lill katholska
kyrkan. Det iir sannt, att hennes anhängare skulle kalla det ofördragsamt att fiir henne särskildt
göra ett undantag. Men det är också ofördragsamt att icke tåla enväldet, eller slafhandeln,
eller sjelfva den socialistiska-kommunistiska republiken. Så vidt katholska religionen
består i lära och tänkesätt, njuter hon samma allmänna samvetsfrihet, som hos oss kommer
alla främmande religioner till godo, och som innefattar all den för religionen i sjelfva
verket nödiga frihet. Sträcker katholiken sitt anspråk derutöfver och vill, att i fördragsarnhetens
namn må lemnäs fritt fält åt ett presterskaps verksamhet, sorn strälvar att utrota vår
egen kyrka, och med henne vår politiska frihet, och åt utöfningen af en lära, hvilken angifver
sig såsom den enda saliggörande, således förkättrar alla andra, och icke dröjer att göra
sig ensam rådande, den stund hon finner sig i tillfälle att utestänga alla de öfriga; då begär
katholiken ögonskenligen mer, än hvad tillbörligt är att medgifva; och det kan icke beviljas,
utan att indirekt beröfva vår egen kyrka samma lärofrihet, sorn i stället åt en annan inrymmes.
Jag vet dock icke, 0111 till vägrande af en sådan frihet åt romersk-katholska religionen
det skäl icke vore ensamt tillräckligt, alt denna lärofrihet ej må förunnas någon kyrka,
hvars styrelse står under annan myndighet, än svenska samhällets egen, och undandrager sig
sjelfva detta samhälles lagstiftande makt.
") Reformationen kostade derföre helt andra strider, än den behöft kosta, i fall den gällt endast sjelfva
larosatserncs ratta förstånd.
— 75 —
Den öfvertygelse, jag byggt på nu anförda grunder, i fråga om en allmän religionsfrihet,
är att en sådan frihet icke vore för samhället rådlig eller för religionen helsosam, långt
mindre behöflig; att all den frihet, som erfordras för upplysningens fortgång i religionen och
för samvetets lugn, kan åtnjutas oell hos oss verkligen åtnjutes, utan en sådan frihet till offentlig
gudstjenst för främmande religioner, som af dessas anhängare och deras publicistiska
förespråkare påyrkas; men att om denna större frihet skulle i allmänhet beviljas, den åtminstone
för ingen del borde sträcka sig äfven till den romersk-katholska kyrkan.
Imedlertid äga redan de främmande religionernes bekännare i vårt land framför oss
sjelfva en fördel, hvilken äfvenledes för oss af frihetens förfäktare påyrkas, nemligen rättigheten
att från sin egen kyrka öfvergå till hvilken annan man behagar. Så länge de främmande
kyrkorne icke äga att hålla offentlig gudstjenst, har öfvergången till dem icke samma
menliga verkan, som den eljest skulle medföra, och det är mot det hårda straffet för en sådan
öfvergång, som man förnämligast ifrar.
Hvad detta straff angår, måste ock anmärkas, att det är stadgadt under en tid, då
hvarken offentlig eller enskild religionsöfning var främmande bekännelsers anhängare medgifven,
(med vissa undantag endast för främmande makters sändebud). Deri rådande ofördragsamheten
vållade då naturligen en stränghet, som ej mera förefaller lämplig efter införandet
af större fördragsamhet mot alla slags skiljaktiga meningar. Nu mera synes den fordran billig,
att straffet åtminstone blir lindrigare, om ej helt och hållet eftergifves. Då i allt fall
samhället ej kan, utan afseende på religion, bevilja oinskränkta medborgerliga rättigheter,
och således vissa fördelar alltid måste försakas af den, som icke bekänner sig till en af staten
gillad troslära; bör föga något annat motif blifva behölligt, att afhålla från lättsinnigt öfvergifvande
af landets rådande religion; och jag skulle tro, att allt straff kan umbäras. Deri
påföljd, som ett affall måste medföra, synes icke nödvändigt behöfva blifva någon annan, än
förlust af sådana medborgerliga företräden, som användbarhet i statens tjenst och i nationalrepresentationen.
Hade man att vänta sig en så stor benägenhet till affall, att genom mängden
af affallande valbara och tjensteinannakandidater afsaknad eller olägenhet uppstodc; så
kunde troligen kyrkan, äfven med bibehållande af straffet, icke länge äga bestånd. — För
qvinnokönet torde dess beroende af männen vara tillräckligt hinder. Jag vet icke, om det
lämpligen kunde ökas med tillåtelse till äktenskapsskillnad.
Visserligen återstår dock i detta ämne mycken betänklighet. Efter en sådan förändring
i lagstiftningen, sorn nu är antydd, skulle stora mängden af folket hafva ingen ting att förlora
vid öfvergifvande af sina fäders tro; och förledare till affall finge fritt spelrum. Katholska
kyrkans omvändelsenit komrne härvid att egentligen visa sig verksamt. Står ingen utväg
att finna, till hämmande af dess emissariers proselytmakeri; så är en förderllig verkan deraf
säkerligen att befara. Möjligtvis kan genom en särskild stränghet af lagstiftningen mot dessa
proselytmakare någon ting uträttas. Upphörer all bestraffning för affall; så skulle jag tro det
vara högst nödvändigt, att med strängt handhafvande af det redan gällande förbudet mot
skolor, der undervisning lemnäs i annan än den rådande religionen, dessutom icke tillåta religionslärare
af främmande bekännelser att i landet inkomma eller vistas till större antal, än
som vederbörligen pröfvas nödigt för lärokallets skötande i deras här varande församlingar,
samt ålägga dessa religionslärare att, vid äfventyr att genast från landet förvisas, afhålla sig
från ett redan förbudet omgänge med personer utom nämnda församlingar i afsigt att bibringa
dem kännedom af dessas religionslära eller föranleda deras öfvergång till samma församlingar.
Vidtages åter icke en sådan lagstiftning, eller misslyckas den; da inser jag ingen annan
utväg, än att straffa de affälliga. Fråga blir då endast, om straffet behof ver i hela sin
stränghet bibehållas. Jag tvillar dock, att någon annan mildring deri vore lämplig, än fängelse,
så vidt detta må anses lindrigare än Jandsilygt. Hvilketdera en sakfälld skulle heldre
välja, om valet lemnades honom, kunde ankomma pä enskildt tycke eller på tillfälliga omständigheter.
Kanhända vore då ett sådant val icke olämpligt. Så vida fäugelsetiden icke öfverstege
ett år, torde väl de fleste vilja dermed lösa sig från landsflygten.
— 76 —
Men jag har att möta ett inkast, sorn jag hittills sparat. Anspråket på obegränsad religionsfrihet
härledes af de flesta bland dess försvarare från 16 § i Regeringsformen, hvarigenom
redan skall vara föreskrifvet, ehuru det ännu icke kommit tili efterlefnad, att den
fullkomligaste religionsfrihet äger rum; ty detta är, hvad som skall ligga i klara ordalydelsen
af denna §, hvilken bjuder, att »en hvar må skyddas i utöfningen af sin religion». Jag har
ej kunnat biträda denna mening, hvilken i synnerhet påstås stödja sig på riksdagsförhandlingarna
vid Regeringsformens antagande. Jag har fast mera trott mig finna, att om det åberopade
stadgandets syftemål skulle varit att bevilja en hvar full frihet till val af religion, meningen
då icke vore rätt och begripligt i lagtexten uttryckt. Ty att blifva skyddad i sin religions
utöfning, är för ingen del detsamma, som att blifva skyddad i hvilken religion man
helst må välja. Det förra är det skydd, som lagen lofvat — det senare har lagen icke lofvat
Och det är icke tillåtet att ur lagen hämta annan mening, än den han sjelf uttalat.
Hade meningen med det skydd, som enligt 16 § R.F. en hvar skall njuta i utöfningen
af sin religion, varit den, att man finge fritt öfvergå från sin religion till en annan; så
hade undantag bordt göras för hvarje fäll, då antingen denna frihet icke medgåfves vissa personer,
eller ock valet ej finge sträcka sig till alla möjliga religioner. Men intet sådant undantag
är gjordt. Först och främst vore då intet hinder för svensk medborgare att antaga
istamismen eller hvilken annan lära sorn helst. Dessutom skulle friheten sträcka sig äfven
till alla rikets tjenstemän, hvilke utan att förverka sina tjenster då kunde blifva Islams eller
hvilken religions anhängare som helst. Det vore då likväl svårt att förklara, hvarföre »till
»civila embetsmän inom riket och till domare» endast sådana män lä nämnas, som »iiro af
»den rena evangeliska läran», efter hvad Reg.F. i 28 § innehåller. Hvarföre skulle lagen
fordra en viss trosbekännelse, såsom vilkor för erhållande af ett embete, hvilket man likväl
finge behålla och utöfva, sedan man till annan trosbekännelse öfvergått?
Vidare blefve det icke lätt att förklara, hvarföre samme lagstiftare, som den 6 Juni
1809 skrifvit 16 § Reg.F., och Tryckfrihetsförordningen den 9 Mars 1810, skulle ena gången
hafva leinnat frihet åt en hvar att affalla från samma troslära, som de den andra gången
skyddat. Genom lagen om skydd för hvars och ens religion (R.F. 16 §) skulle den lag,
som förbjuder affall från den rena evangeliska läran, vara upphäfven — och några månader
senare skulle samma lagstiftande Ständer och samme Konung, utan att ändra förstnämnde
lagställe (R.F. 16 §), hafva stiftat ett nytt förbud mot affall från samma religionslära. Ty
den i Tryckfrihetsförordningen bestraffade förnekelsen innebär ju affall, i händelse förnekaren
tillhörer evangeliska kyrkan — och en rättighet att förneka genom affall står väl icke tillsammans
med ett ovilkorlig! förbud att förneka, äfven utan affall, såsom händelsen är, när
förnekaren icke tillhörer den evangeliska kyrkan. Så kan väl icke hänga tillsamman. Reg.-  formen kan i 16 § icke hafva merit annat, än hvad orden innebära, att religionerne äro
skyddade och förföljelser förbudna. Örn affall från någondera af dem till en annan är här
icke tält; och hvarken kan den lag mot affall, som förut fauns, vara genom Regeringsfor
mens
föreskrift upphäfven, eller har den lag mot förnekelse, som efteråt stiftades (Tryckfrihetsförordningen)
redan från sin tillkomst saknat all betydelse, såsom händelsen vore, om
den skyddade mot förnekelse en lära, hvilken dock af sina bekännare kunde saklöst öfvergifvas
och derigenom förnekas.
Genom 1809 års regeringsform är den religionsfrihet bekräftad, som förut fanns, men
ingen ny religionsfrihet beviljad. Och redan uti kongl. Kungörelsen den 24 Januari 1781 försäkras,
att de af främmande religioner, som antingen sig här i riket nedsatt eller framdeles
sig härstädes nedsatte, skulle icke allenast njuta sin religionsfrihet på sätt och med vilkor,
som derom faststäldt blifvit, utan de skulle jemväl alltid uti Kongl. Maj:ts hägn och beskydd
vara inneslutne samt äga den säkerhet för lif och egendom, som Kongl. Maj:ts egne undersåter
efter Sveriges rikes lag tillkomne. Men i samina nådiga kungörelse tillägges det uttryckliga
förbehåll, att hvad som i Missgerningsbalkens 1 kap. 3 § stadgas om den, som affaller
från vår rätta evangeliska lära och träder till en villfarande, skall på det nogaste hand
-
— 77 —
hafvas; och förordnas i öfverensstämmelse härmed, att den af främmande religionsförvandter,
som intalar någon sina religionssatser eller utsprider sina legender, pliktar första gången 100
daler smt och andra gången dubbelt; att desse religionsförvandter icke i rikets embeten och
tjenster eller såsom riksdagsmän kunna nyttjas; att de ingalunda få inrätta publika skolehus
eller undervisningsställen; att processioner och ceremonier utom deras egna slutna kyrko-och
kyrkogårdsportar äro dem förbudna; att vår egen kyrkas medlemmar ej få besöka deras
gudstjenster, samt att förbudet mot missionärers antagande och alsändande inom eller utom
riket bör, angående sådana anstalter, som syfta på deras religions utspridande eller tillfällen
att göra proselyter, med yttersta stränghet handhafvas. Det kan ej nekas, att den härmed
beviljade religionsfrihet äfvenså väl sträcker sig till livar och en, som den i Reg.formens 16
§ gifna försäkran om skydd för hvars och ens religion. Men då en sådan, i afseende på
personerna oinskränkt, allmänlighet af skydd och frihet i ena fallet icke uteslöt en bestämd
och skarp begränsning af friheten, i afseende på dess innehåll; bör i andra fallet en hvarken
större eller mindre allmänlighet, hvad personerna angår, lika litet kunna anses såsom ett hinder
för enahanda begränsning af frihetens innehåll.
Om nu större religionsfrihet skulle införas, och regeln sålunda blifva, att alle (icke särskildt
undantagne) religionsbekännare finge offentligen hålla sin gudstjenst; så uppkomme dock
deraf ingen tillfredsställelse för de s. k. konventiklarnes försvarare, d. v. s. våra läsare. Desse
vilja nemligen religionsfrihet äfven inom församling. De önska dock denna frihet troligen
endast för sig sjelfva. Svårligen skulle det behaga dem, att hvarje främmande religion fritt
predikades inom svenska lutherska kyrkan; men de kunna icke finna, att deras egna andaktsöfningar,
renläriga såsom de kalla dem, skulle vara af någon menlig påföljd, om de finge
hållas utan kyrkans kontroll, i stora eller små sammankomster, offentligen eller inom lyckta
dörrar.
Genom en vidsträcktare religionsfrihet (om den ej blefve alldeles obegränsad) skulle icke
det förhållande förändra sig, som redan i den uteslutande statskyrkan äger rum, eller att
inom hvarje af de församlingar, hvilka blefve af staten sanktionerade, opåtalt kunde bilda sig
skiljaktigheter af mindre betydenhet, än de som söndra församlingen sjelf från andra
församlingar. Men så framt icke, under namn af sådana mindre skiljaktigheter, skola
kunna uppväxa helt nya lärosystemer, dem staten icke erkännt, böra så beskaffade nuancer
af en sanktionerad kyrka ej med andra vilkor njuta rätt till särskild (hemlig eller uppenbar)
religionsöfning, än att de vederbörligen anmälas till sanktion; hvarefter sekten dock icke må
tillåtas att äfven offentligen hålla sina sammankomster annorlunda, än under enahanda offentliga
kontroll, som den af staten erkända hufvudkyrkans sammankomster äro underkastade:
att ingen annan än den i sanktionen medgifna läran förkunnas, ej andre lärare uppträda, än
som blifvit i föreskrifven ordning tillsatte o. s. v. Allt det besvär, som härigenom måste tillskyndas
regeringen, skulle likväl kunna blifva alldeles för mycket betungande. Till sådan
mängd kunde sekterne föröka sig (fördelade på flerfaldiga orter och med verkliga eller inbillade
skiljaktigheter i lärosatser eller kyrkobruk), att nödig tillsyn öfver dem och alhjelpande
af deras angelägenheter hos regeringen upptoge en oberäknelig tid. Blotta granskningen och
sanktionen af deras läroböcker kunde blifva mer än skäligt besvärande. Sekterne kunna således
icke i något fall rimligen begära större frihet, än att, lika med en blott tolererad kyrka,
enskildt och inom lyckta dörrar hålla sina gudstjenster och andaktsöfningar. Men äfven en
sådan frihet har svårigheter, hvilka torde blifva oöfvervinneliga.
Om än förbudet emot konventiklar, hvilket har sin grund i angelägenheten att kontrollera
iakttagandet af kyrkans lära och liturgi, skulle under utvidgad religionsfrihet kunna umbäras
i afseende på hemliga eller enskilda sammankomster; så blefve dock detta förbud icke
urnbärligt i afseende på de offentliga. Det är Hendigen icke nog, att endast sådana konventiklar
förbjudas, vid hvilka föredragas läror, stridande mot de sanktionerade. Ty kunde sammankomster
obehindradt hållas och ordet der föras af hvem som helst, utan ansvar i annat
fall, än då det kunde bevisas, att någon ling stridande mot sanktionerad lära blifvit föredra:
j„»  „n c„ntrr.ll mnt vilHVirplsers utsnriilumlp i församlineen försvun
-
— 78 —
nen. Att åtala och bevisa allt, hvad emot troslärans antagna innehåll vid sådana tillfallen
blifvit sagdt, af hvem helst som fört ordet, dertill skulle fordras rättegångar, i hvilkas utförande
den största sorgfällighet sällan blefve tillräcklig att bereda tillfredsställande utgång; och
i lall sådana rättegångar ofta af behofvet pakallades, vore snart ej annat råd, än att nedlägga
dem alla.
Antingen lärer man således nödgas bibehålla förbudet mot religionssammankomster, utan
afseende på renlärigheten eller irrigheten af hvad der förehafves, eller ock blifva dessa sammankomster
en öppen väg för främmande religionsförvandter att arbeta på de antagna lärornes
undergräfvande. Bibehålles nu förbudet; så lemnäs väl dermed till en god del den klagan
oafhulpen, som i religionsfrihetens namn föres öfver de enskilda samqvämens förnärmade frihet.
Men sådant hindrar likväl icke, att ju afseende kari och bör göras på denna klagan,
så vida i förbudsförfattningarna finnas verkliga brister, som behöfva afhjelpas.
Kongl. Majrts nådiga Plakat och förbud af den 12 Januari 1726 innehåller, det »hvar»ken
nyttigt eller oumgängligt vore, att uti privata och enskilda hus man- och qvinnkön,
»gamla och unga, kända och okända, få eller flere, skola hafva frihet att sig samla och till
»hopa
komma, allt under förevändning att bruka sin andakt och enkannerliga gudstjenst
»hvarföre rådsamt funnes att afskaffa och alldeles förbjuda slike oloflige sammankomster, så
»att den, som sig understode att dem hålla och tillåta, skulle böta första gången 200 och
»andra gången 400 claier, men tredje gången på tvenne år riket förvisas — — samt de,
»som sig tili sådana sammankomster inställde, höta första gången 40 mark silfvermynt, an»dra
gången dubbelt och tredje gången fyrdubbelt».
Att äfven ett huru ringa antal som helst af sammankommande vänner och bekanta
skall vara straff underkastadt för samfälda andaktsöfningar, läsning eller uppbyggliga samtal,
synes vara en öfverdrifven, alldeles onyttig stränghet, och desto mindre konseqvent, som ett
enskildt hushåll, så talrikt det än må vara, kan opåtalt hålla sammankomst i lika ändamål.
Det är väl icke lätt att finna lämpligaste talet för ett maximum, der strafllösheten må upphöra,
då det i flera fall kan synas skäligt, att ett enskildt sällskap, som afsigtslöst, eller efter
en bjudning till samqväm hos enskild person, samlat sig, om än temligen talrikt, ej må
straflas derföre, att lör dess medlemmar en föreläsning hålles öfver någon religionslråga, eller
en andaktsöfning företages. Men om ej särskildt undantag kan göras för sådana samqväm,
hvilka utan bestämdt ändamål af denna beskaffenhet sammankommit, och der sysselsättningen
med religionen endast tillfälligtvis uppstått — ett undantag, hvars tillämpning troligen skulle
komma att möta oöfvervinneliga svårigheter; — så lärer väl enda utvägen vara, att det förhatliga
maximitalet måste bestämmas, utöfver hvilket sällskapet ej är fredadt från åtal för sina
religiösa förehafvanden, och nemligen i allt läll endast under vilkor, att samqvämen ägt rum
inom slutna dörrar, och för öfrigt icke varit bevisligen brottsliga. Jag vet icke, om ett sådant
maximital för strafflöshet bör kunna vara större, än 12 — dock att ett hushåll, som
består af större antal, ej förmenas den frihet, som redan äger rum.
Från innehållet och syftemålet af 1726 års nådiga Plakat afviker deremot den skillnad,
sorn i tillämpningen blifvit gjord, i afseende, på straffbarhet, imellan konventiklar, i hvilka
endast renläriga, och andra, der irriga satser varit förehafda, — en skillnad, hvaraf uppstått
betänkligheter, hvilka haft till följd kongl. Brefvet af den 15 Dec. 1762, hvarigenom förordnas,
att åtal ej må ske i slika mål, som iiro af örn och grannlaga beskaffenhet, innan de
blifvit hos Justitiäkantsleren amnälta samt hans svar och utlåtande erhållits. De giltiga skälen
till den skonsamhet, som vid efterlefnaden häraf blifvit iakttagen, skulle efter mitt begrepp
endast kunnat ligga uti sammankomsternes fåtalighet, så vidt nemligen renlärighet här icke
kommit i fråga. 1 sistnämnde fall vöre motifvet hämtadt utom ändamålet af 1726 års Plakat;
och att i öfriga fallen undanrödja betänkligheterna, är det nu gjorda förslagets föremål, syftande
att kunna umbära 1702 års nådiga Bref, till hvars skonsamhet auledningarne ofelbart
minskas, i den mån oordningarne tilltaga och blifva af en allt mer eftertänklig art.
Hvad åter bestraffningens stränghet angår, kan det måhända med skäl sägas, att så
vida denna stränghet lagt hinder i vägen för förbudets handhafvande, ett sådant hinder bör
— 79 —
genom mildring undanrödjas, när man fattar föresatsen att låta förbudet utan skonsamhet efterlefvas.
Böterne torde kunna nedsättas till hälften, och landsförvisningen försvinna.
Ett i lag okändt brott mot kyrkoordningen är sakramentens missbrukande. Behofvet
af lag mot detta brott har visat sig uti svärmareförsamlingarnes företag att vid sina oloflig»
sammankomster låta både barndop och den h. nattvardens utdelande förrättas af dertill obehöriga
personer. Om häruti onekligen ligger ett sakramentens vanhelgande; så böra väl de
personer, som dervid göra presttjenst, icke undgå ansvar; och deras brottslighet lärer väl icke
kunna anses ringare, än den, hvartill man gör sig skyldig genom att förrätta vigsel, utan att
vara prest. Men detta missbruk af prestembetet bestraffas i Giftermålsbalken, äfven, om giftermålet
är tillåtet, med arbete vid Konungens slott eller fäste i minst tre år. Nu mera torde
dock lindrigare bestraffning vara tillräcklig, och således ej mer än ett halft års fängelse böra
föreslås; (hvartill äfven straffet för lekman, som förrättar vigsel, skulle kunna nedsättas, när
vigseln sker imellan personer, hvilkas äktenskap är lofligt). De, som deltaga i lörgripelsen
mot sakramentens helgd, vare sig genom anammande af nattvard eller dopets användande på
sina barn, torde lämpligen kunna straffas med penningeböter, högst femtio riksdaler.
Jag kan icke sluta behandlingen af detta ämne, utan att upptaga en för svenska statsförfattningen
vigtig betraktelse. Kyrkans enhet har för denna statsförfattning en särskild vigt.
Då, enligt vår bekännelse, ingen ting annat än Christi lära utgör normen för kyrkans
tro, och tillgifvenheten för denna kyrka således icke behöfver lästa sig vid något efteråt af
menniskor påfunnet föreställningssätt; kan också ingen ting annat än en afvikelse tran Christi
lära rätteligen kallas ett affall från vår kyrkas tro. Det är väl icke tillåtet att uti den offentliga
undervisningen inom församlingen för någon del afvika från de vedertagna läroböckerna
(symbola); men vi behöfve också icke göra oss förebråelser öfver derifrån skiljaktiga begrepp,
så länge begreppen sammanstämma med en sann öfvertygelse oin sjelfva trosnormens innehåll.
Och vi kunne, under denna förutsättning, ej blott med fredadt samvete nyttja salighetsmedel)
med församlingen, undervisa våra barn i vår tro, i enskilda samtal fritt yttra våra tankar,
utan det är oss äfven obetaget att i allmänt tryck, eller såsom deltagande i lagstiftningen, arbeta
för afhjelpande af de brister, vi tro oss hafva upptäckt i läroböckerna, för att vinna en
alltmer fullkomlig öfverensstämmelse med den gudomliga normen i de heliga skrifterna För
affall kunne vi aldrig straffas, utan att hafva förnekat sanningen af det heliga Ord, hvilket
ensamt i läroböckerna erkännes för ofelbart — allt under förbehåll att icke hafva väckt lörargelse
genom att offentligen »träda till en villfarande lära» (M. b. 1:3) eller i lörsamlingen
såsom lärare eller eljest förkunna meningar, som afvika från de vedertagna symbolerna.
Verkligt skäl att för samvetstvång öfvergifva en sådan kyrka äger endast den, sorn förnekar
christendomen. Till hvilken annan kyrka en hennes medlem må öfvergå; så kan han
åtminstone icke föregifva, att han der finner christendomen mera rent uppfattad, mindre uppblandad
med menniskolära, än han här i evangelisk-lutherska församlingen bekännes; och
större samvetsfrihet medgifver honom visserligen aldrig någon christen bekännelse. Vi böre
då ej heller anklagas för ofördragsamhet, om vi bestride, att af staten någon annan religion
bör erkännas eller förenas med oinskränkta politiska rättigheter. En sådan gräns för
religionsfriheten synes mig böra bibehållas, ej blott för kyrkans skull, hvarom redan är tält,
utan ock för svenska statsförfattningens skull, hvars egna beskaffenhet i detta afseende utgör
en af dess stora förtjenster. Det är denna min öfvertygelse, som återstår att redovisa.
Presterskapet är, enligt denna statsförfattning, ett riksstånd, hvilket ej torde kunna
fortfara längre, än statskyrkans enhet bibehålles. Komme flera än en trosbekännelse att
blifva erkända såsom lika berättigade; så skulle inom hvarje territorialförsamling, der liera
religioner blefve rådande och prester af hvarje särskild bekännelse anställdes, tvist kunna
uppstå, hvilkendera af dessa prester borde åtnjuta de presterskapet tillhörande valrätt och valbarhet
till riksdagsman. Men för Presteståndets bibehållande och för bevakande af det interesse,
detsamma representerar, synes det angeläget att undvika en rivalitet af denna beskaffenhet;
och ej ens en säker beräkning af ledamöter, som tillhörde hvarje kyrka, — af
hvilken beräkning företrädet presterna imellan förmodligen komme att bero — skulle kunna
— 80 —
äga rum, derest öfvergången från den ena till den andra sanktionerade kyrkan stöde alltjemt
öppen. Det interesse för religionens bibehållande, som genom deltagandet i lagstiftningen Presteståndet
åligger att bevaka, blefve på detta sätt obestämdt, då plviraliteten i Ståndet ömsom
kunde tillkomma den ena, ömsom den andra kyrkans presterskap. Så vida, i följd af dessa
förhållanden, frågan handlar om Presteståndets tillvarelse eller upplösande i egenskap af Riksförsamlingens
beståndsdel; bör således uppmärksamheten fästas på detta Stånds betydelse och
ändamål i sådan egenskap.
Presteståndet representerar ingen materiell del af s\enska folket, men utgör icke desto
mindre en oumbärlig beståndsdel af det svenska, och troligen af hvarje annat folks representation,
der christendomen bekännes. Under denna trosbekännelse är folkets undervisande i
religionen en befattning af så stor vigt, att den ej må besörjas af andra, än som dels styras
af dem, hvilka innehafva högsta graden af den i samhället befintliga vetenskapliga bildning,
och dels sjelfve innehafva densamma. En viss åt dessa förtrodd hierarkisk inflytelse (för att
ej säga makt) — eller ock vidskepelse och svärmeri lösgifna bland folket — äro säkerligen
de alternatifver, imellan hvilka det christna samhället äger att välja. Ty ofelbart förfaller
folket i vidskeplig förvillelse, och blir en lekboll för demagogiska svärmare, om ingen autoritet
finnes för en renlärig tro — jag säger icke en tvingande, på ofelbarhet pockande — en sådan
gifves i vår kyrka icke — men en trovärdig autoritet för dem, sorn begära att i sin tro upplysas.
Så länge folket behöfver denna ledande myndighet, är det af yttersta vigt, att en sådan
icke råkar i obehöriga händer; och den enda möjliga garanti häremot består deruti, att
autoriteten finnes förenad med högsta upplysningen inom samhället. Presteståndet, så organiseradt
som det i svenska kyrkan finnes, innehåller denna garanti, både att folkets tro och
dess religionsundervisning skola utgå från en sådan grad af upplysning, och att de icke skola
falla i demagogers händer.
Så länge denna organisation fortfar, är Presteståndet införlifvadt med samhället, och
skulle motarbeta sin egen fördel, om det ej sökte hindra folkets fanatiserande. Den hierarkiska
makt, som Ståndet kan vinna, låter icke missbruka sig till folkets uppviglande, utan att
Ståndet skulle se sig sjelft jemte samhället hotadt. Upphörde deremot Presteståndets förbindelse
med samhället; så lunne det sig i förhållanden, hvaraf man sett presterskapet begagna
sig för att vinna en hierarkisk makt, byggd på folkets okunnighet och vidskepelse, oberoende
af samhället och för samhällsordningen vådlig.
Genom sitt veto i grundlagsfrågor äger Presteståndet i sin makt att bibehålla trosbekännelsen,
så vidt den uti grundlag är sanktionerad — icke att utan Medständers och Konung»
bifall förändra den. Man lärer kunna påräkna, att detta Stånd icke förhastar sig i bekännelsens
afskaffande. När åter frågor uppkomma orri dess rätta förstånd eller sådana ändringar,
om hvilka Konung och Ständer tillhörer att i allmän kyrkolag besluta; vore det väl icke helsosamt,
att så beskaffade frågor kunde afgöras utan öfverläggning hos ett prestestånd och
utan dess deltagande i beslutet, d. v. s utan att deras mening yttrades, som äro skyldige att
bäst känna både sjelfva frågornes föremål och alla de förhållanden, hvarpå desamma hafva
inflytande. Det vore, vid dessa tillfällen, säkerligen icke önskansvärdt att hafva en riksförsamling,
der det blefve en tillfällighet, om någon enda medlem funnes, som ägde grundlig
insigt i öfverläggningsämnet eller skyldighet att äga den. Ämnet är dock ofelbart ett af de
vigtigaste, äfven såsom politiskt betraktadt, ett af dein, på hvilka samhällets lugn och välfärd
mest hvilar.
En så stor hierarkisk makt, som här blifvit tecknad, men ej större, är i Sverige genom
Presteståndet gällande. Mot en större och en farligare är fäderneslandet fredadt, så
länge dess grundlagar bestå. Intet egenmyndigt prestvälde står tillsammans med upplysningen
och friheten; men ett lagbundet, inom sina behöriga gränser inskränkt, är den enda och rätta
motvigten ej blott emot en ultramontan hierarki, utan ock emot det icke mindre fruktansvärda
välde, som den inhemska fanatismen inkräktar, när han bemäktigar sig en vidskeplig
folkmassa, förledd af sjelf kallade predikanter, de der erkänna (ifver sig ingen ecklesiastik myndighet.
— 81 —
dighet. Utan tvifvel är den en vis inrättning, denna reformationens gamla kyrkoförfattning,
hvarigenom i vårt land ej blott papismens laglösa hierarki är afskaffad, utan ock Presteståndet
fått sig försäkrade så vigtiga fördelar, att kyrkans bestånd är presterskapets högsta angelägenhet.
Derföre frestas väre prester lika litet att affalla till papismen, som att blifva politiska
folkledare, såsom deremot skulle ske, i läll de ägde inga egna fördelar fästade vid
statens.
Här i landet visar sig presterlig fanatism icke annorlunda, än hos en och annan s. k.
läsareprest, som dock hvarken angriper Presteståndets myndighet eller statens lugn, utan endast
använder (oftast för egennyttiga ändamål) en rent religiöst vidskeplig hänförelse. Men i
stället för en sådan, öfver skrämda och blödiga sinnen stundom ganska mäktig religiös rörelse,
skulle komma att förete sig en blandad, i hvilken religionen vöre endast vehiklet för
politiska ränkor, i fall politik blefve ämne för de fanatiserande predikningarna, såsom händelsen
vore, om platser i nationalrepresentationen komme att utgöra föremål för läsarepresternes
förhoppningar. Detta åter vore, hvad sorn skulle inträffa derigenom, att representanterne
utsåges medelst allmänna val, och predikanterne således blefve valbare till allmogens
ombud i riksförsamlingen. Hittills hafva deras röstvärfningar kunnat användas blott till lediga
prestsvsslors erhållande; och framgången deraf har ej sällan visat, hvad den religiösa fanatismen
ensam förmått, utan tillblandning af politik. Det är icke svårt att föreställa sig, hvilken
ny kraft de röstvärfningar skulle vinna, i hvilka svärmeriets falt blefve religiöst-politiskt, med
så mycket jordiska passioner inblandade i vidskepelsen.
Det lärer vara af sådana skäl, sorn man i England uteslutit prester från valbarhet till
Parlamentet. I en folkrepresentation synas prester icke lämpligen annorlunda kunna inkomma,
än dels genom val inom presterskapet och dels genom sjelfskrifvenhet (i kraft af sjelfva einbetet).
Det är på detta sätt, som Presteståndet i Sverige äger del i representationen, och
bevakar en folkets angelägenhet af största vigt, så länge religionens förening med upplysningen
erkännes för en af folkets stora angelägenheter.
För uppfyllande af en sådan bestämmelse har det funnits nödigt att vid samhällets interesse
fästa presterskapet genom lämplig aflöning samt så inrätta dess organisation, att det
sättes i nödvändighet att tillegna sig icke blott nödtorftig religionskunskap, utan tidehvarfvets
högsta vetenskapliga framsteg i allmänhet. Uti kyrkans fördelaktigaste embeten skulle nedläggas
belöningen för sådana framsteg, och religionsvården såmedelst oskiljaktigt förknippas
med all tidehvarfvets upplysning. Onekligen ett ganska jordiskt, alldeles materielt medel till
befrämjande af det mest andliga ändamål; men hvilka andra medel finnas väl att för ändamålet
välja? Hvad som på jorden skall lefva och verka, mäste i allmänhet med jordiska medel
närås. Att underhålla ett presterskap lör bästa möjliga pris, är ett problem, sorn icke
lärer kunna lösas med bibehållande af en för samhället önskansvärd kyrkoordning. Och försöktes
denna lösning under tillvarelsen af någon politisk eller religiös frihet; så skulle den
desto hastigare medföra kyrkans söndring från samhället, vare sig att kyrkan folie i egna
inhemska folkledares händer, eller att den blefve ett rof för främmande hierarki.
Bättre synes då vara att genom biskopsstift och goda pastorater, för hvilkas erhållande
högre vetenskaplig bildning är ett vilkor, fästa upplysningen vid kyrkans angelägenheter. Så
har svenska kyrkoförfattningen blifvit organiserad, i sammanhang med de vetenskapliga undervisningsverken,
utgångna från den grundtanken, att de i främsta rummet hade att sörja
för kyrkans behof, och att detta var det högsta för samhället. Mig har denna inrättning,
jag bekänner det, förekommit likasom anlagd under en högre ledning, än tidehvarfvets medvetande,
i hvilket det skedde. Jag har derföre vågat kalla den en vis inrättning, och betraktar
den såsom ett hufvudmoment i detta politiska system, hvilket hittills skyddat fäderneslandets
frihet och upplysning och hvars bestånd och utbildande är föremålet lör min högsta
förhoppning.
Att förstöra denna, kanhända i sitt slag enda kyrkoförfattning, afskaffa biskopsembetena,
sönderstycka alla de pastorater, hvilkas inkomster öfverstiga en prestmans nödtorftiga
R. St. Just■ Ombudsm. Einb.-BeräUelse för år 1852. H
bergning, vore visserligen vägen både till befrämjande af religionsfrihetens förespråkares önskan
orh till undervisningsverkens efterlängtade emancipation från prostväldet; men det vöre
också vägen till kyrkans emancipation — från lärdomen, från upplysningen, sådan vetcnskaperne
äga den. Sedermera måste det blifva lättare, ömsom att för svärmares läror och förehafvanden
vinna anhängare bland presterskapet, och ömsom att hos prester träffa förföljelseanda
mot olika tänkande, i stället för det upplysta och fördragsama nit, som röjt sig under
den senare tidens sekteriska oväsende.
Detta allt kan icke inträffa, så länge ett prestestånd tinnes, sådant det svenska är j
denna stund. Huruvida ett sådant kan blifva farligt; om från detsamma mycket andligt förtryck
är att befara; om det velat och förmått hindra allmän upplysning och tankefrihet; om,
med ett ord, det utöfvar någon förderflig inflytelse, i hvilken rigtning som helst — det allt
är hos oss kändt af långlig erfarenhet; och deraf skräines man svårligen, i fall man om sakernes
skick vet något mer, än huru partianhängare vilja hafva dem betraktade för gifna alsigters
framgång. Hvad som deremot skulle bända, i en mer eller mindre aflägsen framtid,
i fall man upphäfde Presteståndet, och framför allt i fall man gjorde prestmän valbara
vid allmänna folkval, har ingen ännu här sett; men mindre kan väl icke skäligen derom sägas,
än att våda är i företaget.
Man gör mig utan tvifvel det inkast, att i andra länder, hvilka icke äga våra inrättningar,
så vådliga verkningar dock icke alltid visat sig af de religiösa svärmerierna, hvarom
rätteligen endast fråga nu är. Man har i våra dagar väl sett folkrörelser; men de hafva
kommit från andra orsaker, och det är falskt att i allmänhet påbörda tidehvarfvet en så stor
benägenhet för religiös hänförelse o. s. v. — Jag tror dock icke, att tidehvarfvets särskilda
benägenhet är, hvad som härvid väsendtligen bör tagas i betraktande. Man stiftar ju icke
lagar för dagen Om de rörelser lyckligtvis här uteblifva, hvilka hos andra folk uppkommit
från lössläppande af blott materiella förförelser; om således samhället bär förblifver lugnt för
politiska oroligheter; så är derigenom dock endast den orsak overksam, för hvilken hos andra
folk i våra dagar religiösa oroligheter uteblifvit. Allt tyckes deremot i vårt land visa,
det sådana oroligheter när som helst äro färdiga att utbryta.
Jag har sagt min tanka i ett ämne, som visserligen har sina stora betänkligheter, och
der det kanhända är lika svårt att besluta sig till handling, som att overksam afbida den utgång
af händelserna, hvarmed framtiden hotas. Efter mycken tvekan har jag stadgat min
tanka härom; men sedan detta skett, har jag ej kunnat tveka om min pligt att, så vidt på
mig ankommer, bringa den stora frågan i öfvervägande.
Med hela vigten af sina stora fördelar, må dock Svenska kyrkan visserligen icke fägna
sig att äga all den trygghet för sitt bestånd, som henne i egenskap af mensklig inrättning
kan tillfalla. Ty icke i annan mån får sådan trygghet af någon kyrka påräknas, än som
hon löser det stora problem, hvari hennes bestämmelse ligger. En läst och regelbunden
kyrkoförfattning, utan intrång i samvetsfriheten — den sanna religionsfriheten, hvilken lik all
annan frihet fÖrspilles genom oordningarna och endast genom ordning kan skyddas — är
detta stora problem, hvilket ej annorlunda låter sig lösas, än genom en fortgående, en aldrig
afstadnande reformation. Kyrkan får ej mer än samhället betrakta sig såsom en gång för
alla fulländad. Vill hon bestå; så måste hon underkasta sig en aldrig hvilande granskning
och antaga de förbättringar, som derifrån utgå.
Att tillegna sig allt hvad christligt hon ännu saknar, och frånskilja sig, hvad ochristligt
sorn ännu hos henne kan finnas, är sättet att alltjemt förvärfva både frihet och fasthet. Uppysningen
skall ej upphöra att forska i kyrkans lära och i hennes författning; och kyrkan
skall deraf draga samma fiifdel, sorn samhället genom upplysningen tillskyndas. l)et är genom
friheten att tänka och yttra sin tanka, icke genom frihet att på hvarje sätt göra den
gällande hos den största möjliga folkmassa, som odlingens ljus tändes och lefver i samhället;
och det kan ej vara genom andra medel, som det lefver i församlingen. Endast på denna
väg, men icke genom fritt fortgående offentliga slitningar imellan religionspartier och deras
meningar, kan utbildas en ljus och lefvande kyrka, der friheten njuter enahanda fördelar.
— 83 —
sorn det fria och lagbundna borgerliga samhället. Ett sådant hvarken bygges eller bibehallcs
genom idel utsväfningar af lösgifna krafter; och lika litet bygges eller vidmakthålla på detta
sätt en kyrka. Men också, om tankans och forskningens fria utöfning i någondera blifver
ofruktbar, om intet bruk till ständig förbättring göres af deri vinst, upplysningen samlar,
kari inför henne hvarken kyrka eller samhälle bestå.
Jag har häraf ej kunnat komma till annan slutföljd, än att verksamhet ar af noden,
och att lära i dröjsmålet kari vara för hand, innan man det väntar.
Stockholm i Januari 1853.
S. L THEO REKI
.V. »4. Fröman
RIKETS HÖGLOFLIGE STÄNDERS
JUSTITIÄ-OM BUDSMANS
Be rättelse
TILL IIIHSDAGEI ÄR 1853,
al följd af Berättelse från Trychfrihets-1å.ommittéen.
STOCKHOLM, 1853.
p. A. NORSTEDT & SÖNER,
Kongl. Boktryckare.
■
I Zf $ 'J I
INNEHÅLL.
sid.
Om kontroll öfver inneliggande domböckers fullständighet hos Underrätter 2.
Om penningar och effekter, som med häktade personer anhållas —
Om omedelbar förvandling af ådömda böter —
Om tillämpning af 1810 års Kongl. Förordning angående mildring i straffet för lägrad qvinna ... 3.
Om straffsystemet i allmänhet och särdeles fängelset vid Vatten och bröd —
Emot missbruk af Tryckfriheten —
Om Opinionsnämnden 4.
Om arbetets organisation vid jordbruket
. —
Om gentalan utan genstämning —
Om skogarnes tillstånd och skogslagstiftning —
Om sammanläggning af prygelstraff och böter 7.
Om straffet för innchafvande af dyrk
—
Om ådömande af tukthusstraff enligt Kongl. Brefvet den 4 Febr. 1700 —
Motions väckande uti dessa samt de i föregående berättelser efter sista Riksdag upptagna Iagreformsfrågor 8.
Redovisning för åtal, anställda emot
1) en tillförordnad Ordförande i Hanekinds Häradsrätt för orätt förvandling af böter —
2) Magistraten i Westervik samt K. Bfhde i Calmar län för felaktigt förfarande vid verkställighet af
fängelse å Korrektionsinrättning  —
3) K. Bfhde i Elfsborgs län för verkställande af förvandlingsstraff utöfver högsta kroppsplikt ... 10.
4) Borgmästaren i Westervik för vägrad handräckning till verkställighet af ett skuldfordringsutslag . 11.
5) Ledamöter af Stockholms Rådstufvurätt för Vägran att å sjukhus afhöra ett sjukt vittne ... 12.
G) Häradshöfdingen N. C. Claesson för upptagande af en icke instämd talan (forts, från 1851 års
berättelse) 13.
7) K. Bfhde i Kronobergs län för öfverträdelse af ett entreprenadkontrakt (forts, från 1851 års be
rättelse)
14.
8) Domhafvanden i Snefringe härad för dröjsmål med ransakning öfver en häktad person .... 15.
9) K. Bfhde i Jemtlands län för ogillande af en utmätningsauktion å fastighet 16.
10) K. Bfhde i Calmar län för underlätet besvarande af 3:ne skrifvelser 17.
11) En tillförordnad Ordförande i Kinnefjerdings Häradsrätt för origtig förvandling af böter ... —
12) Kämnersrättcns i Calmar Ordförande för dröjsmål med aflemnande af ransakning öfver en häktad
person 18.
13) Karantänsbefälhafvaren vid Slitö för olaga spärrning af ett hus vid lägenheten Lenna (forts, från
1851 års berättelse)
14) Rådstugurätten i Gefle för vägradt upptagande af angifvelse om fylleri 19*
15) Borgmästaren i Westervik för ofullständiga domböcker samt Ordföranden i Kämnersrätten der
städes
för försummadt aflemnande af en ransakning med häktad person 20.
16) Domhafvanden i Edsbergs och Lekebergs m. fl. härader för vägran att ordna häradernes arkifver
(forts, från sista berättelsen) 22.
17) Kämnersrättcns i Malmö Ordförande för dröjsmål med aflemnande af ransakning öfver en
häktad person
—
18) Domhafvanden i Marks härad för häktade personers lösgifvande, efter det de blifvit sakfällde,
men innan de undergått straff —
Om bysättning för löpande förskrifning, ställd på längre förfallotid än tolf månader 23.
sid.
Om rälta beloppet af en förhöjning i Konsulstaxan för Svenska och Norrska Generalkonsuln i Åbo
(forts, från sista berätt.) 26.
Om det af Justitiä-Borgmästaren i Göteborg utöfvade befäl öfver der varande Stadssoldater (forts, från
sista berätt.) —
Om Kongl. Svea Hofrätts arkif (forts, från 1849 års berätt.) —
Bemärkelsen af hvad lagen kallar medgift eller hemföljd 27.
Huru bör i ansökan om inteckning fastigheten, som skall intecknas, vara uppgifven? Och är fastighet
såld, innan salubref är utfärdadt? .
. ,. 29.
Kan myndig sons fordran hos fader äga förmånsrätt såsom barnaarf, utan att fadren såsom förmyndare
åsamkat sig skulden? 31.
Kan gäldenärs egendom i Sverige utmätas, under det han i Norrige befinnes försatt i konkurstillstånd? 33.
Kan en fordringsägare i konkurs genom öfriga borgenärers beslut förmenas att utsöka gäldenärens
fordringar?
36.
Skall en ansökan om inteckning pröfvas i det skick, den vid ansökningens ingifvande befanns, och kan
sökanden icke utan förnyad ansökning njuta till godo en för honom före sakens afgörande uppkommen
fördel? 37.
Ytterligare anmärkningar i frågan, huruvida fastighetsköp må anses afslutadt, innan salubref är utgifvet —
Om de s. k. Trippiska godsen i Halland 40.
Om årets embetsresa jemte reflexioner om straffade brottslingars förbättring 49.
Om vårdande af vissa allmänna handlingar och andras afskiljande derifrån (se 1851 års berätt.) ... 52.
Bilagor: Uppgifter från Stats-Departementen på Rikets Höglofl. Ständers underdåniga skrifvelser och i
anledning deraf vidtagna åtgärder 53.
De i dessa uppgifter förekommande ännu oafgjorda ärenden 81.
Tabell öfver förestående förteckningar
83.
Berättelse af Kommitterade för Tryckfrihetens vård 84.
Rättelser.
Sid. 11 rad. 6 står: kommer; bör vara: komme
» 16 » 26 » K. Bfhdes » » K. Bfhde
» 64 » 16 nedifrån står: N:o 234; bör vara: N:o 237.
Uti Berättelsen för år 1852
n 1 rad. 6 nedifrån står: 24), som bör utgå.
Till Rikets Ilo lil o 11. Silander.
Sedan jag för åren 1851 och 1852 i ldreskrifven ordning utgifvit särskilda embetsberättelser;
återstår nu att för den derefter förflutna tiden fortsätta redovisningen af det uppdrag,
sorn jag vid sista Riksdag emottog, att vara Rikets Höglofl. Ständers Justitiä-Ombudsman.
Då jag företager denna fortsättning, har jag att börja med den anmälan, att jag för denna
gången icke medhunnit något ytterligare försök i den ena af de hufvudafdelningar, som utgöra
embetets verkningskrets, eller Lagreformen. Men hvad som icke lar underlåtas, så vida jag
ej bör anse mitt arbete i denna väg alldeles fruktlöst, är att ur de til! sista Riksdag aflemnade
berättelser här upptaga en sammandragen öfversigt af de särskilda, ännu icke afgjorda
ämnen, på Hvilka detta arbete blifvit användt; så att, i händelse något afseende skulle kunna
fästas på de behof af förbättringar, jag sökt ådagalägga, anvisning ej må saknas på de undersökningar,
berättelserne derom innehålla.
f< St. Just. Ombudsm. Emb.-Berältelse för år 1853.
1
Uti 1848 års berättelse förekommer den iakttagelsen, (sid. 29) att sedan genom K. Förordn.
den 18 Dec. 1823 »blifvit tillåtet att vid utskrifning af Underrätts dombok, som till Hofrätten
insändes, utesluta undersökningar i alla brottmål, samt endast utskrifva en kort rubrik jemte
utslaget, häraf pa ett och annat ställe visat sig den verkan, att fullständiga protokoller ej
blifvit uppsatta i andra brottmål, än der parterne, för talans fullföljande i högre rätt, begärt
deras utlemnande. Sedan enligt K. Kung. den 6 Okt. 1848 nu mera äfven skyldigheten till
rubrikernes och utslagens införande försvunnit jemte upptagande af alla tvistemål, som icke
angå ägande- eller nyttjanderätt till läst egendom, ägoskillnad, delning af jord, arf eller testamente;
har väl den al mig i berättelsen yttrade farhåga, att fullständiga koncept-domböcker
iramdeles, kanhända snart nog, skulle komma att höra till undantagen, derest ingen nyr ändamålsenlig
kontroll öfver deras fullständiga uppsättande kunde införas, ännu icke i verkligheten
bekräftat sig vidare, än att på ett och annat ställe, som jag under embetsresor besökt,
Underrätters domböcker, särdeles i städer, befunnits ofullständiga samt ett par gånger föranledt
till atal, da deremot mestedels jag funnit mig kunna låta bero vid den försorg, vederbörande
efter min uppmaning dragit om bristerries afhjelpande.
Häraf har jag dock icke vågat sluta, det min farhåga varit ogrundad, eller en tillbörlig
iörsigtighet medgåfve att låta bero vid kontroller af den tillfälliga art, som uppstått genom
de af mig anställda inspektioner. Jag har derföre trott mig böra påminna om det förslag,
jag uti den åberopade berättelsen framställt, att den önskade kontrollen måtte genom Konungens
Befallningshafvande föranstaltas, nemligen på det sätt, att Underrätterna ålades att för K. Bfhde
uppvisa hvarje års dombok vid samma tid, som en del deraf skall renoverad skickas till
Hofrätten, och med betyg öfver detta uppvisande samt domböckernes dervid ådagalagda fullständiga
skick till Hofrätten inkomma.
Samma 1848 års berättelse upptager (sid. 50) en af mig hos Kongl. Majit den 14 November
samma ar gjord underdånig hemställan om stadgande, att en hvar, som någon gripit,
alåge att, så snart efter häktandet tillgång vore på vittnen, föranstalta om fångens visiterande
och behörigt bevittnande af hvad hos honom funnits i penningar och varor, samt att antingen
då genast eller vid fångens första afiemnande till offentlig myndighet låta uppsätta skriftlig
förteckning öfver sådana hos fången träffade penningar och varor, eller ock intyg derom,
att ej något vid visiteringen hos honom funnits, med vittnenas derå i båda fallen tecknade
bekräftelse; och borde fångens yttrande tillika inhämtas och i betyget eller förteckningen intagas,
huruvida han förhållandet vitsordade; hvarefter ett sådant betyg eller förteckning alltid
skulle vara att tillgå vid handlingarna i det häkte eller arbetskompani, der den häktade komme
att qvarhållas; älvensom jag i underdånighet föreslagit, att angående förvaltningen af dylika
med fångar anhållna medel och effekter någon föreskrift måtte i Nåder meddelas, enär sådan
föreskrift hittills lärer saknas.
Meranämnde berättelse omförmäler (sid. 52) likaledes en af mig den 24 Juli 1848 hos
Kongl. Majit gjord underdånig hemställan, att 27:de punkten i Kongl. Förklaringen af den 23
Mars 1807, angående Underrätts skyldighet att söka inhämta underrättelse, huruvida ådömda
böter kunna utgå*, och att i annat fall jemte böternes utsättande så väl i utslaget, som uti
saköreslängden, tillika genast föreskrifva nämnde böters förvandling uti motsvarande kroppsstraff,
måtte sålunda förklaras, att i hvarje utslag, hvarigenom böter ådömas, också ovilkorligen^
borde utsättas det strall', hvari de vid bristande tillgång skola förvandlas; och har jag
hära genom Kongl. Majits den 6 Febr. 1849 aflåtna Nådiga Skrifvelse erhållit det svar, att
då mitt förslag innefattade ändring af det åberopade lagstadgandet, Kongl. Majit funnit den af
mig föreslagna föreskrift icke kunna såsom lagförklaring meddelas.
Då ej heller i lagstiftningsväg någon åtgärd vid detta ämne sedermera mig veterligen tillkommit;
har jag bordt, med åberopande af de skal, berättelsen innehåller, öfverlemna ärendet
till det afseende, som detsamma i sådan väg kan finnas förtjena.
Enahanda förhållande är med den af mig väckta, i samma års berättelse (sid. 55) förekommande
fråga om tillämpning af Kongl. Förordningen den 10 April 1810 angående mildring
i straffet för lägrad qvinna; och då behofvet af det tillägg i lagen, jag härom föreslagit,
ej upphört att riija sig uti fortfarande misstag vid lagtillämpningen, hvilka mer än en gång
föranledt till åtal och vederbörandes fällande till ansvar, men lagens efterlefnad onekligen dessutom
innebär ett högst olämpligt bestraffningssätt, vare sig enligt allmänna lagen eller högstberörde
Kongl. Förordning; har jag funnit äfven detta ämne böra till åtanka i lagstiftningsväg
ånyo anmälas.
Huruvida något för närvarande vid brottmåls-lagstiftningen i dess helhet är att göra,
derpå har jag föga tänkt under den tid, som förflutit efter den till Kongl. Majit gjorda underdåniga
framställning i ämnet, som finnes redovisad uti 1848 års berättelse, sedan något afseende
härå icke blifvit fristadt. Imedlertid har jag ej kunnat undgå att af daglig erfarenhet
undervisas om det trängande behofvet af förbättring i de gällande straffsätten. Straffens ändamål
äro att afskräcka och att förbättra, och om det sednare ej kan vinnas utan de svåra
och kostsamma reformer, som vore nödvändiga för införande af ett dertill syftande straffsätt;
så följer dock häraf icke, att straffens afskräckande egenskap imedlertid kan umbäras eller
behöfver åsidosättas. Detta är likväl, hvad som sker genom användande af det i allt afseende
odugliga och ändamålslösa fängelsestraffet vid vatten och bröd. Verkan deraf är lika
litet afskräckande, som det i de flesta fall innebär något verkligt straff; och det vöre mer än
besynnerligt, om under allmän tillämpning af detta straff vid böters förvandling samt på vissa
urbota brott, hvilka förut varit strängare bestraffade, det icke skulle hända, att brottens
antal ökas.
Jag har då trott mig icke kunna underlåta att ånyo hänvisa till den undersökning af
ämnet, som innehålles i den nyss här nämnda underdåniga skrifvelsen, samt hemställa, om
icke Rikets Högloft Ständer skulle finna nödigt att nu lägga någon verksam hand vid ärendet.
Ur 1849 års berättelse bör jag erinra om det af mig uppgifna förslag till hämmande af
tryckfrihetens missbruk. Det gick derpå ut, (sid. 9) att från don stora publiciteten eller folklitteraturen,
hvars öfverhand tagande välde uttränger den sanna upplysningen, upphämta åt
den bättre litteraturen en ökad utvidgningskraft och en fortskyndande rörelse, tvinga den ena
att till godtgörande af de skador, hon tillfogat den andra, kringföra jemte sina förvillelser äfven
hvad som tjenar till dessas botande, när nemligen upplysningen äger botemedel att erbjuda,
och ett skäligt anspråk på upprättelse henne tillkommer.
Grunden härtill lage uti den förmodade rättvisan deraf, att utgifvare af periodiska skrifter,
för hvarje gång de gifva offentlighet åt något som länder till mehn vare sig för enskild
person eller lör framgången af en litterär produkt, ansåges vara förpligtade att i fortsättning
af samma litterära arbete, som varit organen för detta menliga yttrande, och utan annat
dröjsmål, än sorn pröfvades alldeles oundgängligt, gifva offentlighet, i lika stor och pa lika
sätt spridd upplaga af detta arbete, åt en uppsats at' till och med dubbelt så stor vidd, som
anförandet, hvaraf den föranleddes, när sådant begärdes af den, sorn personligen blifvit af
publicisten menligt omtalad, eller den författare, hvars tryckta skrift varit af publicisten menligt
omförmält. — Härmed syftades ej blott på sådana anfall, som under namn af förklenliga
kunde vara ansvar, underkastade, utan ock på alla sådana, hvarigenom orättvis skugga
kastades, vare sig på personers lefnad, rättsförhållanden, förtjenster, eller på ett litterärt ar
-
bete, dess rätta förstånd, syftning, värde, genom hvilken orättvisa dels personens anseende
kunde lida, dels allmänna omdömet öfver ett litterärt arbete missledas. Gode män borde
i hvarje fall utlåta sig, hvad de ansåge menligt eller ej, och deraf skulle bero, huruvida den
äskade skyldigheten borde publicisten åläggas.
Opinions-nämndcn, såsom ett hinder för lagskipningens fullkomning, har uti 1849 års
berättelse, (sid. 23 t. o. m. 30) äfven varit föremål för anmärkningar och ett förslag, huru
någonting mindre ändamålsvidrigt skulle kunna påtänkas. Jag bör endast tillägga, alt min sedermera
fortsatta forskning i lagskipningens tillstånd icke försett mig med någon bättre idé,
än den jag i detta förslag framlagt, och min öfvertygelse om dess brukbarhet har blifvit bekräftad
genom de reflexioner, som denna forskning framkallat.
Samma årsberättelse innehåller, (sid. 173—177) några betraktelser om arbetets organisation
vid jordbruket, föranledda af ett öfverhandtagande bruk att vid större egendomar afhysa
underlydande hemman och torp, för att genom användande af statfolk och daglönare förskaffa sig
af sitt yrke den högsta möjliga behållning. •— Jag har upptagit frågan, huruvida någon rättsgrund
vore att åberopa, som hindrade samhällets lagstiftning att inskränka friheten i ett sådant
hushållssystem, der säkerligen de husvilla hushållens lidande öfverträflär den vinst, som
deras husbönder kunnat göra sig af deras förjagande, och samhällshatets, socialismens, kommunismens
lågor underblåsas, medan talet af uslingar och brottslingar progressivt tillväxer. Och
på denna fråga liar jag hämtat svaret från den grundsats, att jordäganderätten ej kan vara
heligare, än all annan rätt, men att ingen sådan finnes, sorn icke viker för samhällets, hvilket
gifvit jordäganderätten, liksom all annan, med förbehåll, att ingendera må kunna till samhällets
ofärd användas. — Hvad jag, efter denna grundsats, önskat och trott vara möjligt, var
icke att hindra arbetares användande vid jordbruk, på hvad vilkor eller till huru stort antal
som helst; men för en viss del af detta antal, beräknad efter den i bruk varande jordens
vidd, ville jag göra jordägaren ansvarig, att desse arbetare eller deras hushåll icke lalla fattigvården
till last, vare sig under den tid, do vid egendomen användas, eller inom viss tid derefter.
En sådan ansvarighet syntes mig böra försäkras genom inteckning i fastigheten; och
för den händelse, att denna förut vore för mycket graverad, att kunna lemna säkerhet, har
jag trott det böra föreskrifvas, att arbetarne skola vara försedde med jordbruk till en vidd
livars minimum skall vara bestämdt.
Jag har trott mig här finna en af de stora pauperismens källor, utan hvilkas tillstoppande
ali omsorg om fattigförsörjning skall förblifva otillräcklig.
Berättelsen till Rikets sist församlade Ständer, eller den för år 1850 upptager (sid 91)
ett förslag, att friheten till utförande af genkäromål utan stämning må förklaras alltid vara
öppen; hvarmed åsyftas att afskaffa en formalitet, som jag förmenat vara skadlig, enär den
endast tjenar att onödigtvis afskära ena partens talan, under det den andres anspråk bringas
i fullbordan.
Öfver skogarnes tillstånd i Riket har jag uti samma berättelse (sid. 92—107) anställt
betraktelser, föranledda af stora farhågor för framtiden. I detta ämne har jag lika litet, sorn
i frågan om stattorpare-systemet, kunnat inse lagstiftningens obehörighet att vårda samhällets
fördel; och jag har trott, att lagstiftaren kunde utsträcka sin omsorg icke blott till de skogar,
som stå under statens omedelbara vård och förvaltning, utan ock Ml sjelfva hemmansskogarna,
änskönt de må innehafvas med den fullkomligaste äganderätt. J. fall mina farhågor
icke äro grundlösa, utan den för hand varande skogshushållningen verkligen hotar fäderneslandet
med framtida skogsbrist i större mån, än som låter med dess välfärd förena sig; så
kan jag ej heller föreställa mig det lagstiftaren värdigt att förblifva en overksam åskådare af
en för fäderneslandet så förderflig förödelse, hvilken dock af sig sjelf aldrig botas, och som,
änskönt en gång botad, ej skulle underlåta att återkomma i följd af samma frestelser, samma
i alla rigtningar verkande orsaker, som redan varit dess upphof; — derest icke lagstiftningen
lyckas att lägga helsosamma hinder i vägen.
Jag har varit vidlyftig i detta ämne, visserligen utan att uttömma det; men jag bör
icke öka denna vidlyftighet, och dertill är ej heller nu tillfälle. Jag skall endast återgifva
grunddragen af det förslag, som jag vill hafva åtminstone åt framtiden öfverlemnadt, om än
tills vidare förhoppningslöst. Framför allt vill jag hafva lagstiftningens behörighet förfäktad
och jordäganderättens irriga anspråk bekämpade. Men för att börja med en antydan af ämnets
vigt, upptager jag ur min bevisning derom en och annan anmärkning.
Skogarnes fortgående förminskning under förevarande förhållanden och i händelse af
jemn afsättning med skogseffekter har förekommit mig otvifvelaktig äfven af andra skäl, än
de i allmänhet anförda. Att skog skall säljas, så Ilinge den linnés och låter med fördel sälja
sig om intet hinder för föryttringen möter, har jag trott mig kunna antaga. De få bland
svenska allmogen, som härvid tänka på efterkommande och neka sig en erbuden vinst för
dagen, måste vara både mera tänkande och bättre lottade i ekonomiskt välstånd än vanligt.
Ej sällan ser man ju spekulanter för skogens skull köpa hemman, som deraT äga rik tillgång,
endast för att göra vinst på dess föryttring, och lemna hemmanen skoglösa. Ju mera
priset på trädvaror stiger, desto mera vinstgifvande blifva sådana spekulationer. 1 detta såsom
i andra ämnen bestämmes i allmänhet handlingssättet af vinningslystnaden för dagen, och verkan
deraf måste blifva, att våra skogar försvinna, i den mån tillfälle finnes till afsättning, och
detta tillfälle kan fritt begagnas. — — Nu har man ej ens under blidare luftstreck kunnat
såsom en öfverflödsvara eller någon ting umbärligt betrakta skogen, växtrikets största herrlighet.
Naturkunnigheten har upptäckt, att när skogarne försvinna, sjelfva förhållandet med nederbörden
ändrar sig, regnet blir i allmänhet sparsammare och all växtlighet i följd deraf aftager.
Skogar äro således fruktbarhetens naturliga skydd; och de vore för detta ändamål
oumbärlige, om än de i norden icke behöfdes i så stor mängd för uppbyggande och uppvärmande
af våra boningar.
Det är detta allmänna och trängande behof af skogen, som framför allt fordrar att afses.
Om än all stor industri en gång måste afstadna för brist på bränsle, och om detta kan
ske, utan att landet i öfrigt ödelägges; så må den förlust, som deraf uppstår, skattas huru
högt som helst; den blir dock på intet sätt jemförlig med saknaden af tillgång på skogsförnödenheter
för landets hemmansägare och jordbrukare. Ifuru med alla större skogar än må
gå; det är icke deraf, som våra hemmans duglighet att bebos i allmänhet beror. Men om
alla hemmansskogar i landet öfver hufvud utödas; då lära de flesta hemman i detta land, nu
försedda med skog, af egen eller andra hemmans tillgång, ej mer kunna bebos. Så stor är
vigten af denna angelägenhet, från hvars bevakande jag ej kan afstå.
Det påstås, att äganderätten vore förnärmad, i fall hinder lades för detta hemmanens
ödesmål genom en lag, som lyckades att sätta gräns för hemmans-skogarnes utödande. Ty
det vore ju att hindra jordägaren från det bruk af hans egen skog, sorn honom godt syntes
att göra. Och det är likväl med en sådan rättighet, som han påstås hafva förvärfvat sin skogsmark,
ej mindre än sin öfriga jord, hvilken han efter behag kan så använda, odla, ödelägga,
göra för alltid onyttig, som hans eget välbehag det kräfver.
Jag hade deremot föreställt mig, att äganderätten till jord väl kunde vara något mera
inskränkt, men ingalunda vidsträcktare, än all annan äganderätt. Och efter den här uppställda
läran blefve den dock mera oinskränkt, än någon annan. Det gifves ej ens laglig rätt att
utöfver en viss grad förslösa eller uppsåtligen förstöra någon större del af sin rörliga förmögenhet,
och man kan derifrån hindras genom påtvunget förmynderskap — och detta änskönt
man sjelf förvärfvat sin förmögenhet. Men kan äganderätten till en förmögenhet i lösören
pä detta sätt inskränkas; hvarföre skulle då någon dylik inskränkning vara omöjlig endast i
afseende på jord, den man åtminstone icke sjelf frambragt, och hvars bestämmelse ej kan
inskränka sig till att gagna endast dess nuvarande innehafvare? Det är ju en irring i rättsbegreppen
att begära en jordäganderätt, oberoende af samhällets fördelar, då all rättighet till
egendom är tillkommen endast genom samhälls-inrättningen och hvilar på inga andra grunder,
än dem samhället godkännt. Att antaga en äganderätt oberoende af samhället, vore att
förneka detta senares tillvarelse.
Men att äganderätt till jord så väl som till allt annat är beroende af samhället, vill
säga, att samhället äger bestämma äganderättens gränser och vilkor och att dessa måste så
ordnas, som samhällets behof och fördelar det fordra. Om det icke låter med allmän fördel
('(irena sig, att jord äges under så ovilkorlig rätt, att dess ägare kan förstöra dess fruktbarhet
eller göra den för längre eller kortare tid onyttig; så kan samhället genom lag förbjuda
ägaren att så behandla sin jord. Om det länder till allmän skada, att jordägare utöder sin
skog, eller underlåter att den vårda och om dess återväxt draga försorg; så kan lagen, (när
klokheten bjuder att nyttja denna makt) föreskrifva, till huru stor mängd skogen, der den
linnes, får förbrukas, huru den nedhuggna skogen skall genom återplantering ersättas, planteringen
fredas och skötas, huru på en egendom, der skog saknas, jord skall till visst belopp
afsättas för att användas till skogs uppdragande. Allt detta med ingen sämre rätt och
behörighet, än det lagstiftande samhället äger att jord inom sitt område med skatter och utskylder
belasta. Låt vara, att man förvärfvat sin jord fri från en sådan skogslag, och tror
jordens värde minskas genom denna lags införande. Så kan man äfven hafva förvärfvat sin
jord fri från dessa skatter och utskylder, och få dess värde genom deras påläggande oemotsägligen
minska dt.
Jag har anmärkt, att svenska jorden till en del af ålder varit, och till en annan del i
senare tider efterhand blifvit befriad från do nödiga inskränkningar i dispositionsrätten öfver
skog, utan hvilka en ändamålsenlig skogshushållining ej är att påtänka. Att skogarne denna
förutan gå förlorade, hoppades jag hafva ådagalagt. Jag har trott lagstiftningen böra numera
finna nödvändigheten att åter taga saken under sin hand; och jag har lemnat ett utkast till
hufvudmomenterna af de stadganden, hvarigenom hemmansskogarna skulle kunna bevaras eller
återställas eller irån nyo upplredas. 1 det skick, saken kommit, har jag funnit det vara ett
vidt utseende företag att ens uttänka en lag, som skulle kunna bota det onda, jin mer att
bereda framgång och efterlefnad åt en sådan lag; och de grunddrag dertill, jag försökt att
tänka mig, liar jag fått sådana, att deras framläggande vore hopplöst, så länge man ej har
att påräkna en fast och enhällig öfvertygelse, att en lag i denna rigtning är för allmän välfärd
oundgänglig.
Imedlertid har jag kallat lagens gamla förmynderskap helsosamt. Jag mente att
det var så till sin grund och väsende, icke att det så var i sin utöfning eller sjelfva
sina stadganden. Hvad Jagen innehöll, blef vanmäktigt, efter mångas tanka derföre, att det
var för mycket — elter min tanka derföre, att det var leir litet, alldeles ofullständigt, för ingen
del sådant, som det numera skulle kunna blifva, med begagnande af den upplv sning, erfarenheten
och skoghushållningens vetenskapliga framsteg åstadkommit.
Under afbidande af tiden för framläggande af ett icke alldeles hopplöst lagförslag i ämnets
hela vidd, skulle dock, i en särskild fråga, nemligen om skifteslagarnes tillämpning på
enskilda hemmansskogar, ett förslag, såsom mindre genomgripande, möjligen kunna hafva en
utsigt för sig. Det skulle handla om den förändring, att hvarje ännu oskiftad skog eller utmark
finge, der alle delägarne ej annorlunda åsämdes förblifva oskiftad, och hvarje delägare i
en sådan lemnäs frihet att fordra antagande af det skogshushållningssätt, hvarom fråga var.
Och jag har trott det vara önskligt, om härtill kunde lemnäs ej allenast vitsord åt den delägare,
som sådant begärde, utan ock den nödiga indelningens verkställande på allmän bekostnad.
Uti 1850 årsberättelse (sid. 107) förekommer vidare en fråga om rätta sättet att förfara vid
sammanläggning af förvandlade penningeböter med prygelstrafT; och har jag, till afhjelpande
af skiljaktighet i författningarnes tillämpning på detta ämne, föreslagit, att af de i frågavarande
straffen, prygel samt vatten och bröd, hvaraf ettdera borde blifva det, till hvilket
båda sammanlades, icke fängelset vid vatten och bröd, utan prygelstraflet, såsom det svårare,
måtte förklaras vara det, hvartill böterna borde förvandlas (eller hvari böternas förvandlingsstraff
borde öfvergå). Och jag har ansett denna förklaring vara angelägen, enär en brottsling,
som gjort sig skyldig till prygel, men vet, att i händelse han föröfvar äfven ett sådant
brott, som'är belagdt med penningeböter, han vid dessas sammanläggande med prygelstralYet
får i’ena bot båda straffen förvandlade lill vatten och bröd, mäste finna sig frestad att genom
dylik ytterligare brottslighet bereda sig ett lindrigare straff; hvilket strider mot stralllags ändamål
och lätteligen föranleder till nya brott.
I samma berättelse (sid. 109) är anmärkt olikheten uti tvenne på en och samma dag den 10
Juni 1841 utkomna Kongl. Förordningar, hvaraf den ena för olofligt innehafvande al dyrk
uttryckligen föreskrifver förvandling af nio par spö till tolf dagars fängelse vid vatten och
bröd, nion don andra stadgar en allmän tarifi lör böters förvandling, enligt hvilken beloppet af
de böter, som svara mot nio pär spö, bör till endast nio dagars fängelse vid vatten och brod
förvandlas; och har jag tillstyrkt, att den ovisshet, som häraf i tillämpningen uppkommit,
måtte genom lagstiftande förklaring afhjelpas.
Til) dessa äldre ärenden har jag endast att lägga ett nytt, föranledt af en lags tillämpande,
som jag trott icke mer böra vara i bruk. Det är Kongl. Brefvet till Uommercecollegium
den 4 Februari 1766 om brottsligas dömande till arbete pa spinnhuset i stockholm;
uti hvilket nådiga Bref särskildt, för hufvudstaden stadgas, det Domstolarne måge hafva frihet
att jemte straffets utsättande efter lag döma brottsliga personer, hvilka beträdas med itererad
tjufnad, eller för någon grof vanart andra gången skola lida straff, på längre eller kortare lid,
efter brottets och personens egenskap, till arbete på Spinnhuset bär i staden.
Huruvida en sådan förhöjning i straff, som här tillätes särskildt lör hufvudstaden, ka*1
företrädesvis der vara af nöden, är måhända icke lätt att algöra. Jag hör endast anmarka,
att i brist af full visshet, huru härmed förhåller sig, också fullgiltig grund saknas för en lagstiftning,
som stadgar ett så beskalfadt undantag. Men om ock en sådan undantagslag i or
hufvudstaden må anses nödig; så vore det, efter min tanka, dock alltid olämpligt, lörst och
främst att hvarken bestämma måttet af det stralf, som kan ådömas, eller ens sjelfva brottets
art och beskaffenhet, som skall bestraffas, utan låta benämningen grof vanart amandas elter
godtfinnande på huru skiljaktiga arter af vanart sorn helst, och dessutom att öfverlemna åt
domarens välbehag, antingen han vill använda det tillatna stratlet eller icke.
Då det nu visat "sig, att den frihet härtill, som blifvit domaren gifven, annu fortfar
att begagnas, och sålunda exempel förekommit, dels att en person, sorn lörut undergått bestraffning
för stöld, och derefter befunnits innehafva en falsk nyckel, derlor blifvit dömd, ej
allenast till nio dagars fängelse vid vatten och bröd, utan ock att, såsom med itererad vanart
beträdd, under ett års tid hållas till arbete vid allmänna stråh- oell arbetshuset a Aorrmalm,
dels att en annan för begången stöld andra resan fått sig ådömdt aderton dagars; långelse
vid vatten och bröd med tillagdt tre års allmänt arbete vid korrektions-inrättningen a Långholmen,
samt dels att en tredje för förskingring af anförtrodt gods till belopp al 16 B:dr .16 sk. är
dömd alt böta C R:dr 42 sk. samt för fylleri och sabbatsbrott 6 Kalr 62 sk. allt banko, och
att derjemte, enär han tillförene lidit straff lör förskingring af anförtrodt gods, nu såsom ånyo
beträdd med grof vanart, försändas till allmänna stralf- och arbetsfängelset å Långholmen,
för att derstädes ett år till allmänt arbete hållas; lärer det finnas tillräckligen ådagalagdt, atl
den rättelse, som kan pröfvas skäligen äga rum, är af behofvet påkallad. För min del tror
jag skäl vara att den olämpliga föreskriften, åtminstone tills vidare, utan ersättning afskaflas.
Jag vet icke, huruvida, såsom jag hört sättas i fråga, någon ting annat erfordras, än
ett ärendes upptagande i Justitiä-Ombudsmannens berättelse, för att göra detsamma hos Rikets
Höglofl. Ständer anhängigt. Men i händelse den uti 14.§ af Instruktionen mig ålagda
skyldighet att uppgifva förslag till förbättring af lagar, författningar och allmän hushållning
icke skulle anses vara nog formligen fullgjord genom sjelfva förslagens införande i berättelsen,
utan en särskild uttrycklig motionering derjemte vara erforderlig och kunna på mig ankomma;
far jag härmed vördsamast förklara, att ej allenast de nu här ofvan upptagna förslag, utan ock
de, som uti föregående efter sista riksdag utgifna berättelser förekomma, samt en bär nedan
i ett lagskipningsämne upptagen hemställan rörande de s. k. Trippiska godsen i Halland lemnäs
af mig a embetes vägnar såsom motioner att hos Rikets Höglofl. Ständer behörigen handläggas
och pröfvas.
Härifrån har jag att öfvergå till de af mig anställda åtal, som denna gången böra redovisas.
Vid Hanekinds Häradsrätt hade genom utslag den 6 Juli 1850 blifvit stadgadt, att en
person, hvilken för första resan stöld af varor och penningar till värde och belopp af 13 ll:dr
41 sk. 4 rst. borde böta 41 R:dr 28 sk. samt för inbrott särskildt ansvara med t) dagars
fängelse vid vatten och^ bröd, skulle jemte uppenbar kyrkoplikt för alltsammans i en bot undergå
tjuguen dagars sådant fängelse å Ostergötlands länshäkte, hvilket fängelsestraff den sakfällde
äfven undergått; och då jag, efter härom erhållen kännedom, ansett kroppsstratfet rätteligen
hafva bordt bestämmas till endast aderton dagars fängelse vid vatten och bröd; har
jag emot Häradsrättens tillförordnade Ordförande låtit inför Kongl. Göta Hofrätt anställa åtal
för orätt dom; hvaröfver Kongl. Hofrättens utslag fallit den 12 Januari innevarande år, af
'"'ui.9!' e*\lmi.. tillförordnade Domhafvanden, som erkännt, att han särskildt förvandlat
stola beloppet och särskildt den för inbrott första gången i Kongl. Förordningen den 10 Juni
1841 stadgade påföljd af nio dagars fängelse vid vatten och bröd, i stället att fängelsestraffet
bordt i ett sammanhang uträknas och bestämmas samt den sakfiillde sålunda undergå endast
aderton dagars så beskaffad! fängelse, hemställt, om och hvad påföljd för ifrågavarande förfarande
borde tillförordnade Domhafvanden ådömas, då Häradsrätten derigenom icke förmodades
kunna anses hafva öfverträdt något tydligt lagstadgande, Kongl. Hofrätten likväl funne
tillf. Domhafvanden hafva uti anmärkta hänseendet så felaktigt förfarit, att han derföre icke
kunde undgå laga ansvar, och förthy dömde honom, med stöd af 1 Kap. 12 § Rättegångsbalken,
och Kongl. Brefvet den 11 December 1766, att för hvad han sålunda under domareembetets
utöfning låtit sig till last komma, böta tio R:dr banko till treskiftes samt ersätta ej
mindre Kongl. Majit och Kronan kostnaden för den sakfälldes utspisning med vatten och
brod i Ostergötlands läns cellfängelse tre dagar längre än vederbordt, med tolf skillingar, än
äl\en deri saktällde hans lidande med fordrade två Ridr allt banko. Och har ändring i detta
utslag icke blifvit sökt.
Kn Skeppare var af Rådstufvurätten i Westervik genom utslag den 17 Fehr. 1844
förklarad skyldig att, i saknad af tillgång till ådömda böter för brott emot tullförfattningarna,
undergå ett ars fängelse med arbete, och hade för sådant ändamål blifvit af Magistraten i
nämnde stad insänd lill länshäktet i Calmar saint der intagen den 15 Mars 1844 men hos
h. Blhde genom företeende af betyg om en till Kongl. Majit ingifven underdånig nådansi'kmng
vunnit belrielse från häktet och anstånd med straffets verkställighet, under afbidan af
nådig resolution på berörde ansökning; men efter derå erhållet afslag hade Skepparen i Juli
månad
månad 1847 återkommit till länshäktet, äfven då dit förpassad af Magistraten i Westervik för
fängelsestraffets undergående, vid hvilket tillfälle Skepparen, enär han, såsom af Magistraten
insände handlingar visat, skulle äga åtskillig läst och lös egendom, jemväl blifvit af K.
Bfhde lösgifven; derjemte K. Bfhde uti skrifvelse den 29 Juli anmodat Magistraten att,
till utrönande, huruvida Skepparen kunde antagas sakna förmåga att böterna gälda, försälja
omförmälte egendom, äfvensom att, derest tillgång till böterna på sådant sätt ej vunnes, och
Skepparen icke hade andra tillgångar, befordra honom till det bestämda straffet; hvarefter
meranämnde Skeppare i påföljande November månad, likaledes af Magistraten i Westervik, är
vorden afsänd till länshäktet, derifrån han, i anseende till ofvannämnde .utslags innehåll, att
straffet skulle undergås å närmaste korrektions- eller arbetsinrättning, blifvit i öfverens
stämmelse
med K. Bfhdes föreskrift afförd till K. Bfhde i Carlskrona, hvilken embetsmyndighet
tillkännagifvit, att, jemlikt meddeladt besked från der varande Kommendantsembete,
i Carlskrona ej mera funnits någon korrektions- eller arbetsinrättning; hvarföre
K. Bfhde i Calmar den 29 nyssnämnde November hos Kongl. Fångvårdsstyrelsen gjort förfrågan,
hvarest oftanämnde Skeppare borde undergå sitt straff, derpå Kongl. Styrelsen
den 6 Dec. 1847 meddelat det svar, att han borde försändas till straff- och arbetsfängelset i
Malmö, dit han, under tiden i Carlskrona länshäkte qvarhållen, omsider också blifvit förpassad
samt framkommit den 22 Januari 1848.
I anledning häraf har Skepparen hos mig fört klagan, hvaröfver jag funnit nödigt att
höra ej mindre Magistraten i Westervik, än Iv. Blhde i Calmar län, samt derefter till Adv.-
fiskalseinbetet i Kongl. Göta Hofrätt öfverlemnat att föra talan l:o emot Magistraten derföre,
att behörig undersökning om tillgång hos Skepparen till böternas erläggande icke föregått
Magistratens den 17 Febr. 1844 fattade beslut om förvandlingsstraffets verkställande, enär
sådan undersökning först i följd af K. Bfhdes den 29 Juii 1847 meddelade förordnande
ägt rum, hvarigenom Skepparen tillskyndats otillbörligt lidande i så måtto, att lian förgäfves
varit häktad och från Westervik afförd till Calmar, derifrån han, af K. Bfhde försatt på
fri fot, måst på egen bekostnad fortskaffa sig hem, äfvensom onödig kostnad i fångforsling
och förplägning Kongl Majit och Kronan förorsakats; derjemte och då det ej kunde anses
vara med full visshet utrodt, huruvida Skepparen före sin första afsändning i Mars 1844 hos
Magistraten anmält ilen tili Kongl. Majit ingifna nådeansökan, helst sådan uppgift icke förekommit,
förr, än i Skepparens påminnelser öfver Magistratens förklaring, samt han för uppgiften
icke åberopat något bevis, jag ansett Magistratens yttrande deröfver vara erforderligt
samt Skepparen böra lemnäs tillfälle att uppgiften bestyrka, då, i händelse fel funnes hafva
förelupit, sådant äfven borde Magistraten till last räknas — samt 2:o emot K. Bfhde i
Calmar län, med anmärkning, att K. Bfhde, utan förfrågan hos Kongl. Fångvårds-styrelsen,
bordt hafva sig bekant, huruvida så beskaffad korrektions- och arbetsinrättning som den,
hvartill klaganden var dömd, då fanns i Carlskrona att tillgå, och att derest han icke blifvit
dit försänd, utan K. Bfhde i stället antingen lemnat honom åter på fri löt, tilldess frågan
om rätta stället för hans insättande hunnit afgöras, eller ock låtit honom, intilldess besked
på förfrågan härom erhållits, qvarstadna i Calmar länshäkte och förses med det arbete, sorn
kunnat vara tillgängligt, den tid Klaganden sålunda der blifvit qvarhållen, kunnat och bordt
på hans strafftid alräknas, men i hvilketdera fallet som helst för honom undvikits en öfverllödig
fängelsetid samt derigenom ökadt lidande, utöfver hvad honom var ådömdt, och äfven
en onödigtvis använd kostnad för hans afförande till Carlskrona och qvarhållande derstädes
för Kongl. Majit och Kronan besparats.
Efter det sådant åtal blifvit utfördt och vederbörande deröfver hörde, har Kongl- Hoträtten
den 27 sisth Januari genom utslag sig utlåtit, att sedan upplyst blifvit, det Landskamererare!!,
mot hvilken talan blifvit af missförstånd vänd, men sedermera nedlagd, i de
mot K. Bfhde beilrade åtgärder ej deltagit, och genom Landshöfdingen Normans Irånlälle
frågan om den påföljd, åtalet för honom kunnat medföra, förfallit, prölningen af målet blifvit
inskränkt till den del deraf, som anginge Magistraten i Westervik och vederbörande LandsR.
S. Just. Ombudsm. Emb.-BcräUelse för år 1853. 2
— 10 —
sekreterare; oell ehuru undersökning om klaganden haft tillgång eller ej lill ifrågavarande
böter, redan år 1841 ägt rum och dervid blifvit utrönt, att hans fastighet varit besvärad med
inteckning och hans lösa egendom med qvarstad belagd; likväl och enär Magistraten, vid emottagande
till verkställighet mera än två år derefter af Rådhusrättens förvandlingsbeslut, icke
bordt underlåta att i laga ordning utmäta, hvad Klaganden då kunnat tillhöra, och såmedelst
utreda, om eller i hvad mån hans egendom genom försäljning kunnat gifva något öfverskott
till större eller mindre del af böterna; trien Magistraten, med åsidosättande af sin så beskaffade
embetspligt, två särskilda gånger till länshäktet i Calmar inlörpassat Klaganden; pröfvade
Kongl. Hofrätten, med anledning af grunderna i I Kap. 12 § Rättegångsbalken, rättvist fälla
Magistratens Ordförande och Ledamöter att för den felaktighet i embetets utöfning, dessa sålunda
låtit komma sig till last, dels böta till treskiftes Ordföranden sexton R:dr 32 sk. samt
Ledamöterna hvardera atta R:dr 16 sk., dels ock ersätta så väl Kongl. Majit och Kronan för
Klagandens underhåll och forsling, på siitt Adv.-fiskalsembetet yrkat, med trettiosju R:dr 2 sk.
I rst, som oek Klaganden för det honom genom Magistratens förvållande tillfogade lidande,
med sexton R:dr 32 sk. allt banko.
\ idkommandc Landssekreteraren, så alldenstund de författningar, från hvilka han velat
hämta ursäkt för K. Bfhdes förfarande att, sedan Klaganden sista gången till länshäktet
inkommit och, efter iråkad sjukdom tillfrisknat, låta afföra honom till Carlskrona, icke afsåge
sådant fängelsestraff, som det Klaganden ådömda, men deremot Kongl. Brefvet den 7 November
1827 och de den 27 Mars 1835 angående arbets- och korrektionsinrättningarna i Riket
utfärdade instruktioner klart och tydligt anvisade, huru vid verkställighet af det ifrågavarande
beslutet bordt tillgå, samt Landssekreterarens invändning derom, att K. Bfhde i Carlskrona
varit oförhindrad att derifrån vidare lortskallä Klaganden, icke förtjente afseende, utan Landssekreteraren
mäste lagligen ansvara, i den mån han bidragit dertill, att genom ofvan omförmälte
origtiga förfarande ej mindre Klagandens fängelsetid blifvit obehörigen förlängd, än ock
Kongl. Majit och Kronan fått vidkännas onödig kostnad för hans underhåll; fördenskull och
enär Iv. Bfhde i Calmar uti skrifvelse redan den 13 Dec. 1847 underrättat K. Bfhde
i Carlskrona om den för Klaganden slutligen bestämda straffort, vid hvilket förhållande det
icke kunde tillräknas K. förstbemälte Bfhde, att Klaganden, efter det sagde skrifvelse framkommit,
i Carlskrona läns häkte qvarhållits; samt upplyst blifvit, att fångtransporterne emellan
Calmar och Malmö rätteligen böra taga vägen genom Carlskrona, hvaraf följde, att någon
förhöjd afgift i detta hänseende icke drabbat Kongl. Majit och Kronan; alltså blefve Adv.-  liskalsembetets påstående emot Landssekreteraren endast i så måtto bilället, att Kongl. Hofrätten
dömde honom likmätigt grunderna för 1 Kap. 12 § Rättegångsbalken, att för den felaktighet
i embetets utöfning, hvartill han, i egenskap af Landssekreterare, i förberörde fall
vore saker, till treskiftes böta trettiotre Ridr 1C sk. samt godtgöra dels Kongl. Majit och Kronan
för Klagandens underhåll i häktet från och med den 18 Nov. till den 1(5 Dec. 1847
med två Ridr 44 sk, (> rst banko, dels Klaganden för honom tillskyndadt lidande med trettiotre
Ridr IG sk. enahanda mynt. Varande detta utslag laga kraftvunnet så väl emot mig som
Landssekreteraren; men Magistraten i Westervik har deröfver anfört underdåniga besvär,som
af nådig pröfning bero.
Sedan Känmorsrätten i Wenersborg dömt en och samma person dels under den 5 Sept.
1849 att för oloflig bränvinsförsäljning böta 40 Ridr eller, i saknad af tillgång dertill, hållas
21 dagar i fängelse med arbete, dels ock den 29 i samma månad att för ett sår, tillfogadt
annan med iifsfarljgt vapen, och våld mot Polisuppsyningsman i ena bot plikta 103 Ridr 16
sk. till treskiftes^ eller, i brist al böter, undergå 28 dagars fängelse vid vatten och bröd; samt
den saklällde pa grund al dessa beslut, a länshäktet i Wenersborg blifvit afstrafläd från den
29 Nov. till och med den 27 December berörde år med fängelse vid vatten och bröd samt
.idare irån sistnämnde dag till och med den 17 Januari 1850 med fängelse; så har jag, i
anledning af K. Bfhdes i Elfsborgs län underlåtenhet att i Kongl. Göta Hofrätt begära
— 11 —
förvandling i ett sammanhang af omförmälte böter, hvarigenom den sakfällde emot innehållet
af Kongl. Brefvet den 26 Maj 1827 och 11 punkten i Kongl. Förklaringen den 23 Mars
1807, för brott som kunnat med böter försonas, i brist deraf, fått undergå bestraffning utöfver
högsta kroppsplikt, förordnat åtal emot K. bemälte Bfhde, efter hvilket åtals utförande Kongl.
Hofrätten genom utslag den 3 sistledne Februari, med förklarande, att då Landshöfdingen och
Kommendören 1*. Sandelhjelm aflidit, åtalet, så vidt det honom rörde, kommer att förfalla, samt
att den af vederbörande Landssekreterare gjorda hemställan om indragna Kämnersrättens i
Wenersborg hörande i målet, såsom utan inflytande derå, ej kunde bifallas, sig hufvudsakligen
utlåtit, att emedan upplyst och medgifvet vore, det K. Bfhde icke,, på sätt ske bordt,
då besluten rörande de ådömda böterna på en gång förekommit till verkställighet och den
sakfällde till desamma saknat tillgång, hos Kongl. Hofrätten begärt förvandling i ett sammanhang
af nämnde böter, i stället för hvilka den sakfällde ostridigt hållits först tjuguåtta dagar
i fängelse vid vatten och bröd och derpå tre veckor i fängelse, samt följaktligen, emot grunderna
för stadgandet i 1 lite punkten af Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807, fått undergå
bestraffning utöfver högsta kroppsplikt; ty och som den af Landssekreteraren för berörde
underlåtenhet föreburna ursäkt af bristande kännedom derom, att den sakfällde varit å länshäktet
insatt och der undergått bestraffning, desto mindre kunde för nöjaktig antagas, som
tillsynen öfver häktet K. Bfhde såsom embetspligt ålegat, pröfvade Kongl. Hofrätten, i förmågo
af 1 Kap. 12 § Rättegångsbalken och Kongl. Brefvet den 11 Dec. 1766, rättvist döma
Landssekreteraren att för hvad K. Billdé i omförmälte hänseende till last lage, böta sexton
Ridr 32 sk. till treskiftes samt ersätta ej mindre Kongl. Majit och Kronan för den sakfälldes
underhåll i häktet under tjuguen dagar med två Ridr 1 I sk. 8 rst, än äfven denne sednare
för det honom genom obehörigt qvarhållande i fängelse sistnämnde tid tillskyndade lidande
efter tolf skillingar om dagen med fem Ridr 12 sk. allt banko. Ocb äro underdåniga besvär
öfver detta utslag anförda af Landssekreteraren samt på Kongl. Majits nådiga pröfning
beroende.
På begäran om verkställighet å Landshöfdinge-embetets i Calmar län den 18 Mars
1847 meddelade utslag, hvarigenom en i Westervik varande vaktmästare och dess hustru
blifvit ålagdt infria ett den 1 Januari 1843 utgifvet skuldebref å 600 Ridr riksgäldssedlar, hade
hos Magistraten i nämnde stad handräckning icke blifvit fordringsägaren i rätt tid lemnad, och
tillgångar till dess gäldande gått för honom genom dröjsmålet förlorade; hvarom fordringsägaren
hos mig gjort anmälan, med begäran att varda till sin rätt i målet lörhulpen; och har
jag, i anledning häraf, funnit mig befogad att förordna åtal emot vederbörande Borgmästare,
såsom den der origtigt förfarit och derigenom vållat, att fordringsägaren gått miste om betalning;
efter hvilket åtals utförande vid Rådstugurätten i Westervik denna Rätt genom utslag
den 9 December 1850 ansett det ej vara ådagalagdt eller styrkt, att Borgmästaren vid behandling
af omförmälte utsökningsärende begått tjenstefel eller eljest låtit i afseende på ärendet
komma sig till last försummelse, hvadan, under åberopande af 17 kap. 33 § Rättegångsbalken,
Rådstugurätten frikännt Borgmästaren från ansvar och ersättning i målet. Då jag olver detta
utslag anfört besvär hos Kongl. Majits och Rikets Göta Hofrätt, har genom dess utslag den
23 Januari 1852 blifvit förklaradt, att enär Borgmästaren, som erkännt, det fordringsägaren,
på sätt denne uppgifvit, den 8 Maj och den 12 Juni 1847 inställt sig hos Borgmästaren och
begärt att få Landsh.-embetets ifrågavarande utslag befordradt till verkställighet, felaktigt iorfärit
derutinnan, att han underlåtit att i sin egenskap af Magistratens i Westervik ordlorande
genast emottaga utslaget och derefter ofördröjligen vidtaga åtgärder lör detsammas verkställande,
samt sedermera det inträffat, att innan utslaget sluteligen den 4 Augusti sistnämnde ar
blifvit hos Magistraten till verkställighet anmält, gäldenärens ägda fastighet i berörde stad var
å exsekutif auktion försåld, oell gäldenären sjelf afyttrat all sin lösa egendom, samt att vid
anställd undersökning tillgång hos honom ej funnits, pröfvade Kongl. Hofrätten skäligt, i törmågo
af 1 kap. 7 f Utsökningsbalken, att med upphäfvande af Rådstufvurättens utslag döma
— 12 —
Borgmästaren att för det anmärkta origtiga förfarandet till närmaste fattighus böta det belopp,
som motsvarade den honom såsom Borgmästare tillkommande lön under en månad, hvarjemte
han förpligtades alt ersätta fordringsägaren dels hans i och för målet hahla kostnader med
tjugu R:dr banko, dels ock den förlust, han genom Borgmästarens förfarande lidit i afseende
på fordringens utbekommande; men då Rådst.-rätten icke sökt utreda, huru stor del af fordringen
kunnat ur gäldenärens i Westervik ägda tillgångar uttagas, derest Landsh.-embetets
utslag, då fordringsägaren den 8 Maj 1847 sig hos Borgmästaren anmälte, blifvit errioltaget
och i laga ordning befordradt till verkställighet, hvilken utredning lämpligen kunnat ske bland
annat medelst infordrande af liqviden i anledning af exsekutiva auktionen u fastigheten och
köpeafhandlingen rörande lösegendomen; visades målet i den delen åter till Rådst.rätten, soin
efter utredningens fullbordande, och sedan parterne fått tillgodonjuta laga rättegångsförmåner,
hade att i fråga om den i omförmälte hänseende fordringsägaren tillkommande ersättning utlåtande,
meddela, utan hinder af Rådst.rättens förra beslut
Ofver detta Kongl. Ilofrättens utslag har Borgmästaren i underdånighet klagat; och sedan
Kongl. Majit genom nådigt Utslag den 14 sistliden Mars funnit skäl icke vara anfördt, som i
Kongl. Ilofrättens utslag kunde verka ändring; så har återförvisningsbeslutet gått i verkställighet
och Rådst.rätten, efter företagen utredning, genom utslag den 11 sisth Maj sig utlåtit,
att som upplyst vore, det gäldenären vid den tid, då fordringsägaren sökte utmätning för sin
fordran hos honom,' ägde en tillgång af 75 R:dr 2 sk. Riksgäldssedlar, samt denna summa
sålunda bordt i mät tagas och fordringsägaren godtgöras; ansåge Rådst.rätten Borgmästaren
vara pligtig att ofvannämnde summa sjuttiofem R:dr 2 sk. Riksgäldssedlar genast till den nu
mera aderina fordringsägarens sterbhusdelägare emot qvitto utbetala samt gälda desse sistnämndes
kostnader uti målet med sex Riksdaler 32 sk. Banko.
Efter Borgmästarens begäran om hänvisning att öfver detta utslag klaga, har Rådst.rätten
förklarat, att sedan frågan om ansvar för olaga tjensteförfarande i denna sak blifvit af Kongl.
Majit i nåder afgjord, detta mål nu mera utgjorde en ren ersättningstvist, i följd hvaraf Svaranden
(Borgmästaren) hade att genom laga vad bana sig väg till ändring af utslaget. Men vad
har antingen icke blifvit erlagdt eller icke fullföljdt, och ej heller besvär anförda, så att Rådst.
rättens utslag har vunnit laga kraft, och troligen fordringsägarens sterbhus omsider kommit i
besittning af den ringa ersättningen.
Under handläggning af ett vid Stockholms Rådstufvurätt anhängig! inål har käranden till
vittne åberopat en person, hvilken var af sjukdom hindrad från inställelse, samt anhållit, det
Rådst.rätten måtte låta å Provisoriska sjukhuset förhör med detta vittne anställa, för hvilket
ändamål Käranden hos Rådst.rätten företett läkarebetyg, att vittnet i anseende till ett svårt
bensår icke kunde gå samt vore intagen å Provisoriska sjukhuset, dock icke liggande bland
koppsjuka. Slen genom beslut den I Dec. 1851 har Rådst.rätten ansett sig icke kunna bi
falla
Kärandens anhållan; och sedan klagan häröfver blifvit hos mig af Käranden förd; har
jag låtit inför Kongl. Svea Hofrätt tilltala Rådst.rättens i beslutet deltagande Ledamöter, med
anmärkning, att Domaren icke vore berättigad att undandraga sig ett vittnes alhörande, så
vida icke laga förfall förefunnes; efter hvilket åtals utförande Kongl. Hofrätten ilen 11 sisth
Mars meddelat det utslag, att emedan Käranden, som åberopat vittnet samt anhållit, att det
kunde varda å Provisoriska sjukhuset afhördt, hos Rådst.rätten företett betyg af vederbörande
Läkare derom, att vittnet i anseende till ett svårt bensår ej kunde gå och att han var å
nämnde sjukhus intagen; ty och som den af de tilltalade åberopade omständighet, att med
samma sjukhus vore förenad en sjukvårdsanstalt för koppsmittade, destomindre utgjort giltig
anledning för Rådst.rätten att Kärandens anhållan afslå, som läkarebetyget tillika innehållit, att
vittnet ej var liggande bland koppsjuka; alltså och då icke heller i öfrigt laga hinder för bi
fall
till samma anhållan förefunnits, samt Rådst.rätten följaktligen, likmätigt 17 kap. 4 §
Rätteg.balken, icke bordt undandraga sig att det begärda vittnesförhöret å sjukhuset anställa;
men Rådst.rätten likväl genom det åtalade beslutet förklarat, att Kärandens anhållan derom ej
kunde bifallas, pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, det skulle de tilltalade Ledamöterne, hvilka
i Rådst.rättens omförmälte felaktiga beslut deltagit, derföre jemlikt 1 kap. 12 § Rätteg.balken
böta tillhopa tjugufem daler silfv ermynt med åtta Ridr lii sk. banko; öfver hvilket utslag
någon klagan hos Kongl. Majit icke blifvit förd.
Uti 1851 års berättelse träffas ett inål, till hvilket jag nu med smärta nödgas återkomma,
emedan jag deri har att erkänna ett begånget fel, hvilket, i allt fall klandervärdt, skulle vara
oförlåtligt, om det kunde härröra från någon ting annat, än ren villfarelse, och följaktligen
slarf.
Jag hade i mina underdåniga besvär öfver Kongl. Svea Hofrätts utslag af den 3 November
1851, hvarigenom Häradshöfdingen N. (i. Claesson blifvit frikänd från tillvitelsen om
upptagande af en icke instämd talan, fällt det yttrande, att svarandens skriftliga anförande till
Häradsrätten blifvit atlemnadt vid ett rättegångstillfälle, dervid han dock hvarken personligen
eller genom rättegångsombud kommit tillstädes.
Det utlåtande, sorn Hofrätten på nådig befallning i underdånighet afgaf öfver dessa besvär,
hänvisa i saken endast till de skäl, som det öfverklagade utslaget innehåller; men det
tillägges, alt då min klagan till en väsendtlig del grundats å anförda förhållanden, hvilkas
verklighet icke af handlingarna bekräftades, besvären alltså påkallade att härutinnan med berigtigande
och upplysning bemötas. Denna väsendtliga oläglighet låg nu i min här intagna
uppgift, att Svaranden vid det i fråga varande tillfället hvarken personligen eller genom ombud
kommit tillstädes; och Hofrätten anmärker, dels att Häradsrättens protokoll fast mer innehåller,
det Svaranden då kommit tillstädes genom skriftligen befullmäktigadt ombud, Inspektoren
N. N., dels att jag, som före aktionens förordnande ägt fullständig tillgång till Häradsrättens
protokoller, också i den till Advokatfiskalsembetet aflåtna remiss ingalunda yttrat den
föreställning, att Svaranden skulle vid omförmälte ting saknat rättegångsombud, utan hade jag
så väl i sammanfattningen af mitt då på annan grund stödda klander af Häradsrättens förfarande,
som i den förutskickade redogörelsen för förloppet af målet upptagit, att Svaranden
vid tinget genom ombud sig inställt. Att nu åter ett motsatt förhållande kunnat af mig åberopas
bland skälen till åtalets fortsättning och till v innande af ändring i Hofrättens utslag, har
Hofrätten funnit desto svårare att förklara, som de anmärkta uppgifterne (utan annan felaktighet,
än den anförda) icke endast hade influtit i den underdåniga besvärsskriften, vid hvars
författande ett misstag medgifves kunna tänkas genom brådska halva förelupit, utan derhos
ytterligare blifvit framställde vid ett senare tillfälle, der fullt rådrum till noggrannt öfvervägande
väl ej saknats, eller uti min sista genom trycket offentliggjorda och till en större allmänhet
spridda embetsberättelse.
Mitt felaktiga uttryck kan på intet sätt försvaras; och förklaringsgrunden dertill har från
mitt minne försvunnit; men förnuftigtvis kan jag icke tänka mig den annorlunda, än att jag
slarfvat, vare sig att, jag skrifvit ur minnet i besvärsskriften och ur besvärsskriften i berättelsen,
eller på hvad sätt det må hafva tillgått. Att misstaget ej varit uppsåtligt. är det enda,
som jag utan minnets anlitande kan försäkra; och derpå skall svårligen någon tvifla, som gör
sig den frågan, hvartill ett uppsåtligt försök att tvertemot handlingarna förneka sanningen
skulle tjent.
Imedlertid slipper jag lyckligtvis förebrå mig, att hafva slarfvat i en Iraga al vigt. Långt
ifrån att hela saken, såsom man af Kongl. Ilofrättens tillrättavisning skulle vilja sluta, berodde
af någon förvillelse, som mitt misstag kunde frambringa, var detta misstag läst mer alldeles
utan inflytande på sakens utgång.
Frågan var, huruvida en af Käranderna gjord förändring i stäinningspåståendet kunde
derföre, att den skett i svarandens eller hans ombuds närvaro, upptagas vid sakens pröfning
och vinna enahanda afseende, som om denna förändring från början funnits i stämningen och
blifvit genom dennas delgifvande anhängig. Min tanka är — och om jag deri misstager mig,
så förstår jag ingen rättegångsordning — att om än svaranden personligen varit vid tinget
tillstädes^ och fått del af den förändrade stämningen, men icke uttryckligen medgifvit, att det
nya påstående, som förändringen innefattade, fick pröfvas utan stämning, detta påstående ingalunda
skulle^ kunnat lagligen till pröfning upptagas. Men irrar jag mig icke häruti; hvad
gjorde det då till saken, om Svaranden vid tinget inställt sig genom behörigt rättegångsombud
eller ej? Icke hade ombudet fullmakt att svara på annan stämning, än den som var hufvudmannen
tillställd, och det hade således ingen ting verkat, om än ombudet medgifvit, att den
ändrade stämningen tick pröfvas, hvilken icke blifvit hufvudinannen tillställd (såsom stämning
i laglig ordning). Och nu hade ej heller ombudet någon ting sådant medgifvit.
Ehuru således Svaranden inställt sig genom laga rättegångsombud — än mer, om han
än sjelf personligen varit tillstädes — Häradsrättens förfarande, att vid tinget, utan hans begifvande,
Jåta stämningen ändras, och döma på den ändrade stämningen, kan dock icke försvaras,
så länge det icke går an att i tvistemål döma utan stämning. Äfven å högsta ort har
jag tappat; mina underdåniga besvär äro ogillade; men jag öfvertygas deraf endast om nödvändigheten
att bättre utföra de åtal, hvartill jag framdeles kan få anledning, för dömande i
tvistemål utan stämning; ty jag kan mot ingen domare lemna sådant opåtalt derföre, att Häradshöfdingen
Claesson nu gått fri.
Kongl. Maj:ts nådiga Utslag, gifvet den 10 sisth Mars, innehåller, att enär det af mia i
de underdåniga besvären anmärkta förhållande, att vid 1849 års hösteting Svaranden skulle
hvarken personligen eller genom ombud kommit tillstädes, stöde i strid med hvad derom både
handlingarne i malet upplysa och jag jemväl i min till Ädvokatfiskalsembetet för åtalets anställande
aflåtna remiss upptagit, ansåge Kongl. Majit berörde anmärkning icke förtjena afseende;
finnande Kongl. Majit ej heller i öfrigt skäl vara anförda, föranledande till ändring i
Hofrättens öfverklagade utslag.
Berättelsen för år 1851 omtalar de underdåniga besvär, som blifvit anförda af Advokatfiskalsembetet
i Kongl. Götha Hofrätt öfver samma Hofrätts den 50 Sept. 1850 gifna utslag
uppå utfördt atal emot K. Bfhde i Kronobergs län för öfverträdelse af ett entreprenad
kontrakt.
Kongl. Majits nådiga Utslag i detta mål har utkommit den IG sisth Mars, och inneli
i» Iler, att Kongl. Majit, lika ined lloiråtten funne det åtalade förfarandet ej kunna till någon
ansvarspåföljd föranleda; och sorn Byggmästaren Palmsers anspråk på ersättning för den förlust.
lian förment sig hafva lidit genom det ingångna kontraktets upphäfvande, vore af beskaffa
'Ck,0 M®" 0I*dning, detsamma blifvit väckt, kunde komma under pröfning, samt
Rikets Ständers Justitia-Ombudsman ej påyrkat något åläggande för K. Bfhde ali hålla
Kongl. Majit och Kronan skadeslös för hvad, i händelse Palman- sitt berörde anspråk i laga
ordning utförer. Kongl. Majit och Kronan kan blifva förpligtad att till honom utgifva, utan
endast i detta hänseende förbehållit Kronan öppen rätt till talan, funné Kongl. Majit ej heller
^i’ra ändring i Hofrättens utslag, så vidt derigenom den i detta mål emot K.
Blhde framstallda ersättningstalan blifvit leornad utan afseende.
För att handla i öfverensstämmelse med de rättsgrunder, hvarpå detta nådiga Utslag är
bygdt, skulle Kikets Ständers Justitiä-Ombudsman kunnat mot K. Bfhde påvrka skvldighet
att halla Kronan skadeslös för hvad Byggmästaren Palmair kan M Kronan "vinna, utan att
Just.Ua-Umbudsmannen ägt fog att mot K. Bfhde yrka ansvarspålöljd. I annan händelse
hade ju 1 rågan om ersättningsskyldighet, såsom beroende af ansvarspåföljden, förfallit i och
med detsamma, K. Bfhde från denna frikändes.
* "fngt hörer det till rättsgrunderna för detta nådiga Utslag, att väl Kronan, men icke
laiman-, kunde mot K. Bfhde äga skadeståndsanspråk, och att Palmser, i läll han ej fått
nju a till godo sitt kontrakt, borde vända sitt anspråk på upprättelse endast mot Kronan;
ivan er Kronan lått söka sitt åter al K. Bfhde. Det kan nemligen icke vara annat, som
"I™'.'8 f Palmsers anspråk är al beskaffenhet, att det icke i den ordning, detsamma
nili vit vackt, kunde komma under pröfning.
I)et är icke jag, som förordnat det ifrågavarande åtalet, utan detta hade skett i min
företrädares tid, på angifvelse af Byggmästaren Palmeer; och jag har vid åtalets utförande
ingen ting åtgjort Men jag finner mig icke destomindre skyldig att erkänna, det jag i min
företrädares ställe hvarken skulle kunnat underlåta att förordna åtalet, eller i dess utförande
följa annan rättsgrund, än lian följt. Ty jag förstår icke, huru K. Bfhde skulle kunnat
dömas att gifva skadestånd, utan att vara förfallen till ansvarspåföljd af sitt förfarande, det vill
säga utan att hafva så felaktigt förfarit, att han varit till ansvar för embetsfel skyldig. Och
jag inser lika litet, huru Palmaer skulle kunnat hafva en skadeståndsfordran emot Kronan för
kontraktsbrott, utan att hafva rätt att erhålla åtal emot den embetsmyndighet, som å Kronans
vägnar brutit kontraktet, och af denna myndighets innehafvare njuta det skadestånd, liv artill han
lör embetsfelet kunde dömas fastän det derföre icke var Palmaer betaget att, i stället efter
godtfinnande, vända sin talan mot Kronan, eller mot båda på en gång.
Efter denna förklaring återstår blott att tillägga den, att jag ej heller hos Kongl. Majit
haft någon del i sakens utförande, ehuru jag i rubriken af det nådiga Utslaget upptages, såsom
klagande tillika med Advokatfiskalen i Göta Hofrätt, utan har all min åtgärd vid saken bestått
deruti, att sedan jag, på Advokatfiskalens förfrågan, gifvit honom tillåtelse att anföra underdåniga
besvär, och dessa blifvit af honom till mig insända, jag med ett missif öfverlemnat
desamma till Justitiä-Revisionen, såsom å mina. vägnar anförda.
Emot Domhafvanden i Snefringe härad hade förekommit den anmärkning, att efter det
han den 6 Dec- 1850 genom Iv Bfhde i Westmanlands län fått underrättelse, att en person
blifvit häktad för stöld inom häradet, Domhafvanden icke inom tre veckor eller senast den 27
December vid Häradsrätten företagit undersökning med den häktade, utan i afbidan af imedlertid
infordrade upplysningar angående honom, låtit med hans hörande inför Häradsrätten
anstå till den 14 nästföljande Januari; hvarföre jag funnit mig icke kunna undgå att emot
Domhafvanden förordna åtal; och sedan detta blifvit inför Kongl. Svea Hofrätt utfördt; så har
Kongl. Hofrätten genom utslag den 17 sisth Mars sig utlåtit, att emedan, efter omförmälte underrättelse
om häktandet, det till följd af stadgandet i Kongl. Förordn. den 10 April 1810
ovilkorligen ålegat Domhafvanden att, så framt icke laga hinder mötte, inom frenne veckor
från det han erhöll nyssnämnde underrättelse, undersökning i målet företaga, men Domhafvanden,
som icke ens uppgifvit, att något hinder af nyssnämnde beskaffenhet mött, först den
14 Januari 1851 å utsatt urtima ting, och således aderton dagar senare än vederbordt, undersökningen
påbörjat; ty och som något afseende icke kunde fästas å hvad Domhafvanden lid
sin ursäkt föreburit, dels derom att ransakningen, enär deruti erfordrats tillgång till åtskilliga
af Domhafvanden under tiden infordrade handlingar, icke kunnat förr, än som sedermera skett,
afslutas, dels ock derom, att då den tilltalade genom Häradsrättens i målet meddelade utslag
blifvit till fästningsstraff för lifstiden dömd, hvarket något lidande för honom eller någon kostnad
för Kongl. Majit och Kronan genom åtalade dröjsmålet uppkommit; Kongl. Hofrätten alltså
pröfvade, i förmåga af 1 kap. 12 § Rättegångsbalken, jemförd med Kongl. Brefvet den 18
Nov 17G2 och Kongl Cirkuläret den 15 April 1774, rättvist döma omförmälte Domhafvande,
för den försummelse i domareembetets utöfning, som han genom sitt dröjsmål med ransakningsmålets
handläggning låtit komma sig till last, höta efter tre daler silfvermynt för hvarje
dag ransakningens företagande blifvit obehörigen fördröjdt, tillhopa femtiofyra daler silfvermynt
med aderton llidr banko.
Ehuru beloppet af de böter, hvarmed den åtalade förseelsen salunda blifvit bestraffad,
icke i och för sig föranledt missnöje å min sida; har jag dock ej trott den grund, hvarpå
bestämmandet af samma bötesbelopp hvilar, vara sådan, att jag kunnat låta detta utslag vinna
laga kraft. De af Hofrätten åberopade författningarne bestämma nemligen ansvar för dröjsmål
med insändande till Öfverrätt af ransakningshandlingar i underställda brottmål. Men att, ehuru
äfven sistnämnde försummelse, i fall den tilltalade är häktad, medförer den påföljd, att fängelsetiden
obehörigen förlänges, samma Försummelse dock icke i öfrigt är af enahanda be
-
— 16 —
skaffenhet med den nu i fräga varande, har jag trott svårligen kunna bestridas. Ett dröjsmål,
hvarigenom förlängning af fängelsetiden endast drabbar den, hvars förfarande redan blifvit af
domstol befunnet sådant, att han bör i häkte hållas, synes mig icke vara i graden af straffbarhet
jemförligt med den försummelse, hvarigenom pröfningen af en möjligen olaglig häktningsåtgärd
uppskjutes, och således den, som tilläfventyrs kunnat anses icke till häkte skyldig,
likväl i häkte utan ransakning qvarhålles utöfver lagligen medgifven tid. Att den häktade
sedermera befunnits saker till lifstidsfästning, var i förevarande fall en omständighet, som vid
ansvarets bestämmande kunde hafva bordt mildrande inverka; men jag har icke trott förseelsens
art kunna derigenom så förändras, att straffbestämningen rätteligen skulle kunna grundas
på hvad sorn i sådant afseende blifvit för en annan och lindrigare förseelse stadgadt.
l’å sådan grund har jag hos Kongl. Maj:t i underdånighet besvärat mig öfver Kongl.
Hofrättens utslag; och målet beror för närvarande af nådig pröfning.
Vid en utmätningsauktion, som af K. Bfhde i Jemtlands län blifvit utsatt å en hemmansdel
i Hvattjom, bade Jon Nilsson i Hvattjom inropat denna hemmansdel, men sedermera
icke fått behålla den, enär auktionsförrättningen, på gäldenärens klagan, blifvit af K. Bfhde
ogillad, den 30 April 1850. Olver detta K. Bflides beslut bade Jon Nilsson besvärat sig i
Kongl. Svea Hofrätt, men erhållit Kongl. Hofrättens utslag den 27 Augusti s. å. hvarigenom
K. Bflides beslut fastställdes; hvarefter Jon Nilsson till mig inkommit med en klagoskrift,
åsyftande åtal mot vederbörande och ersättning för den skada, han genom auktionens ogillande
lidit.
Efter granskning af de hos Kongl. Hofrätten förvarade handlingar i ämnet och en i April
månad 1851 för sig gången brefvexling med Kongl. Hofrätten, har jag trott mig finna den
anmärkning ligga K. Bfhde till last, att auktionen blifvit ogillad på obehörig persons klagan,
och den försålda fastigheten således olagligen inroparen fråndömd; hvarföre jag förordnat åtal
emot K. Bfhde. Hetta åtal, hvilket skulle kunnat med samma skäl vändas mot Hofrätten för
det fastställande, som emot K. Bflides för det fastställda beslutet, upptogs af Kongl. Hofrätten
lill pröfning på samma Division, som meddelat fastställelse!!; och sålunda hände, att tre af de
Ledamöter, som pröfvade min ansvarstalan, hade sjelfie en gång gillat det beslut, för hvilket
ansvar yrkades. Då nu desse tre utgjorde tlertalet af de öfver åtalet dömande Ledamöter;
måste deraf följa, att åtalet skulle ogillas, derest icke desamma, som förut dömt, skulle nu
sjelfve döma, att fel var begånget och ansvar förtjent genom det beslut, de då gillat. För att
pröfva den fråga, som nu förevar, måste de ock pröfva, huruvida de ville bekänna sig skyldiga,
lika med de tilltalade, till ett fel, som borde ådraga ansvar; och att giira en sådan bekännelse,
torde väl icke kunna kallas att döma.
Att jag icke visste, det någon grund till jäf kunde vara klarare, har jag anmärkt uti de
underdåniga besvär, jag anfört både öfver detta Hofrättens förfarande och öfver utslaget i
sjelfva saken, gifvet den 25 sistlidne April, hvilket utslag också verkligen innehåller, hvad som
erfordrades, för att icke vara en bekännelse om egen felaktighet, d. v. s. innehåller ogillande
af åtalet. Sjelfva saken och den utvickling af deri ingående tvistefrågor, som jag i de underdåniga
besvären försökt framställa, kan icke utan en större vidlyftighet fullständigt redovisas
och då, i den förväntade händelsen, att Hofrättens utslag kasseras, hufvudsakens afgörande
kan en längre tid dröja, skulle en redan nu företagen framställning af hvad i saken förelupit,
dessförinnan hinna att vara bortglömd, och således behöfva förnyas.
Jag inskränker mig derföre nu till en enkel uppgift af det förhållande, hvarom fråga är,
och som består deruti, att gäldenären, Olof Heljesson i Hvattjom, hos K. Bfhde öfverklagat
auktionsförrättningen, och fört talan om en honom tillfogad förnärmelse derigenom, att hemmanet,
som försåldes, icke mera tillhörde honom, utan var af honom några månader förut såldt
till en af löftesniännen för den utsökta gälden Olof Olofsson i Hackåsen, hvilken vid utmätningen
(som låg till grund för auktionen) hade erbjudit att hemmanet till Olof Heljesson återställa
;
— 17 _
ställa; alt jag ansett denna Olof Heljessons talan vara utan behörighet af honom förd; enär
hans rätt ej kunde förnärmas genom försäljning af en annans egendom, enär Olof Heljessons
förmenande, det den origtiga uppgiften om egendomens försäljning såsom bouoin tillhörig och
för hans räkning, kunde hafva inflytelse på kiipeskillingsliqviden imellan honom och hans köpare,
nämnde Olof Olofsson, var uppenbarligen ogruiidadt, just derföre, att han aldrig samtyckt
till Olof Olofssons omförmälte erbjudande, samt enär en felaktig uppgift i auktionskungörelsen
och vid auktionen om rätta ägaren till det utmätta hemmanet, sorn skulle säljas, ej
kunde lända någon annan än köparen till förfång, och således ej heller med befogenhet klandras
af någon annan än honom, köparen Jon Nilsson, hvilken, i stället att anföra sådant klander
tvertom \ar den, sorn klagade, att auktionen ej fått äga bestånd.
Det iir vid detta förhållande, sorn jag funnit mig skyldig att åtala K. Bflides beslut
hvarigenom afseende blifvit gjordt på Olof Heljessons, i min tanka obehörigt förda talan, utmätningsauktionen
sålunda ogillad och inroparen skild från den äganderätt, han genom sitt
inrop lagligen förvärfvat; hvarföre jag yrkat ansvar och skyldighet för K. Bfhde att godtgöra
inroparen den skada, lian härigenom lidit. Hvad som emot detta påstående blifvit anfördt, Och
huru jag sökt förfäkta det, är hvad sorn återstår att en annan gång utreda.
Sedan vid granskning af fångförteckningar från Calmar län anmärkningar förekommit,
hvaraf blifvit föranledda frenne från mig aflåtna skrifvelser till K. Bfhde i detta län den ena
af den II Dec. 1851, och de båda öfriga af den 15 i samma månad; men svar härå icke
följt, samt jag under den II och 15 Maj sisth år förgäfves anhållit om K. Bflides förklaring
öfver orsaken lill dröjsmålet; så har jag uppdragit åt Advokatfiskalsembetet i Kongl. Göta
Hofrätt att lagligen tilltala K. Bfhde för åsidosättande af dess tjenstepligt härutinnan; oell sedan
sådant åtal blifvit inför Kongl. Hofrätten utfördt, har utslag deröfver, eftor det Landshöfdingen
m. m. C. U. Nerman under tiden aflidit, den 22 sisth April fallit, deruti Kongl. Hofrätten sig
yttrar, att emedan mina i fråga varande skrifvelser först den 1 Nov. sisth år, och således mer
än tio månader efter det skrifvelserne måste antagas hafva kommit K. Bfhde tillhanda, blifvit
af Landshöfdingeembetet besvarade, samt vederbörande Landssekreterare medgifvit, att han i
egenskap af expeditionshafvaiide varit till detta dröjsmål ensam vållande; alltså och då något
afseende icke kunde lästas a de al Landssekreteraren för hans urskuldande uppgifna, till laga
iörlall icke bänlörliga omständigheter; pröfvade Kongl. Hofrätten, likmätigt grunderna för 9
kap. 5 § Ltsökn.balken, rättvist enligt 1 kap. 12 § Kätteg.balken, döma Landssekreteraren
att för den al honom salunda adagalagda försummelse vid enibetets utöfning böta tjugufem
Ridr banko till treskiftes; och har ändring i detta utslag hos Kongl. Majit icke blifvit sökt.
Vid förvandling af dels ådönida böter för skogsåverkan 42 Kalr 32 sk. banko och dels
vitesbot 20 Ridr samma mynt, hvartill en och samma person blifvit förpligtad, hade Kinneljerdings
Häradsrätt den 5 Fehr. 1850 genom utslag, som gått i fullbordan, förordnat, att den
sakfällde skulie för böterna undergå högsta kroppsplikt med tjuguåtta dagars fängelse vid vatten
och bröd och derförutan, i stället för vitesboten, tre veckors fängelse; och har jag för en
sådan förvandling låtit anställa åtal emot Häradsrättens tillförordnade Ordförande; hvarefter jag
under den 27 sisth April erhållit Kongl. Göta Hofrätts utslag af innehåll, att emedan 11 punkten
i Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807 uttryckligen stadgade, att då den, sorn är förfallen
ensaks- eller vitesböter, tillika är för begånget brott dömd till högsta kroppsplikt eller
häkte a Kronans fästning, nämnde böter, ehvad de äro större eller mindre, skola begripas
under det svarare strallet samt all vidare fråga om deras förvandling eller aftjenande med arbete
förfalla; ty och då Häradsrättens nu i fråga varande beslut stöde i uppenbar strid med
omförmälte stadgande, samt den sakfällde till följd af nämnde beslut olagligen undergått tre
veckors fängelse; pröfvade Kongl. Hofrätten, i förmågo af 1 kap. 12 § Rättegångsbalken, rättK.
St. Just. Ombudsm. Emb.-Bcrältclsc för år 1853. 3
— 18 —
vist döma tillförordnade Domhafvanden att härför böta sexton R:dr 32 sk. till treskiftes, att
ersätta Kongl. Majit och Kronan kostnaden för den sakfälldes underhåll i häktet under de tre
veckorna med två Ridr 11 sk. samt godtgöra honom lör hans lidande med tjugu R:dr allt
banko. Varande underdåniga besvär öfver detta utslag icke anförda.
Ehuru Kämnersrätten i Calmar genom utslag den 5 Maj 1858 förklarat en person saker
till ansvar för tjufnadsbrott, men förvisat honom, för vidare ransaknings undergående, till
Ölands Södra Mots Häradsrätt; har likväl samma utslag jemte ransakningsharidlingarna först
uti skrifvelse från K. Bfhde i Calmar län och Öland den 13 påföljande Juli, och således ej
inom föreskrifven tid, kommit Ordföranden i sistnämnde Rätt tillhanda; hvarföre jag funnit
mig föranlåten att för försummelsen låta tilltala Kämnersrättens Ordförande; och efter utförande
af detta åtal hos Kongl. Maj:ts och Rikets Göta Hofrätt, har dess utslag i målet fallit
den 29 sistl. April, af innehåll, att emedan Kämnersrättens Ordförande uti afgifven förklaring
vidgått anmärkta försummelsen och • underkastat sig det å honom derför yrkade ansvar; ty
och som i fråga varande ransakning och utslag, enligt Kongl. Brefvet den 22 Maj 1816, jemfördt
med Kongl. Brefven den 18 November 1762 och den 15 April 1774, bordt inom fjorton
dagar från utslagets meddelande, och således., redan den 19 Maj 1848, vara till K. Bfhde i
Calmar län och Öland eller Domhafvanden i Ölands Södra Mot allemnade, men samma handlingar
ej förr än den 13:de påföljde (påföljande) Juni, och således femtiofem dagar senare än
vederbordt, till K. Bfhde inkommit, alltså pröfvade Kongl. Hofrätten, med stöd af ofvan åberopade
Kongl. Bref, rättvist döma Kämnersrättens Ordförande att för hvardera af berörde
femtiofem dagar böta en Riksdaler eller tillsammans femtiofem R:dr Kronans ensak, samt derjemte
ersätta ej allenast Kongl. Majit och Kronan för den saklälldes underhåll i Calmar länshäkte
under denna tid, med fem R:dr 28 sk. 8| rst., utan äfven den sakfällde för hans lidande
med af honom i sådant afseende fordrade fern R:dr, allt banko, och dessutom godtgöra
honom lösen för ett exemplar af Kongl. Hofrätteus utslag med derå tecknade belopp; och har
detta utslag icke blifvit öfverklagadt.
Berättelsen för år 1851 upptager redovisning för de af mig förordnade åtal emot K.
Bfhde i Gottlands län och Karantänsbefälhafvaren vid Slitö för olagliga, år 1850 företagna
spärrningsåtgärder, i anledning af yppad Kolerafarsot hos en å lägenheten Lenna bosatt engelsk
undersåte; och uti berättelsen för sistlidna år omförmälas de besvär, jag i underdånighet anfört
öfver Kongl. Svea Hofrätts den 16 Juli 1852 gifna utslag uppå det mot K. Bfhde anställda
åtal. De förut anförda, redan i förstnämnda berättelse tillkännagifna besvären öfver Rådstufvurättens
i Wisby utslag angående Karantänsbefälhafvaren, hafva samfäldt med de besvär,
denne senare, jemväl deröfver anfört, blifvit af Kongl. Hofrätten den 8 sistlidne Juni pröfvade;
och inhämtas af Kongl. Hofrätteus då gifna utslag, att sedan Rådst.rätten genom öfverklagade
utslaget den 14 Januari 1852, dels i anledning af Ivarantänsbefälhafvarens invändning, att Just.
Ombudsmannen, enligt den för honom utfärdade instruktion, icke skulle äga att. emot svensk
undersåte tiira utländsk mans talan, och följaktligen icke heller skulle vara behörig att i fråga
varande åtal anställa, förklarat berörde invändning icke förtjena afseende, dels ock i hufvudsaken
sig utlåtit, att som Karantänsbefälhafvaren, om än antagas fmge, att det af Herr Landshöfdingen
af Dalström, i hans egenskap af högste Karantänshefälhafvare i länet, uttalade gillande
af Karantänsbefälhafvarens åtgöranden icke varit tillräckligt att från-denne sistnämnde aflägsna
ans va rspå följden för hans åtalade handlingssätt, i allt läll icke kunde anses hafva i sina tillgöranden
öfverskridit gränsen för de förfoganden, hvartill under omständigheter af så betänklig
och oroväckande beskaffenhet, som utbrott af pestartad sjukdom, ej mindre den till sin kraft
oförändrad qvarstående 27 § i Kongl. Karantänsförordningen den 7 Nov. 1806 vederbörande
i allmänhet bemyndigade, än äfven 4 mom. af Kongl. Karantänskommissionens kungörelse den
22 September 1834 berättigade hvarje mindre samhälle, samt derförutan de af Karantänsbe
-
»
— 19 —
fälhafvären vidtagne åtgärder blifvit af en stor del utaf just de personer,*) hvilka tillämpningen
af sistnämnde lagstadgande närmast angått, med tacksamhet erkände; alltså och då vid det af
Watterston (målsägaren) jemväl medgifna förhållande, att den sjukdom, hvaraf hans son aflidit,
verkligen .varit cholera morbus, Karastänsbefälhafvaren för öfverklagade åtgärderna haft särskildt
stöd uti så väl K. Bfhdes den 3 Äng. 1848 utfärdade, i Rådst.rättens protokoll intagna
Kungörelse, som ock uti 37 § i Kongl. Kungörelsen den 12 Nov. 1831 om hvad i hänseende
till farsoten cholera iakttagas borde, förklarades, i förmågo af detta ocdi ofvan åberopade lågröd),
förutom hvilka något annat hvarken vore för i fråga varande fall lämpligt eller ens blifvit
till stöd för åtalet åberopadt, Karantänsbefälhafvaren icke kunna till ansvar i målet fällas;
hvarförutan Rådst.rätten ogillat dennes yrkande att, på grund af 7 § i förrberörde Instruktion,
af mig undfå ersättning för sina i målet halda kostnader; så har Kongl. Hofrätten, efter vederbörandes
hörande öfver de ömsesidiga besvären, funnit i anledning af Karantänsbefälhafvarens
klagan öfver beslutet rörande hans invändning mot Just.Ombudsmannens behörighet att åtalet
anställa, jemlikt 1 § i den fiir Just.Ombudsmannen utfärdade instruktion, ej skäl att i Rådst. -  riittens beslut ändring göra; hvaremot beträffande Advokatfiskalens (å mina vägnar) förda talan.
Kongl. Hofrätten väl funne Karantänsbefälhafvaren icke, enligt gällande lagstadgande eller särskildt
meddelad föreskrift, hafva varit berättigad att, på sätt som skett, vid i fråga komne
tillfälle den 19 Augusti 1850, emot Watterstons vilja, med vakt omgifva det hus, han med
familj bebodde, och sålunda hindra dem från gemenskap med andre; men med afseende å de
omständigheter, hvarunder omlörmälte åtgärd tillkommit, -samt enär skada deraf ej kunde anses
hafva inträffat, helst Watterston inför Rådst.rätten förklarat, att han i målet icke hade någon
ansvars- eller ersättningstalan emot Karantänsbefälhafvaren att framställa, ansåge Kongl. Hofrätten,
lika med Rådst.rätten, särskildt ansvar derför icke kunna Karantänsbefälhafvaren
ådömas; varande denne sistnämndes klagan öfver Rådst.rättens utslag i fråga om ersättning
för hans kostnader i målet hos Rådst.rätten, äfvensom hans hos Kongl. Hofrätten väckta anspråk
på godtgörelse för hans ytterligare utgifter genom målets fullföljd (fullföljande) utan afseende
leinnade.
Detta utslag har icke blifvit öfverklagadt af den tilltalade; och äfven jag har trott mig
kunna låta dervid bero, att ansvar ej är honom ådömdt, ehuru han förklaras icke hafva varit
berättigad till den åtalade våldsamma åtgärden. Jag har härvid ingalunda gjort afseende på de
39 socknemännens af Rådst.rätten åberopade förord; utan har det af mig afsedda mildringsskäl
egentligen varit, alt Karantänsbefälhafvarens åtgärd så kort tid fortfor, innan den af Landshöfdingen
gillades, och således för hans räkning fortsattes.
Till åtal inför Kongl. Svea Hofrätt har jag hänvisat ett af Rådstugurätten i Gefle den
12 Mars 1852 lättadt beslut, hvarigenom, uppå enskild mans påstående om ansvar å tvenne
Polisbetjenter, för det de skulle å en krog halva varit af starka drycker öfverlastade, Rådst.-  rätten förklarat, att då, enligt 11 § i Kongl. Förordningen angående fylleri och dryckenskap
den 16 Nov. 1841, endast Lands- och Stadsliskaler samt Krono-, Stads- och Polisbetjente
äga att fylleriförseelser vederbörligen åtala, Rådst.rätten ansåge sig icke kunna, uppå enskilda
angilvarens åkäran, berörde åtal till pröfning upptaga; och har jag i detta mål erhållit KonglHofrätteus
utslag den 9 sistlidne Maj af innehåll, att Rådst.rätten rätteligen förfarit derutinnan,
att den ansett angilvaren icke vara, såsom enskild person, behörig att åtalet vid domstolen
utföra.
Jag har ej kunnat nöjas åt detta utslag, utan deröfver i underdånighet besvärat mig.
Jag har anmärkt, att jag ej fått betrakta frågan såsom likgiltig eller obetydlig, sä vida deraf
syntes bero, huruvida en allmänt åtal underkastad last, hvars förderflighet i så mångå afseenden
allmänt erkännes och ölverklagas, ej skall kunna i annat fall trätfas af lagligt åtal och
bestraffning, än om Polismaktens tjenare finna sig dels befogade och dels hågade att den beifra.
*) De 39, hvilkas meningsyttring anföres uti 1851 års berättelse sid. 83.
Desse betjente måste då komma i frestelse att från skonsamhet mot de felande hämta otillbörlig
vinst; och anstötligheten af en sådan frestelse når sin höjd, om det fall inträffar, hvilket
här varit i fråga, att just Polisbetjente äro de, sorn angifvas hafva gjort sig skyldiga till öfverträdelse
och sjellve såsom angifne vilja draga fördel af hindret lör enskild angifvelses upptagande.
Jag har ej kunnat frångå min förut offenteligen yttrade öfvertygelse, att i brottmåls behandling
efter svensk rättegångsordning domarens rätt och pligt icke inskränker sig till sakernes
afgörande i det skick, parterne dem lemna, utan domaren åligger äfven att ransaka och hålla
hand deröfver, att sanning utletas, så vidt ske kan, och rätt sker. I mål, der talan icke är
målsägaren ensam förbehållen och ej kan af honom efter behag nedläggas, vore det alldeles
ändamalsvidrigt att i stället låta bero af allmän åklagares godtfinnande, att åtal sker eller ej;
och 0111 icke på detta sätt godtycket, lika mycket hos hvem, skall afgöra brottens beifran; så
gifves väl ingen annan utväg, än att det måste ligga under domarens vårdnad, att hvarje brott
och förseelse af den art, hvars åtalande lagen anser nödigt, ej varda lemnade utan laglig behandling,
sedan de bos domaren blifvit anhängiggjorda, samt att den bevisning, som kan erbjudas,
ej lemnäs obegagnad och laglig pröfning af målet icke uteblifver. Och i öfverensstämmelse
med denna grundsats för svenska rättegångssätt^ har jag fattat den föresatsen, att till
Kongl. Maj:ts nådiga pröfning öfverlemna hvarje af min handläggning beroende mål, der samma
grundsats icke blifvit följd, på det frågan om dess giltighet må varda genom stadgad lagskipning
afgjord. (Se artikeln härom i sista berätt. sid. 14).
Afvikelsen i förevarande fäil lärer väl icke kunna urskuldas dermed, att Kongl. Förordn.
om fylleri och dryckenskap den 16 Nov. 1811 uti 11 § ålägger Lands- och Stadsfiskalssamt
Krono-, Stads- och Polisbetjente att å fylleriförseelser hafva noggrann uppsigt och dem
vederbörligen åtala, vid laga ansvar, om sådant åsidosättes. Det är just detta stadgande, som
bevisar, att fylleriet är allmänt åtal underkastadt; och skulle deraf äfven kunna slutas, att
endast de uppräknade allmänna åklagare hafva talan emot fylleri; så vore det lika mvcket
skäl att fran hvarje annan föreskrift om allmän åklagares skyldighet sluta, det ingen annan än
han får göra brottmål anhängig!» 1 den åberopade § af 1841 års Kongl. Förordning är det
en skyldighet, sorn blifvit de deri uppräknade allmänna åklagarna ålagd, och kan icke vara ett
dem lörunnadt. privilegium att utkräfva eller efterskänka det å förseelsen stadgade ansvar.
Rådst.rättens beslut, hvilket af Hofrätten gillas genom förklarande, att Rådst.rätten rätteligen
förfarit derutinnan, att den ansett den enskilda personen, såsom sådan, icke vara behörig
att åtalet vid domstolen utföra, innehåller den tydning af ofta åberopade II §, att »endast»
(hvilket dock icke står i Förordningen) Fiskaler samt Krono- och de flere betjente skulle äga
att fylleriförseelser åtala; och detta domskäl har uti ett till mig inkommit yttrande af Rådst.-  rätten blifvit sa förklaradt, som skulle den af Rådst.rätten antagna mening visa sig bekräftad
deraf, att den i 1813 års Kongl. Förordnings 13 § en hvar medgifna rätt att fvlleribrott an
gifva
ej ens finnes upptagen uti den, efter dennas upphäfvande, nu gällande 1841 års nådiga
förordning. Man har således glömt den enklare förklaringsgrunden, att den en hvar obetagna
rättigheten att angifva ej mer i detta, än alla andra ämnen, behöfde stadgas, utan förstods af
sig sjelf, när motsatsen icke var stadgad. Hade meningen varit att borttaga denna rättighet;
så hade uteslutandet ej varit tillräckligt, utan motsatsen behöft uttryckligen stadgas; hvilket
dock ej skett.
På dessa skäl, något ytterligare utförda, och med åberopande af hvad handlingarne föröfrigt
innehöllo, har jag i underdånighet yrkat bifall till mitt hos Hofrätten framställda ansvars
påstående;
och förväntar jag deröfver nådigt Utslag.
Under min embetsresa år 1851 bar jag i Westervik vid undersökning af der varande
Rådstufvurätts och indragna Kämnersrätts arkiver dels funnit Rådst.rättens protokoll för
år 1850 så vida i ofullständigt skick, att för flera af Rättens sannnanträdesdagar protokollet
ej varit afslutadt, för andra åter endast utgjorts af en och annan uppsatt paragraf, samt i (ifrigt
af blott memorial-anteckningar, äfvensom nummerföljd helt och hållet saknats i de häften.
som tillhört senare delen af året, dels hafva så väl Rådst.rättens som Ivämnersrättens arkifver
icke befunnits så ordnade, att tillförlitlig kännedom af deras fullständighet kunnat inhämtas;
och sedan jag i anledning häraf uppdragit åt Advokatfiskalsembetet i Kongl. Giita
Hofrätt att fiir den häri uppdagade försummelse tilltala vederbörande, samt yrka laga ansvar
jemte föreläggande att utan vidare dröjsmål fullgöra de skyldigheter, som blifvit åsidosatta;
så har Kongl. Hofrätten, p'3 Advokatfiskalsembetets hemställan, till utrönande, huruvida de
anmärkta bristerne blifvit afhulpne eller andra förefunnes, förordnat arkifvernes inventerande,
hvarvid sig visat, att redan vid första inventeringstilllallet den 24 Febr. 1852 Rådst.rättens
protokoll för år 1850 varit fullständigt uppsatte och afslutade samt med ordentlig numerföljd
lör hela året försedde; att Rådst.rättens domböcker från och med år 1635 varit fullständiga
och väl ordnade, ehuru från och med år 1842 ej inbundne; att af Ivämnersrättens protokollsböcker
från och med år 1737 till och med 1849 dessa för åren 1760 och 1777 saknats,
för åren 1847 och 1849 ej varit underskrifna af Rättens Ordförande och Ledamöter och
för åren 1846 till och med 1849 varit oinbundna, ehuru eljest i fullständigt skick; att protokollen
öfver uppbuds- och lagfartsärenden samt intecknings- och förmyndaremål, likasom
duplotter af ingifna bouppteckningar, befunnits i god ordning, samt att vid senare inventeringstillliillet
den 21 sisth Februari Rådst.rättens domböcker till och med år 1850 och småprotokoll
till och med 1851 varit inbundna, och Kämnersrättens domböcker för åren 1847
och 1849 funnits underskrifne af Ordföranden, men ej af Ledamöterna, äfvensom samma
Rätts ..protokoll för åren 1846 till och med 1849 varit inbundne.
Olver detta förhållande har vederbörandes förklaring blifvit infordrad samt åtalet vidare
inför Kongl, Hofrätten utfördt; hvarefter utslag fallit den 8 sisth Juli af innehåll, att Kongl.
Hofrätten funnit anledning icke hafva förekommit, det Kämnersrättens domböcker för åren
1760 och 1777 bortkominit genom någondera af förklarandernes vållande eller ens under deras
tjenstetid; hvarföre förklarandcrne ej heller kunde i denna del af åtalet något ansvar ådömas;
men då, hvad anginge de af Advokatfiskalen i öfrigt gjorda anmärkningar beträffande
ofullständigheten i Rådst.rättens protokoll för år 1850 och oordningen i Rättens arkif, det
enligt Kongl. Brefvet den 2 Maj 1766 egentligen ålegat Borgmästaren, såsom Rådst.rättens
ordförande, att tillse, det vid arbetet och sysslorna ordentligen tillgått, samt att följaktligen
(ifver domböckernes och protokollernes förfärdigande hålla hand, i hvilket afseende den från
Protokoilsförandens, Magistratssekreterarens sjukdom hämtade ursäkt destomindre vore antaglig,
som samma sjukdom, enligt läkarebetyget, inträffat först i slutet af Maj månad 1851,
hvarförinnan 1850 års protokoll bordt hafva varit fullständigt uppsatte; alltså och med förklarande,
att anmärkta försummelsen, hvarigenom någon part ej veterligen lidit skada, icke
kunde för Rådmännen medföra ansvar, pröfvade Kongl. Hofrätten, i förmågo af grunderna i
l kap. 12 § Rättegångsbalken, rättvist döma Borgmästaren att för hans uraktlåtenhet härutinnan
och såmedelst ådagalagda vårdslöshet i hvad Borgmäsfareeinbetet tillhörer, plikta sexton
R:dr 32 sk. till treskiftes, dock så att Borgmästarens andel i stadens lott af nämnde böter
tillfölle länslasarettet i Westervik; och komme, vid det upplysta förhållande, att Kämnersrältens
domböcker för åren 1847 och 1849 då mera blifvit behörigen underskrifna, Advokatliskalens
yrkande om särskildt föreläggande i denna del att förfalla.
För öfrigt är uti samma utslag äfven dömdt öfver det af mig till åtal emot Kämnersrättens
Ordförande hänvista förhållande, att han obehörigen fördröjt aflemnande af Kämnersrättens
ransakningshandlingar rörande tvenne häktade personer; och har Kongl. Hofrätten sig
häröfver utlåtit, det Ordföranden gjort sig skyldig till ansvar för det han utan laga skäl i
nära tre månader fördröjt att till Rådst.rätten insända ransakningen angående dessa personer;
hvarföre meranämnde Ordförande, hvilken i sammanhang härmed äfven varit för andra
embetsfel tilltalad, med åberopande af grunderna i 1 kap. 12 § Rättegångsbalken, dömdes att
i en bot plikta det belopp, sorn motsvarade den honom i egenskap af Rådman i Westervik
anslagna lön under ett år till treskiftes, dock Under iakttagande af samma föreskrift i afseende
på hans egen lott i Stadens bötesandel, som angående de Borgmästaren ådömda böter blifvit
stadgad, samt att derjemte godtgöra Stadens Sjumanskammare för de häktades underhåll i
häktet, åttatiofem dagar längre än vederbordt, med fyratiosju R:dr 10 sk. 8 rst. och dessa
begge senares såmedelst orsakade förlängda lidande med fjorton R:dr 8 sk., allt banko, till
hvardera.
I detta utslag bär ändring hvarken å min eller de tilltalades sida blifvit sökt; men Westerviks
Rorgerskaps Äldste hafva anfört underdåniga besvär, som af nådig pröfning bero.
Enligt hvad i min sista berättelse omförmäles, hafva underdåniga besvär blifvit af Domhafvanden
i Edsbergs och Lekebergs m. 11. härader anförda öfver Kongl. Svea Hofrätts den
13 Juli 1852 gifna utslag, hvarigenom honom ålades att öfver alla de i domsagans arkiver
befintliga handlingar, sorn böra i häradskistan förvaras, upprätta samt hos K. Billdé förete
förteckningar, samt bevis deröfver till Kongl. Hofrätten ingifva inom sex månader, allt vid
vite af femtio daler silfvermvnt, eller ock att, i händelse laga hinder derföre mött, sådant
inom samina tid uppgifva och styrka; och har under den 11 sistl. Augusti Kongl. Majits nådiga
Utslag uppå dessa underdåniga besvär blifvit meddeladt, af innehåll, att Kongl. Majit
funnit klaganden icke hafva anfört skäl, som kunde verka ändring i Hofrättens utslag, varande
klaganden ålagdt att, vid deruti stadgadt vite, inom sex månader efter det nådiga utslaget,
fullgöra, livad genom Hofrättens utslag blifvit honom lörelagdt.
En häktad och för förfalskningsbrott tilltalad person, om hvilken Kämnersrätten i Malmö
den 31 Oktober 1840 afslutat ransakning och hänskjutit pröfningen af målet till Rådstugurätten,
bade icke förr än den 15 Januari 1850 blifvit inför sistnämnde domstol inställd; och
sedan jag, i anledning häraf, begärt och erhållit Rådstufvurättens utlåtande, hvarigenom blifvit
upplyst, det Kämnersrättens protokoll först den 31 December 1840 till Rådstugurätten inkommit;
så har jag mot Kämnersrättens Ordförande, hvilken erkännt, att dröjsmålet bordt
honom ensam i egenskap af Expeditionshafvande tillräknas, låtit för detta dröjsmål anställa
åtal inför Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge, som häröfver genom utslag den 22
Juni 1852 sig utlåtit, att som Kämnersrättens Ordförande medgifvit, att ifrågavarande ransakning
varit afslutad den 31 Oktober 1840, men det dervid förda protokoll icke förr än den
31 påföljande December blifvit till Rådstufvurätten aflemnadt; alltså och då Kämnersrättens
Ordförande för detta sitt dröjsmål icke haft laglig ursäkt att förebära, pröfvade, med tillämpning
af Kongl. Brefven den 18 No v. 1702 och den 15 April 1774, Kongl. Hofrätten rättvist
att för berörde försummelse fälla honom att böta en R:dr Iranko för hvarje dag under tiden
från och med den 8 November till och med den 31 December 1840; eller tillhopa femtiofyra
Ridr likaledes banko; hvarjemte Ordföranden förpligtades att ersätta Kongl. Majit och Kronan
kostnaden för den häktades fångförplägning under sagde tid med 5 Ridr 11 sk. 1 rst. banko;
men enär denne sistnämnde afstått från anspråk på ansvar och ersättning för sitt lidande genom
qvarhållandet i häkte, komme frågan härom att förfalla.
Detta utslag, hvilket redan i sista årets embetsberättelse bordt upptagas, men genom tillfällig
försummelse icke förr än i sisth September månad kommit mig tillhanda, har icke blifvit
öfverklagadt.
Domhafvanden i Marks härad hade uti ett den 22 Maj 1852 utgifvet betyg vidgått, att
åtskilliga personer, hvilka under ransakning för stöld varit i häkte hållna, blifvit af Länsmannen
i orten, såsom tillsyningsman vid häradshäktet, efter Domhafvandens derom gifna tillsägelse,
ställde på fri fot, sedan de voro sakfällde för de dem tillvitade brott, inen innan de undergått
dé för samma brott dem ådömda straff. Detta Domhafvandens förfarande hade jag anmärkt
såsom felaktigt och derföre låtit emot honom anställa åtal, vid hvars pröfning Kongl.
Göta Hofrätt genom utslag den 19 sistl. Juli förklarat, att som Häradsrättens särskilda utslag,
hvarigenom fångarne dömdes skyldige till begångna tjufnadsbrott, icke innefattade föreskrifter
— 23 —
af Häradsrätten, att dessa brottslingar skulle ur häkte Iösgifvas, innan de undergått den bestraffning,
Häradsrätten dem ådömt; vid hvilket förhållande Kongl. Hofrätten funnit böra antagas,
hvad Domhafvanden i sitt betyg förklarat, att nemligen fångarnes lösgifvande varit föranledt
af hans tillsägelse derom till Länsmannen; alltså och då det icke tillkomme Häradshöfding,
' såsom någon med hans embete förenad rättighet eller pligt, att utom rätten enskildt
förordna om fånges lösgifvande ur häkte, samt Häradshöfdingens tillsägelser till Länsmannen
om fångarnes Digifvande följaktligen icke borde betraktas såsom innefattande någon embetsåtgärd;
funne Kongl. Hofrätten förevarande åtal, såsom för fel i domareembetets utöfning, icke
föranleda till vidare yttrande; men i anledning af min anmärkning, att två bland fångarna,
hvilka icke varit angifne för gröfre brott än dem, för hvilka de blifvit sakfällde, bordt antingen
genast vid ransakningens början Iösgifvas eller ock efter sakfällandet qvarhållas i häkte,
tilldess de voro straffade, har Kongl. Hofrätten yttrat, att enär samma personer varit anklagade
och jemväl blifvit sakfällde för första resan stöld, Kongl. Hofrätten funne Domhafvan
den,
för det lian låtit dessa personer i häktet qvarhållas under ransakningen, som påbörjades
den 4 och slutades den 11 Oktober 1848, icke hafva gjort sig till något ansvar skyldig.
Ofvér,detta utslag har jag anfört underdåniga besvär med anmärkning, att enär qvarhållandet
i häkte för ett endast angifvet och under ransakning stående brott omöjligen skulle
kunna gillas, om ej sakfällandet för samma brott borde medföra den brottsliges qvarhållande,
till dess Iian undergått det honom ådömda straff, det således ej kunde bétviflas, att Hofrätten,
i fall åtalet för fångarnes lösgifvande blifvit hufvudsakligen pröfvadt, skulle hafva funnit detta
åtal välgrundadt. Och hvad beträffade Hofrättens yttrande i denna del har jag i underdånighet
anmärkt, hurusom Hofrättens tankegång innefattade, att om en domare i embetet företager,
hvad till domareembetets utöfning ej rätteligen hörer, han derigenom icke begår cmbetsfel
och ej kan derföre dömas till ansvar af ilen öfverrätt, under hvars lydno och inseende
han såsom domare står; att det likväl syntes mig ©tvifvelaktigt, att den åtlydnad, Häradshöfdingens
tillsägelser rönt af Länsmannen, härrört endast från förutsättning deraf, att tillsägelserne
voro gifna i öfverensstämmelse med Häradsrättens beslut, och följaktligen borde anses
såsom officiella, då Domhafvanden såsom enskild man ännu mindre, än i egenskap af Häradshöfding©,
kunde äga att meddela dylika tillsägelser; samt att om Länsmannen häruti misstagit
sig, och rätteligen bordt lemna tillsägelserna utan åtlydnad, häraf dock icke syntes kunna
uppkomma något urskuldande för Häradshöfdingen, hvilken ofelbart missbrukat sitt embete,
ehvad han öfverskridit dess gräns eller inom densamma meddelat tillsägelser, hvartill ingen
laglig rätt förefanns.
Härmed är redovisningen för åtalen slutad. Ibland de ärenden, som återstå, har jag
först att meddela en med Kongl. Göta Hofrätt förd brefvexling, föranledd af en hos mig af
enskild person gjord anmälan, att sedan han hos J4. Bfhde i Hallands län blifvit lagsökt, för
ett den 1 Nov. 1842 till viss man eller ordres utgifvet och den 1 April 1844 till inlösen
förfallet skuldebref å 271 Ridr rigs med påstående om bysättningstvång, och Landshöfdingeembete!
i nämnde län genom utslag den 31 Juli 1844, under åberopande af 4 kap. 2 § Utsökningsbalken
ålagt gäldenären att vid påföljd af utmätning genast betala fordrade kapitalet
jemte ränta samt godtgöra lagsökningskostnaden; så hade, uppå besvär af fordringsägaren,
Kongl. Hofrätten genom utslag den 20 Maj 1845 sig utlåtit, att som enligt Kongl. Förordningen
den 31 Juli 1815 innehafvare af skuldebref, ställda till innehafvaren eller viss nian och
ordres, bör enligt Kongl. Förordningen den 11) Maj 1750 genast njuta by sättning och säkerhet
å gäldenären, derest lagsökning anställes emot utgifvare© inom sex månader från iörlallodageu
eller om, såsom här vore fallet, denna är utsträckt till längre tid än tolf månader, inom
aderton månader från den dag, skuldsedlarne äro uthändigade; alltså och då lagsökning för
den nu i fråga varande skuldsedeln, hvilken förfallit till betalning sjutton månader efter det
den utgafs, blifvit anhängiggjord den 17 April 1844, och således inom aderton månader från
utgifningsdagen, pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, med ändring i öfverklagade utslaget, ålägga
— 24 —
gäldenären att genast, vid bysättningstvång, till fordringsägaren betala fordrade beloppet 271
Ridr r:gs; i följd af hvilket beslut gäldenären också blifvit bysatt samt derefter, enligt företedt
bevis, gälden betalt; och har lian uti sin klagoskrift gjort anmärkningar emot detta Kongl.
Hofrättens utslag, såsom efter bans förmenande oriktigt derutinnan, att bysättning, utan föregående
utmätning’ blifvit ådömd för en skuldsedel med bestämd förfallotid utöfver tolf månader
från utgifningsdagen; hvarföre gäldenären förmält sig önska upprättelse och ersättning för
det honom öfvergångna lidande.
Denna klagoskrift bar jag uti skrifvelse den 23 sistlidne December tillsändt Kongl. Hofrätten
med anhållan om utlåtande deröfver; i anledning hvaraf Kongl. Hofrätten den 2C> Januari
innevarande år uti skrifvelse sig yttrat, att grunden för stadgandet i de genom Kongl.
Hofrättens utslag tillämpade författningar af 1756, 1798 och 1815 vore, så väl i den ena
som andra af dem, enahanda, eller att tvånget för utgifvare af skuldsedel, ställd till innehafvaren
eller viss man och ordres, att vid äfventyr af bysättning hafva å lörfallotiden penningar
i beredskap, borde inskränkas till viss tid; och ehuru sistnämnde två författningar innehölle.
att för den händelse tid till betalning blifvit i skuldsedeln bestämd, densamma ej må öfverstiga
tolf månader från förbindelsens dag, och att lagsökning bör ske inom sex månader från förfallotiden;
likväl och som, enligt 1815 års förordning, strängare exsekutif kraft tillkomme
skuldebref af ifrågavarande beskaffenhet, deri tid till betalning ej funnes utsatt, derest sådan
fordras eller lagsökning mot utgifvaren anstälies inom sammanlagde aderton månader från
skuldebrefvets dag, samt gäldenären oafbrutet under denna tid kunde blifva nödsakad att hafva
penningar till hands, men det måste för honom vara mindre betungande att från någon viss
dag efter tolf, men före aderton månader före skuldebrefvets utfärdande, vara beredd till betalning;
hade Kongl. Hofrättens i målet deltagande Ledamöter funnit andan och meningen af
1815 års förordning ej kunna vara annan än ilen, att utgifvare af till innehafvaren eller viss
man och ordres ställd skuldsedel, deri förfallodag är utsatt utöfver tolf, men inom aderton
månader från utgifningsdagen, ovilkorligen vöre underkastad bysättning, så vida inom sistnämnde
tid betalning fordras eller lagsökning mot utgifvaren anstälies.
Som likväl detta sätt att förklara meningen af de i fråga varande författningarna icke
syntes mig förenligt med deras ordalydelse, så har jag uti skrifvelse den 16 sistl. Februari
anhållit att få ytterligare fästa Kongl. Hofrättens uppmärksamhet på ämnet; hvarvid jag anfört,
att nämnde författningar, Kongl. Förordningarne den 19 Maj 1756, den 28 Juni 1798
samt den 31 Juli 1815, väl öfverensstämma uti den af Kongl. Hofrätten åberopade syftning,
att tvånget för utgifvare af skuldsedel ställd till innehafvaren eller viss man och ordres, att
vid äfventyr af bysättning hafva å lörfallotiden penningar i beredskap, borde inskränkas till
viss tid. Men jag erinrade, att de tvenne sistnämnda författningarne sammanstämma dessförutan
äfven deruti, att lörfallotiden i så beskaffad skuldsedel ej må vara utsatt senare, än tolf
månader efter dess lifgifvande, samt innehålla i öfrigt, att derest betalning icke fordras inom sex
månader efter en sålunda bestämd förfallotid, fordringsägaren då, enligt den ena, alldeles icke
har annan rätt än för andra skuldebref och, enligt den andra, skuldsedeln förlorat den strängare
exsekutifva kraft, den annars enligt 1756 års Kongl. Förordning medfört.
Endast i afseende på sådana förskrifningar, i hvilka viss förfallotid ej finnes bestämd
trodde jag betänklighet kunna uppstå, huruvida uppsägning måste vara gjord så tidigt, att
betalningstiden inträffar inom tolf månader efter utgifningsdagen, då derom uti 1815 års Förordning
väl anföres, att så varit af Rikets Ständer föreslaget, samt att Kongl. Majit i nåder
bifallit den i dessa delar gjorda hemställan, och förordnade i öfverensstämmelse dermed, men
ordalagen af det efterföljande nådiga förordnandet dock icke hafva Samma lydelse, utan i
stället säga, att derest för löpande skuldebref, deruti förfallodagen ej är bestämd, betalning icke
fordras eller lagsökning anstälies inom sex månader efter den i 1798 års förordning stadgade
längsta betalningstid tolf månader, och således sammanlagdt inom aderton månader från den
dag, de äro utgilna — — skuldsedeln då förlorat den strängare exsekutifva kraften.
Den
— 25 —
Den tvekan, som häraf kan uppstå, huruvida förskrifning utan förfallotid må kunna bibehålla
den strängare exsekutifva kraften änskönt den icke genom uppsägning blir förfallen inom
tolf månader, endast lagsökningen eller krafvet anstälies inom aderton månader från utgifningsdagen,
efter det genom uppsägningen tillkommit en förfallotid, som medgifver så tidig
lagsökning, denna tvekan äger deremot icke rum i fråga om förskrifning med utsatt förfallotid,
sorn inträffar senare än tolf månader efter ulgifvandet, ty en sådan förskrifning är icke
obestämdt, utan bestämdt stridande emot 1798 och 1815 års Kongl. Förordningar, hvilka, enligt
hvad redan är anmärkt, uttryckligen förbjuda, vid äfventyr af den strängare exsekutifva
kraftens förlust, att ställa löpande förskrifning på betalningstid utöfver tolf månader från förskrifningens
dag.
Vid den slutledning, hvarigenom Kongl. Hofrätten kommit till resultatet af andan och
meningen i 1815 års Kongl. Förordning, fann jag ingenting annat att påminna, än att från
premisserna af denna slutledning äfven kan hämtas den följd, att sjelfva det maximum af
aderton månader, hvarutöfver förfallotid och lagsökn ingstad sammanlagda ej må sträckas, vore
för författningens ändamål lika öfverflödigt, som stadgandet om tolf månaders längsta förfallotid,
hvilket emedlertid qvarstår, samt att ändamålet, eller den af Kongl. Hofrätten antagna
enda grunden för alla tre författningarna, vore vunnet, endast lagsökningen, efter uppsagd eller
förskrifven förfallotid, icke finge dröja utöfver de stadgade sex månaderne. Men härmed
vore ock visadt, att ingen ting annat af 1798 och’ 1815 års Kongl. Förordningar ägde någon
betydelse, än stadgandet om sådan lagsöknings tid.
Att således argumentationen öfver andan och meningen af sistnämnde Kongl. Förordning
bevisar för mycket, äfven när fråga är om förskrifningar ställda på uppsägning, det hade förekommit
mig otvifvelaktig!, om jag ock lemnade derhän, huru de tvetydiga ordalagen i denna
författning rätteligen må förstås och tillämpas. Beträdande åter de fall, då bestämd förfallotid
finnes i löpande förskrifning utsatt, syntes mig någon ovisshet ej kunna uppstå derom, att
denna förfallotid måste inträda inom tolf månader, vid äfventyr af den strängare exsekutifva
kraftens förlust. Och då, i förevarande fall, den bestämda förlällotiden var utsatt utöfver tolf
månader, kunde jag icke instämma i den tankan, att gäldenären bordt dömas till bysättning,
innan utmätning honom öfvergått.
Jag trodde dock frågan om rätta förståndet af 1815 års Kongl. Förordning icke böra
lemnäs utan närmare eftersinnande Jag anmärkte, att denna författning innebär en lagförändring,
hvars vidtagande berodde af Konungs och Ständers sammanstämmande beslut, och att
stadgandet ej kan hafva annan gällande betydelse än den, hvari båda besluten öfverensstämma.
Nu innehöll, i förevarande fråga, Rikets Ständers förslag: att löpande förskrifningar, som icke
innehålla viss betalningstid, böra behandlas efter den beräkningsgrund, sorn 3 § af 1798 års
Förordning utstakar, och att om gäldenär förbundit sig till betalning af sådan skuldsedel inom
viss tid efter skeende uppsägning, och densamma verkställes så tidigt, att förfallotiden inträffar
inom tolf månader från den dag, skuldebrefvet är utgifvet, detsamma bör medföra enahanda
verkan, som i händelse betalning varit inom besagde tid utläst. Denna Rikets Ständers
hemställan, intagen i sjelfva den utfärdade författningen (Kongl. Förordn. den 31 Juli
1815), är af Kongl. Majit bifallen, och enligt sjelfva Förordningens ord är det i öfverensstämmelse
med denna hemställan, som Kongl. Majit meddelat sitt nådiga förordnande i ämnet.
Skulle likväl detta nådiga förordnande, hvilket derefter följer, icke tydligen uttrycka samma
mening, som uti Rikets Ständers hemställan innefattas; så syntes mig intet tvifvel kunna uppstå,
att ju det otydliga måste förklaras i öfverensstämmelse med samma hemställan, med
hvilken författningen sjell säger det nådiga förordnandet öfverensstämma.
Då nu i det nådiga förordnandet eller fastställelsen på Rikets Ständers beslut förekommer,
att om betalningen icke fordras eller lagsökningen anstälies inom sex månader efter den
i 1798 års Förordning stadgade längsta betalningstid tolf månader, och således sammanlagdt
inom aderton månader Irån den dag, förskrifningen är utgifven, denna förlorat sin strängare
exsekutifva kraft; trodde jag det otydliga i dessa ordalag, eller den icke uttryckta meningen,
It. SI. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1853. 4
antingen betalningstiden efter uppsägning behöfver inträffa inom tolf månader eller ej, visserligen
icke kunna få annan antaglig förklaring, än den som innefattas i Rikets Ständers beslut,
att nemligen uppsägningen skall vara så tidigt verkställd, att förfallotiden inträffar inom
tolf månader från den dag, skuldebrefvet är utgifvet. Men så vida denna förklaring vore
tillförlitlig och enligt lagstiftningsgrund nödvändig; förmodade jag också intet tvifvel äga rum,
att ju äfven utgifvaren af en på uppsägning ställd löpande förskrifning är fri från omedelbar
bysättning, derest icke uppsägningen sker så tidigt, att betalningstiden inträffar inom toli månader
efter förskrifningens utgilvande.
Under den 15 sisth Februari har den Kongl. Interimsregeringen beslutat öfver' min i i sista
berättelsen omförmälta underdåniga hemställan angående rätta förståndet af en år 1834
beviljad förhöjning i lösen för visering af resandes pass hos Svenska och Norrska Generalkonsuln
i Finland; och innehåller detta nådiga beslut, att alldenstund nu varande Generalkonsuln
G. af Forselles behörigen blifvit bemyndigad att uppbära den i fråga varande högre
lösen för passvisering af två R:dr svenskt banko och, i den händelse densamma nu skulle
undergå någon nedsättning, borde berättigas till ersättning för den derigenom under hans återstående
tjenstetid uppkommande minskning i inkomster, men något högre belopp än det,
jemlikt Kongl. Maj:ts nådiga Beslut af den 10 Juli 1850, från Handels- och Sjöfartsfonden
till Generalkonsuln utgående -anslag af 500 R;dr Kamb. banko årligen, icke kunde för närvarande
honom varda tilideladt, Kongl. Maj:t funnit för godt i Nåder besluta, att någon förändring
uti den för Generalkonsulatet i Finland beviljade särskilda förhöjning uti passviseringslösen
icke må under Generalkonsul af Forselles’ tjenstetid äga rum, meri att efter hans afgång
den i fråga varande förhöjning skal! upphöra, samt den i expeditionstaxan till Kongl.
Maj:ts nådiga Konsulssladga bestämda lösen i stället inträda.
Min i sista berättelsen omförmälta, hos Kongl. Maj:t gjorda underdåniga hemställan, angående
Justitiä-Borgmästarens i Göteborg behörighet att ålägga stadssoldater derstädes extra
judiciella bestraffningar för mindre förseelser i tjensten,' har nu mera blifvit besvarad med
Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse den 10 sisth Maj af innehåll, att då, efter hvad vitsordadt
blifvit, någon olägenhet ej försports deraf, att vid de tillfällen, då personer hörande till Stadsvakten
i Göteborg gjort sig till extra judiciell bestraffning förfallna, Justitiä-Borgmästaren derstädes
derom förordnat, Kongl. Majit ville vid detta under en lång tid iakttagna sätt att handhafva
disciplinen vid nämnde Stadsvakt äfven för framtiden låta herö.
])å jag uti berättelsen för 1849 upptagit min hos Kongl. Majit gjorda underdåniga hemställan
om anskaffande af saknadt utrymme för Svea Hofrätts arkiv, samt den Kongl. Regeringens
derå allåtna nådiga svar af den 28 Augusti samma år, hvarigenom förklaras anledning
icke då för närvarande hafva varit att, meddela något förordnande i ämnet, har jag nu bordt
lemna den underrättelse, att efter en af Kongl. Ilofrättens President år 1851 gjord anmälan
om behof dels af ett sessionsrum för Ilofrättens femte Division, och dels af större utrymme
för ökadt antal-af Kantslitjenstemän, samt för Ilofrättens arkif, Kongl. Majit uti nådig Skrifvelse
den ti Mars 1852 förmält Sig hafva inhämtat, att lägenhet för Ilofrättens arkif kunde i
bottenvåningen af samma flygel, der Ilofrättens nu varande rum äro belägna, utan svårighet
beredas; hvarföre Kongl. Majit, i sammanhang med den af Herr Presidenten i öfrigt föreslagna
reglering, funnit godt till den föreslagna anordningen äfven i afseende på arkifvet meddela nådigt
bifall; och liar, nied begagnande af detta nådiga bifall, den del af Kongl. Ilofrättens arkif,
sorn förut funnits på vindarna upplagd, nu mera blifvit uti omförmälte lokal i ordning
ställd samt början gjord till upprättande af fullständigt inventarium deröfver.
— 27 —
\
Forskningen angående lagskipningens tillstånd har på vanligt sätt blifvit sträckt äfven
till högsta instants, der nedanstående fall förekommit mig förtjenta af de sakkunniges uppmärksamhet.
Ibland de rättsbegrepp, som för lagskipningen behöfva vara klara, måste säkerligen räknas
begreppet om hvad lagen kallar medgift eller liemföljd. Giftermålsbalkens 16 kapitel, som
afhandlar detta ämne, innehåller, att son eller dotter, som hemföljd fått, skall den behålla, så
länge fader och moder, som den gifvit, håda lefva, men att när endera dör och arf skall delas,
alltsammans återgår till skiftes. Det stadgas vidare, att om son eller dotter, dör barnlös, hemföljd
skall återgå, men att om barn lefva efter, de få den behålla med samma vilkor, som
deras fader eller moder den haft, samt att om de barn dö förr, än någondera af dem, som
hemföljd gifvit, den då skall återgå.
Hemföljd kan gifvas i jord, hus eller lösören, och skall, i den händelse, att när återbäring
bör ske, husgeråd är borta eller ej kan återbäras så godt, som det gafs, detsamma
gäldas elter thy, sorn det värdt var, då det gafs.
1 detta sista fall uppkommer fordran för hemföljd,, likasom man för lån eller inlags fä,
när det är förvandladt och ej i behåll, blir fordringsägare jemlikt 17 kap. 2 § Handelsbalken.
Men i allt annat läll är rättigheten till hemföljds återfående icke att förblanda med fordringsrätt.
Hemföljden blir icke emottagarens egendom, utan fortfar att, så länge den finnes i behåll,
tillhöra samma ägare, som den lemnat, men icke dermed afhändt sig eller förvttrat den.
Hemföljd är således hvarken mer eller mindre än lån — icke försträckning, utan hvad lagen
i 11 kaj). Handelsbalken förstår med lån (commodatum) hvartill äganderätten hos långifvaren
qvarstadnar. Till förebyggande af allt missförstånd har dessutom lagen i 16 kap. Gifterm.balk.
uttryckligen förklarat, att om man till barn, vid deras giftermål, eller när de utur hus och
bo skiljas eller vid annat tillfälle, vill till full ägo gifva penningar eller andra lösören, eller ock
jord å landet eller hus i staden, man dertill må hafva fri makt, samt att det, som så gifvet
är, ej må till skiftes återbäras.
I ett läll, der tillämpning af dessa stadganden kommit i fråga*) var hemföljden gifven år
1843 i lösören, enligt förteckning med åsätta värden samt qvitto af mågen, hvilken å dotterns
vägnar persedlarna emottagit, alldeles såsom lagen derom löreskrifver. När mågens egendom
derefter redan följande år uppgafs till borgenärer; yrkade Svärfadern, efter skedd bevakning,
att ur gäldbundna boet utbekomma samma persedlar, eller ock i den mån, dessa efter medgifvande
af dotterns goda man blifvit försålda, utfå värdet deraf med förmånsrätt. Imedlertid
hade en del af persedlarna blifvit utmätt före konkursen och såld; och Svärfadern sjelf hade
under konkursen inför domstolen medgifvit det öfrigas försäljning å offentlig auktion; hvarföre
och då sådan för sig gått det anmärktes, att anspråk ej kunde göras på mer än det erhållna
försäljningsbeloppet; dock, bestriddes rättigheten äfven till detta, enär Svärfadern låtit uti en
tidning tillkännagifva, att han skänkt sin Dotter i fråga varande persedlar.
Genom dom i konkursen den 11 Juli 1845 yttrade sig Rådstugurätten, att som Svärfadern
företett gäldenärens vid äktenskapets ingående med hans Dotter utfärdade qvitto å bevakade
hemföljden, samt emot hans bestridande afseende ej kunde fästas å den åberopade tidningsannonsen;
blefve alltså de mot hans påstående framställda anmärkningar i hufvudsaken
ogillade; nien då en del af hemföljdspersedlarna redan före konkursens början varit tagen i
mät lör en gäldenärens skuld oell satt under utmätningsmannens försegling, samt sedermera
blifvit försåld, och D. (Svärfadern) medgifvit försäljningen af hemföljdspersedlarna i öfrigt, kunde
ej större betalningsrätt tillerkännas I)., än dels för hvad efter liqvid af den fordran, för hvilken
utmätningen skett, återstode (af köpeskillingen för det utmätta, och dels för värdet af de med
l):s begifvande sålda, ej utmätta persedlarna, hvilket allt D. förklarades berättigad att med
förmånsrätt utfå; hvaremot för det belopp, som blifvit till godtgörande af den utmatta fordran
användt, D. endast tillkomme betalning såsom oprioriterad borgenär.
*) Jtirid. Arkif 10 b. sid. 401.
— 28 —
Häröfver klagades å borgenärernes vägnar genom sysslomännen; och Hofrätten, som
dömde den 19 Febr. 1847, fann ej skäl att, pä den i Hofrätten fullföljda vadetalan, göra ändring
i Kådst.rättens dom. Men då saken vidare fullföljdes, blef fråga att påbörda hemföljdspersedlarnes
ägare (Svärfadern) en med äganderätten i allmänhet oförenlig och för hemföljd
uttryckligen eftergifven skyldighet att med något annat, än innehafvares eget erkännande,
styrka sin rätt mot dennes borgenärer.
Det heter i 16 kap. 2 § (iifterm.balken: »Nu fins hvarken uppteckning eller qvittobref
ej eller annat bevis, och är likväl hemföljd gifven; bäre tå åter til skiftes med svornom ede».
Innehalvarens obestånd kunde ju i detta förhållande ingen ändring göra. Han var skyldig att,
vid någondera ägarens (någonderas af Svärföräldrarna) dödsfall, återbära godset till skiftes med
svornom ede, i brist af förteckning eller annat bevis, och var således icke berättigad att till
sina borgenärers förnöjande uppgifva något a,f detta gods. På honom allena ankom att samtycka,
det godset nu genast (vid obeståndets utbrott) återtogs af ägarna; och den ed, hvarmed
han ägde bekräfta, hvad gods det var, som skulle återbäras, måste äfven gälla att styrka, det
hans borgenärer derpå icke ägde anspråk. Ehvad han sedan ville godset behålla eller lill
ägarna det återlemna; så var han sky Idig, och derföre berättigad, att icke samtycka dess öfverlåtande
till borgenärerna. Men uraktlät han denna skyldighet: så förlorade icke derigenom
Svärfadern sin rätt att från borgenärerna återfordra, hvad som obehörigen kommit i deras
våld; och med någon annan hevisningsskyldighet för begagnande af denna rätt kunde han icke
belastas, än den att med innöhafvarens edgång (både Dotterns och Magens) sty rka sin af dem
erkända rätt.
I stället för godkännande af en sådan rätt, anmärktes hos Nedre Revisionen, att den
med gäldenärens namn och sigill försedda handling, hvarmedelst han erkiinnt, att hans Hustru
af sin Fader fått emottaga hemföljd till bestämdt värde, icke innehölle förteckning å hemföljdspersedlarna
till beskaffenhet och värde, samt att D. ej heller förebragt någon bevisning, på
grund hvaraf, emot borgenärernes bestridande, antagas kunde, att stiirre elier mindre del af
nämnde persedlar vid den inträffade konkursen fanns i boet qvar; vid hvilket förhållande D.
ansågs icke hafva varit berättigad att utbekomma de uppgifna hemföljdspersedlarna eller för
deras värde erhålla godtgörelse i konkursen med förmånsrätt, utan tillstyrktes ändring i Hofrättens
dom, så att beloppet af den bevakade hemlöijden (det vid öfverlemnande! åsätta värde)
utginge af de afträdda tillgångarna endast med den rätt, 16 § i 17 kap. Handolsbalken bestämmer.
Denna tillstyrkan bifölls af Högsta Domstolens flesta Ledamöter, och Kongl. Maj-.ts
Dom expedierades den 11 Januari 1848. Blott en af Herrar Ledamöter fastställde Hofrättens
dom.
Att denna nådiga Dom icke låter förena sig med begreppet om hemföljd, sådant det här
blifvit uppstäldt, har förekommit mig klart. Den, som lemnar hemföljd, bör aldrig i annat
fall behöfva i konkurs bevaka talan derom, än då persedlarne äro förvandlade och ej i behåll,
i hvilket läll han får nöja sig med ersättning ur massan utan förmånsrätt. Eljest äger,
utan hinder af konkursen, godsets innehafvare att behålla det, lika litet åtkomligt för borgenärerna,
som all annan, till honom lemnad, men icke honom, utan annan man tillhörig egendom;
och yttersta nödvändiga bevisningen om ägarens rätt är för hemföljd just densamma,
som för hvarje annat lån eiler inlagsfä, gäldenärens bouppleckningsed, i hvilken hans egna
tillgångar måste skiljas från alla andra. Vill han medgifva upphörande af förläningen; så har
han derom att göra endast med långifvare!!; och när denne härtill fått hans bifall; återtager
han sin egendom utan allt hinder af förläningshafvarens borgenärer. Jag kan således ej annat
förstå, än att Rådstugurätten och Hofrätten i den förevarande saken dömt rätt.
Utan tvifvel kunna missbruk af lagen om hemföljd befaras; och det lärer ej ens kunna
betvillas, att lagstiftaren sjelt bclarat dem. Att falskt föregifva en hemföljd och stjäla den
Irån sina borgenärer, kan ej sällan stå en menedare öppet, med biträde af ett par eller tre
andra menedare. Men lagstiftaren trodde förmodligen, att detta skulle sällan förekomma; och
att stänga utvägen dertill stod ej annorlunda i hans makt, än om han ville förbjuda allt lån
(vill säga lån elter lagens språkbruk, och betyder icke försträckning), vid äfventyr att ej kunna
återfå det, om låntagaren kommer på obestånd. Ty så länge man kan låna till annan man
något, dödt eller qvickt, måste låntagaren äga vitsord att erkänna lånet och det låntas identitet,
eller också kan knappast någonsin någotdera bevisas. Och skall i allmänhet en möjlighet
gifvas att sålunda utlåna och återbekomma; då gifves ju hvarken skäl eller utväg att mer förbjuda
hemföljdslån,. än hvarje annat, eller förknippa det ena med annorlunda beskaffade vilkor,
än det andra, eller vägra tillämpning af enahanda lag och rättsgrund på det ena, som på de andra.
Hos en Rådstufvurätt söktes, på en förbindelse till ansvarighet för en skuld, inteckning ^
i utgifvarens »inom staden och på dess område belägna fastigheter»; men dervid uppgafs icke
någon bestämd fastighet såsom utgifvaren tillhörig. Rorde inteckningen då icke anses rätteligen
sökt i alla gäldenärens inom staden och på dess område belägna fastigheter? Denna
fråga, då den blifvit med nej besvarad, torde böra noga betänkas. Om det å ena sidan är
gifvet, att bestämdt bör anmälas den fastighet, hvars intecknande sökes; så synes det väl, å
andra sidan, svårt att neka, det bestämd anmälan häraf är gjord, när uttryckligen är sagdt,
att all gäldenärens i staden och på dess område belägna egendom är föremål för ansökningen.
Hade okunnighet förefunnits, hvilka fastigheter ansökningen gällde, d. v. s. hvilka gäldenären
ägde; så hade väl derom fråga bordt uppstå hos ltådstufvurätten; hvilket dock icke inträffade.
Hvad som der blef ämne för tvist, var det förhållande, att gäldenären, som under
den 4 Okt. 1844 utfärdat den förbindelse, för hvilken inteckning söktes, hade redan den 12
nästförutgående Juli med annan man aftalt om försäljning af den fastighet, som kom i fråga,
men med den blifvande köparen tillika gjort det aftal, att salubref ej skulle utfärdas förr än
den 1 April 1845; hvaraf handt, att lagfart å köpet ej heller ägt rum före den 24 Febr.
1845, då ansökningen om inteckning gjordes; och häröfver dömde Rådst.rätten den 5 Dec.
1846, att sorn nämnde aftal om dröjsmål med köpebrefvet vore lagstridigt och ingalunda kunde
fritaga köparen från den i lag stadgade föreskrift för köpare af fast egendom i stad att å den
söka lagfart inom tre månader efter köpets afslutande, men han försummat rätt tid för dylik
lagfarts erhållande; så funne Rådst.rätten, i förmågo af 13 § i Kongl. Förordn. den 13 Juli
1818, med bifall till ansökningen, de af gäldenären försålda fastigheterna, en gård, med fem
till nummer uppgifna tomter, böra intecknas, sökanden till laga säkerhet för den i fråga varande
förbindelsen.
Grunden för detta beslut skulle jag icke vilja biträda. Jag kan ej påstå, att köpet borde
rätteligen betraktas såsom afslutadt förr, än köpebrefvet var utfärdadt. Om säljaren dessförinnan
dött; så skulle det väl svårligen kunnat någonsin vinna fullbordan. Men var köpet icke
att anse för afslutadt, och kunde det således ej rätteligen sägas, att lagfarten blifvit af köparen
försummad; så var han ej heller ännu att anse för ägare; och då borde, på denna grund,
säljarens gäld uti egendomen, såsom honom ännu tillhörig, intecknas. Huru än tvisten i detta
ämne betraktades, borde följaktligen det slut gillas, hvari Rådst.rätten stadnat.
Men det antastades från en annan sida af köparen, som i Hofrätten besvärade sig. Utgifvaren
af förbindelsen, hvarpå inteckningen skulle grundas, (I':n) hade inför Rådst.rätten uppgifvit,
att i denna handling en miss-skrifning förelupit, samt att den borgen, för hvilken inteekningssökanden
skulle hållas skadeslös, i sjelfva verket hade annat datum, än skadeståndsförbindelsen
(den, som skulle intecknas) omförmälte; och i denna uppgift hade ej blott utgifvaren
af den förskrifning, hvarå borgen blifvit tecknad, (S.) utan ock inteckningssökanden sjelf (?■■)
inför Rådst.rätten instämt, med förklarande af den sistnämnde, att han icke tecknat borgen å
någon under den, genom misstag utsatta dagen (d. 8 Sept. 1844) utställd förskrifning af omförmälte
utgifvare (S.) till P:n. Detta misstag på datum begagnades såsom skäl emot giltigheten
af sjelfva deli förbindelse, om hvars intecknande fråga var; och Hofrätten dömde den
28 Juni 1847, att sorn Z (inteckningssökanden) under ärendets behandling hos Rådst.rätten
förklarat, att han icke tecknat borgen å någon af S. den 8 Sept. 1844 till P:n (skadeståndsförbindelsens
utgifvare) utställd förskrifning, utan att denne sistnämnde skulle med sin förbindelse
den 4 Okt. 1844 åsyftat säkerhet åt Z. för den borgen, lian den 26 Aug. s. å. för
S. sig iklädt; al.tså och om än P:ns i detta hänseende gjorda lika beskaffade och af S. biträdda
uppgift, derest den ägde vitsord, kunnat under andra omständigheter vara för Z:s i fråga varande
anspråk tillfyllestgörande, denna åt P:ns förbindelse lemnade tydning, såsom tillkommen
sedan P:n genom sin egendoms afträdande till borgenärers förnöjande upphört att öfver densamma
sjelf råda, samt i allt fall ej öfverensstämmande med förbindelsens ordalydelse, icke
lagligen dårriera kunde göras gällande emot bestridande af den, hvars rätt derunder vore beroende
(köparen); vid hvilket förhållande honom (köparen) till last förd försummelse i afseende
på lagfart med köpet imellan honom och P:n vore utan inflytande på saken (såsom den i allt
fall bordt vara); funne, med anledning af 8 § i ofvannämnde 1818 års K. Förordning, Hofrätten
den sökta inteckningen ej böra beviljas.
Detta torde väl vara en argumentation; som bevisar för mycket. Det vitsord, P:n lemnade
åt den af Z. och S. gemensamt gjorda uppgift, att ingen af S. till P:n den 8 Sept. 1844
utgifven förskrifning blifvit med borgen af Z. försedd, var af eriahanda beskaffenhet med det
vitsord, P:n lika med hvarje annan afträdande gäldenär, hade att gifva åt sina borgenärers
kraf; och rtågon särskild frestelse att falskt erkänna giltigheten af sin i fråga varande förbindelse,
genom vitsordande ,af ett deri begånget misstag, hvaraf den eljest skulle blifvit betydelselös,
var desto mindre för hand, som P:n, om han velat och kunnat undandraga sig detta
erkännande, med beräkning af någon verkan i öfverensstämmelse med Hofrättens mening,
hade dermed minskat summan af sin gäld, då han deremot, genom erkännandet och fordringens
dermed åsyftade giltighet ej kunde hämta någon vinst af den inteckning, som åsyftades,
och för hvilken regress till honom skulle tillkommit fastighetens kiipare, hvari inteckningen skett.
Af inteckningssökanden Z. har saken blifvit ytterligare fullföljd; och först hos Nedre
Just.-Revisionen uppstod fråga om oegentligheten eller den påstådda origtigheten af'sjelfva iuteckningsansökningen.
Denna ansökning skedde genom skrift den 24 Febr. 1845, med begäran
om inteckning i P:ns fastigheter; men de fastigheter, l*:n ägt och hvari Rådst.rätten
beviljat inteckningen, hade han redan den 12 Juli 1844 afyttrat; och om detta afsalu hade
Z. destomindre varit i okunnighet, som han vid saluafhandlingens upprättande varit närvarande
och densamma såsom vittne undertecknat. Z. kunde således icke anses hafva den 24 Febr.
1845 sökt inteckning i berörde, P:n då icke tillhöriga tomter; och efter det sedermera en
annan person, på hvilken P:ns köpare öfverlåtit sitt köp, den 3 Mars 1845 erhållit uppbud å
tomterna; hade väl Z. den 10 i samma månad anmält sig vilja i dessa tomter tillgodonjuta
inteckningssäkerhet; men då förmentes hans begäran vara stridande mot 12 § 2 mom. af
1818 års Inteckningsförordning*), så att den icke kunde bifallas — om än antagas kunde, att
en misskrifning i afseende på dagen, då den i P:ns förbindelse åsyftade skuldsedel blifvit uthändigad,
förelupit.
Härmed ölverensstämmer Kongl. Maj:ts nådiga Dom, hvilken, gifven den 22 Aug. 1848,
har sådana ordalag, att emedan Z. uti sin till Rådst.rätten den 24 Fehr. 1845 ingifna skrift,
till säkerhet för P;ns förbindelse af d. 4 Okt. 1844, siikt inteckning uti P:ns i staden N. och
på dess område varande fasta egendom, men Z. först den 10 Mars, sedan Enkan N., på
hvilken P:ns köpare öfverlåtit sin förvärfvade äganderätt till tomterna N. N. i staden, den 3 i
samina månad lått uppbud å nämnde fastigheter, anhållit, att den sökta inteckningen måtte
deri fastställas; ty och då således i Z:s först gjorda ansökning någon bestämd fastighet icke
funnes uppgifven såsom P:n tillhörig; och Z:s senare anhållan ej vore framställd förr, än efter
det uppbud å de fastigheter, hvaruti inteckning söktes, blifvit för nya ägaren meddeladt; funne
Kongl* Majit i nåder skäligt fastställa det slut, hvari Hofrätten i målet stadnat.
Efter det ena argumentet i denna slutledning skulle förmodligen, om än sökanden den
24 F’ebr. bestämdt utsagt, hvilka fastigheter han menade, detta likväl icke hafva hulpit, då
han orätt kallade dem P:n tillhöriga, änskönt han visste, att denne förut afyttrat dem. Det
andra argumentet svnes gå derpå ut, att ansökningen ej kunde gälla, då fastigheten^ icke
voro deri speciticerade, om än P:n varit deras ägare, när ansökningen skedde — helst den
*) Ej må inteckning beviljas i annan egendom, än den gälden&ren veterligen genom laga fång förvärfvat
och deraf han ägare är, då inteckning sökes.
— 31 —
först efter nya ägarens lagfart tillkomna specificationen ej kunde hafva någon verkan. Men
faller det senare argumentet på de skäl, jag har i början anfört; och antages derjemte, hvad
jag sökt bevisa i fråga om köpets alslutande; så tyckes första argumentet lika litet kunna
bestå. Förverkade sökanden ingen rätt dermed, att han ej nämnde fastigheterna annorlunda,
än såsom P:n tillhöriga och innefattande alla dem denne ägde i staden och på dess område;
och var det tillräckligt, att Rådst.rätten, som skulle meddela inteckningen, kände dem och mot
deras identitet ingen invändning af motparten (gäldenären) gjordes; än mindre, kunde då sökandens
rätt förringas deraf, att han kallat fastigheterna P:n tillhöriga, sedan denna afyttrat
dem genom en handling, som sökanden väl bevittnat, men sorn icke innefattade afslutadt köp.
1 stället för afvittring efter afliden hustru slöt hennes efterlefande man med deras sons
förmyndare det aftal, att fadren skulle behålla ali boets lösa och fasta egendom, emot förbindelse
att föda och uppfostra sonen, för hvilken dessutom bestämdes ett möderneärf af 400
Ridr banko, som dock först vid fadrens död skulle utgå. Fadren kom, tretton år derefter, på
obestånd; och den ännu omyndiga sonejis förmyndare bevakade hans fordran för arfskapitalet,
med påstående om förmånsrätt, såsom för barnaarf hos föräldrar eller förmyndare. En
sådan förmånsrätt bestriddes, och fråga blef, huruvida fadren, utan att vara förmyndare, fortfor
att stå i förmyndareansvar för medel, tillhörande den verkliga förmyndarens redovisningsskyldighet,
hvarifrån denne säkerligen icke kunde mera derföre fritagas, att medlen tilläfventyrs
ginge förlorade genom den tillåtelse, han lemnat fadren, att dem behålla. I afvittringskontraktet
hade han dessutom gjort, men sedermera lemnat obegagnadt ett förbehåll att kunna,
när så nödigt funnes, affordra fadren nöjaktig säkerhet, i brist hvaraf annan utväg, än kapitalets
indrifvande, naturligtvis ej varit att påtänka.
Hade fadren, såsom förmyndare, underlåtit att göra reda för sin förvaltning; så skulle
förmånsrätten hos honom, möjligen kunnat fortfara, ehuru annan förmyndare var tillförordnad.
Men sedan förordnande för annan förmyndare, kort efter modrens död blifvit meddeladt,
och fadren till honom redovisat sin befattning med sterbhuset samt för hans skuld till
sonen förbindelse till förmyndaren var gifven; hade väl förmyndare-ansvarigheten från fadren
öfvergått på förmyndaren, och fadren upphört att för denna förbindelse häfta annorlunda, än
såsom sonens gäldenär i allmänhet. I annan händelse vore det svårligen begripligt, att icke
hvarje faders gäld till sina barn, så snart den härrörde från låntagna arfsmedel, borde betraktas
såsom förmyndaremedel och med förmånsrätt ur hans egendom utgå.
Att emellan fadren och hans aflidne hustru i lifstiden blifvit upprätt^dt ett inbördes testamente,
enligt hvilket mannen skulle under sin lifstid förblifva orubbad i boets fasta och
liisa egendom, om han ej godvilligt annorlunda förordnade, har hos domare i saken jemväl
kommit i betraktande, oansedt afvittrings-föreningen, sorn gjorde testamentet kraftlöst och öfverflödigt,
slöts inom fyra månader efter hustruns död, och således långt förr, än testamentet
kunnat vinna laga kraft.
Emedlertid vann förmyndaren framgång i sitt anspråk på förmånsrätt, hos Rådstugurätten
den lil April 1847, endast under förmälande, att medlen vore sonens hos fadren innestående
rnödernearf, och hos Hofrätten den 25 Januari 1848 på sådan grund, att då ifrågavarande
400 R.dr, hvilka, efter hvad obestridt vore, utgjort den omyndige sonens arf efter
hans moder vid hennes död, förblifvit hos hans fader innestående, och icke visadt vöre, det
något sådant aftal emellan den omyndiges särskildt tillförordnade förmyndare och hans lader
blifvit träflädt, hvarigenom medlens egenskap af hos fadren qvarstående barnaarf kunde anses
hafva upphört eller blifvit lörändrad; alltså, och då den förmånsrätt, sorn enligt 17 Kap. 8
§ Handelsbaden denna fordran tillkomme, icke kunde vara beroende af förmyndarens underlåtenhet
att derföre affordra fadren säkerhet eller att samma fordran förut utkräfva, hlefve på
dessa och öfriga af Rådstugurätten anförda skäl (hvijka rörde sjelfva fordrans giltighet) samma
Rätts dom i denna del gillad.
— 32 —
Huru beskafladt det aftal bordt vara, hvarigenom medlens egenskap af barnaarf innestående
hos fadren, kunnat anses hafva upphört eller blifvit förändrad, i fall sådan förändring
icke inträffat genom afvittringsaftalet och fadrens förbindelse att för arfssumman till förmyndaren
ställa säkerhet, är en fråga, hvarpå svaret icke torde vara lätt att finna. Om ett aftal,
hvarigenom förmyndare disponerar öfver myndlingens medel, och öfverlemnar dem åt
dennes fader, icke förändrar deras egenskap af barnaarf, hörande under fadrens förmynderskap
(med mindre fadren sjelf tillika är förmyndare); då bör en dylik förändring, hvarigenom
egenskapen af barnaarf upphörer, lika litet inträffa, när förmyndare eljest afträder och redovisar
till annan förmyndare, men får, enligt aftal med denne, såsom gäldenär fortfara att innehafva
arfsmedlen. Gäller icke ett sådant aftal till upphäfvande af barnaarfs-egenskapen i
den fordna förmyndarens hand; så vet jag icke, huru beskafladt ett aftal skulle vara, för att
kunna åstadkomma detta upphäfvande, så länge medlen icke vöre af den afgångna förmyndaren
kontant utbetalta. Men att förmyndare-ansvarighet ej kan upphöra, utan' en sålunda skedd
kontant utbetalning, och förmyndare följaktligen ej äga att på sitt ansvar låta medlen qvarstå
äfven' så väl hos förra förmyndaren, sorn hos annan gäldenär, det lärer väl svårligen någonsin
förut varit i lagskipningen antaget. ,
Dét kunde vara al nit lör den omyndiges hästa, som man ville qvarhålla den från förmynderskapet
afgående fadren eller förmyndaren vid ansvarigheten, äfven sedan annan förmyndare
finnes. Men då förmånsrätts-frågan uppstår endast vid fall af obestånd; kan just
detta nit blifva för den omyndigas fördel menligt, såsom medförande otillständig befrielse lör
efterträdande förmyndaren och deraf följande förlust af förmånsrätt hos honom. Nedre Justitiä-Revisionen
tyckes, af någon omtanka i detta afseende, hafva velat komma derhän, som
skulle förmyndaren varit förordnad endast till fadrens biträde, samt ogillar den tankan, att lädrens
egenskap af förmyndare för sin son hade i och ined förmyndarens förordnande upp
hört.
Hade förhållandet verkligen varit sådant, att fadrens förmynderskap icke upphört i och
med detsamma annan person till förmyndare utnämndes, utan denne endast fått förordnande
att fadren i förmynderskapet biträda; då hade ock detta såsom rätta skälet lör den utgång,
saken fått, bordt vara af domstolarna anlördt. Nu är härom ingen fråga, då domsluten, hvilande
på helt annan grund, måste betraktas sådana de äro; och hade domstolarne förbigått
ett skäl af den vigt, som det al Nedra Revisionen uppgifna äger, för att antaga andra ogiltiga;
så vore besluten härigenom endast behäftade med en ytterligare brist.
I Högsta Domstolen yttrades tvenne särskilda meningar, ledande till ett gemensamt slut.
Den ena, uttalad i tvenne röster, innehöll, att emedan fadren, enligt inbördes testamentet imellan
honom och hans hustru, varit efter hennes död berättigad att under sin lifstid förblifva
orubbad i boets lästa och lösa egendom, om han icke godvilligt annorlunda förordnade, samt
han följaktligen, såsom ock genom den imellan honom och förmyndaren å sonens vägnar slutade
förening blifvit ytterligare bekräftadt, ägt att till sin död behålla äfven den andel af boet,
hvilken sonen i mödernearf tillkom och uti nämnde förening hade blifvit bestämd att skola
utgöra 400 R:dr bauko; ty hade för detta på berörde grund hos fadren qvarstående hans
sons mödernearf den säkerhet fortfarit att vara gällande, sorn i 17 kap. 8 g Handelsbalken
är stadgad för barnaarf hos föräldrar; och pröfvades alltså rättvist fastställa det slut, hvaruti
domstolarne rörande omtvistade förmånsrätten för nyss omlörmälte medel stadnat.
Den andra meningen, genom tre röster utgörande majoritet, innehöll, att enär den omyndiges
fordran 400 R:dr banko; ehuru den först genom skriftliga föreningen imellan fadren
och sonens då mera tillförordnade förmyndare blifvit till beloppet bestämd, likväl redan förut
varit innestående hos lädren såsom sådan och såsom förmyndare, hvilken ock genom inbördes
testamente imellan honom och den omyndiges moder blifvit förklarad berättigad att medlen till sin
död innehafva, samt fordringen vid sådant förhållande ej borde annorlunda, än såsom outtaget
barnaarf elter 17 kap. 8 § Handels-bälken bedömas; pröfvades rättvist alt i fråga om en fordringsägares
rätt till betalning framför den omyndige, fastställa Hofrättens dom; (hvaremot
andre inteckningsägare, sorn befunnits hafva äldre" rätt erhöllo företräde'.
Två
— 33 —
Två Ledamöter yttrade skiljaktig tanka, deri åberopas det förhållande, att förmyndaren
hade blifvit af vederbörande Rådstufvurätt förordnad, med åliggande att den omyndiges rätt
och bästa vid aila förefallande tillfällen lagligen iakttaga och bevaka, utan att af domstolen
härvid blifvit stadgadt, att förmyndaren skulle med fadren eller någon annan dela lörmyndarebelättningen;
och hade fadren väl sedermera åberopat, vid bouppteckning efter hustrun, ett
makarna imellan upprättadt inbördes testamente *), hvarigenom den efterlefvande blifvit berättigad
för sin lifstid vara orubbad i boet, men då fråga om afvittring uppstått, träffat med
sonens förmyndare den ofvan anförda öfverenskomnielsen; vid hvilket förhållande och enär
således det penningebelopp, som blifvit antaget utgöra den omyndiges mödernearf, befanns,
när lädren är 1845 afträdde sin egendom till borgenärer, innestå hos honom, icke i egenskap’
af den omyndiges fader eller förmyndare, utan såsom den, hvilken derom med den lagligen
tillförordnade förmyndaren träffat beting, under den sednare uttryckligen förbehållen rättighet
att för de innestående medlen affordra fadren säkerhet, ansåges hvad i 17 kap. '8 § H. R.
stadgas angående förmånsrätt lör barnaarf hos föräldrar eller förmyndare, icke vara i förevarande
sak tillämpligt, och funnes derföre, med ändring af Hofrättens och Rådst.rättens domar,
förmyndarens yrkande om förmånsrätt, så vidt det skulle på de ändrings-sökandes rätt
äga inflytelse, böra ogillas.
Kongl. Maj:ts Dom utfärdades den 11 Juli 1848.
Det har händt, att en svensk jordägare, förmodligen också svensk undersåte och från
Sverige utflyttad, i Norrige uppgifvit sin egendom till borgenärers förnöjande, men att hans i
Sverige belägna fastighet (man vet icke, om den varit i Norrige uppgifven bland tillgångarne)
blifvit i mät tagen för svenska undersåters fordringar (anmälta såsom i norrska konkursen bevakade)
samt försåld och köpeskillingen använd tiil dessa fordringars gäldande. Jag har trott
det böra närmare undersökas, hvad i detta ämne må vara rätt.
De ifrågavarande svenske fordringsägarne voro tre, af hvilka blott den ene sökt intekningssäkerhet,
sorn dock berodde af rättegång, och de öfrige två hade hos K. Rfhde sökt
utmätning, hvaraf följt exsekutiv försäljning, efter utmätning, både för deras fordringar och
för obetalta kronoutskylder; men vid köpeskillings-liqviden hos K. Rfhde hade äfven infunnit
sig den inteckningssökande; och så väl lian som de två öfrige hade anmält, att de uti gäldenärens
konkurs i Norrige bevakat sina anspråk. Huruvida så skett, förekommer icke såsom
utredt i de meddelade domsluten. För säkert är dock antaget, att redan före den tid, utmätnings-
och auktionsåtgärderne verkställdes, konkursen var anhängiggjord vid domstol i
Norrige; och norrska Sysslomannen i denna konkurs har vid köpeskillings-liqviden hos K.
Rfhdej om ej dessförinnan, anmält sina hufvudmäns anspråk.
Vid ett sådant förhållande, hvad hade väl exsekutorn att göra? Tillhörde det honom,
i egenskap af svensk embetsmyndighet, att halva afseende på, hvad som förelupit hos norrsk
domstol? Gäldenären hade ju icke i Sverige afträdt sin egendom eller blifvit dertill tvungen.
Var han då i Sverige att betrakta såsom stadd i konkurstillstånd ? Om detta låter betvifla sig;
så kan dock äfven en fråga om motsatsen uppställas. Afven svenske borgenärer kunna hafva
bevakat fordringar i norrska konkursen, och säkerligen icke derigenom förlorat någon rätt i
Sverige. Men skulle icke deras rätt efter svensk lag gå förlorad, om de hos en gäldenär,
hvars obestånd är kändt, icke linge njuta den konkursförmån, som dem efter svensk lag tillkommer
emot utmätningssökande andra borgenärer? Och de, som bär lyckats att utbekomma
sin fordran genom utmätning efter konkursens början, huru skall det utredas, om icke de
derutöfver vinna utdelning ur konkursmassan och således ej blott njuta förmånsrätt framför
) Detta testamente var efter stadsrätt, ogildt tilt fern sjcttedelar, då barn ranns efter gifvarinnan, och
skulle således, i fall af klander, blifvit till så stor del upphäfdt. Nu förföll det, utan att ens vara bevakadt;
och sjelfva dess verklighet blef således aldrig pröfvad.
It. S. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1853. 5
— 34 —
öfriga borgenärer, utan ock erhålla öfverskott utöfver sin verkliga fordran? Eller vore icke
detta en lika oskälig vinst för alein sjelfva, sorn otillbörlig förlust för de öfriga?
Så vidt af besluten synes, bar konkursen icke hos K. Bflide varit bekant förr, än den
utmätta egendomen redan var försåld. När klander af utmätningen yppades, uppgåfvo de utmätningssökande
sjelfve, att de I Norrige vid konkursen bevakat sina fordringar; och detta
bade skett före utmätningen, eftersom konkursen förut var anställd. Voro de nu icke skyldige
att låta sin rätt hel och hållen bero af konkursen; så voro de viii åtminstone skyldige
att visa, hvad de i konkursen ägde att vänta eller redan bekommit, innan auktionsincdlen för
utmätningen kunde till dem utbetalas. Härpå väcktes likväl ingen tanka.
Vid köpeskillingsliqviden yttrade K. Bfhde genom beslut den 2 December 1843, att
ehuru de två utinätningssökande, för hvilkas genom särskilda utslag af K. Bfhde fastställda
fordringar gäldenärens fastighet blifvit utmätt och försåld, samt en annan'fordringsägare, hvilken
äfven i densamma sökt inteckningssäkerhet, som dock vore beroende af rättegång, skulle
hafva uti gäldenärens konkurs bevakat och påstått betalning för deras fordringsanspråk, samt
i följd deraf såsom borgenärer vunnit delaktighet i konkursmassan, hvilken imedlertid med
försäljningen skulle hafva åtuöjts, under förutsättning och vilkor, att köpeskillingen komme att
till konkursmassa!! inflyta, derest icke äldre intecknings- och fordringsägare till densamma
hade bättre rätt, hvilket likväl, efter hvad kuratorn i konkursen förment, hvarken inträffade
med de två utinätningssökande eller nied inteckningssökanden, nyssbemälte fordringsägare
(dock) borde af ifrågavarande köpeskilling njuta betalning — — — och komme hvad af behållna
köpeskillingen återstode, att för den inteokningssökandes fordringsanspråk afsättas och,
derest detta anspråk jemte inteckningsfrågan vunne laga fastställelse, att i afräkning derå utbetalas
med —- — hvaremot om detta anspråk blefve ogilladt, det afsatta beloppet komme
att utgå till dem, som i ordningen näst efter inteckningssökahdéu ägde fordringar, eller de två
utinätningssökande, för hvilkas räkning den försålda egendomen blifvit utmätt — och
liqviden att med afseende derå förändras och rättas.
Häröfver klagades i Hofrätten af norrska Sysslomannen, bestriddes den tilldömda betalningsrätten
och påstods, att köpeskillingsheloppet måtte förklaras tillhöra gäldbundna boet
och böra af norrska Skiftesrätten borgenärerna imellan fördel*. Den 21 Äng. 1845 gaf Hofrätten
det utslag, att emedan den omständighet, att gäldenären redan år 1839 vid domstol
inom Konungariket Norrige afträdt sin egendom till sina borgenärers förnöjande, äfven om
deribland befunnits den fastighet, om hvars köpeskilling tvist var, och om än ilo tre af borgenärerna,
imellan hvilka köpeskillingen blifvit af K. Bflide fördelad, sina fordringar uti den
sålunda vid domstol utom Sverige anhängiga konkursen bevakat, i allt läll icke utgjorde, laga
hinder för dessa samt gäldenärens öfriga borgenärer, hvilka ägde inteckningar i fastigheten,
att i den ordning, de i Sverige gällande lagar stadgade, för deras under samma tagar uppkomna
fordringsanspråk njuta betalning ur gäldenärens omförmälta, bär i riket befintliga egendom;
hvarföre Sysslomannens klagan biel ai Hofrätten ogillad.
Hos Nedra Justitiä-Hevisionen, vid sakens vidare fullföljande, uppstodo betänkligheter;
inen de åstadkomma ingen lösning af frågan. Det anfördes blott, att Sökandens, norrska
Sysslomannens talan innefattade ett rättegångsanspråk, hvilket ansågs tillkomma domaren att
afgöra; och tillstyrktes derföre, att frågan qm konkursmassans rättighet att komma i åtnjutande
af köpeskillingen måtte förklaras icke kunna handräckningsvis pröfvas, utan Sökanden
hänvisas att, jemlikt 2 kap. 5 § Uts.balken, inom natt och år vid vederbörlig domstol göra
den talan i berörde afseende anhängig, hvartill han kunde linna sig befogad.
Tre Ledamöter af Högsta Domstolen hade äfven sina betänkligheter, hvilka endast i
formen skilde sig från Nedra Revisionens, och utan någon argumentation stadnade dervid, att
med stöd af 8 kap. 2 § Rätteg.balken, och med ändring af Hofrättens utslag, medlen skulle
sättas i qvarstad, med rättighet för dem, som hos K. Bflide vunnit, att lyfta de dem enligt
Hofrättens utslag tillkommande belopp emot borgen (så vidt medlen icke innefattade kronoskatter),
och Sysslomannen i konkursen äga att inom sex månader från den dag, då Kongl.
— 35 —
Majits dom utgåfves, vid behörig domstol anställa talan om återvinning, så vida han funne
sig dertill befogad.
Den 30 November 1840 utfärdades Kongl. Majits Dom, beslutad af öfriga fvra Ledamöter,
hvari förklaras, att ehuru två af de utmätningssökande icke funnes hafva lagligen fullföljt
anhållan om inteckningssäkerhet uti den ifrågavarande fastigheten för deras fordringar;
likväl då samma fastighet blifvit för berörde fordringar utmätt och försåld genom oflentlig
auktion, deröfver någon klagan ej blifvit förd; fastställdes det slut, hvaruti Hofrätten stadnat.
Om frågan härmed är besvarad; hvad var då frågan? Om för att gilla auktionen och
köpeskillingsliqv iden, det endast gällde att veta, huruvida oklandrad utmätning och auktion
försiggått; då förekom här till pröfning ej annan talan, än som äger rum i en vanlig tvist
om utmätnings rigtighet och försäljningens bestånd. Men något annat, måtte det hafva varit,
som skulle bär afgöras. Borde gäldenären rätteligen anses såsom stadd i konkurs;, så kunde,
emot borgenärers (eller deras ombud Sysslomannens) bestridande, hans egendom icke för andra
borgenärers kraf utmätningsvis tillgripas; och huru långt utmätningsförrättningen än fortskridit;
så kunde den dock icke afslutas, efter det konkursen yppat sig och borgenärer protesterat.
Ty konkurslagen bjuder i 9 §, att sedan konkurs är börjad, utsökningsmål hvarken
må emot gäldenären upptagas, eller, ,om de vid konkursens början äro anhängiga, 15
hos K. Bfhde fortsättas, utan skall dess befattning med dem upphöra. Nu var utsökningsmålet
ju ännu hos K. Bfhde anhängigt, emedan auktionsliqviden ännu återstod. Således, i fall
konkurs var för hand, borde K. Blhdes befattning med' utsökningsmålei upphöra. Om utmätning
och försäljning skett obehörigen, i okunnighet om konkursen; så fick ej derföre
köpeskillingsliqviden lika obehörigen försiggå, sedan man kände konkursens tillvarelse och andra
borgenärers anspråk var anmält. Hvad sorn i saken måste pröfvas, är således frågan,
huruvida konkurs var för hand eller ej.
Kan denna fråga mod nej besvaras; utan tvifvel hade då i domen bordt uttalas ett sådant
svar. Men var det möjligt att gifva detta svar, då sjelfva cfe utmätningssökande åberopade
sina gjorda bevakningar i den anhängiga konkursen? Låt vara, att en sådan utom
Sverige anhängig konkurs ej kari i alla afseenden betraktas lika med en här i landet och efter
svensk lag anställd; men till ådagaläggande af gäldenärens obestånd, bör den väl ostridigt
kunna åberopas; och när deremot ej ens någon gensägelse förekommer, är väl ock det förhållande
ostridigt för hand, som i könkurslagens åberopade stadgande afses, och icke medgifver
utsökningsmåis y tterligare behandling hos K. Bfhde.
Det kari icke desto mindre vara grundadt, att den främmande konkursen icke med förer
omedelbar rätt till gäldenärens här i landet befintliga egendom. Men kan sådan egendom
(eller den genom dess försäljning indrifna köpeskilling) icke öfverlemnas till en utländsk Skiftesrätt
eller konkursmassa, när fordringsägare inom Sverige derpå göra anspråk; hvad annat
kan då häraf löija; iin att en gäldenär, hvars obestånd är veterlig! och medgifvet af sjelfva
de utmätningssökande, måste här och efter svensk lag ställas under konkurs? Antingen har
någon tanka härpå aldrig uppstått, eller ock har man från dess utförande funnit sig hindrad
dbraf, att norrska Sysslomannen sjelf icke vändt sig till behörig konkursdoniare med påstående
i ämnel. Men om ock ingen domstol eller myndighet i Sverige var skyldig eller behörig
att gil va de norrska fordringsägarnes ombud en anvisning, hvad sorn till deras rätts bevarande
behöfde iakttagas; åtminstone var man väl ej heller berättigad att vidtaga åtgärder,
hvarigenom dessa fordringsägares rätt afskars och vägen till laglig pröfning al deras anspråk
tillstängdes. En modifikation, mot hvilken sjelfva formalismen svårligen skulle baft något att
invända, hade det ju varit, om man t. ex. sagt: att i anseende till gäldenärens medgifna obestånd
och de anspråk, som af Sysslomannen i hans gäldbundna bo blifvit gjorda pä hans
samtliga borgenärers delaktighet i de utmätta och försålda tillgångarna, någon köpeskillingsliqvid
ej kunde äga ruin, utan ankomme det på den eller dem af borgenärerna, sorn dertill
funne fog, att i den ordning,. konkurslagen föreskrifver, hos vederbörlig domstol anmäla sig
om afträdande af gäldenärens inom riket befintliga tillgångar till borgenärernas förnöjande;
och skulle råderuin härtill vara borgenärerna öppet i sex månader, under hvilken tid köpe
-
— 36 —
skillingsmedlen finge förblifva i allmänt förvar, med stöd af 8 kap. 2 § Rättegångsbalken, i
öfverensstämmelse hvarmed de utmätningssökande jemväl ägde att medlen emot borgen lyfta;
kommande, efter nämnde tids förlopp, i händelse målet icke blifvit vid domstol anhängiggjordt,
frågan om köpeskillingsliqvid att ånyo företagas och dermed lagligen förfaras.
Hade saken blifvit så behandlad, och derigenom uppkommit en ny svensk konkurs
jemte den förut anhängiga norrska; så hade derifrån härrört den olägenheten, att till förebyggande
af öfverbetaluing för borgenärer, som i båda konkurserna bevakat, utdelningar ur
ingendera massan kunnat göras utan kännedom af den andras tillstånd. Men denna olägenhet
hade icke varit svårare, än hvad som inträffar i hvarje fall, när fordringar i särskilda konkurser
bevakas, hos gäldenärer, som solidariskt för dessa fordringar ansvara. Det förstås, att
icke i någondera konkursen andre fordringsägare kunnat något erhålla, än de, sorn i densamma
bevakat, och att af ingendera konkursmassan kunnat utdelas andra tillgångar, än som
varit i dess land befintliga. Och för öfrigt inser jag icke, hvilka svårigheter denna behandling
af saken skulle vållat. Deremot h^de den väl oemotsägligen åstadkommit rättvisa, i stället
att hvad sorn nu inträffat, varit tillvägabringande af en förmånsrätt åt de utmätningssökande,
utan allt stöd af lag, som icke känner någon förmånsrätt, beredd genom utmätning,
om ej denna före konkursen försiggått.
Gäldbunden mans borgenärers rätt att indrifva hans fordringar synes vara för mycket
känd och utöfvad, att kunna sättas i fråga. Men om angående en viss fordran meningarne
imellan borgenärerna skulle dela sig, och någre vilja indrifva den, men andre icke.; skulle då
de senare, i fall de utgjorde llertalet, äga eftergifva de förres rätt? — Till denna fråga får
man anledning i utgången af den tvist, som bär nedan omförmäles.
Gäldenären hade, före konkursens början, för 20,000 R:dr till viss man försålt sitt hela
lösörebo, betydliga varulager, fordringar och fastigheter, emot förbindelse derjemte för köparen
att utaf köpeskillingen godtgöra säljarens borgenärer, bland hvilka nainngafs ett visst
handelsbolag för domfäst fordran till utsatt belopp." Detta åtagande hade köparen icke fullgjordt,
och bief derföre af handelsbolaget stämd, med påstående, att han måtte redogöra för
alia de medel, lian i och för uppgörandet af gäldenärens affärer emottagit, samt i afräkning
på bolagets lordran utgifva så stor del, som i jemförelse med de andra skulderna derå
kunde belöpa.
Sedan gäldenärens tillgångar blifvit till borgenärernes förnöjande afträdde, samt Käranderne
förordnade till gode män i boet; afgjordes saken hos Häradsrätten den 27 Juni 1844,
sålunda, att utredt vore, det Svaranden (köparen) åtagit sig redogöra för de belopp, hvilka i
följd af uppgjordt köp imellan honom och gäldenären -skulle anses såsom köpeskilling för ali
den sistnämndes egendom; och emedan denne blifvit af vederbörlig domstol förklarad skyldig
att till borgenärernes förnöjande afstå sin egendom, samt Käranderne såsom sysslomän ostridigt
vöre förvaltare af massans tillgångar; följde deraf ovilkorlig skyldighet för Svaranden att
till dem aflemna redovisning i omförmälte afseende; men som dertill icke kunde hänföras den
ofullständiga liqvid, han under rättegången ingilvit, blef honom ålagdt, vid 50 R:drs vite, att
inom tre månader hafva till Käranderna aflemnat en med behöriga verifikationer försedd fullständig
redogörelse för den köpeskilling, han förbundit sig betala, samt dervid jemväl utlemna
afskrift af köpehrefvet, upprättadt den 7 December 1842.
Lagmansrätten deremot. dömde den 19 Sept. 1845, att emedan den af Svaranden (köparen)
vid Häradsrätten meddelade redovisning varit den af Säljaren (gäldenären) före konkursen
godkända, samt icke visadt blifvit, att något klander utaf afhandlingen dem imellan
ägt ruin, hvaraf följde, att den senare icke ägde annan redovisningsskyldighet än till konkursmassan;
alltså, och då Käranderne (syssloinännen) endast i egenskap af enskilde fordringsägare,
och icke lör konkursmassans räkning, yrkat Svarandens redovisningsskyldighet, ogillades
Häradsrättens utslag, med förklarande, att stämningspåstäendet, sådant det i saken blifvit
framstäldt, icke kunde vinna lagligt bifall. ,
— 37 —
Hade denna tankegång slutat sig dermed, att hvarken Sysslomannen såsom enskilde fordringsägare
eller någon annan ägde klandra redovisningen, då den af Säljaren sjelf var löre
konkursen godkänd; så hade slutledningen tilläfventyrs haft sin rigtighet, och möjligen vore
äfven dess grund antaglig, i fall det nemligen verkligen så förhöll sig, att redovisningen var
af säljaren sjelf godkänd, innan den kunde af någon annan klandras. Men att köparen, i
fall han ägde redovisningsskyldighet till någon annan än säljaren sjelf, skulle varit redoskyldig
endast till dennes konkursmassa, men icke till hvarje fordringsägare i massan, (som ej
särskildt rättigheten härtill förverkat), det vill icke blifva rätt begripligt — tankeföljden deri
vill icke låta sammanbinda sig.
Hofrätten, som dömde den 26 Febr. 1847, upphäfde Lagmansrättens dom och fastställde
Häradsrättens af Käranderna icke öfverklagade utslag. Men härvid stadnade det icke. Den,
som hade vunnit i Lagmansrätten, drog saken under pröfning på högsta ort, och vann, genom
Kongl. Maj:ts nådiga Dom den 3 Maj 1848, ändring af Hofrättens samt fastställelse af
Lagmansrättens mot Sökanden (köparen) laga kraftvunna dom.
Hade köparen af sin säljare, medan denne ännu var sui juris, fått ett verkligt godkännande
af sin redogörelse för köpeskillingen; så var väl detta godkännande fritt från allt klander, af
hvem det vara måtte; och liela Säljarens konkursmassa ägde lika litet, som någon enstaka
borgenär eller hvem som helst, någon talan emot giltigheten af en sådan frikännelse från
klander eller ytterligare kraf, i och för den handel, hvarom fråga är. Yar åter trisägelsen
eller déchargen icke så beskaffad, att den gällde mot hvem som helst, följaktligen älven mot
konkursmassan; huru kunde den då mot någon borgenär åberopas?1 icke kunde massan äga
annan rätt, än som tillkom borgenärerna, eller desse samfäldt utöfva annan rätt, än som dem
hvardera tillkom. Eljest måste man föreställa sig, att all fråga om konkursmassa* tillgångar,
deras indrifvande och redovisande vore undandragen hvarje enskild borgenärs klander, och
kunde af borgenärernes majoritet afgöras efter välbehag.
Eller skulle denna sats vara tvist underkastad? Kan det möjligen bestridas, att i händelse
flertalet af borgenärerna efterskänkte en massans fordran, enskild borgenär skulle, utan
hinder deraf, äga rätt att på egen bekostnad och äfventyr fordringen utsöka, välförståendes
när han hvarken deltagit i flertalets beslut eller genom uteblilvande dertill samtyckt? Kunde
en sådan rätt för enskild borgenär bestridas; så skulle ju detta kunna ske äfven i de fall, då
flertalet ville eftergifva en fordran, till hvilken den enskilde borgenären ägde särskild, sig förbehållen
rätt — såsom just förhållandet var i förevarande lall. Att denna flertalets makt
ginge för långt, biir kanhända medgifvas. Men huru finna den gräns, till hvilken hon biliigtvis
kunde gå? Och kunde denna gräns ock finnas; åtminstone är den ju icke funnen.
En fastighet, i hvilken inteckning söktes, kunde enligt de stadganden, som funnos, innan
Kongl. Förordningen den 19 Maj 1845 blef gällande, hafva vid den tid, då ansökningen
gjordes, upphört att ägas af gäldenären, och derföre då icke häfta för hans gäld, men genom
lagfarts försummande af nya ägaren hafva åter blifvit underkastad inteekningsanspråk af den
förres fordringsägare, innan den anhängiga inteekningsfrågan ännu var afgjord. Behöldes då
en ny ansökning, för att kunna draga fördel af den rätt, fordringsägaren genom lagfarten*
försummande vunnit, och kunde det icke ,i allt läll antagas, att lian ville njuta den rätt, b°~
nom tillfallit och sorn han i en ny ansökning skulle haft att åberopa?
Jemte denna fråga förekommer i det ämne, jag här vill framlägga, äfven en annan,
hvarom redan i det föregående är taladt: huruvida salu af fast egendom är fullbordadt, innan
köpehrefvet ännu blifvit utfärdadt. l>å dessa båda frågor är det således, sorn jag har att här
utbedja mig läsares uppmärksamhet*).
Den 18 Januari 1843 söktes inteckningen hos Häradsrätt; och deröfver meddelades beslut
den 20 Juni 1845, hvari yttrades, att ehuru gäldenären skulle, före det intecknings
-
*) Jarid. Arkif 20 11. sid. 369.
— 38 —
ansökningen gjordes, med sin köpare träffat aftal om fastighetens försäljning, gäldenären likväl
icke bevisligen afhändt sig densamma förr än den 21 Sept. 1840, då han genom köpebref
öfverlåtit egendomen åt denna köpare, hvilken ater samma dag transporterat köpet 3 annan
person, som vid vinlertinget år 1844 erhållit första uppbudet; och sorn egendomen, på
sätt af lagfartsprotokollet inhämtades, icke blifvit hos Häradsrätten lagfaren imellan den tid,
då gäldenären erhållit andra uppbudet och andra köparen meddelats lörsta uppbudet; så ansåges,
i stöd af 13 § i IMS års lnteckningsförordning, Sökanden, hvilken förr än gäldenären
bevisligen afhände sig egendomen, och nya Köparen vunnit första uppbudet, deri sökt inteckning,
hafva rätt att lå samma inteckning lastställd; i följd hvaraf den beviljades med löri
aåns rätt från 1843 års vinterting.
Meningen af detta utslag, ehuru icke fullständigt uttryckt, synes dock utan tvetydighet
innefatta, det inteckningen beviljades dels derföre, att gäldenären icke bevisligen hade föryttrat
fastigheten, innan inteckningen söktes, och dels derlöre, att om deremot löryttringen
verkligen skett dessförinnan, det förhållande dä var för hand, att lagfart blifvit af köparen
försummad och fordringsägaren således intriidt i den rätt, som Inteckningslörordningens åberopade
13 § omförmäler.
Sådan var äfven Hofrättens mening, då uppå nya jordägarens besvär dömdes den 24
Nov. 1840, att emedan om än det antoges, hvad Klaganden påstått, att gäldenären icke varit
ägare till hemmanet vid den tid, inteckningen hos Häradsrätten söktes, utan äganderätten till
fastigheten honom frångått till följd af ett i målet åberopadt, imellan honom och hans köpare
den *28 Nov. 1842 upprättadt köpekontrakt, likväl upplyst och ostridigt vore, att lagfart å
nämnde köp blifvit sökt fiirst ilen 17 Januari 1844, och således icke inom den i Kongl. Förord)).
den 13 Juni 1800 bestämda tid, vid hvilket förhållande fordringsägaren, som den 18
Januari 1843 gjort ansökning' om inteckning i egendomen, ägde, jemlikt uttryckliga stadgandet
i 13 § af Kongl. Förorda, den 13 Juli 1818, att sådan säkerhet erhålla; ty funne Hofrätten
ej skäl att i Häradsrättens ölverklagade utslag göra ändring.
Jordägaren fullföljde sin talan. Nedre Revisionen hemställde, att Hofrättens utslag matte
på de deri anförda skäl gillas. .Men Kongl. Majtts Dom utföll den 18 Dee. 1848, efter omröstning,
sålunda: Handlingarne utvisa, att efter det M. (förste köparen) den 28 Nov. 1842
af I.. (gäldenären) köpt egendomen N., men till påföljde (påföljande) vinterting instämt säljaren
med påstående om köpets återgång, så har Häradsrätten genom utslag den (i Mars 1843
ogillat berörde påstående, hvilket beslut blifvit till efterrättelse ländande, sedan parterne ömsesidigt
nedlagt deras hos l.agmansrätten emot detsamma fullföljda vadetalon; och emedan följaktligen
L., för hvilkens såsom för egen skuld tecknade borgen inteckning i egendomen blifvit
sökt den 18 Januari 1843, icke varit ägare till fastigheten å den till, inteckningen söktes,
och ej eller någon försummelse med lagfarten då ännu ägt rum; hvadan inteckningsansöknineen,
om deri genast kommit under hufvudsaklig pröfning, icke lagligen kunnat emot
fastighetsägarens bestridande beviljas, samt lagfart sedermera föregått, innan inteckningsärendct
den 2(1 Maj 1845 af Häradsrätten algjordes; alltså och enär den omständighet, att målet varit
hos Häradsrätten hvilande å tid, hvarunder laglärten förmenas hafva varit försummad, icke
kan på sakens utgång medföra inflytande, samt nu ej är fråga om någon imedlertid gjord
ansökning, utan endast om verkan af den, på sätt ofvanberiirdt är, hos Häradsrätten hvilande;
prötvar Kongl. Majit, jemlikt 12 § uti Inteckningsförordningen den 13 Juli 1818. jemförd
med 13 § uti samma Förordning och Förordningen om lagfart den 13 Juni 1800, rättvist,
med upphäfvande af Häradsrättens och Hofrättens i saken fattade beslut, ogilla den utål
inteekningssökanden förda talan.
Det hinder för inteckning, som eldigt denna nådiga Dom blifvit gällande, skulle icke
hafva funnits, i fall ny ansökning om inteckningen skett vid det ting, sorn inföll näst efter
sex månader, sedan köpet skedde den 28 Nov. 1842, eller möjligen vid ett efterföljande ting,
som inträffat medan gäldenärens köpare ännu var ägare till fastigheten. Att denna nya ansökning
behöft innehålla något mer, än blott hegäran om inteckning, eller att den icke gällt,
om den ej varit motifverad,'lärer väl svårligen kunna vara meningen. Till ansökningars bi
-
fallande i allmänhet erfordras ju icke, att i dem skola vara anförda gällande skäl, endast gällande
skäl till bifall ändock finnas. Och i öfverensstämmelse med denna regel innehåller åberopade
13 § i 1818 års Kongl. Förordning ej ens, att ansökning skall ingifvas (lika litet som
detta på något annat ställe i samma Förordning föreskri Ives), utan det heter blott, att borgenären
»kommer med skuldebref eller annan handling, derföre inteckning tillåten är». Om "nu
en ansökan inkommit, som innehållit intet skäl, hvarföre inteckningen skulle kunna beviljas,
men endast begäran om inteckning, och om denna ansökan inkommit, sedan försummandet
af lagfart ägt rum; då hade dess beskaffenhet icke hindrat dess bifallande. Häraf vill otvunget
följa, att den äfvenså väl bordt bifallas, om den innehållit ingen ting annat, än ett åberopande
af den ansökning, som redan var gjord (före den tid, då bifall ansågs kunna äga
rum). Men så länge en redan anhängig ansökning icke är återkallad; kan det väl någonsin
behöfvas att ingifva en ny, enkom för att åberopa den redan anhängiga?
Man skulle kunna giira det spetsfundiga inkast, att då ansökningen vid dess ingifvande
ej kunde åsyfta inteckningsrätt mot någon annan, än gäldenären sjelf, hvilken ännu då förmodades
vara jordägare, hans köpare kunde behöfva särskild underrättelse derom, att ansökningen
sedermera fullföljdes mot honom, efter det lagfarten blifvit försummad, så att han öfver
detta förhållande linge tillfälle att förklara sig. Men om saknaden af detta tillfälle var
anledningen till den nådiga Domen; så grundade sig denna icke på det skäl, som deri anföres;
och på andra säl, än som utsägas, kai; man väl icke på högsta ort döma. Och för öfrigt
kan på inkastet svaras: Hade gäldenärens köpare fått del af ansökningen fiirr, än han
försummat lagfarten; så var han derigenom varnad mot dess försummande, och derjemte
skyldig att veta, det ansökningen förbléf anhängig, till dess den var af domstolen prölvad
eller af sökanden återkallad. Hade åter ansökningen blifvit honom till förklaring meddelad ej
allenast efter den tid, då den upphört att angå gäldenären såsom jordägare (i fall köpet borde
anses dessförinnan fullbordadt), utan ock efter det lagfartens försummande inträffat; så kunde
det än mindre vara honom obekant, att saken ännu var anhängig och på hvad grund den
rörde honom.
Af denna betraktelse har annan tanka hos mig icke kunnat uppkomma, än att den ansökning,
som redan var anhängig, ej hehöfde förnyas, upprepas eller ersättas af någon annan,
för att äga samma kraft och verkan, som om den varit sålunda förnyad eller ersatt,
ända till dess ärendet var af domstolen afgjordt; att den rätt, som'för Sökanden borde härröra
från den af köparen försummade lagfart, ej kunde vara förlorad, när ansökningen, ehuru
gjord innan denna rätt inträdde, lortlör att efter dess inträdande vara anhängig, samt att
således, äfven på denna grund, inteckningen bordt beviljas, i fall nemligen det kunde för
gruhdadt antagas, att redan förut ett köp var fullbordadt, hvarigenom gäldenären upphört att
sjelf vara fastighetens ägare, så att hans gäld ej mer pff denna grund borde i densamma
inteckna».
Att undersöka denna lråga, är hvad som återstår. I den nådiga Domen anses gäldenärens
köpare hafva af honom köpt egendomen redan den 28 Nov. 1842, ehuru köpebref
icke blifvit utfärdadt förr än den 21 Sept. 1843. Den tvist, som imedlertid angående köpeafhandlingens
bestånd föregått, var slutad genom nedläggande af vadetalan emot Häradsrättens
utslag, hvarigenom påståendet om köpets återgång blifvit ogilladt. Genom detta parternes åtnöjande
med ett domslut, som alslog rubbning af köpeaftalet, erhöll detta aftal hvarken större
• eller mindre krall, än det förut ägde; och att det icke var ett afslutadt köp, visade sig der~
igenom, att salubrefvet ännu saknades och först efteråt blef utfärdadt. Dessförinnan fanns
blott ett aftal, (lika mycket, om det blifvit nmndtligen eller skriftligen imellan part erne uppgjordt),
att köp skulle ske; men sjelfva åtgärden, hvarigenom det skedde, hade icke för sig
gått, så länge handlingen, hvari det innefattades, ej var utfärdad. Och så länge denna åtgärd
icke för sig gått, kunde ej heller det »förvärfvande» sägas hafva Inträffat, hvarpå lagfart bör
följa, vid det i 13 § af 1818 års lnteckningsförordning stadgade äfventyr, att säljarens gäld
må i egendomen inteckna».
— 40 —
Om delade meningar i detta ämne finnas; så kan jag dock, för min del, icke inse någon-grund
till tvifvelsmål. Köp om fast egendom skall, enligt Jordabalkens 1 kap. 2 §, ske
skrifteligen med tvägge manna vitne; men icke är köpet derföre skedt, så snart en handling
derom är skriftligen upprättad med två vittnen. Ej ens om lösegendom, som kan säljas utan
skrift och utan vittnen, är köp slutadt derigenom, att man gjort ett aftal, muntligen eller
skriftligen, att köpet skall ske. Det har ännu icke skett, så länge ej utsagdt är, att det nu
är fullbordadt, så att dervid intet mer återstår att göra. Innehåller det skriftjiga kontraktet
om fastighetsköpet, att köpebref skall utfärdas af säljaren, eller uttrycker det på något annat
sätt, att samma kontrakt icke utgör sjelfva alhändelsehandlingen, hvad sorn kallas köpe- eller
salubrefvet; så är köpet ännu ogjordt. Och att det icke förut varit gjordt, röjer sig bäst,
om och när det sedermera sker.- Ty någon saluåtgärd af samma säljare kunde då ej mer
äga rum, i fall han redan sålt, emedan han då icke mer vore ägare, och man ej kan sälja,
hvad man icke äger. .
Då nu, i förevarande fall, den åtgärd, hvarigenom gäldenären den 28 Nov. 1842ansågs
hafva försålt fastigheten, icke. hindrade utgifvandet af ett köpebref den 21 Sept. 1843, hvarigenom
samme gäldenär verkligen afhände sig samma fastighet, och hvilket köpebref då genast
öfverläts på annan person, som derefter med köpet lagfor; håller jag för härigenom bevisadt
och otvifvelaktig!, att ehuru den förstnämnda afhandlingen må hafva innehållit ett aftal
om köp, hvars återgång förgäfves blifvit hos domstol yrkad och genom dom afslagen, denna
afhandling likväl icke varit eller kunnat vara ett fullbordadt köp, hvarigenom äganderätten
skulle hafva .från gäldenären öfvergått på hans köpare. Och då så icke skett, och följaktligen
gäldenären intill den 21 Sept. 1843 fortfarit att sjelf vara egendomens ägare; borde den dessförinnan
sökta inteckningen för hans gäld i samma egendom beviljas.
De så kallade Trippiska godsen i Halland hafva varit föremål för åtskilliga tvister. Dessa
gods, utgörande 357yk hemman, försåldes al Drottning Christina år 1653 till Adrian .Tripp i
Amsterdam genom en'afhandling af innehåll, att Hennes Majit afhände Sig och efterkommande
Konungar och Sveriges Krona dessa hemman, och tillegnade dem Adrian Tripp, hans hustru
och arfvingar, med hus, jord, åkersäng, skog, mark, fiske och fiskevatten, strömar, qvarn
och qvarnställen, torp och torpstäder samt alla andra pertinentier och tillägor i våto och
torro. närbv och fjerran, intet undantagandes af allt det, sorn dertill lyder, med rätta af ålder
legat häfver och lagligen tillvinnas kan, att njuta, bruka och behålla till everldelig ägo
samt allodialt och oconditioneradt frälse, alldeles så som Ridderskapet och Adeln uti provinsen
Halland deras välfångne egendom och frälsegods efter privilegiernes lydelse och innehåll innehafva
och besitta, dock skatteägande deras rätt efter lag dermed då och framdeles alldeles
oförkränkt; men att Hennes Majit Sig och efterkommande Konungar och Sveriges Krona förbehållit
makt att, enär lägligt och behagligt Rille, dessa gods, emot köpeskillingen 89,773 Ridr
26 öre 13\ penningar sillvermynt, af Adrian Tripp eller hans hustru och arfvingar ater- och
igenlösa, så att han eller de då, efter undfången nöjaktig betalning, skulle vara skyldige, utan
gensago' desamma att afstå och afträda. Genom reduktionen under Konung Carl den elfte
återtogs till Kronan så stor del af godsen, att endast I57J hemman återstodo
Öfver de här upptagna köpevilkor hafva uppstått tvister, rörande tvenne frågori a) huruvida
full äganderätt vore genom köpet lörvärfvad, och b) huruvida, i annat läll, köparen
kan hafva erhållit rätt att antaga åboar på sådana bland hemmanen, hvilka före köpet icke
varit skatteman med äganderätt tillhöriga. Af skattehemmanen har Kronan nemligen ej kunnat
sälja annat än räntan; och skattemannens rätt är derföre honom oförkränkt förbehållen;
hvaremot kronohemmanen vid försäljningen varit innehafda af åboar, till. hvilkas antagande
rättigheten blifvit i Dåga satt imellan köparens arfvingar, hvilka från början synas hafva obestridd
utöfvat denna rätt, samt fått dermed fortfara äfven efter det jordäganderätten blifvit
dom bestridd, och Kronan eller sådana åboar. sorn från Kronans jordäganderätt härledt sina
anspråk. i dl
— 41 —
Till tvifvelsmål om köparens äganderätt måste väl anledningen vara förbehållet om Kronans
rätt att återlösa... Jag vet icke att detta tvifvel yppat sig förr, än vid uppkommen fråga
om tillåtelse för en Ofverste Toll att inlösa hemmanen, då genom ett Kongl. Bref den 17
Januari 1782 desamma benämndes Ivronoförpantningsgods, med förklaring, att i händelse den
då beviljade lösningsrätten begagnades, ej större eller vidsträcktare nyttjorätt till hemmanen
finge utöfvas, än som efter öfverlåtelsebrefvet åtföljde hemmanen i Trippiska arfvingarnes
händer, och att det derföre vore Öfversten Toll och hans arfvingar uttryckligen förbudet, så
väl att berörde hemmans då varande eller tillkommande åboar ålägga eller affordra större
ränta, städja, skatt, eller tunga, än hvad de hittills utgjort, som ock att begära eller på hvad
annat sätt söka erhålla förvandling af étt eller (lera utaf de under förpantningen hörande hemmans
enligt jordböckerna ägande krono- och skattenatur.
Den tillämnade inlösningen gick likväl icke i verkställighet; och beträffande den verkan,
sorn 1782 års nådiga Bref kunde hafva på Tripps arfvingars rätt, torde det vara tillräckligt
att anmärka, det denna rätt här alldeles ické var i fråga, så vida den förbehållna inskränkningen
i den inlösandes rätt till hemmanen ej vidtog förr, än iidösningen skett Och Tripps
arfvingar derigenom vore från hemmanen skilde. Emot dem var icke bönderna genom
nämnde Kongl. Bref beviljad sådan åborätt, som de skulle fått, i händelse den åt Öfversten
Toll öfverlåtna inlösningsrätt blifvit begagnad. Det stod Kronan fritt att, för denna händelse,
efter godtfinnande bestämma de vilkor, hvarunder Kronans rätt öfverläts på annan man. Det
hade deremot varit alldeles rättsvidrigt, om Kronan sträckt dessa inskränkande vilkor äfven
till minskning i deras rätt, som redan voro hemmanens ägare — eller panthafvare, så framt
benämningen af förpantning icke var i det nådiga Brefvet origtigt brukad.
Med. denna benämning åsyftades också säkerligen icke att göra intrång i Tripps arfvingars
rätt; men samma benämning vittnar om tillvarelsen af en så beskaffad föreställning
hos Kronans då varande rådgifvare; och denna föreställning, ehuru icke utsagd i någon emot
rättsägarna utfärdad handling, synes icke hafva underlåtit att utöfva sin verkan på deras rätt,
när tvist derom efteråt uppstod. Detta skedde, då i anledning af åboarnes på de inom Himble
härad belägna Trippiska hemman hos Kongl. Majit förda klagan öfver det lidande, som skulle
hafva dem öfvergått genom hård medfart af en Inspektor Jönsson i egenskap af Trippiska arfvingarnes
ombud, hvilken klagan genom Kongl. Majits Utslag den 26 Juli 1786 blifvit, såsom
icke hörande till Kongl. Majits omedelbara pröfning, förvisad till utförande hos vederbörande
embetsmän eller domare i orten, och hvarvid till efterrättelse älven anvisades, hvad i 1782
års Kongl. Bref särskildt förordnadt vore, omförmälte åboar, biträdde af Kronofullmäktig, till
1786 års hösteting, stämde Jönsson om ansvar bland annat derföre, att han för städjesedlars
utgifvande på hemman vid åboombyten tagit högre städja, än han qvitterat, samt i allmänhet
oredigt qvitterat böndernes utskvldér; hvaremot Jönsson sedermera tog stämning på Trippiska
frälseskattebönderna (ägarne af hemman, hvilkas ränta allenast blifvit till Tripp försåld) i Hunestad
socken, om skyldighet bland annat att utgifva penningeräntan till 3 daler silfvermynt
riksdalem och allemna persedelräntan in natura.
Denna tvist kom först år 1791 till afgörande, då Häradsrätten den 10 December gaf
utslag, och deri först upptog frågan, till hvad slags afhandlingar det öfverlåtelsebref rätteligen
borde föras, som Adrian Tripp erhållit, saint hurudan egenskap derigenom egentligen åkommit
hemmanen. Elter åberopande af nämnde brefs innehåll, här ofvan upptaget, förklarade Häradsrätten,
i afseende på dervid i fråga kommande tillämpning af 24.§ i 1723 års Adeliga
Privilegier, det samma § visade, huru de lrån Kronan genom Köp afhände gods blifvit medelst
1655 års Keduktionsstadga för Adelns fasta arf och frälse ansedda, men sedermera genom
andra vidriga uttydningar i gemen lösen underställde; huru likväl sådan i senare tid Kronan
förbehållen inlösning stridde mot köpets egenskap och innehåll samt rätta meningen af det
första riksdagsbeslutet deröfver; hvarföre stadgades, att alla köpegods, dem Adeln köpt af
Kronan och då besutte eller för bortmist köpegodsränta komme till vederlag att njuta, skulle
sorn Adelns odalfrälse anses, i Kronans räkenskaper således uppföras samt aldrig vidare stå
lt. St. Jusi. Otnbudsm. Emb.-Berältelse för år 1853. 6
under Kronans lösen, men detta stadgande beledsagades med det undantag, att kronoförpantningarne
icke borde derunder begripas; och har Häradsrätten uti denna § af Adeliga Privilegierna
funnit ligga den stadga och förklaring, alt alla under köpebrefsform ifrån Kronan komna
gods utgjorde tvenne slag, olika i sina följder och åtskilda af det kännetecken, att de ena alldeles
utan, de andra uttryckligen med återlösningsförbehåll blifvit af Kronan ölverlåtna; att
under Konung Carl den elltes reduktionsperiod hade det varit vidriga uttydningar, hvarigenom
köpegodsen i gemen blifvit lösen underställde; att sådan då Kronan förbehållen inlösning stridde
emot köpets egenskap och innehåll; att derföre alla köpegods, som Adeln köpt af Kronan och
1723 besutte eller för bortmist köpegodsränta kornme i vederlag att njuta, skulle som Adelns
odal frälse eller, efter uttrycket i förordningen den 20 Juli 1731 § 3, som gammalt allodialt
frälse anses, i Kronans räkenskaper således uppföras och aldrig vidare stå under Kronans lösen;
att deremot af annan egenskap vore de så kallade köpegods, som icke genom vidriga uttydningar,
utan genom uttryckligt förbehåll i den under köpebrefsform upprättade ölverlåtelsehandlingen,
blifvit Kronans lösen underställde; att dessa sistnämnde gods borde föras, icke till
den klass, som iklädt sig odalfrälse natur, utan till den klass, som utgjorde kronoförpantningar;
vid hvilket förevettande och emedan de åt Adrian Tripp under köpebrefsform den 26 April
1653 ölverlatne hemman blifvit genom sjelfva öfverlåtelsehanillingen ställde under Kronans
inlösen, hvadan Konungen  1782 kallar dem kronoförpantningsgods — — Häradsrätten
lunne, att det åt Adrian Tripp meddelte öfverlåtelsebref innehölle sådan ordalydelse, som genom
rikets författningar blifvit bestämd att uttrycka och betyda icke köp, utan kronoförpantning,
och att följaktligen den hemmanen derigenom påkomna hufvudsakliga och egentliga egenskap
medförde, att desamma vore kronoförpantningsgods.
I iil beståndsdelarna af denna tankegång hörer] fiireträdesvis uppfinningen att indela de
så kallade, köpegodsen (af Kronan försålda fastigheter) i två klasser, den ena med och den
andra utan vilkor om återlösen. Jag bestrider icke möjligheten af all grund till denna indelning,
d. v. s. att köpegods kunna finnas, som blifvit fiirvttrade utan förbehåll af återlösningsrätt.
Men säkert är,^ att det stora llerlalet af alla de gods, Kronan verkligen sålt, icke förpantat,
är saldt med sådant förbehåll; och just den i fråga varande 24 § af Adeliga Privilegierna
visar, att verkligt salu, d. v. s. äganderätts öfverlåtande skett genom handlingar, som
innehållit villkor Olli återlösningsrätt fiir Kronan. Det är nemligen icke om förpantning, som
det säges, att »köpegods, dem Adeln köpt af Kronan, aldrig vidare skola stå under Kronans
lösen». Ty omedelbarligen derefter följer, att »kronoförpantningarne ej vöre derunder begrepne».
De egendomar,'som förut stätt, men nu ej mera skulle stå under Kronans lösen, voro verkliga
köpegods, af Kronan med äganderätt till Adelil försålda.
Redan genom 1655 års Iteduktionsstadga voro alla sådana gods, de med återlösningsyilkor
sa val, som de iitan dylikt vilkor försalda (i lall af senare slaget några verkligen funnits)
lörklarade lör Adelns lasta ari och frälse; och det var endast genom andra vidriga uttydningar,
som de sedermera, i gemen blifvit lösen underställda. Dessa vidriga uttydningar hade varit
sådana, som till köpares förläng befrämjat Kronans återlösningsanspråk, men utan att någonsin
hafva gått ända derhän, att förneka sjelfva äganderätten och förklara köpare vara endast förpantningshafvare.
En så vidrig uttydning är icke den, som i åberopade § af Adeliga Privilegierna
omtalas; och 0111 en sådan har veterligen ingen fråga varit förr, jin den uti Himhle
Häradsrätts förevarande utslag förekom. Så vfdrigt mot köpare har ingen förut tilltrott sig att
tyda det i de Hesta, om icke alla Kronans salubref stadgade förbehåll om återlösen, att intet
salubref med Hetta förbehåll skulle kunna anses innefatta öfverlåtelse af verklig äganderätt,
utan böra hänlöras till den klass af Kronans upplåtelseliandlingar, hvarigenom uppkommo endast
kronoförpantningar.
Att de skäl, för detta beslut, som af Häradsrätten anfördes,] icke voro väl grundade, torde
kanhända nu vara visadt. Alen kan det ej sättas i fråga, om icke all öfverlåtelse af äganderätt,
med förbehåll om rättighet till återlösning, är ofullständig eller alldeles kraftlös?
Hade inan på den tid, då föryttringen skedde, ansett den icke innefatta ett verkligt köp,
som medförde lull äganderätt; så hade man skrifvit ord utan mening, när man i salubrefvet
skref, att hemmanen afhändes Kronan och tillegnades köparen att njuta, bruka och behålla till
everldelig ägo samt allödialt oell okonditioneradt frälse. Var den fullständiga äganderätt, som
härmed uttrycktes, oförenlig med den Kronan förbehållna makt att godsen åter- och igenlösa,
när lägligt och behagligt Gille; så var köpslutet bedrägligt, antingen på det sätt, att köparen
tor sina penningar erhöll ingen ting, eller ock alt han erhöll någon ting annat, än hvad honom
lofvades, såsom t. ex. den pauträtt, Himble Häradsrätt hans arfvingar tilldömdt, eller ock var
det till Kronans fördel gjorda förbehåll ogildt och betydelselöst, och ägaren fick derigenom
mer, än hvad honom lofvades. Och detta inträffade icke blott med försäljningen till Adrian
Tripp, utan med alla de föryttringar, sorn i enahanda ordalag skedde om andra Kronans gods
till andra personer, och hvilka voro de flesta af köpegodsen, om icke alla utan undantag. Men
ett sådant förhållande lärer icke kunna antagas; och när detta icke antages; återstår ju ingen
annan möjlighet, än att köpen voro gällande, sådana de i bokstafven lydde, med verklig, äganderätt
för köparen, och rättighet för säljaren till återlösen.
Nu mera liro sådana saluafhandlingar lörbudna genom Kongl. Förordningen den 1 Maj
1810, sorn stadgar, att säljare dädanefter ej må förbehålla sig eller andra att, emot någon i
samma alliandli/ig bestämd penningesumma eller andra vilkor, få framdeles'vinna egendomen
åter, samt att, om det sker, det skall vara utan verkan, och lagfart å sådant köp eller skifte
icke tillåten. Onekligen Ilar också skäl funnits att påtänka detta förbud, så vida åtskillig olägenhet
kan härröra från den i fråga varande återlösningsrätten. Osäkerheten om beståndet af
köparens äganderätt afhåller honom från företagande af kostsama förbättringar, och blir derigenom
i statsekonomiskt afseende skadlig. Säljaren åter kan vid begagnande af sin återlösningsrätt
finna egendomen besvärad med inteckningar; och tvister kunna uppstå, huruvida dessa
böra gälla, så vidt de öfverstiga det [iris, hvartill återlösningsrätten är betingad. Imedlertid
synes af sjelfva 1810 års förordning, att dylika svårigheter dittills icke hindrat giltigheten af
återlöspingsvilkor, enär det först är dädanefter, som de skola vara utan verkan. Och rättsgrunden
för deras giltighet, innan de blefvo förbuden,' ligger väl deruti, att de icke sträcka sig
utöfver säljares och köpares • behörighet att om sina egna fördelar fiirfoga; att om köparen
betager sig den säkerhet, han behöfde, för att kunna på egendomen använda väl beräknade
kostnader, och om säljaren blottställer sig att antingen nödgas lemna återlösningsrätten obegagnad
eller ock vidkännas gravatiorier, öfverstigande den redan betingade köpeskillingen för
egendomens återfående, sådant allt tillhört dem sjelfva att förutse och beräkna, samt att de
äga skylla sig sjelfva, när de det oaktadt inlåtit sig i en afhandling, som stod dem fritt att
företaga eller, underlåta.
I allt lall gäller i.cke.1810 års förordning för frågan om Kronans salu af gods till Adrian
Tripp. Men om ock denna förordning kunde få retroaktif verkan, och frågan om Tripps genom
köpet erhållna äganderätt skulle afgöras efter nämnde förordning; så vore det icke genast
derföre klart, antingen det blefve äganderätten eller återlösningsvilkoret, som skulle komma att
vika. Förordningen säger icke, att i läll af dess öfverträdande köpet skall vara ogildt, utan
endast att lagfart derå ej är tillåten, och att förbehållet om egendomens återvinnande är utan
verkan. För att tillämpa dessa föreskrifter, utom hvad den lörbudna lagfarten beträffar, måste
förutsättas klander å någondera sidan. Om nu köparen klandrar och vill befrias från återlösningsvilkoret;
skulle då säljaren kunna dömas att eftergifva detta vilkor, för hvars erhållande
lian tilläfventyrs betydligen nedsatt köpeskillingen? Yrkar han i stället köpets återgång; månne
icke denna bör honom beviljas, derest köparen icke heldre vill behålla egendomen med återlösningsvilkoret?
— Åsämjas de att låta handeln bestå, under saknad af lagfart; kan då handeln
emot deras vilja förklaras upphäfd? Och kan detta icke ske; så är ju köparen ägare,
fastän utan att kunna la lagfart. — Klandrar säljaren och återfordrar äganderätten, emedan
han tror sig icke kunna lå behålla återlösningsrätten; kan då köparen begära att få köpet ändradt,
och behålla egendomen på bättre vilkor, än dem han sig betingat och hvarefter hans
köpeskilling tilläfventyrs, är beräknad? Eller kan han dömas att återlemna, hvad han köpt, då
han icke undandrager sig det vilkor, hvarpå köpet hvilar? — Dessa frågor äro kanhända
svåra att upplösa — och svårigheter af deuna art torde icke böra vara oväntade, så snart
— 44 —
handlingar skola ogillas, dem ingen annan äger befogenhet att klandra, än den sorn sjelf i
deras alslutande deltagit, eller hans rätts innehafvare, hvilka lika litet som han sjelf äro befogade
att klandra, hvad han samtyckt.
Skall nu imedlertid någon gång, i en tvist om de här upptagna frågor, någon utväg finnas
att gifva betydelse och efterlefnad ät 1810 års i fråga varande förordning; så förmodar jag
knappast denna utväg kunna blifva någon annan, än att förnärma säljarens rätt och förklara
köpet böra bestå utan vilkor om återlosen. Sådan skulle då äfven blifvit utgången af den
förevarande tvisten, i fall nämnde förordning varit gällande före köpets afslutande år 1650.
Och om man äfven under denna förutsättning ej kunnat rättsenligt undgå att gynna köparen
på säljarens bekostnad; huru kunde man då, utan denna förutsättning, undgå det? Huru kunde
man häfva köpet, fråndöma köparen äganderätten, då ingen lag fanns, som ogillade ett köp af
den art, hvarom fråga var?
Det resultat af sina sorgfälligt sammansökta rättsgrunder, hvartill Häradsrätten nu kommit,
innefattar likväl icke ett domslut; och frågan, hvarom räsonnerandet handlar, var ej emot
jordägarna Tripps arfvingar genom stämning anhängiggjord; utan hela tankegången, hvarmed
deras äganderätt borträsonneras, stadnar vid ett domskäl, hvarifrån skall härledas beslut öfver
de instämda frågorna. Häradsrätten utvicklar detta domskäl sålunda, att hemmanens hufvudsakliga
och egentliga egenskap vöre en kronoförpantnirig, men att det blifvit Trippiska arfvingarna
förunnadt att dervid njuta frälseförmåner; hvadan en hufvudsaklig egenskap af kronoförpantning
och en tillagd omständighet af frälsefrihet här sammanstötte; och derefter företager
sig Häradsrätten frågan, i hvad vidd med en kronoförpantnings egentliga natur må kunna
och böra sammanslå en utöfning af frälsemanna frihet. I denna fråga linner Häradsrätten,
bland annat, det varu panthafvarens rätt att af kronohemman njuta sådan städja vid åboornbyten,
som Kronan vanligen låter uppbära; äfvensom Häradsrätten förklarar åboar å sådana
hemman böra ej allenast njuta i besittningen för sig och barn en lika säkerhet under skyldigheternes
fullgörande och ett lika äfventyr vid deras uraktlåtande, som andre kronoåboar, utan
ock vid ombyten bibehållas vid utgift af blott sådan städja, som andre kronoåboar lagligen
erlägga.
Detta yttrande om städjans belopp och åboars rätt till besittning af hemmanen för sig
och barn är väl sträckt utöfver åboarnes stämning, hvilken endast innehåller klagan, att Inspektoren
Jönson för städjesedlar vid åboars ombyten tagit högre städja, än han qvitterat, och
icke innefattar klander af hans eller Trippiska arfvjugarnes rätt att åboar antaga och att med
åboarna öfverenskomma om städjans belopp. Men det är dock oförnekligt, att Häradsrätten i
detta ämne dömt, och frånkännt de verkliga jordägarna, nämnde arfvingar, denna rätt; likasom
Häradsrätten i öfrigt förpligtat dem att nöjas med de utskylder af hemmanen, som en i öfverlåtelsebrefvet
åberopad Kongl. Kammarkollegii förteckning och undervisning utstakade. Utan
att dömas från äganderätten, hafva således jordägarne förlorat en rätt, som synes utgöra en
■väsendtlig del äfven af panträtten, från hvars förutsättande likväl Häradsrättens domslut utgår.
Förpantning ined frälserätt, såsom Häradsrätten kallar den, hvad skulle väl dermed menas,
om icke rättighet för panthafvaren att under förpantningstiden utöfva frälserätt? Eller skulle
något tvifvel äga rum, hvad sorn härmed betecknas? Örn en jordägare endast utarrenderar
sin frälsejord, utan förbehåll till fördel för de derå befintliga landbönder; kan väl någon tvekan
uppstå derom, att arrendatorn öfver dessa bönder utöfvar samma makt, som jordägaren sjelf
öfver dem äger? Eller skulle genom förpantning icke kunna upplåtas lika mycken rätt, som
genom arrende? Utan tvifvel måste landbo, der hans aftal med jordägaren innehåller rätt för
honom att qvarsitta viss tid, eller på lifstid, eller rätt för enka elier barn att efterträda honom,
också bibehållas vid dessa fördelar, när en arrendator eller panthafvare kommer i besittning
af jordägares rätt öfver samma landbo; och om jordägaren åt honom genom sjelfva pantbrefvet
eller arrendekontraktet betingat ytterligare särskilda fördelar; så är det ostridigt, att dessa
mäste landbon till godo komma. Men i brist af allt sådant förord och förbehåll synes det
vara icke mindre ostridigt, att landbo äfvenså väl på en utarrenderad eller förpantad egendom,
som på en annan, måste nöja sig åt den behandling och de vilkor, som allmän lag omförmäler.
— 45 —
Om under närvarande förhållanden, då kronoåboar äga en sig och efterkommande tillförsäkrad
åborätt, från hvilken de icke utan försummande af sina skyldigheter-kunna lagligen
skiljas, ett kronogods, iörsedt med sådana åboar, blefve till enskild man lörpantadt; så måste
det ske utan förfång af en så beskaffad åborätt; och åboskapet komme följaktligen att oförkränkt
fortfara ej mindre under panthafvares eller arrendators besittning, än under jordägarens
egen. När deremot i fordna dagar, då Kronan ännu icke sjelf under dylika vilkor antagit
åboar på sina hemman, utan kronobönderne ansågos och behandlades såsom landboar, utan
vidsträcktare rätt, än som sådana efter allmän lag tillkommer, Kronan under panträtt öfverlöt
hemman, försedda med dylika landboar eller kronobönder; kunde ju omöjligen desse bönder
genom pantsättningen vinna rätt till bättre vilkor, än de under Kronans egen besittning åtnjutit.
Och mot Kronan hade de aldrig haft rätt att vägra förhöjd skatt eller yrka bibehållande vid
förut brukliga vilkor, utan alltid varit underkastade uppsägning att efter åtnjuten laga fardag
flytta, och deremot endast berättigade att likaledes sig från hemmanen uppsäga. Genom förpantning
af Kronans rätt till hemmanen kunde dessa vilkor för kronobönderna hvarken försämras
eller förbättras; och panthafvaren utöfvade, när annat förbehåll ej skett, just jemnt
samma makt och rätt öfver dessa bönder, sorn de redan under Kronans husbondevälde voro
underkastade. De i senare tider utgångna författningar om åborätt till kronohemman hafva
icke kunnat minska den panträtt, som Kronan förut hade på annan man öfverlåtit.
Nu var, under Drottning Christinas tid, då Tripp åtkom de i fråga varande hemmanen,
ännu icke stadgad någon inskränkning i Kronans rätt att efter lag uppsäga sina bönder, och
följaktligen, vid äfventyr af åboskapets förlust, förelägga dem att åtaga sig förhöjda utskylder.
Hade än så varit, att upplåtelsen till Tripp innebar, såsom Häradsrätten antager, endast förpantning,
men med tillagd frälsemannarätt, i stället för allt förbehåll till kronoböndernas fördel;
Tripp och hans rätts innehafvare skulle dock icke dess mindre, så länge förpantningen räckte,
hafva mot bönderna ägt all Kronans rätt att dem uppsäga, antaga och dem affordra sådana
vilkor, för hvilka landbönder kunnat erhållas. Och om äfven under förpantning ej kunnat
betagas Tripp och hans arfvingar en så beskaffad husbonderätt öfver hemmanens åboar; så
kunde den än mindre dem betagas, när det var genom verkligt köp, som hemmanen till dem
upplätos. '
1 dubbel mån misskändes således genom Häradsrättens utslag Tripps arfvingars lagliga
rätt: först äganderätten, som enligt köpebrefyets klara och bestämda ordalag dem tillhörde,
och sedan rättigheten att uppsäga och antaga hemmanens åboar, under sådana vilkor, som med
dem kunde genom begagnande af denna riitt och fritt uppgjorda aftal betingas. Då saken af
arfvingarna eller deras ombud Jönsson fullföljdes hos Lagmansrätten; tyckes den i dessa alseenden
föga hafva blifvit utredd, och endast de följder hafva egentligen kommit i betraktande,
som Häradsrätten från de antagna rättsgrunderna dragit, eller att äfven rättigheten till fullt
åtnjutande af hemmanens räntor skulle inskränkas till det penningebelopp, som i salubrefvet
var beräknad t. I denna del skedde ändring hos Lagmansrätten genom dom den 20 Sept. 1702,
af det väsendtliga innehåll, att den af Häradsrätten Trippiska godset på det sätt tillegnade förpautningsnatur,
att den skulle minska Trippiska arfvingarnes frälserättighet, och disposition
öfver bemälte gods, efter Lagmansrättens pröfning så mycket mer försvunne, sorn hvarken
den del af 1053 års öfverlåtelsebref, som ställt dessa hemman under Kronans inlösen, eller
Kongl. Ma jets till Dess Kammarkollegium den 17 Januari 1782 i nåder aflåtna bref, och ej
eller utslaget den 20 Juli 1780 härtill så föranledde, alt Lagmansrätten, i brist al mera uttryckligt
stadgande, ansåge sig utan öfverskridande af sin gräns kunna deri ingå; utan prolvade
Lagmansrätten rättvist att, med upphäfvande af alla Häradsrättens pa denna grund i sin
dom fästade beslut, i anledning af åtskilliga åberopade författningar förklara samtlige i fraga
varande frälseskatte allmogen*) under Trippiska godset skyldige att till Trippiska arfvingarne,
på sätt de slikt påstått, uppfylla skyldigheter och utgöra räntor, efter som hvarje hemman af
*) Denna benämning motsvarar endast en del af beminansåboarna, nemligen dem, sorn voro skatteman,
såsom ägare af hemmanens jord; men samma benämning användes origtigt äfven på de öfriga.
ålder funnes taxeradt enligt Kronans publike jordebok, och att pennjngeutskylderne efter tre
daler silfvermynt riksdalern betala, och persedelsräntan antingen in natura eller i penningar
efter länets årligen fastställde markegång.
Emot denna dom fullföljdes talan endast å hemmansåboernes sida, med biträde af Kronans
ombud; och Hofrätten dömde dan 2 Juli 1793, med åberopande af ingen annan grund,
än 1782 års Kongl. Bref och 1786 års nådiga Utslag, samt pröfvade med stöd deraf skäligt
att, med ogillande och upphäfvande af Lagmansrättens dom, Tingsrättens utslag gilla och fastställa;
hvaremot genom Kongl. Majits dom den 12 April 1796 Lagmansrättens dom i så måtto
fastställdes, att" bönderne, hvilka genom Hofrättens å deras sida laga kraft vunna dom blifvit
ålagdt att penningeräntan elter tre daler silfvermynt på riksdalern räknad, ifrån och med 1777
betala, skulle de persedlar af jordeboksräntan, som med förvandling utgöras, antingen in natura
lefverera eller efter hvarje års markegång i orten med penningar lösa och. i förra fallet, efter
erhållen anvisning, föra persedelräntan inom lagsagan, på sätt författningarne derom stadgade.
I denna rättegång biel' således ingen ting afgjordt om äganderätten till de inom Himble
härad belägna hemman, som i egenskap af krono voro både med jord och ränta till Tripp
försålda. Men genom den laga kraft, sorn emot Tripps arfvingar åkommit Lagmansrättens
dom, hvari den af Häradsrätten arfvingarna fråndörnda rättigheten att uppsäga och antaga
åboar icke blifvit återställd, lärer denna rättighet böra anses för arfvingarna förlorad, tillika
med den dem afhända, och utan sådan uppsägnings- och antagningsrätt kraftlösa befogenheten
att, i likhet med hvarje annan jordägare, genom fritt aftal med sina landbönder uppgöra vilkoren
för dessas bruknings- ,och besittningsrätt. De å Tripps arfvingars köpegods år 1791
befintlige landbonden erhöllo, genom utgången af denna tvist, framför sina företrädare och
framför alla öfriga åboar på köpegods (af Kronan försålda kronohemman), enahanda besittningsrätt,
som kronoåboar nu mera tillkommer, men sorn dem ingalunda tillkom vid den tid.
då de omtvistade hemmanen af Drottning Christina till Adrian Tripp försåldes.
Huru denna rätt sedermera blifvit af dem och deras efterkommande begagnad, har jag
mig icke annorlunda bekant, än att efter lång tids förlopp, då ett ombud för Tripps arfvingar
antagit åbo på ett af de i Himble härad belägna, i Trippiska köpet inbegripna s. k. frälse
städjehemman eller sådana, sorn med jordäganderätt voro försålda, nemligen \ mtl Blixtorp
N:o 6, en till förra åboen å detta hemman närskyld person till Häradsrätten instämt Trippiska
ombudet jemte den af honom antagna åboen, med påstående att framför denne blifva förklarad
berättigad till åboskapet; hvaraf således visar sig, att Tripps arfvingar, icke afstått från begagnande
af deras fordna rätt till åboars antagande, och man äfven skulle kunna sluta, att
sådant antagande vanligen blifvit af åboarne lemnadt oklandradt, eller tilläfventyrs väckt klander
endast i de fall, då afgångna åboars afkomlingar och skyldeman blifvit förbigångne.
Himble Häradsrätt hade sjelf nu mera förgätit den åborätt, som år 1791 blifvit af samma
domstol fastställd, och hvari någon ändring af öfriga domstolar icke var gjord; och nu dömdes
hos Häradsrätten den 26 Juni 1840, att då de af Drottning Christina den 26 April 1653 till
Handlanden Adrian Tripp upplåtna hemman och lägenheter, enligt öfverlåtelsebrefvets innehåll,
blifvit, med Kongl. Majit och Kronan förbehållen rätt till återliisen, under full frälsemannarätt
tillegnade bemälte Tripp och hans arfvingar, i följd hvaraf de i senare tider utkomna författningar
om kronohemman icke vore i afseende på de sålunda upplåtna hemrpan tillämpliga,
samt Tripps arfvingar ostridigt borde anses lika berättigade som öfriga ägare af frälsehemman
i allmänhet, att efter eget godtfinnande antaga åboar å sina hemman; funne Häradsrätten käranden
hafva saknat skäl lör sitt stämningspåstående, hvilket derföre ogillades. Detta domslut
fastställdes af Lagmansrält och Hofrätt.
När saken hos Kongl. Majit fullföljdes; var det icke bristande erinran oin förra rättegångens
förlopp, som vållade åsidosättande af hvad då blifvit dörndt; ty Nedre Revisionen om
rörde
i sitt betänkande ej mindre 1782 års Kongl. Bref, än Häradsrättens den 10 Dec. 1791
gifna utslag, hvilket, i den delen icke ändradt, stadgade, att åboarne ej allenast borde njuta i
besittningen för sig oell barn lika säkerhet emot skyldigheternes fullgörande och vidkännas ett
lika äfventyr vid deras uraktlåtenhet, som andre kronoåboer, utan ock vid ombyten bibehålla*
vid utgift af endast sådart städja, som andre kronoåboar lagligen erlade. Men saken upptogs
icke destomindre till ny pröfning (utan afstyrkande af Revisionen) och Kongl. Majits Dom den
15 Dec. 1843 erhöll sådan lydelse, att som det af Drottning Christina den 26 April 1653 till
Adrian Tripp lemnade upplåtelsebref uppå åtskilliga i Halland belägna hemman utmärkte, hvad
jemväl med 43 § i Kongl. Resolutionen på allmogens besvär den 17 Sept. 1723, Kongl. Brefvet
till Kammarkollegium den 17 Januari 1782 samt 29 § af Riksdagsbeslutet den 2 Maj 1810
öfverensstämde, att samma upplåtelse innefattade kronoförpantning med tillagd frälserättighet,
hvaraf följde, att åboerne på de i denna förpantning varande kronohemman borde njuta i besittningen
för sig och barn lika säkerhet, emot skyldigheternes fullgörande, och lika äfventyr
vid uraktlåtande deraf, som andre kronoåboar; alltså och ylå omtvistade hemmanet, hvilket i
ofvannämnde upplåtelsebref benämndes klosterhemman, enligt ett från Kammarkollegii Archivikontor
meddeladt bevis, jemväl såsom klosterhemman vore antecknadt i 1646, 1654 och 1717
årens jordeböcker, men derefter i 1718 och 1724 årens jordeböcker upptaget såsom kronohemman
och äfven såsom sådant måste vara att anses, oaktadt uti 1654, 1717 och 1718 års
jordeböcker vore antecknadt, att Tripp köpt hemmanet, samt 1725 års jordebok upptöge detsamma
såsom utsockne frälse; pröfvade Kongl. Maj:t rättvist, med upphäfvande af Hofrättens
och Underrätter nes sammanstämmande domar, förklara käranden, som vöre dotter till en förutgående
åbo på hemmanet och syster till sista åbon derå, vara, jemlikt 3 mom. i Kammarkollegii
kungörelse den 29 Februari 1808, framför den med förra åboar icke veterligen besiägtade
svaranden, berättigad till åboskapet — — emot det hon till Trippiska arfvingarna
erlade vanlig städja samt fullgjorde öfriga henne såsom åbo åliggande skyldigheter. Två Ledamöter
pröfvade skäligt att fastställa Hofrättens och Underrätternes sammanstämmande domar.
I Riksdagsbeslutet den 2 Maj 1810 ipnehåller den åberopade 29 §, 'det hemmansåboarne
hade anhållit att sjelfve, mot. vissa vilkor, få dessa gods inlösa, hvartill Rikets Ständer tillsty rkt
nådigt bifall, jemte beviljande af särskilda friheter, enär förpantningéns återinlösande blifvit
verkställd. Men allt hvad sorn i förevarande fråga kunnat hämtas från det anförda stället,
lärer väl vara, att ordet förpantning der ny ttjas om den i fråga varande af Drottning Christina
gjorda öfverlåtelse!]; och så vida rätta beskaffenheten af den så kallade förpantningen
härvid icke varit föremål för pröfning; kan säkerligen ej heller blotta benämningen såsom bevisande
åberopas.
Underrätter och Hofrätt hade orätt förfarit deruti, att de åter till pröfning upptagit en
sak, uti hvilken dom var, som vunnit laga kraft. Samma fel begicks genom frågans upptagande
hos Kongl Majit. Men hade den kunnat rätteligen upptagas; hade annat beslut bordt falla,
än ett enkelt kasserande af domstolarnes förfaringssätt; så hade väl domen bordt annorlunda
utfalla, än som skedde.
Allt hvad sålunda i rättegångsväg förelupit rörande Trippiska förpantnings- eller rätteligen
köpegodsen, sträcker sig endast till dem, som ligga inom Himble härad. Till alla de
öfriga hafva Adrian Tripps arfvingar ännu icke, mig veterligen, förlorat något af den rätt, sorn
genom 1653 års köpebref dem tillerkändes. De hafva deremot vunnit en förbättring i denna
rätt, genom befrielse från äteriösningsvilkoret. Större delen af de i fråga varande köpegodsen
tillhörer dock icke nu mera Tripps arfvingar, enligt hvad jag skall med bevis styrka; utan
det är till största delen helt andra personer, som det hädanefter kommer att angå, antingen
egenskapen af köp eller af förpantning skall tilläggas den omtvistade föryttringen.
Redan före 1828 års Riksdag hade Tripps arfvingar hos Regeringen anmält sig vara
benägna att afstå hemmanen till Kronan emot den lösen och de vilkor, som i köpebrefvet
vöre bestämda; men Rikets Ständer hafva vid nämnde Riksdag, i anledning af Kongl. Majits
derom gjorda nådiga Proposition, förklarat sig hafva funnit statens tillgångar icke medgifva en
så betydlig uppoffring, sorn med hemmanens återinlösen till Kronan vöre förenad; hvarföre och
då några särskilda skäl icke förekomine att nu verkställa denna inlösen, Rikets Ständer funnit
frågan derom tills vidare böra hvila; och sedan Tripps arfvingar derefter till Kongl. Majit inkommit
med en skrift, uti hvilken de på anförde skäl förment något hinder för sig icke möta
att om sina frälsegods och räntor så föranstalta och afhandla, sorn med Sveriges lag och för
-
— 48 —
fattningar vore öfverensstämmande, samt alltså trott sig böra i underdånighet anmäla, hurusom
slägten, hvilken icke kunde låta bero vid det undvikande besked, Rikets Ständer gifvit, eller
längre sé aflägsnadt ett önskadt slut på dess lika långvariga som ofördelaktiga öde att, såsom
hittills, innehafva och begagna egendomarna, beslutit att sina frälseräntor och sin frälsejord i
Hallands län till åboarna a samma frälsegods eller andra inländska svenska medborgare försälja;
i anledning af hvilken underdåniga anmälan Kongl. Maj:t genom nådig Skrifvelse den 27
April 1833 förklarat Sig hafva funnit något utlåtande icke erfordras; så liar den af Arfvingarna
härmed yttrade föresats att hemmanen och räntorna försälja lill betydlig del gått i fullbordan,
hvarigenom de flesta hemmanen och frälseräntorne nu mera befinna sig i förra åboars
och skattemäns händer. Jag har öfver de af Tripps arfvingar ännu icke föryttrade hemman
och räntor erhållit en förteckning, som visar, att intill den 12 sistlidne Septeinher de sålunda
ännu i, arfvingarnes ägo varande hemmanen ej voro flera än 27|| mantal.
I de till sina köpare utgifna salubref hafva Tripps arfvingar iakttagit den försigtigheten,
att åberopa Tripps åtkomstbref och sälja endast med den rätt, som enligt samma åtkomstbref
ägde rum (eller ordalag, som med dessa äro liktydiga). Huru vidsträckt köparnes rättighet
härigenom blifvit, derom har tvifvelsmål uppstått, i anledning af de här omförmälta rättegångarna.
Vanligen hafva köparne sökt och erhållit lagfart; och äfven inteckningar för köpares
gäld hafva blifvit beviljade. Men icke alle domare hafva tilltrott sig att antaga, det hemmanen
med verklig äganderätt tillhört Adrian Tripp eller kunnat af hans arfvingar med sådan rätt
öfverlåtas; ^och äfven besvär af Kronans ombud i orten hafva blifvit anförda i sådana fall, der
lagfart erhållits, utan att utgången af dessa besvär är mig bekant.
Den osäkerhet i äganderätten, sorn från detta förhållande uppstår, vore från Kronans
sida afhulpen genom en förklaring att äfven om öfverlåtelse!] till Tripp innefattat endast förpantning,
‘Kronan lik\äl nu mera icke vill begagna rättigheten till förpantningens inlösande.
Men härvid möter den svårigheten, att i fall samma öfverlåtelse rätteligen kan betraktas endast
såsom förpantning; Öfversten Tolls arfvingar skulle kunna väcka fråga om begagnande af den
återlösningsrätt, som genom 1782 års Kongl. Bref varit bemälte Öfverste upplåten; hvaremot
det är uppenbart, att när Tripps fång betraktas såsom köp till full ägo, någon återlösningsrätt
åtminstone icke för Tolls arfvingar, och svårligen ens för Kronan kan äga rum emot den
genom Kongl Förordningen den tj Februari 1849 gifna föreskrift, att om någon vid köp eller
skifte om jord och fastighet, förr än Kongl. Förordningen den 1 Maj 1810 blef till efterrättelse
kungjord, gjort förbehåll för sig eller andra att emot bestämd penningesumma eller andra
vilkor lå framdeles vinna egendomen åter, den eller de, sorn förmente sig berättigade att ett
sådant förbehåll till godo njuta, skulle vara skyldige att inom 1850 års slut vid vederbörlig
domstol söka inteckning uti den försålda eller bortskiftade egendomen, men att om sådant försummades,
förbehållet skulle vara utan kraft och verkan. Ty någon fråga om inteckning af
återlösningsrätt till Trippiska hemman lärer icke hafva förekommit '
Efter hvad jag bär ofvan sökt visa, är nu lyckligtvis intet domslut gifvet, hvarigenom
äganderätten Tripps arfvingar eller dessas rätts innehafvare frångått, utan endast domskäl
hafva blifvit sökta uti räsonnementerna om förpantningsrätt. Det blir således ingen motsägelse
med förut gifven dom, i läll det händer, att elter käromål af Öfverstens, sedermera en ai' Rikets
Herrar Grefve J. C. Tolls arfvingar, om inlösande af förpantningsrätt till Trippiska godsen,
dessa gods genom dom lörklaras icke hafva varit till Adrian Tripp förpantade, utan med
äganderätt honom tillhört, på grund af H. M. Drottning Christinas salubref. Tryggheten om
denna utgång af ett möjligen lörväntadt så beskaffadt anspråk från Tollska arfvingar är också
ett nödvändigt vilkor för säkerheten i de nu mera talrika ägarnes jordäganderätt till de omtvistade
godsen.
Men ehuru ingen försäkran emot möjligheten af Tollska arfvingars anspråk och af en
äfventyrlig utgång på en tvist härom kan jordägarna i förväg gifvas; tror jag dock icke derföre
böra lemnäs ogjordt, hvad som kan göras till ställningens betryggande. Och hvad jag
anser kunna,, till verklig fördel, göras består deruti, att af Konung och Ständer gemensamt
beslutas
— 49 —
beslutas en författning, hvarigenom Kronan förklarar Sig nu mera icke äga någon rätt till de
i fråga varande Trippiska köpegodsen eller deras inlösande.
En embetsresa har under innevarande år blifvit verkställd genom Stockholms, Södermanlands,
Nerikes, Skaraborgs, Elfsborgs, Göteborgs och Bohus, Hallands, Kronobergs och
Jönköpings län; hvaröfver särskild dagbok på vanligt sätt är författad och bland handlingarna
förvarad. Hos några domstolar har dervid blifvit anmärkt ovanlig långsamhet i utförda måls
afgörande-, och deraf, så väl som af en och annan i öfrigt yppad försummelse äro föranledda
åtal, hvilkas utgång kommer att i framtida berättelser visa sig. I allmänhet har förhållandet
funnits vara klanderfritt och af enahanda beskaffenhet med det, som förut i samma och andra
orter blifvit iakttaget.
På denna resa har jag besökt tre cellfängelser; och deras tillstånd har icke lemnat bekräftelse
åt den ogynnsamma tanka, som påstås hafva börjat gripa omkring sig, rörande fördelarna
af detta slags fängelser. Det är fåfängt att förneka, hvad de uträtta, ej allenast till
lättnad i brottmålsransakningar och afböjande af den eljest oundgängliga vexelundervisningen
imellan fångar i konsten att dölja sanningen, utan ock till brottslingars verkliga förbättrande
och minskning i antalet af de mindre brottsligas återfall.
Erfarenheten strider emot den förnedrande föreställningen, om menniskonaturen, att
brottslingar, som dock ingen ting annat äro än menniskor, icke , skulle kunna förbättras. Man
sage, hvad man vill; från de ensliga fängelserna utgå ganska många förbättrade, med brottet
missnöjde och intagne af full föresatts att öfvergifva det. Om endast få af dem kunna hålla
denna föresats; så är orsaken dertill helt annan, än att de icke vilja det. Orsaken är, att
verldens skick, att tänkesätten hos deras ostraffade likar och beskaffenheten af samhällets inrättningar
ej tillåta dem att fullborda den goda föresatsen.
Man slösar barmhertighet på uslingar, hvilkas armod härrörer fran lättja och vanart;
och man glömmer, att den näring, man dermed lanar åt dessa egenskaper, är just den, sorn ^
bereder uslingens öfvergång lill brottet. Om all denna frikostighet mot lättjan, skrymteriet,
lögnaktigheten, liderligheten, således mot upplösningen af all sedekänsla, sparades, och någon
betydlig del deraf blelve använd på sådana förvillades räddning, sorn i fängelsets ensamhet fått
erfara förderfvets frukt och blifvit bragte till besinning; så skulle det utan tvifvel visa sig, att
denna uppoffring vore bättre använd. Det bör redan vara uppenbart för hvem som tänker,
att dock ingen annan utväg till den äreförgätne tiggarens eller den försoffade lättingens återförande
från deras förtappelse gifves, än att de lemnäs åt sig sjelfva och åt straflet, i händelse
de icke gripa sig an att i sitt anletes svett utan brott förvärfva sitt uppehälle. Och det bor
icke blifva svårare, det måste tvertom blifva lättare, att efter utståndet straff besörja om möjlighet
till räddning för dea del af lättingar, som icke dessförutan gör bättring, än att eljest,
såsom nu, försörja deni alla'utan åtskilnad och utan ali förhoppning om deras bättring.
Hvad som först och främst göres behof, är således att upphöra med all utdelning af allmosor
och all fattigförsörjning för arbetsföra personer. Det fordras hårdhet härtill, samma
helsosam ma hårdhet, som fordras att aga det okynniga barnet eller att utbryta den jorskämda
och odugliga, värkande tanden. Men med blödighet allena, och saknad af allt mod att rätta
och bestraffa, bibehålles ingen samhällsordning, än mindre återställes eller forbattras ilen, nät
den förfalier eller hotas med upplösning. Och den bästa trösten lör det blödiga hjertat, sorn
såras af hårdheten, är att om denna uraktlåtes och förderfvet får obehindradt fortgå; dess afhjelpande
också allt framgent blir svårare, ju längre det fortgår, så att rättelsen, i lall den
sedan skall försökas, kommer att kräfva ännu hårdare botemedel.
Tiggeri är förbudet för tiggaren; men hvem säger mig, hvarföre förbudet icke sträcker
sig till almosan, icke till gifvaren, så väl som emottagaren? Ar det lagbrott att begära en
almosa; skulle det då icke vara lagbrott att efterkomma denna begäran och uppmuntra den?
Är det' icke denna sjel(stridighet i lagen, som förlamar och gör den alldeles overksam? Den
II. st. Jast. Ombudsm. Emb.-Berättdse för år 1853. 7
— 50 —
éne deltagaren i handlingen skall stralTas, under det den andre gör sig en dygd af sitt deltagande
deri. Att ådraga uslingen straff, kan icke vara frikostighetens syftemål. Således är ju
klart, att man icke vill hafva lagen efterlefvad; och den blir det också icke förr, än den innehåller
ansvar så väl å almosors gifvande till tiggare, som å sjelfva tiggeriet.
Oin i fattigvårdslagen införes ett sådant stadgande; så skall deraf troligen hända, att
många, som hittills börjat med tiggeri och slutat med stöld, komma att genast börja med
stöld, och stundom sluta med lifstidsfängelse, men också någon gång med förbättring! och det
tilläfventyrs mindre sällan, än som nu sker. Häraf uppstår icke genast någon nedsättning i
fattigvårds- eller fångförplägningskostnaden. Snarare föröka sig beggedera. Men deras framtida
tillväxt skall förebyggas; och den som eftersinnar, hvad detta vill säga, skall blifva nöjd.
Ett steg skall vara taget till det vigtiga ändamålet, att sätta en gräns för det ondas oberäkneliga
tillväxt; och detta betyder något för den, som vet, att sanna reformer i samhället icke
mätas efter svärmares inbillningar, och att optimistiska drömar om afhjelpande af alla möjliga
brister måste utbytas mot klokheten att afväga den mindre svårigheten mot den större, och
välja den förra heldre än den senare, om någon förbättring i samhället skall komma till
fullbordan.
Men detta första steg är hvarken det enda eller det svåraste. Det andra är i förväg
beredt, när ensamhetsfängelserna äro färdiga. Det återstår då att rätt använda dem på nybegynnarna
i brott, och slutligen det svåraste, att gifva de omvända brottslingarna nödig uppfostran
och möjlighet att utan brott förvärfva sin utkomst. Detta sker icke med att utsläppa
dem handlöst i saminanlefnaden, värnlösa mot föraktet, utestängda från allt förtroende, ur stånd
att erhålla någon befattning, hvarmed de kunna ärligen lifnära sig. När de försättas i en sådan
belägenhet, och icke förmå att frivilligt underkasta sig hungersdöden; hvad annat än brott återstår
dem väl att företaga till uppehållande af ett eländigt lif? År det skäl att häraf sluta till
deras oförbätterlighet, eller förneka verkligheten af deras förbättring?
Men kan väl samhället något för deras räddning åstadkomma? — Denna fråga är icke
ny, och i mer än ett samhälle hafva försök blifvit gjorda till dess besvarande. Hos oss vet
jag ej annat praktiskt försök dertill, än det, sorn blifvit gjordt af Christianstad läns Fångvårdssällskap,
och hvarom något i mina föregående berättelser är nämndt. Enskild välgörenhet har
deruti visat, att icke all gagnelig- verksamhet är omöjlig; och utan tvifvel kan den med lika
framgång vida längre utsträckas. Huruvida det är möjligt, vare sig för enskild välgörenhet
eller för samhället, att komma ända derhän, som behofvet fordrar, lärer icke vara lätt
att afgöra.
Att taga de olyckliga i tjenst, är den enda utväg, som enskild man äger att till deras
räddning använda. Men misstroendet följer dem naturligtvis; och om än husbonden sjelf öfvervinner
det, efter någon vunnen bekantskap, eller han af ädelmod trotsar det, i hopp på möjligheten
att lyckas; så är dock misstroendet hos hans husfolk icke dermed öfvervunnet. Hans
arbetare finna sig förnärmade af kamratskapet med en straffad tjuf, och om än deras fruktan
för hans fortfarande vanart skulle kunna försvinna; så vore de icke derigenom befriade från
fruktan för skammen att lefva tillsammans med en vanfrejdad person. De skulle anse sig
sjelfva deraf vanfrejdade; och för att blifva honom qvitt, komme de att skymfa och förfölja
honom, till dess han ej längre uthärdade att qvarstadna i deras sällskap. Ägde husbonden
herravälde nog öfver sitt tjenstefolk, för att hindra sådan misshandling; så kunde han dock
dermed icke hindra, att folket flyttade ifrån honom; och han blefve omsider nödsakad att
gifva vika.
Den fördomsfrihet, som jag förutsätter hos husbonden, skulle kunna tillåta honom att
anställa den straffade såsom sin betjent, och derigenom skilja honom från egentligt kamratskap
med öfriga tjenstefolket; men att just med en sådan befattning, der han lättast kunde
skada genom otrohet, sätta den vanfräjdade först på prof, vore kanske mer äfventyradt, än
man äfven af välviljan gerna kan vänta. Dessutom blefve det icke inånga, som på detta sätt
kunde användas. Ilättre vore att sysselsätta dem med någon slöjd, som de kunde förrätta
antingen ensame eller äfven i sällskap med kamrater af enahanda fräjd; och der tillgång funnes
— 51 —
på dylikt slöjdarbete, vore detta utan tvifvel en af de bästa utvägarna. Den blir dock säkerligen
alltid ganska otillräcklig.
Länge nog här jag omgåtts med tanken på en möjlighet att använda de i fråga varande
frigifna på sådan ort, der de vore af ingen kände; men vid nogare öfvervägande har jag funnit
mig icke kunna deraf vänta synnerlig fördel. — Ideen gick derpå ut, att en påtänkt enskild
association af de olyckliga frigifnas välgörare skulle hafva sina medlemmar fördelade i flera
landsorter, belägna ju längre från hvarandra desto heldre, så att hvarje frigifven kunde finna
tillflykt hos någon medlem boende å en ort, der den frigifne vore alldeles obekant. Men om
ock detta blefve verkställbar^ och hvarje skyddlings hemlighet kunde för en tid bevaras; så
skulle dock detta i längden blifva omöjligt, då en enda upptäckt i hvarje ort gjorde alla dit
inflyttande långväga tjenstehjon misstänkta, hvarigenom ändamålet genast vore iörfeladt.
Jag har hört talas om husbönder, som skött stora landtegendomar med idel korrektionister,
uttagna från allmänna arbetsinrättningarna. Om detta lyckats, hvilket jag har anledning att förmoda;
så finnes deri ett bevis, att det kan lyckas. Hafva desse arbetare haft försvarlig bergning; så
hafva de ju obehindradt kunnat fortsätta en oförvitlig lefnad; och säkerligen hafva de dertill funnit
mera uppmuntran, då deras kamrater varit obefogade att klandra deras fordna felsteg, än de
skulle funnit bland välfräjdade kamrater, af hvilka de måst uthärda oupphörliga förödmjukelser.
Olägenheten vore förmodligen, att tillsynen öfver dylika arbetare, åtminstone i början, behöfde
vara strängare och sorgfälligare än öfver andra; och denna tillsyn, i samma mån kostsammare
än eljest, blefve således för husbonden en uppoffring, så vida han ej ville återtaga den ökade
kostnaden i förknappning på arbetarnes vilkor; hvilket åter vore att förneka den välvilliga
afsigten och förfela ändamålet med företaget.
Svårligen lärer dock finnas något väl inrättadt jordbruk under en menniskovänlig husbonde,
som icke alltid är försedt med fullt antal af välfräjdade arbetare; och det kan icke
komma i fråga att bortdrifva dessa, för att ersätta dem med vanfräjdade. Således vore företaget
aldrig verkställbar på gamla, förut väl skotta egendomar; och endast vid anläggningen
af ett nytt jordbruk skulle dess verkställande kunna äga rum. Ett härtill tjenligt nytt jordbruk
låter inrätta sig endast genom en större odling, som kan särskildt bebyggas och skötas.
Der tillfälle är till sådana, och endast der, skulle det efter denna grundtanka blifva möjligt att
tillvägabringa kolonier af straffade brottslingar, om hvilkas förbättring hoppet ej vore förloradt.
Det bästa vöre, om detta skedde genom enskild försorg; och utan tvifvel gifvas många fastighetsägare
i besittning af tillräckligt stora odlingsbara, ouppodlade jordrymder för så beskaffade
koloniers anläggande. Onskligt blott, att det måtte ske! De medborgare, som härtill äro i
tillfälle och vilja, äfven med uppoffring, befrämja en så stor vinst för menskiigheten och lör
samhället, skola säkerligen icke dröja att göra det, så snart de blifva öfvertygade om företagets
ändamålsenlighet. För andra medborgare, med lika god vilja och tillgång på användbar
jord, kan möta hinder i bristande verklig förmögenhet af tillräckligt belopp för att tåla uppoffringen.
Och som detta torde oftast inträffa; så vore det troligen önskansvärdt, att sällskap
(associationer) kunde bilda sig, hvilka åtoge sig att hålla den jordägare skadeslös, som ville på
sin egendom företaga nyodling, tjenlig för ändamålet, samt der använda och bosätta arbetare,
hvilka för stöld eller annan vanart första gången undergått straff.
Jag har bordt framkasta denna tanka, emedan jag hoppas, att om den äger grund, den
också någon gång skall blifva erkänd och leda till någon påföljd. Skulle för dess realiserande
det finnas bättre, att samhället åtoge sig uppoffringen; så erfordrades ett anslag af fångmedlen,
att användas till skadestånd för de uppoffringar, som af enskilda jordägare kunde för saken
göras. Deremot skulle jag för miri del icke tro mig kunna tillstyrka, att staten omedelbarligen
och för egen räkning företoge sig att anlägga tillflyktskolonierna på Kronans jord, enär jag
deraf icke vågar här vänta större framgång, än man med dylika försök i andra länder vunnit.
Såsom bihang får jäg här slutligen till Rikets Höglofl. Ständer öfverlemna ett ämne, som
finnes förut upptaget, men icke med anmälan till Rikets Ständers pröfning. Detta är den i
— 52 —
1851 års berättelse intagna hos Kongl. Maj* gjorda underdåniga hemställan om en anstalt för
vardande af vissa allmanna handlingar och andras afskiljande derifrån. Efter Riksarkifvariens
hörande hafva samtliga Hofratterne inkommit med infordrade underdåniga utlåtanden öfver
^ liemsh, an, och jag deraf funnit mig föranlåten att afgifva underdåniga påminnelser.
Harvid har fråga uppstått, huruvida amnet i vissa delar icke vore af den beskaffenhet att det
borde anses innefatta förändring af allmän lag, och således af Konung och SläX—ILS
behandlas. För att undanrödja allt hinder af en sådan betänklighet, har jag derföre bordt i
]fn !e se. ^ong1, J.:.ts "a(llSa bes,nt icke före motionstidens utgång vid Riksdagen är fattadt
allerodmjukast utbedja mig, att saken må hos Rikets Höglofl. Ständer upptagas, för att antingen
endast såsom onskningsmal till Kongl. Majit Öfverlemnas, eller ock i lagstiftningsväg, till
den del som vederbör, handläggas. * s 1111
Stockholm i Oktober 1853.
S. L. THEORELL.
N. A. Fröman.
\
Bilagor
till B. St. Justitiä-Ombudsmans Embetsberättelse till Riksdagen 1855.
Uppgift
på Rikets Ständers under Riksdagen åren 1850 och 1851 aflåtna underdåniga skrifvelser,
hvilka ankommit till Kongl. Justitie-Departementet, jemte anteckning af de åtgärder, som i
anledning deraf blifvit vidtagne.
JLio af den 15 Februari 1851, angående, sammandrag af Författningar i afseende på
kringvandrande gesäller och andra icke bofasta personer m. m. (9 *).
1851 den 8 April i Statsrådet anmäld; och uppdrogs åt f. d. Landssekreteraren i Upsala län,
Lagmannen och Riddaren J. Carlsson att utarbeta ett sammandrag af Författningarne om passväsendet,
samt att i sammanhang dermed afgifva förslag till de förändrade föreskrifter i ämnet,
som kunde anses nödiga och nyttiga. Ett sådant förslag är sedermera inkommet, men icke
inför Kongl. Majit i underdånighet anmäldt.
«:o af den 1 Mars 1851, angående val af Justitie-Ombudsman och dess suppleant. (17).
1851 den 11 Mars i Kongl. Regeringen anmäld och lagd till handlingarne.
3:o af den 1 Mars 1851, angående verkställd omröstning öfver Högsta Domstolens
ledamöter (16).
D:o — D:o — D:o.
4:o af den 26 Februari 1851, angående godkände förslag till ändringar i Rikets
grundlagar (14).
Kongl. Majit har uti Statsrådet den 12 Augusti 1851 gillat och antagit hvad Rikets Ständer
föreslagit i afseende på 72 § Regeringsformen samt 14 och 22 §§ Riksdagsordningen; men
deremot vägrat nådig sanction å förslagen om ändring i 52 § Regeringsformen och 24 §
Riksdagsordningen, hvarom underrättelse blifvit meddelad Ständerna å Rikssalen den 23 Augusti
samma år.
iiio af den 1 Mars 1851, i anledning af Kongl. Majits förslag till ny Riksdagsord
ning
m. m. (13).
1851 den 8 April i Statsrådet anmäld; och lagd till handlingarne.
€»io af den 26 April 1851, angående ändring i 23 Kap. 1 § Rättegångsbalken, sådan
den lyder i Kongl. Förordningen den 18 April 1849 (59).
Rikets Ständers förslag blef den 11 Juli 1851 i Statsrådet bifallet, hvarom Rikets Ständer
underrättades å Rikssalen den 23 derpåföljande Augusti, då Förordning i ämnet utfärdades.
»:o af den 3 Maj 1851, angående förlängd tid för måls fullföljd från Underrätt i
Stora Kopparbergs län (68).
Dio — D:o — D:o.
$:o af ('en ^ Maj 1851, angående serskildta föreskrifter för behandlingen af besvärsmål,
som från Gottland fullföljas till Hofrätt (69).
l):o — D:o — D:o.
9:o af den 3 Maj 1851, angående verkställighet af Kongl. Majits Befallningshafvandes
utslag i skuldfordringsmål, utan hinder af deremot anförde besvär (70).
I):0 — D:o — ])io; äfvensom nådig Kungörelse angående exsecutors skyldighet att kostnadsfritt
delgifva Kongl. Majits Befallningshafvandes utslag i skuldfordringsmål.
‘) Det i slutet af hvarje rubrik utsatta siffertal visar skrifvelsens nummer i 10 Samlingen af Bihanget till
samtlige Riksståndens protokoll vid 1850 och 1851 årens riksdag.
— 54 —
10:o af den 21 Juni 1851, angående pension för Justitierådet N. W. Stråle (80).
1851 den 26 Augusti i Statsrådet afgjord; och bref expedieradt till Statskontoret.
ll:o af den 21 Juni 1851, angående ändring för vissa orter af stadganderna om tiden,
då damlucka skall vara öppnad (81). ,
1851 den 23 Augusti i Statsrådet anmäld; och förordning under samma dag utfärdad.
f*:o af den 5 Juli 1851, om inrättande af serskilda domstolar för behandling af
brottmål rörande häktade personer (92). r \
1851 den 7 Aug. i Statsrådet anmäld och remitterad till Rikets Hofrätter, hvilka med und.
utlåtanden inkommit, hvarefter ärendet öfverlemnades till Justitiekansleren, hvars und. utlå
tande
inkom den 26 Juli 1853. Kongl. Maj:t har derefter den 9 September beslutat i ämnet
höra Dess Högste Domstol.
13:o af den 12 Juli 1851, angående jäf emot domare (99).
Rikets Ständers förslag blef af Kongl. Maj:t i Statsrådet den 20 Dec. 1851 antaget och för
ordning
samma dag i ämnet utfärdad.
14:o af den 17 Juli 1851, angående regleringen af de under Riksstatens Andra Hufvudtitel
till Rikets Hofrätter upptagne utgifter (104).
1851 den 23 Juli och den 20 December i Statsrådet anmäld; och nådiga bref i ämnet expedierade
till Kongl. Maj:ts och Rikets Hofrätter och Statskontoret.
af den 17 Juli 1851, om ersättning till Länsmän och Nämndemän i vissa
fall (105).
Förslaget blef den 17 September 1851 af Kongl. Majit i Statsrådet antaget; och Kungörelsen
under samma dag utfärdad.
ifjio af den 29 Juli 1851, angående rättighet för part att återfå till ÖfverRätt ingifna
handlingar (114).
Sedan Högsta Domstolen och samtliga Hofrätterna häröfver varit hörde, föredrogs ärendet den
26 April 1853 uti Statsrådet; och utfärdades under samma dag nådig Kungörelse.
17:o af den 30 Juli 1851, angående sättet för fullföljd af mindre brottmål, som med
tvistemål ega nära gemenskap eller deraf härflyta (121).
Kongl. Majit har i Statsrådet den 20 December 1851 vägrat bifall å Rikets Ständers ifrågavarande
förslag.
18:o af den 30 Juli 1851, angående förklaring af Lagens stadgande om rätta orten
för lysning till äktenskap (122).
D:o — D:o — D:o.
lilio af den 2 Augusti 1851, om ytterligare anslag till uppförande af cellfängelser (120).
1851 den 12 Aug. i Statsrådet anmäld; och nådiga Bref i ämnet expedierade till Statskontoret
och Fån g vå rds-sty re Ise n.
lOo af den 2 Aug. 1851, angående iakttagande af vissa vilkor vid utländsk mans
naturalisation i Sverige (124).
Förslaget anmältes den 12 Aug. 1851 i Statsrådet; och förklarade Kongl. Majit Sig vilja, vid
de tillfällen då medborgarerät.t här i Sverige kotnme att sökas af person, tillhörande nation,
derifrån, enligt hvad kändt vore, tillstånd att till främmande land utflytta, icke meddelades, i
hvarje serskildt fall taga under nådigt öfvervägande hvad Rikets Ständer i underd. framställt,
»lio af den 5 Augusti 1851, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Andra Hufvudtitel (118).
1851 den 19 Augusti i Statsrådet anmäld; och nådiga Bref i ämnet expedierade till Statskontoret
och Fångvårds-styrelsen.
££:o af den 9 Augusti 1851, angående nyttjanderätt till jord och lägenhet för anläggande
af allmänt nyttig inrättning (142).
Kongl. Majit har den 20 December 1851 i Statsrådet vägrat bifall härå; men deremot anbefallt
att i Justitie-Departementet skulle uppgöras nytt förslag i ämnet.
ISJJio af den 12 Augusti 1851, angående förklaring och ändring af 5 § 25 Kap.
Rättegångsbalken (149).
— 55 —
1851 den 20 December i Statsrådet anmäld; och nådig Förordning i ämnet under samma
dag utfärdad.
S4:o af den 15 Augusti 1851, om ersättning i vissa fall af allmänna medel till vittnen
i brottmål (153).
Ständernas förslag biel af Kongl. Majit i Statsrådet den 8 Oktober 18ol gilladt; och Kungörelse
samma dag utfärdad.
185:0 af den 13, Augusti 1851, om vidtagande af åtgärder för verkställighet i Sverige
af Norske och i Norrige af Svenske Embetsmyndigheters beslut (164).
Ärendet har den 13 Oktober 1853 blifvit hos Kongl. Majit i Statsrådet anmäldt, hvarvid beslut
fattades att Rikets Ständers skrifvelse skulle delgifvas Norska Regeringen, hvarefter och
sedan densamma sig yttrat, Kongl. Majit ville taga ärendet i förnyadt öfvervägande.
£€*:o af den 20 Augusti 1851, angående föreslagen ändring i föreskrifterna om rättegång
i Domkapitel (186).
1851 den 17 September i Statsrådet anmäld; och lagd till handlingarne.
S7:o af den 13 Augusti 1851, om antagande af ny vexel-lag (152).
1851 den 23 Augusti i Statsrådet anmäld; och nådig Förordning i ämnet under samma dag utfärdad.
®&:o af den 23 Augusti 1851, med förslag till änsvarighets-lag för de af Rikets
Ständer förordnade Direktörer för Lånekontoren i orterne (201).
Rikets Ständers förslag blef deri 4 Nov. 1851 af Kongl. Majit i Statsrådet gilladt; och nådig
Förordning i ämnet under samma dag utfärdad.
£tt:o af den 25 Augusti 1851, angående af Kongl. Majit föreslagen ändring i vissa
delar af Förordningen den 13 Juli 1818 om inteckning (205).
1851 den 17 September i Statsrådet anmäld; och lagd till handlingarne.
JJOio af den 25 Augusti 1851, angående ändring af allmänna lagens föreskrifter om
revisionsskilling m. m. (204).
Kongl. Majit har den 20 December 1851 i Statsrådet vägrat sanktion å Rikets Ständers förslag.
3fl:o af den 28 Augusti 1851, angående upphörande af den Akademiska jurisdiktionen
(217).
1852 den 31 Mars och den 2 April i Statsrådet anmäld; och nådiga Förordningar i ämnet
under sistnämnde dag utfärdade.
3S:o af den 28 Augusti 1851, angående sättet för uppsägning af solidariskt ingångna
förbindelser (214). .......
Förslaget blef den 20 December 1851 i Statsrådet anmäldt; och Förordning i ämnet utfärdad.
S3:o af den 28 Augusti 1851, angående förklaring af 21 Kap 1. § Rättegångsbalken
(213).
D:o — D:o — D:o. .
;84:o af den 28 Augusti 1851, angående förändring i rättegången och arbetssättet [
Hofrätt (209). .
Sedan Högste Domstolen och Rikets Hofrätter varit hörde, har Kongl. Majit i Statsradet den
26 April 1853 icke funnit skäl bifalla Rikets Ständers förslag.
35:o af den 30 Augusti 1851, angående upphäfvande af 24 Kap. 4, 5 och 6 §§.
Ryggninga-balken (221).
Sedan Kongl. Majits samtlige Befallningshafvande varit hörde, har ärendet blifvit den 26 April
1853 i Statsrådet anmäldt; och nådig Förordning i ämnet samma dag utfärdad.
jgjjio af den 30 Augusti 1851, angående vilkor för utländsk man att här i riket fa
besitta fast egendorh (222). _
1851 den 20 December har Kongl, Majit i Statsrådet vägrat bifall till Likets Ständers förslag.
33:o af den 28 Augusti 1851, angående praescriptionstid för liqviderande af åtskilliga
i Riksgäldskontorets räkenskaper balancerade äldre skuldposter (210).
1851 den 12 December i Statsrådet anmäld; och nådig Kungörelse under samma dag utfärdad.
Stockholm den 31 Oktober 1853. C. F. W. Lamberg,
Arkivarie i Justitie-Stats-Expeditionen.
— 56 —
Uppgift å de ärender, hvilka till Kongl. Maj:t, genom Rikets Ständers, vid Riksdagen
1850 och 1851 aflåtne underdåniga skrifvelser, inkommit, och som tillhört Kongl. Utrikes
Departements underdåniga föredragning.
3S:o af den 5 Augusti 1851, angående regleringen af utgifterne under Riksstatens
Tredje Hufvudtitel (119).
Vid underdånig föredragning häraf inför Kongl. Maj:t i Statsrådet den l Oktober 1851, behagade
Kongl. Majit anbefalla att Dess och Rikets Statskontor skulle erhålla vederbörligt förständigande
om innehållet af Rikets Ständers skrifvelse, äfvensom om Kongl. Maj:ts, med
föranledande deraf, vid samma tillfälle fattade nådiga beslut, att för en Arkivarie vid Kongl.
Utrikes Departementet, å Ministerstatens anslag anvisa ett årligt arfvode af 800 R:dr banko.
3»:o af den 20 Augusti 1851, angående Oresundska tullafgiften för Svenska fartyg
(147).
Sedan Kongl. Majit och Rikets' Commerce-Collegii underdåniga utlåtande häröfver i nåder
blifvit infordradt, och af Collegium den 20 Januari 1853 afgifvits, samt den 2 derpåföljande
Mars till Kongl. Utrikes Departementet insändt, blef ärendet den 3 Juni 1853 i underdånighet
föredraget iidor Kongl. Majit i Statsrådet. Kongl. Majit behagade i nåder besluta att Rikets
Ständers omnämnde underdåniga skrifvelse skulle, genom Statsministerns för Utrikes Arenderne
åtgärd, till behandling i Ministeriel! väg befordras.
Förteckning å Rikets Ständers vid 1850 —1851 årens Riksdag till Kongl. Majit, genom
Dess Landtförsvars-Departement, aflåtna underdåniga skrifvelser, jemte uppgift om Kongl.
Majits i anledning af dem fattade beslut eller vidtagna åtgärder.
4öio af den 15 Januari 1851, angående medels anvisande till Topografiska Corpsens
arbeten nämnde år (2).
1851 den 21 Januari föredragen och nödiga föreskrifter vederbörande i nåder meddelade.
41 :o af den 15 Januari 1851, angående inedels anvisande till fortsättning af Fästningsbyggnaden
vid Carlsborg samina år (4).
1851 den 21 Januari föredragen och nödiga befallningar i följd deraf vederbörande meddelade.
4S:o af den 1 Februari 1851, angående föreslaget utbyte af en del utaf ilen för
Götha Artilleri Regementes äldre stallbyggnad i Götheborg upplåtna tomtplats emot en
annan nämnde stad tillhörig lägenhet (5).
1851 den 11 Februari föredragen och Krigs-Collegium om Kongl. Majits och Rikets Ständers
sammanstämmande beslut-för behörigt iakttagande förstäudigadt.
43:o af den 15 Februari 1851, angående förändring i sättet att tillhandahålla afskedade
Krigsmän m. 11. pensioner och nådegåfvor (II).
1851 den 23 Juli föredragen och nådig befallning i ämnet allåten till Kongl. Majits samtlige
Befallningshafvande.
44:o af den 15 Februari 1851, angående åtgärders vidtagande för. att till Rotehållares
kännedom sprida författningarne rörande legokontrakts upprättande mod rekryt (12).
1851 den 30 September slutligen föredragen; hvarvid Kongl. Majit, med afseende å hvad
Kongl. Majits Befallningshafvande i Länen uti frågan underdånigst andragit, i nåder fann förevarande
skrifvelse för närvarande icke fordra annan åtgärd, än att genom Krigs-Collegii försorg
till Kongl. Majits Befallningshafvande öfverlemnades nödigt antal exemplar af
rörande Rotehållaren och Soldaten i hvad de hvarje Län angå, lör att vederbörande till
skäligt pris tillhandahållas.
4.»:o af den i Mars 1851, angående förhöjning i dagtraktamente för Gottlands Nationalbeväring
under exercistid (24).,
18-51 den 2 Maj föredragen och förordnade Kongl. Majit i nåder, att Beväringsmanskapet å
Gottland hädanefter skall under sina årliga vapenöfningar åtnjuta underhåll, motsvarande det
sorn Beväringsmanskapet i Rikets öfriga provinser under vapenöfningarna undfår, hvadan och
då
— 57
då sistnämnde, Beväringsmanskap åtnjuter i underhåll under exercistiden dagligen en natura
portion jemte 1 sk. 6 rst. i kontant, hvilket tillhopa ansågs motsvara 12 sk. banko, underhållet
för Gottlands Beväring under året i nåder bestämdes till 12 sk. banko om dagen, hvarjemte
på framdeles pröfning skulle bero, huruvida underhållssättet för kommande år kunde
inrättas i likhet med hvad för öfriga Beväringen eger rum.
46:o af den 8 Mars 1851, angående medels anvisande till fortsättning af fästnings
byggnaderna
vid Waxholm, Carlsten och Carlskrona under nämnde år (29).
1851 den 11 Mars föredragen och nödiga föreskrifter vederbörande i nåder meddelade.
4*:o af den 2 April 1851, angående afsöndring af jord från f. d. Löjtnantsbostället
vid Westgöta-Dals Regemente Stommen Nio 1 tdl utvidgande af Jerns församlings
kyrkogård inom Elfsborgs län (47).
1851 den 22 April föredragen samt Krigs- och Kammar-Collegierne om verkställigheten af
Kongl. Majits och Rikets Ständers sammanstämmande beslut förständigade.
4*:o af den 2 April 1851, angående utbyte af Kapellansbostället Wiskeryd Nio 2
emot Trumpetarebostället Bjärstad Storegården Nio 1 (50).
1851 den 22 April föredragen samt Krigs- och Kammar-Collegierne anbefallda om ifrågavarande
utbytes behöriga verkställande.
41):o af den 2 April 1851, angående upplåtelse af jord från] Trumslagarebostället vid
Calmare Regemente, Lilla Okna Nio 2 i Jönköpings län, till plan för socknestuga och
skoihus åt Ökna församling (48).
1851 den 22 April föredragen samt Krigs- och Kammar-Collegierne om verkställigheten af
upplåtelsen och dermed förenade jordbyte förständigade.
50:o af den 16 April 1851, angående upplåtelse åt staden Jönköping af plats till
Skolhus å den Jönköpings f. d. fästning tillhörande mark (52).
1851 den 2 Maj föredragen och Krigs-Collegiuin i nåder anbefaldt att inkomma med förslag
om den jordrymd, som för ändamålet borde af Kronan afstås; hvarefter och sedan bemälde
Collegium sådant förslag afgifvit Kongl. Majit, under den 12 derpåföljde November, i nåder
medgaf, att den af Collegium föreslagna areal finge åt staden Jönköping under äganderätt
upplåtas.
5 tio af den 3 Maj 1851, angående upplåtelse åt staden Götheborg af Kronan tillhörig
jord (66).
1851 den 16 Maj föredragen och Krigs-Collegium om verkställigheten af Kongl. Majits och
Rikets Ständers sammanstämmande beslut i nåder förständigadt.
SSio af den 3 Maj 1851, angående lyftningen af hela återstående beloppet af de vid
sednaste Riksdag beviljade tillfälliga statsanslag till försvarsverkets förbättrande (67).
1851 den 5 Juli föredragen och föreskrift, i enlighet med Rikets Ständers underdåniga anhållan,
Krigs-Collegium nådigst meddelad.
5#:o af den 28 Maj 1851, angående dispositionen' af de 1848 års Krigsrustningsfond
tillhörande persedlar, sorn blifvit i Stockholms Utredningsförråd inlemnade (74).
1851 den 12 Juni föredragen och Krigs-Collegium förständigadt att låta ifrågavarande persedlar
uti Arméens Utredningsförråd till uppbörd och redovisning intaga.
54:o af den 28 Maj 1851, angående åtskilliga för det nybildade Artilleri-batteriet i
Norrland ifrågakomne ökade utgifter (75).
1851 den 5 Juli föredragen, och blef derefter, sedan Rikets Ständer pröfvat den väckta frågan
om löneförbättringar i allmänhet för Artilleri-regementerna- samt derom uti sin skrifvelse, angående
regleringen af utgifterne under 4ide Hufvudtiteln gjort underdånig anmälan, ny Stat
för Artilleri-batteriet i Norrland den 30 September samma år i nåder fastställd.
55:o af den 28 Maj 1851, angående ersättning till Majoren G. Bennich för innehafda
hästhemmansräntor vid f. d. Westgötha Kavalleri-regemente (76).
1851 den 12 Juni föredragen samt Statskontoret om medlens lyftning och tillhandahållande
forsta nrliff #1 (it.
5«:o af ilen 26 Juni 1851, angående befrielse för åtskilliga Pastors- oell Komministers-boställen
från utgörande af rotering eller om åtnjutande af ersättning derför (83).
Ofverlemnad till Sjöförsvars-Departementet.
5*:o af ilen 5 Juli 1851, angående Statsanslag till upprätthållande af den Arméens
Pensionskassa åliggande pensionering (89).
1851 den 11 Juli föredragen och nödiga föreskrifter Direktionen öfver Arméens Pensionskassa
i nåder meddelade.
5&:o af den 29 Juli 1851,1 angående väckt fråga om det i Kronans förråd befintliga
äldre, till krigsbruk oanvändbara kruts omarbetning till bergskrut (109).'
1851 den 7 Augusti föredragen; och anbefalldes i Nåder Krigs-Collegium att gå i författning
derom att det i arméens och flottans förråd befintliga, före år 1831 tillverkade och nu till
krigsbruk oanvändbara krut, för så vidt detsamma icke till exercis- och salulkrut erfordrades,
blefve till ett belopp af högst 1,200 centner årligen, tili bergskrut omarbietaat, hvarjemte för
öfrigt nödiga föreskrifter i Nåder meddelades.
5»:o af den 5 Augusti 1851, angående väckt fråga om försäljning af en Kronan
tillhörig .tomt i Malmö (137).
1851 den 22 Augusti föredragen, hvarvid Kongl. Majit med nådigt bifall, jemväl för Sin del,
till ifrågavarande tomts afyttrande, åt Krigskollegium i nåder uppdrog att derom i behörig
ordning afsluta laglig afhandling.
4*4l:o af den 9 Augusti 1851, angående befrielse från eller lindring i det komministersbostället
Mistelås åliggande roteririgsbesvär (145).
1851 den 29 Augusti anmäld och remitterad till Krigs- och Karnmarkollegiernes utlåtande
och sedan detta omsider inkommit den 13 Oktober 1853 slutligen pröfvad, hvarvid Kongl.
Majit, enär nämnde boställe, i följd ,af nådiga brefvet den 29 Februari 1844, redan erhållit
godtgörelse för roteringsbördan, i nåder fann, att någon särskild ersättning i berörda afseende
icke, hvarken på ena eller andra sättet kunde boställshafvaren förunnas.
4*l:o af den 13 Augusti 1851, angående försäljning och utbyte af Christianstads f. d.
fästning tillhörande mark (100).
1851 den 5 September föredragen och nödiga föreskrifter i anledning deraf Krigskollegium i
nåder meddelade.
4*»:o af den 13 Augusti 1851, angående Inqvarterings-skyldigbeten istockholm (158).
1851 den 30 September i underdånighet anmäld och Krigskollegium i nåder anbefaldt att, sedan
genom Öfverståthållare-embetet nödiga upplysningar för tillvägabringande af en fullständig
utredning öfver beskaffenheten och omfattningen af de Stockholms stad till lindring i inqvarteringsbesväret
tid efter annan förunnade förmåner och rättigheter blifx it infordrade samt
nämnde embete och öfrige vederbörande tillika lemnats tillfälle att sig uti frågan i underdånighet
yttra, till Kongl. Majit inkomma med det underdåniga betänkande i ämnet, som af Rikets
Ständers förevarande framställning påkallades. Detta betänkande bar sedermera blifvit
afgifvit; och ärendet är nu på Kongl. Majits slutliga nådiga pröfning beroende.
4»Jf:o af den 15 Augusti 1851, angående det rotehållarne inom Norrbottens län tillkommande
belopp af rotefri lotsafgift lör nya hemman inom samma län (166).
1851 den 5 September föredragen och nådig befallning till Statskontoret afiåten med hänsigt
till verkställigheten af Rikets Ständer i ämnet fattade beslut.
|J4io af den 15 Augusti 1851, angående provinsen Jemtlands rotering fl62).
1851 den 8 Oktober föredragen, hvarvid Kongl. Majit, med fastställande af roteringslängderne
och det nya knoktekontraktet för provinsen, tillika meddelade nådiga beslut i öfriga delar af
ärendet.
4*5:0 af den 20 Augusti 1851, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
4:de Uufvudtitel (169).
1851 den 17 September föredragen och vederbörande embetsverk derom i nåder förständigade
till behörig efterrättelse i hVad på dem ankomme, hvarjemte erforderliga föreskrifter medde
-
— 59 —
lades i afseende på användandet af do särskilda anslagen samt de åtgärder, som i öfrigt af
denna Rikets Ständers skrifvelse föranleddes.
4*€*:o af den 20 Augusti 1851, angående Militiieboställskassan (190).
1851 den 28 Oktober föredragen och åtskilliga nödiga befunna föreskrifter Statskontoret meddelade
i afseende på utbetalningen af pensionerne för Militiaeboställskassans, enligt Rikets Stän.
ders beslut, på allmänna indragningsstaten öfverflyttade pensionstagare; hvaremot, beträffande
frågan om ordnande af förenämnde kassas förvaltning pä sådant sätt att för dess egentliga ändamål
främmande utgifter framdeles måtte undvikas, icke något i detta hänseende, å Kongl.
Majits sida, fanns för det närvarande kunna åtgöras.
4»9':o af den 20 Augusti 1851, angående dispositionen af den å anslaget till ackords
förskott
och ersättningar befintliga reserverade behållning (191). 1
1851 den 17 September föredragen och meddelades Krigskollegium nådig befallning om
afiemnande, genom Statskontoret, till Riksgäldskontoret af 20,000 Ridr från ifrågavarande
behållning.
4*$:o af den 20 Augusti 1851, angående beviljade extra anslag till försvarsverket till
lands (175).
1851 den 17 September föredragen och vederbörande i nåder underrättade om beloppen af de
för landtförsvarets tillfälliga behof af Rikets Ständer nu anvisade anslag, hvarjemte nådig befallning
meddelades om vidtagande af åtskilliga i följd deraf erforderliga åtgärder.
4*9:o af den 22 Augusti 1851, angående den tillökade soldatroteringen i riket (195).
1851 den 8 Oktober föredragen; och täcktes Kongl. Majit de nu af Rikets Ständer jemväl för
deras del, gillade längderna och förteckningarna öfver den nya soldatroteringen uti ifrågavarande
tretton län i nåder stadfästa; samt jemväl tillåta att de tillkomna hela rotarne må, men
på samma sätt som de rotedelar, hvilka icke kunnat till bela rotar sammansättas, tills vidare
fullgöra roterings-skvldigheten medelst erläggande af motsvarande vakansafgift till statsverket.
?4>:o af den 1 September F851, angående befrielse för rusthållarne inom lvungsöhrs
fögderi från dagsverkslösen för deras stamhemman (225).
1851 den 30 September föredragen och bifölls, hvarjemte Krigs- och Kaimnarkollegierne samt
Statskontoret i nåder anbefalldes att verkställigheten af Kongl. Majits och Rikets Ständers beslut
i denna fråga ombesörja.
Stockholm i Kongl. Landtförsvars-departementets Kansliexpedition den 7 November 1853.
M. G. von Schantz.
Förteckning på de af Rikets Ständer vid 1850 och 1851 årens riksdag till Kongl. Majit
aflåtua underdåniga skrivelser, liv ilka röra Kongl. Sjöförsvarsdepartementet, med de i anleda
ning af dessa skrilvelser vidtagna åtgärder.
¥l:o af den 15 Februari 1851 angående förändring i sättet att tillhandahålla afskedade
krigsmän m. 11. pensioner och nådegåfvor (11).
1851 den 98 och 29 Mars vederbörandes underdåniga utlåtanden infordrade; samt, sedan de
blifvit afgifna.
1851 den 2 September i underdånighet anmäld, men lagd till handlingarna, sedan Kongl. Majit
redan under den 23 nästförutgångna Juli genom cirkulärbref förständigat samtlige Kongl. Majits
befaUingshafvande i länen, angående sättet att tillhandahålla afskedade krigsmän m. II- pensioner
och nådegåfvor.
#“S:o af den 15 Mars 1851. angående väckt fråga om en Fyranläggning å klippan Björn
(34). 1851 don 4 April i underdånighet föredragen i sammanhang med afgilvet förslag till om
byggnad
af fyrbåken på Örskär; och sedan denna ombyggnad då i nåder beslöts, förständigades
Kongl, förvaltningen af Sjöärendena samma dag att, elter det ombyggnaden blifvit verkställd,
inkomma med underdånigt yttrande, huruvida en ny fyr å klippan Björn kan finnas af
behofvet påkallad. Ett sådant y ttrande har ännu ej afgifvits, sannolikt emedan nödig erfaren
-
— 60 —
het i ämnet icke hunnit inhemtas, efter det Örskärs fyr, i sitt förbättrade skick, ånyo blifvit
tänd sednare på hösten förlidet år.
?H:o af dgn 29 Mars 1851, angående undersökning i fråga om Fyrbåks anläggande
på Gottska Sandön (44).
1851 den 2 Maj i underdånighet föredragen; och förständigades förvaltningen af Sjöärendena
samma dag att, i sammanhang med den lotsinspektionsförrättning, som år 1852 skulle vid
Gottland äga rum, ombesiirja verkställandet af den utaf Rikets Ständer föreslagna undersökning.
1853 den II Januari afgaf förvaltningen af Sjöärendena vederbörande förrättningsmäns berättelse
om • en dylik förrättad undersökning, åtföljd af en framställning i ämnet utaf fyr
in
geniören.
1853 den 10 Maj föredrogos dessa handlingar; men som Kongl. Majit icke fann ärendet i det,
för fattandet af nådigt beslut i ämnet nödiga utredda skick, anbefalldes förvaltningen af Sjöärendena
samma dag i nåder att inkomma med specifikt upprättade förslag, i afseende å så
väl tiden och sättet för utförande af en fyranläggning å Gottska Sandön, som kostnaden derför,
äfvensom med närmare yttrande rörande möjligheten af'skeende förvexling emellan en
fyr på detta ställe och de närmast derintill stående fyrar, saint hvad, under förutsättning deraf,
må, till förekommande af en sådan olägenhet, lämpligast kunna vidtagas.
Detta infordrade yttrande och förslag har ännu epalgifvits.
44:o af den 16 April 1851, i anledning af år 1849 verkställd revision af statsverkets
m. 11. fonders förvaltning (53).
1851 den 6 Juni, i transund meddelad från Kongl. Finansdepartementet.
S. d. remitterad till förvaltningens af Sjöärendena underdåniga utlåtande; och sedan detsamma
inkommit,
1852 den 23 December, i underdånighet föredragen, hvarvid Kongl. Majit förklarade:
i fråga om åtgärders vidtagande, ledande till närmare kontroll i afseende å Kronans tillgångar
i inventarier och materialier, att, uppå dervid uppgifna skid, Kongl. Majit funnit någon åtgärd
lill följd af den i dessa delar gjorda framställning icke vara af behofvet påkallad;
beträdande den uppgifna angelägenheten af att vinna kännedom om verkliga kostnaden för
verkställda byggnader och andra arbetsföretag, att, då kostnaden för arbeten, som utföras med
extra statsanslag, redan hittills kunnat uppgifvas, någon vidare föreskrift i berörde hänseende
icke vore erforderlig; men att, hvad vidkomme andra med det ordinarie statsanslaget utförda
arbeten af större vigt och omfattning, Kongl. Majit funnit godt i nåder förordna, det vederbörande
vid flottans stationer böra vid alla arbeten af omförmälda beskaffenhet hädanefter alltid
iakttaga en sådan bokföring, att hvarje så beskaflädt arbetes verkliga kostnad i materialier
och dagsverken derigenom åskådliggöres; viljande Kongl. Majit, hvad anginge alla öfriga
arbeten af mindre vigt, framdeles taga i öfvervägande, huruvida någon framställning till Rikets
nästsammanträdande Ständer må göras om den tillökning i tjenstemannapersonalen, sorn för
vinnande af en fullständigare bokföring äfven i dessa delar skulle erfordras;
hvad åter rörer de ifrågaslällda uppgifterna å värdet så väl af Ilottans armerade fartyg med
till dem hörande inventarier, som å byggnaderna vid flottans stationer med tillhörande inventarier,
äfvensom af materialtillgångarna i allmänhet, att Kongl. Majit, af omförmälda anledningar,
funnit närmare bestämmelser i ofvannämnde hänseenden för närvarande icke vara att vidtaga;
samt slutligen,
hvad angår de lotsverket tillhörande materialier och inventarier, hvarå all uppgift hittills
saknats, att Kongl. Majit funnit godt förordna, att vid detta verks hufvudböcker hädanefter
skall biläggas en tableau, utvisande det summariska värdet af lots- och fyrings-verkets förenämnde
tillhörigheter.
45:0 af den 3 Maj 1851, angående lyftningen af hela återstående beloppet af de vid
sednaste riksdag beviljade tillfälliga statsanslag till försvarsverkets förbättrande (67).
(I afskrift meddelad den 2 Juni samma år från Kongl. Landtförsvarsdepartementet).
1851 den 5 Juli, efter det förvaltningens af Sjöärendena underdåniga utlåtande blifvit infor
-
— 61 —
drat, detta embetsverk förständigadt, att hädanefter ställa sig till noggrann efterrättelse Kongl,
brefvet den 29 Maj 1848, hvilket stadgar, att de för särskilta utgifter anvisade medel endast
i mon af behof skola reqvireras och lyftas.
4«:o af den 26 Juni 1851, angående lindring i rottehållares på Gottland skyldighet
att aidägga båtsmanstorp (82).
1851 den 5 Juli, Förvaltningens af Sjöärendena och Kammarkollegii gemensamma underdåniga
utlåtande infordradt; och, sedan detsamma blifvit afgifvet,
1852 den 9 November, i underdånighet föredraget; och förklarade Kongl. Maj:t någon åtgärd,
i anledning af den gjorda framställningen, nu icke erfordras, enär genom Kongl, resolutionen
den 29 Januari 1824 blifvit medgifvet att, om någon rote på Gottland skulle, vid laga syn
och besigtning, finnas sakna nödig lokal till torps anläggande, frågan om de Båtsmannen i stället
tillkommande förmoner skall på laglikmätig pröfning ankomma.
44:o af den 26 Juni 1851, angående befrielse för åtskillige Pastors- och Comrninisters-boställen
från utgörande af rotering, eller om åtnjutande af ersättning derför (83).
1851 den 5 Juli remitterad till Förvaltningens af Sjöärendena och Kammar-Collegii underdåniga
utlåtande, dervid Collegierne, under upplysning om förhållandet i hvarje uppgifvet fall,
i underdånighet hemställt, om icke Kongl. Majit, på grund deraf, skulle finna de hos Rikets
Ständer i förevarande afseende gjorda framställningar hafva saknat giltig anledning, äfvensom
att de i alla läll afsåge ämnen af beskaffenhet, att i första rummet tillhöra vederbörande Embetsmyndigheters
pröfning; hvarefter ärendet den 25 Augusti 1852 i underdånighet föredrogs,
hvarvid Kongl. Majit, med aidedning af hvad Collegierna upplyst och anfört, fann Rikets
Ständers ifrågavarande underdåniga framställning icke föranleda någon åtgärd; vederbörande
likväl obetaget att, i fråga om befrielse från delaktighet i rotering, eller ersättning derför,
efter befogenhet, väcka talan å ort och ställe som vederbör.
4£l:o af den 29 Juli 1851, angående ersättning till en Pensionskasse-inrättning för
Beväringsmanskap och afskedade Båtsmän i Wester-Norrlands län (116).
1851 den 7 Augusti i underdånighet föredragen, samt bref under, samma dag till vederbörande
expedierade om Rikets Ständers i ämnet fattade beslut.
4»:o af den 13 Augusti 1851, i anledning af Kongl. Majits nådiga proposition, angående
särskildta till åtskilliga förvaltande \erk anvisade inkomsters utbytande emot
Statsanslag (138).
1851 den 21 Oktober i underdånighet föredragen, hvad Amiralitets-Krigsmanskassan beträffade;
och Rikets Ständers, i öfverensstämmelse med hvad Kongl. Majit föreslagit, vidtagna beslut
Direktionen öfver berörde kassa samma dag till kännedom och efterrättelse, i hvad på Direktionen
ankomine, meddeladt, med förständigande, att tillämpningen från och med år 1852
korinne att vidtaga.
§0:o af den 8 Augusti 1851, angående åtgärder för verkställighet af beslutad indragning
till Statsverket af vissa arrenden af Statens egendomar, som äro till särskilda
ändamål anvisade (141).
1851 den 29 Augusti i underdånighet föredragen, och, hvad beträffar de boställen och bohemman,
hvilkas arrenden upptagits ibland 5:te Hufvudtitelns besparingar, oaktadt de åter till
en del såsom arfvoden utgått, Rikets Ständers beslut häruti samma dag Förvaltningen af Sjöärendena
till kännedom och efterrättelse meddeladt.
»t:o af den 9 Augusti 1851 om en sådan reglering och indelning af Råtsmansro
tarne,
att till hvarandra närmast belägna rotedelar inå komma att höra till samma
Rote (144).
1851 den 21 Augusti, Förvaltningens af Sjöärendena och Kammar-Collegii gemensamma underdåniga
utlåtande infordradt:
Sedan detsamma blifvit affemnadt, målet
1852 den 25 Augusti föredraget, då, såsom tillägg till Kongl. Cirkulärbrefvet den 30 Maj
1826, angående utbyten af från Stainrotar aflägse Hjelprotar, i nåder förordnades, att, då
i--*— : inom roterade Båtsmanshållet förekomma, hvilka finnas kunna
— 62 —
föranleda till sådan mera vidsträckt rotejemkning, hvarigenom olägenheterna af spridda rotedelars
aflägsenhet från Stamrotarne kunna på en gång inom något större distrikt afhjelpas,
det skall åligga Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet att föranstalta derom, att vederbörande
Rotehållare må vid socknestämmor litse vissa deputerade, fiir att vid sammanträde med
Kronofogden i orten uppgöra och till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande afgifva förslag till de
utbyten af rotedelar, hvilka, till vinnande af det utaf Rikets Ständer åsyftade ändamål, finnas
erforderliga och, ulan rubbning af hemmanens taxation i Indelningsverket, kunna verkställas;
och skulle i öfrigt med ärendets behandling förfaras pä sätt i förrberörde Cirkulär är stadgadt.
Om Kongl. Maj:ts beslut i detta mål skulle Kammar-Collegium genom Cirkulär förständiga
vederbörande.
#*:o af den 13 Augusti 1851, angående upphörande af vacans- och förslagsliggetids'
samt begrafningshjelps-besparingar (154).
1851 den 17 September i underdånighet föredragen gemensamt med Cheferne för Landtförsvars-
och Finans-Departemen terne; samt, i hvad ärendet rörde Amiralitets-Krigsmanskassan.
med gillande af hvad Rikets Ständer i ämnet beslutat, vederbörande derom till kännedom och
efterrättelse förståndigade.
£iJ8:o af den 13 Augusti 1851, i fråga om grunden för beräkningen af Reservräntorna
vid Båtsmanshållet i Blekinge (156).
1851 den 1 Oktober i underdånighet föredragen, dervid Kongl. Majit för Sin del biföll hvad
Rikets Ständer, med anledning af Kongl. Majits i nåder gjorda framställning, i hvad på dem
ankommer, beslutat; h\ilket vederbörande samma dag till kännedom och eflerriitlelse blifvit
meddeladt, med förständigande till Kammar-Collegium, att vidtaga nödig åtgärd till anställande,
kostnadsfritt för de skaftskyldige, af de utaf Rikets Ständer begärda undersökningar.
S4-:o af den 13 Augusti 1851, i fråga om förändrad beräkningsgrund för Båtsmansvacans-afgiften
af nyrotcrad jord inom Blekinge län, m. m. (157).
1851 den 1 Oktober i underdånighet föredragen; och då Rikets Ständer, för sin del, icke
funnit skäl medgifva den ifrågasatta förändringen i sättet för utgörande af vacans-afgiften för
den ny-indelade jorden i Blekinge, pröfvade Kongl. Majit godt, äfven för Dess del, bifalla hvad
Rikets Ständer i ärendet beslutat.
ft£»;o af den 20 Augusti 1851, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Femte Hufvudtitel (170'.
1851 den 2 September i underdånighet anmäld och vederbörande delgifvén, med förklarande,
det Kongl. Majit framdeles ville i nåder besluta i afseende på de,delar deraf, hvilka kunna
utgöra föremål för Kongl. Majlis pröfning och bestämmande.
af den 20 Augusti 1851,' angående extra Statsanslag till föremål tillhörande
Sjöförsvars-Departementets handläggning (176).
1851 den 17 September i underdånighet anmäld och vederbörande delgifven, med förklarande,
det Kongl. Majit framdeles ville i nåder besluta rörande användandet af ifrågavarande, för tillfälliga
behof anvisade extra Statsmedel; i anledning hvaraf sedermera arbetsplanen och öfriga
nödiga föreskrifter blifvit utfärdade.
Stockholm och Kongl. Sjöförsvars-Departementet deri 11 Oktober 1853.
C. Mehlander.
Förteckning å de Rikets Ständers vid 1850 och 1851 årens Riksdag aflåtne underdåniga
skrifvelser, hvilka tillhört Kongl. Givil-Depnrtémentets föredragning, jemte anteckning af de i
anledning deraf vidtagne åtgärder och fattade beslut.
M?:o af den 15 Februari 1851, med anhållan alt Hamnordningen af den 24 Januari
1771 måtte öfverses och förbättras (10).
1852 den 29 Juni i underdånighet anmäld; då Kongl. Majit, sorn under samma dag i nåder
fastställde en förnyad Fiskeristadga, i sammanhang dermed behagade förklara, att llamnord
-
— 63 —
ningen från och med den‘1 Januari 1853, då bemälde Fiskeristadga skulle träda i verkstäl
lighet,
komine att till all kraft och verkan förfallå.
8»:o af den 26 Februari 1851, med anhållan om Riksdagens förlängning (15).
1851 den 27 Februari i underdånighet anmäld och bifallen.
S»:o af den 1 Mars 1851, angående undersökning om ändamålsenligheten af anstalterne
för färjningens bestridande mellan Oland och Calmar (22).
1851 den 11 Mars anmäld, och remitterad till Kammar-Collegium att, sedan vederbörande
blifvit hörde, afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke inkommit.
»O:o af den 1 Mars 1851, med anhållan om upphörande i vissa fall af Vågafgifter
till Stockholms stad och Våginspektoren derstädes (21).
Vid underdånig föredragning häraf den 21 November 1851 täcktes Kongl. Majit, med] bifall till
Rikets Ständers underdåniga anhållan, -i nåder förklara: att Vågafgift för Tackjern och andra
på Metallvåg vågbara elfekter, som passera Stockholms slusslinie, utan att på vågen föras,
komme att från och med år 1852 upphöra. Nådigt bref härom afgick till Bergs-Collegium.
(Se Svensk Författnings-Samling N:o 49 för år 1851).
»l:o af den 19 Mars 1851, angående föreskrifter rörande låneunderstöd till brand
skadade
städers återuppbyggande (35).
1851 den 4 April i underdånighet anmäld; hvarvid Kongl. Majit i nåder förklarade, att, då
fråga om sådant, låns beviljande hädanefter förekomme, Kongl. Majit ville, i tillämplige delar,
antaga de vilkor och stadganden, som Rikets Ständer nu anmält sig hafva fastställt; hvaremellertid
Kongl. Majlis Befallningshafvande genom Cirkulär af samma dag anbefalldes att,
medelst utfärdande, äf Kungörelse, uppmana städernas husägare, att sina hus vederbörligen
brandförsäkra.
»S:o af den 29 Mars 1851, angående verkställd granskning af de under CommerceCollegii
inseende ställde lönders förvaltning för åren 1847 och 1848 (43).
1851 den 8 Juli i underdånighet anmäld. Beträdande Rikets Ständers anhållan om granskning
af och ändring i 1111 gällande föreskrifter för låns lifgifvande af Manufaktur-diskonten,
fann Kongl., Majit icke skäl att någon åtgärd i detta hänseende vidtaga; hvaremot Kongl. Majit,
i anledning af Rikets Ständers derom gjorda underdåniga hemställan, behagade i nåder förordna
om närmare föreskrifter rörande redovisning för de Kronan tillhörige får, som vid
Stamschäferierna underhållas, hvarom Commerce-Collegium samt Landtbruks-Akademiens Förvaltningskommitté
till iakttagande förständigades.
»S:o af den 16 April 1851, i anledning af Rikets Ständers Revisorers berättelse för
åren 1846 och 1847 (53).
1851 den 20 Juni i underdånighet anmäld; då frågan 0111 beräkningsgrunden för Sveriges och
Norriges ömsesidiga bidrag till Konvoykassans utgifter öfverlemnades till Justitie-Departementet,
för att till föredragning derstädes beredas, i sammanhang med det af Unionskommittén afgifna
förslag till grunder för de båda Rikenas ömsesidiga bidrag till alla förekommande unionella
Statsutgifter. — Beträffande frågan 0111 afskrifning af 2:ne balaneerade poster vid Öfverståthållare-
Embetets Kansli, har Öfver-Ståthållare-Embetet under den 14 Februari 1853 i
underdånighet anmält, att densamma blifvit behörigen verkställd.
*l4-:o af den 3 Maj 1851, angående återbetalning af det f. <1- Expeditionsfogden C.
J. Moritz beviljade lån till sänkning af sjön Ökvattnet i Westerbotten (64).
1851 Jen 16 Maj i underdånighet anmäld, då Rikets Ständers härutinnan fattade beslut biel
vederbörande till kännedom och iakttagande meddeladt.
ttfiio af den 17 Maj 1851, angående anslag för beredande al tillfälle för ett antal
Svenska Industriidkare att besöka Industri-expositionen i London (72).
1851 den 12 Juni i underdånighet anmäld, då Kongl. Majit, angående sättet för anslagets användande,
samt hvad i (ifrigt för ändamålets vinnande iakttagas borde,- täcktes i nåder med
dela
vederbörande Rmöetsmyndigheter nödige föreskrifter.
O€*:o af den 21 Juni 1751, angående beviljadt lån för verkställighet af den nya
Tomtregleringen i Christianstad (78).
— 64 —
Hvad Rikets Ständer härvid beslutit, meddelades genom nådigt bref af den 8 Juli 1851 Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Christianstad, till vederbörandes förständigande.
»»:o af den 26 Juni 1851, med anhållan om upphörande af mätarepenningar för
Stenkol, som till Riket införas (88).
Vid underdånig föredragning häraf den 4 Oktober 1853 har Kongl. Majit, i betraktande af
hvad Commerce-Collegiuin uti afgifvet underdånigt utlåtande anfört, icke funnit skäl att i an
ledning
af denna Rikets Ständers underdåniga skrifvelse besluta någon förändring af gällande
stadganden.
»8:o af den 5 Juli 185), angående ändring i stadgan för Fjerdingsmansbefatthingen (93).
1851 den 9 Augusti i underdånighet anmäld; då Kongl. Maj:t, med godkännande af Rikets
Ständers i ämnet anmälda beslut, låtit under samma dag allmän Kungörelse derom utgå.
»»:o af den 12 Juli 1851, angående Statsanslag för upprensning af Ljusne eif mellan
sjöarne Or och Varpen (97).
Sedan vederbörande sockenmenigheter icke funnits benägne att detta rensningsarbete öfvertaga,
men deremot trennc Sågverksägare förklarat sig beredvillige att detsamma verkställa, har det
af bemälde Sågverksägare undertecknade kontrakt om arljetets utförande enligt nådigst fastställd
plan blifvit af Kongl. Maj:t gilladt, samt föreskrift meddelad fullmäktige i Riksgäldskontoret
om medlens utbetalning. Jemväl har taxa å afgifter för flottning blifvit för en tid af
20 år i nåder fastställd.
IOOio af den 12 Juli 1851, angående statsanslag och låneunderstöd för Jernvägsanläggning
mellan Nora och Orebro (95).
1851 den 22 Juli i underdånighet anmäld, och innehållet af denna Rikets Ständers skrifvelse
delgifvet styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader, med befallning att, till kännedom
och efterrättelse, derom förständiga Kongl. Majits Befallningshafvande i Örebro län, äfvensom
vederbörande intressenter i företaget.
Då den af Rikets Ständer i deras underdåniga skrifvelse af den 2 September 1851 ifrågaställda
förening mellan Nora-Orebro samt Köping-Hult-Jernvägsbolagen icke kunnat komma
till verkställighet och Nora-Örebro-bolaget numera funnit sig böra inskränka sin verksamhet
till anläggning och underhåll af en lokomotiv jernbana från Nora till Ervalla, der KöpingHult-jernvägen
kommer att möta, har Kongl. Maj:t, uppå gjord underdånig ansökning af sistnämnde
bolag och sedan fullmäktige i Rikets Ständers Riksgäldskontor blifvit i ämnet hörde,
under den 11 sistlidne Juni bifallit att bolaget må för anläggning af en lokomotiv-jernbana,
med samma spårvidd som för Köping-Hult-banan är bestämd, från Nora stad till Ervalla, under
vissa vilkor tillgodonjuta det af Rikets Ständer för en jernbana af mindre spårvidd mellan
Nora och Örebro beviljade anslag utan återbetalningsskvillighet, 75,000 R:dr; såsom följd
hvaraf det för sistnämnde jernbana medgifna lånebelopp, 150,000 R:dr, kommer att till Rikets
Ständers disposition reserveras. Se vidare här nedan N:o 234.
fOfl:o af den 17 Juli 1851, angående en Agronoms anställande inom Norr- och
Westerbottens län (100).
1851 den 14 November i underdånighet anmäld; då Kongl. Majit, som lika med Rikets
Ständer, fann det vara af synnerlig vigt att åt de tvänne nordligaste länens jordbrukande allmoge
kostnadsfritt biträde medelst undervisning och råd i anläggning af öfversilningsängar och
ängsvattning i allmänhet blefve boredt så snart en skicklig Agronom kunde uteslutande för
detta ändamål blifva att tillgå, i nåder biföll att, i afbidan härå, någon af de redan antagne
Agronomerne finge, på sätt Landtbruks-Akademien i afgifvet yttrande tillstyrkt, erhålla uppdrag
att tvänne månader af året i ofvannämnde afseende besiika bemälde tvänne län.
108» af den 29 Juli 1851, angående beviljadt lån till uppförande af en bro öfver
Dalelfven vid Gustafs kyrka (110).
Sedan det af Arbetsdirektionen afgilna kontrakt angående arbetets utförande på bestämd tid,
äfvensom den för kontraktets fullgörande ställde säkerhet, blifvit af Kongl. Majit under den
23 November 1852 i nåder godkändt, har nådig föreskrift samma dag blifvit fullmäktige i
Riksgäldskontoret meddelad angående lånets utbetalning till Direktionen. l»il:o
— 65 —
t()3:o af den 29 Juli 1851, ängående medel till fullbordande af Strömsholms kanals
ombyggnad (112).
1 betraktande af Strömsholms kanalleds väsendtliga inflytande på och oumbärlighet för rörelsen
inom tvänne Rikets provinser, samt behofvet af ytterligare tillskott för arbetets fullbordande,
har Kongl. Majit under den 22 December 1851 i nåder tillförsäkrat Kanalbolaget att från
Handels- och Sjöfartsfonden årligen, för en tid af högst nio år, mot vissa vilkor utbekomma
50,000 Ridr, hvaraf ‘ såsom anslag utan återbetalningssky Idighet och § såsom räntcfritt förskott,
till successiv återbetalning.
104:o af den 29 Juli 1851, angående ändringar och tillägg i Skdtesstadgan och Kungörelsen
den 9 Juni 1832 (115).
Vid underdånig föredragning häraf den 7 Februari 1852, har Kongl. Majit, i afseende på Rikets
Ständers anhållan om den ändring i 3 punkten af 3 § 2 Kapitlet Skiftesstadgan, att tiden
för Landtmäteriförrättnings företagande äkulle från 4 till 2 månader inskränkas, enär denna
tidsbestämmelse, vid de tillfällen, då utom länet boende personer behöfde till förrättningen
kallas, möjligen kunde blifva otillräcklig, icke funnit skäl att å förslaget i denna punkt lemna
nådigt bifall.
Beträffande åter öfrige delar af Rikets Ständers förslag, har Kongl. Majit funnit godt
desamma i nåder gilla och antaga; och hvarom allmän Kungörelse blifvit under samma dag
utfärdad.
105:o af den 30 Juli 1851, angående sammandrag af de föreskrifter, som nu aro
gällande i afseende på mätning af spanmål (125).
1851 den 21 November i underdånighet anmäld; då Kongl. Majit täcktes i nåder förordna,
att ett upprättadt, sammandrag af de i afseende..på mätning af spanmål gällande stadganden
skulle uti erforderligt antal exemplar tillsändas Ölver-Ståthållaren och Kongl. Majits öfrige
Befallningshafvande, med föreskrift, att detsamma, vid vite af 3 Ridr 16 sk. banko, skall
finnas anslaget å hvarje Spanmålsmagasin i Städer och Köpingar, samt i öfrigt a de ställen,
der sådant, efter Kongl. Majits Befallningshafvandes förordnande, kan finnas af nöden.
iO<»:o af den 6 Augusti 1851, angående beviljadt lån till återuppbyggande af den
nerbrunna delen af staden Lidköping, samt till ny tomtreglering derstädes (127).
1851 den 15 Augusti i underdånighet anmäld; och blef Rikets'Ständers beslut Kongl. Majits
Befallningshafvande i Skaraborgs län i nåder meddeladt, till vederbörandes förständigande.
i »ro af den 6 Augusti 1851, angående beviljadt anstånd med återbetalningen af de
för hamnbyggnaden i Cimbrishamn beviljade lån (128).
Rikets Ständers beslut har under den 15 Augusti 1851, blifvit Kongl. Majits Befallningshaf
vande
i Christianstads län, till vederbörandes förständigande, i nåder meddeladt.
1 O$:o af den 6 Augusti 1851, angående förändringar i Rese-reglementet (134).
Kongl. Majit har under den 31 Oktober 1851 i nåder utfärdat ett förnyadt Rese-reglemente,
att tillämpas från och med den 1 Januari 1852.
l»»:o af den 6 Augusti 1851, i fråga om skyldighet för Reservhemman att utgöra
kronoskjuts (135). '
Hed bifall till Rikets Ständers förevarande underdåniga anhållan har Kongl. Majit under deri
4 Mai 1S52 i ämnet utlärdat nådig Kungörelse.
4JO:o af den 7 Augusti 1851, angående sökt garanti af Staten lör räntan å anläggningskostnaden
för en jernväg mellan Gefle och Fahlun (139).
Innehållet af denna underdåniga skrifvelse har genom nådigt Bref af den 22 Augusti 1851
blifvit Styrelsen för allmänna Väg- och Vattenbyggnader till kännedom och vederbörandes förständigande
meddeladt. . ,
lilio af den 12 Augusti 1851, angående inskränkning af den genom Kongl, förordningen
den 22 December 1846 beviljade frihet att å landet idka handel (150).
Sedan Commerce-Collegium häröfver afgifvit underdånigt utlåtande, har Kongl. Majit, under den
7 Februari 1852 i nåder låtit utfärda allmän Kungörelse, angående förändrad lydelse af 25 §
jr. S. Just Ombudm, Emb.-BerättelseJör år 1853. 9
— 66 —
i Handelsordningen den 22 December 1840, i öfverensstämmelse med hvad Rikets Ständer
begärt.
•fltSio af den 20 Augusti 1851, angående reglering af utgifterna under Riksstatens
Sjette Hufvudtitel (171).
1851 den 10 Oktober i underdånighet anmäld; och vederbörande Embetsmyndigheter om innehållet
af denna Rikets Ständers skrifvelse förständigade, till efterrättelse i hvad på dem ankom.
Enär Rikets Ständer, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts derom aflåtne nådiga proposition,
beviljat ett årligt anslag af 5,000 R:dr banko för inrättande af en teknisk Elementarskola
i Malmö, eller någon annan i Rikets sydliga landskap belägen stad, anbefalldes Commerce-Collegium
att, efter det Magistraten och Borgerskapets äldste i Malmö blifvit hörde,
inkomma med underdånigt utlåtande och förslag, i afseende på inrättandet af en så beskaffad
skola derstädes. Sedan staden Malmö förklarat sig beredvillig att gå i författning om inrättande
af en dylik skola, har Kongl. Majit den 29 April 1853 i nåder fastställt Reglor för en
teknisk Elementarskola i Malmö, jemte dermed förenad Söndags- och Aftonskola, att tjena
till efterrättelse från September månads ingång 1853.
Som Rikets Ständer, för inrättande af en lägre Landtbruksskola i Jemtland eller något annat
af de Norra länen, jemväl anvisat -ett årligt anslag af 2,000 Uidr banko,, täcktes Kongl. Majit,
för beredande af verkställighet åt detta Rikets Ständers beslut, anbefalla Landtbruks-Akademiens
Förvaltnings-kommitté att inkomma med underdånigt förslag, i afseende å valet af den
ort, som för en dylik skola kunde finnas lämpligast. Sedan åtskilliga försök att för ifrågavarande
inrättning finna någon lämplig lägenhet inom Jemtland eller de öfriga nordliga länen
Iruktlöst alinpit, har Kongl. Majit, under den 4 Oktober 1853, godkänt ett ingifvet förslag
till inrättande af en lägre Landtbruksskola vid Lunne hemman i Wester-Norrlands län.
Vid anvisandet al 4,000 Ridr årligt anslag lör Svenska Slöjdföreningens i Stockholm inrättade
Söndags- och Aftonskola, hafva Rikets Ständer tillika anhållit om meddelande af de kontroller,
som i afseende härpå kunde från Statens sida påkallas. Kongl. Majit har i anledning
häraf, och efter det Commerce-Coilegium med underdånigt utlåtande och förslag i ämnet inkommit,
under den 1 Februari 1853 föreskrifvit de kontroller, som för ifrågavarande anslags
behöriga och ändamålsenliga användande ansetts nödige.
Sedan- Statskontoret algifvit infordradt underdånigt utlåtande öfver den af Rikets Ständer
väckta fragan om utbytande mot kontanta anslag af de indelta räntor, sorn ingå i det under
titeln »Jordförluster genom kanal- och väganläggningar» å Riksstaten uppförda förslagsanslag,
hafva vederbörande ersättningstagare blifvit i ämnet hörde.
Jemlikt Rikets Ständers underdåniga begäran har Styrelsen öfver Ultuna Landtbruksinstitut
undfått nådig befallning att till Rikets Ständers Revisorer insända sina hufvudräkenskaper lör
de år, hvarje Revision omfattar, hvarjemte nådig föreskrift meddelats Landtbruks-Akademiens
1'örvaItnings-Commité, att till bemälde Revisorer alleinna Direktionernas för öfriga Landtbruksskolor
årliga berättelser. Äfvenledes har Styrelsen öfver Ultuna Landtbruksinstitut erhållit
del, till behörigt iakttagande, af Rikets Ständers erinran om undvikande af större utgifter än
tillgångarne medgifva.
113:o af den 20 Augusti 1851, angående extra anslag till föremål, tillhörande CivilRepartementets
föredragning (177).
1851 den 17 September i underdånighet anmäld; och beslötsi
a) Att Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader skulle erhålla del af denna Rikets
Ständers skrifvelse i hvad den angick sådane frågor, som tillhörde bemälde Styrelses handläggning,
med föreskrift att vederbörande, i erlorderlige delar, om Rikets Ständers beslut
underrätta, samt afgifva förslag till ny Allöningsstat lör Styrelsen, och antagande af erforderligt
antal Ingeniörer, äfvensom att i öfrigt vidtaga de på Styrelsen ankommande åtgärder.
b) Nådigt bref till Statskontoret, om beviljadt anslag till premier vid Landtbruksmöte!) för
kreatur af utmärktare slag, och
c) Att Commeree-CoIJegium skulle underrättas om det till Slöjd-expositioners befrämjande medgifna
anslag, för vidtagande af den i sådant afseende nödige åtgärd.
— 67 —
114:o af den 25 Augusti 1851, angående dels högre dagtraktamente för Nämdeman
och Fjerdingsman vid extra förrättningar, dels i fråga om ersättning för deras biträde
vid förrättningar för Kronans räkning (203).
1851 den 17 September i underdånighet anmäld; då Kongl. Majit beslöt att frågan om beloppet
af Nämdemäns dagtraktamente vid syne- och andra förrättningar, skulle förekomma i
sammanhang med frågan om nytt Resereglemente, samt att den sednare frågan, om godtgörelse
åt Nämdemän vid förrättningar för Kronans räkning, skulle öfverlcmnas till Landtlörsvars-Departementets
handläggning.
115io af den 30 Augusti 1851, om ändring af 10 Mom. i Kongl. Brefvet den 1
Augusti 1804 rörande Storskiften m. m. i Stora Kopparbergs län (223).
1851 den 17 September anmäld i Statsrådet, och remitterad till Kammar-Collegium med befallning
att, sedan Kongl. Majits Befallningshafvande i Stora Kopparbergs län blifvit hörd, afgifva
underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke inkommit
4fi€»:o af den 2 September 1851, angående ändring i vilkoren för den af Rikets
Ständer vid 1847 och 1848 års Riksdag lemnade garanti i afseende på anläggningskostnaden
för en jernväg mellan Örebro och Hult, samt om vägens utsträckning till
Köping (232). ...
Vid underdånig föredragning häraf, den 21 Oktober 1851 fann Kongl. Majit i nader godt förordna
en serskild kommité af sakkunnige män, med uppdrag att utreda, huruvida en jernväg,
i den af Rikets Ständer afsedda sträckning, kunde förmodas i en framtid afkasta en mot arliga
omkostnaderna svarande inkomst, eller om jernvägen till större båtnad för det allmänna,
kunde genom en eller annan förändring i sin riktning hafva att påräkna större trafik. Sedan
bemälde kommité, efter anställde undersökningar och beräkningar, underdånigt betänkande i
berörde hänseende afgifvit, samt Styrelsen öfver Allmänna Väg- och Vattenbyggnader med infordradt
underdånigt utlåtande inkommit, anmäldes detta ärende å nvo den 29 Maj 1852; och
enär det under den 28 December 1848 oktroijerade aktiebolaget för jernv ägsanläggning mellan
Örebro och Hult, till följd af Kongl. Majits nådiga Resolution den 10 Oktober 1851, redan
blifvit upplöst, och de på denna oktroij grundade anspråk således undanröjde, behagade Kongl.
Majit i nåder föreskrifva de hufvudsakliga vilkor och iakttagelser, hvilka, utom de af Rikets
Ständer beslutade förbehåll, borde vid utförandet af den nu ifrågavarande jernvägen mellan
Köping, Örebro och Hult lända till efterrättelse. Sedan, i följd häraf, ett af Svenske och Utländske
män bildadt aktiebolag, inom den af Kongl. Majit föreskrifne tid, gjort underdånig ansökning
om nådig tillåtelse att, mot åtnjutande af de i nåder beviljade förmånerne, företaga
bvggnaden af berörde jernväg, har Kongl. Majit efter pröfning af detta anbud, under den 13
November 1852, för behiälde bolag utfärdat nådigt privilegium att, på de af Kongl. Majit och
Rikets Ständer beslutade vilkor, den ifrågavarande jernvägsbyggnad^), med hvad dertill hörer,
företaga och utföra.
flf 9:0 af den 3 September 1851, angående sättet och ordningen samt vilkoren lor
utbetalning af Anslag och Lånebidrag till befrämjande af allmänna arbeten (231).
Vid underdånig föredragning häraf den 17 September 1851 har Kongl. Majit, med godkännande
af de allmänna grunder och vilkor, som Rikets Ständer ansett böra iakttagas för tillgodonjutande
af ifrågavarande Statsbidrag, i nåder befallt, att afskrift af denna Rikets Ständers
skrifvelse skulle Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader till kännedom och efterrättelse
meddelas. , . , , ,
US» af den 3 September 1851, angående ändring i Expeditionstaxan, i hvad den
rörer lösen för Rådstufvurätts dom eller resolution samt protokollsutdrag (230).
Med bifall till hvad Rikets Ständer i berörde hänseende begärt, har Kongl. Majit under den
31 Oktober 1851 utfärdat nådig Kungörelse i ämnet.
4.1 W:o af den 26 Augusti 1851, om vidtagande af nödige kontroller å användandet af
städernas Tolagsmedel för dermed afsedda ändamål (207).
1851 den 1 Oktober ^ underdånighet anmäld; då Kongl. Majit, med bifall till Rikets Ständers
underdåniga anhållan, täcktes i nåder anbefalla Commerce-Coilegium, att genom Cirkulär för
-
— 68 —
ständiga Drätselförvaltningarne i rikets stapelstäder, att vid 1852 års ingång, oell sedermera
hvart Hulje år, till Collegium för uppgifvet ändamål insända behörigen styrkla uppgifter öfver
beloppet och användandet af de städerne tillflutne Tolagsmedel för de nästfördutne 3:ne åren.
13«o af den 23 Augusti 1851, angående vilkoren för tillverkning och försäljning
af bränvin (199).
1851 den 10 Oktober i underdånighet anmäld tillika med Högsta Domstolens infordrade underdåniga
utlåtande; och allmän Förordning, under samma dag, i nåder utfärdad.
Stockholm den 1 November 1853.
P. Brändström.
Uppgift på Rikets Ständers vid lagtima Riksdagen 1850 och 1851 till Kongl. Majit uti
Dess Finance-Departements-Expedition inkomna underdåniga skrivelser samt å de åtgärder,
sorn i anledning af desamma egt rum.
13l:o af den 15 Januari 1851, angående Riksdagskostnadcrnas bestridande genom
Riksgäldskontoret (1).
Hvad Rikets Ständer i afseende på sättet för nämnde kostnaders godtgörande beslutat, har
Kongl. Majit, under den 1 Februari 1851 i nåder bifallit och Statskontoret till behörig efterrättelse
meddelat.
433:o af den 18 Januari 1851, i fråga om uppförande af en byggnad emellan ('.ari
Xllhs torg och Operahuset här i hufvudstaden (3).
Vid underdånig föredragning häraf den 1 Februari 1851 ausågs då denna fråga, i följd af
Rikets Ständers beslut, böra förfalla.
133:o af den 1 Februari 1851, i fråga om öfverlåtelse på Fattigvårdsstyrelsen i
Sallerups socken inom.. Malmöhus län af Statens rätt till dana-arf efter Husmannen
Nils Hansson Modig i Ostra Kattorp af berörde socken (8).
13 l:o af den 1 Februari 1851, i fråga om eftergift till förmon för Malmö stads
Fattigvård af Kronans rätt till dana-arf efter Arbetskarlen Anders Petterssons enka
Helena Maria Hansdotter (7). '
I3S:o af den 1 Februari 1851, i fråga om öfverlåtelse på köpingen Trelleborg till
förmon för dess fattigvård af Kronans rätt till dana-arf efter Postmästaren Adolf
Wallvik (6).
Rikets Ständers uti dessa 3:ne underdåniga skrifvelser anmälda, af Kongl. Maj:ts nådiga framställningar
föranledda beslut hafva, under den 6 Februari 1851, blifvit Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Malmöhus län till kännedom Och efterrättelse samt vederbörandes förständigande
i nåder meddelade.
*3Ö:o af den 1 Mars 1851, angående afskrifning af en utaf Handels- och Sjöfartsfonden
utbetald förskottssurnma lill friköpande af slafvarne å pn S:t Barthelemy (25).
Med gillande af Rikets Ständers härvid anmälda beslut, har Kongl. Majit under den 21 Mars
1851 förständigat Gonvoy-Commissariatet att den ifrågavarande summans afförande i räkenskaperna
besörja.
t33:o af den 1 Mars 1851, rörande reglering af vissa kronofisken (28).
Rikets Ständers af Kongl. Maj:ts nådiga framställning föranledda beslut har, under den 12
Mars 1851, blifvit Kammar-Collegium till behörigt iakttagande meddeladt.
13S:o af den 1 Mars 1851, i fråga om anvisande af indragna Fjerdingsmansboställe!
Mylinge till Klockareboställe för Ostra Hargs församling i Östergöthlands län i utbyte
emot Klockarebostället Klintorp (27).
Hvad Rikets Ständer, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts nådiga framställning, härvid beslutat
har under den 12 Mars 1851 blifvit Kammar-Collegium till kännedom och efterrättelse
samt vederbörandes förständigande i nåder meddeladt.
13i):o af den 12 Mars 1851, i fråga om öfverlåtelse på Nortelge stad till förmon för
dess fattigvård af Kronans rätt till dana-arf efter enkan Brita Helena Sandelin (30).
— 69 —
Rikets Ständers härvid anmälda beslut har, under den 21 Mars 1851 blifvit Kongl. Majits
Befallningshafvande i Stockholms län till kännedom och efterrättelse samt vederbörandes förständigande
i nåder meddeladt, hvarefter och enär den på domstolarnes pröfning då beroende
rättegången slutligen sålunda utfallit, att det arfsunspråk som härvid väckts af tvenne Fiskare
från Finland blifvit ogilladt och enkan Sandelins qvarlåtenskap såsom dana-arf Kronan tillerkänd.
Kongl. Majit, vid underdånig föredragning den 3 Juni 1853 af bemälde Fiskares underdåniga
ansökning att ifrågavarande arfsmedel måtte varda till sökandernes förmon efterskänkte,
i nåder beslutat, att förnyad framställning i ämnet till Rikets Ständer allåta.
130o af den 19 Mars 1851, om upphäfvande af stadgandet i afseende på kontrollen
å saltad lax och smör, som sjöledes föres från hamn i Norrbottens eller Westerbottens
län (38).
Efter inhemtande af General-Tullstyrelsens häröfver infordrade underdåniga utlåtande har Kongl.
Majit, under den 5 September 1851, i nåder förklarat att från och med år 1852 och tills
vidare tillämpning af stadgandet i omlormäldta hänseende icke må ega rum.
f31:o af den 19 Mars 1851, angående förlängning i det åt Nämndemannen Jonas
Fredrik Jönsson upplåtna arrende af Motala kungsfiske och miökivarn i Östergöthlands
län (37).
Jemte bifall till ett utaf Rikets Ständer härvid fästadt vilkor har Kongl. Majit under den i
April 1851 om beslutet i detta mål i nåder låtit Kammar-Collegium till egen och vederbörandes
efterrättelse förständiga.
133:o af den 19 Mars 1851, angående Statsverkets godtgörande utaf Riksgäldskontorets
medel för det belopp af 5,737 Hulr 21 sk. 3 rst. hvarmed, enligt 1845 års
Rikshufvudbok, öfverskotten å samma års statsinkomster understigit derå anvisade utgifter
(36).
Om verkställigheten af detta Rikets Ständers beslut har under den 4 April 1851 Statskontoret
och Fullmägtige i Rikets Ständers Riksgäldskontor erhållit nådigt förständigande.
133:o af den 29 Mars 1851, riirande ett tillägg till föreskriften i Kongl. Cirkulärbrefvet
den 20 April 1850 angående befrielse i visst läll från mantalspenningars erläggande
(42).
Efter inhämtande af Kammarrättens underdåniga utlåtande, har Kongl. Majit, genom Cirkulärbref
af den 10 Oktober 1851, härom låtit Kammarrätten och samtelige Kongl. Majits Befallningshafvande
till egen och vederbörandes efterrättelse i nåder förständiga.
134:o af den 2 April 1851, angående godtgörelse till Arrendatorn A. Söderholtz för
vid hans tillträde till arrendet af Klingsbergs kungsgård i Nyköpings län befunnen
husröta (49).
Om detta Rikets Ständers af Kongl. Majits nådiga framställning föranledda beslut har under
den 29 April 1851 Kammar-Collegium och Statskontoret till egen och vederbörandes efterrättelse
erhållit nådigt förständigande.
13S:o af den 2 April 1851, i fråga om ytterligare begagnande af en del utaf det
staden Wexiö beviljade byggnadslån (51).
Hvad Rikets Ständer med föranledande af Kongl. Majits nådiga framställning härvid beslutit,
har under den 29 April 1851 blifvit så väl Fullmägtige i Rikets Ständers Riksgäldskontor som
Kongl. Majits Befallningshafvande i Kronobergs län till behörig efterrättelse i nåder meddeladt.
|30:o af den 2 April 1851, angående restitution till Regementsskrifvarén A. G. Enell
af för högt beräknad och erlagd lönebevillning af löntagare vid Calmare regemente (46).
Härom har Kongl. Majit under den 29 April 1851 låtit Kammarrätten till kännedom samt
Fullmägtige i Rikets Ständers Riksgäldskontor till behörigt iakttagande i nåder förständiga.
I3?:o af den 16 April 1851, angående grunderna för val al Revisorer till granskning
af Bankodiscontens räkenskaper (57).
I underdånighet anmäld den 7 Maj 1851, hvarvid densamma då ansågs ej erfordra åtgärd.
Sedermera hafva, uppå Fullmägtiges i Rikets Ständers Bank underdåniga anmälan, särskilda
..™t,0*ocbrifvolser. innefattande dels föreskrifter om vals anställande, dels erinran till redan valde
Revisorer att. sig inställa, blifvit, under den 22 December 1851 och 23 December 1852, i
vanlig ordning expedierade.
439:o af den 16 April 1851, i fråga om förändringar i afseende på inrikes brefvexlingen
(56).
Med anledning häraf har Kongl. Maj:t, under den 7 Maj 185! i nåder låtit anbefalla Generalpoststyrelsen
att, efter föregången på erforderliga och noggranna beräkningar grundad utredning
i hvad nion den af Rikets Ständer ifrågaställde förändring i postväsendet må kunna ega
rum, till Kongl. Majit i underdånighet inkomma med förslag och utlåtande, hvarefter Kongl.
Majit ville taga i öfvervägande, huruvida skäl må förefinnas att i detta ämne till Rikets Ständer
göra nådig framställning.
133>:o af den 16 April 1851, i fråga om åtgärder för behöfvandes undsättning under,
missvextår (54).
Rikets Ständers i öfverensstämmelse med Kongl. Majits nådiga framställning fattade beslut
angående tillgångarne för undsättning i missvextår samt sättet för deras användande har, under
den 9 Maj 1851, blifvit Statskontoret till kännedom och efterrättelse meddeladt med föreskrift
tillika att om hvad Rikets Ständer i sistnämnde afseende stadgadt, Kongl. Majits samtelige
Befallningshafvande, genom aflåtande Cirkulärbref, förständiga; hvarjemte Fullmägtige i Rikets
Ständers Riksgäldskontor underrättats ej mindre om allemnandet till Riksgäldskontoret af sådane
för undsättning vid missvext afsedde medel, som för anvisade utbetalningar icke vöre
erforderlige, än äfven om Rikets Ständers beslut, beträffande afskrifning af en i Riksgäldskontorets
räkenskaper balancerad kreditivsumma å En million Riksdaler banko.
14©:o af den 16 April 1851, i anledning af Rikets Ständers Revisorers afgifna berättelse
om verkställd granskning af Statsverkets samt andra af allmänna medel bestående
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning åren 1846 och 1847 (53).
Den 27 Maj 1851 i underdånighet anmäld, då, med föranledande af hvad Rikets Ständer
yttrat och hemställt i sådane ämnen, som tillhörde Finance-Departementets handläeenin" KoiH
Majit i nåder förordnat:
att beträdande åtskillige uti Charta; Sigillatae-verkets hufvudbok upptagne äldre proprie balancer,
Kammarätten borde vidtaga sådane åtgärder, hvarigenom de af ifrågavarande balancemål
hvilka ännu befinnas oafgjorda, må varda till skyndsamt slut befordrade;
att General-Poststyrelsen skulle ega att då sådant utan olägenhet läte sig göra, å entreprenadauktion,
på sätt i allmänhet är stadgadt, till verkställighet utbjuda upphandlingar, nybyggnader
och reparationer för Postverkets räkning;
samt att utbetalning af de i vissa förvaltande verks expencemedels räkningar afförda arfvoden
till tjenstemännen i Rikets Ständers Bank för framtiden icke finge ega rum.
För öfrigt har Kongl. Majit i nåder befallt, att transsumter af denna Rikets Ständers underdåniga
skrifvelse borde öfrige vederbörande Stats-Departementer meddelas lör underdånig föredragning
af återstående följande delar deraf, nemligen:
Genom Justitic-Departementet.
Om upphörande al en särskild Läkares anställande inom Styrelsen öfver Fängelser och
Arbetsinrättningar i riket.
Genom Sjöförsvars-Departementet.
ad om upprättande af Inventarii- och Material-Conti uti blottans stationers äfvensom uti
Statsverkets hufvudböcker, samt
b) angående Lots- och Fy rings-medlens användande.
Genom Civil-Departementet.
a) angående beräkningsgrunden för Sveriges och Norriges ömsesidiga bidrag till Convovkassans
gemensamma utgifter; samt
— 71 —
b) angående afskrifning af tvänne uti Öfver-Ståthållare-Embetets Cancellies räkenskaper balancerade
poster.
Genom Ecclesiastik-Dcpartementet.
a) angående förständigande för Direktionen öfver Danviks Hospital att vid framtida Statsrevisioner,
jemte räkenskaperna, afgifva dertill hörande berättelse;
b) angående upphörande af den Presterskapet hittills, utaf Direktionen för Stockholms allmänna
Barnhus tillagda ersättning för tillsynen öfver barnhusbarnen i landsorterna; samt
c) om åtskilliga föreskrifter i afseende på redovisningen och förvaltningen af Kongl, och
Hvitfeldtska stipendii-fondens medel.
t4I:o af den 26 April 1851, angående utprägling af Silfvermynt å 3vdels Riksdaler
species eller 4 sk. banko valör (58). ..
Sedan, uppå nådig befallning, Statskontoret, efter Ofverdirektörens för Mynt- och Controllverken
hörande, häröfver inkommit med underdånigt utlåtande, åtföljdt af förslag till ritning å
omförmälte silfvermynt, har, under den 4 Maj 1852, allmän nådig Kungörelse i ämnet utfärdats.
t4*:o af den 3 Maj 1851, angående upphörande af det särskilda skattebidraget till
gäldande af 1848 års Krigsrustningskostnader (63).
Härom iiar Kongl. Majit, under den 16 Maj 1851, låtit utfärda allmän nådig Kungörelse.
443:0 af den 3 Maj 1851, angående eftergift af en förre Arrendatorn al indragna
, Trumpetareboställe! Berga i Badelunda socken af Westmanlands län, Inspektoren F.
Wedling ådömd arrendeskillnads ersättning (65). _
Med "illande af Rikets Ständers härvid anmälda beslut, har Kongl. Majit under den 16 Maj
1851,°detsamma Kammar-Collegium och Statskontoret till kännedom och efterrättelse i nåder
mCdddaf44:0 af den 3 Maj 1851, i fråga om upphörande af Ljuspenningar för Ernbets
och
Tjenstemän samt Betjening (62). , <?. . ,
Om Rikets Ständers härvid anmälda af Kongl. Majit i nader gillade beslut har Statskontoret,
under den 16 Maj 1851, erhållit nådigt förständigande med befallning att, elter inhemtade
nödige uppgifter, föreslå fördelning emellan de särskilda Embetsverken af deri summa, stor
10 000 Ridr, som till ljuspenningar och gratifikationer för extra ordinarie Tjenstemän blifvit
af Rikets Ständer fastställd, och hafva, sedan Statskontoret med förslag härtill i underdånighet
inkommit, föreskrifter om nämnde summas fördelning Stats-Departementen emellan blifvit under
den 8 Maj och den 23 November 1852 Statskontoret i nåder meddelade.
f45:o af den 17 Maj 1851, angående ett tillägg vid 16 § 5 art. i Kongl. Stadgan
om Jagt och Djurfång af den 13 April 1808 (71).
Med anledning häraf har nådig Kungörelse, angående ansvar för den, som under iorbuaen ua
köper fridlyst villebråd, blifvit under den 24 Oktober 1851 utlärdad. , ,
44€*:o af den 24 Maj 1851, angående upplåtelse af Kronan tillhörig mark tor Hamnanläggningen
vid Wadstena (73). . ,
Rikets Ständers, i öfverensstämmelse med Kongl. Majits nådiga framställning, .f11
beslut har, under den 20 Juni 1851, blifvit Kammar-Collegium till kännedom och elterrattelse
samt vederbörandes förständigande i. nåder meddeladt.
144:0 af den 28 Maj 1851, om undersökning af grunderna tor stadernes be
Med
bifall till Rikets Ständers härvid gjorda anhållan har Kongl. Maj.t, under den 3 Mars
1852, i nåder förordnat en särskild Comité att på sätt Rikets Ständer begärt, ifråga'aran e
uppdrag utföra, samt i nåder låtit särskilda föreskrifter i och för verkställigheten haral, vederbörande
meddela. T, f „
£49:o af den 21 Jun* 1851, angående befrielse för Presidenten J. P. al nillberghs
sterbhusdelegare från honom ådömd ersättningsskyldighet i och för den efter 1 ullförvaltaren
M. F. Finér yppade uppbördsbalans (79).
— 72 —
Rikets Ständers, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts nådiga framställning, härvid anmälta
beslut har, under den 8 Juli 1851, blilvit Kammarrätten till kännedem samt egen, och vederbörandes
efterrättelse meddeladt.
44S4:o af den 26 Juni 1851, om vidtagande af erforderlige åtgärder för tillvägabringande
af en ändamålsenligare kommunikation emellan ön Gottland och öfriga Sverige (87).
Kongl. Majit, som vid underdånig föredragning häraf den 8 Juli 1851, ansåg de af Rikets
Ständer omförmälte olägenheter vid den nuvarande postkommunikationen emellan Gottland
och fasta landet lämpligast kunna för framtiden undanrödjas på det sätt, att postföringen deremellan
äfven under vintermånaderna besörjdes genom ångfartyg, när sådant vore möjligt, och
i annat fall medelst seglande fartyg, har för ombesörjandet af så beskaffad postföring i nåder
meddelat General-Poststyrelsen nödige föreskrifter.
15 O :o af den 26 Juni 1851, angående postbevillningen (85).,
Med gillande af Rikets Ständers härvid anmälta heslut har Kongl. Majit, under den 8 Juli
1851, i nåder anbefallt General-Poststyrelsen att i enlighet dermed upprätta ny posttaxa för
Wisby, och densamma öfrige Postkontoren i Riket till iakttagande meddela.
151:o af den 26 Juni 1851, angående stämplingen af Spelkort och bevillningsafgiften
derför (84).
Hvad Rikets Ständer härvid hemställt har Kongl. Majd i nåder bifallit.
1558:o af den 28 Juni 1851, om förändrade Tullbestämmelser för ralfineradt socker
. och sockersirup med hänseende till sockerraffinaderiet i Fredrikshall beviljade förmåner
(86).
Vid föredragningen häraf den 23 Juli 1851, har Kongl. Majit beslutat att till Rikets Ständer
aflåta nådig proposition i ämnet.
l*»Jf:o af den 2 Juli 1851, angående tiden för Revisionerna af Stats-, Banko- och
Riksgäldsverkens m. fl. fonders räkenskaper och förvaltning (91).
Härom hafva, beträffande 1851 års revision, vederbörande genom allmän nådig Kungörelse af
den 8 Juli samt särskilda embetsskrifvelse^ aflåtande erhållit nödige förständiganden, äfvensom
i och för innevarande års revision allmän nådig Kungörelse under den 3 nästlidne Juni utfärdats
samt enahanda särskilda skrivelser i vanlig ordning algått.
454:0 af den 12 Juli 1851, I fråga om boställsrum åt Stats-Departements-Cheferne (96).
Denna underdåniga skrifvelse, som den 23 Juli 1851 blifvit i underdånighet föredragen, ansågs
för det dåvarande icke till någon åtgärd föranleda.
155:o af den 15 Juli 1851, angående inrättande af s. k. transitupplag (98).
Sedan till följd af erhållen nådig remiss af den 23 Juli 1851, General-Tullstyrelsen den 14
Februari 1853 häröfver inkommit med underdånigt utlåtande, har under den 17 i samma
månad Commerce-Collegium jemväl blifvit i nåder anbefaldt att underdånigt yttrande i målet
afgifva.
15G:o al den 17 Juli 1851, angående öfverlemnande till Riksgäldskontoret af den i
Statskontoret befintliga behållning af inlevererade depositionsmedel (102).
Detta Rikets Ständers af Kongl. Majits nådiga framställning föranledda beslut liar, under den
1 Augusti 1851, blifvit Fullmägtige i Riksgäldskontoret äfvensom Statskontoret till kännedom
och efterrättelse i nåder meddeladt.
454:o af den 29 Juli 1851, i fråga om anslag för beredande af rättelse uti beräknandet
af Salpeterhjelpen inom provinserne Småland och Öland (113).
Sedan till följd af hvad Kongl. Majit under den 9 Augusti 1851 i nåder förordnat, KammarCollegium
och Statskontoret låtit upprätta och till Kongl. Majit inkommit med sådane uppgifter,
sorn Rikets Ständer ansett för frågans pröfning erforderlige; så har Kongl. Majit, vid
underdånig föredragning den 7 nästlidne Juli af handlingarne i detta mål, förklarat Sig vilja
till Rikets Ständer förnyad nådig framställning i ämnet allåta.
45W:o al den 29 Juli 1851, angående eftergift af Kronans rätt till dana-arf efter vice
Länsmannen Peter Lök Rössler till förmån för hans arfvingar (107).
Detta
— 73 —
Detta Rikets Ständers af Kongl. Majits nådiga framställning föranledda beslut har blifvit vederbörande
till kännedom och efterrättelse under den 9 Augusti 1851 i nåder meddeladt.
fi5fj>:o af den 6 Augusti 1851, i anledning af de afgifna berättelserna om Sala Silfververks
ränteersättningsfond (133).
Enligt Rikets Ständers härvid gjorda anhållan har Kongl. Majit under den 5 September 18ol
i nåder låtit genom Bergs-Collegium förständiga Sala Grufverätt om noggrant iakttagande af
föreskrifterna i Kongl. Brefvet den 13 April 1847, rörande sättet för det årliga frugtbargörandet
af hela ifrågavarande ränteersättningsfond.
IOOio af den 6 Augusti 1851, angående vissa iakttagelser vid verkställighet af beviljade
restitutioner af Riksgäldskontorets medel (132).
Efter inhemtande af ej mindre Kammarrättens än Statskontorets underdåniga utlåtanden, har
Kongl. Majit, med hulvudsakligt gillande af Rikets Ständers beslut, under den 22 April 1853,
till nämnde Embetsverk äfvensom till Fullmägtige i Riksgäldskontoret afiatit nådige Bref, innefattande
föreskrifter om hvad härvid iakttagas må.
4<*4:o af den 6 Augusti 1851, angående restitution till Regementsskrifvaren vid Dalregementet
P. G. Hanngren af för högt debiterad bevillning al åtskillige löntagare vid
nämnde regemente (131).
4<*«:o af den 6 Augusti 1851, angående restitution till Regementsskrifvaren vid Uplands
regemente F. G. Kant af för högt debiterade bevillningsafgifter al löntagare vid
samma regemente (130). _ . .
Rikets Ständers uti dessa 2:ne skrifvelser anmälde af Kongl. Majits nådiga framstallnmgar föranledda
beslut, har Kongl. Majit under den 19 Augusti 1851 latit Kammarrätten och Fullmäktige
i Riksgäldskontoret till behörig kännedom och efterrättelse i nåder meddela.
4€*SS:o af den 6 Augusti 1851, angående ersättning för omkostnader i anledning af
Hans Kongl. Höghet Kronprinsens förmälning (126).
Om detta Rikets Ständers i öfverensstämmelse med Kongl. Majits nådiga framställning fattade
beslut hafva, under den 19 Augusti 1851, Fullmägtige i Riksgäldskontoret, Statskontoret samt
Riksmarskalks-Ernbetet erhållit nådigt förständigande.
4<S4:o af den 5 Augusti 1851, angående reglering af utgifterna under Iliksstatens
Första Hufvudtitel (117).
Hvad Rikets Ständer härvid beslutit, har under den 19 Augusti 1851 blifvit Statskontoret och
Riksmarskalks-Ernbetet till kännedom och efterrättelse meddeladt.
4<»5:o af den 6 Augusti 1851, om uppgörande af utredning och sammandrag till jemförelse
emellan nuvarande Statsinkomster och utgifter mod enahanda inkomsters och
utgifters belopp åren 1809 och 1810 (129).
I anledning häraf har Kongl. Majit under den 3 Mars 1852 i nåder uppdragit Kammarherren,
Commercerådet B. Rosenblad att med biträde af en Sekreterare och en Cancellist ifrågavarande
arbete, på sätt Rikets Ständer föreslagit, fullgöra; hvarjemte Kongl. Majit i nåder bemyndigat
Chefen lör Fiuance-Departementet att meddela vederbörande Embetsverk föreskrifter i afseende
på härvid behöllige handlingars och upplysningars tillhandahållande, äfvensom att, tillse håde
arbetets i möjligaste måtto skyndsamma fortgång och dess uppställning på ett lattlatthgt och
åskådlist sätt.
46<»:o af den 8 Augusti 1851, angående åtgärder för verkställighet af beslutad indragning
till Statsverket af vissa arrenden af Statens egendomar (141).
Hvad Rikets Ständer, i öfverensstämmelse med Kongl. Majits nådiga framställning härvid beslutit,
Imr under den 29 Augusti 1851 blifvit så väl Kammar-Collegium, som äfven Förvaltningen
af Sjöärendena till kännedom och efterrättelse i nåder meddeladt.
4«*4:o af den 12 Augusti 1851, angående förändrad beräkning af resekostnadsersattning
och dagtraktamente för Rikets Ständers Revisorer (146).
Den 29 Augusti 1851, i underdånighet anmäld och allmän Kungörelse i sammanhang med
Rikets Ständers skrifvelse angående instruktion för deras Revisorer öfver Banko-Diskontverket
samt Lånekontoren, under den 17 påföljde September, i nåder utfärdad.
H. St. Just. Ombudsm. Emb.-Herättclse för år 1853. 10
— 74 —
i«§:o af den 13 Augusti 1851, angående eftergift af ersättningsskyldighet i följd af
förre Kronofogden Öhboms balance (151).
Om detta Rikets Ständers af Kongl. Majits nådiga proposition föranledda beslut bar Kammarrätten
samt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Götheborgs och Bohus län, under den 29 Augusti
1851, erhållit nådigt förständigande till egen och vederbörandes efterrättelse.
l«»:o af den 13 Augusti 1851, angående afskrifning af alledne Kronofogden J. M.
Huss’ uppbördsbrist (Ilil).
Med gillande af Rikets Ständers härvid anmälta beslut har Kongl. Majit under den 5 September
1851 i nåder låtit härom förständiga Statskontoret och Kammarrätten samt Kongl.
Majits Befallningshafvande i Wester-Ncrrlands län till behörig kännedom och efterrättelse.
14«:o af den 16 Augusti 1851, angående restitution af bevillning för den utaf Konungariket
Norriges bidrag till Convoykassan utgående aflöning (167).
Hvad Rikets Ständer, i anledning af Kongl. Majits nådiga framställning, härvid beslutat, har
Kongl. Majit under den 5 September 1851 i nåder låtit meddela Kammarrätten, Ofver-Ståthållare-Embetet
och Convoy-Commissariatet; hvarförutan sistnämnde 2:ne Embetsverk erhållit
särskilda föreskrifter om hvad vid verkställigheten häraf borde iakttagas.
j54fl:o af den 16 Augusti 1851, angående de i Regeringsformens 63 § föreskrifna
Kreditivsummor (168).
Den 5 September 1851 i underdånighet anmäld och Statskontoret till behörig kännedom i
nåder meddelad.
/ *4*:o af den 13 Augusti 1851, i fråga om återbetalningen af Myntverkets äldre skuld
till Rikets Ständers Bank (163).
Om detta, i öfverensstämmelse med Kongl. Majits nådiga framställning fattade beslut har Kongl.
Majit, under den 17 September 1851, låtit Statskontoret till behörigt iakttagande i nåder förständiga.
fl43:o af den 13 Augusti 1851, angående Arrendatorn Anders Ericssons ansökning
om befrielse från eller nedsättning i arrendet för Corporalsbostället Åstorp i Upsala
län (159).
Med gillande af Rikets Ständers härvid anmälda beslut har Kongl. Majit under den 5 September
1851, detsamma Kammar-Collegium till kännedom och efterrättelse samt vederbörandes
i förständigande i nåder meddelat.
444:o af den 13 Augusti 1851, angående särskilda till åtskilliga förvaltande Verk an
visade
inkomsters utbytande emot Statsanslag (138)
Hvad Rikets Ständer, med föranledande af Kongl. Majits nådiga framställning, i detta ärende
beslutit, har Kongl. Majit under den 17 September 1851 i nåder låtit meddela Statskontoret
till kännedom och efterrättelse äfvensom vederbörande förvaltande Verk, i hvad dem hvart
dera
särskildt rörde, med föreskrift att för verkställighet af ifrågavarande beslut erforderliga
åtgärder vidtaga; hvarförutan särskilde Kungörelser angående upphörande ej mindre af de hittills
i Riksstaten bland Statsverkets ordinarie inkomster upptagna gerningsören, än äfven af vissa
på grund af äldre stadganden utgående allmänna afgifter blifvit i nåder utfärdade.
445:o af den 20 Augusti 1851, angående reglering af utgifterna under Riksstaten*
Sjunde Hufvudtitel (172).
Rikets Ständers vid regleringen af denna Hufvudtitel fattade beslut har Kongl. Majit, under den
17 September 1851, i nåder meddelat Statskontoret till kännedom och efterrättelse, äfvensom
öfrige vederbörande Einbetsmyndigheter af samma beslut, i hvad dem särskildt rörde, de!
undfått.
14®:o af den 13 Augusti 1851, i fråga om utbetalning af bidraget till en Pensionsfond
för Borgmästare och Commissions-landtmiitare samt deras enkor och barn (155).
Jemte det Rikets Ständers, i anledning af Kongl. Majits nådiga framställning beträffande denna
fråga, fattade beslut blifvit under den 15 Oktober 1852 Direktionen för Civilstatens Pensionsinrättning
samt Öfverdirektören och Chefen för Landtmäteriet i riket till behörig kännedom i
nåder meddeladt, har från denna sistnämnde infordrats underdånigt utlåtande om eller hvilka
åtgärder lämpligen må kunna, under iakttagande af de utaf Rikets Ständer för det beviljade
anslagets utgående fästade vilkor, vidtagas för ifrågavarande Pensionsinrättnings bringande till
verkställighet i hvad som rörde Commissions-Iandtmätare jemte deras enkor och barn.
144:0 af den 13 Augusti 1851, angående upphörande af vacans- eller förslagsliggetids
samt begrafningshjelps- eller nådårs besparingar (154).
Mod gillande af Rikets Ständers härvid anmälta, af Kongl. Majits nådiga framställning föranledda
beslut, har Kongl. Majit under den 17 September 1851 låtit utfärda allmän nådig Kungörelse
om upphörande af de under benämning af Vacanee- och Förslagsliggetids- samt Nådårsbesparing
föreskrifna löneinnehållningar samt förordnat fördelningen af det vederbörande
Pensionsinrättningar beviljade ersättningsbeloppet, med förklarande att uppå vid hvarje års slut
skeende underdånig anmälan, nådig föreskrift om utbetalning från de särskilda Hufvudtitlarna
af fyllnaden i detsamma komme att meddelas, hvarom Statskontoret äfvensom, genom vederbörande
Departement, Direktionerna öfver de särskilda Pensionsinrättningarne erhållit nådigt
förständigande.
«4»:o af den 23 August 1851, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Nionde Hufvudtitel (174).
Rikets Ständers uti denna underdåniga skrifvelse anmälta beslut hafva under den 17 September
1851 i nåder meddelats ej mindre Statskontoret till behörig kännedom och efterrättelse
än äfven öfrige Embetsmyndigheter i hvad dem särskildt anginge, älvensom nådige resolutioner
för de personer, hvilka fått pensioner eller dylika personella anslag sig anvisade,
blifvit 'i vanlig ordning utfärdade; hvarjemte Kongl. Majit i nåder förordnat dels att 3:dje
punkten af Rikets Ständers underdåniga skrifvelse angående anslag till Professoren Doktor
Schlyter för utgifvandet af Sveriges gamla Lagar borde genom Justitie-Departementet i underdånighet
föredragas, dels och att hvad samma skrifvelse uti 38:de punkten innehölle angående
anslaget till Emeritilöner vid Elementar-läroverken skulle genom utdrag af protokollet, Ecclesiastik-Dcpartementet
meddelas.
• 4«>:o af den 22 Augusti 1851, angående nya Trollhätte-kanalbolags-direktions ansökning
att få till skatte lösa gamla slussen vid Lilla Edet (193).
Rikets Ständers i anledning häraf fattade beslut har, under den 17 September 1851, blifvit
Kammar-Collegium till kännedom samt vederbörandes förständigande i nåder meddeladt.
48®:o af den 20 Augusti 1851, angående befrielse för Kron.omagasinsförvaltaren i
Warberg A. Öhrvall från gäldande af ett ersättningsbelopp till Statsverket (188).
Med gillande af hvad Rikets Ständer för deras del beslutat har Kongl. Majit under den 17
September 1851 derom låtit Statskontoret och Kammarrätten till behörig efterrättelse i nåder
förständiga.
4Sl:o af den 20 Aug. 1851, om verkställande af undersökningar för utrönande at
rätta beloppen, hvarmed de i 15 § af Tulltäxeunderrättelserna medgifna tullrestitutioner
böra utgå (184).
Häröfver har Kongl. Majit under den 17 Oktober 1851 i nåder infordrat Commerce-Gollegii
och General-Tullstyrelsens underdåniga utlåtande.
H82:o af den 20 Augusti 1851, angående förhöjning af Postskjuts-legan (181).
Hvad Rikets Ständer på grund af Kongl. Majits nådigå framställning beslutat i afseende på
förhöjning i Skjutslegan för vissa delar ai' Postlöringen äfvensom om anvisandet al ett kreditiv
å Riksgäldskontoret för bestridande af den genom nämnde förhöjning uppkommande ökade
utgift, har Kongl. Majit under den 17 September 1851 i nåder meddelat General-Poststyrelsen
till kännedom och efterrättelse samt jemväl härom allåtit nådigt Bref till Fullmägtige i Riksgäldskontoret;
hvarförutan Kongl. Majit förklarat Sig vilja framdeles, uppå förnyad anmälan,
taga ) nådigt5 öfvervägande, huruvida skäl må förefmnas att anbefalla en sådan undersökning
och uppskattning af de Posthemman och Postförare medgifna förmåner m- m., hvarom Rikets
Ständer uti denna deras underdåniga skrifvelse gjort framställning.
I83:o af den 20 Augusti 1851, angående de uti Ordinarie räntan ingående persedlars
omsättning och förenkling (179).
Den 10 Oktober 1851 i underdånighet anmäld, då beslut fattades om vederbörande skattskyldiges
hörande på sätt och i den ordning härom till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande allåtne
nådiga Cirkulärbref vid banden gåfvo; hvarjemte Kammar-Collegii underdåniga utlåtande infordrades
öfver den del af Rikets Ständers skrifvelse, som rörde markegångssättningen.
Efter inhemtande af de skattskyldiges jemte Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes yttranden,
har målet blifvit till Karnmar-Collegium remitteradt med nådig befallning att derutinnan underdånigt
utlåtande afgifva; hvilket utlåtande jemväl inkommit, och är frågan nu beroende på
underdånig föredragning af det förslag till förnyad nådig framställning i ämnet, som kommer
att till Rikets Ständer aflåtas.
Beträffande åter markegångssättningen; så och efter det Kammar-Collegii, enligt hvad ofvan
omförmäles, deröfver särskildt infordrade underdåniga utlåtande ingått, har Kongl. Maj:t, under
den 10 Maj innevarande år, såsom en förberedande åtgärd, meddelat föreskrift om priskuranters
upprättande å de i markegångstaxorna upptagna persedler ej mindre af städernas Magistrater
än af särskilda för landet fögderivis valde Nämnder till ledning vid bestämmandet af markegångspriseo.
t#4:o af den 20 Augusti 1851, angående extra anslag till föremål, tillhörande Finance-Departementets
handläggning (178).
Om detta llikets Ständers beslut, hvarigenom anslag beviljats dels till ombyggnad af Nockeby
bro, dels till utgifter för kolonien S:t Barthelemy, har Kongl. Majit under den 30 September
1851 låtit Statskontoret äfvensom Fullmägtige i Riksgäldskontoret till kännedom och efterrättelse
i nåder underrätta.
i85io af den 3 September 1851, angående Fullmägtige i Riksgäldskontoret lemnadt
uppdrag att i underdånighet älverlemna nya reglementet för nämnda kontor (227).
Denna underdåniga skrifvelse har, såsom icke fordrande åtgärd, under den 17 September
1851, ansetts böra till handliugarne läggas.
4$ö:o af den 3 September 1851, med Riksstaten för 1852 och följande år intill dess
nästa statsreglering vidtager (228).
Berörde Riksstat har under den 10 Oktober 1851 blifvit till Statskontoret i nåder öfverlemnad,
för att tjena till efterrättelse. ,
lfcSio af den 22 Augusti 1851, i fråga om särskilda bestämmelser i afseende på införselstulleu
för raflineradt socker (194).
Kongl. Maj:t, som i anledning häraf under den 30 September 1851 låtit utfärda allmän nådig
Kungörelse angående en särskild afgift utöfver den enligt gällande bestämmelse utgående införselstullen
för raffineradt socker från Norrige till Sverige, har vid de förändrade förhållanden,
som sedermera inträdt, under den 2 Juli 1852, i nåder forordnat att berörde särskilda afgift
borde från och med sistnämnde dag upphöra; hvarom likaledes allmän Kungörelse blifvit under
samma dag i nåder utfärdad.
l«S:o af den 2 September 1851, angående beräkningen af Statsverkets inkomster
för år 1852 och påföljande ar Intill dess niista statsreglering blir gällande (224).
Hvad Rikets Ständer i afseende härå beslutat har under den 17 September 1851 blifvit Statskontoret
till kännedom och efterrättelse i nåder meddeladt.
l»»:o af den 28 Augusti 1851, angående Decimalsystemets tillämpning på indelningen
af Rikets mynt samt på mått, mål och vigt (211)-
Ar för närvarande under beredning till underdånig föredragning inför Kongl. Majit i Statsrådet.
IWO,
af den 20 Augusti 1851, angående afskrifning af räntan å ett förre Rege
mentsskrifvaren,
Fältkamreraren I’. A. Arell ådömdt ersättningsbelopp (208).
Vid underdånig föredragning häraf den 17 September 1851 har Kongl. Majit i nåder gillat
Rikets Ständers uti förevarande fråga fattade beslut samt i nåder förordnat, att detsamma borde
Kammarrätten meddelas till kännedom och efterrättelse samt Fältkamreraren Arells förständigande.
19 Bio af den 2(5 Augusti 1851, angående köpeskillingen för den s. k. Hofbageriegendomen
vid Regeringsgatan i Stockholm (20G).
— 77 —
Efter inhemtande af Statskontorets underdåniga utlåtande, har Kongl. Majit, som vid föredragningen
häraf den 27 Januari 1852 i nåder uppskjutit pröfningen af denna fråga, sedermera
under den 21 September 1853, i nåder beslutat att förnyad framställning i ämnet till Rikets
Ständer aflåta.
1915:o af den 23 Augusti 1851, om kungörande af åtskilliga föreskrifter i Bankoreglementet
(202).
åled bifall härtill har Kongl. Majit under den 30 September 1851 låtit utfärda nådig Kungörelse
om Rikets Ständers beslut angående Bankoverkets styrelse och förvaltning.
193:o af den 23 Augusti 1851, om kungörande af instruktion för Rikets Ständers
Revisorer öfver Banko-Diskontverket samt Lånekontoren i orterne (200).
Cenom utfärdad nådig Kungörelse af den 17 September 1851 har berörde instruktion, hvarutinnan
det förändrade stadgandet i afseende å den Revisorerne tillkommande resekostnadsoch
traktamentsersättning, hvarom Rikets Ständer uti bär förut omförmäld särskild skrifvelse
gjort underdånig anmälan, finnes intaget, blifvit allmänheten till kännedom meddelad.
194:o af den 21 Augusti 1851, angående Tu|lbevillningen (197).
Sedan Commerce-Collegium och General-Tullstyrelsen med inlördradt underdånigt utlåtande
inkommit, har Kongl. Majit under den 21 November 1851 i nåder låtit utfärda ny Tulltaxa
att tjena till efterrättelse från och med den 1 Januari 1852, samt särskildt nådig Kungörelse
angående inskränkning i Kredit-upplags och Nederlagsrätten för tryckt eller måladt oägta por
<'ellin
då införsel deraf blifvit tillåten.
195:o af den 21 Augusti 1851, angående stämplade pappersafgiften (198).
Efter inhemtande af Statskontorets underdåniga utlåtande, har Kongl. Majit, med de jemnkningar
och förändringar, som åtskillige af Rikets Ständer föreslagna stadganden och föreskrifter
ansetts påkalla, under den 25 November 1851, låtit utfärda allmän nådig Kungörelse angående
stämplade pappersafgiften samt livad vid kontrollen och uppbörden deraf iakttagas bör.
19«:o af den 1 September 1851, med öfverlemnande af ny Bevillningsstadga (226).
1 enlighet med Rikets Ständers underdåniga anhållan har, medelst nådig Kungörelse af den
30 September 1851, ifrågavarande Bevillningsstadga blifvit till allmän efterrättelse utfärdad,
äfvensom Öfver-Ståthållare-Embetet och Kongl. Majits Befallningshafvande, genom aflåtande
nådigt Cirkulär, förständigats att i underrättelserna om hvad till Riket ankommen utländsk
handlande åligger iakttaga, jemväl låta inflyta hvad Bevillningsstadgan rörande utländningars
beskattning innehåller, samt vid Landsboken bilägga uppgift å den bevillning, som vid utfärdandet
af pass för dylik resande visats hafva blifvit erlagd.
Stockholm den 13 Oktober 1853. G. L. Munthe.
Förteckning på Rikets Ständers vid Riksdagen åren 1850 och 1851 till Kongl. Majit i
Dess Ecclesiastik-Departements-Expedition ingifna underdåniga skrifvelscr, med uppgift å de
åtgärder, som i anledning af de samma egt rum.
192:o af den 1 Mars 1851, angående undersökning i afseende å Helgonskylden i
Halland (20).
En dylik undersökning har på Kongl. Majits befallning egt rum och komma handlingarne i
ämnet att till Rikets Ständer öfverleinnas.
l»8:o af den 1 Mars 1851, angående anslag till vin- och bygnadssäd för Askersunds
stads kyrka (26).
Hvad Rikets Ständer beslutat har Kongl. Majit den 21 Mars 1851 meddelat Kammar-Collegium
och Statskontoret till underdånig efterrättelse och vederbörandes förständigande.
199:o af den 1 Mars 1851, angående rättighet att på Scenen uppföra Dramatisk
Författares arbete (23).
Den 14 Oktober 1851 anmäldt och remitteradt till Justitie-Canslers-Embetet, hvars underdåniga
utlåtande i ämnet den H Ju'1' 5852 till Kongl. Majit inkommit, och äro jemväl i öfrigt
" ’ —- - ••  afoKnanrln VlVlfaonO.
— 78 —
»OOio af den 12 Mars 1851, angående förändring i vilkoren för ett till Skolhusets
i Nyköping utvidgning och reparation beviljadt lån (32).
Kongl. Maj:t har den 21 Mars 1851 i nåder meddelat Consistorium i Strengnäs, hvad Rikets
Ständer beslutat.
af den 12 Mars 1851, angående anslag till vin- och bygnadssäd för Lekvattnets
Capelllörsamling (31).
Rikets Ständers i ämnet fattade 'beslut har Kongl. Maj:t den 21 Mars 1851 meddelat Kammar-Collegium
och Statskontoret till underdånig efterrättelse samt vederbörandes förständigande.
®0*:o af den 15 Mars 1851, angående allmogens valfrihet vid Klockares tillsättande
i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län (33).
Med afseende å hvad vederbörande Consistorier uti infordrade utlåtanden anfört, har Kongl.
Majit den 3 April 1852 i nåder förklarat skäl icke förekomma tiri ändring eller upphäfvande
af de föreskrifter, hvilka sednast blifvit meddelade i fråga om förslag till Klockaretjenster
inom ifrågavarande provinser; äfvensom och då de rättigheter i öfrigt, som i afseende å val
af Klockare serskildt tillkomma allmogen derstädes, äro genom gällande författningar tillräckligen
bestämda, Kongl. Majit funnit Rikets Ständers förevarande framställning icke till någon
åtgärd föranleda.
«03:o af den 19 Mars 1851, i fråga om fördelning af allt för stora Pastorat (39).
Vid underdånig föredragning den 7 Maj 1851 har Kongl. Majit i nåder anbefalt Consistorierna
att, efter inhemtade erforderliga upplysningar, taga i öfvervägande, om och hvilka Pastorater
kunna anses böra undergå delning, samt att, der sådan åtgärd finnes vara af behofvet
påkallad, låta i ämnet böra socknemännen; och har Kongl. Majit, sedan åtskilliga Consistorier
derefter inkommit med, efter vederbörandes hörande, uppgjorda förslag i ämnet, öfverlemnat
handlingarne till Ivammar-Collegium för att deröfver afgifva underdåniga utlåtanden.
1304:o af den 19 Mars 1851, angående utarrendering af Presterskapet på lön anslagna
annex- och mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge (40).
Sedan Kongl. Majit den 14 April 1851 häröfver infordrat Kämmar-Collegii underdåniga utlåtande
efter vederbörandes hörande, har detta utlåtande den 3 nästlidne Oktober till Kongl.
Majit inkommit.
*«»5:o af den 29 Mars 1851, angående upprättande af nytt sammandrag af de författningar,
som böra från Predikstolen årligen uppläsas (45).
Sedan Kongl. Majit i nåder gillat ett i berörde hänseende författadt sammandrag, och detsamma
blifvit till trycket befordradt, har Kongl. Majit under den 9 Juli 1852 låtit utfärda
allmän Kungörelse i ämnet.
®OÄ:o af den 10 April 1851, angående den s. k. Curhusafgiften (.55)
Härom har Kongl. Majit under den 1 Oktober 1851 utfärdat allmän Kungörelse.
80Jo af den 26 April 1851, angående åtgärder för en förbättrad själavård i hufvudstaden
(GO).
Sedan Hof- och Stockholms stads Consistorium infordrade utlåtanden afgifvit, har Kongl. Majit
den 28 sistlidne Maj anbefaldt Öfver-Ståthållaren att, i samråd med utsedde deputerade från
Kyrkoråden i Stockholms församlingar, sig i ämnet jemväl yttra, men hvilket yttrande ännu
ej till Kongl. Majit inkommit.
tös» af den 26 April 1851, angående revision af författningarne rörande Vaccinationen
(61).
Sedan Kongl. Majit häröfver infordrat Sundhets-Collegii underdåniga utlåtande, har Kongl.
Majit under den 29 September 1853 låtit utfärda nådig Kungörelse i ämnet.
®0»:o af den 5 Juli 1851, angående ett lån för Domkyrkans i Wexiö utvidgning
och reparation (90).
Hvad Rikets Ständer i förevarande ämne beslutat, har Kongl. Majit den 19 Juli 1851 i nåder
meddelat Landshöfdingen och Biskopen i Wexiö till kännedom och efterrättelse.
SfOio af den 12 Juli 1851, angående afskaffandet af handel med Apotheks-privilegier
(94).
— .79 —
Den 22 December 1851 anmäldt och remitteradt till Sundhets-Collcgium, hvars utlåtande den
25 Januari 1853 till Kongl. Majit inkommit.
®Uio af den 17 Juli 1851, angående anslag till inköp af Tidskriften: »Läsning för
Folket» (101).
Under den 17 December 1851 har Kongl. Majit aflåtit nådigt Bref i ämnet till Statskontoret
och Fullmägtige i Riksgäldskontoret, äfvensom Cirkulär till Consistorierna angående utdelning
sf ifrågavarande Tidskrift.
SI*:o af den 17 Juli 1851, angående lån för uppförande af ett Lazarett och Curhus
i Warberg (103).
Hvad Rikets Ständer beslutat, har Kongl. Majit den 12 Augusti 1851 meddelat Dess Befallningshafvande
i Hallands län till vederbörandes förständigande.
®13:o af den 29 Juli 1851, angående dito för Lazarettsbyggnaden i Lund (106).
Kongl. Majit har den 12 Augusti 1851 aflåtit nådigt Bref i ämnet till Dess Befallningshafvande
i Malmöhus län, med befallning att Rikets Ständers beslut vederbörande till kännedom
meddela.
»i4:o af den 29 Juli 1851, angående 3:ne Kronan tillhörige jordars upplåtande till
utvidgning af kyrkogården i Calmar (108).
Den 12 Augusti 1851 har Kongl. Majit härom aflåtit nådigt Bref till Krigs- och Kammar
Collegierna
för vederbörandes förständigande.
®15:o af den 29 Juli 1851, angående lån för uppförande af ny Kyrka i Knäreds
församling (lil).
Rikets Ständers beslut härom har Kongl. Majit den 12 Augusti 1851 meddelat Dess Befallningshafvande
i Hallands län för att derom Knäreds församling förständiga.
Ätttio af den 30 Juli 1851, angående tillfälle till undervisning i Latinska språket vid
Eleinentar-läroverken (123).
Handlägges i sammanhang med Läroverksfrågan.
1814:0 af den 7 Augusti 1851, angående lån för uppbyggande af den nedbrunna
kyrkan i Lidköping (140).
Hvad Rikets Ständer beslutat, har Kongl. Majit den 26 Augusti 1851 meddelat Dess Befallningshafvande
i Skaraborgs län till vederbörandes förständigande.
®18:o af den 9 Augusti 1851, angående ersättning för kreatur, som inom Eldsberga
församling måst nedslagtas till följd af lungsjuka bland boskapen (143).
Sedan den af Rikets Ständer begärda undersökning egt rum, har Kongl. Majit den 3 Februari
1852 i nåder beviljat den ifrågavarande ersättningen.
1319:o af den 13 Augusti 1851, angående Hospitalens förbättring och underhåll (148).
Vid underdånig föredragning den 17 December 1851 har Kongl. Majit i nåder meddelat vederbörande,
hvad Rikets Ständer beslutat; hvarefter och sedan vidkommande den beslutade
utvidgningen af Wexiö Hospital, Kongl. Majit den 11 påföljande Augusti, jemte fastställande
af de för samma byggnad upprättade ritningar, bemyndigat Ofver-Intendents-Embetet att om
densammas uppförande föranstalta. 1 fråga åter om utvidgning af Upsala Hospital, har Kongl.
Majit den 17 December 1851 anbefalt Öfver-Ståthållaren att i ämnet sig yttra. Sedan detta
yttrande den 1 November 1853 inkommit, har Kongl. Majit den 5 samma månad infordrat
Seraphimer-ordens-gillets underdåniga utlåtande.
aao-.o af den 13 Augusti 1851, om undersökning af förhållandet med Klockarejordarne
på Gottland (165).
Den 16 September samma år i underdånighet anmäldt och remitteradt till Kammar-Collegium
efter vederbörandes hörande; hvilken remiss ännu icke blifvit besvarad.
13131:0 af den 20 Augusti 1851, angående upplåtande till Domkyrkan i Calmar utaf
jordlägenheter, tillhörande Calmar f. d. fästning (180).
Jemlikt hvad Rikets Ständer uti förevarande fråga yttrat, har Kongl. Majit den 16 September
rlnnsamma inl/o nå kalla någon åtgärd.
— 80 —
38£:o af elen 20 Augusti 1851, angående Stipendier till föreståndare för Folkskolelärare-seminarier,
hvilka söka kännedom om sättet att undervisa döfstumma och
blinda (182).
Sedan så väl Direktionen för allmänna Institutet för döfstumma ech blinda, som samtliga Consistorierna
med infordrade utlåtanden i ämnet inkommit, har Kongl. Maj:t beslutat, att framställning
i ämnet skall till Rikets näst sammanträdande Ständer allåtas.
S£3:o af den 20 Augusti 1851, angående Folkundervisningen (183).
Efter det samtliga Consistorier sig i ämnet yttrat, har Kongl. Majit under den 20 September
1853 låtit utfärda nådig Kungörelse angående förändrad lydelse af 1, 4, 5 och 6 §§ i stadgan
angående folkundervisningen den 18 Juni 1842.
S£4:o af den 20 Augusti 1851, angående ersättning för de under gängse smittosarnrna
boskapssjukdomar nedslagtade kreatur (185).
Rikets Ständers beslut tiar Kongl. Majit den 1 Oktober 1851 meddelat samtlige Dess Befallningshafvande
till kännedom och efterrättelse.
S£5:o af den 20 Augusti 1851, angående löneförhöjning åt nuvarande bibliothekarien
vid Linköpings Gymnasii och Stilts-bibliothek (187).
1 anledning af hvad Rikets Ständer i denna fråga hemställt, har Kongl. Majit den 10 September
1851 i nåder förordnat, att ett årligt arfvode af 260 Ridr 32 sk. Banko må till Bibliothekarien
Wiede under hans tjenstetid såsom Bibliothekarie vid berörde bibliothek utbetalas af reservationerna
å anslaget till emeritilöner vid Elementarläroverken.
8£<*:o af den 20 Augusti 1851, angående statsanslag till bekostande af en utaf auditören
Scheutz uppfunnen räknemachin (189).
Vid underdånig föredragning den 24 Oktober 1851, har Kongl. Majit i nåder anbefallt Statskontoret
att af under händer hafvande medel utbetala 3,333 Ridr 16 sk. Biko till disposition
af Vetenskapsakademien, som skulle äga tillhandahålla Scheutz för arbetets utförande erforderliga
belopp mot af akademien godkänd borgen för medlens återbetalning, i fall räknemaschinen
antingen icke före slutet af år 1853 fulländas, eller, fulländad icke befinnes uppfylla
de dermed afsedda ändamål.
asr.o af den 21 Augusti 1851, angående lindring i betalningsvilkoren för det till uppbyggande
af stiftskyrkan i Hernösand beviljade lån (192).
Hvad Rikets Ständer beslutat har Kongl. Majit den 16 September 1851 meddelat konsistorium
i Hernösand till kännedom och vederbörandes efterrättelse.
££$:o af den 28 Augusti 1851, angående till Lycksele skola anslagen spanmåls utgående
in natura (219).
Kongl. Majit har vid underdånig föredragning den 3 Februari 1852 i nåder bifallit, att berörde
spanmålsanslag må för samma år in natura utgå; viljande Kongl. Majit derefter för
hvarje år bestämma, huru dermed skall förfaras.
**»:o af den 20 Augusti 1851, angående reglering af utgifterna under Riksstatens
8:de Hufvudtitel 1173).
aaoo af den 22 Augusti 1851, angående extra anslag till föremål, tillhörande Ecclesiastikdepartementets
handläggning (196).
Kongl. Majit, som under den 1 Oktober 1851, antagit de af Rikets Ständer beviljade anslag,
har derom förständigat samtlige vederbörande.
*31:o af den 28 Augusti 1851, angående ett i Riksgäldskontoret innestående, kaptenen
B. Cronstrand beviljadt anslag (212).
Rikets Ständers beslut har Kongl. Majit den 16 September 1851 i nåder meddelat dess
Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-akademi till kännedom och kaptenen Cronstrands förständigande.
«3*:o Af samma dag i fråga om ändring i den angående fattigvården samt försvarslöse
och kringvandrande personer gällande bestämmelser (215).
Kongl.
— 81 —
Kongl. Majit har under den 13 Juli 1853 låtit utfärda förnyad förordning angående fattigvården
i riket.
£33:o af den 3 September 1851, pm förklaring af Kongl, förordningen angående
sockenstämmor den 29 Augusti 1843 (229).
Sedan Kongl. Majits och rikets Kammarkollegium, efter vederbörandes hörande med anbefaldt
utlåtande inkommit, har Kongl. Majit den 22 April 1853 låtit utfärda nådig kungörelse i ämnet.
£8-4:o af den 30 Augusti 1851, angående bildande af en fond till understöd för afskedade
folkskollärare (220).
Medelst nådigt Cirkulär af den 1 Oktober 1851, har Kongl. Majit meddelat samtliga Domkapitlen
till kännedom och vederbörandes förständigande hvad Rikets Ständer beslutat, hvar
efter
åtskilliga Domkapitel inkommit med förslag till reglementen uti ifrågavarande hänseende;
och kommer framställning i ämnet att till Rikets näst sammanträdande Ständer göras.
S35:o af den 28 Augusti 1851, angående låneunderstöd för Allmänna Barnhuset,(216).
Hvad Rikets Ständer beslutat har Kongl. Majit,' den 16 September 1851, meddelat ej mindre
Barnhusdirektionen än Fullmäktige i Riksgäldskontoret, äfvensom Statskontoret.
£3<S:o af den 28 Augusti 1851, angående anslag till inköp af en kanslirådet Krut
meijer
tillhörig gravyrsamling (218).
Efter det Akademien för de fria konsterna med anbefaldt utlåtande i ämnet inkommit, har
Kongl. Majit den 22 December 1851 aflåtit nådigt Bref till Statskontoret samt Fullmäktige i
Riksgäldskontoret, angående de för berörde ändamål beviljade medlens utbetalning.
Tillägg till förestående förteckningar:
*3i:o af den 12 Juli 1851,.. angående Statsanslag och låneunderstöd för jernvägsanläggning
mellan Nora och Orebro (95)
Fortsättning från Nio 100.
Uppå gjord underdånig ansökning af Direktionen för Nora-Erwalla jernvägsbolag, har Kongl.
Majit under den 2 November detta år i nåder medgifvit, att af de 150,000 Ridr, hvilka Rikets
Ständer anvisat såsom låneunderstöd för jernvägsanläggning mellan Orebro och Nora, ett
belopp af 100,000 Ridr må för jernvägen mellan Nora och Erwalla få utgå under de af Rikets
Ständer bestämda vilkor.
Förteckning på de i föregående uppgift intagna, af IL H. Ständer fattade beslut och
gjorda hemställningar, hvilka icke blifvit i underdånighet föredragna eller i nåder afgjorda.
Hos Kongl. Justitiä-Departcmentet.
4 af den 15 Februari 1851, angående sammandrag af Författningar i afseende på
kringvandrande gesäller och andra icke bofasta personer (9) *).
13 af den 5 Juli 1851, om inrättande af särskilda domstolar för behandling af
brottmål rörande häktade personer (92).
35 af den 13 Augusti 1851, om vidtagande af åtgärder för verkställighet i Sverige
af norrska och i Norrige-af svenska embetsinyndigheters beslut (164).
*) Se noten sid. 53.
It. SI. Just. Ombudsm. Emb-Berättelse för år 1853.
11
— 82 —
Hos Kongl. Landtförsvars-Departemcntet.
€»*£ af den 13 Augusti 1851, angående lnqvarteringsskyldigheten i Stockholm (158).
Hos Kongl. Sjöförsvars-Departementet.
7'i af den 15 Mars 1851, angående väckt fråga orri en Fyranläggning å klippan
Hjörn (34).
7H af den 29 Mars 1851, angående undersökning i fråga om Fyrbåks anläggande på
Gottska Sandön (44).
Hos Kongl. Civil-Departementet.
af den I Mars 1851, angående undersökning om ändamålsenligheten af anstalterna
för färjnirigens bestridande imellan Oland och Calmar (22).
fifiS af den 30 Augusti 1851, angående ändring af 10 mom. i K. Br. den 17 Aug.
1804, angående storskiften m. in. i Stora Kopparbergs län (223).
Ilos Kungl. Finans-Departementet.
ft8& af den 16 April 1851, i fråga om förändringar i afseende på inrikes brefvexlingen
(56).
ti*S> af den 15 Juli 1851, angående inrättande af s. k. Transitoupplag (98).
124» af den 13 Augusti 1851, i fråga om utbetalning af bidraget till en pensionsfond
för Borgmästare och Kommissionslandtmätare samt deras enkor och barn (155).
fiSfi af den 20 Augusti 1851, om verkställande af undersökningar för utrönande af
rätta beloppen, hvarmed de i 15 § af Tulltaxeunderrättelserna medgifna tullrestitutioner
böra utgå.
183 af den -20 Augusti 1851, angående de uti ordinarie räntan ingående persedlars
omsättning och förenkling (179).
af den 28 Augusti 1851, angående Decimalsystemets tillämpning på indelningen
af Rikets mynt samt på mått, mål och vigt.
Hos Kongl. Ecclesiastik-Departementet.
199 af den l Mars 1851, angående rättighet att på scenen uppföra Dramatisk författares
arbete (23).
af den 19 Mars 1851, i fråga om fördelning af allt för stora Pastorater (39).
304 af den 19 Mars 1851, angående utarrendering af Presterskapet på lön anslagne
Annex- och Mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge (40).
309 af den 26 April 1851, angående åtgärder för en förbättrad själavård i hufvudstaden
(60).
3148 af den 12 Juli 1851, angående afskafTandet af handel med Apotheksprivilegier (94).
314* af den 30 Juli 1851, angående tillfälle till undervisning i latinska språket vid
Elementarläroverken (123).
319 af den 13 Augusti 1851, angående Hospitalens förbättring och underhåll (148).
3341 af den 13 Augusti 1851, om undersökning af förhållandet*med Klockarjordarne
på Gottland (165).
Tabell, utvisande, hvarest åtgärderne i anledning af R. H. Ständers yid 1850 års Riksdag
aflåtna, i 10 Samlingen af Bihanget till Riksståndens Protokoll för samma Riksdag införda
skrifvelser Finnas upptagne i Stats-Departementens afgifna Förteckningar.
(Första silTcrtalet betecknar skrifvelsens nummer i nyssberörda samling, och det sednare talet nummern
i förenämnde Förteckningar eller Tillägg).
1.
2.
3.
4.
5.
6-
7.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
14.
15.
16.
17.
18.
19.
20.
21.
22.
23.
24.
25.
26.
27.
28.
29.
30.
31.
32.
33.
34.
35.
36.
37.
38.
39.
12.
40.
122.
41.
42.
125.
124.
123.
1.
87-
43-
4-
88-
3-
2-
*)
*)
197-  90-  89-
199-
45-  126-
198-  128-  127-
46-  129
201
200
202-
72-
91.
132.
131.
130.
203.
40.
41.
42.
43.
44.
45.
46.
47.
48.
49.
50.
51.
52.
53.
54.
55.
56.
57.
58.
59.
60.
61.
62.
63.
64.
65.
66.
67.
68.
69.
70.
71.
72.
73.
74.
75.
76.
77.
78.
204.
*)
133.
92.
73.
205.
136.
47.
49.
134.
48.
135.
50.
140.
139.
206.
138.
137.
141.
6.
207.
208.
144.
142.
94.
143.
51.
52.
7.
8.
9.
145.
95.
146.
53.
54.
55.
147.
96.
79.
80.
81.
82.
83.
84.
85.
86.
87.
88.
89.
90.
91.
92.
93.
94.
95.
96.
97.
98.
99.
100.
101.
102.
103.
104.
105.
106.
107.
108.
109.
110.
111.
112.
113.
114.
115.
116.
117.
148.
10.
11.
76.
56.
151.
150.
152.
149.
97.
57.
209.
153.
12.
98.
210.
100.
154.
99.
155.
13.
101.
211.
156.
212.
14.
15.
213.
158.
214.
58.
102.
215.
103.
157.
16.
104.
78.
164.
118.
119.
120.
121.
122.
123.
124.
125.
126.
127.
128.
129.
130.
131.
132.
133.
134.
135.
136.
137.
138.
139.
140.
141.
142.
143.
144.
145.
146.
147.
148.
149.
150.
151.
152.
153.
154.
155.
156.
21.
38.
19.
17.
18.
216.
20.
105.
163.
106.
107.
165.
162.
161.
160.
159.
108.
109.
**)
59.
79.
110.
217.
80.
22.
218.
81.
60.
167.
39.
219.
23.
lil.
168.
27.
24.
82.
176.
83.
157.
84.
196.
230.
158.
62.
197.
194.
159.
173.
198.
195.
160.
61.
199.
120.
161.
169.
200.
193.
162.
64.
201.
28.
163.
172.
202.
192.
164.
25.
203.
114.
165.
220.
204.
30.
160.
63.
205.
29.
167.
170.
206.
191. i
168.
171.
207.
119.
169.
65.
208.
190.
170.
85.
209.
34.
171.
112.
210.
37.
172.
175.
211.
189.
173.
229.
212.
231.
174.
178.
213.
33.
175.
68.
214.
32. ;
176.
86.
215.
232. i
177.
113.
216.
235.
178.
184.
217.
31.
179.
183.
218.
236. '
180.
221.
219.
228.
181.
182.
220.
234.
182.
222.
221
35.
183.
223.
222.
36.
184.
181.
223.
115. !
185.
'224.
224.
188.
186.
26.
225.
70.
187.
225.
226.
196.
188.
180.
227.
185.
189.
226.
228.
186.
190.
66.
229.
233.
191.
(57.
230.
118.
192.
227.
231.
117.
193.
179.
232.
116.
194.
187.
233.
**)
195.
69.
*) Utfärdade förordnanden.
) Skrifvelser, som af ett eller annat skäl icke blifvit expedierade.
TILL
ilikets Högloft. Ständer.
Berättelse
AF
Deras Kommitterade för Tryckfrihetens vård,
Afgifven vid lagtima Riksdagen i Stockholm är 1853.
Jemlikt 59 § i Riksdagsordningen samt R. H. Ständers skrifvelse den 15 Maj 1845, har det
ålegat undertecknade, i egenskap al' Kommitterade för Tryckfrihetens vård, att hafva uppsigt
ej mindre deröfver, att de delar af Bihanget till Riksståndens protokoll, som vid sistförilutna
Riksdags slut ännu icke hunnit genom tryck offentliggöras, blefve, jemtö Registret öfver
nämnda Rihang samt Riksdagsbeslutet, af trycket utgifna, än ock att af dem bland Rikets
Grundlagar, hvilka, till följd af Konungs och Ständers beslut, undergått förändring, nemligen Regeringsformen
och Riksdagsordningen, omtryckning felfritt verkställdes.
För fullgörande häraf hafva vid tryckningen af Riksdagsbeslutet samt omtryckningen af
ofvannämnda Grundlagar två bland Kommitterade granskat de från Redaktionen af Svensk
Författnings-Samling ankomna korrekturarken; hvarefter och sedan tryckningen under hösten
1851 försiggått, nämnda Beslut och Grundlagar i det årets Författnings-Samling influtit. Korrekturläsningen
af det öfriga ofvanomlörmälta tryckningsarbetet har åter varit ombesörjd af
kommitterades Sekreterare och utdelningen deraf till vederbörande i hufvudstaden blifvit, i
mån af tryckningens fortgång, vcrkstäld.
Några ärenden rörande Tryckfrihetens vård hafva icke hos Kommitterade förekommit.
Hvilket allt till R. H. Ständer härmed vördsamast inberättas.
Stockholm den 15 November 1853.
/
S. L. THEORELL.
RROR EM. HILDEBRAND. ERIC SPARRE. L. M. ENBERG.
J. J. NORDSTRÖM. JOSEF WALLIN. JON LUNDSTEDT.
N. A. Froman.
