# ID: svediakorp-gov2243
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 56,752
# sentences: 1,662
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Expeditions-Utskoltets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 195.
587
anse den minsta bränningstid, hvarför någon bör ega att sig anmäla, af redan anförda
skäl, böra bestämmas till en månad, hafva emellertid Rikets Ständer funnit sig böra
för den mindre bemedlade medgifva den lindring, att skattens erläggande må fördelas
i kortare terminer, och således beslutat, att afgift för bränvins-tillverkning skall erläggas
förskottsvis och för minst en half månad i sender, men dock anmälan ske för en
hel månad i sender.
Vid större bränneri, der skatten erlägges efter den uppmätta dagliga tillverkningen,
kan denna ej på förhand så noga beräknas, att hon icke något öfver- eller understiger
tillverkarens beräkning. Om derför äfven det ringaste öfverskott utöfver det
belopp, hvartill bränneri-egaren sig anmält, vore otillåtet, sä skulle han nödsakas att,
af fruktan för lagöfverträdelse, tilltaga inmäskningen så knappt, att tillverkningen som
oftast understege det anmälda qvantum, hvarför han i alla händelser måste erlägga
skatt. Billigheten kräfver derför att, till undvikande af en sådan förlust, ett remedium
eller tillåtet öfverskott må, dock icke obegränsad!, medgifvas, hvars afverkning icke
är lagbrott, men dock mot förhöjd skatt, så snart detta öfverskott går till ett betydligare
belopp, så att det icke må blifva en fördel, att så tillställa, att öfverskott inträffar.
Rikets Ständer hafva derför beslutat, att afgift för öfverskott skall utgå med en
Ijerdedels förhöjning, om öfverskottet stiger öfver en tiondedel af det tillverkningsbelopp,
för hvilket anmälan skett och afgift blifvit förskottsvis erlagd, samt att öfverskotts-tillverkning,
som med mer än en femtedel öfverstiger nämnda tillverknings-belopp,
bränvins-tillverkare förbjudes.
Vid öfvergången från hittills gällande lagstiftning till verkställighet af ifrågavarande
nya föreskrifter, hafva Rikets Ständer funnit åtskilliga jemkningar vara nödvändiga.
En sådan härledes af en billig omtanka för dem, som förut ega och användt
redskap, hvilken något öfverstiger det för mindre bränneris redskap antagna maximimåttet,
och hvars ändring eller afyttring redan första året kunde komma att ådraga
honom kännbar kostnad och skada. Rikets Ständer hafva således funnit att den, som
år 1852 eller 1853 till bränvins-tillverkning begagnat enkel redskap af större pannerymd,
än sorn i 7 §. af underdånigst bifogade författnings-förslag omförmäles, bör
vara berättigad att med enkel redskap af högst 27 kannors pannerymd utan, eller
högst 20 kannor med mäskvärmare, år 1855 i mindre bränneri tillverka bränvin; dock
så, att den, hvars redskap under ettdera af de förstnämnda åren ej uppgått till 27
kannors rymd ulan, eller 20 kannors med mäskvärmare, icke må med större eller annorlunda
beskaffad redskap, än han då begagnat, år 1855 tillverkningen utöfva.
Af hufvudsakligen samma skäl och emedan säkerligen en mängd gammal redskap
af sämre konstruktion finnes, som, då de förbättringar i tillverkningen, hvilka af
den högre skatten otvifvelaktig! skola framkallas, icke torde kunna så snart tillvägabringas,
skulle blifva obrukbar eller endast med förlust kunna brukas, hafva Rikets
Ständer ansett, att för bränvins-tillverkning i mindre bränneri under år 1855 afgiften
skall utgå efter redskapens afverkningsförmåga, sålunda beräknad, att det under ett
dygn tillverkade bränvin anses uppgå till tre fjerdedelar af pannerymden, dä redskap
utan märkvärmare, och till lika belopp med pannerymden, då redskap med mäskvärmare
begagnas.
1 enlighet med hvad E. K. M:t i den nådiga Propositionen föreslagit, hafva Rikets
Ständer funnit billigt, att, då, genom den nu åsyftade nya författning om bränvinsbränningen,
en mängd enkel bränvins-redskap kommer att blifva obrukbar, denna redskap
varder af Slals-verket inlöst. Dä ett förut tillåtet bruk af en redskap förbjudes
och redskapen derigenom göres oanvändbar, så fordrar billigheten jemväl, att egaren
hålles skadeslös för en förlust, den han måste lida, då materialet icke kan hafva fullt
588 Expeditions-Vtskottets Förslag lill underd. Skrifvelse, N:o 193.
värde, »mea redskapen, om dess bruk förblifvit tillåtet, hade kunnat en längre tid vara
lika brukbar, som en nj. Sålunda är det icke nog, att metallens värde såsom sådan,
eller efter hvad han skulle i handel gälla såsom material till annat ändamål, blifver
fullt betaldt; för arbets-Iönen, som äfven ingår i redskapens värde, bör dessutom någon
ersättning lemnäs. Rikets Ständer anse derför böra stadgas, att enkel redskap,
med eller utan mäskvärmare, skall, till de delar densamma utgöres af koppar eller
malm, lör allmänna medel inlösas, med en liondedels förhöjning utöfver det värde af
gammal koppar och malm, som Kongl. Maj:t bestämmer, inom tre månader efter det
författningen trädt i verksamhet; börande alla de af koppar och malm förfärdigade
delar af redskapen, eller panna, hatt, afkylningsredskap och mäskvärmare, efter skedd
inlösning, göras till bränvins-tillverkning obrukbara. Vidkommande tiden för denna
lösens utbetalande samt af hvilka medel den bör utgå, m. m., komma Rikets Ständer
att särskildt sig i underdånighet yttra.
Den tillåtelse, som tillverkare af ättika eller andra fabrikater, hvaruti bränvin
eller genom bränvins-tillverkning uppkommande produkter ingå, förut haft att begagna
bränvinsredskap, bar möjligen icke hittills föranledt missbruk eller försnillning; men
bränvins-tillverkning för sådana ändamål bör icke vara från annan dylik tillverkning
skiljd genom egna friheter, sedan en förhöjd skatt ökar frestelsen lili försnillning; och
Rikets Ständer hafva således ansett den föreskrift nödig, att vid ätlike-beredning eller
annan fabrikation bränvins-tillverknings-redskap icke får begagnas af den, som icke är
till bränvins-tillverkning berättigad, eller under andra vilkor, än som för bränvins-tillverkning
gällande äro.
I anseende till de missbruk, hvartill den rättighet föranledt, som blifvit åtskilige
beviljad, alt idka bränvins-bränning för beredande af pressjäst, hafva Rikets Ständer
funnit samma grundsats här böra gälla, som angående ofvannämnde fabrikationer
är uttalad.
Sedan Rikets Ständer sålunda framställt hvad de ansett böra stadgas om rättigheten
att tillverka bränvin, om beskaffenheten af de olika tillverkningarna, om tiden,
beskattningsgrunden och skattens belopp, få Rikets Ständer äfven i underdånighet sig
yttra angående sättet att kontrollera verkställigheten af föreskrifterna i dessa hänseenden
och om ansvarsbestämmelserna för öfverträdeiser af vilkoren för bandteringen.
Då Rikets Ständer ansett det böra antagas att endast renadt bränvin, hvartill
förnämligast bör räknas distilleradt, får till salu hållas, bör ock, enligt Rikets Ständers
tanke, distilleringen icke underkastas sådana tvångsband, som göra densamma svår och
dyr. Rikets Ständer hafva således funnit bränvins-tillverkare i större bränneri böra
tillåtas att, under vissa dagar af den tid, hvarunder han är lill bränvins-bränning berättigad,
och i mindre bränneri under hela denna tid, utan särskild afgift omdistillera
sin tillverkning, samt att bränvins-distiilering må under tid, då bränvins-tillverkning
icke är tillåten, kunna i stad, såsom särskild näring, utöfvas med enkel redskap och
utan annan afgift än den, som Bevillnings-förordningen för fabriksrörelse bestämmer.
Enär, oaktadt de kontroller, som kunna ligga i distillerings-redskapens inrättning
och reglemenlariska föreskrifter derom, det ändock är att befara, det försök till
missbruk och underslef skola kunna framkallas af den betydliga vinst, som tillverknings-skattens
undansnillande erbjuder, hafva Rikets Ständer ansett en särskild bevakning
genom tillsatta tillsyningsman icke kunna undvaras; men då tillsynen vid distilleringsverk
likväl ej kan erfordra den ständiga närvaro eller så fullkomligt upplaga tiden,
som kontrollen vid större bränneri, hafva Rikets Ständer antagit, att flera distil—
leringsverk kunna ställas under uppsigt af en person.
Expeditions-Vtskottets Förslag lill underd. Skrifvelse, N:o 40 S.
589
Uli apotbekares distilleringsrätt hafva Rikets Ständer icke ansett någon väsentlig
förändring böra vidtagas, liksom ej heller i fråga om bränvins rening utan eld
eiler ånga.
Angående stämpling och justering af bränvins-lillverknings-redskap, hafva Rikets
Ständer ej heljer trott några hufvudsakliga afvikelser nödiga från hvad nu gällande
författning föreskrifver. Deremot hafva Rikets Ständer ansett sig böra föreslå åtskilliga
nya stadganden, som uti bifogade författningsförslag utgöra 4 Art. och angå
skyldighet att, på vissa föreskrifna tider, anmäla ali bränvins-redskap, äfven om densamma
icke begagnas. Denna försigtighet blifver utan tvifvel nödvändig genom den
större frestelse till missbruk, hvartill den ökade skatten föranleder, och med hänseende
hvartill de kontrollerande myndigheterna behöfva ega den fullständigaste och tillförlitligaste
kännedom om, hvilken till bränvins-tillverkning tjenlig redskap kan finnas i landet
och hvar densamtna i hvarje ögonblick är att söka. Å ena sidan har lagstiftningen
att dervid undvika en så ömtålig undfallenhet för den enskildes beqvämlighet, att
kontrollens säkerhet äfvenlvras, men å den andra en alltför mycket störande och småaktig
forskning i den enskildes tillhörigheter; och Rikets Ständer hafva uti det föreslagna
sökt afväga dessa båda svårigheter mot hvarandra så noga, som möjligt.
I fråga om redskaps försegling har den nu gällande författningen blifvit hufvudsakligen
följd, utom hvad angår det insättande i allmänt förvar, som i stället för
förseglingen hitintills varit medgifvet. Rikets Ständer hafva ansett sig böra föreslå
borttagande af detta medgifvande derför, att mångenstädes icke finnes något säkert
offentligt förvaringsrum, hvarför den lättnad eller trygghet, som dermed afses, icke
kan blifva allmän för hela riket, och att det allmänna skulle ikläda sig för den enskildes
egendom en ansvarighet, som kan blifva betungande.
Hvad 6 Ari. af förslaget till författning innehåller är i det föregående hufvud
sakligen
moliveradt. Likasom, enligt hvad Rikets Ständer sökt visa, något öfverskott
i- den dagliga tillverkningen bör vid större bränneri kunna få inträffa, utan att anses
såsom lagöfverträdelse, så bör äfven en anmälningen understigande tillverkning berättiga
till återbekommande af erlagd skatt, dock icke till obestämdt belopp i någotdera
fallet. Detta synes vara en gifven följd af tillverkningssättets natur och omöjligheten
för tillverkaren att på förhand noga beräkna produktens mängd. Att Kronan bör för
ogulden skatt ega panträtt till all den redskap, som för tillverkningen begagnas, och
till den produkt, som på stället förefinnes, torde vara på goda skäl gtundadt.
Det vigtigaste nya, som måste införas, för alt sätta i verksamhet det beskattnings-
och kontrolierings-system, Rikets Ständer ansett böra stadgas för den större
bränvins-tillverkningen, är anställandet af kontrollörer, hvilka skola öfvervaka, att hvad '
som tillverkas bl i iver lill mängd riktigt utrönt, så att intet kan undandragas skatt.
Rikets Ständer hafva härvid icke afsett, alt desse kontrollörer skulle blifva en ständig
embetsmanna-korps. En sådan kan icke komma i fråga för en tjenstgöring af två
månader bland tolf; och någon annan tjenstebefattning, som ovilkorlig! sammanhängde
med denna och vöre så ställd, att hon sysselsatte sin innehafvare just jemnt de återstående
tio månaderne, är äfven svårt att tänka sig. Rikets Ständer hafva sålunda
föreställt sig, att desse kontrollörer böra särskildt antagas för hvarje års bränningstermin,
och alt befattningen icke sammanblandas med eller ingriper uti den allmänna
bevakningen af denna författnings eller andra lagars och författningars efterlefnad.
Då sålunda embets- och tjenstemän, likasom andre tillförlitlige personer, kunna få ett
dylikt tillfälligt uppdrag, bör det deremot icke lemnäs åt sådane, hvilka förut, såsom
liskaler, kronobetjente eller dylike, hafva det allmänna inseendet öfver lagars efterlefnad;
och å andra sidan torde böra antagas, att kontrollörerne icke erhålla något an
-
590
Expeditions-Utskoltels Förslag till underd. Skrifvelse, N:o I9S.
nät uppdrag, t. ex. att efterforska lönbränning, försnillning vid mindre bränneri, o. s.
v. Nödvändigheten af den särskilde kontrollörens oafbrutna vistande vid det honom
anvisade bränneri gör, att han icke kan medhinna någon annan befattning; och en sådan
skalle blott afvända hans uppmärksamhet från det egentliga föremålet för hans
vaksamhet.
Att helt och hållet lita på hvarje särskild kontrollör torde vara mindre försigtigt,
och Rikets Ständer hafva derför ansett ytterligare kontroller öfver och bredvid dem böra
föranstaltas, så vidt görligt är. En sådan ytterligare kontroll är, att hvarje uppmätning
sker i vittnens närvaro; och af lagförslaget synes, huru Rikets Ständer ansett
dessa vittnens tillkallande och aflöning böra ställas.
Det blifver dessutom nödvändigt, att de vid brännerierna stationerade kontrollörer
stå under uppsigt och befäl af Öfver-kontrollörer, som under bränningstiden, hvar
inom sitt distrikt, kringresa, för att på obestämda tider inspektera brännerierna, granska
brännings-journalerna, öfvervara uppmätningar, o. s. v. Dessa embetsman hafva
en så maktpåliggande och ansvarsfull befattning, att Rikets Ständer anse dem böra af
E. K. M:t utnämnas och ega en föreningspunkt och öfverstyrelse uti något allmänt
embetsverk, hvars bestämmande Rikets Ständer i underdånighet öfverlemna till E. K.
M:ts nådiga bepröfvande.
Beträffande de för kontrollen af bränvins-tillverkningen erforderliga kostnader,
hafva Rikets Ständer beslutat att desamma må, inom hvarje län, ulanordnas af den
inflytande afgiften för bränvins-tillverkningen, på sätt E. K. M:t i öfrigt härom täckes
i nåder förordna.
Jemväl hafva Rikets Ständer beslutat, att, af den från 1855 års början, intill
slutet af det år, under hvars lopp ny bevillning blifver af Rikets Ständer fastställd,
inflytande skatt för bränvins-tillverkning, 1- procent eller två af tusen ställas till E. K.
M:ts disposition, att användas till vedergällning åt de Kronans embets- och tjenstemän,
hvilka skola debitera ocb redovisa afgifterna för bränvins-tillverkning.
I afseende å den från fordna lagstiftningen i detta ämne uti de flesta fall afvikande
bestämningen af böter, som Rikets Ständer föreslagit, så ock af den straffart,
till hvilken dessa ansetts böra förvandlas, få Rikets Ständer underdånigst anföra, att
då, i följd af den höga beskattningen, försöken att kringgå lagen sannolikt skola
mångfaldigas, lärer något verksammare korrektif häremot än skärpta straffbestämmelser
icke för närvarande vara att finna. Men jemte det Rikets Ständer således i allmänhet
föreslagit betydligt höjda böter, hafva Rikets Ständer ansett bötesbeloppen böra ställas
i möjligaste noggranna förhållande till den fördel öfverträdaren söker bereda sig. Rikets
Ständer hafva derför öfver allt, der så kunnat ske, lagt den åsyftade skatteförsnillningen
till grund för böternas bestämmande. Der detta ej kunnat ega rum, hafva
Rikets Ständer, pä det att straffet må kunna, om möjligt, ställas i rättvist förhållande
till förbrytelsens storlek och beskaffenhet, lemnat domaren latitud för straffmätning,
dock inom bestämda gränser.
1 fråga åter om böternas förvandling balva Rikets Ständer funnit den hittills
använda slraffarten, enkelt fängelse, vara af alltför lindrig beskaffenhet, för att det
dermed åsyftade ändamålet skulle kunna vinnas. Den allmännast i lag tillämpade,
fängelse vid vatten och bröd, vore här alldeles icke användbar efter den skala eller
tabell, sorn Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841 innehåller; ty då böterna, relativt
till dem, för hvilka berörde tabell är afpassad, äro ojemförligt höga, så skulle i de
flesta läll endast högsta kroppsplikt försona öfverträdelse!-, som i både sin beskaffenhet
och storlek vore från hvarandra vidt åtskiljda. Att åter uppgöra en ny straffskala,
der dessa olägenheter voro undanröjda, förde till andra, de förstnämnda motsatta.
Expedilions-Utskoltets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 195 591
Ville man nemligen lala de högsta förmodade, ja, till och med endast de högre bötesbeloppen
svara emot det högsta tillåtna dagantalet för straffet, så skulle ett proportionerlig!
nedgående i skalan leda derhän, att äfven temligen höga böter försonades med
det mihsta dagantalet. Kroppsstraffets afskräckande egenskap vore derigenom födoråd,
och sannolikt skulle i de flesta fall, eller så ofta möjligt blefve att göra tillgången lill
böternas gäldande för exekutorn oåtkomlig, lagöfverträdaren föredraga kropps-straffet.
Den nja straff-art, straff-arbete, Rikets Ständer föreslagit, kan i sin tillämpning
innehålla erforderlig skärpa och medgifver, ulan men för helsan, den utsträckning till
tiden, som öfverträdelserna i qvanlilativt hänseende påkalla, och uppfjller derföre, efter
Rikets Ständers åsigt, hvad i straffet sökes.
Hvilket allt Rikets Ständer få i underdånighet anmäla, med anhållan att E. K.
M:t täcktes i nåder godkänna bilagde förslag till förordning angående vilkoren för
bränvins tillverkning, samt låta utfärda dels Författning i ämnet, att gälla till allmän
efterrättelse från och med 1855 års ingång, dels den särskilda Ordnings-stadga för
större brännerier, som i det underdåniga förslaget omförmäles.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 29 November 1854.
Förslag
till
Förordning ungående vilkoren för brunvins tillverkning.
1 Ari.
Om rättighet till bränvins tillverkning och liden för dess utöfning.
§• 1.
Bränvin må, på landet och i stad, tillverkas af en hvar, som antingen är, enligt
författningarna, berättigad att idka fabriksrörelse eller ock eger eiler innehar i
mantal satt eller särskildt skattlagd jord.
Öfverståthållare, Underståthållare, Landshöfding, Landssekreterare, Landskamrerare,
Kronofogde, Länsman, Lands- eller Stadsfiskal, polistjenslernan, domare på landet,
Borgmästare eller annan magistratsperson i stad, ecklesiastik embets- eller tjensteman,
kyrkobetjent, folkskolelärare, i tjenst varande eller praktiserande läkare, justerare
af bränvins-tillverknings-redskap, bränneri-kontrollör eller tillsyningsman, så ock i allmänhet
embets- eller tjensteman, som, lill följd af sin innehafvande befattning, kan
komma att deltaga i beslut om bränvins tillverkning eller kontroll derå, må dock icke
befatta sig med dylik tillverkning, der han ej år 1852 eller 1853 sådan idkat, i hvilket
fall han å den egendom, hvarå tillverkningen då idkades, får intill 1857 års slut
densamma fortsätta.
592
Fxpedilions-Utskoltets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 195.
Å ecklesiastika, civila och militära boställen, så ock å annan Kronans jord, som
ej med stadgad åborätt besittes, vare bränvins tillverkning förbuden; dock varde den,
som vid denna författnings kungörande, på grund af kontrakt med Kronan, vederbörande
myndighet, korporation eller boställsinnehafvare, såsom brukare eller arrendator
sådan jord innehar, vid den honom i dylik egenskap då tillkommande tiilverkningsrätt
bibehållen, så länge kontraktet gäller.
S- 2.
Bränvins tillverkning skall, så framt ej högst vigtiga omständigheter föranleda
dess inställande, vara tillåten under två månader af året, nemligen från och med den
15 Oktober intill den 15 November samt från och med den 15 November intill den
15 December. Bränvins-tillverkare må under endera eller bägge af dessa månader
handteringen utöfva; och vare en månad den kortaste tid, för hvilken någon må sig
till bränvins tillverkning anmäla.
Mäskberedning eller bränvins tillverkning vare likväl ej medgifven från klockan
tio om aftonen näst före sön- eller helgedag till klockan tio om aftonen å sådan dag.
§. 3.
Bränvin må tillverkas antingen i större bränneri, der redskap af hvilken storlek
och beskaffenhet som helst får begagnas, eller i mindre bränneri, der endast enkel
redskap af en till pannerymden begränsad storlek är tillåten.
Bränvins tillverkning i mindre bränneri får utöfvas endast af den, som eger
eller innehar i mantal satt eller särskildt skattlagd jord.
8- 4;
Den minsta tillverkning på dygn i större bränneri, för hvilken anmälan får ske,
vare 300 kannor och den största 1,000 kannor sexgradigt bränvin, allt i medeltal under
månad räknadt.
§. 5.
1 mindre bränneri får bränvin tillverkas blott med enkel, omedelbarligen med
1 eld drifven redskap, med eller utan mäskvärmare.
Med enkel redskap förstås den, sorn består af en panna för mäskens kokning
och en till pannan hörande s. k. hatt, samt, för bränvins-ångans afkylande, pipor, slang
eller kylare.
Mäskvärmare är en inrättning, i hvilken mäsken genom den från pannan utgående
ånga uppvärmes, innan mäsken insläppes i pannan.
§. 6.
För den i nästföregående §. omförmälda redskap gäller:
ali pannan får ega hvad form som helst;
att den icke får drifvas annorledes, än genom eldens verkan omedelbart på
dess botten och sidor;
att
Expedilions-Utskottets Förslag lill underd. Skrifvelse, N:o 195. 593
alt hatten, inberäkriadt löst eller fastsittande rör, som sammanbinder pannan
med afkyinings-redskapen eller mäskvärmaren, icke får innehålla mer än tre fjerdedelar
af pannans rymd;
att lös hals för pannans förening med hatten ej får användas;
att mäskvärmaren icke får innehålla mer än en femtedel utöfver pannans rymd;
att ånga hvarken från pannan ej heller annorledes får insläppas uti den i mäskvärmaren
inneslutna mäsk, utan blott ledas derigenom medelst rör;
att iankrum hvarken i mäskvärmaren ej heller i andra delar af redskapen
får linnas;
att bränvins-ångan, sedan den utgått från hattröret, icke får ledas i uppåt gående
riktning, samt
all med redskapen icke får vara förenad något slags reklifikations-apparat, ej
heller någon af redskapens delar vara så inrättad, att bränvin kan åstadkommas utan
omkokning eller s. k. klarning.
§. 7.
1 mindre bränneri får pannans rymd ej understiga tolf och ej öfverstiga tjugu
kannor; och vare, der mäskvärmare begagnas, största pannerymd femton kannor, allt
med inberäkning af två kannors kokrum.
§■ 8.
På samma egendom å landet, eller gärd eller lägenhet å stads område, får
bränvin icke samtidigt tillverkas i liera än ett bränneri, ej heller i samma bränneri
Dera än en redskap linnas.
Med egendom å landet förstås här hemman, hemmansdel eller lägenhet, försedd
med egen ladugård, der utfodring sker.
§• 9.
Bränvins-tillverkning, hvartill jord berättigar, må ej annorstädes än å samma
jord utölvas.
§• io.
Den, som vill tillverka bränvin, utan att genom jords innehafvande vara dertill
behörig, göle derom ansökning, om han å landet bor, hos Konungens Befallningshafvande
i länet och, om han i stad är boende, hos Magistraten, Vid ansökningen foges
bevis, som hans behörighet styrker. Derest sökanden linnes vara till bandteringens
utöfning behörig, varde tillståndsbref för honom utfärdadt.
Besvär öfver Magistrats eller Konungens Befallningshafvandes beslut i sådan
fråga anföras pä sätt i 45 §. af Fabriks- och Handtverks-Ordningen föreskrifves.
§• 11.
Bränvins-tiHverkning i större bränneri skall, minst 6 veckor innan den får företagas,
hos Konungens Befallningshafvande skriftligen anmälas, hvarvid uppgifves tid
lith. tili n. St. Prut. 1S5d öl 1H54. 10 Sami. 1 Afd. 75
594
Expedilions-Vtskollets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 195.
och ställe för tillverkningen, jemte beloppet deraf. Vid anmälningsskriften foges antingen
tillståndsbref, som i 10 §. omförmäles, eller ock bevis, ali tillverkaren eger eller
innehar särskildt skattlagd jord. Filmer Konungens Befallningshafvande hinder för
handteringens utöfning icke möta; utförde derom för tillverkaren bevis, innefattande
tillika Lands-kontorets uträkning å den afgift, som för den ifrågavarande tillverkningen
utgå bör.
§• 12.
Vill den, som till bränvins tillverkning i större bränneri för endast den första
af de 2 tillåtna månaderna sig angifvit, sedermera tillverkningen under den andra månaden
fortsätta, eller vill någon, efter att hafva för tillverkning af ett visst belopp sig
angifvit, densamma under endera eller bägge månaderna utvidga; göre derom, minst
14 dagar före den tid fortsättningen eller utvidgningen afser, skriftlig anmälan hos
Konungens Befallningshafvande, som öfver sådan anmälan utfärde bevis, innefattande
tillika Lands-kontorets uträkning å den fyllnad i tillverknings-afgifl, som erläggas bör.
Vill han åter från tillverkningen afstå eller uppgifven tillverkningstid från två månader
till en inskränka eller uppgifvet tillverkningsbeiopp för endera eller bägge månaderna
minska; anmäle det hos Konungens Befallningshafvande minst 14 dagar före den tid,
afsägelsen eller inskränkningen afser, så vida han vill åtnjuta befrielse från motsvarande
tillverknings-afgift.
§• 13.
Bränvins-tillverkning i mindre bränneri skall, minst en månad innan den får företagas,
hos Häradsskrifvare,!! i orten skriftligen anmälas, hvarvid uppgifvas tid och ställe
för tillverkningen samt företes mätnings- och stämpiings-bevis å den redskap, som
skall begagnas.
Vill någon för bägge de tillåtna månaderna sig på en gång anmäla; håfve
dertill rätt.
Ofver sådan anmälan meddele Häradsskrifvare!! skriftligt bevis, innefattande
tillika uträkning å den afgift, som för tillverkningen sig belöper, och återlemne derjemte
mätnings- och stämplings-beviset, försedt med påskrift om uppvisandet. 1 lösen
för bevis och påskrift åtnjute han tillhopa 16 sk.
Häradsskrifvare åligge att, sist 8 dagar från slutet af den tid, inom hvilken anmälningsskrifterna
skola till honom ingifvas, desamma, jemte å dem socknevis upprättade
förteckningar, lill Konungens Befallningshafvande insända.
§. 14.
För den, som lill bränvins-tillverkning i mindre bränneri sig anmält, men sedermera
vill, mot befrielse från afgift, tillverkningen frånträda, galle om tid och ställe för
anmälan derom hvad i 12 §. sägs. Vill han tillverkningen i afseende å redskaps rymd
eller beskaffenhet utvidga, eller, mot befrielse från motsvarande tillverknings-afgift, inskränka;
göre derom skriftlig anmälan hos Konungens Befallningshafvande sist 8 dagar
före den tid förändringen afser. Vid sin anmälan foge han bestyrkt afskrift af
mätnings- och stämplings-bevis å den redskap, hvarmed han tillverkningen utöfva vill.
Öfver anmälan, sorn nu sagd är, utfärde Konungens Befallningshafvande bevis, innefattande
tillika Lands-kontorets uträkning å den fyllnad i tillverknings-afgift, som er
-
Expeditions-Lislcoltets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o i 95.
595
läggas bör, eller å det belopp, tillverkaren är berättigad återbekomma, och varde derjemte
matnings- och stämplings-beviset, försedt med påskrift om uppvisandet, till honom
återlemnadt.
§. 15.
Ofver anmälningar och uppgifter, som, enligt 11, 12, 13 och 14 §§., till Konungens
Befallningshafvande inkomma, läte han erforderliga förteckningar, för kontroll
och eftersyn, tillställas vederbörande kronobeljente, samt bränneri-kontrollörer och tillsyningsman.
Kronobetjent skall af förteckning, som honom tillstädes, låta, inom 8 dagar
från emottagandet, i sitt distrikt anslå afskrift i socknestuga eller, der sådan ej finnes,
å annat lämpligt ställe i socknen.
§. 16.
1 sammanhang med pressjäst-beredning får bränvins-tillverkning icke utöfvas af
annan än den, som till den sednare berättigad är, eller under annan tid eller med
andra vilkor, än som för bränvins tillverkning i allmänhet stadgade äro.
§• 17.
Vid ättike-beredning eller annan fabrikation får bränvins-lillverknings-redskap icke
begagnas af den, som ej till bränvins tillverkning berättigad är, eller under andra vilkor,
än som för bränvins tillverkning gällande äro.
2 Art.
Om bränvins distillering och rening.
§. 18.
Vill någon under den tid, då han till bränvins tillverkning i större bränneri är
berättigad, distillera bränvin med den redskap, han för bränvins-lillverkningen uppgifvit,
må det, utan särskild afgift, ske, dock under tillsyn af kontrollör och endast under
de fyra sista dygnen af den tid, under hvilken han, på grund af skedd anmälan,
är berättigad att tillverka bränvin.
Begagnandet af denna distilleringsrätt berättigar icke till återfående af eller
nedsättning i den för bränvins-tillverkningen förskottsvis erlagda eller bestämda afgift.
§. 19.
I mindre bränneri må under tid, hvarför anmälan till bränvins tillverkning skett
och lillverknings-afgift blifvit erlagd, bränvins-tillverkare, utan särskild afgift, verkställa
distillering med den för bränvins-tillverkningen uppgifna redskap.
§. 20.
Bränvins-distillering må äfven, under tid då bränvins-tillverkning icke är tillåten,
kunna i stad, såsom särskild näring, utöfvas med enkel redskap, sådan den i 6
596
Expeditions-Utskollels Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 19S.
§. beskrifven är, af minst 21 kannors pannerymd, och utan annan afgift än den, sorn
Bevillnings-Förordningen för fabriks-rörelse bestämmer.
Ansökan om sådan dislilleringsrätt göres bos Magistraten, som, dä tillstånd dertill
meddelas, skall bos Konungens Befallningshafvande derom genast göra anmälan.
§• 21.
Den, som sålunda vunnit rättighet till distillering, skall, minst 14 dagar före
hvarje gång han distillering företager, sådant hos Konungens Befallningshafvande skriftligen
anmäla och uppgifva den tid, hvarunder, och det ställe, hvarest han vill distilleringen
utöfva, äfvensom distillerings-redskapens rymd och beskaffenhet; bifoge ock i
hufvudskrift eller bevittnad afskrift justerares mätningsbevis om redskapen.
Distillerings-idkare, som sin redskap ändrar, skall på enahanda sätt derom göra
anmälan, innan den ändrade redskapen får begagnas.
Minsta tid, hvarför någon må enligt denna §. till bränvins-distillering sig anmäla,
vare en half månad.
§. 22.
Distillering af bränvin vare ej medgifven från klockan tio om aftonen näst före
sön- eller helgedag till klockan tio om aftonen å sådan dag.
§. 23.
Apothekare må alla tider af året för farmaceutiska behof utan afgift nyttja två
distillerings-pannor, en af högst tjugu och en af högst tolf kannors rymd, kokrummet
inberäknadt.
Skulle på något ställe apolheks-rörelsen göra flera pannors begagnande nödigt,
må ansökning derom hos Konungen ske.
§. 24.
Bränvins rening vare en hvar afgiftsfritt tillåten, då den sker utan eld eller ånga.
3 Ari.
O/n redskaps mätning och stämpling.
8- 25.
En hvar, som förfärdigar redskap för bränvins tillverkning eller distillering, vare
skyldig, innan han redskapen från sig lemnar, ej allenast att med stämpel af sitt namn
och hemvist samt årtalet förse panna, hatt och afkylnings-redskap, äfvensom löst bröst,
mäskvärmare och rektiflkations-apparat, än ock att besörja redskapens uppmätning och
stämpling af dertill förordnad justerare. För honom skall redskaps-tillverkaren noga
uppgifva redskapens beskaffenhet till alla dess delar, samt om den skall drifvas omedelbart
med eld eller med ånga.
Då redskap på ett eller annat sätt ändras, eller ny del tiilsättes, skall redskapen
af justerare ånyo granskas samt den ändrade eller tillsatta delen stämplas, efter
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 195.
597
mätning, om den är sådan underkastad, och ändringen antecknas i mätningsbeviset.
Den, som ändringen verkställt, vare skyldig att, på sätt i 1 mom. stadgas, om uppmätningen
och slämplingen föranstalta.
§. 26.
Till redskaps uppmätning och stämpling förordne Konungens Befallningshafvande
ett behölligt antal justerare, och tilldele hvardera ett visst distrikt, lämpadt efter hans
hemvist. För sådan förrättning vare justerare lika ansvarig, som för målkärls justering.
§. 27.
Bränvins- eller distillerings-panna skall vid mätningen vara försedd med löst
bröst, då sådant finnes, och med batt eller stängseiskifva och rör samt öfriga tillbehör,
som, enligt nästföljande §., äro stämpling underkastade. Pannans hela kubik
innehåll
mätes med vatten till öfversta kant eller läckande brädd. Om hatten är försedd
med en eller flera luckor eller någon annan öppning än ångröret, skall den vid
mätningen påsättas och redskapen uppmätas till öfversta luckans eller öppningens nedra
kant, till så stor höjd, som mäsk kan deri inrymmas.
Hatten med ångrör skall äfven till hela sitt kubikinnehåll uppmätas. Den fals,
som är ämnad att nedskjutas i pannan, ingår i mätningen för den del, hvarmed den
möjligen kan öfverstiga ett turn.
Likaså uppmätes mäskvärmare, der sådan finnes, till hela sin rymd, med afdrag
för derigenom gående rör.
Då panna, som är försedd med aftappningsrör, uppmätes, skall tappen eller
vridhanen insättas och intet afdrag för rörets innehåll ega rum.
§• 28.
På panna och dertill hörande hatt eller stängseiskifva, löst hattrör, afkylningsredskap,
löst pannebröst, mäskvärmare och rektifikations-apparat skall justeraren med
stämplar utmärka sitt namns initialbokstäfver, årtalet dä uppmätningen skett, nummerordningen
för året å den redskap, som stämplingen undergår, samt, å både panna och
hatt, redskapens pannerymd, utan afdrag af kokrummet. På pannan anbringas stämpeln
å halsen eller pannans öfversta del och på öfriga uppräknade delar å ställen, der
den blir väl synlig, utan att skada redskapen.
§• 29.
För redskaps mätning och stämpling åtnjute justerare i arfvode 6 runstycken
för hvarje kanna af redskapens uppmätta rymd. Varder justerare i sådan tjenstförrättning
kallad från sitt hemvist till enskild man, tillkomme honom derjemte i traktamente
1 R:dr 16 sk. om dagen, tillika med skjuts efter en häst till och från förrättningsställot.
Der flera redskap på ett ställe, eiler i en bv eller socken, kunna af justeraren
vid samma tillfälle mätas och stämplas, beräknas resekoslnads-ersättning och
dagtraktamente endast såsom för en resa. Justerare erhålle af redskaps-egare erforderligt
handtlangarebiträde vid förrättningen, men bör sjelf vara försedd med justerade
och krönta målkärl.
598
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 19S
Utan särskild betalning skall justerare meddela skriftligt betyg, enligt denna författning
bifogadt formulär, öfver så väl mätning som stämpling. I betyget intages
noggrann beskrifning på redskapens beståndsdelar och deras dimensioner. Derjemte
utsättes, huruvida redskapen är inrättad att drifvas omedelbarligen med eld eller med
ånga. Vid hvarje månads slut skall justerare lemna Konungens Befallningshafvande
del af de betyg, som under månaden utfärdats.
§. 30.
1 mindre bränneri må ej inmuras annan del af redskap, än panna, ej heller
panna och hatt med hvarandra sammanfogas genom nägling eller lödning. Vid pannas
inmurning iaktlages, att stämplingen alitid skall vara lätt åtkomlig.
§• 31.
När redskap i mindre bränneri befinnes vara af större rymd, än stämplingen
och justerarens betyg utvisa, men öfverskottet ej stiger öfver en femtondedel af den
rymd, hvartill pannan är upptagen, och detta med skäl kan anses hafva tillkommit
genom pannans nyttjande eller eldens verkan, vare justeraren fri från ansvar för felaktig
stämpling och oriktigt betyg. f. denna händelse skall egaren debiteras för den
löpande bränningstiden med den högre afgift, hvartill pannans större rymd föranleder,
och redskapen genom hans försorg ånyo mätas och stämplas, innan ny bränningstid
inträder.
§• 32.
Distillerings-panna, som apothekare för farmaceutiska behof använder, bör mätas
och stämplas, i likhet med hvad om bränvins-panna stadgadt är och under ena
handa
ansvar.
4 Art.
Om anmälan af redskap för bränvins tillverkning och distillering.
§. 33.
Innehafvare af redskap för bränvins tillverkning och distillering skall, inom en
månad från denna författnings kungörande, på landet hos närmaste Kronobetjent och i
stad hos Magistraten, aflemna skriftlig uppgift å redskapen, stället der den finnes, dess
beskaffenhet, åsätta namn- och rymdstämplar, samt afskrift af mätnings- och stämplingsbevis.
Saknas sådant bevis, skall redskaps-egare med skriftligt intyg af två ojäfvige
män styrka riktigheten af sin uppgift.
De uppgifter, som sålunda inkomma, skola, sedan de blifvit med förenämnda
bevis eller intyg jemförda, af Magistrat och Kronobetjening inom 8 dagar från månadens
utgång till Konungens Befallningshafvande insändas.
§• 34.
Vid mantals- och skattskrifningen bör hädanefter all bränvins-tillverknings- och
distillerings-redskap, som då icke är till begagnande anmäld, årligen uppgifvas till pannerymd
och beskaffenhet, tillika med stället, der redskapen finnes.
Expeditions-Vtskottets Förslag till anderd. Skrifvelse, N:o 493.
599
Öfvergår sådan redskap till annan innehafvare, eller varder den eljest från stället
flyttad, bör den siste innehafvaren, eller den, sorn låtit flyttningen verkställa, inom
8 dagar derefter sådant skriftligen anmäla, i stad hos Magistraten och å landet hos
närmaste Kronobetjent, hvilken sednare skall anmälningsskriften till Häradsskrifvaren
öfverlemna inom 8 dagar sedan den inkommit. Då redskapen öfvergålt till annan innehafvare,
hör denne jemväl uppgifvas.
Anmälan, som nu sagd är, vare dock ej nödig, då redskap förflyttas till dens
verkstad, som sådan förfärdigar.
Ofver uppgifter, som göras enligt 1 mom. i denna §., skall mantals- och skattskrifva
re inom 14 dagar från mantals- och skattskrifningarnes slut till Konungens Befallningshafvande
insända socknevis upprättade förteckningar. De skriftliga anmälningar,
som enligt 2 mom. till Magistrat och Häradsskrifvare inkomma, skola inom 8 dagar
derefter till Konungens Befallningshafvande insändas.
§. 35.
Af de uppgifter, som enligt föreskrifterna i denna Art. till Konungens Befallningshafvande
inkomma, lemne han vederbörande kronobetjente samt bränneri-kontrollörer
och tillsyningsmän erforderlig del.
5 Art.
Om försegling' af redskap för bränvins tillverkning eller distillering.
§. 36.
Under de månader, då enligt denna författning bränvins tillverkning icke får
utöfvas, så ock under den öfriga tid af året, för hvilken Konungen kan finna nödigt
bränvins tillverkning förbjuda, skall bränvins-tillverknings-redskap, och under de månader,
då bränvins tillverkning är tillåten, den redskap, hvilken begagnas till sådan distillering,
sorn i 20 §. omförmäles, städse vara förseglad. Försegling verkställes af
den, pä hvilken sådan ankommer, utan att redskaps-egaren är pligtig att anmälan
derom göra.
Äfven under tid, då bränvins tillverkning, eller då sådan distillering, som i 20
§. omförmäles, lofgifven är, må den, som sig dertill anmält, icke hafva sin redskap
oförseglad, utan gäfle härvid hvad i förestående moment i afseende å redskaps försegling
stadgadt är.
§. 37.
Redskap, som finnes å dens verkstad, hvilken sådan förfärdigar, eller i hans
vård, behöfver ej vara förseglad. Men när redskapen derifrån flyttas, skall innehafvaren,
om han ej är berättigad att inom 8 dagar derefter densamma begagna, den till
försegling anmäla.
Detsamma iakttage den, som sig till bränvins tillverkning eller distillering anmält,
men innehar flera brukbara redskap eller delar deraf, än han till begagnande
uppgifvit.
§. 38.
Genom förseglingen skola panna, hatt och afkylnings-redskap, af hvad beskaffenhet
denna vara må, sättas ur stånd att för bränvins tillverkning eller distillering
600 Expeditions-Vtskoitets Förslag till underd. Skrifvelse, .Y:o i 93.
nyttjas. Är panna inrättad med löst bröst, förseglas endast bröstet, så att pannan
må kunna till husbehof begagnas. Försegling skall ske på det sätt, att messingstråd
trädes uti borrade eller stampade fina hål och sedan, sträckt öfver midten af pannans,
hattens, det lösa bröstets, rörens eller pipornas öppning, hopfästes genom en linnelapp
samt förseglas på båda ändarne med förrättningsmannens sigill.
Kronobetjente och andre af Konungens Befallningshafvande förordnade personer
skola, med ledning af de förteckningar, som från Konungens Befallningshafvande erhållas,
ofördröjligen, efter det rättigheten till bränvins tillverkning eiler distillering för
någon eller några redskaps-innehafvare inom ett distrikt upphört, utan föregången anmälan,
redskapens försegling på landet verkställa.
Å lid och lämpliga ställen inom distriktet, hvilka af förseglaren i kungörelse
utsättas, ege en hvar, som icke föredrager att få redskapen i sitt hemvist förseglad,
densamma förete.
1 stad låte Magistaten ombesörja förseglingen.
Den för materialier till försegling åtgående kostnad skall af Kronans medel
från Landtränterierna förskjutas och ersättning derför i vanlig ordning af Stats-kontoret
meddelas, emot behörig redo och räkning i landsholmen. Arfvode för förseglingsbestyret
bekostas deremot af redskaps-innehafvaren och utgår för hvarje kanna af
pannerymden med en skilling för inmurad redskap, som förseglas i innehafvarens hemvist,
och sex runstycken för sådan redskap, som å mötesställe förseglas
Vid dessa tillfällen få rese- och traktaments-penningar icke af förseglare beräknas.
§. 39.
De, som enligt 90 §. ega att i afseende på bränvins-tillverkning göra undersökningar
och beslag, vare berättigade att, när de för Kronans rätt och tili kontroll mot
underslef anse sådant nödigt, låta uppmäta redskap i mindre bränneri, fastän den förut
är uppmätt och stämplad. Finnes dervid annat innehåll, än stämpel ochi betyg ut
märka,
vare egaren saklös, der ej underslef skett och han deri del tagit.
6 Art.
Om afgift för bränvins tillverkning.
§. 40.
Afgiften för bränvins tillverkning utgår med 16 skillingar för hvarje tillverkad
kanna, bränvinet beräknadt till 6 graders styrka.
§. 41.
Vid tillverkning i större bränneri beräknas afgiften efter del tillverkade beloppet,
och uppmätes detta under kontrollörs tillsyn.
§• 42.
Vid tillverkning i mindre bränneri beräknas afgiften efter redskapens afverkningsförmåga
och antages tillverkningen under dygn uppgå till fem sjettedelar af pan
neryra
-
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 195.
601
nerymden, då redskap utan mäskvärmare användes, samt till ett med en tredjedel derutöfver
förhöjdt belopp, eller en och en niondedels gång pannerymden, da redskap
med mäskvärmare begagnas, på sätt efterföljande tarif utvisar:
Tarif d a fgiften , berdhnad för dygn.
Pannerymd, sorm åter-  står, sedan 2 kannors
kokrum afdragits.
Redskap utan mäskvärmare.
Redskap med mäskvärmare.
Banko.
Rgs.
Banko.
Rgs.
Kannor.
R:dr
sk.
r.
R:dr
sk.
r.
R:dr
sk.
r.
R:dr
sk.
r.
10
2
37
4
4
8
—
3
33
9
5
26
7
10*
2
44
—
4
18
—
3
42
8
5
40
—
11
3
2
8
4
28
—
4
3
6
6
5
3
11*
3
9
4
4
38
—
4
12
5
6
18
7
12
3
16
—
5
—
-
4
21
4
6
32
—
m
3
22
8
5
10
—
4
30
3
6
45
4
13
3
29
4
5
20
—
4
39
1
7
10
7
m
3
36
—
5
30
—
14
3
42
8
5
40
—
m
4
1
4
6
2
—■
15
4
8
—
6
12
—
151
4
14
8
6
22
—
16
4
21
4
6
32
—
161
4
28
—
6
42
—
17
4
34
8
7
4
—
171
4
41
4
'7
14
—
18
5
—
—
7
24
—
Brutet tal af kanna i pannerymd, uppgående till en kalf kanna eller deröfver,
räknas för en half; under en half kanna beräknas ej.
Bih. till R. St. Prot. 1853 & 1851. 10 Sami. 1 Afd. 76
602
Expeditions-Vtskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o i 95.
§. 43,
Afgift för bränvins tillverkning erlägges förskottsvis och för minst en half månad
i sender.
§. 44.
Afgift för den bränvins-tillverkning, hvarför anmälan sker hos Konungens Befallningshafvande,
erlägges i Landträuteriet, och för den tillverkning, som hos Häradsskrifvaren
anmäles, till Kronofogden.
Dervid företes uträkning, sorn i 11, 12, 13 eller 14 §. omförmäles.
§. 45.
Skulle i större bränneri tillverkning under en månad öfverskjuta det belopp,
hvarför anmälan skett och afgift blifvit erlagd, vare tillverkaren pligtig att inom 8 dagar
efter månadens utgång till Landtränteriet inbetala den afgift, som för sådant öfverskott
sig belöper, eller den uträkning Lands-konloret meddelar, då med brännerikontrollörens
skriftliga intyg styrkes, till hvad belopp öfverskotta uppgått.
Detta skall, intilldess afgiflcn derför blifvit gulden, uti särskildt säkert rum å
det ställe, der tillverkningen skett, under kontrollörens lås förvaras.
Afgift för öfverskott skall utgå med en fjerdedels förhöjning utöfver hvad i 40
§. finnes bestämdt, om öfverskollet stiger öfver en tiondedel af del tillverkningsbelopp,
för hvilket anmälan skett och afgift blifvit förskottsvis erlagd.
Ofverskotts-tillverkning, som med mer än en femtedel öfversliger nämnda tillverknings-belopp,
vare bränvins-tillverkare förbuden.
§• 46.
I fall åter under en månad tillverkning ej skulle uppgå till det belopp, hvarför
afgift blifvit erlagd, ege bränvins-tillverkare att, då ett sådant förhållande med bränneri-konlrollörens
intyg hos Konungens Befallningshafvande styrkes, ålerlyfta så stor
3el af den erlagda afgiften, som mot minskningen i hans tillverkning svarar; dock må
hvad han sålunda återlyfla får ej öfverstiga en femtedel af den erlagda afgiften och
återstoden icke i något fall understiga den afgift, som svarar mot den minsta tillverkning,
hvarför anmälan enligt 4 §. får ske.
Bränvins-tillverkaren skall inom nästpåföljande månads utgång sig hos Konungens
Befallningshafvande till återlyftningen anmäla, vid förlust af rättigheten dertill.
§. 47.
Har någon anmält sig att bränvin tillverka, men vill derifrån afstå, eller uppgifven
tillverkning lill tid eller belopp inskränka, och har han icke, på sätt 12 eller
14 §. innehåller, anmälan derom gjort; vare skyldig att den oafkortade afgiften erlägga
före den dag, då tillverkningen skolat börjas. Sker det ej; varde afgiften hos
honom ofördröjligen utmätt, och miste han all rätt att under del löpande året bränvin
tillverka.
§. 48.
Till säkerhet för afgift, Sorn ogulden är, ege Kronan panträtt i den skattskyldiges
bränvins-tillverknings-redskap samt all i bränneriet lill mäskning och jäsning inrättad
Éxpedilions-Ulskotlets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 108. 603
redskap, jemte det i bränneriet eller å det ställe, der bränneriet befinnes, varande
bränvin och de kärl, hvari detta förvaras.
§• 49.
Varder bränneri genom vådeld eller annan olyckshändelse förstördt, må i förhållande
till tiden, hvarunder bränvins-tillverkning måst till följd deraf inställas, afkortning
eller återbäring af bränvins-tillverknings-afgiften beviljas. Om sådan afkortning
eller återbäring må ansökning, åtföljd af undersöknings-handlingar om olyckshändelsens
tillkomst och förloppet dervid, ingifvas till Konungens Befallningshafvande, hvilken ansökningen-
pröfvar och sitt beslut Kammar-rätten underställer.
När bränvins-tillverkningen af Konungen inställes under tid, då den enligt denna
författning eljest tillåten är, ege tillverkare att återfå den tillverknings-afgift, han för
sådan tid förskottsvis erlagt.
7 Art.
Om tillsyn vid bränvins tillverkning i större bränneri och vid distillering.
§. 50.
Vid hvarje större bränneri skall, då bränvin der tillverkas eller enligt 18 §. distilleras,
vara anställd en edsvuren kontrollör, der ej flera sådana brännerier kunna
under uppsigt af en gemensam kontrollör ställas. Denna kontrollör, som antages särskildt
för hvarje termin, hvarunder bränvins tillverkning är tilläten, erhåller under tiden
af Staten arfvode med högst 6 R:dr 32 sk. om dagen och af bränvins-tillverkaren,
utan ersättning, kost och ett eget, möhleradt, eldadt och städadt boningsrum å det
ställe, der bränvins-tillverkningen eller distilleringen utöfvas.
Kontrollör förordnas och hans arfvode, jemte resekostnads-ersättning, bestämmes
af den embetsmyndighet, Konungen uppdrag dertill gifver.
§. 51.
Finner kontrollör vid det under hans uppsigt ställda bränneri någon afvikelse
från denna författning vara begången; gifve ofördröjligen sådant tillkänna hos allmän
åklagare, hvilken skall afvikelsen åtala.
§• 52.
De sålunda anställde kontrollörer lyda under öfver-kontrollörer, hvilka skota
hålla allmän tillsyn öfver författningens efterlefnad. Öfver-kontrollör lyde under den
af nu befintliga embelsmyndigheter, åt hvilken Konungen sådan öfverstyrelse uppdrager.
Efter förslag, som nämnda embetsmyndighet upprättar, varde öfver-kontrollörer,
till ett inskränkt antal, förordnade af Konungen, som deras arfvode och resekostnadsersättning
bestämmer.
§. 53.
Öfver-kontrollörer och kontrollörer ställe sig tilt noggrann efterrättelse den särskilda
ordnings-stadga, som varder utfärdad.
604 Expeditions-Vtskottels Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 193.
§. 54.
I hvarje större bränneri skall finnas en eller två sprilhållare, uti hvilka, vid
bränvins tillverkning, spriten eller bränvinet genom ett rör från imkylaren inledes.
Dessa kärl skola vara stående i särskildt rum. De böra vara fullkomligt täta, enkla
och, fristående, så att, genom besigtning å deras bottnar och sidor, med lätthet kan
utrönas, att hemliga alledningar å dem ej finnas, skola vara af den storlek, att i
hvartdera rymmes minst ett dygns tillverkning, samt inrättade med tätt slutande och
med lås försedda lock.
Vid bränneriet skall jemväl hållas en, efter faststäldt formulär upprättad anteckningsbok,
utvisande beloppet af så väl de sädesslag, jordfrukter och andra ämnen,
hvilka till bränvins-tillverknmgen användas, som det bränvin, deraf erhålles.
Bran vins-tillverkare ställe sig derjemte tili efterrättelse, hvad ofvannämnda ordnings-stadga
om hans åligganden innehåller, samt de föreskrifter, kontrollören i enlighet
med densamma meddelar.
Med undantag af endast det i 54 §. omnämnda, från imkylaren till sprithållaren
gående afloppsrör samt ett afiedningsrör. för luften, får å redskap i större bränneri
någon afledning för bränvins-ångor ej finnas och således något särskildt rör för
länkens aftappning å redskapen icke anbringas. På afloppsröret få ej finnas kranar
eller ventiler, eller annan öppning, än den, hvarigenom bränvinet inledes i den s. k.
lyktan, om hvars beskaffenhet ordnings-stadgan innehåller närmare föreskrifter. Nämnda
rör skall omedelbarligen ledas från imkylaren till lyktan och derifrån i sprithållaren.
Så väl imkylaren, som afloppsröret med lyktan skola vara obeläckta och enkla
samt i öfrigt så inrättade, att hemliga öppningar eller afledningar icke kunna å dem
anbringas.
Luftröret, som anbringas å kylarens afloppsrör eller på lyktan, skall så inrättas,
att bränvin derifrån icke kan afledas eller upphemlas.
§. 56.
Allt bränvin, som i större bränneri tillverkas, skall mätas och profvas, på sätt
ordnings-stadgan närmare bestämmer.
§. 57.
Då bränvin uppmätes och profvas af den i bränneriet anställde kontrollör,
skall, såsom vittne, närvara en i orten boende trovärdig och edsvuren person, som
dertill särskildt för hvarje termin utses, i stad af borgerskapets äldste och på landet
af socknenämnd.
Der bränvins-tillverkare å landet skulle ega eller innehafva mer än halfva antalet
af hemmanen i socknen, utses vittnet af den socknenämnd inom närbelägen socken,
åt hvilken Konungens Befallningshafvande detta uppdrag lemnår.
1 fall antingen vittne icke väljes eller valdt vittne uteblifver, ege kontrollören
att annan lämplig person till vittne kalla.
\ittne
som god man vid Landtmäleri-förrältning erhåller.
Exp edil ions-Ut skot tets Förslag till underd. Skrifvelse, A’:o 1!) S,
605
I afseende på tiden för vittnets närvaro och biträde vid bränneriet ställe sig
vittnet till efterrättelse hvad ordnings-stadgan derom innehåller, och de föreskrifter,
kontrollören i enlighet med densamma meddelar.
Vid bränvins uppmätning och profning ege, efter derom erhållen underrättelse,
bränvins-lillverkare, sjelf eller genom ombud, vara tillstädes; men förrättningen må,
för hans uleblifvande, icke inställas.
§. 58.
Om, för lättad kontroll vid bränvins tillverkning, Konungen skulle finna för
godt förordna, att särskilda instrument för bränvinets mätning och profning skola i
de större brännerierna å redskapen anbringas, vare bränvins-lillverkare skyldige att,
på egen bekostnad, sådana instrument anskafla och underhålla.
§. 59.
Uppstår emellan bränvins-lillverkare och kontrollör tvist om uppmätt bränvins
styrka, insändes deraf, under bådas försegling, prof till Konungens Befallningshafvande,
som, efter del sakkunnig person undersökt profvet och skriftligt yttrande derom afgifvit,
afgör tvisten genom beslut, som ej öfverklagas må. Den, som tvisten tappar, skall
gälda så val den af undersökningen uppkommande kostnad, som vederpartens utgifter
och besvär.
§. 60.
Bränvins tillverkning eller distillering i större bränneri må ej företagas, innan
bränneriet blifvit af vederbörande kontrollör besigtigadt och befunnet icke vara annorlunda
inrättadt, än denna författning och ordnings-stadgan medgifva. Sådan besigtning
bör anställas, innan tiden för bränvins-tillverkningen infaller. Varder, besigtningen af
kontrollör fördröjd, förhålles sorn i ordnings-stadgan föreskrifves. Vid besigtningen
skall kontrollören öfver bränneriet upprätta beskrifning i tre exemplar. Dessa skola
af honom och bränvins-tillverkaren undertecknas. Ett exemplar insändes till Konungens
Befallningshafvande, och skola kontrollören och bränvins-tillverkaren ett hvardera
till sig taga.
Så ofta redskap i större bränneri ombytes eller förändras, skall på lika sätt
tillgå, innan bränvins tillverkning eller distillering der företagas må.
§. 61.
Konungens Befallningshafvande förordne behöfligt antal personer alt, emot lämpligt
arfvode, hafva tillsyn vid distillering, som enligt 20 §. utöfvas, och bestämme,
hvilka distillerings-verk under hvarderas tillsyn ställas må.
8 Art.
Om ansvar för öfvertrudelser af författningens föreskrifter.
§. 62.
Den, som tillverkar bränvin, utan att anmälan dertill skett och afgift blifvit erlagd,
eller under tid, då bränvins tillverkning ej är tillåten, gälde tillverknings-afgift
606 Expedilions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 498.
och bote, för lönbränning första gången ett med afgiften lika belopp och andra gången
dubbelt. Den, som andra gången med sådan förbrytelse beträdes, bafve derjemte
förverkat rättighet att bränvin tillverka. Skulle lian ytterligare blifva dermed beträdd;
erlägge afgift såsom för loflig tillverkning och bote fyra gånger afgiflens belopp. Missbrukas
till oloflig bränvins-tiilverkning sådan distillerings-rättighet, som enligt 18 eller
20 §. utöfvas får; vare rättigheten förbruten.
Har lönbränning skett med enkel redskap, med eller utan mäskvärmare; varde,
efter den grund, som i 42 §. stadgad är, afgiften beräknad i förhållande till redskapens
pannerymd och afverkningsförmåga: är tillverkningen utöfvad med mera sammansatt
eller medelst ånga drifven redskap; beräknas afgiften för det belopp, som, efter
hvad utredas kan, lillverkadt blifvit, dock för minst 300 kannor på dygnet. I bägge
dessa fall skall afgiften utgå för minst en månad; men har tillverkningen blifvit utöfvad
in på andra månaden, utgöres afgift för två månader, in på tredje månaden, för
tre månader, o. s. v.
§. 63.
Skulle någon under tid, hvarför han till bränvins tillverkning i mindre bränneri
sig anmält och afgift erlagt, tillverka bränvin med större eller annorlunda beskaffad
och högre afverkningsförmåga egande redskap, än han uppgifvit och till begagnande
hvaraf han är berättigad; då skall afgiften beräknas såsom i nästföregående §. stadgadt
är, men derifrån afdragas hvad han förskottsvis erlagt, och bote tillverkaren första
resan ett med den öfverskjutande afgiften lika belopp, andra resan dubbelt samt
tredje och följande resorna fyra gånger den öfverskjutande afgiften. Har han begagnat
enkel redskap med pannerymd öfver 20 kannor; gälde afgift såsom nu sagdt är,
men bote såsom för lönbränning, och varde alltså böterne beräknade i förhållande till
det belopp, hvartill afgiften, utan afdrag af förskottet, uppgår.
Tillverkare vare från ansvar för redskaps beskaffenhet fri, derest den uppgift,
han, vid anmälan till bränvins tillverkning, om redskapen lemnat, öfverensstämmer med
stämplingen och justerarens betyg, samt redskapen enligt samma stämpling och betyg
icke ar af annan rymd eller beskaffenhet, än att bränvins-tillverkaren är till dess begagnande
berättigad, och han icke har sig redskapens afvikelse från stämplingen och
betyget bekant; erlägge dock fyllnaden i den afgift, som i förhållande till sådan redskaps
afverkningsförmåga utgå bör.
§• 64.
Tillverkar någon samtidigt bränvin å samma egendom uti flera brännerier, eller
i samma bränneri med flera särskilda redskap, eller å annat ställe än han uppgifvit;
bote från och med 50 till och med 1,000 R:dr.
§. 65.
Den, som tillverkar eller distillera!' bränvin med ostämplad redskap, bote 20 R;dr„
§. 66.
Uti de i 62, 63, 64 och 65 §§. omförrnälda fall af oloflig bränvins-tiilverkning,
vare de vid förbrytelsen nyttjade redskap, det i bränneriet samt dertill hörande förvaringsrum
vid beslagslillfället befintliga bränvin, och de kärl, hvari det förvaras, för
-
Expediiions-Utskollels Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 195.
607
brulna. Kan det styrkas, att någon del af bränvinet är lofligen tillverkadt; vare dock
sådan del icke förbruten.
§. 67.
Den, sora vid bränvins tillverkning i större bränneri från mätning till beskattning
undansnillar något af det bränvin, som tillverkas, eller, för sådant ändamål, begagnar
lillverknings-redskap eller sprithällare med dold öppning eller afledning, hvarigenom
bränvin kan lönligen uttagas, eller bryter försegling eller öppnar eller borttager
lås, som kontrollör åsatt till förekommande af det tillverkade bränvinets lönliga
uttagande, straffes med fängelse vid vatten och bröd efter brottets beskaffenhet, gälde
den tillverknings-afgift, som för det undansnillade bränvinet sig belöper, och håfve förbrutit
redskapen, det i bränneriet samt dertill hörande förvaringsrum vid beslagstillfället
befintliga bränvin och de kärl, hvari det förvaras,
§. 68.
Till redskap, som enligt 66 eller 67 §. är förbruten, räknas hvarje i bränneri
för kokning, mäskning, jäsning och bränning inrättad redskap, äfvensom sprithällare,
der sådan finnes.
§. 69.
Om den, som tillverkar bränvin i större bränneri, dervid under en månad öfverskrider
det enligt 45 §. tillåtna högsta tillverkningsbelopp; håfve han förbrutit öfverskotlet,
erlägge derför afgift enligt 41 §., förhöjd med en fjerdedel, och bote första
gången ett ined den förhöjda algiften lika belopp, andra gången afgiftens dubbla belopp
samt derefter vid hvarje ny sådan öfverträdelse fyra gånger afgiften.
§. 70.
Dislillerar den bränvin, som till distillering icke är berättigad, elier verkställer
någon distillering under tid, då sådan icke är för honom tillåten, eller utöfvas distilleringsrält,
som på 18 eller 19 §. grundad är, under lid, hvarför anmälan till bränvins
tillverkning ej skott eller tillverknings-afgift ej blifvit erlagd, eller varder sådan distillering,
hvilken enligt 20 §. idkas såsom särskild näring, utöfvad under tid, hvarför
anmälan till distilleringen ej skett; bote den, som distillering sålunda olofligen utöfvar
eller olagligen förfar, från och med 100 till och med 1,000 R:dr.
Den, som till distillering, hvilken på grund af 19 eller 20 §. utöfvas, använder
redskap af annan rymd eller beskaffenhet, än han uppgifvit och till begagnande hvaraf
han är berättigad, bote från och med 13 R:dr 16 sk. till och med 133 R:dr 16 sk.
§. 71.
Apothekare, som för farmaceutiska behof nyttjar distillerings-panna af större
rymd, än medgifven är, eller distillerings-pannor utöfver tillåtet antal, bote från och
med 13 R:dr 16 sk. till och med 133 R:dr 16 sk.
§. 72.
Ofverträdér bränvins-tillverkare det förbud, som i 2 §. sista mom. gifvet är,
mot mäskberedning samt bränvins tillverkning från klockan tio om aftonen näst föra
608 Expeditions-Utskottels Förslag till underd. Skrifvelse, N:o i9S.
sön- eller helgedag till klockan tio om aftonen å sådan dag; gälde den tillverkningsafgift,
sorn mot en dag svarar, och bote afgiftens dubbla belopp.
Verkställes annat till bränneri hörande arbete emellan kl. 8 på morgonen och
kl. 5 om altonen å sön- eller helgedag, eller öfverträdes förbud, som i 22 §. gifvet
är; bote bränvins-tillverkare eller distillerings-idkare från och med 3 R:dr 16 sk. till
och med 33 R:dr 16 sk.
Vid de förbrytelser, nu sagda äro, vare så väl bränvins-lillverkaren eller distillerings-idkaren,
som de arbetare, hvilka honom biträdl, underkastade ansvar för sabbatsbrott,
enligt allmän lag.
§. 73.
Har justerare oriktigt stämplat redskap eller i stämplingsbelvg sådan oriktigt
• beskrifvit, och är det fall icke för handen, som i 31 §. omförmäles; bote från och
med 13 R:dr 16 sk. till och med 133 R:dr 16 sk. och miste tillika befattningen eller
varde från utölningen deraf under viss tid skiljd.
§. 74.
Den tillverkare af redskap, som missleder justerare med falsk uppgift om redskapens
beskaffenhet, bote från och med 33 R:dr 16 sk. lill och med 333 R:dr 16 sk.
§. 75.
För underlätet iakttagande af hvad i 25, 30, 32, 33 eller 34 §. eller uti 54 §.
2 eller 3 mom. föreskrifves, vare ansvaret böter från och med 13 R:dr 16 sk. till och
med 133 R:dr 16 sk., och af hvad i 99 §. sägs, från och med 3 R:dr 16 sk. till och
med 33 R:dr 16 sk.
§• 76.
Den, som underlåter att till försegling anmäla innehafvande redskap, då sådant
ske bör, efter hvad i 38 §. sägs, bote från och med 16 R:dr 32 sk. lill och med 166
R:dr 32 sk.
§• 77.
Har bränvins-tillverknings- eller distillerings-redskap blifvit förseglad, och finnes
sedan, under tid, då redskapen ej får begagnas, förseglingen vara bruten, skall innehafvaren
eller, i hans frånvaro, elen, som i hans ställe satt är, inom två dagar efter
erhållen kunskap att brytning skett, sådant anmäla hos den, som öfver förseglingen
tillsyn eger, och betala kostnaden för redskapens försegling ånyo. Uraktlåtes sådan
anmälan, eller varder innehafvaren öfvertygad att hafva utan våda brytningen verkställt
eller verkställa låtit; bote han från och med 20 till och med 200 R:dr, och
vare derjemte redskapen förverkad.
Varder annan öfvertygad att, utan innehafvarens vetskap och samtycke, hafva
utan våda förseglingen brutit; bote som sagdt är och gälde redskapens värde, så ock
kostnaden för dess förnyade försegling.
§. 78.
Expeditions-Utskottets Förslag lill underd. Skrifvelse, N:o 193.
609
§• 78.
Vägrar man den, som i afseende å förbrytelser mot denna författning eger undersökning
anställa, tillträde till rum eller byggnad, der, enligt 84 §., undersökning
»ke ina; böte från och med 50 till och med 1,000 R:dr.
§. 79.
När förbrytelse mot denna författning åtalas, ans va re bränvins-tillverkare för
hustrus, barns, tjenstefolks och vid bränneriet anställde arbetares gerningar, ifall bötesansvar
eller förlust af redskap, eller tillverkad vara, eller kärl, hvari den förvaras,
ifrågakommer, derest icke omständigheterna visa, att förbrytelsen skett utan tillverkarens
vetskap och vilja.
Redskap, tillverkad vara och kärl, hvari den förvaras, skola, fastän bränvinstillverkare
icke är egare deraf, förbrutna dömas, när förbrytelse, som sådan påföljd
medförer, är begången af bränneriet arrendator eller föreståndare, eller ock efter arrendatorns
eller föreståndarens föreskrift.
§. 80.
Bränvins-tillverkare eller Distillerings-idkare, som åt den vid bans bränneri anställde
kontrollör eller tillsyningsman såsom gåfva något gifver eller erbjuder, böte
från och med 13 R:dr 16 sk. till och med 133 R:dr 16 sk. Kontrollör eller tillsyningsman,
som gåfvan mottager, vare lika ansvar underkastad och miste derjemte befattningen.
§■ 81.
Skulle bränneri-kontrollör eller den, hvilken tillsyn vid bränneri såsom tjenstpligt
eljest åligger, eller den, som är pligtig att förbrytelser mot denna författning åtala,
sjelf beträdas med oloflig bränvins-lillverkning eller distillering, eller att hafva främjat
sådan förbrytelse eller tillverkares försnillning af den afgift, han erlägga bör; varde
dömd lill straff-arbete frän och med sex månader till och med tre år.
Visar någon, hvilken det åligger att tillsyn vid bränneri hålla eller förbrytelser
mot denna författning åtala eller redskap under försegling ställa, försummelse eller
vårdslöshet i dessa åligganden; varde antingen för alltid eller under viss tid från tjensten
eller befattningen skiljd eller ock fälld till böter efter domarens bepröfvande.
§• 82.
Varder, till utrönande af förbrytelse mot denna författning, undersökning hos
någon anställd emellan klockan 9 om aftonen och klockan 5 om morgonen, men sådan
förbrytelse ej upptäckt; böte förrättningsmannen frän och med 3 R:dr 16 sk. till
och med 33 R:dr 16 sk., der han ej finnes hafva till undersökningen giltig anledning
haft.
Vägrar den, som undersökning i bränneri anställt, att betyg, som i 94 §. sägs,
åt bränvins-tillverkare genast utfärda; böte 10 R:dr.
Bih. lill B. St. Brot. IS53 öl 1S5i. i9 Sami. 1 Afd. 77
610
Fxpedilions-VlskoUets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o f95.
§• 83.
Varder vid undersökning eller i anledning deraf förrältningsman våldförd, eller
föröfvar han sjelf våld i oträngdt mål; gånge dermed efter allmän lag.
8. 84.
Böter, sorn enligt 62, 63, 64, 74 eller 78 §. ådömas, skola, då tillgång brister,
till straff-arbete sålunda förvandlas:
böter lill och med
100 R:dr
lill straff-arbete i
3 månader,
»
från
100 till och med
1 200 R:dr
9
4
9
»
1)
200
»
400 »
9
5
9
»
9
400
9
600 »
9
6
9
»
9
600
»
900 >
9
7
9
»
»
900
9
1.200 »
9
8
9
»
9
1,200
9
1,500 »
9
9
9
»
»
1,500
n
1,900
9
10
9
)>
1,900
9
2,300 »
9
11
9
»
))
2,300
»
2,700 »
9
ett år.
För hvarje fulla 500 R:dr härutöfver ökes straff-arbetet med en månad intill 2
år, hvarutöfver icke någon må för brott mot denna författning till straff-arbete hållas.
Öfrige i denna författning utsatte böter skola, enligt 8 morn. i Kongl. Förklaringen
den 23 Mars 1807, till fängelse förvandlas.
§. 85.
Då böter, som olika förvandlas, på en gång till uttagande förekomma, skola
först utgå de, som till enkelt fängelse, dernäst de, som till fängelse vid vatten och
bröd, och slutligen de, som till straff-arbete förvandlas.
Hafva böter lill en del utgått, förvandlas återstoden efter de i Kongl. Brefven
den 5 Februari 1768 och den 27 Oktober 1820 stadgade grunder.
§. 86.
Af böter, som enligt denna författning ådömas, samt värdet af bränneri-redskap
och annan egendom, som förbruten anses, tillfälle två tredjedelar åklagaren och en
tredjedel den stads eller sockens fattigkassa, hvari den åtalade förbrytelsen är begången.
Finnes särskild angifvare, tage ban hälften af åklagarens andel.*
9 Art.
Föreskrifter i afseende å författningens verkställighet.
§■ 87.
Konungens Befallningshafvande hålle allvarlig band öfver iakttagande af hvad i
denna författning stadgadt är.
§. 88.
Lands- och Sladsfiskaler, Krono-, Stads- och Polisbetjente, samt de personer,
hvilka särskildt förordnas alt vaka öfver denna författnings efterlefnad, åligge att förbrytelser
mot densamma åtala, äfven utan särskild angifvelse.
i
Expeditions-Vlskollets Förslag lill underd. Skrifvelse, N:o 195.
611
I öfrigt eger en hvar rättighet att för sådana förbrytelser anställa åtal, dock ej
barn mot föräldrar, eller tjenstehjon, så länge de i tjensten äro, mot husbondefolk.
Då åtal anställes af annan person än den, som i 1 mom. af denna §. nämnd
är, gifve han sin talan allmän åklagare tillkänna så tidigt, att denne må kunna målets
utförande öfvervara.
§. 89.
Rättighet att förbrytelse mot denna författning till åtal af allmän åklagare angifva,
tillkomme en hvar, utom barn mot föräldrar.
Socknenämnd å landet och borgerskapets äldste i stad böra egna synnerlig uppmärksamhet
deråt, att sådana förbrytelser varda till åtal angifna.
Tillträde lill bränneri må derföre ej förvägras dem, eller den ledamot, de bland
sig utse att öfver bränneriet tillsyn hafva.
§. 90.
De i 88 §. 1 mom. omförmälde allmänna åklagare och tillsyningsmän ega anställa
undersökning om förbrytelser mot denna författning, äfvensom att verkställa beslag.
§. 91.
Den, som förrättar undersökning, bör, för att tillgodonjuta det skydd, honom
dervid lagligen tillkommer, vid förrättningen på sig synbart bära påbudet tjenstetecken,
eller, innan förrättningen företages, fullmagt eller förordnande uppvisa.
I orten boende eller känd krono- eller stadsbetjent vare likväl frikallad från
skyldigheten att sin behörighet sålunda styrka.
§. 92.
Undersökning må alla lider på dygnet anställas i bränneri, kök, brygg- och bagarstuga,
så ock i annat rum eller byggnad, som kan begagnas för bränvins tillverkning
eller distillering.
Då vid undersökning någon förbrytelse ej upptäckes, vare för undersökningens
anställande förrättningsmannen icke underkastad ansvar, såvida ej undersökningen blifvit
företagen emellan kl. 9 om aftonen och kl. 5 om morgonen. I sådant fall gånge
som i 82 §. sagdt är.
§. 93.
När å tid, då bränvin får tillverkas, undersökning om pannas rymd skall anställas,
vare förrättningsmannen, om redskapen begagnas, när han sig till förrättningen
inställer, pligtig alt afbida tiden, då pannan afrunnit; och må för sådan undersökning
bränvirts-tillverkningen ej längre uppehållas, än nödigt är.
§• 94.
Har vid undersökning någon felaktighet ej funnits; vare undersöknings-förrättare
pligtig att genast tillställa tillverkaren ett af tillstädesvarande vittnen bestyrkt intyg
om tidens längd, under hvilken tillverkaren varit af undersökningen hindrad att
612
Expeditions-Vlskoltets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 19$.
bränvin tillverka. Detta betyg berättigar tillverkaren att hos Konungens Befallningshafvande
återlyfta 1-|- gång den afgift, som mot samma tid svarar.
§. 95.
Beslag skall göras i två vittnens närvaro. Innehafvare ef hvad i beslag tage*
eller, i hans frånvaro, hans ombud på stället eller någon al hans husfolk, skall om
beslaget förut tillsägas.
§. 96.
Då beslag sker hos den, som är berättigad att tillverka bränvin och sig dertill
behörigen anmält, må hvarken panna utbrytas, ej heller någon del af tillverknings-redskap
honom fråntagas, eller han från tillverkningens fortsättande hindras, innan förste
domstol i målet dömt redskapen förbrulen. Härifrån undantagas de/ali:
l:o) då tillverkare i mindre bränneri begagnar redskap af större pannerymd,
än vid sådan tillverkning tillåten är, och det förhållande icke är för handen, hvilket i
sista mom. af 63 §. omförmäles;
2:o) då vid tillverkning i större bränneri något af det bränvin, som tillverkas,
från mätning till beskattning undansnillas;
3:o) då för sådant ändamål begagnas tillverknings-redskap eller sprilhållare roed
dold öppning eller afledning, hvarigenom bränvin kan lönligen uttagas; samt
4:o) då tillverkare bryter försegling eller -öppnar eller borttager lås, som kontrollör
åsatt, till förekommande af det tillverkade bränvinets lönliga uttagande.
§. 97.
Redskap, som i beslag tages, skall, till förekommande af dess utbyte mot annan,
af beslagaren med särskild stämpel utmärkas, der ej redskapen vid beslaget egaren
fråntages, i hvilket fall den skall i allmänt förvar sättas.
§. 98.
Vid beslag skall, till säkerhet för de böter, som ådömas kunna, det i bränneriet
och dertill hörande förvaringsrum befintliga, lofligen tillverkade bränvin i förvar
tagas.
§. 99.
I bränneri skall under tid, då bränvins tillverkning eller distillering der verkställes,
städse vara i bevittnad afskrift anslaget vederbörandes bevis, att tillverkningsafgiften
för samma tid blifvit erlagd. Beviset bör derjemte i hufvudskrift- vara att
tillgå, när dess uppvisande påfordras af bränneri-koutrollör eller den, hvilken tillsyn
vid bränneri såsom tjenstepligt eljest åligger eller som är skyldig att förbrytelser mot
denna författning åtala.
§. 100.
De i denna författning utsatta afgifter och böter beräknas i bankomynt.
Expedilions-Ulskoltets Förslag lill underd. Skrifvelse, A':o l äS.
613
10 Art.
Om redskaps inlösning.
§. 101.
Enkel redskap, med eller utan mäskvärmare, skall, till de delar densamma utgöres
af koppar eller malm, för allmänna medel inlösas, med en liondedels förhöjning
utöfver det värde af gammal koppar och malm, Konungen bestämmer. Redskapsegare,
som vill sig af sadan förmån begagna, skall dock, inom tre månader efter det
denna författning trädt i verkställighet, redskapen anmäla och aflemna å de möten,
Konungens Befallningshafvande för sådant ändamål utsätter.
11 Art.
Särskilda stadganden för den bränvins-tillverkning, som vtöfvas i mindre
bränneri år i855.
§. 102.
Den, som år 1852 eller 1853 till bränvins tillverkning begagnat enkel redskap
af större pannerjmd, än enligt 7 §. är tillåten, vare berättigad att med enkel redskap
af högst 27 kannors pannerymd ulan, eller högst 20 kannors med mäskvärmare, år
1855 i mindre bränneri tillverka bränvin; dock må ej den, hvars redskap under ettdera
af de förstnämnda åren icke uppgått till 27 kannors rymd utan, eller 20 kannors
med mäskvärmare, med större eller annorlunda beskaffad redskap, än ban då begagnat,
år 1855 tillverkningen utöfva.
§. 103.
För bränvins tillverkning i mindre bränneri utgår under året 1855 afgiften efter
redskapens afverkningsförmåga, sålunda beräknad, alt det under ett dygn tillverkade
bränvin anses uppgå till tre fjerdedetär af pannerymden, då redskap utan mäskvärmare,
och lill lika belopp med pannerymden, då redskap med mäskvärmare begagnas,
på sätt efterföljande tarif utvisar:
k
614 Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 195,
T ar if tt af giften, berähnad för dygn•
Pannerymd, som åter-
Redskap utan mäskvärmare.
Redskap med mäskvärmare.
står, sedan 2 kannors
kokrum afdragits.
Banko.
Rgs.
Banko.
Rgs.
Kannor.
R:dr
sk.
rst.
R:dr
sk.
rst.
R:dr
sk.
rst.
R:dr
sk.
rst.
10
2
24
3
36
3
16
.—
5
—
—
10*
2
30
—
3
45
—
3
24
—
5
12
—
11
2
36
—
4
6
—
3
32
5 '
24
—
U*
2
42
—
4
15
—
3
40
—
5
36
—
12
3
—
—
4
24
—
4
6
—
—
12*
3
6
—
4
33
—
4
8
—
6
12
—
13
3
12
—
4
42
—
4
16
6
24
—
13*
3
18
—
5
3
—
4
24
—
6
36
—
14
3
24
—
5
12
—
4
32
—
7
—
—
14*
3
30
—
5
21
—
4
40
.—
7
12
—
15
3
36
—
5
30
—
5
___
—
7
24
—
15*
3
42
—
5
39
—
5
8
7
36
—
16
4
—
—
6
—
—
5
16
—
8
—
—
16*
4
6
—
6
9
—
5
24
—
8
12
—
17
4
12
—
6
18
—
5
32
—
8
24
—
17*
4
18
—
6
27
—
5
40
—
8
36
_
18
4
24
—
6
36
—
6
9
—
—
18*
4
30
—
6
45
—
19
4
36
—
7
6
—
19*
4
42
—
7
15
—
20
5
.—
7
24
—
20*
5
6
—
7
33
—
21
5
12
—
7
42
—
21*
5
18
—
8
3
—
22
5
24
—.
8
12
22*
5
30
—
8
21
—
23
5
36
—
8
30
23*
5
42
—
8
39
_
24
6
9
24*
6
6
—
9
9
25
6
12
—
9
18
—
i
Brutet tal af kanna i pannerymd, uppgående till en half kanna eller deröfver,
räknas för en half; under en half kanna beräknas ej.
Expedilions-Vtskoltets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 195.
615
Formulär
till
Mätnings- och Stämplings-bevis å bränvins-tillverknings- (dislillerings-) redskapen
N:0
Enkel 1 (med fasti
V panna -{med löst> bröst
Dubbel) [utan
Conisk ) hatt med 00 tums
Cylindrisk] ångrör
Enkel
>■
3
oi <
T SJ
3? ^
koppar
reklifikations-apparat, j
fäslad vid halten, att
sättas emellan pannan
och afkylnings-redskapen
-
Dubbel
Mäskvärmara
Med (utan) ång-apparat
00
00
00
00
r
C
0 st. oval af
0 t. diam.
0 st. rund af
0 t. diam.
>■>
CA *0
63
-s
3 ZL
"s 63
Redskapens rymd är stämplad å pannans {”fy*rsla jej}
00.
På panna, hatt, mäskvärmare och rektifikations-apparat åsatt min namnstämpel,
årtal och ordningsnummer.
S. S. 185— N. N. den 185—
(Justérarens namn.)
61G
Expedit ions-Ulskottets Förslag till underd. Skrifvelse, i\:o 11) 6.
N:o 196.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 26 Nov. 1834.
Preste-Ståndet den 26 — —
Borgare-Ståndet den 28 — —
Bonde-Ståndet den 29 — —
Rikets Sländers underdåniga Skrifvelse, angående tullbestämmelser
för Bränvin och Sprit.
(Bevilln:s-Utsk:s Mern. N:ris 30 och 33 samt
Först. Stats-Utsk:s Mern. N:o 375.)
S. A. K.
Sedan Rikets Ständer numera fattat beslut rörande den inhemska bränvins-tillverkningen
och skatten derå, i afvaktan af hvilka beslut frågan om tullbestämmelserna
för Bränvin och Sprit blifvit uppskjuten, få Rikets Ständer i afseende å denna fråga
nu i underdånighet anmäla, att de för närvarande stadgade införsels-förbuden för
vissa slag Bränvin och Sprit funnits böra bibehållas; att det å Bränvin och Sprit, alla
slag, nu stadgade tullvärde, 2 R:dr kannan, jemväl ansetts böra blifva oförändradt; att
tullen å de till införsel lofgifna slag Bränvin och Sprit blifvit bestämd, för sådan vara
af till och med 10 graders styrka, till 30 sk. kannan, med förhöjning, för hvarje öfverskjutande
full grad, af 1 sk. 6 rst., samt att denna införsels-tull må anses såsom
eventuel tull-afgift för de förbudna slagen, i händelse förbuden komme att upphäfvas.
• Hvad särskildt beträffar nu gällande undantags-stadgande af 8 sk. införsells-tull
per kanna å Fransk Sprit, som, för luktvatlens-beredning, får med Kommerse-kollegii
tillstånd införas, sä hafva Rikets Ständer, för att icke betaga den inhemska luktvattensberedningen
tillfälle att fortfarande förse sig med det behöfliga råämnet, utan alltför
hög tull-afgift, men ändock bringa denna afgift i någorlunda jemförligt förhållande
med den skatt, som ä bränvins-tillverkningen blifvit bestämd, ansett Fransk Sprit, för
beredning af luktvatten, böra få införas, efter pröfning af behofvet och med särskildt
tillstånd af Kommerse-kollegium, emot 16 sk. tull per kanna.
I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit i underdånighet anfördt, anse Rikets
Ständer alltså den blifvande Tull-taxan böra innehålla följande bestämmelser i afseende
å
Tullviirde.
2 R:dr
Bränvin och Sprit:
af Säd, Potates eller andra jordfrukter:
Itfförsels-tall.
Genever, Holländsk:
af till och med 10 graders styrka 1 kanna 30 sk.
För
Expeditions-litskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 197. 617
Tullvärde. För hvarje öfverskjutande full grad ökas införsels-tullen Införsels-tull.
med t sk. 6 rst.
Alla andra slag, odistilleradt eller distilleradt
. Förb.
af Frukt:
2 R:dr Konjak, Fransk:
af till och med 10 graders styrka
.1 kanna 30 sk.
För hvarje öfverskjutande full grad ökas införsels-tullen
med 1 sk. 6 rst.
Andra slag  f Förb.
2 R:dr af Socker eller Rumra:
af till och med 10 graders styrka
. 1 kanna 30 sk.
För hvarje öfverskjutande full grad ökas införsels-tullen
med 1 sk. 6 rst.
2 R:dr af Ris eller Arrack:
af till och med 10 graders styrka 1 kanna 30 sk.
För hvarje öfverskjutande full grad ökas införsels-tullen
med 1 sk. 6 rst.
2 R:dr Fransk Sprit, för beredning af luktvatten, införd efter pröfning
af behofvet och med särskildt tillstånd af Kom
merse-koliegium
1 kanna 16 sk.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 29 November 1854.
den
26
Nov.
1834.
den
26
—
—
den
28
—
—
den
29
—
.-T-
N:o 197.
Preste-Ståndet
' /
Borgare-Stånde
Bonde-Ståndet
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående statsbidrag för
jernv ägs-anläggningar.
(Stats-Utsk:s Utkden m. m. N:ris 274, 334, 358 och 369.)
S. A. K.
Efter pröfning af åtskilliga hos Rikets Ständer gjorda framställningar om jernvägs-anläggningar
inom liera af rikets landskap, hafva Rikets Ständer, utom de anslag,
som för de i underdåniga skrifvelsen den 18 innevarande månad omförmälde stambaBih.
till R. St. Prot. 1853 dt 1854. 10 Sami. 1 Afd. 78
618 Expeditions-Vtskottels Förslag till anderd. Skrifvelse, N:o 197.
nor blifvit anvisade, funnit sig böra bevilja statsbidrag för nedannämnde så beskaffade
anläggningar, nemligen:
l:o. För en jernväg mellan sjöarne lVessman och Norra Barken inom
Stora Kopparbergs län.
I afseende härå har hos Rikets Ständer blifvit uppgifvet, att, sedan lokal-undersökning
för en kanals anläggning mellan ofvannämnde sjöar, för mer än 20 år tillbaka,
blifvit anställd och omständligt kostnadsförslag derefter upprättadt, samt Styrelsen
för allmänna väg- och vattenbyggnader förordat denna kanal-anläggning, hade E.
K. M:t, uti Dess Nådiga Proposition angående Stats-verkets tillstånd och hehof, vid
1844 års riksdag förklarat, att bland de nya kanal-ledningar, för hvilka statsanslag
ifrågakomme, den föreslagna kanalen mellan sjöarne Barken och Wessman borde företrädesvis
komma i åtanke, i anseende till de stora fördelar densamma, i förening
med Strömsholms kanal-led, skulle komma att medföra, ej allenast för omkringliggande,
med hänsigt till bergverks-industrien, högst vigtiga orter, utan ock för riket i allmänhet.
Men beviljandet af det anslag å 463,000 R:dr, E. K. M:t då, likasom vid 1847
och 1848 års riksdag, föreslog för detta företag, blef af Rikets Ständer uppskjutet.
Sedermera hade fråga uppstått att, i stället för en båtled, anlägga en mindre jernväg
mellan samma sjöar, hvarigenom det åsyftade ändamålet, eller sjön Wessmans sammanbindning
med Strömsholms kanal och Mälaren, skulle, med betydligt minskad kostnad,
kunna vinnas. Med afseende å vigten och behofvet af ett dylikt kommunikations-medel
inom en ort, der 45 tackjernshj'ttor samt 54 stångjerns- och manufakturverk
funnes anlagda, har blifvit anfördt, att omkring 50,000 skeppund jern-effekter,
jemte 6 å 7,000 tunnor spanmål och styckegods, årligen forslades mellan ofvannämnde
2:ne sjöar, och hvilka varor derunder måste 6 gånger omlastas. Genom dessa omlastningar
från hjuldon till båt och tvertom, åtginge en tid af 4, ofta 6 veckor, mellan
effekternas aflemnande på det ställe vid sjön Wessman, der jernvägen skulle komma
att börja, och deras framkomst till stranden af den 1| mil derifrån belägna sjön Barken.
Till följd af de många omlastningarne samt de ständiga ombytena af formän och
båtförare, förskingrades, skadades eller sammanblandades en stor del af de forslade
effekterna. Berörde olägenheter komme naturligtvis att försvinna efter jernvägs-anläggningen,
då endast på- och adastning vid transportens början och slut ifrågakomme,
samt knappast 4 timmar behöfdes för hvarje transports verkställande. —• Kostnaderna
för denna, till begagnande med hästkraft afsedda, jernväg af 1|- mils längd och med
enkelt, 3 fots vidt spår, skulle, enligt ett af Majoren vid väg- och vattenbyggnadskorpsen
C. E. Nordström deröfver uppgjordt förslag, bestiga sig till 189,700 R:dr.
Deremot kunde afkaslningen af jernvägen icke beräknas högre än till 3J procent af
sagda kostnadssumma. Ifrågavarande gagneliga företag skulle följaktligen ej komma
att utföras, såvida icke detsamma genom Statens bidrag understöddes.
I anseende till den högst betydliga rörelsen och den särdeles lifliga verksamheten
inom den ort, der ifrågavarande jernväg skulle anläggas, samt det besvärliga och
tidsödande sätt, hvarpå transporterna af denna orts produkter och förnödenhets-artiklar
för närvarande måste verkställas, och i betraktande af de stora fördelar, som en
utsträckning till sjön Wessman af den kommunikations-led från Mälaren, Strömsholms
kanal bildar, enligt hvad E. K. M:t vid föregående riksdagar vitsordat, komme att
medföra ej blott för kringliggande landsbygd, utan äfven för riket i allmänhet, hafva
Rikets Ständer funnit sig desto hellre böra bevilja statsbidrag för den nu föreslagna
jernvägs-anläggningen, som utförandet af detta företag fordrar vida mindre allmänna
Expeditions-Vtskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 497.
619
och enskilda uppoffringar, än verkställigheten af det kommunikations-medel mellan o.fvannämnde
2:ne sjöar, hvarom förslag förut varit framstäldt; och hafva Rikets Ständer
alltså, för anläggningen af en jernväg mellan sjöarne Norra Barken och Wessman
inom Norrbärkes och Grangärdes socknar i Stora Kopparbergs län, åt det bolag, som
bildar sig för detta företag, beviljat och till utgående från Riksgälds-kontoret anvisat
ett lån å Etthundratretiotretusen trehundratretiolre (133,333) R:dr 16 sk.; hvilket lån
under den för arbetets utförande i det härom afslutade kontrakt bestämda tid, bör få,
utan ränta och kapital-afbetalning, irlnehafvas, samt derefter återbetalas genom erläggande,
före hvarje års slut, af fem procent å hela den utbekomna lånesumman, dervid
beräknas tre procent årlig ränta för det dessförinnan obetalda lånebeloppet och
återstoden utgör kapital-afbetalning; hvarjemte och derest det till inbetalning iörfallna
beloppet icke varder i stadgad ordning erlagdt, fem procent årlig ränta å detta belopp
bör utgöras, intilldess inbetalningen deraf vederbörligen verkställes. Börande för öfrigt
de härvid tillämpliga allmänna stadganden och bestämmelser, som, enligt hvad i underdånig
skrifvelse den 19 sistlidne Juni är anmäldt, redan blifvit af Rikets Ständer beslutade,
i afseende på de för väganläggningar och vägförbättringar samt vattenkommunikationer
m. m. under denna riksdag beviljade statsbidrag, jemväl iakttagas med hänsigt
till nu ifrågavarande lån och det dermed understödda företag; dock bör lånesummans
lyftning endast få ske terminvis samt lämpas efter arbetstiden, och bolaget, genom
särskild förbindelse, åtaga sig att, utan bidrag af allmänna medel, under all framtid
vidmakthålla jernvägen i sådant skick, att den efter hela dess längd kan begagnas.
2:o. För anläggning af jernväg från Dalarne lill Gefle.
Till följd af sin genom andra mellanliggande provinser från både hafskusten
och de större insjöarne samt dem sammanbindande kanaler afskiljda belägenhet, har
Dalarne icke kunnat komma i åtnjutande af de fördelar, som, genom nya eller förbättrade
vattenkommunikationer, i sednare tider beredts för en stor del af rikets öfriga
landskaper. Frågor hafva visserligen jemväl uppstått och förslag uppgjorts, angående
anläggning af kanaler inom denna provins, men, med hänsigt till lokal- och klimatförhållanden,
hafva de föreslagna kanal-ledernas gagn för orten och riket ansetts icke
komma att motsvara dermed förenade kostnader. Dessa företag, för hvilka dels icke
några, dels otillräckliga allmänna understöd erhållits, hafva alltså icke kunnat utföras.
Dalarnes förnämsta och mest vigtiga kommunikations-behof synes emellertid vara, att
för fortskaffningen af de produkter och varor, denna provins kan afsätta till eller
måste anskaffa från andra orter, erhålla en, efter nutidens fordringar i delta hänseende
lämpad, farled till en allmän och lätt tillgänglig hamnplats. Att en sådan kommunikation
icke utan alltför stora både enskilda och allmänna uppoffringar kan beredas
genom en kanal-ledning, och att densamma ändock ej skulle blifva fullt ändamålsenlig,
torde, i betraktande af provinsens samt dess vattendrags läge och beskaffenhet, kunna
tagas för gifvet. Deremot förefaller, ur flera synpunkter, en jernvägs anläggande för
sagde ändamål företrädesvis lämpligt. Rikets Ständer hafva alltså ansett de förslag,
som hos Rikets Ständer blifvit framställda om tillvägabringandet af ett sådant kommunikations-medel,
dels i sydlig rigtning lill Mälaren och dels i östlig rigtning till Östersjön,
förtjenta af synnerlig uppmärksamhet. Med hänsigt lill verkställigheten och bekostandet
af de sålunda föreslagna jernvägs-anläggningarne, hafva Rikets Ständer icke
förbisett den frågan, huruvida dessa jernvägar rätteligen äro att hänföra till stamlinier,
eller sådane jernbanor, hvilka, i öfverensstämmelse med den af Rikets Ständer i ofvanåberopade
underdåniga skrifvelse den 18 innevarande November omförmälda grundsats,
620
Expeditions-Vtskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 197.
böra genom Statens försorg och på dess bekostnad utföras, eller till bibanor, hvilkas
anläggning och fullbordande, emot dertill erhållet större eller mindre statsbidrag, bör
åt den enskilda företagsamheten öfverlemnas. Beträffande denna fråga, hafva Rikets
Ständer funnit, att, då sjelfva begreppet och uttrycket stambana måste förutsätta, det
hvarje dylik bana är afsedd att utgöra stammen för derifrån sig framgent utgrenande
bibanor, en jernväg, som anlägges från någon viss punkt inom en provins, för att endast
ledas till den för dess produkter och förnödenhets-artiklar mest lämpliga hamnplats,
icke tyckes skäligen kunna räknas till förstnämnde slag af jernbanor.
Då således de jernvägar från Dalarne, hvarom nu fråga blifvit väckt, enligt Rikets
Ständers åsigt, oaktadt sin längd och anläggnings-kostnadernas betydliga belopp,
icke äro att anse såsom stamlinier, och då dessa sednares sträckning, dimensioner och
anläggningssätt m. m. icke komma att ega något väsendtligt inflytande på de förra,
hafva Rikets Ständer, med afseende derjemte å de förhållanden, som genom vederbörande
embetsmäns och embetsmyndigheters anställda undersökningar och meddelade
yttranden blifvit utredda, funnit sig ega all anledning att, redan vid denna riksdag,
bevilja och anvisa de medel, som kunna erfordras för anläggningen af en ändamålsenlig
jernväg från Dalarne, helst, i betraktande af hvad härvid är utredt och upplyst,
denna jernvägs fullbordande, så snart omständigheterna möjligen medgifva, synes företrädesvis
angeläget och maktpåliggande, ej allenast för den ekonomiska ställningens
förbättring och näringslifvets utveckling inom nämnde vidsträckta landskap, utan äfven
för dess natur-produkters och slöjdvarors inverkan på rikets allmänna handelsrörelse
och bergshandtering.
Betydligheten af de varu-qvantiteter, som redan under nuvarande besvärliga och
tidsödande kommunikationssätt, fraktas till och från Dalarne, gifver visserligen anledning
till den förmodan, att vid den tillväxt i all rörelse, som af underlättade ändamålsenliga
kommunikationer städse framkallas, trafiken, åtminstone efter någon tids
förlopp, skall kunna sysselsätta 2:ne jernvägar, ledande till så skiljda slutpunkter och
genomgående trakter med så skiljaktiga natur-produkter, som de jernvägs-anläggningar,
hvilka föreslagits från Dalarne till dels Mälaren, dels Östersjön; men innan åtskilliga
andra delar af riket ännu kunnat förses med derstädes jemväl behöfliga förbättrade
kommunikations-anstalter, hafva Rikets Ständer ansett sig icke kunna bifalla de för
dessa företag afsedda tillgångars användande, till understöd för 2:ne större jernvägsanläggningar
från en och samma provins.
I fråga om hvilkendera utaf de bägge ifrågakomna jernvägs-anläggningarne, såsom
för landet och allmänna rörelsen mest nyttig och nödvändig, bör, genom beviljandet
af det dertill erforderliga statsbidrag, företrädesvis befordras till verkställighet, så,
enär den beräknade kostnaden för jernvägen mellan Dalarne och Westerås är vida
betydligare än för den mellan Fahlun och Gefle, hvartill kommer, att de effekter, som
på dessa orter utgöra egentliga föremålet för forsling, äro hufvudsakligast sådane, som
bero af in- och utförsel från och till utlandet, hvadan det är af synnerlig vigt att kommunikationen
med hafvet i möjligaste mån lättas, hafva Rikets Ständer funnit sig företrädesvis
böra bevilja de för jernvägs-anläggning mellan Fahlun och Gefle begärda
1,600,000 R:dr, att af allmänna medel utgå såsom lån med bestämd återbetalningsskyldighet
och hvarför, efter företagets fullbordande, ränta bör erläggas.
Vidkommande denna räntas belopp, hafva Rikets Ständer ansett lämpligare samt
för uppbörd och redovisning enklare, att detsamma bestämmes till ett lägre, men ovilkorlig!
utgående, än att en högre räntefot fastställes, men dervid förklaras, att räntan
skall utgå af den behållning jernvägen lemnar, och således i sjelfva verket göras deraf
beroende.
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse, A’:o 497.
621
Vid bestämmandet af de vilkor och åligganden samt öfriga iakttagelser, som Rikets
Ständer funnit böra föreskrifvas för nu ifrågavarande jernvägs-anläggning och det
derför af Rikets Ständer beviljade lån, hafva Rikets Ständer dels godkänt de framställningar,
som i sådant hänseende blifvit gjorda af dem, hvilka med förslaget inkommit,
dels bibehållit hvad Rikets Ständer vid dylika understöds beviljande förut stadgat,
dels följt och tillämpat de bestämmelser, som finnas intagna i det för Köping-HuIt-jernvägsbolaget,
under den 13 November 1852, utfärdade privilegium, och dels tillagt åtskilliga
nya stadganden, hvilka Rikets Ständer ansett komma att befrämja Statens äfvensom
den allmänna rörelsens fördelar och säkerhet.
fieträffande särskildt stadgandet, att aktie-egarne skola teckna sig för en större
summa, än det af dem påräknade tillskott för jernvägs-anläggningens fullbordande utgör,
har delta föranledts deraf, att bland vilkoren för utbekommande af de lån, som i
sednare tider af Rikets Ständer beviljats och från Riksgälds-kontoret utbetalts för utförandet
af allmänna arbets-företag, städse föreskri ('vits, att, utom låntagarnes skuldförbindelse
för lånesumman, borde till Riksgälds-kontoret aflemnas särskilda säkerhetshandlingar
eller borgens-förbindelser för uppfyllandet al ej mindre länevilkoren, än de
för arbetsföretagens utförande afslutade kontrakter, hvilka borgens-förbindelser, som
dels af K. M:l, dels af Fullmäktige i Riksgälds-kontoret bordt godkännas, hafva i allmänhet
innefattat s. k. solidarisk betalnings-ansvarighet för alla dem, som undertecknat
en och samma förbindelse, äfvensom, vid många tillfällen, i sjelfva skuldsedeln en
dylik ansvarighet varit för dess utgifvare föreskri Iven, och i anseende till det, jemförelsevis
med kostnads- och lånesummorna för nu ifrågavarande jernvägs-anläggning,
mindre betydliga belopp, hvar och en dylik förbindelse vanligen afsett, har, sä vidt
Rikets Ständer varit i tillfälle erfara, yrkandet af solidarisk ansvarighet för dessa'företag
och dertill beviljade lån merendels utan svårighet kunnat fullgöras, hvaremot ett
helt annat förhållande komme, efter all sannolikhet, att inträffa, derest dylik ansvarighet
skulle fordras antingen för utförandet af det arbete, hvarom nu är fråga, eller för
återbetalningen af det dertill beviljade lån. Rikets Ständer hafva fördenskull, med
hänsigt till detta lån och det dermed understödda företag, icke trott sig kunna tillämpa
den solidariska ansvarighets-principen, emedan sådant säkerligen komme att utgöra ett
bestämdt hinder mot möjligheten af samma låns erhållande, och sagde företags deraf
beroende verkställighet; men på det att Stats-verket ändå skall ega en fullt betryggande
säkerhet ej allenast för berörde jernvägs-arbetes fullbordande, utan äfven för de
dertill anvisade lånemedlens älerbekommande, hafva Rikets Ständer ansett lämpligt, att
aktie-egarne, vid sjelfva aktieteckningen, åtaga sig att, utöfver sitt påräknade tillskott
till arbetets utförande, om sä fordras, utgöra enahanda belopp för samma ändamål,
och såsom kapital- och ränte-inbetalning å bolagets skuld till Stats-verket.
Rikets Ständer hafva alltså, för anläggning af en till begagnande med lokomotiver
afsedd jernväg mellan Fahlun och Gefle, beviljat och till utbetalning från Riksgälds-kontoret
anvisat ett stats-bidrag, såsom lån, af 1,600,000 R:dr, under de vilkor
och föreskrifter, som här efteråt finnas uppgifna:
1:0.
Jernvägs-anläggningen bör, emot erhållande af det härtill beviljade statsbidrag,
utföras genom ett för detta ändamål bildadt särskildt bolag och på dess bekostnad;
hörande detta bolag åtaga och förbinda sig, alt, ej allenast i öfverensstämmelse med
fastställd arbetsplan och under iakttagande af de för arbetets utförande för öfrigt med
-
622 Expeditions-Vtskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o i97.
delade föreskrifter, fullborda, utan oek derefter för allmänna trafiken öppna och underhålla
jernvägen i hela dess längd.
2:o.
Bolagsmännen böra, genom skeende aktieteckning, förbinda sig att af egna medel
tillskjuta hvad utöfver det af Staten erhållna lån erfordras för jernvägens och dertill
hörande anläggningars fullbordande samt all erforderlig transport-materiels anskaffning:
och skall aktietecknings-summan utgöra samma belopp, som nyssnämnde lån, och
således jemväl motsvara |:de!ar af den beräknade kostnads-summan. Dock som hälften
af det sålunda tecknade beloppet är allenast afsedd till Stats-verkels betryggande
för detta företags utförande samt de dertill anvisade medlens återbekommande
jemväl i motsatt fall, så behöfva aklie-egarne, derest jernvägen, genom deras försorg,
varder på föreskrifvet sätt och inom stadgad lid fullbordad, icke erlägga denna
hälft af tecknings-summan; kommande följaktligen aktie-egarnes ansvarighet för densamma
att försvinna efter jernvägens fullbordande; hvarefter jernvägen, med hvad dertill
hörer, bör utgöra säkerhet för ifrågavarande lån. — De handlingar, sora innefatta
aktie-egarnes förbindelser att fullgöra den, på grund af aktie-teckningen, dem åliggande
inbetalnings-skyldighet å deras aktier, böra deponeras och förvaras bos K. M:ts Befallningshafvande
i Stora Kopparbergs län.
3:o.
Bolaget bör vara bildadt och arbetet å jernvägen påbörjadt före den 1 Juli
1856; skolande de vid jernvägs-anläggningen erforderliga arbeten sedermera oafbrutet
fortgå och utföras, så att jernvägen varder fullbordad och för allmänna trafiken upplåten
inom förloppet af den tid, K. M:t, vid bolagets oktrojerande, kommer att bestämma;
och åligger det Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader att, genom
särskildt af K. M:t, på Styrelsens förslag, förordnade sakkunnige män, utöfva tillsyn
derå, att arbetena varda, i öfverensstämmelse med vederbörligen fastställda planer, utförda,
samt att vid verkställigheten godkända arbets-methoder följas och fullgoda materialier
användas.
4:o.
Innan större eller mindre del af ofvanomförmälda lån får lyftas, bör bolaget,
genom sin Direktion, hafva till Riksgälds-kontoret aflemnat eller der företett:
a) för hela lånesumman, jemte derå upplöpande ränta, å bolagets vägnar, utfärdad
skuldförbindelse, som af Fullmäktige i nyssnämnde verk godkännes och antages;
b) utaf bolaget, genom Direktionen, ingånget samt af K. M:t i nåder antaget
kontrakt om jernvägs-arbetets utförande och anskaffandet af all för jernvägens begagnande
erforderlig materiel, i den ordning och inom den tid, arbetsplanen bestämmer;
c) bevis, att aktie-teckningen, äfvensom den i ofvanstående 2:dra punkt stadgade
deposition af deruti omförmälda handlingar skett för ett belopp, som åtminstone
motsvarar två tredjedelar af den föreskrifna tecknings-summan;
d) bevis angående behörig verkställighet af den första inbetalningen å alla, enligt
punkten litt. c, tecknade aktier;
e) vederbörligt intyg, att arbetet inom föreskrifven tid blifvit påbörjadt och sedermera,
i öfverensstämmelse med arbetsplanen, fortsatt; samt
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 197.
623
f) särskild, likaledes å bolagets "vägnar, utfärdad förbindelse, innefattande åtagande
att, under ali framtid och utan något ytterligare bidrag af allmänna medel, vidmakthålla
hela jernvägen, med allt hvad dertill hörer, i sådant skick, att den kan för
allmänna trafiken begagnas.
5:o.
Under iakttagande af dessa, jemte öfriga för lånets utbekommande stadgade,
vilkor, komma utbetalnings-terminerna att lämpas efter arbets-årens antal, så att, efter
hvarje arbets-års ingång, motsvarande andel af lånesumman får lyftas; dock bör, förrän
något utöfver lånets halfva belopp utbetalas, på förut stadgadt sätt vara styrkt, att
hela aktie-summan är tecknad samt aktie-egarnes förbindelser i afseende på denna
summas utgörande vederbörligen deponerade.
6:o.
Oftanämnde lån får, utan ränta och kapital-afbetalning, innehafvas under den
för arbetets utförande afsedda tid; men efter dess förlopp skall å hela den utbekomna
lånesumman, inom slutet af hvarje år, inbetalas tre procent, hvaraf för hvad af lånet
dessförinnan icke godtgjorts beräknas två procents årlig ränta, och återstoden utgör
kapital-afbetalning. Skulle det förfallna inbetalnings-beloppet icke varda i föreskrifven
ordning erlagdt, bör derför af bolaget utgöras fem procents årlig ränta intilldess samma
belopp vederbörligen inbetalas.
7:o.
För den händelse, att den för jernvägs-anläggningen fastställda arbetsplan icke
skulle följas och derifrån, utan sökt och erhållen nådig tillåtelse, skedd afvikelse icke
varder på föreskrifvet sätt rättad, eller i fall jernvägs-arbetet icke skulle i stadgad
ordning fortsättas samt inom den derför bestämda tid fullbordas, eger Kongl. Maj:t
låta inställa all vidare utbetalning af det beviljade låne-understödet samt återfordra
hvad deraf utbekommits, att, på en gång eller successivt, till Riksgälds-kontoret inbetalas
inom den tid, K. M:t finner för godt i nåder bestämma. Skulle åter jernvägsanläggningen
under arbetstiden öfvergifvas, eller jernvägen, elter dess fullbordande,
icke så underhållas, att den framgent kan begagnas, eller om betalnings-skyldigheten
för det erhållna lånet icke skulle kunna af bolaget fullgöras, kommer jernvägen att
hemfalla till Slaten, utan rättighet för aktie-egarne att, till större eller mindre del, utaf
det allmänna erhålla ersättning för de tillskott till detta företag, som dessförinnan blifvit
af dem utgjorda.
8:o.
Under byggnads-åren skall bolagets Direktion, inom den tid och till den embetsmyndighet,
K. M:t behagar i nåder föreskrifva, årligen afgifva berättelse om väganläggnings-arbetets
fortgång under det nästföregångna året; börande ej mindre förvaltningen
af bolagets angelägenheter, än de afslutade räkenskaperna, vid årligen anställda
revisioner, granskas; uti hvilka revisioner Staten bör ega att genom ett af K.
M:t utsedt ombud deltaga, intilldess det af allmänna medel erhållna låne-understödet
blifvit återbetaldt.
624
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o i97.
9:o.
I den mån jernvägen varder fullbordad och till allmänt begagnande upplåten,
skall bolaget varda skyldigt att, emot den ersättning, som K. M:t, efter vederbörandes
hörande, pröfvar skäligt bestämma, pä densamma fortskaffa trupper och allmänna posten
samt besörja alla andra för Kronans eller det allmännas räkning ifrågakommande
personal- och varu-transporter. Derjemte skall det åligga bolaget, att, utan ersättning,
medgifva anbringandet längs efter jernvägen af elektriska telegraf-linier med hvad dertill
hörer.
lO.o.
Afgifterne för passagerare- och varu-trafiken skola utgå enligt gällande, af K.
M:t, efter dertill utaf bolaget afgifvet förslag, i nåder fastställd taxa, hvilken i allmänhet
synes hvart femte år böra lämpas efter sig då företeende förhållanden.
liro.
Skulle behållna inkomsten af jernvägen, efter afdrag af den årliga inbetalningen
å det af Staten erhållna lån, öfverstiga sex procent å det belopp aktie-egarne tillskjutit,
ankommer på K. M:t att, utom begagnandet af den i näst ofvanstående punkt
K. M:t förbehållna rätt att pröfva och bestämma de enligt taxor utgående afgifter,
föreskrifva, huru stor del af detta öfverskott skall afsättas, för att framdeles användas
till jernvägens förbättring eller vidare utsträckning. Uppgår den årliga behållningen
ändock till åtta procent å aktie-egarnes tillskott, eger K. M:t bestämma om och med
hvad belopp den stadgade amorteringen å sagde lån bör ökas.
12:o.
Bolaget är berättigadt:
a) att, efter gällande lag och författningar, till sig lösa och med egande rätt
besitta enskilda personer och korporationer tillhörig jord, som för jernvägs-anläggningen
erfordras; hvilken jord dock ej får för bolagets skuld intecknas;
b) att, utan kostnad eller årlig ersättning, undfå upplåtelse af sådan för jernvägs-anläggningen
oundgängligen erforderlig, Kronan tillhörig och under dess omedelbara
disposition stående jord; dock bör, när fråga är om boställs-jord eller annan åt
enskild person med åborätt eller annorledes upplåten krono-jord, ersättning derför af
bolaget lemnäs, i enlighet med hvad om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof
är stadgadt i Kongl. Förordningen den 20 November 1845; skolande denna Förordnings
27:de §. jemväl lända till efterrättelse i afseende på de utskylder till K. M:t
och Kronan, som förut kunnat åligga den jord, hvilken bolaget kommer att till sig lösa;
c) att för jernvägs-anläggningen kostnadsfritt begagna sådana, å Kronans egor
belägna, kalk- och stenbrott, som kunna vara disponibla;
d) alt, för jernvägs-anläggningens behof samt lill dess byggnad och underhåll,
under de i författningarne föreskrifna vilkor, anlägga och, på sätt tjenligast finnes, drifva
erforderliga verkstäder lill förfärdigande af gjutgods, stniden, verktyg, redskap och
allehanda nödiga materialier;
e) att, uppå skeende underdåniga ansökningar, åtföljda af bestämda uppgifter å
behofvet, få, under kontroller, som dä komma att i nåder föreskrifvas, till riket tullfritt
-
Expeditions-Utskottels Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 198.
625
fritt införa de machinerier, vagnar och verktyg, hvilka vid jernvägs-arbetet erfordras,
jemte sådane för jernvägen behöfliga skenor (rails), lokomotiver, stående machiner och
vändplaner (turn-piates), som ej af inhemsk tillverkning kunna erhållas emot lika billigt
pris och med samma godhet;
f) att för jernvägens anläggning erhålla arbets-biträde af krono-arbets-korpserne,
i mån af tillgång och uppå de vilkor, som vid sådant arbets-biträdes användande vanligen
bestämmas;
g) att, för enahanda ändamål, jemväl få begagna manskap af Arméen, så vidt
aftal med vederbörande om frivilligt arbets-biträde kan träffas, och trupperna icke äro
af militär-tjenstgöring eller arbete för Kronans räkning upptagna.
13:o.
Bolaget skall i alla rättsförhållanden, som kunna uppstå mellan detsamma och
Svenska Kronan eller enskilde medborgare, lyda under Svensk domstol och varda underkastadt
Svensk lag.
14:o.
I fråga om begagnandet och underhållandet af jernvägen med hvad dertill hörer,
komma slutligen de föreskrifter och stadganden, som K. M:t kan finna för godt
meddela, att tjena till ovilkorlig efterrättelse; varande bolaget och dess biträden derjemte
i allmänhet skyldige att iakttaga och fullgöra hvad, med hänsigt till den Staten
tillkommande vård öfver jernbanan och tillsyn öfver trafiken derpå, kan varda i vederbörlig
ordning föreskrifvet.
Hvilket Rikets Ständer få i underdånighet anmäla; framhärdande etc.
Stockholm den 29 November 1854.
N:o 198.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 26 Nov. 18S4.
Preste-Slåndet den 26 — —
Borgare-Ståndet den 28 — —
Bonde-Ståndet den 29 — —
Rikeis Sländers underdåniga Skrifvelse, angående statsanslag till
Lazarettet i Lund.
(Stats-Utsk:s Uthden N:ris 300 och 331, Mern. N:o 353
samt Först. Stats-Utsk:s Mern. N:o 368)
S. A. K.
Sedan Malmöhus Läns i Lund inrättade Lazarett, hvilket, förenadt med kurhus,
institutum clinicum och barnbördshus, icke endast vore en sjukvårds-anstalt för länet,
Bih. till B. St. Prat. 18SS & 18Si. 10 Sami. i Afd. 79
626 Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 199.
utan derjemte hade ett vigtigt inflytande på den medicinska undervisningen vid Lunds
Universitet och utgjorde en del af de Akademiska institutionerne derstädes, befunnits
böra i detta dubbla ändamål utvidgas, samt i sådant hänseende redan blifvit försedt
med en nybyggnad, men denna med flera vidtagna förberedande åtgärder, för att söka
försätta berörda inrättning i ett tidens fordringar motsvarande skick, ådragit densamma
skuld, till hvars gäldande de påräkneliga vanliga inkomsterne icke lemnade någon
tillgång, så hafva dessa förhållanden blifvit åberopade och jemväl ådagalagda, till stöd
för en hos Rikets Ständer framställd anhållan, att Lunds Lazarett, i sålunda föranledt
ekonomiskt behof, måtte med något bidrag af allmänna medel, utan återbetalningsskyldighet,
understödjas.
Rikets Ständer hafva tagit i öfvervägande hvad härvid förekommit och, med afseende
deruppå, funnit skäligt att åt Lunds Lazarett, med dertill hörande medicinska
inrättningar, som hafva att motsvara bestämmelsen af på en gång sjukvårds- och undervisnings-anstalter,
bevilja ett anslag af Tio Tusen Riksdaler, att af Riksgäids-kontorets
medel utgå.
Hvilket Rikets Ständer få hos E. K. M:t i underdånighet anmäla.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 29 November 1854.
N:o 199.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 26 Nov. tess,
Presle-Ståndet den 26 — —
Borgare-Ståndet den 28 — —
Bonde-Ståndet den 29 — ■—
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående anslag lill bildande
af en teknisk undervisnings-anstalt i Borås.
(Stats-Utsk:s Uthden N:o 262, Mern. N:ris 313 och 336,
samt Först. Stats-Utsk:s Mern. N:o 366.)
S. A. K.
Hos Rikets Ständer har framställning blifvit gjord, hurusom, , enär bomullsväfnads-industrien
för närvarande utgjorde en hufvudnäring för en betydlig del af befolkningen
inom Elfsborgs län, hvilken, från barndomen hufvudsakligen sysselsatt med
denna industri, saknade tillfälle att förskaffa sig insigter i andra yrken, någon åtgärd
borde å Statens sida vidtagas, hvarigenom för framtiden utväg till förvärfvande af
större arbets-skicklighet måtte densamma beredas; och då härtill i första rummet fordrades
en lämplig undervisnings-anstalt, har i sådant afseende blifvit föreslaget, att, för
Expeditions-Utskoltets Förslag till anderd. Skrifvelse, K:o 200.
627
den tid nästa statsregling omfattar, 5,000 R:dr årligen måtte anslås till bildande af en
teknisk skola i Borås, hvilken stad härtill ansågs lämpligast, då densamma utgjorde
medelpunkten af de trakter inom Elfsborgs län, der nämnde industri vunnit en högre
utveckling.
Pä grund af hvad sålunda i ämnet förekommit, hafva Rikets Ständer beviljat
ett anslag af 5,000 R:dr årligen under nästa statsreglerings-period till en teknisk skola
i Borås, med enahanda vilkor, som vid anslag för dylika skolor förut äro bestämda;
Hvilket Rikets Ständer härigenom få hos E. K. M:t i underdånighet anmäla, framhärdande
etc.
Stockholm den 29 November 1854.
N:o 200.
Uppläst 'och godkändt hos ltidd. och Adeln den 26 Nov. 1834.
Preste-Ståndet den 26 — —
Borgare-Ståndet den 28 — —
Bonde-Ståndet den 29 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrif velse, i anledning af Kongl. Majlis
Nådiga Proposition om understöd af allmänna medel till
Tullstatens enskilda pensions-inrfiltning.
(Stats-Utsk. Uti. N:o 188, Mern. N:ris 311 och 335,
samt Först. Stats-Utsk. Mern. N:o 365.)
S. A. K.
Sedan Rikets åren 1847 och 1848 församlade Ständer ansett sig icke kunna bifalla
E. K. M:ts nådiga Proposition, alt af Kronans andel i konfiskations- och bötesmedlen
vid tullverket måtte anvisas 10,000 R:dr såsom årligt statsbidrag för Tullstatens
enskilda pensions-inrättning, hvars pensionärer så betydligt till antalet ökats, att
inkomsterne ej vidare lorsloge till utgifterne och, utan statsbidrag, inrättningens upplösning
vore att emotse; samt E. K. M:t, då missförhållandet mellan pensions-kassans
inkomster och utgifter lortfarande tillväxte, sedermera i nåder tillåtit, att nämnde balans
finge för åren 1850, 1851 och 1852 af den till General-Tullstyrelsens disposition
ställda s. k. extra-medels-fonden godtgöras, men dylika tillskott likväl ej fortfarande
kunde påräknas, så har, — efter det Inrättningens direktion uti förnyad underdånig
ansökning påkallat E. K. M:ts nådiga medverkan till undvikande af den inom kort
hotande nödvändigheten att, såsom enda medlet till bristens betäckande, anlita kapitalfonden,
— E. K. M:l uti en till Rikets Ständer den 13 Januari innevarande år aflåten
Proposition i nåder föreslagit, att utaf Kronans andel i de till Tullverket inflytande
628
Expedilions-Ctskotlels Förslag till underd. Skrifvelse, A’:o 200.
konfiskations- och bötes-raedel, hvilken i medeltal under de tio sednaste åren utgjort
34,294 R.dr årligen, måtte såsom årligt statsbidrag till Tullstatens enskilda pensionsinrältning
för enkor och barn anvisas 50 procent, alt från och med detta år meranämnde
pensions-inrättning tillgodokomma.
Vid öfvervägande af ofvanberörda förhållanden och af hvad i ämnet för öfrigt
förekommit, hafva Rikets Ständer väl funnit att, såsom pensions-inrättningen nu befin
nes
ordnad, dess inkomster redan äro och framdeles torde blifva alltmer otillräckliga
för utgifternas bestridande, men anse anledningen härtill böra till en del sökas så väl
deruti, att många tjenstemän först vid högre ålder inträdt i Tullverkets tjenst och erhållit
delaktighet i kassan, dels ock uti ett missförhållande mellan afgifterna till och
pensionerna från densamma. Om enskilda pensions-inrältningar ej kunna, utan Statens
mellankomst, uppehållas, måste uti sjelfva organisationen deraf ligga väsentliga
grundfel, som då böra afhjelpas, och, derest sådant icke är verkställbar!, utan alt ändamålet
i större eller mindre mån förfelas, så finnas numera för omtänksamma familjfäder
åtskilliga andra, på säkrare grunder slödda och lika lätt tillgängliga anstalter att
betrygga de sinas framtid.
Då ifrågavarande inrättnings delegare sjelfve uteslutande ombesörja dess förvaltning,
saknas jemväl å Statens sida nödig säkerhet, alt pensions-inrättningens finanser
bringas i den ställning, att dess framtida bestånd kan betryggas, äfven om betydliga
understöd af statsmedel för ändamålet beviljas. Inrättningens befarade obestånd torde
således både böra och kunna förebyggas på annat sätt än medelst statsanslag, som i
allt fall mer aflägsna än påskynda kraftigare åtgärder dertill från delegarnes sida. Genom
de pensioner, som, oberoende af delaktighet i denna inrättning, af tullmedlen utgå
till de verkligt behöfvande bland tullljenstemäns och betjentes enkor och barn, åtnjuta
dessutom dessa redan enahanda förmån, som andra civila äfvensom militära embetsoch
tjenstemäns samt betjentes i fattigdom eflerlemnade enkor och barn. Då enskilda
enke- och pupill-kassor, från hvilka understöd, utan afseende på pensionärernes behof,
tillfalla så väl förmögna som utfattiga, i allmänhet icke understödjas af Slats-verket,
så synes enskilda enke- och pupill-kassan för Tullstaten, hvars aflöningsvilkor, jemförde
med andra staters, i allmänhet äro förmånliga, icke böra företrädesvis gynnas
med statsanslag, helst deraf skulle framkallas likartade anspråk från andra sådana inrättningar.
För öfrigt och ehuru inrättningens utgifter under de sednare åren öfverstigit
dess inkomster, och brist alltså uppstått, hvilken, enligt E. K. M:ts nådiga beslut,
blifvit af tullmedlen betäckt, bör det kunna antagas att, om delegarnes afgifler
och pensioner mot hvarandra noggrannt afvägas, inrättningen framdeles kan undvara
allt slags publikt understöd, helst en friare tull-lagstiftning jemväl torde verka derhän,
alt den talrika bevaknings-personalen samt i följd deraf äfven pensionärernas antal
kan icke obetydligen inskränkas. Pä dessa grunder och då Rikets Ständer vid 1847
—1848 årens riksdag funnit sig förhindrade att till denna pensions-ansfalt bevilja statsbidrag,
hafva Rikets Ständer ansett sig icke böra till E. K. M:ts härutinnan i nåder
gjorda framställning lemna bifall.
Hvilket Rikets Ständer få i underdånighet anmäla ; framhärdande etc.
Stockholm den 29 November 1854.
Expedilions-Utskotlets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o SOI.
629
N:o 201.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 26 Nov. 1854.
Preste-Ståndet den 26 — —
Borgare-Slåndet den 28 — —
Bonde-Ståndet den 29 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående förändring i lagstiftningen
om prwskriplion af fordringar.
(Lag-Ulskottets Bet:de N:o 56.)
S. A. K.
Då tili 9 kap. 12 §. af Ilandels-Balken i allmänna lagen stadgas, alt den, sorn
har fordran hos annan i gods eller penningar eller hvad det är, men ej kräfver den
samma
skriftliga eller muntliga eller gifver den an för rätta eller hos Konungens Befallningshafvande
inom tjugo år, förlorar ali talan derå; men erfarenheten sedermera
ådagalade, hurusom berörda tid, genom sin utsträckning, gaf anledning till långvariga
rättegångar, stundom beredde tillfällen för mindre samvetsömma borgenärer att uppgifva
tvälydiga, om icke origtiga fordringar, samt blottställde gäldenärer för obilliga anspråk;
så blef genom Kongl. Förordningen den 13 Juni 1800, i enlighet med Rikets
Ständers tillstyrkande, samma preskriptionstid förkortad till tio år; hvarefter medelst
Kongl. Kungörelsen den 21 Mars 1835 förklarades, att hvad i nämnda Förordning
stadgas, äfven borde tillämpas å sådana fordringar, sorn genom dom eller utslag blifvit
fastställda.
Delta af lagen föreskrifna sätt för fordringars bevarande har emellertid varit
föremål för den anmärkning, att sålunda i nära nog obegränsad tid bevarades rätt till
talan för fordran emot så väl gäldenär som löftesman, utan någon sådan åtgärd, hvarigenom
de erinras om fordringens tillvaro, eller allenast genom en enkel anmälan inför
hvilken domstol eller Konungens Befallningshafvande som helst. Den osäkerhet
och våda, som deraf kan uppslå, är ock lätt alt inse, vid betraktande af svårigheten
alt under en längre lid hålla tillgänglig den bevisning, deraf ogillandet af ett anmäldt
kraf beror. Vittnen kunna dö, innan anledning inträffat att genom dem förskaffa de
upplysningar, som endast af dem kunna erhållas; — minnet om hvad som förefallit
försvagas med tiden; och handlingar gå lätt förlorade under fen längre tid, särdeles
då några omständigheter ej föranleda en särskild vård, hvilka omständigheter dock oftast
äro obekanta för arfvingar efter död person.
Rikets Ständer, som nu åsyftat att förekomma dessa olägenheter och den osäkerhet
i rättsförhållanden, som är en följd af gällande lagstiftning i denna del, hafva
dervid ansett rättssäkerheten ej vara betryggad, så framt icke den, som emot annan
630
Expeditions-VlskoUets Förslag till underd. Skrifvelse, S.-o 20 I.
vill bevara fordringsanspråk, gör samina anspråk gällande genom antingen kraf eller
annan sådan erinran, att den sistnämnde kan skydda sig emot anspråket, i händelse
det skulle finnas ogrundadt.
Enligt denna grundsats måste alltså den, som hos annan har fordran, densamma
utsöka, kräfva eiler tillkännagifva för gäldenären inom tio är, hvaraf åter följer
att talan emot löftesman äfven förloras, derest i afseende på honom ej iakltages hvad
sålunda gäldenär komme att åligga, så vidt det tillämpligt är. Men häraf skola särskilda
andra bestämmelser blifva af nöden.
Så måste i första rummet förutsättas det fall, att gäldenären eller löftesmannen
ej kan anträffas eller ej har veterlig! hemvist; hvadan föreskrift erfordras derom, huru
borgenär i detta fall har att sig förhålla.
Vidare förekommer den händelsen att flere, en för alla och alla för en, betalningsskyldighet
sig åtagit. Enligt den af Rikets Ständer antagna grundsatsen, som redan
i afseende pä uppsägning gjort sig gällande, genom Kongl. Förordningen den 20
December 1851, måste fordringen bevakas hos hvar och en af de betalningsskyldige;
men denna tillämpning påkallar ett annat stadgande, nemligen för det fall att bevakningen
underlåtes hos en af de solidariskt förbundne. Derigenom blir denne fri från
sin förbindelse; men dermed är ock solidariteten bruten och de öfriges ansvarighet således
inskränkt till blott hvar sin del efter hufvudlalet. Denna följd af underlåtna bevakningen
öfverensstämmer äfven med i lagstiftningen redan antagna rättsgrunder, sådana
de i likartade fall blifvit i lagskipningen uppfattade; men sammanhanget fordrar
dock att samma följd uttryckes i den lag, hvarom nu är fråga.
I öfrigt påkallas bestämmelser, dels för att förekomma den osäkerhet och skiljaktighet,
som i särskilda fall vid bedömande af prajsluiptionsfrågor inom lagskipningen
uppenbarats, dels ock för att gifva nödig fullständighet åt denna del af lagstiftningen.
Af förstnämnda anledning bör stadgas, alt praeskriptionen skall räknas från tiden
för fordringens uppkomst, äfvensom bestämmas bör, dels om de fall, då kapitaleller
ränte-afbetalning må anses hafva samma verkan, som fordringens bevakning, dels
ock om den qvitlningsrätt, som må ega rum för genfordran, som ej blifvit bevakad
inom tio år.
Föreskrifter i dessa ämnen böra öfverensstämma med de åsigter, som allmännast
gälla, samt derförutan med lagstiftningens ändamål. Emot de betänkligheter, som
kunna uppstå i afseende på borgenärs rätt att qvitta äldre, ej bevakad genfordran, förekommer
dock den allmänt erkända rättsregel, att en fordran, som gäldenären eger
hos sin borgenär, de jure och utan föregående liqvidation dem emellan, upphälver den
sednares fordringsrätt till motsvarigt belopp.
På grund af hvad i detta ärende förekommit, hafva Rikets Ständer, för sin del,
beslutat en Författning, så lydande:
Med upphäfvande af hvad 9 kap. 12 §. Handels-Ralken, Kongl. Förordningen
den 13 Juni 1800 samt Kongl. Kungörelsen den 21 Mars 1835 stadga i afseende på
preskription af fordringar emellan enskilda, varder stadgadt som följer:
§• 1.
H\ ar, som häfver fordran hos annan i penningar, eller hvad det är, skall den
utsöka eller, skriftligen eller muntligen, af gäldenär kräfva, inom tio år ifrån den dag,
då skuldebref, eller annan handling, derå fordran grundad är, gafs eller fordringen annorledes
tillkom; och vare fordringens tillkännagivande hos gäldenär lika ansedt, som
hade kraf skedt: är fordran ej till betalning förfallen så tidigt, att den inom tio år
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o SOI.
631
sökas eller kräfvas kan; då skall borgenär, inom sagda tids förlopp, gäldenär derom
erinra. Vare ock borgenär skyldig att, så länge hans fordran sedan innestår, den
ånyo bevaka, som nu sagdt är, inom hvart tionde år ifrån den dag, då sista bevakningen
skedde.
Har den, hos hvilken fordran genom kraf eller erinran bevakas skall, blifvit,
i sådant ändamål, å tre särskilda dagar af tionde året sökt i sitt hemvist, men ej kunnat
träffas; gifve borgenär fordringen an hos domstol eller Konungens Befallningshafvande,
och låle bevis deröfver i allmänna tidningarne införas tre gånger, minst fjorton
dagar emellan hvarje gång, och första gången inom tionde årets slut.
Är borgenären ej veterligt, om eller hvar gäldenären eger hemvist inom riket;
då må ock fordringen hos domstol eller Konungens Befallningshafvande angifvas och
beviset deröfver i tidningarne införas, inom lid, som nu sagd är.
§• 2.
Försummar borgenär att fordran bevaka efter thy i 1 §. skils; håfve sin talan
emot gäldenären förlorat.
5. 3.
Afbetalning ä hufvudstol eller räntebetalning, som af gäldenär, eller med hans
vetskap, gjord är, så ock annat gäldenärs erkännande af fordrans tillvaro, gälle såsom
hade fordringen hos honom bevakad blifvit. Jntecknings-förnyelse håfve ock lika verkan
mot egare af den intecknade egendomen: vill borgenären hålla talan mot annan
öppen; bevake då sin fordran mot denna, såsom i 1 §. sägs.
§. 4.
Nu har gäldenär blifvit för fordran lagsökt: fastställes fordringen genom dom
eller utslag; varde tid att den sedan efter 1 §. bevaka, räknad från det domen eller
utslaget utgafs, der ej verkställighet derå kommer innan den tid ute är: har lagsökningen
afstadnat och, sedan gäldenären sist hördes eller till hörande kallades, den i 1
§. utsatta tid förflutit, och vises det ej, att fordringen blifvit under den tid så bevakad,
som i samma §. sägs; då vare, till krafrättens bibehållande, den lagsökning mot
gäldenären utan verkan: samma lag vare, då dom eller utslag fallit, hvarom kungörelse
skall gäldenären meddelas, der sådan kungörelse ej sker eller fordringen efter l
§. bevakas, inom tid som der stadgas, räknad från det gäldenären sist hördes eller till
hörande kallades.
§. 5.
Äro flera gäldenärer, de der, en för alla och alla för en, befälnings-skyldighet
sig iklädt, och försummar borgenär att sin fordran hos någondera bevaka efter 1 §.;
vare denne från sin ansvarighet fri och hvar och en af de öfrige förthy.ej skyldig att
gälda mer, än sin del efter hufvudtalet. Har borgenär under tionde året lått sin fordran
hos någondera ut; då ege denne, inom år och dag sedan fordringen gulden blef,
sin rätt bevaka hos de andra, af hvilka ersättning bör utgå för hvad han öfver egen
del betalt.
632
Expeditions-Utskotlets Förslag till underd. Skrifvelse, N.o 202.
§• 6.
Har gäldenär genfordran hos borgenär; ege rätt att sin skuld deremot qvitta,
ändå att han den genfordran ej så bevakat, som i 1 §. sägs: var tiden till genfordringens
bevakning ute, när den i hans hand kom eller när han till borgenären skyldig
blef; ege qviltningsräti ej rum.
§• 7.
Hvad om gäldenär nu stadgadt är, gälle äfven om borgesman i allt hvad deraf
till honom lämpas kan.
Hvilket Rikets Ständer få hos E. K. M:t i underdånighet anmäla.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 29 November 1854.
N:o 202.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 26 Nov. 18S4.
Preste-Ständet den 26 — —
Borgare-Ståndet den 28 — —
Bonde-Ståndet den 29 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående f örklaring af Kongl.
Förordningen den 19 Augusti 1845, i fråga om lifsfärligt
vapens begagnande i oträngdt mål.
(Lag-Utsk:s Ret:de N.o 58.)
S. A. K.
Då, efter hvad Rikets Ständer inhemtat, en del domstolar skola, såsom en antydd
inskränkt bemärkelse af ordet vapen, uppfattat betydelsen af »annat lifsfarligt
vapen», som i Kongl. Förordningen den 19 Augusti 1845 omförmäles bland åtskilliga
dylika, bestämdt uppgifna, hvilka någon oträngd, af vredesmode, emot annan, med tillfogande
af skada, begagnar, hafva Rikets Ständer tagit frågan om tolkningen häraf i
öfvervägande och dervid funnit, att i 8 §. 24 kap. Missgernings-Balken, för derstädes
upptagna fall af vapens begagnande under nyssberörda omständigheter, blott afses vapen
i egentlig mening eller sådana, hvilka äro bestämda till anfall eller försvar, såsom
skjut-,
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 203.
633
skjul-, hpgg- och stick-vapen, men att deremot, då den i nämnda Förordning förekommande
ändring af de i åberopade lagrum nyttjade orden »annat vapen» till »annat lifsfarligt
vapen» innefattar utvidgning af begreppet vapen, afsigten med samma Förordning
varit att förekomma andras våldförande med sådana verktyg, hvilkas oförsigtiga begagnande
lätt kunde för den våldfördes lif vara farligt; och dertill höra jemväl andra
vapen, än nyssberörda. Tjocka störar, stenar, hamrar och dylika redskap äro nemligen
i en öfverlällandes hand icke mindre fruktansvärda, än egentliga vapen; och den,
som griper till ett sådant vådligt medel, ådagalägger en hög grad af vildsinthet.
Sorn likväl i lagstiftningen omöjligen kan angifvas allt hvad till lifsfarligt vapen
må hänföras, måste det alltid ytterst bero på domaren att i hvarje fall bedöma, om
ett till personligt våldförande begagnadt redskap varit af vådligare beskaffenhet. Men
då, på sätt ofvan blifvit anmärkt, en del domare under lifsfarligt vapen ej hänför annat
än egentliga vapen, samt en förklaring härutinnan alltså synes vara af nöden,
hafva Rikets Ständer, för sin del, beslutat' en Författning, hvarigenom förklaras, att
Kongl. Förordningen den 19 Augusti 1845, angående ansvar å den, som skadar annan
med lifsfarligt vapen, skall tillämpas, då någon, oträngd, i vredesmode skadar annan
med verktyg eller annat tillhygge af den beskaffenhet, att ett våldsamt bruk deraf
pröfvas vara för lifvet vådligt.
Hvilket Rikets Ständer få hos E. K. M:t i underdånighet anmäla.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 29 November 1854.
N:o 203.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 29 Nov. 1834.
Preste-Ståndet den 29 — —
Borgare-Ståndet den 30 — —
Bonde-Ståndet den 30 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående vilkoren för bränvins
försäljning.
(Särskilda Utsk:s Bet:den m. m. N:ris 13, 20, 23, 25, 27
och 28 samt Först. Stats-Ulsk:s Mern. N:o 376.)
S. A. K.
Med öfverlemnande af upprättadt Förslag till Förordning angående vilkoren för
bränvins försäljning, få Rikets Ständer, i afseende å de stadganden, som i detta Förslag
förekomma, följande i underdånighet anföra.
Bih. till R. St. Fröt. 4833 & 4834. 40 Sami. 4 Afd. 80
634
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o SO3.
Utgående från samma synpunkt, som varit följd i det Förslag angående vilkoren
för bränvins tillverkning, hvilket redan blifvit till E. K. M:t i underdånighet öfverlemnadt,
nemligen att kraftiga åtgärder måste vidtagas för att söka motarbeta det
alltför allmänna missbruket af, spritdrycker, hafva Rikets Ständer ansett, att, om detta
missbruk skall kunna hämmas, måste handeln med dessa drycker likaväl, som tillverkningen
deraf, underkastas strängare samt mera inskränkande band och kontroller än
hittills. Denna handel måste följaktligen ordnas så, att de, som förbruka en vara, hvars
tillverkning är loflig, väl må deraf kunna erhålla sitt behof på tillåten väg, men att
dock en alltför allmänt spridd och lätt tillgång icke må locka till missbruk, utan offentliga
myndigheter eller menigheternas styrelser ega tillfälle eller befogenhet att motarbeta
sådana.
Hittills har handeln med bränvin icke varit reglerad och beskattad mera än i
ett stadium, nemligen vid utskänkning eller försäljning all på stället förtäras, och i
ringare belopp än en kanna. Ali annan handel dermed har i allmänhet varit fri och
ej underkastad annan afgift, än hvad Täxerings-kommittéer kunnat ålägga någon, som
uppgifvit sig för eller annars ansetts hafva haft inkomst, af partihandel med varan.
Rättigheten för hvar och en att, utan anmälan och skatt såsom handlande, sälja så
litet qvantum, som en kanna, måste hafva den verkan, alt en betydlig, icke erkänd
och reglerad, men ändock verklig minuthandel uppstår, och erfarenheten har visat, att
denna utminutering både blifvit mycket allmän och öfverskridit sin tillåtna minimigräns.
Kontrollen öfver iakttagandet af denna gräns har dessutom varit försvårad af
tillåtelsen för hvarje till bränvins-bränning berättigad jordbrukare att till eget folk och
underhafvande afyttra så ringa belopp, som £ kanna, en rättighet, som ofta blifvit
missbrukad till försäljning af ännu mindre qvantitet och visat en synnerligen skadlig
verkan, då varan derigenom blifvit allmänt spridd och tillgänglig. De anmärkta missbruken
visa således, att en bränvinshandel, som så mycket närmar sig utminutering, ej
längre bör förblifva en fri näring, och att det qvantum, som hvar och en utan särskildt
förvärfvade handelsrättigheter skall -ega försälja, måste bestämmas vida bögre.
Men, å andra sidan, synes det ej heller rådlig! alt lägga ali minuthandel med bränvin
i utskänkares händer, emedan sådant vore att befordra det för sedlighet och arbetsdrift
i hög grad menliga kroglifvet, hvartill hvarje anledning bör omsorgsfullt undanrödjas.
Rikets Ständer hafva alltså funnit en särskild, reglerad bränvinshandel böra
tillvägabringas, utan rättighet till försäljning af det för den ögonblickliga förbrukningen
lämpligaste och vanligaste minsta qvantum, samt ulan förtäring på stället eller rättighet
och skyldighet att försälja mat. Vid denna handel, hvaråt benämningen Minuthandel
med, bränvin lämpligen torde kunna gifvas, synes ett något ringare försäljningsminimum
böra föreskrifvas, än som hittills varit tillätet uti de vanliga minuthandelsbodarne,
der samma handel blifvit idkad, som Rikets Ständer nu anse böra anvisas åt
den särskilda bränvins-minuthandeln. Det har nemligen, icke utan skäl, blifvit anmärkt,
att, om minuthandeln skall kunna täfla med utskänknings-ställena och uttränga
dem genom att mera vänja allmänheten att hemma hos sig förtära det bränvin, som
köpes, så måste inköpet af varan till denna förbrukning i hemmet lättas genom idogheten
af det belopp, som får i minuthandeln köpas, hvaremot, å andra sidan, ej heller
delta belopp får sättas alltför lågt, emedan sådant kunde leda dertill, att del köpta
qvantum ej alltid hemföres, ulan förtäres genast, om ej i sjelfva försäljningsboden, åtminstone
i dess grannskap.
Af ofvan antydda orsaker har alltså i Författnings-förslaget blifvit införd t, att
mindre belopp än 15 kannor ej får försäljas af den, som ej blifvit särskildt berättigad
till minuthandel med eller utskänkning af bränvin; att den till sådan minuthandel be
-
Expeditions-Utskottels Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 203. 635
rättigad ej får sälja mindre än kanna; alt på landet minuthandel med bränvin ej
må utöfvas af den, som idkar annan handel, till hvars bedrifvande särskildt tillstånd
erfordras, hvilket sistnämnda vilkor äfven blifvit föreskrifvet för utskänkning af bränvin
i allmänhet, samt att den som, enligt Förordningen angående vilkoren för bränvins
tillverkning, icke får med sådan sig befatta, ej må tilldelas rättighet till minuthandel
med eller utskänkning af bränvin; äfvensom Konungens Befallningshafvandes rätt att
förordna om minuterings- och utskänknings-ställens inrättande elier upphäfvande blifvit
sä till vida inskränkt, att menigheternas vilja, uttalad genom deras kommunal-myndigheter,
må kunna hindra inrättande af nya eller bibehållande af gamla minuleringsoch
utskänknings-ställen.
För att ej rubba häfdvunna rättigheter och derpå grundade förhållanden, hafva
Rikets Ständer ansett stadganden böra i Författningen inflyta om förmåner och särskilda
vilkor för ulskänknings-rätts tillgodonjutande af gästgifvare å landet samt innehafvare
af burskap eller äldre tillstånds-resolutioner i stad, men att tillika bör uttryckeligen
tillkännagifvas, att burskap, som hädanefter meddelas, ej må medföra rättighet
till minuthandel med eller utskänkning af bränvin, samt att den i 10 §. af GästgilveriÖrdningen
den 12 December 1734 stadgade skyldighet för gästgifvare, att hålla bränvin
till utskänkning, kommer att upphöra.
Ur synpunkten, att bränvinet bör fördyras, på det bruket deraf såmedelst må
minskas, hafya Rikets Ständer funnit sig böra ej blott betydligt öka beskattningen å tillverkningen,
utan äfven bestämma en viss afgift för hvarje kanna, som säljes i minuthandeln
eller vid utskänkning. Då de grofsta missbruken föranledas af kroglifvet, hafva
Rikets Ständer trott detta i främsta rummet böra motarbetas och sådant ske verksammast
derigenom, att rusdryckers anskaffande göres mindre dyrt på annan väg, än
genom besök på krogen, hvadan Rikets Ständer, som föreställt sig, ■ att ett mera allmänt
införande af minuthandel med bränvin bör blifva en motvigt mot kroglifvet och
ännu mera mot lönkrögeriet, ansett försäljnings-skatten vid minuthandeln böra vara lägre
än vid utskänkningen, och följakteligen bestämt den förra till 8 sk., men den
sednare lill 12 sk. kannan.
För att vinna någon slags visshet om dessa afgifters riktiga erläggande, synes,
då det ej låter sig göra alt, genom oafbruten uppsigt, kontrollera hvad en försäljare
verkligen afsätter, annan utväg icke finnas, än att ålägga hvartdera af de tillåtna försäljnings-ställena
en på förhand fastställd skatt, bestämd genom fri och öppen täflan
mellan dem, som af försäljnings-rättigheten söka komma i åtnjutande, hvarvid likväl,
enär i flere städer bolag redan bildat sig för öfverlagande af bränvins-minulering och
utskänkning, i ändamål att göra denna rörelse mindre skadlig, hvilket äfven lärer lyckats,
Rikets Ständer ansett Magistraterne böra bemyndigas att, under vissa vilkor,
kunna, utan föregången auktion, sluta aftal med sådana bolag. Äfven hafva Rikets
Ständer trott ett minimum böra bestämmas, hvarunder intet anbud å ulöfvande af
bränvins-försäljning må antagas, dels emedan en försäljnings-rältighet, som icke alser
åtminstone så mycket som detta minimum, redan derigenom visar sig vara obehöflig,
och dels emedan en tillställning eljest möjligen skulle kunna göra täflan overksam;
hvarförutan Rikets Ständer funnit det vara nödigt att vederbörande myndighet eger
pröfningsrätt öfver gjorda anbud och ej nödgas ovilkorligen antaga det högsta.
Der skattebeloppet ej kan genom auktion bestämmas, hafva Rikets Ständer ansett
de vanliga Taxerings-kommittéerna böra fastställa det kannela! bränvin, för hvars
afyttrande afgift bör erläggas, dock ej lägre, än det i allmänhet antagna minimum.
För att undvika borgens affordrande, har det blifvit föreskrifvet, att afgifterne
skola förskottsvis erläggas.
636
Fxpedilions-Ulskottels Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 263.
Hvad beträffar användandet af dessa afgifter, hafva Rikets Ständer, enär den
vida betydligare tillverknings-skatten tillfaller Stats-verket, ansett billighet fordra, alt
försäljnings-skatten kommer menigheterna till godo, för bestridande af kostnader, hvartill
medel eljest måste af dem omedelbart sammanskjutas. Då denna skatt sålunda
bidrager till lättande af de kommunala bördorna, skall sådant troligen uppmuntra menigheterna
och deras kommunal-slyrelser att med uppmärksamhet följa denna handel
samt medverka till upptäckande och hämmande af sådan försäljning, hvarför ingen afgift
erlägges. Då emellertid sådant, å andra sidan, kunde urarta derhän, att kommunal-myndigheterna,
af nit att bereda kommunen inkomst, möjligen skulle icke blott antaga
hvem som helst, som utfäste sig att erlägga högsta afgiften, utan äfven på andra
sätt befordra försäljnings-ställens anläggning och bränvinets spridande, har det blifvit
stadgadt, att å landet afgifterna icke må omedelbart tillfalla hvarje kommun af dess
egna bränvins-försäljnings-ställen, utan ingå till en för länet eller för ett större distrikt
gemensam kassa, hvarifrån medlen sedermera böra utdelas bland dess samteliga socknar,
i förhållande till hvarderas folkmängd. Hvad åter städerna vidkommer, så hafva
de olika förhållanden, hvari deras styrelser befinna sig emot landt-kommunernes, samt
den vana och häfdvunna rätt städerna ega att hvar för sig tillgodonjuta afgifterne för
der försålda starka drycker, gjort skiljaktiga stadganden nödvändiga. Dock har det
blifvit lörordnadt, att städerne, utom Stockholm, skola lemna samma andel af försäljnings-skalten,
sorn landt-kommunerna, till Hushållnings-Sällskaperna, för att af dem
förvaltas och användas till ändamål, som äro för länen nyttiga.
De ordnings-stadganden, Förslaget innehåller, äro dels öfverensstämmande med
nu gällande föreskrifter, dels hafva de sin grund i F'örslagets allmänna syftning alt
söka i möjligaste mån motverka fyllerilastehs spridning och tilltagande.
1 fråga om straffbestämmelser för brott emot denna Författning, hafva Rikets
Ständer trott ansvaren böra skärpas, emedan de hitintills stadgade ej visat sig ega
kraft att hämma öfverträdelserna och således tvifvelsutan blifva ännu mindre tillfyllestgörande,
sedan frestelsen blifver större genom den ökade skatten. Förvandling af böterne
till enkelt fängelse har derföre funnits böra utbytas mot den mera afskräckande
förvandlingen till fängelse vid valten och bröd; men på det böterne icke skola alltför
ofta vid förvandling medföra högsta kroppsplikt och således nödiga gradationer i straffet
försvinna, har i vissa fall blifvit föreskrifvet, att icke hela ansvaret ådömes i form
af böter, utan det mesta, på sätt af Förslaget synes, såsom ersättning för försnillad
försäljnings-afgift. På det icke må inträffa, att böterne väl blifva erlagda, men afgiftsersättningen
ogulden och slutligen afskriften, har föreskrift influtit derom, att, i händelse
någon tillgång finnes, denna tillgång icke må lagas till gäldande af böterne, utan
först att ersätta afgiften, så att den dömde f ö I j a k tel igen ej undgår det egenteliga straffet,
om icke tillgång finnes till gäldande af hela det ådömda beloppet. Med afseende
å lönkrögeriets menliga inverkan på sedligheten, hafva Rikets Ständer ansett straffarbete
böra stadgas för fjerde resan sådan oloflig bränvins-försäljning. Då bevisning
om missbruk af bränvins-försäljning bör underlättas, sä vidt med rättvisa är förenligt,
hafva Rikets Ständer funnit nödigt, att i Författningen uttryckeligen stadgas, det, vid
äta! för olaga bränvins-försäljning, icke någon må såsom jälvigt vittne anses endast
på den grund, att han dervid bränvin köpt eller förtärt.
Sluteligen få Rikets Ständer underdånigst anhålla, att E. K. M:t i nåder täcktes,
i enlighet med bifogade Förslag, låta utfärda Författning till allmän efterrättelse.
Denna Författnings tillämpning borde visserligen, då Kongl, Förordningen den 10 Oktober
1851 gäller endast intill den 1 Januari 1855, inträda från och med sistnämnde
dag; men då innevarande år redan så långt framskridit, att åtskilliga i Författnings
-
Expeditions-Utskotlets Förslag lill underd. Skrifvelse, N:o 203.
637
förslaget införda föreskrifter, såsom beroende af förberedande åtgärder, icke kunna genast
vid nästa års ingång verkställas, hafva Rikets Ständer ansett vissa öfvergångsstadganden
nödvändiga, hvilka alltså i Förslaget influtit.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 30 November 1854.
Förslag
tili
Förordning angående vilkoren för bränvins försäljning.
§• 1.
Bränvin må ej till mindre belopp än 15 kannor säljas af annan än den, som
enligt 2 eller 4 §. dertill berättigad är.
§• 2.
Den, som erhållit rättighet att idka minuthandel med bränvin, får ej sälja mindre
än {- kanna.
§• 3.
Vid handel, som i förestående §§. omförmäles, må hvad såldt blifvit icke a (lie nitas
i mindre belopp, än det minsta, som i hvartdera fallet säljas må; ej heller får något
af det sålda å försäljningsstället förtäras.
§• 4.
Den, som erhållit rättighet att idka utskänkning af bränvin, må sälja huru litet
belopp sorn helst, och må detta å stället förtäras eller derifrån afhemtas.
Jl utskänkningsslälle skall mat alltid vara att tillgå.
§. 5.
Utskänkning af bränvin må icke utöfvas af den, som idkar annan handel, till
hvars bedrifvande särskildt tillstånd erfordras.
Å landet vare lag samma för minuthandel med bränvin.
§. 6.
Rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränvin må ej tilldelas annan
än den, sorn har god frejd, gjort sig känd för ordentlighet, kan försvarligt skrifva
och räkna samt pröfvas i öfrigt tjenlig vara.
638 Expedilions-Vtskotlets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 303.
Den, som, enligt 2 moni. i 1 §. af Förordningen angående vilkoren för bränvins
tillverkning, icke får med sådan sig befatta, må ej tilldelas rättighet till minuthandel
med eller utskänkning af bränvin.
§. 7.
I stad skall Magistraten hvarje år inom första hälften af Maj för Konungens
Befallningshafvande uppgifva de källarmästare, vinskänkar, idkare af schweitzeri-rörelse,
traktörer och värdshusvärdar, hvilka å sin rörelse innehafva burskap, äfvensom de närings-idkare,
hvilka rättighet till sådan rörelse, som i denna författning under minuthandel
med eller utskänkning af bränvin förstås, blifvit förlänad för bestämd tid, hvilken
före ingången af nästa försäljnings-år icke tilländalöper.
I sammanhang dermed, och sedan Stadens Äldste hörde blifvit, skall Magistraten
till Konungens Befallningshafvande afgifva utlåtande, huruvida derjemte rättighet att
då idka minuthandel med eller utskänkning af bränvin må andra personer tilldelas,
och, i sådant fall, föreslå försäljningsställenas antal, äfvensom i hvilken trakt af staden
hvarje försäljningsställe finnas må, i fall föreskrift jemväl i sistnämnda hänseende
anses nödig.
Konungens Befallningshafvande fatte derefter sitt beslut i ämnet och gifve det
Magistraten tillkänna; dock må ej, mot både Magistratens och Stadens Äldstes afstyrkande,
beslutas, att närings-idkare enligt 2 mom. antagas skola, ej heller sådana närings-idkares
antal bestämmas högre än det, hvarom Magistraten och Stadens Äldste
äro ense.
§• 8.
För hvarje sådan närings-idkare, som i 1 mom. af 7:de §. omförmäld är, skall
årligen, så länge hans rättighet fortfar, den kommitté, sorn för bevillnings-laxering satt
är, före den 15 Juni beräkna det kannetal bränvin, som må anses komma att af nä
rings-idkaren
under det nästföljande försäljnings-året i staden föryttras, i fall han sin
rätt till bränvins försäljning då fortfarande utöfvar.
Besvär öfver beräkningar få anföras inom den tid och i den ordning, som äro
för öfverklagande af Taxerings-kommittées beslut i allmänhet bestämda. Varda be
svär
anförda, gånge dock afgiften för försäljningen ut efter det af Taxerings-kommittéen
bestämda kannetal, så länge det icke blifvit ändradt genom beslut, som vunnit
laga kraft.
Närings-idkare, som icke före den lista Juli sin rätt till bränvins försäljning
hos Magistraten uppsagt, vare underkastad den afgift, som bör, under det nästföljande
försäljnings-årét, utgå för det kannetal, hvilket i nu stadgad ordning blifvit bestämdt.
§. 9.
Burskap, som hädanefter meddelas, medföre ej rättighet till minuthandel med
eller utskänkning af bränvin.
§• 10.
De i 7 §. 2 mom. omförmälda försäljnings-rättigheter varda, jemte dem, sorn
Magistraten, sedan Stadens Äldste hörde blifvit, finner skäligt låta, i uppsagda eller
förverkade rättigheters ställe, under nästföljande försäljnings-år utöfvas, innan Juli må
-
Expedilions-Ulskottets Förslag till underd. Skrifvelse, Nio 203.
639
nads utgång af Magisiraten utbudna på offentlig auktion, för högst tre år i sender, åt
den eller dem, som åtaga sig afgift för högsta kannetal. Magistraten ege att, efter
Stadens Äldstes hörande, bestämma, om flera rättigheter skola utbjudas samfäldt i ett
utrop eller hvarje rättighet särskildt. Auktions-anbuden profves af Magistraten, som
ege dem, med tillbörligt afseende å de bjudandes behörighet och tjenlighet, antaga eller
förkasta.
Bildar sig i stad bolag för öfvertagande af ali den minuthandel med eller all
den utskänkning af bränvin, eller af beggedera, hvilken eljest skolat, enligt nästföregående
moment, på auktion derstädes utbjudas, må Magistraten, sedan Stadens Äldste
hörde blifvit, härom med bolaget, utan föregången auktion, sluta aftal för högst tre år
i sender. Härvid får dock afgiften ej bestämmas lägre, än sammanlagda beloppet skolat,
enligt 16 §., minst utgöra, i fall försäljnings-rättighelerna varit åt särskilda personer
upplåtna.
§• 11-
Gästgifvare vare ej pligtig att bränvin till utskänkning hålla.
§■ 12.
Gästgifveri å landet, för hvilket, vid den lid då denna författning blifvit till efterlefnad
gällande, utskänknings-rättighet utöfvas, varde vid rättigheten fortfarande bibehållet,
intilldess densamma upphör genom uppsägning eller förverkas.
Hvarje år, så länge rättigheten varar, skall, innan Bevillnings-laxerings-kommitté
för socknen sammanträder, socknenämnden beräkna det kannetal bränvin, som må anses
komma att under det nästföljande försäljnings-året å gästgifveriet försäljas, i fall
utskänknings-rättigheten der fortfarande utöfvas. Taxerings-kommittéen pröfve beräkningen
och bestämme det kannetal, för hvilket afgift skall erläggas. Besvär öfver kommittéens
beslut fä anföras inom den tid och i den ordning, som äro för överklagande
af Taxerings-kommitlées beslut i allmänhet bestämda. Varda besvär anförda, gånge
afgiften ändock u! eller det af Taxerings-kommittéen bestämda kannetal, så länge det
icke blifvit ändradt genom beslut, som vunnit laga kraft.
Gästgifvare, sorn icke inom en månad från det Taxerings-kommiltéens förrättning
blifvit afslutad, hos socknenämnden uppsagt den rätt till bränvins utskänkning,
som gästgifveriet åtföljer, vare underkastad den afgift, som bör under det nästföljande
försäljnings-året utgå för det kannetal, hvilket i nu stadgad ordning blifvit bestämdt.
Der gästgifverihållning är mellan flera åboer fördelad, må utskänknings-rättighet
af dem icke samtidigt utöfvas, utan af hvardera endast under den tid, han gästgifverihållningen
besörjer. Den, som vill sin andel i utskänknings-rättigheten uppsäga, vare
dertill berättigad, der uppsägning sker inom den tid, som i 3 mom. är bestämd. Har
uppsägning skett, gånge afgift ut endast för den eller de åboers andel, hvilka vilja utskänkning
fortlarande idka, och dellage i afgiften hvardera i förhållande till den tid,
lian utskänknings-rälten i förening med gästgifveribållningen utöfvar.
§• 13.
Vill någon väcka fråga, att annan utskänkning, än den, som kan gästgifveri tillkomma,
må i socken å landet få idkas; gore derom framställning hos socknenämndens
ordförande före utgången af Mars det år, då försäljningen skall börjas. Socknenämn
-
640 Expeditions-Utskottels Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 203.
den skall innan slutet af April deröfver afgifva yttrande och deri, om bifall till utskänkningen
tillstyrkes, utsätta den trakt, hvarinom det må ske, hvarefter yttrandet till
Kyrkoherden öfverlemnas. Denne inhemte, innan Maj månads utgång, på socknestämma,
som blifvit två söndagar å rad pålyst, socknemännens utlåtande i ämnet. Yarder
framställningen af både socknenämnd och socknestämma ogillad; förfalle frågan. Har
åter endera eller begge bifall tillstyrkt, sände, inom. tre veckor från det socknestämma
blifvit hållen, Kyrkoherden socknestämmo-protokollet och socknenämndens yttrande,
jemte eget utlåtande i ämnet, till Konungens Befallningshafvande in. Konungens Befallningshafvande
fatte deri sitt beslut och gifve det socknenämndens ordförande
tillkänna.
Fråga, huruvida i sådan ordning tillkommen utskänknings-rättighet bör upphöra,
sedan tiden för dess tillvaro tilländalupit, skall på enahanda sätt väckas och behandlas.
Tillstyrka både socknenämnd och socknestämma att rättigheten skall indragas,
förblifve dervid. Har åter endera eller1 begge upphörandet afstyrkt; insände Kyrkoherden
socknenämndens yttrande och socknestämmo-protokollet, jemte eget utlåtande,
till Konungens Befallningshafvande, sorn ege i ämnet besluta.
Der fråga uppstår, att rättighet till minuthandel med bränvin i socken må beviljas
eller ock beviljad sådan rättighet upphöra, förfares på lika sätt, som om utskänkning
nu stadgadt är.
§• 14.
Bättigheterna för andra tillåtna utskänkningsställen än gästgifverier, äfvensom
för minuthandelsställena i socknen, varde derefter, innan September månads utgång,
af socknenämnden ulbudna på offentlig auktion, för högst tre år i sender, åt den eller
dem, som åtaga sig afgift för högsta kannetal. Socknenämnden pröfve de anbud, som
dervid göras, och ege dem, med tillbörligt afseende å de bjudandes behörighet och
tjenlighet, antaga eller förkasta.
Der utskänknings-rättighet för gästgifveri blifvit uppsagd inom tid, som i 12 §.
är bestämd, ege socknenämnden, om den så för godt finner och derest ej å den i 13
§. föreskrifna socknestämma blifvit annorledes beslutadt, att vid den auktion, som nyss
sagd är, ny utskänknings-rättighet, med utsättande af stället för dess utöfning, i den
uppsagda rättighetens ställe, på enahanda sätt utbjuda och auktions-anbuden pröfva.
§. 15.
Försäljnings-året räknas för stad från den 1 Oktober och å landet från den 1
November.
§. 16.
Vid beräkning, sorn är i 8 §. för stad föreskrifven, må kannetal icke sättas för
minuthandels- eller utskänknings-ställe under 800, och vid beräkning, som är i 12 §.
för gästgifveri å landet föreskrifven, icke under 400. Ej heller får auktions-anbud,
som enligt 10 eller 14 §. för hvarldera slaget af handel antages, understiga i stad
800 eller å landet 400 kannor.
§. 17.
Expeditions-Utskotlets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 203. 641
§. 17.
Så i stad som å landet utgöres afgilten vid minuthandel med 8 sk. och vid utskänkning
med 12 sk. för hvarje kanna af det bränvin, som enligt 8 eller 12 §. beräknadt
blifvit eller hvarför afgift enligt 10 eller 14 §. åtagen är.
§• 18.
*
Års-afgift för minuthandel med och utskänkning af bränvin skall för hvarje halfår
förskottsvis erläggas och inbetalas till vederbörande uppbördsman.
§. 19,
Den som sin rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränvin i stad
en gång uppsagt, må ej till dylik försäljning ånyo vinna rättighet annorledes än i 10
§. medgifves.
Ilar för gästgifveri å landet rättighet till bränvins utskänkning en gång blifvit
af egaren uppsagd, må den icke kunna för gästgifveriet åter förvärfvas. Gästgifvare
må dock kunna för sin person vinna rättighet till bränvins utskänkning, på sätt i 14
§. medgifves. ‘
§• 20.
Rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränvin må ej på annan
person öfverlåtas, utan alt denne i stad af Magistraten och å landet af socknenämnd
pröfvas tjenlig och i öfrigt behörig.
§. 21.
Innan minuthandel med eller utskänkning af bränvin företages af den, som till
sådan försäljning rättighet undfått, vare han pligtig att i stad hos Magistraten och å
landet hos Kronobetjeningen anmäla, å hvilket ställe han försäljningen idka vill. Så
ofta sådant försäljningsställe ombytes, varde anmälan derom likaledes gjord. Der enligt
7 eller 13 §. viss trakt för försäljningsstället blifvit bestämd, varde det iakttaget.
§. 22.
För kortare tid än år må, efter vederhörandes anmälan, rättighet till bränvins
utskänkning af Konungens Befallningshafvande meddelas vid läger eller der trupp eljest
är för flera dagar sammandragen, vid helsobrunn eller badort, på passagerarefartyg,
eller der värdshusrörelse af annan anledning kan komma i fråga att under endast någon
del af året utöfvas.
Afgiflen bestämmes af den för bevillnings-taxering näst derefter sammanträdande
kommitté, men får ej understiga det belopp, som för den ifrågavarande liden svarar
mot den afgift, hvilken enligt de i 16 och 17 §§. stadgade beräkningsgrunder för
år minst utgå bör. Skulle tiden ej uppgå till fjorton dagar, må dock afgiften ej för
kortare tid beräknas. Innan utskänkningen må företagas, skall nyssnämnda belopp
förskottsvis erläggas till vederbörande uppbördsman.
Bih. lill II. St. Prot. 1SS3 & 1834. 10 Sami. 1 Afd. 81
Expedilions-Utskoltets Pörslag till underd. Skrifvelse, A:o 203.
Då til! utskänkning, nu sagd är, tillstånd meddelas, underrätte Konungens Befallningshafvande
derom vederbörande skattskrifvare.
§. 23.
Utaf de afgifter, som enligt denna förordning inflyta för minuthandel med och
utskänkning af bränvin, vare sig i stad eller å landet, insättes 1- i Landtränleriet för
Hushälln ings-Sällskapets räkning, för att af detsamma förvaltas och användas till ändamål,
som för länet nyttiga äro.
Af de afgifter, som i stad inflyta, tillfälle de återstående fme staden; men af
dem, som från socknar ä landet ingå, aflemnas de f:ne i Landtränteriet, hvarifrån det
för hela länet sammanlagda beloppet fördelas på dess samtliga socknar i förhållande
till hvarderas folkmängd. Skulle Pröfnings-kommitté tillstyrka och Konungen bifalla,
att län för sådant ändamål indelas i distrikt,' af hvilka dock hvartdera bör innefatta
minst ett fögderi, utdelas, likaledes efter folkmängden, de från distriktet influtna 4:ne
emellan dess samtliga socknar. Hvad stad eller socken sålunda tillfaller, ’ användes till
kommunala behof inom staden eller socknen.
1 Stockholm tillfälle hela afgiften staden.
§• 24.
Å landet vare minuthandel med eller utskänkning af bränvin förbuden på eller
invid det ställe, der auktion, marknad eller mönstring med beväringsmanskap hålles,
eller der menighet för kronoskjutsning eller skallgång sandad är.
Vid annan mönstring, uppbördsstämma, mantalsskrifning, ting eller annan till
folksamling föranledande förrättning må ej bränvin försäljas annorlunda, än vid måltider
åt spisande gäster.
Ej må någon i landsbyggd lära med bränvin från by till by eller från gård till
gård, att dermed köpslaga.
§• 25.
På apothek må ej bränvin, med eller utan droguer eller andra tillsatser, i minut
säljas, ulskänkas eller annorledes till förtäring på stället utdelas.
§• 26.
Under sön- eller helgedag må ej bränvin, som än flöryttradt genom parti- eller
minuthandel, till köpare utmätas eller utlemnas.
På landet vare då all annan utskänkning förbuden än på gästgifvaregårdar vid
måltider till resande. 1 stad ege vederbörande myndighet att bestämma, hvilka timmar
om dagen utskänkning må vara tillåten.
Under gudstjenst skall utskänkningsslälle alltid vara tillstängdt.
§• 27.
Bränvin må icke utlemnas till den, som synbarligen är öfverlastad, ej heller ä
utskänkningsställe till den, sorn minderårig är.
Den, som öfverlastad är, får ej utdrifvas frän utskänkningsställe, der han starka
drycker förtärt, eller utan vård lemnäs.
Expeditions-Vtskollets Förslag till underd. Skrifvelse, A':o 20 3.
<143
§, 28.
Då minuthandel med eller utskänkning af bränvin sker, får dörren till försäljningsrummet
icke vara läst.
§■ 29.
Den, som eger rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränvin, vare
förbudet att, äfven utan betalning, utlemna sådan vara vid tillfälle, då försäljningsrätten
ej utöfvas får.
§. 30.
1 öppen salubod för handel med andra varor, än bränvin, vare bränvins-uldelning,
äfven utan betalning, förbuden.
§. 31.
/ Ej vare någon berättigad att utsöka betalning för bränvin, som blifvit vid utskänkning
utborgadt.
Lag samma vare, då bränvin blifvit vid minuthandel till mindre belopp än en
kanna utborgadt.
§. 32.
Byteshandel med bränvin vare lika med bränvins försäljning ansedd.
§. 33.
Bränvin, som är försatt med något för helsan skadligt ämne, eller sorn icke är
renadt från finkelolja, eller hvars styrka icke uppgår till minst fem grader, får icke
vid minuthandel eller utskänkning till salu hållas.
§. 34.
Då bränvin sändes från stad med fartyg Saltsjövägen, bör tullförpassning bränvinet
åtfölja samt kärlen med tullförsegling vara försedda; dock inbegripes. icke härunder
skeppsbesättnings förråd, räknadt till 2 kannor på man.
Förpassning å bränvin må ej af Tullkammare utlärdas, innan afsändaren aflemnat
tillverkarens, under edlig förpligtelse ulgifna , bevis, att bränvinet är af honom å
uppgifvet ställe tillverkadt.
Sådant bevis bör åtfölja bränvin, då det föres emellan inrikes orter, antingen
sjöledes från skärgård eller i större parti än 60 kannor.
Vid införsel och transport af utländska brända eller dislillerade spirituösa drycker
gälle, hvad särskildt derom stadgas.
§. 35.
Med undantag af den i 33 §. meddelade föreskrift om bränvinets rening och
styrka, skall hvad i denna förordning är stadgadt om minuthandel med eller utskänkning
af bränvin gälla äfven för andra brända eller distillerade, in- eller utländska,
spirituösa drycker, äfvensom för drycker, hvilka äro dermed tillagade.
644
Fxpedilions-Utskollels Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 203.
§. 36.
Å gästgifveri, der rörelsen är emellan flera åboer fördelad, skall en af kronobetjent
påtecknad uppgift om den tid, hvardera åboen är till bränvins utskänkning
berättigad, vara anslagen hos den, som för tillfället försäljningsrätten utöfvar, och hos
honom, under samma tid, jemväl skylt vara anbragt, pä sätt i 37 §. föreskrifves.
§• 37.
Der minuthandel med eller utskänkning af bränvin idkas, skall vara anbragt
skylt, som rörelsen utvisar.
§. 38.
Af denna förordning bör å det ställe, der minuthandel med eller utskänkning af
bränvin idkas, ett exemplar alltid vara i försäljningsrummet anslaget.
§. 39.
Den, som genom minuthandel eller utskänkning föryttrar bränvin, utan att i
stadgad ordning hafva dertill förvärfvat rättighet, böle första gången från och med 10
till och med 20 R:dr, andra gången från 20 till och med 40 R:dr och tredje gången
från 40 till och med 80 R:dr. Den, som fjerde gången eller oftare med sådan förbry
telse
beträdes, dömes till straff-arbete från och med två månader lill och med ett år.
Förbrytaren varde derjemte dömd alt utgifva minuthandels- eller utskänkningsafgift,
dock ej under det belopp, som för £:dels år, eller utöfver det, som för ett år
svarar mot hvad, enligt de i 16 och 17 §§. stadgade grunder, för år minst utgå bör.
Dessutom vare af det i försäljningsrummet befintliga bränvin till och med 60
kannor, tillika med kärl, som för deras afhemtning tjenliga äro, underkastade beslag
och förbrutna.
Har förbrytelsen skett å sön- eller helgedag, ökas straffet med böter från och
med 10 till och med 20 R:dr, utom det ansvar, som, enligt allmän lag, bör för sab
batsbrott
ådömas.
§. 40.
Om den, som till minuthandel med bränvin berättigad är, andra gången beträdes
med oloflig utskänkning, vare han tillika sin handelsrättighet förlustig.
Annan handlande, som andra gången beträdes med oloflig minuthandel med eller
utskänkning af bränvin, vare likaledes sin handelsrättighet förlustig.
§. 41.
Ofverträdes förbud, som i 25 §. gifvet är, vare lag som i 39 §. sägs.
§• 42.
Underlåter den, som erhållit rättighet till minuthandel med eller utskänkning af
bränvin, att afgift derför i föreskrifven tid erlägga, varde afgiften genast utmätt. Vid
sådan underlåtenhet andra gången vare minuthandels- eller utskänknings-rättigheten
Expedilions-litskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 203. 645
förverkad, och varde försäljningen genast inställd, i stad af Magistraten och å landet
af Kronofogden; men närings-idkaren vare ändock pligtig att, under försäljnings-året,
afgiften fortfarande utgöra.
Den, som idkar minuthandel med eller utskänkning af bränvin under tid, hvarför
afgift icke blifvit i föreskrifven ordning erlagd, böle första gången från och med
10 till och med 20 R:dr, och andra gången från 20 till och med 40 R:dr.
§• 43.
Idkar någon minuthandel med eller utskänkning af bränvin å annat ställe, än
dertill uppgifvet är, eller tillåter den, som icke är till utskänkning berättigad, att, då
han i parti eller genom minuthandel säljer bränvin, något af det sålda på försäljningsstället
förtäres, eller förbryter den, som till minuthandel med eller utskänkning af bränvin
berättigad är, sig mot 24 §. 1 eller 2 morn., 26 §. 2 eller 3 mom. eller 29 §.;
bote första gången från och med 10 till och med 20 R.dr, samt andra gången från
20 till och med 40 R:dr, och vare dessutom andra gången sin minuthandels- eller utskänknings-rätt
förlustig.
Öfverträdes det förbud, som i 24 §. 3 mom. gifvet är; vare bot första gången
från och med 10 till och med 20 R:dr, andra gången från 20 till och'med 40 R:dr,
samt tredje och följande gånger från 40 lill och med 80 R:dr. Det medförda bränvinet
vare derjemte förbrutet. Säljes dervid mindre än 15 kannor; ansvare förbrytaren
tillika enligt 39 §.
§. 44.
Handlande, som. mot 30 §. sig förbryter, bote första och andra gången enligt
43 §., och håfve andra gången dessutom sin handelsrättighet förverkat.
§. 45.
Förbrytelse mot 4 §. 2 morn., 21 §., 26 §. 1 morn., 27, 28, 33, 36, 37 eller
38 §., straffes med böter från och med 5 till och med 20 R:dr.
Då förbrytelse skett mot 33 §., vare tillika det till salu hållna bränvin underkastadt
beslag och förbrutet.
§• 46.
Skulle den, som är pligtig att förbrytelser emot denna förordning åtala, sjelf
beträdas med oloflig bränvins-försäljning, vare han förfallen till dubbla böter och
miste tjensten.
§. 47.
Den, som under tid, då han för förbrytelse mot förordningen är under tilltal
ställd, samma förbrytelse fortsätter, skall, för hyarje gång stämning derför utfärdas
och honom delgifves, fällas till de böter eller det straff-arbete, som för sådan förbrytelse
stadgade äro; dock må straff-arbetet icke öfverstiga ett är.
§. 48.
Husbonde ansvare för förbrytelse, som, med hans vetskap, mot denna förordning
begås af hans hustru, husfolk eller i hans arbete anlagen person, likasom vore ■
förbrytelsen af husbonden sjelf gjord.
646
Expeditions-Vtskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 203.
§• 49.
Underlåtes vid transport af bränd eller distillerad spirituös dryck föreskrift, som
i 34 §. gifven är, dömes varan förbruten, derest egaren ej gitter visa, att hon är af
inhemsk tillverkning eller blifvit vederbörligen förtullad.
§. 50.
De i denna förordning utsatta afgifter och böter skola i bankomynt beräknas.
§. 51.
Böter, som enligt 39, 41, 42 eller 43 §. ådömas, skola, då tillgång brister, enligt
5 kap. Straffbalken till fängelse vid vatten och bröd förvandlas.
Öfrige i förordningen utsatta böter skola, enligt 8 mom. i Kongl, Förklaringen
den 23 Mars 1807, förvandlas till fängelse.
§. 52.
Då minuthandels- eller utskänknings-afgift jemte böter enligt denna förordning
ådömda blifvit, må, der tillgång till afgiften eller någon del deraf saknas, böterna ej
kunna med penningar gäldas, utan skall den sakfällde i stället undergå det straff, som
enligt 51 §. mot böterna svarar.
§. 53.
Skola böter, som olika förvandlas, på en gång uttagas, gånge de böter först ut,
som till enkelt fängelse, och dernäst de, som till fängelse vid vatten och bröd förvandlas.
Hafva böter till en del utgått, förvandlas återstoden efter de i Kongl. Brefven
den 5 Februari 1768 och den 27 Oktober 1820 stadgade grunder.
§• 54.
Af böter, så ock af minuthandels- eller utskänknings-afgift, som enligt denna
förordning ådömas, samt värde af bränvin, som förbrutet anses, tillfälle f- åklagaren
och -j- den stads eller sockens fattigkassa, der den åtalade förbrytelsen är begången.
Finnes särskild angifvare, tage han hälften af åklagarens andel.
§. 55.
Konungens Befallningshafvande hålle allvarlig hand öfver iakttagande af hvad i
förordningen stadgadt är.
g. 56.
Lands- och Stadsfiskaler, Krono-, Stads- och Polisbetjente, samt de personer,
hvilka särskildt antagas att vaka öfver förordningens efterlefnad, åligga att förbrytelser
mot densamma åtala, äfven utan särskild angifvelse.
I öfrigt ege en hvar rättighet att för sådana förbrytelser anställa åtal, dock ej
barn mot föräldrar, eller tjenstehjon, så länge de i tjensten äro, mot husbondefolk.
Expeditions-Ut skottets Förslag lill underd. Skrifvelse, N:o SO3.
647
Då åtal anslälles af annan än den, som i 1 mom. af denna §. nämnd är, gifve
han sin talan allmän åklagare tillkänna så tidigt, alt denne må kunna målets utförande
öfvervara.
§. 57.
Rättighet, att förbrytelse mot förordningen till åtal af allmän åklagare angifva,
tilikomme en hvar, utom harn emot föräldrar.
Å landet bör Socknenämnd och i stad Stadens Äldste egna synnerlig uppmärksamhet
deråt, att sådana förbrytelser varda till åtal angifna.
Rättighet att verkställa beslag tilikomme de i 56 §. 1 mom. omförmälde allmänna
åklagare. Reslag skall göras i två vittnens närvaro.
§. 58.
Ej vare någon jäfvig att angående oloflig bränvins-försäljning vittne bära, endast
på den grund att han dervid bränvin sig tillhandlat eller förtärt.
§. 59.
Denna förordning skall lända till, efterrättelse från och med början af år 1855,
dock med följande undantag:
a.) Den rättighet tiil försäljning af bränvin, hvilken, då försäljningsbeloppet
icke understiger en kanna, hittills tillkommit en hvar, fortfare att vara gällande, för
stad till den 1 Oktober och för landet till den 1 November 1855.
b.) Jordbrukares rättighet alt kunna å landet lill underhafvande eller den,
som hos honom förrättar arbete, sälja bränvin till belopp af minst -j- kanna, gäfle fortfarande
till den 1 November 1855.
c.) Rättighet att sälja bränvin under en kanna, utan att låta detsamma på
försäljningsstället förtäras, och sådan rättighet, som svarar mot hvad i denna förordning
med utskänkningsrätt förstås, må, der den blifvit, förlänad för tid, som före år
1855 icke tilländalöper, fortfarande ulöfvas i stad till den 1 Oktober och å landet lill
den 1 November 1855, mot de afgifter till stad eller kommun, hvilka vid rättighetens
förlänande åtagna blifvit.
Till Kronan skall gästgifvare, som under år 1855 utskänkningsrätt fortfarande
utöfvar, erlägga i afgift för- tiden till den 1 November samma år, utom den i bevill
nings-förordningen
päbudna bevillning, från och med 4 R:dr 24 sk. till och med 75
R:dr, samt idkare af värdshus-, spisqvarters- eller annan närings-rörelse, hvars rättighet
då fortfar att vara gällande, från och med 15 till och med 75 R:dr, efter pröfning
af kommitté för bevillnings-taxering, hvilken kommitté bör bestämma en högre
afgift än den nu i allmänhet stadgad är, då afsättningen anses vara af större betydenhet.
För sådant gästgifveri, hvilket är att anse såsom endast skjuts-ombytningsställe,
vare minsta afgift till Kronan för nämnda tid 2 R:dr 12 sk.
d.) Hvad i 5, 18 eller 23 §. stadgadt blifvit, skall ej gälla för stad före den
1 Oktober eller för landet före den 1 November 1855.
648
Fxpeditions-Ulskottets Förslag till anderd. Skrifvelse, N:o S04.
N:o 204.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och. Adeln den 28 Nov. 18S4.
Preste-Ståndet den 28 — —
Borgare-Ståndet den 29 — —
Bonde-Ståndet den 30 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående ändring i lagstijtningen
rörande straffet för skogsåverkan.
(Lag-Utsk:s Bet:de ^N:o 51.)
S. A. K.
Med anledning af gjorda framställningar om behofvet af skärpning i straffet för
skogsåverkan, hafva Rikets Ständer tagit i öfvervägande, huruvida skogsåverkan bör
såsom stöld straffas. I afseende härå förekommer alt delta brott, så vidt dermed förstås
tillgrepp af växande träd på annans egor, i sjelfva verket har samma egenskap,
som annat olofligt tillgrepp, eller det, som vår lag betecknar såsom tjufnad. Skulle
man ej erkänna delta, så kunde tillgrepp af Växande säd ej heller anses för tjufnad;
men derom torde dock olika meningar ej finnas, och således synas fullt giltiga skäl
saknas för den skillnad vår lag gör emellan omförmälda särskilda tillgrepp. Genom
båda alhändes nemligen en annan hvad honom tillhörer, och genom båda kränkes en
annans eganderätt, den der ej är mindre helig i ena än andra fallet. Det torde visserligen
anmärkas, att säden är en produkt af nedlagdt arbete, men samma förhållande
kan varå med växande träd, och lagen gör destomindre afseende derpå, huruvida fröet
till trädet varit nedlagdt i jorden af nienniskor, som åverkan å planterade fruktträd ej
hänföres till stöld.
Under de förhållanden, som i en förfluten tid måste förutsättas, då skogarne
knappast voro tagne i enskild besittning och deras alster egde ringa värde, har i lagstiftningen
kunnat antagas en viss ofullständig eganderätt till växande vilda träd, och
dessas fredlysning mot tillgrepp derför stadgas mindre sträng, än lagen till fredande af
annan egendom. Om nu en sådan lagstiftning, hvilken icke låter förena sig med en
framskriden bildnings mera bestämda rättsbegrepp, ej desto mindre alltför länge bestått,
under det bildningen fortgått och andra förhållanden uppkommit, hvarigenom
eganderätten tili skog blifvit lika fullkomlig och nödvändig som all annan eganderätt,
så följer häraf endast att lagens förändrande nu är desto mer af nöden, ju mera ett
alltför långvarigt fördröjande af en sådan ändring kan hafva framkallat förhållanden,
som försvåra dess verkställande. Ty lättare skulle den utan tvifvel försiggått, om den
längesedan blifvit företagen, under det skogsbristen, i förhållande till folkmängden, ännu.
var mindre i de orter, som för närvarande deraf besväras. Denna brist skulle" troligen,
i detta fall, ej heller nu varit så stor, som den är, och straffen för skogshygge
blifvit
Expedilions-Olskotlels Förslag lill underd. Skrifvelse, N:o 204.
649
blifvit i Samma mån sällsyntare, som de varit allvarsammare och mera svarande emot
brottens natur. Det kan säkerligen ej vara annat än lagens slapphet, som förledt sä
många att blifva förbrytare; och det är dessa, som genom lagens kraft måste afskräckas
från att trotsa den, icke lagstiftaren, som af deras mängd skall låta afhålla sig
från utkräfvande al rättvisans fordran. Rikets Ständer tveka således icke att uttala
den mening, del skogsåverkan eller tillgrepp af växande träd bör anses och straffas
såsom tjufnad.
En sådan ändring i gällande lagstiftning kan dock ej tillvägabringas utan en
nära nog total omarbetning af hvad om åverkan i allmänhet finnes i lag stadgadt.
Lika med tillgrepp af växande träd hänföras nemligen åtskilliga dermed beslägtade ingrepp
på annans fasta egendom lill åverkan; och skadegörelse å träd och skog straffas
så som sjelfva tillgreppet. Om nu bland tjufnadsbrolten upptoges allenast sednare
arten af tillgrepp och lagen om åverkan i öfrigt blefve oförändrad, skulle enheten i
dpnna del af lagstiftningen rubbas, och då härtill kommer, att särskilda öfverträdelser
af speciela, till beredande af en ändamålsenlig skogshushållning gifna föreskrifter äfven
såsom åverkan bestraffas, följer deraf att en mera omfattande förändring af de
lill allmän stralf-lag hänförliga stadganden om åverkan svårligen kan verkställas, utan
att de ekonomiska lagar, som hafva afseende på skogshushållningen, i sammanhang
dermed öfverses. Frågan om upphörande af den åt domaren i 5 §. af ByggningaBalkens
10 kapitel iemnade rätt, att mot åverkan af ifrågaställde art stadga vile, är
jemväl beroende på den tillämpning förenämnda princip kan erhålla.
Vid sådant förhållande och med fästadt afseende också å sammanhanget emel
lan
brottmåls-lagen i denna del samt den ekonomiska lagstiftningen, få Rikets Ständer,
med hänsigt till sakens stora vigt och under tillkännagivande att, efter Rikets Ständers
åsigt, skogsåverkan eller tillgrepp af växande träd bör såsom tjufnad anses och
bestraffas, i underdånighet anhålla, det E. K. M:t måtte täckas i nåder låta utarbeta
och för nästkommande Ständer framlägga förslag ej mindre till en lag i sådan syftning,
utan äfven till de flera förändringar, som med anledning deraf blifva nödiga i
lag och författningar.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 30 November 1854.
Bih. lill B. St. Brot. 1SS3 & 18St. 10 Sami. i Afd.
82
650
Expeditions-Ulskoltets Förslag lill underd. Skrifvelse, N:o 205.
N:o 205.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den so Nov. 1854.
Presle-Slåndet den 30 — —
Borgare-Siandet den 1 Dec. —
Bonde-Slåndet den i — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående de för jernvägsanläggningar
sä väl redan af sedda sorn framdeles ifrågakommande
allmänna medels upplåning genom utgifvande af
fonderade siats-obligationer.
(Stals-Utsk:s Bet:de N:o 272, Uthde N:o 340 och Mern.
N:o 359, samt Först. Stats-litsk. N:o 370.)
S. A. K.
Uti den af E. K. M:l, vid innevarande riksdag, till Rikets Ständer aflålnä nådiga
Proposition, angående Statens medverkan för jernvägars anläggande, har E. K.
M:t, sorn föreslagit Rikets Ständer att godkänna och antåga den grundsats, att jernvägs-slamlinier
inom Sverige hädanefter böra anläggas och utföras genom Statens omedelbara
försorg och på dess bekostnad, i fråga om beredandet af de tor sådant ändamål
erforderliga tillgångar, uttalat den åsigt, att de medel, som härtill behöfde amandas,
skulle, utan betungande skatter, kunna hufvudsakligen tillvägabringas genom bildandet
af ett inhemskt fondsystem, hvilket, då cirkulerande statspapper derigenom
korn me alt inom ett måttligt belopp införas, kunde på ett välgörande sätt ställas i förbindelse
med de af Rikets kreditväsende och myntförhållanden påkallade åtgärder. E.
K. M:t har således i nåder framställt det förslag: att för omförmälda stamliniers utförande,
så vidt icke direkta slatstillgångar kunde dertill af Rikets Ständer, anvisas, medel
må, i den mån det erfordras, efter Rikets Ständers pröfning och bemyndigande,
beredas af Fullmäktige i Riksgäids-kontoret medelst upplåning emot obligationer, löpande
med viss måttlig ränta samt underkastade amortering i en bestämd proportion årligen
eller i mån af tillgångarne för återinlösning; dock borde sådan upplåning ej ega
rum eller derpå beroende byggnad af stambanor företagas, utan så vida och allt efter
som statsinkomsterna kunde beräknas lemna det öfverskott, som för betäckande af ränta
och amorlissement å bvggnads-kapitalet tillsvidare skulle årligen erfordras. Derjemte
har E. K. M:t, under förutsättning af Rikets Ständers bifall lill den ifrågaställa högre
beskattningen å bränvins-tillverkningen, tillika nådigst föreslagit, att Rikets Ständer
måtte bemyndiga bemälde Fullmäktige, att, så vida denna skatt, vid dess uppbörd under
åren 1855 och 1856, visade sig, utöfver behofvet för derå möjligen skeende andra
anvisningar, lemna ett netto-öfverskolt af minst 615,000 R:dr, successivt och i män af
Expeditions-Utskollets Förslag till anderd. Skrifvelse, N:o SOS.
651
behof genom det föreslagna upplåningssättet anskaffa och lill E. K. M:ls nådiga disposition
utbetala det kapital-belopp, sorn erfordrades för anläggningen af jernvägs-stamlinien
från Stockholm lill Götheborg, utöfver kostnaderne för jernvägen emellan Köping
och Hult.
1);:, eller alt ej allenast hafva antagit den här ofvan i nåder föreslagna grund
för vidsträcktheten af Statens medverkan tiil jernvägars anläggande, utan ock för sådant
ändamål anvisat en summa af Fem millioner R:dr B:ko, Rikets Ständer, jemte
redan i underdånighet aflåtet tillkännägifvande häraf, tillika, hvad anginge anskaffandet
af erforderliga tillgångar för utförande af de jcrnvägs-IÖrelag, som anses böra genom
Statens försorg och på dess bekostnad verkställas, underdånigst hänvisat lill de beslut,
hvilka, i fråga derom, att emot fonderade statspapper upplåna de för jernvägs-företag
nödiga medel, komrne att hos E. K. M:t särskildt i underdånighet anmälas; så hafva,
för besvarande af E. K. M:ts nådiga Proposition i sistnämnda hänseende, Rikets Ständer
numera tagit denna del af ärendet i öfvervägande, hvarvid, efter noggrann pröfning
af de fördelar och olägenheter, som kunna åtfölja eli inhemskt stats-skuld-system,
Rikets Ständer kommit tili öfvertygelse derom, alt den af E. K. M:t i nåder föreslagna
skuldsättning utgör det enda medel, hvarigenom de tillgångar kunna anskaffas, som
erfordras för all ål Sverige bereda en sådan förbättring i dess kommunikalions-väsende,
som tillfredsställer på en gång tidens nästan öfverallt uttalade och erkända fordringar
samt den allmänna rörelsens och industriens gemensamma behof.
Beträffande sjelfva verkställigheten af den inhemska upplåning eller skuldsättning,
som Svenska Staten sålunda bör underkasta sig, på det att fullständiga jern
vägs-anläggningar
må jemväl härstädes kunna utföras, har hos Rikets Ständer företrädesvis
kommit i betraktande, som föijer, nemligen:
a) låne-sältet:
Den motsedda betydligheten och långvarigheten af denna skuldsättning samt de
dermed åsyftade ändamål fordra, att län, sorn Staten genom densamma erhåller, varda
ä långifvarnes sida ouppsägbara. Låntagaren eller Staten lärer deremot, såsom regel,
icke höra afsäga sig rättigheten att kunna återbetala samma lån, derest och då den
finnér sådant med det allmännas fördel öfverensstämmande. Under antagande att de
personer eller inrättningar och fonder, hvilka komma att begagna sig af tillfället att
'medelst omförmälda län få sina kapitaler förräntade, helst önska att för de Staten
härigenom försträckta medel erhålla dess löpande skuldförbindelser och obligationer,
synes ’ utgifning af obligationer böra ega rum, hvarigenom äfven både bokföringen förenklas
och fordringarnas öfverlåtelse från man till man samt dervid löre fa Ilande liqvider
underlättas.
Med stöd af hvad Regerings-formens 66 §. innehåller, bör bestyret' med lånets
upptagning och skuldens förvaltning m. m. uppdragas åt Riksgälds-kontoret; och som
detta Verk omedelbart kan och bör ombesörja upplåningen, synas inga särskilda hufvudförbindeiser
eller aulorisationer erforderliga; dock att de obligationer, sorn för vissa
andelar af länet varda utgifna, indelas i vissa serier.
b) låne-vilkoren:
Vid upptagande af lån till större belopp och för längre lid måste, såsom ett
för vårdandet af Statens kredit ,och vinnandet af det med länet äfsedda ändamål högst
angeläget vilkor, anses, att de kapi lalér, som af Staten sålunda upplånas, varda å långi
Tvärens sida ouppsägbara. Och om än, tili en början samt innan obligalions-innehafvare
hunnit mera allmänt vänja sig vid något annat sätt att realisera obligationer, än
652
Expeditions-Vtskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 203.
deras uppsägning till inlösen, ouppsägbarheten koinmer att hos åtskilliga större och
mindre kapitalister väcka tvekan i afseende på begagnandet af det erbjudna tillfället
att få sina kapitaler förräntade, kan denna tvekan likväl förutses skola försvinna, i
den mån fördelarne af kapitalernes säkra och orubbade förräntning samt möjligheten
att, då sådant önskas, utan svårighet föryttra innehafvande obligationer, blifvit genom
erfarenheten bekräftade.
I frågan om Staten förbehållen uppsägningsrätt, bar dock ej bordt förbises, alt,
då de i sednare tider verkställda oförmodade uppsägningar af Riksgälds-kontorets utgifna
räntebärande obligationer möjligen torde gifva anledning lill den förställning, att
äfven de obligationer, hvilkas utfärdande af samma Verk nu ifrågakommer, likaledes
efter en kortare tiderymds förlopp blefve uppsagda, skulle vissheten att sådant icke
kommer alt ske, innan någon på förband bestämd längre lid tilländagått, säkerligen
öka benägenheten alt begagna dessa obligationer till samiade kapital-behållningars förräntande.
Af sådan anledning och med afseende å orsaken till samt syftemålet med
den nu föreslagna upplåningen hafva Rikets Ständer funnit de långifvare, af hvilka
Riksgäld.s-kontoret erhåller hela det i obligationerna förskrifna kapital-belopp, böra tillförsäkras
rättigheten att, under någon viss tid, få hafva sina kapitaler, emot den bestämda
upplånings-räntan, i Riksgälds-kontoret innestående; hvaremot vid de fall, då
kapital-rabatt eger rum, Riksgälds-kontorets styrelse bör vara oförhindrad begagna den
i obligationerna deras utgifvare tillerkända rätt att dem, när som helst, till inlösen
uppsäga.
Beträffande obligationernes räntefot, synes denna, för att i möjligaste mån minska
det allmännas kostnader och utgifter för de upplånade medlens erhållande, icke
böra bestämmas högre, än ovilkorligen erfordras för upplåningens framgång, hvarjemte
härvid måste afses, bland annat; angelägenheten deraf, att icke den allmänna pénningeräntan
i landet stegras genom det för Statens obligationer fastställda räntebelopp, samt
att de i näriugarne nedlagda eller åt dessas idkare försträckta kapitaler icke lockas
derifrån genom utsigler till större vinst af deras förräntande mot dylika obligationer.
Då Statens kredit, så vida den behörigen vårdas, bör vara större än den kredit enskilda
inrättningar inom samma land ega; men detta företräde ingalunda synes böra af
den förra begagnas på ett sätt, som motarbetar och möjligen tillintetgör de sednares
verksamhet och framgång; så och med afseende å beloppet af den ränta, som för
närvarande i allmänhet erlägges för Svenska Hypotbeks-föreningarnes inom Riket ulgifna
obligationer, hafva Rikets Ständer ansett att, tills vidare, räntan för nu ifrågavarande
obligationer, hvilken, vid tillåtelse att, efter sig företeende omständigheter, medgifva
rabatt å de förskrifna lånesummorna, icke lämpligen kan vara oföränderlig, må fastställas
till högst fyra procent ärligen; lärande denna ränta helst halfårsvis skola liqvideras.
c) kapital-rabatten:
På det att belalniugs-vilkoren för ett tdlämnadt statslån måtte kunna lämpas
efter Statens fördel, samt de medel, som i låneväg skola anskaffas, ändock med säkerhet
kunna af Staten påräknas, medgifves, efter hvad kändt är, vanligen vid dylika
Iåns upptagande sä kallad kapital-rabatt, hvarigenom för hvarje obligation således erhålles
en mindre summa, än den deruti förskrifna, och Slaten således måste ej allenast,
då obligationerna efter uppsägning infrias, för dem betala mer än den erhållit,
utan älven, så länge de fortfara att vara räntebärande, i förhållande till det verkligen
upplånade kapitalet erlägga högre ränta, än obligationerne innehålla. Denna förut
kända omständighet tages dock merendels alltid i beräkning vid ej mindre det sammanlagda
obligations-beloppets, än den å obligationerna upplöpande räntans bestäm
-
Expeditions-Vt skott ets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 20 S.
653
mande. Då de för lånets amortering afsedda medel användas till obligationers uppköpande
under hand, kan emellertid Staten möjligtvis återbekomma sina utfärdade obligationer
för ungefärligen samina belopp, som den vid deras utlemnande för dem erhållit;
och under en längre lånelid kan jemväl skillnaden mellan den upplupna räntan
för den nominela upplånings-summan och hvad den bordt utgöra lör det i sjelfva verket
erhållna lånebeloppet ersättas genom den lägre räntefot, som med afseende å kapital-rabatten
kunnat bestämmas. Denna rabatt, hvarigenom långifvarne vanligtvis anse
en verklig kapital-vinst kunna för dem beredas, gör obligationerna mera begärliga och
afsättliga samt befrämjar alltså deras gångbarhet. Vid större låns upptagande anses
derföre merendels medgifvandet af kapital-rabatt såsom ett nödvändigt vilkor för låneoperationens
framgång; och mera sällan lara fondpapper med längre eller obestämd
betalningstid utgilvas, utan i förening med en sådan förmän för deras första emottagare.
I fråga om den för Svenska Stats-verkels räkning nu förestående upplåning
hafva Rikets Ständer ock ansett sig föranlåtne medgifva rättighet till kapital-rabatts
beviljande. Innan någon erfarenhet vunnits om den benägenhet, större eller mindre
kapitalister inom detta land kunna ega att emot ouppsägbara stats-obligationer, hvilka
förut äro härstädes för den större allmänheten okända, förränta sina kontanta eller
till enskilda' personer utlånade tillgångar, blifver det emellertid särdeles svårt att bestämdt
angifva det belopp, genom hvars efterskänkande å låntagarens sida långifvare!!
-skäligen kan anse sig godtgjord för alståendet af rättigheten att sitt försträckta kapital
återfordra. Bestämmes detta belopp högre, an som verkligen erfordras för tillfredsställande
af långifvarnes anspråk, föranleder sådant en onödig uppoffring för det allmänna,
som måste verkställa ränteliqviderne efter den i obligationerna förskrifna lånesumman
och, vid obligalionernes återköpande eller inlösande, derför betala mera än vid deras
utlemnande erhållits. En sådan rabatt måste derjemte ega samma inflytande på penninge-ställningen
i landet samt de för näringarnes bedrifvande tillgängliga kapitaler,
sorn bestämmandet af en för hög och för kapitalisten öfver höfvan lockande räntefot;
börande i öfrigt härvid, äfven den omständigheten afses, att, då Rikets Ständers beslut
tillhör offentligheten, det af dpm fastställda och sålunda allmänt kända maximum
för rabattens beviljande, sannolikt deremot kommer att af långifvare!! betraktas och
fordras såsom minimum för obligationernes emottagande. Rikets Ständer hafva derföre,
med hänsigt till kapjtal-rabaltens belopp, för närvarande icke kunnat lemna någon
annan bestämmelse till ledning och efterrättelse för Fullmäktige i Riksgälds-konloret
än den, som, rörande det upptagna lånets amortering inom viss utsatt tid medelst
dertill utgående statsanslag, här nedan förekommer i sammanhang med fastställandet
af samma anslags belopp.
d) obligationernas valörer:
Med fastställande af ett visst belopp, derunder valören ej får nedsättas, på det
att obligationerne icke må ur allmänna rörelsen uttränga sedelmyntet och erhålla den
emot deras beskaffenhet och ändamål stridande egenskapen af representativt mynt,
hafva Rikets Ständer velat åt Fullmäktige i Riksgälds-kontoret öfverlemna att frågan
om förevarande valörer, till antal och storlek, afgöra.
Obligationerne komma alt utgifvas å Riksdaler Riksmynt, motsvarande {.-dels
Riksdaler silfver, enär, med decimal-systemets tillämpning pä rikets mynt, berörda
räkne-enhet numera blifvit fastställd; hvarjemte och då, med hänsigt till den obligationerna
åtföljande ouppsägbarhet samt deras möjligen långa tillvaro, innehafvarne måhända
komma att anse del för sig betryggande, att obligations-beloppet jemväl i silfver
eller speciemynt utsätles, sådant ock synts Rikets Ständer under nuvarande för
-
654
Expeditions-Vlskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 20 S.
hållanden destoniera lämpligt, som flera olika mynlbenämningär inom landet vanligen
förekomma och ett nytt myntsystem blifvit af E. K. M:t och Rikets Ständer antaget.
e) siats-anslag för ränleliqviderna och kapital-amorteringen:
För att åt en i vidsträcktare omfattning och för längre tid å Statens vägnar
skeende upplåning bereda önskad framgång samt åstadkomma ett allmänt och fortfarande
förtroende lill Statens både vilja och förmåga ali fullgöra de förbindelser emot
längifvarne, som den härvid sig ålager, har det vid dylika Iåns upptagning visat sig
synnerligen angeläget, alt dessförinnan särskilda och för verkställigheten af ej mindre
de årliga ränte-ulbetalningarne än den utlastade amorteringen af länets kapital-belopp
fullt tillräckliga och ovilkorligen tillgängliga medel varda anvisade och uteslutande för
sådant ändamål alsalia. Enligt Rikets Ständers åsigt skulle derföre en så osäker och
tillfällig samt till sitt belopp på förhand så obestämd tillgång, som de framdeles uppkommande
öfverskotten å Stals-verkets årliga inkomster, ej kunna uppfylla de med en
ränte- och amorlerings-fond afsedda syftemål; hvadan och dä en nyttig och nödvändig
befunnen samt fördenskull vidtagen upplånings fortgång eller inställande ej eller synes
böra bero utaf förslagsvis skeende beräkningar af slats-inkomsternas öfverskott, Rikets
Ständer anselt sig icke kunna bifalla hvad E. K. M:t nådigst föreslagit i fråga om
oftanämnda upplånings lämpande efter det beräknade behållna öfverskotts-beloppet å
dels stals-inkomsterna i allmänhet och dels bränvins-tillverknings-afgiften särskildt.
Jemte åsigten, det mindre lämpligt blefve, att, på sätt som skett vid åtskilliga
föregående tillfällen, då läns upplagande för Svenska Statens räkning beslutats, till de
härmed förenade liqviders behöriga verkställighet anvisa eller pantförskrifva någon viss
stats-intrad, hysa Rikets Ständer den öfvertygelse, att både Stats-verkets kredit bäst
vårdas och långifvarnes säkerhet för ränte- och kapital-belalningarnes oafbrulna fullgörande
mest betryggas genom uppförande på stat af den efter lånets belopp lämpade
anslags-sumina, som för räntans liqviderande och kapitalets amortering årligen erfordras;
hvilken anslags-summa följaktligen bör fortfarande med oförminskadt belopp utgå,
intilldess hela länet blifvit i stadgad ordning ålerbelaldt.
I öfrigt synes det vara nödvändigt att Rikets hädanefter sammanträdande Ständer
förbehålles rättigheten att kunna vidtaga de förändrade föreskrifter, som erfarenheten
eller tidsförhållandena påkalla, med hänsigt till räntans och amorterings-anslagets
belopp samt obligations-valörerne för de ytterligare lån, hvilka, med bibehållande för
öfrigt af nu stadgade upplånings-grunder, komma att framdeles upptagas.
f) amorlissemenls-fonden:
För att icke sammanblandas med andra för allmänna utgifter disponibla medel,
synes det årliga anslaget till kapital- och räntc-liqvider för den fonderade statsskulden
böra ingå till en särskild redovisad liqvidations- och amortissements-lönd, hvars behållning
skall för sagda liqvider oförryckt tillhandahållas; dock att, till påskyndande af
skuldens amortering, denna fonds influtna tillgångar, så vidt utan hinder för verkställigheten
af föreskrifna, liqvider ske kan, alltid pä ett säkert och ändamålsenligt sätt
göras räntebärande; i. hvilket afseende säkra räntebärande papper böra för nämnda
fonds räkning uppköpas vid de tillfällen, dä det icke är med Statens fördel och fondens
ändamål mera förenligt, att de obligationer, för hvilkas inlösande fonden bildats,
af densamma återköpas; samt
g) amorlerings-sättel:
Rland de 3:ne sätt, derigenom amortering af stats-obligationer, som på innehafvarens
sida äro öuppsägbara, vanligen verkställes, nemligen: utloltning, uppsägning
Expedilions-Vtskoltels Förslag lill i milert), '-krifvelse, i\:o SOS
<*!!er uppköp, svnes utloltning icke böra för 1111 ifrågavarande obligalioners amortering
begagnas, enär detta amorteringssått för obligalions-innehafvarne medför' olägenheter,
hvilka, då obligationerne icke utlemnats med kapital-rabatt eller understiga sitt nominela
värde, ej ersättas af några motsvarande fördelar. Efter hvarje utloltning måste
nemligen en hvar, som innehar densamma underkastade obligationer, förskaffa sig upplysning
om några och hvilka bland dem blifvit utlottade. Vid ilrågakommande försäljning
eller öfverlåtelse på annan person af sådan obligation, måste dessutom styrkas,
alt den icke under den redan förflutna tiden blifvit utlottad och sålunda förlorat
sin ränlebai hot. Då deremot kapital-rabatt å obligationerna egt rum, eller då deras
gångbara värde eljest understiger det föreskrifna Beloppet, beredes visserligen genom
utloltningen dåvarande innehafvarne af de utlottade obligationerna en kapital-vinst;
men denna motsvaras äter af en kapital-förlust å utgifvarens sida, hvilken kunnat undvikas
i fall obligationerna, i stället för att utlottas, blifvit efter deras för tillfället gällande
pris under hand inköpta för obligatioiis-ulgifvarens räkning.
Som del i allmänhet måste vara för Staten, såsom obligations-utgifvare, fördelaktigast
att förminska sin skuld för utelöpande ohligaloner genom dessas återbekommande
för mindre belopp, än del, hvarpå de lyda, och då, genom de af amorlissements-fonden
verkställda obligations-uppköp, obligationernas värde och gångbarhet uppehållas
samt framdeles ilrågakommande utgifning af enahanda obligationer måste underlättas,
hafva Rikets Ständer funnit amorteringen af det lån, hvarom nu är fråga,
alltid böra ske genom uppköp, då obligationernas allmänt gångbara värde understiger
al pari. När åter ett annat förhållande eger rum och tillfälle icke erbjuder sig lill
obligationernas infriande under hand, synes den årliga amorteringen böra verkställas
medelst uppsägning samt de uppsagda obligationeriias inlösande vid den stadgade förfallotidens
utgång; börande, vid sådan uppsägning, en viss serie- och nummerföljd
iakttagas.
I öfverensstämmelse med de här ofvan underdänfgst framställda åsigter hafva
Rikets Ständer pröfvat skäligt att, i fråga om erforderliga medels anskaffande för
jernvägs-anläggningar, meddela följande beslut och stadganden:
1:0.
Genom upplåning för Statens räkning, enligt det här nedan angifna inhemska
fond-system, anskaffas de medel, som, utöfver befintliga och disponibla tillgångar, erfordras
för bekostande eller understödjande af de jernvägs-anläggningar, som af Rikets
Ständer blifvit eller blifva beslutade, äfvensom de medel, hvilka för inlösen af dylika
anläggningar, om sådan pröfvas böra ske, äro erforderliga.
2:o.
Denna upplåning sker genom fonderade, inom Riket utgifna räntebärande obligationer,
lydande å Svenskt mynt och utfärdade, på Rikets Ständers vägnar, af deras
Riksgälds-konlor.
3:0.
Obligationerna ställas på innebafvaren, men äro å dennes sida icke uppsägbara.
Deremot eger Riksgälds-kontoret att dem uppsäga till inlösen efter sex månaders förlopp.
Sådan uppsägning sker medelst derom i Rikets officiela tidning införd kungö
-
656
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse. iV.o 2OS.
reise. För de obligationer, derför Riksgälds-kontoret emottagit hela det förskrifna kapital-beloppet,
må Fullmäktige under en lid af högst tio är afstå från uppsägningsrältens
begagnande.
4:o.
Räntan för den i obligationerna förskrifna lånesumma utgår med högst fyra
för hundra, efter år räknadt, och tiilhandahålles ovilkorligen obligalions-innehafvaren
hvarje halft år, emot återställandet af den å samma ränta utfärdade kupon; börande
hvar och en obligation, vid dess utfärdande, vara försedd/med dylika kuponer å halfårs-räntorna
för en tidrymd af tio år; och skall samma obligation sedermera, intilldess
den varder inlöst, hvart tionde år förses med nya ränte-kuponer för enahanda tid.
Vid upplåningens företagande, äfvensom under dess fortgång, ega Fullmäktige i Riksgälds-kontoret
att, med afseende å dåvarande penninge-ställning samt de förhållanden,
som härvid för öfrigt böra komma i betraktande, pröfva och bestämma om och i hvilken
mån rabatt å det kapital-belopp, derå obligationerna äro utfärdade, må, inom de
gränser nedanstående moment i fråga om lånets amortering föreskrifver,' varda af Riksgälds-kontoret
medgifven.
5:o.
Obligationernas valörer, hvilka skola utsättas i både Riksdaler Riksmynt och
Silfver-Specie, bestämmas af Fullmäktige i Riksgälds-kontoret; dock får någon obligation
icke utfärdas å lägre belopp än två hundra Riksdaler Riksmynt eller femtio Riksdaler
Silfver-Specie.
6:0.
Till ränte-liqvider för dessa obligationer och kapitalets amortering anvisas samt
uppföres å den Stat, som af Rikets Ständer vid hvarje Riksdag varder för Riksgäldskontoret
utfärdad, ett, i öfverensstämmelse med Regerings-formens 66 §. utgående, årligt
anslag, svarande emot fem procent å det belopp, som, enligt Rikets Ständers beslut,
skall upplånas, så att minst en half procent å den föreskrifna lånesumman årligen
må kunna användas till lånets återbetalande; kommande detta anslag att fortfarande
och med oförminskadt belopp årligen utgå ända till dess hela lånet blifvit i stadgad
ordning betaldt.
De i denna, likasom de i föregående 4:de och 5:te punkterna meddelade bestämmelser,
angående dels räntans belopp, dels obligalionernes valörer och dels förhållandet
mellan stats-anslaget och lånesumman, komma endast att tillämpas i afseende
på det eller de lån, som erfordras för de, under innevarande Riksdag, till jernvägsanläggningar
utaf Rikets Ständer beviljade statsbidrag.
7:o.
Det årliga ränte- och ainorterings-anslaget bör ingå till en särskild redovisad
liqvidations- eller amortissements-fond, hvars behållning skall för det med dessa medel
afsedda ändamål allt framgent oförryckt tillhandahållas och användas, så att ränteliqviderna,
vid derför bestämda terminer, varda ovilkorligen fullgjorda samt lånets återbetalning
j föreskrifven ordning verkställd. De till nämnda fond influtna medel böra,
så
Expeditions-lltskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o S06.
657
så vidt ske kan och sagda liqvider medgifva, städse på säkert och ändamålsenligt sätt
göras räntebärande.
8:0.
Lånets amortering bör alltid ske genom uppköp af för detsamma utgifna obligationer,
då dessas allmänt gångbara värde understiger det i deni föreskrifna kapitalbelopp
(eller al pari); men i annat fall och derest tillfälle sig icke erbjuder att under
hand infria obligationerna, bör amorteringen verkställas genom obligationers uppsägning
samt inlösande efter uppsägningstidens förlopp. Vid sålunda skeende uppsägning
och inlösen af obligationer, bör en viss serie- och nummer-följd iakttagas.
9:o.
Amorlissements-fondens, äfvensom all den för öfrigt vid nu ifrågavarande statsskuld
förekommande förvaltning, besörjes af Rikets Ständers Fullmäktige i Riksgäldskontoret.
Slutligen och för beredande af ökadt förtroende till de fastställda lånevilkorens
orubbade bestånd intilldess de upplånade medlen blifvit återbetalda, få Rikets Ständer
i underdånighet anhålla om E. K. M:ts nådiga fastställelse å de beslut, som af Rikets
Ständer äro rörande ofvannämnda lån meddelade.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 1 December 1854.
N:o 206.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 30 Nov. 1851.
Preste-Ståndet den 30 — —
Borgare-Ståndet den 1 Dec. —
Bonde-Ståndet den 1 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående pension åt öfverstelöjtnanlen,
Grefve A. E. von Rosen.
(Stats-Utsk:s Utl.den N:ris 355 och 372.)
S. A. K.
Hos Rikets Ständer, sorn, genom beviljandet af högst betydliga anslag för anläggande
af jernvägar i olika delar af Riket, erkänt den stora nytta, i ekonomiskt och
industrielt hänseende, som dessa kommunikations-medel böra medföra för det allmänna,
Bih. till B. St. Prat. 1858 & 1854. 10 Sami. 1 Afd. 83
658 Expeditions-Vtskotlets Förslag till underd. Skrifvelse, iV.-o 207.
har i betraktande kommit, huruledes Öfverste-löjtnanten i Flottans mekaniska korps;
Grefve A. E. von Rosen i främsta rummet fästat uppmärksamheten på möjligheten af
jernvägs-anläggningar^ utförande inom Sverige, och sedermera genom insigtsfulla och
outtröttliga bemödanden i hög grad bidragit att Väcka och lifva intresset för dessa
gagneliga företag. Och då Grefve von Rosen såmedelst gjort sig förtjent af fosterlandets
erkänsla, samt, enligt hvad upplyst blifvit,' bemälde Grefve, vid numera framskriden
ålder, 'befunne sig i mindre lyckliga ekonomiska omständigheter, hafva Rikets
Ständer fördenskull velat medgifva, det Öfverste-löjtnanten, Grefve A. E. von Rosen
må uppföras å Rikets Allmänna lndragnings-Stat, till åtnjutande, för sin återstående
lifstid, af en årlig pension, stor Två Tusen Riksdaler Banko; dock att denna pension
må utgöra ett honom personligen tillerkändt understöd, hvarå fordrings-egare icke hafva
något anspråk. '
Hvilket Rikets Ständer få hos E. K. M:t i underdånighet anmäla.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 1 December 1854.
N:o 207.
t . ' s
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 30 Nov. 1854.
Preste-Slåndel den 30 — —
Borgare-Ståndet den l Dec. —
Bonde-Ståndet den i — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående ändring i nu gällande
föreskrifter, rörande patenträtt.
(Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk:ns Bet:de N:o 34.)
S. A. K.
Enligt föreskriften i §. 11 af Kongl. Förordningen den 13 December 1834 om
hvad iakttagas bör för erhållande af tillståndsbref å rättighet att, med andras uteslutande,
under bestämd tid utöfva och begagna nya uppfinningar i slöjd och konst eller
förbättringar å redan gjorda uppfinningar, bör den, som anser sig genom åt annan
meddelad patenträtt förnärmad, sin klandertalan emot patentet hos Kommers-kollegium
anmäla inom sex månader från den dag, detsamma finnes tredje gången i Post- och
Inrikes Tidningar infördt. I stöd af berörda föreskrift kan alltså en person blifva berättigad
att ensam begagna en möjligen gammal uppfinning, endast till följd deraf, att
den, som förut under en längre tid an vändt samma uppfinning, förbisett det i nämnda
tidningar gjorda tillkännagifvandet, eller ej varit i tillfälle att derom taga kännedom.
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 208. 659
Den gamla uppfinningen blir sålunda erkänd såsom ny, och den, sorn förut möjligen
deraf haft sitt hufvudsakligasle uppehälle, nödgad att upphöra med sitt yrke eller åtminstone
inskränkt i ulöfvandet deraf. Ett sådant lagstadgande, hvarigenom en person
kan riktas på en annans bekostnad, synes icke vara lämpligt, och ej eller bör någon
tvingas till rättegång för bibehållande af sin lagligen förvärfvade egendom. Fördenskull
och då jemväl i öfrigt behof af en snar förbättring i lagstiftningen rörande
patentväsendet förefinnes, hvadan ock en ny Författning i ämnet lärer, enligt hvad
Rikets Ständer inhemtat, vara under utarbetning, få Rikets Ständer, jemte underdånig
anhållan, alt E. K. M:t täcktes på fortgången af ifrågavarande magtpåliggande ärende
fästa Sin nådiga uppmärksamhet, tillika, med åberopande af deras i ämnet, den 15
Maj 1848, aflåtna underdåniga skrifvelse, innefattande framställning derom, att i den
nya författningen icke måtte inflyta det uti 3 mom. af 3 §. i ofvanberörde förordning
förekommande stadgande om rättighet till erhållande af patent för införande af i andra
länder kända, men här i riket förut ej verkställda, uppfinningar i slöjd och konst,
nu i underdånighet begära, att uti den förnyade patent-förordning, som kommer att i
nåder utfärdas, måtte, med upphäfvande af, föreskriften i nu gällande patent-förordnings
11 §., angående anställande af klander å meddelad patent-rätt, stadgas, att sådan
rättighet, alt med andras uteslutande begagna en uppfinning, hädanefter må beviljas
endast vilkorligen, eiler under förutsättning, att uppfinningen verkligen är ny, hvarom
pröfning må ega rum i anledning af den talan patent-innehafvare, derest han förmenar
sig hafva blifvit i sin patent-rätt förnärmad, kan finna skäligt att, mot den som
vederbör, göra anhängig.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 1 December 1854.
N:o 208.
Uppläst och, godkändt hos Ridd. och Adeln den 30 Nov. 18S4.
Presle-Slåndet den 30 — —
Borgare-Ståndet den l Dec. —
Bonde-Ståndet den 1 —- —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående Kongl. Majlis Proposition
om allmänt stadgande i Jråga om en för obotlig
ansedd sinnessvag, larn eller blind tjenstemans skiljande från
ordinarie beställning.
(Stats- och Lag-Utsk:ns Utkde N:o 27.)
S. A. K.
Medelst nådig Proposition af den 11 sisllidne Juli och uppå deri upptagne skäl,
har E. K. M:t behagat föreslå Rikets Ständer antagandet af ett så lydande stadgande:
660 Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 208.
»Embets- eller tjensteman, hvilken, i följd af vansinne, blindhet eller lamhet,
under tre på hvarandra följande år oafbrutet varit urståndsatt att sin tjenst förrätta,
utan att anledning vidare är för handen, alt han kan återvinna tjenstbarhet, må, sedan
detta förhållande blifvit genom föregående ransakning behörigen utredt och styrkt,
kunna, äfven utan egen ansökning, från tjensten afskedas, med vilkor dock:
a) att, derest han då, enligt författningarne, är berättigad till pension från allmänna
indragnings-staten eller allmän pensions-inrättning, sådan pension honom, för
hans återstående lifstid, genom E. K. M:fs förordnande tillägges;
h) att, om lian icke är sålunda till pension berättigad, eller den honom från
allmän pensions-inrättning tillkommande pension är så ringa, att han för egen eller
hustrus eller omyndiga barns försörjning hade behof af ytterligare understöd, ett efter
behofvet lämpadt årligt bidrag må å allmänna indragnings-staten honom af K. M:t tillerkännas,
dock icke utan Rikets Ständers särskilda medgifvande till högre belopp, än
som motsvarar hälften af hans lön, med afräkning likväl af det pensions-belopp, som
från allmän pensions-inrättning kan honom tillfalla;
c) att han, för det fall att han möjligen framdeles kan blifva i stånd att i
tjenst åter inträda, må, vid derom skeende ansökning, tillgodonjuta den tur och befordringsrätt,
som han före afskedet innehaft, men med skyldighet vid återingående i
tjenst, hvarmed lön åtföljer, att frånträda pension, som honom i följd af afskedet
tillerkänts.
Hvad sålunda blifvit stadgadt skall icke ega tillämpning å embets- och tjensteman,
hvars lön icke är upptagen å rikets stat, eller hvars löneinkomster blott till någon
ringa del från samma stat utgå, så vida ej i sednare fallet den pension, hvartill
han är berättigad, kan pröfvas vara för honom tillräcklig; kommande i afseende på
tullverkets personal alt lända till efterrättelse hvad för densamma särskildt är stadgadt.»
Rikets Ständer hafva tagit denna fråga i öfvervägande, och ehuru Rikets Ständer
visserligen anse, att det vore för det allmänna fördelaktigt, om, utan att sådant
medförde andra olägenheter, utvägar kunde beredas, ledande dertill, att de tjenstemän,
som icke vidare vore i stånd att sina befattningar bestrida, lemnade rum iör andra,
dertill lämplige personer, finna dock Rikets Ständer, med hänsigt dertill alt Statens
tjenster må med skicklige personer besättas, betänkligheter möta emot antagandet af
É. K. M:ts ifrågavarande nådiga förslag. Det är ett kändt förhållande, att, oaktadt
vissa tjenstemäns ställning uti ekonomiskt hänseende i sednare tider blifvit, i följd af
lönetillökningar, i någon mån förbättrad, likväl samtidigt dermed antalet förminskats
af dem, som söka inträde på tjenstemannabanan, äfvensom det med någorlunda säkerhet
kan antagas, att redan nu öfverflöd ej förefinnes på personer, hvilka, egnande sig
åt Statens tjenst, dervid ådagalägga en mera utmärkt embetsmannaskicklighet; och befara
Rikets Ständer att sådant skulle i ännu högre grad blifva förhållandet, derest en
tjensteman skulle, utan något hans eget förvållande, endast i följd af en sjukdom, måhända
ofta föranledd af det större nit han användt på uppfyllandet af sina tjenstepligter
och förvärfvande! af en allt större skicklighet derför, kunna skiljas ifrån innehafvande
befattning, utan alt vara försäkrad att dervid få bibehålla hela den samma befattning
åtföljande lön, och således,- utom den stora olycka, sorn en svår och obotlig
sjukdom i och för sig sjelf utgör, dertill möjligén blifva jemte de sina utsatt för verklig
brist; hvarigenom äfven det motiv, som förmår flertalet lill inträde i Statens tjenst,
eller vissheten om en säker, om än ofta knapp, bergning skulle upphöra. Härtill kommer,
att de nu i Statens tjenst varande personer tryggat sig vid Kongl. Brefvet den
23 September 1688, hvilket, ofta åberopadt, tillförsäkrar dem, som troget tjent, att
icke för sjukdom blottställas för att dömas sin lön eller annan rättighet förlustige.
Expeditions-Utskotlets Förslag till anderd. Skrifvelse, N:o 208. 661
Beträffande dessutom sjelfva den i det nådiga förslaget bestämda grunden för Statens
rätt att afskeda en tjensteman utan hans egen ansökning, eller att han skulle, i följd
af vansinne, blindhet eller lamhet, under tre på hvarandra följande år oafbrutet varit
urståndsatt att sin tjenst förrätta, utan att anledning vidare vöre för handen, att han
kunde återvinna tjenstbarhet, och att detta förhållande blifvit genom föregående ransakning
utredt och styrkt, förekommer att, då ett sådant styrkande icke kan bestå i
annat än ett af läkare utfärdadt embetsbetyg, men erfarenheten gifver vid handen, alt
äfven läkare understundom äro blottställda för misstag i sina omdömen om en sjukdoms
utgång, häraf sannolikt ofta skulle blifva en följd, antingen att en samvetsgrann
läkare högst sällan meddelade intyg om obotlighet, i hvilket fall det föreslagna stadgandet
icke medförde den dermed åsyftade verkan, eller ock att, om en tjensteman,
som blifvit afskedad såsom obotlig, likväl återvunne helsa och tjenstbarhet, han det
oaktadt funne sig beröfvad både tjenst och tillfälle att egna Staten sin verksamhet.
För sådan händelse är väl i nåder föreslaget, att den åter tjenstbar blifne tjenstemannen
skulle, uppå skeende ansökning, tillgodonjuta den tur och befordringsrätt han före
afskedet innehaft; men då tillfälle måhända icke alltid skulle yppa ,sig för honom till
erhållande af annan plats, torde genom nämnda stadgande oförskyldt lidande'för en
sådan tjensteman icke vara förebygdt.
På grund häraf och då, enligt Rikets Ständers tanke, sådana fall, som i deu
nådiga Propositionen omförmälas, icke torde inträffa så ofta, att något allmänt stadgande
derför erfordras, och Rikets Ständer äro öfvertygade, att den tjensteman, som
ser sig för någon slags sjuklighet urståndsatt att sin tjenst bestrida, skall finnas beredvillig
att sjelf begära sitt entledigande, om han eger att sedermera påräkna tillräckligt
understöd, äfvensom att, derest É. K. M:t vid sådant tillfälle skulle i nåder finna skäl
att till Rikets Ständer göra nådig framställning om sådant understöd, Rikets Ständer
icke skola sådant förvägra, der ömmande omständigheter sig förete, anse sig Rikets
Ständer till E. K. M:ts ifrågavarande nådiga Proposition icke kunna lemna bifall.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 1 December 1854.
662
Expeditions-Utskoltels Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 209.
N:o 209.
Uppläst och godkäjidt hos Ridd. och Adeln den 30 Nov. 1854,
Preste-Ståndet den 30 — —
Borgare-Ståndet den l Dec. —
Bonde-Ståndet den 1 — —
' Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående byggnads-lån åt
staden Jönköping, samt anslag och lån för ny tomtreglering
derstädes.
(Stats-Utsk:s Utl:de N:o 308 och Mern. N:o 346.)
S. A. K.
Uti aflåten nådig Proposition har E. K. M:t behagat meddela Rikets Ständer,
hurusom, efter den, i början af förlidne Mars månad, staden Jönköping öfvergångna
eldsvåda, dervarande Magistrat, i särskilda, af E. K. M:ts Befallningshafvande i länet
anmälda och förordade ansökningar, å stadens vägnar, underdånigst anhållit, plt, i anseende
till ej allenast den prydlighet, utan äfven den större säkerhet emot eldfara,
som skulle vinnas, om stenhus kunde blifva uppförda i stället för de vid eldsvådan
nedbrunna trädhusen, hvartill dock, enär nästan alla egarne af dessa saknade medel
till uppförande af stenhus, ett byggnads-lån af 300,000 R:dr ansetts erforderligt,
E. K. M:t måtte i nåder bereda Jönköping ett dylikt lån, till det belopp, som Statens
tillgångar medgåfve och E. K. M:t funne lämpligt, dock under dervid fästadt vilkor, '
att ifrågavarande understöd endast finge tilldelas de tomtegare, som åtoge sig att uppföra
hus al sten eller annat icke eldfarligt ämne; hvarjemte och då kostnaden för den
tomtreglering, som, till följd af berörda eldsvåda, funnits nödig och, jemlikt redan hufvudsakligen
nådigst gilladt förslag, skulle omfatta hela staden, komme att utgöra ett
belbpp af 91,846 R:dr, deraf endast 10,000 R:dr ansåges kunna framdeles blifva staden
godtgjorda, Magistraten äfven underdånigst begärt, att, till bestridande af kostnaderna
för denna tomtreglering, ett anslag utan återbetålnings-skyldighet af 81,846 R:dr,
samt ett lån af 10,000 R:dr måtte staden i nåder beviljas; — med anledning af hvilket
allt, och i betraktande af den förlust, staden Jönköping genom eldsvådan lidit, E.
K. M:t, jemväl efter jemförelse med hvad andra större städer i enahanda afseenden förunr
näts, nådigst föreslagit, att Rikets Ständer måtte åt denna stad anvisa, dels, såsom
byggnads-lån, 100,000 R:dr, och dels, för tomtregleringens verkställande, 10,000 R:dr
såsom anslag utan återbetålnings-skyldighet och 10,000 R:dr såsom lån, allt under
enahanda vilkor och förbehåll, som Rikets Ständer fästat vid de statsbidrag af lika
beskaffenhet, hvilka nyligen blifvit staden Orebro beviljade.
Expediliöns-Utskollels Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 20.9.
6G3
Hvad först beträffar det i E. K. M:ts nådiga framställning afsedda byggnadslån,
hafva, i öfverensstämmelse med den åsigt, som vid alla sådana af Rikets Ständer
förut behandlade frågor gjort sig gällande och föranledt dylika låns meddelande åt andra
brandskadade städer, Rikets Ständer ansett låne-understöd, i förevarande hänseende,
äfven böra anvisas för staden Jönköping, med anledning' af den eldsvåda, hvaraf
denna stad å omförmälda tid blifvit hemsökt. Men som lånebeloppet vid detta, såsom
vid andra likartade fall, synes böra lämpas efter den timade eldsvådans omfattning
samt egarnes till de derigenom ödelagda tomterna behof af allmänt understöd för uppförande
af nya hus i de nedbrunnas ställe, hafva Rikets Ständer icke kunnat bevilja
hela den af E. K. M.t i nåder föreslagna lånesumman, helst denna, i förhållande till
antalet af de brandskadade gårdarne och i betraktande af härvid för öfrigt förekomna
omständigheter, synes större än de byggnads-lån, deraf åtskilliga andra städer efter
enahanda olyckor kommit i åtnjutande. Och då nu ifrågavarande lån således icke bör
, bestämmas till högre belopp, än det låne-understöd, hvilket under sednaste riksdag beviljades
staden Lidköping för återuppbyggandet af den, vårtiden år 1849, nedbrunna
del af denna stad; hafva Rikets Ständer funnit skäligt att, i anseende till den eldsvåda,
som i början af Mars månad innevarande år öfvergått en del af Jönköping, bevilja
nyssnämnda stad ett byggnads-lån af Sextiosex Tusen Sexhundra Sextiosex Riksdaler
tretiotvå skillingar banko, emot de vilkor och förbindelser, som, med hänsigt till
ej mindre lånemedlens lyftning och användande, än desammas återbetalning och räntans
beräkning, blefvo, till framtida iakttagande vid dylika låns beviljande, utaf Rikets
sednast församlade Ständer fastställda samt hos E. K. M-t, i' underdånig skrifvelse af
den 19 Mars 1851, anmälda och uti 39 §. af nu gällande Reglemente för Riksgäldskontoret
finnas upptagna; börande likväl låne-understöd utaf omförmälda summa endast
få utlemnas till de tomtegare, som åtaga sig med de erhållna lånemedlen uppföra
byggnader af sten eller annat icke eld farligt ämne.
Vidkommande derefter de, å staden Jönköpings vägnar, jemväl i underdånighet
begärda och af E. K. M:t i nåder förordade statsbidrag för verkställandet af en förändrad
reglering af stadens tomter, så hafva, med afseende på förekomna förhållanden,
till stöd för Statens så beskaffade medverkan dervid, och sedan så väl lån som anslag
utan återbetalnings-skyldighet vid innevarande riksdag blifvit för ny tomtreglering inom
staden Örebro, efter derstädes likaledes nyligen inträffad vådeld, beviljade, Rikets Ständer
lemnat bifall till det, såsom anslag utan återbetalnings-skyldighet, af E. K. M.t i
nåder föreslagna statsbidrag af Tio Tusen Riksdaler för staden Jönköpings nya tomtreglering,
äfvensom, för sagda ändamål, beviljat och anvisat ett lån å Tio Tusen Riksdaler,
att af oftanämnda stad från Riksgälds-kontoret utbekommas, under enahanda
förbehåll samt ränte- och återbetalnings-vilkor, som vid innevarande riksdag blifvit af
Rikets Ständer stadgade för det, enligt derom i Rikets Ständers skrifvelse af den 1
nästlidne Juli gjord underdånig anmälan, beviljade lån för tomtregleringen i Örebro,
dock med förlängning af yttersta terminen för lånemedlens lyftning till slutet äf Mars
månad nästkommande år 1855.
Hvilket allt, till svar i ämnet, Rikets Ständer få hos E. K. M:t härigenom i
underdånighet anmäla.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 1 December 1854.
664 Expedilions-Utskotlets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 210.
N:o 210.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 30 Nov. 1854.
Preste-Stå ndet den 30 — —
Borgare-Ståndet den 1 Dec. —
Bonde-Ståndet den 4 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, rörande ändring i föreskrifter
om fattigvården.
(Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.Utsk:ns Bet:den Nrris 20
och 36.)
i
S. A. K.
Hos Rikets Ständer har till öfvervägande kommit, huruvida icke fattigvården, i
nedannämnda hänseenden, må efter förändrade grunder ordnas.
Uti nu gällande nådiga förordning om fattigvården i riket är nemligen i §. 1
stadgadt, det arbetsför och frisk person är skyldig att, utan fattigvårdens betungande,
draga försorg om sig och de sina. Härvid förekommer likväl att uttrycken »de sina»
icke innebära full tydlighet, jemte det ej eller någorstädes förklarats hvem dermed
egentligen åsyftas, äfvensom att detta påbud förutsätter möjligheten att ovilkorligen
varda iakttaget, ehuru sådant beror af arbetsförtjenstens mer eller mindre tillräcklighet
utöfver personens eget behof. I betraktande häraf och som, bredvid den grundsats
att hvar och en i omförmälda tillstånd försatt person sig sjelf underhåller, rättvisan
jemväl kräfver att föräldrar och barn, i mån af behof, å ena, samt förmåga, å andra
sidan, bidraga till hvarandras försörjning, hvarmed tillika fordras någonting bestämdt
och hvilket alltid blifver möjligt att motsvara, få Rikets Ständer, hos E. K. M:t, i underdånighet
anhålla, alt sista punkten af berörda §. måtte ändras till följande lydelse:
Arbetsför och frisk person vare skyldig att, utan fattigvårdens betungande, försörja sig
sjelf. Föräldrar och barn skola, i mån af behof, å ena, samt förmåga, å andra sidan,
bidraga till hvarandras försörjning; samt att, såsom en följd häraf i Förordningens §.
6 mom. 3 uttrycken: »vården af barn» måtte ändras tili »vården af föräldrar eller
barn»; »barnavården» lill »vården af föräldrar eller barn»; samt »barnets» till »fadrens,
modrens eller barnets».
Då stadgandet i §. 14 mom. 2 kan föranleda till ett obehörigt betungande för
det fattigvårds-samhälle, inom hvilket barn af kringstrykande eller resande qvinna blifvit
framfödt, och till Rikets Ständers kännedom kommit alt förhållandet redan så varit
inom åtskilliga fattigvårds-samhällen i följd deraf, dels att den, hos hvilken den
okända, men i barnsnöd stadda qvinnan begärt härberge, ansett sig moraliskt skyldig
Expeditions-Vtskoltets Förslag lill underd. Skrifvelse, N:o Sfi.
665
och till undvikande af laga ansvar nödsakad att bifalla hennes begäran, dels ock att
qvinna eger laglig rätt, att hvar sorn helst utom sin försörjnings-ort skaffa sig en tillfällig
bostad, för att der framföda barn och få detsamma döpt, utan att presten eller
någon annan är berättigad att få modrens namn och försörjnings-ort uppgifven, så få
Rikets Ständer hos E. K. M:t jemväl i underdånighet anhålla, att föreskriften i 14 §.
2 mom. af ofvanberörde nådiga förordning derom, att, då modrens försörjnings-ort ej
kan utrönas, barnet skall tillhöra fattigvårds-samhället i den ort, der det blifvit födt,
måtte derifrån utgå.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 1 December 1854.
N:o 211.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 30 Nov. 1884.
Preste-Ståndet den 30 — —
Borgare-Ståndet den 1 Dec. —
Bonde-Ståndet den 1 — —
Rikets Ständers underdåniga Skri/velse, angående ändringar och tillägg
uti de om Skiftesverket i riket gällande föreskrifter.
(Lag- samt Allm. Resv.- och Ekon.-Utsk:ns Bet:de N:o 30
och Mern. N:o 37.)
S. A. K.
Rikets Ständer hafva till öfvervägande förehaft nedannämnda ämnen jemte de
derutinnan genom Kongl. Stadgan om Skiftesverket i riket gifna föreskrifter, och få,
med anledning af hvad dervid förekommit, i underdånighet anmäla följande:
Med afseende på den vanvård, landets skogar sedan länge varit underkastade
och det ökade värde dessa, till följd deraf, vunnit, synes det nu för obehörig skogsafverkning
under skiftestid stadgade högsta bötesbelopp 16 R:dr 32 sk. vara alltför
lågt, för att kunna afhålla skogsegare från att medelst afyttring af den oskiftade gemensamma
skogens produkter äfven på otillåtet sätt deraf draga största möjliga fördel,
samt sådana strängare föreskrifter i berörda hänseende erforderliga, alt hvarje
delegare, som under skifte med otillåten skogsafverkning beträdes, skall icke allenast
ersätta det huggnas värde, utan äfven utgifva ett förut till beloppet bestämdt vite,
så högt, att detsamma kan antagas i icke obetydlig mån öfverstiga vinsten af det otillbörliga
förfarandet; skolande såmedelst de öfrige delegarne uppmuntras att oftare än
Bih. till R. St. Prot. i SS 3 & 185f. 10 Sami. t Afd. 84
666
Expeditions-Utskottels Förslag till underd. Skrifvelse, N:o Sil.
hittills beifra öfverträdelser emot förbudet, samt ifrågavarande missbruk sannolikt blifva
mer oell mer sällsynta.
Vidare har erfarenheten ådagalagt det förhållande, att under pågående laga
skifte jordegare mångenstädes, hänförda af vinningslystnad eller skadebegär, icke funnit
betänklighet dervid, att, sedan inegorna blifvit graderade, tillgodogöra sig deras
värde, dels genom att derifrån bortföra matjorden, dels medelst flåhackning samt dermed
likartad s. k. skumplöjning jemte påföljande bränning å ängsvall, som sålunda
väl under några år göres sädesbärande, men emellertid utsuges och förderfvas för efterträdaren.
Denne eger visserligen den utväg öppen, att genom domstols anlitande
derför fordra godtgörelse; men äfven om sådan honom lillerkännes, motsvarar sällan
denna godtgörelse den lidna, stundom ovärderliga förlusten, helst om mark, som består
af tunn mylla på sandbotten, varit föremål för den förre jordegarens egennytta, i hvilket
fall den på matjorden beröfvade marken blifvit nästan obrukbar. 1 betraktande
häraf kan för ifrågavarande förfaringssätt lämpligen bestämmas enahanda påföljd, sorn
för otillbörligt användande, under skifte, af skog och torfmosse, i synnerhet som det
icke är sällsynt, att, för uppnående af omförmälda ändamål, skiftes slut genom obefogad
klagan uppehälles.
Med dessa åsigter hafva Rikets Ständer funnit 2 kap. 2 §. i Skiftes-stadgan
böra erhålla följande förändrade lydelse:
1 det utfärdade förordnandet skall Konungens Befallningshafvande förbjuda delegarne,
vid vite från 16 R:dr 32 sk. till och med 100 R:dr samt skadans ersättande,
dels att, efter verkställd gradering å de egor, som skiftas skola, flåhacka eller skumplöja
samt bränna eller bortföra matjord från ställen, der den ursprungligen finnes,
samt dels att, derest skog eller torfmosse å nämnda egor är att tillgå, hvilket i skiftesansökningen
anmälas bör, skog till afsalu eller svedjande, och torfmosse annorlunda
än till husbehof nyttja, innan skiftet blifvit afslutadt och tillträde af lotterna skett;
och bör detta förhud på samma gäng, som kungörelsen till förrättningens påbörjande,
å predikstolen i den socken, der skifteslagel är beläget, uppläsas. På delegarne må
det sedermera ankomma att det af Konungens Befallningshafvande sålunda bestämda
vite förhöja, då likväl anmälan derom hos Konungens Befallningshafvande för fastställelse
skall göras. Är skogen något bruk eller annan inrättning till understöd med timmer,
ved eller kol anslagen, må under förbudsliden det vanliga skogsbeloppel af delegarne
gemensamt, efter hvars och ens egande lott eller hemmantal i skifteslaget, till
det anslagna behofvet afverkas.
Den i 13 kap. 7 §. Skiftes-stadgan delegare i skifteslag gifna rättighet, att i
godtgörelse för mislad skog erhålla skogsförnödenheter, har befunnits uti icke oväsendtlig
mån bidraga till skogens hastiga förstörande å större delen af de orter, der skiften
egt. rum. Berörda rättighet lärer nemligen vid hittills verkställda laga skiften högst
sällan blifvit leornad obegagnad, enär oftast någon af delegarne funnit det för sig mest
förmånligt, att ersättningen på dylikt sätt bestämdes, till följd hvaraf ock en stor del
af den förut sparade skogen nedhuggits, under det att marken för dess verklige egare
under afverkningstiden varit onyttig, och efter dess slut, enär hvarken fröträd eller
smärre buskar, som till skydd för uppspirande plantor äro oundgänglige, qvarlemnats,
icke utan de största svårigheter kunnat göras skogbärande. Derest åter ersättningen
Expedilions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 211.
667
bestämmes att utgå med penningar, förekommes i väsendtlig mån den misshushållning
med skogen, förutnämnda stadgande är egnadt att framkalla; och kan till stöd för en
sådan förändring i föreskriften jemväl åberopas det förhållande, att i öfriga fall, då
ersättning åt delegare vid laga skifte ifrågakommer, såsom för husflyttning, odling,
hägnad, dikning eller plantering, densamma merendels med penningar utgöres: lärande
det ej eller vara mera omöjligt att genom uppskattning beräkna det värde en skogspark
eger, än det, som kan tilläggas hus, planteringar, med det mera, som delegare
vid skifte måste mot ersättning afträda.
Likväl och för att afböja det missförhållande, att närings-idkare, som vid skifte
finge sig tilldelad skoglös mark i stället för skogbärande, tilläfventyrs under en längre
tid försättes i mistning af de skogsförnödenheter, hvaraf han för sin närings ulöfvande
vore i behof, hafva Rikets Ständer trott det vara lämpligt och med nödig försigtighet
öfverensstämmande, att låta det blifva på förrättningsmännens pröfning beroende, huruvida,
för något särskildt fall, omständigheterna fordra, det ersättning för förlorad
ståndskog bör i skogsförnödenheter och ej i penningar utgå: börande dock, äfven i
sådant fall, en långvarigare skogs-sköfling förhindras och verklige egaren af den skogbärande
marken beredas tillfälle att efter kortare tid än hittills densamma utan intrång
begagna, samt den nu till tio år bestämda längsta afverkningstiden alltså, i detta afseende,
inskränkas och ändamålsenligt komma att hädanefter omfatta högst fem är.
Med införande af nu antydda förändringar i 7 §. 13 kap. af Skiftes-stadgan,
komme ifrågaställa föreskrifter att derstädes uttryckas sålunda:
Mister delegare jord, hvarå han skog fredat eller plantering gjort, och får i
stället annan jord, derå ingen eller sämre skog eller plantering finnes: eller varder
samfäld skog skiftad, och finnes ej å alla lotterna lika god ståndskog; gånge jemväl
derför ersättning ut i penningar, eller ock i skog, der landtmätaren och gode männen
så pröfva oundgängligen nödigt. Utgår ersättningen i skog, bör den, efter föregången
besigtning af skogens och markens beskaffenhet, utsättas i visst antal såg- och byggnads-timmer,
stafrum ved eller kolmilor, till afbrukning på viss tid, högst fem år, för
den eller de delegare, som lemnat sina sparda skogslotter och i stället fått albrukad
mark eller eljest i ståndskog blifvit lidande.
Af denna ändring i förevarande §. blifver äfven en följd, dels att till de frågor,
som i 6 kap. 2 §. Skiftes-stadgan finnas anmärkta, såsom dem, i hvilka skiftesmännen
och gode männen ega att, efter rådplägning med delegarne, besluta, frågan, huruvida
ersättning för skog skall i penningar eller skogsförnödenheter utgå, bör tilläggas, dels
ock att uti 18 kap. 8 §. sistnämnda fråga anmärkes bland dem, hvilka Egodelningsrättens
upptagande och afgörande tillhöra.
Rikets Ständer anhålla i underdånighet, det E. K. M:t täcktes, genom utfärdande
författning, uti Kongl. Stadgan om Skiftes-verket nådigst göra de ändringar och
tillägg, Rikets Ständer sålunda godkänt; framhärdande Rikets Ständer etc.
Stockholm den 1 December 1854.
668
Expedilions-Utskollets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 2/2.
N:o 212.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln d. So Nov. 1854.
Preste-Slåndet d. 30 — —
Borgare-Ståndet d. l Dec. —
Bonde-Ståndet d. 1 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående ny ExpeditionsTaxa.
(Lag- och Ekon.-Utsk:ns Bet:de N:o 35.)
S. A. K.
Då föreskrifterne angående expeditions-lösen visat sig vara icke allenast ofullständiga,
utan äfven i flera afseenden otydliga och mindre lämpliga, samt icke alla
dessa föreskrifter äro upptagna i utfärdade taxor, utan finnas spridda i åtskilliga lill
andra ämnen hörande författningar och till en del innefattas uti särskilda af E. K.
M:t till vederbörande embetsverk på olika tider aflåtna nådiga skrifvelser, hvilka icke
blifvit genom tryck till allmänhetens kännedom befordrade, hafva Rikets Ständer härigenom
funnit behofvet af en ny Expeditions-taxa, hvaruti alla de särskilda stadgande!),
som röra expeditions-lösen och dermed sammanhang egande ämnen, till ett helt sammanföras,
vara fullkomligen ådagalagdt; Och då Rikets Ständer alltså anse sig böra
häruppå fästa E. K. M:ts nådiga uppmärksamhet, få Rikets Ständer, till ytterligare
stöd för denna deras åsigt, underdånigst anföra, såsom exempel på bristerne uti de i
omförmälde hänseende nu gällande stadganden, alt desamma icke omfatta flera särskilda
domstolar, förvaltande verk och myndigheter samt embets- och tjenstemän, såsom Poliskamrarne
utom Stockholm, Justilie-kanslern, Justitie-ombudsmannen, General-direktören
och Styrelsen öfver fängelser och arbets-inrättningar, Styrelsen för allmänna vägoch
vattenbyggnader, Teknologiska institutet, handtverks- och fabriks-föreningar, bäradshöfdingar
och borgmästare, för bevis, som de å embetets vägnar utfärda, m. fl.;
att lösen för afskrift af andra handlingar, än domar och utslag, ej finnes bestämd;
att stadgande angående lösen för bevis öfver inteckning af afhandling rörande lösöreköp
saknas: att det ej är uttryckligen tillåtet, alt å testamenten och andra handlingar,
som till införande i domboken eller i bevaknings-afseende till domstol inlemnas, teckna
bevis, likasom lösen för dessa bevis ej blifvit för alla domstolar bestämd; alt ersättning
för sigill ej finnes utsatt; att någon föreskrift ej är vorden meddelad om skyldighet
att hos Magistrat expeditions-lösen erlägga; samt att genom den partiela förändring
i Expeditions-taxan, som uti Kongl. Kungörelsen den 31 Oktober 1851 blifvit föreskrifven,
eller att, i likhet med hvad taxan för Häradsrätts expeditioner stadgar, jern
-
Expeditions-Utskoltets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 212.
669
val vid Rådstufvurätt lösen för protokolls-utdrag, som innefattar ett eller flera beslut,
skall utgå med 36 sk. för första arket, 18 sk. för det andra och 9 sk. för hvartdera
af de öfriga arken, den motsägelse emellertid uppstått alt, för protokolls-utdrag på
flera ark med beslut, lösen vid Rådstufvurätt nu uppgår till mindre belopp, än för afskrifter
eller protokoll utan beslut på samma arktal. Dessa och dylika brister hafva
ock gifvit anledning till det missförhållande, att lösen på olika ställen blifvit efter olika
grund beräknad, under det alt, då bestämd föreskrift saknats, en och annan embetsman
ansett sig icke berättigad att någon lösen påföra. Hvad som emellertid, efter Rikets
Ständers tanka, företrädesvis påkallar rättelse, är stadgandet angående expeditioners
form, i hvilket afseende gällande Expeditions-taxa endast innehåller, alt alla expeditioner
skola rent och felfritt skrifvas med jemn och ej utdragen stil, samt alt hvarje
sida bör innehålla minst 24 rader och marginal ej vara bredare än tre finger å rubrik
och två finger å det öfriga af expeditionen. Denna föreskrift har likväl blifvit så tolkad,
att, om blott hvarje rad innefattat sju stafvelser, föreskriften ansetts uppfylld; och
således händer icke sällan att en och annan expedition, till följd af renskrifvares vinstbegär,
icke innehåller mera än 6 eller 5, och stundom endast 4 stafvelser på raden,
hvilket, utan embetsmannens förvållande eller vetskap, kan mot honom ingifva misstänka
för egennytta, hvarför han bör vara helt och hållet främmande. Ett stadgande,
hvarigenom berörda olägenhet förekommes på sådant sätt, att antalet rader för hvarje
sida ökas och slafvelsernas eller bokstäfvernas antal på hvarje rad bestämmes, torde
dock göra en förhöjning i de hittills vid domstolar och ett och annat embetsverk gällande
afgifler nödvändig, för att ej åstadkomma minskning i de derstädes tjenstgörande
embetsmäns nuvarande inkomster; och tilläfventyrs torde på samma gång åtskilliga nu
alltför höga afgifter, lill parters och rättsökandes förmån, nedsättas, en sådan förhöjning
äfven af andra orsaker anses i ett eller annat afseende vara behöflig.
På grund af hvad sålunda anfördt blifvit få Rikets Ständer i underdånighet anhålla,
att E. K. M:t täcktes i nåder utfärda ny Expeditions-taxa och dervid uti de
angående expeditions-lösen och dermed sammanhang egande ämnen nu gällande föreskrifter
göra de ändringar, jemkningar och tillägg, E. K. M:t kan finna vara af behof
och omständigheter påkallade.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 1 December 1854.
670
Expcditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse, A!:o SI3.
N:o 213.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 30 Nov. 1854.
Preste-Ståndet den 30 — —
Borgare-Ståndet den l Dec. —
Bonde-Ståndet den l — —
lii hets Sländers underdåniga Skrifvelse, angående å Post-kontoren
inlösbara anvisningar på lägre penninge-belopp.
(Allm. Besv:s och Ekon.-Ulskms Bet:de N:o 139.)
S. A. K.
Sedan Rikets Ständer, dels, på grund af E. K. M:ts nådiga Proposition, beslutat
införande af decimal-indelningen i Rikets mynt, och för detta såsom räkne-enhet
blifvit antagen »Riksdaler Riksmynt», i värde lika med \ R:dr i silfver, dels ock derefter
förordnat, att, bland de nya sedel-valörer, hvilka framdeles böra af Rikets Ständers
Bank utgifvas, de tvänne lägsta komma att sättas å 5 och 1 Riksdaler Riksmynt,
så få, till beredande af lättnad i penninge-rörelsen, vid afsändning med posten af sådana
belopp emellan 1 R:dr och 5 R:dr Riksmynt, å hvilka, efter decimal-indelningens
införande i myntet, sedlar icke komme att finnas, Rikets Ständer, i ändamål derjemte
att befrämja nödig säkerhet för mindre remisser, hvilka vanligen ej afgå under rekommendation,
underdånigst anhålla, det E. K. M:t täcktes, i sammanhang med decimalindelningens
införande i Rikets mynt, låta anbefalla, att vid Post-kontor mätte öppnas
tillfälle för bref-afsändare att köpa växel eller anvisning, betalbar vid anfordran å annat
Post-kontor, å hvarje belopp under 5 R:dr Riksmynt.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 1 December 1854.
*•
Expeditiom-Utskoltets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 214. 671
N:o 214.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den l Dec. 18S4.
Presle-Ståndel den 2 — —
Borgare-Ståndet den 2 — —
llonde-Ståndet den 2 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, med öfverlemnande af ny
Bevillnings-Stadga.
(Bevilln:s-Utsk:s Bet:den m. m. N:ris 4, 21, 25, 28
samt Stats-Utslcs Mern. N:ris 309 och 371.)
S. A. K.
Till fyllande af Riksgälds-konlorets behof hafva Rikefs Ständer åtagil sig en årlig
beskattning, att, i egenskap af allmän bevillning, för 1855 och följande år, intill
slutet af det, då förnyad Bevillnings-Stadga varder af Rikets Ständer antagen, utgå
med En million etthundrafemtiolusen R:dr; Och få Rikets Ständer nu i underdånighet
öfverlemna Författning om ifrågavarande allmänna bevillnings utgående under omförmälda
tid.
Vid denna författnings upprättande hafva Rikets Ständer bibehållit nu gällande
Bevillnings-Stadga utan andra förändringar, än dels sådana, som funnits erforderliga
för alt gifva ökad tydlighet och bestämdhet åt stadgandena samt lätta och förenkla
deras tillämpning; dels för öfrigt att bevillningen af embets- och tjenstemäns samt betjentes
löner m. m. blifvit nedsatt till en tredjedel af hvad derför nu är stadgadt; att
bevillningen å rörelse och näring, sedel-utgifvande enskilda Banker derunder dock ej
inbegripne, samt å fäst egendom blifvit nedsatt till hälften af hvad den nu utgör; att
den i nu gällande Bevillnings-Sladgas 10 §. uppställda klassifdvation af handtverkare
m. fl. blifvit borttagen, hvadan berörde §. ur författningen utgått och i stället uti 8 §.
blifvit uppräknade, jemte handlande m. fl., äfven de i förstnämnde §. omförmälde
personer, samt i 9 §. såsom minimi-afgifter införde de i 10 §. för Stockholm och Götheborg
samt de öfriga städernas fem klasser angifna belopp med ofvannämnda nedsättning;
att, dä Rikets Ständer ansett bevillningens beräkning efter fastställd bevillnings-procent
böra vidtaga först, när denna beräkning gifver ett skalte-belopp, som öfverstiger
de högsta k lass-a fgi (terna, har föreskrift härom blifvit införd i början af nu
upprättade Bevillnings-Stadgas 10, 27 och 28 §§.; att den i nu gällande BevillningsFörordnings
14 §. medgifna befrielse från bevillning för den spisqvarters- eller värdshus-rörelse,
som idkas med understöd af kommunen, mot förbindelse, att spritdrycker
dervid icke tillhandahållas, i stället blifvit förunnad dylik rörelse, som idkas under
uppsigt af kommunen och mot förbindelse, att hvarken vin- eller spritdrycker dervid
672
Expeditions-Ulskoltets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o Si4.
tillhandahållas; att auktionister på landet blifvit ålagde bevillning lika med kommissionärer;
att den taxeringsmännen i städerna tillerkända rätt att påföra bevillning så väl
öfver deri högsta och mellan tvänne bestämda klasser, som äfven under de stadgade
minimi-afgifterna, blifvit utsträckt jemväl till taxeringsmännen på landet; alt grufvedisponenter,
som för närvarande äro upptagne bland dem, för hvilka endast bestämda
afgifter äro stadgade, nu blifvit hänförde till sådane vid bruk, bergverk och öfriga inrättningar
antagne personer, hvilkas bevillning äfven kan bestämmas till viss procent af
inkomsten; att bevillningen af enskilda Banker med sedelutgifningsrätt blifvit nedsatt
från fem till tre procent af den årliga behållning, som icke öfverstiger sex för hundradet,
och från femton till nio procent af det belopp, hvartill behållningen för året derutöfver
uppgår; att för alla öfriga i nu gällande Bevillnings-Förordnings 35 §. 2 mom.
omförmälda inrättningar bevillningen blifvit bestämd till en del af årliga behållningen,
i stället för af utdelningen; att Jern-kontoret blifvit befriadt från bevillning, så länge
dess vinstmedel användas till allmän-nyttiga ändamål; att hittills varande särskilda
mantals- och skattskrifningar samt taxeringar för universiteten i Upsala och Lund blifvit
upphäfna och i stället akademi-statens ledamöter i nämnde städers (axerings-kommittéer
bestämdt till dubbelt antal mot hittills; att brandförsäkrings-värdet blifvit faslställdt
såsom minimum, hvartill de i sednare delen af nuvarande Bevillnings-Förordnings
71 §. omförmälde hus skola vid taxering i värde upptagas; att Skepps-ombudsmannen
i Stockholm och Sjömanshusens föreståndare i de öfriga städerne fått sig, såsom
ersättning för fullgjord debitering och uppbörd, liilagde tre procent utaf det belopp
de redovisat; att officerares häst- och fourage-medel blifvit fritagne från bevillning;
att den lindring i allmänna bevillningen, som nu är medgifven dem af allmogen
i Stora Kopparbergs län, hvilka betala mantals-penningar med kol till Stora Kopparbergs
bergslag, förklarats skola upphöra i den mån nyssnämnda sätt för mantals-penningarnes
erläggande afskaffas, samt att i de Bevillnings-Stadgan åtföljande formulär
åtskilliga förändringar skett, som funnits nödiga för att gifva dem ökad tydlighet och
noggrannhet samt bringa dem i öfverensstämmelse med de beslut Bikets Ständer fattat
i afseende å allmänna bevillningens utgående, backstugusittares m. fhs befriande från
mantals-penningar samt vilkoren för bränvins tillverkning och beskattningen derå. Den
i E. K. Mits nådiga Proposition angående Stats-verkets tillstånd och behof gjorda
framställning, att lindring uti beskattningen å stångjerns-smidet och jernmanufakturverken
borde beredas genom förminskning i den bevillning, som för närvarande är denna
näringsgren ålagd, hafva Rikets Ständer, enär jernhandteringen i sednare tider fått tillgodonjuta
flere skatte-nedsättningar, hvarigenom dess allmänna bördor blifvit betydligt
lättade, funnit sig icke böra bifalla i vidsträcktare mån, än som skett genom den af
Rikets Ständer nu beslutade nedsättning i afgifts-procenten för rörelse och näring samt
fast egendom.
Med anmälan om hvad Rikets Ständer sålunda i afseende å den allmänna bevillningen
beslutat, få Rikets Ständer underdånigst anhålla, att E. K. M:t, efter öfvervägande
af hvad i den nu upprättade Bevillnings-Stadgan förekommer, i fråga om så
val bölesbestämmelser, som öfriga föreskrifter af den beskaffenhet, att de grundlagsenlig!
fordra E. K. Mits nådiga godkännande, täcktes låta allmän författning i ämnet
utfärda.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 2 December 1854.
Expeditions-Utskottets Förslag lill underd. Skrifvelse, N:o 2 IS.
673
N:o 215.
Uppläst och godkändi hos Ridd. och Adeln den 1 Dec. 1854.
Preste-Slåndet den 1 — —
Borgare-Ståndet den l — —
Bonde-Ståndet den 2 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående beräkningen af
Stats-verkets inkomster.
(Stats-Utsk:s Uthden m. m. N:ris 64, 176, 246, 275 och 371
samt Bevilln:s-Utsk:s Bet:den m. m. N:ris 13, 19 och 31.)
S. A. K.
Vid beräkningen af Stats-verkets inkomster för år 1855 och följande år, intill -  ess ny statsreglering blifver gällande, hafva Rikets Ständer, efter tagen kännedom af
hvad É. K. Mits nådiga Proposition om Stats-verkets tillstånd och behof samt Statskontorets
densamma bifogade underdåniga skrifvelse i detta ämne innehålla, och sedan
utredning jemväl blifvit verkställd af hvad under åren 1847 till och med 1851 till
Stats-verket influtit, fattat följande beslut, hvilka Rikets Ständer härmed få i underdånighet
anmäla, nemligen angående:
Ordinarie eller Ständige inkomster.
1 :o. Ordinarie räntan.
Den del häraf, som är indeld att utgå till vissa tjenstemän, stater och inrättningar,
har E. K. M:t föreslagit till enahanda belopp, som vid sednaste statsreglering
blifvit beräknadt, eller 1,690,200 Ridr; men då Rikets Ständer anse det vara af vigt,
att summan af denna inkomst öfverensstämmer med de belopp, hvartill de indelda räntorna
å de särskilde utgifts-titlarne upptagas, har, i följd af de förändringar, som i afseende
å dessa blifvit beslutade, berörde inkomst nu upptagits till Ridr 1,676,490:
Den till Stats-verket inflytande eller Kronan behållna andelen
af ordinarie räntan har uppgått för åren 1847—1851 i medeltal
till 615,359 R:dr, men bl ef, i anseende till de vid sednaste riksdag
skedde öfverflyttningär af åtskillige förvaltande verk förut anvisade
inkomster, vid den då uppgjorda statsreglering en. beräknad till
668,450 R:dr; och enär beloppet af dessa öfvert : beräknats
Transport 1,676,490:
Bih. lill B. St. Prot. 1853 & 1834. 10 Sami. 1 Afl. 85
674
Expeditions-Utskotlels Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 213.
Transport
till öfver 70,000 R:dr, men den förminskning, som genom förändring
af sättet för salpeterhjelpens utgörande i de Småländska länen
skulie uppkomma, ej uppginge till mera än vid pass 16 ä 17,000
R:dr, har E. K. M:t antagit, att af denna titel kunde med säkerhet
beräknas en inkomst af 678,000 R:dr.
Då emellertid, enligt hvad Rikets Ständer inhemtat, ibland
de i följd af förenämnde öfverflyttningar Stats-verket numera tillflytande
inkomster befinnes åtskillig spanmål, hvilken, i stället alt här
uppföras, rätteligen bordt tilläggas nästföljande inkomst-titel: Afrads-spanmålen,
deraf den i sjelfva verket nu utgör en del, samt
uppbörden af afrads-spanmålen, hvilken år 1851 utgjort 43,799 tunnor,
hvaribland 1,279 tunnor hafre år 1852, då nämnda indragna
spanmål först till Stats-verket ingick, belöpt sig till 48,645 tunnor
och deribland 1,317 tunnor hafre, som anses blott till hälften motsvara
värdet af råg och korn, så och då följaktligen den tillökning,
afrads-spanmålen genom ifrågavarande förändring vunnit, kan antagas
utgöra omkring 5,000 tunnor spanmål, hafva Rikets Ständer
ansett den Kronan behållna andelen af ordinarie räntan böra minskas
med värdet af berörde 5,000 tunnor, sådant detsamma blifvit
i den Kongl. Propositionen upptaget efter 6 R:dr tunnan med 30,000
R:dr, och i följd deraf uppföras med endast
2:o. Afrads-spanmålen,
beräknad vid sednaste Riksdag till 41,725 tunnor, har år 1851, såsom
nyssberördt är, utgjort 43,799 tunnor, hvarföre E. K. M:t ansett
densamma med säkerhet kunna antagas motsvara 43,000 tunnor
råg och korn. På grund häraf hafva Rikets Ständer, sedan
dessa 43,000 tunnor blifvit tillökta med de i nästföregående punkt
omförmälde 5,000 tunnor, funnit denna inkomst-titel böra upptagas
till 48,000 tunnor å 6 R:dr 32 sk. tunnan, hvartill Rikets Ständer,
med afseende å ej mindre sednaste årens samt nuvarande spanmålspriser,
än det höga försäljnings-värde spanmålen, till följd af flera
förhållanden, åtminstone under den närmaste framtiden kan antagas
komma att bibehålla, beräknat förlagspriset å Kronans behållna
spanmål, med
3:o. Tionde-spanmålen.
De af denna lill vissa stater, personer och inrättningar
utgående indelningar beräknades vid sednaste statsreglering till ett
värde af 627,120 R:dr, men hafva nu, till följd af deruti beslutade
förändringar, upptagits till 104,414 tunnor, utgörande, efter det af
Rikets Ständer antagna förslagspris af 6 R:dr 32 sk. för tunnan,
Den Kronan behållna andelen af tionde-spanmålen, beräknad
vid sednaste statsreglering lill 18,200 tunnor, har utgjort för åren
1847—1851 i medeltal endast 17,181 tunnor; men då vid sednaste
riksdag denna del af tionde-spanmålen, genom den af Rikets Stän
Transport
-
1,676,490: —
648,000: —
320,000: —
696,093: 16
3,340,583: 16
Expeditions-Utskottets Förslag lill underd. Skrifvelse, A’:o SIS.
675
Transport
der då beslutade öfverflyttning af den indelda spanmålen från anslagen
för Militiae-boställs-kassan m. fl. förvaltande verk, ökats med
1,200 tunnor, hafva Rikets Ständer, i likhet med hvad E. K. M:t
föreslagit, ansett den Kronan behållna tionde-spanmålen, på samma
grund som vid förra riksdagen, äfven nu kunna beräknas lill 18,200
tunnor, utgörande, efter 6 R:dr 32 sk. för tunnan,
4:o. Tionde-spanmåls-lösen efter bestämda priser,
beräknad vid sista statsregleringen till 4,400 R:dr, har utgjort för
åren 1847—1851 i medeltal 4,311 R:dr och funnits böra, i enlighet
med E. K. M:ts nådiga Proposition, fortfarande utföras med
5:o. Arrendemedel af Kungsgårdar och andra lägenheter.
Denna inkomst, som vid sednaste statsreglering beräknades
till 128,000 R:dr, har, enligt hvad Rikets Ständer inhemtat, för år
1852 utgjort 46,338 R.dr 27 sk. 8 rst. i penningar och 19,408 tunnor
20 kappar spanmål, hvadan Rikets Ständer, ansett densamma
kunna beräknas till 30,666 R:dr 32 sk. i penningar och 19,400
tunnor spanmål, utförde, efter 6 R:dr 32 sk. tunnan, till ett värde
af 129,333: 16, eller tillsammans
6:o. Silfvertionde, myntarelön och slagskatt,
som vid sista statsregleringen beräknades till 9,500 R:dr, hafva under
de fem åren 1847 till och med 1851 i medeltal uppgått till
10,931 R:dr och således funnits, på sätt E. K. M:t föreslagit, kunna
upptagas lill
7:o. Kappar-räntan,
sorn vid sednaste riksdag upptogs till 500 skepp:d, efter ett värde
af 130 R:dr skepp:det eller 65,000 R:dr, har utgått:
År 1847 med 486 skepp:d försålde till R:dr 65,997: — —
» 1848 » 558 » » » » 68,254:
» 1849 » 594 » » » » 77,700: — —
» 1850 » 655 » » » » 83,080:
» 1851 » 636 » » » » 82,591: — —
och har E. K. M:t, enär tillverkningen vore i betydligt stigande och
priset jemväl derå den sednaste tiden varit högre än förut, föreslagit
denna statsinkomst till 82,000 R:dr. Härvid förekommer väl,
att, genom Rikets Ständers bifall till E. K. M:ts nådiga Proposition
om nedsättning uti afradeo utaf Fahlu Rergslag för Stora Kopparberget
från hvart 10:de till hvart 30:de skepp:d af tillverkningen,
en betydlig minskning å denna inkomst-titel måste uppkomma; men
då, i anseende dertill att Rergslagen först måste i ämnet höras, det
är ovisst när berörde förändring kan bringas till verkställighet, samt,
enligt hvad Rikets Ständer inhemtat, koppartillverkningen vid Åtvidabergs
kopparverk under de sednaste åren varit i ett starkt lilitagan
Transport
-
3,340,583: 16. —
121,333: 16. —
4,400:
160,000:
10,500:
3,636,816: 32. —
676 Expeditions-Vlskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 213.
Transport
de, och kopparpriset, som vid den af Stats-kontoret år 1853 verkställda
försäljning af Kronans afrads-koppar uppgått till 153 R:dr
1 sk. å 153 R:dr 36 sk. för skepp:det, kan, så länge nuvarande
förhållanden fortfara, antagas komma att än vidare ej obetydligt öfverstiga
det pris, den Kongl. Propositionen upptager, eller 130 R:dr,
hafva Rikets Ständer ansett att koppar-räntan äfven nu, i enlighet
med E. K. M:ts förslag, kan upptagas till
8:o. Tionde- och Hammar skatls-jern,
beräknadt vid sednaste statsreglering till en inkomst af 68,000 R:dr
för det förra och 84,000 R:dr för det sednare, har uppgått:
tionde-jernet år 1847 till 9,266 skepp:d.
» 1848 » 9,490 »
>» 1849 » 11,251
»» 1850 » 12,695
» 1851 » 12,615
hammarskatts-jernet år 1847 » 6,047 »
» 1848 » 6,114
» 1849 » 6,072 »>
» 1850 » 6,415 »
» 1851 >, 6,885 »
eller i medeltal tionde-jernet till 11,083 skepp:d och hammarskattsjernet
till 6,307 skepp:d. Då likväl den vid 1844—1845 årens
riksdag tili hälften af sitt förut varande belopp nedsatta tackjernsskatten
vid 1847—1848 årens riksdag åter höjdes til! tre fjerdedelar
af det förra beloppet, roen sådant icke kunnat inverka förr än
på tiden för den då upprättade statsregleringen, eller åren 1849,
1850, 1851, hafva Rikets Ständer, vid beräkningen af tackjernsskatten,
ansett sig endast böra taga i betraktande inkomsten af
denna skatt för nämnda tre år, hvadan och enär Rikets Ständer, i
enlighet med hvad E. K. M.t i nåder föreslagit, nedsatt tiondetackjerns-skatten
med en tredjedel, denna skatt blifvit beräknad till
8,400 skepp:d å 5 R.dr 32 sk. eller till
hvaremot hammarskatts-jernet upptagits till det belopp, hvartill skatten
i medeltal uppgått, eller 6,300 skepp:d å 15 R:dr, utgörande .
9:o. Aluntionden,
har, enär Rikets Ständer för sin del beslutat dess upphörande från
och med år 1855, enligt hvad i underdånig skrifvelse den 8 sistlidne
April är anmäldt, blifvit från Stats-verkets inkomst-titlar
utesluten.
10:o. Svaj v e Ibruks-lion den,
innefattande jemväl tionde för vitriol och rödfärg, upptogs vid sista
statsregleringen till 600 R:dr, och har under åren 1847—1851,
jemnt stigande, i medeltal uppgått till 956 R:dr, hvadan den, enligt
E. K. M.ts förslag, nu uppförts med
Transport
3,636,816: 32.
82,000: —
47,600: —
94,500: —
950: —
3,861,866: 32.
Expeditions-Vtskotlets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 2 IS.
677
Transport
11 :o. Mantals-}) enning arne,
beräknade vid sista stalsregleringen till 350,000 It:dr, hafva för åren
1847—1851 utgjort i medeltal 354,397 R:dr; Och har vid det förhållande,
att folkökningen fortgått och att mantals-penningarnes summa
derigenom årligen ökats, E. K. M:t ansett denna statsinkomst
böra beräknas till det belopp, hvartill den under år 1851 uppgått,
eller i rundt tal till 360,000 R:dr.
Då emellertid Rikets Ständer för sin del beslutat, att backstugusittare
med deras hustrur och enkor samt inhyseshjon må från
och med år 1855 blifva från mantals-penningarnes utgörande befriade,
så har, i följd häraf, denna inkomst-titel blifvit upplagen till
endast
12:o. Bötesmedel,
beräknade vid sista statsregleringen till 35,000 R:dr, hafva åren
1847—1851 i medeltal utgjort 38,823 R.dr årligen; men, enär beloppet
är beroende af ganska ovissa förhållanden, har, på sätt E.
K. M:t jemväl föreslagit, förra beräkningen funnits böra bibehållas
med
l3:o. Kavalleri-regementenas hästvakans-spanmål,
beräknad vid sednaste statsregleringen till 22,250 tunnor med ett
värde, efter 6 R:dr tunnan, af 133,500 R:dr, har, enär uti denna
inkomst, utgående på grund af emellan Kronan och rusthållarne
upprättade kontrakter, någon rubbning, hvad spanmåls-beloppet beträffar,
icke är att emotse under den tid, nu skedda statsreglering
kommer att omfatta, upptagits till samma qvantitet, utgörande, efter
6 R:dr 32 sk. för tunnan,
14:o. Ständige rotevakans-af gifter,
som utgå för 385 nummer vid Skånska Infanteri-regementerne med
6 tunnor spanmål för hvarje nummer, eller tillsammans 2,310 tunnor,
hafva, efter 6 R:dr 32 sk. tunnan, blifvit uppförde med . .
15:o. Tillfälliga rotevakans- och mö tes-af gifter,
beräknade vid sista statsregleringen till 4,500 R:dr, hafva åren 1847
—1851 i medeltal årligen utgjort 5,870 R:dr och hafva af E. K.
M:t blifvit föreslagne att nu beräknas till 5,600 R:dr.
Sedan Rikets Ständer, enligt hvad i underdånig skrifvelse den
8 sistlidne April är anmäldt, för sin del beslutat, att mötes-afgiften,
som i medeltal åren 1841—1850 utgjort nära 1,900 R:dr, må från
och med år 1855 upphöra, har ifrågavarande titel blifvit förändrad
till Tillfälliga rolevakans-afgifter, samt inkomsten deraf beräknad
till endast
Transport
3,861,866: 32. —
343,000:
35,000:
148,333: 16. —
15,400:
4,000:
4,407,600:
678 Expeditions-Utskoltets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 215.
16:o. Rotefrihels-afgifter af oroterad, men ordinarie
rotering underkastad jord.
Transport
Då de afgifter, hvilka under ofvanstående benämning alltsedan
1841 bland Stats-verkets inkomster upptagits, i sjelfva verket
utgöra vakans-afgifter af den i sednare tider inroterade jorden, har
denna titel, på sätt E. K. M:t jemväl föreslagit, funnits böra förändras
till Vakans-afgifter af nyroterad jord. Deraf beräknades
vid sista statsreglering en inkomst utaf 28,000 R:dr, men, enär den
åren 1847—1851 i medeltal årligen uppgått till 30,371 R:dr, har
den nu under sistnämnde titel utförts med
17:o. Rotevakans-afgift af utsockne frälsehemmanen i Halland,
beräknad vid sista statsregleringen till 10,000 R:dr, har i medeltal
under åren 1849, då denna afgift började utgå, lill och med 1851,
utgjort 11,161 R:dr och är af E. K. M:t föreslagen att beräknas
till 11,000 R:dr. Då emellertid Rikets Ständer, på sätt i underdånig
skrifvelse den 8 sistlidne April är anmäldt, för sin del medgifvit,
att ifrågavarande afgift må från och med 1855 nedsättas till
hälften af hvad vakans-afgiften för en båtsman i länet utgör eller
med en fjerdedel af hvad Rikets Ständer vid 1847 och 1848 årens
riksdag bestämt, har således denna inkomst funnits böra nu beräknas
endast till
18:o. Fourage-afgift af indelta kavalleriet
beräknades vid sista statsreglering till 32,300 R:dr och utföres äfven
nu med
19:o. Tr oss -p asser olans-af‘giften,
beräknad vid sista statsregleringen till 17,680 R:dr, har jemväl nu,
i enlighet med hvad E. K. M:t föreslagit, bibehållits vid samma
belopp
20: o. B åts mans-vakans- af g flen,
utförd vid sista statsregleringen till 32,000 R:dr, har åren 1847—
1851 i medeltal årligen uppgått till 36,770 R:dr, hvadan den nu
beräknats till
21:o. Krut- och Salpeter-försäljnings-medel,
beräknade vid sista statsregleringen till 105,000 R:dr, hafva uppgått
för åren 1847—1851 i medeltal till 120,709 R:dr, hvadan denna
inkomst funnits nu kunna beräknas till
22:o. Ron Irol Is t ämp el-med e l,
beräknade vid sista statsregleringen till 10,500 R:dr, hafva åren
1847—1851 i medeltal årligen uppgått till 12,813 R:dr och således
nu beräknats till
Transport
4,407,600
30.000
8,250
32,300
17,680
36.000
120,000.
12,000:
4,663,830r
Expeditions-Utskotlets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 2 i 5.
679
Transport
23:o. Båk- och Lotsmedel,
upptagne vid sednaste riksdag till 85,000 R:dr, hafva utgjort, åren
1847—1851, i medeltal 97,635 R:dr. Tilltagande handelsrörelse har
visserligen ökat denna inkomst-titel betydligt utöfver det beräknade
beloppet, men då hela inkomsten anslås till de med lots- och fvrings-väsendet
förenade utgifter samt dess ökade belopp lill en stor
del beror af förhållanden, som lätt kunna förändra sig, har, i enlighet
med hvad E. K. M:t föreslagit, beräkningen nu upptagits
till endast
24:o. Danska fyrimjs-medel,
som utgå med 10,000 R:dr Hamburger banko, hafva upptagits till
25:o. Ersättning af Konvoy-kommissariatet för aflöning
af Beskickningen i Turkiet,
beräknad vid sista statsregleringen till 14,800 R:dr, har nu blifvit
uppförd med samma belopp eller
26:o. Observations-medel,
beräknade vid sednaste riksdag till 14,000 R:dr, hafva under åren 1847
—1851 i medeltal uppgått till 12,693 R:dr; men enär denna inkomst
är ganska obestämd och år 1851 ej utgjorde mera än 7,496 R:dr,
så har den nu, i enlighet med E. K. M:ts nådiga Proposition, upptagits
endast till
27:o. Extra medel och uppbörder,
beräknade vid sista statsregleringen till 18,000 R:dr, hafva åren
1847 lill och med 1851 i medeltal ej uppgått till mera än 12,683
R:dr. Då likväl härtill lägges beloppet af Hofrälternas revisionsskillingar,
hvilka för år 1852 med 7,466 R:dr 32 sk. kommit Statsverket
tillgodo, såsom besparingar, men framgent böra såsom inkomst
beräknas och funnits i sådant afseende, på sätt jemväl E.
K. M:t föreslagit, lämpligast under denna inkomst-titel böra införas,
har densamma derefter ansetts kunna upptagas till . . .
28:o. Intresse-medel,
bestående af ränta å Lappmarks Ecklesiastikverks fond, beräknades
vid sednaste riksdag till 3,300 R:dr, och hafva i medeltal under
åren 1847—1851 utgjort 3,360 R:dr; hvadan Rikets Ständer ansett
detta belopp kunna utföras med . . . . .
Summa B:ko R:dr
4,663,380:
95,000:
26,630:
14,800:
10,000:
19,180:
3,360:
4,832,800:
680
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o S
Extra ordinarie inkomster.
l:o. Tullmedlen.
Enligt Rikets Ständer meddelad uppgift å brutto-uppbörden
af tullmedlen, jemte afkortningar derå, hafva dessa utgjort:
År 1852, brutto tulluppbörd 5,549,946: 31. 7.
Afkortningar . . 122,655: 24. —
5,427,291: 7. 7.
År 1853, brutto tulluppbörd 5,367,754: 25. 11.
Afkortningar . . 91,640: 5. 6.
5,276,114: 20. 5.
utgörande i medeltal för år  5,351,702: 38. —
Häruti är likväl inbegripen den (or utländsk
spanmål under nämnde år influtna tullinkomst,
som i medeltal utgjort 272,871: 32. 6.;
men då Rikets Ständer, enligt hvad i underdånig
skrifvelse den 24 sistlidne Maj är anmäldt,
beslutat, att den för spanmål inflytande tullinkomst
fortfarande skall ställas lill E. K. M:ts disposition,
för behöfvandes undsättning i missväxtår,
måste spanmåls-tullen från ofvannämnde medium af
tullinkomsterna afdragas med 272,871: 32. 6.
Den, i anledning af Rikets
Ständers beslut om förändrade
lull-afgifter, beräknade minskning
i tullinkomsten utgör . 250,213: 25. 11.
hvilka belopp tillsammans  523,085: 10. 5.
böra från ofvan upptagne medium af tullinkomsten
afgå, då återstoden utgör  4,828,617: 27. 7.
Vid sistlidne riksdag visade en på enahanda sätt uppställd
beräkning ungefärligen lika summa med den här sist utförda; men
oaktadt någon väsendtlig förändring uti dittills följda prohibitiva tulllagstiftnings-grundsätser
då icke vidtogs, har sedermera under åren
1852 och 1853, såsom af ofvan anförda summor sig visar, tulluppbörden
betydligt öfverstigit det beräknade beloppet samt, efter afkortningar
och afdrag af spanmåls-tullen, årligen i medeltal uppgått
till närmare 5,100,000 R:dr. Ännu större synes tulluppbörden för
innevarande år blifva, då, enligt meddelad uppgift från GeneralTullstyrelsens
Kammar-kontor, brutto-uppbörden redan för de 9 första
månaderna uppgått till 4,675,286 R:dr 28 sk. 8 rst., fastän den
af Rikets Ständer nu beslutade tullnedsättning, som beräknats förorsaka
den betydligaste minskningen af tullinkomsten, nemligen för
artikeln koksalt, redan från slutet af nästlidne år varit medgifven;
hvadan och då, enligt Rikets Ständers tanke, större delen af de beslutade
tullnedsättningarne, långt ifrån att i verkligheten lända till
minskad statsinkomst, fastmera skola föranleda ökad förtullning och
tillika
Expeditivns-Utshottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o SIS.
681
Transport
tillika med de i förbudens ställe antagna tull-afgifter, jemte värdeförtullningarnes
utbytande mot lämpligare fört ull 111 ngssä tt, väsendtligt
bidraga lill tull-inkomsternas stegring, samt det redan nu under en
O ^ O O' '
lång följd af år visat sig, att tulluppbörden vant i ständigt stigaude.
Rikets Ständer funnit sig kunna antaga Stats-verkets årliga brultotullinkomst
till ett belopp af  5,200,000: — —
2:o. Sa/u-accis af städerna.
Denna statsinkomst beräknades vid sednaste
statsreglering till 2,000 R:dr, och har uti
E. K. M:ts nådiga Proposition angående Statsverkets
tillstånd och behof blifvit till enahanda
belopp upptagen; men då, enligt hvad Rikets
Ständer inhemtat, fri och obehindrad införsel
och försäljning af kött, bröd och dricka blifvit
sedan sista riksdag i nåder medgifven för följande
städer, nemligen i Askersund den 1 Oktober
1851, Götheborg den 15 Juli 1852, Malmö
den 7 December 1852, Nyköping den 9 November
1852, Helsingborg den 20 Juni 1853, Jönköping
den 20 September 1853, Wenersborg
den 14 Oktober 1853, Eksjö den 28 Mars och
Carlskrona den 18 April innevarande år, samt
enahanda frihet redan den 19 Januari 1838 blifvit
beviljad för staden Landskrona, ehuru sådant
icke blifvit vid föregående riksdagar i tavi -  fen öfver salu-accis-ersätlningen iakttaget, hafva
Rikets Ständer, som beslutat, att öfriga städer,
uti hvilka rättighet att, utan afgift, införa och
försälja kött, bröd och dricka, ännu icke är
landtmannen medgifven, fortfarande böra erlägga
ifrågavarande salu-accis-ersättnings-afgift, intilldess
sådan införsels- och försäljnings-frihet uti
någon af dessa städer varder beviljad, då, året
derefter, samma stad befrias från erläggandet af
berörda afgift, funnit såsom slädernes salu-accisafgift,
till fördelning och utgående enligt upprättad
tarif, som kommer att såsom bilaga åtfölja
den nya Bevillnings-stadgan, nu böra upptagas
endast  500:
3:o. Poslmcdlen.
Sedan Rikets Ständer, i sammanhang med
antagandet af ett medelporto och i öfrigt förändrade
stadganden angående postväsendet, beslutat,
alt blifvande öfverskott å Postverkets in
-
Transport 5,200,500:
Bih. till R. St. Prot. 1833 & 1854. 10 Sami. 1 Afd.
4,832,800:
4,832,800: —
86
682
Expeditions-Vtskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 21S.
Transport 5.200,500: —
komster tills vidare få af E. K. M:t disponeras
till postanstalternas utvidgande och förbättrande,
är någon statsinkomst af nämnde öfverskott för
andra än Postverkets behof nu icke att beräkna;
men då utgifter för Postverket till belopp
af 485,000 R:dr blifvit vid statsregleringen upptagne,
har ock en deremot svarande inkomst af
postbevillningen här funnits böra utföras med . 485,000: —
4:o. Chartce-Sigillatce-afgiften.
Vid sisllidne riksdag beräknad till 684,800
R:dr, bar denna afgift, enligt Riksbokslutet för
år 1852, inbragt en statsinkomst af 844,056 R:dr
16 sk. 5 rst. De vid innevarande riksdag beslutade
förändringar i författningen angående
Chartae-Sigillatae-afgiften, afse, så vidt förändringarne
väsendtligen inverka på statsinkomstens
belopp, dels afgiften för fullmakter vid befordran
från lägre till högre lön, dels ock den s.
k. Afträdes-algiften vid Åbo-ombyten å rusthåll.
1 begge dessa hänseenden leda besluten till betydlig
minskning af statsinkomsten: men i afseende
å det förra saknas all ledning för beräknandet.
Äfven i det sednare hänseendet låter
beräkningen icke med full noggrannhet verkställa
sig, emedan räkenskaperna under benämningen
Rusthålls-afgifter, för den tid dessa utgjorde föremål
för särskild uppbörd och redovisning,
upptaga sammanslagne både den nu oförändrad
bibehållna Tillträdes-afgiften, och den från en
procent af köpe- eller transportsumman, till en
per mille nedsalta Afträdes-afgiften. Att denna
nedsättning bör beräknas till minst 50,000 R:dr,
anse Rikets Ständer emellertid kunna med säkerhet
antagas. Med afseende derpå, äfvensom
på ofvan antydda nedsättning i afgiften för fullmakter,
hafva Rikets Ständer funnit Charta;-  Sigillatae-afgiften böra, i enlighet med hvad i E.
K. M:ts nådiga Proposition angående Stats-verkets
tillstånd och behof är föreslaget, upptagas
till  710,000: —
5: o. Bränvins-bränning s-medlen.
I följd af den väsendtliga förändring i grunderna
för beskattningen å bränvins-bränningen
och vilkoren i öfrigt för denna rörelses bedrif
Transport
6,395,500: —
— 4,832,800
4,832,800
Expeditions-Ulskollets Förslag lill underd. Skrifvelse, iV:o Si5.
683
Transport 6,395,500:  4,832,800: —
vande, som Rikets Ständer vid innevarande riksdag
beslutat, har det blifvit svårt att med någon
sannolikhet beräkna den häraf inflytande statsinkomst.
A ena sidan saknas icke anledning
att antaga, det den just nu, i flera delar af landet,
oerhördt uppdrifna bränvins-tillverkningen
skall, i förening med redan befintliga, icke obetydliga
lager, åtminstone under första året efter
den nya bränvins-lagstiftningens införande, i väsendtlig
mån fylla behofvet; och å andra sidan
vore den antagna lagstiftningens hufvudsyfte förfeladt,
derest icke, i hvad fall som helst, tillverkningen
af bränvin blefve genom samma lagstiftning
i hög grad hämmad. Egde man ock
med någon visshet sig bekant myckenheten af
det hittills årligen tillverkade, kunde följaktligen
icke derifrån hemtas ledning för omdömet angående
huru mycket hädanefter kan komma att
tillverkas. Vid jemförelse med förhållandena i
Norrige, hvars bränvins-lagstiftning i flera hänseenden
tagits till mönster för den här nu beslutade,
skulle visserligen kunna förutsättas, att
statsinkomsten af bränvins-beskattningen härstädes
bör blifva högre i samma mån, som Sveriges
folkmängd ölverstiger den Norska, eller omkring
3 gånger det belopp, som bränvins-skatten
i Norrige inbringar, och således omkring 4,000,000
R:dr B:ko ; men skiljaktigheterna i afseende å bränningstid
och en del andra omständigheter i de
begge ländernas lagstiftning tillåta dock icke,
minst vid ofvan antydda förhållanden, som nu
här äro för handen, att för den närmaste tiden
med säkerhet antaga en så hög stastinkomst,
som den, hvartill jemförelsen med Norrige eljest
kunde föranleda. Efter sorgfälligt öfvervägande
af dessa förhållanden och i betraktande
af de icke obetydliga kostnader, som för kontrollen
öfver den nya Författningens efterlefnad
erfordras och hvilka kostnader komma att af
bränvins-lillverknings-skalten utgå, hafva Rikets
Ständer ansett deri årliga statsinkomsten af samma
skatt lör nu instundande slatsregleringstid
icke kunna beräknas högre än till  3,000,000:
Summa B:ko R:dr 9,395,500: —
Transport 14,228,300: —
;
684
Expedilions-Vtskollels Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 2 i 5.
Transport 14,228,300: — —
Restantier,
beräknades vid sednaste riksdag tili 180,000 R:dr och hafva i medeltal
åren 1847—1851 utgjort 204,353 R:dr. Då emellertid medeltalet
för åren 1848—1851 ej uppginge till mera an 176,677 R:dr
och beloppet för år 1851 endast till 162,891 R.dr, hvaribland 32,718
R:dr tullmedel, som nu blifvit af E. K. M:t inberäknade under den
rubrik dit de rätteligen hörde, har E. K. M:t ansett restantierna
icke böra upplagas till högre påräknelig inkomst än 130,000 R:dr.
I afseende å de af E. K. M:t omförmälde tullmedel, som
hittills blifvit i Rikshufvudboken hänförde till denna titel, hafva Rikets
Ständer inhemtat, att dessa tullmedel utgöra i verkligheten dels
kontanta behållningar och dels förskotter och andra fordringar,
hvilka i åtskilliga tullkamrars räkenskaper balanseras och af anledning,
att de icke inom räkenskaps-året blifvit till Stats-verket levererade
eller afförde, vanligen och från längre tid tillbaka uti Rikshutvudboken
mindre egentligt upptagits såsom restantier, ehuru medlen
icke varit hos skattskyldige innestående, hvadan de rätteligen
bordt i Rikshufvudboken upplagas såsom fordringar, förskotter eller
kontanta behållningar å tullmedlen, utan att inverka vid restantiernas
beräknande; och hafva, vid sådant förhållande samt då ifrågavarande
del af tulluppbörden i den Kongl. Propositionen blifvit beräknad
bland iullmedlen under de exträ-ordinarie inkomsterne, Rikets
Ständer, med hänseende derjemte å den minskning, som i öfrigt
under de sednare åren å restantierne egt rum, funnit denna
inkomst-titel, i likhet med hvad E. K. M:t i nåder föreslagit, nu
böra upptagas till endast  130,000: — —
Summa Summarum B.ko R:dr 14,358,300: — —
Då från denna summa afdrages total-beloppet af den vid innevarande
riksdag fastställda Riks-Slats utgifts-lillar, eller . . . 12,876,920: — —
visar sig ett öfverskott af B:ko R:dr 1,481,380: — —
hvilket Rikets Ständer ansett böra användas såsom årligt bidrag af Stats-verket för bestridande
af de till utgående från Riksgälds-kontoret anvisade statsutgifter; men då
bränvins-brännings-afgiflen, genom hvars under innevarande riksdag beslutade betydliga
förhöjning och deraf föranledda högre beräkning ifrågavarande öfverskott egenteligen
uppkommit, möjligen under första året ej kommer alt inflyta med hela sitt beräknade
belopp, hafva Rikets Ständer funnit Stats-kontoret, under nu inträdande statsregleringsperiod,
icke böra åläggas till Riksgäldskontoret aflemna ofvannämnde bidrag förr, äu
under året näst efter skatte- och uppbörds-året.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 2 December 1854.
Expeditions-Utskoltets Förslag till anderd. Skrifvelse, A':o Si6.
685
N:o 216.
Uppläst och godliändt hos Ridd. och Adeln den 2 Dec. 1834.
Prestc-Ståndet den 3 — —
Borgare-Ståndet, den 3 — —
Bonde-Ståndet den 4 — —
Rikets Sländers underdåniga Skrifvelse, angående Kronans rätt, vid
återbetalning af lån, sorn blifvit i jordebok antecknade.
(Lag-Utsk:s Bet:de N:ris 61 och 65.)
S. A. K.
Sedan, i tvist, beträffande den rätt, som, enligt E. K. M:ts den 13 Juni 1845
och den 3 November 1848, i öfverensstämmelse nied Rikets Ständers beslut, utlärdade
nådiga Kungörelser, borde tillkomma Staten för ett åt enskild person beviljadt lån,
för beredande af odlingsföretag, den afsigt hos domstolarne gjort sig gällande, att,
ehuru dessa Kungörelser stadgade, att sammanlagda albelalnings- och ränte-beloppet
skall från och med det år, då belalnings-skjddigheten vidtager, under särskild rubrik,
såsom ett hemmanet under ett bestämdt antal år, intill betalningens fullbordan, ålig
gande
allmänt onus i jordeboken antecknas, samma onus likväl ej kunde hänföras till
de onera, som omförmälas i 6 §. af 17 kap. Handels-Balken, hvadan väckt anspråk
att af det hemman, till hvars fördel omförmälda lån utgifvits, njuta godtgörelse i den
ordning och med den rätt högstberörda Kungörelser bestämde, blifvit ogilladt, — så
har anmälan härom hos Rikets Ständer i behörig ordning förekommit, på det att Rikets
Ständer måtte komma i tillfälle vidtaga den åtgärd, som ansåges nödig till förekommande
af de mångfaldiga kapital- och ränte-förluster, som kunde blifva en följd
af fortsatt tillämpning af nämnda åsigt.
Vid öfvervägande häraf hafva Rikets Ständer funnit, hurusom, jemte beredande
af ett enklare sätt vid återbetalning af odlings-lån, med de nådiga Kungörelserne tillika
blifvit afsedt, att vid de hemman, för hvilka lån beviljats, binda desamma, lika med
andra allmänna onera. I aflåten underdånig skrifvelse i ämnet, vid 1845 års riksmöte,
förklarade nemligen Rikets Ständer, att föreskrifna sättet för återbetalning al
ifrågavarande lån komme alt ej allenast leda till förenkling och lättnad vid lånens liqviderande,
utan äfven, sedan arbetsföretagen blifvit fullbordade och godkända samt
den årliga afbetalningen inlrädt, för Stats-verket medföra enahanda säkerhet för lånebeloppen,
som för annan Kronans uppbörd eger rum, utan att sådant kunde inverka
på tredje mans rätt, enär lånemedlen, efter arbetsförelagens fullbordan, ej voro uppsägbara,
och således icke kunde annorledes än efter hand, uti stadgad ordning, återfordras,
samt antagas kunde, att den förbättring, ett hemman genom företaget vunnit,
fullt motsvarade den summa, för hvilken hemmanet blifvit onereradt.
686
Expedilions-Utskoltels Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 2/7.
Jemlikt Rikets Ständers föreskrifter hafva ock de särskilda förbindelser, som
utgifvits för odlings-lån, efter fullbordade arbeten och skedda anteckningar i jordeböcker,
blifvit vederbörande återställda, hvilket uppenbarligen haft sin grund uti förutsättning
om den personliga ansvarighetens öfverflyttning på de hemman, hvilka, sedan
lånen kommit dem till godo, ansetts kunna, för återgäldande af hvad Staten förut lemnat,
under någon tid bära och påläggas en högre skatt til! Staten, än den vanliga;
börande dermed alla tvifvel om betydelsen af de i Kungörelserne förekommande orden
»såsom ett hemmanet under sålunda bestämdt antal år åliggande allmänt onus» förfalla.
Med allmänt onus å hemman förstås åter sådan afgäld af fast egendom, som
Kronan tillkommer; och denna afgäld utgår ur egendomen med den förmånsrätt, som
bestämmes i 6 §. af 17 kap. Handels-Balken. Då emellertid en, angående betydelsen
af omförmälda ord, afvikande mening inom lagskipningen gjort sig gällande, synes
lagstiftningens mellankomst nödig för undanrödjande af den osäkerhet, som en fortsatt
tillämpning af samma mening kunde komma att medföra. Och hafva derföre Rikets
Ständer, för sin del, beslutat en författning, hvarigenom förklaras: att, då lån utaf
allmänna medel för beredande af odiingsföretag medelst utdikningar eller vattenaftappningar,
likmätigt Kongl. Kungörelserne den 13 Juni 1845 och den 3 November 1848,
blifvit i jordebok antecknadt, eger Kronan för de årliga afbetalnings- och ränte-beloppen
lika rätt i det hemman, hvilket lånet blifvit påfördt, som för annan afgäld eller
ränta af fast egendom, efter thy i 17 kap. 6 §. Handels-Balken sägs.
Hvilket Rikets Ständer få hos E. K. M:t i underdånighet anmäla.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 4 December 1854.
N:o 217.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 2 Dec. 1854.
Presle-Ståndet den 3 — —
Borgare-Ståndet den 3 — —
Bonde-Ståndet den 4 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående lag för enskilda
banker, hvilka utgifva egna kreditsedlar.
(Banko- och Lag-Utslcns Bet:den N;ris 1 och 2 samt
Banko-Utsk:s Bet:de N:o 91.)
S. A. K.
Sorn Rikets Ständer anse lagstiftningen för enskilda banker, hvilka utgifva egna
kreditsedlar, böra uti en enda lag sammanföras, samt alt derför alla för så beskaffade
Expeditions-Utskoltets Förslag till underd. Skrifvelse, A':o 217.
687
banker hittills gällande föreskrifter böra upphäfvas, och endast för de nu redan oktroyerade
bankerna, under den återstående oktroytiden, eller intilldess de anmäla sig
att efter den nya lag, som kan varda i nåder utfärdad, få bedrifva sin rörelse, fortfarande
gälla, hafva Rikets Ständer för sin del beslutat att, med upphäfvande af Kongl.
Kungörelsen den 9 Januari 1846, angående enskilda banker, hvilka utgifva egna kreditsedlar,
och Kongl. Förordningen den 6 Oktober 1848, angående vissa lagbestämmelser
med afseende på enskilda banker, må utfärdas en så lydande
B stuf för enskiida hanker, hvilka utgifva
egna kreditsedtar.
§• 1.
Enskilde, som förena sig i bolag, för att bedrifva bankrörelse med egna tryckta
elier graverade förbindelser, kallade kreditsedlar, eller med hvilken annan benämning
sorn helst, skola om Konungens nådiga tillstånd dertill sig anmäla samt vid ansökningen
bifoga uppgjorda bolagsreglor och utlåningsreglemente, efter granskning hvaraf och
pröfning tillika, huruvida bankinrättningen kan vara för landet nyttig, Konungen fattar
sitt nådiga beslut i fråga om det sökta tillståndet, hvilket icke i något fall beviljas för
längre tid än tio år, och, när det meddelas, är förenadt med det vilkor, att hvad här
nedan stadgas, varder noggrann! iakttaget.
§. 2.
Till bankbolags stiftande erfordras minst tretio namngifne delegare; äfvensom
en teckningssumma eller grundfond af minst 666,666 Riksdaler 32 skillingar banko,
motsvarande 250,000 Riksdaler silfver.
Vid pröfning af bolagsreglorna bestämme Konungen det högsta belopp, hvarutöfver
leckningssumman ej får gå.
§. 3.
Enskild bank eller dess afdelning får endast i stad inrättas.
§. 4.
Bankbolaget lyder under Rådstufvurätten i den stad, der bankens hufvudkontor
är beläget.
§. 5.
Delegarne i bolaget böra inom sig utse en ansvarig och efter bolagets godtGnnande
afsättlig direktion, för att, enligt utfärdad instruktion och under sådan kontroll
af offentlig myndighet, som i denna lag stadgas, banken förvalta samt i alla mål för
bolaget lagligen tala och svara.
§. 6.
Bolagsreglorna, genom hvilka delegarne skola sig inbördes förbinda, böra dessutom
innefatta öfverenskommelse och stadganden i följande ämnen:
688 Expeditions-Vlskottets Förslag lill underd. Skrifvelse, N:o 2/7.
a) oin beloppet af teckningssumman eller grundfonden och dess fördelning i lotter;
b) om antalet af direktionens ledamöter, hvilka vid hufvudkontoret böra vara
minst fern;
c) om liden och sättet för revisionen, som årligen skall förrättas, och revisionsberättelsens
kungörande i allmänna tidningarne;
d) om (iden för ordinarie bolagsstämma, som minst en gång hvarje år skall
hållas, vilkoren för sammankallande af extra bolagsstämma, så ock om röstberäkningen;
e) om sättet för ändring i bolagsregiorna;
f) om sättet för utlåningen och om kreditivrörelsen, samt
g) om deposition på upp- och afskrifningsräkning.
§• 7.
Mom. 1. Af grundfonden skola minst 25 procent i rikets gällande mynt inbetalas,
på sätt i 8 §. litt. c. bestämmes.
Mom. 2. Såsom säkerhet för den öfriga delen af grundfonden må begagnas
rikets gällande mynt, kontrolleradt guld och silfver, fastighels-inteckningar samt all
männa
verks och inrättningars räntebärande obligationer; dock alt inteckning ej anlages
till säkerhet för högre belopp, än den inlecknade fastighetens taxeringsvärde för
det i bankens bolagsreglor bestämda år, ej heller räntebärande obligation för högre
belopp, an det, hvartill den utan särskildt ställd borgen i Rikets Ständers bank, enligt
gällande bankoreglemente, belånas. Säkerheten godkännes af delegarne, efter pröfning,
den Konungens Befallningshafvande, eller den han i sitt ställe förordnar, bör öfvervara,
med rättighet och förbindelse att dervid göra anmärkning, om skäl förefinnes.
Mom. 3. Samma rättighet lillkomme ock Konungens Befallningshafvande, eller
den hans ställe företräder, vid pröfning af säkerhetshandling, som inlemnas lill utbyte
emot annan handling eller kontanta medel, när sådant utbyte af en eller annan orsak
blifvit af bolaget beviljadt.
Mom. 4. Enskild banks loltbref må icke såsom hypolhek för grundfond i sådan
bank antagas.
Mom. 5. Ej må insatt grundfond genom utdelning minskas så länge bankens
rörelse fortfar och vid rörelsens upphörande ej i vidstäcktare mån, än att återstoden
fullt motsvarar beloppet af bankens utelöpande och gällande förbindelser af alla slag.
Mom. 6. Hvad till grundfonden enligt 2 mom. hörer bör i Landtränteriet eller
å säkert ställe i den stad, der bankens hufvudkontor är beläget, nedläggas uti kassakista
med särskilda lås, hvartill direktionen samt ett af Konungens Befallningshafvande
utsedt ombud hafva hvar sin nyckel.
§• 8.
Förr än banken öppnas och träder i verksamhet skall inför Konungens Befallningshafvande
styrkas:
a) att inför Rådstugurätten blifvit i hufvudskrift förevisad och uti inteckningsprotokollet
ordagrannt intagne så väl den af Konungen utfärdade lillslånds-resolutionen,
som ock bolagsregiorna, samt alt rätten, på bolagets bekostnad, låtit i allmänna tidningarne
införa kungörelse om det ingångna bolaget;
b) att uppgift på bolagets delegare blifvit ej allenast aflemnad till samma rätt
och uti intecknings-protokollet intagen, utan ock i allmänna tidningarne kungjord;
c) att
Expedilions-l)(skottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 2/7.
689
c) att till banken blifvit inbetald minst hälften af det i 7 §. 1 mom. bestämda
tillskott i rikets gällande mynt, äfvensom att handlingar, hvilka bolaget efter pröfning
godkänt, äro hos banken aflemnade till säkerhet derför att återstoden af samma tillskott
varder inom ett år i banken insatt;
d) att hvad som, enligt nästföregående §., utgör säkerhet för den öfriga delen
af grundfonden, blifvit till banken inlemnadt och i föreskrifven ordning godkändt.
Då förändring med delegarne i bolaget inträffar, skall uppgift derom efter
hvarje bolagsstämma aflemnas till Rådstugurätten, för att i dess intccknings-protokoll
intagas samt i allmänna tidningarne kungöras.
§• 9.
Mom. 1. Enskild banks tryckta eller graverade kreditsedlar elier under annan
benämning utgifna förbindelser, hvari ränta ej är utfäst, skola vara ställda till innehafvaren
att vid anfordran inlösas, och må ej lyda å mindre belopp än 3 riksdaler
16 skillingar banko, motsvarande 1 riksdaler 12 skillingar silfver.
Mom. 2. Enskild banks till innehafvaren eller viss man eller ordres ställda
förbindelser, hvari ränta är utfäst, må ej lyda å mindre belopp än 333 riksdaler 16
skillingar banko.
Mom. 3. Depositionsbevis, stäldt till viss man, skall innehålla att öfverlåtelse
af detsamma hör, till nya egarens säkerhet, i banken anmälas.
§• 10.
Mom. 1. Sådana kreditsedlar eller förbindelser, som i 9 §. 1 mom. omförmälas,
skola utfärdas på blanketter, hvilka anskaffas af de enskilde bankerne och skola
för alla dessa banker vara lika till valörer, samt för samma valör vara af lika storlek,
på sätt Konungen närmare bestämmer.
Mom. 2. Innan sedlarne utgifvas skall bolaget hos Konungens Befallningshafvande
styrka, att uppgift på de personer, hvilka komma att sedlarne underskrifva,
blifvit i allmänna tidningarne införd.
Vid ombyte af nämnde personer styrkes på enahanda sätt, att ombytet blifvit i
allmänna tidningarne kungjordt.
§. 11.
Ej må enskild bank utgifva sådana tryckta eller graverade kreditsedlar, som i
9 §. 1 mom. omförmälas, eller invisningar å Rikets Ständers bank till större samman
lagdt
belopp, än som motsvaras af:
l:o) behållningen i enskilda bankens egna kassor af rikets gångbara mynt i
silfver eller sedlar;
2:o) återstoden af depositionen i Rikets Ständers bank;
3:o) sådana bolagets odisponerade tillgångar i guld och silfver samt hvpothek,
som i 7 §. nämnas, bankens egna lånehandlingar sålunda härvid icke inberäknade; och
4:o) innehafvande säkerhetshandlingar för lemnade kassakreditiver, i den män
dessa anlitas, dock härför icke till större belopp än 50 procent af bankens hela
grundfond.
Derest, genom växling eller af annan orsak, det sålunda bestämda förhållandet
skulle komma att rubbas, åligge det banken att inom en månad, hafva detsamma återstäldl.
Bih. till ri. St. Prat. i8Sd & i8Si. 10 Sami. 1 Afd. 87
690 Expeditions-Otskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 217.
§• 12.
Vid utlåning ege enskild bank, då räntan ej är utfäst högre än efter fem för
hundradet om året och utlåningen ej är ställd på längre tid än sex månader, att vid
lånets utgifvande afdraga ränta för hela lånetiden. Betalar låntagaren ej å förfallodagen,
erlägge derefter, tilldess betalning sker, ränta efter en half för hundradet i
månaden; börande lagsökning inom en månad från förfalloliden anställas.
Vid fordringars utsökande njute enskild bank samma rätt till handräckning,
som för Rikets Ständers diskontverk nu är eller framdeles varder beviljad.
§• 13.
Enskild banks lotlbref må icke uti sådan bank belånas.
§• 14.
Enskild bank ege ej drifva handel med annat än guld och silfver, in- och utrikes
växlar samt allmänna räntebärande papper.
§. 15.
Enskild bank må ej ega annan fastighet, än som för bankrörelsens bedrifvande
är behöflig, men vare oförhindrad att inropa pantsatt eller utmätt, så väl fast som lös
egendom, hvilken ulbjudes på auktion, då bankens rätt dervid kan vara i fråga; dock
bör sådan egendom, hvarmed banken enligt 14 §. icke eger drifva handel, åter försäljas
så snart det utan förlust för banken ske kan.
§. 16.
Uti den revision, som i 6 §. omförmäles, ege Konungens Befallningshafvande
eller ett af honom förordnadt ombud deltaga.
§. 17.
Efter hvarje qvartals slut skall direktionen, i närvaro af Konungens Befallningshafvande
eller hans ombud, uppgöra och sedermera ofördröjligen till Konungen insända
öfversigt af bankens ställning, upprättad enligt formulär, som af Finans-departementet
meddelas. Konungens Befallningshafvande må derjemte, äfven under tiden
mellan qvartals-uppgifterne, af direktionen äska upplysningar om bankens tillstånd.
Likaledes skall direktionen vara förbunden att, när som helst, hålla bankens räkenskaper
och handlingar tillgänglige för den undersökning, som Konungen kan finna för
godt låta anställa. Dock få icke i något af de i denna eller nästföregående §. omförmälde
fall enskildes förhållanden till banken för allmänheten yppas.
§• 18.
Delegare i enskild bank svaren, en för alla och alla för en, för uppfyllandet af
bankens alla förbindelser, pä sätt och i den ordning här nedan stadgas.
Expeditions-Ulskottels Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 2/7.
691
8- 19.
Moni. 1. Derest ej enskild bank med rikets metalliska mynt eller sådana sedlar,
sorn lika med mynt i riket gälla, vid anfordran inlöser sina i §. 1 omförmälda
förbindelser; eller ock, derest af enskild bank utfärdad invisning å Rikets Ständers
bank vid uppvisandet derstädes, i anseende tili bristande behållning, icke inlöses, åtnjute
borgenären af den enskilda banken högsta lagliga ränta från den dag, dä betalning
af kreditsedel, förbindelse eller invisning vägrad blifvit, intilldess inlösning åter
vidtager.
Mom. 2. Vare det ock, när banken sålanda brustit i betalning, hvar och en
af bankens borgenärer obetaget att väcka fråga om bankens försättande i konkurstillstånd,
derom anmälan göres hos Konungens Befallningshafvande, som genast undersöker
bankens ställning. Gitter direktionen då ej visa, att den intråffade oförmågan härrört
af en redan öfvergåbgen tillfällighet och att banken alla sina borgenärer förnöja
kan, åligge det Konungens Befallningshafvande att låta inställa bankrörelsen och öfverlemna
målet till domstol.
Morn. 8. Uti enskild banks konkurs skall, å bankens kreditsedlar och andra i
och för den egentliga bankrörelsen utgifna förbindelser, högsta lagliga ränta å de förra,
och å de sednare ränta till det belopp, som i hvarje fall utfäst blifvit, utgå från den
dag, då offentlig stämning beslutes, tilldess inlösen åter vidtager.
§• 20.
För fordran hos bankbolag skall bolaget i första rummet sökas.
Är fordringen .genom utslag fastställd, och får borgenär ej betalning af bolaget,
då må på grund af samma utslag utmätning ske hos den af bolagsmännen, borgenären
Feist vill.
§. 21.
När konkurs inträdt, har bolaget förverkat den till bankrörelses bedrifvande erhållna
tillåtelse.
§. 22.
Mom. 1. Ej må bankdelegare, hans arfvingar eller sterbhusdelegare vara berättigade
att under bolagstiden träda från bolaget eller sin lott å annan person öfverlåta,
med mindre bolaget dertill samtycker och det i 2 §. stadgade minsta antal delegare
derigenom icke understiges.
Mom. 2. Då delegare från bolaget afgår eller ny delegare deruti inträder,
skall uppgift derom efter hvarje bolagsstämma aflemnas till Rådstugurätten, för att i
dess intecknings-protokoll intagas samt i allmänna tidningarne införas.
§. 23.
Mom. 1. Den genom Kongl. Förordningen den 13 Juni 1800 för skuldfordring
i allmänhet bestämda preskriptionstid af tio år ege ej rum i afseende på enskild banks
krcditscdlar; ej heller skall bevakning deraf, enligt konkurslagen, erfordras i sådan
692
Expedilions-Utskoitets Förslag till underd. Skrifvelse, M-o 218.
banks konkurs eller i anledning af årsstämning, som vid bolagets upplösning må utfärdas
å dess borgenärer.
Mom. 2. När bolaget upplöses eller råkar i konkurstillstånd, vill Konungen,
uppå anmälan derom, genom allmän kungörelse förelägga en hvar, som någon den enskilda
bankens kreditsedel innehafver, att, vid förlust af all betalningsrält, sedeln till
inlösen i samma banks hufvudkontor uppvisa inom två år från kungörelsens datum;
börande kungörelsen under hvartdera af de två åren två gånger frän predikstolarne
uppläsas.
§• 24.
Finner Konungens Befallningshafvande vid den pröfning, hvarom i 7 §. förinäles,
anledning till anmärkning, och varder rättelse icke vidtagen, eller har banken
i ett eller annat afseende afvikit från de föreskrifter, som uti denna lag äro gifna
eller i fastställde bolagsreglor öfverenskomne, åligge det Konungens Befallningshafvande
att sådant anmäla hos Konungen, som då pröfvar, hvilka medel kunna vara att vidtaga
för att tillhålla bankstyrelsen att det felaktiga rätta, eller huruvida, i svårare fall,
banken gjort sig förlustig af det till bankrörelsens bedrifvande erhållna tillstånd.
Hvilket Rikets Ständer härmed få i underdånighet anmäla.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 4 December 1854.
N:o 218.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 2 Dec. 1834.
Presle-Ståndet den 3 — —
Borgare-Ståndet den 3 — —
Bonde-Ståndet den 4 — . —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående ändringar och tillägg
vid gällande föreskrifter i afseende på hemmansklyfning
och jordafsöndring.
(Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.Utskms Bet:de N:o 33.)
S. A. K.
Med anledning af särskilda hos Rikets Ständer framställda förslag tili förändring
af de i E. K. M:ts nådiga Förordning den 13 Juli 1853 stadgade föreskrifter angående
hemmansklyfning och jordafsöndring, hafva, hvad först angår frågan om hemmansklyfning,
Rikets Ständer, för att närmare fästa uppmärksamheten på den fördel, som tillskyndas
innehafvare af mindre hemmansdelar derigenom, att undersökning angående
Expeditions-Utskottets Förslag till anderd. Skrifvelse, Nio 218.
693
besutenheten verkställes, då sådan undersökning är erforderlig, ansett i författningen
böra införas ett nytt moment, angifvande äfventyret för underlåtenhet i berörda afseende;
hvarjemte Rikets Ständer, till beredande af ytterligare trygghet i besittningen af
utklufne hemmansdelar, trott det vara ändamålsenligt, att en viss preskriptionstid bestämmes,
inom hvilken lösningsanspråk till sådana hemmansdelar bör af delegare inom
samma hemmansnummer göras anhängigt; och få Rikets Ständer alltså härmedelst hos
E. K. M:t i underdånighet anhålla:
att 8 momentet i 1 §. af nämnde förordning måtte erhålla följande förändrade
lydelse:
»Har Nämnden tillstyrkt klyfningen, då skall dervid förblifva, utan så är, att
delegare i samma hemmansnummer, som klyfvas skall, vill lösningsanspråk väcka, i
hvilket fall sådant anspråk skall vid domstol anhängiggöras innan laga stånd den utklufna
hemmansdelen åkommit, eller, der lagfart ej eger rum, inom natt och år efter
det undersökningen blifvit verkställd;»
samt alt ett nytt moment mätte i slutet af omförmälda §. införas, så lydande:
»Har sådan undersökning ej egt rum, der hemman undergått klyfning i mindre
delar, än i allmänhet för orten utan undersökning är tillåtet, vare egarne af de utklyfne
delarne fortfarande underkastade det lösningsanspråk, som, enligt 1 kap. 6 §.
af Kongl. Förordningen den 19 December 1827, delegare i samma hemmansnummer
är berättigad att framställa.»
Beträffande derefter frågan om jordafsöndring, så har förslag jemväl blifvit
väckt om nedsättning i den för sådan afsöndring i allmänhet bestämda minsta areal
af fyra tunnland; och ehuru Rikets Ständer hafva sig bekant, att nämnde egovidd
flerstädes inom riket ej kan lemna ett hushåll nödtorftig utkomst, enär till afsöndrad
lägenhet icke får användas odalåker eller äng utan, såsom det heter, duglig jord, samt
Rikets Ständer, vid sådant förhållande och då, vid fråga om de vilkor, hvarunder afsöndring
af jord bör i allmänhet lä ega rum, bland annat torde böra tagas i betraktande,
huruvida den afsöndrade jordrymdens afkastning må kunna åtminstone i hufvudsaklig
mån vara tillräcklig för innehafvarens och hans hushålls bergning, icke anse
någon lör hela landet gemensam inskränkning i gällande fordringar på lägenhets vidd
vara lämplig, äro dock Rikets Ständer nu, likasom vid 1840—-1841 årens riksdag, af
den mening att, då jorden inom olika delar af landet är väsentligen till godhet skiljaktig
och således af mycket olika värde, tillfälle bör, på samma sätt som i afseende
å hemmansklyfning blifvit stadgadt, beredas lill erhållande al nedsättning i den bestämda
mimmi-rymden för de orter, der, i anseende till lokala förhållanden, sådant
kan linnas nyttigt och behölligt. Genom ett dylikt medgifvande anse Rikets Ständer
det mål kunna säkrast och utan våda uppnås, som med en vidsträcktare frihet uti
ifrågavarande afseende åsyftas, nemligen att bereda lättare utväg än nu åt den tjenande
och arbetande klassen på landet, att förskaffa sig egna bostäder, så att äfven mindre
bemedlade personer af denna klass må kunna försätta sig uti en af husbönders
och jordegares godtycke oberoende ställning och såmedelst säkrare åt sig och de sina
förvärfva nödig utkomst.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, få Rikets Ständer härigenom i underdånighet
anhålla, det E. K. M:t täcktes i nåder dels förordna, att för de orter i
riket, der den för viss tid eller på lifstid afsöndrad lägenhet i 2 kap. 3 §. al 1827
års Förordning bestämda minsta jordrymd, i anseende till skiljaktiga förhållanden, kan
undantagsvis tåla nedsättning, Konungens Befallningshafvande må ega att, efter samråd
med sakkunnige män inom länet, derom lill K. M:t afgifva underdånigt förslag, samt
694 Expeditions-Ulskotlets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o Si9.
dels derefter för hvarje sådan ort bestämma och låta allmänligen inom länet kungöra
den minsta rymd, hvartill afsöndring af jord må verkställas.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 4 December 1854.
N:o 219.
Uppläst Dch godkändt hos Ridd. och Adeln den 2 Dec. 1834.
Preste-Ståndet den 3 — —
Borgare-Ståndet den 3 •— —
Bonde-Ståndet den 4— —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående vissa bestämmelser
i afseende å inlösen af enkel bränvins-brunnings-redskap.
(Stats-Utsk:s Betrden N:ris 341 och 373.)
S. A. K.
Sedan Rikets Ständer, enligt §. 101 i det förslag till förordning angående vilkoren
för bränvins tillverkning, hvilket med skrifvelse den 29 sistlidne November blifvit
till E. K. M.t i underdånighet öfverlemnadt, beslutat, att enkel bränvins-bränningsredskap,
med eller utan mäskvärmare, må, till de delar densamma utgöres af koppar
eller malm, för allmänna medel inlösas, med en tiondedels förhöjning utöfver det
värde af gammal koppar och malm, E. K. M:t bestämmer, samt att redskaps-egare,
som vill sig af sådan förmån begagna, skall inom tre månader efter det den nya författning
angående bränvins-tillverkning, om utfärdande hvaraf Rikets Ständer i underdånighet
anhållit, trädt i verkställighet, redskapen anmäla å de möten, Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande för sådant ändamål utsätter, få Rikets Ständer, som uti ofvanåberopade
underdåniga skrifvelse tillkännagifvit sin afsigt att särskildt sig i underdånighet
yttra rörande tiden för ifrågavarande lösens utbetalande samt om de medel, hvaraf den
borde utgå, nu i underdånighet anmäla, det Rikets Ständer beslutat, att stadgad lösen
för den bränvins-brännings-redskap, hvilken till följd af de förändrade vilkoren för
bränvins-tillverkning, i behörig tid och ordning till inlösen för allmänna medel aflemnas,
skall af hvar och en dertill berättigad, uppå skeende anmälan, å vederbörande
Landtränteri utfås sednast den 15 September nästa år, samt att härtill erforderliga
medel, jemte de kostnader, som Kronan kan komma att vidkännas för bränvins-pannornas
emottagande, transporterande och försäljande m. m., skola, på Stats-kontorets
reqvisition, från Riksgälds-kontoret utbetalas så tidigt, att den belöpande lösen kan vid
berörde tid redskapens egare liligodokornma.
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 22 0.
695
I sammanhang härmed få Rikets Ständer hos E. K. M:t i underdånighet anhålla,
att den bränvins-redskap, som blifver för allmänna medel inlöst, må, på det
sätt E. K. M:t, efter vederbörandes hörande, kan linna lämpligast och med Statens
fördel mest öfverensstämmande, varda för Statens räkning så tidigt försåld, att de inflytande
försäljnings-medlen kunna användas i liqvid för nämnda redskap, så vidt sådant
kan utan allt för stor olägenhet för Staten ega rum; börande förskottet, så väl
för ofvctnnämnde inlösen, som för öfrige dermed förenade kostnader, Riksgälds-kontoret
godtgöras dels af bränvins-bevillnings-medlen, i den mån desamma ingå till högre
belopp, än som för den ordinarie statsregleringen påräknas, dels af försäljnings-medlen
för bränvins-redskapen, allt efter som dessa medel inflyta.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 4 December 1854.
N:o 220.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 2 Dec. 18S4.
Preste-Ståndet den 3 — —
Borgare-Ståndet den 3 — —
Bonde-Ståndet den 4 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående provision för debitering
och redovisning aj afgifterna för bränvins försäljning.
(Särskilda Utsk:s Ret:dc N:o 29.)
S. A. K.
1 likhet med hvad om debiterings- och redovisnings-procent för afgiften för tillverkning
af bränvin blifvit af Rikets Ständer antaget och uti skrifvelse den 29 sistlidne
November hos E. K. M:t i underdånighet anmält, hafva Rikets Ständer, i afseende
på ersättning för uppbörden af den afgift, som, uti det med skrifvelse den 30 i
samma månad till E. K. M:t i underdånighet öfverlemnade förslag till förordning angående
vilkoren för bränvins försäljning, blifvit för minuthandel med och utskänkning
af bränvin bestämd, beslutat att äfven af denna afgift en femtedels procent må användas
till vedergällning åt de embets- och tjenstemän, som debitera och redovisa uppbörden
af samma afgift.
Hvilket Rikets Ständer få hos E. K. M:t i underdånighet anmäla; framhärdande
etc.
Stockholm den 4 December 1854.
696 Expeditions-Vtskottets Förslag till underd. Skrifvelse, A]:o 221.
N:o 221.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln d. 2 Dec. 18S4.
Preste-Ståndet d. 2 — —
Borgare-Ståndet d. 2 — —
Bonde-Ståndet d. 3 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående införsels-tullen
å Vin.
(Bevilln:s-Utsk:s Bet:n m. ni. N:ris 3, 15 och 33.)
S. A. K.
Sedan Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 23 sistlidne September gifvit
tillkänna sig hafva tills vidare uppskjutit frågan om tullbestämmelserne för artiklarne
Vin, Bränvin och Sprit, samt under den 29 nästlidne November anmält sitt beslut i
afseende å tullsatserne för de båda sistnämnda artiklarne, få Rikets Ständer nu underdånigst
anmäla, att införsels-tullen å Vin bibehållits utan förändring, hvadan Rikets
Ständer ansett taxan i denna del böra erhålla följande lydelse:
m ,, •• . Qvantitet för Införsels-tull.
Tullvarde' tullberäkningen. Banko.
Vin, alla slag:
1 R:dr 24 sk. på fastager 1 kanna — 24.
4 R:dr — på buteljer .
1 kanna 1: —
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 3 December 1854.
Expediiions-Utskotlets Förslug till underd. Skrifvelse, A'.-o 222. 697
N:o 222.
Uppläsl och godkändt hos Ridd. och Adeln den 3 Dec. 1854.
Presle-Ståndet den 4 — —
Borgare-Ståndet den 4 — —
Bonde-Ståndet den 4 — —
Rikets Stunders underdåniga Skrifvelse, om användandet af de för
en tillämnad vattenledning lill Carlskrona anskaffade jernrör.
(Stals-Utsk;s Mern. N:o 377.)
S. A. K.
Sedan Rikets Ständer, vid 1823 års Riksdag, för anläggning af en vattenledning
till Carlskrona, beviljat och till utgående från Riksgälds-kontoret anvisat ett statsanslag
af 83,333 R:dr 16 sk., hvilket under åren 1833 och 1835 blifvit från Riksgälds-kontoret
utbetaldt, men hvaraf sedermera, under år 1850, ett obegagnadt belopp, 4,099: 19.
7., blifvit till samma Kontor återbetaldt; så, och elter det vid 1840—1841 årens Riksdag
K. M:t äskat ett ytterligare anslag af 23,400 R:dr, anmälde Rikets Ständer, i underdånig
skrifvelse den 7 Juni 1841, att, i anseende till det outredda skick, deruti
frågan om sagde företags verkställande sig befann, ansågo Rikets Ständer Dågot anslag
till detsamma då icke lämpeligen kunna beviljas,' utan anhöllo i underdånighet, att Ii.
M:t måtte låta dels anställa ny undersökning till utrönande af vattenledningens utförbarhet
samt beloppet af den dertill erforderliga kostnad, och dels höra Carlskrona
stads invånare i afseende på det bidrag, som för vattenledningens framlida underhållande
kunde af staden påräknas, äfvensom att K. M:t, i fäll förelaget ansåges böra
öfvergifvas och derest de dertill då redan uppköpta jernrör icke kunde till allmänna
byggnader användas, måtte meddela föreskrift om dessa jernrörs och andra för vattenledningen
upphandlade materialiers försäljning och medlens aflemnande tili Riksgäldskontoret,
för att framdeles kunna tagas i beräkning vid anläggningen af en vattencistern,
deruti hafsvattnet skulle inledas på ett sätt, att det blefve drickbart. För den
händelse åter, ali K. M:t funné lämpligare, att meranämnda vattenledning fullbordades,
anhöllo Rikets Ständer tillika, det K. M:t måtte, vid näst derefter inträffande
Riksdag, aflåta nådig Proposition i ämnet, så att definitivt beslut rörande detta företag
då kunde fattas.
Då någon sådan Proposition sedermera ej blifvit till Rikets Ständer aflåten, men
Rikets Ständer, med afseende å den längre tid, som förflutit, sedan ifrågavarande jernrör
och öfriga materialier på Statens bekostnad anskaffades, anse det vara nödigt att
få bestämdt ulredt, huruvida dessa jernrör och materialier numera kunna på ett ändaBih.
lill B. Sl. Prat. i833 & 1854. 10 Sami. 1 Afd. 88
698
Expeditions-Ulskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 223.
målsenligt sätt användas för det företag, hvartill de blifvit upphandlade, eller om desamma
böra, för det allmännas räkning, förjttras, få Rikets Ständer i underdånighet
anhålla, att E. K. M:t täcktes meddela den nådiga föreskrift, som härvid förekommande
förhållanden anses påkalla, med hänsigt till antingen oftanämnda jernrörs begagnande
för det dermed afsedda ändamål, eller föryttrande och de derför inflytande
medlens aflemnande till Riksgalds-kontoret.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den i December 1854.
N:o 223.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 5 Dec. ISSA.
Preste-Ståndet den A — —
Borgare-Ståndet den A — —
Bonde-Ståndet den A — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, om ändring i Kongl. Förordningen
den 22 December 184 /, till förekommande af
olof ig in- eller utförsel af varor m. m.
(Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk:ns Bet:de N:o 39.)
S. A. Ii.
Vid pröfning af hos Rikets Ständer väckt fråga om skärpning af det bötesansvar,
sorn i Kongl. Förordningen den 22 December 1841, till förekommande af
oloflig införsel eller utförsel af varor m. ni., är för sådan oloflig in- eller utförsel bestämdt,
har i betraktande kommit, hurusom, i samma mån handeln frigöres och lockelsen
till öfverträdelser af tullförfattningarne derigenom minskas, i lika mån ökas ock
brottsligheten af dessa öfverträdelser, och skärpta ansvarsbestämmelser blifva följakteligen
af behofvet påkallade, hvadan och då, i följd af Rikets Ständers vid innevarande
Riksdag fattade beslut, en friare tull-lagstiftning än hittills torde innan kort vara att
emotse, Rikets Ständer underdånigst anhålla, att 1 kap. 2 §. 1 mom. i Högstberörde
Nådiga Förordning må erhålla följande förändrade lydelse: »Eho, som beträdes med
någon af de förbrytelser, hvarom i 1 §. säges, bote, första gången, godsets hela värde.
Föröfvar han endera af sådana förbrytelser andra gången, böle godsets dubbla värde.
Kommer han åter tredje gången eller oftare, plikte godsets tredubbla värde, och straffes
derjemte med lämpligt allmänt arbete vid korrektionshus eller arbetsinrättning, i
sex månader till högst två år, efter omständigheterna.»
Expedilions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 224.
699
Jemväl få Rikets Ständer, till förekommande af onödig tidsutdrägt med afgörande
af mål utaf nedannämnda beskaffenhet, underdånigst hemställa, att den uti 3
kap. 29 §. 2 mom. af omförmälda Kongl. Förordning bestämda tid, inom hvilken egare
till i beslag taget gods bör sig vid domstolen anmäla, må varda förkortad från tre
månader till en och en half månad eller fjratiofem dagar, efter det kungörelse om beslaget
blifvit i Post- och Inrikes Tidningar införd.
Sluteligen och med afseende å den fara, hvarför tulltjensteman oftast äro under
tjenstens utöfning utsatte, samt nödvändigheten till följd häraf att gifva dem det
skydd och de förmåner, sorn med allmän säkerhet kunna vara förenliga, få Rikets
Ständer i underdånighet anhålla, att E. K. M:t täcktes i nåder tillerkänna kustbevaknings-korpsen
och jakt-uppsyningsmän enahanda rättigheter i fråga om sjellförsvar under
tjenstens utöfning, som, enligt Tjenstgörings-Reglementet för Arméen den 1 Mars
1819, äro militär-vakter och patruller medgifne.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 4 December 1854.
N:o 224.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 5 Dec. 1854.
Presle-Ståndet den 4 — ■—
Borgare-Ståndet den 4 — —
Bonde-Ståndet den 4 •—• —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, med Reglemente för Bankens
styrelse och förvaltning.
(Banko-Utsk:s Mern. N:o 95.)
S. A. K.
Med öfverlemnande af upprättadt Reglemente för Rikets Ständers Banks styrelse
och förvaltning, få Rikets Ständer i underdånighet anhålla, att E. K. M:t i nåder
täcktes om de deruti befintliga stadganden, för hvilkas tillämpning sådant kan anses
erforderligt, låta lill allmänhetens efterrättelse utfärda nådig kungörelse.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 4 December 1854.
700
Expeditions-Utskottels Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 22.5.
N:o 225.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adelri den 3 Dec. 1854.
Preste-Ståndet den 4 — —
Borgare-Ståndet den 4 — —
Bonde-Ståndet den 4 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående utsättande af belöning
för uppfinning af instrument för bränvins mätning
och profning.
(Stats- oeh Särskilda Utskrns Bet:de N:o 28.)
S. A. k.
Hos Rikets Ständer har, efter antagandet af förändrade vilkor för tillverkning
af bränvin, fråga förekommit, huruvida icke någon belöning af allmänna medel borde
utsättas för den, som uppfunne ett instrument, hvilket när som helst tillförlitligt utvisade
huru många kannor bränvin afverkats genom den redskap, hvartill det blifvit fogadt,
samt tillika förmådde angifva medelhalten af ren sprit i det tillverkade bränvinet;
och enär fullt tillförlitliga instrument för bränvins mätning och profning vid tillverkning
i större brännerier skulle icke blott ökä kontrollens säkerhet vid bränvinstillverkningen,
utan jemväl medgifva en ganska betydlig inskränkning i bränneri-kontroliörernas
antal och således åstadkomma en stor besparing i kontrollkostnaden, hafva
Rikets Ständer, som anse, att, derest E. K. M:t skulle finna lämpligt låta anställa försök
med redan uppfunna mätnings- och profnings-instrument och sådana, som kunna
ytterligare uppfinnas, kostnaderna derför böra hänföras till dem, som för kontrollen å
brän vins-till verkningen erfordras, beslutat alt Tre tusen Riksdaler Banko skola ställas
till E. K. M:ts nådiga disposition, att från Riksgälds-kontoret utgå till belöning åt den,
som företer ett så ändamålsenligt och tillförlitligt instrument för bränvins mätning och
profning, att detsamma varder till begagnando i de större brännerierne af E. K. M:t
påbjudet. Hvilket Rikets Ständer få hos E. K. M:t i underdånighet anmäla.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 4 December 1854.
Expedilions-Ulskottels Förslag till underd. Skrifvelse, N:o Så6.
701
N:o 226.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 4 Dec. 1834.
Preste-Ståndet den 4 — —
Borgare-Ståndet den 4 — —
Bonde-Ståndet den 4 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående för höj dt ansvar å
den, sorn utsläpper oringadt svinkreatur, sedan käle är
ur jord.
(Lag-Utsk:s Bet:de. N:o 68.)
S. A. K.
Enär det, till förekommande af skada, som orsakas af svinkreatur, hvilka utsläppas
oringadc, sedan käle gått ur jorden, i 11 kap. 4 §. Byggninga-Balken stadgade
ansvar numera icke synes tillfyllestgörande, helst med afseende å den betydliga
skada, som å allmänna vägarne ofta förorsakas af oringade svinkreatur, hafva Rikets
Ständer, för sin del, beslutat, att 11 kap. 4 §. Byggninga-Balken skall erhålla följande
lydelse:
Då käle är ur jord, skola svin ringade vara. Träffas oringade svin den tid
utom egarens hägnad eller å allmän väg, tage den som vill och gittey dem upp, och
löse egaren dem igen af honom med fem daler för hvartdera. Vill egaren ej lösa,
stämme då den som upptog till Rätten, och betale egaren dubbelt för hvart svin.
Hvilket Rikets Ständer få i underdånighet anmäla; framhärdande etc.
Stockholm den 4 December 1854.
702 Expeditions-Ulskottets Förslag lill underd. Skrifvelse, N:o 227.
N:o 227.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 4 Dec. 1854.
Preste-Ständet den 4 — —
Borgare-Ståndet den 4 — —
Bonde-Ståndet den 4 — —•
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående ett å Riksgäldskontoret
anvisadt tillfälligt kreditiv för Stats-kontoret.
(Stats-Utsk:s Mern. N:o 385.)
S. A. K.
Då, vid den under innevarande Riksdag uppgjorda statsreglering, någon särskild
summa icke, i likhet med hvad som skett vid föregående statsregleringar, blifvit anvisad
att, till statsbehofvens fyllande, efter ingången af Mars månad hvarje år Statskontoret
ulaf Riksgälds-kontoret tillhandahållas, har Rikets Ständers uppmärksamhet
blifvit fästad å den omständighet, att, till följd af detta förändrade förhållande och
enär den ansenliga tillgång för statsutgifternes bestridande, som den beslutade förhöjda
bränvins-tillverknings-afgiften beräknats komma att ulgöra, icke blifver för nästkommande
år. disponibel förr, än närmare årets slut, skulle under höstetiden samma år
förlägenhet möjligen kunna för Stats-kontoret uppstå i afseende å fullgörandet af då
förestående utbetalningar. Rikets Ständer hafva derföre, för att, intilldess uppbörden
af nästa års bränvins-tillverknings-afgifl hinner ingå, åt Stats-kontoret bereda möjligen
erforderlig särskild tillgång för bestridandet af detta Verk dessförinnan åliggande utgifter,
beviljat och å Riksgälds-kontoret anvisat ett tillfälligt kreditiv af Femhundratusen
R:dr, att under September, Oktober och November månader instundande år, i
mån af behof, utaf Stats-kontoret begagnas, under vilkor, dels alt Stats-kontoret, under
loppet af nästkommande Augusti månad, underrättar Riksgälds-kontoret, huruvida
och till hvad belopp nämnda kreditiv-summa behöfver af Stats-kontoret begagnas, dels
ock att hvad häraf lyftes varder till Riksgälds-kontoret återbetaldt före den 1 December
samma år.
Hvilket Rikets Ständer få hos E. K. M:t i underdånighet anmäla; framhärdande
etc.
Stockholm den 4 December 1854.
Expedilions-Utskoltets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 228. 703
N:o 228.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 3 Dec. 1834.
Preste-Ståndet den 4 — —
1854'den 4 Dec. föredraget hos Borgare-Ståndet, som godkände
detta skrifvelseförslag, i hvad det angår den första framställningen,
men ansåg de i andra, tredje och fjerde punkterna
' upptagna frågor hafva förfallit genom Rikets Ständers beslut,
i anledning af sammansatta Lag- samt Allm. Besvärs- och
Ekonomi-Utskottets Mern. N:o 42.
— den 5 Dec. föredraget hos Bonde-Ståndet, som fattat enahanda
beslut som Borgare-Ståndet; i följd hvaraf skrifvelsen är vorden
expedierad med följande innehåll:
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående förändrade föreskrifter
i afseende på skogshushållningen i riket.
(Lag- samt Allni. Besv.- och Ekon.-Utsk:ns Bet:de N:o 29
samt Mern. N:ris 40 och 42.)
S. A. K.
Med fästad uppmärksamhet på de alltmer bekymrande resultater, som af skogshushållningen
här i riket lemnäs, hafva Rikets Ständer ansett lagstiftningens mellankomst
vara af behofvet högt påkallad, för att afvärja vådorna af den vanvård, hvaraf
skogarne lidit, och af den ringa omsorg, sorp, oansedt den stora afverkningen, egnas
åt deras återväxt.
Statens befogenhet att meddela sådana inskränkningar i den enskildes disposition
s-rätt öfver skogen, hvarigenom dess framtida bestånd iakttages, eger ock obetingadt
sin grund i detta naturalsters oumbärlighet; och har ett sådant inblandande från
Statens sida ej eller gjorts öfverflödigt af en stigande upplysning, enär erfarenheten så
väl i andra länder som inom vårt fädernesland deremot visat, huruledes en åt enskilde
lemnad friare förvaltnings-rätt öfver skogen varit till sina följder förderflig, hvarom,
så vidt frågan rörer inhemska nuvarande förhållanden, de af E. K. M.-ts Befallningshafvande
i samtliga länen afgifna underdåniga embetsberättelser lemna ojäfaktigt vittnesbörd.
Vid betraktande af skogs-lagstiflningen i riket och skogshushållningens deraf,
äfvensom af andra förhållanden, föranledda nuvarande tillstånd, företer sig, hvad först
angår lagstiftningen, att densamma lidit af flera väsendtliga fel, och följaktligen derigenom
misslyckats. Uppkommen till följd af tillfälliga påtryckningar från idkarne af de
näringsgrenar, för hvilkas bedrifvande skogsprodukter ansågos oumbärliga, har denna
lagstiftning haft till syfte, mindre att befordra skogsskötseln, än att, till förmån för
dessa af lagstiftaren omhuldade näringsgrenar, nedsätta priset på skogs-effekter och förekomma
skogens afverkning för andra ändamål än dessa näringars behof. De förbud
mot jemväl ett naturenligt begagnande af skogen, som häraf blefvo en följd, kunde
icke annat än menligt inverka på skogsskötseln såsom näring betraktad. Men då
skogsbandteringen allt hitintills icke varit ansedd såsom en näring för sig, utan endast
såsom ett tillbehör till jordbruket eller bergsbruket, dertill ock i väsendtlig mån bidra
-
704
Expedilions-Utskottels Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 228.
git det ringa värde, skogsprodukter hittills egt, kunde ej eller skogs-lagstiftningen hyggås
på insigt i den hushållsgren, som skulle utgjort dess föremål. Slutligen, och till
följd af brist på derför erforderliga emhetsmän, saknades all kontroll öfver lagarnes
efterlefnad.
Under sådana förhållanden blef naturligtvis skogshandteringen vanvårdad. Med
försvinnandet af tvånget i omvårdnaden och vid tillika hastigt stegradt pris på deras
alster, blefvo skogarne föremål för vinningslystnaden, innan allmänheten hunnit inse
deras värde. Sådant kan dock endast ske i den mån bristen rätt kännbart låter sig
erfaras, hvarvid, enär enskilda bemödanden då icke kunnat inom en kortare tidrymd
afhjelpa dessa olägenheter, samt de gjorda försöken, att genom spridande af insigter i
yrket eller omedelbara uppmuntringar verka till en bättre skogshushållning, visat sig
utän all påföljd, omständighelerne ock påkalla en ny lagstiftning, som söker förena
friheten i den enskilda dispositions-rätlen med ett nödigt afseende på samhällets väl.
Under medgifvande af de obestridliga fördelar, s. k. trakthuggning i skogshushållningen
eger, i det att denna method, framför alla öfriga hittills kända, gifver egaren
den högsta möjliga inkomst, som, med skogsmarkens bibehållande i bärande skick,
kan åstadkommas, och således tryggar mot framtida skogsbrist, anse Rikets Ständer
likväl alltför betänkligt, alt, i fråga om enskildes skiftade skogar, genom lag påbjuda
densamma. Endast från kännedomen ocb öfvertygeisen om methodens ändamålsenlighet
synes dess allmännare användande kunna förväntas. Men för att i möjligaste
måtto sprida en sådan kännedom och tillika skydda de många, i särskilda delar af riket
befintliga boställenas skogar från den förstörelse, hvarmed äfven de hotas, blifver
nödvändigt, att, i afseende på dessa skogar, ett ordnadt hushållningssätt införes. De
angående boställs-vården nu gällande författningar, bland hvilka endast Militiae-BoställsOrdningen
den 23 Januari 1836, i afseende å skogens vård, i §§. 38, 39 och 42, innefattar
åtskilliga föreskrifter, de der likväl, till följd af bristen på erforderlig ständig
tillsyn öfver efterlefnaden, befunnits icke hafva ledi till dermed åsyftadt ändamål, innehålla
i allmänhet, att skogen får användas till husbehof, men ej till afsalu, hvilket
åter föranleder dertill, att den för förstnämnda behof ålitas utan jemförlighet med tillgången,
der denna är knapp, under det att, der tillgången öfversliger behofvet, boslälls-innebafvaren,
som ej har något intresse af att vårda skogen, deraf han icke får
skörda någon inkomst, icke om densamma tager någon vård. Nödig klokhet påkallar
alltså att boställs-skogarne ställas under jägeri-betjeningens uppsigt, samt att boställshafvare
åläggas att, enligt gillad skogshushållnings-plan, sköta skogen, med rättighet
att föryttra hvad vid de bestämda årshyggena erhålles, öfverstigande boställets behof
af timmer och vedbrand.
Enär den enskildes rätt till oskiftad skog, enligt gällande lag, icke är att förlikna
vid full eganderätt, utan endast innefattar rättighet att nyttja skogen lill husbehof,
bör sådan skog, derest den skötes odelad, ställas under en tillsyn, som förhindrar
skogens förstöring. Den erfarenhet, som vunnits genom hushållningssättet vid de under
jägeri-betjeningens tillsyn stående allmänningarne, lemnar stöd åt berörda åsigt.
Delegarne i dessa allmänningar erhålla redan frän dem en icke obetydlig utdelning,
som kommer att ökas, i den mån de blifva bättre vårdade. De olägenheter, sorn
kunna uppstå deraf, att en delegare för något år kan behöfva en större utdelning, än
på honom i förhållande till hans andel belöper, kunna afhjelpas derigenöm, att åt honom
för det året, i förskott på kommande årens utdelningar, lemnäs ett större belopp,
sorn sedermera på hans lott afräknas. Beslut härom kunde fattas af jägeri-betjeninrgen,
i samråd med vissa med densamma i tillsynen öfver skogen deltagande ombud för
del
-
Expeditions-Utskottels Förslag till underd. Skrifvelse, N:o SS 9.
7or>
delegarne, hvilkas gemensamma intresse väl fordrar att deras behof i möjligaste måtto
uppfyllas, men på ett sätt, som tryggar för framtida brist. Det härigenom uppkommande
behof af tillökning i jägeri-personalen torde kunna fyllas genom användande af
en del af skogsplanterings-kassans tillgångar.
Med tillkännagifvande af dessa åsigter få Rikets Ständer hos E. K. M:t underdånigst
anhålla:
dels att ett på vetenskapliga grunder bygdt, efter olika orters beskaffenhet lämpadt
skogshushållningssätt må till införande påbjudas icke allenast å de under Kronans
omedelbara disposition ännu varande skogar, utan äfven ä alla till civil- och
militär- samt ecklesiastik-slaten hörande boställens skogar; äfvensom att boställs-innehafvare
må tillförbindas att, i enlighet med uppgjord och fastställd skogshushållningsplan
samt under jägeri-betjeningens tillsyn, vårda boställets skog, mot rättighet för
boställshafvaren att af de årliga afverkningarne å densamma föryttra hvad som öfverstiger
boställets behof af skogsfång;
dels ock alt samfälda skogar, som blifvit till menigheters disposition upplåtna
och hvilka förblifva oskiftade, må ställas under tillsyn af jägeri-betjeningen, tillika med
af delegarne dertill utsedda ombud, på det att jemväl dessa skogar må blifva efter ett
rationell hushållningssätt vårdade.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 5 December 1854.
N:o 229.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 4 Dec. 1834.
Preste-Slåndet den 4 — —
Borgare-Ståndet den 4 — —
Bonde-Ståndet den 4 — —
Rikets Slund,ers underdåniga Skrifvelse, om hvad med handskrifven
invisning bör förslås.
(Lag-Utsk:s Bet:de N:o 67.)
S. A. K.
Genom Kongl. Kungörelsen den 20 Maj 1835 är vordet stadgadt, att handskrifven
invisning, för att, såsom gällande anses, bör, i enlighet med hvad om skuldsedlar
förordnad! är, antingen egenhändigt skrifvas och undertecknas af utgifvaren eller af endera,
då flera skrifva den under, eller ock bestyrkas af två vittnen, hvilka på en
Bih. tilt 11. St. Brot. 1833 & 1834. 10 Sami. 1 Afd. 89
708
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 223.
gång varit tillstädes och af hvilka det ena vittnet skall hafva invisningen skrifvil; mers
ehuru för giltigheten af invisning således fordras, att den helt och hållet är handskrifven,
samt det i äldre författningar stadgade förbud emot tryckta eller graverade invisningar
qvarstår, begagnas likväl i allmänna rörelsen alltjemt till dylika handlingar eller
fordringsbevis tryckta och graverade blanketter, hvilka medelst handskrift ifyllas till
vissa delar samt af utgifvaren underskrifvas, och såmedelst har i sjelfva verket utbildats
en ny form för invisningar, den der innefattar en förmedling af den föreskrifna
samt den förbudna. Genom en sådan förmedling synas ock de vådor, som man befarat
för allmänna rättssäkerheten af tryckta och graverade invisningar och som hufvudsakligen
varit orsaken till bibehållandet af omförmälte förbud, kunna förekommas.
Då nemligen namnen å utgifvare och emottagare samt å den, på hvilken invisning lyder,
summan, hvarå invisas, och dagen, då invisning utgifves, med handskrift utsättas,
äro handlingens väsendtligaste delar äfven handskrifna; och lagen kan således medgifva
att handlingen i öfrigt må vara tryckt eller graverad, utan minskning af den säkerhet
emot förfalskning och bedrägeri, som man, genom de rörande formen nu gällande
föreskrifter, sökt vinna. Derföre och då ett dylikt medgifvande ostridigt är för
affärslifvet behöfligt, hafva Rikets Ständer, med anledning af i ämnet gjord framställning,
för sin del beslutat en författning så lydande:
Med ändring af dels Kongl. Kungörelsen den 2 Augusti 1792 och Kongl. Förklaringen
den 27 Mars 1817, hvilka förbjuda utgifvande af tryckta'eller graverade invisningar,
dels ock Kongl. Kungörelsen den 20 Maj 1835, angående beskaffenheten af
handskrifven invisning, varder förklaradt, att såsom handskrifven invisning må den
anses, uti hvilken namnet å den, som invisningen utgaf, å den, som den emottog, och
å deri, på hvilken den lyder, samt värdet, hvarpå den invisar, jemte utgifningsdagen,
bliivit med handskrift införda. Ställes invisning till innehafvaren, bör ordet »innehafvaren»
ock med handskrift införas.
Med underdånig anmälan härom framhärda etc.
Stockholm den 4 December 1854.
Expedilions-Vtskottets Förslag till underd. Skrifvelse,- N:o 230.
707
N:o 230.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 4 Dec. 1854.
Preste-Ståndet den 4 — —
Borgare-Ståndet den 4 — —
Bonde-Ståndet den 4 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående förändring af hvad
stadgadt blifvit om underställning af Under-Rätts beslut i
vissa fall.
(Lag-Utsk:s Bet:de N:o 69.)
S. A. K.
Rikets nu församlade Ständer, som, på sätt i underdånighet blifvit anmäldt, för
sin del, beslutat en författning, angående stöld och rån, hafva ansett vissa nuvarande
föreskrifter i afseende gå rättegången ej kunna bibehållas oförändrade, derest berörda
författnings-förslag varder lag.
Enligt 5 §. 25 kap. Rätlegångs-Balken, jemförd med Kongl. Förordningen den
20 December 1851, skall Under-rätts utslag underställas Hof-rätts pröfning i, bland
andra, del fall, då någon blifvit dömd för kyrkotjufnad eller annan stöld tredje gången,
eller tilltalats för brott, som å lif går; och som, efter 20 kap. 9 §. MissgerningsBalken,
rån nu hörer lili sistnämnda art af brott, följer, att Under-rätts beslut, i fråga
om rån, för det närvarande bör underställas, antingen den anklagade sakfälles eller ej.
Jemlikt omförmälda, af Rikets Ständer beslutade författning, skall emellertid rån
straffas med lifvets förlust endast i det läll att brottet varit förenadt med så groll
våld alt någon deraf mister lifvet; men deraf blefve åter den följd, att all underställning
af Under-rätts beslut angående rån komme att upphöra i andra än nämnde fall,
så framt icke annorledes varder uttryckligen stadgadt^ Ett stadgande derom är dock
behöfligt. Rån är nemligen ett af de brott, för hvilkas bedömande fordras en särdeles
urskiljning och grannlagenhet. På beskaffenheten af ulöfvadt våld, på farligheten
af användt hot, eller, med andra ord, på en noggrann och insigtsfull pröfning af betydelsen
utaf förekomna omständigheter beror, huruvida ett föröfvadt eller tillämnadt
tillgrepp skall hänföras till rån eller försök dertill, eller falla under en mildare art al
förbrytelser; och det är således omsorgen om den anklagade, som i detta lall påkallar
en ytterligare pröfning, eller samma motiv, sorn gifvit anledning till underställning al
andra mål, t. ex. angående edsöresbrott, hvilket likaledes är af en ömtåligare beskaffenhet,
ehuru straffet derföre ej är af svårare art.
Vid stöld åter är frågan hufvudsakligen endast om pröfning af bevisning om
ett inträffadt faktum; och dä genom 1734 års lag stadgades, att beslut om kyrkotjuf
-
708
Expedilions-Utskotlels Förslag till underd. Skrifvelse, iV:o 230.
nåd samt annan stöld tredje gången skola underställas, skedde sådant ostridigt med
antagande, att dessa brott under vissa förhållanden borde ådraga dödsstraff. Dessa
förhållanden hafva dock långt för detta upphört; men om än föreskriften om underställning
i dessa fall det oaktadt qvarstått oförändrad, synes den förändring i lagstiftningen
om stöld, som Rikets Ständer beslutat, likväl böra föranleda en förändring i
berörda föreskrift, hvars bibehållande haft ett stöd deri, att kyrkotjufnad, likasom annan
stöld tredje gången, nu medför frihetens förlust för lifstiden, derest det stulna
uppgår till ett hundra dalers värde. Så är åter icke förhållandet efter den beslutade
författningen. Enligt densamma kommer frihetens förlust för lifstiden ej i fråga för
kyrkotjufnad, ej eller för annan stöld, förrän den föröfvas fjerde gången. Kyrkostöld
i andra fall är endast belagd med ett strängare straff än vanlig stöld; och stöld, af
hvad art den vara må, kan, om den tredje gången föröfvas, blott föranleda ökning af
högst några år i det straff-arbete, brottet eljest medför. Denna tillökning innebär
emellertid lika litet skäl för underställning af beslut, då någon blifvit dömd för tredje
resan stöld, som beskaffenheten af brottet gör en sådan åtgärd nödig i fråga om kyrkostöld.
De omständigheter, som utgöra skäl för underställning i tjufnadsmål, kunna,
jemlikt oftanämnda författning, ej inträffa förr än fjerde resan, eller då till straffarbete
på lifstid dömes, i hvilket enda fall den således bör ega rum.
På dessa förhållanden stödjes den ändring i rättegångs-ordningen, som, efter
sålunda antydda ågigter, bör vidtagas, med anledning af den förändring Rikets Ständer
redan beslutat i lagstiftningen angående stöld och rån; Och hafva således, under
förutsättning att den i berörda hänseende beslutade författning varder af E. K. M:t i
nåder antagen, Rikets Ständer, för sin del, beslutat eo särskild författning, att, samtidigt
med den förra, träda i verksamhet, hvarigenom, dels med ändring af och dels
såsom tillägg till hvad i 25 kap. 5 §. Rättegångs-Balken, jemte dertill hörande författningar,
' finnes stadgadt derom, att Under-rätts ransakning och' dom i vissa brottmål
skall underställas Hof-rälts pröfning, innan den i fullbordan gåf, varder förklarad!, att
sådan underställning bör ega rum, då någon för rån eller försök dertill sakfälles, ändå
alt brottet ej å lif går, men i mål angående stöld eller inbrott i afsigt att stjäla endast
i det fall att till straff-arbete på lifstid dömes.
Hvilket Rikets Ständer få hos E. K. M:t i underdånighet anmäla.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 4 December 1854.
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 231.
709
N:o 231.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 4 Dec. 1854.
Preste-Slåndet den 4 — —
Borgare-Ståndet den 4 — —
Bonde-Ståndet den S •— —
Rikets Stuiulers underdåniga Skrifvelse, angående upprättadt nytt
Reglemente för Riksgälds-konloret.
(Stats-Utsk:s Meni. N:o 387.)
S. A. K.
Då det Reglemente för Riksgälds-konlorets framtida rörelse och förvaltning,
hvilket Rikets Ständer godkänt och som, synnerligast med hänsigt till verkställighet af
de å Riksgälds-kontoret anvisade utbetalningar, innehåller åtskilliga närmare bestämmelser,
än Rikets Ständers derom till E. K. M:t aflåtna underdåniga skrifvelse^ icke
torde hinna ulskrifvas och till E. K. M:t i underdånighet öfverlemnas innan Riksdagens
nu förväntade snara afslutande, hafva Rikets Ständer uppdragit åt Fullmäktige i
Riksgälds-konloret alt, ofördröjligen efter innevarande Riksdags slut, till E. K. M:t, ä
Rikets Ständers vägnar, i underdånighet aflemna en bestyrkt afskrilt af delta Reglemente,
med undantag endast af de delar deraf, som handla om Riksgälds-kontorets
styrelse och betjening.
Hvilket Rikets Ständer få i underdånighet anmäla; framhärdande etc.
Stockholm den 5 December 1854.
i
710 Expeditions-Utskottels Förslag till underd. Skrifvelse, N:ris 232, 233.
I
tade
N:o 232.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 4 Dec. 1854.
Presle-Ståndet den 4 — —
Eorgare-Ståndet den 4 — —
Bonde-Siandet den 5 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, med ny Riks-Stat.
(Stats-Utsk:s Mein. N:o 389.)
S. A. K.
Den för 1855 och följande åren, intilldess nästa statsreglering vidtager, upprätRiks-Stat
få Rikets Ständer härmed i underdånighet öfverlemna.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 5 December 1854.
N:o 233.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 4 Dec. 1854.
Presle-Ståndet den 4 —- —
Borgare-Ståndet den 4 — ■—
Bonde-Ståndet den 5 —• —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, om upphäfvande af förbudet
mot bivistande af främmande gudstjensler.
(Lag-Utsk:s Behdeu m. m. N:ris 33 och 46.)
S. A. K.
Hos Rikets Ständer har blifvit erinradt, hurusom i Kyrkolagens 1 kap. 3 §,
stadgades, att den, som här i riket bevistar främmande religions-öfning, skall böta
Expeditions-Vtskottets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 233.
711
etthundra daler silfverinjnt; men genom Kongl. Kungörelsen den 24 Januari 1781
förklarade K. M:t, att, ehuru K. M:t ej kunde upphäfva förbudet för sina Lutherska
undersåter att bivista främmande gudstjenster, emedan ingen af nyfikenhet bör försumma
sin egen, skulle likväl ingen för denna öfverträdelse böta mer än tio daler,
efter omständigheterna; hvadan grunden för detta förbuds bibehållande varit en helt
annan, än för dess tillkomst. Man ville nemligen dermed till en början förekomma
insupande af villfarelser, hvaremot det bibehölls endast för att befordra god ordning.
Rikets Ständer anse det emellertid lika obehöfligt för detta ändamål, som det numera
är olämpligt, hvilket visar sig deraf, att dess tillämpning numera aldrig ifrågasättes.
Då Rikets Ständer sålunda funnit detta förbud böra upphäfvas, mäste likväl häraf
blifva en följd, att det i åberopade Kongl. Kungörelse jemväl förekommande förbud
för främmande religions-förvandter att vid sina gudstjenster inlåta andra än dem, som
äro af deras trosbekännelse, förfaller.
Rikets Ständer hafva alltså, för sin del, beslutat en författning, hvarigenom
stadgas, att det i K. M:ts nådiga Kungörelse den 24 Januari 1781, angående några
omständigheter rörande den religions-frihet, som beviljad vore i anledning af 7 §. uti
Sveriges Rikes Ständers beslut vid Riksdagen i Stockholm den 28 Januari 1779, innefattade
förbud för K. Mits Lutherska undersåter att bivista främmande gudstjenster,
och för främmande religions-förvandter att vid sina gudstjenster inlåta andra än dem,
som äro af deras trosförvandter, upphört att vara gödande.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 5 December 1854.
712
REGISTER
öfver de af Rikets Höglofliga Ständers Expeditions-Utskott, under
1853—1854 årens Riksdag, afgif?ia förslag till Rikets Ständers
underdåniga skrifvelser till Kongl. Maj:t m. rn.
N:0
1. Underdånig skrifvelse, angående utsedde Ledamöter i det af Kongl. Majit äska
de
Hemliga Utskott.
2
skilliga fästningsbjggnader år 1854.
3
4
5
6.
angående inbetalning till Riksgäldskontoret af en mot köpeskillingen för
f. d. Hofbagari-egendomen i Stockholm svarande summa.
7
tens räkenskaper.
8
och 17:de §§ i 30 kapitlet Rättegångs-Balken.
9
årliga accords-amorteringsbeloppet för Landshöfdingetjensten i Calmar.
10
styrelserne.
11. — — angående revision af föreskrifterna i afseende på eder och deras använ
dande.
12
13
14
15
S. L. Theorell att vara Rikets Ständers Justitie-Ombudsman.
16. Förordnande för Häradshöfdingen, Revisions-Sekreteraren, L. Th. Almqvist att
vara Rikets Ständers Justitie-Ombudsmans Suppleant.
17. Underdånig skrifvelse, angående val af Justitie-Ombudsman och dess Suppleant.
18
rings-Formen.
19
i stället för ljuspenningar åt e. o. tjenstemän och vaktbetjente.
20
stjerna samt hennes dotter.
Register.
713
N:o
21. Rikets Ständers Förordnande för utsedde Ledamöter i Komilén för Tryckfrihe
tens
vård.
22. Underdånig skrifvelse, angående Riksgälds-kontorets befrielse från skyldighet att
erlägga postporto för emottagna fribref.
23
båtar.
24
25
26
hamnbyggnadslån.
27
träffad eldsvåda på ön S:t Rartheleiny.
28.
angående godkända Förslag till ändringar i Rikets Grundlagar.
29. —•— i anledning af H. K. H. Hertigens af Södermanland dödliga frånfälle.
30.
angående val af en Ledamot i Hemliga Utskottet.
31
het från annan tjenst.
32
33.
i fråga om upphäfvande af införseltullen på spannmål och mjöl.
34
och Jönköpings län, samt anslag till derigenom erforderliga ersättningar.
35
kopparräntan å tillverkningarne vid Stora Kopparberget, m. m.
36
37
38
rote-vacance-afgi ften.
39
40.
i fråga om rättighet för allmogen i de norra länen att afhemta tjäruved å
Kronans skogar.
41.
angående inkomsten af stomhemman vid Pastorater i Calmar stift, under
extra nådår.
42. Rikets Ständers underdåniga Tacksägelse-adress lill Kongl. Maj:t, i anledning af
den å de Förenade Rikenas vägnar aflåtna Neutralitets-Förklaring samt de
från främmande Makter derå afgifna svar.
43. Rikets Ständers underdåniga skrifvelse, angående ett Markaryds församling, för
Kyrkobyggnad, beviljadt lån.
44. — — angående försäljning af det / k. materialhuset i Calmar.
45
Öland.
46.
angående utbyte af indragna pukslagare-bostället Hvetlanda, Thomas- och
Kulla-gårdarne emot häradshöfdingebostället Repperda Drakegården i Jönköpings
län.
47
domsaga på lön anslaget qvarnställe.
48
staden Jönköping.
49
Bih. till R. St. Prot. 1853 4854. 40 Sami. 1 Afd. 90
714
Register.
N:o
50. Underdånig skrifvelse angående, ändring i 4 Kap. 2 § Rättegångs-Balken.
51
Maj.:ts Nådiga tillstånd, vistas utrikes.
52
53
del för behöfvandes undsättning i missväxtår.
54
myndig.
55
56
tid varit borta, utan att låta höra af sig.
57
åbragta kostnader, förlidet år.
58
59
ersättning för syner och andra förrättningar.
60
61
62
de genom kolera-farsoten föranledda kostnader.
63
64
funnen machin för uträkning och tryckning af mathematiska tabeller.
65
i Götheborg, m. m.
66
67
valtning.
68
underhålla vägar och broar.
69.
angående restitution af lönebevillning vid Westmanlands och Jönköpings re
gementen
samt Wermlands Fältjägare-regemente.
70
S:t Bartelemy, Öfversten J. H. Haasum.
71
72
Indragning-Staten.
73
74
provinsen Halland utgående Helgonskyld.
75
den år 1849 nedbrunna del af Lidköping.
76
ödes-qvarnars befriande från grundskatt.
77
78
enskildt nyttiga arbetsföretag.
Register.
715
N:o
79. Underdånig skrifvelse angående beviljadt lån för åstadkommande af en båtled
emellan Åsunden och Jernlunden m. fl. sjöar i Östergöthland m. m.
80. —— i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga hemställan till Rikets Ständer, rörande
Folkskole-lärares pensionering.
81
82
bosättning i riket.
83
84
af kolera-farsotens införande i Riket, m. m.
85.
angående inställandet af bränvinstillverkning i sammanhang med pressjästbe
redning.
86. —— om antagande af decimal-system för mått och vigt.
87
88
het att underhålla en del hus å prestgård.
89
enka.
90.
angående framtida inrättande af en Svensk Lif-försäkrings-anstalt.
91
92
93
94
byggnad inom Klosters församling af Nyköpings län.
95
96
97
dagsverken in natura till kungsgårdar och andra kronolägenheter.
98
99
diskonten.
100
kyrkogård inom Malmöhus län.
101
mätare i Norrbottens län, m. m.
102
Operahuset i Stockholm gränsande tomt.
103
räntan ingående persedlars omsättning och förenkling.
104
lets lägerplats Malmen.
105
och Hult.
106
nngs-Formen.
107
nikation mellan Sveriges fasta land och Gottland.
108
716 * R e g i $ t e r.
N:0
109. Underdåning skrifvelse, rörande anslag för hospitalernas förbättrande samt angå
ende
inrättande af ett hospital för hufvudstaden.
110
straffet för olofligt innehafvande af dyrk.
111
eller lägenhets avstående för allmänt behof.
112
verkställda granskning af under Kommers-Kollegium ställda fonders förvaltning.
113
114
115. —— angående ändring af 8 § i Kongl. Förordningen om Kyrkoråd den 29
Augusti 1843.
116
berättelse angående Statsverkets samt andra af allmänna medel bestående
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning.
117.
angående eftergift af Kronans rätt till dana-arf efter Näringsidkerska!) Joh.
Em. Hollander.
118
och jungfru Chr. Lundström.
119
måls-arrende-belopp för Strömholms kungsladugård.
120
säljning till skatte.
121.
angående upplåtelse åt Serafimer-Ordens-Lazarettet af plats för en tvättin
rättning
från en kronans angränsande egendom.
122
Eskilstuna, Klosters och Fors’ församlingars begrafningsplats.
123
holms stads nya kyrkogård samt till plats för ett dödgräfvare-boslälle derstädes.
124
verskjutande mindre ro te-andel.
125
126
127
128
129.  angående regleringen af utgifterna under Riks-Statens Fjerde Hufvud-Titel.
130
131
132
133
134.
Se N:o 169.
135.
angående bildande af en pensions-anstalt för Sveriges bandelsflotlas skep
pare,
styrmän och sjöfolk.
136
137
Orebro fästade vilkor.
138
af jord från Ultuna Kungsladugård och Kronoparken Asen.
Register.
717
N:o
139. Underdånig skrifvelse, angående förändring i erläggandet af våg- och mätare -
penningar i Westerås.
140
fall, hör antagas.
141
mentets handläggning.
142
tets handläggning.
143
handläggning.
144
handläggning.
145
handläggning.
146
147
skatten å bränvinstillverkningen.
148.
angående ersättning till Statskontoret för åtskilliga förskottsvis bestridda
utgifter.
149
exposition i Paris.
150
ning af stadens begrafningsplats m. m,
151
152.
angående viss tid för emottagande i Kronans uppbörd af Rikets Ständers
Banks utelöpande sedlar å 16, 12 och 8 sk. banko samt å 14 och 10 sk.
kopparmynt.
153. —•— angående nedsättning i Tionde-tackjerns-skatten.
154
juia patronatus.
155
156
förvaltning och räkenskaper.
157
Garl XlU.s torg i hufvudstaden, till disposition på vissa vilkor.
158
hamn beviljade hamnbyggnadslån.
159
1842.
160
161
162
Titel.
163
164
165
dugård i Götheborgs och Bobus län.
166. -1 angående ett låneunderstöd åt staden Christianstad.
718
N:o
167. —
168
169
170
171
172
173. ___
174
175
176
177. „
178
179
180
181.
182.
183
184.
185
186
187
188
189
190
191
192
193
194
195
196
197
Register.
angående understöd för fullbordandet af Norbergs jernväg,
angående postbevillningen.
angående inrättande af ett Ecklesiastik-Kollegium.
i fråga om beredande af förslag lill lag angående naturalisation af utländske
män.
angående beredande af förslag lill särskild stadga för behandling af en
del regeringsärender.
angående en fyranläggning å Gottska Sandön.
angående pension för t. f. chefen vid Skogs-lnstitutet m. m. J. A.
af Ström.
angående decimal-systemets tillämpning på Rikets mynt.
angående ersättning till Bergsfogdarne för förlorade löneinkomster,
angående Kansli-Rådet J. D. Valerii enkas och barns befriande från eli
honom i lifstiden ådömdt ersättningsansvar.
angående anslag för åtskilliga byggnadsarbeten uti Kongl. Slottet i Stockholm
och Gripsholms Kongl. Lust-Slott, m. m.
angående fyllnad i ersättningen till Wadstena Krigsmanshus-kassa och
Amiralitets-Krigsmanskassan, för dem frångångna afgifter vid fastighetsköp.
\
angående erforderligt statsbidrag till upprätthållande af den Arméens pensionskassa
åliggande pensionering.
angående de i Regerings-Formens 63 § föreskrifne kreditiv-summor.
angående utfärdande af ny skolordning m. m.
angående förändring i stängselskyldigheten.
angående Statens medverkan för jernvägars anläggning.
angående revision af författningarne rörande handtverksvarors stämpling.
i anledning af Kongl. Majlis Nådiga Proposition med förslag till Grufve
Sladga.
angående ändringar i brottmåls-lagstiftningen.
angående Fridlysnings-Stadga för allmänna kanal-, sluss-, jernvägs- och telegraf-anläggningar.
angående löftesmäns berättigande alt uppsäga och betala gäld, m. m.
angående ett tillägg till 1 Kap. 2 §. Missgernings-Balken, i fråga om olofligt
utdelande af Sakramenten.
med Instruktion för Rikets Ständers Revisorer öfver Banco-Diskont-Verket
samt Låne-kontoren i orterna.
angående backstugusittares m. 11: s befriande från Mantalspenningars
utgörande.
i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om ändring i 39, 40 m. fl.
§§ i Regerings-Formen samt 4, 6 m. 11. §§ i Riksdags-Ordningen.
med förslag till Förordning angående handelsböcker och handelsräkningar.
angående inköp af en staty i marmor, tillhörig sterbhuset efter Majoren
A. Schiitzercrantz.
angående vilkoren för tillverkning af bränvin, jemte förslag till Förordning
angående vilkoren för bränvins tillverkning,
angående tullbestämmelser för Bränvin och Sprit,
angående statsbidrag för jernvägs-anläggningar.
Register.
N:o
198. Underdånig skrifvelse, angående statsanslag till Lazarettet 1 Luhd.
199
Borås.
200. —— i anledning af Kongl, Majits Nådiga Proposition öm understöd af allmänna
medel till Tullstatens pensions-inrättning.
201
202
om lifsfarligt vapens begagnande i oträngd! mål.
203
angående viikoren för Bränvins försäljning.
204
205
ifrågakommande allmänna medels upplånande genom lifgifvande af fonderade
Stats-Obligationer.
206
207
208
eller blind tjenstemans skiljande från ordinarie beställning.
209
tomtreglering derstädes.
210
211
föreskrifter.
212
213
214
215
216
tecknade.
217
218
mans klyfning och jordafsöndring.
219
redskap.
220.
angående grunderna för debitering och redovisning af afgifterna för brän
vinsförsäljning.
221
222.
om användandet af de för en tillämnad vattenledning till Carlskrona an
skaffade
jernrör.
223
mande af oloflig inr och utförsel af varor m. m.
224
225
mätning och profning.
226
ur jord.
227.
angående ett å Riksgäldskontoret anvisadt tillfälligt kreditiv för Stats
kontoret.
720
It e g i s t er.
N:o
228. Underdånig skrifvelse, angående förändrade föreskrifter i afseende på skogs
hushållningen
i Riket.
229.
om hvad med handskrifven invisning bör förstås.
230
Rätts beslut i vissa mål.
231
232
233
STOCKHOLM, tryckt hos ISAAC MARCUS, 1855.
