# ID: svediakorp-gov2237
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 73,034
# sentences: 1,585
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 90. 7
revisionen gjorde sig det hopp, att Kongl. Maj:t skulle så ordna ärendenas gång inom
departementet, att det högst vigtiga undervisningsväsendet kunde få påräkna en närmare
och omständligare tillsyn.
Sedan den högre styrelse öfver läroverken upphört, som tillförene varit lemnad åt
det år 1801 af Konungen inrättade Kanslersgiilet, hvars befattning år 1809 uppdrogs åt
den år 1833 indragna Kanslistyrelsen, hade frågan om nödigt biträde åt föredraganden uti
Ecklesiastik-departementet i och för läroverks-ärendenas styrelse och vård, på detta sätt
af sist församlade skolrevision blifvit väckt. Att en Byrå-chef för dessa ärendens särskilda
behandling skulle anställas, utgjorde förslagets första moment, men i afseende på det
andra, eller frågan om biträde af i undervisningsväsendet erfarne och kunnige män, hade
revisionen ej uppgifvit, huruvida den ansett dessa böra antingen utgöra ett permanent
Kollegium, eller, i likhet med hvad lärer vara förhållandet i Norrige, bestå af personer
utom embetsverket, som af föredraganden i särskilda förekommande fall anlitades och rådfrågas.
Utan att ingå i någon granskning häraf, har motionären blott velat framhålla första
momentet af frågan eller behofvet af en särskild Byrå-chef för läroverks-ärender inom
Kongl. Ecklesiastik-departementet, under förhoppning att, derest föredraganden erhåller ett
ständigt biträde af en för sådant ändamål anställd Byrå-chef, och i förutsättning att denne
äfven alltid måste vara en i undervisningsväsendet erfaren och kunnig man, det biträde,
som dessutom skulle erfordras, må efter hand och befogenhet kunna framgent anställas.
Gåfves åt en sådan person en anständig aflöning, och vore han förbunden att uteslutande
egna hela sin tid åt sitt nya uppdrag, har motionären ansett ändamålet med blott
ett enda sådant biträde, och hvilken person borde vara amovibel i likhet med nuvarande
Expeditions-chefen, säkrare kunna uppnås, än om det anslag, staten torde kunna lemna,
delas mellan flera, som således ej fä någon få tillräcklig inkomst, att deraf kunna med
familj lefva i hufvudstaden, hvaraf följden blefve den vanliga, att antingen de tillika skulle
söka sig andra befattningar och förlora hågen och förmågan att fullt egna sig åt denna,
eller att ingen verkligen duglig person skulle vilja emottaga en sådan tjenst, men att
sinecurer deraf skulle uppstå för åtskilliga behöfvande personer inom hufvudstaden.
Till förekommande häraf har motionären föreslagit för en Byrå-chef uti läroverksärenden
samma lön, att på rikets stat uppföras, som för Expeditions-chefen utgår, eller 3000
rdr banko, samt resekostnaders bestridande utaf extra utgiftsmedel för de resor han af
föredraganden erhåller uppdrag att, å tjenstens vägnar, företaga, med det vilkor, att han
8 Allmänna Bevars- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 90.
sin tjenst icke längre behåller, än på obestämd tid, samt med rätt att till sin förra tjenst
återvända, i fall han sådan innehafver, hvilken under tiden må af vikarie skötas emot
halfva lönen, då den öfriga hälften tillfaller Elementarläroverkens besparingsfond; förutsättande
motionären i alla händelser, att till sådan Byrå-chef endast och alltid bör komma
att utses en yngre person af läroverket, vare sig från akademien eller skolan, begåfvad ej
blott med lärdom, utan äfven med till tjensten nödig erfarenhet.
Utskottet får i anledning häraf anföra, att sedan frågan om inrättande af en särskild
Afdelning eller Byrå inom Ecklesiastik-departementet för behandling af läroverksärenden
blifvit i ofvanberörde måtto af 1S43 års skolrevision väckt, har densamma utgjort
föremål för både Kongl. Maj:ts och Rikets Ständers pröfning. Enligt hvad protokollet för
Ecklesiastik-ärenden af den 9 November 1847 utvisar, och hvilket är bilagdt Kongl. Maj:ts
vid sistförflutna riksdag aflåtna nådiga proposition till Rikets Ständer, angående statsverkets
tillstånd och behof, har Chefen för Ecklesiastik-departementet i underdånighet anmält behofvet
af en Öfverstyrelse för undervisningsverken, hvarefter Kongl. Maj:t uti bemälda nådiga
proposition väl gifvit tillkänna, det Kongl. Maj:t icke funnit skäl att, rörande detta
behof, då göra nådig framställning, men deremot äskat ett särskildt årligt anslag af 3,000
Rdr för bekostandet af det biträde, sorn till skolväsendets ordnande komme att lemnäs af
personer, hvilka i ämnet egde speciel kännedom och erfarenhet. I anledning häraf tillstyrkte
Stats-Utskottet, uti sitt betänkande N:o 124, att så väl det öfverskott, hvilket
kunde uppkomma å den med skolafgifterna afsedda stats-lillgång, som ock besparingarne
å Elementar-läroverkens anslag, måtte användas till arbetsbiträde och resekostnader, äfvensom
till öfriga för den nya läroverks organisationens verkställande nödiga utgifter• och bifölls
detsamma af Rikels Sländer.
Stats- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten fingo äfven vid nämnde
riksdag till gemensam handläggning emottaga motioner angående inrättandet af en Byrå
för läroverks-ärenden inom Ecklesiastik-departementet och yttrade, vid besvarandet deraf
i Utlåtandet N:o 81, som af Riksstånden godkändes, att, då medel blifvit anvisade till arbetsbiträde,
resekostnader med (lera nödiga utgifter i och för den nya läroverksorganisationen,
samt enär Kongl. Majit såmedelst egde tillfälle att på sätt, som i Nåder ansåges lämpligast,
ordna tillsynen öfver Rikets läroverk, Utskotten funnit sig böra hemställa, att motionerne
icke måtte till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Dä förslag
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Vt skottets Utlåtande, Nio 90. 9
Då förslag om anställande af serskildt biträde åt Chefen för Ecklesiastik-departementet
i och för behandlingen af läroverksärenden nu blifvit i ofvanomförmälde måtto af
enskilde motionärer framställde, så får Utskottet, i anledning deraf, anföra, att enär Kongl.
Maj:t funnit Sig föranlåten att vid sistlidne riksdag, i och för ordnandet af skolväsendet,
till Rikets Ständer göra framställning om medels anvisning till bekostande af nödigt biträde
dervid af kunnige och erfarne personer, men icke funnit skäl att vid innevarande riksdag
göra en likartad framställning, behofvet af ett sådant biträde icke mera synes i samma mån
som förut vara för handen.
Utskottet tror, att, om för ärendenas behöriga vårdande och oafbrutna gång inom
Ecklesiastik-departemeritet det funnits oundgängligt att öka den der redan befintliga etnbets-
eller tjenstemanna-personal, Kongl. Maj:t, som först och säkrast är i tillfälle att ett
sådant behof inse och bedömma, då ej heller underlåtit att derom till Rikets Ständer göra
nådig framställning, samt att derföre hvad af motionärerne härutinnan blifvit föreslaget
kan anses obehötligt, hvadan Utskottet
får vördsamt tillstyrka, att ifrågavarande motioner icke må till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 2 Maj 1851.
Häremot anfördes följande reservation af Herr Kontraktsprosten J. C. Söderberg:
”Emot Ekonomi-Utskottets sätt att affärda dessa motioner får jag mig reservera, emedan
jag anser Ekonomi-Utskottet icke ega rättighet att till afgörande företaga frågor rörande
statsanslag till tjenster, hvilka tillhöra Stals-Utskottets behandling, och med hvilket Utskott
derför detsamma åtminstone hade bordt sammanträda, liksom skedde vid förliden riksdag
för de då i samma syftning väckta motioner, enligt hvad synes af sammansatta Stats- och
Ekonomi-Utskottens Utlåtande N:o 81 riksdagen 1848. Jag får äfven reservera mig emot
Utskottets åtgörande att nu serskildt behandla Herr Ribbings motion om inrättande af ett
Ecklesiastik-kollegium, hvilken motion, om äfven mer omfattande, hade, enligt min tanka,
rättare bordt sammanföras med de i detta Utlåtande intagna, hvilka till en del afse detsamma
eller organisationen af en läroverks-styrelse. Hvad sjelfva saken angår, får jag slutligen
reservera mig emot de af Utskottet anförda motiverna för dess beslut. Med inrymmande
af allt tillbörligt afseende för Universitetens och Elementar-läroverkens nuvarande
Bih. till R. St. Prot. 1850—1851. 8 Sami. 20 Haft. 2
10 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 91.
styrelser, äro likväl dessa så många och tillika alla underordnade Konungens Ecklesiastikdepartement,
hvars Chef, enligt hvad Kongl. Maj:t i Dess nådiga proposition till Ständerne
vid förliden riksdag tilikännagaf, är i behof af biträde i och för läroverks-ärendena, att i
afseende på sakens erkända vigt och hvilken inom sista läroverks-revision enhälligt omfattades
samt jemväl vunnit ett förtjent afseende af de deröfver hörda auktoriteter, föga
torde behöfva tilläggas. Ehuru ytterligare en Kongl, proposition i sådant hänseende kunde
vara att vänta, vågar jag dock anse, ieke i denna fråga bordt vara enskild motionär mindre
tillständigt göra förslag eller hoppas framgång, än erfarenheten vid denna riksdag redan
visat genom det lysande resultatet af en annan, äfven genom enskild person väckt,
motion, om betydliga anslag och inrättandet af 2:ne nya professioner vid Upsala Universitet.”
N:o 91.
Ank. till Exp.-Utsk. den 3 Maj 1851, kl. 12 midd.
Utlåtandej i anledning af räckt fråga, om förändring af
11 § uti Kongl. Stadgan om Tullförpassning och Tullbevakning.
Uti en hos Vällofliga Borgare-Ståndet väckt, till Utskottet remitterad, motion, har
Herr W- Palander, anmärkt olämpligheten af den uti 11 § af gällande förpassnings-stadga
intagna föreskrift, att för erhållande af förpassning å utländska varorna Arrac, Cognac, Genever,
Rom, Sprit, Kaffe, Socker, Tobaksblader, Negerhead och Vin, det vilkor skulle ega
rum, att varan bevisligen inkommit i riket, eller blifvit från nederlagen förtullad, inom tvä
år från den dag, då förpassning äskas, och föreslagit, att berörde föreskrift, som vore stridande
emot eganderättens helgd samt derjemte i handeln medförde många obehagligheter
och förluster, måtte förändras derhän, att ”så länge införtullad vara finnes i någons ego,
bör den utan hinder få försändas land- eller sjövägen;” äfvensom motionären ansett, att
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 92. 11
andra lämpliga åtgärder kunde vidtagas, som betryggade emot tullförsnillning för sådane
varor, såsom t. ex. hvarje Collys förseende med den tullkammares sigill, hvarest införtullning
skett.
Att de kontroller, som äro stadgade, till förekommande af tullförsnillning och oloflig
införsel af utländska varor, icke helt och hållet medföra den med samma kontroller afsedda
verkan, är ett af dagliga erfarenheten besannadt förhållande, som bäst bevisas af antalet
utaf de förbrytelser emot tullförfattningarne, som vid domstolarna beifras. Den föreskrift,
hvars borttagande motionären påyrkat, bidrager dock obestridligen i betydlig mån
till upptäckten af tullförsnillning för ofvanomförmälda varor, helst de, som få införas endast
i stapelstäderna, icke kunna derstädes mer än till ringare del konsumeras, utan måste vidare
för afsättningen till landsorterna försändas; och som, efter Utskottets tanke, hägen
att insmugla sådana varor skulle uti ej obetydlig mån ökas genom upphäfvandet af ifrågavarande
föreskrift, som dessutom icke, på sätt motionären antydt, medför någon serskild
kostnad, enär lösen för bevis om skedd förhållning icke eger rum; så
får Utskottet hemställa, att motionen må förfalla.
Stockholm den 2 Maj 1851.
N:o 92.
Ank. till Exp.-Utsk. den 3 Maj 1851, kl. 12 midd.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande
eller ändring af Kongl. Brefvet den 2 Augusti i836, angående
tull för segling å bränvinskärl, sorn föras öfver
saltsjön.
Under åberopande deraf, att lagstiftningen för handeln och industrien synts i allmänhet
vilja arbeta sig ur de band, som fordna förhållanden möjligen gjort behöfliga, har
Herr J. F. Ekenman uti en inom Vällofliga Borgare-Ståndet väckt, till Utskottet remitterad,
motion, yrkat upphäfvande af den genom Kongl. Maj:ts nådiga Bref den 2 Augusti
1836 meddelade föreskrift, att vid inrikes bränvinstransporter, hvarunder saltsjön till större
12 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 92.
eller mindre del befares, tallförsegling skulle anbringas å eller öfver alla öppningarna af
bränvinskärlen samt till framkomsten bibehållas i orubbadt skick vid det ansvar, 25 § i
Förpassningsstadgan bestämde, och att en afgift af 4 skillingar banko skulle utaf godsegaren
erläggas för hvarje sålunda försegladt bränvinsfastage; och bar motionären förmält, att
det sällan eller aldrig skulle inträffa, att nämnde försegling förblef orubbad till framkomsten
och att det då för skepparen återstode att% freda sig från det dryga bötesansvaret,
genom ådagaläggande deraf, att rubbningen skett af våda, hvilket i de flesta fall vore ganska
lätt, så att den afsedda kontrollen icke vunnes. — Slutligen och för den händelse, att
denna kontroll ansäges böra bibehållas, har motionären hemställt, att den dervid föreskrifna
afgift måtte anses inbegripen bland de sportler till tulltjenstemännen, hvilka genom Kongl.
Maj:ts nådiga kungörelse den 3 December 1812 äro afskaffade.
Hvad först angår motionärens yrkande derom, att ifrågavarande tullförsegling skulle
upphöra, så, enär det icke är uppgifvet, att någon olägenhet för rörelsen genom denna
kontroll eger runi samt hvad motionären förmält om samma kontrolls otillräcklighet till
följe af ofta inträffande rubbning utaf förseglingen, synes vara ett ämne, som icke tillhör
Rikets Ständers, utan vederbörande embetsmyndighets upptagande och pröfning, finner
Utskottet sig böra hemställa,
att motionen i denna del icke må till åtgärd föranleda.
Beträffande derefter motionärens framställning i öfrigt, åsyftande, att den med oftanämnde
tullförsegling förenade afgift måtte upphöra; så och med tillkännagifvande, att en lika
beskaffad framställning vid sednaste riksmöte blifvit gjord, får Utskottet, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad Ekonomi-Utskottet då i ämnet yttrat, (i BetänkandefiN:o 104},
vördsamligen anföra, att den åberopade Kongl. Kungörelsen af den 3 December 1842 endast
afsett borttagande af så beskaffade sportler, som enligt 1S30 års Sporteltaxa tulltjenstemännen
tillkommit, men icke sådana, hvilka, likasom den ifrågavarande, genom serskilda
författningar blifvit dem tillagda; äfvensom att skäl icke synes vara att afskaffa denna sportel,
emedan i sådant fall statsverket, som icke uppbär någon inkomst i tullbehandlingsväg
af ifrågavarande trafik, skulle få vidkännas kostnad för ersättning af tulltjenstemännens besvär
med förseglingen, hvilken kostnad deremot billigtvis syn es böra drabba den trafikerande;
på grund hvaraf allt Utskottet tillstyrker,
att motionen äfven i denna del må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 2 Maj 1351.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial, N:ris 93 och 94. 13
N:o 93.
Ank. till Exp. Utsk. den 3 Maj 1851, kl. 12 midd.
Memorial, i anledning af återremiss af Utskottets betänkande
IS:o ya om inrättande af Länsnämnder.
Vällodige Borgare-Ständet har till Utskottet återremitterat nämnde betänkande;
men som detsamma blifvit af de öfriga Iliks-stånden bifallet och beslut deröfver sålunda
redan är fattadt,
så kan återremissen icke föranleda till någon Utskottets vidare åtgärd.
Stockholm den 2 Maj 1851.
N:o 94.
%
Ank. till Exp.-Utsk. den 3 Maj 1851, kl. 12 midd.
Memorial, i anledning af återremiss af Utskottets utlåtande
N:o 8ij angående förändringar i Kongl, förordningen
om Prestval af den 1 April i8f3.
Detta utlåtande, som är af Ridderskapet och Adeln, Borgare- och Bonde-Stånden,
enligt einottagna protokolls-utdrag, under den 16 sistlidne April i sin helhet bifallet, har
af högvördiga Preste-Ståndet, i afseende på den i utlåtandet föreslagna förändring uti 45
§ af högstberörde nådiga förordning, blifvit återremitteradt; men som beslut äfven uti
återremitterade punkten sålunda redan är fattadt; så
kan återremissen icke föranleda till någon Utskottets vidare åtgärd.
Stockholm den 2 Maj 1851.
Bih. till R. St. Prot. 1850—51. 8 Sami. 30 Iläft. " 3
STOCKHOLM, TBYCKT HOS N. MARCUS, 1851.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 95.
1
N:o 95.
Ank. lill Exp. Utsk. <ien 15 Maj 1851, kl. 5 c. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om åtgärders vidtagande
för befordrande af slöjder och binäringar lins
allmogen m. m.
Förenämnde, lill Allmänna Besvärs- oell Ekonomi-Utskottet remitterade, motion har
blifvit väckt inom Vällofl. Borgare-Slåndet af Hr K. A. Almyren, hvilken deruti anfört: att,
som det härda klimatet i Sverige, jemförelsevis med andra länders, ej blott föranledde behofvet
af varmare kläder och boningar samt starkare och ymnigare föda, och sålunda gjorde
lefnadskostnaden högre, utan ock förhindrade sysselsättningen vid jordbruket under en stor
del af året, vore det af högsta vigt och nödvändighet att hos allmogen uppmuntra hågen
för sådana slöjder och binäringar, med hvilka husfadren kunde nyttigt sysselsätta sig sjelf,
sina barn och tjenare under de lediga timmar, som de långa höst- och vinteraftnarne lemnade.
Sådant vore ej blott i ekonomiskt hänseende gagneligt genom den inkomst, som
sålunda bereddes, utan äfven, och kanhända förnämligast genom den omtanka, hushållsaktighet,
arbetsvana och flit, som medelst sådana slöjders och näringars utöfvande under
hölles
och hvarigenom de verksamt bidroge till bibehållande af sedernas renhet. Med den
händighet och skicklighet i flera mekaniska arbeten, som redan af ålder fördelaktigt utmärkt
Sveriges allmoge, serdeles i vissa provinser, och med den rika tillgång på ypperliga
arbetsmaterialier uti metaller, mineralier och lätt arbetade samt derjemte vackra trädslag,
som här funnos, skulle bislöjderna, till båtnad för allmogen och det hela, kunna
uppbringas till vida större höjd och omfattning, än för närvarande, derest sådant af staten
Bill. till R. St. Prot. 1850—5i. 8 Sami. 21 Haft. 1
2 Allmänna Bevars- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 95.
underlättades medelst beredande af tillgång på modeller och bättre verktyg, m. m., samt
införande af den arbetsfördelning, som i Schvartzwald och Neufchatel gjorde landtfolkets
bislöjder så vinstbringande; hvadan motionären, som redan vid 1844 års riksdag väckt
fråga om vidtagande af anstalter för vidare utveckling af arbetsskickligheten hos Dal-allmogen,
nu ansåg sig böra förnya samma framställning i vidsträcktare omfattning och sålunda
föreslog, ”att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majtt genom en underdånig skrifvelse
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes genom sakkunnige personer låta undersöka och
utreda ämnet och vidtaga aila sådana anstalter, som kunna pröfvas ändamålsenliga till
upphjelpande, uppmuntran och förkofran af nyttiga handaslöjder och binäringar hos allmogen.
”
I sammanhang med förestående framställning har motionären fästat Rikets Ständers
uppmärksamhet på angelägenheten deraf, att allmogen fritt kunde afyttra hvad den
tillverkade, men att på samma gång för handen varande missbruk af allmogens försäljningsrätt
blefvo undanröjda. Såsom exempel på dylikt missbruk har motionären anfört, att från
Malungs, Nås, Jerna, Äppelbo och Elfdals socknar i Dalarne samt från Markaryds, Traheryds
och Hamneda socknar af Sunnerbo härad i Småland hundradetals män, qvinnor
och barn i alla riktningar genomströfvade riket, försedde med mångfaildiga slag af kramvaror,
oftast utan att ega till afyttring det ringaste af hemortens husflit och slöjd, samt
på dessa vandringar förnötte ej blott månader, utan år, innan återkomsten till hemmet
inträffade. Ovana och afsmak för arbete och böjelse för tiggeri, bedrägerier och sedeslöshet
blefvo följderne häraf för kringvandrarne sjelfve och inympades sedermera efter
återkomsten på hemmavarande sockneboar.
Med anledning häraf och då berörde förhållande af motionären ansåges icke kunnat
blifva möjligt på annat sätt, än att vederbörande myndigheter, vid utfärdande af pass,
arbets- och prestbevis, ej behörigen tillsett hvad, som bordt iaktagas, yrkade motionären,
att Ständerne skulle uti den förut föreslagna skrifvelsen till Kongl. Maj:t underdånigst anhålla,
det Han täcktes låta genom sine Befallningshafvande nogare, än som sker, tillse,
att pass för idkande af gårdfari-handel ej må utfärdas för allmogen för försäljning åf andra
varor, än ortens produkter, med undantag dock för sådane personer, som erhållit
försäljningsrätt från vissa privilegierade orter, t. ex. Eskilstuna fristad, men i afseende på
hvilka en noggrannare uppsigt borde hafvas, så alt de ej medföra annat, än hvartill de
äro berättigade, samt slutligen att strängare tillsyn, än hittills, må af vederbörande ulöfvas
Allmänna Besvärs- och Ehonomi-Utsliotlets Utlåtande, N:o .95. 3
derå, att ifrågavarande försäljningsrätt icke begagnas af andra, än dem, som sådan rätt
innehafva och dertill erhållit förpassning.
Hvad nu först angår den del af motionen, som afser befordrande af nyttiga handaslöjder
och binäringar hos allmogen, så får Utskottet upplysa, att Rikets Ständer, i anledning
af motionärens ofvannämnde vid 1844 års riksdag väckte förslag, under den 11
Januari 1845 till Kongl. Maj:t allåtit underdånig skrifvelse med anhållan, att Kongl. Majit
täcktes vidtaga de åtgärder, Han pröfvade lämpliga för befrämjandet af smärre handaslöjder,
såsom tillverkning af hvarjehanda arbeten i träd, näfver, bark, halm och papp, eller såkalladt
Niirnberger-kram, äfvensom att de medel, som för detta ändamål kunde erfordras,
måtte utgå af det å Riks-Statens Sjette Hufvudtitel uppförda anslag för befordrandet af
slöjderne; att Kongl. Majit, med anledning häraf, uti Cirkulärbref den 2 December 1847
i nåder förständigat Dess Refallningshafvande, att, derest allmogen inom länen ådagalagt
fallenhet för någon binäring, hvars ytterligare utveckling skulle kunna blifva för orten nyttig
och utöfva ett fördelaktigt inflytande på innevånarnes bergning, hos Kongl. Majit i underdånighet
föreslå de allmänna åtgärder, som i sådant hänseende erfordrades, äfvensom
beloppet af de utgifter, hvilkas bestridande af allmänna medel härvid kunde ifrågakomma;
att underdåniga framställningar i ämnet derefter inkommit från Kongl. Majits Befallningshafvande
i åtskillige län, samt att serskilde åtgärder i anledning deraf och efter vederbörandes
hörande blifvit af Kongl. Majit i nåder beslutade och deribland jemväl sådane, som
åsyftat upphjelpandet af handaslöjderne och för detta ändamål medfört behof af anslag
utaf allmänna medel.
Frågan om handaslöjders och andre binäringars upphjelpande och förkofran bland
allmogen är således, efter af Rikets Ständer gjord framställning, redan beroende på Kongl.
Majits nådiga omsorg; och anser Utskottet vid detta förhållande obehöfligt och olämpligt,
att Rikets Ständer nu ånyo ingå med underdånig skrifvelse i samma ämne; hvadan Utskottet
hemställer, att motionen
i denna del icke måtte till någon åtgärd af Rikets Ständer föranleda.
Beträffande derefter motionärens hemställan i fråga om förekommande af de missbruk,
som han uppgifvit ega rum i anledning af den allmogen tillkommande rätt att kringvandrande
försälja sine tillverkningar; så enär dylike missbruk icke kunna förefalla utan
öfverträdelser af gällande föreskrifter och således kunna efter anmälan afhjelpas genom
verkställande maktens försorg samt det icke är ådagalagdt, att missbruken äro så allmänna
4 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 96.
eller stigit till den höjd, att Rikets Ständers mellankomst i anledning deraf ina erfordras,
får Utskottet, med åberopande derjemte af sitt uti en i viss män likartad fråga under
N:o 35 innevarande riksdag afgifna, af Rikets Ständer godkända utlåtande, vördsamligen
föreslå,
att jemväl denna del af motionen måtte lemnäs utan åtgärd.
Stockholm den 13 Maj 1851.
N:o 96.
Ank. till Exp. Utsls. d. 15 Maj 1851. kl. 5 e. ni.
Utlåtande, i fråga om beredandet af ändamålsenlig kommunikation
emellan Gottland och öjriga Sverige.
Från högvördiga Preste-Ståndet har Utskottet fått emottaga en af Hr Prosten Klintberg
derstädes väckt motion, deruti blifvit arifördt, att, ehuru å sednare tider slaten fått
vidkännas icke obetydliga uppoffringar, för att tillvägabringa en lättare kommunikation
mellan moderlandet och ön Gottland, så vore dock i berörde hänseende mycket att önska,
serdeles hvad anginge den tid af året, då postfarten emellan Stockholm och Wisby upphört
och posten fortskaffades emellan Böda hamn på Oland och Klintehamn på Gottland,
ömsom med seglande fartyg och ömsom med båt. Under denna årstid vore postfarten
helt och hållet beroende af väder och vind, hvadan ock ej sällan inträffade, att utrikes
poster ankommo till Stockholm för än den Gottländska. Motionären, som ansett en jemnare
och säkrare kommunikation med fasta landet vara af högsta behof påkallad, har derföre
föreslagit, att under den årstid, då postfart emellan Stockholm och Wisby icke eger
rum, något mindre ej serdeles kostsamt ångfartyg måtte genom Postverkets försorg an
-
Allmänna Jlesvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 96. 5
skaffas för att ej mindre befordra posten, än äfven fortskaffa passagerare emellan Böda
hamn på Oland och Klintehamn på Gottland, eller, då is sådant hindrade, emellan andra
lämpliga ställen; och har vid föredragningen af berörde motion hos Högvördiga Ståndet
Ur Biskop Hallström, jemte framställning om det bristfälliga och otillräckliga uti de anstalter,
hvilka blifvit vidtagne för så väl postföringen som kommunikationen i öfrigt emellan
Gottland och fasta landet, samt angelägenheten och fördelen deraf, att denna kommunikation
hela året om blefve så ordnad, att den motsvarade behofvet och uppfyllde de anspråk,
som i sådant hänseende skäligen kunde göras, påyrkat, att ett med tillräcklig kraft
försedt ångfartyg på allmän bekostnad anskaffades och underhölles för att bestrida så väl
posternas öfverförande, som trafiken i öfrigt emellan ön och fasta landet.
1 afseende härå får Utskottet upplysa, att, eniigt hvad, som blifvit Utskottet meddeladt,
den enda mera jemnt påräkneliga kommunikation, som egt rum emellan Gottland
och öfriga Sverige, varit föranstaltad hufvudsakligen för postens befordrande till och från
ön, men tillika begagnats för passagerares öfverförande. Denna kommunikation har de
sednare åren under sommaren och någon tid på hösten blifvit besörjd genom ångfartyg.
Intill sistlidet år begagnades härtill post-ångfartyget Aktiv, som gick emellan Westervik
och Wisby två gånger i veckan, men under berörde år vidtogs den förändring, att, med
användande af ett annat förhyrdt åugfartyg, poster fördes direkte från Stockholm till Wisby
och derifrån till Kalmar, samt åter öfver Wisby till Stockholm. Som emellertid båda
dessa fartyg voro i mindre godt stånd, måste resorna, i anseende till storm, ofta inställas,
så att någon regulier fart icke kunde med desamma underhållas under den tid på
året, som för densamma var afsedd och påräknad. Under öfriga tiden, eller vanligen från
början eller medlet af November till början af Maj, har icke någon annan kommunikationslägenhet
funnits att tillgå, än antingen en däckad postbåt, som gått emellan Klinte på
Gottland och Böda på Oland, då icke storm eller stiltje sådant hindrat, eller ock öppna
roddbåtar, då sådane kunnat med mera fördel begagnas.
Att de anstalter, som sålunda varit vidtagne för befrämjande af kommunikationen
emellan ön Gottland och öfriga Sverige, icke varit af den beskaffenhet, att de uppfyllt de
anspråk, som i sådant hänseende skäligen kunnat göras, anser Utskottet vara obestridligt,
enär icke allenast under vintermånaderna posterna från Gottland ofta under flera postdagar
uteblifvit och det till och med inträffat, att kommunikationen med örn varit flera månader
alldeles afbruten, utan ock den mera reguliera farten upphört vida förr på höstarne,
6 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 97.
än som nödigt varit, derest ett lämpligt ångfartyg varit att tillgå för kommunikationen emellan
Gottland och Öland. Omförmäldte afbrott i kommunikationen måste i flera hänseenden
verka menligt och medföra hinder för utvecklingen af öns handel och industri, hvilkas befrämjande
likväl, i anseende till öns läge och dess förhållanden i öfrigt, måste vara af högsta
vigt. En lättare och väl ordnad kommunikation med fasta landet synes härföre vara ett
hufvudvilkor och böra tillvägabringas, äfven om en sådan anstalt skulle medföra kostnader.
Men då sättet för verkställandet deraf, efter Utskottets tanke, lämpligast bör ankomma
på Kongl. Majlts höga pröfning, anser Utskottet sig endast böra tillstyrka,
att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl.
Majit täcktes, för åvägabringande af en lättare, mera bestämd och, så
vidt sig göra låter, oafbruten kommunikation emellan ön Gottland och öfriga
Sverige, låta vidtaga erforderliga åtgärder.
Stockholm den 13 Maj 1851.
N:o 97.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 15 Maj 1851, kl. 5 e. m.
Utlåtande, i anledning af vackt motion om förändrad beräkning
af Konsulad-afgifter m. m.
Till Utskottets handläggning har från Vällofliga Borgare-Ståndet blifvit öfverlemnadt
ett af Herr J. F. Ekenman afgifvet memorial, hvaruti motionären, yttrande den åsigt,
att, i den mån Sveriges utrikes handel och sjöfart tillväxte i omfång, dess Konsular-inrättningar
i främmande länder borde allt mer och mer fullkomnas, så att de å ena sidan i möjligaste
måtto motsvarade ändamålet, den Svenska handelns och sjöfartens skydd och befrämjande,
och å den andra så litet som möjligt betungade dessa, framställt tre serskilda förslag,
hvilka här nedan, hvar för sig, upptagas.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N.'o 97. 7
l:o Effer att hafva redogjort för förhållandet med Konsulad-afgifterne under den
förflutna tiden samt anfört, att dessa afgifter, jemlikt Kongl. Brefvet den 25 Maj 1850, numera
utgå med TV Rdr Hamburger Banko för hvarje svensk svår läst, utom den serskilda
betalning för Konsulernas embetsåtgärder, som på en del ställen uppbäras, men hvilken
äfven på dessa ställen skall vid nuvarande Konsulers afgång upphöra, har motionären yttrat:
att nyssnämnde allmänna konsulad- eller läste-afgift i allmänhet icke kunde anses betungande,
då den erlägges af fartyg, som få gånger om året intaga eller lossa laddningar
af dyrbarare värde och med dryga frakter, men att förhållandet blefve helt och hållet olika med
den skeppsfart, som idkas af fartyg, gående på Ostersjö-hamnar, serdeles inom Schleswig och
Holstein, med trädvaror, tjära, kalk och sten m. m., enär dessa fartyg kunde göra 0 å 7
sådane resor om året och nödgades för hvarje gång erlägga ny afgift, som mycket betungade
den ringa förtjensten och vore en börda, den der icke egt rum i äldre tider, då Konsulerne
i dessa hamnar ej egde rätt till sådan uppbörd. Denna tunga hade nu ytterligare
ökats genom den i Kongl. Brefvet den 25 Maj 1850 meddelade förklaring, att, när ett
fartyg under samma resa intager eller lossar last i serskilde hamnar inom samma Konsulsdistrikt,
skall, utom fulla Konsulad-afgifter i den första hamnen, half afgift ytterligare erläggas
i de öfriga; och har motionären ansett billigheten fordra, att alla fartyg, som under
loppet af samma år besöka eller flere gånger lossa eller lasta inom samma Konsuls-distrikt,
befrias från all Konsulad-afgift, utom första gången, samt derföre hemställt om underdånig
skrifvelses atlåtande till Kongl. Maj:t, med anhållan, att föreskrifterne härom måtte i nämnde
syftning förändras, hvaremot motionären ansett nuvarande Konsuler böra tilläggas ersättning
af Handels- och Sjöfarts-fonden för den förlust af inkomster, som genom förändringen
dem tillskyndades.
2;o Vidare har af motionären blifvit anfördt: att Kongl. Majit, med godkännande af
den grundsats, att de vigtigaste Konsuls-platserne böra förses med sådane inkomster, att
innehafvarne, utan behof af någon rörelses idkande, kunde uteslutande egna sig åt befattningarne,
genom omförmälde nådiga Bref den 25 Maj 1850, bestämt tre klasser af traktamenten,
som endast linge åtnjutas af Konsuler, hvilka voro Svenska eller Norrska män
och icke hade handels-etablissement på platsen, äfvensom tre klasser af anslag till kontorsliyra
och skrifvarehjelp: att derjemte i nåder förklarats, att, enär Konsuls-beställningarne
under tidernas lopp kunde å serskilde orter i vigt och betydenhet lill- eller aftaga, Kongl.
Majit ville, vid yppande ledigheter, efter vederbörandes hemställan, i hvarje fall, i nåder
8 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 97.
besluta, angående vilkoren för befattningen samt sålunda i nåder pröfva och afgöra, om
och efter hvilken klass traktamente eller anslag till kontorshyra och skrifvarhjelp skall
med tjensten åtfölja; att af omförmälde grundsats obestridligen följde, det de personer,
som förordnades till Konsuler på de vigtigare platserne, skulle sjeifve bestrida tjensterne
samt ega dertill erforderliga insigter och erfarenhet; och har motionären, på det sökande
med dylika egenskaper må till lediga Konsuls-beställningar framkallas samt till förekommande
deraf, att dessa beställningar, ”såsom någon gång förut skett,” blefvo bihang till diplomatiska
befattningar, föreslagit, ”att vid tillsättande af de vigtigare, med traktamente
eller anslag till kontorshyra och skrifvare-biträde försedde, General-konsuls- och Konsulsbefattningar
noga måtte iakttagas, att de personer, hvilka dertill utnämnas, sjeifve bestrida
dessa göromål och hufvudsakligen deråt egna sin tid;” äfvensom, ”att Kongl. Maj:t, då anslag
utfärdas för ansökningars emottagande till något ledigt General-konsulat eller Konsulat,
måtte täckas i nåder bestämma, huruvida dermed kommer att åtfölja traktamente eller
anslag till kontorshyra och skrifvarebiträde eller begge dessa förmåner och, i så fall, till
hvilket belopp.”
3:o Slutligen har motionären föreslagit, att, enär den till General-konsuls-befattningen
i Alexandria anslagna lön, 2500 Rdr Hamburger Banko, hvilken skulle vara afsedd till
'ndragning vid nuvarande innehafvarens afgång, i anseende till den ringa trafiken från Sverige,
icke vore serdeles behöflig, samt då bemälde innehafvare ”redan från Sverige uppburit
omkring 200,000 Rdr Svenskt Banko, utan att med bästa vilja hafva kunnat derför
göra synnerlig nytta och hans tjenster serskildt blifvit belönade med Wasa-komendörsbandet
och Nordstjernan, hvartill komme, att han skulle vara en rik man,” nämnde anslag
måtte, utan afvaktan af innehafvarens afgång, varda till statsverket indraget, för att användas
der medlen mera behöfdes.
Hvad nu fiirst vidkommer motionärens förslag om Koilsulad-afgifternes upphörande
j vissa fall, så, enär det betungande i dessa afgifter, hvaröfver motionären klagat, efter
hvad han sjelf antydt, skulle härleda sig derifrån, att samma afgifter beslämmas efter lästetalet
och icke efter laddningens värde elier fraktens belopp och således, derest det verkligen
förefinnes, icke kunde i allmänhet, utan blott partielt, afhjelpas genom den af motionären
i detta fall föreslagna förändring, anser Utskottet det icke lämpligt, att Rikets Ständer skulle
hos Kongl. Maj:t i underdånighet tillstyrka en dylik förändring, som till båtnad för trafiken
i några
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial, N:o 99. 11
modan, att städerna säkerligen skulle anse ifrågavarande rättighet vara af ringa vigt, i anseende
till den obetydliga afgift, som städerne för mätningen ega uppbära.
Hvad sålunda förekommit har Utskottet tagit i öfvervägande; och anser Utskottet
sig, på grund af de vid återremisserna andragna skäl, böra frånträda sitt förra, utaf frenne
Riksstånd återremitterade, Utlåtande i ämnet samt vördsamligen föreslå,
att Rikets Ständer måtte uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla,
att, med ändring af i ämnet gällande stadganden, importör vid införsel
af stenkol, vare sig för eget behof eller till afsalu, måtte i nåder
förklaras befriad från skyldigheten att låta nämnda vara uppmätas af städernes
mätare; samt att i följd häraf städerne jemväl befrias från åliggandet
att, derest sådant äskas, genom sine mätare tillhandagå med uppmätning
af stenkol, som till riket införas.
Stockholm den 13 Maj 1851.
N:o 99.
Ånk. till Exp. Utsk. den 15 Maj 1851, kl. 5 e. m.
Memorial, i anledning af erhållae återremisser utaf Betänkande
JS:o 5/fj rörande väckt motion om Stapelstadsrätt
för Skellefteå.
Nämnde Retänkande, som blifvit af Vällofliga Borgare-Ståndet och Hedervärda
Bonde-Ståndet återremitteradt, är deremot bifallet af de öfriga två lliks-Stånden; och då,
genom sålunda af två Riks-Stånd lemnadt bifall till Utskottets afstyrkande af motionärens
12 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial, N:o 100.
förslag, detta, jemlikt 75 § Riksdags-ordningen, förfallit, kunna återremisserne icke till
någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 13 Maj 1851.
N:o 100.
Ank. till Exp.-Utsk. den 15 Maj 1851, kl. 5 e. m.
Memorial, i anledning af erhållne äterremisser utaf Betänkandet
N:o 6gj rörande föreslagna ändringar i Kongl.
Förordningen om Sockenstämmor i Riket af den ag
Augusti 1843.
Omförmäldte Betänkande, som innefattar utlåtande i fyra serskilde ämnen, har uti
första och tredje punkterne blifvit godkändt af samtliga Riks-Stånden, i andra punkten af
Höglofliga Ridderskapet och Adeln, Högvördiga Preste-Ståndet och Hedervärda BondeStåndet
och i fjerde punkten af Höglofliga Ridderskapet och Adeln samt Högvördiga Preste-Ståndet;
hvaremot återremiss till Utskottet blifvit beslutad, i andra punkten af Vällofl.
Borgareståndet och i fjerde punkten af nämnde Stånd samt Hedervärda Bonde-Ståndet;
men som bland de återremitterade punkterna af Betänkandet den 2:dra är bifallen af tre
Riks-Stånd och den i fjerde punkten förekommande framställning, hvilken af Utskottet
blifvit afstyrkt, genom två Riks-Stånds bifall till Utskottets yttrande förfallit, kunna återremisserna
icke till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 13 Maj 1851.
»
N:o 201
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 97. 9
i några serskilda fall, skulle medföra rubbning i det system för ifrågavarande utgifters
uppbarande, hvilket Kongl. Maj:t, efter ärendets fullständiga utredning, för kort tid sedan,
nemligen genom nådigt Bref den 25 Maj sistlidet år funnit godt antaga; hvadan och då
dertill kommer, att Handels- och Sjöfarts-fonden skulle, enligt detta förslag, få vidkännas
en dryg utgift, Utskottet hemställer, '
att detsamma icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Beträffande dernäst motionärens framställning i andra punkten och först den del
deraf, hvari yrkas, att vid tillsättande af vigtigare General-konsulater eller Konsulater, tillses
måtte, ”att de personer, hvilka utnämnas, sjelfve bestrida dessa göromål och hufvudsakligen
deråt egna sin tid”; så för den händelse att, såsom Utskottet af de anförda motionerna
tror sig böra antaga, meningen härmed varit, att nämnde befattningar icke böra
med diplomatiska beställningar förenas, anser Utskottet, att ett sådant vilkors framställande från
Rikets Ständers sida skulle innefatta en obehörig inblandning i Kongl. Maj:ts Höga rätt
att tillsätta ifrågavarande befattningar; i följd hvaraf och då, hvad angår återstående delen
af denna punkt, som afser kungörande af de inkomster, hvilka vid tillsättande af lediga
Konsuls-beställningar för dem bestämmas, det redan är föreskrifvet uti Konsuls-stadgan af
den 9 Mars 1830, att Kommers-kollegium skall, vid yppande Konsuls-ledighet, densamma
uti in- och utländska tidningar kungöra, med utsättande af de tjensten åtföljande lönevilkor
och öfriga förmåner, Utskottet tillstyrker,
att icke eller motionärens framställningar i andra punkten måtte vinna
afseende.
Vidkommande slutligen motionärens hemställan, att General-konsulatet i Alexandria
genast måtte indragas, så anser Utskottet densamma angå en så speciel fråga, att Rikets
Ständer dermed icke böra taga befattning, utan att denna hemställan
jemväl bör lemnäs utan afseende.
Stockholm den 13 Maj 1851.
Bih. till R. St. Brot. 1850—51. 8 Sami. 21 Haft.
2
10
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 98.
N:o 98.
Ank. till Exp.-Ulsk. den 15 Maj 1851, kl. 5 e. m.
Utlåtandej i anledning af erhållna äterremisser utaf Utlåtandet
N:o 43 öfver väckt motion om upphörande af
mätare-penningar för stenkolj som till riket införas.
Sedan Utskottet uti sistnämnde Utlåtande tillstyrkt, att motionen ej måtte föranleda
någon Rikets Ständers åtgärd, har detsamma blifvit bifallet af Vällofliga Borgareståndet,
men återremitteradt af Höglofliga Ridderskapet och Adeln, Högvördiga Presteståndet samt
Hedervärda Bondeståndet, med följande dervid gjorda anmärkningar, nemligen: att det till
stöd för Utskottets Utlåtande anförda skäl, eller att städernes rätt till mätarepenningar för
de från utrikes ort inkommande varor grundade sig på serskilda Kongl. Resolutioner,
icke vore antagligt, enär samma Resolutioner kunde, på Rikets Ständers begäran, af Kongl.
Maj:t i nåder ändras, så vida motionärens förslag hade skäl och billighet för sig; alt i afseende
härå förekom, det införseln af stenkol vore af högsta vigt och nytta ej blott för
den skoglösa vestra kusten, utan för landet i allmänhet, enär skogarna så minskats, att
befaras kunde, det de blifva otillräckliga för landets behof; att införseln af stenkol derföre
borde, så vidt ske kunde, underlättas samt att på denna grund ifrågavarande uppmätning
och dermed förenade omkostnader destoheldre borde upphöra, som i de fall, då aflastningen
skedde vid hamn, aflägse från stad, betydlig kostnad tillskyndades importören ej
blott för skjuts och traktamente åt mätaren, utan ock isynnerhet för aflöning åt besättningen
under den tid af stundom åtta dagar, som förflöt, innan mätaren sig inställde och
hvarunder ofta en förmånlig frakt kunde gå förlorad; hvarjemte slutligen yttrats den för
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial, N:o 10/.
13
N:o 101.
Ank. till Eip.-Utsk. den 5 Maj 1851, kl. 5 e. m.
Memorial; / anledning af återremiss utaf utlåtandet
IV:o Sy.
Vällofliga Borgare-Ståndet tiar återremitterat Utskottets utlåtande N:o 87, angående
väckt fråga om inrättande af en daglig postgång emellan Stockholm samt Skåne och
Götheborg äfvensom emellan sistnämnde stad och Skane m. tn.j men, som de öfrige
Riks-Stånden utlåtandet bifallit,
kan återremissen icke föranleda till någon Utskottets vidare åtgärd.
Stockholm den 13 Maj 1851.
Bill. till B. St. Prot. 1850—51. 8 Sami. SI Hä[t.
I
STOCKHOLM, TRYCKT HOS N. MARCUS, 1851.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 102. 1
102.
Ank. till Exp. Utsk. d. 22 Maj 1851, kl. 11 f. ni.
Utlåtande i anledning af återremiss utaf Betänkandet N:o 39,
angående Fjerdingsmansbefaltningen.
Omförmälde Betänkande, sorn är af hedervärda Bonde-ståndet bifallet, har af
de öfrige till Riks-stånden blifvit återremitterad t, på grund af följande deremot
framställda anmärkningar, nemligen:
l:o att Utskottet icke skulle hafva fästat tillbörligt afseende å de motioner
i delta ämne, hvilka åsyftat inskränkning i de enligt Kongl. Stadgan den 1 Juni
1850 fjerdingsmännen tillkommande skyldigheter. Utskottet hade härå endast svarat,
alt berörda nådiga stadga i allmänhet icke innefattade några för fjerdingsmännen
nya skyldigheter, utan att de, som i samma stadga uppräknas, tiil största delen
varit genom serskilda äldre författningar dem ålagde; men detta har förmenais
icke vara med sanna förhållandet öfverensstämmande, såsom exempel hvarpå åberopats
fjerdingsmännens åligganden, dels alt biträda kronans uppbördsman med indrifning
af oguldne uppbördsmedel, och dels att hafva tillsyn öfver vägars, broars
och färjors underhållande och alt meddela vederbörande föreskrifter om afhjelpande
af brister derå. Om fjerdingsmännen, före den nådiga stadgans utfördande, biträdt
kronofogdarne med indrifning af uppbörden, hade sådant icke varit lagligt
och dessutom skett på de sednares ansvar, då det nu deremot skulle verkställas på
fjerdingsmännens eget äfventyr, hvilket vore så mycket mera olämpligt som på
fjerdingsmännen i delta fall icke kunde tillämpas det för uppbördsman stadgade ansvar
utan blott det, som är bestämdt för dem, hvilka domstolarnes eller Konungens
Embetsmäns ärenden gå. Hvad åter anginge tillsynen öfver vägar och broar
Bih. till II. St. Brot. 1850 & 1851. 8 Sami. 22 Haft. 1
9
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 102.
m. m., så hade ett sådant åliggande visserligen från äldre tider tillkommit fjerdingsmännen,
men Tore stadgans utfärdande icke varit utsträckt lill den pröfning
af dessa kommunikationsanstalters vidmakthållande och den rättighet att meddela föreskrifter
om förbättringar derå, hvilka nu äro fjerdingsmännen uppdragne. Fjerdingsmansbefattningen
hade af ålder varit kommunal-bestyr, men sedan verkställande
makten blifvit ordnad och vunnit styrka, hade denna, för att befria sig från
en mängd obehagliga göromål, hvälft desse på fjerdingsmännen, så att befattningen
kommit att förvandlas till en statens tjenst. Alltsedan 1830 års riksdag hade
Rikets Ständer yrkat att fjerdingsmansbestyret malte åter förvandlas till ett
kommunal-bestyr och de göromål, sorn rätteligen tillhöra kronans tjenstemän, på
desse öfverflyttas; hvarjemte Kongl. Maj:t vid 1840 års Riksmöte i nåder föreslagit,
att det lill fjerdingsmännen utgående Stats-anslag skulle i mån af dåvarande
löntagares afgång upphöra, under villkor att fjerdingsmännen icke må besväras
med sadanc göromål, som rätteligen tillhöra kronohetjeningen, äfvensom Rikets
Ständer vid samma riksdag, jemte beviljande af ökade löner för länsmännen, i anledning
häraf yttrat att, då Ijerdingsmans-hefattningen utgjorde ett municipal-bestyr
samt fjerdingsmännen, sedan länsmannen erhållit förbättrade löne-vilkor, borde
befrias från sådane göromål, som rätteligen böra af kronohetjeningen besörjas, borde
ock de af Stats-anslag till fjerdingsman utgående löner vid innehafvarnes afgång
indragas. I strid häremot vore instruktionen för fjerdingsmännen utfärdad;
pä grund hvaraf och med afseende derjemte å det olämpliga deruti, att fjerdingsmannen,
fastän kommunal-ljensteman, enligt den nådiga stadgan vore öfverlemnad
åt kronobeljcningens godtycke, Utskottet borde, efter afskiljande af de göromål,
hvilka rätteligen äro kronobestyr, föreslå fjerdingsmans-befattningens återförande
till hvad den hör vara; och har cn talare i sammanhang dermed yrkat, alt kostnaden
för befattningens bestridande sedermera borde fördelas på alla, som i socknen
bygga och bo, efter den grund, som för deltagande i sockenstämma är
stadgad.
2:o att någon utsträckning af ifrågavarande onus till sådan jord, som nu är
derifrån befriad, icke borde äga rum, såsom innefattande ingrepp i egande rätten,
emedan friheten från deltagande i samma besvär tagits i beräkning vid bestämmande
af köpeskilling för dylik jord; varande af de talare, som yttrat denna åsigt,
yrkadt, dels afslag å betänkandet, och dels att fjerdingsmans-befattningen måtte göras
till en statens tjenst samt att Rikets Ständer för sådant ändamål måtte hos
Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla det Kongl. Maj:t täcktes i nåder låta uppgöra
förslag ej mindre till reglering af ljerdingsmansdistrikter, än äfven till aflö
-
Allm umia Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 102.
3
nings-stat, och förelägga samma förslag Rikets näst sammanträdande Ständer. En
talare har i så måtto delat ofvan omförmälda åsigt, som han ansett skillnad böra
göras emellan de skyldigheter, som varit förenade med fjerdingsmansbestyret
den liden, då Ridderskapet och Adeln uteslutande egde privilegierad jord och dem,
hvilka sedermera tillkommit, och att icke de förra, men väl de sednare, kunde på
den privilegierade jorden öfverflyttas.
3:o att innehafvare af boställen borde undantagas vid den föreslagna utsträckningen
af detta onus till åtskilliga nu befriade fastighets-innehafvare. För denna
mening hafva de fleste talare yttrat sig; hvaribland flertalet instämt uti Herr af
Klints vid betänkandet fogade reservation, som uttrycker den åsigt, ”att alla hem”man,
med undantag af de till boställen anslagne, hädanefter skola, på sätt och
”i den ordning hvarje församling eller fjerdingsmans-distrikt för sig närmare beslutar,
deltaga i utöfningan af ijerdingsmansbefattningcn.” Af öfrige talare, som
önskat undantag för boställen, har en velat bibehålla de i Utskottets förslag upptagne
innehafvare af skatllagde lägenheter, verk oeh inrättningar, med tillägg derjemte
af ”på landet bosatta och borgerlig rörelse idkande handlande;” samt en
annan yrkal alt, med undanlag af boställs-innehafvare, ”alla enligt gällande soc”kenstämme-förordning
röstägande,” skulle vidkännas meranämnde onus, hvarförutan
några talare inom högvördige Preste-ståndet, för den händelse något undantag
möjligen linge äga rum, yrkat sådant jemväl för komministers-boställena; varande
såsom skäl för boställenas undantagande åberopadt: att boställs-innehafvaren
är en statens tjensteman, som i denna egenskap har andra åligganden att fullgöra,
äfvensom att de lägre med boställen försedde tjenstemännen af ecklesiastik och
militärstaterne äro så svagt lönade, att deltagandet i kostnaden för fjerdingsmansbefattningens
bestridande skulle för dem blifva alltför betungande; och hafva jemväl
några talare anmärkt den i Herr af Klints reservation klandrade olikhet, som
komme att enligt Utskottets förslag inom särskilde fjerdingsmans distrikt äga rum,
då det på beslut af de hemmans-innehafvare, hvilka fjerdingsmansbestyret nu åligger,
skulle bero, om detta onus skulle drabba dessa ensamme, eller utgöras jemväl
af åtskillige fastighetsegare, som nu njuta befrielse derifrån.
4:o alt Utskottets förslag, som troligen åsyftade, att all jord skulle uti ifrågavarande
onus taga del, i sådant afseende icke innefattade nöjaktig fullständighet,
enär flera slags hemman och lägenheter såsom Kungs- och Kungs-ladugårdar,
Akademi-hemman, Gästgifverier m. fl. skulle enligt samma förslag kunna anses
undantagne.
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottefs Utlåtande N.-o 102.
Utskottet, sorn tagit i öfvervägande de inom särskilda riksstånd sålunda
framställda anmärkningar och nu går att nytt Utlåtande i ämnet afgifva, får dervid
i forsta rummet förklara, att Utskottet anser sig hafva i Betänkandet N:o 39
fästat tillbörligt afseende å de motioner, g^enom hvilka inskränkning åsyftats i de,
fjerdingsmännen, enligt Kongl, stadgan den 1 Juni 1850, åliggande skyldigheter.
Utskottet har nemligen i berörde hänseende upplyst, att den nådiga stadgan i allmänhet
icke innefattade några för fjerdingsmännen nya skyldigheter, utan att de
som i samma stadga uppräknas till större delen varit fjerdingsmännen genom särskilda
äldre författningar ålagda och nu endast blifvit på ett ställe sammanförda,
till följd af hvilken upplysning Utskottet icke eller ansett sig böra härutinnan
föreslå någon förändring. De exempel, hvilka inom riksstånden blifvit anförda
derpå, att den nya stadgan skulle bestämma andra och vidsträcktare åligganden för
fjerdingsmännen än förut, ådagalägga ingalunda ett sådant förhållande. Hedan den
13 Januari 1770 föreskrefs uti en då utfärdad kongl. Resolution att fjerdingsman
skulle biträda Kronobetjeningen i mindre utmätningsmål, dock pä fogdens ansvar,
och i 2 art. 5 §. och 5 mom. i Kongl. Instruktionen för Kammar-Rätten den 15
Oktober 1831 stadgades, att Kammar-Rätten tillhörde upptaga och afgöra, ibland
annat, besvär i sådana af Konungens Befallningshafvande eller andra Befälhafvare
afgjorda mål, som innefatta tvist emellan Kronans ordinarie uppbördsmän, och deni,
hvilka under dessas uppbördsmanna-ansvar haft befattning med allmänna medels
indrifning, men derför icke visat behörig redo, del vare sig, utom andra, ”Fjerdingsmän
med flera dylika”. Likaså hade Fjerdingsmännen, enligt Kongl. Gästgifveriordningen
den 12 l)ec. 1734, åliggande att tillse det allmänna vägar och
broar underhöllos i lagligt skick. I hägge de anmärkta fallen voro fjerdingsmännen
således ålagda skyldigheter i likhet med dem som finnas upptagna i 4 och
7 mom. af 6 § uti Kongl, stadgan den 1 Juni 1850, utan att dessa skyldigheter,
på sätt jemväl förmenats, blifvit i berörda Kongl, stadga sträckte utöfver
hvad fjerdingsmännen förut ålegat. Vid jemförelse af 4 mom. 6 §. i den Kongl,
stadgan med hvad upphördsforfattningarne i allmänhet innehålla lärer icke med ens
något sken af giltighet kunna påstås, att, enligt åberopade mom. fjerdingsman i
vidsträcktare mån än förr, skulle vara ansvarige för den uppbörd, som de erhållit
uppdrag all indrifva. Då fjerdingsman tillförene varit skyldige hafva tillsyn ä
vägar och broar, måste de ock haft skyldighet att, när brister derå upptäckts,
för dessas afhjelpande vidtaga erforderlig åtgärd och annan eller vidsträcktare skyldighet
är icke genom 7 mom. af 6 §. i den nya stadgan fjerdingsman ålagd.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 102.
5
Med föranledande af hvad i öfrigt blifvit anmärkt, får Utskottet, i hufvudsaklig
likhet med hvad Betänkandet N:o 39 innehåller, fästa uppmärksamheten på
angelägenheten deraf att å landet, likasom i städerna, ina finnas en skicklig och
tillräcklig personal för upprätthållande af ordning och säkerhet, hvarförutan alltför
vådliga följder skulle kunna uppkomma för den enskilda såväl som för det allmänna.
Kronofogdar och Länsmän hafva så mångfaldiga och olikartade åligganden,
att, särdeles vid betraktande af de oftast ganska vidsträckta distrikter, inom
hvilka en hvar af dem har sin verkningskrets, någon möjlighet för dem att fullgöra
alla dessa åligganden icke finnes, derest de ej, hädanefter som hittills, hafva
att inom hvarje socken påräkna biträde af dem underlydande fjerdingsman.
Dessa befattningar böra följaktligen bibehållas och ehvad de med dem åtföljande
bestyr, sådana de finnas upptagna och bestämda i den Kongl, stadgan, betraktas
såsom af kommunal beskaffenhet eller såsom kronobesvär, eller såsom varande båda
delarna, anser dock Utskottet, på skäl, som i Betänkandet N:o 39 blifvit anförda,
samma bestyr, ulan att staten dermed betungas, böra af kommunerna besörjas.
Då likväl med afseende å de nu mera än förr invecklade samhälls- och rättsförhållandena
fjerdingsmansbestyret för (lern, hvilka detsamma åligger, blifvit i hög
grad betungade, och en af rättvisa och billighet påkallad lindring deri lämpligast
synes kunna åstadkomma, om andra samhällsmedlemmar, som hittills derifrån
njutit befrielse och som af den ordning och säkerhet, hvilkas befrämjande med fjerdingsmansbefattningen
afses, äfven hafva fördel, vilja medgifva att deruti deltaga5
så får Utskottet vidhålla sitt förut gjorda tillstyrkande, att ett sådant åliggande
jemväl må utsträckas till den jord, som hittills varit derifrån undantagen, dock
med befrielse derifrån för boställen, hufvudsakligen af skäl, att deras innehafvare
i egenskap af statens tjenstemän, redan hafva andra bestämda skyldigheter att till
det allmännas gagn fullgöra, hvilkas uppfyllande taga i anspråk deras verksamhet,
men anser lika med hvad vid ålerremisserna blifvit yrkadt, att Kungs- och Kungsladugårdars,
Akademihemmans, Gästgifvaregårdars och öfrig skattlagd jords innehafvare,
jemte på landet bosatte och borgerlig rörelse idkande Handlande, måtte förpligtas
alt uti nämnde besvär deltaga5 och får Utskottet, på grund af hvad sålunda blifvit
anfördt, hemställa:
att Hedervärda Bonde-Ståndet, som Utskottets återremitterade
Betänkande N:o 39 godkänt, äfven måtte gilla de förändringar,
hvilka, af berörda anledningar, deruti nu föreslås j samt
alt Högloflige Ridderskapet och Adeln, Högvördiga PresteStåndet
och Vällotlige Borgare-Ståndet måtte medgifva, det
6 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N.-o 103.
åliggandet att deltaga i Ijerdingsmansbestyret må, med undantag
af de hemman och lägenheter, hvilka äro anslagna
såsom boställen åt Civile, Militäre eller Ecklesiastike embetsman,
utsträckes till alla andra hemman af hvad beskaffenhet
de vara må, alla skaltlagda samt bebyggda och särskildt
värde åsätta lägenheter, verk och inrättningar jemte alla på
landet boende och borgerlig rörelse idkande handlande, under
vilkor, att vissa, med bestämd aflöning försedde, fjerdingsman
skola för socknarne eller distrikten antagas, äfvensom att
denna aflöning skall från samtliga ofvannämnda hemman, lägenheter,
verk och personer utgå efter samma grunder, som
för rättighet att deltaga uti sockenstämmas öfverläggningar
och beslut, enligt Kongl, förordningen den 29 Augusti 1843,
äro stadgade; men att, om frälse- krono-, skatte- samt kronohemmans
innehafvare besluta, att ijerdingsmansbefattningen
bör utöfvas omgångsvis emellan hemmanen, bestyret fortfarande
skall dem sjelfva ensamt åligga;
hvarjemte Utskottet får, i den händelse, att Rikets Ständer öfverenskomma om de
hittills befriade, nu ifrågasatta, hemmans, lägenheters, verks och personers åläggande
att i fjerdingsmansbestyret deltaga, vördsamt hemställa:
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj: t i underdånighet
anhålla om dess nådiga bifall dertill, samt om en dermed öfverensstämmande
ändring af Kongl, stadgan den 1 Juni 1850.
I öfrigt och beträffande den af Riksdagsfullmäktigen Måns Mänsson från
Calmar Län väckta t Utskottets Retänkande N:o 39 afstyrkta motion om förtydligande
af 4 mom. 6 §. af nyssberörda Kongl, stadga, i hvad della mom. afser
fjerdingsmans rätt till andel i stämmoböter för oliqviderade uppbördsmedel, finner
Utskottet
sig böra vidblifva sitt uti nämnde Retänkande rörande denna
motion afgifna, utan anmärkning lemnade Utlåtande.
Stockholm den 20 Maj 1851.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 103.
7
N: o 103.
Ank. till Exp. Utsk. d. 22 Maj 1851, kl. 11 f. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om bestämmande aj
Magistrals-personers åligganden, i afseende på inventeringar
uti Landl-ränlerierna.
Sedan Rikets Ständer bifallit Stats-Utskottets Utlåtande N:o 62, hvari nämnde
Utskott afstyrkt en af Herr F. H. Syk inom Vällofl. Borgare-ståndet väckt
motion, att de Magistrats-personer, hvilka hafva sig uppdraget, alt deltaga uti
inventeringar af Landt-ränteriernas behållningar utaf kontanta medel och slämpladt
papper, malte antingen bekomma ersättning för berörde åliggande eller ock varda
från detsamma befriade; har herr Syk, på grund af 56 § Riksdags-Ordningen,
inom bemälde Riks-stånd väckt en ny motion, som till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet blifvit remitterad ocb hvari hcmslälles, alt, enär de i afseende å
ifrågavarande åliggande gällande i Kongl. Brefvet den 15 Maj 1694 och Kammar
kollegii
Cirkulär den 10 Juni 1811 innefattade föreskrifter endast bestämde, alt
Landt-räntcriets kassakista skulle vara försedd med tre lås, till hvilka Landskamreraren,
Landt-räntmästaren och Magistraten borde hafva hvar sin nyckel, samt
icke omförmälde några vidare skyldigheter eller rättigheter för Magistrats-personerne
i fråga om deltagande uti inventeringar af Ränleriernas behållningar och
uti ansvarsskyldigheten derför, Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t underdånigst
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes genom serskild författning i nåder bestämma
gränserna för Magistrats-personers åligganden vid omförmälde förrättningar.
Utskottet som tagit förevarande motion i öfvervägande, bar i afseende derå
inhemtat; att Kongl. Brefvet den 15 Maj 1694 och Kammar-kollegii derpå grundade
cirkulär den 18 i samma månad innehålla att alla tre de personer, som,
enligt hvad samma bref, på sätt ofvan är nämndt, förvara nycklar till Landt-ränlerikassan,
böra vara tillstädes, när någre medel der inläggas eller uttagas;
8 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 104.
att enligt 9 § i Kongl, kungörelsen om uppbörder utaf realisalions-afgiften af den
12 Maj 1801, ”den magistratsperson, som” efter författningarne ”värdar tredje
’ ’ llän ter i- nyckeln, kommer vid alla tillfällen, dä Ränteriel öppnas, ali såsom
”vanligt är, vara tillstädesatt, enligt Stals-konlorets cirkulär-bref den 27
Augusti 1725, Landt-ränleriet bör vid hvarje månads slut ”inventeras af dem,
som hafva nycklarne om händer,” samt aLt 6 § i Kongl. Uppbörds-reglementet
den 13 November 1739 stadgar, att Landshöfdingen skall hafva noga inseende
derå, att Ränteri-kassan står under tre lås och nycklar och i godt förvar samt
att den icke öppnas, hvarken till intägt eller utgift, utan Landskamerarens och
dens närvaro, som tredje nyckeln häfver.
Då sålunda redan uttryckligen stadgadt är, hvaruti magistrals-personers åligganden
uti ifrågavarande fall bestå, finner Utskottet ytterligare föreskrifter i ämnet
obehöfliga samt får derföre hemställa,
att förevarande motion måtte af Rikets Ständer lemnäs utan
åtgärd.
Stockholm den 20 Maj 1851.
N:o 104
Ank. till Exp.-Utsk. d. 22 Maj 1851, kl. 11 f. m.
Memorial, i anledning af åter remiss utaf Betänkandet N:o 53
om utvidgande af de rättigheter, som äro Mosaiska Trosbekännare
här i riket tillerkände.
Detta Betänkande, som af högvördige Preste-ståndet och vällofl. Borgare-ståndet
återremitterats, är deremot af Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt hedervärda
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Vtskottets Memorial, lY.-o 105. 0
värda Bonde-ståndet afslaget; vid hvilket förhållande då Utskottets ifrågavarande
Betänkande blifvit af 2:ne Riks-stånd ogilladt samt frågan sålunda, jemlikt 75 §
Riksdags-ordningen, förfallit, ålerremisserne
icke lära kunna till någon Utskottets vidare åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 Maj 1851.
N:o 105.
Ank. till Exp.-Utskottet den 22 Maj 1851 kl. 11 f. m.
Memorial, i anledning af erhållna återremisscr utaf Betänkandet
N:o 57 dels om upphörande af Bev är ing s-mans ka pets
årliga vapenöfningar, dels och införande af exercis sockenvis,
och dels om rättighet för hevärings-ynglingarne att sjelfve välja
det vapen, hvarvid de helst vilja tjenstgör a, antingen till
lands eller sjös m. m.
Detta Betänkande har blifvit af Ridderskapet och Adeln samt Preste-ståndet
bifallet och af Borgare- och Bonde-stånden äterremitleradt; men då Utskottets afstyrkande
å de väckta motionerna är af 2:ne Riks-stånd gilladt, och frågan alltså
förfallit, lära
återremisserna icke kunna föranleda till någon Utskottets vidare
åtgärd.
Stockholm den 20 Maj 1851.
Bih. litt R. St:s Prat. 1850 & 1851. 8 Somt. 22 Hafi
2
STOCKHOLM, trvckt hos isaac marcus, 1851.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 106.
1
N:o 106
Ank. till Exp.-Utsk. den 23 Maj 1851, kl. 12 midd.
Utlåtande} i anledning af väckta frågor om ändringar i
Kongl. Fabriks- oell Handverks-ordningen den 22 December
1846-
För vinnande af ändringar uti saint tillägg till Kongl. Fabriks- och Handtverks-ordningen
den 22 December 1846 hafva motioner blifvit väckta, nemligen:
hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln:
af Hr Hjerta, Lars,
hos Väliofl. Borgare-Ståndet:
af Hr P. E. Boswus samt Hr P. 11. Hesselgren, och
hos Hedervärda Bonde-Ståndet:
af riksdagsfullmäktige!) Erik Ersson från Gefleborgs län.
Då Utskottet, till hvars utlåtande dessa motioner, jemte de, i anledning deraf, inom
nämnde Riks-Stånd, afgifna anföranden, blifvit remitterade, nu går att öfver desamma sig
yttra, har Utskottet ansett sig böra följa den ordning, uti hvilken de §§, hvaruti ändring
påyrkats eller tillägg föreslagits, uti Handtverks- och Fabriks-ordningen förekomma.
§ 3 morn. b.
Hr Bosceus har föreslagit den förändring uti detta moment, att förvärfvande af mästerskap
måtte utgöra ett vilkor för rättigheten att med biträde af gesäll, lärling eller annan
arbetare i stad idka alla de handtverk, hvilka icke kunna hänföras till Fabriks- och
Bih. till B. St. JProt. 1830—51. 8 Sami. 23 Haft. 1
2 Allmänna Bevärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 106.
Manufaktur-inrättningar; till stöd för hvilket förslag motionären anfört, att flera andra
handtverk, än som i nämnde moment äro uppräknade, funnos, i afseende å hvilkas utöfning
mästerskap vore lika nödigt, som för de förra; samt att, då rättighet till handtverks
idkande icke borde helt och hållet fritagas från all kontroll å i samma handtverk vunnen
färdighet, det vill synas, som borde enahanda grundsats tillämpas pä alla slags handtverk,
utan undantag, så att icke några af dessa voro underkastade större omvägar och kostnader
för verkstäders inrättande än andra under det att allmänheten ^saknade garanti för en
utbildad arbetsfärdighet hos en ganska betydlig del af handtverkeriernas idkare; hvarjemte
motionären åberopat det förhållande, att deputerade för städernas Handtverks-borgerskap
uti en den 20 Maj 1850 till Kongl. Majit ingifven petition framställt begäran om enahanda
ändring i författningen, som motionären föreslagit.
Utskottet, som tagit motionärens ifrågavarande framställning i öfvervägande, har
inhemtat, att ett stort antal handtverks-yrken finnes, för utöfning hvaraf, med biträde af
gesäll, lärling eller annan arbetare, mästerskaps förvärfvande icke är erforderligt. Något
skäl, hvarför dessa yrken, mera än de uti förevarande § uppräknade, blifvit från nämnde
vilkor undanlagne, är icke uti Författningen uppgifvet eller ens antydt och Utskottet tror
icke att något sådant af giltig beskaffenhet kan åberopas. Bland de undantagne handtverksyrkena
finnas flera, hvilka erfordra lika, om ej högre, grad af färdighet som de, för hvilka
mästerskaps förvärfvande är föreskrifvet. Att nödig kontroll å skicklighet i yrket för
alla handtverks utöfvande må förefinnes, är efter Utskottets tanka af serdeles vigt, ej allenast
för allmänhetens fördel, utan ock förnämligast på det de lärlingar, som egna sig ål
handtverkerierne, icke må sakna den ledning och undervisning, hvarförutan skicklighet
icke kan förvärfvas.
På grund häraf och i närmaste öfverensstämmelse med Borgare-Ståndets vid föregående
riksdagar uttryckte önskan får Utskottet vördsamligen hemställa,
att Bikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla att
mom b) uti 3 § af Kongl. Fabriks- och Handtverks-ordningen af den 22
Dec. 18d6 må erhålla följande förändrade lydelse:
b) ”att förvärfva mästerskap, då fråga är om handtverk, med undantag
af byggmästare- eller murmästare-yrkena; börande dock, då desta
sednare skola i Stad utöfvas, bevis företes om vunnen skicklighet
”i yrket, på sätt nedanföre sägs.”
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 106.
3
12 § 1 mom,
Uti det i detta mom. förekommande stadgande har af Hr Bosatts föreslagits den
förändring: att, vid rättigheten till handtverks utöfvande för afsalu såsom försörgningsmedel,
mätte stadgas såsom vilkor enahanda kontroll öfver arbetsskicklighet, som för mästare;
oell har motionären till stöd för hvad han sålunda föreslagit, anfört, att den i förenämnde
moment medgifna rätt att till försäljning idka handtverk, utan att behöfva såsom vilkor
derför förvärfva mästerskap, redan vållat att handtverks-mästare, i brist af duglige
och skicklige arbetare, med svårighet kunde drifva sina yrken, och flerstädes vore betänkte
på att, med uppoffring af Burskaps- och Mästerskaps-rättigheter, sjelfve anmäla sig
såsom försörjnings-arbetare, hvilket utan tvifvel skulle menligt inverka både på staten och
städernas Borgerskap; samt att enahanda kontroll i afseende på arbetsskicklighet som för
mästare vore föreskrifven, destoheldre borde åläggas försörjningsarbetaren, som denne
undginge de dryga kostnader, hvilka förvärfvandet af burskap och mästerskap medförde;
och har motionären tillika åberopat ofvanberörde af deputerande för städernas Handtverks-borgerskap
tiil Kongl. Maj:t ingifna underdåniga petition, deruti de på anförde skäl
i underdånighet anhållit om enahanda förändring uti ifrågavarande hänseende, som motionären
föreslagit.
Utskottet kan dock icke dela motionärens åsigter uti förevarande hänseende. Det
ifrågavarande stadgandet är grundadt uti den naturliga rättigheten för en hvar att begagna
den arbetsförmåga, han eger, och att dermed försörja sig. Att såsom vilkor för utöfvandet
af denna rättighet föreskrifva enahanda kontroll å arbetsskicklighet som för mästare,
skulle, i anseende till den omgång och kostnad, som dermed är förenad, ofta äfven för
den, som kunde aflägga mästerprof, utgöra ett stort hinder att med sitt arbete försörja
sig, och en dylik föreskrift skulle derifråh nästan helt och hållet utestänga hvar och en,
sorn, ehuru med mindre skicklighet i yrket, likväl kunde betjena de fattigare och dem, som
måste fästa sig mindre vid en varas utseende och prydlighet än vid dess pris.
1 anseende härtill får Utskottet tillstyrka, att omförmälde förslag må
förfalla.
12 § 4 mom.
Af Hr Bosaeus har blifvit föreslaget att från detta moment måtte utgå föreskrifterna
4 Allmänna Besvärs- och Ekono mi- lits kottets Utlåtande, N:o 106.
om försörjningsrättighetens upphörande och återgifvande, dels derföre att de i momentet
uppräknade qvalifikationer, eller fortfarande lättja, liderlighet och tiggeri, voro underordnade
den af vanfrejd, dels derföre, att vederbörande myndigheter egde att ånyo meddela rätt till
idkande af handtverk som försörjningsmedel, och dels derföre, att de flesta personer, som
förverkat en dylik rätt, oftast skulle falla fattigvården till last.
Men då omförmälde föreskrifter icke gälla andra personer, än dem, hvilka blifvit
straffade för brott, som medför vanfrejd, anser Utkottet samma föreskrifter destoheldre böra
bibehållas, som de utgöra ett band på sådana personer att taga sig till vara för så väl ytterligare
förbrytelser som för liderlighet, lättja och tiggeri. Borttagandet af denna föreskrift
skulle dessutom leda derhän, att vanfrejdade och liderligo samt för samhället vådlige personer
kunde, med åberopande af det dem gifna tillstånd alt utöfva handtverk såsom försörjningsmedel,
skydda sig för tillämpning af lagen om försvarslöse personers behandling. Utskottet
får således hemställa,
att jemväl berörde yrkande mätte förfalla.
IS §.
Herr Bosceus har föreslagit, att de i denna § omförmälde allmänna inrättningars tillverkningar
måtte underkastas enahanda stämpling, som för handtverkares arbeten är föreskrifven,
hvilket motionären ansett vara nödigt för att ega en kontroll å beskaffenheten af
de å samma inrättningar tillverkade handtverksvaror; men som sådana varor i allmänhet ej
äro stämpling underkastade, hemställer Utskottet,
att förslaget må lemnäs utan afseende.
14 § 2 mom.
Med åberopande deraf, att städer funnes, hvilkas Handtverks-borgerskap för idkandet
af sina handtverk icke erlägga någon afgift till stadskassa!), enär dessa städers intrader i
öfrigt af donerad jord, tolag m. m. äro så ansenliga, att afgift för handtverksrörelse icke
erfordras, har Riksdagsfullmäktigen Eric Ericsson föreslagit, att nämnde moment måtte erhålla
följande lydelse: ''Likaledes skall till stadens kassa i de städer, der borgare för sin
handtering någon afgift till kassan betala, i förhållande derefter och efter tillverkningens beskaffenhet,
erläggas lämpad afgift” etc.
Då likväl 1 mom. af denna § stadgar, att den som ej är borgare, skall, i stället för
fullgörande af de med burskapet förenade personliga skyldigheter, en deremot svarande lämp
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 106. 5
lig afgift till stadens kassa erlägga, och deraf måste vara en följd, att om borgare icke har
någon sådan skyldighet, den förre icke eller kan åläggas att den ifrågavarande afgiften till
stadens kassa erlägga, får Utskottet, med afseende jemväl derå, att 2 mom. börjar med orden,
”likaledes skall till stadens kassa erläggas," och att, Utskottet veterligen, någon annan
tydning af stadgandet i omförmälde hänseende än den Utskottet sålunda antagit, ej gjort sig
gällande,
afstyrka detta förslag.
Det uti samma mom. under litt. b förekommande stadgande, att den, som på sätt i
§ 10 föreskrifves, uti stad, der lian ej bosatt är, liandtvcrksarbitcn verkställer, skall till stadens
kassa erlägga en efter tillverkningens beskaffenhet lämpad afgift, har Herr Bosceus yrkat
måtte utgå, dels emedan en sådan beskattning blefve svår att tillvägabringa, och dels
emedan en handtverkare uti en stad eger uti en annan, utan dylik afgift, försälja af honom
tillverkade varor, samt stadgandet dessutom afskräckte mången att betjena sig af skickligare
handtverkare från andra städer än dem, der arbetet skulle verkställas, enär sådant, i anseende
till omförmälde afgift, blefve dyrare.
Men då antagas bör, att i eldighet med grunderna för de i denna § förekommande
stadganden, en handtverkares afgift till stadskassan i den stad der han är bosatt, påföres
till mindre belopp i samma mån, som han inom annan stad utöfvar sitt yrke och till
följe deraf derstädes erlägger enahanda slags afgift; alltså och då borttagandet af en sådan
afgift kunde föranleda, att handtverks-idkare, bosatt i en stad, koinme att förrätta .sitt mesta
arbete i en annan, utan att derföre erlägga ens några utskvlder, tillstyrker Utskottet,
att berörde yrkande må förfalla.
23 i mom.
Jemte framställning om den svårighet, hvarmed det ofta vore förenadt för tvenne
personer att oafbrutet öfvervara ett mästerprofs genomförande från början till detsammas
slut, och om deraf följande nödvändighet, att desse personer, genom aktgifvelse på en sökandes
handlag, satte sig i tillfälle att bedöma, huruvida han ensam, utan biträde af andra,
åstadkommit flera eller färre delar af arbetet, har Herr Bosceus yrkat den ändring uti
delta moment, att åtminstone den ene af de tvenne trovärdige och oväldige män, hvilka skola
intyga, att ett mästareprof blifvit af sökanden sjelf utfördt, skall vara sakkunnig i det yrke,
hvarom fråga är, äfvensom och enär de fem personer, hvilka enligt berörde moment skulle
6 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 106.
bedöma, huru ett mästerprof blifvit utfördt, sällan, åtminstone i de mindre städerna, kunde
påräknas ega föreskrifven sakkännedom uti alla slags handtverkerier, som kunde ifrågakomma,
Herr Bosceus föreslagit: att der så ske kunde bland de '"feni rättskaffens män " hvilka
egde bedöma mästareprofs giltighet, minst tvänne böra vara mästare i det handtverk, hvari
mästerskap sökes.
På sätt motionären anmärkt, kunna de personer, som skola intyga, att den, som
företer mästareprof, sjelf förfär färdigat delta, icke utan särdeles stor svårighet öfvervara genomförandet
af hela profvet. Det torde derföre vara nödigt, att de, eller åtminstone en af
dem, eger den kännedom i det handtverk, hvaruti mästareprof göres, att han af den sökandes
beteende och handlag under vissa delar af arbetet kan pröfva hans färdighet och förmåga
att fuMgöra profvet. 1 anseende härtill får Utskottet vördsamt tillstyrka:
att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om den ändring
uti ofvanberörde moment att af de tvänne trovärdige och oväldige
män, hvilka skola intyga, att mästareprof blifvit förfärdigadt af den, som
detsamma, för vinnande af mästareskap, företer, minst en bör vara sakkunnig
i det yrke, hvaruti mästerskap sökes.
Deremot och enär det förhållande kan inträffa, att i stad, der mästareprof företes,
för vinnande af mästerskap i ett handtverk, icke finnas tvänne ojafvige mästare i samma
handtverk,
afstvrker Utskottet motionärens förslag att af de fem rättskaffens män, hvilka
ega bedöma mästareprofs giltighet, minst tvänne skola vara mästare i det
handtverk, hvari mästerskap sökes.
26 ,§*.
I afseende å denna § har Herr Hjerta, Lars, anfört, hurusom syftemålet med det
deruti förekommande stadgande, hvarigenom rättigheten för hvar och en att med lofligt arbete
sig sjelf försörja, vore erkänd, i betydlig mån motverkades eller försvårades genom den
föreskrift, hvarigenom försörjningsrätten gjordes beroende af en föregående serskild anmälan
hos offentlig myndighet med tillhörande lösen af tillståndsbevis; och då kostnaden derför
vore betungande för de vanligen obemedlade personer, som sökte tillstånd att utöfva en sådan
rätt, och den anmälan eller uppgift, som i allt fall måste ske vid mantalsskrifningen,
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 106. 7
lemnade tillräcklig ledning för den derpå följande taxering, har motionären föreslagit, ali omförmälde
§ måtte förändras till följande lydelse:
”Ästundar någon att, efter hvad i 12 § säges, handtverk eller annan handtering såsom
försörjningsmedel utöfva, ege rättighet dertill utan föregående anmälan.”
Då likväl en dylik anmälan är nödig dels i och för verkställandet af föreskrifven
taxering, dels för rättelse och kontroll i afseende å den afgift, som, enligt 14 § 2 morn.,
i stad bör utgå, och dels för erhållandet af statistiska upplysningar, samt en sådan anmälan
jemte lösen för den derpå följande resolutionen — en lösen, som blott i stad eger rum —
medför endast en obetydlig kostnad, hvarifrån den till och med är befriad, hvilken om sin
fattigdom kan förete vederbörandes intyg, får Utskottet hemställa,
att Herr Hjertås berörde förslag ej må till någon åtgärd föranleda.
Ändring i denna § har jemväl blifvit påyrkad af Hr Boscetis, som föreslagit, att vid
ansökningar om handtverks idkande, såsom försörjningsmedel, handtverks-förenings-bevis
öfver derstädes styrkt skicklighet skall bifogas; men på de skäl, Utskottet här ofven anfört
för afstyrkande af ifrågasatt ändring uti 1 mom. af 12 § tillstyrker Utskottet,
att berörde förslag må förfalla.
28 §.
Hr Bosaeus har föreslagit de ändringar i denna §, ”att det deri bestämda vite af
3 rdr 16 sk. banko må till hälften nedsättas, samt ehvad så skedde, eller vitet hibehölles,
föreskrift mätte meddelas Magistraterne att uti tillstånds-resolutioner å handtverks- och
fabriksrättighet erinra om en sådan vites påföljd; äfvensom att den stadgade afgiften till
fabriks- och handtverks-föreningens kassa måtte, i städerne utom Stockholm, bestämmas
till 5 rdr banko; men då omförmälde vite af 3 rdr 16 sk. icke skäligen bör anses högre
än som vederbör, och, enligt Utskottet meddelad upplysning, de tillstånds-resolutioner, som
af Magistraterne utfärdas å rättighet att idka sådan näring, för hvilken efter § 14 mom. 1
borgerliga utskylder erläggas, pläga innefatta föreskrift om så väl ifrågavarande anmälan,
som den för underlåtenhet deraf stadgade påföljd; hemställer Utskottet,
att motionärens framställningar om nedsättning af vite och om föreskrifts
meddelande rörande samma vites omförmälande i tillstånds-resolutionerne
må lemnäs utan afseende;
hvaremot och då, beträffande yrkandet om den uti förevarande § bestämda afgifis förhöj
-
8 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotlets Utlåtande, N:o 106.
ning, samma afgift, som hvad Stockholms stad angår, på vederbörlig ansökning redan blifvit
ökad till 6 rdr 32 sk. banko, i allmänhet befunnits otillräcklig, Utskottet föreslår,
att Rikets Ständer måtte, i underdånig skrifvelse, hos Kongl. Majit förnya
sin vid sednaste riksdag framställda anhållan om samma afgifts förhöjning
från 2 till 5 rdr banko för handtverks-föreningarne i städerna
utom Stockholm.
§ 32 och 34.
Förändring uti de stadganden, som dessa §§ innehålla, har blifvit påyrkad af Hr
Bosccus, som, jemte framställning om nyttan af formliga arbets-kontrakter emellan mästare
samt deras gesäller och iärlingar och om de olägenheter, som underlåtenhet att sådant
kontrakt uppgöra, medförde, föreslagit: ”att vid gesälls, lärlings eller annan arbetares anställande
å verkstad, kontrakt ovilkorligen skall på det i dessa §§ föreskrifna sätt uppsättas,
inefattande, dä handtverks-arbetaren är till myndig ålder kommen, samt hvad angår
gesäll, äfven om denne är omyndig, en ömsesidig uppsägningsrätt af fjorton dagar, i händelse
arbets-kontraktet blifvit för längre tid än denna uppgjordt; samt att detta kontrakt
skall af mästaren vid lämplig vites påföljd inom viss kort tid efter detsammas uppgörande,
jemte arbetarens passhandling eller annat betyg hos stadens Polismyndighet uppvisas och
påtecknas.”
Då uti författningen, en antydan blifvit gifven om upprättande af sådana arbetskontrakter,
som motionären afsett, så synes Lagstiftaren hafva vidtagit all den åtgärd,
som i detta afseende är lämplig, helst en föreskrift, att vid antagandet af gesäll eller lärling,
arbets-kontrakt ovilkorligen skall uppgöras, dels icke lämpligen låter sig verkställas,
och dels kan vara stridande emot så väl mästares, som gesälls och lärlings önskan
och fördel. Den föreslagna anmälan hos Polismyndighet af gesälls eller lärlings antagande,
och föreskriften om uppvisandet af hans passhandling hos samma myndighet, torde, i anseende
till de i 40 § 1 mom. gifne stadganden, icke vara af behofvet påkallade.
Utskottet afstyrker alltså berörde förslag.
$> 33.
Af Hr Bosceus har den ändring i denna § jemväl blifvit föreslagen, att, med upphörande
af Socken-nämnds rätt att utfärda gesällbref, det för antagande till gesäll måtte
före
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 106. 9
föreskrifvas såsom vilkor, att nöjaktig och till beskafTenheten uppgifvet samt af handtverksförening
bestämdt arbetsprof blifvit af sökanden sjelf fullgjordt, enligt betyg af två trovärdige
och ojäfvige män, af hvilka helst båda, men åtminstone den ena, vore mästare i
samma yrke; hvarjemte tillförlitligt vitsord borde bifogas, att sökanden kunde skrifva läsligt
och räkna qvatuor species i enkla tal.
Då det med visshet kan antagas, att på landet i allmänhet personer icke finnas
med den erfarenhet och insigt i handtverksyrkena, som erfordras för att utfärda och till
behörigheten kontrollera dé vitsord om färdighet och kunskap i samma yrken, som skola
företes af de personer, hvilka till erhållande af gesällbref sig anmäla, samt befaras kan,
det rättigheten att utfärda gesällbref vid detta förhållande kan varda af sockne-nämnderne
missbrukad, för att, genom meddelande af sådane till kringvandring berättigande intyg,
ifrån socknarne skilja personer, hvilka anses eljest kunna falla dessa till last, tror Utskottet,
att berörde socken-namnderne tillagde rättighet desto heldre bör och kan upphöra,
som saknaden af gesällbref icke utgör hinder för mästerskaps förvärfvande och verkstads
hållande; hvadan Utskottet tillstyrker,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om
den förändring af 33 § uti Handtverks-ordningen, att orden: ”eller, om
han är boende på landet, af vederbörande Socken-nämnd,” varda derifrån
uteslutne;
hvaremot och enär Utskottet, som dels anser den uti ifrågavarande § stadgade kontroll å
gesälls skicklighet i yrket vara tillfyllestgörande, om den behörigen handhafves och dels
förutsätter att, efter folkskolornas införande, någon till 16 eller 18 års ålder kommen person
icke kan sakna färdighet att skrifva läsligt eller kunskap att räkna qvatuor species
i enkla tal, får vördsamt hemställa,
det motionärens förslag alt för gesällbrefs erhållande skulle erfordras arbetsprof,
äfvensom bevis om färdighet i skrifning och insigt i räkning,
icke må till åtgärd föranleda.
40 §.
, Derjemte har Hr Boseus föreslagit, att de i lista och 2:dra momenten af denna §
bestämda vitén måtte till hälften nedsättas, samt att handverksarbetare, hvilken af en
Bih. till II. St. Prot. 1850—51. 8 Sami. 23 Haft. 2
10 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 106.
eller annan anledning blifvit från sin mästare skild och saknade arbete inom samma siad,
icke skulle få längre än högst fyra dagar derstädes qvarstanna, med mindre polismyndigheten
på stället finner arbetarens försörjningsutvägar eller andra förhållanden sådant
medgifva.
Å ena sidan är det af vigt, att vederbörande auktoritet får sig bekant hvilka personer,
som i hvarje samhälle inkomma, äfvensom att tillräckligt band finnes för upprätthållande
af ordningen, men å den andra sidan är det i allmänhet en hvar obetaget att välja
den vistelseort, som han för sin utkomst sjelf kan bestämma, utan att vederbörande myndigheter
deremot ega lägga några hinder. Med afseende härå samt då särskilda föreskrifter
äro gifna om försvarslösa personers behandling, finner Utskottet
icke skäl att åt hvad motionären, på sätt nyss är nämndt, föreslagit,
tillstyrka bifall.
44 §.
Jemte uttalande af den mening, att Lands- och Stads-fiskaier äfvensom Krono-betjente
i allmänhet ej skulle, enligt denna §, hafva ett bestämdt åliggande utan blott rättighet
alt åtala öfverträdelse!- af de i Handtverks- och Fabriks-ordningen gifna föreskrifter,
har Hr Hesselgren föreslagit, att §:en måtte i så måtto ändras, att densamma komme att
innefatta ett bestämdt åläggande för sådane tjenstemän att beifra öfverträdelser af författningen;
men då det ostridigt tillkommer allmän åklagare,' att med de undantag, som serskildt
äro stadgade, beifra alla förbrytelser mot gällande lagar och författningar, derest de
äro af honom kända eller eljest behörigen anmälas, och underlåtenhet deraf måste anses
såsom tjenstefel, hvarå laga ansvar följer, anser Utskottet
nämnde förslag böra förfalla.
Stockholm den 20 Maj 1851.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 106. 11
Emot Utlåtandet reserverade sig Hr Silfverstolpe, F. O., enär Utskottets deri gjorda
tillstyrkanden innebure icke allenast ett tillbakagående till de förhållanden, som före
utfärdandet af 1846 ars författning vöre för handen, utan ett ännu större inskränkande
uti näringsfriheten. >
Dessutom anfördes följande
Mteservntint».
Af Hr G O. Sundblad, ”Genom tillstyrkandet af en sådan förändrig i § 3 mom.
b. har Utskottet tydligen röjt en syftning att söka ånyo väcka till lif de gamla, vårt näringslif
och vårt nationella välstånd så länge hindrande skrå inrättningarne. .lag kan ej föreställa
mig att sådant kan vara nyttigt, hvarken för landet i allmänhet, för städerne serskildt,
eller ens för de enskilde, hvilka förledda af oriktiga begrepp om de rättsgrunder, hvarpå
samhällsmedlemmarnes inbördes förhållanden måste hvila, om ej den ena klassen, den ena
individen skall undertryckas af den andre, låta sig dåras genom falska förhoppningar på fördelarne
af företrädesrättigheten, som i verkligheten måste inbringa dem alldeles motsatta resultater,
än de väntade.
Utskottets pluralitet vill återställa mästerskap för alla slags handtverk och slöjder,
utom byggmästare- och murmästare-yrkena: således en återgång till hvad nationen under
sekler önskat alskatlådt! Alla de långa och mödosamma striderna, som fördes innan Handtverks-
och Fabriks-ordningen af den 22 December 1846 lofvade att lyckligt afsluta freden
i våra näringar, skulle då varit förgäfves, och de skulle återbörjas, midt under det att hela
svenska folket känner sig med fredstillståndet ganska belåtet, med undantag af några få,
sjelfve i den föråldrade skråinrättningen fostrade och bildade personer. För det att dessa
äro hängifna åt densamma, med ett slags barnslig kärlek, som döljer för dem sjelfve deras
obillighet mot sina medmenniskor och deras misstag om sin egen fördel, skulle Lagstiftaren
framträda mot hela nationens öfvertygelse om behofvet af jemlikhet i medborgerliga rättigheter
och om nyttan af all med samhällsordning förenlig frihet i användandet af kunskaper
och arbetsskicklighet? I sanning, dessa fordringar äro lika oväntade, som obetänkta.
12 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N;o 106.
Man kunde visserligen invända emot förändringen, alt den lag ruan önskar sålunda
afskaffa är så ny, att dess verkningar icke hunnit tillräckligt visa sig, ehuru jag vågar påslå
alt de för den tänkande och fördomsfria delen af folket redan ”tillräckligt"’ visat sig välgörande;
men jag vågar derjemte påstå, alt den nu gällande lagen redan är nog gammal, för
att ej kunna borttagas, utan att kränka nära nog en hel ung generations rätt. Redan innan
1846 års förordning utkom halva några yrken varit befriade från mästerskapstvånget och de,
som genom den blifvit det, hafva dock snart i fem år varit det. Man kan således antaga,
att dels förut, dels nu, en ganska betydlig personal ingått i desamma, under försäkran, alt
vara och för sin del blifva befriade från detta band, hvilket i min öfvertygelse snarare borde
alskaffas för alla, än åter utsträckas till flera.
Eller hafva \i icke sett de handtverk, som blifvit frigjorda derifrån, t. ex. garfverier,
färgerier, vagnmakerier, m. fl., under benämning fabriker, tilltaga så väl i välstånd som skicklighet.
At deni hafva egnat sig dels förläggare med kapital och kunskaper, dels ynglingar
med god uppfostran och underbyggnad; åt deni hafva föräldrar i bättre samhällsvilkor öfverlemnat
sina söner och i följd af allt detta har en bättre ställning inom dem uppstått.
Men dessa handtverk äro alltför få, att emottaga den del af det unga slägtet, som
skulle villigt egna sig åt näringslifvet, om det erbjöd dem en friare och anseddare verksamhet,
men som nu af hindren derför, så att säga, tvingas att egna sig åt embets- och han
dels-banorna,
hvarigenom der en trängsel uppstår, som är skadlig både i allmänt och enskildt
afseende. Att utvidga antalet af dessa handtverk vore en verklig välgerning, som lagstiftaren
gjorde åt både staten och familjerna.
Huru ser det deremot ut i de handtverk, der ännu vissa prof och läroår erfordras?
I allmänhet lefva de ett tynande lif, om ej händelsevis en och annan ting och driftig man
lyckas 'ställa sin - rörelse nästan på fabriksfot. { dem insättas nästan inga andra barn
än sådane, som sakna föräldravård eller den underbyggnad, som erfordras för att draga nytta
af slöjd- eller söndags-skolorna, och de som ditsättas, hafva sällan den serdeles fallenhet för
yrket, som är önskvärd och nödig, emedan slumpen oftast bestämt deras öde. De vandra
från det ena yrket till det andra; och då de slutligen stanna i ett såsom gesäller, så ega
de möjligen någon arbetsfärdighet, men sakna oftast ohjelpligt all verklig konstskicklighet,
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, Nto 100. 13
all artistisk förmåga och alla de ekonomiska kunskaper, som erfordras för att ordna all
större handtverksrörelse.
Såsom det ännu är, kännes således olägenheterna af de qvarvarande skrå-banden,
derigenom att de bildade klasserna icke ingå uti en stor del handtverk, lill hvilka de eljest
säkert skulle egna sig, hvaremot de blifva till stor del tärande medlemmar i samhället.
Föräldrarne insätta sina barn i handeln, eller skuldsätta de sig för deras studier, hvarigenom,
då de högre läroverken egentligen afse embetsmanna- och prestbildning, en skara embetssökande
bildas, hvaraf en stor del, då de en gång på gamla dagar få en tjenst, äro så skuldsatte,
att de sällan blifva moraliskt goda menniskor och pålitlige tjenstemän. Jordbruket,
som behöfver armar, saknar deremot de många, som, utan förberedande kunskaper, inkasta
sig i handtverken, för att der tillbringa ett hopplöst lif, i ständigt beroende af andra, äfven
om de upphinna mästerskapet; ty utan förlag, utan förbindelser, utan kännedom om yrkets,
så att säga, yttre ekonomi — konstförbättringar oell fördelaktiga uppköps- och afsättnings*
bruk, m. m. — äro och förblifva de ändock endast trälar åt dessa kapitalister, som de så
enfaldigt äflas att afhålla från handtverks-lifvet, men hvilka likväl deri skulle kunna gagna, på det
för allt folket lyckligaste sätt, genom de förbättringar i till verkningssätt, de kunde åstadkomma;
de många händer de kunde sätta i rörelse; de billigare priser de kunde lemna, o. s. v.
Inom handtverksklassen klagas öfver den fattigdom, som i allmänhet skall råda,
och för hvilken man skyller de sednare författningarue. Men har då ej samma klagan
förts i all tid, äfven under skråtvånget? De fleste mästare inom rikets städer, när
hafva de väl haft större förlag än de vanligen afyttra vid första marknad, der de med en
ringa förtjenst, ofta utan, afsätta sina tillverkningar. Få hafva derigenom så mycket förlag,
som behöfves till dess de för nästa marknad fått något åter färdigt, ty lefnadskostnaden har
fordrat sin del. Snart äro de åter i skuld — och vanligen på allt svårare vilkor. Slutligen
stanna de redlösa ändock i kapitalistens händer; men detta sker då, icke i den tid då de
ännu halva kraft och framtid, utan då de redan börjat digna under de bekymmer, som deras
osäkra ställning ådragit dem. Huru många tusende familjer skulle icke varit lyckliga och
burgna, om deras stöd såsom duglige verkmästare och ordentlige gesäller arbetat åt förläggare
med kapitaler och kunskaper, i stället att under ett falskt sken af att vara egna mästare,
saknat både förlagets kraft och kunskapernas biträde ?
14 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottels Utlåtande, Nto 106.
Svaret härpå kan dagligen erhållas af många arma, som, förledda af falska förhoppningar,
länge trott att skråordningar och bönhasjagter kunde trolla fram ett välstånd,
hvilket blott arbete, underbyggnad, sedlighet och sparsamhet kunna frambringa.
Jag anser såsom en pligt emot mina medborgare, emot de orter jag representerar,
ja emot sjelfva dem, sorn ännu dåra sig med hoppet att skråtvång skulle lättare förskaffa dem
arbetare och arbetsförtjenst och välstånd, att bestrida Utskottets förslag i detta afseende, ty
det skulle neddraga de nu sig förkofrande handtverkare i samma sorglöshet, samma armod
och samma oförmåga, som de, hvilka ännu dväljas i lemningarne af det gamla skråväsendet.
De skulle, likasom dessa, få sämre arbetare, svårare arbetsförtjenst och förlora det lif, den
friska kraft, som de nu börja utveckla. Om man ej vill utsträcka befrielsen för mästareprof
till alla, må man åtminstone förblifva vid^hvad som nu finnes stadgadt. Det skall snart
öfvertyga enhvar, att detta i framtiden bör blifva lag för alla.
Hvad angår den ändring, som i § 23 morn. 1 blifvit tillstyrkt, åsyftande en skärpt
kontroll på mästareprofven, anser jag att allmänheten långt säkrare utöfvar kontrollen efteråt.
Konsumenten är den säkraste kontrollören. Hvad säkerhet lemnar väl mästareprofvet?
Hvad betyder ett stycke, som han sjelf gjort, om han sedan såsom mästare begagnar
dåliga arbetare och dåliga materialier o. s. v. Att lemna den sökande till förutvarande
mästares godtyckliga bedömande, hotar den enskildes rätt. Och om äfven andre deltaga
i bedömmaudet af profven, så känner en hvar hvad inflytelse ”männen af facket” gerna
utöfva vid dylika frågors afgörande. Huru många skickliga gesäller hafva icke genom afundsamrna
”besigtningsman af yrket,” blifvit uppehållna och huttlade och sedan de i väntan
på utgången fördrifvit sin tid i sällskapandet med blifvande embetsbroder, slutligen
då de för mästareprofvet inbesparade penningar tagit slut, varit redlöse och arbetslöse, ofta
förstörde till lynne och seder? Det är delta förhållande och den opålitlighet i uppfyllandet
af åtagne arbetsförbindelser, som till stor del vållar alt handtverkerierne i städerne vida
mindre anlitas än de eljest skulle blifva det. Många förmögna familjer, i synnerhet på
landen, inskränka sina behof för det obehag det medför att hafva med dem att göra, då
vanligen förskotterna blifva det vissa och arbetets fullföljande det ovissa. De förskaffa sig
heldre, om ock med större kotsnad, utländska saker eller begagna egna arbetare. Med
Allmänna Besvärs- och Ekon omi-Utskottets Utlåtande, N:o 106. 15
ett ord: äfven i det fallet är det bästa, att åtminstone stadna vid hvad det är: och jag
förmodar, att Rikets Ständer icke eller nu skola, sedan Irågan derom vid sista riksdagen
förfallit, besluta i 28 § den föreslagna betydliga förhöjningen i afgiften till Fabriks- och
Handtverks-föreningarnes kassor, som skulle blifva serdeles tung för mängden af sig genom
handtverks-arbelen försörjande; liksom jag hoppas att Regeringen i alla fall skall låta
allt förblifva, hvad 1846 års Förordning angår, i sitt nuvarande skick, på det erfarenheten må
visa hvad verkan den för våra haridtverksnäringar under tiden kan utöfva. I detta afseende
äro flera städers exempel och hela den öfriga befolkningens belåtenhet med densamma
en borgen, att förändringarna åtminstone icke böra blifva återgående till det gamla,
utan snarare framgående till en större frihet.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS N. MARCUS, 1851.
Allm. Besvärs- och Ekon.-UIsko Hels Memorial Ro 107, och Betänkande Ro 108. 1
N:o 107.
Ank. till Exp.-Utsk. den 30 Maj 1851, kl. 1 e. tn.
Memorial, angående minskning i Utskottets kansli'personal.
Sedan göromålen inom Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet i den mån
minskats, att af Utskottets kansli-personal en notarie blifvit umbärlig samt äfven
från Utskottets tjenst entledigats vid April månads utgång, så har Utskottet skolat
sådant
hos Rikets högloft. Ständer vördsamt anmäla.
Stockholm den 30 Maj 1851.
rST:o 108.
Ank. till Exp.-Utsk. den 30 Maj 1851, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, dels om utarbetande
af ett nytt Apotheks-Reglemente, dels
om nedsättning af Medicinal-Taxan, samt dels
om förändrande af gällande stadganden, rörande
Apotheks-Frivilegkr.
Från hedervärda Bondeståndet har till Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
blifvit remitterad en af riksdagsfullmäktigen Anders Gustafsson från ÖsterBih.
till R. St. Prot. 1850 $ 1851. 8 Sami., iU Hä/t. 1
2 Allm. Besvärs- och Ekon.-Ulskoltets Betänkande, K:o iOS.
göthlands län väckt motion, hvaruti han anfört, att prisen å läkemedel under loppet
af sednare årtiondena oupphörligt stigit, derom man öfvertygades vid anställande af
jemförelse emellan de serskilda under tiden utfärdade medicinal-taxor, samt att denna
prisstegring icke uppkommit naturligt, genom fördyrandet af råämnen och arbete,
utan till följe af det förhållande, att apothekarne, utan hinder från auktorilelernas
sida, tillåtits egenmäktigt bestämma prisen på de så kallade apotheks-privilegierna.
De ssa hade stigit allt högre, såsom exempel hvarpå motionären uppgifvit, att ett
apothek i Östergöthland för omkring 40 år tillbaka försålts för 18,333 r:dr 16 sk.
och tio år sednare för 50,000 r:dr, allt banko, samt att nuvarande egarue fordrade
för detsamma en köpeskilling af ej mindre än 80,000 r:dr nämnde mynt, hvaraf motionären
beräknat 16,666 r:dr 32 sk. för inköp af apothcks-lokal och droguer, nion det
öfriga eller 63,333 r:dr 16 sk. för blotta privilegierna eller rättigheten att idka apothcks-rörelse;
och har motionären ansett flera dylika fall icke behöfva uppräknas, enär förhållandet
med denna privilegii-försäljning vore allmänt kändt. Såsom slutsats måste likväl häraf
följa, att förtjenstcn på apotheks-rörelse är öfver all höfva stor, då den försloge ej allenast
till betäckande af räntor och afbetalningar å köpesumman för sjelfva apotheket och
till dess underhållande, samt för apothekarens och hans familjs anständiga bergning',
utan derutöfver äfven till ränteliqvid och amortering å det stora kapital, som
åtgått till inköp af privilegierae, hvarvid borde anmärkas, att denna sistnämnda utgiftspost
vanligtvis öfverstege de öfriga sammanlagda och äfven måste betäckas genom
inkomsten af medikaments-försäljningen. Härigenom vore det lätt förklarligt,
huru det blifvit möjligt, att prisen å läkemedel omåttligt uppstegrats, ehuru det för
livar och en, som endast beräknade råämnenas inköpspris samt ersättning för hvad
af dem blefve oanvändbart, jemte arbetslönen, likväl påtagligt visade sig, att dessa
pris, äfven med bibehållen betydlig förtjenst å försäljningen, kunde och borde ii ansenlig
mån nedsättas. Men, såsom förhållandet nu vore, drabbades allmäuheten i
detta afseende af en orättvis, obillig, skadlig och d yg, samt snart sagdt på apothekarnes
godtycke beroende beskattning, och desto tyngre, som medikamenter utgjorde
en lika oumbärlig artikel för den fattige, som för den rike, men nu mången
gång, i anseende till dyrheten, måste af den förre försakas, i huru stort behof deraf
han än befunne sig. Ett snart afhjelpande af berörde missförhållande samt kraf
-
Ålim. Besvärs- oell Ekon.-Utskotlets Betänkande, N:o 108. 3
tiga åtgärders vidtagande i sådant ändamål syntes derföre motionären vara af nöden
högt påkallade.
Vidare har motionären anfört, att, enär en apothekare ej kan betraktas såsom
handtverkare eller fabrikant, utan fastmera såsom vetenskapsman, det äfven
torde vara lämpligt, att apothekare hädanefter, i likhet med andre tjenstemän i staten,
tillsattes efter ansökning och på grund af de sökandes förtjenster. Härigenom
skulle bland andra fördelar äfven den vinnas, att genom skicklighet och grundliga
kunskaper utmärkte pharmaceuter kunde till dessa maktpåliggande befattningar erhålla
företräde, och icke, såsom händelsen nu vore, medelmåttan och odugligheten,
om de blott äro i besittning af penningar, undantränga den största skicklighet och
de utmärktaste förtjenster.
Rå grund af hvad sålunda blifvit anmärkt, har motionären föreslagit: “att
“Rikets Ständer måtte hos Kongl Maj:t i underdånighet anhålla, det Högst B .. am“me
täcktes genom Dess Sundhets-kollegium låta utarbeta ett förslag till nytt apo“theks-reglemente,
hvarigenom de brister, af hvilka rikets apotheks-väsende för
“närvarande lider, må afhjelpas, äfvensom att detta förslag utarbetas med serskildt
“fäsiadt afseende dels på nödvändigheten af medikamentsprisernas nedsättning
“och dels på billigheten deraf, att skicklighet, mera än penninge-förmögenhet, får
“göra sig gällande vid utfärdandet af apotheksprivilegier.“
Utskottet har tagit berörde förslag i öfvervägande och får, innan Utskottet
afgifver sitt utlåtande deröfver, vördsamt lemna följande upplysningar i ämnet:
Med anledning af en utaf större delen af apothekarne i riket gjord underdånig
framställning om den bekymmersamma belägenhet, hvaruti, af anförda orsaker,
apotheksrörelsens idkare här i landet skulle sig befinna, förordnade Kongl. Majit, genom
nådiga beslut af den 9 Juli 1831 och den 25 Februari 1832, en kommitté till
utarbetande af l:o förslag till fullständigt apothekare-reglemente och 2:o en ny medicinal-taxa.
Sådana förslag blefvo af nämnda kommitté utarbetade och i underdånighet
till Kongl. Majit öfverlemnade under den 27 April 1835 samt remitterades den30 derpåföljde
Maj till Kongl. Sundhets-kollegium, hvilket, efter inhemtande af apothekare-societetens
jemte apothekarnes i landsorterna deputerades yttranden och erinringar i ämnet,
deröfver afgaf underdånigt utlåtande den 2 Juli 1836. Ärendet blef, i det skick
4 Allm. Besvärs- och Ekon.-Vlskotlels Betänkande, E:o 108.
det då befanns, inför Kongl. Maj:t i Stats-rådet anmäldt den 2 Juni 1837 samt i
nåder uppskjutet. Härefter och i anseende dertill, att svårigheter uppstått förSuudhets-kollegium
att, efter gällande stadganden, med erforderlig fullständighet och säkerhet
kunna granska köpe-afhandlingar om apothek, anhöll kollegium uti underdånig
skrifvelse af den 15 Mars 1841, under förutsättning, att Kongl. Majit ännu icke
till hufvudsaklig pröfning förehaft kommitlerades förberörde förslag, det kollegium
måtte i nåder lemnäs tillfälle att, förr än en sådan pröfning föret oges, göra de tillägg
till sitt i ämnet förut afgifna utlåtande, sorn en ytterligare vunnen erfarenhet
kunde föranleda; och behagade Kongl. Majit den 12 Maj samma år till denna underdåniga
anhållan lemna nådigt bifall samt till kollegium i sådant ändamål remittera
handlingarne i ämnet. Under den 25 April 1842 afgaf Sund hets-kollegium nytt
yttrande i frågan. Ärendet remitterades sedermera den 31 Januari 1843 till Högsta
Domstolens utlåtande, hnlket, eftet det Justitie-kansleren den 27 December samma
år sig i ämnet yttrat, inkom under den 14 Juni 1'844.
Under tiden hade akademie-apothekaren i Lund J. H. Forshall den 15 December
1836 i underdånighet hos Kongl., Majit anhållit, att, då apotheks-privilegiernas
amortering vore en för riket nyttig och för reglerandet af de pharmaceutiska
angelägenheterna af behofvet påkallad åtgärd, Kongl: Majit mätte i nåder täckas anbefalla
samtlige apothekarnes i riket hörande öfver ett af Forshaell i nämnda afseende
uppgjördt förslag, sorn han bilagt den underdåniga ansökningen. Detta ärende
anmältes inför Kongl. Majit i Stats-rådet den 13 Januari 1837, men uppskjöts,
hvarefter Forshaell den 17 dérpåföljde November i underdånighet ingaf till Kongl.
Majit ett af alla städernas apothekare inom 6:te apothekare-distriktet, innefattande
Christianstads och Malmöhus Län, enhälligt antaget förslag tili apotheks-pri-»
vilegiernas inlösande och dödande. Då saken emedlertid ej förekom till nådig pröfning,
anhöllo flere af rikets apothekare, genom bemälde Forshall, dels den 29 Maj
och dels den 15 Augusti 1845, att Kongl. Majit måtte i nåder lemna bifall till sökandernes
yttrade önskan om apotheks-privilegiernas amortering, i enlighet med hvad
derom förekomme uti den underdåniga ansökningen bilagda tryckta afhandlingar
“om Pharmaci-verket“ och “om Apolheks-väsendet“ samt på deruti anförda grunder
och vilkor med några föreslagna förändringar rörande de sednare.
Dessutom har den 11 Juni nyssnämnde år en underdånig ansökning blifvit
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Betänkande, Nio i08. 5
till Kongl. Majit ingifven af 107 provisore! och pharmacie studiosi, hvari de anhållit
om afhjelpande af åtskilliga anmärkta fel och brister uti apotheks-väsendet.
Kongl. Sundhets-kollegium afgaf öfver dessa serskilda ansökningar infordradt
*
underdånigt utlåtande dem 17 Oktober 18d5, hvarvid dock Herr General-direktören,
m. m. Ekströmer samt herr Medicinal-rådet m. m. af Pontin stadnade i olika mening
med pluraliteteu af Kollegii herrar ledamöter.
Apolhekare-societetens direktion har sedermera ombesörjt tryckningen af
kommitterades förslag till apothekare-reglemente jemte de vigtigaste tillägg och
ändringar, sorn af Sundhets-kollegium blifvit dervid, ifrågaställda, och, för att bereda
societet ens al'a medlemmar tillfälle att deröfver sig yttra, öfveiiemnat till dem hvardera
ett exemplar, med uppmaning, att de måtte, före den 1 Februari innevarande
år, insända de anmärkningar och tillägg, som kunnat göras, uti hvilken termin dock
på begäran någon förlängning blifvit beviljad; — Och lärer, enligt hvad Utskottet
blifvit delgifvet, derefter och sedan berörde yttranden ingått, en slutlig överläggning
om ifrågavarande ärenden komma att ega rum af Kongl. Sundhets-kollegii
ledamöter gemensamt med chemi»; och pharmacologlse professorerue vid Karolinska
Medico-chirurgiska Institutet samt tvenne ledamöter utaf apolhekare-societetens
Direktion, och eesullaterna deraf att till Kongl. Majit i underdånighet inberättas.
.
Sedan Utskottet sålunda i största korthet framställt hvad, som blifvit ifrågavarande
ärenden från Regeringens och de administrativa myndigheternas sida vidgjordt,
. öfvergår Utskottet till besvarande af Anders Gustafssons förevarande motion.
Hvad härvid först beträffar motionärens hemställan, att Rikets Ständer måtte
i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta genom Dess Sundhets-kollegium
utarbeta ett nytt apolheks-reglementej, så lärer, vid ofvanupplysta förhållande,
att ett förslag till sådant reglemente redan är uppgjordt och, sedan Sundhetskollegium
deröfver yttrat sig, beror på Kongl. Majt:s nådiga pröfning, en underdånig
anhållan härom finnas öfverflödig, hvadan
motionärens förslag i denna del torde få förfalla.
6 Allm. Besvärs- och Ekon.-Vtskotlets Betänkande, iV:o iOS.
Vidkommande häräfter hvad motionären ifrågaställt derom, att Rikets Ständer
måtte i underdånighet begära, att i det nya apothekare-reglémentet behörigt afseende
må fästas å billigheten deraf, att medicinal-taxan nedsätles, så får Utskottet
meddela, att ofvannämnde kommitterade, hvilka haft sig uppdraget att utarbeta en
förändrad mediciual-taxa, i anledning af apothekarnes ansökning om förhöjning af pri—
seme å medicinalier, bland annat yttrat, att 1819 års medicinal-taxa uppgjordes i
öfverensstämmelse med vissa antagna grunder, utmärkande sig framför dem, som
följts vid upprättandet af de utländska taxorna derigenom, att deras användande, i
och för prisernas bestämmande, aldrig lennar något rum åt ett godtyckligt tolkande
och medgifver apothekaren en visserligen ej öfverdrifvet hög, men också ej obilligtlågt
beräknad vinst. Dessa grunder voro följande, nemligen:
l:o. In/iöpspris, som bestämmes efter priskuranter, infordrade från de större
droguisterne i Hamburg och Lubeck, och hvartill läggas, utom 12\ procent deraf,
svarande mot omkostnaderna vid varans reqvirerande och transporterande til! reqvirenten,
äfven den efter gällande tulltaxa derå belöpande tull. Sedan allt detta är
sammanlagdt, uppgöres droguens pris i medicinal-taxan sålunda, att apothekaren vid
försäljningen af större partier får 661 procent och för minut-försäljning 100 proceu*,
utöfver hvad varan verkligen kostar honom.
2:o. Betalning för allt arbete, som erfordras i laboratorium, så väl som vid
reeepternas expedierande i apotheket, hvarigenom hans kostnad ersättes för underhållet
af medhjelpare, af dräng såsom biträde vid laboratorii-göromålen och för inköpet
af diverse effekter och apparater för laboratorium. Med den nettobehållning
af 66f ä 100 procent å hvarje drogue, hvilken sålunda vid försäljning af medicinalier
tillfaller apothekaren, skall han bestrida utgifterna för apotheks-lokalens hyra,
lärlingars underhåll, ränta å nedlagdt kapital samt lefnadskostnadcn för sig och sin
familj. — Kommitterade tillstyrkte äfven, att dessa grunder må fortfarande förblifva
gällande, dock med den förändring vid beräknandet af ersättning för Jaborationsarbetet
(pro laborej, att densamma upptoges till 15 sk., i stället för 12 sk. 10 rist., för
hvarje arbetstimme, som benöfde användas till en operations verkställande, hvilket
vore föranledt deraf, att underhållskostnaden för medhjelpare sedan år 1819 i ungefärligen
samma proportion stigit, hvarjemte kommitterade föreslagit upphäfvandet af
föreskriften i Kongl, kungörelsen den 23 Januari 1827, angående apothekarnes skyl
-
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Betänkande, l\’:o 198. 7
dighet att, vid leveranser af läkemedel till allmänna inrättningar, fullgöra desamma
mot 10 till 15 procent lägre pris än, som medicinal-taxan utsätter. Någon allmän
eller serskild nedsättning uti densamma hade för öfrigt icke blifvit af kommitterade
föreslagen. Utskottet får derjemte upplysa, att medicinal-taxan årligen granskas af
dertill utsedde kommitterade, hvilka, med afseende å droguernas stigande och fallande
i handeln jemte flera omständigheter, föreslå nödiga jemnkningar och rättelser
deruti. Dessa anmälas af Sundhets-kollegium till Kongl. Maj:t. som, efter nådig
pröfning deraf, anbefaller dq antagna prisförändringarnes kungörande till efterrättelse
under året; och äro, sednast genom Kongl, brefvet den 13 Juni 1839, serskilda
närmare nådiga föreskrifter, angående läkemedels årliga omtaxering, Sundhets-kollegium
meddelade.
Hätaf torde finnas, att bestämmandet af medikaments-priserna icke, såsom
af motionären blifvit antydt, beror på apothekarens godtycke, enär de hvila på antagna
giltiga grunder samt förändrande af desamma årligen eger rum efter droguepriserneS
fluktuerande, äfvensom att apolheks-privilegiernes värden ej ingått bland
berörde grunder för medicinal-taxan, ehuru möjligtvis vid uppgörandet deraf icke
förbisedda och således ej heller utöfva något inflytande å de årliga förändringarna
deruti. — Om ifrågavarande taxa, som, enligt hvad till Utskottet blifvit uppgifvet,
är den lägsta, som något land eger, än medför en större vinst för apothekarne i en
del af rikets städer, der medikaments-försäljningen uppgår till höga belopp, så lärer
den deremot vara temligen knapp för andra apothek, som hafva mindre försäljning
och äro belägna i det inre af landet samt följaktligen belastade med högre omkostnader
för frakter och assuranser, m. m.; och skulle en nedsättning af taxan ofelbart
komma alt hota dessas bestånd. — Derföre och så vida ej olika taxor skola antagas
för de olika apothekeh, torde den medelväg böra bibehållas, som för jemkning
af dessa olika förhållanden blifvit följd vid bestämmandet af medikaments-priserna
uti nuvarande taxa. Ehuru frågan om nedsättning af priserna å läkemedel är af stor
vigt och en sådan förändring skulle blifva till synnerlig nytta för den stora allmänheten,
anser Utskottet sig likväl, på grund af hvad ofvan blifvit anfördt, ej böra tillstyrka
Kikets Ständer att för närvarande uttala någon önskan i berörde hänseende,
helst en sådan ned. Ilning äfven kunde komma att utöfva ett hinderligt inflytande i
8
Allra. 'Besvärs- och Ekon.- Ut skot tels Betänkande, TV: o iOS.
afseende å apotheks-privilegii-köpens upphörande, hvarom Utskottet skall här nedan
sitt utlåtande afgifva; och får Utskottet derföre
hemställa, att motionen, i hvad den angar en underdånig anhållan om
medicinal-taxans nedsättning, icke nu må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Hvad slutligen angår den af motionären framställda önskan, att Rikets Ständer
måtte i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes vid utfärdande af nytt
apotliekare-reglemente fästa af billighet påkalladt afseende derå, „att skicklighet
“mera än penningeförmögenhct blifver gällande vid utfärdandet af apotheks-privileHgier,
“ så har denna fråga redan flera gånger varit föremål för förtjent uppmärksamsamhet,
men dess lösning ansetts beroende på möjligheten af apotheks-privilegiihandelns
afskaffande. Emedlertid har olämpligheten af nuvarande förhållande härmed
och de för apothekare-yrkets behöriga utöfning serdeles menliga följderna deraf,
att apotheks-privilegierna öfverlåtas genom köp och arf m. m.; utan att kunskaper
eller ådagalagda insigter i yrket tagas i betraktande, såsom nämndt är, redan
länge varit insedda samt äfven öfverklagade af apothekarne sjelfve*
För tillvägabringande af önskad förändring häruti har apothekaren Forshall,
uti sin ofvanberörda, å egna och åtskilliga andra apothekares vägnar, gjorda underdåniga
ansökning, anhållit, att å dessa förhållanden få fästa Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet
och jemväl bifogat förslag till föreskrifter och stadganden, rörande apolheks-privilegiernas
inlösning och dödande medelst bildandet af en amorlerings-anstalt;
innehållande detsamma hufvudsakligen: l:o att en fond sammanskjutes och
ställes under förvaltning af en direktion; 2:o att en värderings-nämnd nises inom
hvarje distrikt, hvilken förskaffar sig uppgift å privilegiet och uppskattar dess värde;
3:o att apothekarne bidraga till berörde fond med erläggande genast af f5:dels
procent utaf apothekets värdesumma och sedermera med 1 procent deraf årligen i
45 år, utom den så kallade privilcgii-räntan ä 6 procent; och 4:o att, så snart fonden
stigit till 100,000 R:dr, den utsedda direktionen skulle ega att upptaga lån,
hvarmed privflegii-lösen efter lottning betalas, medan afgiften fortgår till förräntning
och skuldernas slutliga liqviderande; förutsättande förslaget i öfrigt såsom vilkor,
bland annat: l:o förhöjning af nu gällande medicinal-taxa eller egentligen å den beviljade
-
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 108.
9
viljade import-procenten från 12£ till 25 procent; 2:o upphörande af stadgade rabatten
vid medikaments-leveranser till allmänna verk och inrättningar; samt 3:o att
några nya apotheks-anläggningar under amorterings-tiden icke tillåtas; hvaremot
efter 45 år staten skulle komma till disposition af samtliga apotheks-privilegierna i
riket. Såsom ett förtydligande af första vilkoret har dessutom blifvit tillagdt, att
uträkningen för nya medicinal-taxan skulle vara den, att, sedan tull och 25 procent
transportkostnad vore tillagd utländska varans värde, den derigenom uppkomna summa
ökades med 133^ procent för utminutering med gran-, skrupel- och drachmavigter,
med 100 procent för utminutering med unsvigter och med 66§ procent för
utminutering med liber-vigter. I sitt utlåtande den 17 November 1845 afstyrkte
Sundhets-kollegium nådigt bifall till detta förslag, uppå anförda skäl och i öfverensstämmelse
med de åsigter, som Kollegium förut under den 25 April 1842 i underdånighet
yttrat, hvarvid Kongl. Kollegium bland annat anförde, att, om det än vöre
både billigt och nyttigt, att den ofta öfverdrifvet stegrade lösen för apotheks-privilegierna
kunde försvinna, utan gravation för efterträdaren, Kollegium dock ansåge,
att med privilegiernas öfverlåtande må förhållas, såsom derom redan stadgadt är.
Herr general-direktören m. m. iEkströmer biträdde icke, på sätt härförut blifvit
nämndt, denna mening, utan afgaf deremot sin reservation, för hvilken, enär den
tilldragit sig Utskottets synnerliga uppmärksamhet, det torde tillåtas Utskottet att
redogöra något omständligare, än i öfrigt rörande åtgärderna i detta ärende kunnat,
af fruktan för alltför stor vidlyftighet, ega rum.
Apothekaren Forshalls berörde förslag har general-direktören, lika med Sundhets-kollegium,
ansett icke böra vinna nådigt bifall, emedan l:o beredandet af tillgångar
till den ifrågaställa amorteringens bedrifvande genom höjandet af medicinaltaxan
orättvist komme att drabba allmänheten och vore en indirekt beskattningsåtgärd;
2:o upphörandet af stadgad rabatt vid leveranser af läkemedel till allmänna
inrättningar ej ens skulle medföra åsyftad verkan att bereda större vinst åt apothekarne,
enär derigenom blefve oundgängligt att återgå till entreprenad-auktioner,
hvarvid någon förhöjning i nuvarande rabatterade priser väl ej komme i fråga, enär
kändt vore, att apothekare, der konkurrens hittills kunnat ega rum, för medikaments-leveransers
erhållande erbjudit ända till tredubbel rabatt; samt 3:o då en inBih.
till R. St. Prot. 1850 § t85i. 8 Sami., 24 Hd/t. 2
10: Allin. Besvärs- och Ekon.-UUkottets Betänkande, N:o 108.
skränkning uti Kongl. Maj:ts höga rätt att pröfva och bestämma orternas behof af
nya apothek deraf blefvc eu följd.
I afseende å frågan om apotheks-privilegii-haudelns afskaffande har General-direktören
åter, i motsats till Sundhets-kollegii derom yttrade åsigt, ansett sådant
böra ske, och till stöd härför, bland annat anfört i
»Upphörandet af de s. k. privilegii-köpen är en vigtig åtgärd, mera för dess
betydelse i statsrättligt och statsekonomiskt hänseende, än i betraktande af apothekens
närvarande eller blifvande innehafvares enskilda ställning. Hvad dem belruffar.,
så är det temligen påtagligt, att de, såsom hvarje närings-idkare, vid fråga om öfvertagande
af en rörelse, måste beräkna, i hvad mån densamma kan lemna den afkastning,
att derigenom icke blott räntan å det nedlagda kapitalet, utan ock näringsidkarens
egen möda och arbete må kunna godtgöras, så att han deraf njuter sin
bergning. Derföre kan, endast så länge apoihekare-yrket bär sig eller lemnar vinst,
rättigheten att samma yrke å viss ort utöfva blifva föremål för köpslut man och
man emellan, äfvensom köpesumman alltid måste lämpa sig efter den kalkylerade
afkastningen och i förhållande dertill stiga eller falla. Om än en eller annan kalkylerade
illa eller af en alltför ifrig längtan efter sjelfständig verksamhet skulle låta förleda
sig att betala ett apothek för dyrt, så är detta ett förhållande, hvilket icke kan
genom författningar förekommas, men som här,, likasom i all annan handel,, vid nästa
köp, genom nedsättning i priset sjelfmant åter rättas. Men denna privilegiihandel
är deremot icke likgiltig, om den betraktas från statens eller det allmännas
sida. Apothekare-yrket, om än till en viss grad att anse såsom ett merkantilt näringsfång,
är dock derjemte ett vetenskapligt yrke, af den vigt för menskligheten,
att dess utöfning icke anförtros åt någon annan än den, som deri förvärfvat och ådagalagt
behöriga kunskaper och skicklighet, hvaraf äfven synes böra följa, att den,
som genom högre kunskaper och större skicklighet gjort sig bäst qvalificerad till
samma yrkes utöfning, företrädesvis borde blifva dertill använd. Så länge rättigheten
att drifva apotheks-rörelse endast genom inköp af företrädarens privilegium kan
rörvärfvas, är det dock icke skickligheten, utan bästa tillgången på penningar eller
största krediten och i förening dermed mången gång minsta betänksamhet i kalkyl,
som bestämma, hvilken som blifver egare af ett ledigt eller till salu utbjudet apothek,
under hvilket förhållande staten således icke blott är beröfvad tillfället att för
Allm. Besvärs- och Ekon.-Vtskottets Betänkande, N:o f08. 11
det allmännas båtnad företrädesvis använda och genom befordran belöna och uppmuntra
den större skickligheten, utan ock tacite öfverlåter dispositionen af detta vigtiga
prerogativ åt enskild mans af enskildt intresse beroende val. Å en annan sida
är det äfven klart, att, så vidt medicinalier måste anses såsom oundgängliga nödvändighetsvaror,
som ingen kan afsäga sig, men hvilkas förbrukning är ett tvång,
en nödhjelp för hvar och en, i hvad stånd och vilkor han sig befinner, det äfven
måste vara orätt, att priset derå genom någon statens åtgärd stegras, och det är
likväl detta, som inträffar, om staten tillå'er, att handel drifves med sjelfva rättigheten
att försälja medikamenter; ty, om bestående taxa ej beredde full tillgång för
ränta å köpeskillingen, så måste köparen antingen gå miste om den för hans utkomst
oundgängliga fördel af rörelsen eller ock, möjligtvis på sidan om både pharmakopé
och medicinal-taxa, söka att hålla sig skadeslös och således allmänheten i
sista instansen betala den ökade räntan i trots af alla kontroller, helst apothekareyrkets
behöriga utöfning måste i detaljerna (och dessa äro här de vigtigaste) mera
än något annat, bero på den utöfvandes rättskänsla, kunskap och noggrannhet. Det
kan derföre ej heller ur moralisk synpunkt vara rätt att tolerera ett förhållande, som
påtagligen ökar frestelsen till lagöfverlrädelser, i samma mån dessa'blifva nödhjelpsmedel
för ingångna förbindelsers uppfyllande eller för ernående af nödig utkomst.44
.,Den s. k. privilegii-handeln synes ock sakna stöd i de rörande apotheksvasendet
tid efter annan utfärdade författningar, ehuru prejudikater från senare tiders
lagskipning kunna åberopas för att söka visa lagligheten deraf. Man eftcrletar
förgäfves en § i dessa författningar, hvari en sådan handel medgifves eller öppet
tillåtes, och att den någonsin kunnat komma i fråga och slutligen stiga till sin nu
öfverklagade höjd, har således ingalunda sin grund uti författningarne, utan dels i e*
origtig tydning af den oegentliga benämningen ^privilegium,'4 som rättigheten att å
viss ort idka apotheks-rörelse af ålder erhållit, men hvilken otvifvelaktigt afsett
snarare fyllandet af ortens behof utaf ett sådant supplement till sjukvården inom
densamma, än en fördel för viss person eller dess rättsinnehafvare i alla tider, samt
dels härflutit af yrkets förmånlighet, på grund hvaraf en säljare kunnat fordra och
en köpare finnas villig att betala mera för ett apothek, än dess materiel varit värdSäljbarheten
af tillståndsbrefvet för idkande af apotheks-rörelse å viss ort är desto
mera tvifvel underkastad, som Kongl. Maj:t aldrig frånträdt Sin höga rätt, att vid
12 Allm. Besvärs- och Ekon.-Vtskollels Betänkande, N\o 108.
hvarje ombyte af egare till apothek pröfva, huruvida köparen må vid rättigheten att
rörelsen drifva bibehållas, i hvilket fall förnyadt tillståndsbref (privilegium) för honom
utfärdas, hvilket väl icke komme i fråga, om detsamma kunde anses genom
lagligt köp, såsom annan egendom, förvärfvadt.“
Slutligen har general-direktören framlagt ett detaljeradt förslag till afskaffande
af apotheks-privilegii-handeln, hufvudsakligen innefattande, att:
Värdering måtte anställas, genom dertill utsedda nämnder, af samtliga i riket
nu befintliga apotheks-privilegier, och till grund för värderingen läggas sednaste inköps-summan,
jemförd med årliga brutto-försäljnings-summan och uppgifterna till
taxerings-kommittcerna för fem nästförflutna åren, hvarefter apotheken, på grund
af det sålunda i jemna 1000 riksdaler-tal bestämda privilegii-värdet, uppföras i fyra
klasser, t. ex. l:sta klassen 40,000 r:dr, 2:dra klassen 30,000 r:dr, 3:dje klassen
20,000 r:dr o. s. v. Sedan denna värdering och klassifikation blifvit underställda
Kongl. Maj:ts nådiga pröfning och fastställelse, börjas amorteringen sålunda, att 2
procent af det bestämda värdet årligen afskrifvas, hvarigenom detta värde vid inträffande
köp minskas med motsvarande summa, intilldess, vid utgången af 50:de
året, privilegium vore helt och hållet hemfallet till staten. Derjemte innehåller förslaget
föreskrifter, huru föröfvas bör vid apotheks-innehafvares död eller då han förklarar
sig hugad att sitt apothek afträda, då apotheks-innehafvare efterlemnar enka
eller omyndiga barn; samt för de fall, att Kongl. Maj:t under amorteringstiden
skulle finna för godt i nåder bifalla nytt apotheks anläggande å ort, der redan ett
eller flera sådana finnas.
Åtskilliga andra förslag hafva äfven blifvit uppgjorda till apotheks-privilegiihandelns
afskaffande, hvaribland att staten skulle mellankomma och amortering sedermera
ske på samma sätt, som i afseende å militär-ackorderna egt rum. Deremot
har blifvit anmärkt, att det sednare skett och sker genom afdrag vid befordringar
samt inom en tjenstemanna-korps, som har egen aflönings-stat, utgående från statsförvaltningen.
Härmed anser Utskottet sig böra erinra, att, då amortering af militär-ackorderna
under den 30 Juni 1793 först i nåder anbefalldes, sådant stadgades
böra ske på det sätt, att de ackords-summor, som för hvarje grad serskildt, enligt
nådigst fastställd tariff, blifvit föreskrifua, hvarje år nedsattes med 2 procent, uträk
-
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Betänkande•, N:o iOS. 13
nade efter l:sta årets ackordssumma, hvilken nådiga föreskrift jemväl vid flere regementen
oeh korpser blef iakttagen.
Utskottet har funnit hvad af hr general-direktören Ekströmer blifvit anfördt
om förhållandet med apotheks-privilegierna, samt fördelarne af upphörandet utaf den
nu brukliga handeln dermed, äfvensom af honom föreslaget rörande sättet för tillvä
gabringande
deraf, vara väl grundadt, och anser det vara otvifvelaktigt, att apotheksprivilegii-handeln
medför stora olägenhéter för apothekare-yrkets behöriga utöfvande,
äfvensom att en sådan handel ej blifvit möjlig utan genom bristerna uti gällande
stadganden. Derföre synes det Utskottet nödigt, att denna handel upphörer, samt
att bestämda föreskrifter utfärdas derom, på det sätt likväl, att någon uppoffring för
staten derigenom icke ifrågasättes och att någon förhöjning af medicinal-taxan ej
heller af sådan anledning kommer att ega rum; och får Utskottet alltså vördsamt
hemställa,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes, med anledning af de olägenheter, som genom den
så kallade apotheks-privilegii-handcln uppkommit, i nåder tillse, huruvida
ej, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af hr general-direktören
m. m. Ekströmer i sådant afseende uppgifna grunder, afskaffandet af
denna privilegii-handel genom årlig amortering må kunna ega rum.
Stockholm den 30 Maj 1851.
Hr P. E. Winge anmälde härvid följande reservation: ,,Slutmeningen i Regeringsformens
60 § lyder: „Ej heller må Konungen statens inkomster förpakta eller,
till vinning för Sig och kronan eller enskilde personer och korporationer, några
monopolier fastställa.11
Således kunna icke, emot detta stadgande, några privilegier utfärdas, med
uteslutande af andra, till försäljning af medikamenter, hvilket för hvar och en, som,
efter undergången examen och aflagda prof, blir förklarad såsom kompetent apothekare,
är en rättighet under af lag stadgade kontrollera
14
Ailm. Besvär»- och Ekon.‘Utskottets Utlåtande, No 109.
N:o 109.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 30 Maj 1851, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af återremiss utaf Betänkandet
N:o 58, angående väckt fråga om förändradt
användande af böter för vanvård af Nummerhäst.
Nämnde betänkande, hvilket af Ridderskapet och Adeln, samt Preste-ståndet
blifvit gilladt, har deremot af Borgare- och Bonde-stånden återremitterats. Såsom
skäl härtill har blifvit anfördt, att, enligt den i Betänkandet lemnade uppgift
på bötesbeloppet för vanvård af nummer-häst, detsamma för hela riket under de tio
åren 1839—1848 icke skulle hafva utgjort mera än tillsammans 151 ridr och således
i medeltal 15 r:dr 4 sk. 9 rst årligen, hvaremot, enligt återremisserna bifogade, behörigen
styrkta utdrag ur de vid Malmöhus läns landskontor hållna saköreslängder
för samma tio år, visats, att de ensamt inom detta län under nämnde tid indrifna
och i special-räkningarne under titel “Wadstena krigsmanshus äldre medel“ redovisade
böter för vanvård af rustnings-häst, uppgått sammanlagdt till 1,149 r:dr 32
sk. banko eller i medeltal till nära 115 rrdr årligen; samt att det således vore påp&tagligt,
attendera uppgiften måste vara oriktig; och har derföre blifvit yrkadt, att
detta förhållande måtte utredas, samt att, derest verkligen icke några andra dylika
bötesmedel, än de i Utskottets betänkande uppgifna, linnas från och med 1839 till
och med 1848 redovisade till krigsmanshuskassan, Rikets Ständer måtte hos Kongl.
Majit i underdånighet anhålla, att en undersökning angående förhållandet med uppbörden
och redovisningen af dessa medel måtte af Kongl. Majit i nåder anbefallas.
Med anledning häraf får Utskottet meddela, att, efter ånyo skedd undersökning
i Kongl. Kammar-rättens provins-räkenskaps-kontor, Utskottet, angående detta
Alim. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Utlåtande, E:o 109. 15
ärende fått emottaga en förklaring af innehåll: “att den i betänkandet upptagna från
provins-räkenskaps-kontoret lemnade uppgift på de under åren 1839—1848 till Wadstena
krigsmanshus iiiflutne bötesmedel vore oriktig, hvilket härflutit deraf, att densamma
blifvit hemtad från en för serskildt ändamål gjord uträkning af beloppet utaf
i allmänhet influtna bötesmedel, enligt den i landsböckernas special-räkningar under
löpande årets bötes-medels-konto och konto för föregående årens restantier å botesmedlen
intagna redovisning; men att provins-kontoret, sedan det, genom erhållna
meddelanden från Utskottets kansli, fått anledning förmoda, att ådömde böter för
vanvård af nummer-hästar vid indeldta kavalleriet blifvit i vissa län redovisade under
annat konto i räkenskapen, än som åter i andra egt rum, nu kunde, efter derom
anställd ytterligare undersökning för de län, der kavalleri-indelning finnes, till rättelse
lemna den uppgift, att ifrågavarande bötes-medel blifvit upptagna till redovisning
bland Wadstena krigsmanshus-medlen, samt uti det för sådana medel i räkenskaperna
befintliga serskildta konto behörigen redevisade till ett, för åren 1839—1848,
sammanlagdt belopp af 7,542 r:dr 37 sk. 6 rst banko.
Sedan, genom denna förklaring, icke blott anledningen till den felaktiga uppgiften
blifvit visad, utan äfven den äskade upplysningen om beloppet af de ifrågaställa
böterna, samt visshet om deras vederbörliga redovisning och ingående till
Wadstena krigsmanshus-kassa vunnits, får Utskottet i anledning häraf förklara, att
hvad salunda upplyst blifvit, i Utskottets tanka icke verkar till förringande af de i
betänkandet N:o 58 emot motionärens förslag anförda skäl. Då härtill kommer, att
2:ne riksstånd redan godkänt Utskottets afstyrkande af bifall till motionen, hvarigenom
den väckta frågan, till följe af 75 § Riksdags-ordningen, redan förfallit, så
lura åtcrremisserna
icke kunna till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 30 Maj 1851.
16
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottels Utlåtande, iV:o HO.
N:o 110,
Ank. till Exp.-Utsk. den 30 Maj 1851, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af återremisser utaf Betänkandet
N:o 28, i fråga om förändring i föreskrifterna
för fartygs uppmätning.
Det afstyrkande Utlåtande, Utskottet under omförmälde N:r afgifvit öfver en
af ht Ekelund väckt motion om förändrad Skeppsmätare-stadga, har blifvit bifallet
af högvördige Preste-ståndet, men af samtliga öfriga Riks-stånden till Utskottets
vidare behandling och utredning återremitteradt, med yrkande om underdånig skrifvelses
aflåtande till Kongl. Majit för vinnande af nämnda förändring, uppgjord på de
af motionären angifna grunder.
De skäl, som för berörde yrkande i de remisserna åtföljande diskussionsprotokollen
förekomma och hvilka hufvudsakligen sammanstämma med de i sjelfva
motionen anförde, äro i korthet följande: att i nu varande Skeppsmåtare-stadga afseende
mera gjorts på hvad ett fartyg kan bära, än å hvad det kan rymma; att osäkerhet
och misstag uppkomma vid bestämmandet, till hvilken klass fartyget hörer;
att genom dylika misstag, fastän ej så stora, att skeppsmätaren derför kan ställas
till ansvar, differanser i uppmätt drägtighet af 500 skepp:d eller närmare 30 läster
kunna uppstå, och att följaktligen mätningarne utfalla mycket ojemnt och origtigt,
hvarpå såsom exempel anförts, att samma fartyg blifvit mätt både till 207 och 164
läster; att fördelarne af ett annat system, grundadt på hvad som i diskussionen och
motionen blifvit kalladt „mätning efter kubik-innehåll“, skulle medföra fördelen
af att gifva ett och samma resultat, om också fartyget mättes förnyade
-
Ålim. Besvärs- och Ekon.-VIskof.tels Utlåtande, H:o HO. ' IT
förnyade gånger eller af flere personer, och att detta resultat skulle blifva rigtigare,.
än efter nu varande method; samt att af alla dessa skäl den nu varande stadgan
borde förändras, såsom vilseledande och origtig, och ett nytt mätningssätt införas,
grundad! på „mät*iing efter kubik-innehåll^ i likhet med hvad i andra länder egde
rum, såsom exempel hvarå anförts förhållandet härmed i Hänmark, England och
Norrige. De i dessa länder gällande stadganden om skeppsmätning hafva äfven bifogats
återremisserna*
Då Utskottet nu går att besvara de gjorda anmärkningarnc, fån det vördsamt
hänvisa till dea i förut afgifne Betänkandet intagne redogörelse för de grunder,
hvarpå svenska Skeppsmätare-stadgan hvilar, samt dessas förhållande till de föreslagna,
och blott i korthet ånyo anföra, att hufvudskillnaden ligger deri, att, enligt
svenska stadgan, mätes endast det,, som bör mätas,, eller det,, som uteslutande bestämmer
drägligheten, osli att, till följd af orubbliga fysiska lagar, någon annan rigtigare
grund ej kan uppställas, då deremot i alla de förordade stadgandena äfven
uppmätas delar, som ej hafs a inflytande på; bestämmandet af ett redan färdigt fartygs
drägtighet, och att derföre svenska stadgan kan, utan mehn för rigtigheten af
resultaten, nöja sig med tagandet af några enkla mått,, då de utländska erfordra flerdubbla
antalet och till en del ganska svårt verkslällbare mått. Utskottet har sig
nogsamt bekant, alt olika resullater visa sig af mätningar, verkställda på olika platser,
mea äfven med visshet gjort sig underrättadt, att dessa olikheter vanligen,härröra
af felaktighet vid sjelfva mätningen och iske vid valet af divisor, som ej, utan
en oförlåtlig okunnighet hos mätaren, kan blifva serdeles vållande till fel, då divisorcrne
för de flesta fartyg ligga hvarandra ganska nära och först för fartyg af den
mest distinkta formskillnad från hvarandra betydligt afvika. Sjelfva det anförda
exemplet bevisar detta, såsom omöjligt att uppkomma, utan fel i sjelfva måttens
tagande. Ätt mångfaldiga och försvåra de erforderliga måtten, anser Utskottet vara
alt bereda lika många förökade anledningar till origtiga skeppsmätningar och ingalunda
ledande till de enahanda resultater af förnyade mätningar, som man förmodat.
Engelska skeppsmätare-stadgan fordrar nemligen minst 10 mått,, den Danska 15 och
den sednare har ändock ej undgått klassindelningen. Den har nemligen ej mindre
än 11 klasser, eller tre mera än den Svenska.
Bilt. lill II. SI. hot. 1850 §' 1851. 8 Sami, 24 Haft. 3
18 Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskoltels Utlåtande, N:o HO.
Bland de gjorda anmärkningarna är vidare den, att svenska stadgan mera
afser hvad ett fartyg kan bära, än hvad det rymmer. Utskottet anser detta vara en
förtjenst, emedan drägtigheten verkligen är hvad fartyget bär och ej hvad det rymmer,
samt att härigenom månget underslef af rummets inskränkande för fartyg, afsedde
till tunga varors förande, är förebyggdt, hvilket den föreslagna rymdmätningen
ej kan förekomma.
Af hvad nu och förut anfördt blifvit, anser Utskottet resultatet vara, att
svenska stadgan har följande företräden framför den föreslagna, nemligen: att vara
grundrigtig, enklare till sina föreskrifter, lättare tillämplig, förekommande underslef i
möjligaste mån, ej gifvande anledning till sådana eluderingar, som menligt inflyta på
skeppsbyggnadskonsten, på hvilken fördel Utskottet lägger hög vigt, samt att den
tillåter ommätning och berigtigande af äldre fartygs förändrade drägtighet. Då härtill
kommer, att bland de yttranden af sakkunnige personer, som Utskottet varit i
tillfälle att inhemta, intet enda talar för, men de fleste emot den föreslagna förändringen,
deri instämmande med den största auktoriteten Chapman, som uttrycker sig
sålunda om svenska, på hans beräkningar grundade, och efter förslag af honom utfärdade
skeppsmätare-stadgau: „jag vill här visa det enda sättet, huru ett skepp
rätteligen skall mätas,11 så anser Utskottet sig böra vidblifva sitt förut fattade beslut
och vördsamt till Rikets Ständer hemställa,
att hr Ekelunds ifrågavarande motion må lemnäs utan afseende.
Slockholm den 30 Maj 1851.
STOCKHOLM, f. d. Schullze’s Boktryckeri, 1851.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, M lil.
4
N:0 lil
Ank. till Exp. Uisk. d. 25 Juni 1851, kl, I e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om reorgani
sation
af Bergs-kollegium, m. m.
Sedan Stats-Utskottet uti utlåtande N:o 87, på anförda grunder, hemställt,
att nuvarande anslaget till Bergs-kollegium, 16,893 rdr, måtte nedsättas
med 3,504 r:dr, motsvarande det belopp, soin för Presidenten i lön
utgår, samt i sammanhang dermed tillstyrkt Rikets Ständer, att uti aflåtande
underdånig skrifvelse dels öfverlemna till Kongl. Maj:ts bepröfvande, att vidtaga
den indragning uti Bergs-kollegii tjenstemannapérsonal, som, i följd af
nyss hemställda nedsättning i anslagssumman, kunde blifva nödvändig
■och utan olägenhet läte sig verkställa och dels anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes till Rikets näst sammanträdande Ständer aflåta Nådig
Proposition om den förändrade reglering af Bergslags-stalerne, som
af omständigheterna kunde påkallas, men detta utlåtande blifvit af
Höglofl. Ridderskapet och Adeln återremitterad t, har Herr Cederschiöld,
Bob■ Theofron, som ansett Stats-Utskottet ej hafva varit berättigadt till
framställande af detta förslag, enär fråga derom hvarken blifvit uti Kongl.
Proposition väckt eller från något af Riks-Ståndeu till Utskottet remitterad,
pä grund af 56 § Riksdags-Ordningen, inom bemälte Riks-Stånd vackt
en ny motion, som till allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet blifvit
remitterad, och hvari hemställts, att, enär Stats-Utskottet meddelat den upplysning,
dels att antalet af de mål, hvilka numera tillhörde Bergs-kollegii
pröfning och afgörande, vore så ringa, att en förminskning uti Kollegii Embets-
och Tjenstemannapersonal, till besparing för Statsverket, kunde ega
rum, dels ock att för närvarande flera embeten och tjenster inom Kollegium
stöde vakante, samt vid detta förhållande en reorganisation af Bergs-kollegium
vore af behofvet högeligen påkallad, Rikets Ständer måtte, jemte uttalande
af den underdån ga önskan, det Kongl. Maj.t täcktes lill Rikets Ständer
aflåta Nådig Proposition om en så beskaffad förändring af Bergs-kollegium,
att, genom minskning uti Embets- och Tjenstemannapersonalens antal,
Bilt. till R. St. Prot. 1850 A 1851. 8 Sami. 25 Baft.
s
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial, N:o t!2.
besparing uti Statens utgifter för detta Embetsverk i möjligaste mätto bereddes,
hos Kongl. Majit underdånigst anhålla, att, intill dess en sådan reorganisation
af detta Kollegium i grundlagsenlig ordning kunde verkställas,
Kongl. Majit icke måtte tillsätta någon President i Bergs-kollegium, ulan
alt den äldste ledamoten kunde, i likhet med hvad förut egt rum, till besparing
för Statsverket, få, jemte sitt Ledarnols-embete, tillika bestrida ordförande-befattningen,
emot åtnjutande af taffelpenningar.
Vid behandlingen af denna motion har Utskottet erhållit kännedom
derom, att Stats-Utskottets ifrågavarande utlåtande Nio 87 blifvit af Preste-,
Borgare- och Honde-Stånden god känd t. Då, till följd af Irenne Riks-Stånds
beslut, en underdånig skrifvelse alltså, i samma syltning, sorn motionärens
framställning hufxudsakligen afser, kommer att till Kongl. Maj t aflålas, samt
ändamålet med motionen sålunda redan är vunnet, får Utskottet hemställa,
att densamma icke må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 23 Juni 1851.
N:o 112.
Ani. till Exp. Utsk. den 25 Juni 1851, kl. 1 e. ra.
Memorial, i anledning af återremiss utaf Utskottets
utlåtande N:o 91.
Välloflige Borgare-Ståndet har till Utskottet återremitterat lista punkten
af berörde utlåtande, i anledning af väckt motion, om förändrad beräkning af
Consulad-afgifter; men som de öfriga Riks-Slånden samma utlåtande i hela
dess vidd bifallit, och beslut uti ifrågavarande ärende sålunda redan är fattadt,
alltså anser Utskottet
åtcrremissen icke föranleda till någon dess vidare åtgärd.
Stockholm den 23 Juni 1851.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial, N:o 113.
\
3
N:0 11S.
Ank. till Exp. Utsk. den 25 Juni 1851, kl. 1 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss utaf utlåtandet
N:o 103.
Det af Utskottet under ofvanstående nummer afgifna utlåtande, i anledning
af väckt motion, om bestämmande af Magistratspersoners åligganden
i afseende på inventeringar uti Landtränterierna, har af Yälloflige BorgareStåndet
blifvit återremitteradt; men som de öfriga Riks-Stånden detsamma
bifallit,
kan återremissen icke föranleda till någon Utskottets vidare
åtgärd.
Stockholm den 23 Juni 1851.
STOCKHOLM, Ecksteinska Boktryckeriet, 1851.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, iV.o iiä.
4
No lia.
Antom till Exp. Utsk. den 7 Juli 1851, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckte motioner, rörande
folkundervisningen i Riket.
De serskilda motioner, rörande folkundervisningen, hvilka från RiksStånden
blifvit lill Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterade,
har Utskottet ansett sig böra på en gång behandla, och får härmed öfver
dem i ett sammanhang afgifva vördsamt utlåtande.
1 en från Högvördige Preste-Stånd et remitterad motion har Herr Prosten
Wallin, under erkännande af den nytta, de inrättade Folkskollärareseminarierna
åstadkommit derigenom, att de, vid folkskolornas första ordnande
och då ett så stort antal lärare på en gång öfver hela riket erfordrades,
dertill förskaffat tillgång, tillika fästat uppmärksamhet på nödvändigheten,
att, då detta behof numera kunde anses vara i det närmaste fylld t,
taga i öfvervägande, om icke en förminskning af seminariernas antal och en
förbättring i deras inrättning kunde tillvägabringa®. Motionären har i delta
afseende anmärkt, att till seminarierna inkommit och årligen inkomma personer,
ganska olika qvalificerade till sinnelag och öfriga förmögenheter; att
dessa, förut svagt förberedda, under ett eller ett och ett halft års vistande
i seminarium endast kunna förvärfva en knapp själsodling, med hvilken de
sedermera utgå för att omfatta folkskolelärarens maktpåliggande kall. Då
dessutom de flesta skollärare-platser nu mera vore fyllde, saknades tillfällen
att anställa alla dessa unga män, af hvilka ett antal af ifrån 10, till 40 eller
50 årligen utginge från hvart och ett seminarium, vid hvilket förhållande
de, med högt stegrade anspråk och en hos mången inbillad lyftning öfver
sina fordna likar, utsattes för alla de faror, som en falsk ställning i samhället
och väckta, men otillfredsställda anspråk föranleda. Vidare har motionären
fästat uppmärksamheten derpå, att mycken olikhet vid de serskilda
seminarierna egde rum, så väl i afseende på ordnandet af undervisningen,
som på meddelandet af betyg. Olika melhoder användes på olika ställen,
och i afseende på den praktiska undervisningen finge vid det ena seminariet
de mera försigkomna eleverna tillfälle alt, vecka för vecka, i folkskolan
Bih. till R. St. Prot. 1850 & 1851. 8 Sami. 26 Haft. 1
2
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o i il.
öfva sina anlag för undervisning, då vid ett annat endast en eller annan
veckas tid emot slutet af lärokursen dertill ansloges. Då betyg vid det ena
seminariet gåfves med stor sparsamhet, kunde vid ett annat ett slöseri med
lysande betyg ega rum, hvilket förhållande, då ansökningsrätten för folkskolelarare
vore utsträckt öfver hela riket, vållade en betänklig osäkerhet för
skolstyrelserna, vid jemförelsen emellan olika seminariers betyg.
På grund af denna framställning har motionären yrkat, att seminariernas
antal borde förminskas; att elevernas fallenhet för yrket borde på förhand
närmare utredas, än sorn nu sker; alt vården eller tillsynen öfver inrättningen
må noga handhalvas, samt enhet emellan de serskilda seminarierna
råda, så väl i undervisuingsmelhod, sorn i grunderna för betygs afgifvande.
I afseende serskildt på antalet al seminarier, har motionären vidare anfört,
att den kraft, Staten nu använder på dessa inrättningar, blefve, genom
deras mångtalighet, för mycket splittrad, hvarigenom de gjorda uppoffrihgarne
till stor del förfelade sitt syfte, samt att ett större antal seminarier
väl varit för skolornas första upprättande behölligt, men att detta behof icke
i samma mån egde rum numera, då icke så många ämnessvenner för folkskolelärare-kallet
bt'hofde bildas. Om deremot anslagen koncentrerades på
ett inskränktare antal seminarier, skulle flerfaldiga fördelar deraf uppkomma.
Statens medel blefve då ändarnålsenligare använda, obemedlade ynglingar (rån
olika orter, serdeles de aflägsnare, kunde vinna kraftigare understöd, än som
nu vore fallet; fordringarne på clevernes kunskapsmått kunde behöfligen
skärpas, tiden för deras vistelse i seminarium förlängas; method och betyg
lättare bringas tili enhet, och slutligen, hvad icke vore minst vigtigt, det
mer än öfverflödande antalet af skollärare-kandidater inskränkas. Motionären
har föreslagit, alt antalet af seminarier kunde bestämmas till 4 eller 5, nemligen
ett i Stockholm eller Upsala för medlersta Sverige, ett i Lund för rikets
södra del, ett i Skara lör dess vestra landskaper, och ett i Hernösand
för de norra orterna, samt möjligen ett för östra delen al riket i Linköping.
Denna motion, tillika med de i Högv. Preste-Ståndet i anledning af
densamma afgifna yttranden, har Utskottet tagit i det noggranna öfvervägande,
som sakens vigt kräfver.
l:o Hvad härvid först beträffar den föreslagna inskränkningen i seminariernas
antal, linner Utskottet visserligen flera skäl tala för en så beskaffad
åtgärd. Af Kongl. Maj ts nådiga Berättelse al den 20 November’ 1850
örn hvad i riket och dess styrelse sig tilldragit sedan sista riksdag inliemtas,
att ”folkskolor numera, i öfverensstämmelse med Skolstadgans (öreskrifter,
Allmänna Besvärs- och Ekonom,i-Ulskotlets Betänkande, N:o HA.
5
äro i rikets alla församlingar inrättade, med undantag af några sloldislrikter,
serdeles inom de norra orterna.” Af denna Berättelse, jemförd med Berättelsen
till sistlidne riksdag, visar sig äfven, att antalet af nu anställda examinerade
lärare öfverst!ger det för 3:iie år tillbaka befintliga antalet af sådane
nied ej mindre än 775, under det att de oexaminerade lärarnes antal
minskats med 102. Oberäknadt det antal seminarii-elever, sorn ersatt afgångne,
vare sig examinerade eller oexa minerade lärare, hafva således icke
mindre än 673 af semin,tHernes lärjungar under dessa 3:ne år blifvit anställde
och erhållit lärareplalser, sorn förut ej funnits. Då nu folkskolor äro
nästan i alla församlingar ordnade, lärer antalet af nyinrättade skollärare1
tjenster under de följande åren komma att blifva ganska ringa, och således
skall utan tvifvel, om afgången ur seniinarierne förblifver ungefärligen lika
stark som hittills, ett högst betydligt antal utexaminerade elever komma i
saknad af tillfälle att blifva anställda.
Nedanstående, frän Kongl. Ecklesiastik-departementet meddelade Tabell
utvisar antalet af lärjungar vid seminarierna under de sista åren:
Antal elever vårterminen år
Folkskolelärare-seminarier.
1848.
1849.
1850.
1851.
Stockholm
49
39
43
42
Upsala
38
44
42
33
Linköping
36
36
35
39
Skara
60
63
44
37
Strengnäs
20
20
19
24
Westerås
27
22
20
19
Wexiö
40
43
39
40
Lund
98
69
68
70
Götheborg
50
41
45
36
Kalmar
38
35
24
17
Carlstad
44
43
41
34
Hernösand
33
31
32
38
W isby
21
26
19
12
Summa | 554j 512| 4711 441
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, AT:o 1/4.
Ehuru således antalet seminarii-elever öfver hela riket sedan 1848 sjunkit
med ungefärligen gidel, har likväl behofvet af skollärare, för besättande
af nya platser, under samma tid i vida större mån aftagit. Om en elev i
vanliga fall tillbringar ett och ett halft år i läroanstalten, komma, oaktadt
denna förminskning, efter förhållandet vid innevarande års början, omkring
300 lärjungar att årligen utgå ur seminarierna, och om de utexaminerades
antal redan under de sednaste åren, såsom ifrån åtskilliga Stift är med Visshet
bekant, vida öfverstigit antalet af dem, som kunna finna platser, så måste
delta missförhållande af ofvan uppgifna orsaker hädanefter blifva betydligt
större. Tager man i betraktande, hvad erfarenheten visat, att det icke
år lätt för en yngling att återgå till arbetarens yrke, sedan han under ett
par års tid lemnat allt kroppsligt arbete, för att bereda sig för en lärares
verksamhet, och sedermera ytterligare tillbragt några år under en fruktlös
väntan på befordran, så synes slaten visserligen icke böra alltför mycket
underlätta inträdet på en bana, som lockar med förhoppningar, hvilka sedermera
icke uppfyllas.
Ett annat skäl till vidtagande af nämnda förändring förefinnes i det
stora behofvet alt, så vidt möjligt, bereda seminariernas ytterligare fulländning.
Om folkskoleväsendet, sedan det numera är fullständigt ordnadt, skall
vinna den stadga och den oaflåtliga riktning till sitt mål, som är af sä omätlig
vigt för det allmännas väl, kan ingenting, näst beredandet åt skollärarne
af någorlunda sorgfria lefnadsvilkor, dertill mera verksamt bidraga, än en
sådan inrättning af de förberedande bildningsanstalterna, att vistelsen i dem
förmår rätt kraftigt bibringa den blifvande läraren, om icke vidsträckta, dock
mognade kunskaper och en af sann religiositet lifvad värma för hans tillkommande
maktpåliggande kall. Dertill fordras i första rummet, att en man
med kunskaper och skicklighet skall kunna odeladt egna sig åt vården om
en sådan anstalt. Seminariet måste kunna erbjuda denne föreståndare en
sorgfri bergning, äfvensom det, om möjligt, bör ega tillgångar för antagande
af en biträdande lärare och i öfrigt vara icke allt för knappt utrustadt med
behöfliga materiella hjelpmedel. För närvarande belöpa sig af anslaget till
dessa läroanstalter för hvartdera af 13 seminarier icke mera än i medeltal
666 r:dr 32 sk. banko, af hvilken summa, då kostnaderna för undervisningen
i sång och gymnastik afgå, knappt 500 r:dr kunna anses återstå för föreståndaren;
och då finnas likväl inga medel öfriga till ett icke sällan behöflig!
biträde vid undervisningen, icke eller något till lokal och materiel.
Att hvart och ett af dessa 13 seminarier skulle kunna med ett rikare anslag
förses, torde svårligen med statens knappa tillgångar kunna påräknas.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o HA. 8
Deremot., om anslaget fördelades på ett mindre1 antal seminarier, skulle hvart
och ett af dessa kunna på eli mera ändamålsenligt sätt organiseras, undervisningen,
genom antaget biträde, blifva fullständigare, de till densamma erforderliga
materiella behofven bättre försedda, och, genom beredande af boningsrum
för seminavii-eleverna nära föreståndaren, den uppsigt lättas, som
han äfven i sedligt afseende öfver desse unge män bör utöfva. Ändtligen
synes antalet af lärjungar vid en del seminarier, enligt hvad tabellen utvisar,
redan nog litet, att en serskild lärareanstalt derföre bör underhållas.
Då Ulskoltet sökt utreda förhållandena i detta afseende och framlägga
de skäl, som i allmänhet tala för en förminskning af seminariernas antal,
har det likväl icke kunnat till alla delar instämma i det förslag, motionären
framställt. Ehuru i allmänhet en förändring i den riktning, han antydt,
synes, på sätt ofvanföre blifvit visadt, vara af de förändrade förhållandena
påkallad, är Utskottet likväl icke i tillfälle att bestämdt uppgifva, om
tidpunkten, då den bör taga sin början, ännu är inne, äfvensom huru långt
den bör sträcka sig och huru den skulle i det enskilta på det mest ända
målsenliga
sätt ordnas. Utskottet anser sig derföre böra inskränka sitt tillstyrkande
till en vördsam hemställan
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj t i underdånighet
anhålla, det läcktes Kongl. Maj:t taga i nådigt öfver
vägande,
huruvida icke ett så stort antal folkskolelärare
redan finnes bildadt, att en förminskning i skollärare-seminariernas
antal kunde ega rum, äfvensom att, i händelse
Kongl. Majit täcktes besluta denna förändring, den
måtte på sådant sätt verkställas, att en utvidgning och
fullständigare organisation, så vidt nu befintliga tillgångar
medgifva, skedde af de seminarier, som komme att
finnas; samt att, der så nödigt pröfvas, någon del af de
till stipendier vid folkskolelärare-seminarierna anslagna
medel användes såsom reseunderstöd för lärjungar från
aflägsnare orter.
2:0 Hvad beträffar de förhöjda fordringarne för inträde i seminarium, synes
det Utskottet, att, då vården om ungdomens sedliga bildning ej mindre
än dess förståndsodling ät anförtrodd i folkskolelärarens hand, ingen bör
inträda i denna verksamhet, som icke utmärkt sig för ett sedligt uppförande
och eger verklig fallenhet för undervisarens svåra kall. Dessa fordringar
synas alltför ofullkomligt motsvarade genom folkskolestadgans nuvai’aude föreskrift,
att den blifvande eleven endast skall förete betyg om ”god frejd”,
6 Allmänna Besvärs• och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o H4.
hv;irmecl ingalunda den sedliga renhet kan anses vitsordad, sorn hår bör
vara oeftergiflig. För att kunna rätt begagna undervisningen i seminarium
är ock nödigt, att den, sorn der vinner inträde, i afseende på kunskaper, äfvensom
i afseende på förmågan att dem vidare förkofra, icke står på en alltför
låg punkt. I detta afseende torde säkerhet i innanläsning höra i främsta
rummet afses, fordringarue närmare bestämmas, hvad beträffar kunskapen
i katekes och biblisk historia, samt färdigheten i räkna sträckas något
längre, än som förut varit äskad t; alt behofvet i detta afseende bekräftas af
seminarii-förestundarnes vunna erfarenhet, visar sig deraf, att det står i full
öfverensstämmelse med de önskningar, som af skolläraremötet 1849 uttrycktes,
och hvilka innehöllo, alt :’vid inskrifning i seminarium först och främst
borde afses säker färdighet i innanläsning; att för öfrigt mera vigt borde
fästas vid förmågan att emottaga kunskap, än på måttet af det redan inhemtade;
samt att de för elevers inskrifning stadgade fordringar måtte böjas.”
Af dessa skäl får Utskottet vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t underdånigst
anhålla, att folkskolestadgans 5 § 4 mom. måtte få följande
lydelse: ”Ingen må till elev i ett skollärare-seminari
”uin
antagas, sorn icke företett vederbörande kyrkoherdeVmbeles
betyg om ett hedrande sedligt uppförande och
”om anlag för undervisningskallet, samt vid af föreståndaren
anställdt förhör befunnits kunna fullt obehindradt
”läsa innantill, nöjaktigt redogöra för innehållet af ett läst
”stycke, ega god kännedom af Luthers katekes med den
”antagna förklaringen, jemte dertill hörande bibelspråk,
”äfvensom af någon utförligare lärobok i bibliska histori”en,
skrifva en god handstil, samt räkna qvatuor species
”i hela och brutna tal. Den, som o. s. v.”
3:o Att det af motionären anmärkta missförhållandet emellan den theoretiska
och praktiska undervisningen vid seminarierna kan ega rum, har
utan tvifvel sin grund i obestämdheten af folkskole-stadgans föreskrifter i
detta afseende, hvilka endast innehålla en allmän antydning, att ”tillfälle
bör beredas skollärare-eleverne att uti någon folkskola erhålla praktisk bildning
för skollärarekallet.” Det är likväl af väsendtlig vigt, att skollärareeleverne,
hvilka, vanligen vid ganska unga år utgå ur seminariet för att på
egen hand öfvertaga ledningen af en talrik skola, inhemta i bildningsanstalten
icke allenast nödiga theoretiska kunskaper, utan äfven kännedom af den
svåra konsten, att handleda och vårda en skol-ungdom. En sådan känne
-
Allmänna Besvärs- och Ekonnmi-Vtskoltcts Betänkande, N:o H4-.
7
dom kan endast genom öfning och genom egen handläggning af en skollärares
göromål vinnas. Om seminarierna skola rätt uppfylla sin bestämmelse,
erfordras derföre, alt sammanhanget emellan undervisningen i nödiga
kunskapsstycken och öfuingen i att rätt fullgöra de åligganden, som en skolmästare
tillhöra, är säl ordnadt, samt att denna sednare öfning begynner, så
snart eleverna dertill äro tillräckligt förberedde och sedermera under en bestämd,
icke alltför kort tid fortgår. Utskottet hemställer derföre vördsamt,
alt Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, det täcktes Kongl. Majit närmare bestämma
löi hållandet emellan den theoretiska och praktiska undervisningen
vid skollärare-seminarierna, samt dervid i nåder
stadga, att daglig öfning i lärarekallet vid på stället
varande folkskola måtte med den theoretiska undervisningen
förenas, åtminstone under loppet a_f en läsctermin.
4:o Bland ålla undervisningsämnen, som i seminarium böra in hem las,
är intet af större vigt än krislendomsknnskapen. Den bör utgöra kärnan
af det kunskapsförråd, som den blifvande läraren ur bildningsanstalten medför,
och det är i den han skall linna vägledning och kraft att fullgöra det
ansvarsfulla uppdrag, som är honom lemnadt i afseende på ungdomens äfven
sedliga bildning. Då den företrädesvis stora vigten af detta undervisningsämne
synes böra af sjelfva författningen utmärkas, är det tillika väsendtligt,
att kristend o msk unskapeti inhemtas förnämligast ur den källa, sorn i
högsta renhet innehåller dess väsende, nemligen ur bibeln sjelf, och att en
bekantskap med densamma herodes seminariKeleverne, hvilken desse sedermera
kunna åt silia blifvande lärjungar meddela. Utskottet får på grund häraf
tillstyrka,
att Rikets Ständer måtte i underdånighet anhålla, det i
5 § 3 mom. af folkskolestadgan måtte intagas följande föreskrift:
Domkapitlet bör äfven vaka öfver det sätt, hvarpå
föreskrifna undervisningsämnen i seminarium behandlas
och serskildt deröfver, att Bibelläsning, med nötliga
förklaringar, af läraren dagligen i seminarium förekommer.
5:o I afseende slutligen på de betyg, som meddelas skollärare-eleverna,
då de utgå ur seminariet, är det så mycket mera nödigt, att en- enhet i
grunderna för dessas afgifvande eger rum, som, enligt hvad motionären äfven
visat, stora olägenheter eljest måste å flera sidor uppkomma, då ansökningsrätten
är fri öfver hela riket. En olikhet i delta hänseende leder lätt
till orättvisa mot de seminarii-elever, som, ehuru i sjelfva verket mera ut
-
8
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-UIskottels Betänkande, No 114.
märkta än deras medsökande, blifvit af ett på betyg sparsamt seminarium
försedde med mindre lysande vitsord än desse, och för skolstyrelsen måste
en jemförelse mellan betyg, afgifna från olika seminarier, förorsaka stor förlägenhet.
då vid dessa läroverk ofta mycket olika grundsatser blifvit tillämpade.
Dessa olägenheter hafva svårligen kunnat undvikas, då folkskolestadgans
6 § 1 mom. val uppräknar de ämnen, i hvilka, vid utgåendet ur seminarium,
prof bör afläggas, men ingenting bestämmer om måttet af den
kunskap, som erfordras för att anses hafva i dem-ådagalagt fullgilltig insigt.
Sedan erfarenheten visat, att menliga följder vid ansökningar till skolläraretjenster
af denna obestämdhet uppkomma, så väl för skolstyrelserna, som
för de sökande, anser Utskottet, att en fullständigare föreskrift i detta afseende
borde gifvas, samt att i synnerhet, så vida de olika gradationerna i
betvgen skola bibehållas, en närmare bestämmelse bör ske i afseende på betyget
godkänd, såsom det, af hvars halt de tvenne högre bero, och Utskottet
hemställer derföre,
att Rikets Ständer i underdånighet måtte hos Kongl. Maj t
anhålla, det täcktes Kongl. Majit bestämma måttet af deri
insigt i de under § G mom. 1 af folkskolestadgan uppräknade
kunskapsämnen, som erfordras, för att i skollärareprofvet
erhålla betyget godkänd.
6:o Vidare har Herr Prosten Wallin i en annan af honom väckt motion,
äfvensom Riksdagsfullmäktigen Carl Tholsson från Skaraborgs län, i
ett af honom till Hedervärda Bondeståndet ingifvet memorial, antydt olägenheterna
deraf, att för blifvande folkskolelärare icke finnes stadgadt ett prof
inför den myndighet, under hvilken de skola komma att närmast lyda. Ulan
en sådan skyldighet för dem att personligen dokumentera sin skicklighet i förhållande
till sina medsökande, förblefve de ”en sluten gåta” för det samhälle,
på hvars framtida väl de komme att utöfva det verksammaste inflytande.
Det vore nu endast genom seminariibetygen, som församlingen kunde
känna sin blifvande skollärare, och dessa betyg, icke sällan afgifna på en
aflägsen ort, innehölle väl fullständig uppgift på de kunskaper seminarii-eleven
vid examenslillfället innehaft, men lemnade icke tillräcklig ledning för
bedömandet af de personliga egenskaper, hvilka vore för barnaundervisningens
svåra och granlaga uppgift de mest maktpåliggande. Det hade äfven
inträffat, att sökande, försedda med goda, till och med de bästa betyg, befunnits
efter antagandet behäftade med fel, sorn nästan tillintetgjort föräldrarnes
hopp, att af deni erhålla en gagnelig undervisning för sina barn.
På grund
Allmänna Besvärs och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o H\.
9
På grund häraf hafva motionärerna föreslagit, att åt skolstyrelsen inom hvart
distrikt måtte tilläggas rätt och pligt att på prof för några veckor eller helst
en läsetermin anställa den eller de sökande till ledig skollärareplats, som
visat sig häst dokumenterade. I Prosten Wallins motion hafva Doktorerne
Stenhammar och Nordström samt Prostarne Forssell, Lundblad, Melander
och Setterblad instämt.
Då undervisningens framgång i så väsendtlig mån beror af den undervisandes
personliga egenskaper, uppkommer företrädesvis vid lärarebefattningars
tillsättande behofvet af den personliga bekantskap med sökanden, som
ett på stället aflagdt prof medför. Detta är utan tvifvel anledningen hvarföre
sådana prof i allmänhet finnas stadgade för så väl högre, som lägre läraretjenster.
Folkskolelärare-befattningarne synas i detta hänseende icke böra
utgöra ett undantag, och det är måhända vid deni af så mycket större vigt,
att en församling lår lära känna den person, åt hvilken vården af dess uppväxande
ungdom skall anförtros, ju större inflytande läraren i dessa skolor
kan hafva på barnens utveckling äfven i inoialiskt afseende. Den enda ledning,
skolstyrelsen för närvarande eger för bedömandet af de sökandes
egenskaper, är den, som kan hemtas ur dessas ofta från olika seminarier erhållna
betyg, och dessa betyg, utom att jemförelsen dem emellan, af ofvan
anförda skäl, icke är lätt att verkställa, och oberäknad den svårighet,
som i allmänhet är fästad vid bestämmandet af betyg för undervisningsskicklighet,
kunna icke sällan vara för en lång tid sedan utfärdade, utan att
man vet, om den deri vitsordade kunskap och förmåga att undervisa sedermera
blifvit underhållna och utvecklade. Prof finnas äfven stadgade för
sökande till Klockare- och Orgelnist-bestäilningar, med hvilka de här ifrågavarande
befattningarne, så vidt möjligt, torde böra ställas i sammanhang.
Alla dessa förhållanden innebära, i Utskottets tanka, talande skäl för bifall
till molionärernes framställningar. Om också, vid folkskolornas första
inrättning och då en så stor mängd af skolor skulle på en gång förses med
lärare, det varit nödvändigt att på allt sätt underlätta dessas antagande, synas
samma förhållanden icke kunna anses vara för handen numera, då folkskoleväsendet
är nästan fullständigt ordna dt. På flera ställen har också inträffat,
att skolstyrelsen, på eget bevåg, ålagt de sökande ett prof, hvilket
likväl desse, då det ej varit i författningarne föreskrifvet, ofta vägrat att underkasta
sig.
Utskottet anser sig likväl icke kunna tillstyrka en utsträckning af den
Bih. till R. St. Brot. 1850 & 1851. 8 Sami. 20 Höft. 2
10
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Vlskoltets Betänkande, N:o 114.
föreslagna protläsningen till så lång tid, som motionärerne önskat, nemligen
till flera veckor eller en läsetermin; emedan, helst om flera sökande anmält
sig, skolan på detta sätt skulle alltför länge blifva i saknad af ordinarie lärare
oell en betänklig ojemnhet inträffa i undervisningen. Det sätt att gå
tillväga vid lärjungarnes behandling, som hufvudsakligen genom ett sådant
prof skulle utrönas, torde ock under en vida kortare tid kunna pröfvas. Vidare
anser Utskottet, att om skolstyrelsen på annat sätt vunnit fullt tillförlitlig
kännedom af de sökandes egenskaper, den i sådant fall må kunna befria
fxån afläggandet af ett sei’skildt prof.
På grund af hvad anfördt blifvit, tillstyrker Utskottet vördsamt, att Rikets
Ständer måtte till Kongl. Majit ingå med en underdånig hemställan, att
Folkskolestadgans 6 § 2 mom. måtte erhålla följande lydelse:
Vid tillsättande af lärare i folkskola förfares sålunda, att,
sedan ledigheten blifvit genom ofliciela tidningen trenne
- gånger kungjord, och de sökande inom sextio dagar ifrån
ledighetens första kungörande sina ansökningar till skolstyrelsen
ingifvit, eger skolstyrelsen, der den så nödigt
finner, förelägga de sökande läseprof, hvilket bör fullgöras
genom undervisning i den skola, der befattningen är
ledig, under minst en dag, högst en vecka. Skolstyi'elsen
uppförer sedermera på förslag o. s. v.
7:o I ett vid remissen af Herr Prosten EVallins motion afgifvet yttrande
har Pi-osten Setterblad föreslagit, att ansökningsrätten för folkskolelärare
måtte inskränkas inom stift, hufvudsakligen på den grund, att skolstyrelsen
då skulle lättare lära känna de sökande och säkrare kontrollera deras betyg,
hvilka eljest, då de meddelades i aflägsna orter, utan svårighet kunde förfalskas.
Då likväl ansökningsrätten allt ifrån folkskolornas första inrättning
vaiåt fri, och då klockare-beställuingarne, med hvilka skollärai'etjenster ofta
förenas, kunna sökas utan afseende på hvilket stift de sökande tillhöra, torde
en så beskaffad inskränkning, som den föreslagna, numera svårligen kunna
vidtagas, och får Utskottet derföre tillstyrka,
att ofvanberörda förslag måtte lemnäs ulan afseende.
8:o Herr Prosten Klintberg har i en fran Högvördiga Preste-Ståndet remitterad
motion, med åberopande af de olägenheter, sorn inom försa mlingarne
och synnerligen för skolstyrelserna uppkomma derigenom, att folkskolelärare
ofta söka flera tjänster på en gång, och, i händelse de blifvit på
mer än ett ställe antagne, genast afflytta till det de helst utvälja, föreslagit,
att folkskolelärare icke måtte tillåtas samtidigt söka flera läraretjenster; att
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 114. 11
vidare folkskolelärare, som sökt oell vunnit transport, icke malte ega rätt
att från sin förra ijenst afflytta förr än 6 månader efter sedan officiel underrättelse
ingått om den nya tjenstens erhållande, samt slutligen att den,
som klagat olver tillsättningen eller förslaget till en folkskole!ärare-tjenst, icke
matte vara berättigad, att söka en annan befattning, innan klagomålen blifvit
till slut bragta.
Hvad först beträffar rättigheten att söka flera skollärare-sysslor på en
gång, anser Utskottet, lika med motionären, att, då ansökningsrätten är fri
öfver hela riket, icke obetydliga olägenheter kunna uppkomma derigenom,
att en skollärare möjligen på en gång söker flera serskilda befattningar, hvarigenom
en församling, som i vederbörlig ordning antagit lärare vid sin skola,
kati komma att ännu en längre tid sakna en ordinarie undervisare i densamma.
Enahanda förhållande kan inträffa,om en sökande, som icke er hållit en förut
sökt tjenst, men anfört klagomål, under tiden söker en annan befattning.
Utskottet får således vördsamt tillstyrka den underdåniga1 hemställan
hos Kongl.Majit,att ett så lydande tillägg måtte införas i Folkskolestadgans
6 § 2 mom.
Ej må någon anmäla sig såsom sökande lill flera skolläraretjenster
på samma tid; sker det, vare lag samma, som
för klockare i sådana fall gifven är. Samma påföljd vare
ock om den, som öfver förslag eller utnämning till folkskoleläraretjenst
anfört besvär, anmäler sig såsom sökande
till annan dylik Ijenst, förr än han styrkt sig vara från
sin förra ansökan i vederbörlig ordning skild.
9:o I afseende på lörslaget att folkskolelärare icke skulle ega afflytta från
, sin innehafvande tjenst till en annan, förr än viss tid förflutit efter utnämningen,
får Utskottet upplysa, att Piikets Ständer, på grund af ett förslag i
enahanda syftning vid sistlidne riksdag, hos Kongl. Maj:t anhållit, att elen
1 Maj måtte, i enlighet med hvad för ecklesiastika tjenster är stadgadt, bestämmas
såsom allmän afflyttningstid för folkskolelärare, men att denna anhållan
icke vunnit Kongl. Maj:ts Nådiga bifall. Att en folkskolelärare lemnar
sin redan innehafvande tjenst, innan församlingen hunnit blifva försäkrad
om en ny lärare vid skolan, synes emellertid böra genom någon utväg
förebyggas, på det rubbningar i undervisningens jemna gång, så vidt möjligt,
må undvikas, och Utskottet tror sig derföre böra tillstyrka bifall till
motionärens förslag, i den form, under hvilken detsamma blifvit al honom
ånyo framstälhlt; Utskottet hemställer på dessa skäl,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånig
-
n
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N.-o 114.
het anhålla, det ett så lydande stadgande måtte i 6 §
2 mom. Folkskolestadgan intagas: folkskolelärare ege icke,
utan skolstyrelsens bifall, rätt, att från sin innehafvande
tjenst afflytta förr än 6 månader förflutit, efter den dag,
då han hos skolstyrelsen anmält sin afsigt att från skolläraretiensten
afträda.
10:o I sammanhang härmed har Utskottet trott sig böra besvara en
motion, som, ehuru den icke uteslutande har till föremål tillsättningen af
folkskolelärare, dock till en del afser denna, och i öfrigt till sitt innehåll
står i så nära förening med ifrågavarande ämne, att den icke rätteligen kan
utan i samband dermed behandlas.
Riksdagsfullmäktigen Jonas Peter Sandstedt från Jönköpings län har, i
en från Hedervärda Bonde-Ståndet remitterad motion, framställt ett utförligt
förslag till förändrade grunder för orgelnist-, klockare-, kantors- och folkskolelärare-tjensters
tillsättningar, hufvudsakligen af innehåll, att för kompetens
till orgelnist- och kantors-tjenster skulle erfordras betyg öfver aflagd
kantors- och orgelnist-examen, hvilka examina skulle anställas af Kongl,
musikaliska akademien eller ock vid de läroanstalter för undervisning i harnion
ilära, orgelspelning och sång, som skulle upprättas i stiftsstäderna samt,
för klockare-1jenster, betyg öfver examen, allagd inför provincial-läkaren
samt trovärdig persons intyg öfver skrifkunnighet; att ansökningstiden till
nämnda tjenster borde vara 90 dagar; att, sedan ansökningarne inkommit,
förslag till den lediga tjensten böra i sockenstugan, der kyrkorådet och
socknenämnden skola vara samlade, upprättas efter beräkning i siffror af
de betyg, som i orgelnist-, klockare-, kantors- samt skollärare-examen, der
skollärarens befattning är med någon af de förutnämnda förenad, blifvit
till olika valör erhållue, äfvensom, efter enahanda beräkning, af tjenstår vid
dessa serskilda befattningar, hvarvid ett tjenstår skulle värderas lika med
en betygs-enhet; atffprof sedermera skulle afläggas; samt att slutligen församlingens
röstegande ledamöter måtte ega att inom förslaget, efter flesta rösterna,
dessa tjenstemän välja, men pastor endast rösta för sine innehafvande
hemman samt dessutom med en embetsröst.
1 den del af sin framställning, som rörer upprättandet af förslag till
skollärarebefattningar har motionären, som ansett pastor för närvarande ega
rätt att uppställa dessa förslag, i denna rättighet velat tillvägabringa en förändring.
Kn sådan rätt eger pastor likväl icke enligt Folkskolestadgan, då,
jemlikt dess 6 §, det tillhör skolstyrelsen att till ofvanämnda tjenster uppsätta
förslag. Hvad åter beträffar pastors rättighet att deltaga i utnämnan
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o lii.
13
de af folkskolelärare, kan Utskoltel så mycket mindre tillstyrka en förminskning
deri, som Rikets Ständer vid sistlidne riksdag hos Kongl. Majit i underdånighet
föreslogo en utvidgning af denna rätt, nemligen för kyrkoherdarne
inom Bohus län och Halland, der den förut varit sådan, som motionären
nu önskat, att den skulle för hela riket bestämmas,- och har Kongl.
Majit till detta Rikets Ständers förslag lemnat nådigt bifall. Att åter göra
en förändring i det af ålder brukliga sätt att tillsätta klockare, anser Utskottet
icke lämpligt, då klockarens tjenstebefattning ställer honom i så nära
förhållande till församlingens kyrkoherde. En så minutiös sifferberäkning
af betyg, som för förslags upprättande blifvit af motionären ifrågasatt, skulle
näppeligen blifva en lämplig och rättvis befordringsgrund, och ännu svårare
skulle, der klockare- och skoliärare-tjensterna äro förenade, jemförelse!!
blifva emellan antalet af tjenstår vid en folkskola och de af musikaliska akademien
afgifna betyg, o. s. v. Utskottet får således hemställa,
att motionärens förslag i afseende på tillsättningen af orgelnist-,
kantors-, klockare- och skolläiar,-befattningar må
förfalla.
ll:o Föreningen mellan nämnda tjenster, hvilken nu endast är tillåten,
anser Utskottet emellertid vara af den väsendtligt vigt, att en bestämdare
föreskrift i afseende derpå borde finnas. Med de svaga tillgångar församlingarne
i allmänhet ega, kan man knappast påräkna, att de skola förmå
tillräckligt aflöna serskilda personer för bestridandet af dessa åligganden;
ännu mera tungt skall detta blifva för församlingarne, då underhållet för
dem af dessa tjenstemän, sorn blifvit orkeslösa och afgått, skall utgöras tillika
med aflöningen för de tjenstgörande. Af lika stor vigt visar sig dessa
tjensters förening, om man å andra sidan afser folkskolelärarnes ställning,
hvilken utan tvifvel är i hög grad behjertansvärd. Det kan svårligen väntas,
att en person, som måst egna en del af sin ungdom åt förberedande
studier, och af hvilken fordras icke allenast en viss grad af bildning, utan
äfven en förening af det ädlaste nit och den mest oförtröttade ansträngning,
skall vara belåten med en inkomst, som föga öfverstiger daglönarens.
Det är likväl icke anledning att förmoda, det staten eller de serskilda församlingarne
skola för folkskolans behof hädanefter kunna göra större uppoffringar
än hittills. Om dessa missförhållanden, som ännu äro i sin begynnelse,
få obehindradt fortgå och utveckla sig, kunna icke annat än stora olägenheter
deraf uppkomma. Den enda utväg, som lill deras afhjelpande erbjuder
sig, är skollärare-befattningens förenande med en tjenst, sorn förut
finnes, och som icke innefattar andra åligganden, än att de med denna kun
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskoltels Betänkande, N.o H'r.
na utan synnerlig svårighet förenas. Barnaundervisningen bar också af ålder
ålegat, äfvensom den efter gällande Kyrkolag ännu åligger klockaren, ett
stadgande, hvilket synes vara så mycket lämpligare, som klockarens öfriga
göromål i allmänhet så föga upptaga en mans tid. I den nu gällande Folkskolestadgan
är det visserligen lemnadt öppet, att förena klockare- och s-kollärare-tjensterna,
eller då det i 6 § heter: ”likaledes må, med kyrkoherdens
och församlingens bifall, lärarebefattning i folkskola kunna med klockaretjenst
förenas”, synes detta mera innebära en tillåtelse för serskilda fall, än en af
författningen åsyftad, allmänneligen gagnelig åtgärd. Möjligen inträffande
hinder skulle otvifvelaktigt lättare häfvas, om denna förening, i stället för
att få utseende af undantag, i sjelfva verket betraktades som regel, och detta
funnes uttryckt i sjelfva författningen, uti hvilken äfvenledes, med afseende
å de pastorater, der flera församlingar hafva samma klockare, en förklaring
torde vara nödig, af innehåll att, om endera församlingen vill med
skollärarebefattningen förena klockaretjensten inom samma församling, den
då dertill må ega rätt, oberoende deraf, 0111 den andra församlingen det
icke vill, i hvilken händelse skolläraren dock endast må ega rätt till den
del af klockarelönen, som från samma församling utgår.
På grund af dessa för folkskoleväsendets framtid så högst vigtiga förhållanden,
får Utskottet vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer mätte hos Kongl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kongl. Majit taga i nådigt öfvervägande, huruvida
icke, med afseende på svårigheten för de flesta församlingar,
att med. tillräckliga löner förse på en gång
skollärare och klockare, en mera bestämd föreskrift måtte
i 6 § af Folkskolestadgan inlagas, att skollärare-befattning
bör, der det utan olägenhet för undervisningen kan
ske, och hinder i serskilda författningar icke möta, med
klockaretjenst förenäs.
12:0 Herr Lektor Söderberg har väckt motion -om förändring i det
moment af 8 § Folkskole-stadgan, sorn föreskrifver, att då föräldrar tredskas
att efterkomma de föreskrifter, hvilka i afseende på barnens skolgångsskyldighet
blifvit meddelade, och varningar blifvit fruktlösa, barnen må kunna
från föräldrarne skiljas och till vårdande åt andra personer öfverlemnas. Motionären,
som ansett detta stadgande vara hardt och föga verkställbar^ föreslår
i stället böter såsom det verksammaste medlet att öfvervinna motståndet
å föräldrarnes sida. Han utgår från det antagande, att källan till detta
motstånd oftast igeufinnes i föräldrarnes egennyttiga beräkning, att barnet
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o H4.
15
genom hemarbete, efter sin ålder och förmåga, kan göra huset mera gagn
än genom skolgången, och han anser såsom det säkraste och mest passande
korrektivet mot en sådan, för barnets framtid menligt inverkande egennytta
bos föräldrarne, om en förlust i penningar tillskyndades dessa, större än den
vinst de genom barnens afhållande från skolan skulle kunna påräkna. Dessa
böter borde af skolstyrelsen ådömas, och de borde ej bestämmas högre, än
att de motsvarade värdet af det arbete, barnet kunde i hemmet åstadkomma.
Från deras erläggande borde befrielse för fattigdom ega rum. Motionären
har, i följe häraf, föreslagit följande nya lydelse af 8 § 5 morn.: Om
dessa varningar förblifva fruktlösa, äger skoldirektionen makt, att, efter noga
bepröfvande, dem ålägga böter, dock ej till högre belopp än 8 sk. banko för
hvarje gång de ej gittat visa laga förfall för barnens uteblifvande från skolan.
Att barnens skiljande från föräldrarne är ett tvångsmedel, som just genom
sin hårdhet och i följd af de svårigheter, som möta vid dess utförande,
i de flesta fall måste förfela den dermed åsyftade verkan, är en anmärkning
af motionären, hvars rigtighet Utskottet erkänner. Men det måste betviflas,
om ett tjenligare medel för ändamålet är funnet i föreläggande af böter.
Det är icke endast vinningslystnaden, som vill bels.t använda barnen till
hemarbete, det är ej sällan nöden, som tvingar föräldrarne att tillgripa detta
hjelpmedel för en knapp bergning, och ofta torde svårigheten att behörigen
utrusta barnen med kläder och föda, äfvensom de långa afstånden, vara hufvudorsaken
till dessas uteblifvande från skolan. Sannolikt är, att vitet skulle
oftast komma att drabba dem, som icke hade något att betala med, och på
denna grund blifva utan verkan. Tvångsmedel för detta ändamål torde ock
blifva allt mindre behöfliga, då, enligt hvad af domkapitlens sisla underdåniga
berättelser om folkundervisningen inhemtas, obenägenheten mot folkskolorna
är på de flesta orter i aftagande, och man således bör kunna hoppas,
att en allmännare spridd öfvertygelse om dessa skolors nytta skall göra
tvångsåtgärder, för att åstadkomma deras begagnande, öfverflödiga.
Då dessa skäl, och då det dessutom synes betänkligt, alt tillägga en
lokal-auktoritet en så vidsträckt rätt, att bestämma och ålägga böter, som
motionären föreslagit, får Utskottet hemställa,
att denna motion icke må till någon åtgärd föranleda.
I en från Höglofl. Ridderskapet och Adeln remitterad motion har Herr
Ribbing, Arvid, yrkat närmare bestämmande af de presterskapet genom
Skolstadgan ålagda skyldigheter i afseende på religionsundervisningen i folkskolorna,
och föreslagit ett stadgande af följande lydelse: ”vederbörande presterskap
inställe sig i församlingens folkskola minst en gång i veckan, och,
16
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, Av o HA.
der flera äro samtidiga, ordningsvis i den ena efter den andra, på det sätt,
att i hvarje vecka, under det skolgången varar, minst en skola besökes för
undervisningens öfVervarande och tillsyn alt ordentligen liilgår, hvarvid presterne
sjelfva höra fullgöra den undervisning i religionen, som dem, enligt
10 § i Folkskolestadgan åligger. Der prosten är ensam i sin församling eller
eljest så nödigt är för sockenbud m. m., bör från predikstolen föregående
söndag kungöras, hvilken dag han besöker någon skola och på hvad lid,
hvilken ej bör vara inskränktare än 3:ne timmar”.
Motionären här vidare föreslagit stadgandet af den föreskrift, att ”hvarje
folkskola skall visiteras minst en gång om året af biskopen, eller, på hans
vägnar, någon konsistorii-ledamot, eller kon tråk ts-prosten”, samt att ”i skolrevisionerna
en af folkskolelärare-seminariernas föreståndare, hvilken de sig
emellan välje, skall såsom ledamot deltaga.”
Slutligen har motionären yrkat, att ”prest, som emot skolstadgan eller
ofvanstående föreskrifter bryter, bör straffas första och andra gången med
böter, motsvarande från och med en fjerdedel till och med hela hans löneinkomst”;
men ”kommer han 3:dje gången åter, varde från preste-embetet
afsatt”.
l3:o Att folkundervisningens förkofran i vårt land i väsendtlig mån beror
af presterskapets medverkan, lärer vara obestridligt, men, efter Utskottets
tanka, bör denna medverkan hufvudsakligen utgå från eget nit och varm
öfvertygelse om sakens vigt, icke framkallas af lagbud, som bestämma antalet
af timmar för denna medverkan, och ännu mindre af stränga straffbestämmelser
framtvingas. Det ligger i skolans natur, att läraren skall hufvudsakligen
der undervisa. Fråntager man honom skolans vigtigaste undervisningsämne
eller det religiösa, så beröfvas han äfven ett af de mäktigaste medel
han eger för inverkan på barnens moraliska förhållande. Den uppsigt öfver
religionsundervisningen i skolan och det deltagande i denna undervisning
med den anställde läraren, som finnes lämpligt och behöfligt, är, efter Utskottets
tanka, redan presterskapet ålagd genom föreskriften i 10 § Folkskolestadgan,
som innehåller, alt ”presterskapet bör utöfva en sorgfällig uppsigt, i
synnerhet öfver religionsundervisningen i folkskolorna”, samt att ”församlingens
lärare skola, så väl i de fasta, som flyttbara skolorna, flitigt och så ofta
deras öfriga embetsåliggauden medgifva, sig infinna, efterhöra och undersöka
huru detta skolans vigtigaste kunskapsämne af skolläraren bibringas, gifva
honom, der det tarfvas, upplysningar och råd, samt sjelfve genom undervisning,
förklaring och tillämpning göra de heliga lärorna lefvande i barnasinnet.
”' Då
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o HA.
17
DA det anförda stadgandet synes väl uttrycka det förhållande, som i
detta afseende bör ega rum mellan presterskapet och skolan, får Utskottet
vördsamt tillstyrka,
att motionärens i ofvanberörde afseende gjorda förslag
måtte förfalla.
14:o Beträffande det gjorda förslaget, att hvarje folkskola skulle en gång
om året af biskop, kousistorii-ledamot eller kontraktsprost visiteras, anser Utskottet,
att, då genom 13 § Folkskolestadgan ”biskopen och domkapitlet i
”hvarje stift äro ålagde att föra en sorgfällig uppsigt öfver anstalterna för
”folkundervisningen”, och således kunna och böra, der det synes dem afbehofvet
påkalladt, äfven personligen vaka olver folkskolornas ledning och utveckling,
någon ytterligare föreskrift i detta hänseende icke är af behofvet
påkallad, och hemställer alltså,
att berörde förslag icke må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
15:o Hvad slutligen angår motionärens förslag, att en af folkskolelärareseminariernas
föreståndare skulle i skolrevisionen deltaga, så kan Utskottet,
enär denna revision, såsom Skollagens 5:te sektion säger, ”är satt öfver elementar-lä
ro verken”, och egentligen har till uppdrag att undersöka de afvikelse!’,
som kunna hafva egt rum från den för dessa läroverk utfärdade Skolordning,
äfvensom att föreslå de vid dem nödiga förbättringar, så länge detta
skolrevisionens föremål blifver oförändradt, icke finna skäl att föreslå en förändring
i den dertill kallade personalen; och får Utskottet således vördsamt
hemställa,
att detta motionärens förslag måtte lemnäs utan afseende.
Till förekommande af den svårighet, tidsutdrägt, äfvensom koslnad för
de tredskande, som ofta äro förenade med indrifvandet af sådane resterande
folkskoleafgifter, som, enligt 4 § 4 mom. af Folkundervisningsstadgan, skola
utaf församlingsboerne utgöras, hafva i Högvördige Preste-Ståndet motioner
blifvit väckta af
Herr Kontraktsprosten Söderberg, som föreslagit, att skolstyrelserne
inom riket måtte ega att hos vederbörande landshöfdinge-embete, genom
sockenstämmo-protokollsutdrag anmäla, till huru stort belopp för personen
församlingen åtagit sig utgöra afgift till sin folkskola, i den ordning, ofvan
åberopade moment af Kongl. Folkskolestadgan bestämmer, hvarefter landshöfdinge-embetet
skulle ega anbefalla vederbörande häradsskrifvare att på
debetsedlarne uppföra, samt kronofogdarne att uppbära berörde personela
Bih. till R. St. Prot. 1850 & 1851. 8 Sami. 26 Haft. 3
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 1I4-.
folkskoleafgifter, nied rättighet att afdraga 3 procent uppbördsprovision,
hvaraf hälften skulle tillfalla häradsskrifvare» och hälften kronofogden, hvilken
sistnämnde inför landshöfdinge-embetet skulle redovisa medlen, hvilka
skoåstyrelserne skulle uppbära på samma gång, som de utbekomma de af staten
anslagne folkskole-medlen; och
af Herr Prosten Qviding, med hvilken Doktor Säve, Lektor Wallman
och Prosten Melen instämt, och sorn ansett följande tillägg böra göras i nu
gällande Folkskolestadga:
l:o Sedan ett uppbördsmöte och ett restmöte är af skolstyrelsen hållet
för emottagande af årets skolafgifter, utlyses af pastor sockenstämma i laga
ordning, der restlängd upprättas och underskrifves öfver obetalda skolafgifter
för året.
2:o Denna restlängd öfverlemnas genom skolstyrelsens ordförande till
kronofogden i orten, som är skyldig att afgifterna skyndsamligen indrifva
och för skolstyrelsen redovisa.
Vid remissen af Prosten Qvidings motion, har Herr Doktor Sandberg
hemställt, att de här ifrågavarande lblkskoleafgifter måtte, på lika sätt sorn
den halfva skyddsafgiften till folkskolan, emot arfvode upptagas på debetsedlarne
och ingå med kronouppbörden, för att sedermera från landtränteriet
återfås till sitt ändamål; men, för den händelsen, att sådant icke skulle
finnas lämpligt, instämt med motionären, och med något närmare bestämning
föreslagit: att för utbekommande af sådane resterande lblkskoleafgifter,
sorn, enligt 4 § 4 mom. af Kongl. Folkundervisningsstadgan af den 18 Juni
1842, skola utgöras, må restlängd, som blifvit granskad och godkänd på sockenstämma,
omedelbarligen lemnäs till kronofogden, för handräcknings erhållande,
och således härmed förfaras på enahanda sätt, som 11 § uti Kongl.
Fattigvårdsförordningen af den 25 Maj 1847 föreskrifver för utbekommande
af resterande fattigvårdsafgifter. Med Doktor Sandberg förenade sig Doktor
Björling samt Prostarne Cnattingius och Wallin, den sistnämnde hufvudsakligen
i afseende på sednare alternativet af förslaget.
16:o Vid pröfningen af dessa motioner, som i hufvudsaken äro af enahanda
syftning, har Utskottet, lika med motionärerne, ansett, att ett lagstadgande
vore af nöden till förekommande af de svårigheter, som uppstå, då,
för utbekommandet af dessa, oftast endast till några skillingar uppgående af'-  gifter, hvarje resterande serskildt skall lagsökas. Att dessa algifter skulle, i
likhet med halfva skyddsafgiften, upptagas på debetsedlarne, och mot arfvode
redovisas med kronouppbörden, vore i Utskottets tanka mindre lämpligt,
dels emedan dessa algifter äro i olika församlingar olika till belopp och
Allmänna Bestars- och Ekonomi- Ulskotlels Betänkande, K:o li i. f9
beskaffenhet, och således skulle för hvarje socken uträknas efter olika beräkningsgrund,
dels emedan arfvodet för uppbörden skulle leda till minskning
i folkskolans inkomster, utan att likväl kunna anses motsvara det för
uppbördsmannen uppkommande besvär. Utskottet anser, att det åsyftade ändamålet
skulle säkrast vinnas, om, i närmaste likhet med hvad Doktor Sandberg
i det sednare alternativet föreslagit, med indrifvandet af ifrågavarande
resterande afgifter förfores på enahanda sätt, som Kongl. Fattigvårds-förordningen
föresluifver, i afseende på utbekommandet af resterande faltigvårdsafgifter,
och får derföre vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer ville hos Kongl. Majt i underdånighet
anhålla om införandet i Kongl. Folkuudervisningsstadgan
af den bestämmelsen, att för utbekommande af sådane
resterande folkskole-afgifter, som enligt 3 oell 4 §§ af
nämnde stadga skola utgöras, och hvarå restlängd är i soc
kenstämma
uppläst och erkänd, handräckning, på skolstyrelsens
anmälan, genast skall lemnäs af kronofogde i orten
eller af städernas exekutorer, så vida icke den skattskyldige
kan visa qvitto å redan erlagd betalning.
Uti en till Hedervärda Bonde-Ståndet ingifven motion har Riksdagsfullinäktigen
T. Lind från Bohus län, under anförande, att man på många
ställen hos pastor rönt den mest afvoga sinnesstämning mot folkundervisningens
spridande, föreslagit följande förändrade lydelse af 2 § 1 mom. i nu
gällande Folkskole-stadga: ”Inom hvarje skoldistrikt eller församling skall linnas
en skolstyrelse, hvilken utgöres af kyrkoherden, eller den prestman, som
kans ställe företräder, samt några af församlingen valde, inom skoldistriktet
boende, ledamöter, hvilka ibland sig hafva att välja ordförande, sorn ansvarar
för det protokoll, som vid skolstyrelsens sammanträden hålles.”
17:o Detta förslag, att ordförande i skolstyrelsen skulle utses genom val,,
har Utskottet tagit i behörigt öfvervägande; men då religionsundervisningen
är folkskolans vigtigaste läroämne, och vården om denna läroanstalt i första
rummet bör tillhöra den person, åt hvilken omsorgen om församlingen i andligt
hänseende är anförtrodd, anser Utskottet Folkskole-stadgans föreskrift, att
pastor skall vara sjelfskrifven ordförande i skolstyrelsen, vara fullt ri g tig, och
hemställer derföre vördsamt,
att motionen må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 3 Juli 1851.
Häremot anfördes följande Reservationer:
20
Allmänna Besvär»- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, iV:o ill.
l:o Af Herr Kon tråk ts-prosteu J. C. Söderberg: ”Emot Högloft. Utskottets
utlåtande, rörande motionerade förändringar i stadgan för folkskoleundervisningen
inom riket, får jag reservera mig.
l:o Vid första punkten, emot Utskottets förslag att hos Kongl. Maj.t i
underdånighet anhålla om en förminskning i folkskolelärare-seminariernes
antal, så att blott vissa skulle bibehållas och i stället utvidgas, samt af de
anslagna medlen reseunderstöd gifvas åt lärjungar från aflägsnare orter. Både
i afseende på saken och i afseende på formen anser jag detta förslag
vara olämpligt samt böra förfalla. Då, beträffande sjelfva saken, folkskolorne
så nyligen blifvit organiserade, och många gamla folkskolelärare, som blifvit
från äldre tid bibehållna, efter hand bortgå och måste ersättas med nya,
synes mig tiden icke ännu vara inne att inskränka seminariernes antal. Freqvensen
uti dem har ej heller ännu någorstädes så aftagit, att någon indragning
af sådant skäl kan komma i fråga, helst, enligt hvad af tabellen i
utlåtandet synes, antalet af elever ingenstädes är mindre, än som mångenstädes
plägar finnas uti klasser af de offentliga lärbverken. Att alla elever
ej skulle kunna få emploj såsom skollärare, utan derigenom gå lörlorade,
synes mig vara en obefogad farhåga, emedan de i sådant fail kunna återgå
till landtmannayrket eller andra näringar, sedan de uti seminarium hafva
inhemtat de kunskapsämnen, som enligt § 7 uti Kongl, folkskolestadgan gemensamt
tillhöra ej blott seminarium, utan ock folkskolans högre kurs, och
hvilka allmogens söner troligen alltid med mera säkerhet böra kunna inhemta
under seminarii-lärarens ledning, än i socknarnes folkskolor, der det
lägre kunskapsmåttet företrädesvis meddelas. Detta gör, att de så kallade
foikskolelärare-seminarierne troligen aldrig inom något stift lära komma att
sakna freqvens, utan att de kunna bibehållas, ej blott för bildandet af folkskolelärare,
utan äfven såsom elementarskolor för allmogens söner, hvilka ej
uti dem behöfva använda längre tid, än eljest erfordras för den högre kursen
inom socknens folkskola, och derigenom ej behöfva afledas från sina fäders
lefnadsyrke, men få lära sig det vigtigaste af hvad afven en bonde har
af nöden känna och hvarvid det till och med ej skadar att hafva inhemtat
det praktiska af skollärarekursen, i anseende till den nytta, deraf kan dragas
för undervisandet inom hemmet. En sådan läroanstalt med en enda lärare
inom hvarje stiftsstad lärer ingalunda kunna anses vara för mycket, då man
besinnar, hvad Bonde-Ståndet får bidraga till de offentliga läroverken, inom
hvilka apologistskolan nu finnes förenad med lärdomsskolan, och derföre samt
af flera skäl ej lärer lika ändamålsenligt, sorn seminarierna, af allmogens
söner kunna begagnas, så framt de vilja ingå uti sina fäders yrke. Folk
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-VIskottets Betänkande, No H4.
21
skolelärare skola likafullt i framtiden behöfva inom hvarje stift hildas; och
under det seminarierna fördenskull måste qvarstå, kunna desamma under
tiden äfven gagna såsom elementarskolor för allmogens söner. Angelägenheten
af att folkskolelärare alltid äro vanda och förtrogna med lefnadssättet
och hemsederna inom deras blifvande verkningskrets, hvarförutan de få
svårt att med de försakelser, deras yrke medförer, der slå sig ut, gör, att de svårligen
böia tagas från fremmande och aflägsna orter. Då deras verksamhet
står så nära intill presterskapets vigtigaste föremål och af detta skäl serskildt
måste intressera stiftsstyrelsen och presterskapet inom hvarje stift, lärer ej
heller något stift vilja undvara en sådan läroanstalt i stiftsstaden; hvaraf
äfven lätt kan förklaras, att sådane stiftsledamöter tala för motionärens syfte,
som förvara utsigten att åtminstone hos sig få behålla densamma.
Hvad serskildt formen för den föreslagna underdåniga anhållan hos
Kongl. Majit beträffar, så torde mindre behöfva erinras, att densamma nu är
så mycket mindre befogad, som alla riksstånden redan bifallit Stats-Utskottets
på Kongl. Maj:ts egen nådiga proposition gjorda förslag uti utlåtandet
N:o 166, punkt 1, rörande folkskolelärare-seminarierne, hvarföre Höglofl. Ekonomi-Utskottets
här aflåtne förslag oundvikligen måste löpa fara att inom
stånden blifva lagdt till handlingarne.
Häruti instämma O. Johansson och Erik Carlsson från Stockholms län.
2:o Får jag reservera mig emot Utskottets utlåtande i ll:te punkten,
hvarest föreslås, att en mera bestämd föreskrift måtte i 6 § af folkskolestadgan
intagas, att folkskolelärare-tjenst bör med klockare-tjenst förenas. Jag
anser den föreskrift i detta hänseende redan finnes uti mom. 4 berörde §
af den Kongl, stadgan vara fullt tillräcklig, då deruti finnes pastor och församling
medgifvet att förena dessa tjenster. Att skärpa denna föreskrift
kan på längd ej medföra båtnad, hvarken för församlingarne sjelfva eller för
skollärarne och klockarne. De sistnämnde eller klockarne ega sina vissa enligt
lag bestämda åligganden, som ej utan förfång för embetet och presterskapets
tillbörliga uppassning kunna stå tillbaka för skollärarens maktpåliggande
pligter. Klockarne inom stora församlingar hafva ofta betydliga
löneförmoner, så att deras tjenster allt för väl lämpa sig till att blifva
en slutlig belöning för skickliga skollärare, som, i fall klockaretjenster ej funnes
för dem att söka, beröfvas den utsigt de hittills haft att vinna befordran
till en lugnare tjenst på gamla dagar, som onekligen bättre egnar en
vid verksamhet vand person, än en knapp pension utan verksamhet, serdeles
som pensioner för folkskolelärare ej en gång ännu finnas. En oformlighet
uti detta förslag finnér jag dessutom, hvad serskildt Lunds stift beträf
-
22 Allmänna Besvärs- t>u» c-nonomi-tjlsTiollels Betänkande, N.o HZ.
far, deruti, att riksstånden redan hafva bifallit Ekonomi-Utskottets utlåtande
N:o 37, deruti en af Herr Kontrakts-prosten Quiding väckt motion örn bestämmandet
af klockares i Lunds stift undervisningsskyldighet blifvit ansedd
icke böra föranleda någon Rikets Ständers åtgärd, hvaremot Utskottets
nu gjorda förslag synes stå i strid, äfvensom det ej mindre strider emot ett
annat vid denna riksdag fattadt beslut, beträffande det inom Lunds still
egna förhållande, att klockaretjensterna få med presterlig tjenst förenas, hvaruti
Rikets Ständer icke ansett någon förändring böra ske, då de afslagit
Ekonomi-Utskottets utlåtande N:o 38 angående inskränkning uti klockarepresternas
rättighet att ej behöfva bestrida folkskolelärare-tjensterna inom
vederbörande församlingar, då de dertill hålla substituter, hvarigenom, om
nu klockaretjensterna för besparings skull allestädes skulle sammanslås med
folkskolelärare-tjensterna, de hittills inom Lunds stift i stället för komministrar
fungerande klockare-prester, till skada för stiftets själavård, skulle komma
att ej längre kunna anställas. Jag kan ej undgå att uttrycka, det jag
anser Utskottets förslag så väl i denna punkten,] som i fråga om inskränkningar
i öfrigt uti skollärares och klockares redan befintliga rättigheter och
pligter, vara lika opraktiskt, som omotiveradt.”
2:o af Riksdagsfuilmäktigen Per Bengtsson från Calmar län: ”Emot
det beslut, Utskoltet fattat i ofvanstående punkt om indragning af vissa seminarier,
får jag mig reservera.
Då Rikets Ständers Stats-Utskolt i sitt betänkande N:o 166 tillstyrkt,
att anslaget till seminarierna skulle i enlighet med Kongl. Maj:ts Nådiga proposition
intill nästa riksdag oförändradt utgå, hvilket blifvit af Rikets Ständer
bifallet, och då Utskottet hade sig nogsamt bekant, att ett sådant beslut
blifvit af Ständerna redan fattadt, så lärer detta Utskotts beslut endast vara
en gåta, ty besynnerligt ser det åtminstone ut, att ett Rikets Ständers Ekonomi-Utskott
kan för samma Ständer framkasta ett lockbete, likasom skulle
desse obetänksamt nog fastna på kroken. Jag har derföre icke kunnat med
min röst bidraga till ett sådant beslut. Hvad majoritetens inom Utskottet
egentliga mening härmed varit, ligger ännu efter milt förmenande under en
dunkel slöja, som troligen icke kommer att lösas förr än i framtiden.
Genomskådar man Riksdagsförhandlingarna vid 1840 års riksdag, så
finner man hvad svårigheter Bonde-Ståndet hade att bekämpa från de höglärdes
sida för att få folkskolor och seminarier bildade. Nu sedan desse nyligen
kommit i gång och börjat gagneligt verka på de mindre bemedlade
folkklassernas så väl fysiska som moraliska tänkesätt, hvilka sakna tillgång
alt uppehålla sig i de högre läroverken, så måste man väl medge, att ett
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänktmd«, N:o HA
-
SS
seminarium vid hvarje domkapitel är af stor vigt och nytta för de fattigare
folkklasserne, och hvilken rätt tänkande kan på goda och förnuftseuliga skäl
framstå med den grundtanken, som uttalades vid målets handläggning, att,
då en person genomgått ett seminarium, han sedan är oduglig till arbete
eller något annat yrke, än skollärare. En sådan tanke är, efter mitt sätt att
se saken, falsk, och utgår ej från rena afsigter.
Inom Utskottet har äfven den åsigten gjort sig gällande, för att kunna genomdrifva
den föreslagna inskränkningen i seminariernas nu varande antal,
utan att afse de fördelar, som de i sitt nuvarande skick åstadkommit och
än ytterligare åstadkomma, nemligen, att derifrån utgår för stort antal elever,
som slutligen saknar all sysselsättning. Om så vore fallet, hvilket ännu
icke är bevisadt, hvarföre icke då vara betänkt på en indragning i de högre
eller öfriga läroverken, som i så många åratal tillskapat hundratals, för att
icke säga tusendetals personer, som i mer eller mindre mohn sakna sysselsättning.
Rikets Ständer bevilja vid hvarje riksdag stora summor till uppbyggande
af nya fängelser; skall man då, för att få dessa afskyvärda nästen uppfyllda
med brottslingar, på samma gång begära indragning af de läroanstalter,
som i första rummet för de mindre bemedlade folkklasserna bidraga
till deras bildning, och för att rycka dem från ett kommande förderf. Jag
frågar, örn sådant är rättvist och billigt framställdt af ett Utskott.
Skulle det äfven vara Rikets Ständer värdigt att på en motionärs framställning
hos Kongl. Maj:t begära ändring i de läroanstalter, som de vid
hvarje riksdag, allt sedan desses tillkomst, så omsorgsfullt vårdat och nyligen
kommit till stånd, sådant synes mig åtminstone betänkligt.
Inom Utskottet har icke så sällan blifvit uttalad den meningen, helst då
motioner kommit från det fjerde Ståndet, alt man icke borde utan allt för
stora skäl besvära Kongl. Majit med underdåniga skrifvelse!-, men vid delilia
frågas behandling och afgörande, som, hvad jag tror, haft stora skäl
emot sig, hafva ändå likväl inga sådana betänkligheter blifvit uttalade, fastän
frågan redan är af Rikets Ständer, i enlighet med Kongl. Maj:ts nådiga
Proposition, afgjord.”
Häruti instämma Lars M. Knutsson från Östergöthland, J. Holm från
Stockholms län.
3:o Af Riksdagsfullmäktigen Johan Bergström från Stora Kopparbergs
län: ”Emot Utskottets Betänkande i Irsta punkten får jag reservera mig.
Utskottet har föreslagit, att ett mindre antal seminarii-skolor vore tillräckligt,
och att större delen af de nu befintlige seminarii-skolorne kunde indra
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N.o //4.
gas, utan att. något af det till detta ändamål redan anslagna statsanslag skulle
förminskas. Jag deremot önskade* att seminarii-skolan mer och mer kunde
införlifvas med det öfriga läroverket i stiftsstäderna, der stiftsstyrelsen är
stationerad och bör vara i tillfälle ha uppsigt öfver skolan. Konung och
Ständer ha redan sökt förena gymnasium och lärdomsskola, och seminariiskolan
borde, efter min tanka, ej blifva ett undantag från andra undervisningsanstalter,
hvarföre jag tycker det vara origtigt, att nu föreslå åtgärder,
som skulle ha till påföljd att skilja seminarium ifrån det öfriga läroverket
inom stiftet. Jag anser således detta Utskottets förslag vore att lösrycka en
del ifrån läroverken vid de flesta stift i riket. Dessutom tror jag, att en stor
olägenhet skulle uppstå för en del orter, om seminarii-skolan skulle inskränkas
till så högst få ställen inom riket, derigenom att unga personer från
seminarium aflägsna orter, som hade håg och fallenhet alt ta examen, för
att i sin hemort egna sig åt skolyrket, hade svårt för att komma till undervisningsorten.
Då jag icke vill föredraga det sättet att annonsera i tidningarne
efter folkskolelärare och få dem från aflägsna orter, utan tror det vara
bäst att få till folkskolelärare personer, uppväxta inom orten och till uppförande
och sinnelag kända utaf den kommun, hvaraf de såsom skollärare
blifva antagna, bar jag icke kunnat biträda detta Utskottets förslag. Jag kan
icke säga något om skillnaden emellan seminarii-skolan och det öfriga läroverket
i stiftet, ty detta är någonting, som jag icke rätt känner, så att man
gerna för mig kan ta bort alla seminarii-skolor i bela riket, men att få en
yngling examinerad till folkskolelärare i hvilket stift som helst, det är någonting,
som jag tycker man borde kunna fordra.”
4:o Af herr prosten Wallin. ”Emot Höglofliga Utskottets beslut får jag
vördsamt anmäla min reservation i det afseendct, att enligt min tanke ett
af afdelningen föreslaget tillägg i fråga om skollärare-seminarierne dervid
bör göras. Sedan de tretton seminarierna redan under en följd af år fortgått
och utvecklat sig alldeles oberoende af hvarandra, är det otvifveiaktigt,
att vid serskilda läroanstalter afvikande förhållanden i flera hänseenden uppkommit,
så väl i afseende på läromethod, som betyg, än som är med undervisningens
bästa förenligt. Då kännedomen af dessa förhållanden skulle
vara af vigt, och tillvägabringandet af en likhet i läromethod m. m. i hög
grad önskligt, anser jag, att det skulle vara af största nytta, om, innan fordringarne
i skollärare-profvet bestämdes, en i ämnet skicklig och erfaren
man af Kongl. Maj:t utsändes att om seminarierna inhemta kännedom, och
att dennes egentliga åliggande borde vara att, efter inhemtande af seminariernas
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, 1V:o lii.
riernas tillstånd i allmänhet, samla och sammanföra en beskrifning af dessa
inrättningars beskaffenhet, serdeles i de punkter, der de befinnas divergera
ifrån hvarandra, föreslå utvägar till botande af deras brister samt uppgifva
sättet att åstadkomma enhet i läromethod, examensväsende och betyg, samt
enskildt vid elevernas praktiska disciplin fästa en allvarlig uppmärksamhet.
Jag får således med hänvisning till ofvanstående förklaring såsom min reservation
upptaga Afdelningens förslag, att Rikets Ständer vilie hos Kongl. Majit
i underdånighet hemställa,
att, då betydliga olikheter emellan de serskilda seminarierna
ega rum i sättet att tillämpa Folkskolestadgans föreskrifter,
och stor vigt ligger derpå, att en enhet i detta
afseende, så vidt möjligt är, måtte iakttagas, Kongl.
Majit täcktes i nåder uppdraga åt en sakkunnig person att
vid de serskilda seminarierna i riket inhemta noggrann
kännedom så väl om undervisningens beskaffenhet, som
om grunderna för betygs afgifvande, och att om dessa
förhållanden till Kongl. Majit inlemna underdånig berättelse,
hvarefter Kongl. Majit täcktes i nåder meddela de
föreskrifter, som med anledning deraf kunde finnas af
behofvet påkallade.
Äfven emot det beslut af Utskottet, som tillintetgjorde Afdelningens förslag
rörande en årlig tillsyn, eller, så ofta ske kunnat, öfver folkskolorna, genom
någon af konsistorium dertill utsedd tjenlig person, anmälde jag min
vördsamma reservation, och förklarar min åsigt dervid vara den, sorn uttryckts
uti den såsom Afdelningens proposition inom Utskottet framställda mening,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, det Kongl. Majit täcktes låta i Folkskolestadgans
13 § intaga den föreskrift, att biskop och domkapitel
böra åt seminarii-föreståndaren eller annan i folkundervisningen
kunnig person, gifva uppdrag att besöka så
många inom stiftet befintliga skolor som för året finnes
lämpligt, för att inhemta underrättelser om den method
och de böcker, som i skolorna vid undervisningen begagnas
och för att genom meddelande af upplysningar i dessa
hänseenden bidraga till folkskoleväsendets förbättring;
åliggande det honom att oin denna sin resa afgifva berättelse
till domkapitlet.”
Bih. till B St. Prot. 1850 & 1851. 8 Sami. 26 Haft. 4
26
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o H4-.
5:o I det uti sednare delen af prosten Wallins reservation omförmäldte
ämne anmälte Herr Biskop Fahlcrantz följande reservation:
”Om det framställda förslagets egentliga syftning vore en förökad kontroll,
hvarigenom onekligen ett intrång skedde i kontrakts-prostars, pastorers
oeh skolstyrelsers befattning, så skulle äfven jag afstyrka bifall dertill; men
så bar jag icke trott mig böra förstå dess mening eller förutse dess följd.
Af de besök, hvilka seminarii-föreståndaren i folkskolorna skulle företaga, bade
man att hoppas en flerfaldig nytta, nemligen ej blott för lärarne, hvilka
härigenom skulle vinna fortfarande upplysningar, uppmuntran, råd och
stöd af den kände, erfarne och respekterade ledaren, utan ock för denne
sjelf, hvilken genom de härvid gjorda observationer visserligen skulle utvidga
sin egen för bildningsanstalten fruktbärande bildning. Äfven församlingarnes
och sjelfva skolstyrelsernas interesse behöfver icke sällan genom en
sådan uppmärksamhet lifvas och ledas. Ändtligen skulle ock de för konsistorierna
nödiga underrättelser härigenom blifva vida fullständigare och mera
upplysande, än de nu vanligtvis k'ro. Med afseende på dessa serskilda behof
skulle då seminarii-föreståndarens besök ordnas. Nyttigare och lärorikare
kunde ej denne använda sina ferier. Att dessa i allmänhet infalla samtidigt
med de festa skolornas, bör ej blifva något egentligt hinder, enär de
ambulatoriska fortgå och lemna ymnigt tillfälle till upplysningars både vinnande
och meddelande. Af dessa skäl önskar jag alt Afdelningens i Prosten
fVallins reservation upptagna förslag måtte vinna Rikets Ständers bifall.
Häruti instämde Herr Grefve Taube, E. H., Herr Professor Carlsson,
Herr Prosten Lagergren, Herr Doktor Björling, Herr Prosten Arrhenius,
samt Herrar Hesselgren ocb Gustafsson.
6:0 Af Herr Lektor Söderberg, så lydande: ”De grunder, på hvilka
Höglofliga Utskottet afslagit min motion om förändring i 8 § 5 mom. af
Kongl. Stadgan om folkundervisningen i riket af den 18 Juni 1842 hafva
icke förekommit mig tillräckliga eller öfvertygande. Utskottet medgifver
väl, ”att barnens skiljande från föräldrarna är ett tvångsmedel, som just genom
sin hårdhet och i följd af de svårigheter, som möta vid dess utförande
i de flesta fall måste förfela den dermed åsyftade verkan”. Men detta
medgifvande oaktadt önskar Utskottet fortfarandet af detta stadgande, emot
hvars olämplighet redan vid förra riksdagen flere anmärkningar framburos.
Utskottet betviflar, huruvida de af mig föreslagna böterna såsom korrektiu
emot tredskande föräldrar skulle vara tjenligare och säkrare verka för ändamålet.
Man befarar, att genom ett dylikt stadgande bötes-ansvaret lätt
kunde komma att träffa de nödställda oeh fattiga. Denna klass af folket
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotlets Betänkande, N:o iiö.
liar jag likviil undantagit från följderna af ett sådant förändradt sladgande
som jag föreslagit, då jag i motionen yttrat, att ”dessa böter skola af skol-direktionen
efter noga bepröfvande ådömas de föräldrar, som utan laga förfall,
och till dessa vill jag äfven räkna fattigdom, hålla sina barn från skolgång.
” Det är endast emot sådana föräldrar, som väl kunna hafva, råd att
hålla sina barn i skolan, men uraktlåta denna skyldighet till följe af snålhet
eller egennyttiga beräkningar på fördelen af barnens arbete hemma, jag
föreslagit böter, såsom i min tanke det verksammaste korrektiv. Makten att
ålägga dylika böter har jag velat lägga i skoldirektionens händer, emedan
denna kommunal-myndighet alltid bör besitta kännedom att urskilja, hvar
ett tillämpande af nämnde stadgande bör ega rum. Hvad åter nödens och
armodets barn beträffar, så anser jag kommunen ega rättighet att från dem
återtaga det understöd till kläder och föda, som det åligger kommunen att
besörja åt sådane barn i och för deras skolgång, så snart det visar sig, att
de börja försumma skolan. Nödvändigheten för fattiga föräldrar att sjelfva
kläda och föda sina barn, om de vilja behålla dem hemma, anser jag utgöra
en tillräcklig varning och väckelse, alt åtlyda lagens stadgande.
Slutligen har Utskottet funnit betänkligt att tillmäta en kommunal-auktoritet
rättighet att ålägga böter. En med denna rättighet snarlik makt finnes
emedlertid redan vara skol-direktionen tilldelad, då denna myndighet
eger, att hos ti'edskande föräldrar utmäta kostnaden för barnens underhåll på ett
främmande ställe. Skulle ock rättigheten att ålägga böter innebäa något
stötande för eganderätts-begreppet, så visar sig likväl makten att skilja barn
från föräldrar nära nog bära tyranniets prägel.”
No 115.
Ank. till Evp. Utsk. den 7 Juli 1851, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, angående
de klassiska språkens läsning uti Element ar-läroverken.
Från Höglollige Ridderskapet och Adeln har till Utskottet blifvit remitterad
en af Herr Bråkenhjelm, P. R., väckt motion, det ville Rikets
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o ilo.
Ständer lill Kongl. Majit framföra den underdåniga önskan, att, genom en ny
Skolordning, undervisningen vid Rikets Elem en lar-skolor måtte så ordnas,
att likasom de föräldrar och målsmän, som det åstunda, erhålla befrielse
för deras barn från de gamla klassiska språkens studerande, eller uppskot
dermed till en mognare ålder, äfven åt föräldrar och målsmän, som anse
det vara af högsta vigt och nödvändighet, att deras barns skolstudier just
med dessa språk tasra början, uti de blifvande skolorna dertill må beredas
tillfälle.
Motionären har uttalat den öfvertygelse, att den förändring af de blifvande
skolorna, hvarom konsistorierna genom nådiga cirkulärer al den 17 November
1848 och den 6 Juli 1849 blifvit förständigade och hvilken grundar
sig på antagandet, att nya grundsatser böra vara gällande för
offentlig undervisning och uppfostran, visserligen föranledts af ett tämligen
allmänt missnöje med de gamla skolorna, men utan att sympathierna
för någon positiv och klart insedd mening om deras reorganisation
ännu hade hunnit utveckla sig och vinna verklig popularitet,
samt att fastmer hvarje fördomsfri sakkännare kan både i erfarenheten
varseblifva och ur osvikliga förnuftsskäl begripa, att nationens varaktiga kärlek
och förtroende, i detta som i andra fall, slutligen skall stanna hos de
med kunskap och erfarenhet sammanparade välviljan och nitet. Motionären
har således såsom grund för sin önskan anfört, att om man, för att åt de
föräldrai och målsmän, som önska sina söners vetenskapliga bildning utan
att de skola behöfva läsa de gamla språken, dertill bereda möjlighet, betager
dem, hvilka i likhet med motionären anse dessa språks begagnande från
skolans början såsom den rätta principen för verkligt grundlig bildning, en
motsvarande rätt, så utöfvas derigenom ej allenast uppenbart våld mot naturlig
rättvisa och öfvertygelse, utan åvägabringas äfven något helt annat än
Ständerna afsett, då de yttrat den underdåniga önskan, att lärjunge må, på
derom af målsman gjord anmälan, varda befriad från tvånget att läsa latin
och grekiska.
Utskottet, sorn icke anser härvid nödigt att söka afgöra den svåra och
mycket omtvistade frågan, huruvida, för sann grundlig bildning, studium
af de klassiska språken i allmänhet är nödvändigt och serskildt deras läggande
till grund derför ända från skolans första stadium, måste dock erkänna
rigtigheten af motionärens påstående, att det vore lika obilligt, som
med sjelfva de nyare åsigterna oförenligt, att åt de föräldrar, som äro öfvertygade
om nödvändigheten af klassisk grund för bildningen, förneka en rätt,
sorn är medgifven åt den motsatta meningen. Den öfverklagade illiberal!-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 115.
29
let, sorn gifvit anledning lill den nya anurdningen, skulle då endast i ombytt
rigtning hafva uppträdt. Utskottet är ock förvissadt, att på hvilkendera
vägen som helst, blir dock studium al språk det undervisningsämne,
som innebäj- den säkraste grund för själsgåfvornas utveckling, och att således,
då lärjungen bestämmes för den klassiska vägen, studium af ett klassiskt
språk, och företrädesvis af latinet, är den själsöfning, hvilken, lör denna
dess grundbildande bestämmelses skull, bör sä tidigt som möjligt begynnas.
De svårigheter, hvilka i synnerhet för närvarande lägga sig emot begynnandet
härmed ända från skolans allralörsta stadium, har Utskottet likväl
icke kunnat förbise. De för de tvenne biklningslinierna genom Kongl,
cirkuläret af den 6 Juli 1849 anbefallda gemensamma fasta klasser äro för
den första uppfostran af stor vigt, och den dermed afsedda verkan
skulle genom inbringandet af läroelementer, som icke vore för alla lärjungar
gemensamma, störas eller kanske omöjliggöras. Detta hinder vore
väl alldeles hafvet, om, såsom önskligast vore, serskilda läroverk för
de tvenne så kallade linierna funnos, samt dernäst i betydlig mån, äfven
om dessa linier inom samma läroverk åtskiljas, hvilket vida lättare låter
sig göra, och hvaraf möjligheten och nyttan redan genom en talande föresyn
(Kathedral-skolan i Upsala) äro bevisade. För närvarande mäste dock
Utskottet inskränka sig till det vördsamma förslag,
att Rikets Ständer ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att genom den blifvande nådiga Skolordningen
tillfälle må för dem, hvilkas målsmän det önska, varda
beredt, att i latinet så tidigt njuta undervisning, att denna
må verkligt kunna utöfva sin åsyftade, för hela bildningen
grundläggande, inflytelse.
Stockholm den 3 Juli 1851.
50
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N.-o H6.
N:o 116.
Ank. till Exp. Utsk. den 7 Juli 1851, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af vackt motion, angående iakttagande
af vissa vilkor vid utländsk mans naturalisation
i Sverige.
Sedan Konstitutions-Utskottet vid innevarande riksdag, i dess Memorial
N:o 6, rörande verkställd granskning af de i Slats-rådet förda protokoll,
hemställt, huruvida icke Rikets Höglofl. Ständer kunde finna lämpligt, att
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att för framtiden Svensk medborgarerätt
ej måtte utländsk man beviljas, förr än han ordentligen visat sig vara
från sitt förra undersåtlighets-förhållande frikalla.!, eller ock genom afgifven
skriftlig förbindelse afsagt sig sin föira nationalitets politiska förmåner och rättigheter,
men berörde hemställan, till följe af Riks-Ståndens derom fattade skiljaktiga
beslut, icke föranledt till någon åtgärd från deras sida; så bar Riksdags-fullmäktigen
Pehr Sahlström från Stockholms län inom Hedervärda BondeStåndet,
med stöd af 56 § Riksdags-Ordningen, väckt motion rörande detta
ämne, hvilken blifvit till handläggning af detta Utskott remitterad och hvaruti
sig förenat Riksdagsfullmäktige Nils Strindlund från Westernorrlands,
Per Hansson från Wermlands, Pehr Pålsson och Per Nilsson från Malmöhus,
J. Lekberg från Örebro, A. Medin från Kronobergs och J. P. Sandstedt
från Jönköpings län, m. fl.
Motionären har förklarat sig desto heldre härvid vilja begagna den i 56
§ Riksdags-Ordningen medgifna motionsrätt, som, genom den utredning, denna
fråga redan erhållit hos Konslitutions-Utskottet, behofvet af dess ändamålsenliga
lösning blifvit af en hvar insedt. Nödvändigheten af en ordnad
lagstiftning om vilkoren för utländsk mans naturalisation i Sverige hade
nemligen blifvit af sistnämnde Utskott så fullständigt ådagalagd, att hvarje
försök till vidare utveckling deraf vore obehöflig!, hvadan motionären inskränkte
sig till alt, med åberopande af de utaf samma Utskott uppgifna
skäl, föreslå: ”att uti underdånig skrifvelse Rikets Ständer ville hos Kongl.
”Maj:t anhålla, det Svensk medborgarerätt hädanefter ej måtte hit inflyttad
”utländsk man beviljas, förr än han visat sig vara från sitt förra undersållighetsförhållande
i moderlandet frikallad, eller ock, uti afgifven skriftlig
”förbindelse, afsagt sig alla sin förra nationalitets politiska förmåner och rättigheter.
”
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o HG.
31
Uti ofvanberörde memorial har Konstitutions-Utskottet, rörande detta
ämne, anfört: att uti protokollen för Justitie-departemenlsärenden förekommo
en betydlig mängd ansökningar af utländske män om Svensk medborgarerätt,
hvilka, uppå Rådgifvarnes tillstyrkande, blifvit i nåder bifallne, dels
med, dels utan förbehåll af skyldighet för sökanderne, att, innan de i behörig
ordning, såsom Svenske medborgare, kunde upptagas, ådagalägga, att de från
sina förra nationalitets- och undersåtligliets-förhållanden blifvit behörigen frikalla
de. Ehuru det olika förfarandet härvid förklarades af de serskilda omständigheter,
som bestämde beskaffenheten af hvarje enskildt fall, hade det dock fästat
Konstitutions-Utskottets uppmärksamhet i anseende dertill, att närmare
bestämmelser om vilkoren för naturalisation i lagarne saknades, så behöflige
de än i ganska många afseenden voro. Rättigheten att utflytta vore väl numera
af den nyare statsrätten i de flesta länder erkänd såsom en allmän
medborgerlig rätt,- men den vore dock likaledes i de flesta bunden, dels
vid vissa förbehåll, som förpligta utvandraren att dessförinnan ådagalägga
sig hafva uppfyllt vissa serskilda skyldigheter mot moderlandet, dels vid
vissa andra iakttagelser, som hade till ändamål att göra utflyttningen såsom
ett factum bestyrkt. För det land, der utländsk man sökte medborgarerätt,
vore det således redan på dessa grunder af vigt att, innan den beviljades,
fordra bevis, att han från sitt förra undersåtlighets-förhållande vore ‘fri. Men
för en sådan fordran gifvas derjemte flera andra skäl, utgående från landets
egna interessen. Det ömsesidiga band af skydd och trohet, som förenar undersåten
med sitt moderland och dess regent, kunde, derest ej detsamma
uttryckligt och formligt blifvit löst, lätteligen leda till svåra förvecklingar,
om den förre, bosatt i främmande laud, af en eller annan anledning funne
det för sig nyttigt att åberopa sitt moderlands skydd, och den sednare, på
grund af politiska eller andra interessen, ansåge det lämpligt att med skäl
eller oskäl uppträda till hans försvar. Exempel på förvecklingar af denna
beskaffenhet mellan nationerna funnes från alla tider och icke minst från
den nyaste. Politisk klokhet hade fördenskull i de flesta länder gjort frågorna
om utländsk mans naturalisation till föremål för en ordnad lagstiftning;
men i Sverige voro bestämda reglor i detta afseende icke ännu i lag
fastställde.
Vid öfvervägande af hvad sålunda är vordet anfördt, har Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet icke kunnat undgå att finna det vara af
mycken vigt, att, då svensk medborgarerätt af utländsk man sökes, vilkor,
i ofvan antydda syftning, för sådan rätts beviljande blifva fästade samt äfven
i lag stadgade; och då motionärens förslag i detta afseende synes Ut
-
32
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskoltels Utlåtande, N.& {17.
skottet vara serdeles lämpligt, får Utskottet, på de af Konstitutions-Utskottet
andragne skäl, vördsamt tillstyrka Rikets Ständer
alt hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det svensk
medborgarerätt hädanefter icke mätte utländsk man beviljas
förr, än han visat sig vara från sitt förra undersåtiighets-förhållande
fri ka ilad, eller ock, uti afgifven
skriftlig förbindelse, afsagt sig alla sin förra nationalitets
politiska förmåner och rättigheter.
Stockholm den 3 Juli 1851.
No 117.
Ank. till Exp. Utsk. den 7 Juni 1851, kl. 2 e. in.
Utlåtande, i anledning af vuckt motion, om ny prägel
u silfvermynt, sorn understiga 32 sk. banco.
Med anledning af den mindre noggranna prägling, som blifvit iakttagen
i afseende å bankens nuvarande nya silfvermynt, och den otydlighet,
hvarmed valören utvisades, hvilket gjorde det för äldre personer med svag
syn omöjligt att af annat än storleken urskilja myntets verkliga och rätta
värde, har Riksdagsfullmäktigen Per Hansson från Wermlands län uti en
inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt motion föreslagit, ”att vid präglingen
”af de mindre myntsorterne, eller deni, som understiga 32 sk. banko, valö”ren
hädanefter måtte tydligt utsättas i skillingar oell således icke, såsom
”hittills, i bråk af riksdaler, utan i likstämmighet med präglingen af det
”mindre silfvermyntet i Norrige.”
Efter erhållen remiss af omförmälda motion, får Utskottet yttra, att
Utskottet väl delar motionärens åsigt om ifrågavarande olägenhet, men icke
anser det af honom föreslagna sätt för densammas afhjelpande lämpligt.
Vårt nuvarande silfvermynt har nemligen till enhet 1 riksdaler specie, som
uti sig innehåller de mindre mynten af serskilda valörer, och utpräglas sålunda
efter ett bestämdt system. Beräkningsgrunden för bankomyntet är
derifrån skiljaktig och skulle derföre en sådan förändring, som motionären
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskotlels Utlåtande, N;o 117. 33
föreslagit, eller att utsätta valören i banko å det mindre specie-myntet, skilja
delta från sin enhet och derigenom rubba berörde i afseende å silfvermyntet
antagna system. Utskottet anser sig af denna anledning böra afstyrka
bifall till motionärens förslag om valörens å mindre silfvermyntet
utsättande i skillingar banko. Den öfverklagade olägenheten torde deremot
kunna afhjelpas derigenom, att det bråk, som å frånsidan af myntet utvisar
dess valör, blefve ulstämpladt i stora siffror, i stället för de nuvarande små
och otvdliga, hvilket lätteligen lät sig göra, om det derå anbragta riksvapnet
uteslötes 5 och hemställer Utskottet alltså, att
Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att vid präglingen af silfvermynt utaf lägre
valör, än i riksdaler specie, iakttagas mätte, det bråktalet
varder, med uteslutande af riksvapnet, i stora och
tydliga siffror utsatt.
Slockholm den 3 Juli 1851.
Bilt. lill St. Vrot. 1850 & 1851. 8 Sami. 26 lliift. 5
STOCKHOLM, Ecksteisnska Boktryckeriet, 1851.
Allni, Besvärs- och Elean.•Lisli. Utlåtande, A':o //<y.
i
i\:« ä m.
Alik. till Exp.-Ulsk. il. 10 Juli 1851, kl. I e. m
Utlåtande, i anledning af vackla motioner om förändring
af mått, mål och vigt samt mynt.
Uti dessa ämnen liar Utskoltet att yttra sig med anledning af tre motioner, af hvilka
två afse förändring af såväl mått, mål och vigt, som mynt, men den tredje endast angår
myntväsendet.
De Iva förstnämnde motionerne äro afgifne, dels af ledamoten utaf Vällofliga Borgareståndet
Herr A. A. Berger, och dels af Riksdagsfullmäktigen inom Hedervärda Bonde
ståndet
David Andersson från Hallands län, samt åsyfta decimal-systemets införande.
Till stöd för sina framställningar hafva motionärerne erinrat om den oreda och den svårighet,
som äro förenade med de nuvarande flerfaldiga beräkningssätten uti ifrågavarande
hänseenden, äfvensom att dessa olägenheter genom användande af det föreslagna systemet
lämpligast skulle kunna undanrödjas, helst all s. k. räkning i sorter äfvensom egentlig
bråk-räkning derigenom komme att upphöra; dock hafva motionärerne för ändamålets fullständiga
vinnande ansett nödigt, att vid bestämmande af nya enheterna för mynt, mått,
mål och vigt tillses måtte, det dessa komma att hvila på vetenskaplig grund samt blifva i
öfverensstämmelse med hvad andre nationer på sådan grund antagit; hvarjemte David
Andersson serskildt yttrat den åsigt, att gamla svenska benämningar, så vidt ske kan,
böra begagnas.
I afseende på decimal-systemets tillämpning på rikets mått, mål, vigt och mynt,
hafva båda nu ifrågavarande motionärer afgifvit detaljerade förslag, hvilka till hufvudgrun
Biit.
till R. St. Prot. 1850 $ 1851. 8 Sami. 27 Häft. 1
I
2 Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Utlåtande, N:o 118.
derne Öfverensstämma; blifvande samma förslag här efteråt upptagne på det sätt, att Herr
Bergers förslag i hvarje serskild punkt först anföres och att, der olikheter i detaljerne uti
David Anderssons förefinnas, sådane vid hvarje punkt serskildt anmärkas:
l:o. Längdmåttet. Enheten för detta mått skulle utgöras af trr,Wästra jördens
qvartmeridian samt benämnas aln, indelad i 10 grepp; greppet indelas i 10 turn och
tummel i 10 limér.
Uti David Anderssons förslag förekommer benämningen hand
i stället för grepp; och finnes deruti upptaget ett mått benämndt
stång, utgörande 10 alnar.
2:o. Ytmåttets enhet skulle utgöras af qvadraten på 100 alnar och benämnas tunnland.
Tunnlandet skulle indelas i 10 slcäppland och skäpplandet i 10 hannland.
3:o. Målets enhet skulle utgöras af kuben på tiondedelen af en aln och benämnas
krus, indeladt i 10 jumfrur. Öfverafdelningar skulle vara kappe, innehållande 10 krus,
och lunna, innehållande 10 kappar.
Uti David Anderssons förslag upptages benämningen ort i
stället för jumfru och spann i stället för tunna; hvarjemte i samma
förslag förekommer en öfverafdelning benämnd oxhufvud, utgörande
10 spann.
4:o. Vigtens enhet skulle bestå utaf tyngden af ett krus rent vatten vid dess största
täthet och kallas skålpund. Skålpundet skulle indelas i 10 uns, unset i 10 lod och lodet
i 10 gramm. Öfverafdelningar skulle blifva pund, bestående af 10 skålpund, och
skeppund, bestående af 10 pund.
David Anderssons förslag har benämningen centner i stället
för skeppund samt en öfverafdelning, benämnd läst och btstående
af 10 skeppund.
5:o. Myntets enhet skulle utgöras af ett stycke präglad metall, benämndt riksdaler
och bestående af 80 procent gedieget silfver och 20 procent koppar, tillsammans vägande
skålpund. Riksdalern skulle indelas i 10 daler och dalem i 10 öre.
Uti David Anderssons förslag förekommer benämningen daler
i stället för riksdaler och benämningen mark i stället för dalem
om 10 öre.
Allm. Besvärs- och Ekon.-disk. Utlåtande, N:o i 18. 3
I öfrigt Sr, i afseende på verkställigheten, föreslaget:
dels af båda molionärerne: att, som den nya mynt-enheten i det närmaste skulle motsvara
40 skill ingar banko (rätteligen 40 sk. 1,J rst.), de utelöpande banko-sedlarne skulle
efter nya systemets införande inlösas med 1 r:dr efter Herr Bergers (eller 1 daler efter
David Anderssons') förslag mot 40 sk. banko; samt att i alla handlingar skulle, vid nya
systemets begagnande, upptagas orden: “nya systemet^, och vid användande af del gamla,
orden: “gamla systemet
dels af David Andersson ensam: a) att det nya systemet måtte, så fort sig göra låter,
i statens räkenskaper begagnas;
b) att krönta måttstockar, målkärl och vigter skulle intill 1860 års slut tillhandahållas
allmänheten, både efLer gamla och efter nya systemet, men sedermera endast efter nya
systemet; hvar och en likväl obetaget, att efter nämnde tid få gamla mått, målkärl och
vigter omjusterade så länge de skäligen kunde begagnas;
c) att, sedan nu befintliga sedlar blifvit förslitne, Rikets Ständers Bank skulle utgifvt:
sedlar endast å 500, 100, 50, 10 och 5 daler;
d) att mynt skulle präglas, af silfver å en-daler-stycken, fem-marks-stycken och tvåmarks-stycken,
och af kopparå en-marks-stycken, fem-öres-stycken och ett-öres-stycken;
e) att allt silfvermvnt skulle blifva af enahanda korn samt i vigt och förhållande till
mynt-enhetens på det sätt, att två fem-marks-stycken likasåväl som fem två-marks-stycken,.
skulle väga lika med ett dalerstycke;
f) att, enär kopparmyntet icke innebure motsvarande valuta, utan måste anses såsomskiljemynt,
ingen skulle vara pligtig att i liqvid mottaga mera, än 1 daler kopparmynt;
g) att det i rörelsen befintliga silfver- och kopparmyntet skulle fortfarande emottagas.
i kronans uppbörd på det sätt, att af det förra 1 specie-riksdaler skulle motsvara 32 mark
(efter David Anderssons system) och af det sednare 2 sk. banko motsvara 5 öre,
1 sk — 3 öre, f sk. — 2 öre och § sk. — 1 öre;
h) att det befintliga silfvermyntet skulle af Banken fortfarande utlemnas i rörelsen,,
för att begagnas till dess det blifvit förslitet.
Slutligen har David Andersson fästat uppmärksamheten derpå, att det föreslagna
nya systemet i så måtto passade in med det befintliga mått-, mål-, vigt- och mynt-väses-,
det, alt
Allm. Besvärs- och Ekon.-ilsk. Utlåtande, N:o 118.
enligt David Anderssons förslag
1 alu vöre lika med
1 hand „ ,,
eller
1 tunnland „ ,,
1 krus
1 spann
I skålpund
1 daler
t mark
1 öre
enligt nuvarande system
. 40 verktum.
. . . 4 d:o.
2 tunnland.
J kanna.
| tunna.
U. vikt. vigt.
40 sk.
4 sk. > banko.
4 rst.
Ben tredje motionen är väckt inom Vällofliga Borgareståndet af Herr C. C. Halling.
Under åberopande deraf, att Rikets Ständer vid 1844 och 1845 Stens riksdag hos
Kongl. Majit i underdånighet anmält deras beslut, att svenska myntets räkne-enhet skulle
fastställas till \ r:dr silfver samt benämnas riksdaler, indelad i 48 sk., hvarje skilling indelad
i 4 styfver, äfvensom att Kongl. Majit, i nådig skrifvelse till Rikets Ständer af den 8
Maj 1845, härå meddelat nådig sanktion, med förklarande, att Kongl. Majit ville, sedan de,
för det nya mynt-systemets fullständiga ordnande och tillämpning nödige upplysningar
hunnit inhemtas, i nåder förordna om tiden och sättet för samma systems bringande i verkställighet;
— har Herr Halling föreslagit, att Rikets Ständer skulle i önskningsväg hos
Kongl. Majit underdånigst anhålla, “att en slik verkställighet måtte tillvägabringas att inträda
samtidigt med den nya statsregleringens tillämpning eller med ingången af år 1852”.
Innan Utskottet, i anledning af dessa motioner, går att afgifva yttrande i sjelfva saken,
anser Utskottet sig böra meddela upplysningar om hvad af Kongl. Majit och Rikets Sländer
tillförene blifvit i afseende å förevarande ämnen bes luta dt och afgjordt.
Hvad först mått, mål och vigt angår, så har Utskottet inhemtat: att Rikets Stander
redan vid 1823 års riksdag beslutat, att decimal-systemet skulle i afseende derå tillämpas;
Allm. Besvärs- och Ekon.-Bish. Utlåtande, N:o 118 5
att Kongl. Maj:t sedermera, medelst nådig proposition den 10 December 1828, till Rikets
Ständer öfverlemna! ett, med anledning af nämnde, utaf Kongl. Maj:t i nåder godkände,
beslut, uppgjordt förslag lill Författning, med tillkännagivande, att utfärdandet deraf uppskjutits,
till dess allmän kännedom blifvit spridd om det uppgjorda systemet, hvilket, sedan
det blifvit slutligen fastställdt, i alla fall borde, innan tillämpningen deraf toge sin början,
under en föregående tid af minst tio år hafva utgjort föremål för folk-undervisningen; —
att Rikets Ständer, instämmande häruti, antagit den i Kongl. Maj:ts nådiga proposition
omförmälde tid af tio år såsom den bestämda gräns, inom hvilken nödiga förberedelser
kunde vara fullbordade och tillräcklig kännedom om systemets inrättning den uppväxande
generationen bibringad, samt tillstyrkt den nya stadgans utfärdande till efterlefnad år 1839 ;
— att Rikets Ständer sedermera, uti underdånig skrifvelse den 5 Juni 1841, hos Kongl.
Maj:t anhållit att, för påskyndande i möjligaste måtto af det nya systemets införande, Kongl.
Maj:t måtte täckas låta dels genom Dess Vetenskaps-akademi utarbeta en kort handledning
i ämnet med komparativa tabeller och anbefalla vederbörande, att undervisning skulle i
folkskolorna ifrån år 1842 om meranämnde system meddelas, dels ock, så snart någon allmännare
kännedom derom kunde anses vara spridd, sednast inom tio år utfärda nådig författning
om systemets antagande till efterlefnad; — att, sedan vid riksdagen åren 1844
och 1845 upplyst blifvit, det Kongl. Maj:t i nåder uppdragit åt Vetenskaps-akademien att
utarbeta en handbok i förberörde afseende, för att i folkskolorne vara tillgänglig, samt att
detta arbete vore under handläggning, ehuru ännu icke färdigt, Rikets Ständer, uti skrifvelse
den 22 Februari 1845, hos Kongl. Maj:t ånyo underdånigst anhållit, att, sedan omförmälde
handbok blifvit färdig, vederbörande måtte i nåder anbefallas, att undervisning i
folkskolorna skulle meddelas uti det nya på decimal-räkningen grundade systemet, samt
att, så snart någon allmännare kännedom derom kunde anses vara spridd, nådig författning
om samma systems antagande till efterlefnad från den tid, Kongl. Maj:t kunde finna lämplig,
måtte varda utfärdad; — och slutligen att, efter det den utaf Vetenskaps-akademien,
på nådig befallning, utarbetade afhandling rörande ifrågavarande nya system den 8 Juli
1845 till Kongl. Maj:t inkommit, akademien, under den 1 Augusti samma år, blifvit i nåder
anbefalld, att låta densamma från trycket utgifva och till folkskolorne utdela.
I afseende åter å myntväsendet förekommer: att Rikets Ständer vid 1834 och 1835
årens riksdag för deras del beslutat, att svenska myntets räkne-enhet skulle fastställas till
jemt l r:dr silfver, i enlighet med det skrot och korn, som mvntordningen af är 1830 be
-
6 Allm. Besvärs- och Elton.-Lits fe. Utlåtande, N:o 118.
stämde, samt att denna mynt-enhet skulle benämnas riksdaler kurant och indelas i 48 skil—
lingar; att Kongl. Maj:t, som ansett tiden ej vara inne, att afgöra en så många intressen
rörande Iråga, förklarat sig då ej kunna i nåder bifalla Rikets Ständers omförmälde
hemställan; att en dylik underdånig hemställan derefter blifvit förnyad uti underdånig skrifvelse
den 8 Augusti 1840, nien icke eller då bifallits af Kongl. Majit, som uti nådig skrifvelse
den 24 Maj 1841 sådant tillkännagifvit, jemte förklarande, att Kongl. Majit ansåg er»
förändring af mynt-enheten lämpligast ega rum liktidigt med förnyade enkla, bestämda och
lätt verkställbara stadgar i afseende på uppbörden af allmänna skatterna samt hvad dermed
egde gemenskap; att, på sätt af herr Halling blifvit förmäldt, Rikets Ständer ytterligare,
uti underdånig skrifvelse den 15 Februari 1845, anmält deras då fattade beslut om myntenhetens
bestämmande till ^ r:dr silfver med benämningen Riksdaler och dennas indelande
i 48 sk. samt skillingens indelning i 4 styfver; och att Kongl. Majit, under den 8 Maj,
samma år, täckts samma beslut i nåder godkänna, men derjemte, af de anledningar herr
Halling jemväl uppgifvit, uppskjutit verkställigheten deraf; men att Kongl. Majit derefter, uti
nådig proposition den 20 December 1847, täckts förklara: att vid de öfverläggningar, som
föregått Kongl. Majits nyssomförmälde nådiga beslut, det icke undfallit Kongl. Majits nådiga
uppmärksamket, hurusom ibland de flera förslag till ett ordnadt myntsystem, hvilka tid efter
annan blifvit framställda, de, som afsett decimalläkningens införande, rättvisligen tillvunnit
sig många anhängare och att, bland åtskilliga härvid uppgifna alternativer, räkneenhetens
indelning i 100:de-delar erbjöd väsendtliga fördelar, så väl med hänseende till
enkelhet och lättnad vid räkenskapsföring, enär i all räkning skulle erfordras endast två kolumnier
och vid serskilda summors sammanräknande blott behöfde användas enkel addition
med de två sista siffrornas frånskiljande, för att finna det i slutsumman ingående belopp
af hvardera myntsorten, som ock i anseende till detta systems öfverensstämmelse med bruket
i de flesta civiliserade länder; men att Kongl. Majit trott sig, det oaktadt, böra lemna
företräde åt Rikets Ständers ofvanberörde förslag, enär detsamma, i afseende på verkställigheten,
syntes vara förenadt med ett, jemförelsevis lill fördelarne af förändringen, ringare
mått af kostnader och besvär, än införandet af den från förra räknesättet mera afvikande
tio- och hundradelals-räkningen. Då likväl de utlåtanden angående sättet för det antagna
myntsystemets tillämpning i afseende på allmänna räkenskapers förändring m. m., hvilka sedermera
till Kongl. Majit inkommit, utveeklade förhållanden, på grund hvaraf det kunde
antagas, att decimal-räkningens införande hvarken åstadkomme betydligare kostnader eller.
Allm. Besvärs- och Ekon.-lif sk. Utlåtande, N:o 1/8. 7
företedde andra och större svårigheter, än som skulle uppkomma vid tillämpningeD af förstnämnde
myntsystem, helst om samtida verkställighet komme att beredas åt det förslag i
afseende på hemmansräntornas förenkling och nya jordeböckers upprättande, som Kongl.
Maj:t vore betänkt att till Rikets Ständer öfverlemna; samt enär mynt-enhetens indelning
i 100-delar äfven stöde i samband med det på 100-tals-räkningen grundade nya systemet
för mått, mål och vigt, hvilket Rikets Ständer redan år 1823 lör sin del antagit; och Kongl.
Maj:t vore sinnad att inom en icke så aflägsen tidpunkt bringa detta i verkställighet,
ansåg Kongl. Maj:t det jemväl af delina anledning vara lämpligare, att förändringen af Rikets
mynt verkställdes efter decimal-systemet; hvadan Kongl. Maj:t i nåder föreslog, att,
med bibehållande såsom räkne-enhet af den redan antagna eller | r:dr silfver, men. till
åtskillnad från de flera nu gångbara slag af riksdaler, benämnd "riksdaler kurant” samma
enhet skulle .indelas i 100 delar, benämnda penning; och har sedan ifrågavarande
nådiga framställning bifallits af två riksstånd, men de två öfriga beslutat aflåtande af underdånig
skrifvelse med anhållan om förslags utarbetande till decimal-systemets användande
å så väl mynt, som mått, mål och vigt, frågan om decimal-systemets begagnande i afseende
å myntet vid sednaste riksdag sålunda förfallit.
Genom hvad sålunda anfördt blifvit är upplyst, dels att fullständigt förslag till decimalräkningens
användande i afseende å mått, mål och vigt redan för längre tid sedan blifvit
af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer antaget, fastän icke till verkställighet befordradt, dels
att Konung och Ständer jemväl beslutat införande af ett nytt system i afseende på rikets
mynt; men att Kongl. Maj:t sedermera i nåder föreslagit förändring i samma beslut och
att decimalräkningen skulle äfven i afseende på myntet tillämpas, samt dels att Rikets
Ständer väl delat Kongl. Maj:ts åsigt om samma räknesätts företräde i myntväsendet, framför
det redan antagna, men att skiljaktiga meningar om decimal-räkningens tillämpning uti
detaljerne hindrat antagande af Kongl. Maj:ts nådiga proposition i ämnet.
Utskottet har tagit förevarande motioner i öfvervägande; men då, på sätt Utskottet upplyst,
frågan om tiotals-räkningens tillämpning i afseende på mått, mål och vigt redan är afgjord och
åtgärder för verkställighet af besluten härom, tid efter annan, af Kongl. Maj:t vidtagits, så
S Allm. Besvärs- och Ekon.-lits k. Utlåtande, N:o 118.
att någon underdånig framställning från Rikets Ständer i afseende härå för närvarande icke
torde vara erforderlig eller lämplig; då derjemte, hvad myntet beträffar, frågan om tiotalsindelningens
tillämpning derå, hvilken fråga vid sednaste riksdag behandlats af Banko-utskottet
och jemväl synes rättast böra der beredas, jemväl nu är, i följd af väckt motion,
på nämnde Utskotts handläggning beroende, till följd hvaraf Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet
undgår att öfver nämnde fråga afgifva yttrande ; samt då Kongl. Maj:ts ornförmälda
nådiga proposition utvisar, att Kongl. Maj:t, för sin del, anser decimal-indelningen
äfven i afseende på myntet böra införas och att, af sådan anledning, verkställighet af det i
herr Hadings motion omförmälde beslut icke kommit att ega rum, kan Utskottet icke
tillstyrka
de af herr Berger, David Andersson och herr Halling föreslagna
åtgärder ;
men enär Utskottet anser serdeles behöfligt, att, innan de svårigheter hinna öfvervinnas, som
synas möta för införande af decimal-indelningen i mått, mål och vigt, åtgärder vidtagas
till afhjelpande af den oreda, som förorsakas genom de flera olika slag af mått och vigt,
som inom rikets serskilda orter begagnas, föreslår Utskottet vördsamligen,
att Rikets Ständer må hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det
Kongl. Maj:t måtte täckas genom nådig Förordning anbefalla bruket
af samma slags tunnemått och vigtenhet öfver hela riket.
Stockholm den 8 Juli 1851.
Reservation:
af herr Leijonancker, F. W. “Emot Utskottets nu fattade beslut får jag härmed mig
reservera. De motioner, som uti ifrågavarande betänkande behandlas, kan jag dock ej i större
mån biträda, än i hvad som rör den princip, att deeimalsystemet bör tillämpas på indelningen
af mått, mål, vigt och mynt; men att dervid lägga fransyska systemet för de tre förstnämnde
till grund, anser jag i stor grad olämpligt. Skälen dertill äro i korthet: att den så
mycket omordade vetenskapligheten i detta system är af ingen vigt i hvad bestämmandet
af enheten för längdemåttet angår, emedan det är alldeles likgilltigt, hvad del denna enhet
är af qvartmeridianen, utan endast i relationen emellan enheterna för längd-, vt-och rymdmått
-
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Utlåtande, N:o 118. 9
mått har en vetenskaplig fördel, som lika lätt vinnes med antagande af hvilken längd-enhet
sorn helst; att franska systemet är inkommensurabelt med de i Sverige_begagnade enheterna,
hvarigenom de allra största svårigheter skulle uppkomma vid dess praktiska införande och
att det för mycket afviker från alla länders mått, mål och vigt, med undantag af de få, der
det med maktspråk blifvit infördt, och äfven i flera fall är behäftadt med för stora olägenheter
för att, såsom man förespeglat, blifva ett allmänt antaget system. Då likväl de
fördelar, som uppkomma genom decimal-systemets införande, äro, i min tanka, af den mest
betydande vigt, ej blott för lättnad i alla räkenskaper, utan hufvudsakligen derför, att, då de
theoretiska kunskaper, som kunna bibringas den större allmänheten alltid måste blifva af
obetydlig omfattning, bör man för att dessa ej skola blifva utan gagn, vidtaga alla medel
att underlätta tillämpningen af de praktiska vetenskapernas resultater äfven af de mindre
kunnige, hvilken fördel, enligt min åsigt, i hög grad befordras genom den enkelhet, decimal-systernets
användande tillåter vid all sådan praktisk tillämpning, deri räkning förekommer;
så anser jag Utskottet ej bordt förkasta motionerne i hvad principen att införa decimal-systemet
för mått, mål, vigt och mynt beträffar, helst Konung och Ständer redan för
28 år sedan denna princip antagit och nu pj finnes något skäl taga detta steg tillbaka, sedan,
under den tid derifrån förflutit, de praktiska vetenskaperna fått en mycket större och isynnerhet
mera populär utsträckning.
Det förslag, Utskottet afgifvit, medför visserligen borttagande af den mängd olika slags
mått, mål och vigt för närvarande finnes, men då äfven dennna öfvergång till ett nytt förhållande,
enligt mitt förmenande, korame att medföra i det närmaste samma svårigheter,
som öfvergången till hvarje annat nytt system, torde långt mera skäl vara att på samma
gång vinna enhet i systemet och decimal-indelningens fördelar.
Att Rikets Ständer skulle uppgöra ett fullt detaljeradt förslag till ett nytt system för
mått, mål, vigt och mynt torde dock mötas af stora svårigheter, hvarföre jag, för min del,
anser, att Utskottet bör tillstyrka Rikets Ständer, att aflåta en underdånig skrifvelse till
Kongl. Majit, uttryckande att: Rikets Ständer, öfvertygade om nyttan att i afseende på ej
mindre rikets mynt, än mått, mål och vigt införa ett enklare system, grundadt på decimal-indelningens
konseqventa och vetenskapliga tillämpning, anhålla, det Kongl. Majit täcktes
låta utarbeta och vid nästa riksdag i nåder förelägga Rikets Ständer ett fullständigt förslag
i berörde afseende, dels och framställande följande bestämmelser, såsom varande, enligt
Bih. till II. St. Prot. 1850 <$• 1851. 8 Sami. 27 Haft. 2
10 Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsi;. Utlåtande, N:o 119.
Ilikets Ständers åsigt, nödvändiga vilkor derför, att ett nytt system för mynt, matt, mål och
vigt må kunna antagas och utan allt för mycken svårighet i landet införas.
1:0. Att de nya enheterna skola så litet, som möjligt, afvika från de nu brukliga, i
hvilket afseende förslagsvis uppgifves 1 r:dr rgs såsom enhet för myntet, foten för längdmåttet,
qvadratfoten för ytmåttet, kubikfoten för alla rymdmått och viktualie-skålpundet för
vigt, allt med erforderliga öfver- och underafdelningar efter decimal-indelningen; 2:o att nya
namn gifvas åt de nya måtten, för att undvika den oreda, som uppkomme om två olika
qvantiteter skulle benämnas lika; 3:o att behörigen lång tid utsättes emellan det nya systemets
antagande och det gamlas slutliga aflvsande, lör att under denna tid dels genom
folkskolorna, dels genom jemförelsetabellers spridande och dels genom båda systemernas
samtida bruk, kunna bibringa landets innevånare en, så vidt möjligt är, allmän kännedom
om det nya systemet och dess användande; samt 4:o att för underlättande af det nya systemets
slutliga införande i sin helhet, de delar deraf, som angå mynt eller vigt såsom
bäst egnade ått inöfva allmänheten i det nya systemets begagnande, böra allmänt påbjudas
ett eller annat år förr än de nya indelningarne för mått och mål.”
Häruti instämde herr grefve Taube, H. E., herr friherre Stedingk, Styrbjörn, herr
Hjärne, H., herr prosten Arrhenius, samt herrar Lundh och Hesselgren.
1:0 119.
Anis. till Exp.-Utsk. d. 10 Juli 1851, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af vackt motion om revision af
Kongl. Förordningen om mått, mål och vigt samt utfärdande
af Reglemente för spanmålsmätning.
Uti en från Hedervärda Bonde-slåndet lill Utskottets behandling öfverlemnad motion,
har Riksdagsfullmäktigen Josef Holm från Stockholms län fästat uppmärksamheten på
åtskillige missbruk, som förmenats ega rum vid tillämpning af de i Kongl. Förordningen,
Allm. Besvärs- och Ekon.-Ulsk. Utlåtande, N:o 119. \ 1
angående mått, mål och vigt af den 29 Maj 1739, meddelade föreskrifter, i afseende å
uppmätning- af spanmål och hvarigenom nästan hvar och en landtbrukare skulle fått vidkännas
förluster och obehag vid leverans af sådan vara. Till de mest gängse obehöriga
mätningssätt ansåg motionären kunna räknas: att säden från skofvel icke, såsom sig borde,
tätt öfver tunnbrädden, sakta östes öfver ändan af skofvelbladet, utan störtades i tunnan,
hvarigenom säden sammanpackades; att det sällan tilläts leverantören att, i enlighet med
förordningens föreskrift, sakta hälla säden från säcken i tunnan; att vid sådane tillfällen
kapparne vanligen togos från den ifyllda tunnan, då, så vidt mjöligt vore, den i tunnan varande
säden sammantrycktes med kappmåttet, allt efter den mätandes färdighet och öfning
i dylika värf; samt alt kapparne rågades, i stället för att strykas, med flere obehöriga
mätnings-åtgärder. Dessa oredor trodde motionären till någon del härleda sig derifrån,
att ifrågavarande Kongl. Förordning, öfver 100 år gammal, dels kommit i förgätenhet,
dels för den del af allmänheten, som icke har tillgångar eller behof att förskaffa sig serskilda
lagsamlingar, icke kunde genom köp erhållas, och dels för den större allmänheten
icke vore nog fattlig.
För de omförmälde olägenheternes afhjelpande har motionären föreslagit “en revision
af högstberörde nådiga Författning, rörande mått, mål och vigt, och att, på grund af de
deri uttryckta förhållanden och bestämmande!) , ett serskildt reglemente för spanmåls
mätning,
kort^och tydligt upprättas, med stadgande, att sådant på hvarje ställe, der spanmål
levereras och emottages, skall, vid bestämdt ansenligt vite, finnas för hvars och ens
rättelse anslaget; hvarjemte och till förekommande of det underslef, som vid sädens in
skylTlande
i målkärilet kan uppkomma, och hvilket aldrig kan afböjas, så länge säden af
mätaren omedelbarligen skyfflas i måttet“, motionären jemväl föreslog, “att till begagnande
vid spamnåls-mätningen införes en fotställning, öfverst innehållande ett rum eller tratt, deri
säden inskyfilas och hvarifrån, medelst en ränna, slutande sig tätt öfver målkärlets brädd,
sädén på så sätt komirie rinnande i målkärlet, utan att den mätande kunde hafva någon
inverkan på sädens sammanpackning deri’’.
Jemväl vid 1840 och 1841 årens riksmöte väcktes förslag i enahanda syftning, som
nu förevarande, men afstvrktes af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet (i Betänkande
K:o 33) på den grund, att det ifrågaställa nya mätnings-sättet skulle, bland andra olägenheter,
medföra allt för stor tidsutdrägt; och blef Utskottets betänkande af samtliga Riksstånden
bifallet.
12 Allm. Besvärs• och Ekon.-Ulsk. Utlåtande, N:o 119.
Utskottet har tagit förevarande motion i öfvervägande; men då Utskottet anser nyss
omförmälde, med det föreslagna nya sättet att mäta spanmål förenade, olägenhet vara af stor
vigt, samt å andra sidan det nuvarande mätningssättet icke, Utskottet veterligen, gifvit anledning
till några allmännare klagomål, finnér Utskottet sig böra
afstyrka all åtgärd för införande af det uti motionen föreslagna sätt
för mätning af spanmål;
men då Utskottet delar motionärens åsigt om angelägenheten deraf, att de föreskrifter, som
i afseende å mätning af spanmål äro gällande, må blifva mera allmänt kände, än de nu
äro, får Utskottet hemställa,
huruvida icke Rikets Ständer må finna skäl till Kongl. Majit ingå
med underdånig anhållan, att ett sammandrag af de sladganden, som
äro gällande i afseende på mätning af spanmål, måtte varda utarbetadt
och genom Kongl. Maj:ts nådiga försorg kungjordt, jemte nådig
föreskrift, att detsamma, vid bestämdt vite, skall finnas anslaget å
hvarje spanmåls-magasin i städer och köpingar, samt i öfrigt å de
ställen, der sådant kan finnas af nöden, hvarom Konungens Befallningshafvande
skulle ega meddela föreskrift.
Stockholm den 8 Juli 1851.
STOCKHOLM. Östlund & Berling, 1851.
Allm. Bcsv.- o. Ekon.-Utsk. Utlåtande, M 120,
1
m 120.
Ank. lill Exp.-Utsk. d. 10 Juli 1881, kl. 7 e. ni.
Utlåtande, i anledning af vackt motion om Oresundska lullaf
giftens upphörande för Svenska fartyg.
Till Utskottets behandling har från Välloll. Borgare-Ståndet blifvit öfverlemnåd
en af herr J. G. Schwan väckt motion om vidtagande af åtgärder till svenska
handelns befriande från den afgift, som tili Danmark erlägges för genomfarten
af Öresund. Att denna svenska undersåters skyldighet att till danska kronan
erlägga skatt för rättigheten att segla i ett farvatten, som löper midt emellan Skåne
och Seeland, och sköljer bådas strander, icke har sin grund i billighet och sakens
natur, utan endast vore en följd af krigsolyckor, har motionären ansett ovedersägligt
och af historien ådagalagdt. Under det Sverige egde framgång i krig,
till och med då Danmark ännu herrskade öfver båda de kustländer, som innesluta
Öresund, tillerkändes Sverige, genom freden i Brömsebro 1645, fullkomlig
tullliihet i sundet och Balterna för handelsvaror af alla slag. När sedermera,
genom fredssluten i Roeskilde 1658 och i Köpenhamn 1660, Sverige blef egare
af östra stranden vid sundet, ansågo båda nationernes regeringar och statsmän
icke allenast att tullfriheten i sundet utgjorde en obestridlig följd af Skånes besittning,
utan jemväl att dermed ytterligare vore förknippad rättigheten, att med
strandens egare på gensidan dela de umgälder, hvilka af främmande nationers skepp
lör sundets genomfart erlades. Endast genom en bestämd afsägelse å svenska
sidan uti Köpenhamnska fördraget, fann Danmark sig fortfarande tryggad t vid
rättigheten att ensamt åtnjuta tullintraden i Sundet. Hvad sålunda blifvit öfverenskommet
och afhandladt iakttogs till adertonde seklets början, då Sverige, i följd
af de för landet olyckliga krig, som nära 20 år, utan afbrott, fortfarit, nödgades
underkasta sig att genom 9:de artikeln i fredstraktaten af den 3 Juni 1720,
afsäga sig rättigheten till tullfrihet i Öresund. Blidare skiften hade visserligen
sedermera inträffat, men Sundska tullafgiften fortfar icke destomindre att betunga
svenska handeln.
Beloppet af den skatt, sorn årligen utgår till danska kronan för skeppslaBih.
till K. St. Prat 1850 & 1851. 8 Sami., 28 Haft. 1
Allm. Besv. o. Ekon.-Utsk. Ullålande, M 120.
ster, hvilka passera Sundet till och ifrån svensk hamn, har motionären ansett utan
öfverdrift kunna beräknas till 110,000 Riksbankdaler eller 146,666 R:dr 32 sk.
svenskt banko, helst rättigheten till afgiftens uppbärande med den stränghet begagnades,
att till och med fartyg, som gingo med varor emellan Landskrona och
Engelholm, mäste betala tullumgälder i Helsingör; varande i nämnde totalbelopp icke
beräknad den Sundska tull, som drabbade varor, hvilka under främmande flagga
föras från eller till Sverige. Icke mindre väsendtliga och betungande än omförmalde
direkta kostnader, voro, efter motionärens tanka, de indirekta utgifter,
hvilka, så länge svenska fartyg måste för klarering anlöpa danska kusten, belastade
Sveriges handel, enär våra sjöfarande härigenom nödgades, till mehn för afsättningen
af hvarjehanda produkter inom fäderneslandet, under uppehållet på danska
sidan, inköpa åtskilliga förnödenheter tili ett pris, som ej alltid kunde af svenska
rederierna kontrolleras; och har motionären antagit, att hela den summa, hvilken,
i följd af Helsingörs nödtvungna anlöpande, af svenska handeln utginge, årligen
utgjorde ett belopp af omkring 266,666 R:dr 32 sk. banko.
Härtill kommo andra olägenheter och förluster, hvilka icke kunde på förhand
uppskattas i penningar, men voro af högsta vigt och ofta kännbarare, til!
och med för handeln mera förstörande, än de i siffror utförda direkta och indirekta
omkostnaderne, såsom: förspilld tid, fördröjd ankomst tili destinationsorten,
äfventyr för last och lif, då Helsingör under storm måste anlöpas o. s. v. Varande
af motionären erinradt, att någon tuliklarering i Helsingör icke, under hvad årstid
som helst, kau påfordras från kl. 10 om aftonen till kl. 4 på morgonen.
Huru förderfligt alla dessa missförhållanden inverkade på Sveriges handel och
sjöfart, insåges af hvarje tänkande fosterlandsvän, under önskan, att desamma, så
fort ske kunde, måtte upphöra, och motionären vore öfvertygad derom, att en vis,
för landets ära och undersåtarnas intressen vaksam, regering skulle från nationens
ombud med välbehag emottaga en framställning i syftning att afskudda ett främmande,
lika tryckande, som vanhedrande ok. Konjunkturen syntes äfven just nu
vara serdeles lämplig för delta ändamål, enär Kongl. Maj:t uti Sitt helsningstal
till Ständerne tillkännagifvit, att Sveriges förhållanden till utrikes makter bära
prägeln af upprigtig vänskap; att de förenade rikenas styrelse lyckats under de
beklagansvärda stridigheter, som yppats i norden, att från skiljda häll tillvinna sig
de mest ojäfaktiga bevis af förtroende och att Kongl. Maj:t aldrig upphört, att, i
förening med allierade makter, bidraga till fredens återupprättande i grannriket på
ett med denna stats värdighet och sjelfbestånd förenligt sätt.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har motionären föreslagit; att Rikets
Ständer måtte i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, med de ut
-
Allm liesv. o. Ekon.-Disk. Ullålande, Jt» 120.
3
vägar, som äro i Kongl. Maj:ts makt och pä det sätt, Kongl. Maj:t lämpligast
pröfvar, i näder »utverka upphörande en gång för alla och så snart omständigheterna
medgifva, af de tullafgifter till danska kronan, hvilka blifvit, genom 9:de artikeln
i fredstraktaten emcdlan Sverige och Danmark den 3 Juni 1720, ålagde
svenska undersåter för deras fartyg, persedlar och handelsvaror, som försändas genom
Öresund».
Innan Utskottet ingår i närmare pröfning af hvad motionären sålunda föreslagit,
samt uttalar sina åsigter, rörande möjligheten för närvarande af den gamla
tvistefrågans om Öresundstullen lösning på ett tillfredsställande sätt, har Utskottet
ansett det ej vara oväsendtligt, att i minnet återkalla, under hvilken tid Sverige
varit tillförsäkradt tullfrihet i Öresund samt då denna upphörde.
Efter upplösningen af Kalmar-unionen blef allmän tullfrihet för de tre nordiska
rikena bestämd, äfvensom genom freden i Stettin år 1570, samt i ännu
uttryckligare ordalag genom freden i Knäred år 1613. stadfästadt, att svenska skepp
och svenskt gods skulle ega tullfrihet i Öresund. Tid efter annan gjordes väl å
danska sidan försök till rubbning i hvad som genom nämnda fredstraktater blifvit
med Sverige öfverenskommet, och mångfaldiga förevändningar till pålagor-i Öresund
på svenska sjöfarten begagnades, men alla härigenom uppkomna tvistigheter afslutades
genom freden i Brömsebro den 13 Augusti 1645, då Sveriges tullfrihet i
Öresund och Bälterna erkändes för alla varor, utan någon undersökning, hvarefter
densamma ytterligare stadfästades genom fredstraktaterne i Roeskilde och Köpenhamn
åren 1658 och 1660. Sverige bibehöll den sedermera till 1720, men
måste i sitt af krigen då utmattade tillstånd, för att köpa fred af Danmark, afstå
derifrån, hvilket förhållande alltsedan fortfarit och serskildt bekräftats genom
frederna i Jönköping år 1809 och äfven i Kiel år 1814.
Sverige förband sig uti 1720 års traktat att erlägga tull till »Konungen af
Danmark och dess efterträdare» för sina skepp, gods och ■ varor, i allt på samma
sätt, som engländarne och hoiländarne eller någon annan nation, som då eller
framdeles i detta mål af Konungen i Danmark lindrigast ansåges; och bestämdes,
i följd häraf, att tullafgifterna för svenska fartyg skulle utgå efter den s. k. Christianopels/ca,
är 1645 upprättade och år 1701 förnyade tarifen, enligt hvilken
tullumgälderna för Holland beräknades.
Då missbruk likväl å danska sidan, i afseende å tulluppbörden, alltjemt egde
rum, och slutligen framkallade bittra klagomål från svenska handlande och skeppsredare,
så fann Kongl. Maj:t sig häraf föranlåten, att år 1839 i ministeriel väg
söka vinna rättelse uti uppbörds- och beräkningssättet af ifrågavarande tullumgalder,
om hvilken nådiga åtgärd Rikets Ständer vid 1840—1841 årens riksdag
4
Allm. Besv. o. Ekon.-Ulsic, Utlåtande, JYi 120.
underrättades. I anledning af berörde nådiga tillkännagivande väcktes en motion
vid samma riksdag, innehållande önskan, att Rikets Ständer mätte hos Kongl. Majit
begära, att alla möjliga medel måtte varda begagnade för ernående af ifrågavarande
rättelser, samt remitterades till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet,
som deröfver afgaf utlåtande den 19 Maj 1840 [JM 51) och, efter detsammas
återremitterande, nytt betänkande i ämnet den 6 Oktober samma år [JM 112).
Med gillande af det sednare, alläto Rikets Ständer en underdånig skrifvelse till
Kongl. Majit den 30 December 1840, (JM 178), hvaruti de förklarade sig beredde
att, i allt hvad på dem ankomme, understödja de kraftigaste och mest ändamålsenliga
åtgärder, som Kongl. Majit härvid kunde pröfva nödigt besluta. Uti
Ekonomi-Utskottets nämnde utlåtande och betänkande lemnades en utförlig redogörelse
för hvad uti denna fråga sig tilldragit, äfvensom rörande det skick, hvari
den sig då befann; och får Utskottet nu inskränka sig att desamma, till upplysning
i berörde afseenden, åberopa, enär det tilläfventyrs ledde till för stor vidlyftighet
att dem här intaga.
Deremot har Utskottet ansett sig böra, med ledning af de upplysningar i ämnet,
som Utskottet meddelats, nogare redogöra för hvad från nämnde tid, eller Ar
1840, blifvit frågan om Öresuridstullen vidgjordt, och således ej mindre beträffande
fortgången och afslutandet af ofvanomförmälda år 1839 med Danmark öppnade
underhandlingar, äfvensom resultaterna deraf, än ock rörande en utaf Preussen
år 1846 utverkad nedsättning af nämnde tull m. m., som till ämnet hörer.
Uti den från Kongl, svenska till danska regeringen år 1839, rörande denna
fråga, afgifna memoire, framställdes, efter utveckling af för handen varande förhållanden,
begäran om rättelse af de missbruk, som under längre tid förelupit och
fortfarande egde rum vid Öresundska tullkammarens beräknande af tullumgälderna,
serdeles för de flera varuartiklar, som icke funnos uti Christianopelska tarifen
upptagna, och hvilka missbruk uppkommit genom afvikelser från principen och
ordalydelsen i de äldre traktaterna om ifrågavarande tull. Danska regeringen gaf
härå ett dels undvikande och dels afslående svar, som framkallade från svenska
sidan en ny memoire, på hvilken dock icke ens försök till vederläggning följde.
En officiel och formlig protest afgafs då, på svenska regeringens befallning, emot
alla umgälder, som uppburos i Sundet och Bälterna utöfver hvad de i kralt varande
traktater stadgade och godkände, hvilken protest, äfvensom berörde memoirer,
delgafs de i frågan intresserade makters regeringar. Af dessa fann sig engelska
regeringen likväl ensam föranlåten, att efter någon tid biträda de gjorda
fordringarne, och straxt derefter ingick Danmark i underhandling med engelska
och svenska regeriugarne. Till en början afsändes tvänne tullembetsmän i Maj må
-
Allm. Besv. o. Ekon.-Utsk. Utlåtande, JM 120.
5
nåd 1841 till London, der de, i förening med engelska general-konsuln i Danmark,
uppgjorde en preliminär öfverenskommelse, hvarigenom tullsatserna på en del i?a~
ruartiklar, som icke äro i Christianopelska tarifen specificerade, nedsattes ganska
betydligt, efter principen af 1 procent i tull af varornas värde på aflastningsorien.
Dessa nedsättningar godkändes af svenska och danska regeringarne uti en
den 19 Juni samma år i Stockholm utväxlad deklaration, hvarigenom de antogos
att för de förenade rikena vara gällande för en tid af 10 år, räknad från
och med den 15 Juni 1841 och framgent, intilldess 12 månader förflutit från
och med den dag, då en af respektive regeringarne för den andra tillkännagifvit
sin afsigt, att låta denna öfverenskommelse till sin kraft och verkan upphöra.
Härvid blef äfven beramadt, att öfriga med ämnet sammanhängande frågor skulle
afhandlas vid en allmän konferens, deruti för andra makter jemväl stöde öppet
att deltaga. Denna konferens egde rum i påföljande Juli månad uti Helsingör,
men endast emellan svenska och norrska, engelska samt danska kommissarier, hvilka,
enligt den instruktion, som lemnades dem, det ålåg, dels att granska och bestämma
de tullsatser å varor, som icke voro genom Christianopelska tarifen fastställda,
eller blifvit bestämda genom den förenämnda konventionen i London, dels
ock att reglera beloppet af tullsportlerna och andra extra afgifter på Sund-passerande
fartyg, dels ändtligen att vidtaga lämpliga mått och steg, för att påskynda
fartygens expedition vid tullkammaren och förebygga defraudationer af de stadgade
tullafgifterna. Till följe häraf företogo kommissarierne revision af tulltarifen
samt genomgingo de reglementariska stadgarne, angående tullklareringen, expeditionstiden
på tullkammaren, lastdokuroenternas form, bestämmelserna af mått, mål
och vigt, hvarjemte de behandlade frågorna om de s. k. tullkammare-sportlerna
och lyrafgifterna; och afslöts, efter fullbordande af detta arbete, den 23 Augusti
1841 i Helsiugör, till reglerande af berörde förhållanden, en konvention, att gälla
lika länge och med samma uppsägningstid, sorn den af den 19 Juni. Det hufvudsakligaste
af denna konvention offentliggjordes genom nådig kungörelse den 22
December 1841 (Svensk Författningssamling JVs 66), hvarmed följde förteckningar
å de, dels genom förenämnde deklaration och dels genom konventionen fastställda
tullnedsättningar.
Då vid underhandlingarne härom, Christianopelska tarifen skulle lemnäs
orörd, men de flesta och väsendlligaste svenska och norrska export-produkter äro
uti denna tarif tullbestämda, så kunde uågon nedsättning af Sundstullen för dessa
artiklar i allmänhet icke åstadkommas, utan endast å några färre, såsom bräder af
vissa dimensioner, stäfver, bränvin o. s. v., och följaktligen ingen synnerlig direkt fördel
vinnas för våra produkters tullbehandling i Öresund. Deremot kom de hand
-
G
Allm. Besv. o. Ekon.-Utsk, Utlåtande, JVS i20.
lande och konsumenterrie i Östersjöhamnarne tillgodo deri tull-lindring, som besttfmdes
på en mängd andra handelsvaror, såsom kaffe, kakao, en del specerier,
socker, färgträd, bomullsgarn, flerfaldiga bomulls-manufakturvaror, allt efter den i
Christianopelska tarifen följda princip af 1 procent utaf varuvärdet.
Tullkammare-sportlerna, som efter äldre traktaterna utgingo med 2 Sp:s för
hvarje fartyg, men hvartill kommo i Sp:s i fattigpenningar för det fartyg, som
ej hann att klarera inom ordinarie expeditions-tiden, eller II timmar dagligen om
sommaren och 6 timmar på vintern, samt dessutom åtskilliga extra sporteialgifter,
bestämdes uti konventionen till 3 Spis, under vilkor, att expeditionstiden ökades
under sommaren till 15 timmar, och under vintern till 12 timmar dagligen, samt
att alla extra sportler försvunne, äfvensom att sportelafgiften nedsattes efter en
graderad skala för fartyg af mindre än 2G lästers drägtighet.
Vid underhandlingen om fyrafgifterna, hade engelska kommissarierne föreslagit,
att danska regeringen måtte förbättra fyrarne i Sundet och Bälterna, samt ombesörja
inrättandet af några nya sådana dels ä danska och dels å svenska sidan och deremot
erbjudit att förhöja fyrpenningarne med '/> Spis för lastad t och % Spis för barlastadt
fartyg af öfver 20 lästers drägtighet, hvilket antogs å danska sidan, men afstyrktes af
svenska och norrska kommissarierne, hvarföre ock lyrafgifterne för de förenade rikena
vid konventionen bibehöllos oförändrade. Deremot uppstodo, efter konventionens afslutande,
nya underhandlingar i detta ämne, då Sverige serskildt begärde, att det
årliga bidrag af 5,500 Spis, som Danmark, efter 1660 års traktat, erlagt till
Sverige, för underhåll af de svenska fyrarne vid sundet, måtte i betraktande af
de långt större omkostnader, sora Sverige nu använde' på sitt fyrväsende vid
denna segelled, ökas till 10,000 Spis årligen, hvarförutan serskildt för de norrska
fyrarne vid Kattegat begärdes ett årligt bidrag af 3,500 Spis. I förbindelse med
denna underhandling, sattes af svenska kommissarierne begäran om tullfrihet i
Sundet för den svenska kustfart, som idkas med mindre däcksfartyg och öppna
båtar med varor af inhemsk produktion från en svensk hamn till en annan. Å
danska sidan var man icke obenägen att härtill bifalla, under förbehåll likväl, dels
af en motsvarande nedsättning i Sveriges anspråk på förhöjdt bidrag från Danmark
till de svenska fyrarne, dels af vissa kontroller till förekommande af missbruk
vid denna tullfrihet för svenska kustfarten. Men då åtskilliga svårigheter
uppstodo i afseende å bestämmandet af dessa kontroller, hvarigenom det slutliga
afgörandet af ifrågavarande angelägenheter fördröjdes, så blefvo de härom i Helsingör
pågående underhandlingar, på hög befallning, afbrutna, hvaremot någon tid
derefter, i April 1842, en deklaration blef af svenska stats-ministern för utrikes
ärendena och danska sändebudet i Stockholm undertecknad, i kraft hvaraf, med
Allm, Besv. o. Eknn.-Utsk. Ullålande, M 120.
7
förbigäonde af frågan orri tullfrihet för svenska kustfarten, Danmark utfäste sig att,
såsom bidrag till svenska fyrväsendet, årligen betala 10,000 R.dr Sp:s, och till det
norrska 3,300 R:dr Sp:s, hvaremot de förenade rikena äfven dngingo på den af
England medgifna förhöjning uti fyrpenningarne. På det de svenska och norrska
lartygen likväl ej skulle i verkligheten drabbas af denna förhöjning i fyrafgiften,
så löreskrefs, att vid tullklareringen ett motsvarande belopp skulle, genom svenska
och norrska konsulatet i Helsingör, kontant godtgöras svenska och norrska
skeppare.
Den vinst, som tillskyndades Sverige genom berörde konvention, bestod således
egentligen uti tullnedsättning på en del af de vigtigaste,genom Sundet passerande varuartiklar;
hvartill äfven kom, att det förut vid tullberäkningen ulöfvade godtycke
upphörde, genom det att en fullständig, allmänt erhänd, Sund-tulltarif ändtligen
bestämdes, så väl för varor, som sportler och mått, mål och vigt in. m., hvilken
hittills saknats och med hjelp hvaraf varuegare och skeppsredare numera sjelfve
kunna kontrollera tullafgifternas beräkning; och vinna dessa fördelar, som kunna
i och för sig sjelfva synas föga betydliga, en större vigt, vid betraktande af svårigheten
att utverka någon eftergift från Danmarks sida i frågan om Öresundstullen,
enär denna alltid ansetts af Danmark såsom serdeles maktpåliggande och
i dess politik varit af de mest ömtåliga, hvarföre ock genom de rörande denna
tull förda många krig och underhandlingar ända dittills icke vunnits någon nedsättning
deruti, eller ens en officiel reglering deraf.
Någon tid efter afslutandet af berörde konvention, hvilken biträddes af öfriga
handelsmakterne, hvar efter annan, afsönde preussiska regeringen ett serskildt
ombud till Danmark, för att utverka vissa af preussiska handelskamrarne önskade
lindringar i Öresundstulleu, men detta ombud måste, efter några års fruktlösa
underhandlingar, återvända med oförrättadt ärende. Då emedlertid handelstraktaten
emellan Preussen och Danmark af år 4818 var tilländalupen, och om dess
förnyande underhandlingar öppnades, begagnade Preussen tillfället, att ånyo söka
vinna några modifikationer i Sundtullen å varuartiklar, sorn isynnerhet intresserade
dess handlande och fabrikanter och lyckades äfven att, vid den nya traktatens afslutaride
år 1846, få nedsatt tullen å bomull, äfvensom ytterligare å rått socker och bränvin,
hvilka nedsättningar på samma gång jemväl kommo andra i Sundfarten deltagande
nationer till godp. Det som härvid mest förtjenar anmärkas, ur, att tullen
å rå bomull, ehuru en i Christianopelska tarifen nämnd artikel, nedsattes, hvarigenom
ett prejudikat för ytterligare jemkningar i denna dittills oförändrad bibehållna
tarifs tullsatser kan anses hafva vunnits.
Slutligen bör det ej lemnäs obemärkt, att konventionen af den 23 Augusti
8
Allm. Besv. o. Ekon.-UlsTc. Utlåtande. M 120.
1841 blifvit af de kontraherande parterne å ömse sidor iakttagen, hvadan ock
inga väsendtliga klagomål öfver skedda öfverträdelser deraf under tiden anförts.
Då Utskottet härefter går att meddela yttrande öfver motionärens ofvanberörde
hemställan, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t begära vidtagande af
åtgärder för att utverka upphörandet af Öresundstullen en gång för alla, och så
snart omständigheterna det medgifva, så lärer det, på sätt här förut blifvit ontydt,
finnas nödigt, att ingå i närmare pröfning af frågans ställning och i sådant
afseende söka åstadkomma en utredning af de utaf motionären anförda med flera,
ämnet rörande, omständigheter.
i fråga om Öresundstullen synes Sverige stå i ett från de öfriga nationer,
som erlägga denna tull, skiljaktigt förhållande, derigenom, att det besitter Sundets
ena strand, men om det än, på grund häraf, billigtvis kunde ega anspråk på befrielse
derifrån, och sådant, utan att någon ersättning till Danmark ifrågakomme,
så befarar Utskottet likväl, att snart sagdt oöfvjervinnerliga hinder för det närvarande
skulle läggas i vägen för en sådan befrielse genom den politiska ställningen
uti Europa och makternas inbördes förhållanden till hvarandra. Ehuru framläggandet
af de flera skäl, hvarpå Utskottet stödjer denna mening, kunde anses för ämnets
fullständiga behandling ej oväsendtligt, så torde sådant likväl, då saken allmänt
lärer erkännas och dessutom icke egentligen utgör föremål för det arbete,
som åligger Utskottet, i afseende å behandlingen af förevarande motion, kunna inskränkas
till en erinran derom, att Öresundstullen är pantsatt för en del af danska
statsskulden och att främmande intressen följaktligen skulle söka motverka all
förminskning utaf inkomsterna af denna tull, helst, efter hvad antagas kan, danska
staten, serdeles efter sistförflutna årens ansträngningar, torde vara mindre än
tillförene i stånd att bereda andra tillgångar för uppfyllandet af dessa förbindelser.
Att minskningen eller förlusten af ifrågavarande, för Danmark så betydande,
statsinkomst, skulle för detsamma vara ytterst kännbar, lider intet tvifvel, och, att
döma efter de sista tilldragelserna, är att vänta, det åtskilliga af de europeiska
makterna icke med likgilltighet skulle åse ett till dylikt försvagande så direkt ledande
steg, sorn framställandet å Sveriges sida af fordringen att, utan motsvarande
ersättning till Danmark, från Sundstullen befrias. Härvid bör det ej heller
förgätas, att, vid underhandlingarne, som föregingo 1841 års konvention, Sverige
länge måste stå ensamt och att engelska regeringen väl slutligen deltog uti de
samma
-
Ålim,. Besv. o, Ekon.-Ulsk. Utlåtande, JYi 120.
9
samma, men att Rysslands, Frankrikes och Hollands m. fl. regeringar, som jemväl
inbjödos att dem biträda, och ehuru sådant synes hafva legat uti dessa staters
fördel, likväl helt och hållet uraktläto det. I Utskottets tanka beror derföre möjligheten
för Sverige att vinna befrielse från Öresundstullen, utan ersättning till
Danmark, på inträffandet af mera gynnande politiska konjunkturer än de nuvarande,
hvilka Utskottet icke, i likhet med motionären, anser serdeles lämpliga för
ernåendet af ifrågavarande mål, ty för detta fall är framgången ej försäkrad endast
derigenom, att »våra förhållanden till utrikes makter bära prägeln af uppriktig
»vänskap och att vår regering tillvunnit sig från skiljda håll de mest ojälaktiga
»bevis af förtroende». »En vis, för landets ära och undersåtarnes intressen vaksam
»styrelse» kan, i Utskottets tanka, ej äfventyra fördelarne af en sådan ställning,
genom fullföljande af fordringar och anspråk, hvilkas erkännande från alla sidor
möter motstånd, och Sverige har redan en nog dyrköpt erfarenhet af det skadliga
och okloka i en sådan politik.
De olägenheter, som vår handel genom Öresundstullen får vidkännas, äro
dock af den vigtiga beskaffenhet, att de, ju förr desto heldre, böra afhjelpas, och
Utskottet anser således, alt det vore för Rikets sanna fördel menligt, alt i overksamhet
afbida en tidpunkt, möjligen sä aflägse, som den ofvan antydda, innan
verksamma mått och steg för beredande af nödig förändring häruti vidtagas. De
af dessa olägenheter, som tillskynda vår handel största skada, hafva af motionären
blifvit framställda, och Utskottet vill, utom å dessa, endast fästa uppmärksamheten
å ytterligare en dylik. Våra städer på östra kusten hafva, vid täflan med dem
på den vestra, emot sig den svårighet, att sjöfarten är under en längre tid af
året hämmad utaf is. Redan denna omständighet kan, ej mindre än den längre
vägen, bidraga till de östra städernas handelsuuderlägsenhet, men mera afgörande
skadligt härvid verkar Öresundstullen, hvarigenom allt köpmansgods, som genom
Sundet inkommer i våra Östersjöhamnar, måste blifva dyrare, än det, som införes
till rikets vestra städer. I synnerhet sedan de östra städernas handel i Östersjön,
genom förlusten af Finland, undergått en betydlig minskning, hafva följderne häraf
tydligen framträdt, i det att handeln uti dessa städer alltjemt aftagit, under det
att den uti städerna på vestra kusten utsträckts och ökats; och torde, såsom bevisande
i detta hänseende, kunna åberopas den fortgående tillvexten af tullinkomsterna
i vestra kuststäderna, under deras samtidiga minskning uti de östra, samt
enahanda förhållande å båda ställen med handelsflottan. Att fortfarandet häraf i
längden kommer att i ännu högre grad medföra inskränkning af våra östra städers
handel, är påtagligt, och en ganska skadlig återverkan mäste detta åter utöfva på
Bih. till R. St. Prot. 1830 & 1831. 8 Sami., 28 lläft. 2
10
Allm. Besv. o. Ekon.-Utsk. Utlåtande, Jtl 120.
afsättningen af de norra och östra provinsernas produkter. Då Norrige, i fråga
om Öresundstullen, står i lika förhållande med våra vestra kuststäder och således
har sin införsel billigare än Sveriges östra handelsstäder, torde i detta förhållande
äfven kunna uppletas en af orsakerna till den öfverklagade smyghandeln, utmed
gränsen, från Norrige.
Utan att något ytterligare härvid behöfver tilläggas, tror Utskottet det vara
ådagalagdt, genom hvad dels motionären och dels Utskottet nu anfört, att OresundstuIlen
medförer så betänkliga och dag från dag mera kännbara olägenheter för
svenska handeln, att Utskottet hoppas, det Rikets Ständer, vid betraktande af
desamma, icke lära tveka alt anse, det hvarje tjenligt medel bör användas för
åstadkommande af ett snart upphörande deraf. Efter Utskottets förmenande, torde
för närvarande den lämpligaste utvägen för uppnående af detta mål vara, att en
inlösen eller så kallad aflösning af Sundska tullen skedde på det sätt, att, efter
beräkning af medelbeloppet utaf den årliga inkomsten deraf, ett aflösningskapital
bestämdes, som de handlande makterna åtoge sig att betala, i förhållande till hvars
och ens varuskeppning, hvilket förslag, såvidt Utskottet bekant är, först framställdes
af Danmark sjelf vid de ofvan omförmälda underhandiingarne om jemkningar i
Sundstullen. Det är visserligen sannt, att ytterligare nedsättning af densamma,
åtminstone på en del artiklar, möjligen kan i ministeriel väg beredas genom förnyade
underhandlingar, men resultaterna deraf, hvilka ej på förhand låta sig beräkna,
kunna ej antagas blifva synnerligen vigtiga, så vida ej ersättning erbjudes,
i hvilket tall äfven endast utsigt öppnas att få denna tull helt och hållet borttagen.
Frågan om aflösning har Utskottet derföre funnit värd den största uppmärksamhet,
enär en sådan åtgärd leder till målet och äfven är, såsom det synes Utskottet,
verkställbar. Danmarks medgifvande, hvilket härvid måste betraktas såsom
vigtigast, lärer vara föga tvifvel underkastadt; sedermera återstå väl de andra
makternas bifall och samverkan dertill, men dessa torde likaledes vara att påräkna,
då saken länder till allas fördel, och slutligen kommer härtill uppgörandet af öfverenskommelse
om grunderna och sättet för en sådan allmän aflösning af Sundstullen,
hvilket äfven, om än med svårighet, bör kunna ske. Att kapitalisera densamma
efter medelinkomsten under ett visst antal år, vore väl snart verkställda
och man kunde, med någon ömsesidig foglighet, lätt nog beräkna den kapital-ersättning,
som skäligen borde tillkomma Danmark, men en verklig svårighet torde
uppstå i detta aflösningskapitals fördelning på hvardera af de kontraherande makterna,
Danmark naturligtvis inbegripet i förhållande till sin egen Sundfart. Fördelandet
af kapitalet på de olika nationerna, efter antalet eller lästetalet af hvar
-
Allm. Besv. o. Ehon.-Ulsk. Utlåtande, JM 120.
11
deras Sund-passerande fartyg och således efter flaggan, skulle, då en stor mångd
fartyg gå i fraktfart med laddningar till eller från andra länder, än deras egna,
vara att påbörda dessa nationer aflösningen af en Sundstull, som de under denna
fraktfart nu icke erlägga, och således innebära en orättvisa. Om man åter till
grund för beräkningen ville lägga varuskeppningen och varuvärdet från och till
andra länder, så väl inom, som utom Östersjön, hvilket kunde synas innefatta en
billighet, emedan aflösningskapitalet derigenom komme att på ett större antal nationer
fördelas efter en rationel grund och således blefve lättare för hvardera att
utreda, så möttes detta af nästan oöfvervinnerliga svårigheter, dels emedan det
redan skulle blifva ett serdeles inveckladt arbete, att serskildt för hvarje nation
uträkna det varuvärde, som sändes genom Sundet til! och ifrån hamnar, spridda
öfver hela jordklotet, och dels emedan öfverenskommelse om hela aflösningsåtgärden
måste befaras blifva i samma mån svårare att genomföra, som antalet af de i
denna underhandling deltagande makter blefve större och intressena af olika betydenhet.
Derföre vore det utan tvifvel enklast, om endast Östersjömakterna åtoge
sig aflösningssumman i förhållande till sin varuskeppnirig genom Sundet. I detta
fall blefve beräkningen af hvarderas af dessa makter deltagande i aflösningssumman
lättare och säkrare, helst den statistiska byrån vid Öresunds tullkammare
bör kunna ega tämligen fullständiga och noggranna uppgifter, så väl om de Sundpasserande
varornas mängd och beskaffenhet, som om de platser inom Östersjön,
hvarifrån de komma eller dit de gå, samt alla dessa uppgifter derjemte kunde
kontrolleras af vederbörande tullkamrar vid Östersjöhamnarne. På detta sätt skulle
Sverige, Ryssland, Preussen, Danmark, Mecklenburg samt Lubeck komma att i
aflösningen deltaga.
För att någorlunda söka åskådliggöra sjelfva liqvidationssaken, får Utskottet
meddela följande approximativt uppgjorda beräkning, som det likväl icke vill framställa
såsom någon tillförlitlig ledning för bestämmandet af summorna. Enligt
Utskottet meddelad uppgift har Sundstullen under sednaste 3 till 8 år inbragt
Danmark en behållen årlig inkomst af omkring 2 millioner Riksbankdaler, men
såsom medeltal för ett större antal år torde denna summa vara alltför hög, emedan
de chancer af betydlig minskning deruti måste afses, som politiska eller kommersiela
kriser lätteligen kunna medföra, och alltså böra skäligen nedsättas till iV2
million Riksbankdaler, hvaraf kapitalet, å 4 procent, utgör 57'A millioner Riksbankdaler
(75 millioner Riksdaler R:gs). Om Sveriges ande! häri antages till
Y?:del, hvilket ej torde vara långt ifrån verkliga förhållandet emellan dess och de
öfriga staternas varuskeppning. så uppginge aflösningsbeloppet för detsamma till
omkring 5,357,000 Riksbankdaler, eller 10,714,000 R:dr R:gs. — Liqviden
12
Allm. Bcsv. o. Ekon.-Ulsk. Utlåtande, M 120.
häraf borde kunna ställas så, att summan icke kommer att utgå på en gång,
hvarigenom den blefve alltför betungande, utan betaltes successivt genom årlig
amortering. Möjligen skulle Danmark för beloppet emottaga statsobligationer af
hvarje stat för sig, uppå hvilka erlades ränta och amortissement efter samma vilkor,
som Danmark sjelf är underkastadt i afseende å den statsskuld, hvarför
Sundska tullinkomsterna utgöra säkerhet. Då, efter berörde kalkyl, Sveriges andel
i aflösningen skulle utgöra omkring 10,700,000 R:dr R:gs, komme, om räntan
erlades med 4 procent och amortering skedde med 2 procent, den årliga utgiften
härför att bestiga sig till 642,000 R:dr R:gs för hvarje år, ifall hela kapitalet
skulle inom en tid af omkring 28 år amorteras. Totalbeloppet af hvad Svenska
skeppsredare och varuegare nu årligen utbetala i Helsingör och Rälterne uti Sundstull
och andra dermed förknippade utgifter kan icke med tillförlitlighet af Utskottet
uppgifvas, men torde, enligt Utskottet meddelade upplysningar, kunna utan
öfverdrift antagas till 5 å 600,000 R:dr R:gs årligen. I händelse aflösningen
komme att ega rum och om äfven aflösningssumman i någon mån öfverskrede det
af Utskottet här ofvan suppositionsvis angifna belopp, uppstode således för Sverige
endast en ringa förhöjning i hvad som nu för Sundstullen från riket utgår, hvaremot
den stora fördelen vunnes, att denna tull efter den bestämda tidens förlopp
komme att alldeles försvinna, och vår handel derigenom beredas förmåner, hvilka
komme att äfven sträcka sina verkningar till hela landet, genom minskade importpriser,
lättad export och sålunda ökad liflighet i varuomsättningen. Om staten
skulle anses icke kunna utan ersättning öfvertaga denna liqvid, att genom handelsoch
sjöfartsfonden eller eljest besörjas, hvilket tvifvelsutan vore säkrast och gagneligast
samt äfven med billighet öfverensstämmande, då fördelarne, om än i främsta
rummet tillfallande sjöfarten, likväl indirekt komme att af hela landet tillgodonjutas,
så egde man tillfälle att genom additionela tullumgälder, eller på annat
sätt, som kunde anses lämpligt, söka fylla detta behof.
Så vida Rikets Ständer skulle finna denna Utskottets framställning förtjena
afseende, torde underdånig skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t böra aflåtas, hvaraf
Kongl. Maj:t tilläfventyrs kunde finna Sig föranledd att öppna underhandlingar med
de i frågan interesserade makter för träffande af öfverenskommelse om Oresundstullens
aflösning. Då någon tid likväl måste åtgå, innan en sådan öfverenskommelse
kan afslutas samt ytterligare tidsutdrägt derefter komme att ega rum för
anställandet af de noggranna kalkyler, som erfordras för att bestämma aflösningskapitalets
rätta belopp, äfvensom hvardera af de i aflösningen deltagande makters
andel deri, så har Utskottet trott, att under denna tid serskilda underhandlingar
med Danmark kunde företagas för tillvägabringaride af de nedsättningar i nu gäl
-
Allm. Ucsv. o. Ekon.-Utsk. Utlåtande, 120
13
lande Sundstull-tarif, som kunna vinnas och serskildt den befrielse för svenska
kustfarten från Sundstulltvånget, hvilken synes vara med billighetens fordringar
öfverensstämmande, äfvensom en minskning af tullkammarsportlerna och fyrpenni
ngnrne, så att dessa nedsättas till belopp, som motsvara de behof, hvarför de
ursprungligen äro beviljade.
I följd af hvad Utskottet i förevarande ämne sålunda anfört, får Utskottet
vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer, med underdånigt tillkännagifvande, att de för
sin del anse, det afskaffandet af Öresundstullen vore för befrämjandet
af rikets handel utaf yttersta vigt, samt aflösning deraf, på
ofvan anförda sätt, måhända lämpligaste medlet att ernå detta mai,
måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att, i händelse
denna deras åsigt i nåder gillas, Kongl. Maj:t täcktes, så vidt de
politiska förhållandena sådant medgifva, i samråd med öfriga uti
Östersjöhandeln deltagande makter, vidtaga de åtgärder, hvilka Kongl.
Maj:t kan i nåder finna tjenliga, för att tillfälle till en sådan aflösning
bereda; samt att under den tid, som kan förflyta, innan
detta hinner att afslutas, Kongl. Maj:t måtte söka förskaffa åt
svenska handeln och sjöfarten genom Öresund de ytterligare lättnader,
som, utan störande af den vänskap och grannsämja, hvilka
med konungariket Danmark lyckligen äro rådande, kunna erhållas.
Stockholm den 8 Juli 1851.
Häremot anfördes Reservationer:
l:o af Herr Bråkenhjelm, P. R., som hufvudsakligen gillade Utskottets åsigter
ej mindre om vigten för Sverige af Öresundstullens upphörande än om aflösning
deraf, såsom det lämpligaste medlet att uppnå detta mål, men ansåg, - att
Utskottet hade bordt i Betänkandet lägga mera vigt uppå samt närmare utreda
de vigtigaste förhållanden, som komma att stå i samband med en möjligen blifvande
sådan aflösning, såsom sättet och tiden för liqvidens verkställande, m. m.;
och anlörde reservanten härvid: »En kapitalskuld, 10,700,000 R:dr, hvarå beräknas
4 proc. ränta och årlig kapital-afbetalning, amorteras genom
Femtio årliga afbetalningar, hvardera  498,087 R:dr
eller Tjugoåtta d:o , d:o d:o  642,000 »
jemte en 29:de inbetalning af 6,000 R:dr,
eller Tjugo årliga inbetalningar, hvardera  787,324 »
eller Tio d:o d:o d:o
. 1,319,213 »
14
Allm. Besv. o. Elion.-Ulsk. Ullålande, JW 120.
»Sådana statsutgifter, sorn stanna inom landet, kunna, med mindre fara för
landets välstånd, ökas till deras totalbelopp, derigenom, att de på en längre tide
rymd
uttänjas; emedan de utlagda kapitalen ingå i landets egen rörelse, hvarifrån
en del af afkomsten åter ingår i statens kassor. Deremot äro de belopp, som
en stat till annan, utan motsvarande valuta, erlägger, att anse såsom ett den allmänna
rörelsen för alltid undandraget kapital, såsom en verklig minskning af national-förmögenhet,
af nationens produktiva kraft; hvadan ock dylik permanent
betalningsskyldighet plägar anses oförenlig med begreppet om oberoende nationalitet,
sjelfständighet. Oberäknad den större sannolikheten af liqvidens och underhandlingens
afbrott genom krig och andra politiska förhållanden under en längre
liqvidationstid, innebär således sjelfva naturen af en längre tids skattskyldighet en
inskränkning ej allenast af nationens sjelfständighet, utan äfven af kraften att den
samma försvara; och är det med afseende på dessa vigtiga förhållanden, uppmärksamhet
i synnerhet torde böra fästas vid den stora olikheten emellan de fyra ofvan
anförda resultat af liqvidations-beräkningar för längre eller kortare tid; enligt
hvilka beräkningar den verkliga kapitalförlust på det hela, som nationen finge vidkännas,
om lösriingssumman 10,700,000 R:dr skulle amorteras genom
50 årliga afbetalningar, uppginge till ett slut-belopp af . . 24,904,360 R:dr
28 d:o d:o  17,982,000 »
20 d:o d:o  15,746,898 »
10 d:o d:o  13,192,130 »
utgörande förlusten, utöfver lösningssumman, genom 50 inbetalningar
14,204,360 »
28 inbetalningar  7,282,000 »
20 d:o
5,046,898 »
10 d:o
2,492,130 »
l öfrigt ansåg reservanten:
a) Att statsverket bör öfvertaga liqviderandet af lösningssumman för
Öresunds tull.
b) Att ifrån och med det år, för hvilket första afbetalningen till
danska kronan utgår, svenska fartyg böra erlägga V3 af nu ålagd
Öresundstull till svenska statsverket;
c) Att liqviden med danska kronan ej bör utsträckas utöfver 10 år.
d) Att tillgång till den årliga afbetalningen till danska kronan kunde
beredas genom:
l:o. Ständernes anvisningar å Riksgäldskontoret.
2:o. De till Statsverket ingående % af Öresundstullen.
Allm. Besv. o. Ekon.-Utsk. Utlåtande, M 120.
ii
3:o. Aktier eller Lottsedlar, som påräknas att inom riket kunna försäljas,
och hvilkas inlösning eller amortering bör utsträckas till 28
å 40 år; och
e) Alt, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med dessa grunder, Rikets
Ständer mätte i underdånighet anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t
nådigst söka bereda ärendet, och för rikets näst sammanträdande
Ständer framlägga de förslag, som må varda en följd af de intresserade
staternas ömsesidiga underhandlingar och af de förbindel
ser,
som svenska statsverket i och för utlösning af Öresundstullen
borde vidkännas.»
2:o af Herr P. E. Winge: »Det af Utskottet framlagda beslut, tillkommet
genom votering, som utföll med 11 röster emot 10, stödjes på politiska framställningar
och hänsyftningar å med danska staten ingångna förbindelser, samt pä
denna makts financiela behof och deraf vållade pantförskrifning, deremot har icke
tagits i betraktande möjligheten, att, förr än det nu kan förmodas, farleden genom
Öresund blir fri från hinder af tullumgälders erläggande icke endast för
Sverige, som derstädes är innehafvare af ena stranden, utan för alla nationer,
hvarvid bör ihågkommas den Amerikanska fristaten, som var den första, hvilken
vägrade och upphörde att betala den nesliga tributen till de så kallade Barbaresk
staterna;
ej heller har Utskottet haft i åtanka hvad som är möjligt att verkställa
och för långliga tider sedan och äfven under våra dagar varit påtänkt samt förslag
dertill upprättadt: anläggandet af en kanal genom Skåne, medelst hvilken
sjöfarande undveke det lärliga sundet, Falsterbo-ref m. m. samt erläggandet af
tull vid Danmark. Utskottet har endast tänkt på aflösandet af ett kapital, som
Danmark anses hafva rätt att fordra, med förespeglingar om deltagande deruti af
andra strandegare vid Östersjön, hvarvid fogas uppgifter och kalkyler, hvilka, om
de ock nu kunna antagas för riktiga, framdeles icke blifva det, hvaremot åtagandet,
vid hvilka inträffande omständigheter som helst, står fast att aflösa det uppgifna
och bestämda kapitalet.
Dessa anledningar gifva skäl att protestera emot det af Utskottet fattade beslut,
som jag yrkade måtte blifva ett tillstyrkande af följande lydelse:
»alt Rikets Ständer skulle till Kongl. Majrt aflåta en underdånig
skrifvelse, uttryckande Rikets Ständers önskan, att lämpliga åtgärder
måtte, i ministeriel väg och i samråd med öfriga, uti Östersjöhandeln
deltagande makter, vidtagas, för att åt svenska handeln
och sjöfarten genom Öresund bereda de ytterligare lättnader, hvilka,
16
Allm, Besv. o. Ekon.-Utsk. Utlåtande, M 120.
genom ändamålsenliga underhandlingar, utan störande af den vänskap
och grannsämja, som med konungariket Danmark lyckligen
äro rådande, kunna erhållas»,
samt 3:o af herr P. II. Hesselgren: »Ehuru jag helt och hållet instämmer
i Utskottets tillstyrkande, att Rikets Ständer måtte till Kongl. Maj:t aflåta en underdånig
skrifvelse, i fråga om beredande af Öresundska tullens aflösning, så anser
jag mig dock böra reservera mig emot Utskottets med en ytterst svag majoritet
fattade beslut, att införa en, i min tanka, missledande sifferkalkyl öfver det
belopp, hvartill Sveriges andel skulle uppskattas, derest med Danmark öfverenskommelse
kunde träffas om en lösnings-summa, hvarigenom svenska flaggan på
en gång och i ett för allt kunde befrias från erläggande af den så kallade Sundska
tullen.
Utskottet erkänner öppet, att för denna beräknings uppgörande saknas all fullt
tillförlitlig grund. Detsamma har motionären också medgifvit, ehuru han dock för
sina kalkyler åberopat uppgifter, hvilka blifvit lemnade af vederbörande auktoriteter,
ehuru för flera år sedan. Han har kommit till ett belopp, stort 110,000
Riksbankdaler eller 146,666 R:dr 52 sk. banko, som vida understiger den summa,
Utskottet beräknat, och synes mig i detta fall motionärens uppgift, den grosshandels-societetens
och skeppsrederiernas deputerade åberopat i deras till Kongl.
Maj:t sistlidne år ingifna underdåniga ansökan, mera öfverensstämmande med verkliga
förhållandet.
Af Sveriges tull-intrader inflyta numera öfver 2/ä till Götheborg med flera
hamnar, belägna vid Nordsjön, hvars hufvudsakliga handelsrörelse bedrilves utan
beröring med Sundet. De artiklar åter, såsom manufakturvaror af alla slag, hvilka
annars så svårt betunga vår handelsvåg, importeras hufvudsakligen Irån Lubeck,
Varor, hvilka förnämligast vid import till, eller export från Sverige betungas af
Sundska tullen, såsom kaffe, hudar, socker, tobak, m. m. samt jern och trädvaror,
kunna omöjligen uppgå till så stort värde, att desamma skulle förmå bära en så
onaturligt hög, årlig skatt till Danmark, som 200,000 R.bd eller 266,666 R:dr
32 sk. banko, hvartill Utskottet den evalverat. ,
Man må noga besinna, att följande länders och orters nästan hela handels
rörelse
måste bedrifvas genom Sundet, när jag undantager handeln, som eger rum
emellan de respektive ländernas Östersjöhamnar, nemligen:
Finlands, hvars tull-intrader uppgå till nära hälften af Sveriges.
Den omätliga handelsrörelse, som bedrifves från S:t Petersburg och Riga,
hvars värde ensamt uppgår till mångdubbelt hela Sveriges export och import.
Det
Allm, Bese. o. Ekon.-Utsk. Utlåtande, M 120
17
Det liar alltid antagits såsom gifvet, att Ryssland får vidkännas minst V6afSundska
tullen.
Alia de preussiska hamnarne, såsom Königsberg, Memel, Danzig, Pillau och
Stettin m. 11., af hvilka Stettin ensamt har en handelsrörelse, mångfaldigt större
ån hela vårt lands, hvilket bäst bevisas af denna stads oerhörda tull-intrader.
Härtill komma Mecklenburg och Lubeck, så att, om såsom norm antages värdet
af de åtskilliga ländernas export och import, kan Sveriges andel omöjligen
ens blifva så hög, som motionären sjelf den uppskattat.
Äfven om denna uppgift blifvit lagd till grund för Utskottets beräkning,
hade jag mig deremot reserverat, emedan jag anser det både rättare och ändamålsenligare,
om Utskottet helt enkelt stannat vid följande beslut:
att när lösning s-summans bestämmande kommer i fråga, llifver en i behörig form
af danska regeringen lemnad och bestyrkt uppgift på medelbeloppet af Sveriges andel
i den er lagda Sundska tullen, under då sist förflutna 10 år, den enda och
rätta beräkningsgrunden».
Häruti instämde herr A. N. Lundh.
Bilt. till R. St. Prot. 4880 & 1851. 8 Sami,, 28 Haft. 5
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, 1851.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Vtskollets Utlåtande, TS:o 121.
1
N:o 121.
Ant. till Exp. Utsk. den 12 Juli 1851, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af vuekte motioner rörande
skjulsningsbesväret.
Till Utskottets handläggning hafva blifvit remitterade 24 serskilda motioner,
som åsyfta, dels jordbrukets befrielse från utgörande af skjutsningsbesväret,
ej allenast hvad skjutsen för resandes fortskaffande, utan ock till
en del hvad kungs-, krono- oell postskjutsen beträffar, dels ock beredande
af lättnad i detta besvär, äfvensom andra förändringar rörande skjutsväsendet.
Såsom skäl för dessa framställningar har i allmänhet åberopats, dels
det tryckande uti ifrågavarande besvär, såsom exempel hvarpå anförts, att
100 r:dr banko och derutöfver stundom måste erläggas för ett hemmans befrielse
derifrån, dels den förmenta obilligheten deri, att jordbruket skall ensamt
vidkännas denna börda, då alla näringar och intressen deraf draga
fördel, dels ock det sedeförderf, sorn bland tjenande klassen derigenom
sprides.
De framställningar, hvilka uti ifrågavarande motioner innefattas, blifva
här nedan upptagna under de hufvudrubriker, till hvilka syftningen i de
gjorda förslagen gifver anledning; och förekommer sålunda:
l:o att jordbruket måtte från skjulsningsbesväret helt
och hållet befrias.
För detta ändamål är ifrågastäldt, dels
A) att skjutsen ovilkorligen skulle ställas på entreprenad och de resande
erlägga betalning i förhållande till kostnaden för skjutsens uppehållande.
I denna syftning hafva motioner blifvit väckta inom Bonde-ståndet af
riksdagsfullmäktige Nils Jeppsson från Malmöhus, Johan Bergström från
Stora Kopparbergs och Per Pålsson från Christianstads län, med hvilken
sistnämnde Johannes Nilsson från Malmöhus län sig förenat; dels
B) att skjutsen skulle göras till föremål för den enskilda företag
Bih.
till R. St. Prot. 1850 & 1851. 8 Sami. 2!) Haft. 1
2
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotlels Utlåtande, N;o 121.
samheten, i förening med postfor slingen, och det kontanta tillskott, som
för ändamålet kunde erfordras, utgå af statsmedel.
Förslag härom hafva blifvit framställde: inom Bonde-Ståndet,
a') af riksdagsfullmäktige» Anders Andersson från Östergöthland, som
tillstyrkt, antingen att besörjandet af resandes förskaffande skulle, jemte posters
och paketers forslande, af Konungens Befallningshafvande å auktion till
den minstbjudande bortslutas, utan att hvarken den nu skjutsskyldige eller
staten betungades med någon utgift derför, eller ock, derest sådant icke
kunde föranstaltas, att legan bestämdes till 32 sk. banko och det serskilda
tilllskott, som erfordrades, utginge af staten, antingen medelst användande
af kronans behållna räntor eller andra disponibla statsinkomster;
b) af Nils Andersson från Christianstads län, hvilken tillstyrkt: ”att
en allmän reglering af gästgifverier och gästgifvareskjuts må skyndsamt
verkställas, grundad på en förening af resandes förskaffande på bestämda
tider med ordinarie bref- och paket-forsling;
att denna reglering äfven utsträcktes till resandes förskaffande på obestämda
tider mot högre afgift, äfvensom till fortskaffning af kurirer och extra
poster;
att för detta ändamål entreprenad-auktioner för alla behöfliga stationer
skulle ärligen utlysas och såväl gästgifveri- som skjutshållningen och poslföringen
upplåtas åt den minstbjudande mot antaglig borgen;
att skjutslegan skulle bestämmas till 24 å 32 sk. för dem, som åtföljde
postvagnen och till 32 sk. å 1 r:dr, allt banko, för dem, som serskildt
fortskaffades, samt att den kostnad, som genom afgifterna icke betäcktes,
skulle utgå genom postverket af ett utaf statsmedel anvisadt förslagsanslag;
samt
att, intilldess en sådan reglering kunde ske, entreprenadskjutsning för
resande öfver allt tillvägabragtes med förhöjd skjutslega at 32 sk. banko och
under vilkor, att hvad derutöfver kunde för entreprenörers anskaffande erfordras,
af statsmedel bekostades;”
c) af Magnus Månsson från Östergöthland, med hvilken Johan Johansson
från samma ort instämt.
Jemte yrkande, att all skjutsningsskyldighet, ”undantagande den, som
under krig för rikets försvarsverk och i fred för transporterande af kronans
effekter erfordras,” skulle ifrån och med den 1 Oktober 1853, så väl för
städerna, som för landet, komma att upphöra, har denna motionär gjort
enahanda framställning, som Nils Andersson, dels med undantag, att
skjutslegan föreslagits till 24 sk. för resande, som åtföljde ordinarie post
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, iV.'o 121.
vagn och .12 sk. allt banko för dem, som serskildt fortskaffades, och alt
tiden för skjuts- och postbefordringens upplåtande beräknats till fern år,
samt dels med följande tillägg, nemligen: att afståndet emellan post- och
skjutsstationerna skulle bestämmas till minst li och högst 2 mil, och att,
der ej arrenden om stationslägenheter kunde betingas, sådane skulle af staten
inköpas; alt posthemman skulle för befrielse från postskjutsen erlägga af
mätismän bestämd afgift; att denna afgift borde redovisas af poststyrelsen,
som skulle hafva befattningen med den ifrågaställa skjutsinrättningen och
de af densamma föranledda statsutgifter eller möjligen uppkommande inkomster;
och har motionären hemställt, att Rikets Ständer skulle i underdånighet
anhålla, att Kongl. Majit täcktes vid nästa lagtima riksdag i nåder
meddela Rikets Ständer underrättelse om den föreslagna förändringens utförande,
på det Ständerna då måtte kunna vidtaga de beslut, ”sorn Kongl.
Majit funne ytterligare nödige för förändringens bestånd och allmänhetens
belåtenhet;” dels ock
b) ”att med gästgif verirörelsen och de deraf härjlytande förmåner
måtte förenas skyldigheten, att hålla dubbelt antal hästar emot gästgifvarehemmanets
mantal; att på de ställen, der flere än gästgifvarens
hästar till skjutsens uppehållande erfordras och närmast liggande hemman
ej vilja dessa hästar emot vanlig skjutslega, 24 sk. banko, i tour
tillhandahålla, skjutsen i förening med gästgifverirörelsen måtte på entreprenad
utbjudas och det kontanta tillskott, som möjligen kunde erfordras,
förskjutas af staten, och att gästgifverirörelsen må flyttas till
det eller de i anseende till belägenheten bäst passande hemman, hvilkas
egare för minsta afgiften vilja skjutsen utgöra”; varande detta förslag
af Lars Andersson från Elfsborgs län framställdt, med yrkande derjemte,
att tlikets Ständer måtte i underdånighet anhålla, det Kongl. Majit täcktes
dels anbefalla Dess Befallningshafvande att genom undersökningar och förslagsvis
anställde entreprenad-auktioner i den syftning, motionärens förslag
innefattar, utreda behofvet af anslag för hvarje län, dels ock på grund af
dessa utredningar vid nästa riksmöte till Rikets Ständer aflåta nådigt förslag
å den bevillning, sorn kunde för ändamålet erfordras, Ständerna förbehållet
att, efter inhemtande af nämnde förslag, pröfva, örn och i hvad mån medel
för ändamålet borde beviljas.
2:o att, derest skj utsningsbesväret icke kan från jordbruket
skiljas, lättnad i detta besvär måtte beredas.
Följande utvägar äro för detta ändamål föreslagne, nemligen:
A) Skjutsens ställande på entreprenad, med förhöjning af skjutslegan
i
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 121.
och under vilkor} att erforderliga kontanta bidrag för ändamålet utgå
länsvis:
a) af all fastighet och fabriks egendom på landet och i städernat
Motion härom är väckt inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Ola Månsson
från Christianstads län, med hvilken G. Pettersson från Östergöthland
instämt. Utgående från den åsigt, att det tryckande i skjutsningsbesväret
lika mycket drabbade de hemman, hvilka underhålla postforslingen, som dem,
hvilka hafva skjutsningsskyldighet i öfrigt sig ålagd, har denna motionär föreslagit,
att hvarje län, land och stad, utan åtskilnad, skulle utgöra ett skjutslag,
med nödigt antal skjutsstationer, för all skjuts, vare sig kungs- och kronoskjuts,
fångskjuts, skjutsning af resande eller af vanliga posten och paketposten:
att skjutsen i förening med gästgifverirörelse!! skulle för fern år utbjudas
och skjutslegan allmänt höjas till 28 sk.; att, derest entreprenörer på
sådana vilkor ej kunde erhållas, anslag af kronans behållna räntor borde
beviljas, äfvensom gästgifveri- och post hemmans förmåner tilläggas entreprenören,
om han vore hemmansegare, men i annat fall de utsky ld er, som vid
dylika hemmans befriande från skjuts kunde dem åläggas, åt entreprenören
anslås; att hvad derutöfver erfordrades skulle tillskjutas af skjutslaget inom
länet efter bevillning för all fastighet och fabriksegendom å landet och i
städerna samt på debetsedlarne upptagas; att tillräckliga reservlag af land
och stad anslås till hvarje station, med rättighet att i mån af utgjord skjuts
utom skjutslegan uppbära andel af entreprenad-afgifterne; att om för kronoskjuts
större hästantal, än entreprenören och reservlaget kunde lemna, någon
gång erfordrades, detsamma skulle på nu öfligtsätt uppbådas; att skjutsstation,
vid hvilken reservskjulsskyldigheten faller å fastigheter inom två
län, skulle, hvad entreprenad-afgiften beträffar, bekostas gemensamt af båda
länen, efter den grund, som i hvarje fall kunde finnas skälig; att, derest entreprenad
på något ställe icke skulle kunna tillvägabringas, utan att vilkoren
derföre uppdrifvas betydligt högre än på andra jemförliga stationer, de
förut skjutsskyldige skulle fortfarande vidkännas gästgifveri- och skjutsningsbestyret,
mot åtnjutande af de förmåner, som högst gälla för annan station
inom länet; att skjutsväsendet hädanefter såsom hittills förblefve under uppsigt
och förordnande af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och kronobetjeningen;
men att reglering i afseende på stationer, hästantal, förmåner rn. m.,
äfvensom nödige ordningsstadgar, skulle för hvarje län uppgöras vid sammanträde,
under Landshöfdingens ordförandeskap, af Häradshöfdingar, kronofogdar,
borgmästare, postmästare och behörige stads- och sockne-ombud;
att om nya stationer eller ändring i sålunda ordnade förhållanden, skulle
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskollels Utlåtande, N:o 121.
5
anses erforderlige, nyssbemälde vederbörande skulle deröfver på enahanda
sätt höras.
b) efter hemmantalet.
Härom är motion väckt af Riksdagsfullmäktigen Ola Persson från Blekinge
län, hvilken, jemte framställande af det hutvudyrkande, att reservskjutser
vid alla skjutsombyten skulle ställas på entreprenad, i sammanhang dermed
föreslagit: att det antal hästar med åkdon och körkarlar, som vid
hvarje station borde finnas, bestämdes inom hvarje härad af domare och
nämnd; att i skjutslega skulle erläggas 28 sk.; att, derest entreprenören ej
kunde åtaga sig skjutsens utgörande emot ofvannämnda lega, hvarje län skulle
efter hemmantalet erlägga det bidrag, som erfordras; att auktioner om
skjutsens öfvertagande af entreprenörer skulle utlysas och förrättas afkronofogdarne,
samt hvarje församling dervid ega genom ombud bevaka sin rätt
och fördel.
B.) Allmänt tillvägabringande af entreprenader, med förändrade
stadganden rörande vilkoren derför, hvad antal af skjutshästar och tiden
för deras inställande angår rn. m.
I sådant afseende är framställning gjord af Riksdagsmannen Anders
Andersson från Östergöthlands län, som, för det fall, att hans härofvan, under
Irsta punkten Litt B. a, anförda förslag ej kunde bifallas, till minskande
af de olägenheter, hvilka med nuvarande skjutsentreprenaderne skulle vara
förenade och för att tillika bereda sådana entreprenaders allmänna
införande, ansett nödigt, att för entreprenörer hästantalet bestämdes vida
lägre, än hvad på de flesta ställen skett; samt att frågor härom och om tiden,
inom hvilken hästar skola de resande tillhandahållas, icke vidare borde
af Konungens Befallningshafvande, utan af domaren i orten, med biträde af
nämnd, afgöras, 'med fästadt afseende å den minskning i behofvet af skjutshästar,
som ångbåtsfarten eller andra dylika fortskafihingssätt kunde medföra;
varande i öfrigt tillstyrkt, att gästgifverirörelsen med åtföljande fördelar,
der så ske kunde, skulle med skjutsskyldigheten förenas och att derföre, ”om
annan person än den, som förut innehar gästgifveriet, öfvertager skjutsentreprenaden,
bör på honom öfverflyttas fördelen af sjelfva gästgifverirörelsen och
de förmåner af anslagna räntor eller skattefriheter, som kunna vara det gamla
gästgifveri hemmanet förunnade, böra öfvergå på det hemman, dit skjutsning
flyttas, och det gamla gästgifverihemmanet inträda i samma skyldigheter,
som det före gästgifveriets öfvertagande utgjort.”
C.) Förhöjning i skjutslegan äfven der entreprenader icke kunna
tillvägabringas.
6
Allmänna Besvärs■ och Ekonomi-l]Iskollets Utlåtande, N.o 121.
Under åberopande deraf, att en slik förhöjning vanligen vöre af billighet
och behof mest påkallad vid sådane skjutsstationer, der, i anseende till
svåra vägar, långa skjutshåll och ojemn rörelse, entreprenader icke utan allt
för stora uppoffringar kunnat införas, äfvensom att entreprenader ofta hindrades
derigenom, alt antalet af skjutshästar, som vid resandes påfordran
genast borde tillhandahållas, utsattes högre än förut varit vanligt och behofvet
fordrade, har i berörde afseende blifvit uti motioner, väckta inom
Bondeståndet, yrkadt;
a) skjutslegans bestämmande till 32 sk. banko. Härom är förslag
framställdt
af Magnus Månsson från Östergöthland, för den händelse att den bär
ofvan, under l:a punkten Litt. B. c, anförda, af honom föreslagna större förändringen
icke bifölles;
h) skjutslegans bestämmande till 2/j sk. på landet och 28 sk., allt
banko i stad.
Förslag härom äro gjorda af Lars Gustaf Sandberg från Westerbottens,
Nils Andersson från Christianstads och Anders Andersson från Östergöthl
lands län, af de två sistnämnde, för så vidt deras förut omförmälda hemställanden
icke vinna framgång; varande, för detta fall, af Nils Andersson
tillika yrkadt, att hästantalet måtte nedsättas, der det blifvit öfver behofvet
bestämdt, samt, genom gästgifveri- och skjutshållningens förenande, kostnaderna
för skjulslagen förminskas.
c) skjutslegans bestämmande till 24 sk. banko.
Sådant är föreslaget dels af Jakob Lindby från Gottland, hvilken lill
stöd derför åberopat svårigheten på Gottland, der egorna ligga spridde, att
kunna inom den af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande såsom vilkor för entreprenader
bestämda tid af '7 timma tillhandahålla hästar åt resande, dels
ock af Petter Gabrielsson från Kronobergs län, J. P. Sandstedt från Jönköpings
län, Per Pålsson från Cristianstads län, så vidt hans här ofvan
anförda förslag icke bifölles, Anders Olofsson och Efraim Larsson från
Elfsborgs län, M. Mattsson från Stora Kopparbergs län, af denne likväl endast
hvad Ofvan-Siljans fögderi beträffar, samt slutligen Petter Mårtensson
från Jönköpings län. hvilken tillika klagat deröfver, att bestämmelsen af så
väl hästantal, som tiden, inom hvilken skjuts skolat tillhandahållas, gjort införandet
af entreprenader inom länet omöjligt; och bar i öfrigt P. Pettersson
från samma län väckt ett till syftningen nära nog enahanda förslag, i
del han tillstyrkt antagande af entreprenader på sålunda förändrade vilkor:
att, med bibehållande af del förut viel gästgifvaregårdarne befintliga häst
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 121.
7
antalet, den skjuts, som derutöfver erfordrades, skulle under mcdgifven skälig
budningstid besörjas af reservhemtnan, som ej voro mer än \ mil aflägse
frän gästgifvaregråden och under vilkor, att de på längre afstånd från gästgifvaregården
belägne reservhemmanen lemnade någon ersättning för befrielse
från skjuts jemte biträde dermed, då skjuts beställes genom förbud; varande
vid denna af J. P. Sandstedt, D. Danielsson och Johannes Johansson
från Jönköpings län biträdda motion fogad en af skjutsskyldige vid
Unnaryds, Öreryds, Ledshesters och Jära gästgifvargårdar i Mo härad af
Jönköpings län afgifven till Rikets Ständer ställd skrift, innefattande framställning
af de olägenheter, skjutsningsbesväret för jordbrukaren medför samt
behofvet af ökad skjuts- och vagnslega: äfvensom enahanda klagan, som af
RiksdagsfullmäkLigen Petter Mårtensson blifvit anförd; hvarjemte i samma
skrift framställts förslag till förändring i afseende på post- och reservskjutsen,
men hvilket, såsom icke af någon motionär biträdt, här icke upptages.
Slutligen har förhöjning af skjutslegan till 32 sk. på de ställen, der
entreprenader äro eller blifva föranstaltade, och till 24 sk. för öfriga
stationer, att i’äkna från den 1 nästkommande Juli, blifvit föreslagen af
JVils Magnusson från Calmar län, med yrkande derjemte, ”att, der skjutslagen
och entreprenören i följd af denna förhöjning i skjutslegan skulle kunna
öfverenskomma om för skjutslagen fördelaktigare vilkor, nya öfverenskommelser,
utan hinder af de andra, må blifva gällande samt den förhöjda legan
entreprenören tillgodokomma.”
C.) Inskränkning i nämndemäns skjutsningsfrihet.
Hårom bar motion blifvit väckt inom Vällofl. Borgare-Ståndet af Herr
A. A. Berger, hvilken anfört, att, som, enligt gällande författning, hvarje
nämndeman egde njuta befrielse från utgörande af skjuts ”för det hemman,
han brukar och bebor,” samt den ene kunde bruka en liten hemmansdel,
för hvilken vid skjutsning ej ens belöpte sig en häst, under det den andra
kunde under bruk hafva flera hemman, som vid skjutsning skola uppställa
6, 8 ä 10 hästar eller derutöfver, uppkomme härigenom en ojemnhet i förmåner
och stundom en dryghet i skjutsningsbesväret, som gränsar till betryck,
hvadan motionären, som ansåg författningens anda och mening hafva
varit, att hvarje nämndeman borde från skjutsning undantaga en häst, hemställt,
att till berörde stadgande måtte föreslås såsom tillägg:
”Innehar eller brukar nämndeman så stor hemmansdel eller så många
hemman eller hemmansdelar, att från den eller dem tillsammans vid skjutsning
skall utgå mera än en häst, åtnjute han dock ej befrielse för mera än en häst.”
8
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N.o 121.
3:o Att samtlige städe r nas s k/ u tsnin g s s ky Idig het mätte
pä gemensam kostnad utgöras m. m.
I afseende härå har inom Vällofl. Borgare-Ståndet Herr A. G. Rudling
uti afgifvet memorial anfört, att i flera af rikets städer vore skjutsningsskyldigheten,
sorn till största delen utgjordes af borgerskapel, en af de svåraste
bördorna, hvilken i synnerhet drabbade de mindre städer, soni icke förmådde
utgöra vilkoren för rättigheten att uppbära den högre skjutslega!!.
Härtill komrae, att detta besvär icke stöde i jemförligt förhållande till hemmantalet,
eller vidden och godheten af den till städerna donerade jord, utan
att städer, sorn innehade största jorden, bade ringa eller ingen skjutsningsskyldighet,
under det denna vore ganska vidsträckt för andra, som egde
ringa jord. På grund häraf, och under meddelande af den uppgift, att den
kostnad för skjutsningsbesväret, som till entreprenörer årligen erlades, uppginge
för staden Eksjö till 1600 r:dr och för Jönköping till dubbelt, bar
motionären, som ansett enda utvägen till beredande af lättnad i detta besvär
vara att jemnare fördela den på alla rikets städer, på sätt som skett
med städernas båtsmanshåll, föreslagit, att genom skeende entreprenad-auktion
i hvarje stad skulle bestämmas, hvad kostnaden för skjutsens bestridande
derstädes, under tio år i sender, komine att utgöra, samt summan af
de serskilda kostnadsbeloppen derefter fördelas på alla rikets städer, efter
samma grund, som blifvit följd vid fördelningen af städernas båtsmanshåll.
För den händelse, att förestående förslag icke kunde vinna bifall, har
motionären, under åberopande af en, motionen bifogad, utaf Eksjö stads borgerskaps
äldste i ämnet afgifven skrift, hemställt, att nämnde stad i stället
finge åtnjuta några af de förmåner, hvilka i berörde skrift blifvit begärda,
nemligen, antingen alt staten skulle öfvertaga stadens skjutsningsbesvär, eller
att alla, som der bygga och bo, skulle, lika med borgerskapet, efter bevillningsgrund,
i detta besvär deltaga, eller att 16 ä 20 hästar från närmaste
hemman på landet till reserv åt staden ansloges.
Kunde åter icke eller dessa förslag vinna framgång, anhöll motionären,
att skjutslega!! i staden Eksjö måtte ökas till 28 sk. banko, oaktadt
de skjutsiiingsskyldige icke förmådde fullgöra de vilkor, som med rältigheten
att uppbära dylik lega i allmänhet äro förenade.
Till Utskottet har sedermera blifvit från ifrågavarande motionär aflemnad
en ytterligare skrift, jemte en, efter förmälan, på Landshöfdingarnes
sednaste Femårsberättelser grundad, uppgift å uppskattade värdet af städernas
jord, samt å kostnaden för dels städernas rotering och dels deras skjuis
nings
-
Allmänna Besvärs och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 121.
9
ningsskyldighet; odi inhemtas af dessa handlingar, att för 82 uppgifna städer
donations jord ens värde utgör 6,601,894 r.dr 32 sk. 2 rst, roteringskostnaden
18,622 r:dr 24 sk. 1 rst., samt kostnaden för skjutsningsbesväret
50,050 r:dr 38 sk. 1 rst., allt banko; varande uti ifrågavarande skrift yrkadt,
att, derest motionärens vidsträcktare framställning ej kunde bifallas, en fullständig
utredning rörande skjutsningsbesväret måtte företagas och förslag
upprättas till jernfilare fördelning deraf, samt att städerna Eksjö och Jönköping
lingö tills vidare uppbara i skjutslega, den förra 28 sk. och den sednare
32 sk., allt banko.
4:o Undersökningars anställande om de för skjutsningen
från städerna emellan dessa och landsbygden uppgjorde aftals
beskaffenhets samt vidtagande af nödiga rättelser i anledning
deraf.
Riksdagsfullmäktige!! Nils Andersson från Christianstads län har i berörde
afseende anfört, att den en del, nära intill städet belägne, hemman
ålagda skyldighet, att deltaga i bestridandet af den från dessa städer utgående
skjuts, syntes flerestädes hafva blifvit missbrukad, helst det funnes, att
”landet måste skjutsa med 6 till 7 gånger flere hästar än staden”; och har
bemälde riksdagsfullmäktig derföre föreslagit, att Rikets Ständer skulle hos
Kongl. Majit anhålla, ”att Konungens Befallningshafvande må anbefallas undersöka,
huru de aftal, som i och för skjutsning för städerna blifvit med
närliggande landsbygd uppgjorde, äro beskaffade, samt, derest de blifvit öfverskridne,
eller anses numera vara omöjlige att för bygden uppfylla, 1’ätlelse
och ändring deri må ske.”
5:o I afseende på kungs- och kronoskjutsen.
Utom hvad dels af riksdagsfullmäktige!! Måns Månsson, enligt Esta
punkten, Lit. B, och dels af Ola Månssonj enligt 2:dra punkten, Lit. A.,
här ofvan är anförd t, har i dessa ämnen blifvit föreslaget:
A) Af Ola Persson från Blekinge län, att, i händelse genom bifall till
hans tmdei1 2:dra punkten Lit. B. a. här ofvan upptagne förslag, båll- och
reserv-skjutsen komme att upphöra, alla hemman skulle vara skyldige att
utgöra kungs- och krono-skjuts emot 24 sk. banko i lega.
B) Af Lars Andersson från Elfsborgs län, att, derest hans här ofva
under lista punkten Lit. C. anförde yrkande komme att vinna framgång,
den befrielse reservskjutsande hittills åtnjutit från kronoskjuts, m. m. skulle
upphöra.
C) Af Nils Andersson från Christianstads län, Jöns Erik Eriksson
Bih. till R. St. Prot. 1850 & 1851. 8 Sami. 29 Eäft. 2
10
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N;o {21.
från Örebro län och Petter Gabrielsson från Kronobergs län, att legan för
kungs- och krono-skjuls, hvilket onus serdeles ofta drabbade de intill större
larvägar liggande hemman, måtte ökas till 24 sk. banko.
D) Af riksdagsfullmäktige!! P. Sahlström från Stockholms län, hvilken
Föreslagit, att, om ej reservlag samfäldt önskar utgöra sin skjutsskyldighet så
som förut, utan till större eller mindre del ingår i den för liållskjutslaget
tillvägabragte entreprenad, ej blott den eller de reservskjutsskyldige, som uti
entreprenaden icke ingått, må vara skyldige att, så länge entreprenad för
skjutslaget eger rum, utgöra den skjuts och alla de skyldigheter, som hålllaget
åligga, utan ock under nämnde tidrymd de reservhemman, hvilka jemte
håll-laget i entreprenad ingått, vara pligtige att utgöra de, hemman af samma
jordnatur inom håll-laget tillkommande, skyldigheter, likväl under förutsättning,
att högre afgift för enti eprenadens utgörande ej må åläggas reservhemman,
än den, som från hållskjutsskyldigt hemman utgår,- varande till
stöd för detta förslag åberopadt lydelsen af 25 kap. 5 § Byggninga-Balken,
Kongl. Gästgifveri-Ordningen af den 12 December 1734, jemförd med G
och 8 §§ af Kongl. Förklaringen den 11 December 1766,- hvarjemte anförts,
att Kammar-kollegium, i anledning af uppkomne tvister, förklarat reservhemman
vara, efter entreprenads ingående, från utgörande af kronoskjuts befriade,
hvilket föranledt dels obenägenhet hos egare af sådane hemman, att
i entreprenader ingå oell dels olikhet i rättigheter och skyldigheter hemmanen
emellan.
6:o Vagns'legans ökände.
Framställningar härom hafva blifvit gjorda af Ola Persson från Blekinge
och Per Pålsson från Christianstads län, hvilka föreslagit, ali nämnde
lega måtte bestämmas till 2 sk. för enbets- och 4 sk. för tväbets-åkdon.
Sluteligen har uti en af de rörande ifrågavarande ämne väckte motioner
blifvit af Nils Andersson från Christianstads län föreslagit.
7:o Att ersättning för resor i embetsärenden må utgå efter
en förändrad beräkning, så att den åtnjutes endast för det
■antal hästar, som 'verkligen behöjver begagnas.
Yid sistförflutna riksmöte var äfven fråga om förändringar i afseende
på sk juts väsendet föremål för Rikets Ständers behandling. Från Hedervärda
Bonde-Ståndet afgafs då en gemensam motion, sorn till största delen innefattade
de hufvudsakligaste af nu väckte förslag, såsom dels om jordbrukets
befriande från skjutsningsbesväret, antingen medelst skjutslegans bestämmande
till det belopp, som kostnaden för skjutsens uppehållande på hvarje ställe
erfordrade, så att^ hvarken de skjutsskyldige eller staten betungades med
Allminna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 121.
11
någon utgift derför, eller ock derigenom, att staten lomme att bekosta de
tillskott, sorn erfordrades, dels i fråga om det antal hästar, som borde finnas
att tillgå vid hvarje skjutsstation, och tiden, inom hvilken de skola resande
tillhandahållas, dels rörande gästgifverivörelsens förening med skjutsskyldigheten
och dels 0111 förhöjning i skjutslegan. Uti häröfver afgifvet
Betänkande, N:o 44, som af Rikets Ständer bifölls, afstyrkte Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-UtskoLtet de sålunda framställde förslagen, utom hvad
angick frågorne, dels om bestämmande af hästantal vid skjutsentreprenader
och dels om gästgifverirörelses förening med dylik entreprenad, i afseende
hvarå underdånig skrifvelse till Kongl. Majit från Rikets Ständer alläts med
anhållan, ej mindre, det stadgas måtte, att det antal hästar, hvarmed entreprenör
bör vara försedd, för att vid anfordran de resande tillhandahållas,
icke finge bestämmas högre, än till det antal, som under förutvarande förhållanden
vid gästgifvaregården varit för resandes fortkomst tillgängligt, samt
att tiden för de derutöfver erforderliga hästarnes framskaffande skulle bestämmas
i förhållande till de nuvarande reservhemmanens afstånd från stationen,
än äfven att Konungens Befallningshafvande måtte i nåder anbefallas,
så väl alt, der sådant utan förnärmande af laglig rätt lät sig göra, föranstalta
derom, att gästgifveri rörelsen blefve med entreprenaden af skjutsen
förenad, än ock att, i händelse stationernes förläggande till audre hemman,,
i närheten af de nuvarande gästgifvaregårdarne skulle underlätta entreprenadernas
ingående och lokala förhållanden derför icke lade hinder i vägen,
för sådana förflyttningars tillvägabringande vidtaga erforderliga åtgärder; och
har Kongl. Majit, sedan Dess Befallningshafvande och Kammar-kollegium
afgifvit utlåtanden i ämnet, under den 2 Mars 1850, i nåder förklarat Sig
ej hafva funnit skäl att på grund af Rikets Ständers berörde framställning
vidtaga någon åtgärd.
I öfrigt har vid samma riksdag förslag hos Ständerna förevarit om inskränkning
af den skjutsningsfrihet, som af nämndemän åtnjutes, men detta
förslag, som behandlats utan sammanhang med ofvannämnde framställningar
rörande skjutsningsväsendet, har icke föranledt någon åtgärd af Rikets.
Ständer.
Efter noggrant öfvervägande af de nu framställde förslagen uti ifrågavarande,
ej blott för den skjutsskyldige, utan för bela landets rörelse och industri,
serdeles vigtiga ämne, går Utskottet att deruti yttra sig, hvarvid
12
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Viskolltls Utlåtande, IS.o 121.
forst förekommer frågan om jordbrukets fullkomliga befrielse
från skjutsningsbesvär et.
Denna fråga, 6om länge utgjort föremål för båda statsmak tornes omsorger,
har föranledt de genom Kongl. Cirkulärbrefvet den 2 Augusti 1844
anbefallda skjutsentreprenaderna. Sådane entreprenad-anstalter, hvilka vid
1848 års början varit införda vid 430 och nu lii ra vara till v äga bra gte vid
omkring 480 stationer, hafva likväl, efter Utskottets öfvertygelse, hittills icke på
ett tillfredställande sätt uppfyllt ändamålet; ty, utom det att ett stort antal
gästgifvaregårdar linnes, hvarest sådana anstalter icke kunnat till vä gabringas,
förekommer derjemte, att på de liesta ställen, der skjutsningsbestyret
är upplåtet på entreprenad, de skjutsskyldige måste utgifva mer och
mindre betydliga bidrag till entreprcnörerne; hvadan oek önskligt vore, det
annan utväg för ändamålets vinnande kunde beredas.
I detta afseende äro förslag afgifna, dels af riksdagsfullmäktige Nils
Jeppsson, Johan Bergström och Per Pålsson, hvilka åsyfta, att skjulslegan
skulle bestämmas vid hvarje ställe lill det belopp, som efter anställande entreprenad-auktion
kunde befinnas erforderligt, för att, utan bidrag af den
skjutsskyldige eller af staten, bereda skjutsningens öfvertagande af entreprenör,
dels af Anders Andersson, Nils Andersson och Magnus Månsson,
som afse antingen alt resandes förskaffande, i förening med post- och paket-förslingen,
skulle besörjas medelst for\agnsinrättningar, mot bestämd taxa,
under vilkor, att staten lemnade erforderliga tillskott, eller-att skjutsningen
skulle, under enahanda förbindelse å statens sida, på entreprenad upplåtas;
dels ock af Lars Andersson, rörande skjutsningens bestridande utaf
gästgifvaren nied. dubbelt antal hästar mot gästgifvarehemmanels mantal,
med biträde, der så erfordrades, af dertill villige, närboende hemmansegare,
eller af entreprenör i förening med gästgifveriröreisen, under vilkor, att staten
lemnade erforderligt tillskott.
Uti den fråga, hvaröfver Utskottet nu har att yttra sig, torde två hufvudsakliga
omständigheter böra tagas i betraktande, nemligen dels att det
lör landets kultur i hvarje hänseende och således jemväl för den skjutsskyldige
jordbrukarens egen fördel är af yttersta vigt och nödvändighet, att en
ständig och ej alltför n^cket fördyrad kommunikation emellan landets serskilda
orter är att med visshet påräkna, dels ock att skjutsningsbesväret utgör
en för viss jord gällande grundskatt, hvilken vid åsättande af jordens
värde tagits i beräkning och att i följd deraf, ehuru önskligt det är, att
upphörandet af detta besvär må kunna efter hand beredas, sådant likväl
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 121.
15
icke bör ske, med mindre det .kan tillyägabfingys utan betydliga uppodlingar
på andra skaltskyldiges bekostnad.
Huruvida dessa två hufvudändamål skulle kunna vinnas med tillämpning
af nu ifrågavarande förslag, vill Utskottet söka att utreda;)
Enligt den erfarenhet man eger i afseende på skjutsentreprenader, hafva
sådana, såsom förut är nämndt, dels på en mängd ställen icke kunnat
tillvägabringas och dels, der sådant kunnat ske, föra nied t kostnadsbidrag för
de skjutsskyldige, ehuruväl en del af desse under nuvarande förhållande
kanske ofta nog mäste, på det att nämnde bidrag må blifva så ringa, sorn
tnöjligt, åtaga sig att med sine hästar vid skjutsningen tillhandagå. Detta
blefve icke vidare förhyllandet om .entreprenaderna skulle uppgöras på de
vilkor, som ifrågavarande förslag innefatta, ehvad skjutslegan skulle bestämmas
för hvarje ställe till det belopp, att något bidrag till kostnaden för
skjutsens uppehållande icke blefve af nöden, eller ock fastställas lika öfver
allt, med förbindelse för staten, att lemna det bidrag, som för entreprenadens
tilivägäbringande på hvarje ställe erfordrades. Om äfven entreprenader
under sådana vilkor kunde allmänt föranstaltas, så skulle följden blifva,
antingen, derest skjutslegan bestämdes i förhållande till entreprenadkostnaden,
atf densamma blefve högre än med röuölsens öbefiindrade gång vöre förenligt,
elfer qck, derest bestämd skjutslega, med bidrag ,af staten, skulle finnas,
alt betydliga statsanslag erfoidrades, hvilka kpmme att .drabba icke blott
de nu skjutsskyldige, utan i lika mån de skattskyldige fastighetsinnehafvare,
hvilka nu ega njuta befrielse från skjutsningsbesväret. Sistnämnde förhållande,
eller att nyssberörde skattskyldige fingo för skjutsningsbesväret vidkännas
betydliga utskylder, skulle säkerligen i ännu högre grad inträffa om
lönagnsinrältningar med bidrag af staten skulle införas, helst erfarenhet visat,
att dylika inrättningar i allmänhet icke ens på större farvägar, der jemnare
trafik är att påräkna, kunnat inbringa hvad som erfordrats till kostnadens
betäckande. På grund af hyad sålunda blifvit anfördl och då, hvad
serskildt angår Lars Anderssons förslag, så vidt det afser ökad skjutsningsskyldighet
för gästgifvare och gäslgifveri-rörelsens flyttning, sådant icke torde,
emot gästgifvareg bestridande, lagligen kunna ega rum, hemställer Utskottet,
att Nils Jeppssons, Johan Bergströms, Per Påls sons,
Anders Anderssons, Nils Anderssons, Magnus Månssons
och Lars Anderssons uti Esta punkten omförmälde
förslag må af Rikets Ständer lemnäs utan åtgärd.
^wKollet öfyergår härefter lill andra hufvud frågan, sorn afser,
1J
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskolletc urlatanch, jv.-o tai.
att, derest skj utsningsb esväret icke kan från jordbruket
skiljas, lättnad i detta besvär måtte beredas.
Härvid förekomma i främsta rummet de delar af riksdagsfullmäktige
Ola Månssons och Ola Perssons motioner, som afse skjutsens ställandejpå
entreprenad, under vilkor, att, erforderliga kontanta bidrag utgöras länsvis,
antingen gemensamt för land och stad af all fastighet och fabriksegendom,
eller serskildt för landstaden efter hemmantalet.
Då dessa förslag hafva till syfte, att utsträcka skjutsningsbesväret äfven
till sådan fastighet eller annan egendom, som hittills varit derifrån befriad,
får Utskottet, under åberopande af dess bär ofvan afgifna yttrande öfver^Anders
Anderssons, Nils Anderssons och Magnus Månssons framställningar rörande
samma besvärs utsträckning till andra skattskyldige, tillstyrka,
att Ola Månssons och Ola Perssons förslag i dessa de
lar
icke må vinna afseende.
Beträffande vidare frågan om förhöjning af skjutslegan, i hvilket afseende
framställningar blifvit gjorde dels af riksdagsmännen Ola Månsson
och Ola Persson i sammanhang med deras nyssomförmälde förslag, och
dels af riksdagsfullmäktige Magnus Månsson, Lars Gustaf Sandberga Nils
Andersson, Jacob Lindby, Petter Gabrielsson, J. P. Sandstedt, Per Pålsson,
Anders Olofsson, Efraim Larsson, Petter Mårtensson, Petter Pettersson
och Nils Magnusson; så får Utskottet erinra, att, hvad landtgäst
gifverierne
angår, skjutslegan, som för entreprenad-skjuts utgör 24 sk. banko,
deremot för annan skjuts ännu är bibehållen vid samma belopp, som vid
1818 års riksdag bestämdes, eller 16 sk. banko. Att ej mindre varuvärdet,
än tjenstehjonslönerne, sedan dess betydligen stigit, är allmänt kändt, och
då i följd häraf kostnaden för skjutsbesvärets utgörande nu mera är vida
högre, än då sistnämnde belopp bestämdes, kan detsamma ej anses vidare
utgöra skälig vedergällning för delta besvär. Orsaken, hvarför allmän förhöjning
af skjutslegan sedermera icke blifvit beviljad, bar otvifvelaktigt varit
den, att man befarat genom en sådan åtgärd motverka införandet af
skjutsentreprenader. Emedlertid torde det vara obestridligt, att skjutsstationer
finnas, der sådane entreprenader ännu en längre tid icke skola kunna
tillvägabringas, utan så stora uppoffringar å de skjutsskyldiges sida, att desse,
ehuru ringa och otillräcklig den gamla skjutslegan än är, dock måste
anse för sig fördelaktigare alt, mot en dylik otillräcklig vedergällning, fortfarande
utgöra skjutsningsbesväret in natura; och vid sådane förhållanden
synes det vara obilligt, att de skjutsskydd i ge ej skulle komma i åtnjutande
af någon förhöjning. På det likväl sådan förhöjning må kunna beviljas,
Allmänna Besvärs- oeh Ekonomi-V Iskottets Utlåtande, N:o i2i. 13
utan att lunder derigenom uppkommer för förnyande af entreprenad-kontrakter
vid de stationer, der sådane redan blifvit ingångne, eller afslutande
af nya dylika .kontrakter, anser Utskottet nödigt, att någon skillnad emellan
den ordinarie skjutslegan och den, som gäller för entreprenadskjuts, fortfarande
bibehålles; hvadan Utskottet, som icke anser skäligt att föreslå någon
tillökning i legan för sistnämnde slags skjuts, vördsamligen tillstyrker Rikets
Ständer,
alt uti underdånig skrifvelse bos Kongl. Maj-.t anhålla, att,
med bibehållande af den för entreprenadskjuts gällande lega,
legan för annan vid landt-gästgifverierne utgående skjuts
måtte varda bestämd till 20 sk. b:ko.
Hvad deremot angår åtskillige motionärers yrkanden om förhöjning af
skjutslegan i städerna till 28 sk., äfven der skjutsen icke är på entreprenad
upplåten, finnér Utskottet sig böra föreslå,
att någon åtgärd i anledning af dessa framställningar icke
må vidtagas.
Vidkommande sedermera de utaf någre bland ifrågavarande motionärer
gjorde framställningar, ej mindre att närmare, för de skjutsskyldige fördelaktigare,
föreskrifter måtte meddelas i afseende på det antal hästar, som af
skjutsentreprenör bör de resande vid anfordran tillhandahållas m. m., än
äfven att frågor i berörde hänseenden, hvilka nu afgöras af Konungens Befallningshafvande,
måtte i stället bero på domares och nämnds pröfning;
så, enär, på sätt Utskottet ofvan anfört, förslag i förstnämnde afseende vid
sednaste riksdag förevarit och föranledt underdånig skrifvelse från Rikets
Ständer till Kongl. Maj:t, som dock icke funnit skäl i anledning deraf vidtaga
någon åtgärd, synes det olämpligt, att Rikets Ständer skulle nu ånyo ingå
med underdånig skrifvelse i samma ämne. Det skulle dessutom säkerligen äfven
för de skjutsskyldige medföra mera olägenheter, än gagn, om Konungens
Befallningshafvande vid reglering i dessa fall voro bundne af så bestämda
föreskrifter, att de icke kunde, efter sig företeende omständigheter, med
tillbörlig omtanka om orternas fördel tillvägagå; hvartill kommer att, enligt
hvad Utskottet har sig bekant, vederbörande embetsmyndighet, på anförd
klagan öfver Konungens Befallningshafvandes beslut i dylika frågor, meddelat
rättelse i sådane beslut, der skäl dertill ansetts vara förhanden; i följd
häraf och då frågor om reglering i detta fall till beskaffenheten obestridligen
tillhöra förvaltnings-myndigheternes och ej domaremaktens pröfning,
så att den föreslagna öfverflyttningen deraf till denna sednare icke lämpligen
kan ega rum, får Utskottet hemställa,
16
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N.-o 121-
huruvida icke framställningarne i dessa delar niå lemnäs
utan afseende.
I afseende på Herr A. A■ Bergers motion om inskränkning i den frihet
från skjutsning, som af nämndemän åtnjtrtes, så att nämndeman, ehurri
många hemman, han innehade eller brukade, icke finge åtnjuta dylik befrielse
för mera än en häst, får Utskottet anföra, att, jemlikt de föreskrifter,
som äro gifne uti ifrågavarande afseende och hvilka innefattas i en af Kammar-kollegium
den 18 December 1821 utfärdad Kungörelse, berörde, åt
deri Ordinarie häradsnämnden beviljade, förmån icke gäller i afseende på
reserv- och gästgifverilremmans skjutsningsskyldighet, utan bloLt för håll- och
krono-skjuts, och att således det för öfrige skjutsskyldige betungande förhållande,
sorn motionären uppgifvit, blott i ringa mån synes kunna härigenom
uppkomma; hvadan och då den olikhet i förmåner, sorn möjligen kan ega
runi i anseende dertill, alt de hemman, för hvilka berörde frihet åtnjutes,
kunna vara större eller mindre, icke skulle aflijelpas genom den af motionären
föreslagne förändring, enär skjutslagens olika storlek i allt fall skulle
i sådant afseende inverka, Utskottet får, i öfverensstämmelse med hvad Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet vid sednaste riksdag (Utlåtande
N:o 2G) i dylik fråga tillstyrkt och sorn af Rikets Ständer bifallits, Vördsamligen
hemställa,
att ifrågavarande förslag mätte lemnäs titan åtgärd.
Härefter förekommer tredje huf vudf r ågan, huruvida städernes
skj utshingsskyldighet må utgöras på gemensam bekostnad.
Detta förslag, som äl' afgifvet af Herr Rudling> innefattar ätt, genom
skeende entreprönad-auktion i hvarje stad, bestämmas skulle hvad kostnaden
för skjutsens bestridande derstädes, under 10 år i sönder, kornme att utgöra,
samt att Summan af de sCrskilde kostnadsbeloppen derefter fördelades
på alla Rikets Städer efter Såirima grund, soni blifvit följd vid fördelningen
af städernes båtsmanshåll.
I afseende härå får Utskottet anföra, ätt én sådan fördelning af köstiiadeii
för städernes skjutsningsbesvär, som af motionären föreslagits, ingalunda
synes vära rättvis och Hillig, enär det mer och mindre betungande uti
Skjulsningen från städernö inerändels är beroende' af rörelsens liflighet inom
hvarje stad, i hvilket afseende åter större eller mindre fördel staden tillskyndas.
Uétt äf motionären föreslagne fördélningsgrund, eller densamma, som gäller
för deltagande i städernes Båtsmanshåll, nemligen: borgerlig rörelse, hus och
tomter
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o Ml.
17
tomter samt stadsjord, torde ej eller vara med billighet förenlig, helst genom
antagande deraf kostnaden för skjntsningshesväret, som nu åligger Borgerskapet,
skulle jemväl komma att utsträckas till egare af hus och tomter,
hvilka i allmänhet torde förut vara mera beskattade, än städernas borgerskap.
Då nu härtill vidare kommer, att den föreslagne gemensamma förvaltningen
skulle föranleda betydligt ökade kostnader, dels för aflönande af
den personal, som blefve erforderlig för förvaltning af städernes bidrag och
granskning af de räkenskaper, som inom städerne måste för ändamålet förås,
i afseende å hvilka omständigheter motionen icke innehåller något förslag,
dels ock i anseende dertill, att hvarje stad för sig, efter en sådan reglering,
blefve mindre, än förut, intresserad för nedsättning af entreprenad-kostnaden,
finner Utskottet sig böra
afstyrka Herr Rudlings ifrågavarande förslag.
Beträffande derefter Herr Rudlings i öfrigt gjorda framställningar, åsyftande,
dels att skjutsningsbesväret i staden Eksjö skulle af staten öfvertagas,
dels att detta besvär skulle delas af alla, som i staden bygga och bo, efter
bevillningsgrund, dels om anslående af reservhemman åt staden från kringliggande
landsbyggd och dels om skjutslegans förhöjning, så väl i nämnde
stad, som staden Jönköping; så, enär motionären icke med några officiella
uppgifter bestyrkt det, såsom skäl för dessa framställningar, åberopade förhålla
de, att skjutsningsbesväret uti ifrågavarande två städer skulle vara
mer än vanligt betungande, samt det icke synes vara lämpligt, att Rikets
Ständer befattade sig med frågor af förevarande slag, hvilka blott röra enskilda
orter och kunna af vederbörande förvaltningsmyndigheter upptagas
och afgöras, hemställer Utskottet,
huruvida icke nu ifrågavarande framställningar böra lemnäs
utan afseende.
Hvad vidare angår riksdagsmannen Nils Anderssons motion, innefattande
fjerde hufvud/rågan om anställande af undersökningar
genom Konungen s Befallningshafvande, rörande derför
skjutsningen från städerna, emellan dessa och landsbygden
uppg] or de af tals bes kaff enhet samt om vidtagande af nödiga
rättelser i anledning deraf; så och enär det är Konungens Befallningshafvande
öppet, att, efter anmälan, vidtaga de förändringar i afseende
härpå, som lagligen kunna ske och hvartill fog förefinnes, anser Utskottet
någon åtgärd af Rikets Ständer i anledning af denna
motion icke vara erforderlig.
Bih. till R. St. Brot. 1850 & 1851. 8 Sami. 29 Baft. 3
18
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o i2E
Utskottet går härefter att yttra sig öfver femte huf vudf råg an,
som angår kungs- och kr ono-skj utsen.
Sedan Utskottet här ofvan afstyrkt Riksdagsfullmäktige Ola Perssons
och Lars Anderssons förslag till åvägabringande af håll- och reserv-skjutsens
fullkomliga upphörande, får Utskottet, i följd af dess berörda yttrande, föreslå,
att dessa motionärers, i sammanhang med nämnda förslag, gjorda framställningar
om kungs- och krono-skjuts-besvärets utsträckning till alla hemman,
måtte anses förfallne.
Beträffande Nils Anderssons, Jöns Erik Erikssons och Petter Gabrielssons
yrkanden om förhöjning af legan för kungs- och krono-skjuts till 24 sk.
banko, får Utskottet anföra, att detta besvär väl i allmänhet nu mera sällan
påkommer, men att deremot vissa orter, i anseende till belägenheten, äro
ofta betungade dermed; och torde det derföre vara billigt, att en förhöjning
i denna lega, likasom för gästgifvareskjutsen, varder beviljad; hvadan Utskottet,
under åberopande af sitt i berörda afseende afgifna utlåtande, tillstyrker,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl Maj:t i underdånighet
anhålla, det legan för kungs-och krono-skjuts må varda
bestämd till 20 sk. banko.
Hvad angår Riksdagsfullmäktigen Per Sahlströms motion, så vidt den
åsyftar, att reservhemman, som i skjutsentreprenad icke ingått, skulle åläggas
utgöra den skjuts och de skyldigheten, som åligga hemman inom håll-laget,
så får Utskottet erinra, att innehafvare af reservhemman, som i sådan entreprenad
icke ingått, enligt Kongl. Cirkulärbrefvet af den 2 Augusti 1844, är
pligtig att utgöra skjuts i vanlig tur mot den lägre skjutslegan, och att således
skäl icke förefinnes för upphörande af den frihet från vissa besvär,
hvilken för reservskjutsskyldigheten är bestämd; hemställande Utskottet alltså,
att motionen i denna del icke må vinna afseende.
Vidkommande deremot den del af Sahlströms motion, som afser, att
reservhemman, hvilket ingått i skjuts-entreprenad, skulle, så länge entreprenaden
fortfar, utgöra kronoskjuts i likhet med hållhemman, så vida det förra
icke till entreprenad-kostnaden lemnade högre bidrag, än det sednare,
får Utskottet fästa uppmärksamheten derpå, att, som skyldigheten för reservhemman
att in natura utgöra skjuts genom skjuts-entreprenads tillvägabringande
upphör för den tid, entreprenaden eger rum, anledningen, hvarför
dylika hemman i allmänhet äro ifrån utgörande af kronoskjuts befriade, eller
att deras hästar böra för skjutsning af resande hållas i beredskap, i och med
detsamma icke vidare förefinnes; och som, enligt hvad Utskottet blifvit
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Vts/iollcls Utlåtande, N.-o 121.
1»
nieddeladt, rese rvh em man, oaktadt nämnda förhållande, uti uppkomna tvister
förklarats fortfarande vara från utgörande af kronoskjuts befriade, föreslår
Utskottet vördsamligen,
att Rikets Ständer må till Kongl. Maj:t aflåta underdånig
skrifvelse, med anhållan, att stadgas måtte, det reservhemman,
som i skjutsentreprenad ingått, skall, så länge entreprenaden
fortfar, utgöra kronoskjuts i likhet med
hållhemman, så vida reservhemmanet ej bidrager till entreprenad-kostnaden
i högre mån än håll hemmanet.
Hvad vidare beträffar sjette hufvud/rågan, eller om förhöjning
af vagnslegan, i hvilket afseende yrkanden blifvit framställde
af Riksdagsmännen Ola Perston och Per Pålsson, så och med afseende å
den förhöjning i skjutslega!!, Utskottet här ofvan föreslagit, finner Utskottet
sig ega skäl att
afstyrka den föreslagna förhöjningen af vagnslegan.
Slutligen går Utskottet att meddela Utlåtande öfver den af Riksdags-fullmäktigen
Nils Andersson, i sammanhang med hans motion rörande skjutsningsväsendet,
gjorda yrkande, att ersättning för resor i embets-ärenden skulle
utgå efter en förändrad beräkning, så att den åtnjutes endast för det antal
hästar, som verkligen behöfver begagnas.
Vid förlidne riksdag var äfven denna fråga å bane, men framställningen
derom vann icke vidare afseende, än att Rikets Ständer till Kongl.
Majit afläto underdånig skrifvelse, med anhållan, det Kongl. Majit täcktes
taga i nådigt öfvervägande, hvilka förändringar i rese-reglementet den förhöjda
legan för entreprenad-skjuts kunde göra nödvändiga; i anledning hvaraf
Kongl. Majit, som redan förut låtit upprätta ett nytt förslag till rese-reglemente,
infordrat upplysningar från Dess Befallnings-hafvande i afseende på skjutsentreprenaders
ingående inom Länen; och sedan berörde upplysningar vid
slutet af nästlidet år inkommit, bar någon åtgärd uti ärendet icke vidare egt
rum.
Då frågan örn utfärdande af nytt Rese-reglemente sålunda är på Kongl.
Majlis Nådiga pröfning beroende, tillstyrker Utskottet,
att Riksdags-fullmäktigen Nils Anderssons ifrågavarande
framställning ej må till åtgärd föranleda.
Stockholm den 11 Juli 1851,
20
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Vtskottets Utlåtande, N.-o 12i.
Emot Utskottets beslut anmälde Herr Prosten Qviding följande reservation
:
” Vid denna fråga har jag varit af skiljaktiga åsigter med Utskottets pluralitet,
och sammanfattar derföre desse i en reservation emot de fattade besluten.
Jag bar ansett, att hela skjuts-och postväsendet bör utaf staten öfvertagas,
dels emedan det eljest icke kan vinna den fullkomlighet, sorn är enlig med
tidens behof af förbättrade kommunikations-medel, dels åter, emedan jordbruket
icke på annat sätt kan blifva befriadt från en på detsamma hvilande,
lika obillig, som skadlig börda. Jag har dock för närvarande inskränkt mig
till d en önskan, att denna princip skulle af Utskottet uttalats, i förening
med tillstyrkande af en underdånig skrifvelse, genom hvilken Kongl. Maj:ts
Regering anmodades att vidtaga de undersökningar och öfriga förberedande
åtgärder, som voro nödiga för att bedöma, om, när och huru ett beslut om
statens öfvertagande af skjuts- och postväsendet kunde bringas till verkställighet.
Under tiden och intilldess en sådan verkställighet kunde, ega rum,
borde det tryckande i skjutsbördan lindras så mycket som möjligt. Entreprenad-inrättningen
åsyftade en sådan lindring, men det afsedda goda ändamålet
dermed har på de flesta orter icke kunnat vinnas af den orsak,
att för åstadkommandet af entreprenader fordrades, utöfver den skjuts-legan,
sorn tillföll entreprenören, serskildta betydliga ofta kontanta tillskott, hvilka
de skjutsskyldige antingen icke kunde anskaffa eller ock funno så höga, att
de icke kunde finna sig i deras utgörande. Att ett tillskott varit erforderligt,
utvisar, att skjuts-legan varit för låg för att betäcka den skjuts-skyldiges
eller entreprenörens kostnad. En följd häraf blir naturligen, att skjuts-legan
måste höjas derhän, att den betäcker kostnaden. Jag måste således ogilla
plurali tetens beslut att icke tillstyrka förhöjning i skjuts-legan för entreprenadskjuts.
Det är tydligt, att, då man icke vill medlen, hvarigenom
sådan inrättning kan åstadkommas, man med detsamma gör den derom
utfärdade författning nära nog omöjlig att verkställa.
Då billigheten fordrar, att all skjuts-lega bestämmes efter den kostnad,
som skjutshållning orsakar, så inser jag icke något skäl, att skjuts-legan
skall vara mindre, der ingen entreprenadskjuts finnes, än der sådan har
kommit till stånd. Skjutshållet är lika långt för den ene som för den
andre, och när det öfverväges, att entreprenören alltid är beredd på skjuts,
samt endast för delta ändamål håller hästar och vagndon, men bonden
deremot, som sjelf skjutsar, har att passa på sitt jordbruk, derifrån han i
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-IIIskollets Utlåtande, N.-o 122.
21
eu bråd vår eller eu kinkig höst nödgas taga dragare och folk, ofta till för
honom kännbar förlust, så är snarare skäl, alt skjuts-lega för bonden bör vara
högre än för entrepeneuren.
Det vore således icke obilligt, att skjuts-legan bestämdes åtminstone till
lika belopp.
Såvida skjuts-legan kan till sitt belopp efter här antydda grunder bestämmas
generelt för hela riket, och icke snarare det bör åt Kongl. Maj:t
öfverlåtas att, efter vederbörandes hörande, bestämma den, som på llere ställen
skett, serskildt för olike orter, anser jag den icke kunna utsättas till
mindre än 28 ä 32 sk. b:ko per mil för hvarje häst och förklarar derföre
den ringa förhöjningen till 20 sk. b.ko, som Utskottet föreslagit, allt för
ringa och icke motsvarig kostnad och besvär.”
N:0 122.
Ank. till Exp. Utsk. den 12 Juni 1851, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af återremiss utaf Betänkandet
N:o 61, i fråga om inskränkning af den genom
Kongl. Förordningen den 22 December 1846 beviljade
frihet att å landet idka handel m. m.
Om förmäldte Betänkande, som innefattar yttranden i åtta serskilda frågor,
har blifvit återremitteradt af Högloflige Ridderskapet och Adeln i 4:de
punkten, af Högvördige Preste-Ståndet, hvad hela Utlåtandet angår, samt af
Välloflige Borgare-Ståndet i 4:de och 5:te punkterna; hvaremot samma Betänkande
blifvit af Adeln och Borgare-Ståndet i de icke återremitterade delarne
och af Hedervärda Bonde-Ståndet i samtlige punkterna bifallet. Då
sålunda tre Riksstånd godkänt Utlåtandet i 1. 2. 3. 6. 7 och 8 punkterna,
samt den i 5:te punkten förekommande fråga genom två Riksstånds bifall
till Utskottets afstyrkande Utlåtande förfallit, återstår endast till vidare behandling
den i 4:de punkten förekommande fråga.
Denna fråga angår de ändringar, som i 25 § af omförmälde Kongl.
Förordning blifvit föreslagna, dels af Herr Grefve Mörner, Otto Gabriel,
22
Allmänna Besvärs- och Ekonomi* Vtskottets Utlåtande, IV.<? i 22.
alt efter de i samma § förekommande orden: ”finnes laga hinder emot bifall
till ansökningen ej förekomma”, skulle tilläggas: ”samt församlingen
der handelsboden skulle öppnas, densamma tillstyrkt'’; och dels af Riksdagsfullmäktige!)
Jonas Christoffersson från Wermlands län, att då någon
hos Konungens Befallningshafvande gör ansökan att få på landet idka handel
i öppen salubod, Konungens Befallningshafvande mätte lemna sockennämnd
i den församling, inom hvilken den sökande vill idka handelsrörelse,
tillfälle att inom viss tid öfver ansökningen sig yttra, och att, i händelse
sockennäinnden enhälligt skulle förklara, att församlingen ej hade behof af
någon handlande och förthy afstyrkte bifall till ansökningen, densamma då
icke måtte bifallas.
Uli återremitterade Utlåtandet har Utskottet afstyrkt omförmäldte förslag,
på den grund, att genom stadgandet i Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse
den 18 Januari 1850 blifvit föreskrifvet, att, då ansökning uti ifrågavarande
afseende hos Konungens Befallningshafvande göres, det åligger Konungens
Befallningshafvande att, genom delgifvande af ansökningshandlingarne, lemna
sockennämnden i den församling, der handeln skulle komma att idkas, tillfälle
att öfver ansökningen sig yttra, genom hvilket stadgande Utskottet ansett
församlingarnes rätt uti ifrågavarande hänseende tillräckligen bevarad.
Vid återremissen af ifrågavarande Utlåtande har hufvudsakligen blifvit
anfördt: dels att omförmälde Kongl. Kungörelse väl innehåller, att sockennämnd
skall höras öfver ansökning att få idka landthandel, men att detta
vore utan betydelse, så länge Konungens Befallningshafvande kunde, utan
afseende å sockennämndens afstyrkande, sådan ansökan bevilja; dels att Utskottet
ej fästat tillbörligt afseende å hvad den ene af motionärerne uti ifrågavarande
afseende yrkat, nemligen att församlingen, och ej sockennämnden,
skulle i dylika ärenden höras; dels ock att, enligt gällande föreskrifter, Konungens
Befallningshafvande icke voro satt i tillfälle alt, med afseende å
församlingens behof eller önskan i fråga om salubods öppnande, meddela
beslut öfver ansökning i sådant afseende, enär bifall dertill icke kunde vägras,
så vida sökanden blott innehade de egenskaper, som för sådan handelsrättighets
utöfvande i 1 § af Förordningen äro bestämda; varande derföre
yrkadt, dels alt dylik rättighet icke finge beviljas, utan att församlingen,
som frågan rörde, dertill lemnat samtycke, och dels att Konungens Befallningshafvande
måtte ega att, efter sig företeende omständigheter, pröfva ansökningar
att få idka landthandel.
Utskottet har tagit i behörigt öfvervägande, hvad sålunda anfördt blifvit;
oell då den hvarje svensk man tillagda försörjningsrätt, hvilken såsom
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N;o i22.
2.5
en grundsats genomgår de nyare näringsförfattningarne här i landet, egentligen
mera alser handtverk eller andra produktiva yrken, än handel, sami,
med afseende å den stora vigt, som vid återremisserna blifvit fästad dervid,
att landthandlande ick'e må, mot församlingarnes bestridande, kunna dessa
påtrugas, samt å den erfarenhet, sorn än mera allmänt blifvit utlalad derom,
att genom landthandlande demoralisation skulle spridas, och ökade tillfällen
lill onödiga utgifter allmogen beredas, finner Utskottet sig böra, med frånträdande
af sitt förra Utlåtande i ämnet, tillstyrka,
att Rikets Ständer må bos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, att, med ändring af 2 mom, i 6 § och 25 § i
Kongl. Handelsordningen af den 22 December 1846, stadgas
måtte, att, sedan församlingen, inom hvilken handelsbods
anläggning sökes, öfver ansökningen blifvit hörd,
Kongl. Majits Befallningshafvande eger att i ämnet beslut
meddela; vederbörande dock öppet lemnadt att, i händelse
af befogenhet, deröfver i laga ordning besvär anföra.
Stockholm den 11 Juli 1851.
STOCKHOLM, Ecksteinska Boktryckeriet, 1851.
Allm. Besv. och Ekon.-Utskottets Utlåtande, N.-o 123.
t
N:o 123.
Ank. lill Exp.-Utsk. den 26 Juli 1851, kl. 2 e. re.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om åtgärders vidtagande
för verkställighet i Sverige af norrska och i Norrige af
svenska embetsmy tidig heters beslut.
Under åberopande af, alt erforderliga bestämmelser för närvarande saknades,
angående de rättsförhållanden, som kunna uppkomma emellan inbyggarne i de förenade
rikena Sverige och Norrige, oell med erinran om de ömsesidiga olägenheter,
hvilka af denna brist äro en följd, bar Riksdagsfullmäktigen A. hylander från
Wermlands län, uti en af Riksdagsmännen Per Hansson, Nils Andersson och
Per Persson från Wermlands län, Lars Rasmusson från Röhus län, Lars Gezelius
frän stora Kopparbergs län, Nils Strindlund från Westernorrlands län samt Efraim
Larsson, Anders Eriksson och Arvid Arvidsson från Elfsborgs län, biträdd,
till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad motion, föreslagit, att till
Kongl. Majit mätte från Rikets Ständer allåtas underdånig skrifvelse, ”med begäran
om vidtagande, så skyndsamt som möjligt, och bos nu pågående Storthing
af sådane åtgärder, hvarigenom frågorna, så väl om skyldigheten för det ena rikets
innebyggare att hörsamma af auktoritelerne i det andra utfärdade kallelser,
som angående den exekutiva kraften af ömsesidiga domar och utslag, tillhörande
den enskilda och allmänna rättens område i tviste- och brottmålsväg, må blifva genom
bestämda öfverenskommelse!- rikena emellan ändamålsenligt reglerade;” varande,
lill närmare utveckling af skälen för detta förslag, åberopad!, Konslitutions-Utskottets,
uti dess memorial N:o 6, angående verkställd granskning af de uti Statsrådet
förde protokoll, under litt. A. punkten II, afgifne yttrande.
Bih. litt R. St. Brot. 1850 & 1851, 8 Samt. 30 Haft. 1
Allm. Besv. och Ekon.-Utskottets Utlåtande, N:o 123.
Uti nämnde punkt förmäles: att protokollen för finans-ärenden upptaga åtskillige
underdäniga förfrågningar, luiru förhållas borde med böter och vitén, till hvilka
norrske undersåter blifvit af svensk domstol fällde, men som sedermera icke kunnat
indrifvas, i anseende dertill, att de sakfällde från riket sig hegifvit, utan att
dessförinnan hafva hötes- eller vites-beloppen erlagt5 att sålunda en dylik förfrågan
från Kongl. Kammar-rätten inkommit, i anledning deraf, att, vid granskning
af Wermlands läns landsbok för år 1843 och kronoräkenskaperna för Norrsysslets
fögderi, det befunnits, att, efter det fyra norrske undersåter, hvilka blifvit
för skogsåverkan inom svenska gränsen af vederbörande Härads-rätt dömde att
böta hvardera 240 r:dr, amtmannen i Hedemarkens arnt, vid skedd utsökning af
dessa medel hos de sakfällde. i Norrige, förmält sig icke kunna bötesbeloppen uttaga,
emedan de bötfallde voro, såsom orden lydde, ”uvillige at belale;” oell att
derefter Landshöfdinge-embetet i berörde län, genom resolution den 13 September
1844, under åberopande af Kongl. Brefvet den 10 Augusti 1823, förklarat, det
skulle, vid sådant förhållande, dessa bötesbelopp ur räkenskaperna alföras; att en
annan dylik förfrågan blifvit af Kammar-rätten framställd, i anledning af Konungens
Befallningshafvandes i Götheborgs och Bohus län den 23 Februari 1847 meddelade
resolution derom, att de vitesböter, 6 r:dr 32 sk., som vid 1845 års sommarting
med Tanums och Bullarens härader blifvit en norrsk man ådömde och
hvilka denne sedermera, enligt tillkännagifvande af vederbörande embetsmyndighet
i Norrige, förklarat sig ej vara sinnad att erlägga, skulle, med stöd af nyss oinförmäldte
Kongl. Bref af den 10 Augusti 1825, i kronoräkenskaperna afskrifvas;
att ytterligare en sådan förfrågan inkommit från Konungens Befallningshafvande i
stora Kopparbergs län, med anledning af ett vid vintertinget med Malungs och
Lima socknar år 1847 afdömdt mål, rörande olofligt timmerhygge af två norrske
män, hvilka af Härads-rätten blifvit fällde att utgifva försulet vite, 6 r:dr 32
sk. hvardera, men sedermera, då beloppen genom amtmannen i Hedemarkens arnt
blifvit hos dem utfordrade, vägrat betalning, under förklarande, att den för dem
uppviste handling saknade exekutif kraft; att, sedan Härads-rättens utslag blifvit
bemälde amtman för ytterligare verkställighet tillsändt, denne, uti svar lill Konungens
Befallningshafvande, förklarat sig icke kunna vidtaga någon åtgärd för böternes
indrifvande, sedan så lång tid från utslagets datum förflutit; samt slutligen
att Kongl. Majit, i anledning af de skedde förfrågningarne, i nåder förklarat, att
förenämnde belopp skulle i kronoräkenskaperne balanseras, samt att det på vederbörande
skulle ankomma, att, i den mån tillfälle dertill yppades, de om ifrågavarande
böter gifne utslag till verkställighet befordra; och har Konstitutions-Ut
-
Allm. Bcsv. och Ekon.-Utskottets Utlåtande, N:o 123.
3
skottet ansett dessa förhållanden ”ådagalägga en ganska betänklig brist-uti regleringen
af erforderliga bestämmelser, angående rättsförhållandena emellan de förenade
rikenas ömsesidiga bebyggare. Det samband, som emellan dessa riken egde
rum, icke blott genom politisk union, utan ock såsom varande grannstater, med
en i midten af deras kontinent löpande långsträckt gräns, måste, i samma mån,
som de gemensamma interessena utvecklade sig, framkalla allt flere och mångfaldigare
förbindelser ,och likaledes äfven konflikter. Häraf alstrades rättsfrågor af flerfaldig
art, i hvilka endast lagarne blefvo skiljedomare. De utslag och domar, som
i sådana mål mellan parter från hvartdera riket meddelades, kunde väl endast bestämmas
efter det rikes lag, der de afkunnades; men, om den rätt, de fastställde,
skulle blifva full verklighet, mäste exekutiv kraft vara dem tillerkänd inom hvartdera
rikets område, på ett sätt, som uteslöt tidsutdrägt och omgång och med säkerhet
befordrade det genom domen erkända rätta till sitt mål, verkställighet och
efterrättelse. Rättsskipningen Ange eljest skenet af betydelselöshet och vanmagt
och, i stället att befordra, bidroge den sålunda att undergräfva grannsämja och
vänskap emellan brödrafolken. Åtskilliga Europeiska stater funnos, hvilkas lagar
en gång för alla berättigat domaren att åt utslag och domar af icke kriminel natur,
utfärdade i främmande land mot inhemsk eller utländsk, i landet boende, man, äfvensom
åt fordringsanspråk, grundade på domar i brottmål, meddela exsequatur,
utan annan af domaren företagen pröfning, än att domen vore verklig och ej stridande
mot landets positiva interessen och offentliga rätt. Ett än större antal stater
hade i sina lagar erkänt samma grundsatts, med förbehåll af reciprocitet; och uti
norra Amerika vore det så väl uti konstitutions-akten stadgadt, som sedermera genom
en kongress-akt af den 26 Maj 1790 närmare bestämdt, att domar, gifna i
en af de till federalionen hörande stater, skulle ega fullt gällande kraft äfven i de
andre. Dessa grundsatser, antagne positivt, med en eller annan modifikation, i de
flesta civiliserade länder, voro en följd icke allenast af ömsesidig nytta och vänskap
staterna emellan, utan ock af rättvisans egen natur, som, utan afseende på de
törmer, under hvilka hon skipades, till sina grundbegrepp öfver allt i civiliserade
länder måste vara sig lik; och hade derföre äfven erkännandet af deras allmänna
giltighet uti den nyare tidens folkrätt blifvit af de utmärktaste rättslärde yrkadt
såsom en rättsfordran i sig sjelf. Bland de få länder i Europa, der dessa grundsatser
hvarken enligt lag eller praxis ännu erkändes, befunno sig Sverige och
Norrige, hvilka, ehuru förenade genom politisk union, dock stodo i afseende på
sina inlernationela rättsförhållanden lill hvarandra ännu på en så främmande fot,
alt icke ens frågorna om den exekutiva kraften af ömsesidiga, till den enskilda
4 Allm. Besv. och Ekon.-Utskoltcts Utlåtande, N:o 123.
rättens område hörande, domar blifvit genom bestämda öfverenskommelser reglerade.
”
Hvad sålunda förekommit bar Utskottet tagit i öfvervägande; och lar Utskottet
till en början upplysa, att bestämmelser uti ifrågavarande hänseende, så
vidt brottmål beträffar, äro meddelade genom de under den 11 September 1818
för Norrige och den 1 Juni 1819 för Sverige utfärdade Kongl, förordningar,
hvilka stadga, ”huru förfaras skall med sådane personers anhållande och tilltalande,
hvilka begå förbrytelser i ett af de förenade rikena och derefter till det andra
afvika.”
Hvad deremot angår frågan om verkställighet i Sverige eller Norrige af beslut,
meddeladt utaf embetsmyndighet i det andra landet, hvarigenom antingen någon
kallas att inställa sig inför embetsmyndigheten, eller ock betalning af skuld eller
af ersättnings- och bötes-belopp blifvit ålagd; så saknas i afseende härå stadganden
helt och hållet, ehuru uti ofvan omförmälde Kongl, bref af den 10 Augusti
1825 blifvit förutsatt, alt ”en lag till bestämmande af exekutions-förfatlningarnes
ömsesidiga tillämpning i Sverige och Norrige” skulle blifva utfärdad; och anser
Utskottet derföre samt uppå de skäl, hvilka blifvit utaf Konstilutions-utskottet
fullständigt utvecklade, det vara serdeles vigtigt och behöfligt, alt föreskrifter uti
berörda hänseenden må varda meddelade, och får alltså vördsamligen föreslå Rikets
Ständer,
att uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj: t anhålla, det
åtgärder måtte, så skyndsamt som möjligt, vidtagas lill beredande
deraf, att frågorna ej mindre om skyldigheten för
hvartdera rikets inbyggare äfvensom för person, hvilken uppehåller
sig i ettdera af de förenade rikena, att hörsamma kallelse,
utfärdad af embetsmyndighet i det andra riket, än ock
om den exekutiva kraften af ömsesidiga domar och utslag, tillhörande
den enskilda eller allmänna rättens område, må blifva
genom bestämda öfverenskommelser rikena emellan reglerade.
Stockholm den 24 Juli 1851.
Allm. Best, och Ekon.-Utskottets Utlåtande, N:o 124,
5
N:o 124.
Ank. till Exp.-Utsk. den 26 Juli 1851, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om tendersökning
af förhållandet med klockare-jor danie på Gottland.
Sedan Riksdagsfullmäktige!! Jakob Lindby frän Gottland uti väckt motion
yrkat, att alla der befintliga klockare-boställsjordar, för hvilka utskylder eller
tjenstbarheter, enligt beting med kyrkoherdarne, till desse af klockarne utgöras,
mätte varda til! klockarnes enskilda och fria disposition öfverlemnade, utan att
pastorernc skulle ega derföre betinga sig några fördelar, men under vilkor, att
klockarne skulle erlägga den för dessa jordar belöpande kronoränta och att pastorerne
skulle åtnjuta motsvarande afdrag å kronoräntan för deras boställen; men
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet, uti dess under N:o 84 vid innevarande
riksmöte afgifne utlåtande, som af samtlige Riks-stånden bifallits, afstyrkt motionen
på den grund, att det vid en på 1740-talet å Gottland verkställd allmän
skattläggnings-förrältning, dervid ifrågavarande jordar blifvit skattlagda under socknarnes
prestebord, antagits, att dessa jordar i allmänhet blifvit upplåtna af kyrkoherde-boställenas
egor, äfvensom att kyrkoherdarne egde öfver jordarne disponera
medelst vidtagande af förändringar dermed, samt enär Utskottet ansett motionärens
förslag leda till jordarnes fullkomliga afsöndrande från boställena; så
har bemälde Riksdagsfullmäktig, under åberopande af 56 § Riksdags-ordningen,
väckt en ny motion, som till Utskottet blifvit remitterad och hvaruti föreslagits,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att en serskild
och noggrannare utredning måtte ske i afseende å klockare-boställsjordarue
på Gottland, huruvida dessa blifvit upptagne å och af ålder tillhört kyrkoherdeboställena
samt att, i den händelse sådant skulle finnas med verkliga förhållandet öfverensstämmande,
Kongl. Majit mätte täckas vidtaga sådana åtgärder, att klockar
-
6
Allm. Bosr. och Elion.-Utskottets Utlåtande, N.-o 124.
lie befriades från de med deras nuvarande löningssätt förbundna svåra åligganden,
att för boställsjordar utgöra dagsverken och annat arbete till presterskapet efter
dettas eget bestämmande och att klockarne på Gottland erhöllo enahanda lönevilkor,
som klockare i öfriga delarne af riket.
Hvad sålunda blifvit föreslaget har af motionären ansetts vara påkallarit utaf
både rättvisa och billighet, emedan ofvannämnde, på 1740-talet förrättade, skattläggning
hade blifvit byggd på otillförlitliga grunder, såsom närmare kunde inhemtas
af skatlläggnings-instrumentet, hvilket bland annat skulle utvisa, att förrättningen
skett utan förutgånget behörigt kungörande och utan att allmogen blifvit
vederbörligen kallad att dervid bevaka sin rätt. Det ovissa och föga utredda
förhållandet hade fortfarande föranledt rättegångar och det vore således, ej allenast
för egarne af de hemman, inuti hvilkas egor, på betydligt afstånd från presteborden,
en stor del af klockare-jordarne voro belägne, utan ock för presterne
och klockarne af vigt, att få, en gång för alla, klart och tydligt genom undersökning
bestämdt, huru med dessa jordar sig förhåller, hvarefter först en af behofvet
påkallad reglering af klockare-lönerna kunde ega rum.
I enlighet med hvad motionären uti motionen sig förbehållit, har han sedermera
låtit till Utskottet ingifva en skrift i ämnet, uti hvilken hufvudsakligen anförts:
att, enligt historien, Gottland varit ett af de landskap, hvarest katholska
Religionsbekännelsen tidigare antagits, än i större delen af den öfriga norden;
att sång och annan kyrkomusik utgjorde väsendtligaste delen af denna bekännelses
gudstjenst och att i följd deraf antagas kunde, att den tidens cantores, motsvarande
nutidens klockare, blifvit lorsedde med tillräckliga inkomster, utan att i
detta fall vara beroende af det högre eller lägre presterskapets godtfinnande; att
vid Lutherska lärans införande stora förändringar väl skett i den ”ecklesiastika
ekonomiska lagstiftningen,” men icke haft till föremål att så tillvägagå, som nu
syntes vara för handen, då de jordlägenheter, hvilka från urminnes lider blifvit
tillagde socknarnes klockare, skola tillhöra kyrkoherdarne att disponera, med rätt
och magt till bestämmande af dagsverks-skyldigheter och andre onera för dessa
lägenheter; att antagas kunde, det preste- och klockare-borden på Gottland vid
samma tid blifvit anslagne, icke genom någon konglig donation, utan såsom frivilligt
afträdde till så väl presten som klockaren af Gottlandska fria och sjelfständiga
skatlemän, hvilka egde sin jord utan annan förbindelse, än den, att till
Sveriges Konung erlägga en bestämd årlig afgift, m. m.; att således klockare och
skolmästare på Gottland egde lika rätt, som pastorerne, att tillgodonjuta de åt dem
anslagna jordlägenheter; och alt dessutom förekomme, att vid den allmänna refning,
Allm. Besv. och Ekon.-Utskottets Utlåtande, N:o 124.
/
sorn föregått skattläggningen på Gottland, klockarelägenheterne blifvit på de upprättade
sockenkartorne bestämdt anförda till innehåll och figurer, såsom inhemtas
kunde af nämnde i Kongl. General-landtmäteri-kontoret befintliga kartor.
Utskottet bar tagit förevarande motion i behörigt öfvervägande • och finner
Utskottet, som icke är i tillfälle att utreda, huruvida skattläggnings-kommissionens
antagande, det klockare-jordarne på Gottland skulle vara under presteborden
lydande, må hafva blifvit grundadt på en fullt formenlig och noggrann undersökning
af förhållandet, skäl dock icke vara för banden att tillstyrka Rikets Ständer
att bos Kongl. Maj:t i underdånighet begära företagandet af den utaf motionären
ifrågaställda, med betydlig kostnad förenade, allmänna utredning af berörda förhållande,
emedan det är vederbörande inom hvarje församling öppet, att i rättsväg
söka göra de anspråk uti ifrågavarande afseende emot kyrkoherde-boställena gällande,
hvartill fog möjligen kan förefinnas.
Deremot och om äfven det icke kunnat visas, att det för banden varande
förhållandet med klockarnes på Gottland boställs-jordar fedt till missbruk genom
klockarnes betungande utöfver billighet med utskylder och tjenstbarheter till kyrkoherdarne;
synes det dock Utskottet vara af vigt, att all anledning till någon
förmodan derom må undanrödjas och att klockarne på Gottland försättas i en mera
oberoende ställning, än hvaruti de för närvarande sig befinna 5 och tillstyrker
Utskottet derföre vördsamligen,
att Rikets Ständer må uti allåtande underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes i nåder anbefalla vederbörande
att söka tillvägabringa en reglering af de utskylder, hvilka
af klockare på Gottland böra till presterskapet derstädes
utgöras för de boställs-jordar, klockarne innehafva, så att
utskylderne blifva för en längre tid bestämde.
Stockholm den 24 Juli 1851.
8
Allm. Best), och Ekon.-Utskottets Utlåtande, N:o 125.
N:o 125.
Alik. till Exp. Utsk. d. 26 Juli t851, kl. 2 e. ra.
Utlåtande, i fråga om optionsrätt för arrendator af annex-
och mensal-hemman, eller för hans enka eller barn,
vid nytt arrendes afslutande.
Sedan Rikets Ständer vid innevarande riksdag, med godkännande af Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 46, beslutat i underdånighet
anhålla, det Kongl. Majit täcktes, efter vederhörandes hörande, i nåder besluta
och påbjuda, att enahanda föreskrifter, som i afseende på utarrenderande af annexoch
mensal-hemman i Bohus län gällande äro, jemväl böra i afseende på dylika
hemman i Skåne, Halland och Blekinge tillämpas; så har Riksdagsfullmäktige!!
Christen Andersson från Malmöhus län uti en till samma Utskott remitterad
motion fästat uppmärksamheten derpå, att den författning, som i nämnde afseende
för Bohus län är gällande, nemligen Kongl. Brefvet den 23 September 1812,
endast innefattade, att dylika hemman inom Bohus län skola på trettio års tid utarrenderas,
så alt kyrkoherde-embetets innehafvare årligen komme alt uppbära en
trettiondedel af städjan samt att konsistorium egde, efter vederbörlig pröfning,
stadfästa eller afslå de gjorda arrende-anbuden, men att samma författning icke
tillförsäkrade arrendatorn den optionsrätt, som redan år '1812 ansetts böra förenas
med stadgandena om militär-boställens utarrenderande,' och hvilken, under det
den beredde hemmans-innehafvaren säkerhet derför, att hemmanet vårdades och
sköttes, så att samma arrende deraf fortfarande kunde utgå, åtminstone till en
del betryggade arrendatorns rätt att bibehålla brukningen af den jord, hvarpå han
nedlagt sitt arbete och kanske mången gång alla sina tillgångar; och bär motionären,
Allm. Besv. arli Ekon.-Utskottets Ulla tande, N:o 125. 9
*
närén, linder förutsättning, att så val presterskapets som arrendatorer i Bohus län
skulle dermed vara lika belåtne, som i Skåne, föreslagit: alt Rikets Ständer
skulle hos Kongl. Majit underdånigst anhålla, att den i deras underdåniga skrifvelse
i ämnet af den 19 Mars innevarande år begärda förändring med utarrendering
af annex- och mensal-hemman i Skåne, Halland och Blekinge, till likhet med
hvad, enligt Kongl. Brefvet den 23 September 1812, eger runi i Bohus län, nådigst
måtte utsträckas derhän, att en sådan optionsrätt, som uti Kongl., Brefvet
den 3 Maj 1821, angående åtskilliga Lunds Domkyrko-hemman, nådigst beviljats
åboer derå, eller ”att förre hemmansinnehafvare och, ifall han död är, hans enka
eller barn, må till arrendet njuta rättighet att antaga det vid auktionen gjorda
högsta anbud, hvilket dock icke får öfverstiga det bestämda maximum,” äfven må
arrendalorer af annex- och mensal-hemman i alla ofvannämnde provinser tillerkännas.
Genom omförmälde nådiga bref af den 3 Maj 1821 är hufvudsakligen stadgadt:
att, när något af Lunds domkyrkas hemman skall utarrenderas, minimum
och maximum såsom arrendebelopp skola, efter Domkyrko-rådets och Hushällssällskapets
hörande, af Landshöfdingen utsättas i spanmål, grundade på hemmanets
beskaffenhet och erfarenheten i afseende på andra arrenden i orten 5 att minimum
skall utgöra minst -|:dels tunna för hvarje tunnland öppen åker; att förre
hemmansinnehafvaren, eller, om han död är, hans enka eller harn, eger antaga
det vid auktionen gjorda högsta arrende-anbud, hvilket icke får öfverstiga maximum;
samt alt, derest minimum ej vid arrende-auktion hjudes, ny auktion bör
hållas.
I afseende på kyrkohemman i Halland hafva, genom nådigt bref af den 2(5
April 1826, enahanda föreskrifter blifvit meddelade, men med några skiljaktigheter,
hvaribland förekommer, att optionsrätten blifvit, hvad dessa hemman angår, utsträckt
lill afliden åbos bröstarfvingar, äfven i aflägsnare led, än det första.
Hvad sålunda förekommit har Utskottet tagit i öfvervägande; och då det
otvifvelaktig! skulle ej blott lända till fördel för arrendatorer af nu ifrågavarande
annex- och mensal-hemman, utan äfven bidraga till sådana hemmans förbättrade
vård och skötsel samt derigenom och efter hand gagna innehafvarne deraf, om
arrendatorer utaf dessa hemman för sig, hustru och barn erhöllo den ifrågavarande
optionsrätten, får Utskottet tillstyrka,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t underdånigst anhålla,
alt, derest Kongl. Majit täckes i nåder bifalla deras,
Bilt. lill B. Sl. Praf. 1850 & 1851. 8 Sami. 30 Haft. 2
Allin. Besv. och Ekon.-Utskottets Utlåtande, N.-o 125.
under den 19 Mars innevarande år, aflåtna underdåniga hemställan
om annex- och mensal-heinmanens i Skåne, Halland
och Blekinge utarrenderande på trettio års tid, arrendatorer
af annex- och mensal-hemman i nämnde provinser, äfvensom
i Bohus län, må för sig, hustru och barn tilläggas enahanda
optionsrätt, som, enligt Kongl. Brefvet den 3 Maj 1821, är,
i afseende på Lunds Domkyrko-hemman, gällande.
Stockholm den 24 Juli 1851.
STOCKHOLM, tryckt hos isaac marcus, 1851.
Allmänna Besvärs- oell Ekonomi- Utskottets Utlåtande, N:o 126.
1
N:o 126.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 27 Juli 1851, kl. 11 f. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion , att rasering af någon.
rikets fä st tang icke måtte vidtagas, innan Rikets
Ständer kommit i. tillfälle att sig deröfver yttra.
Med anledning af Kongl. Maj:ts nådiga beslut af den 19 Februari 1850, om Christianstads
fästnings rasering, bar Herr A. M. Brinck, under åberopande af 56 § Riksdagsordningen,
väckt följande, af Vällofl. Borgare-Ståndet till Allmänna Besvärs- och EkonomiUtskottets
handläggning remitterade, motion, deruti han anfört, att då alla kronans lägenheter,
större eller mindre, som på ett eiler annat sätt kunde medföra någon inkomst eller
fördel för kronan, enligt 77 § Regerings-formen, skola förvaltas efter grunder, dem Rikets
Ständer bestämt, och icke kunde utan deras samtycke kronan afhändas, saknades likväl
närmare bestämmelser om den dispositionsrätt, som Regeringen tillkommer öfver kronans
fästningar. Vid anläggning af ny fästning måste frågorna om dertill nödig mark, så
vida denna är kronans, och om medel för fästningens uppbyggande i öfrigt, till Rikets
Ständers pröfning och beslut hänskjutas; men då, på en eller annan grund, en fullfärdig
fästning icke mer befinnes för sitt ändamål behöflig, ansåges åtgärderna för dess rasering
och anslag af dertill erforderliga medel ensamt ankomma på ett regerings-beslut, af hvilket
en del, eller befallningen om rasering, fattades och utfärdades i kommando-väg, och
den andra delen, eller fråga om de erforderliga penninge-medlen, afgjordes i Stats-rådet.
Denna behandlingsform för så beskaffade ärenden syntes förtjena uppmärksamhet, ej alleBi/i.
till 11. St. Brot. 1850—51. 8 Sami. 31 Haft. 1
2 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet» Utlåtande, A7:o 126.
nast i anseende dertill, att den icke lernnade tillräcklig säkerhet för den omsorgsfulla pröfning,
som borde föregå beslutet uti en för rikets försvar så vigtig fråga, som den om bibehållande
eller raserande af en fästning, utan ock emedan uti ärendet inginge frågor äfven
om disposition af medel för raseringens verkställande och om användande af den derigenom
uppkommande lediga, kronan tillhöriga, mark. Utan förbiseende deraf, att frågor
om en fästnings raserande under krigstid borde ur annan synpunkt betraktas, emedan omständigheterna
dä kunde fordra snabba beslut och skyndsam verkställighet, syntes frågans
behandlingsform under fredstid kunna annorledes ordnas; och bar motionären på dessa
skäl hemställt, alt Rikets Ständer ville, genom underdånig skrifvelse, hos Kongl. Maj:t
göra framställning derom, att raserande af någon bland rikets fästningar icke måtte företagas
under fredstid, innan Rikets Ständer derom blifvit hörde och fått tillfälle att sig deröfver
utlåta.
Hvad sålunda förekommit har Utskottet i öfvervägande tagit-och får, på grund af
de utaf motionären åberopade skäl, samt i likhet med hvad Konstitutions-Utskottet vid
denna frågas behandling uli Memorial N:o 6 Litt. B. mom. Ili sig utlåtit,
vördsamt hemställa, det Rikets Ständer ville hos Kongl. Majit i underdånighet
göra framställning derom, att raserande under fredstid af någon
bland rikets fästningar ej mätte företagas, innan Rikets Ständer öfver
frågan, och hvad dermed sammanhänger, blifvit hörde och fält tillfälle
sig deröfver utlåta.
StockUolm den 24 Juli ISot.
Häremot anfördes följande reservaion af Herr Kontrakts-prosten, Doktor A. Nordström,
som yttrade sig: ”alt, hvad angår raseringen af Christianstads fästning, hvarigenom
motionen blifvit föranledd, denna åtgärd, sedan fästningen blifvit utdömd, företagits i öfverensstämmelse
med Kongl. Majits nådiga Bref till Krigs-kollegium af den 19 Februari
850, på den grund, att fästningen var ofullbordad och, i det skick den sålunda sig be
fann,
oduglig att till eget försvar användas.
I afseende på frågan ej mindre om bestämmandet af en fästnings tillvaro, läge och
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 126. 3
sammansättning, än ock dess rasering, anser jag det vara för fäderneslandet och dess försvar
tvifvelsutan nyttigast, att ordnandet af försvarsverket, hvartill hörer likaväl fästningar
ochjfästningsverk, som vapen, skepp och utredning m. m., lemnäs orubbadt, som hittills,
i högste befälhafvarens hand och att, då militär-förhållandena äro af samma beskaffenhet
i krig, som i fred, inga undantagsstadgar torde böra göras för fredstiden, hvilka, utan att
tillvägabringa någon nytta för saken, endast skulle komma alt leda till inskränkning af
den makt, Konungen, såsom Högste Befälhafvare öfver krigsmakten till lands och sjös, i
kommandomål tillkommer.
Hvad slutligen beträffar kostnaderna för en fästnings raserande, så lärer, om serskildt
anslag för sådant ändamål erfordras, Kongl. Maj:t icke underlåta, att derom till Rikets
Ständer göra nådig framställning, och Rikets Ständer följaktligen komma i tillfälle att
sin åsigt i ämnet uttala; och har, i och för användandet af de kronans lägenheter, som
genom en dylik rasering kunna uppstå, nådig framställning lill Rikets Ständer, jemlikt 77
§ Regerings-formen, äfven egt rum, så ofta afträdandet af dylika lägenheter till enskilde
eller menigheter ifrågakommit, hvarpå såsom exempel må anföras vid afhändandet af
mark efter Malmö f. d. citadell, strandverken i Götheborg och sednast rörande försäljning
af tomter, som genom raseringen af Christianstads fästning uppkommit.
På grund af hvad här förut blifvit anfördt, anser jag Herr Brincki ifrågavarande
motion icke böra till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.”
Uti denna reservation instämde Herrar Hjärne, Harald, Stjerngranat, C. L. F.,
Grefve Taube. H. E., Doktor Björling, Prosten Lagergren och Lektor Daniel Söderberg.
j
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 127.
N:o 127.
Ank. till Exp.-Utsk. den 27 Juli 1851, kl. 11 f. m.
Utlåtandei anledning af väckta motioner om inrättande
af söcken-bibliothek.
Från Höglofiige Ridderskapet och Adeln samt Högvördiga Preste-Ståndet hafva
tvänne motioner rörande detta ärende, af hufvudsakligen enahanda innehåll blifvit remitterade
till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets handläggning, nemligen: l:o) af Herr
Liljenstolpe, Axel Fredrik, samt 2:») af Herr Prosten Cnattingius. h\ ilka, med åberopande af
den, utaf Rikets Ständer i deras underdåniga skrifvelse till Kongl. Majit den 5 Augusti
1848 (N:o 164) uttalade grundsats, att ”ett af de vigtigaste föremålen för statens verksamhet
är att göra alla sina medlemmar i möjligaste måtto delaktiga af upplysningens
välgerningar,” anfört, att det, för vinnande af detta ändamål, icke vore nog med att folkskolorna
väl skötas, men att man måste derjemte, om den allmänna bildning, som hos
ungdomen i dessa framkallas, icke skall urarta till missbildning, i tid vara betänkt på att,
genom anskaffande af allvarliga och verkligt bildande böcker för det yngre slägtet, söka
gifva en ädel rigtning åt den i folkskolan väckta hågen för läsning, hvilket, enligt motionärernes
åsigt, bäst torde låta sig verkställa medelst inrättande af Socken-bibliothek, genom
hvilka icke blott Allmogen skulle sättas i tillfälle att utveckla sina naturliga goda
anlag, utan äfven en säkrare afsättning, än den, som varit att påräkna alltsedan bokhandelsförbindelsen
med Finland år 1815 blef afbruten, beredas åt förläggare af gagneliga,
populära skrifter, samt dymedelst mången talang uppmuntras att vända sin verksamhet åt
allvarliga förädlande arbeten.
Af dessa skäl och då det mäste såsom afgjordt erkännas, dels att sådane sockenbibliothek
borde blifva välgörande, dels att de i Kongl. Stadgan af den 18 Juni 1842 §
10,
Allmänna, Besvärs- och .Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 727 5
10, morn. 2 der orden lyda: ”För underhållande af de i skolan förvärfvade kunskaper
och synnerligen för befrämjandet af en sann Christlig bildning — — åligge det
ock presterskapet att uppmuntra till inrättande och begagnande af socken-bibliothek samt
att dertill tjenliga böcker föreslå” — äro såsom nödvändiga ansedde, och härtill ytterligare
kommer, att inrättandet af dylika socken-bibliothek desto lättare later sig verkställa, som
lokal finnes i hvarje fast folkskola, bibliothekarie i den vid skolan anställde läraren och
inspektores i Pastor och sockennämnd, hafva motionärerna ansett sig böra hemställa, att
Rikets Ständer, genom underdånig skrifvelse, hos Kongl. Majit anhålla, ”att högst-densamme,
efter inhemtade noggranna underrättelser från folkskolorna i riket, täcktes föreslå
Rikets Ständer ett behöfligt anslag till understöd för inrättande af socken-bibliothek, der
sådane icke af skolornas egna medel kunna komma till stånd, samt att derefter en bestämd
nådig befallning om socken-bibliothekers inrättande öfver hela riket, med de enkla reglementariska
föreskrifter, som i ofvan nämnde § af folkskole-stadgan finnas antydde, måtte
blifva utfärdad.”
Detta har Utskottet i öfvervägande tagit, och anser sig böra fästa Rikets Ständers
uppmärksamhet derå, att, i anledning af en utaf Herr Sundler i det Väliofl. Borgare-Ståndet
väckt och derifrån till Stats-Utskottet remitterad motion, innefattande framställning att ett
årligt anslag af 10 Rdr Banko måtte af stats-medel tilldelas hvarje socken i riket till inrättande
af socken-bibliothek, der allmogen samt andra församlingens innebyggare, som
sådant åstundade, kunde, utan afgift, till låns bekomma tjenligfe böcker, Stats-Utskottet, i
utlåtande N:o 89, angående reglering af utgifterne under Riks-statens Åttonde Hufvudtitel,
den 10 sistlidne April (27 punkten) uttalat den åsigt att, då det torde böra ankomma på
församlingarnes skol-direktioner att på egen bekostnad anskaffa de böcker, hvaraf de kunna
anse sig vara i behof, något bidrag af allmänna medel till dylikt föremål icke borde
ifrågakomma och derföre hemställt, att motionen blefve lemnad utan afseende.
Vid detta förhållande och då nyssberörde hemställan är af Rikets Ständer bifallen,
lärer, i Utskottets tanka, motionärernas framställning
om en underdånig anhållan, att Kongl. Majit täcktes af Rikets Ständer
äska anslag till Socken-bibliothek icke kunna föranleda till någon åtgärd.
I ett sednare utlåtande, Nio 1S5, med anledning af Herr Prosten Lagergrens motion, att
då bland de skrifter, som förtjenade komma till den stora allmänhetens kännedom, tidskriften:
Bill. till 11. St. Brot. 1860—51. 8 Sami. 3i Höft. 2
6 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande. N:o 127.
”Läsning för folket” intoge första rummet, med hänsigt til! de afhandlade ämnenas mångfalld,
afhandlingarnes värderika och vexlande innehåll samt populära framställningssätt, nödige
medel, med 12,000 Rdr, matte anvisas till inköp af utkomne 15 årgångar af nämnde
tidskrift, för att kostnadsfritt utdelas till rikets samtlige församlingars folkskolor, har StåtsUtskottet
hemställt, att 12,000 Rdr måtte af Rikets Ständer beviljas, att från Riksgäldskontoret
utgå och ställas till Kong]. Maj:ts nådiga disposition, för att i det uppgifne ändamålet
användas, hvilken hemställan blifvit af samtlige Riks-stånden bifallen. Då således,
i följd af detta Riks ståndens beslut, en gåfva kommer att tillfalla församlingarnes
folkskolor, hvilken i sjelfva verket torde kunna betraktas såsom en lämplig grundval för
blifvande socken-bibliothek, hemställer Utskottet, att Rikets Ständer ville
i underdånig skrifvelse bos Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl.
Majit med befallningen om utdelning af tidskriften, ”Läsning för folket,”
till samtliga folkskolor i riket, förena den nådiga förklaring, att med ifrågavarande
förfogande äfven åsyftades en uppmuntran till menigheterne,
att inrätta socken-bibliothek, der de ej redan finnes anlagda.
*
Stockholm den 24 Juli 1851.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS N. MARCUS, ia?I.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 128.
1
N:0 12S.
Ank. till Exp. Utsk. den 29 Juli 1851, kl. G e. m.
Betänkande, i ättledning af väckt motion om grundräntornas
fördelning och nedsättning.
Herr Grefve LiljecrantSj G. F. har, uti eu från HögloQ. Ridderskapet
oell Adeln till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad motion,
anfört, att, oaktadt ett trettiofemårigt fredslugn inom fosterlandet alstrat eu
måhända tillförene okänd, allmännare välmåga, vår industri likväl icke genom
detsamma blifvit lyftad till en sådan höjd, att den till någon betydligare
del förmått öfvertaga de skattebördor, sorn hvila på jordbruket. Under
sådane förhållanden har det synts motionären icke vara välbetänkt, att,
under förhoppning på en framtida möjlig, fastän föga sannolik, industriel
utveckling, uppskjuta med åtgärder för lättandet af jordbrukets bördor,
helst den betydliga del af svenska jorden, som ej drager någon, eller endast
en ringa grundskatt, erbjuder en utväg att åstadkomma en nedsättning i
den skattlagda jordens grundränta, förutsatt, det medel kunna beredas att
lemna den oskaltlagde jordens egare full ersättning för den minskning i kapitalvärde,
som deras egendom genom skattläggning måste undergå. För
beredandet af tillgång härtill, måste i främsta rummet den jord naturligtvis
stå i ansvar, som lättnaden skulle tillgodokomma, och för öfrigt något
statens verk böra uppträda såsom verkställare af liqviderne emellan ersältningstagare
och ersältningsgifvare. Motionären har vidare ansett det nödvändigt,
att, om åtgärden skall hafva något syfte, den andel af grundräntan,
hvarifrån ersättningsgifvarens jord skall befrias, på görligaste korta tid försvinner,
vare sig att detta sker uteslutande eller till viss del på jordegarens
bekostnad; samt slutligen, med stöd af hvad han, i afseende på grunddragen
för en skattefördelning, sålunda anfört, föreslagit Rikets Ständer, att till
Kongl. Maj:t framställa den underdåniga önskan, att Kongl. Majit täcktes, i
öfverensstämmelse med berörde, här nedan vidare utvecklade, hufvudgrunder,
låta utarbeta och till näst sammanträdande Rikets Ständer öfverlemna
ett förslag till grundräntornas fördelande och nedsättande.
Bilt. till R. St. Fröt. 1850 y 1851, 8 Sami. 32 Hdft. 1
o
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Viskoltcts Betänkande, N.-o 128.
Uti en bilaga har motionären anfört följande, såsom det hufvudsakliga,
hvarpå han ansett att den i motionen afsedda åtgärd borde hvila,
nemligen:
l.o De grundräntor, som skulle blifva föremål för åtgärden äro:
a) Jordeboks- och hemmantals-räntor;
b) Kronotionde-spanmålen.
2:0 Den oskattlagde jord, som skulle komma att grundskatt åsättas, borde
framgent bibehållas vid sin nu egande benämning och de friheter, för
hvilkas afträdande ersättning ej är ifrågasatt att lemnäs.
3:o All i mantal satt jord, som besittes under eganderätt, bör ingå i
grund-skattejemningen, och på det att ännu varande kronohemman ej må
derifrån uteslutas, böra åboerne åläggas att begagna den medgifna skatteköpsrätten.
Då det jemväl vore en fördel, att den egendom, som innehafves
under fidei-kommissrätt, ingick i den föreslagna skattejemningen, torde
hindret deremot kunna uudanrödjas, om sådane vilkor för lyftandet af den
blifvande ersättningssumman stadgades, att efterföljande fidei-kommiss-innehafvares
rätt derigenom betryggades.
4:0 För alt bereda skattejemningen, är nödigt att söka värdet af all
den jord, som i densamma ingår. Detta ändamål torde kunna vinnas, om
medium af sistförflutna 10 årens taxeringsvärden å denna jord sammanlägges
med värdet af derifrån utgående nu ifrågavarande grundräntor. Detta
grundräntornas värde bör utrönas på det sätt, att desamma förvandlas efter
medium af sistförflutna 10 årens markegångspriser ifrån kronovärdi till r:dr
b:ko, och derefter bringas tili kapital efter 100 för 5. Denna sålunda uppkommande
summa uttrycker den ifrågavarande jordens värde, om ingen
grundskatt derifrån erlades.
5:o Jemföres nu grundräntornas hufvudbelopp med fastighetens totalvärde,
utrönes, huru stor procent det förra utgör af det sednare, och denna
procent utgör grundräntans medium för den jord, som i skattejemningen
ingått.
6:o Den fastighetsegare, som nu betalar mindre i grundskatt än medium,
och som, i följd af en skattejemning, skulle komma att betala mer än
han nu erlägger, blir derigenom berättigad att erhålla ersättning för hvad
han förlorar af dess fastighets i köp, arf eller uppskattning beräknade värde,
nemligen ersättning för differensen emellan hvad han nu betalar mindre i
grundskatt än grundskattens medium, denna differens förvandlad tilli kapital
ä 100 för 5.
7:o Den fastighetsegare, som nu betalar mer i grundskatt än medium, och
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-hIshollels Betänkande, N.-o 128.
5
sorn, i följd af en skattejemning, skulle komma att betala mindre, än lian nu
erlägger, blir skyldig att gifva ersättning för hvad lian vinner i sin fastighets
derigenom ökade värde. Ersättning gifves ej för mer, än för differensen
emellan hvad fastigheten nu betalar i grundskatt, och hvad grundskattens
medium utgör; differensens belopp förvandladt till kapital ä 100
för 5.
8:0 Ersättningen till de jordegare, som på grundränta eller högre sådan
sin jord åsatt, sker uti af Riksgäldskontoret utfärdade 5 procent bärande
obligationer, med till minimi-beloppet bestämdt årligt amortissement.
9:o Ersättningen till Riksgäldskontoret för derifrån till skattejemningens
verkställande utfärdande obligationer utgår från de jordegare, som få
grundräntan förminskad, på det sätt, att den grundräntas penningevärde,
hvarmed grundskatten förminskas, förvandladt till kapital å 100 för 5, intecknas
i egendomen. Å det sålunda intecknade kapitalet erlägges ej allenast
ränta å 5 för 100:de, utan jemväl den amorteringsprocent, som kan
komma att bestämmas.
10:o På storleken af den blifvande amorteringsprocenten, och på möjligheten
att till lägre ränta än 5 procent omsätta Riksgäidskontorets utfärdande
obligationer, beror, när den i föregående moment omnämnda inteckning
kan, såsom till fullo inlöst, varda dödad, och den intecknade jorden sålunda
komma i åtnjutande af de fördelar, som nedsättning i grundräntan
afser.
ll:o De i föregående moment omnämnde inteckningar blifva ouppsägbara
å Riksgäidskontorets sida, men kunna, om så åstundas, efter .6 månaders
uppsägning, inbetalas af fastiglietsegaren.
Utskottet har åt denna motion egnat all den uppmärksamhet, som ämnets
vigt påkallar. Jordens olika och högst ojemna beskattning i vårt land har
utöfvat ett synnerligen menligt inflytande på utvecklingen af vår förnämsta
näring, jordbruket, och skall tvifvelsutan fortfarande bidraga till de tyngre
beskattade hemmanens qvarhållande på samma låga ståndpunkt £af odling,
hvari de för närvarande befinna sig, så länge egarne af dessa hemman, äfven med
nit, arbetsamhet och omtanka, i allmänhet ej kunna bereda åt sig mera än
en torftig lifsbergning, och all behållning åtgår till gäldande af skatterne,
så att åtminstone sällan något blifver öfrigt för påkostande af nödiga förbättringar
i brukningssättet. Detta har länge varit insedt och såsom ett
missförhållande erkändt, samt äfven fullständigt utveckladt af framledne H.
Ex. Urefve Björnstjerna, i en af honom redan år 1833 utgifven afhandling,
”om beskattningen i Sverige,” men mera genomgripande åtgärder till rät
-
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 128.
telse deri hafva, det oaktadt, hittills uteblifvit. Då likväl ytterligare uppskof
med företagandet af denna för landets ekonomiska förkofran maktpåliggande
fråga icke synes af några tvingande omständigheter påkalladt, och Grefve
Liljecrants motion, till afhjelpande af berörde olägenheter, innehåller ett
förslag, genom hvars antagande beredes möjlighet att inom en gifven tid
nedsätta grundskatterna å den mera betungade jorden, på sådant sätt, att
staten icke tillskyndas någon förlust, alldenstund totalbeloppet af dessa skatter
förblifver oförändradt och jemväl utan att någon enskilds rätt förnärmas,
enär egarne till privilegierad jord, i ersättning för ny eller förhöjd skattläggning
derå, undfå i värde motsvarande lösen, så anser Utskottet sig ega
fullt skäl att understödja denna motion till hela dess syftning.
Utskottet har ock funnit de af motionären föreslagna närmare bestämmelser,
hvarpå verkställigheten af skattejemkningen skulle komma att grunda
sig, vara i allmänhet lämpliga och ändamålsenliga, samt åsyftande att dervid
bereda all den lättnad för de enskilde jordegarne, sorn kan stå tillsammans
med det allmännas säkerhet och fördel, hvarföre ock Utskottet tillstyrker
desammas gillande af Rikets Ständer, härifrån dock undantaget hvad i
4:de punkten är hemställdt, i fråga om sättet för uppskattningen af hemmanens
värde, som torde böra förändras. Utskottet tror nemligen, att taxerings-värdet,
sådant som det för närvarande linnes hemmanen åsatt, på ganska
många orter utgör en alltför otillförlitlig gimnd för bedömandet af egendomars
rätta värde, för att vid en blifvande skattejemkning kunna tjena
till den säkra ledning, som derför bör vara att påräkna, och hemställer alltså,
om motionen i öfrigt af Rikets Ständer godkännes, att i 4:de punkten af
det serskildta förslag till närmare bestämmelser, i afseende å en skattejemkning,
som densamma innehåller, i stället för hvad motionären anfört, måtte
uttryckas den mening, att, då hemmanens taxeringsvärde mångenstädes icke
utgjorde en fullt säker beskattningsgrund, Rikets Ständer ansåge lämpligast,
att Kongl. Maj:t i nåder täcktes bestämma, huruvida den hemmanens uppskattning
och värdering, som bör skattejemkningen föregå, må ske genom serskilda
kommissioner, eller på annat sätt, som af Kongl. Majit kan finnas tjenligast.
På grund af hvad ej mindre Utskottet sålunda anfört, än motionären
aktat nödigt att till stöd för sitt förslag framställa, får Utskottet vördsamt
tillstyrka,
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse anhålla,
att Kongl. Majit täcktes låta, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N)o 128.
5
melse med af Rikets Ständer nu i underdånighet anmälande
hufvudgrunder, utarbeta och till Rikets nästsammanträdande
Ständer öfverlemna ett förslag till grundräntornas
fördelande och nedsättande.
Stockholm den 28 Juli 1851.
Emot detta beslut anmäldes af Friherre von Stedingk, Styrbjörn, Herr
Tham, Casper, Herr Stjerngranat, C. L, F„ Herr Rhenberg, C„ Grefve
Taube, H. E.j Herr Biskop Fahlcrantz, Herr Doktor Abr. Norström, Herr
Doktor Björling och Herr Prosten Lagergren följande reservation:
”Det måste visserligen erkännas, att det mål, som med ifrågavarande
förslag åsyftas, är i hög grad önskvärdt, likasom att åtminstone för närvarande
föga utsigt förefinnes att på annan väg, än den af motionären antydda,
bereda möjligheten af grundskatternas nedsättning till sådant belopp,
alt dermed något väsendtligt kommer att vinnas till förmån för den tyngre
beskattade jorden; men å andra sidan förekommer, att berörde förslag, som,
tillämpadt, skulle djupt ingripa i våra, sedan sekler tillkomna, bestående
förhållanden, skulle erfordra för dess verkställighet en så grundlig och omfattande,
samt, till följd deraf, med lång tidsutdrägt förenad undersökning, att,
den icke torde för det närvarande af omständigueterna medgifvas. Det torde
nemligen kunna för visst antagas, att, förrän den ifrågasatta grundskattefördelningen
kan ega rum, en förenkling af dessa skatter måste föregå, i
hvilket afseende Kongl. Maj:t ock redan nådigst framställt ett förslag. Om
detsamma kommer till verkställighet, torde det antal personer, som eger full
kännedom om landets kameral-verk och till så beskaffadt arbete kan för styrelsen
vara att tillgå, behöfva att anlitas för ordnandet och utförandet af denna
vigtiga reform, och ej förr än efter dess afslutande kunna påräknas till biträde
vid skeende skatlejemkning. Det torde ej heller böra förbises, att Rikets
Ständer under innevarande riksdag redan ingått med flerfaldiga mer
eller mindre omfattande förslag till Regeringen, för hvilkas behöriga utredning
och handläggning dess tid torde tagas nog mycket i anspråk, att derutöfver
kunna påkallas för beredande och pröfning af ett så omfattande
ärende som en skatlejemkning. Vid dessa förhållanden anse vi tiden icke
lämplig att i underdånighet anhålla om någon Kongl. Maj:ts åtgärd för beredande
af verkställighet åt motionärens förslag, och hemställa alltså, att detsamma
icke må för det närvarande föranleda till någon Rikets Ständers
åtgärd.”
Bih. till R. St. Prof. 1850 & 1851. 8 Sami. 32 Baft.
'2
STOCKHOLM, Ecksteinska Boktryckeriet, 1851.
Allm. Besvärs- och Ekon.-Bish. Memorial, Nlis 129 och 130. 1
ÄT:© 12».
Ank. lill Exp.-Utsk. d. 8 Augusti 1851, lil. 1 e. m.
Memorial, angående ytterligare minskning i Utskottets
kansli-personal.
Sedan de till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet öfverlemnade ärenden numera
blifvit handlagde och till större delen afslutade, så har ytterligare en af Utskottets Notarier
blifvit umbärlig och denna dag endtledigats; hvilket Utskottet får
hos Rikets Höglofhga Ständer vördsamt anmäla.
Stockholm den 31 Juli 1851.
M:© 13®.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 8 Augusti 1851, kl. 1 e. m.
Memorial, om samman jemkning af Riksståndens skiljaktiga
beslut, i anledning af Utskottets Betänkande N:o 114, rörande
Folkundervisningen i riket.
Enligt Utskottet tillhandakomne protokollsutdrag, äro i detta ämne fattade beslut:
af Riddersleapet och Adeln;
Hvad Utskottet hemställt uti 5:te punkten, om betyg för skollärare-eleverne, då de ur
5eminarierne utgå, och uti 11 :te punkten, angående förening af skollärare- och klockare- '
Bih. till R. St. Prof. 1850 $ 1851. 8 Sami. 33 Höft.
2 Allm. Besvärs- och Ekon.-Ulskottets Utlåtande, N:o 130.
befattningarne, har blifvit afslaget; och skulle uti det i 6:le punkten afgifna förslag till
förändrad lydelse af 2 mom. i folkskolestadgans 6 §, orden: “eger skolstyrelsen, der den
så nödigt finnér, förelägga de sökande läseprof11, utbytas emot orden: "åligger skolstyrelsen
förelägga de sökande läseprof," samt orden: “under minst en dag, högst en vecka*
uteslutas;
af Preste-ståndet :
Utskottets förslag uti Usta punkten, om förminskning af folkskolelärare-seminarierne,
3:dje punkten, rörande närmare bestämmande af förhållandet emellan den tbeoretiska och
praktiska undervisningen vid skollärure-seminarierne, samt härförtit omnämnde 5:te och
11 :te punkterne hafva blifvit afslagna; hvarförutan Presteståridet beslutat, alt orden i 6:lt*
punkten: “eger skolstyrelsen, der den så nödigt finner, förelägga de sökande läseprof*,
skola utbytas emot: 'åligger skolstyrelsen förelägga de sökande läseprof".
af Borgare-ståndet:
Förutnämnde Uste och lUte punkterne hafva blifvit afslagne, men betänkandet i öfrigt
bifallits; dock att i 2:dra punkten föreskriften, angående "betyg om anlag för undervisningskallet”,
skulle uteslutas ;
af Bonde-ståndet:
Usta och 2:dra punkterne af betänkandet hafva afslagits, men deöfiiga punkterne blifvit
bifallne; hvarvid dock i afseende å 6:te punkten det vilkor fästats, att skolstyrelsens
rättighet att förelägga läseprof måtte inskränkas till blott de på förslaget uppförde sökande.
Som Preste-, Borgare- och Bonde-stånden afslagit Usta punkten uti ifrågavarande betänkande,
hvilken endast af Kidderskapet och Adeln bifallits, samt lUte punkten likaledes
blifvit af tre Riksstånd, nemligen Ridderskapet och Adeln, Preste- och Borgare-stånden afslagen,
men af Bonde-ståndet ensamt bifallen, lära således, till följe af frenne Riksstånd*
sammanstämmande beslut, Utskottets hemstälianden i dessa punkter förfalla.
Vidkommande 2:dra punkten, har Borgare-ståndet ansett derutur böra uteslutas det af
Utskottet föreslagna stadgande, att seminarii-elever skola förete betyg om anlag för undervisningskallet,
men uti öfriga delar densamma godkänt; och hafva Ridderskapet eel*
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Utlåtande, N:o 130. 3
Adelö samt Preste-ståndet berö.rde punkt i sin helhet bifallit, hvaremot Bonde-ståndet afslagit
densamma. Då Utskottets förevarande förslag således blifvit af irenne Riks-stånd bifallet,
med undantag af frågan örn betyg i förenämnde afseende för seminarii-eleverne, hvilken af
tvänne Riks-stånd är vorden afslagen, så kunna dessa beslut icke föranleda till annan ändring
uti ifrågavarande beslut, än att
den deri föreslagna föreskriften, angående betyg om anlag för undervisnings-kallet,
kommer att förfalla.
\
l)å betänkandets 3:dje punkt, rörande närmare bestämmande af förhållandet emellan
den theoretiska och praktiska undervisningen vid skollärare-seminarierne, blifvit af Ridderskapet
och Adeln, Borgare- och Bonde-stånden bifallen, så kan Preste-ståndets härå beslutade
afslag
icke föranleda till någon ändring af Utskottets förslag i denna del.
I afseende på 5:te punkten, om betyg för skollärare-eleverne, då de ur seminariet
utgå, hvilken blifvit af Ridderskapet och Adeln samt Preste-ståndet afslagen, men af Borgare-
och Bonde-stånden bifallen; så, enär i denna fråga, två Stånd slädnät emot två,
har densamma förfallit.
Hvad slutligen beträffar 6:te punkten, om läseprofs föreläggande, så har densamma i
sin helhet blifvit af Borgare-ståndet bifallen; hvaremot Ridderskapet och Adeln samt Presteståndet
beslutat, att den uti Utskottets hemställan i denria punkt begagnade ordställning:
“eger skolstyrelsen, der den så nödigt finner, förelägga de sökande läseprof“ borde utbytas
mot orden: “åligger skolstyrelsen förelägga de sökande Iäseprof“, samt Ridderskapet
och Adrin serskildt, att, uti samma underdåniga hemställan orden “under minst en dag,
högst en vecka“, skulle uteslutas; och har Bonde-ståndet, för sin del, beslutat, att skolstyrelsens
rättighet, att förelägga sådane läseprof, åtminstone må inskränkas till de på
förslaget uppförde sökande.
Utskottet, som anser det af Ridderskapet och Adeln samt Preste-ståndet beslutade ovilkorlig
åläggande för skolstyrelserne, alt förelägga de sökande läseprof, vara mindre lämpligt,
såsom af omsiändigheterne ofta icke påkalladt och isynnerhet på vissa orter, der afslånden
aio stora, förenadt med flera olägenheter, får af sådan anledning och då Borgare- samt
’ inde stånden gillat Utskottets åsigt derom, alt ett sådant föreläggande bör komma att ber#
4 Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Utlåtande, N:o 130.
på skolstyrelserna, vidblifva sitt i denna punkt af betänkandet framställde förslag, samt
alltså vördsamt hemställa till Ridderskapet och Adeln samt Preste-ståndet,
att, med fiånträdande af deras härutinnan fattade beslut, antaga hvad
af Utskottet i denna del blifvit hemställdt.
I afseende åter på Ridderskapet och Adelns yrkande, att uti det af Utskottet uppgjorda
förslag, orden “minst en dag, högst en vecka” borde utgå och Bonde-ståndets beslut, att
skolstyrelsens rättighet, att förelägga läseprof, må inskränkas till blott de å förslaget uppförde
sökande, så enär Utskottets förslag i dessa serskilda delar blifvit af de öfriga Riksstånden
bifallne,
anser Utskottet ifrågavarande framställningar icke föranleda till någon
åtgärd.
Emot öfrige delar af betänkandet har någon anmärkning icke blifvit framställd, hvarföre
vidare utlåtande i afseende å dem ej lärer erfordras.
Stockholm den 8 Augusti 1851.
STOCKHOLM. Östlund & Bedling, 1851.
Allm. Besv, och Ekon.-Utslcollels Utlåtande, M 131.
i
M 131.
Ank. lill Exp.-Ulsk. den 10 Aug. 18S1, kl. lo f. m.
Utlåtande, i anledning af återremiss utaf Betänkandet M 118,
rörande väckte motioner om förändring af mått, mål och
vigt samt mynt.
Sedan Utskottet i oinförmälde Betänkande, dels afstyrkt ej mindre två af Herr
Berger och riksdagsfullrnäktigen David Andersson från Hallands län väckte motioner
om införande i afseende å mått, mål, vigt oell mynt af tiotalsräkningen i enlighet
med det så kallade mélre-systemet, än äfven Herr Hattings motion om underdånig
skrifvelses aflåtande till Kongl. Majit, med anhållan om verkställighet af Rikets
Ständers vid 1844 och 1843 årens riksdag fattade och af Kongl Majit i nåder
sanktionerade beslut, att Svenska myntets räkne-enhet skulle fastställas till Vi Ridr
silfver, indelad i 48 sk., dels ock hemställt, att Rikets Ständer skulle hos Kongl.
Majit i underdånighet anhålla, det begagnande af samma slags tunne-mått och vigtenhet
öfver hela riket måtto varda anbefaldt; så har Högvördiga Preste-Ståndet bifallit
samma Betänkande, så vidt det innefattar afstyrkande af Herr Bergers, David
Anderssons och Herr Hattings motioner, men afslagit den del deraf, hvari underdånig
skrifvelse till Kongl. Majit blifvit tillstyrkt; hvaremot de tro öfriga RiksStånden
återremitterat Betänkandet. Och har dervid följande hufvudsakligen förekommit
och blifvit anfördti
Inom llögtofliga Ridder skåpet och Adeln:
Af de fem ledamöter utaf detta Stånd, hvilka i frågan sig yttrat, hafva fyra
yrkat antagande af den mening, som är uttryckt i Herr Lejonanckers vid Betänkandet
fogade, utaf sex Utskottsledamöter biträdde, reservation; hvaremot en talare,
Friherre Cederström, Rudolf, jemte yrkande af afslag å Betänkandet, ansett decimalsystemetj
vare sig under en eller annan form, icke böra införas. -Såsom skäl för
denna mening har Friherren åberopat: att en dylik förändring skulle i Sverige mötas
af mycken ovilja, äfvensom af större hinder, än i andra länder till följd deraf,
att rörelsen här i landet är mindre liflig och tillfällena, alt snart inhemta kännedom
om förändringen, derföre ock färre; äfvensom att erfarenheten visat, det äfven
i Frankrike, hvarest decimalsystemet länge varit infördt, de äldre penningeräkningsoch
mätningssätten, så väl i städerne, som på landet, fortfarande begagnades, så vidt
Bih. till R. St. Prot. 1830 & 1831. 8 Sami., 34 Häft. 1
2
Allm. Besv. och Ekon.-Utskottets Utlåtande, M 131*
ej fråga vore örn skriftliga transaktioner, då de nyare benämningarne för giltighetens
skull måste användas; varande å andra sidan häremot erinradl: att den obenägenhet
för ifrågavarande system, hvilken i Frankrike visat sig, icke härrört från
sjelfva decimal-indelningen, utan derifrån, att systemet vore grundadt på en godtycklig
princip, hvarigenom de nya enheterna för mynt och mått icke blifvit kommensurable
med de äldre, så att någon jemförelse dem emellan icke lätt och skyndsamt
kunde ega rum; att deremot i Finland, hvarest decimal-systemet, hvad myntet
beträffar, först efter år 1809 införts, detta system nu allmänt begagnades.
Inom Vällofliga Borgare-Ståndet:
xVlla de ledamöter af detta Stånd, hvilka yttrat sig i ämnet, hafva yrkat decirnal-systemets
införande, med hemställan af någre talare, att detsammas tillämpning
i afseende på myntet måtte först ega rum; och har motionären, Herr Berger, tillstyrkt,
att, derest hans förslag, som afsåg alt bringa vårt system i likhet med hvad
andre nationer begagna, icke kunde vinna framgång, Utskottet måtte tillstyrka Rikets
Ständer att i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Majit täcktes låta uppgöra
och för Rikets Ständer vid nästa riksmöte framlägga ett på vetenskapliga grunder
utarbetadt förslag till decimal-systemets införande i mått, mål, vigt och mynt; varande
detta yrkande biträdt af flere ledamöter, bland hvilka någre tillika föreslagit,
att undervisning i decimal-systemet måtte uti folkskolorne meddelas.
Inom Hedervärda Bonde-Ståndet:
Utaf de ledamöter inom detta Riks-Stånd, hvilka sig i ämnet yttrat, hafva
någre motsatt sig decimal-systemets införande och tillstyrkt bifall till Utskottets förslag;
hvaremot de fleste yrkat decimal-systemets antagande; och har i sådant afseende
dels blifvit hemstäldt, att Rikets Ständer skulle hos Kongl. Majit i underdånighet
begära, att ett förslag i ämnet måtte varda utarbetadt och Rikets näst sam
manträdande
Ständer förelagdt, dels åberopats Herr Lejonanckers reservation, och
dels föreslagits métre-systemels införande för tillvägabringande af likhet med hvad
andre nationer begagna. Varande såsom ytterligare skäl för ifrågavarande förändring
anfördt, att densamma måste föregå en af bebofvet påkallad skatte-jemkning.
Utskottet har tagit i öfvervägande de skäl, som emot dess Betänkande JV2 118,
vid återremisserne inom Höglofliga Ridderskapet och Ädeln, Vällofliga Borgare-Ståndet
samt Hedervärda Bonde-Ståndet blifvit anförde; men finner, att antagandet för
så väl mynt, som mätt, mål och vigt, af nya enheter, hvilka ej utgöra enkla delar
eller rnullipler af de gamla kända enheterna och följaktligen ej kunna vid hvarje återkommande
fall såsom mätare stå klara och bestämda för nationens begrepp, skulle
Allm. Besv. och Ekon.-Ulskollets Utlåtande, JYs 131
3
medföra så många olägenheter, att Utskottet, hvad Herr Bergers och riksdags
fullmaktigen
David Anderssons motioner beträffar, anser sig
böra vidblifva sitt förut afgifna afstyrkande yttrande;
Och som emot Utskottets yttrande i afseende på Herr Ila/lings motion något,
vid återremisserne icke blifvit anfördt, finner Utskottet samma motion
icke kunna till vidare åtgärd af Utskottet föranleda.
Hvad åter angår Utskottets i ofvannämnde Betänkande N:o 118 gjorde hemställan,
att Rikets Ständer skulle i underdånighet anhålla, ali Kongl. Majit täcktes
genom nådig Förordning anbefalla bruket af samma slags tunnemått och vigt-enhet
öfver hela riket; så enär många fullgiltiga skäl för införandet af ett decimalsystem,
så väl i mynt, som i mått, mål och vigt, med för nationen kända enheter till
grundenheter och mätare, blifvit framställde, finner Utskottet sig böra frångå be
rörde
hemställan och vördsamligcn föreslå Rikets Ständer,
att till Kongl. Majit aflåta en underdånig skrifvelse, uttryckande,
att Rikets Ständer, öfvertvgade om nyttan att i afseende på ej
mindre rikets mynt, än mått, mål och vigt, införa ett enklare sy
stem,
grundadt på decimal-indelningens konseqventa och vetenskapliga
tillämpning, dels anhålla, det Kongl. Majit täcktes låta
utarbeta och vid nästa riksdag i nåder förelägga Rikets Ständer
ett fullständigt förslag i berörde afseende, dels ock framställa följande
bestämmelser, såsom varande, enligt Rikets Ständers åsigt,
nödvändiga vilkor derför, att ett nytt system för mynt, mått, mål
och vigt må kunna antagas och utan allt för mycken svårighet i
landet införas, nemligen:
l:o alt de nya enheterna skola så litet, som möjligt, afvika
från de nu brukliga, i hvilket afseende förslagsvis uppgifves 1 Ridr
Rigs såsom enhet för myntet, foten för längdmåttet, qvadratfoten för
ytmåttet, kubikfoten för alla rymdmått och viklualieskålpundet för
vigten, allt med erforderliga öfver- och under-afdelningar, efter
decimalindelningen;
2:o att nya namn gifvas åt de nya måtten, för att undvika
den oreda, som uppkomme, om två olika qvantiteter skulle benämnas
lika;
3:o att behörigen lång tid utsättes emellan det nya systemets
antagande och det gamlas slutliga aflysande, för att under denna
lid, dels genom folkskolorne, dels genom jemförelsetabellers spridande
och dels genom båda systemernas samtida bruk, kunna bibringa
4
Allm. Besv. och Ekon.-Ulskoltels tillåtande, M 134.
landets invånare en, så vidt möjligt är, allmän kännedom om det
nya systemet och dess användande; samt
4:o att, för underlättande af det nya systemets antagande i
sin helhet, de delar deraf, som angå mynt och vigt, såsom bäst
egnade att inöfva allmänheten i det nya systemets begagnande, höra
allmänt påbjudas étt eller annat år förr, än de nya indelningarne
för mått och mål.
Stockholm den 9 Augusti 4 854.
Emot förestående beslut afgafs af Herr Kontraktsprosten Söderberg följande
reservation:
»Utan att de fördelar bestridas, som decimalsystemet medförer för den högre räkningen,
mäste dock erkännas, att duodecimalsyslemet, hvartill våra gamla indelningar af
mynt, mått, mål och vigt närmast ansluta sig, har en större användbarhet för hufvudräkning
samt för bruket i handel och vandel, emedan siffrorna 2, 3, 4 och 6
uppgå såsom jemna faktorer i talet 12, hvaremot endast 2 och 5 uppgå såsom
sådane i talet 4 0, hvilket gör, att i de flesta länder man ännu ej har kommit
öfverens om, åt hvilketdera systemet skall gifvas företräde, utan dröjt vid att närmast
afse hvad, som kan vara lämpligast i förhållande till förstnämnde vanor och indelningar,
Rysslands decimalsystem grundar sig på gammal häfd; Frankrikes på en
idé att nivellera allt, till och med dagarne i veckan, och om möjligt äfven i året,
efter ett talsystem, som skulle i allt hänföra sig till 10. Vore det fråga om alt
införa ett lika indelningssyslem af mått, mål, vigt och mynt för alla nationer, hvilket
visserligen kan och måste blifva en fråga i framtiden, och efter moget begrundande
respektive nationer ville förena sig om det Franska systemet eller något annat, så
borde hvarje nation, äfven med de största försakelser, söka bidraga till verkliggörandet
af ett så stort mål.
Att innandess införa partiella reformer, skulle blott ännu mer öka förbistringen.
Företaget är ingalunda en småsak, enär decimalsystemet, jemte att vara inkommensurabelt,
har olägenhet af stora täljare, som skulle försvåra omgörandet af alla gamla
beräkningssätt, hvilket omgörande dock vore alldeles oundvikligt, innan det nya systemet
kunde göra sig gällande, för alt ej omnämna den ofantliga kostnaden för omgörandet
af måttstockar, målkärl, vigter och myntrepresentativer. Begrundansvärdt
torde få anses, att den mest industriösa bland verldens nationer, Engelsmännen,
ehuru ej längre sedan än år 1826, en 1824 beslutad omreglering hos dem infördes,
icke hafva antagit decimalsystemet, samt att en hos dem år 1819 tillsatt
kom-,
Allm. Besv. och Ekon.-Utskottets Utlåtande, JU 151.
kommission för undersökning i detta ämne, gaf företräde åt duodecimalsystemet.
l)å Eng elsnaännen kunna dröja med införandet af decimalsystemet, måtte äfven andra
nationer kunna göra det, helst alla öfvade räkenskapsförare kunna tillräckligt
reda sig med det gamla systemet, och de ej öfvade fä äfven svårt att slå sig ut
med det nya, som i mansåldrar, ja århundraden, ej lärer ibland massan af folket
kunna belt och hållet uttränga det gamla. Åtminstone synes man ännu böra dröja,
lill dess en större genomgripande förändring af de handlande nationernas räkningssätt
och reducerande till ett enda kan möjligen genomföras; hvar förinnan, såsom
först föreslagits, man kunde åtnöja sig med en blott förenkling eller reduktion
af det gamla. Jag anser således Herr Lejonanckers reformförslag, som afstyrker
ingåendet på det Franska systemet, och i stället föreslår ett enskildt Svenskt deci
malsystem,
hvilket således äfven i en framtid kunde komma att afskaffas, nu icke
höra af Ständerna förordas med aflåtandet af någon ny underdånig skrifvelse, helst
Konungen långt före delta fastställt ett af Ständerna föreslaget, men ej ännu infördt
decimalsystem, utan lämpligast hela ärendet böra fördröjas. För öfrigt får jag hänvisa
till de flera sakrika anföranden, som såsom reservationer åtfölja Banko-Utskottets
Betänkande N:o 24 förliden Biksdag (Bihang t. Riks-St. Protokoll 6: 1) och serdeles
Herr Biskopen Heurlins, med anledning af Kongl. Majrts nådiga proposition
om ett nytt myntsystem.»
Uti denna reservation instämde Riksdagsfullmäktige Lars Magnus Knutsson
från Östergöthlands, Per Bengtsson från Calmar och Olof Johansson från Stockholms
län.
I öfrigt anmältes reservationer af Herr Prosten Melén och Herr Lektor D.
Söderberg.
Hilt. Ull fl. St. Vrot. 1850 & 1831. 8 Sami., 34 Hafi.
V
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, 1834.
V
Allm. Besv. ceh Ekon.-Ulskoltels Memorial, M 152,
I
M 152.
Arik. till Exp.-Utsk. d. 12 Aug. ISSI, kl. 11 I'. m.
Memorial\ i anledning af Riks-Ståndens olika beslut\ angående
Utskottets Utlåtande M 121), i fråga om Öresunds/ca tullafgiftens
upphörande för Svenska fartyg.
Nämnde Utlåtande liar blifvit i sin helhet bifallet af Bonde-Ståndet, men af
de tre öfriga Riks-Stånden nied förändring i afseende å Utskottets tillstyrkande
af en underdånig skrifvelse, hvilken Ridderskapet och Adeln jemte Preste-Ståndet
ansett böra innehålla: att Rikets Ständer, med underdånigt tillkännagifvande, att
de för sin del anse, det als kafla odet af Oresundstulien vore för befrämjandet af
rikets handel utaf yttersta vigt, må hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att
Kongl. Majit täcktes, så vidt de politiska förhållandena sådant medgifva, i samråd
med öfriga uti östersjöhandeln deltagande makter, vidtaga de åtgärder, hvilka Kongl.
Majit kan i Nåder finna tjenliga för vinnande af detta ändamål; samt att, innan
sådant hinner verkställas, Kongl. Majit måtte söka förskaffa åt svenska handeln
och sjöfarten genom Öresund de ytterligare lättnader, som, utan störande af den
vänskap och grannsämja, hvilka med konungariket Danmark lyckligen äro rådande,
kunna erhållas. Borgare-Ståndets beslut är i högst ringa mån skiljaktigt från
sistnämnde tvänne Riks-Stånds, då nemligen de med kursiv stil här ofvan anmärkta
dels ordet sådant är af Borgare-Ståndet utbytt mot »detta» samt dels
ordet ytterligare alldeles utelemnadt; och får Utskottet vid detta förhållande hemställa,
att Yällofiiga Borgare-Ståndet måtte förändra sitt berörde beslut till full
öfverensstämmelse med det af Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet antagna
tillstyrkande.
Stockholm den 12 Augusti 1851.
Bih. till R. St. Vret. 1830 & 1834. 8 Sami., 33 Haft.
I
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, 1851.
Allmänna ReMr*- och Ekonomi- Vtnliottels Memorial. N:o 133.
i
A:o I:s:s.
Ank. tilt Exp.-Utsk. den 10 Aug. 1851, kl. 11 f. ib.
Memorial, i anledning af Riksståndens olika beslut., an
gående Utskottets Utlåtande, N:o i3l, i fråga om förändring
af mått, mål och vigt samt mynt.
Detta Utlåtande, sorn af Presteståndet afslagits, har deremot af Ridderskapet och
Adeln saint Bondeståndet blifvit helt och hållet bifallet och af Borgareståndet i forsta punkten,
eller ”att Rikets Ständer må tili Kongl. Majit nila ta en underdånig skrifvelse, uttryckande,
att Rikets Ständer, öfvertygade om nyttan att, i afseende på ej mindre rikets mynt,
än mått, mål och vigt, införa ett enklare system, grundadt på Decimal-indelningens konseqventa
och vetenskapliga tillämpning, anhålla, det Kongl. Majit täcktes låta utarbeta och
vid nästa riksdag i nåder förelägga Rikets Ständer ett fullständigt förslag i berörde afseende;’
varande de vilkor och bestämmelser, som Utskottet ansett böra läggas till grund
vid antagandet af ett sådant system, af sistnämnde Riksstånd ej godkända.
Enär alltså tvänne Riksstånd bifallit hvad Utskottet i sednare delen af dess ifråga
f
D
varande utlåtande föreslagit, och då Utskottet är öfvertygadt derom, att det lättast praktiska
sätt att införa decimal-svstemet, Kr att antaga foten till grundenhet för mått och kubikfoten
eller multipel deraf för mål, ithy att båda äro genom allmänt bruk redan
kända och den sednare lika med tio kannor och kannan alltså en kommensurabel mätare
efter både det nya och det gamla systemet, ett förhållande, som ej föreiinnes i något annat
land än Sverige, samt härtill kommer, att det finnes utarbetadt och redan år 18255
Bih. till It. St. Prot. 1850—51. 8 Sami. 36 Haft. i
2 Bötteher till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o ittt.
från trycket utgifvet ett förslag till införande af Deciinal-systemet i mått, mål och vigt
med foten och marken till grund-enheter, hvilket endast torde, för att blifva antagligt, erfordra
en obetydlig omarbetning, så får Utskottet vördsamt hemställa,
att Borgareståndet måtte med Ridderskapet och Adeln samt Bondestärr •
det uti deras, i förevarande fråga fattade beslut sig förena.
I den händelse, att Vällofliga Borgareståndet icke skulle denna hemställan bifalla,
och då underdånig skrifvelse i frågan, såsom af 3:ne Riksstånd beslutad, icke kan förfalla,
torde votering i förstärkt Ekonomi-Utskott deröfver böra anställas, i afseende hvarå Utskottet
får föreslå följande Voterings-proposition:
Den, som bifaller Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets, i Utlåtandet N:o
131 framställde, förslag till underdånig skrifvelse, voterar
•la;
Den, det ej vill, voterar
Hej.
Vinner Nej, är beslutadt, att Rikets Ständer till Kongl. Maj:t aflåta en underdånig
skrifvelse, uttryckande, att Rikets Ständer, öfvertygade om nyttan, att, i afseende på ej
mindre rikets mynt, än mått, mål och vigt, införa ett enklare system, grundadt på decimal-indelningens
konseqventa och vetenskapliga tillämpning, anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och vid nästa riksdag i nåder förelägga Rikets Ständer ett fullständigt
förslag i berörde afseende.
Stockholm den 16 Augusti 1851.
Rättelser
uti Allmänna Besvärs- och Ekonomi-V'tskottets Utlåtande, N*o 181.
Sid. 4, rad. 18, nedifr., står: förstnämnde — läs: förutvarande.
„ 5, „ 10. nppifr., ,, först — „ förut.
STOCKHOLM, THYCKT HOS H. MARCUS, 1851.
Register
ofver de af Rikets Hoglofligc Ständers Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskott under Lagtima Riksdagen åren 1850 —
1851 afgifna Relänkanden, Utlåtanden och Memorial.
A.
Nummer å
Betänkandet.
Aflöning, tjenstehjons-: om insättning af en del derutaf i Sparbank 4.
Annex- och Mensal- samt Stomhemman: om dels åborätt dertill och
dels de förstnämndes bortstädjande .... 46.
» optionsrätt för arrendator deraf eller hans enka
eller barn vid nytt arrendes afslutande 425.
Apotheks-reglemente: om utarbetande af ett nytt sådant, nedsättning
af Medicinal-taxan och förändring uti Apotheks-privilegierna 108.
Arrendator af Kronolägenhet: om förbud för honom att till annat än
lägenhetens behof använda derå befintlig skog .... 65.
» af annex- och mensal-hemmau: optionsrätt för denne eller
för hans enka eller barn vid nytt arrendes afslutande . 425.
B.
Befordringssätt till regala pastorat: förändring deri ......
40.
Bergs-kollegium: reorganisation deraf
114
Bergslag: om fri och obegränsad Smides- och Vågföringsrätt för der-
inom privilegierade Smides-verkstäder
42.
Beväringsmanskapet: upphörande af deras årliga vapenöfningar m. m.
57. 105.
Bibeln: om sättet för utgifningen deraf
17.
Bibliothek, Socken-: inrättande deraf  . .
127
1
2
Binäringar och Slöjder hos allmogen: om åtgärder för befordrande
deraf 95.
Björn: fyranläggniug derå 49.
Borgen, Uppbörds- se Uppbörds-borgen
Boställs-rum eller hushyra åt skolornas rektorer: om befrielse
derifrån för Rikets Stiftsstäder 64.
Boställsjordar: om befrielse för Klockare på Gottland, som innehafva
sådana, från skyldigheten att derför utgöra onera
till Kyrkoherdarne och om närmare undersökning rörande
desse jordar  84. 124.
Bref: skyldighet för Postmästare att utan ersättning afsända dem
från postkontoren till landsorten 56. 71.
Bränvinskärl, som föras öfver saltsjön: upphäfvande af föreskriften
om deras tullförsegling 92.
Byrå inom Ecklesiastik-departementet för handläggning af ärenden
rörande elementar-läroverken: om inrättande deraf 90.
Böcker: om beredande af lättnad vid deras försändande från en
ort till annan inom riket ......... 80.
Böter för vanvård af nummer-häst: förändradt användande af dem 58. 109.
C.
tillökning deraf
Cancelli-personal, Utskottets:
minskning deri
Carlberg: om indragning af Krigs-akademien derstädes
Cateches: om föranstaltande af en normal-upplaga deraf
»
om sättet för utgifningen deraf
Collegium, Ecklesiastik-: om inrättande deraf
Consulad-afgifter: förändrad beräkning deraf .
1,
107.
47.
16.
17.
89.
97.
129.
77. 78.
112.
D.
Danmark: föreskrifter emot gifte husmäns och inhyseshjons utvandringar
dit ifrån Skåne 8.
Distrikts-läkare inom Åsele Lappmark: om tillsättande af en sådan 74.
Dramatiska arbeten: om föreskrifter i afseende å rättigheten att
uppföra dem på scenen 34.
3
E.
Ecklesiastik-kollegium: om inrättande deraf 89.
» departementet: om inrättande af en serskild Byrå
derinom för handläggning af ärenden rörande elementar-läroverken
90.
Ekonomisk lagstiftning: om ersättning åt enskilde personer, som
genom förändring deri tillskyndas förlaster .... 85.
Elementar-läroverken: om inrättande af en Byrå inom Ecklesiastik-departementet
för handläggning af dem
rörande ärenden
90.
» om klassiska språkens läsning derinom . 115.
Embets- och tjenstemän, civile: om reglering af deras löner . 24.
Embetsmyndigheter: örn verkställighet i Norrige af Svenska och
i Sverige af Norrska myndigheters beslut .... 125.
Expeditions-lösen i rättegångsmål: om befrielse derifrån för Fabriks-,
Handtverks- och Handels-föreningar . . . 88.
F.
Fabriksföreningar: befrielse för dem från expeditions-lösen i rättegångsmål
88.
Fabriks- och Handtverksordningen den 22 December 1846:
ändringar deri
106.
Fartyg: förändring i föreskrifterna om deras uppmätning . . 28. 110.
» om upphörande af Öresundska tuliafgiften derför . . 120. 132.
Fattigvårds-styrelserna: om utdelande af den så kallade uppfo
strings-hjelpen
31.
Fjerdingsmän: dels om upphäfvande eller ändring af Kongl.
Stadgan om dem af den 1 Juni 1850, och dels om
skyldighet för alla jordegare att i fjerdingsmansbestyret
deltaga  39. 102.
Folkundervisningen i riket: ändringar i Stadgan derom . . . 114. 130.
Fröbygårda färjeplats på Öland: om upphäfvande af uteslutande
rättigheten att till Calmar öfverföra menniskor, kreatur
och varor 32.
Fullmakt för Länsmän: om utfärdande deraf 12.
4
Fyranläggning å klippan Björn 49.
Fyrbåk: om anläggande af en sådan å Gottska Sandön . . . 52.
Färjeplatserna Röhälla, Färjestaden och Fröbygårda på Öland:
om upphäfvande af deras uteslutande rättighet alt till
Calmar öfverföra menniskor, kreatur och varor . . 32.
Färjestaden på Öland: om upphäfvande af dess uteslutande rätt
att till Calmar öfverföra menniskor, kreatur och varor 32.
Fästning: om Ständernas rätt att, innan rasering deraf vidtages,
deröfver få sig yttra 126.
Författningar, som böra från predikstolarne årligen uppläsas:
sammandrag deraf 55.
Förpassning för kringvandrande väfskedsförsäljare: vilkor dervid 35.
Förslag vid Länsmanstjensters tillsättning: om upprättande deraf 13.
€i.
Gesäller: om utfärdande af sammandrag utaf Författningar rörande
dem 2.
Gottland: om beredande af ändamålsenlig kommunikation deremellan
och öfriga Sverige 96.
» om befrielse för Klockare derstädes från skyldigheten
att till Kyrkoherdarne utgöra onera för innehafvande
boställsjordar, och om undersökning rörande desse
jordar 64. 124.
Gottska Sandön: om anläggande af en fyrbåk derstädes . . . 52.
Grundräntor: deras fördelning och nedsättning 128.
M.
Halland: om förändradt användande af Helgonskyldeti derstädes 29.
Hamn-ordning: om förändringar deri 6. 66.
Handboken, jemte Lindblomska Catechesen och Psalmboken:
granskning deraf 78.
Handel: om dels inskränkning och dels utsträckning af rättigheten
att å landet idka sådan 61. 62. 122
Handels-föreningar: befrielse för dem från expeditions-lösen i
rättegångsmål 88.
ä
Handtverks- och Fabriksördningen af d. 22 December 1846: lindringar
deri
106.
Haudtverksföreningar: befrielse för dem frän expeditions-lösen i
rättegångsmål 88.
Helgonskylden i Halland: om förändring i användandet deraf . 29.
Hemman, Annex- och Mensal-: optionsrätt för arrendator deraf
eller hans enka eller barn vid nytt arrendes afslutande 125.
Ilemmantals-räntor: om fördelning och nedsättning deraf . . . 128.
Ilingstar, Norrska: om användande af sådana vid Ottenby stuteri
till hästafvelns förbättrande ....... 51.
Hummer: om upphäfvande af förbudet, att under viss lid af året
fiska och till salu hålla sådan 23.
Hushyra eller boställsrum åt skolornas rektorer: om befrielse
derifrån för rikets Stiftsstäder 64.
Husmän och inhyseshjon: om föreskrifter emot deras utvandringar
från Skåne till Danmark 8.
Häst, nummer-: se Nummerhäst.
Hästafvel: om användande af Norrska hingstar vid Ottenby stuteri
till dess förbättrande 51.
J.
Jernvräkeriet i riket: förändring i föreskrifterne derom ... 3.
Inhyseshjon och husmän: om föreskrifter emot deras utvandringar
från Skåne till Danmark ....... i 8.
Instruktion för Länsmän: utfärdande deraf
. 15. 79.
Inventeringar uti Landtränterierna: om bestämmande af Magi
stratspersoners
åliggande dervid ....... 103. 113,
Jordeboks- och hemmantals-räntor: om deras jemnare fördelning
och nedsättning  ... 128.
Judar: Se Mosaiske Trosbekännare.
Juris Kandidater: deras företrädesrätt till befordran .... 82.
14.
Kammar-kollegium: om upphörande af stadgandet, att Konungens
Befallningshafvandes Utslag i rote
-
«
flyttnings- m. fl. mål skola bemälde Kollegii pröfning
underställas 20.
Kandidat, Juris-: om företrädesrätt vid befordran ....... 82.
Klassiska Språkens läsning uti elementarläroverken: föreskrifter derom 113.
Klockare: om deras befrielse från skyldigheten att fortskaffa presterskapets
embetsbref och att besörja ringning vid kyrkorne 26.
» bibehållandet af valfrihet vid deras tillsättande i Skåne,
Halland och Blekinge
36.
» om deras undervisningsskyldighet inom Lunds Stift . . 37.
» om tjenstgöringsskyldigheten för prestmän, hvilka såsom
klockare blifvit anställde inom Lunds Stift 38.
» på Gottland: om befrielse för dem från skyldigheten att
till kyrkoherdarne utgöra onera för innehafvande boställsjordar,
äfvensom undersökning om dessa jordar .... 84. 124.
Kläde: om kontroller till förekommande af missbruk vid försäljning
deraf
. 22.
Kollekt- och Stamboksmedel: om förändradt uppbördssätt deraf . . 33,
Komministrar: om förhöjning i deras aflöning 44. 67.
Kontrakter, lego-: se Legokontrakter.
Konungens Befallningshafvande: om upphäfvande af stadgandet, att dess
utslag i roteflyttnings- m. fl. mål skola Kammar-kollegii
pröfning underställas 20.
Krigs-Akademien vid Carlberg: om indragning deraf ...... 47.
Krigsmän: om förändring i sättet att tillhandahålla dem pensioner och
nådegåfvor
. 18.
Kringvandrande Gesäller: se Gesäller.
Kronolägenhet: om förbud för arrendator deraf, att till annat än lägenhetens
behof använda derå befintlig skog ..... 65.
Kronoskjuts: om utgörande deraf utom länet ........ 75.
Kronotionde-spanmålen: om jemnare fördelning och nedsättning deraf 128.
Kungörelser: sättet för deras uppläsande i kyrkorna ...... 73.
Kyrka: sättet för kungörelsers uppläsande derstädes 73.
Kyrkoherdar: om uppbörden af deras inkomster  44. 67.
Köpings-privilegier för Wrigstads by i Småland: om utfärdande
deraf  25.
7
L.
Lagstiftning, Ekonomisk: se Ekonomisk lagstiftning.
Landsfiskals-tjensterne: indragning deraf 11.
Landthandel: se Handel.
Landtränteri: om bestämmande af Magistratspersoners åliggande vid
inventeringar derstädes 103. 113.
Lappmark, Åsele: om tillsättande af en distrikts-läkare derstädes . . 74.
Lax och Smör från Norr- och Westerbottens Län: upphörande af
produktionsbevis vid aflastning deraf 40.
Legokontrakter emellan rotehållare och rekryter: om upphörande af
befälets vid indelda regementena inverkan vid uppgörande
deraf 19.
Lindbloms Cateches, Handboken och Psalmboken: granskning deraf . 78.
Läkare, distrikts-: se Distrikts-läkare.
Länsmän: om utfärdande af fullmakter för dem 12.
» om upprättande af förslag vid deras tillsättning samt upp
bördsborgen
för dem 13.
» instruktion för dem 15. 79.
Länsnämnd: om inrättande deraf  72. 93.
Löfsta och Sätra hemman i Upland: om deras skiljande från Färentuna
härad samt det förras förenande med Sollentuna och
det sednares med Svartlösa härad 48.
Lön för civile embets- och tjenstemän: reglering deraf 24.
» för postiljoner: reglering deraf 63.
ML
Magasin, Socken-, se Sockenmagasin  7.
Magistratspersoner: om bestämmande af deras åliggande i afseende på
inventeringar uti landtränterierna 103. 113.
Marknader i Slättäng: förändrad reglering deraf 21.
Medicinaltaxan: om nedsättning deri
108.
Mensal- och Annex- samt Stomhemman: om dels åborätt dertill och
dels de förstnämndes bortstädjande 46.
» optionsrätt för arrendator deraf eller hans enka eller barn
vid nytt arrendes afslutande 125.
8
Mosaiske Trosbekännare mom riket: utvidgande af deras
rättigheter
55. 104.
Mynt: förändring deraf  118.
Mått, mål och vigt samt mynt: förändring deri .... 118. 119. 131. 135
Mätarepenningar för stenkol: upphörande deraf .... 43. 98.
ST.
Naturalisation för utländsk man: vissa vilkor dervid . . 116.
Normal-upplaga af Catechesen: om föranstaltande deraf . 16. 77. 78.
Norrige: om verkställighet derstädes af Svenska myndigheters
beslut 123.
Norrska gränsen: upphörande af derstädes anställde tullbevakning
86.
Norrska hingstar: se Hingstar.
Nummerhäst: om förändradt användande af böter för dess
vanvårdande  58. 109.
Nådegåfvor: om förändring i sättet att sådana krigsmän
tillhandahålla
. 18.
Nämnd, Läns-: se Länsnämnd.
O.
Optionsrätt för arrendator af annex- och mensalhemman . 125.
Ottenby Stuteri: om anställande derstädes af Norrska hingstar
till häslafvelns förbättrande , . . 51.
P.
Pastorat, regalt: om förändradt befordringssätt dervid . . 10.
Pension: om förändring i sättet att sådan krigsmän tillhandahålla
18.
Postkontor: om inrättande deraf vid Säthälla gästgifvaregård
. . . . •
41.
Postgång
9
Postgång emellan Stockholm samt Skåne och Götheborg, äfvensom
emellan sistnämnde stad och Skåne: om inrättande af en
daglig sådan 87. 101.
Postiljoner: reglering af deras löner 63.
Postmästare: skyldighet för dem att afsända allmänhetens bref till
laudsor terne 56. 71.
Prest: om rättighet för hvarje socken, som kan aflöna egen sådan, att
dermed varda försedd
45.
Presterlig tjenstårs-beräkning: upphörande af förhöjd sådan .... 9.
Presterskapet: om förändradt allöningssätt  44. 67.
Prestman: om förändring i gällande grunder för deras befordringar . 27.
Prestval: förändringar i förordningen derom af den 1 April 1843 . 81. 94.
Privilegier, Köpings-: se Köpings-privilegier.
Privilegier och förmåner, städernes-: om nedsättande af en Kommitté
till utredande deruf 59.
Privilegier, Apotheks-: om förändring deri 108.
Produktionsbevis vid aflastning från Norr- och Westerbottens län af
lax och smör: upphörande deraf ....... 40.
Prägel å Silfvermynt, som understiga 32 skill, banko: om anbringande
af ny sådan 117.
Psalmboken: om sättet för utgifningen deraf 17.
» granskning deraf 78.
It.
llasering af fästningar, se fästning.
Rectorer vid skolorna: om befrielse för Rikets Stifts-städer att bekosta
boställsrum eller hushyra åt dem .... 64.
Referenter för Riksdagstidningar: om tillsättning deraf  60. 83.
Regala pastorater: om förändradt befordringssätt dervid 10.
Reglementen för sockenmagasiner
7.
Reglemente för spanmålsmätning: om utfärdande deraf 119.
Reglemente, Apotheks-: se Apotheks-reglemente.
Riksdagstidning: om utgifvande deraf  60. 83.
Roteflyttning m. m.: om upphäfvande af stadgandet, att Konungens
Befallningshafvandes utslag i sådana mål skola
underställas Kammar-kollegii pröfning .... 20.
o
10
Rotehållare och rekryter: förbud tor Befälet vid indelta regementerna
att inverka på uppgörande af legokonlrakter dem emellan 19.
Röhälla färjeplats på Öland: om upphörande af uteslutande rätten
att till Calmar öfverföra meuniskor, kreatur och varor . . 32.
S.
Sandön: om anläggande af en fyrbåk derstädes 52.
Silfvermynt, understigande 32 sk. banko: om ny prägel derå . . . 117.
Själavård i hufvudstaden: åtgärder till förbättrande deraf .... 70.
Skellefteå: stapelstadsrätt derför  54. 99.
Skjuts, krono-: om utgörande deraf utom länet 75.
Skjutsningsanstalterna i riket: förändringar i föreskrifterne derom . . 121.
Skog: förbud för arrendator af kronolägenhet att till annat än lägenhetens
behof använda sådan  65.
Skåne: föreskrifter emot gifte husmäns och inhyseshjons utvandringar
derifrån till Danmark 8.
Slöjder och binäringar hos allmogen: om åtgärder för befordrande
deraf 95.
Slättäng: om förändrad reglering af marknaderne derstädes .... 21.
Smides-verkstäder, inom Bergslag, privilegierade: om fri och obegränsad
smides- och vågföringsrätt för dem 42.
Smör och lax från Norr- och Westerbottens län: upphörande af pro
duktionsbevis
vid aflastning deraf 40.
Socken: om rättighet att varda försedd med egen prest 45.
Sockenbibliothek: inrättande deraf 127.
Sockenmagasin: om reglementen derför 7.
Sockenstämmor i Stockholms stad: ändring i förordningen derom af
den 16 Maj 1847
68.
» i riket: ändring och förklaring af förordningen derom
af den 29 Augusti 1843
69. 100.
Sparbank: skyldighet för tjenstehjon att der insätta en del af sin
aflöning 4.
Spanmålsmätuing: om reglemente derför
. 119.
Stamboks- och kollektmedel: om förändradt uppbördssätt deraf . . 33.
Stapelstadsrätt för staden Skellefteå  54. 99.
» för Sölvitsborg ' 50.
il
Stenkol: upphörande af mätarepenningar derför
43. 98.
Stockholm: om åtgärder för en förbättrad själavård derstädes . . . 70.
Stomhemman samt annex- och mensalhemman: dels om åborätt dertill
och dels om de sistnämndes bortstädjande . . . 46.
Städernes privilegier och förmåner: om nedsättning af en Kommitté för
utredandet af förhållandet dermed 39.
Säthälla gästgifvaregård i Jönköpings län: om inrättande af ett postkontor
derstädes 41.
Sätra hemman i Upland: om dess skiljande från Färentuna och förenande
med Svartlösa härad
48.
Sölvitsborg: stapelstadsrätt derför  . SO.
T.
Tackjern, som föres förbi Stockholms våg: om upphörande af vågaf
gifteri
derför  30.
Theater: om föreskrifter i afseende å rättigheten att derå uppföra
dramatiska författares arbeten 34.
Tidning, Riksdags-: om utgifvande deraf  60. 83.
Tjenst, Länsmans-: se Länsmän.
Tjenste- och Embetsmän, civile: om reglering af deras löner . . . 24.
Tjenstehjon: om skyldighet för dem att uti sparbank insätta en del
af deras aflöning 4.
» uppmuntran åt dem för trogen tjenst  S.
Tjenstårs-beräkning, presterlig: upphörande af förhöjning deri ... 9.
Tullafgift, Oresundska-, för Svenska fartyg: om dess upphörande . . 120. 132.
Tullbevakning vid Norrska gränsen: upphörande deraf 86.
Tullförpassning och tullbevakning: ändring i Stadgan derom . . . 91.
Tullförsegling af bränvinskärl, som föras öfver saltsjön: om upphäfvande
af Kongl. Brefvet derom af den 2 Aug. 1836 .... 92.
U.
Uppbördsborgen för Länsmän: ställande deraf 13.
Uppfostringshjelpen: om dess utdelande genom fattigvårds-styrelserna 31.
Uppmuntran åt tjenstehjon för trogen tjenst 5.
12
Uppmätning af fartyg: om förändring deraf . .
Utländsk man: vissa vilkor vid hans naturaliserande
. 28. HO.
. 116.
W.
Vaccin: om beredande af tillgång dertill
Vapenöfningar, Beväringsmanskapets: om upphörande deraf .
Wexiö: om befrielse att bekosta boställsrum eller hushyra för Rektorn
vid skolan derstädes
Wrigstad: om utfärdande af Köpings-privilegier derför ....
Våg-afgift för tackjern, som föres förbi Stockholms våg: om upphö
rande deraf
Vågförings- och Smidesrätt: om fri och obegränsad sådan för alla inom
Bergslag privilegierade Smides-verkstäder ....
Väfskedsförsäljare: om bestämmande af vilkor vid deras förpassande
14. 76.
37. 103.
64.
23.
30.
42.
53.
o
A.
Åborätt till Stomhemman samt Annex- och Mensal-hemman, äfvensom
om de sistnämndes bortstädjande 46.
Åsele Lappmark: om tillsättande af en distrikt-läkare derstädes . . 74.
Ö.
Öresundska tullafgiftens upphörande för Svenska fartyg . .
. 120. 132.
STOCKHOLM, TKYCKT HOS JOH. BECKMAN, 1851.
