# ID: svediakorp-gov2235
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 95,154
# sentences: 1,777
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


BIHANG
TILL
simuao m^mojävn
PROTOKOLL
VID
Ijagfiiiia Riksdagen i Stockholm
Aren 1850 oell 1*51.
3= Afdelningen:
Lag- samt Allmänna Besv.- och Ekonomi-lJtskottens gemensamma
Memorial, Utlåtanden och. Betänkanden.
< . \
Lag- sami Allm. Besvärs- och Ekon.-VIskottens Betänkande, IY:o 1.
1
N:o 1
Ank. till Evp.-Utsk. den 14 Mars, 1851 kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring
i io kap. i Byggningabalken, i fråga om
skyldighet att gräfva dike omkring svedjeland.
Uti ett till hedervärda Bonde-ståndet ingifvet memoria!; som blifvit till Lagutskottet
rcmitteradt, har riksdagsfilllmäkligen Anders Medin från Kronobergs län
anmärkt, hurusom stadgandet i 15 kap. 1 § Byggningabalken, angående skyldighet
för den, som vill svedja, att gräfva dike omkring svedjeland, föga motsvarade det
dermed åsyftade ändamål, då i lagen icke skiljdes emellan smedjejord af bättre eller
sämre beskaffenhet, och ett sådant mindre dike, som, enligt motionärens förmenande,
x lagen afsåges, hvarken hindrade eldens spridande från svedjeland till angränsande
skog, eller kunde innehålla tillräckligt vatten till eldens släckande; och har
motionären, enär således, enligt motionärens åsigt, något skäl till bibehållande af
coiförmälde lagstadgande icke förefunnes, föreslagit, att detsamma måtte- upphäfvas
och i stället stadgas: „att den eller de, som vilja svedja, endast må behöfva anlita
närgränsande grannar, hvilka det ovilkorligen skall åligga att på kallelse tillstädes—
kamma, hvarvid, ifall desses skog eller mark skulle i fara sättas och brännas, väl
skadestånd må i vanlig ordning bestämmas, men det nu stadgade bötes-ansvar
upphöra.®
Lag-utskottet har, i förening med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet,
tagit denna framställning under öfvervägande; och som lagen i 15 kap. 1 §
Byggningabalken stadgar: „Vill man svedjeland bränna, afrödje då skogen näst omkring,
gräfve upp jorden och håfve vatten der hos och annan redskap, som tjenar
att släcka elden med;* men samma stadgande icke omförmäler något sådant mindre
dike, som uti motionen afses, utan åsyftar, att jorden omkring svedjeland skall uppgräfvas,
så att eldens spridande genom de å eller uti marken befintliga antändbar»
m. tilt B. St. Prot. *850 jr *851. 7 Sami. 2 Afd. 1 Häft. 1
® iLog- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottens Betänkande, Nio 2.
ämnen må förekommas; alltså och då ej mindre berörde och öfrige i lagen föreskrifna
försigtighetsmått, än äfven det för uraktlåtet iakttagande af nämnde föreskrifter
bestämda ansvar, enligt Utskottens åsigt, äro nödige till förekommande af
eldskada genom svedjande, få Utskotten vördsamt tillstyrka,
att motionen måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 14 Mars 1851.
N:o 2.
Ank. till Exp.-Utsk. den 14 Mars 1851, kl. i e. ra.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förhöjande
af ansvaret för antändande af ljung å allmänning,
af okynne eller sjelfsvåld.
Till Lag-utskottets behandling har blifvit remitteradt ett hos hedervärda
Bonde-ståndet afgifvet memorial, deruti riksdags-fullmäktigen Efraim Larsson från
Elfsborgs län, med erinran derom, att det sätt, hvarpå skogarne i riket handterades,
länge utgjort föremål för hvarje uppriktig fosterlandsväns bekymmer, anmärkt, att
okynnet i betydlig mån bidroge till skogarnes förödande, och, såsom ett exempel af
det, enligt hvad motionären förmodade, nära nog allmänna förhållandet derutinnan,
åberopat det förfarande, som skall ägt rum å den i motionärens hembygd, på gränsen
emellan Skaraborgs och Elfsborgs län belägna kronoparken Edsveden. En större
del af nämnde kronopark hade blifvit omkringliggande härader, såsom allmänning,
tillskiftad; och vore dermed afsedt, att för framtiden förse delägarne med behöötga
skogs-effekter; men såsom hinder för nämnde syftemåls uppnående, förekomme den
omständighet, att gång efter annan, med ett eller flere års mellantid, den å all-»
Bränningen växande ljung blifvit antänd, hvarigenom betet blifvit förstörd t, de uppväxande
trädplantorna afbrända, och sålunda hoppet om erhållande af en användbar
skog mer och mer aflägsnadt. Då, enligt motionärens åsigt, okynne eller sjelfsvåld
Lag- samt Allm. Besvärs- och "Ekon.- Utskottens Betänkande, Ro 'É. 3
måste antagas hafva föranledt slika dåd, enär någon anledning till vinning deraf för
.gerningsmannen icke kunnat utletas, och det uti nu gällande förordning om skogarnc
i riket stadgade ansvar, Tio riksdalers böter, för dylika tilltag-, som kunna medföra
förluster, kännbara för hela kommuner, påtagligen vore för ringa, har motionären föreslagit,
„att i detta och andra detsamma liknande fall, de af lagen stadgade böter,
måtte från deras innevarande låga belopp, höjas till sextiosex riksdaler trettiotvå skil—
lingar, eller den bötessumma, sorn för svedjande å kronopark är vorden bestämd.“
Lag-, samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskotten hafva gemensamt tagit
denna motion under öfvervägande, dervid Utskotten trott sig kunna antaga, att,
ehuru sådant icke blifvit genom motionärens framställning tydligen uttryckt, motionären
ansett det af honom omförmälda, af okynne eller sjelfsvåld förorsakade, antändande
af ljung vara af enahanda beskaffenhet, som den olofliga ljung-bränning,
hvarför uti Kongl, brefvet den 3 September 1781, ansvaret finnes bestämt till likhet
med hvad lagen för olofligt svedjande utsätter, samt att motionären derföre, och då
de uti 56 §. af Kongl, förordningen om skogarne i riket den 1 Augusti 1805 stadgade
böter för olofligt svedjande å allmänning, tio rrdr, vore ett allt för ringa ansvar
för tilltag af den beskaffenhet, som uti motionen omförmäldes, föreslagit, att berörde
ansvarsbestämmelse måtte för ifrågaställde och dermed likartade fall förhöjas.
Utskotten anse likväl det af motionären åberopade förfarande vara af helt annan art,
än sådan ljung-bränning, hvarom förmälesuti ofvannämnde Kongl, bref, deruti ändamålet
för densamma förut sättes vara gräsväxtens befordrande; och torde det af motionären
anmärkta antändande af ljung, om okynne eller sjefsvåld, men icke arghet
eller illvilja, antages hafva detsamma föranledt, kunna närmast hänföras till den förbrytelse,
som afses uti 15 kap. 3 §. Byggninga-balken; hvilket lagrum för den händelse,
att genom upptändande af eld ute å marken, skada inträffar, stadgar böter till
belopp af till och med etthundrade daler silfvermynt, jemte skadans ersättande. Då
denna ansvars-bestämmelse, helst vid afseende å den derjemte stadgade ersättningsskyldighet,
synes Utskotten vara tillräckligt hög, och något skäl för dess skärpande
icke blifvit af motionären anfördt, få Utskotten vördsamt tillstyrka,
att motionen icke må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 14 Mars 1851.
-4 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 3.
JS:o e.
Ank. till Exp.-Uisk. d. 14 Mars 1851, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om ytterligare
underdånig framställning hos Kongl. Maj:t
om utfärdande af förklaring öfver 8 § i 2
kap. af Fiskeri-Stadgan den 14- November
1766.
Uti ett hos Vällofl. Borgare-ståndet ingifvet, till Lag-utskottet remitteradt,
memorial har herr P. O. Norin yrkat, att då den förklaring öfver ofvannämnde § i
Fiskeri-stadgan, om hvars utfärdande Rikets Ständer vid 1840 och 1841 årens riksdag
hos Kongl. Majit framställde underdånig anhållan, icke blifvit i nåder meddelad,
utan frågan ännu vore på Kongl. Majits pröfning beroende, Rikets Ständer måtte,
på sätt herr Norin hemställt uti en vid sistförflutne riksdag afgifven motion, som
dock, enär ärendets pröfning och afgörande då förmodats vara att snarligen förvänta,
fått förfalla, i underdånig skrifvelse uttrycka deras önskan, att Kongl. Majit täck
tes
åt nämnde, för en stor del af landets innevånare högst vigtiga, fråga egna sin
Uppmärksamhet, så snart omständigheterna det möjligen medgifva.
Berörde memorial har Lag-utskottet gemensamt med Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-utskottet till behandling förehaft, dervid Utskotten, af det vid sist hällne
riksdag i ämnet afgifna utlåtande inhemtat: att sedan Rikets Ständer, uti underdånig
skrifvelse den 26 Maj 1841, anhållit, att Kongl. Majit täcktes icke allenast utfärda
en sådan förklaring öfver 8 § i 2 kap. af 1766 års Fiskeri-stadga, som öfverensstämde
med redaktionen af 1 morn. i 23 § uti det af Kommerso-kollegium uppgjorda
förslag till förnyad Fiskeri-stadga, utan ock i sammanhang med den af bemälde
Kollegium tillstyrkta vetenskapliga undersökning af lax-och strömmings-fisket,
låta bestämma begreppen om skärgård, hafs-, skogs-, bergs- och sten-stränder, samt
fcndgrundsrätt, och i den förväntade förnyade Fiskeri-stadgan nödige förordnanden i
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskotlens Betänkande, l\':o 4. 5
öfverensstämmelse dermed i nåder meddela, hade utlåtanden öfver dessa frågor blifvit
från vederbörande embetsmvndigheter infordrade samt Vetenskaps-akademien,
som jemväl i ämnet blifvit hörd, den 19 Maj 1847 med underdånigt yttrande inkommit;
och som Utskotten derjemte i Kongl. Civil-departementet erhållit den upplysning,
att frågan om utfärdande af ny Fiskeri-stadga, sedan en af nyssnämnde utlåtande
föranledd bearbetning af det uppgjorda förslaget nu blifvit verkställd, är beredd
att Kongl. Maj:t till afgörande föredragas, samt Utskotten, vid sådant förhållande,
anse ytterligare underdånig framställning i ämnet icke vara lämplig, hemställa
Utskotten vördsamt:
att herr Norins motion icke ma iill någon utgärd föranleda.
Stockholm den 14 Mars 1851.
N:o 4.
Ack. till Exp.-Utsk. den 14 Mars 1851, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring
af de i 20 kap. 4 § Byggninga-balkcn och
dertill hörande Författningar meddelade stadganden
i fråga om de undersökningar, sorn
böra föregå anläggande af husb eliofs mjöl- och
såg-qvarnar.
Uti memorial, som från hedervärda Bonde-ståndet blifvit till Lag-utskottet
remitteradt, har riksdags-fullmäktigen Lars Gustaf Sandberg från Westerbottens Un
anmärkt, att stadgandet derom, att den undersökning, som bör försiggå innan anläggning
af vattenverk får ega rum, till utrönande huruvida genom vattnets uppdämning
grannar komma att lida skada, skall af domhafvande och nämnd förrättas, vore för
anläggare af husbehofs mjöl- och såg-qvarnar onödigtvis betungande, enär en sådan
g, Lag- tamt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 4.
förrättning föranledde dryg kostnad, och undersökningen lämpligen skulle kunna, efter
behörigt kungörande från predikstolen, verkställas af landtmätare eller länsman,
eller ock af begge, med biträde af tvenne redliga och pålitliga män, och domstols
åtgärd icke erfordrades förr än tvist uppstode; och har motionären af sådan anledning
föreslagit, att omförmälde stadgande måtte, i fråga om nyssnämnde slag af vattenverk,
upphäfvas och i stället förordnas, »att landtmätare, biträdd af tvenne pålitlige
och ojäfvige personer, i närvaro af länsman, som eger bevaka Kongl. Maj:ts
och Kronans rätt, må förrätta alla de undersökningar, som behöfva föregå anläggningar
af husbekofs såg- och mjöl-qvarnar*.
Deuua motion hafva Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskotten
gemensamt till pröfning förehaft. Härvid hafva Utskotten funnit, att full visshet
huruvida sökt anläggning af vattenverk må, på förmenta eller rättsenliga grunder af
grannar bestridas, svårligen kan erhållas förr än vid en i laga ordning kungjord undersökning;
och då för den händelse, att anmärkning emot vattenverkets ani äggande
göres af dem, som af anläggningen anse sig komma att lida skada eller förfång,
pröfningen af denna fråga, hvilken onekligen är af tvistemåls-natur, icke kan eller
bör öfverlemnas åt annan myndighet än laga domstol, samt ett stadgande i den syftning
motionären föreslagit, således skulle kunna, i stället för att minska, öka kost
naden för undersökning vid ifrågaställde vattenverks anläggande, anse sig L tskotten
«ga skäl till den ■vördsamma hemställan,
att motionen teka må bifallas.
Stockholm den 14 Mars 1851.
lag- samt Ålim. Besvärs- och Ekan.-Utskottens Betänkande, N:o S. f
N:o 5.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 14 Mars 1851, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, dels om utfärdande
af en författning till bestämmande af
quarntullens och s. k. doftmarkers belopp, dels
ock angående upplåtande af de i Svartån,
inom Säby socken befintliga, obegagnade vattenfall.
Uti ett till hedervärda Bonde-ståndet ingifvet memorial, som blifvit till
Lag-utskottets behandling öfverlemnadt, har riksdagsfullmäktigen Johannes Johansson
från Jönköpings län, med afseende å olägenheten deraf, att i den ort, der motionären
vore boende, icke funnes bestämdt huru mycket borde erläggas i tull för
förmälning af spanmål, och huruvida mjölnare vore skyldig att af qvarntorr spanmål
lemna mjöl af samma vigt, med afdrag endast af tullkapparne, eller om, och
till huru stort belopp så kallade doftmarker lagligen må ega runi, och man således
i denna angelägenhet vore underkastad godtycket, hvilket stundom sträckte sig ganska
långt, föreslagit utfärdande af en författning, innehållande icke allenast noggrann
och utförlig bestämmelse om qvarntuilens och doftmarkers belopp för serskilda
sädesslag och förmalningssätt, utan ock ett stadgande, hvarigenom mjölnare,
för underlåtenhet att ställa sig samma författning till efterrättelse, åläggas, utom
skadeersättning, ett icke alltför ringa ansvar af böter. Vidare har motionären, med
förmälan, atl, till följd af ökad folkmängd och husbehofsqvarnars borlrifvande till ett antaf
af mer än trettio, blott inom Säby socken, de i orten befintliga tull-mjölqvarnair
vore för församlingens behof otillräckliga, så att man stundom nödgades föra si®
8 Lag- samt Mini. Besvärs- ooh Ekon.-Utskottens Betänkande, A: o S.
säd 3 a 4 mil för att förmalas, meri flera vattenfall funnes obegagnade i den sock»
nen genomlöpande Svartån, i anledning af berörde förhållande, yrkat, „att, i händelse
egare af dessa fall icke vilja tillbygga flere qvarnar, dessa vattenfall må till
omförmälde ändamål, emot ersättning efter mätismanna-ordom, såväl för sjelfva vattenfallet,
som för nödiga jordplaner till uppförande af qvarnhus, mjölnarestuga, bod
och stall, af hvilken eller hvilka personer, som dertill finnas vederlräftige, begagnas.
Denna motion hafva Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskot&en
gemensamt till pröfning förehaft; och anse sig Utskotten, i anledning af motionens
förra del, eller förslaget om utfärdande af en författning till bestämmande af qvarntolls-
och doftmarkers belopp, böra upplysa, att Kongl, resolutionerne på allmogens
Besvär den 18 Mars 1739 uti 45 § och den 10 September 1743, uti 7 §, samt
Städernes Besvär den 3 Februari 1748, uti 27 §, innehålla, att af Härads-rätten
i hvar landsort, efter dess beskaffenhet och förra vanlighet, skall bepröfvas, huru
mycket i tulltägt erläggas bör, hvilket sedan af landshöfdingen, efter omständigheterne,
fastställes till alla vederbörandes ständiga efterrättelse. Det af motionären
anmärkta förhållande i afseende å qvarntull och doftmarker, som i hans hemort
skall ega rum, torde således böra tillskrifvas endast underlåten tillämpning af förenämnde
redan befintliga stadganden; och då sådan underlåtenhet, om den ock på
ett eller annat ställe förekommit, icke kan anses utgöra skäl för utfärdande af ny
författning i ämnet, få Utskotten vördsamt hemställa,
att motionen i denna del icke må till någon ålgård föranleda.
Beträffande åter motionärens yrkande om stadgande, att dc i Svartån,
inom Säby socken befintliga, obegagnade vattenfall, böra för qvarnanläggningj upplåtas
till den, som vill sig deraf begagna, derest egarne ej sjelfva vilja fallen till
omförmälde ändamål använda; så, enär detta yrkande afser en inskränkning i eganderätten,
som i fråga af så enskild beskaffenhet, som förevarande, ej torde böra,
blifva föremål för lagstiftning, tillstyrka Utskotten,
att Rikets Ständer icke må dermed taga befattning.
Stockholm den 14 Mars 1851.
NT:o 6.
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-VIskottens Betänkande, A:o 5.
9
N:o 6.
Anb. till Exp.-Utsk. d. 14 Mars 1851, bl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, att hemmantaled
måtte bestämmas såsom grund för skyldigheten
att deltaga i skallgång.
\
Till Lag-utskottcts behandling har blifvit öfverlemnadt ett hos hedervärda
Bonde-ståndet afgifvet memorial, deruti riksdags-fullmäktigen Jan Ersson från Upsala
län anfört, att af det uti 23 kap. 3 § Byggninga-balken och 17 § i 3 artikeln
af Kongl. Stadgan om Jagt- och Djur-fång den 13 April 18C8 meddelade stadgande,
att, med vissa undantag, en man från hvart matlag, som något kreatur häfver,
må till skallgång kallas, medförde det, enligt motionärens åsigt, obilliga förhållande,
att då vid skallbud en backstugusittare, som egde blott ett enda kreatur,
måste sig infinna, från en gård om flera mantal, med till och med hundrade kreatur,
jemväl endast en person behöfde till skallet komma; och har motionären, med afseende
derå, att en egare af många kreatur obestridligen både hade mer att förlora,
och lättare kunde utgöra ifrågavarande besvär, än den, som eger blott några få kreatur,
föreslagit ett stadgande af det innehåll: „att hemmantalet må blifva grunden
för skallgångs utgörande, och att minst tvenne personer från hvarje hemman skola
vara pligtige att skallbud lyda®.
Denna motion, hvilken Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskotten
gemensamt till pröfning förehaft, kunna Utskotten icke understödja. Om det ock
antages, att en egare eller innehafvare af en större gård, derå en mängd kreatur
födas, i allmänhet mindre besväras genom deltagandet i skallgång, än den, som har
Bih. lill B. St. Prot. 1850 $ 1851. 7 Sami., 2 Afd., 1 Hält. 3
10 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Ulskottens Betänkande, N:o 6.
en mindre lägenhet med endast ett eller några få kreatur, torde denna omständighet
icke böra anses föranleda den sednares befriande från skyldighet alt bidraga till
odjurs utödande, då han af dessas utrotande dock drager fördel. Något giltigt skäl
för den uti motionärens förslag afsedda befrielse för de egare af kreatur å landet,
hvilka icke innehafva i mantal satt jord, från deltagande i skallgång, synes Utskotten
ej heller förefinnas; och då dessutom ett stadgande af det innehåll, motionären
föreslagit, skulle, i synnerhet uti de orter, der hemmanen äro af vidsträckt omfång,
och i följd deraf fåtaliga, föranleda dertill, att det för skallets riktiga förrättande behöfliga
manskap, komme att saknas, och ändamålet med skallgången sålunda förfelas,
få Utskotten vördsamt tillstyrka,
att motionen icke må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 14 Mars 1851.
STOCKHOLM, f. d. Schultzes Boktryckeri, 1851.
Lat/- samt Allmänna Besvärs- ock Ekonomi-Utskottens Betänkande, IS:o 1. 1
JN:o 7.
Ank. lil] Exp. Ulsk. d. 11 April 1851, kl. 1 c. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring af och
tillägg uti Kongl. Stadgan om Jagt och Djurfång ilen 13 April
Hedervärda Bonde-ståndet har till Lag-Utskottets behandling öfverlemnat ett
till Ståndet ingifvet memorial, deruti riksdagsfullmäktige!! Lars Rasmusson från
Götheborgs och Bohus län, jemte det han fästat uppmärksamhet derå alt tillgången
på fridlyst vildfågel, i synnerhet orre, tjäder och rapphöns, under sednare
tider för hvarje år allt märkbarare minskats, anfort, att, enligt motionärens åsigt,
orsaken till denna minskning vore att söka uti de krister, sorn vidlåda nu gällande
jagt-stadga; i hvilket afseende motionären anmärkt, dels att jagt af nämnde
fogelslag tillätes för tidigt, enär vid början af den för jagten tillåtna tid, ungarne
ännu icke voro fullvuxna, och hela kullar således kunde lätteligen utödas,
dels ock alt ansvar icke funnes stadgadt för den som under förhuden tid köper
vildt, fastän det egentligen vore köparne som förledde till förbudets Öfverträdande;
och har motionären i anledning häraf föreslagit, att till förekommande af ofvannämnde
villebråds utödande, stadgande!) måtte meddelas af innehåll, dels att jagt
af orre, tjäder och rapphöns ej må tillåtas förr än den 1 September, och alt
i följd deraj tillåtelsen må fortfara, för jagt af orre och tjäder en månad
längre fram på våren och för jagt af rapphöns till. den 1 December dels ock,
att ilen, som bevisligen köper vildt under förbuden tiel, bör vara förfallen till
samma böter, sorn säljaren.
Bih. till R. St. Brot. 1850 & 1851. 7 Sami. 2 AJd. 2 Haft. t
2 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N.-o 7.
öfver denna framställning, hvilken Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten
gemensamt till pröfning förehaft, gå Utskotten nu att afgifva Utlåtande,
dervid, i fråga först om motionärens förslag till ändring af gällande bestämmelser
om tillåten tid för jagt af orre, tjäder och rapphöns, Utskotten fö erinra,
att, enligt 1 § i 4 artikeln af Kongl. Jagt-sladgan, den tid, då jagt af orre
och tjäder är tillåten, räknas från den 1 Augusti lill och med den 15 Mars,
samt alt, jemlikt 3 § i nämnde artikel, rapphöns icke fö skjutas längre tid af
året från den 1 Augusti till den 1 November. Och som Utskotten anse den öfverklagade
minskningen af tillgång på nämnde fridlysta villebråd vara föranledd
mindre deraf, att omförmälde till dess skyddande meddelade föreskrifter icke äro
för ändamålet tillfyllestgörande, än deraf dels alt samma föreskrifter öfverträdas
dymedelst, alt jagt idkas under förbuden tid, dels ock att olillåtne sätt för villebrådets
fångande användas, samt dertill kommer, att den af motionären föreslagna
förlängning af den för jagt tillåtna lid i fråga om orre och tjäder en månad utöfver
den dag då tillåtelsen nu upphör, eller till den 15 April, vid hvilken tid
lek och parning vanligen redan försiggått, och beträffande rapphöns, från den 1
November lill den 1 December, under hvilken lid ofta inträffar att marken är
betäckt med snö, hvarigenom rapphönsens skjutande betydligen lättas, skulle långt
ifrån alt bidraga till nämnde villbråds förökande, fastheldre föranleda dess utödande,
så finna Utskotten sig böra vördsamt tillstyrka,
att motionen i denna del ieke må bifallas
Beträffande åter förslaget om stadgande af ansvar för den, som under förbuden
tid köper fridlyst vildt; så, enär det torde kunde antagas, alt i de flesta fall,
då villebråd under förbuden lid fångas eller Hilles, förbudets öfverflödande varit
föranledt af begäret efter den vinning, som genom fångstens föryttrande kaiUerhallas,
synes det Utskotten, som skulle frestelsen till öfverlrädclsens begående lämpligast
motverkas derigenom, att möjligheten till villebrådets afvltrande försvåras. Och
då uti 16 § 5 artikeln i Jagt-stadgan föreskrifves, att den, sorn utbjuder till
salu i stad eller pä land, eller inför i stad under förbuden tid sådant frid
lyst
vildt, som han icke kan lagligen styrka vara i lofgifven lid fångad/, skall
böta såsom den der jagt under samma tid föröfvat, och villebrådet vara förverkad/
till angifvarén, samt Utskotten finna den, som köper olofligen fångadt
vildt och såmedelst i detta hänseende befrämjar lagöfverträdelse, ej mindre än
säljaren vara uti öfvcrträdelscn delaktig, fil Utskotten på det sätt tillstyrka bifall
till hvad motionären härutinnan föreslagit, att Utskotten hemställa,
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 8. 3
del Rikets Ständer må hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla
att till 16 § af 5 artikeln i jagtstadgan må göras följande
tillägg: La»; samma vare om den, sorn under förbuden
lid li/lhand/ar sig dylikt villebråd', hvilket icke bevisligen
blifvit faldt eller fångadl å den tid, dä sådant varit tillåtet.
Stockholm den 18 Mars 1851.
N:o 8.
Ank. till Exp. Utsk. den 11 April 1851, kl. 1 e. ni.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring af Kongl.
Brefvet den 19 Juni 1830, i fråga om beräknande af ”matlag"
eller ”rök”.
| detta ämne har motion blifvit väckt af Riksdagsfullmäktigen Johan Hörnfeldt
från Vester-Norrlands län, som uti ett hos Hedervärda Bondeståndet afgifvet
memorial, hvilket blifvit till Lag-Utskottet remitteradt, fästat uppmärksamhet
derpå, att det vilkor, som uti omformalde Kongl. Bref, kungjordt genom Kongl.
Kammar-Kollegii kungörelse den 20 Juli berörde år, stadgas för sammanläggning
af hemmansdelar inom olika hemmansnummer i en och samma by, eller att dessa
hemmansdelar, då de skola såsom ett matlag eller en rök beräknas, tillsammans
icke få öfverstiga ett fjerdedels mantal, medförde en obillig tunga för en del hemmansinnehafvare.
Den, som under sambruk i by nyttjar flera hemmansdelar i
olika nummer, måste nemligen, så snart dessa hemmansdelar tillhopa uppgå till
mer än ett fjerdedels mantal, till följd af berörde stadgande, vidkännas afgifter och
besvär för två eller flera matlag eller rökar, fastän ett helt mantal under samma
nummer beräknas såsom endast ett matlag. Och då,’ enligt motionärens åsigt.
4 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 8.
matlags-beräkningen borde vara enahanda, ehvad hemmansdelar vore belägna i samma
eller olika hemmansnummer i by, har motionären, i ändamål att befordra afhjelpande
af den anmärkta olikheten i berörde afseende, under åberopande af det
förslag i detta ämne, sorn blifvit af Lag- samt Allmänna Besvärs och Ekonomi-utskotten
vid sisthfdlna Riksdag uti Betänkandet N:o 32 afgifvct, yrkat ”att Rikets
Ständer mätte uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes, med ändring af hvad Kongl. Brefvet den 19 Juni 1830 innehåller, i nåder
stadga, ”alt då någon i en och samma by innehafver två eller flera hemmansdelar,
vare sig i samma eller olika hemmansnummer, hvilka hemmansdelar tillsammans
icke uppgå lill ett mantal, och han dem sjelf gemensamt brukar och
begagnar, dessa hemmansdelar må, i afseende på de afgifter och onera, som efter
matlag eiler rök utgå blott för ett matlag eller en rök beräknas.”
Öfver denna motion, hvilken Lag-Utskottet, gemensamt med Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottet till pröfning förehaft, gå Utskotten nu att meddela
utlåtande, dervid Utskotten, som tagit kännedom om behandlingen af detta ämne
vid sistförflutne Riksdag, samt den utredning i fråga om stadgande!) angående matlag
och rök, som till följd deraf vunnits, anse sig böra lill en början omförmäla
det hufvudsakligaste af hvad Utskotten derutinnan inhemtal; och få Utskotten i
sådant afseende anföra följande:
Vid nyssnämnde Riksdag blefvo i detta ämne väckte och till Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskotten remitterade tvänne serskilde motioner, den
ena om utfärdande af en förordning, som närmare bestämde hvad med ett matlag
rätteligen borde förstås, och den andra derom att stadgandet om matlags beräknande
borde undergå den förändring, antingen att något maximum icke bestämdes för
sammanläggande af hemmansdelar, som inom samma skifteslag äro belägna, eller
ock alt, der ett sådant maximum fortfarande skulle anses nödigt, detsamma mätte
till ett helt mantal bestämmas. Uti Utskottens deröfver afgifna utlåtande, deruti
Utskotten föreslogo ett stadgande af det innehåll, att två eller flere hemmansdelar,
vare sig i samma eller olika hemmansnummer, der de såsom ett matlag skola beräknas,
tillsammans icke må öfverstiga ett mantal, meddelade Utskotten i anledning
af den förstnämnda motionen följande upplysningar: att en rök eller ett matlag,
på sätt sjelfva benämningen jemväl utmärkte, ursprungligen utgjorts af hvarje
hushåll ”under serskild duk och disk,” men att detta begrepp syntes hafva blifvit
utsträckt jemväl lill sjelfva den hemmansdel, som af det gemensamma hushållet
innehades; alt i fråga om beräkning af de afgifter och skattebidrag, hvilka i fordna
tider efter denna grund skolat utgöras, såsom t. ex. Lagmans- och Härads
-
L(ig- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 8. 5
höfdingeräntan, serskilda föreskrifter tid efter annan mast utfördas; att på det en
stigande förmögenhet hos en och annan ej malte sätta denne i tillfälle att genom
inkräktande af serskilde hemman förekomma den folkökning och odling, som med
befrämjandet af en skälig hemmansklyfning afsuges, flere författningar utkommit
lill hindrande al det missbruk att hemman afhysa och till sambruk med andre
hemman förena utan dertill sökt och på synnerliga skäl vunnit tillstånd, hvadan
ock stadgats, det sammanläggning af serskilda hemmansdelar ej linge sträcka sig
längre, än till hemmansdelar inom samma nummer i hy, samt att, i anledning af
Rikets Ständers, vid 1828 och 1829 årens Riksdag hos Kongl. Maj:t gjorda underdåniga
framställning' derom, alt nyssberörde stadganden medförde en obillig tunga
för en del medborgare, enär derigenom inträffade, att egaren till tvänne eller flere
hemmansdelar i by måste, i alla de fall, då jordabesvären beräknas efter rök vidkännas
större onera, än grannar, som innehade vida större fastighet, Kongl. Majit,
genom ifrågavarande nådiga Bref den 19 Juni 1830 förordnat, att då någon i en
och samma hy innehafver tvänne eller flere hemmansdelar i olika hemmansnummer,
hvilka hemmansdelar tillsammans icke öfverstiga ett fjerdedels mantal, och han dem
sjelf gemensamt brukar och begagnar, dessa hemmansdelar böra, i afseende på de
afgifter och onera, som efter matlag eller rök utgå, blott för ett matlag eller en
rök beräknas.
Utskottens ofvanberörde förslag, vann emedlertid icke Rikets Ständers bifall,
utan beslöto Rikets Ständer att uti underdånig skrifvelse, som ock den 14 Oktober
1848 expedierades, hos Kongl. Majit frambära den underdåniga önskan, att Kongl.
Majit täcktes dels i nåder föranstalta om en undersökning för utrönande i hvilka
fall afgifter och prestationer utgjordes efter matlag, dels ock, efter det en dylik
undersökning egt rum, genom nådig proposition till Rikets näst sammanträdande
Ständer föreslå antagande af en författning, hvarigenom begreppet ”matlag” eller
”rök” närmare bestämdes, eller ock denna grund för utskylders utgörande helt
och hållet eller i vissa fall afskaffades och ersattes genom beräkning efter hemmantal,
taxering, eller hvilken annan grund, som för ändamålet kunde i nåder
linnas lämplig. I anledning af Rikets Ständers berörde underdåniga framställning
har Kongl. Kammar-Kollegium uti infordradt underdånigt utlåtande den 21 Februari
sistlidet är anfört: dels, i fråga om de fall, då afgifter och prestationer utgöras
efter matlag, att sedan de så kallade djeknepenningarne, äfvensom Lagmansoch
Häradshöfdinge-räntan, blifvit afskaffade, några efter matlag utgående på allmänna
författningar sig grundande skattebidrag då mera icke utgjordes, men att
deremot följande efter matlag utgående tjenstbar!)eter presterades, nemligen: l:o
6 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N.-o 8.
dagsverken till byggande eller underhållande af kyrka och hvad dertill hörer, såsom
klockstapel, kyrkomur, sockenstuga och fattigstuga, enligt 26 kap. 1 § Byggninga-Balken;
2:o Skallgång, rörande hvilken skyldighet 23 kap. 3 § samma Balk
innehölle, att när lill häradsskall bådas, en man frän hvart matlag och af sätesgårds
torpare hvarannan borde komma, men att, då skall sker inom socknen, ingen
derifrån finge sig undandraga, som något boskapskreatur hade; 3:o Skogselds
dämpande, hvarom sades i 15 Kap. 4 § nämnde Balk, att när skogseld uppkommer,
af hvart matlag en man da skall komma till elden; så ock hvar ryttare,
soldat och båtsman; och 4:o strömrensning, i afseende hvarå bland annat blifvit
stadgadt i Krigs-Kollegii, på Kongl. Brefvet den 17 Februari 1786 grundade, kungörelse
den 6 derpåfÖljde April, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, hvar i sitt
län, borde för utgörande af detta onus tillvägabringa den jemkning de länets innevånare
emellan, som hade matlag, att soldaterne i orten konune att endast hvart
tredje eller högst hvartannat år, dervid göra ett dagsverke; dels ock angående
närmare bestämmande af begreppen ”matlag” och ”rök,” att da dessa uttryck eller
benämningar från urminnes tider allmänt begagnats, och betydelsen deraf följaktligen
borde af hvar och en vara så känd, att något missförstånd i afseende derå
icke gerna kunde uppslå, hvilket ock skulle visat sig deraf, att någon tvist om
hvad med dessa ord förstås högst sällan uppstått och blifvit (ill högre myndigheter
fullföljd, derest icke någon, genom deras förtydning, velat söka undandraga
sig en honom åliggande skyldighet eller till det yttersta fördröja dess fullgörande,
samt genom Kongl. Kammar-Kollegii pä Kongl. Brefvet den 19 Juni 1830 grundade
kungörelse den 20 Juli samma år vöre stadgadt, hvilka hemmansdelar i olika
hemmansnummer finge för en rök eller ett matlag beräknas, så att någon tvekan
om huru många under ett sambruk varande hemmansdelar i en by må under en
rök beräknas, icke eller kunde förekomma, Kongl. Kollegium ansåg utfärdandet af
en allmän författning för bestämmandet af hvad med orden matlag eller rök förstås
icke vara af behofvet påkalladt; hvarjemte Kongl. Kollegium hemställt,
att då, på sätt sålunda utredt blifvit, några skattebidrag till Statsverket numera
icke utgöras efter rök eller matlag, utan allenast tjenstbarheter, hvilka, i anseende
till deras beskaffenhet, syntes böra hvarken med penningar få lösas eller lämpligen
kunna efter någon annan grund än efter rök eller matlag till utgörande åläggas,
Rikets Ständers i omförmälde hänseenden gjorda anhållan icke måtte till någon
vidare åtgärd föranleda; och har Kongl. Maj:t uti Nådig skrifvelse den 13
April sistlidne år gifvit Kongl. Kammar-Kollegium tillkänna, att Kongl. Maj:t bifallit,
hvad Kongl. Kollegium sålunda hemställt.
Latj- samt Allmänna Besvärs- och B ho» om i- Utskott ens Betänkande, N:o 8. 7
Till hvad i Kongl. Kammar-Kollegii ofvanberörde underdåniga utlåtande blifvit
uppgifvet angående de fall, då matlags-beräkning eger rum, få Utskotten vördsamt
foga den upplysning, att, utom de i nämnde utlåtande om förmälde tjenstbarheter,
efter matlag utgår, åtminstone i vissa orter, jemväl så kalladt matskott, en afgift,
hvilken, till följd af äldre stadganden, såsom löneförmån tillkommer Kapellaner
och Klockare å landet i de orter, der konventioner angående desse tjenslemäns
aflönande ej finnas upprättade.
Hvad nu angår det af motionären framställda förslag lill ändring af Kongl.
Brefvet den 19 Juni 1830; så ehuru emot det uti nämnde Kongl. Bref stadgade
vilkor för sammanläggning af hemmansdelar under olika hemmansnummer, eller att
dessa, der de för ett matlag skola räknas, icke må tillhopa öfverstiga ett Ijerdcdels
mantal, den anmärkning kan göras, att, till följd deraf, vida större tunga
utaf de afgifter och besvär, som efter nyssnämnde beräkningsgrund utgå, drabbar
delegare i by, som eger hemmansdelar i olika nummer, än egare af lika stora
eller till och med större hemmansdelar under samma nummer, finner Utskotten sig
dock icke kunna tillstyrka bifall lill motionärens förslag.
Ett stadgande af det innehåll motionären föreslagit, eller ali två eller flere
hemmansdelar under samma eller olika hemmansnummer, hvilka hemmansdelar
tillsammans icke uppgå till ett mantal, må, då de gemensamt brukas såsom
ett matlag eller en rök beräknas, skulle nemligen föranleda dertill, dels att
ett helt mantal, under en hemmansnummer, som, då det under eli bruk be
gagnas,
nu anses såsom endast ett matlag, komme att i stället beräknas såsom
tvänne matlag, dels ock alt flere i olika hemmansnummer belägna och nu såsom
två, tre eller till och med fyra matlag beräknade hemmansdelar, hvilka tillsammans
utgöra mer än ett fjerdedels, men icke fullt ett helt mantal, skulle kunna
till ett matlag sammanslås. Någon gillig anledning till rubbning af det, Utskotten
veterligen, icke tillförene klandrade förhållande, att ett helt mantal, inom ett
och samma hemmansnummer, som af en innehafvare under ett sambruk begagnas,
anses såsom ett matlag, synes Utskotten emedlertid icke förefinnas, och den genom
motionärens förslag åsyftade sammanläggning af två eller liera nu såsom serskilda
matlag beräknade hemmansdelar till eli matlag skulle otvifvelaktigt medföra den
verkan, alt det nu befintliga antal matlag inom de serskilda kommunerna, komme
alt ansenligt förminskas, hvilket åter icke allenast skulle hafva till påföljd, att
innehafvare af torp och andra lägenheter samt hemmansdelar af ett fjerdedels
mantal och derunder, jemte öfrige såsom ett matlag beräknade hushåll å landet,
mera, än enligt nu gällande beräkningsgrund blefve betungade med sådana dags
-
S Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N.-o 9.
verken och tjenstbarheter, som efter matlag utgöras, utan ock komma att minska
den till Komministrar och Klockare genom matskott från de serskilda matlagen
utgående löneförmån.
Då den lindring uti afgifter och besvär, som genom det föreslagna stadgandets
antagande komme att beredas innehafvare af större hemmansdelar, således
skulle vinnas endast på de i allmänhet mindre bemedlade hushallens saint ofvannämnde
löntagares bekostnad, samt den föreslagna matlags-beräkningcn i allt fall
icke skulle åstadkomma någon fullt billig och jemn fördelning af de oncra, som
efter sådan grund utgöras, få Utskotten vördsamt tillstyrka,
alt Riksdagsfullmäktigcn Hörnfeilits ifrågavarande motion
icke malle bifallas.
Stockholm den 18 Mars 1851.
N:o 9.
Ank. till Exp. ötsk. d. 11 April 1851, kl. 1 c. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring af gällande
stadgande angående tiden för af- och tillträde af de till
ecklesiastikstaten anslagna hemman och lägenheter.
Uti memorial, som af Hedervärda Bondeståndet blifvit till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottets behandling öfverlemnade, har Riksdagsfullmäktige!! Anders
Nilsson från Hallands län yrkat, att tiden för af- och tillträde af de till ecklesiastikstaten
hörande hemman, boställen, stomar, annexer, mensaler och jord af
hvad beskaffenhet, som helst, måtte från den 1 Maj återflyttas till den 14 Mars.
Till stöd för berörde yrkande har motionären anfört, att det vore nödigt, att
af- och tillträdestiden blefve densamma för alla hemman i riket, samt att det för
•cklesiastikstaten gällande undautag från lagens allmänna stadgande i omförmäldc
afseende
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 9. 9
afseende medförde olägenheter icke allenast för allmogen, enär den ofta anlitades
att i slutet af April månad, då på flera orter vårbruket redan börjat, och väglaget
vanligen är svårt, med körslor biträda sina af- och tillträdande pastorer och
komministrar, utan ock för presterskapet sjelfl, enär till följd deraf att boställen
icke finge tillträdas vid den tid då jordbruket borde börja, jordens skötsel klefve
försummad, hvilket ofta föranledde knapp skörd.
Denna motion, hvilken Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet ansett böra
jemväl af Lag-Utskottet behandlas, hafva Utskotten gemensamt tagit i öfvervägande
dervid Utskotten funnit stadgandet, att de lill ecklesiastikstaten börande
boställen och lägenheter skola af- och tillträdas den 1 Maj, böra bibehållas så
änge de embeten och tjenster, åt hvilkas innehafvare de äro anslagna, fortfara
att berörde dag af- och tillträdas. Det skulle nemligen kunna inträffa, utom andra
olägenheter, att omförmälde tjenstemän derest de före tjenstetidens slut nödgades
afträda de till dem upplåtna boställen, komme att någon tid sakna bostad.
Då i öfrigt någon klagan öfver berörde undantagsstadgande icke försports från de
till ecklesiastikstaten börande embets- och tjenstemän, hvilka detsamma egentligen
rörer, samt på allmogen sjelf är beroende att undvika eller vidkännas den olägenhet,
som motionären uppgifvit vara en löljd af nu gällande stadgande angående
tiden för flyttning till och från ifrågavarande boställen och lägenheter, få Utskotten
vördsamt tillstyrka
ali Anders Nilssom motion måtte lemnäs utan ajseende.
Stockholm den 11 April 1851.
Bih. till B. St;s Prot. 1850 & 1851. 7 Sami. 2 Afd. 2 Haft.
2
10 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 10.
N:o 10.
Alik. till Exp. Utsk. den 11 April 1851, kl. 1 e. in.
Betänkande, i anledning af vackt motion om ändring i Iiongl.
Militie Bo ställs-ordningen den 23 Januari, 1836, i fråga om tiden
för af- och t i lili-ädes-h usesyners hållande samt dervid ådömda
reparationers f ullgörande.
Uti memorial, som genom remiss från Hedervärda Bonde-ståndet blifvit till
Lag-Utskottets behandling öfverlemnadt, bar riksdagsfullmäktigen Peter Mårtensson
från Jönköpings län anmärkt, att af- oell tillträdes-htlsesyner å militieboställen som
enligt 50 § i ofvannämnde Kongl, militie boställs-ordning, skola verkställas året
näst före det, då boställe afträdes, vanligen icke förrättas förr än i Juli och Augusti
månader, samt att det derföre ofta vore svårt, om icke omöjligt, för afträdare
att, såsom i 69 § af samma boställs-ordning föreskrifves, före fardagen den
14 påföljande Mars in natura fullgöra all den förbättring och nybyggnad, sorn
honom af synerätten ålägges ■ och då i följd deraf ofta skall inträffat, att afträdare
nödgats den af synerätten derför bestämda ersättning i penningar utgifva, men
sådant vore för afträdare betungande, har motionären föreslagit, att någoldera af
omfönnälde slaganden måtte förändras, så alt antingen dylika af- och tillträdes
husesyner komma att förrättas ett är förr, än sådana syner nu ega rum,
eller ock alt afträdare må mot säker borgen erhålla lämplig tid efter afträdesdagen
att ädömda förbättringar fullgöra.
Denna framställning hafva Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten
gemensamt tagit i öfvervägande; och hvad först angår motionärens förslag
derom, alt af- och tillträdes huscsyncr å militie boställen skola förrättas ett år
förr, än sådana syner enligt nu gällande stadgande böra hållas, få Utskotten an
-
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 10. II
märka, att, då till följd af en dylik föreskrift, afträdes-syn skulle komma att
verkställas mer un ett och ett halft år före boställs-innehafvarens afflyttning, icke
allenast den husröta, sorn vid afträdessynen befunnes, kunde betydligen förökas,
utan ock en mängd andra, då icke befintliga bristPälligheter å boställes åbyggnad
och häfd uppkomma innan afträdesdagen inträffade; men att afträdaren icke skulle
kunna tillförbindas att sådan, efter afträdessynen tillkommen försämring bättra
eller ersätta med mindre ny syn å bostället förrättades.
I fråga åter om motionärens hemställan, att för de vid afträdes-syn adilinda
förbättringars fullgörande viss tid efter skedd afflyttning må afträdare medgifvas;
sä anse Utskotten tilllrädare af boställe ega ostridig rätt att genast vid tillträdet
komma i oinskränkt besittning af alla till bostället hörande hus och lägenheter.
Och då lagen, om den Icmnade afträdare tillåtelse att inom viss tid efter afträdet
fullgöra den nybyggnad och afhjelpa de bristPälligheter, sorn vid af- och tilllrädessyn
honom påförts, jemväl måste meddela föreskrift derom, att någon del af boställets
ruin och lägenheter skulle under nämnde tid åt afträdaren och hans arbetare
upplåtas, komme derigenom obehörigt intrång i tillträdarens dispositionsrätt af
bostället ega ram.
På grund af hvad Utskotten sålunda anfort, och då det är af vigt, att boställens
åbyggnad alllid hålles i laggildt skick, samt, om det iaktlages, att bristfällighetcr,
i den man de uppkomma, genast afhjelpas, större bristPälligheter icke
böra vid boställen förefinnas, än att de beqvämligen må kunna iståndsättas under
den tid som förflyter emellan af- och tillträdes-synen, då den förrättas i enlighet
med nu gällande föreskrift, samt afträdesdagen, fö Utskotten vördsamiigen hemställa,
ali motionen, hvarken i ena elier andra af seendet, må bifallas.
Slockholm den 11 April 1851.
STOCKHOLM, tryckt hos isaac marcus, 1851.
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 11.
1
N:o 11.
Ank. till Exp. Utsk. d. 28 April 1851, kl. 5 o. m.
Betänkande, i anledning af väckte motioner om ändring
af gällande stadgande/ij i fråga om skyldighet att hygga
och underhålla vägar och broar.
Med framställning om behofvet och billigheten deraf, att väghållnings-skyldigheten
må varda i möjligaste måtto jemnt fördelad emellan dem, som af vägarnes begagnande
draga fördel, hafva uti till Hederv. Bonde-Ståndet ingifno memorial, som blifvit till Lagutskottets
behandling öfverlemnade, nedannämnde motionärer yrkat:
l:o Riksdagsfullmäktigen Per Hansson från Wermlands län, med hvilken riksdagsfullmäktige
Olof Andersson från Wermlands, Erik Andersson och L. J. Gezelius från
St. Kopparbergs, E. M. Lalli från Skaraborgs och Nils Larsson från Jemtlands län, jemte
flere det Hederv. Ståndets ledamöter sig förenat: att egare af bruk och bergverk, mjöloch
sågqvarnar samt andra fabriks-inrättningar å landet, må förpligtas att, så vidt verken
drifvas, bidraga till vägars och broars underhållande genom årliga afgifter i penningar,
efter de grunder, som derför kunna pröfvas lämplige;
2:o Riksdagsfullmäktigen Johan Westermark och L. A. Sandberg från Vesterbottens
län: att såg- och bruksegare måtte förklaras skyldige att i underhållande af allmänna
vägar och broar deltaga efter det taxeringsvärde, som är sådant verk påfördt, eller den
bevillning, som deraf utgöres;
3:o Riksdagsfullmäktigen Nils Andersson från Wermlands län: att jernbruk, sågverk
och qvarnar måtte bidraga till vägarnes underhållande, och, till grund för beräkninBih.
till R. St. Prot. 1850-51. 7 Sami. 2 Afd. 3 Haft. 1
2 Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o il,
gen af deras deltagande i detta besvär tagas, för bruken antalet härdar, för sågarne bladens
och för qvarnarne stenarnes antal; hvaruti instämt riksdagsfullmäktige E. M. Falk från Skaraborgs
län, som derjemte yrkat, att det föreslagna bidraget skulle användas jemväl till
broars förbättrande, Jonas Christoffersson från Wermlands län, Wasmuth från Stockholms
län samt Mats Matsson och L. J. Gezelius från Stora Kopparbergs län; och
4:o Riksdagsfullmäktige!! Anders Olsson från Elfsborgs län: att de väghållningsskyldige
inom hvarje pastorat eller socken må, utan afseende derå, huruvida vägarne äro
allmänna landsvägar, härads- eller utfarts-vägar, underhålla alla de vägar, som genomlöpa
pastoratet eller socknen, men deremot vara befriade frän skyldighet att deltaga i underhållande
af de utom pastoratet eller socknen belägna landsvägar.
Öfver dessa motioner, hvilka Lag-Utskottet ansett tillhöra jemväl Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottets behandling, få de förenade Utskotten, efter pröfning af desamma,
gemensamt utlåtande afgifva.
Hvad först angår de uti de frenne förstnämnde motionerne framställda yrkanden, att
bruk och bergverk, mjöl- och sågqvarnar samt andre fabriks-inrättningar å landet måtte i
väghållnings- och brobyggnads-besväret deltaga; så hafva Utskotten under öfverläggningen
derom inhemtat, att motioner af enahanda innehåll, som de i omförmälde hänseende nu
afgifna, vid flere föregående riksmöten utgjort föremål för Rikets Ständers öfverläggningar,
samt att rid de tvenne sistförflutna riksdagarne jemväl dåvarande Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskott, till hvilkas behandling samma motioner varit öfverlemnade,
ansett berörde yrkanden vara på billighet och rättvisa grundade. Till stöd för en sådan
åsigt, hvilken dock icke blifvit af Rikets Ständer antagen, hafva nämnde Utskott anfört,
att, då det måste medgifvas, att den, som har behofvet och njuter fördelarne af en
inrättning, äfven bör vidkännas den kostnad och tunga, som densamma åtföljer, samt bruken
och bergverken, för transporterande af de för tillverkningarne erforderlige råämnen
och af sjelfva de tillverkade effekterna, på mångå orter begagna och nöta vägarne i vida
större man, än de hemman, hvilka skyldigheten att vägarne underhålla för närvarande
åligger, hvilket förhållande jemväl egde rum med såg- och mjölqvarnar och fabriks-inrättningar
å landet, dylika verk och inrättningar äfven borde bidraga till jordbrukets lättande
uti ifrågavarande hänseende. Utskotten hade likväl i frågans dåvarande skick och innan
vederbörande, hvilkas rätt densamma rörde, fått tillfälle att deröfver sig yttra, funnit sig
sakna tillräcklig ledning för bedömande af de grunder, efter hvilka en sådan skyldighet
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 11. 3
borde af nämnde verk oell inrättningar bestridas; hvarföre Utskotten tillstyrkt Rikets Ständer
att bos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att Kongl: Majit täcktes, efter föregången
undersökning och vederbörandes hörande, till Rikets Ständer aflåta nådig proposition
rörande de grunder, enligt hvilka omförmälde skyldighet borde af merariämnde verk och
inrättningar utgöras.
De skäl, hvilka, på sätt nu blifvit omförmäldt, legat till grund för Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-utskottens vid de tvenne sistförflutne riksdagarne i detta
ämne afgifna förslag, hafva ock nu inom Utskotten gjort sig gällande och föranleda Utskotten
att, med åberopande af desamma, vördsamligen hemställa,
att Rikets Ständer, med åberopande af billigheten och rättvisan deraf, att
väghållnings-skyldigheten varder i möjligaste måtto jemnt fördelad emellan
alla, som i samma ort af vugarne draga fördel, mätte hos Kongl. Majit
i underdånighet anhålla, att Kongl. Majit täcktes låta undersöka, enligt
hvilka grunder och pä hvad sätt bruks- och bergverks-anluggningar, mjöloch
sågqvarnar och andra fabriks-inrättningar på landet böra lill vägarnes
byggande och underhållande bidraga, samt, efter vederbörandes hörande, nådig
proposition i ämnet till Rikets nästsammanträdande Ständer aflåta.
Beträffande åter Anders Olssons förslag, att väghållnings-skvldige inom hvarje pastorat
eller socken må, med åliggande för dem att ensamme ansvara för underhållandet
af alla inom samma kommun belägna vägar, befrias från deltagande i underhållet af vägar
inom andra socknar; så äro Utskotten öfvertygade, att ett stadgande af sådant innehåll
skulle i många fall föranleda en alltför ojemn och obillig fördelning af väghållningsbesväret.
Af ett dylikt stadgande följde nemligen, att väghållnings-skyldige i de socknar, genom hvilka
ej löper allmän landsväg eller häradsväg, blefve helt och hållet befriade från skyldighet
att underhålla ortens allmänna farväg och att denna skyldighet i stället komme att i större
mån drabba andra socknar, hvilkas innevånare derigenom oskäligen betungades. Föreskriften
i 25 kap. 8 § Byggninga-balken, ”att hvar skall sitt skifte få efter den del han i by
”äger, och som det för alla lägligast faller, och att å Konungens Befallningshafvandes vård
”skall ligga, att den ene ej mera betungas än den andre,” är deremot, enligt Utskottens
åsigt, den mest lämpliga, som torde kunna meddelas i fråga om väghållningsbesvärets
fördelning, så länge samma besvär utgöres enligt nu gällande grunder, och bör, om den
4 Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 11.
med vederbörlig noggranhet tillämpas, förekomma skäliga anledningar till klagomål; och,
få Utskotten derföre tillstyrka,
att Anders Olssons berörde motion måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 22 April 1S51.
Reservationer:
Af Herr Friherre Åkerhjelm, K”Skyldigheten att underhålla vägar och broar,
som, enligt 25 kap. S § Byggningabalken, åligger dem, hvilka å landet hemman ega och
bruka samt städerna, så långt deras egor räcka, har på sednare tider, hvarunder nya näringar
uppkommit och de äldre äro vordne utvidgade samt till följd deraf en lifligare rörelse
och större nötning af vägarne föranledts, blifvit för vägbyggnadsskyldige i hög grad
betungande. Med erkännande häraf äfvensom riktigheten af den grundsats, att en hvar,
som begagnar de allmänna vägarne och såmedelst drager omedelbar nytta af dem, jemväl
borde vara pligtig att på ett eller annat sätt till deras underhållande bidraga, har jag dock
icke kunnat instämma i det betänkande, de sammansatta Utskotten afgifvit, i anledning af
väckta motioner om bruks och bergverks, sågars och qvarnars förpligtande att i underhålls-skvldigheten
deltaga.
Utom hvad i Lag, på sätt ofvan nämndt är, finnes stadgadt, har Kongl. Maj:t, uti
resolution på allmogens besvär den 20 November 1786, ansett vägrödjning och brobyggnad
vara en hemmantalet åtföljande skyldighet, deruti bruk och qvarnar icke kunde inbegripas,
hvilket, hvad qvarnar beträffar, är vordet ytterligare bekräftadt genom Kongl, brefvet
den 10 Oktober 1793. Den stadfästelse på befrielse från deltagande i detta onus,
som sålunda blifvit gifven innehafvare af bruk och bergverk samt sågar och qvarnar, har
naturligtvis ökat värdet af sådana egendomar, hvilket vid inträffade arfs-skiften eller köpeafhandlingar
tagits i beräkning. En rubbning i dessa friheter, utan att på samma gång
bereda lämplig ersättning för den bortmistade fördelen, vore hvarken med rättvisa eller
billighet förenlig. Och en sådan bana, en gång beträdd, skulle otvifvelaktigt medföra nya
anspråk på skyldigheten för dessa lägenheter att deltaga i åtskilliga hemman på landet nu
åliggande andra allmänna onera och prestationer. Desse egendomars värde och fortfarande
bestånd, såsom beroende af olika konjunkturer eller tillfälliga omständigheter, äro
dessutom underkastade ständiga yexlingar, hvaraf följer, att någon säker och varaktig grund
Lag- och Ekonomi-V (skottens fiel dukande, N:o 12. o
för bestämmandet af den andel i väghållningsbesväret, som de borde vidkännas, svårligen
lärer kunna fastställas.
DA i öfrigt, för den händelse att Rikets Ständer skulle bifalla Utskottens betänkande
och Kongl. Majit ville åt den underdåniga skrifvelsen lemna nådigt afseende, sådant endast
skulle föranleda lindring i de hemmansegares skyldighet, som hafva sina vägstycken
i orter, der bruk och bergverk, sågar och qvarnar finnas, men icke för dem, som äro bosatta
i andra orter, ehuru väghållningsbesväret der, till följd af en lifiigare rörelse, kan vara
lika, om ej i än högre grad betungande, anser jag ifrågavarande motioner icke böra till
någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.”
Af Herr Grefve Liljencrants, Herr Grefve Lewenhaupt, C. M., Herr Carleson E.H.,
Herr Rosensvärd, Herr Kontraktsprosten Söderberg, Herr Engzell, Herr Collen och Herr
Sundström, med tillkännagifvande, att de instämma uti den af Herr Friherre Åkerhjelm
yttrade mening,
N:o 12.
Ank. till Exp.-Utsk. den 28 April 1851, kl. 5 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om Komministrars
befriande frän skyldighet alt för sine boställen
deltaga i byggnad af kyrka, sockenstuga och
skolhus.
Uti ett hos Högvördige Preste-Ståndet ingifvet memorial, som blifvit till Lag-Utskottets
behandling öfverlemnadt, har Herr Prosten Melander förmält, att, ehuru Komministrarnes
lönevilkor, t händelse Kongl. Majit biträdde Rikets Ständers vid sisthållne
riksdag i afseende derå fattade beslut, i någon mån vunne förbättring, desse tjenstemäns
6 Laii- och Ekon omi- lits kolt ens Betänkande, N:o 13.
stallning dock fordrade ytterligare behjertande. Vid deras i allmänhet svaga boställen häftade
nemligen åtskilliga onera, hvilka de svårligen förmådde bära. De måste sjelfva bebygga
dessa boställen, och vore skyldige att efter dessas oförmedlade hemmantal deltaga
i byggnad af kyrka, sockenstuga, skolhus och fattigstuga, hvilken byggnadsskyldighet, dä,
såsom lätt kunde inträffa, den måst för alla eller flera af dessa hus samtidigt fullgöras,
utgjorde en tryckande börda. Från skyldigheten att sjelfve bebygga sina boställen ansåg
motionären Komministrarne dock svårligen kunna befrias, enär församlingarne icke kunde
åläggas att samma skyldighet fullgöra, och från åliggandet att i sin man bidraga till de fattigas
herbergerande förmodade motionären dem icke vilja fr itagas-, men då Komministrarnes
öfriga byggnadsskyldighet i allt fall vore betungande, helst deras boställen vanligen
vore betydligt förmedlade, har motionären, med föranledande af hvad han i ofvanberörde
måtto anfört, föreslagit, alt Komministrar mätte fritagas från skyldighet att för sina boställen
deltaga i uppförandet af kyrka, sockenstuga och skolhus.
Denna motion, uti hvilken Herrar Prostarne J. Söderberg, Arrhenius och Setterblad
samt Herr Lektor Wallman och Herr Komminister Beckman instämt, hafva Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskotten gemensamt tagit i Öfvervägande; men ehuru Utskotten,
lika med motionären, behjerta den svåra belägenhet, hvari en del Komministrar,
i anseende till de med deras tjenstebefattningar förenade ringa inkomster, i ekonomiskt
afseende sig befinna; anse dock Utskotten samma hinder, som, på sätt motionären sjelf
erinrat, förefinnes emot Komministrarnes befriande från skyldigheten att sjelfve bebygga
sina boställen, möta i fråga om deras fritagande från åliggandet att för desse boställen
deltaga i uppförande af kyrka, sockenstuga och skolhus, nemligen, att nämnde åliggande
skulle komma att i större mån drabba egarne af öfrige hemman i socknen; i följd hvaraf
Utskotten vördsamligen hemställa,
att motionen icke må till någon åtgärd föranleda.
Slockholm den 22 April 1851.
Emot förestående Betänkande har Herr Prosten Melander sig reserverat, under åberopande
af hvad han i motionen anfört.
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande. N:o 13.
7
N:o 13.
Ank. till Eip.-Utsk. den 28 April 1851, Kl. 5 c. m.
Betänkandej i anledning af vacht motion, angående serskildt
stadgande derom, att uti instrument of ver
ekonomiska besigtningar och huse-sjrner å Kyrko
herde-boställen samt syner å sohlat-lorp bör utsättas,
eif hvilken de i sådant instrument upptagne
reparationer böra bekostas,
Uli memorial, som från Hedervärda Bonde-Ståndet blifvit till Lag-Utskottets behandling
öfverlemnadt, har Hiksdagsfullmäktigen Anders Medin från Kronobergs län förmält,
hurusom det skall inträffat, att förrättare af ekonomiska besigtningar samt af- och tillträdes-husesyner
å kyrkoherde-boställen och syner å de åt indelda arméen upplåtna torp, i
syne- eller besigtnings-inslrumenten endast antecknat de befunne bristfälligheterne, men
uraktlåtit att deruti utsätta, huruvida samma bristfälligheters afhjelpande borde af boställets
eller torpets innehafvare eller af de byggnadsskyldige bekostas, äfvensom att, i följd af
dylik underlåtenhet, tvister emellan sådana lägenheters innehafvare och bvggnadsskyldiga
skola uppkommit. Då bestämd föreskrift saknades, huru syne- och besigtnings-inSlrument
horde vara i omförmälde afseende inrättade, har motionären, med föranledande af hvad han
sålunda anfört, föreslagit, att Rikets Ständer måtte för deras del besluta utfärdande af en
författning, hvarigenom stadgas; att vid såväl ekonomiska besigtningar samt af- och tillträdes-
husesyner ä kyrkoherde-boställen, som syner å de till imlelda armeen hörande torplägenheter,
vederbörande sgneförrättare skall åligga att noggrannl serskilda och i syne-instrumenlet
anteckna, hvilka förbättringar å berörde boställen och torp må, enligt gällande författningar,
tillkomma innehafvarne deraf att sjelfve verkställa, och hvilka böra af vederbörande
byggnadsskyldige ombesörjas.
8 Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande N:o IS.
Öfver denna framställning, hvilken Lag-Utskottet gemensamt med Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet tagit i öfvervägande,; gå de förenade Utskotten nu att afgifva
utlåtande.
Hvad angår af- och tillträdes-husesyner å kyrkoherdeboställen, få Utskotten till en
början fästa uppmärksamhet derpå, att i fråga om de hus å nämnde boställen, hvilka böra
af kyrkoherde och socknemän gemensamt underhållas, i 26 kap. 2 § Byggningabalken
stadgas, ”att desse hus skola socknemän med tak och innanredet kyrkoherden färdiga antvarda,
och han sedan vara skyldig att hålla dem vid magt med egen kostnad, och att när
de af ålder och bruk och ej genom prestens vanryckt förfalla, socknemän då skola på
sin kostnad dem bygga och bättra.” Vid af- och tillträdes-husesyner å dylika boställen,
hvilka syner förrättas af Häradshöfding med Nämnd, bör utrönas, om och i hvad måtto
afträdare af dylikt boställe må hafva sin byggnads- och underhållsskyldighet eftersatt;
men sådant utrönande lärer ej kunna ske i fråga om de hus, hvilkas underhållande tillhör
boställsinnehafvare och socknemän gemensamt, derest icke vid syneförrättningen urskiljes
och bestämmes, hvilka af de å desse hus befintlige bristfälligheter det åligger afträdaren
att afhjelpa, och hvilka följaktligen för sådant ändamål mäste serskiljas från dem,
hvilka det tillkommer socknemännen att bättra. Ett dylikt serskiljande utgör således ett
af de med sådan syneförrättning afsedde ändamål och kan i följd deraf icke af syneförrättaren
uraktlåtas, utan att han derigenom gör sig skyldig till försummelse i ett honom
tillhörande åliggande. Och då syneförrättare derjemte bör i syneinstrumentet tydligt och
fullständigt beskrifva, huru vid syneförrättningen är vordet förfaret, lärer serskildt stadgande
derom, att merberörde serskiljande bör i syneinstrumentet utmärkas, icke kunna anses vara
af behofvet påkalladt.
Enligt 5 § af Kongl, kungörelsen angående ekonomiska besigtningar å kyrkoherdeboställen
in. m. den 28 Maj 1830, skola de vid dylik besigtning befunne bristfälligheter
i besigtningsinstrumentet värderas och i penningar utföras och tillika skall uti instrumentet
utsättas den tid, inom hvilken bristerne böra genom den byggnadssltyldiges försorg vara
afhulpne. Då sistberörde stadgande otvifvelaktig! förutsätter, att, innan den deruti omförmälde
föreskrift meddelas, det skall vara afgjordt och i besigtningsinstrumentet infördt,
hvilken eller hvilka byggnadsskyldigheten i thy fall åligger, anse Utskotten serskildt stadgande
derom icke erfordras.
I fråga om syner å soldattorp stadgas i Kongl. Brefvet den 6 December 1834, att
befälet,
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, A’.o 14, 9
befälet, som enligt tjenstgöringsreglementet bör hvart tredje år eller oftare undersöka, huru
åboen fullgör sin pligt att vårda och underhålla det honom tilldelade torp, icke eger
rättighet att dervid förelägga rote- eller rusthållare någon förbindelse, sä framt desse icke
godvilligt derå vilja ingå, samt att frågor om rust- och rotehållares åligganden skola afgöras
af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, sorn, efter inhemtande af förhållandet genom af
kronobetjente och tvänne nämndemän verkställd syn, eger i målet förordnande meddela.
Då således de instrument, som vid bcsigtningar ä soldattorp kunna af befälet föras, lända
endast soldaten till efterrättelse, och vid de syner, som af kronobetjent å dessa torp förrättas,
beslut icke meddelas; i följd hvaraf ej heller något serskiljande af soldatens samt
rote- och rusthållares byggnadsskyldighet kan vid upprättande af inslrument öfver sistberörde
syner ifrågakomma, linna Utskotten motionären hafva till sin framställning, i hvad
den angår soldattorp, saknat giltig anledning.
Hvad Utskotten sålunda anfört, anse Utskotten innefatta skäl till den vördsamma
tillstyrkan,
att Anders Medins ifrågavarande motion må af Rikets Ständer lemnäs
utan afseende.
Stockhom den 22 April 1851.
N:o 11.
Ank. till Eip.-Utsk. il. 28 April 1951, kl. 5 e. 111.
Betänkande^ i anledning aj väckte motioner om ändringar i
Kongl. Förordningen den ig December iSny, angående grunderna
och vil koren för hemmansklyfning samt afsöndring
af jord och andre lägenheter f rån hemman.
/ v
1 detta ämne hafva motioner blifvit väckte,
hos Högv. Preste-Ständet
af Hr Kontrakts-Prosten Forssell, som anfört, att, genom tillåtelsen till afsöndring af jord
Bih. till B. St. Brot. 1850—1851. 7 Sami. 2 Afd. 3 Haft. 2
10 Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, Nio 14.
från heraman, väl tillfälle vore personer af den arbetande klassen beredt att för en mindre
sparpenning köpa sig besittningsrätt för vissa år till jord å landet, och att såmedelst under
sjelfständigt arbete njuta frukten af sin flit; men att likväl det vid berörde tillåtelse
fästade vilkor, att dylik afsöndrad lägenhet ej finge, utom i närheten af städerne, utgöra
mindre än fyra tunnland jord, tillika med de för upplåtelse-aftalets fastställande föreskrifne
åtgärder, hvilka vore kostsamma och betungande, förorsakade, att blott en ringa del af
den tjenande klassen förmådde begagna sig af omförmälde utväg till försörjning.
Det vore dock nödigt, så vida icke kommunerne skulle öfversvämmas af tiggare
och fattighjon, att för tjenstehjons-klassen, hvars antal alltjemt tillväxte, underlätta utvägarne
att sig försörja; och då, enligt motionärens åsigt, den för nämnde klass lämpligaste
näringsgren vore jordbruk, samt någon olägenhet icke vöre att befara deraf, att jordafsöndringar
till mindre vidd än fyra tunnland tillåtas, har motionären föreslagit, att, till undanrödjande
af ofvananmärkte hinder för ett vidsträcktare begagnande af berörde näringsgren,
3 och 4 §§ i 2 kap. af ofvannämnde förordning måtte erhålla följande förändrade lydelse:
3 § ”Lägenhet, sorn från hemman afsöndras för alltid, under full eganderätt, efter
hvad i lista § tillåtet ur, skall i Gefleborgs, Westernorrlands, Jemtlands, Westerbottens och
Norrbottens Län innehålla minst sex samt i öfriga delar af riket minst fyra tunnland duglig
jord. Lägenhet under besittning på viss tid, som i 1 $ sägs, må från hemman öfver
hela riket afsöndras till minst ett halft tunnland. Sådan lägenhet skall,” ö. s. v. lika med
nu gällande stadgande.
4 § ”Å lägenhet’'’ o. s. v., lika med första punkten af nu gällande stadgande. 1
stället för andra punkten, som utgår, införes, ”Afhandling, hvarigenom jord från hemman
för alltid söndrad blifvit, bör ingifvas till Kongl. Majus Befallningshafvande, sorn den öfverenskomma
afgälden pr öfvar, och, der den tillräcklig finnes, fastställer. Göres afhandling
om afsöndring af jord på viss tid, bör den till Häradsrätten ingifvas, åtföljd af vederbörande
Sockennämnds bevis öfver afsöndringens vidd och läge, samt den öfverenskomna afgälden;
egande Häradsrätten att, derest afhandlingen öfverens,stämmer med hur stadgade
grunder, densamma, på sätt här nedan förmäles, uti Rättens intecknings-protokoll införa.”
Hos Heden. Bonde-Ståndet
af Riksdagsfullmäktigen Tobias Lind från Bohus län, som emot de uti 1 kap. 2 § af ofvanberörde
förordning meddelade bestämmelser om hvad till besutenhet under benämning
af hemman erfordras, anmärkt, att fordringarne derutinnan voro allt för högt tilltagne,
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 14. 11
enär uti motionärens hemort funnes till och med fjerdedels hemman, som icke kunna foda
det antal arbetsföra personer och kreatur, som uti nämnde § föreskrifves, samt, om stadgandet
derom tillämpades, knapt någon enda egare af åttondedels mantal skulle få behålla
sin hemmansdel, derest någon egare af större andel i hemmanet ville densamma
lösa. Den löseskilling, som för dylik obesuten lott erlades, vöre ock af föga nytta för
den, som densamma erhölle, då den icke räckte till inköp af sådan jord, derå han kunde
vara besuten; och enär billighet och eganderättens helgd i allt fall syntes fordra, att egare
af huru ringa hemmanslott som helst må få förblifva i orubbad besittning af densamma,
så länge han mäktar betala de utskylder, som jordlotten åtfölja, har motionären yrkat,
att hval' och en må anses å hemmansdel besuten, som förmår erlägga de af samma hemmansdel
utgående utskylder.
Samma motionär har ock ansett den i 2 kapitlet 3:dje § af berörde förordning
innefattade föreskrift, att lägenhet, som från hemman afsöndras, skall innehålla, i de norra
länen minst sex och i öfrige delar af riket minst fyra tunnland duglig jord, jemväl vara obillig,
emedan tillämpning deraf medförde de sorgligaste följder för en mängd menniskor.
I samma mån skiftesverket fortginge, blefvo nemligen afsöndrade jordlägenheter undersökte,
och då sällan någon sådan lägenhet funnits innehålla den egovidd, som enligt ofvanberörde
föreskrift vore till afsöndring tillåten, hade i följd deraf inträffat, att de å dylika
lägenheter bosatte personer blifvit drifne från sina hem och utsatte för fattigdom och
elände. I anledning häraf och då åtgärder till förekommande af dylika lägenheters innehafvares
utblottande borde vidtagas, har motionären i sådant afseende föreslagit, att till
omförmälde § måtte fogas det stadgande: "'att afsöndrad lägenhet, åtkommen genom köp
eller undantags-aftal, vanliga torpare-kontraklcr deruti icke inbegripna, skall få bibehållas
den tid afhandlingen derom bestämmer, utan afseende å den afsöndrade lägenhetens egorymd,
med iakttagande likväl, att så stor afgäld årligen må erläggas, sorn uti nästföljande
4:de § bestämmes, samt att egaren af stamhemmanet hvarifrån afsöndringen skett, alltid
må ega förmånsrätt att lösa den åter, då inneliafvaren vill eller af obestånd blir tvungen
att lägenheten afträda.”
af Riksdagsfullmäktigen Erik Eriksson, från Gefleborgs län, som förmält, att å de
skogar, som tillhöra hemmanen i de norra länen, funnos en mängd odlings-lägenheter,
hvilka skola förblifva obegagnade och således onyttige för hemmansegarne, om det icke
tillätes dem att åt andre personer upplåta dylika lägenheter, helst många sådane lägenhe
-
1 2 Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 14.
ter äro belägna på betydligt afstånd från gårdarne oell hemmansegarne sjelfve sakna både
tid och tillgångar att försätta dem i fruktbart skick. Enligt motionärens åsigt vore det
ock mindre välbetänkt, att lagstiftningen, genom förbud mot afsöndrande från hemman af
lägenheter under viss bestämd vidd, lade hinder i vägen för jordens uppodlande i de orter,
der den ännu icke är så fruktbärande, som den kan och bör blifva. Det påstående,
alt fattigdomens tilltagande skulle blifva följden af en mera vidsträckt frihet i fråga om
jords afsöndrande från hemman, än nu eger rum, vore icke grundad på kännedom om verkliga
förhållandet derutinnan, enär det funnes af erfarenheten styrkt, att den flitige och ordentlige
arbetaren förvärfvade sitt uppehälle lättare med jordbruk, än genom något annat
näringsfång; och då hos en dylik arbetare tillfredsställelsen öfver att se sitt eget anbete
tillväxa, jemte medvetandet deraf, att han och hans afkomlingar under en längre framtid
finge njuta frukterne af sina egna händers verk, alltid skulle alstra håg och lust att vidare
fortgå på den väg han beträdt, hade det allmänna icke att befara att af honom lida
någon tunga. Med föranledande häraf har motionären vrkat: att, derest å hemmans utmark
finnas odlingslägenheter, men hemmansegaren ej vilt eller mägtar dem begagna, det må vara
honom tillåtet att dylika lägenheter, utan afseende derå, att de utgöra i Gefleborgs. VesterNorrlands>
Jemtlands, Vester- och Norrbottens län mindre än sex samt i öfrige delar af
riket mindre än fyra tunnland, till annan pä viss tid upplåta: dock med vilkor att, på
sätt nu stadgadt är, lägenheten skall vid den betingade lidens slut utan lösen till hemmanet
återfalla.
Dessa motioner, hvilka blifvit till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterade,
men nämnde Utskott ansett böra jemväl af Lag-Utskottet behandlas, hafva Utskotten
gemensamt tagit i öfvervägande, och få till en början erinra, att de för närvarande
gällande föreskrifter i ämnet bestämma, i afseende å hemmansklyfning: att densamma ej
får utsträckas längre, än att åbo kan vara ä utklufven hemmansdel besuten, hvarmed,
enligt lista kap. 2:dra § i Kongl, förordningen den 19 December 1827, förstås, att af
hemmansdelens afkastning, icke allenast de med hemmanet förenade allmänna utskylder
kunna utgöras, utan äfven ett hushåll af minst tre arbetsföra personer underhållas samt
derförutan m häst eller ett par dragoxar två eller tre kor och fem eller sex får eller getter
vinter- och sommarfödas; samt i afseende å jordafsöndring: att från hemman afsöndrad
lägenhet, skall, utom i närheten af städerna, innehålla i de norra länen minst sex och i
öfrige delar af riket minst fyra tunnland duglig jord.
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 14. 13
En vidsträcktare rättighet till hemmansklyfning och jordafsöndring, än den sålunda
medgifna, skulle, enligt Utskottens åsigt, icke allenast medföra osäkerhet för staten att utfå
de för dess behof bestämda och påräknade, af jorden utgående, allmänna utskylder, utan
ock förleda sådana personer, som hänföras af begäret efter en skenbart oberoende ställning,
till bosättning å egolotter och jordstycken, deraf ringa eller ingen afkastning vore
att påräkna. Desse personer, som saknade andre utvägar för sin bergning än den, de genom
tillfällig arbetsförtjenst kunde sig bereda, skulle, när denna utväg af en eller annan
anledning upphörde, otvifvelaktig! komma att falla fattigförsörjningen till last. Utom de
betänkliga följder, som sålunda af en vidsträcktare rätt till jordafsöndring skulle uppkomma,
torde derjemte böra tagas i betraktande, att den tid och arbetskraft, som å uppodlingen
och skötseln af mindre jordlägenheter användes, är så betydlig, att lägenhetens liela
afkastning sällan, om någonsin, förslår att densamma ersätta, samt att således genom arbets-kraftens
användande å dylika mindre lönande uppodlingar ej mindre den enskilde än
staten får vidkännas förluster, större i samma mån, som sönderdelningen af jorden blifver
vidsträcktare och mera allmän.
Efter att sålunda hafva angifvit de grunder, sorn, enligt Utskottens åsigt, i allmänhet
förefinnas emot de föreslagna förändringarne i Kongl, förordningen den 19 December
1827, få Utskotten, hvad serskildt angår den del af riksdagsfu-llmäktigen Tobias Linds
motion deruti, under förutsättning, att de i Irsta kap. 2 § af berörde Kongl, förordning
meddelade bestämmelser angående besutenhet skola innefatta allt för stränga fordringar,
åtminstone med hänsigt till förhållanden i motionärens hemort, blifvit yrkadt, att egare af
hemmansdel må anses å densamma besuten, allenast han förmår utgöra de med hemmansdelen
förenade onera och utskylder, erinra, det ett stadgande i denna syftning skulle leda
till den största tänkbara utsträckning af hemmansklyfningen. Och då, af skäl som härofvan
blifvit anförde, Utskotten anse någon ändring i nu gällande föreskrifter angående grunderne
för hemmansklyfningen icke höra ega rum, samt ofvanberörde Kongl, förordning,
dels i 1 kap. 3 § medgifver, att, om en hemmans-åbo af andra näringar, som till hemmanet
höra eller af dess belägenhet bero. kan hafva säker och ständig förtjenst, sådant
jemväl må, vid fråga om besutenhet, i beräkning dertill ingå, dels ock i samma kap. 9
§ innefattar stadgande, huru förfaras bör i händelse, till följd af serskilde förhållanden inom
något län, jemkning eller förändring i de rörande grunderne för hemmansklyfning med
-
14 Lag- och Ehonomi-TJtskottens Betänkande, N:o 14.
delade föreskrifter, skulle för samma län finnas af nöden, kunna Utskotten icke understödja
motionärens ofvanberörde yrkande, utan hemställa,
att Tobias Linds nu omförmälda framställning må af Jlikets Ständer lemnäs
utan afseende.
Beträffande åter de af motionärerne i fråga om jordlägenheters afsöndrande från
hemman framställda förslag, nemligen af Herr Kontraktsprosten Forssell, att dylik afsöndring
på viss tid måtte från hemman öfver hela riket få ske, så snart den lägenhet, som
afsöndras, utgör minst ett halft tunnland; af Tobias Lind, att afsöndrad lägenhet, åtkommen
genom köp, eller undantags-aftal, skall, fastän den icke innehåller den till afsöndring tillåtne
egovidd, få bibehållas den tid, som i upplåtelse-afhandlingen blifvit bestämd; och af
Erik Eriksson, att odlingslägenheter å hemmans utmark, om hemmansinnehafvare!) ej vill
eller kan dem begagna, må utan afseende derå, att de icke innehålla den för tillåtelse till
afsöndring bestämda minsta jordrymd, kunna på viss tid till andre upplåtas; så få Utskotten,
med åberopande af hvad ofvan blifvit anfördt, i öfrigt förklara, att, enligt Utskottens
åsigt, en från hemman afsöndrad lägenhet i allmänhet, och der icke, såsom i närheten af
städer, tillfälle till arbetsförtjenst alltid kan vara att med säkerhet påräkna, bör innehålla
den rymd och godhet, att dess afkastning må kunna åtminstone i hufvudsaklig mån vara
tillräcklig till innehafvarens och hans hushålls bergning och utkomst. Värdet af odlingsbar,
men ouppodlad jord, är dessutom i den ojemförligt största delen af riket så lågt, att
äfven den mindre bemedlade icke är utestängd från möjligheten att förvärfva sig en jordlägenhet
af så stor rymd, att den, enligt nu gällande föreskrifter, får från hemman afsöndras.
Vid sådant förhållande och då derutinnan, att odlingslägenhet är belägen å hemmans
utmark och att hemmansegaren ej sjelf vill densamma begagna, Utskotten icke finna något
skäl till undantag från de i allmänhet, i fråga om jordafsöndring, gällande stadganden,
samt deraf, att en i strid mot gällande föreskrifter från hemman afsöndrad lägenhet blifvit
förvärfvad genom köp eller undantags-aftal, icke skäligen kan hemtas anledning till upphäfvande
af stadgandet om innehafvarens skyldighet att lägenheten afträda, då påstående der.
om i vederbörlig ordning väckes, få Utskotten tillstyrka,
att ifrågavarande förslag icke måtte bifallas.
Vidkommande slutligen Herr Prosten Forssells förslag till ändring i föreskrifterne
angående hvad iakttagas bör med afhandling om lägenhet, som på viss tid är från hemman
afsöndrad, få Utskotten, då pröfningen af den i afhandlingen bestämda afgäldens be
-
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 14. 15
lopp, hvilken pröfning nu tillhör Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, icke lämpligen kan
öfverlemnas till Häradsrätt, samt Häradsrätten icke eller torde böra meddela något yttrande
angående afsöndringens lagenlighet förr, än talan derom blifvit af vederbörande i behörig
ordning väckt, vördsamt hemställa,
att berörde förslag må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 22 April 1851.
Reservationer:
af Herr Doktor Björling; ''Emot Utskottens ofvanstående betänkande får jag reservera
mig på följande skäl.
Det undfaller ingen, som äfven blott ytligt betraktat de sednare tilldragelserna i
Europa samt de rörelser, som genomgå den närvarande tiden, att hos den så kallade tjenande
eller arbetsklassen uppvaknat ett starkt sträfvande att bereda sig en fastare ställning
i samhället. Man må ej undra härpå, ty detta sträfvande är en naturlig följd af det
oafvisliga behofvet, som finnes i menniskonaturen, att bereda sig ett säkert hemvist på
fädernejorden. Vid högre framskriden bildning gör sig detta behof gällande och kan ej
undertryckas. Den arbetande klassen eger i allmänhet ej någon fast ställning, utan den
är merändels en lös befolkning, som flyttar från ställe till ställe, och är i saknad af någon
säker bostad; men behofvet af en sådan har mägtigt vaknat, och arbetarne sträfva
nu af alla krafter att tillfredsställa detta behof, och då detta ej så lätt sker på den rätta
och ordentliga vägen, så hafva de stundom försökt att genom kommunism och socialism
tilIröfva sig det efterlängtade oberoendet. En uppgift för vår tid, ifall den förstår sig
sjelf och aktar på tidens tecken, är derföre dels att befordra arbetarnes bemödande
att på ordentlig väg bereda sig ett fast hemvist, dels att med allvar undertrycka dessa bemödanden,
då de förirra sig på olofliga och samhällsomstörtande vägar.
Afven i vårt land hafva arbetarne börjat sträfva till större oberoende och
en orolig rörelse har försports från samhällets djup. Det finnes i vårt samhälle bland den
arbetande, klassen, likasom bland andra samhällsklasser, en stor blandning af ordentliga och
oordentliga menniskor. De förra bemöda sig att genom flit och arbetsamhet bereda sig
mera oberoende och en fastare ställning för framtiden, de sednare lefva blott för dagen
och nedsjunka ofta i ett djuriskt njutningsbegär. Det tillhör vårt samhälle att underhjelpa
16 Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 14.
de förra i deras bemödanden och framför allt laga så, att de vid sitt sträfvande till en
bättre framtid ej jagas af obilliga samhällslagar tillbaka till de oordentligas skara och tvingas
att bland dem förblifva utan utsigt att kunna höja sig från sin osäkra och beroende
belägenhet. Försummar samhället detta, så är fara värdt, att den tid kommer, då det
blifver ganska svårt att sätta en säker damm emot oordningen och oron. Det finnes äfven
ett annat behof, som sammanvuxit med längtan efter en säker bostad, och som förmår
arbetaren till stora ansträngningar för framtiden. Han vill nemligen vid egen härd
samla omkring sig älskade föremål, han vill förvandla sin bostad till ett hem, i detta ords
egentligaste mening, vid hvilket han bindes genom familjelifvets fasta band, och genom
hvilket fäderneslandet och fosterjorden får för honom sitt högsta värde. För detta mål
sträfvar han gerna; och hoppet att nå detsamma uppehåller hans mod oeh stålsätter hans
arm till nya arbeten och mödor. Det blifvande hemmet är hans framtid och han spar
för denna af sin arbetsförtjenst. Tag bort hoppet om detta hem och arbetaren har ej någon
framtid, han eger blott sin närvarande osäkra belägenhet och utsigten till en tröstlös
ålderdom; och ej allenast det, utan han eger knappast mera något fosterland, för hvilket
han vill våga lif och blod.
Man har väl sagt, att äfven med de lagar, som nu gälla för jordafsöndringen, en
utväg är öppnad för den ordentlige arbetaren att förskaffa sig en egen jordtorfva, och på
den grunda ett eget hem, då det nemligen tillätes honom att på viss tid köpa 6 å 4 tunnland
jord, och då på de liesta ställen den odlingsbara jorden fås för så godt pris, att detta
köp torde blifva honom lätt. Men man vet dock, att med undantag af Norrland odlings
bar
och god jord i Sverige ej fås för så godt pris, att icke värdet på 4 tunnland blifver
en stor summa för arbetaren. Då nu dertill kommer, att den betydligaste kostnaden dock
utgöres af det, som skall utgifvas för uppbyggandet af nödiga hus, så inser man lätt, att
värdet af några tunnland jord, lagdt till denna kostnad, i de liesta fall öfverstiger hvad
den för dagspenning på landet tjenande arbetaren kan hopspara. Skulle det åter tillåtas
honom att få på bestämd tid tillköpa sig blott i tunnland jord, så skulle omkostnaderna
för hus och jord väl ej uppgå till stort mer än hälften af kostnaden för de 4 tunnlanden
med nödiga hus, och jag tror då, att det vore för en ordentlig arbetare möjligt att
på 15 å 20 år hopspara de dertill nödiga penningarne.
Med de lagar, som nu gälla för jord-afsöndring, anser jag derföre det blifva i de flesta
fall omöjligt för arbetaren att förskaffa sig ett eget hem och en oberoende ställning. Om
nu följden
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 14. 17
nu följden häraf endast skulle blifva den, att arbetarne lemnade all tanka på och allt hopp
om det egna hemmet, samt nöjde sig med att ensamma och i ett flyttande tillstånd tillbringa
ett beroende lif, så vore detta, huru hårdt det än är, den minsta olägenheten;
men nu kunna de ej kufva behofvet att sjelfva, såsom husfäder, hafva ett eget hem, och
för att tillfredsställa detta behof, så blifva de statdrängar eller stattorpare, gifta sig och
tillskapa ett hem och en lycka, som hvila? på ingen annan grund än husbondens godtycke,
en i sanning lös grundval.
Att här framlägga de för samhället vådliga följderna af stattorpare-systemet, anser
jag öfverflödigt; de äro tillräckligt bekanta, och de kringvandrande familjer, som irra utan
hem kring landet, äro derpå ett bedröfligt bevis. För att förekomma detta onda, känner
jag ingen bättre utväg än den, motionären föreslagit, hvarvid jag dock vill göra den modifikation,
att jordafsöndringen å landet ej må tillåtas till mindre del än ett tunnland.
Emot detta förslag hafva tvänne hufvudsakliga invändningar blifvit gjorda. Man har
för det första sagt, att man derigenom skulle tillskapa proletärer, då man lockade arbetaren
att sätta sig ned på en jordlott, som vore allt för liten för att kunna föda honom med hustru
och barn, äfvensom att man på detta sätt skulle indraga inom socknarne oordentligt folk, som
blott skulle förfalla i sedeslöshet och uselhet, samt att den sannolika följden af allt detta
skulle blifva fattigvårdens betungande med nya fattighjon. Härtill svaras, att meningen med
den begärda lagförändringen ingalunda kan vara, att arbetaren skulle försörja sig genom
afkastningen af det afsöndrade tunnlandet, ty detta vore verkligen en orimlighet, utan meningen
är, att arbetaren skall hafva till sitt hufvudsakliga försörjningsmedel sitt arbete, men
att han dertill skall hafva dels ett eget hem och en fast bostad, dels ock någon, om ock
ringa, hjelp för sin föda af det tunnland, på hvilket han nedsatt sig. Följden skall blifva,
att han ej, såsom en stattorpare, beror af en husbondes godtycke och derföre ej behöfver
frukta att när som helst blifva bortkörd, samt att han kan i någon mån sätta ett högre
pris på sitt arbete, då ögonblickets behof af husrum och det allra nödvändigaste ej tvingar
honom att sälja det för det lägsta pris. På sådant sätt skall den ordentlige arbetarens
välstånd genom den föreslagna lagförändringen bestämdt tilltaga, ty sedan han skuldfritt
inköpt och bebyggt det afsöndrade tunnlandet, skall han nödvändigt för framtiden kunna
afsätta mera af sin arbetsförtjenst, än han förr gjort, och derigenom småningom bereda
sig tillfälle att utvidga sin jordlott. Långt ifrån att den föreslagna lagförändringen skall
Bill. tilt B. St. Brot. 1850—1851. 7 Sami. 3 Afd. 3 lläft. 3
18 Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 14.
gifva anledning till fattigvårdens betungande, tror jag derföre tvärtom, att stattorparne, som
nu med sina familjer äro de, som oftast falla socknarnes fattigvård till last, härigenom skola
minskas och sålunda en stor lättnad i framtiden beredas för fattigvårds-samhällena. Den
fruktan åter, som somliga hyst, att oordentligt folk derigenom skulle indragas i församlingarne,
är helt och hållet onödig, enär man väl ej kan tänka sig, att en arbetare, som haft
den ordentlighet och omtanka, att under en längre tid årligen spara af sin arbetsförtjenst,
skall, sedan han fått en fastare ställning, förfalla i oordentlighet. Om någon oordentlig
menniska skulle genom den föreslagna lagförändringen intränga sig i ett samhälle, så kunde
det derföre endast vara en sådan, som erhållit penningar att köpa det afsöndrade tunnlandet,
ej genom sparsamhet, utan på annat sätt, såsom genom arf eller något dylikt, men
detta kunde endast sällan och blott undantagsvis inträtia.
Det andra hufvudsakliga inkastet emot den föreslagna lagförändringen är, att jordegendomarna,
genom densamma, skulle söndras i många små lotter, hvilket vore högst
ofördelaktigt för fäderneslandet, enär derigenom en allmän obesutenhet och oförmåga att
rätt uppodla jorden skulle uppkomma. Men härtill svaras, dels att här är ej fråga om
hemmansklyfning, utan blott om afsöndring på bestämd tid (högst 50 år), dels att ingen
ordentlig jordegare tillåter någon sådan afsöndring från sin egendom, hvarigenom den
skulle i ringaste mån nedsättas till sin förmåga att underhålla en besuten man. Hvad åter
de oordentliga jordegarne beträffar, så finnas för dem, om de hafva någon större jordegendom,
just inga anledningar att begagna sig af jordafsöndringen, enär det säkraste medel
för dem att få sitt penningebehof tillfredsställd t, är att för alltid sälja (eller låta från
jordegendomen genom hemmansklyfning söndra) så stor del, som i lag fordras för besutenhet,
synnerligast derföre att de måste i proportion få mycket mer för den jord, de sälja
med full besittningsrätt för köparen, än för den, de upplåta endast på bestämd tid. Ar det
åter frågan om en oordentlig jordegare, som ej eger större egendom än att han jemt derpå
kan vara besuten, så får han väl, i ganska många fall, ej afsöndra ett tunnland, emedan
ett tunnland väl ofta nog utgör mera än en tiondedel af den minsta besutna jorden,
af hvilken jord man ej får, enligt 2 kap. 1 § i Kongl. Förordningen af 1827, afsöndra
större rymd än en tiondedel. Skulle åter i detta hänseende någon olägenhet i få fal
uppkomma genom den föreslagna lagförändringen, så är den så obetydlig emot den skada,
sorn tillfogas samhället genom de nu gällande lagar för jordafsöndring, att jag ej annat
kan än reservera mig mot Utskottens beslut att oförändradt bibehålla dessa lagar.”
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N-o 14. 19
Af Hr Doktor A. Nordstrom: ”Ehuru jag icke var närvarande, då denna fråga i de
sammansatta Utskotten afgjordes, får jag dock emot Utskottens deruti afgifna betänkande
mig reservera och tillkännagifva, att jag, hufvudsakligen instämmande i Hr Doktor Björungs
reservation, dock tror, att icke mindre än två tunnland odlingsbar jord bör få afsöndras.
Innehafvaren af en sådan jordlott kommer dä i nära likartad ställning med mindre
jordtorpare och kan derpå hafva sin bergning, om han derjemte är kunnig i någon handaslöjd
eller emot beting utgör arbete åt den egentlige jordegaren, hvartill tillfälle icke gerna
kän komma att saknas. På sådant sätt skulle småningom en klass af sjelfständige arbetare
kunna bildas, och det för fattigvården betungande och i en framtid måhända för landet
vådliga stattorparesystemet afskatfas.”
Af Hr Sundblad: ”Utskotten hafva, efter min öfvertygelse, förbisett vigten af det
ämne, som i motionerne vidröres. Det omfattar en af samhällets vigtigaste frågor, nemligen
den, om lagen bör eller icke bör befordra samhäUsmedlemmarnes naturliga rätt, att
genom flit, omtanka och sparsamhet kunna bereda sig ett eget hem, en egen jordlott, på
hvilken de må genom sitt arbete betrygga sig och de sina om skydd och de nödvändigaste
behofven, under det att de genom gemensamt begagnande af sina krafter i lofliga
sysselsättningar, slöjder och binäringar söka förbättra sin belägenhet och förkofra sig.
Lagstiftaren afviker icke endast från de ädla grundsatserna om menniskorätt och
menniskokärlek, utan äfven från statsklokhetens enklaste principer, då han icke söker alltmer
lossa medborgarne i staten ur de tvångsförhållanden, som ytterst grunda sig på under
äldre tider gjorda inkräktningar afjorden och inkräktarnes bemödanden att fortfarande
tvinga folket till en, mer eller mindre uppenbar, träldom under sig. Till dessa höra alla
dessa lagstiftningshinder för en friare fördelning af jorden, de högt bestämda besutenhetsvilkoren,
de inskränkande stadgandena för afsöndring af jord, o. s. v.
Midt under det att föredömena från de mest upplyste och förmögnaste nationer
vittna för den trefnad, den belåtenhet och de framsteg, som blifvit befolkningens lott,
der frihet att förvärfva jord lifvat känslan för sjelfständighet och frihet; midt under en
fortskridande upplysning, som icke endast bör visa oss den moraliska pligten, utan synbarligen
visar oss den materiella fördelen af att befordra de krafter, som härflyta af familjernas
kärlek och verksamhet för sina hem, sin fädernejord, sina anhöriga, låta vi ännu
uppbördsnitet, embetsbeqvämligheten och enskiltes egennytta, i förening med gammal
fördom, lägga hinder i vägen för en friare besittningsrätt af jord.
20 Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 14.
Jag kan omöjligt förena mig i den åsigt, att statens, kommunens eller menigheternas,
eller ens de förut varande jordegarnes säkerhet och fördel på något sätt skadas eller
förnärmas genom en mera utsträckt hemmansklyfning eller genom afsöndringar af jord.
Tvärtom framstår det klart för mig, att sådant måste i längden gagna hela samhället, genom
de större krafter, den vidsträcktare odling, den allmänna trefnad, det framkallar.
Men jag erkänner gerna, att, med vårt närvarande skatteväsende och vårt ännu bibehållna
ekonomiska system, måste hemmansklyfningen behandlas med nödig varsamhet
och en noggrannhet, som icke låter ännu väl förena sig med en fullkomligt fri dispositionsrätt
af jordegendom.
Deremot kan och hör afsöndring af jord, så vidt möjligt, befordras till all frihet
och lättnad, samt den en gång vunna besittningsrätten på det omsorgsfullaste i lag betryggas.
Det är för detta ändamål, som jag vågar anhålla, att Rikets Ständer måtte taga saken
under mogen pröfning och återremittera utlåtandet; utbedjande jag mig, att få föreslå
följande förändrade redaktion af några delar utaf ”Kongl, förordningen den 19 December
1827 om hemmansklyfning och afsöndring af jord eller andra lägenheter från hemman:
2 Kap.
3 §. Lägenhet, som från hemman afsöndras för alltid under full eganderätt, efter
hvad i 1 S tillåtet är, skall i Gefleborgs, Wester-Norrlands, Jemtlands, Westerbottens
och Norrbottens län innehålla minst fyra, samt i öfriga delar af riket minst två tunnland
duglig jord.
Lägenhet, som afsöndras under besittning på viss tid, efter hvad i 1 § sägs, skall
innehålla minst ett halft tunnland.
Sådan lägenhet skall till sina  afskiljd lott.
4 §. Å lägenhet, som — — — belöper.
Afhandling, hvarigenom jord från hemman för alltid söndrad blifvit, skall ingifvas
till Vår Befallningshafvande, som den öfverenskomna afgälden pröfvar och, der den tillräcklig
är, fastställer; afhandling om afsöndring af jord, på viss tid, skall ingifvas till Häradsrätt,
åtföljd af sockennämndens bevis öfver afsöndringens vidd och läge, samt den
öfverenskomna afgälden.
Häradsrätten ege, att, derest afhandlingen öfverensstämmer med här stadgade grunder,
densamma uti rättens intecknings-protokoll införa.
6 §. (Början utgår och blifver) Klyfves lägenhet, som — återvinna.
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 14. 21
Vid besittningsrättens slut återfaller lägenheten till hemmanet— lösa vill.”
Af riksdagsfullmäktige!) Johan Johanson från Orebro län. som förklarat sig instämma
uti den af Hr Sundblad yttrade mening.
Af riksdagsfullmäktigen Ola Mänsson från Christianstads län: ”Mot detta betänkande
nedlägger jag min reservation.
För så vidt de väckta motionerna afsett förändring i 2 kap. 3 § af Kongl. Maj:ts nådiga
förordning den 19 December 1827, i fråga om afsöndring af jord och lägenheter från
hemman, kan jag icke dela de åsigter, pluraliteten inom Utskottet här ofvan uttalat. Jag
anser lika, med motionärerne, att den vidsträcktare rättighet för jordafsöndring, som är
beviljad inom ett visst afstånd från städer och köpingar, må meddelas inom hela riket.
Denna rättighet är icke allenast genom handels- och närings-friheten af behofvet påkallad,
utan den måste äfven, ur statsekonomisk, moralisk och politisk synpunkt betraktad,
förr eller sednare medgifvas.
Ett af de medel, som i stor mån skall motverka de betänkliga följderna af staltorpare-svstemet,
är den sjelfständighet, det oberoende, som genom afsöndringen beredes den
mindre bemedlade arbetaren. Också har ingen olägenhet, inga skadliga verkningar försports
genom den nära städer och köpingar medgifna afsöndrings-principen, ehuru många
af dessa icke äro att anse för annat än jordbrukande byar. Alla menniskor födas icke
till lyckan och välmågan, alla äro icke i tillfälle att ärfva eller förvärfva sig större kapitaler;
men arbete och idoghet äro också ett kapital, som kan göra sig gällande, om tillfälle
lemnäs dertill.
Lagstiftare, medgif då den mindre bemedlade hans anspråkslösa, hans billiga begäran
att för sitt, i sitt anletes svett förvärfvade, lilla kapital förvärfva sig ett eget hem, en
oberoende ställning; och du skall i honom vinna icke en person, som mera hatar samhället,
utan en varm anhängare af den lagliga ordningen, af eganderättens helgd. Var fullt
öfvertygad, att den, som under skydd af lag eger litet, är lika rädd om sitt lilla, som
millionären om sitt. Jag är af egen erfarenhet innerligt öfvertygad, att innehafvare af
dylika lägenheter stå i allmänhet långt framför stattorparen och backstugusittaren; de äro
flitige arbetare, hos hvilka trefnad och ordning, så väl inom, som utom hus, nästan alltid
trädas. Tanken att ega ett eget hus, en egen torfva, en bostad åt sig och sin familj,
upplyfter själen och stärker arbetaren nog att af ett träget arbete skada sig kapitaler för
sin och de sinas bergning.
22 Lag- och Ekonomi- Utskottens Betänkande, N:o 14,
Vill man deremot icke medgifva en rättighet, den ingen med godt samvete kan
förneka, så måste den fattigare befolkningen uteslutande skapas till stattorpare och backstugusittare.
Hvad har då samhället att påräkna af denna massa menniskor? de äro och
förblifva slafvar, beroende af sina herrars nycker, hos hvilka de måste uppoffra sina krafter
mot en ringa dagspenning, medan deras familjer i nöd och elände uppfödas för brotten,
eller falla fattigvården till last.
Jag hyser derjemte den fasta öfvertygelse, att en väl ordnad afsöndringsprincip,
som visserligen i olika län kan erfordra olika bestämmelser, uti väsendtlig mån skall motverka
hemmanens klyfning i oändlighet, och att en billig eftergift af det förmynderskap,
staten tagit sig öfver den enskilde individens enskilda egendom, i förening med det oberoende,
den sjelfständighetskänsla, som derigenom kan beredas det obemedlade slägtct,
skall mer än något annat medel i verlden rycka vapnen ur kommunismens och socialismens
händer. Dessa vapen hvila ytterst i den damm af tillbakaskjutna samhällsmedlemmar,
som, om ett sådant förhållande fortfar, till sä väl egen som samhällets olycka går
öfver sina bräddar och nedbryter sina dammbyggnader. Då jag nu i korthet redogjort
för de motiver, som föranledt mig att tillhöra minoriteten inom Utskottet, öfvergår jag
att med några ord besvara de anmärkningar, som blifvit gjorda mot afsöndringsprincipen.
Sådant, säger man, skulle medföra icke allenast osäkerhet för staten i påräknade inkomster,
utan äfven i stor mån försvaga hemmanen: men vid en närmare eftertanke torde
denna anmärkning förfalla. Minoriteten har endast så till vida biträdt motionärernes åsig
ter,
att afsöndring måtte tillåtas inom hela riket till samma rymd, som nära stad eller
köping, eller åtminstone till minst ett tunneland från hemman på viss tid. Då nu stadgandena
i förordningen, att ieke öfver en tiondedel utan serskildt tillstånd får frän hemman afsöndras,
att lägenheten skall åsättas afgift i förhållande till stamhemmanets hela onus, att samma
lägenhet efter den bestämda lidens förlopp återfaller till hemmanet utan ersättning eller
lösen, att lägenheten icke får öfverlåtas pä annor man utan hemrnansegarens tillstånd,
komma att qvarstå och förblifva gällande; så kan jag sannerligen icke inse de vådor, som
från detta håll blifvit påpekade. Staten förlorar intet, den håller sig till stamhemmanet,
hemmanet förlorar intet, det får motsvarande afgift af lägenheten.
Ytterligare har anförts, att den mindre bemedlade icke är utestängd från att förvärfva
sig en andel efter 1827 års förordning. Må vi likväl icke förglömma, att 4 å 6
tunnland duglig jord i våra tider hafva ett icke obetydligt värde, som den arbetande klas
-
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 14. 23
sen med en ringa lön eller dagspenning icke alltid kan anskaffa. Denna omständighet har
också ledt derhän, att 1827 års förordning i de flesta fall aldrig blifvit efterlefd eller
kunnat efterlefvas.
Lagstiftaren, som från en riktig grund så ofta åberopar eganderättens helgd, må
ock här taga denna i betraktande. Eganderätten förnärmas genom den rättighet, innehafvaren
af stamhemmanet tillerkännes, att med ett af lag skyddadt våld drifva arbetarne med
familj från dess af rätter egare förvärfvade lägenhet, derföre att denne icke förmått att
köpa eller kunnat till salu erhålla en areal, i enlighet med förordningen.
Om 1827 års jordafsöndrings-förordning vore sådan, att den inom alla delar af
riket kunde efterlefvas, så skulle mycket godt beredas samhället; men der, hvarest stattorpuresystemet,
näringslöshet och bristande arbetsförtjenst, tillsammans med den allmänt
gängse seden, att hvarje jordegare anser sig oförhindrad, att, när som helst, upplåta en
liten plats till backstuga, mot några riksdaler eller motsvarande dagsverken, der skall
landet öfversvämmas af en befolkning, som måste förorsaka bekymmer.
De, som hysa farhåga för verkningarna af 1827 års förordning och en vidsträck
tare
jordafsöndring, tro sig deri finna en anledning till proletärens och den mindre bemedlade
folkmängdens förökande. Jag hänvisar i detta fall till Tabell-kommissionens sednasle
statistiska uppgifter. Nativiteten från 1775 till och med 1780 var 2 procent större,
än emellan 1835 och 1840, likasom mellan 1820 å 1825 nativitetsprocenten uppgick
till 18,04 eller nära 2 procent mer än emellan 1840 å 1845; må man således icke vidare
påstå, att folkökningen befordras genom jordafsöndringen, härom skall man blifva än ytterligare
öfvertygad, om någon vill göra sig den mödan, att genomse de sednaste femårsberättelserna,
och jemföra dem med Tabell-kommissionens; det visar sig då, att folkökningen
icke inom de särskilda länen tilltagit i förhållande till ett mindre eller större antal
afsöndrade lägenheter. I öfrigt får man af femårsberättelserna erfara, att med högst
lå undantag i de län, der de fleste afsöndringarna äro, befinnes det minsta antalet backstugor,
och tvärtom; det visar sig deraf, att folket har ett behof att bosätta sig. Och då
jag föredrar lägenhetsinnehafvare framför backstugusittare, stattorpare och inhyseshjon,
så får jag af anförda skäl hemställa till Rikets Ständer, att, med ogillande nf betänkandet
i denna del, 3 § i 2 kap. af Kongl. Maj:ts nådiga förordning den 19 December 1S27, i
fråga om jordafsöndring, måtte erhålla följande förändrade lydelse:
24 Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 14.
3 §.
Lägenhet, som från hemman afsöndras, efter hvad i 1 § tillåtet är, skall i Gefleborgs,
Wester-Norrlands, Jemtlands, Westerbottens och Norrbottens Län innehålla minst
sex, samt i öfriga delar af riket minst fyra tunnland duglig jord; dock må från hemman,
beläget inom en mil från Stockholm och Götheborg samt städerna af första och andra
klasserna, och inom en half mil från öfrige städer samt köpingar, allt från städernas och
köpingarnas staket räknadt, sådan lägenhet af minst ett halft tunnland och i öfriga delar
af riket minst ett tunnland, under besittning på Tiss tid, som i 1 § sägs, kunna afsöndras.
Lägenheten etc. etc.”
Af Riksdagsfullmäktigen Jöns Månsson från Malmöhus län, med tillkänriagifvande,
att han instämmer uti Ola Månssons serskilda yttrande.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS N. MARCUS, 1851.
Lag- samt Allm. Bes v. och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 15.
I
Alik. lill Exp. lilsk. d. 21 Juni 1851, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af anmärkningar emot förslag till
ändringar och tillägg u/i, samt förklaringar öfoer Kongl.
Maj:ts Nådiga Stadga om Skif tesner kel i Riket den 4 Maj
1827 och Kongl, kungörelsen den 9 Juni 1832.
I detta ämne hafva under innevarande riksmöte motioner blifvit väckte:
hos Häglof. Ridderskapet och Adeln:
l:o af Herr von Knorring, R. G. K.
2:o af Herr Ribbing, A.
och hos Hedervärda Bondeståndet:
Bro af Johan Persson och Lars Mattsson frän Upsala län, hvilkas anförande
foranledt yttranden af Ola Månsson från Christianstads län och Anders Eriksson
från Elfsborgs län, deruti Arwid Arwidsson och Efraim Larsson från sistnämnde
län, Jöns Månsson från Malmöhus län och Anders Gustafsson från Östergöthlands
län instämt;
4:o af Johan Lekberg från Örebro län, med hvilken Jöns Erik Eriksson
Irån samma län, Gabriel Andersson och Efraim Larsson från Elfsborgs län,
Petter Pettersson frän Jönköpings län, Gustaf Berg från Skaraborgs län, Nils
Magnusson från Kalmar län, Per Hansson från Gefleborgs län och Jacob Lind
bg
från Gottlands län sig förenat;
5:o af Per Bengtsson från Kalmar län;
Gro af Lars Rasmusson från Götheborgs- och Bohus län;
7:o af Anders Persson från Östergöthlands län;
8:o af Pehr Hansson från Wermlands län;
Öro af Nils Andersson frän Christianstads län;
Bil,, till B. Sf.s Prof. 1850 & 1851. 7 Sami. 2 Afd. \ Hä/t.
I
2 IjO(j- samt Allm. Besv. ock Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 15.
10:o af Herman Öbom från Norrbottens lån, som afgifvit tvänne serskilde
memorial;
11:0 af Anders Gustafsson från Östergöthlands län;
12:o af P. Byström från Jemtlands län;
13:o af A. IV. Svartling från Östergöthlands län;
14:o af Tobias Lind från Götheborgs- och Bonus län.
Dessa memorial och anföranden, hvilka blifvit till behandling remitterade, de
tvänne förstnämnda till Lag-utskottet och de öfrige till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-utskottet, hafva Utskotten, som funnit desamma ega med hvarandra en så
nära gemenskap, alt de icke borde vid behandlingen åtskiljas, gemensamt och i
ett sammanhang handlagt; och få Utskotten, med tillkännagifvande häraf, utlåtande
öfver berörde memorial och anföranden härmed vördsammast afgifva.
Vid den sorgfälliga granskning, Utskotten egnat motionärernes framställningar,
hafva Utskotten hufvudsakligen inhemtat, alt, jemte det de fleste motionärcrne
väckl mer eller mindre omfattande förslag till ändringar, jemkningar och tillägg
uti eller förklaringar öfver Kongl. Maj:ts nådiga stadga om Skiftesverket i riket
den 4 Maj 1827 och Kongl, kungörelsen den 9 Juni 1832, en motionär, riksdagsfullmäktigen
A. IV. Svartling från Östergöthlands län, dels afgifvit ett utförligen
motiveradt förslag till ändringar uti en mängd af de i omförmälde författningar
förekommande stadganden, till stöd för hvilket förslag motionären derjemte
i åtskilliga delar åberopat en detsamma bifogad tryckt skrift, innefattande en underdånig
framställning i ämnet, sorn, enligt motionärens uppgift, skall blifvit redan
år 1840 af södra Sveriges landtmäteri-förening till Kongl. Maj:t ingifven:
dels såsom sin motion åberopat ett af Öfverdirektören vid landtmäteriet i riket,
under den 17 September sistlidne år, upprättadt och till Kongl. Maj:ts nådiga
pröfning öfverlemnadt förslag till ej mindre förste landtmätare-ljensternas reorganisation
och förändring af nu gällande grund för meddelande af förordnanden till
{andlmäteri-förrätfningar, i hvilka afseenden motion blifvit väckl jemväl af riksdags-fulimäktigen
Anders Gustafsson från Östergöthlands län, än äfven till de
ändringar i skiftes-stadgan och landtmäteri-instruklionen, hvartill samma förslag
ansetts föranleda, äfvensom Svartling tillika fästat uppmärksamhet på en hans
förslag bilagd skriftlig afhandling kallad ”öfversigt af rätlegångssättct i skiftesmSl”,
dels ock slutligen uti det till Hedervärda Bondeståndet ingifna memorial,
deruti remiss af motionärens merberörde förslag blifvit begärd, yrkat, att Rikets
Ständer mätte hos Kongl. Maj:t framställa behofvet af 1827 års Skiftesstadgas
omarbetande, samt anhålla, att till gruud för cn sådan omarbetning mätte läggas
Lag- samt Allm. Best. och Ekon. - Utskottens Betänkande, N:o 15. 3
de asigter, som innefattades uti motionärens förslag samt öfriga i ämnet inkomna
motioner, oell liar bemälde motionär, lill stöd för yrkandet 0111 Skiftes-stadgans
omarbetande, anfört följande: ”att brister förefinnas uti nämnde på hela landet in
flytelserika
lagstadganden, likasom att behofvet påkallar ändamålsenliga förändringar
oell tillägg i desamma, vore motionärens enskilda på facta grundade öfvertygelse,
och torde icke kunna bestridas af någon, som om jordens fördelning och laga skiften
i allmänhet eger någon närmare kännedom, äfven om man blott besinnar, att
den emot en allt mera stigande upplysning redan gammal vordne 1827 års Skiftesstadga,
skulle med sin tillkomst pä en gäng innefatta alla då såsom användbara
afsedda delar af förut gällande Stor- och Enskifles-förordningar, hvarigenom
alltså hanell, att mycket blifvit i densamma, med thy åtföljande Landlmäteri-instruktion,
inrymdt, sorn under tiden befunnits vara olämpligt, men ändock efter bok
slafven
såsom Lag mäste noga iakttagas och följas”.
Innan Utskotten företaga granskning af de framställda förslagen till ändringar
i Skiftes-stadgan, få Utskotten, i anledning af Riksdagsfullmäktige Svartlings och
Anders Gustafssons nu omförmälda motioner, afgifva följande serskilda yttranden.
Det af Riksdagsfullmäktige!! Svartling i ofvanberörda måtto framkastade klander
mot Kongl. Skiftes-stadgan, såsom skulle densamma innefatta åtskilliga deruti
frän förut gällande Stor- och Enskiftes-författningar inrymde föråldrade föreskrifter,
hvilka vid en stigande upplysning skola befunnits olämpliga, finna Utskotten desloheldre
obefogadt, som detsamma ingalunda kan anses grundadt på de anmärkningar,
hvilka blifvit framställda såsom skäl för de af motionären föreslagna förändringar.
Dessa anmärkningar afse nemligen hufvudsakligen sådana ämnen, angående
hvilka uti Stor- och Enskiftes-författningarne stadganden antingen icke förcfunnits
eller ock varit af bell olika innehåll med de nu gällande 5 i hvilket afseende
må nämnas de i Skiftes-stadgan förekommande föreskrifterna om gode mäns
utväljande och tillkallande, om gode männens rösträttighet, om häfdebeskrifnings
upprättande, om sättet för rågångstvisters anhängiggörande, 0111 serskild gradering
al inrösnings- oell afrösningsjord, om underställning hos egodelningsrätt i fråga om
skifteslotternas antal, om rättegångsordningen i skiftesmål samt slutligen den omständighet,
att egograderingen, som enligt Stor- och EnskifteslÖrfattningarne skulle
vara fastställd innan skiftet verkställdes, i Skiftes-stadgan blifvit undantagen från
de frågor, hvilka före skiftes fullbordande skola afgöras. Dä de förutsättningar,
hvarpå klandret blifvit grundadt, således befinnas innefatta uppenbara misstag, och
den kännedom flera af Utskotteus ledamöter af egen erfarenhet inhemtal om Skiftes-stadgans
lämplighet och de välgörande verkningar dess tillämpande medfört till
4 Lag- samt Allm. Besa. och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 15.
jordbrukets förkofran i Rikets serskilda landsorter, vunnit bekräftelse genom det
erkännande af berörde förhållande, som de liesta öfriga motionärers framställningar
innehålla, saint, enligt Utskottens omdöme, nämnde stadga är med sådan redighet
uppställd och deruti afhandlade ämnen med sådan noggranhet från hvarandra afskiljda,
att förändringar, der sådana linnas af nöden, kunna, utan behof af författningens
omarbetande, deruti vidtagas, finna Utskotten
motionärens framställning om be hofe c t af Skiftes-stadgans
omarbetande icke förtjena afseende.
Enär så väl Öfver-direktörens lör Landtmäteriel, utaf bemälde motionär åberopade
underdåniga förslag, i hvad det angår förändrad organisation af förste Landtmätare-tjensterna,
sorn jemväl den del af Riksdagsfullmäktige!! Anders Gustafssons
motion, som rörer samma ämne, alser ändring af stadgande!) i nu gällande instruktion
för Landtmäteriet i riket, hafva Utskotten icke ansett lämpligt att företaga
förslagen härutinnan lill granskning i sammanhang med de mot Skiftes-stadgan
framställda anmärkningar, utan komma 1 Iskotten att derom afgifva serskildt
utlåtande; hvaremot förslaget om förändring af grunden för meddelande al förordnanden
till Laiidtmäteri-förrättningar, som alser inskränkning i den, enligt Skiltes-stadgan,
jordegare tillkommande rättighet att till Landlmäleri-förrätlnings verkställande
erhålla den Landtmätare de begära, nu blifvit af Utskotten pröfvad, pa
sätt här nedan vid 2:dra Kapitlet 1 §. förmäles; men då Riksdagsfullmäktige!!
Svartling icke påyrkat antagande af de i ofvanberörda afhandling angående rättegångsordningen
i skiftesmål förekommande förslag, hafva Utskotten ansett samina
förslag icke böra till pröfning upptagas.
Utskotten öfvergå nu till redogörelse lör de mot serskilda föreskrifter i
Skiftes-stadgan gjorda anmärkningar, dervid Utskotten anse, till vinnande af ordning
och redighet vid .granskningen, lämpligt att serskildt för hvarje §. i stadgan
upptaga alla deremot förekommande anmärkningar, beledsagade omedelbart derefter
af Utskottens deröfver afgifna yttranden; varande anmärkt och yrkadt, i
fråga om
2 Iiap.
1 ^ af A. IV. Svartling, som, med åberopande af Öfver-direktörens vid
Landtmäteriet ofvanhorörde underdåniga framställning, yrkat, alt Rikets Ständer
matte antaga nedannämnda deruti förekommande förslag.
Öfver-dir,ektören hade anmärkt, att betydliga olägenheter uppkonune genom
nu gällande sätt att meddela förordnanden till landunäteiiförrättningar, grundadt å
Lag- samt Allm. Besa. neli Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 15. 5
föreskriften i 2 kap. 1 § af Kongl. Skiftes-stadgan, alt jordegare icke må vägras
att till landtmäteri-förrällning erhålla den landtmätare de begära, der hinder deremot
icke möler. Enligt Ofver-direktörens åsigt, skulle emot denna föreskrift ej
något vara att erinra, om meningen dermed vore, att förordnande ej må vägras,
då förrättningen ensamt rörer den eller dem, hvilka densamma begära $ men enär
samina föreskrift blifvit förstådd och tillämpad på det sätt, att sökande jordegare
icke förvägras att, der laga hinder icke möler, till landtmäteri-förrälluing erhålla
den landtmätare han begär, äfven om sökanden vore den minste jordegare i ett
skifteslag och öfrige delegare önskade fri annan landtmätare förordnad, hade den,
enligt hvad erfarenheten ådagalagt, gifvit anledning till eller åtminstone underlättat
högst skamliga och skadliga, fastän sällan bevisiiga, öfverenskommelser émellan
mindre grannlaga eller ock fattige jordegare och landtmätare, då de sistnämnde
velat genom köpslagande förskaffa sig förordnanden lill skiftens förrättande. Derföre
och på det hvarje i behörig ordning tillsatt landtmätare, när han är oförvitlig
och skicklig, ma, i sin egenskap af tjensteman, vara förvissad att blifva använd
i sitt yrke och således göras oberoende af jordegare^ behag, hade Öfverdirektören
ansett jordegare, endast då förrättningen honom ensam rörer, böra erhålla
förordnande för den landtmätare, som af honom begäres, men att förrättningen,
när den angår llere än sökanden, bör uppdragas den landtmätare, som, enligt
hos Konungens befallningshafvande förda anteckningar, är dertill i lur, och för
öfrigt ej af redan erhållna remisser sä sysselsatt, att ytterligare göromål ej kunna
honom anförtros ; och hade Ofver-direktören, pä grund af hvad han sålunda anfört,
föreslagit, att 2 kap. 1 § i Skiftes-stadgan, sådan den lyder i Kongl, kungörelsen
den 9 Juni 1832, mätte erhålla följande förändrade lydelse:
”Ansökning 0111 förordnande för landtmätare till förrättande af laga skifte
eller annan landtmäleri-förrättning skall inlemnas till Kongl. Maj:ts befallningshafvande;
och biiägges dervid, då laga skifte är i fråga, en förteckning på hemmanen
i skifleslagct, deras natur och egare samt de sednares vistelseort. Kongl.
Majlis befallningshafvande utförde genast det begärda förordnandet. Ej må sådant
förordnande annan landtmätare meddelas, äu den, som, enligt hvad serskildt är
foreskrifvet, eger landtmäterigöromål på eget ansvar förrätta. Jordegare må i öfrigt
icke vägras att till landtmäteri-förrättning, när denna honom eller deni ensamt
rörer, erhålla den landtmätare, de begära; men landtmäleri-förrättningar, dervid
ändras, än sökändernas, rätt ur i fråga, skola, när laga hinder icke möler, efter
Lur, serskildt hvad beträffar laga skiften och serskildt alla andra förrättningar,
pä landtmätarne fördelas;
6 Latz- samt Allm. Bese. och Ekon.-Ut*kottens Betänkande, N:o i 5.
O
1 och 3 §8 af Anders Gustafsson: alt de för jordbrukaren välgörandeföljder,
som genom Inga skiften åsyftades, mangen gäng icke allenast alldeles uteblifvit,
ulan jemväl lorby lis lill lidande för jordbrukaren, genom den tidsutdrägt
vid skiftens verkställande, sorn uppkommit derigenom, att landtmätare, sedan de
skift esforrätlningar sig Slagit, längre fider antingen underlåtit att något dervid
åtgöra eller ock leninat förrättningarne oafslutade. l)ä sådan tidsutdrägt oftast
härrört deraf, alt ål en landtmätare uppdragits flera dylika förrättningar, än han
inom tillbörlig tid hunnit afsluta, har motionären föreslagit, att, tilt förekommande
af omförmälde olägenheter, stadgas mätte:
a) att landtmätare icke ma på samma gäng om händer hafva mer än tre
laga skiftesförrättningar, och att lill nytt skifte följaktligen ingen landtmätare må
förordnas, som förut innehar förordnande på mer än två oafslutade sådana förrättningar;
b)
att dä förrättningen rörer någon annan, än sökanden sjelf, den eller de,
hvilkas rätt derunder är beroende, må, innan förordnande meddelas, sättas i tillfälle
att (ifver den föreslagne forrältningsmannens lämplighet sig yttra, samt att förordnandet
öfverklaga, om fog dertill finnes;
c) att det skall åligga hvarje landtmätare, som lill landlmäteri-förrättning erhållit
förordnande, att, vid lämplig verkande ansvarsbot, innan tre veckor efter det
förordnandet vunnit laga kraft eller, i händelse af klagomål, blifvit fastslälldl, och
den förordnade derom erhållit kännedom, dag för förrättningens företagande utsätta
och skyndsammeligen i behörig ordning låta kungöra; hvarförutan motionären yrkat,
att landtmätare, sorn försummade att i vederbörlig tid företaga förrättning
eller densamma obehörigen uppsköt, skulle derför första och andra gången ansvara
med böter och tredje gången från tjenslen skiljas.
Hvad försl angår Anders Gustafssons förslag, att landtmätare, som innehar
förordnanden till mer än två oafslutade förrättningar, ej må erhålla ytterligare förordnande,
få Utskotten anmärka, att det icke alltid är på landtmätaren beroende,
huruvida påbörjad förrättning kan utan uppehåll handläggas ocb afslutas. Anledningar
till uppskof med företagne förrättningars handläggning kunna nemligen,
utan förrättningsmannens förvållande, uppkomma derigenom, alt vid egoskiften klagan
hos egodelnings-rätt af delegare i ^kilieslag- föres öfver af skiftesmannen ocb
gode männen meddelade beslut i sådana frågor, som skola pröfvas och afgöras innan
skifte får fortsättas, eller att underställning hos egodelnings-rätt måste göras i
fråga om utläggande af större antal skiften, än det i allmänhet tillåtna, äfvensom,
både vid skiften och andra förrättningar, i följd af tvister om rågångar.
Lag- samt Allm. lies v. och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 15. 7
Att betaga landtmätare rättighet att, under den tid en af honom påbörjad förrättning,
i afvaktan på dylika frågors pröfning, förb lefve hvilanda, erhålla förordnande
till andra förrättningar, vore således uppenbar orättvisa. Antalet af förrättningar
en landtmätare kan på engång besörja, beror dessutom ej mindre af förrättningarnes
beskaffenhet, än äfven lika mycket på landtmätarens skicklighet
och drift: men att på förhand bedöma förrättningarnes beskaffenhet är icke möjligt,
då mången gång ett mindre skifte kan medföra mera besvär än ett större;
och skyndsamligen vid skiftcsförrättningar beror i de flesta fall väsendtligen pa
delägarnes sämja.
I anledning häraf och då de i 19 § 4 mom. samt 22 § af gällande instruktion
för landtmäteriet i riket meddelade föreskrifter om den kontroll öfver landtmätares
dagböcker samt om den uppsigt öfver landtinäteriverket inom hvarje län,
som bör af Konungens befallningshafvande utöfvas, synas Utskotten uti ifrågavarande
hänseende vara tillfyllestgörande, enär Konungens befallningshafvande kan
tillhålla landtmätare alt sina skyldigheter med flit och noggrannhet uppfylla, samt
att förrättningar, lill hvilka de erhållit förordnande, sa snart ske kan, företaga
och fullborda, få Utskotten tillstyrka,
att Anders Gustafssons förstag i denna del icke ina bifallas.
Beträffande vidare de af Anders Gustafsson och A. IV. Svartling, den sistnämnde
med åberopande af Ofver-direktörens vid landtmäteriet förslag, väckte motioner
om ändring af stadgandet i 2 kap. 1 § om jordegares rätt att till verkställande
af landlmäleri-förrättning erhålla den landtmätare de begära, i hvilket afseende
blifvit yrkadt af Anders Gustafsson, alt da förrättningen angår någon
annan än sökanden sjelf, de, hvilkas räll är af förrättningen beroende, må ega
att öfver den föreslagna förrättningsmannens lämplighet sig yttra och förordnandet
öfverklaga, samt af Svartling, alt'förrättningar, dervid andra än sökandernes rätt
är i fråga, skola efter tur emellan landlmätarne inom hvarje län fördelas; så lärer
lätt inses, att ett stadgande, i enlighet med förstnämnda förslag, icke skulle
kunna förhindra att den föresiagne, der laga hinder icke mött, förordnades, utan
afseende å den klagan, som öfver förordnandets meddelande kunde förås, så vida
icke derjemte föreskrefves, att förordnandet icke linge utfärdas förr än tiden
att detsamma öfverklaga vore tiliändalupen, ulan att klagan deröfver blifvit förd,
eller, i händelse klagan skett, förordnandet blifvit fastställdt; meri då genom dylik
föreskrift skulle beredas ett lätt användbart medel för den, som ville uppehålla en
honom misshaglig förrättnings verkställande, att genom obefogad klagan öfver förordnandet,
lång tid förhindra förrättningens företagande, hvilken möjlighet till tids
-
8 Lug- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 15.
utdrägt mången gang kunde afhålla jordegare, som önskade skifte, från att om
skiftesförrättning göra ansökning, finna Utskotten den förändring Anders Gustafsson
i omförmäide måtto åsyftat, icke vara förenlig med omtanka om skiftesverkels
befordrande. Än mer (underligt för skiftesverkets fortgångvore, enligtUtskottens åsigt,
det af Öfvcr-direktören vid landlmäteriet föreslagna stadgande om förrättningarnes
fördelande efter tur emellan de inom ett län tjenstgörande landtmätare, enär Utskotten
anse otvifvelaktig!, att jordegare, hvilkas rätt och nytta härvid lärer höra
i främsta rummet afses, skulle, då all möjlighet atti fråga om förrättningsmannens
utväljande göra sin önskan gällande, vore (lern betagen, af farhåga att till förrättningsman
erhålla tilläfventyrs just den af landtmälarne i länet, för hvilken de
minst hyste förtroende, om icke helt och hållet afskräckas från skiftens anställande,
dock mindre talrikt, än under nuvarande förhållande, komma att af della medel
til! jordbrukets förkofran sig begagna. I betraktande häraf och med afseende tillika
å det förhållande, att då förrättningarne skulle på omförmäide sätt utdelas,
det ofta kunde inträffa, alt landtmätare erhölle förordnanden till förrättningar å
ställen, belägna långt aflägse från förrättningsmannens hostad, hvilken omständighet
skulle föranleda en tillökning i förrättningskoslnaden, som i synnerhet för delegare
i smärre skifteslag kunde blifva ganska kännbar, anse Utskotten ej heller
sistberörde förslag böra vinna afseende.
På dessa skäl tillstyrka Utskotten, att nu omfömälda framställningar
icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Det af Anders Gustafsson föreslagna stadgande, att förrättningsmaij skulle
inom tre veckor efter det han erhållit förordnande til! landtmäleri-förrättning, utsätta
dag till förrättningens företagande och skyndsamligen låta i behörig ordning
densamma kungöra, kumle icke förekomma tidsutdrägt med skiftens företagande,
derest icke tillika föreskrefves, att förrättningens början icke finge, sedan tjenlig
årstid infallit, fördröjas längre lid efter kungörandet, än de fjorton dagar, som
från kungörelsens uppläsande böra förflyta. Vid den tid, då, enligt omförmäide
förslag, dag till förrättningens företagande borde utsättas, skulle dock icke alltid
kunna med någon säkerhet förutses, när den tjenliga årstiden komme att laga sin
början5 hvaremot af ett dylikt stadgande följde, att i händelse tjenlig årstid infälle
tre veckor efter det förrätlningsmannen förordnandet emottagit, förrättnings
mannen
vore skyldig att redan fem till sex veckor efter erhållen del af förordnandet,
förrättningen påbörja. Sådant kunde dock vara hinderligt för afslulande
af andra under förrättningsmannens handläggning varande göromål. Utskotten,
sorn
Lag- samt Allm. Best.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 15. 9
sorn derföre finna det i omförmälda afseende framställda förslag icke vara lämpligt,
anse dock det uti 3 § af 2 kap. Skiftesstadgan lemnade anstånd af till och med
fyra månader, sedan tjenlig årstid infallit, hvarförinnan skiftesförrättare icke är
ovilkorligen skyldig att förrättningen företaga, vara alltför långt; och då det, i
Ltskottens tanke, icke är med skiftesärendenas obehindrade gång förenligt, alt
landtmätare åtager sig dylik förrättning, som han icke anser sig hinna företaga
inom två månader, sedan tjenlig årstid infallit, samt enär, i fråga om tiden för
andre landtmäteri-förrättningars företagande, det torde böra förblifva vid nu gällande
stadgande, att sökanden må derom med landtmätaren öfverenskomma, anse Utskotten
sig böra vördsamt tillstyrka,
att den för skiftesförrättnings företagande stadgade lid
affyra månader, sedan förrättningsmannen förordnandet
erhållit, må till två månader förkortas.
Enär det i förevarande § för landtmätare, som underlåter alt skiftesförrättning
inom föreskrifven tid företaga, stadgade äfventyr, att Konungens Befallningshafvande
eger annan landtmätare dertill förordna, i förening med den uti 22 §
af Landlmäteri-instruktionen Konungens Befallningshafvande tillagda rätt, att genom
vilen tillhålla landtmätare att förrättningar i behörig tid företaga och fullborda,
synes Utskotten utgöra ett vida lämpligare och lättare användbart medel att förmå
landtmätare att sina skyldigheter fullgöra, än stadgande af böter för landtmätares
försummelser i berörde afseende, kunna Utskotten icke biträda det af Anders
Gustafsson härutinnan framställda förslag, utan hemställa,
ull detsamma icke må bifallas.
8 § af A. IF. Svartling: att då kronofogde ofta kunde lång tid sakna kännedom
derom, att god man lemnat sin befattning, men pastor deremot genast borde
blifva underrättad, när god man afgått, denna § borde erhålla följande förändrade
lydelse:
”Pastor i hvarje församling skall vara pligtig att, då god man genom dödsfall
eller eljest inträffande omständigheter afgår, derom genast underrätta kronofogden
i orten, hvarefter det honom åligger att ofördröjligen föranstalta om nytt
val, så att alltid ett tillräckligt antal gode män inom socknarne finnas. Öfver de
valde gode männen insände kronofogden genast derefter en förteckning etc.”
Giltigheten af den såsom skäl för den föreslagna förändringen framställda anmärkning
kunna Utskotten icke godkänna. Någon anledning till antagande deraf,
att pastor bör erhålla underrättelse derom, att god man från sin befattning afgått,
Bih. till R. S. ts Brot. 1850 & 1851, 7 Sami. 2 Afd, 4 Höft. 2
10 Eag- sajnt Allm. Besv.- ock Ekon. Utskottens Betänkande, N-o 15.
förefinnes nemligen icke, då de åtgärder, som vid gode mäns utväljande på pastor
ankomma, inskränka sig lill alt pä kronofogdens anmälan utlysa sockenstämma
för valets anställande och alt valet förrätta, samt det dessutom kan inträffa, att
god man icke är boende inom den socken, för hvilken han är tilt god man utsedd.
Kronofogde synes ock vara i tillfälle att utan tidsutdrägt erhålla dylik underrättelse
genom de honom underlydande läns- och fjerdingsman, hvilka kronofogden
eger anbefalla att, när god man aflidit eller annorledes från sin befattning afgått,
sådant genast inberätta; och då gode männens befattning icke tillhör de kommunala
bestyr, öfver hvilka pastorerne ega utöfva tillsyn, anse Utskotten det ej heller
lämpligen kunna pastorerne åläggas att öfver de till biträde vid landtmäteri-förrättningar
för socknen utsedde gode män föra sådana anteckningar, som erfordrades
för att pastorerne skulle vara i tillfälle att, da god man afgått, derom lemna kronofogden
underrättelse; i följd hvaraf Utskotten tillstyrka,
att något ajseende å omjörmälda forsing icke må jasias.
3 Kap.
4 §. af A. IV. Svartling: att när hemman eller byar, der landlmäteriförrättningar
skola verkställas, äro belägna intill häradsgräns, det ofta inträffade,
att god man från angränsande härad eller tingslag bodde närmare (orrättningsställct
och om beskaffenheten af de egor, förrättningen rörde, egde mera noggrann kännedom,
än någon af de gode män, hvilka bodde inom häradet eller tingslaget, och
således, jemväl med afseende å den ringare kostnad, hans tillkallande skulle medföra,
vore vid förrättningen lämpligare, än någon af de sistnämnde; och har motionären
derföre föreslagit, att stadgandet i denna §. om gode mäns tillkallande vid
laudtmäteri-förrättningar måtte erhålla följande förändrade lydelse: ”och böra helst
de kallas, som närmast förrättnings stället inom länet boende äro”.
af Nils Andersson från Christianstads län: att afseende icke borde fästas
derå, att god man vore boende utom tingslaget eller länet, enär på många ställen
en socken tillhörde serskilda tingslag och län, och att derföre ur omförmälda §.
borde uteslutas orden: inom häradet eller tingslager.
Kinot de framställningar af enahanda syftning, som vid föregående riksdagar
varit gjorde, har blifvit invändt, att då föreskriften, att’gode männen skola vara inom
häradet eller tingslaget boende, sammanhängde med den urgamla domstolsförfattuingen,
enligt hvilken Nämnd skulle utgöras af inom häradet bosatte män, det
icke syntes-lämpligt att afvika från en princip, som sålunda under århundraden
sammanväxt med folkets vanor och tänkesätt. — Ehuru det mäste medgifvas, att
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Uts k o t tens Betänkande, N:o 15. 11
gode mäns befattning i viss mån är med Nämndens likartad, oeh Utskotten således
icke kunna frånkänna berörde invändning all giltighet, anse dock Utskotten i allt
fall det vigtigaste af de åligganden, som tillböra gode män, vara att iakttaga och
pröfva sådana vid laga skiften och andre landtmäteri-förrättniiigar förekommande
förhållanden, som säkrast inses och bedömas af den, som om beskaffenheten af de
egor, hvilka utgöra föremål för förrättningen, har noggrann kännedom. Derföre
bör ock, enligt Utskottens tanka, afseende i främsta rummet föstas derå, att till
gode män må kunna erhållas personer, för hvilka de egor, som äro i fråga, förut
äro bekanta, sä vida nemligen sådana personer finnas att tillgå bland de i orten
utsedde gode män; och då i allmänhet kan förutsättas, ali den gode man, som
bor närmast förrältningsstället, bär om samma ställes egor mera noggrann kännedom,
än den, som är boende längre derifrån, och den besparing i förrättningskostnaden,
som genom närboende god mans tillkallande kan beredas, ej heller torde
böra förbises, finna Utskotten den omständighet, att god man är boende utom
gränsen af det tingslag eller det län, der hans biträde kan behöfva anlitas, icke
böra utgöra hinder för hans tillkallande; och få Utskotten derföre, i anledning af
de framställda förslagen, tillstyrka,
att. orden ”inom häradet eller tingslaget” må ur denna § utgå.
8 § af A. JV. Svartling: att då till landi mäteri-förrätt liing vederbörligen
kallad god man, med eller utan laga förfall, uteblifvit, mången gång inträifat, att
förrättningen måst uppskjutas, antingen derför, att annan god man ej varit så nära
boende, att han kunnat i den uteblifnes ställe tillkallas, eller ock derför, att den
gode man, sorn funnits att tillgå, icke ansett sig skyldig att efterkomma kallelse,
som han icke, i enlighet med föreskriften i denna §, fött emottaga fjorton dagar
förut. Då sådant uppskof dock föranledde icke allenast onödig tidsutdrägt med förrättningen,
utan ock ökade kostnader för skifteslaget, genom traktamenten och reseersättningar
till förrältningsmannen och tillslädeskommen god man, har motionären,
i ändamål att undanrödja anledningar till dylika olägenheter, föreslagit det
tillägg till stadgandet i denna §, alt förrättningsmannen ar berättigad alt, dä god
man från landtmäteri-förrättning uteblijver, efter parternas hörande, tillkalla
en ojäfvig och för redlighet känd, fastän ej å sockenstämma vald bofast man,
för att vid Jörrättningsåtgärden såsom god man tills vidare biträda, sedan han
dock inför protokollet, uti förrätt/tingsmännens och parternas närvaro, först aflagt
Jöreskrifcen god mans cd, samt att den ufed lif ne gode ■ mannens försummelse
sedermera bör till allmän åklagares laga beifran öfver lenin as; varande af motionären,
till stöd för delta förslag, åberopad den rättighet, sorn domare och åtskilligt?
12 Lag- Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 15.
kommittéer ega, att då nämndemän eller ledamöter frän förrättningar uteblifva,
andre tjenlige personer i deras ställe tillkalla.
Vid betraktande af stadgandet uti 4 § af detta kapitel, hvilket innehåller;
att god man, som i vederbörlig ordning erhållit kallelsebref, skall, om lian är af
jäf eiler laga förfall hindrad, genast sända kallelsebrefvet till närmast boende god
man, sorn i stället bör sig infinna, anse Utskotten något tvifvel icke böra uppstå
derom, att den sistnämnde i slikt fall är skyldig, så vida han ej kan visa laga
förfall, att, ehuru han icke fått tillgodonjuta den god man eljest tillkommande
kallelsetid, å den i kallelsebrefvet utsatta tid å forrättningsstället tillstädeskomma,
vid äfventyr att, om han sådant försummar, få vidkännas den uti 8 § för obehörigen
uleblifven god man stadgade påföljd att ersätta genom hans uteblifvande
uppkommen skada eller olägenhet. Dä Utskotten derföre förmoda, att den händelse,
att god man, utan laga förfall, uteblifver, högst sällan inträffar, och, i Utskottens
tanka, den utväg till erhållande af god man i den uteblifnes ställe, som finnes
uti den i sistnämnde § landtmätare lemnade rättighet, att låta annan god man af de
närmast boende genast tillkalla, icke bör medföra så stor svårighet, som motionären
förmenat, kunna Utskotten icke finna någon förändring af omförmälde nu
gällande stadganden vara af behofvet påkallad. Enär dessutom det af motionären
föreslagna stadgande, att förrättningsman skall vara berättigad att, då god man
uteblifvit, efter parternes hörande, till biträde vid förrättningen tillkalla annan än
vederbörligen vald god man, icke ens skulle förpligta förrättningsmannen att dertill
kalla den person, som af parterne enhälligt eller af flertalet bland dem i sådant
afseende äskades, hvadan således parternes billiga anspråk att till förrättningsmannens
biträde erhålla en person, som genom sjelfständighet i omdöme och handlingssätt
förvärfvat sig allmänt förtroende, icke vore derigenom tillbörligen betryggadt,
anse Utskotten äfven i detta hänseende förslaget alldeles olämpligt; äfvensom och
då ofvanberörde flir god man, som förfallolöst uteblifvit, stadgade ersättningsskyldighet,
det enda i nämnde afseende föreskrifna ansvar, heror på vederbörande målsegare
att utkräfva. Utskotten finna beifrandet af dylik försummelse icke lämpligen
kunna åt allmän åklagare öfverlemnas.
På dessa skäl tillstyrka Utskotten,
all omjQnnlilde Jram ställning må lemnäs utan afseende.
10 §. af Herman Öbom från Norrbottens län: att laga skiften ofta blifvit
uppehållna derigenom, att delegare i skifteslag, af ovilja emot dylik förrättning, efter
förrättningens början, anställt rättegång emot skiftesmannen, för det han gått öfver
odlade egor eller af någon annan lika obetydlig anledning, och på sådan grund
Lag- samt Allm. Best'.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 15. 13
emot skiftesmannen anmält jäf, som, ehuru uppenbarligen iillställdt i afsigt att hindra
förrättningens fortgång, dock blifvit af domstol gilladt; och har motionären
derföre, till undanrödjande af omförmälde anledning till hinder för laga skiftens snara
afslutande, föreslagit, att till denna § må göras följande tillägg :
”Anställer delegare i skifteslag, sedan laga skifte börjadt är, rättegång emot
skiftesmannen och anmäler sedermera jäf emot honom, såsom delegarens vederdeloman:
då skola landtmätaren och gode männen, sedan delegarne blifvit hörde, och de
skäl noga upptagne, som ä ena eller andra sidan anföras, noga pröfva, om rättegången
blifvit anställd i uppsåt att skiftesmannen dermed jäfaktig göra, samt
utlåtande i ämnet meddela; och vare landtmätaren sedan skyldig att, inom fjorton
dagar derefter, insända protokollet, jemte eget och gode männens utlåtande, till
ordföranden i Egodelnings-rätten, som sedan har alt dermed förfara i enlighet med
föreskrifterne i 18 kap. 14 § i denna stadga;”
af Herr Ribbing, A.: som på sätt uti Lag-utskottets vid innevarande riksmöte
under N:o 27 afgifna Betänkande förmäles, såsom sin motion upptagit den af
Rikets Ständers Justitie-Ombudsman, uti hans embets-berättelse för år 1848 samt
vid riksdagens början afgifna allmänna redogörelse gjorda framställning, deruti
Justitie-Ombudsmannen, på anförde och uti berörde Betänkande upptagne skäl, tillkännagifva
den åsigt, att till förklarande af lagens rätta mening i 13 kap. '1
Rättegångs-balken, till summa lagrum borde läggas det stadgande: att om endera
parten, sedan rättegång anhängig är, söker sak med domaren, eller tillfogar honom
något med ord eller gerning, i uppsåt att honom dermed jäfaktig göra, det ej skall
för jäf räknas; och att i sammanhang dermed enahanda tillägg borde göras lill
10 § i Skiftes-stadgans 3 kapitel, i hvad den afser jäf mot landtmätare.
Öfver förra delen af Herr Ribbings omförmälde motion har Lag-ulskottet uti
nyssnämde Betänkande afgifvit utlåtande, deruti Utskottet, som tillstyrkt det af
Justitie-Ombudsmannen föreslagna tillägg till 13 kap. 1 § Rättegångs-balken, förmält
sig komma att gemensamt med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
meddela yttrande, angående det ifrågaslällda tillägget till förevarande § i Skiftesstadgan,
hvilket yttrande Utskotten nu gä att aflemna, dervid Utskotten på
samma gång besvara förra delen af riksdagsfullmäktigen Oboms ofvanomförmälda
förslag.
Jemnlikt ifrågavarande § i Skiftes-stadgan, gälla emot landtmätare och gode
män vid landtmäteri-förrättningar samma jäf, som uti 13 kap. 1 § Rättegångsbalken
stadgas angående domare. Med afseende å beskaffenheten af den befattning,
landtmätare och gode män vid landtmäteri-förrättningar utöfva, anse Utskotten
14 Lag- samt Allm. Best. och E hon.-Utskott ens Betänkande, N:o 15.
(ienna öfverensstämmelse emellan stadgandena härutinnan ock höra fortfarande bibehållas;
och äro, i Utskottens tanka, de skäl, som af Justitie-Ombudsmannen blifvit
anförda till stöd för omförmälde stadgande angående domare, äfven gällande i fråga
örn landtmätare och gode män. I följd häraf och då Utskotten finna skillnad icke
böra ega rum, om sådan jäfsanmärkning, som uti förevarande motioner afses,
framsläiles emot landtmätare eller emot god man, fa Utskotten för den händelse,
att Rikets Ständer antaga det tillägg till 13 kap. 1 § Rättegångs-balken, som
Lag-utskottet tili ofvannämnde Betänkande föreslagit, i enlighet med Juslitie-Ombudsmannens
i samma Betänkande omförmälda framställning, härmed vördsamt tillstyrka,
att 10 § i 3 kap. Skiftes-stadgan måtte erhålla följande tillägg:
”söker delegare, sedan landtmäteri-förrättning hörj ad är, saft med landtmätare
eller god man, eller tillfogar delegare landtmätare ellet' god man något
med ord eller gerning, i uppsåt alt honom dermed jäjvig göra; det skall ej
för jäf räknas.”
Men som uti 11 § finnes stadgadt, huru förfaras bör, sedan jäf mot landtmätare
eller god man blifvit anmäldt, anse Utskotten riksdagsfullmäktige!! Cthoms
förslag, i hvad det angår pröfning af ifrågavarande jäfsanmärkningar,
icke höra bifallas.
4 Kap.
2 § af sk. ff . Svartling: att det i denna § meddelade stadgande, ”att mätning
under slåtter- och skördetider ej kan ulan jordegarnes begifvande verkställas,”
i betydlig mån hindrade landtmäteri-förrältningars fortgång, om icke jordegare
sjelfve insågo, huru mycket mera maktpåliggande det vore, att förrättningen fort -  ginge, än att dem under en bråd tid besparas kostnader för handtlangnings utgörande;
och dä del vore all antaga, att hvarje landtmätare sjelfmant inskränkte
antalet af handtlangare de dagar, då jordegare gåfvo en dylik önskan tillkänna;
men landtmätaren, enär slåtter- och skördetid kunde utsträckas till nästan hela
Juli, Augusti, September och Oktober månader, till följd af berörde stadgande,
kunde förhindras att under nämnde månader något arbete ute å marken verkställa,
har motionären föreslagit, att samma stadgande mätte helt och hållet uteslutas.
Emot berörde framställning få Utskotten till en början anmärka, att det af
motionären åsyftade stadgande icke har den lydelse, som motionären deråt gifvit;
utan innehåller 4 kap. 2 § Skiftes-stadgan, sådan den lyder i Kongl, kungörelsen
den 9 Juni 1832, att landtmätaren, som vid egors mätning och andra goro
-
Lag- samt Allm. Besa. och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 15.
15
rafi], hvilka ute pä marken verkställas, eger att dertill äska nödig handtlangning,
dock icke mä kunna sådan handtlangning under slåtter- och skördetiderne utfordra,
der ej delegare derom äro ense. Och da på de flesta orter landtmannen vid slåtter
och skörd behöfver dertill använda all den arbetsstyrka, han kan anskaffa, anse
Utskotten betänkligt, att genom samma stadgandes borttagande utsätta de jordegare,
ä hvilkas egor laga skiften eller andra landtmäteri-forrättningar skola verkställas,
för det äfventyr, att vid påfordran af förrättningsmannen nödgas till handtlangning
vid dylik förrättning afstå dagsverken, som kunna vara oumbärliga vid grödans
inbergande.
Utskotten tillstyrka alltså, att å motionärens omförmälde framställning
afseende icke mä fästas.
0 § af samme motionär: att det af Kongl. General-Iandtmäterikontoret är
1829 utgifna formulär till ego- och häfde-beskrifningar icke vore uppgjordt i öfverensstämmelse
med de i denna § bestämda grunder flir dylika beskrifningars
upprättande: att sådan beskrifning, upprättad i enlighet med nämnde formulär, utgjorde
endast ett sammandrag af de spridda egolotter, hvarje delegare häfdat och
kunde icke utan mycken svårighet och tidsspillan begagnas till vägledning flör vinnande
af upplysning om kartan och derå tecknade egofigurer: samt att ego- och
häfde-beskrifningar borde upprättas i den form, som landtmätare vanligen dertill
begagnade, sä att deruti hvarje a kartan upptagen egotrakt kunde med lätthet
igenfinnas, ej mindre till vidd och godhet, än till dess öfriga beskaffenhet. Enligt
motionärens åsigt vöre nemligen af stadgandet i denna § tydligt och klart, att
landtmätaren, efter slutad mätning, endast vore skyldig att uträkna alia å kartan
uppförda egofigurer samt deröfver upprätta tydlig beskrifning, deruti egornes
sämre eller bättre tläjd, naturliga godhet och rymd upplages, och att, sedan detta
skett och Inskrifningen jemväl blifvit behörigen uppläst och justerad samt försedd
med delegarnes skriftliga intygande, att alla deras tegar och egoslyckcn deruti
blifvit rikligt upptagna, eller att icke någon del af skifteslagets mark blifvit uteglömd,
landtmätaren fullgjort sin skyldighet i afseende å egobeskrifdingens upprättande,
intilldess delningsgrunden blifvit bestämd. Då borde, i händelse häfden
blifvit till dclningsgrund antagen, upprättas ett sammandrag af förenämnde beskrifning,
serskildt öfver hvarje dclegares häfder, flör att såsom en reparation åskådliggöra
huru mycken mark hvardera vid den nya delningen egde åtnjuta, hvilket
arbete deremot vore öfverflödigt, om annan delningsgrund än häfden blifvit antagen,
Enär likväl denna åsigt icke vore hos domstolarne gällande, utan såväl
Egodelningsrätterne, som Högsta Domstolen återförvisat skiftesmål och ålagt landt
-
16 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N.-o 15.
mätare att på egen bekostnad ånyo från början handlägga förrättningar, då, oaktadt
häfden icke utgjort delningsgrund, ego- och häfde-beskrifningar icke varit
upprättade i enlighet med Kongl. General-landtmäleri-kontorets omförmälde formulär,
har motionären yrkat, att Rikets Ständer mätte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes anbefalla Kongl. General-landlmäteri-kontoret
att utfärda nytt formulär till ego- och häfde-beskrifning samt taxeriugs-längd,
i öfverensstämmelse med föreskriften i 4 kap. 6 § Skiftes-stadgan.
I anledning af denna framställning hafva Utskotten skolat först upplysa, dels
att ifrågavarande 6 § innehåller: ”Med iakttagande af de grunder, som serskildt
stadgade finnas, skall landtmätaren noga och ordentligen i tunnland och kappland
uträkna alla å koncept-kartan uppförde större och mindre egofigurer, samt deröfver
upprätta tydlig beskrifning, deruti egornes sämre eller bättre häfd, naturliga godhet
och rymd upptages; och bör denna beskrifning för delegarne uppläsas, samt, i
afseende å riktigheten af hvarje delegares upptagne tegar och egostycken, deras erkännande
derå tagas”; dels ock att ifrågavarande, af Öfver-direktören vid landtmäteriet
utfärdade formulär, lemnar anvisning till inrättande af på en gang egobeskrifning,
häfde-förteckning och taxerings-längd sålunda, alt serskildt för hvarje hemmansnummer
och under serskilda afdelningar för olika inom desamma varande egoslag, de å
kartan uppförda egofigurer, med utmärkande af deras nummer å kartan, upptagas
lill grad, areal i tunnland och kappland, uppskattnings-värde samt egenskap af inrösnings-
eller afrösnings-jord, uti serskilda kolumner; att för de olika egoslagen
inom hvarje hemmansnummer slutsummor utföras, och att den oskiftade eller till
delegarnes gemensamma begagnande upplåtna mark, på enahanda sätt, serskildt
upptages.
Af den, på sätt nu nämndt är, landtmätare ålagde skyldighet, att å beskrifningen
öfver konceptkartan taga delegarnes erkännande, i afseende på riktigheten
af hvarje delegares tegar och egostycken, följer ostridigt, att beskrifningen skall
vara så inrättad, alt delegarne må kunna tillse, att i beskrifningen rätteligen blifvit
utfördt hvad de hvar för sig förut häfdat. Sådant later sig dock ej göra,
derest, i enlighet med motionärens förslag, de a konceptkartan uppförde större och
mindre egofigurer, uti hvardera af hvilka liera delegare kunna hafva andel, i beskrifningeu
upptagas endast efter nummerföljd, utan utmärkande af den andel, serskilda
delegare uti hvarje sådan egofigur må hafva innehaft och ulan sammanförande
af hvar och en delegares innehaf utaf de serskilda egoslagen. Deremot inses
lätt, att, om ofvanberörde formulär följes, delegarne kunna utan svårighet inhemta
-
Lag- sa?nt Allm. B/sv. och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 15. 17
hemia hvad hvar och en af dem förut innehaft och häfdat. Jemlikt 6 kap. 1 §
Skiftes-stadgan lar landtmätare först sedan konceptkartan är i fullständigt skick,
hvartill hörer, att tydlig och ordentlig egobeskrifning och häfde-förteckning blifvit
upprättad, till beslutande för delegarne och gode männen föredraga hvad lill skiftets
verkställighet hörer, och deribland frågorna om delningsgrund och om odlingskostnad
för ouppodlad mark, hvilken i skiftet såsom inrösnings-jord intages samt
oni ersättning till delegare, som erhålla vanhäflad jord. För delegarne, hvilka i
dessa frågor hafva beslutanderätt, är det nemligen angeläget, att, innan beslut
deri fattas, ega tillförlitlig kännedom om hvad hvar och en -af dem förut innehaft
och häfdat, på det undvikas må, att sådan delningsgrund stadgas, som kan leda
till förringande eller förnärmande af en eller annan delegares rätt, och på det
riktiga grunder för bestämmande af odlings-kostnaden och vanhäfds-ersättningen må
förefinnas.
Då således, enligt hvad Utskotten anse sig nu hafva visat, merberörde af
motionären klandrade formulär är icke allenast upprättadt i enlighet med föreskrif
terna
i 6 § af 4 kap. Skiftes-stadgan, utan ock så inrättadt, att, då det följes,
det är möjligt för delegarne att af egobeskrifning och häfdeftirleckning fa upplysning
om hvad hvar och en af dem före skiftet innehaft, lå Utskotten vördsamt
tillstyrka,
att motionärens framställning i denna del må lemnäs utan
afseende.
5 Kap.
3 §. af A. IV. Svartling, som åberopat den anmärkning, som uti Södra
Sveriges Landlmäteriförenings ofvanberörda underdåniga förslag blifvit emot denna
£j. framställd, af innehåll: ”alt enär tvist om rågång, der skifte är i fråga, af
kittsliga delegare kan påstås, endast i afsigt att hindra skiftet, det synes ändamålsenligt,
att viss tid bestämmes, hvarinom, efter det förrättningsmännen sig utlåtit,
den, som rågångstvist yrkar, bör sin talan fullfölja, på det icke den, som
önskar skiftets fortsättning, men till rågångstvisten ej gifvit anledning eller vill
sådan fortsätta, likväl för sluts vinnande deri, må nödsakas som kärande i målet
uppträda och således oskyldigt åbringas flera kostnader”.
Enligt stadgandet i denna §., sådan den lyder i Kongl. Kungörelsen den 9
Juni 1832, skall landtmätare, då rågång förut icke är fastställd, uppgå skiljelinierne
och alla godkända eller stridiga skiljemärken å karta affatta och beskrifva
Bih. till R. St. Prat. 1850 & 1851, 7 Sami, 2 Afd., 4 Haft. 3
18 Lag- samt Allm, Bes», och Ekon.-Ulskottens Betänkande, N-.o 15.
samt i protokollet anteckna de skäl, som å ömse sidor anföras: så ock der tvist
uppstår, jemte gode männen, söka förmå ömse sidors delegare att densamma genom
förening bilägga, men, om förening icke kan träffas, utlemna karta med protokoll
öfver förrättningen till de tvistande, hvilka sedan å ömse sidor ega öppet att målet
instämma. Då, såsom häraf inhemtas, någon pröfning af dylik tvistefråga,
eller af de skäl, som i fråga om rågångs rätta sträckning af ömse sidors delegare
anföras, icke tillkommer landtmätare och gode män, hvilka således icke haj va alt
derutinnan sig ulläta, skulle bestämmande af viss tid, hvarinom tvisten borde vid
domstol anhängiggöras, icke kunna, äfven om den bestämda tiden försummades, medföra
någon påföljd, derest icke, på sätt omförmälda framställning jemväl synes
åsyfta, tillika stadgades, att landtmätare och gode män skulle öfver tvistefrågan
afgifva utlåtande, hvilket, om del icke inom bestämd lid, genom sakens instämmande
till domstol, klandrades, komme att vid rågångs-utstakningen lända lill efterrättelse.
Ett dylikt stadgande, hvarigenom den af de tvistande rågrannarne,
hvars påstående blifvit af landtmätare och gode män ogilladt, om han uraktlåt att
inom bestämd tid tvisten instämma, beröfvades rättigheten att erhålla laga domstols
pröfning af frågan om eganderälten till den mark, som af de omtvistade ragångslinierne
begränsades, vore dock, enligt Utskottens åsigt, destobeldre olämpligt,
som, för dylika frågors afgörande, i de flesta fall erfordras pröfning af bevisning,
hvilken, då den beror på vittnens utsagor, icke ens kan inför landtmätare
och gode män tillvägabringas, och hvars verkan på tvistefrågan landtmätare
och gode män i allmänhet icke torde kunna bedöma. I följd häraf, och enär det
förhållande, att, då skiftes afslutande är af rågångstvist beroende, omsorgen
för skiftets fortgång måste föranleda delegare att rågångstvisten instämma,
utgör det mest verksamma medel till befordrande af dylika tvisters skyndsamma
anhängiggörande och fullföljande, anse Utskotten
of vanberörde af motionären åberopade framställning icke
böra lill någon åtgärd föranleda.
6 §. af samme motionär, som förenat sig uti den af omförmälda Landtmäteriförening
gjorda hemställan, att ”då det otvifvelaktigt alltid skall vara af intresse
för delegare och landtmätare att befordra ett skiftes fortgång, men uppehåll
deri lätteligen kan ske, om krono-ombud försummar att skyndsamt till Honungens
Befallningshafvandes fastställelse befordra ingången förening, som rörer äfven
kronans hemman, krono-ombud må åläggas att inom fjorton dagar sin skyldighet
fullgöra. ”
Lag- samt Allm. Besv. ock Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 15.
19
Oå krono-ombud, sorn, till följd af sin tjenstepligt, är skyldigt att till Konungens
Befallningshafvande inberätta hvad som förekommit vid sammanträden under
den förrättning, der kronans rätt af ombudet bevakas, och således äfven att
dervid insända sådana föreningar, som kunna blifvit vid dessa sammanträden träffade,
är underkastadt ansvar, om ombudet sin skyldighet härutinnan uraktlåter
eller dess uppfyllande obehörigen fördröjer, samt dessutom motionären icke ens
uppgifvit, att i något fall uppehåll vid skiftesförrättning blifvit förorsakad! genom
obehörigt dröjsmål af krono-ombud med ingifvande tili Konungens Befallningshafvande
af sådan förening, hvarom i denna §. förmäles, anse Utskotten den föreslagna
bestämmelsen af tid, hvarinom sådant ingifvande bör ske, icke vara af
behofvet påkallad5 hvarföre Utskotten hemställa, om icke berörde förslag
må lemnäs utan ajseende.
Della kapitel i allmänhet: af samme motionär, som åberopat den af Södra
Sveriges Landlmäteriförening härutinnan gjorda underdåniga framställning, deruti
dels förmäles, hurusom ”föreskrifterna, att rågångslvister och eganderät'Isfrågor
om delningsgrund tillhöra Häradsrätt, men att tvister huruvida två eller flera
hemman skola till ett skifteslag räknas samt huruvida ega skall såsom odalega
anses oell således, såsom serskild lägenhet, hemman, utöfver dess egolott
efter delningsgrund, tillhora, skola af Egodelningsrätt upptagas, ofta åstadkomma
mycken oreda och onödig tidsutdrägt, helst erfarenheten visa!, huru
svårt förrättuingsmän och underdomare hafva att riktigt urskilja hvad som tillhör
ena eller andra domstolen”; dels ock blifvit hemstäldt, alt antingen stadgas måtte,
att alla de frågor, som i sammanhang med laga skifte förekomma, böra upptagas
vid Egodelningsrätt, der pröfningen förmodades blifva lika noggrann af häradshöfding,
med biträde af Egodelningsrätts ledamöter, som i Häradsrätt af häradshöfding
och nämnd, eller ock, derest en sådan förändring icke funnes lämplig,
meddelas ett förordnande, ”hvarigenom skarpt begränsas hvad till ena eller
andra domstolens behandling rätteligen hörén9*.
Emot denna framställning fä Utskotten till en början anmärka, att den deri
förekommande uppgift, att eganderättsfrågor om delningsgrund tillhora Häradsrätt,
ar felaktig i tvänne afseenden, i sä måtto, som dels fråga om delningsgrund
eller den måttstock, hvarefter de till ett skiftes-lag börande egor skola emellan
delegarne i skiftes-laget fördelas, icke har ringaste gemenskap med delegarnes
eganderätt till skiftes-lagets mark, dels ock uti 18 kap. 9 § 4 mom. Skiftesstadgan
uttryckligen föreskrifves, att frågor om delningsgrund skola af Egodelningsrätt
pröfvas. 1 öfrigt få Utskotten upplysa, att af alla de frågor, som i samman
-
20 Lag- sami Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 15.
hang med laga skifte kunna förekomma, endast tvist om rågång, den enda af dylika
frågor, som angår delegarnes eganderätt, tillhör Härads-rätts pröfning; men
att deremot alla öfriga frågor, de der samtlige röra grunderna för skiftets verkställande
och desammas tillämpning, skola af Egodelningsrätt upptagas och finnas
omförmälda uti 18 kap. 8 och 9 deruti de ämnen, som tillhöra Egodcl
ningsrätts
upptagande och afgörande äro så tydligen utmärkte, att, enligt Utskottens
åsigt, någon skarpare begränsning, än den, som deruti förefinnes, icke erfordras.
Utskotten, som derföre icke anse sannolikt, att urskiljandet deraf, hvilka af
de vid laga skiften förekommande frågor böra af Häradsrätt eller af Egodelningsrätt
upptagas, kan för någon, som utöfvar domare-embetet, medföra svårighet, finna
ej heller lämpligt att för de rågångs-tvister, som uppstå i förening med egoskiften,
stadgas annan rättegångsordning än den, som är gällande för sådana tvister,
då de utan sammanhang med skiften förekomma; och få Utskotten, i anledning
häraf, hemställa,
huruvida icke ofvanberörde af motionären åberopade framställning
må af Rikets Ständer lemnäs utan afseende.
6 Kap.
1 och 2 §§. af A. IV. Svartling: att det vore af största vigt, på det
vid skiften egogradering må kunna med noggrannhet och rättvisa förrättas, att
all anledning till egennyttiga beräkningar af delegarne vid egornas gradering undanröjdes,
samt att derföre, och da genom delningsgrundens bestämmande, om dervid
häfden blifvit lill delningsgrund antagen, gåfves en kraftig väckelse till dylika
beräkningar, egograderingen borde verkställas innan frågan om delningsgrundens
bestämmande företoges; äfvensom att till befordrande af oväld vid bestämmandet
af ersättning för odlingskostnad m. m., de öfverenskommelse^ som röra dylika
ersättningar, borde föregå förslaget till skiftes-läggning; och har motionären, i anledning
häraf, föreslagit, att de vid egoskiften förekommande frågor skulle föredragas
i följande ordning, nemligen:
l:o om egoulbyte med nästgränsande byar och hemman;
2:o om undanlag af oskiftad mark Jör delegarnes behof;
3:o rörande urskiljandet af den mark, hvilken såsom inrösnings-jord eller
afrösningsjord beräknas skaf och i sammanhang dermed om egornes
k:o angående delningsgruiulen;
Lag- samt Allm. Bcsv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 15. 21
0:0 om odlingskoslnad för sådan ouppodlad mark, hvilken i skiftet såsom
inrösningsjord intages, samt om ersättning lill delegare, .syj-w antingen erhålla
vanhäfdad jord eller förlora ståndskog eller plantering;
6:0 angående grunderne för stängsels upprättande emellan lotterne;
7:o o//< öfrige grunderne för verkställighet aftaga skifte, så ock om skiftes
läggningen
och i sammanhang dermed örn skyldighet till utflyttning;
8:0 om bidrag till utflyttning;
9:o om tiden lill lotternas tillträdande.
Den af motionären yttrade mening, att delegare i skifteslag skulle af den omständighet,
att da egogradcringen förrättas, delningsgrunden redan är bestämd, kunna
hemta anledning att för egennyttiga ändamål söka åstadkomma felaktig eller mindre
noggrann uppskattning af egorne, anse Utskotten icke vara stödd pä giltiga
skäl. — Enär, enligt 11 kap. 1 §, egograderingen förrättas innan om skiftenas
läge afgjordt varder, och delegarne således vid egograderinggns verkställande ännu
icke känna hvilka egor kunna, till följd af den blifvande skiftesläggningen, hvar
och en af deni tillfalla, lärer det nemligen icke kunna antagas, att den delegare,
sorn vid skifte yille på öfrige delegares bekostnad befrämja sin enskilda fördel,
skulle tro sig kunna uti felaktig egogradcring finna ett medel till uppnående af
berörde ändamål; i följd hvaraf Utskotten ej heller finna skäl lill förändring af
den för föredragning af nu omförmälda frågor stadgade ordning. Och då vid bestämmande
af odlingskostnad för ouppodlad jord, som i skifte såsom inrösningsjord
intages, samt af ersättning till delegare, som erhålla vanhäfdad jord eller
förlora ståndskog eller plantering, skiftesmannen och gode männen ega att, om delegarne
icke kunna sig förena, utlåtande meddela, samt dessutom bestämmande af ersättning
för vanhäfdad jord, ståndskog eller plantering, vid betraktande af ändamålet
med dylika ersättningar, finnes icke kunna ifrågakomma förr än skiftesläggningen
försiggått, anse Utskotten
f örslaget om berörde frågors afgörande före skiftesläggningens
verkställande, icke förtjena afseende.
af Johan Persson och Lars Mattsson från Upsala län: alt delningsgrunden
lämpligast borde bestämmas löre egomätningens anställande, i stället för att, enligt
föreskrifterne i förevarande 1 §, frågan derom icke förekommer förr än mätningen
försiggått och konceptkartan befinnes i fullständigt skick; och att, då uti 2 §
af detta kap. blifvit delegare i skifteslag medgifvet, att i fråga om delningsgrunden
sig förena, det, i händelse icke häfden eller innehafvet, ulan annan i orten van
-
1
22 Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 15.
lig delningsgrund blifvit af delegarne antagen, vöre alldeles öfverflödigt att upptaga
hvarje delegares häfdetegar, enär denna åtgärd icke medförde ringaste nytta,
utan endast förorsakade kostnad för lösen af handlingar, samt gåfve anledning
till förspillande af en mängd dagsverken. Derigenom alt, enligt nu gällande
föredragningssätt, efter uppmätning af ego-innehafvet, häfdebeskrifningen för delegarne
föredragcs jemväl å de ställen, der icke, på grund af föregånget storskifte
eller annan fastställd delning, häfden skall utgöra delningsgrund, motverkades ock
sådane föreningar i fråga om delningsgrund, sorn i skiftesstadgan åsyftades; och,
då delegarnes intressen befunnos olika i följd af deras olika inneha!', föranleddes
rättegångar, som dock icke kunde erhålla annan utgång, än fastställande af den
delningsgrund, som i lag vore för hvarje landsort stadgad. 1 följd häraf hafva
motionärerne föreslagit, att, till undanrödjande af omförmälde anledningar till rättegångar
angående delningsgrund samt kostnader för häfdetegars uppmätande och
beskrifvande, der sådant icke för delningsgrundens bestämmande erfordras, stadgas
matte, dels att Jvagan om delningsgrund vid laga skifte skall föredragas och afgöra»
vid första sammanträdet a hvarje förrätlningsslälle, innan egomätning får
företagas, dels ock, att der icke vid första sammanträdet innehafvet blifvit
genom förening antaget till delningsgrund, häfdetegarne icke ovilkorligen skola
vid egomätningen upptagas, hvilket sistberörde stadgande motionären ansett böra
inrymmas i förevarande 2 §.
Förslag af enahanda syftning med de ifrågavarande hafva vid sisthåilne
riksdag varit väckte och blifvit af Rikets Ständer ogillade på tillstyrkande af dåvarande
Lag- samt Allmänna Besvärs och Ekonomi-Utskott, som lill stöd för den
af dem dervid yttrade åsigt anfört, bland annat: alt dä såsom nödvändigt vilkor
för all delning mäste antagas, att det, som skall skiftas, är till omfånget
och beskaffenheten fullt bestämdt, samt, i fråga om laga skifte, nämnde vilkor
icke kan anses uppfyldt med mindre skifteslagets egor blifvit ordentligen uppmätte,
å karta lagde och till deras beskaffenhet beskrifne, vore ock anledningen till den
ordning, hvari frågan om delningsgrundens bestämmande vid laga skifte, enligt nu
gällande föreskrift, förekommer, lätt insedd, samt stadgande om annan ordning
derutinnan mindre välbetänkt; äfvensom att sådan egobeskrifning, hvaruti de tegar
och egostycken, hvarje delegare förut innehaft, både till vidd och efter uppskattning
upptagas, jemväl i andra fall, än der häfden såsom delningsgrund antages,
vore af högsta vigt vid delningen samt vid de liqvider angående odlingskostnad
och ersättning för sämre häfdad jord, som derigenom kan uppkomma.
Lag- samt Allm. Besv.- ock Ekon. Utskottens Betänkande, N:o 15. 23
På dessa skäl, hvilka Utskotten till alla delar biträda samt med åberopande
af hvad Utskotten bärofvan vid 4 kap. 6 § vid granskning af de för egobcskrifningars
och bäfdeförteekningars upprättande nu gällande formulärer, yttrat, fa
Utskotten hemställa,
att om förmälde Jörslag icke må till någon åtgärd föranleda.
8 Kap.
1 § af Tobias Lind från Götheborgs- och Bobus län: att det i denna § i
fråga om delningsgrund meddelade stadgande, att vid skifte af egor, hvilka förut
äro delade genom storskifte, som vunnit laga kraft, hvarje delegare har rätt att
tillgodonjuta hvad efter uppskattningsvärde svarar emot de egor, som han enligt
storskiftet innehaft, vore, ehuru för eganderälten betryggande, olycksbringande för
egare af de hemman, hvilka vid verkställdt storskifte bekommit sadan mark, som å
den tid, då storskifte skett, ansetts bättre, och i följd deraf erhållit en, i förhållande
till deras hemmantal, mindre jordvidd, än de hemman, som fått sämre mark
sig tilldelad. Bå nemligen den sämre jorden emellertid blifvit genom odling bragt
till lika godhet med den, som vid storskiftet ansetts såsom den bästa, hvilken
icke kunnat vidare uppbringas, åsattes den vid nytt skifte äfven lika uppskatt
ningsvärde,
och då dervid tillika innehafvet loges till delningsgrund, erhölle det
hemman, som vid storskiftet bekommit sämre jord, vid nytt, skifte vida större andel
af skifteslagets mark, än som, enligt hemmantal och uppskattning', rätteligen borde
detsamma tillkomma. Motionären har derföre föreslagit, att, till förekommande af
ett dylikt missförhållande, med ändring af omförmälde stadgande och dermed sammanhängande
föreskrifter, lorordnas mätte, alt, dä förut skiftade eller oskiftade egor
laga skifte undergå, hemmantalet alltid skall tagas till grund och måttstock för delning
inom hvarje större eller mindre skifleslag, hvars egor uti gemensamt skifte med
hvarandra ingå. På det likväl icke de delegare, som förut innehade större ego
vidd,
än deni enligt hemmantal och uppskattning tillkomme, skulle nödgas öfver
skotta
ulan ersättning afträda, borde dock tillika föreskrifvas, att delegare i skif lesia
g, sorn genom hemmantalets antagande lill delningsgrund, erhålla mindre egovidd,
än de efter uppskattning förut innehaft, eller mista uppodlad jord, hvars uppodling
ännu icke blifvit honom genom a/kastningen godtgjord, skall derföre tillgodonjuta
ersättning i penningar, hvilken ersättning af landtmätare och gode män, efter anställd
värdering, bestämmes, och utbetalas af de delegare, hvilkas hemman genom hemmantalets
antagande lill delningsgrund, vid skifte bekommit större egovidd, än de förut
innehaft, i den mån sådan tillökning dem
24 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 15.
Framställningar om hemmantalets antagande till delningsgrund, jemväl Tor
egor, hvilka förut undergått storskifte, som blifvit fastsläldt, hafva vid flera föregående
riksdagar varit gjorde och blifvit af Rikets Ständer ogillade, på tillstyrkande
af Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskotten, som dervid yttrat,
att då skifte icke kan anses såsom ett sätt att förvärfva, utan endast såsom ett
medel att genom utbyte till förmånligare bruk ordna och sammandraga egor, och
den egolott, en delegare fått sig tillagd genom skifte, som vunnit laga kraft,
är hans lagliga egendom, hvilken icke utan kränkning af eganderätten kan honom
fråntagas, han väl må kunna tvingas att ingå i nytt skifte och utbyta sin jord
emot annan, om skäl dertill förekomma, men aldrig, genom minskning deraf,
underkastas ingrepp i sin eganderätl. Denna åsigt biträdes äfven nu af de förenade
Utskotten, hvilka derföre vördsamt tillstyrka,
att motionärens berörde framställning icke må vinna Rikets
Ständers bifall.
11 Kap.
1 §. af A. IV. Svartling, som åberopat den uti södra Sveriges Landtmäteriforenings
ofvannämnde underdåniga förslag, gjorda framställning, af innehåll: att
ordalydelsen i detta stadgande gifvit anledning till den uppfattning, att likasom
inrösningsjorden åsältes serskilda grader, allt efter dess godhet, afrösningsjorden
bör, på lika sätt, efter dess beskaffenhet, serskildt taxeras j men att då, med antagande
af en sådan mening, dessa jordslag icke skulle kunna mot hvarandra jemföras
eller utbytas, hvilket dock ofta måste ske, och jemväl medgifves i 12 Kap.
2 §, den förklaring borde meddelas, alt väl, på sätt 2 § bjuder, inrösningsoch
afrösnings-jorden, icke må förblandas, men alla de egor, som inom skifleslag
finnas, ”värderas i efter hvarannan, allt efter jordens beskaffenhet, uppstigande
grader,” så att icke samma gradtal måtte, inom samma skifteslag, uttrycka tvänne
sins emellan vidt åtskilda jordslag, hvilket icke allenast förhindrade byte mellan
inrösnings- och afrösnings-jord samt deraf härflytande formlighet, utan ock
”förvillade Bonden, som i alla fall hade svårt nog ändå att rätt fatta graderingssättet
i hela dess vidd.”
Då det anmärkta stadgandet i förevarande §jemlores med föreskrifterne i 10
Kap. om urskiljandet af inrösnings- och afrösnings-jord; i 2 § af delta Kapitel, alt
uti egograderings-längden inrösnings- och afrösnings-jorden, utan att på minsta sätt
sammanblandas, hvar i sina kolumner upptages, samt i 12 Kap. 2 § att hvarje
delegare
Lag- samt Allm. Besa. och Ekon.-U(sköttens Betänkande, N.-o 15. 25
delegare skall, så i inlösnings- som afrösnings-jorden tilläggas hvad i rymd och godhet
mot hans egolott svarar, och alt delegare ej må för andel i inrösningsjorden
tilläggas afrösningsjord eller tvertom, der ej sådant utbyte till beredande af formligt
skifte är nödigt, samt utan hemmanets verkliga lidande ske kan, finnes samma
stadgandes mening uppenbarligen vara den, alt inrösnings- och afrösningsjord
skola, hvartdera egoslaget för sig, och utan afseende å det andra serskildt graderas,
och att således någon jemförelse emellan inrösnings- och afrösningsjorden,
såsom grund för uppskattning och gradering deraf, icke eger rum. Lika uppenbart
är ock, att, om alla egorna inom ett skifteslag och således håde inrösningsoeh
afrösningsjorden skulle, pä sätt olvanberörde förslag innehåller, värderas
i efter hvarannan, allt efter jordens beskaffenhet, uppstigande grader, dylik
gradering måste verkställas efter enahanda grund och i ett sammanhang för håda de
ifrågavarande egoslagen, hvilka i följd deraf komme att, vid uppskattning till gradering,
med hvarandra jemföras. Ett sådant graderingssätt skulle dock i de flesta läll
icke blifva verkställbar^ enär, sedan, enligt föreskriften i lOkap. 1§ Skiftes-stadgan,
all skifteslagets odlade eller till odling tjenliga mark blifvit bland inrösningsjorden beräknad,
den derefter öfverblifva mark, eller afrösningsjorden, i allmänhet är af sådan
beskaffenhet, att någon grund för dess jemförande med inrösningsjorden svårligen
torde förefinnas.
1 följd häraf anse Utskotten omförmälde förslag
icke förtjena afseende.
I anledning af ofvanberörde framställning hafva Utskotten dock fästat uppmärksamhet
derpå, att, ehuru utbyte af inrösnings- och afrösningsjord är uti 12
kap. 2 §, på sätt och med vilkor här ofvan förmäles, till beredande af formligt
skifte medgifvet, någon föreskrift, huru i dylika fall egor af dessa olika slag böra
emot hvarandra uppskattas, likväl icke finnes meddelad; och enär Utskotten, som
ansett stadgande i berörde afseende erforderligt, funnit, att, då utbyte af inrösnings-
och afrösningsjord skall ske, serskild jemförelse bör, på sätt hittills i dylika
fall vanligen egt rum, emellan de ifrågaställa egostycken verkställas, utan
att dervid afseende får fästas å den förut verkställda egograderingen, hafva Utskotten,
i öfverensstämmelse dermed, lill 2 § i 12 kap. föreslagit det tillägg, som
finnes här nedan vid nästföljande kapitel intaget.
12 Kap.
1 § 5 mom. af A. fV. Svartling, under åberopande af den utaf södra Sveriges
Landtmäteri-förening gjorda underdåniga framställning, att enär, likasom i de
Bih. till R. St-.s Prat. 1850 & 1851. 7 Sami 2 Afd. 4 Haft. 4
26 Lag- samt Allm. Besv. ock Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 15.
norra, äfven i de södra orterna funnes skifteslag, hvilkas skogs- och utmark vore
serdeles ofruktbar, så att derinom icke den ringaste inrösningsjord funnes, det i
förevarande moment flir de norra orterna medgifna undanlag från det allmänna
stadgande', alt all skiftes'agets mark skall i skiftet ingå, syntes lämpligen höra
blifva gällande för hela riket, helst man kunde vara säker att, om alin delegare
i ett skifte, lag voro ense derom, att skogs- och utmarken icke är tjenlig eller ens
värd att dela, markens beskaffenhet verkligen vore sådan.
Den tillåtelse, som uti förevarande f> moment blifvit lemnad delegare i skifteslag
inom rikets norra provinser, nemligen Stora Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands,
Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län, att, när skogsmarken föruticke
är afmätt, lala, då de alla derom äro ense, serskildt skifta inrösningsjorden tillika
med så stor del af skogsmarken, som de för sig anse nyttigt, samt alt låta den
öfriga delen af denna sednare mark vara oskiftad lill gemensamt begagnande, utgör
ett undantag från det för verkställighet af laga skifte i aflmänbet gällande
stadgande, att all skifteslagets mark skall i skiftet ingå, och grundar sig på det
förhållande, att i nämnde län skogsmarkerne i allmänhet äro myckel vidsträckta
samt hafva spridda och aflägsna lägen. Ett sådant förhållande eger deremot i allmänhet
icke rum i rikets ofri a provinser, der skogsmarkerne på de flesta ställen
ega sammanhang med eller omgifva hemmanens inrösningsjord, gemensamt med
hvilken de ock merendels undergått storskifte. Och dä, genom tillämpning vid skiften
inom dessa orter af stadgandet att all skifteslagets mark hör i skiftet ingå,
oftast kan vinnas en mera formlig och flir egornas stängsel och bruk tjenligare
skiftesläggning, finna Utskotten andra undanlag från det allmänna stadgandet än
de, som äro upptagna under 2, 3 och 4 mom. uti ifrågavarande §, icke böra ega
rum; hvarföre Utskotten tillstyrka, att motionärens framställning
icke vin rinna afseende.
af P. Buström från Herjeådalen, att, enär lill hemman i Herjeådalen, hvilka
i allmänhet egde ganska ringa areal af åker och äng, merändels hörde skog och
utmark till tjugu ä trettiolusen tunnlands vidd, deraf egarne ej hade den ringaste
inkomst, det vore flir skifteslagen inom nämnde landskap alltför betungande att
för dylika gagnlösa egovidders uppmätande och skiftande erlägga arfvode: varande
derföre af motionären yrkadt, all flir Herjeådalen malte utfärdas det serskilda
stadgande, att sökandes r ätt tili erka Ilande af laga skifte ej ma sträckas längre,
än lill skifte af inrösningsjorden och att afrösningsjorden md fÖrblifca oskiftad
till gemensamt begagnande, så J) arnt ej delegarne i skiftesluget enhälligt öfoerenskomma,
ali den skall i delningen inga.
Lag- samt Allm. Besv. ock Ekon. Utskottens Betänkande, N:o 15. 27
Elt dylikt stadgande, hvilket skulle innefatta ett frånträdande af den i alla
skiflcsföiTattningar hittills vidhållna grundsats, att, då egor äro oskiftade, den eger
vitsord, sorn skifta vill, vore, enligt Utskottens åsigt, flir eganderälten förnärmande,
enär det till ork med korinne att förhindra hvarje enskild delegare i skifteslag
att, ulan samtlige öfriga delegares medgifvande, fa den hans hemman tillhörande
skogslott serskildt utbruten. I anledning häraf och då det dessutom ieke
torde vara a'l befara, alt någon delegare i skifleslag päyrkar skifte af sådan
skogs- och utmaik, som är för skifteslaget onyttig, lå Utskotten tillstyika,
att berörde förslug ma lemnäs utan afseende.
2 §. af A. IV. Svartling i så måtto, som hans här ofvan under litte
kap. I om förmalda framställning innehåller, att den omständighet, att inlösnings-
och äfrö' nings-jord, hvardera för sig, serskildt graderas, och således icke
kunna med hvarandra jeni föras, utgör hinder för verkställande af sådant utbyte
af inrösnings- och afrösningsjord, som uti förevarande §. är medgifvet.
Under åberopande af hvad Utskotten här ofvan vid litte kap. 1 §. i nu
omförmälde afseende anfört, fä Utskotten föreslå, att till sednare momentet af förevarande
§, sådan den lyder i Kongl, kungörelsen den 9 Juni 1832, mätte fogas
följande tillägg:
Börande, dd sådant utbyte sker, de egor, som utbytas skola,
med hvarandra till godhet och värde jern Joras, samt uppskattas
utun afseende å det gradtal, som, vid den förut verkställda
gradering af skifteslagets mark, blifvit deni åsatt.
8 §. 1 mom. af samme motionär, som åberopat den af södra Sveriges Landtsnäteri-förening
gjorda underdåniga framställning, deruti blifvit anfördi och yrkadt,
att, enär delegare i by eller skifteslag ieke blifvit ålagdt, att lata verkställa laga
skifte förr, än sådant inom skifteslaget begärcs, delegare inom ett och samma
hemman i hy, der laga skifte verkställes, äfven må vara fritagne frän klyfning
eller skifte af de hemmanen tilldelade egor, då sådan klyfning, hvilken medför
ökade kostnader för delegarne i det serskilda hemmanet, af dem enhälligt bestri
dcs,
samt att derföre vid slutet af förevarande moment måtte göras .följande til
lägg
: ”men vilja åboer inom ett och samma hemman sinsemellan sjelfva dela sina
genom linja skifte dem tillagda egor eller dem samfäldt nyttja, vare sadan t tillätet,
så länge de alla derom åsämjas och det i öfrigt kan ske, utan någons af grunname
lidande.'1'’
af Anders Persson från Östergöthlands län: att på det vid laga skifte skiftesmannen
icke md vara ovilkorligen förpligtad, att, utan afseende å delegares
28 samt Allm. Bese. och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 15.
önskan, å hemmansdelars eller lägenheters storlek, eller derå, huruvida hemmansdelar
och lägenheter äro bebyggda eller icke, verkställa utbrytning af så många
lotter, som delegare finnas inom skifteslaget, den förändring i förevarande stadgande
borde ega rum: att skifte väl må hela skifteslaget o/vcrgå, men
delning verkställas endast emellan hemmanen, samt derinom varande serskildt bebyggda
hemmansdelar och lägenheter, likväl med rättighet för hvarje delegare att Jå sin
del serskildt utbruten och utan hinder för de öfriga att om sambruk sig förena.
Då stadgandet, att laga skifte, som på en eller flere delegares begäran verkställes,
skall hela skifteslaget öfvergå, uppenbart länder till delegarnes fördel,
enär, till följd deraf, samtlige delegarne, med en högst ringa tillökning i kostnaden
för skiftet, på en gång erhålla sina lotter serskildt utlagde, samt enligt
Utskottens åsigt, det vore ett förbiseende af bade det enskilda och det allmännas
bästa, alt medgifva förändring af berörde stadgande, genom hvilket delegare i
skifteslag beredes en fördel, som de efter skiftets afslutande icke utan större kostnad
kunna erhålla, tillstyrka Utskotten,
att ofvanbcrörde förslag icke må bifallas.
13 Kap.
3 §. af A. IV. Svartling, att, då i denna § icke finnes föreskrifvet, huruvida
kostnaden för flyttning af åbyggnader å jordtorp skall ingå i beräkning vid
uppskattning af utflyttnings-kostnad, stadgande derom borde meddelas.
Enär uti 2 § föreskrifves, att, dä fråga om utflyttningsskyldighetens bestämmande
uppstår, skiftesmannen skall noga och redigt upptaga beskaffenheten af
hvarje delegares byggnader både till man- och uthus samt förevarande § innehåller,
att vid uppskattning af utflyttnings-kostnaden afseende skall fastas å beskaffenheten
äf de hus, den utflyttande lemnar, bör, enligt Utskottens åsigt, tvifvel
icke uppstå derom, att kostnaden för utflyttning af åbyggnader vid de å hemmans
egor anlagde jordtorp, som mäste till annat skifte förflyttas, äfven skall bland
den öfriga utflyttnings-kostnaden beräknas; och då Utskotten, i följd häraf, icke
finna serskildt stadgande i berörde afseende erforderligt, anse Utskotten oinförmälde
anmärkning
icke förtjena afseende.
13 Kap. i allmänhet: af Hennan Öbom, att, i fråga om skyldigheten
att ansvara för utgifvandet af de ersättningar, sorn, i enlighet med föreskrifterne i
detta kapitel, kunna vid laga skifte bestämmas, stadgas måtte: ali den, sorn vid
Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utskottens Betänkande, N.-o 15. 29
skiftes förrättnings slut innehafver jorden, alltid skall vara för dylik ersättnings ingifvande
ansvarig; att den, som fått sig tillerkänd ersättning att utgå i penningar, varor,
dagsverken eller genom rättighet att under viss tid begagna någon honom frånskiftad
ega, skall, inom utgången af året näslefter det, då förrättningen slutades, låta
sitt ersältnings-anspråk eller sin nyttjande-rätt inteckna i den fastighet, hvars innehafvare
det åligger alt ersättningen lemna, och inteckningen vederbörligen förnya,
såvida den till ersättning berättigade skall vara bibehållen vid sin rätt att ersättningen
från fastigheten utbekomma, samt alt, i händelse ersättning icke blifvit gulden
inom tio är från skiftets slut, för fordringsrättens bibehållande, kraf skall i vanlig
ordning anställas.
Enligt hvad serskilde stadganden i detta kapitel innehålla, skola ifrågavarande
ersättningar utgifvas af de delegare i skifteslag, hvilka vid skiftet kommit i
åtnjutande af de egolotter, för hvilkas mistning ersättningen utgår. Da således
skyldigheten att ersättningen utgifva, åtföljer eganderätlen till den jord, för hvilken
ersättningen skall gifvas, torde det oek utan serskildt stadgande vara klart,
alt den, som innehafver jorden vid den tid, då ersättningen bör utgifvas, eller,
om den icke blifvit å bestämd tid erlagd, utkräfves, skall vara derföre ansvarig.
Föreskrift om intecknande af dylikt ersättnings-anspråk eller såsom ersättning tilllagd
nyttjanderätt, anse Utskotten hvarken nödig eller lämplig, enär, utan dylik
åtgärd, hvilken vore betungande för den till ersättningen berättigade, då han icke
hade att för kostnaden påräkna godtgörelse, hvar och en kan af skifteshandlingarne
förskaffa sig underrättelse om de utgifter eller undantag af ifrågavarande
beskaffenhet, hvarmed ett hemman kan vara hesväradt, samt i följd deraf vid köpslut
tillse, huruvida det, som förut skolat utgifvas, blifvit erlagdt. I anledning
häraf och då serskildt stadgande derom, att dylika fordringår skola, inom den för
kraf i allmänhet stadgade tid, utkräfvas, icke eller torde vara beböfligt, tillstyrka
Utskotten, att
o/n förmälde förslag icke må bifallas.
af Per Bengtsson från Kalmar län: att i detta kapitel borde inflyta stadgande
derom, att, då i by, som det åligger att gästgifveri uppehålla, utflyttning
blifvit ansedd nödig, och de nya bostäderne komma att läggas så aflägse,
att gästgifveriet icke lämpligen kan der hållas, skiftesmannen och gode
männen skola, innan utflyttnings-skvldigheten bestämmes, i brist af godvillig öfverenskommelse
mellan jordegarne, pröfva, om och huru stor ersättning bör af de
utflyttande, som ifrån gästgifveriets hållande kunna befrias, till de öfrige delegarne
för deras härigenom ökade besvär erläggas.
30 Bng- samt Allm. Besa. neli Eleon.-Utskottens Betänkande, N:o 15.
Enär gästgifverihållning utgör en sadan skyldighet, hvarom, enligt 28 kap.
1 § Byggninga-balken och 1 § i Kongl. Gäslgifveri-ordningen den 12 December
1734, Konungens Befallningshafvande eger förordna, lärer det, om ur hy eller
hemman, som har gäslgifveri-skyldighet sig ålagd, någon del vid laga skifte Hyttas
och lägges så aflägse från hufvudgården, att den utflyttade delen icke vidare
varder för gäslgifverihållning lämplig, tillkomma Konungens Befallningshafvande att
förhållandet derutinnan pröfva, samt ali meddela de föreskrifter, sorn i afseende å
gästgifverihållningen kunna finnas nödiga. I följd häraf och dä pröfningen af de
ersättningsanspråk, sam i det af motionären anmärkta hänseende, tilläfventyrs ifrågakomma,
i allt fall icke lämpligen kan åt skiftesman och gode män öfverlemnas,
anse Utskotten
motionärens ojvan berörde framställning icke börit bifallas.
14 Kap.
4 § af Johan Lekberg från Örebro län: a t det icke vore möjligt för delegare
1 skifteslag att, ulan ali hafva kai tan till ledning, bedöma, huruvida livar och
en vid skifte bekommit hvad på honom belöper, och pröfva, om egograderingen i
sin helhet vore riglig; all, till följd deraf, mången gång inträffade, alt emot
ski le anställdes klander, sorn skulle hafva uteblifvit, om kartan varit vid skiftets
afslutaiide för delegarne tillgänglig, samt att derföre, med ändring af stadgandet i
2 § af 17 kap., alt skiftesmannen försl ett är efter det skifte blifvit fästsläldt,
är skyldig att till delegarne öfverlemna renoverad karta, borde loreskrifvas, att
skiftesman skall vid förrättningens slut, jemte de i förevarande § omförmälde
handlingar, till delegarne aflemna renoverad karla.
Utskotten anse sig böra fästa uppmärksamheten derpå, att landtmätare under
den korta sommartiden, da han mäste sysselsätta sig med mätningar och arbeten
ute å marken, icke, utan alt uppoffra en för honom dyrbar lid, skulle kunna företaga
kartans renovering, hvilket arbete dessutom komme att föranleda dröjsmål
med skiftets afslutaiide samt flir delegarne medföra ökad kostnad, enär skiftesmannen,
i allt fall, vore berättigad och skyldig att, sedan skiftet blifvit faststäldt, ny
karta, med bevis om fastställelse!!, delegarne mot lösen tillställa. Och då kartans
aflemnande icke ar ovilkorligen nödigt för alt sätta delegarne i tillfälle att bedöma
skiftet, enär delegarne kunna vid skiftesulstakningen, genom tillgång till konceptkartan
och genom de anvisningar, som af skiftesmannen dem meddelas, förskaffa
sig nödig upplysning om skiftets beskaffenhet, få Utskotten hemställa,
ali ifrågavarande förslag icke måtte bijallas.
Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-UtskoIteas Betänkande, N:0 15. 31
15 Kap.
1 § af sistnämnde motionär: att icke sällan inträffat, att delegare i skifleslag,
enligt öfverenskommelse sig emellan, innan skifte varit faststäldt eller ens fullständigt
afslnladl, tillträdt sina nya skiften efter den anvisning om deras lägen, som
skiftesmannen sid den provisionel planläggningen meddelat, men att derigenom
uppkommit betydliga olägenheter oell lan,rvariga rättegångar, da förrättningen blifvit,
efter dess afslntande, öfverklagad oell skifte ändradt eller, till leijd af vid dess
verkställande begängne felaktigheter, upphäfdl; och borde derföre, till förhindrande
af dylika överenskommelser, genom tillägg till förevarande § stadgas: att del
egare
icke må ega tillträda sina nya skiften förr lin desamma b!/frit lagstånden.
Dä erfarenheten ådagalagt, att under den långa tid, som ofta åtgår, innan
skiflesförrällning hinner till alla delar fullständigt afslutas, den jord, sorn, till följd
af den verkställda skiftesläggningen, skall af dess förra innehafvare afträdas, vanligen
mindre omsorgsfullt brukas oell mången gång till och med vanskötes, skulle
det, enligt Inskottens åsigt, icke vara välbetänkt att förhindra öfverenskominelser
om de nya skiftenas tillträdande, helst ostridigt är, att jordens öfverlemnande till
den, sorn anser sig komma att densamma fortfarande hes t ta, måste för jordbruket
vara fördelaktigt. Utan att ingripa i den enskildes rätt att efter egen vilja förfoga
med sin egendom, synes lagstiftaren ej heller kunna i förevarande afseende
sträcka sin omtanka längre, än att förhindra, det någon delegare må mot sin vilja
tvingas att sin jord afträda förr, än skiftet, vunnit laga kraft; och på delegares
eget omdöme lärer det alltså böra få bero att, innan de ingå dylik öfverenskommelse,
tillse, alt skiftet blifvit så verkstäldt, att icke olägenheter kunna för dem
uppslå derigenom, alt lie i förtid tillträda sina skiften. Utskotten tillstyrka
derföre,
att omförmälde förslag ej må bifallas.
17 Kap.
1 § af A. IV. Svartling, med åberopande af södra Sveriges Lnndtmätcri-förenings
underdåniga framställning, deruti förmäles, att då, enligt föreskrifterne i
6 kap., de vid egoskiften förekommande fiågor skola afgöras antingen genom förening,
som serskildt upprättas och af alla delegarne linders k rifves, eller genom landtmätarens
och gode männens set skildt författade utlåtande, protokoll öfver förrättningen
vore nära nog obchöfligt och i synnerhet delegarnes underskrifter derå öfverflödiga,
32 Lf//y- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utskoltens Betänkande, N:o 15.
helst besluten i allt fall ej finge i protokollet intagas; att derföre oell då erfarenheten
gifvit vid handen, att personer af allmogen högst ogerna och alltid med
misstänksamhet underteckna sina namn, och domare ej vore skyldige förse sina
protokoll med parters underskrifter, delegare borde befrias frän skyldighet att underteckna
annat än förening och utlåtande, samt protokollet tilläggas vitsord,
sedan det blifvit uppläst och godkändt, samt af landtmätare, gode män och allmänna
ombud underskrifvet.
I anledning af denna framställning, hvilken uppenbarligen ådagalägger felaktig
uppfattning af föreskrifterna i denna § och 2 § i 6 kap. af Skiftes-stadgan,
få Utskotten upplysa, att, enligt förstnämnde §, protokoll öfver landtmäteri-forrättning,
hvari landtmätaren skall anteckna allt hvad i hvart och ett ämne anfores,
af handlas och beslutes, bör för delegarne uppläsas samt med deras, landtinätarens
och gode männens påskrifter förses: att delegare, om han vägrar sin
underskrift, skall till protokollet uppgifva sina skäl dertill; att, om han vägrar
äfven det, anteckning derom skall i protokollet göras, och att i dessa fall förrättningens
fortgång ej må deraf uppehållas. Då delegares underskrift således icke
ovilkorligen erfordras, enär hans vägran att på sådant sätt protokollet godkänna,
icke föranleder uppehåll i förrättningen, så vida icke denna vägran afser godkännande
af landtmätares och gode mäns i protokollet intagna utlåtande i sådan
fråga vid laga skifte, som före skiftet bör vara afgjord, i hvilket läll delegares
vägran af underskrift, enligt (> kap. 2 anses såsom tillkännagifvande af missnöje
med utlåtandet, samt så väl landtmätares och delegares ömsesidiga, som
de sistnämndes inbördes säkerhet synes fordra, att delegare, genom sin underskrift,
bindes vid sitt en gång afgifna godkännande af vid förrättningen vidtagna åtgärder,
tillstyrka Utskotten,
atl å o/»jorm alde framställning afseende icke md Jasias.
18 Ixap.
9—1.3 §§ af A. IV. Svartling, som, i sammanhang med det här ofvan
vid 0 kap. omförmälda förslag tili förändring af ordningen för föredragning af de
vid egoskiften förekommande frågor, anmärkt, att det förhållande, att frågan om
egograderingen icke blifvit upptagen bland de preliminära frågor, som enligt 18
kap. 9 böra vara afgjorda, innan skifte fortsättes och fullbordas, icke allenast
innefattade en oformlighet, utan ock föranledde ökade kostnader och tidsutdrägt
vid skiftens verkställande. Till stöd för dessa anmärkningar har motionären anfört,
Lag- sam t Allm. Besv. och Ekon.-Utskottens Betänkande, N.-o 15.
33
fört, att egograderingen, lika så val som delningsgrunden, vere måttstock för
egornas skiftande; de vore båda grunden, på hvilken byggnaden skall uppföras,
och borde derföre också båda pröfvas, innan byggnaden är uppförd. Då, såsom i
äldre skiftes-författningar varit stadgadt, egograderingen måst vara afgjord, innan
skiftet'fortsattes, och hvarje jordegare vetat, att hans rätt och nytta fordrade,
att alla de upplysningar, som på graderingen kunde medföra inflytande, kommo
till landtmätares och gode mäns kunskap, derföre att, sedan graderingen en gång
blifvit antagen, ändring deraf ej egt rum, hade jordegarne derigenom blifvit sporrade
att mera uppbjuda sin egen eftertanka och söka ådagalägga de endast för
dem bekanta lokala omständigheter, som kunde föranleda jordens olika värdering;
då deremot nu en egennyttig jordegare, som vid egograderingen med föresats missledde
landtmätare och gode män samt mindre erfarne meddelegare, för att, om
skiftet ej utfölle efter hans önskan, ega fog lill klander, sedermera kunde förorsaka
sådana förändringar i egograderingen, som föranledde fullständigt omarbetande
af häfde-förteckning och taxeringslängd, skiftes-uträkning, delningsbeskrifning med
sammandrag samt ersättnings-uträkning, äfvensom ny utstakning och rörläggning.
På dessa grunder, hvilka motionären ansett vinna ytterligare stöd vid betraktande
af det förhållande, att ändring i gradering af egor, som blifvit mellan serskilda
skifleslag utbytte, kunde, om graderingen öfverklagades i sammanhang med
skifte i det ena skifteslaget, föranleda rubbning af skiftesläggningen idet andra skifteslaget,
sedan skiftet i det sistnämnda redan blifvit fastställdt, och då dertill komme, att
den granskning af egogradering, som af Egodelningsrätt verkställes, måste blifva
osäker, om den blott partielt vidtages, bar motionären föreslagit: att egograderingen
må bland ofvanberörde preliminära frågor uppföras, dock med den skiljak
tighet
från öfriga frågor af summa art, att jordegare erhålla fjorton dagars lid efter
gr adering släng dens justering att begrunda huruvida de vilja graderingen klandra,
inom hvilken lid de skola anmäla klandret hos skiftesmannen, sorn derefter, i
jall klander blifvit anmäldt, förvisar målet lill Egodelningsrätt; att, om klander ej
sker inom dertill föreskrifven tid, egograderingen må anses hafva vunnit laga kraft
och sedan slända jast, samt att, om klander inträffar, Egodelningsrätten skall vara
skyldig att, så vida någon rättelse anses nödig, ingå i granskning af hela egograderingen.
För den händelse åter, alt nu anförda förslag icke skulle antagas, utan det
ansåges nödigt, till bevarande af allas rätt, att egograderingen icke må öfverklugas
förr, än delegarne i skifteslaget haft tillfälle att de dem tilldelade skiften skärfil.
till R. St. Prat. 1850 & 1851, 7 Sami. 2 A/d. 4 Haft. 5
34 Lag- samt Allm. Be,sv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, A:o 15.
skåda och med sin förra jord jemföra, har motionären, med afseende sä väl härå
som å beredande af besparing i kostnaden för deiegarne, alternativt framställt ett
förslag af följande lydelse: ”Landtmätaren u/räknar skiftet efter de grunder, sorn
uti denna § 1, 2, 3, 4, 7, 8 och 9 momenten blifvit bestämde, utstakar och utpålar
detsamma å marken, lennar, derefter jordegarre del af protokoll, taxeringslängd och
häfdebeskrifni.ng samt en summarisk beskrifning öfver delningen, upptagande skiftenas
antal och litt, med en månads lid för deiegarne. att Öfver egogradering, skiftesläggning
och utflyttningsskyldighet sig besvära. Inkommer ej klander, hafva jordeg
arne ej rätt lill vidare klagomål, ulan eger Egodelnings-rätten, i sammanhang med
hela skiftet, granska om land Imid laren i öfverensstämmelse med Skiftesstadgan förrättning
en verkställt. Inkomma åter klagomål, sammanträder Egodelnings-rätten för att
dem pröfva. Domes till ändring, rättar landtmätaren derefter skiftet, njuter ersättning
för den tid han härtill använd t, uppgör derefter fullständig delning sb eskrifhing
och uträknar alla ersättning svärdering ar samt uppgör skogsliqvid och stängsel-delning;
hvarefter handling arné ulskrifvas och skiftet afs lutas, med åter en månads tid för
deiegarne att öfver dessa slutliga frågor sig besvära." Och vore, enligt motionärens
förmenande, med ett stadgande af berörde innehåll jemväl den fördel förenad, att
deiegarne skulle kunna sina nya skiften tillträda, sä snart skiftesläggningen vunnit
laga kraft, enär de derefter förekommande frågor ej kunde föranleda rubbning
af skiftesläggningen.
' af Johan Persson och Lars Mallsson, hvilka på samma grunder, som blifvit
anförde til! stöd för Riksdagsfullmäktige!] Svartlings ofvanberörde förslag om
egograderings upptagande bland de frågor, som före laga skiftes verkställande höra
vara afgjorde, föreslagit följande stadgande att intagas såsom 3 § i 11 kap:
”Sedan egograderingslängd, med beskrifning deröfver, blifvit af skiftesmannen
upprättad och inför deiegarne justerad, samt del deraf lemnad, underrätte skiftesmannen,
att den dermed missnöjde eger att hos Ordföranden uti' Egodelningsrätten deröfver
anföra besvär inom trettio dagar derefter; och må skiftesmannen ej skiftet fortsätta
före nämnde klago lids utgång eller, der besvär blifvit anförda, förr än Utslag
deröfver vunnit laga kraft."
Varande häremot anmärkt af Ola Mänsson frun Christianstads län och Anders
Eriksson frän Elfsborgs län, att den föreslagna förändringens antagande skulle,
i stället för att minska, tvärtom öka antalet af rättegångar angående skiften, emedan
klagan komme alt föras serskilde gånger öfver samma förrättning, först i kaga
om egograderingen och sedermera angående skiftesläggningen.
Lag- samt Allm. Bes v. och Eko n.-lltsko t tens Betänkande, N.-o 15. 35
af Per Hansson frän Wermlands län, hvilken, pä hufvudsakligen enahanda
grunder, sorn af förenämnde motionärer blifvit anförda, föreslagit, "att'delegare
i skifteslag, så vida han under pågående skifte vill öfverklaga af skiftesman och gode
män verkställd egogradering, bör deremot anföra besvär inom den lid 18 kap. 13 §
Skift essia dg an utsätter, räknadt från den dag skiftesmannen förklarat egograderingen
a/slutad."
af Herr von Knorring, B. G. K., sorn efter framställning om de kostnader
oell den tidsutdrägt, som uppkomma då skifte, til! följd af ändring i egograderingen,
mäste helt och hållet omarbetas, dels anmärkt, att egogradering beror af
hvars och ens olika erfarenhet och omdöme, och att den ändring i egograderingen,
som af Egodelningsrält vidtages, äfven är underkastad klander, och kan af
Kongl. Maj:t upphäfvas, dels ock föreslagit, att genom tillägg till ll:te kapitlet
ma meddelas stadgande af följande lydelse:
"Den jordegare, som med den af landtmätare och gode män vid jords laga skiftande
verkställda egogradering är missnöjd, eger att inom Trettio dagar efter den
sinoida gradering ens af slutande, anmäla sin klagan till Ordföranden uti Egodelningsrätten
eller hos Konungens Befallningshafvande sig anmäla, hvarefter, då klagan härom
icke skett, ställd till Kongl. Maj:t, egograderingen är taga kraftvunnen och någon
talan derå icke vidare får ega runi'.
Hvad först angar ofvan berörde förslag om egograderingens upptagande bland
de frågor, som, enligt 9 §, böra före skiftets verkställande vara afgjorda, få Utskotten
upplysa, att förslag af enahanda syftning med de nu ifrågavarande vid flera
föregående Riksdagar varit väckta, men icke blifvit af Rikets Ständer godkände.
Enligt hvad Utskotten inhemtat, har denna fråga ock utgjort föremål för öfverläggning
af den kommitté, som, till följd af Kongl. Maj:ts nådiga bref den 31
Januari 1831, nedsattes för närmare granskning och undersökning af åtskilliga
emot Skiftes-stadgan framställda anmärkningar; och har bemälde kommitté, uti äfgifvet
underdånigt utlåtande, tili stöd för nu gällande stadgandes lämplighet och
ändamålsenlighet, hufvudsakligen anfört följande:
”Af alla åtgärder vid ett egoskifte, är egornas taxering eller värdering på
en gång den vigtigaste och den svåraste att rätt verkställa. Den afgör hufvudsakligast,
om delegares rätt varder vid skiftet iakttagen, om han i egor får hvad
han bör fa, derigenom att de alla blifvit salta i ett riktigt förhållande till hvarandra.
Denna åtgärd måste finnas vara ganska grannlaga och kinkig,' när, såsom
ofta händer, flera hundrade särskilda egostycken skola, det ena efter det andra,
jemföras med hvarandra; och med bästa vilja och förmåga hos taxeringsmännen,
36 Lag- samt Allm. Bes v.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 15.
är det knappt för deni möjligt dervid undvika misstag, i ali synnerhet sorn åtgärden
i sig sjelf är till viss grad arbiträr. Del blifver således, i följd häraf, nästan
en omöjlighet lör delegarne alt bedöma, om egograder ingen är i alla delar riktig
och rättvis eller skiil finnas till missnöje dermed, förr än de nya skiftena blifvit
utlagda och delegarne då komma i tillfälle ali jemföra deras nya egolotter med
dem de förut haft; och dittills sakna de derföre i allmänhet skäl att emot egograderingen
göra anmärkningar. Finna de sig då vara lidande och ådagalägga att
detta lidande är grundadt, huru skall det kunna afhjelpas, 0111 taxeringsåtgärden
är förut orubbligt fastställd? Också har erfarenheten visat, att oersättliga förluster
för delegarne häraf uppstått. Om derföre jordegares rätt och säkerhet vid
skiftet skall bevaras och lidande förekommas, är det oundgängligt, att en granskning
må kunna ske af ego-taxeringsålgärdeu, sedan lotterna äro utlagda; och jordegare
böra nu så mycket mera ega denna förmån, sedan beslutanderätten rörande
egograderingen blifvit öfverflyttad på landtmätaren och gode männen, och ej tillhör,
såsom förut, jordegarne, hvadan en stark kontroll på de förra är nödig, att
de med yttersta noggrannhet, omtanka och bemödande denna taxering verkställa,
så att ändringar deri efteråt må kunna i möjligaste måtto förekommas; en omständighet,
den de säkerligen icke blifva så måne att uppfylla, om egograderingen
göres till preliminär-fråga”.
De skäl för bibehållande af 1111 gällande föreskrifter i detta ämne, förestående
utlåtande innehåller, äro, enligt Utskottens åsigt, af den vigt, att Utskotten, med
åberopande af desamma, afstyrka förslaget om egograderingens upptagande i sammanhang
med de vid laga skiften förekommande preliminära frågor; hvarföre Utskotten
hemställa,
att Riksdagsfullmäktige Svartlings, Per Hanssons, Johan Perssons
och Lars Mattssons samt Herr von Knorrings i berörde
afseende gjorda framställningar icke må till någon åtgärd för
anleda.
Emot Riksdagsfullmäktige!! Svar/Ungs yrkande om den föreskrift, alt Egodelningsrätt,
om den anser rättelse i egogradering nödig, skall ingå i fgranskning af hela
egograderingen, få Utskotten anmärka, att, vid granskning utaf de delar af egograderingen,
som blifvit öfverklagade, måste jemförelse emellan flera cgolotter af
olika godhet och beskaffenhet anställas, innan Egodelnings-rält kan hos sig stadga
del omdöme, att rättelse af graderingen är nödig; och då vid en sådan gransk
ning
och jemförelse Egodelnings-rätten är i tillfälle att öfverse taxeringen och
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 15. 37
skyldig att meddela rättelse deruti på alla ställen, der sådan kan erfordras, synes
den föreskrift, som motionären föreslagit, icke vara behöflig; hvarföre Utskotten
ock tillstyrka,
att nämnde yrkande må lemnäs utan afseende.
Beträffande derefter Rikdagsfullmäktigen Svartlings sednare förslag, att sedan
egogradering blifvit verkställd, provisionel planläggning och utstakning å marken
borde ske, samt derefter delegare i skifteslag lemnäs tillfälle att innan skiftet vidare
fortsättes, öfver egogradering, skiftesläggning och i fråga om utflvttningsskyldighet
sig besvära; så vore, enligt Utskottens åsigt, att befara, att genom
ett sådant förfaringssätt skulle uppkomma många anledningar till tvister och deraf
följande tidsutdrägt, sorn genom nu gällande föreskrifter undvikas. Om nemligen,
efter det, pä sätt föreslaget blifvit, egogradering och skiftesläggning vore verkställda,
skiftesmannens och gode männens åtgärder derutinnan öfverklagades och
blefvo af Egodelnings-rätten ändrade, så måste, för vidtagande af de utaf Egodeluings-rätten
föreskrifna ändringar, ny handläggning af skiftet i dessa delar företagas;
och rättighet till klagan sä väl öfver skiftesmannens förfarande vid berörde
ändringars verkställande, som öfver öfrige åtgärder för förrättningens fullbordande,
skulle derefter icke kunna delegarne betagas; i följd hvaraf och då de
klagande egde öppet att i båda nu omförmälda fall fullfölja sin talan hos Kongl.
Maj:t, jemväl förefunnes anledningar till tidsutdrägt, af hvilka den, som ville vinna
uppskof med skiftets fastställande, visserligen icke skulle uraktlåta att sig begagna.
Hvad Utskotten sålunda anfört, anse Utskotten innefatta giltiga skäl att
omformälde förslag afstyrka.
20 § af Lars Rasmusson från Götheborgs- och Bohus län: att till besparande
af kostnaden för tillkallande af Egodelning-rättens ledamöter, då skifteshandlingar
blifvit för skiftes fastställande ingifna, domaren borde eg a att lill sitt biträde
tillkalla nämndemän, fastän de icke blifvit lill ledamöter i Egodelnings-rätten
utsedde.
Enär det åligger Egodelnings-rätt att, innan fastställelse å skifte meddelas,
tillse och pröfva, att detsamma är lagligen beskalfadt samt denna åtgärd måste
anses vara lika vigtig, som afgörandet af de frågor, hvilka, till följd af besvär
eller genom underställning, komma under Egodelnings-rättens pröfning, finna Utskotten
berörde förslag
icke förtjena afseende.
38
Lag- samt sillin. Hus v. och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 15.
22 § af samme motionär: att da minst tvänne och stundom flera exemplar
af Egodelnings-rättens protokoll och dombok utskrifvas åt parterne och ett exemplar
deraf förvaras bland skifteshandlingarne i Landtmäteri-kontoret, föreskriften
derom, att Egodelnings-rätts dombok skall renoveras och tili Hofrätt insändas, vöre
obehöflig, helst, efter det laga skifte blifvit fastställdt och tiden till klander å uträkning
förflutit, domboken ej vidare beböfde tillitas; hvarför ock omförmälde föreskrift
borde upphäfvas.
Utskotten, hvilka icke hafva sig bekant någon föreskrift derom, att exemplar
af Egodelnings-rätts protokoll och utslag skall bland skifteshandlingar i Landtrnäleri-kontoret
fö iva ras, anse nödigt, att derest de ät parter inskrifna exemplar
förkommit och tillgång till koncept-domboken skulle af en eller annan anledning
saknas, tillfälle att erhålla kännedom om innehållet af berörde för eganderätten vigtiga
handlingar i allt fall må finnas. I anledning häraf och med tillika fästadt afseende
derå, att, enligt Kongl, kungörelsen den 6 Oktober 1848, mål och ärenden,
som angå delning af jord, böra införas uti det exemplar af Härads- och Radstufvu-rätts
dombok, som skall till Hofrätten insändas, finna Utskotten
omförmälde framställning icke böra bifallas.
Slutligen har Riksdagsfullmäktige!! Svartling, med förmälan att de personer,
som utses till gode män vid landtmäteri-förrättningar, i allmänhet icke kunna anses
ega sä sjelfständigt omdöme oell sådan insigt i alla de vid laga skiften förekommande
frågor, att de icke kunna missledas, samt att derföre och dä gode män
icke äro för sine åtgärder ansvarige, de icke borde ega beslutanderätt, när deras
mening vore från skiftesmannens skiljaktig. I anledning häraf och då det derjemte,
enligt motionärens åsigt, vore oformligt, att för vissa frågors pröfning af
Egodelningsrätt, skiftes handläggning måste afbrytas, helst sådant föranledde kostnad
och tidsutdrägt, har motionären föreslagit, att såväl i de fall, dä skiftesmannen och
gode männen äro af olika mening, som i vig ti gare frågor, såsom angående taxering,
egoutbyten, skif tesläggning och utflyttnings-skyldighet samt de öfriga frågor, hvilka
före skiftes fortsättning skola af Egodelningsrätt profves, tvister må a fy öras af en kompromiss,
bestående af skiftesmannen och gode männen, jemte en tredje tillkallad god
man, sorn skulle väljas af delegarne bland tvenne utaf de ordinarie förra ttningsmänncn
dertill foreslagne, för sjelfständig redbarhet kände personer; och skulle den tredje
sålunda utsedde gode mannen, sedan han inför protokollet aflagt den föreskri/ha godmans-eden,
i forenämnda fall uti rådplägningen med. af gör ande-rät t deltaga.
Vid granskning af berörde framställning hafva deremot förekommit åtskilliga
hufvudsakliga anmärkningar, hvar för sig tillräcklige att föranleda förslagets ogil
-
Lag- samt Allm. Best', och Ekon.-L/sköttens Betänkande, N:o 15.
39
lande. Det torde nemligen icke vara alt befara, att det vigtiga och hedrande förtroende,
som god mans befattning innefattar, af de väljande lemnäs åt andre personer,
än dem, som äro kände för redbarhet och sjelfständighet, samt med omdömesförmåga
förena kunskaper och skicklighet i landtmannayrket; och då gode
männen dessutom vanligen ega kännedom om skifteslagets jord, lärer deras omdöme
i de ämnen, i hvilka de ega besluta, böra anses vara fullt liba tillförlitligt, som
landtmätarens; hvaremot det icke torde kunna antagas, att gode män, om de äro
okunnige, tilltro sig, eller, för väld och mannamån, våga öfverrösta landtmätaren,
då denna såsom sin mening framställer en klok och rättvis åsigt. Den verkliga
skada, sorn skulle kunna af gode män genom oriktigt beslut åstadkommas, torde
ej heller kunna anses vara af synnerlig betydenhet, då beslutet innan kort kan
af Egodel(tingsrätt upphäfvas. Om gode männen icke åtnjöto det förtroende, att
dem kunde tillerkännas rätt att emot skiftesmannens mening besluta i de på förrättningsmännens
pröfning ankommande frågor, borde dem ej heller tillåtas att, på
sätt förslaget innehåller, jemte skiftesmannen och således äfven, i händelse af
skiljaktighet emelian honom och gode männen, utan afseende å hans yttrande,
föreslå de tre för sjelfständig redbarhet kände personer, bland hvilka den tredje
gode mannen skulle utväljas, enär, vid sådant förhållande, man icke egde anledning
antaga, att dylika personer blefve af gode männen å förslaget uppförde.
Den pä omförmälde sätt föreslagne och utsedde tredje gode mannen, hvilken derefter
skulle i rådplägningen och, såsom Utskotten förmoda motionärens mening
vara, äfven i besluten med afgörande-rätt deltaga, måste dervid antingen biträda
den af gode männen yttrade mening, hvilken, ehuru den emot skiftesmannens
åsigt icke egt någon betydenhet, derigenom blefve segrande, eller förena sig med
skiftesmannen om hans mening, ål hvilken derigenom bereddes vitsord, elier ock
förklara sig för en tredje åsigt, och på sådant sätt genom sin afgörande-rält ensam
slita tvisten, hvilken således komme alt afgöras af en enda med slik oinskränkt
myndighet beklädd person, den delegarne icke ens fått af fritt val sjelfve utse.
Utskotten hafva väl icke kunnat af förslagets ordalydelse inhemta, huruvida motionärens
mening varit, alt den på det föreslagna sättet bildade kompromiss skulle
slutligen afgöra de till dess bedömande öfverlcmnade frågor, så alt öfver dess eller
rättast den tredje gode mannens beslut klagan hos Egodelningsrätt eller hos Kongl.
Maj: t icke egde rum; men då den af motionären begagnade benämningen kompromiss
mäste föranleda Utskotten att antaga det motionärens mening varit sådan, hemta
Utskotten deraf ett ytterligare stöd för den, på grund af det ofvan anförda, hos
40 Lag- sami Allm. Besv. och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 15.
Utskotten redan stadgade åsigt, att ifrågavarande förslag icke förtjcnar något afseende;
hvarföre Utskotten tillstyrka,
ali detsamma må förfalla.
För den händelse att Rikets Ständer bifalla de af Utskotten här ofvan tillstyrkta
ändringar i 3 § af 2 kap. och 4 § af 3 kap. saint tillägg till 10 § i
sistnämnde kap. och 2 § i 12 kap., få Utskotten härmed vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer måtte uti underdånig skrifvelse hos Kongl.
Majit anhålla, att Kongl. Majit täcktes låta utfärda en författning,
hvarigenom stadgas:
l:o att tredje punkten i 3 § af 2 kap. Skiftes-stadgan, sådan
nämnde § lyder i Kongl, kungörelsen den 9 Juni 1832, skall
erhålla följande lydelse:
”Furetages ej förrättningen inom två månader derefter, då
må Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, om en eller flera delegare
sådant begära, utse annan landtmätare att del begärda
skiftet, så fort möjligen ske kan, verkställa; lemne ock Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande underrättelse derom lill den landtmätare,
sorn första förordnandet erhållit
2:o att första punkten i 4 § af 3 kap. nämnde Stadga skall lyda
sålunda:
” Till de gode män, som vid förrättningen skola biträda, utförde
landtmätaren inom den i 1 § sagcle tid kallelsebref; och
böra helst de kallas, som närmast förrättningsställcl boende
äro.”
3:o att 10 § i sistnämnde kap. erhåller ett tillägg af följande _
lydelse:
”Söker delegare, sedan landtmäteri-förrättning börjad är,
sak med landtmätare eller god man, eller tillfogar delegare
landtmätare eller god man något med ord eller gerning i uppsåt
alt honom dermed jäfvig göra; det skall ej för jäf
räknas.”
4:o att till 2 § i 12 kap, sådan nämnde § lyder i Kongl, kungörelsen
den 9 Juni 1832, skall läggas följande stadgande:
”Börande, då sådant utbyte sker, de egor, sorn utbytas skola,
med hvarandra till godhet och värde jemföras, samt uppskattas,
Lag- samt Allra. Besv. och Ekon. - lits ho tinis Betänkande, N:o 15. 41
skallas, ulan afseende å del gradtal, som, vid den förut ver beställda
gradering af skifteslagets mark, blifvit dem åsatt.”
Stockholm ilen 19 Juni 1851.
Emot förestående Betänkande har Riksdagsfullmäktigen Per Benglsson från
Kalmar län sig reserverat, i fråga om Utskottens yttrande öfver hans under 13
kap. omförmälda motion.
Rättelse.
Vid expedierandet af Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens
under N:o 11 afgifna Betänkande, angående skyldigheten att bygga och underhålla
vägar och broar, har den felaktighet inträffat, att Herr Carleson, E. H., som
emot samma Betänkande sig icke reserverat, blifvit bland reservanterne upplagen.
Bih. til! B. Sits Brot. 1850 & 1851, 7 Sorni. 2 A/d. 4 Haft.
STOCKHOLM, tryckt ros isaac marcus, 1851.
Lag-sami Allm. Besvärs- och Ekon.-Ulsk. Betänkande, N:o 16. \
Y:o 16.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 21 Juni 1851, kl. C e. m.
Betänkande, i anledning af väckta frågor om ändringar
uti Kongl. Instruktionen för General-Landtmäleri-kontoret,
Provins-Landtmäleri-konloren och, Landtmälarne i Biket den
4 Maj 1827.
1 sammanhang med de vid innevarande riksmöte väckta förslag till ändringar i gällande
stadgande!) angående Skiftesverket i riket, hvarom uti Utskottens under N:o 15 afgifna Betänkande
förmäles, hafva från Hedervärda Bondeståndet blifvit till Allmänna Besvärs- och
Ekonomie-Utskottets behandling öfverlemnade nedannämnde tvänne memorial, nemligen:
af Riksdagsfullmäktigen A. W. Svartling från Östergöthlands län, som jemte det han
tillkännagifva sin öfvertygelse vara, att en annan organisation af Landtmäteriet i riket, än
den nu varande, vore af behofvet högeligen påkallad, förklarat sig anse, till åstadkommande
af ändamålsenliga förändringar i berörde afseende, lämpliga de förslag til! dels ny organisation
af Förste Landtmätare-tjensterne och dels förändring af nu gällande sätt att utse
Landtmätare till förrättningars verkställande, som innefattades uti en motionen bifogad, af
Ofverdirektören vid Landtmäteriet den 17 September sistlidne år afgifven underdånig framställning,
hvilken blifvit till Kongl, Maj:ts Nådiga pröfning öfverlemnad; och har motionären
med förmälan, att han ansåg ovisst huruvida Rikets Ständer finge emottaga nådig proposition
i ämnet, och derföre upptog de framställda förslagen såsom sina egna, yrkat, att samma
förslag mätte varda underkastade Rikets Ständers pröfning och af Rikets Ständer godkännas,
men att, i händelse förslagen icke kunde i deras nuvarande skick eller med lämpliga
förändringar af Rikets Ständer antagas, Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att en annan organisation af Landtmäteriet, än den nuvarande, kunde
vidtagas och dervid, så vidt möjligt vore, afseende fästas å förenämnde förslag, samt att
Kongl. Majit täcktes nådig proposition i ämnet till Rikets näst sammanträdande Ständer
aflåta.
Bill. till B. St. Brot. 1850 # 1851. 7 Saini. 2 Afd. 5 Häfl, 1
2 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Ulsk. Betänkande, N:o 16.
Ofver det sistnämnda af de utaf motionären åberopade förslag, hvilket angår inskränkning
i jordägares rätt att lill Landtmäteri-förrättnings verkställande utse Landtmätare, hafva
Utskotten redan afgifvit utlåtande uti ofvanberörde Betänkande N:o 15, deruti nämnde
förslag finnes upptaget bland de emot 2 kap. i Skiftes-stadgan framställda anmärkningar;
hvarföre redogörelse för dess innehåll icke lärer här erfordras.
I fråga om det förra förslaget, eller angående ny organisation af Förste Landtmälarefjensterne,
är Ofverdirektörens af motionären åberopade framställning hufvudsakligen af följande
innehåll:
”1 Kongl. Landtmäteri-Instruktionen den 4 Maj 1827 vore Förste Landtmätarnes tjensteåligganden
sålunda bestämda, att de skola vara Provins-Landtmäteri-kontorens föreståndare,
•emottaga och qvittera Landtmätarnes koncept-kartor och handlingar, hafva noga tillsyn deröfver,
att nämnde kartor och handlingar inom föreskrifven tid aflemnas, granska Landtmätarnes
berättelser om hvad de i tjensten uträttat och anmärkningar dervid göra samt, hvad
medhjelpare och elever angår, hafva noga uppsigt huru de sina skyldigheter uppfylla, men,
beträffande öfrige Landtmätarne, endast hos Ofverdirektören anmäla de tjenste-förseelser,
som af dem kunna begås och till Förste Landtmätarnes kännedom komma. För öfrigt
vore dessa sistnämnde berättigade att sysselsätta sig med Landtmäteri-förrättningar af
alla slag och hade, i afseende å redogörelsen derför, enahanda skyldigheter, som öfrige
Landtmätarne.
Emot lämpligheten af denna organisation hade Ofverdirektören anmärkt, ”att Förste
Landtmätaren knappt kunde utöfva den honom åliggande noggranna uppsigt öfver medhjelpare
och elever, emedan, då de sakna rättighet till sjelfständig verksamhet, han ej af några
utaf dem handlagda arbeten kan inhemta, i hvad mån de voro flitige och skicklige;
att denna uppsigt dessutom vore mindre nödig, emedan medhjelpare och elever sysselsättas
under deras principalers ansvar, och de således i dessa hade de närmaste och naturligaste
kontrollanter; att en noggrann tillsyn öfver dem, som hafva rätt till sjelfständig
verksamhet, eller de på eget ansvar arbetande Landtmätarne, vore af mycken vigt och
således borde åligga Förste Landtmätaren, i stället att han nu blott ägde angifva sådana
tjensteförseelser, som möjligen till hans kännedom komme; att Förste Landtmätaren nu
vöre sin egen kontrollant, i fråga om de af honom författade kartors och handlingars aflemnande
samt arbets-berättelsers afgifvande och granskning; att han således vore i tillfälle
att obehörigen förminska sin redovisningsskyldighet; att, om han detta gjorde, han jemväl
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 16. 3
mäste blunda, när Landlmätarne handlade på samma sätt, emedan han eljest, eller om han
begagnade sin angifvare-rätt i fråga om Landtmätarnes tjensteförseelscr, blottställde 8ig
för anmärkningar från deras sida; att således något sjelfständigt eller lagligt förhållande af
förman och underlydande emellan Förste Landtmätaren och öfrige Landtmätarne icke funnes,
och att följaktligen Öfverdirektören, utan biträde af sjelfständige Under-chefer, ensam
skulle upprätthålla disciplinen inom den öfver hela det vidsträckta riket spridda, till ett antal
af flere hundra uppgående, Landtmäteri-personalen samt tillse, att denna fullgjorde sin
redovisningsskyldighet, hvaruppå en riktig och ändamålsenlig utöfning af Landtmäteriet samt
jordegares framtida säkerhet så mycket berodde.” ' ♦
Vid öfvervägande af dessa anmärkningar har Öfverdirektören trott det blifva tydligt,
att nuvarande organisation vore bristfällig, samt att Öfverdirektören behöfde en opartisk
Under-chef i hvart län, om han skulle kunna utöfva den honom åliggande allmänna uppsigt,
huru de vid Landtmäteriet anställde tjenstemän uppfyllde sina skyldigheter. Sådana
Under-chefer vore äfven beböflige såsom biträden åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och
Domstolarne, — i förra afseende! på det att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande måtte hafva
tillgång till understöd och råd af en föredragande, som egde förmåga att säkert bedömma,
om klagan öfver förment obehörigt dröjsmål med förrättnings handläggning vöre befogad
och örn Landtmätare borde anförtros flera förrättningar, än dem han redan hade; och i
sednare hänseendet, på det att domare måtte kunna påräkna en och samme Landtmätare
till hjelp vid Häradssynerätter samt vid Egodelningsrätter, hvarigenom enhet och lika åsigter
vid göromålens handläggning i viss mån kunde vinnas och de olägenheter fullkomligt
försvinna, som vore en följd af nuvarande sätt att förse Domstolarne med Landtmäteribiträde;
och hade Öfverdirektören ansett Förste Landtmätarne lämpligast kunna till berörde
Under-chefsplatser förordnas, men att, då de icke kunde anses opartishe, så länge de
egde att med enskilda förrättningar sig befatta, detta hinder borde undanrödjas.'
På grund af dessa med flera anförda skäl hade Öfverdirektören framställt följande
förslag till ordnande af Förste Landtmätarens tjensteåligganden, nemligen :
”lro. Att Förste Landtmätaren skall vara Provins-Landtmäteri-kontorets föreståndare*
på sätt hittills varit stadgadt, och derutöfver förman för Landtmätarne i länet, så vidt
fråga är om desses redovisningsskyldighet;
2:o. Att han äfven skall under Konungens Befallningshafvande vara föredragande af
alla de mål och ärenden i Landtmäteri,väg* som af Konungens Befallningshafvandes beslut
4 Lag- samt Albin. Besvärs- och Ekon.-Vtsk. Betänkande, N:o 16.
bero, eller hvaröfver utlåtande honom affordras, såsom förordnandens meddelande, åtgärder
till Ländtmäteri-förrättningars skyndsamma handläggning, förslagers uppgörande till understöd
af allmänna medel för verkställda utflyttningar, befordrings-ärenden, m. m,
3:0. Att han vidare skall biträda alla Domare och andre Embetsman i de fall då de
af Landtmätares råd och hjelp hafva behof; och
4:o. Att han slutligen skall afhållas från alla andra Landtmäteri-förrättningar, än sådane
ekonomiska göromål, som endast angå sökanden, ej kunna blifva föremål för tvist
och ej erfordra renovation.”
Widare hade Ofverdirektören anmäi k t, att de Förste Landtmätarne nu på stat anvisade
löner, hvilka blifvit bestämda med afseende å den Förste Landtmätarne tillerkända
rältighet att med landtmäteriförrättningar åt enskilde sig sysselsätta, då berörde rättighet
dem betages, blifva otillräckliga, och föreslagit att lönerne, hvilka för närvarande vore
mvcket olika, så att i Westmanlands län lönen beräk|nades till minst 1,333 Rdr 16 sk.,
då den deremot utgjorde i Jemtlands och Norrbottens län endast 384 Rdr 34 sk. 8 r:st
i hvartdera länet, måtte bestämmas till 1,500 Rdr banko för hvarje Förste Landtmätare,
eller för 24 dylika tjenstemän tillsammans 36,000 Rdr; och hade Ofverdirektören derjemte
dels förmält, att, enligt af honom uppgjord beräkning, Förste Landtmätarnes nu på stat
Uppförde löner uppginge till 15,073 Rdr 42 sk. 8 r:st samt nu bestådda arfvoden till styresmännen
vid storskiftes- och afvittringsverken samt till Landskontoren i Hernösand och
Piteå för deras besvär med afvittringen till 5,003 r:dr 16 sk, och att statens ökade årliga
htgift för lönernas förhöjande till det af Ofverdirektören föreslagna belopp således komma
att uppgå till 15,922 r:dr 37 sk. 4 r:st; dels ock förklarat sig anse lämpligt, att då någon
borde finnas, som hade till tjenstpligt alt träda i Förste Landtmätarens ställe, när denne
vore af sjukdom eller annat tillfälligt förfall hindrad, Andre Landtmätarne borde på stat
bibehållas, helst de jemväl behöfdes till utförande af sådana förrättningar för kronans räkning,
hvilka tillika anginge enskilde personer och derföre icke kunde åt Förste Landtmätarne
uppdragas; i sammanhang hvarmed Ofverdirektören föreslagit, att Andre Landtmätarnes
löner måtte bestämmas till 333 r:dr 16 sk. banko för hvardera, hvilket komme att erfordra
ett med endast 330 r:dr förhöjdt årligt anslag.
Slutligen hade Ofverdirektören, efter tillkännagifvande, att han ansåg de hufvudsakliga
förslag till ändringar i Kongl. Landtmäteri-Instruktionen samt Skiftes- och Afvittringsstadgärne,
som erfordrades i följd af den föreslagna nya organisationen icke behöfva fram
-
Lag- samt Allm. Hese urs- och Ekon.-Ulsk. Betänkande, N:o 16. 5
ställas förr, än frågan orri löneförhöjningen, hvilken blefve på Rikets Ständers beslut beroende,
blifvit afgjord, dels med afseende å ofvan omförmälde förslag, att Förste Landtmätarne
skulle blifva förmän för öfrige Landtmätare i länen och föredragande i Landtmäteriärender
hos Konungens Befallningshafvande, dels ock i anledning af den föreslagna inskränkningen
i jordegare* rätt att till Landlmäteri-förrättnings verkställande utse Landtmätare,
föioslagit, att Kongl. Landtiriäteri-Instruktionens 19 § 4 morn., jemfördt med Kongl.
Brefvet till Öfverdiröktören vid Landtmäteriet den 23 Januari 1830 måtte erhålla följande
förändrade lydelse:
‘■'■Dels på det att kongl. Maj-.ts Befallningshafvande må ibland de i länet arbetande
Landtmätare kunna någorlunda jemnl och efter tur fördela förekommande
Landtmäteri-göromål och dels till vinnande af säker kontroll derå, att i den dagbok,
hvarje Landtmätare hålla bör, de under året af honom handlagda förrättningar må blifva
upptagna, äfvensom på det att vederbörande må komma i tillfälle att koncepter och renovationer
af kartor och handlingar infordra, skola i Landlmäter i-kontor et tvänne förteckningar,
en hvad angår laga skiften och en beträffande andra Landtmäleriförrä
Ilning ar, hållas öfver alla förordnanden, remisser och ordres, som Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande till hvar och en af förrbemälde Landtmätare i tjensten under året utfärdar:
och bör af dessa förteckningar hvilka skola innefatta uppgifter, om sökandens
namn, förrättningens beskaffenhet samt stället, socknen och häradet, der
den kommer alt försiggå, tvänne exemplar vid årets slut utskrifvas och sednast inom
Januari månads utgång påföljande året öfversändas. det ena till General-Landtmäteri-kontoret
och det till andra Landtmäteri-kontoret i länet."
af Riksdagsfullmäktigeri Anders Gustafsson från Östergöthlands län, som, jemte det
han, på sätt Utskottens under N:o 15 afgifna Betänkande utvisar, vid 2 kap. 1 och 3 §§
Skiftesstadgan anmärkt, att den ofta öfverklagade tidsutdrägten vid skiftesförrättningar mången
gång härrörde deraf att åt en Landtmätare uppdrogos flere dylika förrättningar, än han
inom behörig tid hunne afsluta, och yrkat att, till förekommande af dylik tidsutdrägt, Landtmätare
icke må tillåtas på en gång örn händer hafva mer än tre skiftesförrättningar, tillika
lör beredande af nödig kontroll derutinnan föreslagit:
a) att Förste Landtmätaren inom länet bör öfver ansökning om förordnande för Landtmätare
till skifte elier annan Landtmäteriförrättning höras, och arimäla, örn den, som tii!
6 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Lisk. Belänkande, N:o 16.
förrättningens verkställande blifvit föreslagen, förut bar om bänder så många förrättningar,
att någon ny icke må honom uppdragas;
b) att Landtmätare skall, sedan han utsatt dag till förrättnings företagande, vid ansvar
skyndsamligen derom göra anmälan bos Förste Landtmätaren, samt, derest tian icke inom
årets lopp afslutar påbörjad förrättning, inom fjorton dagar efter förrättningens uppskjutand' s
vid enahanda ansvar, hos Förste Landtmätaren uppskofvet, med anledningen dertill, uppgifva \
c) att, om förrättningsman uraktlåter hvad honom sålunda åligger, eller befmnes hafva
förrättning utan laga skäl uppskjutit, det skall, vid embets-ansvar, åligga Förste Landtmätaren
att ofördröjligen låta anställa åtal mot den försumlige;
d) att med biträde åt Egodelnings-rätt i och för pröfning af Landtmäteri-förrättningar
Förste Landtmätaren inom hvarje län ovillkorligen, och ingen annan Landtmätare skall
tillhandagå; och att då laga skiftesförrättning pröfvas, det skall åligga Förste Landtmätaren
att för Egodelnings-rätten tillkännagifva om anledning till fel uti mätning, karta eller uträkning
förefinnes samt att föröfrigt Egodelnings-rätten med nödigt eller aflordradt biträde
tillhandagå, och i de ämnen, hvaröfver utlåtande påfordras, sådant afgifva, allt under embetsansvar;
e)
att på det Förste Landtmätaren både må kunna stå i det oberoende till öfrige
Landtmätarne inom länet, som för en kontrollant erfordras, samt egna behörig tid åt de
göromål honom sålunda komma att åligga, Förste Landtmätaren icke får åtaga sig eller
förordnas att laga skifte, eller annan Landtmäteriförrättnirg, än sådan, som i föregående
punkt omnämnes, förrätta;
f) att då de åt Förste Landtmätarne nu anslagne löner äro otillräcklige för deras lefnadsbehof,
hvartill kostnaden förut varit beräknad att fyllas genom sådane lörljenster, som, i
följd af hvad sålunda blifvit föreslaget, dem betagas, och ersättning derför ej kan beräknas
utgå genom den godtgörelse, de skulle erhålla i och för sina biträden vid Egodelningsrätten,
enär denna godtgörelse enligt arfvodes-taxan icke lemnar någon behållning utöfver
resekostnaden, förökad lön till behöfligt belopp, måtte åt För-te Landtmätarne inom riket
varda anslagen.
Dessa motioner hafva Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomie-Utskotten gemensamt
i öfvervägande tagit och gå nu att öfver desamma utlåtande afgifva.
Hvad först angår ej mindre Öfverdirektörens vid Landtmäteriet af A. W. Svartling
åberopade framställning, att Öfverdirektören lör att kunna utöfva den honom åliggande ali
-
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Vtslt. Betänkande, i\:o 16. 7
mämia uppsigt öfver de vid Landtmäteriet anställde tjenstemän och tillse att de uppfylla
sina skyldigheter, i synnerhet hvad angår deras redovisningsskyldighet för de dem anförtrodde
förrättningar, behöfde biträde al en opartisk Under-chef i hvarje län, och att det förmanskap
för de i länen tjänstgörande Landtmätare, sorn sådan Urider-chefs befattning tillhörde,
lämpligen skulle kunna förenas med Förste Landtrnätarnes nuvarande tjensteåligganden, om
Förste Landtmätarne försattes i så sjelfständig och oberoende ställning, att ett lagligt förhållande
af förman och underlydande kunde emellan dem och öfrige Landtmätarne uppkomna,
Snafven Anders Gustafssons förslag om skyldighet för Landtmätare att hos Förste Landtmätaren
anmäla förrättningars företagande och uppskjutande så anse Utskotten sig böra fästa Rikets
Ständers uppmärksamhet å de stadganden, som innefattas i 15 § 1 och 3 morn., 19 § 1
och 4 mom. och 47 § af Landtmäteri-Instruktionen, hvilka stadganden hufvudsakligen
innehålla: att de i hvarje län tjenstgörande Landtmätare stå under Konungens Befallningshafvandes
lydnad och icke ega företaga någon Landtmäteri-förrättning utan att dertill vara
af Konungens Befallningshafvande förordnade; att hvarje Landtmätare är skyldig att öfver
de honom anförtrodda förrättningar och deras fortgång hålla ordentlig dagbok, som till
General-Landtmäteri-kontoret insändes, och att till kontrollerande af dessa dagböckers riktighet
å Lanskansliet föres förteckning öfver de af Konungens Befallningshafvande för Landtmätarne
utfärdade förordnanden och remisser, hvilken förteckning likaledes till GeneralLandtmäteri-kontoret
insändes; att Förste Landtmätaren, till hvilken Landtmätarne skola
aflemna koncept-kartor och handlingar för att i Provins-Landtmäteri-kontoret förvaras, skall
icke allenast hos OfverdirektÖren anmäla, om någon Landtmätare sin skyldighet derutinnan
försummar, utan ock till General-Landtmäteri-kontoret årligen ingifva förteckning på de renovationer,
hvarje Landtmätare åligger dit insända, samt att Förste Landtmätaren derförutan
skall hos OfverdirektÖren angifva de tjensteförseelser af i länet tjenstgörande Landtmätare,
som till Förste Landtmätarens kännedom komma. Enär OfverdirektÖren således är i tillfälle
att, genom granskning af Landtrnätarnes egna dagböcker, och dessas jemförande med
de förteckningar öfver af Konungens Befallningshafvande meddelade förordnanden, som i
Landskanslien föras, följa och kontrollera Landtrnätarnes verksamhet, och OfverdirektÖren,
i afseende å inseendet öfver redovisningsskyldighetens fullgörande är biträdd af Förste Landtmätarne,
hvilka, då det åligger dem vid ansvar såsom för tjenstefel att sin pligt i berörde
afseenden uppfylla, icke derutinnan lära behöfva vidsträcktare förmanskap öfver öfrige
Landtmätare, samt dessutom, enligt Landtmäteri-Inslruktionens 22 §, Konungens Befall
-
8 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande7 N:o 16.
niugshafvande skall utöfva en allmän uppsigt öfver Landtmäteriel i länen samt tillse, att
Landtmäfarne sina skyldigheter noggrant uppfylla och förrättningar i vederbörlig tid företaga
och fullborda, kunna Utskotten icke finna det vara af beljofvet påkaliadt, att åt Förste
Landtmätarne uppdrages sådan Chefsbefattning, som uti ofvanberörde framställningar afses.
Beträffande vidare dels det i samma framställning gjorda förslag om Förste Landtmätarnes
förordnande att hos Konungens Befallningshafvande vara föredragande i landtinäteriärenden,
dels ock den derjemte föreslagna ändring i 4 mom. af 19 § i Landtmäteri-Instruktionen,
att förteckningar öfver förordnanden till landtmäteriförrättningar skulle föras i
Provins-Landtmäteri-kontoren i stället för i Landskanslien; så enär berörde förslag ega
hufvudsakligt sammanhang med det af Ofverdirektören jemväl afgifna förslag om förordnandens
till landtmäteriförrättningar utdelande i tur emellan landtmätarne i länen, hvilket
sistnämnde blifvit af Utskotten uti Betänkandet N:o 15 afstyrkt, anse Utskotten desamma
i följd deraf böra gemensamt dermed förfalla; dock kunna Utskotten, hvad serskildt angår
den i förstnämnde afseende åsyftade förändring, eller frågan om Förste Landtmätarnes förordnande
att hos Konungens Befallningshafvande vara föredragande i landtmäteriärenden,
icke underlåta att framställa den anmärkning, att förslaget derutinnan synes Utskotten desto
mindre lämpligt, som, utom det att i de län der icke afvittring pågår, landtmäteriärenden
utgöra en så ringa del af de till Konungens Befallningshafvandes handläggning hörande
göromål, att den minskning i arbete, som Landssekreterarnes befriande från deras befattning
med dylika ärenden skulle för dem medföra, vore af föga betydenhet, det måste
tagas i betraktande, att till bedömmande af de frågor angående landtmäteriet, som hos Konungens
Befallningshafvande förekomma, icke erfordras egentlig insigt uti de till landtmäteriyrket
hörande ämnen, utan fast heldre fullständig kännedom nm gällande författningar
angående landtmäteriet samt förmåga att desamma tillämpa, hvilken kännedom och förmåga
snarare torde vara att förvänta hos de vid tillämpning af lag och författningar vane
Landssekreterarne än hos Förste Landtmätarne, hvilka i allmänhet icke varit i tiilfälle att
nödig erfarenhet i dessa ämnen inhemta.
Uti nyssnämnde Betänkande hafva Utskotten jemväl afstyrkt det af Anders Guslafsson
gjorda förslag om stadgande, att landtmätare icke må på samma gang om händer
hafva flere än tre skiftesförrättningar, och att innan förordnande till dylik förrättning meddelas,
de, hvilkas rätt är deraf beroende, skola ega att öfver den föreslagne förrättnings
mannens
-
Lag- sami Allm. Besvärs- och Ekon.-Lisk. Betänkande, A:o 16. 9
mannens lämplighet sig yttra; i följd hvaraf och enär bemälde motionär, i hufvudsaklig!
sammanhang med nämnde förslag och under förutsättning om dess antagande, framställt
sitt här ofvan upptagna yrkande, att Förste Landtmätarne borde öfver ansökningar om förordnanden
till skiften eller andre iandtmäteriförrättoingar höras och anmäla, om till förrätt—
ningsman föreslagen landtmätare förut har om liander så många förrättningar, att någon
ytterligare icke må honom uppdragas, Utskotten anse berörde yrkande icke påkalla annat
yttrande, än att det torde böra i sammanhang med förstnämnde förslag förfalla.
Vidkommande derefter såväl det af Svartling åberopade, som det af Anders Guslafsson
väckta förslag, att Förste Landtmätarne skulle, med öfrige landtmätares uteslutande,
tillhandagå domare och embetsman i de fall, då vid embetsföirättningar Landtmätares
biträde är behöfligt; att Förste Landtmätarne, för att kunna vid dylika tillfällen med
fullkomlig opartiskhet meddela råd och upplysningar, borde försättas i oberoende ställning,
och att Förste Landtmätarne derföre borde betagas rättigheten att för egen del handlägga
landtmäteriförrättningar; så medgifva väl Utskotten, att det vore ganska nyttigt, om domare,
i synnerhet vid granskning af skiftesförrättningar, alltid egde att påräkna biträde af en
landtmätare, hvars oberoende ställning icke lemnade rum för misstanka att väld eller mannamån
medförde inflytande på de utlåtanden, sorn af honom angående förrättningsmäns åtgärder
meddelades; men emot de i omförmälde afseenden framställda förslag hafva hos
Utskotten förekommit anmärkningar, hvilka, enligt Utskottens åsigt, äro af den beskaffenhet,
att de böra utgöra hinder för förslagens antagande. De hufvudsakligaste af dessa anmärkningar
äro följande: Enligt 10 § uti Instruktionen är Förste Landtmätaren föreståndare
för provinskontoret, hvilket första och sista söcknedagarne i hvarje månad bör vara öppet.
Nämnde dagar vore Förste Landtmätaren således af göromålen vid kontoret förhindrad
att vid syne- och egodelningsförrättningar biträda, hvilket förhållande jemväl tomine
att för domare medföra hinder att till nämnde dagar utsätta dylike förrättningar, vid hvilka
landtmätares biträde kunde erfordras. Det lärer ej helier kunna antagas, att i de län, som
innehålla flere och vidsträckta domsagor, Förste Landtmätaren ensam skulle medhinna att
biträda vid alla de Härads-syne- och Egodelningsrätters sammanträden, der hans biträde
kunde påkallas, utan det torde snarare vara att förmoda, att tiden icke blefve för hans
deltagande i alla dessa göromål tillräcklig; och då, om hinder för Förste Landtmätaren
uppkomme, antingen Andre Landtmätaren, hvilken sjelf egde handlägga landtmäteriförrättBih.
till B. St. Prot. 1850 # 1851. 7 Sami. 2 Afd. 5 Haft. 2
4 0 Lag- sami Allm. Besvärs- och Ekon-Ilsk. Betänkande, N:o IG.
ningar, eller ock någon af öfrige landtmätare i stället förordnades, vore det med förslaget
afsedda ändamål förfeladt. Det föreslagna stadgandet skulle dessutom icke allenast föranleda
dertill, att vederbörande domare, så vida de skulle kunna vid sina förrättningar påräkna
behörigt biträde af landtmätare, icke kunde, utan att först förfråga sig hos Förste
Landtmätaren, utsätta dylik förrättning, enär Förste Landtmätaren möjligen vore förut reqvirerad
till biträde inom annan domsaga, och att domare således blefve, i och för syne- och
ägodelningsförrättningars utsättande, af Förste Landtmätarne beroende, en omständighet, som
mången gång kunde för domare och deras göromål medföra betydliga olägenheter, utan det
komme ock att i de fall, då förrättningsställe vore beläget aflägse från länets residensstad, der
Förste Landtmätaren skulle vara bosatt, förorsaka en tillökning i förrättningskostnaden, som
kunnat undvikas, om någon i närheten af förrältningsstället boende landtmätare fått till rättens
biträde tillkallas.
Under åberopande af hvad Utskotten sålunda anfört i fråga om de nu granskade lmfvudpunkterne
af den föreslagna nya organisationen af Förste Landtmätare-tjensterne, få Utskotten,
som, enär riksdagsfullmäktigen Svartling icke ens uppgifvit, i hvad måtto han i
öfrigt funnit förändrad organisation af landtmäteriet behöflig, anse hans begäran, att underdånig
framställning i ämnet måtte hos Kongl. Maj:t göras, icke förtjena något afseende, härmed
vördsamt tillstyrka,
alt omförmäkle yrkanden och förslag icke må lill någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Och lära, om Utskottens berörde tillstyrkande af Rikets Ständer anlages, förslagen
om förhöjande af de åt Förste och Andre Landtmätarne pä stat anslagne
löner, hvilka förslag blifvit framställda under förutsättning om bifall lill den föreslagna
nya organisationen a/ förstnämnde tfenster,
böra järfalla.
Stockholm den 17 Juni 1851.
Lag- samt Allm. Be»vurs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 17. 14
i\:o 17.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 21 Judi 1851, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om beliöfligheten
af sådan besigtning, som, enligt t % i Kongl, kunqörelsen
den 4 Maj 1827, skall förrättas å boställen, belägna i skifteslag,
der laga skifte skall verkställas.
Riksdagsfullmäktige!) A. W. Svartling från Östergöthlands län har uti den af honom
gjorda framställning, innehållande förslag till ändringar i Skiftesstadgan den 4 Maj 1827,
hvarom i Utskottens under n:o 15 afgifna betänkande förmäles, anmärkt, hurusom af föreskriften
i 3 § af 13 kap. berörde stadga, sådan nämnde § lyder i Kongl, kungörelsen den
0 Juni 1832, att vid uppskattning af den kostnad, sorn är med utflyttning förenad, de hus,
hvilka komma att utflyttas, skola värderas med afseende å det tillstånd, hvari de befinnas,
följde, att jemväl vid värdering af de hus, som tiflhöra något inom skifteslag beläget till utflyttning
bestämdt boställe, de å dessa hus befintlige bristfälligheter böra tagas i beräkning;
1 anledning hvaraf motionären tillika hemställt, till hvad ändamål den besigtning ä
boställen är behöflig, som påbjudes i ofvannämnde Kongl, kungörelse, hvilken angår
beräkning och fördelning af den ersättning, boställsinnehafvare, i anledning af verkställde
egoskiften, för husflyttning, ^ädling, hägnad, dikning, ståndskog och plantering, kunna erhålla
eller få vidkännas.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten hafva tigit denna framställning
under öfvervägande; och få Utskotten i anledning af densamma upplysa, att uti ifrågavarande
Kongl, kungörelse stadgas, i 1 §, att de skyldigheter, som enligt lag och husesynsförfattningar,
boställsinnehafvare i allmänhet åligga, i afseende å boställens lagliga byggnad
och häfd, icke må sammanblandas med de byggnads-, odlings- och hägnads-skyldigheter,
eller ersättningar, som, i anledning af verkställde egoskiften, för boställsinnehafvare kunna
uppkomma; alt på det en sådan sammanblandning må undvikas samt reda och ordning vinnas
i de sevskilde förhållanden, som härvid kunna komma i fråga, det skall åligga Ko nuti
-
IS Lag-samt Allm. Besvärs- och Ekotv-1'lsk. Betänkande, N:o 17.
sens befallningshafvande alf, då laga skifte verkställes i skifteslag, der något boställe är beläget,
föranstalta, att, innan skiftets utstakning företages, ekonomisk besigtning å bostället varder
förrättad, till utrönande af dess beskaffenhet, så till åbyggnader, som till egor, gärdesgårdar,
diken, ståndskog och torp, med Öfrige sådane dithörande lägenheter, hvilka i skiftet
kunna komma att ingå, och att härvid allt hvad boställs-innehafvare, i afseende å boställes
lagliga byggnad och häfd, kan finnas brista, i penningar uppskattas och värderas;
och i 5 §, jemförd med 3 och 4 §§, att om boställsinnehafvare blifvit, i anledning af verkstäldt
skifte, ålagdt att för bostället företaga husflvttning, odling, hägnad eller dikning, men
den ersättning, som boställsinnehafvare derför af öfrige delegare eller af allmänna medel
erhållit, icke skulle svara emot fulla kostnaden, då böra de kostnader, boställsinnehafvare,
utan att ersättning erhålla, måst vidkännas, till godtgörande fördelas på tjugu år, med en
tjugondedel på hvarje, så att boställsinnehafvare, om han inom tjugu år efter skiftets tillträde
bostället alträder, af efterträdaren erhåller ersättning för den öfverskjutande kostnaden,
i inan af de återstående årens belopp, med en tjugondedel för hvarje år; men att dock,
vid skeende af- och tillträdeshusesyn, från den kostnad skall afräknas, hvad afträdare i honom
åliggande skyldigheter, i afseende å boställets lagliga byggnad och häfd, kan hafva
brustit.
Enligt det af motionären åberopade stadgande i 3 § af 13 kap. Skiftesstadgan, skall
vjd utflyttningskostnadens uppskattande afseende fästas å beskaffenheten af de hus, den
utflyttande lemnar, såsom om de äro så bristfällige, att ombyggnad ändock förestått, eller
äro så goda och hafva sådant läge, att någon af öfrige delegare kan vilja dem inlösa. I
öfverensstämmelse dermed bestämmes utflyttningskostnaden, men dervid företages icke, fastän
husen tillhöra boställe, någon pröfning deraf, huruvida och i hvad mån boställsinnehafvare
må hafva biustit i afseende på boställets lagliga byggnad, och således ej heller uppskattning
af bristerna. Dylik pröfning och uppskattning är likväl nödvändig, på det att, om den
ersättning, som boställsinnehafvare af öfrige delegare i skifteslaget erhållit, icke fullt motsvarat
den kostnad, som erfordrats både till husflyttningen och till de, före utflyttningens
verkställande, möjligen bristfällige husens försättande i laggildt skick, boställsinnehafvare
icke må vid den öfverskjutande kostnadens fördelning till godtgörande på ofvanberörde sätt
tillerkännas ersättning för bättrande af bristfälligheter, hvilka han varit skyldig att sjelf afhjelpa,
utan kostnaden för de bristfällige husens iståndsättande kunna afräknas, innan för
-
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Vtsk. Betänkande, N:o 18. 13
delning sker af elen kostnad, för hvilken boställs-innehafvare är berättigad att af sin efter-»
tiädare åtnjuta ersättning.
Utskotten anse det vara härmed ådagalagdt, att ändamålet med den uti ifrågavarande
författning föreskrifne besigtning är, att, på det husflyttningskostnad skall kunna emellan
hoställs-innehafvare och hans efterträdare enligt stadgade grunder fördelas, utrönas må, om
boställets åbyggnad, innan utflyttning deraf verkställes, är i laggildt skick eller huru stor
kostnad erfordras för dess iståndsättande; och Utskotten finna det jemväl vara uppenbart,
att dylik besigtning är för berörde ändamål behöflig, enär för utflyttningskostnadenS bestämmande
skiftesmannen och gode männen endast hafva att uppskatta åbyggnadens värde
i det skick den befinnes, men deremot icke att anmärka derå befintlige bristfälligheter eller
värdera kostnaden för deras iståndsättande; i följd hvaraf och då sistberörde åtgärder,
hvilka icke ega någon gemenskap med skiftesförrättningen, ej heller lämpeligen kunna åt
nämnde förrättningsinän uppdragas, Utskotten vördsamt hemställa,
alt Riksdags-fullmäktig en Svartlings ifrågavarande framställning
må af Rikets Ständer lemnäs utan afseende.
Stockholm deri 10 Juni 1851.
N:o 18.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 21 Juni 1851, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring af
gällande författningar, angående understöd af allmänna
medel till utflyttningar i följd af verkställda laga skiften.
I betraktande deraf, att, i fråga om meddelande af dylikt understöd och dess beräknande,
förefunnes serskilde stadganden, så att detta bidrag i allmänhet i riket utginge ef
ter
hemmantalet, men deremot i Skåne, Skaraborgs län och på Oland beräknades efter
tunnland-talet; och då de för understödens såväl utbekommande, som utgifvande, meddelade
föreskrifter, i synnerhet i de delar af riket, der förstberörde stadgande vore gällande,
*14- Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Lisk. Betänkande, N:o- 18.
medförde omgång och tidsutdrägt för allmogen och till följd af beloppens öfverförande eller
balanserande i kronans räkenskaper från det ena året til! det andra, jemväl öfverflödigt arbete
och besvär för de förvållande rnvodigheterne, har Riksdagsfullmäktigen Gustaf Pettersson
från Östergöthlands län, uti ett till Hedervärda Bondeståndet ingifvet memorial,
hvilket blifvit till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad!, i ändamål att å
stadkomma
enhet i samt förenkling af de till förevarande ämne hörande stadganden och föreskrifter,
framställt följande förslag:
l:o att dylikt understöd, hvilket bör benämnas gåfva till skifteslag, der utflyttning förekommer,
må utgå till lika belopp, antingen det under- eller öfverstiger ufflyttningskostnaden
i byen, men icke beviljas åt utflyttande, som erhållit större antal skiften, än som enligt
Skiftesstadgan, utan underställning hos egodelnings-rätt, tillätes, och att, enär det ringa
understödet icke kunde förmå utflyttande att uppbygga sina hus af tegel, afseende ej må
vid understödets bestämmande fästas derå, huitivida den utflyttande uppför sina hus af te
gel
eller af andra materialier, utan gåfvan lika för hela riket bestämmas till visst, efter förmedlade
hemmantalet beräknadt, belopp, så att det komme att utgöra för hemmansdel, uu
-
der samt till
och
med T'5
mantal
— 40
deröfver till
och
med |
d:o
— 60
i
d:o
- 80
i
5
d:o
— 100
öfver
1
5
d:o
- 120
samt för serskildt skattlagd eller bebygd utjord, som ingått i skifte och utflyttas, i förhållande
härtill efter dess uppskattade egobelopp af inrösningsjorden emot summan af de utfljtlades
inrösningsjord ef lika slag och summan af dessa gåfvor;
2:o att för alla utflyttande sådan gåfva bör beräknas, antingen de ämna bygga eller ej;,
men att deremot vid hemmansklyfning, eller i sådant skifteslag, som tillkommit genom en
gång skedt faststäldt laga skifte, eller då inga byggnader finnas till stället, sådan gåfva ej
må beviljas;
3:o att skiftesmannen skall göra uträkning häröfver för hvarje utflyttande, hvarvid en
fjerdedel af hvarje utflyttandes gåfva tillfaller honom ensamt för den omsorg, som är förenad
med utflyttningen, och denna uträkning skifteshandlingarne bilägga samt åberopa den i
sin anmälan om skiftets stadfästelse; att egodelningsrätts-domaren sodan skall intaga denna
uträkning i stadfästelse-protokollet och inom fyratio dagar efter stadfästelsen insänds utdrag
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-ilsk. Betänkande, N:o 18 1 ö
derur till vederbörande Landshöfding, samt denne inom åtta eller fjorton dagar derefter
afsända penningarne till kronofogden i orten för att de utflyttande tillställas;
4:o att, vid tillämpning af beräkningarne inom skifteslaget, denna gåfva, sedan en fjerdedel
afgålt till den utflyttande, bör anses såsom en till skifteslaget ingående betalning för
ulflyttniflgskostnaden oell vid förefallande öfverskott fördelas på hvar och en i förhållande
till dess deltagande i sådan kostnad;
5:o att enär Jordeboks-utdrag öfver så väl förmedlade, som oförmedlade hemmantalet,
hvilket alltid vore behöfligt vid laga skifte och oumbärligt, då nu omnämnda gåfva förekommer,
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande borde åligga att, när förordnande till laga skifte
för Landtmätare utfärdas, sådant Jordeboks-utdrag förordnandet bifoga och lösen derför beräkna
i summa med lösen för förordnandet till förrättningen.
Och har motionären derjemte fästat uppmärksamhet derpå, att, genom stadgaoden af
det innehåll, motionären sålunda föreslagit, icke allenast vederbörande embetsmyndigheter
befriades från den för bestämmande af ulflyttnings-understödens belopp nu nödiga, men synligen
besvärliga granskning af vidlyftiga skifteshandlingar, utan ock skifteslagen tillskyndades
den fördel, som uppvägde minskningen af understödets belopp, att de utan omvägar
och tidsutdrägt genast efter skiftets fastställande komma i åtnjutande af de understöd, som
borde dem tillkomma.
Till öfverläggning om denna framställning har Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
med Lag-Utskottet sammanträd!; och få Utskotten, efter granskning af motionärens
förslag, utlåtande deröfver nu afgifva.
Härvid få Utskotten till en början upplysa, att, på sätt motionären anmärkt, serskilde
grunder för ulflyttnings-understödens bestämmande finnas stadgade, så att, enligt 1 och 5
mom. af Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse till Kammar-Kollegium och Stats-Kontoret den 4
Maj 1827, i Skåne och Skaraborgslän samt å Oland det understöd, som utflyttande af allmänna
medel erhålla, utsättes i förhållande till den större eller mindre kostnad, som med
utflyttningen kan vara förenad, till fran och med sexton skillingar till och med en riksdaler
tunnlandet af hemmanets odlade åker och äng, samt från och med trettiotvå skillingar till
och med två riksdaler för tunnlandet af den ouppodlade, men odlingsbara och såsom inrösningsjord
vid skiftet beräknade jorden, hvilket understöd dock, om de utflyttande vilja uppföra
sina hus af brändt eller obrändt tegel, eller af sten, kan efter omständigheterna ökas
till hälften eller högst dubbelt emot hvad eljest bestås; samt att om det understöd, hvilket
1G Lag- saint Allin. Besvärs- och Ekon.-Ulsk. Betänkande, N:o 18.
salunda erhålles, icke blifver tillräckligt till bestridande af hela ulflyttningskostnaden efter
den derå gjorda värdering, den ulflyttningsskyldige ar berättigad att af de i byn qvarblifva
nde hemmansegare eller åboer erhålla lämplig fyllnad efter de grunder, sorn i 13 kap.
3 g af Skiftes-stadgan finnas föreskrifne; men att deremot genom 1, 2 och 3 mom. af
Kongl. Kungörelsen den 25 Juni 1830, som är gällande för öfrige delar af riket, der Skiftesstadgan
tillämpas, är stadgadt, att dylikt understöd beräknas efter den utflyttande hemmansdelens
förmedlade hemmantal, och utgör för en hemmansdel under samt till och med
fidela mantal från 50 r:dr till och med 66 rtdr 32 sk.; deröfver till och med |:dels
mantal från 66 r:dr 32 sk. till och med 100 r:dr ; deröfver till och med Jtdels mantal från
100 rtdr till och med 133 r:dr 16 sk ; deröfver till och med £ mantal från 133 r:dr 16
sk. till och med 166 rtdr 32 sk.; öfver J mantal från 166 rtdr 32 sk. till och med 200
rtdr, öfver hvilket sistnämnde belopp understödet icke i något fall beviljas må; att vid
understödets bestämmande afseende bör fästas å det i serskilde trakter af hvarje län å
bvggnads-niaterialier och dagsverken gängse olika pris samt andra förekommande omständigheter,
hvilka till större eller mindre kostnad vid utflyttningen kunna föranleda; att af
berörde understöd en fjerdedel såsom serskild vedergällning, utan beräkning, tillfaller den
utflyttande åboen, men öfriga trefjerdedelarna tillgodokomma alla i utflyttnings-kostnaden
deltagande delegarne i skifteslaget, på det sätt, att afräkning derför sker å hela den flvltnings-kostnad,
som för den utflyttande, enligt 13 kap. 3 § Skiftes-stadgan, blifvit bestämd,
och att således endast återstoden utgöres af delegarne; samt att om utflyttande hemmansinnehafvare
åtager sig att uppföra sina hus af brändt eller obrändt tegel, ler eller sten,
honom skall såsom gåfva tilldelas serskildt understöd af allmänna medel, beräknadt till en
tredjedel af den del af utflyttnings-understödet, sorn alla delegarne i skifteslaget tillgodokommer,
och således en fjerdedel af hela understödets belopp.
Utskotten öfvergå nu till granskning af motionärens förslag i de delar, der detsamma
afser förändring af eller tillägg till de uti ifrågavarande afseende nu gällande stadganden.
Beträffande dervid först yrkandet, att understöd vid utflyttningar i följd af laga skiften
må beräknas och utgå efter enahanda grund öfver hela riket, få Utskotten erinra, att utflyttnings-understöd,
då det efter ofvannämnde beräkningssätt meddelas i förhållande till
det utflyttande hemmanets tunnland-tal i inrösningsjord, i allmänhet icke kan antagas uppgå
för ett sextondedels mantal till ens det af motionären för dylik hemmansdel föreslagna belopp
-
Lag- sami Allm. Besvärs- och Ekon.-Disk. Betänkande, N:o 18. 17
lopp 40 r:dr, än mindre till det högsta lör sådan hemmansdel enligt mantalsberäkning nu
stadgade belopp 66 r:dr 32 sk. banko, orh alt derföre och då de af allmänna medel beviljade
årliga anslag till utflyttningar efter verkställda enskiften, som uti 16 § af Kongl.
Förordningen angående Enskiftes-delningar i Skåne och Skaraborgs län den 24 Juli 1812
vöre bestämda till 10,000 r:dr för Skåne och 6,000 r:dr för Skaraborgs län, samt genom
Kongl. Brefvet till Stats-kontoret dpn 17 Maj 1814, till 2,000 r:dr, allt banko för Öland,
blifvit, genom Kongl. Majtts ofvanberörde skrifvelse den 4 Maj 1827, för nämnde orter
fortfarande förbehåline att ulgå till understöd vid utflyttningar efter laga skiften, men dessa
anslag icke sedermera blifvit lörhöjde, torde vara nödigt, att, på det dessa anslag skola framgent
blifva^tillräckliga för nämnde tätt bebyggda orter, der, enligt hvad kändt är, flertalet
af hemmanen äro klufna i små delar, vidhålla samma grunder för utflyttnings-understödens
bestämmande, som vid anslagens beviljande egt rum. 1 följd häraf och då motionären
icke eris uppgifvit, alt meddelande af högre understöd, än berörde anslag nu medgifva,
vid utflyttningar i nämnde orter erfordras, anse Utskotten sig icke kunna biträda nu omförmälda
del al motionärens framställning.
Hvad angår öfriga dela K af motionärens i första punkten framställda förslag, få Utskotten,
under åberopande af hvad de här ofvan upplyst, angående innehållet af 1, 2 och 3
mom. i Kongl. Kungörelsen den 25 Juni 1830, förklara, att då med ifrågavarande utfiyttningsbidrag
egentligen åsyftas att åt samtlige delegare i skifteslag, der, i följd af laga skifte,
ntflyttning sker, bereda minskning uti de kostnader, som genom utflyttningen skifteslaget
förorsakas, det synes Utskotten vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande, att, såvidt
tillgårigarne å de beviljade anslagen medgifva, understödet bestämmes i förhållande till
den verkliga kostnad, sorn är med utflyttningen förenad, och att, i följd deraf, Utskotten
finna nu gällande stadgande om understödets utsättande till högre och lägre belopp efter
omständigheterne i hvarje fall samt förhöjning för användande af dyrare byggnads-materialier,
vara vida lämpligare, äri det af motionären föreslagna bestämmandet af visst belopp
för hvarje hemmansdel af lika mantal, utan afseende å den verkliga kostnaden; att Utskotten
finna, genom det redan anförda, vara ådagalagdt, att understödets bestämmande till de
af motionären föreslagna belopp komme att i de delar af riket, för hvilka Kongl. Kungörelsen
den 25 Juni 1830 är gällande, medföra förlust för de i ulllyttningskostnaden deltagande,
hvilka måste sina andelar af berörde kostnad förskottsvis erlägga, samt att UtskotBlh.
ttll R. St. Prof. 1850 # 1851. 7 Sami. 2 Afd. 5 Haft. 2
48 Lag- samt Allm. Besvärs och Ekon.-Utsk Betänkande, IV:o 18,
ten, i betraktande deraf, att nu gällande anslag blifvit beviljade endast till meddelande af
utflyltningsbidrag åt innehafvare af hemmansdelar, anse osannolikt, att desamma kunna lemna
tillgång till dylika bidrag jemväl åt dem, som måste utflytta bebyggda utjordar.
Emot de i andra punkten af motionärens framställning förekommande förslag, att vid
hemmansklyfning och i det fall, att å utflyttande hemmansdel byggnader icke finnas,
det ifrågavarande understödet ej beviljas må, få Utskotten endast anmärka, att enär, enligt
merberörde författningar, sådant understöd utgår endast vid utflyttning, som verkställes i
följd af laga skifte, och beviljas endast då åbyggnad flyttas, de af motionären i berörde
afseenden föreslagna stadganden obestridligen innefattas i nu befintliga föreskrifter, och att
således motionärens förslag derutinnan synes Utskotten vara opåkallad!.
I fråga derefter om motionärens förslag, dels i nyssnämnde punkt, att gafva eller understöd
bör beräknas för alla utflyttande, antingen de ämna bygga eller ej, dels ock i
fjerde punkten, alt om, sedan understödet blifvit enligt nu föreskrifven beräkningsgrund
emellan den utflyttande och skifteslaget deladt, något öfverskott utöfver den verkliga utflvttningskostnaden
uppkommer, detsamma bär fördelas emellan delegarne i förhållande
lill deras deltagande i nämnde kostnad, få Utskotten endast erinra om det ändamål,
hvarför anslagen till ifrågaställa understöd blifvit beviljade; och lärer det finnas,
att omförmälde förslag äro emot berörde ändamål uppenbart stridande.
Enär yrkandet i tredje punkten om stadgande, huru vid uträknande af understödets
belopp samt vid dess fastställande och ingifvande bör förfaras, synes vara grundadt på den
förutsättning, att understödet skulle, på sätt motionären i första punkten föreslagit, utgå
med en viss efter hemmantalet bestämd summa, finna Utskotten, i anledning af hvad Utskotten
i sistberörde afseende här ofvan yttrat, förslaget härutinnan icke påkalla serskildt
utlåtande; dock kunna Utskotten icke underlåta härvid anmärka, att, äfven med antagande
deraf, att understödets belopp vöre på omförmälde sätt bestämdt, detsamma dock icke skulle
kunna utbetalas förr än, på sätt i 5 och 6 mom. af ofvanberörde Kongl, kungörelse
finnes stadgadt, förslag till understöd för utflyttningar i samtlige länen blifvit uppgjordt och
det årliga anslagets fördelning emellan länen bestämd samt i följd deraf utrönt, huruvida de
hvarje län för året tilldelade utflvttningsmedel, lemnade tillgång till understödens Utbetalande
på en gång, eller om någon del deraf måste till påföljande år förblifva innestående.
Slutligen få Utskotten, beträffande yrkandet ! femte punkten af motionen, att Konungens
befallningshafvande borde åligga alt, då förordnande att laga skifte förrätta för landtmätare
Lag-samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 19. 4 9
utfärdades, vid förordnandet foga utdrag af jordeboken, upptagande hemma*ens i skifteslaget
så väl förmedlade, som oförmedlade, hemmantal, anmärka, att för bestämmande af det
understöd, som af allmänna medel till utflyttning må erhållas och hvarom i förevarande
framställning egentligen är fråga, upplysning erfordras endast om de utflyttande hemmanens
förmedlade mantal; och enär, enligt 4 § af omförmälda Kongl, kungörelse, serskildt utdrag
af jordeboken till upplysning i nämnde afseende skall af landtmätaren fogas vid de handlingar,
som det åligger honom att med uppgift om de vid fastställdt laga skifte beslutade
utflyttningar till Konungens befallningshafvande insända, samt både landtmätaren och delegarne
i skifteslaget ega rådrum att under skiftets fortgång förskaffa sig jordeboksutdrag til*
den tid, då sådant för skiftets handläggning kan behöfvas, finna Utskotten det ingalunda vara
behöfligt, att sådan handling af Konungens ^befallningshafvande bifogas landtmätarens
förordnande.
Under åberopande af hvad Utskotten sålunda anfört, få Utskotten vördsamt tillstyrka,
att Riksdagsfullmäktig en Guslaf Petterssons ifrågavarande
motion må af Rikets Ständer lemnäs utan afseende.
Stockholm den 10 Juni 1851.
&':© S9.
Auk. till Exp.-Utsk. d. 21 Juni 1851, kl. 6 a. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring af 2i
§ i Kongl. Taxan pä arfvode för landlmäteri-förrättnmgar
den 18 Oktober 1834.
Uti skriftligt anförande, som blifvit af Hedervärda Bondeståndet till Allmänna Besvärsoch
Ekonoini-Utskottets behandling remitteradt, hafva Riksdagsfullmäktige Gabriel Andersson
och Efraim Larsson från Elfsborgs Län, med hvilka flere ledamöter af
nämnde riksstånd sig förenat, förmält, hurusom mången gång skal) inträffat, att soda»
20 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 19.
delegare i skifteslag, der laga skifte blifvit verkställda till skiftesmannen erlagt arfvodet för
förrättningen, skiftesmannen blifvit för begångne tjenstefel fråndöind tjensten och derefter
icke egt tillgång till återgäldande af hvad han utaf delegarne förskotisvis uppburit; och
hafva motionärerne, i anledning deraf, yrkat att, på det dylika förluster icke måtte kunna
delegare i skifteslag tillskyndas, stadgas måtte: att skiftesman icke är berättigad att
uppbära mer än hälften af sitt arfvode, förr än den af honom verkställda förrättning
blifvit fulländad och lagligen fastställd.
I anledning af denna framställning, hvilken Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten
gemensamt tagit i öfvervägande, få Utskotten upplysa, att, enligt 21 § i ofvannämnde
taxa på arfvode för landtmateriförrättningar, delegare i skifteslag icke äro skyldige
att förr, än verkslälldt laga skifte blifvit fastställdt och skiftesmannens arfvodesräkning,
i händelse tvist om beloppet uppstått, blifvit af domstol godkänd, till skiftesmannen utgifva
mer än trefjerdedelar af det honom, enligt räkningen, tillkommande arfvode, så vida icke
skiftesmannen för den återstående fjerdedelen ställer vederhäftig borgen; och enär, enligt
Utskottens åsigt, det kan antagas, att i allmänhet, i de fall, då redan afslutade laga skiften
återförvisas till ny behandling af skiftesmannen, arfvodet för de åtgärder, som vid sådant
förhållande kunna behöfva för skiftesförrättningars fullbordande vidtagas, icke uppgår till mer
än en fjerdedel af hela skifteskostnaden, anse Utskotten delegares i skifteslag rätt och säkerhet
vara genom ofvanberörde stadgande vederbörligen betryggade, äfven för den händelse,
alt skiftesmannen blifvit från förrättningen skiljd och annan landtmätare förordnad
att densamma på den förres bekostnad fullborda; hvarföre Utskotten, som således finna
det af motionärerne föreslagna stadgande, hvilket tvifvelsutan komme att för landtmätare
medföra stora olägenheter, icke vara af behofvet påkalladt, härmed vördsamt tillstyrka,
att motionen icke mätte bifallas,
Stockholm den 17 Juni 1851,
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon-Etsk. Betänkande, N:o 20. 31
lito 30.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 21 Juni 1851, kl. 6 e. m,
Betänkande, i anledning af väckt motion om underdånig
framställning hos Kongl. Maj:t, att åtgärder mätte vidtagas
till befordrande af Skiftesärendens skyndsammare afgörande
i Högsta Domstolen.
Uti memorial, som af Hedervärda Bondeståndet blifvit till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottets behandling öfverlemnadt, har Kiksdagsfullmäktigen A. W. Svartling
från Östergöthlands län, med hvilken Riksdagsfullmäktigen Lars Magnus Knutsson från
samma län sig förenat, förmält, hurusom den tidsutdrägt, som vanligen egt rum, innan de
Vid laga skiften uppkomne tvister blifvit slutligen afgjorde, skall för delegare i skifteslag
medfört betydliga olägenheter 5 och då dylik tidsutdrägt inträffat i synnerhet under det målen
varit beroende på pröfning af Högsta Domstolen, hvarest skiftesärenden ofta skola förblifvit
flera ar hvilanda, hafva motiooärerne, under förklarande, att, enligt deras åsigt, omförmälde
dröjsmål, långt ifrån att härflyta från obenägenhet eller försummelse vid dessa
ärendens behandling hos Högsta Domstolen, hade sin grund i ärendenas mängd och beskaffenhet,
föreslagit, att Rikets Ständer måtte uti underdånig skrifvelse fästa Kongl. Majits
nådiga uppmärksamhet på berörde för lagskipningen i denna del menliga förhållande, samt
anhålla, att Kongl. Majit täcktes vidtaga åtgärder, som kunde befordra ifrågavarande ärendens
skyndsammare afgörande i Högsta Domstolen.
Denna motion, hvilken Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet gemensamt med
Lag-Utskottet i öfvervägande tagit, hafva Utskotten icke funnit skäl att understödja.
Enligt den arbetsordning, som vid föredragningen i Högsta Domstolen följes, användes
vanligen en sessionsdag i hvarje vecka, eller en femtedel af Högsta Domstolens arbetstid,
uteslutande å handläggning af skiftesmål; och då antalet af dylika till Justitie-Revisions-Expeditionen
årligen inkommande mål icke uppgår ens till en tolftedel af öfrige
mål och ärenden, synes större andel af Högsta Domstolens arbetstid icke kunna, under
nämnde Domstols nuvarande organisation, åt skiftesmålen egnas, utan att parters och rätt
-
/
22 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon-ilsk. Betänkande, N:o 20.
eökandes billiga anspråk, att äfven andra mål och ärenden må medgmöjligaste skyndsamhet
i Högsta Domstolen afgöras, derigenom åsidosättes. Såsom Utskotten inhemtat, har
väl under loppet af de sistförflutna åren eller från år 1847, då vid årets början antalet af de
på Högsla Domstolens handläggning beroende skiftesmål uppgick till endast 24, balansen
af dylika inål småningom ökats, så att vid slutet af sistlidne år antalet af oafgjorde skiftesmål
steg till 184; men ett likartadt förhållande har tillförene egt rum, såsom då balansen
af oafgjorde skiftesmål från år 1838 till slutet af år 1842 uppsteg från 55 till 173;
och då nämnde balans derefter, utan att några serskilda åtgärder för densammas afhjelpande
vidtogos, under de fyra nästpåföljande åren efter hand nedgick till det obetydliga belopp,
den, enligt hvad nämndt är, vid 1847 års början utgjorde, torde balansens tillväxt
under de sistförflutna åren vara att tillskrifva endast tillfälliga omständigheter, såsom dels,
att ombyten af föredragande i skiflesrnål åtskilliga gånger egt rum, derigenom uppehåll i
föredragningen kommit att ske, dels att de af Högsta Domstolen under nämnde år handlagde
skiftesmål varit af mer än vanligt vidlyftig beskaffenhet, i följd hvaraf deras handläggning
upptagit längre tid, och dels att under samma år större antal skiftesmål blifvit hos
Kongl. Maj:t fullföljde, än under föregående år.
Vid sådant förhållande och då tillika tage* i betraktande, att i den mån laga skifte
hunnit de större skifteslagen öfvergå, de vidlyftiga skiftesmålens antal måste förminskas
samt skiftesmålens befordrande till skyndsammare afgörande i Högsta Domstolen, än nu eger
rum, icke lärer kunna vinnas utan en förändring af Högsta Domstolens organisation, dertill
det anmärkta förhållandet dock icke synes utgöra tillräcklig anledning, anse Utskotten sig
böra vördsamt tillstyrka,
att ifrågavarande motion icke må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 10 Juni 1851,
Bag- »arnt All/rt. Besvärs- och Ekon.-ilsk. Betänkande, N:o 'Ad. 21
Jtf:o SI.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 21 Juni 1851, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta frågor om förändring
af gällande stadganden, angående skyldighet att bygga och
underhålla prestgård, tingshus och här ads fäng else.
I dessa ämnen Ilar Lag-Utskottet genom remisser från Hedervärda Bondeståndet fält
till behandling emottaga följande motioner, nemligen:
l:o af Riksdagsfullmäktige Daniel Danielsson från Jönköpings län, Anders Persson
från Östergöthlands län och Nils Magnusson från Kalmar län, hvilka uti serskilda
memorial yrkat, att, med ändring af stadgandet i 26 kap. 2 § Byggninga-balken, församlingarnes
skyldighet att bygga och underhålla vissa hus å prestegårdar må upphöra och
nämnde skyldighet i stallet öfverflyltas å kyrkoherdarne sjelfve;
2:o af Riksdagsfullmäktige Ingemund Odin från Gottlands län och Johan Johansson
från Östergöthlands län, hvilka föreslagit utfärdande af den förklaring öfver stadgandet
i nyssnämnde §, angående socknemäns skyldighet alt underhålla och bättra de så kallade
sju laga husen å Kyrkoherde-boställen, att denna skyldighet icke må vidtaga förr än
husen af ålder och bruk så förfallit, att de icke utan ombyggnad kunna bättras;
3:o af bemälde Johan Johansson samt Riksdagsfullmäktige J. P. Sandstedt och
Johannes Johansson från Jönköpings län, hvilka yrkat, att den sätes- och ladugårdar
samt afhyste rå- och rörs-hemman, genom stadgandet i berörde §, nu medgifna befrielse
från deltagande i prestegårds byggande och underhållande måtte upphöra; och
4:o at bemälde Sandstedt och Johannes Johansson, jemte Riksdagsfullmäktige
Nils Jeppsson från Malmöhus län och Olof Johansson från Stockholms län, som ansett,
att, med ändring af 4 § i berörde kapitel, sätes- och ladugårdar samt afhyste rå- och
rörshemman jemväl böra åläggas deltaga i byggnad af tingshus och häradsfängelser; och
har sistnämnde motionär tillika föreslagit, att äfven preste-och klockarebohl må få dylik bvggnadsskyldighet
sig ålagd.
Dessa motioner, jemte hvad vid deras föredragande till remiss blifvit anfördt, hafva
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten gemensamt i öfvervägande tagit;
och få Utskotten härmed utlåtande öfver desamma afgifva.
54 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 21.
Beträffande dervid först frågan om stadgande, att Kyrkoherde skall sjelf bygga och
underhålla prestgårdsbyggnad och församlingarne från allt åliggande härutinnan befrias, få
Utskotten vördsamt erinra, att förslag af enahanda innehåll, som det nu framställda, vid de
fyra nästlörflutna riksdagarne varit väckta, men blifvit af Rikets Ständer ogillade, på tillstyrkande
af Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten, hvilka i sådant afseende
anfört: att Kyrkoherdarnes rättighet att erhålla och församlingarnes skyldighet att
bygga vissa hus å prestegård utan tvifvel varit beräknad och jemväl fortfarande måste betraktas
såsom en till presterskapets aflöning hörande förmån, hvilken äfven från äldre tider
presterskapet tillkommit, samt att något gällande skäl för borttagande af nämnde förmån,
hvilket komme att föranleda minskning af Kyrkoherdarnes inkomster, icke vore för
handen; och då Utskotten till alla delar instämma uti berörda åsigt, kunna Utskotten icke
understödja de i omförmälde afseenden väckte motioner, utan tillstyrka,
alt desamma icke må vinna Rikets Ständers bifall.
Hvad åter angår den yrkade förklaringen öfver 26 kap. 2 § Byggninga-balken, i fråga
om Kyrkoherdarnes och församlingarnes skyldighet att underhålla de hus å Kyrkoherdeboställen,
som af församlingarne byggas; så hafva Utskotten inhemtaf, hurusom olika tilllämpning
af berörde lagstadgande vid dornstolarne egt rum, sålunda, att en del ansett
Kyrkoherdes skyldighet att bättra och underhålla de hus, församlingen till honom färdiga
öfverlemna!, icke böra utsträckas längre än till ersättningsskyldighet, i händelse skada derå
genom hans vållande skett; men att deremot andre, med församlingens befriande, ålagt
Kyrkoherden eller hans rättsinnehafvare, att ansvara för alla mindre bristfälligheter, som
antingen genom tidens åverkan, bristande eftersyn eller andra orsaker tillkommit. Denna
sednare tolkning öfverensstämmer, enligt Utskottens omdöme, med rätta förståndet och
meningen af ifrågavarande lagstadgande, hvilket innehåller: “Dessa hus, och ej flera, äga
socknemän med tak och innanrede! Kyrkoherden färdiga antvarda, och vare han sedan
skyldig, att hålla dem vid magt med egen kostnad. När de af ålder och bruk,
och ej af pr estens vanryckt förfalla; då skola socknemän dem bygga och bättra
på deras kostnad." Det lärer nemligen vara tydligt, att hålla vid magt utmärker ett
vidsträcktare åliggande, än ersättningsskyldighet för förorsakad eller förvållad skada; ty den
sednare måste ju alltid drabba hvar och en, som skada åstadkommit. Ett ytterligare stöd
för den mening, att Kyrkoherde bör bekosta mindre reparationer, lärer ock kunna hemta*
af
Lag- sami Allm. Besvärs- och Ekon.-Ulsk. Betänkande, N:o 21. 25
al 12 § uti Kongl. Resolutionen på allmogens besvär den 1 Augusti 1727, som, jemte
stadgande, att pr esten hör draga försorg, alt husen ej af vanryclct förderfvas, utan
bur hålla dem vid makt på egen bekostnad, innehåller, att då mycken och ansenlig
förbättring derå tarfvas, församlingen skall densamma verkställa.
Utskotten, som i följd häraf finna nödigt, att vidden af Kyrkoherdars skyldighet att
hålla vid magt och församlingarnes att bättra de så kallade laga husen å prestegårdar
varder närmare bestämd, kunna dock icke biträda det af motionärerne framställda förslag
em den förklaring, att socknemännens skyldighet i fråga om husens underhållande ©ch
bättrande icke må vidtaga förr, än husen af ålder och bruk så förfallit, att de icke utan
ombyggnad kunna bätlras, enär, enligt Utskottens omdöme, genom en förklaring af nämnde
innehåll, Kyrkoherdarne komme att åläggas vidsträcktare ansvarighet i omförmäide afseende,
än dem för närvarande tillkommer; men då Utskotten deremot anse de föreskrifter,
sorn, i afseende å byggande och underhållande af Kongl. Maj:t och Kronans till boställen
upplåtna hus, finnas meddelade uti Kongl. Reglementena den 22 Februari 1750, den 11
Januari 1820 och den 11 Juni 1822 lämpliga jemväl i fråga om fördelningen af underhållsskyldigheten
vid den kyrkoherdeboställen å landet tillhörande åbyggnad, som af församlingarne
bestås, få Utskotten härmed vördsamt tillstyrka
Rikets Ständer, alt hos Kongl. Maj:l i underdånighet anhålla:,
ali Kongl. Maj:t täcktes antingen i nåder låta utfärda
ett serskildt reglemente till bestämmande af kyrkoherdars åligganden
i afseende å underhållandet af den del utaf preslegårdars
åbyggnad, sorn af för samlin g arne beslås, öfverensstämmande
med grunderna i ofvan anförda nådiga reglementen,
eller ock meddela den förklaring, alt samma reglementen
böra, i hvad de röra boslällsinnehafvarnes skyldighet alt husen
vårda och underhålla, jemväl å kyrkoherdeboslällen tillämpas.
Vidkommande derefter en del motionärers yrkanden om upphörande af den sätesoch
ladugårdar samt afhyste rå- och rörshemman medgifna befrielse från deltagande i
byggande och underhållande af prestgård, tingshus och häradsfängelse; så hafva Utskotten
inhemtat, att Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten vid sisthållne tvänne
Biii. till R. St. Brot. 1850 §■ 1851. 7 Sami. 2 Afd. 5 Iläft. 4
26 Lag- samt Allin. Besvärs- och Ekon.-Ulsk. Betänkande, N:a 21.
Riksdagar såsom skäl för afstyrkande af då gjorde framställningar af enahanda syftning, som
ofvannämnde, anfört: att då dylika fastigheter genom befrielse från berörde byggnadsskyldighet,
måste anses hafva vnnriit ett ökadt värde, som vid deras förvärfvande otvifvelaktig!
kommit i beräkning, det icke vore med rättvisa förenligt, att derutinnan tillvägabringa en
förändring, som icke utan eganderättens förnärmande kunde verkställas. På dessa skäl, i
hvilka Utskotten inslämma, och då medgifvande af en dylik förändring, lätt skulle föranleda
nya frågor om skyldighet för ifrågavarande fastigheter att äfven deltaga i åtskilliga andra,
hemman i allmänhet åliggande, onera, från hvilka de hittills varit befriade, och hvilka onera
icke skulle kunna dem åläggas utan rubbning af en mängd nu gällande rättsförhållanden,
tillstyrka Utskotten,
ali molionerne i desse delar ej må bifallas.
Hvad slutligen angår yrkandet om upphäfvande af den för preste- och klockarebohl
stadgade befrielse från deltagande i byggande af tingshus och häradsfängelse; så utgör denna
frihet en förmån, som ostridigt ingår i nuvarande boställsinnehafvares lönevilkor och
kommit i beräkning vid dessas bestämmande. Och då nämnde frihet således icke lärer kunna
upphäfvas, med mindre boställsinnehafvarne derför godtgöras på annat sätt, hvilket för församgarne
möjligen kunde blifva mera betungande, än som motsvarade den lindring i byggnadsbesväret,
som komme dem till godo genom nämnde boställshemmans deltagande deruti, få
Utskotten hemställa,
om icke berörde yrkande må lemnäs ulan afseende.
Stockholm den 17 Joni 1851.
t
Reservationer:
af Herr Carleson, E. H., i afseende å andra punkten af Betänkandet,
af Herr Doktor J. Norström, som afgifvit följande yttrande:
”Då Höglofl. Lag- och Ekonomi-Utskotten vid Riksdagen 1844 — 1845 hade att
handlägga samma fråga, som nu förevarit, rörande byggnads- och underhållsskyldigheten vid
Kyrkoherdarnes boställen, stannade Utskotten i alldeles enahanda beslut, som nu blifvit
fattadt. Häremot nödgas jag nu, likasom då, reservera mig, med åberopande af de skäl,
som då af mig anfördes för min öfvertygelse om olämpligheten af den föreslagna åtgärden.
De äro hufvudsakligen följande: Utskotten antaga, att de för byggnad och underhåll af Kro
-
Lag- saint Allm. Besvärs- oeh Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 21. 27
nans lill boställen upplåtne hus, uli Kongl. Reglementena den 22 Februari 1750, den lf
Januari 1820 och den 11 Juni 1822 meddelade föreskrifter äro tillämplige äfven till Kyrkoherdeboslällen
S landet, samt grunda pä denna förutsättning nu förevarande beslut. Härvid
torde man dock icke kunna undgå att mötas af den anmärkningen, att berörde Reglementen,
af hvilka det förstnämnde handlar om ”Landshöfdingeresidens-husens byggnad och
vidmakthållande”, det andra innehåller föreskrifter ”hvarefter de, som bebo Kronans slolt
och hus, hafva att sig rätta”, samt det i tredje rummet åberopade angår ”vården och underhållet
af Kronans till Landtförsvaret anslagne hus och byggnader”, svårligen kunna
bringas till ett sammangjutet helt, för att i denna form tjena lill regel och rättesnöre i afseende
å vården och underhållet af de Ecklesiastike Bostadshusen på landet. Denna svårighet
röjer sig isynnerhet, då man vill försöka sammansmälta de tvänne yngre Reglementena,
sorn genom tillagda liera stadganden och föreskrifter, i betydlig män utvidga vederbörande
boställshafvares underhållsskyldighet, med det äldre Reglementet, hvars stadganden
bära prägeln af en helt annan tidsanda, lika sparsam i föreskrifter, som billig i anspråk. Att
icke eller sådant varit afsigten synes tydligen af 1820 års Reglemente, der det i 11 § heter:
”Hvad sålunda blifvit i nåder stadgadt, kommer icke att lämpas till Landshöfdingeresidenshusens
byggande och underhållande, ulan bör det derom utfärdade serskilde Reglemente
den 22 Februari 1750, så hädanefter, sorn hittills, tjena till underdånig efterrättelse.
" Hvad lagstiftaren här på goda grunder åtskiljt, synes mig Utskotten icke eller hafva
bordt utan tillräckliga skäl förena. De omnämnda tvänne författningarne af yngre härkomst,
äro ingalunda, hvad man möjligen föreställer sig, förklaringar eller tillagg till den
äldre författningen, i hvilken händelse den nu föreslagna arnalgameringsprocessen utan serdeles
betänklighet torde kunna försiggå. De afse tvärtom och behandla olika föremål, och
äro, såsom sig bör, efter de skiljaktiga förhållanden, som häraf föranledas, uppgjorda och
lämpade, hvadan de icke eller hvar för sig och ännu mindre sammantagne kunna anses
rätt tjenlige att sättas i stället för allmänna Lagens stadgande i 26 kap. 2 § ByggningaBalken.
Derjemte synes mig en icke oväsentlig brist vidlåda det föreslagna trefaldiga reglementet.
Intetdera af dessa reglementen upptager nemligen några bestämmelser, rörande
de lill boställen, sådane som Kyrkoherdarnes på landet, hörande flere uthus och byggnader
samt deras underhållande. Härtill är skälet dock lätt att finna, ithy att dylika hus
och byggnader, till det antal, som vid ett pastorsboställe vanligen behöfvas, eller laglikmätig!
byggas, hvarken af Kronan bestås vederbörande boställshafvare, eller ens är dem å
-
28 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 21.
lagiit bygga och underhålla, hvilket också icke eller lärer böra komma i fråga, då dessa reg
lementen
icke angå egentliga boställen, utan endast bostäder med de ”till boningsrummen
hörande uthus", sådana de vanligen finnas vid Kronans nu ifrågakomna publika hus och
byggnader. På dessa skäl kan jag icke för välgrundadt erkänna Utskottens förslag att, såsom
stadga för underhållsskyldigheten vid de Ecklesiastika boställena å landet, antaga förenämnde
frenne reglementen. Detta försök att ställa nämnde boställen under samma stadga
med Landshöfdinge-residenshusen samt kronans slott och hus m. fl, synes hafva lika
litet skäl för sig och derföre lika litet hopp 0111 framgång, som förslaget att sätta dem i
samma, kathegori med Militie-hoställen, såsom man tillförene försökt. Icke eller kan jag
godkänna Utskottens alternativt framställda förslag, att reglemente må, i öfverensstämmelse
med grunderna för merbesagde reglementen, uppgöras och till efterrättelse utfärdas. På
sätt jag redan haft tillfälle ådagalägga, låta dessa icke här tillämpa sig. Ett Prest-boställe
med dess hus och byggnader kan icke, hvarken i anseende till byggnads- eller underhållsskyldighet
i allo uppföras på samma grunder, som ett Landshöfdingeresidens eller ett Kronans
slott och hus. Riktigast är utan tvifvel , att hvarje reglemente lämpas efter da mera
enskilda förhållanden, som för hvarje fall närmast oeh hufvudsakligen böra komma i öfvervägande,
en grundsats, som jemväl torde få anses i viss mån bekräftad af hvad här förekommit,
i det att, ehuru omförmälda kronans hus och byggnader torde synas vara af den beskaffenhet,
att de skulle kunna hänföras till samma kathegori, man ändock funnit nödigt att för serskilda
slag af dem utfärda serskilda reglementen. Pröfvas oundgängligen nödigt att för prestgårdars
byggande och underhåll uppgöra en ny serskild stadga, måste denna följaktligen för ingen del
grundas på andra förhållanden, än som med densamma anses stå i närmaste gemenskap. Det
går, efter mitt förmenande, alldeles icke an, att inympa denna, mera än någon annan, på
främmande stam. En speciel lag, sådan som denna, måste uppvexa från sin egen rot oeh
utveckla sig utur de egendomliga förhållanden, som utgöra dess grund och väsende. Till
dess detta sker, måste jag anse hvad hittils gällande författningar i detta afseende förskrifva
med större och giltigare skäl både kunna och böra bibehållas, än förkastas eller mot fremmande
stadgar och reglementen utbytas; helst som jag är öfvertygad derom, att, der i förevarande
fall anspråken å ömse sidor icke utsträckas öfver den gräns, som billighet och
rättvisa utstaka, det tvistiga lätt låter sig biläggas och sammanjemkas utan lagens mellankomst.
Slutligen och då Utskotten, i detta betänkande, icke fästat afseende på eller gjort
något undantag för de äldre konventioner, som rörande detta ärende blifvit afslutade och
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-ilsk. Betänkande, N:o 21. 29
vederbörligen stadfästade, och i kraft af hvilka överenskommelser församlingarne inom vissa
stift hafva sig ålagd en vidstiäcktare förbindelse i anseende till deras prestgårdars byggande
och underhållande, än som enligt allmän lag anses dem åligga, måste jag tillika härmed
reservera vederbörande presterskaps härvid beroende rätt. Dylika överenskommelser
äro för öfrigt, genom sedermera utfärdade Kongl, förordningar, bekräftade, serdeles genom
Kongl, resolutionen på allmogens besvär den 10 Augusti 1762, som från den vanliga i lag
bestämda byggnadsskyldigheten undantager de landsorter i riket, ”hvarest, efter serskildt ingångne
överenskommelser, församlingarne (ill sitt presterskaps hjelp och understöd all nödig
byggnad vid prestgårdarne sig åtagit.”
af herr doktor Säve, herr doktor A. Nordström, herr prosten Melén, herr kontraktsprosten
Söderberg och herr b klor Söderberg, hvilka instämt uti herr doktor Norströms
reservation.
af herr doktor Björling: ”Emot de sammansatta Utskottens ofvanstående betänkande,
i afseende å de förändringar, sorn blifvit föreslagna vid pastorernas underhållnings-skyldighet
af sina boställen, får jag reservera mig af följande grunder:
Utan har betraktat de föreslagna förändringarne ur tvänne synpunkter, nemligen antingen
såsom lagförklaring eller såsom lagförändring, och i båda fallen anser jag dem ingalunda
kunuä antagas.
De n este af de sammansatta Utskottens ledamöter hafva ansett de föreslagna förändringarne
såsom lagförklaring, men så kan man dock ej anse dem, emedan de ej förklara,
utan helt och hållet förändra lagens mening. Uti Byggninga-balken 26 kap. 2 § slår:
Dessa hus, och ej flera, äga socknemännen med tak och innanrede Kyrkoherden
färdige antvarda, och vare han sedan skyldig att hälla dem vid magt med egen
kostnad- När de af alder och bruk, och ej af prestens vanryckt förfalla, då skola
socknemännen dem bygga och bättra på deras kostnad-, och må virke åpreslbolets
egor tagas, om der tillräcklig skog är. Dessa båda punkter måste naturligtvis
tolkas i sammanhang med hvarandra, så att i deri sednare punkten tydligen bestämmes
huru vidsträckt den underhållsskyldighet är, som i den förra punkten ålägges pastor i afseende
på de laga husen. Denna underhållsskyldighet bestämmes nu så, att pastor skall
vidmagthålla det, som genom hans vanvårdnad förfallit, då åter det, som genom ålder och
bruk blifvit färstördt, tillhör församlingen att bygga och bättra. Att föreslå en lagförklaring,
som skulle bibehålla lagparagrafens mening och dock tillika bestämma hvilka delar af
30 Lag-samt Allni. Besvärs- oell Ekon.-Ut sk. Betänkande, N:o 21.
de laga husen och inredningen församlingen, och hvilka pastor, skall underhålla, är, efter
mitt förmenande, att föreslå något overkställbar och orimligt, enär sådana bestämmelser
ej i förväg kunna genom någon förklaring göras, utan det endast är möjligt för domare
eller synemän att vid hvarje serskildt tillfälle, efter skedd undersökning, stadga hvad som
blifvit genom pastors vanvårdnad förstördt och hvad genom ålder^och bruk förfallit. Den
åberopade lagparagrafen innehåller eller antyder nemligen ingalunda, att vissa delar af de
laga husen och deras inredning skola underhållas af pastor och vissa af församlingen, utan
den låter helt och hållet bero på den af synemännen anställda serskilda undersökningen,
hvilka dessa delar blifva; och denna undersökning måste på olika pastors-bosfällen utfalla
helt olika, så att de delar, hvilka synen på ena stället tilldömer pastor att bättra, emedan
de blifvit genom hans vanvårdnad förstörda, samma delar kan synen på ett annat ställe
tilldöma församlingen att bättra, emedan de af ålder och bruk förfallit. Jag är derföre
fullt öfvertygad om att hvarje lagförklaring, som i förväg bestämmer att vissa delar af de
laga husen och deras inredning skola bättras af pastor och vissa af församlingen, strider
emot lagens mening och derföre innebär en lagförändring och ej är någon verklig förklaring;
och detta är för mig så tydligt, att jag ej kan tro, att någon på fullt allvar kari påstå
motsatsen, utan att ett sådant påstående endast sker för att under lagförklaringens namn
lättare genomdrifva en lagförändring i detta hänseende. Tillämpningen af det här ofvan
sagda på sjelfva innehållet af betänkandets förslag är af sig sjelf tydlig, och behöfver derföre
ej här vidlyftigare utföras; utan vill jag i detta hänseende blott nämna, att, enligt
betänkandet, golf, dörrar, panelningar, trösklar, trappsteg m. m. skola af pastor ovilkorligen
underhållas (se Ron. Nådiga Bref af den 11 Januari 1820 och den 11 Juni 1822),
då den förr omnämnda lagparagrafen dock uttryckligen säger, att hela inredningen,
hvartill ock de nyss uppräknade delarne måste höra, skall underhållas af församlingen, om
den af ålder och bruk förfaller, men af pastor endast under det vilkor, att han genom
oaktsamhet och vanvårdnad låtit den förfalla.
Utskotten hafva sökt en grund för den i betänkandet förordade lagförklaringen deruti,
att någon gång tillämpning af lagen skett enligt denna förklaring, men denna grund kan
på intet sätt gillas, enär en sådan tillämpning dels kan tänkas hafva skett emot lagen, dels
ock ej här kan af Utskotten med klarhet bedömas.
Hvad åter beträffar det skäl, Utskotten hemtat från lagens uttryck vidmakthålla,
nemligen att della ord skulle utmärka ett vidsträcktare åliggande än ersättnings
-
Lag- samt Allin. Besvärs- och Ekon.-Ilsk. Betänkande, N:o 21. 31
skyldighet för förorsakad eller förvållad skada, ty den sednare mäste ju alltid
drabba hvar och en, som skada åstadkommit, så bör man härvid märka, att här ej
blott är fråga örn den skada, sorn genom åverkan åstadkornmes, utan äfven om all den
skada, som åstadkommes genom uraktlåtandet al nödig vård om husen eller genom försummad
tillsyn å brister, som äfven åider och bruk tillskynda. Då nu pastor ej rätt utöfvar
denna tillsyn, så bör han bota all skada, som derigenom uppkommit, och ett sådant
botande kan tvifvelsutan få namn af vidmakthållande.
Några af Utskottens ledamöter hafva dock ansett, att Utskottens förslag innebär en lagförändring
och yrkat Ständernes bilall till en sådan. Att genom denna lagförändring en del
af presternes, från äldre tider dem tillförsäkrade, löneförmåner går förlorad, är väl af sig
sjelf tydligt. Pastorerne erhålla nemligen genom denna lagförändring en ökad underhållsskyldighet,
enär de af ålder endast vidmakthållit dm i lag stadgade inredningen af de laga
husen, såvida densamma genom deras egen vanskötsel förfallit, men nu, enligt den föreslagna
lagförändringen, måste äfven utan detta vilkor vidmakthålla en del af denna inredning.
Något gällande skäl för borttagandet eller minskandet af den förmån pastorerne af
ålder haft, i afseende på underhållet af sina boställshus, och således för indragning af några
dem beviljade löneförmåner, lärer dock ej vara för handen, enär pastorslönerne i allmänhet
ingalunda äro så stora, att denna minskning kan ske utan stor olägenhet för boslällsinnehafvarne.
Då saken förhåller sig sålunda, så kunna väl ej de vid riksdagen närvarande
ledamöterue af prestesfåndet, hvarken å egna och än mindre å hemmavarande
ståndsbröders vägnar, bifalla betänkandet, hvarigenom det, såsom rörande en privilegii-fråga,
mäste förfalla. Det synes mig derföre ändamålslöst att afsända till stånden ett betänkande,
sorn icke kan röna framgång; bättre hade det då varit, att vid de paragrafer i lagen,
sorn handla om syner å pastorsboställe^ ett stadgande intagits, som skärpt synerättens
skyldighet att efterse om något genom pastors vanskötsel förfallit och noga upptaga detta
på pastors räkning, hvarigenom måhända i flera fall den lättnad kunnat beredas församlingarne,
som af motionärerne blifvit afsedd.
Häruti instämde herr doktor Norström, Isak.
af herr prosten Melander, heri prosten Eurén och herr prosten Lagergren, herr
Engzell och herr Ek, hvilka instämt uti herr doktor Hjörlings reservation.
STOCKHOLM. Östluwd & Berling, 1851.
• Isy- sam! Allm. Bisvars- och Ekon,-Utskottens Utlåtande, A:a 22.
1
,TN:o 22.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 16 Äng. 1851, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning a( återrcmiss af Utskottens Betänkande
J\:o 14, rörande väckta motioner
om ändringar i Kongl. Förordningen den 19
December 1827, angående grunderna och vilkoren
för hemmansklyfning, samt afsöndring
af jord och andra lägenheter från hemman.
Uti berörde betänkande hafva Utskotten meddelat utlåtande, i forsta punkten,
öfver en af riksdagsfullmäktigen Tobias Lind från Götheborgs och Bohus län väckt
motion om förändring af nu gällande bestämmelser, angående besutenhet; i andra
punkten öfver af herr kontraktsprosten Forssell, bcmälde Lind och riksdagsfullmäktigen
Erik Eriksson från Gefleborgs län väckta motioner, åsyftande tillåtelse till afsöndrande
från hemman af jord lill mindre vidd, än nu gällande stadgande medgifver,
samt i tredje punkten öfver ett af herr kontraktsprosten Forssell framställdt förslag
till förändring af stadgandet derom, huru förfaras bör vid intecknande af sådan
Bits. lill R. St. Erot. iSSO f tSSi. T Suml., 2 Aid., 6 Höft. 1
2 samt Allm. Besvärs- ocÄ Ekon.-Ulskottens Utlåtande, Keo> 22.
afhandling, hvarigenom jord blifvit på viss tid från hemman afsöndrad; hvilka samtlige
förslag blifvit af Utskotten afstyrkte; och hafva, enligt till Utskotten ankomne
protokollsutdrag af den 17 nästlidne Maj, Böglofl. Ridderskapet och Adeln bifallit
betänkandet i dess helhet; Högv. Preste-ståndet bifallit första punkten och för ytterligare
behandling tili Utskotten återremitterat andra och tiedje punkterne; VällofL
Borgare-ståndet återremitterat betänkandet i dess helhet samt Ilederv. Bonde-ståndet
bifallit första och tredje punkterne och återremitterat andra punkten.
Då således Utskottens utlåtande blifvit i första punkten af tre Riks-stånd
samt i tredje punkten af två Stånd bifallna, och, i följd deraf, de uti nämnde punkter
omförmälda,, af Utskotten afstyrkta, förslag äro, jemlikt 75 § Riksdags-ordningen,
det förstnämnda af Rikets Ständer afslaget och det sednare förfallet, kunna återremisserne
i dessa delar från Preste- och Borgare-stånden icke till någon vidare åtgärd
af Utskotten föranleda, hvilket Utskotten skolat härmed hos sistbemälde tvänne
Riks-stånd vördsamt tillkännagifva; hvaremot, i fråga om de motioner, öfver hvilka
Utskotten meddelat utlåtande i betänkandets andra punkt, hvilken blifvit af såväl
sistnämnde tvänne Riks-stånd, som jemväl Bonde-ståndet återremitterad,. Utskotten
nu gå att afgifva vidare yttrande.
De skäl, Utskotten anfört till stöd för sitt afstyrkande af tillåtelse till afsöndring
från hemman af jordlägenheter af mindre vidd,, än sorn enligt nu gällande
stadgande får upplåtas, voro hufvudsakligen: att, enligt Utskottens åsigt, en vidsträcktare
rättighet till jordafsöndring, än den nu medgifna, skulle förleda till bosättningar
å jordstycken,, deraf ringa eller ingen afkastning vore att påräkna;: att sålunda
bosatte personer, saknande andre utvägar till bergning än den,, de genom tillfällig
arbetsförtjenst kunde sig bereda, skulle, när denna utväg af en eller annan anledning
upphörde, komma att falla fattigförsörjningen till last, och att derföre en
från hemman afsöndrad lägenhet, i allmänhet och der icke, såsom i närheten af städer,
tillfälle till arbetsförtjenst alltid kunde vara att med säkeihet påräkna,, borde innehålla
den vidd och godhet, att dess afkastning måtte kunna: åtminstone i hufvudsaklig
mån bidraga tilL innehäfvarens och hans hushålls bergning och utkomst;:hvarförutan
Utskotten fästat uppmärksamhet derpå, dels att värdet af odlingsbar, men
ouppodlad jord i största delen af riket vore så lågt, att äfven den mindre bemedlade
icke vqre utestängd från möjligheten att, förvärfva sig en jordlägenhet af så stor
lag- sami Allm. Besvärs- och Ikon.-Vtskotlens Utlåtande, 2V»J$22. 3
"viddj att den, enligt nu gällande föreskrifter, finge från hemman afsöndras, dels ock
att den tid oell den arbetskraft, som å uppodlingen och skötseln af mindre jordlä—
lägenheter användas, vore så betydlige, att dylika lägenheters hela afkastning sällan,
om någonsin, skulle förslå att desamma ersätta.
Under granskning af de yttranden, sora vid föredragning af ifrågavarande
betänkande blifvit afgifne hos de respektive Riksstånd, hvilka denna fråga till Utskotten
återremitterat, hafva Utskotten inhemtat, att de fleste talare i ett eller flere
afseenden instämt uti någondera af de reservationer, hvilka emot förevarande
punkt af betänkandet blifvit afgifne utaf herr doktor Björling, herr doktor A. Nordström,
herr Sundblad och riksdagsfu 11 mäktigen Ola Månsson från Christianstads län;
Och då det hufvudsakligaste af hvad inom riksstånden blifvit anfördt emot Utskottens
afstyrkande af tillåtelse till jordafsöndring i vidsträcktare måtto, än nu gällande
stadganden medgifva, blifvit grundadt på enahanda skäl, sorn uti berörde reservationer
äro framställde, gå Utskotten nu att för nämnde reservationers innehåll
kortligen redogöra.
Samtlige ofvanbemälde reservanter hafva utgått från den åsigt, att åt den
tjenande och arbetande klassen ä landet borde beredas tillfällen att lättare än nu kan
ske, förskaffa sig egna bostäder, så att äfven mindre bemedlade personer af denna
klass må kunna försätta sig uti en af husbönders och jordegares godtycke oberoende
ställning, och såmedelst säkrare åt sig och de sina förvärfva nödig utkomst.
Såsom egare af ett eget hem och genom afkastningen af en, om ock ringa, jordlägenhet,
tryggad mot behofvet i fråga om de mest oundgängliga lifsförnödenhcter,
kunde arbetaren å sitt arbetsbiträde åt andra, hvilket i allt fall förblefve hans hufvudsakliga
försörjningsmedel, sätta ett pris, som gjorde det för honom möjligt, att
för framtida behof afsätta någon del af sin arbetsförtjenst, hvarigenom han icke allenast
undginge att på sin ålderdom falla fattigvården till last, utan ock kunde
småningom utvidga sin jordlott, och åt sina afkomlingar efterlemna en bostad, vid
hvilken de voro fästade genom familjekärlekens band. Den befolkning, som under
sådana förhållanden skulle inom nämnde klass framalstras, kommc att i sedligt afseende
stå långt framför stattorparen och backstugusittaren; den skulle, fifvad af
känslan för sjelfständighet och frihet, och genom familjebanden fästad vid fädernejorden,
af omsorgen om sin egen fördel ledas till nitälskan för den lagliga ordula
-
f? 4 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottens Utlåtande, N:o 22.
gens upprätthållande. Men det belopp, som erfordrades till förvärfvande af någon
längre tids besittningsrätt till fyra tunnland odlingsbar mark, den minsta jordvidd,
som, enligt nu gällande stadgande, finge, utom i närheten af städerne, från hemman
afsöndras, jemte kostnaden för lägenhetens bebyggande,, förmådde likväl icke
tjenaren eller daglönaren att sig förskaffa, och han vöre således utestängd från all
utsigt att kunna förvärfva ett eget hem samt derigenom beröfvad det hopp, sorn
skulle stärka hans håg att genom arbete höja sig från sin osäkra och beroende
ställning i samhället; hvaremot det vore för en ordentlig arbetare möjligt, att genom
besparingar å lön eller arbetsförtjenst linder sin kraftfullare ålder bereda sig medel
till förvärfvande af besittningsrätt till ett halft, ett eller två tunnland och af dertill
nödig byggnad; och äfven afkastningen af en så ringa jord vidd kunde lemna honom
något bidrag till hans uppehälle. Tillåtelsen att på viss tid, af högst femtio
år, från hemman afsöndra dylika mindre jordlägenheter och deraf följande rättighet
för innehafvaren af sådan lägenhet att, under den betingade tiden förblifva i orubbad
besittning af densamma, skulle derföre, derigenom att den åt den arbetande
klassen beredde lättare tillfälle att genom sparsamhet, ordentlighet och omtanka
förvärfva sig en mera sjelfständig och oberoende ställning, icke allenast bidraga
till förädlande af denna samhällsklass, utan ook motverka de betänkliga följder, sorn
vore att befara deraf, att en mängd arbetare lockades att såsom statdrängar och stattorpare
bosafa sig och ingå giftermål, utan annan utsigt' för sin framtid än den, att
omsider, uär krafterne aftagit, med hustru och barn falla fattigvården till last.
Härförutan har blifvit anmärkt, att för den ordentlige arbetaren tillfälle
till arbetsförtjenst icke kunde komma att saknas, enär hans arbetskraft fortfarande
komme att blifva behöflig för jordegaren, hvilken, då arbetaren vore med egen bostad
försedd, b!ef\ ee befriad från nödvändigheten att i sitt hus underhålla flere arbetare,
än han alia tider af året kunde sysselsätta, och arbetaren, vid de lillhallen,
då hans arbetsbiträde icke anlitades, kunde såsom binäring idiKa handtverk elith';
slöjd, dertill, genom nu gällande näringsförfattningar, rättighet vore hvar och en medgifven;
att, för belodraade af det ändamål, sorn genom ojaföimäkle föifattningar
åsyftades, det vore nödigt att åt de personer, som å landet idkade handel, handtverk,
slöjder eller någon annan till jordbruket icke hörande handtering, lemnades
rättighet att förvärfva mindre jordlägenheter för alt derå uppföra egra bostäder.;
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon,-Utskottens Utlåtande, A':a 22. *
att, enligt hvad erfarenheten i de fleste landsorter ådagalagt, nu gällande inskränkande
föreskrifter i fråga om jordafsöndringar icke kunnat efterlefva», utan att, för
beredande af bostäder åt mindre bemedlade personer, från hemman blifvit afsöndrade
en stor mängd lägenheter, hvilka på långt när icke uppgingo till den mins'a till
afsöndring tillåtna jordvidd; att de fleste innehafvare af dylika lägenheter, framför
andra legda arbetare, utmärk<e sig genom arbetsflit, ordning och sparsamhet, samt
genom arbetsförtjenst förvärfvade hvad, utöfver lägenheternes afkastning, till deras
och deras hushålls uppehälle erfordrades; roen att de likväl, enär de icke vore af
lagen skyddade i besitlni-gen af de lägenheter, som af dem innehades, berodde af
jordegarens godtycke och voro utsatte för den våda att kunna drifvas från sina hem
och såmedelst störtas i förderfvet.
Dessa äro de hufvudsakligaste af de skäl, som blifvit anförda lill stöd för
yrkandet om rättighet att på viss tid från hemman afsöndra jord af mindre vidd,
än den minsta nu-.till afsöndring medgifna; och hafva de fleste bland de talare, som
i ämnet sig yttrat, instämt uti den, af herr doktor Björling och rilisdagsfullmäkt igen
O/u Mänsson anförda, åsigt, att ett tunnland duglig mark borde för hela riket bestämmas
såsom den minsta jordvidd, hvilken, utom i närheten af städerne, linge på
viss tid fran heraman afsöndras; hvarjemte åtskillige talare förenat sig med herr doktor
Nordström och några få med herr Sundblad, hvilka yrkat, den förstnämnde, att icke
mindre än två tunnland måtte få afsöndras, och den sednare, att ett halft tunnland
måtte antagas såsom den minsta öfverallt i riket till afsöndring tillåtna jo dvidd.
Hvad sålunda förekommit hafva Utskotten i öfvervägande tagit; och enär
Utskotten inhämtat, att det, jemväl vid flere föregående Riksdagar, framställda yrkandet
om utvidgande af rättigheten till afsöndring af jord från hemman, nu vunnit
ett öfvervägande understöd inom de frenns> Kiks-s'ånd, hvilka frågan härom till Utskotten
återremitterat, samt att öfvertygelse!! om behofvet och. nyttan af en i så
måtto mera vidsträckt afsöndringsrätt, att lägenheter af mindie vidd, än den nu till
afsöndring tillåtna, och till minst ett tunnland, må på viss tid få från’ hemman
upplåtas, delas af de fleste ledamöter inom bemälde Riks-stånd, anse Utskottenjsig
icke böra, i strid mot den åsigt Irenne stånd, genom betänkandets återremitterande,
tillkännagifva, vidhålla den af Utskotten förut yttrade mening, i enlighet hvarmed
15 Bag- tamt Allm. Besvärs- och ETcon.-Utskottens Utlåtande, Ko 22.
Utskotten afstyrkt vidare utsträckning af den nu medgifna tillåtelse till afsöndring
af jord från hemman; och få Utskotten, i öfverensstämmelse med pluralitetens inom
Riks-ståuden yrkande, nu föreslå, att ett tunnland mätte bestämmas såsom den minsta
vidd, en jordlägenhet skall, utom i närheten af städerne, innehålla, för att få på
viss tid från hemman upplåtas.
I följd häraf tillstyrker Utskottet vördsam§igen,
att Rikets Ständer malte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes låta utfärda en författning, hvarigenom 2 kap.
3 $ i Kongl, förordningen om grunderne och vilk or en för hemmansklyfning
och afsöndring af jord eller andra lägenheter från hemman,
jemförd med Kongl, kungörelsen den 14 November 1829, erhåller följande
förändrade lydelse;
“Lägenhet, som från hemman af söndras, efter hvad i 1 § tillåtet
är, skall, der upplåtelsen sker för alltid under full eganderält, innehålla,
i Gefleborgs, Wester-norrlands, Jemtlands, Westerbottens och
norrbottens län minst sex, samt i öfrige delar af Riket minst fyra
tunnland duglig jord. Sker upplåtelse till besittning på viss tid, må
minst ett tunnland, men från hemman beläget inom en mil från Stockholm
och Götheborg samt städerna af första och andra klassen, och
inom en half mil från öfrige städer samt köpingar, allt från städernas
eller köpingarnes staket räknadt, minst ett halft tunnland sådan jord
kunna afsöndras. Lägenheten skall till sinu gränsor noga bestämmas
i en enda formlig, till afhägnad beqväm samt från hemmanets egen
åbyggnad afskild lott; och må odalåker eller äng icke dertill användas.
Stockholm den 14 Augusti 1851.
Lag; sami- Alfin. Besvärs- och Ekon.-Utskollens Utlåtande, N:o 22.
7
Reservationen
af herr grefve Sparre, Eril:: “Om jag också, lika med majoriteten inom Utsk©?-  ifen, skulle ansett mig af de tre ståndens beslut om återremiss af Utskottets förut
meddelade utlåtande förpliktad att tillstyrka någon utsträckning af den i 2 kap. 3 §
af Kongl, förordningen den 19 December 1827 medgifna rätt, att från hemman afsöndra
jord eller lägenhet på innehafvarens lifstid eller på viss tid;'så hade jag likväl
icke ansett denna utsträckning böra ske på det sätt,. Utskotten nu föreslagit.
Vid bedömandet af frågan, huru och på hvad sätt sådana afsöndringar må cga rum,
anser jag nemligen, bland annat, böra tagas i betraktande: lokala förhållanden i den
ort, hvarom fråga kan bli, arbetstillfällen m. m., som kan föranleda till visshet eller
åtminstone sannolikhet, att innehafvaren må kunna, utan någons betungande, taga
sig fram. Det är en allmänt och länge erkänd sanning, att i ett land,, med den utsträckning,
som Sverige, den ekonomiska lagstiftningen måtte- modifieras med afseende
på olika förhållanden i olika provinser, och i nu förevarande fråga har denna
sanning redan vunnit gehör, i det att, genom ofvanåberopade §, olika jordrymd för
afsöndringar blifvit bestämd såsom minimum för olika provinser.. Mig synes, att
lagstiftaren, vid fråga om förändring af denna §, icke bordt lemna exemplet utan
efterföljd. Ar 1839 afläts af en dertill förordnad kommitté underdånigt betänkande,,
angående hemmansklyfning och afsöndring af jord eller andra lägenheter från hemman,
utvisande i dervid fogade tablåer, i hvilka provinser jordafsöndringar skett
i större mängd, huruvida de ansetts skadlige eller icke m. m. Förhållandet visar
sig dervid ganska olika, i olika län; och med afseende derå anser jäg förändringen
böra ske. Jag anser således Utskottet hafva bordt inskränka sitt tillstyrkande till att
Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl: Maj:t anhålla,
alt Kongl. Majit ville, efter pröfning af förhållandena i olika landsorter,
besluta den förändring i sednare morn. af' 3 § i 2 kap. af
Kong), förordningen den 19 December 1827, att beloppet af den i berörde
morn. bestämda jordrymd för sådan lägenhet, som för issehaf—
•*
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon -Ulskoften* Betänkande, 'K:o 23.
varcns lifstid eller på viss tid afsöndra», måtte nedsättas till livad
som, med afseende å sig företeende olika förhållanden, må finnas
tjenlig!44.
af herr friherre Rehbinder, F. II'., herr Liljencrona, herr von Hartmansdorff,
E. A., herr doktor Norström, J., herr professoren Carlson, herr lektor Söderberg,
herr Eli, herr tollén, herr Kjöllerström samt riksdagsfullmäktige Per Bengtsson från
Calmar län, Erik Carlsson och Olof Johansson från Stockholms län, A. IV. Uhr
från Örebro län, Lars Magnus Knutsson och Magnus Månsson från Östergöthlands
län, Petter Claesson från Elfsborgs län och Gabriel Andersson från Elfsborgs fäa,
hvilka samtlige instämt uti herr grefve Sparres reservation.
Sedan, genom Kongl. Maj:ts nådiga förordning den 5 Mars 1831, stadgadt
blifvit, att auktion på landet skulle slutas, under tiden från den 15 Mars till den 15
Oktober kl. 9, och under öfriga delen af året kl. 7 på aftonen; samt berörde föreskrift
blifvit, genom Kongl, förordningen den 22 Sept. 1848, sålunda ändrad, att auk
-
Ank. till Exp-Utsk. den 16 Aug. 1851, kl. 2 «. sr.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring
af stadgandena rörande tiden, då auktion a
landet bör vara slutad.
tion
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottens Betänkande, Wto 2S. 9
tion finge hållas intill kl 9 på aftonen jemväl under den första hälften af Mars månad;
så har riksdagsfullmäktigen A. IV. Svartling från Östergöthland, uti en inom
hedervärda Bonde-ståndet väckt motion, vrkat den förändring af ifrågavarande bestämmelser,
att auktion å landet finge fortsättas till kl. 10 på aftonen under hvad
tid af året, som helst. Varande, till stöd för denna framställning åberopadt: att klagan
öfver de förluster, som, genom den nuvarande inskränkningen i tiden för auktioners
fortsättande, allmogen tillskyndades, från alla landsorter förspordes och att berörde
inskränkning, om ock måhända behöflig för 20 år sedan, eller då den först
uppkom, numera icke vore erforderlig, sedan, genom upplysningens allmännare spridande,
oordningar vid marknader och auktioner börjat höra till sällsyntheterne, samt
oseden att öfverlasta sig med spirituosa bland allmogen att anses vara med skam
förenad.
Sedan Lag-utskottet, till hvilket förenämnde] motion blifvit remitterad, för
behandling deraf med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet sammanträdt, så
hafva Utskotten tagit samma motion i öfvervägande; och få Utskotten upplysa, att
enahanda utsträckning af tiden för auktioners hållande på landet, som motionären
nu föreslagit, äfven vid sednaste riksmöte blifvit yrkad, och att, i anledning deraf,
samt enär ett stort antal auktioner förrättas i början af Mars månad, den genom
Kongl, förordningen den 22 Sept. 1848 beviljade förändring blifvit tillstyrkt, men att
ytterligare förlängning af tiden för auktioners; hållande icke ansetts vara med ord-*
ningens bibehållande vid dylike förrättningar förenlig.
Enär Utskotten dela denna åsigt samt emedan den med det uti ifrågavarande
afseende nu gällande stadgande förenade olägenhet, som motionären synes
hafva velat antyda, eller att auktioner understundom måste afbrytas, hvilka kunuat
på dagen afslutas. om dermed fått fortsättas til! den af honom nu föreslagne tid,
jemväl kan uppkomma om en sednare timma för dylike förrättningars afslutande bestämmes,
finna Utskotten sig böra tillstyrka.
ntt förevarande motion mätte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 14 Augusti 1851.
O
Hl/l. lill R. SL fröt. IS5U $ IS51. 1 Sami., 2 Afä., 6 Loft.
AO
Lm- sami Allm. Besvärs- eah Ekon.-Utskottem Betänkande, fl:* 23.
Reservationers
af riksdagsfullmäktigeni Ola Matisson från Christianstads län: “Jäg reserven
rar mig mot detta betänkande,, emedan jag anser förbudet att fortsätta auktion å
landet längre, än till vissa timmar på aftonen, vara öfverflödigt. — Den kontroll emot
oordningar, som åsyftas med detta förbud, , kan så mycket mindre vara lampet?*
som oväsendet, i fall något sådant kommer i fråga, först efter auktionens slut
inträffar. Intill dess har allmänheten tillräcklig sysselsättning i spekulation på de
varor, som till salu utbjudas, äfvensom fösrrättningsmannen under auktionen vakar
öfver ordning och skick. När nu dertill kommer, att ju längre auktionen varar in
på aftonen, ju mindre folk stadnar till dess den aflyses; så tror jag att förbudet
snarare motverkar, än betryggar ordningen. Jag får, med anledning deraf, tillkännagifva,
att jag delar motionärens åsigter i denna de!.“
af riksdagsfullmäktigen Olof Johansson från Stockholms län, sorn instämt
uti i Ola Månssons reservation.
STOCKHOLM, f. d. Schultze’» Boktryckeri, 1851;
§
Lag- samt Allm. Besvärs- och Eicon.-ilsk. Betänkande. N:o 24. \
\:o 58*#.
Arik. till Exp.-Utsk. d. 16 Augusti 1851, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändring
i nu gällande stadgatiden, angående flyttningstid för tjenstefolk.
Från Hedervärda Bondeståndet hafva Utskotten fått till behandling emottaga framställningar
dels af Riksdagsfullmäktigen Carl Olsson från Södermanlands län, som, under förmälan,
att den för tjenstehjon å landet föreskrifna flyttningstid, eller den 24 Oktober, vore
olämplig, hemställt, att terminen för flyttningen i stället måtte bestämmas till den 24 Juni;
till stöd för hvilken framställning blifvit anfördt, dels att det vore af vigt att tjenstefolket,
som alltid vore flitigast och villigast i början, finge begynna med de vigtigaste landtmannagöromålen
under slottern och skörden; dels ock att bättre vård om foderförrådet vore att
förvänta, derest samma tjenstehjon som deltagit i dess inbergande finge uppstilla det, då
ej, såsom nu ofta inträffade, tjenstehjon före sfflyttningen om hösten misshushållade med
fodret; dels ock af Riksdagsfullmäktigen Jöns Mänsson från Malmöhus län, som, under
åberopande af bland annat de olägenheter som flyttningen arn hösten medförde, derigenom,
att den fri-vecka, som tjenstehjonen åtnjöto, verkade afbrott i de vigtiga landtmanna-göro
1
mål,
hvilka den tiden borde förrättas, samt att flyttningen, då mera äo under annan årstid,
försvårades genom elakt väglag, föreslagit, att tiden för tjenslehjons flyttning på landet,
måtte blifva förändrad /rån den 24 Oktober till den 21 Mars.
Vid den öfverläggning, som, i anledning af dessa motioner, inom det Hedervärda Ståndet
egt rum, hafva de flesta Ledamöter, hvilka i frågan sig yttrat, ogillat motionerne, samt,
såsom skäl emot den sålunda föreslagna förändringpn, hufvudsakligen anmärkt, att då man
Bih.
till R. St. Prot. 1850 $ 1851. 7 Sami. 2 Afd. 7 Höft.
t Lag-samt Allm. Hescärs- och Ekon.-l t sk. Betänkande, N:o 24
als- och skattskrifningarne hölios i November och December månader, det skulle inträffa,
orri tjenstehjonen^ flyttningstid ändrades, att desse skulle vara i tjenst en längre tid, innan
de blefve hos den nya husbonden mantalsskrifne; att för vissa orter, der sjöfart eller fiske
idkades, flyttningen i Juni månad vore oläglig; att de tjenstehjon, som skötte kreatur, med
lika stor svårighet kunde undvaras under en vecka i Mars, som i Oktober månad; och
hafva flera Ledamöter af det Hedervärda Ståndet tillagt, att någon lämpligare tid för tjenstehjonsflyttiiingen,
än den nuvarande, icke kunde bestämmas.
Den Iråga Utskotten sålunda fått sig förelagd till bedömande, har under flera föregående
riksmöten, och jemväl vid det sisiförflutna, förevarit, dervid flyttningstiden varit
föreslagen till åtskilliga från hvarandra mer eller mindre aflägsna tidpunkter; men hafva
Lag- och Ekonomi-Utskotten vid alla dessa tillfallen afstyrkt bifall till hvad sålunda blifvit
föreslaget.
Såsom skäl för ett sådant afstyrkande, vid sistlidne riksdag, hafva dåvarande Utskott
anfört: “att den missbelåtenhet, sorn öfver nuvarande flyttnings-termin för tjenstehjon blifvit
yttrad, innebure bevis på omöjligheten att tillfredsställa hvarje skälig önskan i detta
hänseende; att det torde vara betänkligt att söka afhjelpa de partiella olägenheterna af en
allmän bestämning härom, genom antagande af serskilde flyttningstider för olika orter inom
riket, helst sådant skulle minska utvägarne till näringsfång för den arbetande klassen samt
hindra spridandet af insigter i landtmauna-yrken från en ort till en annan ; saint att förändring,
i den nu gällande allmänna bestämmelsen, för vissa landsorter komme alt medföra
betydande olägenheter.
Dessa skäl finna Utskotten välgrundade; och få Utskotten derföre, med åberopande af
samma skäl, vördsamt tillstyrka :
att ofvanberörde, af Riksdagsfullmäktige Carl Olsson ock
Jöns Månsson väckta, motioner, icke må ‘till någon åtgärd
föranleda.
Stockholm den 14 Augusti 1851.
Lag- sami Allm. Besvärs- och Ekon.-Ulsk. Betänkande, N:o 25. &
$:o 25. ,
Alik. till Exp.-Utsk. d. 16 Augusti 1851, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af täckt motion om laga vitsord
ät Lunds Landsbok.
Hös Högvördige Prestestår.det har Proslpn Qviding framställt ett lill Utskottens behandling
öfverlemnadt förslag derom, att, sedan genom den af Kongl. Majit i nåder anbefallda
och verkställda undersökning i Köpenhamns arkiver, åtskilliga upplysningar vunnits,
hvarigenom den,.enligt Konung Fredrik den 2:dres påbud af den 11 Augusti 1569, upprättade
Landsbok öfver församlingarnes kyrkogods och egendom i Lunds stift och Halland,
erhållit mera tillförlitlighet än tillförene, Rikets Ständer mätte uti underdånig skrifvelse
hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t läcktes uti nådig kungörelse
förklara, att nämnde Landsbok eger laga vitsord.
Men innan detta ärende förekommit till afgörande hos Utskotten, har motionären, uti
en till Utskotten öfverlerrmad skrift, förklarat, att han, efter vunne upplysningar om det
vitsord som, uti serskilde rättegångar under sednare tider, blifvit Landsboken tillagdt, funnit
sig sakna skäl att fullfölja sitt ofvanberörde vrkande.
Vid detta förhållande, och då dessutom Kongl. Majits resolution uppå Ridderskapet
och Adelns allmänna besvär af den 8 Juni 1739 i 20 mom. innehåller: ”angående förbud
lill domstolarne i Skåne, att ej grunda sina domar på en der i landet befintlig
sä kallad Paltebok; så emedan samma bok förnimmes vara en för uråldriga
lider upprättad samling, angående åtskilliga gods och deras ägor, hvilka
isynnerhet tillhört det andliga ståndet i Skåne, samt alt den vid visse tillfällen
blifvit till efterföljd lagen, och derföre uti gamla dolcumenter åberopad; ty håller
Kongl. Majit betänkligt denna bok ali annullera, och uti ägo tvister vitsord
betaga, utan böra vederbörande domare noga pröfva, huruvida någon pålitlig
efterrättelse uti hvart förekommande serskildt mål af meranämnde bok kan höfvas,
samt det, som deruti an föres, med audre skäl befästas, och den således icke
allena för fullt domskäl gälla måhvilket stadgande anvisar, hurusom det tillkommet
4 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-ilsk. Betänkande, N:o 26.
lagskipningen att vid hvarje serskildt förekommande fall pröfva hvad vitsord Landsboken
må tillerkännas, likasom det i allmänhet tillkommer lagskipningen att pröfva åberopade
handlingars bevisande kraft; få Utskotten vördsamt tillstyrka,
alt Prosten Qvidings ofvanberörde förslag icke må lill någon
åtgärd föranleda.
Stockholm den 14 Augusti 1851.
i\:o
Ank. till Exp.-Utsk. d. 16 Augusti 1851, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckte motioner, angående dels
bestämmande af ersättning åt Nämndemän och Fjerdingsman
för biträde vid åls hillig e extra förrättningar, dels ock
förhöjning i de, såsom traktamente, åt dem i nu gällande
Expeditions-taxa och Rese-reglemente bestämde belopp.
Uti berörde, till Lag-Utskottet remitterade motioner, hvilka inom Hedervärda Bondestånd
det blfvit väckte af Riksdagsfullmäktige Jacob Lindberg från Gottland, Per Pålsson
från Skane, Lars Mallsson från Upsala län och Eric Ericsson från Westerås län, hafva
följande yrkanden blifvit framställde:
l:o att, då nämndeman kallas till urtima ting, hvarest ransakas rörande begånget brott,
han derför må åtnjuta skjuts-ersättning och dagtraktamente;
2.'o att enahanda förmåner må varda tillagde hvarje såväl nämndeman som fjerdingsm
man för biträde vid syner å allmänna lands- och härads-vägar;
3:o att till undvikande af den olikhet, som nu förefinnes emellan expeditions-taxan
■och rese-reglementet derutinnan, att den förra bestämmer 24 sk. och den sednare 30 sk.
såsom traktamente at nämndemän, måtte stadgas atl nämndemän aro berättigade alt för
Lag- samt Altin. Besvärs- och Ekon.-tits k. Betänkande, N:o 26. ä
hvarje förrättning, som är af den beskaffenhet att ersättning derför eger rum, erhålla ett
traktamente af 32 sk. banko; eller, derest yrkandet om ett sådant förhöjdt traktamente
icke kan bifallas, det stadgande åtminstone måtte varda meddeladt, att då traktamente lill
nämndeman för verkställd förrättning ifrågakommer, det alltid bör utgå med det i resereglemente!
bestämda belopp ; saint
4:0 att då nämndemän och fjerdingsman måste biträda vid förrättningar för Kongl.
Majlis och kronans räkning, såsom vid syner å alla slags boställen, tillhörande militär-,
ecklesiastik- och landt-staterne, vid syner på båtsmanstorp och vid utsyning till sådana
torp, de derför böra erhålla skjuts-ersättning och dagtraktamente i öfverensstämmelse med
hvad ofvan blifvit föreslaget.
Berörde frågor, för hvilkas behandling Lag-Utskottet sammanträdt med Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottet, hafva de förenade Utskotten tagit i öfvervägande; och beträffande
först hvad ifrågaställdt blifvit rörande ersättningar till fjerdingsman, så, enär fjerdingsmans-rbefattningen
är att anse såsom ett kommunal-beslyr, derför ersättning af statens
medel icke bör ega rum, samt härtill kommer att Rikets Ständer vid innevarande riksmöte
beslutat den förändring i fråga om utgörande af berörde bestyr, att jemväl innehafvarne af
sådan jord, som förut varit från detta onus befriad, blifvit ålagde deri deltaga, och hvarigenom
någon lindring blifvit beredd åt dem, som hittills varit med samma onus betungade,
få Utskotten hemställa,
att motionärernes i omförmälde hänseende gjorda yrkanden
må lemnäs ulan afseende.
Vidkommande dernäst det i Usta punkten upptagna yrkandet, att nämndemännen för
inställelsen vid urtima ting, lill handläggning af broltmäls-ransakningar, måtte tilläggas ersättning,
så få Utskotten dervid erinra, att då berörde skyldighet åligger nämndemannen i
hans egenskap al ledamot i Häradsrätt, någon annan ersättning derför, än deri som tillkommer
honom af desåkallade tingsgästnings-penningarne, icke lärer kunna honom medgifvas;
och då härtill (ages i betraktande att Rikets nu församlade Ständer, på enskilde motionärers
framställningar, beslutat, dels “att, derest med anledning af Kongl. Förordningen den
20 November 1845, serskilde härader hafva gemensamt häkte samt i närheten deraf gemensam
tingsstad, hvarest ransakas och dömas må, angående brott, som blifvit begångna
jjiorn något af de härader, för hvilka häkte gemensamt är, och för hvilka brot t de ankla
-
G Lag- samI Allm. Besvärs- och Eicon.-Lisk. Betänkande, N:o 26.
pade blifvit i häkte inmanade, ersättning för inställelse vid tingstaden skall af allmänna
medel utgå till de af nämnden, som biträda rätten, om gerningen, hvarom ransakas, blifvit;
begången inom annat härad eller tingslag, än det till hvilket de höra, beräknad efter vägen
från deras bostad till den gemensamma tingstaden, men, i händelse gerningen är vorden
föröfvad inom samma härad, för hvilket de blifvit valde, endast efter den lånare väg de
hafva til! den gemensamma tingstaden än till häradets vanliga tingsställe; dels ock att i
underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit anhålla om undersökning huruvida icke riket kunde
indelas i distrikter, hvardera omfattande ett helt län eller flere domsagor och försedt med
ett för distriktet gemensamt fängelse, vid hvilket af dertill serskldt förordnad domstol eller
domstolen i den stad, der fängelset kunde vara beläget, ransakas och dömas borde angående
'norn distriktet begångna gröfre brott, eller sådane, för hvilka de anklagade blifvit i häkte
inmanade; — så, och då Rikets Ständers omlörmähla åtgöranden »tvifvelaktigt måste leda,
till den följd, att nämndemännens besvär, i fråga om inställelse vid brottrriåis-ransakningar*
kumma att minskas, få Utskotten hemställa,
att ifrågavarande, uti första punkten upptagna, yrkande icke
må af Rikets Ständer bifallas.
liv d sedermera angår den framställning att nämndemännen må för biträde vid syner
å allmänna lands- orh härads-vägar tilläggas ersättning, så, enär vid dylika föra 11 n ingar,
hvilka äro att anse såsom angelägenheter de der röra. å ena sidan det allmänna intresse
att vägarne hållas i behörigt skick och å den andra kommunens och enskiltes bästa i så
målto att desse icke måtte för vägunderhållet allt för mycket betungas, nämndemännen äro
närvarande å kommunens vägnar, samt det allmänna icke skäligen kan åläggas att godtgöra
de besvär, sorn nämndemännen i oell för kommunens bästa måste vidkännas, få Ut- -
skotten
afstyrka bifall till om/örmätde yrkande.
Då deremot föreslagna åtgärden, alt till 32 sk. höja de sins emellan olika belopp,,
som Expeditionsfaxan och Resereglemente! bestämma såsom traktamente åt nämndemän vid
extra förrättningar, synes hafva skäl för sig, helst föreslagna beloppet icke gerna kan anses
utgöra mer, än hvad till en tarflig kost åtgår, få Utskotten föreslå Rikets Ständer:
att i underdånig skrifvelse til! Kongl. Maj: t tillkännagifva
den önskan ali, med ändring af föreskrifterna i nu gällandif,
r
t
Lag- sami Allmänna Besvärs- och Ekon.-Ilsk. Betänkande, N:u 26. 7
Expeditionstaxa och Hese-reglemente, i fråga om dagtraktamente
lill Nämndemän vid syner oell andra förrättningar,
såväl för enskildas räkning, sorn för sådane, för hvilka ersättning
af allmänna medel dem bestås, berörde traktamente
mätte bestämmas lill 32 sk. banko.
Således återstår nu endast att meddela yttrande öfver yrkandet i 4:de punkten om
ersättning till Nämndemän lör de förrättningar, dermed de för Kongl. Maj-.ts och kronans
räkning biträda; och dervid torde till en början böra i korthet anmärkas hvad rörande
ersättning för dylika förrättningar redan finnes stadgadt genom Kongl, kungöredseu den 25
Januari 1842.
Berörde Kongl, kungörelse innehåller nemligen att Nämndemän, utom för de förrättningar,
hvilka dem i egenskap af ledamöter i häradsrätt åligga, samt för syner och besigt
miugar
å ryttare-, knekte- och båtsmanstorp, må, när de tillkallas för andre syner, värderingar,
inventeringar m. m. för Kongl. Maj:ts och kronans räkning, samt förrättningen varar
längre än en dag, undfå traktamente, enligt hvad dem för förrättningar åt enskilde bestå?,
jemte ersättning för rerekostnaden enligt gällande Resereglemente.
Att tå de i berörde kungörelse förekommande undantag eller inskränkningar upphäfjie,
hafva motionärerne med nu ifrågavarande framställning egentligen åsyftat. De hafva
förmenat att, så länge dessa inskränkningar qvarstå i författningen, högst få fall skola gifvas,
då ersättning verkligen ifrågakommer, emedan de fleste dylika förrättningar vanligen
afslutas på en dag, och mai! för öfrigt oftast anser nämndemännens biträde dervid såsom
en dem i egenskap af ledamöter i Häradsrätt åliggande skyldighet.
Flere skäl hafva af motionärerne blifvit anförde till stöd för deras påståenden, men
desse torde ej behöfva närmare omnämnas; ty om man blott fager i betraktande att enahanda
förmåner, som de nu för nämndemän ifrågastallde, redan blifvit förunnade magislralspersoner
och borgare genom Kongl, kungörelsen den 2 Maj 1849, som stadgar att de för
biträde vid förrättningar för Kongl. Maj:ts och Kronans räkning, med undantag endast för
brandsyner å Krouans hus och ränteri-inventeringar, må, ehvad förrättningen varar längre
eller koitare tid, i en eller flere dagar, uppbära traktamente, så torde ensamt häri ligga
giltigt skäl för motionärernes framställning i denna del; men som Utskotten sakna nödig
kännedom om det belopp, hvartill ifrågaställde ersättningar kunna komma alt uppgå, kunna
Utskotten för närvarande endast föreslå Rikets Ständer,
S Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Lisk. Betänkande, N:t> 26.
alt uti lill Kongl. Maj: t a (låtande underdånig skrifvelse,
jemte anmälan att Rikets Ständer anse nämndemän böra tillerkännas
rätt till ersättning (ör deltagande i syner och andra
för Kongl. Maj:ts och Kronans räkning skeende förrättningar,
anhålla, det Kongl. Maj:t ville, efter vederbörandes
hörande och (öregången nådig pröfning i hvad man utsträckning
af den nämndemännen nu medgifna rätt till ersättning
för inställelse vid sådana förrättningar må, med afseende å
Statsverkets tillgångar, ega rum, vid nästa riksdag till Rikets
Ständer aflåta nådig proposition i ämnet.
Stockholm den 14 Augusti 1851.
STOCKHOLM. Östlund & Berling, 1851.
Lag- saint Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 27. 1
N:o 27.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 1C Åug. 1851, kl. 6 e. m.
Betänkande„ i anledning af 'vackla motioner om ändring
i de angående fattig vården samt rörande försvarslöse
och kringvandrande personer gällande bestämmelser.
I dessa ämnen hafva vid innevarande riksmöte motioner blifvit vackte:
Hos Högloft. Ridderskapet och Adeln;
af Herr Grefve Liljencrantz, G. F.;
af Herr Friherre Cederström, C. R.;
af Herr Ribbing, A. ;
af Herr Hedenstjerna, IF.
Hos Högv. Preste- Ståndet:
af Herr Doktor Björkman;
af Herr Doktor Sandberg',
af Herr Kontrakts-prosten Holm, och
Herr Doktor Säve',
af Herr Kontrakts-prosten Söderberg;
af Herr Kontrakts-prosten Tegnér;
af Herr Prosten Arosenius;
af Herr Prosten Melén;
Bih. till R. St. Brot. 1850—51. 7 Sami. 2 Afd. 8 Höft. 1
2 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 27.
af Herr Prosten Cnattingius;
af Herr Lektor Wallman.
Hos Heden. Bonde-Ståndet:
af Riksdagsfullmäktige .4. W. Uhr, och
Johan Lekberg från Orebro Län;
Erik Eriksson frän Westmanlands Län;
Ber Pålsson från Christianstads Län;
Johannes Johansson,
Daniel Danielsson och
Petter Mårtensson från Jonköpings Län;
Petter Gabrielsson från Kronobergs Län;
Petter Claesson från Elfsborgs Län, samt
J. Samuelsson och
Anders Nilsson från Calmar Län.
Dessa motioner, jemte i anledning deraf afgifne anföranden, hafva blifvit remitterade
till dels Lag-Utskottet,dels Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, dels ock båda Utskotten
gemensamt; och få Utskotten, som desamma gemensamt handlagt, utlåtande öfver
de gjorda framställningarne nu afgifva.
Vid den granskning Utskotten egnat omförmälde motioner och anföranden, hafva
Utskotten irihemtat, att, jemte det förslag till mer eller mindre omfattande ändringar, jemkningar
och tillägg uti Kongl. Maj:ts nådiga Förordning om fattigvården i riket den 25 Maj
18'i7 i öfrigt blifvit väckte, Herr Friherre Cederström åberopat det af Rikets Ständer vid
sisthållne riksdag öfverlernnade förslag till förändrad redaktion af 3, 7, S, 9, 10, 14, 15,
16, 17 och 20 §§ i nämnde författning, hvilket förslag innefattar förändring af nu gällande
bestämmelser, angående försörjningsort och flyttningsrätt; att Herr Lektor Wallman påyrkat
nyssnämnde författnings omarbetande eller utfärdande ;.f ny författning i ämnet; att
Petter Gabrielsson allemnat ett vidlyftigt förslag till dylik författning, hvilket förslag dock
innehåller hufvudsakligen antingen sådana ändringar, som blifvit af andra motionärer påyrkade,
eller förändrad redaktion af nu gällande stadgande!), eller reglementariska föreskrifter,
hvilka sistnämnde, enär de, såsom icke lämpliga för serskilde orter, icke böra
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, Nio 27. 3
intagas uti allmän författning, Utskotten lemnat utan afseende; samt att derförutan Herr
Hedenstjerna föreslagit meddelande af föreskrifter i afseende å kringvandrande Ziguenares
och annat löst folks förpassande, samt Herr Kontrakts-prosten Holm påyrkat bestämmelser,
angående behandling af sådana försvarslöse personer, som ej kunna hänföras under 6
§ 1 mom. i Kongl. Stadgan den 29 Maj 1846, i hvilket sistnämnde afseende Herr Doktor
Säve jemväl afgifvit förslag.
Då frågorna om kringvandrande och försvarslöse personers behandling synts Utskotten
ega nära sammanhang med de ämnen, som utgöra föremål för stadganden i fråga
om fattigvården, hafva Utskotten ansett förstnämnde frågor böra komma under öfvervägande
vid pröfningen af de bestämmelser, som röra fattigvården; hvarföre ock Utskotten
öfver dessa frågor i étt sammanhang sig utlåta.
Utskotten företaga först redogörelse för de anmärkningar och förslag, som afse bestämmelser
angående fattigvården, dervid Utskotten, för att förekomma den alltför stora
och tröttande vidlyftighet, som vore oundviklig, derest de serskilda förslagen, hvart för
sig, skulle införas, i ett sammanhang upptaga de hufvudsakligaste af de framställde anmärkningarne
och omedelbart derefter sina yttranden afgifva; och följes härvid den ordning,
uti hvilken de serskilda §§, emot hvilka anmärkningar egt rum, i den Kongl. Förordningen
förekomma; varande anmärkt och yrkadt:
l:o I fråga om 1 § af omförmälde Kongl. Förordning, har en motionär yrkat
närmare bestämmelser, angående de förhållanden, hvilka skola föranleda, att en person bör
såsom fattighjon anses, samt stadgande derom, huruvida blotta saknaden af husrum skall
berättiga till erhållande af fattigunderstöd.
I förevarande § är den bestämmelse meddelad, att fattigvård skall lemnäs åt sådana
personer, som, i anseende till bristande arbetsförmåga samt i saknad af andra medel
och lo/liga xttvägar till sitt uppehälle, icke kunna sig sjelfve försörja; och då tillika uti 1
mom. af 6 § föreskrifves, att vid understöds utdelande fattighjons arbetsförmåga, den må
vara större eller mindre, skall tagas i beräkning, finnes, enligt Utskottens åsigt, fullt tillräcklig
ledning för bedömande deraf, om och i hvad mån personer må vara berättigade
till erhållande af fattigunderstöd; hvarföre Utskotten anse
ytterligare stadgande i sådant afseende icke erforderligt.
4 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 27.
2:o Till förtydligande af stadgandet i i morn. af 2 §: att på hvart och ett fattigvårdssamhälle
ankommer att ordna fattigvården på det sätt, som, efter ortens beskaffenhet
och serskilda förhållanden, finnes lämpligast, är föreslaget, att till 1 § måtte göras det
tillägg, att församling må kunna fördelas i mindre kretsar eller rotar med gemensam ansvarighet
för fattigvården.
Utskotten medgifva, att serskilde förhållanden i olika orter kunna göra en dylik
indelning af fattigvårdssamhällen lämplig, och att, i vidsträcktare församlingar, en sådan
indelning bör medföra lättnad vid fattigvårdsbestyrens handhafvande ; men Utskotten kunna
dock icke förbise, att samma fördelning, om den blefve en gång för alla fastställd, skulle
föranleda dertill, att hvar och en af de kretsar, hvaraf fattigvårdssamhället utgjordes, komme
att anse sig såsom ett serskildt sådant samhälle, och att, i följd deraf, tvister angående
den ena eller andra kretsens deltagande i de gemensamma skyldigheterne lätt kunde uppkomma.
I anledning häraf och med afseende tillika derå. att, enligt hvad Utskotten hafva
sig bekant, Kongl. Majit, i serskilde fall, med tillämpning af stadgandet i 10 § 2 morn.,
tillåtit, att öfverenskommelse om dylik fördelning af fattigvårdssamhälle må gölla för fem
år, med rättighet för samhället att efter nämnde tids förlopp få sådan öfverenskommelse
ånyo pröfvad, och att således en lämplig fördelning af fattigvårdssamhällen kan, utan förändring
af gällande stadgande, erhållas, anse Utskotten
omförmälde förslag icke böra tillstyrkas.
3:o Med afseende å stadgandet i 2 mom. af 2 § är föreslagen den ytterligare bestämmelse,
att hvarje fattigvårdssamhälle må ega rätt att inom sig öfverenskomma huru
författningens bud skola kunna till efterlefnad och verkställighet bringas.
Då, efter Utskottens uppfattning, den sålunda föreslagna bestämmelsen tydligen innefattas
uti omförmälde moment, hvilket innehåller, att besluten om fattigvårdens ordnande, efter
fattigvårds-styrelsens förslag, fattas å socknestämma, anse Utskotten
förslaget härutinnan icke böra lill någon åtgärd föranleda.
4:o Emot 3 § 2 mom. hafva flere anmärkningar blifvit riktade; äfvensom ser
skilde
förslag till förändringar deruti blifvit framställde. Derigenom att ledamotskapen uti
fattigvårdsstyrelse och sockne-nämnd förenas vore desse serskilda kommunala bestyr, enär
de således måste utöfvas af samma personer, alltför betungande; och borde derföre för
-
%
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, iY.-o 27. 5
samlingarne ega att, der så nödigt finnes, välja från sockne-nämnden skiljd fattigvårds-styrelse.
Genom stadgandet i detta morn. om vilkoren för presterskapets deltagande i fattigvårds-styrelsen,
vöre presterskapet betaget tillfälle till utöfvande af den dem åliggande
pligt att vara de fattiges målsmän, enär pastor, om lian skall kunna vara ordförande i fattigvårds-styrelsen,
tillika måste vara vald till ordförande i sockne-nämnden. Detta sednare
bestyr vore dock icke alltid förenligt med pastors öfrige göromål; hvarföre och då
den rättighet att såsom ledamot deltaga i fattigvårds-styrelsen, som blifvit pastor, hvilken
icke är ordförande eller ledamot i sockne-nämnden, medgifven, icke vore för ändamålet
tillräcklig, har blifvit föreslaget, ätt pastor, eller den at församlingens prester, som hans
tjenst företräder, alltid må vara ordförande i. fattigvårds-styrelsen, hvars ledamöter i öfrigt
skola utgöras af sockne-nämnden och församlingens öfrige prester, der sådana finnas. Vidare
har, under åberopande af Rikets Ständers vid sistliåline riksdag afgifna underdåniga
förslag, blifvit yrkadt, att kyrkoherden skall få sig såsom en skyldighet ålagdt, att vara ledamot
i sockne-nämnden vid behandlingen af de ärenden, som röra fattigvården; varande
till stöd för sistberörde förslag hufvudsakligen anfördt, att kyrkoherden, bättre än någon
annan, egde kännedom både om person- och sakförhållanden inom kommunen samt att
han, i kraft af sitt embete, framför någon annan, vore i tillfälle att medla emellan de stridiga
intressen, som i sådana frågor kunna uppkomma.
Enär de bestyr, hvilka tillhöra Fattigvårds-styrelse och Sockne-nämnd, i flere afseenden
med hvarandra ega gemenskap och således, för att kunna rätt utöfvas, erfordra
samverkande åtgärder, finna Utskotten det vara både lämpligt och behöfligt, att, till förekommande
af den stridighet emellan dessa myndigheters åtgärder, hvartill skiljaktiga åsigter
i
kunna föranleda, befattningen med dessa bestyr samtidigt innehafvas af samma personer.
I anledning häraf och då Utskotten dessutom äro öfvertygade, att den föreslagna åtgärden
att från Sockne-nämnden på serskilda, för sådant ändamål inrättade, styrelser öfverflytta
fattigvårdsbestyret, skulle på många ställen, åtminstone inom fattigvårdssamhällen af ringa
omfång och folkrikhet, komma att förfela det dermed åsyftade ändamål, helst det lärer
kunna antagas, att, vid nämnde förhållande, dessa befattningar i allt fall kommeatt af
samma personer innehafvas, få Utskotten, som således sakna anledning att förslaget der
utinnan
understödja, härmed vördsamt tillstyrka,
att berörde förslag icke må till någon åtgärd föranleda.
Med afseende å den enhet och samverkan, som, enligt hvad här ofvan är nämndt,
6 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekoncmi-Vtskottens Betänkande, N:o 27.
bör ega rum mellan Fattigvårds-styrelsens och Sockne-nämndens åtgärder, finna Utskotten
det ej heller vara lämpligt, att ledningen af och inseendet öfver dessa myndigheters förhandlingar
fördelas emellan serskilde personer; och Utskotten kunna derföre
icke tillstyrka förslaget derom att Kyrkoherde, då han icke är Ordförande
i Sockne-nämnd, likväl må kunna vara Ordförande i Fattigvårdsstyrelse.
Men då den noggranna kännedom om personer och förhållanden inom kommunen,
som själasörjaren bör innehafva, samt de råd och upplysningar, han, i följd deraf, bör vara
i tillfälle att meddela, otvifveiaktigt måste utöfva ett välgörande inflytande på fattigvårdsangelägenheternas
handhafvande, anse Ulskotten lämpligt, att Kyrkoherden elier den hans
embete förrättar, skall hafva sig såsom emhetspligt ålagdt, att vara ständig ledamot i Fattigvårds-stvrelsen;
i anledning hvaraf Utskotten, som ej finna skäl att biträda förslaget derom,
att församlingens öfriga prester, då de icke äro valde till ledamöter i Sockne-nämnden,
skola såsom ledamöter i Fattigvårds-styrelsen deltaga, anse
det stadgande böra meddelas, att Kyrkoherde, eller den hans embete förrättar,
alltid skall vara ledamot i Fattigvårdsstyrelse.
5:o I anledning af den uti 4 § förekommande föreskrift, att' vid fattig-understöds
meddelande, Fattigvårds-styrelsen skall afse, bland annat, den ansvarighet för behofvets
afhjelpande, hvartill den behöfvandes anhörige kunna förbindas, är föreslaget det stadgande,
att föräldrar och barn skola, i mån af behof, å ena, samt förmåga å andra sidan, bidraga
till hvarandras underhåll; varande till stöd för förslaget härutinnan anfördt, att enligt
hvad erfarenheten visat, isynnerhet barn af fattige och orkeslösa föräldrar vägrat att, ehuru
de sjelfva'befunnit sig i goda omständigheter, till föräldrarnes underhäll bidraga.
Uti författningen angående fattigvården har någon föreskrift om föräldrars skyldighet
att bidraga till sina minderårige barns underhåll icke behöft meddelas, enär en sådan
f
öreskrift redan var gifven genom allmänna lagens stadgande, att föräldrar skola lemna sina
barn föda och uppfostran till dess de sig sjelfva nära kunna; och i fråga om fattigvården
erfordrades således endast bestämmelse derom, huru förfaras bör, då föräldrar för fattigdom
icke mäkta eller af lättja eller liknöjdhet underlåta att sin skyldighet derutinnan fullgöra.
Hvad åter angår frågan om barnens, i sedeläran grundade, förpligtelse att, i den
mån de förmå, understödja sina föräldrar, då dessa för sitt uppehälle behöfva bistånd; så
torde, då i den borgerliga lagen stadgande om en sådan skyldighet ännu icke finnes med
-
Tm<j- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 27. 7
deladt, någon bestämd föreskrift örn barns förbindelse att bidraga till sina föräldrars underhåll
icke lämpligen böra i lagstiftningen angående fattigvården intagas, helst lagstiftaren
dervid icke skulle vara befogad att för den, som uraktlät att föreskriften åtlyda, stadga
sådana tvångsåtgärder, som kunna tillämpas mot föräldrar, som försumma att sina barn
vårda och underhålla.
Utskotten få derföre tillstyrka,
att omförmälde förslag icke må bifallas.
6:0 Den uti 5 § meddelade bestämmelse, hvarigenom husbondes ansvarighet derför,
att icke tjenstehjon eller andre arbetare, som af honom begagnas, falla fattigvården
till last, är inskränkt till endast den tid, arbets-aftalet gäller, har föranledt åtskilliga anmärkningar
och förslag, hvilka afse, att vidsträcktare förbindelse i omtörinälde afseende
må husbonde åläggas. Sålunda har en motionär anmärkt, att'berörde stadgande godkände
det föreställningssätt, att den underlydande arbetaren är att betrakta endast såsom ett
medel eller ett redskap, hvilket bortkastas, då det ej mera kan användas. Det inträffade
ej sällan, att egendoms-egare, med begagnande af sin lagliga rätt, lät, efter föregången
uppsägning, vräka en torpare eller annan arbetare från den jord, derå denne sistnämnde
mången gång nedlagt en hel lefnads mödor. Den fattige och afsigkomne arbetaren stöde
dä, med hustru och barn, husvill, och måste falla fattigvården lill last. Det borde derföre
åligga husbönder att förse dylike uppsagde arbetare ined boningsplats eller husrum.
Af andre motionärer är anmärkt, hurusom jordegare, för att genom minskning af arbetsbehof
och arbetets erhållande för bästa pris, förskaffa sig den högsta möjliga behållning
af sitt jordbruk, uppsäga sina torpare eller andre å egorne bosatte arbeiare, och ersätta
dem genom statfolk eller daglönare. Ett dylikt förfaringssätt, hvilket icke allenast bidroge
till fattigvårdens betungande, utan ock framkallade en mot de bättre lottade i samhället
fiendtlig folkklass, vore det lagstiftningens både rättighet och pligt att söka förekomma.
I sådant afseende är vordet förpslaget, att för en viss del af det antal arbetare, som vid
ett jordbruk användas, beräknad efter den i bruk varande jordens vidd, jordegaren skall vara
ansvarig att arbetaren eller deras hushåll icke falla fattigvården till last, vare sig under
den tid de vid egendomen användas eller inom viss tid derefter; att en sådan ansvarighet
skall försäkras genom inteckning i fastigheten; men att, för den händelse, att denne
förut vore förmycket graverad att kunna lemna säkerhet, det borde före skrifvas, att ar
-
8 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 27.
betarne skulle vara försedde med jordbruk till en viss bestämd vidd; varande åter af en
annan motionär yrkadt, att ett visst antal arbetare vid hvarje hemman alltid skall, så vidt
ske kan, med jordbruk förses; hvarförutan det förslag blifvit framställdt, att i afseende å
hvarje serskildt hemman skall anställas undersökning, huru många arbetare med hushåll
erfordras lill hemmanets ordentliga bruk; att jordegaren skall tillförbindas att inom viss
tid uppbygga bostad för hvarje sådant hushåll samt att kostnaden derför skall drabba till
hälften jordegaren och till hälften staten.
Med den frihet, som är gällande i fråga om uppgörande af arbels-aftal, vore, enligt
Utskottens åsigt, icke förenligt, att husbonde skulle, sedan den genom aftalet bestämda
arbetstid tilländalupit, i en eller annan måtto vidkännas enskild ansvarighet för tjénstehjonets
eller arbetarens vidare utkomst. ^ Då vid den bestämda lidens förlopp arbetaren är
från sin arbetsskyldighet befriad, bör, med full rättvisa, äfven husbonden vara frikaliad från
vislare omsorg om hans person. Denna omsorg, om sådan behöfves, tillkommer derefter
samhället; och då hvarje jordegare deltager i de allmänna fattigvårds-afgifterne, får han på
detta sätt bidraga till sine afskedade aibetares underhåll. Den föreslagna bestämmelsen,
att från jordbruk uppsagde arbetare borde af husbonden förses med boningsplats eller
husrum, skulle ©tvifvelaktigt föranleda dertill, att många arbetare, då de blifvit från ir.nehafvande
jordbruk uppsagde, komme att, i förlitande på detta husbondens åliggande, åsidosätta
allt bemödande att söka skaffa sig annan tjenst; hvarigenom de lättare än under
nuvarande förhållande skulle falla fattigvården till last. Enligt Utskottens åsigt är det ett
ibland- vilkoren för industriens framgång och utveckling, att lagstiftningen undviker all inblandning
i den enskildes hushållning och att den enskilde derutinnan är befriad från annan
inskränkning uti sin fria verksamhet, än den att icke få förnärma andras rätt. Till
denna fria verksamhet måste det äfven anses höra, att jordegare ega att, med begagnande
af den i allmänhet medgifna frihet i fråga om arbets-altals uppgörande, förskaffa sig arbetsbiträde
på de för dem billigaste villkor och att sköta siri jord på det sätt, som de
anse för sig mest vinstgifvande. På dessa skäl anse Utskotten sig böra
ofvanberörde förslag afstyrka.
7:o Uti 1 mom. af 7 § är stadgadt, att Fattigvårds-styrelsen tillkommer målsmansoch
husbonderätt öfver dem, som åtnjuta full fattigförsörjning samt husbonderätt öfver
den, som för maka eller barn åtnjuter enahanda försörjning.
En
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 27. 9
En motionär har deremot ansett lämpligt, att alla, som erhålla något understöd af
fattigvården, genast försättas under Fattigvårds-styrelsens mfilsmans-skap och husbondevälde,
då styrelsen lättare, än nu kan ske, vore i tillfälle att förskaffa en dylik understödstagare
medel till sjelflorsörjning; dock borde öfver den, sorn kan sig sjelf försörja, men
för maka eiler barn åtnjuter understöd eller försörjning, endast husbonderätt Fattigvårdsstyrelsen
medgifvas.
Utskotten anse den, som kan i någon mån sjelf bidraga till sin utkomst, icke böra,
så länge denna förmåga fortfar och, då tillfälle erbjudes, frivilligt användes, endast för sin
fattigdoms skull ställas under annans inseende eller inskränkas i rättigheten att, efter eget
godtfinnande, använda sin arbetsförmåga. Utskotten, som således icke kunna motionärens
förslag biträda, få härmed
detsamma afstyrka.
8:0 Vidare är föreslaget, att stadgandet i 3 mom. af nämnde § måtte förändras
sålunda, att om någon genom lättja eller liknöjdhet förorsakar, att hustru eller barn sakna
försörjning, så att de, till följd deraf, i större eller mindre mån falla fattigvården till
last, Fattigvårds-styrelsen skall ega rättighet, att för beredande af ersättning för sålunda
uppkomna kostnader, hålla sådan person till arbete, genom användande af den husbonderätt,
som andre fattighjon, enligt 1 morn., äro underkastade.
Emot dem^ hvilka genom lättja och liknöjdhet förorsaka att hustru eller barn sakna
uppehälle 'och således falla fattigvården till last, eger, enligt nu gällande författning,
Fattigvårds-styrelsen icke annan rättighet sig tillerkänd, än den, att då full fattigförsörjning
blifvit en dylik persons hustru eller barn medgifven, för sålunda uppkomna kostnader
af den lättjefulles eller liknöjdes arbetsförtjenst eller annan dess egendom erhålla ersättning.
Rättigheten till erhållande af sådan ersättning är dock, enligt Utskottens åsigt, lika
nödig äfven för det fall, att något mindre understöd måst, af anförde orsak, en persons hustru
eller barn tilldelas; och då en sådan.lättjefull och liknöjd person, hvarom här är
håga, i de flesta fall lärer sakna annan tillgång till gäldande af dylik ersättning, än dess
arbetsförmåga, och denna icke heller torde för sådant ändamål blifva använd, med mindre
personen dertill kan lagligen tvingas, torde annan utväg till betryggande af fattigvårdssamhällenas
rätt härutinnan icke återstå, än att dylika personer ställas under styrelsens
Bih. till B. St. Brot. 1850—51. 7 Sand, 2 Afd. 8 Haft. 2
10 /■.«'/- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 27.
husbondevälde. Till det afsedda ändamålets vinnande torde det dock vara erforderligt, att
derjemte det stadgande meddelas, att dylik, under fattigvårds-stypelses husbondevälde ställd,
person, om lian tredskas att underkasta sig fattigvårds-styrelsens föreskrifter eller söker undandraga
sig fullgörandet af de arbeten, honom af fattigvårdsstyrelsen föresättas, skall
kunna såsom försvarslös behandlas och såsom sådan till arbete hållas.
Utskotten finna, i följd häraf,
det stadgande böra i författningen intagas, alt om någon genom lättja
eller liknöjdhet förorsakar, alt hustru eller barn sakna försörjning, så
att de, till följd deraf, falla fattigvården till last, fattigvårdsstyrelsen
skall öfver sådan person ega husbonderätt samt rättighet att, för beredande
af ersättning för kostnaden för hans hustrus eller barns underhåll,
hålla personen till arbete, och att sådan person, om han tredskas alt underkasta
sig fattigvårds-styrelsens föreskrifter eller söker undandraga sig
fullgörandet af de arbeten, som honom af fattigvårds-styrelsen föresättas,
skall kunna såsom försvarslös behandlas.
9:o. Till förtydligande af stadgandet i 1 mom. af 8 §., att rättelse i förment felaktighet
i fråga om fattigvårdens handhafvande, må sökas hos den, på hvilken rättelsen
kan bero, har blifvit föreslaget följande förändring af berörde stadgande: ”Rättelse uti förment
felaktighet af ledamot eller andre personer, sorn med fattighjonets försörjning haft befattning,
må sökas hos fattigvårds-styrelsen.
Enär uti 22 8. 1 mom. föreskrifves huru klagan öfver fattigvårds-styrelses beslut
och åtgärder skall föras, kunna Utskotten ej annat finna, än att meningen med nu gällande
stadgande är enahanda, som uti den föreslagna redaktionen är uttryckt; och då denna
sistnämnda medför mera tydlighet, anse Utskotten densamma höra antagas; dock att, till
åstadkommande af ännu större tydlighet, ordet närmaste må tilläggas näst framför befattning.
Utskotten finna derföre lämpligt,
att sista punkten af 1 mom. 8 8. må erhålla följande lydelse: ”Rättelse
uti förment felaktighet af ledamot i fattigvårdsstyrelse eller andre personer,
som vied fattighjonets försörjning haft närmaste befattning, må
sökas hos fattigvårdsstyrelsen
Lay- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N'.o 27. 11
10:o. Uti 9 8- af den Kongl. Förordningen stagas: ”Då någon intages i fattighus
eller till full fattigförsörjning, skall allt hvad personen då eger, tillfalla fattigv arden, hvars
styrelse eger oinskränkt rätt att det använda. Om någon egendom sedermera tillfaller
fattighjon, vare lag samma, derest icke fattigvården för hjonet då upphör.” Serskilde förslag
om tillägg härtill hafva blifvit framställde, nemligen: dels att der fattigvård för personen,
af sistnämnde skäl, upphör, denne må vara pligtig att lemna kommunen full ersättning
för det understöd, han längre eller kortare tid åtnjutit, dels att en dylik föreskrift
må gälla jemväl i fråga om sådane personer, som, utan att hafva varit intagne i fattighus
eller till full fattigförsörjning, för sig åtnjutit understöd, eller för hustru eller barn, antingen
full försörjning eller understöd af samhällets fattigvård, samt dels att ersättning för
dylika understöd skall, af de tillgångar, en sådan person möjligen vid sin död efterlenjnar,
utgå, innan arfvingarne skola ega att å dessa tillgångar göra anspråk.
Utskotten anse de föreslagne bestämmelserna böra i författningen intagas, enär den
yrkade ersättnings-skyldigheten, jemte det den är i högsta måtto billig, tillika torde förekomma
missbruk vid fattigvårdens anlitande samt jemväl i någon mån bidraga dertill, att
personer förmås att bispringa dem, hvilkas arfvingar de äro.
I följd häraf anse Utskotten, att stadgande må meddelas af innehåll: att, om någon
egendom tillfaller sådan person, sorn af fattigvården sjelf åtnjutit understöd, eller full försörjning
eller understöd för hustru eller barn, eller om sådan person vid sin död efterlemna)'
tillgångar, då skall af den egendom återgäldas all den kostnad, som blifvit använd till
underhåll af personen sjelf dess hustru eller barn under femton års ålder.
lito. Med förmälan, att skiljaktiga meningar skola uppstått derom, huruvida den
i 1 mom. af 10 §. stadgade serskilda afgift till fattigvården af högst åtta skillingar banko
om året af hvarje mantalsskrifven mansperson, skall erläggas jemväl af den i tjenst varande
gemenskapen af indelda och värfvade arméen samt af båtsmanshållet, enär, enligt 141
5?. 1 och 2 mom. af Bevillnings-Förordningen, nämnde manskap åtnjuter befrielse från
mantalspenningars utgifvande, har en motionär hemställt, att underdånig anhållan hos Kongl.
Maj:t om utfärdande af cn förklaring härutinnan måtte af Rikets Ständer framställas.
Då det icke lärer kunna bestridas, att hvar och en af gemenskapen vid indelda och
värfvade arméen och flottan, fastän han för sin person åtnjuter befrielse från mantalspenningars
erläggande, bör i mantalslängd uppföras inom den församling, der han har sin bo
-
12 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, A7: o 27.
stad, anse Utskotten af ofvan anförde stadgande ostridigt följa, att personer, tillhörande
nämnde gemenskap, skola erlägga ifrågavarande afgift till det fattigvårdssamhälle, inom hvilket
de ero mantalsskrifne; och finna Utskotten derföre
den påyrkade förklaringen icke vara erforderlig.
12:o. Den uti nyssnämnde 1 mom. af 10 §. stadgade beräkningsgrund för de tillskott,
hvilka, för fattigvårdsbehofvens afhjelpande, kunna utöfver de bestämda personella
bidragen erfordras, har utgjort föremål för flera anmärkningar. Under förmenande, att nödig
föreskrift saknades, huruvida hemmans förmedlade eller oförmedlade mantal borde läggas
till grund för utgörande af dessa tillskott och att således närmare bestämmelse i detta
afseende erfordrades, hafva flere motionärer ansett det vara med billighet och rättvisa mest
förenligt, att det förmedlade hemmantalet förklarades utgöra denna grund; hvaremot af
andre motionärer blifvit framställdt det yrkande, att i stället för nämnde beräkningsgrund,
det fastigheten åsätta taxeringsvärde må såsom norm i berörde hänseende antagas. Med
afseende å den betydliga olikhet till godhet, egovidd och allmänna onera, som emellan
hemman inom olika trakter af samma församling, till och med inom samma by, förekommer,
kunde, enligt dessa motionärers mening, hemmantalet, vare sig det förmedlade eller
oförmedlade, aldrig anses såsom ett rättvist uttryck af innehafvarens förmåga att bära
dessa utgifter. Derförutan har, i öfverensstämmelse med Rikets Ständers vid sisthållne
riksdag afgifna förslag, blifvit yrkadt, att fattigvårds-samhällen äfven framdeles må kunna
öfverenskomma om annan grund för fattigvårdsafgifternas utgörande, än den i författningen
bestämda.
Enär det torde kunna antagas, att, antingen den ena eller andra af dessa grunder
för utgörande af fastighetSegares å landet tillskott till fattigvården bestämmes, en så jemn
och rättvis beskattning dock icke lärer kunna åstadkommas, att beloppet af hvarje fastighetsegares
tillskott alltid må fullkomligen motsvara hvad å fastigheten, efter dess verkliga
värde bör belöpa, anse Utskotten det nu gällande stadgande, att afgiffcerne utgå efter samma
grund, som för utöfvande af rösträtt vid socknestämma är uti 5 § af Förordningen
om Socknestämmor i riket föreskrifven, vara det lämpligaste. Tillskotten komma då att
erläggas i mån af hvars och ens deltagande uti och inflytande på kommunens öfriga angelägenheter;
och denna grund finna Utskotten vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande.
Utskotten kunna derföre
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 27. 13
icke tillstyrka förslaget om taxeringsvärdets antagande till beräkningsgrund
för ifrågavarande tillskotts utgörande.
Enligt stadgandet i nyssnämnde § af Förordningen om Socknestämmor i Riket, beräknas
rösträttighet vid socknestämma efter hemmantal, der det finnes åsatt', oell då förmedling
är gällande vid utgörande af alla ett förmedladt hemmans onera, utom i de fall,
som finnas serskildt föreskrifna, måste, enligt Utskottens åsigt, förmedlade hemmantalet,
otvifvelaktigt vara det, som med berörde uttryck afses. Till förekommande af missförstånd
torde dock den förklaring böra meddelas, att rösträtten vid socknestämma skall beräknas
efter hemmans förmedlade mantal, utom i de fall annan beräkningsgrund finnes serskildt
stadgad; och anse sig Utskotten derföre böra tillstyrka,
att en sådan förklaring må utfärdas; hvilket tillstyrkande likväl, enär
det stadgande, hvarå detsamma har afseende, angår icke allenast ifrågavarande
tillskotts utgörande, utan jemväl grunden för den rösträtt,
som i andra fall i socknestämma utöfvas, kommer att uti serskildt utlåtande
afgifvas.
Då uti ifrågavarande författning blifvit medgifvet, att om annan grund för utgörande
af ofvannämnde tillskott inom något fattigvårdssamhälle redan var antagen och fastställd,
vid den tid, då författningen började tillämpas, den finge gälla, så länge samhället
dermed åtnöjdes, borde det, enligt Utskottens åsigt, ej heller sedermera varit fattigvårdssamhällen
betaget, att om antagande af sådan serskild beräkningsgrund öfverenskomma, så
vida alla, som skola i nämnde tillskotts utgörande deltaga, öfverenskommelsen biträda; och
Utskotten finna derföre
det stadgande böra i författningen intagas, att då annan grund för utgörande
af tillskott till fattigvården, än den i 1 mom. af 10 § bestämda,
varder af fattigvårdssamhälle enhälligt antagen och fastställd, den
skall gulla så länge samhället dermed ålnöjes.
13:o Vidare har en motionär, till förekommande af fattigvårds-samhällens å landet betungande
genom försörjning af fattighjon, tillkomna af sådana matlag, hvilka utgöras af statfolk
och andra arbetare vid större egendomar och inrättningar af den beskaffenhet, som afses
uti 2 mom. af förevarande 10 §, afgifvit förslag till förändrad redaktion af nämnde
samt nästföljande 3 mom. Detta förslag innehåller hufvudsakligen följande från nu gällan
-
14 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N'.o 27.
de föreskrifter afvikande stadgande, nemligen: att det skulle tillkomma hvarje fattigvårds -
samhälle att till beloppet bestämma det bidrag af högst Tvä Riksdaler trettiotvå skillingar
banko, som det nu åligger egare af dylika egendomar och inrättningar att för hvarje sådant
*
matlag, efter med fattigvårds-stvrelsen träffad öfverenskommelse, till samhällets fattig'ård årligen
erlägga; att denria afgift dock borde minskas till hälften lör hvart och ett af sådana
matlag, hvarinom minderåriga barn eller andra ej arbetsföra personer icke finnas, samt till
fjerdedelen för ensamma personer bland nämnde arbetare; att dylikt bidrag borde utgöras
jemväl för alla å egorne bosatta inhyseshjon, backstugusittare eller andra personer, som icke
äro i egarens bröd och icke eller kunna såsom jordtorpare anses; att dessa bidrag icke finge åläggas
till så högt belopp, att de sammanräknade öfverstege den tillskottsafgift, som egaren,
enligt 1 morn., kunde komma att utgöra; samt att, i händelse egendomsegare!) ville sjelf
åtaga sig ansvarighet för vården och försörjningen af omförmälde fattighjon, han då skulle
njuta befrielse från endast hälften af nämnde afgift, äfvensom, på sätt nu är stadgadt, från
hälften af den tillskottsafgift, som enligt 1 mom. bör utgifvas; varande derjemte föreslaget,
att med jordtorpare skall förslås sådana arbetare, hvilka, i förhållande till ortens beskaffenhet,
under eget bruk innehafva två till fyra tunnland öppen jord samt ängs- och betesmark,
tillräcklig för- framfödandet af minst två full v exta boskapskreatur och 6 å 8 får, eller
ock endast äng och betesmark af den vidd, att de derå kunna underhålla minst ett par
dragare.
Om, på sätt sålunda blifvit föreslaget, åt fattigvårds-samhälle öfverlemnades rättigheten
att sjelf ålägga och till beloppet bestämma de ifrågaställde bidragen, blefve således
fattigvårds-samhället. lill hvars skyddande från obehörigt betungande, nämnde bidrag blifvit stadgade,
domare i egen sak; ett förhållande, som, enligt Utskottens öfvertygelse, lätt kunde
föranleda vederpartens eller den bidragsskyldiges skada. Utskotten kunna derföre icke biträda
förslaget i denna del; och då Utskotten dessutom icke allenast anse billigt, att den
egendomsegare, som åtager sig enskild ansvarighet för försörjning af de fattighjon, hvilkas
underhåll meranämnde serskilda bidrag afse. varder, såsom nu är stadgadt, befriad från utgörande
af hela nämnde bidrag och icke allenast från hälften deraf, utan Utskotten äfven
finna, alt alla sådana arbetare, hvilka uti motionärens förslag afses, äro inbegripné under
nuvarande stadgande, och. enligt Utskottens åsigt, någon förklaring öfver hvad med jordtorpare
förstås, icke erfordras, få Utskotten tillstyrka,
att nu omförmälde förslag icke må bifallas.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N-.o 27. 1.3
14:o Uti H, 12 och 13 §§ af nu gällande författning äro föreskrifter meddelade, angående
fattigvårds-styrelsens skyldighet alt uppbära samt ansvara för och redovisa faltigvårdsafgifterne;
och har i sammanhang med det här ofvan vid 3 § 2 mom. anförda förslag,
att Kyrkoherden eller den hans embete förrättar skulle vara ordförande i nämnde
styrelse, blifvit yrkad t, att fattigvårds-styrelsen skulle ega att på sitt ansvar och mot den
säkerhet, som kunde pröfvas nödig samt mot det arfvode, som församlingen bestämde, antaga
en räkenskapsförare, hvilken tillika skulle förvalta faftigvårdsmedlen, vara fattigvårdsstyrelsens
ombud i rättegångar och, eldigt styrelsens beslut och på ordförandernes anordningar,
göra utdelningar till de fattige och utbetalningar ur kassan samt derjemte vara ledamot
i styrelsen: varande af motionären yttrad den åsigt, att om detta förslag antoges,
något hinder icke borde mola för Pastor att allestädes vara’ordförande i fattigvårds-styrelsen
och åt denna angelägenhet egna en ledande omtanka.
Under förutsättning, alt motionärens mening varit, att den lättnad uti fattigvårdsbestyrens
handhafvande, sorn nu anförda förslag har till ändamål, skulle komma fattigvårdsstyrelserna
till godo, äfven för den händelse, att icke Kyrkoherden blefve styrelsens sjelfskrifne
ordförande, hafva Utskotten ansett sig böra, fastän det i sistnämnde afseende framställda
yrkande icke kunnat af Utskotten understödjas, serskildt besvara motionärens nu
ifrågavarande framställning, hvilken Utskotten dock icke kunna biträda.
Då uppdragen att vara ordförande och ledamöter i fattigvårds-styrelsen grunda sig
på de väljandes förtroende till de utsedde personernes redbarhet och förmåga att handhafva
de med dessa befattningar förenade kommunala bestyr, anse Utskotten det icke böra dessa
befattningars innehafvare af lagstiftaren medgifvas att från sig på någon annan öfverflytta
större eller mindre del af de dem anförtrodda göromål; och enär, i anseende till befattningarn.
es
med deras handhafvande påräkna någon pekuniär ersättning, torde det ej heller böra åläggas
kommunernc att erlägga något arfvode åt sådana personer, som fattigvårds-stvrelserne
kunna finna nödigt att hos sig till biträden anställa.
Utskotten få i följd häraf tillstyrka,
att ifrågavarande förslag icke må bifallas.
toto De bestämmelser, som förekomma uti 14, 15, 16 och 17 och stödja sig
på de grunder, att i fråga om fattigförsörjning hvar och en anses tillhöra det fattigvårds
-
16 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 27.
samhälle, der han, efter fyllda femton år, sist under tre på hvarandra följande år stadigt
vistats, och att ingen må, i och för äfventyret af framtida fattigvårdstunga, inskränkas i
rättigheten att välja vistelseort, der honom sådan af andra skäl ej lagligen kan förmenas,
hafva utgjort föremål för flere anmärkningar och förslag, hvilka alla gå derpå ut, att en
hvar, i afseende å fattigförsörjning, skall anses tillhöra det samhälle, der han är, sednast
varit eller bordt vara antecknad i mantalslängd, och att om från ett fattigvårds-samhälle
till annat inflyttar eller til! inflyttning anmäles person, som icke har känd utväg till bergning,
sådan person icke må antecknas i mantalslängden i inflyttningsorten, utan medgifvande
af fattigvårds-styrelsen derstädes.
Till stöd för dessa framställningar och förslag, hvilka öfverensstämma med de åsigter,
Rikets Ständer uti deras vid sisthållne riksdag till Kongl. Maj:t aflåtna underdåniga
skrifvelse i ämnet tillkännagifva, har hufvudsakligen blifvit anfördt:
I fråga om inflyttande personers förening med annat fattigvårds-samhälle, än det,
de förut tillhört samt vilkoren derför, vore i allmänhet mycken försigtighet af nöden, såvida
man ville undvika de betänkliga följder, en förhöjd fattigvårdstunga samt en tillökning
i fattigvårdsklassens antal måste medföra. Enligt föreskrifterne i 15, 16 och 18 §§
komme försörjning af en person, som från annat fattigvårds-samhälle inflyttat icke att af
detta sednare bekostas i annat fall, än så vidt försörjning ifrågakornrrm under tre år från
den tid, som förflutit efter det inflyttningen egt rum. Detta förhållande vore obilligt för
det samhälle, dit inflyttningen skett, och kunde lätt gifva anledning dertill, att den inflyttade
personen inom de tre årens förlopp kunde, af brist på arbetsförtjenst, blifva försatt
i den ställning, att han behöfde anlita fattigvården och att samhället beviljade honom understöd
endast för att få honom såsom fattighjon till annan ort förflyttad. Det hade ock
inträffat, att personer, efter fyllda femton år, aldrig vistats tre fidla år inom något samhälle,
och att de, i följd deraf, vid yppadt behof af fattigförsörjning, kommit att tillhöra den
församling, till hvilken de vid nämnde ålder hört, fastän många år derefter förflutit. Åtskillnaden
emellan vistelse- och mantalsskrifnirigsort å ena, och försörjningsort å andra sidan,
samt svårigheten att utfinna den rätta orten för fattighjonens försörjning, då fattigvården
behöfde af dem anlitas, hade ock förorsakat besvärliga och obehagliga rättegångar
emellan serskilda församlingar och fattigvårds-sambällen. Den obegränsade rättigheten till
inflyttning från ort till annan stöde ej heller tillsammans med den allmänna bestämmelsen
om socknarnes skyldighet att hvar för sig besörja vården om sina fattiga; och den inskränk
-
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande N:o 27. 17
skränkning härutinnan, som tillförene egt rum, eller att mantalsskrifning, utan medgifvande
af fattigvårds-styrelsen, ej fått ske för personer, som synbarligen vore i de vilkor, att
ett nära för handen varande fattigvårdsbehof skäligen kunde befaras, vore oundviklig, om
man icke ville äfventyra, att socknarne skulle söka att på hvarandra öfverflytta en redan känd
eller befarad fattigvårdstunga.
Detta och hvad i öfrigt blifvit i enahanda syftning anfördt hafva Utskotten tagit i
öfvervägande; och enär stadgandet derom, att hvar och en skall tillhöra det fattigvårdssamhälle,
der han, efter fyllda femton år, sist under tre på hvarandra följande år stadigt
vistats, icke allenast, då det mången gång måste medföra mycken svårighet att erhålla kännedom
om hvar en person, som ofta ombytt vistelseort, förut vistats och huru länge
han å hvarje ort sig uppehållit, lätt påkallar långvariga och besvärliga utredningar samt
förorsakar tvister emellan församlingarne angående personers rätta försörjningsort, utan
ock, såsom erfarenheten visat, föranledt, att personer, som, sedan de uppnått femton års
ålder, aldrig vistats inom det samhälle, hvilket de vid nämnde ålder tillhört, omsider vid
en långt framskriden ålder, sedan de, under en ombytlig lefnad, kortare tider vistats inom
serskilde samhällen, kommit att betunga fattigvården i förstnämnde samhälle; så anse Utskotten
berörde stadgande hvarken lämpligt eller med billighet och rättvisa öfverensstämmande.
Utskotten hysa ock den åsigt, att med den, genom fattigvårdens öfverlåtande på
socknarne, antagna fördelning af detta allmänna bestyr lämpligast skulle förenas den bestämmelse,
att till hvarje fattigvårdssamhälle höra alla, som derinom hafva sin bostad, samt
att denna bestämmelse åter, för att förekomma dess missbrukande, skulle erfordra, icke
allenast det stadgande, att hvar och en skall anses hafva sin bostad, der han är eller sist
varit mantalsskrifven, utan ock medgifvande för de serskilda fattigvärdssamhällena, att, då
personer, hvilka icke kunde visa sig ega utväg till bergning, anmäldes till mantalsskrifning
inom församlingen, mantalsskrifningen förhindra eller åtminstone vid dess beviljande fästa
sådana vilkor, som för någon viss tid kunde betrygga fattigvården mot betungande med
dylike inflyttande personers försörjande. Med tillkännagifvande häraf, anse Utskotten sig
böra derjemte upplysa, att, enligt hvad Utskotten inhemtat, Kongl. Maj:tj i anledning af Rikets
Ständers vid sist hållna riksdag gjorda underdåniga anhållan om utfärdande af stadganden
af enahanda syftning med ifrågavarande förslag infordrat utlåtande från Konungens
Befallningshafvande i rikets samtlige län; och att, sedan de fleste Konungens BefallningsBih.
till R. St. Prot. 1850—51. 7 Sami., 2 Afd. 8 Haft. 3
18 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonom i- Utskottens Betänkande N'.o 27.
hafvande förklarat sig, i anseende dertill, att ifrågavarande författning då ännu varit allt
för kort tid gällande, icke kunna meddela bestämda utlåtanden angående de verkningar,
de uti densamma meddelade stadganden medfört, Kongl. Maj:t funnit Sig icke kunna Rikets
Ständers berörde anhållan bifalla.
Då likväl numera, sedan ifrågavarande författning nära fyra år varit i verksamhet,
tillförlitlig erfarenhet om dess verkningar bör vara af vederbörande myndigheter vunnen,
få Utskotten, söm vid omförmälde förhållande icke anse lämpligt, att nu afgifva något förslag
till stadganden i ämnet, härmed vördsamt tillstyrka,
alt, i händelse Bikels Ständer godkänna de of JJtskolten här ofvan yttrade
åsigter, Rikets Ständer måtte, uti underdånig skrifvelse, nied tillkännagifvande
af samma åsigter, hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att
Kongl. Majit läcktes, efter ytterligare undersökning af hithörande förhållanden,
å nyo till pröfning företaga frågan om grunderna för fatligvärds
besvärets
fördelning emellan de serskilda fattigvårdssamhällcna; och komma
Utskotten alt hur nedan afgifva förslag till den framställning i ämnet,
som Utskotten anse böra af Rikets Stunder till Kongl. Majit i underdånighet
aflåtas.
16:o Till stadganderna i j mom. i 14 §, angående bestämmandet af försörjningsort,
äro föreslagna följande tillägg, att, om en person icke under de sex år, som förflutit näst
innan behof af fattigvård för honom yppades, tre år vistats på något ställe, lian då skulle
tillhöra det fattigvårdssamhäfle, inom hvilket han under nämnde sex är sednast långs t vistats
eller haf sin bostad : men att, om personen vore mantalsskrifven inom ett, men i
fem på hvarandra följande år hufvudsakligen vistats eller eljest haft sin bostad inom ett
annat fattigvårdssamhälle, han skulle tillhöra det sistnämnde. Funnes han icke under de
sex sista åren någonstädes mantalsskrifven och kunde det ej rätteligen utredas, hvar han
under nämnde tid bordt mantalsskrifvås, skidie han tillhöra det fattigvårdssamhälle, der
han sist i fem hvarandra påföljande år hufvudsakligen vistats eller eljest haft sin bostad,
men om det ej sä länge egt rum, der han under de sista sex åren sednast längst vistats
eller eljest haft sin bostad.
Detta förslag, förekommer uti Petter Gabrielssons motion; och då detsamma förutsätter
en, enligt Utskottens åsigt, nästan overkställbar utredning af förhållanden angå
-
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottens Betänkande, Nio 27. 19
ende fattighjons mantalsskrifnings- och vistelseort under en längre följd af år; en utredning,
sorn, om den någon gång lyckades, skulle blifva långt mer besvärlig och tidsödande,
än den nu föreskrifna undersökning, hvars besvärlighet öfverklagas, anse Utskotten
berörde förslag icke böra vinna något afseende.
17:o. Uti 2 mom. af 14 § stadgas, att den, hvars försörjningsort ej genom 1
mom. bestämmes, skall, om ej heller utrönas kan, hvar dess moder vid personens födelse
egde sin försörjningsort, tillhöra det samhälle, der personen sjelf blifvit född, eller, om
icke heller sådant kan utrönas, der den blifvit döpt. Emot detta stadgande har blifvit anmärkt,
att det ej sällan inträffade, att kringstrykande qvinnor under sina vandringar framfödde
barn inom socknar, hvilka dessa qvinnor icke tillhöra, och att det jemväl kunde
hända, att qvinna under resa blefve förlöst inom annan församling, än den, hon rätteligen
tillhörde; och då, enligt kyrkolagen, det vore prest ålagdt att förrätta dop utan afseende
derå, alt barnen ej tillhöra den församling, der de till dopet föras, kunde, vid sådant förhållande,
ofvanariförde stadgande medföra den påföljd, att dylikt barn i en framtid komme
att betunga fattigvården i den församling, der det blifvit döpt, fastän, hvarken vid barnets
födelse eller sedermera, modren der varit boende eller haft sin försörjningsort.
Då Utskotten måste medgifva, att det i berörde framställning förutsatta förhållande,
hvilket Utskotten förmoda ofta skola inträffa, skulle föranleda obehörigt betungande för
det fattigvårdssamhälle, inom hvilket barn af kringstrykande eller resande qvinna bjifvit
framfödt och döpt, finna Utskotten,
att, med uteslutande af bestämmelsen derom, att, dä modrens försörjningsort
ej lian utrönas, barnet skall tillhöra fattigvårdssamhället i den ort, der
det blifvit födt eller döpt, det hör stadgas, att i thy fall Kongl. Maj:t
och Kronan bekostar personens fattigvård, pä sätt i 3 mom. föreskrifves ;
äfvensom alt i följd häraf det i 1 mom. af 16 § förekommande stadgande,
alt i njly ttn in gsbe c is skall innehålla uppgift om den inflyttande personens
dopdag och den församling, inom hvilken dopet skett, bör utgå.
18:o. Vidare har en motionär fästat uppmärksamhet derpå, att tvetydighet kunde
uppkomma at de begagnade ordalagen uti L mom. af 16 §, der den förklaring meddelas,
att flyttning anses ega rum, då en person bör vid först blifvande mantalsskrifning man
-
20 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottens Betänkande, N:o '47.
tals- och skattskrifvas inom annat fattigv årdssamhälle, än det, der 'personen vid sist hållna
mantalsskrifning blifvit eller bordt blifva mantalsskrifven, enär det kunde inträffa, att en
person blifvit mantalsskrifven inom den församling, från hvilken han afflyttat och inom
hvilken han således icke bordt vidare blifva i mantalslängd uppförd; men då det vid betraktande
af omförmälde stadgandes mening lätt inses, att de anmärkta orden bltfvit eller
bordt blifva afse den tid, som föregått flyttningen, finna Utskotten
berörde anmärkning icke förtjena afseende.
19:o. Till stadgandet i 3 mom. 20 §, angående ansvar för föräldrar, stjufföräldrar
eller fosterföräldrar, som befalla eller tillåta sina under femton år gamla barn att bettla, har,
i öfverensstämmelse med Rikets Ständers vid sisthållne riksdag ailåtna underdåniga förslag,
blifvit yrkadt det tillägg, att enahanda ansvar skall ega rum för dylikt förfarande af andra personer
med de under deras vård ställda barn.
Utskotten, som erkänna riktigheten af det föreslagna stadgandets syftning, tveka
dock att tillstyrka detsammas antagande, enär Utskotten befara, att ansvaret att, i omförmälde
fall, varda såsom försvarslös behandlad skulle föranleda ökade svårigheter för fattigvårds-styrelserna
att kunna förmå mindre bemedlade personer att i sin vård mottaga värnlöse
barn.
Utskotten tillstyrka derföre,
att berörde förslag icke må lill någon åtgärd föranleda.
Utskotten öfvergå nu till granskning af de här ofvan omförmälda motioner, som
angå föreskrifter rörande kringstrykande och försvarslöse personer; varande i sådant afseende
anfördt:
l:o. Af Herr Hedenstjerna W.\ att i riket funnes en mängd kringvandrande personer,
tillhörande en serskild folkstam, under benämning Zigenare eller Tattare, hvilka saknade
all kristendomskunskap, sedlighet och laglig sysselsättning. Dessa personer, Hvilkas
antal alltmer ökades och hvilka ofta bland sig upptogo brottslingar och rymmare, voro
merändels födda af kringstrykande föräldrar och hade aldrig haft stadigt hemvist eller varit
någonstädes mantalskrifna. Familjfadren, hvilken benämndes vanligen korgbindare,
väfskedsmakare eller vallackare, erhöll under någon sådan benämning pass, om ej annor
-
Lag* samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N=o 27. 21
slädes, i brödrariket Norrige, der lokalmyndigheterna ofta utan något bevis elier ock blott
på grund af ett falskt prestbetyg utfärdade pass för dylika personer. I dessa pass upptoges hela
familjen, som ej sällan utgjordes af åtta till tio äldre och yngre personer, af hvilka de förstnämnde,
vande vid sysslolöshet och understundom saknande till och med nödiga materialier
och verktyg till den uppgifna handteringens bedrifvande, skaffade sig och barnen hvad
de behöfde, genom tiggeri i städer och byar samt genom pockande på enstaka ställen, om
ej genom tjufnad eller rån. Dessa Zigenare och till dem sig sällande elier med dem likartade
personer hade aldrig haft stadigt hemvist och kunde ej heller skäligen påbördas
den församling, i hvilken de tilläfventyrs kunde visas hafva blifvit födde, enär föräldrarne
aldrig varit der bosatte; och då de oftast i följd af deras täta besök i vissa orter voro
kände, kunde de icke behandlas enligt 3 § 4 mom. i Kongl. Stadgan om försvarslöse den
29 Maj ISIG, och ej heller ställas under tillsvningsmans, i allt fall otillräckliga, uppsigt,
enär de ej tillhörde något tillsyningsmans-distrikt. Till afhjelpande af de olägenheter, nämn
de
personers kringvandrande förorsakade har motionären derföre föreslagit: att vederbörande
embetsmyndigheter skulle af Kongl. Maj:t i nåder erinras om noggrannt iakttagande
af gällande passförfattningars föreskrift derom, att pass icke må utan synnerligt skäl
meddelas åt lösa personer och att utfärdade pass icke få påtecknas för vandringens fortsättande
annorledes, än till det ställe, der passet meddelats eller passhafvaren tilläfventyrs
sednast baft stadigt hemvist; att enahanda förbud borde de Norrske embetsmyndigheterna
meddelas; att tillfälle till erhållande af kristlig uppfostran skulle beredas yngre personer
af ifrågavarande slägte, medelst deras inackorderande hos pålitlige personer på statens
bekostnad, samt att äldre sådane personer skulle hållas till lämplig verksamhet;
för hvilket ändamål motionären, med afseende å deras kända motvilja för arbete, ansåg
nödigt, att de kunde dertill tvingas genom föreläggande alt skaffa sig laga försvar, vid
äfventyr att dömas till allmänt arbete första gången under ett års tid.
2:o. Af Herr Kontraktsprosten Holm: att uti Fattigvårds-stadgan saknades föreskrift,
huru förhållas skulle med personer, hvilka ega arbetsförmåga, men sakna vilja att
arbeta och heldre föra ett kringstrykande lif. Uti 7 § af nämnde Författning bestämdes
visserligen, att F’attigvårds-styrelse egde målsmans och husbonderätt öfver dylike personer,
men derigenom vunnes icke något, enär det hände, dels att en sådan person rymde från
det ställe, der han vore satt att arbeta, och dels att icke någon inom församlingen ville
22 Lag- samt Allmunna Besvärs- och Ehonomi-Utskottens Betänkande, N:o 27.-
taga honom i tjenst eller arbete. Med anledning häraf och under åberopande af 2 mom.
1 5 § uti Kongl. Stadgan om försvarslöse personer den 29 Maj 1846, så lydande: ”När
och huruledes försvarslös, som icke är att hänföra under 6 § 1 inom., men tigger eller
visar fortfarande lättja och liderlighet, må genom annat tvång, än i förra mom. sägs, hållas
till ordning och arbete vid inrättning inom orten, derom vill Kongl Maj:t serskildt förordna;”
har motionären hemställt, att Rikets Ständer måtte hos Kongl Maj:t i underdånighet
anhålla, att ett dylikt förordnande måtte, såsom tillägg till 1847 års 4’attigvårds-stadga,
varda i nåder meddeladt.
Efter föredragning af denna motion inom Högv. Presteståndet, har Herr doktor Säve
uti afgifvet skriftligt anförande sig yttrat och, jemte framställande af de missbruk och obehöriga
anspråk, som förekommo vid fattigvårdens anlitande, fästat uppmärksamheten på
otillräckligheten af det korrektiv mot tiggares kringstrykande, som är afsedt med det i
20 § 2 mom. uti Förordningen om Fattigvården förekommande stadgande, att bettlaren
vöre förfallen att behandlas såsom försvarslös person, eller att, förpassad till hemorten,
hållas till arbete under socknens polisuppsigt. Tillsyningsmännens husbondemakt förmådde
nemligen oftast icke något för att tvinga det till vana blifna dagdrifveriet till sysselsättning;
allvaret och noggranheten i uppsigten öfver de försvarslöse inom en socken verkade
tvärtom derhän, att dessa desto förr utvandrade för att i andra socknar söka tillhåll för
sin sedeslöshet. 1 anseende härtill erfordrades en gemensam arbetsinrättning för hvarje
Län, der ortens lösdrifvare kunde tvingas till sysselsättning; och för afhjelpande af denna
brist hemställde motionären, att, intilldess en allmän plan för organisation af arbetsinrättningar
inom orterna för dylika personers sysselsättande under nödig tillsyn kan blifva af
Kongl. Maj:t framlagd och genomförd, Rikets Ständer måtte förnya sin vid sisthållne riksdag
i afiåten underdånig skrifvelse gjorda anhållan om ändringar och tillägg såväl till 5 §
2 morn., som till 8 § i Kongl. Stadgan om försvarslöse personer den 29 Maj 1846, så
att äfven sådan försvarslös person, som icke vore att hänföra under 6 § 1 mom. i nämnde
nådiga Stadga skulle kunna dömas till allmänt arbete för en tid af ett år eller derunder;
varande uti berörde underdåniga skrifvelse föreslaget, dels alt 2 mom. i 5 § skulle
erhålla följande förändrade lydelse:
”Ofver försvarslös, sorn icke är att hänföra under § 6 mom. t, men visar lättja
och liderlighet, ege Tillsyningsman enahanda husbonderätt, som i förra mom. sägs; och
må en dylik person, derest han underlåter att af erbjudet arbetstillfälle sig begagna samt,
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 27. 23
efter inför Socken-Nämnden frenne serskilda gånger erhållne varningar, sig ej rättar, anmälas
hos Konungens Befallninghafvande, som ege att med honom förfara, på sätt i 8 S
föreskrifves;
dels ock att till 8 § i omförmälde Kongl. Stadga måtte fogas ett tillägg, hvarigenom samma
§ komrrie att lyda sålunda:
”Finnér Konungens Befallningshafvande ej skäl, att förlängdt anstånd enligt 7 §
bevilja, eller har den, som äfven erhållit detta anstånd, föreläggandet ändock icke uppfyllt;
och är ej tillfälle till personens sysselsättande under nödig tillsyn vid arbetsinrättning,
som är urten serskildt tillhörig; varde den försvarslöse dömd att användas till allmänt
arbete på viss tid, hvilken bestämmes sålunda: till fyra år för den, som undergått
straff för tredje resan stöld eller ock blifvit för annat bro t dömd till lifstidsarbete å fästning
eller tukthus, eller att mista lifvet, men i det straff af nåd erhållit mildring: till tre
år för den, som undergått straff för andra resan stöld eller andra resan inbrott; till två
år för andra i § 6 mom. 1 nämnde försvarslöse; samt till ett år eller derunder för sådane
personer, snm uti § 5 inom. 2 omförmälas”.
Och är härförutan af Riksdagsfullmäktigeri Johan Lekberg från Orebro Län yrkadt,
att stadgande måtte meddelas al innehåll, ’’att sådane personer, som, oaktadt lämplige föreställningar
af fattigvårds-styrelsen, icke kunna föimås att arbeta till sin eller de sinas
bergning eller genom lastfull lefnad på ett eller annat sätt falla fattigvården till last, skola,
sedan de tvänne gånger undergått varningar, af Konungens Befallningshafvande dömas
till arbete på 3, (i å 12 månader, efter omständigheterna, å något Kronans korrektionshus.
Utskotten hafva tagit omförmälde anföranden i öfvervägande; och hvad först angår
Herr Hedenstjernas framställning om behofvet af påminnelser till embetsmyndigheterne här
i riket att noggrannt iakttaga gällande författningar angående utfärdande af pass för lösa
personer, så finna Utskotten det mindre lämpligt, att Rikets Ständer skulle hos Kongl.
Majit anhålla om vederbörandes förständigande att uppfylla skyldigheter, som dem redan
åligga; hvarföre Utskotten tillstyrka,
att förslaget i denna del icke må vinna afseende.
Vidkommande derefter bemälde motionärs hemställan, att Rikets Ständer skulle anhålla,
det Kongl. Majit täcktes anbefalla de Norrska auktoriteterne att icke utan serdeles
skäl meddela pass till Sverige åt lösa personer; så få Utskotten erinra, att Rikets Ständer
genom bifall till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets utlåtande J\1 2 beslutat hos
24 Lag- narn t Allmänna liesvars- och III; otiomi-Utsi: ollens Betänkande, N;o 27.
Kongl. Maj:t i undthet begära, det enahanda föreskrifter, sorn äro för Svenska embetsmyndigheter
gällande i fråga om meddelande af pass till Norrige, jemväl af Norrska auktoriteter
vid utfärdande af pass till Sverige iakttagas, och att således
den af Herr Hedenstjerna i delta afseende föreslagna åtgärd nu mera icke
erfordras.
Beträffande vidare Herr Hedenstjernas förslag om inackorderande af Zigenares och
andre dylika kringstrykande personers harn på Statens bekostnad, hvarmed åsyftas, att
alla sådana harn skola, så snart de kunna undvara mödrarnes vård, dessa ovilkorligen
fråntagas, för att på det allmännas bekostnad uppfostras, anse Utskotten sig böra fästa
uppmärksamheten derpå, dels att för det fall, då dylikt barns moder hålles häktad, Kongl.
Cirkulär-brefvet den 24 November 1S37 stadgar, det barnet skall från modren skiljas och
på fattigvårdens eller statens bekostnad underhållas, dels ock att i annan händelse det
åsyftade ändamålet uti ifrågavarande afseende synes kunna vinnas medelst tillämpning af
8 § 5 mom. i Kongl. Stadgan angående folkundervisningen i riket d. 18 Juni 1842, hvarest
föreskrifves, att barn, hvars föräldrar eller målsmän tredskas att efterkomma de i afseende
pä barnens skolgång iemnade föreskrifter, kunna efter föregångne varningar till
föräldrar eller målsmän från desse skiljas och till vårdande åt andre personer öfverlemnas
mot ersättning, som, derest tillgång hos föräldrarne saknas, obestridligen lärer drabba fattigvården;
och anse Utskotten i följd häraf någon föreskrift i den syftning, motionären i
detta afseende tillstyrkt, icke vara erforderlig; hvarföre Utskotten, med afseende jemväl å
den betydliga kostnad för Staten, som genom bifall till detta förslag skulle föranledas,
tillstyrka,
att detsamma icke må af Rikets Ständer bifallas.
I anledning af Herr Hedenstjernas sistberörde framställning hafva Utskotten dock
fästat uppmärksamhet derpå, att det af motionärerr öfverklagade oskick, att gifta icke bofaste
personer med sina barn kringstryka och såmedelst undandraga barnen allt tillfälle
till undervisning och uppfostran, i betydlig mån underlättas och befordras genom nu gällande
stadgande uti 3 § i Kongl, kungörelsen angående utfärdande af pass åt lösdrifvare
m. m., hvilken innehåller, att gifta personer, hvilka äro att anse såsom lösdrifvare, icke
kunna förpassas utom länet, utan att de jemväl medtaga hustru och barn, eller, med
Kyrkoråds-protokoll styrka, att hustru och barn under deras frånvaro hafva sin bergning
utan att falla församlingen till last. Enligt Utskottens omdöme borde det derföre aldrig
tillåtas
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 27. 25
tillåtas dylike personer att vid andra tillfällen, än vid flyttning till annan ort, eller, då
annat gilltigt skäl styrktes, på resa medtaga sina minderåriga barn, utan skulle desse
alltid i hemmet qvarlemnas och fadren eller modren icke erhålla tillstånd att från orten
sig begifva, förr än på omförmälde sätt blifvit styrkt, att barnen vore af annan godkänd
person till vård emottagne och under föräldrarnes frånvaro hade sin bergniug, utan att
falla församlingen till last. Utskotten få i anledning häraf tillstyrka,
att det anmärkte stadgandet i omförmälde Kongl, kungörelse må sålunda
förändras:
att gifte personer, hvilka icke hafva stadig bostad, utan äro att anse såsom
lösdrifvare, icke må, utan gilltige skäl, medtaga sine minderårige barn
på resa utom det län, der de vistas, eller kunna förpassas utom länet,
utan att de med fugrkoräds-protokoll styrka, all barnen blifvit af annan
godkänd person lill vård emottagne och hafva sin bergning utan att falla
församlingen till last.
Hvad slutligen beträffar dels Herr Prosten Holms hemställan, att Rikets Ständer
skulle hos Kongl. Maj:t anhålla, att förordnande måtte meddelas rörande de i 5 §
2 mom. af Kongl, stadgan den 29 Maj 1846 omförmälde försvarslöse personers hållande
till arbete vid inrättning inom orten, dels Herr Doktor Säves förslag om förnyande af
Rikets Ständers vid sisthållne riksdag aflåtna underdåniga skrifvelse, rörande dylika personers
dömande till allmänt arbete samt dels Herr Hedensijernas och Johan Lekbergs förslag
i ungefärligen enahénda syftning; så få Utskotten till en början upplysa, att Kongl.
Majit, i anledning af Riket Ständers berörde skrifvelse, inhemtat Styrelsens öfver Fängelserne
underdåniga utlåtande och genom nådig remiss den 10 Februari 1849 anbefallt Justitie-kansleren
att sig i ämnet yttra, men hvilket yttrande ännu icke blifvit afgifvet. I
sjelfva saken få Utskotten anföra, att Utskotten, lika med motionärerne, anse nu befintli
ge
föreskrifter otillräckliga för att till ordning och verksamhet hålla sådane försvarslöse
personer, som icke kunna hänföras under 6 § 1 mom. i Kongl, stadgan den 29 Maj
1846, men beträdas med kringstrykande, tiggeri, lättja eller liderlighet. Utskotten instäm
ma
derjemte uti Rikets sednast församlade Ständers, i ofvanomförmälde underdåniga skrifvelse
yttrade, åsigt, att dylike personers hållande till tvångsarbete är det både verksammaste
och mest lämpliga medel såväl att förekomma, att de må falla församlingarnes fatBih.
till B. St. Prot. 1850—51. 7 Sami. 2 Afd. 8 Iluft. 4
26 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, Nio 27.
tigvård till last, som att förhindra deras på sedligheten inom orterne menliga inflytande.
Men Utskotten anse tillika frågan derom, huruvida desse personer skola dömas tiil allmänt
arbete, vid arbets-inrättning, som af staten bekostas, eller sysselsättas vid dylike
inom deras hemort belägna och af kommunerne sjelfve föranstaltade inrättningar, vara beroende
deraf, huruvida åt fattigvårds-sarnhällena kommer att tillerkännas rättighet att förhindra
inflyttning från ett fattigvårds-samhälle till annat af personer, som äro kände för
lättja samt oordentligt och liderligt lefnadssätt eller hvilka icke kunna visa sig ega utvägar
till sjelfförsörjning och således kunna förväntas snart komma i den belägenhet, att de
behöfva fattigvårdens understöd. Om en sådan rättighet varder fattigvårds-samhällen med
gifven,
torde deraf ock böra följa, att om en person, som med kommunens begifvande
inflyttat, derefter förr eller sednare faller i fattigdom eller beträdes med lättja och vanart,
kommunen äfven måste besörja hans underhåll eller åt honom bereda tillfälle till sådan
sysselsättning, dervid tvångsarbete kan användas; men om åter den fria inflyttningsrätten
af lagstiftaren fortfarande bibehålles, anse Utskotten staten dymedelst iklädas åtminstone förbindelsen
att bekosta de medel, som äro behöfliga för att från kommunernes gemenskap
skilja sådana dess medlemmar, som genom lättja och vanart blifvit för kommunerne skadliga.
Då, såsom ofvan förmälts, Kongl. Majit ännu icke till pröfning förehaft Rikets
Ständers vid sisthållne Riksdag gjorda underdåniga framställning i ämnet, och förnyad anhållan
om pröfning af densamma skiljd från öfriga med fattigvården sammanhängande
frågor, icke torde vara lämplig eller erforderlig, få Utskotten vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer, för den händelse, att Rikets Ständer godkänna de af
Utskotten nu yttrade äsigter i ämnet, uti den underdåniga skrifvelse, hvars
aflåtande Utskotten här föreslå, hos Kongl. Majit anhålla, att Kongl.
Majit, i sammanhang med pröfnmgen af Rikets Ständers nyssberörde
framställning, täcktes taga dessa åsigter i nådigt öfvervägande.
Emedan, på sätt Utskotten sålunda anse sig hafva ådagalagt, hvad Kongl. Förordningen,
den 25 Maj 1847 innehåller, angående församlingarnes skyldighet att hvar för sig
besörja vården om deras fattige, icke låter förena sig med den i samma förordning medgifna
obegränsade rättighet för hvar och en att, genom inflyttning, af församling blifva
medlem, utan att församlingen dervid eger att sig yttra; och då dels den i berörde Kongl.
Förordning förekommande tillämpning af nämnde grundsatser visat sig medföra så be
-
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 27. 27
tänkliga svårigheter och invecklade tvister emelian församlingarne, att författningen i denna
del icke torde kunna utan väsendtliga modifikationer bibehållas, dels det i 5 mom. af författningens
6:te § intagna stadgande om församlingarnes skyldighet att söka bereda arbetsförtjenst
äfven åt arbetsföra personer, kunde gifva anledning äfven för desse att göra anspråk
på understöd, dels ock fattigvårds-styrelsen icke blifvit tillagd erforderlig myndighet
öfver alla dem, som åtnjuta understöd; hvartill kommer, att omförmälde författning,
enligt hvad Utskotten sökt visa, jemväl i vissa detaljer är mindre tillfredsställande; ty och
som densamma icke eller står i nödig öfverensstämmelse med de serskilda förordningarne,
angående behandlingen af försvarslöse eller förpassandet af icke bofaste personer, samt
åtgärder jemväl erfordras för behandlingen af sådana lättjefulla eller lid,erliga personer,
som sakna vilja, men icke förmåga, att sig sjelfva försörja, i afseende å hvilka personers
sysselsättande vid arbetsinrättningar i otterne, föreskrifter väl finnas i 5 § 2 mom. af
Kongl. Förordningen den 29 Maj 1846, ehuru samma föreskrifter, i brist af dylika inrättningar,
ej kunnat tillämpas, få Utskotten, enär en revision af ofvanberörde författningar,
för afhjelpande af de nu antydda brister, följaktligen synes vara af behofvet påkallad,
vördsamt tillstyrka Rikets Ständer,
att i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit, under åberopande af hvad
här ofvan blifvit anfördt, anhålla, det i ämnet erfarne och kunnige män
måtte utses alt en sådan revision och omarbetning af berörde författningar
verkställa.
Mleservationer:
af Herr Doktor Björling:
”Emot de sammansatta Utskottens förslag, att pastor skall, i följd af sitt embete, hafva
skyldigheten att vara ledamot af Fattigvårds-styrelsen i landsförsamlingarne, får jag reservera
mig, af följande skäl.
Ifrån äldre tider hafva presterne haft vården om de fattiga sig anförtrodd, och det
har ansetts för ett bland det presterliga embelets förnämsta åligganden, att med omsorg besörja
de fattiges underhåll. Detta förhållande finner ock sin grund uti prest-embetets vä
-
28 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 27.
sende. Så visst som presteri bör visa menniskorna den väg, på hvilken de, ledde af Guds
Anda, skola erhålla och i lefnaden förverkliga en sann kärlek till Gud och nästan, lika visst
är ock, att prosten bör föregå andra på denna pligternas väg. En bland de förnämsta af
dessa pligter är att öfva barmhertighet emot lidande medmenniskor, hvartill naturligtvis hörer
att taga vård om de fattige. I delta hänseende bör presten, i följd af sitt embete, således
vara den förste; han bör föra ordet för de fattige, och är derföre, såsom prest,
sjelfskrifven ordförande i Fattigvården. Härom torde väl ej heller något tvifvel kunna uppkomma,
och så länge ett prestembete finnes, skall väl ock de fattiges vårdande i synnerhet
åligga församlingarnes pastorer. Då detta ej kan nekas, så förefaller det besynnerligt, att
de sammansatta Utskotten i ofvanstående Betänkande uttryckt den åsigien, att pastor, i följd
af sitt embete, skall vara endast ledamot af fattigvårdsstyrelsen, men att ordförande i denna
styrelse skall väljas af församlingen. Emedan vårdén om de fattige står i ett nödvändigt
sammanhang med religionen och moralen, så måste pastor, enligt hvad här ofvan sagdt
är, vara ordförande i fattigvärds-styreisen: och erkänner man ej detta sednare, då har man
ock neddragit fattigvården från dess religiösa och moraliska ståndpunkt och betraktat den
blott såsom en ekonomisk eller juridisk angelägenhet. Så synas mig ock de sammansatta
Utskotten hafva gjort. Orsaken hvarföre de ej velat att pastor skulle vara sjelfskrifven ordförande
i fattigvårds-styrelsen har nemligen varit den, att med detta ordförandeskap nu mera
så många ekonomiska bestyr, tvister och processer äro förenade, att pastor ej bör med
allt detta betungas. Men utom det att i landsförsamlingarne i allmänhet sällan finnes någon,
som är skickligare än pastor att uppsätta fattigvårds-styrelsens protokoller och föra församlingens
talan, så bör man framför allt besinna, att de ekonomiska angelägenheterna,
tvisterna och processerna, som med fattigvården sammanhänga, ingalunda utgöra det hufvudsakliga
deruti, utan att ömmandet för eller behjertandet af de fattiges behof, pröfvandet
af detta behofs vidd, samt bestämmandet huru och i hvad mån detta behof bör fyllas, utgör
det hufvudsakliga i fattigvården, och i dessa sednare ämnen måste pastor nödvändigt,
i följd af sitt embete, hafva den förnämsta och mest afgörande rösten. Skulle de ekonomiska
angelägenheterne, tvisterne och processerne, som med fattigvården sammanhänga,
blifva alltför många, så att pastor ej kan hinna sköta dem, eller anser församlingen pastor
ej dertill skicklig, så kan en annan inom fattigvårds-styrelsen väljas, som i dessa ämnen
handlar å församlingens vägnar; men deraf följer ingalunda, att det hufvudsakliga i fattigvården,
hvarom jag nyss nämnde, skulle anförtros åt någon annan ordförande än åt pastor.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 27. 29
I följd af det nära sammanhang, som hufvudsaken i fattigvården slår lill religionen och
moralen, anser jag derföre, med anledning af det ofvan sagda, att pastor, i följd af sitt embete,
bör vara lika mycket sjelfskrifven ordförande i fattigvårds-styrelsen, som han är det i
kyrkorådet: och således all det är en lika stor orimlighet, att låta det bero på församlingens
omröstning, huruvida pastor skall vara ordförande i fattigvården, som det vore att låta en
sådan omröstning afgöra, huruvida han skulle vara ordförande i kyrkorådet.
Vill man åter konseqvent fasthålla den åsigten af saken, att fattigvården blott är en
ekonomisk och juridisk angelägenhet, som står antingen i ett alldeles intet eller ock ett
ganska löst sammanhang med religionen och moralen, hvilken åsigt de sammansatta Utskotten
synas hysa; då har sannerligen pastor ej någon embetspligt att vara ens ledamot af fattigvårds-styrelsen,
utan måste då stadgandet i den nuvarande förordningen vara det rätta, hvilket
säger, att pastor är helt och hållet fri från fattigvårds-styrelsen, i fall han ej sjelf finner
sig uppmanad att deltaga uti densamma som ledamot.
Utom de skäl, som, hämtade från prest-embetels väsende, här ofvan blifvit anförda
för den åsigten, att pastor bör vara ordförande i fattigvårds-styrelsen, finnas äfven andra
skäl, som tala för denna sak. Om pastor är sjelfskrifven ordförande i nämnde styrelse,
så skall icke ordförandeskapet komma alt så ofta bytas om, som eljest måste blifva händelsen,
då ordförande väljes, enär sällan någon torde blifva ordförande längre än de 2:ne
år, han dertill är nödgad: och jag behöfver ej här med många ord omtala den stora skada,
som genom dessa ofta skeende ombyten måste tillskyndas fattigvården. Äfven skall pastor,
som, i kraft af sitt embete, mäste snart komma i den närmaste beröring med större delen
af församlingens medlemmar, inom kortare tid, än någon annan, lära känna dem och deras
behof; och då denna hans kunskap årligen ökas, så mäste pastor vara den mest passande
ordförande i fattigvårds-styrelsen. Slutligen bör man ej förbise den omständigheten,
att i fall pastor ålägges att, i följd af sitt embete, vara] ordförande i fattigvårds-styrelsen,
redogörelsen öfver fattigvården kommer att årligen af Högvördige Domkapitlen infordras och
granskas, hvilket torde i många fall medföra stor nytta.
På alla dessa skäl får jag yrka afslag på de sammansatta Utskottens betänkande i denna
sak, och, enligt de motioner, som vid denna riksdag blifvit gjorda, tillstyrka följande förändring
af g 3, 2 mom. af Kongl, nådiga förordningen, angående fattigvården i riket, af den
25 Maj 1847.
30 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 27.
2 mom. Inom hvarje fattigvårds-samhälle skall finnas en fattig vårds-styrelse. A
landet utgöres denna styrelse af sockneriämnden, uti hvilken, då den sammanträder såsom
fattigvårds-styrelse, kyrkoherden, eller den hans embete förvaltar, är sjelfskrifven ordförande.
För stad . . .
Jag inser visserligen det betungande ansvar, som jag genom den föreslagna förändringen
har laggt på kyrkoherdarne; men jag anser dem dock, i följd af sitt embete, vara
skyldige att hafva detta ansvar, dess tyngd må blifva så kännbar som helst.
I denna reservation instämma:
Professor Carlson, Prosten Lagergren, Prosten Arrhenius, Prosten Melander och
Lektor Söderberg.
Doktor J. Norström reserverade sig ock emot Utskottens beslut i denna punkt.
af Herr Kontrakts-Prosten J. C. Söderberg:
”Jag skulle önskat, att tiden hade medgifvit en utförligare behandling inom Utskotten
af detta vigtiga betänkande, hvilket vidrörer vårt civiliserade samhälles ömtåligaste
angelägenhet. Utan att bestrida det fördelaktiga i många hänseenden, af att kommunen
förvaltar fattigvården genom Sockne-nämnden, på sätt Kongl. Fattigvårds-stadgan föreskrifver,
tror jag dock en stor svårighet föranledas deraf, att ledamöterne i en Sockne-nämnd
ofta ombytas, helst ingen gerna vill qvarstå längre tid än 2:ne år, och att dessa bestyr
, anligen sakna all aflöning och anses för ett besvär, som måste öfvertagas i tur af kommunens
medlemmar, hvilket gör att skickliga personer ej kunna för en längre tid dervid
fästas, och att den kontinuitet ej bibehålies, som genom vissa dertill företrädesvis egnade
funktionärers qvarstående kunde åstadkommas. Enhet och fasthet i grundsatserna för förvaltningen
af fattigvårds-ärendena, är nemligen med dylika ombyten mellan mer eller
mindre skickliga personer, helst de skicklige, serdeles inom landtförsamlingar, ej alltid
torde vara så lätta att finna, svåra att bibehålla, ehuru sådant måste vara af högsta vigt,
i förening med en noggrann tillsyn öfver de fattiges sedlighet och arbetsamhet, samt i synnerhet
öfver de fattige barnens kristliga uppfostran, genom nitiske vårdare, till gagneliga
medborgare. Då kommunen allönar sitt presterskap, och presten är både såsom rolijrionsvårdare
och ständigvarande embetsman bäst i tillfälle att utöfva den ledande tillsyn,
som allestädes är så högt af nöden, för att söka motverka fattigpersonalens förökande och afskära
det onda i dess rot, hvartill både religionens medel och kommunens ansträngningar
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 37. 31
behöfva samfälldt användas, anser jag presten, som ej bör kunna sig sådant undandraga,
åtminstone allestädes, der serskild prest inom församlingen finnes, böra vara sjelfskrifven
ordförare i fattigvårds-mål, ehuru Sockne-nämnden föröfrigt må fungera såsom ledamöter i
styrelsen; hvarjemte, då på detta sätt presten får sig ålagdt, att vara ständig ordförande,
styrelsen må ega att på eget ansvar antaga tjenlig person att vara uppbördsman och redovisande
för fattigkassans medel, hvarigenom de ekonomiska detaljer, som åligga styrelsen,
ej behöfva vara ovilkorlig! förenade med ordförandeskapet. Det är denna åsigt jag
sökt i motionsväg göra gällande, och hvilken öfverensstämmer med den i Doktor Björlinys
reservation föreslagna förändring i 3 § 2 mom. i Kongl. Fattigvårds-stadgan; reserverande
jag mig alltså mot de båda afstyrkanden, som, i afseende på dessa punkter, uti
betänkandet förekomma.
i
STOCKHOLM, TRYCKT HOS N. MARCUS, 1851.
Lag- saint Allm. Besvärs- och Ekon.-Wik. Utlåtande, IV: o 28.
1
HJ:o 28.
Ank. lill Exp.-Utsk. d. 19 Augusti 1851, kl. 9 f. w.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 32
§ i 24 kap. Kyrko-lagen.
Uli en inom Hedervärda Bondeståndet väckt motion, sorn till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet blifvit remitterad, har Riksdagsfullmäktigen Anders Gustafsson från
Östergöthlands län föreslagit att, utan afbidan af den längre tid, som förmodades komma
att förflyta innan Kvrkolagskommittéens arbeten komrae att bära frukt, åtgärd malte vidtagas
för tillvägabringande af ändring i 32 § af 24 kap. Kyrko-lagen, hvarest, efter uppräknande
af åtskillige klockare åliggande skyldigheter, följande stadgande förekommer i thef
'öfriga, hvad hans embete angår, så rättar han sig elter den förordning, som Biskopen och
”Konsistorium honom föroskrifver,” hyiiket stadgande, efter motionärens åsigt, gåfve
anledning till förtryck, såsom exempel hvarpå åberopats 70 § uli en af Konsistorium i
Linköping den 25 April 1846 för stiftets kyrkobetjente utfärdad ordning, der, blond annat,
stadgades, att ”Klockarens skyldighet är att vara Presterskapet tillhanda vid socker.stäm
’’mor,
förhör, socknebud, tabellers förfärdigande eller hvad annan tjenst, Pastor af ho'norn
önskar, såsom att utskrifva uppbördslistor för stamböcker, samt för sådane sammanskott
och afgifter, som på sockenstämma beslutas.” Detta stadgande innefattade, efter
motionärens tanka, att Klockare vore skyldig göra allt hvad Pastor honom anbefallde;
och har motionären derföre hemställt, att Rikets Ständer skulle hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, att, med upphäfvan le af den åberopade slutmeningen i 32 § 24 kap.
Kyrkolagen, Kongl. Majit täcktes låta genom Dess Ecklesiastik-departement utfärda en efter
tidens kultur och förhållanden lämpad instruktion för Kyrkans lägre funktionärer.
Bi/i. lill H. St. Brot. 1850 # 1851. 7 Sami. 2 Afd. 9 Uäfl. \
2 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Utlåtande, N:o 29.
Vid öfvervägande af denna motion, som blifvit af Lag- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskotten gemensamt behandlad, hafva utskotten slädnät i den mening, att en
för kyrkobetjent allmänt gällande instruktion icke lämpligen skulle kunna af Kongl. Maj:t
i nåder meddelas, dels i anseende till ämnets underordnade vigt och dels emedan inom
olika orter förefinnas skiljaktiga förhållanden, de der vid utfärdande af instruktion för
klockare böra och enligt nuvarande stadgande jemväl kunna serskildt för hvarje stift
afses.
Vid detta förhållande och då del är hvar och en obetaget, som tilläfventyrs kan anse
sin rätt vid dylik instruktions meddelande af Domkapitel vara för nära trädd, att deruti
genom besvärs anförande söka rättelse, finna Utskotten sig böra tillstyrka,
ali motionen må af Rikets Ständer lemnäs ulan åtgärd.
Stockholm den 19 Augusti 1851.
X:o 39.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 19 Augusti 1851, kl. 9 f. m
Utlåtande. i anledning af väckta motioner om ändring i
sättet för Kungörelsers uppläsande i Kyrkorna.
Sedan Kongl. Majit, uppå Rikets Ständers vid sisthållne riksmöte gjorde underdåniga
hemställan, medelst nådig Förordning den 8 Maj 1849, täckts, med ändring af 2 kap.
3 § Kyrko-lagen samt 32 § af Kongl. Resolutionen på Presterskapets besvär den 10 Mars
1719, i nåder stadga: att, med undantag af bönedags-plakat, hvilka, såsom varande af religiös
egenskap, efter predikan och näst efter bönen “Fader Vår“ må uppläsas, alla andra
Kongl. Majlis Förordningar och auktoriteters samt enskilde personers kungörelser skola
omedelbart efter gudstjenstens slut (rån predikstolen af prosten uppläsas i den ordning,
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Utlåt ande, N:o 29. 3
sorn förut varit föreskrifven; så hafva dels Riksdagsfullmäktige Johan Weste) marle och
Lars Gustaf Sandberg från Westerbottens län och dels Erik Christensson från Bohus
län uti två inom Hedervärda Bondeståndet afgifne memorial, hvilka blifvit till Lag-Utskottet
remitterade, föreslagit att, enär erfarenheten visat, det ofvan åberopade förändrade stadgande
ledt till den följd, att församlingen gick miste om afhörandet af kungörelserne, emedan
de fleste församlings-medlenimarne genast efter gudstjenstens slut begåfvo sig ur
kyrkan, tiden för kungörelsers uppläsande måltp, med afseende å de olägenheter, som voro
förenade med omförmälde förhållande, varda bestämd i enlighet med hvad före omförmälde
Kongl. Förordnings utfärdande varit vanligt.
I afseende å denna motion, som af Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-lltskotten
blifvit gemensamt handlaggd, hafva Utskotten inhemtat alt Lag- och Ekonomiutskotten,
hvilka vid sisthållne riksmöte tillstyrkt ett sådant stadgande, som genom Kongl.
Förordningen den 8 Maj 1849 blifvit meddeladt, såsom skäl derföre hufvudsakligen anfört:
att kungörelsers uppläsande under den allmänna gudstjensten vid den tid, då församlingen
bör, befriad fiån verldsliga bestyr, odeladt egna sin andakt åt betraktande af
Guds ord, hade ett menligt inflytande på det sannt religiösa sinnet, och att det dessutom
syntes mindre lämpligt att sålunda sammanblanda förkunnandet af religionens läror
med underrättelser om timliga värf och förrättningar, ofta nog af den mest underordnade
art.
Enligt Utskottens tanka äro de sålunda anförda skälen så ostiidiga och af den vigt,
att Utskotten icke finna sig kunna understödja motionärernes förslag om undanrödjande af
omförmälde på Rikets Ständers begäran nyligen meddelade författning; utan hemställa
Utskotten,
alt ifrågavarande motioner må af Rikets Ständer lemnäs
utan åtgärd.
Stoekholm den 19 Augusti 1851.
4 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Etsk. Betänkande, N:o 30.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 19 Augusti 1851. kl. 9 f. m.
Betänkande, i anledning af vfickl motion om införande af
t jens tehjons böcker.
Hos Höglofl. Hidderskapet och Adeln har Herr Liljenstolpe, A. F., framställt ett till
Utskottens behandling ölverlernnadt förslag, deruti motionären förordat begagnandet af så
kallade tjenstehjonsböcker, i hvilka de för tjenstehjon utfärdade attestater skulle införas, i
stället för att, såsom tillförene, skrifvas på serskilde pappersblad.
Enligt förslaget borde desse böcker inrättas i likhet nied de i Danmark bruklige så
kallade skud smalsbo g er for tjenstetyende. De skulle innehafva» af tjenstehjonen sjelfve
och innehålla tryckt utdrag af tjenstehjonsstadga!); vara försedde med vederbörande prest
mans
påskrift om tjenstehjonets namn och födelseort; samt i öfrigt innehålla tjenstehjonets
födelse-, dop- och konfirmations-attester; af vederbörande husbönder inskrifna orlofssedlar,
äfvensom anteckningar om böckernes uppvisande hos vederbörande pastorsembetet vid tjenstehjonens
flyttning från en församling till annan.
Motionären har ansett sitt förslag desto snarare böra vinna framgång, som det icke innefattar
en nyhet för landet, enär de uti gällande förordning om gesällvandringarne påbudne
så kallade gesällböcker äro af ungefär enahanda beskaffenhet, och af den praktiska nytta,
som dessa böcker medfört, kunde slutas till den, som kunde vinnas af tjenstehjonsböckerna.
Såsom hufvudsakliga fördelar af sistnämnde böcker har motionären ansett: att genom
dem skulle vinnas en större ordning, samt en säkrare kontroll ej allenast å tjenstehjon,
utan äfven å husbönder; att förfalskning af tjenslehjonens betyg vore mindre att befara,
om dessa betyg vore införda i en bok, än om de vore skrifna på serskilde papper; samt
att äfven vid domstolsförhandlingar ifrågavarande böcker kunde underlätta erhållandet af
nödige upplysningar om tilltalad persons föregående vandel.
Eiler det motionären vidare gjort hemställan om desse böckers anskaffande genom
Patriotiska sällskapets försorg, har han, för den händelse alt hans ofvanberörde förslag vunne
bifall, uti ett motionen följaktig! serskildt yttrande, föreslagit, att 21 § af Kongl. Lego
-
Lag- tamt Allm. Besvärs- och Ekon.- Ulsk. Betänkande, K:e 36 &
stadgan den 23 Nov. 1833 malte sålunda förändras, att i orlofssedel eller tjinslebetyg ieke
något behöfdu införas angående tjenstehjouets frejd, om hvilken i allt fall tjenstehjonets
(prestbetyg modd lade upplysning, och att nämnde lagrum således måtte erhålla följa tida
förändrade lydelse:
“Tjenstebetyg, som tjenstehjon af husbonde enligt 41 § undfår, skall innehålla:
1:o Tjenstelijonets namn och ålder samt ort och ställe, der det tjent;
l:o Huru länge del varit i husbondens tjenst; 3;o Hvad slöjd eller annat arbet»
det Iean förrätta; och 4. o intygande om dess ledighet att annan tjenst antaga.*
Hvad sålunda blifvit hemstäldl, hafva Utskotten tagit i öfvervägande; och elmin Utskotten
förmoda, ått ifrågavarande tjenstehjousbocver skulle, i likhet med de redan införda >råäiiböckerne,
å ena sidan medföra några fördelar, hysa Ctskotlen jemväl den åsigt, att dr,
å andra sidan, skulle, serdeles lör tjenstehjon*!!, vara förenade med åtskilliga olägenheter.
Utskotten hafva i sådant afseende synnerligen fästat sig vid den omständigheten, ali ett
yngre tjenstehjon, om ock begåfvadt med de hästa anlag och böjelser, kunde af obetänksamhet
eller förledt af annan person begå ett felsteg, om hvilket en 'samvetsgrann husbonde
ej kunde undgå att göra anteckning i tjenstehjonsboken. Denna fläck skulle nu allt
framgent vidlåda tjänstehjonet, sorn mod bästa vilja ej kunde utplåna densamma; och just
derigenom, att den så envist bibehölle sin plats i betygsamlingen, torde slutligen hos tjeustehjonet
uppsta frestelse, att på ett eller annot olagligt sätt söka göra sig den qvitt.
Dessutom skulle, enligt motionärens förslag, kostnaderne för IjenstehjonsbÖckernes josk
a (Tande drabba tjenstehjon»! sjelfve; och delta hafva Utskotten, med afseende å tjenstehjonens
vanligen knappa tillgångar, ej kunnat gilla, om berörde kostnader skulle blifva äu
så obetydliga.
I anförde omständigheter hafva Utskotten funnit anledning till det vördsamma tillstyrkande,
att ofvanberörde motion icke må till någon åtgärd föranleda.
Slockholm den 10 Augusti 1851.
Bl/t. lill R. St. Troi. 13-10 $ Mål. 7 Sami. 2 Afä. ä Hafi.
STOCKHOLM. Östlund <fc Berling, 485L
Lag- samt Allm. Besvärs- o. Ekon.-UtsloUens Betänkande, N;o 31.
1
N:o 31-
Ank. till Exp. Utsk. den 19 Aug. 1851, kl. 10 f. m.
Betänkande, i anledning af serskilda motioner i fråga
om inskränkning uti eller upphäfvande af rättigheten
för husbonde att tilldela tjenstehjon husaga.
I detta ämne hafva Utskotten fått till behandling emottaga följande motioner,
nemligen:
från Högloft. Ridderskapet och Adeln, dels af Herr Hjerta, Lars,
som, i öfverensstämmelse med en af honom vid sistlidne riksmöte gjord enahanda
framställning, hvilken då icke föranledde till någon Rikets Ständers
åtgärd, yrkat, att stadgandet i 14 kap. 5 § Handels-balken samt föreskriften
i Kongl. Maj:ts förnyade nådiga Legostadga af den 23 November 1833, om
rättighet för husbonde att tilldela tjenstehjon husaga, måtte upphäfvas.
Motionären, som utgått från den synpunkt, att förhållandet emellan husbonde
och tjenare icke kunde betraktas annorlunda, än såsom grundadt på
ett frivilligt kontrakt, hvarigenom den sednare åtager sig att åt den förres
tjenst egna sin tid och förrätta vissa arbeten, emot öfverenskommen betalning,
har i öfrigt, till stöd för sitt yrkande, hufvudsakligen anfört, att det
strede emot begreppet om en persons oförytterliga rättigheter, att tjenstehjonet,
vid legoaftalets ingående, underkastades husbondens makt att gifva aga:
att den myndighet, som, till följd af beskaffenheten utaf hustjenarens förrättningar
och dennes deraf följande förhållande till husbonden, borde den sednare
tillkomma och i lag tillförsäkras, vore tillräckligen tryggad genom de
stränga ansvars-bestämmelserna i 15 kap. Missgernings-balken; att den ifrågavarande
delen af husbonde-rätten, sedan långliga tider tillbaka, icke mera
existerade i England, Frankrike och större delen af Tyskland; samt att äfven
hos oss den icke egde rum i afseende på arbetare i handtverk och fabriker,-  dels ock af Herr Granfeldtj A., som från den omständigheten, att Lagberedningen,
uti sitt afgifna förslag till Ilandels-balk, icke bibehållit husagan,
samt de för förslaget i denna del anförde motiver, hemtat skäl för det yrkande,
alt stadgandet i 14 kap. 5 § Handels-balken samt 2 artikeln 5 § af
Bih. till B. St. Prot. 1850 dt 1851. 7 Sami. 2 Afd. 10 TBäft.
2 Lag- tamt Altin. Bett ärt o. Ekon.-Ulskollent Betänkande, N.o 31.
Kongl. Legostadgan den 23 November 1833, jemte dermed öfverensstämmande
serskilde lagbud, måtte upphäfvas; samt
från HälloJl. Borgare-Ståndet, dels af Herr Berg, P., som hemställt,
att, enär 36 kap. 2 § Missgernings-balken samt 5 och 9 §§ i Kongl. Legostadgan
vore allt för litet tryggande för tjenstehjon mot svårare misshandel af deras
husbönder, förstnämnde lagrum måtte gifvas följande förändrade lydelse:
”Slår husbonde eller matmoder legohjon sitt, så att det deraf tillfogas
åkomma; ligge det i laga bot, som förr är sagdt. Näpsa de det skäliga för
brott dess; vare ogildt;” uti hvilken hemställan Herr Sundler instämt;
dels ock af Herr Winge, som under den hos Vällofl. Borgare-Ståndet,
vid nyssnämnde motions remitterande, i ämnet förda diskussion, framställt
påstående, att alla de lagar eller författningar, som medgåfve husbonde rätt
att utdela husaga till tjenstehjon, måtte, såsom qvarlefvor af barbarism,
undanrödjas.
Innehållet af dessa motioner och desamma följaktige yttranden hafva
Utskotten tagit i öfvervägande; och ehuru ofvannämnde af Herr Hjerta och
jemväl af Lagberedningen uttalade åsigt, att förhållandet emellan husbonde
och tjenare grundar sig på ett emellan dem, såsom frie kontrahenter, ingånget
fördrag, är riktig, får likväl icke förgätas, att detta fördrag, sådant det
i allmänna lagen och gällande legohjonsstadga framstår, har en egendomlig
karakter, vida skiljd från den af andra arbets-beting.
Tjenstehjonet är nemligen medlem af den familj, inom hvilken det
tjenar; hvarföre ock ofvanberörde kapitel i Missgernings-balken, hvilket stadgar
ansvar för man, som slår sin hustru, och hustru, som slår sin man, jemväl
innehåller stadgande om husbonde eller matmoder, som slå sitt legohjon.
Med grundsatsen, att tjenstehjonet är familje-medlem, sammanhänger på
det närmaste föreskriften, att tjenst ej bör, utom i Stockholm, antagas på
kortare tid än ett år, och från nämnde grundsats härleda sig föreskrifterna
för husbonde, att förse tjenstehjon med kosthåll; att vårda sig om sjuka och
arbetslösa tjenstehjon o. s. v.
Sedd från denna synpunkt förlorar husagan mycket af den förhatlighet,
som annars vidlåder densamma. Den anses då ej grunda sig på ett fördrag,
utan på föräldramakten; och det] kan ej vara serdeles förödmjukande för
tjenstehjonet, att, i likhet med husfadrens och husmodrens egna barn, vara
aga underkastade, Denna aga utdelas aldrig, eller åtminstone högst sällan, i
närvaro af annan person, än någon af familjens medlemmar och är ej ansedd
förenad med skymf, så att den ingalunda kan jemföras med de från fordna
Lag- sami Allm. Besvärs- o. Ekon.-Vlskollens Betänkande, N:o 31.
tider qvarstående, med offentlig vanära förenade, kroppsstraff för brottslingar,
från hvilka straff lagsliftningarne i sednare tider sträfvat alt frigöra sig.
Man torde invända, att det patriarkaliska förhållande, på hvilket Ut
skotten häntydt, numera i verkligheten icke eger runi; men örn än en sådan
åsigt på sednare tider hos en och annan gjort sig gällande, tro dock Utskotten
den ännu icke vara så allmän, att skäl förefinnes alt i lagstiftningen
frånträda grundsatsen, att tjenstehjon äro familje-medlemmar.
Så länge nu gällande föreskrifter örn tjänstehjons flyttning och a fl alen
derom qvarstå, och om förändring i delta afseende har fråga ej uppstått, så
länge det således ej står husbonde fritt, att när som helst skilja olydigt och
lättjefullt tjenstehjon ur tjernsten, måste han emot sådant tjenstehjon, då di t
ej låter sig af förmaningar rättas, ega ett kraftigare korrektiv.
Det är visserligen sannt, att husbonde kan i detta fall, såsom yttersta
medel, anlita vederbörande myndighet, för att fä tredskande tjenstehjon ur
tjensten vräkt; och delta medel komme utan tvifvel att, oftare än som nu
sker, användas, om husagan afskaffades; men det hör besinnas, att här i landet,
der, i anseende till bristande kapitaler, tillfällig arbetsförtjenst ej lätt
kan erhållas; der flyttningarne frun en ort lill annan af flere omständigheter
försvåras, och der ändtligen stränga stadganden emot försvarslöse personer
förefinnas, ett tjenstehjon, som i olaga flyttningstid blifvit skiljdt från
tjenst, är vida beklagansvärda re, än det, som ådragit sig oell erhållit måttlig
husaga; och derför har jemväl legostadgan med rätta svårare ansett vräkning
än husagan.
Det är väl också i allmänhet mera missbruket än bruket af denna aga,
som gifver anledning till missnöje. Och emot detta missbruk, som dock
torde blifva mer och mer sällsynt, finnes värn i lagen, och dessutom uti
husböndernes egen fördel vid att erhålla godt tjenstefolk, om hvilken fördel
den husbonde snart går miste, som gör sig känd för att missbruka sitt husbondevähle.
Utskotten anse alltså tiden ännu ej vara inne för husagans borttagande;
och som stadgandet i 36 kap. 2 § Missgernings-balken blifvit modifieradt
genom legostadgans föreskrifter, anse Utskotten icke eller den af herr Berg
föreslagna förändring i förstnämnde lagrum nu erforderlig.
Och få Utskotten, af nu anförda skäl, vördsamt tillstyrka,
att ofvanberörde motioner icke må till någon åtgärd
föranleda.
Slockholm den 19 Augusti 1851.
4 Lag- samt Allm. Besvärs- o. Ekon.-Utskottens Betänkande, IV:o 32.
Reservationer:
af herr Winge, herr Sundblad, herr Gustafsson och herr Hesselgren.
N:o 32.
Ank. till Exp. Utsk. den 19 Aug. 1851, kl. 10 f. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om afskaf -  fande af prygelstraffet och andra extrajudiciela bestraffningar
inom hrigs-ståndet.
Till Lag-Utskottet har blifvit remitterad en af Riksdagsfullmäktige!!
Lars Olsson från Stora Kopparbergs län inom Hedervärda Bonde-Ståndet
väckt motion, rörande afskaffande af prygel-straffet inom den svenska krigsmakten;
varande, såsom närmare utredning och motivering af denna framställning,
åberopad en, efter motionärens uppgift, af herr Mannerskantz inom
llögloflige Ridderskapet och Adeln vid 1840 års riksdag uti ifrågavarande
ämne väckt motion, hvilken Lars Olsson erbjudit sig att Utskottet tillhandahålla,
men sedermera icke dit aflemnat.
Härjemte har Utskottet lått emottaga en af herr Winge inom Vällofl.
Borgare-Ståndet gjord framställning om upphörande af icke allenast prygelstraffet,
utan jemväl alla de inom militär-ståndet nu brukliga extrajudiciela
bestraffningar.
Lag-Utskottet har, för behandling af förevarande motioner, sammanträdt
med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet.
Utskotten få, i afseende på detta ämne, upplysa, att, så vidt inhemtas
kan af Bihanget till Riks-Ståndens Protokoll vid 1840 och 1841 årens
riksmöte, någon motion af herr Mannerskantz, rörande prygelstraffets afskaffande,
då ej förevarit; att deremot en motion i detta ämne blifvit vid nämnde
riksmöte väckt af herr Cederschjöld, R. Th., men icke föranledt und.skrifvelses
aflåtande till Kongl. Maj:t; att samma ämne åter förehafts vid riksdagen
åren 1844 och 1845, och att Rikets Ständer då till Kongl Maj:t ingått
med und. framställning om förändrade stadganden, ledande till inskränkning
i prygelstraffets användande* att denna skrifvelse sedermera och efter det
Lag- samt Allm. Besvärs- o. Ekon.-Utskottens Utlåtande, N.-o 33.
5
Kr igs-hofrälten, Justitie-kanslers-embetet och Konungens Högste Domstol fått
i ämnet sig yttra, öfverlemnats till handläggning af en den 23 Jan. 1846 i
nåder tillförordnad kommitté för krigslagarnes omarbetning samt att uti en
vid sist hällne riksdag afgifven motion hemställts, att Rikets Ständer skulle
till Kongl. Majrt i underdånighet frambära deras und. önskan, att prygelstralfet
mätte afskalfas, men att denna motion blifvit af Lag-samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskotten, uti Betänkandet N:o 17, som af tre Riksstånd
bifallits, afstyrkt, på den grund, att omförmakle kommitté, derest prygelstraffet
funnes utan skada för krigsdisciplinen kunna afskaffas, förmodats
icke underlåta att uli afgifvande förslag till ny krigslag härutinnan tillvägabringa
nödig förändring och alt, vid sådant förhållande, den af motionären
föreslagne åtgärd icke ansetts lämplig.
Då Utskotten dela de åsigter, som sålunda af Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskolten vid sislhållne riksdag blifvit yttrade, och Utskotten
jemväl anse det böra anlagas, att frågan om andra extrajudiciela
bestraffningars lämplighet och behöflighet jemväl kommer att af nämnde
kommitté tagas under öfvervägande, få Utskotten vördsamligeu tillstyrka,
att omförmälde motioner icke må lill någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 19 Augusti 1851.
Reservation:
af herr Winge.
N:0 33.
Ank. till Exp. Ulsk. d. 19 Aug. 1851, kl. 10 f. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande
af Kongl. Resolutionen den 13 November 1747,
angående förbud för vissa socknar inom Dalarne att
till annan än Stora Kopparbergs Bergslag afyttra
timmer.
Uti ett till Hederv. Bonde-Ståndet ingifvet och till Allmänna BesvärsocligEkonomi-Utskottet
remitteradt memorial, bar Riksdagsfullmäktige!! Lars
Gezelius från Stora Kopparbergs län anfört, att då, genom begagnande af
6 Lag- samt Allm. Besvärs- e. Ekon.-Utskottens Utlåtande, IS:o 83.
de vestra och Norrländska vattendragen för skogseffékters transporterande
till sjöstäderna och genom berörde effekters utskeppning, trävaruhand elli vunnit
en stor betydelse och spridt välmåga i de kring nämnde vattendrag belägne
trakter, ett landskap deremot, nemligen Dalarne, funnes, som, ehuru
likt på vattendrag, skogar och arbetskraft, dock ej blifvit delaktigt af omförmälde
förmåner, enär genom Kongl. Resolutionen den 13 November 1747
stadgadt vore, att ingen af allmogen uti de under Stora Kopparbergs Bergslags
frihet lydande socknar, nemligen Sundborn, Wika, Svärdsjö, Schedvi, Tuna
och Thorsång samt Öster- och Wester- Dalarne, finge till annat än eget samt
Bergslagets och sådant behof, som af Kongl. Maj:t kunde godkännas, understå
sig att fälla timmer och storverksträd samt såga bräder och sådant utom
Bergslagets frihet och den socken, hvarest sågen vöre belägen, afföra och
till någon aflåta, vid 50 daler silfvermynts vite, så för säljaren, som för köparen,
för hvarje storverksträd samt hvarje tolft timmer eller bräder, jemte
varans förlust eller dess ersättande i penningar, i fall den redan vore använd
eller förbrukad. Nämnde förbud, som tillkommit under det bergsbruk
vid Stora Kopparberget drifvits för Kongl. Maj:ts och kronans räkning och
sedermera, när bergsbruket öfverlåtits till ett bolag, blifvit till dettas förmån
förnyadt, hade, så länge Stora Kopparbergets grufva var af vigt för hela Riket
och skogarne utgjorde Kongl. Maj:ts och kronans samt skattejords-egarnes
gemensamma tillhörighet samt under det allmogen uti Bergslaget kunde
påräkna en säker och redbar afnämare af sina skogseffekter, mot skäligt pris,
efter motionärens tanka, varit i stats-ekonomiskt hänseende nödvändig, i rättsenligt
försvarlig, samt dessutom för allmogen föga betungande; men numera,
sedan tillverkningen vid grufvan nedgått till en obetydlighet emot
hvad den fordom utgjort, hade ett motsatt förhållande inträd t. Grufvan
vore icke mer för landet af den allmänna vigt, som tillförene; den Bergslaget
tillagde förmån vore icke för detsamma erforderlig, utan begagnas jemväl för
afsalu, och betalningen vore vanligen så ringa, att då t. ex. på Klar-elfven
och dess tillflöden en tolft sågstockar betalts med 26 r:dr 32 sk., Stora Kopparbergs
Bergslag åter icke beviljat mer än, år 1848, 4 r:dr och sedermera
6 r:dr allt banko, per tolft, oaktadt säljaren måst bekosta flottningen af timret
ända till 3 å 4 mil. Betydlig skiljaktighet förefunnes jemväl emellan de
i markegångs-taxan och af Bergslaget bestämda pris, enär, under det markegångs-laxan
upptoge priset å en stock till 1 r:dr 24 sk. och ett stafrum ved
lill 2 i’:dr, den förre af Bergslaget betalts med blott 28 sk. och det sednare
med endast 32 å 40 sk., allt banko, inberäknadt flottningsbesväret.
På grund häraf och då dessutom genom de bommar,’ som, lill förhin
-
Lag- tamt Allm. Besvärs- o. Ekon.-Utskottens Utlåtande, K-o 33.
7
drande af öfverträdelse!’ af ifrågavarande förbud, utaf Bergslaget blifvit lagde
öfver elfvarne, betydlig olägenhet tillskyndades allmogen, som derigenom
sattes ur stånd att för sine transporter till aflägsna fäbodar och slogar elfvarne
begagna, har motionären yrkat upphäfvande af Kongl. Resolutionen
den 13 November 1747, i hvad den lagger hinder i vägen för skattejordsegarne
att till hvilken som helst försälja virke, och att desse jordegare mätte
förklaras berättigade att, utan intrång af Stora Kopparbergs Bergslag, för
flottning begagna Dal-elfvarne med deras bifloder och öfriga vattendrag; och
har motionären derjemte, med förmälan, att denna fråga jemväl vid 1844 och
1845 års riksdag förevarit och vunnit framgång, men sedermera blifvit satt
i förening med frågan om upphäfvandet af Stora Kopparbergs Bergslag privilegier
samt kopparräntans förmedling, hemställt, att den af motionären nu
väckta fråga måtte utan sammanhang med nyssberörde företagas och bringas
till slut.
Sedan Utskottet, för behandling af förevarande motion, sammanträdt
mqd Lag-Utskottet, så gå Utskotten nu att i frågan sig yttra.
Af en i bestyrkt afskrift vid motionen fogad, den 12 Jan. 1802 af
Kongl. Maj:t i nåder utfärdad Resolution, hafva Utskotten inhemtat, att uppå
af allmogen i Jerna socken af Stora Kopparbergs län gjord und. ansökning
att fritt och obehindradt, utan intrång af Stora Kopparbergs Bergslag, få använda
sine skattehemmans skogar, Kongl. Maj:t täckts, jemte meddelande af
nådig befallning åt Dess Befallningshafvande i länet, att inkomma med förslag
till frånskiljande och utbrytning af kronans skogar från allmogens ostridiga
skatteskogar, i nåder förklara, att kopparverket egde en ostridig dispositionsrätt
till den delaf Westerdals-skogarne, som, efter en sådan utbrytning,
blefve för krono förklarad, men att deremot hemmansegare så mycket mindre
kunde betagas en med allmänna förfatlningarne öfverensstämmande fri
disposition öfver de skogar, hvilka efter afvittringen befunnos vara deras enskilda
hemmans skogar, som det understöd, hvilket blifvit bergverken i nåder
förunnadt, enligt Kongl. Maj:ts nådiga Resolution af den 26 Mars 1782,
icke sträckte sig till andre, än Kongl. Maj:ts och kronans allmännings skogar,
men icke till den skog, skattehemman med rätta tillhörde och som till dess
bestånd erfordrades.
Enligt hvad inom Utskotten blifvit upplyst, har en sådan utbrytning
eller afvittring sedermera blifvit fullbordad, ej allenast inom nyssnämnde
Jerna socken, utan äfven inom Näs och Floda socknar; hvadan skattejordsegarne
inom desse socknar redan ega den friare dispositionsrätt i afseende å
8
Lag- tami Allm. Besvärs- o. Ekon.-Utskoltens Vlidi ande, lV.o 33.
deras skogar, hvilken i motionen blifvit yrkad, äfvensom, i följd deraf, för
sine skogseflfekter fri flottningsrätt på Dalelfven och dess bifloder.
En lika rätt kommer ock, i mån af afvittringens fortgång, att utsträckas
till skattejords-egarne i de öfrige uti motionen uppräknade socknarne.
I följd häraf och då sådan friare dispositionsrätt icke synes kunna
ifrågakomma förr, än afvittringen försiggått, finna Utskotten sig
icke ega skäl att, i anledning af förevarande motion,
tillstyrka någon åtgärd af Rikets Ständer.
Stockholm den 19 Augusti 1851.
STOCKHOLM, Ecksteinska Boktryckeriet, 1851.
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-litsle. Betänkande, N;o 34. 1
\:o :il.
Auli. till Exp.-Utsli. d. 20 Augusti 1851, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckte motioner om ändring af
4:de, 5:te och 6:te §§ i 24:de kap. Byggninga-balken, samt
upphäfvande uf Kongl. Förordningen den 26 Oktober 1743,
rörande stämningssättet i Brandstods-mål.
Uti ofvannämnde ämnen hafva blifvit väckte, nedannämnde, till Lag-Utskottet remitterade,
motioner, nemligen :
l:o hos Hedervärda Bondeståndet af Riksdagsfullmäktigen David Andersson från
Hallands län, hvilken anfört, att de i åtskilliga orter länsvis stiftade Brandstodsbolag icke
allenast, i samma mån de utgjordes af större antal delegare än de i lag afsedda brandstodsföreningar,
hvilka härads- och socknevis ingås, blifvit för delegarne mindre betungande,
än de sistnämnde, och medförde vida större säkerhet än desse, för utbekommande
af brandskade-ersättning, utan ock medgåfvo tillfälle till försäkring af jemväl stora byggnader
och inrättningar, hvilka icke kunna, på fördelaktiga vilkor för egarne, uti de mindre
föreningarne intagas; och enär således de härads- och socknevis stiftade brandstodsföreningar
icke vidare kunde anses lämplige, har motionären föreslagit, att dessa föreningar må
upplösas och den ändring af nu gällande lagstadganden, angående skyldigheten att utgifva
brandstod, vidtagas, att sådan skyldighet ålägges alla hemman och lägenheter å landet
inom hvarje län för sig, samt att, i följd deraf, de i 4, 5 och 6 §§ af 24 kap. Byggningabalken
i omförmälde afseende mpddelade bestämmelser sålunda förändras, att derutinnan
blefve stadgadt: att, då brandskada timat, brandstod skall gifvas af alla hemman och lägenheter
i länet, efter det taxeringsvärde, som blifvit husen å hvarje hemman eller lagen
Bilt.
lill B. St. Brot. 1850 $ 1851. 7 Sami. 2 Afd. 11 Haft. 4
2 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon-litsle. Betänkande, No 34
het åsatt, och att invånarne i länet skola ega att otn sådant taxeringsvärde häradsvis å
tinget sig förena;
2:o hos Höglofliga Ridderskapet och Adeln af Grefve Snoilsky, Nils, som fästat
uppmärksamhet derpå, hurusom antalet af delegare uti de i 24 kap. Byggninga-balken omförmälde
brandstodsföreningarne nu mera voro högst ringa, sedan hemmansegare, hvilken
för åbyggnad eller någon del deraf, eller för säd, foder och boskap, tagit försäkring i
brandstodsbolag, som för orten blifvit af Konungen stadfästadt, genom Kongl. Förordningen
den 19 Maj 1845 förklarats befriad från att gälda brandstod, hvarom i lag och derpå grundad
förening stadgas. Då högstberörde nådiga Förordning icke innefattade ett åliggande
för hemmansegare att frånträda den på lagens stadgande grundade brandstodsföreningen,
utan blott en tillåtelse att derifrån afgå, ansåg motionären deraf följa, att alla hemmansegare,
hvilka för godt funno att, oaktadt berörde tillåtelse, i föreningen qvarstå, icke borde
derigenom försättas i annan ställning eller åläggas större skyldigheter, än som för dem
förut varit bestämde, och att således grunden för sådane hemmans-egares bidrag borde
förblifva densamma,'som förut, eller i det förhållande, hvaruti hans hemmantal stöde till
hela häradets, enär eljest den orättvisa skulle uppkomma, att en sådan hemmansegare,
efter de llestes afgång ur föreningen, skulle komma att, i händelse brandskada tirnade,
nära nog ensam eller åtminstone uti en vida högre grad, än hvartill nyss uppgifne grund
föranledde, en sådan skada ersätta. Det saknades likväl icke exempel derpå, att Häradsrätt
ålagt några få mantal, qvarstående i en brandstodsförening, som förut bestått af omkring
170 hemman, att ensamme gälda en brandskada af omkring 700 r:dr banko värde
med nära 50 r:dr samma mynt, för mantalet; och närmare bestämmelse härutinnan vore
således erforderlig.
I följd af ofvan omförmälde förhållande, eller att så många utaf brandstodsföreningarnes
delegare nu mera derifrån afgått, har motionären jemväl ansett det i Kongl. Förordningen
den 26 Oktober 1743 förekommande stadgande, att hemmansegare skola genom
kungörelse, uppläst i häradets kyrkor, kallas lill tinget, för att öfver sökt brandstod höras
och yttrande afgifva, numera icke vara lämpligt. Denna förordning, som tillkommit i en
tid, då 24 kap. Byggninga-balken var i sin fulla kraft och så kallade brandstodsbolag, på
sidan om de i nämnde kap. föreskrifne brandstodsföreningar, ännu icke hade uppstått,
wore grundad derpå, att hemmansegarne i ett helt härad vore att anse såsom menighet
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, TV/o 3-/. 3
Oaktadt blott lå hemmansegare i hvarje socken qvarstå i den gamla brandstodsföreningen,
och således de brandstodsskyldige icke vidare kunde anses såsom menighet, hade det i
nämnde förordning tillåtne stämningssätt i dessa mål understundom fortfarande begagnats,
hvilket föranledt, att hemmansegarne, de der icke kunnat vänta sig någon stämning från
predikstolen i sådant ämne, varit i okunnighet om hrandstods-ärendets företagande vid
Häradsrätt och derföre uteblifvit, men icke desto mindre blifvit, tredskovis, dömde att den
sökta brandstoden utgifva.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har motionären föreslagit:
a) att en sådan förklaring öfver Koogl. Förordningen den 19 Maj 1845, rörande
brandstod, måtte meddelas, att den egare eller innehafvare af hemman deruti lemnade tillåtelse,
att fråntiäda i lag stadgad brandstodsförening inom häradet, för att ingå i sådant
brandstodsbolag, som för orten är af Konungen stadfästadt, icke må leda till den följd,
att de egare eller innehafvare af hemman, som uti brandstodsförening qvarstå, betungas
med brandstodsafgift efter annan grund, eller i större män, än som förut enligt lag
egt rum;
b) att Kongl. Förordningen den 26 Oktober 1743 mätte, i fråga om stärnningssättet i
brandstodsmål sålunda ändras, att, derest antalet af de egare eller innehafvare af hemman
inom en socken, hvilka uti den i lag stadgade brandstodsföreningen qvarstå, skulle, när
brandstod hos Häradsrätten sökes, enligt den uppgift, som af häradsskrifvaren meddelas
och brandstodssökanden har att vid Häradsrätten förete, finnas vara sä ringa, att de såsom
menighet ej böra anses, det skall åligga domhafvanden att förständiga den brandstodssökande
att, derest han frågan fullfölja vill, sjelf föranstalta om delegarnes lagliga inkallande
till tinget, för att öfver den gjorda ansökningen sig yttra.
Sedan Lag-Utskottet, för behaudling af dessa molioner, sammanträdt med Allmänna
Jiesvärs- och Ekonomi-Utskottet, få Utskotten härmed Utlåtande öfver desamma afgifva;
och enär, genom Kongl. Eörordningarne den 15 Juni 1818 och den 19 Maj 1845,
blifvit förklaradt, att hemmansinnehafvare, sorn ingått i allmänna brandförsäkringsinrättningen,
eller för sin åbyggnad och hvad till gårdens bruk tarfvas, tagit försäkring i brandstodsbolag,
som för orten är af Konungen stadfästadt, icke är pligtig att gälda brandstodsersättninp,
hvarom i lag eller derpå grundad förening stadgas, och serskilde brandstodsbolag i
de fleste orter uppstått, torde det kunna med visshet antagas, att lagens »stadgande i 2;4-t
4 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 34.
kap. 5 § Bvggninga-balken, alt af alla hemman i häradet brandstod skall gifvas efter
hemmantalet, numera är gällande för så få hemman i hvarje härad, att samma stadgande
icke vidare kan uppfylla det med detsamma afsedda ändamål att, utan någons oskäliga
betungande, bereda ersättning åt den, som lidit brandskada. För den händelse nemligen,
att de hemmansegare, som icke ingått uti serskildt brandstodsbolag, skola, såsom rätt
och billigast synes vara samt af Herr grefve Snoilsky blifvit yrkadt, utgöra sina brandstodsbidrag
efter egande hemmantal, i förhållande till hela häradets, kommer brandstoden
att utgöra alltför ringa belopp för att ersätta den lidna brandskadan; hvaremot för det fall,
att full godtgörelse för sådan skada skall af desse hemmansegare efter hemmantalet ntgifvas,
bidragen blifva för dessa i hög grad betungande. Då således de, angående brandstods
utgifvande efter hemmantal, meddelade föreskrifter, hvilka innefattas uti 4, 5 och 6 §§ Byggninga-balken
och dermed sammanhängande författningar, befinnas icke vara under närvarande
förhållanden lämplige, anse Utskotten desamma böra upphäfvas, dock att dervid tillräcklig
tid bör lemnäs de hemmansegare, hvilka icke tillhöra serskildt brandstodsbolag eller inom
härad eller socken ingången förening, att uti sådan inrättning ingå, innan lagens stadgande
om brandstod upphör att vara gällande; men då de på nämnde föreskrifter grundade, serskilda
härads- eller socknevis ingångna, brandstodsföreningar icke äro af lagstiftaren inrättade,
utan uppkommit genom emellan härads och socknars jordegare träffade öfverenskommelser,
lära dessa föreningar ej heller kunna, på sätt David Andersson yrkat, af lagstiftaren
upplösas, utan måste de förblifva bestående, till dess de, genom delegarnes utträdande
derur, af sig sjelfve förfalla.
I följd häraf och då, enligt Utskottens åsigt, någon fördel icke vore för brandstodsskyldige
att hemta deraf, att brandstodsskyldigheten utsträcktes derhän, att brandstod förklarades
böra utgifvas länsvis, i stället för häradsvis, få Utskotten vördsamligen tillstyrka,
att Rikets Ständer må hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla om utfärdande af en förordning, hvarigenom
förklaras, all, efter tre år från dess kungörande,
4, 5 och 6 §§ i 24 kap. Byggninga-balken samt dc
på stadgandenä i samma §§ grundade författningar, upphöra
ali vara gällande.
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsi;. Memorial, N:o 35. 5
Och få Utskotten, i följd hara f och under förutsättning att Rikets Ständer godkänna
hvad Utskotten sålunda föreslagit, hemställa,
all Herr Grefve Snoilskys framställning i öfrigt må anses
hafva förfallit.
Stockholm den 20 Augusti 1851.
Hisö 35.
Ank. till Exp.-Utsk. d, 20 Augusti 1851, kl. 12 midd.
Memorial, i anledning af återremiss af Utskottens Betänkande
N:o 8, angående väckt motion om ändring af Kongl,
brefvet den 19 Jani 1830, i fråga om beräknande af matlag
eller rök.
Berörde Betänkande har Vallöf]. Borgareståndet, enligt protokolls-utdrag den 23 sistlidne
April, till Utskotten återremitterat; men som samma Betänkande blifvit af Högloft. Ridderskapet
och Adeln samt Högv. Presteståndet bifallet, och Hederv. Bondeståndet låtit bero
vid Utskottens uti samma Betänkande gjorda tillstyrkande, att den väckta motionen icke
måtte bifallas; alltså och då Utskottens berörde tillstyrkande är af tre Stånd godkändt, och
således, jemlikt 75 § Riksdags-ordningen, den väckta motionen genom Rikets Ständers beslut
afslagen, kan återremissen från Vallöf]. Borgareståndet icke till någon åtgärd af Utskotten
föranleda; hvilket Utskotten härmed skolat hos sistnämnde Riks-stånd vördsamt
tillkännagifva.
Stockholm den 20 Augusti 185t.
6 Lag- samt Allm. Hessiirs- och Elam.-Ilsk. Betänkande, N:o 36.
It,’:© 36.
Arilt, till Exp.-Utsk. d. 20 Augusti 1851, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta frågor om förändrade
föreskrifter, angående Skogshushållningen i riket och om
inskränkning i dispositionsrätten af enskild skog, m. m.
Uti dessa ämnen hafva nedannämnde motioner blifvit väckta, samt till behandling af
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterade, nemligen:
hos Högvördig a Prcsleståndet:
al Herr Kontraktsprosten Söderberg, som uti en utförlig framställning fästat uppmärksamhet
på angelägenheten deraf, att förändrädt hushållningssält vidtages i afseende å skogarnei
riket, då, enligt hvad allmänt kändt vöre, och uti Landshöfdingarnes fen årsberättelser
jemväl vitsordades, under sednare tider skogarne blifvit, genom uthuggning och misshushållning,
så förminskade, alt i flere orter, der tillförene god skogstillgång funnits, klagan
försports öfver brist på skog till nödigt bränsle och, i följd deraf, ökade vedpriser; dervid
motionären tillika erinrat om de betänkliga följder, som voro att befara, med afseende så
väl å landets innevånares eget behof af bränsle och byggnadsvirke, sorn a jernlillverknin
gen
och trädvaru-utförseln, hvilka näringsgrenar vöre alt räkna såsom rikets vigtigaste inkomstkällor
och hittills lemnat handeln de hufvudsakligasle bytesmedel med utlandet; och
då det i fråga orri skogshushållning, i anseende till skogens sena återväxt, erfordrades att
vara betänkt på utvägar till fyllande af framlida behof, borrie, enligt motionärens åsigt,
llikets Ständer, innan ännu aila åtkomliga skogstillgångar äro medtagna och det blifver nödigt
att genom en kostsam och sent växande återplantering ersätta hvad genom i tid vidtagne
åtgärder möjligen kunde från förödelse räddas, genom vidtagande af någon strängare
lagstiftnings—åtgärd, taga denna vigliga gren af den allmänna och enskilda hushållningen
under sin fortfarande vård, och lagstiftningen således komma att sträcka sin omvårdnad,
icke, såsom hittills, endast till allmänningarne och kronoparkerne, ulan äfven till de skogar,
som tillhöra enskilde medborgare. 1 fråga om befogenheten af en dylik lagstiftning,.
Lay- sinni Allm. Besvärs- och Ekon.- Utsk. Betänkande, N:o 36. 7
angående den enskildes rätt att sjelf bestämma öfver förvaltningen af den skog, hvaraf han
är egare, derutinnan, enligt hvad motionären anmärkt, vid föregående riksdagar förslag blifvit
väckte, men mötts af den invändning, att derigenom ett våld skulle göras på den enskilda
eganderätten, har motionären åberopat icke allenast töredömet af åtskilliga andra
länder, der i sednare tid. r strängare skogsförfattningar, inskränkande don enskilda förbrukningsrätlen,
blifvit införda, utan äfven oundgängligheten deraf, att, då i allmänhet den enskilde
ej kan, i detta fall, antagas med tillräcklig o\äld uppträda såsom målsman för framtiden
eller för dess fordringar inskränka sin egen fördel, staten måste åtaga sig detta målsmansskap
för efterkommande, om den vill skydda sig sjelf. Motionären har jemväl beropat
sig derpå, att en sådan ^lagstiftning icke vore här i riket främmande, utan att staten
af ålder egt ett ännu ej helt och hållet frånträdt målsmansskap beträffande den enskilda
skogshushållningen; och är af motionären, i afseende derå, anmärkt, hurusom 1734 års
lag i 10 kap. 8 § Byggninga-balken bjuder, att skattebonde må nyttja sin enskilda skog
till husbehof och salu, men dock så sparsamt, alt skogen ej ulödes och hemmanet förderfvas,
samt att han skall vara skyldig att först taga vindfälle, torra trän, q vistar och stubbar
till vedbrand, innan friska trän dertill fällas, allt vid tio dalers bot, om han finnes sin frihet
derutinnan missbruka. Genom Kongl. Förordningen den 21 Februari 1789 hade väl
skattemännen öfver sina skattehemman erhållit lika frihet i afseende å egande- och dispo—
sitions-rätten, som frälsemännen öfver frälsehemman; men ehuru den skatteman genom
nämnde Kongl. Förordning tillagda rätt vore dem förvarad uti 18 § af Kongl. Skolordningen
den 1 Augusti 1805, hade de dock genom sistberörde stadgande blifvit underkastade
laga åtal, i händelse de skulle skogen så, missbruka, att fara för hemmanets bestånd
och förmåga afl skatten utgöra kunde deraf uppkomma. Detta stadgande, hvilket,
enligt motionärens åsigt, innefattade en återgång lill allmänna lagens ofvannämnde föreskrift
i 10 kap. 8 § Byggninga-balken, vore det enda, sorn för närvarande funnes i afseende
å den enskildes pligt alt vårda sin skog; det behöfde dock förtydligas och närmare bestämmas;
och nödvändigheten syntes fordra, att statens målsmansskap i fråga om den enskilda
skogshushållningen gjordes gällande öfver ej blott skattemännens, utan äfven frälseniännens
skogar.
I anledning häraf har motionären yrkat, att åt de förenade Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskotten måtte uppdragas att uppgöra lämpligt förslag till ny Skogsordning
samt till anstalter för undervisning i skogshushållningen och uppsigt öfver skogar
-
S Lag- samt Allni. Besvärs- och Ekon.-litsle. Betänkande, N:o 36.
ne, för alt derefter Kongl. Majit i underdånighet underställas; varande derjemte af motionären,
i afseende å de serskilda momenler, som borde deruti ingå, föreslaget följande:
A. 1 afseende på Skogsro dinngen.
l:o att Konung och Ständer tillerkännas rätt stifta lag för vården af alla Rikets, enskilda
egare tillhörige, skogar, och bestämma om förödda skogars återplanteriug, der sådant af behofvet
påkallas;
2:o att minimum af den skog bestämmes, som bör finnas vid hvarje hemman, i förhållande
till egovidden, så framt ej jorden kan i odladt sk iek gifva större afkastning och
tillika visas, att skogsbehofvel kan genom köp från andra hemman fyllas;
3:o att skogsåverkan belägges med straff i likhet med tjufnad;
4:o att förbehåll göres för inhyses-folk och obesutne att mot måttlig afgäld till skogsegare,
få, utan att behöfva stjäla, förses med sitt vedbehof af skogens affall;
5:o att skog i allmänhet ej må fällas på hällar och bergsklippor, der möjlighet ej
finnes för återväxt;
6:o att vid träds fällande företrädesvis skogssåg må begagnas till virkets besparande;
7:o att för samfällda hemmansegares skogs indelning till trakthuggning, der den pröfvas
tjenlig, serskilda jemkningar må göras i Skiftes- och Stängsel-förordningarne;
8:o att bestämdt ansvar med böter klagges skogsegare, som, emot skogsordningens föreskrift,
vanvårdar eller föröder sin skog;
9:o att församlingarnes fattigvårds—styrelser må ega att till förtjenst för fattige, genom
dem insamla skogsfrön, der skogarnas egare ej sjelfve vilja sig af denna rätt begagna;
10:o att skogsplanteringar på flygsandsfält må uppmuntras och skyddas genom serskilda
stadganden, med inskränkning uti jordegares rätt, om de vilja dem afverka;
11:o att inga skogstrakter må få säljas, så framt de icke åtfölja laga köp af jorden;
varande af motionären, under ärendets behandling inom Utskotten, tillagde följande punkter till
de i motionen upptagne, nemligen:
12:o att, i anseende-dertill, att virkets godhet beror deraf, under hvilken årstid det
blifvit hugget, och sådant virke, som icke blifvit hugget vintertiden, i utlandet råkat i misskredit,
det må varda vid vite förbudet, att under tiden emellan den 1 April och den 1 November
hugga exportvirke;
13:o
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Etsk. Betänkande, No 36. 9
13:o att Skiftesstadgan må förändras äfven i afseende på skogs skiftande, så att redan
lagligen skiftad skog ej må orodelas och skogs afbrukande på tio~år såsom ersättning efter
laga skifte icke medgifvas;
14:o att, till besparande af stängsel virke, i Stängsel-förordningen må föreskrifvas, att i
orter, der skogsbrist förefinnes eller befaras, till hägnader böra företrädesvis användas stenmurar,
häckar och stängselgrafvar;
15:o att svedjande å utskog må vid vite förbjudas, så framt ej så stor skogstillgång
å egorne finnes, att icke allenast alla hemmanets behof af skog nu och i en framtid der
med
kunna fyllas, utan ock derjemte öfverskott deraf, då svedjande, efter vederbörlig anmälan
och skedd undersökning af ortens jägeri-tjensteman, biträdd af tvänne nämndemän
och gifvet tillstånd af Landshöfdinge-ernbetet, må varda tillåtet, dock under vilkor, att marken
inom två års förlopp bör, antingen upptagas till åker eller äng, eller besås med barrfrön,
samt derefter i femton år för plantornes fredande hållas inhägnad, vid vite, om sådant
uraktlåtes, och med åliggande för vederbörande jägeri-tjenstemän att, derest skogsplantör
icke inom trenne år uppkommit, verkställa återsådd;
16:o att skärpta stadganden må utfärdas i fråga om skogseldar samt skogs fällande till
löf-, näfver-, barr- och bark-tagning;
17:o att, på sätt redan blifvit påbegynt, för alla de skogar, som äro kronan tillhörige,
-hushålls- och huggningsplaner må upprättas; att dessa skogar städas uteslutande under jägeri-betjeningens
inseende och vård samt att skogsplanterings-kassan må i man af tillgång
inköpa alla de inom kronoparken lands- och härads-allmänningar-, rekognolionsskogar
och kronomarkcr befintlige hemman och lägenheter, enär dessa i allmänhet äro till hinder
för en rationell skogsvård;
18:o att, till förekommande af ekskogarnes ufödande, det må vid vite åläggas hvarje
jordegare att, i stället för hvarje fälld ek, plantera ett visst antal ek-telningar, hvilka böra
hägnas och vårdas, tilldess de hunnit den höjd, att de icke kunna af kreatur afbitas.
B. I afseende på Läroanstalter.
l:o att, utom de i hufvudstaden och vid Westsura befintlige, äfven ett Skogsinstitut
må på statens bekostnad ardäggas i södra delen af riket, med afseende på dess olika naturförhållanden,
och förses med fullt skickliga lärare;
Bill. till B. St. Brot. 1850 £ 1851. 7 Samt. 2 Afd. 11 Iläft. 2
*
1 0 Lag- samt Allin. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 36. 5
2:o att en uti skogshushållningen fullt skicklig och examineiad person, med lämplig
lön af staten och arfvode för sina resor, tillsättes inom hvarje län för alt tillhandagå i undervisnings
meddelande och praktisk handledning uti skogsvården på stället; hvilken befattning
må, i mån af nuvarande funktionärers afgång, der jägeri-tjenstemän finnas, ingå bland de
sistnämndes.
C. I afseende på uppsigten öfver skogarne.
l:o att jägeristaten fullständigt ordnas i alla rikets län, samt äfven i sådane, der den
förut ej funnits, och förses med tillräcklig aflöning både för sig och underbetjening;
2:o att härefter endast sådane personer befordras till tjenster inom jägeri-staten, som
genomgått något af rikets skogsinstitut med godkända betyg;
hvarjemte motionären, under ärendets handläggning inom Utskotten, i fråga om uppsigten
■öfver skogarne tillagt följande förslag::
3:o att, enär hittills saknats en serskild styrelse öfver rikets skogs- och jägeri-tjenstemän,
äfven en sådan må organiseras, bestående af en i hufvudstaden stationerad chef, jemte
en sekreterare, hvilka böra på rikets stat uppföras och, så framt ej skogsplariterings-kassan
•dertill förslår, med serskildt statsanslag aflönas.
Härförutan har samme motionär, under åberopande af enahanda grunder och ändamål,
som föranledt hans ofvan omförmälda motion, framstalit följande (vänne förslag:
l:o att, enär förbrukningen af ved för ångfartygens behof föranleder en större skogsafbruknirig
omkring de af dem besökta farleder, ångfartygs-rederierne må varda ålagdt att,
till förbrukning för ångfartygens behof, anskaffa stenkol i stället för ved:;
2:o att, enär torfmossar, som lära finnas i flere rikets provinser, ej blifvit undersökte
eller af invånarne kände eller begagnade, genom rikets hushållnings-sällskaper tjenliga
åtgärder borde vidtagas lör att upptäcka och undersöka dylika mossar, jemte ett allmännare
meddelande af sättet för bränntorfvens beredning, så att dess bruk till skogsbesparing
måtte kunna införas, i synnerhet vid sådane anläggningar, der en större förbrukning
af bränsle erfordras.
Hos Vällofliga Borgareståndet:
af herr Hesselgren, som, under åberopande deraf, att förbrukning-en af ved för ångfartygens
behof i betydlig mån bidroge till skogarnes utödande, till hvars förekommande
•idet dock vore statens både rätt och pligt att vidtaga nödige åtgärder, hemställt, huruvida
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Visit. Betänkande, N:o 36. W
icke, då till eldning under ångpannor stenkol vore lika tjenliga, som ved, och den tillök
ning
i kostnaden för eldningen, som uppkotnme genom användandet af stenkol i stället för
ved, vöre föga betydlig, egare af ångfartyg, som befara rikets kustvatten, sjöar och kanaler,
må kunna förbjudas att från och med nästkommande års början till eldning under ångpannorna
begagna ved, vidare fin till första uppeldningen vid hvarje resa, för hvilket behof
en och en half famn hvarje gång borde få användas.
Hos Hedervärda Bondeståndet:
af Riksdagsfull mäki igen A. W. Svartling från Östergöthlands län, som jemväl föreslagit*
att, för skogarnes bevarande, förbud måtte utfärdas mot användande af ved till bränsle å
ångfartygen i riket; och
af Riksdagsfullmäktigen Petter Persson från Örebro län, hvilken yrkat, att till förekommande
af de skadliga följderne af enskilde skogsegares obegränsade frihet att öfver
skogen disponera, stadgas måtte :
l:o att skogen på hvarje egendom, som genom köp öfvergått i ny egares hand, skall
under de fem första åren, räknade från den nye egarens tillträde af egendomen, vara fredlyst,
så att deraf ej må årligen fällas eller borttagas en större qvantitet ved, än som under
samma tid kan efter skogens och markens beskaffenhet återväxa;
2:o att inom hvarje socken skola å sockenstämma utses tvänne gode män, som jemte
länsmannen i häradet, vid öfverlåtelse af fast egendom på tillträdande egares bekostnad enligt
skälig taxa, så snart sig göra låter, uppskatta egendomens skog till areal och växande
vedmassa, samt uträkna hvad som, med skogens bestånd och gynnande af återväxten,
kan derifrån årligen borttagas;
3:o att, under de första fem åren efter tillträdet af köpt egendom, egaren ej må af derå
växande skog årligen afhugga eller afhugga låta större qvantitet ved, än som vid ofvanberörde
uppskattning skogen ansetts kunna årligen äterproducera, vid äfventyr, att hvad, som
derutöfver borttages, anses förbrutet, och att egaren förpliktas utgifva värdet deraf, som
fördelas emellan angifvaren och socknens fattige.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har med Lag-Utskottet sammanträdt till
öfverläggning angående dessa framställningar och förslag, hvilka Utskotten, med afseende å
dek betydliga inflytande, skogshandteringen utöfvar på rikets handel och näringar samt skogsprodukternes
oumbärlighet för invånarnes behof, funnit förtjena synnerlig uppmärksamhet.
12 Eay- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-läsk. Belänkande, N:o 36.
Utskotten, sorn derföre ansett sig böra, sa vidt. tillförlitlige upplysningar varit för Utskotten
tillgänglige, oell Utskottens genom andra angelägna ärendens behandling inskränkta
tid medgifvit, söka utreda och för Rikets Ständer framställa det nuvarande tillståndet med
skogarne i riket och det hushållningssäit, som i afseeende å desamma iakttages, hafva af
sådan anledning tagit' kännedom om de uppgifter, som i detta ämne finnas meddelade, dels
uti de af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i rikets samtlige län sednast ellef för åren 1843,
1844, 1845, 1846 och 1847 afgifna bland Uiks-ståndons ledamöter utdelade, femårsberättelser,
dels ock, i Iråga om rikets norra län, uti en af öfrerdirektören vid landlmäteriet lil'
Kongl. Maj:t ingifven underdånig berättelse orri en af bemäld? öfverdirektör sisllidne år
verkställd embetsresa genom nämnde län, hvilken berättelse blifvit från trycket utgifven.
Af Kongl. Marjts Befallningshafvandes omförmälde femårsberättelse!- inhemtas hufvudsakligen
i fråga om skogarnas tillstånd och skogshushållningen i
Stockholms län: att skogstillgångarna märkbart förminskats, i synnerhei i de vid hafskusten
belägna trakter, och att der snart nog skogsbrist torde vara att befara;
Upsala lån: att mogen skog är sällsynt; att allmogens skogshushållning är bristfällig och
planlös, samt att inom flere härader skogsbrist är allmän;
Westmanlands län: att de i sednare tider stegrade prisen å skogsefiekter och des
sas
ökade afsättlighet väl väckt invånarnes omtanka på hehofvet af en förbättrad skogshushållning,
men att de åtgärder, sorn i sådant afseende hittills blifvit vidtagna, äro af föga
betydenhet;
Södermanlands län: att skogarne, ehuru de genom misshushållning i sednare lider blifvit
betydligen förminskade, ännu kunna anses motsvara ortens behof, och att förbättringar
i hushållningen börjat införas;
Örebro län: att i allmänhet skogarne missvårdas och förödas; och att laga skiften ofta
föranleda för stark afverkning, dels derigenom, alt till följd af ståndskogsliqvider hygge måste
inom kort tid verkställas, och dels derigenom, att en mängd nya hägnader erfordras;
Wermlands län: att sedan äldre tider skogarne varit hardt anlitade, och i några trakter
äro så medtagna, att (lere-hemman sakna skog,till husbehof, dertill svedjande hufvudsakligen
varit orsaken; men att likväl under den tid, berättelsen omfattar, stora partier trädvaror
inom länet afverkats;
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekon.-litsk. Betänkande, N:o 36. 13
Slöra Kopparbergs län: alt skogarne val ännu äro tillräckliga för länets behof, men att
de dock obetänksamt förödas, hufvudsakligast genom afsättning till sågverk å andra orter;
Gottlands län: att skogslillgången är i aftagande; att orsakerne dertill äro brist på ordning
och omtänksamhet i den enskilda skogshushållningen samt, i förening med en tilltagande
folkmängds jemte kalkbruks och bränneriers behof af bränsle, en öfverdrifven afverkning
för utskeppning af så kallade sleepers, äfvensom betydlig åtgång af giirdselvirke till
hägnader omkring skogs- och utmark samt afsöndrade jordlotter;
Östergötlands län: att skogshandteringen i allmänhet inskränker sig tili skogens gallring,
hvilken dock understundom sträckes längre, än skogarnes framtida bestånd kan medgifva;
att trakthuggning är införd å boställsskogar och allmänningar samt äfven af flere enskildo
blifvit försökt, men att flere betänkligheter mött mot användandet af detta hushållningssätt;
Kalmar
län: att utskeppning af skogsprodukter betydligen tilltagit, och att derföre, då anledning
förut varit att befara, att den alltför starka averkningen skulle föranleda skogsbrist,
farhågorna i detta afsende blifvit förökade;
Jönköpings län: att Holaveden, — den enda allmänningen inom länet, —- är, i anseende
till bevakningens otillräckliga antal, nästan årligen utsatt för skogseldar till följd af svedjande
eller uppsåt liga brandanläggningar, samt att kännbar brist på timmerskog förekommer
i åtskilige trakter af länet;
Kronobergs län: att mycken skog ödelägges genom svedjande å enskilda skogar, hvilka
dock för tillfället vunnit tillväxt derigenom, att förut varande allmänningar blifvit till skatte
försålde ;
Skaraborgs län: att skogstillgångarne årligen aftaga; att prisstegringen medför frestelse
till skogarnps alltför hårda anlitande; att man sällan påtänker att till återväxtens befrämjande
freda afröjde skogstrakter, än mindre att derå så skogsfrön; att de, i följd af Kammar-kollegii
cirkulär den 14 April 1824, till enskilde upplåtne delar af de förut högst betydliga
kronoskogarne i allmänhet redan äro sköflade, hvartill anledningen egentligen är att
söka uti det förhållande, alt skogslotterne äro belägne på långt afstånd från hemmanen och
derföre svårligen kunnat fredas för åverkan;
Elfsborgs län: att skogarne äro i aftagande; att trakthuggning på några ställen är införd,
men att, i anseende till de dermed förenade kostnader, dess allmännare antagande ej forde
14 Lag- samt Altin. Besvärs- ack Ekon.-Ilsk. Betänkande, i\T:o 36.
kunna snart förväntas, samt att ansvaret för åverkan och ohägn synes icke vara nog afskräcka
nde;
Götheborgs oell Bohus län: att skogshushållningen är ytterligt vanvårdad; att skogarne
äro betydligt medtagna, i synnerhet till byggnader vid salteriverk i skärgården och till
bränsle vid trankokning och vid ångfarten samt genom afverkning för trädvaru-utförseln,
och alt byggnadstimmer och bränsle numera ej finnes, motsvarande länets behof;
Hallands län: att skogslillgångarne märkbart förminskats; alt hela slrandbvgden är nästan
skoglös och att allmogens skogar vittna om ohejdad förstöring och bristande omtanka
för framtiden ;
Malmöhus och Christanstads län: att skogarne inom dessa län äro i märkbart aftagande
och för närvarande knappt tillräcklige lill bränsle, än mindre till byggnadstimmer för
länens behof; att i följd deraf priset å trädvaror är högt tippdrifvet, samt att på flere ställen
stenkol mäste arn ändas lill bränsle i stället för ved;
Blekinge län: att skogshushållningen i allmänhet vanvårdas; att dock några egare aff
större gods börjat införa ett mera rationelt hushållssätt; att i skogstrakterne skogen betydligen
medtages genom svedjande, men att någon besparing af skog i sednare åren vunnits
genom användande af stenmurar i stället för hägnad af gärdsel, samt, sedan lorfmossar
nyligen blifvit upptäckte, genom begagnande af torf lill bränsle;
Gefleborgs län: att i länet finnas betydliga skogar, hvilka dock hårdt anlitas, till följd af
en stark trädvaruhandel, och att ordnad skogshushållning saknas;
Westernorrlands län: att skogarne anlitas utöfver hvad, sorn är förenligt med deras
framtida bestånd; att mycken åverkan å krono-skogarne föröfvas; att krono-beljeningen är
för låtalig för att kunna åt desamma egna tillräcklig eftersyn, samt att derföre serskild
skogs- och jägeri-betjening i länet är af nöden;
Jemtlands län: att skötseln af enskildes skogar är i hög grad vanvårdad; att den del af
skogen å kronans öfverloppsmarker, som är upplåten till åtskillige sågverk mot stubböreafgift,
är betydligt medtagen och i sitt närvarande skick icke med beräkning på framtida
bestånd tillåter den ärliga afverkning, som vid upplåtelsen varit beräknad, samt att kronobetjeningen
är för fåtalig att kunna utöfva tillsyn öfver kronans skogar, på hvilka derföre
betydliga åverkningar ske;
Lag- samt Allm. Besvärs- och Elon.-Utsk. Betänkande, N:o 30. 15
Westerbottens län: att i kustlandet skogen är så inedtagen, att många byar sakna ej
allenast byggnadstimmer, utan äfven nödigt bränsle, hvilket förhållande måste till största
delen tillskrifvas vanvård och misshushållning; att de längre uppåt landet belägna byar
ännu hafva sa tillräcklig skog, att de, med användande af ändamålsenlig hushållning, kunna
utan våda för skogens bestånd afyttra skogs-effektei*; att å kronans skogar, hvilka äro
upplåtna, dels till nybyggen och dels för stockfångst åt sågverken, betydliga åverkningar
ske, samt att krono-betjeningen är för fåtalig att kunna utöfva tilli äcklig tillsyn öfver
dessa skogar;
Norrbottens län: att de enskildes skogar äro ytterligt medtagna; att å kronans skogar
mycken åverkan föröfvas och att derföre, till dessas'skyddande, jägeri-betjening är behöflig.
Uti ofvannämnde underdåniga berättelse har Ofver-direktören vid landtmäteriet förmält,
att så stor misshushållning eger rum med skogarne i de noira länen, att desse skogars
bestånd derigenom äfventyras; oell har Ofver-direktören i sådant afseende anfört,
bland annat, att i norra dejen af Dalarne, i Helsingland och i Jemtland mycken skog förödes
genom så kallad barkning eller alskalning af den gulbruna barken å tallträd, hvilken
hark torkas och males till mjöl, som användes dels till bröd och dels till utfodring af fäkreatur;
att denna barkning, hvartill fällas företrädesvis unga tallträd, är serdeles skogsödande,
enär till en fjerding dylikt mjöl fordras 15 till 20, tio till femton alnar höga tallträd;
att på några ställen, der folket sysselsätter sig med förfärdigande af laggkärl, dertill
fällas de största och vackraste träd, af hvilka dock endast nedersta ändan till en längd af
4, till 6 alnar begagnas, och alt såväl återstoden af dessa träd, som de till barkning fällda,
lemnäs att ruttna i skogen och icke användas ens till vedbrand; att, isynnerhet i de trakter,
der nybyggen äro anlagda, vidsträckta skogssträckor ödeläggas genom skogseldar; att
den unga skogen äfven sköflas för anskaffande af så kallad takved, hvartill användas de
vackraste 20 u 30 år gamla oklyfda träd, d< raf tolf stycken åtgå till betäckning af en alns
vidd å båda sidor af ett tak; att den något äldre skogen förödes, utom för barkens eller
näfverns skull, äfven för beredande af betydliga qvantiteter sparrar lill utskeppning, samt
att den mogna skogen öfver höf.van anlitas för fyllande af de inhemska behofven af
byggnadsvirke eller en export af den utsträckning, att, för dess beredande, somliga år all
tillgänglig arbetskraft sättes i rörelse, men att emedlertid icke något görts för befordrande
af skogens återväxt, hvilken i dessa orter erfordrar lång tid.
t
IG Lag- saint Allm. Besvärs- och Ekon.-Vt&k. Betänkande, A:o 36.
Hvad de utaf Utskotten sålunda korteligen anförda upplysningar innehålla liar varit
tillräckligt för att hos Utskotten stadga det omdöme, att skogarne på de flesta orter i riket,
till följd af misshushållning eller uppenbar vanvård, befinna sig i det medtagna skick, att,
om icke kraftiga åtgärder, till förekommande af deras ytterligare förödande, och till införande
af ett lämpligare hushållningssätt snart varda vidtagne, det är att befara, att i en
icke aflägsen framtid allmän skogsbrist skall inträffa. De bedrölliga följder, ett sådant förhållande
skulle medföra, äro lätt insedda och behöfva således icke af Utskotten omordas;
de hafva ock redan till någon del låtit känna sig på flera orter, der skogarnes uthuggande
föranledt en stegring af priset på skogs-effekter, som förorsakat svårighet för den
mindre bemedlade befolkningen att kunna förskaffa sig det till skydd mot kölden nödiga
bränsle.
Innan Utskotten tillstyrka vidtagande af åtgärder, för att i allmänhet i riket införa ett
mera lämpligt och med skogarnes framtida bestånd förenligt hushållningssätt, än sorn nu
eger rum, anse Utskotten sig böra taga i betiaktande, huruvida lagstiftningen må ega befogenhet
att meddela föreskrifter, hvilka inskränka den enskilde jordegarens dispositionsrätt
öfver den å hans egor växande skog. 1 sådant afseende förekommer, att, på sätt Herr
Kontraktsprosten Söderberg uti sin motion anmärkt, 1734 års lag uti 10 kap. 8 § Bvggninga-batken
innehåller bestämmelse derom, att skattebonde skall nyttja sin enskilda skog
så sparsamt, att skogen ej utödes och hemmanet förderfvas; hvarjemte såväl föreskrifter
angående sättet för skogens användande, som stadgande om böter för missbruk deri finnas
i samma § meddelade. Genom 2 § i Kongl. Förordningen den 21 Februari 1789 erhöllo
väl skattemännen öfver sina skattehemman lika fri dispositionsrätt, som frälsemännen öfver
frälsehemman, derifrån endast undantagne de för kronans behof tjenlige eke- och masteträd;
men denna fria dispositionsrätt inskränktes dock åter genom Kongl. Förordningarne
om skogarne i riket den 10 December 1793 och den 1 Augusti 1805, uti hvilka Förordningar
18:de § innehåller förbud för såväl krono- som frälseskath-hemmansegare att sin
rätt till skogens begagnande så missbruka, att fara för hemmanets bestånd och förmåga att
skatten utgöra deraf kunde uppkomma. Dessa stadganden, huru ringa inskränkningar uti
skattemännens dispositionsrätt öfver sina hemmans skogar de än innefatta, utgöra dock,
enligt Utskottens åsigt, obestridliga bevis derom, att lagstiftningen, fastän den åt den enskilda
omtankan öfverlemnat hushållningen med och: vården af skattehemmanens skogar, likväl
-
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Vtsk. Betänkande, Åo 36. \*f
tät icke helt och hållet eftergifvit rättigheten att i afseende å desammas förvaltning meddela
sådana föreskrifter, som å statens sida kunna pröfvas erforderiige; och då det således
dndast skulle vara frälse-jordegare såsom privilegium förunnadt att obehindradt föröda sin
skog, tveka Utskotten icke att tillstyrka upphäfvandet af ett för samhället så vådligt privilegium.
Utskotten äro nemligen af den öfvertygelse, att, då den i sednare tider enskilde mera
allmänt medgifna friare dispositionsrätt Öfver deras skogar, i stället att befordra en mera
omsorgsfull skogshushållning, föranledt ett hushållningssätt, som ger anledning att befara
skogarnes fullkomliga utödande, staten är befogad att vidtaga sådana åtgärder, som äro
nödige för att förhindra nämnde hushållningssätt och de för staten vådliga följder, detsamma
kan medföra; ty ehuru eganderätteri i allmänhet antages innefatta oinskränkt rätt för
egaren att disponera hvad han eger, måste likväl, enligt Utskottens åsigt, staten, som
skyddar den enskildes eganderätt, vara, med afseende å den staten åliggande omsorg om
det helas bestånd och det allmänt nyttiga, fullt berättigad och äfven pligtig att för egande1
ättens utöfning stadga sådana vilkor, som förhindra den enskilde att vidtaga sådana åtgärder,
som icke äro förenliga med det allmännas väl. Men då Utskotten finna bedömandet
deraf, hvilka föreskrifter må vara för ändamålet behöfliga och i tillämpningen mest användbara,
erfordra mera noggrann insigt och kännedom om de till skogshushållningen hörande
ämnen, än Utskotten varit i tillfälle att sig förskaffa, anse Utskotten sig icke böra för Ri
kets
Ständer framlägga något förslag till stadgande!) i omförmälde afseenden.
Då likväl, enligt hvad här ofvan blifvit ådagalagdt, åtgärder till förekommande af skogarnes
förödande äro af behofvet högt påkallade, och Utskotten anse betydliga fördelar i afseende
i bevarandet af samt hushållningen med desamma kunna finnas, ej mindre derigenom, att
Hiidervisningsanstalter inrättas för spridande af en allmännare kunskap uti samt kännedom
om nyttan af en bättre skogshushållning, än äfven genom en ändamålsenligare lagstiftning
angående skogarne i riket, få Utskotten vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer, med tillkännagifvande, att de med be
kymmer
emotse de för samhället vådliga följder, som äro alt
befara, derest det bland enskilde nog allmänt rådande bruk
att nedhugga deras skogar utan allt afseende å dessas framBia.
till II. St. Prat. 1850 $ 1851. 7 Sami. 2 Afd. 11 Käft. $
<8 Lag- sanet Allm. Besvärs- och Ekon.-Ut sk. Betänkande, N:o 30.
tida återväxt, skulle ohejdadt fortfara, hos Kongl. Maj:t i
underdånighet anhålla, all Kongl. Maj:t täcktes låta undersöka,
hvilka åtgärder må kunna, dels genom inrättande af
undervisningsanstalter och spridande af allmännare kännedom
i skogshushållningen, dels och genom en mera ändamålsenlig
lagstiftning i ämnet, vidtagas för införande af en
lämpligare och för samhället mera tryggande skogshushållning,
hvarigenom med de enskildes bibehållande vid rättigheten
all nyttja sina skogar, de befarade vådorna af denna
rättighets missbrukande kunna afvärjas; och all Kongl. Maj. t
malte uti nådig proposition förslag till stadganden i dessa
ämnen lill Rikets näst sammanträdande Ständer öfverlemna.
Stockholm den 20 Augusti 1851.
Reservationer:
*f Herr Prosten Arrhenius: “Jag reserverar mig i afseende på det beslut, till hvilket de
sammansatta Utsketten i denna vigtiga fråga kommit, så vida, att jag anser, att den föreslagna
underdåniga skrifvelsen äfven borde innehålla en Rikets Ständers anhållan derem,
att Kongl. Maj:t täcktes, utan att afvakta utgången af den begärda undersökningen, låta
vidtaga de åtgärder, som kunna pröfvas nödiga, i afseende på en bättre vård af och bas-.
re hushållning med Kronans skogar, i synnerhet boställsskogarne. En vigtig åtgärd i det
hänseendet vore utan tvifvel, att alla boställsskogar, åtminstone de betydligare, ofördröjligen
(ty saken tål sannerligen icke något uppskof) blefvo indelta till trakthuggning. En
föreskrift i det hänseendet är visserligen gifven i afseende på militieboställenas skogar (i
huru vidsträckt mån denna föreskrift kommit till verkställighet, känner jag icke); men angående
de eklesiastika boställenas skogar är i detta hänseende ännu ingenting stadgadt.6
*[ H:r Prosten Lagergren, sorn instämt uti H:r Prosten Arrhenii reservation.
af Herr Lektor- D. Söderberg: “Jag instämmer så tillvida i Prosten Arrhenii reservation,
sorn jag anser, att dg fö)estriftjfr för skogafnes vård vid militieboställen, som förefinna* i
Lag- sami Allmänna Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 36. 19
38 § af Kongl. Maj:ts förnyade nådiga Militie-Boställs-Ordning af den 23 Januari 1836,
mål te, så fort sig göra låter, äfven i nåder blifva anbefallda till efterrättelse för ecklesiastike
boställen.’’
af Riksdagsfnllmäktigen Ola Persson från Blekinge län: “Emot det beslut, Utskotten fattat,
(år jag härmed reservera mig, såvidt den ifrågavarande undersökningen icke uteslutande
har afseende på inrättande af undervisningsanstalter för såväl skogsplantering, som skogarnes
ändamålsenliga skötsel och vård. Denna del af frågan anser jag vara af mycken vigt
och, rätteligen genomförd, möjligen kunna bereda stora fördelar åt fäderneslandet. Men
såvida jordegarens rätt att efter eget godtfinnande disponera och använda sina skogar i den
minsta mohn förringas eller inskränkes, måste jag på det högsta protestera deremot. En
sådan inskränkning i eganderätten vore vådlig, ty jordegarne hafva förvärfva! sig denna
rättighet, såsom annan sin egendom och igenom båda statsmakternas gemensamma beslut
har den genom bestående lagar och författningar blifvit dem tillförsäkrad. Rubbas nu denna
rätt, hvar skall man då finna förtroende till våra lagar? det Ur således påtagligt, att
hvarje inskränkning i denna rättighet är, juridiskt betraktad, orättvis och ingalunda k3ii
försvaras. Icke från moralisk synpunkt; ty hvad skulle vinsten deraf blifva? af ett sålunda
supponeradt ingrepp i jordegarnes eganderätt, skulle naturligtvis följa, alt Staten för att
utföra sitt förmyndarebestyr måste förskansa sig med nya tvångslagar och tjenstemän, som
skulle bevaka och åtala alla de öfverträdelser eller afvikelser, som kommeattske. Viskullo
således återföias till det elände, som rådde i förra och till och med i början af detta århundrade.
Vid alla Härads-rätter förvaras nog bittra minnen af denna tid, i såväl protokollerna
som saköreslängderna; ja lill och med straffjurnalerne. Härom skulle kunna
skrifvas en volym, men för mitt ändamål torde det vara tillfyllest att endast antyda och
påminna härom, enär förhållanden» ännu lära vara i friskt minne.
Den förespeglade ekonomiska vinsten af tvångslagar i detta fall reducerar sig till förlust.
Det förhållande, att frälsehemman, som sedan uråldriga tider egt fri disposition öfver
sina ekeskogar, i närvarande stund hafva sådane sparade och äfven till en del väl vårda
de
i behåll, under det å skattehemmanen, som icke längre än sedan 1830 varit i besittning
af en slik rättighet, denna skog år mera sällsynt; ehuru det är bevisligt, att ekeskogarne
i allmänhet äfven af allmogen nu mera vårdas med omsorg. Detta bevisar, att under
det tvångslagar ne med sina åtal, böter och straff alldra mest florerade, denna skog ändå
tillgrejis. Traditionen har också åtskilligt att förmäla ifrån den liden, då trädet tillhörd»
SO Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekon.-Ulsk. Betänkande) N:o 36.
kronan, ehuru den vextgifvande jorden tillhörde den enskildte mannen; icke derom hur det
planterades och vårdades, utan derom, hur den späda plantan uppryckfes och förstördes,
utan annat ändamål, än att der icke måtte varda träd af den, till förfång för jordegaren
och frestelse till lagbrott hos efterkommande.
En annan omständighet är, att jordens odling måste gå i jemnbredd med dea Skade
folkmängden. Den jord, sorn är bördig nog för frambringande af säd och tjenlig för odling,
får naturligtvis ej längre endast bära skog. Skogsdungarne måste lemna plats för böljande
sädesfält]; och om icke skogen rödjes, eller, såsom det kallas, gailras, så kan icke marken
bära gräs till kreaturens föda.
Jag anser hvarje jordbrukare böra hafva sin rättighet oqvald att i dessa ämnen förfoga
effers itt bästa förstånd.”
af Riksdagsfullmäkiigen Ola Månsson från Christianstads län: ’’Jag instämmer i denna reservation
till alla delar, och såsom följd deraf föreslår, att den underdåniga skrifvelsen må
erhålla följande förändrade lydelse: att Rikets Ständer, som med bekymmer emotse
de för samhället vådeliga följderna af skogarnas totala nedhuggning, hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla, alt Kongl. Maj:t läcktes låta undersöka, hvilka
åtgärder etc. och så vidare i enlighet med Utskottens förslag.”
af Johan Bergström från Stora Kopparbergs län, Olof Johansson och Josef Bolm
från Stockholms län samt Efraim Larsson från Elfsborgs län, hvilka instämt uti Ola
1'erssons reservation.
STOCKHOLM. Östluhd & Beumkg, 1851.
Lag- samt Allm. lie sv.- och Ekon.-Utskollens Betänkande, M 37.
\
M 37.
Ant. till Exp.-Utsk. den 21 Aug. 1881, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion, att utländsk man icke
må tillåtas alt här i Riket besitta eller bruka fast egendom,
eller utöfva annan näring, utan att vara Svensk
medborgare,
Uti en af Vällofl. Borgare-Ståndet lill Lag-Utskottet remitterad motion har
Herr L. Billström, jemte det han anmärkt såsom en brist i vår lagstiftning, att
den ej innehölle något tydligt och bestämdt stadgande om hvad utländsk man vid
inflyttning och bosättning här i landet bör iakttaga, erinrat, att ehuru Kongl.
Kungörelsen den 3 Oktober 1829 innehåller, att utländsk undersåte, som icke
erhållit Svensk medborgarerätt, icke kan anses berättigad att i riket fast egendom
förvärfva och besitta, utan att han dertill undfått Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd;
i följd hvaraf uppbud och fasta derå för sådan utländsk man icke må beviljas;
det likväl förefunnes den ofullständighet i hittills gifna föreskrifter, att
ej enahanda allmänna skyldigheter, sorn Svenska medborgare måste vidkännas,
jemväl åligga utländingar, hvilka här i Riket bygga och bo, samt ej mindre till
person än egendom njuta med de förra lika skydd.
De utländingar, hvilka, utan att vara Svenske medborgare, erhålla tillstånd att
härstädes bosätta sig, att förvärfva, besitta eller bruka fastighet, kunde således
undandraga sig att för sig eller medhafde tjenare deltaga uti några personliga
prestationer, vare sig till Staten eller till den kommun, inom hvilken de vistas,
och i vissa fall undgå att för sin egendom erlägga allmänna ptskylder, hvilka under
andra förhållanden ovilkorligen skolat dem drabba.
Från den anmärkta ofullständigheten i lagstiftningen ansåg motionären det
jemväl hafva härledt sig, att, under det främmande gesäller eller andra personer,
hvilka för utöfning af någon näring, om än så obetydlig, sökt Svensk medborgarerätt,
merendels alltid vunnit en sådan, den deremot blifvit förvägrad utländnin
Bih.
till R. St. Prot. 1850 & 1851. 7 Sami., 2 Afd., 12 Haft. i
2
Lag- samt Allm Bcsv.- och Ekon.-Ulskoltcns Betänkande, M 37.
gar, sora inköpt och sjelfve bruka eller på (lera års arrende innehafva fast egendom
i landet.
Då emellertid de många inflyttningar, som under sednare åren egt rum, synnerligast
i södra Sverige, der betydliga fastigheter å landet dels med eganderätt
och dels på längre tids arrende af utländningar innehafvas, väckt en allmännare
uppmärksamhet på ofvan antydda missförhållanden; har motionären, för desammas
afhjelpande, föreslagit, att Rikets Ständer måtte medverka till det lagstadgande:
att utländsk man, som vill här i riket sig bosätta, antingen för att bruka eller
besitta fast egendom eller för utöfvande af annan näring, bör, innan rättighet dertill
vinnes, vara till Svensk medborgare antagen.
För behandling af denna motion har Lag-Utskottet sammanträdt med Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet; och få de förenade Utskotten, efter ärendets
öfvervägande, nu deruti meddela sitt utlåtande.
Ilvad således först beträffar den del af förslaget, som afser de utländske män,
hvilka vilja sig här i riket bosätta, för utöfvande af annan näring, än den, som
är med besittning af fastighet förenad; så, enär uti de af Kongl. Maj:t under den
22 December 1846 utfärdade Handels- samt Fabriks- och Handtverks-ordningar,
endast den, som eger Svensk medborgarerätt, tillerkännes rättighet att i stad idka
handelsrörelse; alt i stad eller å landet hålla handtverksverkstad och med biträde
af gesäll, lärling eller annan arbetare, till afsalu åstadkomma handtverksarbeten
eller med enahanda biträde utöfva bageri-, bryggeri- eller slagterihandtering; anse
Utskotten motionärens i berörde afseende gjorda framställning
icke böra till någon åtgärd föranleda.
Hvad åter angår frågan om upphörande af rättigheten för utländsk man, som
ej är Svensk medborgare, att här i riket besitta och bruka fastighet; så, enär
Utskotten hysa den åsigt, att en sådan rättighet, medgifven åt utländsk undersåte,
som i denna egenskap qvarstår under fremmande magts beskydd och inflytande,
icke allenast föranleder flere olägenheter, utan äfven, i en vidare utsträckning,
skulle kunna medföra betänkliga och för samhället vådliga följder; få Utskotten
vördsamt tillstyrka:
att Rikets Ständer måtte, uti underdånig skrifvelse, hos Kongl. Maj:t
anhålla, att utländsk man, som hädanefter vill sig här i riket bosätta,
för att bruka eller besitta fast egendom, icke må dertill erhålla
tillstånd, innan han blifvit till Svensk medborgare antagen.
Stockholm den 21 Augusti 1851.
Lag- sami Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskoltens Betänkande, M 58.
3
M 38.
Ank. till Exp.-Utsk d. SI Aug. 1851, kl. 8 e. m.
Betänkande, i anledning af väckte motioner om ändring af 10
mom. i Kongl. Brefvetangående Storskiften m. m. i Stora
Kopparbergs Län den 17 Aug. 1804.
Sedan Kongl. Majit uti ett den 9 Febr. 1802, i fråga om uppbjelpande af
landtbruket och landthusbållningen i Dalarne, till Dess Befallningshafvande derstädes
aflåtet nådigt Bref förklarat Sig anse den oinskränkta klyfning af jorden, som
i Dalarne blifvit öflig, vara bland de största och mest verkande orsakerne till det
nästan allmänna trångmål, hvari ortens allmoge sig då befunnit, samt att detta
trångmål alltjemnt blefve hi liderligt mot alla kraftigare företag till landets bättre
odling, med mindre denna gränslöst utöfvade jordstyckning blefve i så måtto inskränkt
och hämmad, att den endast och allenast finge bero af en vederbörligen
utrönd och utstakad besutenhet, hvarvid åboernes nödiga bergning borde vara
första afsigten, och att i öfrigt hvarje samhällighet eller socken borde genom storskifte
emellan jordegarne så fördelas, att de erhöllo sine egor på ett ställe; och
Kongl. Majit, som i nåder bestämt besutenheten sålunda, att derå skulle kunna
födas i Öfra Dale- laget och Säthers fögderi minst en häst, tre kor, sex getter
och två eller tre får, samt i öfrige socknarne en häst, fyra kor, jemte förenämnde
antal getter och får, derjemte nådigst tillåtit, att, då varande åboer, som efter
besutenheternes utstakning kunde anses ofullsutne, icke emot deras vilja finge
rubbas eller vräkas utur deras små jord-delar, utan desse vid skeende förändringar
genom dödsfall, giften eller eljest småningom så sammanläggas, att deraf lagliga
besittningar med tiden kunde uppkomma; så har genom 10 mom. i Kongl.
Brefvet den 17 Aug. 1804 blifvit stadgadt, bland annat, att, när storskifte blifvit
verkstäldt, icke någon får försälja en obesutenhet till annan, än den, som eger
jord i samma nummer, och att, i händelse annorlunda sker, delegarne i Hummern
ega samma obesutenhet lösa; att såsom följd häraf bör iakttagas, att två eller
flere uti en, ehuru obesuten, egares hand en gång sammankomne obesutne hemmansdelar
icke få åtskiljas; att lagfart och fasta å sådane mindre jorddelar, som
icke innefatta besutenhet, icke eller vidare få ega rum samt alt, om flere genom
4
Lag- samt Allm. Best.- och Ekon.-Utskollens Betänkande, M 30.
arf, köp, giftermål eller annan laglig åtkomst tillfälligtvis sammanlagde obesutné
delar icke sammansmält till en besutenhet inom en tid af högst tjugu år, räknad
från den dag, storskiftet blifvit af landtmätare fulländadt, innehafvare af dylike
obesutenheter, som vid storskiftet blifvit föreslagne att blifva en besutenhet, då
böra lotta om besittningen af det hela, sedan likväl mätismän förut pröfvat hvad
lösen den afträdande skall erhålla; dock att de, som under tiden, genom odlingar
och jordförbättringar, af en obesutenbet beredt en full besutenhet, ega njuta denna
till godo, äfvensom den besutne, hvilken när söm helst kan visa sig sålunda hafva
af den besutenhet tillskapat två eller flere, jemväl eger rättighet att dela den
dubbla i två eller flere besutenheter.
Uti dessa stadganden hafva ändringar blifvit föreslagne uti inom Hedervärda
Bonde-Ståndet väckte motioner af Riksdagsfullmäktige Lars Gezelius och Lars
Olsson från Stora Kopparbergs Län, med hvilken sistnämnde Matts Mattsson från
berörde Län instämt.
Af motionärerne har hufvudsakligen blifvit anfördt: att det väl icke kunde
bestridas, att den tillförene i Dalarne öfliga och i de icke storskiftade socknarne
till någon del ännu brukliga jordstyckningen motverkat provinsens uppkomst, och
att sammandragningen af jordegarnes serskilde possessioner, äfvensom besutenhetsindelningen
medfört stor nytta, men att, bland stadgandena uti ifrågavarande afseende
förhuden, ej mindre mot försäljning af obesutenhet till annan, än den, som
förut eger jord, eller, sedan storskifte blifvit verkstäldt, till annan, än den, som
eger jord i samma nummer, än äfven mot meddelande af lagfart och fasta å köp
af obesutne delar, betoge obesutenhets-egaren tillfället att genom nödige medels
anskaffande uppodla sin mindre jordlott, äfvensom ali säkerhet i besittningen af
egendomen. Kongl. Förordningen den 30 Juni 1747 innehöll, att hvad som blifvit
stadgadt angående hemmansklyfning icke hindrade börds- och andre tvister i
deras förra, vanliga, Lag och Förordningar likmätiga, gång; hvarföre, enär uppbud
och fasta väl utestängde från börd, men icke hindrade, att en lägenhet, hvarå fasta
meddelats, kunde lösas såsom obesutenhet, förbudet emot uppbud och fasta å sådane
lägenheter lika litet medverkade till, som detsamma hindrade obesulenheters
sammandragning till fulla besutenheter, hvilket ändamål kuude vinnas, äfven utan
alt innehafvaren förhindrades att, på sätt honom bäst synes, använda sin egendom.
Uti de delar af riket, der skatt utginge efter hemmansindelning, funnes
icke något hinder för erhållande af uppbud å huru litet brutet hemmantal sorn
helst, och ehuru innehafvaren kunde förpligtas' att afträda hemmansdelen såsom
obesutenhet, hade han likväl genom lagfarten den fördel att kunna, medelst intecknande
af egendomen, bereda sig en utväg till anskaffande af medel lill hem
-
Lag- sami Allm. Bcsv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, M 58.
5
mansdelens uppodlande och utvidgande af sitt inskränkta jordbruk, men denna
fördel vore obesulenhetsinnehafvaren i Dalarne betagen, i följd af 12 § i Kongl.
Förordningen den 13 Juli 1818, som förbjuder intecknande af egendom, hvarå uppbud
ej skett. Härtill komme, att, om en inköpt obesutenhet i säljarens hand varit
af arfvejords natur, så vore den, så länge obesutenheten fortfor, allt framgent
underkastad börd, med skyldighet för innehafvaren att afträda den mot er lagd köpeskilling
och godtgörelse för »all den nödiga kostnad,» han å egendomen användt;
och, till följd deraf, kunde en ny delegare uti besutenheten inträda, äfven om han
icke förut egde del deri, och således i strid mot Storskiftesförfattningens ändamål.
Vidare hafva motionärerne fästat uppmärksamhet derpå, att en obesutenhetsinnehafvare,
som är nödsakad afyttra sin jord, måste antingen antaga ,den lösen, en
delegare i samma nummer vill bjuda, eller ock, i strid mot författningen, sålja sin
obesutenhet till annan person, hvilket sistnämnde förhållande ofta uppkomme, jemväl
till följd af obesutne fastigheters utmätning.
På sålunda uppgifne grunder och enär undanrödjandet af förberörde inskränkning
i egande- och nyttjanderätten till fast egendom i Dalarne icke skulle i någon
mån rubba der tillvägabra_gte storskiften, utan fastmer påskynda vinnandet af
storskiftesförfattningens syfte, derigenom att hvarje egare af obesutenhet mera, än
förut, kunde vinnlägga sig om förbättringar derå, hafva motionärerne föreslagit
upphäfvande af de i 10 mom. af Kongl. Brefvet den 17 Augusti 1804 förekommande
stadgandena derom, dels att ingen får sälja obesutenhet till annan, än den,
som eger jord och, sedan storskifte blifvit verkstäldt, till annan än den, som eger
jord i samma nummer, och dels af lagfart och fasta u sädane smärre jorddelar,
som icke innefatta besutenhet, icke få ega rum; varande i öfrigt hemstäldt, dels af
Gezelius, det stadgas måtte, »att den, som, sedan besutenhetsreglering skedd är,
köper obesuten hemmansdel i besutenhet, der han eller hans förfäder icke vid besutenhetsregleringen
och oafbrutet derefter del egt, är skyldig, att, när annan delegare
så yrkar, till honom, som förr del i besutenheten egt, afstå den inköpta
obesutenheten mot den lösen, som af mätismän pröfvas skälig;» hvarjemte motionären,
till vederbörligt Utskott ölvcrlemnat att föreslå de vidare förändringar, som
of motionärens förslag kunde anses böra följa; dels af Lars Olsson, det föreskrift
måtte varda meddelad derom, »att, då obesutenhet säljes till icke delegare uti
samma hemmansnummer, köpet först bör hembjudas dem, som delegare deruti äro,
innan slutlig lagfart kan meddelas, på sätt om frälse-skatte-hemman och frälseränta
stadgadt är, utan alt likväl hcmbudet eller lagfarten sedermera hindrar obesutenhets
inlösande af den, sonudertill kan vara berättigad.»
s
Lag- sami Allm. Besv.- och Ekon.-Vlskollens Betänkande, Jt? 58.
Förutom ofvan anförda motioner, hvilka blifvit till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet remitterade, har till Utskottet blifvit öfverlemnad bestyrkt afskrift
af ett utaf Konungens Befallningshafvande i Stora Kopparbergs län den 12
Dec. 1842 till Kongl. Maj:t aflätet underdånigt memorial, hvaraf inhemtas: att, sedan
Konungens Befallningshafvande blifvit i nåder anbefalld alt till Kongl. Maj:t
inkomma med underdånigt utlåtande i fråga derom, huruvida det med storskiftesverket
åsyftade ändamål att, ej allenast genom utbrytning af hvarje åbos ego-lott
tillintetgöra den för ortens uppkomst hinderliga ego-blandningen, utan jemväl genom
utflyttningar till den ödeliggande jorden bereda nya bostäder och bättre utrymme
för de i byarne qvarblifvande åboerne, må anses hafva blifvit ernådt, Konungens
Befallningshafvande uti ifrågavarande memorial sådant yttrande afgifvit och
derjemte med förmälan, att gällande föreskrifter lill hemmansklyfningens förekommande
dittills icke kunnat vinna erforderlig tillämpning, i sådant hänseende föreslagit
nya stadganden, hvilka hufvudsakligen skulle innehålla: att när antingen 20 år
efter slutadt storskifte eller ock derutöfver af Kongl. Maj:t serskildt beviljad anståndstid
förflutit, af landtmätare undersökas borde, hvilka fastigheter befunnos i
obesutet skick, samt derefter lottning anställas till utrönande deraf, hvilkendera
af delegarne i numret borde obesutenheten till sig lösa, hvarefter fastigheten skulle
af landtmätare, med biträde af två utaf parterne valde gode män, värderas; att
fastigheten, efter att hafva sålunda blifvit bortlottad, icke vore underkastad börd i
den nye egarens hand och att, derest den, som skulle inlösa fastigheten, ej genast
kunde erlägga lösen, fastigheten kunde af förre egaren, mot utskylders erläggande,
behållas, tilldess löse-skillingeu blifvit till fullo betald, derest ej öfverenskommelse
om årliga afbetalningar kunde träffas; varande vid samma memorial fogad
en af motionären Lars Olsson aflemnad skrift, deri han emot det af Konungens
Befallningshafvande sålunda afgifna förslag erinrat: att en fortsatt skuldsättning
skulle deraf blifva följden för dem, hvilka blefvo egare af hela besutenheter; att
de, som nödgades lemna sina fastigheter, icke på en gång, utan delvis och i smärre
belopp erhöllo löseskiIIingarne, hvilka således för dem skulle blifva utan nytta,
och att de tusentals obesutenhetsegare, hvilka sålunda nödgades åt andre lemna
hus och hem, då de icke fingo köpa jord, så vida den icke utgjorde besutenhet,
icke kunde inom sin födelsebygd förskaffa sig egne hemvist.
Dessa anföranden, Tor hvilkas behandling Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
med Lag-Utskottet sammanträdt, hafva Utskotten gemensamt i öfvervägande
tagit; och få Utskotten härmed utlåtande öfver desamma afgifva.
På sätt af det ofvan anförda inhemtas, har, genom de i Kongl. Brefven den
9 Februari 1802 och den 17 Augusti 1804 meddelade föreskrifter angående
Lag- sami Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, M 38. 7
storskiftesverket och besutenhetsindelningen i Stora Kopparbergs län, varit afsedt
att, genom hämmande af den vidt utsträckta klyfning och styckning, som jorden
i nämnde län undergått, och de söndrade jordstyckenas sammanläggande uti så
kallade besutenheter, eller egostycken af den vidd och godhet, att deras innehafvare
kunna af desamma hemta sin bergning, befordra jordbrukets förkofran och
dymedelst upphjelpa länets jordbrukande invånare ur deras vid nämnde tid i
allmänhet nödställda belägenhet. Enligt hvad allmänt kändt är, och motionärerne
jemväl vitsordat, har berörde ändamål genom omförmälde åtgärder redan i betydlig
mån vunnits; men ofvanberörde af motionärerne klandrade stadganden anse
Utskotten likväl icke lämplige. Skälen för denna Utskottens åsigt äro hufvudsakligen
följande.
Föreskrifterne derom, att obesutenhet icke får säljas till annan än den, som
förut eger jord, och, sedan storskifte blifvit verkstäldt, icke till annan än den,
som eger jord i samma nummer, hafva otvifvelaktigt tillkommit i den afsigt, att
jorden icke skulle kunna, innan storskifte hunnit verkställas, ytterligare styckas,
och att, sedan storskifte blifvit anstäldt, de dervid sammanlagde besutenheterne
icke måtte ånyo sönderdelas. Men denna afsigt kan dock icke genom samma föreskrifter
fullkomligt uppnås. Förutvarande jordegare inom en socken eller delegare i
en såsom besutenhet ansedd nummer kunna nemligen icke tvingas att tillhandla
sig sådana obesutenheter, som försäljas, eller ett, innan den i 10 mom. af Kongl.
Brefvet den 17 Aug. 1804 föreskrifna lottning skall företagas, inlösa obesutne
jordlotter; och ej heller kan köpslut om obesutenhet förhindras, om innehafvare af
sådan jordlott vill eller nödgas densamma afyttra och dertill finnér köpare, som
icke förut eger jord, men för den utbjudna obesutenheten erbjuder högre köpeskilling,
är någon förutvarande jordegare vill derför erlägga. Berörde föreskrifter,
tillika med förbudet mot meddelande af lagfart och fasta å obesutenheter, kunna
således icke förekomma obesutenheters försäljning till andre än dem, som förut
ega jord inom socknen; men deremot måste desamma verka derhän, att, i anseende
till det äfventyr af bördsklander, köparen allt framgent blifver underkastad,
och den deraf följande osäkerhet i hans förvärfvade eganderätt, köparen icke kan
erbjuda en mot jordens verkliga värde fullt svarande köpeskilling, äfvensom föranleda
dertill, att köparen icke vågar å jorden nedlägga sådana kostnader, som
densamma, till jordbrukets förbättrande, kan erfordra; och möjligheten att mot
inteckning förskaffa sig medel till jordens förbättrande är den obesutne jordens
innehafvare alldeles betagen, då inteckning icke kan ske förr, än lagfart blifvit
meddelad.
8 Lag- sami Allm. Bcsv.- och Ekon.-Ulskottens Betänkande, JH 58.
i följd häraf, och då, enligt Utskottens åsigt, det vore för det åsyftade ändamålet
tillräckligt, om innehafvare af obesutenhet fortfarande varder underkastad
skyldighet att för sin jord taga lösen, då påstående derom väckes af den, som,
enligt nu gällande stadganden, är till dess inlösande berättigad, få Utskotten vördsamt
tillstyrka,
att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att,
med bibehållande af stadgandet om skyldighet för innehafvare af
obesutenhet i Dalarne att för densamma taga lösen, då påstående
derom väckes af den, som, enligt nu gällande bestämmelser, är till
obesutenhets inlösande berättigad, de i Kongl. Brefvet den 17 Aug.
1804 förekommande stadganden derom, dels att ingen får sälja obesutenhet
till annan, än den, som förut eger jord, och, sedan storskifte
blifvit verkstäldt, icke till annan än den, som eger jord i
samma nummer, och dels att lagfart och fasta å sådane smärre
jorddelar, som icke innefatta besutenhet, icke få ega rum, måtte
varda i nåder upphäfda.
Det af Lars Gezelius föreslagna stadgande, »att den, som, sedan besutenhets
reglering
skedd är, köper obesuten hemmansdel i besutenhet, der han eller hans
förfäder icke vid besutenhets-regleringen och oafbrutet derefter del egt, skall vara
skyldig alt, när annan delegare så yrkar, till honom, som förr del i besutenheten
egt, afstå den inköpta obesutenheten mot den lösen, som af mätismän pröfvas
skälig,» skulle föranleda dertill, att den, som före besutenhets-reglering innehaft
eller derefter från sine förfäder ärft en obesutenhet, vore berättigad att fortfarande
förblifva i orubbad besittning af densamma; men då sådant kunde för all framtid
förhindra obesutenheters sammanläggning till besutenheter, finna Utskotten
berörde förslag icke böra bifallas.
Om lagfart å obesutenhet kommer att tillåtas, men delegarnes i samma nummer
rätt att den obesutna delen till sig lösa, skall fortfara, äfven sedan fasta blifvit
meddelad, skulle icke något ändamål vinnas genom obesutenhetens hembjudande
åt desse delegare i besutenheten; och Utskotten tillstyrka derföre,
att det af Lars Olsson derom framställda förslag icke må bifallas.
Stockholm den 21 Augusti 1851.
STOCKHOL®, TRYCKT HOS JOLI. BECKMAN, 1851,
Lag- sami Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 39. i
N:o 39.
Ank. till Exp.-Utsk. den 26 Aug. 1851, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om förklaring öfver
2’.dra mom. i 5 § af Kongl, förordningen om Socknestämmor
i riket den 29 Augusti 18/fdj, i fråga om
grunden för rösträttighetens beräknande.
Uti 1 morn. i 10 § af Kongl. Förordningen angående fattigvården i riket den 25
Maj 1847 föreskrifves, att tillskott till församlingarnes fattigvårdsbehof skola utgöras efter
de grunder, som för rösträtt äro stadgade uti 5 § af Kongl, förordningen om Socknestämmor
i riket, och uti 2 moln. i 5 § af Kongl. Förordningen den 29 Augusti 1843 stadgas,
att rösträttighet vid Socknes tamina beräknas efter hemmantal, der det finnes åsatt. Enar
likväl uti berörde stadgande föreskrift saknas, huruvida förmedlade eller oförmedlade hemmantalet
bör läggas till grund för utgörande af ofvannämnda tillskott, hafva Herr Doktor
Sandberg samt Riksdagsfullmäktige A. W. Uhr från Orebro län och Petter Gabrielsson
från Kronobergs län uti till Utskotten remitterade motioner anmärkt, att bestämmelse derutinnan
erfordrades och, då det syntes vara med billighet och rättvisa mest förenligt, att
nämnde tillskott utgjordes efter förmedlade hemmantalet, yrkat, att den förklaring måtte
utfärdas, att förmedlade hemmantalet utgör den grund, hvarefter merauämnde tillskott
skola beräknas.
I anledning af berörde anföranden hafva Lag- samt Allmänna Besvärs- ocn Ekonomi-Utskotten,
uti betänkandet N:o 27, redan förklarat, att, enligt Utskottens åsigt, för
Bih.
till R. St. Prot. 18S0—5t. 7 Sami. 2 Afd. 13 Häft. 1
2 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottens Betänkande, N.o 3,9.
medlade hemmantalet vore afsedt uti Socknestämmo-förordningens omförmälde stadgande
angående rösträttighetens beräknande, men att, enär likväl, till förekommande af missförstånd
vid berörde stadgandes tillämpning, såväl i fråga om ofvan omförmälde tillskotts utgörande,
som vid beräknande af rösträtt vid socknestämma, förklaring deröfver vore behöflig, Utstotten
ansågo sig böra tillstyrka utfärdande af den förklaring, att rösträttighet vid socknestämma
skall beräknas efter förmedlade hemmantalet, utom i de fall, der annan beräkningsgrund
finnes serskildt stadgad; hvilket tillstyrkande Utskotten derjemte tillkännagifvit
sig komma att uti serskildt utlåtande afgifva.
Då Utskotten till följd häraf nu gå att i denna fråga vidare sig utlåta, få Utskotten
fästa Rikets Ständers uppmärksamhet derpå, att förmedling eller den nedsättning af
mantal och ränta, som vissa hemman erhållit i anseende dertill, att de icke förmått utgöra
hvad vid skattläggning blifvit dem åsatt, tillgodonjutes icke allenast i fråga om förmedlade
hemmans utskylder till kronan, utan ock i allmänhet vid utgörande af andra pålagor och
besvär, som efter hemmantal utgå.
Kongl, resolutionen på allmogens besvär den 17 December 173-1, § 52 stadgar
nemligen: ”De afgifter, som skett efter hemmantalen och derefter blifvit jemkade, böra
utgå efter förmedlingen utom knektehållet, som ej får rubbas, samt vägodelningar, i hvilka
förmedlade hemman böra behålla sin förra andel, till undvikande af ständiga ändringar
och det besvär, som deraf förorsakas skulle.” 1 fråga om sistnämnde onus eller väghållnings-skyldigheten,
har likväl, till följd af Kongl. Brefvet den 28 September 1790, som
stadgar, att, ”då ny vägdelning kommer att anställas, förmedlade hemman skulle njuta
deras förmedling tillgodo,” det förmedlade hemmantalet småningom blifvit grunden för
utgörandet. Det är således numera endast sådane utskylder eller besvär, der nedsättning
för ett eller annat hemman skulle åstadkomma rubbning i bestående institutioner, såsom
roteringsverket, eller minskning i serskilda korporationers inkomster, t. ex. presterskapets,
som enligt serskildt utfärdade Författningar det oförmedlade hemmantalet bibehållits
till grund för utskylders utgörande; och såsom till dessa, till ecklesiastikverket utgående,
afgifter närmast hänförlige hafva äfven likaledes enligt serskilde Författningar kyrko-
och prestgårds- samt skolhus-byggnads-skyldigheten utgjorts efter oförmedlade hemmantalet,
hvilket också, enär skyldigheter bora motsvaras af rättigheter, bibehållits såsom
grund för röstberäkningen vid prestval.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 39. 3
Att, enligt 7 § i Kongl. Förordningen om Socknestämmor och Kyrko-råd den 26
Februari 1817, samma röstberäkning i allmänhet skolat följas vid socknestämmor, torde fä
anses mindre säsom följd af pröfning af hvad rättvisan bjöde, än gammal häfd, för hvars
bibehållande likväl skäl numera icke torde förefinnas. Ehuru således röstberäkningen vid
prestval efter oförmedlade hemmantalet på ofvan anförde skäl synes böra bibehållas, anse
Utskotten, med konseqvent tillämpning af samma grundsats, det vara med billighet och
rättvisa mest öfverensstämmande, att hvarje egare eller innehafvare af hemman bör, vid
öfverläggning i socknestämma rörande något ämne, utöfva rösträtt i den mån, han deltager
i de omkostnader, som af frågan blifva en följd.
Erkännes nu riktigheten af denna grundsats, så uppstår, i anledning af de i ämnet
väckta motioner, den fråga, huruvida bidragen till fattigvården böra utgå efter det förmedlade
hemmantalet, och rösträtten vid socknestämma i fråga derom efter samma grund beräknas.
Då, på sätt Utskotten i det föregående ådagalagt, förmedlingen skett till följd
deraf, att ett hemman, i jemförelse med de närbelägna, befunnits vara högre uppskattadt
och i följd deraf mera betungadt än vederbort samt, enligt ofvanäberopade 52 § af Kongl.
Resolutionen på Allmogens besvär den 17 December 1734, ”alla förmedlingar skola vid
Tingen uppläsas, på det att Nämnden och Tings-allmogen skulle få tillfälle att göra sina
påminnelser, till förekommande deraf, att hvarken Kongl. Maj:t eller Allmogen genom olagliga
förmedlingar må komma att lida;” så måste, efter Utskottens öfvertygelse, oberäknadt hvad
på ett eller annat ställe undantagsvis må ega rum, det förmedlade hemmantalet i allmänhet
heldre än det oförmedlade anses såsom den grund, hvarefter bidragen till fattigvården, detta
alltmera kännbara onus, böra utgöras. Man har visserligen, till stöd för yrkandet, att det
oförmedlade hemmantalet skulle tagas till grund för utgörandet af fattigvårdsafgifter, ananfört,
att fattigvården vore bygd på religiös grund och att afgifterne dertill således borde
utgöras efter samma grund, som öfrige afgifter till ecklesiastik-verket; men efter den utbildning,
fattigvården genom sednaste förordning erhållit, saknar berörde uppgift all grund.
Fattigvården är numera icke en religiös, utan en politisk institution, en statens angelägenhet,
ehuru besörjd genom kommunerne. Den är och kommer sannolikt att alltmera blifva
skiljd ifrån kyrkan.
På grund af hvad Utskotten sålunda anfört, få Utskotten vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om utfärdande
af den förklaring öfver 3 momentet i 5 § af Kongl. Förordningen
4 Lag- samt Allmänna Besvärs• och Ekonomi- Utskottens Betänkande, N:o 39.
om Socknestämmor i riket den 29 Augusti 1843, att, då hemman är förmedladtrösträtt
vid socknestämma beräknas efter förmedlade hemmantalet,
utom vid prestval och öfverläggning i sådana ämnen, hvartill, enligt
serskilde stadganden, bidrag af församlingarm utgöras efter oförmedlade
hemmantalet, efter hvilket röstberäkning vid afgörandet af sudane frågor
bör ske.
Stockholm den 23 Augusti 185i.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS B. MARCUS, 1851.
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Viskottens Betänkande, N:o"^40.
1
N:o 40.
Ank. till Exp.-Utsk. den 2G Ang. 1851, kl. 7 «. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om utvidgande
af allmogens och köpingarnes Seglationsfrihet.
Uti ett hos Hedervärda Bonde-ståndet afgifvet och derifrån till Lag-utskottet
remitteradt memorial har riksdagsfullmäktigen David Andersson från Hallands
län yrkat, att allmogen och köpingarnes innevånare i Sverige, hvilka ega fartyg o«h
med dessa ej vilja gå på frakter längre än till hamnarne i Nordsjön och kanalen,
må varda befriade från åliggandet att låta föra sina fartyg af examinerade kaptener
och styrmän.
Till stöd för detta yrkande har motionären åberopat, att klagomål skulle
hafva försports deröfver, att Norrska handelsflottan erhölle allt större och större öfvervigt
öfver den Svenska och att en betydligare del utaf vår trädvaru-utförsel verkställdes
med Norrska fartyg. Orsaken härtill ansåg motionären förefinnas deruti, att
Allmogen och köpingarne i Norrige hade en större seglationsfrihet, än hos oss. I
Bih. till R. St. Fröt. iSSO f iS5t. 7 Sami., 2 Afd., U Bält.
2 Lag- sami Allm. Besvärs- och Ekon.-Vtskottens Betänkande, N:o 10.
Norrige, liksom Finland, finge nemligen den skärgårdsbonde, sorn egde fartyg, sjelf
föra detsamma; och sådana fartyg gingo, befraktade med trädvaror, till Holländska,
Belgiska, Fransyska och Engelska harnnarne; du deremot Svenska skärgårdsböuder,
sorn egde fartyg, icke fingo sjelfve föra dem, såvidt de skulle gå utom Östersjön
och längre än till Danska harnnarne i Kattegat; utan måste de i sådant fall öfverlemna
fartygens förande åt examinerade skeppare. Då dessa och deras styrmän
skulle hafva icke blott dryg betoning, utan jemväl bättre kost och fartygsutreduing,
än skärgårdsbonden skulle bestå sig och sitt folk, i fall han sjelf förde fartyget,
blefve häraf en naturlig följd, att allmogen i Norrige, som icke %rar underkastad ett
slikt tvång, skulle kunna göra resor till Nordsjöhamnarne för vida lindrigare pris och
utföra våra trädvaror för vida lägre frakter, än vi sjelfve. Någon olägenhet af ett
bifall till det framställda förslaget ansåg motionären icke kunna uppstå, enär den
egare till en varulast, som ville anförtro densamma åt en icke examinerad skeppare,
ju hade i sitt fria val att göra eller låta såsom han tyckte.
Lag-utskottet har för behandling af denna fråga sammanträdt med Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-utskottet; och få de förenade Utskotten deruti nu afgifva sitt
yttrande. Utskotten kunna ej dela motionärens åsigt, att någou annan olägenhet
icke blefve en följd af bifall till det af honom framställda förslag, än den, som kunde
uppslå för egaren till last, då han anförtrodde densamma åt oexaminerad skeppare.
Det är nemligen ej allenast lasten, som genom skepparens okunnighet kan
äfven tyras, utan jemväl de menniskors lif, hvilka äro anställda å fartyget; och af
omvårdnad för dessa, bör staten ej tillåta fartyg föras af personer, sorn äro okunniga
i navigationen och ej eller känna de farvatten, de vilja besöka. Utan tvifvel
kan praktisk erfarenhet så väl i ena, sorn andra hänseendet förvärfvas; men tillfälle
att på förhand inhemta en praktisk kännedom om farvattnen i Nordsjön och kanalen,
erbjuder sig ej för våra derifrån aflägse boende skärgårdsböndcr; i hvilket fall åter
Norrmännen hafva dea fördelen, att Nordsjön är deras närmaste farvatten; och då,
såsom bekant är, såväl Nordsjön, sorn Engelska kanalen äro att räkna bland de farligare
farvattnen, jemväl för de sjöfarande, sorn om dem och navigationen hafva kännedom;
finna Utskotten sig böra
afstyrka bifall til! ofvanherorde motion.
Stockholm dea 26 Augusti 1851.
Lag samt- Allm. Besvärs- och Ehon.-Utskotlens Utlåtande, lS:o ål.
3
lN:o 41.
Ank. lill Exp.-Ufsk. d. 26 Aug. ISSI, kl. e. M.
Utlåtande, i anledning af vackt motion om ändring i
Kongl. Brefvet den o Februari ISOS, angående
besittningsrätt å kronohemman.
Berörde Kongl, bref, kungjordt genom Kongl. Kammar-kollega kungörelse
den 29 Februari 1808, skulle, enligt hvad riksdagsfullmäktigen L. G. Sandberg från
Westerbottens lån uti en inom Hedervärda Bonde-ståndet väckt och derifrån till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-utskottet remitterad motion, förmenat, vara af beskaffenhet
att i vissa delar påkalla ändring; i hvilket afseende motionären anmärkt: „*tt
ifrågavarande författning, i fråga om börd, innehölle ett helt annat stadgande, än allmänna
lagen, som fordrade bördeskillings nedsättande, hvarifrån det Kongl, brefvet
helt och hållet fritager; att ett af nyo upptaget kronohemman gjordes till ett slags
fideikommiss åt äldste sonen, ntan afseende på örn denne vore alldeles oduglig att
sköta detsamma; att fadren ej egde rättighet att öfverlemna hemmanet åt något annat
af sina barn, än mindre åt en oskyld, genom hvilket stadgande det dermed af
-
4 Lag- tamif Ålim. Besvärs- och Ekon.-Utskottens Utlåtande, N:o 4i.
sedda ändamål, som vore hemmanets bibehållande inom slägten, motverkades; att
författningen äfven i andra afseenden vore olämplig, såsom hinderlig för landets uppodling;
samt att den lemnade ingen säkerhet åt nybyggaren för det arbete och den
kostnad, han nedlagt på ett ur vilda skogen uppbrutet nyhemman*4; och har motionären,
efter anförande häraf, föreslagit, att Rikets Ständer matte hos Kongl. Maj:t
anhålla om den ändring i meranämnde Kongl, bref, att, i fråga om krono-nybyggen,
besittningsrätten må kunna öfverlåtas till skyld eller oskyld och att, om åboens barn
vilja börda, den summa, för hvilken nybygget blifvit såldt, likasom vid ali annan börd,
skall till köparen af bördemannen återställas, äfvensom den sistnämnde fullgöra öfrige
öfverenskomne vilkor.
För behandlingen af denna motion har allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet
sammanträdt med Lag-utskottet; och få de förenade Utskotten nu öfver densamma
meddela sitt yttrande; dervid Utskotten, i anseende till beskaffenheten af det
framställda förslaget, tro sig böra erinra: att jordeganderätten till hemman och lägenheter
af krono-natur är Kongl. Maj:t och Krouan förbehållen; att med denna jordeganderätt,
liksom med all annan eganderätt, dispositionsrätten är förenad samt att,
enligt Kongl, brefvet den 5 Febr. 1808, denna dispositionsrätt, i fråga om åbos in
rymmande
ä sådant, hemman eller lägenhet: om bestämmande af företräde till besittningsrätten
dertill, då flere på densamma gjort anspråk, samt om pröfningen utaf
de angående sådan besittningsrätt upprättade afhandlingar m. m. af landshöfding
utöfvas.
Uti denna Kongl. Maj:ts och Kronans dispositionsrätt är emedlertid, genom
åberopade Kongl, bref, gjord dea inskränkning, att “den bonde, sorn beflitar sig att
väl häfda kronohemman, hvarå han blifvit till åbo antagen, skall för sig samt sina
barn och efterkommande njuta den säkerhet, atl han och do allt framgent vid hem4
manet varda bibehållue och orubbade, samt åboens äldste son ega företrädes-r
rätt att vara värd på hemmanet, då han förut på annat salt derifrån ej blifvit skiljd,
och hos honom finnes enahanda säkerhet för hemmanets häfd och deraf utgående
utskylder, som hos de öfrige arfviugarne*4.
Att, på sätt motionären i afseende på krono-uvbyggen föreslagit, betaga å
boens
äldste son nämnde företrädesrätt samt medgifva nbo å sådana nybyggen att
på hvilken som helst, skyld eller oskyld, öfverlåta s:n besittningsrätt, vöre att bort
-
»
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Vtskottens Utlåtande, K:o 41. 5
laga den garanti för åboens familj, att vid besittnings-rätten bibehållas, som i mera»
nämnde Kongl, bref innefattas, Ett upphäfvande af denna garanti synes motionären
sjelf ej eller önska, helst han förordat nyhemmans bibehållande inom odlarens slägt.
Det är tydligt, att detta ändamål snarare vinnes genom ofvanberörde lagstadgande,
än om åt åboen lemnäs frihet att till skyld eller oskyld person föryttra besittningsrätten.
Beträffande motionärens förslag i fråga om, såsom han det benämner, “börd44
af besittnings-rätten till kronohemman samt skyldighet för “bördeman* att till köparen
återställa köpesumman för slik besittningsrätt; få Utskotten endast erinra om
den väsendtliga skiljaktighet, som förefinnes emellan den i lag stadgade bördsrätt,
på grund hvaraf eganderält till fastighet förvärf vas, och den åt kronohemmans-åboers
efterkommande medgifna företrädesrätt framför oskylde till värdskapet å dessa
hemman, der endast nyttjanderätt är i fråga.
Och få Utskotten, på grund af hvad nu anfördt blifvit, vördsamt tillstyrka,
att ofvanberörde motion icke må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 26 Augusti 1851.
6
Lag- sami Allm. Besvärs • och Ekon.-Vlskotlens Betänkande, 1S:o 42.
N:ö 42.
Ank. lill Bvp,*.!; tsk. ilen 26 Au 1351, k!. ? e, m,
Betänkande, i anledning af väckt [väga om upphäfrande
af del i kongl, kungörelsen den 24
Januari 1781 stadgade förbud för Svenske
Lutherske under säter att bevista främmande
trosbekännares Gudstjenst.
Bland de serskilda stadgandena i ofvanberörde Kongl, kungörelse finnes
ett af följande lydelse: “Förbudet för vare Lutherske undersåtare att bevista främmande
gudstjenster häfver Kongl. Majit icke kunnat upphäfva, emedan ingen af nyfikenhet
att se andras, bör försumma sin egen; utan bote den det gör Tio claier silf—
vermynt efter omständigheterne.“ Att detta förbudsstadgande likväl nu måste anses
föråldradt och stridande mot tidsandan, har blifvit anmärkt af herr Liljenstolpe,
A. Fr, som uti ett hos högloft. Ridderskapet och Adeln afgifvet samt till Lag-utskottet
remitteradt memorial af sådan anledning framställt yrkande om detsammas
upphäfvande.
För behandling af denna fråga har Lag-utskottet sammanträdt med Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-utskottet; och hafva Utskotten dervid jemväl pröfvat ett
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 42. 7
af herr friherre Cederström, Rudolf, öfver motionen a (gifvet och i sammanhang dermed
remiUeradt yttrande i motsatt syftning. Enligt detsamma borde ifrågavarande
förbud bibehållas, emedan full giltighet icke kunde frånkännas den för detsamma
uppgifne grund, att man icke, utan att försumma sin egen gudstjenst, kan bevista
andras; men om än denna grund bör anses ega någon giltighet, hvilket väl skulle
kunna sättas i tvifvelsmål, då någon påföljd för försummelse af den allmänna gudstjensten
icke finnes i lag stadgad, torde likväl grunden sakna den synnerliga vigt,
som blifvit densamma tillerkänd; och då dessutom erfarenheten visat, att förbudet
ständigt öfverträdes, utan att åtal för dylike öfverttädelser någonsin anställas; —
då häri ligger ett bevis för motionärens påstående, att det icke vidare passar för tiden,
utan af allmänna opinionen ogillas; — och då någon lör det religiösa lifvetinom
Lutherska församlingen menlig följd icke är att befara af förbudets borttagande;
få Utskotten föreslå Rikets Ständer,
alt i underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit anhålla om upphof vande
af berörde förbud.
Stockholm den 26 Augusti 1851.
STOCKHOLM, f. d. Schultze^ Boktryckeri, 1851.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 34. i
N:o 43.
Ank. tilt Eip.-Utsk. den 28 Aug. 1851, ki. 10 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om ändringar i
Expeditions-tax an.
Uti ett hos Vällofliga Borgare-Ståndet afgifvet, lill Lag- samt Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottens behandling öfverlemnadt memorial, liar Herr B. Hjort framställt
den önskan, att, som nu gällande Expeditions-taxa dels vore i flere hänseenden ofullständig
och otydlig, dels ock i följd af åtskiilige domstolars indragning innehölle en mängd
öfverflödiga bestämmelser, som borde derifrån uteslutas, Rikets Ständer måtte hos Kongl.
Majit i underdånighet anhålla att berörde taxa må varda behörigen genomsedd och förändrad;
och har motionären uti en sedermera till Ståndet ingifven serskild skrift föreslagit
följande förändringar, dem lian för sin del funne mest nödige och önskvärde, nemligen:
l:o att bestämmelserne om lösen vid de domstolar, som nu mera äro indragne
må ur taxan utgå;
2:o att vid Rådstufvu-rätt städernes Kollegier eller Magistrat lösen i så måtto
ändras, att för ”Resolution, definitiv eller interlokutorie, så ock protokolls-utdrag, som innefattar
ett eller tlere beslut, den bestämmes:
för första arket till
36 sk.
„ andra „ 18 „
„ hvartdera af de öfrige  9 „
att för Fastebref stadgas lika lösen, som för Härads-rätts fastebref finnes bestämd;
Bih. till B. St. Prot. 1850—51. 7 Sami. 3 Afd. 15 Haft. 1
2 Aa g- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi■ Utskottens Betänkande, N:o 34.
att lösen för Pass åt resande höjes till lika belopp, som finnes fastställdt för de pass, Konungens
Befallningshafvande utfärdar, eiler till 16 sk.
samt att, såsom traktamente vid extra förrättningar, bestämmes:
för Borgmästare , 1: 10.
för Bådman och Magistratssekreterare 1:
Hvad sålunda blifvit frartiställdt hafva de förenade Utskotten tagit i öfvervägande;
och hvad först angår föreslagna åtgärder att hos Kongl. Majit hemställa om en allmän
granskning och omarbetning af Expeditions-taxan, så, enär kändt är att förslag till ny
taxa för Expeditions-lösen redan är vordet af utsedde kommitterade uppgjordt och til!
Kongl. Majit för nådig pröfning öfverlemnad, samt ännu icke visat sig huruvida berörde
förslag kan varda i nåder antaget, se Utskotten sig deraf hindrade att förorda hvarje mera
vidt omfattade förändring i nämnde taxa; och få Utskotten alltså hemställa
att berörde framställning icke må till någon Pikets Ständers åtgärd
föranleda.
Deremot hafva Utskotten, som i det ofvananförda icke se något hinder för en underdånig
hemställan om en mindre ändring i Expeditions-taxan, ansett behörigt afseende
böra fästas ä den af motionären föreslagna förändring i fråga om tösen vid Kådstufvu-rätt
för Resolution, definitiv eller interlokutorie, samt protokolls-utdrag, som innefattar ett
eller flere beslut. Berörde lösen utgår nu med 30 sk. för första arket, 18 sk. för det
andra och 12 sk. för hvartdera af de öfrige arken: hvaremot motionären föreslagit 36 sk.
för första arket, 18 sk. för det andra och endast 9 sk. för hvartdera af de öfrige arken,
eller samma belopp, som för Härads-rätts expeditioner af omförmälde slag finnas bestämde.
Genom antagande af motionärens förslag blefve således den lösen, hvarom nu är fråga,
lika vid förste Domstol i stad och å landet, utan att Rådstufvu-rätterne kunde sägas hafva
derigenom erhållit någon förhöjning i berörde lösen; ty, ehuru för en mindre expedition
af ifrågavarande art, eller en sådan som icke innehåller utöfver 3:ne ark, lösen visserligen
är högre vid Härads-rätt än vid Rådstufvu-sätt, inträffar deremot likväl alltid ett omvändt
förhållande med expeditioner af en mera vidlyftig beskaffenhet. Sådant måste dock
serdeles med afseende å den nyss antydda omständigheten att Rådstufvu-rätt i de mål,
den handlägger, numera alltid är förste domstol, anses såsom ett missförhållande; och ur
sådan synpunkt finna äfven Utskotten en förändring eller reglering i den af motionären
föreslagna syftning vara lämplig; men, derest denna reglering skäll fullständigt genomfö
-
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 34. 3
ras, fordras äfven att man fråntager Rådstufvu-rätterne den dem i expeditions-taxan med
gifna
rätt att, på sätt jemväl nu sker, utskrifva domar med rubrik, i en serskild expedi
tion,
och att derför påföra parten lösen med 42 sk. för första arket, 24 sk. för det andra
och 12 sk. för hvartdera af de öfrige arken; ty en sådan rättighet ega icke Härads-rätterne,
hvilka tvertom, enligt Expeditions-taxans bestämda föreskrift, alltid måste skrifva
dom och utslag i sammanhang med det i målet förda protokoll. Då emedlertid Utskotten,
i följd af det anförda, anse äfven en dylik förändring böra vidtagas, få Utskotten fö
reslå
Rikets Ständer
att i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes, med ändring af hvad uti Kongl. Taxan för Expeditions-lösen
den 15 Maj 1821 finnes-stadgadt om lösen vid llådstufvu-rätter för definitiv
eller interlokutorie Dom eller Resolution, samt protokolls-utdrag,
som innefattar ett eller flere beslut, i nåder stadga, dels att lösen vid
nämnde Domstolar för dylike Resolutioner och protokolls-utdrag må utgå
med 36 sk. för första arket, 18 sk. för det andra, och 9 sk. för hvartdera
af de öfrige arken; dels ock att Rådstufvu-rätts dom ej må skrifvas
med rubrik eller utfärdas annorledes än i sammanhang med det i målet
förda protokoll.
Hvad slutligen beträffar ej mindre de af motionären ifrågaställde förändringar i bestämmelserne
om lösen för Resolutioner m. m. vid städernes Kollegier, för Rådstufvu-rätts
fastebref och för pass åt resande, än äfven yrkandet att få i taxan införde serskilde belopp
såsom traktamente åt Rorgmästare, Rådman och Magistrats-sekreterare, för biträde
vid extra förrättningar, så, enär Utskotten icke kunnat finna hvad motionären ej eller sökt
ådagalägga, att omförmälde förändringar äro mer än åtskilige andre förändringar i Expeditions-taxan
behöflige, få Utskotten hemställa
att hvad härom blifvit' framställdt icke må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 26 Augusti 1851.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS N. MARCUS, 1851.
Lag- sami Allm Besvärs- och Kkon.-Utsk. Utlåtande, N:o 44. \
\:o 44.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 29 Augusti 1851, kl. 7 c. ni.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i föreskrifterne,
angående strandfynd och ur sjön bergadt gods.
Härom stadgas dels uti 1 Kapitlet af Sjöskade-Baiken i 1667 års Sjölag: “Hvar något
skip eller annat fartygh råkade på the ohrter, som under Sverige höra, till att stöta eller
stranda, så att thet förgås, eller något förgånget eller öfver bordh kastadt gods drefues till
Svensk strand, eller ock någon Svensk undersåtare funno sådant i sjön, thet uppfiskiade eller
bergade, hörer samma skip eller gods någon till som Svensk är, eller ock thess undersåthare,
som med Kronan i vänskap står, och samme ägande affordrar thet skip eller gods
innan natt och åhr. sedan skadan händ är, betale tå omkostnaden och bärgarelönen till
then, som thet bör, och tage sitt igen, som hans medh rätta är. Men hörer skip eller
gods till någon Riksens ovän och fiende, eller sjöröfvare, eller ock att äghanden intet gifuer
sigh an innan natt och åhr, thå är Konung äghande att taga thet gods till sig och thet behålla,
theras lön oafkortat, som bärjat hafua“; dels uti 3 Kapitet af samma Balk: “Bärgar
någon främmande gods uhr skipsbråt eller sjönödh, är thet wärdt, uthan all omkostnadt,
Sextijo daler och therunder, thå gånge helften ther afl till bärgélön; är thet theröfver och
till Tuhundrafyratjio daler wärdt, gånge thå thess fjerdedel; är thet högre gällande än
Tuhundradefyratjio' daler, gifue änthå ej mera än Sextio daler i lön, uthan så är, att therå
mehr mödo, arbete och fahra kan vara användt, hvilket Rätten ther bärgaren boor, åth—
skillia skall, så framt han med eghanden eller then i eghande ställe står, ej sjelff therom
sämjas kan“; dels ock uti Kongl. Kungörelsen den 21 Mars 1835, som innehåller den förändring
i sistberörde Kapitel af Sjölagen: “att då tvist uppstår om bergarelöu för gods,
hvars värde öfverstiger^Tvåhundradefyratio daler, Domaren bör taga i betraktande ej mindre
godsets, värde, än äfven den möda och omtanka, som den bergande användt, samt
Bin. till R. St. Prof. 1850 # 1851. 7 Sami. 2 Afd. 16 Höft. 1
2 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Utlåtande, N:o 44.
»len fara dermed varit förbunden, och, i mohn af allt detta, vedergällningen bestämma.'1
Om förändringar uti dessa stadganden hafva samtlige Riksdagsfullmägtige från Götheborgs
oeh Bohus Län, nemligen Johannes Nilsson, Lars Rasmusson, Erik Christensson,
Olaus Eriksson och Tobias Lind, gjort hemställan uti en af dem hos Hedervärda Bondeståndet
väckt och till Lag-Utskottets behandling öfverlemnad motion, deruti blifvit föreslaget,
dels att i fredstid allt strandfynd och vrakgods, hvartill egare sig inom
natt och år ej anmält, måtte, sedan bergarelön blifvit afdragen, tillfalla den församlings
fattigvård, å hvars strand det blifvit funnet och bergadt; i hvilket fäll
fyndet genast borde besigtigas, värderas och till vederbörlig tullkammare inrapporteras
för nödig behandling, dock det sednare endast såvida värdet öfverslege 10
Riksdaler; dels ock all bergarelönen för strandadt och ur sjö upptaget gods måtte,
när detta i värde öfverstege 50 Riksdaler Banko, beräknas till en tredjedel af
godsets behållna värde; att om godsets värde understiger 50 Riksdaler Banko,
bergarelönen måtte beräknas till hälften; samt att bergadt gods, hvars värde under
slege 10 Rdr, mätte helt och hållet tillfalla ber gar en.
Till stöd för förstnämnde yrkande, eller att Kongl. Maj:ts och Kronans rätt till strandfynd
och vrakgods i fredstid måtte öfverlåtas på fattigvården i de församlingar, hvarest
godset blifvit bergadt, hafva motionärerne anfört, att det ej öfverensstämde med statens
värdighet, att uppbära en inkomst, som betingades af en olyckshändelse, och att sådant
vöre stridande mot känslan för det passande, som deremot anvisade all vinst, som genom
likars olycksöde kunde uppkomma, till hjelp åt andra olyckliga. Den uppoffring, Staten
skulle komma att gora, till de fattiges förmån, om förslaget i denna del gillades, vöre serdeles
obetydlig. Tullverkets räkenskaper utvisade nemligen, att medelinkomsten af Strandvraksmedel
under sistförflutne tio år utgjort endast 1,867 Riksdaler 4 skilltngar 1 rst. och
att behållningen af dessa medel år 1842 ej varit större än 432 Riksdaler 26 skillingar.
Detta slags medel, fördelade på manga punkter af Rikets vidsträckta stränder, hemege sig
visserligen till ett ringa belopp för hvarje fyndort; men utgjorde likväl ett vigtigt understöd
för kustförsamlingarne, hvilka, i anseende till den mängd utarmade fiskare, strandsittare och
orkeslösa sjömän, sorn der ärp bosatte, vere, jemförelsevis med andra socknar, serdeles svårt
betungade af sin fattigvård.
Såsom skäl för de föreslagna förändringarne i fråga om bergarelön för skeppsfynd lia irva
motionärerne åberopat, att de belopp, som för närvarande vöre bestämda att, i serskii
-
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Utlåtande, N:o 44. 8
da fall, såsom sådan lön utgå, vore alltför ringa; hvaraf följden blefve, att man antingen ej
vårdade sig om att berga vrak, då dermed, såsom oftast inträffade, fara vore förenad, eller
ock undandoldo och behölle det. Då domaren skulle bestämma nämnde lön, vore det dessutom
förenadt med så mycket besvär och omkostnader att utfå densamma, att behållningen
deraf, då den ändtligen utfölle, oftast vore högst obetydlig.
Sedan Lag-Utskottet för behandling af detta ärende sammanträdt med Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet, hafva de förenade Utskotten tagit detsamma i öfvervägande; och
hvad först beträffar förslaget derom, att Kongl. Majit och Kronan skulle till förmån för kustförsamlingarnes
fattigvård afstå sin rätt till strandfynd; få Utskotten erinra, att Sjölagens
stadgande om denna Kongl. Majits och Kronans rätt, är grundadt på den af lagstiftningen
antagna åsigt, att gods, hvartill enskild egare ej finnes, är regale, eller Kongl. Majits och
Kronans tillhörighet. Att, med åsidosättande af denna grundsats, frånkänna Kongl. Majit
och Kronan sin rätt till strandfynd, och öfverlemna densamma åt de församlingar, hvarest
strandningar tillfälligtvis kunna inträffa, finna Utskotten ej skäl att tillstyrka; och få Utskotten
alltså vördsamt hemställa,
att motionärernes förslag i denna del icke må bifallas.
Hvad derefter angår motionärernes yrkande, att skeppsfynd, som i värde understiger
10 ridr, måtte helt och hållet tillfalla den, som det bergar; så, »huru, på sätt motionärerne
jemväl anmärkt, det sällan torde inträffa, att egare till strandadt gods af så ringa värde sig
anmäler för att detsamma återfå; finna Utskotten likväl betänkligt, atti lag stadga rättighet
för den, som bergar gods af ornförmälde värde, att det behålla; enär ett dylikt stadgande
skulle kunna föranleda dertill, att den eller de, som bergat gods af högre värde, fördelade
detsamma i smärre partier, hvartdera i värde understigande 10 ridr, dem de uppgåfve sig
hafva vid serskiide tillfällen bergat; samt bevisningen om ett annat förhållande vore svår
att åstadkomma, då vid bergningstillfällen andre personer vanligen icke äro tillstädes, än de,
som i bergningen deltaga; och få Utskotten derföre jemväl vördsamt
afstyrka bifall till berörde yrkande.
Beträffande slutligen frågan om bergarelön för skeppsfynd; så, då Utskotten anse nämnde
lön vara i gällande lag tilj skäligt belopp fiestämd, för de fidnd.elsef,-då det bergade godset
ej uppgår till 240 dalers värde, samt ofvanberörde Kongl. Kungörelse af den 21 Mars 1835
I Lag- saint Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Utlåtande, N:o 44.
löreskrifver de grunder, efter hvilka domaren eger bestämma beloppet, då godset öfverstiger
nyssnämnde värde; få Utskotten tillstyrka,
all hvad motionär erne i denna del föreslagit, icke mä till
någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 29 Augusti 1851.
STOCKHOLM. Östlund & Berling, 18fH.
Lag- samt Allm. Bcsv.- och Ekon.-Ulskotlens Utlåtande, M So.
t
m 43.
Ank. till Esp.-Utsk. den 29 Aug. 1851, kl. 8 e. m.
Utlåtande, i anledning. af vackt motion om meddelande af närmare
föreskrifter rörande de ändamål, för hvilka Aktie-Bolag
enligt Kongl. Förordningen den 6 Oktober 1848 må
kunna stiftas.
Uti en inom Vällofiiga Borgare-Ståndet väckt, till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet remitterad, motion, har Herr A. M. Brinck föreslagit, att Rikets
Ständer skulle till Kongl. Majit ingå med underdånig »framställning om behofvet
af mera bestämda föreskrifter rörande de ändamål, för hvilka Aktie-Bolag
må kunna stiftas,» än som i Kongl. Förordningen om dylika Bolag af den 6 Okt.
1848 innefattas.
Såsom exempel på den förmenta behöfligheten af dylika närmare bestämmelser,
har motionären åberopat två Bolag, för hvilka Reglementen blifvit af Kongl.
Majit i nåder fastställde, det ena inom Lagunda och Hagunda Härader af Upsala
län, för anskaffande af varor för häradernes invånare, det andra Svanå BruksBolag.
Hvad det förra eller varu-anskaffnings-bolaget beträffar, har motionären anfört,
att det vigtiga prerogativ, Aktie-Bolags-Lagen medgifvit Bolag, ställde på
aktier, framför de uti 15:de Cap. Handels-Balken omförmälde solidariska Bolag,
deruti, att delegare i det förra ej vore förbundne att ansvara för Bolagets skulder
med mera än en hvar insatt, icke rätteligen kunde betraktas annorlunda, än
såsom ett från den allmänna regeln om gälds betalning medgifvet undantag, hvars'
rättsgrund ligger i den vid Aktie-Bolag af lagen förutsatta serskilda omständigheten,
att icke delegarne, utan en vald styrelse, med fullt bindande kraft handlade
och svarade i Bolagets namn och ledde alla dess företag, med det en gång
för alla bestämda, genom aktier inbragta, kapitalbeloppet. En sådan förening förutsatte,
enligt motionärens mening, företag och affärer i stort uti handel och industri
och skulle derför ej kunna afse spekulationer i smått, som hvarken erfordrade
synnerlig insigt eller stora kapitaler. Då likväl närmare bestämmelser om
Bolags materiela föremål i åberopade Kongl. Förordningen saknades, ansåg morn
lill R. St. Prot. 1830 <£ 1831. 7 Sami., 2 Afd., 17 Haft. 1
2
Lag- sami Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Utlåtande, JVs 45.1
tionären detta såsom en brist, förtjent af lagstiftande maktens uppmärksamhet.
Serskildt har motionären i afseende på ifrågavarande Bolag anmärkt, att de
fleste trakter inom Lagunda och Hagunda Härader voro belägne på mindre än
tre mils afstånd från stad och att det med Förordningens af Rikets Ständer åsyftade
ändamål icke syntes öfverensstämma, att stadfästelse meddelas å Handels-Bolags
i enlighet med Förordningen uppställde reglor i de fall, då Bolagets verksamhet
stöde i någon strid med hvad eljest om handels idkande i allmänhet stadgadt
är.
Vidkommande åter Svanå Bruks-Bolag, ansåg motionären, att bildande af
Aktie-Bolag för inköp och brukande af jordegendom icke vore med statens fördelar
i allo öfverensstämmande. Hufvudanledningen för bildande af Aktie-Bolag
vore sammanhängande af en större kapital-styrka för ett vinstgifvande företag, vid hvars
grundläggande något egendomsvärde hvarken i materialier eller i produkter ännu
funnes, som kunde för Bolaget, på grund af real-kredit, underlätta möjligheten att
anskaffa penningemedel. Personal-krediten, i form af utställda aktier på mindre
summor, blefve derför en naturlig utväg för detta ändamål, och det Aktie-Bolag
medgifna privilegium, att deltagare ej ansvarar för mera till godtgörande af Bolagets
skulder, än han insatt, vore ett ytterligare medel i samma syftning. Men
om ändamålet med bildande af Aktie-Bolag vore inköp af jordegendom och idkande
af jordbruk, uppstode ett annat förhållande. Sjelfva jorden vore den bästa
grunden för real-kredit, och för anskaffande af behölliga penningemedel erfordrades
derför icke Aktie-Bolags-privilegiet. Om således ock jordiuköpet, enligt allmän
lag, kunde anses vara tillåtligt under Aktie-Bolags firma, ehuru namngifne köpare
ej förekommo, följde dock deraf ej, att Aktie-Bolags-privilegiet rörande gälds
betalning borde tillkomma äfven ett sådant bolag. Bildande af Aktie-Bolag för
nämnde ändamål hade dessutom andra betänkliga sidor deruti, att, genom den
kapitalstyrka, som till bolagets disposition kunde sammanbringas, bolaget förmådde
hopa stora jordmassor i sin hand, hvaraf verkningarne på förhand knappt kunde
beräknas. Serskildt för jordbruket, såsom sådant, kunde dylika bolag möjligen
blifva välgörande, men ock lika lätt skadliga, då den sjelfegande brukarens omsorger
här icke kunde omedelbart ingripa. På de bemödanden för folkets sedliga
höjning, som lagstiftningen hittills sökt utveckla genom underlättande af tillfällen
till förvärfvande af sjelfegande, mindre jordlotter och jordbruk, på den gamla, samhället
genomgående odalmanna-principen, med ett ord, skulle dessa Aktie-Bolag, om
de till större antal organiserades, snart komma att medföra skadlig verkan. De
små jordegarne skulle då lätt kunna förvandlas först till landboer och sedermera
till ägobrukare. Jorden skulle, i stället att vara ett föremål för den omsorg,
Lag- sami Allm. liese.- velt Elion.-Ulskottens Ullålande, Jti 45.
S
sam icke skydde mädan af framtida frukter, blifva en vara, hvars värde bestämdes
af ögonblickets konjunkturer.
Sedan Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, för behandling af denna
motion, med Lag-Utskottet sammanträdt, hafva Utskotten tagit densamma i öfvervägande;
men då motionären föreslagit, att Rikets Ständer skulle till Kongl. Maj:t
framställa en underdånig anhållan om ändring eller tillägg till lagen om AktieBolag,
samt motionen, på grund deraf, blifvit remitterad till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet; alltså, och då frågor om ändring i samma lag, såsom varande
af civil-lags natur, enligt 87 <§ Regerings-Formen, böra i annan ordning behandlas,
så anse Utskotten, att motionen, i den form densamma blifvit framställd, icke
kan bifallas, utan hemställa,
att motionen icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 29 Augusti 1851.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, ISSI
I
Sluts- samt Allm. Besv. ock Ekon.-Utskottens Utlåtande, N.-o 46. I
N:o 46.
Ank. till Exp.-Utsk. den 30 Aug1. 1851, kl. 10 f. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om förnyelse af allmänna
verks och enskilda associationers räntebärande obligationer.
, hvilka genom olyckshändelse förkommit.
Berörde motion, som blifvit hos häglof. Ridder skåpet och Adeln väckt af
Herr von Hartmansdorff.\ August Edvard, samt till Lag-utskottet remitterad, är
af följande innehåll:
”Kongl. Förordningen den 29 Maj 1739 innehåller föreskrifter om sättet
för förkomne låne-banko-attesters förnyelse, hvilken Kongl. Förordning ock, enligt
hvad Stats-ulskottets memorial N:o 556 vid 1823 års riksdag utvisar, tillämpats
på en förkommen Riksgälds-kontorets obligation. Under tidernas lopp har i vårt
land uppstått åtskillige penningeverk, bland andre Hypotheksföreningar, hvilka utgifva
räntebärande obligationer; men huru med dessas förnyelse skall tillgå folden
händelse de, genom någon olyckshändelse, den ingen förutse och afvärja kunnat,
förkomma, finnes mig veterligen ingen föreskrift. Per analogiam borde väl
sladgandcrne uti högstberörde nådiga förordning härvid äga tillämpning, men enär
bestämd föreskrift härom saknas, föreslås vördsamt hos Rikets höglofl. Ständer
alt en allmän författning må utfärdas derom att med alla allmänna verks och enskilda
associationers räntebärande obligationer, då de af olyckshändelse förkomma,
må förfaras, på sätt Kongl. Förordningen den 29 Maj 1739 i afseende på förkomne
Lune-banko-attester och deras förnyelse stadgar.
Bib. till R. St. Prof. 1850 & 1851, 7 Sami. 2 Affi. 18 Haft. 1
2
Stats- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utskottens Utlåtande, N.-o 46.
Genom en slik åtgärd som den föreslagna, skalle en större kredit tillskyndas
obligationers utgifvare och en större* säkerhet deras innehafvare.”
För behandling af denna fråga har Lag-utskottet sammanträdt med Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-utskotten; och få de förenade Utskotten deruti nu afgifva
sitt yttrande.
I likhet med motionären och på de af honom anförde skäl, hafva Utskotten
funnit bestämda föreskrifter i afseende på förnyelsen af enskilda associationers
räntebärande obligationer, som genom olyckshändelse förkommit, vara af behofvet
påkallade; äfvensom att dessa föreskrifter böra meddelas i öfverensstämmelse med
dem, som, på sätt motionären anfört, äro gällande i afseende på låne-bankoattester;
men, Utskotten anse bestämmelserna i berörde afseende, såvidt enskilda
associationer angår, böra inrymmas, icke uti en allmän författning, utan i de för
samma associationer utfärdade nådiga reglementen; och få Utskotten derföre vördsamt
tilstyrka
all Rikets Sländer, uti underdånig skrifvelse, anhålla, att
Kongl. Maj:/, täcktes uti de reglementen, som hädanefter
komma att utfärdas för enskilda associationer, hvilka hafva
rättighet att utgifva räntebärande obligationer, tneddcla nådiga
föreskrifter, huru förfaras skall, i afseende pä sådana
obligationers förnyelse, derest de af olyckshändelse
förkomma.
Beträffande åter de räntebärande obligationer, vare sig allmänna verks eller
enskilda associationers, hvilka redan blifvit utfärdade, på grund af reglementen,
uti hvilka föreskrift om dessa obligationers förnyelse icke finnes intagen; så, enär
motionärens förslag afser åläggande för nämnde verk och associationer af skyldigheter,
hvartill de icke vid deras inrättande blifvit förbundne, anse Utskotten sig
icke kunna tillstyrka någon tillämpning på berörde obligationer af de föreskrifter,
som i afseende på låne-banko-attester äro gällande; utan lärer frågan om förnyelse
af sådana obligationer komma alt, vid förefallande händelse, bero på pröfning
af forhåUanderne; och få Utskotten alltså vördsamt tillstyrka
att motionärens förslag, i afseende på sådana obligationer,
som enligt redan gällande reglementen blifvit utfärdade, icke
må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 29 Augusti 1851.
Stats- samt Allm. Besv, och Ekon.-Utskottens Utlåtande, N:o 47. 3
N:o 47.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 30 Aug. 1851, kl. 10 f. m.
Utlåtande, i anledning aj väckt motion i fråga prestanda vid klagan
öfver prestval.
Hos Högvödige Prcslesländel har Herr Prosten Melander väckt förslag derom,
att de, som vilja anföra besvär öfver förmenta olaglighcter vid prestval,
matte åläggas ställa vederhäftig borgen för all den kostnad och skada, som derigenom
kan vederbörande tillskyndas ; och har motionären ansett, att till sådan
skada borde räknas, bland annat, den förlust i löneinkomster, hvilken drabbade
prestman, derigenom att han, till följd af klagomål öfver valet, ej finge vid lagliga
tillträdestiden emottaga det ifrågavarande prestembetet. Genom det föreslagna
stadgandet har motionären förmenat att någon minskning skulle kunna åstadkommas
uti de nu ofta förefallande och ej sällan obefogade rättegångarnc angående
prestval. Ehuru genom Kongl. Förordningen den 5 Juni 1739 § 12, Kongl.
Brefvet till Svea Hof-rätt af den 19 September 1753 och Kongl. Maj:ls Instruktion
för Justitie-kansleren af den 17 Augusti 1739 § 5, skyndsamhet uti nämnde
rättegångar blifvit påbuden; kunde dessa likväl ej hinna afgöras utan en längre
tidsutdrägt, hvilket, utom det att prestembetet under tiden skulle skötas af extra-ordinarier,
medförde flere andra olägenheter. Dessa processer hade ofta sin
uppkomst från de partier inom församlingen, som vid prestvalet bildat sig för den
ene eller andra af sökanderne; och under den lid klagomål öfver valet vore under
pröfning, närdes således hat och bitterhet, som för mansåldrar kunde störa
den enighet och sämja, som borde råda inom kristliga samhällen; och man borde
derföre, så mycket som möjligt söka förekomma dylika rättegångar.
Lag-Utskottet, till hvars behandling detta förslag blifvit öfverlcmnadt, har
gemensamt med allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet tagit detsamma i öfververvägande;
och finna väl de förenade Utskotten, i likhet med motionären, att
många och stora olägenheter, kunna blifva en följd af de rättegångar, som uppstå
genom besvär öfver prestval; men Utskotten kunna ej dela motionärens åsigt,
4 Stal»- saint Allm. Best), och Ekon.-Utskottens Utlåtande, N:o 17.
alt lagstiftningen, medelst försvårande af sjelfva rättegången bör söka förhindra
dylika besvär. Hindret skulle nemligen möta ej allenast dem, som utan fog sig
besvärade, utan äfven dem, som ville söka rättelse, der olagligheter verkligen förefallit
$ och om, såsom motionären åsyftat, den af honom föreslagna borgen skulle
omfatta jemväl de löneförmåner, som med den ifrågavarande prestlägenheten vore
förenade, under den tid som tillträdet af lägenheten kunde varda genom rättegången
angående valet fördröjdt; kunde det verkligen inträffa, att föreskriften om en
sådan borgen någon gång afhölle från anförande af besvär, som i öfrigt bade allt
skäl för sig.
I de fall åter, der endast de kostnader ära i fråga, som med sjelfva rättegången
äro förbundne, har uti mål, der borgen för kostnad och skada redan är
föreskrifven såsom praestandum, erfarenheten ådagalagt, att parterne af berörde
föreskrift ej låta afhålla sig från målens fullföljd; och få Utskotten alltså vördsamt
tillstyrka,
att Herr Prosten Melcmders of vanberörde motion icke må till någon åtgärd
föranleda.
Stockholm den 20 Augusti 1851.
STOCKHOLM, rnvcirr nos isaac marcus, 1851,
\
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-lltsk. Memorial, N:o 48. \
v
\:o 48.
Auk. till Exp.-Ulsk. d. 2 Seplemb. 1851, kl. il f m.
Memorial, i anledning af ålerremiss af Utskottens Belänkanden,
N:o 31 i anledning af serskilda motioner om inskränkning
uti eller upphäfvande af rättigheten för husbonde
att tilldela tjenstehjon husaga, samt N:o 32 i anledning
af väckt motion om af skaff ande af prygelstraffet och
andra extrajudiciel bestraffningar inom krigsständet.
Berörde Betänkandet) har Vällofliga Borgare-Ståndet, enligt protokollsutdrag den 22
sistlidne Augusti, till Utskotten återremitterat; men som samma BetäDkanden blifvit af öfrige
Biks-Stånden godkände, och, jemlikt. 75 § Riksdagsordningen, tre Stånds mening i
frågor af förevarande beskaffenhet utgör Rikets Ständers Beslut, kati aterremissen fran
Vällofliga Borgare-Ståndet icke till någon åtgärd af Utskotten föranleda; hvilket Utskotten
härmed skolat hos Rikets Ständer vördsamt tillkännagilva.
Stockholm den 2 September 1851.
Bih. till B. St. Pro t. 1850 $ 1851.
7 Sami. 2 Afd. 19 Häft.
STOCKHOLM. Östlund & Berling, 4 851.
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, J\1 49.
I
M 49.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 3 Sept. 1881, kl. 11 f. itp
Betänkande, i anledning af väckta frågor om ändring af nu
gällande stadganden rörande Stängselskyldigheten.
I detta ämne hafva vid innevarande riksmöte blifvit inom Hedervärda BondeStåndet
afgifne och till Lag-Utskottet remitterade nedannämnde motioner och anföranden,
nemligen:
l:o af Carl Tholsson från Skaraborgs län, som anmärkt, att då uti 2 mom. af 1 §
och uti 3 § af Kongl, förordningen om Stängselskyldigheten den 9 Februari 1802
vore stadgadt, att byar och enstaka gårdar, hvilkas egor mötas, skola uti stängsel
emellan de hvarannan tillgränsande egoine deltaga efter hvarderas hemmantal,
samt genom Kongl, brefvet den 14 April 1806 den bestämmelse blifvit meddelad,
att stängselskyldigheten emellan serskilde byar och enstaka hemman icke förändras
deraf, att den ena byen undergått egoskifte, deraf ock blefve en följd, att en by,
bestående af flera hemman, skall, sedan den undergått laga skifte, fortfarande deltaga
i stängselskyldighet mot enstaka gård, efter det hemmantal, byen före skiftet
innehaft, fastän vid skiftet ett af hemmanen i byen ensamt på sin lott bekommit
den del af byalagets egor, som gränsa intill det enstaka hemmanet; och enär, enligt
motionärens förmenande, ett dylikt förhållande vore för byalaget obilligt, har
motionären föreslagit, att, med förändring af föreskriften i ofvanberörde Kongl, bref,
stadgas måtte, att by, som undergått laga skifte, derefter icke skall deltaga i hägnads
skyldighet emot enstaka gård för flera hemman, än dem, hvilka vid skiftet
bekommit sina egor intill det enstaka hemmanets område.
2:o af Per Erik Andersson från Westmanlands län: att, enligt motionärens
åsigt, något giltigt skäl icke förefunnes för den uti sista mom. i 2 § af S Kap.
Byggninga-balken meddelade föreskrift: att när skog, beteshage eller utmark möter
åker eller äng, den, som åker eller äng eger, skall ensam hålla hägnad, hvarigenom,
för det deruti afsedda fall, hela stängselskyldigheten ålägges det ena af tvä'nne hvarandra
angränsande hemman; och enär berörde stadgande, hvarken genom Kongl,
förordningen om stängselskyldigheten den 9 Februari 1802 eller Kongl, kungörelBih.
lill R. St. Prot. 1850 & 1851. 7 Samt., 2 Afd., 20 Haft. 4
2 Lag- sami Allm. Besv.- och Ehon.-Ulskollcns Betänkande, M 49.
sen, angående ändring och tillägg i nämnde förordning den 23 Oktober sistlidne år,
undergått någon förändring, har motionären föreslagit, att, med upphäfvande deraf,
stadgas måtte: att då by eller hemman med skog eller utmark möter annan bys
eller annat hemmans inegor, och desse sistnämndes egare yrkar hägnads upprättande
emellan byarne eller hemmanen, skogens eller utmarkens egare skall i hägnadens upprättande
och underhållande deltaga efter samma grund, som i afseende på hägnadsskyldighet
serskilde byar och hemman emellan i allmänhet finnes bestämd.
3:o af Johannes Nilsson från Götheborgs och Bohus län, som yrkat, dels att
stängselskyldigheten byar emellan icke bär rätta sig efter hurudan jorden tillförene
varit, utan att hemmanen böra deltaga deruti enligt jordens beskaffenhet vid den
tid, du delningen verkställes, så alt, då odlad eller ouppodlad jord å ömse sidor
möter,' båda hemmanen efter sitt hemmantal uti stängselskyldigheten deltaga; och
dels, att en större delegare uti samma hemman icke bör deltaga uti andra hägnader,
än dem, som skilja honom från hans granne; så att till exempel en, som eger
ett halft mantal, icke bör deltaga uti de skillnads sträckor, som åtskilja mindre lotter
frän hvarandra inom det andra halfva hemmanet.
4:o af J. P. Sandstedt från Jönköpings län, som anmärkt, att om, såsom
på många ställen är förhållandet, serskilda hemman och byalag mötas i skog och
utmark, och å ena sidan marken uppodlas, men sådant deremot icke å andra sidan,
i anseende till markens ofruktbarhet, kan ske, så uppstode, när föreskriften i 5 <§ af
Kongl, förordningen, angående stängselskyldigheten, att de förändringar skog och utmark
kunna undergå genom uppodlingar till åker, äng och planteringar, icke böra verka
till annat förhållande uti skyldigheten till hägnads upprättande och underhållande,
tolkades efter ordalydelsen, fråga derom, huruvida det hemman eller byalag, hvars
skogs- eller utmark icke blifvit uppodlad, kunde undgå att deltaga i upprättande
och underhållande af stängsel emot den uppodlade jorden; och har motionären, i anledning
deraf, föreslagit, att nämnde § måtte erhålla förändrad lydelse af det innehåll:
att all stängsel byar och öfrige hemman emellan skall efter oförmedladt hemmantal
utgöras, utan afseende på in- eller utegor.
5:o af Anders Persson från Östergöthlands län, som förmält, att, enligt den
erfarenhet motionären vunnit, omförmälde förordnings 6 §, på hvars tydning stäng
seldelningens
billighet och rättvisa egentligen hvilade, icke blott kunde tolkas på olika
sätt, efter olika uppfattning, utan ock, vid tillämpning inom skifteslag, i de flesta fall
ledde till orättvist betungande för de större hemmanen; men att motionären deremot
funnit, att mera billiga och fördelaktiga resultater vunnits genom tillämpning af de
grunder för stängselskyldighetens fördelning, som blifvit föreslagne uti en, motionen
bifogad, tryckt skrift kallad »Tankar i stängseldelnings-frågan af Ernst Wiman»,
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, JY2 A9.
3
hvilka grunder för stängselskyldighetens fördelning skola någon gång i sednare tider
blifvit vid laga skiften inom Östergöthland af delegare i skifteslag enhälligt antagne.
Motionären har derföre föreslagit: att 6 § i Kongl, förordningen, angående stäng—
selskyldigheten, måtte förändras i enlighet med det förslag, som uti omförmälde skrift
blifvit framställdt.
Uti nämnde skrift har, i fråga om gällande grund för slängselskyldighetens
fördelning emellan grannar och delegare inom samma by, derom nyssberörde §
handlar, blifvit anmärkt, att samma § lemnade rum för olika tydningar och såmedelst
föranledde antagande af serskilde förfaringssätt vid stängselskyldighetens fördelning,
af hvilka dock icke någotdera. om det vid laga skiften tillämpades, åstadkomme
en billig fördelning af stängselskyldigheten. Såsom exempel på dessa olika förfaringssätt
och till ådagaläggande af deras oriktighet är vordet anfördl, att antingen
ali stängsel i rågångar och skifteslinier först fördelades emellan de serskilda bemmansnumren
och sedan inom dessa deras enskilda stängsel, hvilken fördelning likväl
vore orättvis, af det skäl, att, till följd af hemmansnumrens olika storlek, då det
ena kan vara två eller tre gånger så stort, som det andra, de större hemmanen
för mycket betungades, hvilket förhållande äfven inträffade vid den enskilda stängselns
fördelning emellan de olika hemmansdelarne; eller fördelades summan af stängseln
i rågångarne och alla delningslinierne emellan alla de utskiftade lotterne, hvarigenom
dock, ännu obilligare, än enligt förstberörde förfaringssätt, lika stor stängselskyldighet
lades på det icke sönderstyckade hemmansnumret, som på det, hvilket
blifvit fördeladt i smärre hemmansdelar och såmedelst det orimliga resultat föranleddes,
att ett icke styckadt hemmansnummer finge icke allenast ensamt ansvara för
sina egna hägnader, utan ock derutöfver biträda andra, eller ock fördelades stängseln
partielt, lott emot lott, sedan deri äfven ingått hvarje delegares andel i rågångsstängseln.
Detta sistnämnda förfaringssätt medförde väl i mindre grad de felaktigheter,
som blifvit anmärkta emot de båda förut anförda, men föranledde deremot
den orättvisa vid fördelningen, att den hemmansdel, som hade flera skiften och irreguliera
figurer, finge just till följd af denna olägenhet draga en ännu mera förökad
stängselbörda.
Vidare är anfördt, att, enär enligt nu gällande rättsbegrepp i fråga om grunden
för genom laga skifte delad jords deltagande i hägnadsskyldigheten, hvarje lott
bör, i förhållande lill sitt uppskattningsvärde, deltaga i hela samfällighetens hägnadsbesvär,
måste likväl, på det icke i tillämpningen proportionen skall blifva felaktig,
hvarje lotts uppskattningsvärde föreställas i qvadratform, så att, då ett skifteslag utgöres
af fem tunnland i uppskattningsvärde, och en delegare deraf eger fyra tunnland
och en annan ett tunnland, men till inhägnad af fyra tunnland i verkligheten
4 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, M 49.
icke åtgår iner an dubbelt så lång sträcka, som till inhägnad af ett tunnland, deri
tnest riktiga delningsgrund i fråga om desse delegares hägnadsskyldighet blefve förhållandet
af 2 till 1, eller nsåsom proportionen af roten till hvarderas qvadratinnehålln,
efter hvilken grund all skifteslagets stängsel borde emellan delegarne fördelas.
På dessa grunder har blifvit framställdt följande förslag till hägnadsskyldighetens fördelning
emellan delegare i ett och samma skifteslag:
»Sedan ali stängsel, som skifteslaget tillkommit, sä väl i rågångar, som delningslinier
m. m., blifvit gifven och man af skiftets delningsbeskrifning erhållit hvarje
delegares uppskattning svärde i ett approximativt tal af tunnland, förvandlas dessa
lill qvadratalnar och den deraf uppkomna rot blifver proportionen af hvarje delegares
anlott i samfällda hägnadssttmmam;
hvaremot i fråga om fördelning af hägnadsskyldighet emellan serskilde byar, dervid,
enär deras jord icke blifvit taxerad efter samma proportion, uppskattningsvärdet
icke kunde antagas till utgångspunkt vid fördelningen, hemmantalet borde utgöra det
mått, hvarefter stängselfördelningen borde, enligt ofvannämnde grund, verkställas.
I anledning af Johannes Nilssons, Sundstedts och Anders Perssons nu omförmälda
motioner, hafva förre Talmannen Anders Eriksson från Örebro län, Anders
Eriksson från Elfsborgs län och Nils Jeppsson från Malmöhus län uti muntlige anföranden,
deruti åtskillige Ståndets ledamöter från olika delar af riket instämt, anmärkt,
att de föreskrifter i fråga om stängselskyldighelen och dess fördelning, som
vore lämplige för ett landskap, kunde vara mindre passande för ett annat, enär
serskilda lokala förhållanden påkallade olika stadganden. Så vore det i södra delen
af riket, der skogarnes ringa vidd medgåfve deras inhägnande, lämpligt att hvarje by,
i förhållande till den vidd, den innehar, deltager i stängsels upprättande och underhållande,
men deremot skulle det i norra delen af riket, der vidsträckta skogar förefinnas,
vara i högsta målto obilligt och orättvist, om, då skog stöter till annat hemmans
inegor, skogsegaren skulle vara skyldig att, i förhållande till jordvidden, stänga
emot inegorna; och derföre syntes det ock vara mest lämpligt, att hvarje landskap
erhöllc sin serskilda stängselförfattning.
6:o af Jakob Lindby från Gottlands län, att den jordvidd, hvarje hemman
innehar, vore den enklaste och mest lämpliga måttstock i fråga om hemmanets deltagande
i hägnadsskyldighelcn. Åtminstone för Gottland vore denna grund den mest
användbara och vore derstädes i allmänhet följd uti gällande byordningar, uti hvilka,
i enlighet med det i denna landsort urgamla bruk, öfverenskommits, att all hägnadsskyldighet
grannar emellan fördelas lill hälften på hvardera i mån af egolotlerne; men
då sådana öfverenskommelser icke voro bindande för andre delegare, än dem, som
desamma ingått, enär byordningar, då yrkande derom af annan i byalaget tillkom
-
Lag- saint Allm. Bcsv.- och Ekon.-Ulskollens Betänkande, M 49. 5
men jordegare framställes, måste af domstolen rättas till enlighet med hvad lag i
detta hänseende stadgar, kunde åt sådana öfverenskommelser säkerhet icke beredas.
Ett sådant stadgande vore dock beböfligt, i anseende till den på Gottland brukliga
fördelning af jorden, enär i allmänhet hemmanen ega jordlotter på många vidt åtskiljda
ställen, så väl inom, som utom den socken, der jordegaren hade sin bostad,
och stundom på flere mils afstånd derifrån. Motionären har, af sådan anledning,
hemställt om icke allmänna lagens samt 1802 ars förordnings stadganden, angående
stängselskyldigheten, kunde förklaras icke vara gällande för Gottland, och i stället
förordnas, att byordningarnes ofvannämnde föreskrifter böra gälla såsom lag.
Dessa memorial och anföranden, för hvilkas behandling Lag-Utskottet sammanträdt
med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, hafva Utskotten gemensamt tagit
i öfvervägande, och få Utskotten utlåtande öfver desamma nu afgifva.
Hvad dervid först angar första delen af Johannes Nilssons motion och Sand
stedts
framställning i fråga om 5 § i Kongl. Förordningen den 9 Februari 1802;
så enär berörde § redan är, i hufvudsakligen enahanda syftning med motionärernes
förslag, förändrad genom Kongl. Maj:ts, i anledning af Rikets Ständers vid sisthållne
riksdag gjorda underdåniga anhållan, den 23 Oktober sistlidne år utfärdade nådiga
kungörelse, om hvars tillvaro motionärerne synas hafva vid motionernes afgifvande
saknat kännedom, anse Utskotten
berörde förslag icke påkalla vidare utlåtande.
I fråga åter om sednare delen af Johannes Nilssons motion, hvarmed motionären
synes hafva åsyftat, att stadgande borde meddelas derom, att, inom samma by
eller hemman, delegare icke skola deltaga i hägnad af andra delnings- eller skifteslinier,
än i dem, som skilja hvar och en från hans granne; så lärer, enligt Utskottens
åsigt, ordalydelsen i 6 § af Stängselförordningen, der det heter, att emellan
grannar och delegare inom samma by, gård eller hemman bör med skijldigheten att
hägna och stänga förhållas på samma sätt, som angående byar och enstaka gårdar
föreskrifvet är, så att den, som stänga vill, eger vitsord och den angränsande är
skyldig deri taga del, icke kunna föranleda till antagande deraf, att hemman i by
skall deltaga i hägnad uti skiljelinier emellan andra hemmansdelar i samma by; och
då Utskotten derföre anse det af motionären föreslagna stadgande icke vara erforderligt,
få Utskotten tillstyrka,
att motionen i denna del icke må till någon åtgärd föranleda.
I strid mot den åsigt, Carl Tholsson uti sin motion yttrat, finna Utskotten ingalunda
obilligt, att ett byalag, som undergått laga skifte, derefter skall fortfarande
deltaga i hägnadsskyldighet mot enstaka gård för äfven andre hemman, än dem, som
vid skiftet orhållit sina egor intill det enstaka hemmanets. Det skulle tvärtom, en
-
6
Lag- samt Allm. Bcsv.- och Ekon.-Vlskollens Betänkande, JYi 49.
ligt Utskottens omdöme, vara obilligt, om skifte eller fördelning af det förut samfälda
byalagets mark, skulle föranleda tillökning af den stängselskyldighet, som derförinnan
lagligen tillkommit ett samma by angränsande och deraf oberoende enstaka
hemman, helst om, på sätt motionärens förslag synes åsyfta, vidden af denna tillökning
skulle blifva beroende deraf, om (lere eller färre af de till byalaget hörande
hemman erhållit egor invid den enstaka gårdens egogräns; och för den händelse,
att endast ett mindre af de till byalaget hörande hemman blifvit lagdt invid rågången
emot det enstaka hemmanet, skulle detta sistnämndas deltagande uti hägnadsbesväret
kunna genom den föreslagna förändringen blifva för dess egare högst betungande.
Utskotten tillstyrka derföre,
att Carl Tholssons förslag icke må vinna Rikets Ständers bifall.
Förslag derom, att, på sätt Per Erik Andersson yrkat, med ändring af sista
momentet uti 2 § af 5 Kap. Byggninga-balken, egare af skog och utmark, som möta
inegor, må förpligtas att med inegornes innehafvare deltaga i stängsels upprättande,
innefattades redan uti ett genom Kongl. Maj:ts nådiga proposition den 28 December
1828 till Rikets Ständers pröfning öfverlemnadt förslag till ny stängselförordning,
hvilket förslag jemväl vid flere påföljande riksdagar blifvit af Rikets Ständer
granskadt, men icke blifvit af Rikets Ständer antaget. Emot förslaget i denna del
förekommer, att inom skogsbygder i allmänhet stängselskyldigheten för en vidsträckt
utmark emot en annan bys åkergärden och ängar blefve för utmarkens egare synnerligen
betungande, och att, ehuru det må anses billigt, att då skog och utmark
är af god och bördig beskaffenhet, egaren deraf vidkännes delaktighet i hägnadsbesväret,
ett motsatt förhållande dock inträffar på de orter, der utmarken är vidsträckt,
men stenbunden, bergaktig och ofruktbar, samt att det af dessa anledningar synes
vara tvifvel underkastadt om och tilt hvad del egare af utmark rättsenligt må kunna
tillförbindas aft deltaga i en hägnad, deraf han i de flesta fall har föga eller intet
gagn. Utskotten anse sig derföre böra tillstyrka,
att Per Erik Anderssons i ämnet framställda förslag icke må vinna
Rikets Ständers bifall.
Beträffande derefter Anders Perssons yrkande om ändring af 6 § i nyssnämnde
Förordning i enlighet med det förslag, som blifvit framställdt uti KommissionS-landtmätaren
Ernst Wimans ofvanomförmälda skrift; sä, ehuru det måste
medgifvas, dels att hemmantalet eller egoproportionen såsom grund för deltagande i
stängselskyldigheten icke alltid är lämpligast, enär i allmänhet i utmarken egovidden
icke står i jemnt förhållande till hemmantalet, och i inegorne det nästan helt och
hållet af egostyckets vidd, form och läge beror, huru deltagandet i hägnadsbesväret
utfaller, så att den enes deltagande och den andres befriande mången gång bestäm
-
Lag- samt Allm. Besv.~ och Ekon.-Utskollens Betänkande, JYs 49.
7
mes af slumpen, dels ock att omförmälde förslag i dessa hänseenden synes böra
åstadkomma en mera rättvis fördelning af ifrågavarande besvär; likväl och då berörde
förslag i tillämpningen är förenadt med vidlyftiga uträkningar, grundade på
ett räknesätt, hvilket vanligen är för allmogen fullkomligen obekant, till följd hvaraf
icke allenast i vidsträcktare mån, än under nuvarande förhållanden, landtmätares biträde
till slängseldelningars verkställande skulle erfordras, utan ock allmogen i allmänhet
vore urståndsatt att kontrollera uträkningens riktighet, finna Utskotten, med
afseende tillika å de ökade kostnader och olägenheter för jordegare samt anledningar
till tvister, angående stängseldelningar, hvartill omförmälde förhållanden otvifvelaktig!
skulle föranleda, sig icke kunna tillstyrka antagandet af ofvanberörde förslag;
hvarföre Utskotten hemställa,
att Anders Perssons motion icke må till någon åtgärd föranleda.
I anledning af Jakob, Lindbys motion få Utskotten upplysa, att på Gottland
hemmanens egor i allmänhet hafva spridt läge samt flerestädes äro sammanblandade
med andra hemmans egor, i följd hvaraf den uti 1 § af nu gällande stängselförordning
utstakade grund — eller att, då by eller enstaka hemman gränsa till hvarannan,
hägnadsskyldigbeten utgöres efter förmedladt hemmantal — föranleder stor
orättvisa i så måtto, att ett helt hemman med en mindre egovidd, såmedelst får,
då det möter ett mindre, äfven om detta sednare till areal vore lika stort med det
förra, vidkännas ett betydligt större bägnadsbesvär. För afhjelpande af ett dylikt
missförhållande är äfven, enligt Utskottens åsigt, lämpligt att, på sätt uti de af motionären
omförmälda by-ordningar skall blifvit antaget, hägnadsskyldigheten fördelas
till hälften på hvardera af hvarannan angränsande egor; men Utskotten kunna dock
icke biträda motionärens yrkande om antagande såsom lag af nämnde stängseldelningsgrund.
Det måste nemligen härvid tagas i betraktande, att den från äldre tider
på Gottland brukliga och ännu fortfarande egoblandning måste småningom upphöra,
sedan det hinder, som hittills mött för de spridda egolotternes sammanläggande
genom laga skiften, blifvit undanröjdt genom de i sednare tider vidtagne åtgärder
lill bildande af lämplige skifteslag, i saknad hvaraf laga skiften i allmänhet icke kunnat
derstädes anställas; och enär, i samma mån egorna hinna sammandragas, anledningen
upphör till användande af den utaf motionären förordade stängseldelningsgrund,
torde dess begagnande i vidsträcktare måtto, än som genom öfverenskommelser
emellan jordegarne kan tillvägabringas, ej heller böra befordras.
Utskotten få, i följd häraf, tillstyrka,
att motionen icke må till någon åtgärd föranleda.
8 Lag- samt Allm. Besv - och Ekon.-Ulskottens Betänkande, M 49.
Under den granskning, Utskotten sålunda egnat ofvanomförmälda motioner, hafva
Utskotten, i anledning af såväl motionärernes framställningar, som af de utaf förre Talmannen
Anders Eriksson och Anders Eriksson från Elfsborgs län samt Nils Jeppsson
från Malmöhus län afgifne, jemväl här ofvan upptagne anföranden, tagit i öfvervägande,
huruvida nu gällande stängselgrunder må anses för Riket i allmänhet
lämplige; och Utskotten hafva dervid kommit till den öfvertygelse, att samma grunder,
i anseende till serskilda lokala förhållanden i olika landsorter, mången gång
kunna medföra orättvisa fördelningar af stängselskyldigheten. I anledning deraf, och
då Utskotten derjemte hysa den åsigt, att enahanda och för alla delar af Riket lika
lämpliga grunder för stängselskyldighetens fördelning icke torde kunna uppställas,
hafva Utskotten, under öfverläggning i ämnet, ansett det vara behöfligt, att åtgärder
vidtagas, för utrönande deraf, hvilka grunder för stängselskyldighetens fördelning må
för serskilde orter vara de mest lämpliga och ändamålsenliga; och Utskotten hafva
jemväl varit betänkte derpå, att förslag i sådant afseende för Rikets Ständer framlägga.
Men då hos Utskotten tillika i betraktande kommit, alt, innan åtgärder i omförmälde
hänseende vidtagas, det torde böra inhemtas, huruvida jordegare i allmänhet
komma att begagna sig af den tillåtelse, som, genom det i Kongl. Maj:ts den 23
Oktober sistlidne år utfärdade nådiga kungörelse gjorda tillägg till 1802 års stängselförordning,
blifvit, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Rikets Ständers vid sisthaline
Riksdag gjorda underdåniga anhållan, jordegarne lemnad att träffa öfverenskommelser
derom, att emellan deras egor stängsel ej upprättas eller hållas skall,
hafva Utskotten ansett tiden ännu icke vara inne för företagande af undersökning
om vissa stängselgrunders lämplighet för serskilde landsorter; hvilket Utskotten härmed
skolat
hos Rikets Ständer vördsamligcn anmäla.
Stockholm den 2 September 1831.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, 1831.
REGISTER
öfver de af Rikets Högloft. Ständers Lag- samt Allmänna Besvärs- och EkonomiUtskott
vid 1850—1851 årens Riksdag afgifna gemensamma Betänkanden,
Utlåtanden och Memorial.
Expeditionens
nummer.
A.
Afsöndring af jord, se Hemmans-hlyfning.
Aktiebolag, oin förklaring af Kongl. Förordn. derom af den 6 Okt. 1848. . . 45.
Almogen, om utvidgning i dess seglations—frihet  40.
Allmänna byggnader, om deltagande i byggnad och underhåll deraf. ... 21.
Allmänning, om förhöjande af ansvaret för olofligt antändande af ljung derå . 2.
Auktion, om tiden, då den å landet bör slutas  23.
B.
Bergslag, Kopparbergs, om dess rätt till köp af skogs-effekter inom vissa
socknar
.....
33.
Bagarelär), om ändring deri för skeppsfynd  44.
Besittningsrätt till kronohemman, angående förändring i föreskrifterne derom 41.
Besutenhet, se Hemmansklyfning.
Boställen, om besigtningar derå i sammanhang med Laga skiften  17.
Brandstods-mål, om stämniogssättet deri • ■ • 34.
Broar, se Vägar.
Byggning a- Balken, om ändring i 15 kap. 1 §. .......... 1.
„ „ „ ‘ 20 kap. 4 §.
4.
» i. ' 23 kap. 3 §  6.
„ „ „ i 24 kap. 4, 5 och 6 §§.  34.
Expeditionens
nuti) iner.
1).
Dalarne, om frihet i skogshandel för vissa socknar derstädes
33.
Doftmarker, se Qvarntull.
E.
Ecklesiastik-staten, om tiden för af- och tillträde af dertill hörande hemman. 9.
Expeditions-laxan, om ändring deri  26, 43
Extra judiciela bestraffningar, om deras afskaflände  32.
F.
Fattigvården och
Försvarslöse personer
j nya bestämmelser derom  27
Fiskerisladgan, om förklaring öfver 8 §. i 2 kap ; . . 3.
Fjerdingsman, om ersättning åt dem för extra förrättningar  26.
Flyttningstid för tjenstehjon, om ändring deraf
. 24.
Förbindelser, räntebärande, se Obligationer.
G.
Gudstjenst, om upphäfvande af förbud för Lutherska undersåter att bevista
andra trosbekännares gudstjenst . .
42.
II.
Hemmans-klyfning, om ändring i gällande stadganden derom  14.
Svar på återremiss
22.
Husaga, om dess afskaflande  31
Svar på återremiss  48
Häradsfängelse, se Allmänna byggnader.
I.
Instruktion för Landtmäteriet i Riket, om ändring deri  i 6.
„ för Kyrkobetjent, föreslagen •. g8.
J.
Jagtstadgan, om ändring af 17 § i 3 Art  6.
„ „ 1 § i 4 Art.
och tillägg till 16 § i 5 Art  7.
Expeditionens
nu nimel'.
IV
Komministrar, om deras befriande från skyldighet att deltaga i vissa byggnader 12.
Kopparbergs Län, om Storskiften derstädes  38.
„ om Trädvaruhandeln derstädes  33.
Kronohemman, angående ändring i föreskrifterne om besittningsrätten dertill . 41.
Kungörelser, om förändring i sättet för deras uppläsande i kyrkorna .... 29.
Kyrkobeljente, om instruktion för dem
28.
Köpingar, om utvidgande af deras Seglationsfrihet  40.
L.
Landabok, Lunds Stifts, om dess vitsord  25.
Landtmätare, se Instruktion.
Landtmäteri-taxa, se Taxa.
Legohjon, se Tjenstehjon.
Lutherska undersäter, angående rätt för dem att bevista andra trosbekännares
gudstjenst  42.
t
II.
Matlag, angående dess beräknande  8.
Svar på återremiss
35.
Militie-boställs-Ordningen, om ändring deri
1».
. M.
Nämndemän, om ersättning till dem för extra förrättningar ....... 26.
O.
Obligationer, räntebärande, om förnyelse deraf, då de genom olyckshändelse
förkomma
46.
P.
Paltebok, se Landabok.
Prestgård, om byggnads- och underhållsskyldighet derå 21.
Prcsteval, om preestanda vid klagan deröfver  47.
Expeditionens
nummer.
Prygelstraff, om dess afskaffande
32.
Svar på återremiss  48.
a
Qvarntull, angående bestämmelse derom  5.
IS.
Resereglemente!, om ändripg deri  20.
Röle, se Matlag.
S.
Seglationsfrihet, om utvidgande deraf för allmogen och köpingarne .... 40.
Skallgång, om deltagande deri
6.
Skit tes-stadgan, om ändringar och tillägg deri ........... 15.
Skiftes-ärenden, örn åtgärder för deras skyndsamma afgörande  20.
Skogshushållning, angående förändrade föreskrifter derom  36.
Sockenstämma, om rösträtts beräkning derstädes
39.
Storskiften, i Kopparbergs Län, om ändring i Kongl. Brefvet den 17 Augusti
1804 angående dem
38.
Strandfynd, angående ändring i föreskrifterne derom  44.
Stängselskyldighet, angående förändrade föreskrifter derom . . . . , 49.
Syne-instrument, angående serskildt stadgande om upptagande i dem af föreskrift
om hvilken som bör bekosta de deri anmärkte reparationer  13.
T.
lana å arfvode för Landtmäteriförrättningar, om ändring deri  19.
Timmer, om rätt för vissa socknar i Dalarne att afyttra sådant till annan än
Stora Kopparbergs Bergslag
.
33.
Tingshus, se Allmänna byggnader.
Tjenstehjon, om förändring i flyttningstiden för dem  24.
„ om upphörande af husbondes rätt att dem aga  31.
Svar på återremiss  18.
Tjenstehjons-böcker, om införande deraf
30.
16.
B» perh den en*
»DIHIEV.
V,
(Understöd, »«
Utflyttningar, om understöd dertill vid laga skiften . . .
Utländsk man, om förbud för honom att besitta jord och utöfva näring, utan
att vara Svensk undersåte . . .
V.
Vattenfall, se Qvarntull.
Vägar, om skyldighet att dem bygga och underhålla  H
Svar på återremiss.
STOCKHOLM, tryckt hos Isac Marcus, 1851.
