# ID: svediakorp-gov2234
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 29,183
# sentences: 696
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Utlåt ande, N:o 29. 3
sorn förut varit föreskrifven; så hafva dels Riksdagsfullmäktige Johan Westa mark och
Lars Gustaf Sandberg från Westerbottens län och dels Erik Christensson från Bohus
län uti två inom Hedervärda Bondeståndet afgifne memorial, hvilka blifvit till Lag-Utskottet
remitterade, föreslagit att, enär erfarenheten visat, det ofvan åberopade förändrade stadgande
ledt till den följd, att församlingen gick miste om afhörandet af kungörelserne, emedan
de fleste församlings-medlemmarne genast efter gudstjenstens slut begåfvo sig ur
kyrkan, tiden för kungörelsers uppläsande måltp, med afseende å de olägenheter, som voro
förenade med omförmälde förhållande, varda bestämd i enlighet med hvad före omförmälde
Kongl. Förordnings utfärdande varit vanligt.
I afseende å denna motion, som af Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-lltskotten
blifvit gemensamt handlaggd, hafva Utskotten inhemtat alt Lag- och Ekonomiutskotten,
hvilka vid sisthållne riksmöte tillstyrkt ett sådant stadgande, som genom Kongl.
Förordningen den 8 Maj 1849 blifvit méudeladt, såsom skäl derföre hufvudsakligen anfört:
att kungörelsers uppläsande under den allmänna gudstjensten vid den tid, då församlingen
bör, befriad fiån verldsliga bestyr, odeladt egna sin andakt åt betraktande af
Guds ord, hade ett menligt inflytande på det sannt religiösa sinnet, och att det dessutom
syntes mindre lämpligt att sålunda sammanblanda förkunnandet af religionens läror
med underrättelser om timliga värf och förrättningar, ofta nog af den mest underordnade
art.
Enligt Utskottens tanka äro de sålunda anförda skälen så ostiidiga och af den vigt,
att Utskotten icke finna sig kunna understödja motionärernes förslag om undanrödjande af
omförmälde på Rikets Ständers begäran nyligen meddelade författning; ulan hemställa
Utskotten,
alt ifrågavarande motioner må af Rikets Ständer lemnäs
utan åtgärd.
Stockholm den 19 Augusti 1851.
4 Lag- samt Allfr). Besvärs- och Ekon.-Viik. Betänkande, N:o 30.
3€>.
Ank. till Exp.-lltsk. d. 19 Augusti 1851. kl. 9 f. m.
Betänkande, i anledning af vfickl motion om införande af
t jens tehjons böcker.
Hos Höglofl. Hidderskapet och Adeln har Herr Liljenstolpe, A. F., framställt ett till
Utskottens behandling ölverlernnadt förslag, deruti motionären förordat begagnandet af så
kallade tjenstehjonsböcker, i hvilka de för tjenstehjon utfärdade attestater skulle införas, i
stället för att, såsom tillförene, skrifvas på serskilde pappersblad.
Enligt förslaget borde desse böcker inrättas i likhet nied de i Danmark bruklige så
kallade skild smalsbo g er for tjenstetyende. De skulle innebafvas af tjenstehjonen sjelfve
och innehålla tryckt utdrag af tjenstehjonsstadga!); vara försedde med vederbörande prest
mans
påskrift om tjenstehjonets namn och födelseort; samt i öfrigt innehålla tjenstehjonets
födelse-, dop- och konfirmations-attester; af vederbörande husbönder inskrifna orlofssedlar,
äfvensom anteckningar om böckernes uppvisande hos vederbörande pastorsembetet vid tjenstehjonens
flyttning från en församling till annan.
Motionären har ansett sitt förslag desto snarare böra vinna framgång, som det icke innefattar
en nyhet för landet, enär de uti gällande förordning om gesällvandringarne påbudne
så kallade gesällböcker äro af ungefär enahanda beskaffenhet, och af den praktiska nytta,
som dessa böcker medfört, kunde slutas till den, som kunde vinnas af tjenstehjonsböckerna.
Såsom hufvudsakliga fördelar af sistnämnde bö'cker har motionären ansett: att genom
dem skulle vinnas en större ordning, samt en säkrare kontroll ej allenast å tjenstehjon,
utan äfven å husbönder; att förfalskning af tjenslehjonens betyg vore mindre att befara,
om dessa betyg vore införda i en bok, än om de vore skrifna på serskilde papper; samt
att äfven vid domstolsförhandlingar ifrågavarande böcker kunde underlätta erhållandet af
nödige upplysningar om tilltalad persons föregående vandel.
Eiler det motionären vidare gjort hemställan om desse böckers anskaffande genom
Patriotiska sällskapets försorg, har han, för den händelse att hans ofvanberörde förslag vunne
bifall, uti ett motionen följaktig! serskildt yttrande, föreslagit, att 21 § af Kongl. Lego
-
Lag- tamt Allm. Besvärs- och Ekon.- lii sk. Betänkande, K:e 30. I
stadgan ben 23 Nov. 1833 målte sålunda förändras, att i orlofssedel eller tjt nslebeiyg icke
något behöfdu införas angående tjenstehjonets frejd, om hvilken i allt fall IjcnstehjoneU
prestbetyg inedd la le upplysning, och att nämnde lagrum således måtte erhålla följandt)
förändrade lydelse:
“Tjenstebetyg, sorn tjenstehjon af husbonde enligt 41 § undfår, skall innehålla:
1:o Tjenstehjonels namn och ålder samt ort och ställe, der det tjent;
l:o Huru länge del varit i husbondens tjenst; 3;o Hvad slöjd eller annat arbet»
det Iean förrätta; och 4. o intygande om dess ledighet att annan tjenst antaga.*
Hvad sålunda blifvit hemstäldl, hafva Utskotten tagit i öfve; vägande; och duun Disketten
förmoda, ått ifrågavarande tjenstehjousböc :-,er skulle, i likhet med de redan införda jraäiiböckerne,
å ena sidan medföra några fördelar, hysa Utskotten jemväl den åsigt, att dr,
å andra sidan, skulle, serdeles lör tjenstehjon*!), vara förenade med åtskilliga olägenheter.
Blskotten hafva i sådant afseende synnerligen fastat sig vid den omständigheten, att ett
yngre tjenstehjon, om ock begålvadt med de hästa anlag och böjelser, kunde af obetänksamhet
eller förled t af annan petson begå ett felsteg, om hvilket en samvetsgrann husbonde
ej kunde undgå att göra anteckning i tjenstehjonsboken. Denna fläck skulle nu allt
framgent vidlåda tjänstehjonet, som med bästa vilja ej kunde utplåna densamma; och just
derigenom, att den så envist bibehölle sin plats i betygsamlingen, torde slutligen hos tjeustehjonet
uppsta frestelse, att på ett eller annat olagligt sätt söka göra sig den qvitt.
Dessutom skulle, enligt motionärens förslag, kostnaderne för IjenstehjonsbÖckernes snska
(Tande drabba tjenstehjon*!! sjelfva; och delta hafva Utskotten, med afseende å tjensUhjonens
vanligen knappa tillgångar, ej kunnat gilla, om berörde kostnader skulle blifva äu
så obetydliga.
I anförde omständigheter hafva Utskotten funnit anledning till det vördsamma tillstyrkande,
att ofvanberörde motion icke må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 19 Augusti 1851.
Blh. till B. St. Troe. ISAO $ lisö t. 7 Sami. 2 Afä. ä Hafi.
STOCKHOLM. Östlund <fc Berling, 485L
La/j• samt Allm. Besvärs- o. Ekon.-UtsloUens Betänkande, N;o 31.
1
N:o 31-
Ank. till Exp. Utsk. den 19 Aug. 1851, kl. 10 f. m.
Betänkande, i anledning af serskilda motioner i fråga
om inskränkning uti eller uppliäfvande af rättigheten
för husbonde att tilldela tjenstehjon husaga.
I detta ämne hafva Utskotten fått till behandling emottaga följande motioner,
nemligen:
från Högloft. Ridderskapet och Adeln, dels af Herr Hjerta, Lars,
som, i öfverensstämmelse med en af honom vid sistlidne riksmöte gjord enahanda
framställning, hvilken då icke föranledde till någon Rikets Ständers
åtgärd, yrkat, att stadgandet i 14 kap. 5 § Handels-balken samt föreskriften
i Kongl. Maj:ts förnyade nådiga Legostadga af den 23 November 1833, om
rättighet för husbonde att tilldela tjenstehjon husaga, måtte upphäfvas.
Motionären, som utgått från den synpunkt, att förhållandet emellan husbonde
och tjenare icke kunde betraktas annorlunda, än såsom grundadt på
ett frivilligt kontrakt, hvarigenom den sednare åtager sig att åt den förres
tjenst egna sin tid och förrätta vissa arbeten, emot öfverenskommen betalning,
har i öfrigt, till stöd för sitt yrkande, hufvudsakligen anfört, att det
strede emot begreppet om en persons oförytterliga rättigheter, att tjenstehjoliet,
vid legoaftalets ingående, underkastades husbondens makt att gifva aga:
att den myndighet, som, till följd af beskaffenheten utaf hustjenarens förrättningar
och dennes deraf följande förhållande till husbonden, borde den sednare
tillkomma och i lag tillförsäkras, vore tillräckligen tryggad genom de
stränga ansvars-bestämmelserna i 15 kap. Missgernings-balken; att den ifrågavarande
delen af husbonde-rätten, sedan långliga tider tillbaka, icke mera
existerade i England, Frankrike och större delen af Tyskland; samt att äfven
hos oss den icke egde rum i afseende på arbetare i handtverk och fabriker;
dels ock af Herr Granfeldtj A., som från den omständigheten, att Lagberedningen,
uti sitt afgifna förslag till Ilandels-balk, icke bibehållit husagan,
samt de för förslaget i denna del anförde motiver, hemtat skäl för det yrkande,
alt stadgandet i 14 kap. 5 § Handels-balken samt 2 artikeln 5 § af
Bih. till B. St. Prot. 1850 & 1851. 7 Sami. 2 Afd. 10 Räft.
2 Lag- sami Allm. Besvärs o. Ekon.-Utskollens Betänkande, li.o Si.
Kongl. Legostadgan den 23 November 1833, jemte dermed öfverensstämmande
serskilde lagbud, måtte upphäfvas; samt
från HälloJl. Borgare-Ståndet, dels af Herr Berg, P., som hemställt,
att, enär 36 kap. 2 § Missgernings-balken samt 5 och 9 §§ i Kongl. Legostadgan
vore allt för litet tryggande för tjenstehjon mot svårare misshandel af deras
husbönder, förstnämnde lagrum måtte gifvas följande förändrade lydelse:
”Slår husbonde eller matmoder legohjon sitt, så att det deraf tillfogas
åkomma; ligge det i laga bot, som förr är sagdt. Näpsa de det skäliga för
brott dess; vare ogildt;” uti hvilken hemställan Herr Sundler instämt;
dels ock af Herr Winge, som under den hos Yällofl. Borgare-Ståndet,
vid nyssnämnde motions remitterande, i ämnet förda diskussion, framställt
påstående, att alla de lagar eller författningar, som medgåfve husbonde rätt
att utdela husaga till tjenstehjon, måtte, såsom qvarlefvor af barbarism,
undanrödjas.
Innehållet af dessa motioner och desamma följaktige yttranden hafva
Utskotten tagit i öfvervägande; och ehuru ofvannämnde af Herr Hjerta och
jemväl af Lagberedningen uttalade åsigt, att förhållandet emellan husbonde
och tjenare grundar sig på ett emellan dem, såsom frie kontrahenter, ingånget
fördrag, är riktig, får likväl icke förgätas, att detta fördrag, sådant det
i allmänna lagen och gällande legohjonsstadga framstår, har en egendomlig
karakter, vida skiljd från den af andra arbets-beting.
Tjenstehjonet är nemligen medlem af den familj, inom hvilken det
tjenar; hvarföre ock ofvanberörde kapitel i Missgernings-balken, hvilket stadgar
ansvar för man, som slår sin hustru, och hustru, som slår sin man, jemväl
innehåller stadgande om husbonde eller matmoder, som slå sitt legohjon.
Med grundsatsen, att tjenstehjonet är familje-medlem, sammanhänger på
det närmaste föreskriften, att tjenst ej bör, utom i Stockholm, antagas på
kortare tid än ett år, och från nämnde grundsats härleda sig föreskrifterna
för husbonde, att förse tjenstehjon med kosthåll; att vårda sig om sjuka och
arbetslösa tjenstehjon o. s. v.
Sedd från denna synpunkt förlorar husagan mycket af den förhatliglmt,
som annars vidlåder densamma. Den anses då ej grunda sig på ett fördrag,
utan på föräldramakten; och det] kan ej vara serdeles förödmjukande för
tjenstehjonet, att, i likhet med husfadrens och husmodrens egna barn, vara
aga underkastade, Denna aga utdelas aldrig, eller åtminstone högst sällan, i
närvaro af annan person, än någon af familjens medlemmar och är ej ansedd
förenad med skymf, så att den ingalunda kan jemföras med de från fordna
Lag- saint Allm. Besvärs- o. Ekon.-Utskottens Betänkande, N;o 31.
tiller qvarstående, med offentlig vanära förenade, kroppsstraff'för brottslingar,
från hvilka straff lagsliftningarne i sednare tider sträfvat alt frigöra sig.
Man torde invända, alt det palriarkaliska förhållande, på hvilket Ut
skotten häntydt, numera i verkligheten icke eger runi; men örn än en sådan
åsigt på sednare tider hos en och annan gjort sig gällande, tro dock Utskotten
den ännu icke vara så allmän, att skäl förefinnes alt i lagstiftningen
frånträda grundsatsen, att tjenstehjon äro familje-medlemmar.
Så länge nu gällande föreskrifter om tjenstehjons flyttning och a fl alen
derom qvarstå, och om förändring i delta afseende har fråga ej uppstått, så
länge det således ej står husbonde fritt, att när som helst skilja olydigt och
lättjefullt tjenstehjon ur tjernsten, måste han emot sådant tjenstehjon, då det
ej låter sig af förmaningar rättas, ega ett kraftigare korrektiv.
Det är visserligen sannt, att husbonde kan i detta fall, såsom yttersta
medel, anlita vederbörande myndighet, för att få tredskande tjenstehjon ur
tjenstcn vräkt; och delta medel komme utan tvifvel att, oftare än som nu
sker, användas, om husagan afskaftades; men det hör besinnas, att här i landet,
der, i anseende till bristande kapitaler, tillfällig arbetsförtjenst ej lätt
kan erhållas; der fly tillingarne från en ort lill annan af flere omständigheter
försvåras, och der ändtligen stränga stadganden emot försvarslöse personer
förefinnas, ett tjenstehjon, som i olaga flyttningstid blifvit skiljdt från
tjenst, är vida beklagansvärda re, än det, som ådragit sig och erhållit måttlig
husaga; och derför har jemväl legostadgan med rätta svårare ansett vräkning
än husagan.
Det är väl också i allmänhet mera missbruket än bruket af denna aga,
som gifver anledning till missnöje. Och emot detta missbruk, som dock
torde blifva mer och mer sällsynt, 1 finnes värn i lagen, och dessutom uti
husböndernes egen fördel vid att erhålla godt tjenstefolk, om hvilken fördel
den husbonde snart går miste, som gör sig känd för att missbruka sitt husbondevähle.
Utskotten anse alltså tiden ännu ej vara inne för husagans borttagande;
och som stadgandet i 36 kap. 2 § Missgernings-balken blifvit moditieradt
genom legostadgans föreskrifter, anse Utskotten icke eller den af herr Berg
föreslagna förändring i förstnämnde lagrum nu erforderlig.
Och få Utskotten, af nu anförda skäl, vördsamt tillstyrka,
att ofvanberörde motioner icke må till någon åtgärd
föranleda.
Slockholm den 19 Augusti 1851.
4 Lag- samt Allm. Besvärs- o. Ekon.-Vtskottens Betänkande, IV:o 32.
Reservationer:
af herr Winge, herr Sundblad, herr Gustafsson och herr Hesselgren.
N:o 32.
Ank. till Exp. Utsk. den 19 Aug. 1851, kl. 10 f. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om afskaf -  fande af prygelstraffet och andra extrajudiciela bestraffningar
inom hrigs-ståndet.
Till Lag-Utskottet har blifvit remitterad en af RiksJagsfullmäktigen
Lars Olsson från Stora Kopparbergs län inom Hedervärda Bonde-Ståndet
väckt motion, rörande afskaffande af prygel-straffet inom den svenska krigsmakten;
varande, såsom närmare utredning och motivering af denna framställning,
åberopad en, efter motionärens uppgift, af herr Mannerskantz inom
llögloflige Ridderskapet och Adeln vid 1840 års riksdag uti ifrågavarande
ämne väckt motion, hvilken Lars Olsson erbjudit sig att Utskottet tillhandahålla,
men sedermera icke dit aflemnat.
Härjemte har Utskottet lått emottaga en af herr Winge inom Vällofl.
Borgare-Ståndet gjord framställning om upphörande af icke allenast prygelstraffet,
utan jemväl alla de inom mililär-ståndet nu brukliga extrajudiciela
bestraffningar.
Lag-Utskottet har, för behandling af förevarande motioner, sammanträdt
med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet.
Utskotten få, i afseende på detta ämne, upplysa, att, så vidt inhemtas
kan af Bihanget till Riks-Ståndens Protokoll vid 1840 och 1841 årens
riksmöte, någon motion af herr Mannerskantz, rörande prygelstraffets afskaffande,
då ej förevarit; att deremot en motion i detta ämne blifvit vid nämnde
riksmöte väckt af herr Cederschjöld, R. Th., men icke föranledt und. skrifvelses
aflåtande till Kongl. Maj:t; att samma ämne åter förehafts vid riksdagen
åren 1844 och 1845, och att Rikets Ständer då till Kongl Maj:t ingått
med und. framställning om förändrade stadganden, ledande till inskränkning
i prygelstraffets användande; att denna skrifvelse sedermera och efter det
Lag- samt Allm. Besvärs- o. Ekon.-Utskottens Utlåtande, N.-o 33.
5
Kr igs-hofrätten, Justitie-kanslers-embetet och Konungens Högste Domstol fått
i ämnet sig yttra, öfverlemnats till handläggning af en den 23 Jan. 1846 i
nåder tillförordnad kommitté för krigslagarnes omarbetning samt att uti en
vid sist hällne riksdag afgifven motion hemställts, att Rikets Ständer skulle
till Kongl. Majrt i underdånighet frambära deras und. önskan, att prygelstralfet
mätte afskalfas, men att denna motion blifvit af Lag-samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskotten, uti Betänkandet N:o 17, som af tre Riksstånd
bifallits, afstyrkt, på den grund, att omförmakle kommitté, derest prygelstraffet
funnes utan skada för krigsdisciplinen kunna afskaffas, förmodats
icke underlåta att uti afgifvande förslag till ny krigslag härutinnan tillvägabringa
nödig förändring och alt, vid sådant förhållande, den af motionären
föreslagne åtgärd icke ansetts lämplig.
Då Utskotten dela de åsigter, som sålunda af Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskotten vid sislhållne riksdag blifvit yttrade, och Utskotten
jemväl anse det höra anlagas, att frågan om andra extrajudiciela
bestraffningars lämplighet och behöflighet jemväl kommer att af nämnde
kommitté tagas under öfvervägande, få Utskotten vördsamligen tillstyrka,
att omförmälde motioner icke må lill någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 19 Augusti 1851.
Reservation:
af herr Winge.
N:0 33.
Ank. till Exp. Ulsk. d. 19 Aug. 1851, kl. 10 f. nr.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande
af Kongl. Resolutionen den 13 November 1747,
angående förbud för vissa socknar inom Dalarne att
till annan än Stora Kopparbergs Bergslag afyttra
timmer.
Uti ett till Hederv. Bonde-Ståndet ingifvet och till Allmänna BesvärsocligEkonomi-Utskottet
remitteradt memorial, har Riksdagsfullmäktigen Lars
Gezelius från Stora Kopparbergs län anfört, att då, genom begagnande af
6 Lag- samt Allm. Besvärs- e. Ekon.-Utskottens Utlåtande, IS:o 83.
de vestra och Norrländska vattendragen för skogseffekters transporterande
till sjöstäderna och genom berörde effekters utskeppning, trävaruhandeln vunnit
en stor betydelse ocb spridt välmåga i de kring nämnde vattendrag belägne
trakter, ett landskap deremot, nemligen Dalarne, funnes, som, ehuru
rikt på vattendrag, skogar och arbetskraft, dock ej blifvit delaktigt af omförmälde
förmåner, enär genom Kongl. Resolutionen den 13 November 1747
stadgadt vore, att ingen af allmogen uti de under Stora Kopparbergs Bergslags
frihet lydande socknar, nemligen Sundborn, Wika, Svärdsjö, Schedvi, Tuna
och Thorsång samt Öster- och Wester- Dalarne, finge till annat än eget samt
Bergslagets och sådant behof, som af Kongl. Maj:t kunde godkännas, understå
sig att fälla timmer och storverksträd samt såga bräder och sådant utom
Bergslagets frihet och den socken, hvarest sågen vöre belägen, afföra och
till någon aflåta, vid 50 daler silfvermynts vite, så för säljaren, som för köparen,
för hvarje storverksträd saint hvarje tolft timmer eller bräder, jemte
varans förlust eller dess ersättande i penningar, i fall den redan vore använd
eller förbrukad. Nämnde förbud, som tillkommit under det bergsbruk
vid Stora Kopparberget drifvits för Kongl. Maj:ts och kronans räkning och
sedermera, när bergsbruket öfverlåtits till ett bolag, blifvit till dettas förmån
förnyadt, hade, så länge Stora Kopparbergets grufva var af vigt för hela Riket
och skogarne utgjorde Kongl. Maj:Ls och kronans samt skattejords-egarnes
gemensamma tillhörighet samt under det allmogen uti Bergslaget kunde
påräkna en säker och redbar afnämare af sina skogseffekter, mot skäligt pris,
efter motionärens tanka, varit i stats-ekonomiskt hänseende nödvändig, i rättsenligt
försvarlig, samt dessutom för allmogen föga betungande; men numera,
sedan tillverkningen vid grufvan nedgått till en obetydlighet emot
hvad den fordom utgjort, hade ett motsatt förhållande inträd t. Grufvan
vore icke mer för landet af den allmänna vigt, som tillförene; den Bergslaget
tillagde förmån vore icke för detsamma erforderlig, utan begagnas jemväl för
afsalu, och betalningen vore vanligen så ringa, att då t. ex. på Klar-elfven
och dess tillflöden en tolft sågstockar betalts med 26 r:dr 32 sk., Stora Kopparbergs
Bergslag åter icke beviljat mer än, år 1848, 4 r:dr och sedermera
6 r:dr allt banko, per tolft, oaktadt säljaren måst bekosta flottningen af timret
ända till 3 å 4 mil. Betydlig skiljaktighet förefunnes jemväl emellan de
i markegångs-taxan och af Bergslaget bestämda pris, enär, under det markegångs-laxan
upptoge priset å en stock till 1 r:dr 24 sk. och ett stafrum ved
lill 2 r:dr, den förre af Bergslaget betalts med blott 28 sk. och det sednare
med endast 32 å 40 sk., allt banko, inberäknadt flottningsbesväret.
På grund häraf och då dessutom genom de bommar,’ som, lill förbin
-
Lag- tamt Allm. Besvärs- o. Ekon.-Utskottens Utlåtande, K-o 33.
7
drande af öfverträdelser af ifrågavarande förbud, utaf Bergslaget blifvit lagde
öfver elfvarne, betydlig olägenhet tillskyndades allmogen, som derigenom
sattes ur stånd att för sine transporter till aflägsna fäbodar och slogar elfvarne
begagna, har motionären yrkat upphäfvande af Kongl. Resolutionen
den 13 November 1747, i hvad den lägger hinder i vägen för skattejordsegarne
att till hvilken som helst försälja virke, och att desse jordegare måtto
förklaras berättigade att, utan intrång af Stora Kopparbergs Bergslag, för
flottning begagna Dal-elfvarne med deras bifloder och öfriga vattendrag; och
har motionären derjemte, med förmälan, att denna fråga jemväl vid 1844 och
1845 års riksdag förevarit och vunnit framgång, men sedermera blifvit satt
i förening med frågan om upphäfvandet af Stora Kopparbergs Bergslag privilegier
samt kopparräntans förmedling, hemställt, att den af motionären nu
väckta fråga måtte utan sammanhang med nyssberörde företagas och bringas
till slut.
Sedan Utskottet, för behandling af förevarande motion, sammanträdt
mqd Lag-Utskottet, så gå Utskotten nu att i frågan sig yttra.
Af en i bestyrkt afskrift vid motionen fogad, den 12 Jan. 1802 af
Kongl. Maj:t i nåder utfärdad Resolution, hafva Utskotten inhemtat, att uppå
af allmogen i Jerna socken af Stora Kopparbergs län gjord und. ansökning
att fritt och obehindradt, utan intrång af Stora Kopparbergs Bergslag, få använda
sine skattehemmans skogar, Kongl. Maj:t täckts, jemte meddelande af
nådig befallning åt Dess Befallningshafvande i länet, att inkomma med förslag
till frånskiljande och utbrytning af kronans skogar från allmogens ostridiga
skatteskogar, i nåder förklara, att kopparverket egde en ostridig dispositionsrätt
till den delaf Westerdals-skogarne, som, efter en sådan utbrytning,
blefve för krono förklarad, men att deremot hemmansegare så mycket mindre
kunde betagas en med allmänna förfatlningarne öfverensstämmande fri
disposition öfver de skogar, hvilka efter afvittringen befunnos vara deras enskilda
hemmans skogar, som det understöd, hvilket blifvit bergverken i nåder
förunnadt, enligt Kongl. Maj:ts nådiga Resolution af den 26 Mars 1782,
icke sträckte sig till andre, än Kongl. Maj:ts och kronans allmännings skogar,
men icke till den skog, skattehemman med rätta tillhörde och som till dess
bestånd erfordrades.
Enligt hvad inom Utskotten blifvit upplyst, har en sådan utbrytning
eller afvittring sedermera blifvit fullbordad, ej allenast inom nyssnämnde
Jerna socken, utan äfven inom Näs och Floda socknar; hvadan skattejordsegarne
inom desse socknar redan ega den friare dispositionsrätt i afseende å
8
Lag- tami Allm. Besvärs- o. Ekon.-Utskoltens Utlåtande, lV.o 33.
deras skogar, hvilken i motionen blifvit yrkad, äfvensom, i följd deraf, för
sine skogseflekter fri flottningsrätt på Dalelfven och dess bifloder.
En lika rätt kommer ock, i mån af afvittringens fortgång, att utsträckas
till skattejords-egarne i de öfrige uti motionen uppräknade socknarne.
I följd häraf och då sådan friare dispositionsrätt icke synes kunna
ifrågakomma förr, än afvittringen försiggått, finna Utskotten sig
icke ega skäl att, i anledning af förevarande motion,
tillstyrka någon åtgärd af Rikets Ständer.
Stockholm den 19 Augusti 1851.
STOCKHOLM, Ecksteinska Boktryckeriet, 1851.
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-litsle. Betänkande, N;o 34. 1
A:o lil.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 20 Augusti 1851, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckte motioner om ändring af
4:de, å:te och 6:te §§ i 24:de kap. Byggninga-balken, samt
upphäfvande uf Kongl. Förordningen den 26 Oktober 1743,
rörande stämningssättet i Brandstods-mål.
Uti ofvannämnde ämnen hafva blifvit väckte, nedannämnde, till Lag-Utskottet remitterade,
motioner, nemligen:
l:o hos Hedervärda Bondeståndet af Riksdagsfullmäktigen David Andersson från
Hallands län, hvilken anfört, att de i åtskilliga orter länsvis stiftade Brandstodsbolag icke
allenast, i samma mån de utgjordes af större antal delegare än de i lag afsedda brandstodsföreningar,
hvilka härads- och socknevis ingås, blifvit för delegarne mindre betungande,
än de sistnämnde, och medförde vida större säkerhet än desse, för utbekommande
af brandskade-ersättning, utan ock medgåfvo tillfälle till försäkring af jemväl stora byggnader
och inrättningar, hvilka icke kunna, på fördelaktiga vilkor för egarne, uti de mindro
föreningarne intagas; och enär således de härads- och socknevis stiftade brandstodsföreningar
icke vidare kunde anses lämplige, har motionären föreslagit, att dessa föreningar må
upplösas och den ändring af nu gällande lagstadganden, angående skyldigheten att utgifva
brandstod, vidtagas, att sådan skyldighet ålägges alla hemman och lägenheter å landet
inom hvarje län för sig, samt att, i följd deraf, de i 4, 5 och 6 §§ af 24 kap. Byggningabalken
i omförmälde afseende mpddelade bestämmelser sålunda förändras, att derutinnan
blefve stadgadt: att, då brandskada timat, brandstod skall gifvas af alla hemman och lägenheter
i länet, efter det taxeringsvärde, som blifvit husen å hvarje hemman eller lagen
Bih.
lill B. St. Brot. 1850 $ 1851. 7 Sami. 2 Afd. 11 Häft. 4
2 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, No 34
het åsatt, och att invånarne i länet skola ega att otti sådant taxeringsvärde häradsvis å
tinget sig förena;
2:o hos Höglotliga Ridderskapet och Adeln af Grefve Snoilsky, Nils, som fästat
uppmärksamhet derpå, hurusom antalet af delegare uti de i 24 kap. Byggninga-balken omförmälde
brandstodsföreningarne nu mera voro högst ringa, sedan hemmansegare, hvilken
för åbyggnad eller någon del deraf, eller för säd, foder och boskap, tagit försäkring i
brandstodsbolag, som för orten blifvit af Konungen stadfästadt, genom Kongl. Förordningen
den 19 Maj 1845 förklarats befriad från att gälda brandstod, hvarom i lag och derpå grundad
förening stadgas. Då högstberörde nådiga Förordning icke innefattade ett åliggande
för hemmansegare att frånträda den på lagens stadgande grundade brandstodsföreningen,
utan blott en tillåtelse att derifrån afgå, ansåg motionären deraf följa, att alla hemmansegare,
hvilka för godt funno att, oaktadt berörde tillåtelse, i föreningen qvarstå, icke borde
derigenom försättas i annan ställning eller åläggas större skyldigheter, än som för dem
förut varit bestämde, och att således grunden för sådane hemmans-egares bidrag borde
förblifva densamma,'som förut, eller i det förhållande, hvaruti hans hemmantal stöde till
bela häradets, enär eljest den orättvisa skulle uppkomma, att en sådan hemmansegare,
efter de llestes afgång ur föreningen, skulle komma att, i händelse brandskada tiinade,
nära nog ensam eller åtminstone uti en vida högre grad, än hvartill nyss uppgifne grund
föranledde, en sådan skada ersätta. Det saknades likväl icke exempel derpå, att Häradsrätt
ålagt några få mantal, qvarstående i en brandstodsförening, som förut bestått af omkring
170 hemman, att ensamme gälda en brandskada af omkring 700 r:dr banko värde
med nära 50 r:dr samma mynt, för mantalet; och närmare bestämmelse härutinnan vore
således erforderlig.
I följd af ofvan omförmälde förhållande, eller att så många utaf brandstodsföreningarnes
delegare nu mera derifrån afgått, har motionären jemväl ansett det i Kongl. Förordningen
den 26 Oktober 1743 förekommande stadgande, att hemmansegare skola genom
kungörelse, uppläst i häradets kyrkor, kallas lill tinget, för att öfver sökt brandstod höras
och yttrande afgifva, numera icke vara lämpligt. Denna förordning, som tillkommit i en
tid, då 24 kap. Byggninga-balken var i sin fulla kraft och så kallade brandstodsbolag, på
sidan om de i nämnde kap. föreskrifne brandstodsföreningar, ännu icke hade uppstått,
wore grundad derpå, att hemmansegarne i ett helt härad vore att anse såsom menighet
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 34. 3
Oaktadt blott lå hemmansegare i hvarje socken qvarstå i den gamla brandstodsföreningen,
och således de brandstodsskyldige icke vidare kunde anses såsom menighet, hade det i
nämnde förordning tillåtne stämningssätt i dessa mål understundom fortfarande begagnats,
hvilket föranled), att hemmansegarne, de der icke kunnat vänta sig någon stämning från
predikstolen i sådant ämne, varit i okunnighet om hrandstods-ärendets företagande vid
Häradsrätt och derföre uteblifvit, men icke desto mindre blifvit, tredskovis, dömde att den
sökta brandstoden utgifva.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har motionären föreslagit:
a) att en sådan förklaring öfver Koogl. Förordningen den 19 Maj 1845, rörande
brandstod, måtte meddelas, att den egare eller innehafvare af hemman deruti lemnade tillåtelse,
alt fråntiäda i lag stadgad brandstodsförening inom häradet, för att ingå i sådant
brandstodsbolag, som för orten är af Konungen stadfästadt, icke må leda till den följd,
att de egare eller innehafvare af hemman, som uti brandstodsförening qvarstå, betungas
med brandstodsafgift efter annan grund, eller i större mån, än som förut enligt lag
egt rum;
b) att Kongl. Förordningen den 26 Oktober 1743 måtte, i fråga om stärnningssättet i
brandstodsmål sålunda ändras, att, derest antalet af de egare eller innehafvare af hemman
inom en socken, hvilka uti den i lag stadgade brandstodsföreningen qvarstå, skulle, när
brandstod hos Häradsrätten sökes, enligt den uppgift, som af häradsskrifvaren meddelas
och brandstodssökanden har att vid Häradsrätten förete, finnas vara så ringa, att de såsom
menighet ej böra anses, det skall åligga domhafvanden att förständiga den brandstodssökande
att, derest han frågan fullfölja vill, sjelf föranstalta om delegarnes lagliga inkallande
till tinget, för att öfver den gjorda ansökningen sig yttra.
Sedan Lag-Utskottet, för behaudling af dessa motioner, sammanträdt med Allmänna
Hesvärs- och Ekonomi-Utskottet, få Utskotten härmed Utlåtande öfver desamma afgifva;
och enär, genom Kongl. Eörordningarne den 15 Juni 1818 och den 19 Maj 1845,
blifvit förklaradt, att hemmansinnehafvare, sorn ingått i allmänna brandförsäkringsinrättningen,
eller för sin åbyggnad och hvad till gårdens bruk tarfvas, tagit försäkring i brandstodsbolag,
som för orten är af Konungen stadfästadt, icke är pligtig att gälda brandstodsersättning,
hvarom i lag eller derpå grundad förening stadgas, och serskilde brandstodsbolag i
de fleste orter uppstått, torde det kunna med visshet antagas, afl lagens »stadgande i 2-U
4 Lag- samt Allin. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 34.
kap. 5 § Bvggninga-balken, alt af alla hemman i häradet brandstod skall gifvas efter
hemmantalet, numera är gällande för så få hemman i hvarje härad, att samma stadgande
icke vidare kan uppfylla det med detsamma afsedda ändamål att, utan någons oskäliga
betungande, bereda ersättning åt den, som lidit brandskada. För den händelse nemligen,
att de hemmansegare, som icke ingått uti serskildt brandstodsbolag, skola, såsom rätt
och billigast synes vara samt af Herr grefve Snoilsky blifvit yrkadt, utgöra sina brandstodsbidrag
efter egande hemmantal, i förhållande till hela häradets, kommer brandstoden
att utgöra alltför ringa belopp för att ersätta den lidna brandskadan; hvaremot för det fall,
att full godtgörelse för sådan skada skall af desse hemmansegare efter hemmantalet vitgifvas,
bidragen blifva för dessa i hög grad betungande. Då således de, angående brandstods
utgifvande efter hemmantal, meddelade föreskrifter, hvilka innefattas uti 4, 5 och 6 §§ Byggninga-balken
och dermed sammanhängande författningar, befinnas icke vara under närvarande
förhållanden lämplige, anse Utskotten desamma böra upphäfvas, dock att dervid tillräcklig
tid bör lemnäs de hemmansegare, hvilka icke tillhöra serskildt brandstodsbolag eller inom
härad eller socken ingången förening, att uti sådan inrättning ingå, innan lagens stadgande
om brandstod upphör att vara gällande; men då de på nämnde föreskrifter grundade, serskilda
härads- eller socknevis ingångna, brandstodsföreningar icke äro af lagstiftaren inrättade,
utan uppkommit genom emellan härads och socknars jordegare träffade öfverenskommelser,
lära dessa föreningar ej heller kunna, på sätt David Andersson yrkat, af lagstiftaren
upplösas, utan måste de förblifva bestående, till dess de, genom delegarnes utträdande
derur, af sig sjelfve förfalla.
I följd häraf och då, enligt Utskottens åsigt, någon fördel icke vore för brandstodsskyldige
att hemta deraf, att brandstodsskyldigheten utsträcktes derhän, att brandstod förklarades
böra utgifvas länsvis, i stället för häradsvis, få Utskotten vördsamligen tillstyrka
,
att Rikets Ständer må hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla om utfärdande af en förordning, hvarigenom
förklaras, all, efter tre år från dess kungörande,
4, 5 och 6 §§ i 24 kap. Byggninga-balken samt de
på stadgandenä i samma §§ grundade författningar, upphöra
ali vara gällande.
Lag- samt Allm. Besvärs- och Elton.- Utsk. Memorial, N:o 35. ä
Och få Utskotten, i följd häraf och under förutsättning att Rikets Ständer godkänna
hvad Utskotten sålunda föreslagit, hemställa,
att Herr Grefve Snoilslcys framställning i öfrigt må anses
hafva förfallit.
Stockholm den 20 Augusti 1851.
H:o 33.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 20 Augusti 1851, kl. 12 midd.
Memorial, i anledning af återremiss af Utskottens Betänkande
N:o 8, angående väckt motion om ändring af Kongl,
brefvet den 19 Juni 1830, i fråga om beräknande af matlag
eller rök.
Berörde Betänkande har Vallöf]. Borgareståndet, enligt protokolls-utdrag den 23 sistlidne
April, till Utskotten återremitterat; men som samma Betänkande blifvit af Höglofl. Ridderskapet
och Adeln samt Högv. Presteståndet bifallet, och Hedcrv. Bondeståndet låtit bero
vid Utskottens uti samma Betänkande gjorda tillstyrkande, att den väckta motionen icke
måtte bifallas; alltså och då Utskottens berörde tillstyrkande är af tre Stånd godkändt, och
således, jemlikt 75 § Riksdags-ordningen, den väckta motionen genom Rikets Ständers beslut
afslagen, kan återremissen från Vallöf]. Borgareståndet icke till någon åtgärd af Utskotten
föranleda; hvilket Utskotten härmed skolat hos sistnämnde Riks-stånd vördsamt
tillkännagifva.
Stockholm den 20 Augusti 1851.
6 Lag- samt Allm. Hessiirs- och Ekon.-Ilsk. Betänkande, N:o 36.
't.':O 36.
Arilt, till Exp.-Utsk. d. 20 Augusti 1851, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta frågor om förändrade
föreskrifter, angående Skogshushållningen i riket och om
inskränkning i dispositionsrätten af enskild skog, m. rn.
Uti dessa arnu t n hafva nedannämnde motioner blifvit väckta, sam! till behandling af
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterade, nemligen:
hos Högvördig a Presleståndet:
al Herr Kontraktsprosten Söderberg, som uti en utförlig framställning fästat uppmärksamhet
på angelägenheten deraf, att förändrådi hushållningssält vidtages i afseende å skogarnei
riket, då, enligt hvad allmänt kändt vöre, och uti Landshöfdingarnes fen årsberättelser
jemväl vitsordades, under sednare tider skogarne blifvit, genom uthuggning och misshushållning,
så förminskade, alt i flere orter, der tillförene god skogsb!Igång furinits, klagan
försports öfver brist på skog till nödigt bränsle och, i följd deraf, ökade vedpri.ser; dervid
motionären tillika erinrat om de betänkliga följder, som voro att helara, med afseende så
väl å landets innevånares eget behof af bränsle och byggnadsvirke, sorn å jerntillverkningen
och trädvaru-utförseln, hvilka näringsgrenar vöre alt räkna såsom rikets vigtigaste inkomstkällor
och hittills lernnat handeln de hufvudsakligasle bytesmedel med utlandet; och
då det i fråga om skogshushållning, i anseende lill skogens sena återväxt, erfordrades att
vara betänkt på utvägar till fyllande af framlida behof, borde, enligt motionärens åsigt,
Rikets Ständer, innan ännu aila åtkomliga skogstillgångar äro medtagna och det blifver nödigt
att genom en kostsam och sent växande åtei plantering ersätta hvad genom i tid vidtagne
åtgärder möjligen kunde från förödelse räddas, genom vidtagande af någon strängare
lagstiftnings—åtgärd, taga denna vigtiga gren af den allmänna och enskilda hushållningen
under sin fortfarande vård, och lagstiftningen således komma att sträcka sin omvårdnad,
icke, såsom hittills, endast till allmänningarne och kronoparkerne, ulan äfven till de skogar,
som tillhöra enskilde medborgare. I fråga om befogenheten af en dylik lagstiftning,,
La/)- samt Allm. Besvärs- och Ekon.- litsk. Betänkande, N:o 36. 7
angående den enskildes rätt att sjelf bestämma öfver förvaltningen af den skog, hvaraf han
är egare, derutinnan, enligt hvad motionären anmärkt, vid föregående riksdagar förslag blifvit
väckte, men mötts af den invändning, att derigenom ett våld skulle göras på den enskilda
eganderätten, Ilar motionären åberopat icke allenast töredömet af åtskilliga andra
länder, der i sednare tid. r strängare skogsförfaitningar, inskränkande don enskilda förbrukningsrätlen,
blifvit införda, utan äfven oundgängligheten deraf, alt, då i allmänhet den enskilde
ej kan, i detta fall, antagas med tillräcklig o\äld uppträda såsom målsman för framtiden
eller för dess fordringar inskränka sin egen fördel, staten måste åtaga sig detta målsmansskap
för efterkommande, om den vill skydda sig sjelf. Motionären har jemväl beropat
sig derpå, att en sådan ^lagstiftning icke vore här i riket främmande, utan att staten
af ålder egt ett ännu ej helt och hållet frånträdt målsmansskap beträffande den enskilda
skogshushållningen; och är af motionären, i afseende derå, anmärkt, hurusom 1734 års
lag i 10 kap. 8 § Byggninga-balken bjuder, att skattebonde må nyttja sin enskilda skog
till husbehof och salu, men dock så sparsamt, alt skogen ej ulödes och hemmanet förderfvas,
samt att han skall vara skyldig att först taga vindfälle, torra trän, q vistar och stubbar
till vedbrand, innan friska trän dertill fällas, allt vid tio dalers bot, om han finnes sin frihet
derutinnan missbruka. Genom Kongl. Förordningen den 21 Februari 1789 hade väl
skattemännen öfver sina skattehemman eihållit lika frihet i afseende å egande- och dispo—
sitions-rätten, som frälsemännen öfver frälsehemman; men ehuru deri skattemål) genom
nämnde Kongl. Förordning tillagda rätt vore dem förvarad uti 18 § af Kongl. Skogsordningen
den 1 Augusti 1805, hade de dock genom sistberörde stadgande blifvit underkastade
laga åtal, i händelse de skulle skogen så, missbruka, att fara för hemmanets bestånd
och förmåga att skatten utgöra kunde deraf uppkomma. Detta stadgande, hvilket,
enligt motionärens åsigt, innefattade en återgång till allmänna lagens ofvannämnde föreskrift
i 10 kap. 8 § Byggninga-balken, vore del enda, som för närvarande funnes i afseende
å den enskildes pligt alt vårda sin skog; det betiöfde dock förtydligas och närmare bestämmas;
och nödvändigheten syntes fordra, att statens målsmansskap i fråga om den enskilda
skogshushållningen gjordes gällande öfver ej blott skattemännens, utan äfven fiälsemännens
skogar.
I anledning häraf har motionären yrkat, att ål de förenade Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskotten måtte uppdragas att uppgöra lämpligt förslag till ny Skogsordning
samt till anstalter för undervisning i skogshushållningen och uppsigt öfver skogar
-
S Lag- saint Allm. Besvärs- och Eleon.-U/s/c. Betänkande, N:o 36.
ne, för att derefter Kongl. Maj:t i underdånighet underställas; varande derjemte af motionären,
i afseende å de serskilda momenter, som borde deruti ingå, föreslaget följande:
A. 1 afseende på Skogsordning?».
1 :o att Konung och Ständer tillerkännas rätt stifta lag för vården af alla Rikets, enskilda
egare tillhörige, skogar, och bestämma om förödda skogars återplanteriug, der sådant af behofvet
påkallas;
2:o att minimum af den skog bestämmes, som bör finnas vid hvarje hemman, i förhållande
till egovidden, så framt ej jorden kan i odladt sk iek gifva större afkastning och
tillika visas, att skogsbehofvel kan genom köp från andra hemman fyllas;
3:o att skogsåverkan belägges med straff i likhet med tjufnad;
4:o att förbehåll göres för inhyses-folk och obesutne att mot måttlig afgäld till skogsegare,
få, utan att behöfva stjäla, förses med sitt vedbehof af skogens affall;
5:o att skog i allmänhet ej må fällas på hällar och bergsklippor, der möjlighet ej
finnes för återväxt;
6:o att vid träds fällande företrädesvis skogssåg må begagnas till virkets besparande;
7:o att för samfällda hemmansegares skogs indelning till trakthuggning, der den prof—
vas tjenlig, serskilda jemkningar må göras i Skiftes- och Stängsel-förordningarne;
8:o att bestämdt ansvar med böter älägges skogsegare, som, emot skogsordningens föreskrift,
vanvårdar eller föröder sin skog;
9:0 att församlingarnes fa t tigvårds—styrelser må ega att till förtjenst för fattige, genom
dem insamla skogsfrön, der skogarnas egare ej sjelfve vilja sig af denna rätt begagna;
10:o att skogsplanteringar på flygsandsfält må uppmuntras och skyddas genom serskilda
stadganden, med inskränkning uti jordegares rätt, om de vilja dem afverka;
11:o att inga skogstrakter må få säljas, så framt de icke åtfölja laga köp af jorden;
varande af motionären, under ärendets behandling inom Utskotten, tillagde följande punkter till
de i motionen upptagne, nemligen:
12:o att, i anseende-dertill, att virkets godhet beror deraf, under hvilken årstid det
blifvit hugget, och sådant virke, som icke blifvit hugget vintertiden, i utlandet råkat i misskredit,
det må varda vid vite förbudet, att under tiden emellan den 1 April och den 1 November
hugga exportvirke;
13:o
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 36. 9
13:o att Skiftesstadgan må förändras äfven i afseende på skogs skiftande, så att redan
lagligen skiftad skog ej må orodelas och skogs afbrukande på tio"ar såsom ersättning efter
laga skifte icke medgifvas;
14:o att, till besparande af stängsel virke, i Stängsel-förordningen må föreskrifvas, att i
orter, der skogsbrist förefinnes eller befaras, till hägnader böra företrädesvis användas stenmurar,
häckar och stängselgrafvar;
15:o att svedjande å utskog må vid vite förbjudas, så framt ej så stor skogstillgång
å egorne finnes, att icke allenast alla hemmanets behof af skog nu och i en framtid der
med
kunna fyllas, utan ock derjemte öfverskott deraf, då svedjande, efter vederbörlig anmälan
och skedd undersökning af ortens jägeri-tjensteman, biträdd af tvänne nämndemän
och gifvet tillstånd af Landshöfdinge-ernbetet, må varda tillåtet, dock under vilkor, att marken
inom två års förlopp bör, antingen upptagas till åker eller äng, eller besås med barrfrön,
samt derefter i femton år för plantornes fredande hållas inhägnad, vid vite, om sådant
uraktlåtes, och med åliggande för vederbörande jägeri-tjenstemän att, derest skogsplantör
icke inom Irenne år uppkommit, verkställa återsådd;
16:o att skärpta stadganden må utfärdas i fråga om skogseldar samt skogs fällande till
löf-, näfver-, barr- och bark-tagning;
17:o att, på sätt redan blifvit påbegynt, lör alla de skogar, som äro kronan tillhörige,
hushålls- och huggningsplaner må upprättas; att dessa skogar ställas uteslutande under jägeri-betjeningens
inseende och vård samt att skogsplanterings-kassan må i man af tillgång
inköpa alla de inom kronoparken lands- och härads-allmänningar-, rekognolionsskogar
och kronomarkcr befintlige hemman och lägenheter, enär dessa i allmänhet äro till hinder
för en rationell skogsvård;
18:o att, till förekommande af ekskogarnes utödande, det må vid vite åläggas hvarje
jordegare att, i stället för hvarje fälld ek, plantera ett visst antal ek-telningar, hvilka böra
hägnas och vårdas, tilldess de hunnit den höjd, att de icke kunna af kreatur afbitas.
B. I afseende på Läroanstalter.
l:o att, utom de i hufvudstaden och vid Westsura befintlige, äfven eit Skogsinstitut
må på statens bekostnad ardäggas i södra delen af riket, med afseende på dess olika naturförhållanden,
och förses med fullt skickliga lärare;
Bill. till B. St. Brot. 1850 § 1851. 7 Samt. 2 Afd. 11 Iläft. 2
0
10 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:u 36.
2:o att en uti skogshushållningen fullt skicklig och examinerad person, med lämplig
lön af staten och arfvode för sina resor, tillsättes inom hvarje län för alt tillhandagå i undervisnings
meddelande och praktisk handledning uti skogsvården på stället; hvilken befattning
må, i män af nuvarande funktionärers afgång, der jägeri-tjenstemän finnas, ingå bland de
sistnämndes.
C. I afseende på uppsigten öfver skogarne.
l:o att jägeristaten fullständigt ordnas i alla rikets län, samt äfven i sådane, der den
förut ej funnits, och förses med tillräcklig aflöning både för sig och underbetjenirig;
2:o att härefter endast sådane personer befordras till tjenster inom jägeri-staten, som
genomgått något af rikets skogsinstitut med godkända betyg;
hvarjemte motionären, under ärendets handläggning inom Utskotten, i fråga om uppsigten
öfver skogarne tillagt följande förslag::
3:o att, enär hittills saknats en serskild styrelse öfver rikets skogs- och jägeri-tjenstemän,
äfven en sådan må organiseras, bestående af en i hufvudstaden stationerad chef, jemte
en sekreterare, hvilka böra på rikets stat uppföras och, så framt ej skogsplanterings-kassan
•dertill förslår, med serskildt statsanslag aflönas.
Härförutan har samme motionär, under åberopande af enahanda grunder och ändamål,
som föranledt hans ofvan omförmälda motion, framstalit följande (vänne förslag:
l:o att, enär förbrukningen af ved för ångfartygens behof föranleder en större skogsafbruknirig
omkring de af dem besökta farleder, ångfartygs-rederierne må varda ålagdt att,
till förbrukning för ångfartygens behof, anskaffa stenkol i stället för ved;
2:o att, enär torfmossar, sorn lära finnas i flere rikets provinser, ej blifvit undersökte
eller af invånarne kände eller begagnade, genom rikets hushållnings—sällskaper tjenliga
åtgärder borde vidtagas lör att upptäcka och undersöka dylika mossar, jemte ett allmännare
meddelande af sättet för bränntorfvens beredning, så att dess bruk till skogsbesparing
måtte kunna införas, i synnerhet vid sådane anläggningar, der en större förbrukning
af bränsle erfordras.
Ilos Vällofliga Borgareståndet:
af herr Hesselgren, som, under åberopande deraf, att förbrukningen af ved för ångfartygens
behof i betydlig mån bidroge till skogarnes utödande, till hvars förekommande
-det dock vore statens både rätt och pligt att vidtaga nödige åtgärder, hemställt, huruvida
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Disk. Betänkande, N:o 36. \ 1
icke, då till eldning under ångpannor stenkol vore lika tjenliga, som ved, och den tillök
ning
i kostnaden för eldningen, som uppkomme genom användandet af stenkol i stället för
ved, vöre föga betydlig, egare af ångfartyg, som befara rikets kustvatten, sjöar och kanaler,
må kunna förbjudas att från och med nästkommande års början till eldning under ångpannorna
begagna ved, vidare fin till första uppeldningen vid hvarje resa, för hvilket behof
en och en half famn hvarje gång borde få användas.
Hos Hedervärda Bondeståndet:
af Riksdagsfull mäki igen A. W. Svartling från Östergöthlands län, som jemväl föreslagit*
att, för skogarnes bevarande, förbud måtte utfärdas mot användande af ved till bränsle å
ångfartygen i riket; och
af Riksdagsfullmäktigen Petter Persson från Örebro län, hvilken yrkat, att till förekommande
af de skadliga följderne af enskilde skogsegares obegränsade frihet att öfver
skogen disponera, stadgas måtte r
i:o att skogen på hvarje egendom, som genom köp öfvergått i ny egares hand, skall
under de fem första åren, räknade från den nye egarens tillträde af egendomen, vara fredlyst,
så att deraf ej må årligen fällas eller borttagas en större qvantitet ved, än som under
samma tid kan efter skogens och markens beskaffenhet återväxa;
2:o att inom hvarje socken skola å sockenstämma utses tvänne gode män, som jemte
länsmannen i häradet, vid öfverlåtelse af fast egendom på tillträdande egares bekostnad enligt
skälig taxa, så snart sig göra låter, uppskatta egendomens skog till areal och växande
vedmassa, samt uträkna hvad som, med skogens bestånd och gynnande af återväxten,
kan derifrån årligen borttagas;
3:o att, under de första fem åren efter tillträdet af köpt egendom, egaren ej må af derå
växande skog årligen afhugga eller afhugga låta större qvantitet ved, än som vid ofvanberörde
uppskattning skogen ansetts kunna årligen återproducera, vid äfventyr, att hvad, som
derutöfver borttages, anses förbrutet, och att egaren förpliktas utgifva värdet deraf, som
fördelas emellan angifvaren och socknens fattige.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har med Lag-Utskottet sammanträdt till
öfverläggning angående dessa framställningar och förslag, hvilka Utskotten, med afseende å
det betydliga inflytande, skogshandteringen utöfvar på rikets handel och näringar samt skogsprodukternes
oumbärlighet för invånarnes behof, funnit förtjena synnerlig uppmärksamhet.
12 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-läsk. Betänkande, N:o 36.
Utskotten, sorn derföre ansett sig böra, så vidt tillförlitlige upplysningar varit för Utskotten
tillgänglige, oell Utskottens genom andra angelägna ärendens behandling inskränkta
tid medgifvit, söka utreda och för Rikets Ständer framställa det nuvarande tillståndet med
skogarne i riket och det hushållningssält, som i afseeende å desamma iakttages, hafva af
sådan anledning tagit' kännedom om de uppgifter, som i detta ämne finnas meddelade, dels
uti de af Kongl, Majrts Befallningshafvande i rikets samtlige län sednast eller för åren 1843,
1844, 1845, 1846 och 1847 afgifna bland Riks-ståndons ledamöter utdelade, femårsberättelser,
dels ock, i Iråga om rikets norra län, uti en af öfrerdirektören vid landlmäteriet lil'
Kongl. Maj:t ingifven underdånig berättelse orri en af bemälde öfverdirektör sistlidne år
verkställd embetsresa genom nämnde län, hvilken berällelse blifvit från trycket utgifven.
Af Kongl. Marjts Befallningshafvandes omförmälde femårsberättelse!- inhemtas hufvudsakligen
i fråga om skogarnas tillstånd och skogshushållningen i
Stockholms län: att skogstillgångarna märkbart förminskats, i synnerhei i de vid hafskusten
belägna trakter, och att der snart nog skogsbrist torde vara att befara;
Upsala lån: att mogen skog är sällsynt; att allmogens skogshushållning är bristfällig och
planlös, samt att inom flere härader skogsbrist är allmän;
Westmanlands län: att de i sednare tider stegrade prisen å skogsefiekter och des
sas
ökade afsättlighet väl väckt invånarnes omtanka på hehofvet af en förbättrad skogshushållning,
men att de åtgärder, sorn i sådant afseende hittills blifvit vidtagna, äro af föga
betydenhet;
Södermanlands län: att skogarne, ehuru de genom misshushållning i sednare tider blifvit
betydligen förminskade, ännu kunna anses motsvara ortens behof, och att förbättringar
i hushållningen börjat införas;
örebro lån: att i allmänhet skogarne missvårdas och förödas; och att laga skiften ofta
föranleda för stark afverkning, dels derigenom, att till följd af ståndskogsliqvider hygge måste
inom kort tid verkställas, och dels derigenom, att en mängd nya hägnader erfordras;
Wermlands län: att sedan äldre tider skogarne varit hardt anlitade, och i några trakter
äro så medtagna, att flere-hemman sakna skog,till husbehof, dertdl svedjande hufvudsakligen
varit orsaken; meri att likväl under den tid, berättelsen omfattar, stora partier trädvaror
inom länet afverkats;
Lag- samt Allmänna Hest urs- och Ekon.-(ilsk. Betänkande, N:o 36. 13
Slöra Kopparbergs län: alt skogarne väl ännu äro tillräckliga för länets behof, men att
de dock obetänksamt förödas, hufvudsakligast genom afsättning till sågverk å andra orter;
Gottlands län: att skogstillgången är i aftagande; att orsakerne dertill äro brist på ordning
och omtänksamhet i den enskilda skogshushållningen samt, i förening med en tilltagande
folkmängds jemte kalkbruks och bränneriet behof af bränsle, en öfverdrifven afverkning
för utskeppning af så kallade sleepers, äfvensom betydlig åtgång af giirdselvirke till
hägnader omkring skogs- och utmark samt afsöndrade jordlotter;
Östergötlands lån: att skogshandteringen i allmänhet inskränker sig till skogens gallring,
hvilken dock understundom sträckes längre, än skogarnes framtida bestånd kan medgifva;
att trakthuggning är införd å bosfällsskogar och allmänningar samt äfven af flere enskildo
blifvit försökt, men att flere betänkligheter mött mot användandet af detta hushållningssätt;
Kalmar
län: att utskeppning af skogsprodukter betydligen tilltagit, och att derförp, då anledning
förut varit att befara, att den alltför starka afverkningen skulle föranleda skogsbrist,
farhågorna i detta afsende blifvit förökade;
Jönköpings län: att Holaveden, — den enda allmänningen inom länet, — är, i anseende
till bevakningens otillräckliga antal, nästan årligen utsatt för skogseldar till följd af svedjande
eller uppsåtliga brandanläggningar, samt att kännbar brist på timmerskog förekommer
i åtskilige trakter af länet;
Kronobergs län: att mycken skog ödelägges genom svedjande å enskilda skogar, hvilka
dock för tillfället vunnit tillväxt derigenom, att förut varande allmänningar blifvit till skatte
försålde;
Skaraborgs län: att skogstillgångarne årligen aftaga; att prisstegringen medlör frestelse
till skogarnps alltför hårda anlitande; att man sällan påtänker att till återväxtens befrämjande
freda afröjde skogstrakter, än mindre att derå så skogsfrön; att de, i följd af Kammar-kollegii
cirkulär den 14 April 1824, till enskilde upplåtne delar af de förut högst betydliga
kronoskogarne i allmänhet redan äro sköflade, hvartill anledningen egentligen är att
söka uli det förhållande, alt skogslotterne äro belägne på långt afstånd från hemmanen och
derföre svårligen kunnat fredas för åverkan;
Elfsborgs län: att skogarne äro i aftagande; att trakthuggning på några ställen är införd,
men att, i anseende till de dermed förenade kostnader, dess allmännare antagande ej forde
14 Lag- samt Altin. Hasmirs- och Eicon.-Lisli. Betänkande, i\r:o 36.
kunna snart förväntas, samt att ansvaret för åverkan och ohägn synes icke vara nog afskräcka
nde;
Götheborgs oell Bolms län: att skogshushållningen är ytterligt vanvårdad; att skogarne
äro betydligt medtagna, i synnerhet till byggnader vid salteriverk i skärgården och till
bränsle vid trankokning och vid ångfarten samt genom afverkning för trädvaru-utförseln,
och alt byggnadstimmer och bränsle numera ej finnes, motsvarande länets behof;
Hallands län: att skogslillgångarne märkbart förminskats; alt hela slrandbvgden är nästan
skoglös och att allmogens skogar vittna om ohejdad förstöring och bristande omtanka
för framtiden ;
Malmöhus och Christanstads län: att skogarne inom dessa län äro i märkbart aftagande
och för närvarande knappt tillräcklige lill bränsle, än mindre till byggnadstimmer för
länens behof; att i följd deraf priset å trädvaror är högt uppdrifvet, samt att på flere ställen
stenkol måste arn ändas lill bränsle i stället för ved;
Blekinge län: att skogshushållningen i allmänhet vanvårdas; att dock några egare aff
större gods börjat införa ett mera rationelt hushållssält; att i skogstrakterne skogen betydligen
medtages genom svedjande, men att någon besparing af skos i sednare åren vunnits
genom användande af stenmurar i stället för hägnad af gärdsel, samt, sedan lorfmossar
nyligen blifvit upptäckte, genom begagnande af torf lill bränsle;
Gefleborgs län: att i länet finnas betydliga skogar, hvilka dock liårdt anlitas, till följd af
en stark trädvaruhandel, och att ordnad skogshushållning saknas;
Westernorrlands län: att skogarne anlitas utöfver hvad, som är förenligt med deras
framtida bestånd; att mycken åverkan å krono-skogarne föröfvas; att krono-beljeningen är
för låtalig för att kunna åt desamma egna tillräcklig eftersyn, samt att derföre serskild
skogs- och jägeri-betjening i länet är af nöden;
Jemtlands län: att skötseln af enskildes skogar är i hög grad vanvårdad; att den del af
skogen å kronans öfverloppsmarker, som är upplåten till åtskilige sågverk mot stubböreafgift,
är betydligt medtagen och i sitt närvarande skick icke med beräkning på framtida
bestånd tillåter den årliga afverkning, som vid upplåtelsen varit beräknad, samt att kronobeljeningen
är för fåtalig att kunna utöfva tillsyn öfver kronans skogar, på hvilka derföre
betydliga åverkningar ske;
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 30. 15
Westerbottens län: att i kustlandet skogen är så medtagen, att inånga byar sakna ej
allenast byggnadstimmer, utan äfven nödigt bränsle, hvilket förhållande måste till största
delen tillskrifvas vanvård och misshushållning; att de längre uppåt landet belägna byar
ännu hafva sa tillräcklig skog, att de, med användande af ändamålsenlig hushållning, kunna
utan våda för skogens bestånd afyttra skogs-efTektei*; att å kronans skogar, hvilka äro
upplåtna, dels till nybyggen och dels för stockfångst åt sågverken, betydliga åverkningar
ske, samt att krono-betjeningen är för fåtalig att kunna utöfva tilli äcklig tillsyn öfver
dessa skogar;
Norrbottens län: att de enskildes skogar äro ytterligt medtagna; att å kronans skogar
mycken åverkan föröfvas och att derföre, till dessas'skyddande, jägeri-betjening är behöflig.
Uti ofvannämnda underdåniga berättelse har Ofver-direktören vid landtmäteriet förmält,
att så stor misshushållning eger rum med skogarne i de noira länen, att desse skogars
bestånd derigenom äfventyras; oell har Ofver-direktören i sådant afseende anfört,
bland annat, alt i norra dejen af Dalarne, i Helsingland och i Jemtland mycken skog förödes
genom så kallad barkning eller alskalning af den gulbruna barken å tallträd, hvilken
hark torkas och males till mjöl, som användes dels till bröd och dels till utfodring af fäkreatur;
att denna barkning, hvartill fällas företrädesvis unga tallträd, är serdeles skogsödande,
enär till en fjerding dylikt mjöl fordras 15 till 20, tio till femton alnar höga talltråd;
att på några ställen, der folket sysselsätter sig med förfärdigande af laggkärl, dertill
fällas de största och vackraste träd, af hvilka dock endast nedersta ändan till en längd af
4, till 6 alnar begagnas, och alt såväl återstoden af dessa träd, som de till barkning fällda,
lemnäs att ruttna i skogen och icke användas ens till vedbrand; att, isynnerhet i de trakter,
der nybyggen äro anlagda, vidsträckta skogssträckor ödeläggas genom skogseldar; att
den unga skogen äfven skötlas för anskaffande af så kallad takved, hvartill användas de
vackraste 20 u 30 år gamla oklyfda träd, d< raf tolf stycken åtgå till betäckning af en alns
vidd å båda sidor af ett tak; att den något äldre skogen föiödes, utom för barkens eller
näfverns skull, äfven för beredande af belydliga qvantiteter sparrar lill utskeppning, samt
att den mogna skogen öfver höf.van anlitas för fyllande af de inhemska behofven af
byggnadsvirke eller en export af den utsträckning, att, för dess beredande, somliga år all
tillgänglig arbetskraft sättes i rörelse, men att emedlertid icke något görts för befordrande
af skogens återväxt, hvilken i dessa orter erfordrar lång tid.
I
IG Lag- samt Allm. Besvärs- och Elion-Ilsk Betänkande, N:o 30'.
Hvad de utaf Utskotten sålunda korteligen anförda upplysningar innehålla tiar varit
tillräckligt för att hos Utskotten stadga det omdöme, att skogarne på de liesta orter i riket,
till följd af misshushållning eller uppenbar vanvård, befinna sig i det medtagna skick, att,
om icke kraftiga åtgärder, till förekommande af deras ytterligare förödande, och till införande
af ett lämpligare hushållningssätt snart varda vidlagne, det är att befara, att i en
icke allägsen framtid allmän skogsbrist skall Inträffa. De bedrölliga följder, ett sådant förhållande
skulle medföra, äro lätt insedda och behöfva således icke af Utskotten omordas;
de hafva ock redan till någon del låtit känna sig på flera orter, der skogarnes uthuggande
föranledt en stegring af priset på skogs-effekter, som förorsakat svårighet för den
mindre bemedlade befolkningen att kunna förskaffa sig det till skydd mot kölden nödiga
bränsle.
Innan Utskotten tillstyrka vidtagande af åtgärder, för att i allmänhet i riket införa ett
mera lämpligt och med skogarnes framtida bestånd förenligt hushållningssätt, än som nu
eger rum, anse Utskotten sig böra taga i betraktande, huruvida lagstiftningen må ega befogenhet
att meddela föreskrifter, hvilka inskränka den enskilde jordegarens dispositionsrätt
öfver den å hans egor växande skog. 1 sådant afseende förekommer, att, på sätt Herr
Kontraktsprosten Söderberg uti sin motion anmärkt, 1734 års lag uti 10 kap. 8 § Bvggninga-balken
innehåller bestämmelse derom, att skattebonde skall nyttja sin enskilda skog
så sparsamt, att skogen ej utödes och hemmanet förderfvas; hvarjemte såväl föreskrifter
angående sättet för skogens användande, som stadgande om böter för missbruk deri finnas
i samma § meddelade. Genom 2 § i Kongl. Förordningen den 21 Februari 1789 erhöllo
väl skattemännen öfver sina skattehemman lika fri dispositionsrätt, som frälsemännen öfver
frälsehemman, derifrån endast undantagne de för kronans behof tjenlige eke- och masteträd;
men denna fria dispositionsrätt inskränktes dock åter genom Kongl. Förordningarne
om skogarne i riket den 10 December 1793 och den 1 Augusti 1805, uti hvilka Förordningar
18:de § innehåller förbud för såväl krono- som frälseskatte-hemmansegare att sin
rätt till skogens begagnande så missbruka, att fara för hemmanets bestånd och förmåga att
skatten utgöra deraf kunde uppkomma. Dessa stadganden, huru ringa inskränkningar uti
skattemännens dispositionsrätt öfver sina hemmans skogar de än innefatta, utgöra dock,
enligt Utskottens åsigt, obestridliga bevis derom, att lagstiftningen, fastän den åt den enskilda
omtankan öfverlemnat hushållningen med och: vården af skattehemmanens skogar, likväl
-
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Vtsk. Betänkande, Åo 36. \*f
vä! icke helt och hållet eftergifvit rättigheten att i afseende å desammas förvaltning meddela
sådana föreskrifter, som å statens sida kunna pröfvas erforderiige; och då det således
Endast skulle vara frälse-jordegare såsom privilegium förunnadt att obehindradt föröda sin
skog, tveka Utskotten icke att tillstyrka upphäfvandet af ett för samhället så vådligt privilegium.
Utskotten äro nemligen af den öfvertygelse, att, då den i sednare tider enskilde mera
allmänt medgifna friare dispositionsrätt Öfver deras skogar, i stället att befordra en mera
omsorgsfull skogshushållning, föranledt ett hushållningssätt, som ger anledning att befara
skogarnes fullkomliga utödande, staten är befogad att vidtaga sådana åtgärder, som äro
nödige för att förhindra nämnde hushållningssätt och de för staten vådliga följder, detsamma
kan medföra; ty ehuru eganderätten i allmänhet antages innefatta oinskränkt rätt för
egaren att disponera hvad han eger, måste likväl, enligt Utskottens åsigt, staten, som
skyddar den enskildes eganderätt, vara, med afseende å den staten åliggande omsorg om
det helas bestånd och det allmänt nyttiga, fullt berättigad och äfven pligtig att för egande1
ättens utöfning stadga sådana vilkor, som förhindra den enskilde att vidtaga sådana åtgärder,
som icke äro förenliga med det allmännas väl. Men då Utskotten finna bedömandet
deraf, hvilka föreskrifter må vara för ändamålet behöfliga och i tillämpningen mest användbara,
erfordra mera noggrann insigt och kännedom om de till skogshushållningen hörande
ämnen, än Utskotten varit i tillfälle att sig förskaffa, anse Utskotten sig icke böra för Ri
kets
Ständer framlägga något förslag till stadgande!) i omförmälde afseenden.
Då likväl, enligt hvad här ofvan blifvit ådagalagdt, åtgärder till förekommande af skogarnes
förödande äro af behofvet högt påkallade, och Utskotten anse betydliga fördelar i afseende
i bevarandet af samt hushållningen med desamma kunna finnas, ej mindre derigenom, att
Hiidervisningsanstalter inrättas för spridande af en allmännare kunskap uti samt kännedom
em nyttan af en bättre skogshushållning, än äfven genom en ändamålseiiligare lagstiftning
angående skogarne i riket, få Utskotten vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer, med tillkännagifvande, att de med be
kymmer
emotse de för samhället vådliga följder, som äro alt
befara, derest det bland enskilde nog allmänt rådande bruk
att nedhugga deras skogar utan allt afseende å dessas framBin.
till II. St. Prat. 1850 $ 1851. 7 Sami. 2 Afd. 11 Käft. 3
<8 Lag- sanct Allm. Besvärs- och Ekon.-Ut sk. Betänkande, N:o 30.
tida återväxt, skulle ohejdadt fortfara, hos Kongl. Maj:t i
underdånighet anhålla, all Kongl. Majit täcktes låta undersöka,
hvilka åtgärder må kunna, dels getrom inrättande af
undervisningsanstalter och spridande af allmännare kännedom
i skogshushållningen, dels och genom en mera ändamålsenlig
lagstiftning i ämnet, vidtagas för införande af en
lämpligare och för samhället mera tryggande skogshushållning,
hvarigenom med de enskildes bibehållande vid rättigheten
all nyttja sina skogar, de befarade vådorna af denna
rättighets missbrukande kunna afvärjas; och all Kongl. Maj. t
mätte uti nådig proposition förslag lill sladganden i dessa
ämnen lill Rikets näst sammanträdande Ständer öfverlemna.
Stockholm den 20 Augusti 1851.
Reservationer:
*f Herr Prosten Arrhenius: “Jag reserverar mig i afseende på det beslut, till hvilket da
sammansatta Utsketten i denna vigtiga fråga kommit, så vida, att jag anser, att den föreslagna
underdåniga skrifvelsen äfven borde innehålla en Rikets Ständers anhållan derem,
att Kongl. Maj:t täcktes, utan att afvakta utgången af den begärda undersökningen, låta
vidtaga de åtgärder, som kunna pröfvas nödiga, i afseende på en bättre vård af och bät-.
re hushållning med Kronans skogar, i synnerhet boställsskogarne. En vigtig åtgärd i det
hänseendet vore utan tvifvel, att alla boställsskogar, åtminstone de betydligare, ofördröjligen
(ty saken tål sannerligen icke något uppskof) blefvo indelta till trakthuggning. En
föreskrift i det hänseendet är visserligen gifven i afseende på railitieboställenas skogar (i
huru vidsträckt mån denna föreskrift kommit till verkställighet, känner jag icke); men angående
de eklesiastika boställenas skogar är i detta hänseende ännu ingenting stadgadt.“
sf H:r Prosten Lagergren, sorn instämt uti H:r Prosten Arrhenii reservation.
af Herr Lektor- D. Söderberg: “Jag instämmer så tillvida i Prosten Arrhenii reservation,
som jag anser, att dg föie*knftj:r för skogafnes vård vid militieboställen, som förefinna* i
Lag- sami Allmänna Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 36. 19
38 § af Kongl. Maj:ts förnyade nådiga Militie-Boställs-Ordning af den 23 Januari 1836,
rnåtte, så fort sig göra låter, äfven i nåder blifva anbefallda till efterrättelse för ecklesiasti
ke
boställen.’'
:f Riksdagsfullmäktigen Ola Persson från Blekinge län: “Emot det beslut, Utskotten fattat,
(år jag härmed reservera mig, såvidt den ifrågavarande undersökningen icke uteslutande
har afseende på inrättande af undervisningsanstalter för såväl skogsplantering, som skogarnes
ändamålsenliga skötsel och vård. Denna del af frågan anser jag vara af mycken vigt
och, rätteligen genomförd, möjligen kunna bereda stora fördelar åt fäderneslandet. Meri
såvida jordegarens rätt att efter eget godtfinnande disponera och använda sina skogar i den
minsta mohn förringas eller inskränkes, måste jag på det högsta protestera deremot. En
sådan inskränkning i eganderätten vore vådlig, ty jordegarne hafva förvärfva! sig denna
rättighet, såsom annan sin egendom och igenom båda statsmakternas gemensamma beslut
har den genom bestående lagar och författningar blifvit dem tillförsäkrad. Rubbas nu denna
rätt, hvar skall man då tinna förtroende till våra lagar? det är således påtagligt, att
hvarje inskränkning i denna rättighet är, juridiskt betraktad, orättvis och ingalunda k3ii
försvaras. Icke från moralisk synpunkt; ty hvad skulle vinsten deraf blifva? af ett sålunda
supponeradt ingrepp i jordegarnes eganderätt, skulle naturligtvis följa, alt Staten för att
utföra sitt förmyndarebestyr måste förskansa sig med nya tvångslagar och tjenstemän, som
skulle bevaka och åtala alla de öfverträdelser eller afvikelser, som kommeattske. Vi skulle
således återföias till det elände, som rådde i förra och till och med i början af detta århundrade.
Vid aila Härads-rätter förvaras nog bittra minnen af denna tid, i såväl protokollerna
som saköreslängderna; ja lill och med straffjurnalerne. Härom skulle kunna
skrifvas en volym, men för mitt ändamål torde det vara tillfyllest att endast antyda och
påminna härom, enär förhållanden» ännu lära vara i friskt minne.
Den förespeglade ekonomiska vinsten af tvångslagar i detta fall reducerar sig' till förlast.
Det förhållande, att frälsehemman, som sedan uråldriga tider egt fri disposition öfver
sina ekeskogar, i närvarande stund hafva sådane sparade och äfven till en del väl vårda
de
i behåll, under det å skattehemmanen, som icke längre än sedan 1830 varit i besittning
af en slik rättighet, denna skog år mera sällsynt; ehuru det är bevisligt, att ekeskogarne
i allmänhet äfven af allmogen nu mera vårdas med omsorg. Detta bevisar, att under
det tvångslagar ne med sina åtal, böter och straff alldra mest florerade, denna skog ändå
tillgrejis. Traditionen har också åtskilligt att förmäla ifrån den tiden, då trädet tillhörd*-
SO Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekon.- Vis k. Betänkande, N:o 36.
kronan, ehuru den vextgifvande jorden tillhörde den enskildte mannen; icke derom hur det
planterades och vårdades, utan derom, hur den späda plantan uppryckfes och förstördes,
utan annat ändamål, än att der icke måtte varda träd af den, till förfång för jordegaren
och frestelse till lagbrott hos efterkommande.
En annan omständighet är, att jordens odling måste gå i jemnbredd med dea Skade
folkmängden. Den jord, som är bördig nog för frambringande af säd och tjenlig för odling,
får naturligtvis ej längre endast bära skog. Skogsdungarne måste lemna plats för böljande
sädesfält]; och om icke skogen rödjes, eller, såsom det kallas, gailras, så kan icke marken
bära gräs till kreaturens föda.
Jag anser hvarje jordbrukare böra hafva sin rättighet oqvald att i dessa ämnen förfoga
effers itt bästa förstånd.”
af Riksdagsfullmäkiigen Ola Månsson från Christianstads län: ”Jag instämmer i denna reservation
till alla delar, och såsom följd deraf föreslår, att den underdåniga skrifvelsen må
erhålla följande förändrade lydelse: att Rikets Ständer, som med bekymmer emotse
de för samhället vådeliga följderna af skogarnas totala nedhuggning, hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla, alt Kongl. Maj:t läcktes låta undersöka, hvilka
åtgärder etc. och så vidare i enlighet med Utskottens förslag.”
af Johan Bergström från Stora Kopparbergs län, Olof Johansson och Josef Holm
från Stockholms län samt Efraim Larsson från Elfsborgs län, hvilka instämt uti Ola
1'erssons reservation.
STOCKHOLM. Östlukd & Beumsg, 1851.
Lag- samt Allm. Best.- och Ekon.-Utskollens Betänkande, M 37.
Jfi 37.
Ant. till Exp.-Utsk. den 21 Aug. 1881, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion, att utländsk man icke
må tillåtas alt här i Riket besitta eller bruka fast egendom,
eller utöfva annan näring, utan att vara Svensk
medborgare.
Uti eti af Vällofl. Borgare-Ståndet till Lag-Utskottet remitterad motion har
Herr L. Billström, jemte det han anmärkt såsom en brist i vår lagstiftning, att
den ej innehölle något tydligt och bestämdt stadgande om hvad utländsk man vid
inflyttning och bosättning här i landet bör iakttaga, erinrat, att ehuru Kongl.
Kungörelsen den 3 Oktober 1829 innehåller, att utländsk undersåte, som icke
erhållit Svensk medborgarerätt, icke kan anses berättigad att i riket fast egendom
förvärfva och besitta, utan att han dertill undfått Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd;
i följd hvaraf uppbud och fasta derå för sådan utländsk man icke må beviljas;
det likväl förefunnes den ofullständighet i hittills gifna föreskrifter, att
ej enahanda allmänna skyldigheter, sorn Svenska medborgare måste vidkännas,
jemväl åligga utländningar, hvilka här i Riket bygga och bo, samt ej mindre till
person än egendom njuta med de förra lika skydd.
De utländningar, hvilka, utan att vara Svenske medborgare, erhålla tillstånd att
härstädes bosätta sig, att förvärfva, besitta eller bruka fastighet, kunde således
undandraga sig att för sig eller medhafde tjenare deltaga uti några personliga
prestationer, vare sig till Staten eller till den kommun, inom hvilken de vistas,
och i vissa fall undgå att för sin egendom erlägga allmänna ptskylder, hvilka under
andra förhållanden ovilkorligen skolat dem drabba.
Från den anmärkta ofullständigheten i lagstiftningen ansåg motionären det
jemväl hafva härledt sig, att, under det främmande gesäller eller andra personer,
hvilka för utöfning af någon näring, om än så obetydlig, sökt Svensk medborgarerätt,
merendels alltid vunnit en sådan, den deremot blifvit förvägrad utländnin
Bih.
till R. St. Prot. 1850 & 1851. 7 Sami., 2 Afd., 12 Haft. i
2
Lag- samt Allm Bcsv.- och Ekon.-Ulskoltcns Betänkande, Jl? 37.
gar, sora inköpt och sjelfve bruka eller på [lera års arrende innehafva fast egendom
i landet.
Då emellertid de många inflyttningar, som under sednare åren egt rum, synnerligast
i södra Sverige, der betydliga fastigheter å landet dels med eganderätt
och dels på längre tids arrende af utländningar innehafvas, väckt en allmännare
uppmärksamhet på ofvan antydda missförhållanden; har motionären, för desammas
afhjelpande, föreslagit, att Rikets Ständer måtte medverka till det lagstadgande:
att utländsk man, som vill här i riket sig bosätta, antingen för att bruka eller
besitta fast egendom eller för utöfvande af annan näring, bör, innan rättighet dertill
vinnes, vara till Svensk medborgare antagen.
För behandling af denna motion har Lag-Utskottet sammanträdt med Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet; och få de förenade Utskotten, efter ärendets
öfvervägande, nu deruti meddela sitt utlåtande.
Ilvad således först beträffar den del af förslaget, som afser de utländske män,
hvilka vilja sig här i riket bosätta, för utöfvande af annan näring, än den, som
är med besittning af fastighet förenad; så, enär uti de af Kongl. Maj:t under den
22 December 1846 utfärdade Handels- samt Fabriks- och Handtverks-ordningar,
endast den, som eger Svensk medborgarerätt, tillerkännes rättighet att i stad idka
handelsrörelse; alt i stad eller å landet hålla handtverksverkstad och med biträde
af gesäll, lärling eller annan arbetare, till afsalu åstadkomma handtverksarbeten
eller med enahanda biträde utöfva bageri-, bryggeri- eller slagterihandtering; anse
Utskotten motionärens i berörde afseende gjorda framställning
icke köra till någon åtgärd föranleda.
Hvad åter angår frågan om upphörande af rättigheten för utländsk man, som
ej är Svensk medborgare, att här i riket besitta och bruka fastighet; så, enär
Utskotten hysa den åsigt, att en sådan rättighet, medgifven åt utländsk undersåte,
som i denna egenskap qvarstår under fremmande magts beskydd och inflytande,
icke allenast föranleder flere olägenheter, utan äfven, i en vidare utsträckning,
skulle kunna medföra betänkliga och för samhället vådliga följder; få Utskotten
vördsamt tillstyrka:
att Rikets Ständer måtte, uti underdånig skrifvelse, hos Kongl. Maj:t
anhålla, att utländsk man, som hädanefter vill sig här i riket bosätta,
för att bruka eller besitta fast egendom, icke må dertill erhålla
tillstånd, innan han blifvit till Svensk medborgare antagen.
Stockholm den 21 Augusti 1851.
Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Ulskollms Betänkande, M 58.
3
JfS 38.
Ank. till Exp.-Utsk d. SI Aug. ISSI, kl. 8 e. tn.
Betänkande, i anledning af väckte motioner om ändring af 10
mom. i Kongl. Brefvetangående Storskiften m. m. i Stora
Kopparbergs Län den 17 Aug. 1804.
Sedan Kongl. Majit uti ett den 9 Febr. 1802, i fråga om uppbjelpande af
landtbruket och landthushållningen i Dalarne, till Dess Befallningshafvande derstädes
aflåtet nådigt Bref förklarat Sig anse den oinskränkta klyfning af jorden, som
i Dalarne blifvit öflig, vara bland de största och mest verkande orsakerne till det
nästan allmänna trångmål, hvari ortens allmoge sig då befunnit, samt att detta
trångmål alltjemnt blefve hinderligt mot alla kraftigare företag till landets bättre
odling, med mindre denna gränslöst utöfvade jordstyckning blefve i så måtto inskränkt
och hämmad, att den endast och allenast finge bero af en vederbörligen
utrönd och utstakad besutenhet, hvarvid åboernes nödiga bergning borde vara
första afsigten, och att i öfrigt hvarje samhällighet eller socken borde genom storskifte
emellan jordegarne så fördelas, att de erhöllo sine egor på ett ställe; och
Kongl. Majit, som i nåder bestämt besutenheten sålunda, att derå skulle kunna
födas i Öfra Dale- laget och Säthers fögderi minst en häst, tre kor, sex getter
och två eller tre får, samt i öfrige socknarne en häst, fyra kor, jemte förenämnde
antal getter och får, derjemte nådigst tillåtit, att, då varande åboer, som efter
besutenheternes utstakning kunde anses ofullsutne, icke emot deras vilja finge
rubbas eller vräkas utur deras sriiå jord-delar, utan desse vid skeende förändringar
genom dödsfall, giften eller eljest småningom så sammanläggas, att deraf lagliga
besittningar med tiden kunde uppkomma; så har genom 10 mom. i Kongl.
Brefvet den 17 Aug. 1804 blifvit stadgadt, bland annat, att, när storskifte blif
vit
verkstäldt, icke någon får försälja en obesutenhet till annan, än den, som eger
jord i samma nummer, och att, i händelse annorlunda sker, delegarne i Hummern
ega samma obesutenhet lösa; att såsom följd häraf bör iakttagas, att två eller
flere uti en, ehuru obesuten, egares hand en gång sammankomne obesutne hem
mansdelar
icke få åtskiljas; att lagfart och fasta å sådane mindre jorddelar, som
icke innefatta besutenhet, icke eller vidare få ega rum samt alt, om flere genom
4
Lag- samt Allm. Best.- och Ekon.-Utskollens Betänkande, JW 30.
arf, köp, giftermål eller annan laglig åtkomst tillfälligtvis sammanlagde obesutnd
delar icke sammansmält till en besutenhet inom en tid af högst tjugu år, räknad
från den dag, storskiftet blifvit af landtmätare fulländadt, innehafvare af dylike
obesutenheter, som vid storskiftet blifvit föreslagne att blifva en besutenhet, då
böra lotta om besittningen af det hela, sedan likväl mätismän förut pröfvat hvad
lösen den afträdande skall erhålla; dock att de, som under tiden, genom odlingar
och jordförbättringar, af en obesutenbet beredt en full besutenhet, ega njuta denna
till godo, äfvensom den besutne, hvilken när söm helst kan visa sig sålunda hafva
af den besutenhet tillskapat två eller flere, jemväl eger rättighet att dela den
dubbla i två eller flere besutenheter.
Uti dessa stadganden hafva ändringar blifvit föreslagne uti inom Hedervärda
Bonde-Ståndet väckte motioner af Riksdagsfullmäktige Lars Gezelius och Lars
Olsson från Stora Kopparbergs Län, med hvilken sistnämnde Matts Mattsson från
berörde Län instämt.
Af motionärerne har hufvudsakligen blifvit anfördt: att det väl icke kunde
bestridas, att den tillförene i Dalarne öfliga och i de icke storskiftade socknarne
till någon del ännu brukliga jordstyckningen motverkat provinsens uppkomst, och
att sammandragningen af jordegarnes serskilde possessioner, äfvensom besutenhetsindelningen
medfört stor nytta, men att, bland stadgandena uti ifrågavarande afseende
förhuden, ej mindre mot försäljning af obesutenhet till annan, än den, som
förut eger jord, eller, sedan storskifte blifvit verkstäldt, till annan, än den, som
eger jord i samma nummer, än äfven mot meddelande af lagfart och fasta å köp
af obesutne delar, betoge obesutenhets-egaren tillfället att genom nödige medels
anskaffande uppodla sin mindre jordlott, äfvensom all säkerhet i besittningen af
egendomen. Kongl. Förordningen den 30 Juni 1747 innehöll, att hvad som blifvit
stadgadt angående hemmansklyfning icke hindrade börds- och andre tvister i
deras förra, vanliga, Lag och Förordningar likmätiga, gång; hvarföre, enär uppbud
och fasta väl utestängde från börd, men icke hindrade, att en lägenhet, hvarå fasta
meddelats, kunde lösas såsom obesutenhet, lörbudet emot uppbud och fasta å sådane
lagenheter lika litet medverkade till, som detsamma hindrade obesulenheters
sammandragning till fulla besutenheter, hvilket ändamål kunde vinnas, äfven utan
alt innehafvaren förhindrades att, på sätt honom bäst synes, använda sin egendom.
Uti de delar af riket, der skatt utginge efter hemmansindelning, funnes
icke något hinder för erhållande af uppbud å huru litet brutet hemmantal som
helst, och ehuru innehafvaren kunde förpiigtas' att afträda hemmansdelen såsom
obesutenhet, hade han likväl genom lagfarten den fördel att kunna, medelst intecknande
af egendomen, bereda sig en utväg till anskaffande af medel lill hem
-
Lag- sami Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, M 58.
5
mansdelens uppodlande och utvidgande af sitt inskränkta jordbruk, men denna
fördel vore obesulenhetsinnehafvaren i Dalarne betagen, i följd af 12 § i Kongl.
Förordningen den 13 Juli 1818, som förbjuder intecknande af egendom, hvarå uppbud
ej skett. Härtill komme, att, om en inköpt obesutenhet i säljarens hand varit
af arfvejords natur, så vöre den, så länge obesutenheten fortfor, allt framgent
underkastad börd, med skyldighet för innehafvaren att afträda den mot er lagd köpeskilling
och godtgörelse för »all den nödiga kostnad*» han å egendomen användt;
och, till följd deraf, kunde en ny delegare uti besutenheten inträda, äfven om han
icke förut egde del deri, och således i strid mot Storskiftesförfattningens ändamål.
Vidare hafva motionärerne fästat uppmärksamhet derpå, att en obesutenhetsinnehafvare,
som är nödsakad afyttra sin jord, måste antingen antaga ,den lösen, en
delegare i samma nummer vill bjuda, eller ock, i strid mot författningen, sälja sin
obesutenhet till annan person, hvilket sistnämnde förhållande ofta uppkomme, jemväl
till följd af obesutne fastigheters utmätning.
På sålunda uppgifne grunder och enär undanrödjandet af förberörde inskränkning
i egande- och nyttjanderätten till fast egendom i Dalarne icke skulle i någon
mån rubba der tillvägabragte storskiften, utan fastmer påskynda vinnandet af
storskiftesförfattningens syfte, derigenom att hvarje egare af obesutenhet mera, än
förut, kunde vinnlägga sig om förbättringar derå, hafva motionärerne föreslagit
wpphäfvcmde af de i 10 mom. af Kongl. Brefvet den 17 Augusti 1804 förekommande
stadgandena derom, dels att ingen får sälja obesutenhet till annan, än den,
som eger jord och, sedan storskifte blifvit verkstäldt, till annan än den, som eger
jord i samma nummer, och dels af lagfart och fasta u sådane smärre jorddelar,
som icke innefatta besutenhet, icke få ega rum; varande i öfrigt hemstäldt, dels af
Gezelius, det stadgas måtte, »att den, som, sedan besutenhetsreglering skedd är,
köper obesuten hemmansdel i besutenhet, der han eller hans förfäder icke vid besutenhetsregleringen
och oafbrutet derefter del egt, är skyldig, att, när annan delegare
så yrkar, till honom, som förr del i besutenheten egt, afstå den inköpta
obesutenheten mot den lösen, som af mätismän pröfvas skälig;» hvarjemte motionären-till
vederbörligt Utskott ölvcrlemnat att föreslå de vidare förändringar, som
of motionärens förslag kunde anses böra följa; dels af Lars Olsson, det föreskrift
måtte varda meddelad derom, »att, då obesutenhet säljes till icke delegare uti
samma hemmansnummer, köpet först bör hembjudas dem, som delegare deruti äro,
innan slutlig lagfart kan meddelas, på sätt om frälse-skatte-hemman och frälseränta
stadgadt är, utan alt likväl hembudet eller lagfarten sedermera hindrar obesutenhets
inlösande af den, som »dertill kan vara berättigad.»
6
Lag- samt Allm. Besv.- och Ékon.-Utskottcns Betänkande, M 58.
Förutom ofvan anförda motioner, hvilka blifvit till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet remitterade, har till Utskottet blifvit öfverlemnad bestyrkt afskrift
af ett utaf Konungens Befallningshafvande i Stora Kopparbergs län den 12
Dec. 1842 till Kongl. Maj:t aflåtet underdånigt memorial, hvaraf inhemtas: att, sedan
Konungens Befallningshafvande blifvit i nåder anbefalld alt till Kongl. Maj:t
inkomma med underdånigt utlåtande i fråga derom, huruvida det med storskiftesverket
åsyftade ändamål att, ej allenast genom utbrytning af hvarje åbos ego-lott
tillintetgöra den för ortens uppkomst hinderliga ego-blandningen, utan jemväl genom
utflyttningar till den ödeliggande jorden bereda nya bostäder och bättre utrymme
för de i byarne qvarblifvande åboerne, må anses hafva blifvit ernådt, Konungens
Befallningshafvande uti ifrågavarande memorial sådant yttrande afgifvit och
derjemte med förmälan, att gällande föreskrifter lill hemmansklyfningens förekommande
dittills icke kunnat vinna erforderlig tillämpning, i sådant hänseende föreslagit
nya stadganden, hvilka hufvudsakligen skulle innehålla: att när antingen 20 år
efter slutadt storskifte eller ock derutöfver af Kongl. Maj:t serskildt beviljad anståndstid
förflutit, af landtmätare undersökas borde, hvilka fastigheter befunnos i
obesutet skick, samt derefter lottning anställas till utrönande deraf, hvilkendera
af delegarne i numret borde obesutenheten till sig lösa, hvarefter fastigheten skulle
af landtmätare, med biträde af två utaf parterne valde gode män, värderas; att
fastigheten, efter att hafva sålunda blifvit bortlottad, icke vore underkastad börd i
den nye egarens hand och att, derest den, som skulle inlösa fastigheten, ej genast
kunde erlägga lösen, fastigheten kunde af förre egaren, mot utskylders erläggande,
behållas, tilldess löse-skillingeu blifvit till fullo betald, derest ej öfverenskommelse
om årliga afbetalningar kunde träffas; varande vid samma memorial fogad
en af motionären Lars Olsson aflemnad skrift, deri han emot det af Konungens
Befallningshafvande sålunda afgifna förslag erinrat: att en fortsatt skuldsättning
skulle deraf blifva följden för dem, hvilka blefvo egare af hela besutenheter; att
de, som nödgades lemna sina fastigheter, icke på en gång, utan delvis och i smärre
belopp erhöllo löseskiIIingarne, hvilka således för dem skulle blifva utan nytta,
och att de tusentals obesutenhetsegare, hvilka sålunda nödgades åt andre lemna
hus och hem, då de icke lingö köpa jord, så vida den icke utgjorde besutenhet,
icke kunde inom sin födelsebygd förskaffa sig egne hemvist.
Dessa anföranden, Tor hvilkas behandling Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
med Lag-Utskottet sammanträdt, hafva Utskotten gemensamt i öfvervägande
tagit; och få Utskotten härmed utlåtande öfver desamma afgifva.
På sätt af det ofvan anförda inhemtas, har, genom de i Kongl. Brefven den
9 Februari 1802 och den 17 Augusti 1804 meddelade föreskrifter angående
Lag- sami Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, M 38. 7
storskiftesverket och besutenhetsindelningen i Stora Kopparbergs län, varit afsedt
att, genom hämmande af den vidt utsträckta klyfning och styckning, som jorden
i nämnde län undergått, och de söndrade jordstyckenas sammanläggande uti så
kallade besutenheter, eller egostycken af den vidd och godhet, att deras innehafvare
kunna af desamma hemta sin bergning, befordra jordbrukets förkofran och
dymedelst upphjelpa länets jordbrukande invånare ur deras vid nämnde tid i
allmänhet nödställda belägenhet. Enligt hvad allmänt kändt är, och motionärerne
jemväl vitsordat, har berörde ändamål genom omförmälde åtgärder redan i betydlig
mån vunnits; men ofvanberörde af motionärerne klandrade stadganden anse
Utskotten likväl icke lämplige. Skälen för denna Utskottens åsigt äro hufvudsakligen
följande.
Föreskrifterne derom, att obesutenhet icke får säljas till annan än den, som
förut eger jord, och, sedan storskifte blifvit verkstäldt, icke till annan än den,
som eger jord i samma nummer, hafva otvifvelaktigt tillkommit i den afsigt, att
jorden icke skulle kunna, innan storskifte hunnit verkställas, ytterligare styckas,
och att, sedan storskifte blifvit anstäldt, de dervid sammanlagde besutenheterne
icke måtte ånyo sönderdelas. Men denna afsigt kan dock icke genom samma föreskrifter
fullkomligt uppnås. Förutvarande jordegare inom en socken eller delegare i
en såsom besutenhet ansedd nummer kunna nemligen icke tvingas att tillhandla
sig sådana obesutenheter, som försäljas, eller ett, innan den i 10 mom. af Kongl.
Brefvet den 17 Aug. 1804 föreskrifna lottning skall företagas, inlösa obesutne
jordlotter; och ej heller kan köpslut om obesutenhet förhindras, om innehafvare af
sådan jordlott vill eller nödgas densamma afyttra och dertill finnér köpare, som
icke förut eger jord, men för den utbjudna obesutenheten erbjuder högre köpeskilling,
är någon förutvarande jordegare vill derför erlägga. Berörde föreskrifter,
tillika med förbudet mot meddelande af lagfart och fasta å obesutenheter, kunna
således icke förekomma obesutenheters försäljning till andre än dem, som förut
ega jord inom socknen; men deremot måste desamma verka derhän, att, i anseende
till det äfventyr af bördsklander, köparen allt framgent blifver underkastad,
och den deraf följande osäkerhet i hans förvärfvade eganderätt, köparen icke kan
erbjuda en mot jordens verkliga värde fullt svarande köpeskilling, äfvensom föranleda
dertill, att köparen icke vågar å jorden nedlägga sådana kostnader, som
densamma, till jordbrukets förbättrande, kan erfordra; och möjligheten att mot
inteckning förskaffa sig medel till jordens förbättrande är den obesutne jordens
innehafvare alldeles betagen, då inteckning icke kan ske förr, än lagfart blifvit
meddelad.
8 Lag- sami Allm. Bcsv.- och Ekon.-Ulskottens Betänkande, M 3}!.
i följd häraf, och då, enligt Utskottens åsigt, det vore för det åsyftade ändamålet
tillräckligt, om innehafvare af obesutenhet fortfarande varder underkastad
skyldighet att för sin jord taga lösen, då påstående derom väckes af den, som,
enligt nu gällande stadganden, är till dess inlösande berättigad, få Utskotten vördsamt
tillstyrka,
att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att,
med bibehållande af stadgandet om skyldighet för innehafvare af
obesutenhet i Dalarne att för densamma taga lösen, då påstående
derom väckes af den, som, enligt nu gällande bestämmelser, är till
obesutenhets inlösande berättigad, de i Kongl. Brefvet den 17 Aug.
1804 förekommande stadganden derom, dels att ingen får sälja obesutenhet
till annan, än den, som förut eger jord, och, sedan storskifte
blifvit verkstäldt, icke till annan än den, som eger jord i
samma nummer, och dels att lagfart och fasta å sådane smärre
jorddelar, som icke innefatta besutenhet, icke få ega rum, måtte
varda i nåder upphäfda.
Det af Lars Gezelius föreslagna stadgande, »att den, som, sedan besutenhets
reglering
skedd är, köper obesuten hemmansdel i besutenhet, der han eller hans
förfäder icke vid besutenhets-regleringen och oafbrutet derefter del egt, skall vara
skyldig alt, när annan delegare så yrkar, till honom, som förr del i besutenheten
egt, afstå den inköpta obesutenheten mot den lösen, som af mätismän pröfvas
skälig,» skulle föranleda dertill, att den, som före besutenhets-reglering innehaft
eller derefter från sine förfäder ärft en obesutenhet, vore berättigad att fortfarande
förblifva i orubbad besittning af densamma; men då sådant kunde för all framtid
förhindra obesutenheters sammanläggning till besutenheter, finna Utskotten
berörde förslag icke böra bifallas.
Om lagfart å obesutenhet kommer att tillåtas, men delegarnes i samma nummer
rätt att den obesutna delen till sig lösa, skall fortfara, äfven sedan fasta blifvit
meddelad, skulle icke något ändamål vinnas genom obesutenhetens hembjudande
åt desse delegare i besutenheten; och Utskotten tillstyrka derföre,
att det af Lars Olsson derom framställda förslag icke må bifallas.
Stockholm den 21 Augusti 1851.
STOCKHOL®, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, tilSl,
Lag- sami Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 39. i
N:o 39.
Ank. till Exp.-Utsk. den 26 Aug. 1851, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om förklaring öfver
äldra mom. i 5 § af Kongl, förordningen om Socknestämmor
i riket den 29 Augusti 18/fdj, i fråga om
grunden för rösträttighetens beräknande.
Uti 1 morn. i 10 § af Kongl. Förordningen angående fattigvården i riket den 25
Maj 1847 föreskrifves, att tillskott till församlingarnes fattigvårdsbehof skola utgöras efter
de ejrunder, som för rösträtt äro stadgade uti 5 § af Kongl, förordningen om Socknestämmor
i riket, och uti 2 moln. i 5 § af Kongl. Förordningen den 29 Augusti 1843 stadgas,
att rösträttighet vid Socknestämma beräknas efter hemmantal, der det finnes åsatt. Enar
likväl uti berörde stadgande föreskrift saknas, huruvida förmedlade eller oförmedlade hemmantalet
bör läggas till grund för utgörande af ofvannämnde tillskott, hafva Herr Doktor
Sandberg samt Riksdagsfullmäktige A. W. Uhr från Orebro län och Petter Gabrielsson
från Kronobergs län uti till Utskotten remitterade motioner anmärkt, att bestämmelse derutinnan
erfordrades och, då det syntes vara med billighet och rättvisa mest förenligt, att
nämnde tillskott utgjordes efter förmedlade hemmantalet, yrkat, att den förklaring måtte
utfärdas, att förmedlade hemmantalet utgör den grund, hvarefter merauämnde tillskott
skola beräknas.
I anledning af berörde anföranden hafva Lag- samt Allmänna Besvärs- ocn Ekonomi-Utskotten,
uti betänkandet N:o 27, redan förklarat, att, enligt Utskottens åsigt, för
Bih.
till R. St. Prot. 1850—51. 7 Sami. 2 Afd. 13 Häft. 1
2 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottens Betänkande, N-.o S.9.
medlade hemmantalet vore afsedt uti Socknestämmo-förordningens omförmälde stadgande
angående rösträttighetens beräknande, men att, enär likväl, till förekommande af missförstånd
vid berörde stadgandes tillämpning, såväl i fråga om ofvan omförmälde tillskotts utgörande,
som vid beräknande af rösträtt vid socknestämma, förklaring deröfver vore behöflig, Utstotten
ansågo sig böra tillstyrka utfärdande af den förklaring, att rösträttighet vid socknestämma
skall beräknas efter förmedlade hemmantalet, utom i de fall, der annan beräkningsgrund
finnes serskildt stadgad; hvilket tillstyrkande Utskotten derjemte tillkännagifvit
sig komma att uti serskildt utlåtande afgifva.
Då Utskotten till följd häraf nu gå att i denna fråga vidare sig utlåta, få Utskotten
fästa Rikets Ständers uppmärksamhet derpå, att förmedling eller den nedsättning af
mantal och ränta, som vissa hemman erhållit i anseende dertill, att de icke förmått utgöra
hvad vid skattläggning blifvit dem åsatt, tillgodonjutes icke allenast i fråga om förmedlade
hemmans utskylder till kronan, utan ock i allmänhet vid utgörande af andra pålagor och
besvär, som efter hemmantal utgå.
Kongl, resolutionen på allmogens besvär den 17 December 1734, § 52 stadgar
nemligen: ”De afgifter, som skett efter hemmantalen och derefter blifvit jemkade, böra
utgå efter förmedlingen utom knektehåilet, som ej får rubbas, samt vägodelningar, i hvilka
förmedlade hemman böra behålla sin förra andel, till undvikande af ständiga ändringar
och det besvär, som deraf förorsakas skulle.” I fråga om sistnämnde onus eller väghållnings-skyldigheten,
har likväl, till följd af Kongl. Brefvet den 28 September 1790, som
stadgar, att, ”då ny vägdelning kommer att anställas, förmedlade hemman skulle njuta
deras förmedling tillgodo,” det förmedlade hemmantalet småningom blifvit grunden för
utgörandet. Det är således numera endast sådane utskylder eller besvär, der nedsättning
för ett eller annat hemman skulle åstadkomma rubbning i bestående institutioner, såsom
roteringsverket, eller minskning i serskilda korporationers inkomster, t. ex. presterskapets,
som enligt serskildt utfärdade Föriattiringar det oförmedlade hemmantalet bibehållits
till grund för utskylders utgörande; och såsom till dessa, till ecklesiastikverket utgående,
afgifter närmast hänförlige hafva äfven likaledes enligt serskilde Författningar kyrko-
och prestgårds- samt skolhus-byggnads-skyldigheten utgjorts efter oförmedlade hemmantalet,
hvilket också, enär skyldigheter böra motsvaras af rättigheter, bibehållits såsom
grund för röstberäkningen vid prestval.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 39. 3
Att, enligt 7 § i Kongl. Förordningen om Socknestämmor och Kyrko-råd den 26
Februari 1817, samma röstberäkning i allmänhet skolat följas vid socknestämmor, torde få
anses mindre såsom följd af pröfning af hvad rättvisan bjöde, än gammal häfd, för hvars
bibehållande likväl skäl numera icke torde förefinnas. Ehuru således röstberäkningen vid
prestval efter oförmedlade hemmantalet på ofvan anförde skäl synes böra bibehållas, anse
Utskotten, med konseqvent tillämpning af samma grundsats, det vara med billighet och
rättvisa mest öfverensstämmande, att hvarje egare eller innehafvare af hemman bör, vid
öfverläggning i socknestämma rörande något ämne, utöfva rösträtt i den mån, han deltager
i de omkostnader, som af frågan blifva en följd.
Erkännes nu riktigheten af denna grundsats, så uppstår, i anledning af de i ämnet
väckta motioner, den fråga, huruvida bidragen till fattigvården böra utgå efter det förmedlade
hemmantalet, och rösträtten vid socknestämma i fråga derom efter samma grund beräknas.
Då, på sätt Utskotten i det föregående ådagalagt, förmedlingen skett till följd
deraf, att ett hemman, i jemförelse med de närbelägna, befunnits vara högre uppskattadt
och i följd deraf mera betungadt än vederbort samt, enligt ofvanäberopade 32 § af Kongl.
Resolutionen på Allmogens besvär den 17 December 1734, ”alla förmedlingar skola vid
Tingen uppläsas, på det att Nämnden och Tings-allmogen skulle få tillfälle att göra sina
påminnelser, till förekommande deraf, att hvarken Kongl. Maj:t eller Allmogen genom olagliga
förmedlingar må komma att lida;” så måste, efter Utskottens öfvertygelse, oberäknadt hvad
på ett eller annat ställe undantagsvis må ega rum, det förmedlade hemmantalet i allmänhet
heldre än det oförmedlade anses såsom den grund, hvarefter bidragen till fattigvården, detta
alltmera kännbara onus, böra utgöras. Man har visserligen, till stöd för yrkandet, att det
oförmedlade hemmantalet skulle tagas till grund för utgörandet af fattigvårdsafgifter, ananfört,
att fattigvården vore bygd på religiös grund och att afgifterne dertill således borde
utgöras efter samma grund, som öfrige afgifter till ecklesiastik-verket; men efter den utbildning,
fattigvården genom sednaste förordning erhållit, saknar berörde uppgift all grund.
Fattigvården är numera icke en religiös, utan en politisk institution, en statens angelägenhet,
ehuru besörjd genom kommunerne. Den är och kommer sannolikt att alltmera blifva
skiljd ifrån kyrkan.
På grund af hvad Utskotten sålunda anfört, få Utskotten vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om utfärdande
af den förklaring öfver 2 momentet i 5 § af Kongl. Förordningen
4 Lag- samt Allmänna Besvärs• och Ekonomi- Utskottens Betänkande, N:o 39.
om Socknestämmor i riket den 29 Augusti 1843, att, då hemman är förmedladt,
rösträtt vid socknestämma beräknas efter förmedlade hemmantalet,
utom vid prestval och öfverläggning i sådana ämnen, hvartill, enligt
serskilde stadganden, bidrag af församlingarne utgöras efter oförmedlade
hemmantalet, efter hvilket röstberäkning vid afgörandet af sudane frågor
bör ske.
Stockholm den 23 Augusti 185i.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS B. MARCUS, 1851.
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:oj40.
1
N:o 40.
Ank. till Exp.-Utsk. den 2G Ang. 1851, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om utvidgande
af allmogens och köpingarnes Seglationsfrihet.
Uti elt hos Hedervärda Bonde-ståndet afgifvet och derifrån till Lag-utskottet
remitteradt memorial har riksdagsfullmäktigen David Andersson från Hallands
län yrkat, att allmogen och köpingarnes innevånare i Sverige, hvilka ega fartyg o«h
med dessa ej vilja gå på frakter längre än till hamnarne i Nordsjön och kanalen,
må varda befriade från åliggandet att låta föra sina fartyg af examinerade kaptener
och styrmän.
Till stöd för detta yrkande har motionären åberopat, att klagomål skulle
hafva försports deröfver, att Norrska handelsflottan erhölle allt större och större öfvervigt
öfver den Svenska och att en betydligare del utaf vår trädvaru-utförsel verkställdes
med Norrska fartyg. Orsaken härtill ansåg motionären förefinnas deruti, att
allmogen och köpingarne i Norrige hade en större seglationsfrihet, än hos oss. I
Bih. till R. St. Fröt. iSSO f iS5t. 7 Sami., 2 Afd., U Bält.
2 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekoa.-Utskottens Betänkande, N:o 40.
Norrige, liksom Finland, (inge nemligen den skärgårdsbonde, sorn egde fartyg, sjelf
föra detsamma; och sådana fartyg gingo, befraktade med trädvaror, till Holländska,
Belgiska, Fransyska och Engelska harnnarne; då deremot Svenska skärgårdsbönder,
sorn egde fartyg, icke fingo sjelfve föra dem, såvidt de skulle gå utom Östersjön
och längre än till Danska harnnarne i Kattegat; utan måste de i sådant fall öfverlemna
fartygens förande åt examinerade skeppare. Då dessa och deras styrmän
skulle hafva icke blott dryg betoning, utan jemväl bättre kost och fartygsutredning,
än skärgårdsbonden skulle bestå sig och sitt folk, i fall han sjelf förde fartyget,
blefve häraf en naturlig följd, att allmogen i Norrige, som icke %rar underkastad ett
slikt tvång, skulle kunna göra resor till Nordsjöhamnarne för vida lindrigare pris och
utföra våra trädvaror för vida lägre frakter, än vi sjelfve. Någon olägenhet af ett
bifall till det framställda förslaget ansåg motionären icke kunna uppstå, enär den
egare till en varulast, som ville anförtro densamma åt en icke examinerad skeppare,
ju hade i sitt fria val att göra eller låta såsom han tyckte.
Lag-utskottet har för behandling af denna fråga sammanträdt med Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-utskottet; och fä de förenade Utskotten deruti nu afgifva sitt
yttrande. Utskotten kunna ej dela motionärens åsigt, att någou annan olägenhet
icke blefve en följd af bifall till det af honom framställda förslag, än den, som kunde
uppslå för egaren till last, då han anförtrodde densamma åt oexaminerad skeppare.
Det är nemligen ej allenast lasten, som genom skepparens okunnighet kan
äfventyras, utan jemväl de menniskors lif, hvilka äro anställda å fartyget; och af
omvårdnad för dessa, bör staten ej tillåta fartyg föras af personer, sorn äro okunniga
i navigationen och ej eller känna de farvatten, de vilja besöka. Utan tvifvel
kan praktisk erfarenhet så väl i ena, som andra hänseendet förvärfvas; men tillfälle
att på förhand inhemta en praktisk kännedom om farvattnen i Nordsjön och kanalen,
erbjuder sig ej för våra derifrån aflägse boende skärgårdsbönder; i hvilket fall åter
Norrmännen hafva den fördelen, att Nordsjön är deras närmaste farvatten; och då,
såsom bekant är, såval Nordsjön, sorn Engelska kanalen äro att räkna bland de förligare
farvattnen, jemväl för de sjöfarande, sorn om dem och navigationen hafva kännedom;
finna Utskotten sig böra
afstyrka bifall til! ofvanberörde motion.
Stockholm dea 28 Augusti 1851.
Lag sami- Allm. Besvärs- och Ehon.-Utskotlens Utlåtande, lS:o ål.
3
N:o 41.
Ank. lill Exp.-Utsk. d. 26 Aug. ISSI, kl. ? e. M.
Utlåtande, i anledning a( vackt motion om ändring i
Kongl. Brefvet den 6 Februari ISOS, angående
besittningsrätt å kronohemman.
Berörde Kongl, bref, kungjordt genom Kongl. Kammar-kollegii kungörelse
den 29 Februari 1808, skulle, enligt hvad riksdagsfullmåktigen L. G. Sandberg från
Westerbottens Ian uti en inom Hedervärda Bonde-ständet väckt och derifrån till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-utskottet remitterad motion, förmenat, vara af beskaffenhet
att i vissa delar påkalla ändring; i hvilket afseende motionären anmärkt: „»tt
ifrågavarande författning, i fråga om börd, innehölle ett helt annat stadgande, än allmänna
lagen, som fordrade bördeskiliings nedsättande, hvarifrån det Kongl, brefvet
helt och hållet fritager; att ett af nyo upptaget kronohemman gjordes till ett slags
fideikommiss åt äldste sonen, utan afseende på om denne vore alldeles oduglig att
sköta detsamma; att fadren ej egde rättighet att öfverlemna hemmanet åt något annat
af sina bani, än mindre åt en oskyld, genom hvilket stadgande det dermed af
-
4 Lag- tamif Ålim. Besvärs- och Ekon.-Utskottens Utlåtande, N:o 41.
sedda ändamål, som vore hemmanets bibehållande inom slägten, motverkades; att
författningen äfven i andra afseenden vore olämplig, såsom hinderlig för landets uppodling;
samt att den lemnade ingen säkerhet åt nybyggaren för det arbete och den
kostnad, han nedlagt på ett ur vilda skogen uppbrutet nyhemman*; och har motionären,
efter anförande häraf, föreslagit, att Rikets Ständer matte hos Kongl. Maj:t
anhålla om den ändring i meranämnde Kongl, bref, att, i fråga om kron o-nybyggen,
besittningsrätten må kunna öfverlåtas till skyld eller oskyld och att, om åboens barn
vilja börda, den summa, för hvilken nybygget blifvit såldt, likasom vid ali annan börd,
skall till köparen af bördemannen återställas, äfvensom den sistnämnde fullgöra öfrige
öfverenskomne vilkor.
För behandlingen af denna motion har allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet
sammanträdt med Lag-utskottet; och få de förenade Utskotten nu öfver densamma
meddela sitt yttrande; dervid Utskotten, i anseende till beskaffenheten af det
framställda förslaget, tro sig böra erinra: att jordeganderätten till hemman och lägenheter
af krono-natur är Kongl. Maj:t och Krouan förbehållen; att med denna jordeganderätt,
liksom med all annan eganderätt, dispositionsrätten är förenad samt att,
enligt Kongl, brefvet den 5 Febr. 1808, denna dispositionsrätt, i fråga om åbos inrymmande
ä sådant, hemman eller lägenhet: om bestämmande af företräde till besittningsrätten
dertill, då flere på densamma gjort anspråk, samt om pröfningen utaf
de angående sådan besittningsrätt upprättade afhandlingar m. m. af landshöfding
utöfvas.
Uti denna Kongl. Majds och Kronans dispositionsrätt är emedlertid, genom
åberopade Kongl, bref, gjord den inskränkning, att “den bonde, sorn beflitar sig att
väl häfda kronohemman, hvarå han blifvit till åbo antagen, skall för sig samt sina
barn och efterkommande njuta den säkerhet, att han och do allt framgent vid hem4
manet varda bibehållue och orubbade, samt åboens äldste son ega företrädes-r
rätt att vara värd på hemmanet, då han förut på annat sätt derifrån ej blifvit skiljd,
och hos honom finnes enahanda säkerhet för hemmanets häfd och deraf utgående
utskylder, som hos de öfrige arfviugarne*.
Att, på sätt motionären i afseende på krono-uybyggen föreslagit, betaga åboens
äldste son nämnde företrädesrätt samt medgifva nbo å sådana nybyggen att
på hvilken som helst, skyld eller oskyld, öfverlåta s:n besittningsrätt, vöre att bort
-
%
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottens Utlåtande, K:o 41. 5
laga den garanti för åboens familj, att vid besittnings-rätten bibehållas, som i mera»
nämnde Kongl, bref innefattas, Ett upphäfvande af denna garanti synes motionären
sjelf ej eller önska, helst han förordat nyhemmans bibehållande inom odlarens slägt.
Det är tydligt, att detta ändamål snarare vinnes genom ofvanberörde lagstadgande,
än om åt åboen lemnäs frihet att till skyld eller oskyld person föryttra besittningsrätten.
Beträffande motionärens förslag i fråga om, såsom han det benämner, “börd44
af besittnings-rätten till kronohemman samt skyldighet för “bördeman* att till köparen
återställa köpesumman för slik besittningsrätt; få Utskotten endast erinra om
den väsendtliga skiljaktighet, som förefinnes emellan den i lag stadgade bördsrätt,
på grund hvaraf eganderält till fastighet förvärf vas, och den åt kronohemmans-åboers
efterkommande medgifna företrädesrätt framför oskylde till värdskapet å dessa
hemman, der endast nyttjanderätt är i fråga.
Och få Utskotten, på grund af hvad nu anfördt blifvit, vördsamt tillstyrka,
att ofvanberörde motion icke må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 26 Augusti 1851.
6
Lag- samt Allm. Besvärs • och Ekon.-Vtskotlens Betänkande, AV o 42.
N:o 42.
Ank. lill ilen 26 Au~. 1331, k!. 7 e. fW,
Betänkande, i anledning af racki jräga om upphäfrande
af del i kongl, kungörelsen den 24-  Januari 1781 stadgade förbud för Svenske
Lul ber ske under säter alt bevista främmande
trosbekännares Gudstjenst.
Bland de serskilda stadgandena i ofvanberörde Kongl, kungörelse finnes
ett af följande lydelse: “Förbudet för vare Lutherske undersåtare att bevista främmande
gudstjenster häfver Kongl. Maj:t icke kunnat upphäfva, emedan ingen af nyfikenhet
att se andras, bör försumma sin egen; utan bote den det gör Tio daler silf—
vermynt efter omständigheterne.“ Att detta förbudsstadgande likväl nu måste anses
föråldradt och stridande mot tidsandan, har blifvit anmärkt af herr Liljenstolpe,
A. Fr, som uti ett hos högloft. Ridderskapet och Adeln afgifvet samt till Lag-utskottet
remitteradt memorial af sådan anledning framställt yrkande om detsamma»
upphäfvande.
För behandling af denna fråga har Lag-utskottet sammanträdt med Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-utskottet; och hafva Utskotten dervid jemväl pröfvat ett
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Vtskottens Betänkande, N:o 42. 7
af herr friherre Cederström, Rudolf, öfver motionen a (gifvet och i sammanhang dermed
remitteradt yttrande i motsatt syftning. Enligt detsamma borde ifrågavarande
förbud bibehållas, emedan full giltighet icke kunde frånkännas den för detsamma
uppgifne grund, att man icke, utan att försumma sin egen gudstjenst, kan bevista
andras; men om än denna grund bör anses ega någon giltighet, hvilket väl skulle
kunna sättas i tvifvelsmål, då någon påföljd för försummelse af den allmänna gudstjensten
icke finnes i lag stadgad, torde likväl grunden sakna den synnerliga vigt,
som blifvit densamma tillerkänd; och då dessutom erfarenheten visat, att förbudet
ständigt öfverträdes, utan att åtal för dylike öfverträdelser någonsin anställas; —
då häri ligger ett bevis för motionärens påstående, att det icke vidare passar för tiden,
utan af allmänna opinionen ogillas; — och då någon lör det religiösa lifvetinom
Lutherska församlingen menlig följd icke är att befara af förbudets borttagande;
få Utskotten föreslå Rikets Ständer,
alt i underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit anhålla om upphäfvande
af berörde förbud.
Stockholm den 26 Augusti 1851:
STOCKHOLM, f. d. Schultze^ Boktryckeri, 1851.
Lag- sami Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 34. 1
N:o 43.
Ank. tilt Exp.-Utsk. den 2S Aug. 1851, ki. 10 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om ändringar i
Expedition s-taxan.
Uti ett hos Vällofliga Borgare-Ståndet afgifvet, lill Lag- samt Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottens behandling öfverlemnadt memorial, liar Herr B. Hjort framställt
den önskan, att, som nu gällande Expeditions-taxa dels vore i (lere hänseenden ofullstän
dig
och otydlig, dels ock i följd af åtskiilige domstolars indragning innehölle en mängd
öfverflödiga bestämmelser, som borde derifrån uteslutas, Rikets Ständer måtte hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla att berörde taxa må varda behörigen genomsedd och förändrad;
och har motionären uli en sedermera till Ståndet ingifven serskild skrift föreslagit
följande förändringar, dem han för sin del funne mest nödige och önskvärde, nemligen:
l:o att bestämmelserne om lösen vid de domstolar, som nu mera äro indragne
må ur taxan utgå;
2:o att vid Rådstufvu-rätt städernes Kollegier eller Magistrat lösen i så måtto
ändras, att för ”Resolution, definitiv eller interlokutorie, så ock protokolls-utdrag, som innefattar
ett eller (lere beslut, den bestämmes:
för första arket till
36 sk.
„ andra „ 18 „
„ hvartdera af de öfrige  9 „
att för Fastebref stadgas lika lösen, som för Härads-rätts fastebref finnes bestämd;
Bih. till B. St. Prot. 1850—51. 7 Sami. 3 Afd. 15 Iläft. 1
2 Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi■ Utskottens Betänkande, N.o 34.
att lösen för Pass åt resande höjes till lika belopp, som finnes fastställdt för de pass, Konungens
Befallningshafvande utfärdar, eiler till 16 sk.
samt att, såsom traktamente vid extra förrättningar, bestämmes:
för Borgmästare , 1: 40.
för Bådman och Magistratssekreterare 1:
Hvad sålunda blifvit frartiställdt hafva de förenade Utskotten tagit i öfvervägande;
och hvad först angår föreslagna åtgärder att hos Kongl. Majit hemställa om en allmän
granskning och omarbetning af Expeditions-taxan, så, enär kändt är att förslag till ny
taxa för Expeditions-lösen redan är vordet af utsedde kommitkrade uppgjordt och til!
Kongl. Majit för nådig pröfning öfverlemnad, samt ännu icke visat sig huruvida berörde
förslag kan varda i nåder antaget, se Utskotten sig deraf hindrade att förorda hvarje mera
vidt omfattade förändring i nämnde taxa; och få Utskotten alltså hemställa
att berörde framställning icke må till någon Pikets Ständers åtgärd
föranleda.
Deremot hafva Utskotten, som i det ofvananförda icke se något hinder för en underdånig
hemställan om en mindre ändring i Expeditions-taxan, ansett behörigt afseende
böra fästas ä den af motionären föreslagna förändring i fråga örn lösen vid Kådstufvu-rätt
för Resolution, definitiv eller interlokutorie, samt protokolls-utdrag, som innefattar ett
eller flere beslut. Berörde lösen utgår nu med 30 sk. för första arket, 18 sk. för det
andra och 12 sk. för hvartdera af de öfrige arken: hvaremot motionären föreslagit 36 sk.
för första arket, 18 sk. för det andra och endast 9 sk. för hvartdera af de öfrige arken,
eller samma belopp, som för Härads-rätts expeditioner af omförmälde slag finnas bestämde.
Genom antagande af motionärens förslag blefve således den lösen, hvarom nu är fråga,
lika vid förste Domstol i stad och å landet, utan att Rådstufvu-rätterne kunde sägas hafva
derigenom erhållit någon förhöjning i berörde lösen; ty, ehuru för en mindre expedition
af ifrågavarande art, eller en sådan som icke innehåller utöfver 3:ne ark, lösen visserligen
är högre vid Härads-rätt än vid Rådstufvu-sätt, inträffar deremot likväl alltid ett omvändt
förhållande med expeditioner af en mera vidlyftig beskaffenhet. Sådant måste dock
serdeles med afseende å den nyss antydda omständigheten att Rådstufvu-rätt i de mål,
den handlägger, numera alltid är förste domstol, anses såsom ett missförhållande; och ur
sådan synpunkt finna äfven Utskotten en förändring eller reglering i den af motionären
föreslagna syftning vara lämplig; men, derest denna reglering skäll fullständigt genomfö
-
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 34. 3
ras, fordras äfven att man fråntager Rådstufvu-rätterne den dem i expeditions-taxan med
gifna
rätt att, på sätt jemväl nu sker, utskrifva domar med rubrik, i en serskild expedi
tion,
och att derför påföra parten lösen med 42 sk. för första arket, 24 sk. för det andra
och 12 sk. för hvartdera af de öfrige arken; ty en sådan rättighet ega icke Härads-rätterne,
hvilka tvertom, enligt Expeditions-taxans bestämda föreskrift, alltid måste skrifva
dom och utslag i sammanhang med det i målet förda protokoll. Då emedlertid Utskotten,
i följd af det anförda, anse äfven en dylik förändring böra vidtagas, få Utskotten fö
reslå
Rikets Ständer
att i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes, med ändring af hvad uti Kongl. Taxan för Expeditions-lösen
den 15 Maj 1821 finnes-stadgadt om lösen vid llådstufvu-rätter för definitiv
eller interlokutorie Dom eller Resolution, samt protokolls-utdrag,
som innefattar ett eller flere beslut, i nåder stadga, dels att lösen vid
nämnde Domstolar för dylike Resolutioner och protokolls-utdrag må utgå
med 36 sk. för första arket, 18 sk. för det andra, och 9 sk. för hvartdera
af de öfrige arken; dels ock att Rådstufvu-rätts dom ej må skrifvas
med rubrik eller utfärdas annorledes än i sammanhang med det i målet
förda protokoll.
Hvad slutligen beträffar ej mindre de af motionären ifrågaställde förändringar i bestämmelserne
om lösen för Resolutioner m. m. vid städernes Kollegier, för Rådstufvu-rätts
fastebref och för pass åt resande, än äfven yrkandet att få i taxan införde serskilde belopp
såsom traktamente åt Rorgmästare, Rådman och Magistrats-sekreterare, för biträde
vid extra förrättningar, så, enär Utskotten icke kunnat finna hvad motionären ej eller sökt
ådagalägga, att omförmälde förändringar äro mer än åtskilige andre förändringar i Expeditions-taxan
behöflige, få Utskotten hemställa
att hvad härom blifvit framställdt icke må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 26 Augusti 1851.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS N. MARCUS, 1851.
Lag- sami Allm. Besvärs- och Ekon.-Ilsk. Utlåtande, N:o 44. i
\:o 44.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 29 Augusti 1851, kl. 7 c. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i föreskrifterne,
angående strandfynd och ur sjön bergadt gods.
Härom stadgas dels uti 1 Kapitlet af Sjöskade-Baiken i 1667 års Sjölag: “Hvar något
skip eller annat fartygh råkade på the ohrter, som under Sverige höra, till att stöta eller
stranda, så att thet förgås, eller något förgånget eller öfver bordh kastadt gods drefues till
Svensk strand, eller ock någon Svensk undersåtare funno sådant i sjön, thet uppfiskiade eller
bergade, hörer samma skip eller gods någon till som Svensk är, eller ock thess undersåthare,
som med Kronan i vänskap står, och samme ägande affordrar thet skip eller gods
innan natt och åhr. sedan skadan händ är, betale tå omkostnaden och bärgarelönen till
then, som thet bör, och tage sitt igen, som hans medh rätta är. Men hörer skip eller
gods till någon Riksens ovän och fiende, eller sjöröfvare, eller ock att äghanden intet gifuer
sigh an innan natt och åhr, thå är Konung äghande att taga thet gods till sig och thet behålla,
theras lön oafkortat, som bärjat hafua“; dels uti 3 Ivapitet af samma Balk: “Bärgar
någon främmande gods uhr skipsbråt eller sjönödh, är thet wändt, uthan all omkostnadt,
Sextijo daler och therunder, thå gånge helften ther afl till bärgélön; är thet theröfver och
till Tuhundrafyratjio daler wärdt, gånge thå thess fjerdedel; är thet högre gällande än
Tuhundradefyratjio' daler, gifue änthå ej mera än Sextio daler i lön, uthan så är, att therå
mehr mödo, arbete och fahra kan vara användt, hvilket Rätten ther bärgaren boor, åth—
skillia skall, så framt han med eghanden eller then i eghande ställe står, ej sjelff therom
sämjas kan“; dels ock uti Kongl. Kungörelsen den 21 Mars 1835, som innehåller den förändring
i sistberörde Kapitel af Sjölagen: “att då tvist uppstår om bergarelöu för gods,
hvars värde öfverstiger^Tvåhundradefyratio daler, Domaren bör taga i betraktande ej mindre
godsets, värde, än äfven den möda och omtanka, som den bergande användt, samt
Bin. till R. St. Prof. 1850 # 1851. 7 Sami. 2 Afd. 16 Höft. 1
2 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Utlåtande, N:o 44.
den fara dermed varit förbunden, och, i mohn af allt detta, vedergällningen bestämma.'1
Om förändringar uti dessa stadganden hafva samtlige Riksdagsfullmägtige från Götheborgs
oeh Bobus Län, nemligen Johannes Nilsson, Lars Rasmusson, Erik Christensson,
Olaus Eriksson och Tobias Lind, gjort hemställan uti en af dem hos Hedervärda Bondeståndet
väckt och till Lag-Utskottets behandling öfverlemnad motion, deruti blifvit föreslaget,
dels att i fredstid allt strandfynd och vrakgods, hvartill egare sig inom
natt och år ej anmält, mätte, sedan bergarelön blifvit afdragen, tillfalla den församlings
fattigvård, å hvars strand det blifvit funnet och bergadt; i hvilket fall
fyndet genast borde besigtigas, värderas och till vederbörlig tullkammare inrapporteras
för nödig behandling, dock det sednare endast såvida värdet öfverslege 10
Riksdaler; dels ock all bergarelönen för strandadt och ur sjö upptaget gods måtte,
när detta i värde öfverstege 50 Riksdaler Banko, beräknas till en tredjedel af
godsets behållna värde; all om godsets värde understiger 50 Riksdaler Banko,
bergarelönen målte beräknas till hälften; samt att bergadt gods, hvars värde under
slege 10 Rdr, mätte helt och hållet tillfalla ber gar en.
Till stöd för förstnämnde yrkande, eller att Kongl. Majits och Kronans rätt till strandfynd
och vrakgods i fredstid måtte öfverlåtas på fattigvården i de församlingar, hvarest
godset blifvit bergadt, hafva motionärerne anfört, att det ej öfverensstämde med statens
värdighet, att uppbära en inkomst, som betingades af en olyckshändelse, och att sådant
vöre stridande mot känslan för det passande, som deremot anvisade all vinst, som genom
likars olycksöde kunde uppkomma, till hjelp åt andra olyckliga. Den uppoffring, Staten
skulle komma att gora, till de fattiges förmån, om förslaget i denna del gillades, vöre ser•deles
obetydlig. Tullverkets räkenskaper utvisade nemligen, att medelinkomsten af Strandvraksmedel
under sistförflutne tio år utgjort endast 1,867 Riksdaler 4 skillinggr 1 rst. och
att behållningen af dessa medel år 1842 ej varit större än 432 Riksdaler 26 skillingar.
Delta slags medel, fördelade på många punkter af Rikets vidsträckta stränder, begtege sig
visseriigen till ett ringa belopp för hvarje fyndort; men utgjorde, likväl ett vjgtigt understöd
för kustförsamlingarne, hvilka, i anseende till den mängd utarmade fiskare, strandsittare och
orkeslösa sjömän, sorn der ärp bosatte, vere, jemförelsevis med andra socknar, serdeles svårt
betungade af sin fattigvård.
Såsom skäl för de föreslagna förändringarne i fråga om bergarelön för skeppsfvnd hafva
motionärerne åberopat, att de belopp, sorn för närvarande vöre bestämda att, i serskii
-
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Utlåtande, N:o 44. 8
da fall, såsom sådan lön utgå, vore alltför ringa; hvaraf följden blefve, att man antingen ej
vårdade sig om att berga vrak, då dermed, såsom oftast inträffade, fara vore förenad, eller
ock undandoldo och behölle det. Då domaren skulle bestämma nämnde lön, vore det dessutom
förenadt med så mycket besvär och omkostnader att utfå densamma, att behållningen
deraf, då den ändtligen utfölle, oftast vore högst obetydlig.
Sedan Lag-Utskottet för behandling af detta ärende sammanträdt med Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet, hafva de förenade Utskotten tagit detsamma i öfvervägande; och
hvad först beträffar förslaget derom, att Kongl. Majit och Kronan skulle till förmån för kustförsamlingarnes
fattigvård afstå sin rätt till strandfynd; få Utskotten erinra, att Sjölagens
stadgande om denna Kongl. Majits och Kronans rätt, är grundadt på den af lagstiftningen
antagna åsigt, att gods, hvartill enskild egare ej finnes, är regale, eller Kongl. Majits och
Kronans tillhörighet. Att, med åsidosättande af denna grundsats, frånkänna Kongl. Majit
och Kronan sin rätt till strandfynd, och öfverlemna densamma åt de församlingar, hvarest
strandningar tillfälligtvis kunna inträffa, finna Utskotten ej skäl att tillstyrka; och få Utskotten
alltså vördsamt hemställa,
att motionärernes förslag i denna del icke må bifallas.
Hvad derefter angår motionärernes yrkande, att skeppsfynd, som i värde understiger
10 ridr, måtte helt och hållet tillfalla den, som det bergar; så, »huru, på sätt motionärerne
jemväl anmärkt, det sällan torde inträffa, att egare till strandadt gods af så ringa värde sig
anmäler för att detsamma återfå; finna Utskotten likväl betänkligt, atti lag stadga rättighet
för den, som bergar gods af omförmälde värde, att det behålla; enär ett dylikt stadgande
skulle kunna föranleda dertill, att den eller de, som bergat gods af högre värde, fördelade
detsamma i smärre partier, hvartdera i värde understigande 10 r:dr, dem de uppgåfve sig
hafva vid serskiide tillfällen bergat; samt bevisningen om ett annat förhållande vore svår
att åstadkomma, då vid bergniogstillfällen andre personer vanligen icke äro tillstädes, än de,
som i bergningen deltaga; och få Utskotten derföre jemväl vördsamt
afstyrka bifall till berörde yrkande.
Beträffande slutligen frågan om bergarelön för skeppsfynd; så, då Utskotten anse nämnde
lön vara i gällande lag til] skäligt belopp fiestämd, för de fijinflelser, ..då det bergade godset
ej uppgår till 240 dalers värde, samt ofvanberörde Kongl. Kungörelse af den 21 Mars 1835
i Lag- saint Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Utlåtande, N:o 44.
föreskrifver de grunder, efter hvilka domaren eger bestämma beloppet, då godset öfverstiger
nyssnämnde värde; få Utskotten tillstyrka,
all hvad motionär erne i denna del föreslagit, icke må till
någon ålgård föranleda.
Stockholm den 29 Augusti 1851.
STOCKHOLM. Östlund & Berling, ISSI
Lag- samt Allm. Bcsv.- och Ekon.-Ulskollens Utlåtande, M iå.
1
m 43.
Ank. till Exp.-Utsk. den 29 Aug. 1831, kl. 8 e. m.
Utlåtande, i anledning. af vacht motion om meddelande af närmare
föreskrifter rörande de ändamålför hvilka Aktie-Bolag
enligt Kongl. Förordningen den 6 Oktober 1848 må
kunna stiftas.
Uti eu inom Vällofiiga Borgare-Ståndet väckt, till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet remitterad, motion, har Herr A. M. Brinck föreslagit, att Rikets
Ständer skulle till Kongl. Majit ingå med underdånig »framställning om behofvet
af mera bestämda föreskrifter rörande de ändamål, för hvilka Aktie-Bolag
må kunna stiftas,» än som i Kongl. Förordningen om dylika Bolag af den 6 Okt.
1848 innefattas.
Såsom exempel på den förmenta behöfligheten af dylika närmare bestämmelser,
har motionären åberopat två Bolag, för hvilka Reglementen blifvit af Kongl.
Majit i nåder fastställde, det ena inom Lagunda och Hagunda Härader af Upsala
län, för anskaffande af varor för häradernes invånare, det andra Svanå BruksBolag.
Hvad det förra eller varu-anskaffnings-bolaget beträffar, har motionären anfört,
att det vigtiga prerogativ, Aktie-Bolags-Lagen medgifvit Bolag, ställde på
aktier, framför de uti 15:de Cap. Handels-Balken omförmälde solidariska Bolag,
deruti, att delegare i det förra ej vore förbundne att ansvara för Bolagets skulder
med mera än en hvar insatt, icke rätteligen kunde betraktas annorlunda, än
såsom ett från den allmänna regeln om gälds betalning medgifvet undantag, hvars'
rättsgrund ligger i den vid Aktie-Bolag af lagen förutsatta serskilda omständigheten,
att icke delegarne, utan en vald styrelse, med fullt bindande kraft handlade
och svarade i Bolagets namn och ledde alla dess företag, med det en gång
för alla bestämda, genom aktier inbragta, kapitalbeloppet. En sådan förening förutsatte,
enligt motionärens mening, företag och affärer i stort uti handel och industri
och skulle derför ej kunna afse spekulationer i smått, som hvarken erfordrade
synnerlig insigt eller stora kapitaler. Då likväl närmare bestämmelser om
Bolags materiela föremål i åberopade Kongl. Förordningen saknades, ansåg moBih.
till R. St. Prot. 1830 <£ 1831. 7 Sami., 2 Afd., 17 Haft. 1
2
Lag- sami Allm. liesv.- och Ekon.-Utslcollens Utlåtande, JK 45.1
tionären detta såsom en brist, förtjent af lagstiftande maktens uppmärksamhet.
Serskildt har motionären i afseende på ifrågavarande Bolag anmärkt, att de
fleste trakter inom Lagunda och Hagunda Härader voro belägne på mindre än
tre mils afstånd från stad och att det med Förordningens af Rikets Ständer åsyftade
ändamål icke syntes öfverensstämma, att stadfästelse meddelas å Handels-Bolags
i enlighet med Förordningen uppställde reglor i de fall, då Bolagets verksamhet
stöde i någon strid med hvad eljest om handels idkande i allmänhet stadgadt
är.
Vidkommande åter Svanå Bruks-Bolag, ansåg motionären, att bildande af
Aktie-Bolag för inköp och brukande af jordegendom icke vore med statens fördelar
i allo öfverensstämmande. Hufvudanledningen för bildande af Aktie-Bolag
vore sammanhängande af en större kapitel-styrka för ett vinstgifvande företag, vid hvars
grundläggande något egendomsvärde hvarken i materialier eller i produkter ännu
funnes, som kunde för Bolaget, på grund af real-kredit, underlätta möjligheten att
anskaffa penningemedel. Personal-krediten, i form af utställda aktier på mindre
summor, blefve derför en naturlig utväg för detta ändamål, och det Aktie-Bolag
medgilna privilegium, att deltagare ej ansvarar för mera till godtgörande af Bolagets
skulder, än han insatt, vore ett ytterligare medel i samma syftning. Men
om ändamålet med bildande af Aktie-Bolag vore inköp af jordegendom och idkande
af jordbruk, uppstode ett annat förhållande. Sjelfva jorden vore den bästa
grunden för real-kredit, och för anskaffande af behöfliga penningemedel erfordrades
derför icke Aktie-Bolags-privilegiet. Om således ock jordiuköpet, enligt allmän
lag, kunde anses vara tillåtligt under Aktie-Bolags firma, ehuru namngifne köpare
ej förekommo, följde dock deraf ej, att Aktie-Bolags-privilegiet rörande gälds
betalning borde tillkomma äfven ett sådant bolag. Bildande af Aktie-Bolag för
nämnde ändamål hade dessutom andra betänkliga sidor deruti, att, genom den
kapitalstyrka, som till bolagets disposition kunde sammanbringas, bolaget förmådde
hopa stora jordmassor i sin hand, hvaraf verkningarne på förhand knappt kunde
beräknas. Serskildt för jordbruket, såsom sådant, kunde dylika bolag möjligen
blifva välgörande, men ock lika lätt skadliga, då den sjelfegande brukarens omsorger
bär icke kunde omedelbart ingripa. På de bemödanden för folkets sedliga
höjning, som lagstiftningen hittills sökt utveckla genom underlättande af tillfällen
tili förvärfvande af sjelfegande, mindre jordlotter och jordbruk, på den gamla, samhället
genomgående odalmanna-principen, med ett ord, skulle dessa Aktie-Bolag, om
de till större antal organiserades, snart komma att medföra skadlig verkan. De
små jordegarne skulle då lätt kunna förvandlas först till landboer och sedermera
till legobrukare. Jorden skulle, i stället att vara ett föremål för den omsorg,
Lag- sami Allm. liese.- och Ekon.-Utskott ens Utlåtande, JYs 45.
S
sorn icke skydde mödan af framtida frukter, blifva en vara, hvars värde bestämdes
af ögonblickets konjunkturer.
Sedan Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, för behandling af denna
motion, med Lag-Utskottet sammanträda hafva Utskotten tagit densamma i öfvervägande;
men då motionären föreslagit, att Rikets Ständer skulle till Kongl. Maj:t
framställa en underdånig anhållan om ändring eller tillägg till lagen om AktieBolag,
samt motionen, på grund deraf, blifvit remitterad till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet; alltså, och då frågor om ändring i samma lag, såsom varande
af civil-lags natur, enligt 87 <§ Regerings-Formen, böra i annan ordning behandlas,
så anse Utskotten, att motionen, i den form densamma blifvit framställd, icke
kan bifallas, utan hemställa,
att motionen icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 29 Augusti 1851.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, ISSI
I
Stuts- samt Allm. Besa. och Ekon.-Utskottens Utlåtande, N.-o 46. I
N:o 46.
Ank. till Exp.-Utsk. den 30 Aug. 1851, kl. 10 f. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om förnyelse af allmänna
verks och enskilda associationers räntebärande obligationer.
, hvilka genom olyckshändelse förkommit.
Berörde motion, som blifvit hos häglof. Ridder skåpet och Adeln väckt af
Herr von Hartmansdorff\ August Edvard, samt till Lag-utskottet remitterad, är
af följande innehåll:
”Kongl. Förordningen den 29 Maj 1739 innehåller föreskrifter om sättet
för förkomne låne-banko-attesters förnyelse, hvilken Kongl. Förordning ock, enligt
hvad Stats-ulskottets memorial N:o 556 vid 1823 års riksdag utvisar, tillämpats
på en förkommen Riksgälds-kontorets obligation. Under tidernas lopp har i vårt
land uppstått åtskillige penningeverk, bland andre Hypotheksföreningar, hvilka utgifva
räntebärande obligationer; men huru med dessas förnyelse skall tillgå folden
händelse de, genom någon olyckshändelse, den ingen förutse och afvärja kunnat,
förkomma, finnes mig veterligen ingen föreskrift. Per analogiam borde väl
sladganderne uti högstberörde nådiga förordning härvid äga tillämpning, men enär
bestämd föreskrift härom saknas, föreslås vördsamt hos Rikets höglofl. Ständer
alt en allmän författning må utfördas derom att med alla allmänna verks och enskilda
associationers räntebärande obligationer, då de af olyckshändelse förkomma,
må förfaras, på sätt Kongl. Förordningen den 29 Maj 1739 i afseende på förkomne
Låne-banko-attester och deras förnyelse stadgar.
Bih. till R. St. Prof. 1850 & 1851, 7 Sami. 2 A/d. 18 Haft. 1
2
Stats- samt Allm. Besv. och Ekon.-Ulskottens Utlåtande, N.-o 48.
Genom en slik åtgärd som den föreslagna, skalle en större kredit tillskyndas
obligationers utgifvare och en större* säkerhet deras innehafvare.”
För behandling af denna fråga har Lag-utskottet sammanträdt med Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-utskotten; och få de förenade Utskotten deruti nu afgifva
sitt yttrande.
I likhet med motionären och på de af honom anförde skäl, hafva Utskotten
funnit bestämda föreskrifter i afseende på förnyelsen af enskilda associationers
räntebärande obligationer, som genom olyckshändelse förkommit, vara af hehofvet
påkallade5 äfvensom att dessa föreskrifter böra meddelas i öfverensstämmelse med
dem, som, på sätt motionären anfört, äro gällande i afseende på låne-bankoattester;
men, Utskotten anse bestämmelserna i berörde afseende, såvidt enskilda
associationer angår, höra inrymmas, icke uti en allmän författning, utan i de för
samma associationer utfärdade nådiga reglementen 5 och få Utskotten derföre vördsamt
tilstyrka
att Rikets Ständer, uti underdånig skrifvelse, anhålla, ali
Kongl. Maj:/, täcktes uli de reglementen, som hädanefter
komma att utfärdas för enskilda associationer, hvilka hafva
rättighet att utgifva räntebärande obligationer, meddela nådiga
föreskrifter, huru förfaras skall, i afseende pä sådana
obligationers förnyelse, derest de af olyckshändelse
förkomma.
Beträffande åter de räntebärande obligationer, vare sig allmänna verks eller
enskilda associationers, hvilka redan blifvit utfärdade, på grund af reglementen,
uti hvilka föreskrift om dessa obligationers förnyelse icke finnes intagen; så, enär
motionärens förslag afser åläggande för nämnde verk och associationer af skyldigheter,
hvartill de icke vid deras inrättande blifvit förbundne, anse Utskotten sig
icke kunna tillstyrka någon tillämpning på berörde obligationer af de föreskrifter,
som i afseende på låne-banko-attestér äro gällande; utan lärer frågan om förnyelse
af sådana obligationer komma alt, vid förefallande händelse, bero på pröfning
af förhållanderne; och få Utskotten alltså vördsamt tillstyrka
att motionärens förslag, i afseende på sådana obligationer,
som enligt redan gällande reglementen blifvit utfärdade, icke
må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 29 Augusti 1851.
Stats- samt Allm. Besv, och Ekon.-Utskottens Utlåtande, N:o 47. 3
N:o 47.
Arik. till Exp.-Utsk. d. 30 Äng: 1851, kl. 10 f. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion i fr äga prestanda vid klagan
öfver prestval.
Hos Högvödige Presteståndel har Herr Prosten Melander väckt förslag derom,
att de, som vilja anföra besvär öfver förmenta olagligheter vid prestval,
mätte åläggas ställa vederhäftig borgen för all den kostnad och skada, som derigenom
kan vederbörande tillskyndas ; och har motionären ansett, att till sådan
skada borde räknas, bland annat, den förlust i löneinkomster, hvilken drabbade
prestman, derigenom alt han, till följd af klagomål öfver valet, ej finge vid lagliga
tillträdestiden emottaga det ifrågavarande prestemhetet. Genom det föreslagna
stadgandet har motionären förmenat att någon minskning skulle kunna åstadkommas
uti de nu ofta förefallande och ej sällan obefogade rättegångarne angående
prestval. Ehuru genom Kongl. Förordningen den 5 Juni 1739 § 12, Kongl.
Brefvet till Svea Hof-rätt af den 19 September 1753 och Kongl. Maj:Is Instruktion
för Justitie-kansleren af den 17 Augusti 1739 § 5, skyndsamhet uti nämnde
rättegångar blifvit påbuden; kunde dessa likväl ej hinna afgöras utan en längre
tidsutdrägt, hvilket, utom det att prestemhetet under tiden skulle skötas af extra-ordinarier,
medförde flere andra olägenheter. Dessa processer hade ofta sin
uppkomst från de partier inom församlingen, som vid prestvalet bildat sig för den
ene eller andra af sökanderne; och under den lid klagomål öfver valet vore under
pröfning, närdes således hat och bitterhet, som för mansåldrar kunde störa
den enighet och sämja, som borde råda inom kristliga samhällen; och man borde
derföre, så mycket som möjligt söka förekomma dylika rättegångar.
Lag-Utskottet, till hvars behandling detta förslag blifvit öfverlcmnadt, har
gemensamt med allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet tagit detsamma i öfververvägande;
och finna väl de förenade Utskotten, i likhet med motionären, att
många och stora olägenheter, kunna blifva en följd af de rättegångar, som uppstå
genom besvär öfver prestval; men Utskotten kunna ej dela motionärens åsigt,
4 Stal»- saint Allm. Best), och Ekon.-Utsliottens Utlåtande, N:o \7.
att lagstiftningen, medelst försvårande af sjelfva rättegången bör söka förhindra
dylika besvär. Hindret skulle nemligen möta ej allenast dem, som utan fog sig
besvärade, utan äfven dem, som ville söka rättelse, der olagligheter verkligen förefallit
$ och om, såsom motionären åsyftat, den af honom föreslagna borgen skulle
omfatta jemväl de löneförmåner, som med den ifrågavarande prestlägenheten vore
förenade, under den tid som tillträdet af lägenheten kunde varda genom rättegången
angående valet fördröjdt; kunde det verkligen inträffa, att föreskriften om en
sådan borgen någon gång afhölle från anförande af besvär, som i öfrigt hade allt
skäl för sig.
I de fall åter, der endast de kostnader ära i fråga, som med sjelfva rättegången
äro förbundne, har uti mål, der borgen för kostnad och skada redan är
föreskrifven såsom praestandum, erfarenheten ådagalagt, att parterne af berörde
föreskrift ej låta afhålla sig från målens fullföljd; och fä Utskotten alltså vördsamt
tillstyrka,
all Herr Prosten Helanders oföanberörde motion icke må till någon åtgärd
föranleda.
Stockholm den 20 Augusti 1851.
STOCKHOLM, tiivcist hos isaac marcus, 1851,
»
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Ulsk. Memorial, N:o 48. \
v
\:o 48.
Auk. till Exp.-Ulsk. d. 2 Seplemb. 1851, kl. II f m.
Memorial, i anledning af ålerremiss af Utskottens Betänkanden,
N:o 31 i anledning af serskilda motioner om inskränkning
uti eller upphäfvande af rättigheten för husbonde
alt tilldela tjenstehjon insaga, samt N:o 32 i anledning
af väckt motion om af skaff ande af prygelstraffet och
andra extrajudiciela bestraffningar inom krigsståndet.
Berörde Betänkande!) har Vällofliga Borgare-Ståndet, enligt protokollsutdrag den 22
sistlidne Augusti, till Utskotten återremitterat; men som samma Betänkanden blifvit af öfrige
Biks-Stånden godkände, och, jemlikt. 75 § Riksdagsordningen, tre Stånds mening i
frågor af förevarande beskaffenhet utgör Rikets Ständers Beslut, kan aterremissen fran
Vällofliga Borgare-Ståndet icke till någon åtgärd af Utskotten föranleda; hvilket Utskotten
härmed skolat hos Rikets Ständer vördsamt tillkännagifva.
Stockholm den 2 September 1851.
Bilt. till B. St. Prat. 1850 $ 1851.
7 Sami. 2 Afd. 19 Häft.
STOCKHOLM. Östlund & Berling, 4 851.
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Belänkande, J\1 49.
I
M 49.
Ank. till Exp.-Utsk. d. a Sept. ISSI. kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckta frågor om ändring af nu
gällande stadganden rörande Stängselskyldigheten.
I detta ämne hafva vid innevarande riksmöte blifvit inom Hedervärda BondeStåndet
afgifne och till Lag-Utskottet remitterade nedannämnde motioner och anföranden,
nemligen:
l:o af Carl Tholsson från Skaraborgs län, som anmärkt, att då uti 2 mom. af 1 §
och uti 3 § af Kongl, förordningen om Stängselskyldigheten den 9 Februari 1802
vore stadgadt, att byar och enstaka gårdar, hvilkas egor mötas, skola uti stängsel
emellan de hvarannan tillgränsande egoine deltaga efter hvarderas hemmantal,
samt genom Kongl, brefvet den 14 April 1806 den bestämmelse blifvit meddelad,
att stängselskyldigheten emellan serskilde byar och enstaka hemman icke förändras
deraf, att den ena byen undergått egoskifte, deraf ock blefve en följd, att en by,
bestående af flera hemman, skall, sedan den undergått laga skifte, fortfarande deltaga
i stängselskyldighet mot enstaka gård, efter det hemmantal, byen före skiftet
innehaft, fastän vid skiftet ett af hemmanen i byen ensamt på sin lott bekommit
den del af byalagets egor, som gränsa intill det enstaka hemmanet; och enär, enligt
motionärens förmenande, ett dylikt förhållande vore för byalaget obilligt, har
motionären föreslagit, att, med förändring af föreskriften i ofvanberörde Kongl, bref,
stadgas måtte, att by, som undergått laga skifte, derefter icke skall deltaga i hägnads
skyldighet emot enstaka gård för flera hemman, än dem, hvilka vid skiftet
bekommit sina egor intill det enstaka hemmanets område.
2:o af Per Erik Andersson från Westmanlands län: att, enligt motionärens
åsigt, något giltigt skäl icke förefunnes för den uti sista mom. i 2 § af 3 Kap.
Byggninga-balken meddelade föreskrift: att när skog, beteshage eller utmark möter
åker eller äng, den, som åker eller äng eger, skall ensam hålla hägnad, hvarigenom,
för det deruti afsedda fall, hela stängselskyldigheten ålägges det ena af tvä'nne hvarandra
angränsande hemman; och enär berörde stadgande, hvarken genom Kongl,
förordningen om stängselskyldigheten den 9 Februari 1802 eller Kongl, kungörelBih.
lill R. St. Prot. 1830 & 1831. 7 Samt., 2 Afd., 20 Haft. 4
2 Lag- sami Allm. Besv. • och Ekon.-Ulskollens Betänkande, M 49.
sen, angående ändring och tillägg i nämnde förordning den 23 Oktober sistlidne år,
undergått någon förändring, har motionären föreslagit, att, med upphäfvande deraf,
stadgas måtte: att då by eller hemman med skog eller utmark möter annan bys
eller annat hemmans inegor, och desse sistnämndes egare yrkar hägnads upprättande
emellan by arne eller hemmanen, skogens eller utmarkens egare skall i hägnadens upprättande
och underhållande deltaga efter samma grund, som i afseende på hägnadssliyldighet
serslålde byar och hemman emellan i allmänhet finnes bestämd.
3:o af Johannes Nilsson från Götheborgs och Bohus län, som yrkat, dels alt
stängselskyldigheten byar emellan icke bär rätta sig efter hurudan jorden tillförene
varit, titan att hemmanen böra deltaga deruti enligt jordens beskaffenhet vid den
tid, dä delningen verkställes, så alt, då odlad eller ouppodlad jord ä ömse sidor
möter,' båda hemmanen efter sitt hemmantal uti stängselskyldigheten deltaga; och
dels, att en större delegare uti samma hemman icke bör deltaga uti andra hägnader,
än dem, som skilja honom från hans granne; sä att till exempel en, som eger
ett halft mantal, icke bör deltaga uti de skillnads sträckor, som åtskilja mindre lotter
frän hvarandra inom det andra halfva hemmanet.
4:o af J. P. Sandstedt från Jönköpings län, som anmärkt, att om, såsom
på många ställen är förhållandet, serskilda hemman och byalag mötas i skog och
utmark, och å ena sidan marken uppodlas, men sådant deremot icke å andra sidan,
i anseende till markens ofruktbarhet, kan ske, så uppstode, när föreskriften i 5 <§ af
Kongl, förordningen, angående stängselskyldigheten, att de förändringar skog och utmark
kunna undergå genom uppodlingar till åker, äng och planteringar, icke böra verka
till annat förhållande uti skyldigheten till hägnads upprättande och underhållande,
tolkades efter ordalydelsen, fråga derom, huruvida det hemman eller byalag, hvars
skogs- eller utmark icke blifvit uppodlad, kunde undgå att deltaga i upprättande
och underhållande af stängsel emot den uppodlade jorden; och har motionären, i anledning
deraf, föreslagit, att nämnde § måtte erhålla förändrad lydelse af det innehåll:
att all stängsel byar och öfrige hemman emellan skall efter oförmedladt hemmantal
utgöras, utan afseende på in- eller utegor.
5:o af Anders Persson från Östergöthlands län, som förmält, att, enligt den
erfarenhet motionären vunnit, omförmälde förordnings 6 §, på hvars tydning stäng
seldelningens
billighet och rättvisa egentligen hvilade, icke blott kunde tolkas på olika
sätt, efter olika uppfattning, utan ock, vid tillämpning inom skifteslag, i de flesta fall
ledde till orättvist betungande för de större hemmanen; men att motionären deremot
funnit, att mera billiga och fördelaktiga resultater vunnits genom tillämpning af de
grunder för stängselskyldighetens fördelning, som blifvit föreslagne uti en, motionen
bifogad, tryckt skrift kallad »Tankar i stängseldelnings-frägan af Ernst Wiman»,
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, Jtf 49.
3
hvilka grunder för stängselskyldighetens fördelning skola någon gång i sednare tider
blifvit vid laga skiften inom Östergöthland af delegare i skifteslag enhälligt antagne.
Motionären har derföre föreslagit: att 6 § i Kongl, förordningen, angående stäng—
selskyldigheten, måtts förändras i enlighet med det förslag, som uti omförmälde skrift
blifvit framställdt.
Uti nämnde skrift har, i fråga om gällande grund för slängselskyldighetens
fördelning emellan grannar och delegare inom samma by, derom nyssberörde §
handlar, blifvit anmärkt, att samma § lemnade rum för olika tydningar och såmedelst
föranledde antagande af serskilde förfaringssätt vid stängselskyldighetens fördelning,
af hvilka dock icke någotdera. om det vid laga skiften tillämpades, åstadkomme
en billig fördelning af stängselskyldigheten. Såsom exempel på dessa olika förfaringssätt
och till ådagaläggande af deras oriktighet är vordet anfördl, att antingen
ali stängsel i rågångar och skifteslinier först fördelades emellan de serskilda bemmansnumren
och sedan inom dessa deras enskilda stängsel, hvilken fördelning likväl
vore orättvis, af det skäl, att, till följd af hemmansnumrens olika storlek, då det
ena kan vara två eller tre gånger så stort, som det andra, de större hemmanen
för mycket betungades, hvilket förhållande äfven inträffade vid den enskilda stängselns
fördelning emellan de olika hemmansdelarne; eller fördelades summan af stängseln
i rågångarne och alla delningslinierne emellan alla de utskiftade lotterne, hvarigenom
dock, ännu obilligare, än enligt förstberörde förfaringssätt, lika stor stängselskyldighet
lades på det icke sönderstyckade hemmansnumret, som på det, hvilket
blifvit fördeladt i smärre hemmansdelar och såmedelst det orimliga resultat föranleddes,
att ett icke styckadt hemmansnummer finge icke allenast ensamt ansvara för
sina egna hägnader, utan ock derutöfver biträda andra, eller ock fördelades stängseln
partielt, lott emot lott, sedan deri äfven ingått hvarje delegares andel i rågångsstängseln.
Detta sistnämnda förfaringssätt medförde väl i mindre grad de felaktigheter,
som blifvit anmärkta emot de båda förut anförda, men föranledde deremot
den orättvisa vid fördelningen, att den hemmansdel, som hade flera skiften och irreguliera
figurer, finge just till följd af denna olägenhet draga en ännu mera förökad
stängselbörda.
Vidare är anfördt, att, enär enligt nu gällande rättsbegrepp i fråga om grunden
för genom laga skifte delad jords deltagande i hägnadsskyldigheten, hvarje lott
bör, i förhållande lill sitt uppskattningsvärde, deltaga i hela samfällighetens hägnadsbesvär,
måste likväl, på det icke i tillämpningen proportionen skall blifva felaktig,
hvarje lotts uppskattningsvärde föreställas i qvadratform, så att, då ett skifteslag utgöres
af fem tunnland i uppskattningsvärde, och en delegare deraf eger fyra tunnland
och en annan ett tunnland, men till inhägnad af fyra tunnland i verkligheten
4 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-UtslcoUens Betänkande, M 49.
icke åtgår iner an dubbelt så lång sträcka, som till inhägnad af ett tunnland, deri
tnest riktiga delningsgrund i fråga om desse delegares hägnadsskyldighet blefve förhållandet
af 2 till 1, eller »såsom proportionen af roten till hvarderas qvadratinnehålln,
efter hvilken grund all skifteslagets stängsel borde emellan delegarne fördelas.
På dessa grunder har blifvit framställdt följande förslag till hägnadsskyldighetens fördelning
emellan delegare i ett och samma skifteslag:
»Sedan ali stängsel, som skifteslaget tillkommit, sä väl i rågångar, som delningslinier
m. m., blifvit gifven oell man af skiftets delningsbeskrifning erhållit hvarje
delegares uppskattning svärde i ett approximativt tal af tunnland, förvandlas dessa
till qvadratalnar och den deraf uppkomna rot blifver proportionen af hvarje delegares
anlott i samfällda hägnadssttmmam;
hvaremot i fråga om fördelning af bägnadsskyldighet emellan serskilde byar, dervid,
enär deras jord icke blifvit taxerad efter samma proportion, uppskattningsvärdet
icke kunde antagas till utgångspunkt vid fördelningen, hemmantalet borde utgöra det
mått, hvarefter stängselfördelningen borde, enligt ofvannämnde grund, verkställas.
I anledning af Johannes Nilssons, Sundstedts och Anders Perssons nu omförmälda
motioner, hafva förre Talmannen Anders Eriksson från Örebro län, Anders
Eriksson från Elfsborgs län och Nils Jeppsson från Malmöhus län uti muntlige anföranden,
deruti åtskillige Ståndets ledamöter från olika delar af riket instämt, anmärkt,
att de föreskrifter i fråga om stängselskyldighelen och dess fördelning, som
vore lämplige för ett landskap, kunde vara mindre passande för ett annat, enär
serskilda lokala förhållanden påkallade olika stadganden. Så vore det i södra delen
af riket, der skogarnes ringa vidd medgåfve deras inhägnande, lämpligt att hvarje by,
i förhållande till den vidd, den innehar, deltager i stängsels upprättande och underhållande,
men deremot skulle det i norra delen af riket, der vidsträckta skogar förefinnas,
vara i högsta målto obilligt och orättvist, om, då skog stöter till annat hemmans
inegor, skogsegaren skulle vara skyldig alt, i förhållande till jordvidden, stänga
emot inegorna; och derföre syntes det ock vara mest lämpligt, att hvarje landskap
erhölle sin serskilda stängselförfattning.
6:o af Jakob Lindby från Gottlands län, att den jordvidd, hvarje hemman
innehar, vore den enklaste och mest lämpliga måttstock i fråga om hemmanets deltagande
i hägnadsskyldigheten. Åtminstone för Gottland vore denna grund den mest
användbara och vore derstädes i allmänhet följd uti gällande byordningar, uti hvilka,
i enlighet med det i denna landsort urgamla bruk, öfverenskommits, att all hägnadsskyIdighet
grannar emellan fördelas lill hälften på hvardera i mån af egolotlerne; men
då sådana öfverenskommelser icke voro bindande för andre delegare, än dem, som
desamma ingått, enär byordningar, då yrkande derom af annan i byalaget tillkom
-
Lag- saint Allm. Bcsv.- och Ekon.-Ulskollens Betänkande, M 49. 5
men jordegare framställes, måste af domstolen rättas till enlighet med hvad lag i
detta hänseende stadgar, kunde ät sådana öfverenskommelser säkerhet icke beredas.
Ett sådant stadgande vore dock beböfligt, i anseende till den på Gottland brukliga
fördelning af jorden, enär i allmänhet hemmanen ega jordlotter på många vidt åtskiljda
ställen, så väl inom, som utom den socken, der jordegaren hade sin bostad,
och stundom på flere mils afstånd derifrån. Motionären har, af sådan anledning,
hemställt om icke allmänna lagens samt 1802 ars förordnings stadganden, angående
stängselskyldigheten, kunde förklaras icke vara gällande för Gottland, och i stället
förordnas, att byordningarnes ofvannämnde föreskrifter böra gälla såsom lag.
Dessa memorial och anföranden, för hvilkas behandling Lag-Utskottet sammanträdt
med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, hafva Utskotten gemensamt tagit
i öfvervägande, och få Utskotten utlåtande öfver desamma nu afgifva.
Hvad dervid först angår första delen af Johannes Nilssons motion och Sand
stedts
framställning i fråga om 5 § i Kongl. Förordningen den 9 Februari 1802;
så enär berörde § redan är, i hufvudsakligen enahanda syftning med motionärernes
förslag, förändrad genom Kongl. Maj:ts, i anledning af Rikets Ständers vid sisthållne
riksdag gjorda underdåniga anhållan, den 23 Oktober sistlidne år utfärdade nådiga
kungörelse, om hvars tillvaro motionärerne synas hafva vid motionernes afgifvande
saknat kännedom, anse Utskotten
berörde förslag icke påkalla vidare utlåtande.
I fråga åter om sednare delen af Johannes Nilssons motion, hvarmed motionären
synes hafva åsyftat, att stadgande borde meddelas derom, att, inom samma by
eller hemman, delegare icke skola deltaga i hägnad af andra delnings- eller skiftes—
linier, än i dem, som skilja hvar och en från hans granne; så lärer, enligt Utskottens
åsigt, ordalydelsen i 6 § af Stängselförordningen, der det heter, att emellan
grannar och delegare inom samma by, gård eller hemman bör med skijldigheten att
hägna och stänga förhållas på samma sätt, som angående byar och enstaka gårdar
fvreskrifvet är, så att den, som stänga vill, eger vitsord och den angränsande är
skyldig deri taga del, icke kunna föranleda till antagande deraf, att hemman i by
skall deltaga i hägnad uti skiljelinier emellan andra hemmansdelar i samma by; och
då Utskotten derföre anse det af motionären föreslagna stadgande icke vara erforderligt,
få Utskotten tillstyrka,
att motionen i denna del icke må till någon åtgärd föranleda.
I strid mot den åsigt, Carl Tholsson uti sin motion yttrat, finna Utskotten ingalunda
obilligt, att ett byalag, som undergått laga skifte, derefter skall fortfarande
deltaga i hägnadsskyldighet mot enstaka gård för äfven andre hemman, än dem, som
vid skiftet orhållit sina egor intill det enstaka hemmanets. Det skulle tvärtom, en
-
6
Lag- samt Allm. Bcsv.- och Ehon.-Ulslcollens Betänkande, JYl 49.
ligt Utskottens omdöme, vara obilligt, om skifte eller fördelning af det förut samfälda
byalagets mark, skulle föranleda tillökning af den stängselskyldighet, som derförinnan
lagligen tillkommit ett samma by angränsande och deraf oberoende enstaka
hemman, helst om, på sätt motionärens förslag synes åsyfta, vidden af denna tillökning
skulle blifva beroende deraf, om flere eller färre af de till byalaget hörande
hemman erhållit egor invid den enstaka gårdens egogräns; och för den händelse,
att endast ett mindre af de till byalaget hörande hemman blifvit lagdt invid rågången
emot det enstaka hemmanet, skulle detta sistnämndas deltagande uti hägnadsbesväret
kunna genom den föreslagna förändringen blifva för dess egare högst betungande.
Utskotten tillstyrka derföre,
att Carl Tholssons förslag icke må vinna Rikets Ständers bifall.
Förslag derom, att, på sätt Per Erik Andersson yrkat, med ändring af sista
momentet uti 2 § af 5 Kap. Byggninga-balken, egare af skog och utmark, som möta
inegor, må förpligtas att med inegornes innehafvare deltaga i stängsels upprättande,
innefattades redan uti ett genom Kongl. Maj:ts nådiga proposition den 28 December
1828 till Rikets Ständers pröfning öfverlemnadt förslag till ny stängselförordning,
hvilket förslag jemväl vid flere påföljande riksdagar blifvit af Rikets Ständer
granskadt, men icke blifvit af Rikets Ständer antaget. Emot förslaget i denna del
förekommer, att inom skogsbygder i allmänhet stängselskyldigheten för en vidsträckt
utmark emot en annan bys åkergärden och ängar blefve för utmarkens egare synnerligen
betungande, och att, ehuru det må anses billigt, att då skog och utmark
är af god och bördig beskaffenhet, egaren deraf vidkännes delaktighet i hägnadsbesväret,
ett motsatt förhållande dock inträffar på de orter, der utmarken är vidsträckt,
men stenbunden, bergaktig och ofruktbar, samt att det af dessa anledningar synes
vara tvifvel underkastadt om och till hvad del egare af utmark rättsenligt må kunna
tillförbindas att deltaga i en hägnad, deraf han i de flesta fall har föga eller intet
gagn. Utskotten anse sig derföre böra tillstyrka,
att Per Erik Anderssons i ämnet framställda förslag icke må vinna
Rikets Ständers bifall.
Beträffande derefter Anders Perssons yrkande om ändring af 6 § i nyssnämnde
Förordning i enlighet med det förslag, som blifvit framställdt uti KommissionS-landtmätaren
Ernst Wimans ofvanomförmälda skrift; sä, ehuru det måste
medgifvas, dels att hemmantalet eller egoproportionen såsom grund för deltagande i
stängselskyldigheten icke alltid är lämpligast, enär i allmänhet i utmarken egovidden
icke står i jemnt förhållande till hemmantalet, och i inegorne det nästan helt och
hållet af egostyckets vidd, form och läge beror, huru deltagandet i hägnadsbesväret
utfaller, så att den enes deltagande och den andres befriande mången gång bestäm
-
Lag- samt Allm. Besv.~ och Ekon.-Utskollens Betänkande, JYs 49.
7
ines af slumpen, dels ock att omförmälde förslag i dessa hänseenden synes böra
åstadkomma en mera rättvis fördelning af ifrågavarande besvär; likväl och då berörde
förslag i tillämpningen är förenadt med vidlyftiga uträkningar, grundade på
ett räknesätt, hvilket vanligen är för allmogen fullkomligen obekant, till följd hvaraf
icke allenast i vidsträcktare mån, än under nuvarande förhållanden, landtmätares biträde
till slängseldelningars verkställande skulle erfordras, utan ock allmogen i allmänhet
vore urståndsatt att kontrollera uträkningens riktighet, finna Utskotten, med
afseende tillika å de ökade kostnader och olägenheter för jordegare samt anledningar
till tvister, angående stängseldelningar, hvartill omförmälde förhållanden otvifvelaktig!
skulle föranleda, sig icke kunna tillstyrka antagandet af ofvanberörde förslag;
hvarföre Utskotten hemställa,
att Anders Perssons motion icke mä till någon åtgärd föranleda.
I anledning af Jakob, Lindbys motion få Utskotten upplysa, att på Gottland
hemmanens egor i allmänhet hafva spridt läge samt flerestädes äro sammanblandade
med andra hemmans egor, i följd hvaraf den uti 1 § af nu gällande stängselförordning
utstakade grund — eller att, då by eller enstaka hemman gränsa till hvarannan,
hägnadsskyldigbeten utgöres efter förmedladt hemmantal — föranleder stor
orättvisa i så måtto, att ett helt hemman med en mindre egovidd, såmedelst får,
då det möter ett mindre, äfven om detta sednare till areal vore lika stort med det
förra, vidkännas ett betydligt större bägnadsbesvär. För afhjelpande af ett dylikt
missförhållande är äfven, enligt Utskottens åsigt, lämpligt att, på sätt uti de af motionären
omförmälda by-ordningar skall blifvit antaget, hägnadsskyldigheten fördelas
till hälften på hvardera af hvarannan angränsande egor; men Utskotten kunna dock
icke biträda motionärens yrkande om antagande såsom lag af nämnde stängseldelningsgrund.
Det måste nemligen härvid tagas i betraktande, att den från äldre tider
på Gottland brukliga och ännu fortfarande egoblandning måste småningom upphöra,
sedan det hinder, som hittills mött för de spridda egolotternes sammanläggande
genom laga skiften, blifvit undanröjdt genom de i sednare tider vidtagne åtgärder
till bildande af lämplige skifteslag, i saknad hvaraf laga skiften i allmänhet icke kunnat
derstädes anställas; och enär, i samma mån egorna hinna sammandragas, anledningen
upphör till användande af den utaf motionären förordade stängseldelningsgrund,
torde dess begagnande i vidsträcktare måtto, än som genom öfverenskommelser
emellan jordegarne kan tillvägabringas, ej heller böra befordras.
Utskotten få, i följd häraf, tillstyrka,
att motionen icke må till någon åtgärd föranleda.
8 Lag- samt Allm. Besv - och Ekon.-Ulskottens Betänkande, M 49.
Under den granskning, Utskotten sålunda egnat ofvanomförmälda motioner, hafva
Utskotten, i anledning af såväl motionärernes framställningar, som af de utaf förre Talmannen
Anders Eriksson och Anders Eriksson från Elfsborgs län samt Nils Jeppsson
från Malmöhus län afgifne, jemväl här ofvan upptagne anföranden, tagit i öfvervägande,
huruvida nu gällande stängselgrunder må anses för Riket i allmänhet
lämplige; och Utskotten hafva dervid kommit till den öfvertygelse, att samma grunder,
i anseende till serskilda lokala förhållanden i olika landsorter, mången gång
kunna medföra orättvisa fördelningar af stängselskyldigheten. I anledning deraf, och
då Utskotten derjemte hysa den åsigt, att enahanda och för alla delar af Riket lika
lämpliga grunder för stängselskyldighetens fördelning icke torde kunna uppställas,
hafva Utskotten, under öfverläggning i ämnet, ansett det vara behöfligt, att åtgärder
vidtagas, för utrönande deraf, hvilka grunder för stängselskyldighetens fördelning må
för serskilde orter vara de mest lämpliga och ändamålsenliga; och Utskotten hafva
jemväl varit betänkte derpå, att förslag i sådant afseende för Rikets Ständer framlägga.
Men då hos Utskotten tillika i betraktande kommit, alt, innan åtgärder i omförmälde
hänseende vidtagas, det torde böra inhemtas, huruvida jordegare i allmänhet
komma att begagna sig af den tillåtelse, som, genom det i Kongl. Maj:ts den 23
Oktober sistlidne år utfärdade nådiga kungörelse gjorda tillägg till 1802 års stängselförordning,
blifvit, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Rikets Ständers vid sisthaline
Riksdag gjorda underdåniga anhållan, jordegarne lemnad att träffa överenskommelser
derom, att emellan deras egor stängsel ej upprättas eller hållas skall,
hafva Utskotten ansett tiden ännu icke vara inne för företagande af undersökning
om vissa stängselgrunders lämplighet för serskilde landsorter; hvilket Utskotten härmed
skolat
hos Rikets Ständer vördsamligcn anmäla.
Stockholm den 2 September 1831.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, 18S1.
Register
ofver de af Rikets Ständers Lag-Utskott vid 1850 och 1851 årens Riksdag
afgifna Betänkanden, Utlåtanden och Memorial.
Expeditionens
N:r.
Afträdestid, om förändring deraf, se Fardag.
Akademiska jurisdiktionen, om upphäfvande deraf 57.
Andaktsöfningarj angående upphäfvande af Kongl. Plakatet den 12
Januari 1726 emot oloflige sammankomster till
andaktsöfningar, jemte öfrige i samma ämne utfärdade
författningar 59.
Arf, om tillträdande deraf, då rätter arfvinge försvunnit .... 65.
Arfsrättj om förklaring af Kongl. Förordningen den 19 Maj 1845
angående arfsrätten  43.
„ för oäkta barn 45.
Arfvode, åt Ökad kanslipersonal 3.
„ för bouppteckning i städernc. Se Bouppteckning.
Assigneringsrätt, enskildes å Banken  1.
B.
Bankerj enskilde, om förändring i lagstiftningen derför .... 2.
Berättelser i skriftliga, om upphörande deraf i mål, som från Hof
Piätt
hos Kongl. Majit fullföljas  28.
Borgenj solidarisk, om uppsägning deraf 56.
Bouppteckning, om förändring i beräkningen af arfvode derför i
städerna 8.
„ om förhöjd kartering derå i adliga sterbhus ... 14.
„ angående ett nytt stadgande om hvad egendom
deri bör upptagas och värderas 46.
Brottmål, om sättet för fullföljd af mindre brottmål, som med tvi
„
stemål ega nära gemenskap eller deraf härflyta .... 34.
Brottmålsdomstolar, om inrättande deraf
„ . . 26.
Bördsrätt, om upphäfvande deraf 40.
Bördeskilling, huruvida Privatbankssedlar dertill kunna användas . 41.
C.
Civil-Lag, om antagande af ny  5.
D.
Dammlucka, förändrad tid för dess öppnande 24.
Svar på återremiss  32.
Domar, om vissa dagar för utgifvande deraf i Hof-Rätt och Rådstu
fvu-Rätt  50.
Domare, jäf emot dem 27.
Domfört, antal ledamöter. Se Hoj-Rätt, Nämnd.
Domkapitel, angående ändring i föreskrifterne om rättegång derstädes 36.
Domstolar, om deras ombildning 25.
„ serskilde för behandling af brottmål rörande häktade
personer
26.
F.
Fardag, om förändring deraf 48.
Fatalietid, för fullföljd af mål från Stora Kopparbergs län ... 16.
„ serskilde föreskrifter derom för Gottland 17.
„ för anmälan af missnöje emot Hof-Rätts dom och utslag 52,
Flyttning i och ur bus på landet, om lag derför 11.
Svar på återremiss 15.
Forum, om upphäfvande af frälsemans serskilda 10. 66.
Frälseman, om dess forum, se Forum.
„ om afgift för bouppteckning i dess sterbhus .... 14.
Fullmäktig, om rätt för kronofogde och landtmätare att såsom rättegångsfullmäktig
begagnas 47.
Förlikningskommittéer, om inrättande deraf .  33.
Förmyndarevården, angående förändringar i lagstiftningen derom . 58.
Förmånsrätter, tysta, om upphäfvande deraf 58.
G.
Gottland, serskilde föreskrifter för behandlingen af besvärsmål derifrån
17.
H.
Handlingar, om återfående af till Öfver-Riitt ingifne 30.
Hoj-Rätt, om domfört antal ledamöter deri 12.
Svar på återrerniss
20.
„ om förändring i dess sammansättning oell arbetssätt • . 25.
Svar på återrerniss
51.
„ om bestämmande af vissa dagar för utgifvande af dess
domar och utslag 50.
„ om utsträckning af tiden för anmälande af missnöje mot
dess dom och utslag 52.
„ om återfående af dit ingifne handlingar 30.
„ om revisionsskillings upphörande 52.
„ huruvida exemplar af dess dom och utslag må till ute
blifven
eller icke hörd part utskrifvas 55.
I.
Inteckning, om förändring i Kongl. Förordningen derom af den
13 Juli 1818 29.
Svar på återrerniss 44.
J
Jurisdiktion,
om upphäfvande af den akademiska 57.
1 ■ ’ i-i....i i • •
Justitice-Ombudsman, granskning af dess embets-berättelse, diarie»
och registratur . . . ' 4.
Jäf, emot domare och landtmätare  27.
K.
Kartering af bouppteckningar i adliga sterbhus . . . . . . . 14.
Konkurs, om forum för frälsemans
66.
Konkurs-Lagen af år 1830, om återupplifvande af dess 50 § . . 60.
Konsistorium, om hvad iakttagas bör vid ändrings sökande i dess
utslag 31.
„ om rättegången derstädes, se Domkapitel.
Konventiklar, se Andaktsölningar.
Kopparbergs Län, om förlängd fatalietid för fullföljd af mål från
Under-rätterne derstädes . . . . . . . .16.
Kronofogde, om rätt för honom att vara rättegångsfullmäktig . . 47.
L.
Lagfart, huru den skall vinnas, då åtkomsthandlingar saknas . . 54.
Lagsökningskostnad, om beräkning deraf i vissa fall ..... 49.
Landtmätare, om jäf emot dem  27.
„ om rätt för dem att vara rättegångsfullmäktig ... 47.
Lysning till äktenskap, om rätta orten derför 35.
„ angående skyldighet för fästehjon alt inom viss tid derefter
äktenskap med vigsel fullborda 62.
Länsmän, om rätt för dem atl verkställa utmätningar . . . . ! 64.
M.
Missnöje^ om förlängd tid för anmälande deraf emot Hofrätts dom
och utslag 52.
Morgongåfva, om upphörande deraf 42.
N.
Nämnd, om förändring i ordningen för val till Ilärads-nämnd och
minskning i det antal, som fordras för fullsuten rätt . 13.
Svar på återremiss  23.
„ serskild, för bestämmande af skadestånd 21.
O.
Oäkta harn, om arfsrätt för dem 45.
P.
Privat-B anker, se Banker.
Q.
Qvinna, om rättighet för henne att vid viss ålder blifva myndig 53.
R.
Religionsfrihet . ,
59.
Revisionsskilling, om upphörande deraf 52.
Råd
-
Rådstufvu-rätt, om bestämmande af vissa dagar för utgifvande al
dess domar oell utslag
Ränta, om dess frigifvande i vissa fall 61.
Rättegångskostnad, angående ändring i lagens stadgande derom 49, )2, oj.
s.
Skuldfor drif) gsmål, om verkställighet af Konungens Befallningshaf
vandes
deri meddeldte utslag 18.
Solidarisk förbindelse, se Borgen.
T.
Telegrafer, om rätt till jord och lägenhet för anläggning af elektriska
telegra f-linier  6.
Svar på återremiss *8.
Testamente, om utvidgning i rättigheten att derigenom förordna om
sin egendom 63.
u.
Under-rätt, om verkställighet af dess beslut i hyres- och utflytt
ningsmål
7.
„ om förlängd tid för fullföljd al mål fran Under-rät
terne
i Stora Kopparbergs län 16.
Underställningsmål, om ändring af lagens stadgande derom i 25
kapitlet 5 § Rättegångs-Balken 37.
Utmätning, om verkställighet deraf 64.
Utslag, om vissa dagar för utgifvande deraf i Hofrätt och Rådstufvurätt
^6-
om verkställighet deraf i vissa mål 7, 18, 19.
V.
Vade skilling, om afskaftande deraf
Verkställighet af utslag i vissa mål 7, 18,1 J.
Vexel- lag, ny
39.
Vigsel, angående skyldighet för fästehjon, att, inom viss lid efter
slutad lysning till äktenskap, detsamma genom vigsel fullborda
.
<S2.
Vittnesedom förändring i formuläret derför  9. 1
Svar pä återremiss  22.
A.
MkomsthandUngar^ se Lagfart.
\ STOCK HOLM, Eens TBBJSRA Boktryckeriet, 1851.
REGISTER
i
öfver de af Rikets Högloft. Ständers Lag- samt Allmänna Besvärs- och EkonomiUtskott
vid 1850—1851 årens Riksdag afgifna gemensamma Betänkanden,
Utlåtanden och Memorial.
Expeditionens
nummer.
A.
Afsöndring af jord, se Hemmans-lclyfning.
Aktiebolag, oin förklaring af Kongl. Förordn. derom af den 6 Olif. 1848. . . 45.
Almogen, om utvidgning i dess seglations—frihet  40.
Allmänna byggnader, om deltagande i byggnad och underhåll deraf. ... 21.
Allmänning, om förhöjande af ansvaret för olofligt antändande af ljung derå . 2.
Auktion, om tiden, då den å landet bör slutas  23.
B.
Bergslag, Kopparbergs, om dess rätt till köp af skogs-eflekter inom vissa
socknar
33.
Bergarelön, om ändring deri för skeppsfynd  44.
Besittningsrätt till kronohemman, angående förändring i föreskrifterne derom 41.
Besutenhet, se Hemmansklyfning.
Boställen, om besigtningar derå i sammanhang med Laga skiften  17.
Brandstods-mäl, om stämniogssättet deri
■ • 34.
Broar, se Vägar.
Byggninga-Balken, om ändring i 15 kap. 1 §. .......... 1.
„ „ „ > 20 kap. 4 §.
4.
„ „ • 23 kap. 3 §  6.
Expeditionens
nummer.
1).
Dalarne, om frihet i skogshandel för vissa socknar derstädes
33.
Doftmarker, se Qvarntull.
E.
Ecklesiastik-staten, om tiden för af- och tillträde af dertill hörande hemman. 9.
Expeditions-laxan, om ändring deri
26, 43
Extra judiciela bestraffningar, om deras afskaflande  32.
F.
Fattigvården och
Försvarslöse personer
| nya bestämmelser derom  27
Fiskeristadgan, om förklaring öfver 8 §. i 2 kap ; . . 3.
Fjerding smän, om ersättning åt dem för extra förrättningar  26.
Flyttningstid för tjenstehjon, om ändring deraf
. 24.
Förbindelser, räntebärande, se Obligationer.
G.
Gudstjenst, om upphäfvande af förbud för Lutherska undersåter att bevista
andra trosbekännares gudstjenst . .
42.
II.
Hemmans-klyfning, om ändring i gällande stadganden derom  14.
Svar på återremiss
22.
Husaga, om dess afskaflande  3]
Svar på återremiss  48
Häradsfängelse, se Allmänna byggnader.
I.
Instruktion för Landtmäteriet i Riket, om ändring deri
16.
„ för Kyrkobetjent, föreslagen
28.
J.
Jaglstadgan, om ändring af 17 § i 3 Art
. g.
„ „ 1 § i 4 Art.
och tillägg till 16 § i 5 Art  7.
Expeditionens
nummer.
IV
Komministrar, om deras befriande från skyldighet att deltaga i vissa byggnader 12.
Kopparbergs Län, om Storskiften derstädes  38.
„ om Trädvaruhandeln derstädes  33.
Kronohemman, angående ändring i föreskrifterne om besittningsrätten dertill . 41.
Kungörelser, om förändring i sättet för deras uppläsande i kyrkorna .... 29.
Kyrkoh elg ente, om instruktion för dem
28.
Köpingar, om utvidgande af deras Seglationsfrihet  40.
L.
Landabok, Lunds Stifts, om dess viisord  25.
Landtmätare, se Instruktion.
Landtmäteri-taxa, se Taxa.
Legohjon, se Tjenstehjon.
Lutherska undersäter, angående rätt för dem att bevista andra trosbekännares
gudstjenst  42.
t
TI
Matlag, angående dess beräknande  8.
Svar på återremiss
35.
Militie-boslälls-Ordningen, om ändring deri
1».
. M.
Nämndemän, om ersättning till dem för extra förrättningar  26.
O.
Obligationer, räntebärande, om förnyelse deraf, då de genom olyckshändelse
förkomma
46.
P.
Paltebok, se Landabok.
Prestgård, om byggnads- och underhållsskyldighet derå ....... 21.
Prcsteval, om prestanda vid klagan deröfver  47.
Expeditionens
nummer.
Prygelslraff, örn dess afskaffande
32.
Svar på återrerniss  48.
a
Qvarntull, angående bestämmelse derom  5.
IS.
Resereglementet, om ändripg deri  20.
Hök, se Matlag.
S.
Seglationsfrihet, om utvidgande deraf för allmogen och köpingarne .... 40.
Skallgång} om deltagande deri
6.
Skit tes-stadgan, om ändringar och tillägg deri ........... 15.
Skiftes-ärenden, örn åtgärder för deras skyndsamma afgörande  20.
Skogshushållning, angående förändrade föreskrifter derom  36.
Sockenstämma, om rösträtts beräkning derstädes
39.
Storskiften, i Kopparbergs Län, om ändring i Kongl. Brefvet den 17 Augusti
1804 angående dem
38.
Strandfynd, angående ändring i föreskrifterne derom  44.
Stängselskyldighet? angående förändrade föreskrifter derom . . .- . . . 49.
Syne-instrument, angående serskildt stadgande om upptagande i dem af föreskrift
om hvilken som bör bekosta de deri anmärkte reparationer  13.
T.
lana å arfvode för Landtmäteriförrättningar, om ändring deri  19.
Timmer, om rätt för vissa socknar i Dalarne att afyttra sådant till annan än
Stora Kopparbergs Bergslag
.
33.
Tingshus, se Allmänna byggnader.
Tjenstehjon, om förändring i flyttningstiden för dem  24.
„ om upphörande af husbondes rätt att dem aga  31.
Svar på återrerniss  18.
Tjenstehjons-böcker, om införande deraf
30.
• . / ■•■hl, ...
- ' ,
16.
Rjtpe«lsti)8n«**
vtitintr.
V,
(Understöd, »«
Utflyttningar, om understöd dertill vid laga skiften
Utländsk man, om förbud för honom att besitta jord och utöfva näring, utan
att vara Svensk undersåte . .
lf.
Vattenfall, se Qvarntull.
Vägar, om skyldighet att dem bygga och underhålla  H
Svar
på återremiss.
STOCKHOLM, tryckt hos Isac Marcus, 1851.
