# ID: svediakorp-gov2233
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 44,018
# sentences: 1,242
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Lag- Utskottets Betänkande, N:o SO. 9
31 §.
Har, innan vexel till betalning förfallen är, den, som vexell) godkänt, kommit i
konkurstillstånd eller vid utmätning befunnits sakna tillgång till gälds betalning, och har
han ej heller, när vexelinnehafvaren af sådan anledning det äskat, ställt antaglig säkerhet
för vexelns inlösen å förfallcrtiden; varén ock då, sedan förhållandet blifvit genom protest
bestyrkt, innehafvare och öfverlåtare af vexeln berättigade att, emot aflemnande af proteslen,
äska säkerhet af föregående öfverlåtare eller vexelgifvaren, såsom i 28 och 29
§§ sägs.
32 §.
Ej må man fordra säkerhet af öfverlåtare sedan den af vexelgifvaren ställd blifvit,
ej heller af sednare öfverlåtare, då den af föregående öfverlåtare ställd är, så framt det
ej vises, att den redan ställda säkerheten ej är tillräcklig.
33 g.
Finnes vexeln i dens hand, som på grund af protest för uteblifvet godkännande är
berättigad till säkerhet efter 28 eller 29 §, och vill han ej med sådan säkerhet åtnöjas;
stånde honom fritt, att af den eller dem, som skolat säkerheten ställa, genast fordra betalning
för vexeln ut, jemte provision och kostnadsersättning, som i 46 § sägs; njute dock
den betalande i detta fall afkortning å vexelsumman för ränta derå, efter fem för hundrade
om året, under den tid, som vid liqviden kan återstå till vexelns förut bestämda
förfallotid.
34 §.
Äskar vexelns innehafvafvare säkerhet, och vill den, som är skyldig att säkerheten
ställa, heldre genast inlösa vexeln med vilkor, som i 33 § sagda äro, stånde ock det
honom fritt.
Bih. till R. St. Prot. 1850—51. 7 Sami. 1 Afd. 25 Haft.
2
10
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 39.
6 Kap.
Om 'vexels förfallotid och betalning.
35 §.
Vexel skall å den tid inlösas, hvarå den till betalning förfallen ar, och egen förty
uppskofsdagar ej runi.
36 §.
Är tiden för betalning af vexel utsatt i visst antal dagar efter utgifvandet, eller efter
uppvisandet, vare den dag oräknad, då utgifvandet eller uppvisandet skedde. Är betalningstiden
bestämd i vecka, månad eller år efter utgifvandet, eller efter uppvisandet,
lände till efterrättelse hvad om sådan tids beräkning i 94 § sägs.
37 '§.
Vexel, som lyder å betalning vid uppvisandet (sigt), varde vid uppvisandet iidöst.
Om tiden, inom hvilken sådan vexel skall till betalning uppvisas och om påföljden för uraktlåtenhet
deraf, vare lag, som om förevisning till godkännande af vexel, den der lyder
å viss tid efter sigt, i 19 § sagdt är.
38 §.
Vexel skall betalas i det myntslag, hvarå den lyder. Är det mynt inom landet
ej gångbart, då må vexelsumman gäldas uti inländskt mynt, efter det värde, som å den
ort, der betalningen erlägges, eller närmast derintill belägne vexelplats, för det utländska
myntet gäller, vid den tid liqviden sker, eldigt vexelkurs för vexlar, som lyda å betalning
vid uppvisandet, eller om sådan vexelkurs saknas, enligt vexelkursen för vexlar, som äro
ställda att betalas viss tid efter utgifvandet, med tillägg i ty fall af ränta under sagda tid,
efter fem för hundrade om året.
39 g.
Är förfallotid inne, och varder godkänd vexel ej af godkännaren inlöst, då den ho
-
Lag-Utskottets Betänkande, N.‘o 39. ii
nom till betalning förevisas, vare lian skyldig att för hvad lian enligt 38 § betala skall, gälda
ränta efter sex för hundrade om året från den dag vexeln till betalning honom förevistes;
så ock att för de genom dröjsmålet innehafvaren åbragta kostnader gifva full ersättning.
Skall betalning ske efter vexelkurs, och har den fallit sedan vexeln godkännaren till betalning
förevistes, varde den kurs beräknad, som gällde när förevisandet skedde. Har innehafvaren
dröjt med vexelns förevisande och kursen derunder stigit, njute han ej högre
kurs tillgodo än den som gällde vid förfallotiden.
40 §.
Vexelgäldenär vare ej skyldig betala, der ej vexeln till honom aflemnas och qvitteras.
Ar vexel utfärdad i flere exemplar, vare godkännaren ej skyldig erlägga betalning)
med mindre det exemplar till honom aflemnas, hvarå godkännandet finnes tecknadt.
41 §.
Betalar ej godkännaren hela vexelsumman å förfallotiden, tage innehafvaren emot
hvad han får; och varde afbetalningen å vexeln tecknad, så ock serskildt qvitto meddeladt,
om det äskas.
42 §.
Yiser innehafvare af vexel, genom öfverlåtelse in blanco, eller genom en behörigen
sammanhängande och till honom fortgående följd af öfverlåtelser, sig vara vexelns egare,
då må godkännaren ej vägra att vexeln till honom betala. Innehafvare, som sålunda styrker
sin rätt till vexeln, vike ej för annan, som påstår sig hafva bättre rätt dertill, så framt
ej denne kan visa, att innehafvaren ej förvärfvat vexeln i god tro.
Ej vare den, som skall vexel betala, förbunden att pröfva om öfverlåtelserna äro äkta.
7 Kap.
Om ätergångstalan för bristande betalning.
43 §.
Der vexelinnehafvare vill mot öfverlåtare eller vexelgifvaren bevara sin rätt till
12 Lag-Utskottets Betänkande, N:o 39.
återgångstalan för bristande betalning, skall han å förfallotiden, ehvad vexeln förut blifvit
godkänd eller ej, densamma till inlösen uppvisa för den, å hvilken den är dragen, och
om denne då ej erlägger full betalning, derföre protestera sist å andra dagen efter rätta
betalningsdagen; utan så är, att protest för uteblifvet godkännande förut skett och vexelinnehafvaren
hos öfverlåtare eller vexelgifvaren sökt betalning efter 33 §: i thy fall vare
ej nödigt att ånyo vexeln uppvisa och protestera såsom nu är sagdt.
41 S.
Ar vexel ställd att betalas å annan ort, än der godkännaren bor; åligge då innehafvaren
att vexeln till inlösen uppvisa hos den, som å vexeln anvist blifvit att betalningen
fullgöra, eller, der sådan person ej å vexel nämnd är, hos godkännaren sjelf å den
utsatta betalningsorten; får innehafvaren ej betalning eller kan han ej å uppgifna orten
träffa den, för hvilken vexeln der borde uppvisas; då skall han å den ort protestera, vid
äfventyr som i 43 § sägs: är den, som efter anvisningen skall betala vexeln, annan man
än godkännaren sjelf, och uraktlåter innehafvaren att mot den man protestera; vare sin
vexelrätt äfven mot godkännaren förlustig.
45 §.
Återgångstalan för bristande betalning må anställas på en gång mot flere eller
alla vexelgäldenärer, eller serskildt mot hvilken som helst af dem; och vare förthy innehafvaren
ej bunden vid öfverlåtelsernas ordning eller det val han en gång gjort.
46 S
Innehafvare
af en för bristande betalning protesterad vexel, vare berättigad till ersättning
för den obetalda vexelsumman, jemte ränta derå efter sex för hundrade om året
från vexelns förfallotid, protest-kostnaden, postpenningar, mäklare-arfvode och hvad han
i öfrigt varit nödgad att å saken kosta, så ock provision till en tredjedel för hundrade.
Ar vexeln ställd i utländskt mynt; gånge med betalningen deraf i inländskt mynt,
som i 38 § sagdt är; dock att, i händelse kursen efter vexelns förfallotid fallit, betalningen
skall erläggas efter den kurs, som då var gällande.
47 §.
Öfverlåtare, som återgången vexel inlöst, ege rätt att af föregående öfverlåtare,
Lay-Utskottens Betänkande, N:o 39. 13
eller af Vexelgifvaren i ersättning bekomma hela det belopp, han varit nödgad att betala,
jemte ränta derå efter sex för hundrade om året från betalningsdagen och bevisliga omkostnader,
så ock provision till en tredjedel för hundrade.
48 g.
Den, mot hvilken återgångstalan väckes, vare ej skyldig vexeln inlösa, der den ej
till honom aflemnas, jemte protesten och en qvitterad räkning öfver sökandens omkostnader,
i följd af vexelns återgång.
8 14a (i.
Om ve.Tels godkännande eller betalning af annan manän den, pä hvilken
den egentligen är dragen.
*
49 §.
Finnes å vexel tecknad serskild anvisning till annan man, att vexeln å betalningsorten
i nödfall godkänna (nödfallsadress), der den ej godkännes af den, på hvilken den
i första rummet ställd är; vare innehafvaren skyldig att, efter protest för den sednares
uteblifna godkännande, jemväl äska godkännande af den, å hvilken sådan anvisning lyder,
och att låta svaret antecknas i förra protesten, eller i ett bihang dertill. Uraktlåter han
det, håfve ej rätt att söka säkerhet för uteblifvet godkännande.
Äro nödfallsadresser gifna å flera, gånge innehafvaren först till den, genom hvilken
de flesta vexelgäldenärer befrias.
50 §.
Varder vexel ej godkänd af någon bland dem, på hvilka den är ställd, såsom i
49 § sägs, stånde annan man fritt, sedan protest skett, att vexeln godkänna till heder
för vexelgifvaren eller någon af öfverlåtarne. Dock vare vexelinnehafvaren ej förbunden
att sådant godkännande antaga.
51 §.
Den, lill hvars heder vexel godkännes, skall i godkännandet å sjelfva Vexeln ut
-
14 Lag-Utskottets Betänkande, N:o St).
tryckligen nämnas; i annat fall skall sådant godkännande anses hafva skett till heder för
vexelgifvaren; godkännaren skall ock i ett bihang till protesten låta sitt godkännande
antecknas.
52 §.
Hvar, som annan till heder vexel godkänner, godtgöre innehafvaren de genom
protesten tillkomna kostnader, och öfversände protesten, jemte hillänget om godkännandet,
med första post, som afgår, efter den dag godkännandet skedde, eller, der post ej
går, annorledes utan dröjsmål till den, för hvars heder vexein godkändes. Uraktlåter han
att sålunda derom underrätta; svare till skadan.
53 g.
Finnes ej i nödfallsadress utmärkt af hvem den gifven är; gälle för den, som på
grund deraf vexein godkänner, hvad om godkännande till heder i 51 och 52 §§ sägs.
54 g.
Godkännes vexel efter nödfallsadress, eller till heder; håfven då innehafvaren och
de öfverlåtare, som följa efter den, som adressen lemnat eller till hvars heder godkändet
skett, ej rätt till återgångstalan för utebiifvet godkännande.
55 §.
Vill den, som vägrat godkänna vexel, som å honom dragen är, densamma godkänna
till heder för vexelgifvareri; vare lag, som i 30 § sägs.
56 S
Hvar, som vexel godkänt efter thy i detta kap. sägs, stånde i lika ansvarighet,
sorn annan godkännare efter vexelrätt, för vexelns betalning till innehafvaren och alla
öfverlåtare, som följa efter den, på hvars anvisning eller till hvars heder han vexein godkänt,
så framt vexein med förut upptagen protest honom till betalning företes inom tid,
som i 58 § bestämmes.
57 §.
Har vexel blifvit i laga tid protesterad, derföre att den, å hvilken vexein är dra
-
Laij-Utskottcts Betänkande, N'.o 39. 15
gen, ej betalt, stånde annan man fritt att, till heder för vexelgifvaren elier någon öfverlåtare,
betalningen erlägga, der lian tillika ersätter de genom protesten tillkomna kostnader;
oell varde den, till hvars heder betalningen sker, nämnd i det qvitto, som å vexeln
tecknas.
58 §.
Finnes nödfallsadress å en för bristande betalning protesterad vexel, eller är godkännandet
till heder å vexeln tecknadt, och lyder adressen eller godkännandet å betalningsorten;
vare innehafvaren förbunden att sist å andra dagen efter förfallodagen vexeln,
jemte den för bristande betalning förut upptagna protest, till betalning uppvisa för den,
å hvilken nödfallsadressen gifven är, eller som godkännande till heder tecknat, och att
låta i protesten eller i ett bihang dertill intagas hvad vid sådant uppvisande svaras eller
eljest förekommer.
59 §.
Erbjuda sig flere att vexel efter protest betala; vare den närmast, som till heder
för vexelgifvaren, och dernäst den, som till heder för äldre öfverlåtare betalning erlägga
vill; erbjuda sig flera att betala för samma person, håfve innehafvaren valet dem emellan;
dock om någon å vexeln anvist blifvit att den i nödfall betala, vare han dertill berättigad
framför andra, som sig erbjuda att till heder för samma man vexeln inlösa. Skulle emellertid
den, på hvilken vexeln är dragen och mot hvilken protest för bristande betalning
skett, erbjuda sig att samma betalning fullgöra, vare han dertill berättigad.
60 §.
Uraktlåter innehafvare af vexel att den till betalning förete hos någon af dem,
som i 58 § omtalas, eller vägrar han emottaga betalning, som af annan, till heder, erbju
des;
vare han förlustig sin återgångstalan mot den eller de vexelgäldenärer, som genom
betalningen skulle blifvit från ansvarighet befriade.
61 §•
Hvar, som betalt efter nödfallsadress eller till heder, såsom i detta kapitel sägs,
och som ersätter de genom protesten tillkomna kostnader, ege att fordra vexelns och
16 Log-Utskottets Betänkande, N'.o 39.
protestens utlemnande och att sedan, med innehafvarens rätt, söka sin ersättning af vexelgifvaren
och, der betalningen skett för öfverlåtare, af honom och dem, sorn vexeln förut
öfverlåtit; håfve ock mot den, på hvilken vexeln varit dragen, lika rätt med förra innehafvaren.
62 §.
Den, som med betalning mellankommit, ändå att af vexeln eller proteslen tydligen
skönjas kunnat, att annan, som betalning erbjudit, egt bättre rätt till vexelus inlösande,
bafve ingen återgångstalan mot den eller de vexelgäldenärer, som hade blifvit befriade, om
den andre fått sitt betalningsanbud uppfylla.
• 63
Den, som efter nödfallsadress eller till heder vexel godkänt, men från betalning
hindras deraf, alt annan förut betalt, vare berättigad att af den, som betalt, erhålla provision
till en tredjedel för hundrade.
O liap.
Om duplett och afskrift af vexell så ock huru förfaras måj tiar
vexel förkommer.
61 §.
Utgifvare af dragen vexel vare skyldig att, när vexeltagaren det äskar, till honom
öfverlemna vexeln i flera exemplar (dupletter), hvartdera utmärkande vexelns ordning,
såsom första, andra, tredje (prima, secunda, tertiaj och så vidare, men för öfrigt lika lydande.
Finnes ej i vexel anmärkt, att flera exemplar deraf utfärdade äro, gälle hvarje
exemplar som sjelfständig vexel.
Astundar sednare innehafvare duplettexemplar af vexeln; ege han det begära af
den, som vexeln till honom öfverlåtit, hvarefter denne har att gå tillbaka till sin man,
och så vidare, till dess sådan begäran hinner till vexelgifvaren, hvilken då är skyldig att
äskadt duplettexemplar utgifva.
Lag-Utskottets Betänkande, N'.o 39.
17
65 §.
Aro flera exemplar af en vexel utgifna, och inlöses ettdera, varén de öfriga kraftlösa.
Vare dock den, som godkändt flera exemplar af samma vexel, skyldig att inlösa alla med
hans godkännande försedda exemplar, som vid förfallotiden af serskilda personer innehaf
vas.
Den, som till serskilda personer öfverlåtit flera exemplar af samma vexel, och alla
sednare öfverlåtare af dupletter, som vid betalningen icke återlemnade blifvit, svaren ock
efter vexelrätt för sin öfverlåtelse af hvarje sådant exemplar.
66 §.
År ett exemplar till godkännande afsändt; då skall vid öfverlåtelse af de andra
exemplaren, å dem tecknas, i hvars hand det till godkännande afsända exemplaret finnes.
Den, som detsamma förvarar, vare förpligtad att det utlemna till den, som visar sig vara
berättigad att det utfå.
67 §.
Innehafvare af vexelduplett, hvarå antecknadt är, i hvars hand det lill godkännande
afsända exemplaret finnes, håfve ej rätt att anställa återgångstalan för uteblifvet godkän
nande
eller för bristande betalning, innan han genom protest ådagalagt, att han ej kunnat
utfå det till godkännande afsända exemplaret af den, som detsamma förvarar, och att
han ej heller å dupletten kunnat erhålla godkännande eller betalning.
68 §.
Tages afskrift af vexel i ändamål att vexeln öfverlåta; då skall den afskrift innefatta
äfven de å vexeln redan befintliga öfverlåtelser och anteckningar, och varde i afskriften
anmärkt, huru långt den är afskrift, eller hvar original-öfverlåtelserne vidtaga och
hos hvem den afskrifna original-vexeln finnes.
69 §.
Hvar som original-vexeln förvarar, vare förpligtad att densamma utlemna till den,
som visar sig vara rättmätig innehafvare af en med öfverlåtelse försedd afskrift. Förhålles
Bill. till B. St. Brot. 1850—51. 7 Sami. 1 Afd. 25 Haft. 3
i 8 Lag-Utskottets Betänkande, N:o 39.
hufvudskriften, då vare afskriftens innehafvare berättigad att, sedan han protesterat för
vägradt utlemnande, anställa återgångstalan mot de öfverlåtare, hvilkas original-öfveilåtelser
finnas på afskriften.
70 §.
Förkommer godkänd vexel; ege den, sorn vexeln förlorat, hos Rätten i betalningsorten
göra ansökan om vexelns dödande, och inlemne då afskrift af samma vexel, eller
sådan uppgift om dess innehåll, som Rätten pröfvar nödig för vexelns säkra igenkännande.
Viser sökanden sannolik anledning, att vexeln verkligen förkommit, varde offentlig
stämning af Rätten utfärdad oth å dess dörr anslagen, så ock tre gånger, minst fjorton
dagar emellan hvarje gång, i allmänna tidningarne införd, hvarigenom innehafvare af vexeln
kallas att den vid Rätten uppvisa inom år och dag, sedan stämningen i tidningarne sist
infördes, om vexeln då var förfallen, men eljest inom år och dag från förfallotiden. Varder
ej vexeln inom föreskrifven tid uppvist, och fullföljes derefter ansökningen, gifve Rätten
utslag, hvarigenom vexeln dödas.
71 8.
Då stämning, som i 70 8 sägs, blifvit i tidningarne tredje gången införd, åligge
det godkännaren af den förkomna vexeln, der han skulden vidgår eller derom öfverbevises,
att den, sedan förfallotiden inne är, efter vexelrätt betala till den, som med duplett
eller på annat sätt styrker sin lätt alt betalningen uppbära, så framt denne ställer antaglig
säkerhet för återbetalningen, om vexeln ej varder genom Rättens utslag dödad.
IO Kap.
Om protest.
72 §.
Protest skall verkställas mellan klockan nio förmiddagen oell klockan sju eftermiddagen,
i stad genom Notarius Publicus eller Magistratsperson, och å landet antingen
genom Kronofogde eller Länsman i orten, eller genom Notarius Publicus eller Magistratsperson
från närmaste stad. Vid protest skall ojäfvigt och skrifkunnigt vittne närvara.
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 39. 19
'/
73 §.
Öfver protest skall skriftlig handling upprättas, innehållande : ordagrann afskrift af
vexeln, med allt hvad derå finnes tecknadt; den sökandes anhållan eller påstående; det
svar derå gifves af den, mot hvilken protesteras, eller anmärkning, att svar af honom ej
erhållits, eller att han ej kunnat träffas; uppgift på orten, hvarest och tiden när protesten
sker, så ock förrättningsmannens och vittnets egenhändiga underskrifter.
71 8.
Anträffas ej den, mot hvilken protesteras skall; varde protesten verkställd vid hans
bostad: kan underrättelse derom ej erhållas genom efterfrågan hos ortens polismyndighet:
varde förhållandet i protesten anmärkt. Vexelinnehafvaren vare ej befriad från skyldigheten
att protestera, fastän den, mot hvilken protesteras skall, ailidit eller kommit i konkurstillstånd.
75 §.
Förrättningsman åligge att öfver verkställd protest förvara protokoll, så att den,
som det åstundar, må kunna del deraf få.
11 I4ap.
Otti vexels preskription.
76 8-
Vexelfordran skall mot godkännare bevakas genom stämning, som honom kungörcs
inom tre år från vexelns förfallodag. Försummas det; håfve fordringsegaren sin vexelrätt
med godkännaren förlorat.
77 8-
Innehafvare af en för bristande betalning i laga ordning protesterad vexel håfve emot
öfverlåtare och vexelgifvaren, om de i Sverige bo, förlorat sin återgångstalan, så framt
han icke den talan bevakar genom stämning, som kungöres inom följande ted, räknad från
20 Lag-Utskottets Betänkande, N'-o 39.
vexelns förfallodag, nemligen: inom tre månader, om vexeln var ställd att betalas inrikes,
inom sex månader, om den var ställd att betalas i något annat Europeiskt land, inom
ett år, om den skulle betalas å någon ort utom Europa, med undantag af de å andra
sidan Goda Hoppsudden eller Gap Horn belägna orter, och inom aderton månader, om
den skulle betalas å någon af sistnämnde orter.
78 §.
Öfverlåtare, som inlöst en för bristande betalning i laga ordning protesterad vexel,
eller för sådan vexel blifvit sökt, bafve mot äldre öfverlåtare och vexelgifvaren, om de i
Sverige bo, förlorat sin återgångstalan, så framt han icke den talan bevakar genom stämning,
som kungöres inom följande tid, räknad från den dag han betalt, om han, utan att
vara stämd, erlagt betalning, men i annat fall räknad från den dag, han fått del af stämning,
nemligen: inom tre månader, om den, som eger återgångstalan anställa, bor inrikes,
inom sex månader, om han bor i annat Europeiskt land, inom ett år, om han bor å någon
ort utom Europa, med undantag af de å andra sidan Goda Hoppsudden eller Gap
Horn belägne orter, och inom aderton månader, om han bor å någon af sistnämnde orter.
79 8.
Äro vexelgäldenärerne flere och försummar fordringsegaren att sin fordran hos
någondera bevaka, efter thy nu är sagdt; vare förlustig sin vexeltalan mot den, hos hvilken
han fordringen ej bevakat.
12 Iiap.
Om förhål/andet till utländsk lag.
80 §.
I fråga om sättet att verkställa åtgärder, som å utrikes ort med vexel vidtagas
böra, till utöfvande eller bevarande af vexelrätt, lände till efterrättelse hvad genom lag
eller sedvana å den ort vedertaget är.
81 8-
Utländnings rött att ingå vexelförbindelse varde pröfvad efter hans eget lands lag;
Lag-Utskottets Betänkande, Nto 39. 21
är han efter den oberättigad dertill, och åtager han sig sådan förbindelse i Sverige; vare
han derföre ansvarig, så vida han efter svensk lag egt bindande aftal ingå.
\
82 §.
Giltigheten af hvarje vexelförbiridelses form vare pröfvad efter lagen å den ort,
der den tecknad är; mea öfverensstämma utrikes tecknade vexel-förbindelser med Svenska
lagens fordringar; då varén de förbindelser, som sedan här i riket tecknas, giltiga,
ändå att de utländska voro bristfälliga efter utländsk lag.
Träder svensk man i vexelförbindelse med annan svensk man å utrikes ort och
iakttages dervid hvad svensk lag föreskrifver; vare förbindelsen giltig, ändå att den ej
öfverensstämmer med lagen å den ort, der förbindelsen tecknades.
13 Kap.
om 1aga domstol och rättegång i vexelmål.
83 §.
Domstol i vexelmål vare Rådstufvurätt i den stad, der svaranden bor eller anträffas,
men, om han å landet bor eller anträffas, Rådstugurätten i närmaste stad derintill.
84 §.
Vexelinnehafvare må för hela sin fordran stämma en af vexelgäldenärerne; och
stånde det i hans fria val, hvilken af dem han först stämma vill.
85 §.
Stämning i vexelmål skall, der sökanden det äskar, meddelas till samma dag, som
den sökes, om rätten då sitter oeh svaranden är så till hands, att han kan före rättegångstimmans
slut sig infinna.
86 §.
Pröfvar rätten sökandens påstående vara af den beskaffenhet, att det genast bifallas
må, döme då till betalning, och förordne tillika, att, i brist deraf, utmätning och
22 Lag-Utskottets Betänkande, N:o 39.
bysättning straxt ske må; dock skall för inrikes vexel, sorn blifvit för bristande betalning
protesterad, utmätning eller bysättning mot vexelgifvaren eller öfverlåtare ej verkställa»
förr, än tre dagar förflutit från det han bevisligen blifvit krafd.
87 §.
Är målet af den beskaffenhet, att det ej kan å första rättegångsdagen afgöras; då
må rätten, der käranden det äskar oell omständigheterna pröfvas dertill föranleda, ålägga
svaranden att nedsätta penningar i allmänt ränteri eller ställa antaglig pant eller borgen,
eller att, iler detta pj fullgöres, undergå bysättning lill sakens slut.
88 §.
Underrätts dom gånge i verkställighet, ändå att deremot väldjas; vare dock den,
som vunnit, skyldig att ställa borgen för hvad honom tilldömdt blifvit, der han det lyfta vill.
89 §.
Vexelgäldenär ege begagna endast sådane jäf eller invändningar, som äro grundade
på vexelns beskaffenhet och i sjelfva vexelrätten, eller till hvilka han kan vara befogad på
grund af sitt omedelbara förhållande till käranden.
90 §.
Beropar sig någon på utländsk lag eller sedvana och vill han, att afseende derå
fästas skall; vare han skyldig att sin uppgift styrka, der den ej af vederparten medgifves.
14 Kap.
Allmän n a bestå nimel ser.
91 §.
Yexelgäldenärer svaren, en för alla och alla för en, för sina förbindelser. Har
någon å vexelförbindelse tecknat borgen Cava')j stånde ock han och den eller de, för
hvilka han sådan förbindelse tecknat, i ansvarighet en för alla och alla för en.
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 39.
23
' 92 §.
Hvad i denna lag om dragen vexel stadgadt är, galle äfven om vexel, som är
ställd att af vexelgifvare!! sjelf betalas å utgifningsorlen eller å annan ort (egen vexel,
egen domicilierad vexel), dock med de undantag, sorn följa deraf, att utgifvare af sådan
vexel, tillika ansvarar såsom godkännare, och att serskildt godkännande af sådan vexel ej
erfordras.
93 §.
V. *^\
Förekomma på vexel falska underskrifter eller underskrifter af personer, de der
icke ega bindande aftal ingå; lände sådant ej till förändring i öfrige vexelgäldenärers ansvarighet,
hvilkas underskrifter äro rigtiga och hvilka äro berättigade att sådane aftal ingå.
94 §.
Då förfallodag eller annan tid, som i denna lag bestämmes, skall räknas efter
vecka, månad eller år, varde den dag för förfallo- eller slutdag ansedd, som genom sitt
namn i veckan eller sin nummer i månaden motsvarar den, från hvilken tidräkningen
börjas: börjas den på dag, mot hvilken ej någon svarar i den månad, hvarunder räkningen
slutas; varde sista dagen i den månad för förfallo- eller slutdag ansedd; skall
något ske midt i en månad; vare femtonde dagen i månaden laga tid dertill.
95 §.
Infaller tid, då något efter denna lag fullgöras bör, å helgedag; varde det nästa
söcknedag derefter fullgjordt
96 §.
Har vexelinnehafvare förlorat talan efter vexelrätt, förthy att han uraktlåtit något,
som i denna lag vid sådant äfventyr föreskrifvet finnes; stånde honom dock öppet att fordran,
såsom i vanligt skuldfordringsmål, utsöka hos den vexelgäldenär, som ej handlat i
god tro, eller som, der fordringen förfölle, skulle göra en vinst till fordringsegarens skada.
Kommande denna lag att gälla från den i Januari 1852 för alla vexlar, sorn derefter
utgifvas.
24 Lag-Utskottets Betänkande, N:o 39.
De i Stats-rådet och Högsta Domstolen förda protokoll bifogas; och Kongl. Maj:t
förblifver Rikets Ständer med all Kong! nåd ooh ynnest städse välbevågen. Stockholms
Slott den 22 April 1851.
OSCAR.
G. A. Sparre.”
Jemte Stats-rådets och Högsta Domstolens vid den nådiga propositionen fogade
protokoll, har Utskottet äfven erhållit del af det utaf Lagberedningen upprättade förslag
till vexellag med motiver; och dä Utskottet, efter omsorgsfull granskning af det nådiga
förslaget, nu går att deröfver afgifva utlåtande, anser sig Utskottet böra tillkännagifva att
Utskottet inhemtat flere för insigt i ämnet kände affärsmäns tankar till ledning vid förslagets
pröfning.
Detsamma har blifvit framkalladt för afhjelpande af den klagan öfver brister i
vexellagstiftningen, som man i affärslifvet erfarit, och som vid flere af föregående riksdagar
föranledt frågans upptagande af Rikets Ständer. På flere sätt har man ock försökt
att lösa frågan. De första försöken gingo derpå ut att för inrikes och utrikes vexlar
stifta en gemensam lag, och således att på ett ställe sammanföra de ämnen, sorn utgjorde
föremål för 2 serskilda lagar eller 1748 års vexelstadga och 1835 års lag för inrikes
vexlar. Desse bemödanden misslyckades likväl; och derföre väcktes vid sista riksmöte
fråga blott om förbättring af lagstiftningen för utrikes vexlar. Det var nemligen endast
i denna del af vexellagstiftningen, som man anmärkte brister och önskade förbättring;
och Ständerne öfverenskommo jemväl om en ny lag för den utrikes vexelrörelsen. Det
till Kongl. Maj:t öfverlemnade förslag vann emedlertid, efter hvad kändt är, icke nådigt
godkännande. Det anmärktes bland annat, på sätt den nådiga propositionen omförmäler,
att förslaget i flere delar skiljde sig från de grunder, som blifvit föijde i den inrikes
vexel-lagen; och för att bringa båda i öfverensstämmelse sinsemellan och åstadkomma
den påkallade förbättringen i vexellagstiftningen har Kongl. Maj:t låtit utarbeta nu ifrågaställde
förslag, hvilket omfattar såväl den inrikes, som utrikes vexelrörelsen.
*
Bag- Utskottets Betänkande, N:o 39 25
Om lämplighet*.r af detta sammanförande hafva rrieningarne emedlertid varit delade.
Enligt sista Ständers be. ult uttalade åsigt, skulle de förhållanden, som inverka på den
utrikes vexelrörelsen, va ■ af den beskaffenhet att iag.-fiftningen derom måste serskildt
behandlas. Visserligen hafva ilen andra länder en gemensam lag för inrikes och utrikes
vexlar; oell den nu mera för hela kland antagna, vexel-lagen b. äfven en sådan om
fattning.
Men i dessa länder äro förhålla i. dero-.- jemväl telt olika vara. Hos oss har
den inrikes vexelrörelsen icke kommit till lil. Då KongL Majit vid 1831 u riksmöte,
med anledning af derom hos Ständerna väckt fråga, (ill Swederna p.r-oning c .
lemnade förslag till nu gällande lag för inrikes vexlar, förklarade Kongl »in för
hoppning
att dylika vexlar skulle dymedelst komma att införas ”till den inhemska inmV
striens upplifvande och förkofran.” Erfarenheten har dock visat att dessa af Ständerna
delade förhoppningar ej slagit in, utan begagnas fortfarande i aflarslifvet hufvudsakligen
förut bruklige kreditpapper. Annorlunda är åter förhållandet i de länder, hvarest lag
stiftningen
har ofvanberörde omfattning. Ser man t. ex. på Tyskland så bestå der allmännast
gångbara kreditppapper i vexlar. Der behöfver rörelsen således icke framkallas •—
icke lagstiftningen derefter lämpas, —• hvilket åter varit en nödvändighet här i landet,
hvarest denna lagstiftning måste sluta sig intill de inhemska lagarne och rättsbruken.
Och man har icke hört att 1835 års lag skulle vara behäftad med några så beskaffade
brister, att den ju icke varit tillfyllestgörande för sitt ändamål eller att den innefattat
hinder för den vexelrörelse, som derigenom skolat befordras och derunder bedrifvas, samt
att samma lag, på sådan grund, tarfvat omarbetning och förbättring.
Af sådan art äro deremot de brister man öfverklagat i lagstiftningen angående
utrikes vexlar. Skall densamma verka välgörande, måste den utbildas i bredd med lagarne
hos andra nationer, i synnerhet de, med hvilka Sverige hufvudsakligen står i vexelförhållanden;
och derigenom är denna lagstiftning, om man så får säga, mera* rörlig; derigenom kunna
förändringar deruti vara nödvändiga, utan att lagstiftningen för inrikes vexlar behöfver rubbas.
Det är emedlertid mindre sjelfva lagen för utrikes vexelrörelsen af år 1748,
som gifvit anledning till den anmärkta klagan, till ropet på en förbättrad lagstifning i
denna del, än de serskilda författningar, som i afseende på den utrikes vexelhandel
under sednare tider tillkommit. Genom dessa författningar har nemligen ett tryckande
band blifvit lagdt å denna handel; och man har i första rummet påkallat undanrödjande
Bih. lill R. St. Prat. 1850—51, 7 Sami. 1 Afd. 35 Haft. 4
26 Lag-Utskottets Betänkande, N:o 30.
deraf på det att den frihet i aftal, som utgör vilkoret i handels- och affärs-lifvet, måtte
i oinförmälde hänseende kunna ega rum. Men om än undanrödjandet af berörde hand
företrädesvis vore af nöden, återstår likväl åtskilligt att förbättra uti ifrågaställde lagstiftning.
1748 års vexelstadga stod visserligen i närmaste öfverensstämmelse med den lag,
som gällde på de orter, med hvilka Sveriges utrikes vexel-affärer då bedrefvos; men på
dessa orter har lagstiftningen i följd af förändrade åsigter och bruk undergått många
och betydliga förändringar. Så har, enligt hvad nämndt är, en ny vexel-lag för hela
Tyskland blifvit nyligen,Utfärdad, innehållande flera väsendtliga skiljaktigheter från den äldre
vexel-lagenoch denna omständighet gör en revision af vår lagstiftning för utrikes vexelrörelsen
desto nödigare, som Sveriges hufvudsakligaste vexel-affärer bedrifvas på Hamburg,
hvars förra lag jemväl utgjorde mönstret lill 1748 års stadga.
Af de olika, på de serskilda lagstiftningarne inverkande förhållanderne, som nu blifvit
antydda, synes ock som skulle de, hvilka yrkat deras serskilda behandling, ej saknat
anledning dertill. Å ena sidan, vill man nemligen framkalla en inhemsk, efter våra inre
förhållanden lämpad rörelse, då man, å den andra, har att för ett redan stadgadt affärslif,
för förhållanden till andra länder, hvilka måste sluta sig intill der gällande lagar och bruk,
gifva föreskrifter. Om derföre en vidare utbildning af lagstiftningen i sednare hänseendet
nu är af behofvet oundvikligen påkallad, så synes likväl deri ej finnas en ovilkorlig anledning
till ett dylikt behof i det förra, i synnerhet som fråga är om icke en större, en
mera genomgripande revision af våra kredit-lagar, derigenom alla nu brukliga kreditpapper
införlifvades med lagen om inrikes vexlar, derförinnan vore af nöden. En förbättring
af vexel-lagstiftningen, hvad angår den utrikes vexelrörelsen ensam, har ock blifvit inom
Välloll. Borgare-Ståndet af Hr Bergman, Z., vid innevarande riksmöte, påkallad. Denna
partiella behandling skulle jemväl tilläfventyrs bidragit till mera enkelhet och lättfattlighet
i lagstiftningen, än man finner i det förslag, hvarom nu är fråga; och i hvilket man
till större delen igenkänner den nya Tyska lagen.
Densamma var ej antagen då Rikets sist församlade Ständer beslutade en ny lag
för utrikes vexlar. Förslag till förstnämnde lag fanns likväl, och det rådfrågades jemväl
vid den sednares utarbetande. Derföre öfverensstämmer ock Kongl. Maj:ts nu ifrågaställde
förslag i de flesta hänseenden med nyssberörde af Ständerna beslutade lag. I några
vigtigare fall afviker likväl det nådiga förslaget från så väl Ständernas, sorn gällande lagstiftning
för utrikes vexlar.*
Lag- Utskottets Betänkande, N'-o 39. 27
Så är t. ex. i 11 § medgifvet, att öfverlåtelse af vexel må ske utan medgifvande
i vexeln eller föregående öfverlåtelse: och man har till stöd härför åberopat, att rättigheten
att öfverlåta vexlar, är en af dr anHe egenskaper, enär de derigenom kunna
sättas i omlopp, och tjena till b :■ ':(! I, ungefär som en banks sedlar, samt att
det ligger i vexelns egentliga b att t ka löpande. Sanningen af
denna vexlars bestämmelse förneka; ; olle:-; men håga är lik sal om de kunna uppfylla
sin bestämmelse, utan afseende å saknaden af omfönriäida medgifvande, vank'gen uttryckt
med ordet: ”Order.” De, hvilka förnekat sådant, hafva emedlertid utgått från den åsigt
att till vexels natur hörer, att den skall innefatta alla de väsendtlig nomenter. suni bestämma
så väl de i densamma intresserade personers skyldigheter och rättigheter, som
sjelfva vexelns bestämmelse i öfrigt eller m. a. o. vilkoren för dess lopp och giltighet;
och det kan ej eller förnekas att en handling, som är bestämd alt löpa ur hand
i hand, från land till land, från den ena verldsdelen till den andra, för att öfver allt gälla,
bör genom sitt innehåll uttrycka hvad innehafvaren med densamma får vidtaga, hvartill
hörer att i handlingen finnes visshet om innehafvares rätt att öfverlåta densamma. Flera
länders lagar fordra ock en sådan visshet; och den försigtighet, sednaste Ständer härutinnan
iakttogo, synes derföre vara välgrundad. Den omständigheten, att den nya Tyska
lagen icke ansett denna försigtighet nödig torde dock få antagas såsom stöd för omförmälde
stadgande.
I enlighet med samma lag och 1S35 års lag för inrikes vexlar medgifver jemväl det
nådiga förslaget öfverlåtelse af vexlar genom blanco-indossamenter, hvilket, förbudet i
1748 års stadga för utrikes vexlar, af sednaste Ständer ej eller tillstaddes. Under de öfverläggningar,
som år 1817 höllos i Leipzig emellan en mängd af Tysklands utmärktare
rältslärde och affärsmän i afseende på der föreslagna nya lag, voro åsigterna i denna fråga
serdeles skiljaktiga. Den åsigt som i det nådiga förslaget blifvit uttalad, gjorde sig visserligen
gällande; men begrundansvärda anmärkningar förekommo dock deremot. Den tiil
bestämd person skedde öfverlåtelsen har ock städse varit ansedd såsom dels en säker
garanti för öfverlåtelse-aftalets sanning och verklighet, — dels ock ett verksamt medel
mot de mångfaldiga bedrägerier, hvilka genom blanco indossamenter underlättas och nära
nog allena blifva möjliga, hvarom en mängd domstols-förhandlingar i andra länder äfven
bära vittne. I Fransyska vexel-lagen äro öfverlåtelser in blanco ej eller medgifna. Man
invänder väl att de så väl der, somgannorstädes, hvarest så beskaffade förbud förefinnas,
28 LaH~ Utskottets Betänkande, N:o 39.
i allt fall äro brukliga; men bruket uppmuntras likväl icke af lagstiftningarne; och derföre
ansågo sig sednaste Ständer ej eller böra frånträda den 'grundsats, som 1748 års lagstiftare
hyllat. Då man emedlertid vill bringa lagstiftningen för in- och utrikes vexlar till ett,
torde ett återtagande af hvad inrikes vexel-lagen tillåter ej låta sig göra.
Vidare saknas i det Nådiga förslaget serkilda stadganden, hvilka Ständerna vid sista
riksmöte hemtade från 1748 års vexelstadga, och på hvilkas uteslutande Utskottet ansett
sig ej kunna undgå att fästa uppmärksamheten. Således saknas föreskrift:
a) om skyldighet för vexelgifvare att, då han utfärdat vexel, med första post
derom underrätta den, å hvilken vexeln är dragen, der vexeln ej annorlunda bestämmer;
b) om åliggande för innehafvare af vexel, att, vid bristande godkännande eller
uteblifven betalning, efter upptagen protest, genast derom kungöra sin man.
Att dessa föreskrifter hade till föremål att befordra ordning i vexelafTärer, inses
ätt; och att den sistnämnde i synnerhet dertill bidrager, bevisas deraf, att den blifvit upptagen
i den nya tyska vexel-lagen. Det måsle jemväl vara af vigt för alla dem, som i
återgångsväg kunna få betala en vexel, att derom så tidigt som möjligt erhålla underrättelse
för att kunna vara beredde till fullgörande af betalning. Omförmälde föreskrift, likasom
den förra, har emedlerlid blifvit ur det Nådiga förslaget utesluten; och ehuru såsom
skäl derför blifvit åberopadt, att föreskriften kunde medföra flere olägenheter, kan likväl
ej bestridas, att så väl den som den andra i någon måhn bidragit till ordning och säkerhet
i vexelafTärer. Dålik väl, efter hvad Stats-Rådets, vid den Nådiga Propositionen fogade protokoll
upplyser, affärsmän icke anse föreskrifterne behöflige samt bevisningen om deras iakttagande
är ytterst svår att tillvägabringa, torde uteslutningen ej böra verka till förslagets
förkastande.
I öfrigt måste deremot erkännas, att nu ifrågavarande förslag innefattar bestämmelser,
hvilkas antagande skulle leda till lagstiftningens förbättring.
I sådant hänseende må räknas stadganderne angående prescriptionstiden, duppletter
eller afskrifter af vexel, borgen derför, protest, samt ränta för protesterad vexel, lill
hufvudsaklig del öfverensstämma dessa stadganden med sista Ständers förslag, hvilket man
dock ansett böra fullständigas i några fall. En väsendtlig afvikelse derifrån är dock, att
den af bemälde Ständer bestämda ränta, den godkännare af vexel, som å förfallodagen
brister i betalning, är skyldig att gälda innehafvaren, blifvit nedsatt från 12 till 6 proc. ;
hvilken
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 39. 29
hvilken afvikelse, ehuru den strider emot den hos oss gällande lag, desto heldre måste gillas,
som, efter det räntan blifvit till lika belopp bestämd i Tyska vexellagen, ett tillbörligt
reciprocitets förhållande eljest ej egde rum.
Den opinion, som inom affärsmän och således dem, hvilka närmast äro i tillfälle
att bedöma vexel-Iagstiftningens verkningar och beskaffenhet, gjort sig gällande, är äfven, efter
hvad Utskottet inhemtat, att förslagets antagande skulle hafva ett välgörande inflytaade på
den utrikes vexelrörelsen. Det är ock oförnekligt att mera frihet deri än nu eger rum,
skulle derigenom komma att råda; och att denna vexelrörelse skulle befordras genom lagens
närmare anslutning till fremmande nationers lagar. De betänkligheter Utskottet ofvan
framställt emot dels de serskilda lagstiftningarnes sammangjutning, dels vissa af förslagets
principer, dels ock uteslutning af några i gällande lagstiftning gifna ordningstadganden,
torde derföre böra vika; Och Utskottet anser följaktligen derifrån ej böra hemtas anledning
att förhindra den reform i vexellagstiftningen, som med det Nådiga förslaget afses, som
under flere af sist förflutna riksmöten utgjort föremål för Ständernas bemödanden, och som
ej utan olägenhet i handels- och affärslifvet torde kunna uppskjutas.
Utskottet får alltså vördsamligen
till Rikets Ständers antagande hemställa Kongl. Maj:ts ifrågavarande Nådiga
proposition.
Stockholm den 29 Juli 1851.
Bih. till R. St. Prot. 1S50—5L T Sami. 1 Afd. 35 Haft.
5
STOCKHOLM, TRYCKT HOS N. MARCUS, 1851.
Sid. 9.
Rättelser
i Lag-Utskottets Betänkande} N:o 37.
\ 5 nedfr. st. hvarigenom dels den — l. hvarigenom förklaras dels att den
-3 — st. vissa brottmål! skall — l. vissa brottmål skola
m. till n. St. Troi. 1S30 fr issi. ? Sami., i A/d., 26 114/l.
STOCKHOLM, f. d. Schultze^ Boktryckeri, 1851.
Lag-Utskotlets Betänkande, Jtä 40.
1
M 40.
Ank. till Exp.-Utsk. den 1 Aug. 1851, kl. 11 f. m.
Betänkande i anledning af väckta motioner angående bordsrättens
upphäfvande.
Dessa motioner äro väckta inom Höglofliga Ridderskapet och Adeln och Hedervärda
Bondeständet af Herr Dahlman, IV. F. A. och Riksdagsfullmäktigen Nils
Larsson från Jemtland. Den sistnämndes framställning är emedlertid vidsträcktare
lin den förres. Då nemligen Nils Larsson yrkat att rättigheten till börd måtte
upphäfvas så väl å land som i .stad, har deremot Herr Dahlman endast föreslagit
upphörande af denna rättighet i stad; och det är med anledning häraf samt då
den bördsrätt, som lagen medgifver till försåld jord å landet, är till så väl grund,
som beskaffenhet väsendtligen olik den, hvilken utöfvas i stad, som Lag-Utskottet,
hvars utlåtande öfver omförmälde motioner blifvit infordradt, vid fullgörande
af detta åliggande till besvarande först upptager frågan om upphäfvande af börds-»
rätten å landet.
Ehuru denna rätt, efter motionärens förmenande, skulle vara »så införlifvad
med folkets vanor och föreställningsrätt, att man anser den, såsom något nödvändigt
och rättsenligt», syntes likväl flera skäl tala för borttagande deraf. Den
skulle nemligen, på sätt han yttrat, dels verka till inskränkning i egares dispositionsrätt
af jord och till osäkerhet i eganderätt; dels orsaka en mängd rättegångar,
hvilka alstrade split och oenighet emellan medborgare; dels ock i allmänhet
begagnas blott såsom ett spekulationsmedel och för att preja köpare; och det är
på dessa skäl, som ifrågavarande framställning blifvit gjord.
Det torde ej eller kunna förnekas att erfarenheten i någon mån bekräftat
sanningen af hvad motionären sålunda yttrat. Men att en institution missbrukas,
bör ej leda till institutionens upphäfvande, så vida den i och för sig ej bör förkastas.
Frågan är således: saknas all grund för bibehållande af den rätt, som i
Jordabalkens 5 och 6 kap. är medgifven vissa personer, att i börd lösa den arfvejord,
som deras skyldeman sålt.
Det är bekant, hurusom denna rätt leder sitt ursprung från den aflägsnaste
forntid. Då utgjorde staten icke en förening af serskilda medborgare, utan en
sammansmältning af serskilda slägter, och jordeganderätten var följaktligen då mera
Bilt. lill R. St. Prol. 1830 & 1831. 7 Sami, 1 Afd., 27 Höft. 1
2
Lag-Utskottets Betänkande, JYs 40.
fästad vid slägten, än personen. Från egenskapen af fri jordegare, odalbonde, hemtade
familjchefen sin betydelse i stamförbundet eller staten. Att beröfva slägten
sin jord, var då detsamma, som att fråntaga den sitt inflytande i samhället. Det
låg följaktligen i sakens natur, att den ene medlemmen af en slägt ej kunde
minska den gemensamma odaljorden för den andra. Alla gåfvor af sådan jord
voro förbudna. Elef någon föranlåten att sälja sin jord, så skulle han bjuda den
åt fränderna, ty regeln var, att odaljord aldrig såldes utom slägten. Från detta
jordens utbjudande åt slägtingar, äro de ännu bruklige uppbuden vid lagfarter en
lemning. Och slägtingarnes rätt att köpa jorden, framför oskylda, är bördsrätten.
Att denna rätt således ingick såsom en nödvändig beståndsdel i den all
männa
odalrätt, som från sjelfva samhällsförbundet var oskiljaktig, är ostridigt.
Men ehuru någon odalrätt i den gamla betaärkelsen nu ej finnes, ehuru Statsförfattningen
redan långt för detta förändrat sig, har likväl bördsrätten till arfvejord
i lagstiftningen blifvit bibehållen, på grund af den hos jordbrukande klassen pre
sumerade
kärlek till förfäders jord. I denna presumtion ligger således den nyare
bördsrättens egentliga princip; och att den bör anses vara af sådan vigt, att lagstiftningen
måste foga sig derefter, antogs af Lagkommittéen, som derföre i dess
år 1826 utgifne förslag till civiI—lag bibehöll omförmälde rätt.
»Svenska jordbrukaren», yttrar kommittéen, »har vant sig att älska sitt hem,
såsom en bostad för uråldrig frihet och sjelfständighet. I samma man han å
jorden nedlägger sina arbetskrafter, känner han sin personlighet dermed införlifvas.
Hafva förfäder odlat den före honom, så har den derigenom, i hans ögon, fått ett
värde, som ej i materiella beräkningar kan uppskattas Han läser dä i sina närmaste
omgifningar en bildrik teckning af egna och förfäders öden. Från fäder
nejordens
minnen utvidgas synkretsen småningom till fäderneslandets. Ju öppnare
sinnet varit för de förra, ju starkare emottages intrycket af de senare. Kärleken
till fäders jord blir således alltid en djup grundval för kärleken lill fäderneslandet.
Onekligen eger Svenska jordbrukaren i allmänhet den medborgerliga hildning,
som gör honom mäktig att älska sitt fädernesland, äfven för dess egen skull
och ej blott för individuella affektioner; men derföre böra de senare ej utplånas,
när högre ändamål ej fordra det. Fosterlandskänslan är ett band, som väfves af
mångå trådar: ingen af dessa må afskäras obetänksamt».
Dessutom skulle i bördsrätten jemväl ligga en icke obetydlig motvigt både
för jordegendomars öfverdrifna splittring och för deras sammanhopande i större
klumpar, än som med jordbrukande klassens välstånd vore förenligt; och derifrån
hemtade således kommittéen ett ytterligare skäl till dess öfvertygelse att denna
"Lag-Utskottets Betänkande, M 40.
3
rätt, äfven i samhällets närvarande släck, bör bibehållas, helst densamma i sig
sjelf ej medförde sådana olägenheter, att den behöfde afskaffas.
Förändrade åsigter gjorde sig emedlertid gällande vid den revision af Lagkommittéens
förslag, som Lagberedningen verkställt. Beredningen hade nemligen
kommit till den öfvertygelse att bördsrättens utöfning under sednare tiden, om
den någon gång baft sitt upphof i kärleken till förfädrens jord, dock oftare härledt
sig från den oädlare bevekelsegrunden af egennyttiga beräkningar; och då det
läge i sakens natur, att i samma mån jordbruket framgår och utbildas såsom
hufvudnäring för en växande folkmängd, i samma mån skola dess idkare mer
efterfråga hvad jorden för närvarande mer duger till och hvad högre värde arbetet
deråt kan gifva, än af hvilka förfäder den under en föregången tid varit tram
pad
och bebodd, ansåg sig beredningen böra tillstyrka bördsrättens upphörande.
Den är sålunda utesluten ur det reviderade förslaget. Äro likväl de skäl,
som man derför anfört, af den vigt, som de, hvilka 20 år förut åberopades för
den motsatta åsigten? Att bördsrätten redan då en och annan gång begagnades
för egennyltiga beräkningar var ej kommittéen obekant. Det anmärktes äfven;
och det lärer ej eller kunna vederläggas. Att ett dylikt begagnande sedan den
tiden oftare egt rum är deremot något, som är tvifvel underkasladt. Åtminstone
kan man af det antal bördstvister, sorn, efter hvad Utskottet inhemtat, vid domstolarne
anhängiggöras, icke sluta till omförmälda förhållande. Det lärer ej heller
med säkerhet kunna bedömas, hvilka motiver föranleda väckande af bördesanspråk.
Att kärleken till förfäders jord en och annan gång utgör bevekelsegrunden, har icke
Lagberedningen förnekat; och man har ingen rätt att antaga att antalet af de anspråk,
som hafva denna grund, är mindre än antalet af dem, hvilka härledas från egennytta.
Att ett förbättradt jordbruk, att tanken på blott materiella fördelar, skall
qväfva känslan för fäders minne, vill Utskottet ej eller föreställa sig; och det
skulle derföre ej vara välbetänkt att lägga ett sådant antagande till grund för afskaffandet
af en rätt, som, efter hvad motionären sjelf yttrat: »är så införlifvad
med folkets vanor och föreställningsrätt, att man anser den, såsom något nödvändigt
och rättsenligC». Den är det äfven om den i någon mån fyller sina bestämmelser;
och derom hänför sig Utskottet till följande af Herr Expeditions-Sekreteraren
J. G. Richert i Lag-kommittéen uttalade ord: »Så länge bördsrätten varar
skall Sveriges allmoge säkert bibehålla Sveriges mesta jord; och så länge skall
ej heller Svenska bonden förlora den rang, han äger framför de flesta, kanske
alla andra länders jordbrukare. Den bördsrätt, man nu föreslagit, är ej ett försök
att återföda den hårda slägt-egoism, som fordom söndersplittrat samfundsenheten,
som tiden redan krossat, och som visst icke förtjenar att bringas till lif
4
Lag-Vlskollels Belänkande, M 40.
igen. Den nya bördsrätten blir blott ett uttryck af lagens aktning för en känsla,
som ej skall utslockna förr, än de ställen, der förfäders minnen lefva, ej mera ega
något värde för svenske män.»
Talaren har väl ändrat åsigter; men sanningen i de uttalade orden är en
tillfyllestgörande anledning för Utskottet att vördsamligen
afstyrka
bifall till Nils Larssons motion, sä vidt den afser upphäfvande af
rättigheten att i börd lösa försåld arfvejord ä landet.
livad åter vidkommer bördsrätten i stad, sä finner Utskottet, lika med Herr
Dahlman, att denna rätt ej kan försvaras ur något af de motiver, hvarifrån
bördsrätten ä landet hemtar stöd. Ifrågaställde rätt, jemlikt 5 kap. 1 § JordaBalken,
utsträckt till sä vä! ärfd som allod fastighet, synes blott vara en genklang
af landets. Och dä densamma, på sätt antydt blifvit, ej synes i sin användning i
någon mån vara det allmänna till gagn, utan ostridigt är, att flere olägenheter
deraf härflyta, torde anledning till bibehållande deraf äfven saknas. Derföre tillstyrkte
äfven Lagkommittén dess afskaffande, oansedt bördsrätten till jord å landet
bibehölls. Afskaffas emedlertid omförmälde rätt, upphöra i följd deraf åtskilliga
stadganden i lag och författningar att gälla till efterrättelse; och böra andra åter
derefter lämpas. I sednare hänseendet måste bestämmelsen om liden, hvarinom
viderboende och nabo böra göra deras rätt till lösen till försåld eller förpantad
fastighet gällande, ändras. Enligt 7 kap. 1 § och 9 kap. 3 § J. B. beräknas
nu denna tid i från det den tid, hvarinom bördeman bordt väcka bördes- eller
lösnings-anspråk, förflutit.* En närmare redogörelse är emellertid icke nödig för
de förändringar, som i lagen påkallas; utan tillstyrker Utskottet vördsamt
att Rikets Ständer måtte besluta det skall rättigheten att i börd
lösa jord, hus och tomt i stad ehvad det är arf eller aflinge,
upphöra, samt nedannämnde lagens rum således förändras, som följer:
Jorda-Balken.
3 kapitlet
2 Sista punkten i denna §, eller orden »om skifte i staden
vare lag samma», utgå.
5 kapitlet.
Öfverskriften till detta kapitel ändras sålunda:
Huru jord ä landet bördas och lösas må.
1 §. Andra punkten i denna lydande sålunda: »I staden
ege ock bördeman rätt att lösa jord, hus och tomt, ehvad det
Lay-Utskollels Betänkande, JYs 40.
3
iir ari' eller aflinge, inom tolf veckor ifrån tredje uppbudet», samt
de i tredje punkten förekommande orden: »så å landet som i staden»,
utgå.
7 §. De i första punkten af denna § förekommande orden:
»eller hus och tomt i staden», utgå.
6 kapitlet.
3 §. orden: »hus eller tomt» i tredje punkten af denna § utgå.
4 §. Ur sista punkten af denna § utgå orden: »hus och tomt.»
7 kapitlet.
1 §. Denna g kommer att erhålla följande lydelse:
Häfver man köpt hus eller tomt i staden, då skall han den åt
viderboenden och nabon hembjuda, förr än derå uppbud tages; och
håfve viderboende eller nabo rätt att inom tolf veckor ifrån tredje
uppbudet det hus eller tomt att lösa.
9 kapitlet.
3 §. Fjerde punkten i denna § ändras sålunda: »Löser ej han,
då må viderboende eller nabo fjorton dagar ther ef t er t het pantsatta
hus eller tomt lösa, och sätte han i Rätten in både pantskilling och
hvad panten högre värderas före, ther utbrytning ej ske kan, som
i Utsöknings-Balken urskiljs.
Rät t eg äng s-B alken.
6 kapitlet,
sådant detta kapitlet lyder i Kongl. Förordningen den 18 April 1849.
2 §. Slutet af denna § kommer att lyda sålunda:
vdock så, att lagfarts-, intecknings-, äktenskapsförords-, boupptecknings-,
arfs-, testaments- och förmynderskaps-ärenden samt frågor
om rätt till lösen af fast egendom för hela staden till en och samma
afdelning höra.»
1 öfrigt kommer allt hvad genom serskilde författningar i afseende
på rättigheten att i börd lösa jord, hus och tomt i stad,
att till verkan förfalla.»
Stockholm den 1 Augusti 1831.
Reservation:
af Herr Friherre Rehbinder, F. XV.: »Jag reserverar mig emot delta Betänkande,
i ii vad det angår bördsriitten till fastighet i stad:
6
Lag-Utshotlets Betänkande, M il.
l:o. Enär jag, så vidt görligt är, vill bibehålla fastigheter inom familjerna,
det vare sig på landet eller i staden, och
2:o. Emedan det gamla ordspråket, »Hadie mihi, eras tibi», här sannolikt
kommer att besannas. Om Rikets Ständer bifalla Lag-Utskottets förslag i sin
helhet, återkommer man nämligen nästa riksdag otvifvelaktigt med någon motion
att borttaga bördsrätten, äfven på landet, och ett af de förnämsta skälen för bifall
dertill blir då ganska riktigt att bördsrätten i stad icke mera äger ram. Jag
tar mig således friheten yrka och hemställa att ej mindre Nils Larssons, än ock
Herr Dahlmans motioner mätte, såsom onyttige och skadlige, lemnäs utan afseende.»
M 41.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 1 Aug. 1881, kl. 11 f. m.
Betänkande i anledning af vackt motion om förklaring af stadgandet
i 5 kap. 1 § Jorda-Balken angående bördeskillings
beskaffenhet.
Sedan Lag-Utskottet uti nästföregående betänkande afstyrkt upphäfvande af
rättigheten att i börd lösa arfvejord, som å landet såld är, anser sig Utskottet
böra till besvarande upptaga en af Riksdagsfullmäktigen Lars Olsson från Stora Kopparbergs
län hos Hedervärda Bonde-Ståndet väckt och till Utskottet remitterad
motion angående den förklaring af 5 kap. 1 <§ Jordabalken »att en i laga ordning
anställd bördestalan ej må ogillas derföre att bördeskillingen blifvit insatt i
privatbanks-sedlar». Efter hvad motionären förmenat skulle en sådan förklaring
vara oundgängligen nödig. Domstolar skola nemligen (lera gånger förklarat, att
berörde sedlar ej kunde anses såsom sådana bevis på insatte penningar, som allmänt
i riket gälla, och förthy ogillat väckta . bördsanspråk. Sådant syntes dock
vara en orättvisa, serdeles som det på vissa trakter af riket vore nära nog omöjligt
att kunna hopsamla en större summa i riksbanks-sedlar, enär de blifvit ur
rörelsen utträngde af privatbanks-sedlarna.
I denna omständighet ligger emedlertid icke ett giltigt motiv till den lagförklaring
motionären äskat. Enligt det lagrum, hvarom fråga är, skall den bördeman,
som vill lösa såld arfvejord, i rätten insätta fulla köpeskillingen i det
mynt, som i köpebrefvet står eller framlägga på insatta penningar, sådana bevis,
som allmänt i riket gälla; och till dylika bevis lära privatbankernas sedlar ej kunna
hänföras. Då med dessa bevis afses de kreditpapper, för hvilkas fulla värde
Lag-Ulskoltels Betänkande, M 42.
7
och giltighet staten garanterat, kunna berörde sedlar deremot ej betraktas annorlunda
än såsom enskilde personers löpande förbindelser. Att serskiide vilkor för
deras utgifvande måste iakttagas, förändrar lika litet arten deraf, som den omständigheten,
att de i dagliga rörelsen fått ett utsträckt bruk. Det måste derföre
bero pä den enskilde att emottaga desamma eller ej; och lagstiftaren kan följaktligen
derom ej förordna. I följd häraf tillstyrkes vördsamt
att ifrågavarande motion ej må någon lagstiftningsåtgärd föranleda.
Stockholm den 1 Augusti 1851.
M 42.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 1 Åug. 18S1, kl. 11 f. m.
Betänkande i anledning af vackt motion om upphåfvande af
lagens stadganden angående morgongåfva.
Vallöf!. Borgare-Ståndet har infordrat Lag-Utskottets utlåtande öfver berörde,
af Herr Rönblad, G. P., framställda motion. Deruti har motionären anmärkt,
att, ehuru Kongl. Förordningen den 19 Maj 1845 angående arfs- och
giltorätten, haft till föremål, bland annat, att införa likhet i makars rättigheter,
samma lörordning likväl medgifvit rätt för den hustru, som mannen öfverlefver
och ej efter honom liar barn, att åtnjuta morgongåfva, utan att någon motsvarande
rätt blifvit förunnad mannen; och då nu omförmälde olikhet i makars
rättigheter saknade all rättsgrund, har motionären yrkat att allt hvad lag och
författningar innehålla i afseende på morgongåfva må upphäfvas.
Hä rigenom har en vid sednaste Riksmöte behandlad fråga således blifvit åter
upptagen. Då yrkades nämligen likaledes, att den hustru i vissa fall medgifna
rätt till morgongåfva måtte upphöra; och således är det redan andra gången,
som frågan om förändring af de förhållanden, som Ständerna vid 1844 års Riksmöte
sökte ordna, blifvit hos Rikets Ständer bragt å bane. De åsigter, som hos
sednast församlade Ständer blefvo rådande, synas emedlertid ej böra af de nu
varande frånträdas. De uttalas i Lag-Utskottets i ämnet då afgifna och af Ständerna
bifallna betänkanden. Sedan Utskottet deri tillkännagifvit att förevarande
Iråga blifvit af 1844 års Ständer pröfvad i sammanhang med förslaget om införande
af lika giftorätt, yttrar nemligen Utskottet: »Ehuru jemlikhetsprincipen i
sednare fallet, eller hvad giftorätten angår, dervid gjorde sig gällande, ansåg man
likväl hustrus nu ifrågaställa rätt med någon jemkning böra fortfara; och skälen
dertill lago dels i den bekymmerfull ställning, hvari en hustru genom förlusten
8
Lag-Ulskottels Betänkande, Jtä 42.
af sin man i allmänhet försättes, och dels i den omständighet att i de stånd,
der makars giftorätt alltjemt varit lika, hustru njutit morgongåfva, utan att fråga
skall blifvit väckt om förändring deri.
Att dessa skäl ej äro utan vigt, torde vara obestridligt. Om än å ena sidan
morgongålva för sednare tiders lagstiftning förlorat dess ursprungliga betydelse,
och följaktligen ur sådan grund ej kan försvaras, så lärer man likväl å den andra
ej kunna förbise att, då ett äktenskap af döden upplöses, den efterlefvande
mången gång skulle förlora icke allenast ett stöd, utan ock den utväg till bergning,
som fanns i det gemensamma begagnandet af makarnes egendom, derest den
förre derefter ej egde annat än sin giftorätt.
Då emellertid äktenskapet utgör en betydelsefullare och innerligare förening
än ett sådant bolag, deri kontrahenterne väl hafva gemensamma sträfvanden, men
enskilda intressen, synes det föga öfverensstämmande med naturen af denna förening,
om den efterlefvande makan, målet för den hängångnes kärlek och välvilja,
i och med den större förlusten äfven undanrycktes alla medel mot behofvet.
Nyare lagstiftningar hafva ock erkänt detta; och Lagkommittéens förslag till ny
civillag, deri morgongåfva ej nämnes, innehåller det stadgande att, om efterlefvande
maka af sin enskilda egendom och giftorätt, icke kan njuta tarflig bergning
och ej heller eger tjenst eller näringsfång, hvaraf hon kan sig försörja, den
aflidnes arfvingar skola vara förbundne att af den egendom, som till dem öfvergår,
lemna hvad i nämnde hänseende brister. Härmed skulle visserligen den hustrun
nu förbehåll ne ovilkorliga förmån framför mannen upphöra, men en till båda
makarne utsträckt rättighet utöfver giftorätten, föranledd af samma grunder, hvarpå
morgongåfva bibehållits, komme deremot att qvarstå. Införandet af en sådan
rätt skulle emellertid, hvad hustrun vidkommer, i sjelfva verket endast innebära
en modifikation af hennes rätt till morgongåfva; och om ett helt och hållet upphörande
deraf, annat än till namnet, blefve således ej då fråga.»
I följd häraf och då lagstiftande makten nyss förut, medelst vidtagna förändringar
i lagstiftningen, sökt ordna makars förhållanden och rättigheter, samt
täta förändringar i en så vigtig och i enskildla lifvet djupt ingripande lagstiftningsgren,
som omförmäldte, lätteligen kunde leda till osäkerhet och oreda, blef
framställningen afstyrkt. Och med åberopande af berörde yttrande, får Utskottet
vördsamligen tillstyrka
att nu församlade Ständer äfven måtte förklara, det kan ej eller
Herr Ronblads motion om upphörande af morgongåfva bifallas.
Stockholm den 29 Juli 1851.
Lag-Utskottets Betänkande, JW 43.
M 43.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 1 Aug. ISSI, kl. It f. in.
Betänkande, i anledning af vackt motion om förklaring, /wrwvida
1843 ars arfslag må inverka pä fördelning af egendom,
som förut blifvit emellan barn gjord af föräldrar,
hvilka likväl, först efter det nämnde lag blef gällande, aflidil.
Berörde, af Riksdagsfullmäktige!! Per Hansson från Wermland väckta och
af Hedervärda Bonde-Ståndet till Lag-Utskottet remitterade motion lyder som följer:
»Som vid sådana tvister om orf, der föräldrarne under sin lifstid och innan
Kongl. Förordningen den 19 Maj 1843 utkom, redan skiftat sin egendom barnen
emellan efter de grunder, sorn före nämnde tidpunkt stadgade voro, olika menin,
gar yppat sig om rätta förståndet af berörde Kongl. Författning, så att en del
domstolar förklarat dylika skiften fast ståndande, men andra deremot, att något
afseende derå ej kunde hafvas vid det förhållandet att föräldrarnes död inträffat
efter den 19 Maj 1843, så, och då det bland allmogen är mycket vanligt att
före sin död skifta sin egendom barnen emellan, men domstolarnes olika menin
gar
och beslut härutinnan åstadkommit oreda, får jag vördsamt föreslå alt en
sådan förklaring meddelades öfver ofvanomförmälde Kongl. Författning, att allmogen
visste hvad den hade att rälta sig efter, och att enhet i lagskipningen deraf
kunde blifva en följd».
I anledning af denna motion får Utskottet afgifva det utlåtande, att
då egendom icke faller i arf förrän egendomens egare aflidit, hvadan något
arfskifte emellan arTvingarne derförinnan således icke kan ega rum,
då den fördelning af egendom, som föräldrar i sin lifstid kunna hafva gjort
emellan barn, följaktligen icke må anses såsom ett emellan barnen verkslälldt arfskifte,
då giltigheten af sådan fördelning, vid dylikt förhållande, icke beror på den
vid dödsfallet gällande arfslag, utan på serskilde förhållanden, såsom föräldrarnes
ratt att öfver egendomen disponera, fördelningens beskaffenhet m. m., hvilkas verkan
det tillkommer lagskipningen att bedöma, och
då den af motionären framställda fråga således ej utgör föremål för lagstiftningen;
får Utskottet vördsamt tillstyrka,
alt Per Hanssons motion ej heller må någon lagstiftningsåtgärd
föranleda.
Stockholm den 29 Juli 1834.
hih. lill B. St. Prot. 1850 A- 1851. 7 Sam!., 1 A fä., 27 Haft.
o
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN
Lag-Ulskollett Utlåtande, Jtt$ ii.
1
m te.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 9 Aug. 1851, kl. 12 m.
Utlåtande t anledning af framställde anmärkningar emot Ut
skottets
Betänkande JYs 29 öfver Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition om ändring i vissa delar af Kongl. Förordningen
den 13 Juli 1818 , angående inteckning i fast
egendom.
Detta ärende har af samtlige Riks-Stånden blifvit till Lag-Utskottets förnyade
behandling äterförvisadt. De anmärkningar, som mot Ulskoltets i Betänkandet förordade
förslag till förändring i gällande inteckningslag blifvit framställda, äro emedlertid
endast rigtade emot vissa delar af förslaget; och då Utskottet nu går att
öfver anmärkningarna sig yttra, anser Utskottet sig dervid böra följa den ordning,
hvari de klandrade bestämmelserna förekomma. Således upptager Utskottet till en
början aninärkningarne emot
14 §.
Emot sista mom. i denna §, den Högvörd. Preste-Ståndet och Hederv. BondeStåndet
lemnat oanmärkt, hafva deremot särskilde anmärkningar blifvit gjorde inom
öfrige två Riks-Stånd. Så har herr Grefve Mörner, hos Högloft. Ridderskapet och
Adeln, erinrat, att om man än icke fästade sig dervid, att genom stadgandet i be
rörde
mom. — att, derest gäldenärs egendom, sedan inteckning deri sökt är, till
konkurs afträdes, den rätt, der ansökningen är gjord, skall pröfva densamma, och
att konkursdomaren bör bestämma inteckningens. verkan, om den beviljas — samma
fråga på en gång komme att af olika domare behandlas; så vore det likväl en
brist i denna del af förslaget, att domstolen ej blifvit ålagdt att öfver ansökningen
höra gäldenärens målsmän, helst sådant vore lika väsendtligt, sorn att, i händelse
egendom erhåller ny egare, sedan inteckning deri är sökt, den nye egaren skall
höras, innan ansökningen pröfvas, hvilket föreskrifves i första mom. af ifrågavarande
§.
lith. till II. St. Prot. 1830 & 1851. 7 Sami., 1 Afd., 28 Baft. 1
■>
Lag-Utsholtels Utlåtande, M 44.
Herr Björck har inom Vallöf]. Borgare-Ståndet åter bestämdt påstått att det
vore oriktigt att, om konkurs inträffar, gjord ansökning om inteckning skall pröfvas
af annan än konkursdomaren. Då nemligen ansökningen afsåge vinnande af hypotheksrätt,
den der förutsatte ett domarens förklarande att inteckningshafvaren framför
gäldenärens öfrige borgenärer egde rätt till betalning ur den intecknade egendomen,
borde, sedan tvist om företrädesrätt emellan borgenärerne yppats och deraf
uppenbart blifvit att tredje mans rätt vöre i fråga, ansökningen ej eller kunna pröfvas
eller ett förklarande af omförmälta art lemnäs af den ena domaren, då den
andra vid samma tid förklarade ansökningen icke medföra sådan rätt. I allt fall
vore det olämpligt att de i saken intresserade ej finge tillfälle att öfver ansökningen
sig yttra; och häraf följde att stadgandet vore stridande emot den erkända regeln:
att den som i sak eger del bör deri höras; att samma sak ej bör på en gång af
två domstolar* behandlas; att samma sak bäst pröfvas der de flesta upplysningar äro
tillgängliga; — och att en domare-åtgärd icke bör meddelas förgäfves.
Ehuru giltigheten af denna regel måste medgifvas, kan likväl Utskottet icke
erkänna att föreslagna stadgandet står i strid emot densamma. En förvexling af
begrepp synes hafva gifvit anledning till den hufvudsakligaste anmärkningen eller
den, som blifvit framställd emot förslaget, derom att den rätt, der ansökning om
inteckning göres, skall pröfva samma ansökning, oansedt gäldenären under tiden gör
konkurs, i hvilken händelse frågan, enligt gällande lag, bör öfverlämnäs till konkursdomaren
för pröfning af den sökta inteckningens verkan. Att meddela inteckning
är nemligen något helt annat än att pröfva hvad rätt en meddelad inteckning medför,
då tvist derom emellan borgenärer yppas. Det förra är blott en formel actus.
då det sednare åter innebär ett bedömande af hvad verkan denna formella actus
må medföra i hänseende till andras rättigheter; och derföre har man ock i flere
länder ansett sjelfva intecknings-åtgärden, såsom endast en inregistrerings-åtgärd,
dermed domaren ej har att skaffa; hvaremot pröfningen af åtgärdens verkan blifvit
öfverlemnad åt domaremakten. Vore det dock sannt, på sätt anmärkt blifvit, att
fastställandet af inteckning, efter våra lagar, innebure ett förklarande alt inteckningshafvaren
derigenom vunnit en ostridig företrädesrätt uti intecknade egendomen framför
gäldenärens alla öfrige borgenärer, så hade något skäl funnits för anmärkningen;
men så är nu icke förhållandet; och beviset derom finnes dels i 8 § af HandelsBalkens
17 Kap., den der uttryckligen förklarar att barnaarf hos föräldrar och förmyndare,
kyrkors och fattighus fordringar hos deras föreståndare, så ock skuld till
kronan för uppbörd, utgå före intecknad fordran, så framt inteckningen icke beviljats
förr än gäldenären, förmyndare, föreståndare eller uppbördsman blef; dels ock
i samma kapitels 12 §, enligt hvilken i laga ordning beviljad inteckning icke med
-
Lag-Ulshottels Utlåtande, M M.
3
för förmånsrätt, derest gäldenärs fattigdom allmänt kunnig varit, då beviljandet skett;
och häraf uppenbaras att inteckningens beviljande ingalunda innefattar ett sådant
förklarande, som det omförmälte, eller m. a. o. att beviljandet och pröfningen om
hvad företrädesrätt inteckningen i tvist med andra borgenärer må medföra, äro
särskilda åtgärder, för hvilkas behandling i den föreslagna ordningen, de i Nådiga
propositionen åberopade skäl synas vara tillfyllestgörande. Endast derigenom förvissas
man nemligen att en inteckningsansökning kommer att bedömmas af den domstol,
hvarest de flesta upplysningar, som i saken erfordras, äro tillgängliga; och
således är dermed äfven den fordran, som i denna del blifvit framställd af Herr
Björck, uppfylld.
Det föreslagna behandlingssättet är ej eller något nytt i vår lagstiftning. Konkurslagen
stadgar redan i 93 § att om borgenärs anspråk beror på annan rätts pröfning,
må konkursdomstolen fastställa hans betalningsrätt för det belopp, som genom
dom i den särskilda rättegången bestämdt varder. 1 detta fall vore tilläfventyrs mera
anledning till påståendet att samma sak på en gång är föremål för två domstolar; men
nyttan och nödvändigheten af omförmälte stadgande lära ej kunna bestridas. Det
kan emedlertid lika lätt hända, att fordringen i den särskilda rättegången ogillas,
som den händelse kan inträffa att inteckning icke meddelas; men konkursdomarens
fastställelse i förra fallet af det belopp, som i den särskilda rättegången bestämmes,
lärer lika litet, som förklaringen i det sednare om den förmånsrätt inteckningen må
medföra om den beviljas, kunna kallas förgäfves.
Skulle det emellertid vara en brist i det föreslagna stadgandet att föreskrift
ej finnes deri om skyldighet för domaren, att öfver skedd ansökning höra gäldenärens
målsmän, eller hafva de i saken intresserade derigenom betagits tillfälle att
deri sig yttra? Båda delarne har man anmärkt, men man synes dervid hafva förgätit
den redan i inteckningslagens början, om hvars förändring fråga ej är, gifna allmänna
föreskrift i afseende på vederbörandes hörande, hvilken föreskrift, såsom fullt
tillämplig på ifrågaställa fall, utesluter behofvet af någon ytterligare. Annorlunda
är deremot förhållandet i den händelse, hvarpå l:a mom. uti ifrågaställde § har afseende,
eller, om eganderätten till den egendom, deri inteckning sökes, derefter,
men innan ansökningen blifvit pröfvad, öfvergår till ny egare. Att i denna händelse
inteckning ej bör kunna fastställas innan nye egaren är börd, äfven om medgifvande
dertill är gjordt i sjelfva den handling, hvarpå inteckningsansökningen grundas, eller
förre egaren blifvit, före eganderättens öfverflyttning, hörd, synes vara lätt att inse;
hvaremot nödvändigheten att, om konkurs inträffar, höra borgenärerne, måste bero
af särskilde omständigheter; och derföre lärer man ej heller, lika med Grefve
Mörner, från den ovilkorliga föreskriften i förra hänseendet kunna hemta bevis för
4
Lag-Utskottets Utlåtande, JYs 44.
behofvet af en föreskrift i den anmärkta syftningen. Den vore öfverflödig, fy, efter
hvad nämndt blifvit, är derförutan allas rätt af lagen bevarad, isynnerhet sorn borgenärer,
eller »de i saken intressade» ega tillfälle att, under behandling af konkursmålet,
derest anspråk på sökt inteckning deri framställes, bevaka deras i frågan
beroende rätt; och härmed torde de emot den 14 § rigtade anmärkningar vara
tillbakavisade af Utskottet, som alltså öfvergår till den emot
16 § 2 mom.
framställda anmärkning. Detta mom. berättigar den borgenär, som innehar inteckning,
att, så vidt för fulla gäldandet af hans fordran nödigt är, njuta säkerhet i
den intecknade egendomen till fulla det belopp, hvarå inteckningen lyder, ändå att
fordringen ej uppgår till så stort belopp.
Det är anmärkt att detta stadgande saknade all rättsgrund och vore ledande
till vingleri. Men ingendera delen är dock bevisad. Stadgandet är föranledt af det
bruk att intecknade skuldsedlar pantsättas för fordringar, som ej uppgå till hela inteckningsbeloppet;
och för detta fall är detsamma behöfligt. Man tanke sig t. ex.
den händelse att egaren af en fastighet, emot särskildt skuldebref, upplånar ett belopp
och lemnar i hypothek derför en i fastigheten intecknad revers å dubbelt så
stort belopp; att andra inteckningshafvare emellertid finnas, hvilka för deras inteckningar
hafva samma rätt, som den hypothicerade inteckningen efter tiden bör medföra,
men att fastigheten vid försäljning ej uppgår till den summa att alla inteckningshafvare
kunna utfå deras fulla fordringar. De måste då, efter lag, njuta lika
rätt; men om, vid de.tta förhållande, hypothekets innehafvare ej skulle vara berättigad
att vid liqviden tillgodonjuta sin rätt efter inteckningens lydelse, utan endast i mån
af hans verkliga fordringsbelopp, så kunde följden blifva att han icke utbekomme
delta belopp, oansedt den utdelning, som borde falla på den pantsatta inteckningen,
vore fullt tillräcklig för gäldande af beloppet; och likväl är det en sådan inskränkt
rätt som anmärkaren påyrkat såsom rättsenligare än den föreslagna. Då emedlertid
panträtten är utsträckt till fulla inteckningen, och rättigheten att pantsatta en af
gäldenären sjelf utgifven och i hans egendom intecknad revers icke lagligen kan
honom betagas, torde anmärkningen derom, att stadgandet saknar rättsgrund, förtjena
lika litet afseende, ,som det på bevisning blottade påståendet alt detsamma skulle
leda till vingleri.
Också är någon dylik anmärkning, som kden nu ifrågaställde, den der utgått
från Herr Björck, inom Borgare-Ståndet, icke framställd inom något af öfrige Riksstånd,
hvilka lemnat omförmälte stadgande utan anmärkning.
Lag-Utskottets Utlåtande, M 44.
5
18 och 19 §§.
Hos två af Riks-Stånden, nemi. Borgare- och Bonde-Stånden, hafva anmärkningar
förekommit i afseende på dessa §§. Herrar Wetterberg och Rudling hafva
nemligen vidhållit de åsigter, hvilka blifvit framställde uti deras emot Utskottets betänkande
i denna del afgifna reservationer; hvarjemte Herr Björck anmärkt att
olämpligt vöre det två olika värden, eller taxerings- och försäljningsvärdet, tjena till
grund för bestämmande af fordringsegares rätt till betalning i de, fall 18 § afser;
att emellertid annat värde ej borde antagas, än försäljningsvärdet, såsom det enda
verkliga; samt att någon lag knappast är erforderlig för den händelsen att en intecknad
fastighet styckas, enär den ej kan inverka på inteckningshafvarens rätt och
»öfverenskommelse således måste fylla det behof af reglering emellan egarne, som
förslaget för sådant fall förutsätter.»
Inom Bonde-Ståndet åter har man endast åberopat förenämnde reservationer,
såsom grund för ärendets återförvisning.
1 berörde reservationer är yrkadt att den så kallade delningsprincipen måtte
införas, då flere fastigheter skola på en gång för samma fordran intecknas, i stället
för den solidaritetsprincip, som ligger till grund för förslaget i denna del. Reservanlerne
hafva likväl varit af olika åsigter i afseende på principens tillämpning. Så
är föreslaget af Herr Rudling: att det må åläggas en hvar, som gifver eller tager
inteckning i flere fastigheter, att bestämdt utsätta för hvad belopp eller del af fordringen
inteckningen i hvarje särskild fastighet skall gälla, samt af Herr Wetterberg:
att, då inteckning, på grund af egarens medgifvande, sökes i flere fastigheter för
samma fordran, det alltid bör i den handling, som innehåller detta medgifvande,
vara uppgifvet för hvad belopp eller del deraf hvarje faslighet särskildt häftar; men
att beräkningen af ansvarigheten för odelad fordran fastigheterna emellan, efter förhållandet
af hvardera fastighetens särskilda värde till sammanlagda värdet af dem
alla, skall ega rum i den händelse att gäldenären bestrider anspråk på inteckning.
1 följd af dessa inom två af Riks-Stånden yttrade åsigter har det ålegat Utskottet
att till ytterligare pröfning upptaga frågan huruvida, för det fall, som är för
handen, en annan princip, än den som ligger till grund för det Nådiga förslaget, bör
antagas. Dervid har likväl Utskottet ej funnit skäl alt förändra den öfvertygelse,
som uttalas i Utskottets tillstyrkande af hvad Kongl. Majit härutinnan föreslagit.
Den förenkling i inteckningsväsendet, som genom delningsprincipens införande å ena
sidan skulle vinnas, motsvarade ej de olägenheter, som, å den andra, deraf vållades.
Der t. ex. flere särskilda hemman längre tider varit under gemensamt bruk;
— der gränsorna dem emellan i följd af sambruket vanligtvis bortfallit; — der
det enas värde är helt och hållet eller åtminstone till större delen beroende på den
6
Lag-Utslcotlels Utlåtande, M 44.
hjelp, det äger från det andra; der, med ett ord, hemmanen blifvit så med hvarandra
införlifvade, att deras värden bero på deras ömsesidiga vexelverkan; är nära
nog ej möjligt att bedöma hvarje hemmans verkliga värde. Man ser det hela, finner
dess förmåner och kan derefter uppskatta detsamma; men för uppskattning af
de särskilda dalarne saknas nödig ledning. Den, som mot inteckning i alla hemmanen
gemensamt gerna lemnade försträckning, skulle deremot tveka att lemna denna
försträckning, derest man vore nödsakad att bestämma för huru stort belopp hvarje
af hemmanen borde häfta; och derigenom skulle jemväl, på sätt i den Nådiga propositionen
yttras, ett allt för tungt band läggas på friheten i aftal. Det har ej heller
lyckats anhängarne af omförmälde princip alt få den inympad på vår lagstiftning,
oansedt de flere försök, som för sådant ändamål blifvit gjorda. Redan vid 1823
års Riksmöte förkastades principen såsom oförenlig med egares fria dispositionsrätt
och förhållanderna här i landet. Skulle den vinna tillämpning, vore först nödigt att
fastigheters gränsor, förmåner och besvär så bestämdes att visshet om deras värden
kunde med lätthet erhållas; och således att reformen i inteckningsväsendet föregicks
af ett ordnande utaf fastigheterne. I alla händelser vore den dessutom ej användbar,
t. ex. i det fall att ett hemman eller särskild fastighet, som är intecknad, sönderstyckas
och kommer i flere händer; och det synes jemväl som skulle ändamålet
kunna vinnas genom en sådan modifikation i solidaritetsprincipen, som nu är i fråga.
Det är på dessa grunder, som Utskottet vidhåller sin yttrade öfvertygelse i förevarande
hänseende; och den anmärkning, som i öfrigt blifvit framställd emot 18 §,
har Utskottet ej eller funnit af den beskaffenhet, att den rubbat Utskottets åsigt om
lämpligheten af hvad denna § i anmärkte delar innehåller.
Om man nemligen skulle antaga försäljningsvärdet såsom generell grund för
den fördelning, hvarom här är fråga, så inträffade den olägenhet att de meddelade
föreskrifterne ej voro tillämplige för andra fall, än då de intecknade fastigheterne*
försäljning komme i fråga och att följaktligen allt rättesnöre saknades för de händelser
då gemensamt intecknade fastigheter kommit i flere egares händer, vare sig
genom arf eller annat fång, och då fördelning jemväl måste försiggå.
Dessa händelser torde likväl kunna antagas vara de oftast förekommande; och
då det ej kan vara lämpligt att för samma sak i lagen införa två principer, har
det varit nödigt att bestämma en enda grund för fördelningen af odelad inteckning;
och denna grund är taxeringsvärdet, efter hvad i §:s 2:dra mom. sägs. Någon
lämpligare torde ej heller vara lätt att finna; och den kan ej inverka på innehafvare*
af odeladJ inteckning rätt, då hvad som brister i en faslighet får på
de öfrige fördelas. Visserligen kunde en annan method följas för utrönande af
fastigheternes värde, eller laga värdering, men denna method skulle, å ena sidan,
Lag-Vtskoltels Ullålande, J\s 44.
7
medföra alltför betydliga olägenheter, såsom kostnad och långsamhet vid lösningen
af frågor, som i allmänhet kräfva den största skyndsamhet, och, å den andra, ej göra
det möjligt för köpare af fastigheter att på förhand bedöma i hvad större eller
mindre mån fastigheterne kunna vara graverade. Det är på dessa grunder som
Utskottet underslödt förslaget i denna del, såsom lika praktiskt nyttigt, som det är
rättvist att det öfverskott, som finnes på köpéskilling för försålde fastigheter, sedan
odelad inteckning blifvit gulden, fördelas på de särskilde fastigheterne efter den för
hvardera bjudna köpeskillingen.
Det ligger icke någon inkonseqvens deri, att hvad för hvarje fastighet bör
utgå till godtgörande af den odelade inteckningen bestämmes efter fastigheternes
taxeringsvärden, och att öfverskottet fördelas efter bjudna köpeskillingarne. Visserligen
äro två värden härmed angifna såsom grund för delning; men det är dock
icke för samma delning; och då med öfverskottet metias hvad som å köpeskillingen
för de särskilda fastigheterna återstår, efter det den odelade inteckningen utgått,
torde det böra medgifvas alt rättvisare grund ej finnes för öfverskottets fördelning,
än den antagna — eller den för hvardera bjudna köpeskilling.
Att följa annan grund i sednare fallet skulle medföra lika mycken orättvisa,
som antagandet af samma grund för det förra verkade till olägenheter; och då erfarenheten
ådagalagt behofvet af ett stadgande för den händelse fastighet styckas,
lärer anmärkningar om obehöfligheten deraf jemväl böra förfalla.
24 § 3 mom.
Herr Grefve Mörner bar hos Höglofl, Ridderskapet och Adeln sökt ådagalägga
att det vore vådligt tillåta det sätt för postposition af inteckning, som i detta moment
är föreslaget. Enligt detsamma skulle nemligen den borgenär, som ville låta
sin inteckning postponeras, ega att i sådant ändamål vid annan under-rätt, än den
som beviljat inteckningen, förete inteckningshandlingen, hvarå rätten borde' om åtgärden
teckna bevis, hvarefter protokollet skulle ingifvas till den rätt, der inteckningen
meddelats.
Ehuru man egde så förfara vid förnyelse af inteckning, borde sådant, efter
Herr Grefvens åsigt, ej i omförmälte fall tillåtas. Vådan deraf låge deri: att man ej
kan taga för gifvit att det alltid är behörig person, som företer handling till postposition,
eller att det är ett riktigt dokument, som företes, hvilket ingalunda kunde
af en främmande domstol bedömas; och derföre bade äfven banken flere gånger
blifvit på falska handlingar bedragen.
Ligger emedlertid häruti något giltig skäl emot förslaget? Att bedrägeri, medelst
falska dokumenter, kan öfvas, derom har man olyckligtvis mångfaldigt flere bevis,
Lag-Utskottets Utlåtande, JK 44.
än de, hvilka hemtas frän bankens erfarenhet. Men derföre att förfalskning och bedrägeri
skett och kan ske får man väl icke, af fruktan derför, hindra förbättringar
i lagstiftningen, äfven om bedragaren derigenom kunde vinna ett ytterligare tillfälle
för öfvande af sin handtering. En sådan förfalskning och ett sådant bedrägeri, som
Herr Grefven i förevarande hänseende befarat, skulle dessutom ej medföra särdeles
våda. Om en borgenär, på ett falskt dokument, lyckas att få en äldre inteckning
flyttad nedom sin yngre, så lärer han derigenom ej vinna mycket; ty då liqvid med
inteckningshafvarne skall uppgöras, varder förfalskningen alltid uppenbarad, och ingen
annan blir bedragen, än bedragaren sjelf. Utskottet har förutsatt att försöket skulle
vidtagas af en borgenär, som har en yngre inteckningsrätt och som således kunde
hafva hopp att deraf hafva fördel; ty man kan icke föreställa sig att dylika försök
ske blott för nöjes skull. Skulle dock någon få sådan lust, skadar försöket ingen.
I allt fall är det ej ostridigt att rätten, der inteckningen beviljats, alltid skulle upptäcka
om den företedda handlingen är falsk, och om den företes af behörig person
eller ej. Man har sett personer inlösa falska reverser såsom af dem utgifna; och
går det an att till sådan likhet efterapa enskilda handlingar, lärer det äfven låta
sig göra med offentliga. Det är ej eller sagdt att de, som vid uppvisandet kunde
komma att sitta i rätten, voro desamme, som bade deltagit i inteckningens beviljande;
och deras kontroll vore således af lika obetydlig vigt i omförmälda hänse
ende,
som i fråga om personens behörighet. Den som företräder med en löpande
skuldsedel, antages alltid såsom behörig innehafvare; och derföre äro anledningarne
till de befarade vådorne mera inbillade, än verkliga.
Hvad ifrågaställa moment innehåller är icke eller någon nyhet. Så har
lagskipningen redan tillgått, ehuru meningarne derom varit delade mellan domareDet
är derföre nödigt, att få en bestämd föreskrift i lag, för förening af de skiljaktiga
meningarne; och att den föreslagna föreskriften är för affarslifvet af särdeles vigt,
är lätt att inse. Borgenärer äro sällan beredvillige att utlemna inteckningshandlin
gar;
och derföre skulle mången borgenär vägra att ingå på postposilion eller relax
af inteckning, om han för sådant ändamål vore nödsakad att sända sin inteckningshandling
till aflägsen ort, hvarigenom omförmälte för affarslifvet vigtiga åtgärder betydligen
försvårades.
Denna ostridiga fördelen af stadgandet torde derföre vara öfvervägande de inbillade
vådorne; och Utskottet är derom så mycket mera öfvertygadt, som hvarken
inom Preste- eller Borgare- och Bonde-Stånden någon röst höjt sig ediot förslage
i denna del.
Således
Lag-Utskottets Utlåtande, M ii.
9
Således återstår frågan:
Huruvida de föreslagna ändringarne i 18 och 19 §§ må verka retroactivt,
så vidt särskild inteckningsegares rätt rör er?
Emot Utskottets yttrande härutinnan hafva anmärkningar inom 3 af Riks-Stånden
blifvit gjorda. De talare, som i sådant afseende uppträdt, äro, hos Ridder
skapet
och Adeln, Herr Gunther, C. E.; hos Preste-Ståndet, Herrar Biskoparne Holmström
och Heurlin, Herr Doktor Reuterdahl m. (!.; samt hos Borgare-Ståndet Herrar
Lagergren, Ekholm, Björck och Billström. Emellan dessa talare hafva meningarne
emedlertid varit olika i så måtto, att en del ansett de föreslagna ändringarne böra
uti ifrågaställde fall tillämpas, på sätt Kongl. Maj:t i nåder föreslagit, ifrån den 1
Januari 1857, hvaremot andre yrkat att 10 år måtte afbidas innan tillämpningen
började; hvarförutan hemställan af några blifvit gjord om icke undantag kunde göras
för sådane fordringar, som icke kunna uppsägas inom den af Kongl. Maj:t föreslagna
tiden, men för hvilka annan tid dock kunde bestämmas. Till hufvudskäl har
man i allmänhet åberopat olämpligheten deraf att två lagar angående enahanda förhållanden
på en gång gälla, hvilket dock komme att inträffa, derest Utskottets förslag
antages. Herr Gunther, likasom inom Borgare-Ståndet en del talare, hafva
emedlertid sökt ådagalägga att Utskottet gifvit alltför utsträckt tillämpning åt den
grundsats, hvarifrån Utskottet i denna del utgått, eller åt den, att ny lag ej kan
stiftas med tillbakaverkande kraft. Så har den förre anmärkt, att han väl erkände
satsens riktighet i allmänhet, men att det förhölle sig med denna sats lika som med
andra allmänna satser, att de kunde missbrukas och sträckas för vida. Om det
derföre vore fråga om en rättighet, som lagen gifvit åt en viss person och således
för att gälla under en viss inskränkt tid, eller om rättigheter, som grundas på af
lagen tillåtna aftal, så vore onekligt att satsen hade sin fulla giltighet; men enahanda
vore icke förhållandet när fråga är om en blott på lagen grundad rättighet,
som är ämnad att gälla för en obegränsad framtid och hvilken således har mera
afseende på ett visst sakförhållande, än på någon viss person; ty om lagen icke
skulle, så länge sjelfva saken existerar, ega makt, att på annat sätt reglera förhål—
ianderne, än lagen en gång bestämt, så vore en förbättring af en mängd bland
våra lagar omöjlig. Man skulle då hvarken kunna utfärda någon ny skiftesstadga
eller ny bränvinsförordning. Dessutom vittnade sjelfva den lagstiftning, hvarom
fråga nu är, emot den vidsträckta tillämpning af satsen, som Utskottet deråt gifvit.
Först med 1818 års inteckningslag bade nemligen solidaritetsprincipen blifvit införd;
men oansedt samma lag i följd deraf hade vida större inflytande på gifna inteckningar,
än den nu ifrågaställde kunde komma att utöfva, blef den nya lagen redan
Bih. lill R. St. Prat. 1830 & 1831. 7 Sami., 1 Afd., 28 Uäft. 2
10
Lag-Utskottels Ullålande, M 44.
dagen efter utfärdandet gällande för både äldre och yngre inteckningar. Häraf vore
uppenbart ett förhållanden kunde finnas, under hvilka ny lag måste gifvas retroaktiv
kraft; och att sådant förhållande vore nu förhanden. Detta ådagalades nemligen om
man kompletterade det af Utskottet i betänkandet framställda exempel. Detsamma
afsåge den händelse att två egendomar, hvardera värd 1,000 IUdr, blifvit gemensamt
intecknade för ett lika belopp, samt att en af dem derefter särskildt blifvit
intecknad för jemväl 1,000 IUdr. För detta förhållande innehölle visserligen gällande
inteckningslag föreskrift, och det vore äfven sannt att följden blefve den, som
Utskottet förmenat, derest den nu föreslagna lagen tillämpades på samma förhållande;
men deremot saknades all föreskrift derom huru förhållas bör om den andra egendomen
jemväl intecknas särskildt eller kommer i ny egares hand. Här vore således
ett förhållande, som lagstiftaren lemnat oregleradt; och han mäste derföre ega
att reglera det på det sätt han anser lämpligast; och någons rätt kunde icke anses Irederad,
då 5 års rådrum lemnäs hvar och en att utkräfva sina fordringar med samma rätt han
hittills haft, i fall harr ej åtnöjes med den rätt, den nya lagen erbjuder, hvilket rådrum
måste anses fullt tillräckligt, då de särskilda inteckningar, hvilka äro i fråga, i allmänhet
medföra så liten säkerhet, att de fordringar, för hvilka man åtnöjt sig med dylika
inteckningar, hörde icke till stående, på lång uppsägningstid ställda lån, utan lill
den fluctuerande skulden, hvilken i de flesta fall vore ställd på några månaders uppsägning.
I allt fall åsyftades sannolikt aT 1818 års lagstiftare icke annat förhållande,
än att alla gemensamt intecknade fastigheterne voro qvar i samma egares
hand, enär det vore ledande till orättvisa, då nu omförmälda stadgande tillämpas på
andra förhållanden. Emedlertid hade så skett i lagskipningen; och det vore derföre
desto angelägnare att lagstiftaren här mellankom.
I samma syftning hafva Herrar Lagergren, Björck, Ekholm och Billström sig
yttrat, dock med förklarande att de icke anse rådligt antaga det nådiga förslaget, så
vida icke 10 års rådrum lemnäs för reglering af de särskilda inteckningarna; varande
derjemte af de 2 förstnämnde, till bevis derom att lagar kunna gifvas retroaktiv
kraft, åberopade förordningarne om inteckning af nyttjande rätt samt om
lösöreköp.
Och härmed har Utskottet angifvit det hufvudsakligaste, som för vederläggning
af Utskottets förevarande yttrande, och i afseende på sättet för frågans lösning
blifvit anfördt. Det tillhör nu Utskottet att, efter pröfning af det anförda, framställa
sina tankar i ämnet.
Att allmänna satser kunna missbrukas medgifver Utskottet obetingadt. Så sker
t. ex. då man ensidigt, ur blott rationel synpunkt betraktar föremålen; då man
lemnar erfarenhetens lärdomar åsido; då man gifver satserne tillämpning, utan hän
-
Lag-Visliolhts Utlåtandet JU44.
11
sigt lill bestående förhållanden, eller med andra ord då man glömmer verkligheten,
glömmer sammanhanget emellan det som varit, är och blifva skall, och således det,
som lagstiftaren aldrig utan våda kan förgäta. Hans uppgift är visserligen ali i
bredd med en fortgående civilisation utbilda lagstiftningen; men han måste städse
ihågkomma att lagens förnämsta mål är att skydda medborgare till så väl person
som egendom, och således att bevara deras rättigheter. Denna lagens bestämmelse
uppfylles emedlertid icke, derest rättigheter, hvilka det åligger lagen att bevara,
skulle kunna genom ny lag rubbas; och deraf härflyter den fråga: är den rätt, som
19 § i gällande inteckningslag tillerkänner den, som erhållit inteckning i fastighet,
hvilken gemensamt med annan fastighet häftar för odelad fordran, att hänföra till
berörde rättigheter?
Man har förnekat detta, och för sådant ändamål talat om rättigheter, »sorn lagen
gifvit viss person och för inskränktare tid, eller som grundas på af lagen till—
lålna aftal, och de rättigheter, som, grundade på lagen, äro ämnade att gälla
för längre tid och således hafva afseende mera på sakförhållanden än viss person,»
under förmenande att grundsatsen kan tillämpas på de förra, men ej på de sednare.
Skulle emedlertid uti denna framställning, uti den skillnad i rättigheter man således
uppställt, verkligen ligga ett stöd för förnekandet? En undersökning af ämnet
torde dock skingra villfarelsen.
Då man, med afseende å rättigheters väsende och art, velat uppdraga en skillnad
deraf, har man vanligen delat dem i naturliga och positiva, eller medfödde och
sådana, som grundas på lag; och det är till denna sednare art af rättigheter, som
de omtalade äro att hänföra; ty antingen de gifvits af lagen, eller härledas från
aftal, i enlighet med lagen, eller omedelbarligen grundas på lagen, utgå de likväl
alla från lagen. Att dess makt i hänseende till dem är olika, erkännes dock; men
sådant måste ensamt bero på rättigheternes beskaffenhet.
Om man emedlertid i denna del vill stadga eli omdöme, är det nödigt att
erinra, det lagen har till mål ej allenast att skydda, utan äfven att ordna. Det
finnes nemligen en mängd förhållanden i det borgerliga lifvet der personers rättigheter
på förhand måste vara bestämdt utstakade antingen af personernesjelfva eller
genom lagen. Den anses derföre i detta fall endast supplera hvad den enskilde
underlåtit, och den ordnar således i dessa fall rättigheterna mindre såsom lag, än
såsom kontrakt. Man ibågkomme nemligen bland annat lagens stadganden om
giftorätt, då förord ej är upprättadt, samt om morgongåfva, då den ej blifvit utfäst.
Men ehuru rättigheterna härutinnan af lagen bestämmas, uppkomma de likväl genom
de presumerade förhållanderne, eller egentligen förvärfvas dymedelst; och det är
äfven ensamt om förvärfvade rättigheter, som fråga nu är.
12
Lag-Ulskollets Ullålande, 44.
Att en åt viss person och för viss lid af lagen gifven och således af honom
förvärfvad rättighet ej af lagen kan upphäfvas så länge personen existerar eller tiden
ej lupit till ända, är medgifvet; men hvarföre är då en i viss sak förvärfvad rättighet
af ringare vigt inför lag? En dylik rättighet lärer man nemligen menat, då
man talat om rättigheter, som hafva afseende mera på sakförhållanden, än viss person,
enär rättigheten i sak mindre är beroende på personens, än sakens existens.
Rätt i sak sammanfaller emedlertid till väsendtlig del med eganderälten. Båda
hafva nemligen det gemensamt att de innefatta rätt till viss egendom; de kunn*
båda förvärfvas och höra således till förvärfvade rättigheter; och sakrättens innehafvare
har derföre icke mindre anspråk att åtnjuta lagens skydd, än den, som innehar
eganderätt.
Till klassen af sakrätter har inteckningsrätt städse blifvit hänförd; och 1734
års lagstiftare lemnade jemväl derföre i Jorda-Balkens 9 kap. den, som fått jord
i pant, rätt att, om ej egaren å dag föresaltan betalade sin skuld, med panten lagfara
och såmedelst inträda i full eganderätt deraf, samt upptogo, i 1 kap. af samm'»
balk pant såsom ett laga fång.
Genom inteckning förvärfvas panträtt — säkerhet för lemnad »försträckning
eller för uppfyllandet af anspråk; och denna rätt kan icke, utan kränkning af
eganderältens helgd, ställas i beroende hvarken af förhållanden, som den, hvilken
förvärfvat rättigheten, icke kunnat vid förvärfvandet förutse, eller af annan lag än
den, hvarpå samma rätt grundas och sorn bestämt dess omfång och verkan. Man
må derföre ej till bevis för den motsatta åsigten åberopa den, i anledning af anmärkningen
emot 14 §, anförda omständighet, att vunnen inteckning i vissa fall
nu ej medför den säkerhet, man dermed åsyftar. De förhållanden, som kunna verka
till minskning i säkerheten, grundas nemligen icke på ny lag, utan utgöra de vilkor,
hvarunder inteckningsrätten får göras gällande.
Härmed kunde visserligen frågan anses löst; men en närmare granskning af
den uppställda skillnaden i rättigheter torde än mera uppenbara halten deraf. Om
man dervid följer talarens tankegång så synes som skulle han anse vunnen inteckningsrätt
icke kunna i vissa fall genom ny lag rubbas, men väl i andra. Han har
nemligen såsom orubbliga erkänt sådane rättigheter, som grundas på af lagen tilllåtna
aftal, men icke de, som grundas på sjelfva lagen. Nu tillåter lagen aftal,
hvarigenom en till annau pantsätter sin egendom eller medgifver dess intecknande;
och då skulle den inteckning, som domaren meddelar i följd af träffadt aftal, vara
af större betydelse än den inteckning, som domaren, ulan gäldenärens medgifvande,
fastställer i enlighet med lagens bud. Innebär likväl icke sisiberörde slag af in
-
Lag-Utskottets Utlåtande, M 44.
1»
teckningsrätt enahanda säkerhet, som det förra, eller kan man i lagen uppsöka någon
anledning till olikhet dem emellan?
Det lärer dock icke låta sig göra; och orsaken är lätt funnen. Vinnande af
panträtt förutsätter nemligen alltid ett föregående kontrakt eller aftal, antingen uttryckligt
eller tyst. Det anses ligga i sjelfva det aftal, hvarigenom den ene blir
den andres gäldenär; och derföre har äfven gällande intecknings-lag uti 18 § erkänt
borgenärs rätt att för fordran vinna inteckning i gäldenärs egendom, oansedt
inteckningssakerhet ej utfäst varit, såvida gäldenären ej vill betala sin skuld.
Rättigheters ursprung, likasom deras föremål, lärer följaktligen ej kunna inverka
på innehafvarnes rätt att blifva skyddade af lagen. Inom vetenskapen göres uti
förevarande läll ej eller afseende derpå om en vunnen sakrätt grundas på uttryckligt
aftal eller ej, om den blifvit förvärfvad på grund af särskildt kontrakt eller lagen.
Såsom förvärfvade anses begge hafva samma kraft samt vara till sina verkningar
underkastade föreskrifterne i den lag, som gällde då de tillkommo, utan att
någonsin kunna rubbas eller träffas af senare lagar; och att lagstiftande makten har
i landet hyllat enahanda åsigt, aktat förvärfvade rättigheter heliga, derom vittnar den
vid sista Riksmöte beslutade, af Konungen sanktionerade författning, som förklarar
att den nya lagen om giftorätt ej får inverka på giftorätten i de äktenskap, som
voro ingångna före lagens promulgation. Det torde icke behöfva anmärkas att bär
icke afsågs de äktenskap, i hvilka makarnes inbördes rättigheter voro bestämde genom
förord, utan andra, för hvilka annan bestämmelse icke fanns än i lagen. Deras
rättigheter grundades följaktligen på lagen; men icke vågade en sednare lagstiftning
derför rubba desamma.
Det oansedt har man i vår egen lagstiftning trott sig finna bevis för den sats
man förfäktar. Men af dessa bevis uppenbaras likväl hurusom man sökt att åt
lagstiftarens makt alt förändra vilkoren för lagens skydd af förvärfvade rättigheter,
eller att ordna förhållanderne emellan medborgare, gifva den utvidgning att han
skulle kunna förändra sjelfva rättigheterna.
Bevisen äro hemtade från förordningarne om inteckning af nytljanderätts aftal
och om lösöreköp, från skiftesstadgan och från bränvinsbrännings-författningen.
Af dessa lagar falla de två förstnämnde under den allmänna civila lagstiftningen och
de skulle derföre vara mest bevisande. Hvad innehålla likväl dessa lagar? Har
lagstiftaren derigenom sökt rubba eller omintetgöra rättigheter, hvilka förut blifvit
förvärfvade? — Nej! han har blott dymedelst ålagt rättighelernes innehafvare nya
iakttagelser för att i sjelfva rättigheterne blifva tryggade, enär deras begagnande under
föregående förhållanden visat sig menligt för det allmänna; och det var jemväl på
sådan grund, som 1841 års Ständer bi föllo det af Kongl. Majit framställda förslag
14
Lag-Utskoltels Utlåtande, J\s 44.
lill författning om nyttjanderälts inteckning. »Om å ena sidan», yttrar dåvarande
Lag-Utskott uti sitt i anledning af det nådiga förslaget afgifna och af Ständerne
bifallna betänkande, »det kunde invändas att ett aftal om rättigheter, som utgöra
föremål för öfverenskommelse emellan enskildte, bör blifva beståndande, möter deremot,
å den andra, den erinran, att den, som har anspråk att i sina rättigheter
blifva betryggad af lagen, mäste jemväl iakttaga hvad lagen fäster såsom vilkor för
sitt skydd». Och derföre lärer man lika litet i omförmälte två lagar kunna finna
stöd för den proklamerade läran, som ur de från den ekonomiska lagstiftningen hemtade
bevis. Af dessa är det ena en bevillningsfråga och förthy ej tillämpligt; men
det andra torde ej böra helt odh hållet lemnäs utan uppmärksamhet. Detta andra
bevis är skiflesstadgan; och det är visserligen sannt att denna författning gjorde en
rubbning; men det var dock icke i rättigheter, utan i förhållanden. Hvarje delegare
i ett skifteslag blef bibehållen vid den rätt han verkligen der egde; och lagstiftningen
gjorde ej annat än ordnade eller, för att nyttja en i förevarande fråga
ofta använd term, »reglerade» delegarnes rättigheter inbördes, så att de skulle kunna
begagnas på ett för det allmänna nyttigt sätt.
En sådan reglering är det ock icke allenast lagstiftningens makt utan äfven
dess skyldighet att påbjuda; men dertill lärer väl icke den reglering af inteckningsväsendet,
som nu är i fråga, kunna hänföras; ty den utgår icke på betryggande af
förvärfvade rättigheter, utan på rubbning af sjelfva rättigheterna.
Derom vittnar det exempel, som Utskottet i sitt afgifna betänkande uppställt.
Verkan af detta exempel skulle dock förfalla om, på sätt man invändt, lagstiftaren
lemnat de nu ifrågaställa förhållanden uti inteckningsväsendet så oreglerade eller
så obestämda, att den som vunnit inteckning uti en fastighet, hvilken varit med
flere gemensamt intecknad, ej kunnat vela eller inse den rätt, han derigenom förvärfva!.
Riktigheten af exemplet och de olika följder, som den gällande och den föreslagna
lagen i tillämpning derpå skulle komma att medföra, har man dock icke
kunnat bestrida.
Man har emellertid sökt omintetgöra exemplets verkan medelst detsamma»
tillökning med ett fall. Då nemligen Utskottet uppställde den händelse att två egendomar,
X och Y, hvardera värde 1000 Riksdaler, gemensamt blifvit intecknade för
ett lika belopp, och Y särskildt äfven för 1000 R:dr, så har man tillagt den händelsen
att X derefter jemväl särskildt intecknats, under förmenande att för detta
fall saknades all föreskrift. Men om än så vore, om än ledning icke funnes för
berörde fall, är hvad Utskottet med uppställda exemplet haft till föremål att åskådliggöra,
dermed icke vederlagdt. Att den sednare inteckningen i X icke får inverka
Lag-Ulshollels Utlåtande, JIJ åå.
15
pä de föregående inteckningarne behöfver ej i lagen uttryckas. Det följer af deri
gifna allmänna föreskrifter; och de innefatta jemväl tillfyllestgörande grund för bestämmande
af den nya inteckningens verkan. Men skulle lagstiftningen behöfva att
fullständigas för omförmiilte och ytterligare fall, får sådant icke ske på deras bekostnad,
som förvärfvat rättigheter, om hvilkas beskaffenhet och omfång de kunnat
förvissa sig i den lag, på grund af hvilken förvärfvandet egt rum.
Man har slutligen såsom en auktoritet åberopat 1818 års inteckningslag, den
der först skulle infört solidaritets—principen uti lagstiftningen och derigenom haft
större inflytande på förut beviljade inteckningar, än den nu föreslagna kunde komma
att utöfva; men ehuru Utskottet medgifver att nämnde lag var den första, som
upptog berörde princip, kan likväl icke erkännas att fastställde rättigheter derigenom
rubbades. Upptagandet i lagen var nemligen, på sätt i Lagberedningen blifvit anmärkt,
blott sanktionerandet af en princip, som efter vetenskapliga rättsbegrepp skolat
tillämpas äfven förut, då annorlunda ej var stadgadt; och den aktning för lagligen
förvärfvade rättigheter, som lagstiftaren ej kan åsidosätta, hindrade äfven Lagberedningen
att vid förbättring af inteckningslagen i denna del följa den grundsats,
som man nu vill göra gällande, ehurn den ostridigt skulle leda till förenkling och
till lätthet i hithörande frågors lösning.
Det är ock derföre, som Utskottet ansett den för framtiden böra antagas; ty
på sätt den för Franska folket stiftade men af flere nationer sedan antagna lag
bjuder: må lagen endast bestämma för framtiden; och likväl är denna lag en frukt
af revolutionen.
Att någon särdeles stor oreda skulle uppkomma derigenom, alt den föreslagna
nya lagen icke skulle få inverka på de rättigheter, hvilka förvärfvats på grund af
gällande lag, och således deraf att dessa rättigheter lemnäs okränkte, är ej att be
fara.
Man invänder väl att två lagar på så sätt komma att gälla för samma förhållanden;
men det är icke samma, utan enahanda förhållanden; och derför blefve
inskränkningen att lagförändringen icke finge tillämpas på vissa äldre förhållanden,
hvilka följaktligen till sin verkan måste bedömas efter den lag, under hvilken de
tillkommit, icke någon nyhet. Så sker, enligt hvad redan är nämndt, i afseende på
giftorätten; och det är Utskottets öfvertygelse att likasom fallen äro flera, då lagen
om sistnämnde rätt behöfver tillämpas, än som komme att ega rum i fråga om inteckning,
skall behofvet af att tillämpa den äldre lagen i sednare hänseendet snarare
upphöra, än i det förra.
Utskottet ka n följaktligen icke eller biträda deras åsigt, enligt hvilken 10 år
böra afbidas innan lagen träder i verkställighet; och att göra undantag för ouppsägbara
fordringar, anser sig Utskottet lika litet böra tillstyrka. Ehvad tiden ut
-
16
Lag-Utskottets Utlåtande, M AA.
sträckes eller ej, rubbas under skydd af lag förvärfvade rättigheter; och rubbningen
blefve desto vådligare, som den vållade känbara olägenheter för gäldenärer, hvilka,
saknande utvägar att reglera sina förbindelser, beräknat att under en längre tid fortfarande
kunna få bibehålla erhållna lån för att så småningom dem inbetala, olägenheter,
hvilka isynnerhet måste undvikas i en tid, då penninge-tillgången i landet synes
komma att snarare minskas än ökas.
För denna omständighet får lagstiftningen ej eller blunda. Rubbning i bestående
förhållanden föder dessutom alltid misstroende; och fara är att ingen vågade sluta
aftal, derest lagstiftningen afveke från den allmänna regeln: att ny lag ej må gifvas
tillbakaverkande kraft.
Skäl att i förevarande fall frånträda samma regel förekomma ej; och Utskottet
vidhåller således sin redan yttrade åsigt uti nu ifrågaslällde hänseende; och
enär Utskottet i öfrigt tillstyrkt antagande af det förslag, Kongl. Maj:t i sin aflåtna
och i Utskottets betänkande införda nådiga proposition framställt, synes det hafva
varit tillfyllest, då Utskottet i sitt tillstyrkande hänvisat till berörde förslag. Så har
tillförene vid flere tillfällen skett, utan att någon anmärkning deremot egt rum; och
som Utskottet, i följd häraf, anser hvad inom Borgare-Ståndet emot formen för Utskottets
tillstyrkande blifvit anmärkt ej förtjena afseende, får Utskottet till lörnyad
pröfning oförändradt öfverlemna sitt afgifna betänkande.
Stockholm den 5 Augusti 1851.
Reservationer:
af Herr Friherre Rehbinder, F. W.;
af Herr Doktor Norström, Herr Prosten Melander och Herr Doktor Säve, med
tillkännagivande, alt de ansågo lagen böra efter 10 års förlopp ifrån den 1 Januari
1852 ega tillämpning äfven på de inteckningar, som före lagens promulgerande blilvit
meddelade; dock icke i det fall, att iuteckningarne icke inom nämnde tid kunna å
ömse sidor uppsägas;
af Herr Rudling under åberopande af sin vid betänkandet fogade reservation.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOil. BECKMAN, 1831.
Lag-Utskottets Betänkande, M 48.
1
45.
Ank. till Exp.-Ulsk. d. 9 Aug. 1831, kl. 1 e. m.
Betänkande i anledning af väckta motioner om arfsrätt får
oäkta barn.
Hedervärda Bonde-Ståndet har infordrat Lag-Utskottets utlåtande öfver dessa
af Riksdagsfullmäktige Lars Rasmusson från Götheborgs och Bohus län samt Eric
Månsson från Blekinge väckta motiooer. Ehuru båda utgå derpå att oäkta barn
måtte berättigas taga arf efter moder, finnes likväl den skiljaktighet i derom framställda
förslag, alt Lars Rasmusson ansett denna rättighet böra inskränkas till det
fall, att modren dör ogift eller, om hon ingått äktenskap, utan äkta bröstarfvingar,
deremot Eric Månssons förslag ej innefattar någon inskränkning i sådant afseende,
lian har nemligen yrkat att Rikets Ständer måtte besluta: »att, med ändring af 8
Kap. 7 g Ärfda-Balken, äfven barn, som aflats i lönskaläge, utan äktenskapslofven,
eller i hordom eller i förbudna leder, må efter moder arf taga, äfvensom efter barn
och egna bröstarfvingar; och njute de af fader och moder nödtorftig föda och uppfostran
till dess de sig sjelfva nära kunna. Dör endera af föräldrarne och lemnar
ej gods efter sig, föde den då barnet, som efter lefver».
Det är till sistnämnde underhålls- och uppfostringsskyldighet, som gällande lag,
genom åberopade lagbud, inskränker barns anspråk mot föräldrar. Arf måge de
enligt samma bud ej taga, utan efter barn och egna bröstarfvingar. Den inskränkning
i rättigheter, sorn sålunda blifvit gjord, har likväl ofta tillförene varit inom re
presentationen
öfverklagad. Man bar anmärkt densamma såsom obillig och orättvis,
enär den bestraffar barnet för föräldrars felsteg; men de försök, man gjort för att
jemna förhållandena i denna del, hafva dock icke rönt framgång.
Betraktar man emedlertid frågans behandling under de flera riksmöten den
utgjort föremål för Ständernas öfverläggningar, så visar sig hurusom åsigterna så
småningom förändrats. Då till en början blott enstaka röster höjde sig för de vanlottade,
erkändes vid sisla Riksmöte deras rätt uttryckligen af två Riksstånd; och
inom Högvördiga Preste-Ståndet blef gällande lagstiftning bibehållen oförändrad genom
blott två rösters öfvervigt. Det är ock den vanliga gången, då någon ny idé
af mera1 genomgripande art söker göra sig inom samhällena gällande; det går långsamt,
men ökas anhängarnes antal alltjemt, ligger deruti ett bevis för; och det
Bih. till R. St. Vrot. 1880 & 1831, 7 Sami., 1 Afd., 29 Uäft. 1
2
Lag-Utskoltels Betänkande JYs 43.
tillhör nu lagstiftaren att söka uppfatta det ögonblick, då den slagit så djupa rötter
i det allmänna tänkesättet, att den bör finna ett uttryck i lagen.
Att detta ögonblick länge nalkats här i landet i afseende på den rätt hvarom
nu är fråga, derom vittna, efter hvad antydt blifvit, förhandlingarne vid sednaste
Riksmöten; och frågan är således den, om stunden ännu är inne?
Så tror Utskottet. Man vet att oäkta barns arfsrätt varit i vår äldre lagstiftning
erkänd; äfvensom att, med christendomens spridande, de rättigheter, som den
naturliga uppfattningen af blodets förvandtskap medgifvit dessa barn, trädde tillbaka
och försvunno, så att endast de rent menskliga pligterna mot dem fortfarande af
lagen höllos vid makt. Men ehuru den nya läran medförde denna verkan, torde
likväl icke kunna antagas att ett lagens erkännande uti ifrågaställde syftning skulle
stå i uppenbar strid med samma lära. Deremot vittna åtminstone de flesta af an
dra
christna folks lagstiftningar, bland andra brödrafolkets; och det synes ej eller vara
förhållandet.
Den sedliga princip inom familjen, som christendomen uttalar, lider icke deraf
att rättvisa vederfares den vanlottade. Visserligen kan härvid erinras, att arfsrätten
blott ordnas efter politiska grunder; och det är äfven sannt att det ej gifvits någon
institution i det borgerliga lifvets på hvilken samhällenas politiska seder och författning
haft större inverkan, än på arfsrätten; men tidens lösen är: rättvisa åt alla,
och det kan ej vara rättvist att barnet straffas för föräldrarnas felsteg.
I den politiska författningen söker rätten ock allt mer och mer att vinna inflytande;
och det var en gärd åt rättvisan, då lagstiftande makten afplanade den
olikhet i syskons rättigheter, som ur politiska skäl förut ägde rum. Det medgifves
likväl, att då samhällets högsta mål städse måste föresväfva lagstiftaren, han ej skulle
kunna erkänna ifrågaställde rätt, om på sätt man hört anmärkas, ett dylikt erkännande
skulle leda till osedlighet och till minskning af äktenskapets helgd, eller sträcka
erkännandet längre, än som kan ske, utan störande af de förhållanden, som företrädesvis
måste skyddas och vårdas. Den våda, man med nyss antydda anmärkning
påpekat, torde dock ej böra befaras vid ett närmare betraktande af men
niskans
natur, hennes goda böjelser och hennes svagheter. Men deremot torde erkännandet
ej kunna gifvas sin fulla utsträckning. Om i hvad grad sådant må ske
äro meningarne emedlertid icke väsendtligen skiljaktige. Likasom man i allmänhet
ansett barn, som födas i hordom eller af lägersmål i förbudna leder ej i någon
mån kunna tilläggas arfsrätt, har man antagit, att öfrige oäkta barn böra få taga
arf efter moder; och, i enlighet med denna i andra länders lagstiftning hyllade
grundsats, är Lagberedningens förslag i denna del uppgjordt.
Lag-Utskottets Betänkande, Jtä 45,
3
Man kunde visserligen anmärka, att förstnämnde barn lika litet som de andra
böra lida för föräldrarnes förseelser; men många skäl tala för den antagna olikheten
i omförmälde hänsende, bland annat det att föräldrarne ej kunna i detta fall, så som
eljest genom förening inrymma barn i fullt lagliga rättigheter; och då ett stadgande, som
tillägger oäkta barn arfsrätt efter fader, skulle föda af sig en mängd tvister om faderskapet
till dylika barn, och allmänna grunder för bevisningen i sådana mål, der
någon gällande presumtion icke äger rum, ej kunna uppgifvas, torde uteslutandet
af samma stadgande ej böra hänföras till någon inkonseqvens. Men, utom dessa
undantag, bjuda försigtigheten och klokheten iagttagandet af en ytterligare åtskillnad.
Bland de skäl, som tillförene emot ifrågaställde arfsrätt åberopats, har man
herntat ett från fruktan för den split inom slägterna, som skulle uppkomma deraf,
att en person, som förut ej varit erkänd såsom hörande till en viss slägt, kunde
vid arffall der intränga sig; och på delta skäl kan lagstiftaren ej undgå att gifva
akt. Man kun nemligen lätt föreställa sig den händelse, att en qvinna, som födt
oäkta barn, sedan ingår äktenskap, utan att omtala hvad förut inträffat. Mannen
är således derom i okunnighet och efter ett flerårigt äktenskap a.flider hustrun, efterlemnande,
jemte mannen, flere äkta barn. Då framträder det oäkta med anspråk
alt få dela med de äkta; men hvad följd skulle icke detta framträdande hafva?
Det är icke här blott beräkningar, som till en del gäckas; utan något dyrbarare,
något heligare, som störes. Det är den aflidna modrens minne, som fläckas
inför de förut om förhållandena omedvetna barnen; och då lagstiftningen bör förekomma
dylika olyckor, delar äfven Utskottet Lars Iiasmussons åsigt, att oäkta barn
endast må njuta arfsrätt efter moder om hon dör ogift, eller utan äkta bröstarfvingar.
Genom medgifvande af en dylik rätt uppfylles dock rättvisans fordran, så
vidt det, utan mehn för det allmänna bästa, kan ske; och det, är med anledning
häraf, som Utskottet vördsamt tillstyrker att
Rikets Ständer måtte besluta det skall 8 kap., 7 § Ärfda-balken
erhålla följande förändrade lydelse:
A fl ar man barn i lönskaläge, utan äktenskapslofven; det barn
må ej annat arf taga, än efter moder samt egne barn och bröstarfvingar.
Men är barnet ufladt i hordom eller i förbudna leder
eller har modren efterlemnat äkta bröstarfvingar, ege det ej arfsrätt
efter henne. Dock njute oäkta barn, ehvad det är afladt i hordom,
i förbudna leder eller ej, af fader och moder nödtorftig föda och
uppfostran till dess det sig sjelft nära kan. Dör fader, svaren arfvingar,
med qvarlälenskapen, till det understöd, som han lemna
4
Lag-Utskottets Betänkande, M 45.
bordt, efter hvad nyss sagd t är. Samma lag vare, der qvinna dör
och lemnar efter sig oälcta barn, som ej arf tager.
Stockholm den 8 Augusti 1851.
Reservationer:
af Herr Grefve Sparre, E., med hvilken Friherre Rehbinder och Herr Doktor
Säve instämt:
»Yid sistlidne Riksdag yttrade Lag-Utskottet i anledning af då väckt motion
om arfsrätt för oäkta barn: »Då i betraktande tages att den hos folket djupt
rotfästade grundsats, att laglig arfsrätt uppkommer endast genom lagligt äktenskap,
står i nära samband med den i allmänna tänkesättet rådande religiösa
och moraliska åsigt af äktenskapet; att lagstiftaren desto heldre måste vårda dessa
tänkesätt, som famillelifvets renhet utgör ett oundgängligt vilkor för samhällets
helsa och styrka; samt att, om lagstiftaren förblandade frukten af den lagliga föreningen
med den som leder sitt upphof från olofliga förhållanden och såmedelst
handlade i strid med omförmälde tänkesätt, desamma snart nog kunde gå under
till våda för samhället; alltså och då dessutom ej kan lemnäs ur sigte, dels de
menliga följderna af det split inom slägter, som skulle födas deraf, att en person,
som förut ej varit erkänd, såsom hörande till en viss slägt kunde vid arffall der
intränga sig, dels ock de tvister som skulle yppas om sjelfva härkomsten då den
ej af föräldrarne godvilligt blifvit uppenbarad; anser Utskottet sådana betänkligheter
mot införandet af ifrågavarande arfsrätt förekomma att Utskottet ej kan understödja
förslaget derom.»
Detta utlåtande blef af tre Stånd godkändl; och jag finner vid sådant förhållande
ej skäl att frånträda min åsigt som dermed öfverensstämmer. 1734 års
lagstiftare, trogen den grundsatsen han uttalade, att det endast vore genom äktenskap
arfsrätt uppkomme, har likväl med mycken omsorg vårdat sig om, ej allenast
den af kärlek fallna qvinnans upprättande, utan äfven om legitimerandet af de barn,
som genom en sådan oloflig kärlek tillkommit. Deraf denna lags sannt liberala
grundsatser i fråga om barnens förklarande för äkta och tilläggandet af laggift hustrus
rätt åt qvinna, äfven om vigsel ej ägt rum. Genom att sålunda söka införlifva
begge med familjen, har lagstiftaren sökt förebygga att en mängd personer skulle
finnas lefvande utom denna; och tillika antydt att han afsåge ej mindre de olyckligas
riktande än deras upprättande och barnens uppfostran; mig synes de sålunda angifna
utvägar innebära ett förtjent afseende å ena sidan på principen om familjen såsom
samhällets grundval, å den andra på de värnlösa barnens anspråk, synnerligen då
här
-
Lag-Utskottets Betänkande, JY° AS.
5
härtill lägges, att äfven om de ej sålunda legitimeras, dem likväl skall af föräldrarnes
egendom tilläggas, hvad som till deras uppfostran tarfvas.
Då man nu vill afvika från ofvannämnde grundsats och stadga blodsbandet,
icke familjebandet, såsom grund för arfsrätt, så bryter man likväl på en gång i
dubbelt afseende mot denna grundsats
l:o Om det är af medlidande med de olyckliga barnen, och till följd af den
grundsats att barnen ej böra lida för föräldrarnes missgerningar, som man tillägger
oäkta barn arfsrätt; hvarföre vägrar man denna rätt åt barn, som födas i förbudna
leder eller hordom? Äro väl dessa mindre i behof? Böra de mera än de öfriga
plikta för föräldrarnes fel? eller
2:o Hvarföre tillägger man barnen ej arfsrätt äfven efter fadren? Är han
mindre än modren förbunden att bidraga till underhållet af dessa frukter af begges
gemensamma kärlek? Man inser att man kommit in på en afväg och derföre
börjar man proklamerandet af en ny grundsats i fråga om arfsrätten med att gifva
tvenne örfilar åt grundsatsen.
Man har åberopat Frankrikes exempel. Men man har glömt dels att der sedan
långa tider tillbaka familje-bandet icke ansetts så heligt som här; dels att äfven
i detta land arfsrätt icke tillägges andra barn än dem som äro lagligen erkände:
legalement reconnus; dels att fransyska lagen innefattar stadganden huruledes framtida
arfsanspråk från barnens sida kunna förebyggas såmedelst att de redan under
modrens lifstid erhålla ett visst belopp. Såsom motstycke och till stöd för min
åsigt åberopar jag Englands exempel, ett land, der menniskans rättigheter äro fullt
erkände, men der lagstiftaren icke af en dunkel och outredd känsla af medlidande
låter sig förledas till stadganden, som stå i strid med samhällets högsta ändamål».
af Herr Doktor Norström, Isac, med förklarande att han icke varit närvarande,
då frågan afgjordes; samt af Herr Prosten Melander.
Bih. till R. St. Prol. 1850 cfc 1851. 7 Sami, 1 Afd., 29 Haft.
2
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN,
Lag-Utskotlels Betänkande, M 46.
I
Jts 46.
Ank. till Eip.-Utsk. den 15 Aug. 1851, kl. 10 f. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion, att 1 § «/' 9 Kap,
Arfdabalken mätte tillökas med ett nytt stadgande får bestämmande
af hvad egendom i bouppteckning bor upptagas
och värderas.
Förslag till berörde stadgande är framställdt af Riksdagsfullmäktigen Nils Persson
från Kalmar Län och af Hedervärda Bonde-Ståndet remitleradt till Lag-Utskottet.
Det lyder sålunda: »Värdering af annan egendom, än den, som efter den aflidne går
till laga delning och arf eller genom dödsfallet öfvergått till annan egare, må icke
ega rum; i följd hvaraf efterlefvande makas arfvejord eller före och under äkten
skapet
förvärfvade fasta eller lösa egendom å landet icke bör i bouppteckningen efter
den aflidna makan upptagas annorlunda, än medelst en, utan allt åsatt värde,
skeende anteckning deraf.»
Enligt motionärens åsigt skulle hvad sålunda blifvit föreslaget stå i full öfverensstämmelse
med gällande lag, sådan den blifvit förklarad genom Kongl. Majrts, uti
ett serskildt mål, den 25 Mars 1829 gifna dom; och detta medgifver äfven Utskottet,
så vidt efterlefvande makas ärfda eller före äktenskapet förvärfda jord å landet
angår; men i öfrigt kan Utskottet icke biträda motionären. Jemlikt 9 Kap. 1
§ Arfdabalken måste nemligen vid dödsfall all egendom upptecknas och värderas,
som går till laga delning och arf. Att dermed ej afses efterlefvande makas enskilda
jord, är klart, ty den går, i följd af dödsfallet, till hvarken delning eller arf. Annorlunda
är deremot förhållandet med den öfriga egendomen. Den har antingen
varit den aflidnes enskilda, eller ock hörer den lill gemensamma boet. I förra fallet
går den i arf och i det sednare till delning emellan delegarne i boet eller efterlefvande
makan och den dödes arfvingar; och häraf följer, att densamma, efter
gällande lag, skall ej allenast upptecknas, utan äfven värderas.
Bih. till R. St. Prot. 1830 & 1831. 7 Sami., 1 Afd., 50 Haft. 1
2
Lag-Ulslcottets Betänkande, M 47.
Skulle emedlertid skäl förefinnas att i denna omständighet göra en förändring
af lagen i den föreslagna syftningen? Sådant kan Utskottet dock ej inse. För att
rätt kunna dela egendomen fordras ovilkorligen dess värdering; och detta är desto
nödigare, som åtskilliga framtida förhållanden kunna påkalla upplysning om samma
egendoms värde. 1 följd häraf och då någon bestämmelse derom, att efterlefvande
makas enskilda jord blott skall upptecknas, ej erfordras, enär lagen i denna del är
tydlig och klar, tillstyrkes vördsamligen,
att Rikets Ständer täckas förklara, att ifrågavarande förslag ej
kan bifallas.
Stockholm den 12 Augusti 1851.
M 47.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 13 Aug. 1881, kl. 10 f. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion, angående Kronofogdes
och Landtmåtares rått att såsom rdttegängsfullmdktige begagnas.
Sedan i 2 § 15 Kap. Rättegångsbalken blifvit stadgadt: att de, som för andra
tala och svara, skola vara oberyktade, ärlige, redlige och förståndige man; att
ej någon bör dertill allmänneligen brukas, som af rätten, der saken drifves, ej godkänd
är och lof dertill fått; samt att Konungens betjente, som kronones uppbörd ej
hafva, må för deras vänner tala, när deras förmän det tillåta och de sin tjenst
dermed ej försumma eller det emot deras embetes pligt ej strider; och Kongl. Majit,
genom nådigt Bref den 27 Maj 1801 vidare förordnat att, vid fullmäktiges antagande
och godkännande, nyssberörde lagrum skulle på det nogaste efterlefvas, och med
undantag af de händelser, samma lagrum serskildt utstakar, ej någon, undantagande
kronobetjent å landet, som icke uppbörd eger, samt Lands- och Stadsfiskaler, tili
fullmäktig brukas, som ej, efter fullgjorda akademiska specimina, på sätt serskilda
författningar innehålla, af rätten, der saken drifves, lof dertill fått; så och efter det
Lag-Utskottets Betänkande, J\i 47.
Rikets Ständer i underdånighet anmält, att författningarnes stadgande i fråga om
rättigheten att föra andras talan, vid åtskilliga domstolar blifvit på det sätt tillämpadt
att, med hemtad anledning af 1801 års åberopade Kongl. Bref, endast Kronobeljente,
Lands- och Stadsfiskaler samt de personer, hvilka aflagt akademiska specimina,
ansetts berättigade att föra andras talan; blef under den 8 September 1829
af Kongl. Majrt förklaradt, att genom 1801 års oftanämnde Bref någon ändring af
15 Kap. 2 § Rättegångsbalken eller någon inskränkning i de stadganden, som deri
finnas, angående rättigheten att föra annans talan, icke blifvit gjord.
Ehuru, jemlikt denna förklaring, lagens stadgande i sista mom. af ofvananförde
§ blifvit oförändradt, skulle likväl, efter den uppgift, som Riksdagsfullmäktigen
Nils Larsson från Jemtland, gjort uti ett till Hederv. Bonde-Ståndet ingifvet memorial,
en del domare, utan afseende å framställd anmärkning, godkänt Kronofogde
såsom behörigt rättegångs-ombud. Derföre kunde ej eller lagen lägga hinder. Om
kronans uppbördsman får förtroende, att för annan tala eller svara, och han bar
lägligt att förtroendet emottaga, syntes hans rätt att uppfylla samma förtroende ej
böra bero på annat förhållande, än det, huruvida sådant är förenligt med hans
embetspligt; och det är på denna grund, som Nils Larsson föreslagit, att sista mom.
i 2 § 15 Kap. Rättegångsbalken måtte så förändras, att uppbördsman erhålla
berörde rättighet; med hemställan derjemte, om icke den inskränkning, som genom
Kongl. Resolutionen d. 21 Juli 1795 blifvit gjord i afseende pä Landtmätares rätt
att föra andras talan, likaledes måtte uppbäfvas.
Denna motion bär blifvit till Lag-Utskottets utlåtande hänskjuten. Utskottet
har derföre tagit densamma under pröfning; men dervid har Utskottet funnit de
inskränkningar, som uti ifrågaställde hänseende blifvit gjorda, ej sakna giltiga anledningar.
Vöre kronans uppbördsman helt och hållet förbudne att föra andras talan,
kunde visserligen skäl till anmärkning finnas; men så är ej förhållandet. Lagen
tillåter dom nemligen att tala för sina vänner, om det ej strider emot deras
embetspligt; och den förbjuder dem således endast att låta sig såsom fullmäktige
allmänneligen begagnas. Försigtigheten talar ock för detta förbud; ty genom det
allmänna begagnandet skulle de tilläfventyrs komma i en mängd affärsförhållanden
med enskilde, som lätteligen kunde leda till men för det allmänna, hvars vårdnad
i första rummet dem åligger; och då, beträffande Landtmätare, hvilka, likmätigt
åberopade Kongl. Resolution d. 21 Juli 1793, ej få, såsom enskildes fullmäktige,
drifva saker för rälta, utan sina förmäns tillstånd, detta vilkor för rättighetens utöfning
blifvit föranledt af Bonde-Ståridets i underdånighet förda klagan deröfver, att
Landtmätare, genom sakdrifvareyrkets utöfvande, försummade sina tjensteåligganden;
får Utskottet, enär det är förmäns pligt att tillse det underordnade uppfylla deras
4 Lag-Vlskotlels Belänkande, M 48.
skyldigheter, och således att afhålla dem från sådana utom tjensten liggande bestyr,
hvilka derför kunna blifva hinderliga, vördsamt
afstyrka bifall å ifrågavarande motion.
Stockholm den 12 Augusti 1851.
J\ö 48.
Ank. till Exp.-Utsk. deh 13 Aug. ISSI, kl. 10 f. iö.
Betänkande, i anledning af vackt motion om ändring i lagens
stadganden om tiden, då hemman å landet och hus i staden
skola afträdas.
Enligt 5 och 10 §§ i Jordabalkens 16 Kap. är rätter fardag å landet den
14 dagen i Mars månad samt i staden, om våren den sista dagen i nämnde månad,
och om hösten den sista September.
Den olikhet, som härutinnan således eger rum, skulle, efter hvad Herr Grefve
Mörner, C. G, uti ett af Höglofl. Ridderskapet och Adeln till Lag-Utskottet remitteradt
memorial, förmenat, medföra flera olägenheter. ”Gränsskillnaden emellan
stad och land, emellan yrken och näringar” bortfölle nemligen allt mer och mer. Der
före
skedde ock flyttningar från land till stad oftare än tillförene. Den, som den
14 Mars lemnade sin bostad å landet, fick emellertid icke tillträda den han förskaffat
sig i staden förr än den sista i samma månad; och deraf härflöte de antydda
olägenheterna. Våra klimatiska förhållanden voro dock icke af den beskaffenhet,
att någon serdeles vigt ligger derpå, om fardag å landet inträffar den 14 Mars
eller den sista i samma månad; och det är på grund häraf, som Herr Grefven
föreslagit; ”att dagen för afflyttning från jord och hemman å landet bestämmes till
den sista dagen i Mars månad eller ock till någon annan lämplig dag om våren,
samt att, i sistnämnde händelse, flyttningsdagarne i stad förändras till samma dag
örn våren, som för flyttningen på landet varder bestämd, samt till den dag om hösten,
som sex månader derefter infaller.”
Hvad sålunda blifvit anfördt och föreslaget, har Utskottet tagit i öfvervägande.
Och ehuru ostridigt är, att en del of de yrken och näringar, som tillförene uteslut
Lag-Utskottets Betänkande, Jt? 49.
5
tande bedrifvits i städerna, nu mera ofta utöfvas på landsbygden, ligger likväl, efter
Utskottets omdöme, icke deruti någon grundad anledning att vidtaga den ifrågaställde
lagförändringen. Fardagstiderna å land och i stad må vara ordnade under
andra förhållanden; men ordnandet har dock egt rum med hänsigt till hufvudnäringarne;
och derutinnan förblifver alltid en olikhet emellan stad och land. Då i
städerna handel och slöjder måste anses såsom de hufvudsakligaste näringsmedlen,
är deremot jordbruket iandtmannens förnämsta yrke; och med afseende derå har
tiden för jords afträdande blifvit bestämd. Möjligtvis skulle dock våra klimatiska
förhållanden medgifva någon förändring af denna tidsbestämmelse; men då i betraktande
tages: att omförmälde tid i allmänhet anses vara för ändamålet väl afpassad,
samt att förhållandena å landet för närvarande äro derefter lämpade; så och
enär man ej utan serdeles trängande anledning bör förändra lag, och de anmärkte
olägenheterna, efter hvad Utskottet redan antydt, icke innefatta en dylik anledning,
föranlåles Utskottet vördsamt
tillstyrka, att ifrågavarande motion ej måtte bifallas.
Stockholm d. 12 Augusti 1851.
M 49.
Ank. till Exp.-Utsk. den 13 Aug. 18S1, kl. lo f. ra.
Betänkandei anledning af vackt motion om ändring i
21 Kap. 3 § Rätteg äng s-Balken.
Denna motion är, hos Höglo!!. Ridderskapet och Adeln, väckt af herr Friherre
Palmstjerna, C. O., hvilken föreslagit, att till 1 mom. af berörde §, hvilket är af
denna lydelse: »Den saken tappar, gälde sin vederdeloman det allt åter, som han
trängd varit derå kosta»; måtte göras följande tillägg: »Men gäldenär gifve ej borgenär
mera än högst hvad den fordran är, sorn utsökes.»
Enligt hvad motionären tillkännagifva, är detta förslag föranledt af den mängd
lagsökningar, som verkställas för auktionsinrop till obetydliga belopp. De skulle
nemligen ofta blott uppgå till få riksdaler, och understundom till endast några sk il—
lingar. Följden vore att lagsökningskostnaderna i dessa fall betydligen komma att
6
Lag-Utskottcls Betänkande, JYi 50.
öfverstiga de utsökta beloppen, hvilket visserligen medförde fördel för sökanderne,
men deremot helt och hållet utarmade de fattiga gäldenärerne och dymedelst skadade
det allmänna. Det vore således af vigt att förekomma omförmälta förhållanden; och
i sådant afseende syntes lämpligaste utvägen vara den, att göra det till försäljares
intresse, att icke på kredit lemna varor åt dem, hvilka befinnas i sådana omständigheter,
att de ej, utan sin undergång, kunna gälda den skuld, hvari de råkat.
För sådant ändamål borde föreslagna tillägget vara af serdeles vigt. Då auktionsförrättare
icke hade någon vinst, utan snarare förlust genom lagsökning, måste de
akta sig för att lemna kredit åt hvar och en, som gör inrop, hvilket icke sällan skedde
utan behof, blott af obetänksamhet och utan hänsigt till råd och lägenhet.
Lag-Utskottet, hvars yttrande, i anledning af berörde motion, blifvit infordradt,
medgifver äfven, att det skulle leda till serdeles nytta för det allmänna, derest man
kunde hindra fattiga personer att skuldsätta sig på auktioner genom inrop af varor,
hvilka ofta för dem äro obehöflige eller åtminstone mindre behöflige. Det medel,
som för sådant ändamål nu blifvit föreslaget, torde emellertid ej vara lämpligt. Den,
som nödsakas att lagsöka för utbekommande af sin fordran, kan ej, utan på rättvisans
bekostnad, vägras ersättning för alla de kostnader, lagsökningen medför; och
då behofvet att lagsöka inträder genom gäldenärens underlåtenhet att ordentligen betala,
måste denne äfven godtgöra de kostnader, han genom underlåtenheten förorsakar.
Af sådan anledning får Utskottet vördsamligen
afstyrka bifall till ifrågavarande motion.
Stockholm den 12 Augusti 1851.
jyt 50.
Ank. till Exp.-Utsk. den 15 Aug. 1851, kl. 10 f. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om bestämmande
af vissa dagar för lifgifvande af domar och utslag
i Hofrätt och Rådstufvurätt.
Genom 24 Kap. 5 § Rättegångsbalken är stadgadt, att uti nämnde domstolar
skola parter, genom anslag, vid middagstimman dagen förut, stämmas alt dom å tid
Lag-Utskottets Betänkande, M SÖ.
7
föresattan emottaga. Herr Grefve Mörner, C. G., anmärker emellertid, uti ifrågavarande
motion, att berörde stadgande skall medföra flera olägenheter. Först och
främst vore det besvärligt för parter, att dagligen efterforska om icke anslag till doms
utgifvande i dem rörande mål skett, och för det andra äfventyrade de lätt att förlora
fatalier. Dessa olägenheter syntes dock i någon mån kunna undvikas om vissa
dagar i hvarje vecka eller månad bestämmas, då sådana domar och utslag, som efter
anslag utgifvas, skola utlemnas; och som en sådan bestämmelse äfven skulle bereda
en lättare kontroll deröfver, att vederbörande expeditionsbafvande ej dröja med utgifvande
af färdige beslut, har motionären föreslagit, att till ofvanberörde lagrum
måtte läggas ett stadgande, som innefattar en föreskrift i omförmälde syftning. Men
då ornständigheterne ofta kunna vara af den beskaffenhet, att ett dröjsmål med utgifvande
af domar och utslag af ifrågavarande art, skulle medföra skada för rättsökande;
— då ett dylikt dröjsmål dock ej kunde undvikas, derest utgifvandet blott
fick ega rum på vissa dagar; — då några olägenheter ej eller, så vidt Utskottet kunnat
erfara, varit en följd af saknad föreskrift i föreslagna syftningen; och då densamma,
derest den skulle anses behöflig, icke bör meddelas i lag, utan i serskild arbetsordning;
— får Utskottet vördsamligen
afstyrka bifall å herr Grefve Mörners motion.
Stockholm den 12 Augusti 1851.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOII. BECKMAN, 18S1.
7 \
Lag-Utskottets Utlåtande, N;o 51
1
■Vo 51.
Auli. lill Exp.-Utsk. il. 13 Augusti 1851, kl. 5 b. m.
Utlåtande, i anledning af gjorde anmärkningar mot Utskott
tele, i tredje punkten af dess under N;o 25 afgifna bettin
kande, framställde förslag till förordning om vissa bestämmelser
i afseende pä fullföljden och behandlingen af mål
i Hofrätt.
Omförmälde anmärkningar, hvilka blifvit framställda hos Höglofliga Ridderskapet och
Adeln samt Vällofliga Borgareståndet, äro riktade emot dels den af Utskottet begagnade
form för de föreslagna föreskrifternes utfärdande; dels innehållet af vissa föreskrifter eller
sjelfva saken, dels ock redaktionen af den tillstyrkta författningen i åtskilliga delar. Behofvet
af stadganden i föreslagna syftningen har deremot icke blifvit bestridt; och som Utskottets
förslag är vordet af Högvördiga Presteståndet samt Hedervärda Bondeståndet i sin
helhet godkändt, följer deraf att samtlige Riksstånd äro i sistnämnde hänseende ense; hvadan
det endast återstår att pröfva huruvida de gjorda anmärkningarne böra föranleda dermed
åsyftade förändringar i förslaget. Ordningen för denna pröfning har Utskottet angifvit vid
redovisning för anmärkningarues riktning; och derföre upptages:
l:o. Frågan om formen för de föreslagna föreskrifternes utfärdande. I denna
del har man anmärkt, att då ifrågaställde förslag handlar dels om hvad man bör iakttaga
vid måls fullföljd i Hofrätt, dels om hvad i vissa fall åligger klagande part, derest Hofrätt
utställer af honom anförde besvär till kommunikation, dels ock om rättegången i Hofrätten
efter slutad skriftvexling, samt således sönderfaller i tre serskilda delar, lämpligast varit,
att göra stadgandena till föremål för lika många författningar, och icke, på sätt Utskottet
Bih. till R. St. Prof. 1850 $ 1851. 7 Sami 1 Afd. 31 Höft.
2 Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 5t.
föreslagit, upptaga desamma i en enda. Fuljden kunde nu blifva att, om Kongl. Maj:t
skulle anse förslaget i en del ej kunna sanktioneras, Han nödsakades afslå alltsammans.
Denna omständighet har Utskottet ej eller förbisett vid förslagets uppgörande; men då
de stadganden, hvarom fråga är, om de än kunde indelas under flera kategorier och således
i serskilda författningar behandlas, likväl sins emellan hafva ett inre sammanhang samt
hufvudsakligen afse rättegången i Hofrätt; och då det ostridigt leder till reda och tydlighet,
att de ämnen, som sammanhänga, jemväl till det yttre sammanbindas; ansåg Utskottet
sig ej eller böra i serskilde författningar splittra stadgandena; och denna åsigt vidhåller
äfven Utskottet. Visserligen kan den förutsatta händelsen inträffa; men dels torde den
vara mindre att befara, derest Ständerna gilla förslaget, och dels skulle författningens ändamål
högst ofullständigt uppnås, om icke stadganden för alla de fall förslaget upptager,
komme att meddelas; och enär man dessutom bör söka undvika att onödigtvis öka antalet
af den mängd författningar, som redan finnas och som betydligen försvårar lagarnes rådfrågande
och tillämpning, synes Utskottet ej utan giltiga skäl vidhålla sin åsigt.
2:o. Hvad dernäst angår förslagets innehåll eller sjelfva saken; så har det blifvit
anmärkt, att, då handlingar i konkurs-sak, deri vädjadt blifvit, skola af konkursdomaren
till Hofrätten insändas, ett undantag för dessa mål bordt göras i 1 §, den der talar
om skyldighet för part, att vid inlagan foga de handlingar, hvarpå han sig beropar, samt
stadgar påföljd för underlåtenhet deraf; — att den i 3 § gifna föreskrift om underdomares
skyldighet, att i besvärshänvisningar och vadebevis utsätta allt hvad som, enligt 1 och 2 §§,
åligger part vid fullföljd af talan, borde inskränkas till meddelande af blott en erinran om
klagandes skyldighet att iakttaga hvad Hofrätt föreskrifver, derest inkomne besvär utställas
till förklaring eller utlåtande, enär de omständligare föreskrifterne lätteligen skulle kunna
leda till oreda och skada för parter; — att något behof ej vore af annorlunda beskaffade
berättelser, än för närvarande i Hofrätt utfärdas, och följaktligen ej eller af den föreskrift,
som i 5 § blifvit meddelad i afseende på berättelses innehåll, så vidt nemligen samma
föreskrift innefattade tillägg till det stadgande, som i denna del redan finnes gifvet i 2 §
af Rättegångsbalkens 22 kapitel, hvadan föreskriften desto hellre syntes böra förändras,
som densamma i betydlig mån komme att öka Hofrätts-ledamöteroes arbete; — samt att
den i 6 § förekommande tidsbestämmelse af en månad, efter slutad skriftvexling, hvarinom
part, som i Hofrätt vill Böra vittnen elier förete bevis, borde derom framställa begäran,
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 51. $
vöre olämplig, serdeles som rättigheten för parterne att, vid berättelsevis underskrifvande,
göra förbehåll om mundtligt förhör, och att dervid söka vittnesförhör, blifvit bibehållen;
hvarförutan omförroälde § jemväl borde göras tillämplig på tili Hofrätt instämda saker, och
ej inskränkas tili allenast vadjade mål, hvilket dock skett i förslaget; — varande dessutom
bemställdt huruvida det vore rätt att bibehålla den gamla skillnaden i behandlingssättet af
vädjade och besvärs-mål i Hofrätt.
I anledning af denna hemställan, får Utskottet till en början erinra, att något yrkande
om boiltagando af berörde skillnad icke varit väckt. Men ehuru redan häri ligger en tilI—
fyllestgörande förklaringsgrund dertill, att Utskottet bibehållit skillnaden, anser sig likväl
Utskottet böra tillkännagifva att, om än förslag i anmärkte syftningen varit fraaiställdt, Utskottet
dock skulle tvekat att understödja samma förslag. Tili det olika behandlingssätt af
vädjade saker och besvärs-mål, som i vår Rättegångs-ordning är föreskrifvet, saknas icke
anledningar. Det liar derföre äfven blifvit så väl af Lagkommitléen, som af Lagberedningen
bibehållet; och det kan ej eller förändras, utan en vidlyftigare rubbning i Rättegångsordningen.
Det är nemligen icke blott i Hofrätten, som omförmälde mål olika behandlas,
utan afven i ^Högsta Bömstolem Om således olikheten upphäfves i Hofrätt, lärer det ej
gå an att bibehålla densamma i Högsta Domstolen; men derhän syftar icke hemställningen;
och häraf torde vara klart, att Utskottet ej kan understödja någon förändring härutinnan
för Hofi ätt; samt att Utskottet således anser ifrågavarande hemställning ej böra leda till
någon följd.
Likaledes synes den mot föreskriften i 5 angående berättelses beskaffenhet, gjorda
anmärkning ej vara af den vigt, att den påyrkade förändringen i denna del af förslaget
bör vidtagas. Föreskriften är hufvudsakligen öfverensstämmande med den, sorn innefattas
i 3 § 22 kap. Rättegångs-balken. Utskottet har endast tillökat denna sednare med stadgande
derom, att i berättelse skall utmärkas å hvad ställe i handlingarne det finnes, som i berättelsen
omtalas, samt slutligen bestämdt utsättas de frågor, som Hofrättens pröfning underkastade
blifvit; och detta stadgande är af vigt, isynnerhet då man, på sätt föreslaget
blifvit, vill afskaffa det tidsödande, oftast onyttiga bruket att, efter slutad föredragning af
ett mål, uppläsa alla handlingarne i detsamma. Utmärkandet af det ställe i handlingarne,
hvarest det återfinnes, som i berättelsen omtalas, underlättar Öfrige ledamöters kontroll på
föredragande ledamoten, och frågornas utsättande lernnar parter tillfälle att bedöma huruvida
föredraganden rätt upplättat deras tvist. Någon synnerlig tillökning .; arbetet förorsaka»
4 Lag-Utshotteh Utlåtande, .T:o 5L
ej eller genom .berättelsens fullständigande på omförmälda sätt. För att kunna författa en
riktig berättelse måste man genomläsa handlingarne och fatta saken; och derföre klöfver
det ringa möda att fullgöra, hvad i denna del är föreslaget.
Deremot erkänner Utskottet, att skäl icke saknas till öfriga anmärkningar. Visserligen
kunde dock en påpekning derom, att underdomare fortfarande böra insända handlingarne i
vädjade konkursmål, anses mindre behöflig, enär man ej gerna, ifrån den i 1 § gifna föreskriften
om parts skyldighet att vid inlaga foga de handlingar, hvarpå han sig beropar, kan
sluta till något upphörande af underdomares åliggande i omförmälde hänseende. Men allt,
som leder till tydlighet och bestämdhet i lag är af vigt, och derföre torde böta utmärkas
att föreslagne föreskriften ej har afseende på konkurs-mål.
Då handlingars bifogande vid fullföljd af vädjade saker, ej blifvit gjordt till ett preestandum,
är det, på sätt anmärkt blifvit, äfven öfverflödigt, att en föreskrift om hvad den,
som vill fullfölja talan i dylika mål, i nämnde hänseende har att iakttaga, meddelas i vadehänvisningen,
enär den, efter antagen princip, endast bör innehålla hvad den vädjande har
alt fullgöra för talans bevarande; och då de föreskrifter, som Hofrätt, vid kommunikation
af anförde besvär, meddelar, i många fall måste lämpas efter serskilda förhållanden och
omständigheter, delar jemväl Utskottet deras åsigt, som anse tillräckligt om i besvärshänvisning
en erinran lemnäs den klagande, att ställa sig till efterrättelse, hvad Hofrätten
föreskrifver i händelse hans besvär kommuniceras. Då Utskottet uppgjorde sitt förslag,
tog Utskottet ledning af hvad 1807 års Kongl. Förklaring härutinnan stadgar. Utskottet
förutsåg emellertid, att flera olägenheter kunde härflyta af de omständligare föresKritterne;
ecb, efter hvad Utskottet numera inhemtat, hafva dylika olägenheter flera gånger inträffat
med anledning af stadgandet i berörde författning. Deraf göres ej elier behof; ty genom
en sådan erinran, som nyss är nämnd, erhåller den klagande all, för sin rätts bevarande,
nödig underrättelse.
Enär 6 § har afseende på så väl instämde, som vädjade mål, Sr det sannt, att sådant
måste i §:n utmärkas; och då den part, som fullföljer talan i Hofrätt, bör, derest han för
bestyrkande deraf vill förete bevis, hvarpå han eger tillgång, framställa begäran derom
under skriftvexlingen, helst han eljest blir i tillfälle att onödigt uppehålla målet; torde
den tid af en månad efter skriftväxlingens slut, som i omförmälda § bestämmes, för framställning
af en dylik begäran, ej helier böra medgifvas. Någon inskränkning sker härigenom
Lagutskottet* Utlåtande, N:o 51. H
icke i parlens rätt; ty rättigheten att få förete den bevisning, som under skriftvexlingen ej
varit kunnig eller att tillgå, eller till hvars företeende anledning först derefter yppats, hetages
dem icke. Endast ett medel att onödigt uppehålla mål och såmedelst skada vederparten,
undanrödjes; och derföre erkänner Utskottet riktigheten af anmärkningen emot ifrågaställde
tidsbestämmelse, till hvars utstakande Utskottet haft stöd i Lagberedningens
förslag.
3;o Slutligen har Utskottet tagit de emot redaktionen i Utskottets förslag framställda
anmärkningar i öfvervägande. Någon annan redogörelse derför torde emellertid ej er
fordras,
än att Utskottet å dessa anmärkningar fästat behörigt afseende vid uppgörande af
det förändrade förslag, hvilket Utskottet nu går att till pröfning öfverlemna.
Utskottet får således vördsamt tillstyrka, att Rikets Ständer måtte besluta en så lydande
Förordning,
t afseende på fullföljden och behandlingen af
mål l Hofrätt.
8 i
Den,
som i Hofrätt fullföljer talan emot Underrätts, Konungens
Refallningshafvandos eller annan Embetsmyndighets beslut, bör, inom
den tid, som för fullföljd af sådan talan är vorden i lag och författ
ningar
stadgad, till Hofrätt ingifva det öfverklagade beslutet, äfvensom,
derest vädjad t blifvit, vadebevis, så ock olla protokoll, som i
målet förde äro, tillika med andra handlingar, hvarå han sig beropar.
Underlåtenhet derutinnan må ej verka till uppskof i ärendets slutliga
handläggning, der klaganden ej visar laga förfall. Gitter han det,
bör Hofrätten, genom beslut, som må, efter anslag, meddelas, förelägga
klaganden att, inom viss lämplig tid och vid den påföljd, nyss
sagd är, inlemna de saknade handlingarne. Börande inlagan och dertill
hörande bevis i alla mål tväfaldl ingifvas på säl t i 27 kap. 6 §
Rättegångs-balken i afseende på lagvadda eller instämda saker redan
stadgadt finnes.
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 51.
1 fråga om handlingarnes, insändande i konkurs-sak, deruti vädjad!
blifvit, lände hvad serskildt fdreskrifvet är till efterrättelse.
S 2.
Filmer Hofrätten nödigt att öfver inkomna besvär infordra förklaring
eller utlåtande, vare klaganden i alla do lall, der offentlig
myndighets—åtgärd för sådant ändamål icke af Hofrätten anlitas , pligtig
att besvärshandlingarne uttaga, dem vederbörande tillställa och
bevis derom till Hofrätten ingifva, inom den tid, som af Hofrätten
förelägges. Försummas det, bafve klaganden sin talan i målet förlorat;
dock bör erinran härom lemnäs i de hänvisningar, som, för fullföljd
af talan i Hofrätt, meddelas parter. Förklarande!) vaie ock
skyldig att med förklaring inkomma inom den tid, som uf Hofrätten
bestämmes, vid äfventyr att eljest icke varda i saken hörd.
8 3-
Sedan, efter slutad skriftvexling i instämd eller vädjad sak, densamma
blifvit, i den ordning ö § 27 kap. Rättegångsbalken stadgar,
tillställd en af Hofrättcns ledamöter till föredragning, åligge denne,
att saken för sådant ändamål bereda; skolande han förthy tillse, om
rättens beslut öfver invändning eller annan fråga i rättegången tarfvas,
innan dom i hufvudsaken går, eller om något eljest iakttagas
bör, innan saken till slutlig pröfning förekommer, samt derom utan,
dröjsmål hos rätten anmälan göra.
§ 4.
Då alla förberedande åtgärder, som nödiga funnits, blifvit vidtagna,
skall föredragande ledamoten, på sätt i 22 kap. 1 § Rättegångsbalken
sägs, författa skriftlig berättelse och deri noga upptaga påslåendet,
hvarpå rättegången sig grundar, hvad Underrätten i saken dömt,
så ock hvad sedan i Hofrätten tillkommit. Denna berättelse skallså
inrättas, att den klart utreder sakens sammanhang; och varde tillika
utmärkt å hvad ställe i handlingarne det finnes, som i berättelsen
omtalas. Deri fter skola de frågor bestämdt utsättas, som Holrättens,
v
Lag-Viskottets Utlåtande, N:<> 51. 7
pröfning underkastade äro, och sist kiiagsm® upptecknas efter den
tid, de inkommit. Föredragande ledamoten skrifve berörde berättelse
under; hvarefter densamma bör, på sått 2 § i åberopade kapitel
bjuder, till parterrte utlemnas.
§ 5.
Vill part i instämd eller vädjad sak höra vittnen eller förete annan
bevisning, bör han derom framställa begäran under skriftvexling.
Ej må sådan begäran sedan upptagas i annat fall, än att bevisningen
ej varit kunnig eller att tillgå eller anledning till dess företeende ej
förefunnits förr än efter den tid, här ofvan sagd är, i hvilket fall,
derest berättelsen emellertid utfärdad blifvit, dock iakttagas bör
hvad som är föreskrifvel genom Kongl. Kungörelsen den 19 Januari
1802, angående skyldighet för den part, som, efter berättelsens
utfärdande, önskar förete bevis, att, vid underskriften, derom göra
förbehåll, eller söka mundtligt förhör.
§ 6.
Sedan till Hofrätt inkommet mål blifvit till afgörande föredraget,
låte rätten uppläsa det beslut, som under dess skärskådande kommit,
hvad parterne i Hofrätten anfört jemte hvad af öfrige handlingar
för målets kännedom af rätten anses nödigt; hvarefter målet bör i
stadgad ordning till pröfning företagas.
§ 7.
Hvad nu gällande lag och författningar annorledes stadga, än
-ofvan föreskrifvet blifvit, kommer att till all verkan förfalla.
Stockholm den 11 Augusti 1851. 1
STOCKHOLM. Östi.und & Berling, <85L
l
lag-Ulskollels Betänkande, Jfs 32.
?
M 32.
Ank. till Exp.-Ulsk. (leii 15 Aug. 1851, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om dels afskaffande
af vadepenningar och revisionsskilling, dels
utsträckning af tiden får anmälande af missnöje emot
Hof-Rätts Dom och Utslag; och dels förändring i lagens
stadganden om rättegångskostnad.
Ofver dessa motioner har Hedervärda Bonde-Ståndet infordrat Utlåtande af
Lag-Utskottet, som, vid fullgörande af Utskottets åliggande i denna del, anser sig
först böra besvara frågan om afskaffande af vadepenningar, eller de belopp, sorn
den, hvilken vill vädja emot Underrätts Dom, enligt 1 och 15 §§ i 23 Kap.
Rättegångs-Balken, sådane de lyda i Kongl. Förordningen den IB April 1849,
skall erlägga, och hvilka belopp, utgörande i Härads-Rätt tre och i RådstufvuRätt
fem daler, Domaren, som dömt, jemlikt berörde Kapitel 19 §, får behålla,
antingen motvädjade beslutet gillas eller ej.
Riksdagsfullmäktige!) Eric Ericsson från Gefleborgs Län, hvilken framställt
yrkandet angående vadepenningarnes upphörande, har, såsom skäl derföre, hufvudsakligen
anfört, att de förlorat sin ursprungliga betydelse, samt kunde ej eller ur
annan synpunkt nu mera försvaras. Men om än det förra är sannt, kan deremot
Utskottet icke medgifva riktigheten af det senare. Betydelsen var nemligen i
fordna tider densamma, som sjelfva ordet vad i egentlig mening innebär: Parten
och Domaren slogo sig emellan vad, huru saken i högre Rätt skulle aflöpa, men
Domaren höll vanligtvis dubbelt emot Parten och den, som tappade, gaf ut vadet,
hvaraf den andra tog ena tredjedelen, och återstoden skiftades emellan den, sorn
pröfvade domen och häradet. Redan före 1734 års lag hade likväl det gamla
vadsättet kommit ur bruk, så att, likasom nu sker i enlighet med berörde lag,.
Parten blott vädjade och Domaren tog vadepenningarne, ehvad domen fastställdes
eller icke. Men lika litet som vadet, betraktadt från dess ursprungliga betydelse,
är förenligt med nu rådande åsigter i afseende på förhållandet emellan Domare
och Parter, lika litet synes den förändring, som i denna del egt rum, böra leda
Bill. till R. St. Prol. 1830 & 1831. 7 Sami, I Afd., 32 Haft. 1
2
Lag-Utskottets Betänkande, JYs S2.
till omförmälde ofgifters upphörande. Utan att ingå i forskning, angående orsakerne
till berörde förändring, anser sig Utskottet endast böra erinra, att dessa avgifter
för närvarande i sjelfva verket ej kunna betraktas annorlunda, än såsom en
vedergällning för de skriftliga hänvisningar till talans fullföljande, som meddelas
den vädjande, derför Domaren icke lärer vara mindre berättigad till ersättning, än
för annat hans lika beskaffade expeditionsbesvär.
Om, på sätt man äfven hört anmärkas, dermed jemväl kunde förekommas,
det saker, Utan fög, dragas från den ena instansen till deri andra, så synes häri
ligga ett ytterligare skäl för afgifternas bibehållande; enär det skäligen icke kan
påstås, att något obilligt band å rättsökande dymedelst blifvit lagdt, helst den fattige
utan afgift eger påkalla högre Domstols pröfning; och den, som eger tillgång,
icke lärer aT så obetydliga afgifter, som de ifrågaställde, afhållas från fullföljd af
en sak, om hvars rättvisa han är öfvertygad; hvaremot den, hvilken hellre öfvergifver
sin sak, än uppoffrar dessa ringa belopp, i allmänhet måste antagas sjelf
inse det han saknar fog att densamma fullfölja.
På dessa grunder blef det vid 1844 års Riksmöte väckta, lika beskaffade, yrkande,
som ifrågaställa, af Rikets Ständer afslaget; och då enahanda åsigter hos
samtlige Riks-Stånden äfven gjorde sig gällande vid den reform i Domstols- och
rättegångsväsendet, som vid sista Riksmöte beslutades, ligger deruti ett ytterligare
skäl för Utskottets vördsamma tillstyrkande,
att någon förändring i lagens stadganden om vadepcnningar icke må
ega rum.
Derefter förekomma frågorne
a) om revisionsskillings afskaffande, och
b) om förändring i tiden för anmälande af missnöje emot Hof-Rätts
Dom och Utslag.
Dessa frågor torde nemligen böra i ett sammanhang behandlas, enär lagens stadgande
i omförmälde hänseenden återfinnas i 1 § af Rättegångs-Ralkens 30 Kap.,
samt sednare frågan i viss mån blifvit ställd i beroende af den förra. Men deraf
följer ock, att Utskottet till en början måste yttra sig derom, huruvida revisionsskilling
bör afskaffas.
Efter hvad antydt blifvit, stadgas i berörde lagrum, att den, som vill söka
att Konungen må pröfva Hof-Rätts Dom och Utslag, som i hufvudsaken fallit,
skall i Hof-Rätten insätta revisionsskilling, utgörande 200 Daler eller så mycket
i guld eller silfver, som deremot svarar. Ifrån denna skyldighet är likväl, jemlikt
åberopade Kapitels 6 §, den befriad, som ej har SOO daler; och anmärkes här
äfven, att nedsättning af revisionsskilling endast skall ega rum i civile mål;
Lag-Utskoltets Betänkande, JU S2.
Denna skyldighet skall emellertid, efter hvad nu blifvit af ofvanbemälde Eric
Ericsson jemte Riksdagsfullmäktige Tobias Lind från Bohus Län samt J. Lekberg
från Örebro Län anmärkt, vara i högsta måtto obillig och orättvis. Den drabbade
nemligen mera hårdt den fattige, än den rike; det vore ej eller rätt, att
Parter böra vidkännas dylika utgifter för att kunna få anlita den högsta Domaremakten,
serdeles som behofvet deraf oftare måste inträda, sedan en instans blifvit
indragen; och såsom ett band på trätlystnaden behöfdes ej ifrågaställde afgift, enär
16 § 30 Kap. Rältegångs-Balken stadgar ett högt ansvar för den, som utan skäl
drager mål under Konungens pröfning; hvarförutan Eric Ericsson förmenat, att de
skäl han, för afskaffande af vadepenningar, anfört, jemväl gälla mot revisionsskillingens
bibehållande.
I detta förmenande ligger likväl ett misstag. Skyldigheten att nedsätta revisionsskilling
har nemligen ett helt annat ursprung, än vadepenningarne. Deras
fordna betydelse är äfven anmärkt; de härleda sig ifrån vår äldsta lagstiftning,
långt innan instans-ordningen hade hunnit utbildas. Revisionsskillings erläggande
påbjöds deremot först efter det Hof-Rätten stiftats; och afsigten dermed var uppenbart
den, att förekomma måls obehöriga dragande under Konungen.
Åf denna anledning bibehölls den äfven af 1734 års lagstiftare; och försigtigheten
bjuder, att ej eller nu helt och hållet afskaffa densamma. Visserligen
kan det ej förnekas, att bäst vore om så kunde ske, men fara är, att Högsta
Domstolen då komme att öfverhopas med en sådan mängd mål, att de omöjligen
medhunnes, så framt icke samma Domstol kom att arbeta på flera afdelningar;
hvilket åter påkallade ett vida större antal ledamöter, än för närvarande finnes;
ty något lämpligare, återhållande medel härutinnan har icke blifvit föreslagit, och
det är ej eller lätt att upptänka. Emedlertid tror Utskottet, att den summa, som
nu erfordras, kan betydligen nedsättas, utan att ändamålet förfelas. Derigenom
blefve det lättare för den mindre behållne, att kunna anlita Högsta Domaremakten;
och då andra parter, än de, som dertill ega tillgång, ej behöfva insätta penningen,
samt revisionssökande få insatta penningar åter, om Konungen ändrar Hof-Rättens
dom, torde anleduingarne till klagan öfver orättvisa i denna del äfven dermed
minskas. Utskottet anser således, att den nu föreskrifne summa bör nedsättas
till hälften; men ehuru Utskottet således endast på så sätt kan understödja motionärernes
framställning i afseende på revisionsskillingen i allmänhet, finnér sig likväl
Utskottet deraf föranlåtet, att föreslå en förändring i inskränktare syftning.
Till de mål, hvari revisionsskilling för närvarande nedsättes, höra de, som
angå frågor rörande inteckning i fast egendom. Olika åsigter derom, huruvida
4
Lag-Ulslcollcls Betänkande, M 32
nedsättning skall i desse mäl ske, har väl tillförene bland Domare varit rådande;
men åsigterne hafva blifvit ense, sedan Kongl. Majit, genom utslag uti ett serskildt
mål den 26 September 1827, förklarat, att omförmälde mål äro att hänföra till
dem, som, enligt 30 kap. 1 § Rättegångs-Balken, böra, efter nedsättning af revisionsskilling,
i underdånighet fullföljas. Det synes dock, som om berörde lagrum,
då det talar om Hof-Rätts dom och utslag, som i hufvudsaken fallit, endast
skulle hafva afseende på egentliga rätts-tvister; och dertill lärer icke en väckt
fråga om inteckning kunna hänföras. I följd deraf och då man icke bör utsträcka
tillämpningen af ifrågaställde stadgande längre än ovilkorligen nödigt är, anser
Utskottet lagstiftningen böra, för omförmälde mål, göra ett undantag.
Beträffande dernäst frågan om tiden för anmälande af missnöje mot HofRätts
dom och utslag, så delar Utskottet den af Tobias Lind uttalade åsigt, alt
nu stadgade tid är alltför kort och att den således bör göras längre. Det har
nemligen rätteligen blifvit anmärkt, att sju dagar, efter det Hof-Ralten utgifvit
domen eller utslaget, är, för aflägsne boende parter, otillräcklig för delfående af
beslutet, för samlande af revisionsskilling och missnöjes-anmälans insändande; och
derföre har äfven Lagberedningen föreslagit, att tiden måtte utsträckas till 20
dagar. Denna tidsbestämmelse är, efter Utskottets omdöme, ock lämplig; och Utskottet
får alltså, på grund af hvad sålunda blifvit anfördt, vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer måtte besluta;
Dels att 1 § 1 momentet af 30 Kap. Rättegångs-Balken skall
erhålla följande, förändrade lydelse; livar, som söka vill, att Konungen
må pröfva Ilof— llätls dom och utslag, som i hufvudsaken
fallit, gifve det skriftliga tillkänna i Hof-Rätten, innan klockan tolf
å tjugonde dagen, den oräknad, dä utslaget föll, och sätte der til
lika
in etthundrade daler eller så mycket i guld eller silfver, som
deremot svarar.
Dels ock en författning, hvarigenom förklaras, att för att hos
Konungen fullfölja talan emot Hof-Rätts beslut i frågor rörande
intecknings vinnande i fast egendom, nedsättning af penningar, efter
thy i I § 30 kap. Rättegångs-Balken sägs, icke erfordras.
Det återstår således för Utskottet att yttra sig öfver frågan om förändring
i lagens stadgande om rältegängs-kostnad. Denna fråga är jemväl vackt af Eric
Ericsson.
Lag-Utskottets Betänkande, Jtä 52.
5
Ericsson. Utgående från den princip, att hvad som blir slutlig dom måste anses
vara det rätta, har han yrkat ändring i de stadganden i 21 kap. RättegångsBalken,
som tillåta qvittning af rättegångs-kostnaden i andra fall, än då parterne
ungefär lika mycket vunnit och tappat. Desse fall äro: om saken finnes hafva
varit så mörk och tvifvelaktig, att man till rättegång skälig orsak haft; om man
sin vederpart på edgång kommit, och om man har Underrätts dom för sig, men
tappar i Hof-Rätt, der domaren ej finnér de omständigheter i något mål vara,
att endera ändå rättegångskostnad gälda bör.
Utskottet kan emedlertid icke tillstyrka den föreslagna förändringen i dessa
stadganden. De äro, efter Utskottets öfvertygelse, grundade på rättvisa; och derföre
afstyrkes bifall å ifrågaställde yrkande.
Stockholm den 14 Augusti 1851.
Reservationer:
Af Herr Grefve Sparre, E., med tillkännagivande, att han ej varit tillstädes,
då förestående Utlåtande beslutades.
Af Herr Ek: »Då någon motion ej varit väckt om förändring i sättet för
fullföljd af frågor om inteckning; och då dessutom dessa frågor, såsom innefattande
tvist emellan parter om vinnande af sakrätt i fast egendom, uppenbarligen
äro att hänföra till sådana mål, hvilka icke få dragas under Konungen i annan
ordning, än 30 kap. 1 g R. B. stadgar, har jag ej kunnat instämma i tillstyrkandet
af den förklaring, angående omförmälda frågor med fullföljd, som majori
teten
förordat.»
Bih. lill B. St. Brot. 1R50 & 1851. 7 Sami., 1 Afd., 32 Häfl.
2
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOlI. BECKMAN, 1851.
Ltg-VttkotUls Betänkande, foa 51.
1
N:o 53.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 19 Ang. 1851, kl. 3 e. m.
Betänkande i anledning af väckta motioner om rättighet
för qvinna att vid viss ålder blifva
myndig.
Dessa motioner äro väckta hos höglofl. Ridderskapet och Adeln af herr
Hjerta, L. J., hos vällofl. Borgare-ståndet af herr Winge, P. E., och hos hederv.
Bonde-ståndet af riksdagsfullmäktigen Johannes Nilsson från Skåne.
Ehuru bcmälde motionärer öfverensstämma i den åsigt ali ogift grinna bor
af lagen förklaras vara myndig vid viss alder, äro de likväl icke ense om hvilken
ålder må anses den lämpligaste för myndighetens början. Då nemligen herrar Hjerta
och Winge i sådant afseende föreslagit 25 år, har Johannes Nilsson ansett qvinnan
böra uppnå fulla 30 år, innan henne kan anförtros vården om sina angelägenheter;
hvarförutan den förstnämnde, för att, i händelse att hans berörde förslag bifalles,
tillvägabringa enhet och sammanhang i lagstiftningen, yrkat att, med ändring af 8
kap. 1 § och 9 kap. I1 § Giftermåls-balken, stadgas måtte det äger qvinna, vid äk»
Bih. till K. SI. Fröt. 1850 $ 1851. T Sami., 1 A/d., 33 Ilä/S. 1
f 5g Lag-Uljkolleis Betänkande, N:o ST.
lenskaps ingående, sluta sådant förord, “hvarigenom hon lagligen kommer att anse»
såsom målsman i afseende på den egendom hon före eller under äktenskapet ärfver
eller förvärfver*.
Till stöd för nu ifrågaställde förändring af lagens stadgande i 19 kap, 2 §
Ärfda-balken, att ogift qvinna af hvad ålder som helst, skall stå under förmynderskap,
är hufvudsakligen anfördt:
af herr Hjerta: att nämnde stadgande innefattade ett hinder för ett fullkomligare
uppnående af det med de sednast utfärdade fabriks- och handtverks- samt
Jhandels-ordningarne åsyftade ändamål,, att qvinnor, som ega slöjdfärdighet och handelsvana,
må blifva i tillfälle att, under helsans och kraftens dagar, oberoende af
andra, kunna spara för ålderdomen, enär endast myndig qvinna kän draga fördel af
nämnde författningar; samt att omförmälte stadgande vore oförenligt med rättigheten
för enka att, redan vid 16 års ålder, sjelf råda öfver sig och sitt gods.
af herr Winge: att, af lagstiftarens medgifvande att qvinna skall ärfva lika
nied mannen och således få ega mer än tillförene, följer att han “ansett henne nu
mer än förr förstå sig på att förvalta egendom*, ty af “rättigheten att ega följer
skyldigheten att förvalla11;: hvadan rättigheten att “ärfva d. v. s. få något, utan att
få förvalta detsamma,, vore en omening inför sunda förnuftet“;: att så länge stadgandet
i 19 kap. 2 § Ärfda-balken funnes till “den lika arfsrätten vore till sin verkan
förintad“, enär qvinnans ställning derigenom snarare blifvit försämrad, alldenstund
hon nu mera “betraktas såsom en dyrbarare vara än förr“, och derföre är “exponerad
för flere och angelägnare spekulanter*; att hon, under närvarande förhållanden,
kan anses för “endast en sak, låt vara en varelse^ dock ej en menniska"; att
om hennes samhällsställning kommer att fortfara, om man icke “erkänner henne»
värde såsom menniska" och tillåter henne “att tänka och handla förnuftigt och fritt*,,
fara är att “familjen helt och hållet skall upplösas", och att “alla de sedliga grundvalar
hvarpå samhället hvilar skola ramla*, helst ostridigt vore, att den ifrågaställde
lagstiftningen för qvinnan varit en af de mäktigaste orsakerna dertill att “qvinnor
blifvit bragte till höjden af moralisk förnedring*; samt att, enär erfarenheten nogsamt
vittnade derom, att qvinnan är begåfvad med sådana själsförmögenheter att
hon kan sjelf förvalta sina angelägenheter, det vore desto angelägnare att upphäfva
omförmälta, af lagen gjprda inskränkning, som “hennes krafter eljest dels blifva lig
-
littff^UtsKotteis Betdnkanåe, Mo Sf. 5
gande ofruktbara, dels användas till bade hennes och samhällets skada®, samt der
förutan
ett “för hennes verksamhetsdrift passande utrymme ej kan öppnas"; och
af Johannes Missou: att det vore obilligt att för hela hfvet hålla qvinnan i
en beroende ställning, samt att tiden vore inne att låta den lika arfsrätten åtföljas
af lika rätt för qvinna och man, att sin egendom förvalta.
Innefattar nu hvad sålunda blifvit an tordt tillfyllestgörande skäl för den yrkade
lagförändringen? — En närmare granskning af det anförda skall lemna svar
på denna fråga.
Att rättigheten att ega ovilkorligen förutsätter en skyldighet hos egaren att
sjelf förvalta hvad han eger, är en fika stor nyhet, som den, att lagstiftaren, då han
utsträckte qvinnans rätt till arf, dermed erkände henne “nu mera ega större förmåga
än förr att förvalta egendom". Lagen tillägger så val barnet, som den till
mogen ålder kömna, men svagsinta mannen rättighet alt ärfva och således att ega,
och likväl kan hvarken barnet eller den svagsinte anförtros vården om hvad han eger.
Men derföre har det ock blifvit en samhällets pligt att hafva vårdnad om dem
bland dess medlemmar, hvilka hafva behof af omvårdnad; och derifrån härledes just
lagens i afseende på förmyndarevården meddelade stadganden, till hvilka följaktligen
endast torde behöfva hänvisas för vederläggning af omförmälte lära, den der,
konseqvent tillämpad, skulle leda dertill, att den, som ej kan förvalta hvad han ärfver,
ej eller må taga arf, ja! derhän att den, som ej längre kan vårda hvad han
eger, skall förlora detsamma, hvilket dock svårligen kunde undgå att kallas “en
omening inför sunda förnuftet".
Man lärer alltså ej kunna lika med herr IVinge antaga, att presumtionen om
en ökad förvaltningsförmåga hos qvinnan ingått såsom motiv till utvidgningen af
hennes arfsrätt; och förmenandet att denna utvidgning försämrat hennes ställning,
emedan flere i följd deraf komme att täfla om hennes hand, är oväntadt af den,
hvilken anser henne med afseende å själsförmögenheter böra tillerkännas full frihet
att råda sig och gods sitt sjelf. Ilar hon den stadga i karaktär och tänkesätt, som
således förutsättes, handlar hon icke obetänksamt. Ilon pröfvar då först; och det
måste derföre kunna räknas såsom en fördel, då tillfälle erbjuder sig att pröfva och
välja. Och härutinnan har qvinnan redan full frihet, oansedt inskränkningen i rättigheten
att öfver sitt gods råda.
4 Lag-Utskottets Betänkande, H:o 53.
Skalle emedlertid denna inskränkning “leda till familjens upplösning", skulle
den “undergräfva samhällets sedliga grundvalar", då måste det medgifvas att inskräkuingen
bör undanrödjas. Men sådana följder befarar icke Utskottet, som deremot
tror att inskränkningen har en motsatt inflytelse, samt att den hvilar på så beskaffade
förhållanden, hvilka icke kunna af lagstiftaren förbises.
*Då mannen14, yttrar sista riksdagens Lag-utskott, “danas för det offentliga
lifvet och såmedelst vinner den erfarenhet, som erfordras för vården om yttre angelägenheter,
så bildas deremot qvinnan vanligen endast för det husliga, för en
verksamhet, som ej medför en sådan erfarenhet. Skulle likväl endast en tillfällighet
gifvit den olika rigtningen åt mannens och qvinnans uppfostran, och finnes således
icke någon annan eller djupare grund till den i lagstiftningen i förevarande
hänseende gjorde åtskillnad? Om svaret härpå synes man ej böra tveka. Qvinnans
uppfostran har en nödvändig och orubblig grund i den naturliga skillnaden emellan
könen. I denna är ock den grundlag nedlagd, enligt hvilken qvinnans bestämmelse
är att verka inom den husliga kretsen, inom familjen skiijd från det offentliga
lifvets bestyr; och det är äfven en hos qvinnor, med sann qvinlig bildning,
nästan ovilkorlig instinkt, att draga sig undan dessa mot hennes bestämmelse
stridande och med hennes svagare natur, finare känsla och vekare lynne äfveutyrliga
bestyr."
Detta yttrande, i hvilket Utskottet instämmer, torde undanrödja den fruktan
för familjens upplösning och rubbning af samhällets sedliga grundvalar, som ifrågaställde
inskränkning injagat hos herr Winge. Då qvinnan verkar efter sin naturliga
kallelse, verkar hen inom familjen; — der utgör hon den goda, allt försonande
andan; — der ingjuter hon frid och kärlek; — der sprider hon välsignelse; Och så
länge hon icke ryckes utom detta sitt af naturen anvisade område, qvarstår alltid
ett stöd för familjen, hvars undanryckande snart nog kunde leda till dess upplösning;
och dermed ramlade ock en bland de vigtigastc af samhällets sedliga grundvalar.
Det är från denna uppfattning, som lagstiftaren utgått; men då lärer man
ej kunna beskylla honom för att hafva betraktat qvinnan endast “för en sak, men
ej för en menniska"; och om qvinnan handlar i öfverensstämmelse med sin naturli
-
Lag-Utskottet* 'Betänkande, It.o 53. 5
ga kallelse “blifva hennes krafter ej liggande ofruktbare*, och ej eller saknas ds
..för hennes verksamhetsdrift ett passande utrymme.“
De skäl, som i öfrigt blifvit anförda synas ej eller öfverlygande. Att en
vid unga år gift qvinna snart kan förlora sin man, så att hon redan vid 16 år kan
vara enka och således myndig, har erfarenheten bevittnat; men derifrån kan dock
ei hemtas giltig grund för den allmänna myndighet bland ogifta qvinnor hvarom
fråga är. Nyssnämnde fall hörer till undantagen. Det vanligaste är att enkoståndet
icke inträder förr än vid mera framskriden ålder. Då är qvinnan vanligen moder.
Derigenom fear hon erhållit föremål för sin känsla af den art, att hon icke
lätt vilseledes af yttre hänförelser Under äktenskapet har hon ock småningom
vant sig att deltaga i ekonomiska angelägenheter; — vunnit en större erfarenhet
jemte den stadga och mognad i tänke- och handlingssätt, som säkrast förvärfvas
under pröfningen i lifvet; och derföre har äfven lagstiftaren ansett sig kunna öfverlåta
åt enka att sjelf vårda sina angelägenheter.
Erfarenheten visar emedlertid att enkor esomoftast, af misstroende till sig
sjelfva, i berörde hänseende söka biträde af män. Qvinnan blir ock sällan rätt
hemmastadd med det yttre affärslifvet. ilander det, sker det vanligtvis på bekostnad
af de egenskaper, som företrädesvis pryda qvinnan och som i synnerhet bidraga
till hennes lycka; ty, om än ekonomiskt oberoende derför utgör ett vilkor,
torde lion dock endast finna den rätta lyckan under förhållanden, hvilkas varaktighet
hufvudsakligen beror på just de egenskaper, som i affärslifvet oftast bortnötas.
Det torde ej eller kunna antagas att qvinnor i allmänhet gerna skulle se
sig i ett ögonblick försatta i den ställning motionärerne välment vilja dem bereda, och
såmedelst undanryckta de stöd de hittills egt; men endast i så fall skulle man möjligen
kunna anse gälland» lag såsom obillig. På de allmännaste förhållanden bör
emedlertid lagen grundas; och derföre har Utskottet så mycket mindre anledning att
understödja yrkandet derom att qvinna ovilkorligen skall vara myndig vid viss
ålder, som det icke är betaget den, som sådant önskar, att blifva myndig, så vida
hon besitter de egenskaper, att hon kan anförtros vården om egna angelägenheter.
1 afseende på sättet att. förvärfva denna ratt, synes dock Utskottet som
skulle en förändring kunna ske, bidragande till lättnad för de sökande. Enligt
riksdagsbeslutet dea 2 Maj 1810 år nu ufverlåtet åt Konungen, att förklara
6 Lag-Utskottets Betänkande, N:o 53.
oa-ift qvinna myndig och således att gifva dispence från stadgandet i 19 kap.
% ^ Ärfdabalken. Denna makt torde dock kunna lemnäs åt domaren, enär
lian bäst är i tillfälle att inhemta alia de underrättelser, som för pröfning af en
myndighetsansökan kunna vara af vigt. Derigenom skola de sökande undvika
både kostnader och besvär; men rättigheten att hos domaren söka blifva myndig
bör, efter Utskottets åsigt, icke inträda förr än qvinnan uppnått 30 år. Vid denna ålder
kan man hos henne förutsätta nödig stadga och förstånd; men Utskottet anser emellertid
domare ej kunna förklara qvinna myndig utan med enahanda inskräakaingar som de
af Kongl. Majrt utfärdade myndighets-resolutioner alltid innehålla, eller att någon
förändring derigenom icke sker i hvad lagen stadgar om giftomannarätt samt fastighets
förpantning och försäljning, äfvensom att, derest arf fäller den sökande till, laga
förmyndare då bör vid delningen deraf vara tillstädes att hennes rätt dervid iakttaga
och bevaka.
I följd häraf får Utskottet vördsamt tillstyrka:
att Rikets Ständer måtte förklara att framställning arne deram, att ogift
qvinna skall vid viss ålder vara myndig, icke kunna bifallas', sami
alt herr Hjertås serskilda yrkande om ändring i 8 kap. 1 § och 9 köp.
1 § Giftermåls-balken följaktligen komme att förfalla',
Men deremot, med anledning af samma framställningar, besluta en
författning af denna lydelse: Åslundar qvinna, då hon fyllt trelio år,
att blifva myndig, må hon derom ingifva ansökan till den rätt, derunder
hon lyder', hvarefter rätten, sedan närmaste fränder och förmyndare
hörde blifvit, har alt pröfva om ansökningen bifallas må; dock sker
genom bifall till ansökningen icke någon förändring i hvad lagen i afseende
på giftomannarätt samt fast egendoms förpantning och försäljning stadgar
och förmår', och bör derest, efter det qvinna blifvit myndig förklarad,
arf skulle henne tillfalla, laga förmyndare vara vid delningen deraf
tillstädes, alt hennes rått dervid iakttaga och bevaka.
Stockholm den 19 Augusti 1851.
lag-Vtikottets Betänkande, fho ii.
7
Reservationen
af herr grefve Sparre, E., med förklarande att han anser rättigheten att medgifva
dispence från lag ej böra öfverlåtas åt någon annan än Konungen;
af herr friherre Rehbinder, IV.: „Jag reserverar mig emot det nu fattade beslutet:
l:o.
Emedan jag anser Utskottet icke hafva varit behörigt besluta så som
skett, på grund af de föredragne motioncrne, hvilket beslut endast
bordt kunna träffas, till följe af serskild inom något af Riksstånden
derom väckt motion, och
8:o. Enär jag finner det vara olämpligt, att annan auktoritet än Kongl. Majit
må kunna meddela dispence från något eller några bland allmänna
lagens stadganden.®
af herr prosten Melander, som instämde i herr grefve Sparret mening.
8
Leg-Vtekettete Betänkande, B:o 34,
N:o 54.
Ank. till Exp.-Utsk. dea 19 Äng. 1851, kl 2 e. k.
Betänkande i anledning af väckt motion angående sättet
för vinnande af lagfart å fast egendom,
då handlingar till styrkande af förra egarens
åtkomst ej kunna företes.
Elium, genom Kongl, förklaringen den 14 Mars 1805, domhafvande allvarligen
påmindes att vid lagfarters beviljande noga tillse att uppbud icke meddelades
på olaga åtkomst, med föreskrift derjemte, att, när lagfart derefter söktes, de handlingar,
som styrkte förra egarens åtkomst, ovilkorligen borde uppvisas,' samt till innehållet
i lagfarts-protokollet kortligen antecknas, inträffade likväl att domstolar, då
erforderliga åtkomsthandlingar ej voro att tillgå, genom kungörelser i allmänna tidningar
föreläde den eller dem, hvilka ville klandra skedd öfverlåtelse af fast egendom,
att inom viss tid sådant anmäla, samt derefter, derest klander ej mellankom,
å fastigheten beviljade lagfart. Då ett dylikt förfarande dock var uppenbart stridande
emot stadgandet uti förberörde Kongl, förklaring, blefvo Hofrätterne, medelst nådigt
-
hagViskottets betänkande, N:o 54. 9
digt bref af den 9 November 1838, anbefallde att förständiga de under dom lydande
domare om ett noggrannt iakttagande af nämnde stadgande. I anledning deraf utfärdade
Hofrätterua cirkulär i ämnet; och sedan dess har omförmälle förfaringssätt
icke egt rum.
Vid innevarande riksmöte har emedlertid fråga blifvit väckt om dess godkännande
i lag. Riksdagsfullmäktigcn Ola Månsson från Skåne har nemligen hos
hedervärda Bonde-ståndet, genom ett till Lag-utskottet öfverlemnadt memorial, föreslagit
att, “med upphäfvande af förbudet i åberopade Kongl, bref den 9 November
1838 emot kungörelser i tidningarne, en förordning måtte utfärdas, som, med bevarande
af bördemans rätt, lemnar en uppbuds-sökande köpare något medel att få lagfart,
då nödiga åtkomsthandlingar saknas och icke kunna tillrättaskaffas.8
Enligt motionärens förmenande vore ingen våda att i detta fall använda ofvanberörde
sätt, eller skedde öfverlåtelsers kungörande i allmänna tidningarne. Lagfart
skulle nemligen endast hafva till ändamål att hindra bördeman att efter obegränsad
tid anställa bördestalan; hvaremot den ej inverkade något på rätter egares
rätt, att återvinna fastighet, om den af obehörig person blifvit öfverlåten eller olagligen
egaren afhänd; och det är i följd häraf, samt då det vore angeläget att köpare
åfjord så snart ske kan blifva tryggade emot bördsanspråk, som ifrågavarande
förslag blifvit framstäldt, enär de händelser ofta inträffa, att nödiga åtkomsthandlingar
ej kunna anskaffas.
Det är äfven Utskottet bekant att svårigheter någon gång mött för bestyrkande
af förra egarens åtkomst till öfverlåten fastighet, äfvensom att lagfarten derå
för den nya egaren af sådan orsak måst uppehållas; men det oansedt anser Utskottet
sig icke kunna tillstyrka begagnandet af nu föreslagna medel för olägenheternas
afhjelpande. Lagfart å fastighet kan nemligen icke anses hafva det inskränktare
ändamål motionären förmenat, Visserligen hindrar den icke klander, då egendomen
olagligen blifvit rätter egare afhänd, men att den icke blott afser börd, synes
af 8 § i Jorda-balkens 5 kap. Säkerhet i egande rätt till fast egendom är jemväl
af yttersta vigt; och ehuru oklandrad lagfart å fastighet ej kan antagas såsom ovilkorligt
bevis derom, att lagfartssökanden är tryggad vid en laglig besittning deraf,
har dock lagstiftaren visligen sökt att stadga sådana vilkor för lagfarts vinnande, att
Bih. tilt R. St. Prat. iS50 f 185L 7 Sami., I Afd., 33 Sätt. S
10 Lag-Vtskollels Betänkande, N:o 55.
man af beviljandet i allmänhet kan sluta till säkerhet i omförmälte hänseende. Derföre
har han ock kunnat stadga, att inteckning i fastighet ej må för egares gäld
fastställas, förr än egaren å fastigheten erhållit uppbud eller hans lagliga besittning
blifvit ådagalagd. Denna uppbudets betydelse skulle emedlertid betydligen minskas,
derest ett kungörande af köpet vore tillräckligt för att vinna detsamma; och i denna
omständighet ligger orsaken till 1838 års högstberörde nådiga bref. Att nu medgifva
hvad samma bref förbjudit, dertill förekommer ej eller skäl; och derföre får
Utskottet vördsamt
afstyrka
ifrågavarande motion.
Stockholm den 19 Augusti 1851..
N:o 55.
Ank. lill Exp.-Utsk. d. 19 Äng. 1851, kl. 2 e. ffi.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring
af 2-rl kapitlet 7 § Rältegångs-balken, eller
tillägg till 1 § 21 kapitlet samma Balk.
Uti ett till högloft. Ridderskapet och Adeln ingifvet memorial har herr grefve
Mörner, C. G., anmä.kt, att, ehuru i 7 § 24 kapitlet Rättegångs-balken stadgas,
‘‘att alla rättens domar eller utslag, som efter kungörelse å rättens dörr afsägas eller
utgifvas, böra förut tvefaldt färdige skrifvas, utan fel, att delomännen måge dem
Lag-Utskoltsts Betänkande, N:o 55. 11
mod rätlens underskrift och insegel, utan uppskof undfå, emot den lösen, som serskildt
stadgad är“, följdes likväl i rikets öfverrätter en olika praxis härutinnan. Då
nemligen ett exemplar af dylik dom och utslag i Svea Hof-rätt alltid utskrefs åt
svarande part, antingen han tillstädeskommit eller derom framställt begäran, skedde
sådant deremot ej i de andra Hof-rätterne, derest svaranden der icke sig infunnit.
Och denna praxis hade åter haft till följd en annan olikhet i lagtillämpningen eller
i fråga om rättigheten för uteblifven part, som vinner, att af vederparten erhålla
ersättning för lösen till ett exemplar af öfverrätt ens beslut. I sistnämnde hänseende
hade emellertid Kongl. Maj:ts högsta domstol nu mera uttalat sin åsigt, genom
ogillande af sådana beslut, hvarigenom i Hof-rätt uteblifven part blifvit tillagd ersättning
af ifrågaställde beskaffenhet. Men härmed vore likväl icke den uteblifnä
parten befiiad från dea honom i ofvanberörde lagrum ålagda skyldighet att lösa ett
exemplar af Hof-rätts dorn eller utslag; och många skäl talade jemväl för bibehållande
af föreskriften i nämnde lagrum. Om han vinner syntes det dock som skulle
han, på grund af 1 § 21 kap. Rättegångs-balken, vara berättigad till ersättning.
Men ehvad mening än må hyllas, visade erne lertid domstolarnes olika uppfattning af
lag och stridiga förfaringssätt i omförmälta hänseende, behofvet af lagstiftningens
mellankomst. Endast derigenom kunde enheten återställas; och det är af denna
anledning, som motionären föreslagit;
“antingen
att lagens stadgande i 24 kapitlet 7 § Rättegångs-balken måtte på det sätt
ändras, att något exemplar af sådana utslag, som efter anslag utgifvas, icke må till
svarandeparter utfärdas, derest de icke derom framställa begäran;
eller ock
att till 21 kapitlet 1 § Rättegångs-balken må göras det tillägg, att i Hofrätt
kärande, som tappar, skall gälda sin vederpart lösen för dom eller utslag, der
denne icke från anspråk på godtgörelse derför afstått.M
Lag-utskottet, till hvars behandling förenämnde memorial blifvit öfverlomnadt,
har, i följd deraf, sökt vinna kännedom angående de, såsom anledning till
framställda förslagen, uppgifna omständigheter; och dervid har Utskottet äfven erhållit
bekräftelse derpå. Att, för afbjelpande af anmärkta olägenheterne, göra den förändring
i 7 § 24 kap. Rättegångs-balken, som motionären föreslagit, synes emel
-
12
Lag-Vtskottels Betänkande, N:« 55.
lertid icke vara lämpligt. Om tillstädeskommen svarande parts rätt att utan serskild
begäran erhålla och skyldighet att utlösa ett exemplar af Hof-rätts dom eller utslag,
som efter anslag utfärdas, hafva stridiga åsigter icke varit rådande; och en lagförändring
i motsatt syftning vållade påtagligen flere olägenheter för parter, hvilka,
oftast i behof af skyndsam kännedom om besluten, af vana att deraf erhålla del,
utan att sådant äska,jj lätteligen kunde förgäta lagförändringen och dymedelst komma
att alltför sent erhålla denj behöfliga kännedomen. Det synes ock som skulle
denna omtanka för bevarande af parters rätt ingått såsom hufvudsakligt motiv till
ifrågaställde lagstadgande, hvars vigt äfven bekräftas deraf, att detsamma blifvit
bibehållet af så val lag-kommitteen sorn lag-beredningen.
Om dess tillämplighet äfven på sådana fall, då svarande part i Hof-rätt uteblifvit,
hafva deremot åsigterna varit delade, på sätt motionären upplyst. Då likväl
så väl dom i vademål, deri svaranden uteblifvit, som utslag i besvärsmål, deri klagandens
vederpart ej blifvit hörd, efter kungörelse eller anslag utfärdas, tan man ej
bestrida det ju icke stadgandet, som icke gör något undantag, äfven synes hafva
tillämplighet på dessa fall. Giltig orsak till ett annat förhållande torde ej eller förefinnas.
Det måste bero på den svarande parten sjelf att sig infinna för bemötande
af hvad vederparten an dra ger för vinnande af ändring i underrättens dom; men
antingen han kommer tillstädes eller ej är han likväl svarande, och såsom sådan
berättigad att få åtnjuta lagliga förmåner; och enahanda rätt har den part, utan
hvars hörande Hof-rätten anser sig kunna pröfva af vederparten anförda besvär.
För dessa är det lika vigtig! att erhålla del af Hof-räitens dom och utslag, som för
tillstädeskomna svarande parter; och om exemplar af dom och utslag skola, utan
serskild begäran, utskrifvas åt de sistnämnde, lärer man från uteblifvandet eller den
omständighet att besvär blifvi’, utan kommunikation pröfvade, ej kunna hemta grund
till ett olika föi farande i hänseende tili de andra. Derföre synes det Utskottet som
skulle det förfarande vara mest öfverensstämmande med lagens mening, enligt hvilket
beslut åt uteblifne parter jemväl utskrifvas.
Så har äfven i allmänhet tillförene tillgått. Den förändring härutinnan, som
under sednare tider egt rum, har ej eller egentligen haft siri grund i olika uppfattning
af oftanämnde lagrum, utan i skiljaktiga åsigter om rättsenligheten deraf att
tillägga en uteblifveu part ersättning för lösen af Hof-rätts dom och utslag. De,
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 55. 13
som bestridt sådant, hafva hänvisat till stadgandet i 1 § af Rättegångs-balkens 21
kap., att den, som i rättegång vill fordra betalning för kostnad och skada, skall
uppgifva hvari samma kostnad består, med rätt för domaren ttatt ändå tillägga parten
betalning för stämning och vadepenningar, så ock domslösen, när det så skäligt
finnes*, under förmenande att deraf följer det domaren ej må medgifva någon
ersättning) utan att yrkande derom blifvit framställdt, och således ej till uteblifven
parti Men i berörde allmänna »tadgande ligger emellertid icke ett ovilkorligt förbud
emot rättigheten för öfverrätt att tillägga en uteblifven svarande part lösen för ett
exemplar af öfverrättens beslut. Derom vittnar t. ex. 4 § i 10 kap. Utsökniugsbalken,
som, efter det i föregående § stadgadt blifvit, att öfver Konungens befallningshafvandes
utslag anförda besvär ej må utställas till förklaring, så framt klaganden ej haft skäl
att sig besvära, uttryckligen bjuder att om någon Dcsvärar sig utan skäl öfver Konungens
befallningshafvandes utslag, då skall han icke allenast böta för ohemul klagan, utan äfven
gälda sin vederpart den skada och kostnad, som Hof-rätten skäligt pröfvar. I detta
fall är det således ålagdt Hof-rätt, att tillägga klagandens vederpart, ehuru han
icke blifvit hörd och således ej eller varit i tillfälle att väcka anspråk på ersättning
för rättegångskostnad i Hof-rätten, en dylik ersättning; och de skäl,, som tala i
denna del, gälla äfven i andra fall.
Från denna öfverensstämmelse i förhållanden torde ock det i de äldre Hofrätterne
tillförene allmänt antagna bruket att i vademål, ehuru svaranden uteblifvit,
och i besvärsmål, ehuru förklaring öfver besvären ej infordrats från klagandens vederpart,
tillägga denne så väl som den ut ?b!ifne svaranden ersättning för lösen af
ett exemplar af Hof-rättens beslut, derest underrättens motvädjade eller öfverklagade
beslut gillats.
Att de deraf oftast äro i behof är ofvan anmärkt. De kunna tilläfventyrs af
underrätten blifvit tillagda förmåner; och för dessas uttagande är Hof-rättens beslut
af nöden; och den, sorn vållat detta behof, har äften en pligt att godtgöra den kostnad,
som för behofvets afhjelpande erfordras. Likasom serskildt påstående i sådant
afseende ej behöfver väckas i utsökningsmål, bör det ej eller vara behöfligt i
andia. Enhet måste i detta fall råda; och sådant är desto nödvändigare, som det
icke alltid beror på parten att väcka påstående om ersättning. Om Hof-rätt t. ex.
ogillar inkomna besvär, utan att höra klagandens vederpart, så har denne icke varit
14 Lag-Utskottets Betänkande A':o 55.
i tillfälle att framställa anspråk på ersättning. Han måste likväl lösa Hof-rätteus
beslut, och skulle då få vidkännas en utgift, den han sjelf icke vållat.
Till en dylik obillighet föranleder ej eller ovilkorligen lagen. Det förra allmänna
bruket i de äldre Hof-rätterne ger åtminstone anledning till motsatsen eller
att lagen kan tydas i förenlighet med rättvisa och billighet; och de olika åsigt er,
sorn i denna del under sednare tider sökt göra sig gällande inom Högsta domstolen,
äro härutinnan ett ytterligare bevis.
Utskottet finner således, lika med motionären, att lagstiftarens mellankomst
här är af nödvändigheten påkallad. För vinnande af ändamålet tror emellertid Utskottet
det lämpligaste sättet vara, icke att till första § 21 kap. Rättegångs-balken
göra det tillägg motionären föreslagit, utan att medelst en lagförklaring undanrödja
de skiljaktiga åsigter, som uti ifrågaställde hänseende äro rådande.
På grund häraf, tillstyrkes alltså vördsamligen
att Rikets Ständer måtte besluta utfärdande af en författning, hvarigenom
förklaras att stadgandet i '21 kap. 1 Rättegångs-balken om
hvad den har att iakttaga, som i rättegång vill for dt a ersättning för
kostnad och skada, icke innefattar hinder för Hof-rätt att, om svaranden
i vädjad sak uleblifver eller anförde besvär profves, utan all klagandens
vederpart deröfver varder hörd, tillägga den sistnämnde så
väl som den uteblifne svaranden ersättning för lösen af ett exemplar
af Hof-rättens dom eller utslag, der Hot-rätter,s eljest så skäligt finner
Stockholm den 19 Augusti 1851.
Lag-Utskottets Betänkande, JS:o 56.
N:o 56.
Ank. till Exp.-Utsk. den 19 Äng. 1851, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väcM motion om sättet
för uppsägning af solidariskt ingångna förbindelser:
Då
två eller flere gjort gäld, med förbindelse att betala alla för en och en
för alla, eller om någon ingått borgen, såsom för egen skuld, samt gäl den bordt
betalas, efter uppsägning, har man vanligen i lagskipningen ansett uppsägning hos
en af gäldenärerne förbindande för de öfrige, äfvensom den, som skett hos gäldenär,
gällande mot löftesmannen. Lagstiftningen innefattar ej eller något häremot stridande
stadgande, utan synes man hafva antagit, att utaf egenskapen af solidära förbindelser,
enligt hvilka det står borgenär fritt att söka hvilken han behagar af dem,
hvilka till ansvar för gälden sig bundit, följer att uppsägning hos en gäller mot alla.
Denna princip antogs äfven af Lag-kommittéen, vid utarbetningen af förslag till ny
Civil-lag. En annan åsigt gjorde sig likväl gällande hos högsta domstolen vid
granskning af kommittéens förslag. Enär gäldenärs förbehåll om uppsägning hade
för ändamål, att han ej måtte behöfva ständigt hålla penningar i beredskap eller
kunna oberedd öfverraskas af borgenärs anspråk på betalning, men detta ändamål,
16 Lag- Utskottets Betänkande, Ti.o 56.
i större eller mindre mån, skulle förfelas, om icke, der llere förbundit sig till solida
risk
ansvarighet, hvar och en finge åtnjuta det rådnirn, förbindelsen medgåfve, utan
uppsägningen hos endera skulle gälla emot de öfrige, änskönt desse icke erhållit någon
eller nog tidig del deraf, i hvilket fall den mest redbara betalare kunde blifva,
utan eget förvållande, blottställd, ansåg nemligen högste domstolen den grundsats
böra följas, att uppsägning skall gälla endast mot den, som fått densamma; och denna
af Högste domstolen uttalade åsigt har nu mera, vid revision af Lag-kommitéens
förslag, blifvit af Lagberedningen biträdd.
Densamma synes ock vara grundad på rättvisa och böra i tillämpningen leda
till säkerhet och ordning; och sona herr Hedenstjerna, W., uti ett hos högloft.
Ridderskapet och Adeln ingifvet samt till Lag-utskottet remitteradt memorial, yrkat
grundsatsens antagande i lagstiftningen, får Utskottet vördssmhgen tillstyrka,
att Rikets Ständer måtte besluta en författning af följande innehåll:
Hafva flera förbundit sig att en för alla eller alla för en betala
gäld och skall förfallotid efter uppsägning beräknas; vare uppsägning,
som hos endera sker, ej mot de andra gällande. Har löftesman åtagit
sig annans gäld, sorn sin egen, må, der för fallotiden efter uppsäg
ning
jemväl beräknas skall, uppsägning, som hos endera sker, ej eller
mot den andra gälla. Lag samma vare och der flere en för alla och
alla för en ingått sådan borgen nyss sagd är för gäld, som efter uppsägning
betalas bör.
Stockholm den 19 Augusti 1851.
STOCKHOLM, f. d. Schultze^ Boktryckeri, 18öi.
i
Laj-Vtlioltcls Betänkande, N:o 57.
1
Nto 57.
Ank. lill Esp.-Utsk. d. 20 Aug. 1851, kl. 8 e. m.
Betänkandej i anledning af väckt motion, angående upphörande
af den Akademiska jurisdictionen.
Till Lag-Utskottet har Vällotliga Borgare-Ståndet remitterat ett af Herr Billström,
£, ingifvet memorial, deri blifvit föreslaget att den Akademiska jurisdictionen, såsom för
nu varande tidsförhållanden olämplig, genast måtte afskaffas, och ingen annan domaremakt,
än discipli nar rätten i afseende på de studerande, Universitets-lärare tillkomma; samt
alt Akademiernes befattning med ekonomi- och politi-mål i städerna likaledes må upphöra,
sä att med styrelse i stad, der Akademi är, kunde komma att förfaras på samma sätt,
som rörande styrelse i andra städer är förordnadt.
Om olämpligheten af den Akademiska jurisdictionen delar äfven Utskottet motionärens
åsigt. De förhållanden hvarunder omförmälde serskilda institution uppkommit, äro
nu mera helt och hållet förändrade. Den verkar derför ej eller välgörande; och får Utskottet
i följd deraf vördsamt tillstyrka
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. May.t i underdånighet anhålla att
den Akademiska jurisdictionen, med undantag af disciplinar-mjndiglteten,
mätte så snart sig göra later upphäfvas, och förhållandet med universite
terne
i omförmälde hänseende i öfrigt hringas till öfverensstämmelse med
allmän lag.
Stockholm den 21 Augusti 1851.
Bih. till R. St. Brot. 1850—51. 7 Sami, 1 Afd. 34 Jläft.
1
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 58.
N:o 58.
Ank. till Exp.-Ulsk. den 20 Aug. 1851, kl. 8 e. m.
Betänkandej i anledning af väckta motioner om förändring
i lagstiftningen angående dels förmyndurevården
dels ock de sä kallade lytta förmånsrätterna.
Omförmälda motioner, öfver hvilka Lag-Utskottets yttrande blifvit infordradt, har
Utskottet ansett böra i ett sammanhang komma under behandling. De afse visserligen
olika frågor, men samma frågor hafva flera gånger tillförne varit föremål för Ständernas
öfverläggningar, och man har stadse ställt den ena i beroende af den andra. Så bar man,
erkännande att den tysta förmånsrätt, som omyndig nu eger hos förmyndare, har på den
allmänna krediten ett serdeles skadligt inflytande och att densamma följaktligen bör upphöra,
likväl alltjemt fruktat att i denna del förändra lagstiftningen förrän sådana föreskrifter
i afseende pä vården och förvaltningen af omyndiges medel blefve meddelade, att den
tysta förmånsrätten icke vidare kunde anses behöflig för betryggande af omyndiges säkerhet.
Det har emedlertid icke varit blott önskan att se denna förmånsrätt i dess närvarande
utsträckning upphöra, som föranledt den mängd försök till förbättring af lagstiftningen
om förmyndarevården, som vid de flesta riksmöten under sista decennier blifvit
gjorda, utan äfven åtskilliga i samma lagstiftning anmärkta brister. Frågan om en förbättrad
förmyndarevärd har likväl fått en ökad betydelse genom dess inflytelse på den
om den tysta förmånsrätten; och det torde äfven kunna antagas att den skada, som denna
rätt utöfvar pä den allmänna krediten, isynnerhet varit orsaken till de under sednare
tider ofta itererade försöken att åstadkomma förbättring i förmyndarevården. Detta up
-
Lag- Utskottets Betänkande, N:o 58. 3
penbaras ock i de motioner, som nu aro föremal för Utskottets handläggning, och af
hvilka de, som angå
med anledning af hvad ofvan blifvit vttradt, först mäste komma under pröfning.
l)e försök, som, på sätt tiämndt är, tillförene blifvit till förbättring af denna lagstiftningsgren
gjorda, hafva utgått från två väsendtligen olika åsigter. Å ena sidan har
man nemligen ansett syftemålet endast kunna vinnas genom inrättande af förmyndarekamrar
öfver allt i landsorterne, hvaremot man, å den andra, trott skärpta kontroller å
förmyndare vara tillfyllestgörande; och vid 1834 års riksmöte segrade jemväl den förra
åsigten; hvadan Stäuderne, under åberopande deraf att en säkrare kontroll å förmyndare,
än deri, som egde rum till skyddande af omyndiges egendom, vore af behofvet påkallad,
samt att inrättandet af förmyndarekamrar syntes kunna befordra det åsyftade ändamålet,
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhöllo att förslag till förmyndarekamrar måtte af dertill
utsedde skicklige personer utarbetas, ock att Rikets Ständer, sedan vederbörande blifvit
hörde, vid nästpåföljande riksmöte kunde få afvakta nådig proposition i ämnet.
Befallning att uppgöra förslag i omförmälde hänseende blef derefter meddelad den
för åtgärders vidtagande i afseende på Lag-kommiténs förslag till Civil- och Kriminal-lag
då förordnade Kommittén, som emedlertid i underdånigt utlåtande sökte visa att förmyndarekamrar
hvarken vore af behofvet påkallade eller kunde inrättas, utan att medföra olägenheter.
Något förslag blef alltså icke uppgjordt af Kommittérade, hvilka deremot föreslogo
vissa förändringar i hvad gällande lag i afseende på förmyndarevården innehåller. I följd
deraf fingo 1840 års Ständer ej eller emottaga den önskade propositionen. Frågan var emedlertid
icke fallen. Erfarenheten ådagalade alltmer oell mer nödvändigheten af en reform i denna
delaf lagstiftningen; och vid 1844 års riksmöte bragtes ämnet å bane af båda Statsmakterna.
Men ehuru man äfven då erkände att genom förmyndarekamrar den största säkerhet för
omyndige kunde vinnas, ansåg man likväl tiden ej lämplig för dylika inrättningar. Endast
såsom kommunal-anstalter syntes de nemligen böra komma i fråga; men mot stegets
uttagande mötte flera betänkligheter. Man anmärkte nemligen att fastän få ämnen voro
mera värda att blifva föremål för Kommunernes omsorg, än vården om de omyndiga,
borde dock tagas i betraktande att lagstiftningen icke tillerkände kommunerne ens någon
rättighet i sådant hänseende. Förmyndarevården, afålder betraktad som en familj-ange
-
4 Lag- Ltskoltets Betänkande, Nto 58.
lägenhet, hade alltjemt tillhört medlemmarne af slägten, så vida skyldeman ej funnos till, som
egde fallenhet att dermed taga befattning. Då hade den väl öfvergå tt till en medborgerlig
pligt; men derigenom trodde man en säker grund dock ej lagd för den byggnad man
hoppades kunna i en framtid resa. Deremot hyste man den öfvertygelsen att det af
Kongl. Majit i nåder framlagda förslag innefattade så väl en sådan grund, som en garanti
för en säkrare förmyndarevård. Enligt detta förslag skulle nemligen hvarje kommun
ega att utse gode män, en eller flera, att med samma rätt som fränder granska förmyndares
räkningar; och samma förslag, hvilket derjemte gjorde åtskillige ändringar i föreskrifterne
om förmyndares skyldigheter, blef derföre af Rikets Ständer antaget, så att 1 §
i Årfda Balkens 23 kap. dymedelst erhöll förändrad lydelse.
Fem år äro nu förflutna sedan kommunerne således inrymdes en rättighet att ingripa
i förmyndarevården; men den erfarenhet, som denna tid lemnat, har emedlertid ej
rättfärdigat de förhoppningar, som fästades vid delta inrymmande; och denna erfarenhet
har gifvit anledning till de motioner, som vid innevarande riksmöte i detta ämne blifvit
väckta. Motionärerna, hvilka tillhöra Hederv. Bonde-Ståndet, äro vice Talmannen J. A.
Zetterberg jemte Riksdagsfullmäktige Gustaf Berg från Skaraborgs län, Johan Johansson
från Östergöthland och Anders Jansson från Westerås län. Emellan dessa råda emedlertid
samma olikhet i åsigter, angående lämpligaste sättet att vinna åsyftade målet, sorn tillförene
uppenbarats. Så har Anders Jansson förmenat, att endast genom inrättning af ordentliga
förmyndarekamrar kan säkerhet för omyndiges medel vinnas, samt förty yrkat,
att Utskottet måtte uppgöra förslag till dylika kamrar; hvaremot Gustaf Berg föresi; git,
att förmyndare måtte åläggas insätta medelö i jordegarnes hypotheksföreningar emot 4 eiler
4^ procents årlig ränta och att sockne-nämnderna måtte kontrollera förmyndares åtgärder.
De två öfriga hafva åter ansett att man fortfarande bör bygga på den åc 1845
lagda grund, men hvad då lemnades som en rättighet utbytas till en skyldighet. I öfverensstämmelse
härmed är föreslaget:
af vice Talmannen Zetterberg: ”att hvarje kommun ovilkorligen skall, inom sig,
utse några personer, med skyldighet att årligen granska förmyndares förvaltning och
pröfva deras säkerhet, hvadan det skulle åligga förmyndare, att, å bestämd tid, hvarje
år, infinna sig, för redovisnings afgifvande hos de utsedde personerne eller gode männen;
samt att, derest de skulle finna något att anmärka emot förmyndares förvaltning, söka
Lag-Utskottets Betänkande, N'.o 58.
5
rättelse hos domaren, hvilken borde vaka deröfver att godemännen fullgöra deras åligganden;”
och
af Johan Johansson, med hvilken Riksdagsfullrhäktigen Magnus Månsson från Östergöthland
sig förenat: ”att godemän likaledes inom hvarje kommun ovilkorligen böra väljas
med förbindelse för desse a) att hålla tillsyn öfver förmyndares förvaltning; b) att granska
arfsutredningar och förmyndareräkningar, hvilka minst hvart tredje år borde till godemännen
afiemnas; samt cj) att om förmyndare i förvaltningen gjorde orät t, kom pä obestånd, dog
eller flyttade från orten, anmäla sådant hos rätten, sorn då skulle pröfva huruvida annan
förmyndare borde förordnas; för hvilket besvär godemännen dock borde åtnjuta ersättning
med 1 proc. af räntan ä de omyndiges tillgångar; hvarförutan hemställan blifvit gjord, om
icke stadgas bör, dels att domstol, som förordnar förmyndare utom sin domvärjo, skall
derom underrätta den rätt, under hvilken förmyndaren bor, på det att anteckning om förmynderskapet
bör i samma rätts förmynderskaps-protokoll ske, dels ock att vederbörande
domare skola skyndsamt lemna förteckning på tillförordnade förmyndare till godemännen.”
Utom dessa, i afseende på sjelfva sättet för förmyndarevården, väcka förslag,
har Utskottet jemväl fått emottaga serskilda framställningar angående vilkoren för förvaltningen
af omyndiges egendom. De äro gjorda af förbemälde Johan Johansson jemte Riksdagsfullmäktige
Anders Gustafsson från Östergöthland och Johan Persson från Upsala län.
Genom dessa framställningar har fråga blifvit väckt dels om tiden då infiutne medel böra
göras till nytt kapital, dels om huru stor ränta skall omyndige tillgodoberäknas, dels ock
om beloppet af förmyndares arfvode. I dessa delar skulle nemligen för närvarande olika
förfaras; och lagen vore härutinnan antingen obestämd eller ofullständig. De förslag, som
i omförmälde hänseende blifvit framställde, äro:
Johan Johanssons: att ränta å omyndigs arf bör beräknas till 5 procent och hvart
tredje år göras till nytt kapital, samt att förmyndares arfvode i lag måtte bestämmas till
20:de-penningen af alla omyndiges inkomster; deruti Johan Persson, så vidt tiden, då ränta
bör göras till nytt kapital, angår, instämt; samt
Anders Gustafssons: att infiutne medel må läggas till kapitalet efter det tre månader
förflutit sedan medeln kommit eller kunnat komma förmydaren till handa, så vida det
6 Lag-Utskottets Betänkande, N:o 85.
ej kan visas, att iian derförinnan gjort dem fruktbare, äfvensom att förmyndare-arfvode i
allmänhet ej må uppgå till högre än 20 proc. af inkomsterna.
Efter pröfning af hvad sålunda blifvit föreslaget, instämmer Utskottet med de motionärer,
hvilka ansett, det man, vid förbättring i förmyndareväsendet, bör fortgå på den
år 1845 beträdda banan, i den rigtning samma motionärer anvisat. Om det göres lill en
pligt, hvad då lemnades såsom en rättighet, samt för pligtens utöfning gifves bestämda
föreskrifter, synes man ock kunna uppnå det åsyftade dubbla ändamålet: att vinna säkerhet
i förmyndarevården, utan att behöfva bibehålla den omyndige medgifna tysta förmånsrätt
hos förmyndare. På denna väg torde man äfven slutligen komma derhän att bildandet
af ordentliga förmyndare-kamrar inom kommunerne kan för sig gå; men derför är tidpunkten
ännu icke inng. Det torde väl kunna invändas, att, genom lagstiftningens utbildning
i omförmälde rigtning, familjens rätt i afseende på förmyndarevården inskränkes, äfvensom
att kommunen dymedelst ålägges förbindelser, hvilka förut ej existerat; meri familjen
är nu mera icke så sluten, så isolerad som fordom; den (lyter mer och mer tillsammans
med den stora familjen, med staten, hvars skyldigheter följaktligen derigenom vidgas; och,
på sätt 1845 års Ständer yttrade, äro få ämnen mera värde att blifva föremål för det allmännas
omsorg, än vården om omyndige. Lagberedningen har derföre ansett det ovilkorligt
böra åligga kommunerne att hafva tillsyn öfver förvaltningen af förmynderskap; och derföre
ålagt sockne- eller stads-nämnd, der serskilde gode män ej valde blifvit, att utse en eller
llere bland sina ledamöter, att, såsom gode män, utöfva omförmälde tillsyn; och denna
princip anser Utskottet äfven vara den lämpligaste. Sockne- och stads-nämnden måste
nemi. betraktas såsom centralpunkten för de kommunala inrättningarne, såsom den grund,
hvarpå den vidare utbildningen bör ske. Utan bestämda skyldigheter, utan att de nogare
utstakas, och utan att föreskrifter meddelas för sättet, hvarpå gode männen skola verka,
tror emedlertid Utskottet, efter hvad aritydt blifvit, ej att ändamålet kan uppnås. Utskottet
anser alltså bestämmelser i sådant afseende böra af lagstiftaren meddelas, dervid det
synes som borde följande grunder iakttagas: att socken eiler stad, der förmyndare-kammare
ej är, ålägges att, på sätt om val till ledamöter i sockne- eller stads-nämnd stadgadt
är, välja gode män, att hafva tillsyn öfver förvaltningen af förmynderskap inom socken
eller stad; att om andra ej valde blifvit, sockne- eller stads-nämnden bör utse en eller
flera af sina ledamöter, att sådan tillsyn utöfva, med rätt för flere socknar att om dylika
Lag-Ulskotlels Betänkande, N:o 85. 7
gode män sig förena; att domare skall vara pligtig att, u'an afgift, lemna gode männen
upplysning om utfärdade förmyndare-förordnanden; att förmyndare böra åläggas att årligen
inför gode männen redovisa för förvaltningen af innehafvande förmynderskap och den
säkerhet de för omyndiges medel ega; att gode männen må lemnäs rättighet att, derest de
så nödigt pröfva, affordra förmyndare säkerhet för medeln ; samt att gode männen, hvilka
böra stå i ansvar, derest de något underlåta i hvad dem åligger, så att skada derigenom
omyndige tillskyndas, må, såsom godfgörelse för deras besvär, uppbära en viss andel af
högst två procent af myndlingens årliga inkomster.
Att uppgöra förslag till en författning i denna syftning klafver emedlertid ett vidlyftigare,
ett mera omfattande arbete, än som lämpligen kan verkställas af ett Rikets Ständers
Utskott. Men saken är dock af den vigt, serdeles som den allmänna krediten väsendtligen
deraf beror, att dess genomförande ej kan lemnäs åsido; och derföre får Utskottet,
som anser de speciella frågorna om tiden hvarifrån influtne medel böra förräntas
och om förmyndares arfvode, i viss mohn, vara beroende af sättet, hvarpå förmydareväsendet
kommer att ordnas, och derföre icke eller nu böra till serskild åtgärd föranleda,
med anledning af i förevarande ämne väckta motioner och framställda förslag, vördsamt
tillstyrka,
det mätte Rikets Stunder, under åberopande af hvad Utskottet här ofvan
anfört, hos Kongl. May.t i underdånighet anhålla, del måtte Kongl. Majli
låta utarbeta förslag för ordnande af förmyndareväsendet, med tillämpning
af föreslående grunder, samt derefter nådig proposition i ämnet till nästkommande
Ständer aflåta.
Beträffande derefter frågan angående de tysta förmånsrätterne, i hvilken del af
lagstiftningen vice Talmannen Zetterberg jemväl yrkat den förändring, att dessa förmånsrätter,
så vidt de verkade menligt på realkrediten, måtte afskaffas; så enär motionären framställt
detta; yrkande, under förutsättning att förmyndareväsendet komme att ordnas i enlighet
med hans i den delen framställda förslag, samt någon förändring i nu ifrågaställde
del af lagstiftningen, jemlikt Ständernas tillförene uttalade, af Utskottet delade åsigt, ej
8 Lag-Utskottets Betänkande, N:o 8,5.
eller, utan minskning i omyndiges rätt, kan tillvägabringas innan förmyndarevården varder
så ordnad att de omyndigas säkerhet är betryggad, utan afseende fi dem medgifven förmånsrätt,
torde ett dylikt ordnande jemväl först böra föregå; och derföre hemställer Utskottet
vördsamt,
att Rikets Ständer måtte förklara det em form alde yrkande nu ej kan bifalla/.
Stockholm den 20 Augusti 1851.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS N. MARCUS, 1851.
■Lag-Vtskottets Betänkande, N:o 59.
1
N;o 59.
Ank. till Exp.-Utsk. des 22 Au g. 1931, kl. * e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner, angående
dels religionsfriheten, de/s ocå upphäfvande af
Kongl, plakatet d. 12 Januari 1726 emot
olofliga sammankomster för andaktsöfningar,
jemte öfriga i samma ämne utfärdade författningar.
Då Lag-utskottet nu går att meddela infordradt yttrande öfver förenämnde
motioner, anser Utskottet sig i första rummet böra taga den i betraktande, som
angar
Religionsfriheten.
Densamma är väckt inom Vällofl. Borgare-ståndet af herr Winge, P. E., hvilken
derigenom föreslagit: “att alla de paragrafer i kyrkolagen, hvilka binda oss vid
BiH. till R. St. Prat. iS50 f iS5i. 7 Samt., i Afd., 35 Bä/1. 1
f Lag-Utskottets Betänkande, N:o 59.
en viss statskyrka, måtte upphäfva* och ersättas af andra, som medgifva svenska
medborgare den rätt, som Konungen, enligt Regeringsformens 18 § lofvat, att ingens
samvete tvinga eller tvinga lala, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning
af sin religion, så vida han derigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelaa
åstadkommer.”
Det vore nemligen efter motionärens förmenande, nödigt att svenska folket lös—
göres från det “religionsförtryck“, som Statskyrkan skulle utöfva och hvaraf “ej annat
än olycka och splittring kunde inrota sig i samhällets hjerta", samt att åt det
kyrkliga lifvet gifves en ny “med det sunda menniskoförståndet samt religionens och
samhällslärans egna välförstådda intressen mer öfverensstämmande form.“
En sådan form har emedlertid motionären icke uppgifvit,, eller de stadgande!!,
som, enligt hans yrkande, borde sättas i stället för de paragrafér i kyrkolagen,
hvilkas upphäfvande han föreslagit. Dessa paragrafer äro icke få. Till dem kunna
nemligen nära nog hvarje i kyrkolagen förekommande hänföras, ty om än icke
statskyrkans princip uli alla bestämdt uttalas, utgå likväl alla fråu samma princip,
hafva alla det gemensamma ändamålet att stödja denna kyrka, alt bevara densammas
fasthet och enhet,, att skydda den mot yttre intrång, och att såmedelst i sin
renhet upprätthålla den tro, hvilken svenska folket från fäder ärft; hvaraf åter följer,
att motionärens framställning om stadganden, hvarigenom det kyrkliga lifvet må
erhålla en annan form, går ut på icke mer eller mindre, än en total omarbetning af
gällande kyrkolag, den der angifver formen för vårt närvarande kyrkliga lif. Och det
synes, sorn skulle denna omständighet innefatta tillräcklig anledning emot bifall af
motionen, enär det ingalunda lärer kunna tillhöra Utskottet at t verkställa ett så vidlyftigt
arbete, som det omförmälta, hvilket dock, efter hvad motionären jemväl medgifvit,
måste ega rum, så vida statskyrkans princip upphäfves. Men ehuru Utskottet
följaktligen kunde undgå att yttra sig i sjelfva saken elier derom huruvida statskyrkan
må bibehållas, anser likväl Utskottet sig ej böra dölja den öfvertygelse att
ett upphäfvande deraf ingalunda vore öfverensstämmande med samhällets “välförstådda
intresses.” Att densamma åstadkommit olycka och splittring i samhällets hjerta,
bevittnas icke af erfarenheten. Snarare torde den skyddat vårt fädernesland emot
de vådor, hvartill en obegränsad religionsfrihet kan leda och hvarpå andra länder
lemna vittnesbörd. De religiösa rörelserna äro nemligen de sorn lättast
Lag Utskottets Betänkande, N:o 59. 3
leda till söndring och de äro följaktligen för samhällena farliga. Derföre bör ock ett
folk skatta sig lyckligt så länge dessa söndrande rörelser kunna undanrödjas. I så
måtto verkar statskyrkan välgörande; och den torde alltså böra lemnäs orubbad;
hvadan Utskottet, i öfverensstämmelse med hvad flere ledamöter inom Borgare ståndet
vid ifrågaställde motions remitterande yrkat, vördsamt tillstyrker,
att densamma matte lemnäs nian afseende.
I ordningen förekommer frågan om upphäfvande af Kongl. Plakatet den 12
Januari 1728. Den motion, hvarigenom denna fråga är väckt, har af Herr Doktor
Sandberg blifvit framställd inom högvördiga Presteståndet. Uti densamma hai herr
doktorn sökt ådagalägga, att omförmälde författning vore olämplig för närvarande tid
och i sina verkningar skadlig. Den syntes väl uppmuntra till huslig andakt, men
den kunde likväl användas till förqväfvande af all samfälld husandakt. Hvar och en
inser emedlertid huru myckefgemensamhet med flera liktänkande bidrager till sinnets
stärkande och lifvande för dea sak, som de anse vigtig och angelägen; och det voro
den största vinst för den kristna kyrkan, att allt flere af dess medlemmar, genom
guds ords bruk, genomträngas och lifvas af kristendomens förädlande helgande och
ande. Den inskränkning i rättigheten för menniskan att sammankomma för utöfning
af andakt, som ifrågaställde författning gör, vore jemväl oförenlig med den frihet
att, för rådplägning i andra angelägenheter, sammankomma, som våra lagar med
gifva
medborgare. Samma inskränkning kunde ieke eller annat än verka menligt
på allmänna tänkesättot och injaga fruktan för alla enskilda yttringar af andligt lif
och det är af sådan orsak motionären föreslagit:
antingen,
att, med upphäfvande af Kongl, plakatet den 12 Januari 1726 samt
öfrige mot sammankomster för andnktsöfningar i enskilda hus, gifiu*
j förbud måtte föxordnas sorn följer:
4 Lng-Vtxko(lefs HilanA':c 59,
Husandakt må prest i den församling, der hail tjenstgör, på
lämpligt sätt uppmuntra. Skulle husandakt föranleda split, villfarelse
eller annan oordning och kan kyrkoherde det sjeif ej ratta, auinäles
saken hos domkapitlet. Kan ej eller domkapitlet oordningen afstyra,
anmäle domkapitlet förhållandet hos Konungen, som pröfvar om laga
åtal må ega rum.*
Eller ock att ifrågavarande författningar blott må upphäfvas.
Utskottet, sorn jemväl erhållit del af de yttranden, som åtskilige ledamöter
inom Presteståndet, med anledning af förenämnde förslag, afgifvit, har deraf inhemtat
att, om än några ansett sig ej kunna biträda motionärens åsigt, densamma likväl
blifvit af flera understödd; oeh med dessa sistnämnde instämmer äfven Utskottet,
efter en omsorgsfull pröfning af ämnet.
Oftanäundo författning, den der, efter hvad h:r prosten Forsell inom nämnde
Stånd upplyst, skulle vara föranledd af de pietestiska Törelser, som här i landet ägde
rum i slutet af I7:de och början af 18:de seklet, synes nemligen, under Svenska kyrkans
nu varande förhållanden, vera obilligt inskränkande, samt dessutom innefatta
olämpliga föreskrifter.
Densamma tillåter väl, på sätt motionären anmärkt, husandakt; men den
stämplar deremot den sammankomst, då i enskildt hus flere, än de som tillhöra
husets folk och familjen, Gamlas för andaktsöfning, såsom oloflig och brottslig, samt
belägger den som håller och tillåter dylika sammankomster med strafF af 200 dalers
böter, eller 14 dagars fängelse vid vatten ock bröd, första gången, af dubbla beloppet,
eller tre veckors dylikt fängelse andra gången, samt af landsförvisning under
2 år, tredje gången; somt hvar och en sorn i sammankomsten deltager med böter af
40 mark första gången, dubbelt andra gången och fyradubbelt tredje gången.
Om denn» inskränkning i friheten för enskilde, att uti omförmälte hänseende
sammankomma, tillförene varit nödig, så torde densamma doek numera ej kunna
tydas annorlunda, än såsom obillig, och olämplig. Det kan nemligen ej förnekas
att då medborgare, utan inskränkning, få i verldsliga angelägenheter sammankomma,
skäl ej eller förefinnes att betaga dem att samlas för nu ifrågavarande ändamål; och
derföre visar dagliga erfarenheten hurusom konventiklar hållas, ulan att man deremot
vågar lägga hinder. Så går det alltjemt då en lag blir föråldrad, då den ej
Eag-Utskoltets Betänkande, N:w SS’. 5
vidare passar för tiden. En sådan lag bör dock icke qvarstå; ty om än den> is&®
kan tillämpas i sin fulla kraft, lemnar den dock anledning till ovisshet om hvad' äs
tillåtet eller ej.
Ehuru således Utskottet lika med motionären anser oftanämnde författning böra
upphäfvas, anser likväl Utskottet sådant ej kunna ske, utan att nya bestämmelser
sättas i stället. Sådant påkallas, å ena sidan,, för skyddande af husliga andaktsöfningen,
och, å den andra, för bibehållande af ordning inom församlingen; och det.
är på dessa grunder sorn nedanstående förslag är uppgjordt.
Utskottet får följaktligen tillstyrka:
alt Rikets Stander matte besluta en författning af denna lydelse:
Med upphäfvande af Kongl. Maj:ts den 12 Januari 1726 utfärdade
plakat och förbud, angående de olofliga sammankomster, hvilka
uti enskilde hus till en särskild och enkannerlig gudstjensts förrättande
mist Ullas, samt deras straff, som dermed beträdas, stadgas sorn följer:
Den kristliga husandakten, förrättad af familjens medlemmar, vare,
såsom förut, uppmuntrad och fridlyst.
2 .1
Komma med husvärdens tillstånd till sadan andaktsöfning flere
än det egentliga husfolket, och är prest ej närvarande, vare andaktsledare
oell husvärd framför andra ansvarige, att en kristlig ordning
dervid iakttages, alt sammankomsten ej sker under offentlig gudstjenst,
ej heller förlänges utöfver kl. 10 pä aftonen, att predikan ej hålles
samt att villfarande lära ej sprides. Öfver tillvaron af så utvidgade
and ak t saf ning ar håfve Pastor och Kyrkorådet uppsigt.
3 f.
Inträffar någon af omförmälte sordningar, åge Pastor att först
inför kyrkorådet varna de felakt ige och, om detta ej hjelper, afl an—
m. tilt R. St. Prat. iSSO 9 i85t. 7 Samt., 1 Afä., 35 Höft. 2
Lag-Vtskottels Betanknmle, Ko 59.
mäla saken hos vederbörande Domkapitel, sorn inkallar till förhör
och varning. Aflöper äfven detta fruktlöst, öfverlemnas saken lill
justilie-kanslers-embetet för den behandling, som Kongl, brefvet af
den 15 December 1762 och Kongl, cirkuläret den 20 Januari 1837
föreskrifva. Oordningarne bestraffas dels efter allmänna lagens stadgande,
dels äfven med böter frän 6 rdr 32 sk. till 33 rdr 16 sk. banko,
hvilka böter fördubblas vid förnyad öfverträdelse, dock aldrig utöfver
66 rdr 32 sk. banko.
4 JF
I
afseende på bönförrättning och gudstjenst vid fiskeläge eller i
byar, som ligga så aflägse från kyrkan, att invånarne ej kunna hvarje,
söndag sig af den offentliga gudstjensten begagna, gälle hvad för sådana
fall i särskildta författningar är stadgadt.
Stockholm den 22 Augusti 1851.
lieser c alio ner:
af Herr Grefve Sparre, E. “Uti det af majoriteten inom Utskottet uppgjorde,
nu framlagda förslag har jag icke någon del. Jag kan icke biträda den åsigt att
Presterskapet skulle åläggas en sådan polisuppsigt som förslaget bjuder; och jag
befarar af ett sådant uppdrag osämja och missförhållanden vida öfvervägande de
olägenheter, som det nuvarande Conventikel-plakatet må hafva medfört. Då jag
således ogillar sjelfva grundtanken för förslaget, anser jag ej mödan värdt att fästa
mig vid detaillerue, ehuru bristfälliga äfven dessa synas mig„
af herr Liliecrona, G. och herr friherre Rehbinder, IV., hvilka instämt i herr
grefve Sparres reservation.
af herrar doktorerna Wallin och Norström samt herr prosten Melander.
af herrar Brodin och Bosceus, med förklarande att de ej öfvervarit förevarande
frågas afgörande.
Rättelse.
Sid. 4. Kustoden: kan utstrykes.
STOCKHOLM, f. d. Schultze’» Boktryckeri, 1851.
Laj-Utskottels Betänkande, N:o 60.
1
N:o 60.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 22 Aug. 1851, kl. 4 e. m.
Betänkandej i anledning af väckt motion om återupplif
vande
af So i i83o års Konkurs-lag.
Uti denna hos Högloft. Ridderskapet och Adeln väckta samt till Lag-Utskottet rern
mittefade
motion, har xäl Herr Printzensköld. A. C. förmenat, att det upphäfvande af
berörde §, den der stadgade, att gäldenär, hvilken var bysatt vid början af konkurs, bor
de
sitta qvar i bysättningshäkte, derest den borgenär, som honom bysätta låtit, ej medgaf
,hans lösgifvande, eller han ej genast visade, det obeståndet tillkommit af endast olycka,
som skett genom Kongl. Förordningen den 10 Juni 1811, skall, efter hvad erfarenheten
ådagalagt, verkat menligt på den allmänna krediten, samt förthy yrkat att samma § måtte till
sin förra kraft återställas och nämnde förordning följaktligen i denna del upphäfvas; — men
då bysättning icke kan betraktas eller rätlfärdigas såsom ett straff för gäldenärs oförmåga
att sin skuld betala, utan endast såsom ett medel att tvinga gäldenären att framlemna
alla sina tillgångar; alltså och enär omförmälde Kongl. Förordning, hvilken, i alla dess delar,
är byggd på berörde princip, i öfverensstämmelse dermed jemväl förklarat, att gäldenär,
som vid början af konkurs är bysatt, bör lösgifvas, sedan han bouppteckningen
besvurit, hvilket måtte antagas såsom bevis derom, att hans tillgångar blifvit framlemnade
Bih. till R. St. Prot. 1850—51. 7 Sami. 1 Afd. 36 Haft. 1
2 Lag-Utskottets Betänkande, N:o 61.
och följaktligen undanrödja behofvet af vidare bruk utaf det tvångsmedel, sorn bysättningen
i sådant afseende innebär; får Utskottet vördsamt
afstyrka bifall till ifrågavarande motion.
Stockholm den 22 Augusti 1851.
N:o 61.
Arik. till Exp.-Utsk. <1. 22 Atig. 1851, kl. 4 e. m.
Betänkandej i anledning af väckt motion om räntans jingifvande
i vissa fall.
Vid behandling af denna från Vällofl. Borgare-Ståndet tili Lag-Utskottet remitterade
motion, har Utskottet inhemtat hurusom fråga vid flera föregående riksmöten väl varit
väckt, att, med upphäfvande af stadgandet i 9 kap. 6 § Handels-balken, emot hvilket
högre ränta än sex för hundradet ej får tagas, det måtte stå långifvande och lånsökande fritt
att sinsemellan öfverenskomma om räntans belopp; men att frågan städse hos Ständerna
fallit; och skälet dertill synes hufvudsakligen varit fruktan att en obegränsad frihet i omförmälde
hänseende kunde, med afseende å den ringa tillgång på penningar, som finnes
här i landet, orsaka alltför vådlig rubbning i kreditförhållandena och dymedelst större olägenheter,
än fördelar. Om emedlertid en så utsträckt frihet ej skulle kunna medgifvas,
borde likväl, efter hvad Herr Palander, C. JU., ati förenämnde motion påslått, lagstiftningen
så mycket modifieras att icke medborgare af omständigheterna tvingas att blifva lagbrytare;
och det är med anledning deraf som bemälde motionär föreslagit: ”att diskonte
-
Lag-Vt skottets Betänkande, N:o 61. 3
ring af vexlar skall bero på öfverenskommelse,utan att det betingade afdraget i något fall
skall kunna såsom ocker räknas och anses;” samt ”att uti reverser med bestämd förfallodag
samt högst nio månaders löpningstid, hvilken ränta som helst må kunna lagligen föreskrifvas
och utfästas; dock med den inskränkning, att, om inteckningssäkerhet i fastighet
för dylik fordran sökes och vinnes, gälden skall löpa med endast 6 procents ränta från
den dag, inteckningssäkerhet erhållits, till dess skulden blifvit infriad, änskönt en högre
ränta varit i förbindelsen utfäst.”
Det torde jemväl böra medgifvas, att en frihet uti ifrågaställde hänseende är minst
vådlig om den inskränkes inom handels-lifvet; men ehuru motionären synes hafva haft en
sådan begränsning till ögonmärke, är dock ostridigt att ett bifall till förslaget skulle medföra
verkningar långt utom det beräknade området, enär det omfattar alla reverser med
bestämd förfallodag, då den infaller inom 9 månader. Dylika papper äro nemligen lika
vanliga utom, som inom handelslifvet; och man torde nära nog kunna antaga, att större
delen af den löpande skulden i landet grundas på sådana papper. Vid detta förhållande
möta enahanda betänkligheter emot den begränsade frihet, hvarom nu är fråga, som emot
den vidsträcktare, hvilken vid föregående riksmöten varit påyrkad. Penningeställningen i
landet synes sannerligen ej vara sådan, att tidpunkten kan anses nu vara inne för medgifvande
af en frihet, som väl, då tillgången på penningar är ymning, är fördelaktig för
låntagare, men deremot kan för dem blifva tryckande under motsatta förhållanden.
Utskottet tillstyrker derför vördsamligen,
att ifrågavarande förslag ej må till någon lagstiftnings- åtgärd föranleda.
Stockholm den 22 Augusti 1851.
4
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 62.
N:o 62.
Ank. till Eip.-Utsk. den 20 Aug. 1851, kl. 4 e. m.
Betänkande j i anledning af vackt motion , angående skyldighet
för fästehjon att, inom viss tid efter slutad lysning
till äktenskapdetsamma genom vigsel fullborda.
Vid sista Riksmöte gjordes äfven framställning om behofvet af ett stadgande i
nämnde syftning. Man anmärkte att saknaden deraf skulle vålla, att fästehjon ofta dröja
flere år med vigsel efter skedd lysning, hvilket åter verkade till osedlighet; och man föreslog
derföre att 7:de kap. Giftermåls-balken måtte tillökas med en ny § af följande lydelse:
”Äktenskap, till hvilket i laga ordning lyst är utan jäf, bör inom i år efter 3:dje
lysningen, med vigsel fullbordas. Underlåtes detta utan skäl, som af Domaren godkännes,
bote den af fästehjonen, som uppskofvet vållat, 20 daler till tveskiftes emellan kyrkan
och de fattige.”
Detta förslag blef emedlertid af Lag-Utskottet afstyrkt. Utskottet yttrade nemligen:
”Då 5 § 1 kap. Giftermåls-balken stadgar att icke någon må till äktenskap tvingas,
utan att så qvinnans, som mannens frivilliga ja och samtycke bör giftermålet fästa, skulle
ett
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 68. i
«tt påbud för fästehjon, att, inom viss tid, vid ansvar, fullborda deras tillämnade äktenskap,
stå i uppenbar srid med berörda lagrum.”
”Olämpligheten af tvångsmedel uti omförmälde hänseende har lagstiftaren jemväl
insett, och han har derföre bemödat sig att på annan väg förekomma de olägenheter,
h v artill långa dröjsmål med fullbordan af äktenskap kunna leda. Sä har han. i 15 kap.
.af 1686 års kyrkolag, ålagt presterskapet, att förmana folket mot i lång tid anstående
troiofningar, och i allmänna lagen (3 § 12. kap. Giftermåls-balken) vid ansvar förbjudit
fästehjon att före vigseln flytta i hus och bo samman. Och härmed har den frihet, sorn
utgör hufvudvilkoret vid ingåendet af äktenskap, blifvit af lagen bevarad.”
De åsigter, som sålunda uttalades, delades äfven af tre Riks-stånd; och förslaget
biel' följaktligen af Rikets Ständer förkastadt. Högv. Preste-Ståndet var deremot af annan
mening. Utskottets yttrande ogillades derför af samma stånd; och vid innevarande riksmöte
har äfven en bland Ståndets ledamöter Herr Prosten Lagergren åter upptagit orriförmälte
fråga samt under förmenande att ofvanberörde förslag skulle af sista Ständer
blifvit bifallet, derest detsamma varit mera omfattande, till Rikets Ständers pröfning hemställt
följande förslag till författning i ämnet:
”Äktenskap, till hvilket i laga ordning lyst är utan jäf, bör sist inom 3:ne månader
efter tredje lysningen med vigsel fullbordas, så vida ej laga förfall styrkes eller anmälan
till skiljobrefs erhållande i Domkapitlet blifvit ingifven. Underlåtes detta, bote den
af fästehjonen, som uppskofvet vållat, 20 daler till tväskiftes emellan kyrkan och de fattige,
förmanas af vederbörande pastor och, der sådant ej hjelper, af Konsistorium. Förlöpa
dock, detta oaktadt, andra 3:ne månader utan att vigsel skett, eller uppskofs skäl finnes,
som af Domaren godkännes, upplöses förbindelsen och skiljobref meddelas i laga
ordning.”
Lag-Utskottet, hvars yttrande i ämnet blifvit infordradt, har vid jemförelse af Ofvanstående
2:ne serskilda förslag, väl funnit det nu framställda innefatta en större fullständighet
eller ega större omfattning än det förra; men i stället att bidraga till saken*
lith. till B. St. Prot. 1860—5i. ? Sami. 1 Afd. 86 Haft. 2
(i Lar/- Itskottels Betänkande, N:o 62.
framgång, pä sätt motionären svnes föreställt sig, anser Utskottet utsträckningea verka
motsatsen, enär deruti ostridigt ligger det mest talande skäl emot förslaget. Enligt densamma
skulle nemligen i laga ordning ingSngne äktenskaps-förbindelser kunna, emot kontralienternes
vilja, upplösas. Ett sädant ingrepp i den personliga friheten torde likväl ej
kunna medgifvas af lagstiftaren; och derför får Utskottet, som dessutom, på grund af de
skäl, som hos sislförsamlade Ständer gjorde sig gällande, anser förslaget i öfrigt oförenligt
med grundsatserne, i lagstiftningen, vördsammast
afstyrka ifrågavarande motion.
Ståckholm den 22 Augusti 1851.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS N. MARCUS, 1851.
Lag-Ulskettets Betänkande, N.-o 63.
1
N:0 (»3.
Ank. till Exp. Utsk. d. 25 Åug. 1851, kl. 8 e. ».
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändring
af lagens stadganden angående testaments
friheten
och dermed gemenskap egande frågor.
Enligt nu gällande lagstiftning har ingen makt att arfvejord å landet
genom testamente bortgifva,, men deremot eger hvar och en, efter landsrätt,
att testamentera till hvem han vill, skyld eller oskyld, all aflingejord
och ärfda eller förvärfda lösören; dock skall, der omyndige barn äro, som
icke hafva något till födo och uppfostran, dem först, efter stånd och värde,
så mycket lemnäs, som domaren pröfvar skäligt, till dess de sjelfve sig nära
kunna. Efter stadsrätt bestämdes deremot i 1734 års lag testamentsfriheten
till en sjettedel af allt gods, ärfdt eller förvärfdt, rörligt geller orörligt,
der barn eller brostarfvingar lefde efter, och till hälften om man ej hade
barn, utan endast andra inländska arfvingar, med rättighet att alltsammans
till inländsk man bortgifva om blott utländska arfvingar funnos; men genom
Kongl. Förordningen den 19 Augusti 1762 har blifvit förklaradt, att
man, efter stadsrätt, eger, likasom efter landsrätt', borttestamentera ali aflingejord
samt ärfda och förvärfda lösören, derest man ej har lifs- och bröstarfvingar,
i hvilket fall det vid allmänna lagen bör förblifva; och denna
testamentsrätt gäller äfven, derest de, som till Preste-Ståndet höra, vilja göra
testamente om den egendom, hvari de hafva giftorätt efter stadsrätt, ehvad
de bo å landet eller i staden, hvaraf åter följer, att samma testamentsrätt
till en del jemväl omfattar jord å landet. Ifrån den inskränkning i rättigheten
att råda öfver förvärfvad stadsfastighet, som nu är omförmäld, eger
emedlertid ett undantag rum till förmån för Ridderskapet och Adeln, som,
efter 1723 års privilegier, hafva en fri dispositionsrätt öfver dess aflinge
hus och jord i städerna; och häraf visar sig således, hurusom olika principer
för stad och land äro i afseende pä testamentsrätten gällande. Då
nemligen å landet det är ovilkorligen förbjudet att bortgifva ärfd fastighet,
men en oinskränkt makt öfver all aflingejord och annan egendom lemnad,
är deremot, efter stadsrätt, rättigheten att genom testamente om sin egenBih.
lill R. SI. Prat. 1830 185i. 7 Sami. 1 A/d. 37 Iläft.
Lag-Utskottets Betänkande, K-o 63.
dom förordna, den må vara af hvad egenskap som helst, blott till en del
inskränkt till förmån för harn och arfvingar; och om man går tillbaka till
föregående lagar, så inhemtas, hurusom samma olikhet alltjemt egt rum, sedan
testamentsilätten hlef föremål för lagstiftningen.
Fråga om förändring i denna del af lagstiftningen har emedlertid vid
llere föregående riksmöten varit föremål för Ständernas öfverläggningar och
beslut; och denna fråga är nu åter väckt inom Högloft. Ridderskapet och
Adeln af Herr Dalman, JV. F. A., och inom Vällofl. Borgare-Ståndet af
Herr Sundin, C.
De hafva föreslagit,
l:o Herr Dalman:
dels att med upphäfvande af 17 kap. Ärfda Balken, Kongl. Förordningen
d. 19 Augusti 1762 och Kongl. Förklaringen af den 4 Februari 1801 samt
12 § i Ridderskapets och Adelns privilegier den 16 Oktober 1723, nyssnämnde
kapitel måtte erhålla följande förändrade lydelse:
§ 1-
”Ej må någon genom testamente bortgifva mer än hälften af sin qvarlåtenskap,
der bröstarfvinge finnes. Andra hälften falle bröstarfvinge till:
Den hälft kallas bröstarfvinges laglott. Ej eller må den, som häfver bröstarfvinge,
genom testamente så förordna om sin egendom, att bröstarfvinges
rätt till afkomst eller nytta af hvad i hans laglott räknas bör, derigenom
inskränkes.”
§2.
”Finnes ej bröstarfvinge, då må man all sin egendom genom testamente
bortgifva.”
§3.
'Testamente må ej tagas af bo oskifto, utan af dens del, som gifvit
häfver.”
§ 4.
”Har någon i testamente gifvit mer än lag säger, varde testamentet, då
tvist upptar, rättadt efter lagen och gånge för öfrigt i verkställighet.”
§ 5.
”Gifver någon genom testamente bort egendom, som är börd underka
-
Lag-VIskottets Betänkande, Tito 63.
3
stad, äge den, som inom börden är, att, innan laga stånd åkommer, dea
egendom lösa efter af rätten derå satt värde; och gånge dermed i öfrigt som
i 5 kap. Jorda-balken skiljs.”
dels ock att, 8 kap. Jorda-balken kommer att lyda sålunda:
§ i.
”Ali egendom, ehvad den är ärfd eller förvärfd, må af egaren bortgifvas.
”
§ 2.
”Bortgifver någon sådan egendom, som börd underkastad är, ege bördeman
att, innan laga stånd åkommer, densamma lösa efter af rätten derå
satt värde; och gånge dermed i öfrigt som i 5:te kap. denna balk skiljs.”
§. 3.
”Nu finnes, att man häfver gjort gifvaren, hans barn eller första arftagaren
märkelig orätt, otjenst och skada; slånde them tå fritt, gåfvan att återkalla,
om han, som gåfvan fått, then i handom häfver, och Rätten pröfvar
henne rätteliga förverkad va^a. Är gåfvan för mödo och arbete, eller gjord
tjenst gifven; gånge tå ej åter.”
2:o Herr Sundin:
att 1 och 4 §§ i 17 kap. Ärfda-balken måtte ändras på följande sätt:
§ i.
”Ingen häfver makt, derest bröstarfvingar lefva, att ärfd fastighet å
landet genom testamente bortgifva. Men är den ärfda fastigheten belägen
i stad, må egaren en sjettedel deraf borttestamentera. Ej heller må någon
bortgifva gjord förbättring å den fastighet, om hvilken han ej eger att på
förenämnde sätt förordna. Finnas ej bröstarfvingar, men lefva fader och
moder eller, i händelse endera af dem eller begge äro döda, hel- eller halfsyskon
eller ock bak- eller sido-arfvingar uti de leder, som enligt 3 kap.
Ärfda-balken framför syskonebarn till arf berättigade äro, då må man genom
testamente bortgifva hälften af sin ärfda fastighet, ehvad den i staden
eller å landet belägen är. Lefva af arfvingarne endast syskonebarn eller de,
som jemte eller efter syskonebarn till arf berättigade äro, då må man all sin
ärfda fastighet borttestamentera.”
4
Lag-Vlskotlels Betänkande, N:o 63.
§ 4.
”Ali förvärfd fastighet, ehvad den är belägen å landet eller i stad,
samt ärfda och förvärfd a lösören, må man testamentera till hvem man vill,
skyld eller oskyld; dock att, der omyndiga barn äro, som icke ega något
till föda och uppfostran, dem skall efter stånd och värde så mycket lemnäs,
som domaren skäligt pröfvar, till dess de sjelfva sig nära kunna.”
att 5 § i samma kap. må utgå;
att vid 1 § i 5 kap. Jorda-balken måtte införas ett stadgande af följande
hufvudsakliga innehåll: ”Att om bördeman åstundar lösa arfvejord,
som är genom testamente bortgifven, honom åligger instämma talan derom
inom samma tid, som för bördelösen af såld arfvejord föreskrifven är, samt
att, derest parterne före den i stämningen förelagda dag sämjas om det belopp,
den bortgifna arfvejorden rätteligen värd är, och hvilket bör af bördemannen,
derest han sitt anspråk vinner, till testamentstagare!! erläggas,
denna löse-skilling skall af bördemannen senast å första rättegångsdagen af
det ting, då lagfarten är slutad, i Rätten nedsättas, hvaremot, i händelse ett
sådant åsämjande ej skett, och öfverenskommelse oin löseskillingens belopp
ej heller kan å den dag, hvartill börds-anspråket är instämdt, träffas; skall
detsamma genom värdering bestämmas, hvarefter bördeman, hvilken det i
dessa fall skulle åligga att å sistomförmälda dag till Rätten inlemna borgen
för den löse-skilling, hvilken kan bestämmas, bör, vid förlust af sin
bördsrätt, löse-skillingen hos Rätten insätta å det Ting, som infaller näst efter
en månad från det densamma blifvit till beloppet fastställd.”
att uti 8 § af 5 kap. Jorda-balken införes ett stadgande ”att uti ofvan
anförde fall, då borgen skall ställas, gäller klander, fastän icke penningar
vid detsammas anhängiggörande hos Rätten nedsättas”;
samt slutligen att, med upphäfvande af 3 § 8 kap. Jorda-balken, följande lydelse
må gifvas åt samma kapitels
1 §•
”Ingen må af ärfd fastighet, om den å landet ligger, bortgifva något,
eller, derest den i stad belägen är, mera än en sjettedel. Sker det, håfve
arfvinge, då han, som det gaf, död är, makt att hvad sålunda bortgifvet är
återkalla; dock emot skyldighet, derest han vill återvinna den ärfda fastighet,
hvarom gifvaren egt genom testamente förordna, att erlägga dess fulla
värde. Vare dock ej förment att af arfvegods på lifstid förläna något hemman
åt den, som trogen tjenst gjort häfver, der ingen aflingejord är. För
-
Lag-Utskottet» Betänkande, N.-o 63.
värfd fastighet, så i stad som på landet, må man gifva hvem man vill. Om
medgift, morgongåfva och testamente skiljs i Giftermåls- och Ärfda Balka
rne.”
Öfver dessa serskilda förslag har Lag-Utskottets utlåtande blifvit infovdradt.
Efter pröfning af samma förslag anser sig emedlertid Utskottet icke
kunna understödja någotdera. Emot Herr Dalmans förekommer nemligen
att detsamma skulle till sina väsendtligaste grundvalar rubba det i vår lagstiftning
gällande odal- eller arfvejordssystem, enär rättigheten, att bortgifva
arfvejord å landet står i uppenbar strid deremot, en rubbning, hvilken, så
vidt Utskottet varit i tillfälle erfara, ej skulle af allmänna tänkesättet gillas.
En sådan rubbning afser deremot väl icke det af Herr Sundin framställda
förslag; men tvifvelaktigt är dock huruvida lagstiftningen bör uti ifrågaställde
hänseende utbildas på den väg bemälde motionär anvisat. Det är visserligen
sannt, att lagstiftningen i afseende på testamentsrätten för stad och
land derigenom komme att bringas till närmare öfvei’ensstämmelse; men den
blefve i allt fall olika för begge. En sådan likhet torde ej eller kunna vinnas
utan ett totalt upphäfvande af det rådande arfvejords-systemet; och ett dylikt
upphäfvande har äfven blifvit tillstyrkt af Lagberedningen, hvars principer
i afseende på testamentsrätten torde vara de, som företrädesvis böra
tillämpas, om lagstiftningen i denna del skulle förändras. I följd häraf, och
då båda motionärernas förslag dessutom gå ut på en utsträckning af bördsrätten,
anser Utskottet tillfyllestgörande skäl förefinnas till det vördsamma
tillstyrkande, att icke någotdera af ifrågavarande serskilda
förslag måtte vinna Rikets Ständers bifall.
Stockholm den 25 Augusti 1851.
0
Lag-lltskotlets Uttänkande Ko 6i.
N:o 64*
Ank. till Exp. Utsk. den 26 Aug. 1851, kl. 5 a. ra.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om verkställighet
af utmätning.
Uti serskilde till Hedervärda Bonde-Ståndet ingifna memorial är föreslaget,
1:0 af Riksdagsfullmäktige!! Anders Olofsson från Elfsborgs län;;”att,
med ändring af nu gällande stadgar rörande utmätning, Kronofogdarnes befattning
och åliggande dervid må öfverflyttas på Sockne-nämnderne”; och
2:o af Riksdagsfullmäktige!! Nils Larsson från Jemtland: dels att Länsman
må vara berättigad på fordringsegares begäran, utan ordres från Kronofogde,
verkställa utmätning inom sitt distrikt, i hvilken händelse dock hvarje Länsman
borde ställa borgen för minst 500 rdr banko af den uppbörd, honom kunde
komma att anförtros; dels ock alt närmaste tillsyn deröfver att icke
Länsman i förberörde hänseende något underlät, skulle tillhöra fordringsegaren
sjelf, ehuru det borde åligga hvar och en länsman att qvartalsvis insända
utmätnings-diarierne till Lands-kansliet.
Efter öfvervägande af dessa till Lag-Utskottet remitterade motioner, får
Utskottet, hvad först angår förslaget om utmätningsverkets öfverflyttande
från Kronofogdarne till Sockne-nämnderne, förklara att Utskottet ej, lika
med motionären, kan föreställa sig, det en dylik öfver flyttning skulle leda
till exsekutions-väsendets förbättring. Man synes nemligen icke kunna hos
enskilde personer påräkna den noggrannhet vid utmätningsärendens behandling,
som hos offentliga tjenstemän, enär påföljderne för ett lagstridigt förfarande
ej kunde blifva lika svåra för de förre som för de sednare; och
likväl är noggrannhet i omförmälte hänseende af yttersta vigt. I följd deraf,
och då det dessutom ej vore förenligt med Sockne-nänindernes bestämmelse
att ombesörja åligganden af ifrågaställde art, får Utskottet vördsamt
afstyrka
bifall till Anders Olofssons motion.
Beträffande åter det af Nils Larsson väckta förslag, eller frågan huruvida
Länsmän må erkännas såsom af vederbörande Kronofogdar oberoende
utmätningsman, så kan Utskottet ej förneka att förslaget derom förtjenar
uppmärksamhet. Uti den del af 1734 års lag, som omfattar exsekutionsverket,
eller Utsöknings-balken, omtalas, såsom under-exsekutor å landet, en
-
Lag-Ukkotteis Betänkande, N:o 64.
7
däst Kronofogde5 och ehuru honom sedermera tillåtits, att, till förrättande
af utmätningar, begagna biträde al Länsman, hvars arfvode derföre, genom
särskilde författningar, ock blifvit bestämdt, äro likväl Kronfogdarne ansvarige
för hela exsekutions-väsendet å landet; hvaraf följer att Länsman ej
får anlitas i omförmälte hänseende utan ordres af vederbörande’Kronofogde,
på hvars godtfinnande det således heror, huruvida Länsman må såsom utmätningsman
begagnas. Det är dock, på sätt motionären anmärkt, ostridigt
att, om Länsmän, hvar inomjsitt distrikt, egde verkställa utmätningar, kostnaderna
för dessa förrättningar betydligen minskades, hvilket komme de gäldbundne
tillgodo; och man torde äfven kunna antaga att det skulle bidraga
till skyndsamhet, om fordringsegare direkte egde vända sig till nämnde
tjenstemän och ej mäste gå först till Kronofogde och sedan till Länsman,
hvilket dessutom ofelbart skulle lända fordringsegare till särdeles lättnad.
Någon våda vore ej eller deraf att befara, enär Länsmännen numera i allmänhet
innehafva tillräcklig upplysning i hithörande ämnen, hvilket säkrast
inhemtas deraf, att man ej förnummit någon klagan deröfver, att de redan
ofta af Kronofogdarne begagnas i utmätnings-ärenden. Det lärer emedlertid
icke kunna åläggas dem att, på sätt föreslaget blifvit, ställa borgen för
de medel, de såsom exsekutorer kunde komma att om händer hafva, utan
må det ankomma på fordringsegare sjelfve om de, oansedt sådan borgen
ej är ställd, vilja anlita Länsman att verkställa utmätning; men i öfrigt
måste allt hvad lag och författningar stadga rörande under-exsekutorers
skyldigheter och borgenärers rättigheter i hänseende till dem lända till
efterrättelse, så att Länsman, då hans biträde af fordringsegare äskas, kommer
att betraktas lika med kronofogde.
I öfverensstämmelse härmed tilistyrkes vördsamt, att
Rikets Ständer måtte besluta en författning, hvarigenom
stadgas: Å landet må Länsman, utan vederbörande"Kronofogdes
gijna föreskrift, verkställa utmätning inom sitt
distrikt, der fordringsegare sådant äskar, i hvilket fall,
hvad genom lag och författningar, i afseende pä verkställighet
af utmätning för enskildes fordringar, för
under-exsekutorer stadgadt blifvit, kommer att till efterrättelse
lända.
Stockholm den 26 Augusti 1851.
Reservationer
af Herr Liljecrona och Herr Brodin.
STOCKHOLM, Ecksteinska Boktryckeriet, 1851.
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 65.
i
N:o 65.
Ank. till Exp. Utsk. den 28 Aug. 1851, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om föreskrifter
derom, huru förfaras bör då någon öfvergifvit
fäderneslandet eller försvunnit} men efterlemnat
egendom.
Af d essa motioner är den ena väckt hos Vällofl. Borgare-ståndet af
Herr Gråå, och den andra hos Hederv. Bonde-ståndet af Riksdagsfullmäktigen
Pehr Edin från Westmanland.
Den förre har uppgifvit, att den händelse ofta inträffat, att en person,
sedan arf fallit honom lill, resi bort eller försvunnit, utan att ens tillträda
arfvet, men sedermera icke låtit sig afhöra. Arfvet har då blifvit stående
uti antingen publikt eller enskildt förvar, och den bortrestes eller försvunnes
arfvingar hafva ej kunnat få deraf sätta sig i besittning, enär det varit den»
omöjligt visa, att den förre allidit. Dä längre tid efter bortresan eller försvinnandet
förflutit, utan att underrättelse om personen inlupit, borde man
dock kunna antaga att han dött, och således tillåta arfvingarne alt sig
emellan skifta den öfvergifna egendomen, den der, så framt en dylik tillåtelse
icke inedgifves i lag, skulle kunna komma att förblifva i en särskild vård under
en obegränsad framtid. Derföre vore en föreskrift i omförmälte hänseende
af synnerlig vigt, för ådagaläggande hvaraf Pehr Edin anfört, att,
genom den mängd utvandringar till andra verldsdelar, som under sednare
tider egt rum, det förhållande att personer öfvergifva fäderneslandet och
der qvarlemna egendom, utan att sedermera afhöras, numera oftare än
förr måste inträffa; och det är med anledning häraf som motionärerne föreslagit:
Herr
Gråå, ”att genom särskild författning måtte stadgas, att, i händelse
arfvinge varit till namn oeh vistelseort känd, då arfvet föll, men sedermera,
innan detsamma blifvit lyftadt eller tillträdt, försvunnit och icke
inom tio år gjort sitt arfsanspråk i laga ordning gällande, domstolen må
vara berättigad att vidtaga sådan åtgärd med stämnings utfärdande, som i
Bih. till R. St. Prot. 1850 & 1851. 7 Sami. 1 Afd. 38 Haft.
Lag-Utskollels Betänkande, N.o 66.
Kongl. Förordningen d. 30 Maj 1833 finnes foreskrifven, och det med enahanda
påföljd, sorn i nämnde Kongl. Förordning blifvit stadgad ” och
Pehr Edin, att till 15 kap. Ärfda-Balken måtte läggas ett stadgande
af denna lydelse: ”Öfvergifver någon sitt fädernesland och blifver borta i
20 år, utan att låta höra af sig, träde hans närmaste arfvingar till hans der
efterlemnade egendom och skifte den sig emellan efter lag.”
Lag-Utskottet, till hvilket dessa motioner blifvit remitterade, finnér, lika
med moliionärerne, alt lag för närvarande saknas för nu ifrågaställde lall,
eller att arfvinge, sedan arf fallit honom till, försvinner utan att sedermera
låta höra af sig. Derföre har ock Lagberedningen i 3 kap. Ärfda-Balken
föreslagit stadganden i detta fall, eller huru bör förfaras* på det den försvunnes
egendom må emellan efterlemnade arfvingar delas. \ id granskning
af dessa stadganden visar sig emedlertid hurusom en mängd föreskrifter af
annan art, än som motionärerne föreslagit, erfordras, derest lagstiftningen i
denna del skall fullständigas; och ehuru Beredningens förslag härutinnan i allmänhet
synes kunna läggas till grund, kan detsamma likväl icke införlifvas med
gällande lagstiftning, utan flera betydliga modifikationer, enär det står i öfverensstämmelse
med åtskilliga andra stadganden rörande arfsrätt, hvilka afvika
från de nu gällande i ämnet. Då således för lagstiftningens fullständigande
uti ifrågaställde hänseende intetdera af de framställda förslagen är
tillfyllestgörande, får Utskottet vördsamt
afstyrka
bifall till samma förslag.
Slockholm den 28 Augusti 1851.
N:0 66.
Ank. till Exp. Utsk. den 28 Aug. 1851, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, angående
forum för handläggning af frälsemans konkurs.
Sedan Lag-Utskottet, uti sitt under N:o 10 afgifna utlåtande, tillstyrkt,
att liidderskapets och Adelns, genom 6 punkten af dess privilegier den 16
Oktober 1723 samt 8 och 9 morn. i 2 § af Rättegångs-Balkens 8:de kapitel
Lag-Vtskotlets Betänkande, N:o 66.
medgifna, serskilda forum för vissa mål måtte upphöra, och berörde mål
följaktligen komma att upptagas af vederbörande underrätter, samt, efter allmänna
rättegångsordningen, behandlas; men omförmälte utlåtande blifvit af
Högloft. Ridderskapet och Adeln afslaget, hvadan den väckta frågan, såsom
af privilegii natur, förfallit; så har Riksdagsfullmäktigen Nils Strindlund.
från Westernorrlands län, uti ett till Hederv. Bonde-ståndet ingifvet memorial,
under åberopande af 56 § Riksdags-Ordningen, föreslagit, att frälsemans
konkurs måtte hädanefter upptagas af vederbörande underrätt, och ofvannämnde
privilegier och lagstad gand en, enligt hvilka dylik konkurs tillhör
Hofrätts omedelbara upptagande, således i denna del upphöra att gälla till
efterrättelse.
Öfver detta förslag har Lag-Utskottets yttrande jemväl blifvit infordradt;
men ehuru den förut behandlade frågan genom samma förslag är vorden
inskränkt; likväl, och som förslaget alser rubbning af ett privilegium, hvars
förändring det Stånd, som deraf är i åtnjutande, vid innevarande riksmöte
redan förklarat sig ej vilja medgifva, anser Utskottet, som emedlertid fortfarande
vidhåller sina i ämnet uttalade åsigter, sig ej böra undei'stödja nu
framställda förslag; hvadan Utskottet vördsamligen tillstyrker,
att nu ifrågaställde motion ej må till någon lagstiftningsåtgärd
föranleda.
Stockholm den 28 Augusti 1851.
STOCKHOLM, Ecksteinska Boktryckeriet, 1851.
Register
öfver de af Rikets Ständers Lag-Utskott vid 1850 och 1851 årens Riksdag
afgifna Betänkanden, Utlåtanden och Memorial.
A. Expeditio
nens
rf:r.
Afträdestid, -om förändring deraf, se Fardag.
Akademiska jurisdiktionen, om upphäfvande deraf. . . . . . . 57.
Andaktsöfningar, angående upphäfvande af Kongl. Plakatet den 12
Januari 1726 emot oloflige sammankomster till
andaktsöfningar, jemte Öfrige i samma ämne utfärdade
författningar  59
Arfs om tillträdande deraf, då rätter arfvinge fölsvunnit .... 65.
Arfsrätt, 0111 förklaring af Kongl. Förordningen den 19 Maj 1845
angående arfsrätten 43
„ för oäkta barn
45.
Arfvode, åt ökad kanslipersonal 3
„ för bouppteckning i städerne. Se Bouppteckning.
Assigneringsrätt, enskildes å Banken  1.
B.
Banker, enskilde, om förändring i lagstiftningen derför .... 2.
Berättelser, skriftliga, om upphörande deraf i mål, som från Hof
Rätt
hos Kongl. Majit fullföljas  28.
Borgen, solidarisk, om uppsägning deraf 56.
Bouppteckning, om förändring i beräkningen af arfvode derför i
städerna  8.
» om förhöjd kartering derå i adliga sterbhus ... 14.
» angående ett nytt stadgande om hvad egendom
deri bör upptagas och värderas 46.
Brottmål, om sättet för fullföljd af mindre brottmål, som med t viss
stemål ega nära gemenskap eller deraf härflyta .... 34.
Brottmålsdomstolar, om inrättande deraf  26.
Bördsrätt, örn upphäfvande deraf 40.
Bördeskilling, huruvida Privatbankssedlar dertill kunna användas . 41.
C.
Civil-Lag, om antagande af ny  5.
D.
Dammlucka, förändrad tid för dess öppnande 24.
Svar på återremiss 32.
Domar, om vissa dagar för utgifvande deraf i Hof-Rätt och Rådstu
fvu-Rätt 50.
Domarej jäf emot dem 27.
Domfört, antal ledamöter. Se Hoj-Rätt, Nämnd.
Domkapitel, angående ändring i föreskrifterne om rättegång derstädes 36.
Domstolar, om deras ombildning 25.
„ serskilde för behandling af brottmål rörande häktade
personer 26.
F.
Fardag, om förändring deraf 48.
Fatalietid, för fullföljd af mål från Stora Kopparbergs län ... 16.
„ serskilde föreskrifter derom för Gottland 17.
„ för anmälan af missnöje emot Hof-Rätts dom och utslag 52.
Flyttning i och ur hus på landet, om lag derför 11.
Svar på återremiss '15.
Forumj om upphäfvande af frälsemans serskilda 10. 66.
Frälseman, om dess forum, se Forum.
„ om afgift för bouppteckning i dess sterbhus .... 14.
Fullmäktig, om rätt för kronofogde och landtmätare att såsom rättegångsfullmäktig
begagnas 47.
Förlikningskommittéer, om inrättande deraf .33.
Förmyndarevården, angående förändringar i lagstiftningen derom . 58.
Förmånsrätter, tysta, om upphäfvande deraf 58.
G.
Gottland, serskilde föreskrifter för behandlingen af besvärsmål derifrån
17.
H.
Handlingar, om återfående af till Öfver-Rätt ingifnc 30.
Hof-Rättj om domfört antal ledamöter deri 12.
Svar på återremiss 20.
„ om förändring i dess sammansättning och arbetssätt • . 25.
Svar på återremiss 51.
„ om bestämmande af vissa dagar för lifgifvande af dess
domar och utslag 50.
„ om utsträckning af tiden för anmälande al missnöje mot
dess dom och utslag 52.
„ om återfående af dit ingifne handlingar 30.
„ om revisionsskillings upphörande 52.
„ huruvida exemplar af dess dom och utslag må till ute
blifven
eller icke hörd part utskrifvas 55.
I.
Inteckning3 om förändring i Kongl. Förordningen derom al den
13 Juli 1818 .....' 29.
Svar på återremiss 44.
J- .
Jurisdiktion3 om upphäfvande af den akademiska 57.
Justities-O mbudsman3 granskning af dess embets-berättelse, diarier
och registratur 4.
Jäfj emot domare och landtmätare 27.
K.
Kartering af bouppteckningar i adliga sterbhus 14.
Konkurs, om forum för frälsemans 66.
Konkurs-Lagen af år 1830, om återupplifvande af dess 50 § . . 60.
Konsistorium3 om hvad iakttagas bör vid ändrings sökande i dess
utslag 31.
„ om rättegången derstädes, se Domkapitel.
Konventiklar, se Andaktsöfningar.
Kopparbergs Län3 om förlängd fatalietid för fullföljd af mål från
Under-rätterne derstädes  16.
Kronofogde> om rätt för honom att vara rättegångsfullmäktig . . 47.
L.
Lagfart, hura den skall vinnas, då åtkomsthandlingar saknas . . 54.
Lagsöknings kostnad, om beräkning deraf i vissa fall 49.
Landtmätare, om jäf emot dem  27.
„ om rätt för dem att vara rättegångsfullmäktig ... 47.
Lysning till äktenskap, om rätta orten derför .
35.
„ angående skyldighet för fästehjon att inom viss tid der
-
efter äktenskap med vigsel fullborda 62.
Länsmän, om rätt för dem atl verkställa utmätningar 64.
M.
Missnöje, om förlängd tid för anmälande deraf emot Hofrätts dom
och utslag 52.
Morgongåfva, om upphörande deraf 42.
N.
Nämnd, om förändring i ordningen för val till Härads-nämnd och
minskning i det antal, som fordras för fullsuten rätt . 13.
Svar på återremiss  23.
„ serskild, för bestämmande af skadestånd 21.
O.
Oäkta barn, om arfsrätt för dem 45.
P.
Privat-B anker, se Banker.
Q
Qvinna, om rättighet för henne att vid viss ålder blifva myndig 53.
R.
Religionsfrihet .
59.
Revisionsskilling, örn upphörande deraf 52.
Råd'
Rådstufvu-rätt, om bestämmande af vissa dagar för utgifvande af
dess domar och utslag 50.
Ränta, om dess frigifvande i vissa fall 61.
Rättegångskostnad, angående ändring i lagens stadgande derom 49, 52, 55-
s.
Skuldfordringsmäl, om verkställighet af Konungens Befallningshaf
vandes
deri meddeldte utslag 18.
Solidarisk förbindelse, se Borgen.
T.
Telegrafer, om rätt till jord och lägenhet för anläggning af elek
-
triska telegraf-linier  6.
Svar på återremiss 38.
Testamente, om utvidgning i rättigheten att derigenom förordna om
sin egendom 63.
u.
Under-rätt, om verkställighet af dess beslut i hyres- och utflytt
ningsmål
7.
„ om förlängd tid för fullföljd al mål från Under-rät
terne
i Stora Kopparbergs län : 16.
Underställningsmål, om ändring af lagens stadgande derom i 25
kapitlet 5 § Rättegångs-Balken 37.
Utmätning, om verkställighet deraf 64.
Utslag, om vissa dagar för utgifvande deraf i Hofrätt och Rådstufvurätt
50.
„ om verkställighet deraf i vissa mål 7, 18, 19.
y.
Vadeskilling, om afskuffaude deraf 52.
Verkställighet af utslag i vissa mål 7, 18, 19.
Vexel-lag, ny
39.
Vigsel, angående skyldighet för fästehjon, alt, inom viss tid efter
slutad lysning till äktenskap, detsamma genom vigsel fullborda
f>2.
Vittnesed, om förändring i formuläret derför ........ 9.
Svar på återremiss 22.
A.
Åikoms(handlingar3 se Lagfart.
STOCKHOLM, Ecksteikska Bo* tryckeriet, 1851.
