# ID: svediakorp-gov2209
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 130,724
# sentences: 4,091
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


3
BIIIA M
TILL
SåSmtK&Ä M1S-8VÅQIDBB8
VID
LAGTIMA RIKSDAGEN I STOCKHOLM
ÅREN 1850 OCH 1851.
AID11A 8AMLOGEI.
1= Afdelningen:
Mlikets Ständers MMevisorers samt Justitieombudsmans
lierättelser.
arna Baum»
Justitie-ombudsmans Berättelser.
« lii -:v
USv.Vsttä 4lt>' .*
RIKETS STÄNDERS
a ¥ § s ii a a i»® sa ib i a) i ai å a §
E m b et s- B er ätt else
för år 1848.
STOCKHOLM, 1849.
P. A. NORSTEDT & SÖNER,
Kongl. Boktryckare.
: I. ■
i
f den berättelse, som här nu för allmänheten frandägges, har jag att redovisa
förvaltningen af det mig anförtrodda embete från början af sista riksdag, då sådan
redovisning senast ägde rum, och deruti, enligt Instruktionens föreskrift,
dels utreda lagskipningens tillstånd i Riket samt dels anmärka lagarnes och förlätlniugarnes
brister och uppgifva förslag till deras förbättring. Föremålen
för den embetsförvallning, som skall redovisas, ligga förnämligast inom kretsen
af de bär angifna tvenne ämnen: lagskipningen och lagreformen. Till
dessa två ämnen hänförer sig nu allt, hvad förevarande berättelse innehåller.
Lagskipningens tillstånd, hvarunder lärer böra inbegripas ej allenast domareembetets
förvaltning, utan ock all annan tjenstutöfning, så vidt fråga blifver
om efterlefnad af lagar, står med rätta främst, såsom föremål dels för den
forskning, Rikets Ständers Justitie-Ombudsman är derutinnan ålagd, och dels
för ulöfningen af hela hans åklagarekall.
Ibland alla klagoämnen öfver allmänna åtgärder äro domslolarnes misstag
de vanligaste. Äfven verkliga, äro dock dessa icke alltid detsamma, sora giltiga
anledningar till tadel. Jag har trott mig kunna anmärka några, äfven hos
domaremaktens innehafvare i högsta inslants, och äfven af den beskaffenhet,
att deras förnyande behöfde, i min tanka, förebyggas genom lagförklaringar;
men dermed viii jag för ingen del hafva utsagt ett ogillande omdöme öfver
lagskipningens tillstånd. Att misstag utmärka brister, är väl oemotsägligt;
men om dessa alltid äro äfven från förtjensten oskiljaktiga; så skola de tvifvelsutan
ofta med fördragsamhet upptagas af en livar, som gjort sig reda för
hvad i samhället kan fordras och åstadkommas eller ej. I frågan om den
billiga gränsen för denna fördragsamhet torde ofelbart kunna antagas, att
brislerne ej äro fördömliga, så länge man i åtgärderna upptäcker oklanderlig
sakkännedom , och ingen annan bevekelsegrund, än rättsinnighet.
Den tid, jag hittills haft att använda, har dock ej varit tillräcklig alt
bereda fullständig insigt i det vidsträckta ämne, hvarom fråga är, om än
förmågans ringhet icke behöfde tagas i beräkning. Hvad jag kunnat åstad
-
4
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Bercittelse får år 1848.
komma, inskränker sig hufvudsakligen till de här ofvan antydda speciella
anmärkningar, hvilka i fortsättningen af denna berättelse utföras.
Det andra vigtiga föremålet, åt hvilket jag bordt egna min verksamhet,
lagreformen har tillskyndat mig ännu mera bekymmer. Äfven hvad jag dervid
åtgjort, visar sig i berättelsens fortsättning. Men ehuru de åsigter, från
hvilka jag utgått, älven äro der utvicklade; har jag dock trott en och annan
anmärkning böra förutskickas till förklarande af handlingsgi underna, sådana
jag sjelf dem följt, och sådana jag i öfrigt betraktat dem.
Hvad jag trott mig böra föreslå, har jag naturligtvis icke föreställt mig
overkställbar^ Men 0111 jag deri ej kunnat förena mina åsigter med dem,
som vid detta ärendes behandlande följas; så har jag icke derföre misskännt
de svårigheter, som ett annat förfarande måste möta; och om än det, som
framgent kommer alt äga rum, ej kan undgå att deraf bestämmas; så är jag
deröfver lika litet berättigad till missnöje, som jag trott mig, i strid med min
öfvertygelse, berättigad att sjelf annorlunda förfara, än som skett. Det är visserligen
icke ett 0vilkorligt återvändande frän den hittills foljda planen, som jag
bragt i fråga; än mindre någon ofördröjlig öfvergång från denna plan har jag
haft i sigte; men hvad jag vågade tillstyrka, var dock en från planen afvikande åtgärd,
al den beskaffenhet, att. betänkligheter nog kunde deremot uppresa sig.
Den ställning, hvari lagreformen kommit, är ett verk af flerfaldiga, till
en del gamla förvicklingar, hvilkas upplösande tilläfventyrs icke mer låter
s'g göra genom enkla eller skyndsama förfoganden. Ehuru nemligen, med
undantag af straffsystemets pröfning vid 1844 års riksdag och vissa i öfrigt
då antagna principer, Rikets Ständer ej förr haft lagförslaget under sin granskning
eller deröfver i sjelfva saken yttrat en tanka, än genom de beslut, som
vid sista riksdag fattades angående kriminallagen; och ehuru ett å Regeringens
sida vidtaget föränd rad t behandlingssätt af lagr‘eformen således visserligen icke
skulle kunna sägas vara stridande mot någon Ständernes tillkännagifva mening;
lärer dock svårligen kunna nekas, att detta lagförslag, efter hvars framläggande
för allmänheten så många riksdagar förflutit, också derigenom måste
anses vara Ständerna bekant. Men då det är sålunda bekant, såsom ett af
Regeringen tillämnadt förslag, på hvilket möda och kostnad så länge blifvit
använda; Lin det ej ens tillbörligen väntas, att detta förslag skulle af Regeringen
på eget bevåg öfvergifvas, om icke efter en redogörelse för motifver,
som vid ett arbete af denna vidd svårligen med nöjaktig utförlighet stöde att
åstadkom ma.
R. St. Just. Ombudsm. Enib.-Berättelse för år 1848.
5
Ali detta lagförslag, så vidsträckt och så genomgripande del redan finnes,
kommer under Rikets -Ständers pröfning, och ej dessförutan förfaller, vill då
synas vara nära nog en nödvändighet. Det måste således fullbordas; (och
huruvida, innan detta skett, något annat lagberedningsarbete kan företagas,
torde lätteligen förekomma betänkligt.) Också har dess försvinnande i annan
ordning aldrig ingått i mitt föreställningssätt om ärendets rätta behandling.
Den underdåniga hemställan, jag vågat göra, föranledd af de vid sista riksdag
hos Rikets Ständer vidtagna åtgärder, har endast gått derpå ut, att lagreformens
sak i den del, hvarom fråga redan då varit, ej måtte för en längre Lid
blifva beroende af det öde, som än en gång kunde träffa lagförslaget. Då, i
mån af den kännedom, Rikets Ständer tagit af detta förslag, allt mindre anledning
visat sig att beräkna dess slutliga framgång; har en klok omsorg tor
lagreformens befrämjande synts mig kräfva, att jemte det redan färdiga lagförslaget
något allernalif framlägges, så vidt möjligt öfverensstämmande med
de åsigter, som hos Ständerna visat sig rådande. I annat fall skulle resultatet
af ännu en riksdags arbete i ämnet kunna stanna vid ett afslag, hvilket ej blott
i och för sig vore för Regeringen ett obehag, ulan ock måste blifva för den
vigtiga angelägenheten ganska menligt.
Reformen i Kriminallagen blef vid sista riksdag stillastående. Men det
var ock först nu, som skiljaktigheten i de båda Statsmakternes åsigter öfver
detta ämne korn att bestämdt yttra sig. Hvad sorn, i anledning häraf, från
Regeringens sida hör göras, torde lätt nog blifva ett föremål för villrådighet.
Då emedlertid de åtgärder, som hos Ständerna voro vidtagna, innefattade beslut,
hvilka väl, genom tillfälligheter vid ärendets behandling, icke till Regeringen
inkommit, men dock onekligen voro af definjlift innehåll; har jag
trott dessa åtgärder icke kunna blifva utan inflytande på lagreformens gång,
och följaktligen ej heller böra undgå att blifva föremål för Regeringens uppmärksamhet.
Möjligtvis hade, utan min åtgärd, Sländernes beslut blifvit af Regeringen
bemärkta; men så vida ovisshet härom äfven var möjlig, fann jag någon tvekan
om mitt åliggande desto mindre äga rum, som min åtgärd i allt fall ej
kunde skada. Och en sådan ovisshet förefanns, åtminstone i afseende på innehållet
och antalet af de yttranden, som vid öfverläggningen i ämnet hos
hedervärda Bondeståndet förekommit, och af hvilka inhämtades flertalets af
detta Stånd mening i sjelfva hufvudsaken, ehuru denna bos Ståndet ej kom
till afgörande. Jag sammanhämtade derföre dessa yttranden jemte de af öfriga
Riksstånden fattade beslut, och företog mig att, med framläggande der
-
6
It. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1848.
af för* Kongl. Maj:t, göra underdånig hemställan om den behandling af ärendet,
hvartill jag trodde förhållandet föranleda.
Om jag härigenom tagit ett steg, som möjligen utan fel kunnat undvikas;
så faller dock detta endast mig sjelf, och icke saken, till last. Svårare är,
om jag icke förmått rätt uppskatta och mot hvarannan afväga de vigtiga betänkligheter
i saken, hvilka från olika sidor visat sig, och hvarvid jag först
fann fråga uppstå, om icke en underdånig hemställning af denna art, såsom
stridande mot den af Regeringen följda plan vid lagreformens handhafvande,
kunde i förväg betraktas såsom fruktlös. Utom hvad på detta inkast redan
är svaradt, har jag trott mig böra taga i betraktande, att om i ett ämne,
som kunnat af hvarje medborgare fritt afhandlas och hvaröfver ingen tvekar
att efter sitt behag begagna den gällande tryckfriheten, det tillhört mig att
äga något närmare kännedom, inflytandet af mitt yttrande dock icke derföre
blir större, än dess halt och beskaffenhet må finnas förtjena. Hvad jag i ämnet
framställt såsom min egen tanka, är icke sagdt i egenskap af ett råd,
sorn jag tillåtit mig att gifva; jag har endast vågat framställa en underdånig
önskan, att denna tanka må vid ärendets behandling tagas under nådig pröfning,
jemte det jag ådagalagt ett sakförhållande, hvarpå jag trodde uppmärksamheten
böra fästas.
Det förslag, jag slutligen bifogat, till förändring af Lagberedningens arbetssätt,
har troligen mött lika stora betänkligheter, dem jag ej heller kunnat
undgå, att förutse. Alla de till denna angelägenhet hörande omsorger
har jag lärt mig att betrakta såsom företrädesvis invicklade och bekymmersama;
och min afsigt har visserligen icke varit att försvåra dem. Men till
min redovisning hörde ovilkorligen alt framlägga förhållandet och det inflytande
på arbetets gång, som deraf uppkommer. Jag kunde då ej anse det
annorlunda, än såsom pligt, alt först hos Kongl. Majit göra underdånig hemställan
i ämnet. IIvad jag i min underdåniga skrifvelse anfört, utvicklar
vidare de skäl, jag haft att åberopa.
Efter denna inledning öfvergå)’ jag till framställningen af vidtagna åtgärder;
och först uti hvad sorn rörer
f j a g s k I p n I si g e 11.
Endast få anmärkningar eller åtal kunna här upptagas, så vida, enligt
förut följdt välgrundad! bruk, berättelsen om dylika åtgärder ej förr medde
-
R. St. Just. Ombudsm. Ernb.-Berätelsc för cir 1848.
7
las, än desamma hunnit af domstol pröfvas, och för öfrigt uteslules allt,
hvad som, efter inhämtade upplysningar och förklaringar, lått utan vidare
åtgärd förfalla, derest icke någon särskild omständighet undantagsvis föranleder
antingen till detta senares omförmälande, eller ock till anförande afåtal,
deröfver utslag ännu icke fallit.
Sedan uti en den 22 December 1845 inlemnad skrift blifvit af enskild
man angifvet, att Domhafvande!! i Wagnsbro härad, Herr Häradshöfdingen,
Kammarjunkaren Knut Wilhelm Sandels skall dels förfarit olagligt i afseende
å expeditioners utskrifning, handlingars cbartering och beräknande af expeditionslösen,
dels vid höstetingets afslutande den 30 December 1844, under
föregifvande, att han ännu icke erhållit chartor med den nya stämpeln, icke
haft någon expedition färdig, deraf skall handt, att flere parter, de der vid
domarnes afkunnande ej kunnat uppfatta deras innehåll, sina fatalier förlorat,
dels ock alltid underlåtit att upprepa vittnesmål, och stundom att varna vittnen
för mened och dem om faran deraf undervisa; hvarjemte angifvaren förmält,
det obekant vore, med hvilken tillåtelse domaren bodde utom domsagan,
samt erinrat, att om han icke ägde någon sådan tillåtelse, han äfven
deruti borde lagens bud åtlyda; och angifvaren vid en ytterligare inlämnad
skrift fogat åtskilliga från Wangsbro Häradsrätt expedierade eller der företedde
hanlingar, af hvilka 3:ne expeditioner skulle vara skrifne med för bred
marginal, och den ena dessutom med utdragen stil; hvarförutan den ena af
dessa och en annan handling icke vore försedda med åtecknadt belopp af lösen,
samt det stämplade papper, hvarmed samma handlingar blifvit belagda,
icke vore makuleradt, men af chartonia å ena handlingen en på 2 sk. synbarligen
förut varit begagnad, enär en stor del af stämpeln funnes afklippt;
äfvensom för en bouppteckning, belagd med stämpladt papper, som icke blifvit
makuleradt, lösen vore orätt beräknad till 30 i stället för 24 sk, och
ett i domboken intaget qvitto blifvit utlemnadt, utan att vara med stämpladt
papper försedt; hvarförutan angifvaren erbjudit sig alt sina öfriga angifvelser
med vittnen styrka; så hade, efter det åtal härå blifvit af JusliliäOmbudsrnannen
den 18 Juni 1846 förordnad!, Advokatfiskalsembetet i Kongl.
Svea Hofrätt sådant åtal utfört, samt ej mindre Häradshöfdingen Sandels än
angifvaren blifvit hörde och fått sig förklara; och har Kongl. Hofrätten genom
utslag den 30 November 1847, hvilket omständligen upptager, hvad
parterne mot hvarannan anfört, förklarat, att emedan den omständighet, att
8 R. St. Just. Ombuclsm. Em b.-Berdt else för ar 1848.
lösen för meddelade bevis å 2:ne i angifvelsen omförmälta afhandlingar om
lösöreköp, hvilken lösen, enligt Häradshöfdingen Sandels förklaring, funnes
antecknad å framsidan af de tili handlingarna hörande protokoll, icke blifvit
å dessa handlingar tecknad, ej vore af beskaffenhet, att ansvar derföre lagligen
ägde rum; 2:ne protokollsutdrag, hvarom angifvelsen handlade, skäligen
ej kunde anses vara med för bred marginal skrifna, samt emot Häradshöfdingens
bestridande icke visadt vore, att chartan å 2 sk., hvars stämpel befunnes
lill större delen bortklippt, i sådant skick blifvit vid handlingen fästad,
eller att det i domboken intagne qvitlencet icke varit med stämpladt
papper belagd!, då detsamma af Häradshöfdingen utlemnades, elier att någon
part förlorat fatalier derföre, att vid höstetingets slut år 1844 i Wagnsbro
härad expeditioner icke varit inskrifna, eller ens att någon försummelse i
sistnämnde hänseende ägt rum, eller att Häradshöfdingen underlåtit att upprepa
vittnesmål eller att för mened varna vittnen och dem om edens vigt
undervisa; Kongl. Hofrätten förthy ansåge, att hvad i dessa delar blifvit
emot Häradshöfdingen Sandels angifvet ej kunde såsom fel i embetet honom
till last föras; äfvensom beträffande anmärkningen, det Häradshöfdingen skulle
vara boende utom domsagan, Kongl. Hofrätten, vid det af honom, i anledning
deraf, upplysta samt å vederdelosidan obestridt lemnade förhållande, att
Häradshöfdingens egendom Carlslund hörde lill Westerås stad och att domsagan
gränsade intill staden, med hvilken St. Ilians socken inom Norrbo härad
vore om samma kyrka förenad, funne denna anmärkning något afseende
icke förtjena; men alldenstund, bland de vid angifvelsen företedda handlingarna,
ett lagfartsprotokoll för den 7 November 1843 funnes vara med gles
och utdragen stil skrifvet, och lösen för ofvanförmälte bouppteckning, ehuru
den, rätteligen beräknad, utgjort blott 24 sk., likväl blifvit af Häradshöfdingen
påförd och uppburen med ett belopp af 30 sk.; samt å de beläggningscharlor,
med hvilka så väl nyssberörde bouppteckning, som förenämnde afhandlingar
om lösöreköp blifvit försedde, icke funnes någon sådan anteckning
om de handlingar, hvartill chartorne hörde, som i 3 § 6 mom. af
Kongl. Kungörelsen den 18 November 1841 föreskrifves; fördenskull blefve,
jemlikt Kongl. Majrls förnyade Taxa på expeditionslösen den 15 Maj 1821
samt 14 § 2 mom. i omförmälte Kongl. Kungörelse, Häradshöfdingen Sandels,
hvilken vore för expeditionen af lagfartsprotokollet samt påskriften å
bouppteckningen ansvarig och, i sin egenskap af ordförande i Häradsrätten,
bordt tillse, att i fråga komne beläggningschartor blifvit vederbörligen annul
lerade
-
Ii. St. Just. Ombuiism. Emb.-Berättelse för år i848.
9
lerade, fälld alt hota för lagfartsexpedilionen tio R:dr, för det lösen å bouppteckningen
ej rigligl tecknad blifvit, tjugu R:dr, samt för den underlätne tillsynen
i afseende å chartornes anuullerande sex K:dr 32 sk., eiler tillsammans
trettiosex R:dr 32 sk. banco; hvarförutan det ålåge Häradshöfdingen Sandels
ali till vederbörande sterbhusdelägare återgälda de sex skillingar banco, hvarmed
det såsom lösen för bouppteckningen uppburne belopp öfverstege, hvad
derföre rätteligen erläggas bordt.
Vidkommande åter den enrot angifvaren förde talan; så ehuru flere bland
de angifvelse!’, han framställt, dels befunnits icke vara grundade, dels icke
vore med någon bevisning beledsagade; dock som dessa angifvelser likväl icke
vore af sådan beskaffenhet, att ansvar derför lagligen ägde rum; alltså funne
Kongl. Hofrätten, att det i sådant afseende emot angifvaren väckta yrkande
icke bifallas kunde.
I öfrigt och hvad anginge dennes påstående om ansvar å Häradshöfdingen
Sandels, för det han skulle uti den af honom i målet forst afgifne förklaring
låtit undfalla sig ett yttrande, som angifvaren ansett vara för honom förklenligt,
funne Kongl. Hofrätten samma påstående något afseende icke förtjena;
äfvensom Kongl. Hofrätten, vid den utgång målet fått, ansåge ersättning lör
angifvarens kostnader derutinnan ej kunna honom tillerkännas.
Öfver della Kongl. Hofrättens utslag har icke å Juslitie-Ombudsmansembelels
sida och, mig veterligen, ej heller af annan part klagan blifvit ford.
Uli en den 5 Oktober 1837 till Juslitiä-Ombudsmannen ingifven skrift
hade handlanden N. Nilsson genom befullmäktigadt ombud Anders Andersson
i Guldsmedshyttan fört klagan deröfver, att sedan uti en af bemälle Nilsson
vid Rådstugurätten i Lindesberg emot Bergsmannen Per Adamsson i Garphyttan
och Krögaren Erik Andersson i Nora anhängig gjord rättegång, angående
Nilssons påslående att å sin hustrus vägnar fä i börd till sig losa en af
hennes Moderbroder Rådmannen IL Cronberg den 25 Januari 1836 för 1490
R:dr b :co till Per Adamsson försåld och af honom den 20 påföljande Februari
på Erik Andersson öfverlåten gård i nämnde stad, parlerne tvistat om så väl
hustru Nilssons bördsrätt, som ock lyftning af den i Rätten nedsatte bördeskilling,
hvilken lyftning Per Adamsson och Erik Andersson begärt, under
företeende af borgen för bördeskillingens återställande, i händelse sådanL i fråga
komme, men Nilsson åter beslridt för den händelse, alt icke visas kunde, det
Uih. till R. St. Prot. 1847—1848. a.a Samt. 2
10
R. St. Just. Ombudsm. Ernb.-Berättelse för ar 1848.
egendomen vore från all inteckning och gravation fri, samt i stället anhållit
att, utan förfång i hördén, få bördeskillingen sjelf återtaga, hvilket senare dock
icke medgifvits af Per Adamsson och Erik Andersson, som förnyat deras yrkande
att få bördeskillingen lyfta; Rådstufvurälten genom beslut den 14 November
1836, efter det parterne öfverlemnat målet såsom utredt till domstolens
afgörande, förklarat, att sedan sig visat, huruvida under återstående laga
stånds tiden någon till säljaren närmare eller med Nilssons hustru lika beslägtad
bördeman sig anmälte, Rådstugurätten ville efter anslag yttrande i
hufvudsaken meddela, samt beträffande parlernes yrkande om lyftning af bördeskillingen,
enär sådan lyftning icke vore bördeman i lag medgifven annorledes,
än med köparens tillåtelse, och utgjorde en denne senare tillkommande
förmån, endast så vidt egendomen vore ograverad, men icke något af dessa
fall i tvisten förekomme, ansett bördeskillingen böra i Rättens förvar förblifva,
intilldess öfver bördesanspråket slutligen dömdt blefve, eller bördemannen,
med afstående af börden, anmälte sig alt bördeskillingen återtaga; hvarefter
Anders Andersson i Guldsmedshyttan den 25 Sept. 1837, med företeende af
en utaf Handlanden Nilsson den 27 nästförutgångne April i vittnens närvaro
utfärdad och den 6 Juli förnyad fullmakt för innehafvaren att hos Rådstugurätten
anmäla, det Nilsson afstode från fullföljden af ofvanberörde bördestalan,
samt alt återtaga och qvittera den af Nilsson hos Rådstufvurälten nedsatte
bördeskillingen, å hvilken fullmakt Per Adamsson och Erik Andersson
den 22 September samma år jemväl i vittnens närvaro tecknat uppdrag åt
innehafvaren att, enär bördestvisten då mera blifvit fotlikt, å deras vägnar
befordra det i fullmakten uppgifue ändamål, hos Rådstugurätten anmält, att
bördestvisten vore parterna emellan fotlikt, och att Nilsson från bördesanspråket
afstode, i följd hvaraf Anders Andersson anhållit, att bördeskillingen
måtte, på grund af fullmakten, till honom emot qvitto utlemnas; och har
Rådstugurätten samma dag genom afkunnadt beslut förklarat, att med afseende
dels derå, att Nilsson den 19 Juni sistnämnde år, och således senare, än hans
af Anders Andersson företedde fullmakt vore utfärdad, på sätt ofvan är nämdt,
förnyat sitt anspråk på dom i saken, dels ock hufvudsakligen derå, att fullmakten
vore ställd till innehafvaren, Rådslufvurätten ansåge betänkligt ali
afskrifva målet och bördeskillingen utlemna, utan i stället, förelagt Anders
Andersson alt icke blott för Handlanden Nilsson tillkännagifva, det han ägde
sjelf eller genom i fullmakt namngifvet ombud den 16 derpå följde Oktobergöra
anmälan om lyftning af bördeskillingen, utan äfven om beslutet underrätta
Per Adamsson och Erik Andersson, på del de måtte komma i tillfälle
I
B. St. Just. Ombudsm. Emb.-Bcråttelse Jör år 1848. 11
att då tillslädesvara och deras rätt bevaka; emot hvilka Rådstufvurättens åtgärder
och beslut Nilsson framställt anmärkningar; hvaröfver Borgmästaren
Salomon Rubin och vice Rådmännen Anders Behm samt J. E. Boström, i
egenskap af ordförande och ledamöter uti Rådstugurätten, till Justitiä-Ombudsmannen
ingifvit förklaring.
Sedan bördestvislcn härefter blifvit af särskild Rådstufvurätt den 4 December
1837 slutligen handlagd, och det dervid förda protokoll lill JustiLiäOmbudsmannen
inkommit; så halva handlingarne uti skrifvelse den 20 Februari
1838 blifvit öfverlemnade till Advokatliskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt,
för att ej mindre mot Borgmästaren Rubin samt Rådmännen Behm och
Boström, hvilka hos Rådstufvurälten deltagit i behandlingen af meranämnde mål,
anställa och utföra den talan, hvartill lag och sakens beskaffenhet kunde föranleda,
än äfven i anseende lill af Handlanden Nilsson gjorda tillmålen och
anklagelser emot Rådstufvurälten, för hvilka Rådstugurätten yrkat åtal emot
Nilsson och hans ombud, emot vederbörande sådant åtal anställa; hvarefter
Advokatfiskalembetet uti ett den 19 November 1840 till Kongl. Hofrätten ingifvet
memorial anmärkt, dels att Rådstufvurälten genom beslutet att låla bördestvisten
anstå, tilldess sig visat, huruvida någon närmare eller lika beslägtad
bördeman inom laga slåndstiden sig anmälte, verkat i saken onödigt uppskof
och satt köparne i tillfälle att medelst fördröjd fortsättning af lagfarten
aflägsna laga ståndslidens inträffande och dermed äfven det domslut, som möjligen
kunde skilja dem från egendomen, dels att i frågan om bördeskillingens
lyftning, köparne varit berättigade att, utan afseende på bördemannens bestridande,
bördeskillingen emottaga; hvarföre Rådstugurätten genom afslag å
köparnes derom gjorde anhållan förfarit uppenbarligen emot lag, dels ock att
Rådstufvurättens vägran att, på Nilssons anmälan om afstående från bördsanspråket
och begäran att återfå bördeskillingen, målet afskrifva och bördeskillingen
till Nilssons ombud Anders Andersson utlemna samt förordnande om
samtliga parters vidare hörande syntes icke vara med lag öfverensstämmande
eller på skäliga omständigheter grundade; hvarförutan Advokatfiskalsembetet,
beträffande det af Rådstugurätten väckta yrkande om åtal emot Handlanden
Nilsson och hans ombud för tillmålen emot Rådstugurätten och särdeles dess
Ordförande, såsom ansvarsfullt anmärkt, hvad i klagoskriften sålunda otillbörligen
förekömme.
Efter det vederbörande blifvit häröfver hörde, samt Advokatfiskalsembetet
sedermera den 16 Oktober 1846 till Kongl. Hofrätten inlemnat ytterligare
memorial, deruti ansvar blifvit yrkadt ej mindre mot Rådstufvurättens ord
-
*
12
II. St. Just. Ombudsm. Ernb.-Berättelse för år 1848.
förande Borgmästaren Rubin och vice Ledamöter Rådmännen Bebm ocb Boström,
än ock mot Handlanden Nilssons ombud Anders Andersson såsom författare
till klagoskriften, samt Nilsson sjelf, såsom skyldig att, derest Anders
Andersson ej vidare kunde anträffas, böterna för honom utgifva; öfver hvilka
påståenden slutligen så väl Borgmästaren Rubin samt Rådmännen Behm och
Boström som ock Handlanden Nilsson och Anders Andersson i Guldsmedshyttan
infordrade förklaringar afgifvit; har Kongl. Hofrätten genom utslag den
15 December 1847 sig utlåtit, i afseende på bördestvislens behandling, dels
att Rådstugurätten, som med iakttagande af laga rättegångsordning, vid slutliga
pröfningen af berörde mål, endast haft att bedöma Nilssons samt köparnes
inbördes rättigheter och skyldigheter, genom lagenliga beslut i dessa ämnen
ingalunda kunnat inverka på dens eller deras rätt, som möjligen varit lika
med Nilsson eller närmare än han berättigade till börd af egendomen, samt efter
hvad häraf uppenbart följde, -den emellan parterne uppkomne bördstvist både
bordt och kunnat atgöras utan afseende derå, huruvida andre bördemän funnes
eller ej, men att Rådstugurätten, sedan parterne den 14 November 1836 öfverlemnat
saken såsom utredd till Rådstufvurättens pröfning, i slället alt, på
sätt ske bort, saken genast eller åtminstone snart derefter till afgörande företaga,
genom beslut nyssnämnde dag förklarat, att yttrande i hufvudsaken
skulle meddelas, först sedan sig visat, huruvida under ilen återstående laga
I . 1 o • I I . .
ståndstiden någon till säljaren närmare eller med Nilssons huslru lika beslägtad
bördeman sig anmälte, samt således i målet verkat onödigt uppskof,
hvilket så mycket mera Nilssons rätt förnärmat, som enär, vid beslutets fattande,
köparne i anseende dertill, att säljarens åtkomst till den försålda egendomen
ej blifvit styrkt, erhållit endast två uppbud, med vilkor att, innan
tredje uppbudet meddelades, förete säljarens åtkomsthandlingar, det följaktligen
berott på köparna att, genom underlåtenhet att samma handlingar till Rådstugurätten
ingifva, fördröja laga ståndstidens inträffande; dels alt efter det
köparne begärt alt få lyfta den i Rätten nedsatte bördeski 11 ingen och fördess
fulla belopp ställt borgen, emot hvilken, enligt hvad Borgmästaren Rubin samt
vice Rådmännen Behrn och Boström i deras till Justitiä-Ombudsmannen aflemnade
förklaring lillkännagifvit, icke varit något att anmärka, Rådstugurätten
i strid med Kongl. Förordningen den 7 Augusti 1766, som i bestämda
ordalag berättigar köpare att lyfta bördeskilling, derest han för den del af
köpeskillingen, som kan vara i egendomen intecknad, till hördemans säkerhet
ställer full borgen, medelst beslut förenämnde den 14 November 1836 afslagit
köparnes omförmälte anhållan, och derigenom vållat, att köparne, som enligt
9
II. St. Just. Ombudsm. Emi.-Berättelse för dr 1848.
13
5 kapitlet 11 § Jordabalken varit pligtige att för hvad de afbördesskillingen
lyftat, till bördemannen erlägga ränta efter fem för hundrade om året, ehvad
han vunnit eller tappat, icke bafL någon förbindelse att å i fråga varande
bördeskilling till bördemannen erlägga ranta, deraf han följaktligen gått i mistning;
dels ock slutligen, att sedan Anders Andersson i Guldsmedshyttan,
under åberopande af en utaf Nilsson den 27 April 1837 ulgifven, af vittnen
bestyrkt fullmakt för innehafvaren att hos Rådstugurätten anmäla, det Nilsson
afstode från fullföljden af sin omförmälle bördestalan, samt återtaga och qvittera
den af Nilsson hos Rådstugurätten insatte bördeskillingen, den 25 September
samma år, med företeende af nämnde fullmakt, å hvilken ej mindre Nilsson,
som den 19 Juni berörde år hos Rådstugurätten låtit efterfråga, om icke dom
i bördesl visten snart vore att förvänta, den 6 nästderpåföljde Juli meddelat
en med Nilssons namn och sigill försedd påskrift, hvarigenom, såsom orden
lydde, fullbordandet af hvad genom fullmakten blifvit uppdraget rekommenderades
till skyndsam verkställighet, än äfven Per Adamsson och Erik Andersson
den 22 September nämnde år i vittnens närvaro påtecknat uppdrag
åt innehafvaren att å Per Adamssons och Erik Anderssons vägnar medverka
till samma ändamål, sorn Nilsson med fullmakten åsyftat, eller att, enär bördestvisten
då mera blifvit parterna emellan för lik t och således i allo förfallit,
Nilsson kunde återfå den hos Rådstufvurätten nedsatte bördeskillingen, hos
Rådstugurätten anmält den sålunda parterna emellan träffade förlikning och
begärt, att bördeskillingen måtte till Anders Andersson å Nilssons vägnar uflemnas,
Rådstufvurätten medelst beslut berörde den 25 September 1837 sig
yttrat, att Rådstufvurätten, med afseende så väl derå, att Nilsson den 19
Juni, och således senare än fullmakten varit utgifven, förnyat sitt anspråk å
dom i bördest visten, som ock hufvudsakligen på den omständighet, att fullmakten
vore ställd till innehafvaren, ansåge betänkligt att afskrifva målet och
utlemna bördeskillingen, ulan föreläde Anders Andersson att underrätta Nils
O
7
son, det han ägde å annan bestämd dag hos Rådstufvurätten antingen personligen
sig anmäla eller genom i fullmakt namngifvet ombud göra' anhållan
om bördeskillingens lyftning, samt tillika meddela Per Adamsson och Erik
Andersson berörde beslut, på det att de kunde komma i tillfälle att då sig
infinna och sin rätt bevaka; men enär de lagstadganden, som bestämma formen
och beskaffenheten af fullmakt att för annan syssla, för att den må vara
gällande, icke innehålla, att fullmakten ovilkorligen skall vara för viss namngifven
person utfärdad, hvarföre ock antagas måste, alt det icke vore någon
betaget, som sådan fullmakt utgåfve, att efter eget val ställa den antingen
14
B. St. Jast. Ombudsm. Ernb.-Berättelse för är 1848.
på viss person ellet- innehafvaren af fullmakten, sami elen af Anders Andersson
vid ofvanberörde lilllälle hos Rådslufvurälten föreledde fullmakt jemväl i
öfrigt varit till formen öfverensstämmande med lag, vid hvilket förhållande
Rådstugurätten saknat all anledning att fullmakten i anseende till dess ordställning
ogilla, samt den omständighet, att Nilsson den 6 Juli och således
senare, än han låtit hos Rådstugurätten göra framställning att erhålla dom i
bördest visten, genom sin å fullmakten meddelade påskrift, innefattande uppdrag
att skyndsamt verkställa, hvad uti fullmakten blifvit dess innehafvare
anförtrodt, undanröjt all verkan af Nilssons derförut framställde begäran, att
dom måtte i saken meddelas, och Rådstugurätten följaktligen origtigt förfarit
deruti, att Rådstufvurätten, efter hvad förr omnämdt blifvit, den 25 September
icke afskrifvit målet och börde.skillingen till Nilssons omhud öfverlemnat;
hvarföre kongl. Hofrätten, i förmågo af 1 kap. 12 § Rättegångsbalken,
pröfvade rättvist fälla Borgmästaren Rubin, såsom ordförande, samt vice Radmännen
Behm och Boström, såsom ledamöter i Rådstufvurätten, att för berörde
olagliga och origtiga åtgärder oell beslut, hvilka icke kunde anses annorledes
än af vårdslöshet och oförstånd tillkomna, böta Etthundrafeintio daler
silfverinynt med Femtio R:dr banco till treskiftes, samt att derjemte ersätta
Handlanden Nilsson den skada, honom genom Rådstufvurättens förfarande
blifvit förorsakad, vid bestämmande af hvilken skadeersättning Kongl. Hofrätten
likväl, efter granskning af Nilssons ingifne räkning, funne annan ersättningsskyldighet
icke kunna Rådstufvurätten åläggas, än alt dels till Nilsson, sorn
genom Rådstufvurättens den 14 November 1836 meddelle beslut, innefattande
O 7
afslag å Per Adamssons och Elik Anderssons anhållan att få bördeskillingen
lyfta, blifvit beröfvad rättigheten att af Per Adamsson och Erik Andersson
erhålla ränta å bördeskiIlingen, å densamma, utgörande 1490 R:dr, ränta, beräknad
efter fem för hundrade om året, utgifva från den 14 November 1836
intill den 4 December 1837, då Nilsson nämnde bördeskilling af Rådstufvurätten
återbekommit, dels ock godtgöra Nilsson hans genom Rådstufvurättens
origtiga beslut den 25 September tillskyndade kostnader för inställelsen hos
särskilda Rådstufvurätten den 4 December 1837 med Tolf R:dr 38 sk. banco;
Och bar för öfrigt, i anledning af Rådstufvurättens utaf Advokatfiskalsembetel
anmärkte åtgärd, att till Borgmästaren Rubin öfverlemna den omtvistade
bördeskillingen, för alt af honom förvaras, hvilken ålgärd föranledt yrkande
af Advokalfiskals-embetet, att Rådstugurätten måtte åläggas för framtiden för
OO
sätta
dess förvaringsrum i det skick, alt detsamma blefve för det dermed afsedde
ändamål tjenligt, Kongl. Hofrätten ansett berörde yrkande utgöra ett
i?. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för ar 1848.
15
ämne, hvarmed det icke lillkomme Kongl. Hofrätten att i den ordning, detsamma
då blifvit vackt, taga befattning; äfvensom slutligen, beträffande Advokatfiskal
seni Le tets emot Anders Andersson i Guldsmedshyttan och Handlanden
Nilsson förda talan om ansvar för missfirmlig! och vanvördligt skrifsätt
emot Rådstufvurättens Ordförande och Ledamöter, Kongl. Hofrätten förklarat
detta skrifsätt icke vara af sådan beskaffenhet, att urbota ansvar derför
kunde äga rum; hvarföre och som åtalet blifvit anstäldt först genom Advokatfiskalsembetets
den 19 November 1840 till Kongl. Hofrätten ingifne memorial,
och således icke inom två år efter det förseelsen skulle blifvit begången,
nemligen genom den lill Justitiä-Ombudsmannen den 5 Oktober 1837 ingifna
skrift, Kongl. Hofrätten alltså funne, likmätigt Kongl. Förordningen den 20
Januari 1779, det talan i ofvanberörde afseende icke vidare ägde rum.
Äfven detta utslag bar icke blifvit föremål för klagan å Justiliä-Ombudstnannens
eller, mig veterligen, någonderas af öfriga parterna sida.
Vid granskning af fångförleckningarne från Wester-Norrlands län för år
1845 har anledning funnits lill åtal, hvilket ock derföre blifvit förordnadl,
emot Landssekreteraren August Eckhell, såsom tillförordnad Ordförande i Nora
Häradsrätt, för det vid handläggning af ett ransakningsmål angående förre
Sjömannen Nils Erik Bystedt, tilltalad för andra resan stöld, Häradsrätten
genom utslag den 19 Juni 1845 dömt Bystedt, som ansetts öfvertygad alt
hafva, efter förut undergången bestraffning för första resan stöld, åter olofligen
tillgripit gods i värde skattadt lill Tjugu R:dr, att derföre jemlikt åberopade
lagrum böta Åttatio R:dr banco och en söndag stå uppenbar kyrkoplikt, samt
tillika stadgat, alt då upplyst vöre, det Bystedt saknade tillgång till böterna,
han i stället skulle straffas med Tjuguåtta dygns fängelse vid vatten och
bröd; hvarföre och då Bystedt, enligt 40 kap. 3 § Missgerningsbalken, jemförd
med 1 § samma kapitel, 5 kap. 4 § Straffbalken och Kongl. Förordningen
den 10 Juni 1841, i brist af tillgång till böter, bordt i stället dömas
till kroppsplikt efter det stulna godsets värde 20 R:dr banco, tillika med för
andra resan stöld stadgad tillökning i straffet, motsvarande fem par spö, eller
tillsammans nitton dagars fängelse vid vatten och bröd, Advokatfiskalsembetet
i Kongl. Svea Hofrätt, efter Justiliä-Ombudsmannens uppdrag, hos Kongl.
Hofrätten yrkal, att enär Häradsrättens omförmälte utslag kommit till verkställighet
och Bystedt derigenom tillskyndats ett otillbörligt lidande, äfvensom
16
R. St. Just. Ombudsm. Emi).-Berättelse för år 1848.
slaten fått vidkännas en onödig utgift för Bysted ts underhåll i liäktet nio
dagar längre, än sorn vederbort, Landssekreteraren Eckhell, som i egenskap
af ordförande i Häradsrätten fattat berörde lagstridiga beslut och derföre vore
ansvarig, måtte till ansvar och ersättningsskyldighet fällas, öfver hvilket påstående
bemälte Landssekreterare sig förklarat och, med erkännande af anmärkningens
rigtighet, underkastat sig den ansvarspålöljd, som derför kunde
honom drabba; och har Kongl. Hofrätten genom utslag den 16 Juni 184-8,
på grund af ofvan åberopade lagens rum, enligt hvilka Bystedt boil (å försona
det i fråga varande brottet med nitton dagars fängelse vid vatten och bröd,
funnit skäligt, det skulle Landssekreteraren Eckhell for det felaktiga beslut,
hvilket till ökadt lidande för Bystedt samt onödig kostnad för Kongl. Majit
och Kronan till verkställighet kommit, böta jemlikt 1 kap. 12.§ Rältegångsbalken,
Åttatio daler silfvermynt med Tjugusex R:dr 32 sk. banco, samt
derjemte ersätta Kongl. Majit och Kronan kostnaden för Bysteds underhåll i
häktet under de nio dagar, han derstädes onödigtvis blifvit qvarbållen, med
Eli Ridr 12 sk. banco, dertill, enligt hvad Konungens Befallningshafvande i
Wester-Norrlands län upplyst, samma kostnad uppgått; Men då Bystedt, enligt
hvad ett af honom den 26 April 184-7 afgifvet och af Landssekreteraren
Eckhell vid sin förklaring fogad t betyg utvisade, redan blifvit godlgjord för
sitt lidande, ansåge Kongl. Hofrätten något vidare utlåtande härom icke erford
ras.
Detta utslag har jag för min del låtit vinna laga kiaft; och mig veterligen
är deremot ej någon klagan förd.
L anledning af Kronobergs läns fånglistor har blifvit anmärkt, att Sunnerbo
Häradsrätt genom utslag den 5 Februari 1845 dömt Johan Olofsson från
Burhult för olofligt tillgrepp af trettio kannor tjära, förvarad i dess beredningsställe
ute å marken i en håla, och värdeiad till sju Ridr 24 sk. banco,
under åberopande af 43 kap. 2 § Missgerningsbalken, Kongl. Förklaringen
ilen 23 Mars 1807, 5 kap. 4 § Straffbalken, Kongl. Brefvet den 20 December
1737 och Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, att böta det stulnas sexdubbla
belopp med 45 Ridr och undergå uppenbar kyrkoplikt, men om tillgång
till böternes gäldande saknades, i stället straffas med sexton dagars fängelse
vid vatten och bröd; Och har, i anseende till den origtigbet, Justitiä
Otnbuds
-
It. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för ar 1848.
17
Ombudsmannen funnit vara uti denna lagtillämpning förelupen, åtal blifvit
förordnadt emot Häradsrättens tillförordnade ordförande vice Häradshöfdingen
F. M. Åhlund, hvilket åtal inför Kongl. Göta Hofrätt är af Advokalfiskalsembetet
derstädes utfördt med anmärkning, hurusom det läge Vice Häradshöfdingen
Åhlund till last, dels att 43 kap. 2 § Missgerningsbalken blifvit
origtigt tillämpadt, samt dels att kroppsstraffet, emot Kongl. Kungörelsen den
10 Juni 1841, angående grunden för förvandling till fängelse vid vatten och
bröd för sådan stöld, som ligger i tveböte, blifvit bestämdt lill sexton dagars
fängelse vid vatten och bröd, hvilket straff jemte kyrkoplikten Joban Olofsson
äfven utstått, i stället att, jemlikt Häradsrättens pröfning i öfrigt, tretton och
i fall, såsom rätteligen vederbordl, brottet blifvit för enkel tjufnad ansedt, endast
åtta dagars så beskaffadt fängelse skolat ådömas; i följd hvaraf Advokatfiskalsembetet
å Vice Häradshöfdingen Åhlund yrkat böter samt förpligtande
att godtgöra Kongl. Majit och Kronan kostnaden för Joban Olofssons utspisning
roed valten och bröd i åtta dagar, samt förbehållit betnälte Johan Olofsson,
hvilken blifvit förgäfves eftersökt, rätt att särskildt efter befogenhet utföra
talan om ersättning för det lidande, honom utöfver lag vederfarits.
Uti häröfver afgifven förklaring har Vice Häradshöfdingen Åhlund erkännt
de anmärkta felaktigheterna och underkastat sig derföre det ansvar, Kongl.
Hofrätten kunde bestämma; och har, vid pröfning af detta mål, Kongl. Hofrätten
genom utslag den 19 Januari innevarande år, med antagande af Advokatfiskalsembetets
anmärkning om orätt tillämpning af 43 kap. 2 § Missgerningsbalken,
nemligen att enär i detta lagrum stadgas, det stöld af bistock
eller utur fiske- och jagtredskap eller af sjelfva redskapen och annat dylikt
skulle ligga i tveböte, deråt blifvit gifven en vidsträcktare tydning, än som
med gällande rättsgrund vore öfverensstämmande, helst orden ”annat dylikt”
afsåge endast sådant, som med det förut i samma lagrum nämnda kunde på
något sätt jemföras, men ingalunda allt hvad eljest befunnes ute å marken
för tillredning eller annan orsaks skull, förklarat Johan Olofssons omförmälle
förbrytelse rätteligen hafva varit att anse såsom enkel tjufnad, derför lian bordt,
jemlikt 40 kap. 1 § Missgerningsbalken, böta det tillgripnas värde 7 R:dr 24
sk. tredubbelt eller, vid bristande bötestillgång, i stället, enligt Kongl. Förordningen
flen 10 Juni 1841, hållas åtta dagar i fängelse vid vatten och bröd;
hvarföre och emedan Häradsrätten icke allenast origtigt hänfört samma förbrytelse
under 43 kap. 2 § nämnde balk och med tillämpning af detta lagrum
dömt Johan Olofsson till sexdubbla böter, ulan ock vid dessas förvandling till
Bih. till 11. St. Brot. 1847—1848. a:a Samt 3
18 R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1848.
kroppsstraff bestämt detta till sexton dagars fängelse vid vatten och bröd,
ehuru detsamma, i öfverensstämmelse med Häradsrättens åsigt om brottets
beskaffenhet, bordt stadna vid endast tretton dagars så beskaffadt fängelse;
Kongl. Hofrätten förthy och då Johan Olofsson således kommit att undergå
åtta dagars fängelse vid valten och bröd mera, än lagligen vederbordt, pröfvat,
med stöd af 1 kap. 12 § Rättegångsbalken, rättvist döma Häradsrättens Ordförande,
Vice Häradshöfdingen Åhlund , att för berörde vårdslöshet vid domareembetets
utöfning plikta Sexlon R:dr 32 sk. till treskiftes, samt alt dessutom
godtgöra Kongl. Majrts och Kronans kostnad för Johan Olofssons utspisning med
vatten och bröd under åtta dagar med En R:dr 2 sk. 8 rst banco, enligt derå
från Konungens Befallningshafvande i Kronobergs län infordrad uppgift; varande
Johan Olofsson öppet lemnadt att, i afseende på ersättning för det
honom tillskyndade lidande, emot Vice Häradshöfdingen Åhlund utföra talan
efter befogenhet.
Delta utslag, hvari jag för min del ej funnit fog att söka ändring, har
ej heller, mig veterligen, blifvit å delosidan öfverklagadt.
Såsom hörande till de vid fånglistornes granskning gjorda anmärkningar
har äfven förekommit, att Östra Häradsrätt i Blekinge genom beslut den 31
Juli 1845 förordnat, det Bonden Johannes Larsson från Lökaryd, hvilken enligt
samma Häradsrätts förutgångna trenne laga kraftvunna beslut bordt erlägga
böter för begagnande af lifsfarligt vapen 6 R:dr 32 sk., och för två större sår
6 R:dr 32 sk., för hysande af försvarslös person 6 R:dr 32 sk., samt för vägafridsbrott
13 R:dr 16 sk., för två blånader 1 R:dr 16 sk., för tjugunio slag
utan åkomma 14 R:dr 24 sk., och för svordom inför rätta 6 R:dr 32 sk. allt
banco, men till gäldande af dessa böter saknade tillgång, skulle i stället afstralfas
med tjuguåtta dagars fängelse vid vatten och bröd samt fjorton dagars
enkelt fängelse, hvilken bestraffning Johannes Larsson jemväl undergått; och
som genom denna förvandlingsålgärd den uti ll:le punkten af Kongl. Förklaringen
den 23 Mars 1807 stadgade föreskrift blifvit i så måtto öfverträdd,
som Johannes Larsson, ehuru till högsta kroppsplikt förfallen, ändock vore
dömd att för ensaksböter undergå fjorton dagars enkelt fängelse; så har åtal
blifvit förordnadt samt inför Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge af
Advokatfiskalsembetet derstädes utfördt emot Häradsrättens tillförordnade Ordförande
Vice Häradshöfdingen C. Sjöbohm, hvilken uti förklaring öfver Ad
-
R. St. Just. Ombudsm. Emi.-Berättelse för är 1848.
19
vokatfiskals-embetets memorial, jemte det han afsatt sig rättigheten att höras
öfver de slut påståenden, Advokatfiskalen kunde finna för godt mot honom
framställa, erkännt den anmärkta felaktigheten samt bifogat så väl skriftligt
medgifvande af Johannes Larsson, att denne blifvit till fullo godtgjord för det
honom otillbörligen vållade lidande, som ock vederbörandes intyg derom, att
Kongl. Maj:ts och Kronans genom i fråga varande felaktiga åtgärd förorsakade
kostnad uppgått till En R:dr 21 sk. 1 rst banco, hvilket belopp blifvit uti
Landtränteriet i Carlskrona nedsatt; hvarefter och sedan Ådvokatfiskalsembetet
yrkat, det måtte Vice Häradshöfdingen Sjöbohm för dess felaktiga domareåtgärd
fällas till sådant ansvar, som Kongl. Hofrätten i enlighet med grunderna i 1
kap. 12 § Rättegångsbalken kunde finna å förevarande fall tillämpligt, Kongl.
Hofrätten genom utslag den 8 Mars innevarande år sig utlåtit, att enär Johannes
Larsson, i brist af tillgång lill gäldande af de honom ådömda böter,
rätteligen skolat afstraffas med endast tjuguåtta dagars fängelse vid vatten och
bröd, men i stället genom Häradsrättens utslag kommit att undergå fjorton
dagars enkelt fängelse derutöfver, Kongl. Hofrätten, i förmåga af åberopade
lagrum, pröfvade rättvist fälla Vice Häradshöfdingen Sjöbohm alt för berörde
origtiga förvandlingsåtgärd böta Sexton R:dr 32 sk. banco till treskiftes; men
som Sjöbohm, hvilken jemväl måst anses skyldig att ej mindre ersätta Kongl.
Majrts och Kronans kostnader för Johannes Larssons förplägning under de fjorton
dagar, han utöfver lagliga tiden i häkte qval hållits, än äfven godtgöra Johannes
Larsson för det honom genom olagligen förlängd fängelsetid tillskyndade
lidande, styrkt, del han förnöjt Johannes Larsson samt i Landtränteriet
nedsatt En R;dr 21 sk. 1 rst banco, utgörande, enligt vederbörlig uträkning,
kostnaden för Johannes Larssons förplägning under nyssberörde tid; så har i
dessa delar Kongl. Hofrätten funnit annat utlåtande icke erfordras, än att Kongl.
Maj:t och Kronan tillerkändes berörde nedsatte medel En R:dr 21 sk. l rst.
banco, för hvilket ändamål nedsättningsbeviset skulle till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
öfver lemnäs.
I detta utslag har, mig veterligen, ändring icke blifvit sökt.
Ibland de af mig anställda åtal, hvari utslag ej hunnit falla, torde här
böra, såsom varande af mer än vanlig vigt, nämnas det, hvartill jag funnit
mig föranlåten af oroligheterna i hufvudsladen den 18 och 19 Mars sistlidne
år.
20
Pi. St. Just. Ombudsm. Emi.-Berättelse för år 1848.
Sedan jag nemligen från Öfver-Stålhållare-Embetet för Polisärende!' begärt
och erhållit del af prölokoilerna öfver de undersökningar, som derstädes i
della ärende blifvit hållna, och öfver åtskilliga dervid förekommande omställa
digheter ifrån bemälte embete fått emottaga begärda närmare upplysningar;
så har jag uti ett till Kongl. Svea Hofrätt den 1 Augusti nämnde år afgifvet
memorial emot Herr Öfver-Ståthållaren m. m. Friherre Jacob Wilhelm Sprengtporten
och Herr Polismästaren och Riddaren Bengt Carl Bergman framställt
de anmärkningar, till hvilka granskningen af berörde handlingar gåfvo anledning,
samt anhållit, att Kongl. Hof-Rätlen ville öfver dessa anmärkningar låta
vedel bol ande sig förklara.
Efter det, i följd häraf, förklaringar till Kongl. Hof-Rätten inkommit och
sedermera blifvit mig meddelade, har jag, den 14 sist lid ne November, i målet
afgifvit slutpåstående, deruti jag, på anförde skäl, funnit mig befogad att föra
Herr Öfver-Ståthållaren Frih. Sprengtporten till last: att han genom uraktlåtna
embetsålgärder varit vållande dertill, att de våldsamheter, som om aftonen
den 18 Mars sislförflutue år samt under påföljande natten föröfvades i
hufvudstaden, under det Rikets Ständer voro der församlade, icke blifvit i
sjelfva deras början afstyrda eller hämmade medelst lämpliga militäriska försigtighetsmått,
ulan en församlad större folkmassa fått först, under minst en
hall timas tid, utan allt kraftigt motstånd; föröfva våldsamheter emot ett i
Storkyrkobrinken beläget hus, derunder Herr Friherren icke skall varit underrättad
om det å färde varande oväsendel, dock utan att från sådan okunnighet,
efter min tanka, kunnat hämtas någon Herr Friherren fredande ursäkt;
äfvensom att samma folkmassa derefter, likaledes utan allt motstånd af
väpnad styrka, på flera ställen i Norra förstaden våldsamt framfarit (inda till
sent på natten, då oväsendet lyckligtvis af sig sjelf upphörde; och har jag
häraf funnit mig förpligtad att för de fel och försummelser, hvartill Herr
Öfver-Ståthållaren Frih. Sprengtporten sålunda gjort sig skyldig, mot honom
yrka laga ansvar; äfvensom jag emot Herr Polismästaren Bergman ej kunnat
undgå att påstå, det han, som från början af oväsendet ofvanskrifne afton
haft derom kännedom och erfarit syftningen af folkrörelsen, så fort densamma
kom i gång, icke genast och ulan allt uppehåll härom underrättat Herr ÖfverStåthållaren,
utan dermed dröjt minst en half timas tid, måtte för denna
uraktlåtenhet af tjenstpligt lagligen ansvara.
Öfver dessa påståenden hafva de tilltalade afgifvit förklaringar, deraf jag
funnit mig föranlåten till påminnelser, hvilka till deras hörande varit utställda;
och beror målet för närvarande på Kongl. Hofrättens pröfning. För skrift
-
fl. St. Just. Otnbudsm. Emb.-Berättelse för- ar 1848. 21
vexlingen ämnar jag en annan gång utförligen redogöra, när det förväntade
utslaget kan derjemte meddelas.
För öfrigt liar jag funnit mig höra upptaga de hos samtliga Hofrälterna
år 1847 afgjorda anmärkningsmål, deri ansvar blifvit ådömdt dels för olaga
domslut och dels för andra embetsfel eller försummelser, eller ock, utan sådan
påföljd, ogillande omdömen öfver åtalade förfaranden ändock blifvit af öfverdomaren
uttalade. I likhet med hvad i nästföregående berättelser skett, har
jag häröfver upprättaL nedanstående sammandrag af samtliga dessa anmärkningsmål,
hvilka sålunda hos Hofrätterna slutat med ansvar å de tilltalade
eller annan för dem nödig ansedd rättelse, nemligen:
För olaga dorn eller beslut i tvistemål eller brottmål sakfällde
af Kongl. Svea Hofrätt .  15.
af Kongl. Göta Hofrätt
10 25
För försummelse med handlingars eller domböckers insändande
eller förseelse mot Expeditionstaxan,- af Kongl.
Svea Hofrätt
29
af Kongl. Göta Hofrätt .
6 35
För andra fel eller försummelser i Embetsutöfningen, af
O 7
Kongl. Svea Hofrätt
. . 23
af Kongl. Göta Hofrätt
8
af Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge ... 1 32 <
92.
Härtill komma de mål, uti hvilka de atigifne blifvit frikände
dels genom utslag, af Kongl. Svea Hofrätt . . 11
af Kongl. Göta Hofrätt
4
af Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge ... 3 18
dels derigenom, att målen afskrifvits eller fått utan pröfning
förfalla, hos Kongl. Svea Hofrätt 5
hos Kongl. Göta Hofrätt 4 o
ö
9 27.
Summa 119.
Ibland de tilltalade hafva likväl åtskillige mer än en gång förekommit,
så att deras antal varit i Kongl. Svea Hofrätt 17 och i Kongl. Göta Hofrätt
22 R. St. Just. Ombudsm. Eiub.- Berättelse Jor år 1848.
6 mindre, än de åtalade föi brytelsernes antal. Orsaken lill det betydligt
större antalet i Kongl. Svea Hofrätt är nu enahanda, som upptages i förra
berättelser, nemligen att hos denna Hofrätt anmälan a{ Advokatfiskalsembetet
skett emot alla domare, som för nästföregående Aret försummat att insända
domböcker, och som nu till ett antal af 20 blifvit derföre sakfälide; hvaremot
i de öfriga Hofi ätterna åtal å sådan försummelse första året i allmänhet icke
anställes.
Den till sista riksdag afgifna berättelse upptager en fråga, som JuslitiäOmbudsmannen
ansett sig skyldig att till Rikets Högloft. Ständer inberätta,
ehuru den då ännu icke varit hufvudsakligen behandlad, nemligen frågan om
en af Kongl. Bergscollegium begången afvikelse från föreskriften i 81 § af 1845
års riksdagsbeslut om tiden för val till riksdagsmän. I anledning af nämnde
föreskrift, som innehöll, att valen borde under loppet af Augusti månad näst
före riksdagens början verkställas, hade Justitiä-Ombudsmannen anmärkt, att
ärendet icke förr, än vid den föreskrifna lidens utgång, blifvit af Kongl. Collegiurn
slutligen handlagdt, och sjelfva valens förrättande således måst till en
senare tid utsättas. Men efter deL Kongl. Collegii utlåtande olver denna anmärkning
inkommit, bade tillika underrättelse ingått, att Herr Jusliliä-kantsleren
äfven äskat Kongl. Collegii förklaring rörande samma ämne; hvarföre
Justitiä-Ombudsmannen funnit ordningen fordra att afbida, hvad Herr Justitiäkantsleren
härutinnan kunde tillgöra; och finnas emedlertid de utlåtanden,
hvarmed Kongl. Collegii President och Ledamöter inkommit, såsom bilagor
vid berättelsen fogade.
Sedan ärendet på detta sätt hvilat en längre tid efter riksdagens början,
och sig visat, alt hos vällofl. Borgareståndet någon tvekan om de i fråga varande
valens giltighet icke, i anledning af dröjsmålet med deras förrättande,
uppstått, fann jag, efter inhämtad underrättelse, att någon ytterligare åtgärd
vid ärendet ännu den 22 April sisth år icke blifvit af Herr Justiliä-kantsleren
vidtagen, det böra afgöras, huruvida ytterligare handläggning dervid af mig
komme att äga rum; och har jag att här uppgifva de skäl, på hvilka jag i
ämnet grundat mitt beslut.
. • • l • l
Då Riksdagsordningen icke innehåller någon tidsbestämning, inom hvilken
riksdagsmannaval böra hafva för sig gått; skulle väl en föreskrift härom
i riksdagsbeslut kunna synas af behof påkallad. Imedlertid har uti de riks
-
II. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för ar 1848.
23
dagsbeslut, som före sista riksdag utkommit, ej något annat i denna fråga
varit inlaget, än hvad Riksdagsordningen innehåller, att nemligen valen skola,
vid ansvar, med all skyndsamhet verkställas; och huruvida ett härutöfver
sträckt föreläggande, sådant som i 1845 års riksdagsbeslut influtit, må vara
att anse lika förbindande med ett i lag meddeladt stadgande, hvars efterlefnad
af Rikets embels- och tjenstemän kan vid ansvar fordras, derom har jag
ansett tvifvelsmål skäligen konna uppstå. I betraktande häraf och då för öfrigt
de i fråga ställda riksdagsmannavalen, till följd af Kongl. Bergscollegii kungörelse,
för sig gått längre tid före riksdagens början, än som vid föregående
riksdagar någon gång blifvit iakttagen, och längre än hela kallelsetiden till
urtima riksdag behöfver vara; har jag ansett skäl till åLal emot Kongl. Bergscollegium
i delta ämne icke förekomma.
De åtal, jag funnit mig föranlåten att anställa, och bland hvilka endast
det här ofvan redovisade mot Vice Häradshöfdingen Sjöbohm hunnit komma
till afgörande, hafva varit föranledda dels af angifvelse!-, men dels och oftast
af fånglistornes granskning — ett arbete, sorn fortgår i den mån, medhinnas
kan, men thy värr icke med den drift, behofvet fordrade, med afseende särdeles
på hvad deri återstår, såsom följd af fangnumerns tillvext och listornes
derigenom ökade vidlyftighet, mot hvilken i senare liden arbetsbiträdet i Justitie-ombudsmans-expeditionen
icke varit svarande.
Detta förhållanden har jag trott mig böra hos Rikets Ständer anmäla,
och derföre uti memorial den 20 Juli .sisth år anfört, det fånglistorne i senare
åren vuxit till flerfaldigt omfång mot det, de förut innehållit, så att exempelvis
de för ett år senast inkomna utgjorde en fyra gånger större voluin, än
de som inkommo år 1818 eller 1819, hvilka dock redan utvidgat sig betydligt
utöfver de första årens efter Justitiä-Ombudsmans-embetets inrättande.
O
Jag har anmärkt det förökade arbete vid fånglistornes granskning, som från
denna deras ökade vidd härrört, och hvarigenom handt, alt då den personal,
hvaraf Justiliä-Ombudsmans-expeditionen, enligt gällande stat, utgöres, redan
Jange varit otillräcklig för medhinnande af granskningsarbetel, detta arbete ej
kunnat skyndsamare fortgå, än att vid mitt tillträde till embetet funnos
ogranskade alla fånglistorne för år 1847 utom första qvartalet från Kongl.
Göta Hofrätt, samt för 3:dje och 4:de qvartalet 1846; hvarförutan de för 3:ne
qvartaler 1846 och första qvartalet 1847 från K. Göta Hofrätt väl vore
24
fi. St. Just. Ombudsm. Einb.-Berättelse fur är 1848.
granskade, men de yppade anmärkningarne ännu icke vidare handlagde. Att
den sålunda uppkomna balancen, i stället att kunna afhjelpas, måste tvertom
framgent vexa, har jag, vid fortfarande af den dertill vållande orsak,
ansett påtagligt, äfvensom att granskningen af fånglistorna, i samma mån
den sent inträffår, måste förfela sitt förnämsta ändamål, skyndsam rättelse i
de felaktigheter, som upptäckas.
Af erfarenheten under den korta lid, jag utöfvat embetet, hade jag redan
då haft tillfälle att inhämta talrikheten och den oftast icke likgiltiga beskaffenheten
af de anmärkningar, som af granskningen föranledas. Då jag således
icke trodde mig befogad att tillstyrka någon minskning i Justitiä-Ombudsmannens
åliggande vid denna del af tjenstgöringen, och jag vid uppmärksamhet
derjemte på det arbete, som tjenstens behöriga förvaltning i öfrigt erfordrar,
blifvit öfvertygad, att utan alltför mycket åsidosättande af de vigtigaste
dithörande pligter mera tid ej kan egnas åt ofvannämnde granskning, än dittills
blifvit använd; har jag ansett det ovilkorligen åligga mig att icke lemna Rikets
Ständer i okunnighet om förhållandet, på det af deras förfogande måtte
bero, huruvida genom beviljande af ökadt anslag till Justitiä-Ombudsmansexpeditionen,
så att ytterligare en kantslist kunde aflönas, Justitiä-Ombudsmannen
måtte blifva försatt i tillfälle att med nödisr drift sitt embete sköta.
O
Till denna hemställan hafva dock Rikets Ständer icke funnit skäl att
lemna bifall.
Af tillfälliga anledningar har min närmare uppmärksamhet blifvit fästad
på den i Kongl. Svea Hofrätts arkif saknade större mängd af domböcker, som
bordt från underdomstolar dit inkomma. Då jag kunnat förmoda, att äfven
hos de öfriga Hofrätterna dylik brist möjligen förefunnes; har jag vidtagit
nödiga åtgärder, för att erfara, huru härmed hos samtlige dessa Öfverdomstolar
sier förhölle.
Enli gt hvad Advokatliskalsemhetet i Kongl. Svea Hofrätt härom uppgifvit,
var förhållandet den 29 Juni sisth år sådant, att af domböcker, som dittills
bordt vara ingifna, efter år 1834, med tillägg äfven för äldre tid i de domsagor
på landet, hvilka ännu innehades af Domare, som redan dessförinnan
dem tillträd t, saknades från följande härader:
Rasbo och Bälinge för 1845 års vinterting,
Ulleråkers
II. St. Just. Onibudsm. Emb.-Beriittelse för ar 1848.
25
Ulleråkers, Hagunda, IVaxala, Bälinge uch Lagunda för samma års
som mai ting,
samtliga dessa härader för samma års hösteting,
samma härader för hela år 1846.
lf ester Rekarne for 1838 års vinter- och hösteting samt för hela år
1843 och 1844.
Öster Rekarne för 1835 och 1836, vintertingen 1837 och 1838, hela åren
1843 och 1844 samt sommar- och höstetingen 1845,
Daga härad lör hela 1843 och 1844,
Akers för vinter- och sommarlingen 1838 samt hela åren 1843 och 1844,
Selebo för 1835 års hösteting, 1837 års sommarting, 1838 års sommaloch
hösteting samt hela åren 1843 och 1844,
Jösse härad
Fryksdals Nedre tingslag
Gillbergs \
Näs (för år 1834 samt för 1844 till och med 1846,
Nordmarks)
Norrbo för 1834 samt vinlertinget 1840 och höstetinget 1841.
Wagnsbro för 1834, 1836 års vatterling, 1838 och 1839 års hösteting,
1841 års vinterting samt för hela år 1842,
Gamla Norbergs för år 1834 t. o. m. 1839, 1841 och 1842 samt vintertinget
1843,
Skinnskattebergs för år 1834 t. o. m. 1836, höstetinget 1837 samt hela
1838 t. o. m. 1840 och höstetinget 1842,
Ramsele tingslag för 1839 års vatterling,
Sollefteå d:o för 1834 års vinterting, 1835 åis hösteting och 1839
års vatterling,
Boteå d:o för åren 1838 och 1839,
Gudmundrå tingslag för 1837 och 1838,
Säbrå d:o för 1838,
Nora d:o för 1835 års hösteting samt 1838,
Nätra d:o \
Arnäs d:o (för 1842 års vinterting,
Nordingrå d:o)
Gottlands Norra härad för åren 1837 t. o. m. 1840,
Räfsunds tingslag för 1823 års vatterling ,
bill. till R. Sc. Prot. 1847—1848. a:a Samt. ■*
j för åren 1838 till och med 1845 samt 1846,
26
B. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1848.
Thorstuna härad för 1813 års sommarting, 1823 års hösleling samt 1832
års vinterting,
Simtuna d:o för 1813 års sommarting samt 1823 års hösteling,
Öfver och YtterTjurbo d:o för 1823 års hösteling,
Wåhla d:o för 1813 års sommarting samt höstelingen 1823 och 1825,
Säthers tingslag "b.. , Q.,n „ . .. .
r-tri ii i c- Jior 1832 ars hostetmg,
Kly dahls och Sama) n
Skedvi, Thorsängs, Wika, Kopparbergs och Aspeboda, Svärdsjö, Sundborns,
Folkare, Hedemora, Husby, Torps, Tuna, Sillångers, Sjöns, Ljustorps,
Indahls, Njurunda tingslag för år 1846.
b) från Rådslufviu ätterna i
Norrtelje för åren 1842, 1844 och 1846,
Waxholm för åren 1845 och 1846,
Upsala för år 1846,
Säther för s. å.
Trosa för år 1826—1828 samt 1841, 1844—1846,
Hedemora för 1834, 1835 samt 1837—1840,
Söderhamn för 1846,
Hudiksvall för 1841 t. o. m. 1846,
Sundsvall för 1845,
c) från Kämnersrälterna i
Nyköping för år 1841, 1842 samt 1844—1846,
Westerås för 1829—1832 samt 1835—1838,
Wisby för 1831 och 1837.
För Kongl. Göta Hofrätt åter uppgafs förhållandet den 21 Juni sisth alvara,
att domböcker saknades
a) från följande härader:
Wäne, Bjärke, Fl undre, Ale, Wädtte för år 1846,
Åhs, Gäseneds, Kullings för 1845 och 1846,
Kinds, Redevägs för 1845 och 1846,
Gudhems Ägodelningsrätts för 1846,
Wadsbo för 1846,
Askims, Östra och Vestra Hisiugs, Inlands Torpe, Inlands Södre för
1846,^
Åhrstad, Faurås, Himble, Ägodelningsiätters för 1842—1844, samt Härads-
och Ägodelningsrätters för 1845 och 1846,
F). St. Just. Ombudstn. Einb.-Berättelse för år 1848.
27
Allbo, Kinnevalds, Norrvidinge för 1845 och 1846,
Sunnerbo för 1845 och 1846,
Össboj IVässbo för 1846,
Stranda för sommartingel 1846,
Södra Möre för 1846,
Aspelands, Se/'vede, Tunaliins för 1844—1846,
Dahls, Lysings för 1846,
Bankekinds, Hanekinds för 1846,
Hammarkinds, Stegeborgs skärgårds för 1846,
Björkekinds, Lösings, Östkinds för 1843, 1844 och 1846,
b) från Rådstuf vurälterna i
Alingsås för 1843—1846,
Falkenberg för 1846,
Grenna för 1846,
Mariästad för 1845 och 1846,
Sköfde flir 1846,
lVestervik för 1846,
FVadstena för 1845 och 1846;
c) från Kärnnersrätterna i
Halmstad för 1845 och 1846,
FVestervik för 1846.
Hos Kongl. Hofrätten öfver Skåne oell Blekinge saknades, enligt Advokalfiskalsembetets
uppgift af den 19 Juli 1848, domböcker
a) från nedanskrifna härader
Jerrestad för 1840 års hös te t ing samt för år 1846,
Ingelstad „ 1844 års vinter- och hösteting samt för år 1846,
Herrestad „ 1846,
Ljunits „ 1846,
b) från Rådstugurätten i Engelholm från och med 1830 till och med
d. 1 September 1841 samt 1846,
c) från Kärnnersrätterna i
Malmö för 1846,
Christianstad för 1846.
Uti skrifvelse af den 10 sisth Oktober, har Advokatfiskalsembetet i Kongl.
Hofrätten öfver Skåne och Blekinge anmält, att före utgången af sist förlidna
28
B. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1848.
September månad blifvit till Kongl. Hofrätten inlemnade renoverade exemplar
af alla här anmärkta domböcker, med undantag af dem från Engelholms
Rådstufvurätt, hvilka äfven i koncept skola hafva försvunnit under nu mera
aflidne Ordförandens i Rådstugurätten Jnstitiarien Fristedts vård, utan att
sedermera kunnat återfinnas någon af de i Rådslufvurätts-arkifvet saknade
handlingar eller domböcker. Då dessutom åtal emot den försumlige Jusliliarien
Fristedt under hans lifstid icke blifvit underlätet; bar jag, i anledning
af denna försummelse, ej funnit annan åtgärd för närvarande på mig ankomma,
än att infordra bevis öfver de undersökningar, hvarigenom tillståndet i Rådstufvurättens
arkif skall vara bekräftad t.
Förhållandet hos Kongl. Göta Hofrätt är väl i det afseendet sämre, att
domböcker der saknas frän fyra Underdomstolar för äldre tid än 1845; men
för ingen går dock bristen längre tillbaka, än till 1842. Å dessa försummelser
för de tre domstolarna hafva åtal förut varit började, och för den fjerde
har jag derom förordnat. Deremot har jag funnit betänkligt att, emot en
hittills allmänt rådande plägsed, låta anställa åtal för de försummelser, som
icke sträcka sig längre tillbaka, än för de två senast förflutna redovisningsåren.
De ursäkter, som härvid komma i fråga, äro stundom af beskaffenhet, att föga
kunna motsägas. Domare behöfva sorn oftast vid ransakningar anlita de äldre
domböckerna, och kunna' derföre icke, utan större olägenhet, under tingen
hafva det förutgångna årets domböcker ullemnade till afskrifning. Frän detta
förhållande har Advokatliskalsembetet i Kongl. Göta Hofrätt hämtat ett hufvudsakligt
inolif till det öfverseende, som der i allmänhet ägt runi, med uleblifvandet
af de sisla årens domböcker, och hvaraf annan olägenhet ej skall
hafva inträffat, än dröjsmålet, enär tvertom derifrån uppkommit särdeles beredvillighet
å domrarnes sida att påskynda renovationsarbetet, hvarigenom,
utan synnerligt besvär för Kongl. Hofrätten, dess arkif städse skall kunnat
hållas i god ordning.
Hos de Ij^ra Underrätter, hvilkas domböcker för längre tid tillbaka, än
år 1845, uteblifvit, bar jag funnit nödigt att låta anställa inventering, för
att utröna, huruvida originaldomböckerne finnas i fullständigt skick, och härom
har jag således anmodat Konungens vederbörande Befallningshafvande att
besörja.
Det vida sämre tillståndet under Kongl. Svea Hofrätt påkallar oundvikligen
ytterligare åtgärder. Jäg har börjat med att föranstalta inventeringar
vid alla de underrätter, der äldre brister funnits. Undflygter och uppehåll
hafva dervid på ett och annat stälfe möll, så att fullständig reda på förhål
-
It. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1848.
29
landet ännu saknas. Men så snart nödig upplysning härom hunnit inhämtas,
måste de åtgärder taga sin början, som komma att finnas lämpliga för beredande
af rättelse, så vidt den står alt erhålla, och påkallande af lagligt ansvar
mot de försumliga, som ännu kunna tilltalas.
Imedlertid får härvid ej förbises en anledning till ursäkt, som tvifvelsutan
i någon mån lågt verkligt hinder i vägen för en bättre ordnings införande
i det arkif, hvarom fråga är. Delta hinder består i bristande utrymme
för uppställning och ordnande af arkifvets ti 1 lhörigheter. Svea Hofrätt är
onekligen alltför trångbodd; och då lill sessionsrum för de nu arbetande divisionerna
samt till arbetsrum för underordnade tjenstemän ej kan umbäras
något af den dertill använda lokal; återstår för arkifvet ingen ting annat, än
ett yttre rum i Advokalfiskalskontorel, och för öfrigt hafva måst tillgripas
husets vindar, der äldre tiders handlingar och domböcker blifvit upplagda på
golfven, och måst så tält sammanpackas, att man svårligen kan imellan dem
framkomma. Huruvida större utrymme kan blifva att tillgå inom det hus,
Hofrätten bebor, har redan länge varit i fråga stäldt. De rum i bollenvå
7
~ O
ningen, som nu för Charlaesigillatae-kontorets räkning begagnas, hafva härvid
kommit i förslag; och då svårligen någon annan tjenlig lägenhet synes vara
att tillgå; vore det alt önska, att genom Charlaesigillatae-kontorets inrymmande
i annan lämplig lokal hindren för dessa rums upplåtande kunde undanrödjas.
I sammanhang med detta ämne torde här icke böra förbigås den iakttagelsen,
att sedan genom Kongl. Förordningen den 18 December 1823
blifvit tillåtet att vid utskrifning .af Underrätts dombok, som till Hofrätten
insändes, utesluta undersökningar i alla brottmål, samt endast utskrifva en
kort rubrik jemte utslaget, häraf på ett och annat ställe visat sig den verkan,
att fullständiga protokoller ej blifvit uppsatta i andra brottmål, än der parterne,
för talans fullföljande i högre lätt, begärt deras utlemnande. Enligt
Kongl. Kungörelsen den 6 Oktober 1848 har nu mera äfven skyldigheten tjli
rubrikernes och utslagens införande försvunnit jemte upptagandet af alla tvistemål,
som icke angå ägande- eller nyttjanderätt till fast egendom, ägoskillnad,
delning af jord, arf eller testamente, och det torde utan svårighet kunna
förutses, att fullständiga koncepldomböcker framdeles, kanhända snart nog,
komma att höra till undantagen, derest ingen ny ändamålsenlig kontroll öfver
deras fullständiga uppsättande kan införas.
Angelägenheten häraf lärer väl icke dragas i tvifvelsmål, så vida den
eftergift i skyldigheter, hvarom fråga är, icke åsyftar förändring i originaldom
-
30
/?. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för ar 1848.
böckerties beskaffenhet, eller i skyldigheten att dem upprätta och i ordning
hålla. Men i stället för den kontroll öfver fullgörandet häraf, hvilken hittills
legat uti förbindelsen alt af doinboken lenina ett exemplar till Hofrätten,
måste ofelbart, när denna förbindelse blifvit så inskränkt, som den nu befinnes,
någon annan påtänkas, så att domböckernes fullständighet i alla de
delar, hvilka i de till Hofrätt ingående exemplar uteslutas, icke må belt och
hållet bero af vederbörandes godtycke.
Att utfinna en sådan kontroll, lika tillförlitlig med den, som nu mera
upphört, torde icke blifva lätt. Troligen är det genom Konungens Befallningshafvande,
som den skulle föranstaltas. Emot den erhållna lindringen i
renovationsbesväret, skulle väl utan obillighet det mindre besväret kunna
Underrätterna åläggas, att för Konungens Befallningshafvande uppvisa hvarje
års dombok vid samma tid, som en del deraf skall renoverad skickas till Hofrätten,
och med betyg öfver detta uppvisande samt domböckernes dervid
ådagalagde fullständiga skick till Hofrätten inkomma.
I afseende på styrelsen af Landtmäteriet i Riket, har jag af förekommen
anledning funnit nödigt att inhämta närmare kännedom, huruvida tillsynen
öfver den Landtmätare åliggande redovisningsskyldighet för deras tjensteförrätlningar
varit med erforderlig noggrannhet handhafd. Genom skrifvelse af
den 22 Juni sistl. år har jag derföre från Kongl. General-Landtmäterikontoret
begärt en förteckning på de i alla Rikets orter verkställda landtmäteriförrättningar,
för hvilka redövisningstiden lupit Lill ända, utan alt redovisningsskyldigheten
då ännu vore fullgjord. Härpå har jag först under den 10 Augusti
erhållit det svar, att Herr Öfverdirektören för Landtmäteriet genast efter emottagandet
af min skrifvelse gifvit Landtmäterifiskalen befallning om en sådan
förtecknings upprättande, men alt dertill fordrades en längre lid, så att den
ännu icke kunnat åstadkommas, ulan skulle den med möjligaste första vara
att förvänta.
Sedan derefter den i fråga varande förteckningen den 29 December
blifvit fullbordad och kommit mig tillhanda; har jag af dess innehåll erfarit,
att då förefunnits redovisningsbrister, hvilka vid 1848 års början bordt vara
undanröjda, för ej mindre antal än 129 af Rikets samtlige Landtmätare; och
var antalet af oredovisade förrättningar upptaget till 694, hvilket dock icke
innefattar de förrättningar, som tillhört vissa från tjensteutöfningen skilda
Landtmätare, om hvilka hvar för sig antecknas, nemligen örn
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1848.
31
den l:sle, atl lian har en äldre balanee, den han såsom utfattig icke kunnat
undanrödja, hvarföre handlingarne blifvit honom fråntagna,
den 2:dre, att förra tillingarne vore öfvertagna af annan Landtmätare,
den 3:dje likaledes
den 4:de, alt handlingarna voro honom fråntagna,
den 5:te, att han hade en äldre balanee och handlingarne voro honom
fråntagna, samt
den 6:te, att han hade en renovalionsbrist, den han såsom utfattig ej
kunnat undanrödja, och att handlingarne voro honom frånlagne.
Hela antalet af oredovisade förrättningar mäste således stiga mer eller
mindre utöfver 700; och bland dem äro icke få, sorn blifvit afslutade för
mer än 10 år tillbaka, en och annan redan år 1832 och 1833. Då jag vid
detta förhållande funnit nödigt att från Kongl. General-Landtmäleiikontoret
O O
begära uppgift på de åtgärder, som till hedrande och afhjelpande af de inträffade
försummelserna vore vidtagna; har en sådan uppgift, af Landtmäterifiskalen
upprättad den 14 Februari innevarande år, blifvit mig tillställd, enligt
hvilken CiO af de 129 försummande då mera skola hafva fullgjort sin redovisningsbrist,
och antalet af oredovisade förrättningar derigenom blifvit minskadi
med 206. Af de öfriga hafva 18 redan före den från mig gifna påminnelsen
varit, men 45 derefter blifvit under åtal ställde. Intet af dessa åtal är
dock äldre, än sedan den 30 September 1845. Till böter eller andra påföljder
med eller utan böter hafva blifvit fällde 2:ne före slutet af år 1847,
samt några oell 30 under tiden imellan den 11 Augusti nasti, år och den 9
sisth Februari; hvarförutan vitén äro några förelagda, med eller ulan afhållande
från tjenstgöring, intilldess renovationsbrislen vore undanröjd; men
andre åter hafva i sina förklaringar anfört sådana skäl, på hvilka dels åtalet
förfallit och dels anstånd med redovisningarnes fullgörande kunnat meddelas.
Vid detta förhållande och i anseende lill den verksamhet, som under
den senast förflutna tiden hos Kongl. General-Landtmäterikontoret visat sig,
för afhjelpande af den anmärkta oordningen, har jag trott mig böra, utan
någon min ytterligare åtgärd, tills vidare afbida fortsättningen af denna verksamhet
och den frukt, som deraf bör vara att förvänta. Innan kort lärer det
komma all synas, hvad åtgärd behof v et vidare påkallar.
Under de resor, jag i embetsärende anställt, har jag bordt fästa uppmärksamhet
på embetsförvaltningen i allmänhet och synnerligen på fångvården
32
R. St. Just. Ombudstn. Emb.-Berättelse fur ar 1848.
och fängelsernes beskaffenhet. Med mesta sorgfällighet har jag iakttagit förhållandet
vid de lija länshäkten, inrättade med celler, hvilka jag hesett i
Slockholm, Christianstad, Linköping och Gefle. De i Wexiö och Fahlun voro
ännu icke iflytlade vid den tid, mina besök i dessa orter inträffade.
Hvad jag vid förvaltningen så af domaieembetet som andra tjenslebefatlningar
funnit att anmärka, har i ett och annat fall föranledt åtgärder, hvilka
redan här ofvan blifvit eller framdeles blifva i berättelse synliga. Det öfriga
anser jag icke förtjena alt omnämnas. De befunna felaktigheterne hafva, efter
mitt omdöme, varit hvarken betydliga eller jemförelsevis mångå.
Öfver fångvården har jag knappast haft något skäl till missnöje. Alt
åtskilliga af de fängelser, jag besökt , befinna sig i eif. ganska underlägset skick,
är nogsamt bekant; men de hafva alla funnits så omsorgsfullt skötta, som
deras beskaffenhet medgifvit. Och tillståndet af cellfängelserna måste till fullo
n o
lofordas. Så mycket under kortare besök medhinnas kunnat, har jag efterforskal
deras verkningar på de häktades sinne. Hvad jag derom erfarit, bar
jag i dagboken öfver resorna antecknat; och resultatet deraf är en bekräftelse
på de förhoppningar, jag hade gjort mig.
Dessa cellfängelser, äfven blott såsom ransakningshäktet!, tarfva framför
andra häkten en sorgfällig vård; och hvaije försummelse dervid kan uti dessa
hafva svårare följder, än i gemensamhelsfängelserna. Vaktpersonalen, som
står i enskild beröring med hvarje fånge, är mera i tillfälle att gynna eller
förorätta, materiellt skada eller moraliskt försämra honom. Exempel hafva
funnits af sådana underslef, der fångknekt befrämjat oloflig brefvexling
imellan fångar och deras på fri fot varande medbrotlslingar; och med häktad
qvinna liar brottslig sammanlefnad blifvit i cell föröfvad antingen af fångvaktaie
eller genom fångvaklerskas bemedling. Att förebygga dylika oordningar,
erfordras onekligen mera sorgfällig tillsyn öfver vaktpersonalen vid dessa
fängelser, än vid andra, der sjelfva fångarnes sammanlefnad lagger binder för
missbruk af denna art; och en dylik tillsyn blir så svår, att ett vilkor för
dess framgång tyckes vara att vid val af vaktpersonal träffa fullt pålitliga personer.
Möjligheten af sådana val beror åter deraf, att aflöningen lemnar nödig
bergning och gör beställningarna eftersökta. Så länge detta icke är förbållandet,
kan ändamålet i längden ej vinnas. Bristen är mindre kännbar
vid ransakningshäktet men afhjelpes den icke vid straffängelser; sä skall möjligen
deli förbättrade straffmethoden blott derigenom misslyckas.
R. St. Just. Ombudsni. Emb.-Berättelse Jur år 1848.
33
I all händelse är visserligen cellsystemets företräde, an vändt på ransakningshäktet!,
omisskänneligt. Verkningarne af missbruken blifva öfvergående,
i den mån tiden för fångarnes vistande der är kort. De goda verkningarne
af sjelfva fängelsemethoden röja sig deremot oförnekligen, så vida icke fångpredikanters
och fängelseföreslåndares sammanstämmande erfarenhet får jäfvas.
Ty deras vitsord har jag öfverallt inhämtat, jemte det jag genom samtal med
fångarna sökt utforska deras sinnesstämning.
Hvarken till lynne eller helsa har jag funnit dem i fängelset taga
någon skada. Deras kost har således ej heller varit osund eller för knapp.
Men lika litet har den befunnits ymnigare eller läckrare, än den behöft vara
för sitt ändamål, lifskraflernes, helsans bibehållande. Samma omdöme gäller
om den alldeles lika beskaffade fångkosten äfven i alla våra öfriga fängelser.
Ingen ting är sparad t af det rent nödvändiga, men också ingenting siösadt,
som kunnat utan mehn för lif och helsa sparas. Att frie menniskor linnas,
de der måste nöja sig med osundare eller knappare lifsuppehälle, än i fängelserna
bestås, är visserligen ostridigt; men om i fängelserna skulle följas dessas
exempel; så kunde man råka i ovisshet om rätta gränsen för forknappningen,
då denna för fria menniskor onekligen stundom går derhän, att helsan eller
lifvet förstöres. Så vida samhället icke vill eller icke anser sig berältigadt
att för fångarna drifva förknappningen lill samma höjd och med enahanda
verkan, lärer svårligen annan måtta deri kunna med framgång utfinnas, än just
den, som spisordningen för våra fängelser innehåller.
Häruti ligger följaktligen också ingen ökad dyrhet för cellsystemet. Hvarje
fånges underhåll der är detsamma, sorn hvarje annan fånges. Dyrheten består
i de koslsaina fängelsebyggnaderna, i en större bevakningspersonal och i
föreståndairnes högre aflöning. Denna större dyrhet är, i allt fall, ganska betydlig;
och det kan icke i fråga sättas, att ju systemets utsträckning på en
gång till straffmedel för alla slags urbota brott skulle kännbart öka det skatt
dragande
folkets bördor. För sjelfva den slutliga framgången af det förbättrade
straffsystemet är det kanhända välbetänkt, om den stora frågan tills
vidare uppskjutes, men imedlertid ingen ling underlåtes för fullbordande af
det arbete, som redan är i gång, cellfängelsers uppförande såsom länshäkten,
der utrymme tillika vinnes för straffångar, hörande till vissa klasser af brottslingar;
och det är härom, sorn jag till Kongl. Majit framställt underdånigt
förslag, hvilket till sitt innehåll finnes här längre fram upplaget. Erfaren
heten
skulle derigenom vinna tillfälle alt upplysa om det omtvistade straffBih.
till It. St. Prot. 1847—1848. s:n Samt. 5
34
II. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1848.
systemets värde eller förkastlighet; och jag tillägger, ali bruket af de nya
ransakningshäktenn såsom sådana skulle på samma gång, enligt all min förhoppning,
bibringa goda grunder för beräkning af en ringare fångpersonal vid
uppgörande af planen för de nya straffan ge lser na, än som varit att beräkna
efter ett förhållande, der öfriga ogynnsamma omständigheter sammanträffat
med en förslappning i strafftillämpningen, för att uppdrifva talet af brottslingar
vida utöfver föregående tidens.
Ty jag är förvissad, alt bland de för första gången häktade rätt månge,
som i gemensamhelsfängelset skulle förfallit till obotligt förderfvade, skola
räddas genom ensamheten och förskoningen från det smittade sällskapets inflytelse;
att fångnumern skall fortfara att aftaga i de län, der länshäkten med
celler införas, och än mer aftaga öfver hela riket, sedan alla länshäkten
blifvit till sådana förvandlade. Alt de fleste bland dem, som ännu kunna
vänta sig annan framtid än fängelsets, äro tillgänglige för ånger och goda
föresatser, är hvad jag funnit genom erfarenheten i cellfängelserna bekräfladt;
och min tro på det nya straffsystemets slutliga seger har således genom den
erfarenhet, jag inhämtat, icke lidit någon rubbning.
I detta föreställningssätt instämma de yttranden, som Fångpredikanterné
vid cellhäktena afgifvit uti sina berättelser till Kongl. Fångvårdsstyrelsen
öfver religionsvården vid dessa häkten för år 1848. Alla dessa berättelser
sammanstämma i vitsord om ådagalagda prof af föresatser till förbättring hos
fångarna, och i förhoppningar om dessa föresatsers fullbordan hos de flesta,
endast de kunde dels under ransaknigstiden afhållas från gemenskap med
andra fångar under forslingar lill och från domstolarna, och dels efter slutad
bestraffning finna utvägar att ärligt försörja sig. I några berättelser anmärkas
ej blott den skyndsamhet i ransakningarna, soin blir en följd af sanningens
lättare utletande, då fångarne i ensamheten äro öfverlemnade åt samvetets
förebråelser och sakna tillfälle att af hvarandra uppmuntras till nekande och
fräckhet, utan ock den från ledsnaden vid ensamhet härrörande verkan, att
missnöje öfver erhållna utslag af underrätt vida mera sällan fullföljes genom
besvär hos högre Rätt, än som inträffar, då fångarne i gemensamhetshäkten
mindre längta alt från fångenskapen befrias och af hvarandra uppmuntras
att begagna sina rältegångsförmåner. Dessa orsaker lillskrifves i
betydlig mån den minskning i ransakningsfångarnes antal, som på kort tid
röjt sig vid cellfängelserna, och hvaraf äfven tros vara att påräkna en framgent
fortfarande nedsättning i fångvårdskoslnaderna.
Ii. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för är 1848.
35
I afseende på den stora angelägenheten af brottslingarnes vård efter undergången
bestraffning, hvarförutan fortfarande förbättring icke är möjlig,
omnämnes äfven uti fångpredikauternes berättelser från Linköping och Christianstad,
att i Östergöthlands och Christianstad län blifvit stiftade föreningar
af enskilda medborgare, till befrämjande af detta välgörande ändamål;
och exempel anföras, der någre straffade brottslingar blifvit föremål för dessa
föreningars ädelmodiga omsorger, hvaraf önskad framgång redan sig visat. Om
den i hufvudstaden inrättade Skyddsföreningens verksamhet i enahanda syftning
har kännedom genom tidningarna blifvit allmänheten meddelad.
Da nu i ordningen följer att redogöra för de underdåniga bemställningar
och förslag, som jag ansett mig skyldig alt för Kongl. Maj:t framlägga i allmänna
ämnen, der jag hittills kunnat det medhinna; har jag att hänföra
dessa underdåniga anmälanden, efter deras olika föremål, dels till berättelsens
här förevarande afdelning, som angår Lagskipningens tillstånd, och dels tili
den återstående, som skall behandla Lagreformen.
Till min kunskap hade kommit ett exempel i lagtillämpning, hvars efterföljd
icke synts mig kunna äga rum, utan att öfverträda ett vilkor för sjelfva
möjligheten af lagskipning och tjensteulöfning; och jag har derföre funnit det
vara min pligt att hos Kongl. Maj:t underdånigst bringa i åtanka sättet att
förebygga en sådan följd af detta prejudikat.
Ilvad Kongl. Stadgan om Skiftesverket den 4 Maj 1827 i 3 Kap. 10 §
föreskrifver örn jäf mot Landtmätare och gode män, öfverensstämmer noggrannl
med hvad 13 Kap. 1 § Rättegångsbalken stadgar om jäf emot domare.
Kan en skiftesman vid Landtmäleriförrällning jäfvas derföre, att lian under
förrättningen eller i löljd af sin handläggning dervid kommit i delo med någon
af jordägarna, såsom att han blifvit af denna lagligen tilltalad eller angifven
för fel, som skola vara under förrättningen begångna, eller eljest i
rättegång med sådan jordägare invicklad; så har jag trott mig finna, att
domare och hvarje tjensteman, hos hvilken fordras ojäfvighet för att kunna
förrätta sin tjenst, likaledes kan jäfvas af hvarje sakägare, som, utan alt hafva
från rättegångens eller förrättningens början varit domarens eller tjenste
-
36
fl. St. Just. Ombudsm. Etnb.-Berättelse för år 1848.
mannens vederdeloman, först under ärendets handläggning söker med honom sak
genom angifvelse örn deri begångna fel eller genom tillställande af rinnan tvist.
Sådan har jag icke trott vara meningen af de i åberopade lagens ruin
och Skiftesstadgan förekommande ordalag, att vara endera sakägarens ”vederdeloman
eller uppenbare ovän”. Jag har antagit för säkert, att dessa ordalag
böra tiliämpas endast på Lvist eller ovänskap, som uppkommit före den i
fråga varande rättegången eller tjensteförrättningen, enär ett förhållande, som
icke utgör jäf mot vittne, synts mig än mindre kunna såsom sådant gälla
emot domare (eller den med honom är underkastad enahanda jäfslag). Jäfvig
domare, i hvars åtgärder kunde vinnas laglig rättelse, vore nemligen, i min
tanka, vida mindre farlig, än jäfvigt vittne — så vida faran och grunden
till jäfvet lage i den skada, sanningen och rättvisan kunde lida genom ett
vittnes, mer än genom domarens eller tjenstemannens, illvilja och ensidighet.
Då nu lagen om vittne förmår, att derest vederdeloman söker sak med den,
som till viLtne kallad är, eller den han vet emot honom åberopad varda,
han ej dess mindre skall vara vitlnesgild; har jag funnit mig således icke
kunna tvifla, att ju denna grund till ojäfvighet hör gälla äfven för domare;
och jag har ej ens tviflat, att sådant begrepp om lagens mening vore såsom
allmänt gällande erkändt.
Det var först genom det nu i fråga varande prejudikatet, som jag fick
anledning alt i senare afseendet tvifla. Icke omedelbarligen om domare, utan
genom landtmätare om domare och tjenstemän i allmänhet, handlade detta
prejudikat, gifvet genom Kongl. Maj:ts med Högsta Domstolen beslutna nådiga
Utslag den 16 Oktober 1839 uppå underdåniga besvär öfver Ägodelningsrätls
utslag, hvarigenom en landtmätare vid skiftesförrällning blifvit, dels i anseende
till en delägares mot honom ådagalagde hat och ovänliga sinnelag,
och dels i följd af denne och andre delägares, genom anställd rättegång,
förda klandertalan emot arfvodesräkningar, som landtmätaren i och för samma
förrättning afgifvil, samt yrkande om ansvar för flera derunder begångna
tjenstefel och försummelser, förklarad jäfvig att med skiftets fortsättande sig
befatta; och hade detta utslag blifvit af Kongl. Maj:t på det sätt i Nåder
faststäldt, att ehuru någon sådan ovänskap å landlmätarens sida emot ena
delägaren och hans medparter icke ansågs vara ådagalagd, att landtmätaren
på sådan grund kunde anses jäfvig att i egenskap af skiftesman handlägga
ägodelningen, samt från den omständighet, att förenämnde delägare kunde
hafva visat hat och ovänskap emot landtmätaren, icke finge härledas något
jäf eller hinder för denne att med sin befattning såsom skiftesman fortfara;
R. St. Jast. Onxbudsm. Emi.-Berättelse för är 1848.
37
dock sorn upplyst vore, all nämnde delägare och hans medparler vid den
lid, då Ägodelniugsrättens öfverklagade beslut meddeltes, hade vid Häradsrätten
oafslutad rättegång emot landtmätaren rörande ej mindre klander af
arfvodesräkning, än äfven emot honom yrkadt ansvar och ersättning, på grund
af förmente fel och försummelser i tjensten, samt landtmätaren i följd deraf
måste anses såsom deras vederdeloman; Kongl. Maj:t alltså funne, alt, jemlikt
3 Kap. 10 § Skiftesstadgan, berörde förhållande utgjorde laga jäf för landtmätaren
att, så länge nämnde rättegång fortfore, med skiftesförrättningen
laga befattning.
Om jag ock försökt antaga, alt till onämndt motif för delta nådiga
beslut legat någon, måhända i handlingarna grundad förutsättning om sådana
af landtmätaren begångna fel och försummelser i tjensten, alt den mot honom
häröfver förda klagan varit befogad; su skulle jag dock genom sådan förutsällning
föga lättare lör mig förklarat det afseende, denna klagan i förevarande
fall vunnit. Ty helt annat är, i allt fall, att en tjensteman under fortgången
af sin förrättning ej blott anklagas, utan ock dömes att för tjenstefel
skiljas från ulöfningen af sin tjenst, och helt annat, att han jäfvas i följd
af angifvelse eller tilltal för sådant fel. Det förra är en klar nödvändighet,
när laga skäl dertill finnes, och gäller icke såsom jäf i och för någon viss
förrättning. Det senare har synts mig aldrig kunna inträffa, utan att, såsom
redan är anmärkt, ett vilkor för sjelfva möjligheten af lagskipning och tjenstcutöfning
åsidosattes.
Att bland delägarne i det tvistande skifteslaget de, som önskade lägga
hinder i vägen för den i fråga varande skiftesförrättningens fortgång, hade i
sin makt alt för alltid denna fortgång afböja, derest de af ett lika beskalfadt
förfarande a 11 Licl kunde beräkna enahanda utgång, har förefallit mig ostridigt
vid eftersinnande deraf, att hvilken landtmätare som helst komme att lägga
hand vid deras skifte, det alltid stöde dem öppet alt söka sak med denna landtmätare
och få honom såsom deras vederdeloman jäfvad, så länge deras sålunda
anställda rättegång med honom fortfore, samt att derefter, i händelse öfrige
delägarne afbidade slutet af denna rättegång och då hoppades få förrättningen
fortsatt, någon af landtmätarens vederdeloman holle sig färdig med anställande
af en ny, hvarigenom förrättningen åter afbröles — och detta allt
så länge, som utgången af försöket blefve enahanda med den nu inträffade *).
*) Lika uppenbart är, att om annan landtmätare åter förordnades i den jäfvades ställe,
vägen till enahanda förfarande med honom stöde öppen.
38
B. St. Just. Ombudsm. Enib-Berättelse för är 1848.
Det har icke synts mig tvifvelaktigt, hvad verkan på skiflesvei kels fortgång
i hela Riket skulle uppkomma från della sätt att göra landtmätare overksama,
och att prejudikatets följder, i läll det loges lill allmän föresyn,
således kunde blifva menliga nog, äfven om de icke utsträcktes utöfver sitt
närmaste föremål, jäf emot landtmätare. Men jag har ej kunnat inse, huru
med domare och tjenstemän i allmänhet skulle kunna annorlunda förfaras, än
med skiftesmän, då lagens föreskrift i 13 Kap. 1 § Rättegångsbalken är alldeles
enahanda med den föreskrift i 3 Kap. 10 § Skiflesstadgan, hvarefter tili
prejudikatet är dömdt om landtmätarens jäfvighet. Jag har ej kunnat inse
— för all fortsätta det redan uppställda exemplet — hvad som skulle hindra
dem af det tvistande skifteslagets delägare, hvilka tilläfventyrs önskade undvika
skiftets fortgång, alt i stället för alltjemt förnyade tvister med landtmätaren,
börja anställa dylika med ordföranden i Ägodelningsialten, och med
hvarje ny ordförande, som efter den förres jäfvande inträdde till handläggande
af sådana preliminärfrågor, som verkade uppskof i skiftet — så länge
nemligen vid dessa försöks behandling följdes enahanda rättsgrund, som i jäfsfrågan
mot landtmätaren blifvit gällande. Ej annorlunda, än såsom en lyckträff,
har jag kunnat betrakta det, om någon gång en sådan fråga kunde så
skyndsamt afgöras, under någon oväntad ordförande, att rådrum för jäfsprocessens
anställande saknades.
Jag har frågat mig, om det kanhända gåfves en gillig skillnad imellan
jäf mot särskilda arter af tjenstemän, så alt möjligtvis tillämpningen af den
i förevarande prejudikat följda lagskipningsgrund kunde inskränka sig till endast
landtmätare, eller lill dem och endast vissa arter af andra tjenstemän,
samt att t. ex. domare icke vore bland dessa inbegripne, och prejudikatet
följaktligen ej komine att utöfva något menligt inflytande åtminstone på domstolarnes
verksamhet. Jag har föreställt mig, att man för en sådan distinktion
kunde vilja hämta grund från del olika förhållande, som äger rum i afseende
på enskild parts behörighet lill talan å tjenstefel, och sålunda förutsätta, att
då, enligt 40 punkten i 1807 års Kongl. Förklaring, det ej är enskild part
tillåtet att taga stämning å någon domare, för att tilltala honom för fel eller
brott i embetet, en domare ej heller kunde, i följd af enskild parts angifvelse
för embelsfel, betraktas såsom dennes vederdeloman, så länge dylik
angifvelse icke medfört verkligt åtal, eller åtminstone vederbörlig remiss dertill
af Öfverdomstol eller öfriga myndigheter, som dermed äga befattning.
Härigenom kunde man anse domaren frilagen från jäf, åtminstone för denna
art af vederdelomanskap, och det nemligen så länge, som allmänt åtal ännu
R. St. Jast. Ombudsm. E\nb.-Berättelse för är 1848.
39
icke vöre för hand, men också icke längre. På ingen annan tjensteman kunde
deremot denna befrielsegrund lämpas, utan vore alltid hvarje sådan tjensteman
jäfvad, så snart en enskild man, som hans tjensteutöfning träffade, ville tilltala
honom (i och för sjelfva denna tjensteutöfning).
Äfven för domaren vöre dock den i fråga ställda distinktionen alltför
ofullständigt skyddande. Yore domaren jäfvig derföre, alt han under en hos
honom anhängig rättegång, på någondera partens angifvelse, blefve tilltalad
och ansedd för denna parts vederdeloman; så kunde han ej vara mindre jäfvig,
om han af samma part stämdes i tvistemål eller för brott utom embetet,
Ostridigt är, alt domaren derigenom blefve hans vederdeloman; och skulle
detta gälla såsom jäf, änskönt den rättegång, hvari det såsom sådant åberopades,
varit anhängig före den, hvarifrån jäfvel hämtades; då läge det i
hvarje illvillig sakägares välbehag att göra sin domare jäfvig i hvarje fall,
der rättegången blott så länge kunde uppehållas, att råderum vore för stämnings
utverkande.
Af de sålunda framställda anmärkningar har jag ansett följa, att för
domareembetets ej mindre, än för all annan tjeustebefattnings möjliga utöfvande
måste antagas såsom vilkor ogillandet af sådant jäf, som enligt 17
ixap. 15 § Rättegångsbalken icke gäller mot vittne, nemligen jäf af den anledning,
att sakägare under rättegången eller tjensteförrältningen söker sak
med domaren eller Ijenstemannen. Denna sanning har jag dock icke antagit,
utan att derjemte söka göra mig reda för hela vigten af ett inkast, som i
första påseendet torde förefalla rätt betänkligt.
Sådana fel och olagligheter af domare och tjenstemän kunna nemligen
förekomma, hvilkas angifvande äfven under påstående rättegång eller förrättning
måste erkännas för ganska befogadt, eller ej ens bör underlåtas. Den
sakägare, som i en rättegång på detta sätt redan blifvit af domaren förnärmad,
och genom felaktighetens angifvande ytterligare ådrager sig hans ovilja,
kan onekligen vara att beklaga, när han icke desto mindre måste underkasta
sig en sålunda uppretad vedersakares, en alldeles uppenbar oväns domsrätt,
hvars missbruk till en verklig förföljelse hvarken är omöjligt eller ens kan
förmodas vara utan exempel. Och man menar kanhända det icke kunna skäligen
fordras af en rättsökande, alt han härigenom, i stället för rättvisa, skall
åtnöja sig alt erfara endast orätt och förnärmelse, ofta så svår att godtgöra
eller ens vid klagomåls anförande ådagalägga.
Att söka förringa viglen af denna olägenhet, vore förgäfves; och den
kunde visserligen icke lemnäs utan afseende, i fall dess afhjelpande vore
40 }'■ St. Just. Oinbudsm. Emb.-Berättelse för år 1848.
möjligt, ulan alt framkalla en ojemförligen svårare. Men om annat val ej
finnes, än elei imellan ofullkomlig rättvisa och fullkomlig rättlöshet; så har
vid detta val någon synnerlig tvekan ej synts mig böra äga rum. Olyckligt
är det, om domare linnas, hvilka hvarken samvetet eller en rättskaffens och
kraftig allmän lagskipning förmår att tillhålla tili en pligtmässig förvaltning
af deras kal). Men ännu olyckligare vore, om Lill afstyrande af sådana domares
ofog, hvilkas antal dock icke bör utgöra flertalet, man följde en jäfslag,
hvarigenom domaremakten kunde i de flesta fall efter en sakägares välbehag
göras overksam.
Emot den enstaka domarens orättrådiga framfart gifvas dock lagliga
medel lill rättelse, hvilkas verkan må medgifvas vara vida mindre fullständig,
än den samvetet hos den rättsinniga sjelfmant åstadkommer, men hvilka
medel likväl, någorlunda omtänksamt använda, måsle kunna, med ganska
få undantag, blifva verksama både till den lidandes upprättelse och till
varnagel mot exemplets efterföljd. Med nödig försigtighet kan en sakägare
svårligen fela att sätta sig i säkerhet mot påföljden af sin domares laglösa
förfarande; och han må i delta fall ej mer, än i alla andra, begära attavara
bättre lottad, än som med samhällsordningens vilkor kan stå tillsammans.
För långt utsträckta jäfslagar i allmänhet har jag icke trott tjena till
rättvisans befrämjande; och jäfvet mot domare såsom vederdeloman har förefallit
mig såsom ett bland dem, hvilka snarast skulle kunna umbäras. En
man, som är värd att vara domare, förledes svårligen någonsin atl. döma sin
vedersakare uppsåtligen orätt. I en tid af något framskriden odling har det
Städse varit ansedt såsom hederspligt att lefva fredligt med sin vederpart,
att hvarken hysa eller låta påskina någon fiendskap till den, mot hvilken
man lemnat sin sak i rättvisans händer. Endast hos den, som ännu icke
höjt sig till känslan af hederspligt, är del förlåtligt, om han misstänker, att
hans sak ej kan behandlas oväldigt af en domare, med hvilken han ligger i
delo. På denna misstanka, så länge den ännu råder hos flertalet af rättsökande,
måsle i lagen afseende hafvas; och om borttagande af det nu gällande
jäfvet för vederdelomanskap har således flir närvarande icke synts mig kunna
blifva fråga. Jag har blott velat anmärka, alt ett utvidgande af detta jäf
antyder ett steg tillbaka, icke eli steg framåt, i civilisation.
Med framläggande af dessa grunder, på hvilka jag slödde min tanka om
behofvet af en lagförklaring, hvarigenom skulle förebyggas en, säkerligen
från lagens olullständighet härledd, så beskaffad tillämpning, som den, hvars
granskning
O O
B. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för ar 1848. 41
granskning bär blifvit försökt, har jag uti underdånig skrifvelse den 24 Juli
1848 hos Kongl. Maj:l anmält detta ämne; hvarvid jag anmärkt, a.,t uti lagförslaget
funnes enahanda ofullständighet som i nu varande lag; att i förslaget
en sådan ofullständighet väl borde kunna afhjelpas, men att så vida antagandet
af delta förslag i dess helhet kunde vara underkastadt ovisshet eller åtminstone
ett längre dröjsmål, afbidandel deraf icke syntes höra hindra det
skyndsama afhjelpande af bristen, hvilket jag trott vara af behofvet påkalladt.
Jag har således i underdånighet föreslagit, att Kongl. Maj:t i JNåder
måtte täckas med Dess Högsta Domstol utfärda en författning, hvarigenom till
förklarande af lagens rätta mening i 13 Kap. 1 § Rältegångs-balken skulle
tilläggas detta stadgande*):
Säker endera partén, sedan rättegång anhängig är, sak med Domaren,
eller tillfogar honom något med ord eller gerning, i uppsåt att honom
dermed jäfaktig göra; det skall ej för jäf räknas.
Och har jag, i händelse af nådigt bifall härtill, derjemte underdånigst hemställt,
att genom särskild författning, i afseende på landtmätare och god man,
måtte stadgas enahanda tillägg lill 3 Kap. 10 § af Skiftesstadgan.
I detta underdåniga förslag har jag trott mig icke kunna afvika från lagens
gällande föreskrift om jäf mot vittne, då den lagförklaring, jag tillstyrkt,
ej synts mig böra innebära annat, än införande af behörigt sammanhang imellan
lagens innehåll i särskilda delar af ett och samma ämne; och jag har
härmed således icke velat antyda, det jag funnit de i underdånighet föreslagna
uttrycken vara sådana, som de i Lagberedningens blifvande förslag skulle synas
mig de bäst valda och passande.
Denna min underdåniga hemställan lärer ännu icke hafva kommit under
nådig pröfning, utan skall underdånigt utlåtande deröfver vara från samtliga
Hofrätterna infordrad t.
Uti underdånig skrifvelse af den 27 sisth Januari, har jag funnit mig
föranlåten alt inför Kongl. Maj:t yttra den förmodan, att någon otydlighet,
som vållar stridiga begrepp, mätte finnas i lagens föreskrifter om ”hvad den
”bör iakttaga, som testamente lill godo njuta eller derå tala vill/ Jag bade
*) Härntadl från ordalagen i 17 Kap. 15 5 Rättegångsbalken.
hih. till B. St. Prot. 1847—1848. a:a Sami.
6
42
R. St. Jast. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1848,
ej kunnat undgå att fästa min uppmärksamhet vid dessa stridigheter, då de
äfven hos Kongl. Maj:ls Högsta Domstol förekommit.
I ett mål, som af Högsta Domstolen afgjordes den 23 Maj 1843, har
förhållandet varit, att ett fideikommiss var sliftadt genom tvenne makars
samfälda testamente, som angående deras landtegendom stadgade, ali på det
densamma, så stor den då var, sedan den af dessa makar, som den andra
öfverlefde, fått till sin död densamma innehafva och besitta, måtte af deras
barn bibehållas i flera generationer, makarne så väl gemensamt, som
isynnerhet mannen, på det kraftigaste förbjöde ej mindre sina Irenne söner
och enda arfvingar, än deras barn, alt sina andelar i godset någonsin med
gäld gravera, förpanta, bortbyta eller försälja annorlunda, än lill hvarandra,
efter ett visst pris — — och vid påföljd, att äfven hvad sålunda tillöstes,
skulle vara samma vilkor underkasladt — — men om annorlunda skedde,
sådant vara ogildt; — — och hade med bevakning af delta testamente sålunda
tillgått, att hustrun, som öfverlefde mannen, låtit i sådant afseende lill
behörig domstol ingifva detsamma, hvarå då funnits tecknade alla tre sönernes
o O 7
namn, och att desse uti en lill domstolen ingifven skrift förklarat, att de så
mycket mindre kunde hafva något emot testamentet att påminna, som de
sjelfve redan hade detsamma underskrifvit och inga flere arfvingar vore lill
deras fäderne arfskap; att hustrun på sådan grund begärt fastställelse å testamentet,
men alt domstolen derom icke gifvit annat utlåtande, än alt öfver
hvad i frågan förekommit skulle meddelas Levis genom protokollsutdrag, samt
att efter hustruns sedermera inträffade död testamentet icke blifvit ånyo bevakadt.
Vid efteråt anstäldt klander å en emot nämnde testamente stridande föryttring
af den disponerade fastigheten hade blifvit anmärkt, att giltig bevakning
skulle hafva felat; deröfver underrätlerne fattat sina beslut på olika skäl,
samt vederbörande Hofrätt sig derefter utlåtit: att testamentet efter ena gifvarens,
mannens, död endast blifvit af hans enka bevakadt, hvilken bevakning
ej kunnat ske i vidsträcktare måtto, än atl bereda gällande kraft åt testamentet,
i hvad det angick den deruti hustrun tillagda förmån, atl lill sin död
innehafva och besitta egendomen, eller förbinda hennes och mannens tre söner
att efterlefva testamentet i afseende på föibudet att deras andelar i egendomen
försälja, helst som hustrun, under hvars äktenskap med mannen någon
del af egendomen blifvit förvärfvad, och hvilken uti förordnandet, alt egendomen
skulle inom mannens slägt förblifva, deltagit och testamentet med sitt
namn undertecknat, icke varit behörig atl med bevakandet, utom i fråga om
R. St. Just. Ornbudsm. Emb.-Berättelse för är 1848.
43
dea henne tillerkända förmån, sig befatta; att alla tre sönernes lagliga dispositionsrätt
öfver egendomen genom testamentet inskränkts, så att ingen af dem
vid fadrens död funnit med sin fördel förenligt att om dess bevakande i denna
del gå i författning; att derföre ock det förhållande inträffat, alt testamentet,
så vidt det innefattade föreskrift om egendomens bibehållande inom mannens
slägt, jemte hvad i omedelbart sammanhang dermed stadgats, ej blifvit, såsom
lagen om testamenten bjuder, efter mannen, hvilken enskildt ägt största
delen af egendomen, vid domstol bevakadt; alt sönernes uti en till domstolen
ingifven skritt lemnade godkännande af testamentet, sedan det i följd af modrens
bevakning dem delgifvits, icke kunde antagas hafva sträckt sig utöfver
den del deraf, sorn utgjort föremål för bevakningen, eller hustruns rättighet
att under sin lifstid innehafva och draga nytta af egendomen, och ej heller
blifvit af dem vidsträcktare ansedt, samt alt någon bevakning af samma testamente
icke heller efter hustruns död skett, oaktadt vissa till egendomen
hörande hemman under hennes äktenskap med mannen förvärfvats, derom
bon ägt lika rätt med honom alt förordna; hvarföre Hofrätlen förklarade det
på grund af testamentet gjorda anspråk på egendomen icke vara med lag öfverensstämmande,
och detsamma i allo ogillat.
Dessa af Hofrätten andragna skäl äro af Kongl. Majit genom ofvan åberopade
dom i Nåder gillade, med tillägg: att icke visadt vore, att i afseende
på de testamenlariska förordnanderna om båda makarnes qvarlåtenskap, den
eflerlefvande makan ägt åt sig lagligen uppdraget att i vidsträcktare måtto, än
hvad dess egen rätt och fördel angick, vidtaga de åtgärder, som erfordrades
för att göra samma förordnanden gällande och dem till verkställighet befordra,
samt att testamentet ej heller varit af sådant innehåll, att det deri omförmälte
förbud för stiftarnes efterkommande alt afyttra eller förpanta godset
utgjort ett vilkor för de i föregående momenter den eflerlefvande makan tillerkända
förmåner, å hvilka sistnämnda således efter mannens död enkans bevakning
af testamentet kunnat endast äga afseende, äfvensom sönernes godkännande
deraf, jemlikt ordalydelsen af deras lill Hofrätten ingifna skriftliga
förklarande; och bar Kongl. Maj:t alltså i Nåder gillat och fastställt Hofråttens
dom.
Uti den tvist, som härmed blef afgjord, hafva följande frågor synts mig
vara att undersöka:
a) ägde den eflerlefvande makan någon behörighet alt sträcka testamentets
bevakning längre, än till de fördelar, hon sjelf skulle hämta af samma
handling?
44
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för är 1848.
b) hara vidsträckt var den mening, som rältsenligt kunde dragas af hennes
söners bifall till testamentets bestånd?
c) hvad är försummad t dermed, att testamentet efter enkans död icke
blef bevakadt?
I den första af dessa frågor har förefallit mig klart, att om den eflerlefvande
makan skulle äga behörighet alt bevaka någon ting mer, än sina egna
af testamentet beroende fördelar, hon då borde vara behörig att tala för någon
annan än sig sjelf. Då hon till en sådan talan ej visade fullmakt, borde
nåran finnas, för hvilken hon ulan fullmakt kunde tala, så framt lion skulle
O 7
dertill hafva någon rätt. Och åtminstone fanns det någon, hvars talan mäste
blifva försummad, om den icke kunde utan fullmakt föras. Utom enkan kunde
nemligen de öfrige testamentstagarne hvarken sjelfve utföra sin talan eller dertill
gifva uppdrag åt någon — så vida de voro inge andre, än hvarje möjligen
blifvande innehafvare af fideikommissrätten, och såsom ännu icke existerande
ej kunnat åt någon uppdraga att deras fördel bevaka.
Antingen skulle då, efter min tanka, all testamentarisk disposition till
förmån för andra än lefvande och fullmyndiga personer vara oloflig, eller ock
borde utväg finnas att göra en sådan disposition verksam, oberoende af dem,
hvilkas fördel strider deremot. Men hvarje testamente strider emot arfvingars
fördel, såsom varande en inskränkning i arfsrätlen. Af arfvingar i allmänhet
kan således icke väntas, alt de skola bevaka ett testamente, om de ock dertill
äro behörige. Om än gjordt till förmån för deras egna omyndiga eller ofödda
barn, mäste det i de flesta fall blifva obevakadt, om ej någon annan finnes,
som derom kan besörja, utan ett uppdrag från dem sjelfva (de ofödda fideikommissarierna),
hvilket är omöjligt att erhålla. Men genom allmän skyldskapsrätt,
hvilken under sådant förhållande är närmast att ersätta det positifva
uppdraget, kunde, utom arfvingarna sjelfva, här ingen annan dertill närmare
behörig finnas, än den person, som bevakningen verkställde.
Då nu lagen icke så inskränker leslamentsrätlen, alt den endast lill förmån
för lefvande och fullmyndiga personer kan utöfvas, och ej heller föreskrifver
särskilda formaliteter för de fall, der förmånerne tillfalla andra än
sådana; har jag åtminstone icke kunnat föreställa mig, att lagen ej ens skulle
velat låta den allmänna skyldskapsrätten, lill fördel för omyndiga och ofödda
testamentstagare, göra sig gällande. Men ej blott för enstaka fall af denna art,
utan såsom allmän regel för teslamentsbevakning, har den grundsats förekommit
mig för sträng, hvarefter ingen testamenlsbevakning skulle kunna komma
B. St. Jusi. Ombudsm. Etnb.-Berättelse för är 1848.
45
någon annan till godo än den, som dervid infunnit sig för egen räkning eller
varit af befullmäktigad! ombud representerad.
Sjelfva begreppet om en sådan bevakning bar jag förmodat icke böra
sträcka sig utöfver, livad dess ändamål fordrar; och delta ändamål ligger endast
uti bekräftande af handlingens tillvarelse och verkliga innehåll, sådant
det skall kunna blifva gällande. Skyldigheten att bevaka är ålagd ”livar som
”något testamente Fatt häfver”; men denna skyldighet, hvars föremål endast är
handlingens ”uppvisande inför domaren”, hörer icke till klassen af dem, vid
hvilkas uppfyllande någon ting ankommer på personen. Åtgärden består i ett
uppvisande; och hvad som skall uppvisas, testamentet, dokumenterar sig sjelft.
Genom dess innehafvande visar den, som framlemnar det, sin behörighet.
Hvem han är, behöfver ej ens i rättens minnesbok antecknas; och i otaliga,
i de flesta fall, tror jag sådant ej heller hafva skett.
Om jag nu på dessa skäl kunnat antaga, att i förevarande fall den af
hustrun, som efterlefde, gjorda bevakning gällde för testamentet i dess helhet,
och ej blott för de henne sjelf deri tillagda fördelar*); så torde jag äfven i andra
frågan eller beträffande rätta meningen af hennes söners bifall till testa
ö
# O
mentet, hafva skäl till den lankan, alt detta bifall varit lika vidsträckt eller
omfattat testamentets hela innehåll, och icke endast den andel deri, som modren
tillkom. Då hela förordnandet utan inskränkning blifvit af henne bevakadt
och kunnat bevakas; kunde något mindre än samma hela förordnande
icke åsyftas med det bifall till dess bestånd, som benne af sönerna lemnades,
så vida ingen inskränkning till blott en del deraf var uti bifallet uttryckt.
Ville man invända, att modrens behörighet till elt aftal med sönerna,
syftande på ofödda testamentstagares fördel, kunde vara mindre, än hennes
behörighet att för dem endast bevaka testamentet; så skulle rigtigheten af
denna invändning så vida kunna medgifvas, som modren å de framtida emollagarnes
vägnar visserligen icke kunde någon ling utfästa. Men enär fråga
endast var att åt dem betinga en fördel, emottaga en utfästelse, utan att ådraga
dem förbindelser; kunde väl för elt sådant aftal ej erfordras annan behörighet,
än som till leslamentsbevakningen varit af nöden. Och grunden till den
ena behörigheten så väl som till den andra visar sig ytterst äfven enahanda.
Så framt hos någon skulle finnas rätt att emottaga sönernes bifall till testamentet
och förvara detta bifall åt deras efterkommande, borde denna rätt hos
modren finnas. — På saken verkade imedlertid icke denna omständighet, så
*} Så sorn den nemligen bordt gälla, äfven om ej visas kunnat, hvem som derom besörjt.
46
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Bcrättclse Jör år 1848.
framt bevakningen hade sin fulla verkan, emedan testamentets giltighet redan
derigenom var tillräckligt försäkrad.
Beträdande åter tredje frågan har jag funnit föga tvifvelaktigt, att när
ett testamente en gång genom bevakning och försutten klanderlid eller genom
sådant bifall, som här af arfvingarna lenmades, vunnit bekräftelse och blifvit
oåterkalleligt för en eflerlefvande gifvare, dess ytterligare bevakning vid dennes
frånfälle är öfverflödig. Att klandertiden först derefter för dess arfvingar
inträder, är väl oslridigt; men för begagnande af deras klanderrätt erfordras
ingen ny bevakning. Det är nog, alt dem lemnäs del af testamentet och af den
redan skedda bevakningen; och från delta delfående räknas deras klandertid.
Jag vet icke, huruvida jag med dessa anmärkningar, hvarigenom jag sökte
praktiskt ulvickla min tanka i förevarande lagfråga, lyckats att träffa den
åsigt af ämnet, hvarpå Kongl. Maj:ts Högste Domstol vid ett senare tillfälle
byggt sitt beslut i en likartad fråga; men beslutet bar åtminstone i resultatet
bekräftat denna min tanka. Äfven i detta senare mål, afgjordt genom Kongl.
Maj:ts nådiga Dom den 11 Mars 1847, har jag i min underdåniga skrifvelse
korteligen tecknat förhållandet.
Genom testamente eller så kallad ”förening och öfverenskommelse” imellan
tvenne makar om den fasta egendom, som efter beggederas död uti sterbhuset
kunde finnas att tillgå, hade blifvit förordnadl, att deras fastigheter, så
väl som hvad de ännu kunde förvärfva, skulle efter begges död vara och lill
eviga tider förblifva alldeles indivisible och inalienable, icke delas imellan
deras barn, utan stadigt förblifva tillsammans och administreras för samtliga
deras barns och efterkommandes gemensama räkning, under flera dervid stadgade
vilkor; och hade vid bevakningen af detta testamente, efter den först
aflidna makan, blifvit deraf jemväl företedd en besannad afskrift, försedd med
åtecknade förklaringar af gifvames samtliga barn eller deras målsmän, att de
med gifvames öfverenskommelse dels vore alldeles nöjde, dels samtyckte lill
alla delar deraf, utan minsta förbehåll, dels ock icke hade något att dervid
påminna. På grund af detta testamente, hvilket sålunda troddes böra äga
bestånd, hade klander genom rättegång blifvit anstäldt å efteråt vidtagna åtgärder,
hvilka förmenats innefatta deremot stridande föryttring af andelar i
fastigheterna; och hade detta klander blifvit å delosidan mött med den anmärkning,
att testamentet vore bevakadt endast af den efterlefvande maken, i
afseende på de honom derigenom tillagda förmåner, men icke af någon bland
gifvarnes arfvingar; hvarföre samma testamente bestriddes all kraft och verkan
i saken.
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för är 1848.
47
Häröfver utlät sig Hofrätten, såsom förste domstol: att genom tvenne omtvistade
testamenten den efterlefvande maken blifvit tillagd rättighet till orubbad
besittning i sin lifstid af all till makarnes bo hörande egendom, och tillika
förordnad!, huruledes efter begges död den fasta egendomen skulle efter
lag tillkomma deras arfvingar samt af dem bibehållas och förvaltas; att den
öfverlefvande maken låtit hos Hofrätten uppvisa ornförmälte testamenten, men
desamma i öfrigt icke blifvit hvarken i anledning af den först aflidnas eller
den öfverlefvande makens dödsfall bevakade; att den af den senare gjorda bevakning,
hvartill han ej bevisligen ägt något honom gifvet uppdrag, följaktligen
icke kunnat i annan måtto hafva inflytande på hans arfvingars af testamentena
beroende rätt, än att lian genom bevakningen beredt sig tillfälle att
samma förordnanden, i hvad de honom anginge, tillgodonjuta; att ehuru han
förskaffat sig sina barns eller deras målsmäns skriftliga förklaringar, dels att
de med föräldrarnes ofvannämnde öfverenskommelse vore nöjde, och dels att
de samtyckte till alla delar deraf, denna omständighet likväl icke utgjorde
bevis om aftal af sådan beskaffenhet, att det, äfven sedan barnen efter fadrens
död af föräldrarnes qvarlåtenskap kommit i besittning, men ej funnit med sin
fördel förenligt att begagna sig af föräldrarnes testamentariska dispositioner, de
der innefattade föreskrifter, ledande till inskränkning uti barnens lagliga arfsrätt,
och hvilka föreskrifter icke heller genom bevakning af testamentena i
laglig ordning emot barnen erhållit gällande kraft, kunde anses hafva varit för
barnen i något afseende förbindande; att vid anförda förhållanden i fråga varande
testamenten, hvilka, så vidt de i detta mål blifvit åberopade, enligt 18
Kap. 1 § Ärfdabalken vore ogilde, således ej kunde till den af käranderna
åsyftade påföljd af deras talan föranleda, samt att käromålet derföre blefve
ogillad t.
Att Kongl. Maj:t icke gillat detta Kongl. Hofrätlens beslut, ligger deruti
uppenbart, alt genom åberopade nådiga Dom pröfningen blifvit sträckt till sökandernes
(kärandernes) instämda talan om rättelse i de emot lestamentsföreskrifterna
vidtagna åtgärder—hvilket hvilar på förutsättning af testamentets
bestånd, och icke af dess undanrödjande. Kongl. Majit har nemligen, med
ostridigt antagande af den teslainentshandlings giltighet, från hvilken sökanderne
”härledde de rättigheter, i hvilkas utöfning de ansett sig böra träda, i
”Nåder förklarat, att enär denna handling medgåfve öfverlåtelse från en eller
”Hera af testamentsgifvarnes afkomlingar utaf de i testamentet dessa senare
”beviljade förmåner, utan andra vilkor, au att den eller de, som förvärfvade
”samma förmåner, från gifvarna härstammade och ej ägde att lill främmande
48
li. St. Just. Ombudsm. Emb.-Bcrättclsc för dr 1848.
”abalienera, hvad de sig derigenom förvärfva!med tillämpning hvaraf Kongl.
Maj:! ”pröfva! rättvist fastställa Hofrällens domslut, sa vidt käromålet derigenom
blifvit ogiiladt.”
Denna nådiga Dom, ehuru slulande med fastställelse af Hofrällens dom
O
7
slut, hvilar ej blott på helt nja skäl, som icke låta sammanlägga sig med
dem, Hofrätten användt; ulan det är en helt ny dom, hvilken icke rörer
samma fråga, som Hofrätten pröfvat. Ty uti den af Kongl. Maj:t upptagna
frågan, om testamentets efterlefnad eller derifrån skedda afvikelse!', hade Hofrätten
icke utlåtit sig, utan stannat i det slut, att testamentet, för bristande
bevakning, icke skulle gälla, genom hvilket slut frågan om testamentets efterlefnad
förföll. Hade Kongl. Maj:t i JNåder gillat delta domslut; så skulle följaktligen
äfven Kongl. Majrls nådiga Dom dervid stannat, och den derigenom
förfallna frågan (om testamentets efterlefnad) ej heller hos Kongl. Maj:t kommit
under pröfning. Nu, ehuru faststäldt, är ldofrättens beslut lill ingen del
gilladt; och käromålet är ogiiladt genom pröfning af ett ämne, hvari förut ej
var dömdt.
Det är icke rättegångsordningen i detta förfarande, som blifvit föremål
för min granskning. Jag har ej sökt förklara, huru elt nytt ämne, ieke piöfvad
t af den domstol, hvars dom var dragen under Kongl. Maj:ts skärskådan,
blifvit omedelbarligen af Kongl. Maj:ls Högsta Domstol upptaget, eller huruvida
rättegångsordningen i stället fordrade, att med undanrödjande af hvad
Hofrätten dömt, hufvudfrågan, sorn af Kongl. Maj:t omedelbarligen upptogs,
eller sjelfva stämningspåståendet blifvit till Hofrätten åteiförvisadt alt, utan
binder af den nu i Nåder ogillade invändningen om testamentets ogiltighet,
till behörig pröfning upptagas. Och ehuru icke så skett; har jag dock icke
derföre ansett mindre ostridigt, alt Hofrätlens beslut, som kallas faststäldt,
blifvit både till grund och slut upphäfvet. Dess slut var, att testamentet icke
gällde, hvaraf följde, att dess efterlefnad ej heller kunde påyrkas; och innan
detta slut var undanröjdt, kunde ingen fråga uppstå om testamentets efterlefnad.
Men då denna senare fråga är af Kongl. Maj:t pröfvad; har Kongl. Maj:t
icke, lika med Hofrätten, funnit testamentet ogildL, utan i sjelfva verket undanröjdt
Hofrätlens dom, för att i Nåder döma öfver käromålet, och dömt på
grunder, som förutsätta testamentets giltighet. Hvad Hofrätten anfört emot
dess giltiga bevakning, är således af Kongl. Maj:t ogiiladt.
Imedlertid har jag genom jemförelsen imellan Hofrällens här upptagne
senare dom och Kongl. Maj:ts nådiga Dom af år 1843 funnit ådagalagdt, att
till
i?. St. Just. Ombudsm. Emb.-Bcrältelse för ar 1848.
49
till ogillande af bevakningen uti denna oell Hofrätlens förra dom ej blifvit
använda andra skäl, än som förekomma äfven i Hofrättens senare dom och
år 1847 af Kongl. Maj:t ogillades. Det ena testamentet blef på dessa skäl
ogildt, såsom icke fullständigt bevakadt eller af alla, dem det angick, med
gällande kraft samtyckt. Det andra, utan alt hafva undergått någon annorlunda
beskaffad bevakningsåtgärd eller vara på något kraftigare sätt eller i
vidsträcktare ordalag samtyckt af dem, det angick, har fått bestå ecb fortfar
alt vara gällande.
Hos Konungens Högsta Domstol har således, imellan år 1843 och 1847,
uppkommit en, efter min tanka, välgrundad förändring i begreppet om giltig
testamentsbevakning eller gällande aftal i detta ämne med arfvingar, i hvilken
förändring visat sig behof af en lagförklaring, till ytterligare om veklingars
förebyggande samt vinnande af sammanhang i lagskipningen och säkerhet om
lagliga rättigheter i ett ofta återkommande ämne af icke ringa vigt. Denna
lagförklaring, öfverensstämmande med den nyare nådiga Domenr har synts mig
böra innefatta följande mening:
alt när testamente blifvit till bevakning inför domaren uppvisadt inom
den tid, som i 18 Kap. 1 § Ärfdabalken ulsättes, denna bevakning skall komma
en hvar till godo, som någon fördel genom testamentet tillagd är, änskönt
denne icke sjelf bevakningen verkställt eller derom föranstaltat*);
alt när samtycke till testamente utan förbehåll är af arfvinge gifvet, testamentet
då skall mot arfvingen, till fördel för en hvar af testamentstagarna,
äga lika kraft, som om det blifvit lagligen bevakadt;
att ett af flera än en gifvare upprättadt testamente, sorn efter enderas död
vunnit laga kraft och ej kan af efteriefvande gifvare ändras, icke efter dennes
död tarfvar ny bevakning; dock att härigenom ingen ändring sker i den klanderlid,
som hvardera gifvarens arfvingar efter dennes död och derefter erhållen
del af testamentet och bevakningen tillkommer, samt
att när fullständig del af bevakadt testamente blifvit arfvingar lemnad,
klandertiden skall derefter räknas emot alla testamentstagare, änskönt någondera
af dem efteråt bevakat testamentet och arfvingarna del deraf gifvit.
Min afsigt vid uppställande af dessa satser bar varit, att icke afvika från
lagens verkliga mening, så att i detta afseende något hinder för den af mig
i underdånighet tillstyrkta åtgärd ej måtte möta.
*) Det har synts mig vara öfverflödigt att tillägga: så vida icke bevakningstid redan är
af honom försummad.
tiih. till R. Se. Prot. 1847—1848. u:a Sami. 7
50
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för ar 1848.
I anledning häraf lärer något beslut af Högsta Domstolen ännu icke vara
fattad t.
De öfriga af mig gjorda underdåniga anmälanden äro att hänföra till
denna berättelses nu följande senare afdelning, hvilken angår
Ij a g r e f o r m c 11.
Vid besök i häkten har någon gång händ t, att der jnspärrade personer
hos mig anmält, det de vid gripandet innehaft penningar eller effekter, sorn
då blifvit dem fråntagna, ulan alt sedermera hafva kommit dem till godo eller
vara behörigen redovisade. Då undersökning skett, i anledning af dylik anmälan,
har väl icke blifvit upptäckt något underslef eller rättmätig anledning
till klagan; men en närmare uppmärksamhet på förhållandet har föranledt
eftersinnande af brister i lagstiftningen öfver detta ämne, utan hvilkas afhjelpande
ej synes vara tillbörligen sörjd t för ordningens och säkerhetens fordringar;
och härom har jag således funnit mig böra hos Kongl. Maj:t underdånigst
framlägga min tanka, uti en den 14 November sist), år aflålen underdånig
skrifvelse af det innehåll, som här nedan upptages.
Det saknas väl icke all föreskrift, huru förfaras bör med fångars med
hafvande
penningar, kläder och öfriga tillhörigheter i sådana fall, då de antingen
till fånggevaldiger ullemnas eller i fängelser emottagas. En sådan föreskrift
träffas uti en den 7 Juli 1819 hos Regeringen besluten, jag vet icke i
hvad form utfärdad, instruktion för Fånggevaldiger, som i 6 § innehåller, att
då fångar till Gevaldiger utlemnas, att varda afförde, honom bör tillställas
vederbörlig förpassning, som bland annat skall innehålla förteckning på de
klädespersedlar, fången medhafver. Kongl. Styrelsen öfver Fängelser och Arbetsinrättningar
i Riket har ock genom cirkulär den 21 Februari 1844 anmodat
Öfverslåthållare-embetet och Konungens Befallningshafvande att vid fångars
och kronoarbelskarlars öfversändande till fästnings- och korrektionsfänge.lser
och krono-arbetskompanier, medsända förteckning å fångens eiler kronoarbetskarlens
medföljande penningar, kläder och öfriga tillhörigheter.
Hvarken härigenom eller genom någon annan gällande föreskrift är dock,
mig veterligen, stadgadt, huru från sjelfva häktandet skall förfaras med de
penningar och effekter, hvilka linnas hos den person, som häktas; och det
åligger icke, såsom sig borde, hvarje fängelseförvaltare eller annan, till hvilken
fånge öfverlemnas af den, som honom gripit, att affordra den sistnämnde
IL St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1848. 51
redovisning för hvad fången vid gripandet innehaft. Det är i följd häraf,
sora det kan inträffa, hvad nu någon gång visat sig, att ännu efter en längre
tids arrestering fångarväckt anspråk på tillhörigheter, som vid gripandet varit
deni afhända, och tor hvilka någon redovisningsskyldighet icke funnits åligga
fångvaktmästare eller annan dermed befattning ägande person, så att endast
tillfälligtvis förhållandet kunnat utredas.
Imedlertid fordrar ej blott rättvisan mot de häktade, utan ock någon
gång vården om andras egendom, att bättre ordning härutinnan må införas.
Mig har det förekommit lämpligt, alt en hvar, som någon gripit, ålåge att,
så snart efter häktandet tillgång vore på vittnen, föranstalta om fångens visiterande
och behörigt bevittnande af hvad hos honom funnits i penningar
och varor, samt att antingen då genast eller vid fångens första aflemnande till
offentlig myndighet låta uppsätta skriftlig förteckning öfver sådana hos fången
träffade penningar och varor, eller ock intyg derom, att ej något vid visiteringen
hos honom funnits, med vittnenas derå i båda fallen tecknade bekräftelse;
och borde fångens yttrande tillika inhämtas och i betyget eller förteckningen
intagas, huruvida han förhållandet vitsordade. Ett sådant betyg eller
förteckning skulle derefter alltid vara att tillgå vid handlingarna i det häkte
eller arbetskompani, der den häktade komme att qvarhållas.
Att dessa varor och kontanta medel, hvilka sålunda i egenskap af fångars
lillhörigheter komma under allmänt förvar, måste stå under Konungens Befallningshafvandes
eller Öfverståtbållare-embelets vård och redovisning, kan
icke vara tvifvel underkastadt, änskönt äfven derom saknas ett särskildt stadgande.
Ett ämne, som deremot icke borde sakna en vägledande föreskrift, har
synts mig vara förvaltningen af dylika med fångar anhållna medel och effekter,
vid hvilkas disponerande och redovisande, i brist af sådan föreskrift, olika
torde förfaras, och ej alltid så, som med behörig uppmärksamhet på dit hörande
rättsförhållanden öfverensstämmer.
Härvid har jag trott böra såsom grundsats iakttagas, alt hvad en för brott
eller försvarslöshet häktad person befunnits vid gripandet innehafva, icke i
annat läll må anses för hans räkning användbart, än om antingen honom icke
tillvitas brott af den beskaffenhet, att skyldighet till penningebetalning kan
deraf uppkomma, eller ock han är känd såsom ägande tillgångar af större, än
dertill erforderligt belopp. Hvad som nemligen antingen icke tillhörer den
häktade, eller ock icke öfversliger de ersältningsförbindelser, som från hans
brottsliga handlingar härflyta, kan ej heller ulan förfång af andras rätt användas
för den häktade innehafvarens räkning.
52
R. St. Just. Ornbudsm. Emb.-Berättelse för år 1848.
Men om ej denna rättsgrunds åsidosättande skall äfventyras vid tillämpning
af det uti Kongl. Brefvet till Fångvårdsstyrelsen den 14 Maj 1842 gifna
stadgande, att alle fångar, som icke äro slutligen dömde, samt alle de, sorn
undergå så kalladt enkelt fängelse, eller fängelse å fästning utan arbete, äro
berättigade att af egna medel skaffa sig någon förbättring i underhållet; så
synes en föreskrift vara nödig derom, att till dylik underhållets förbättring ej
må användas sådana penningar eller effekter, hvarom här är fråga, innan laga
ransakning med den häktade inför rätta föregått och domaren förklarat, att
något anspråk af målsägare dervid icke ligger i vägen. Jag har haft anledning
alt förmoda, det bristen af en dylik föreskrift vållat missförstånd, och
någon gång föranledt obehörig tillåtelse för fångar att använda tillgångar, hvaröfver
dem icke bordt lemnäs rätt att disponera.
Då jag nu i gällande författningar icke kände någon föreskrift af den beskaffenhet,
som här i ena och andra afseendet blifvit i fråga ställd, och lagförslaget
ej heller derom någon ting upptoge uti det kapitel om häktande, der
detta ämne bordt afhandlas; har jag desto heldre trott det vara min pligt att
icke låta gå förlorad en derå af omständigheterna föranledd uppmärksamhet,
som en skyndsamare åtgärd synts mig vara behöflig, än genom införande i
lagförslaget vore alt förvänta; och har jag derföre till Kongl. Maj:ts nådiga
godtfinnande öfverlemnat, huruvida något bruk måtte göras af min i underdånighet
framlagda tanka.
Att häröfver blifvit infordradt Kongl. Fångvårdsstyrelsens underdåniga
utlåtande, är mig bekant; men mig veterligen är Kongl. Maj:ts nådiga beslut
i ämnet ännu icke meddeladt.
En icke ringa brist i brottinålslagsliftningen har synts mig vara saknaden
af ett bestämdt stadgande om böters förvandling genom samma utslag, hvari
de ådömas. I detta ämne finnes, mig veterligen, ingen ting annat föreskrifvet,
än hvad Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807 i 27 punkten innehåller, att
Underrätt, som fäller någon lill böter, bör söka inhämta underrättelse, huruvida
den sakfällde kan betala böterna eller icke, och att om anledning förekommer
dertill, att bölerne ej kunna utgå, de skola i utslaget, så väl som i
saköreslängden, icke dess mindre utsättas, men det tillika genast föreskrifvas,
huru nämnde böter må i sådan händelse förvandlas uti motsvarande kroppsstraff.
i?. St. Just. Ombudsm. Emb.-Bcrättelse för ar 1848.
53
Alt denna föreskrift mäste i ganska många fall blifva åsidosatt, är en
gifven följd af dess vilkorlighet och af omöjligheten att erhålla visshet i det
ämne, sorn skall efterforskas. Ty äfven örn domaren hvarje gång sorgfälligt
söker underrättelse, huruvida tillgångar hos den sakfällda till bölernes gäldande
finnas; kan dock rätt ofta hända, att brist på tillgång verkligen är för
hand, utan att någon anledning dertill sig visar. Men hvarje gång som forskningen
sålunda blir fruktlös, Önskar man naturligen alt spara sig obehaget al
dess anställande; och detta obehag är ännu kännbarare i de fall, då en verkligen
bemedlad person, som blifvit sakfälld, med fog skulle finna sig deraf
förnärmad.
Detta obehag försvinner, i händelse föreskriften blir allmän och utan undanlag
gällande, så att ingen underrättelse om bristande tillgång behöfver sökas,
utan förvandlingen af böterna alltid ovilkorligen bör,ske; och dermed
undanrödjes således just den betänklighet, som troligen varit enda orsaken,
hvarföre förvandlingen icke blifvit ovilkorligen föreskrit ven. Om nu fullt skäl
dertill finnes, att böter genast förvandlas, när visshet om tillgång lill deras
gäldande ej är för hand, och deremot giltigt skäl ej finnes till ett undantag,
hvarigenom stadgandet i alltför många fall blir overksamt; så skulle redan
härigenom tillräcklig anledning kunnat tyckas vara gifven för afskaffande af
elt sådant undantag. Men andra omständigheter hafva dessutom bordt här
komma i betraktande.
Domaren, som ådörner böter, tillskyndas väl ett ökadt besvär genom intagande
af böternes förvandling i hvarje härom meddeladt utslag. Men härigenom
vinnes minskning i ett annat, troligen icke mindre besvär, att efteråt
gifva särskilda förvandlingsutslag i hvarje fall, der anmälan sker om bristande
tillgång till böter. Huruvida jemförelsen häraf skulle utfalla till besparing eller
förökning af domarens arbete, har jag trott kunna lemnäs derhän, då afgjordt
syntes vara, att vinsten eller förlusten blefve obetydlig. Den verkliga vinsten
läge uti bestraffningens ökade skyndsamhet. Den sakfällde, hvars obestånd
upptäcktes genom ulmätningsförsök, borde icke derefter äga rådrum att hålla
sig undan för den bestraffning, som i stället väntar honom, utan kunna genast
gripas och till undergående af denna bestraffning befordras. Exemplen
af de rymningar eller försvinnande lian hemorten och lösdrifveri, som under
sådana mellantider inträffat, vore ganska talrika; och besväret att efterspana
sålunda saknade personer ökade icke obetydligen kronobetjeningens göromål.
Eli annan olägenhet af dröjsmålet imellan böters ådömande och deras
förvandling visade sig i kronoräkenskaperna. Böter, som icke betalas, kunde
54
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Bcrättclsc för år 1848.
der ej afskrifvas förr, än de blifvit förvandlade och förvandlingen gått i verkställighet;
och stadgandet härom förekomme välgrundadt i den händelse, som
jag förmodade ej sällan inträffa, att sedan vid hållet utmätningsförsök tillgång
saknats och förvandling i följd deraf skett, den sakfä 1 Ide icke desto mindre
verkligen erlade böterna. Då således deras balancerande i räkenskaperna, ända
tilldess förvandlingsstraffet kommit till verkställighet, ej kunde undvikas; måste
häraf som oftast hända, att kronoräkenskaperne längre tid bland restantierna
upptaga böter, som kunnat, till lättnad för redogörare och kontrollanter, och
till räkenskapernes förkortande, vara afskrifna, i fall förvandlingen varit gjord
genom sjelfva det utslag, hvari böterue blifvit ådötnda.
I betraktande ej mindre af delta förhållande, hvilket vid mina besök å
särskilda Landskontor blifvit anmält såsom en olägenhet af verklig vigt, än
ock af de i öfrigt här anförda grunder, har jag funnit mig pligtig att till
Kongl. Majrts nådiga uppmärksamhet i underdånighet framställa delta ämne,
hvilket jag ansett vara af den beskaffenhet, att en lagförklaring deri, utan afbidande
af en i lagstiftningsväg skeende förändring, icke skulle möta någon
betänklighet. Uti underdånig skrifvelse af den 24 Juli Sisth år har jag derföre
hos Kongl. Maj:t gjort frågan derom anhängig.
Jag har dervid, med anförande af de nu upprepade skäl, derjemte i underdånighet
erinrat,' att det af Rikets Ständers pröfning då beroende förslag
till Straffbalk icke innehölle något stadgande i detta ämne, utan endast föreskrefve,
huru bötesförvandling skall ske dels genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
och dels genom domstols förordnande, samt alt uti det af Lagkominitteen
uppgjorda, då ännu icke hos Lagberedningen granskade förslag till
Rättegångsordning i brottmål ej heller upptoges förevarande ämne, hvilket rätteligen
bordt finna plats i det kapitel, som afhandlar rättegångssätlet vid Underrätt.
Intilldess ett sådant stadgande blifvit såsom lag anlaget, vore, efter min
underdåniga tanka, en författning af behofvet påkallad, hvarigenom olägenheterne
ju förr desto heldre afhulpes; och jag kunde icke föreställa mig, att genom
utfärdande deraf skedde något öfverskridande af den rätt till meddelande
af lagförklaringar, som Kongl. Majrt med Dess Högsta Domstol äger utöfva.
Då nemligen fråga icke var att tillägga eller fråntaga domstolarna någon ny
befattning, utan endast att föreskrifva den ordning, hvari en dem redan åliggande
behandling af ärenden, som dem tillhöra, skall utöfvas — en föreskrift
af enahanda beskaffenhet med den, som funnes meddelad genom Kongl. Brefvet
den 26 Maj 1827 angående sammanläggning af särskilda böter vid deras
II. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för ar 1848.
55
förvandling till kroppsstraff; — liar jag ej tvekat att i underdånighet föreslå,
det Kongl. Majit målte i Nåder täckas låta utfärda en lagförklaring af den
beskaffenhet, hvarom bär är taladt, innehållande nemligen, att i hvarje utslag,
hvarigenom böter ådömas, också ovilkorligen borde utsättas det sträf!',
hvari de, vid bristande tillgång, skola förvandlas.
Det långa dröjsmål, som måste äga rum, innan behofvet afhulpes genom
ett stadgande i en ny rättegångsbalk, tilläte mig icke att imedlertid lemna
ärendet utan åtgärd, då, efter min öfvertygelse, hvarje förbättring af brottmålslagstiflningen,
som skyndsamt kunde erhållas, tillhörde tidens mest trängande
behof.
Härå har jag genom Kongl. Majits den 6 sisth Februari aflålne nådiga
Skrifvelse erhållit det svar, att då mitt förslag innefattade ändring af nu i
ämnet gällande lagstadgande, 27 punkten af Kongl. Förklaringen den 23 Mais
1807, Kongl. Majit funnit den af mig föreslagna föreskrift icke kunna såsom
lagförklaring meddelas.
Ibland anmärkningar, som härrört från fånglistornes granskning, har en
och annan gång förekommit den, örn en från Kongl. Förordningen den 10
April 1810 angående mildring i straffet för lägrad qvinna hämtad anledning
till det misstag, att i allmänhet kroppsstraff för hafvande qvinna icke borde
i fråga komma förr, än ett år efter födslen förflutit, då likväl den missförstådda
föreskriften i samma nådiga Förordning endast rörer bestraffning af lägersmål.
I ett af de fall, der genom sådant misstag tillämpning skett till
bestraffning för annat brott, nemligen stöld, hade inträffat, att trenne qvinnspersoner,
hvilka för sådant brott varit dömda till fängelse vid vatten och
bröd, men af hvilka den ena till länshäktet medfört ett af henne kort förut
framfödt barn, samt de öfriga två befunnits hafvande, erhållit uppskof med
bestraffningen, tilldess ett år efter hvarderas barnsbörd förflutit, samt imedlertid
fått i häktet qvarsitta. Då detta förfarande blifvit ansedt stridande mot
3 Kap. 6 § Straffbalken, som föreskrifver, att kroppsplikt, ådömd häktad qvinna,
som är hafvande, får uppskjutas endast sex veckor efter det hon födt häfver;
har jag funnit mig icke kunna undgå att till lagligt åtal emot Konungens
Befallningshafvande, som härom förordnat, öfverlemna förhållandet, hvilket
sålunda beror af åklagares och behörig domstols handläggning; och hafva
förut enahanda åtal, efter min företrädares förordnande, slutat sig med ådömd t
56
11 St. Just. Ombudstn. Emb.-Bcrättelse för år 1848.
ansvar för det anmärkta misstaget samt skyldighet till godtgörande af de häktades
lidande och af de i fångförplägning onödigt använda kostnader.
Imedlertid hafva i Länsstyrelsens till mig ingifne förklaring öfver anmärkningen
rörande ofvannämnde Irenne qvinnor sådana skäl blifvit anförda,
som synts mig förtjena att komma i betraktande vid fråga örn hvad i ämnet
borde vara lag. Det brott, för hvilket en mor straffas, må vara hvilket som
helst, så är det alltid lika sannt, att delta brott ej bör hafva inflytande på
hennes späda barns öde, om hvilket samhället erkänner sig af mensklighet och
religion förpligtadt att taga vård; och i alla de full, då modrens brott ej är
af den beskaffenhet, att henne derigenom betages rätt eller tillfälle att uppamma
barnet, fordrar ock menskligheten, att modren icke genom samhällets
föianstaltande dertill sättes ur stånd, hvilket säkerligen oftast måste inträffa
genom undergående af fängelse vid vatten och bröd, särdeles för något längre
tid, under det barnet skall näras af modersmjölken.
Men dessa skäl, utgörande, väsendtliga innehållet af den omförmälte förklaringen,
har jag dock icke funnit, omfatta allt, hvad i ämnet bör tagas i
öfvervägande — så vida dermed icke anvisas annan utväg för olägenheternes
afhjelpande, i de fall då den straffskyldiga modren ej får vara på fri fot, än
en förlängning af hennes fängelsetid, möjligen ända till ett helt år utöfver
hvad lagligen är henne ådömdt. Det har synts mig grymt alt under så lång
tid onödigtvis beröfva en menniska friheten; och jag har deri tillika funnit
en oförsvarlig misshushållning med statens medel, som skulle åtgå till den
häktades underhåll. Att detta qvarhållande i häkte ej vore af nöden, har jag
åter trott mig kunna antaga, så vida en utväg linnes att förvandla sjellva
straffet på vatten och bröd i ett lämpligare, som utan skada för modrens eiler
barnets helsa kan inom kort tid efter barnsbörden användas. Om nu vatten
och bröd, hvilket jag för min del anser vara ett det minst ändamålsenliga
straffmedel, ändock icke för närvarande kan blifva från vår kriminallagstiftning
uteslutet, utan måste lills vidare i allmänhet användas; så har jag dock
trott det böra kunna umbäras för de synnerliga fall, som här äro i fråga, och
till hvilka det är ännu vida olämpligare, än till brott i allmänhet.
För öfrigt har jag funnit mig icke böra glömma svårigheten att förena
tillämpningen af 1810 års Kongl. Förordnings och af Slraffbalkens föreskrifter
i det ämne, hvarom fråga är. Vid det fall nemligen, alten och samma qvinna
på en gång blefve dömd till fängelse vid vatten och bröd för lönskaläge, och
till enahanda straff för annat brott, kunde det ena af dessa straff icke, emot
1810
II. St. Just. Ombuds in. Emb.- Berättelse för är 1848.
57
1810 års Kongl. Förordning, inom året efter barnsbörden gå i fullbordan; oell
det andra finge deremot icke fördröjas utöfver de i 3 Kap. 6 § Straffbalken
utsatta sex veckor. Men finge dessa båda straffs verkställighet icke ske på en
gång; så öfverträddes dermed den uti Kongl. Brefvet den 26 Maj 1827 meddelade
föreskrift; och de redan förut gällande stadganden om sammanläggning
och förvandling af särskilda straff till ett enda kunde icke efterlefvas. Den
villrådighet, som härvid vore att förvänta, skulle kanhända upplösa sig i enahanda
utväg med den nu åtalade, eller häkte af ända lill ett helt års långvarighet,
under väntan på straffets fullbordan, ehuru stridande mot lagens ord
och mening: detta än mätte blifva.
Det i 1810 års Kongl. Förordning, såsom mildring i straffet för lägrad
qvinna, beviljade anstånd med ådörndt kroppsstraff för lägersmålet har ofelbart
bvilat på den förutsättning, alt den straffskyldiga qvinnan skulle under
anståndstiden antingen vistas på fri fot, eller ock i afl händelse vara förfallen
till häkte, så att hon icke enkom för afbidande af straffet behöfde inspärras
och qvarhållas. Härvid är således icke förutsedd eller undanröjd den nyss
beskrifna oförenligheten af omförmälte mildring, och af de lagstadganden, som
vid andra brotts bestraffande och straffens sammanläggning skola foljas; och
den sålunda uppkommande overkställbarhet af meranämnde nådiga Förordning
är ett ytterligare bevis för behofvet af rättelse eller förklaring, till vinnande
af sammanhang och rigtighet af lagskipningen i detta ämne.
I fråga om utväg till olägenhetens afhjelpande har jag stannat vid den
tanka, att svårligen något kunde uträttas på annat sätt, än att i stället för
vatten och bröd användes ett straff, som en qvinna ulan våda kunde utstå,
redan sex veckor efter sin barnsbörd, och utan att uppoffra hennes barn eller
nödgas om detta taga särskild vård för all den tid, modren genom straffet vid
vatten och bröd skulle dertill sättas ur stånd. Och åtminstone för ett sådant
ändamål har jag trott mig finna ensamhetsfängelset enkom passande. En jemförelsegrund
imellan detta och fängelse vid valten och bröd är uppställd uti
7 § af Lagberedningens förslag till författning om nya Strafflagens införande;
och det är i enlighet dermed, som jag trott mig kunna uppgöra den förvandling
af vatten- och brödstraffet lill ensamhetsfängelse, hvilken jag ansett böra
äga rum i de fall, hvarom här är fråga.
Till Kongl. Maj:t har jag, vid sådant förhållande, aflåtil underdånig skrifvelse
i ämnet den 29 Augusti sisth år, deruti jag föreslagit ett tillägg i 3 Kap.
6 § Straffbalken, hvilket lagställe derigenom skulle erhålla följande lydelse:
Hih. lill R. St. Prot. 1847—1848. s:a Sami. 8
58
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1848.
"Är qvinna hafvande, som dödsstraff eller annan kroppsplikt undergå
”skall; eller Sr fånge så sjuk, att han ej kan sig till döden bereda, eller straff
”sitt utstå; då må dermed uppskjutas, för qvinna sex veckor efter det hon
"födt häfver, och för sjuk fånge, tilldess med honom bättre varder.” Ej må
ock hafvande qvinna, ellen den spädt barn häfver, undergå fängelse vid vatten
och bröd, inom ett år efter det barnet fädt är; utan skall det straff
till ensamhetsfängelse förvandlas på det sätt, att mot hvardera af de första
sju dagarna vid vatten och bröd svara tre dagars ensamhetsfängelse; mot
hvardera af de andra sju dagarna sex; mot hvardera af de tredje sju dagarna
nio, och mot hvardera af de fjerde sju dagarna tolf dagars ensamhetsfängelse.
Jag har härvid icke underlåtit atL sätta i fråga, huruvida ingen betänklighet
hos Kongl. Maj:t kunde uppstå för införande af en så beskaffad tillsats
i allmänna Kriminallagen utan biträde af Rikets Ständer. Den föreställning,
jag gjort mig, att ärendet kunde i lagförklaringsväg handläggas, har haft sin
anledning deruti, att i anseende till de betänkligheter, som måste möta lagens
tillämpning i dess varande skick, särdeles efter det fängelse vid vatten och
bröd nu mera blifvit det mest använda kroppsstraff, jag ej kunnat undgå att
förutsätta, det dels vid laglig pröfning i mål af den beskaffenhet, hvaraf exempel
här blifvit framsläldt, och dels vid frågor om eftergifter i nådeväg bekymmersama
förhållanden och verklig villrådighet torde yppa sig, men att
oundvikliga, alltid enahanda eftergifter i dylika fall synts mig i sjelfva verket
innefatta egenskapen af lagförklaring, och åtminstone framför denna icke äga
något företräde. Sådana eftergifter uppfylla dessutom icke ändamålet, enär den
tid, som åtgår till förfrågningar eller nådansökningar, är förlorad för verkliggörande
af den befrielse, som sökes och beviljas.
Frågan angick endast ytterligare utsträckning af en gifven lag (Kongl,
Förordningen den 10 April 1810) till händelser, som i afseende på lagstiftningsgrund
eller mildrande straffskäl äro af alldeles enahanda art och natur
med dem, för hvilka den mildrande straffbestämmelsen redan är gifven. Det
straffmedel, jag vågade till användande föreslå, är af lagstiftande Statsmakterna
samfäldt anlaget genom bi fallet vid sisla riksdag till det af Kongl. Maj: t proponerade
straffsystem, så att jag äfven derföre trott mig med trygghet kunna
tillstyrka den i fråga varande lagförklaringen, såsom gällande tilldess ämnet
kunde komma under samfäld behandling af begge de lagstiftande Statsmakterna.
Dessa af mig i underdånighet framlagda betraktelser, påkallade af öfvertygelsen
om min pligt att bringa ämnet å bane, hafva för närvarande icke
II. St. Just. Ombudsm. Emi.-Berättelse för år 1848.
59
vunnit nådigt bifall. Kongl. Maj:t har genom nådig Skrifvelse den 6 sisth
Februari läckts gifva mig det svar, ali som det af mig föreslagna stadgande
innefattade ändring och icke förklaring af nu gällande lag, Kongl. Maj:t funnit
samma stadgande ej kunna såsom lagförklaring meddelas.
Härigenom är den närmaste afsigten med min underdåniga hemställan
förfelad. Men om jag icke misstagit mig på förhållandet, eller att bristerne i
de lagsladganden, jag granskat, äro af den beskaffenhet, alt deras efterlefnad
i vissa, ej sällan inträffande fall måste blifva ömsom högst olämplig och ömsom
omöjlig; så kan behofvet af rättelse, änskönt icke ankommande på Kongl.
Maj:t att i förklaringsväg afhjelpa, dock säkerligen icke undgå att i lagstiftningsväg
behjerlas.
Hvad i gällande författningar finnes föreskrifvet angående säftet att förfara
vid ombyte af arrendatorer å kungsgårdar och andra under statens disposition
stående Kronans landlegendomar, bar tyckts mig vid dess tillämpning
i allmänhet icke vara lill alla delar så förstådt, som syftningen och meningen
deraf fordrat; utan hafva anledningar förekommit, all de med dessa stadgandet)
afsedda ändamål behöfde mera uttryckligt och fullständigt uttalas.
Uti Kongl. Kungörelsen den 47 December 1799 föreskrifves, angående
kungsgårdars ularrendering vid blifvande ledigheter efter afgående arrendatorer:
alt spannemålsafgiften skall utsättas efter tunnelandet af öppna åkerjorden,
hvarföre till utrönande afrätta beloppet af hvarje gårds då varande öppna
åker behörig undersökning derom borde genast anställas å de kungsgårdar, som
redan vore eller i då innevarande och nästföljande åren blefve lediga till nya
arrenden, samt för de öfriga alltid två å tre år innan eli kungsgårdsarrende
slutades; att auktioner till lediga blifvande kungsgårdars bortarrenderande böra
anställas på en och samma dag, i Stockholm bos Kongl. Kammarcollegium och
på Landskansliet i den ort, der kungsgården är belägen, ett år före tillträdet,
men minst fyra månader förut uLlysas i tidningar och från predikstolar, samt
att beskrifning öfver egendomen med allt hvad under arrendet kommer att
begripas, jemte projekt till arrendekontrakt, skola vara förut upprättade och
för hugade bjudare att tillgå så väl i nämnde Kongl. Collegium som på Landskantslie!;
och Kongl. Kungörelsen den 3 December 1810 innehåller, att Kongl.
Kammarcollegium vid kungsgåids-arrendeledigheter skall, efter föregången undersökning,
pröfva och fastställa, huru lediga kungsgårdars klyfning efter lo
-
60
R. St. Just. Ömbudsm. Emli.-Berättelse för år 1848,
kalens beskaffenhet må verkställas, samt derefter föranstalta, alt de nya kungsgårdshemman,
hvilka på detta sätt uppkomma, genom auktion till arrende
varda utbjudna.
Till efterlefnad af dessa föreskrifter, hvilka äfven gälla för utarrenderade
militia boställen, erfordras, att de undersökningar om lediga blifvande kungsgårdars
öppna åker, hvilka skola anställas två eller tre år, innan nytt arrende
slutas, blifva fullbordade två eller tre år förr, än tiden till arrendeauktionen
inträffar, hvilken åter skall hållas ett år före tillträdet; att den beskrifning
öfver en sådan egendom jemte projekt till arrendekontrakt, hvilka skola vara
förut upprättade och tillgängliga hos Kongl. Kammarcollegium samt i Landskansliet,
sålunda må' finnas alt tillgå vid den tid, då auktionen till ny utarrendering
skall kungöras, nemligen fyra månader före auktionstiden, eller ett
år och fyra månader före liden till nya arrendets tillträdande, samt att den
pröfning och fastställelse, som hos Kongl. Kammarcollegium skall för sig gå
rörande kungsgårdarnes klyfning och utarrenderande i lotter, och efter hvilken
utbjudningen på auktion till arrende skall ske, således före auktionen blir verkställd;
hvilket åter icke annorlunda är möjligt, än att alla dertill nödiga förberedande
åtgärder äro förut på stället vidtagna och till Kongl. Collegii pröfning
öfverlemnade.
I allmänhet och med få undantag hafva likväl dessa föreskrifter blifvit
så tillämpade, att inom två — möjligtvis någon gång inom tre — år före
arrendeledigheten Konungens Befallningshafvande gjort anmälan hos Kongl.
Kammarcollegium, att sådan ledighet skulle inträffa; hvarefter Kongl. Collegium
för hvarje särskildt tillfälle förordnat om vidtagande af alla de här antydda
förberedande anstalter; att öppna åkerjorden, om ej karta deröfver fanns,
skulle af Landtmätare på karta läggas; att förslag till nytt arrendekontrakt
skulle i Landskontoret upprättas; att indelning i lotter, der sådan kunde äga
rum, skulle genom Landtmätare uppgöras och föreslås, samt att beskrifning
öfver egendomen skulle upprättas, och delta allt, genom Konungens Befallningshafvandés
försorg föranstaltad t, Kongl. Collegii pröfning underställas. Men
hvarken har Kongl. Collegium fordrat eller Konungens Befallningshafvande
opåmint iakttagit, alt dessa anstalter blifvit vidtagna inom den tid, som ske
bordt, och med sjelfva anmälningarna om ledigheten till Kongl. Collegium inkommit.
Följden häraf har varit, alt de förberedande ålgärderne esomoftast
icke medhunnits före den tid, då arrendeauktionerne bordt ullysas; att dessa
kommit att hållas för sent och att, särdeles i de fall, då för bristande antagliga
anbud mer än en auktion behöfts, ej sällan händt, att nytt arrende icke
i?. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för åt- 1848.
61
hunnit' afslutas, innan tillträdet deraf hade bordt öga rum. När sådant inträffat,
har naturligtvis ej heller af- och tillträdes husesyn kunnat ske inom
laga tid, eller före det varande arrendets utgång; egendomen har måst ett eller
annat år skötas för Kronans räkning, och förlust har oundvikligen uppkommit
både genom minskad inkomst och försämring af egendomens häfd, utom hvad
någon gång genom husesynernes fördröjande kunnat förloras i tillgångar hos
arrendatorer och deras löftesmän.
Orsaken dertill, att sålunda icke blifvit uppfyldt, hvad författningarne
åsyftat, måste sökas deruti, att ehuru otvifvelaktig deras mening, vid uppmärksamhet
på sjelfva föreskrifterna, visat sig, uttryckligt förordnande likväl
saknas om Konungens Befallningshafvandes skyldighet att, utan speciell uppdrag
eller beordrande för hvarje fall, vidtaga de nödiga förberedande åtgärderna.
Det har ej kunnat såsom försummelse läggas Konungens Befallningshafvande
till last, alt icke hafva besörjt, hvad sorn ej var dem uttryckligen
ålagdt; och man har ålnöjt sig alt blott för tillfället begära dessa åtgärder;
hvarefter och sedan ett sådant förfaringssätt varit en gång användt, det troligen
blifvit ansedt obefogadt alt utsträcka åläggandet utöfver hvad redan varit
för nöjaktigt antaget. I allt fall har jag ansett lämpligaste utvägen till rättelse
vara, alt Kongl. Maj:t täcktes genom Kongl. Kammarcollegium meddela
nådig befallning derom, att Dess Befallningshafvande i sådan lid och ordning,
sorn uti de åberopade författningarna finnes utstakad, ulan särskild anmodan
eller påminnelse lör hvarje tillfälle, besörja om vidtagande af de i fråga varande
åtgärderna, i sammanhang med hvad Kongl. Kungörelsen den 17 Juli
1847 innehåller om uppgörande af förslag till maximi och minimi belopp af
arrendeafgifterna samt yttrande om varande arrendatorns eller dess hustrus
och barns rätt att arrendet behålla; och om utfärdande af en sådan nådig
befallning har jag till Kongl. Majrt den 23 November sisth år, aflåtit underdånig
hemställan, hvaröfver Kongl. Maj:t behagat i Nåder infordra Kongl.
Kammarcollegii underdåniga utlåtande.
Ändtligen har jag, i fråga om Lagreformen, såsom redan här ofvan är
nämndt, ansett mig böra fästa särskild uppmärksamhet på hvad vid sista riksdag
, förelupit. Jag har dervid trott mig finna, all i den vigtiga del af denna
samhällsangelägenhet, som varit af Kongl. Majrt till Rikets Ständers handläggning
öfverlemnad, och som vid riksdagen icke gjort framsteg, anledning vore
62
fl. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för ar 1848.
alt befara furtsatt motgång, så framt ej saken från Regeringens sida annorlunda
behandlades, än som hittills skett. Vid eftersinnande häraf hafva hos mig
uppstått föreställningar, på hvilka jag funnit mig pligtig att hos Kongl. Maj:t
i underdånighet anhålla om Dess nådiga uppmärksamhet, och hvarom jag alltså
den 2 sisth Januari aflåtit underdånig skrifvelse, hvars innehåll bordt bär upptagas.
Då det mycket omtvistade Lagförslagets värde genom tidens händelser
blifvit en opinionsfråga; har det ej kunnat undgå att dela det öde, som opinionens
föremål af alia slag hafva gemensamt. Utan alt vara kändt, har detta
förslag vunnit stort förtroende; och med lika liten kännedom kan samma förtroende
förloras. De i tidens händelser liggande orsakerne till ett sådant beroende
af opinionen hade synts mig ulan mycken svårighet kunna utredas;
men i stället att dermed sysselsätta mig, har jag blott underdånigst anmärkt,
hurusom det förefallit mig uppenbart, att vid fråga om lagreform, der ett
samhälle förutsätles, hvilket redan äger lagar och länsförfattning, rätta förfaringssättet
icke kan vara, att göra ett lagförslags framgång så beroende af folk
meningarnes
från ingen egen kännedom härrörande vexlingar. Men för ett
sådant äfventyr blottställes nästan oundvikligen hvarje försök till lagreform,
tilltagen på en gång i större utsträckning, än att den kan följas af en nog
sorgfällig granskning.
Sådant var det grundfel, hvaraf jag trolt mig finna lagreformens framgång
hos oss hindrad; och jag befarade, att delta föreställningssätt blifvit af
erfarenheten alltför mycket bekräftadt. — Skulden lill det vidtomfattande företag,
hvarigenom var frambragt ett lagförslag, som i vidd öfverskred gränserna
af en ändamålsenlig granskning och pröfning, hade jag icke funnit ligga i de
föreskrifter, efter hvilka lagreformens gång från början haft att rätta sig. Dessa
föreskrifter voro beräknade efter behofvet och de vilkor, hvaraf framgångens
möjlighet eller åtminstone sannolikhet berodde; och endast genom afvikelse
derifrån har blifvit beredl det stillestånd, och derefter den motgång, hvari den
stora angelägenheten invicklades. Ty hvad som ålegat den tillförordnade Lagkommilteen,
enligt dess första Instruktion, gifven genom Kongl. Brefvet den
14 Februari 1811, hade icke varit att uppgöra ett helt nytt lagsystem, icke
nemligen alt föreslå ny lag i annat fall, än der beskrifven lag förut ej fanns,
och för öfrigt vidtaga sammandragningar, uteslutningar, ändringar, tillägg, hvilket
allt icke kunde sägas om författandet af ett helt nytt lagverk. I denna
instruktion stadgades nemligen: ”att 1734 års lagbok, i anseende tilldess yttre
”form och indelning i vissa balkar och kapitel, skulle tjena till grund och ef
-
R. St. Just. Ombuc/sin. Emb.-B er ätt else JÖr år 1848.
63
”tei följd; all alla de påbud, som särsk ild l vore utfärdade och hörde till allmänna
lagen, skulle sammandragas och der anföras i den ordning, ämnenas
”natur fordrade; att ur lagen borde uteslutas allt, hvad som antingen der eller
”i gällande författningar icke stöde i förhållande till förändrade omständigheter;
alt der, hvarest fordrades ändring eller tillägg, sådanL finge föreslås; att
”för mål och redan kända händelser, hvarpå beskrifven lag icke funnes, ny
”lag måtte föreslås” &c.
Hvad lagreformen förlorat genom den inträffade afvikelsen från denna instruktion,
då Lagkommitteens arbete, i stället för det deri ålagda, blef utsträckt
lill författande af ett nytt lagverk, hade först och främst visat sig deruti, att
ifrån den tid, Lagkommitteens verksamhet börjades, vida mindre för lagarnes
förbättrande blifvit gjordt, än som skulle skett, i fall ingen sådan kommitté
funnits. Om ej ett fullkomligt stillestånd i denna väg kunde sägas hafva ägt
rum; så hade dock åtminstone icke så mycket blifvit uträttadt, som hade
hunnit genom efterlefnad af instruktionen vara fullbordadt inom den deri afsedda
tid, nemligen genom förslagets afslutande före slutet af Juni 1813, och
dess pröfning vid nästföljande riksdag — åtminstone skulle, efter min tanka,
ännu en riksdag dertill blifvit tillräcklig. Hvad härmed skulle varit vunnet
för lagstiftningens utbildande, ocb hvartill bordt läggas en under den sedermera
förflutna tiden jemnt fortgående verksamhet för det vigtiga ändamålet,
har jag trott öfverträffa all jemförelse med de obetydliga framsteg, som i stället
kunnat ske, under alltjemt upprepade hänvisningar att afbida den förestående
stora reformen, som en gång genom lagförslagets fullbordan och antagande
skulle inträffa, och hvarförinnan alla partiella förändringar endast skulle
leda till alltför mycket fram- och återgående vexlingar.
Ännu mer i ögonen fallande mäste dock verkan af instruktionens åsidosättande
blifva, när det genomgripande nya förslaget, omsider färdigt, skulle
förekomma till handläggning hos lagstiftande makten. Då mäste del nemligen
visa sig, på hvad grund dess opinionsförlroende hvilat, huru litet det dittills
i sjelfva verket var kändt. Början dertill hade skett med Strafflagsförslagets
framläggande vid 1844 års riksdag. De officiella granskningar, detsamma lika
med förslaget lill civillag hade undergått, innan det kom under Lagberedningens
behandling, hade föranledi en mängd af anmärkningar, hvilka, ehuru från
trycket ulgifna, troligen voro för den stora allmänheten ännu mera okända,
än sjelfva förslaget. Af Lagberedningen hade blifvit tillstyrkta talrika ändringar,
som likväl förnämligast gällde endast redaktionen; och alla anmärkningar,
som gått mera på djupet eller åsyftat rubbning af arbetets så kallade
64 R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelsc för år 1848.
”grundvalar”, voro med tystnad förbigångna, under en äfven öppet utsagd
förutsättning, att dessa grundvalar redan ägde lagstiftande maktens tysta bifall.
För den sålunda förberedda utgången bade imedlertid redan inom Lagberedningen
farhåga uppstått, och ett förslag blifvit väckt, hvarmed åsyftades,
att äfven i fall af det å bane varande förslagets ogillande, ändock en icke likgiltig
fördel för det angelägna ändamålet möjligen måtte stå alL förvänta. I
egenskap af Lagberedningens ledamot hade nemligen jag redan vid den tid,
då bearbetningen af Straffbalken börjades, bragt i fråga ett sådant förfaringssätt,
att jemle fortsättande af lagförslagets granskning, den gällande lagen äfven
måtte företagas till så beskaffad behandling, soin i Lagkommitteens instruktion
var föreskrifven, och dervid det af Lagberedningen redan tillstyrkta philadelphiska
straffsystemet tillämpas på nu gällande, sålunda reviderade brottmålslag.
De två särskilda förslag, hvilka skulle blifvit produkten af ett sådant
förfarande, hade jag ansett böra för Kongl. Maj:t framläggas såsom allernatifver,
med underdånig tillstyrkan alt dem såsom sådana till Rikets Ständer i
Nåder öfverlemna, då förhoppning kunnat vara att, genom antagande af ettdera,
bade blifvit afhulpet åtminstone det behof, som var mest trängande, det
af ett förbättrad t straffsystem.
Svårigheterne för detta straffsystems realiserande hade föga ännu kommit
i beräkning. Men ehuru stora dessa svårigheter sedermera visat sig, bar jag
dock vågat tro, att ett beslut om samma systems införande, sådant som af
Rikets Sländer vid 1844 års riksdag fattades, icke skulle blifvit så utan praktisk
påföljd, som det blef, om systemets tillämpning varit gjord på en redan
gällande lag, hvarigenom samma besluts verkställighet ej kunnat på lika sätt
förfalla, som nu inträffat, då hela den lagtext, på hvilken straffsystemet var
tilläinpadt, bestod i ett förslag, som blef lemnadt utan pröfning.
För bristande tid vid 1844 års riksdag blef nemligen Lagutskottets bearbetning
af det då första gången i Nåder proponerade lagförslaget icke i detalj
fulländad, och förslaget således ej heller af Ständerna pröfvadt. Redan då
visade sig imedlertid, att förtroendet till förslaget aftog i samma mån, som
kännedomen deraf utbreddes. Äfven de ditintills för Nationalrepresentationen,
så val som för allmänheten, så föga bekanta omdömen, hvilka vid den officiella
granskningen blifvit fällda, kommo nu först under Lagutskottets ögon;
och de öfverhand lagande betänkligheterne gjorde tiden för granskningens afslulande
otillräcklig.
För att finna den häri röjda varsamhet välbetänkt, behöfver man säkerligen
icke nedsätta lagförslaget. Hvarje sådant, äfven det förträffligaste, måste
med
fl. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1848.
65
med misstänksam försigtighet emottagas af en klok lagstiftning. Men ju mera
omfattande det är, och ju mera nytt det innehåller, desto mindre får det på
god tro antagas. I ett land, som redan äger sina, med folkets fria samtycke
antagna lagar, kan det hos lagstiftande folkrepresentanter ej vara ett fel, att
de icke lätt äro benägne lill dessa lagars förändrande, än mindre till deras
totala afskaffande och ersättande med nya. Jag har trott, ått det i detta ämne
minst skulle läggas ett folk till last att vara något konservativ, huru mycket
man ock i allt annat må påyrka det hastiga fortskridandet. Och hvad det
här i fråga varande lagförslaget angick, förmodade jag det oväldiga omdömet
en gång blifva, att det står hvarken mycket under eller betydligt öfver medelmåttan,
således kan, i anseende till ämnets otaliga svårigheter, förutsättas
vara behäftadt med fel och brister i oberäknelig mängd, och följaktligen farligt
att i all dess vidd på god tro antaga — farligt, ej så mycket för dess
hufvudgrunder, hvilka alltid lättast urskiljas och pröfvas, som för den qvantitatifva
omfattningen och för den helt nya redaktionen, hvars möjliga bristfä
1 liglieter kunna vålla den svåraste förbistring i lagskipningen.
Imedlertid antogos vid 1844 års riksdag förslagets s. k. principer, innefattande
äfven straffsystemet (det philadelphiska), för hvars realiserande åtgärderne
dock inskränkte sig dertill, att medel beviljades för fortsatt uppförande
af länshäkten med celler. Deremot synes ingen fråga då hafva uppstått
om hvad nödigt vore för den händelsen, att lagförslaget i dess helhet, vid en
gång inträffande pröfning, hvarken oforändradt eller med förändringar blefve
antaget. Tankan på behofvel af någon annan förberedande åtgärd för lagreformen
visade sig ännu icke hafva hunnit framtränga. Säkerligen hoppades
man alltjemt på förslagets slutliga antagande. — Först när detsamma i dess
helhet vid sista riksdag kom under pröfning, inställde sig äfven tankan på
hvad, i händelse af dess förkastande, behöfde göras; och det kunde då ej förbises,
att när sådant inträffade, lagreformen skulle tills vidare afstanna, om
icke på något annat sätt sörjdes för dess framgång.
Riksståndens- beslut i ämnet vid denna riksdag blefvo icke sammanstämmande;
och en egen tillfällighet i frågans behandling förorsakade, att ej något
formligt Ständernes beslut ansågs fattadt, hvilket kunde till Kongl. Maj:t aflemnas.
Denna tillfällighet härrörde dock icke från verklig brist på beslut,
hvarigenom Ständernes pluralitet uttalat sig, ehuru, det oaktadt, någon ting i
sjelfva verket felades, som vållade, att pluralitetens uttalade mening icke blef
upptagen i riksdagsbeslutet eller meddelad såsom svar på Kongl. Majrts nådigg
Hill. till R. St. Prot. 1847—1848. 2:a Sami. 9
66
B. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för ar 1848.
Proposition. Jag har trott mig föranlåten att, med anteckning af förhållandet,
till Kongl. Maj:ts nådiga pröfning hemställa, hvad som i anledning deraf
kunde vara i sin ordning att företaga, eller huruvida ärendet skulle lämpligen
kunna i dess varande skick utan all åtgärd lemnäs.
Till Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, hvarigenom Slralflagsförslaget åt
Ständerna öfverlemnades, har Lagutskottet vid sista riksdag ansett sig icke
kunna tillstyrka bifall; hvaremot Utskottet i stället utarbetat eget förslag till
ny strafflag samt lag om verkställighet af straffarbete och fängelsestraff. Utskottets
belänkande har blifvit af Borgare- och Bondestånden återremitteradt
med anmärkningar; men Ridderskapet och Adeln samt Presteståndet hafva
afslagit Utskottets lagförslag samt beslutit, ”att en underdånig skrifvelse skulle
”till Kongi. Maj:t aflålas, deri Rikets Ständer, med anmälan, att de ej heller
”kunnat antaga Kongl. Majrts nådiga Proposition, ville i underdånighet anhålla,
”att enär behofvet af en skyndsam förbättring i vissa delar af brottmålslag”stiftningen
icke medgåfve det uppskof, som skulle erfordras för utarbetande
”af ett nytt förslag till strafflag, samt en dylik förbättring förmodades lämpligast
böra börjas dels och förnämligast med ordnande af straffsystemet, isynnerhet
hvad anginge frihetsstraffen, hvilka i senare tider erhållit en vidsträcktare
tillämpning, än 1734 års lag förutsatte, dels med en förändring i
”lagstiftningen om straffen för stöld och rån, bedrägeri och förfalskning, Kongl.
”Maj:t ville låta utarbeta och till näst sammanträdande Ständer framlägga ej
”mindre ett förslag lill lag om verkställighet af straffarbete och fängelsestraff
”jemte de modifikationer i straffsystemet för öfrigt, sorn kunde anses nödiga,
”än äfven till en författning angående ofvanberörde förbrytelser.”
Härefter har Lagutskottet å nyo förehaft ärendet, i anledning af Borgareoch
Bondeståndens ålerremisser, men svarat genom utlåtande den 20 Oktober
sisth år, att häraf ej kunde föranledas annan åtgärd från Utskottets sida, än
att, med anmälan om Adelns och Presteståndels beslut, hemställa till de öfriga
Stånden alt företaga ärendet till förnyad pröfning. Detta utlåtande blef
hos Borgareståndet föredraget den 23 Oktober, då det beslut fattades, att Ståndet
”vidhölle sin vid föregående riksdagen uttalade åsigt om nyttan och nödvändigheten
af en reform i Kriminallagstiftningen, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de grunder, del af Lagberedningen uppgjorde förslag till ny
”strafflag innefattade, men likväl, i anseende till riksdagens förestående slut,
”varit förhindradt att ingå i slutlig pröfning af Lagutskottets betänkande, hva”dan
Borgareståndet icke funne sig vara i tillfälle att med ärendet vidtaga
”annan åtgärd, än att lägga betänkandet och utlåtandet till handlingarna.” —
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för är 1848.
67
Hos Bondeståndet kom ärendet ej till afgörande, utan hvilade på Ståndets
bord, när riksdagen den 24 Oktober afslöts.
Yid detta förhållande var det, som något Ständernes allmänna beslut i
ämnet icke bief affatladt eller lill svar på Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
expedieradt. Huruvida häraf skall dragas någon följd, i afseende på de i särskilda
Stånd vidtagna beslutens formliga giltighet, har jag ansett för en fråga,
hvaröfver väl någon tvekan vore möjlig, men som syntes bero af en annan,
hvars lösning jag förmodade icke mola synnerlig svårighet, eller den, huruvida
ett Ständernes beslut dock verkligen förefanns, hvilket bordt i dess varande
skick afgå till Kongl. Maj:t, och ej skulle kunnat uteblifva, derest icke tidens
korthet före riksdagens slut hindrat dess utfärdande. Hade nemligen besluten,
sådana de voro, kunnat såsom ett Ständernes allmänna beslut afgå; så
syntes mig delta utan tvifvel hafva bordt ske; men hade det bordt ske; så
saknades ju icke den formliga giltighet, hvarigenom besluten utgjorde ett allmånt,
Ständernes beslut, behörigt att för Kongl. Maj:t framläggas.
I ett ämne, som genom tre Stånds sammanstämmande beslut är afgjordt,
får säkerligen något hinder för utfärdande af detta beslut lika litet i vägen
läggas derigenom, att fjerde Ståndet ännu icke afgjort ärendet, som genom beskaffenheten
af hvad detta Stånd beslulit, så framt det icke skall ankomma
på dess välbehag att återhålla de tre Ståndens lagstiftande makt. Hade de tre
Ståndens i förevarande ämne fattade beslut innehållit sammanstämmande bifall
till Kongl. Maj:ls nådiga Proposition, och således en ny Kriminallag varit derigenom
antagen; så skulle väl det fjerde Ståndets uteblifna beslut lika litet,
som ett besluts fattande, hvarigenom delta Stånd afslagit den nådiga Propositionen,
kunnat hindra den af de tre Stånden antagna lagens utfärdande och
efterlefnad. Och lika litet borde med beslutets utgifvande förfaras annorlunda
derföre, att af de Stånd, som yttrat sig, två sammanstämmande afslagit Kongl.
Majlis nådiga Proposition, hvilken således i sjelfva verket var afslagen, ehvad
de andra två Stånden yttrat sig eller ej.
Då nu delta var förhållandet, och genom Bondeståndets beslut, huru det
än utfallit, ej kunnat åstadkommas någon ändring i del afslag, som redan var
gifvet' genom två Stånds sammanstämmande beslut; kunde det, efter mitt begrepp,
ej blifva tvifvel underkastadt, att delta afslag bordt meddelas genom
det svar, som Ständerne hade att på Kongl. Maj:ts nådiga Proposition afgifva.
Något annat verkligt hinder för detta svars afgifvande har jag ej heller kunnat
föreställa mig, än den otillräckliga liden, om så är, alt ett af Rikets Stän
-
68
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelsc för år 1848.
der verkligen fatladt beslut ej skall kunna utfärdas och blifva gällande endast
derföre, att det icke hunnit utskrifvas, innan riksdagen är upplöst.
Härvid har dessutom bordt anmärkas, att ehuru icke lika beskaffade beslut
blifvit fattade i de öfriga Stånden, del likväl visar sig dels i Borgareståndets
redan anförda beslut, alt ingen slutlig pröfning af lagförslaget blifvit
anställd och endast ett hufvudsakligt instämmande i grunderna af samma förslag
uttaladt, dels ock i Bondeståndets öfverläggning den 7 September vid
återremissen af Lagutskottets betänkande, att en stor pluralitet af Ståndet vägrat
bifall till förslaget, så alt dettas ogillande ej der kunnat vara tvifvel underkastadt,
i fall ämnet kommit till slutligt afgörande. I Bondeståndet yttrades
nemligen vid detta tillfälle:
1) af Nils Strindlund från Wester-Norrlands län och femton Ledamöter,
som med honom instämde: att de hvarken vore nöjde med det nya förslaget
eller de principer, som blifvit lagde till grund för detsamma; att det öfverginge
de skattdragandes förmåga att sätta i verket de bestämmelser, som betänkandet
och det vid föregående riksdag bifallne principbetänkandet innehölie,
och hvilka skulle ådraga landet ett kostnadsbelopp af mer än 8,600,000
R:dr banco; att om broltmålslagstiflningen fortginge i den anda, den börjat,
brotten då komme att på ett förfärligt sätt öka sig; att rån och stölder sedan
1840 års riksdag, då stralfen mildrades, tills datum fördubblat sig; att det
nya straffsystemet icke vore i andra länder antaget annorlunda, än för att
dermed experimentera; alt Feuerbachska lagstiftningsprinciperne redan vore
förkastade o. s. v. och bar äfven en och annan af dessa Ledamöter instämt i
Grefve Sparres hos Lagutskottet afgifna reservation, hvilken är af enahanda
lydelse med Adelns och Presteståndets beslut;
2) af Gustaf Johansson från Kronobergs län och fyra Ledamöter, som
med honom sig förenat: att den föreslagna lagen vore alltför mild, till bestyrkande
hvaraf några exempel ur lagförslaget blifvit anförda; att en lag, som
innehölle sådana sladganden, icke kunde förbättras; att återremiss deraf tjente
till ingen ting; att isynnerhet behöfdes skärpta straff för stölder och rån, bedrägeri
och förfalskning; att om Kongl. Maj:t till nästa riksdag afläte en nådig
Proposition till lag om sådana straff, en sådan lätteligen kunde antagas, samt
alt Talarne härom instämde i Grefve Sparres reservation; och hafva någre af
dem äfv„en klandrat en alltför stor latitud i straffmätningen;
3) af Petter Jönsson från Jönköpings län och sju hans mening biträdande:
att de i det närmaste instämde i Grefve Sparres reservation och önskade,
Il, St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1848.
69
att Kongl. Maj:t mätte fä kännedom om fattandet af ett sådant beslut i Bondeståndet,
och att folket dymedelst måtte blifva lugnadt;
4) af Jonas Petter Danielsson från Calmar län: alt om frågan kunde återremitteras,
för att blifva hvilande lill nästa riksdag, han icke hade någon ting
deremot; men blefve frågan endast om bifall eller afslag till belänkandet, han
då måste rösta för det senare alternatifvet;
5) af Vice Talmannen Nils Persson och trettio med honom instämmande
Ledamöter: att de yrkade återremiss, hvarefter frågan skulle hvila till nästa
riksdag, då Lagutskottet borde deruti göra jemkningar efter den klaf, hvartill
Ständernes öfverläggningar vid varande riksdag kunde föranleda; och liar en
af dessa Talare yttrat, alt han icke i alla delar vore belåten med arbetet, men
gillade synnerligen dess grunder, samt
6) af Lars Wenander från Bohus län: alt både Lagutskottets betänkande
och Kongl. Maj:ts nådiga Proposition borde återlemnas till Kongl. Maj:t, som
torde uppdraga åt Högsta Domstolen, Hofrätterna m. fl. juridiska verk, att
granska förslagen, hvarpå vid nästa riksdag kunde vara att förvänta förnyad
nådig proposition, som jemväl borde omfatta en ny rättegångsordning.
Ståndets samtlige tillstädesvarande Ledamöter voro 76; och de, som på
ofvanskrifne sätt yttrat sig, voro sammanräknade 62, bland hvilka således ingen
var nöjd med förslaget. Huru litet detta var gilladt ens af dem, som
stannade vid alt återremiltera det, hvilket skedde med 47 röster mot 29 —
eller rättare, huru mycket af förslagets innehåll som af de 62 i fråga varande
Talarna icke gillades, visar sig uti sjelfva Nils Perssons yttrande, biträdt af
trettio, som tvifvelsutan alle tillhörde de återremitterande och voro just de
lindrigast klandrande. Desse ville, alt Lagutskottet vid en blifvande riksdag
skulle göra jemkningar efter den klaf, hvartill Ständernes öfverläggningar vid
den varande riksdagen kunde föranleda. Det var obestämdt, huru långt sådana
jemkningar skulle sträcka sig; dock låg deri bestämdt, att förslaget, sådant
det nu fanns, icke kunde vänta framgång. Och om meningen var, att i
klåfven till jemkning skulle inlagas alla Ståndens vid denna riksdag hållna
öfverläggningar; så anvisades genom denna klaf ett vidsträckt fält för jemkn
ingen.
Att bifall till lagförslaget var vägradt ej blott af tvenne Stånd, d. v. s.
af den andel i Nationalrepresentationen, som till afslag i dylika ämnen erfordras,
men ännu derutöfver af minst ett Stånds pluralitet, förmodade jag således,
vid uppmärksamhet på hela sammanhanget, icke kunna bestridas. Utan
70
B. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för är 1848.
tvifvel kunde dessa Stånds beslut, såsom icke formligen, i egenskap af ett
Ständernes beslut, utfärdade eller i riksdagsbeslutet intagna, betraktas såsom
oflicielt okända, och Kongl. Majrts Rådgifvare på detta sätt undgå att derå
fästa officielt afseende. Men dermed trodde jag ingen ting vara för ändamålet
vunnet. Då det vore bos Ständerna, som lagreformens framgång skulle
sökas; vore det ej derföre mindre angeläget att dervid rådfiåga deras kända
tänkesätt, om ock kännedomen af dessa tänkesätt icke blifvit formligen meddelad.
Då ingen anledning funnes att deri vänta förändring vid en kommande
riksdag; kunde, efter all sannolikhet, ingen ting då för saken uträttas, om ej
från Regeringens sida imedlertid vidtoges ändamålsenliga åtgärder. Hvad som
dertill fordrades, vore visserligen icke lätt alt veta. Jag bade åtminstone
funnit mig skyldig att till utredande deraf göra ett försök.
Det vore väl sanni, att motviljan för lagförslaget, hos de flesta ännu föga
grundad på kännedom af dess öfriga innehåll, förnämligast härrört från misstroende
till de så kallade frihetsstraffen och från fruktan för de kostnader,
cellsvstemet medförde. Men i besluten förekomme dock icke ordalag, som utmärkte,
att man i det hela förkastat frihetsstraffen, om hvilka fast mer, uti
Adelns och Presteslåndets beslut, blifvit medgifvet, att de i senafe tider erhållit
en vidsträcktare tillämpning; hvarföre man, isynnerhet hvad dem angick,
önskat straffsystemets ordnande. Likväl hade så mycket blifvit återtaget
af det vid 1844 ars riksdag bifallna principbetänkandet, att cellsyslemet nu
ej skulle kunna, utan stridighet mot önskningarna, utsträckas på en gång till
ett helt nytt strafflagsförslag, då man till dervid erforderliga kostnader icke
gjort något anslag, och endast utmärkt vissa delar af en brottmålslag, hvilka
borde företrädesvis rned skyndsamhet undergå förbättring.
Vid utarbetande af det härtill begärda för slag skulle således icke kunna
påtänkas att använda frihetsstraffen allena eller företrädesvis. Tilläfventyrs
måste förhoppningen inskränkas derhän, alt kunna gifva frihetsstraffen så mycken
tillämpning, som vore nödvändig, för alt vinna erfarenhet af deras verkningar.
Detta ändamål syntes mig möjligt att uppnå utan större kostnader,
än som i allt fall komme alt åtgå till utförande af det började arbetet med
länshäktenas ombyggande till cellfängelser. Del borde ej betviflas, alt Ständerne
härtill beviljade nödiga medel; och i dessa byggnader, så vida de skulle
för sitt ändamål blifva tillräckliga, borde alltid något utrymme finnas öfrigt,
hvilket då kunde användas för straffångar, såsom ock för närvarande händelsen
är i de redan färdiga cellhäktena. Genom begagnande af detta, om än
11. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1848.
71
tillfälliga utrymme, kunde åtminstone vinnas en erfarenhet, hvilken en gång,
och snart nog, torde blifva afgörande till den goda sakens fördel *).
De brott, på hvilka rönet skulle synas mig böra anställas, vore företrädesvis
stölder, första gången föröfvade. För hela denna klass af brott kunde
den i fråga varande bestraffningsutvägen icke blifva tillräcklig; och straffbestämmelsen
för dessa brott i allmänhet finge således ej heller derpå grundas.
Hvad jag trodde kunna göras, inskränkte sig dertill att, i mån af utrymme för
tillfället, förvandla ådömda kroppsstraff för nämnde art af brott till ensamhetsfängelse
för sådana individer, af hvilka mesta anledning visade sig alt
derigenom vänta förbättring. Kroppsslraffen skulle således bibehållas, och förvandlingen
hero af särskilda förfoganden för tillfället. Bestämmandet af sättet
och vilkoren komme att ingå i det förslag, som Kongl. Maj:l i Nåder funne
godt att låta utarbeta, för att Ständerna vid nästa riksdag, enligt de två
Ståndens önskan, föreläggas.
Denna önskan, inskränkt till uppgörande af en särskild författning örn
stöld och rån, bedrägeri och förfalskning, jemte straffsystemets ordnande, är
motifverad på det längre uppskof, som skulle erfordras för utarbetande af ett
nytt förslag lill hela strafflagen. Man torde likväl härvid mindre böra föreställa
sig afseendet fästadt på den tid, som åtgår för utarbetningen af ett förslag
genom Regeringens försorg, än på den, som ett dylikt förslags bearbetning
hos Ständerna och deras Utskott upptager. Erfarenheten har nemligen
visat, att väl ett utförligt förslag till brottmålslag låter uppgöra sig och kan
inom temligen kort tid blifva omarbetadt och af Regeringen Ständerna före
lagdt,
men alt just hos Ständerna delta ämne, i anseende till dess stora om
fattning,
icke i sin helhet inedhinnes. Om ock således Adeln och Presleståndet
skulle hafva misstagit sig i förutsättningen af tidens otillräcklighet före
nästa riksdag till utarbetning af ett helt nytt strafflagsförslag; så har deras
förslag ej dess mindre synts mig äga en giltig grund uti svårigheterna af
ärendets behandling vid riksdagen. Och till afhjelpande häraf har jag ej kunnat
finna annan utväg, än att arbetet inskränkes, vare sig på det sätt, de två
Stånden föreslagit, till blott en gren af den gällande broltmålslagen (vissa
*) Om nemligen hvarje länshäkte skall vara tillräckligt för högsta antal af fångar; så
måste det vara större, än medeltalet af fångar erfordrar. Men om antalet i ett län
någon gång uppgår till det högsta; så inträffar dock detta icke samtidigt i alla eller
många. Det kunde då väl hända, att straffångarne behöfde någon gång flyttas från
ett län till ett annat, men icke att utrymme för sådan flyttning saknades.
72
Jl. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för dr 1848.
klasser af brott) eller ock till mindre genomgripande ändringar af denna lag
i dess hela omfång.
Hvilkendera af dessa methoder nu bör först vidtagas, har jag förmodat
lill en del bero af det afseende, som kan göras på det andra föremålet för
de två Ståndens önskan, ordnandet af straffsystemet. Ehuru nemligen ett
straffsystem kan uppgöras, oberoende af brottmålslagens hela öfriga innehåll
och ulan tillämpning på de lagbestämmelser, som karakterisera sjelfva brotten;
kan dock ett straffsystem icke annorlunda sättas i verksamhet, än genom dess
användande i en gifven brottmålslag, der alla de brott karakteriseras, på hvilka
straffsystemets bestämmelser skola lämpas och der straffen för hvarje fall utsättas.
I och med detsamma, enligt de två Ståndens önskan, ett straffsystem
ordnades, för att komma i verksamhet, skulle derföre också hela brottmålslagen
i detta afseende ordnas.
Vore åter fråga icke om straffsystemets realiserande i hela brottmålslagen,
utan tilläfventyrs meningen inskränkte sig lill dess användning endast
på den klass af brott, för hvilken en särskild författnings utarbetande begäres;
så skulle deraf följa ej blott i allmänhet missförhållanden imellan straff'
för dessa och dem för andra slags brott, utan ock en särskild olägenhet i de
fall, då dessa och andra brott, begångna af en och samma person, skulle på
en gång bestraffas. Vid sammanläggning af straff, som icke tillhörde ett och
samma system, kunde nemligen ovisshet uppslå, hvilketdera straffet som vore
att anse för svårast, i händelse de borde förvandlas till det svåraste slaget
(såsom regeln för närvarande är). Genom fastställande af en tariff *) öfver
förhållandet imellan de särskilda slraffskalorna skulle imedlertid en allmän
regel för lagskipningen i detta ämne kunna blifva att följa.
I allt fall, och så framt något skulle vara ulrättadt, borde straffsystemet
ordnas; och svårigheten har jag ansett vara att veta, i hvilken syftning sådant
borde ske, för att kunna hoppas framgång. Äfven de Riksdagsmän i Bondeståndet,
som lindrigast ogillat lagförslaget, hafva velat, att ändringarne deri
mätte rättas efter den klaf, hvartill Ständernes öfverläggningar vid sista riksdag
kunde föranleda; och de ändringar, som blifvit yrkade i straffsystemet,
hafva förnämligast gått derpå ut, att affliktifva straff måtte bibehållas eller
åter införas. Härförutan synes alltså ingen framgång åt ett nytt förslag för
när
-
*) Sådan som den af Lagberedningen uppgjorda, redan här ofvan, i frågan om lägrad
qvinna, begagnade.
R. St. Just. Otnbudsm. Emb.-Berättelse Jör är 1848.
73
närvarande vara att påräkna, om än en dylik förändring ej bör ingå i ett för
framtiden ämnadt straffsystem. För ett sådant torde dock endast småningom,
under erfarenhetens ledning, kunna något uträttas, allt som tillfälle dertill
kan erbjuda sig. Hvad som nu visar sig oumbärligt, är att, efter de två Ståndens
formligen beslutna, men af talrika röster för öfrigt understödda önskan,
föreslå till nästa riksdag ett sådant straffsystem, hvari upptagas lämpliga strängare,
äfven aflliktifva straff på de brott, som efter införandet af nyare mildringar
befunnits tilltaga och således behöfva att strängare bestraffas, samt
att derjemte låta utarbeta den begärda särskilda författningen om stöld och
rån, bedrägeri och förfalskning.
Att föranstalta ett sådant arbete, i öfverensstämmelse med Ständernes
önskan, har jag destomera hoppats, att Kongl. Maj:t måtte finna vara i sin
ordning, som jag trott det anslag, Ständerne beviljat för Lagberedningens fortsättande,
icke kunna till något i deras tanka vigtigare ändamål användas. Då
jag alltså vågat i underdånighet utbedja mig, att ett så beskaffad t arbete måtte
uppdragas åt Lagberedningen; har jag dermed icke annorlunda frångått min
här ofvan åberopade mening om anställande af en revision öfver hela den nu
gällande brottmålslagen, i öfverensstämmelse med Lagkommitteens första instruktion,
än att jag dermed nu ej kunde förena tankan att använda samma
straffsystem, som då var i fråga, eller det af Kongl. Majit i Nåder föreslagna,
utan måst, äfven för sådant fall, stanna vid det förslag, som jag nyss framställt.
Ingen ling har jag förmodat hindra, att bredvid det arbete, hvarom jag
sålunda i underdånighet anhållit, Kongl. Majit kunde jemväl 1 Nåder låta
framlägga för Rikets Ständer det vid sista riksdag förehafda lagförslaget, eller
något annat af lika genomgripande syftning, i händelse framgången deraf skulle
hafva för sig någon sannolikhet. Fast heldre har jag föreställt mig, att om
Kongl. Majit täcktes låta begge förslagen såsom alternatif ställas bredvid hvartannat,
deraf skulle uppkomma ökad sannolikhet för framgången af ettdera.
I anledning af den nya sj^sselsättning åt Lagberedningen, som jag sålunda
i underdånighet satt i fråga, bar jag slutligen funnit mig böra underdånigst
påkalla Kongl. Majits nådiga uppmärksamhet på den arbetsordning, som i
Lagberedningen följdes, och om hvars ändamålsenlighet jag lika litet i öfrigt,
som med afseende på nu i fråga varande nya arbeten, kunnat öfvertyga mig.
Denna arbetsordning har icke fortfarit under Lagberedningens hela verksam
O
O O
hilt. till R. St. Prot. 184?—1848. 2:a Sami. It)
74
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1848.
hetstid och den, som förut varit följd, var den enda lämpliga, jag kunnat
föreställa mig.
Denna var sådan, att väl endast de fem arbetande, ständige Ledamöterne
voro tillstädes vid de dagliga sammankomsterna, men de af dem uppgjorda
förslag förekommo vid slutliga öfverläggningar och omröstningar, som hölios i
allmänna eller så kallade plenisammankomster, hvilka endast inträffade en dag
i veckan, då de granskande Ledamöterne sålunda hade tillfälle att inhämta
sammanhängande kännedom af förslagen och deröfver yttra sina meningar,
utan att dagligen bevista sammankomster, hvartill deras öfriga göromål omöjligen
skulle lemnat dem tid **). — Så länge denna arbetsordning bibehölls,
deltogo ock de granskande Ledamöterne mestadels enhälligt i arbetet. Nu
hållas deremot icke särskilda plena, utan arbetet fortgår lika hvarje söcknedag
***) i veckan; och således kan ingen sammanhängande kännedom af hvad
som förehafves annorlunda vinnas, än genom bevistande af hvarje dags sammankomst.
Kongl. Maj:ts Justitiäkantsler infinner sig väl dervid de flesta dagar,
men kan troligen sällan öfvervara någon hel session; och ingen af öfriga
granskande Ledamöterna besöker nu mera Lagberedningens sammankomster
eller tager någon del i arbetet. Endast efteråt har jag särskildt företagit mig
att genomgå de redan färdiga förslag, som ännu icke varit lemnade till trycket
och blifvit på min begäran mig delgifna. Vid sådant genomgående har jag
ansett mig böra uppteckna de anmärkningar, som förekommit mig, för att
meddelas arbetande Ledamöterna, till det afseende, de må förtjena. Huru
ofullständigt ett sådant deltagande i arbetet är, behöfver icke anmärkas.
Den del af lagförslaget, hvarmed jag sålunda dittills varit sysselsatt, utgjordes
af rättegångsordningen, i hvilken ändringsförslagen voro bland de mest
genomgripande, och troligen äfven bland de vådligaste. Frågorne t. ex. om
muntlig rättegång i Öfverrätterna, eller dessa domstolars öppnande för den så
kallade pläderingen — om borttagande af prästanda vid sakers fullföljande
från både öfver- och underrätter — vissa frågor om domstolarnes sammansättning,
deras arbets- och omröstningssätt — om den cirkumstanliella bevis
-
*) Den antogs dock redan 1845, och således ingalunda i den af en tidningsförfaltare
insinuerade afsigt, att från Lagberedningen utestänga en granskande Ledamot, som
först 1848 inkom.
**) Då nemligen dessa, icke ständiga Ledamöter samtlige innehafva embeten, dem de tillika
måste sköta.
***) Eller åtminstone de flesta söcknedagarna, enligt en ändring, som efter författandet
häraf lärer hafva skett.
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för är 1848.
75
ningen i brottmål o. s. v. hafva synts mig vara af den oberäkneliga vigt, att
jag skulle trott mig uppenbarligen åsidosätta min skyldighet, om jag uraktlåtit
alt, i hvad af mig kunde bero, söka deröfver befrämja en så allvarlig och omfattande
diskussion som möjligt; och jag bar vågat hoppas det icke vara mig
otillständigt att hos Kongl. Maj:t underdånigst hemställa, om icke Lagberedningen
kunde erhålla nådig befallning att uti allmänna sammankomster före
O
o o
taga till ytterligare skärskådan dels det redan afslutade förslaget till rättegångsbalk
i tvistemål, innan detta trycktes, och dels förslaget till rättegångsordningen
för brottmål, så fort detta blefve af arbetande Ledamöterna uppgjordt.
Att vid dessa allmänna sammankomster Herr Justitia Statsministern måtte
föra ordet samt den af Kongl. Maj:t utsedde Ledamot af Statsrådet och de två
Justitiäråd tillkallas, hvilka enligt Lagberedningens instruktion eller organisationsbref
tillhörde dess Ledamöter, vore ett vilkor för vinnande af det ändamål,
jag sökte. På grund af den genom Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse den
28 Augusti 1841, i öfverensstämmelse med Rikets Ständers förslag, fastställda
och, mig veterligen, icke sedermera ändrade organisation af Lagberedningen,
vore det nemligen, som anslaget till densamma blifvit af Ständerna fortfarande
beviljadt. Om än af detta anslag arfvoden ej utgå till andra, än de
arbetande Ledamöterna; så har jag dock icke deraf trott kunna rätteligen slutas,
att vil koren för anslagets beviljande vore uppfyllda endast med anställande
af dessa Ledamöter och arbetets utförande genom dem. Jag har trott,
att i fall arbetsordningen så inrättades, att de öfriga, hvilka borde deri taga
den del, deras tjensteåligganden medgåfve, ej kunde deri någonsin taga del*);
den Rikets Ständers afsigt icke vore vunnen, för hvilken Lagberedningen
blifvit begärd och ännu bekostades: afsigten att få lagförslagen så granskade,
som det kunde förväntas af samtliga de sakkunniga män, dem Ständerne i
deras underdåniga begäran afsett och hvilkas anställande blifvit dem i Nåder
O O
beviljadt.
Särdeles för de vigtiga ämnen, jag här vidrört, har jag föreställt mig angelägenheten
att noggrannt iakttaga ett sådant grundvilkor för den i fråga varande
korporationens (Lagberedningens) stiftelse. Men äfven för hvad i öfrigt
återstode af dess verksamhet, har jag ansett det ingalunda likgiltigt, att stiftelsehandlingens
föreskrift härutinnan iakltoges. Jag har således i underdå
-
*) Nemligen till något gagn deltaga, hvilket ej sker, i fall endast vissa delar, tillsammans
utgörande t. ex. fjärdedelen eller sjettedelen, af arbetet, men icke alltsammans,
kan följas eller inhämtas.
7 6
R. St. Just. Ombudsm. Ernb.-Berättelse för år 1848.
nighet anhållit, att en arbetsordning för Lagberedningen måtte blifva uppgjord
i den här antydda syftning, hvarigenom tillfälle uppkomme för de icke ständigt
arbetande Ledamöterna, att taga sammanhängande del i arbetet, utan att
dertill dagligen använda förmiddagarna, hvilket med deras embetsförvaltning
ej låter förena sig.
Emot denna underdåniga anhållan har jag väntat mig det inkast, att
Lagberedningens oförändrade organisation alltid lemnat tillfälle alde icke ständiga
Ledamöterna till sammankomsternes bevistande, och att det endast blefve
dessas egen skuld, om de sådant uraktläte, eller ock härrörde det från trägenheten
af deras embetsgöromål, om ingen tid dertill blefve dem öfrig. Men
häremot har jag i underdånighet anmärkt, att det säkerligen vore hvarken
vilja eller tid, som nu bruste mer än förr, då desse Embetsman noggrannt
fullgjorde det uppdrag, de emottagit, Om del alltid varit och ännu vore öfverlemnadt
åt deras frihet, alt fullgöra, hvad dem blifvit uppdraget, i den
mån sådant kunde utan tjensteförsummelse ske; så hade dock aldrig kunnat
förväntas, att något af detta updrag skulle blifva fullgjordt, utan att dertill
funnes en möjlig utväg; och när denna vore borttagen *) genom den här beskrifna
förändring i arbetsordningen; vore följaktligen nämnde Embetsmän i
sjelfva verket från Lagberedningen uteslutne.
Jag har vidare föreställt mig det inkast, att en sådan uteslutning ej kunnat
undvikas, om icke arbetets fortgång skulle blifva alltför mycket hindrad,
och att de bidrag, som kunde förväntas från de icke ständiga Ledamöterna,
till förhöjning i arbetets värde, icke vore nog betydliga till godtgörande af
det uppehåll, de skulle kosta. Härvid har jag trott mig böra anmärka, att
den skyndsamhet, som vunnes på bekostnad af arbetets halt, säkerligen vore
till föga gagn'**). Det ovilkorliga förtroendet till lagförslaget vore försvunnet,
sedan dess hufvudsakliga pröfning hos Rikets Ständer tagit sin början. Att
nu mera återhålla den öppna diskussionen deröfver, skulle väl tjena att minska,
men icke att återställa förtroendet; och om förslaget skulle framläggas,
uLan alt hafva fullständigt undergått den granskning af sakkännare, som Rikets
*) Borttagen nemligen för så vidt den kunde till gagn användas.
**) Uppehållet skulle dock troligen icke behöfva att blifva betydligt, om ens något, i
fall de icke ständige Ledamöterne genom förut erhållna exemplar af de förslag, som
af ständiga Ledamöterna blifvit upprättade, sattes i tillfälle att bereda sig för slutliga
öfverläggningen, i hvilken allena de komme att deltaga och som i allt fall troligen
för sig går.
R. St. Just. Omhudsm. Emb.-Bcrältelse för år 1848.
77
Ständer genom Lagberedningen velat tillvägabringa; så torde misstroendet
fruktansvärdt derigenom stiga vida mer, än genom alla de anmärkningar, som
öppet uttaltes. En aulorilet, hämtad från den del af Lagberedningen, sorn
ensam var i verksamhet, kunde med ingen behörighet åberopas, att i förväg
afgöra värdet af de öfriga Ledamöternes omdömen, i fall desse blefve hörde;
och den skyndsamhet, som vunnes genom deras förbigående (om än för någon
del verklig) kunde med arbetets möjligen vunna fullständighet ®) icke godtgöra
dess obehörighet, när derom en gång klefve fråga.
Hvad åtgärd som, i anledning af denna underdåniga hemställan, kommer
alt äga rum, har ännu icke visat sig. Skulle intet afseende fästas vid de underdåniga
förslag, jag gjort, och således ej heller någon återgranskning af lagförslagen
i de delar, jag i fråga ställt, blifva företagen; så är min föresats att
i nästa berättelse upptaga de vigtigare af mina anmärkningar vid dessa delar
af förslaget, hvilka genomgått Lagberedningen under den tid, mig ålegat att
följa dess arbeten, så vidt mina öfriga tjensleåligganden medgifvit.
En önskan, som jag i sådan händelse måste hysa, blir jag deremot kanhända
icke i tillfälle att utföra. Jag skulle nemligen önska att, med tjenligt
biträde af sakkunniga män, som dertill vore af nit för saken benägne, kunna
uppgöra ett förslag till sådant allernatif, jag här antydt, mot det alldeles nya
lagförslaget. Utförandet af denna önskan, i händelse den icke genom någon
åtgärd från Regeringens sida tillfredsställes, kommer att bero af hvad tid och
krafter, i förening med någon gynnsam tillfällighet, kunna medgifva.
Hos Herr Justitia Statsministern hade Kongl. Styrelsen öfver Fängelser
och Arbetsinrättningar, vid öfverlemnande af de uti Kongl. Kungörelsen den 25
Oktober 1839 föreskrifna förteckningar öfver personer, som för bristande försvar
till allmänt arbete dömde, varit under första hälften af år 1847 å allmänna
arbets- och korrektionsinrättningarna intagne, fästat uppmärksamheten på det
dryga arbete, som med i fråga varande förteckningars upprättande vore förenadt,
samt hemställt, huruvida icke, till beredande af någon lättnad för de
tjenstemän, hvilka ett sådant arbete ålåge, det kunde vara tillräckligt, att dylika
förteckningar, af hvilka särskilda exemplar jemväl tillsändes Justitia Kantslersembetet
och Rikets Ständers Justita Ombudsman, hädanefter finge endast
*) I fall det eljest icke hunnit afslutas till den tid, raan föreställt sig.
78
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelsc för år 1848.
i ett exemplar afgifvas till gemensamt begagnande för Justitia Stats-, Justilia
Kantslers- och Justilia Ombudsmans-expeditionerna, äfvensom att en dylik
förändring mätte vidtagas i afseende å de förteckningar på straffångar, som
för hvarje år insändas till nämnde tre Expeditioner; och hade H. E. Herr
Justitia Statsministern behagat häröfver infordra mitt yttrande, hvilket jag uti
skrifvelse den 1 innev. Mars afgifvit.
Härvid har jag funnit mig först hafva att tillse, huruvida föreskriften i
17 § af Justilia Ombudsmannens Instruktion, att så beskaffade fånglistor, som
de hvilka Konungens Justitia Kantsler tillsändas, äfven till Justitia Ombudsmannen
af vederbörande skola insändas, kunde hafva afseende jemväl på de
här i fråga varande förteckningar, och således någon ändring i samma Instruktion
skulle blifva följden af bifall till det förevarande förslaget. I delta
afseende förekom, att insändandet af halfårsförteckningar öfver de å korrektionshusen
insatta personer till Justitia Iiantsleren redan är påbudet genom
Kongl. Brefven den 7 Juni 1810 och den 13 Juli 1814; hvaremot föreskriften
om årsförteckningars insändande från fästningar eller straffängelse^ mig
veterligen, icke träffas i någon författning, som utkommit före meranämnde
Instruktion, senast utfärdad den 1 Mars 1830; och har jag således endast,
hvad korrektionsinrättningarna beträffade, funnit betänklighet vid den i fråga
varande förändringen, hvilken korame att sträcka sin verkan äfven till åberopade
§ af Justitia Ombudsmansinstruklionen, utan att Rikets Ständer dertill
gifvit sitt samtycke.
Hvad åter angick straffangelserna, för hvilka dylik betänklighet icke motte,
trodde jag mig finna det af Kongl. Fångvårdsstyrelsen åberopade förhållande
desto mer förtjena afseende, som granskningen af fångförteckningarna från
nämnde fängelser ganska sällan föranledt anmärkningar och, i anseende till
dessa förteckningars beskaffenhet, ej kräfde längre tid, än att desamma, för
sådan gransknings verkställande, kunde utan olägenhet afhämlas delvis från
den Expedition, der de lomme att i förvar behållas; och med detta vilkor
hade jag för min del ej något att påminna vid det förevarande förslaget, så
vidt det rörde de fångrullor, hvilka en gång om året borde från straffängelserna
insändas.
I detta ämne har Kongl. Majit, enligt aflåten nådig Skrifvelse den 13
innev. Mars, funnit godt i Nåder förordna, att med ändring af föreskrifterna i
5 och 6 §§ af ofvannämnde Kongl. Kungörelse den 25 Oktober 1839 samt
27 § i Kongl. Reglementet för Kronoarbetskorpsen den 8 Augusti 1842, hädanefter
endast ett exemplar af i fråga varande förteckningar skall utskrifvas
B. St. Just. Ombudsm. Emb. - Berat t else för år 1848.
79
och af vederbörande till Justitia Statsexpedilionen insändas, för att derifrån
tillhandahållas Justitia Kantslers- och Justitia Ombudsrnansexpeditionerna till
begagnande, och derefter uti förstnämnde Expedition förvaras.
Att någon olägenhet skall blifva följden af detta Kongl. Maj:ts nådiga
förordnande, synes mig väl icke vara att befara, enär de i fråga varande fångförteckningarne
uti Juslitiästatsexpeditionen hållas Justitia Ombudsmannen till
begagnande tillhanda. Min betänklighet har endast bestått deruti, att Instruktionens
föreskrift om dessa förteckningars insändande till Justitia Ombudsmannen
nu mera, i afseende på halfårsförteckningar från korrektionsinrättningarna,
icke kommer att gå i verkställighet, då likväl äfven dessa förteckningar,
såsom påbudna före Instruktionens sista utfärdande, varit inbegripna bland
dem, som Instruktionen afser. Men huruvida denna föreskrift, utan bifall af
Rikets Ständer, sorn deltagit i beslutande af mera nämnde Instruktion, kunnat
sålunda göras kraftlös, har förekommit mig destomera tvifvel underkastadt, som
jag för enahanda förfarande äfven med öfriga fångförteckningar ej insett något
annat hinder, än som nu äfvenså väl kunnat anses ligga i vägen.
Den uti Justitia Ombudsmansembetets föregående berättelser senast befintliga
uppgift öfver fångars antal slutar med förhållandet vid 1844 års slut.
Så vidt de deri förekommande siffertal röra dels sjelfva brottens särskilda
arter och dels fångarnes antal under hela året, har jag ansett fortsättningen
deraf kunna nu mera på den grund umbäras, alt enahanda underrättelser förekomma
uti H. E. Herr Juslitiästatsministerns årsberättelser, och i afseende på
fångantalet dessutom mäste åberopas den uti 1844 och 1845 års berättelse
redan upptagna anmärkning, att detta antal, af uppgifna skäl, synes större, än
det i sjelfva verket varit, hvilken anmärkning är af desto större betydelse,
som förstoringen af det uppgifna antalet utöfver det verkliga väl är afgjord
och måste vara ansenlig, men utan att ens med någon sannolikhet kan bestämmas,
i hvad förhållande öfverskotta står till verkliga antalet, så att då
t. ex. det uppgifna talet är 26,000 för året, man ej kan rätteligen veta mer,
än att talet af verkligheten är lägre, men icke om det ens uppgår lill 20,000
eller något annat ännu lägre tal.
Den i nämnde berättelse upptagna tredje rubriken, som angifver fångars
antal vid hvartdera årets slut, och hvilken bör vara i det närmaste tillförlitlig,
lärer väl äfven, i dess varande skick, nu mera kunna anses öfverflödig.
80
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1848.
Denna rubrik har jag dock trott mig hafva skäl att bibehålla sålunda förändrad,
att i stället för fångantalet vid årets slut blifvit uträknadt högsta antalet
af fångar, som någon gång under årets lopp befunnits i alla rikets särskilda
fängelser och häkten, hvaraf kan hämtas en möjligtvis användbar
praktisk upplysning om nödigt utrymme i fängelserna i förhållande till ett
sålunda utrönt högsta antal af fångar. Resultatet af uträkningen har visat sig
vara följande:
År 1845.
1846.
1847.
1848.
Högsta antalet af fångar i Länshäkten och
December.
December.
April.
Mars.
större kronohäkten
1,998.
2,090.
2,152.
2,070.
December.
December.
December.
Decemb.
Straff- och fästningsfängelser
1,986.
2,161.
2,446.
2,629.
Korrektionshäkten, inberäknade försvars-
April.
Februari.
Mars.
April.
lösa och kronoarbetsmanskap ....
När deremot dessa tre särskilda klasser af
fångar sammanläggas för hvarje särskild
2,722.
2,578.
2,318.
2,192.
månad; så uppkommer hvartdera året
Mars.
April.
April.
Mars.
högsta antalet i följande månader .
6,588.
6,951.
6,726.
6,768.
Och bifogas, till upplysning om de för hvarje månad inträffade förändrin
-
gar, den månadsvis gjorda sammanräkning för hvarje fångklass, nemligen för:
18 4 5.
De i länshäktena Straffångar i Fästningar Korrektions-fangar och Summa
förvarade fångar. och Korrekt.-Inrättn:r. Krono-arbetsmanskap.
Januari .
. 1,961 .
. . . 1,904 . .
. . 2,636 . .
. 6,501.
Februari
. 1907 .
. . . 1,911 . .
. . 2,669 . .
. 6,487.
Mars .
. 1,993 .
. . . 1,901 . ,
. . 2,694 . .
. 6,588.
April. . .
. 1,829 .
. 1,905 . .
. . 2,722 . .
. 6,456.
Maj . . .
. 1,792 .
. . . 1,917 . .
. . 2,689 . .
. 6,398.
Juni . . .
. 1,846 .
. . . 1,916 . .
. . 2,620 . .
. 6,382.
Juli . . .
. 1,874 .
. . . 1,944 . .
. . 2,515 . .
6,333.
Augusti . ,
. 1,832 .
. . . 1,923 . .
. . 2,534 . .
. 6,289.
September .
. 1,812 .
. . . 1,936 . .
. . 2,498 . .
. 6,246.
October .
. 1,764 .
. . . 1,942 . .
. . 2,470 . .
. 6,176.
November .
. 1,970 .
. . . 1,955 . .
. . 2,500 . .
. 6,425.
December .
. 1,998 .
. . . 1,986 . .
. . 2,527 . .
. 6,511.
1846.
Ii. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för är 1848.
81
De i länshäktena
18 4 6.
Straffångar i Fästningar
Korrektions-fångar och
Summa.
förvarade fångar.
och Korrekt.-lnrättn:r.
K r o no-a r be ts ra a n s k a p.
Januari .
. 2,153 . .
. . 2,004 . .
. . 2,557 . .
6,714.
Februari
. 2,180 . .
. . 2,025 . .
. . 2,578 . .
6,783.
Mars.
. 2,218 . .
. . 2.023 . .
. . 2,465 . .
6,706.
April
. 2,391 . .
. . 2,030 . .
. . 2,530 . .
6,951.
Maj . . .
. 2,209 . .
. . 2,052 . .
. . 2,428 . .
6,689.
Juni .
. 2,234 . .
. . 2,094 . .
. . 2,356 . .
6,684.
Juli . . .
. 1,967 . .
. . 2,105 . .
. . 2,261 . .
6,333.
Augusti
. 2,037 . .
.. 2,115 . .
. . 2,179 . .
6,331.
September .
. 1,974 . .
. . 2,113 . .
. . 2,173 . .
6,260.
October
. 1,988 . .
. . 2,125 . .
. . 2,138 . .
6,251.
November .
. 1,904 . .
. . 2,139 . .
. . 2,203 . .
6,246.
December .
. 2,090 . .
. . 2,161 . .
. . 2,209 . .
6,460.
Januari.
. 2,078 . .
4 8 4 7.
. . 2,218 . .
. . 2,277 . .
6,573.
Februari
. 2,073 . .
. . 2,239 . .
. . 2,313 . .
6,625.
Mars
. 1,950 . .
. . 2,276 . .
. . 2,318 . .
6,544.
April
. 2,152 . .
. . 2,285 . .
. . 2,289 . .
6,726.
Maj .
. 2,045 . .
. . 2,310 . .
. . 2,228 . .
6,583.
Juni .
. 2,106 . .
. . 2,222 . .
. . 2,138 . .
6,466.
Juli.
. 2,120 . .
. . 2,313 . .
. . 2,130 . .
6,563.
Augusti.
September .
. 2,038 . .
. . 2,342 . .
. . 2,101 . .
6,481.
. 1,929 . .
. . 2,357 . .
. . 2,062 . .
6,348.
October
. 1,899 . .
. . 2,356 . .
. . 2,080 . .
6,335.
November .
. 1,860 . .
. . 2,403 . .
. . 2,082 . .
6,345.
December .
. 1,973 . .
. . 2,446 . .
. . 2,118 . .
6,537.
Januari .
. 2,046 . .
4 8 4 8.
. . 2,483 . .
. . 2,077 . .
6,606.
Februari .
. 2,041 . .
. . 2,497 . .
. . 2,131 . .
6,669.
Mars
. 2,070 . .
. . 2,518 . .
. . 2,180 . .
6,768.
April
. 1,925 . .
. . 2,543 . .
. . 2,192 . .
6,660.
Maj . . .
. 1,604 . .
. . 2,561 . .
. . 2,093 . .
6,258.
Bill. till R.
St. Prot. 1847—1843.
2:a Sami.
9
82
B. St. Just.
Ombudsm. Emb.-Bcrättels
e för
år 1848.
De i länshäktena
Straffångar i Fästningar
Korrek
tions-fängar och
S 1 1 IV1 Hl 11
förvarade fångar.
och Korrekt.-lnrättmr.
Krono
-arbetsmanskap.
i } U lii Ut n »
Juni .
. 1,484 .
. . . 2,576 . .
1,996 . .
6,056.
Juli .
. 1,529 .
. . . 2,297 . .
1,889 . .
6,015.
Augusti.
. 1,472 .
. . . 2,600 . .
1,836 . .
5,908.
September .
. 1,458 .
. . . 2,598 . .
1,820 . .
5,876.
October
. 1,449 .
. . . 2,605 . .
1,804 . .
5,858.
November .
. 1,434 .
. . . 2,602 . .
1,814 . .
5,850.
December .
. 1,455 .
. . . 2,629 . .
1,866 . .
5,950.
Stockholm i Mars 1849.
S. L. Theorell.
N. A. Friman.
Anm. Innan ofvanstående berättelse hunnit utkomma, har Kongl. Svea Hofrätts utslag
den 8 Maj blifvit meddeladt uppå här ofvan (sid. 19 o. följ.) omförmälte, af rnig
anställda åtal emot Herr Öfverståthållaren ni. m. Friherre Sprengtporten oell Herr
Polismästaren oell Riddaren Bergman; genom hvilket utslag Kongl. Hofrätten, på
anförda skäl, förklarat min i detta mål anställda talan icke kunna bifallas; dock
att Herr Polismästaren Bergmans yrkande om upprättelse för det emot honom
väckta åtal af Kongl. Hofrätten jemväl utan afseende lemnades.
Öfver detta utslag äro underdåniga besvär af mig hos Kongl. Maj:t anförda;
och skall uti nästa berättelse målet blifva utförligen upptaget.
Genom misstag uppgifves, sid. 29, rad. 12 här ofvan, endast ”ett yttre rum”,
men bör heta: ett större och tvenne mindre rum.
RIKETS STÄNDERS
Emb et s- B
för år 1849.
STOCKHOLM, 1850.
P. A. Norstedt & Söner, Kongl. Boktryckare.
'
L förväg bör läsaren erinras, att de anmärkningar öfver Tryckfrihetens tillstånd,
hvarmed denna berättelse börjar, icke äro att betrakta såsom en genomförd
afhandling. Ibland orsakerna dertill, att en sådan ej kunnat här komma
i fråga, torde vara tillräckligt att nämna, det ämnets bearbetning icke dertill
blifvit nog tidigt påtänkt. Det är tidens med hvarje dag sig utvicklande
skick, som under fortgående arbete med berättelsens uppsättning framkallat
detta fragment af ett försök, slutande sig med blott antydande af ett förslag,
livars omfattning hvarken kunnat blifva nug bestämd eller erhålla den utsträckning,
som behofvet i dess helhet påkallar. Att tillämpningen af den
grundtanka, hvarifrån förslaget utgår, kan sträckas dels till fall af ohemult
tadel emot Regerings och samhällsmyndigheters åtgärder, och dels till sådana,
der klander af samhällsinrättningarna drifves utöfver en viss gräns, till våda
för samhällets lugn och bestånd, utan att genom lagligt åtal kunna åtkommas,
är en tanka, som vid fortsatt eftersinnande förefallit mig antaglig och genom
hvars utförande, i fall det later sig göra, sjelfva ideen (grundtankan) skulle
vinna en förhöjd vigt. I all händelse säger det sig sjelft, att med denna
tanka ingalunda kan åsyftas att vinna allt, hvad tidens behof kräfver; att
fråga deremot icke är om annat, än ett supplement till den egentliga strafflagen
för de fall, der dennas rättsenliga tillämpning ej kan afhjelpa behofvet,
samt att derföre angelägenheten af denna lags ändamålsenliga reformerande,
enligt hvad äfven i afhandlingen blifvit utsagdt, visserligen icke bestrides.
Som Kongl. Maj:ts nådiga utslag, dateradt den 14 Febr. d. å. uppå mina
underdåniga besvär emot f'. d. Öfverståthållare!] Herr Frih. Sprengtporten och
Herr Polismästaren Bergman angående oroligheterna uti hufvudstaden i Mars
månad 1848 utkommit, innan denna berättelses tryckning hunnit fullbordas;
har jag ansett mig böra här genast anteckna innehållet af samma nådiga utslag,
att nemligen Kongl. Ma j:t funnit skäl icke vara anförd t, som i Hofrättens
öfverklagade utslag kunde verka ändring.
Omvexlingen af ämnen i förevarande berättelse har synts påkalla nedan
-
stående förteckning öfver dess
I n n e Ii å I 9.
Om tryckfrihetens tillstånd sid. 1.
Kongl. Maj:ts nådiga beslut i anledning af gjord hemställan om strafflagsförslagets
behandling 14.
Underd. hemställan angående Svea Hofrätts arkif samt derå erhållet nådigt svar . 15.
D:o angående medel och effekter, som hos häktade personer anhållas 17.
D;o ang. förfarandet vid ombyte af arrendatorer på kronans landtegendomar . . . 18.
D:o äng. domares jäfvighet i egenskap af vederdeloman -—
D:o ang. testamentes bevakande —
Allmänna anmärkningar öfver lagskipningen och dess historia efter år 1809 . . . 19.
Dess beroende af Opinionsnämnden och behofvet af dennas ombildning 23.
Ett annat hinder för lagskipningens fullkomning  30.
Ytterligare anmärkningar till lagskipningens historia
31.
En högmålsanklagelse af år 1816 35.
En sådan 18 år senare
37.
Ännu en af år 1838
41.
Försök att bestämma begreppen om religionsfrihet och kyrkans renlärighet, sådana
de i svensk lag finnas stadgade. I anledning af nedanstående åtal för missbrukad
religionsfrihet 46.
Åtal mot en prestman i detta ämne år 1817 53.
D:o år 1845
57.
Stridiga domar i fråga om strandägare* fiskerätt sid.
Andra fall af stridighet imellan högsta instantsens domar
Åtal mot en af armeens officerare för tjenstefel afgjordt i högsta instants .
Dorn i enskild tvist angående rätta förståndet af ett testamente
Redovisning för åtal anställda af R. S. Justitiae-Ombndsman emot
a) f. d. Öfverståthållaren Herr Friherre Sprengtporten och Polismästaren istock
holm
Bergman för tjensteförsummelse rinder oroligheterna den 18 Mars 1848
b) Advokalfiskalsembelets innehafvare i Kongl. Svea Hofrätt för tjensteförsum
melse
c) Landshöfdingeembete! i Göteborgs och Bohus län för obehörig verkställig
het
af ett Kongl. Majit understäldt utslag
d) Rådstugurätten i Gefle för fördröjd handläggning af 2:ne rättegångsmål . .
e) vice Häradshöfdingen F. H. Bagge, såsom ordförande i Uppvidinge Härads
rätt,
för origtig sammanläggning af inbrottsstraff med tjufnadsbot . . .
f) Landshöfdingeembete! i Östergötlands län för orätt förfarande vid verkställig
het
af straff efter särskilda utslag
g) samma Landshöfdingembete derföre, att en med pass försetid person blifvit
olagligen anhållen och såsom kringstrykande afsänd till annat län
h) Häradshöfdingen Justus Ludvig Enre'n, såsom ordförande i Skellefteå Härads
rätt,
för orätt sammanläggning af förvandlingsstraff
i) Geschwernern E. T. Geisler såsom t. f. ordförande i Bergstingsrätt, för or|itt
sammanläggning af straff
k) Rådstugurätten i Skenninge för orätt förvandling af böter.
I) Konungens,Befallningshafvande i Östergötlands och Jönköpings län för deras
förfarande mot Hökareenkan Helena Andersson från Stockholm ....
m) Tillf. Polismästaren Herr N. Limnelius för dröjsmål med ett till domstol remitterad
t måls expedierande
n) Häradshöfdingen N. C. Claeson, angifven för våldsamhet mot en rättsökande
Om arbetsredogörelser af rikets Landtmätare • .
Iakttagelser under årets embetsresa i afseende på fångvården
— — regleringen af domsagor
— — arbetets organisation vid jordbruket
Tankar öfver allmänna undervisningsverkens reformerande
08.
89.
102.
106.
134.
135.
136.
138.
139.
143.
148.
150.
155.
156.
160.
162.
164.
166.
170.
173.
177.
Tryckfel.
sid. 28
— 38
— 39
— 47
— 63
— 73
— 95
3 nedifr. står Justia
12 uppi fr. — upplysade
18 —
7 nedifr.
sista
21 uppifr.
16 nedifr.
5 —
läs Justitia
— upplysande
— ådagalägga.
— stöde
— fritt
lagskipningen — lagskipningens
sora — stora
kamma — komma
ådalägga
stodo
frit
Det tidens skick, hvarunder denna fortsättning af min redogörelse frainlägges
för allmänheten, företer val knappast i någon väg ett så eftertänkligt
förhållande, som uti tryckpressens bruk. Öfver detta ämne föregår i tänkesätten
en strid, som griper allt mera omkring sig å ömse sidor, och den jag
här icke trott mig kunna med tystnad förbigå. Då' mig åligger att ”med
”synnerlig uppmärksamhet och nit iakttaga, hvad Rikets Ständer till skyd”dande
af tryckfriheten stadgat”, har jag trott mig förbunden att ej blott
företrädesvis pä tryckfrihetslagens tillämpning fästa den uppmärksamhet,
hvarmed jag i allmänhet är sky^ldig att följa lagskipningen, utan ock egna
särdeles omtanka åt de förbättringar, hvaraf denna lag må hafva behof.
Å ena sid;wi tyckes knappast mer någon gräns för tryckfrihetens utsväfningar
gifvas. Med allt jemnt växande tillförsigt synes det parti, sorn
genom pressen redan har öfvervigt, framtränga till sitt mål och utropa
verktyget för sin framgång, såsom det enda lyckliggörande. Å andra sidan
röja sig de största bekymmer, klagas högt öfver den ohejdade våldsmaktens
förtrampande framfart, förutsägas de olyckligaste följder af en förvillelse,
som ej mera känner någon motvigt, som under allt silt ropande på
upplysningens och förnuftets rätt är otillgänglig för förnuft och sann upplysning.
Till botemedel mot det onda yrkas från denna sida en strängare
lag, såsom enda möjligheten att göra tryckpressen till hvad den ämnades
att vara, ett skydd för sanning, i stället för ett redskap till hennes förtryck.
Frän motsatta sidan ler man åt detta botemedel, såsom föga möjligt
att genomdrifva oell, i allt fall, tjenande snarare att förhöja än nedstämma
denna spänning, hvars slutliga utbrott skall blifva den upplösning, man redan
oförtäckt påkallar.
I denna vidtutseende, fruktansvärda fråga är det, som min pligt bjuder
mig att våga ett yttrande. Och jag ställer det här främst, då det rörer
den högsta af de angelägenheter, jag har att behandla.
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849. 1
2
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
Af erfarenheten synes det vara bestyrkt, att tryckpressens frihet, begagnad
såsom näringsfrihet och reglerad endast af de lagar, som gälla för
industriens naturliga gång, ej kan i längden utvickla sig till annat, än en
organ för stora mängdens begrepp och väl eller illa förstådda iuteressen,
hvilka åter härutinnan ledas af samma motifver, som i allt öfrigt göra sig
till deras politiska ledare. Hos stora mängden måste nemligen alltid finnas
det vidsträcktaste och mest vinstgifvande fältet för den litterära iudustrispekulatiönen,
och reglorne för detta fälts bearbetning blifva också alltid enahanda,
hämtade från de mängden närmast liggande materiella (eller mest
sinnligt'kännbara) iuteressen och behof, för hvilkas främjande hennes nit lättast
bringas i rörelse.
På den bana, der litteratur-industrien, sig sjelf lemnad, sålunda förr
eller senare skall hinna sitt yttersta mål, är det kanhända svårt att beräkna,
hvad punkt dess fortgång kan uppnå, innan återgången är omöjlig. Att hos
oss ännu icke denna punkt är upphunnen, synes dock visserligen vara skäl
att hoppas. Den populära litteraturen verkar hos oss, åtminstone omedelbarligen,
ännu icke på den stora massan, och det är derföre, som allt hopp
att kunna motverka den icke ännu gått förloradt. Men omisskännelig är sedan
länge fortgången på en väg, som måste leda till det angifna målet, derest
intet medel deremot kan göras verksamt. Frågan om angelägenheten att
söka ett sådant medel beror då endast af frågan om den våda, sorn verkligen
ligger i begagnande af tryckfriheten såsom industri, d. v. s. dess begagnande
i opinionsväldets tjenst och till opinionsväldets utvidgande öfver
all gräns.
Att denna våda är för hand, kan möjligtvis vara mindre bemärkt; men
utan dess tillvarelse, skulle den så högt öfverklagade ensidigheten i pressens
bruk ej vara verklig. Är det sannt, att den populära litteraturen redan utöfvar
ett förtryckande välde; så kan det ock ej fela, att detta välde växer
och hastigt eller sent uppnår den höjd, hvarom fråga är, den öfvermakt,
sorn skall bringa under massans, af dess ledare bestämda opinion all domsrätt
i litteraturen. Är det sannt, att redan lin all framgång deri beror af
ett par eller en enda tiduingsutgifvares gunst, och att för alla med dem
olika tänkande allt försök att med sina protester eller försvar framtränga
till en större allmänhet är fruktlöst; att förord eller förkastelse af dessa
(dier denna utgifvare öppnar eller stänger ali väg till afsättning af litterära
produkter; bibringar eller undanhåller allmänheten en sanningsenlig kännedom
af deras innehåll eller bibringar och gör gällande alldeles falska begrepp
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1 SJÖ.
3
derom; så lärer oek med intet skäl kunna dragas i tvifvelsmål, att en till
denna höjd uppstigen makt i litteraturen skall förr eller senare blifva missbrukad
ocb framgent växa till en ännu fruktansvärdare höjd, än den redan
uppnått.
Hvad nu vidden ocb vigten af denna våda beträffar; så gäller derom
detsamma, sorn om all våda af ett oinskränkt folkvälde. En litteratur, lösgjord
från den kritik, sorn endast af sanna litteratörer är att förvänta, kan
ej annat blifva, än ett vapen åt flertalets öfvermakt. Detta skall deraf icke
lyftas till förmåga att bedöma den sanna litteraturen, vitterhetens och vetenskapernes,
deribland också samhälislärans, framsteg; ty häröfver dömer
ingen utan en förutgående grad af bildning, hvartill stora mängdens vilkor
aldrig skola tillåta henne att uppstiga. Men massan skall tillvälla sig en makt
— eller massans ledare skola i hennes namn utöfva en makt — att förkasta
och vanfrejda allt, hvad som i litteraturen icke behagar dem eller är
hinderligt för deras afsigter; och med tyngden af den folkgunst, som de
förvärfva genom anfall mot alli, hvad som höjer sig i samhället, genom
uppretande af afund och hätskhet mot styrelse och samhällsförde
lar,
skola de nedtrampa den verkliga upplysningen, så vidt denna står
dem i vägen. De skola i litteraturen utöfva samma makt, som folktalaren
på torget utöfvar, lika litet deri hindrade af den bättre litteraturens
kritik, som folk ta fa ren hindras af den undervisning, hvilken i läroverken
erbjudes åt dem, som eler söka vetenskaplig bildning.
Att ännu mycket återstår, innan en sådan våldsmakt öfver upplysningen,
i upplysningens namn, hunnit hos oss utbilda sig; är ett hopp, som jag
gerna vill inbegripa under det, jag redan yttrat, att denna punkt hos oss
ännu icke är uppnådd. Men att äfven hos oss den väg är beträdd, på
hvilken en sådan makts utbildning måste fortgå, förnekas väl svårligen
af någon, som äger ett omdöme i ämnet, och icke sjelf tillhörer de litteratörer,
som leda rörelsen. För dessa åter kan det väl vara godt att taga
opinionsväldet i försvar, så länge de dermed befrämja sina planer till samhällshvälfningar,
hvilka på annat sätt ej stå att genomdrifva och dem
de nu anse för nyttiga. Men för att snart ångra sig, behöfva de en
dast
fä en hastigare framgång, än de troligen hafva beräknat. Efter hvälfningarnes
fullbordan är nemligen deras roll slutad; och de måste börja att
spela en helt ny, eller ock afträda från skådeplatsen. De skola då inse, att
deras läror och förfaringssätt duga att förstöra ett samhälle, men aldrig att
åter upprätta eller att bibehålla det. och att så vida ett sådant är al nöden.
4
R. St. Just. Ornbudsm. Emb.-Berättelse för år i849.
helt andea läror och ett annat förfarande mäste användas. Ville de låta
härom af andra folks erfarenhet öfvertyga sig; så behöfde ej hos oss denna
dyrköpta erfarenhet förnyas.
Men gifves från' samhällets sida något medel att motverka en sådan sakernes
gång? Att härpå svara är kanhända svårare, än att uppgifva ett medel,
hvarigenom utan samhällets åtgärd ändamålet skulle kunna vinnas. En
kraft att i alla rigtningar stödja och upprätthålla samhället ligger hos dem
af dess medlemmar, som genom sin medborgliga ställning och särdeles sin
bildning äro härtill kallade; och användandet af denna kraft skall väl förr
eller senare finnas hafva varit ett vilkor för möjligheten af ett bildadi samhälle,
dess bestånd, utvickling, förkofran.
Opinions-väldet i litteraturen skall ej uppväxa eller skulle ej hafva någonsin
uppvuxit, ulan deras förvållande, hos hvilka den bättre, den sanna
litteraturen bordt finna sitt stöd. Det får ej begäras, att sanningens makt
alltid och allestädes må kunna blifva villfarelsen öfvermäktig. Ljuset i menniskotanken
är en himlagåfva, som stundom alltför sparsamt utdelas, att
alltid kunna fylla del för hand varande behofvet. Det är således icke detta,
som kan fordras af de med bildning begåfvade eller med dess arbete sysselsatta.
Men att det goda, som förunnas, icke må gå förloradt, är hvad
sorn på dessas omsorg ankommer. Af dem alla, som äro i besittning af de
fördelar, hvilka genom bildningen vinnas, af alla materielt och intellektuelt
bemedlade kan fordras, att de sjelfmante och utan biträde af samhället
använda medel, som stå dem till buds, att upprätthålla ilen sanning,
som af opinionsväldet förtryckes. De litterära arbeten, som företagas
till motverkande af förderlliga samhällsläror, böra ej kunna genom delta väldes
organer öfverhöljas med misstydningar och undandragas den uppmärksamhet
af allmänheten, som nu mera aldrig vinnes utan den periodiska
pressens förord. Detta misstydningens och osanningens förtryck står det i
den bildade och den bemedlade allmänhetens makt att hämma. Men detta
sker icke genom bruket endast af de medel, som litteraturens industri erbjuder.
Äfven med penninge-uppoffringar måste en periodisk litteratur underhållas,
hvarigenom framför allt må kunna gifvas offentlighet åt sanningsenliga
redogörelse]- för de arbeten, som af opinionsledarna vanställas och
förkättras Sättet att härvid förfara, om ej redan funnet, bör likväl alltid
kunna utfinnas. Och hvad uppoffringarna beträffar, så måste dessa, fördelade
på alla dem, hvilka naturligen böra deri deltaga, blifva alltför obetydliga,
att mot det vigtiga ändamålet kunna uppställa någon betänklighet.
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1810.
5
Vore (leii stora angelägenheten rätt insedd af dem, som hafva denna
utväg i sina händer; så blefve den oek utan tvifvel behjertad; och jag tviflar
icke, att detta skall inträffa, när en gång sakens vigt och nödvändighet
ej mer kan misskännas. Fosterlandsandan skall utkräfva sin rätt, när man
hunnit öfvertyga sig, att hvarken litterär industri eller någon åtgärd i lagstiftningsväg
kan frambringa en bättre litteratur eller upprätthålla en sådan
i täflan med den, som hämtar sin näring från den lägre populariteten.
Men ehuru aldrig på annan väg kan åstadkommas ersättning för hvad
härutinnan underlåtes; följer dock deraf ingalunda, att all omsorg från lagstiftningens
sida i detta ämne är öfverflödig. Och är genom lagstiftningen icke
allt gjordt, sorn af henne kan för ändamålet uträttas; så är högst af nöden,
att hon ej längre försummar, hvad hon kan åstadkomma. Svårt är ej att
inse, att i händelse botemedlet ligger i lagstiftningens makt, hon icke fullgjort
sin skyldighet, eftersom det för hand varande onda då ej skulle finnas.
Hvad som ej så lätt besvaras, är den frågan, hvad lagstiftningen verkligen
kunnat eller kan uträtta, om detta är fullgjordt eller huru det skall fullgöras.
Det kail ej tillhöra min förhoppning att uttömma detta ej blott svåra,
utan ock vidsträckta ämne. Bristerne, som öfverklagas eller verkligen finnas,
kunna ligga i karakteristiken af de brott, som tryckfrihetslagen bestraffar, i
straffens beskaffenhet eller i rättegångssättet, tryckfrihetsdomstolens organisation.
En fullständig granskning af lagen i alla dessa afseeuden skulle
blifva en vidlyftigare afhandling, än som här kunde finna utrymme, och
kräfva mera tid, än mina öfriga göromål rnedgåfve att derpå använda, örn
än förmågans otillräcklighet icke toges i betraktande. Inom vida trångare
gränser måste mitt yttrande inskränkas; och det skall stanna vid några mera
allmänna reflexioner.
Föremålet för en tryckfrihetslag, så vida det består af tankens produkter,
kail genom sin natur icke vara lätt åtkomligt. Och svårast att utkomma
är just det, sorn häst behöfde straffas. För att börja med enskilda förnärmelse!’,
så äro de, som kunna träffas af straff, just de, hvilka vålla den förnärmade
minsta skadan: öppna anfall och beskyllningar, hvilkas sanning eller grundlöshet
i allmänhet bör kunna undersökas och bevisas. Att på dessa stadga
tillbörliga straff, låter sig lätt nog göra, äfvensom att i lagskipning tillämpa
dessa straff; och de äro oftast temligen öfverllödiga för den angripnes upprättelse,
hvilken i allt fall, om den behöfves, sällan derigenom vinnes.
Vida svårare lider den enskilde genom sådana anfall, hvari han onämnd
utpekas och der smädelsen, skickligt begagnad, har fritt fält att använda en
6
It. St. Just. Ombudsm. -Emb.-Berätt else för år 1849.
mångfald af sätt att eludera, på hvilka ingen strafflag kan passa, mot hvilka
åtalet alltså i allmänhet är omöjligt, trien som, der det kunde synas möjligt,
dock måste, i anseende till obestämdheten, med ganska få undantag,
undslippa bestraffning, eller mot hvilka åtalet, äfven lyckadt, skulle blifva
lika fruktlöst i afseende på den förnärmades upprättelse eller sanningens
hämnd.
Också torde, när man rätt förstår sig sjelf, den stora svårigheten,
hvaröfver man beklagar sig, i afseende på personliga oförrätter, föga vara
någon annan, än svårigheten alt anlita lagen, huru beskaffad denna ock
mätte vara. Men da skulle ej heller en lagförbättring i detta afseende blifva
af synnerligt gagn. Och häraf synes svårligen annat kunna följa, än att
personliga oförrätter äro en olägenhet, hvaraf tryckfriheten alltid hädanefter,
såsom hittills, kommer att åtföljas, ehvad försök till deras förebyggande
lagstiftningen ock må göra. Det botemedel, som efter alla dylika försök
skall befinnas vara det kraftigaste, torde blifva det allmänna misstroende,
sorn den alltjemt strafflöst upprepade personliga förnärmelsen måste ingifva
läsare emot sagesmännens sannfärdighet och deras underrättelsers tillförlitlighet.
Mot vissa oförrätter är det lätt att skydda sig genom offentliggörande
af bevisliga och ostridiga förhållanden. I andra fall torde man slutligen
finna, att smädelsen skadar mindre, ju mindre vigt vid densamma den
förorättade sjelf fäster, och att den svårligen på något annat sätt blir fullkomligare
oskadlig, än om den förorättade visar sig derom alldeles obekymrad.
Det kan visserligen icke nekas, att äfven detta medel blir mindre
verksamt, i den mån smädelsen nedtränger till en lägre publik, som ej räsonnerar,
men i stället understundom kan uppretas till våldsamheter emot
smädelsens föremål, särdeles när detta befinner sig i en fördelaktigare samhällsställning.
Men i dessa fall skulle troligen hänförelsen lika litet återhållas
af smädarens bestraffande, sorn af förnuftsskäl, hvarmed ofoget af
hans tillmålen ådagalades. Häraf följer icke, att brottsligheten bör förblifva
ostraffad, och att icke en kraftig tryckfrihetslag, tili brottets bestraffning
och t afsk räckande från efterföljd, bör finnas och handhafva^; men svårligen
må man deraf allena vänta sig det skydd man önskar, särdeles under de
olyckliga omständigheter, då uppviglingar till samhällshvälfuing äro å bane,
och försigtighetsmått emot egentligen vådliga missbruk blifva af nöden.
Hufvudfrågan i förevarande ämne är dock af långt större vigt, än allt
enskildt lidande; ty den gäller allmänna upplysningen och samhällets väl
-
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelsc för år '1849.
7
färd. Kan viii elen nedåt sträfvande periodiska litteratur, sora redan med
åberopande af pluralitetens opinion trotsar all af denna oberoende upplysning,
ännu genom något ändamålsenligt medel hindras att fortsätta sin bana och
utbilda sig till en af sig sjelf allena beroende organ för stora mängdens
önskningar, det vill alltid säga för dess ledares afsigter? De förslag, jag selt
härtill uppgifna, hafva icke fattat det onda djupare, än att botemedlen skulle
t. ex. kunna blifva: hämmande af missbruket att lega en usling, sorn i egenskap
af redaktör åtager sig äfven tyre I, att straffas för andras förbrytelser —
förhöjda böter för svårare öfverträdelse!' samt stundom fängelse tillika —
borgens ställande för dessa böter, såsom vilkor för tidnings utgifvande — en
ändamålsenligare sammansättning af juryn.
Dessa utvägar torde förtjena bifall, allt eftersom de med urskillning
bestämmas. Om skyldigheten att ställa borgen för en betydlig penuingesumma
blir stadgad såsom vilkor för rättigheten att utgifva tidningar och
periodiska skrifter; så försvinner just derigenom lättheten att till nominella
utgifvare använda personer utan vederhäftighet, utan att den,, sorn bestyrer
företaget och bestrider förlagskostnaden, äfventyrar någon påföljd af de förbrytelser,
hvartill han gör sig skyldig. Säkerligen är det ej mindre i sin
ordning, att straffbestämmelserne i vissa fall förhöjas. Juryns sammansättning
skulle ock ofelbart mycket förbättras, om valbarheten dertill blefve
inskränkt inom ett efter någon lämplig qvalifikation bestämdt antal af bildade
och genom sin samhällsställning oberoende medborgare.
Men med allt detta vinnes dock, äfven i lyckligaste fall, naturligtvis
ej mer, än hvad som genom en strafflag för tryckfriheten kan vinnas. Och
detta bar feiga tillämpning på det egentliga föremålet. Det onda, som ligger
djupast, träffas deraf icke. Litteraturens förfall och förskämning afhjelpes
icke genom lagföring och straff, således ej heller genom någon strafflag.
Om censur kail icke vara fråga, der problemet är tryckfrihet, hvilken vore
genom censuren afskaffad. Ett enda medel har visat sig för mig, ingalunda
lätt att rigtigt bestämma, men vid hvars framläggande jag hämtar någon
förtröstan deraf, att uppfinningen icke tillhörer mig sjelf, ehuru dess utredande
till användbarhet, så vidt jag vet, ännu är ogjordt.
Sättet att göra litteraturen till folkledarnes organ är att undandraga
den en bättre litteraturs granskning. Denna granskning, om än icke egund
att omedelbarligen af folket (hela den största läsande allmänheten) förstås,
8
B. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
går dock icke alldeles för folket förlorad, så länge den äger en viss grad af
publicitet inom den mera bildade allmänheten. Det kan synas besynnerligt, att
folkledarnes organer hafva något inilytande på andra skrifters publicitet inom
denna krets; men det är dock oförnekligt, att så förhåller sig. Folkledarebladen
misslyckas icke att genom sin stigande kredit hos den största läsande mängden
inkräkta äfven den bildade allmänhetens uppmärksamhet. Äfven bos den
för sanning och fosterland interesserade blir det ett interesse att veta, hvilka
ämnen som sysselsätta den större allmänheten, och för hvilka ändamål och
genom hvilka medel dess ledare arbeta. Utan detta följer man icke sin tid.
Men ju större del af sin egen tid man låter upptagas af sådana ämnen, desto
mindre återstår för de öfriga. I den bättre delen af litteraturen har
man ingen ting att befara. Mycket från henne kunna folkledarebladen, med
en viss urskillning, upphämta, och i samma mån göra hennes egna organer
umbärliga för många läsare. Korteligen: den bättres afsättning blir trögare,
ju mer den andra förkofras.
Häraf kommer (och troligen derjemte af andra orsaker, som undfalla
mig) att äfven inom den bildade allmänheten bos ganska många träffas
okunnighet om verkliga halten af litterära produkter, hvilka blifvit af folkledarna
utdömda och vanställda. Den bättre litteraturen, erbjudande åt
sina tjenare oftast blott arbete och tillfredsställelsen att utforska och försvara
den kärfva sanningen, förlorar efter hand allt flera dyrkare, i täflan
med de förförelser, den andra framhåller. Qvickheten, diktkonsten, alla
talanger dragas till dennas tjenst genom en lätt utsigt till framgång och
vinst. Hänförde dessutom af det frihetsrop, som städse utgör denna sidans
fältrop, egna sig unga litteratörer ganska naturligen åt en så lofvande bana,
der inbillningen om ädla syftemål understödjer det lätta bruket af snillegåfvornes
ingifvelse, obesvärade af mödosama undersökningar om sanna
förhållanden och om möjligheten att realisera de utsväfvande fordringarna,
hvilka undersökningar tillhöra den hos några först sent efteråt kommando
reflexionen, men hos de flesta för alltid uteblifva.
Så har det tillgått, att litteraturen, särdeles den periodiska, blifvit
hvad den är. Och häri visar sig ock, hvad grund som finnes för det hoppet,
att litteraturen, i full frihet sig sjelf lemnad, ovilkorligen skall af sig
sjelf uppsöka och beträda sanningens väg, utbreda upplysning och lycksalighet
öfver menniskoslägtet. Är det icke redan klart; åtminstone kan det
ej länge dröja att blifva erkändt och klart för hvarje tänkande, att den
kraft, hvarmed en bättre odling skall upprätthålla sig sjelf och fortskrida,
så
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berätt else för år i 8 JO.
9
så vida denna kraft eljest finnes, ligger i upplysningens inre väsende, men
ingalunda i de främmande förstärkningar, som på framskridandets hela
bana kunna tillfälligtvis upphämtas från interessen af lägre art, i litteraturen
lika lätt användbara till sanningens förfång, som till dess fördel. Skall af
hela denna rörelses fria obehindrade gång kunna härllyta något säkert gagn
för upplysningen; skola icke de bättre krafternes bemödanden för detta ändamål
blifva alldeles otillräckliga; så mäste en utväg finnas, att från sjelfva
den stormande farten af folklitteraturen upphämta åt den bättre litteraturen
en ökad utvidgningskraft och en fortskyndande rörelse; tvinga den ena att
till godtgörande af de skador, hon tillfogat den andra, kringföra jemte sina
förvillelser äfven hvad som tjenar till dessas botande, när nemligen upplysningen
äger botemedel att erbjuda och ett skäligt anspråk på upprättelse
henne tillkommer.
Tankan är ganska enkel, åtminstone deruti liknande de flesta andra,
från hvilka något vigtigt godt härflutit — och den är, såsom redan blifvit
anmält, icke min. Den innefattas i en fordran, att utgifvare af periodiska
skrifter, för hvarje gång de gifva offentlighet åt något, som länder till mehn
vare sig för enskild person eller för framgången af en litterär produkt (en
genom tryck offentliggjord skrift), må vara förpligtade att i fortsättning af
samma litterära arbete, som varit organen för detta menliga yttrande, och
utan annat dröjsmål, än som pröfvas alldeles oundgängligt, gifva offentlighet,
i lika stor och på lika sätt spridd upplaga af detta arbete, åt en uppsats af
till och med dubbelt så stor vidd, som anförandet, hvaraf den föranledes,
när sådant begäres af den, som personligen blifvit af publicisten menligt
omtalad, eller den författare eller öfversättare eller dess rätts innehafvare,
hvars tryckta skrift varit af publicisten menligt omförmält. Bestämmandet af
sjelfva regelns ordalag är icke lätt, och fordrar allvarsam sorgfällighet, att
föreskriften ej må kunna eluderas. Men dessutom behöfves ett tillägg, som
måste komma i noga öfvervägande.
Det är från begreppen om mehn och menlig, som vitl fråga om tillämpning
undanflykter skola hämtas, hvilka troligen icke utan särskild omsorg
af lagstiftaren låta afhjelpa sig. Uttrycket syftar ej blott på sådana anfall,
som under namn af förklenliga kunna vara ansvar underkastade, utan ock
på alla sådana, hvarigenom orättvis skugga kastas vare sig på personens
lefnad, rättsförhållanden, förtjenster, eller på ett litterärt arbete, dess rätta
förstånd, syftning, värde, genom hvilken orättvisa dels personens anseende
kan lida, dels allmänna omdömet öfver ett litterärt arbete missledas. Gefl.
St. Just. Ombudsm. Emb.-licrättelse för år 1849. 2
10
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år J849.
nom lag later icke bestämma och beskrifva sig hvarje sätt, hvarpå ett så
beskaffadt mehn möjligen tillfogas; och lagens tillämpning skulle i oberäkneligt
manga fall komma att antingen bevilja för mycket eller för litet.
Annan rättvisa kan således ej erhållas, än att gode män i hvarje fall utlåta
sig, hvad de anse menligt eller ej, och att deraf beror, huruvida den äskade
skyldigheten skall publicisten åläggas.
Bättre vore säkerligen, om genom lag kunde stadgas en så bestämd
skyldighet, att publicisten, som vägrade fullgöra den, ovilkorligen vore
straffbar. Den upprättelse, som tillkommer den förnärmade personen eller
sanningen, bör dröja så litet som möjligt; och gode männens anlitande vållar
dock ett uppehåll, som icke alltid torde kunna blifva rätt kort. Valet
af gode män måste naturligtvis ske efter vissa föreskrifter, och kan således
vara uuderkastadt klander, som af domstol måste slitas. Utan tvifvel är
dylik omgång en olägenhet; men den borttager dock icke det väsendtliga af
syftemålet. Äfven i de fall, då tvångsmedlet måste anlitas, bör dess verkan
oftast ej förfelas; bättre, att upprättelsen kommer sent än aldrig; den
verkar åtminstone alltid ofördelaktigt på den tredskande publicistens kredit,
som tvingas att fullgöra den pligt, för hvilken han visat sig obenägen. Men
tvångsmedlet skall jemförelsevis blott sällan behöfvas; i allmänhet skola publicisterne
inse, att ett fruktlöst motstånd vore oklokt, och således sällan
försöka det. Efter ett och annat rön med lagens tillämpning på en tredskande,
skall det visa sig, att få lagar blifvit bättre åtlydda än denna.
Och när så sker, skall verkan deraf på den periodiska litteraturen icke
blifva ringa. När man hunnit besinna, att den båtnad, man kan hämta af
oförrätter mot personer och sanningar, hvilkas försvar man skall nödgas sjelf
offentliggöra, sällan kan blifva vätt stor, men att försvaret stundom kan
blifva fruktansvärdt, och efterlemna alltför djupa vefvor i populariteten;
skall man tvifvelsutan snart nog börja besinna sig, och smädeskrifvandet
förlora sitt rätta behag. Om en lag af förevarande beskaffenhet komme i
utöfning under den grad af blomstring, hvari opinionsväldet t. ex. för närvarande
hos oss redan sig befinner, och man då föreställer sig, att opinionsledarnes
tidningar till en början ville låta sina utfall emot politiska
motståndare och sina kommentarier öfver dessas skrifter fortgå oförminskade
både till qvantitet och intensitet; så skulle spalterne, efter hand fyllda
med tillrättavisningar och hårdsmält sanning från motslåndarnes sida, icke
dröja att blifva mindre begärliga för de förras lärjungar, hvilka, änskönt de
lemnade motskrifterna olästa, likväl omöjligen kunde undgå att vid deras
R. St. Just. Ombudsm. Emi.-Berättelse för år i849.
11
blotta åsyn betagas af en viss oro för den afbräck, mästaren måste genom
dem lida bos alla läsare, som icke förbiginge dem. Huru länge skulle det
väl kunna dröja, innan de opinionsmäktige antingen ledsnade vid publicistyrket,
eller ock såge sig föranlåtne att för dess fullföljande välja en helt
annan väg? ,
Detta förslag, ingenstädes mig veterligen realiseradt, bar hos ett främmande
folk ej mycket längesedan kommit å bane. Att i förväg kalla framgången
deraf säker, vore tvifvelsutan förmätet. Mig har det blott förekommit
såsom det mest genomgripande, jag kan föreställa mig; och af ingen
torde kunna bestridas, att det har rättvisan för sig. Jag kan ej heller tänka
mig, hvilken klokhetsregel eller giltig lagstiftningsgrund som skulle vara
deremot stridande. Behörigheten att granska detsamma tillkommer naturligtvis
publicisterna; och de ibland dem, hvilkas afsigter ligga dermed i
strid, skola ofelbart anmärka, huru obskurantism t, mot upplysningens fria
gång fiendtligt, för publicitetens rätta lif förstörande detta förslag, antaget
och efterlefvadt, skulle blifva. — Allt beror härvid af det begrepp, man gör
sig om upplysningen och publiciteten. Lättheten att åt ett dagblad förskaffa
stor publik skall minskas i den mån, som dertill kommer att erfordras annan
förtjenst, än blotta förmågan att för de minst bildade bland den periodiska
pressens läsare framlägga den för dem mest underhållande själsnäring,
de genom större eller mindre tillblandning af skandal pikanta föreställningar,
som inom den profana litteraturen utgöra den högsta för dem tillgängliga,
intellektuella njutning. Desse skola således lätteligen afsina ledare
bringas att tro, att denna, den enda och rätta vägen till förhöjd bildning
för massan otillbörligen stänges genom förslagets antagande. Gäller detta
argument, så är det bildningens förfalskning och förskämning, som skall
sökas genom bildnings utbredande. Att folket läser, är då alli, hvad sorn
till dess upplysning tarfvas; och ej blott den goda, utan just den förderlliga
läsningen är i allt för många fall den, hvarigenom ändamålet befrämjas.
Men välförståendes ändamålet är då icke folkets bästa, utan det är de
folkledares bästa, hvilka göra sin vinst på saken, beskatta folkets okunnighet,
för att utbyta den mot förvillelse och hätska passioner. Annorlunda
måste man tänka, när man ej kan tro folket skapadt att på detta sätt nyttjas
till medel för sina ledares afsigter. För min del vet jag intet sätt att
missbruka folkets okunnighet och lättro så förderfligt, som detta, att under
sken af bildning inplanta hos folket politisk fanatism. Den rätta, äkta obskuran
tismen uppenbarar sig här hvarken mindre egennyttig eller mindre
12
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 4849.
listigt beräknad på den menskliga svagheten, än den visade sig under den
mest planmässiga hierarki. Icke att jag med denna senares planer i all deras
vidd jemförer nutidens folkledares afsigter, hvilkas yttersta gräns lätteligen
kan ligga inom motifverna af vinningslystnaden för dagen, utan eftersinnande
af de längre fram väntande förderfliga följderna. Men för öfrigt
kan jag, med hästa vilja, och äfven med förutseende af den beskyllning för
öfverdrift, jag ådrager mig, ingen ting afpruta på graden af det onda, hvars
grunddrag jag här angifvit.
Jag skall erkänna mig vederlagd, i fall mitt förslag understödjes af dem,
hvilkas motstånd jag väntar. Då skall jag erkänna, att sanningens och den
verkliga bildningens interessen gälla hos dem framför den egna fördelens.
Så länge deremot, under namn af bildningens interesse, förfäktas en rättighet
att förfördela personer och vanställa meningar, draga sina läsare bakom
ljuset, använda, hvad man kunde kalla opinionens armstyrka d. v. s. krediten
hos publikens flertal, till diskussionens qväfvande, insöfva de enfaldigas
begrepp i villfarelser och reta deras sinnen till hatfulla passioner; så
länge kan jag icke hindra mig att betrakta den rigtning, desse ledare gifva
åt opinionen, såsom fiendtlig mot sann upplysning, och deras motstånd såsom
ett vitsord för ett till dennas räddning föreslaget medel — lemnande
för öfrigt, så vidt möjligt är, utan tillämpning på personer, hvad jag haft
att yttra om sakförhållanden, dem jag ej kunnat mildra, huru mycket jag
än önskat att finna de i handlingarna liggande motifver främmande för
personernes medvetande.
Ibland inkasten mot mitt förslag väntar jag naturligen äfven det, att
periodiska skrifter med bestämd politisk färg skulle blifva alltför svåra att
tillvägabringa, eller till och med alldeles komma att saknas. Och deraf
skall man härleda omöjligheten att underhålla en lefvande politisk diskussion,
och genom denna ett varmt interesse för frihet, för hvilken politiska
partier äro ett vilkor. — Jag tänker deremot, att under all de menskliga
tingens ofulkomlighet äfven den politiska diskussionen mäste vidkännas behof
af förbättring. Hvad som eljest, i all forskning efter sanningen, är hinderligt
och förmörkande, ensidigheten, ofördragsamheten mot andras meningar,
hätskheten, orättvisan mot dessas förfäktare, kan ju icke i den politiska
diskussionen ombyta natur och blifva sanningens befordringsmedel. Icke kan
således denna diskussion, så vidt dess syftemål är sanningen, förlora derigenom,
att de. sorn underhålla den, nödgas förfara med större lugn, ärlighet,
rättvisa mot olika tänkande. Det interesse, den liflighet, som härigenom
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år i8J9.
13
för partierna gä förlorade, äro ju ingen ting annat, än partisinnets, d. v. s.
ensidighetens eller egennyttans nit mot stridiga interessen. Men hvad nyttigt
är det då, som går förloradt, i fall det lyckas att afsvala den ifver,
sorn af partiledare endast derigenom väckes, att de inför sina anhängare
tala obesvarade, och lemna dem i okunnighet om de motsatta meningarnes
skäl och grunder?
Skulle nu till och med ett redan i massa till partier söhdradt folk på
detta sätt kunna befrias från de retmedel, hvarmed det ömsesidiga hatet
underhålles, och i stället blifva satt i tillfälle att läsa endast mera lugna,
af farhåga för grundad motsägelse tempererade politiska stridskrifter; icke
ginge derigenom någon ting af folkets upplysning förloradt. Och om fast
heldre äfven ett sådant folk måste deraf draga ögonskenlig fördel, men ingen
annan än partiledarne förlora; så borde väl än mer ett folk härvid finna
sin räkning, som ännu icke hunnit lika allmänt af uppviglare hänföras.
Den lust efter förderflig läsning, hvars väckande härigenom undginges, vore
väl en politisk väckelse, som folket utan skada kunde umbära. Om de politiska
färger blekna, som icke utan underblåsande af denna lust kunna bibehålla
sig; så skall man derföre icke sakna tillräcklig strid och skiljaktighet
i de politiska meningarna, eller denna skiljaktighet underlåta att nogsamt
uttala sig, så länge yttrandet genom pressen är fritt.
Detta är allt, hvad jag haft att, såsom direkt syftande på lagreform, för
närvarande föredraga. Hvad deraf här nedan förekommer, i sammanhang
med de lagskipningsämnen, hvaraf berättelsen i öfrigt förnämligast består,
är från dessa ämnen oskiljaktigt. Någon särskild titel af Lagreform träffas
derföre här icke; men detta ämne torde i nästa berättelse komma att upptagaen
större plats, då jag för den återstående tiden af min embetsförvaltning
ämnar, om Gud vill, mera sysselsätta mig med samma ämne, sedan
jag nyligen erhållit del af Lagberedningens färdigtryckta förslag till Rättegångsbalk.
Den i förra berättelsen omnämnda föresats, att här upptaga de vigtigare
af mina anmärkningar vid de delar af lagförslaget, hvilka genomgått Lagberedningen
under den tid, jag Justitiä-Ombudsmans-embetet innehaft, har
dessutom nu ej kunnat gå i fullbordan derföre, att jag öfver nyssnämnde
förslag ej bordt yttra mig förr, än deras beskaffenhet blifvit genom tryckningen
slutligen bestämd, hvilket först så nyligen inträffat. Den önskan, jag
14
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år J849.
äfven yttrat, att med biträde af sakkunniga män kunna uppgöra ett förslag
till ett sådant alternatif, sorn jag uti min bos Kongl. Maj:t gjorda underdåniga
hemställan i lagrefonns-frågan antydt, emot hvad lagförslaget till Straffbalk
i vissa delar innehåller, har hitintills ej heller kommit till verkställighet;
och min förhoppning att se denna önskan uppfylld har dessutom
nära nog försvunnit, i följd af omständigheter, dem det icke berott af mig
att undanrödja.
Imedlertid har jag på nyss omförmälte, i förra berättelsen intagna underdåniga
hemställan i fråga om lagreformen, uti nådig skrifvelse af den 3
sistlidne Juli, erhållit det svar, att i hvad denna hemställan rörde åtgärders
vidtagande, för att vid nästa riksdag måtte för Rikets Ständer kunna framläggas
förslag till dels ett förändradt straffsystem och dels särskilda författningar
rörande vissa brotts bestraffning, Kongl. Maj:t i Nåder funnit denna
hemställan för närvarande icke till åtgärd föranleda, men ville taga densamma
i vidare öfvervägande, då före nästa riksdag inför Kongl. Majit underdånig
anmälan komme att göras i afseende å de förändringar i allmänna
lagen, hvarom anledning kunde vara att låta hos Rikets Ständer nådiga
Propositioner framställas; och enär, beträffande den af mig väckte fråga om
arbetsordning för Lagberedningen och utnämning af nya ledamöter deruti,
Lagberedningen redan vid 1849 års början, då mitt memorial afgafs, till
slutlig behandling förehaft så väl de fyra första balkarna af civillagen, derom
Beredningens förslag blifvit från trycket utgifvet, som äfven rättegångsordningen
för civila mål och större delen af rättegångsordningen för brottmål,
samt under år 1849 dels dessa rättegångsordningar hade blifvit afslutade
och tryckningen af Beredningens förslag snart för sig gått, och dels
Utsökningsbalken blifvit till fullo genomgången, så att nu mera hufvudsakligen
endast granskningen af Handeisbalken återstode, Kongl. Majit icke
heller funnit skäl att nu meddela någon föreskrift om viss arbetsordning,
ledande till ändring i det sätt, på hvilket arbetet inom Lagberedningen
hittills blifvit utfördt, eller att i öfrigt å framställningen i denna del fästa
vidare afseende.
I hufvudfrågan, eller hvad som utgjorde sjelfva syftningen af min underdåniga
framställning, hade således vid det nådiga svarets afgifvande ännu
icke något beslut blifvit fattadt. Nådiga Propositiouer derom till Rikets
Ständer äro möjligen att förvänta. Afgjordt synes blott vara, att det icke
är genom Lagberedningen, som förslag till dessa nådiga Propositioner komma
att förberedas; hvaraf också följer, att icke för detta ändamål någon arbets
-
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år '1849.
15
ordning eller förordnande om nytt arbetssätt i Lagberedningen kunde komma
i fråga. Hvad åter beträffar de arbeten, som på Lagberedningen verkligen
ankomma, blir naturligtvis arbetsordningen af mindre vigt, ju mindre
som ännu återstår att göra. Vid afgifvande af mitt underdåniga förslag den
9 Januari 184-9 mäste jag betrakta förhållandet, sådant det då var. Sex
månader senare återstod ej mer sista granskningen af rättegångsordningarna,
vid hvilken jag trott mig böra fästa synnerlig vigt,- och för denna granskning
var således då ej mer någon särskild anstalt af nöden. For de arbeten
åter, sorn ännu i sistlidne Juli månad återstodo, var ej heller skäl att
vidtaga anstalter, hvilka ditintills icke funnits behölliga.
I anledning af hvad förra berättelsen omförmäler angående förhållandet
med Underrätternes domböcker under Kongl. Svea Hofrätt, och det hinder
för en bättre ordnings införande i denna Hofrätts arkif, som bestod i bristande
utrymme för uppställning och ordnande af samma arkifs lillhörigheter,
bör jag här äfven nämna, det jag uti underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t under den 16 sistlidne April framställt det i fråga varande förhållandet,
sådant det i förra berättelsen är upptaget, nemligen att uti Hofrättens
embetsrum saknades nödigt utrymme för arkifvets ordentliga uppställande
samt denna brist af utrymme vore så stor, att husets vindar måst användas,
till förvarande af de flesta äldre domböcker och handlingar, hvilka der funnes
upplagda på golfven och så tätt sammanpackade, att man imellan dem
svårligen kunde framkomma. Då till afbjelpande af bristen andra lägenheter
ej syntes vara att påtänka, än de af Charta; sigillatag kontoret nu begagnade
rum i bottenvåningen af samma bus, som Hofrätten bebor; har jag i underdånighet
anmält det härom förut väckta, men dock icke för Kongl.
Maj:t framställda förslag, samt i underdånighet hemställt, att Kongl. Maj:t,
efter Hofrättens och öfriga vederbörandes hörande, täcktes i Nåder anbefalla
den anstalt, sorn för behofvets afbjelpande kunde finnas lämplig.
Häröfver har Kongl. Hofrätten blifvit hörd och uti underdånigt utlåtande
tillkännagifvit, det Hofrätten långt för detta insett, att derest hittills
varande förhållanden skulle oförändrade fortfara och således arkifvet årligen
tillväxa, nödigt blefve att derföre bereda större utrymme, äfvensom att
bottenvåningen i norra flygeln af det hus, hvaruti rum åt Hofrätten äro
upplåtna, vore för i fråga ställde behof särdeles tjenlig och välbelägen; att
i anledning deraf öfver läggningar med Stats-Kontorets embetsman vid särskilda
tillfällen ägt rum, för att utröna, huruvida Chartte sigillatas kontoret
16
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för är 1840.
kunde annorstädes erhålla tjenlig lägenhet, på det förslag till reglerande af
behofvet så i ena som andra hänseendet kunde på en gång framställas; men
att numera och sedan genom Kongl. Förordningen den 18 nästlidne April
blifvit stadgadt, att Kämners- och Lagmansrätter samt Riddare-synerätter
med år 1849 skulle upphöra, Hofrätten ansåge frågan om arkifvets ordnande
vara beroende af de mera väsendtliga omständigheter, hvilka för vidmakthållande
af lagskipningens jemna och oafbrutna gång vidare kunde komma
under öfvervägande; enär nemligen den förändring i rättegångsordningen,
som genom ofvannämnde Kongl. Förordning blifvit påbuden, snart torde
föranleda antingen till förstärkning af Hofrättens personal, såsom följd
hvaraf ökadt utrymme till sessionsrum, kantsli och arkif blefve erforderligt,
eller till inrättande af nya Hofrätter, då åter en del af de handlingar,
som tillhöra Svea Hofrätts arkif, skulle komma att till annan ort
förllyttas, derigenom för den återstående delen bättre utrymme vunnes;
hvadan Hofrätten under sådana omständigheter samt då domböcker och
handlingar för de senare åren funnes fullständigt ordnade uti rum, som för
den närmaste tiden kunde vara tillräckliga för samma behof, tillstyrkt, att
med frågan om ordnandet af Hofrättens arkif måtte fä anstå intilldess,
efter Lagmansrätternes indragning, Hofrättens blifvande organisation kunde
varda i Nåder bestämd.
Med afseende å hvad i detta underdåniga utlåtande blifvit anfördt och
upplyst, har den Kongl. Regeringen icke funnit anledning att för närvarande
meddela något förordnande i afseende å den af mig väckte fråga om beredande
af mera utrymme för Svea Hofrätts arkif; hvilket genom nådig Skrifvelse
af den 28 sistlidne Augusti blifvit mig till svar meddeladt.
Det vitsord, som uti Kongl. Hofrättens underdåniga utlåtande lemnäs
åt anledningen till min underdåniga framställning, är något mera inskränkt,
än jag hade förväntat, då behofvet af större utrymme för det i fråga varande
arkifvet medgifves endast under förutsättning, att detta arkif skulle framgent
årligen Lillvexa. Med kännedom af förhållandet har jag deremot ansett oförnekligt,
att större delen af den redan deri befintliga mängd af handlingar
saknar nödigt utrymme att behörigen ordnas och på tjenligt sätt förvaras.
Alla äldre tiders handlingar, hvilka utgöra större delen af arkivets innehåll,
äro nemligen utbredda på 2:ue vindsgolf i sådan oordning, att man ej ens
kan veta, hvad samlingen innehåller, än mindre, huru der skall uppsökas,
hvad man vill finna. Dessutom har ock olämpligheten af sådana förvaringsrum
visat sig deruti, enligt hvad Kongl. Hofrättens Advokatfiskal i memorial
-
R. St. Just. Ombudsm. Emb- B er ät t el se för år 1849.
17
riai till mig uppgifvit, ’’att genom fukt från golf och tak handlingarne taga
”skada; hvarföre Advokatfiskalen yttrat den förmodan, att utväg till deras
”flyttning och först derigenom möjliga ordnande snart må varda beredd, så
”vidt de vigtiga handlingarne ej helt och hållet skulle förmultna.’"’
Att arkifvet, sådant det redan är, behöfver inrymmas i en tjenligare
lokal, för att kunna blifva tillgängligt, till sitt innehåll kändt, för sitt ändamål
användbart och mot förstöring fredadt, lärer således icke kunna motsägas.
Alt detta arkif också ”måste årligen tillväxa”, så länge Kongl, llofrättens
arbete fortfar, är säkerligen lika afgjordt, ehvad ”hittills varande
”förhållanden oförändrade fortfara”, eller ej. I följd af Lagmansrätternes indragning,
är det kanhända möjligt, att ”nya Hofrätter inrättas och en del
”af de handlingar, som tillhöra Svea Hofrätts arkif, komma att till annan
”ort förflyttas”. Men redan för att kunna verkställa en sådan flyttning fordras
något ordnande af arkifvet, så att de handlingar, som böra flyttas, varda
skilda från dem, som q varblifva.
Skulle deremot Lagmansrätternes indragning leda till den af Hofrätten
antagna andra möjligheten, eller att Svea Hofrätts personal förslärkes;
då förökas derigenom oundvikligen också behofvet af utrymme för
den förstärkta llofrättens arkif. Ocb så vida icke den af samma Hofrätt nu
bebodda lokal skall då hel och hållen upphöra att Vara Hofrättens residents,
uppkommer ofelbart behof att inom samma lokal söka det större utrymme,
som der kan vara att finna, så vidt utvidgningen det påfordrar.
För att hvarken i detta senare fåll eller i händelse af hvad som troligast
inträffar, att nemligen Hofrätten åtminstone en längre tid förblifver i
dess varande skick, råka i förlägenhet, tyckes det vara nödigt, att en
utvidgning af lokalen kunde ju förr desto heldre beredas. Jag hade derföre
trott det vara önskansvärdt, att åtminstone en undersökning blifvit företagen,
huruvida annan lokal för Chartae sigillala; kontoret kunnat finnas
att tillgå. Ty om så varit, skulle troligen flyttningen af detta kontor kunnat
utan betänklighet företagas, utan att af framdeles möjligen skeende förändringar
befara någon olägenhet.
Enligt förra berättelsen hade jag hos Kongl. Maj:l genom underdånig
skrifvelse den 14 November 1848 anmält saknaden af föreskrifter angående
förvaltningen af medel och effekter, som hos häktade personer blifvit vid
deras gripande anhållna, samt föreslagit sådana föreskrifters meddelande. I
detta ämne har Kongl. Fångvårdsstyrelsens utlåtande varit infordradt; hvarR.
St. Just. Ombudsm. Emb.-Serättelsc för år 1849. " '
18
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
efter ärendet blifvit i Nåder remitteradt till Justitiae-Kantslersembetet; meri
nådigt beslut är ännu, mig veterligen, icke rneddeladt.
Under den 23 November 1848 bade uti underdånig skrifvelse, äfvenledes
till sitt innehåll intagen i förra berättelsen, blifvit bos Kongl. Majit
af mig hernstäldt om utfärdande af en nådig befallning angående förfarandet
vid ombyten af arrendatorer å kungsgårdar och andra under statens disposition
stående kronans landtegendomar. Kongl. Kammar-Collegii häröfver
infordrade underdåniga utlåtande har ännu icke blifvit afgifvel.
I förra berättelsen meddelas tvenne särskilda af mig i underdånighet
gjorda hemställningar om förklaring af lagens stadganden
a) uti 13 Kap. 1 §. Rättegångsbalken om det jäf mot domare, som
härrörer från vederdelomanskap, och
b) i 18 Kap. 1 §. Irfdabalken angående testamentes bevakande.
Hofrätternes i det förra af dessa ämnen infordrade underdåniga utlåtanden
hafva inkommit; men hvarken detta eller det senare är hos Kongl.
Majit ännu afgjordt.
För att bedöma Lagskipni ngens tillstånd, är nödigt atl veta, hvad
man af Domaren kan fordra. Huruvida denna fråga är i svenska lagfarenheten
nöjaktigt utredd, torde kunna dragas i tvifvelsmål. Men så länge
ovisshet härutinnan råder, och vacklande begrepp om Domstolarnes bestämmelse
således förefinnas; kan ej heller rättvisa mot dem sjelfva förväntas.
At erfarenheten tyckes i detta ämne så mycket vara uppdagadt, att
älven när brister i lagskipningen med fog anmärkas och öfverklagas, man
ofta förbiser grundfelet, hvarifrån de ytterst härflyta. Men hvad som dessutom
synes undfalla de flesta betraktare, är den genomgripande vigten af
dessa bristers verkningar. Domareembetets utöfning, som för den enskilde
gäller lif och välfärd, kan ock för sjelfva samhället vara af föga mindre
betydelse. Ej blott ett misstag af lagstiftaren i bestämmande af domarens
uppdrag är för samhällsbyggnaden vådligt; äfven ett misstag af domaren i
utförande af detta uppdrag innebär någon gång samma våda. Ett falskt
begrepp om domaremaktens behörighet kan alltså vara af en politisk inflytelse,
för hvilken man säkert i allmänhet icke gör sig reda.
Lagskipningens tillstånd, beroende af domaremaktens inrättning och af
dess förvaltning, är kanhända det högsta profvet på samhällets tillstånd.
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 4849.
19
Vid domaremakten hvilar samhällets lagbundna trygghet. Ingen ting skyddar
allmän och enskild frihet, rätt, säkerhet, om ej denna makt uppfyller sitt
kall. Och med icke mindre fog torde det kunna sägas, att så länge domaremaktens
utöfning är ostörd och dess åliggande fullgöres, i undergifvenhet
för lagen och för ingen annan, den samhällsinrättuing, som frambragt oell
upprätthåller en sådan utöfning af domaremakten, derigenom också uppfyllt
det vigtigaste af sin bestämmelse.
Det första nödvändiga för möjligheten att fullgöra domarens kall är,
att han vet, hvad han under namn af lag skall lyda. Han får då icke
tvingas att för lag erkänna, hvad han ej tinner så vara. Detta tvång vore
icke bättre, än örn han tvunges att i lagen antaga en mening, som han
der icke sjelf finner. Han dömer icke i någotdera fallet; det är icke en
dom, som honom aftvingas.
Så vidt jag erfarit, motsäger man icke denna sats i afseende på lagens
innehåll och mening. Det erkännes, att domaren härom endast äger rådfråga
lagen sjelf, och dervid lyda ingen annan befallning än sin egen
insigt. Men om det vore otillbörligt, att någon finge föreskrifva, huru do
maren
skall förstå den lag, som gäller; så vore det väl icke bättre, om
domaren kunde emottaga en befallning att alldeles icke följa denna lag, utan
döma tvertemot dess innehåll. Men är detta sann t, och gäller för domaren
således ingen befallning, med mindre den är lag; så är det ock nödvändigt,
att domaren sjelf urskiljer, om den äger denna egenskap.
Från lagstiftarens behörighet allena härrörer egenskapen af lag. Lag är
hvad rätter lagstiftare stadgat, och det endast. Detta är det, som domaren
åligger att lyda, vare sig i hvilken väg som helst; men hvad icke sålunda
från behörig myndighet utgått, får han icke lyda. Utkommer ett stadgande
från annan myndighet, än som till dess meddelande är behörig, och är
domaren likafullt skyldig att ställa sig det till efterrättelse; så kail ju derigenom
den verkliga och gällande lagen blifva lika kraftlös, som om en af den
obehöriga myndigheten gifven befallning, huru lagen skall förstås, lände domaren
lill efterrättelse. Men är domarens kall så beroende af obehörig befallning;
hvari skulle då domaremaktens oberoende bestå? Har domaren ej
behörighet att göra en från obehörig ort utgången befallning kraftlös genom
vägran att tillämpa den; så är det ej heller på honom, som det ankommer
att göra lag gällande, skydda rätt och frihet. Men ankommer detta ej på
honom; då gifves ej heller något sätt att hindra, det lagstridiga befallningar
gå i verkställighet, eller att efteråt godtgöra den skada, de vållat.
20
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
I händelse de utgåtl från Regeringen, gifves det ett sätt att få den
lagöfverträdelse bestraffad, hvarigenom de tillkommit. Men äfven denna
bestraffning beror af domaremakten, och kan således uteblifva, om domaren
äger lyda en obehörig befallning. Det gifves deremot ingen annan makt,
som kan upphäfva det lagstridiga påbudet, än den som utfärdat det. Om
denna är Regeringen, och om än de rådgifvare, som tillstyrkt påbudet, dömas
af Riksrätt till ansvar; så äger dock Riksrätten hvarken sjelf förklara
detta påbud ogiltigt eller förmå Regeringen till dess återkallande. Kan dess
efterlefnad icke vägras, medan det oupphäfvet ännu fortfar; då måste det
efterlefvas, utan binder af dess lagstridighet, sä länge Regeringen låter det
fortfara.
Den andra Statsmakten åter, den som representerar folket, bar icke sina
rådgifvare ställda under någon domstol, som kan dem till ansvar fälla, i
händelse desse rådgifvare, sjelfve maktägande medlemmar, missbruka sin
makt till lagstridiga befallningar, vare sig syftande mot enskild rätt och frihet
eller till intrång i regeringsmakten. Nu gifves likväl intet skäl, hvarföre
icke denna Statsmakts lagstridiga beslut, äfvenså väl som Regeringens,
borde åtlydas, i falt deras obehörighet icke befriade från deras åtlydnad. Äfven
dessa beslut kunna af ingen annan upphäfvas, än den makt som dem fattat.
Kunde icke Domaremakten, genom vägrad tillämpning, göra dem kraftlösa;
så kunde ej heller laglig rätt, utan hinder af dem, blifva gällande.
Bekymmer hafva uppstått om den alltför stora vådan att låta domaren
utöfva en så oberoende makt, till förfång äfven af den högsta, den styrande
maktens bud och befallningar, hvilka dock borde hållas i helgd och vördnad,
på deras ansvar, som deni tillstyrkt. Utan tvifvel är detta inkast af
stor vigt och kräfver att med all sorgfällighet öfvervägas. Det gäller ej blott
upprätthållandet af Regeringsmaktens myndighet och anseende, utan ock den
möjliga vådan af inkräktning från Domaremaktens sida, hvars oberoende, i
brist af all motvigt, så lätt kan förleda till godtycke i stället för laglydnad.
Lagen vårdas dock icke bättre af en domare, som låter föreskrifva sig,
utan lag, huru han skall döma, än af en, som egenmäktigt sätter sig öfver
lagen. Och hvad högsta maktens (Regeringens eller Folkrepresentationens)
myndighet beträffar; så är det imellan denna å ena, och lagens myndighet
å andra sidan, som frågan väger. När den lagstridiga befallningen åsidosättes,
förnärmas väl, om man så vill, den myndighet, hög eller låg, som
utan behörighet utfärdat denna befallning. Är det åter den verkliga lagen,
den lagligen gällande befallningen, som åsidosattes för den lagstridiga; då
H. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 'i849.
21
förnärmas den myndighet, som var behörig att stifta denna lag, gifva denna
befallning (vare sig båda de hogsta Lagstiftandes sammansatta myndighet,
eller enderas, eller oek någon underordnad^). Och ettdera är det, som måste
ske. Den lagstridiga befallningen, påbudet, förordningen, kan ej lydas
annorlunda, än att den lagliga och gällande skall öfverträdas.
Är nu denna domarens behörighet att pröfva ej mindre lagens giltighet,
än dess mening och innehåll, ett vilkor för möjligheten att döma efter lag,
d. v. s. uppfylla en domares kall; så torde jag hafva grund för min öfvertygelse,
att domaren i Sverige, såsom den der har sig uppdraget att döma
efter lag och laga stadgar, ej kan sakna denna behörighet. Den utgör, i min
tanka, första beståndsdelen af det oberoende, som tillhörer domaremäktens
väsende.
Härtill mäste läggas den i yttre vilkor oberoende ställning, som förstås
med oafsättlighet, utan gensägelse erkänd för oundgänglig, och som i vår
grundlag är domaren i allmänna ordalag försäkrad. I den mån som detta
senare vilkor för oberoendet är realiseradt, lärer ock sjelfva oberoendet kunna
anses fullständigt. Men det torde ej heller kunna förnekas, att i fall domaren
åtnjuter detta fulla mått af oberoende, han också är satt i tillfälle
att utöfva en fruktansvärd makt — en makt, hvars vådor ej få förbises —
oell hvilken nemligen, i brist af all motvigt, skulle utgöra ett undantag från
den allmänna regeln för lagbunden samhällsinrättning, att deri ej må linnas
något obegränsadt välde. I våra grundlagar äro dessa vådor insedda, och
tilt deras förebyggande domaremaktens yttre oberoende inskränkt.
Denna makts utöfning är i Sverige underkastad ansvarighet. Det oberoende,
som i detta afseende tillkommer domaren, består deruti, att lian
endast efter ransakning och dom kan straffas för sina åtgärder eller skiljas
frän sin plas. Ett sådant oberoende, som skulle innefatta strafflöshet, halva
svenske lagstiftare icke vågat lemna åt sina domare. Och som denna grad
af oberoende icke funnits rådlig hos de underordnade, men hos högsta instantsen
måste vara lika äfventyrlig; så har äfven högsta instantsen blifvit
underkastad tilltal och straff. Nu är det likväl klart, att ansvarighet ej kan
göras lagligen gällande, om icke inför domstol; och sifvén Högste Domstolen
har således ej kunnat undgå att ställas under domare, för att kunna till
ansvar ställas — en domstol öfver densamma har måst inrättas. Denna är
imedlertid för sina domslut ansvarsfri, och måste så vara, derest icke kedjan
af instantser skall i oändlighet fortlöpa.
22
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-B er ät t el se för år -1849.
Yicl fråga om lämpligheten af en sådan ansvarsskyldighet kan icke .afse?
hvarje i embetsutöfningen begånget fel, utan endast sjelfva domens åtalande,
möjligt ansvar derföre, att denna icke öfverensstämmer med lag och sakens
utredda och behörigen styrkta förhållande, såsom orden lyda i regeringsformen,
' ehvad origtigheteu må hafva tillkommit af egennytta, vrångvisa eller
blott försumlighet. Ty uppstår endast fråga, huru domen tillkommit,
och kan dervid ådagaläggas ett förfarande, som är straffbart i och för sig,
med eller utan afseende på domens beskaffenhet; så lärer väl intet tvifvel
vara, att ju ett sådant förfarande bör kunna bestraffas. Om t. ex. skäl och
bevis i saken varit i laglig ordning framlagda, men, ehuru hufvudsakligen
verkande, likväl blifvit i domen förtegade — om domaren sjelf varit uppenbarligen
interesserad i saken, men icke jäfvat sig — om han bevisligen
aftalt med ena parten att gynna honom eller förorätta hans motståndare —
oförsvarligen fördröjt och försummat sakens afgörande o. s. v. — då måste
väl en möjlighet gifvas att beifra dylika förbrytelser, äfven begångna af
Högsta Domstolens Ledamöter, och en domstol, svarande mot hvad vi nu
äge under namn af Riksrätt, således alltid blifva nödig — endast med en
lämpligare sammansättning än den nu varande.
När åter frågan gäller sjelfva domen — icke något dessförutan bevisligt
straffbart förfarande — måste det blifva högst betänkligt att ställa den
Domstol, hvars beslut ej kunna ändras, till ansvar för dessa beslut. Den
domstol, inför hvilken detta skulle ske, borde nemligen vara qvalificerad att
pröfva det afgjorda ämnet med högre insigt, än det blifvit af Högsta Domstolen
pröfvadt. Men att erhålla en domstol verkligen så qvalificerad, vill
svårligen synas verkställbar!, så vida de skickligaste domare måste förutsättas
redan använda till ledamöter i Högsta Domstolen, och för öfrigt
dennas praktiska öfning och sakkunskap ej kunde förväntas hos ett icke oafbrutet
tjenstgörande embetsverk och der verksamheten tvertom vore endast
tillfällig, sällan, helst aldrig påkommande. Missbrukade den (Riksrätten) icke
alltför mycket sin makt; sä måste de fall blifva ännu mera sällsynta, då
ansvar ådomdes, emedan bland origtiga domslut, meddelade i högsta instyuts,
dock endast få kunna vara så origtiga, att de må anses utgångna från uppenbar
vårdslöshet, oförstånd eller illvilja, och således straffbara. Anklagelserne,
så framt de icke, utförda och gynnade med uppenbart ofog, komme
att förrycka hela lagskipuingen, skulle således tjena endast att ådagalägga
sin vanmakt tili befrämjande al en verkligen god lagskipning; de skulle
i stället bidraga att nedstämma den lefvande rättsinnighetsanda. som
R. St. Just. Ombudsm. Emi.-Berättelse för år 4849.
23
hos högsta domare-maktens innehafvare framför allt behöfver vidmakthållas.
Det gagn, som en Riksrätt genom Högsta Domstolens lagförande för orätt
dom kan åstadkomma, synes då vara mer än tvifvelaktigt; hvaremot med full
visshet lärer kunna antagas, att den under vissa politiska förhållanden blir
användbar till förföljelser, som kunna tillintetgöra ali sjelfständig lagskipning.
Detta har den gemensamt med den andra inrättning, som våra grundlagar infört
till motvigt mot domaremaktens laglöshet, Opinionsnämnden, hvilken,
ehuru den ännu lättare kan låna sig åt förföljelsen, likväl derjemte innehar
den egenskap, som Riksrätten saknar, att kunna, väl använd, något uträtta
emot lagskipningens brister. Huruvida denna inrättning är genom sin organisation
så beskaffad, att den någonsin kan rätt och ändamålsenligt användas,
är imedlertid en fråga, hvari lagstiftarne tyckas icke hafva nog fördjupat
sig. Det är grundtankan allena, som förefallit mig sådan, att man
borde af dess utvickling kunna något hoppas.
Orätt dom, äfven då den strider mot bestämd lag och utred t sakförhållande,
härrörer icke alltid från uppenbar försumlighet eller bevislig egennytta
och vrångvisa, såsom regeringsformen uttrycker sig, eller från uppenbar
vårdslöshet eller oförstånd eller bevisad illvilja, vänskap, inuto, vinning,
såsom allmänna lagen säger. Men om orätt dorn dock alltför ofta gifves af
samma domare; kan man icke förnuftigtvis antaga, att desse domare försvarligen
sköta sitt kall, förstå lagen och sorgfälligt bemöda sig att rätt tillämpa
den. Sådane domare förtjena då icke att, såsom ledamöter af Konungens
Högsta Domstol, i sitt vigtiga kall bibehållas, änskönt de icke skulle kunna
lagligen dömas att förlora det. En allmän öfvertygelse, att de härtill icke
äro förtjente, bör kunna uttala sig med den verkan, att någre de för bristande
förtjenst mest utmärkte blifva från befattningen skilde, utan straff
eller förnedring och med bibehållande af half lön, såsom billig ersättning
för hvad de förlorat genom misslyckad befordran från en lägre plats, den
de skulle kunnat bibehålla. Sådan var grundtankan; och dess värde lärer
bero af frågan, huruvida dess realiserande lyckats eller kan lyckas.
I någon särskild pröfning af Högsta Domstolens beslut få Rikets Ständer
icke ingå (R. F. §. 104), och ingen allmän öfverläggning derom förefalla
uti den Nämnd, som enligt R. F. §. 103 äger att döma, huruvida
Högsta Domstolens samtlige ledamöter ”gjort sig förtjente att i deras vigtiga
”kall bibehållas”. Hos Nämnden blifva således inga sakförhållanden framlagda
eller tagna i öfvervägande. Beslutet mäste fattas efter den opinion,
24
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 18J9.
hvarje ledamot dit medförer; den enes opinion kan ej ens den andra meddelas;
än mindre får hvar för annan framlägga de grunder, hvarpå han
bygger sin tanka; och det är för ingen del omöjligt, att ledamöter befinnas
invalde, som antingen äro utan all opinion i det ämne, hvaröfver de
skola yttra sig, eller åtminstone sakna all, på verklig kännedom livilande
grund för en sådan opinion. Det skulle behöfvas ett särskildt studium af
yppade förhållanden, för att kunna rösta med försvarlig sakkännedom.
Men det är ej ens tillåtet att uppskjuta beslutet till nästa dag — samma
dag som Nämnden är vald, måste det fattas. I sådan ställning är ett enda
parti att taga — och det är detta, som hittills också blifvit taget — att
med eller mot sin blinda opinion frikänna.
Sådan kan väl icke afsigten med inrättningen hafva varit; men sådant
förblifver utan tvifvel dess bruk, tilldess en gäng ett öfvermäktigt politiskt
parti linner sig missnöjdt med Högsta Domstolens sjelfständighet och väljer
en Opinionsnämnd, som blir verktyg för partiets afsigter och entledigar de
ledamöter, som utpekas, för att sätta skräck i de öfriga. Att en bättre organisation
är nödvändig, sä framt inrättningen skall gagna och icke skada
samhället, synes då vara uppenbart; och föga mindre tvifvel torde vara
derom, att ingen bättre frukt kan af densamma upphämtas, så lange me
thoden
för dess verksamhet förblifver enahanda stumma öfverraskningsmethod,
sorn den nu är. Om till dess försvar åberopas nödvändigheten af det
anförda förbudet emot särskild pröfning och allmän öfverläggning 0111 Högsta
Domstolens beslut; så gäller härpå till svar, att ett sådant förbud sträcker sig
utöfver sitt ändamål, när dermed afses mer, än att upprätthålla giltigheten
och kraften af högsta domaremaktens åtgärder. Att denna giltighet måste
hållas i helgd, är ofelbart; men deraf följer icke, att allt yttrande öfver
Högsta Domstolens förfarande behöfver vara dem förbudet, som skola hafva
uppdrag att utröna, huruvida denna Domstols pligter äro tillbörligen uppfyllda.
Rätt viii kunna sådana yttranden och verkliga öfverläggningar äga
rum, utan att derigenom bringa under Ständernes pröfning något af domaremakten
handlagd t ämne, eller åstadkomma störi;e våda, än som kan åtfölja
tryckfrihetens bruk i samma ämne.
En sådan frihet att yttra sig hos den delegation af Ständerna, som viden
lämplig reform kunde få ärendets beredning om händer, skulle synas mig äga ett
afgjordt företräde framför det hos Opinionsnämnden nu rådande hemlighetssystem.
I stället att skona Högsta Domstolens beslut från oskadliga anmärkningar,
roen öfverlemna dess Ledamöter åt verkningarna af alla möjliga insinuationer,
R. St. Just. Ombudsm. Ernb.--Berättelse för år '1849.
25
sinuationer, som af okända angifvare kunna liviskas Nämndens ledamöter i
örat, vore det utan tvifvel bättre, att man talte fritt, kunde gifva sig tid
att öfverlägga, meddela hvarannan de facta, hvarmed man ville styrka sin
mening, äfven granska handlingar och vidtaga alla de åtgärder, som äro oundgängliga
vilkor för sjelfva möjligheten att fatta ett motifveradt beslut.
Men det första nödvändiga vilkor för befogenheten att fatta ett beslut,
som rörer en menniskas rätt och välfärd, är att höra denne öfver hvad emot
honom förekommit. Denna formalitet, nödvändig vid en verklig anklagelse, som
skall slutas med dom, har man deremot funnit öfverflödig, när fråga endast
var om en opinionsyttring, hvilken borde vara alldeles fri, obunden af all
formalitet, ostörd af all den förvillelse, som så lätt inlägges i advokatoriska
skriftvexlingar. Just på detta sätt är det likväl, som opinionerne i allmänhet
hilda sig alldeles fria från all den förvillelse, som den förklenades försvar skulle
kunna åstadkomma. Är detta rälta sältet att upplysa opinionen; så är ock förtalet
i allmänhet, smädehviskningen, sqvallret rätta vägen till sanningen. Att i sjelfva
statsförfattningen lemna ett sådant spelrum åt smädelsen, och med icke mindre
allvarsam påföljd, än afsättning frän statens vigligaste, om ej högsta embeten,
borde kanhända erkännas för ett af de mest misslyckade försök i lagstiftningsväg
— och ett bland de olyckligaste, då det gäller ett så lifsfarligt anfall
på domaremaktens sjelfständighet.
En utväg, om icke god, åtminstone bättre än denna, har min eftersinning
i ämnet förebragt, och denna har jag bordt uppgifva, såsom den bästa, jag
förmått uttänka. Då sakens svårigheter hvarken lösas genom införande af en
O O
formlig anklagelse och dom eller genom någon ting annat, än en verklig opinionsyttring,
men ej heller genom denna i den oblandade form, densamma nu
förefinnes; har jag för min del ej sett en möjlighet att hoppas mer, än valet
af en mindre, i stället för en större olägenhet; och det är härtill, som mitt
försök måst inskränka sig. Såsom utgångspunkt har jag antagit nödvändigheten
af ett öppet och ärligt förfarande, äfven för att kunna bestämma en opinion,
om denna skall yttra sig med behörighet och billigt anspråk på en vigt,
som afgör öfver medborgares, statens mest betydande embetsmäns, icke ringa
materiella fördelar, men hvad vida mer är, deras embetsmanna-anseende.
Om en fullständig ackusatorisk procedur kan här lika litet blifva fråga,
som om något slags formlig anklagelse och dom. Af denna procedur, drifven
till ett visst pedanteri, är jag i allt fall ingen anhängare. Jag tror, att deraf
må efterskänkas allt, hvad som icke är väsendtligt för rättvisan, och hvad
fl. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849. d
-
26
R. St. Just. Ombudsm. Emb-Berättelse för år 1849.
särskildt här genom omständigheternes beskaffenhet blir umbärligt. Sålunda
må här äfven från det eljest nödvändiga i en fullständig kriminal-procedur
medgifvas den väsendtliga afvikelsen, att saken kan upptagas utan känd angifvare.
Då nemligen intet vittnes hörande kommer i fråga, emedan anklagelsen
aldrig kan stödja sig på annat, än officiella handlingar, har man således ej
heller att befara, att angifvaren vittnar i egen sak. Lejongapet må då här utan
skada ställas öppet för att emottaga hvarje angifvelse — endast att allt, hvad
derutur sedan framdrages, blir förelagdt den, det. angår, och honom lemnäs
tillfälle att värja sig. Och det mest afskyvärda i bruket af lejongapen låg ju
deruti, att den de angåfvo, fick ingen del af angifvelseu, och uppoffrades utan
alt kunna försvara sig.
Det skulle då slå en hvar frit alt, nämnd eller onämnd, inlemna angifvelser
mot Konungens Högsta Domstol om orätt dom — ej om annat — vare
sig under riksdag hos Lagutskottet inom motionstiden, eller under mellantiden
imellan riksdagar hos Konungens Justitias-Kantsler eller Rikets Ständers Justiliae-Ombudsman.
Så fort de inkomrne, skulle dessa angifvelse!- meddelas
7 O
Högsta Domstolen, och med de förklaringar, som dess Ledamöter kunde fiona
sig föranlåtna att afgifva, sedermera öfverlemnas till utlåtande af Lagutskottet *).
Utskottets utlåtande skulle sedan Iros Riksstånden föredragas, men kanhända
utan att blifva ämne för öfverläggning, men alltid utan att någon annan slutlig åtgärd
kunde vidtagas, än att Opinionsnämnden valdes och på sjelfva valdagen
sammanträdde, för att genast, och utan öfverläggning, rösta på sätt, som nu
sker, dock med uttrycklig inskränkning till de ämnen, som hos Utskottet fö
revarit,
så att frågan, hvaröfver skulle röstas, blefve den, huruvida de anmärkningar,
som bos Lagutskottet förekommit, vore af den beskaffenhet, att någon
Ledamots uteslutning från Konungens Högsta Domstol deraf föranleddes.
Efter första omröstningen, hvarigenom denna fråga vore besvarad, skulle,
i händelse svaret utfallit jakande och således andra omröstningen komme att
äga rum, den af hvarje Nämndens ledamot uppgjorda lista på dem af Högsta
Domstolens ledamöter, han ansåge böra uteslutas, endast kunna innehålla
sådana ledamöter, mot hvilka anmärkningar hos Utskottet förekommit, så att
de ledamöter, som tilläfventyrs derutöfver vore på listan uppförde, icke finge
blifva föremål för tredje omröstningen. Vid denna sista blefve förfarandet
alldeles enahanda, som det nu är.
*) Möjligtvis borde Utskottet kunna remittera dem till Just. Ombudsmannens hörande.
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
27
Eu följd af ea sådan lagförändring vore, att vid en riksdag, der ingen
angifvelse mot Högsta Domstolen förekommit, också ingen Opinionsnämnd blefve
vald. Detta förhållande kunde väl sällan inträffa, och Opinionsnämnden skulle
säkerligen då utan saknad umbäras. I frågan om gagnet af dess verksamhet,
borde måhända kunna förväntas, att dess utslag komme att ingifva aktning,
och blifva af fördelaktig verkan. När angifvelse!’ kunde ske öppet och de angifne
blefve hörde; skulle ej mer någon hederspligt återhålla från sådana angifvelse!'.
Hvar och en, som trodde sig behörig att granska högsta domaremaktens
förvaltning, skulle fast heldre känna sig af pligt uppmanad att anmärka,
hvad han trodde anmärkningsvärdt. Sammanlagda skulle dessa anmärkningar
kunna anses för ett verkligt uttryck af allmän opinion, helt annorlunda,
än Opinionsnämndens okända impulser nu kunna anses; och de bland
anmärkningarna, som verkligen befunnes aktningsbjudande, skulle utkräfva sin
rätt, skulle svårligen kunna föraktas. Man kunde upphöra att frukta dem såsom
smädelser; men desto mer skulle man nödgas frukta det fog, som i dem
funnes och som nu ej mer kunde med smädelsen förblandas. Sannolikt måste
denna fruktan oftast blifva öfvermäktig äfven de frestelser till väld, som ej
hafva något att befara af lagligt åtal och straff.
På detta sätt inrättad, skulle då, efter hvad jag hoppas, en opinionsnämnd
icke komma att göra en skada, jemförlig med den, hon nu åstadkommer, icke
verka lika menligt som nu på domaremaktens sjelfständighet, icke lemna, såsom
1111, ett alldeles obegränsadt utrymme åt verkningarna af det opinionsvälde,
som kan af ensidiga publicister sättas i rörelse. I allt fall blifva dock,
troligen i hvad form som helst, opinionsverkningarne på domaremakten alltid
eftertänkliga; och tvifvelsutan vore den domaremakt fullkomligast, som handlade
alldeles fritt, tillgänglig för intet annat motif än lagens och samvetets, och således
endast af detta bestämd till alla sina handlingar. Kan en sådan domaremakt
erhållas; utan tvifvel är dä denna det rättmätiga föremålet för våra önskningar,
och alla inrättningar till dess kontrollerande blott skadliga, aldrig gagneliga.
Men för att veta, om en förhoppning härpå må vara oss tillåten, äge vi
troligen ej annan utväg, än att rådfråga erfarenheten för den tid, som redan
varit. Har vår högste domstol någonsin förut varit oberoende af all kontroll,
och likväl lagbunden, hvarken undergifven en godtycklig makt eller sjelf utöfvande
en sådan; må vi då hoppas att äfven hädanefter återkomma till detta
lyckliga förhållande. 1 vidrigt fall torde vi ej heller nu höra öfverlemna oss
åt en sådan förhoppning.
28
R. St. Just. Omhudsm. Emb.-Berättelse för år t Sif).
Så länge högsta domaremakten i Sverige ännu af Konungen utöfvades,
kunde den icke vara underkastad annan kontroll, än den, som gällde öfver
sjelfva konungamakten. Huru det tillgick med utöfningen af denna Konungens
domsrätt, lärer ännu icke vara fullständigt utredt; men för säkert torde
kunna antagas, både att hos Konungen all tvist och allt brott kunde komma
under pröfning, och att domsrätten ytterst låg hos Konungen sjelf, ulan bestämning
af de personers pligt eller ansvarighet, som vid domarekallets utöfning
Konungen biträdde eller Honom råd gåfvo. Då således under denna tid
ingen särskild högsta domaremakt i samhället fanns, kunde fråga ej heller
uppstå vare sig om ansvarighet eller afsättlighet för en sådan makts innehafvare.
Sådan lagskipningen då må hafva varit, kunde den åtminstone icke
blifva mera godtycklig, än utöfningen af all annan Konungens makt. Af hela
samhällsinrättningens öfriga beskaffenhet berodde det, huruvida godtycket kunde
af någon motvigt återhållas; men åtminstone äfventyrades icke, att lagskipningen
inkräktades af en särskild godtycklig makt, oberoende af öfriga samhällsmakterna.
Detta förhållande, som lärer fortfarit alltifrån den tid, då riket bragtes
under en gemensam Konungs välde, tyckes icke hafva förändrat sig genom
den för öfrigt vigtiga utbildning, som rättegångsformerne och dömstolsinrätlningen
erhöllo vid inrättandet af en Hofrätt, hvilken väl sades döma Konungs
dom och hette Konungens högsta Nämnd, men dock i sjelfva verket icke kom
i besittning af högsta domaremakten. Konungen bibehöll sin makt att ”bryta
”skrock- och offsocknir”, och fortfor att efter revisionssökande pröfva Hofrättens
domar. En oberoende, från öfriga samhällsmakter afskild högsta domaremakt
var ej till; och någon motvigt mot densamma, såsom sådan, kunde icke
komma i fråga.
Först när Konungens makt, efter Carl den tolftes död, inskränktes, måste
äfven högsta domaremakten falla ur hans händer. Den tillföll en afdelning
af Rådet, som med eller utan Konungens deltagande skipade rätt i högsta instants.
Denna domsrätt var visserligen icke underkastad någon i lag föreskrif
V
11 I • o o
ven Kontroll; men också utgjorde den hvarken en oberoende makt, eller voro
de Rådsledamöter, som innehade den, försäkrade mot godtycklig afsättning,
eller kunde deras domslut med säkerhet betraktas såsom från ändring fri tagna.
Afven utan att från Rådsembetet entledigas, kunde nemligen Ledamöterne af
Justiae-afdelningen säkerligen, efter godtfinnande af flertalet i hela Rådet, flyttas
från denna afdelning och ersättas med andra; och lagskipningen, såsom på
detta sätt beroende af Rådet samfäldt, kunde således anses nära nog såsom ett
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år i8JO.
29
regeringsärende, icke såsom handlagd af en särskild domaremakt. Då vidare
hela Rådet kunde af Ständerna entledigas; var äfven högsta lagskipningen
ovilkorligen beroende af Ständerna, hvilke följaktligen deröfver utofvade ett
större opinionsvälde, än som nu genom Opinionsnätnnden är för hand. Och
slutligen hände det i särskilda full, alt justitiae-mål, afgjorda i Rådet, drogos
under Ständernes eller deras Kommissioners pröfning, och högsta domaremakten
sålunda Rådet eller Regeringen undandrogs.
När detta tillstånd upphörde, inträdde ett annat, hvarunder högsta domaremakten
uLöfvades af Kommissarier, tillsatta af Konungen och i hvilkas
beslut Konungen kunde deltaga med två röster. Desse Högsta Domstolens
ledamöter borde bestå af både frälse och ofrälse män. Deras antal var i
Säkerhetsakten icke bestämdt; och utan tvifvel voro de afsätllige efter Konungens
godtfinnande. De utnämndes imedlertid första gången på trenne års tid,
sex af frälse och sex af ofrälse stånd. Huruvida de kunde af Konungen entledigas
inom de trenne år, för hvilka de voro förordnade, torde vara en lätt
nog besvarad fråga, då Konungens godtfinnande härutinnan icke var inskränkt
genom något grund lagsbud.
Af denna hastiga återblick på framfarna tiders förhållanden torde kunna
inhämtas, att vår lagskipnings historia icke äger att framvisa någon tid, då
högsta domsrätten varit utöfvad, såsom en egen, särskild makt, oberoende af
all motvigt och kontroll. Att gifva ät denna makt en så oberoende ställning,
tyckes också med skäl hafva förefallit betänkligt, då man ej ansett någon annan
statsmakt kunna försättas i ett sådant oberoende, utan varit betänkt att
genom ömsesidigt beroende och jemnvigt hindra dem att öfverskrida de af lag
deni hvardera föreskrifna gränser.
Behofvet af en inrättning i den syftning, som Opinionsnämndens, har då
säkerligen med rätta varit insedt af de nu gällande grundlagarnes stiftare; och
att utah nöjaktigt vederlag borttaga denna inrättning, har jag ej kunnat anse
annorlunda, än ganska vådligt. Domaremaklen är säkerligen icke den, sorn
har minst benägenhet att göra sig egenmäktig, eller den, hvars inkräktningsförsök
äro minst vådliga. Skulle någonstädes en till utseendet alldeles oberoende
domaremakt hafva visat sig uppfylla sin bestämmelse; så har dock denna
makt åtminstone varit på det sätt inskränkt, att svårare brottmål funnits alldeles
skilda från hennes befattning och åt jurydomstolar öfverlemnade. Derigenom
hafva åtminstone lif och frihet och yttranderätt varit fredade mot
vådan af den oberoende domaremaktens inkräktningsförsök; och dessa förmåners
fredande underlåter icke att kraftigt återverka till fördel äfven för ägande
-
30
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 4849.
aätten. När man deremot, såsom mig synes, med fullt skäl hittills icke försökt
att hos oss återinföra denna inrättning (jurydomstolarna) hvilken här
längesedan utspelt sin roll, och i dess moderna skepnad säkerligen vore för
Sverige ännu mindre lämplig, än för månget annat land; är det omisskänneligen
ett prof af lagstiftande klokhet och skarpsinnighet, att man påtänkt en
utväg att kontrollera denna domaremakt, hvilken såsom en ny statsmakt infördes,
med en vidsträcktare och mera fruktansvärd verkningskrets, än den
med enahanda oberoende måhända någonsin ägt, i hvilket samhälle som helst.
Åt det förslag, hvarmed jag uppställt den utväg, jag tänkt mig, till ett
bättre utförande af den sanna och skarpsinniga, men i verkställigheten, så
vidt jag begriper, illa misslyckade grundtankan till en Opinionsnämnd, kan
jag ej önska annan framgång, än att ämnet må tagas i allvarligt betraktande
och någon antaglig utväg finnas till det stora behofvets afhjelpande, så att
grundvalen för vår domstolsorganisation må jemte öfriga svenska samhällsförfattningens
grundvalar få förblifva orubbad och utan vådliga innovationer utvickla
sig till högre fulländning, för fäderneslandets båtnad.
Imedlertid har det förekommit mig ostridigt, att opinionsnämnden i dess
varande skick mäste erkännas vara ett hinder för iagskipningens fullkomning,
och såsom ett sådant i betraktande tagas vid ett billigt bedömande af
Iagskipningens tillstånd. Detta hinder ligger utom domstolsinrättningens egen
organisation. Ett annat, inom densamma, verkar omedelbarligen ej blott i
mindre mån på sjelfständig heten, men i större mån åter på domstolarnes förmåga
för deras kall och på deras deraf följande anseende. Detta hinder ligger
i de högre domstolarnes aflöning. För att kunna åt sitt yrke egna hela
sin verksamhet, förvärfva och underhålla en för dess värdiga utöfning oumbärlig
högre bildning, äro särdeles öfverdomare och ledamöter af Konungens
Högsta Domstol i behof af lönevilkor, som någorlunda motsvara vigten af deras
beställningar. När sådana lönevilkor åter saknas, och i följd deraf ledamotskapet
i Öfverrätter eller till och med Högsta Domstolen ej heller kunna
utan försakelse emottagas framför lägre domareplatser eller enskilda befattningar;
kan det ju också icke väntas, att den öfverlägsna förmågan inom domarepersonalen
skall komma på sin plats. Men hvad denna brist måste verka till
hinder för hela domstols-organisationens upphjelpande, tyckes vara så lätt insed
t, att all förklaring deröfver lärer finnas öfverflödig.
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år ■1849.
31
Oin lagskipningens lillstånd under den tid, då domaremakten varit omedelbarligen
beroende af en annan statsmakt, torde historiska uppgifter föga
linnas samlade, änskönt för forskaren materialier dertill kunde vara att uppsöka.
Att lagskipningens oväld måste hafva lidit af ett sådant domaremaktens
beroende, låter väl svårligen betvifla sig. Detta beroende har öppet fortfarit,
enligt hvad här är antecknadt, ända tilldess, genom införande af den nu gällande
statsförfattningen, grundsatsen erkändes och första gången blef gällande,
ej mindre för de lagstiftande statsmakternes inbördes jemnvigt, än ock för en
af dem oberoende lagskipning.
Med denna statsförfattning uppkommo således nja anspråk på domaremaktens
sjelfständiga utöfning. Efter denna tid var det då likaledes i sin ordning
att påtänka en fortgående historisk anteckning af lagskipningens tillstånd,
och derpå har ock lagstiftaren omisskänneligen sjftat äfven genom ett åläggande,
som inflöt i instruktionen för Rikets Ständers Juslitiae Ombudsman. I
de berättelser, han afgifver, böra nemligen finnas materialier till lagskipningens
historia; dess tillstånd skall i dessa berättelser utredas. Det första nödvändiga
är att rätt uppfatta vigten af detta uppdrag, såsom utgörande dels ett
bland syftemålen för den erfarenhet, Justitiae Ombudsmannen har att inhämta
från utöfningen af dess åklagarekall, och dels ett föremål för den forskning,
honom åligger att för öfrigt i ämnet anställa. Kunde forskning och erfarenhet
i detta ämne uppnå sitt gemensama mål, och lagskipningens tillstånd sålunda
blifva nöjaktigt utredt; så vore tvifvelsutan dermed äfven omedelbarligen sörjdt
för ett af de vigtigaste bland samhällets behof. En fullständig och ojäfvig
teckning af rättvisans handhafvande skulle ensam, kanhända mer än någonting
annai, bidraga alt framkalla en lagskipning, så fullkomlig den, med för hand
varande medel, låter sig åstadkomma.
Men detta ändamål står säkerligen icke att upphinna genom isoleradt betraktande
af den tidpunkt, på hvilken betraktaren sjelf sig befinner. För att
bedöma hvilken tidpunkt som helst, är alltid nödigt att känna så mycket som
möjligt af de föregående. Och i förevarande ämne synes det mig påtagligt, ej
blott att den närvarande beror af de näst föregående, utan ock att ett inflytande
på hela den närmast framfarna tiden härledt sig från det samhällsskick,
sorn föregått det nu varande. Detta ligger ej allenast i sakens natur och i de
historiska vilkoren för all samhällsutvickling, utan det ligger ock för iakttagelsen
öppet i de vedermälen, vår lagskipning efter 1809 års statshvälfning gifvit
af bibehållna samhällsgrundsatser från den tid, som närmast föregått denna
hvälfning.
O
32
R. St. Just. Omhudsm. Emb.-Berättelse för år -1849.
Det tillhörer den oförlikneliga framgången af denna revolution att hafva
kunnat införa och stadga friheten, d. v. s. det lagbundna samhällsskicket, med
den ringaste möjliga rubbning af samhällets bestående former. En bland fördelarna
häraf var, att äfven domaremakten kunde betrakta sig såsom nära nog
orubbad, och dess nya sjelfständighet undvek att göra uppseende. Helsosamt
var utan tvifvel, och kanhända alldeles nödvändigt, att icke genast efter hvälfningen
yppade sig söndringar i rättsfrågor imellan Regering och Domaremakt,
hvaraf inkräktningsförsök eller skakningar skulle kunnat blifva följden.
Lätteligen har häruti det verkligen behöfliga måttet af eftergift blifvit
öfverskridet. Men om ock en mellantid, en öfvergångsperiod var nödig, under
hvilken modifikationer af denna beskaffenhet ej utau allmän våda kunde undvikas,
och om tacksamhet, i stället för tadel, således med rätta tillkommer de
Domare, af hvilka lagskipningens gång under denna tid berodde; så får det
dock ej glömas, att det icke var på denna punkt, som domaremaktens utöfning
skulle stanna. Har hon ej förstått att efter hand befästa sig på sin plats,
och ingifva Regeringen en aktning, som befriar från ytterligare anspråk på
modifikationer och förmår Regeringen att lämpa sina åtgärder efter rättvisans
fordringar; så har ej heller domaremakten vetat att fortgå på den bana, hon
syntes hafva för sig utstakat; och det är då ej klokheten, utan det är rent
missförstånd om hennes kallelse, som led t hennes steg.
Till det beroende, domaremakten vidkändes, från första organisationen af
dess nu varande inrättning, verkade väsendtligen, utom den traditionella undergifven
heten för konungamakten, äfven den faktiska öfvervigt, som konungamakten
under den första tiden länge utöfvade. De orsaker, som i allmänhet
vållade denna öfvervigt, måste göra den verksam äfven i förhållande till Högsta
Domstolen. Dels för att hindra revolutionen att öfverskrida sin gräns,
och dels för att afskräcka från alla försök till fördel för den afsatta dynastien,
var det nödigt, att thronens prerogatifver framför ailt upprätthöllos; och härtill
blefvo samma krafter användbara, som utfört sjelfva revolutionen. Af dem
understöddes konungamaktens inflytande hos Rikets Ständer; och från Regeringens
sida kunde påräknas ej blott skydd mot vådliga planer hos Opinionsnämnden,
utan ock just sådana planers anläggande och framgång, allt elter
som Högsta Domstolen befann sig med Regeringen i harmoni eller söndring.
I denna
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år '1849.
33
1 denna belägenhet är det, sorn högsta domaremakten efter revolutionen
någon gång, lill fördel för Regeringen, in casu försakade utöfningen af domaremaktens
behörighet alt urskilja, hvad lag är, och underkastade sig föreskrifter,
hvilka icke bordt såsom lag gälla. Häraf hafva exempel förekommit
som blifvit föremål för offentlighet och mycket tadel, och i mer än ett
lall härledt sig från ett, möjligtvis af domstolarna, ej mindre än af Regeringen
missförstådt uppdrag, till utfärdande af en nu mera upphäfd författning,
hvars tillämpande visserligen kunde synas lika betänkligt att vägra, som alt
bevilja, sedan den en gång var gifven, men öfver hvars ogiltighet något tvifvel
dock ej torde äga rum.
Ämnet synes må hända ömtåligt att vidröra. De misstag, det företer, äro
imedlertid historiska och tjena till upplysade exempel för den lära, jag för
fäktar,
om domarens behörighet. Genom bekräftande af denna lära böra de
således bidraga till klarare begrepp om vigten af lagskipningens sjelfständighet.
Ett vilkor för det gagn, som sålunda af dessa misstags anmärkande förväntas,
är att motifven hos de handlande personerna icke misskännas. Så
sanni sorn jag icke sjelf gör mig härtill skyldig, tror jag mig ock berättigad att
icke missförstås. Och så vida litlen för det lugn, hvarmed det egnar betraktaren
att iakttaga händelserna, nu mera må anses mogen; torde ej heller förhastande
böra mig tillvitas. I allt fall kan händelsernes historiska betydelse
ej åsidosättas. Är det för historien, jag har att arbeta; så får jag icke tveka
att behandla, hvad hon en dag skall finna mest anmärkningsvärdt.
Det åt Regeringen af Rikets Ständer gifna uppdrag att i ämnet föi foga
kunde utan tvifvel lagas i ganska vidsträckt mening, då det innebar frihet
att, ”utan hinder af något annat afseende alla nödiga mått och steg vidtaga”.
Att likväl härmed icke kunnat förstås ett öfverlåtande åt Regeringen att stadga
en strafflag, sorn sträckte sig inom området af allmän kriminallag, derom borde
väl ingen tvekan hafva uppstått. I allt fall fick ej vid detta uppdrags utförande
allt afseende på lag och statsförfattning åsidosättas; men angelägnare
kunde dock ingen gläns vara att hålla i helgd, än den, som bestämmer Reringens
andel i makten att slifla allmän civil och kriminallag. Och så länge
denna af grundlagen bestämda gräns består, och sättet för utöfning af hvardera
lagstiftande statsmaktens deltagande i den civila och kriminella lagstiftningen ej
heller blifvit i grundlagen ändradt; förekommer det oemotsägligt, att ett uppdrag
till vidtagande af förändringar i kriminallag ej kan annorlunda af ena
statsmakten åt den andra gifvas, än på det föreskrifna sältet, nemligen genom
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849, 5
34
R. St. Just. Ombudsm. Emi.-Berättelse för år 48A9.
elt lagförslag, som utgör dea enas beslut och till den andras samtycke öfverlemnas.
Då nu det i fråga varande uppdraget, icke i denna ordning eller i form
af lagförslag gifvet af Ständerna, likväl blifvit af Regeringen så begagnadt, att
i den utkomna författningen stadgades straff till lif, ära och gods — förvisning
från riket för alltid samt mistning af svensk undersåtes rätt och förmån
— eller landsflykt på vissa år •—■ allt för åtgärder, hvilka förut ej äro
i lag med straff belagda; lärer det väl icke kunna bestridas, att Ständernes
uppdrag blifvit af Regeringen missforstådt, och att den lag, som sålunda utkommit,
var ogiltig. Den blef imedlertid af Högsta Domstolen vid särskilda
tillfällen, såsom nämd t är, tillämpad och dödsdomar och landsflykt derpå
grundade.
Jag har till försvar för giltigheten af denna och dylika författningar hört
anföras det i 88 §. Regeringsformen gillia stadgande, att de lagförklaringar,
som genom Högsta Domstolen imellan riksdagarna utkomma, kunna af Rikets
Ständer ogillas, hvarefter de icke gälla. Häraf arrser man följa, att när, efter
en lagförklarings utfärdande, en riksdag förflutit, utan att denna förklaring
blifvit af Ständerna ogillad, det ej mer skall af Ständerna bero att utan Konungens
samtycke göra den kraftlös. Och häraf slutar man vidare, att hvarje
författning, som sålunda af Ständerna vid en riksdag blifvit lemnad oklandrad,
änskönt den faller inom kretsen af deras lagstiftningsrätt, bör anses af
dem samtyckt. Men denna slutledning synes mig till ingen del hålla prof.
Först och främst gäller, hvad som är sagdt om lagförklaringar, icke om alla
andra författningar, dem Rikets Ständer ej hafva sig förbehållen någon rätt
att ogilla utan Regeringens samtycke; hvarföre jag ock här ofvan yttrat den
tankan, att sådana författningar ej på annat sätt kunna blifva kraftlösa mot
lagen, än derigenom, att domstoiarne icke följa dem. Och hvad vidare lagförklaringarna
beträffar; så är Ständernes rätt att ogilla dem icke inskränkt
lill nästa riksdag efter deras utfärdande, utan detta kan ske, när som helst. De
vinna således ej heller genom en förfluten riksdag någon orubblighet; och orri
än den regel, som för dem gäller, skulle gälla äfven för de ogiltiga författningarna;
så blefve derigenom ingen orubblighet efter en riksdags förlopp
dessa tillerkänd. Äro de från början ogiltiga; så förblifva de det, äfven sedan
riksdagar öfver dem förflutit; likasom laglorklaringarne, hvilka från början äro
giltiga, förblifva sådana, men också alltid fortfara att kunna af Ständerna
ogillas.
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år '1849.
35
Från denna sida kan då, efter mitt begrepp, ingen ursäkt hämtas för de
klandrade tillämpningarna af en ogiltig författning. Imedlertid låg här, jemte
den politiska varsamheten, säkerligen också någon brist på klarhet i föreställningen
om domarens behörighet. Den politiska varsamheten, tröstad af hoppet
om de sakfälldas benådning, skattade icke hela vidden af den uppoffring
af sjelfständighet, som domaremakten affordrades. Hade icke öfver denna sjelfständighet
li vila t en slöja af den förflutna tidens traditionella begrepp; hade
författningens ogiltighet varit med full klarhet insedd; så skulle, utan allt
tvifvel, saken blifvit betraktad såsom omöjlig. Men då hade det säkerligen ej
heller handt, att man utfärdat en författning, hvars efterlefnad så litet kunnat
påräknas. Utan Justitiasstatsministerns vetskap kunde nemligen detta icke ske;
och om han, såsom då äfven ledamot af Högsta Domstolen, protesterat emot
ett förordnande, hvars efterlefnad han ansåg med domarens pligt oförenlig; så
skulle man utan tvifvel hafva besinnat sig.
Frågan om lagens giltighet har dock endast sällan kunnat förekomma.
Hvarken regering eller folkmakt har visat benägenhet för inkräktning på hvar
annans
lagstiftningsrätt. Endast af missförstånd har det handt, att gränsen
någon gång blifvit öfverskriden; och de författningar, som sålunda'tillkommit,
hafva följaktligen varit ganska sällsynta; hvaraf ock följt, att domstolarnes urskillning
och sjelfständighet blott sällan från denna sida blifvit satta på prof.
Desto oftare hafva de deremot blifvit pröfvade uti den städse återkommande
frågan om lagens rätta förstånd. Det är i detta ämne, som tillfällen till misstag
yppa sig i hela sin mångfald. De politiska bevekelsegrunderne hafva äfven
här ej kunnat blifva overksama; och det är väsendtligen dessa, som
framkallat de karakteriserande exempel, jag går att anföra.
Vissa fall gifvas, der man efter svensk lag får i brottmål dömas ohörd.
De högsta straff, hvartill man clå kan fällas, äro: enligt 26 kap. 1 §. Missg.
B. att för dråp erlägga mansbot och vara fridlös öfver hela riket (landsflyktig)
— enligt 16 kap. 5 §. Hand. B. samt 43 §. konkurslagen, att för bedrägligt
förhållande mot borgenärer ställas för en påle i halsjern på torg eller allmän
tingsstad, att skämmas i två timar och dertill straffas med arbete vid
någon kronans fästning i tu till fem år, men att under den tid, gäldenären
är rymd, få sitt namn, brott och sträf!’ på en tafla å påle utsatt — enligt
14 kap. 25 §. Krigsartiklarna att för brott, som går å lif, ära och gods. blifva
förklarad fridlös öfver hela riket och dertill liggande länder — enligt 4 §. i
36
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
Duellsplakatet att, såsom duellerande eller sekundant, när man rymt, ändock
dömas till böterna, som utmätas af den brottsliges gods och egendom. Till
döden eller konfiskationsstrafF kan man, efter svensk lag, icke dömas, utan
att vara börd, och följaktligen än mindre utan att vara bevisligen till ransakning
kallad. Lika litet kan, efter svensk lag, brott i Sverige åtalas, som
utomlands är begånget, om det ej skett på svenskt fartyg eller af svensk man
emot annan svensk man.
En person, som varit i svensk krigstjenst, men tagit afsked och uppehöll
sig utomlands, tilltalades bär Ar 1816 för att hafva i främmande land
och på främmande språk utgifvit i tryck en skrift, som ansågs mot Sverige
förgriplig. Man visste icke, huruvida han ännu, då skriften utkommit, varit
svensk undersåte. Möjligheten, att han dessförinnan erhållit medborgarerätt
utomlands, hade bordt förutsättas, då fråga blef att döma honom ohörd, ehuru
det eljest hade tillhört honom sjelf att sådant bevisa. Hade han nemligen
upphört att vara svensk undersåte; så blef det icke mera möjligt att för något
utom Sverige begånget brott lagföra honom vid svensk domstol.
Brottet var i allt fall icke sådant, sorn kunde här straffas, äfven om det
varit begånget af svensk man, då det ej skett i Sverige och icke innefattade,
såsom lagen förbehåller, dråp eller annan svår gerning å svensk man. Om
svensk domstols behörighet alt döma öfver ett i hämmande land begånget
tryckfrihetsbrott väcktes likväl här ingen fråga.
Den tilltalade blef icke hörd, oell fick ej bevislig del af kallelsen till
ransakning. En stämning var väl utfärdad och införd i en utländsk tidning,
på sätt som uti ofvan åberopade §. af Krigsartiklarna förordnas, samt tre månaders
tid derefter den tilltalade lemnad till inställelse för domstolen. Men
att han erhållit kännedom af denna stämning, var ej annorlunda visadt, än
med företeende af ett från honom ankommet bref, som skulle styrka, att han
vid den Lid, stämningen fanns införd i tidningarna, vistats i det land, der
samina tidningar utkonnno.
Att den tilltalade var den åklagade skriftens författare, bevistes ej annorlunda,
än med hans på titelbladet deraf tryckta namn, hvilket skulle vara
tillräckligt, då skriften varit i omlopp uti det land, der han sig uppehållit,
utan att han tagit något steg att förneka sig vara dess författare — ehuru
det tyckes hafva varit omöjligt att här veta, om icke något sådant steg blifvit
af honom i det främmande landet taget — och då han ej kunde förmodas
hafva saknat kännedom om stämningen, men ej på något sätt sökt sig förklara
eller vederlägga, hvad emot honom blifvit anmärkt — ehuru bevisning
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 48J9.
37
om författarskap ej kan, i afseende på tryckt skrift, efter svensk lag, annorlunda
åstadkommas, än med namnsedel, som skall af boktryckaren företes, och
i brist hvaraf han skall sjelf stå författareansvar, så framt icke författaren sig
hos domaren sjelfmant tillkännagifver, ehvad författare-namn finnes på skriften
tryckt eller ej.
Fastän saken angick tryckfrihetsbrott; öfverlemnades det dock icke till
jury att afgöra frågan om skriftens brottslighet, såsom tryckfrihetsförordningen
likväl redan då fordrade.
Utan afseende på dessa hinder för svensk domstols behörighet, för sakens
upptagande och för dess behandling i annan ordning, än för mål af denna
beskaffenhet är föreskrifven, blef saken såsom högmål upptagen af Hofrätt; och
så väl der, som hos Kongl. Maj:ts Högsta Domstol, dömdes den tilltalade att
mista adeligt namn och stånd, lif, ära och gods; i följd hvaraf han förklarades
fridlös öfver hela Sveriges rike, med alla dertill liggande länder, och
skulle, om han ertappades, genast gripas och straffet undergå, samt imedlertid
allt det gods, han i riket ägde, löst eller fast, tillfalla kronan. Man åberopade
4 kap. Missg. B., men förbisåg omöjligheten att gifva en dödsdom
eller konfiskationsdom, enligt någon gällande lag, utan att den tilltalade
var hörd.
Uti en annan högmålsanklagelse, som 18 år senare förekom, blef frågan
att förstå, hvad som menas med lasteligt tal eller skrift emot Konungen, såsom
uttrycket lydde i den då gällande texten af 5 kap. 1 §. Missg B.; och
uppmärksamheten på detta ärende påkallas således äfven af interesset för
sjelfva den deruti ingående, ännu tilläfventyrs icke nog utredda lagfrågan.
Saken handlade om rättigheten att anlägga theatrar och gifva skådespel,
och om giltigheten af Kongl. Theaterns privilegium. Eli smädeskrifvare hade
sagt, att denna senare ägdes af Konungen sjelf, och att Konungen till förmån
för densamma förbjöd andra thealeranläggningar, hvarigenom Kongl. Theatern
förvandlades till ett monopolium, faststäldt till vinst lör Konungen, hvilket
stridde mot Reg. formens 60 §., och äfven mot allmänna lagen, sorn helade
brottet att lägga skatt och tunga på Konungens undersåter med icke mindre
än dubbel tjufsrätt — jemte flera dylika förgripliga yttranden.
Att dessa voro förolämpande mot den, de träffade, lärer väl icke kunna
betviflas. Om de voro majestätsbrott, är en annan fråga, vid hvars upplösning
måste komma i betraktande den genom Tryckfrihetsförordningen med
-
38
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
gifna granskningsrätt öfver regeringsåtgärder. Huruvida det kiander, en sådan
granskning föranleder, må anses för majestätsbrott eller ej, kan icke bero af
klandrets mer eller mindre förolämpande innehåll. Drabbar det Majestätet; så
är det all tiel för strängt; och drabbar det ej; så kan det icke blifva majestätsbrott
derföre, att det i högre grad förfördelar.
Men om regeringsåtgärder kunna granskas och klandras utan majestätsbrott;
så kan denna granskning icke derföre vara fritagen från allt ansvar.
Någon måste af klandret träffas; och om detta är skymlligt eller förnärmande;
så fordrar rättvisan upprättelse och bestraffning. Hvem det är, som förfördelas,
visar sig i sjelfva Regeringsformens bud, alt Konungens Majestät skall
hållas i helgd och vördnad, och hans gerningar vara från allt åtal fredade,
men att ansvarighet för rådslagen åligger Konungens rådgifvare. Af denna
ansvarighet följer nemligen, att rådslagen kunna klandras och att klandret
drabbar Konungens rådgifvare. Men det följer ingalunda, att de mot detta
klander, i fall det är förgripligt och obefogadt, måste vara värnlöse. Tadlaren,
om lian ej kan antastas för majestätsbrott, är dock icke derföre fredlyst från
allt möjligt ansvar för huru stort ofog som helst. Härom synes imedlertid
knappast någonsin fråga ännu hafva uppstått; åtminstone känner jag intet exempel,
att åtal för förnärmelser mot Konungens rådgifvare varit anstäldt.
I förevarande fall visade sig åtminstone all skillnad imellan majestätsbrott
och förgripligt klander af regeringsåtgärder alldeles främmande för domarnes
ej mindre än åklagarens begrepp. Den senare påstod, att de anmärkta straffbara
yttranden och omdömen vore rigtade emot och hansy frude på Hans Majestät
Konungens egen höga person och handlingssätt och innefattade bestämda
tillmälen emot Högstdensamme, att hafva i vissa afseenden, för befordrande af
egen fördel, tillåtit Sig uppenbara öfverträdelser så väl af Regeringsformen, som
allmän lag; Och den Hofrätt, sorn i första rummet dömde, och fann den åtalade
skriften hufvudsakligast röra beslut och förordnanden, hvilka blifvit under
Kongl. Majrts regering vidtagna, ansåg dessa beslut och förordnanden icke
hafva kunnat tillkomma annorledes, än i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts
höga vilja; författaren hade, med kännedom derom, tydligen låtit förstå, att
desamma skulle hafva skett i ändamål att försäkra och förhöja vinsten af den
thea ler, af hvilken, enligt hans förmälan, Kongl. Maj:t sjelf vore ägare. Häraf
ådagalades otvifvelaktigt, att det sålunda framställda klandret angående regeringsåtgärder
tillika och egentligen bade afseende å Hans Maj:t Konungens egen
höga person och gerningar, hvilka Regeringsformens 3 §. utan undantag bjöde
att vara från allt åtal fredade; hvarföre författaren — — uppenbarligen gjort
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år IS JO.
39
sig saker lill det brott, hvarom 5 kap. Missg. B. handlar, eller att hafva lasteligen
skrifvit emot Konungen — — och skulle derföre varda halshuggen.
Enligt detta föreställningssätt gifves ej något Regeringens beslut, som icke
är fritaget från klander och från all ogillande granskning. Ty intet sådant
beslut kan annorlunda tillkomma, än i öfverensstämmelse med Kongl. Majrts
höga vilja; och om på denna grund klandret träffar Konungen; så måste hvarje
klander blifva ett majestätsbrott, i fall det icke är nära nog betydelselöst. Hvarje
regeringsåtgärd, som vöre på allvar klandervärd, blefve derigenom fredtyst mot
allt offentligt omdöme; och ju svårare felsteg som beginges, desto säkrare vore
deras upphofsman, Konungens rådgifvare, att skyddas af Majestätets helgd mot
hvarje förnärmande anmärkning. Med ett sådant begrepp om regeringslagarna
låter hvarken tryckfrihet eller annan yttranderätt öfver allmänna åtgärder
förena sig.
Inför Högsta Domstolen funnos också Hofrättens domskäl icke nöjaktiga.
Men utgången qvarstod och byggdes på en annan argumentation, hvilken, så
vidt jag kunnat uppfatta den, går derpå ut, alt regeringsbesluten, som den
tilltalade författaren klandrat, skulle vara att anse för Konungens enskilda
handlingar. Författaren tillvitas att hafva sökt ådalägga, det Kongl. Maj:ts ,
resolutioner uppå hans ansökningar om nådigt tillstånd att anlägga enskild
theater, äfvensom åtskilliga utaf Kongl. Maj:t i afseende på den Kongl. Theatern
vidtagna åtgärder och beslut., skulle vara emot rikets grundlagar stridande,
samt att hafva genom flera anförda, å särskilda ställen i skriften förekommande
uttryck — såsom att Kongl. Maj:t Sjelf ägde en theater, hvilken,
då Konungen till förmån för densamma förbjöd andra theateranläggningar, förvandlades
till ett rnonopolium, faststäldt till vinst för Konungen, hvilket vore emot
60 §. Reg. formen stridande m. m. — tillåtit sig om Konungens Egen höga
person och gerningar de yttranden, att Konungen, i uppgifna fall, till enskild
vinst skulle hafva öfverträdt grundlagarna samt förnärmat tredje mans rätt,
hvilka yttranden icke kunde annorlunda än såsom smädliga och förgripliga
anses; och emedan författaren sålunda gjort sig saker att lastligen hafva skrifvit
emot Konungen, men Regeringsformen uti J3 §. bjöde, att Konungens
Majestät skall hållas i helgd och vördnad, samt Tryckfrihetsförordningen, hvilken
författaren till sitt urskuldande åberopat*), i 3 §. 4 mom. inneholie, alt
såsom missbruk af tryckfriheten anses allt slags lastligt yttrande om den rege
-
*) Målet var (Jock icke såsom tryckfrihetsmål behandladt, emedan den åtalade skriften
blifvit till offentlig myndighet (R. St. Just. Ombudsm.) ingifven.
40
It. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
rande Konungens höga person eller gerningar; pröfvade Kongl. Maj:t rättvist, 1
förmågo af 5 kap. 1 §. Missg. B., fastställa Hofrättens beslut.
Örn härmed icke menas, att de af författaren klandrade handlingarne vore
att anse såsom Konungens enskilda handlingar; så innebär ej heller hela argumentationen,
att de smädliga och förgripliga yttranden, som föras författaren
till last, träffat någonting annat, än regeringsåtgärder. Skall åter meningen
vara, att handlingarne varit Konungens enskilda; så förekommer häremot det
ostridiga förhållande, att de i fråga varande besluten äro fattade i Statsrådet
och såsom sådana i vanlig form utfärdade.
Af de lastliga yttranden, som här äro i fråga, träffas således icke Konungens
egen höga person eller gerningar annorlunda, än som sker vid hvarje
omdöme om en regeringsåtgärd. Att här varit fråga om personliga fördelar
eller enskild vinst för H. M. Konungen, må vara en sanning eller ett falskt
föregifvande; så äro dock ärendei ne icke derföre annorlunda behandlade än
de, som i allmänhet Konungen i Statsrådet föredragas. Och vore granskningen
af sålunda handterade ärenden otillständig derföre, att enskild vinst blifvit
Konungen genom deras afgörande tillskyndad; så träffade denna fredlysning
just ett af de ämnen, i hvilka den kunde blifva mest vådlig, eller sådana,
i hvilka tvertom offentlighetens kontroll vore mest af nöden.
Genom dessa reflexioner torde vara ådagalagdt, att utfinnandet af andra
domskäl, än deni Hofrätten nyttjat, är misslyckadt, enär de förra lika litet,
som Hofrättens, upplösa sig i någon ting annat, än en på alla regeringsärenden
lika användbar fredlysning mot offentlig granskning. Något majestätsbrott
var således genom de åtalade uttrycken visserligen icke begånget.
Men straffbara voro utan tvifvel de åtalade uttrycken; och de hade icke
bordt lemnäs ostraffade derföre, att de af åklagaren blifvit orätt rubricerade.
En sådan strafflöshet hade varit oundviklig, örn saken blifvit behandlad af
en jury, hvilken ej haft annan utväg, än att frikänna, då den ej kunnat förklara
den tilltalade saker till det brott, som ålalades. Men delta inträffade
icke, då saken hörde under allmän domstol; ty då mötte intet hinder alt
pröfva målel efter dess verkliga beskaffenhet och ådöma det ansvar, som lag
ligen
ägde rum, i stället för det, åklagaren påyrkat.
Utan tvifvel var det falskt allt det, som af smädeskrifvaren blifvit föregifvet
om åsyftad vinst för Konungen, om den kungliga Theaterns monopoliserande
(helst ingen förändring häruti under då varande regering föregått),
0111 skatt och tunga på Konungens undersåter o. s. v. Och förgripligt var allt
detta
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 484-9.
41
detta mot dem, som för rådslagen i Statsrådet ansvarade, men i synnerhet
mot den rådgifvare, som med sin kontrasignation utfärdat Konungens beslut
och derigenom var särskildt för deras öfverensstämmelse med grundlag och
allmän lag ansvarig. Hade för dessa straffbara yttranden blifvit ådömdt
sådant ansvar, som i lag är stadgadt till offentlig myndighets fredande mot
dylika förnärmelser; så hade all rättvisa varit tillfredsställd — i stället att
genom ådömande af straffet för majestätsbrott öppnades för den brottslige
ett vidt fält för rättmätig klagan, och hos allmänheten underblåstes det mest
oförtjenta missnöje. En följd af misstaget har också blifvit strafflöshet, enär
det ådömda straffet, såsom upprörande och för hård t, icke kunnat verkställas.
Ett tryckfrihetsmål, som några år senare (1838) förekom, har företrädesvis
väckt uppseende, och gifvit en beklaglig anledning ej blott till de
fortsatta ropen om regeringsmaktens skuggrädsla och motvilja mot friheten,
utan ock till utbrott af betänkliga oroligheter i hufvudstaden. Så vidt dessa
beklagansvärda händelser, möjligen djupt ingripande i samhällstillståndet,
ledt sitt ursprung från en rättegångs behandling; måste denna rättegång företrädesvis
tillhöra vår lagskipnings historia. I afseende på sjelfva rättsförhållandet
är dessutom ämnet af ej ringa interesse.
Fråga var åter att såsom lasteligt yttrande mot Konungen få ansedd
en anmärkning mot ett regeringsbeslut — och denna gången till och med
så försigtigt framställd, att det klandrade förfarandet uttryckligen blifvit
tillvitadt ”Konseljen”, en benämning, hvari Konungen, emot ordets bemärkelse,
ej kunde anses innefattad. Hvad som blifvit lagdt Konseljen till last,
var ett sabbatsbrott, begånget genom regeringsåtgärdens vidtagande på en
söndag, och derigenom sades Konseljen hafva brutit snart sagdt både emot
Guds och verldslig och konstitutionell lag. Till bevis, att dessa uttryck borde
anses såsom lasteliga emot Konungen och straffbara efter Missgernings-Balkens
5 Kap. ! §., anfördes från åklagaremaktens sida, att då det vore Konungen
allena, som, bestämt dagen för ärendets behandling och, enligt 4, 9 och 28
§§. Regerings-Formen, jemväl Konungen allena, och ej Konungens rådgifvare,
som afgjort ärendet, de åtalade grofva tillvitelserne också vore rigtade mot
Konungens gerningar. — Jury sakfällde, och vederbörande Hofrätt, såsom
förste domstol, i följd af den tilltalades adelskap, tillämpade, enligt Kongl.
It. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849. 6
42
R. St. Just. Ombudsm. Emik.-Berättelse för år 4849.
Förordningen den 30 Maj 1835, Missg. Balkens 5 Kap. 1 §. på det sätt, att
den tilltalade skulle undergå tre års fängelse å fästning.
Svårligen kan jag föreställa mig, att de åtalade uttrycken varit enda
eller rätta anledningen till denna utgång af saken. Hvad först jurymännens
åtgärd beträffar; så inser jag blott en enda möjlighet lill dess förklarande;
och ehuru jag ej med visshet kan veta, huruvida denna förklaringsgrund
verkligen inträffat, tror jag det vara af vigt, att allmän uppmärksamhet
derpå fästes, i anseende till den förvillelse, deri ligger, och som kan bereda,
om den icke redan heredt, betänkliga följder af enahanda beskaffenhet med
dem, som i förevarande fall sig visat.
Tryckfrihetsförordningen bjuder i 3 §., att ”de, på hvilka pröfningen
”af en skrift eller ansvaret för densamma ankomma kan, alltid mera må
”fästa sin uppmärksamhet på ämnets och tankens, än på uttryckets lagstri”dighet,
på skriftens åsyftning, än på framställningssättet”. I dessa ordalag
har man velat finna grund för den mening, sorn ej sällan blifvit 3'ttrad,
att jurymän, på hvilka nu mera åtalade skrifters pröfning ankommer, kunna
utan band af uttryckets eller framställningssättets beskaffenhet, hålla sig
endast till ämnets, tankens, åsyftningens. Och till denna tolkning af lagens
ord lägger man det begrepp, man öfver hufvud gör sig om jury, att dess
befattning är helt annan än domarens, och består i ett fritt, af lagen obundet
uttalande af sin mening, sitt samvetes dom. Således tror man sig vara
med dubbelt skäl befogad att, såsom juryman i tryckfrihetsmål, förklara
en skrift brottslig, efter det beprepp, man om dess mening och syftning
fattat, ehvad delta begrepp öfverensstämmer med dess bokstafliga innehåll
eller ej.
Till detta föreställningssätt fordras försl och främst att missförstå lagens
ord genom förbiseende af det vilkor, som deri, efter dess lydelse, förutsättes,
att ”i fall, som tvetydiga synas, heldre fria än fälla”. Endast för att
gifva den lindrigaste möjliga, men icke den svåraste tolkning, är det, sorn
man måste mer fästa uppmärksamhet på ämne, tanka, åsyftning, än på uttryck
och framställningssätt. Och texten innehåller vidare, att detta skall
ske ”alltid utan rättighet att, i hvilket fall som helst, draga obestämda
”slutföljder af uttrycken”.
Dernäst kan till det anmärkta föreställningssättet om jurymäns åliggande
åtminstone ingen grund hämtas från Tryckfrihetsförordningens åberopade
3 §; ty denna är oförändrad, sådan den lydde, innan jury för tryckfrihetsmål
infördes. Just samma befogenhet, som nu tillhörer jurymännen,
B. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år '18JO.
43
att döma efter ämne, tanke, åsyftning mer, än efter uttryck och framställningssätt,
tillhörde förut den ständiga domaren. Vill man icke påstå, att
domaren förut ägde all den af bokstafsmening och lag obundna frihet, som
man nu för jurymän påyrkar; så har man ej heller af det åberopade lagstället
någon anledning att fordra denna frihet för jurymännen.
Slutligen, om från sjelfva juryinrättningens natur skulle hämtas den påyrkade
kallelsen att döma endast efter samvete, vore detta, i min tanka, det
mest talande skäl att förkasta denna inrättning ej mindre i tryckfrihetsmål,
än i alla öfriga ämnen. En jury, som har frihet att utan bevis fälla, är ett
redskap till den oskyldiges förföljande; och en hvar, som förföljes, är då
förlorad, så snart ett så kalladt allmänt tänkesätt hunnit mot honom uppviglas,
vare sig i hela landet eller blott i den ort, der han skall dömas.
Vill man hafva sakerna derhän, att ingen sjelfständighet mer emot dem,
som hafva folkets opinioner i sitt våld, skall kunna höja sanningens stämma
eller fordra någon rättvisa; då handlar man konseqvent genom att införa
en jury, som kan fälla utan bevis. Men äfven utan sådan, politisk eller religiös
fanatism är det ofta icke svårt för den enskilda intrigen att göra en
obrottslig handling misstänkt och derigenom framkalla en straffdom af dem,
som döma utan bevis.
Antingen således aldrig någon jury, eller åtminstone icke en jury med
sådan makt! På en helt annan grund måste dess uppdrag fotas, i fall den
skall låta förena sig med friheten (d. v. s. med laglig rätt, som utgör frihetens
första vilkor). Då skall till jury frågan om den anklagades brottslighet
ej framställas i annat fall, än om han blifvit med full bevisning besvärad.
Finner domaren honom icke så besvärad; så skall domaren äga att
frikänna honom, förklara honom icke kunna fällas eller ställa honom under
framtiden, men icke öfverlemna honom till jury. Först när bevisningen är
sådan, att domaren anser honom böra lagligen sakfällas, afträder domaren
sin ytterligare befattning åt dem, som äga att ej blott, på den förebragta
bevisningen, fälla, utan ock oberoende deraf frikänna den tilltalade. Jury
är således en anstalt, hvarigenom man äfventyrar att få äfven den bi’ottslige,
den lagligen öfverbeviste, någon gång frikänd, för att i möjligaste måtto försäkra
sig, att den oskyldige-aldrig må fällas.
Från denna gruudtanka har jury inrättningen säkerligen i sjelfva sitt
upphof utgått; och denna var hos oss dess syftning redan då, när dess kall af
edgärdsmännen utöfvades. Så snart man afvikit från denna grundtanka, och
velat insätta jury uti domarens ställe, utan afseende på den grad af bevis
-
44
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berätt else för år 1840.
ning, som förekommit; har man förvandlat jury till helt annat, än den
skyddsmakt mot förföljelsen, som den skall vara — i stället för skyddsmakt
gjort den till ett förfärligt redskap i förföljelsens hand. Skola icke
domarens lagkunskap och öfvade omdöme (i alla instantier, der så hehöfves)
få anlitas för pröfning deraf, huruvida bevisningen är tillräcklig för den
tilltalades fällande; då blifva dessa domarens egenskaper onyttiga just i de
fall, der deras bruk är af behofvet högst påkalladt. Och ej blott domarens
kunskap och tankekraft och erfarenhet äro för den tilltalade förlorade; utan
han går äfven miste om den säkerhet, han bör hafva att påräkna i domarens
ansvarighet och den grad af oberoende, som i ett välbestäldt samhälle
hör honom tillkomma, och der han bör kunna lyfta sig öfver opinionshänförelserna
för tillfället.
Jag inser icke, att en lag om jury för tryckfrihetsmål särskildt behöfver
afvika från den här angifua grundsats. Brottsligheten i en tryckt skrift bedömes
efter inga andra grunder, än hvarje annan brottslighet, der sjelfva
faktum ej är tvist underkastadt. I många fall, och talrikare, än tryckfrihetsåtal
kunna blifva, måste hos domaren förekomma frågor om förbrytelser
begångna genom skrift, men som icke tillhöra jury, utan domaren sjelf att
pröfva; och grunderne för dessa förbrytelsers bedömande kunna ej vara andra,
än som gälla äfven för omdömet öfver tryckfrihetsbrott. Något hinder
kan då icke finnas för domarens behörighet att äfvenså väl i tryckfrihetsmål,
som i andra, frikänna den tilltalade, när han icke finnes om brottslighet
lagligen öfvertygad. Tryckfrihetsförordningen kunde innehålla, alt
målet endast i det fall öfverlemnades till jury, då domstolen funne den
tilltalade icke kunna frikännas, och att saken eljest borde af domstolen genom
frikännelse afgöras *).
Det är ett sådant stadgande, jag tror vår Tryckfrihetsförordning hafva
bordt innehålla; och hvilka följder som från saknaden deraf kunna uppkomma,
synes mig vara ådagalagdt genom beskaffenheten af det här i fråga
varande tryckfrihetsåtalets utgång. Icke skulle en domstol hafva ansett för
lasteligt mot Konungen ett sådant yttrande om hans konselj, som här var
åtaladt, och följaktligen ej heller underlåtit att frikänna den tilltalade, om
sådant af domstolen lierott. Att han kunde fällas, härrörde deraf, att han
*) Här kan icke blifva fråga om ställande under framtiden eller annan modifikation af
frikännelse, härrörande från ofnllständig bevisning, hvilken i tryckfrihetsmål ej kan
äga ruin.
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
45
ej var ställd under domarens skydd, och vidare deraf, att jurymännen ansågo
sig kallade att döma icke efter hvad den tilltalade klart och oförtydligen
yttrat, utan efter hvad de funno honom hafva menat, när de nemligen, med
glömska af föreskriften att i fall af tvetydighet heldre fria än fälla, höllö
sig till åsyftningens, och icke framställningssättets eller uttryckets lagstridighet
— eller drogo af uttrycken, såsom det heter, obestämda slutföljder,
hvartill de likväl, enligt Tryckfrihetsförordningens ord, ej voro berättigade.
Jag sade, att han ej skulle kunnat fällas, i händelse han varit ställd
under domarens skydd. Jag befarar icke, att hafva deri misstagit mig, emedan
jag anser föga möjligt, att domstolen på eget samvete eller ansvar velat
taga en sådan1 lagtillämpning, som till fällandet fordrades. Deremot hände,
på ett lätt nog förklarligt sätt, att domstolen gjorde sig delaktig i samma
lagtillämpning vid den bestämning af straffet, som domstolen tillhörde. Det
var nemligen väl klart, att straff måste följa, sedan juryn förklarat den tilltalade
skyldig till brottet; men i straffets stränghet fanns en latitud från
två års fängelse å fästning ända till lifvets förlust; och om domstolen eftersinnat,
att straffets bestämmande inom denna latitud ej kunde vara öfverlemnadt
åt rent godtycke af domaren, utan måste uttrycka hans mening
om brottets svårare eller ringare beskaffenhet; så skulle detta uttryck af
domstolens mening, i fall den ansåg något brott alldeles icke vara begånget,
omöjligen kunnat blifva annat, än åläggande af straffets lindrigaste grad.
Det fanns ej annat sätt att undgå vitsordande af brottets verklighet. Ålades
ett svåi’are straff, än det lindrigaste möjliga; så uttalades derigenom bifall
till sakfällandet; och detta var hvad sorn skedde. I stället för den kortaste
medgifna fängelsetiden af två år, dömde Hofrätten till tre års fängelse å
fästning. Och likväl upprepar jag, att jag icke kan anse detta förfarande
för ett sannt uttryck af Hofrättens mening om den åtalade skriftens brottslighet,
utan jag tror mig deri se den oöfverlagda föreställningen, att straffet,
huru strängt som helst, skulle komma endast på jurymännens räkning.
I de tre här antecknade särskilda fall kan det väl icke nekas, att allmän
skada uppstått genom lagskipningens förvållande Säkerligen skulle denna
skada blifvit mindre, om icke dess upphof varit misskändt — om allmänna
tänkesättet, i hvars hänförande den svåraste skadan låg, gjort sig reda för
de judiciella förvillelser, utan hvilka de så högt öfverklagade förföljelserne,
46
Ii. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år I8A9.
oin icke alldeles afstannat, åtminstone icke skulle kommit derhän, att göra
synnerligt uppseende.
Det är egentligen i en gren af politisk upplysning och dertill hörande
eller derifrån härflytande insigt i lagarna, som domaremaktens ståndpunkt
under hela den intill år 1838 förflutna tiden kunnat efter dessa tre exempel
bedömas. I en annan högst vigtig gren af statsklokheten, men derjemte
af en ännu heligare vigt, än all verldslig klokhet, har vår lagskipning under
och efter detta tidehvarf blifvit pröfvad. Hvad dervid visat sig märkligast,
synes här i ordningen finna sin lämpliga plats. Det är religionsfriheten,
som inför tidehvarfvets lagskipning äfven haft sina öden.
Att religionsfrihet ej kan finnas inom kyrkan, så vida kyrkan bekänner
sig till en fastställd läroform, ligger i sjelfva sakens begrepp. Ty hvad vore
väl de antagna dogmerna, derest de icke gällde i den kyrka, som antagit
deni? Att religionsfriheten må kunna stå tillsammans med kyrkan, är endast
det problem, hvars lösning kan komma i fråga; men detta problem, att äga
religionsfrihet, och tillika skydda en kyrka, som bekänner sig till fastställda
lärosatser, har vår lagskipning hittills kanhända icke nog visat sig mäktig
att lösa.
Kyrka och religionsfrihet synas dock icke böra vara oförenliga — och
möjligheten af deras förening borde kunna anses bevisad genom svenska samhällsförfattningen,
med mindre denna sjelf liviiar på en förvillelse. Man
kallar religionsfriheten också samvetsfrihet — d. v. s. upplysningens, tankens
frihet, som berättigar att efterforska sanning, uppgöra och förändra sin
tro efter sin egen upplysnings fordringar, meddela sin tanka äfven åt andra,
äfven åt hela den läsande allmänheten — och så långt denna frihet
räcker, sträcker sig ock religionsfriheten i svenska statsförfattningen; men så
långt den sträcker sig, är den lemnad åt alla och en hvar, utan åtskillnad
för person, stånd eller yrke. Sådan kan dock icke religionsfriheten vara lemnad
åt svenska kyrkan, enär denna äger bestämda lärosatser, utan hvilkas
efterlefnad hon ej kan bibehållas.
För samvetsfrihetens utöfning — eller för allmän upplysning och frihet
— är det nemligen icke nödigt, att allt hvad den fria tanken trott sig
utforska, också må kunna predikas vid gudstjensten, afhandlas vid de allmänna
religionsförhören eller i någon tjenstutöfning af kyrkans lärare. En
sådan lärofrihet kan kyrkan förbjuda, utan att derigenom göra ingrepp i allmän
samvetsfrihet. Och en sådan lärofrihet gifves också icke i svenska pro
-
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1840.
47
testauliska kyrkan, hvilken väl under samvetsfrihet bekänner sig till den
rena evangeliska läran, men dock deri undervisar, endast efter en bestämd
läroform, och later endast denna lära predikas. Såsom en alldeles konseqvent
utvickling af svenska statsförfattningen, och icke något intrång i religionsfriheten
måste det anses, att ingen är tillåtet att, annorlunda än i
tryck, offentligen kungöra någon tanka stridande mot kyrkans antagna lärosatser.
Vöre tryckfriheten i religionen hämmad; så vore upplysning och frihet
från religionen utestängda. Med denna åter har upplysningen frihet nog.
Oell denna är den enda, sorn icke tillskyndar den enfaldiga förargelse, eller
dock vållar den minsta förargelse, som är möjlig.
Så snart man förblandar dessa skiljaktiga begrepp, kyrkans helgd och
religionsfrihetens, skall oundvikligen endera för den andra uppoffras. Det
är icke svårt att förutse, hvilkendera sorn i striden måste gå under. Det
är blott anmärkningsvärdt, huru mycket man, vid framkallande af en sådan
strid, alltid misstagit sig om kyrkans sanna fördel, arbetat på undergräfvande
af hennes bestånd, då man trott sig kunna utvidga bennes makt till
ett omfång, som ej mer tillkommer henne och sträcker sig vida utöfver,
hvad hon äger medel att försvara. Vore jag icke öfvertygad om kyrkans
välgörande och vördnadsbjudande bestämmelse; så skulle jag med hemligt
välbehag se den välmenings framgång, som nitälskar för hennes helgd, utan
att märka, huru hennes grundvalar af det ovisa nitet rubbas.
Den skepnad, bvari striden imellan kyrkan och friheten här uppträdt
inför lagskipningen, har varit kyrkans nitälskan mot dess lärare. Hon har
af dem fordrat, att de äfven utom sin tjensteutöfning ej få upphöra att vara
kyrkolärare, ej hysa eller yttra en mening stridande emot den rena evangeliska
läran, sådan de äro skyldige att i kyrkan predika den. I sjelfva
verket får man också icke neka, att de rättrogne lida förargelse, om salighetsläran
dem förkunnas af en otrogen, som sjelf offentligen bekänner sin
otro och om hvilken församlingen vet, att när han förkunnar den rena
evangeliska läran, han skulle i stället, om det stodo honom fritt, uttala sin
förkastelse deraf. Hvad han talar, öfvertygar ingen annan, då han sjelf bekänner
sig icke vara deraf öfvertygad.
I ett samhälle, der någon odling och tankefrihet råda, skulle dock följden
icke blifva bättre, i fall man förbjöde alla religionsläx-are (utom tjernsten)
att yttra någon mot religionsdogmerna stridande mening. Skall man någonsin
tro sin nästa; så är det, när denne frit talar, hvad han tänker.
48
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för är '1849.
Ingen tror den, som talar, hvad han tvingas att tala; och således blir ingen
trodd, så snart man vet, att ingen vågar tala, hvad hail tänker. Religionsfrihet
äfven för religionsläraren kan alltså vara ej blott oskadlig — den
är fast mera nödvändig just för sjelfva lärans skull. Huruvida den för honom
behöfver någon särskild gräns inom det allmänna området, lärer ej
kunna afgöras, utan uppmärksamhet på gränsen för detta område, cl. v. s.
den religionsfrihet, som hvarje medborgare tillkommer.
Det är hvar man förbudet att affalla ifrån vår rätta evangeliska lära
och träda till en villfarande — och det är förbudet att utsprida villfarande
lärosats. Och begge dessa förbrytelser straffas icke lindrigare, än med förvisning
från riket, der man, i förra fallet, ej låter sig rätta, och i det
senare, efter varning ej afstär med irrlärornes utspridande *). Dessa lagar
hafva icke undergått förändring annorlunda, än att deras föremål är förändradt.
Hvad som ännu heter den rena evangeliska läran, får äfven nu ej
förnekas, vid samma straff, hvarmed affall från den rätta evangeliska läran
eller utspridande af vilfarande lärosats förut var belagdt. Men religionsfriheten
består deruti, att för yttranden i allmänt tryck nu mera gifves större
frihet, än som för öfrigt äger rum. I umgänget och allt muntligt yttrande
är man ännu underkastad skyldigheten att hvarken tillkännagifva affall från
den rätta evangeliska läran eller yttra villfarande lärosats. I tryck åter haiman
endast att iakttaga, att man icke förnekar den rena evangeliska läran **).
I afseende på förbud mot villfarelsers utspridande sträcker sig tryckfriheten
längre, än religionsfriheten i öfrigt, då detta förbud i Tryckfrihetsförordningen
saknas; och förbudet mot affall har i denna förordning fått det
mera bestämda uttrycket af förbud mot förnekande. Att det således är genom
tryckfriheten allena, sorni religionsfriheten vunnit, torde vid närmare
eftersinnande föga bestridas; och om lämpligheten häraf har jag redan yttrat
mili tanka.
Att man icke får affalla från en lära, icke antaga en villfarande, förutsätter
en lära, hvars lydelse är bestämd och skall efterlefvas. Det förutsätter
en lärobok, affattad i formliga satser, hvilka man kan utfästa sig att bekänna
och i helgd hålla. Blotta utfästandet att icke förneka är mindre
strängt, och kan tillämpas äfven på annat, än bestämda satser. Dess tillämpning
på christna protestantiska lärobygganden ger ett eget resultat, det ound
gängliga
*) Missg. Balken 1 Kap. 3, 4 §§.
**) Tryckfr. Förorcln. 3 $. 2 mom.
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 4849.
49
gängliga vilkoret för verklig religionsfrihet utan afskaffande af all trons och
lärans grund.
Den christna protestantiska läran, sådan den vid reformationen antogs, är
icke ett slutet systehn, otillgängligt för all utbildning och förklaring. Ett sådant
står och faller med den kulturgrad, under hvilken det är utbildadt, och
måste helt förkastas, när det ej längre kan helt vidhållas. Deruti ligger denna
läras öfver all annan upphöjda företräde, att den gäller för hvarje kulturgrad
— veterligen för hvarje hittills upphunnen, [roligen för alla dem, som
kunna återstå. Men huru skulle detta kunna inträffa, i fall läran vore en
gång för alla ett afslutadt system? Sådan den är, består dess helgd i erkännandet
af dess gudomliga ursprung. Detta är nog för trons bevarande.
Detta gudomliga ursprung är, hvad som ej får förnekas. Och sådan är den
trosbekännelse, Som hos oss skall hållas i helgd, att när vi ej detta förneke,
då iakttage vi den rena evangeliska läran, i våra symboliska böcker antagen
och förklarad.
Den så kallade Liber Concordia*) hvilken intill år 1829, då nu gällande
prested fastställdes, varit uti presteden åberopad, har säkerligen aldrig upphört
att äga vitsord, i fråga om rätta normen för renlärighet i evangelisk-lutherska
församlingen. I denna Concordia förekommer ett epitome articulorum, som
börjas på sidan 570 af den i Leipzig 1698 utgifna upplaga och innehåller i
svensk öfversättning följande, hvilket jag antager för öfverensstämmande med
vår församlings trosbekännelse:
”Vi tro, bekänne och lare, att enda regeln och rättesnöret, hvarefter alla
dogmer och alle lärare böra värderas och bedömas, är alldeles ingen annan,
än så väl gamla som nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, såsom
skrifvet är: ditt ord är mina fotters lykta och ett ljus på minom vägom.
Och den hel. Paulus säger: om ock en ängel af himmelen annorlunda predikade
evangelium, han vore förbannad.1’
”Men de öfriga antingen kyrkofädernes eller de nyares skrifter, under
hvad benämning som helst, må ingalunda skattas jemngoda med. de heliga
skrifterna, utan samtliga så underordnas desamma, att de icke i annat afseende
antagas, än såsom vittnen, de der intyga, att äfven efter Apostlarnes
tider Profeternes och Apostlarnes lära blifvit ren bibehållen, och i hvilka jordens
länder detta skett.”
*) Äfven Formula Concordia
R.
St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
7
50
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
”På detta sätt bibehålles en tydlig skillnad imellan gamla oeh nya testamentets
heliga skrifter och allt hvad andre skrifvit, och den heliga Skrift allena
betin nes *) vara domaren, normen och regeln, hvarefter, såsom med en
probersten, alla dogmer skola granskas och bedömas, huruvida de äro gudaktiga
eller ogudaktiga, sanna eller falska.”
”Men de öfriga syjnboler och andra skrifter, sorn vi nyss här ofvan omtalt,
innehafva icke domsrätt (autoritatem judicis); ty denna värdighet tillkommer
endast de heliga skrifterna; utan de hära blott vittnesbörd för vår
religion och uttyda henne, samt ådagalägga, huru dessa heliga skrifter på hvarje
särskild tid, uti de artiklar, som inom Gods församling varit omtvistade, blifvit
af då lefvande lärare förstådde och tolkade, och på hvilka skäl de mot
den heliga Skrift stridiga dogmer blifvit förkastade och fördömde.”
Ett annat ställe, hvilket förekommer uti den i samlingen intagna Repetitio
quorundam articulorum Augustana3 Confessionis, sid. 632, lyder i öfversättning
sålunda;
”Först antage och omfatte vi, således af allt hjerta de profetiska och apostoliska,
gamla och nya testamentets skrifter, såsom de klaraste och renaste
Israels källor; och vi tro de heliga skrifterna allena vara den enda och vissaste
regel, hvarefter alla dogmer höra granskas samt alla både lärare och
läror bedömas/’
Längre fram i samma Repetitio, sid. 635, heter det:
”1 sitt företal (till katechesen) har Dr Luther uppställt denna skillnad
(imellan gudomliga och menskliga skrifter); alt endast den heliga Skrift skall
erkännas för alla lärosatsers enda regel och norm, och att med denna skola
alldeles ingen menniskas skrifter hållas jemngoda, utan fast mer alla vara dem
undergifna (subjieienda).”
Slutligen träffas (sidd. 880, 881) uti den så kallade Catalogus testimoniorum,
följande ord af den Epilogus, hvarmed denna uppsats slutar:
”Dessa vitsord af fordna församlingslärare äro icke i den mening här införda,
alt vår tro stöder sig på menniskomyndighet såsom sin grund, enär den
sanna och saliggörande tron hör, såsom på en orubblig grundval, hvila icke
på någon vare sig äldre eller nyare kyrkans lärares vitsord, utan endast och
allenast på Guds ord sammanfattadt i Profeternes och Aposllarnes skrifter, den
himmelska sanningens mest trovärdiga vittnen.”
*) Cognoscitur.
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 4849.
51
1 Upsala mötes beslut af år 1593 finnes samma mening uttryckt med
följande ord:
”Först, ali vi alle vid Guds rena och saliggörande ord, hvilket i de heylige
Propheters, Evangelisters och Apostlårs skrifvelser författadt är, samhäl”leligen
blifva vele, och alt i våra församlingar skall lärdt, trodt och bekändt
' varda, att den heliga Skrift af den Heliga Anda sitt ursprung häfver, och
”innehåller fullkomligen allt det, som den christeliga lärdom om Gud den
”alls våld igaste och vår salighet samt goda gerningar och dygder tillkommer,
”och är en grund och stöd till en rätt christen tro, och ett rättesnöre till att
"döma, åtskilja och förekomma all tvist uti religionen, och ingen förklaring
”af androm behöfves, anten af de helige fäder eller andre, som af egen godtycke
något det till satt häfver, det icke är med den helga Skrif t, eho de
”ock helst vara kunna, alldenstund ingen menniska efterlåtet är att tyda Guds
”Ord efter eget sinne, och derutinnan skall ingen persons anseende, höghet
”eller auloritet aktad eller gillad varda, utan den Helga Skrift allena, som
”förbemält är &c.’’
Hvad som utgör den rena evangeliska läran, hvilken icke får förnekas,
är således ingen ting annat, än den Heliga Skrift eller Guds Ord allena. Alt
icke förneka denna lära, vore ej nog, i fall förbudet anginge utspridande af
villfarande lärosats. Då borde man ej allenast erkänna den rena evangeliska
läran; utan man borde äfven hålla i helgd kyrkans lärobyggnad. Man kan ej
sägas förneka Guds heliga Ord derföre, att man annorlunda förstår något ställe
deri, än kyrkans lärare det tolkat; men man kan onekligen, med erkännande
af det gudomliga Ordets myndighet och sanning, hämta derifrån en lärosats,
hvilken af alla kyrkans lärare förkastas såsom en villomening. Äfven detta
har varit utan inskränkning förbudet, och är ännu ej tillåtet annorlunda, än
i tryck. Endast förnekandet af sjelfva Ordet (den rena evangeliska läran) är
ännu ej ens i tryck medgifvet, ulan alltid och ovilkorligen förbudet.
Utan denna hufvudgrund, vore religionsfriheten ingen. Kyrkan åter, om
den ej ägde annan lärobyggnad, vore ej en kyrka. Äfven med den största religionsfrihet
i statens kyrkoförfattning, kan dock icke denna omsorg om kyrkans
renhet umbäras. Om äu staten tillåter offentlig utöfning af alla möjliga
religioner; så blir dock inom hvar för sig en tillsyn öfver dess renlärighet
nödvändig. I den kyrka, staten vårdar, måste staten äfven vårda renlärigheten.
De öfriga kunna sättas i tillfälle att sjelfva vårda den, om ej staten vili
dermed dem biträda. Ty en kyrka, ensam eller i fri sammanvaro med andra,
hvad skall den vara, om ej en förening till gemensam gudstjenst enligt
52
R. St. Just.-Ombudsrn. Ernb.-Berättelse för år 4849.
sin tro, om ej en anstalt, der troende i denna tro undervisas, uppbyggas af
en gudstjenst efter sina lärobegrepp? Om ingen vedertagen lära funnes, och
ingen troende visste, att den gudstjenst, han besöker, erbjöde honom en undervisning
och en andaktsöfning, åt hvilka han kunde öfverlemna sig, utan
att förargas, i stället att uppbyggas; då funne han ju i kyrkan ingen ting af
hvad han der söker. Och så länge tro och gudstjenst ännu behöfvas; så länge
icke hela den skara, hvaraf Guds hus besökes, är förvandlad till forskande
tänkare, underbyggde i all nödig kunskap, för att utan andras ledning utbilda
sitt religiösa tänkesätt; skulle hos denna skara säkerligen, rned kyrkan, all gudaktighet,
all sedebildning, all upplysning försvinna *).
Är det nu nödigt, att en kyrka vidmakthålles; så är det följaktligen nödigt,
att i kyrkan bibehålies den renlärighet, som i vår litteratur nu mera
lemnat rum för religionsfriheten. I kyrkan är det ej nog att icke förneka den
rena evangeliska läran; den måste der förkunnas sådan, som den i läroböckerna
finnes bestämd. Men är det prosten tillåtet att utom kyrkan bekänna
sig till en annan — och huru långt kan, i sådant fall, tillåtelsen sträcka
sig? — Icke är det lagens mening, att presten må bekänna sig lill hvilken
gudlös lära som helst, och det oaktadt vara prest, endast han icke i embetsutöfningen
förkunnar denna lära. Och lagens föreskrift är ej heller sådan, att
detta kan inträffa. Att derför lägga hinder, behöfves för presten ingen annan
lag, än den som gäller för alla. Förnekar lian i tryckt skrift den rena evangeliska
läran, eller affaller han eljest från läroböckernas dogmer, eller utsprider
(annorlunda än i tryck) mot dem stridande (villfarande) lärosats; så är
han, lika med hvilken annan som helst, förfallen till landsflykt, och kan således
ej mer vara prest.
Den irrlärighet, som prest kan i tryckt skrift strafflöst drifva, ehuru han
ingalunda får i embelsulöfning göra sig dertill skyldig, är den irrlärighet, som
icke innefattar förnekelse af den rena evangeliska läran. Sådan afvikelse från
lärosatser, utan afvikelse från lärogrund, har lagen ej betraktat såsom mera
farlig, när den endast föröfvas inför den läsande allmänheten, än att prest må
kunna, utan hinder deraf, bibehålla sitt lärarekall. Derföre har också, då an
-
*) Detta galler för det ögonblick, då kyrkan faller. Huruvida ny religiositet, sedebildning
&c. uppstår, är en tillfällighet, som beror af tiden. Härom blir ingen fråga, nälen
kyrka upplöses genom dess inedlemmars affall till en annan — endast när upplösningen
sker genom otro; men af denna kan hos den obildade hopen — och en stor
del af den bildade — ej annat följa, än hvad här nu är sagdt.
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
53
nan person för denna afvikelse, sålunda begången, ej kan straffas, lagen ej
funnit nödigt att deraf göra ett särskildt lagbrott för prester. Tryckfrihetslagen
bestraffar det icke; och då den icke i något annat fall funnit godt att
straffa tryckfrihetsbrott såsom tjenstefel; har den ej heller i detta full velat
göra särskildt undantag för prester.
Härom bar man dock icke kunnat öfverlygas hos vissa ecklesiastika myndigheter.
Man har inför Domkapitlet citerat prestman, att ansvara för villomeningar,
yttrade i tryckt skrift, såsom för fel hörande under Domkapitlets
domsrätt. Äfven sedan skriften varit inför behörig Tryckfrihetsdomstol åtalad
och lagligen förklarad icke brottslig, har man dragit samma skrift inför dess
författares tjensteforum, för att få dess utgifvande belagdt med ett annat ansvar
än det, Tryckfrihetslagen ålägger — ett vida lindrigare, än som kunnat
äga rum, i fall af verklig brottslighet, men vida för strängt, då ej något ansvar
kunnat på lag grundas. Och dessa Domkapitlens beslut hafva undergått högre
domstols pröfning, ulan att ogillas.
Det första exemplet inträffade år 1817. En prestman hade blifvit inför
Kämnersrätt tilltalad för två från trycket utgifna skrifter och enligt jurys
yttrande frikänd. Men derefter hade en anmälan om ärendet skett hos Kongl.
Majt, och handlingarne blifvit öfverlemnade till Justitias-Kantslersembetet, att
tillse, hvad vidare embetsåtgärd dervid måtte äga rum, sedan utredt blifvit,
att författaren prestembelet beklädde och i sådan egenskap vore genom ed
förbunden att hvarken hos sig sjelf hysa eller bland andra utsprida annan
lära än den, som vore grundad i Guds heliga ord samt våra symboliska böcker.
Justitiae-Kantslersembelet öfverlemnade skrifterna till det Consistorium, under
hvilket författaren såsom prest lydde, på det Consistorium måtte kunna i anledning
deraf vidtaga de åtgärder, som med lag och kyrko-ordning instämde.
Consistorium inkallade författaren till förhör; och sedan han pä tillfrågan
erkänt sig hafva författat och utgifvit de i fråga varande skrifterna; gjordes
honom i anledning deraf frågor, hvilka han på ett visserligen ganska eftertänklig!
sätt besvarade. Han erkände nemligen icke den gudomliga inspirationen
i något mer af nya testamentets bibeltext, än Evangelierna och Uppenbarelseboken,
och förkastade alldeles de Symboliska böckerna — icke nöjd all
följa deras egen hänvisning till Guds Ord, såsom endaste normen för läran,
hvarigenom han bordt finna sig försonad med symboliska böckerna, så vida '
han, lika med dem, erkände Bibeln. Det synes mig således ingen ling mindre
än klart, att författaren bordt frikännas, i fall han lagligen stått lill ansvar
för kungörandet i tryck af de satser, han inför Consistorium förfäktade;
54
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år i8J9.
och hade lian för dessa, såsom för förnekande af den rena evangeliska läran,
blifvit af en tryckfrihetsjury fälld; så hade han äfven upphört att vara prest,
emedan han blifvit dömd till landsflykt. Frågan är endast, om Consistorium
var hans domare, och om den irrlärighet, han der röjde, var straffbar.
Honom tillvitades icke att hafva utspridt villfarande lärosats annorlunda,
än genom de utgifna skrifterna; och öfver dessa harle Consistorium ingen domsrätt.
Hvad de innehöllo, hade redan varit inför tryckfrihetsdomstol åtaladt,
och blifvit förklaradt obrottsligt; och hvad författaren nu i förhöret inför Consistorium
möjligen derutöfver tillagt, kunde icke betraktas såsom utspridt och
såsom sådant bestraffas — örn än Consistorium varit behörigt att deröfver
döma. Men Consistorium var dessutom icke rätter domstol i en sak af denna
beskaffenhet. Den disciplinärmakt, som tillhörer Consistorium öfver presterskapet,
kan väl sträcka sig äfven till afstyrande af imiga lärors utspridande;
men detta måste dock inskränka sig lill de fall, då irrlarorne spridas i tjensteulöfning;
och om sådant fall var här icke fråga.
Säkerligen hade det varit mycket i sin ordning, om Consistorium, efter
den gifna anledningen från de tryckta skrifterna, inkallat författaren, allvarsamt
examinerat'™) och lörehållit honom skillnaden imellan den fi i lie t, han
hade, att i tryck allmängöra sina vågade meningar, så länge de icke gingo ut
på Bibelns förnekande, och den stränga pligt, som ålåg honom att i tjenstens
utöfning ingen ting yttra, som icke noga instämde med symboliska böckernes
lärosatser. Och hade då författaren, såsom nu skedde, tillkännagifva tänkesätt
alldeles oförenliga med dessa lärosatser; så hade det tvifvelsutan tillhört Consistorium
att gifva honom allvarliga varningar, med förelagdt äfventyr af lagligt
tilltal, att i tjensteutöfningen icke låta undfalla sig något af ett sådant
från symbolerna afvikande tänkesätt.
Men om fråga blir att realisera ett sådant äfventyr; då kan det icke vara
Consistorium, som utöfvar domaremakten. Saken blir nemligen då en ’’reli”gionsprocess”;
och en sådan tillhörer del icke Consistorium att upptaga. Äfven
i prestembetets utöfning är irrlärighet undantagen från de embetsfel, öfver
hvilka Consistorium äger döma. Den enda befattning. Consistorium dermed
kan taga, efter föregången varning, är att under sakens handhafvande hos
vederbörlig domstol afhålla den tilltalade från tjenstens utöfning.
*) Utan samvetsforskning, och endast för att erfara, huru den examinerade kände och
förstod de antagna troslärorna.
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
55
I stallet för den åtgärd, som lagligen kunnat äga rum, vidtogs här den,
hvartill Consistorium saknade behörighet, att genom utslag pröfva, hvad påföljd
för författaren, såsom prest, de i fråga varande skrifternes utgifvande
kunde medföra. Äfven utan att vela, det dessa skrifter redan varit föremål
för lagligt åtal, hvarom Consistorium icke syntes hafva tagit kännedom, hade
likväl, när fråga blef om ansvar för tryckt skrift, ofelbart bordt komma i öfvervägande,
hvad Tryckfrihetsförordningen om åtal å sådan skrift innehåller,
nemligen att den ’’ej kan åtalas annorlunda, än Tryckfrihetslagen bjuder*),
”och att förbrytelser emot denna lag upptagas vid allmän underrätt i den
"stad, der boktryckeriet, ifrån hvilket den åtalade skriften utkommit, anlagdt
”är eller vid anläggandet anmäldt blifvit”**). Att Consistorium icke kunde
företaga sig någon pröfning af ansvar eller påföljd för utgifvandet af oftanämnde
skrifter, var således uppenbart, om än något åtal å desamma icke
redan förut ägt rum. Dä dessutom sådant redan skett, och frikännelse i laglig
ordning tillkommit; blef det än mera uppenbart, att allmän lag öfverträddes
genom nytt upptagande af redan afgjord sak.
Consistorii utslag, efter en sådan rättegång, blef, att sorn författaren föranstaltat
om utgifvandet genom trycket af de tvenne i fråga ställde afhandlingarna,
dem han ock erkännt sig hafva förfallat, och derigenom ådagalagt,
sig icke allenast hysa, utan ock verkligen hafva försökt utsprida villfarande
meningar, som stridde emot vår ehristeliga läras och tros hufvudgrunder samt
de för den svenska församlingen antagna symboliska böcker, hvilka han förklarat
sig ingalunda kunna erkänna för att till innehåll vara enliga med hvad
han antoge för Guds Ord; alltså och emedan han, intagen af så beskaffade
tänkesätt i religionsmål, icke kunde anses vara rättskaffens skickad lärare till
predikoembetets förvaltning vid vår evangeliska lutherska församling, pröfvade
Consistorium, i förmågo af 2 §. 1 Kap. Kyrkolagen, jemförd med Kongl. Brefvet
den 2 Maj 1751 samt Kongl. Resolutionen å Presterskapets besvär den
20 November 1786, att författaren borde från läroembete! vid vår församling
och thy åtföljande rättigheter alldeles vara skild; varande utslaget, med åberopande
af 24 §. i Kongl. Förordningen om rättegång i Domkapitlen, Kongl.
Maj:ts nådiga revision och förordnande underdånigst undersläldt.
I de åberopade författningarna, utom kyrkolagen, förekommer ingenting
annat, än tillämpning af bvad samma lag innehåller; och hvad denna före
-
*) Tryckfrihetsförordningen 1 §.
**) Ibid. 5. §. 6 mom.
56
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år i849.
skrifver, återfinnes i de ur allmänna lagen här ofvan anförda ställen, utom
den särskilda klausulen för ”deni i Läroståndet”, att när de utsprida villfarande
meningar, med dem skall föregå allvarlig förmaning, innan de anklagas,
mista embelet och förvisas riket. Den medelväg, sorn Consistorium nu vidtog,
att fråndöma embetel, utan att döma till landsflykt, är en i lag okänd
medelväg. Om Consistorium ej fann sig tillständig t att ådöma straffet i dess
hel het, utan tilläfventyrs mer tvekade om sin behörighet att landsförvisa, än
att afsätta; så hade häri bordt upptäckas endast ett ytterligare bevis, alt
domsrätten icke tillhörde Consistorium. Straffdomare är nemligen icke den,
sorn ej kan ålägga det straff, lagen bjuder; och tror ett Consistorium (på goda
skäl) sig aldrig kunna döma till landsflykt; så hör det ock deraf finna sig
öfvertygadt, att det aldrig kan för villomeningar i religionen döma till afsättning.
Till den underställning, hvarmed utslaget slutar, finnes ingen anledning
i den åberopade Kongl. Förordningen 0111 rättegång i Domkapitlen. Den besvärstalan,
hvarom den citerade 24 §. handlar, äger nu mera ej heller runi i
andra ämnen, än ekonomiska (befordringsmål, socknestämmo-ärenden — —) 1
allt, hvad sorn rörer embetsfel, kan Hofrätts domsrätt icke förbigås — hvaremot
religionsmål, såsom redan nämndt är, ej tillhöra Consistorierna, ulan skola
omedelbarligen hos Hofrätt upptagas. — Allt hvad från Consistorium drages
omedelbart under Kongl. Maj:ts pröfning, upptages i Statsrådet genom Ecklesiastikdepartementet.
Till Justitiae-revisionen eller Högsta Domstolen kommer,
mig veterligen, ej något ärende omedelbarligen från Domkapitel.
Icke desto mindre upptogs ärendet hos Kongl. Maj:ts Högsta Domstol —
det pröfvades, utan hinder deraf, att Tryckfrihetsdomstol förut deri dömt
(hvarom den sakfällde i underdåniga besvär gjort anmärkning) — Tryckfrihetsdomstolens
beslut undanröjdes icke, och likväl upptogs saken å nyo —
Consistorii behörighet godkändes — dess beslut i saken gillades — Kongl. Maj:ts
nådiga Utslag blef, att ”sorn den tilltalade, efter att hafva ulgifvit de tvenne
”ofvannämde skrifter, vid förhör inför Consistorium bestämdt förnekat åtskilliga
bland de lärosatser, hvilka af den evangelisk-lutherska kyrkan blifvit
”till allmän efterrättelse antagna, och från hvilka den tilltalade genom aflagd
”prested förbundit sig att icke afvika; alltså och då han jemväl uti sina un”derdåniga
besvär än vidare fortfarit att yttra samma från allmänt antagna
”grunder afvikande meningar, fastställdes Consistorii fattade beslut”.
Beslutet
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år -t849.
57
Beslutet fattades den 27 Juli 1818. Det kommer säkerligen icke att
utplånas ur svenska lagskipningens liisoria. Men när historiens röst en gång
blir hörd, skall hon ännu från en något senare tid hafva att berätta en
nära likartad händelse.
Ett Domkapitel företog sig år 1845 att inkalla en Prestman, som
från trycket utgifvit en skrift, deri han ansågs hafva yttrat villfarande meningar,
för att häröfver höras och den åtgärd undergå, hvartill lag och författningar
kunde föranleda. Han tillfrågades, om skriften vore af honom
författad och utgifven, hvilket han bejakade — om de afhandlingar, den
innehöll, blifvit af honom hållna såsom predikningar, hvartill han svarade
nej — samt huruvida han stöde fast vid de satser och meningar, han deri
uttalat, hvilket hail med ja besvarade. Härefter frågades honom, huruvida
han ej, enär hans ännu vidhållna öfvertygelse rörande åtskilliga vår kyrkas
grundsan/iiilgar stöde i uppenbar strid med kyrkans antagna, uti Guds heliga
Ord grundade lära, funne tjenligast och med sitt samvete mest förenligt
att frivilligt afsäga sig prestembetel. Sedan han härpå svarat nej, meddelades
honom det- af Domkapitlet fattade beslut, att ehuru Domkapitlet af 4 morn,
i Kon^v Stadgan den 20 Mars 1735, jemfördt med Kongl. Cirkulärbrefvet
den 21 Augusti 1786 §. 1, icke saknat skäl att, likmätigt den pligt, Domkapitlet
till följe deraf ålåge att ej mindre i allmänhet tillse, det inga villfarelser
emot den rena evangeliska läran utspriddes, än ock öfver prestmans
fel uti lära och lefverne hafva en noga och allvarsam uppsigt, författaren,
såsom den der till de enfaldigas förförande sina villfarelser skriftligen utspridt,
genast till suspension eller embetets förlust döma, Domkapitlet dock,
med tillämpning af 1 Kap. 2 §. Kyrko-ordningen, ville för utrönande af
verkan utaf den varning, som nu blifvit honom gifven, och till hans egen
allvarliga besinning i denna vigtiga angelägenhet, medgifva och förelägga honom
en tid af sex månader, under hvilken han ägde tillkännagifva, huruvida
han bestämdt och obetingadt återkallade eller ännu vidhölle de i förevarande
skrift uttryckta ofvanberörda villomeningar, men att Domkapitlet,
i betraktande af den våda, som af författarens villfarelser kunde för åhörares
och lärjungars själar uppstå, pröfvade skäligt, på grund så väl af först
åberopade Kongl. Förordningar, som ock af Kongl. Brefvet den 2 Maj 1751,
hojiom såsom varande ett skadligt verktyg förständiga, att intilldess nyssR.
St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849. 8
58
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
berörde anmälan hos Domkapitlet skett, sig från all embetsutöfning såsom
skolelärare och prest afhålla.
Häröfver klagades i Hofrätt, enligt meddelad besvärshänvisning — beslutet
bade nu icke blifvit Kongl. Maj:ts nådiga pröfning understäldt. I
besvären invändes, hvad som säkerligen icke förtjente och ej heller vann
afseende, att författaren, såsom lärare i folkskola och lydande under vederbörande
skolstyrelse, icke bordt inför Domkapitlet stå till ansvar, men dessutom,
att då den tryckta skriften bordt af allmän domstol pröfvas i den
ordning, Tryckfrihetslagen bestämmer, Domkapitlet icke varit Behörigt att i
anledning af samma skrift vidtaga de öfverklagade åtgärderna; och häröfver
utlät sig Hofrätten, att enär klaganden i detta mål icke blifvit tilltalad
såsom den der genom utgifvandet af omförmälte skrift öfverträdt de i Tryckfrihetsförordningen
meddelte stadganden, samt jemlikt de af Domkapitlet
åberopade Kongl. Författningar, tillika med 15 §. i Kongl. •Föraiflningen om
rättegången i Domkapitlen af den 11 Febr. 1687, jemförd med Kongl. Resolutionen
på Presterskapets besvär den 20 November 1786, K'#It^1. Brefvet
den 7 December 1787 och Kongl. Resolutionen den 20 November 1806,
Domkapitlet borde döma i de saker, som egentligen anginge Preste- d*Äh Skoieståndspersoner
högre och lägre, hvad deras embeten och Tel i läc^^ich lefverne
vidkomme, deruppå hafva noga och allvarlig uppsigt sarmr afskaffa
dem, som vore oskicklige; hvadan ock Domkapitlet tillkomme att undersöka
om de under dess inseende Varande prestmans och skolelärares angifna fel
i läran samt enär någon af dem funnes hysa och vidhålla lärosatser, som
vore stridande emot evangeliska lutherska kyrkans antagna trosbekännelser,
förekomma, att han med sina villomeningar församlingen oroade; ansåge
Hofrätten Domkapitlet hafva varit behörigt att, på sätt som skett, oberoende
af stadganderna uti Tryckfrihetsförordningen i fråga om sättet för åtal af
tryckta skrifter, tillse, hvad åtgärd kunde erfordras i anseende dertill, att
författaren af i fråga varande skrift beklädde prestembetet och jemväl i egenskap
af skollärare vore i tillfälle att sina deruti framställde lärosatser utsprida;
och blefve alltså berörde invändning utan vidare afseende lemnad.
Beträffande således den i besvären förda klagan i öfrigt; så emedan
klaganden vid förhör inför Domkapitlet bestämdt vidhållit, hvad af honom
i tryckta skriften blifvit framstäldt, och såmedelst förnekat en del af de
lärosotser, hvilka af den evangeliska lutherska kyrkan blifvit till allmän efterrättelse
antagna, och derifrån hvarje prestman genom aflagd ed förbundit
sig att icke afvika,* vid hvilket förhållande de af Domkapitlet i egenskap af
R. St. Just. Ombudsm. Emi.--Berättelse för år 48å9.
59
Läroembetets närmaste vårdare emot klaganden i detta mål vidtagna åtgärder,
såsom endast innefattande ytterligare varning och medel att leda honom
till eftersinnande af sitt anmärkte förfarande, måste anses hafva varit af
omständigheterna påkallade, funne Hofrätten ej skäl att i Domkapitlets öfverklagade
utslag ändring göra.
Klaganden fullföljde häremot sin talan hos Kongl. Maj:t. Högsta Domstolens
beslut utfärdades genom nådigt Utslag den 10 Mars 1847, deruti
förklarades, att skäl icke vore anfördt, som i Hofrättens öfverklagade
utslag kunde verka ändring; och skulle den af Domkapitlet klaganden medgifna
och förelagda tid af sex månader, inom hvilken han ägde göra det
tillkännagifvande, hvarom i Domkapitlets utslag förmältes, komma alt beräknas
från den dag, klaganden af Kongl. Maj:ts nådiga Utslag bevisligen
erhållit del.
De af Domkapitlet och Hofrätten åberopade, här anförda författningar
äro visserligen af det innehåll, som i Hofrättens beslut upptages; men till
uudanrödjaiide af allt tvifvel om deras rätta mening i det afseende, hvarom
fråga är, eller beträffande Domkapitlets behörighet, synes det vara tillräckligt
att ur en af dessa författningar, Kongl. Brefvet den 7 December 1787,
anföra ett stadgande, som Hofrätten förbigått, ehuru detta stadgande, hvilket
träffas uti 6 §., är just det, som här afgör frågan, att nemligen från de
uppräknade Consistorierna tillhöriga mål undantagas ”de, sorn angå religion
”eller söndring och affall ifrån den rena evangeliska läran, med hvilka efter förra
”författningarna bomme att förfaras’’; och om dessa senare mål stadgas uti Kongl.
Kungörelsen rörande religionsfriheten den 24 Januari 1781, att ”forum för
”religionsprocesser skulle allt framgent, utan förändring, blifva Kongl. May.ts och
”Rikets Hofrätten".
Så visst som nu det förevarande ärendet var en religionsfråga, och
följaktligen, när tvist derom uppstod, blef en religionsprocess, kunde det
icke lagligen dragas under Domkapitlet, om än förfäktas kunnat, att det icke
var ett tryckfrihetsmål. Någon Domkapitlets behörighet, enligt de åberopade
författningarna, finnes icke i andra fall, än då prest i tjenstutöfning
gjort sig skyldig till fel i lära eller lefverne. Men för sådant var det icke,
som åtal nu ägde runi; och om det, såsom Hofrätten antager, ej heller var
ett åtal för öfverträdelse af de i Tryckfrihetsförordningen meddelte stadganden;
så synes väl häraf ej annat kunna följa, än att allt töremål för
detta åtal försvinner. Alt tillse, såsom Hofrätten uttrycker sig, hvad åtgärd
mot författaren af en tryckt skrift erfordras, i anseende dertill, att han be
-
60
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år -1849.
kläder prestembetet eller är skolelärare, blefve ju i sjelfva verket ingenting
annat, än att utöfva en censur; och en sådan äger dock nu mera icke rum —
annorlunda, än genom lagligt åtal uti den af Tryckfrihetslagen föreskrifna
ordning. Samma lags ovilkorliga förbud emot tryckta skrifters åtalande i
annan än denna ordning, utan allt afseende på det stånd, en författare kan
tillhöra, skulle alltför illa komma en prestman, såsom författare, till goda,
i fall en utväg funnes att, såsom här skett, låta honom, utan åtal efter
Tryckfrihetsförordningen, icke dess mindre såsom författare straffas. På
detta sätt kunde rätt ofta hända, att lagliga rättegångsförmåner i tryckfrihetsmål
gmge förlorade. Fruktlös vore då äfven den invändningen —
hvilken väl i förevarande sak ej blifvit försökt, men i hvarje dylikt fall bör
vara peremtorisk — att om författareansvar aldrig kan blifva fråga förr. än
antingen namnsedel blifvit af Tryckfrihetsdomstol öppnad och derigenom utrönt,
hvem som deri till dylik ansvarighet sig förbundit, eller ock, i brist
af sådan genom namnsedel åtagen ansvarighet och derest ej heller författaren
sig hos domaren sjelfmant tillkännagifver, åtalet vändes mot boktryckaren;
i hvilka samtliga fall ett på titelbladet tryckt författarenamn ej ens föranleder
till den såmedelst uppgifna författarens hörande.
Örn nu häraf följer, att Domkapitlet icke tillkom någon befattning med
den tryckta skriften; och om'intet fel i tjensten var begånget, som inför
Domkapitlet kunde författaren tillvitas; så återstod ju ej heller någon ting
att beifra, om icke sjelfva hans tänkesätt. Att författaren vid förhöret inför
Domkapitlet vidhållit, hvad han förut i den tryckta skriften framställt, är
också det, som af Hofrätten föres honom till last. Han förklaras straffbar
för det tänkesätt, han bekännt — icke derföre, att han genom tryck detta
tänkesätt kungjort eller i skolan eller kyrkan derefter undervisat, utan
endast derföre, att han inför Domkapitlet det icke återkallat. Hvad som
vid utöfningen af en sådan straffrätt öfver tänkesätt egentligen bestraffas,
kan icke vara sjelfva tänkesättet, hvilket hos ingen låter utforska sig emot
hans vilja, utan straffet drabbar endast bekännelsen af ett tänkesätt, verkligt
eller föregifvet. Men kan man icke utforska och bestraffa äfven ett förnekadt
tänkesätt; och blir följaktligen endast den straffad, som heldre lider
för sin tro än förnekar den; så vinnes dock åtminstone icke mer än en
obetydlig del af ändamålet. Den som då träffas, är snarare en sådan, på
hvars löfte man kan lita, när han lofvar att i sin tjenstutöfning strängt
följa den vedertagna läran; och att derutöfver forska i hans samvete, är af
desto mindre gagn, som änskönt han icke kan öfvertyga sig om hvarje dogm,
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
61
hvari han undervisar, dock deraf icke följer, att han anser denna dogm för
skadlig eller ens dess omedelbara afskaffande för kyrkan gagneligt. Med
godt samvete kan han nemligen undervisa i en lära, som han icke tror, så
länge han anser denna lära icke destomindre vara nyttig för dem, som undervisas.
Först då, när han finnér en lära, hvari det tillhörer hans tjenst
att undervisa, icke kunna ulan skada bibringas hans lärjungar, kan han vara
skyldig sitt samvete att afträda från tjensten — icke derföre berättigad att
i tjensten utöfva sitt undervisningskal] annorlunda, än han sig åtagit.
Med ali möjlig omvårdnad om kyrkans renlärighet, äfven drifven vida
utöfver sina tillbörliga gränser, kommer man dock säkerligen ej ens inom
kyrkan någonsin derhän, så länge utom kyrkan tankefrihet är för hand, att
icke tvifvel också är å bane; när tvifvel går fritt och öppet öfverallt, utestänges
det ej heller från kyrkan. Ingen, som känner tillståndet, kan dölja
för sig, sjelf, att i närvarande stund rätt månge af kyrkans lärare skulle
nödgas frånträda sina platser, i fall de nödgades upphöra att undervisa i
läror, på hvilka de tvifla. Vöre det för församlingen önskligt, vore det
rådligt, i fall man kunde utforska alla dessas innersta tankar, att afsätta
dem allesamman? Skulle kyrkan i stället kunna förses med bättre lärare,
d. v. s. med sådana, som bättre undervisade, derföre att de icke tviflade?
Öfverväger man denna fråga; sä torde man nödgas erkänna, att ehuru olofligt
det är att predika och inprägla en lära, den man i sitt samvete anser förderflig
och skadlig, man icke derföre alltid är oskicklig att undervisa i en lära,
på hvilken man tviflar, eller af samvetet förhuden alt genom denna undervisning
främja likars gagn. Man skall fast mer erkänna, att undervisningsverket
på detta sätt ofta kan bättre handhafvas, än om det lage i händerna
endast på sådana, som icke tvifla — i fall nemligen desse vore rättrogne
derföre, att de icke tänkte, och för öfrigt till lefnadssätt och moraliskt tänkesätt
icke efterdömlige.
Om nu så är; utan tvifvel måste man då afstå från den der samvetsforskningen,
hvilken dock hvarken till gagns någon ting utforskar, eller
vinner med lofliga medel någon ting hos den, som icke frivilligt yppar sig.
Och framför allt i ett tidehvarf, der tanken befmnes i verksamhet, måste
man lemna tviflet äfven inom kyrkan i fred. Ingen ting annat, än denna
onyttiga samvelsforskning, var det, som fordom ådrog Inqvisitionen mensklighetens
fasa. Ilade den nöjt sig att från kyrkans lärostolar utestänga alla
kätterska läror; så hade dertill hvarken behofts de grymma straff, den använde,
eller till brottslighetens utspanande de grymma medel, som upprörde
62
II. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
ali mensklig känsla. Men den hade då icke kunnat föra krig mot den allmänna
tanke- oell samvetsfriheten. Syftningen i denna, lyckligtvis vanmäkliga
strid var dock från början ingen annan, än att hålla kyrkan i helgd.
Hade man förstått, hvad dertill erfordrades, och ej försökt mer; så skulle
man kunnat lyckas. Man begärde det omöjliga och det otillbörliga, och
följden blef — icke kyrkans upprättelse, utan dess förfall.
Att hvarken i svårare eller lindrigare grad samma väg mer må beträdas,
är säkerligen hvad vår lagstiftning om tanke- och samvetsfriheten åsyftar.
Samvetslorturen, syftningen af ali annan tortur, när fråga var om religionen,
är den, som lagen om vår religionsfrihet ofelbart velat utestänga. Och
förgäfves hade lagen arbetat för detta ändamål, när den fritog författare,
änskönt stående i kyrkans tjenst, från andligt förmanskaps inseende, om
icke redan kunnat förutsättas, att öfver tänkesättet i öfrigt ej mera gafs annat
förmanskap, än kontrollen öfver hvad som deraf yttrade sig i tjen
stens
utöfning. Just det förevarande exemplet är ett bevis, att Tryckfrihetslagen
för en prestman är af intet gagn, då han likafullt skall undergå
ransakning för den mening, han i tryck kungjort, och derföre lika behandlas,
som hade han förkunnat denna mening från predikstolen. Och visserligen
låg det långt förut i den protestantiska religionsfrihet, Sverige ägde,
alt ingen samvetstortur kunde lagligen utöfvas. Jag kan ej tänka mig, att
en sådan tortur i någon protestantisk kyrka ägde rum, om jag ej skall antaga,
att för iuqvisitionen samma väg stod öppen under den protestantiska
samvetsfriheten, som under sjelfva den renläriga papismen.
Hade de af Domkapitlet vidtagna åtgärder icke innefattat endast ”ytterligare
varning och medel att leda den tilltalade till eftersinnande af sitt
”förfarande”; så hade tilläfventyrs Hofrätten och derefter Kongl. Maj:ts Högste
Domstol icke gillat Domkapitlets beslut. I fall Domkapitlet omedelbarligen
stadgat en svårare påföljd, såsom tjensteus förlust för alltid, eller kanhända
blott suspension, men ovilkorlig och på viss fid; då hade följaktligen
kunnat hända, att heslutet icke vunnit Hofrättens och Kongl. Majt:s fastställelse.
Men det hade då endast varit för straffets olämplighet, icke för
bristande straffbarhet, som Domkapitlets beslut blifvit ogilladt. Den vida
vigtigare och djupt inpripande hufvudfrågan om behörigheten af ett sådant
inqvisitionsförhör *), som Domkapitlet anställt, och om straffbarheten af de
*) Inqvisition är icke alltid ett olofligt sätt att vid domstol förfara. I inånga fall
åligger det domaren att inqvirera (ransaka, i den fordna egentliga bemärkelsen,
ännu i konstspråket icke allestädes bortlagd.)
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för är 1840. 63
svar, sorn den förhörde då lemnade, såsom röjande endast de tänkesätt, han
inom sig hyste, icke belastande honom med skuld i egenskap af författare
eller folklärare — denna hufvudfråga var den, som ej lick öfverhalkas och
sorn skulle fått en annan utgång, så framt vid dess pröfning lagens lätta
förstånd blifvit gällande.
Att för öfrigt det använda varnings- och ledningsmedlet, i afseende på
dess menlighet för den tilltalade, ingalunda var af alltför ringa betydelse,
ligger i dess egenskap af förberedelse till någon annan påföljd, hvilken omöjligen
kunde uteblifva, och som var alternatif: återkallelse inom sex månader
eller ock — ett straff, sådant det kunde pröfvas skäligt. Beskaffenheten af
detta straff kunde också icke vara tvetydig. Att elen tilltalade, såsom
”ett skadligt verktyg”, icke tilläts någon embetsutöfning, innan hans anmälan
om återkallelse af villomeningarna skett inför Domkapitlet, var väl
tydligen ej annorlunda att förstå, än att om återkallelsen aldrig skedde,
också ingen embetsutöfning någonsin skulle tillåtas. I sjelfva verket var således
afsättningen redan vilkorligen ådömd, och således en straffdom fälld,
till hvars meddelande Domkapitlet hvarken såsom tryckfrihets- eller reiigionsdomstol
var behörigt.
Genom detta nyare prof af religionsfrihetens behandling äfven hos högsta
Domaremakten, anser jag således någon förändring icke hafva röjt sig uti
lagskipningen stillstånd, hvad detta ämne beträffar. Jag vet icke, hvad som
kan uträttas med påminnelser om skiljaktigheten imellan lagen och denna
lagskipning. Hvad jag tror mig kunna inse, är att lag utan efterlefnad icke
gagnar, ja gagnar mindre, än dess borttagande skulle göra, enär af en missförstådd
lag ej annat är att vänta, än att den mäste missbrukas.
Har den upplysta menniskan behof af religion; så har religionen hos
menniskan behof af upplysning. De religiösa begreppen öfvergifva oss, om
de icke lyfta sig till jemnhöjd med den bildning, vi innehafve. Utan frihet
att tänka i religionen är detta omöjligL. Och utan frihet att yttra sig går
tankens frihet förlorad. Det är derföre, som den förra bör, skyddas och
som den hos oss blifvit skyddad af en Tryckfrihetslag. Men är meningen
af denna lag — så som lagskipningen förstår den, ty en annan mening än
den, som förstås och tillämpas, är onyttig — är lagens mening sådan, att
denna frihet icke må utöfvas af dem, som undervisa i församlingen och
folkskolorna, att nemligen prest (och förmodligen också folkskolelärare, om
än icke prest) ej må frän trycket utgifva sina tankar i religionen, derest de
icke fullt öfverensstämma med kyrkans läroböcker; må då lagen begripligen
64
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år '1849.
utsäga denna sin vilja — icke tillåta ”hvarje författare att öfver allt hvad
”sorn är eller kan blifva föremål för mensklig kunskap, genom tryck sina
”tankar kungöra”, *) utan härifrån stadga det undantag, att prest eller folkskolelärare,
änskönt han i tryck ej yttrar annat, än hvad författare i allmänhet
kan strafflöst yttra, dock skall vara derföre straffbar, derest det icke
öfverensstämmer med kyrkans antagna dogmer. Och vill lagen icke, att
prest, såsom författare, skall vara fri från inseende af förmän och från deras
domsrätt; gore då lagen undantag från det budet, att ”lagligheten af
”åtalade tryckta skrifters innehåll alltid skall pröfvas af en jury eller nämnd **)
”— — som sammanträder — — vid allmän underrätt i den stad, der boktryckeriet
— •— anlagdt är eller anmält blifvit”, oell förordne, huru i
hvarje fall, der ett af Rikets Domkapitel anser irrlärighet linnas i utgifven
tryckt skrift, som ej blifvit inom föreskrifven tid hos allmän tryckfrihetsdomstol
åtalad, detta Domkapitel må kunna infordra och öppna namnsedeln
och, i händelse deraf yppas, att författaren är någon under dess förmanskap
börande prestman eller folkskolelärare, då ställa honom till ansvar för irrlärigheten,
såsom hade han dertill i utöfningen af sin tjenst gjort sig skyldig.
Och i de fall, då tryckfrihetsåtal varit anstäldt, och prest elier folkskolelärare
ej blifvit fälld till sådant ansvar, hvarigenom lian förlorat sin tjenst,
bör då äfven Jernnäs Domkapitlet öppet att särskildt ställa honom tili ansvar
för dess meningar, såsom vore de i tjenstutöfningen yttrade.
Härtill fordras dock, enligt hvad ofvanför blifvit visadt, ej blott förändring
i Tryckfrihetslagen, utan ock återställande af en förut afskalfad domsrätt
hos Domkapitlen öfver religionstvister, hvilka nu omedelbarligen tillhöra
Hofrätterna. Den inqvisition, sorn härigenom inom kyrkan införes, blir
oemotsägligen ett steg längre tillbaka, än kyrkans religionsfrihet stod före
religionsfrihetens utvidgande i samhället genom nu gällande Tryckfrihetsförordning.
Huruvida renlärigheten inom kyrkan, sådan den härigenom
vinnes, kommer kyrkans allmoge, de enfaldigt rättrogna, till godo, är den
fråga, som återstår att undersöka. Att genom spanandet efter kättare ej
andre från kyrkans tjenst utestängas, än de öppenhjertige, som ej kunna
dölja sina tänkesätt, lärer vara lätt att inse. Och ju mer man skulle lyckas
att utrensa sådana, desto mer lemnade man plats åt dem, som i kyrkans
tjenst söka endast inkomsten, och antingen icke äga något tänkesätt eller
åtminstone
*'f Tryckfrihets-föYordningen 2 §. 1 morn.
**) Ibid. 5 5-1 niom.
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berältelse för år 1849.
65
åtminstone icke vilja för detsamma offra siria fördelar, Korteligen: ju flera
samvetsgranna tviflare man från kinka 11 s tjenst utjagar, desto mindre samvetsgrannhet
har man i kyrkans tjenst qvar. Och lyckligt är, om ej till
slut befmnes, att man utjagat tviflare, för att insläppa otrogna. Så har man
ju, i den renläriga katholska kyrkan, förföljt det tänkande, men religiösa,
mot Gud och pligt vördnadsfulla tviflet, tilldess man inom sjelfva kyrkan
sett den rent blinda vidskepelsens drägt antagas af den rent gudlösa otron.
För ändamålet, sådant det nu må vara och huru helst dess värde må
skattas, skulle dock, äfven med den lagförändring, utan hvilken jag trott
det omöjligt att legitimera det lagskipningens förfarande, jag granskat, fruktansvärdt
föga uträttas. Ty sällan skulle det saknas utvägar för en prest
att dölja sitt namn såsom författare af en skrift, för hvilken han endast såsom
prest kunde äfventyra ansvar. I hvarje fall, då arbetet vore af någon
vigt eller värde, skulle svårligen kunna saknas en lekman, som af interesse
för saken ville i namnsedeln teckna sig, när hvar och en annan än en prest
utan våda kunde göra det. Och äfven för det sämsta arbete borde man
kunna finna någon dålig varelse, som för en ringa penning vöre benägen att
göra författaren denna tjenst.
Den onekliga vinsten vore, att den irrlärige prestens församling undveke
att veta, det han tänkte annorlunda, än han lärde, och borde derföre kunna
bättre tro honom. Jag kan icke motsäga verkligheten af denna vinst; och
det är på fullt allvar, som jag förklarar, att den lagförändring, hvarigenom
en sådan fördel skulle vinnas, vore vida bättre än den hittills gängse tillämpningen
af de gällande lagarna, så vida jag på denna och dess möjliga verkningar
icke alldeles misstagit mig. Om nu lagen betraktade en i tryckt
skrift af prest begången afvikelse från kyrkans dogmer, såsom hade denna
afvikelse inträffat i sjelfva utöfningen af prestembetet, och om den tilläte
Consistorium att deröfver döma; så upphörde dermed all anledning ått
sträcka forskningen till inneboende tänkesätt, hvilken forskning då i stället
kunde så uttryckligen förbjudas, att något misstag på lagens mening derutinnan
ej måtte kunna äga rum.
Den olägenheten, att en viss art af religionsprocesser härigenom skulle
komma under andelig jurisdiktion, vore möjligtvis af mindre vigt, än den
vid första påseendet förefaller. Hofrätterne förblefve nemligen, i allt fall,
domare häröfver i högre instants, äfvensom öfver allt, hvad Consistorium nu
dömer i fråga om tjenstefel af prester; och då Consistorium kunde, likasom
B. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849. 9
66
R. St. Just. Omhudsm. Emb.-Berättelse för år 1840.
i dessa, äfven i religionsmålen låta undersöka vid underrätt; borde rättegången
kunna blifva med nödig formlighet behandlad.
Endast såsom alternatif emot en bättre lagskipning är det likväl, som
jag ville föreslå den bär i fråga bragte lagförändring; och det icke för att
åt denna gifva företrädet. Om motsatsen kan jag nemligen icke tvifla vid
anställd jemförelse imellan de fördelar för kyrkan, som ostridigt genom förändringen
vunnes å ena, men ock den saknad, allmänna upplysningen i andliga
ämnen å andra sidan hade att befara af hela det andliga Ståndets
uteslutande från den grad af fri diskussion i dessa ämnen, som är författare
i allmänhet medgifven. Ej blott allmänna upplysningen i religionen skulle
derigenom komma att lida, utan religionslärarne mäste ock sakna en vigtig
uppmuntran till fritt bemödande om högre upplysning i en gren af menskligt
vetande, hvilken dem företrädesvis tillhörer att bearbeta.
Jag bör föreställa mig, att dessa stora fördelar, hvilka blifvit oss skänkta
af den religionsfrihet, vår Tryckfrihetslag innehåller, väga mer, än den enda
olägenheten, att någon gång en obetänksam prest i sin församling beträdes
med att hafva utgifvit från trycket, hvad som strider mot den lära, han
predikar. Lätt nog bör en sådan, under en värdig och klok kyrkodisciplin,
kunna bringas att, inför sjelfva sin församling, erkänna sanningen af
församlingens lära och förklara de deremot stridande tankar, han från
trycket utgifvit, för blotta tvifvelsmål eller förslagsmeningar, på hvilka
han velat nedkalla den allmänna granskningen, men hvarmed han ingalunda
åsyftat att rubba kyrkans tro. Efter en' sådan bekännelse, förelagd
vid äfventyr att straffas för ett i tjensten begånget affall', skulle säkerligen
villomeningen blifva för församligen oskadlig *). I de fall åter, der
någon förargelse icke uppstått, vore ock all dylik åtgärd öfverflödig. Och
sällan lära väl de enfaldige, om de icke genom någon synnerlig händelse
blifvit uppmärksame derpå, taga kännedom af deras lärares från trycket
utgifna arbeten. De mera boksynte åter torde röna ungefär enahanda intryck
af dessa skrifters läsning, som om desamma varit af någon annan, prest eller
lekman, författade.
*) Om sträng uppmärksamhet på ordalagen af denna bekännelse mäste jag dock anhålla.
Skulle man förbyta dem emot sådana, som innefattade en skrymtande afsvärjelse; då
vore ändamålet förfeladt.
Att det antydda äfventyret, vid bekännelsens affordrande, skulle nu kunna föreläggas,
utan derom gifven behörig föreskrift, lärer väl icke kunna tagas för min mening.
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 4849.
67
Från förblandning af skiljaktiga begrepp har den nitälskan blifvit hämtad,
som fora nied t dessa lagskipningens nu anmärkta afvikelser. Att utreda denna
skiljaktighet, för att lösa striden imellan de ömsesidiga fordringarna, på renlärighet
å ena, på upplysningens frihet å andra sidan, borde kanhända icke
vara att ådraga sig misshag af de ömsesidiga anhängarna *).
Imedlertid borde det kunna blifva klart, ända till oantastlighet för
partierna, att upplysningen ej mindre har behof af kyrkan, än kyrkan af
upplysningen; att om den senare segrar på trons bekostnad, den äfventyrar,
ja mer än äfventyrar, att ej blott upplösa samhällsbanden, utan ock förstöra
sjelfva grundämnet till bildning hos den enfaldige, lössläppa alla de passioner,
sorn förvilda menniskan, och upphöja råheten till domare öfver allt
det, som i samhället utgör kulturens vilkor och dess frukt; att om deremot
den blinda fromheten, under namn af renlärighet, inkräktar på tankefrihetens
allmänna rätt, man i och med detsamma beträder den väg, som leder
till samvetsförtrycket, till samma hierarkiska förföljelsesystem emot all upplyst
gudsdyrkan, hvilket vid kyrkoreformationen bröts, och mot hvilket
Sverige, såsom en tankefrihetens skyddsmakt, anfördt af den störste bland
sina Konungar, tillkämpade sig sin höga plats bland nationerna; att om på
denna mörkrets bana fullkomlig seger — visserligen utöfver afsigten —
skulle vinnas, det vore slut med andelig, så väl som borgelig frihet; att om
i stället för en sådan fullkomlig, man vunne blott den halfva seger, att
kyrkan från sitt sköte fördrefve alla tänkande lärare, hvilket vore vunnet,
så snart hon tillskansat sig makten att utforska deras öfvertygelse, gjort sig
till inbillad herrskare öfver deras hemliga tankar, bragt alla rättsinniga att
nedlägga sina befattningar, när helst de började tvifla på en eller annan
dogm; kyrkan då måste söndra sig från ett samhälle, der upplysningen fritt
fortginge, falla med religionen i förakt, eller ock bereda sig att inkräkta på
friheten, gå sin egen väg till barbariet och, så vidt hon lyckades, ej stanna
förr, än vid vantrons och vidskepelsens skräckvälde.
Under sjelfva den tid, jag användt på detta försök alt utreda religionsfrihetens
rättmätiga anspråk och dessas förenlighet med kyrkans helgd, har jag fått se äfven
den senare förnärmas. Emot det anmärkta, så nyligen ådagalagda nitet mot irrlärighet
i tryckt skrift har visat sig ett säkerligen ej mindre anmärkningsvärd! motstycke
uti ett verkligen olofligt, i folksamling offentligen, men opåtalt föröfvadt utspridande
af ”villfarande lärosatser” — icke tvist underkastade, ”sådana, att lärare
”af then rätta tros bekännelsen therom icke äro eniga”, utan sådana, om hvilka utspridaren
sjelf förkunnat, att de afveko från kyrkans antagna lärosatser.
68
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 4849.
Men vill man förstå, huru nödvändig föreningen är imellan religionen
och upplysningen; så måste man nöja sig å ena sidan med trons rätt att
inom kyrkan skyddas, och å den andra med allmän medborglig rätt, utom
kyrkan, äfven för hennes tjenare. Man klage ej, att framskridandet i den
religiösa upplysningen, den angelägnaste af alla, härigenom hindras. Den
lära, vi bekänne, Jesu lära, förlikar sig med hvarje kulturgrad. Uindre man
blott icke kyrkans fortgående reform; den skall ej upphöra att fortgå, ändock
att man ej förändrar en prick af kyrkans lärobok, eller eftergifver lärarnes
pligt att ställa sig denna till efterrättelse. Behöfver en dogm att
bättre förklaras, och skänker oss tidens upplysning den bättre förklaringen;
må då kyrkans fäder och lärde öfverenskomma derom och vinna dertill
lagstiftningens bifall. Men må dessförinnan ingen afvikelse inom kyrkan
tålas — och må man bortlägga all onödig fruktan, att ej upplysningen intränger
i kyrkan, så snart intet olofligt motstånd finnes. Ej heller lägges
härigenom något hinder för ett fritt val af trosbekännelse och full frihet
för den rådande kyrkans medlemmar att från henne skilja sig, om och när
lagstiftningen finnér godt att afskaffa de lagar, som sådant förbjuda.
Hvartdera af de näst föregående exemplen visar lagskipningen i ett och
samma ämne oförändrad ifrån den tid, då brist af grundlig insigt i en förändrad
lagstiftning kunde förutsättas, till en trettio år senare tidpunkt, då
forskningen i den nya lagen *) kunnat hinna att frambringa en utbildad
lagfarenhet i ämnet. Jag öfvergår till ett ämne, der lagskipningen utan
sådan anledning visat sig föränderlig inom en vida kortare tidrymd, och
der således fråga uppstår, huruvida de förändrade åsigterne innebära framsteg
i kännedom af lagens rätta förstånd.
Detta ämne, der endast gammal lag varit att tillämpa, är frågan om
den rättighet tili fiske, som tillkommer jordägare för dess land och strand.
Det är Herr Justi tiae-Statsministern, som inför Kongl. Maj:t den 7 November
1832 gjort underdånig anmälan, att i senare tider rättegångar blifvit af
strandägare anställda, att frånvinna Kronan de fisken, särdeles laxfisken, som
kronan uti de större elfvar och strömar i Norrland innehaft, samt att uti
dessa tvister domstolarne följt olika grundsatser, och äfven i Högsta Domstolen
olika domslut utfallit; hvarföre ock då nödigt vore, att jemväl i dessa
*) Grundlagen, hvaraf Tryckfrihets-förordningen är en beståndsdel.
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Beråttelse för år 1849.
69
tvistämnen lagen blefve bestämd och erhölle en sådan tydlighet, att hvarken
hos parter eller domstolarna tvifvelsmål uppkomme om dess rätta förstånd
och tillämpning, Herr Justitiae-Statsministern i underdånighet hemställt,
om icke Kongl. Maj:t i Nåder täcktes uppdraga åt Högsta Domstolen
att i öfvervägande taga, om och hvad förklaring och förtydligande 18 kap.
1 §. Byggningabalken och 3 kap. i Fiskeristadgan af den 14 November
1766 kunde tarfva, samt att med omförmälte fråga förfara i den ordning,
som uti 19 och 21 §§. af Regeringsformen föreskrifves.
Sedan denna underdåniga hemställan blifvit bifallen; så har, efter föredragning
i Högsta Domstolen, Kongl. Kammar-Collegium den 29 November 1832
erhållit nådig remiss med föreläggande att till Kongl. Maj:t inkomma med
alla tillgängliga upplysningar rörande kronofisken i allmänhet, särdeles laxfisken,
samt hvad Collegium i anledning deraf kunde hafva att andraga. '
Kongl. Collegii underdåniga utlåtande, afgifvet den 31 Augusti 1838, innehåller
det resultat: att de i norra orterna varande fiskerier, med undantag
af sådana, som idkas i insjöar och träsk, aldrig ingåjtt eller blifvit beräknade
hvarken uti de räntor, af ålder varande hemman draga, eller i de (dem)
som efter skattläggningsmethodernes emanerande tillkommit; att icke heller
någon nyttighet och fördel af fiskerierna blifvit till grund för den i berörde
orter ålagde och af dem nu utgörande rotering afsedd; att dessa förhållanden
skulle nogsamt ådagalägga, det fiskerierne i de större elfvar och strömar i
norra länen aldrig tillhört strandägarna, utan alltid varit Kronan förbehållna
och för Dess räkning brukats och begagnats, antingen genom allönte fiskare
eller genom upplåtelse emot någon viss andel af fångsten; att dessa fiskerier
således aldrig annorlunda, än som Kronans enskilda egendom, blifvit ansedde
och begagnade, samt att då icke visas, mindre styrkas kunde, att en
sådan från uråldriga tider af Kronan innehafd och äfven utöfvad rättighet
Henne lagligen någonsin frångått, strandägarne i berörde orter icke ägde å
de fisken, hvarom nu vöre fråga, något med lag förenligt anspråk.
Att detta resultat af Kongl. Kammar-Collegii undersökning sträcker Kronans
rätt till fisken i Norrland längre, än som 1766 års Fiskeristadga ansett
den ovilkorligen kunna sträckas, är den anmärkning, som först erbjuder sig
vid jemförelse af det underdåniga utlåtandet och ordalagen i 3 kap. 1 §. af
nämnde Stadga. Dessa ordalag tillerkänna nemligen Kongl. Maj:t och Kronan
inga andra enskilda fisken, vare sig i de stora elfvar, åar, strömar eller
insjöar, än ”der de af ålder varit och ännu innehafvas”; hvilket visserligen
icke blifvit sagdt, äfven med tillämpning på elfvar och strömar i Norrland,
70
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år -1849.
så framt lagstiftaren funnit sig kunna antaga den sats, Kongl. KammarCollegium
framställt, att alla fiskerier i Norrlands större elfvar och slrömar
alltid varit Kronans enskilda egendom. Härmed är väl möjligheten af den
senare satsen icke uppliäfven; men behofvet af bevis för dess giltighet är erkändt.
Det bör således undersökas, huru densamma är af Kammar-Collegium
bevisad.
Frågan är om stridighet imellan denna Kronans enskilda rätt och jordägares
rätt till fiske vid deras strand. Om denna senare lyder Fiskeristadgans
allmänna bud uti 3 kap. 4 §. sålunda: ”alla fiskevatten inom enskilda
”frälse-, skatte- och kronohemmans rå och rör — — nyttje strand- och jordegare,
utan andras intrång”. Att Kronan, utan hinder af en sådan jordäganderätten
åtföljande fiskerätt, undantagsvis äger sina enskilda fisken i
stora elfvar, åar, strömar och insjöar, der dessa fisken af ålder varit och
ännu innehafvas, är ingen tvist underkastadt; men längre sträcker sig också
icke Kronans rätt. För att nu styrka, att densamma omfattar allt fiske i
Norrlands större elfvar och strömar, inlåter sig Kammar-Collegium icke i
särskilda undersökningar för hvarje ställe, utan anser tvisten redan vara till
Kronans fördel sliten genom allmänna författningar. Förnämligast åberopas
härvid, hvad om ortens skattläggningar är stadgadt.
Efter omförmälande af hvad fiskelängder och kronoräkenskaper innehålla
örn fiskelägenheters upplagande, begagnande för Kronans räkning, sedan
åter nedläggande, omförande från en Litel till en annan, allt elter sorn
Kronans fogdar voro härvid mer eller mindre verksame eller efterlåtne, medgifver
nemligen Kammar-Collegium, att från dessa titlar ej kan dragas någon
säker slutsats för bedömandet af äganderätten, och finner först uppmärksamheten
böra fästas derpå, om fiskerierne blifvit tagne i beräkning vid de af
ålder hemmanen i norra orterna åsätta räntor samt skattetal. Undersökningen
härom börjar med Ångermanland, Medelpad och Helsingland, och förmäles
der endast jordetalet och årliga utsädet hafva legat lill grund för
hemmantal och räntor, allt intill dess nu gällande skattläggningsmethoder
utkommo. Derefter anföres om Gestrikeland, att skatten från början varit
utgjord, icke efter något visst sätt, utan som hvar och en bonde af ålder
pålagdt blifvit, men att sedermera undervisningar blifvit införda, eldigt
hvilka skatten eller räntan utgjorts efter jordatalet, utan att fiskerier i någotdera
fallet kommit i beräkning förr än uti de efter 1604 års nya ransakning
upprättade jordeböcker, der fiskevatten antecknas såsom en del hemman
tillhörande herrligheter, hvilka dock från 1606 års undervisning åter för
-
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1840.
'71
svunnit. För Jemtland innehöll den äldsta underrättelsen endast, att hufvudskatten
utgjordes efter gammal stadga, som af ålder vanligt varit; och
voro endast 2:ne kronofiskerier nämnda, men eljest om fiske ingen ting sagdt.
I Herjeådalen hade endast utgått dels konungsskatten, beräknad i förhållande
till utsädet, och dels beskattning på personer och mjölkande kreatur, hvaraf
slutas, att fiskerier icke kunnat vara inbegripna under hemmanens räntor.
Och beträffande Vesterbotten har hufvudskatten der först utgått af jordetalet,
sedermera derjemte för notedretter och fisken, hvilka dock alltid i
jordeböckerna funnits särskildt taxerade; men efter år 1547 hafva, enligt då
skedd ny skattläggning, fiskerier ej varit tagna i beräkning, hvaraf slutas,
att den ränta, som någon tid för fiske utgått, afsett någon på obestämd tid
medgifven fiskerättighet, som hemmanen år 1547 frångått.
När sedan i betraktande kommit de särskilda, i nyare tider utkomna
skattläggnings-methoderna; har Kongl. Collegium’ ur elen för Gefleborgs
län år 1747 utfärdade åberopat det stadgande, hvad fiskerierna angick, att
”emedan merändels alla lax-, strömmings-, ål- och skälfisken särskildt vore
”och blefve taxerade, allenast sådane insjö- och andre fisken borde vid skattläggningen
upptagas, som särskild taxering icke vore underkastade” — ur
den för Vester-Norrland och Jemtland af år 1770, att ”lax-, sik-, ål-, ström"mings-
och skälfiskerier, som vore belägne i Kronans regale strömar och
"fiskeskär eller på Kronans allmänningar, icke finge under hemmanens skatt
”intagas, utan borde särskildt taxeras eller utarrenderas” -— och ur den för
Vesterbotten af år 1773, att ”för fiskevatten till husbehof skulle betalas 1|
”öre efter hvart tunnelands utsäde, men för hvad som fiskades till afsalu
”åttonde, tionde eller tolfte delen i skatt”. Med dessa i methoderna intagna
stadganden har Kammar-Collegium funnit uppenbarligen afses endast de fisken,
hemmanen tilläfventyrs ägde i insjöar och träsk, men förklarat dem
desto mindre kunna angå de fiskerier, hvarom nu vore fråga, som dessa uti
methoderna blifvit från skattläggning uttryckligen undantagna.
Denna slutledning från skattläggningsmethoderna har dock synts mig
ovedersägligen förhastad. Då den förstnämnda af dessa methoder säger, att
endast sådane insjö- och andra fisken böra upptagas, som icke äro underkastade
särskild taxering; talas här visserligen icke endast om fisken i träsk
och insjöar, utan påtagligen om alla dem, som icke voro underkastade särskild
taxering. Att dessa voro alla de, som funnos i de stora elfvar na och
strömarna, är en tanka, som saknar all grund i skattläggningsmethoden, då
dessa ej mer än andra fisken från skattläggningen undantagas i annat fall,
72
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berältelse för år 1849.
än om de äro sådana, sorn böra särskildt taxeras. Del var då detta, som
skulle bevisas; och en sådan bevisning är ej att hämta från skattläggningsmethodens
ordalag.
Att de i 1770 års method omtalta fiskerier, hvilka ej fmge i hemmanens
skatt intagas, lika litet äro alla de här i fråga varande (alla, som finnas
i elfvar och strömar), visar sig alldeles klart deruti, att de skola vara
belägna i Kronans ”regala strömar och fiskeskär eller på Kronans allmän”ningar”,
hvilket icke gäller om andra i strömar och fiskeskär belägna, än
dem, som ligga i Kronans regala strömar och fiskeskär — och denna benämning
vore ju meningslös, i fall den skulle beteckna hvarje ström och skär
utan undantag. — I 1773 års method finnes lika litet något uttryck, som
synes kunna till stöd för Kammar-Collegii mening åberopas.
Enligt sjelfva ordalagen lärer då ej något skäl för denna mening stå
att hämta från Skattläggningsmethoderna. På denna väg kan ock svårligen
någon upplysning i ämnet vara att förvänta, så vida ingen ting lärer kunna
anses Kronan tillagdt endast genom derå underlåten skattläggning. Emot
Kronan må en verkställd skattläggning kunna bevisa, alt Kronan erkänt den
skattskyldiges rätt till hvad hon beskattar. Men häraf följer säkerligen icke,
att motsatsen kan till Kronans fördel åberopas — att Kronan blir ägare till hvad
hon underlåter att beskatta. Om ett fiske blifvit under ett hemman skattlagdt;
bör väl derigenom samma fiske anses af Kronan erkändt för en hemmanets
tillhörighet. Men omöjligen kan tvertom, i fall fisket vid hemmanets
skattläggning ej är beräknadt, detsamma derföre tillhöra Kronan.
Hvad som härmed är sagdt, i afseende pä skattläggningarna, eller att
bevis till Kronans fördel ej deraf kan hämtas, äger äfven sin tillämpning
på orternes roteringsgrunder. Något bevis har derifrån icke uppkommit till
fördel för jordägarna; och till Kronans fördel kunde något sådant ej vara
att der finna. Enligt hvad utlåtandet innehåller, skall lika litet vara utredt,
att fiske ingått i beräkning vid roteringen, som att fiske varit vid skattläggningen
beräknadt. Att blott af detta skäl afhända jordägarne fisket, och
tilldöma det Kronan, vore i ena fallet lika litet grundadt, som i det andra.
Men härförutan visar sig längre fram, att något misstag lärer förelupit i förevarande
uppgift om roteringen.
Imedlertid är det endast på de nu upptagna grunder, som det redan antecknade
underdåniga utlåtandet hvilar, hvarigenom Kongl. Kammar-Collegium
förklarat fiskerierna i de större elfvar och strömar i Norrland aldrig hafva
blifvit
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 4840. 73
blifvit annorlunda, än som Kronans enskilda egendom, ansedde och begagnade.
Att detta resultat icke är nöjaktigt motifveradt, lärer således vara synbart.
De egna förhållanden i Norrland, hvarifrån ett sådant' resultat skulle uppkomma,
torde ej heller, vid närmare betraktande, finnas dertill gifva giltig
anledning.
Hemmanens anläggning äfven i Norrland är till en stor del urminnes.
Hvad dem från första början tillhört, och huru detta blifvit dem tilldeladt,
kan med ingen urkund bestyrkas. Men om så är, och om från hemmanens
uppkomst ingen undantagslag kan åberopas, hvarigenom antingen till deras
mehn eller deras fördel blifvit stadgadt, till åtskillnad från andra orters hemman,
hvad dem skall tillkomma i utrymmen och herrligheter af hvarje slag;
så kan väl deraf ej annat följa, än atl för dem gälla samma lagar, som för
hemman i allmänhet inom fäderneslandet bestämma, huru långt deras rättigheter
sträcka sig. Icke hafva de således, när fiske vid deras stränder funnits,
varit uteslutna från strandägande fiskerätt, alltsedan denna rätt blef i allmän
lag upptagen och för andra jordägare gällande; och i allmänhet lära de ej
heller hafva underlåtit alt begagna denna rätt, så vidt de dertill funnit sig i
tillfälle.
Men gränserne för deras fiskerätt hafva ej kunnat vara mera bestämda,
än gränserne för sjelfva deras ägor. Imellan hemman och byar ligga ännu
ofta sora ödemarker; och större hafva dessa naturligtvis varit, ju längre man
i tiden går tillbaka. I dessa ödemarker tillegnade sig hemmansägaren allt,
hvad han kunde; och äfven- de till dem gränsande eller inom dem belägna
fiskevatten begagnade han, så långt han förmådde. Men som ganska mycket
ej mindre af fiskena än skogssträckorna blef lemnadt af invånarne obegagnadt;
sä måste orternes kronobetjening eller administratifva myndigheter komma på
den tankan, att för allmän räkning något bruk kunde göras af dessa ödeliggande
fisken. Man började således fiska för Kronans räkning; och på ett och
annat ställe uppkommo, utan kollision med allmogen, stadigvarande kronofisken,
hvilka utarrenderades eller sköttes med legrlt folk för Kronans räkning,
eller mot stående taxor upplätos åt närmaste hemmansägare, och då efter hand
blefvo ansedda såsom med hemmanen införlifvade.
Så har säkerligen all Kronans fiskerätt i Norrland måst uppkomma. Från
hemmanens strandägande fiskerätt hafva Kronans fisken ingen ting inkräktat
annorlunda,' än genom häfd, eller ock möjligen speciella förbehåll vid hemmanens
anläggning eller när till derh uppläts den jord, vid hvars strand fisket
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849. 10
74
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Eerättelse för år 1849.
låg. Kronofisken kunna således visserligen finnas utan strandäganderätt, men
måste då kunna dokumenteras på samma sätt, som i hvarje ort hvarje ägare
är skyldig att dokumentera sin rätt till dylik lägenhet. I brist deraf viker
hans anspråk för strandägarens —- och ingalunda mindre derföre, att fiskeägaren
är Kronan och fisket beläget i Norrland.
Kongl. Maj:ls Högste Domstol har också icke funnit förhållandet vara af
någon så egen beskaffenhet, att ej allmän lag vore här tillräcklig och tydlig
nog. Beslutet öfver den gjorda framställningen, fattadt i Högsta Domstolen
den 5 Februari 1840, innehåller, att då allmänna föreskrifter rörande i fråga
varande ämne redan funnes meddelade, utan att någon otydlighet i dem funnes
utmärkt i nämnde framställning, som icke heller innefattade förslag tili
deras närmare bestämmande; så och enär tillämpningen af dessa föreskrifter
dädanefter mäste, såsom ditintills, lemnäs beroende på domarens pröfning af
hvad i hvarje särskild tvistefråga kunde anses vara utredt och bevisadt; funné
Högste Domstolen sig af denna framställning icke äga anledning tillstyrka utfärdande
af någon allmän lagförklaring uti förevarande fråga.
Imedlertid blir just härigenom en annan förklaring desto mindre umbärlig:
öfver den af Herr Justiticc-Statsministern anmälta olikhet imellan Högsta
Domstolens särskilda domslut i detta ämne. Det tillhörer forskningen efter
lagskipningens tillstånd, alt taga kännedom af sådana olika domslut, för att
utröna, om de förhållanden, hvaröfver blifvit dömd t, må hafva varit likartade
och beslutens olikhet härrört endast från de af Herr JustiLiae-Slalsministern
omförmälla olika grundsatser, och, i fall så är, hvilkendera grundsatsen må
äga företrädet.
Ibland de från Kongl. Maj:ts Högsta Domstol i detta ämne utgångna beslut,
sorn härvid kunna komma i fråga, må först nämnas Kongl. Maj:ts dea
‘21 September 1824 utfärdade nådiga Dom imellan Kongl. Majit och Kronan
å ena, samt ett par socknars invånare i Norrbotten å andra sidan. Förhållandet
var, alt Kronan af ålder innehaft och mot arrende eller taxor upplåtit
så många af de inom dessa socknar belägna fisken, som på detta sätt upplåtas
kunnat. Socknarnes jordägare hade under tidens lopp börjat mer och iner
betvifla Kronans rätt till dessa fisken, och slutligen gjort lagligen anlrängigt
det påstående, att blifva bibehållne vid de inom deras kronoskatte hemmans
områden belägna så kallade laxerade fisken, ulan annan taxa eller afgift änden
skatt, sorn hemmanen ovilkorligen åtföljde, och att bestämmas mätte,
hvilka af de laxerade fisken borde anses för Kronans eller skuttemans tillhörigheter;
hvaremot Kronan, sorn under sista åren låtit utarrendera fiskena tilli
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berältelse för år -1849.
75
don mestbjudande, yrkade till desamma full äganderätt, för att kunna med
utarrenderingen fortfara. Hos Underrätterna och Hofrätten hade socknemännens
af ålder ägda rätt att vid sina stränder och uti de å ägorna belägna
sjöar idka fiske både till husbehof och afsalu blifvit dem tillerkänd, men
Kronan också bibehållen vid dess rätt till särskild taxas uppbärande för sådant
fiske.
Kongl. Maj:ts ofvannämnde nådiga Dom innehåller: att ”de så kallade
allmänna fisken uti de i fråga varande socknarna af fordno blifvit ansedde för
Kronans tillhörighet på grund deraf, alt Kronan ursprungligen varit ägare lill
all jord och mark i riket, samt att beräknandet af särskilda afgifterför berörde
fisken obestridligen haft sin upprinnelse deraf, att fördelarne af desamma
blifvit kända och utgjort föremål för det enskilda förkofringsbegäret, innan
jordens odling och dess öfverlåtande till enskildt bruk ännu hunnit komma i
fråga; hvarefter allt som de fordom obebodda trakterne sedermera blifvit befolkade
och Kronan öfverlemnat jorden åt ständiga åboer, som der inrättat
bolstäder och hemman, om hvilkas besittning med skattemannarätt innehafvarne
blifvit försäkrade, stridigheter från äldre tider som oftast blifvit väckta angående
dessa hemmansägares yrkade frihet att få oqvaldt begagna fisket vid deras
hemmans stränder, utan tvång af den särskilda afgift eller taxa, som för
fiskets nyttjande ägt rum den tid, då jorden ännu var Kronans, men hvilken
de ansett hafva, vid jordens öfvergående till skattemannens ägo, blifvit inbegripen
uti den skatt, som skattemaonen för sitt hemman med alla dess tillhörigheter
borde utgöra; om hvilka stridigheter, tillförene i ekonomisk väg
behandlade, vederbörande jordägare slutligen erhållit hänvisning alt vid laga
domstol emot Kronan utföra, hvarföre de ock blifvit domarens pröfning underkastade”.
”Nu elnira fiskevattnet i ofvanskrifne socknar, efter hvad berördt är, af
fordno tillhört Kronan, lika med den jord, som det omgifver, och det följaktligen
ankommit på vederbörande, som Kronans rätt vårdat, att om sådant
funnits., med allmänt och enskildt gagn förenligt, öfverlåta jorden åt en, och
fiskerättigheten åt annan; likväl och alldenstund, vid jordens öfverlåtande att
med skattemannarätt besittas, något förbehåll i sådant afseende icke blifvit
stadgadt, utan fast heldre för otvifvelaktig! antagas måste, att fiskerättighetens
oskiljaktighet från sjelfva jordens besittning varit afsedd och beräknad, som,
jemlikt hvad handlingarne upplysa, angående en del af äldre hemman i meranämnde
socknar, derom bland annat förekommer, att Kongl. Maj:t, i afseende
på 1695 års rotering till knektehåll för Vesterbottens regemente, uti skrifvelse
76
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år IS lO.
till Roterings-kom missionen af den 19 December samma år i Nåder Sig yttrat:
”att Kongl. Maj:t insett, hurusom Kommissionen iakttagit hvar och en bys
”vilkor och konsiderera! en hvar lill sitt lax-, hafs- och notfiske med flera
”hemmanslägenheter, hvaraf bonden sin födo och styrko kunde hafva, och in”tet
särdeles afseende haft på sjelfva hemmanens storlek till tunnetal, alldenstund
det i och för sig sjelf vore ett onus för bonden, derefter han i jorde”boken
vore uppförd till så mycket högre utlagor, hvaremot bonde på ett litet
”hemman ej besvärades med så stor skatt, och likväl ofta brukade lägligare
”bysens rättigheter i fiske, skog, djurfång och slikt”; äfvensom handlingarne
ådagalägga, att vid skattläggningar af i senare tider Kronan frångångna och
med särskild fiskelaxa belagda hemman inom meranämnde socknar fisket uttryckligen
blifvit för bestämmandet af skattetalet i beräkning taget; fördenskull
och emedan, jemlikt lag 12 kap. 4 §. Jordabalken' och Kongl. Stadgan
för rikets hafs-, skär-, ström- och insjöfiske af den 14 November 1766, en
hvar äger fiske efter sin bohlstad och rågång, hvaraf följer, att ett motsatt
förhållande lill fördel för den, som tillförene varit ägare till land och strand,
måste vara grundadt på ett bestämdt och vid jordens afhändande bevisligen
gjordt förbehåll, men sökande byemännen till deras hemman erhållit ovilkorlig
äganderätt, utan något slags förbehåll eller undantag af förmåner, sorn med
besittningen af jorden i allmänhet äro förenade, samt deli omständighet, att
likasom taxa eller afgift för fisket ägt rum, då jorden ännu tillhörde Kronan,
en dylik afgift blifvit af dem erlagd, äfven efter det de en längre eller kortare tid
innehaft deras hemman med skattemannarätt, hvarken för dem ligger i vägen
att för framtiden söka härutinnan den rättelse, som af ett i laglig ordning
utredt förhållande bör följa, eller kan å Kronans sida medföra kraft af gällande
häfd på rättighet att i fråga varande afgift uppbära, enär, pä sätt här
inträffar, underrättelse ej saknas, huru denna afgift först tillkommit, och Kronans
rätt till densamma, såsom motsagd och bestridd allt ifrån den tid, Kro
nans
jord öfvergått i enskildes ägo, ej eller kan anses hafva varit oqvald; ty
och då med egenskapen af Socknemännens i ofvanberörde måtto vunne äganderätt
till deras hemman icke kan förenas, att de emot sin vilja skola-för deras under
samma äganderätt begripne rättighet till fisket erlägga någon särskild eller
annan afgift, än den som i allmänhet innefattas i skatten för sjelfva jorden,
pröfvar Kongl. Maj:t i Nåder rättvist att, med upphäfvande af Hofrätléns
dom, förklara de hemmansägare i N. socknar, hvilka med skattemannarätt besitta
deras jord, berättigade att begagna fisket inom deras hemmans rågång
och vid de stränder, lill hvilka deras innehafvande land sig sträcker, utan
R. St. Just. Omludsm. Ernb.-Berättelse för år 1849.
77
att vara förbundna att någon särskild afgift eiler taxa derföre hädanefter utgöra;
Kronan eller staten, i afseende på dess enskilda eller sig förbehållna, så
kallade allmänna kronofisken, vid all den rätt bibehållen, som med lag och
laga stadgar är öfverensstämmande; och åligger vederbörande jordägare, som
strandrätt tillkommer, alt i afseende å kungsådra och farled iakttaga, hvad
lag föreskrifver”.
Om vick de i denna nådiga Dom anförda skäl en och annan anmärkning
kan göras; så hafva dock dessa anmärkningar synts mig vara utan inflytande
på den utgång, saken fått.
Det kan anmärkas, att frågan, huruvida Kronan ursprungligen varit ägare
till all jord och mark i riket, är underkastad rätt mycket tvifvel och tvist.
Men också torde denna fråga kunna lemnäs oafgjord, endast så mycket får antagas
för säkert, att Kronan från urminnes tid haft rätt att förfoga om all
den jord, med tillhörande fiskevatten, hvartill enskild ägare ej funnits, och
att när upplåtelser på sådan grund skett, utan att visas kan, det jord och
fiskevatten dervid blifvit från hvarandra skilda, följden deraf måste vara, att
i upplåtelserna anses inbegripna beggedera, jord och fiske, d. v. s. jorden med
den rätt äfven till fiske, som efter allmän lag henne tillhörer.
Härmed förfaller äfven behofvet af den satsen, att fiskets fördelar -utgjort
föremål för det enskilda förkofringsbegäret, innan jordens odling hunnit komma
1 fråga. Del är nog, att oberäkneligt många fisken blifvit begagnade, innan
jorden, vid hvars strand de ligga, varit i besittning tagen, och att vid denna
jords upplåtande ej något förbehåll om fiskevattnets frånskiljande kan visas
vara gjordt.
Den med jordäganderätten allmänt förenade fiskerätt är iakttagen i 3 kap.
2 §. Fiskeristadgan, hvarest om allmänna kronofisken, eller de lägenheter vid
kronoailmänningar och parker etc., som Kronan enskildt sig icke förbehållit,
förordnas, alt om på slika kronolägenheter, der häradets eller socknens invånare
med vederbörligt tillstånd njuta frihet att fiska mot afgift till Kronan,
hemman äro belägna, dessa icke dess mindre skola ”njuta fritt fiske, tilldess
”delning för sig gått'’. Alt efter ägors tilldelning äfven uppkommer strandäganderätt
till fiske vid dessa ägor, är således här förutsatt.
Vid den nådiga Domen lärer för öfrigt kunna anmärkas, att i frågan om
Kronans oqvalda besittning till de omtvistade taxorna Kronan ej kan nekas
hafva innehaft en sådan besittning derföre, att Kronans rätt till dessa taxor
varit motsagd och bestridd. Men för att tillintetgöra Kronans från häfd hämtade
anspråk, tyckes här det för öfrigt använda skälet vara tillräckligt, att
78
R. St. Just. Ombudsm. Ernb.-Berättelse för år 'IS49.
underrättelse ej saknas, huru afgiften först tillkommit. Härigenom upphäfves
nemligen det i 15 kap. 1 §. Jordabalken definierade begreppet af häfd; och
beskattningens salunda kända tillkomst lärer ej kunna anses annorlunda, än
såsom olaglig, der den ej kunnat visas vara stödd på äldre rätt till de be
skattade
lägenheterna.
O
Huruvida nu Kongl. Maj:ts Högste Domstol i andra fall af lika beskaffenhet
dömt annorlunda, än här skett, är hvad som vidare skall undersökas.
Dervid bör först anmärkas, att de skäl, på hvilka den nu granskade domen
hvilar, blifvit äfven i många senare fall gällande. Vid uppmärksamhet på
detta förhållande, har jag trott mig böra anteckna:
att genom nådig Dom den 20 September 1825 åtskilliga i Vesterbottens
län belägna byar, som med Kronan tvistat om fisken, hvilka såsom belägna
inom deras skatteområde, men öfver hvilka Kronan obehörigt tillegnat sig
dispositionsrätt, påstodos vara de enskilda parterna tillhörige, vunnit dessa
fisken på den grund, att byarne genom dem öfvergångna skogsafviltringar under
deras skattemanna område ostridigt ägde det land, hvartill de å Kronans
taxelängd upptagne fiskevatten hörde, samt hvad några af byarna anginge, äfven
alla de holmar och skär, hvilka å deras afvittringskartor blifvit upptagne
och i skatteområdet inbegripne,' samt, att det småfiske, som å särskilda uppräknade
ställen innehades af byemännen emot årlig ränta, vore belägne vid
Stränderna af byarnes skatteområde och derunder lydande öar, holmar och
skär; hvarföre de hemmansägare derstädes, hvilka med skattemannarätt besutté
deras jord, förklarades berättigade att begagna fisket inom deras hemmans rågång
och vid de stränder, till hvilka deras innehafvande land sig sträckte,
utan förbindelse att någon särskild afgift eller taxa derföre utgöra; Kronan
likväl, i afseende på dess enskilda eller sig förbehållna så kallade allmänna
kronofisken, derest sådane skulle finnas, vid all den rätt bibehållen, som med lag
och författningar vore öfverensstämmande, och med skyldighet för vederbörande
jordägare, hvilka strandrätt tillkomme, att i anseende till kungsådra och
farled, der de borde öppna hållas, iakttaga, hvad lag föreskrefve;
att genom nådig Dom den 2 November 1826 åtskilliga byars i Norrbottens
län emot Kronan fullföljda talan om fiskerätt i Torneå eif vunnit bifall
på sådan grund, alt ehuruväl ostridigt vore, det Kronan, som af fordno ägt
den jord, hvaraf byemännen nu vore med skattemannarätt innehafvare, också
tillika ägt det fiskevatten, hvaraf sådan jord varit omgifven; dock alldenstund
Kronan sedermera tid efter annan till enskilda personer öfverlåtit sin äganderätt
till jorden, men dervid icke gjort något undantag eller förbehåll, i afseende
11. St. Just. Ömbudsm. Emb.-Heråttelse för år 1849.
79
på fiskerättigheten, hvilken således och enär hvarje jordägare, enligt 12 kap, 4
§. Jordabalken, och Kongl. Fiskestadgan den 14 November 1766, äger vatten
och fiske efter sin bolstad och rågång, måste anses hafva åtföljt de öfverlåtna
hemmanen, ibland, hvilkas herrligheter den jemväl påtagligen varit vid skattens
och andra tyngders bestämmande afsedd och påräknad, hvartill slutas
kunde ej mindre af Kongl. Maj:ts den 19 December 1695 till RoteringsCommissionen
aflåtne skrifvelse, hvaruti omforma 1 tes bland annat, hurusom
hvarje bys förmåner till lax-, hafs- och notfiske blifvit i beräkning tagne, än
ock af 1773 års skattläggniugsmethod, sorn stadgade, att hemmanens afgift för
husbehofsfiske inginge i jordeboksräntan; fördenskull och som å Kongl. Maj:ts
och Kronans sida med lagliga skäl icke visadt vore, att fiske éfler sik och
annan mindre fisk i Torneå eif varit Kronan af ålder förbehållet, deremot
fast mera förekomme, dels att Konungens Befallningshafvande, fastän vårdare
af Kronans rätt, likväl genom resolution den 24 Juli 1765 förklarat, det allmogen
ägde nyttja sikfisket efter sin land och strand, såsom af ålder skett,
dels ock att Kongl. Maj:t uti resolution den 9 December 1769 och bref lill
Kammar-Collegium den 4 November 1772 gifvit förklarande!), sorn utmärkte,
att icke i fråga stäldt vore, det ju byemänuen sjelfve ägde rätt till fiske efter
sik och annan mindre fisk i nämnde eif vid deras land och strand; alltså och
då för pröfningen af i fråga varande imellan Kronan och skatteman uppkomna
tvist hinder desto mindre kunde möta af de åtgärder och beslut, hvilka af
Kronan varit tagna, under det uppkomna stridigheter om fisken ännu varit i
ekonomisk väg behandlade, som äfven å Kronans sida äganderältslvisten om
dessa fisken bland andra blifvit lill domarens pröfning hänskjuten, pröfvade
Kongl. Maj:t rättvist att förklara de byemän, hvilka med skattemannarätt besulte
sin jord, berättigade att under fidi äganderätt, men för öfrigt i den ordning,
som med lag och fiskeristadgan instämde, begagna i fråga varande fiske
inom deras rågång Och vid de stränder, tili hvilka deras innehafvande land
sig sträckte, för hvilken fiskerättighet, enär den ansetts sjelfva hemmanen tillhöra,
någon annan afgift, än den skatt, som dessa senare åtföljer, icke ägde rum;
alt under den 14 Mars 1827 en af 2:ne andra byars jordägare i Norrbottens
län mot Kronan anställd rättegång om lax- och sikfisken, öfver hvilka
Kongl. Majit och Kronan i senare tider tillegnal sig dispositionsrätt, men
hvilka byemänuen ansett vara byarnes tillhörighet, blifvit på det sätt afgjord
genom nådig Dom, att ehuruväl af handlingarna vöre upplyst, att Kronan
utaf de i fråga varande fisken i lång tid njutit afkastning; dock som deraf
leke ovilkorligen följde, att Kronan till samma fisken, som enligt Kammar
-
80
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
Collegii af Kongl. Majit gillade beslut vore för Kronans räkning borlarrenderade,
baft eller hade verklig äganderätt, och tvist nu icke vore om fortsatt utgörande
af taxa eller ränta för fiskets begagnande, ulan endast om sjelfva äganderätten;
alltså och på den grund, att beslut i administratif väg meddelta ej
utgjorde hinder för domarens pröfning af tvistefrågan, och lagligen styrkt vore,
det byemännen från äldre tider, under det skatt eller ränta tidtals varit
utfäst och erlagd, innehaft de inom byarnes områden befintliga fisken; hvaremot
icke någon bevisning förekommit, att vid jordens eller strandens öfverlåtande
till skatte något förbehåll eller undantag skett från den strandägare i
allmänhet tillkommande fiskerätten, pröfvade Kongl. Majit rättvist att gilla det
slut, hvari Häradsrätten i målet stannat, nemligen att byemännen borde vid
deras äganderätt till de vid deras land och strand belägna fisken vara tryggade,
samt deni framgent nyttja och innehafva; hvaremot frågan, huruvida
den af samma fisken utgående taxa, hvilken byemännen medgifvit att till
och med då innevarande år utgöra, derefter finge upphöra eller än vidare
borde utgå, vore ett ämne, som jemlikt 10 kap. 26 §. Rättegångsbalken ej
tillhörde Häradsrättens afgörande (och som, då Häradsrättens beslut icke var
öfverklagadt, ej heller blef föremål för Högsta Domstolens pröfning);
att en af åtskilliga byars jordägare i Vester-Norrlands län emot Kronan
anställd rättegång om fiskerätt i Ljunga eif blifvit af Häradsrätten på det sätt
afgjord, att jemte det Kronan tillerkändes vissa, i anseende lill belägenheten,
af ålder Kronan förbehållna laxfisken, deremot, med åberopande af Fiskeristadgans
föreskrift i 3 kap. 4 §. om strand- och jordägares rätt att nyttja alla
inom deras enskilda frälse, skatte och kronohemmans rå och rör belägna eller
till deras ägor hörande fiskevatten, förklarades, att då ibland de omtvistade
funnes äfven sådana fisken, hvilka hvarken sträckte sig utöfver, kungsådran
eller eljest för flottningen menlige vore, strand- och landägarne, på grund af
berörde stadga, 12 kap. 4 §. jordabalken samt Kongl. Förordningen den 21
Februari 1789, bade rättighet att begagna fisket vid de stränder, till hvilka
O O O ?
deras skattemanna ägor sig sträckte, utan att derföre, efter arrendeårens förlopp,
vara pligtige att någon särskild taxa eller afgift till Kongl. Majit och
Kronan utgöra; hvarefter detta domslut blifvit af Lagmansrätten ändradt,
men af Hofrätten faststählt, och Kongl. Majit genom nådig Dom den 15 December
1835 gillat Hofi ättens dom, i hvad den rörde äganderätten till laxfisken
i Ljunga eif, men beträffande frågan om taxa, förklarat denna fråga,
såsom rörande Kronans ingälder, enligt 10 kap. 26 §. Rättegångsbalken icke
tillhöra
II. St. Just. Ombudsm. Ernb.-Berättelse för år 1819.
81
tillhöra domstolarnes pröfning, utan blefve det derom meddelade utlåtande
ogillad t och undanröjdt (i strid med hvad de förut åberopade nådiga domarne
i detta ämne innehålla);
alt uti tvist om en i Norrbotten belägen bys jordägares anspråk på de
vid byns strand belägna fisken, om hvilka Häradsrätten sig yttrat, att då upplyst
vore, det samma fisken lage vid byns land och strand, samt icke visas
kunnat, att Kronan ä desamma ägde urminnes häfd eller att de några enskilda
kronofisken af ålder utgjort, Kronan, med åberopande af 2 kap. 6 §. i Fiskestadgan,
frånkändes äganderätten till dessa fisken, och byemännen förklarades
berättigade till de vid byns land och strand belägna fisken, hvilket beslut Lagmansrälten
gillat, Hofrätten härförutan åberopat dels 1695 års indelningsverk,
deri byn blifvit för hafs- och laxfiske afsedd, dels ock från särskilda Landtmäterihandlingar
och kartor hämtad upplysning om byns äganderätt till stränderna,
vid hvilka fisket idkades, samt för öfrigt yttrat, det någon anledning
icke förekommit, att byemännen afhändt sig rättigheten till fisket, eller att
detsamma blifvit någon annan lagligen tillerkändt; hvarföre ock då ifrån den
å Kronans vägnar åberopade omständighet, att fiskelägenheten i senare tider
blifvit lör Kronans räkning emot viss årlig afgift till den mestbjudande på
arrende upplåten, icke kunde, emot lagens stadgande i 12 kap. 4 §. Jordabalken
och 2 kap. 6 §. samt 3 kap. 4 §. Fiskestadgan, dragas någon slutföljd
till förminskande af byemännens rättighet att idka fiske vid deras skättemannastrand,
blefve på dessa och de af Häradsrätten åberopade skäl Underrätternes
domslut af Hofrätten gillade; och är denna Hofrätlens dom fastställd genom
Kongl. Maj:ts den 6 April 1841 gifna nådiga Dom;
att uppå käromål af ägarne till ett i Vester-Norrland beläget hemman om
skattemannaräll till allt slags fiske, så af lax som andra fisksorter, efter deras
vid Ångermannaelfven / varande land och strand, först Häradsrätten förklarat,
alt som med 1606 års jordrefningsverk vore styrkt, det byemännen för fiskevatten
skattade, samt med ett af Konungens Befallningshafvande år 1769 gifvet
utslag, det då sökt tillåtelse att anlägga kronofiske efter hemmanets strand
blifvit afslagen på den grund, alt af jordeböckerna ej funnes, det i fråga varande
fiskelägenheter någon tid varit för Krono ansedda, utan fast mera från uråldriga
tider såsom en skattskyldig egendom hemmanet tillydige, men deremot
ej kunnat visas, huruledes Kronan kommit i ägo och besittning af omtvistade
fiske, hvilket vore vid Ångermahnaelfvens utlopp samt tillika för öppen hafssjö
liggande, alltså och med tillämpning af Fiskestadgans 3 kap. 1 och 4 §§.
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849 11
82
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1869.
berättigades byemännen att i fråga varande så väl laxfiske sorn annat fiske
utanför deras land och strand under skattemannarält begagna och innehafva;
derefter Lagmansrätten dömt annorlunda, men Hofrätten, ulan afseende derå,
att jordeböckerne efter år 1784 upptoge vissa af de omtvistade lägenheterna
såsom kronofiske]], samt att Konungens Befallningshafvande den 29 Mars 1784
förordnat, det 3:ne särskilda så kallade laxstakagårdar inom hemmanets område
skulle inrätttas, för att på auktion å arrende utbjudas, och byemännen
deremot den 19 Maj 1801 fått Konungens Befallningshafvandes afslag å deras
ansökning om förmånsrätt till en laxfiskeinrättning å ett under hemmanet
lydande ställe, förklarat, att som den i Fiskestadgan Kongl. Majit och Kronan
förbehållna rätt till fiske uti stora elfvar, åar, strömar och insjöar vore inskränkt
till de ställen, der Kronan en slik förmån af ålder åtnjutit, men ett
sådant förhållande destomindre syntes här hafva inträffat, som företedde utdrag
af jordeböckerna för åren 1769—1775 utvisade, att Kronan då icke varit
antecknad för något annat kronofiske i socknen, än ett här icke i fråga stäldt
så kalladt ålhus i Hällgums ån — — pröfvade Hofrätten, med ändring af
Lagmansrättens dom, rättvist gilla det slut, hvaruti Häradsrätten slädnät; och
är denna Hofrättens dom af Kongl. Majit den 6 April 1841 i Nåder fastställd.
I alla dessa nu anförda nådiga beslut synes mig den grundsats vara bibehållen,
som först utvicklades i Domen af den 21 September 1824. Men
ehuru genom dessa nådiga beslut tillämpning af samma grundsats ännu år
1841 ägt rum; måste likväl de af Herr Justitiae Statsministern omförmälte,
derifrån skiljaktiga domslut vara att söka före November 1832, då nämnde
underdåniga anmälan gjordes. Så vidt jag kunnat utröna, har icke i något fall
en mera synbar afvikelse från närande grundsats hos Högsta Domstolen visat
sig, än den, som träffas uti en hos Kongl. Maj:t den 30 April 1832 afgjord
tvist imellan Kronan och större delen af en sockens jordägare i Norrbotten,
de der yrkat att varda bibehållne vid de inom deras skattehemmans områden
belägna så kallade laxerade fisken, utan annan taxa eller afgift till Kronan,
än den skatt, sorn hemmanen ovilkorligen åtföljde, samt att i sammanhang
dermed mätte urskiljas och bestämmas, hvilka af förenämnde fisken kunde anses
vara Kronans eller skattemans tillhörighet.
Den nådiga Domen i denna sak åberopar en uti Kammararchivet anställd
och jemte Kammar-Collegii underdåniga utlåtande inkommen undersökning
med utdrag öfver alla så kallade taxerade fisken inom socknen, innehållande,
att redan på 1550 eller 1560-talet Kronan uppburit afgäld, utom den för
sjelfva hemmanen bestämda skatt, af alla i fråga varande laxfisken, med un
-
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 48JO.
83
dantag af ett beläget vid en bjs land och strand i Luleå eif, hvilket först
år 1832 blifvit af byemännen från Kronan arrenderadt; att redan på 1550
och 1560-talen de byar, hvilkas innehafvare nu för andra fisken deltoge i förevarande
tvist, erlagt särskild fiskeskatt; att sedan ny jordrefning i Vesterbotten
föregått och 1612 års räkenskapshandlingar, i afseende derå, innehölle,
det i socknen 8 tunnors utsäde räknades för ett helt mantal eller en skattebonde,
hvarföre årligen skattades i penningar 12 mark, smör 8 U., strömming
en fjerding, tjära i fjerding och gäddor 1 U., de särskilda skatterne för laxfisken
och öfriga fisken likväl fortfarit, och Konung Gustaf Adolf genom resolution
den 12 Mars 1613, uppå klagomål af undersåtarne i Vesterbotten ibland
annat deröfver, att fiskestadgarne utfordrades, fastän hemmansägarne utgjorde
deras skatt efter nya jord refil ingen, förklarat dem, som hade stadgefisken behållna,
böra göra stadga deraf, men de, som voro öde, derföre blifva förskonte,
samt att allt sedermera till och med år 1774-, hvilket år vore det senaste,
för hvilket landsbok funnes i Kammararkifvet, de särskilda fiskeskatterne utgått
till i fiskelängderna anmärkta belopp, derförutan Kammar-Collegium i
utlåtandet upplyst, att sjelfva hemmanen i Vester- och Norrbottens län ej
vore skattlagde för något fiske; hvarföre ock då följaktligen från urminnes tider
Kronan bibehållit rättigheten till omtvistade fisken, helst ehuru Kommissionen,
som verkställde 1695 års rotering i Vesterbotten, för en eller annan
by anmärkt, att fiske funnes, deraf likväl så mycket mindre kunde antagas,
att detta fiske verkat någon förhöjning i det nu bestående roteringsbesväret,
som 1695 års roteringsverk, i förmågo af 77 §. uti Kongl. Resolutionen på
allmogens besvär den 29 November 1756 och Kongl. Brefvet deri 26 November
1763, redan år 1765 undergått en jemkning och förändring, vid hvilken
endast jordens beskaffenhet och hemmanens derpå grundade skatt borde afses,
Kongl. Maj:t pröfvade, jemlikt 2 kap. 6 §. och 3 kap. 1 §. i Kongl. Stadgan
för Rikets fisken den 14 November 1766, rättvist att, med upphäfvande af
Höfrättens dom, ogilla Socknemännens instämda talan att tillerkännas de inom
deras skattehemmans områden belägne så kallade taxerade fisken, ulan annan
taxa eller afgift till Kongl. Maj:t och Kronan, än den, som hemmanen ovilkorligen
åtföljde.
Att imellan den socken, öfver hvars rätt härmed blef dömdt, och de 2:ne
andra, som år 1824 erhöllo,dom, någon verklig skiljaktighet i förhållandet ej kan
hafva ägt rum, lärer få slutas deraf, att uti Kammar-Collegii här ofvan granskade
allmänna utlåtande för hela Norrland (af år 1838) ej någon skillnad socknarna
imellan inom Norrbotten angifves. Så vidt domsluten grunda sig på de begrepp,
84
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
man vid hvarldera tillfället gjort sig om förhållandet, kunna likväl dessa icke
vid båda tillfällen hafva varit enahanda, eftersom domsluten ej blifvit det.
Nu tyckes det här ofvan vara utredt, att det begrepp, hvarefter Högsta Domstolen
dömde år 1824, varit med verkliga förhållandet öfverensstämmande,
enligt hvad, äfven genom den allmänna undersökningen, (den af år 1838),
efteråt blifvit bekräftadt; och häraf synes då följa, att de begrepp om förhållandet,
hvarpå 1832 års dom livilar, ej kunna med verkligheten öfverensstämma.
Vid jemförelse således imellan de vid hvartdera tillfället använda domskäl,
erbjuder sig först den anmärkning, att den särskilda fiskeskalt, som
enligt 1832 års dom skall utgått af hemmanen redan på 1550 och 1560-lalen
för både laxfisken och andra fisken, utom den för sjelfva hemmanen bestämda
skatt, men hvarpå i 1824 års dom ej blifvit fästadt afseende, är uti 1838 års
allmänna utlåtande, som rörer hela Norrland, betraktad endast såsom tillfällig
eller så beroende af omvexling med fiskelägenheters upptagande, nedläggande,
omförande från en titel lill en annan, att från dessa titlar ej kunde dragas
någon säker slutsats för bedömande af äganderätten. Bättre bevis för Kronans
äganderätt har säkerligen också icke till 1832 års dom kunnat hämtas från
Kammararkifvets då meddelade uppgifter, enär dessa ingen ting mer bestämdt
innehålla, än alt för ett par tiotal af år en taxa varit erlagd, ehuru likväl
endast det fortfarande beståndet af en sådan kunde här någon ling bevisa.
Alt i Vesterbotten, efter nya jordrefningen vid 1600-talets början, de
särskilda skatlerne för laxfisken och öfriga fisken fortfarit, såsom i 1832 års
dom förmäles, kan ej betyda, att de oafbrutet och allt framgent fortfarit, enär
1838 års utlåtande visar, alt de noledrelter och fisken, som i äldsta tider skola
varit särskildt i jordeböckerna taxerade, ej mer funnits ”tagna i beräkning el”ter
år 1547”, enligt då skedd ny skattläggning, så alt ”den ränta, sorn någon
”lid för fiske utgått”, förmodades hafva ”afsett någon på obestämd tid med”gifven
fiskerättighet”, som hemmanen år 1547 frångått. Det är nemligen ej
blott tiden, som här är obestämd, utan ock sjelfve fiskerättens medgifvande
och dess upphörande. Utan bestämda bevis på en oafbrutet fortfarande utöfning
af äganderätt, kan dock någon gällande bevisning här ej vara för hand;
och bristen af en sådan bevisning synes derföre rätteligen i 1824 års dom
hafva blifvit afsedd.
Huru litet Kronans rätt lill de i fråga varande fiskena under 1600-talet
varit ostridig eller bestämd, visar sig just i 1613 års åberopade nådiga resö
-
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1840.
85
Julion, hvarigenom, enligt 1832 års dom, Konung Gustaf Adolf förklarat dem,
”sorn hade stadgefisken behållna, böra göra stadga deraf, men de som voro
”öde, derföre blifva förskonte”. I följd af denna och dylika resolutioner kunde
väl svårligen annat hända, än att man snart ej skulle veta, hvilka fisken som
voro behållna och borde beskattas, och hvilka som voro öde och således borde
vara förskonta. Och att från ett sådant förhållande ingen bevisning kan hämtas,
när fråga är om häfd, såsom grund för äganderätt, torde väl kunna för
säkert antagas.
Origtighelen af Kammar-Collegii till domskäl år 1832 antagna uppgift,
att sjelfva hemmanen i Vesterbottens och Norrbottens län ej vore skattlagde
för något fiske, inhämtas af 1773 års skattläggningsmethod, hvars innehåll jag
här ofvan upptagit, och som, äfven med den förklaring, Collegiuin i 1838
års utlåtande velat åt densamma gifva, men hvars grundlöshet jag tror vara
ådagalagd, ändock icke skulle låta förena sig med nu i fråga varande uppgift,
att sjelfva hemmanen ej vore skattlagde för något fiske.
Det domskäl, som år 1824 hämtades från 1695 års roteringsverk och
den derå- samma år gifna nådiga stadfästelse, nemligen att fiske bland andra
hemmanslägenheter blifvit konsidereradt, vederlägges icke genom den i 1832
års dom upptagna anmärkning, att fisket ej verkat någon förhöjning i det nu
bestående roteringsbesväret, i anseende lill deruti sedermera inträffad jemkning
och förändring. Det är nemligen icke från roteringsbesväret, som rättighet
till fiske blifvit härledd, utan det är Kronans vid roteringens fastställande
gifna erkännande af denna rättighet, som blifvit åberopadt. Och detta en gång
gifna erkännande förlorar ej sin verkan och betydelse derigenom, att sedan
roteringen på den godkända grunden bestått i 70 år (intill år 1765, då jemkningen
företogs) det kunnat förordnas, att i och med en förändring i roteringen,
någon ändring skulle ske i roteringsgrunden. Alt för öfrigt denna ändring
i roteringsgrunden, sådan den kunde hämtas från 77 §. i åberopade Kongl.
Resolutionen den 26 November 1756, för ingen del kan hafva åsyflal någon
förändring i fiskerätten, må kunna anses uppenbart deraf, att ej ens ordet fiske
i denna §. förekommer. Så vidt nemligen deri verkligen stadgas, att endast
jordens beskaffenhet och hemmanens derpå grundade skatt borde vid rotejémkningen
afses, antyder likväl det åberopade lagstället på intet sätt, alt fiskerätten
mer än andra till hemmanen och deras jord hörande förmåner skulle
från dem skiljas eller vid jemkningen lemnäs utan afseende. Förordnandet är
gifvet såsom resolution på allmogens i Vesterbotten underdåniga besvär; och
det bör kunna tagas för afgjordt, att dessa besvär icke åsyftade roteringsverkets
86
R. St. Just.-Ombudsm. Emb.-Beråttelse för år 4849.
förändrande lill mehn för allmogen sjelf. Också resolverades derpå ingen ting
så menligt, som det skulle varit att fråntaga hemmanen deras fiskerätt; utan
stadgandet lyder sålunda, att som de, hvilka vid roleringen blifvit högre ansedde,
än deras skatt varit, betarfvade någon lindring i deras knektebesvär,
och sådant bäst läte sig göra, om någon jemkning i roteringen skedde;
så skulle de vid roteringen för högt ansedda hemman få af de vid roteringstiden
till svaga rotars understöd besparda hemman, så väl som af de sedermera
skattlagda och dädanefter upptagande och skattläggande nybyggen underhjelpas.
Hvad det äfven åberopade Kongl. Brefvet af den 26 November 1763
beträffar; så har detta tillkommit i anledning af nya underdåniga besvär,
särskildt från Norra och särskildt från Södra domsagan af Vesterbotten, öfverensstämmande
i klagan deröfver, att Roterings-kommissionen 1695 endast haft
afseende på hemmanens ägor och öfriga förmåner (deribland för Södra domsagan
särskildt nämnas fiskelägenheter jemte djur- och fogelfänge) hvaruti
förändring sedan skall skett, och förmånerne dels ökats dels minskats, så att
stor olikhet uppstått; och hade allmogen derföre anhållit, att soldatetungan
mätte jemkas efter skatten och byarnes godhet. Dessa ansökningar äro af
Kongl. Maj:t bifallna och vederbörande föreskrifvet att inkomma med projekt
till en rotejemkning efter nämnde grunder (skatten och byarnes godhet). Härifrån
har då visserligen med intet skäl kunnat hämtas den i 1832 års dom
intagna satsen, att endast jordens beskaffenhet och hemmanens derpå (men icke
på andra förmåner) grundade skatt borde vid rotejetnkningen afses. Den från
sakförhållandet hämtade anledning till ansökningarna var, att vid roteringsverkets
uppgörande hemmanens ägo-områden, sorn då blifvit till grund tagna,
icke ännu på alla ställen varit bestämda, och att vid derefter fortgående refningar
och ägodelningar dessa områden bestämdes efter skattetalet, hvarigenom
roteringen ej mer kom att öfverensstämma med hemmanens jordrymd
och förmåner, och således jemkning i roteringen borde äga rum efter
enahanda grund, som för områdenas utstakande följdes, till åstadkommande af
jemlikhet äfven i roteringsbesväret. Men alt härmed för ingen del afsågs uteslutande
af fiskerätten från hemmanens förmåner, hvilka utgjorde grunden så
väl för skatt, som rotering, är desto mera uppenbart, som i annat fall enahanda
uteslutning af fiske bordt äga rum äfven i den ej långt efteråt för orten
fastställda skattläggningsmethod, hvilket dock icke var händelsen, enligt
hvad ofvan är visadt.
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 4849.
87
Det enda, sora ännu återstår af 1832 års domskäl, är uppgiften, alt alltifrån
år 1613 till och med 1774 de särskilda fiskeskatterne utgått till i fiskelängderna
anmärkta belopp. I allt öfrigt hafva de skiljaktiga rättsbegrepp i
ämnet, hvilka röja sig uti 1824 och 1832 års nådiga Domar, uppenbarligen
härrört från misstag dels om förhållandet och dels om lagens innehåll. Endast
i denna punkt är det någon ting annat. Här synes det faktiska förhållandet
vara ostridigt, och frågan endast vara om lagens rätta mening. Äfven
i 1824 års dom är nemligen det förhållande antaget, att likasom taxa eller
afgift för fisket ägt rum, då jorden ännu tillhörde Kronan, en dylik afgift
blifvit af byemännen erlagd, äfven efter det de en längre eller kortare tid
innehaft deras hemman med skattemannarält. Men då fann Högste Domstolen,
att denna omständighet hvarken för byemännen låg i vägen att för framtiden
söka härutinnan den rättelse, som af ett i laglig ordning utred t förhållande
bör följa, eller kunde å Kronans sida medföra kraft af gällande häfd
på rättighet att i fråga varande afgift uppbära, enär underrättelse ej saknades,
huru denna afgift först tillkommit och Kronans rätt till densamma, såsom
motsagd och bestridd allt ifrån den tid, Kronans jord öfvergått i enskildes
ägo, ej heller kunde anses hafva varit oqvald. Jag har trott, att äfven om
detta sista skäl ej skulle gälla, det vore för häfdens undanrödjande tillräckligt,
att underrättelse ej saknades, huru afgiften först tillkommit, samt alt denna
tillkomst ej kunde visas vara stödd på giltig grund.
De två socknar i Norrbottens län, som tvistade och vunno år 1824, och
den tredje, som tappade år 1832, gränsa intill hvarannan; och det kan ej
fela, att de tappande invånarne i den sistnämnda förundra sig och misstycka,
att vid ett och samma förhållande hos dem, som hos de vinnande socknarna,
icke enahanda rätt skulle dem alla vederfaras — att under det de senares
strandägande hemmansinnehafvare njuta sina fiskevatten för eget gagn och
vinning till godo, de förre deremot, utom saknaden af denna fördel, ej kunna
undgå att lida äfven all den olägenhet, allt det intrång, som deras fiskevattens
upplåtande till Kronans arrendatorer måste tillskynda dem.
Att sjelfva de vårdare af Kronans rätt, som påyrkade eller tillstyrkte ett
sådant beslut, ansågo det för betänkligt, om de ens väntade sig det, visar sig
redan uti sjelfva det underdåniga utlåtande, Kongl. Kammar-Collegium den 18
April 1832 afgaf i det sist här granskade målet. Deri hemställde nemligen Collegium,
”om icke de inom den tvistande socknen belägna s. k. smärre taxerade
fisken, af gäddor, sik, braxen, aborre och mört, ”till större delen uppkomna
på Kronans allmänningar den tid, då dessa ännu voro oafvittrade, måtte,
88
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år ISitJ.
ehuru (enligt Collegii förmenande) de genom afvittringen icke förändrat deras
natur af Krono eller blifvit under angränsande hemmans räntor inbegripna,
likväl, enär deras läge inom eller invid hemmanens områden ofta förorsakat
hinder för Kronan att kunna dem med förmån utarrendera, och i allt fall
deraf icke vore någon betydlig inkomst för Kronan att förvänta, af hemmansinnehafvarne
emot de taxeafgifter, som hittills deraf till Kronan utgått, framgent
få begagnas, men att deremot, då skälfångsten vore en rättighet, som
hvar och en jemlikt 1 kap. 8 §. i Fiskeristadgan ägde utöfva, den för samma
fångst utgjorda afgift, såsom i denna ort icke hörande till några hemmans
skattläggning, hädanefter helt och hållet måtte upphöra”. Efler tvistens afgörande
i Högsta Domstolen blef denna underdåniga hemställan föremål för
behandling i administratif väg; och Kongl. Maj:t allat i anledning deraf den 2
Juni 1832 nådig skrifvelse till Kammar-Collegium, deruti förordnas, ”att fullständiga
förteckningar och beskrifningar genom Konungens Befallningshat vandes
försorg skulle uppgöras på aila Kronans fisken inom Norr- och Vesterbottens
samt Vester-Non lands, Jemtlands och Gefleborgs län, med upptagande af fiskenas
beskaffenhet, läge, begagnande, innehafvare, algifter m. m. hvarefter
sådana uppgifter borde till Collegium insändas, med yttrande af Konungens
Befallningshafvande, hvilka af dessa fisken borde för statens räkning utarrenderas,
hvilka mot utgörande af förra läxor af vederbörande hemmans innehafvare
framgent bibehållas, och hvilka åter ansåges antingen såsom en skälig
förmån till de hemman, vid hvilkas land de läge, eller såsom en allmän rättighet
för hvar och en utan all afgift lämpligen böra få begagnas; och bade
Collegium att, efter granskning af berörde uppgifter, frågan åtföljd af egel underdånigt
utlåtande Kongl. Majrts nådiga pröfning underställa, då Kongl. Maj:t
ville i ett sammanhang i Nåder tillse, hvad åtgärd och beslut kunde i ämnet
meddelas”.
Ännu i sistlidne Oktober månad berodde detta ärende af Kammar-Collegii
slutliga åtgärd, hvartill det likväl då förmältes vara färdigt. Huruvida
Kongl. Maj:t vid dess afgörande skall finna sig oförhindrad att eftergifva något
af den rätt till inkomst, som genom domstols beslut blifvit Kronan tillerkänd,
lärer icke kunna slutas endast af frågorna, hvaröfver yttrande är infordradt.
Men ehvad Kongl. Majit finnér ärendet kunna hos Sig a (göras, eller Rikets
Ständer böra deruti besluta; så kan det troligen med skäl förmodas, att de
från Kronans framgång i tvisteväg uppkomna olägenheter varda genom det
blifvande beslutet afhulpna.
Det
R. St. Just. Omludsm. Erni.-Berättelse för år 48J9. 89
Det exempel af stridiga domar i högsta instants, hvilket här utgjort föremål
för granskning, är ett bland dem, som blifvit mera allmänt bemärkta, i
anseende till ämnets vigt och mängden af personer, som deri funnit sig interesserade.
Ett fall af enahanda stridighet har jag ansett vara för hand uti
de tvenne olika domar angående testamentsbevakning, hvilka i min förra berättelse
granskas (sid. 41 o. följ.) och som föranledt en äfven här omförmält,
på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning ännu beroende underdånig anhållan om lagförklaring.
Under nästföljande exempel af krigslagarnes tillämpning förekommer
äfven i ena punkten ett beslut, som synts mig icke öfverensstämma med
ett annat, sex år förut meddelad t. I dessa senare ej mindre, än i det förstnämnda
fallet, hafva de olika afgjorda rättsfrågorne varit bland de vigtigaste,
och hvardera i sin väg tillhört dem, som oftast finna tillämpning.
Dylika stridigheter imellan högsta instantsens domar hafva ej kunnat
undgå att blifva föremål för klander. Man vill veta, att det länge gällt för
regel hos Konungens Högsta Domstol, att hvarje der (efter 1809) gifvet prejudikat
skulle, i alldeles likartade fall, tjena till efterrättelse. Denna förmodade
föresats hos Högsta Domstolens Ledamöter väckte, mig veterligen, intet missnöje.
Det ansågs tillhöra en i högsta instants koncentrerad domaremakts åliggande
att tillvägabringa enhet i lagskipningen. Äfven om prejudikaterne någon
gång skulle gifva anledning till anmärkningar, tyckte man dock en ostridig
fördel ligga deruti, att man genom dem varnades mot anställande af mången
onödig tvist, hvars utgång kunde förutses.
Sedermera har dock visat sig, att härmed ingen fast grund var lagd till
lagskipningens enhet. Förmodligen hafva skiljaktiga meningar uppstått äfven
örn liilbörligheten af prejudikaternes autoritet, hvilken dock, i allt fall, svårligen
skulle kunnat i längden bibehålla sig. Och när de föllo, måste naturligtvis
misstroende till lagskipningen uppkomma blott deraf, att man trodde en
förut antagen grundsats öfvergifvas. Men om ock med skäl i stället blifvit
följd den grundsatsen, att lag allena gäller; så föranleder dock oundvikligen
hvarje prof af stridiga beslut i enahanda sak den anmärkningen, att ettdera
af dessa beslut, om icke båda, måste vara illa grundadt.
I krigslagfarenheten har ett prof af lagskipning förekommit, hvarpå min
uppmärksamhet blifvit fästad genom ett utomordentligt uppseende bland krigsB.
St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849. 12
90
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 4849.
befälets medlemmar, och som jag, vid närmare granskning, funnit mig böra
här, såsom anmärkningsvärdt, upptaga.
Efter angifvelse af en Regementsbefälhafvare om åtskilliga afen Kapiten vid
dess regemente begångna tjenstefel, har Kongl. Krigshofrätten förordnat åtal emot
samma kapiten, och i följd deraf gifvit slutligt utslag den 27 December 1848,
hvilket af kapitenen blifvit öfverklagadt; hvarefter Kongl. Maj:ts nådiga Utslag
i ämnet fallit den 16 Augusti 1849. Det är i vissa delar af detta mål, som
besluten förekommit mig anmärkningsvärda.
Första anklagelsepunkten rörde en af den tilltalades företrädare, såsom
kompanichef, till manskapets fördel stiftad, af dess medel sammanskjuten
kassa, hvars förvaltning, enligt derom upprättadl reglemente, borde af kompanichefen
årligen redovisas inför en till kassans reviderande vald kommitté,
och tillgångarne mot fullkomlig säkerhet vara utlånta, men som skall blifvit
af den tilltalade så förvaltad, att under nio år, som han innehaft kapitenstjensten,
ej någon revision ägt rum, och en större del af kassans medel varit
af kapitenen såsom lån uttagen, utan någon derför ställd säkerhet. Emot
denna anklagelse har han invändt, att förvaltningen af kompanikassan ej skulle
tillhöra hans tjenstebefattning, utan vöre ett enskildt uppdrag; hvarföre regementschefen
ej varit berättigad att, på sätt som skett, ordres derom utfärda,
och allmänna åklagaren ej heller vore behörig att härom föra talan; öfver
hvilken invändning Kongl. Krigshofrätten utlåtit sig, alt kassans förvaltning
vore genom reglementet uppdragen åt kompanichefen eller, om han vore af
sjukdom eller frånvaro hindrad, åt en af de öfriga oflicerarne vid kompaniet;
att detta uppdrag, såsom tillhörande samma tjenstebefattningar, icke kunde
hänföras till uppdrag af enskild beskaffenhet; att följaktligen den tilltalade,
då han under sin kompanichefstid åtagit sig kassans förvaltande, borde anses
hafva derutinnan handlat i kraft af sin tjenstebefattning; att regementschefen,
hvilken i egenskap af den tilltalades förman varit pligtig att ytterst vaka
deröfver, att manskapet vederfores rätt, således äfven ägt rättighet att, orri
anledning förefanns, låta granska den tilltalades förfarande och befordra rättelse
i hvad felaktigt förelupit, samt att Krägsfiskals-embetet jemväl varit behörigt
att i förevarande fråga talan föra.
Deremot innehåller Kongl. Maj:ts nådiga Utslag, att det af förra kompanichefen
upprättade förordnande elier så kallade reglemente för kassan, enligt
hvilket den tilltalade innehaft förvaltningen af kassans medel, icke i sådan
ordning blifvit gilladt och faststäldt, att iakttagandet af dess innehåll den tilltalade
såsom tjenstepligt ålegat; att på hans godtfinnande alltså ankommit att
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 48J9.
91
undandraga sig kassa vården, samt att ehuru han ett sådant uppdrag sig åtagit
och såmedelst iklädt sig den redovisningsskyldighet, som å förvaltningen af
annans tillhörighet följa bör, Regementschefen likväl saknat behörighet att genom
ordres anbefalla den tilltalade att till revisorers granskning aflemna kassan
tillhörande handlingar, och den tilltalade följaktligen icke varit förbunden
att dessa ordres efterkomma; hvarföre och då icke i fråga satt vöre, att genom
någon hans underlåtenhet i afseende å medlens vård förlust för kassan inträffat,
så att han derigenom skulle hafva brustit i den tillsyn å manskapets fördelar,
honom enligt tjenstgöringsreglementet tillkommit att iakttaga, Kongl. Maj:t
funne, med undanrödjande af Krigshofrättens utslag härutinnan, skäligt den
tilltalade från ansvar i dessa delar af målet frikänna.
Det logiska sammanhanget i detta beslut synes icke hålla profvet. Ty
om det är grundadt, att den tilltalade, i fall han genom missförvaltning ådragit
kassan förlust, dermed ock skulle hafva "brustit i den tillsyn å manskapets
”fördelar, som honom enligt tjenstgöringsreglementet tillkommit att iakttaga";
och kan det icke nekas, att detta varit ett tjenstefel, för hvilket han kunnat
af allmän åklagare tilltalas och af Iirigsdomstol dömas; så kunde ju ej heller
Regementschefen frånkännas behörighet att härutinnan tillhålla kapitenen att
fullgöra sin tjenstepligt, eller denne fritagas från skyldigheten att efterkomma
de ordres, Regementschefen derom till honom utfärdade.
Om nu så förhåller sig med det logiska sammanhanget af beslutet; hvilketdera
af resultatets stridiga elementer skall väl då betraktas såsom det öfvervägande,
och för hvilket, i händelse af sökt och meddelad förklaring, det
motsatta kunde komma att vika? Hvad som utgör hufvudelementet och ej kan
hafva med ominne tillkommit, måste väl vara den grundsats, från hvilken
undanrödjandet af Krigshofrättens beslut utgår, nemligen att kassavården varit
ett uppdrag, som det ankommit på Kapitenens godtfinnande att undandraga
sig, och att honom för densamma följaktligen ej kunnat, såsom för en tjenste
pligt,
affordras redovisning.
Kassan mäste, efter denna åsigt, betraktas såsom kompaniets enskilda
egendom, hvilken efter dess ägares godtfinnande kan användas, såsom t. ex.
imellan kompaniets manskap utdelas och försvinna. Då likväl till kassans
samlande bidragit ej blott de nu tjenande soldaterne, utan ock många deras
företrädare, och den ej är stiftad till fördel för dem allena, som nu tjena,
utan till fördel äfven för allt hädanefter vid kompaniet blifvande manskap;
kan kompaniet för dagen visserligen ej äga rätt att om denna kassas använ
-
92
R. St. Just. Ombudsm. Emb.--Berättelse för år 1849.
dande efter sitt välbehag besluta; utan den bör förvaltas och användas enligt
det reglementes innehåll, som vid dess stiftande är upprättadt. — Detta reglemente
var icke i sådan ordning faststäldt, att dess iakttagande derföre blef
tjenstepligt. Men äfven utan reglemente, om kassans medel såsom ett rent
fynd kommit i Kapitenens händer, endast med det vilkor, att såsom ett oförytterlig!
kapital kompaniet tillhöra; måune det för Kapitenen icke blifvit en
tjenstepligt att detta fynd upptaga och vårda?
Genom en blifvande fastställelse af samma reglemente i den ordning, som
fordras att göra dess åtlydnad till tjenstepligt, kan man föreställa sig, huru
kassan för framtiden må kunna i'äddas; men huru föreställa sig vården och
tillsynen öfver densamma, i fall dylik fastställelse icke skulle sökas, eller för
den tid, som dessförinnan förflyter eller redan förflutit? Och likväl var det
denna fråga, och endast denna, som utgjorde föremålet för den förehafda rättegången.
Man vet icke, huruvida, enligt Högsta Domstolens mening, reglementets
föreskrift om årliga revisioner bordt eller bör, så länge fastställelse ej
tillkommit, på något sätt bringas till efterlefnad; men i fall sådant bordt ske;
huru har väl dermed bordt tillgå, när Kapitenen tredskades och revision ej
utan lagligt tvång kunde erhållas?
Regementschefen, som enligt Högsta Domstolens mening, ej kunnat å embetes
vägnar lägga hand vid saken, kan ej heller annorlunda, än i och för embetet,
dermed hafva att skaffa. — Om af en händelse kompaniets manskap
någon gång, utan att vara af befälet sammankalladt, likväl sammanträffade
fulltaligt och kunde fatta ett beslut, att innehafvaren af kompaniets kassa (dess
kapiten) skulle stämmas till allmän laga domstol, med påstående om redovisning
inför revisorer, enligt reglementet; månne detta beslut, skulle vid vederbörlig
domstol kunna betraktas såsom i laglig ordning tillkommet och i kompaniets
namn gällande? Vöre det ej fast heldre att anse såsom frukten af ett olofligt
företag, stridande mot det i Krigsartiklarnes 5 kap. 19 §. gifna ovilkorliga
förbud för krigsmanskap alt utan befälets ordres samlas? Men om så är; hvilken
utväg återstår väl då, i fall den officiella (för Regementschefen) ej är öppen?
Det är lycka, om nu ingen skada skett, utan kassan är i behåll och kan
för framtiden skyddas genom reglementets fastställande i sådan ordning, som
Högste Domstolens beslut antydeiv Men härmed är icke bevisadt, att rätt skett
den förvaltare af kassan, hvilken vägrat underkasta sig sin chefs ordres om
förvaltningens redovisande; och i händelse han under denna förvaltning begått
sådana fel, hvarigenom kassan verkligen tagit skada eller för hvilka han i
egenskap af tjensteman ej skulle kunnat undgå ansvar, såsom att han sjelf, och
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år t SJÖ.
93
det utan säkerhet, lånt kassans medel; är nu mera, i följd af det granskade
nådiga Utslaget, ej någon rättsenlig, än mindre någon brukbar väg öppen till
vinnande af rättelse och välförtjent ansvar. Att kompaniets manskap i allt
fall icke begagnar, hvilken utväg det än skulle hafva öppen, att ställa sin befälhafvande
Kapiten till ansvar och redovisning, lärer kunna tagas för afgjordt.
En af anklagelsepunkterna härledde sig derifrån, att flere af kompaniets
soldater, hvilka i Augusti månad 1840 med en kommendering afgått till
Malmö, dervid skola, i saknad af li fm under ingsskor, som i nästförutgångna
April månad bordt vara i rotekistorna nedlagda, måst begagna äldre skor,
hvaraf några varit mycket slitna och andra för små. Denna brist anmärktes
i dubbelt afseende falla den tilltalade till last, enär han för större delen af
kompaniet åtagit sig skornas anskaffande, och derföre redan i Februari månad
uppburit betalning af soldaterna, hvilka det enligt Beklädnadsreglementet ålåg
att sjelfve förse sig med dessa persedlar. Vid kommenderingens inspekterande
före dess afgång hade nämnde brist yppat sig och föranledt förklarings infordrande
från Kapitenen öfver den af en soldat gjorda uppgift, att hans lifmunderingsskor,
som för året bordt tillsättas, icke från Kapitenen utbekommits.
Denne hade svarat, att han icke kunde förklara soldatens uppgift, enär
skorna vore af truppen tillsatte. Men sedan honom, i anledning deraf, blifvit
meddeladt, att ej blott denne, utan flere andre af kompaniets soldater, hvilkas
medförda skor befunnits af mindre god beskaffenhet, uppgifvit, att deras andra
par lifmunderingsskor vore hos kompanichefen innestående; afgaf han den
10 påföljande November till tjenstgörande Majoren en i’apport, deri förmältes,
att hos honom ej någon soldat hade skor innestående, utan att soldaterne dels
sjelfve låtit förfärdiga, dels korporalskapsvis beställt sina skor, hvilka blifvit
besigtigade, innan de i rotekistorna inlagts, dervid flera persedlar kasserats och
andra i stället anskaffats. Till bestyrkande häraf bifogades en Underofficerares
rapport, afgifven den 16 September, af innehåll, att en del af de beställda
skorna ansetts vara af så dålig beskaffenhet, att de ej emottagits förr, än skomakaren,
som lefvererade dem, förbundit sig att förfärdiga andra i stället för
dem, som kunde kasseras, samt alt ett annat korporalskaps skor blifvit af
Kapitenen sjelf kasserade, hvarefter nya vore under arbete och bordt i Juli
månad vara färdiga, men ännu icke, i anseende till Kapitenens sjukdom, blifvit
besigtigade och godkände. När utgifvaren af denna rapport blef på vittnesed
hörd, förklarade han densamma vara origtig i så måtto, som han ej
öfvervarit någon besigtning eller kassering af de i fråga varande persedlarna.
94
R. St. Just. Ombudsm. Eml.-Rerättelse för år 4849.
Öfver detta förhållande yttrade sig Krigshofrätten, att som, emot hvad
sålunda förekommit, icke visas kunnat, det skor blifvit kasserade, samt Kapitenen
vid undersökning inför Krigsrätten erkänt, att ett korporalskaps skor
blifvit utan föregången besigtning i rotekistorna inlagda, alltså och enär Ka
pitenens
i rapporten derom gjorda uppgifter således icke vore med rätta och
af honom kända förhållandet instämmande, ansåge Krigshofrätten Kapitenen
vara förvunnen alt hafva, med vetskap om origtigheten af de i Underofficerarens
rapport förekommande uppgifter, till tjenstgörande Majoren insändt
samma rapport och uti sin den 10 November till Majorsexpeditionen aflåtne
skrifvelse, med åberopande deraf, sökt styrka åtskilliga i denna skrifvelse
uppgifna, emot sanningen stridande förhållanden, samt alt Kapitenen derföre
gjort sig skyldig till ansvar, enligt 2 kap. 29 §. Krigsartiklarna. — Kongl. Maj:ts
nådiga Utslag är deremot af sådan lydelse, att emedan Underofficerarens rapport
icke innehölle, det denne tillstädes varit vid någon besigtning eller kassering
af de skopersedlar, som år 1840 blifvit vid kompaniet tillsatta,
samt den i rapporten förekommande uppgift, att skor blifvit af Kapitenen
kasserade, vore af denne vitsordad och, såsom omfattande en enskild fråga
imellan honom och handtverkarne, ej af beskaffenhet att erfordra vidare bevisning;
ty och då i öfrigt icke visadt vore, i hvad mån nämnde rapport
från verkliga förhållandet afveke, blefve Krigshofrätlens utslag härutinnan undanröjdt
och den tilltalade från det honom derigenom ådömde ansvar befriad.
Den anmärkning, som härvid först erbjuder sig, rörer omdömet om Underofficerarens
rapport. Icke uttryckligen, det är sannt, innehåller denna rapport,
att dess utgifvare tillstädes varit vid besigtningar och kasseringar. Endast
implicite, d. v. s, genom förutsättning, innehåller den detta, så vida det nemligen
var omöjligt att veta det, som utgifvaren i rapporten intygat, utan att
hafva öfvervarit besigtningarna och de dervid skedda kasseringar. Men det är
ju icke möjligt, att rapportens utgifvare kunde veta, dels huru dåliga de beställda
skorna auselts vara, och dels att vissa af dem blifvit af Kapitenen sjelf
kasserade, utan att rapportgifvaren tillstädes varit vid besigtning och kassering
af dessa skor. När han derföre på sin vittnesed förklarade, att han vid sådana
tillfällen ej varit tillstädes, och att rapporten derföre var origtig; förklarade
han ju i och med detsamma rapportens hela innehåll angående nämnde förrättningar
för grundlöst.
Härmed bevisas, att det domskäl, som i Kongl. Maj:ls nådiga Utslag
nyttjas, var förfeladt, då dermed icke undanröjdes den begagnade rapportens
af dess utgifvare erkända sanningslöshet. För Kapitenen, som begagnade sam
-
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelsc för år 4849.
95
ma rapport, kunde det ej vara obekant, huruvida rapportgifvaren varit tillstädes
vid besigtningarna eller ej, då Kapitenen sjelf skulle hafva hållit dessa
förrättningar; och han har icke bjudit till att vederlägga rapportgifvarens vittnesmål
(d. v. s. bevisa hans förnekade närvaro.) Således visste ju Kapitenen,
att rapporten innehöll, hvad dess utgifvare ej kunde veta; och detta innebar
väl oemotsägligen, att Kapitenen visste rapporten vara falsk, om ock det factum,
den innehöll, varit grundadt. Dessutom hade, lika med den omförmälte,
äfven en annan Underofficerare på vittnesed förklarat, att han icke ägde någon
kännedom om skornas besigtigande eller visste, att något par blifvit kasseradt;
men begge intygade, att Kapitenen det oaktadt anmodat dem att lemna
honom bevis, att vid vederbörlig besigtning skor blifvit kasserade, hvilken begäran
Underofficerarne då likväl icke efterkommit.
Från den tillvitelse, som grnndlagt Krigshofrättens utslag, att hafva,
med vetskap om origtigheten af uppgifterna i Underofficerarens rapport, densamma
till MajorsexpediLionen insändt, bar då den tilltalade icke med skäl
kunnat frikännas. Men för att fälla honom enligt Krigsartiklarnes af Krigshofrätten
åberopade stadgande i 2 kap. 29 §., måste äfven antagas, att denna
osannfärdiga rapport blifvit af den tilltalade afgifven ”till annors förfång”.
Huru dermed förhåller sig, kan vara någon tvist underkastadt, hvartill dock
undersökningen i Krigshofrätten ej synes hafva sträckt sig. Afsigten med
rapporten var att urskulda det dröjsmål, som inträffat med tillsättningen af
1840f års lifmunderingsskor, hvilken bordt vara gjord i April månad, men
icke ännu var fulländad, när kommenderingen lill Malmö afgick i påföljande
Augusti. Det är i denna afsigt, som äfven rapportens uppgift, att skor blifvit
af Kapitenen kasserade, af denne åberopades; och dess tillförlitlighet kan följaktligen
hvarken vara styrkt med det af Högsta Domstolen begagnade skäl,
att samma uppgift var af Kapitenen vitsordad, eller anses ”såsom omfattande en
”enskild fråga imellan honom och handtverkarna, hvilken fråga ej vore al
”beskaffenhet alt erfordra vidare bevisning”. Hade redan i April månad förhållandet
varit sådant, som Kapitenen den 10 November till Majorsexpeditionen
uppgaf, att hos honom ej någon soldat hade skor innestående; då hade
ingen rapport om de lefvererade skornas besigtigande eller kasserande behöft
kamma i fråga. Den blef endast behöflig till försummelsens urskuldande; och
Kapitenens vitsord kunde lika litet gälla till ett sådant urskuldande för honom
sjelf, som giltiga bevis till dess bestyrkande kunde umbäras. Att dermed
sammanblanda den enskilda frågan imellan honom och handtverkarna,
är att alldeles förlora ur sigte bevisningens föremål.
96
B. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 48i9.
Kan det nu rätteligen sägas, att denna afsigt, för hvilken en veterligen
falsk rapport aflemnades, var ”annors förfång”? Efter bokstafven säkerligen
icke. Men lagens mening kan här icke vara lika inskränkt, som bokstafven,
derest ej något annat lagställe finnes, hvarefter en oloflig afsigt af den beskaffenhet,
som här förekommer, gör en falsk rapport straffbar. Om denna
afsigt icke nu mera, vid rapportens afgifvande, lände till annors förfång; så innehar
den dock ett försök att undandraga sig påföljderna af en handling,
hvilken redan förut hade ländt till andras förfång. Soldaterne, som till
sin Kapiten redan i Februari månad erlagt betalningen för sina lifmunderingsskor,
hade ännu i Augusti månad icke alle erhållit dessa persedlar.
Det kan väl icke nekas, att de eller deras rotar derigenom lidit förfång.
Och då i Krigsartiklarna ej finnes något annat stadgande, som enkom handlar
om bestraffande af osannfärdig rapport i förevarande ämne; måste väl
det åberopade stadgandet kunna antingen på denna grund ensamt tillämpas,
eller ock förklaras genom den åtalade brottslighetens hänförande under
ett begrepp af större omfattning, hvarefter den ej kan undgå bestraffning.
Tjenstens missbruk i allmänhet, hvilket i 2 kap. 33 §. af Krigsartiklarna
kallas ”missbruk af den makt och myndighet, som embetet eller tjenste”befattningen
tillstadd är, på hvad sätt det helst vara må, och derå straff
”ej finnes särskildt stadgadt”, bestraffas i detta lagställe, ehvad det sker ”till
”annors förfång, för egen vinning, enskild hämnd eller andra afsigter”. Och
som osannfärdig rapport ostridigt är ett missbruk af embete, hvilket här skett
till egen vinning (fredande från ansvar för försummelse, och nemligen försummelse
att behörigen använda uppburna medel), om ej derjemte till andras
förfång; så kan ju efter detta lagstadgande, jemfördt med den åberopade
29 §., den osannfärdiga rapporten icke undslippa bestraffning.
Ibland anklagelsepunkterna förekommer också, att sedan den tilltalade
vid tillträdet till chefsskapet för kompaniet blifvit underrättad, det flere af
kompaniets soldater ägde innestående fordran, för det de under förutgångna
åren bestridt brefbäring imellan Chefen och Majorerna vid regementet, och
derföre reqvirerat 15 lhdr 24 sk. 6 rst. banko, som blifvit af Kapitenen
qvitterade, för att i ersättning för brefbäringen bemälte soldater tillställas,
betalning af samma medel till åtskilliga bland manskapet ej ägt ruin. Emot
hvad härom genom flera vid undersökningen afhörda vittnens berättelser
förekommit, hade Kapitenen hvarken med qvitto eller annorledes kunnat
styrka sin gjorda uppgift, att penningarne sedermera blifvit till manskapet
utdelade; hvarföre Krigshofrätten förklarade, att äfven om, såsom Kapitenen
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Beråltelse för år 1849.
97
till sill fredande anfört, tio år förflutit, sedan manskapets fordran tillkom,
och flera generalmönstringar för sig gått, utan att anmälan om någon fordran
i omförmälte hänseende, blifvit gjord, Kapiteneu dock ej kunde undgå
att för underlåtenhet att i fråga varande medel utdela, vidkännas ansvar
enligt 8 kap. 11 §. Krigsartiklarna; men då anspråk på ersättning för samma
medel icke blifvit af någon bland manskapet väckt, erfordrades derom
ej något yttrande. — Deremot innehåller Kongl. Maj:ts nådiga Utslag, att då
någon anmälan om Kapitenens underlåtenhet att medlen utdela icke skett
vid de flera generalmönstringar, som vid regementet förefallit, efter det lian
beloppet utqvitterat, och följaktligen någon talan om medlens utbekommande,
emot 13 kap. 8 §. Krigsartiklarna och Kongl. Cirkuläret den 20 Juli 1833,
nu mera ej kunde äga rum, samt Kapiteneu, emot hvars bestridande icke
visadt vore, att beloppet till större eller mindre del bos honom innestode,
vid sådant förhållande ej lagligen kunde vidkännas någon bevisningsskyldighet
om tiden och sättet, då medlen blifvit till manskapet utbetalta,
Kongl. Maj:t pröfvade rättvist, med ändring af öfverklagade utslaget, Kapitenen
från ansvar jemväl i denna del af målet frikänna.
Härmed äro ett par större rättsfrågor besvarade på ett sätt, som synts
mig i ej ringa mån eftertänkligt. Den ena af dessa frågor är: kan en uppbördsman,
som emottagit allmänna medel till utdelning, undgå att anses
innehafva dessa medel, så länge han icke för dem redovisat?
Är det icke, mot en uppbördsmans bestridande, tillräckligen visadt, att
de emottagna medlen bos honom innestå, tilldess han för dem redogjort;
så vill det troligen blifva svårt att göra sig ett bestämdt begrepp om redovisningsskyldighet
för allmänna medel, ja nära nog om hvarje redovisning
för hvad annan tillhörer. Skall den redoskyldige icke vidkännas bevisningsskyldighet
om tiden och sättet, då medlen, som borde utbetalas, blifvit utbetalta,
utan i stället kunna förneka, att de bos honom innestå, ända tilldess
han härom öfvertygas genom annan bevisning, än den, att han medlen
emottagit; då befrias han från en pligt, som efter allmän rättsgrund säkerligen
åligger hvarje innehafvare och förvaltare af annans penningar och
tillhörigheter. Den, som lemnat honom penningar, hvilka böra till annan
utbetalas, äger affordra honom bevis, att utbetalningen skett, och behöfver
icke åtnöjas dermed, att han ej blir krafd af den, som skulle erhålla betalningen.
I förevarande fall var det icke nog, att Kapilenen, som emottagit
de allmänna medlen till utdelning åt underhafvande manskap, ej blef af
R. St. Just. Ombudsm. Ewb.-Bcrällelse för år 1849. 13
98
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1Si9.
dessa fordringsägare krafd och ej vägrade att vid sådant kraf deras fordran
godtgöra. Den redofordrande myndighet, af hvilken han emottagit penningarna,
ägde ock anspråk att blifva förvissad, det de voro för sitt ändamål
utgifna; och icke kan en förutsättning, att betalning skett, antagas derföre,
att den ej bevisas vara ogjord; utan den måste tvertom antagas vara
ogjord, så länge icke ”med qvitto eller annorledes” (enligt Krigshofrättens
uttryck) visas, att den skett.
Andra rättsfrågan, som i saken blifvit besvarad, angår preskriptionstid för
redovisningsskyldigheten. Kan denna skyldighet upphöra förr, än redovisningen
skett? — Man har någon gång hårdragit den allmänna preskriptionslagen,
kallat rättigheten till redovisning också en fordran, och velat, att den, som
har en sådan, skall göra äfven den gällande inom de i allmänhet förelagda
tio år; likasom man velat," att en löftesman, hvilken iklädt sig ansvarighet
för en skuld, hvars förfallotid inträffat senare än tio år, skulle icke destomindre
kräfvas inom tio år från den dag, han borgen ingått. Öfver en sådan
lagtolkning bör jag väl kanhända icke tilltro mig ett omdöme, då jag
aldrig kunnat rätt djupt intränga i grunderna för en preskriptionslagstiftning.
Efter rättsbegrepp och moralisk lagstiftningsgrund har blott så mycket synts
mig klart, att en föråldringslag för fordringar ej kan stiftas endast för att
spara den skyldige besväret alt minnas sin förbindelse; ocb redan deraf
har jag trott mig berättigad åtminstone till den slutföljd, att tillämpningen
af en föråldringslag borde vara strängt bokstallig (rejstriktif), icke till den
skyldiges befriande utsträckas öfver hvad bokstafven nödvändigt fordrar.
I striden öfver denna rättsfråga är dock nu hvarken behof eller tillfälle
att fördjupa sig. För min del tror jag, att hvarje redogörare är skyldig
reda, ända tilldess han gjort den. Jag tror, att en förmyndare, som i 20
år innehaft sitt förmynderskap, ej är fri Jfrån redovisning för de första 10
åren derigenom, att han under deras lopp försummat att redovisa; och tror,
på samma grund, att äfven efter förloppet af alla de 20 åren hans skyldighet
fortfar ej blott ännu i 10, och ej blott i 20 år ännu, men så länge
han än må lefva, utan att hafva sin skyldighet fullgjort. Jag kan ej annat
finna, än att syssloman likaledes står i redovisningsskyldighet för sin befattning
lika länge, och att klandertiden, i ena såsom i andra fallet, räcker
”natt och år, efter det redo och räkning gjord är” af förmyndaren eller
sysslomannen, eller af den enes eller andres ”arfvingar, der han död är”.
Men jag bör ej och kan ej här inlåta mig i ett omständligt försvar af grun
-
R. St. Just. Ombudsm. Ernb.-Berättelse för år J8J9.
99
derna för denna öfvertygelse, då dess tillämpning på här förevarande fråga
synes mig oberoende af grundsatsen i dess helhet.
Frågan är nemligen nu endast om redovisningspligten, i följd af tjenstemanua-ansvarighet.
Rån det ej nekas, att den förra, (redovisningspligten)
såsom art innefattas under begreppet af den senare (tjenstemanna-ansvarigheten);
så lärer det ej heller bestridas, att den förra måste finnas, der den
senare hel och hållen är för hand. Så länge man är underkastad ansvarighet för
all sin tjenstutöfning, måste man äfven vara skyldig till redovisning för de
medel, man i egenskap af tjensteman uppburit och om händer haft. Nu liar
ansvarighet för tjensteutöfning alltid blifvit så förstådd, att preskriptionslag ej
kunnat derpå tillämpas, ens i de fall, då endast penningeböter kunna komma
i fråga; och på ett embetsfel af urbota påföljd, såsom det förevarande,
hvilket kostar tjenstens förlust, vore i allt fall ingen preskription användbar.
Det lagstadgaude, som i Kongl. Maj:ts nådiga Utslag åberopas, deruti
talan om medlens utbekommande förklaras vara förlorad genom försummad
anmälan vid generalmönstringar, kan således icke angå allmän åklagares talan
om redovisning för emottagna allmänna medel. Det är icke Kronan
eller det allmänna, som vid mönstring kan anmäla sig ”icke hafva njutit
”sin fulla rätt af hvad Kongl. Maj:t och Kronan består”; och den som kan
genom underlåten anmälan härom förlora sin talan, är väl ingen annan än
den, som kan hafva någon anmälan att göra. Således måste allmän åklagares
talan emot tjensteman för bristande redovisning eller i allmänhet åsidosatt
tjenstepligt aldrig vid generalmönstring kunna gå förlorad. Också
har uti ett af Kongl. Majit den 12 Juni 1843 meddeladt utslag frågan härom
fått en helt annan utgång. Genom detta nådiga Utslag fastställdes
nemligen Krigshofrättens beslut, af innehåll, att då klaganden, (äfvenledes
en Kapiten, som brustit i skyldigheten att utdela emottagna allmänna medel)
onekligen varit pligtig att efter dessa medels emottagande ofördröjligen
desamma utdela, och den af honom åberopade 8 §. i 13 kap. Krigsartiklarna
så mycket mindre vore hit lämplig, som fråga nu endast vore om ansvar
för tjensteförseelse, hvilken af vederbörande publik aktor åklagats, något afseende
ej kunde fästas å hvad klaganden sålunda invändt — — Utan tvifvel
hade då äfven nu den tilltalade i denna punkt bordt fällas till det ansvar,
som det af Krigshofrätten åberopade lagställe stadgar.
Slutligen har jag funnit mig böra anmärka utgången af den anklagelsepunkt
som blifvit hämtad från en af den tilltalade utfärdad handling, deruti
han förbundit sig att ansvara för en rotes lifmunderingsfrack, och hvarom
100 R. St. Just. Ornbudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
lian vid undersökningen erkänt, att då den Underofficerare, som i Juli månad
1842 verkställt inventering af rotekistan till samma rote, i sitt visitationsförslag
anmärkt, alt fracken saknades, Kapitenen beslutat att sjelf ersätta
densamma och derföre, oaktadt lian afvetat, det fracken ej funnits i rotekistan,
samt förut bade genom ordres anbefallt afdelningscheferna inom
kompaniet att uti sina visitationsförslag upptaga, för hvilka nummer persedlar
saknades, hvilka ordres för året ländt till efterrättelse, likväl tillsagt
Underofficeraren att uti visitationsförslaget upptaga fracken såsom befintlig,
emot erhållande af ofvanbcrörde förbindelse; hvarföre ock då Kapitenen,
som icke styrkt sin uppgift, att fracken, fastän den saknats i rotekistan,
likväl funnits i behåll och blifvit af Kapitenen sjelf tagen i förvar, icke gitta t
till stöd för sin till Underofficeraren gifna befallning att uti visitationsförslaget,
emot verkliga förhållandet, upptaga fracken såsom befintlig, förebära
annat skäl, än att då uti de förslagfer, som, författade enligt särskildt utfärdade
ordres och formulärer, skulle från kompanicheferna insändas till Majorsexpeditionen,
och hvilka grundade sig på afdelningsbefälhafvarnes, ej
andra felande persedlar finge upptagas än sådane, som blifvit kasserade och
aflefvererade, eller de, för hvilka Krigs-Collegium beviljat afskrifning, förekomma
den af olikheten imellan Afdelningsunderofficerarnes förslager och
dem, som från Kompanicheferna till Majorsexpeditionen insändas, härledda
ersättningsskyldighet för de senare, hvilken jemväl Kapitenen (den tilltalade)
någon gång skulle fått vidkännas; men deremot förekomme, att enligt föreskrift
i Tjenstgöringsreglementet, Afdelnings befälhafvare borde uti visitationsrullorna
anteckna, om något förkommit eller dessutom behöfde anmärkas,
samt att sedan alla så beskaffade rullor inkommit, kompanichef borde till
tjenstgörande Majoren ingifva sammandrag af de anmärkningar, som vid visitation
blifvit gjorda, samt Kapitenen icke med företeende af de åberopade
formulärer och ordres sökt ådagalägga ursäktligheten af sin till Underofficeraren
gifna och emot Tjenstgöringsreglementets föreskrift stridande befallning,
Krigshofrätten, enär talan ej vore mot Kapitenen förd angående sjelfva förlusten
af muiideringsfracken, funne honom förvunnen att hafva, i afsigt att
fördölja sanna förhållandet, till egen fördel anbefallt sin underlydande att
i tjensten afgifva falsk rapport, oeh derigenom missbrukat den makt och
myndighet, hans embete tillstadd vore, derföre han gjort sig förfallen till
ansvar enligt 2 kap. 33 §. och grunderna i 29 §. samma kap. af Krigsartiklarna.
— I detta beslut har Kongl. Maj:t gjort den ändring, att enär outredt
vore, huruvida merberörde frack, på sätt Kapitenen uppgifvit, kunde
B. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år '1840. 101
hafva vid visitalionstillfället varit i hans enskilda förvar eller ej, samt i
allt fall anledning icke förekomme, det hans befallning om frackens upptagande
på förseglings- (visitations) förslaget skett tili annans förfång, egen
vinning eller i annan oloflig afsigt, men Kapitenen derigenom föranledt en
emot verkliga förhållandet stridande uppgift i nämnde förslag, Kongl. Maj:t,
med undanrödjande af Krigshofrättens beslut, funne Kapitenen för detta sitt
”förseende' icke böra svårare anses, än att han, jemlikt 2 kap. 13 §. Krigsartiklarna,
derföre skulle undergå extra judiciel bestraffning, som Regementsbefälhafvaren
ägde att bestämma.
Vid detta Kongl. Maj:ts nådiga beslut har jag först funnit mig böra
anmärka, det ingen ursäkt kan uppkomma från den tilltalades föregifvande,
att ”fracken vid visitationstillfället varit i Kapilenens enskilda förvar”, hvilket
föregifvande säkerligen gällde hvarken mer eller mindre, än ett dylikt
af hvarje annan redovisande, att den behållning, som borde finnas i kassan,
funnes i hans enskilda förvar. Skulle häraf uppkomma en frikännelse derföre,
att verkliga förhållandet vore ”outredt”; så kunde en dylik ursäkt utsträckas
till alltför många fall. Det enda afseende, som derpå skäligen kunde
göras, vore väl, att förhållandet undersöktes, så att ”utredt” blefve, huruvida
uppgiften vore grundad eiler ej; och dittills måste ju saken betraktas alldeles
så, som om uppgiften ej ens vore gjord. (Om än denna uppgift varit
grundad och bestyrkt; rapporten var dock icke derföre mindre falsk, då den
innehöll, att fracken låg i rotekistan, men ej ens till ursäkt derför blifvit
fbregifvet, att rapportgifvaren sett eller visste den finnas i Kapitenens eget
förvar).
Beträffande åter andra domskälet, eller den bristande anledningen att
anse Kapitenens befallning om frackens upptagande på förseglingsförslaget
såsom ländande till annans förfång, egen vinning eller befrämjande af annan
oloflig afsigt; så kunde väl svårligen ett föregifvande om nämnde persedels
tillvarelse, änskönt den icke fanns, hafva tillkommit utan afsigt på något
eget gagn, hvars befrämjande på sanningens bekostnad aldrig kan vara lofligt.
Här måste dessutom bevisligen ej blott egen vinning, utan ock denna till
annans förfång, hafva ingått i handlingens bevekelsegrund. Kapitenen stod
nemligen i ansvar för den saknade persedelns anskaffande, hvartill han af
regementets Beklädnads-direktion emottagit materialier; och att en deraf
förfärdigad munderingsfrack ej fanns nedlagd i rotekistan, var en brist, som
måste falla Kapitenen till last, derest ej fracken, af honom behörigen tillsatt,
sedermera förkommit utan hans förvållande (i hvilket fall lian ej beliöft
102
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
utgifva förbindelsen att för fracken ansvara). Det falska betyget, att fracken
fauns i rotekistan, skulle således ej blott tjena att undandraga Kapiteuen
ansvarigheten för en i tjernsten åsidosatt skyldighet, och sålunda befrämja
hans fördel (hvilken alltid kan kallas hans vinning) utan ock blottställa
den, som borde för rotekistans vård ansvara, att nödgas ersätta den felande
fracken (i händelse nemligen denne ej lyckades att om förseglingsförslagets
osannfärdighet öfvertyga dess utgifvare.)
Jag anser det, på dessa grunder, ostridigt, att äfven i frågan om meranämnde
saknade munderingsfrak Krigshofrättens utslag bordt gillas, men
ingalunda Kapitenens ansvar stanna vid en extrajudiciel bestraffning. —
Då nu de särskilda förgripelser och brott i tjensten, om hvilka besluten
äro bär granskade, hvar för sig, enligt Krigsartiklarnes stadganden, ådraga
förlust af tjensten, och de falska rapporterne derutöfver ovärdighet att vidare
någon Kongl. Maj:ts och Kronans tjenst bekläda; hafva dessa af Krigshofrätten
ådömda påföljder synts mig vara klart och tydligen lagliga, samt
följaktligen upphäfvandet af Krigshofrättens beslut emot klar lag stridande.
Om genom en fortsatt lagskipning i samma rigtning den hederskänsla hos
landets krigsbefäl, hvilken högt och, så vidt jag kunnat erfara, allmänt uttalat
sig emot strafilösheten af ett förfarande, som man funnit så litet anstå
uniformen, (enligt det militäriska språkbruket, och som ej bättre anstår en
sann känsla af tjenslepligt i hvarje väg) — om denna hederskänsla genom
sjelfva lagskipningen skulle småningom undergräfvas; så hade väl härmed
inträffat en bland de svårare påföljder, som domaremaktens misstag i dess
högsta instants kunna lemna efter sig.
I enskilda tvister måste naturligtvis anmärkningsvärda företeelser i lagskipningen
oftare förekomma, än uti sådana frågor af allmän vigt, som här
ofvan äro upptagna. Hvad jag af förra slaget medhinner att granska, inskränker
sig dock denna gången till ett enda exempel.
Tvisten i detta ämne var anställd af en man, som i egenskap af sin
Hustrus målsman innehade ett fideikommiss, efter henne tillfallande hennes
äldsta Son och bestående af bruks- och landtegendom. Till stiftelsevilkoreu
om detta fideikommiss hörde, att en annan egendom, af stiftaren äfven
lldeikommitterad, skulle besittas af en särskild innehafvare, och af honom
samt, i fall han doge barnlös, af den hustru, med hvilken han vid stiftelsen
var gift, men efter henne, i fall äfven hon barnlös a Hede, för alltid
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år '1849.
103
stanna under förstnämnde (kärandens hustru tillhöriga) fideikommiss, samt
vara underkastad samma lag i afseende på dess införlifvande med detta, om
det andras innehafvares och dennes då varande hustrus ätt i nedstigande led
i framtiden alldeles utslocknade. Då nu detta sista förhållande inträffat, enär
nämnde makar, innehafvarne af andra fideikommisset, icke tillsammans ägt
harn, som dem öfverlefvat, och således deras ätt utslocknat; påstod innehafvaren
af första fideikommisset (en rik man, emedan detta är en ganska stor
egendom) att det andra bordt efter deras död det första underläggas; men
då sådant ej skett, utan egendomen innehades af en första emottagarens Dotter
med annat gifte, hvari han ingått efter första hustruns död, som med honom
fideikommisset einottagit; yrkade käranden (första fideikommissets innehafvare)
efter stämning, att andra fideikommisset måtte hans Hustru tilldömas.
Detta påstående blef af Häradsrätten bifallet. Lagmansrätten och Hofrätten
ogillade det, med anförande af skäl, som hos Kongl. Maj:t icke antogos,
utan ersattes med andra, på hvilka samma slut byggdes, hvari Lagmansrätten
och Hofrätten 'stannat. Dessa, uti nådig Dom den 9 Augusti
1836, anförda skäl äro: att stiftelsebrefvet stadgade andra fideikommissets
införlifvande med det första, i fall antingen förste emottagaren skulle dö
barnlös och efter honom jemväl hans hustru, eller ock dessa båda makars
ätt skulle dö alldeles ut, så att ej någon närmare eller fjär mare ättling efter
dem funnes, men att intetdera af dessa fall inträffat, enär varande innehafvarens
hustru vore första emottagarens (mannens nemligen, icke hustruns)
bröstarfvinge, och pröfvade Kongl. Maj:t derföre rättvist att fastställa det
slut, hvaruti Lagmansrätten och Hofrätten i hufvudsaken stannat.
De i fråga varande makarne voro icke båda af samma ätt; och med
deras ätt (samfäld för dem hegge) kunde således ingenting annat förstås, än
deras gemensama afkomlingar. Denna ätt hade efter stiftelsebrefvet rätt
till fideikommisset; men när den utslocknade, skulle detsamma införlifvas
med det fideikommiss, som käranden innehade. Stiftelsebrefvets ordalydelse
härom är: ”Vi (två makar, som stiftade fideikommisset) håfve uppfödt och
”påkostadt Tit. j. J. B. allt ifrån hans barndom, och genom gifte med min
”R:s (mannens)' slägtinge W. har han blifvit med oss närmare förbunden.
”Vi vilje derföre ytterligare visa vår kärlek för honom derigenom, att vi
”testamentera och upplåta till honom — (fideikommisset) Dör B. barnlös,
”gånge ej denna egendom i arf till dess syskon och slägt, utan behålles då
”af dess Fru W. Dör hon ock utan bröstarfvingar, stanne då egendomen
”för alltid under F. och B., (andra fideikommisset) — — Samma lag vare,
104
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1840.
”om J. J. B:s och dess Fru W:s ätl längre ned i nedstigande led dör alldeles
ut, så att ej någon närmare eller fjermare ättling efter dem finnes;
’’i hvilket fall, så långt in i framtiden händelsen ock må inträffa, denna
'"egendom skall underläggas och införlifvas med F. och B, fideikommisset”.
Det fall kan tänkas, att B. dött före dess Fru W., men varit från
henne skild och, ehuru med henne barnlös, likväl i ett annat äktenskap haft
barn. Huruvida då antingen dessa barn eller ock Fru W. skulle erhållit
fideikommisset, är i bokstafven icke uttryckt. Ett annat fall synes lika oafgjordt,
att nemligen Fru W. öfverlefvat sin man och haft barn efter honom,
men dessa dött före henne, och hon af ett annat äktenskap efterlemnat barn.
I ingendera af dessa händelser kunde testamentet efter bokstafven tillämpas;
och dess tolkning i begge händelserna synes hafva varit omöjlig på annat sätt,
än genom slutledning från det efterföljande stadgandet, huru förfaras skulle,
örn de båda makarnes ätt längre ned i nedstigande led doge alldeles ut.
Hvad som i detta fall ovilkorligen borde inträffa, fick ej blifva omöjligt genom
sätteL att tillämpa testamentet på ett annat fall. Men det blef omöjligt,
om endera makans afkomlingar, sorn icke vöre deras gemensama,
konimo i besittning af fideikommisset; ty då, ehuru gemensama afkomlingar
icke funnes, inträffade ej den deraf stadgade följd, att egendomen blef införlifvad
med andra fideikommisset. Det blef således aldrig, utan stiftelsebrefvets
öfverträdande, möjligt att öfverlemna egendomen åt endera makans barn
eller afkomlingar, som ej tillika voro den andras.
Nu finnes uti Kongl. Maj:ts nådiga Dom rigtigt upptaget stiftelsebrefvets
innehåll, att egendomens införlifvande med F. och B. fideikommiss skulle
inträffa, när de båda makarnes ätt doge alldeles ut; men det tillägges, att
detta fall icke inträffat, enär efter första emottagaren lefde en bröstarfvinge.
Det kan icke vara meningen att låta synas, såsom vore denna bröstarfvinge
de båda makarna B:s och W:s gemensama barn, ehuru motsatsen icke bokstafligen
uttryckes. Men då hvarken denna bröstarfvinge eller någon annan
efter de båda makarna fanns, lefde ej heller deras ätt, ehuru den nådiga
Domen säger, att utslocknandet af deras ätt icke inträffat.
Således kunna då ena makans afkomlingar kallas buda makarnes ätt?
Skall man tro detta vara meningen? Eller huru skall man eljest förstå räsonnementet
i den nådiga Domen? Men kan två makars ätt (Tit. "B:s och
dess Fru W:s ätt”) icke vara någon annan, än deras gemensama; och fanns
icke en sådan; så kunde ju ej heller den fideikommissrätt finnas, som bordt
endast
R. St. Just. Ombudsm. Emi.-Berättelse för år J8i9.
105
endast denna ätt tillkomma. I stället fanns en afkomling af ena maken;
och det är dermed, som skall bevisas, att deras ätt ännu var till! Också
vågar jag knappast tro, att jag rätt fattat Högsta Domstolens argumentation.
Jag föreställer mig ännu en händelse, nemligen att B. efter sin hustru
"W. haft lefvande barn, som jemte de af nytt äktenskap tillkomna öfverlefvat
honom. Ostridigt skulle väl då en af de förra efter honom blifvit fideikommissarie
framför någon af andra kullen. Låt derefter afkomlingarna af
15. och W. utslockna; och svare man sedan, om fideikommisset kunnat gå
till andra kullen. Skulle väl denna senare kull hafva kunnat efterträda den
förra? Och om detta varit rakt stridande mot stiftelsebrefvets stadgande om
successionen efter B:s och W:s gemensama ätt; kunde det då vara deremot
mindre stridande derföre, att första kullen var utslocknad, innan den andra
tillkom?
Detta örn hvad som hade kunnat hända, och derföre bordt tagas i betraktande.
Det återstår att tillse, hvad som ännu kan hända, och hvarpå
man således bör vara beredd. Det är icke omöjligt, att äfven den ätt, som
genom den nådiga Domen kommit i besittning af den omtvistade egendomen,
en gång utslocknar. Kan då äfven denna efterträdas af andra fideikommissets
innehafvare? Det är då välförståendes icke B:s och Fru W:s
ätt, sorn utslocknat, och efter hvilken nämnde fideikommissinnehafvare äger
successionsrätt. Skall denna rätt likafullt kunna honom tilldömas? Ungefär,
tyckes det, med lika stor svårighet, som den nu kunnat honom fråndömas.
Den successionsrätt, lian ägt, är ju honom för alltid afhänd, och synes icke
efter annan rättsgrund kunna återställas, än att han redan förut bordt erhålla
den. Kan man äter icke på denna grund återställa, hvad som ej bordt
vara förloradt; så måste, i fall B:ska slägten utdör, under det innehafvare
af första fideikommisset ännu finnas, det förhållande inträffa, att ehuru ingen
afkomling af B., likasom ingen af B. och W., mera finnes, fideikommisset
likväl icke kommer i den innehafvares hand, sorn är i besittning af det
första. Det måste upphöra, icke derföre att rätter innehafvare saknas, utan
emedan hans rätt en gång är honom fråndömd.
Den orättvisa, sorn härmed sketl, i fall jag icke misstager mig, träffade
en rik man, i tvist med en fattig. Ingen blef deraf olycklig; ingen jämmer
hördes. Man kunde kalla utgången för rättvisa, i fall dennas bestämmelse
är uppfylld dermed, att försona den fattiga på den rikas bekostnad. Men
då lärer ej heller få förgätas, att från den stund rik man ej mer kan mot
R. St. Just. Ombudsm,. Emb.-Bcrätlelse för år 1849. 14
106 R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 4849.
den fattiga utbekomma sin rätt, man ock naturligen söker i lagen en föreskrift,
huru fattig det behöfves att vara, för att kunna göra sin rätt gällande.
Och man har må hända icke försökt att tänka sig ett samhällstillstånd, der
sådan lag behöfdes.
Imedlertid har jag här, likasom alltid, der jag saknat rättsenlighet, sett
i dess ställe uti den nådiga Domen omisskännelig välmening. Skall jag
öppet bekänna, hvad i samma nådiga Dom har mest misshagat mig; så är
det sättet att bevisa, det första emottagarens och hans hustrus ätt icke dött
alldeles ut, med användande af den satsen, att Svarandens Hustru vore första
emottagarens bröstarfvinge. Det förefaller mig, såsom skulle man ej mer
kunnat vilja begagna denna sats, i fall den blifvit fullt utskrifven, i enlighet
med förhållandet, nemligen att Svarandens Hustru var blott första emottagarens,
men icke hans vid emottagandet varande Hustrus afkomling.
De bidrag, jag härmed kunnat lemna till vår lagskipnings historia under
det tidehvarf, som varit i fråga, behöfva fortsättas, om de skola bereda
en fullständig öfversigt af lagskipningens gång under detta tidehvarf. De
brister, jag trott mig upptäcka, hafva icke förändrat min tanka om oförvitligheten
af de afsigter, som styrt besluten. Hvad som alltid lärer blifva
resultatet af hvarje närmare uppmärksamhet på detta ämne, är öfvertygelsen
om den omätliga vigten af domare-embetels rätta utöfning; och häraf måste
bekräftas den stora angelägenheten att vid domares tillsättande uppsöka den
största duglighet, som är att tillgå, samt att bland de värdigaste och bäst
bepröfvade välja de förnämsta tili utöfvande af den högsta domaremakten.
I ordningen bör jag nu öfvergå till redovisning för hvad under utöfningen
af mitt åklagarekall blifvit åtgjordt.
Kongl. Svea Hofrätt har under den 8 Maj 1849 meddelat utslag uppå
min emot Herr f. d. Öfverståthållare!! m. m. Friherre Jacob Wilhelm
Sprengtporten samt Herr Polismästaren och Riddaren Bengt Carl Bergman
förda, redan i förra berättelsen omnämnda talan om ansvar för det de i
embetet felaktigt sig förhållit, i afseende å förekommande och stillande af de
här i Stockholm under Mars månad 1848 inträffade oroliga och våldsama
uppträden; och min föresats att närmare redovisa för skriftvexlingen bör
således nu fullgöras. En större utförlighet kan ej undvikas i detta mål, vid
hvars utgång jag fäster synnerlig vigt, såsom väsendtligen ingripande ej blott
i frågan om allmänna säkerhetens möjlighet, utan ock i en ännu högre fråga
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 4869. 107
om företrädet imellan lagens makt och godtyckets; hvarom till slut ett ord
skall ytterligare sägas.
Då dessa folkrörelser och våldsamheter, hvilka inträffat Lördagen den
18 och Söndagen den 19 omförmälte Mars, utmärkt sig såsom tillställda i
politisk syftning eller innefattande försök att, i anledning af kända politiska
tänkesätt, våldföra åtskilliga medlemmar af de då i liufvudstaden församlade
Rikets Ständer, och sålunda äfven störa friheten i deras öfverläggningar;
hade jag ansett för min pligt att med sorgfällighet underrätta mig, huruvida
de åtgärder, som kunnat och bordt äga rum till hämmande af nämnde oordningar,
blifvit behörigen vidtagna, eller någon försummelse deruti af vederbörande
inträffat. Den kännedom, jag dels af protokollerna öfver den hos
Öfverståthållareembetet för Polisärenden hållna undersökning med de för
deltagande i oroligheterna angifna personer, och dels af infordrade förklaringar
från vederbörande vunnit om Polisstyrelsens förfarande vid de i fråga
varande oroligheterna, hade föranledt de anmärkningar, som jag till upptagande
hos Hofrätten uti memorial den 31 Juli 1848 anmälte.
Om betydelsen och syftningen af dessa brottsliga företag hade hufvudstadens
Styrelse varit i tillfälle att inhämta tidig underrättelse dels genom
de atlicher eller s. k. ”proklamationer”, som redan under natten till den 18
Mars hade blifvit anslagna på väggar och husknutar i staden samt innehöllo
en så lydande uppmaning: ”5000 medborgare samlas i afton på Brunkebergs torg —
”lefve Reformen! lefve allmän valrätt!” och dels genom det af ryktet allmänt
utspridda hot, som redan under föregående dagarna förutsagt rigtningen af
det tillämnade anfallet, med angifvande af den persons namn och boning,
som ock verkligen blifvit dess första föremål.
Att nämnde afficher varit Öfverståthållareembetet bekanta redan tidigt
på morgonen den 18 Mars, hade blifvit vitsordadt uti den af Herr Polismästaren
Bergman afgifna förklaring, hvilken från Öfverståthållareembetet
kommit mig tillhanda, men hvari tillika bestriddes, att någon anlagd plan
varit känd i bestämd afsigt att ofreda personer, emot hvilka sedermera öfver
våldet rigtades; hvarföre andra försigtighetsmått på förhand ej ansetts
vara af nöden eller ens kunnat iakttagas, än att 105 extra Polisbetjente
blifvit anställde till den ordinarie Polisbetjeningens förstärkning, och fördelade
på 3:ne olika ställen, för att ögonblickligen kunna användas, der behofvet
sådant påkallade. Herr Friherre Sprengtporten hade deremot uppgifvit,
uti dess egen förklaring, att en sqvadron af Lifgardet till häst varit
stationerad vid siottsvakten, på Herr Friherrens föranstaltande; och det var
108
R. St. Just. Omhudsm. Emb.-Berättelse för år 48A9.
dessutom bekant, att en betydlig del af Kongl. Svea Lifgarde stod under
gevär på Kongl. Slottets yttre borggård, säkert äfvenledes reqvirerad af Herr
Öfverståthållare]!. Dessa uppgifter syntes mig till en del innebära ett indirekt
jakande svar på frågan om det i förväg utspridda ryktet, hvars sannolikhet
jag icke fann vara förnekad dermed, att någon anlagd plan ej varit
med visshet känd. De vidtagna försigtighetsmåtten syntes mig hafva varit
rätt ändamålsenliga; och det hade ej kunnat förekomma mig annorlunda, än
oväntadt, att verkan deraf icke blifvit det.
På min till Öfverståthållareembetet ställda fråga om tiden, då den
bullrande och i upprorisk rörelse varande folkmassan, hvilken från Brunkebergstorg
klockan half åtta anträdt sitt tåg öfver Norrbro till Storkyrkobrinken,
bade der börjat föröfva våldsamheter, var annat svar mig icke lemnadt,
än den i Herr Polismästarens förklaring förekommande uppgift, att klockan
omkring half åtta hörts från hopen på Brunkebergstorg någre, som ropat:
”till Storkyrkobrinken! till Hartmansdorff!” då hastigt en stor mängd af de församlade
aftågat till Storkyrkobrinken. Enligt hvad jag för öfrigt hade kunnat
inhämta, skulle det ock just hafva varit klockan half till åtta, som våldsamheterne
i Storkyrkobrinken tagit sin början; och i Herr Polismästarens
förklaring var vitsordadt, att derstädes ingen folksamling förr ägt rum, än
folkmassan från Brunkeberg ankom.
Huru länge öfvervåldet sedan fortfarit, innan någon verksam åtgärd till
dess hämmande blifvit använd, hade i Herr Öfverståthållarens förklaring på
det sätt visat sig, alt det uppgafs hafva varit omkring klockan åtta, som
Herr Öfverståthållaren, hvilken då bevistade spektaklet på Kongl. Operan,
fått rapport om oroligheterna, samt alt han då genast till fots skyndsamt
begifvil sig till Lifgardets till häst slottsvakt och reqvirerat den der stationerade
sqvadron af samma regemente, hvilken han beledsagat ned till Slorkyrkobrinken.
Örn nu våldet emot det af Herr Presidenten m. m. von
Hartmansdorff bebodda hus började klockan half till åtta, och man beräknade,
alt för Herr Öfverståthållarens vandring från spektaklet till slottsvakten samt
sqvadronens uppbrott och framryckande till oväsendets skådeplats åtgått en
fjerdedels tima; så uppkomme en mellantid af tre fjerdedels (f) tima, hvarunder
oväsendet fått fritt rasa utan verksamt motstånd. Ty att, enligt
hvad Herr Polismästaren uppgifvit, Polisbeljeningen, vid de ofvan omnämnda
ropen på Brunkeberg, fått befallning att genast åtfölja folkhopen, och inträffat
”ungefärligen samtidigt med folkmassan” uti Stoi’kyrkobrinken, det
hade icke hindrat de upproriska att ”börja inkasta stenar genom fenstren” i
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år J8J9.
109
det anfallna huset; och det syntes hafva varit alldeles förgäfves, sorn ”Polis”betjeningen
gjort allt det motstånd, som varit densamma möjligt, till våld”samheternes
hämmande, innan militärslyrkan ankom”.
Under denna tid af trefjerdedels tima, som våldet således blifvit ohejdadt
fortsatt, hade en sqvadron af Hästgardet stått overksam i slottsvakten, belägen
mindre än två hundrade steg från det anfallna huset, och detaschementet al
Kongl. Svea Lifgarde kanske 50 steg längre bort. Ändamålet med denna
militärstyrkas tillkallande hade synts liksom bortglömdt; den hade stått oanlitäd,
medan oväsendet på så få stegs afstånd oåterhållet fortfarit tre fjerdedels
tima. Ty den myndighet, som föranstaltat militärstyrkans förläggande till
stället, i beredskap att emot det väntade oväsendet användas, och hvilken ensam
kunde förfoga om dess användande, hade icke varit tillstädes, när detta
bordt ske. Denna myndighet hade funnits i Herr Öfverståtbållaren Friherre
Sprengtportens person; men Herr Friherren hade befunnit sig på spektaklet
och fått, såsom han yttrat, ”emot sin väntan och förmodan” erfara, att en
händelse inträffat, som dock svårligen då kunnat vara honom oväntad, när
han lät ställa trupperna i beredskap till dess afstyrande.
Första halftimman af den tid, öfvervåldet föröfvades, tycktes hafva åtgått
för den åtgärd, hvarmed Herr Polismästaren förmält sig hafva varit sj^sselsatt,
att ”söka underrätta Herr Baronen osli Öfverståtbållaren om hvad som före”lupit;”
hvaraf kunnat slutas, att det icke varit Herr Polismästaren bekant,
hvarest Herr Öfverståthållare!! fanns, och sålunda ej ens underrättelsen framkommit
till honom förr, än J’omkring klockan åtta”, såsom han sjelf uppgifvit.
Innan han lemnat spektaklet, hade då hvarje fenster i det anfallna huset hunnit
sönderslås; och innan han till huset anländt med sqvadronen, hade man
hunnit krossa porten till detta hus och börjat försöka att der inkrypa genom
den utsprängda öppningen. Ett ögonblick senare skulle våldsverkarnes ändamål
varit uppnådt, och husets eftersökte invånare i den vildsinta hopens händer.
Långt förr hade detsamma inträffat, om husporten råkat vara al något
svagare sammansättning.
Äfven vid ett alldeles oväntadt upplopp skulle jag ansett det oförsvarligt,
att åtgärderne för dess hämmande så länge dröjt, genom saknad af den person,
Polisstyrelsens hufvudman, af hvilken allena det berodde att sätta i verksamhet
den väpnade styrka, som erfordrades och var alt tillgå. Och i förevarande
fall, om det ock antoges, att Herr Öfverståthållaren vid oroligheternes
utbrott redan hade upphört att vänta och förmoda dem; om han härmed, såsom
jag gerna antog, urskuldades ifrån ett uppsåtligt åsidosättande af sin tjenst;
110 R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 4849.
kom me dock denna ursäkt honom föga till godo, i afseende på den sorgfällighet
i tjenstens utöfning, den verksamhet och oaflåtliga uppmärksamhet, hvarförutan,
i synnerhet vid till fällen af denna art, jag ansåg en Öfverståthållare
ej fylla sin plats, och hvilka skyldigheters åsidosättande här visade sig just deruti,
att Herr Öfverståthållare!! upphört att vänta och förmoda händelser, som
dock voro af så mycken sannolikhet förebudade, och dem han sjelf förut genom
sina åtgärder visat sig vänta. Korteligen det var, efter min tanka, Herr
Öfverstå t hålla rens pligt att vid det i fråga varande tillfället finnas på den
punkt, der hans närvaro behöfdes, icke vistas på spektaklet, icke finnas annorstädes,
än der han var så till hands, alt dessa trupper, som han låtit stationera
i grannskapet, och sorn utan hans närvaro ej kunde sättas i verksamhet,
måtte i ögonblicket eller inom få minuter blifva använda för det ändamål,
som med deras tillkallande var åsyftadt.
Hvad jag sålunda anfört, rörde endast början af de i fråga varande oroligheterna.
Anledning hade dock icke saknats att förutse behofvet af vidsträcktare
försvarsanstalter. Genom afficherna var den uppbudade folksamlingens
syftning angifven såsom politisk; och dess ändamål kunde ej vara uppnådt
genom den enda Riksdagsmans ofredande, mot hvilken första anfallet blifvit
af ryktet förutsagdt. Redan före utbrottet hade således anstalt bordt vara
fogad, att af hufvudstadens garnison en mot behofvet svarande styrka stått
färdig att utan dröjsmål ställas till motvärn på de punkter, genom hvilkas bevakande
oroligheternes vidare utbredande lättast kunde förebyggas. Och så
länge efter utbrottet hade detta utbredande dröjt, att en dylik militärstyrka
dessförinnan, om än icke i beredskap uppbådad, kunnat hinna både reqvireras
och framrycka till de ställen, der den behöfts. Hade nu blott detta senare
skett; så skulle det icke kunnat hända, att samma oroliga hop, som först
samlade sig på Brunkeberg och derifrån öfvergick till Storkyrkobrinken, slutligen
återtägat till Norrmalm att föröfva ytterligare våldsamheter. Derigenom
hade således dessa varit förebyggda i alla de hus, som längre fram på aftonen
och natten angrepos och der fenstren inslogos, allt hos Riksdagsmän kända för
det tänkesätt, sora af anstiftarna förföljdes: H. E. Herr Statsministern för utrikes
ärenderna Friherre Ihre, Herr Generallöjtnanten Lorichs, Herr Ärkebiskopen
af Wingård, Herr Statsrådet Friherre Peyron, Herr Landshöfdingen Grefve
Horn, Ledamoten af Constitutionsutskottet Grefve Lagerbjelke*) att förtiga de
Härtill kunna läggas ännu flere, t. ex. H. E. Herr Friherre Lagerbjelke och Herr
Grefve Gyldenstolpe, hos hvilka alla fenstren inslogos.
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år ■18J9.
lil
utbrott af okynne, sora tyckas hafva blott af tillfället eller enskild ovänskap
blifvit föranledda, emot Diversehandlande!! Leja och Konditorn Davidsson.
Allt detta på .Norrmalm anställda ofog hade för sig gått utan ringaste
motstånd, utan att den till bevakande af stadens säkerhet bestämda garnison
(med undanlag af hästgardessqvadronen och detaschementet af Svea Lifgarde)
blifvit om något biträde till lugnets återställande anlitad. O väsendet bade
fortfarit, så länge dess anförare sjelfve behagat; och slutligen bade det endast
varit de ströfvandes trötlhet samt bristen af ytterligare tillgång på okynnigt
löst folk, som gjort slut derpå. Också hade öfverdådet synbarligen blifvit uppmuntradt
af första nattens framgång; och de brottsliga företagen hade åter utbrutit
påföljande afton, då de slutligen ej annorlunda stått att hämma, än att
den väpnade styrkan måst på allvar anlitas och flera menniskolif spillas.
Att en stor stad, hvars polisstyrelse ej förmår mer uträtta för ordningens
och lugnets vidmakthållande, också icke kan bebos med någon grad af den
trygghet, dess invånare skäligen äga fordra, var en anmärkning, som jag trodde
erbjuda sig vid minsta aktgifvande på händelserna. Och minst bar jag ansett
för möjligt att, med en sådan polis, finna nöjaktig säkerhet för en Lagstiftande
församling under lider af politisk gäsning, då så många retelser äro för
hand till folkrepresentanlernes förnärmande. Något medvetande af denna osäkerhet
hade jag tyckt röja sig uti den reflexion, hvarmed Herr Polismästarens
förklaring till mig slutades, att ”sättet hvarpå hufvudstadens Polisbetjening
”vöre aflönad, och det iinga antal, hvaraf densamma bestode, äfvensom anklagen
i öfrigt till Polisinrättningens underhållande icke motsvarade de an”språk,
som kunde göras på en väl ordnad polis, i jemförelse med den, som
”funnes organiserad uti andra hufvudsläder”. Men denna mening, för öfrigt
huru grundad som helst, undanröjde dock, efter min tanka, icke den, just
från förevarande exempel härledda anmärkning, att det icke vore polisbetjeningens
aflöning eller dess antal, som afhulpe den här yppade värnlöshelen
mot oordningar. Hvilken polis som helst, huru talrik och väl ordnad den ock
vore, uppfyllde ej sitt ändamål, om den icke vore väl använd, ledd af en
vaksam och nitisk polisstyrelse.
Öfver hvad mitt anmärkningsmemorial sålunda innehöll hafva vederbörande
blifvit hörde och uti afgifna förklaringar, sådana de i utslaget finnas
upptagna, anfört:
a) Herr Öfverståthållare!! Friherre Sprengtporten, att han till en början
hemställde till Kongl. Hofrättens bedömande, huruvida Öfverståthållarens instruktion
af den 25 Augusti 1791 kunde anses innebära något hinder för
112
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år -1840.
Kongl. Hofrätten att målet till hufvudsaklig profning upptaga; att då, beträffande
det af mig omförmälta, redan under de oroligheternes utbrott föregående
dagarna af ryktet utspridda hot, Herr Polismästaren Bergman, på sätt han i
sin till mig förut afgifne förklaring anfört, icke haft sig bekant någon anlagd
plan i bestämd afsigt att ofreda de personer, mot hvilka öfvervåldet sedermera
blifvit rigtadt, samt Herr Polismästaren vore just den person, af hvilken
Herr Öfverståthållare!! hade att förvänta sina upplysningar i berörde afseende,
det borde förefalla naturligt, att Herr Öfverståthållare!! ännu mindre
om en så beskaffad plan ägt kännedom, och att Herr Öfverståthållaren således
i denna punkt fortfarande instämde uti Herr Polismästarens förklaring; att
Herr Öfverståthållaren icke kunde biträda mitt sätt att bedöma syftningen och
betydelsen af i fråga varande oroligheter; att denna syftning och betydelse, i
Herr Öfverstålhållarens tanka, varit att skönja af uttrycken i de proklamationer,
hvarigenom massan uppviglades att deltaga i de uppträden, som ägt rum,
af de upproriska utrop, som vid tillfället hördes, af de ransakningshandlingar
med bilagor, sorn blifvit Kongl. Hofrätten tillställde, äfvensom af andra
företeelser under i fråga varande dagar, och att Herr Öfverståthållaren sålunda
i de oroligheter, han, på grund af flera sammanstämmande omständigheter,
förmodat möjligen kunna komma att utbryta den 18 Mars, sett en fara för
institutionerna i deras vidsträcktaste bemärkelse, meri, hvad deremot personer
anginge, vådor endast af så allmän och obestämd rigtning, att några särskilda
försigtighetsmått, för att skydda den ena framför den andra, icke kunnat
komma i fråga; att de försigtighetsmått, som vidtagits, derföre varit af allmän
syftning och gått ut derpå, att möta oordningarna, der de kunde uppstå,
med de medel, sorn ansetts tjenligast; att härtill hörde att äga en reserv af
materiel styrka någorlunda i medelpunkten af staden, för att derifrån kunna
verka, i hvad rigtning den behöfde användas, ett ändamål, det man ansett
bäst vinnas derigenom, att så väl Gardets till häst Slottsvakt, som infanterivakterne
vid Kongl. Slottet lämpligen förstärktes; att härigenom undvikits att
för tidigt stäLia trupperna i beröring med folket, hvilket man gerna sökte
förekomma, när så ske kunde; att skäl otvifvelaktig! varit för handen att vara
uppmärksam, men inga skäl att vidtaga så stora försvarsanstalter, som jag ansett
nödiga; att oansedt de föreställningar, man gjort sig om allmänna ordningens
störande i fråga varande dag, Herr Öfverståthållaren imedlertid ansett sig
kunna hoppas och tro, att aftonen skulle aflöpa lugnt, helst Herr tillförordnade
Polismästaren Nils Limnelius, som till Herr Öfverståthållaren anländt
från
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år t SJÖ.
113
från Brunkeberg en halftima efter slutet af den så kallade reformbankett,
sorn den dagen ägt rum i en lokal utmed torget, lemnat den rapport, att
ingen oordning eller oväsende i trakten af Brunkeberg försports, i följd
hvaraf Polismästaren Limnelius, för sin del, ansett ingen anledning vara för
banden att befara ordningens störande; att Polismästaren Limnelius derpå
återvändt, sedan han blifvit underrättad om Herr Öfverståthållarens afsigt
att bevista spektaklet, dit Herr Öfverståthållaren baft anledning tro, att
Hans Maj:t Konungen ärnade begifva Sig; att Herr Öfverståthållaren, hvars
åliggande icke kunde utsträckas derhän, att han borde personligen deltaga i
blott observations- eller bevakningsåtgärder eller infinna sig vid hvarje gatuuppträde,
utan jemlikt 17 §. i Öfverståthållarens instruktion bade öfverinseendet
och hufvudstyrelsen af hela polisväsendet i hufvudstaden, i följd
hvaraf hos honom berättelser borde ingifvas och sammanstöta uti allt, som
vore stridande mot god ordning och polis, på det han måtte kunna vidtaga
åtgärder till förekommande af oredor och bibehållande af det allmännas
säkerhet, ansett sin plats vara i medelpunkten af staden, och att då Kongl.
Theatern, som vore ett offentligt ställe, hade ett sådant centralt läge, befunnes
betydligt närmare Brunkeberg, der man möjligen kunde vänta sig
oordningar, än Öfverståthållarehuset, och ägde i sitt grannskap vakten vid
Gustaf Adolfs torg och Poliskammarens lokal, hvarest en styrka af Polisbetjening
förefanns, samt afståndet till Slotts- och Högvakterne endast vore
två till tre minuters väg längre, än afståndet imellan samma vakter och
Öfverståthållarehuset, och Herr Öfverståthållaren dessutom ägde en särskild
anledning att infinna sig å Kongl. Operan en dag, då sinnesstämningen vore
orolig och theatern besöktes af Hans Maj:t Konungen och den Kongl. Familjen,
Herr Öfverståthållaren vore öfvertygad, att hans närvaro å detta
ställe under förevarande förhållanden icke boi’de kunna klandras, utan att
Herr Öfverståthållaren befunnit sig på den plats, der han företrädesvis bordt
vistas; att det lika litet borde kunna läggas Herr Öfverståthållaren till last,
att han icke förr, än som skett, infunnit sig i Kyrkbrinken, då bevisligt
vore, att Herr Öfverståthållaren genast efter emottagande af rapporten om
den uppkomna oordningen, utan allt uppehåll och med möjligaste skyndsamhet
begifvit sig till det hotade stället; att i afseende å den tid, hvarunder
oväsendet i Kyrkbrinken före Herr Öfverståthållarens ankomst fortfarit,
Herr Öfverståthållaren tilltrodde sig att med bevisning ådagalägga, att
detsamma varade föga öfver en half tima; att anledningen dertill, att den
lt. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849. 15
114
R. St. Just. Omhudsm. Emb.-Berättelse för år 184-9.
militäriska handräckning, som vid tillfället varit af behofvet påkallad, icke
skyndsamare kommit till stället, ej vore att söka uti Herr Öfverståthållarens
anordningar eller tillgöranden, utan hade sin grund deruti, att hos Kommendantsbefälet
uppstått betänkligheter att lemna det militäriska biträde,
som af Stadsfiskalerna, Advokatfiskalen J. G. Fredholm och Vice Häradshöfdingen
F. A. de Berg, hvar efter annan, äskats; att hvad beträffade min
anmärkning, i afseende å Herr Öfverståthållarens underlåtenhet att, åtminstone
efter oroligheternes utbrott i Kyrkbrinken, uppbåda tillräcklig militärstyrka
till förebyggande af deras vidare utbredande, Herr Öfverståthållare!!
icke haft anledning förmoda, hvad jag ansett honom bordt hafva förutsett,
att fensterinslagniugar skulle om natten komma att fortsättas å Norrmalm
hos de personer, som sedermera blifvit föremål för våldet, helst Herr Öfverståthållaren
hela den tid, han i fråga varande afton varit i beröriug med
folkmassorna och hört deras rop och fordringar, icke kunnat förmärka någon
yttrad ovilja emot någon enda af de personer, emot hvilka våld sedermera
blifvit rigtadt, ett förhållande, det Herr Öfverståthållaren trodde kunna vitsordas
af Chefen för fjerde militärdistriktet Herr General-löjtnanten och Kommendören
med Stora Korset af Kongl. Svärdsorden J. P. Lefrén, samt att
om också icke de trupper, hvilka på grund af Militärbefälets förfoganden
senare på natten blifvit använde till förhindrande af de fensterinslagniugar,
som då börjat företagas på Norrmalm, kunnat förekomma detta ofog, sådant
icke härrört deraf, att trupperne icke varit nog talrika, utan från vanskligheten
att genom användandet af trupp kunna nog tidigt förekomma fensters
inslående; förnyande Herr Öfverståthållaren sin hemställlan i afseende å
Hofrättens behörighet att målet till pröfning upptaga — och
b~) Herr Polismästaren Bergman, att i afseende å det af mig omnämnda
bekanta hot, hvilket med angifvande af den persons namn och bostad, som
blifvit första föremålet för de föröfvade våldsamheterna, redan under föregående
dagarna förutsagt rigtningen af det tillämnade anfallet, Herr Polismästaren
först af mig hört sådant omtalas; att efter det underrättelser ankommit
om de år 1848 i Paris och öfriga europeiska länder inträffade oroligheter
och folkrörelser, ett lilligare deltagande uti dessa händelser bland
åtskilliga af hufvudstadens befolkning försports, utan att deraf kunnat dragas
någon sådan slutsats, som jag antydt; att visserligen några dagar före den
18 Mars förefunnits en inskrift med krita på ett hus å Norrmalm med
uppmaning till folksamling å Garl XIIFs torg, äfvensom ett anslag af incendiär
syftning å nedra Börsplanen, men att omedelbart derefter inträffat
R. St. Just. Ombudsm. Emb -Berättelse för år 'ISJO.
115
hvarken folksamlingar å det an vista stället eller något fredsstörande företag;
att enär, i anledning af så väl de nyssberörde dag på flera ställen i staden
anslagna ofvan omförmälte proklamationer, som den middagsmåltid, hvilken
Reformvännernes Sällskap i Konditor De la Croix’s hus vid Brunkeberg
samma dag föranstaltat, folksamling förmodats komma att äga rum, Herr
Polismästaren imedlertid, efter anmälan härom och med Herr Öfverståthåliarens
begifvande, för tillfället anställt och å lämpliga lokaler förlagt ett
hundrade fem extra polisbetjente till den ordinarie Poiisbetjeningens förstärkning;
att då någon anlagd plan icke varit känd, några andra försigtighetsmått
från Herr Polismästarens sida ansetts icke på förhand vara af nöden;
att Herr Polismästaren från sin bostad vid Brunkebergstorg varseblifva,
hurusom, sedan de, hvilke deltagit i nämnde middagsmåltid, omkring
klockan tre samlats, andra personer småningom inställt sig på torget, så att
omkring klockan sju en betydlig folkmassa, uppfyllande större delen af torget,
derstädes varit stående, under iakttagande af tystnad; att utanför De
la Croix’s hus något senare från folkhopen uppgifvits hurrarop, hvilka, oaktadt
någre af Polisbetjeningen, som blandat sig i folkmassan, sökt förmå den
till tystnad, förnyats, tills, vid några rop ”till Storkyrkobrinken, der flaggan
”sitter! till Hartmansdorff!” en stor mängd af de församlade aftågat till
Storkyrkobrinken; att Herr Polismästaren härvid tillsagt 2:ne af Staclsfiskalerna
att anbefalla den vid Brunkeberg församlade Polisbetjeningen alt genast
åtfölja folkmassan och söka afvärja hvarje våldsamhet, och särskildt
Stadsliskalen Vice Häradshöfdingen de Berg att utaf den inom Poliskammarens
lokal belintliga personal af Polisbetjeningen uttaga till en början halfva
styrkan och med densamma begifva sig till Storkyrkobrinken, i ändamål att
upprätthålla ordningen, samt att genast påkalla militäriskt biträde, derest så
beskafiadt våld företoges mot person eller egendom, att polisstyrkan icke
ansåges kunna förmå afstyra möjligt öfvervåld; att oaktadt Polisbetjeningen
tillika med Stadsfiskalerna inträffat nästan samtidigt med folkmassan i Storkyrkobrinken,
der icke någon folksamling förut ägt rum, de upproriske börjat
inkasta stenar genom fenstren Lili det hus, der Herr Presidenten m. m. von
Hartmansdorff varit boende, under föröfvande af våldsamheter emot porten
till huset; att sedan Herr Polismästaren några ögonblick derefter infunnit
sig och någon stund förflutit, derunder Herr Polismästaren sökt underrätta
Herr Öfverståthållare!! om hvad som förelupit, äfven Herr Öfverståthållare!!
ankommit till stället, åtföljd af ett detaschement af Lifgardet till häst, med
hvars tillhjelp det fullkomligen lyckats att afböja försöken till öppnande af
116 R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
omförmälte port; att innan militärstyrkan ankommit, Polisbetjeningen gjort
allt det motstånd, som varit densamma möjligt, till våldsamheternes hämmande,
derunder åtskillige af nämnde Betjening blifvit sårade; att af Polisbetjeningen,
hvars antal ej uppgått till två hundrade personer, emot en
folkmassa af några tusende, icke kunde begäras kraftigare åtgärder, än som
blifvit vidtagna; att Herr Polismästaren för sin enskilda del visste sig icke
hafva i ringaste måtto eftersatt sin pligt eller försummat iakttaga, hvad honom
ålegat, och cj heller skytt att genast efter uppträdets början infinna
sig bland folkmassan, der han sökt utvickla så mycken verksamhet med de
medel, hvilka varit för honom tillgängliga, som af honom billigt vis kunde
äskas, samt att den anmärkta försummelsen att icke hastigare, än som skett,
använda militäriskt biträde till våldsamheternes hämmande, på sätt Herr
Öfverståthållaren redan antydt, icke borde tillräknas Polisstyrelsen, enär före
Herr Öfverståthållarens ankomst militärtrupp af Polistjenstemän, enligt Herr
Polismästarens tillsägelse, blifvit förgäfves reqvirerad.
I det härefter af mig ytterligare afgifna memorial, som innehåller milt
slutpåstående, har jag först, hvad frågan om Hofrättens behörighet beträffade,
anfört, att anledningen till samma fråga funnes uti 32 §. af öfverståthållareinstruktionen,
der Öfverståthållaren förklaras vara Kongl. Maj:t allena ansvarig
för stadens gubernation och styrelse, men att hvad Kongl. Maj:t härigenom
uteslutande Sig förbehållit, ej kunde bestå uti någon makt att ådöma
ansvarighet, hvilket också hvarken genom ordalagen uttrycktes eller läte förena
sig med begreppet om Konungamaktens verkningskrets, äfven i det skick,
densamma vid omförmälte instruktions utfärdande befunnits. Det kunde
således endast vara en makt att utkräfva ansvarighet, sorn JCongl. Maj:t
Sig uteslutande förbehållit; och det var så, som jag trodde meningen af
stadgandet böra förstås. Öfverståthållaren kunde, enligt detta stadgande,
icke af någon annan än Kongl. Majit till ansvar ställas.
Men en sådan, Kongl. Majit allena förbehållen åklagaremakt förmodade
jag ej mer i detta fall hafva kunnat förblifva oförändrad, än i alla öfriga,
der den offentliga åklagaremakten emot embetsman ansetts Kongl. Majit allena
tillhöra, intilldess genom nu gällande Regeringsform en annan offentlig
åklagaremakt infördes, hvilken icke af Konungamakten beror. Så väl före
som efter denna tid, så väl under det Kongl. Majit allena kunde utkräfva
ansvarighet för Öfverståthållareembetets förvaltning, som efter det en annan
åklagaremakt jemväl blifvit härtill berättigad, ansåg jag dock ingen tvekan
hafva bordt äga rum, att ju den domstol, der åtalet borde behandlas, vore
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 4849.
117
den Öfverrätt, under hvilken Öfverståthållare!!, såsom en Konungens Befallningshafvande,
måste lyda.
Vid upptagande af hvad Herr Frih. Sprengtporten i sjelfva saken anfört,
fann jag den synpunkt, hvarifrån han uppfattat de i fråga varande oroligheterna,
men hvari han förmält sig icke hafva kunnat biträda mitt omdöme om
deras syftning och betydelse, vara af honom sjelf så tecknad (genom här ofvan
intagne ordalag), att jag trodde i mitt anmärkningsmeroorial ej kunna uppsökas
ett ord, som stridde mot detta llerr Friherrens begrepp. Den af honom
uttryckta de politiska anläggningarnes yttersta syftning ”emot institutionerna”,
ehuru jag icke uttryckligen härledt den från ”Parisiska rörelser”, låge dock ej
mindre inbegripen i mitt föreställningssätt, än i Herr Friherrens. Men med
hufvudsyftningen mot nationalrepresentanterna, och genom dem mot sjelfva
representationssättet, hade jag förenat en tillämpning på vissa bestämda personer,
tillhörande representationen, hvilka just i följd af denna hufvudsyftning
måste företrädesvis varit föremål för anfallen, i hvilka nemligen, såsom institutionernes
representanter och försvarare, dessa skulle bestormas, mot hvilka
således hopens hätskhet skulle uppviglas och genom hvilkas uppoffrande man
ville injaga skräck hos institutionernes öfriga vänner. Det föreföll mig besynnerligt,
att vådorne skulle kunna gälla personer*), och likväl icke bestämda,
kända personer. Så vidt man kände något af anfallets föremål den 18 Mars,
måste man således ofelbart äfven veta, hvilka personer det gällde. Desse kunde
ej vara andre, än Riksståndens kände anhängare, försvarare af deras rättigheter.
Hvilka som bland dessa voro af massans ledare utmärkte såsom hufvudmän,
de der företrädesvis borde blifva våldsamheternes föremål, ansåg jag icke hafva
kunnat eller bordt vara för hufvudstadens Polisstyrelse mera obekant, än för
stadens invånare i allmänhet, bland hvilka ryktet härom var utbredt under
de föregående dagarna **).
Att lagligen bevisa tillvarelsen af detsamma, syntes mig icke böra vara
svårt; men jag fann det öfverflödigt. Om än Polisstyrelsen hvarken var förbunden
att känna eller verkligen kände detta rykte, som i förväg angaf personerna,
mot hvilka våldet skulle komma att rigtas; så var det dock nu
otvifvelaktigt, att vid oroligheternes utbrott verkligen funnos träffade just så
-
*) Såsom de oundvikligen måste göra, så vida institutionerne allena och utan anfall på
personer ej kunna angripas, då personer finnas, som försvara dem.
**) Och i öfrigt för hela den läsande svenska allmänheten, utan behof af vägledning från
ett sådant rykte.
118 R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Rerättelse för år 1849.
dana anstalter, sora bordt träffas, i fall man varit förut underrättad, att den
person skulle blifva först anfallen, som verkligen blef det — endast dessa
försigtighetsmått hade blifvit nog skyndsamt använda, den stund deras användande
behöfdes, och sedan utvidgade i den mån, behofvet blef större.
Den styrka af krigsfolk, som fanns att tillgå på mindre än 200 stegs afstånd
från det ställe, der våldsamheterne först utbröto, hade kunnat, oin än
icke använd att förebygga, dock inom ett par minuter göra slut på anfallet
mot det hus, hvars fenster blefvo först inslagna och hvars port stormades.
Men krigsfolket blef stående, antingen Irefjerdedels tima, som jag beräknat, eller minst
en half tima, som Herr Frih. Sprengtporten beräknat, eller jemnt 35 minuter, såsom
någon annan uppgifvit — så länge efter anfallets början blef den uppbådade
militärstyrkan stående mindre än 200 steg från den punkt, der våldsamheterne rasade,
husets alla fensterrutor inslogos, porten höll på att uppbrytas och invånarne
hotades att falla i den stormande hopens händer. Det var om detta dröjsmål, som
första hufvudfrågan handlade.
Såsom ett underlätet försigtighetsmått hade jag klandrat, att Herr Frilierren
bevistat spaktaklet under de omständigheter, som då voro för hand;
och jag trodde mig icke kunna urskulda detta steg, om jag än kunnat gilla
den tro på lugnets bibehållande, som Herr Friherren hyst. Men jag ansåg
det göra ganska litet till saken, om han ock skulle i denna punkt få rätt. Sedan
jag genom hans förklaring blifvit uppmärksam på den korta tid, som erfordrats
för färdandet imellan Operahuset och Slottsvakten, samt funnit frågan
icke gälla mer, än högst 6 minuter, att afdraga från den försummade tid,
jag hade att åtala; kunde det nemligen synas desto mindre al nöden att pruta
på detta afdrag, som återstoden, i allt fall, var ganska tillräcklig. Imedlertid
hade jag åtminstone icke på denna omständighet ”fotat mitt åtal”, såsom Herr
Friherren trott sig finna; än mindre hade jag tillvitat honom att ”hafva försakat
sin pligt för sitt nöje”. Grunden för åtalet låg så litet i spektakelbesöket,
att jag jemnt lika mycket skulle fört Motparten till last, om han vistats
på hvilket annat ställe som helst, frånvarande från oväsendets tummelplats;
och hvad nöjet beträffade; så ansåg jag det vara nog, att mig icke tillhörde
derom fälla ett omdöme, och att jag ej heller något sådant fällt.
lin annan irring anmärkte jag vara begången, i händelse Herr Friherren
trott sig komma i strid med mitt föreställningssätt, när han yttrade, att ”det
”icke vore öfverensstämmande med beskaffenheten och naturen af Öfverståthål”larens
embete att personligen deltaga i blotta observations- och bevaknings”ålgärder
— — eiler infinna sig vid hvarje gatuuppträde”. — — Det vore
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 4849.
119
ingalunda jag, som bestridde, att ett ”motsatt förhållande skulle alltför mycket
”afleda ÖfverståthåHarens uppmärksamhet från dess öfriga mångfaldiga embets”pligter”
m. m. Men jag såg icke tillämpningen af dessa satser på förevarande
fråga. Om det ej med fog kunde påstås, att oroligheterne den 18 Mars voro
vanliga gatuuppträden; så vore det ju icke på de förra, man borde tillämpa,
hvad som gällde om de sednare. Också hade i sjelfva verket Herr Öfverståthållaren
den 18 Mars icke försmått att personligen deltaga i anstalterna för
oväsendets dämpande, och dermed visat, att han icke fann dem vara af den
obetydliga beskaffenhet, att lian ej borde till dem nedlåta sig. Annan sak
vore, om det kunde sägas, att värdigheten bade mer lidit af en skyndsamare
åtgärd, än af en långsamare.
Det Var icke grundadt, att under hela den tid, Herr Friherren tillbragte
på spektaklet, ”fråga ännu endast varit om en bevakningsåtgärd”; ty under den
del af spektakeltiden, som förflöt efter våldsamheternes utbrott, var fråga om
åtgärder till hämmande af redan började våldsamheter; och dermed försvann
ali tillämpning af Herr Friherrens räsonnement och den slutföljd, han deraf
dragit, att ”hans plats varit i medelpunkten af staden, men icke vid Brunkeberg”
— helst fråga ej var om bevakning eller bevakningstid, utan om den
tid, som på spektaklet försummades, efter det oroligheterne utbrutit i sådana
våldsamheter, som kräfde att med kraftig åtgärd hämmas.
”Att infinna sig å Kongl. Operan en dag, då sinnesstämningen var orolig
”i hufvudstaden, och theatern besöktes af H. M. Konungen och den Kongl.
”Familjen”, syntes mig icke hafva varit anledning, så vida meningen ej varit,
att sinnesstämningen visat sig orolig äfven inom spektakelsalongen eller Operahuset;
ty om deremot Herr Öfverståthållarens närvaro på spektaklet varit nödig,
i afseende på någon utifrån befarad våda för den Kongl. Familjen; så
hade väl bevakandet af de Höga Personernes säkerhet varit mer af nöden utom
Operahuset, än inom detsamma; Herr Öfverståthållaren hade då bordt på
spektaklet lemna bevakningen åt en underordnad, för att sjelf derutanför intaga
en vigtigare post; och om Herr Öfverståthållaren sjelf annorlunda betraktat
saken; så skulle han icke kunnat genast efter erhållen rapport om våldsamheternes
utbrott aflägsna sig från Operahuset, utan att sedan under aftonen dit
återvända.
I spektakelbesöket låg dock icke orsaken till större delen af dröjsmålet
(endast 6 minuter kunna, såsom ofvan synes, dit hänföras). Den större delen
har Herr Friherren velat urskulda med sin skyndsamhet att från spektaklet
begifva sig till det hotade stället — ”efter emottagandet af rapporten om den
120 R. St. Just. Ombudsm. Emi.-Berättelse för år '1849.
”uppkomna oordningen’’. Jag åter har lagt Herr Friherren till last, ej mindre
alt rapporten dröjde, än om han sjelf efter dess erhållande dröjt. Denna skilj
aktighet
i Herr Friherrens och mitt föreställningssätt har tyckts mig härröra
från någon skiljaktighet i begrepp om sjelfva pligtförhållandet vid en sådan
befattning, som den, hvars utöfning Herr Friherren hade att redovisa. Han
syntes icke tro, lika med mig, att man aldrig rätt sköter en dylik befattning,
utan att vara försäkrad om punktlig lydnad af sina underordnade*). Han ville
troligen icke medgifva, hvad jag dock ansåg obestridligt, att om han till dessa
underordnade stod i ett så beskaffadt förhållande, att en underrättelse, som
han ålagt någon af dem att meddela vid första utbrottet af befarade orolig
heter,
icke blef meddelad omedelbarligen efter detta utbrott, utan först efter
en half timas förlopp, det tdå icke var rätt bestäldt med Öfverståthållareembltets
förvaltning i Herr Frih. Sprengtporten händer. Efter min tanka åter
gafs härom så litet tvifvelsmål, att Herr Friherrens skuld för den oordning,
som följde, blefve ungefär densamma, som om befallningen att rapportera icke
varit af honom gifven.
Ett undantag från strängheten i denna fordran har jag trott möjligen
kunna medgifvas, i fall det inträffade, att olydnaden blefve af den befallande
sjelf genast och eftertryckligen beifrad. I sådant fall skulle det kunna komma
honom till godo, alt t. ex. den försumlige underordnade, förut aldrig under
en längre tjenstetid beträdd med dylikt fel, likväl denna gången svikit ett
rättvist förtroende. När åter ingen beifran följer, och intet så beskaffadt förhållande
grundlägger en ursäkt, har ingen tvekan synts mig möjlig, att ju
skulden med rätta träffar den befallande förmannen (utan att derigenom minskas
för den underordnade). Imedlertid har jag trott Herr Frih. Sprengtportens
förklaring i denna del ej kunna annorlunda förstås, än såsom innefattande
angifvelse mot någon underordnad, att hafva obehörigen fördröjt rapportens
afgifvande; och då det icke blifvit förmält, att särskild befallning till
någon viss person härom varit gifven, kunde skulden ej stanna på någon annan
än den tjensteman, hvilken förbindelsen åläg att opåmind lemna Herr
Öfverståthållare!! den underrättelse, hvarom fråga är. Det var således ordinarie
Polismästaren, Herr Bergman, som jag räknade försummelsen häraf till last.
Då likväl härigenom ansvarigheten för Herr Öfverståthållare!! sjelf ej
kunde förändras; har jag anmärkt, att om under förevarande omständigheter
__  det
*) Aldraminst får man, vid ett tillfälle af denna beskaffenhet, lita på någon, på hvilken
man icke — vid sitt eget ansvar — vet sig kunna lita.
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för är 4849.
121
det för någon del skulle kunna honom efterskänkas, att han befann sig annorstädes,
än der han hade till hands de stridskrafter, örn hvilkas användande
han efter behof kunde förordna, och der han såg med egna ögon den
folkrörelse, som borde hämmas och till sina verkningar afstyras, det vilkor
härvid åtminstone vore nödvändigt, att Herr Friherren ej finge urskulda sig
med någon okunnighet om hvad som förelopp under denna folkrörelse.
Kunde han ej på annat sätt vara med sin uppmärksamhet närvarande vid
uppträdena från deras början och under deras fortgång; utan tvifvel var
lian då skyldig att personligen vara tillstädes, se med egna ögon, hvad, han
ej kunde se med andras. Endast på eget ansvar kunde han således låta på
underordnade ankomma att meddela kunskap om, hvad i denna belägenhet
hände; och hans okunnighet derom, sådan han den sjelf uppgifvit, försvårade
hans försummelse, i stället att urskulda den.
Till våldsamheternes fullkomliga förebyggande skulle, så vidt jag af förhållandet
kunnat sluta, endast erfordrats, att Herr Öfverståthällaren från
grannskapet af det ställe, der krigsfolket fanns i beredskap, t. ex. från Kongl.
Slottet eller Lejonbacken, en lialf tima elier | tima tidigare gifvit akt på
folkströmens antågande från Norrbro, då genast satt vaktförstärkningen i rörelse
och förekommit folkmassan, innan den hann fram till den hotade punkten,
hvilken kunnat göras otillgänglig genom gatans tillspärrande å ömse
sidor om huset, som hotades. I stället att vidkännas skyldighet härtill,
har Herr Friherren, såsom ofvan förmäles, sökt att kasta skulden på Kommendantsbefälet,
och funnit oväntadt mitt ”påstående, att användandet af
”garnisonsstyrkan för dagen varit af Herr Öfverståthållare!! allena beroende”.
Ett sådant begrepp om mililärstyrkans beroende af civil myndighet, i
afseende på alla större rörelser eller sådana, som sträcka sig utöfver vaktgörningen,
har jag vitsordat, och föreställt mig, att der civilmyndighet,
skyldig att vaka för ordningens vidmakthållande, linnes på stället, Krigsbefälet
ej kan på eget bevåg använda trupperna till sådana rörelser, och alt
derom endast kunde förordnas af den högsta på stället tjenstgörande polismyndighet,
eller möjligen en af denna bemyndigad< person. Jag har lemnat
derhän, i hvad mån det kunde läggas Kommendantsbefälet till last, att icke
hafva på 2:ne Stadsfiskalers begäran satt trupper i rörelse; men örn ock
af Herr Friherren åberopade ställen i arméns tjenstgöringsreglemente skulle
böra så förstås, att Kommendantsbefälet, utan Herr Öfverstäthållarens begäran,
bordt använda Krigsmanskap vid tillfället; så har jag derifrån ej kunnat
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849. 16
122
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 4849.
för honom härleda någon ursäkt, enär i allt fall hans skyldighet Lill framställande
af en sådan begäran var lika ostridig.
Att hvarje mera betydande militäriskt företag mot egna medborgare
må bero, icke af den beväpnade styrkans eget befäl, utan af deyi civila styrelsen,
har jag, af vigtiga skäl, funnit angeläget. Frihetens interesse har
synts mig fordra denna garanti, att icke blifva eftersatt för allmänna säkerheten;
och en innehafvare af civil myndighet, som ej glömde denna regel,
kunde, efter min tanka, icke önska att se sin verkningskrets upptagen af
den väpnade styrkans befäl.
I den återstående frågan, om orolighelernes fortsättande på Norrmalm,
efter det de upphört i Storkyrkobrinken, har Herr Friherren så missförstått
min mening, som skulle jag trott honom böra ”förutse, det fensterinslagnin”gar
skulle komma att fortsättas å Norrmalm hos de personer, som seder”mera
blefvo föremål för våldet”. Jag hade dock ej annorlunda bragt förutseende
i fråga, än att jag trott, det redan före utbrottet anstalt bordt
vara fogad, att utan dröjsmål krigsfolk kunnat ställas till motvärn på de
punkter, genom hvilkas bevakande oroligheternes utbredande lättast kunnat
förebyggas; ocb fråga var således icke örn de personer, som sedermera blefvo
föremål för våldet, eller om deras boningars bevakande, utan fråga var om
de punkter, genom hvilkas bevakning oroligheternes utbredande kunde hindras.
Att de ställen, der våldsamheterne sedan föröfvades, skulle varit förut
bekanta, bade jag på intet sätt antydt. Men ehuru behofvet der ej visade
sig förr, än vid dessa våldsamheters utbrott; voro dock andra ställen, der
truppers användande behöfdes till deras förebyggande, redan utmärkta så
tidigt, att truppernes framskaffande till dessa ställen kunde i rättan tid
medhinnas. Och i brist af allt förutseende i denna väg kunde åtminstone
för säkert antagas, att genom den sammanskockade folkmassans omgifvande
på liera sidor med krigsfolk *) man skulle kunnat i hvarje rigtning följa
massans rörelser, och i det närmaste förekomma henne, hvart helst hon
vände sig, eller åtminstone omedelbarligen efter hvarje anfall, den försökte,
fördrifva henne från anfallspunkten och lemna denna punkt behöffigt skydd,
jag kunde föga tvifla, att sålunda största delen af den åverkan på fenster,
som denna afton föröfvades, skulle uteblifvit, ehuru jag dermed icke nekat
”vanskligheten alt genom trupper kunna nog tidigt förekomma fensters inslående”.
*j Änskönt i ganska små afdelningar.
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 4849.
123
I afseende på en härvid behöflig större militärstyrka, hvartill Herr
Friherre Sprengtporten antydt garnisonen icke lenina tillgång, trodde jag
mig icke hafva förutsatt användning af större styrka, än som flerdubbelt i
garnisonen funnits. Och beträffande möjligheten alt fullkomligt förebygga
fensters inslående, hade jag aldrig förblandat frågan om fullkomlig framgång
med den om pligten att för ändamålet göra, hvad göras kan, och således ej
heller fordrat, att vid tillfället alla fensterrutor skolat räddas; men omöjligheten
häraf kunde ju icke bevisa, att allt bemödande för ändamålet varit
förgäfves. Om i hvarje hus, som anfölls, blott några få rutor gått förlorade,
i stället att knappast någon sådan fanns oskadad qvar i hela våningar eller
hela hus; så hade ju detta ändock vittnat något mera fördelaktigt om allmänna
ordningens vård i hufvudstaden, än att hafva låtit öfvervälde! fritt
rasa, utan att den minsta pluton af krigsfolk visat sig vid de flesta af dessa
hus, der våldsamheter föröfvades.
Det borde dock icke .glömas, att fråga var äfven om något annat, än
skada på fenster. Svårare än denna skada hade tvifvelsutan på flera ställen
varit obehaget för de stormade husens invånare, äfventyret för deras helsa
genom förlusten af fenstren midt i natten under den kalla årstiden, och för
många, särdeles fruntimmer, den dödliga skrämseln af vildsinta våldsverkares
hot under en synbart värnlös belägenhet. Men svårare ännu än allt
detta var det öfriga, alldeles obegränsade äfventyr, som låg i att handlöst
lemna en folkrörelse, hvars ohejdade framfart kunnat hafva oberäkneliga
följder, om hvilkas beskaffenhet man endast från kännedomen af deras ”syftning
och betydelse” kunde hämta ett begrepp. Att till hämmande af dylika
oordningar fordra en helt annan sorgfällighet och kraft i åtgärder, än
man här såg, vore icke detsamma, som att af embetsman fordra en utomordentlig
skarpsynthet ”att genomskåda hvarje brottslig afsigt” — icke detsamma,
som att ”sträcka anspråken på deras pligtkänsla och sjelfförsakelse
”till deras yttersta gränser”, eller begå den icke mindre orimligheten, att
”göra dem ansvariga för alla möjliga inträffade oordningar”, eller påbörda
dem skuld för sådana, ”sorn uppkomma ur förhållanden, på hvilka embets”männen
inom sin verkningskrets icke kunna utöfva inflytande”. Jag hoppades
det fast mer vara uppenbart, att strängheten mot Herr Friherren icke
blifvit vidare sträckt, än alldeles oundgängligt varit till bevakande af det
allmännas anspråk på tjenstepligters fullgörande.
Genom sådan granskning af Herr Friherre Sprengtportens förklaring
förmodade jag grundlösheten af hans försvarsskäl vara ådagalagd. De fel,
för hvilka jag å honom yrkade ansvai', voro:
124
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år '1849.
att med de anledningar, som före oroligheternes utbrott den 18 Mars
1848 förefunnos, att befara allmänna säkerhetens störande i hufvudstaden
och derigenom äfven våldsamheter emot Medlemmar af Rikets här då församlade
Ständer, syftande att störa friheten i deras öfverläggningar, Herr
Friherren likväl, i egenskap af Öfverståthållare, icke låtit sig angeläget vara
att från dessa oordningars första början personligen följa desamma med sin
uppmärksamhet och deremot låta använda lämpliga militäriska försigtighetsmått,
hvarigenom kunnat förebyggas verkställigheten af de i Storkyrkobrinken
föröfvade våldsamheter, enligt den anvisning, som redan på Brunkebergstorg
lemnades af den församlade folkhopen om stället, dit den ämnade
begifva sig;
att när Herr Friherren sålunda underlät den omedelbara tillsyn och
vaksamhet, som honom under sådana omständigheter ålåg, och i stället begaf
sig att på Kongl. Operan bevista aftonens skådespel, han icke till det
minsta drog verksam och ofelbar försorg derom, att underrättelse om utbrottet
af de väntade och förberedda oroligheterna genast och utan ringaste
uppehåll kom Herr Friherren tillhanda i skådespelshuset, utan dermed fick
dröja, ända tilldess minst en half tima förllutit, efter det folkmassan från
Brunkebergstorg framkommit till Storkyrkobrinken, der våldsamheter företogos
mot den persons boning, hvilken såsom föremål för anfallet hade blifvit
uppgifven redan före aftågandel från Brunkeberg;
att Herr Friherren genom en sålunda sjellFör vållad okunnighet satt sig
ur tillfälle att till våldsamheternes förebyggande vidtaga den åtgärd, som
af förhållandet syntes naturligen påkallad, nemligen att skyndsamare, än
folkhopen färdades från Norrmalm, föranstalta derom, att det hotade huset
blifvit genom krigsfolk skyddadt mot de illasinnades anfall;
att sålunda genom Herr Friherre Sprengtporten försummelse minst
en half timas, men troligen ännu något längre dröjsmål inträffat med användande
af sådane ändamålsenliga för hand varande medel, hvarigenom
våldsamheterne mot nämnde hus kunnat antingen förebyggas och uteblifva
eller ock i sjelfva deras början dämpas och afstyras på lika sätt, som slutligen
skedde;
att ehuru både de tillkännagifua, ordningsstörande afsigterne och talrikheten,
af den folkmängd, som till deras befrämjande samlat sig, från första
början omisskänneligen utvisade behofvet att utan dröjsmål uppbåda till
motstånd en större styrka af krigsfolk, än som vid vakterna i grannskapet
fanns under vapen, inberäknad den förstärkning, Herr Öfverståthållare» der
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
125
föranstaltat. Herr Friherren likväl icke om ett sådant tidigt uppbådande dragit
försorg; hvarföre ej heller, vid folkmassans återtågande senare på aftonen
från Storkyrkobrinken till Norrmalm, någon verksam anstalt blifvit vidtagen
att med krigsfolk från flera sidor bevaka eller i dess fortsatta rörelser följa
och återhålla denna folkmassa, hvilken sålunda, utan allt motstånd af väpnad
styrka, fått på flera ställen i Norra förstaden utöfva våldsamheter ända till
sent på natten, då oväsendet lyckligtvis af sig sjelft upphörde.
Dessa fel och försummelser, till hvilka Herr Friherren J. W. Sprengtporten
i sin egenskap af Öfverståthållare gjort sig skyldig, har jag funnit fullständigt
utredda och erkända, så att jag för min del icke ansett behöfligt att,
enligt Herr Friherrens hemställan, härom begära vittnens börande, och vid
fråga om ansvar för ett sådant åsidosättande af embetspligt, under omständigheter
af så allvarsam betydelse, ej kunnat annat finna, än att Herr Friherren
härigenom, derest han ännu innehade nämnde embete, vore åtminstone förfallen
att för någon längre tid mista dermed följande löneförmåner; hvarföre
jag, sedan han under rättegången från embetet tagit afsked, yrkat, att Pierr
Friherren måLte ådömas motsvarande böter, hvilkas belopp jag ansåg ej böra
blifva mindre, än löneinkomsterna af Öfverståthållareembetet för tre månader.
I anledning af Herr Polismästaren och Riddaren B. C. Bergmans förklaring
inskränkte jag mig till hvad jag emot honom anmärkt, nemligen att
han, som från början af oväsendet på Brunkebergstorg ofvanskrifne afton den
18 Mars 1848 haft derom kännedom och erfarit syftningen af folkrörelsen, så
fort densamma kom i gång, icke genast och utan allt uppehåll härom underrättat
Herr Öfverståthållaren, utan dermed dröjt minst en half timas tid, hvaraf
den vid tillfället inträffade försummelse i nödiga anstalters fogande tillkommit;
och ansåg jag detta innefatta en sådan uraktlåtenhet af tjenstepligt, att
jag ej kunde undgå att derå fordra laga ansvar; hvarföre jag yrkade, att bern
alte Herr Polismästare måtte för minst tvenne månaders tid mista de till
dess innehafvande Polismästaretjenst hörande löneförmåner.
Härjemte ansåg jag det vara en oundviklig följd af de åtalade tjensteförsummelserna,
att den skada borde godtgöras, som genom våldsamheterna uppkommit,
så vidt denna skada icke kan af våldsverkarna sjelfva gäldas, eller
desse icke blifva upptäckte och lagligen om brottet öfvertygade; hvarföre jag
i detta afseende förbehållit vederbörande målsägare öppen talan emot f. d. Öfverståthållaren
Herr Friherre Sprengtporten och Herr Polismästaren Bergman,
om och när omförmälte anledning dertill inträffar.
126
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 4849.
Öfver detta slutpåstående hafva förklaringar blifvit afgifna, hvilkas innehåll
sålunda i utslaget upptages, alt Herr Friherre Sprengtporten, i afseende å
anmärkt underlåtenhet att söka hindra de å Norrmalm inträffade fenslerinslagningar,
anfort, att när anledning förekom, att folksamlingar bildade sig på
Norrmalm och att våldsamheter på Gustaf Adolfs torg voro att befara eller
börjat föröfvas, den sqvadron af Lifgardet till häst, som under en del af aftonen
varit uppställd på Riddarhustorget, genast begifvit sig till förstnämnde
torg, hvarest den äfven blifvit satt i verksamhet och gjort åtskilliga anlopp
för att skingra folksamlingarna på torget och angränsande gator; att då underrättelse
erhållits, att militärtrupp erfordrades, för att styra det våld, som
började föröfvas mot det hus vid Röda Bodarna, som beboddes af Herr Generallöjtnanten
m. m. C. F. Lorichs, manskap för detta ändamål dit beordrats;
att likaledes kavalleriet följt folkhoparnes rörelser nedåt Blasiiholmen, för att
i möjligaste måtto förebygga våldsamheter derstädes, samt slutligen alt femtio
man af Lifgardet till häst och omkring ett hundrade man infanteri intill långt
fram på natten varit att tillgå å Gustaf Adolfs torg, hvilket varit den punkt,
hvarifrån Norrmalm bäst bevakats, i ändamål att lemna det biträde, som
kunde erfordras; att om, oaktadt dessa förfoganden, det icke lyckats att förekomma
fensters inslående hos åtskilliga personer, och om icke en gång dylikt
våld kunnat förhindras vid Gustaf Adolfs torg, oansedt ett hundrade man infanteri,
som icke förblefvo overksame, höllö vakt vid torget, anledningen dertill
icke varit den, att trupp till erforderlig styrka saknats, utan endast den,
att i sådant fall blott fordrades några ögonblick för att förvandla det okända
uppsåtet till fullbordad handling, hvilken sålunda icke annorlunda än tillfälligtvis
eller högst ofullkomligt kunnat förekommas; samt att Herr Polismästaren
Bergman åter, i fråga om det emot honom åtalade förhållande, sig yttrat, att
då på aftonen den 18 Mars 1848, såsom ofvan är anfördt, Stadsfiskaleine af
Herr Polismästaren fått befallning att med Polisbetjeningen begifva sig till
Storkyrkobrinken, dit ropen antydde, att folkmassan styrde kosan, samt desse
aflägsnat sig, tillförordnade Polismästaren Limnelius inträffat nästan samtidigt
hos Polismästaren Bergman i dess bostad vid Brunkebergstorg och, underrättad
derom, att Herr Öfverståthållare!! Frih. Sprengtporten vistades uti Kongl.
Theaterhuset, förfogat sig dit, för att tillkännagifva lör Herr Öfverståthållare!!,
hvad som förelupit, hvilken underrättelse tillförordnade Polismästaren också
skyndsamligen framfört; att enär Polismästaren Bergman sålunda varit öfvertygarl,
att i fråga varande underrättelse skulle blifva behörigen meddelad, han
utan vidare omvägar skyndat till Storkyrkobrinken, dervid, i ändamål att
R. St. Just. Ombudsm. Emb.--Berättelse för år 4849.
127
kunna framkomma till stället hastigare, begagnande åkdon, som varit tillreds
stående utanför huset; att som Herr Polismästarens närvaro bordt anses vara
nödvändigare på andra ställen, än i Theatei huset, i första ögonblicken af folkrörelsen,
det af sådant skäl ej skulle kunna påbördas honom såsom en skyldighet
att personligen framföra den underrättelse, som dock ordentligen framkommit,
och deröfver Herr Öfverståthållare», såsom hans förman, ej heller
framställt någon anmärkning, och att af den anledning, att tillförordnade Polismästaren
Limnelius ej stått i det tjensteforhållande till Polismästaren Bergman,
att vara pligtig å hans vägnar fortskaffa meddelanden, den omständighet,
att Herr Öfverståthållare!! genom honom blifvit underrättad om hvad som
vid tillfället föregått, ej blifvit förr i skriftvexlingen vidrörd, samt att då nu
härtill lades, att Sladsfiskalerne blifvit anbefalde att aflemna nödiga rapporter,
allt torde synas vara uppfyldt, som i den vägen skäligen kunnat af Herr Polismästaren
fordras.
Då jag till handlingarues fullständighet ansett nödigt, att Kongl. Hofrätten
erhöll del af protokollerna öfver den hos Öfverståthållareembetet för Polisäienden
hållna undersökning om de i fråga varande oroligheterna; har jag af
dessa protokoller lill Kongl. Hofrätten aflemnat ett exemplar, med erinran uti
åtföljande skrift, att af desamma inhämtades, huru många i Norra förstaden
belägna hus som under loppet af aftonen den 18 Mars 1848 blifvit af den
oroliga folkmassan ofredade. Att detta på flera ställen skett utan allt motstånd
af väpnad styrka, bade jag i slutpåståendet uppgifvit oell Herr Frih.
Sprengtporten icke annorlunda bestridt, än att han endast omtalt två eller
tre ställen, der krigsfolk blifvit lill oväsendets hämmande användt. Jag har
derföre förmält mig anse såsom medgifvet, att på alla de öfriga ställena intet
motstånd skett; och någon ytterligare bevisning derom har jag ej trott kunna
vara af nöden.
Denna brist af allt militäriskt motstånd emot oväsendet vid alla de deraf
angripna hus på Drottninggatan och åtskilliga andra trakter af Norrmalm har
jag ansett härröra antingen deraf, att tillräckligt manskap ej varit från garnisonen
reqvireradt, eller ock deraf, att tillgängligt manskap icke blifvit användl;
oell i båda fallen har skulden synts mig stanna på Herr Öfverstålhållaren,
sorn om det ena eller andra icke anordnat. Jag visste icke, huruvida
Herr Frih. Sprengtportens yttranden i förklaringen syftade att sätta i fråga
det ditintills obestridda förhållande, att vida större truppstyrka, än som blef
använd, lanns i garnisonen att tillgå, och att råderum till dess framskaffande,
innan oroligheterne förflyttade sig lill Norrmalm, ej saknades. Då imedlertid
128
B. St. Just.-Ombudsm. Emb.-Berättelse för år '1869.
Herr Friherren tycktes vilja draga någon fördel af bristande officiel uppgift
på den truppstyrka, sorn för tillfället på hans reqvisition funnits under vapen;
fann jag nödigt att i detta ämne förskaffa och bifogade en Kommendantsembetets
uti skrifvelse härom mig meddelad uppgift, omförmälande beloppet
af de den 18 Mars förstärkta vakterna i staden.
För öfrigt har jag, i afseende på dröjsmålet med anstalt mot våldet i
Storkyrkobrinken, anmärkt, att uti den lidsberäkning, som Herr Friherren
sjelf i första förklaringen uppställt, men sedermera sökt ogilla, tycktes röja sig,
det Herr Friherren visste sig hafva användt något längre tid, än som efter
hans egen beräkning bordt åtgå. Imedlertid hade jag uti Herr Polismästaren
Bergmans förklaring funnit väl uppgifvet, men icke styrkt, att Herr Friherren
blifvit utan allt dröjsmål underrättad om oroligheternes utbrott; och
detta förhållande var ej heller genom ett bestämdt medgifvande af Herr Friherren
utredt. Jag hemställde derföre, att ett ytterligare förklarande härutinnan
måtte Herr Friherren affordras, och Herr Polismästaren derefter, i fall
af behof, lemnäs tillfälle att för sin uppgift använda den bevisning, han möjligen
ville söka åstadkomma. —- I anledning häraf hafva ock förklaringar blifvit
från Herr Friherren och Herr Polismästaren infordrade och afgifna, deruti
den sistnämnde för sin del förbehållit sig den upprättelse, som den af åklagaremakten
på obehörigt sätt antastade fått sig i lag tillerkännd.
På denna skriftvexling följde Kongl. Hofrättens ofvanförmälte utslag, gifvet
den 8 Maj 1849, hvars innehåll är:
öfver den af Herr Öfverståthållare!! Friherre Sprengtporten gjorda hemställan,
huruvida Öfverståthållarens Instruktion den 25 Augusti 1791 kunde
anses innebära något hinder för Kongl. Hofrätten att målet till pröfning upptaga,
att enär stadgandet i 32 § af berörde Instruktion, att Öfverståthållare!!
vore Kongl. Maj:t allena ansvarig för stadens gubernation och styrelse, icke
kunde anses innefatta någon ändring i stadgandet uti 8 kap. 2 §. 7 mom.
Rättegångsbalken, enligt hvilket Konungens Befallningshafvande, hvartill Öfverståthållare!!
vore alt hänföra, i och för åtal af embetsfel lydde under vederbörande
Hofrätts dom värjo, omförmälte hemställan alltså blefve af Kongl.
Hofrätten ogillad; och
beträffande sjelfva saken, att emedan uti detta mål, der det icke kunnat
föras Herr Öfverståthållaren Frih. Sprengtporten och Herr Polismästaren Berg
man
till last, att hafva vid i fråga varande tillfälle öfverskrida eller underlåtit
fullgöra någon i lag eller författning bestämdt stadgad eller i och för tillfället
-
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 48A9. 129
fället dem särskildt meddelad föreskrift, hvad emot Herr Öfverståthållare!! och
Herr Polismästaren blifvit anmärkt och åtaladt anginge endast sådana deras
förfoganden och åtgärder till förekommande och dämpande af de oroliga uppträden,
som den 18 omförmälte Mars sig yppat, hvilkas ändamålsenlighet och
verksamhet varit beroende icke allenast på Herr Öfverståthållarens och Herr
Polismästarens egen förmåga att förutse och beräkna möjligen inträffande händelser,
utan äfven och åtminstone i lika måtto på tillfälliga och vexlande infall
hos en i upplopp stadd folkhop; ty och som, vid granskning och jemförelse
af hvad jag anfört samt Herr Öfverståthållaren Frih. Sprengtporten och
Herr Polismästaren Bergman i deras förklaringar andragit, desse sistnämnde
icke kunde anses hafva vid merberorde tillfälle i deras embeten felat på något
af de sätt, hvilka uti 9 kap. 5 §. Utsökningsbalken och 1 kap. 12 §. Rättegångsbalken
rörande Konungens Befallningshafvandes och domares felaktighet
i embetet omförmälas; funné Kongl. Hofi attén, det min emot Herr Öfverståthållaren
och Herr Polismästaren anställde talan icke kunde bifallas; varande
dock Herr Polismästarens yrkande om upprättelse för det emot honom väckta
åtal af Kongl. Hofrätten jemväl utan afseende ieinnadt.
Med detta utslag har jag ej kunnat åtnöjas. Mig har det nemligen förekommit
oemotsägligt, att om en polismyndighet kan undgå ansvar på de grunder,
som här blifvit använda, man också då måste antaga, det polismakten
icke tillhörer att utröna och bedöma, när den väpnade styrkan skall, till folkrörelsers
hämmande användas, och följaktligen ej heller att härom anlita densamma.
Huruvida en sådan sats må finnas grundad, har synts mig vara en
fråga, som utan mycken svårighet borde kunna lösas, om än af Kongl. Hofrättens
nu gifna beslut skulle följa, att allmänna reflexionen hittills föga fästat
sig vid denna fråga.
Ehvad det gäller att skydda allmän säkerhet, eller att i hvilket annat
fall som helst göra rätt gällande; så måste dertill kunna ytterst påräknas en
materiell styrka, färdig att undanrödja materielt motstånd. Denna styrka är
den väpnade. Emot egna medborgare får den aldrig i annat ändamål användas,
och aldrig annorlunda, än efter föreskrift i lag (gällande författning), eller
ock anmodan af civil myndighet. Konungen Sjelf befaller derom icke i kommandoväg,
utan förordnar derom i Statsrådet (i händelse dylik handräckningsfråga
möjligen kommer under Hans afgörande). Än mindre kan någon Konungen
underordnad krigsbefälhafvare, utan civil myndighets anmodan, vända
vapen mot egna medborgare i andra fall, än der genom allmän laglig föreR.
St. Just. Ombudsm. Emb.-Rerätlelse för år 1849.
130
R St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
skrift är sådan befälhafvare uppdraget att vidtaga bestämda åtgärder till mindre
våldsamheters afstyrande. Så snart större truppstyrka behöfver användas,
än hvarom dylik föreskrift handlar, erfordras anmodan dertill af behörig civil
myndighet (polisstyrelse).
Om beskaffenheten af trupprörelserna kän polismyndigheten behöfva rådföra
sig med krigsbefälhafvaren; men af ingen annan än polisstyrelsen kunna
dessa rörelser autoriseras och anordnas. Af denna styrelse måste det afgöras,
huruvida de behöfvas, huru stor styrka som får sältas i rörelse, hvar och när
den skall operera, huru länge operationerne må fortsättas. Uraktlåter polismyndigheten
denna sin befattning; så mäste följden blifva, att med den väpnade
styrkan ingen ting kan uträttas, i laglig och behörig väg. Den civila
styrelsen frånträder i och med detsamma sin myndighet, såsom exsekutif makt
och vårdare al ordningen. Den väpnade styrkan upphörer alt kunna lagligen
användas mot egna medborgare, och kan endast användas efter enahanda ordres,
som den kommenderas mot rikets fiender.
I detta begrepp om förhållandet ligger grunden till mitt yrkande, att Herr
Öfverståthållare!! Friherre Sprengtporten var skyldig att vid de i fråga varande
oroligheterna bedöma och förordna, huru krigsfolket till deras dämpande borde
användas. Var han icke skyldig att härom förordna och följaktligen att veta,
hvad som borde företagas; så kunde, efter min tanka, något lagligt skydd för
allmänna säkerheten vid tillfället ej äga rum, och i stället för detta endast ett
godtyckligt skydd möjligen inträda, vare sig föranstaltadt genom militärisk åtgärd
eller genom egenmäktigt tilltag af hvilken annan som ville och förmådde
dermed befatta sig. Kan vid ett tillfälle af förevarande beskaffenhet polisstyrelsens
hufvudman undandraga sig att förstå, hvad som är att göra; säkerligen
kan då, i de flesta fall, polisstyrelsen fritagas från skyldigheten att mot
folkrörelser skydda fred och säkerhet. Och den enda svåra följden deraf är
icke den, att fred och säkerhet gifvas till spillo — ty den andra följden är
icke bättre, att de kunna komma att godtyckligen skyddas.
Att jag, i öfverensstämmelse med detta föreställningssätt, icke af Herr
Friherren och Öfverståthållare!) fordrat annat, än hvad han kunnat åstadkomma,
hoppas jag vara lätteligen insedt vid uppmärksamhet på skriftvexlingen.
Jag har af Herr Friherren ingalunda fordrat ”sådana förfoganden och
”åtgärder, hvilkas ändamålsenlighet och verksamhet ej varit beroende på hans
”egen förmåga att förutse och beräkna möjligen inträffande händelser”, än mindre
sådana, som ”berodde på tillfälliga och vexlande infall hös en i upplopp
”stadd folkhop”; utan jag har klandrat först och främst, att när folkhopens
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år /840.
131
rörelser redan voro derhän komna, att ingen tvekan mera fanns om nödvändigheten
att använda våld mot våld, användandet deraf genom militäriskt biträde
på Herr Öfverslåthållarens föranstaltande likväl dröjde minst en half
tima, ehuru det, i fall Herr Friherren funnits på sin plats och gjort sin skyldighet,
icke behöfl dröja två minuter, och kunnat, i fall det icke längre dröjt,
i lid afvärja både större delen af den skada, som skedde, och all den våda,
för hvilken invånarne i ett anfallet hus under hela tiden varit blottställde; —
och vidare har jag klandrat, att när folkrörelsen förflyttade sig till andra
skådeplatser,i en militärstyrka, så vidt tillgång fanns, mot behofvet svarande,
efter åtnjuten rymlig tid till dess församlande, icke åtföljde folkhopen och använde
all lämplig omsorg alt äfven på de nya tummelplatserna afvärja hopens
våldsamheter. Jag kan icke förklara, huru mitt klander blifvit så origtigt
upptaget; men jag har ej kunnat undgå att anmärka, det utslaget lemnar
det sålunda verkligen gjorda påståendet obesvaradt. — Mot Herr Polismästaren
och Riddaren Bergman har jag ingen annan talan fört, än att han ej besörjt,
det haus förman Herr Öfverståthållare!! så skyndsamt, som ske bordt, blifvit
om uppträdet underrättad; och det är således icke min skuld, att påståendet
mot Tit. Bergman blifvit i utslaget sammanlagdt med det mot Herr Friherren.
Jag vet icke, huruvida Domstolen, i fall den upptagit mitt påstående,
sådant det var, skulle velat säga, att lag saknades för dess bifallande. Nu,
sådant det upptogs, fick påståendet denna utgång (att lag skulle saknas, hvarefter
det kunde bifallas). Då jag ansågs hafva fordrat, hvad ej skäligen kunde
begäras — sådant nemligen, som berodde dels af förutseende och dels af en
folkhops infall — befanns Herr Frih. Sprengtporten (och Herr Polismästaren,
om hvilken här ingen fråga var) icke hafva i sitt embete felat på något af de
sätt, hvilka uti lagstadgandena örn Konungens Befallningshafvandes och domares
felaktighet i embetet omförmälas. Huru detta domslut passar, icke på
min talan, sådan utslaget den framställer, utan på den talan, jag verkligen
framställt, bar jag trott mig böra undersöka i de besvär, jag öfver Hofrättens
utslag bos Kongl. Maj:t i underdånighet anfört. Jag har ej kunnat skilja mig
från den lankan, att polismakten måste hos oss vara laglös i rätt många fall,
derest den i det här förevarande är så laglös, som den efter Hofrättens utslag
skulle vara — så framt detta utslag innefattade svaret på det af mig verkligen
gjorda påslående.
Att så icke förhåller sig, är hvad jag bör söka visa genom utdrag af hvad
jag i mina underdåniga besvär baft att bärom anföra.
132
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
Jag har i underdånighet anmärkt, att i den förutsättning af skyldighet,
hvarom ingen tvist vid målets utförande sig yppat, (enär tvertom de skyldigheter,
jag påyrkade, af svaranderna påstodos vara uppfyllda) väl icke legat en
supposition af lagligen ”stadgad föreskrift” om folkrörelsens beskaffenhet, emot
hvilken åtgärder borde vidtagas, eller om den lid, hvarutöfver dessa åtgärder
ej finge försummas, eller det ansvar, som försummelsen kostade, eller af ”särskildt
för tillfället meddelad föreskrift” om sådana åtgärder. Men jag trodde
icke, att denna förutsättning (af för hand varande skyldighet) derföre saknade
grund. Då man nemligen, såsom jag förmodade, å ömse sidor insett, att
Stockholms Polisstyrelse, som i siit varande skick redan vore en temligen gammal
inrättning — gjord, år 1776 — ej kunde hafva så länge bestått, utan att
för allmänna säkerhetens fredande uppfylla något ändamål, änskönt den icke
haft att rätta sig efter någon ständig föreskrift af ofvanstående beskaffenhet,
och att ändock icke erfordrats särskildt för hvarje tillfälle meddelade föreskrifter,
innan Polisstyrelsen varit skyldig att för säkerhetens och lugnets skyddande
vidtaga nödiga åtgärder; torde häruti desto mindre misstag vara begånget,
som den skyldighet, hvarom fråga är, synts ligga omedelbarligen i
sjelfva ändamålet och bestämmelsen af en ordnings- och säkerhetspolis. Att
vara inrättad för ett gifvet ändamål, och likväl icke skyldig att uppfylla det,
fann jag icke låta tänka sig tillsammans — och än mindre trodde jag det
rima sig, att hafva länge bestått, såsom för detta ändamål inrättad, utan att
skyldigheten till samma ändamåls uppfyllande skulle vara ännu ålagd och
erkänd.
Att de af mig sålunda uppställda fordringar på så beskaffade åtgärder,
dem Herr Öfverståthållare!! vid tillfället bordt vidtaga, men ej vidtagit, icke
varit öfverdrifna eller i det orimliga fallande, såsom Hofrätten syntes hafva
velat dem stämpla, har jag hoppats vara ådagalagdt; och med ej mindre trygghet
tillförsåg jag mig, att Hofi ättens anmärkning om bristande föreskrift i lag
eller författning ej vore lämplig till uteblifvandet och försummandet af dessa,
i åtalet verkligen afsedda åtgärder.
— — — I frågan, huruvida de åtalade felen vore straffbara på något af
de sätt, som uti 9 kap. 5 §. Utsökningsbalken och 1 kap. 12 §. Rättegångsbalken
omförmälas, ansåg jag väl för onekligl, att uti det förra af dessa lagställen,
hvilket hänvisar till det sednare och upptager endast de fall, att
”Konungens Befallningshafvande uppsåtligen, af hat och afund, eller för egen
”vinning, eller androm till viljes, häfver gjort den klagande orätt”, saknades
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849. 133
all föreskrift om händelser af nu i fråga varande beskaffenhet. Men om
häraf följde, att för sådana händelser ingen anvisning på ansvar vore att i
detta lagställe söka; så följde ock, att der ej heller i något fall kunde sökas
dylik anvisning för åtal emot Konungens Befallningshafvande å embetsförsummelser
i mål, som rörde allmän hushållning och polis. Antingen skulle
nemligen alla dylika försummelser vara fredade från ansvar, eller ansvarsbestämningen
vara att söka annorstädes, eller ock måste den från omförmälte
lagställe stå att hämta. Nu kunde det första af dessa alternatif säkerligen
icke äga rum; och hvilketdera af de öfriga som inträffade, så blefve
detsamma ej svårare att använda på här förevarande fall, än på alla öfriga
försummelser i förvaltningen af allmän hushållning och polis.
Vid en sådan tillämpning insåg jag visserligen, att det i fråga varande
lagstället måste tolkas genom utsträckning, så att derunder inbegripas icke
endast de i bokstafven upptagna fall, der fel blifvit uppsåtligen och i elak
afsigt begånget; men en sådan tolkning är ej mindre nödvändig äfven då,
när fråga blir om lagställets tillämpande på de ärenden, för hvilka det
egentligen är skrifvet, nemligen utsökningsmål, der fel och försummelser äfvenledes
utan elakt uppsåt kunna inträffa och säkerligen ej alltid få lemnäs
utan ansvarspåföljd. Om nu äfven i dessa mål ledningen för en sådan tolkning
måste hämtas från det lagställe, 1 kap. 12 §. Rättegångsbalken, hvarpå
syftas i förra ställets hänvisning till hvad om domare i denna balk säges;
och om på detta sätt ansvarsbestämning uppkommer äfven för de fall, der
felet är begånget af vårdslöshet eller oförstånd; så trodde jag det icke böra
begäras, att detta förfaringssätt må vara mera umbärlig t vid lagens tillämpning
äfven i andra ämnen, för hvilka den icke omedelbarligen är skrifven *).
Härmed hoppades jag Hofrättens domskäl vara undanröjda, och fann mig
icke kunna undgå att fullfölja mitt ansvarspåstående så väl emot Herr Friherre
Sprengtporten på nu uppgifna skäl, som ock emot Herr Polismästaren
och Riddaren Bergman på den grund, jag hos Hofrätten anfört. Öfver dessa
underdåniga besvär hafva vederbörande med infordrade förklaringar och
Hofrätten med underdånigt utlåtande til Kongl. Maj:t inkommit; men sakens
afgörande återstår.
*) Såsom ock i sjelfva verket lagskipningen genom dagliga exempel visar.
134
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år i840.
Med de i förra berättelsen omförmälta domboksbrister bos Hofrätterna
bar förhållandet nu sålunda förändrat sig, att
a) hvad Hofrätten öfver Skåne oell Blekinge beträffar, infordrade bevis
bekräftat de undersökningar, hvarigenom tillståndet i Engelholms Rådstufvurätts
arkif befunnits vara, såsom enligt förra berättelsen blifvit uppgifvet,
nemligen att de felande handlingarne försvunnit, utan någon utsigt af möjlighet
att dem till rätta skaffa eller ersätta; hvarföre jag funnit någon vidare
åtgärd i detta ämne icke på mig ankomma;
i b) till följd af de i Göta Hofrätts arkif befunna brister, förhållandet
med originaldomböckerna behöft undersökas endast vid Alingsås Rådstufvurätt
samt Arstad, Faurås och Himble Härads- och Ägodelningsrätter; och
har jag, i anledning af dessa undersökningar, funnit nödigt att förordna åtal
emot vederbörande för befunnen ofullständighet i de till dessa Underrätter
börande domböcker; hvilka åtal, först under sistlidne November månad till
Advokatfiskalsembetet remitterade, komma att framdeles i vanlig ordning
redovisas, samt
c) efter fulländade undersökningar hos de under Svea Hofrätt lydande
Underrätter, hvilka försummat domböckers insändande, brister i originaldomböckerna
befunnits återstå uti 1) Selebo, Öster och Vester Rekarne samt
Åkers härader, 2) Fryksdahls Nedra tingslag, 3) Norrbo, Norbergs bergslags,
Vagnsbro och Skinskattebergs bergslags härader, 4) och 5) Rådstufvurätterna
i Trosa och Hudiksvall, 6) Kämnersrätten i Westerås, 7) Thorstuna, Simtuna
och Våhla härader samt 8) Sollefteå tingslag; hvarföre jag äfvenledes under
sistlidne November månad öfverlemnat till Advokatfiskalsembetet i Hofrätten
att mot vederbörande för dessa brister anställa åtal.
En del al dessa brister blir ofelbart 'afhulpen, eller bar, efter åtalets
förordnande, i viss mån redan blifvit det. En annan del åter lärer ej mer
kunna afhjelpas, i anseende till de personers bortgång, hos hvilka den åsidosatta
skyldigheten skulle utkräfvas. Häri ligger den obotliga och förnämsta
skadan, som blifvit en följd af efterlåtenhet i kontrollen öfver domboksrenovationen.
Hade dennas försummande blifvit i rätt ordning beifradt; så
skulle vederbörande icke kunnat så länge, som stundom skett, lemna sina
originaldomböcker ofullständiga, någon gång alldeles icke uppsatta.
Då genom upptäckten af dessa försummelser hos Underdomstolar min
uppmärksamhet leddes på denna af Advokatfiskalsembetet i Svea Hofrätt
under loppet af längre tid åsidosatta kontroll; fann jag mig föranlåten att
närmare underrätta mig, huru nämnde embete äfven i öfrigt blifvit förval
-
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år tSåö.
135
tadt. Jag begärde således del af deri då senast eller för år 1847 till Kongl.
Maj:ts Justitiaekantsler afgifne arbetsförteckning från omförmälte Advokatfiskalsembete,
och inhämtade, att icke mindre än 41 särskilda åtal. af hvilka
det äldsta före Mars månad 1837 blifvit dit remitteradt, och som alla vid
1847 års slut ännu voro bos Advokatfiskalsembetet auhängiga, blifvit så
långsamt handlagda, att åtgärder dröjt i allesamman utöfver år, men i åtskilliga
liera år, i några 3 ä 4, ända till 6 år, under hvilka dröjsmål de af
ingen ting annat än väntan på Advokatfiskalsembetets handläggning, varit
uppehållna. Vid min ytterligare handläggning af domboksmålen erfor jag
dessutom, att uti minst 35 särskilda fall, der åtal för bristande domböcker
bordt äga rum, sådana åtal blifvit försummade, och i allmänhet annan åtgärd
aldrig kommit i fråga, än första anmärkningen vid den tid, domböckerne
enligt lag bordt inkomma; hvarefter den fortsatta försummelsen, huru
mångårig den ock blifvit, merändels undgått all vidare åtgärd; och hafva
på detta sätt försummelser fortgått ganska lång tid, för hvilken jag dock
icke sträckt min forskning längre tillbaka, än från år 1834.
Vid en sådan vanvård af en så vigtig tjenst var mig icke tillständigt
att låta bero. Jag har derföre hos Kongl. Hofrätten anställt åtal emot innehafvaren
af Advokatfiskalsembetet derstädes, med påstående om ansvar för ofvanskrifne
dröjsmål och försummelser; och skriftvexlingen, i anledning deraf,
är slutad; men Hofrättens utslag har ännu icke fallit.
Enligt fångförteckningarna från Göteborgs -och Bohus län, hade Drängen
Johan Andreas Johansson, hvilken för delaktighet uti ett af Gårdsrättaren
Hans Rasmusson begånget rån blifvit af Kongl. Göta Hofrätt genom utslag den
7 Augusti 1846 dömd att bland annat undergå tjuguåtta dagars fängelse vid
vatten och bröd, fått utstå denna bestraffning, utan afvaktan af Kongl.
Maj:ts nådiga utslag, fastän Hofrättens beslut angående både Hsns Rasmusson
och Johan Andreas Johansson varit Kongl. Maj:t i underdånighet hemstäldt;
och sedan berörda verkställighelsåtgärd, efter dervid af mig gjord anmärkning,
blifvit af Landshöfdingeembetet i Götheborg genom Landsekreteraren
Herr Lagmannen C. Engelblom och tillförordnade Landskamereraren A. S.
Petersson erkänd, under förmälan, att irringen uppstått icke af okunnighet
om stadganderna för verkställighet af utslag i slikt fall, utan af förbiseende,
föranledt af den sakfälldes tillkännagifvande, att han med Hofrättens utslag
vore nöjd; hvarföre och då Kongl. Majit sedermera den 12 November 1846
136
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 18J9.
i Nåder fastställt det i förväg verkställda utslaget, Landsbödingeembetet trott
sig kunna hoppas, att irringen icke skulle medföra vidare påföljd; så och
efter det jag ansett en dylik irring vara af gröfre art, än att den borde
lemnäs utan laglig beifran, samt derföre uppdragit åt Advokatfiskalsembetet
i bemälte Hofrätt att derför emot vederbörande anställa åtal samt påyrka
det ansvar, hvartill lag och sakens beskaffenhet kunde föranleda; hade Advokatfiskalsembetet
i memorial den 9 November 1848, med åberopande af
9 kap. 5 §. Utsökningsbalken och 1 kap. 12 §. Rättegångsbalken, yrkat, att
de personer, hvilke i egenskap af Konungens Befallningshafvande i Göteborgs
och Bohus län förordnat om ofvananmärkte verkställighetsåtgärd, måtte dömas
att för vårdslöshet i embetet till treskiftes böta det belopp, Hofrätten
pröfvade rättvist bestämma.
Uti häröfver afgifven förklaring hafva Herr Lagmannen och Landssekreteraren
Engelblom och t. f. Landskamererare!! Petersson, hvilka medgifvit
sig böra för den klandrade åtgärden ansvara, vidhållit, hvad de hos
mig andragit, med anhållan om skonsamt bedömande af deras förfarande,
hvilket uti inträffade fallet ländt både Kronan och Johan Andreas Johansson
till fördel; och har Hofrätten genom utslag den 20 April 1849 sig utlåtit,
att då Hofrättens den 7 Augusti 1846 gifna utslag angående Johan Andreas
Johansson varit Kongl. Majit i underdånighet liemstäldt, detsamma icke bordt,
på sätt som skett, verkställas utan afbidan å Kongl. Maj:ts nådiga Beslut,
om och till hvad straff Johan Andreas Johansson gjort sig förfallen; hvarföre
Hofrätten, oaktadt dess sålunda verkställda utslag sedermera blifvit af Kongl.
Majit i Nåder gilladt, pröfvade rättvist, med tillämpning af grunderna i 9
kap. 5 §. Utsökningsbalken och 1 kap. 12 §. Rättegångsbalken, döma Landssekreteraren
Herr Lagmannen Engelblom och tillförordnade Landskamereraren
Petersson, hvilka genom åsidosatt uppmärksamhet å hvad härutinnan
tillhört deras tjensteåligganden låtit berörde verkställighetsåtgärd äga rum,
att derföre plikta hvardera Åtta R:dr 16 sk. banko till treskiftes.
Detta utslag, som emot mig fått vinna laga kraft, har, mig veterligen,
ej heller å delosidaii blifvit öfverklagadt.
Emot Rådstugurätten i Gelle hade hos mig anmälan skett om obehörigen
fördröjd handläggning af två derstädes anhängiga mål, af hvilka det
ena en konkurstvist och det andra en redo visningst vist för egendom, som
blifvit
R. St. Just. Omludsm. Emb.-Berättelse för år 4849.
137
blifvit till borgenärer afträdd; i anledning hvaraf jag från Rådstugurätten
begärt och erhållit en den 23 Oktober 184-8 upprättad förteckning öfver de
bos Rådstugurätten anhängiga konkursmål och till sådana hörande redovisningst
vister, hvilka då ännu icke blifvit afdömda, utvisande, att uti det
förra eller konkursmålet, anhängiggjordt den 8 September 1845, skrift vexlingen
slutats den 8 Juni 1846, samt uti redovisningstvisten, hvilken blef
anhängig den 12 April 1847, skriftvexlingen varit slutad den 2 påföljande
Augusti, utan att målen derefter och intilldess nämnde förteckning upprättades,
varit af Rådstugurätten handlagde; hvarföre och då ej heller derefter
desamma blifvit med slut afhulpna, jag under den 26 Februari 1849 anmodat
Advokattiskalsembetet i Svea Hofrätt att för det obehöriga dröjsmålet
lagligen tilltala Rådstug urätten; och sedan, i följd deraf, Advokatfiskalsembetet
till Kongl. Hofrätten inkommit med påståenden, deröfver vederbörande blifvit
hörde; så har Hofrätten genom utslag den 21 Maj 1849 sig utlåtit, att emedan
Rådstugurätten uti dess förklaring erkänt, ej allenast att sedan tredje
uppropet uti ofvanberörde konkurstvist för sig gått den 8 Juni 1846, dä
skriftvexlingen, enligt 84 §. i konkui-slagen, varit slutad, hvarefter saken,
jemlikt 85 §. i nämnde lag, bordt varda, så fort ske kunnat, föredragen för
att ofördröjligen till afgörande förekomma, berörde tvist ännu, då Rådstufvurätlens
omförmälte förklaring afgafs, icke till slutlig handläggning blifvit
företagen, utan ock att förenämnde redovisningstvist, uti hvilken skriftvexlingeii
blifvit slutad den 2 Augusti 1847, ej förr än genom dom den 31
Mars 1849 blifvit af Rådstugurätten afgjord; ty och som hvad Rådstufvurätten
till sin ursäkt för dröjsmålet med handläggningen af omförmälte två
mål anfört, eller att konkurstvisten vore särdeles vidlyftig och invicklad,
samt att Rådstufvurättens Ordförande, Borgmästaren Wahrenberg, hvilken
det ålegat att nämnde två mål bos Rådstugurätten föredraga, varit af andra
göromål derifrån hindrad, så mycket mindre förtjente afseende, som konkursmål,
likmätigt ofvanåberopade stadgande i konkurslagen, borde med
största skyndsamhet behandlas, samt Rådstugurätten rörande redovisningstvisten
icke ens uppgifvit, att den varit af vidlyftig beskaffenhet; alltså
pröfvade Hofrätten, i förmågo af 1 kap. 12 §. Rättegångsbalken, rättvist
fälla Rådstufvurättens förrbemäite Ordförande och Ledamöter, Borgmästaren
C. E. Wahrenberg samt Rådmännen J. Turdfjäll, J. Bomgren och E. D.
Grape, att för det obehöriga dröjsmål med handläggningen af i fråga varande
två mål, de således låtit komma sig till last, böta tillsammans ett hundrade
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849. 18
138
R. St. Just. Ombudsm. Ernb.-Berättelse för år 1849.
daler silfvermynt med trettiotre R:dr 16 sk. banko till treskiftes. Men i
anledning af Advokatfiskalsembetets jemväl gjorda yrkande, att derest vederbörande
sakägare fått vidkännas skada genom åtalade dröjsmålet oell ersättning
derför fordrade, Rådstugurätten mätte förpligtas att samma skada
ersätta, har Hofrätten, enär i detta mål det icke ens blifvit uppgifvet, att
sakägarne genom Rådstufvurättens dröjsmål lidit skada, än mindre förekomme,
att sakägarne för sådan skada fordrat ersättning, ansåge vidare yttrande,
i anledning af berörde, vilkorligen framställde yrkande icke erfordras.
Hvarken å min sida, eller, mig veterligen, å de tilltalades, är i detta
utslag ändring sökt.
Uppvidinge Häradsrätt hade genom utslag den 20 December 1S45, under
åberopande af 40 kap. 1 och 6 §§. Missgerningsbalken, Kongl. Förordningen
den 25 November 1762 och den 10 Juni 1841 samt Kongl. Förklaringen
den 23 Mars 1807, dömt Drängen Johan Johansson frän Nottebäcks
Nöbbeled, hvilken för första resan stöld skolat böta det stulnas tredubbla
värde med 11 R:dr 12 sk., men för inbrott gjort sig förfallen till bestraffning
af nio dagars fängelse med vatten och bröd, att i ena bot straffas med
fjorton dagars enahanda fängelse samt derefter en söndag undergå uppenbar
kyrkoplikt; och bade, i anledning häraf, Justitiaeombudsmansembetet uti skrifvelse
till Häradsrättens Ordförande, Vice Häradshöfdingen F. H. Bagge, anmärkt,
att Häradsrätten, vid kroppsstraffets bestämmande till nämnde belopp,
uträknat särskildt det antal dagar, som i och för sig eller i de lägre straffgraderna
motsvarade dels det i lag utsatta straff af nio par spö för inbrottet
och dels det stulnas värde, samt derefter sammanlagt de sålunda funna
dagataien, hvilken särskilda beräkning af förvandlingsstraff vore stridande
mot de i 1807 års Kongl. Förklaring stadgade grunder för särskilda bestraffningars
sammanläggande och förvandling i en bot samt skulle obehörigen
försvåra bestraffningen, enär, enligt Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841
angående ändring af 5 kap. 4 §. Straffbalken, det penningebelopp, som motsvarar
hvarje fängelsedag, är ringare i de lägre straffgraderna, men ökas i
de högre, hvadan vid i fråga varande tillfället det emot straffet af nio par
spö för inbrott svarande belopp eller 27 daler bordt uppföras och sammanräknas
med det stulnas värde 3 R:dr .36 sk. eller llj daler, samt för hela
den på detta sätt uppkomna summan 38^ daler i en bot 12 dagars fängelse
vid vatten och bröd ådömasj öfver hvilken anmärkning Vice Häradshöfdingen
R. St. Just. Ombudsm. Emb.--Berättelse för år i849. 139
Bagge afgifvit förklaring, deruti han på anförde skäl förment sig icke hafva
kunnat såsom underdomare följa den här upptagna lagtolkning, såsom efter
hans tanka innefattande en theori, den der stridde emot lagens bokstaf, sådan
lian den uppfattat, utan underkastade han sig det åtal, som för den
anmärkta åtgärden kunde i fråga komma.
Derefter har jag uti skrifvelse den 17 April 1848 anmodat Advokatiiskalsembetet
i Göta Hofrätt att emot Alce Häradshöfdingen Bagge anställa
laga åtal, och dervid icke allenast bereda Johan Johansson tillfälle att väcka
den ersättningstalan för olagligt tillskyndadt lidande, hvartill han kunde
finna sig befogad, utan äfven, efter infordrad uppgift om den ökade kostnad,
Kongl. Maj:t och Kronan fått vidkännas för Johan johanssons förlängda fängelsetid,
godtgörelse derför påyrka; och sedan, i följd häraf, påstående om
ansvar och skadestånd blifvit af Advokatfiskalsembetet hos Kongl. Hofrätten
gjordt samt Vice Häradshöfdingen Bagge sig deröfver förklarat; så har Hofrätten
den 6 Juli 1849 meddelat utslag af innehåll, att Hofrätten funne den af
bemälte Vice Häradshöfdinge till grund för i fråga varande utslag åberopade
åsigt vara stridande mot tydlig lag; och då samma åsigt, den Vice Häradshöfdingen
jemväl nu sökt försvara, haft tili följd ett olagligt, redan till verkställighet
befordradt beslut, hvarigenom Johan Johansson blifvit dömd att
undergå fängelse vid vatten och bröd två dagar längre än vederbordt; pröfvade
Hofrätten, i förmågo af 1 kap. 12 §. Rättegångsbalken, rättvist döma
\rice Häradshöfdingen Bagge att, för det sålunda af honom under domareembetets
utöfning begångna fel, höta sexton R:dr 32 sk. till treskiftes; hvarjemte
Bagge förpligtades att godtgöra Kronans kostnad för Johan Johanssons
underhåll i häktet berörde två dagar med sjutton skillingar banko; och ägde
Advokatfiskalsembetet, enligt derom gjordt förbehåll, att i händelse Johan
Johansson, hvilken nu icke kunnat anträffas, framdeles skulle väcka anspråk
på ersättning för det honom genom den obehörigen förlängda fängelsetiden
tillskyndade lidande, säkskildt utföra talan i detta afseende efter befogenhet.
För min del har jag ej funnit skäl att öfver detta utslag klaga; och
hafva besvär deröfver ej heller, mig veterligen, blifvit af den tilltalade
anförde.
Vid granskning af fånglistorna från länshäktet i Linköping hade befunnits,
att sedan Enkan Stina Lisa Andersdotter blifvit af Östkinds Häradsrätt
dömd, dels genom utslag den 30 April 1844 att, i saknad af henne
140 R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 4849.
ålagd vitesbot 5 R:dr 16 sk., undergå åtta dagars fängelse, dels ock medelst
utslag den 5 nästföljande Augusti att, i brist af tillgång till benne ytterligare
ådörndt vite 10 R:dr, straffas med fjorton dagars fängelse, Konungens Befallningshafvande
i Östergötlands län, då dessa särskilda utslag på en gång inkommit
till verkställighet, förordnat, att bemälte Enka skulle undergå tjuguen
dagars fängelse; att efter det Rödfärgaren Petter Andersson blifvit dömd
ej mindre genom Aska Häradsrätts utslag den 21 Januari nämnde år att,
i saknad af tillgång till böter för åverkan 16 sk. och vitesbot 25 R:dr, undergå
fyra dagars fängelse vid vatten och bröd samt tre veckors fängelse,
än ock medelst Kämnersrättens i Linköping beslut den 15 Oktöber äfven
samma år att för handel med misstänkt person böta 3 R:dr 16 sk. eller,
vid bristande tillgång dertill, straffas med fyra dagars fängelse vid vatten
och bröd, Konungens Befallningshafvande stadgat, att det genom de två särskilda
besluten Petter Andersson ådömda förvandlingsstraff af fängelse vid
vatten och bröd komme att nedsättas till fern dagars sådant fängelse, samt
att sedan Smeden Abraham Andersson blifvit af Kämnersrätten i Linköping
genom särskilda utslag dömd dels den 20 Maj 1845 att utgifva stadgadt vite
3 R:dr 16 sk. eller, vid saknad tillgång dertill, undergå åtta dagars fängelse,
dels den 1 Juli samma år att likaledes utgifva stadgadt vite 10 R:dr eller,
i brist deraf, sitta fjorton dagar i fängelse, och dels den 12 nästföljande
Augusti alt för skogsåverkan plikta 3 R:dr 16 sk. och dessutom utgifva stadgad
vitesbot 1 R:dr 32 sk. eller, vid saknad tillgång dertill, undergå fyra
dagars fängelse vid vatten och bröd samt fyra dagars fängelse, Abraham
Andersson, då lian ej förmått gälda de honom sålunda ådömda böter och
vitén, från den 2 till den 28 Januari 1846 i länshäktet undergått fängelse,
hvarefter bestraffningen af fängelse vid vatten och bröd börjats; vid hvilket
förhållande och som Kongl. Brefvet den 26 Maj 1827 bestämdt förmådde,
att då flera utslag, hvarigenom ådömda böter redan blifvit förvandlade, på
en gång förekomma till verkställighet bos exsecutor, denne senare endast
ålåge att derom afgifva berättelse till den Hofrätt, hvarunder exsecutor lyder,
derefter Hofrätten ägde att sitt beslut om förvandlingen i laglig ordning
meddela, och det således icke tillkommit Konungens Befallningshafvande
att på ofvannämnde sätt utstaka det förvandlingsstraff, Stina Lisa Andersdotter
och Petter Andersson rätteligen bordt i ena bot, i stället för de dem
genom särskilda utslag ålagda bestraffningar, undergå samt, hvad anginge
Abraham Andersson, den i ofvan åberopade Kongl. Bref ovilkorligen föreskrifna
åtgärd med berättelses afgifvande lill vederbörlig Hofrätt, för att få
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
141
bestraffningen rätteligen utstakad, icke syntes hafva blifvit af Konungens Befallningshafvande
iakttagen, Konungens Befallningshafvandes afgifne förklaring
ej kunnat för nöjaktig antagas; hvarföre och då, i afseende på Abraham Anderssons
bestraffning, tillika förekomme, att han, i saknad af tillgång till de
honom ådömda vitesböter till ett sammanräknadt belopp af femton R:dr, måst
undergå fängelse under 26 dagar, i stället för rätteligen blott 21 dagar, Justitiaeombudsmannen
genom skrifvelse den 27 Februari 1848 uppdragit åt Advokatfiskalsembetet
att inför Kongl. Hofrätten emot dem, hvilke i egenskap af
Konungens Befallningshafvande meddelat förordnande rörande ofvanberörde verkställig
hetsåtgärder, anställa och utföra den ansvars- och ersättningstalan, som
af lag och sakens beskaffenhet påkallades.
Efter det sådant åtal blifvit anstäldt och vederbörande fått sig förklara,
dervid Landshöfdingeembete! i Östergötlands län upplyst, att några skriftliga
beslut angående sammanförning af de Lisa Andersdotter och Petter Andersson
ådömda bestraffningar icke blifvit af Konungens Befallningshafvande meddelade,
utan hade Slottsvaklmästaren endast undfått muntlig tillsägelse, huruledes
dessa bestraffningar borde jemlikt gällande författningar verkställas, samt
att de anmärkte verkställighetsåtgärderne blifvit, de två förstnämnde af Landssekreteraren
Nordström ensam Slottsvaktmästare!! anbefallde, men den tredje
rörande Abraham Andersson af Slottsvaktmästare! utan anmälan vidtagen på
grund af Magistratens i Linköping för Abraham Andersson utfärdade förpassning;
i anledning hvaraf Advokatfiskalsembetet emot Landssekreteraren Nordström
enskildt anmärkt, att han icke allenast sjelf förordnat om sammanförning
af de Lisa Andersdotter och Petter Andersson ålagde bestraffningar, utan
äfven vidtagit denna åtgärd ensam och utan att deröfver föra protokoll; har
bemälte Landssekreterare särskildt häröfver afgifvit den förklaring, att hans
åtgärd att meddela Slottsvaktmästare!! föreskrift om sammanförning af de
kroppsstraff, som genom särskilda beslut blifvit Lisa Andersdotter oell Petter
Andersson ålagda, vidtagits till undvikande af bemälte personers qvarhållande
i häkte under den tid, som erfordrats för inhändigande af Hofrattens förordnande
i ämnet; hvarföre och då härigenom hvarken skada skett eller origtig
bestraffning blifvit verkställd, Landssekreteraren förmente anmärkningen i
den delen icke böra medföra någon påföljd; att enär det fängelsestraff, Abraham
Andersson undergått, grundats på Borgmästarens i Linköping förpassning,
deri bestämdes det antal af dagar, hvarunder Abraham Andersson skulle
hållas i fängelse, Slottsvaktmästare!!, hvilken således fått till verkställighet
emottaga en af behörig tjensteman utfärdad handling, icke haft anledning alt
142
R. St. Just. Ombudsm. Emh.-Berättelse för år 1849.
om förhållandet göra särskild anmälan hos Konungens Befallningshafvande, som
derföre icke försattes i tillfälle att häröfver meddela något beslut; att Landssekreteraren
för öfrigt öfverlemnade till Hofrättens pröfning, huruvida något
ansvarigt fel ägt rum, i hvilket fall han ensam underkastade sig påföljden deraf,
emedan tillförordnade Landskamereraren Ygberg, hvilken vid tillfället
jemte Landssekreteraren utgjorde Landshöfdingeernbetet, icke ägt den ringaste
kännedom om i fråga varande åtgärder, helst de tillhört Landskantsliexpeditionens
omedelbara handläggning, och något beslut icke blifvit fattadt, hvarutinnan
Landskamereraren deltagit, samt Landssekreteraren, under hemställan,
huruvida honom kunde föras lill last Slotts vaktmästarens underlåtenhet
att hos Konungens Befallningshafvande förete Borgmästarens förpassning jemte
de särskilda utslagen rörande Abraham Andersson, anhölle, att han, enär Lisa
Andersdotter och Peter Andersson icke tillskyndats något obehörigt lidande
samt Landssekreteraren icke vållat, hvad i detta fall kunde hafva öfvergått
Abraham Andersson, måtte från allt ansvar frikännas.
Sedan slutpåståenden derefter blifvit af Advokatfiskalsembetet afgifna och
vederbörande öfver desamma hörde; så har Kongl. Hofrätten den 4 sisth Juli
meddelat utslag af innehåll, att Hofrätten funne försummelsen af den Konungens
Befallningshafvande, såsom öfverexsecutor, åliggande tillsyn vid verkställighet
af ådömda bestraffningar ingalunda kunna ursäktas med af annah icke behörig
myndighet vidtagne förfoganden; hvarföre ock det åberopade förhållandet i
afseende på den å Magistratens vägnar utfärdade fångförpassningen iemnades
utan vidare uppmärksamhet; och emedan Landssekreteraren Nordström samt
tillförordnade Landskamereraren Kronofogden Ygberg genom underlåtenhet att
med erforderlig omtanka handhafva Konungens Befallningshafvande omedelbart
tillkommande styrelse och inseende öfver länshäktet, hvaraf följt, att icke i
öfverensstämmelse med stadgandet i Kongl. Brefvet den 26 Maj 1827 hos Hofrätten
blifvit gjord anmälan om förvandling af de böter, hvartill Smeden
Abraham Andersson enligt särskilda beslut varit dömd, gemensamt vållat, att
Abraham Andersson, som bordt, i saknad af tillgång till sammanräknade vitesbeloppen,
femton R:dr, undergå tre veckors fängelse, kommit att der qvarhållas
fem dagar utöfver sagde tid, samt Landssekreteraren Nordström dessutom
medelst den af honom ensam Vaktmästaren vid häktet gifna muntliga
tillsägelse, huru de bestraffningar, som varit Stina Lisa Andersdotter och Peter
Andersson ådömda, borde verkställas, ådagalagt ett godtycke af desto betänkligare
art, som Nordström i sin förklaring tillåtit sig en för helgden af den
i lag och författningar utstakade gräns imellan domarens och verkställande
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1840.
143
maktens områden särdeles vådlig uppfattning af vilkoren för exsecutorns pligt
och verksamhet; ty pröfvade Hofrätten rättvist att, jemlikt grunderna i 1 kap.
12 §. Rättegångsbalken, döma dem Landssekreteraren Nordström och Kronofogden
Ygberg att till treskiftes plikta, Nordström beloppet under tre månaders
tid af den honom på stat anslagna lön, och Ygberg sexton R:dr 32 sk.;
hvarförutan de skulle gemensamt godtgöra dels Kronan för Abraham Anderssons
underhåll i häkte fem dagar med tretiotre skillingar två tredjedels runstycke,
och dels Abraham Anderssons lidande med fordrade Tre R.dr 16 sk.
allt banco.
I detta utslag, hvilket jag för min del lemnat oklandradt, har ändring
blifvit sökt af de tilltalade genom underdåniga besvär, hvilka på Kongl. Maj:ts
nådiga pröfning ankomma.
Samma personer hafva varit tilltalade i anledning deraf, att enligt 1844
års fånglistor Skräddaregesällen Per Olof Berggren, af Konungens Befallningshafvande
i Jönköpings län den 5 Mars nämnde år försedd med pass, för alt
genom Linköping afgå till Norrköping och der inställa sig hos uppgifven husbonde
Fabrikören Lenning, blifvit inom Östergötlands län anhållen och, såsom
obehörigen kringstrykande, den 23 i samma månad, efter Konungens Befallningsha
(vandes i sistnämnde län beslut, uti länshäktet i Linköping insatt samt
af den i fånglistan för detta häkte omförmälte anledning, att det för Berggren
utfärdade pass till ända lupit, den 29 Mars med fångtransport afsänd
till Jönköping, men derifrån, såsom tillhörande Östergötlands län, återförd Lill
Linköping, hvarefter han, derstädes qvarhållen, tilldess från Konungens Befallningshafvande
i Jönköpings län infordrade upplysningar angående honom
ingått, slutligen är vorden till Norrköping afsänd och der, enligt Poliskammarens
beslut, den 15 Juni ställd på fri fot, sedan han sålunda nära tre månader
varit i häkte hållen.
Öfver den häraf föranledda anmärkning, hvilken från Justitiasombudsmansembetet
blifvit Landshöfdingeembetet i Östergötlands län kommunicerad,
har förklaring inkommit, undertecknad af Landssekreteraren och Riddaren af
Kongl. Nordstjerneorden G. Nordström samt då varande Länsbokhållaren, nu
mera Kronofogden W. Ygberg, såsom då tjenstförrättande Landskamererare,
deruti bland annat anfördes', alt visserligen den granskade fånglistan för Mars
månad 1844 innehölle anteckning derom, att Berggren skulle vara född i
Östra Eneby socken och senast skattskrifven i Norrköping, men att då berörde
144
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för dr IS49.
anteckning skulle grunda sig endast å Berggrens egna uppgifter, och födelseorten
icke kunde anses utgöra skäl, hvarföre han skulle tillhöra Östergötlands
län; hvaremot förpassningen från Konungens Befallningshafvande i Jönköping,
hvilken handling vore ostridig, syntes med mera säkerhet än Berggrens egna
upppgifter antyda, att han rätteligen vid passets utgifvande tillhörde Jönköpings
län eller åtminstone derstädes vore känd, Landshöfdingeembete! icke funnit
någon anledning vara för hand att särskildt för Berggren göra undantag
från det vanliga behandlingssättet, som ansågs öfverensstämmande med stadganderna
i gällande författningar, och hvilket under en längre följd af år utan
någon anmärkning deremot iakttagits.
Häremot har Justitiasombndsmansembetet uti skrifvelse till Advokatfiskalsembetet
i Göta Hofrätt anmärkt, bland annat, att Kongl. Förordningen den
29 Juni 1833, äfvensom Kongl. Kungörelsen den 18 Maj 1824, så vidt den
icke vore genom den förra ändrad, nogsamt utmärkte, det lagstiftarens afsigt
varit, att lösdrifvande eiler tjenstlöse personer skulle qvarstanna i de län,
hvilka de ansågos rätteligen tillhöra, och att deras obehöriga kringvandrande i
andra län borde förekommas; att 1 §. i 1824 års Kongl. Kungörelse sålunda
stadgade, att personer, som vore att anse för lösdrifvare, icke kunde förpassas
från det län, de tillhörde, utan att förete gällande betyg, att de förskaffat
sig laga försvar eller näringsfång i det län, dit de ville afgå, och 12 §. i
l833 års Kongl. Förordning föreskrefve, att utan pass eller vederbörligt tillstånd
kringstrykande person, som anhölles och, efter inhämtade underrättelser,
ej befunnes vanartad, skulle förpassas till sin hemort, med föreläggande
att inom en månad efter ditkomsten vara med laga försvar försedd; att föregående
11 §. i öfverensstämmelse härmed bjöde, att om försvarslös person,
som vore till viss ort förpassad, anträffades å annan ort eller väg eller om
den i passet förelagde tid vore förfluten, Konungens Befallningshafvande skulle
pröfva omständigheterna samt återsända personen till det län, dit den hörde,
eller förfara med honom efter de i 8, 9 eller 10 §. stadgade grunder; alt
utom dessa föreskrifter, som afsåge egentligen så kallade försvarslösa personer,
funnos äfven särskilda, till iakttagande i hänseende till tjenstehjon, sorn lupe
ur tjensten, hvarom, vid jemförelse imellan 6 §. i siståberopade Kongl. Författning
och 8 art. 8 §. af Kongl. Legostadgan den 15 Maj 1805, den underrättelse
inhämtades, att husbonde, om han ville, ägde rätt återtaga förlupet
tjenstehjon, och att först i annat fall och sedan tjenstehjonet för sin förseelse
blifvit lagligen ur tjensten vräkt, sådan person finge såsom försvarslös behandlas;
-
JR. St. Just. Ombudsm. Emb.--Berättelse för år 4849.
145
las; alt af nu anförda stadganden vore uppenbart, att om försvarslös person
tillhörde det län, ifrån hvilket han med pass till annat län afgått, och han
derstädes blefve anhållen, sedan förpassningstiden tilländalupit, Konungens
Befallningshafvande i delta län ägde återsända honom till förstnämnde län,
der han borde anses vara känd och förhållandet med honom kunde tillförlitligen
bedötnas, men att det vore lika otvifvelaktigt, att i afseende på den
person, hvilken i ett län anhållen såsom obehörigen kringstrykande, förpassades
till ett annat, hvarifrån han olofligen afvikit, samma skäl just måste
gälla för hans qvarhållande derstädes, och deremot göra hans återsändande till
det för honom främmande länet lika ändamålslöst, som denna åtgärd i sjelfva
verket stridde emot ofvannämnde stadganden, af hvilka 11 §. i 1833 års
Kongl. Förordning, som ålade Konungens Befallningshafvande atl pröfva omständigheterna,
tillika angåfve de olika säLten för personens behandling, med
tydlig anvisning, att hans återsändande borde i fråga komma endast i det fall,
alt han tillhörde det län, hvarifrån han blifvit förpassad; hvarföre och då
Konungens Befallningshafvandes i Jönköpings län för Berggren utfärdade pass,
hvari förmältes, att han blifvit anhållen för obehörigt kringstrykande och skulle
afgå genom Linköping till Norrköping för atl inställa sig i tjenst hos uppgifven
husbonde derstädes, tydligen tillkännagåfve, att han icke haft sitt hemvist
eller med behörigt tillstånd uppehållit sig inom förstnämnde län, och
följaktligen ej heller kunde vara derstädes närmare känd, utan olofligen afvikit
från det län, lill hvilket han skulle afgå*), Justitiaäombudsmannen
på dessa och vidare anförda skäl fortfarande ansåge Landshöfdingeembetets i
Östergötlands län åtgärd med Gesällen Berggrens återsändande till Jönköping
slå i uppenbar strid emot hvad åberopade författningar till iakttagande föreskrefve;
och då denna lagstridiga åtgärd icke blott beredt Berggren personligt
lidande genom en längre tids häkte, destomindre behörigt, som han,
efter hvad sig sedermera visat, genast vid ankomsten Lill sin hemort i länet
blifvit på fri fot ställd, utan äfven åbragt Kongl. Maj:t och Kronan onödig
kostnad för hans underhåll i häktena samt hans forslande två gånger imellan
Linköping och Jönköping; men Landshöfdingeembetet, att döma af dess ut
-
*) Korteligen: om det var rätt att återsända Berggren till Jönköping endast derföre, att
han senast kommit derifrån; så var det likaledes rätt att från Jönköping återsända
honom till Linköping, hvarifrån han också kommit. Men hvar skulle han då stanna,
och huru länge skulle återsändandet fortfara?
R. SI. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
146
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 4849.
låtande, syntes hafva fattat sin öfvertygelse om behörigheten af vidtagna åtgärden
så afgjord, att örn den lernnades utan erinran och laglig tillrättavisning,
lika beskaffade åtgärder för framtiden kunde vara att befara och medföra
samma menliga följder; föranlätes Justitieombudsmannen att inför Kongl.
Hofrätten åtala Landshöfdingeembetets meranämnde emot lag stridande åtgärd,
samt uppdroge, i sådant afseende, åt Ådvokatfiskalsembetet att, i öfverensstämmelse
med angifna grunder, emot vederbörande af Landshöfdingeembetet,
hvilke till åtgärden bidragit, anställa och utföra den talan om ansvar och ersättning,
lag och sakens beskaffenhet påkallade.
Härefter och sedan från Gesällen Berggren till Kongl. Hofrätten inkommit
honom affordradt yttrande, att han i ersättning för sitt lidande fordrade 12 sk.
banco för hvarje dag han varit häktad, äfvensom vederbörandes räkningar å
kostnaden för Berggrens underhåll i Linköpings och Jönköpings länshäkten,
med tillkännagifvande, att han med ordinarie fångtransport blifvit till Jönköping
och åter derifrån försänd, så att någon särskild kostnad å fångvårdsmedlen
derigenom icke uppkommit, har Advokatfiskalsembetet uti memorial
andragit, att Linköpings länshäktes fånglistor för Mars, April, Maj och Juni
månader 1844 utvisade, huruledes, sedan Berggren blifvit försänd till Jönköping
och den 10 April derifrån återkommit, upplysning angående honom från
Poliskammaren i Norrköping icke förr än den 1 Juni af Konungens Befallningshafvande
infordrats och den 6 i samma månad dit ankommit; hvarefter
Berggren den 12 Juni blifvit till Norrköping afsänd; och yrkade Advokalfiskalsembelet,
i öfverensstämmelse med de af JustiLiaeombudsmannen utvicklade
grunder, att som Konungens Befallningshafvandes åtgärd att försända
Berggren till Jönköping, i stället att genast, efter deL Berggren till Linköpings
länshäkte inkommit, med föranledande af innehållet utaf det af honom innehafde
pass, från Poliskammaren i Norrköping infordra nödiga upplysningar,
vållat, att Berggren onödigtvis blifvit i häkte qvarhållen från och med den
22 Mars 1844 till den 1 Juni samma år eller inalles sjuttio dagar, derunder
Kongl. Maj:ts och Kronans kostnader utgjort 7 R:dr 10 sk. 8 r:st., samt Berggrens
anspråk på ersättning icke syntes vara öfverdrifvet, Landssekreteraren
och Riddaren Nordström samt Kronofogden Ygberg, hvilke undertecknat utlåtandet
till J ustitiaeombudsmansembetet, måtte härför ådömas ansvar och förpligtas
godtgöra Berggren för hans lidande samt Kongl. Maj:t och Kronan för
hans underhåll i häkte längre än vederbordl.
Uti häröfver infordrad förklaring hade Landssekreteraren Nordström och
Kronofogden Ygberg bland annat anfört, att orsaken till det af Ad vokalfiska Is
-
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
147
embetet anmärkta dröjsmål varit den, att då den i fångförpassningen från Jönköping
angående Berggren åberopade skrifvelse från Konungens Befallningshafvande
derstädes under April månad icke till Konungens Befallningshafvande
i Östergötlands län ingått, påminnelse derom den 7 Maj aflåtits till Konungens
Befallningshafvande i Jönköpings län, derå svar den 17 påföljde inlupit, att
Berggren, såsom tillhörande Berga socken af Östergötlands län, blifvit till länshäktet
i Linköping afsänd; men som någon socken med detta namn icke fanns
inom länet, hade skrifvelse den 18 Maj expedierats till Jönköping med begäran
att om Berggren erhålla närmare besked, hvarå under den 30 Maj svar
ankommit af innehåll, att Berggren uppgifvit sig senast hafva varit skattskrifven
i Norrköping, hvarefter den 1 Juni skrifvelse till Poliskammaren derstädes
afgått; och har Kronofogden Ygberg särskildt anhållit, att som han icke
haft annan delaktighet i målet, än att han underskrifvit utlåtandet till Justiliaeombudsmansembetet,
utan anmärkta åtgärderne på Landssekreterarens föredragning
eller tillgörande berott, Ygberg alltså måtte varda från målet skild;
varande slutligen ännu ett yttrande af Advokatfiskalsembetet uti ytterligare
memorial afgifvet.
Kongl. Hofrättens utslag, gifvet den 11 sisth Juli, innehåller: att då icke
visadt vore, att Kronofogden Ygberg i egenskap af tillförordnad Landskamererare
i Linköpings län deltagil i de nu i fråga varande såsom olagliga anmärkta beslut
och åtgärder, Kongl. Hofrätten frikände honom från vidare påföljd afåtalet;
men som det för Gesällen Berggren af Landshöfdingeembetet i Jönköpings län
den 5 Mars 1844 utfärdade pass innehållit, att han ägde genom Linköping afgå
till Norrköping och uppgifven husbonde derstädes, samt Berggren således vid
passets uppvisande å Landskansliet i Linköping den 23 i samma månad varit
stadd å rätta vägen, ehuru den tid af fjorton dagar tillända 1 upit, under hvilken
passet, efter hvad deri blifvit bestämdt, varit gällande; alltså och på de af
Justitiaeombudsmannen och Advokatfiskalsembetet i öfrigt anförda grunder, funne
Kongl. Hofrätten Landssekreteraren och Riddaren Nordström hafva lagstridigt
förfarit derutinnan, att han låtit icke allenast häkta Gesällen Berggren, utan
äfven afsända honom till Jönköping och, efter det han derifrån återkommit,
qvarhålla honom i fängelse, utan att om honom infordra nödiga ansedda upplysningar
förr, än den 1 påföljde Juni, hvilket desto heldre bordt och kunnat
genast ske, som ej mindre det af Berggren från Jönköping medhafde pass innehöll
uppgift om hans hemvist, än ock i fånglistan från Linköpings länshäkte
för Mars månad 1844 funnits anteckning om Berggrens skattskrifningsoch
födelseort, hvilken anteckning jemväl sedermera befunnits sanningsenlig;
148 R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1840.
och pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, med tillämpning af 1 kap. 12 §. Rättegångsbalken,
döma Landssekreteraren och Riddaren Nordström att för berörde
lagslridiga förfarande, hvarigenom Berggren kommit att hållas häktad från och
med den 23 Mars till den 1 Juni eller sjuttio dagar, böta tjugufem riksdaler
till treskiftes imellan Kronan, Linköpings stad och Advokatfiskalsem
betet,
samt att godtgöra Berggren hans lidande med af honom skäligen fordrade
tolf skillingar om dagen eller samrnanlagdt sjutton R:dr 24 sk., äfvensom
Kongl. Maj:t och Kronan kostnaden för Berggrens underhåll under samma
tid med sju R:dr 10 sk. 8 r:st. allt banco.
Detta utslag, hvarmed jag för min del åtnöjts, har deremot blifvit å
delosidan i underdånighet öfverklagadt och beror för närvarande af Kongl.
Maj:ls nådiga pröfning.
Genom utslag den 12 April 1843 hade Skellefteå tingslags Häradsrätt
dömt förre Fältjägaren Gustaf Ferm att böta 10 daler för smädeord emot
Kronobetjent och 40 daler för egenvillig rubbning af gods, som varit utmätt
och i qvarstad satt; och hade, uppå vederbörandes anmälan om dessa böters
förvandling, samma Häradsrätt den 7 Dec. nämnde år föreskrifvit, att Ferm,
som enligt 8 kap. 8 §. Utsökningsbalken borde umgälla qvarstadsbrottsböterna
med 14 dagars fängelse vid vatten och bröd samt jemlikt 5 kap. 4 §. Straffbalken
och Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841 de för oqvädandet ådömda
böter med fyra dagars sådant fängelse, skulle i brist af tillgång till böternes
gäldande i stället undergå aderton dagars fängelse vid vatten och bröd, hvilken
bestraffning Ferm ock sedermera utstått; och hade, i anledning häraf,
Häradshöfdingen Justus Ludvig Euren, hvilken såsom Häradsrättens ordförande
vore för beslutet ansvarig, erhållit del af den hos Justitiasombudsmansembetet
vid detsamma gjorda anmärkning, och uti förklaring deröfver anfört,
att då den bestraffning, 8 kap. 8 §. Utsökningsbalken bestämde med 14 dagars
långelse vid vatten och bröd för den, som icke kunde gälda för qvarstadsbrott
ådömda böter, vore ett fristående stadgande, som hvarken öfverensstämde
med grunderna i 5 kap. 4 §. Straffbalken, sådan den lydde i 1734
års lag, eller blifvit ändrad genom Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841,
samt 11 punkten i Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807 syntes endast afse,
huru förhållas borde vid förvandling af ådömda särskilda slag af bestraffningar,
Häradshöfdingen ansåge Häradsrätten vid förvandling af omförmälte böter
/?. St. Just. Ombudsm. Emb.--Berättelse för år 1849. 149
icke hafva saknal stöd af lag att tillämpa de föreskrifter, som vore gällande
för hvarje af de förbrytelser, hvartill Ferm blifvit, sakfälld.
Uti derefter allåten skrifvelse till Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt
har Justitiseombudsmansembetet anfört, att om än för ostridigt antoges,
det den i 8 kap. 8 §. Utsökningsbalken särskildt bestämda grund för förvandling
af qvarstadsbrottsböter fortfore att vara gällande, sedan de allmänna
grunder, 5 kap. 4 §. Straffbalken för beräkning af fängelse vid vatten och
bröd stadgat, blifvit genom Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841 ändrade
och i flera hänseenden mildrade, den anledning till anmärkning likväl förekomme,
alt Häradsrätten, som tillämpat förstnämnde strängare grund för
bötesförvandlingen, dessutom beräknat fyra dagars fängelse för det enligt
Missgerningsbalken ådömde bötesbelopp af tio daler silfvermynt, genom hvilken
beräkningsgrund, som i öfrigt stöde i strid med föreskrifterna i 11
punkten af Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807 om särskilda bestraffningars,
vare sig kroppsstraffs eller böters, sammanläggande och förvandling i
ena bot, och derjemte skulle, då det penningebelopp, som motsvarade hvarje
fängelsedag, enligt Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, vore ringare i
de lägre straffgraderna och ökades i de högre, obehörigen försvåra bestraffningen,
kroppsplikten vid i fråga varande fall i det bela uppgått till aderton
dagars fängelse vid vatten och bröd, i stället för sexton dagars enahanda
fängelse; hvarföre åt Advokatfiskalsembetet öfverlemnades att inför Hofrätten
emot Häradshöfdingen Euren anställa och utföra den talan, lag och beskaffenhet
påkallade; och hade Advokatfiskalsembetet i öfverensstämmelse härmed
yrkat, att då, jemlikt 5 kap. 4 §. Straffbalken, sådan den lyder i Kongl.
Förordningen den 10 Juni 1841, fängelse vid vatten och bröd under de
åtta dagar, som följa näst på tolf dagars dylikt fängelse, skall på det sätt
beräknas, att emot hvarje dag svara fem daler, samt i förevarande fall, vid
förvandling Fena bot af de Ferm ådömda böter, dels för qvarstadsbrott 40
daler och dels för smädeord emot Kronobetjent 10 daler, Ferm, hvilken för
förstnämnde böter ansetts ovilkorligen förfallen till fängelse vid vatten och
bröd i 14 dagar, följaktligen för öfriga böterna eller dem för smädeord lagligen
icke bordt vidkännas annan tillökning i detta straff, än den af två
dagars sådant fängelse, vid hvilket förhållande sammanlagde fängelsetiden
för Ferm bordt bestämmas till sexton dagar, men Skellefteå Häradsrätt under
ordförande af Häradshöfdingen Euren genom beslut den 7 December
1843 dömt Ferm att i brist af tillgång till förenämnde böter i stället undergå
tillsammans aderton dagars fängelse vid vatten och bröd, Häradshöf
-
150
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berältelse för år 48J9.
dingen Eurén för samma lagstridiga dom, som jemväl haft den påföljd, att
den sakfällde för sina förbrytelser måste utstå svårare straff än lag stadgat,
enligt 1 kap. 12 §. Rättegångsbalken mätte fällas att böta 50 daler silfvermynt
med 16 R:dr 32 sk. banko.
Till förklaring häröfver har den tilltalade hufvudsakligen åberopat, hvad
han uti sin förut tili Justitiaeombudsmansembetét afgifne förklaring andragit,
samt hemställt, om icke, derest Kongl. Hofrätten skulle dela Justitiaeombudsmannens
åsigt, det af Advokatliskalsembetet yrkade ansvar likväl voro högre, än
som å förseelsen skäligen borde följa. Och är Kongl. Hofrättens utslag utfärdadt
den 18 Februari 1848 af innehåll, att som, viel bestämmande af elet kroppsstraff,
Ferm vid bristande tillgång till de honom ådömde ofvanomförmälte
böter, för qvarstadsbrott 40 daler och för kronobetjents smädande 10 daler,
i stället skulle undergå, böterne för sistnämnde förbrytelse rätteligen borde,
jemlikt de af Advokatfiskalsembetet anförda grunder, sammanräknas med det
bötesbelopp, som enligt Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841 högst motsvarade
det i 8 kap. 8 §. Utsökningsbalken för qvarstadsbrott vid bristande
bötestillgång stadgade kroppsstraff af fjorton dagars fängelse vid vatten och
bröd, eller 52 daler, och kroppsstraffet derefter i ena bot bestämmas till
fängelse vid vatten och bröd under så många dagar, som jemlikt nyss åberopade
Kongl. Förordning motsvarade det sammanlagda bötesbeloppet sextiotvå
daler, eller under sexton dagar, men Häradsrätten deremot föreskrifvit,
att Ferm i brist af tillgång till omförmälte böter skulle undergå aderton
dagars fängelse vid vatten och bröd; alltså och då Ferm genom detta Häradsrättens
origtiga förfarande kommit att hållas i fängelse vid vatten och
bröd två dagar längre än vederbordt; pröfvade, i förmågo af 1 kap. 12 §.
Rättegångsbalken, Kongl. Hofrätten rättvist döma Häradshöfdingen' Eurén,
hvilken i egenskap af Ordförande i Häradsrätten vid beslutets fattande måste
derföre ansvara, att för detta hans lagstridiga förfarande böta femtio daler
silfvermynt med Sexton R:dr 32 sk. banko.
Detta utslag, hvilket genom vederbörandes försummelse ej förr än i
slutet af sistlidne September månad kommit mig tillhanda, har jag funnit
vara af sådan beskaffenhet, att skäl till klagan deröfver å min sida i allt
fall icke varit för hand; Och har jag ej heller erfarit, att å delosidan ändring
deruti blifvit sökt.
Sedan förre Bruksarbetaren Hagberg blifvit ställd under tilltal, dels vid
Tveta Häradsrätt för det han skulle begagnat en i Pannmästaren A. Ståles
R. St. Just. Omludsm. Emh.-Berättelse för år 4849.
151
namn falskeligen skrifven orlofssedel, äfvensom olofligen tillgripit, natten till
den 18 Augusti 1843, gemensamt med andra personer, från Arrendatorn
Johan Petersson en qviga, och den 22 i samma månad från Torparen Nils
Svensson i Lilla Bäcken ett hänglås, dels vid Ölands Södra Mots Häradsrätt,
för del Hagberg skulle den 2 December 1842 inslagit fenster i Bruksarbetaren
Tunqvists bostad, och dels vid Bergstingsrätt uti Westervik för
det Hagberg skulle, den tid lian var anställd i tjenst vid Lowers nya Alunbruk
på Öland, icke allenast i Oktober månad 1841 vid då förehafde kokning
af alunlut i en bruket tillhörig blypanna, deröfver Hagberg ägt tillsyn,
medelst skärningar förderfvat samma panna och sålunda jemväl tillskyndat
brukets ägare förlust af en del utaf luten, utan äfven från Bruksarbetaren
Carl Boberg olotligen tillgripit flera sillar, samt Tveta Häradsrätt genom
beslut den 10 Oktober 1843 frikännt Hagberg från ansvar för delaktighet i
stölden från Johan Peterson, men deremot förklarat honom skyldig till ansvar
för förfalskningsbrott, enligt 30 §. i Kongl. Legostadgan den 23 November
1833 och 8 kap. 3 §. Missgerningsbalken, samt för olofligt tillgrepp
af hänglåset, i värde skaltadt till tolf skillingar; Ölands Södra Mots Häradsrätt
genom beslut den 19 påföljde December pröfvat Hagberg förvunnen att
hafva af okynne utslagit en fensterruta hos Tunqvist och derföre saker till
ansvar enligt Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841 samt skyldig att ersätta
så väl Tunqvist honom derigenom tillskyndad skada med 24 sk. och
för hans inställelse vid Häradsrätten med 2 R:dr, sorn i målet hörde vittnen
med tillhopa 4 R:dr; och Bergstingsrätten genom utslag den 28 Mars
1844 ansett Hagberg öfvertygad att under den tid, han var anställd såsom
arbetare vid alunbruket, hafva uppsåtligen med knif sönderskurit och genomborrat
en till lutkokning begagnad blypanna, den Hagberg såsom eldare var
ställd att vakta, och sålunda tillskyndat pannans ägare stor skada, äfvensom
från Bruksarbetaren Boberg tillgripit sju sillar; värderade till 7 sk., samt
under åberopande af 7 §. i Kongl. Förordningen den 15 Maj 1739 och 47
kap. Missgerningsbalken, äfvensom med tillämpning af öfriga ofvannämnde
domstolars beslut dömt Hagberg att för våldet å pannan straffas med fem
par spö, för tillgreppet af sillen plikta halfva värdet deraf med 3 sk. 6 r:st
och undergå hemlig skrift i Möckleby kyrkas sacristia, för begagnandet af
den falska orlofssedeln mista äran och böta 40 daler silfvermynt med 13
R:dr 16 sk., för tillgreppet af hänglåset höta dess halfva värde med 6 sk.
och stå hemlig skrift i Rogberga kyrkas sacristia samt för fensterinslagningen
böta 3 R:dr 16 sk., allt banko, med förklarande derjemte af Bergstingsrätten, alt
152 R. St. Just. Omludsm. Emb.-Berättelse för år '1849.
Hagberg, hvilken sålunda blifvit för alla sina förbrytelser särskildt dömd,
enligt föreskriften i Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807, komrae att uti
ena bot för våldet å pannan samt de begångna snatterierna straffas med sex
par spö tre slag af paret, hvilket straff han borde vid alunbruket undergå,
samt enär tillgång till de ådömda böternes och rättegångskostnadernes gäldande
med penningar hos Hagberg saknades, derföre i stället skulle straffas
med tre veckors fängelse uppå Calmar länshäkte; hvarförutan Hagberg skulle
varda-ärelös förklarad samt undergå hemlig skrift i Möckleby kyrkas sacristia,
derom tillkännagifvande borde ske till Pastorsembetet uti Rogberga församling;
så hade efter erhållen remiss från Justitieombudsmannen Advokatfiskalsembetet
i Kongl. Svea Hofrätt, med anmärkning, att Bergstingsrättens
utslag, derigenom Hagberg blifvit fälld till ansvar för förfalskningsbrott, bordt
till Kongl. Hofrättens pröfning insändas, men Bergstingsrätten sådant icke iakttagit,
dels till handläggning af Hofrätten anmält målet, hvilket derefter blifvit
af Hofrätten pröfvadt, samt genom utslag den 21 December 1847 afgjordt, dels
ock anställt åtal emot Bergstingsrättens tillförordnade Ordförande Geschwornern
Erik Tobias Geisler, mot hvilken anmärktes, att det Hagberg för snatteri
ådömde bötesbelopp blifvit af Bergstingsrätten förvandladt till enahanda
straff af spö, som fastställts för det af Hagberg begångna nidingsverk å lutkokningspannan,
fastän allmänna lagen uti 47 kap. Missgerningsbalken stadgade,
att den, som för första resan snatteri sakfälldes, men icke förmådde
böterna utgifva, skulle plikta med tre dagars fängelse, samt genom 11 punkten
af Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807 och Kongl. Brefvet den 8
December 1813 vore uttryckligen förordnadt, att böterne för snatteri, då
förbrytaren icke tillika vore för annat brott dömd till högsta kroppsplikt
eller fästning, skulle särskildt utgå och förvandlas, och nämnde bötesbelopp
följaktligen kunnat och bordt af Hagberg med fängelse i tre dagar aftjenas;
att deremot, i strid med den uti berörde Kongl. Förklaring tillika meddelade
föreskrift, att då någon gjort sig skyldig till olika straff af böter, fängelse
vid vatten och bröd eller spö, domaren skulle uträkna och förvandla
de särskilda bestraffningarna till det slag af straff, som vore svårast, efter
de allmänna grunder, 5 kap. Straffbalken innehåller, Bergstingsrätten dels
icke ovilkorligen dömt Hagberg, såsom för annat brott skyldig till urbota
bestraffning af spö, att för det af honom jemväl begångna förfalskningsbrottet,
äfvensom fensterinslagningen, utstå kroppsstraff, motsvarande de för dessa
förbrytelser eljest stadgade böter 16 R:dr 32 sk., utan endast på den grund,
att
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1SJ9.
153
atl Hagberg, efter hvad Bergstingsrätten antagit, till böterna saknade tillgång,
meddelat yttrande om deras förvandling, dels ock härvid icke förvandlat
böterna till den svåraste straffart eller till sjutton par spö, utan i
stället ansett sistnämnde 2:ne förbrytelser kunna försonas med enkelt fängelse;
att vidare den ersättning, som itagberg förpligtats att till målsägande
och vittnen utgifva, af Bergstingsrätten betraktats såsom utgörande en del af
sjelfva straffet samt, enär Hagberg ansåges icke kunna rättegångskostnaden
med penningar gälda, äfven blifvit, jemte nyssberörde böter, till fängelse
förvandlad; att oaktadt, enligt flera allmänna författningar, spöstraff skulle
verkställas å tingsplatsen eller annat allmänt ställe, Bergstingsrätten förordnat,
det Hagberg borde undergå detta straff' å enskild mans egendom eller
vid Lovers nya bruk på Öland,1 samt att Bergstingsrätten slutligen åsidosatt
att, då Hagberg var ställd under tilltal för det, som å ära gick, jemlikt
stadgandet i 25 kap. 5 §. Rättegångsbalken, till Hofrätten insända ransakningen
och domen, att vidare pröfvas och skärskådas, genom hvilken underlåtenhet
det inträffat, att Bergstingsrättens utslag kommit att verkställas
och Hagberg, sorn enligt hvad Hofrätten genom dess ofvannämnde utslag
förklarat, bordt straffas med 22 par spö och tre dagars fängelse, att i stället
undergå bestraffning af endast sex par spö med tre veckors fängelse; i anseende
hvartill och enär Bergstingsrättens anmärkte förfarande ansåges hafva
tillkommit af uppenbar vårdslöshet och oförstånd hos Bergstingsrättens Ordförande,
Advokatfiskalsembetet yrkat, att Geschwornern Geisler måtte för de
grofva förseelser, han låtit komma sig till last vid domareembetets utöfning,
jemlikt 1 kap. 12 §, Rättegångsbalken fällas att böta 300 daler silfvermynt
med 100 R:dr, samt tillika, enligt Kongl. Brefvet den 11 December 1766,
förpligtas att ersätta Kongl. Maj:t och Kronan den kostnad, som till följd af
Bergstingsrättens förfarande skall blifvit Kronan obehörigen tillskyndad
genom Hagbergs underhåll den lid af aderton dagar, lian längre än vederbordt
måst fängelsestraffet undergå.
Häröfver har Geschwornern Geisler blifvit börd och afgifvit förklaring,
deri han erkänt försummelsen att underställa utslaget Hofrättens pröfning,
men för öfrigt med anförda skäl velat urskulda, hvad anmärkt blifvit;
hvarefter Hofrätten den 15 Juni 1849 meddelat utslag af innehåll: att i
afseende på Bergstingsrättens föreskrift om spöstraffets verkställande vid Lovers
alunbruk Bergstingsrättens föreskrift ej till något ansvar för dess Ordförande
lagligen föranledde; men som, enligt hvad Hofrättens ofvanberörde
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berätlelse för år 1849. 20
154
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 18A9.
utslag innehölle, Hagberg, hvilken gjort sig skyldig för förfalskningsbrott att
mista äran och böta 13 R:dr 16 sk., för första resan snatteri till värde af
19 sk., att böta hälften med 9 sk. 6 r:st och undergå enskild skrift, för det
han af okynne inslagit annans fenster att plikta 3 R:dr 16 sk., allt banko,
samt för våldet å blypannan att straffas med fem par spö, således likmätigt
11 punkten i Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807 bordt i ena bot mista
äran och straffas med tjugutvå par spö, tre slag af paret, samt dessutom för
snatteriet plikta nio skillingar sex runstycken eller i brist af tillgång till
dessa böter, i stället hållas tre dagar i fängelse och derefter undergå enskild
skrift; alltså och emedan deremot Bergstingsrätten, som af lag icke ägt någon
anledning att vid bötesförvandlingen taga i beräkning det belopp, Hagberg
ålades att såsom ersättning till målsägande och vittnen utgifva, förklarat,
det Hagberg skulle för våldet å pannan samt de begångna snatterierna
straffas med 6 par spö samt, enär tillgång till de i anledning af Hagbergs
öfriga förbrytelser honom ådömda böters och rättegångskostnadernes gäldande
med penningar hos Hagberg saknades, i stället hållas i fängelse under tre
veckor; och Bergslingsrätten sålunda felat, på sätt Advokatfiskalsembetet i
afseende å Bergstingsrättens nyssberörde förklarande anmärkt, samt Hagberg
derigenom kommit att i häkte qvarhållas under åtminstone aderton dagar
längre än vederbordt; ty och enär den af Geschwernern Geisler åberopade
omständighet, att Hagberg ej skulle kunnat uthärda den bestraffning af 22
par spö, hvartill han gjort sig skyldig, icke berättigat Bergstingsrätten att.
i uppenbar strid med lagens stadgande, egenmäktigt förvandla denna bestraffning,
och således icke i någon mån kunde såsom ursäkt för Bergstingsrättens
förfarande betraktas, samt Bergstingsrätten derjemte, oaktadt Hagberg
var ställd under tilltal för brott, som å ära gick, underlåtit att, enligt 25
kap. 5 §. Rättegångsbalken, ransakningen och utslaget till Hofrättens pröfning
insända, funné Hofrätten, det Geschwornern Geisler, som varit Ordförande
i Bergstingsrätten, när målet derstädes handlades, skulle, för de flera
grofva fel, hvilka han sålunda låtit vid domareembetets utöfning komma sig
till last, och som måste anses hafva af oförstånd härrört, jemlikt 1 kap. 12
§. Rättegångsbalken, böta två hundrade daler silfvermynt med sextiosex R:dr
32 sk. banko; hvarförutan Geschwornern Geisler, enligt Kongl. Brefvet den
11 December 1766, förpligtades att ersätta Kongl. Maj:t och Kronan kostnaden
för Hagbergs underhåll i häktet under de aderton dagar, han till följd
af Bergstingsrättens felaktiga beslut kommit att längre än ske bordt i häktet
qvarblifva, och i sådant afseende betala En R:dr 40 sk. 6 r:st banko, hvar
-
R. St. Just. Ombudsm. Emi.-Berättelse för år 155
till, enligt hvad Konungens Befallningshafvande i Calmar län upplyst, nämnde
kostnad uppgått.
För min del har jag icke funnit skäl till klagan öfver detta utslag,
hvilket äfven mot den tilltalade, så vidt jag vet, vunnit laga kraft.
I anledning af fånglistorna hade hos mig blifvit anmärkt, att Rådstufvurätten
i Skenninge, som genom utslag den 8 Oktober 1846 dömt Pigan
Christina Palmgren för andra resan stöld af gods i värde till 2 R:dr, att
bland annat böta 8 R:dr banko, derjemte förordnat, att hon, vid bristande
tillgång till dessa böter, skulle umgälla dem med tolf dagars fängelse vid
vatten och bröd, i stället för med rätteligen belöpande sju dagars sådant
fängelse, hvilken förstnämnde bestraffning Christina Palmgren också undergått;
hvarföre jag anmodat Advokatfiska Isembetet i Kongl. Göta Hofrätt att
emot Rådstugurätten inför Kongl. Hofrätten anställa den talan, som lag
och sakens beskaffenhet föranledde.
Sedan, i följd häraf, ansvarspåstående blifvit gjordt samt vederbörande
deröfver hörde; hvarvid Rådmännen C. J. Cnattingius och C. M. Carlsson,
hvilka jemte Fältkamereraren C. T. Strömberg till det klandrade beslutet
bidragit, anmält, att den sistnämnde sedermera aflidit; så har Kongl. Hofrätten
den 19 sistlidne Oktober genom utslag dels förklarat, att då Fältkamereraren
Strömberg aflidit, innan han ens hunnit blifva hörd öfver åtalet,
detsamma, i hvad det honom rörde, måste anses hafva i följd deraf förfallit,
dels ock beträffande Rådmännen Cnattingius och Carlsson sig yttrat,
att enär ifrägakomne, Christina Palmgren ådömda böter, jemlikt tydliga
stadgandena i 40 kap. 1 och 3 §§. Missgerningsbalken, 5 kap. 1 och 4 §§.
Straffbalken, sistnämnde lagrum sådant det lyder i Kongl. Förordningen den
10 Juni 1841, samt Kongl. Förordningen af samma dag angående kroppspliktens
utsättande i fängelse vid vatten och bröd, då förvandling sker i
brist af tillgång till böter, rätteligen bordt förvandlas till sju dagars så beskaffädt
fängelsestraff, och sistbemälte Rådmän följaktligen så mycket heldre
måste till last föras, ,att de af uppenbar vårdslöshet ådömt Christina Palmgren
den origtiga bestraffning af tolf dagars fängelse vid vatten och bröd,
hon fått undergå, som någon annan anledning till erkända felaktiga beslutet
ej ens föreburits; alltså pröfvade Hofrätten, i förmågo af 1 kap. 12 §. Rättegångsbalken
samt Kongl. Brefven den 2 Maj och den 11 December 1766,
rättvist döma Rådmännen Cnattingius och Carlsson för berörde vårdslöshet
156
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1840.
vid domareembetets utöfning att hvar för sig plikta sex R:dr 32 sk. till treskiftes,
oell att gemensamt icke allenast återgälda Kongl. Maj:ts och Kronans
kostnad för Christina Palmgrens utspisning med vatten och bröd under de
fem dagar, hon längre än vederbordt i fängelse qvarhållits, med 23 sk. 4
r:st, utan äfven till Christina Palmgren såsom ersättning för det henne tillskyndade
obehöriga lidande utgifva fordrade fem R:dr allt banko; och skulle
de andelar af stadens lott i nyssberörde höler, som eljest kunnat tillkomma
de sakfällde, i enlighet med föreskriften i Kongl. Brefvet den 26 Oktober
1790, tillfalla Östergötlands läns lazarett.
Klagan häröfver är af mig icke förd, och ej heller, mig veterligen, af
de tilltalade.
Ett vidlyftigt mål var vid mitt tillträde till embetet anhängigt hos
Kongl. Göta Hofrätt, efter angifvelse af här i staden boende Hökareenkan
Helena Andersson rörande den behandling, henne skulle hafva under en resa
till Jönköpings län vederfarits dels derstädes och dels i Linköpings stad,
bestående deruti, att sedan hon i December månad 1845, försedd med pass,
begifvit sig härifrån, för att enligt Direktionens öfver Stora Barnhuset härstädes
meddelade tillståndsbref afhämta ett till uppfostran i Båraryd socken
inom Jönköpings län utlemhadt gossebarn, under vägen dit nära Ekesjö stad
blifvit af okända personer öfverfallen samt beröfvad håde passet och de penningar,
hon innehade, sedermera besökt nämnde stad och, förpassad derifrån
till Jönköping, derstädes erhållit Konungens Befallningshafvandes pass för
återresan, tillika med omförmälte gossebarn, hon skall hafva blifvit kort efter
sin ankomst till Linköping den 25 Februari 1846 af tvenne polisbetjenter
anhållen och afförd till Stadsliskalen samt vidare till länshäktet, der
tvenne vaktkarlar, uppå föregifven misstanka, att hon vore en förklädd mansperson,
och utan afseende på hennes föreställningar, tillåtits att under gyckel
och smädeord afrycka henne kläderna och, såsom deras betyg lydde, genom
undersökning utröna, att hon tillhörde qvinnokönet; hvarefter hon ytterligare,
oaktadt sitt innehafda pass, qvarhållits tvenne dagar i häktet, samt slutligen
derifrån, utan att förut varda å Landskansliet hörd, skickats med fångskjuts
tillbaka till Jönköping; och hade hon i sistnämnde stad blifvit än vidare
uppehållen, under uppgift, att Barnhusdirektionens förnyade yttrande borde
inhämtas, samt först efter fem veckors förlopp den 1 derpå följande April
undfått pass, för att till Stockholm återvända. Hon hade derföre anhållit
R. St. Just. Ombudsm. Emi.-Berättelse för år 1849.
157
orri laga åtal å dem, som genom öfverklagade förfarande tillskyndat henne lidanden
och förluster, för hvilka en ersättning af 500 R:dr banco yrkades.
Häröfver hade vederbörande, efter erhållen kommunikation, sig utlåtit och
klaganden, i anledning deraf, afgifvit en ytterligare skrift; hvarefter Justitieombudsmannen
funnit vara utredt, att de till stöd för Konungens Befallningshafvaudes
i Östergötlands län beslut andragna omständigheter saknade laglig
grund, samt följderna af detta laglösa beslut ha£va varit, att Enkan Andersson,
ehuru försedd med gällande pass, stadd i rätt ärende och å rätt väg
samt icke förvunnen till brott eller förseelse, hvarigenom hennes frihet lagligen
förverkats, ändock blifvit i häkte hållen och såsom fånge jemte medförde
barnet fått återvända lill Jönköping, men icke, på sätt ske bordt, fortsätta
resan till sin hemort Stockholm; och har derföre Justitieombudsmannen funnit
sig föranlåten att ställa vederbörande, som i beslutet deltagit, till ansvar derför,
för att såmedelst äfven bereda Enkan Andersson ersättning för det svåra
lidande och de kostnader, som genom berörde förfarande blifvit henne åbragta;
varande härvid åberopad den anmärkning, som emot samma Konungens Befallningshafvande
i ett annat mål (det här ofvan upptagna angående Skräddaregesällen
Per Olof Berggrens återforslande till Jönköping) blifvit af Justitieombudsmannen
gjord emot Konungens Befallningshafvandes äfven nu vidhållna
åsigt, att anhållen persons återsändande till den ort, hvarifrån han
blifvit förpassad, städse borde iakttagas, och, enligt hvilken anmärknings grunder
tillämpningen af anmärkte åsigten i afseende å Enkan Andersson klandrades
såsom i högsta grad lagstrid ig, helst bon icke rimligen kunnat såsom lösdrifvare
eller försvarslös person betraktas.
Beträffande åter hennes klagan deröfver, att hon i Jönköping blifvit en
längre tid qvarhållen, har Justitieombudsmannen likaledes ansett vara uppenbart,
alt Konungens Befallningshafvande derstädes icke ägt lagliga anledningar
att, efter Enkan Anderssons återkomst till Jönköping, frångå sin egen, genom
första passets utfärdande tillkännagifna mening och förständiga henne att i
staden qvarstanna, i afbidan på infordrade upplysningar, hvilka imedlertid på
enskild väg genom stadens fiskal bibragta, ej heller ådagalagt något för Enkan
Andersson besvärande, utan i allo till hennes fördel utfallit. Vid detta
förhållande och då Konungens Befallningshafvandes vägran att genast lemna
Enkan Andersson nytt pass ej funnes af någon omständighet rättfärdigad samt
otvifvelaktig! syntes, att bemälte Enka, ehuru under tiden å fri fot lemnad,
likväl genom nödtvunget vistande å en för henne främmande ort saknat den
i hemorten vanliga utväg till sin försörjning och möjligen varit nödsakad att
158 R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 4849.
större kostnad, än derstädes varit af nöden, för sitt och barnets bostad och
underhåll vidkännas, kunde Justitiaeombudsmannen icke underlåta att emot
vederbörande, som till senare beslutet bidragit, fullfölja anmärkning och talan,
på det Enkan Andersson måtte äga tillfälle att sitt ersättningsanspråk i denna
del uppgifva och af vederbörande till godo njuta.
Pä sådana grunder och skäl hade Justitiaeombudsmannen uppdragit åt Advokatliskalsembelet
i Kongl. Göta Hofrätt att inför Hofrätten emot dem, som för
i fråga varande af Konungens Befallningshafvande i Östergötlands och Jönköpings
län vidtagna åtgärder och beslut vore redo skyldige, anställa och utföra
den talan om ansvar och ersättning, sorn lag och sakens beskaffenhet kräfde,
i hvilket senare afseende Advokalfiskalsembetet, efter det Enkan Andersson
äfven blifvit hörd och närmare, än i klagoskriften skett, bestämt sina påståenden
om ersättning för lidande, förlust och kostnad, ägde att understödja
dessa påståenden, i den mån skäligt funnes, så ock att yrka godtgörelse åt
Kongl. Maj:t och Kronan för den i och för hennes afsändande från Linköping
till Jönköping liafda kostnad, enligt den räkning deröfver, som borde vederbörande
afförd ras.
Öfver den sålunda remitterade och af Advokatfiskalsembetet derefter utförda
talan har Hofrätten, efter vederbörandes hörande, meddelat sitt utslag
den 20 sistl. Augusti, deraf inhämtas, att Enkan Andersson uti slutligt yttrande
förklarat sig icke kunna till siffran utföra eller bestyrka värdet af hennes
lidande och de deraf uppkomna menliga följder för hennes och barnets
helsa, men förmenat det skadestånd, hon ansett billigt, eller 500 R:dr banco
böra, i mån af hvardera Konungens Befallningshafvandes vållande till hennes
lidande, utgifvas med 300 R:dr af Konungens Befallningshafvande i Östergötland
och 200 R:dr af Konungens Befallningshafvande i Jönköpings län;
hvarefter Advokatfiskalsembetet yrkat, att de af Konungens Befallningshafvande
i Östergötlands och Jönköpings län, hvilka, så vidt handlingarne föranledde,
bidragit till anmärkta besluten, nemligen, Herr Landshöfdingen,
Ståthållaren, f. d. Öfverste Kammarjunkaren, Riddaren och Kommendören af
Kongl. Majrts orden Friherre C. O. Palmstjerna, Landssekreteraren och Riddaren
af Kongl. Nordstjerneorden G. Nordström, Herr Landshöfdingen, Generaladjutanten
och Kommendören af Kongl. Svärdsorden C. G. Bergenstråhle
samt Landssekreteraren C. O. Brorström måtte, för hvad dem i of vanberörde
måtto till last läge, jemlikt 9 kap. 5 §. Utsökningsbalken och 1 kap. 12 §.
Rättegångsbalken, till treskiftes böta de belopp, Hofrätten pröfvade rättvist
bestämma, samt Herr Landshöfdingen Friherre Palmstjerna och Landssekrete
-
R. St. Just. Ombudsm. Emb.--Berättelse för år 1849.
159
raren Nordström förpligtas godtgöra Kongl. Majrts och Kronans kostnad för1
Enkan Anderssons och barnets underhåll i häktet och forsling till Jönköping
med 11 R:dr 43 sk. 10 r:st. banco; och enär, hvad anginge hennes ersättningsanspråk,
hon icke med läkarebetyg eller annorledes visat, att den henne och
barnet öfvergångne behandling medfört någon framtida olägenhet i afseende på
deras helsa och sinnesbeskaffenhet; ansåge Advokatfiskalsembetet för sin del
det at henne fordrade skadestånd skäligen böra nedsättas till 50 R:dr banco,
hvilka med afseende å så väl den våldsamare behandlingen i Linköping, som
det längre uppehållet i Jönköping, de tilltalade borde åläggas alt till lika andelar
gälda; vid öfvervägande hvaraf, jemte de deröfver af de tilltalade afgifna
förklaringar, Kongl. Hofrätten funnit förekomma, dels alt ehuru Enkan Anderssons
föregifvande, det hon för sin vandring från Stockholm till Jönköpings
län haft pass af Öfverståthållareembetet, befunnits sanningslöst, och hennes
uppgift, att samma pass i trakten af Ekesjö blifvit henne frånröfvadt, således
varit diktad, dels att hon, som vid sin ankomst till Jönköping i December
månad 1845 icke styrkt sin föregifna behörighet att å sin Systers
Emilie Pålssons vägnar afhämta dennas sexåriga son Olof Anton Pålsson från
fosterföräldrame i Båraryd socken, då kunnat af Konungens Befallningshafvande
i Jönköpings län, hvilken endast baft kännedom om något af Enkan
Anderssons förra lefnadsöden i Skåne, behandlas såsom passlös och icke tillförlitligen
känd person, och dels att sedan Konungens bemälte Befallningshafvande,
med förtroende till Enkan Anderssons uppgifter, den 22 i samma månad
och år lemnat henne pass för resan till Båraryd och åter till Stockholm,
Enkan Andersson under sin vandring med gossen Pålsson ifrån Båraryd lill
Linköping tillbragt längre tid, än som bevisligen erfordrats och, enligt Borgmästaren
Abelins afgifne tjensteintygande, hvilket måste anses gällande, ut i
staden Linköping besvärat allmänheten med bettlande och derföre blifvit gripen
samt till Konungens Befallningshafvande derstädes insänd, i följd hvaraf
Konungens sistnämnde Befallningshafvande kunnat hafva anledning att, efter
det om Enkan Andersson, som gjort sig misstänkt, blifvit infordrade nödiga
ansedda upplysningar, i vederbörlig ordning besluta om hennes och den af
henne medförda gossen Pålssons affärdande till den ort Stockholm, dit de
hörde och varit af Konungens Befallningshafvande i Jönköpings län förpassade;
likväl som det läge Konungens Befallningshafvande i Östergötland till
last, att innan Enkan Andersson der blifvit hörd samt utan stöd af lag och
endast i förmodan, att upplysning om benne i Jönköping vore att tillgå,
hafva henne och gossen Pålsson med fångskjuts till Konungens Befallnings
-
160 B. St. Just. Ombudsm. Emb -Berättelse för år 184-9.
hafvande i Jönköping afsändt, för att efter omständigheterna behandlas; alltså
och enär Konungens Befaliningshafvandes i Jönköpings län sedermera vidtagna
åtgärd, att infordra och afBida närmare underrättelse om Enkan Andersson
O '
och det uppdrag, hon åberopat, förr än nytt pass för henne utfärdades, varit
af både Konungens Befaliningshafvandes i Östergötland beslut och saknad kännedom
om verkligheten af nyssberörde uppdrag jemte Enkan Anderssons missbruk
af förra passet föranledt; hvadan ansvar eller ersättningsskyldighet i åtalade
afseendet icke kunde-Konungens Befallningshafvande i Jönköpings län åläggas,
pröfvade Kongl. Hofrätten, med tillämpning af 9 kap. 5 §. Utsökningsbalken
och 1 kap. 12 §. Rättegångsbalken, rättvist döma de Konungens Befaliningshafvandes
i Östergötlands län Ledamöter, som i berörde tillgörande
deltagit, att böta, Herr Landshöfdingen, Riddaren och Kommendören Friherre
C. O. Palmstjerna 16 R:dr 32 sk. och Landssekreteraren och Riddaren Gustaf
Nordström 8 R:dr 16 sk. till treskiftes imellan Kronan, Linköpings stad och
Advokatfiskalsembetet, samt att gemensamt utgifva i ersättning till Kongl.
Majit och Kronan för skjuts och vagnslega 11 R:dr 15 sk. 6 rist. och lill Enkan
Helena Andersson, sorn icke styrkt grunderna för sitt högre ersättningsanspråk,
skäligen ansedde 25 R:dr banco, deri inberäknad godtgörelse för hennes
och gossen Pålssons återfärd ifrån Jönköping till Linköping.
Detta utslag, så vidt det innefattar frikännelse för Konungens Befallningshafvande
i Jönköpings län, har af Advokatfiskalsembetet, på min anmodan,
blifvit i underdånighet öfverklagadt; Och af Konungens Befallningshafvande
i Östergötlands län är likaledes klagan deröfver hos Kongl. Majit i underdånighet
förd.
Hos mig hade Fanjunkaren G. A. Möller uti en den 10 November 1848
ingifven skrift anmält, att Öfverståthållareembetet för Polisärender, i anledning
af Sofia Sagers och Läkaren Brismans mot Möller gjorda angifvelse om
brott emot 22 kap. 1 §. Missgerningsbalken, den 31 Augusti samma år beslutat
målets remitterande tili Stockholms Kämnersrätt, meri att dertill hörande
handlingar, oaktadt ständiga påminnelser hos vederbörande protokollsförande
och fastän protokollen, såsom till nio tiondedelar utgörande ingifna
skrifter, kunnat snarligen uppsättas, ännu nyssnämnde den 10 November icke
skola blifvit till Kämnersrätten öfverlemnade, genom hvilket dröjsmål och
vittnens afresa från staden Möller befarade, att han kunde urståndsättas eller
ålmin
-
R. St. Just. Ombudsm. Ernb.-Berättelse för år JS49.
161
åtminstone blifva hindrad att ådagalägga sin oskuld5 hvarefter och sedan
vederbörande Notarier uti infordrade förklaringar till mig uppgifvit samt
Herr tillförordnade Polismästaren Limnelius, hvilken målet å Öfverståthållareembétets
vägnar handlagt, vitsordat, att Protokollsföranden redan före
den tid, inom hvilken det ålegat honom att protokollen och handlingarna
till Kärnnersrätten öfverlemna, för sjuklighet erhållit tjenstledighet under en
del af September och hela Oktober månad, samt att den imedlertid i hans
ställe tillförordnade Notarie, enär förstbemälte Protokollsförandes helsotillstånd
skulle gifvit anledning till den förmodan, att han snart skulle tillfriskna,
och således kunna sjelf ombesörja expeditionen af i fråga komne mål, samt
de löpande göromålen och remisser angående häktade personer fulleligen
upptagit tiden, icke kommit att afhämta handlingarna, hvilka derföre hos
samma Protokollsförande qvarlegat till den 15 November, då remissen till
Kärnnersrätten afsändes, jag till Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt
den 21 Mars 1849 uti a Hålen skrifvelse gifvit uppdrag att, vid detta förhållande
samt enär underordnade tjenstemäns förfall af sjukdom eller öfverhopande
göromål ej ansåges kunna fritaga vederbörande förmän från skyldigheten
att tillse och ansvara derför, att fattade beslut i rätt tid och ordning
klefve till verkställighet befordrade, mot tillförordnade Polismästaren Limnelius
anställa åtal för den försummelse, han i förenämnde mål låtit komma
sig till last, samt derföre å honom yrka laga ansvar jemte skyldighet att
gälda den skada, sakägaren derigenom kunde vara tillskyndad.
Sedan denna talan blifvit af Advokatfiskalsembetet utförd, samt klaganden
Möller aflördrad uppgift på den skada, han kunde hafva lidit genom
det öfverklagade dröjsmålet, men denne förmält sig afstå från den honom
möjligen tillkommande ersättning för den honom tillskyndade förlust i hans
enskilda angelägenheter, hvaremot han ville fästa uppmärksamhet på en
skada, som dröjsmålet för honom vållat, ehuru den icke kunde i penningar
uppskattas, och hvilken bestode deri, atl han gått miste om en del af den
bevisning, han velat i målet använda, eller att få hörda tre vittnen, nemligen
Befälhafvaren, Styrmannen och Machinisten pä ångfartyget Jönköping,
hvilka, redan vid förhöret hos Öfverståthållareembetet för Polisärender af
Möller åberopade, tidtals vistats bär i staden till slutet af November månad
1848, men sedermera, när nämnde ångfartyg då slutat sina reseturer hit till
staden, icke kunnat här anträffas, utan upplysts vara å aflägsen inrikes ort
vistande, hvarföre deras hörande icke kunnat ske utan stora omvägar, tidsIt.
St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849. 21
162
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 'IS49.
utdrägt och kostnader, som Moller ej velat underkasta sig; så har tillförordnade
Polismästaren Limnelius uti häröfver afgifven förklaring, på anförde
skäl och med åberopande af Protokollsförandens här ofvan omförmälte sjukdom
samt bristande bestämd föreskrift om den tid, inom hvilken en remiss
af förevarande beskaffenhet borde vara expedierad, yrkat att från allt ansvar
i målet frikännas.
Kongl. Hofrättens i detta mål gifna utslag af den 29 sistlidne Oktober
innehåller, att som haudlingarne uti förenämnde hos Öfverståthållareembetet
för Pölisärender liandlagde och den 31 Augusti 1848 till Stockholms Kämnersrätt
hänskjutne mål icke förr, än den 13 derpå följde November, eller
efter två och en half månaders förlopp, blifvit från Öfverståthållareembetet
till Kämnersrätten afsände och således, hvad tillförordnade Polismästaren
Limnelius ej heller kunnat bestrida, större dröjsmål än vederbordt med
berörde expedition ägt rum; alltså och då tillförordnade Polismästaren Limnelius,
hvilken hos Öfverståthållareembetet handlagt målet, vidgått, att dröjsmålet
härledt sig derifrån, att protokollet i målet först efter en längre tids
förlopp blifvit uppsatt, men honom såsom förman ålegat att tillse, det icke
en sådan uraktlåtenhet fått äga rum, och följaktligen honom icke till ursäkt
lände, att, pä sätt han uppgifvit, vederbörande protokollsförande baft förfall
af sjukdom och öfverbopande göromål, pröfvade Kongl. Hofrätten skäligt, med
stöd af 9 kap. 5 §. Utsökningsbalken och 1 kap. 12 §. Rättegångsbalken,
fälla tillförordnade Polismästaren Limnelius att för den försummelse, han i
omförmälte måtto låtit komma sig till last, böta 25 daler silfvermynt med
Atta R:dr 16 sk. banko; men enär f. d. Fanjunkaren Möller afstått från anspråk
på ersättning för den skada, dröjsmålet kunde hafva honom tillskyndat,
erfordrades i afseende derå icke vidare något yttrande.
Mig veterligen är detta utslag icke af Herr tillförordnade Polismästaren
Limnelius öfverklagadt; och å min sida har detsamma ej heller blifvit
klandradt.
En Snickare, Christian August Helgesen i Näsperlan hade först hos Justitiaekantslersembetet
gjort angifvelse, att han af Häradshöfdingen i Sotholms,
Öknebo och Svartlösa härad Herr N. C. Claeson blifvit på det sätt förfördelad,
att bemälte Häradshöfding vid 1845 års hösteting med Sotholms härad,
der Helgesen infunnit sig och emot lösen utbekommit Häradsrättens
prokokoll i ett honom rörande mål, skall hafva, då Helgesen åter framträdt
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 4849.
163
till domaresätet och ined höflighet anmält, det han af misstag erlagt mera
penningar, än lösen utgjorde, rest sig något från domaresätet och stött Helgesen
för bröstet, samt tillsagt en i tingssalen närvarande Fjerdingsman att
”köra ut karlen och sparka honom”, hvilket ock skulle blifvit verkstäldt på
det sätt, atL Fjerdingsmannen fört Helgesen till dörren af salen och, sedan
han öppnat densamma, stött Helgesen ut i förstugan, så att han fallit emot
en der stående stege och dervid fått en skråma i ansigtet; och hade Herr
Justitiaekantsleren, efler det Häradshöfdingen Claesson blifvit hörd, förklarat
sig då icke finna anledning att låta anställa det emot Häradshöfdingen äskade
åtal; hvarefter enahanda angifvelse blifvit af Helgesen gjord hos Rikets Ständers
Justitiaaombudsman, sorn under den 14- Februari 1848, med bifall till
Helgesens begäran, funnit skäl att till Domarens handläggning och pröfning
hänskjuta både Helgesens angifvelse emot Häradshöfdingen Claeson och den
sistnämndes uti förklaring deröfver gjorda tillmälen mot Helgesen, samt således
förordnat Advokattiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt att i laglig ordning
derstädes göra målet anhängigt och vidare tillse dess fullständiga utredning
genom parternes hörande och en i öfrigt laglig undersökning; derefter
Advokatfiskalsembetet skulle äga öppet att föra den talan eller afgifva
det slutliga yttrande, hvartill målets utredning och dervid förekommande
frågors skiljaktiga beskaffenhet, lag och omständigheterna likmätigt, föranledde.
Sedan målet härefter blifvit af Advokatfiskalsembetet anhängiggjordl,
och undersökning vid Sotholms Häradsrätt, efter Hofrättens förordnande,
hållen i vederbörandes närvaro, dervid å ömse sidor uppgifne vittnen blifvit
hörda; så har Advokatfiskalsembetet uti ytterligare afgifvet memorial
sig i saken yttrat; och har Kongl. Hofrätten, efter det vederbörande sig
häröfver förklarat, samt Helgesen hemställt, att de af honom åberopade
vittnen kunde varda inför Hofrätten å nyo hörde, genom utslag den 20
sistlidne December, hvad först anginge denna Helgesens anhållan, förklarat,
att enär han icke uppgifvit någon omständighat, deruti vidare upplysning
genom det ytterligare vittnesförhöret skulle kunna vinnas, Hofrätten icke
funne skäl att Helgesens anhållan bifalla, samt att, enär vittnesberättelse!-  af Länsmannen Prochaeus och Nämndemannen Holmström vore uti Häradsrättens
protokoll intagne, Helgesens anmärkning, att deras vittnesmål skulle
saknas, lemnades, såsom obefogad, ulan afseende; hvarefter beträffande
sjelfva målet, Hofrätten sig utlåtit, att ehuru Häradshöfdingen Claeson erkänt,
att sedan vid i fråga varande tillfälle, den 17 November 1845, då
Häradshöfdingen, efter aflyst ting med Sotholms härad, sittande i tingssalen
164
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år ■i849.
varit sysselsatt att till de rättsökande utlemna tingsexpeditionerna, Snickaren
Helgesen, hvilken någon stund förut hos Häradshöfdingen utlöst en expedition,
åter framträdt till Häradshöfdingen och påstått, att Helgesen vid den
för expeditionslösens erläggande verkställde vexling erhållit för litet penningar
tillbaka, samt oaktadt erhållna föreställningar af ej mindre Häradshöfdingen
än äfven Länsmannen Lidman, hvilken vid expeditionernes utlemnande
biträdde Häradshöfdingen, om det origtiga i Helgesens påstående, envist
vidhållit samma påstående och under tiden allt mera närmat sig Häradshöfdingens
stol, Häradshöfdingen blifvit ond och stött till Helgesen,
hvilken dervid omkullfallit på golfvet; likväl och som Häradshöfdingen Claesons
tillika gjorde uppgift, att bans berörde åtgärd skett endast för att från sig
aflägsna Helgesen, hvilken skulle varit af starka drycker öfverlastad, vunne
stöd af flere vittnens berättelser angående Helgesens tillstånd, samt dessa
vittnen jemväl förklarat, att bans omkullfallande sannolikt icke inträffat, om
lian ej varit berusad 5 Hofrätten alltså och då det ej blifvit styrkt, att
Häradshöfdingen, på sätt Helgesen angifvit, befallt, att han skulle vid utförandet
från tingssalen misshandlas, ansåge, det Häradshöfdingens förfarande
icke varit af sådan beskaffenhet, att det kunde för honom till ansvar
eller ersättningsskyldighet föranleda; men med afseende å hvad emot Häradshöfdingen
förekommit funne Hofrätten, det Helgesen för angifveisen mot
honom icke gjort sig till ansvar skyldig; äfvensom och då Helgesen icke
blifvit öfvertygad att hafva vid tillfället mot Häradshöfdingen nyttjat srnädeliga
uttryck eller eljest emot honom för embetets skull sig förbrutit, Helgesen
ej heller derutinnan kunde till ansvar fållås; dock ålåge det honom
ej allenast att till Kronan återgälda kostnaderna för skjuts och dagtraktamente
till den särskildt tillförordnade Domhafvanden, som förrättat undersökningen
hos Häradsrätten, och till den vid samma undersökning tillstädes
varande allmänna åklagare, derom, enär beloppet af samma kostnad ej ens
blifvit uppgifvet, vidare yttrande då ej kunde meddelas, utan jemväl att
betala den ersättning, som blifvit fordrad af de utaf Helgesen åberopade
vittnen i' målet.
I min förra berättelse förekomma de upplysningar, jag varit föranlåten
att infordra från Kongl. General Latultmäterikontoret; och deraf inhämtas,
att intill den 14 Februari 1849, då den mig senast tillställda uppgift af
Landtmäterifiskalen blifvit upprättad, den redovisningsbrist för rikets samtliga
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för är 1840.
165
Landtmätare, hvilken vid föregående årets slut framvisat ett antal af mer
än 700 oredovista förrättningar, verkställda af 129 särskilda Landtmätare,
blifvit minskad med ett antal af 206 förrättningar, och antalet af de med
redovisning bristande Landtmätarne nedsatt till 69. I anseende till den
verksamhet, som för öfrigt under 'den senast förflutna tiden hos Genera 1-  Landtmäterikontoret visat sig, för afhjelpande af bristen, hade jag trott
mig höra, utan ytterligare åtgärd, tills vidare afbida frukten af denna verksamhet,
under förmodan, att innan kort skulle komma att synas, hvad åtgärd
behofvet vidare kunde påkalla.
Enligt denna föresats har jag, intill min återkomst från min under
sistlidne sommar företagna embetsresa, dröjt att vid detta ämne ytterligare
lägga hand; hvarefter jag den 10 September nästlidna år från GenetalLandtmäterikontoret
begärt uppgift öfver Landtmätarnes dels ännu befintliga
äldre redovisningsbrister, dels ock sådana, sorn efter 184-7 års slut kunde
hafva tillkommit. I följd häraf har jag först fått emottaga en intill den
29 förutgångne September fortsatt förteckning, som utvisade då varande
förhållandet med redovisningen för de uti Februari månads förteckning
upptagna landtmäteri-förrättningar, hvilka före 184-7 års slut bordt vara redovisade,
och hvaraf inhämtas, att nu endast 17 Landtmätare inneslodo med
redogörelse för denna tid, samt att antalet af förrättningar, som dem till
last fördes, var 48, dock oberäknade några icke uppgifna förrättningar, som
felade hos tvenne bland Landtmätarne, hvilke med arbetsförteckningar uteblifvit.
Vid denna förtecknings öfverlemnande hade General Landlmälerikonloret
anmält, att för meddelande af uppgift öfver de efter nämnde
tid tillkomna brister längre rådrum blefve nödigt; och har sedermera blifvit
mig tillställd en den 16 sistlidne November upprättad förteckning, hvarå
finnas alla de förrättningar, som vid 1849 års början bordt vara, men ännu
icke voro redovisade. För dessa, äro debiterade 6l Landtmätare, och förrättningarnes
antal är 157; anmälande till slut Landtmäterifiskalen, att i
afseende på dessa förrättningar någon åtgärd af honom ännu icke blifvit
vidtagen.
När nu summorne af dessa särskilda förteckningar sammanläggas; visar
sig hela bristen bestå uti 205 oredovisade förrättningar, för hvilka sknlle
debiteras 78 särskilda Landtmätare, om icke från detta senare antal borde
afdragas alle de, som häfta för brist på båda förteckningarna; men derigenom
nedgår hela talet af försummande till 74. Jemförelsen imellan detta förhål'
lande och det, som förefanns den 29 December 1848, utvisar den anmärk
-
166 R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
ningsvärda förändring, att de försumliga redovisande, i stället för 129, nu
äro endast nyssnämnde 74, och att summan af oredovista förrättningar från
700 minskat sig till 205, hvaraf återstoden från nämnde 700 utgöres af ofvanstående
48. Då så mycken förbättring af ordningen inom verket kunnat
vinnas genom kontrollernes allvarligare handhafvande under loppet af ett
enda år; torde väl all anledning vara att hoppas fortfarandet af denna framgång,
så att Landtmäteri verkets, arkifver må innan kort befinnas i det fullkomligen
ordnade skick, som uti dessa, företrädesvis dyrbara arkifver, är af
så oskattbar vigt, då för hvarje förrättning, som här redovisas, det oftast
blir en ny geometrisk karta, som bevaras åt säkerheten af enskild jordäganderätt
och åt samlingarna till fäderneslandets statistik.
Äfven detta år har jag anställt en embetsresa, hvarunder jag besökt Upsala,
Westmanlands, Nerikes, Wermelands, Elfsborgs, Skaraborgs, Södermanlands
samt delar af Göteborgs och Bohus och af Stockholms län. Hos alla
de stads- och landsdomstolar, som härvid kommit i min väg, har jag granskat,
så vidt tiden medgifvit, der förvarade domböcker och handlingar, äfvensom
länsstyrelsernes diarier och handlingar i de landshödingeresidencestäder,
jag genomrest. På alla dessa ställen har jag ock besökt läns-, stadsoch
häradshäkten. Den härvid förda dagbok visar, hvad som under dessa
inspektioner förekommit att anmärka; och så vidt deraf blifvit föraidedd
någon åtgärd, inhämtas beskaffenheten deraf äfven uti registratur och diarier.
Med föga undantag hafva dessa anmärkningar varit af den beskaffenhet, att
jag med vederbörande kunnat aftala om rättelser, hvarigenom ytterligare
åtgärder blifvit umbärliga. Oafgjordt är dock ännu, om icke en eller annan
sådan, i ämnen, hvarom meningarne börjat med att visa sig stridiga, kommer
att framdeles i berättelse synas. På liera ställen har visat sig en alldeles
berömlig ordning och verksamhet hos domare och embetsman. De
Heste hafva varit klanderfrie, och bristerne temiigen sällsynta, nästan uteslutande
befintliga hos några bland städerues domstolar.
Vid fångvården hafva äfven nu anmärkningarne varit rätt obetydliga.
Häktenas beskaffenhet deremot har ej sällan funnits beklaglig; men någon
förbättring deri lärer svårligen stå aLt förvänta annorlunda, än i sammanhang
med den i förslag varande nya regleringen af stads- och häradshäkten,
eller i följd af de föranstaltanden, som af beslutet härom bero.
IL St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
161
I Carlstad och Mariestad hade jag tillfälle att bese de nya cellbyggnader,
sorn der i egenskap af länshäkten nu mera kommit under bruk; och mest omsorgsfullt
mönstrade jag i dessa häkten hvarje fånge, för alt genom samtal
särdeles med sådana, som förut varit längre tid insatte i gemensamhetsfängelse,
söka utröna det mer eller mindre plågsama intryck, som den eila och
andra fängelsemethoden kunde hafva hos hvar och en af dem åstadkommit.
Deras svar visade snarare obenägenhet att häröfver yttra sig, än de lemnade
upplysning om deras verkliga mening. I allmänhet kunde dock af deras uttryck
så mycket hämtas, att de åtminstone icke gåfvo företräde åt ensamhetslifveL.
I Mariestad, som jag senast besökte, visade sig så vida större framgång
i utforskande af den sanning, som söktes, att sedan till en början de fleste, på
lrågan om nämnde företräde, gifvit del vanliga svaret, att man just icke mådde
bättre i det ena, än i det andra slags fängelset, men jag derefter föreställde
dem, att likväl uti cellfängelset synbarligen åtskilliga fördelar funnes, hvilka
måste saknas under den gamla fängelsemethoden, såsom större snygghet, undvikande
af trätor med öfriga fångar och af hvarjehanda oförrätter från dem;
i följd hvaraf vistandet i cell syntes böra vara angenämare; sago sig slutligen
alle utan undantag föranlåtna lill den förklaring, alt i cellfängelset ensamheten
dock medförde en ledsnad, hvilken fullt ut uppvägde alla fördelarna.
En och annan erkände ock genast rent ut, att ensamheten vore svåra re, än
allt lidande i gemensamhelsfängelset, hvilket han således heldre skulle välja,
i fall det stöde bouoin fritt.
For öfrigt hafva dessa mina samtal med cellfångar, jemte de af fängelseföreståndare
och fångpredikanter meddelade upplysningar, gifvit ytterligare bekräftelse
åt de iakttagelser öfver ensamhetsfängelsets verkningar på de häktade,
som jag under förra årets embetsresa gjort och i förra berättelsen anmält. Jag
har äfven nu funnit mig pligtig att, likasom förra gången, intyga, det fångar
lie i cellfängelserna hvarken till lynne eller helsa, så vidt jag kunnat upptäcka,
taga någon skada; hvaraf bland annat följer, att deras kost ej heller
varit osund elier för knapp; att jag dock lika litet funnit anledning alt biträda
det mycket upprepade påståendet om fångkostens alltför goda beskaffenhet
eller onödiga ymnighet, enär jag tvertom funnit fängelsernes spisordning
innehålla derutinnan den målla, som måste iakttagas, så framt man
hvarken vill låta fångarna lida till lif och helsa, eller förunna dem större
njutning af kosthållet, än som för lifvets och helsans bevarande är oundgänglig;
att ehuru fria menn iskor visserligen finnas, hvilka mäste nöja sig med
knappare eller osundare lifsuppehälle, än i fängelserna beslås, dock icke deraf
168
R. St. Just.-Ombudsm. Ernb.-Berättelse för år 1849.
kail göras en regel för fångförplägningen, helst förknappningens gräns då blefve
obestämd, och skulle kunna nedsättas ända till den grad, att lifvets förlust
blefve deraf en följd, såsom den onekligen för fria menniskor någon gång blifver.
Hvad särskildt cellsystemet beträffar, upprepar jag äfven min i förra berättelsen
yttrade tanka, att förden slutliga framgången af det förbättrade straffsystemet
det vore välbetänkt, om den stora frågan tills vidare uppskötes, men
imedlertid-ingen ting underlätes för fullbordande af det arbete, som redan är
i gång, bestående uti uppförande af cellfängelser såsom länshäkten, användbara
tillika såsom straffäiigelser för vissa klasser af brottslingar; hvarigenom
från erfarenhet skulle kunna hämtas upplysning, hvad bifall det omtvistade
straffsystemet må förtjena eller ej.
Ett förhållande, hvaraf borde kunna beräknas ett för detta systems lindrigare
straffmedel gynnsamt inflytande på tänkesätten, är den minskning af
fångpersonalens antal och af brottmål i allmänhet, som under de två sistförflutna
åren i en så märklig mån inträffat. Antingen har nemligen det näst
föregående tillståndet af öfverhand tagande brottslighet varit att anse såsom en
art af epidemi, hvilken mäste såsom sådan hafva en öfvergång, eller ock har
detta tillstånd haft sin egentliga orsak uii den nöd och förlägenhet om utkomst
för fattiga arbetare, som härrört från några på hvarandra följande missväxtår;
och i båda fallen är väl derigenom bevisadt, att detta öfvergående
tillstånd icke bör tagas lill grund för bestämmande af ett straffsystem.
Så vida häraf måste uppkomma en öfvertygelse om de mildare, förbättrande
straffens användbarhet, och betänklighelerne dervid endast ligga uti
straffanstalternes ökade kostnader; så bör det för sakens slutliga afgöraude
blifva af mycken vigt, om en beräkningsgrund för dessa kostnader hämtas
från ett högre eller lägre antal af fångpersonalen. Det är i detta afseende,
som jag härledt en förut yttrad förhoppning från de nya ransakningshäktet^
— en förhoppning, den jag derföre äfven nu upprepar, att begagnandet af
dessa häkten skall bibringa goda grunder för beräkning af en ringare fångpersonal
vid slutligt bestämmande af planen för de blifvande nya straffängelserna.
Ty jag är förvissad, såsom jag förut yttrat, alt bland de för första
gången häktade rätt månge, som i gemensamhelsfängelset skulle förfallit till
obotligt förderfvade, skola räddas genom ensamheten och förskoningen från det
smittade sällskapets inflytelse; att fångnumern skall fortfara att aftaga i de
län, der länshäkten med celler äro eller blifva införda, och än mer skall aftaga
öfver hela riket, sedan alla länshäkten blifvit till sådana förvandlade.
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 4849.
169
Att cle fleste bland de fångar, sorn ännu kunna vänta sig annan framtid än
fängelsets, äro tillgänglige för ånger och goda föresatser, bar jag äfven denna
gång funnit genom erfarenheten i cellfängelserna bekräftadt; och äfven nu bar
således min tro på det nya straffsystemets slutliga seger hämtat näring från
min erfarenhet.
Då fråga här blifvit om orsakerna till minskning i fångars antal; har jag
imedlertid icke bordt lemna obemält ett sätt till förklarande häraf, som under
resan förekommit i samtal med embetsman, hvilke under tjenstutöfningen
baft tillfälle att i ämnet inhämta erfarenhet. Man har anmärkt, att åtskillige,
förut till allmänt arbete förfallne personer nu mera, enligt 6 §. 1 mom.
af Kongl. Stadgan den 99 Maj 1846, mäste lemnäs på fri fot; hvarigenom
således fångantalet väl tills vidare måste nedsättas, men utan att dock deraf
kan förväntas en fortfarande minskning, enär de till denna klass hörande
personer eller sådane, som väl icke äro straffade för stöld eller vanfräjdande
brott, men likväl vanartige och obenägne att med frivilligt arbete sig försörja,
lemnade på fri fot, ej kunna afhållas från tiggeri och förr eller senare
vanligen förledas att äfven genom andra olofliga medel söka sin bergning.
Allmänna ordningen anses således ingen ting vinna på den dem lemnade frihet,
utan skulle tvertom deras tillhållande till allmänt arbete vara den enda
utvägen att öfvervinna lättjan och efter hand göra dem användbara äfven i
enskildas tjenst.
Vid förekommande klagan öfver sådana menniskors kringstrykande eller
tiggeri, skall polisstyrelsen hafva funnit sig ur stånd att med dem vidtaga
någon verksam åtgärd. När fattigvården i deras ort med fog vägrat att emottaga
dem, såsom arbetsföra, och de likväl förstått att antingen inom eller
utom sin socken med bettlande försörja sig; bar någon utväg till deras afhållande
derifrån befunnits icke vara öfrig. Återforslingar till hemorten hafva ej
kunnat hindra dem alt åter utvandra; och i hemorten hafva de ej kunnat förmås
att försörja sig annorlunda, än genom enahanda tiggeri, som de annorstädes
drifvit. Svårare förmodas delta förhållande blifva i den mån, lättingarne
hinna få erfarenhet af polismyndighetens vanmakt att mot dem något uträtta;
och man befarar, att saken till slut ej kan annorlunda hjelpas, än att denna
myndighet åter sättes i tillfälle att tvinga de lättjefulla att med arbete godtgöra
sitt uppehälle.
Hvad grund dessa anmärkningar kunna äga, måste jag, i brist af tillräcklig
sakkännedom, lemna derhän. Men om de ock må anses grundade; så
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849. 22
170
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 18'i9.
kan väl någon synnerlig verkan till minskning i fångpersonalen åtminstone icke
ännu hafva hunnit uppkomma från den sålunda angifna orsak. Jag kan för
min del icke tvifla, att om än, vid utförande af den i 5 §. 2 mom. af 1846
års Kongl. Förordning yttrade nådiga föresats att särskildt förordna, när och
huruledes försvarslösa personer af den art, hvarom fråga är, må genom verkligt
tvång hållas till ordning och arbete vid inrättning inom orten, Kongl.
Maj:t ej skulle finna annan utväg användbar, än att desse lättjefulle tillsvidare
beröfvas friheten, den tillökning i fångars antal, som deraf kan uppslå, likväl
hör blifva mindre betydlig, och på långt när icke kunna uppgå till ett
belopp, svaranJe mot den nu för hand varande minskningen, eller rubba grunderna
för de förhoppningar, jag här ofvan trott mig böra antyda, om framgången
af ett menskligt och förbättrande straffsystem.
Ibland ämnen för samtal med Domhafvande på landet, dem jag under
resan träffat, har förekommit frågan om den nya regleringen af domsagor.
Att detta ämne har sina stora svårigheter, hvilka framställa sig äfven för ett
vanligt eftersinnande, hade jag redan af egen erfarenhet funnit. De exempel,
hvarpå jag nu hade tillfälle att fästa närmare uppmärksamhet, hafva ökat
mina farhågor för de misstag, som i detta ämne synas så svåra att undvika.
Jag tror mig, i anseende till ämnets vigt, ej böra underlåta att meddela,
hvad jag derom inhämtat.
Här är ej tillfälle att upptaga till granskning sjelfva den grundtanka, hvarifrån
förslaget till en ny reglering af domsagorna öfver hela riket utgått. Hvad
som dermed åsyftas, är häradsindelningens förvandlande i domsagor af ett enda
tingslag; hvilket åter har sitt syftemål uti landtdomstolarnes s. k. permanence
och den dermed förenade regleringen af1 häradshäkten. Om och när hela denna
plan blir utförd, måste ankomma på tiden. Så vida den innefattar en genomgripande
och ganska vigtig reform; är väl i allt fall angeläget, att verkställigheten
deraf icke förr börjas, än planen i stort och smått är så fullständigt
öfvervägad, alt den icke i någon väsendtlig del må kunna misslyckas.
I de beräkningar, hvarpå planen skall hvila, har man säkerligen icke
kunnat underlåta att taga i betraktande de sportelinkomsler, som för närvarande
i hvarje domsaga förefinnas, samt att ej allenast underrätta sig om dessas
totalbelopp för domsagan, utan ock särskildt utröna, huru dermed förhåller
sig för hvarje härad, hvaraf domsagan beslår. Det måste eljest hända, att
när vid den nya sammansättningen en gammal domsaga minskas med ett
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 4849.
171
härad, man skulle stanna i okunnighet om den minskning af inkomst, som
deraf följer, och att när en nj domsaga bildas, man saknade all beräkningsgrund
för dess blifvande inkomst.
Att så förbållit sig vid uppgörande af det i frågavarande förslaget, haiman
väl icke påstått; men man har anmärkt, att de vid regleringen följda
sportelberäkningar ej kunnat vara på verkliga förhållandet grundade, helst ingen
jemnhet af inkomster visar sig iakttagen imellan de genom regleringen
sammansatta domsagor. De prof häraf, som blifvit för mig i något närmare
detalj uppgifna, äro följande:
а) Vid indelningen af Dahls land till tre, i stället för två domsagor,
skola enligt förslaget Walbo och Sundahls härader, som nu äro förenade med
Nordahls härad, skiljas från det sistnämnda och ensame utgöra en domsaga,
hvilken af dess nu varande innehafvare erkännes blifva hvarken för mycket
eller för litet härigenom minskad.
Af Nordahls härad och det till andra domsagan nu hörande Tossbo härad
skall bildas en ny domsaga. Men efter hvad nu varande innehafvaren af
det ena och tjenstförrättande Domhafvanden i det andra af dessa härader
uppgifvit, skola inkomsterne i hvartdera ej kunna skattas högre, än till 900
R:dr banco, så att hela domsagan kommer att gifva endast 1,800 R:dr.
Återstoden af andra domsagan, Wedbo härad, blir efter förslaget den
tredje, hvaraf man nu påräknar inkomsten till 2,500 R:dr banco. Men äfven
detta, och än mer det näst förut upptagna beloppet är otillräckligt för en domares
bergning, sedan de omkostnader afgått, som från tjenstens bestridande
äro oskiljaktiga.
б) I två andra domsagor af Elfsborgs län har den nya regleringen redan
gått i verkställighet, hvarigenom tre domsagor i stället uppkommit*). Den
ena af dessa, innefattande Wäne, Bjerke och Flundre härader, har funnits
gifva en inkomst af 2,200 R:dr, då deremot en af de öfriga hvilken består af
Kullings, Ale och Wettle härader, skall minst afkasta 5,000 R:dr, allt banco.
c) Nerikes läns föreslagna indelning i sex domsagor (i stället för tre) lemnar
bland annat det resultat, att en domsaga skall bestå af Askers och Sköllersta
samt en socken af Kumla härad. Meia af denna domsaga måste, efter
*) Vid planens fullständiga utförande komnaa Ås och Gäsened härader, som nu vakanta
utgöra den tredje, att åtskiljas och förenas med andra, så att af dem och 2:ne återstående
domsagor i länet blifva fyra.
172
IL St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
hvad tjenstförrättande Domhafvanden försäkrat mig, inkotnslerne blifva alldeles
otillräckliga för en domares anständiga utkomst.
Af de sålunda anmärkta ojemnheter har man velat sluta, att beräkningarne
i den nya regleringsplanen måste hvila på väsendtliga misstag om den
grund, som rätteligen bordt härvid afses och hvaraf en annan följd skall blifva,
alt innehafvarne af de mindre domsagorna ej komma alt vid tjensten så sysselsättas,
som ske borde, i fall de vore med nödiga inkomster försedde. Att
afhjelpa följderna af dessa misstag, i hvad domhafvandernes bergning beträffar,
lärer ej annorlunda blifva möjligt, än att penningelöner anslås åt dem,
som komma att befinnas särdeles vanlottade*). Regleringsfrågan, hvilken hittills
varit behandlad endast såsom en ekonomisk angelägenhet, skulle på detta sätt
blifva en beskattningsfråga. Och för öfrigt torde den anmärkningen ej finnas
obefogad, att äfven om sportelsystemets afskaffande skulle stå i sammanhang
med reformplanen, den imellan domsagorna ojemnt fördelade mängden af göromål
då skulle komma i ett afgjordt missförhållande till de genom anslagna
löner jemnade inkomsterna.
Ojemnhet både i göromål och inkomster förefinnes visserligen redan i
de gamla domsagorna, men består dock egentligen deruti, att vissa domsagor
äro alltför stora. Deremot äro endast ganska få så små, att icke, efter nu
varande aflöningssätt, inkomsterne gifva en domhafvande nödig utkomst. Till
dessas förstorande och de andras förminskning äro således ostridigt partiella
om regleringar af nöden. Men vid uppgörande af sådana saknas ej tillfälle och
nödigt rådrum att taga alla omständigheter i noga öfvervägande, sedan hela
förhållandet blifvit fullständigt undersökt och utredt; och härvid böra således
svårligen betydliga misstag vara alt befara, då deremot vådorne för sådana
misstag vid en öfver hela riket utsträckt, på osäkra beräkningar uppgjord totalreform
torde vara obestridliga.
På livilketdera sättet som reform tillvägabringas, återstår likväl en betänklighet,
som jag här ej kunnat förbigå. Sådant förslaget är uppgjordt, skulle
det föröka domsagornes antal med 45, hvilket vill säga med lika många nya
ordinarie domaretjenster. Äfven af partiella reformer måste följden blifva en
dylik tillökning, ehuru säkerligen till vida mindre antal och alltid med så
-
*) En af dessa, Domhafvanden i Wäne, Bjerke och Flundre härad, har också, i anledning
häraf, redan till Kongl. Maj:t inkommit med underdånig anhållan om domsagans
förökande med 2:ne härader, och skattar deri sina inkomster ej högre än till
1,600 R:dr banco boställsafkastningen inberäknad.
R. St. Just. Ombudsm. Emb -Berättelse för år 1849. 173
dan beräkning, alt de redan för hand varande inkomsterne blifva tillräckliga.
Skulle deremot vid en totalreform, sådan som den föreslagna, aflöningsbehofvet
ökas med en tredjedel, eller i mån af tjensternes ökade antal; så måste den
för hand varande tillgången, hvilken nu i medeltal ej kan anses Öfverflödig,
komma att befinnas otillräcklig. Genom sportlernes förhöjande skulle bristen
kunna fyllas, i fall denna brist vore på domsagorna jemnt fördelad. Vid
ojemn fördelning låter sig detta icke göra; och således blir då den enda utvägen,
att på rikets stat uppföra löner till alla de landtdomare, hvilkas inkomst
eljest blir otillräcklig. Men utan Rikets Ständers beslut kan detta icke
ske; och om än tjensterne kunna till en början tillsättas, utan att på stat
uppföras; så kan jag dock, af här uppifven anledning, icke undgå att befara,
det nya löners anslående för de genom regleringen försämrade tjensterna skall
blifva en oundviklig följd af anstaltens utförande.
Vid betraktande af de olägenheter, som häraf kunna härflyta, och af de
embetens vigt, om hvilka fråga är, skulle det synas vara särdeles i sin ordning,
om aldrig någon, vare sig total eller partiel, för framtida bestånd ämnad
förändring i domsagoregleringen, till inrättande af nya, eller utvidgande
eller förminskande af redan befintliga domsagor, företoges af Regeringen utan
samtycke af Rikets Ständer. Och framför allt synes det vara i sin ordning,
att den stora planen, så vidt den må sammanhänga med planen till ett förändradt
aflöningssystem för landets domare, icke förr går i slutlig fullbordan,
än Ständerne godkänt grundsatsen för en sådan förändring och, i följd deraf,
åtagit sig den förlust för staten, som kan uppkomma genom afskaffande af
sportler, hvilka för närvarande utgöra vida största delen af häradshöfdingarnes
aflöning, och genom ett motsvarande belopps uppförande på riksstaten emot
den ersättning, som kan vinnas uti stämpladt papper 0) eller annat sätt att
af rättsökande uppbära den afgift, hvilken anses böra fortfarande dem skäligen
affordras för lagskipningens anlitande.
Slutligen har under resan en företeelse, som synnerligen fästat min uppmärksamhet,
påmint mig om ett ämne för lagstiftarens behjertande, hvarmed jag
redan förut sysselsatt mig, och hvaröfver jag tillåter mig att här i förbigående
antyda en åsigt, som jag ännu ej öfvergifvit.
*) Ett af de sämsta mig bekanta beskattningssätt.
174
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 4849.
I de orter, jag nu genomreste, äro lyckligtvis dessa företeelser ännu sällsynta
(jag såg deraf blott en enda — man vet, att de annorstädes äro många),
der ägaren af ett gods, som varit bebodt af landbönder eller bergade jordtorpare,
gripen af en högre spekulationsanda i jordbruket, förelager sig att experimentera
för utrönande af den högsta möjliga behållning, att på en gång
uppdrifva jordens bördighet, så långt sig göra låter, och nedsätla dess brukningskostnad
genom minskning af arbetsbehof och arbetets erhållande för bästa
pris, och finner dertill rätta utvägen i sina underhafvandes fördrifvande, deras
boningars jemnande med jorden och deras ersättande med statfolk eller
daglönare.
Det gagn, som husbonden hämtar af ett sådant hushållssätt, har varit
föremål för delade meningar. Att gagnet tillfaller någon annan än husbonden,
har dock mig veterligen ingen ännu påstått; och från synpunkten af allmänt
intresse torde sakens förderflighet svårligen bestridas. Jag vet icke, huru man
skulle se de husvilla hushållen, förjagade från deras nedrjfnä boningar, och
neka, att deras lidande öfverträffar den vinst, som husbonden kan göra. Men
jag ser, huru samhällshatets, socialismens, kommunismens lågor underblåsas,
huru talet af uslingar, brottslingar, förtviflade, tillvexer progressift genom sådana
husbönders förvållande; och jag ser intet botemedel mot de förtviflades
dödsbat till all bättre lott i samhället, om denna liknöjdhet för fattiga under-*
hafvandes öde ej kan finna ett botemedel.
Inom lagstiftningens verkningskrets är det, som detta botemedel måste
låta finna sig; och för min del kan jag derom icke misströsta. De, som understödja
medellöshetens, råhetens fåkunniga anspråk på politisk inflytelse och
jemlikhet, som uppmana en oorganiserad folkmassa att förtrampa den lefvande
organismen i ett utbildadt samhälle, de tinna det icke inkonseqvent af sig
liandladt, att åberopa de största betänkligheter mot lagstiftningens inblandning
i jordägarens, och i allmänhet kapitalägarens dispositionsrätt, såsom det
heter, öfver sin egendom. Må det då vara den förbehållet, som icke godkänner
jemlikhetsanspråken och desorganisationslärorna, af hvilka det fattiga folket
aldrig skall hämta några fördelar, att i stället behjerta den fattiges rätt i
det, som gagnar honom — i den välfärd, han har att hämta af sitt arbete —
i bestämmandet af en gräns för rikedomens rätt att förtrycka honom!
Är det då en rättmätig inskränkning i äganderätten, att ägaren ej får använda
sin jord så, som honom behagar? — På denna fråga tror jag böra
svaras: Jordäganderätten kan dock ej vara heligare, än all annan rätt. Gifves
det då någon, som icke viker för samhällets? Samhället har gifvit jordägande
-
R. St. Just. Ombudsm. Emi.-Berättelse för år 1849.
175
rätten, liksom all annan, med förbehåll, att ingendera må kunna till samhällets
ofärd användas. Hvem som tror sig äga rättigheter af annat slag, har
icke fått dem af samhället, och må ej heller för dem begära dess skydd.
Man äger också rätt att med en menniska sluta aftal, när det sker utan
tvång och list; men icke må man derföre genom sitt aftal göra en menniska
till sin träl. Det är samhället, som föreskrifver, huru stor rätt man får förvärfva
öfver sin like; och om samhället skulle vilja så inskränka denna rätt, att
t. ex. husbonde ej mer må äga piska sin tjenare; så skulle väl samhällets behörighet
härtill svårligen dragas i tvifvelsmål. Hvarföre må det då icke kunna
förbjudas att antaga tjenare utöfver ett bestämdt antal, vid äfventyr att sörja
för deras och deras värnlösa barns framtid?
Om således grundsatsen ej kan bestridas, hvarpå en lagstiftning i ämnet
må hvila; så ankommer det endast på lagstiftarens klokhet att utfinna det
botemedel, som sökes. Problemet är ej lätt; men det bör icke — jag har
redan sagt, att det får icke — vara omöjligt. Ibland möjligheterna må jag
tillåta mig att antyda en, utan att dermed gå någon bättre i förväg.
Hvad jag önskar och tror vara möjligt, är icke alt hindra arbetares användande
vid jordbruk, på hvad vilkor eller till huru stort antal som helst.
Men för en viss del af delta antal, beräknad efter den i bruk varande jordens
vidd, bör jordägaren vara ansvarig, att de eller deras hushåll icke falla fattigvården
till last, vare sig under den tid, de vid egendomen användas, eller
inom viss lid derefter.
En sådan ansvarighet synes mig böra försäkras genom inteckning i fastigheten;
och för den händelse, att denna förut är för mycket graverad, att
kunna lemna säkerhet, skulle jag tro det böra föreskrifvas, att arbetarne skola
vara försedde med jordbruk till en vidd, hvars minimum skall vara bestämdt.
Häri ligga hufvuddragen af den idé, jag skulle önska alt se genomförd.
Dermed är endast antydd möjligheten af en ändamålsenlig lagstiftning i ämnet.
Alt utarbeta ett lagförslag deri, har jag nu ej kunnat företaga mig. —
Ett väsendtligt inkast har jag att upptaga, eftersom jag redan förutser det.
Så illa kunde det stå till med en jordbrukares affärer, att han ej förmådde
anställa det nödiga antalet af dessa ständiga arbetare. Om egendomen då ej
kunde hållas i fullt bruk; så kunde väl ägaren ej heller länge bibehålla sig.
Det blefve mindre lätt alt vara obemedlad ägare af större egendomar. Kreditvingleriet
skulle försvåras. I mina ögon är delta icke någon afskräckande
olägenhet.
176
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 4849.
Ett förslag, som i verkställigheten fullkomligen lyckas, lärer i ett så
nytt ämne svårligen stå att förvänta, med hvad skicklighet detta förslag än
må uppgöras. Tid och erfarenhet äro nödvändiga. Genom dem skola försöken
förbättras, och åter förbättras, innan deras mål kan väntas till fullo
upphunnet. Men sådan måste ofelbart vara gången äfven af den bästa möjliga
lagreform, när den innefattar verkliga nyheter. Förnuftigtvis är det
derföre också endast i högsta nöden, som man bringar å bane en sådan reform.
Här är detta fall för hand. Den nöd, som här tränger, kan icke misskännas
— jag måste säga det än en gång. Man kan ej se de ödelagda byarna,
spåren efter de nedrifna boningarna, och höra omtalas, huru dermed
tillgått, utan att intagas af bedröfvelse. Det ginge ej så lätt att nedrifva
dem, i fall man dermed ådroge sig förbindelsen, om än endast för kortare
tid, att försörja deras innevånare. Ocb än mindre lätt går det att en gång
åter bebygga dessa afhysta byar, och förse dem med besuttna åboar.
Ödeläggandet skall icke stanna vid frälsegodsen. Det har börjat med
dessa; men i den mån antalet af lösa arbetare genom afhysningen tillväxer,
och arbetslönerne i följd deraf nedsättas, blir spekulationen på hemmans
afhysning allt mera lockande; och hvarje välmående jordägare skall deraf
frestas att äfven till höga priser inköpa sina grannars hemman. Så skola
efter hand de vanliga små bondhemmanen och hemmansdelarne afhysas och
införlifvas med större och mindre jordegendomar, hvilka skötas med statfolk,
legohjon, daglönare, men med inga vid eget jordbruk bosatta arbetare. Dessa
daglönare och legohjon måste blifva den stora plantskolan för pauperismen,
hvilken skall växa ännu fortare, än de besuttna jordägarnes ocb brukarnes
antal aftager. Det sjelfständiga bondestånd, som med rätta varit Sveriges
stolthet, skall blifva ett offer för den stora jordbruksindustrien, långt ifrån
att deraf draga fördel; och frukten af jordbrukets ökade afkastning skall
blifva en tillväxt i folkmängden, jemnstor med tillökningen i uslingars antal.
Att icke till detta pris vilja köpa den fullkomligaste möjliga odling af
den kära fosterjorden, må kanhända förlåtas en vän af fosterlandet, huru
högt han än föröfrigt önskar att se all nyttig odling blomstra i detta land.
Säkerligen kommer sjelfva den ide, hvars grunddrag här äro tecknade,
att kallas illiberal; och min mening är icke att förneka den inskränkning
af frihet, som deri ligger. Men det är för frihetens egen skull, som hon ej
får tålas, när hon vägrar att underkasta sig vilkoren för andras möjliga frihet;
och på detta sätt kan hon ej heller länge bestå.
Från
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 4869.
177
Från öfvermått af frihet härrörer all träldom*) — från öfvermått af
husbondeväldets frihet arbetarnes träldom. Och detta öfvermått blir följden
af jordbrukets och näringarnes högsta frihet, af penningekraftens fria bruk
under industriens utbildning, ej mindre än af muskelkraftens fria bruk under
råhetens barbari. Det är förnimmelsen häraf, som framkallat tankan
på arbetets organisation. För jordbruksarbete har man åtminstone icke ännu
funnit den på annan väg, än den jag antydt. Sådan den der visar sig och
under många förflutna århundraden hos oss varit frivilligt iakttagen, kräfver
den inskränkning i frihet, men i en frihet, som ej kan utöfvas, utan att
förstöra sjelfva möjligheten till frihet för en oberäknelig mängd af likar, för
hela den talrikaste klassen af fattiga arbetare, hvilka i jordbruksarbete måste
söka sin utkomst, men genom det här beskrifna missbruk af den välmående
jordägarens frihet utarmas till den grad, att de för sin bergning
blifva alldeles beroende af hans välbehag, och således ur stånd satte att
emot detta välbehag på något sätt begagna, hvad helst de få af medborgliga
och politiska fri- och rättigheter.
Att, till undvikande af så stort förderf för den talrikaste bland medborgareklasser,
sätta välmående jordägare ur tillfälle att på dessa fattigas
bekostnad söka sin högsta möjliga vinning, må heta en inskränkning i friheten;
men utan sådana inskränkningar skall aldrig någon frihet bestå. En
vän af henne linner sig i hvarje väg skyldig att förorda dem.
Näst före anträdandet af denna resa, hvarom nu är berättadt, hade jag
bevistat den af skolelärare under sistlidna Juni månad i hufvudstaden hållna
stora sammankomst, hvars föremål redan länge dessförinnan sysselsatt mitt
eftersinnande. I detta ämne ligger mig på hjertat en tanka, hvars uttalande,
så framt jag ej bedrager mig på ämnets vigt, torde här finnas på sin plats.
I allmänna undervisningens händer är det, som samhällets framtid ligger,
så vida det är på allmän bildning, som samhällets bestånd nu mera
ytterst hvilar. Men om häraf följer, att ej mer något tvifvel äger rum angående
vigten af sjelfva det ändamål, som sökes; så är dock med blotta erkännandet
häraf icke hela storheten af denna vigt med full insigt uppfattad.
Bildningen ankommer på undervisning; men i hvad mån denna kan verka
*) Att släppa friheterna tygellösa är således att införa träldomen.
It. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849,
23
178
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
för sitt ändamål, lärer man svårligen inse, utan att äga klart begrepp om
sjelfva sättet, hvarpå denna verkan åstadkommes.
Visserligen är det kunskap,, sorn vi af undervisningen begäre; men att
undervisningen äger ett ännu högre föremål i sjelfva kunskapsförmågans bearbetande,
torde icke hafva blifvit så allmänt eftersinnadt, som önskiigt
varit. Denna sanning, i fall den ej kan bestridas, utkräfver då äfven vid
allmänna undervisningens reformerande sin rätt. Den kunskap, som utgör
denna undervisnings föremål, må skättas huru högt som helst; så kan ju ej
derföre nekas, att förståndet sjelft är af ännu högre värde. Förståndet är
nemligen ej blott organen, hvarmed man inhämtar kunskap, utan det är ock
af förståndet, som all kunskap skall användas. Ar det nu så, att sättet,
hvarpå denna bibringas, kan lända ej allenast till förståndets fördel, utan
ock till dess skada; så skulle ju den undervisning, som förskaffade mycken
kunskap, men skadade förståndet eller icke lände till dess fördel, kunna
vara sämre än den, som gåfve mindre kunskap, men gagnade förståndet.
Denna synpunkt är det, som tyckts mig icke vara nog tagen i betraktande
under meningsstriderna i den stora frågan om bästa sättet att inrätta
undervisningen i de allmänna skolorna. Oeb det lärer dock vara obestridligt,
att lärosättet utöfvar ett mäktigt inflytande på sjelfva kunskapsförmågan;
hvaraf följer, att härpå företrädesvis borde, vid den stora frågans lösning,
fästas afseende. Att uppvexande medborgare i våra skolor förses med kunskaper
i så rikt mått och så stor mångfald som möjligt, blir då nemligen
gagneligt och önskans värd t endast under det vilkor, att de ungas förstånd
derigenom icke försvagas, eller i sin utvickling hämmas, men stärkes och
utbildas; att med kunskapen också förmågan att använda den, förmågan af
upplysning växer och hämtar krafter i så rikt mått, som möjligt är, och
att icke tvertom genom låroämnenas beskaffenhet och mängd kunskapsförmågans
förslappning och oreda blifva kunskapens frukt.
Utgår man från denna synpunkt vid valet af skolornas läroämnen; så
gäller det ej blott att veta, hvilka kunskaper som i allmänna eller enskilda
lifvet kunna för den en gång uppvuxna medborgaren vara mest angelägna
eller nyttiga; ty om dessa ej tillika äro de kunskaper, hvilkas inhämtande
mest bildar den uppvexandes förstånd, eller om icke inhämtandet af hvardera
lämpas efter den ålder och utvicklingsgrad, för hvilka densamma är
mest passande; så kan dessa för allmänna och enskilda lifvet mest gagneliga
kunskapers föredragande i skolorna, i stället för gagnande, blifva ganska
skadligt. Är det sanni, att förståndets utbildning, alt så till sågandes hela
R. St. Just. Ombiidsm. Emb.-Berättelse för år 4849.
179
dess skötsel utgör hufvudföremålel för skolstudierna, oell för all ungdomsundervisning;
så måste oek läroämnena härefter företrädesvis lämpas, oell deras
öfriga gagnelighet antingen få ett underordnadt rum eller ock, 0111 så fordras,
sättas alldeles å sido. I allt fall kan skolan icke utrusta sina lärjungar med
hela det kunskapsförråd, sorn deras framtida lefnad klafver; meu genom
kunskapsförmågans bildande skola de sättas i stånd att utan skolans biträde
föröka sitt kunskapsförråd, i mån af fallenhet och behof. Jag skulle knappast
vilja medgifva, att man till skolan står i särdeles förbindelse for det
vetande, man der inhämtat, i fall man ej derjemte förvärfvat skicklighet att,
undervisa sig sjelf.
Svårligen torde bland skolmännen skiljaktiga meningar gifvas öfver den
frågan, huruvida äfven de bästa anlag äro beroende af den utvickling, de
hämta från tjenlig undervisning. Någon gång må tvifvel härom hafva uppstått,
i afseende på de verkligen utmärkta anlag, hvilka förmått, såsom det
heter, bryta sin egen väg, oberoende af mycken brist i undervisningen. Åf
ingen sakkännare lärer deremot nekas, att vanliga anlags utvickling utebli fver,
om dea ej ierles genom väl valda och väl använda läroämnen. Och lika
litet torde det kunna betvillas, att genom otjenliga eller illa använda eiler
alltför mångfaldiga och öfverhopande läroämnen först och främst alla vanliga
och medelmåttiga anlag förslöas, förvillas, afstanna i sin utvickling, men äfven
mycket goda, utmärkta anlag ofta, ja oftast, röna likartad verkan.
Den länge fortsatta, mångfaldiga striden öfver valet af läroämnen tor
våra offentliga skolor kan här icke blifva afhandlingsämne. För att deröfver
fälla ett befogadi omdöme, tarfvas erfarenhet i yrket. Hvad jag högst skulle
önska att kunna med insigt bedöma, vore dels frågan örn angelägenheten al
de klassiska studierna öfver hufvud, såsom grundläggande all lärd eller
verkligen grundlig bildning, oell dels frågan örn rätta åldern för dessa studiers
idkande. Jag ville vara förvissad, ej blott huru stort deras sauna gagn
är för förståndets hela harmoniska utvickling, när de rätt inhämtas, utan
ock huruvida deras verkan härutinnan blir mer eller mindre fördelaktig, när
skolundervisningen med deni tager sin början, eller när de uppskjutas tili
en längre framskriden ålder. Kan, utan besvarande af dessa frågor, något
befogadt omdöme icke fällas öfver hvad som i den förevarande skolreformen
blifvit förordnadt om de klassiska studierna; så lärer ock af svaret på samma
frågor bero, både hvad dessa studier kunna genom reformen hafva förlorat,
och hvad inflytande en sådan förlust må komma att hafva på hela skolundervisningens
resultat.
180 R. St. Just. Ombudsm. Enib.-Berättelse för är 4869.
Hvad de öfriga läroämnena beträffar, kan jag lika litet utan fullständig
sakkännedom tilltro mig ett omdöme, vare sig öfver ändamålsenligheten af
dem hvart för sig, eller öfver deras mer eller mindre lämpliga ordnande i
sammanhang med hvarandra eller i tidsföljd efter hvarandra. Att utröna
och urskilja allt detta, tillkommer män af yrket. Hvad äfven den oinvigde
kan tilltro sig att varseblifva, inskränker sig till verkningarna af den tillökning
i mängd, läroämnena efter hand erhållit genom den redan länge
fortgående reformen och som äfven vid dennas fullbordande qvarblifvit.
Ibland de skollärare, som jag i ämnet frågat, har ingen gillat denna
tillökning i läroämnens mängd. Allas yttranden hafva bekräftat min farhåga.
att undervisningens grundlighet alldeles uppoffras för den härmed
åsyftade mångkunnighet; att genom alltför otillräcklig sysselsättning med
hvarje ämne det sällan eller aldrig blir möjligt att med interesse fästa sig
vid någotdera; att man i de liesta måste stanna vid minneslexor, och således
minnet ensamt blifva den förmåga, som hos lärjungen egentligen utvicklas;
att likväl äfven minnet, och än mer öfriga förmögenheter lida af ett
öfverdrifvet bemödande att hopsamla och behålla all denna mångfald, till
hvilken i allmänhet saknas en sammanbindande enhet, samt att frukten af
arbetet är, i bästa fall, försummad utvickling af själsförmögenheterna, men
i det sämsta, sjelfva dessa förmögenheters aftyning och försämring.
Af alla dessa läroämnen har naturligtvis hvart och ett haft sina förespråkare,
hvilka egnat mindre uppmärksamhet åt alla de öfriga, och minst
åt allas samverkan till åstadkommande af grundlig bildning. Företrädesvis
har man sett på hvarje särskildt ämnes praktiska gagn, d. v. s. deras användbarhet
i allmänna lifvet; hvaremot det blott sällan, om någonsin, kunnat
hända, att deras aldra närmaste praktiska verkan, den de redan i skolan
utöfva, såsom förökande öfvermåltet af läroämnenas mångfald, d. v. s. deras
for lärjuugarnes framtida upplysning menliga verkan, blifvit hos de förordande
i beräkning tagen. Affärsiifvets behof hafva blifvit, rådfrågade, i stället för
skolmannens sakkännedom. Och ej blott härigenom har de förordandes åsigt
befunnits populär, utan äfven och i synnerhet derigenom, att den innebar
en nyhet, till hvars fördel kunde sättas i rörelse alla de bevekelsegrunder,
som i allmänhet för reformers bedrifvande användas i sakkunskapens ställe.
Mindre likgiltig kan ingen reform vara, än skolans. Om det ljus, som
kulturens fortgång framalstra!-, bör öfverallt fritt intränga; aldraminst faldet
då utestängas från skolan. Men just derföre är ock här mest angeläget,
att
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1849.
181
att det må vara sannt ljus, och icke falskt sken, som leder skolans reformerande,
leder hvarje steg till dess förändring. Just derföre, att den verkliga
förbättringen här är högst af nöden, bör ock här all förbättring vara bäst
öfverlagd, innan den företages, vara så forgfälligt öfvervägad, att ej något
äfventyr af försämring dervid återstår. Så sannt, som upplysning är menniskans
och samhällets högsta behof, så vigtigt är det, att den undervisning,
samhället besörjer, må stärka och icke försvaga krafterna till upplysningens
emottagande och till dess befrämjande. Ingen samhällets rikedom är det
mera olofligt att förslösa, än dessa krafter, af hvilkas rätta bruk vår delaktighet
af det sanna ljuset heror.
Att i samhällsanstalter tänka på återgång, är i allmänhet förhatligt.
Borttagandet af något bland de läroämnen, hvilkas införande blifvit betraktadt
såsom hörande till tidenS framsteg, blottställer för en strid, som lätteligen
blir äfven politisk, ehuru det skulle tyckas vara billigt, att man måtte
kunna på rationell grund väcka fråga om lämpligheten af ett skolans läro*
ämne, utan att mötas med beskyllningen för obskurantisk reaktion. Snart
nog måste det väl i allt fall erkännas, att saken gått för långt, att man
hvarken kan ytterligare fortgå på den beträdda banan genom fortsatt förökande
af läroämnena, eller ens blifva stående i det skick, man redan befinner
sig. Om häraf åter ingen ting annat kan följa, än att återgång är
det enda möjliga 5 så blir det ock oundvikligen denna, som kommer, ehvad
man det vill eller ej.
Men huruvida den oundvikliga, och troligen snart nog stundande återgången
skall blifva, hvad som rätteligen förstås med en reform, en förbättring
och icke en ny försämring, beror deraf, att man vid dess utförande
lyssnar till verkliga sakkännares mening. Så länge desses representanter
ännu finnas i nationalrepresentationen, äga de der ett vigtigt tillfälle att i
detta ämne tjena fäderneslandet; och de skola förvärfva anspråk på fäderneslandets
tacksamhet derigenom, att de i en angelägenhet af så stor vigt ej
upphöra att uttala sin öfvertygelse. .
Stockholm i Januari 1850.
S. L. T II E O R E L L.
N. A. Fröman.
It. St. Just. Ombudsm. Emb.-Bcrätlelse fur år 1849.
24
RIKETS HÖGLOFLIGE STÄNDERS
J USTITIÄ-OMBUDSMANS
berättelse
RIKSDAGEN ÅR 1850,
tit följ ti af Berättelse från Tryckfrihets-BLommittéen.
STOCKHOLM, 1850.
1>. A. NORSTEDT & SÖNER,
Kongl. Boktryckare.
/
INNEHÅLL.
Lagreformen Sj)
Anmälan  1.
Domstols-organisationen i förhållande till dess allmänna bestämmelse 2.
Äro Enmansdomstolar ändamålsenliga? 6.
fnstantser och deras antal 8.
Plan till en reform, hvarigenom domstolar, svarande mot andra instantsen, blefve
omedebart dömande 12.
Synerälter i jordatvister  19.
Forum för åtal mot domare 22.
Sättet för städernes upptagande i planen 24.
Vilkor för talans fullföljande i högre rätt 26.
Modifikationer, i händelse städernes varande domstolar bibehållas 36.
Finaneiella följder af planens antagande eller förkastande 38.
Dess inflytande på fängelsesystemet 43.
Fortsatt granskning af lagförslaget om domstolsinrättningen 52.
Kostnadsersättning till vederpart i stället för revisionsskilling 55.
Granskning af förslaget till Jury 61.
Offentlighet vid domstolarna 70.
Plädering hos öfverrätter 72.
Röstberäkning i domstolar 75.
Motifverad omröstning oförenlig med lagförslaget 81.
Är grundsatsen att heldre fria än fälla bibehållen i lagförslaget? 85.
Bör man i lifssak kunna fällas genom flesta rösterna? 85.
Motifverne till lagförslagets röstberäkning 87.
Lagförslagets förkortade protokoller 89.
Protokollspappers utsändning från öfverrätt till underrätter 90.
Bör gentalan kunna föras ulan genstämning? 91.
Om skogarnes tillstånd och skogslagstiftning 92.
Om sammanläggning af prygelstraff och böter 107.
Om straffet för innehafvande af dyrk 109.
Fråga om indragande af Just. Omb. Expeditionens exemplar af fånglistorna . . . 110.
Förfarande vid arrendeombyten på Kronans jord 114.
Lagskipning.
Den är det vigtigaste 114.
Behofvet af Högsta Domstolens förstärkande 115.
Grundfel i de högre dornstolarnes aflöning 117.
Omdömen öfver högsta lagskipningen
121.
Sid.
Är dess bedömande lofligt, och under hvad vilkor? 123.
Kan sådant särskildt vara Just. Ombudsmannen förment? 126.
Hvad lagskipningen bör vinna genom allmän granskning 127.
Nådigt svar på frågan om jäf mot domare såsom vederdeloman 130.
Nådigt svar på frågan om lagens rätla förstånd angående testamentsbevakning . . . 131.
Om lag för Konungens Befallningshafvandes ansvarighet i polismål och andra ekonomiska
ärenden, med tillämpning dels på förhållandet vid Marsoroligheterna . . . 138.
och dels på ett mål rörande förvaltning af allmänna medel 140.
Redovisning för åtal, anställda af Justitiä-Ombudsmannen emot
a) Geschworner!! G. A. Lundhqvist samt Grufverättens vid Stora Kopparberget
ledamöter, Bergsrådmännen E. Falhem, J. G. Ihrman och JVI. Th. Engström
för obehörigt upplösande af en i Bergslagets s. k. enskilda verks angelägenheter
hållen sammankomst 147.
b) Häradshöfdingen, Lagmannen F. C. Pereswetoff Morath för felaktig samman
läggning
af straff å stöld och inbrott 155.
c) Regementsauditören Th. Casper Ehrenborg, såsom t. f. ordförande i Bräkne Hä
radsrätt,
och Amiralitetsauditören Göthe Trägårdh, såsom t. f. Landssekreterare
i Blekinge län, för ådömande och verkställande af fängelsestraff utöfver
högsta kroppsplikt 157.
d) Bergmästaren Joh. Lyman för orätt förvandling af tjufnadsböter 159.
e) Landssekreteraren C. O. de Frese och t. f. Landskamereraren F. Wångenberg,
såsom förvaltande Landshöfdingeembetet i Wermelands län, för verkställande
af fängelsestraff utöfver högsta kroppsplikt 161.
f) Magistraten i Lund för dröjsmål med delgifvande af ett Kongl. Hofrättens utslag 163.
g) Vice Häradshöfdingen N. M. Stedt för åtgärder grundade på ogiltig stämning . 165.
h) Konungens Befallningshafvande i Elfsborgs län för försummelse i straffs verk
ställande
och i fångvård 168.
i) Landssekreteraren Lagm. G. Engeström för fel i ett lagsökningsärende .... 173.
k) Konungens Befallningshafvande i Kronobergs län för bref bäringens behandling . 176.
I) „ ,, i Östergötlands och Jönköpings län för Hökare
enkan
Helena Anderssons behandling 183.
Brefvexling med Direktionen för Danviks Hospital 184.
Iakttagelser under årets embetsresor 188.
Anmärkningar rörande kostnadsanslagen för Justitiä-Ombudsmannens resor och utgifter
vid öfriga embetsgöromål 191.
Förhållandet med fånglistornes granskning 194-
Bilagor: Uppgifter från Kongl. Stalsdepartementen på Rikets Höglofl. Ständers under
5
dåniga skrifvelse!- och i anledning deraf vidtagna åtgärder 197.
De i dessa uppgifter förekommande, ännu oafgjorda ärenden  250.
Tabell öfver förestående förteckningar
. 253.
Berättelse af Kommitterade till Tryckfrihetens vård  255.
Till Rikets Högloft, ständer.
Fortsättningen och slutet af redovisningen för det mig lemnade uppdrag alt
vara Rikets Högloft. Ständers Justitiae Ombudsman, till hvilken redovisning
höra de förut särskildt för åren 1848 och 1849 från trycket utgifna berättelser,
framlägges härmed i djupaste ödmjukhet, under åberopande af hvad
dessa berättelser, i särskilda exemplar här bifogade, innehålla.
Denna fortsättning kommer, enligt hvad jag i sista berättelsen antydt,
företrädesvis att upptagas af ämnen, som röra lagreformen. Lagberedningens
förslag till Rättegångsbalk, i hvars utarbetande, ehuru det för sig gått under
min tjenstetid, jag likväl, af förut uppgifna orsaker, såsom Lagberedningens
Jusl.-Ombudsmans Emb.-Berätl. till 1850 års riksdag. 1
2
ledamot tagit nästan ingen del, har nu mera, såsom från trycket utgifvet,
bordt blifva föremål för min slutliga granskning, hvars resultat alltså skall
här inflyta. Men så vida jag endast i denna berättelse kan upptaga en sådan
granskning; har jag funnit mig icke böra sträcka mitt yttrande till hvarje
punkt, hvaröfver hos mig kunnat uppstå en skiljaktig tanka. Jag har inskränkt
mig till behandling af de ämnen, som äro af mera allmän vigt och
inflytande på lagen i dess hela omfattning; och det är nu dessa ämnen, som
komma att förnämligast upptaga den afdelning af förevarande berättelse, hvilken
handlar om
Lagreformen,
Ibland samhällsinrältningar, som i fäderneslandet kräfva mycken och
genomgripande förbättring, måste utan tvifvel räknas Domstolsorganisationen
och Rättegångsordningen, föremålen för den lagbal k, som här skall afhandlas.
På beggedera, i hela deras omfång uppfattade, ankommer lagskipningens beskaffenhet.
Men af domstolarnes inrättning beror ej blott rättegångens handbafvaiule,
utan ock sjelfva domarepersonalens utbildning för dess kall, fulländningen
af dess uppfostran. Detta stora ändamål är, hvad som aldraminst
får förgätas i en lagstiftning om sättet aLt skipa lag.
Hvilka läroanstalter domaren än för sin bildning genomgått och hvilka
kunskapsprof han må hafva aflagt; svårligen kan han dock — om än någon
gång undantagsvis — endast derigenom vara vuxen sitt kall. Snarare kunde
han blifva det genom praktik och sjelfsludium allena. Men enligt sakernes
allmänna ordning, och med undantag af alla utomordentliga fall, är det både
kunskaps- och tjenstgöringsprof, som domaren skall genomgå, för att kunna
skattas värdig. Och under tjenstgoringen är det ingalunda likgiltigt, huru hans
skicklighet användes, för att bibehålla och utvickla sig, och huru hans verksamhet
lif vas, for att så litet sota möjligt uttröttas och ledsna. Sjelfva vil
jans
lif och allvar behöfver genom arbetssättet, och allt hvad dertill hörer,
understödjas och förfriskas — att han ej tröttnar att med själ och hjerta
sälta sig i den rättsökandes ställe — ej från sin oväld nedsjunker till liknöjdhet
för rätt, ej anser för oväld, om det blir honom likgiltigt, hvem som
vinner eller förlorar. Men det är till denna liknöjdhet, som domaren förfaller
ännu lättare, än han af skamliga bevekelsegrunder förledes till väld.
Säkerligen kan genom domstolsinrältningen och sättet för dotnslolarnes
verksamhet något uträttas — och delta icke obetydligt — till gagn eller till
skada för sjelfva denna viljans energie, denna samveteis liflighet; men åtmin
-
3
slone kan med visshet mycket uträttas, för alt utvickla eller hämma, underhälla
eller uttrötta skicklighet och arbetslust. Ej sällan yppar sig för ett
uppmärksamt öga i domstolarnes minnesböcker en omisskännelig väld, mer
eller mindre skickligt öfverskyld, sällan alldeles fördömlig i sina yttersta motiver,
men ej dess mindre blind och förderflig. Ännu oftare upptäcker dock
den mera skarpsyn le betraktaren en ej mindre skadebringande förslappning
af rättskänslan, om hvilken man skulle kunna säga, att den vill ingen väl
och ingen illa, och hvars rätta och egentliga interesse vid lagskipningen svnes
ligga deruti, att sjelf komma väl ifrån saken, och i mångå fall endast" att
dertill hafva funnit deli tjenligaste vändning. Dessa hvarannan motsatta moraliska
brister, åtminstone Lill en icke ringa del, men ännu säkrare förnämsta
delen af bristerna i skicklighet och arbetslust hafva, så vidt min aktgifningsförmåga
kunnat upptäcka, sina orsaker i förhållanden, på hvilka domstolsinrättningen
och tjenstgöringssättet kunna utöfva ett icke ringa inflytande.
Från denna synpunkt betraktad, har Rättegångsbalken för mig sitt störi
sta interesse; och jag har, efter långvariga öfverläggningar med mig sjelf i
delta ämne, funnit mig förpligtad att vid förberedande af de vigtiga reformer,
som härutinnan äro å bane, underkasta äfventyret af allmän granskning
äfven hvad min tanke i samma ämne åstadkommit.
Våra domstolar äro till sin inrättning hittills af två väsendtligen olika
slag: kollegier och eumansdomstolar. Öfverrätterne äro af förra slaget. Till
det senare höra nästan alla underrätter, då hos dem i allmänhet en enda
lagfaren röst bestämmer ärendernes gång. Den senare af dessa former, liksom
erkännande obehörigheten af sin verkliga halt, visar sig endast under
förklädning. Utan ali omgifvas af bisittare, kan den ensame domaren
icke utöfva sitt kall. Hans beslut måste hela ett rättens beslut; och rätten
får icke vara en ensam man. Hans makt är arfvet af en makt, som en gång
tillhört flera. Huruvida båda dessa arter af domstolar, med den verkningskrets,
de här äga, lemna domaren eli sysselsättning, hvaraf hans skicklighet
utbildas och hans nit för rättvisan lifvas, är nu första föremålet för undersökning.
Lättast torde förhållandet falla i ögonen, om det i domstolar af de
båda särskilda arterna saminauhålles.
Hvad som i de med en enda lagfaren domare försedda underrätterna
föga eller icke kan förväntas, är hvad som hos en kollegial domstol heter öfverläggning,
en verklig diskussion af olika meningar. Men utan att mot hvarannan
afväga olika meningar, utredes väl svårligen någon tvistig fråga. Der
4
tillfälle härtill saknas, vinner domaren följaktligen ej heller öfning i den skicklighet,
som vid sakernes afgörande företrädesvis anlitas. Vid Häradsrätterna,
; O " O
der största mängden af dessa slags domstolars göromål förekommer, erbjuder
sig mycket tillfälle att förvärfva stilistisk färdighet i den väg, som denna
färdighet der anlitas, äfvensom en ihärdig arbetsamhet, ganska helsosam för
hela lifvet och högst nödvändig för yrket. Men derutöfver sträcker sig också
icke den skicklighet, som här utbildas. Och då den gamle domaren sjelf,
under hela sin tjenstutöfning, måst härtill inskränka sig; då hvarken ledighet
lill studier och djupare reflexion förefunnits eller tvifvelsmål och betänkligheters
utvexlande med andra sakkunniga personer kunnat äga rum, utan domaren
i allt nödgats hastigt fatta sitt beslut, så godt hans skarpsinnighet kunnat
dermed genast förse honom, men detta besluts redigerande på bästa sätt
upptagit största delen af hans omsorg och hans tid; kan han ej heller åt lärlingar
bibringa en högre eller mångsidigare bildning, än den han sålunda sjelf
förvärfvat. JDe unga kandidater till yrket, som hos honom gå i skola, upphinna
snart nog hjelplig färdighet att på lika sätt förrätta en tjenst af samma
slag. De göra deri sina prof, i allmänhet utan andra medtäflare, än sådana
som genomgått enahanda lärokurs, eller ock en ännu sämre i Hofrätterna;
och slutligen finnas, till återbesättande af deras gamla lärares lediga
platser, inga skickligare ämnesvenner, än desse, som inöfvat sig under de afgångnes
ögou.
I Hofrätterna felas icke diskussionen, meningarnes nötning mot hvarannan.
Hvad der måste felas, ligger i brist af ämnenas kännedom, så vidt
den ej ur blotta handlingarna erhålles. Handlingarnes läsande medtager både
tid och lust och krafter; och efter allt läsande står dock saken icke alltid rätt
lefvande och klar för domrarnes fattning. De skåda icke den talande taflan
af en rättegång, sådan den frainlägges för underdomarens ögon. De få ej erfara,
, hvad det vill säga, alt sjelf beskrifva detta fenomen eller att med lefvande
stämma deri deltaga — en erfarenhet, hvarigenom äfven ej sällan
handlingarne vid läsningen uppklarna. I denna åskådning och detta deltagande
ligger dessutom ett interesse, som lättar mödorna och utan hvilket de
svårligen skulle så ofta uthärdas, intill sena ålderdomen, som nu händelsen
är. Den upplifvande kraften af detta deltagande i folkets lif, i dess bekymmer
och äfventyr, förnimmes icke genom läsningen af de inkomna handlingarna.
Ingen lättnad eller omvexling finnes i detta ängsliga hofrältsarbete,
om hvars odräglighet och menliga verkan man lätteligen kan tro allt det
onda, sorn derom berättas.
5
Omdömesgåfvans utvickling försummas, när man oupphörligen dömer
ensam, aldrig anstränger henne att fatta och pröfva skiljaktiga åsigter. Deremot,
när man aldrig dömer ensam, aldrig lemnäs på egen hand, att råda
sig sjelf, förblifver en annan icke mindre vigtig förståndets egenskap outvicklad:
rådigheten, beslutsamheten. Vanan att utvexla begrepp och slutledningar
skall då inkräkta på färdigheten att sjelfständigt uppfatta och bedöma
sakförhållanden, och den helsosama kritiken, oupphörligen använd i detalj
och abstraktion, löpa fara att urarta till innehållslös och småaktig, fästa sig
lika vid det obetydliga, som vid det vigtiga, ända till alt ej sällan förbise
det rätta väsendtliga. Korteligen: en öfverdomstol, så inrättad som våra
Hofrätter, är lika litet typen för en strängt sysselsatt domstols bästa möjliga
organiserande, som våra Häradsrätter äro det — om eljest möjlighet gifves
att finna en mera ändamålsenlig. (Icke att denna domstolsforrn kan helt och
hållet umbäras i ett system af instantser. Men der dess användande erfordras,
bör det åtminstone, så vidt möjligt är, förenas med ett arbetssätt af
väsendtligen olika beskaffenhet, mindre brådskande och öfverhopande. Genom
iakttagande häraf, och för öfrigt af den Ijenligaste method, är det nödigt att
i högsta instantsen göra denna domstolsforrn, hvilken der är oundgänglig,
med största möjliga fördel användbar).
Att Hofrälternes betjening ej kan af sin tjenstgöring lära mer, än hvad
som meddelar sig af de insigter, som på stället komma i dagen, är först och
främst klart. Men dessutom äro betjeningens göromål icke af den beskaffenhet,
att man genom dem intränger i sakförhållanden och sjelfva rättsfrågorna.
Idet är rättegångssättet i Hofrätten, formen för ärendenas behandling, som sysselsätter
betjeningen. Kurialstilen, urvalet af domskäl, som i öfverensstämmelse
med hofrätlens beslut böra i rubriken inflyta eller icke, uppsummeringen
af meningar, som i en omröstning böra sammanläggas till beslut, och
afsöndrandet af dem, som icke dermed öfverensstämma; urskiljandet af hvad
som ur handlingarna bör inflyta i protokollet; för öfrigt biträde med utfärdandet
af berättelser, kallelser till parter, protokollsjusteringar, underskrifters
samlande, påpassning, väntan, spring — det är då lätt begripligt, i hvad mån
uppvaktningen hos Hofrätterna kan såsom en väg till utbildande af praktisk
lagfarenhet vara den tjenligaste skola för blifvande domare.
De motsatta brister, hvaraf sålunda dessa särskilda arter af domstolar
hvar för sig lida, ligga så omedelbarligen i sjelfva väsendet af deras inrättning,
att deras afhjelpande genom partiella ändringar tvifvelsutan skulle fruktlöst
försökas. Också hafva dessa brister icke kommit i åtanka vid utarbe
-
6
tandet af lagförslaget; och de äro dessutom af den beskaffenhet, att man
icke af en framskridande kultur har att förvänta deras minskning, enär fast
heldre den alltjemt växande mängd af göromål, hvilken måste blifva en följd
af odlingens och folkmängdens förökande, också oundvikligen försvårar de anmärkta
olika arterna af olägeuheter ej mindre hos den ena, än den andra arten
af domstolar.
Häraf följer, att så framt eljest vigten af dessa olägenheter är sådan, att
ingen omtanka må sparas för utfinnande af något bättre, det är till sjelfva inrättningens
grundväsende, som forskningen efter botemedel har att vända sig.
Vid en härpå fästad närmare uppmärksamhet har jag trott mig finna, att
dessa brister, hvilka hvar för sig nu hindra eller åtminstone i högsta grad
försvåra uppfyllandet af domstolarnes bestämmelse, dock ej äro annorlunda
beskaffade, än att desamma skulle förvandla sig i fördelar, derest de
kunde på det sätt användas till hvarannans motvigt, att i en hand förenades
de två särskilda befattningar, af hvilka den ena bristen tillhörer hvardera,
så att domaren icke mer uteslutande upptoges af endera befattningen, utan
skiftevis sysselsattes med dem båda. Det vore sålunda genom en sammansmältning
med hvarannan, som hofrätt och underrätt skulle erhålla en ny
och tjenligare organisation. En så vidtutseende reform kan dock endast i
brist af mindre genomgripande utvägar tillstyrkas, utan afvikelse från ett
sannt konservatift reformsystem. Innan jag deri närmare inlåter mig, är
nödigt att äfven från andra sidor betrakta den domstolsorganisation, som
finnes och som med föga väsendtliga förändringar är i lagförslaget bibehållen.
En lifsfråga härvid är den om lämpligheten af enmans-domstolarna. Ty
skulle dessa icke befinnas ändamålsenliga och följaktligen ej heller kunna i
framtiden bibehållas; så blefve med bibehållande af alla de i lagförslaget upptagna
underrätter antalet af behöfliga domare vid dem ej blott alllför kostsamt
för samhället att underhålla, utan det blefve ock säkerligen icke lätt
att dertill finna värdiga sökande. För att kunna gilla underrätternes organisation,
utan andra än de i lagförslaget tillstyrkta ändringar, fordras således
att gilla inrättningen af enmansdomstolar och kunna göra sig förhoppning
om deras bestånd. Frågan är då, huruvida en enda lagkunnig man, en domare
är tillräcklig att utgöra en domstol.
Skall denna fråga med ja besvaras; så bör svaret kunna gälla äfven om
öfverrätter, och flere lagfarne ledamöter i dem följaktligen blifva lika öfverflö
-
7
dige, sorn i häradsrätter och de flesta rådstufvurälter. Vid den uppställda
frågans besvarande kominer då jemväl att afgöras, om icke äfven hofrätterne
kunna ersättas med enmansdornstolar, ungefär så inrättade som de nyligen
afskafläde lagmansrätterna, men permanenta och i större antal, så att äfven
brottmålen kunna af dem handläggas. Det blefve i allt fall en vida mindre
kostsam inrättning än hofrätterna; och ärenderne kunde der med vida större
skyndsamhet behandlas.
Det har gifvits en ryktbar rättslärd, hvilken förkastat alla domstolar,
som bestå af flera än en domare; och månge efterföljare i England och Frankrike
skola hafva antagit hans lära. Så litet denne författare i öfrigt gillar
enväldet, så svårt lärer det likväl vara att i hans argumenter för enmans
domstolar
finna någon ting, som ej vore lika användbart till bevis för enväldets
företräde bland regeringssätten.
Om någonsin en man skulle erkännas befogad alt ensam vara domare;
åtminstone borde det då icke vara i annat fall, än der saken, som lemnades
till hans dom, vore så skickligt och fullständigt utförd, så mångsidigt debatterad,
alt ingen betänklighet mer funnes, som ej vore i sin fulla kraft
framlagd, så att endast den egentliga domarebefattningen, sjelfva dömandet
återslode. Under detta vilkor och med uttrycklig föreskrift, att i domen
intet skäl finge upptagas, till bifall eller förkastande, som ej af parterna fun
nes
anfördt, skulle någon gång domarebefattningen kunna anförtros åt en
enda utmärkt person. Till vilkoren hörde således då, alt saken vore så utredd
och diskuterad, som den vanligen endast i högsta instantsen nu kan
blifva, men blott sällan verkligen blir. Hos första domstolen är det dere
mot,
i alla verkligen tvistiga fall, minst sannolikt, att en ensam domare kan
lyckas. Ty ännu mer för att urskilja, hvad som i sakens utredning brister,
än för sjelfva dömandet, är det som flere domare erfordras; och i allt röjer
det sig för hvar och en, som erfarit, hvad diskussion vill säga, att fyra
ögon se mera än två.
De bäste bland våra häradshöfdingar, hvilka nu meddela domar å häradsrätternes
vägnar, lära icke sjelfve skatta dessa domar högre, än såsom en
mans röst, eller denna röst lika väl betänkt, som om den hade genomgått
profvet af en öfverläggning med andra till domare lika qvalificerade män.
Om häraf följer, att häradsrätternes beskaffenhet icke motsvarar begreppet
om verkliga domstolar; så kan ej heller dessa domstolars bestånd blifva långvarigt.
Kanhända skall en stigande upplysning ej ens länge tillåta, att
8
nämnderrfansbefattningarne, hvilka bero af folkets val och erbjuda tillfälle till
så vigtigt inflytande, som deltagandet i en allmän domstol, uppdragas åt
personer, hvilka icke tillhöra klassen af mera bildade medborgare. Men
kommer nämnden en gång att väljas bland de mest bildade; så måste den
börja att känna sig obelåten med ordförandens stora öfvervigt i röstberäkningen;
och det vore besynnerligt, om icke folkmakten i lagstiftningen skulle
göra till sin angelägenhet, att få ett sådant missförhållande afhulpet.
Inträffade detta; så öfverginge första instantsens domaremakt i icke lagkunniga
domares händer; hvilket dock tvifvelsutan vore betänkligt att tillstyrka,
och derföre äfven, så vidt det af Lagkommitteen varit föreslaget,
(nemligen genom personlig röstrält för nämnden öfver frågan, omen tilltalad
är saker) nu mera från lagförslaget försvunnit. Än mindre skulle sådant öfverensstämma
med den högre ståndpunkt, första instantsen redan intagit genom
minskning af instantsernes antal. Så länge till rättvisans handhafvande
fordras andra egenskaper, än dem blott en allmän bildning bibringar (och
när detta upphörer, kan jag icke förutse), må det säkerligen ej vara lämpligt
att påtänka andra domstolar, än som bestå af lagfarna män — och ej blott
en enda.
Då jag således ej kunnat instämma i förslaget att, vid en blifvande reform,
som skall anses genomgripande och varaktig, bibehålla enmansdomstolarna,
eller kunnat göra mig förhoppning om deras bestånd; måste jag återkomma
till farhågan för all den kostnad och olägenhet, som skall uppstå af
alla dessa underrätters en gång inträffande förvandling till domstolar med
flera lagfarna ledamöter. Att föröka talet af häradshöfdingar och de mindre
städernes borgmästare till tredubbelt — domsagornes antal beräknadt efter den
till deras reglerande senast uppgjorda planen — vill säga att med minst 400
nya sådana tjenstemän belasta statsanslaget för lagskipningen, och att med
samina antal öka behofvet af bildade och inöfvade lagkarlar. Huru detta
kan åstadkommas, ej blott med afseende på kostnaden, utan ock med afseende
på den kanhända icke mindre svårigheten alt finna dugliga kandidater
till tjensterna, må jag här icke försöka att utforska. Hela vidden af bekymret
kan föga dölja sig för hvem som derpå fäster någon närmare uppmärksamhet.
Jag har antydt en sammansmältning af första och andra instantsen. Det
måste således frågas, om det vore nyttigt, att instantsernes antal, nyligen
minskadt
9
minskadt genom lagmansrätters och kämnersrälters indragning, blefve genom
en ytterligare reform än mera nedsatt? Är icke just egenskapen af en instants
ett väsendtligt gagn af underrätternes tillvarelse, hvilket icke bör uppoffras?
— Jag kan ej svara härpå, utan att börja med eftersinnande af instantsers
gagn och bestämmelse i allmänhet. Om de äro nödiga; så är det bland
annat derföre, att rättsökande, hvilke först genom dom erfara, att de icke
förutsett och iakttagit allt, hvad till utförande af deras talan erfordrats, må
äga utväg att draga denna talan under ny pröfning, för att bättre utreda
och bevisa den, och att denna nya pröfning derjemte må vara en högre än
den förra, och således anställas af dertill så q val i finera de domare, att deras
dom med rätta må hållas för en högre dom.
Från den förra af dessa premisser kunde man komma till den slutföljd,
att inslantser aldrig blefve för många. Ju längre man finge tvista, desto bättre
skulle man tro sig bevisa och utreda; och alltid skulle man föreställa sig,
alt andre upplyste och rättsinnige domare kunde döma annorlunda, än som
skett. Den senare premissen åter leder derhän, alt ändamålet förfelas i den
mån, instantserne blifva flera och ett större antal af öfverdomare behöfves.
Ty de sanna öfverlägsenhelerne äro fåtaliga, och det är lycka, om en enda
instants, och denna icke alltför manstark, kan förses med domare, som äro
det vigtiga uppdraget vuxne.
Det första nödvändiga i lagskipningen är visserligen, att rätt sker; men
dernäst är det af vigt, att rättvisan icke längre dröjer, än nödigt är, och
att icke i kostnader förspilles en alltför stor del af det föremål, tvisten angår.
I båda dessa afseenden är instantsernes fåtalighet en vinst, som ej uppväges
af någonting mindre, än en säker vinst för rättvisan sjelf.
Af sakers fullföljande hos högre rätt äro återförvisningar ganska vanliga
följder. Så snart nemligen de domskäl, hvarpå det öfverklagade beslutet hvilan,
finnas otillräckliga, men nya skäl åberopas, hvilka öfverrätten anser böra
komma i betraktande, vare sig till domens försvar eller dess vederläggande;
bör dessa 113'a skäls pröfning för sig gå hos samma domstol, som redan dömt,
och saken således återförvisas, derest ej öfverrätten skall komma att döma
öfver, hvad som icke af underi ätten är dömdt.
Äfven af andra orsaker kunna återförvisningar inträffa från hvarje öfverrätt,
en sak genomgår. Vid de tre instantser, som nu finnas, kan någon
gång så tillgå, att sedan t. ex. häradsrätt dömt, hofrätt återförvisar och denJust.
-Omtrudsmans Emb.-Berätl. till 1850 ån riksdag. 2
10
na återförvisning på högsta ort fastställes. Efter tre domar återkommer sålunda
saken till häradsrätten, sorn åter dömer; hvarefter hofrätten fastställer,
men Högsta Domstolen återförvisar. Sex domar äro följaktligen gifna, när
häradsrätten får saken åter om hand; och sedan denna och de öfrige två instantserne
dömt, blir nionde domen den slutliga. Antalet af domar är i
detta fall qvadraten af instantsernes antal, och blir så, af enahanda anledningar,
ehvad detta antal är större eller mindre. Om nu dessa nio domar blott
upptaga en lid af nio år (hvilket med vårt rättegångssätt hittills för ingen del
är mycket); så torde det medgifvas, att frukten af den rättvisa, som omsider
vinnes, lätteligen kan vara så till sägandes förlegad, om den ock ej kommer
för sent, att njutas af den, som derå gjort anspråket anhängigt.
Att borttaga en instants, är således att borttaga icke ett från talet al de
domar, sora kunna uppkomma genom återförvisning, utan ett från detta tals
qvadratrot. När tre instantser gifva tillfälle till nio domar, i följd af återförvisning;
gifva två instantser endast tillfälle till fyra sådana domar. Öfriga
anledningar till vidlyftighet och tidsutdrägt stå icke i samma progressiva förhållande
till instantsernes tal, utan de ökas endast ungefär lika med detta
tal, så vidt icke äfven dessa förlängningar af tvisterna stå i sammanhang med
återförvisningar; ty eljest är det klart, att de kunna användas en gång mer
för hvarje gång, saken passerar en instants, och således tilläfventyrs uppgå
icke blott till qvadratrotens, utan till sjelfva qvadratens fulla tal.
Då man redan nedsatt domstolsgraderna- från fyra till tre; har raan följaktligen
minskat tvisternes chancer från 16 till 9 återförvisningar, d. v. s.
borttagit sju sådana och lika många tillfällen till uppskof *). Men om häri
ligger en icke ringa fördel; så blir denna dock ännu större, i fall man kan
ytterligare minska de nio återförvisnings- och nio uppskofsäfventyren med fem,
så att af hvartdera slaget endast fyra återstå, d. v. s. i fall domstölsgraderne
kunna blifva endast två.
I fråga om rättegångskostnaderna är ju ostridigt, att dessa ökas genom
återför visningar och genom onödiga uppskof. Men en i detta afseende icke
mindre olägenhet af instantsernas flertal är, att stridiga domar gifva anledning
till rättegångskostnadens qvittande, så att den, som slutligen vinner,
icke utbekommer den rätt, honom tillerkänues, utan måste se den njinskad ,
*) Meningen är icke, att detta tal skulle vara det högsta möjliga, utan endast, att det
till det högsta möjliga med fyra instantser står i samina förhållande, sorn fyra till
det högsta möjliga med två instantser.
11
om ej helt och hållet medtagen, genom omkostnader, hvilka borde af dén
tappande godtgöras.
Den med fog öfverklagade långsamheten i rättegångar har dock icke sin
enda grund i flertalet af domstolsgrader, utan naturligtvis äfven i hvarje domstols
sätt att behandla ärendena, flos underrätterna har hittills sportelsystemet
tjent dels (möjligen) att uppehålla, och dels att fortskynda ärendernes
gång — uppehålla, så vidt egennyttan någon gång kunnat förleda en domare
att söka anledning till uppskof — men fortskynda i alla andra möjliga fall
och så vidt aibetets fortgång berott af nit oell verksamhet hos domaren.
Med sportelsystemet bar arbetet vid våra underrätter gått så, som det gjort,
i allmänhet-så raskt, som rnöjligt, och det med sjelfmant ifver, utan tvång
och pådrifningsmedel. Utan sportelsystemet vet jag icke, huru det skulle
gått, icke till hvad grad långsamare och särare, endast att det skulle med
visshet gått vida långsamare och i alla afseenden sämre. Med de krafter, som
förefinnas, med de kostnader, som af allmänna medel användas, med det antal
af underrätter, som är eller som skulle efter sista regleringsförslaget blifva,
skall det säkerligen aldrig komma att gå bättre eller skyndsamare, än
det bos dessa domstolar gått.
Också är det icke hos underrätterna, som i allmänhet den rätta och
stora skulden ligger till rättegångarnes långsamhet. Den ligger dels hos parterna
eller i omständigheternes oundvikliga skick, och dels hos öfverrätterna,
sedan lagmansrätterne upphört att dertill bidraga. Bekymrad att hos öfverrätterna
fortskynda arbetet, har man bragt i fråga sådana anstalter,
sorn hade man trott sig träffa orsaken till det onda uti öfverläggningslidens
förlängande efter skedd föredragning, föreslagit handlingarnes bordläggande
eiler tillgänglighet för samtliga ledamöterna under tre veckors tid, dock under
medgifvande af förlängning, när handlingarnes vidlyftighet den fordrade
— hvarmed blott är medgifvet, att en bestämd och verkställbar föreskrift ej
kunnat påfinnas. Men 0111 ock bättre medel kunnat åstadkommas emot det
onda, man ville bota; så hade dock dermed föga varit uträttadt, så vida
det verkliga och stora onda, som behöfde botas, icke kommit i betraktande.
De flesta dröjsmål i underrätter äro lätteligen kontrollbara och kunna, så
vidt de icke bero af parterna sjelfva eller af omständigheterna, också lätt
nog afhjelpas. Åtminstone vid häradsrätterna, der sammanträdena periodiskt
återkomma, uppskjutas icke sakerne längre, än parters och vittnens hörande
eller någon gång nödiga handlingars framskaffande det fordrar; och så snart
saken är färdig till doms, hvilar den på sin höjd (men ganska sällan) till
12
nästa ling För doms uppsättande och afkuunande. — När deremot hos högre
rätt utarbetandet ankommer på en referent, och nödiga förhör med parter
eller vittnen samt slutligen sakens föredragning skola för sig gå, så fort medhinnas
kan; då först är det, som tiden ej vill räcka och epoken för sakens
afgörande ej står att med visshet beräkna — annorlunda än i följd af referentens
nit och verksamhet. Ty hvem afmäter eljest den tid, han behöfver,
att bereda sig i hvarje mål? och sedan han åsamkat sig balance, efter hvilken
måttstock beslämmer man, huru mycken tid han försummat, för att
komma på en sådan balance? Häruti, tror jag, ligger det onda, som skulle
botas, icke i det dröjsmål, som efter föredragningen kan inträffa med voteringens
fortgång och afslutande.
Detta förhållande i våra öfverrätter, för närvarande ganska sällsynt, om
icke alldeles försvunnet, är imedlertid det, sorn för framtiden behöfver förebyggas,
derest en verklig framgång i vårt domareväsendes reformerande skall
kunna förväntas. Med angifvande af det medel, jag härtill trott mig finna,
öfvergår jag till framställningen af den plan lill reformen, jag för mig uppgjort.
Till denna plan, hvilken, enligt hvad redan blifvit antydt, går ut på
blott en instants under den högsta, hörer en sådan verkningskrets för hvarje
domare, att han bestrider både den befattning, som nu tillhörer första instantsen,
och äfven den, som svarar mot en nu varande ledamots i hofrätten.
Med utförandet häraf förenar sig ett arbetssätt, hvarigenom alla de tjenster
blifva öfverflödiga, hvilka skulle svara emot hvad som nu heter hofrätternes
betjening (utom vaktbetjeningen). Hos alla domstolar, med undantag af den
högsta, synes mig all i tjenst anställd betjening för sjelfva tjenstgöringen vara
olämplig, och endast tjenlig att befria ledamöterna från en del af arbetet,
som tjensten rätteligen tillhörer och hvarförutan deras duglighet för densamma
hvarken utbildas eller bibehålies. Jag tror nemligen, alt den dom, man
beslutar, kan man uppsätta, och det protokoll, man justerar, kan man skrifva
— såsom man nu mera också ofelbart kan. Hvem som kan och vill,
begagnar naturligtvis enskildt biträde; men om dertill användas unga lagkarlar,
sådane som nu dels i hofrätterna och dels vid ting söka öfning och undervisning
i yrket; så kan äfven detta ändamål bättre vinnas, i den mån
tillfället sträcker sig till båda arterna af tjenstgöring.
Någon reform af Hofrätterna förekommer icke i lagförslaget. En sådan
kan dock icke umbäras, i fall dessa domstolar skola fortfara. Att de efter
13
liand blifva allt mer anlitade, är en oundviklig följd af stigande allmän bildning
och rättskunskapens utbredande. Äfven af stigande allmän välmåga
måste den verkan uppkomma, att allt flera rättsökande fullfölja bos högre
rätt sina tvifvelsmål om rigtigheten af enmansdomstolarnes beslut. Sannolikt
äro snart nog hofrälterne så ofversvämmade, att arbetet ej mer kan gå på
det sätt, som hittills skett.
Enligt förevarande plan, att hofrätt och häradsrätt må genom sammansmältning
med hvarannan reformeras, komma dessa domstolar att blifva hofrätter
i afseende på domfört antal ledamöter och dessas qvalifikation, men
icke hofrätter med betjening, utan bestående af de till distriktet hörande underdomare
såsom ledamöter, hvardera förrättande, för sin domsaga och sin
föredragning, ungefär samma tjenst, som nu skötes dels af en häradshöfdinge
vid ting, och dels af en föredragande i hofrätt, samt deltagande dessutom,
såsom ledamot, i alla de till hans domsaga icke hörande ärenden, som i domstolen
på hans afdelning förekomma.
Såsom underdomare, skall hvarje ledamot i sin domsaga hålla ting,
upptaga och undersöka målen, men utan att der döma i de ämnen, som
böra komma under öfverrättens afgörande. Såsom ledamot i denna rätt, skall
han sedan föredraga, hvad han vid tinget handlagt, och vid denna föredragning'
vara sjelf ordförande, protokollist och expeditionshafvande, men samfäldt
med öfriga ledamöterna döma. Denna rätt skall således i första rummet
upptaga alla sig tillhörande mål, men tillika vara närmaste instantsen
under den högsta. Ingen annan underlydande tjensteman, än sekreteraren
eller registratorn och en allmän åklagare. För öfrigt intet annat arbetsbiträde,
än som hvarje ledamot enskildt förskaffar sig. Frågan om det behöfliga
antalet af dylika domstolar ankommer derpå, huru stort det distrikt bör
vara, som hvarje ledamot må kunna förestå, samt huru många ledamöter må
erfordras lill domfört antal i öfverrälten.
En domsaga utgör i medelstorlek en nittiondedel af landets befolkning'5) eller
en hundradedel af rikets hela folkmängd; och om häradernes antal är 322 eller 3^
för hvarje domsaga, samt ting i allmänhet hållas tre gånger om året; så håller
hvarje härandshöfding 10^ ting årligen. Tiden, som hvarje ting upptager, kan i
*) Genom nu mera börjad verkställighet af den föreslagna nya regleringen är domsagornes
antal redan förökadt till 94; men medelstorleken är här beräknad efter gamla
domsagorna.
14
medelbelopp ej öfverstiga tre veckor, expeditionstiden inberäknad; och liela
tingsarbetét i domsagan fortfar under 31 till 32 veckor om året. De öfriga
domstolsförrättningarne upptaga måhända lika tid med 2:ne ting. Domhafvanden
är således sysselsatt högst 38 veckor årligen*). Beräknar man, att
hans göromål icke kosta mer än hälften af det arbete, som de skulle kosta,
i fall han hade att öfverlägga med en rådplägande domstol, uppsätta omröstningsprotokoller
och domar; så borde ett antal af dubbelt så mångå domare,
som häradshöfdingarne nu äro, kunna, med högst 38 veckors arbete om året,
bestrida domaregöroinålen föraf rikets folkmängd. Då således dessa ^ fordrade
180 domare**), som arbetade lika med de nu varande häradshöfding
garna; skulle hela folkmängden (i fall städerne iubegrepes i domsagorna) fordra
mer eller en tillökning af 18 domare. Hela antalet vore då 198, som
behöfde arbeta 38 veckor om året. Häri är dock att befara missräkning. De
flesta domsagor skötas med mycket biträde; och äfven vid de minsta kan
arbetet icke bestridas af domhafvande» ensam, utan åtminstone reuskrifningen
måste besörjas genom andra. Medelbeloppet af det biträde, som häradshöfdingarne
använda, torde öfver hufvud komma att hehöfvas för hvarje ledamot,
i fall deras antal ej blir större än dubbelt mot häradshöfdingarnes (med
tillägg för städerna, så framt dessa i regleringen inbegripas).
Ibland de förhållanden, som härvid böra vinna afseende, är äfven det,
att ledamöternes arbetsförmåga ej må så upptagas, att de sakna all ledighet
tor studier. Det är en vetenskap, som de skola praktiskt utöfva. De få icke
glöma dess theori eller blifva främmande för dess framsteg. Förhållandet
imellan arbete och aflöning (ty detta bestämmer utvägarna till ledighet) bör
så afpassas, att omkring tredjedelen af året kan, i mindre afdelningar, påräknas
för studier, förströelser och helsans vård. Denna ledighet kan dock
icke tilldelas i bestämd semester, utan måste förvärf vas derigenom, att hvarje
termins arbete afslutas före terminens slut. — Förslagsvis antager jag, att
örn hvarje domstol (öfverrätt) får till sitt distrikt ett landshöfdingedöme, antalet
af ledamöter i hvarje län, hvars folkmängd öfverstiger 100,000, må
blifva tio, och således länet komma att imellan deni delas i tio domsagor.
1 mindre län kan antalet ej blifva så stort.
*) 1 medeltal räknadt. De stora domsagorna lemna ingen ledighet.
**) Dubbla antalet af deras, som förvaltat eller förvalta dé gamla domsagorna, efter
hvilka beräkningen är gjord.
15
Domfört antal af ledamöter synes högst behöfva vara fem. I allmänhet
kan dock tre vara tillräckligt. Nödvändigt böra i hvarje domstol
två divisioner anställas, hvilka vexelvis hafva sammankomst, så att den ena
alltid på residentsorten är tjenstgörande, med undantag af de obetydliga ferier,
som längre fram komma att omtalas i den detaljutvickling, ti il hvilken
jag nu öfvergår.
Då jag för hvarje höfdingedöme af mer än 100,000 invånare föreslår en
domstol med tio ledamöter, men också icke flera; måste dessa ledamöters
domsagor i olika län blifva af mycket olika storlek, från en folknumer af
20,000 och derutöfver till en af 10,000 och möjligen derunder; ty äfven
inom hvarje län är det väl omöjligt att få alla jemnstora; och bland länen
af högre folknumer än 100,000 finnas de, som uppgå ända till en dubbelt
så stor. Medeltalet af de i fråga varande länens folkmängd torde vara omkring
152,000 *); och tiondedelen deraf utgör alltså medeltalet af domsagornes
befolkning med 15,200. De betydliga afvikelserne öfver och under detta
medeltal kunna på intet annat sätt undvika^, än antingen genom sjelfva länens
jemnare fördelning, eller genom förändring i domsagornes antal, eller
ock genom domstolarnes förläggande på annan ort, än der landshöfdingeresidentserne
finnas.
Den sista af dessa utvägar skulle innebära uppoffring af ett bland de
förnämsta syftemål, som ledt mitt förslag: länshäktenas användbarhet till besparande
af härads- och stadshäktet], — Att utvidga eller minska länen, endast
med afseende på folkmängd och icke på rymd, lärer ej kunna ti list vr kas;
hvaremot en gränsreglering, till minskande af olämpliga afstånd imellan residentset
och vissa gränsorter, säkerligen vore önskansvärd. — Hvad domsagornes
olika folkrikhet beträffar, lärer således ej heller någon absolut jemlikhet
vara att påtänka, eller annan utväg gifvas, än att genom högre inkomster
godtgöra den större kostnad för biträden, som kommer att åtfölja tjenstgöringen
i de besvärligare domsagorna. Beloppet af denna kostnad är det, sora
icke låter bestämma sig med någon säkerhet, och således ej heller kan efter
billighet godtgöras, derest det icke får ske genom expeditionslösen, hvilken
sparar allt bekymmer i denna väg.
För de femton höfdingedöme!], hvilkas folknumer öfverstiger 100,000
personer, blir då mitt regleringsförslag följande:
*) Dock icke berigtigadt efter de nyaste statistiska uppgifter.
16
I hvarje landshöfdingeresidentsstad nedsättes en domstol af tio ledamöter,
imellan hvilka länet delas i lika många domsagor. Hvarje sådan skall,
med bibehållande af det gamla namnet härad, hafva ett tingställe, der häradsting
hållas af den domstolens ledamot, som är ortens domare*). Vid
tinget biträdes han af nämnd, så vald och organiserad, som nu derom finnes
föreskrifvet; och den domstol, som af domaren och nämnden utgöres, heter
på landet och i den stad, som jemte ett härad utgör domsagan, Häradsrätt,
men i öfriga städer Stadsrätt (Rådstufvurätt). Här undersökas alla tvistemål
och alla de brottmål, som icke angå häktad person. I händelse parterne förlikas,
eller de å ömse sidor åtnöjas att låta bero vid stads- eller häradsrättens
dom, utfärdas i ena fallet fastställelse å förlikningen och i det andra dorn,
hvaremot ej får vädjas. Alla öfriga tvister och brottmål, som hos stads-eller häradsrätten
förevarit, skola af domaren föredragas hos länets domstol (öfverrätten),
kallad Landst in gsrätt efter analogien af Lands hofdinge, Landskantsli,
Landskontor. Ting kan den sägas hålla, så vida sessionerne fyra gånger om
året afslutas. Hos densamma upptagas omedelbarligen alla de brottmål, som
angå häktad person. De nu varande stads- och häradsrätter försvinna. Der
stad i domsagan finnes, bör tingstället vara i staden. Vid länets indelande i
domsagor bör naturligtvis häradsindelningen bibehållas, så vidt ske kan.
Landstingsrättens tio ledamöter utgöra två afdelningar, hvilka vexelvis
hålla sessioner; men i plenum sammanträda båda afdelningarne, för att handlägga
verkets egna angelägenheter och sådana ärenden, hvari eljest samfäld
åtgärd fordras. Den, som i afdelning föredrager, är ordförande; men i plenum
förer äldste ledamoten ordet. Tingen hållas fyra gånger om året, så i stads-och
häradsrätterna, som landstingsrätten. Hvardera af dennas afdelningar sitter
fem veckor, och deltager sjette veckan med andra afdelningen i plenum, när
sådant behöfves, men använder tillika denna vecka att afsluta expeditionen
lör sin session. Den efterträdande afdelningen upptager dessutom under denna
vecka endast de brottmål, hvilka då kunna, såsom omedelbarligen tillhörande
landstingsrätten, göras anhängiga, men börjar för öfrigt icke sin session förr
än följande veckan, hvarefter denna session äfven räcker fem veckor. Med
dessa elfva veckor är qvartalssessionen for båda afdelningarna slutad, och
lemnar tolfte och trettonde veckorna ledina såsom ferier.
De fem veckor, som första afdelningen håller session, användas af andra
afdelningens ledamöter alt hålla häradstingen; och när denna, efter pleni
- veckans
*) Han Lunde innehafva det försvunna Lagmanseinbetets rang och titel.
17
veckans slut, aflöser den första, begifva sig dennas ledamöter till sina häradsting.
Det förstås, att örn vid landstingsrätten det anhängiga arbetet slutas
före de fem veckornes utgång, domstolen väl kan upphöra att sammanträda,
men ledamöterne dock ej få lemna residentset, ulan måste förblifva i tjenstgöring,
färdige att sammanträda efter kallelse af någon ledamot, som kan anlitas
om handläggning af ett honom tillhörande mål. Deremot äger hvarje
ledamot under de fem veckor, han bar att använda på häradsting, så lång
tid ledig, som icke af delta tings göromål upptages.
Behöfver domföra antalet i vanliga mål ej vara större än tre; så kunna
två ledamöter af hvarje afdelning skiftevis hålla särskilda sessioner för ransakning
i de brottmål, som skola bos landstingsrätten omedelbarligen upptagas,
och hvari endera af ransakningsdomrarna derefter blir föredragande bos
domstolen. I mål, som skola Konungen underställas, torde dock ransakningarne
böra hållas inför fullsutten rätt.
Om årets första session börjas en vecka efter nyår; så tager den slut en
vecka före början af April. Den 8 April, eller nästföljande söcknedag, börjar
då andra sessionen, och slutar den 23 Juni eller nästförutgående söcknedag.
Tredje sessionen räcker från den 8 Juli (eller nästfölj. söcknedag) till den 23
September (eller nästföregående söcknedag) och den fjerde från den 8 Oktober
(eller nästfölj. söknedag) till den 23 December (eller nästföreg. söcknedag).
Åtta veckor blifva således öfriga, som utgöra bestämda ferier, nemligen första
veckorna i Januari, April, Juli och Oktober samt sista veckorna i Mats, Juni,
September och December. Dessa ferier medföra den olägenheten, att under
de hvarje gång sammanstötande tvenne veckorna äfven all ransakning i brottmål
måste anstå. Förbållandet blir derigenom sämre, än det för städer nu
är, då der endast en veckas dröjsmål med ransakuings företagande öfver en
häktad medgifves, men deremot bättre, än det för landet nu är, då ransakningens
början der får dröja tre veckor. Det uppkommer således fördel för
den vida största mängden af häktade; och olägenheten drabbar en vida mindre
del, men jemlikhet införes imellan alla.
En allmän åklagare bör vid landstingsrätt vara anställd, hvilken också
i alla mål, som röra kronans rätt, förer dess talan. Och till vårdande af
domstolens arkif, ansökningars emottagande, stämningars utfärdande m. m.
bör finnas en sekreterare, som för öfrigt ej har någon befattning med domstolens
göromål. Han förer diarium öfver allt, hvad i ett sådant bör inflyta,
Just-Ombudsmans Emb.-Berätt. till 1850 års riksdag. 3
18
och går allmänheten tillhanda med upplysningar ur arkifvet och afskrifter al
der befintliga handlingar.
Vid stads- och häradstingen upptagas och undersökas alla tvistemål
samt de brottmål, hvilka icke angå häktad person;
meddelas utslag i alla sådana rättegångsfrågor, som för undersökningens
fortgång måste afgöras: om domstols behörighet, flera parter, jäf mot domare
och vittnen o. s. v. hvilka beslut likväl, utun föregången klagan, anmälas till
landstingsrättens pröfning *);
emottagas bouppteckningar, meddelas förmyndareförordnanden, inteckningar,
gravationsbevis, uppbud och fastebref; bevakas testamenten, äktenskapsförord,
lösöreköp; i hvilka ärenden således landstingsrätten blir öfverdomstol;
dömes till häradssyn, der sådan i jordatvist nödig finnes;
fastställas förlikningar, som af de tvistande slutas i anhängiga mål;
afhjelpas med slutlig dom sådana till stads- eller häradsrättens befattning
hörande mål, hvari parterne å ömse sidor samtycka att låta bero vid stadseller
häradsrättens pröfning, hvarefter ändring i dess dom ej kan sökas.
Sedan häradsting blifvit afslutadt, skola häradssyner hållas, så snart årstiden
det medgifver. Dervid skall domaren tillkalla två ledamöter, som till
samma afdelning med honom i landstingsrätten höra och hvilkas domsagor
äro närmast intill hans belägna; och synen skall för sig gå med sju nämndemän,
samt dom på stället afsägas. Nämndens rösträtt skulle tilläfventyrs
kunna så bestämmas, att dess flertal utgör sammanlagdt en röst, men hela
nämnden, då den är ense, äger två röster.
Från husesyner böra domstolarne befrias, och endast utöfva sin domsrätt
i de tvister, som af dessa syner föranledas.
Protokoll skall af domaren föras öfver allt, hvad hos stads- eller häradsrätt
samt synerätt förehafves, och utdrag deraf meddelas med hans underskrift.
Han utfärdar stämningar, när de begäras under den tid, han i domsagan
vistas eller ock i landstingsrättens sammankomst deltager. Eljest böra
de kunna utgifvas antingen af landstingsrättens sekreterare eller af kronobe
-
*) Hvarigenom således upphörer villrådigheten i bestämmande af de invändningar, som
stola vara dilatoriska eller icke. Der underrätten anser sig behörig eller flere parters
instämmande ej böra äga rum, kan saken obehindradt fortgå, då dom i allt fall
ej meddelas förr, än Landstingsrätten fått utlåta sig.
19
tjente och i orten tillförordnade ombud, hvilka alla skola lemna förteckningar
deröfver till den ledamot, som har att målen upptaga.
Till landstingsrättens sammankomst skall domaren medhafva protokoller
och handlingar i alla mål, som hos stads- eller häradsrätten förevarit efter
nästföregående sammankomst i den afdelning, han tillhörer. Dessa mål föredragas
af honom i landstingsrätten, hvars protokoll han dervid förer. Efter
målens afgörande uppsätter ock föredraganden rättens domar och besörjer om
deras utfärdande (endast genom utdrag af protokollet).
På frågan om syner i jordatvister har jag funnit en särskild uppmärksamhet
böra fästas. Lagförslaget, som ogillar synerätter, i egenskap af särskilda
domstolar, bibehåller dock häradssynerätt vid dess gamla befattning,
såsom på stället dömande; hvaremot det förkastar tankan på öfverrätter, såsom
synande med domfört antal ledamöter och på stället meddelande dom.
Jag kan icke instämma häri, och måste således motifvera min mening.
Att syn ”ej är annat än ett bevisningssätt”, torde kunna antagas, utan
att deraf uppkommer den följd, att icke domstolen behöfver göra sig till synerätt,
eller att lagen irrat sig, då den, i stället för endast synebevis, ansett
synerätter stundom behöfliga. Om så är, att icke alle de domare, som skola
döma, behöfva på stället inhämta den bevisning, som genom syn är att vinna;
så vill deraf ej uppkomma annan följd, än att äfven den synande dorristolsledamoten
kunde, lika väl som de öfrige, umbära detta inhämtande på
stället. Är den åskådlighet tillräcklig, som kan hämtas af annans beskrifning;
så må den vara tillräcklig för alla ledamöterna äfvenså väl, som för alla utom
en. Kan åter den synandes åskådning icke meddela sig åt alla dem, som
skola döma; då är ju ändamålet icke vunnet.
Den grundtanke, från hvilken lagstiftningen om synerätter utgått, förekommer
mig sådan, att i tvister om jord och fast egendom vissa fall gifvas,
der domaren ej kan genom andras berättelse, den må stå i syneprotokoll eller
bibringas på annat sätt, finna sig fullt upplyst och öfvertygad. Sådana fall
förekomma i synnerhet vid ägoskiften, såsom frågor om utflyttning till nya
bostäder, jemförande af ägors godhet och deras användbarhet för olika bruk,
men också någon gång vid råskillnaders och skiljemärkens granskande. Domaren
vill sjelf se, huru härmed förhåller sig, om han skall vara säker; och
det är en naturlig önskan hos den rättsökande, som vill bibringa honom sann
upplysning om förhållandet, att få framlägga det för hans egna ögon. Men
att framlägga det blott för en, och ej för aila dem, som skola döma, är att
blott göra den ena till vittne inför de öfriga, ej att lika föredraga bevisnin
-
20
gen för dem alla. Derföre är det, sorn lagförslaget haft rätt uti att bibehålla
häradssyn, men också haft orätt i afskaffunde af all annan domstolssyn. Derföre
har Skiftesstadgan rätt uti att förordna ägodelningsrätt, som på stället
granskar och afgör skiftesfrågor, men orätt deri, att icke tillåta synande af
högre rätt, utan ovilkorligen hänvisa till missnöjes fullföljande hos konungens
högsta domstol.
För öfverdomaren kan nemligen den egna omedelbara åskådningen vara
lika nödig, som för underdomaren — ehuru den visserligen också kan genom
underrättens syn hafva blifvit umbärlig. I senare fallet bör saken hos öfverrätten
tvifvelsutan algöras på förevarande skäl. Uppstår deremot hos öfverdomaren
sådan tvekan 0111 lokalförhållanden, att han finner sig behöfva se,
för att döma; utan tvifvel bör han då kunna komma i tillfälle att se. Ingen
instanis för mål af denna art bör gifvas, der icke hvarje domare likaledes kan
komma i tillfälle att se, om han det nödigt finner.
Till landstingsrätt kunna de jordatvister icke komma, i hvilka häradssyn
föregått, då redan domfört antal af denna domstols ledamöter deri dömt, förstärkt
af nämnd (hvars behörighet jag härleder från dess sakkännedom i de
till landtbruket hörande ämnen). Vadet bör således kunna gå till Högsta
Domstolen, på hvars pröfning får ankomma, huruvida saken bör öfverlemnas
till öfversynerätt, eller kan af Högsta Domstolen på förevarande skäl afgöras.
Vill åter den, som emot härads synerätts dom vädjar, sjelf heldre anlita öfversvnerätt;
så bör detta honom icke förmenas. I all händelse blifver öfver
J
7
synerätts dom oföränderlig (utan appell). Det förstås, alt Högste Domstolen
äfven i de jordatvister, som icke undergått häradssyn, utan blifvit af landstingsrätt
pröfvade, kan gifva hänvisning till öfversynerätt.
Huruvida från landstingsrätt må kunna vädjas till öfversynerätt, kan vara
betänkligt; så vida det derigenom skulle bero af sakägaren sjelf att förklara
tvisten så beskaffad, att syn tarfvades. Om deremot landstingsrätten finner
saken vara af denna beskaffenhet; så torde ordningen böra blifva, att landstingsrätten
förvisar till häradssyn, hvarifrån det står de tvistande fritt att vid
vädjande välja domstol, på sätt närndt är.
Öfversynerätt kan ej blifva någon annan än förstärkt landstingsrätt,
hvari dock naturligtvis ej må inbegripas den afdelning, sorn redan hufvudsakligen
dömt eller hvars ledamöter hållit häradssyn. Rätten består således af
andra afdelningens alla fem ledamöter, men derjemte af två bland angränsande,
närmast belägna läns landstingsrätts ledamöter, dem denna sjelf utser,
21
sanit ändlligen af sju ojäfviga nämndemän, hvilkas rösträtt här kan vara enahanda,
som vid häradssyn. Dom afsäges på stället; och deremot må ej vädjas.
Mili tvekan i frågan om valrätt för den missnöjde imellan Högsta Domstolen
och öfversynesrätt får ej förtigas. Att hänvisa endast till öfversynerätten,
dit saken likafullt kan komma, vore att stundom förkorta rättegången,
och alltid förenkla dem. Men jag har t villat, om det borde bero af häradsrätten
med en enda domare, sorn beslutar häradssyn, att derigenom stänga
vägen till Högsta Domstolen, likasom det nyligen berodde af lagmansrätt att
genom anställande af syn undandraga vissa jordatvister både hofrätts och
Högsta Domstolens pröfning. Det genom Kongl. Förordningen den 26 Oktober
1743 vidtagna förfogande, att vid riddaresyn låta afgöras endast frågor
om rågång och bolslada skäl, men andra jordatvister gå vanlig vadeväg, har
synts mig äga för sig desto mindre skäl, som just det senare slaget af tvister
ofta rörde ämnen, der domarens åskådning var mest af nöden. Min tanka
om optionsrätt för den missnöjda parten *) har dessutom funnit ännu en anledning
i den större kostnad, som måste åtfölja en öfverrättssyn, och som ej
onödigtvis bör gifva fog till klagan, i fall sakägaren tror sin talan -kunna
utan syn erhålla nödig klarhet, lör att öfverlemnas till pröfning.
De Brottmål, som omedelbarligen tillhöra landstingsrätt, skola göras anhängiga
hos den afdelning, som är tjenstgörande, när målet inkommer. For
dessa måls föredragande skall särskild ordning imellan ledamöterna hållas.
Om särskilda sessioner af två ledamöter för dessa måls ransakande, när de
eljest icke medhinnas, är redan nämdt Äfven dervid är föredraganden ordförande.
Allmän åklagare är lämpligen kronobetjent från den ort, der brottet
skett; men om denne är hindrad; så bör talan kunna föras af rättens fiskal,
hvilken dessutom alltid bör i målet deltaga, när han sjelf eller rätten sådant
nödigt finner.
Skulle stadsrätter med domsrätt komma att bibehållas; så måste saker
från dem fullföljas hos landstingsrätten såsom öfverdomstol, under hvilken
stadsrälternes ledamöter i fråga om tjenstefel äfven komma att lyda. Likaledes
blir, i allt fall, landstingsrätt öfverdomstol i mål, der klagan öfver städernes
poliskamrars beslut föres. Omedelbarligen bör landstingsrätten upplaga
de tjenstefel af landshöfdingar och andra embetsman, hvilka nu omedelbarligen
tillhöra hofrätt eller i lagförslaget med skäl blifvit ansedde dit höra.
*) Eller för båda, i fall de båda äro missnöjde.
22
Domstol måste äfven finnas öfver landstingsrättens och dess ledamöters
tjenstefel. Sådana böra, när de angå öfverrätt eller dess ledamöter, enligt
lagförslaget, omedelbarligen upptagas i Högsta Domstolen. För närvarande är
härom ingen ting i lag stadgadt, hvilket dock ej hindrat, att åtal emot hofrättsledamöter
blifvit hos Högsta Domstolen omedelbarligen upptagna. Härigenom
skulle Högsta Domstolens göromål kunna betydligen ökas; och jag inser
icke, med hvad skäl. Hofrätterne, som nu döma öfver landshöfdingars embetsfel,
kunna icke genom rang eller embetets vigt vara för ringa att döma
äfven öfver hofrättsledarnöter. Om ock hela domstolen skulle samfäldt tilltalas;
det kan dock icke vara olämpligt, att sådant sker inför en domstol af
lika rang och värdighet. I allt fall är högsta instantsen för alla tilltalade gemensam;
men när det betraktas såsom en fördel att der omedelbarligen dömas;
förbiser man endast en verklig och större olägenhet, saknaden af appell.
Min tanka om denna fördel är här ofvan utsagd vid motifverandet af instantser
i allmänhet. Sjelfva jemlikheten imellan domaren och den tilltalade
kan icke anses ofördelaktig, så vida den inbegripes i denna rättighet att dömas
af sina likar, hvari man funnit en fördel, elen vissa folk räknat sin lagstiftning
till ära.
Af detta föreställningssätt följer, att åtal mot domare för embelsfel bör
upptagas och afgöras af landstingsrält. Naturligtvis icke densamma, till hvilken
den tilltalade ledamoten eller afdelningen hörer, utan en af de närmast
belägna länens landstingsrätter, och bland dem tilläfventyrs den, som åklagaren
väljer. Sakens vigt torde dock fordra, att den, såsom pleniärende, midersökes
och dömes samfäldt af båda afdelningarnes ledamöter.
Härmed är planen utkastad för de femton höfdingedömen, hvilkas folknummer
öfverstiger 100,000. Återstår att eftersinna de ändringar, som för
de mindre folkrika länen kunna blifva nödiga.
Det minsta i folkmängd och näst det minsta i vidd är Gottland, med
40,000 invånare på 27 qvadratmil. Det har sin landshöfdinge och sina två
domsagor, ehuru befolkningen icke uppgår till en af de största domsagornes i
riket. Dess insulära läge påkallar en egen öfverrätt, då olägenheten alt lyda
under en på fasta landet residerande hofrätt måste vara kännbar vid så ofta
stängd öfverfart till fasta landet. Om ön indeltes i fyra domsagor; så blefve
hvardera lika folkrik med en af de minsta i de femton länen. De stora odlingsföretag,
hvarigenom de ödeliggande vidsträckta fälten snart nog torde
vara fruktbärande, gifva hopp om en icke aflägsen tillökning i folkmängden
till mer än fördubbladt antal.
23
Här torde således föga betänklighet uppstå att genast bestämma antalet
af domsagor till sex, det minsta, hvarmed en landstingsrätt efter planen kan
organiseras. Deras folknummer blir i medeltal till en början endast 7000,
men stiger i framtiden, och snart nog kanhända, till dubbelt. Göromålen blifva
imedlertid tills vidare icke trägna, men inkomsten af sportler också ringa.
Att för broltmålsransakningar afskilja ledamöter från sammankomsterna, blir
här i början icke tillfälle, och lärer tills vidare ej heller behöfvas. De ärenden,
som böra handteras af flera än tre ledamöter, kunna företagas under
pleniveckorna. Någon annan afvikelse från planen för de femton länen synes
nu icke komma i fråga. Framdeles kan den förväntade folkökningen göra nya
domsagor nödiga.
O O
Blekingen, med ännu mindre eller blott 25 qvadratmils vidd, men med
90,000 invånare, utgör nu fyra domsagor. Om det indelas i sex; så får hvardera
öfver hufvud den folknummer, som i samtliga de femton länen utgör
medeltalet äfen domsaga. Här kunde således inträffa, alt i anseende till full
sjrsselsättning för domstolen de två för brottmålsransakningar afskilda ledamöterne
icke, såsom på Gottland, blefve umbärliga. I sådant fall kunde åtta
ledamöter tillsättas, men en af hvardera afdelningen vexelvis vara ledig från
både härads- och landsting, för att hålla brottmålsransakningarna. I öfrigt
blefve förhållandet enahanda som på Gottland.
Hallands folknumer är blott 2000 personer större än Blekingens; och
ehuru vidden är 18 qvadratmil större, kan väl ingen fråga vara, att ju samma
inrättning här, som i Blekingen, är användbar. Ledamöternes antal för
Halland blir således äfven sex, högst åtta.
Förhållandet blir enahanda i Upsala län, der vidden väl är några qvadratmil
större, men folkmängden deremot 7000 personer mindre, än i Halland.
Således äfven här blott sex, högst åtta ledamöter.
Likaså i Westmanlands län, hvars folkmängd är lika med Hallands,
ehuru vidden är mer än dubbelt så stor som Blekingens. Således sex, högst
åtta ledamöter.
Försök bör på hvartdera stället först göras med sex, och tillökningen, i
fall den pröfvas nödig, till en början besörjas genom tillförordnade.
Wester Norrlands län, med en folkmängd, som icke uppgår till hälften
mot de största länens, eller blott till 83,000, har dock en vidd af 216 qvadratmil
eller 60 qv. mil mer än sjelfva Wermland. På denna vidd torde
böra göras det afseende, att för hvarje domsaga en folknumer af 8300 perso
-
24
ner öfver hufvud anses tillräcklig, att ledamöternes antal således blir 10, och
de femton länens plan derigenom oförändrad.
De tre öfriga länen, Jemtlands, Westerbottens och Norrbottens, äro för
litet befolkade, att sysselsätta fullt antal af domare, ehuru det, för den stora
viddens skull, kunde synas behöfligt. Folket är vant vid långa resor och
vidsträckta tingslag. Om hvartdera länet delas i sex domsagor; så blifva
dessa obetydligt folkrikare än Gottlands, nemligen blott för Westerbottens
nära 9000, men för de öfriga föga öfver 7000 personer i medeltal. Resornes
längd upptager väl mera tid än annorstädes; men göromålen blifva dock ej
flera, än att sex ledamöter i hvarje domstol medhinna dem, utan att för arrestanlmålen
behöfva förstärkning.
I de femton länen af mer än 100,000 invånare och i Wester Norrland
blir således domsagornes antal, 10 i hvartdera, tillsammans .... 160.
Af de öfriga åtta länen indelas hvartdera i sex domsagor tillsammans
48.
För Stockholms stad skattas det behöfliga antalet lika med
de största länens 10.
(men antalet af domare ökas möjligen med 2 i hvartdera af 4 län — 8).
Och blir således domsagornes och domrarnes antal för hela riket
till en början 218.
Tillämpningen af detta förslag på städerna har sina särskilda svårigheter
— oberäknad den stora frågan om städernes möjliga anspråk att behålla sin
särskilda jurisdiktion, såsom privilegierad.
Hvad först angår de städer, sorn äro stora nog att utgöra särskilda domsagor;
så äro de derigenom befriade från intrång af landsbygdens nämnd.
Deras tingsrätter få inga andra nämndemän, än deni stadens valmän utse
bland stadens invånare.
De mindre släderne deremot, hvilka till domsagor lörenas med distrikter
af landet, kunna få anledning att klaga, icke att de blifva sämre lottade, än
allmogen och vi andre landtman, då de alltid måste bestämma tillsättningen
af en eller flera bland nämndens ledamöter, men att de blifva sämre lottade,
än de sjelfve förut varit, så vidt det skall anses för en fördel att välja och
aflöna illitterata rådmän, som döma med personlig rösträtt.
Men om städernes domstolsinrättning skall upphöra; så uppstår fråga om
ersättning för deras dermed förenade municipalstyrelse och polis. I de städer,
som i anseende till sin folkmängd insätta i häradsnämnden två eller
flera
