# ID: svediakorp-gov2191
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 56,632
# sentences: 1,096
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Allm. Besv.- och Elcon.-Utskottet Betänkande, N:p 96. 23
om presträttigheterna emellan lärare och åhörare hafva, måhända ömsesidigt förvållade,
beklagligen icke varit så sällsynta. För att på en gång främja det goda ändamålet
af presterskapets tillbörliga, med embetets kraf tillständiga, aflöning, men
tillika undanrödja den obestämdhet, som härutinnan eger rum, hafva vid serskilda
riksmöten motioner i denna syftning varit gjorda, och äfven nu äro, enligt hvad ofvan
omförmäles, flere serskilda förslag uppgifna, dels till ett enda, för hela riket
afpassadt, dels ock till olika, efter olika orter lämpade, aflöningssätt för presterskapet,
antingen i kontanta penningar eller i vissa färre ortsprodukter m. m. Omöjligheten
af en enda gemensam författning för rikets alla provinser i detta ämne lärer
emellertid ej mindre af erfarenheten, än äfven af orternas olika natur och lokal-förhållanden
samt innevånarnes serskilda ekonomi, lefnadssätt och vanor, lå anses tillräckligen
styrkt och besannad.
I afseende på de serskildta yrkanden, som uti omförmälda förslag äro framställda,
eller att presterskapets löneinkomster måtte utgå i kontanta penningar och
icke, såsom nu eger rum, i natura-prestationer; att uppbörden af dessa löner må
verkställas af häradsskrifvare och kronofogde samt lönen ingå först till staten, men
sedan derifrån utgifvas till presterskapet, — anhåller utskottet, som instämmer uti
de åsigter, hvilka af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet vid nästlidne riksdag
härutinnan uttalades, att få erinra, hurusom det ©tvifvelaktigt måste vara lättare och
vigare för löngifvare© alt, såsom nu eger rum, aflemna sina utskylder in natura, i
sådana ortens produkter eller persedlar, som för honom äro lättast tillgängliga och
hvilka jemväl äro desamma, som, antingen genom de allmänna förordningarna, eller
till följd af flera enskilda öfverenskommelser, blifvit föreskrifna, att, såsom aflöning
till presterskapet, utgöras; hvaremot och derest den löningsskyldige ovilkorligen iörpligtades
att i reda penningar utskylderna till presterskapet afbörda, detta utan tvifvel
måste för honom blifva vida svårare och med mera omgång förknippadt, enär
sådant, åtminstone hvad allmogen i allmänhet beträffar, icke lärer i de flesta händelser
kunna åstadkommas, under annat vilkor, än att vederbörande förut nödgas
förvandla nämnde natura-prestationer i penningar.
l:o I ändamål att afhjelpa de olägenheter, som till följd af det obestämda aflöningssättet
inträffat, hafva emellertid rikets samteliga församlingar genom serskilda
Ivongl. förordningar och cirkulärbref af den 3 April 1816, den 12 Nov. 1819, d.
3 Juli 1829, d. 28 Maj 1830 och den 25 Nov. 1836, flera gånger, till deras
egen fromma, blifvit erinrade och uppmanade att, till vinnande af enighet och en
inbördes god efterrättelse, med sine själasörjare uppgöra så kallade löne-konventioner,
deruti alla afgifterna till presterskapet borde uppföras och bestämmas. Detta är ock
den, i utskottets tanka, enda fullt lämpliga utvägen att afhjelpa alla de å båda sidor
öfverklagade bristerna i nuvarande äldre författningar rörande presterskapets lönerät
-
24
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 96.
tigheter och uppbördssättet deraf; hvadan utskottet till ett ännu mera allmänt befrämjande
af detta mål, vördsamt hemställer,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånig skrifvelse anhålla,
att Kongl. Maj:t genom serskild nådig förordning täcktes anbefalla samtlige
de församlingar, hvarest af Kong\. Majit behörigen stadfåstade konventioner
ej redan äro uppgjorda, att, antingen och helst under nuvarande
kyrkoherdars tjenstetid, eller ock sednast och ovilkorligen vid deras afgång,
under pastors-ledigheten, på sätt och i den ordning redan gifna föreskrifter
innehålla, i allmänna ombuds närvaro, med föranledande så väl af i
hvarje församling på grund af gällande författning utgående löne-inkomster
efter de noggranna uppgifter, som vid tillfället böra vara tillgängliga, som
ock af allmänt kända förhållanden i orten och med fåstadt afseende derjemte
å olika hemmans, verks, lägenheters och inrättningars beskaffenhet
vid inbördes anställd jemförelse dem emellan, — hvilka upplysningar, jemförelser
och förslag, som till socknestämmans behandling sedan förekomma,
församlingarna böra genom deputerade i förväg behörigen förbereda —,
uppgöra löne-konventioner, upptagande och noga bestämmande alla pastors
ordinarie och extra ordinarie inkomster af hvad namn de vara må, eller
ock dessa löneposter sammanförda så vidt möjligt är in natura eller, om
heldre så åsämjes, i penningar, så att derefter ingen afgift till pastorerne
må åt godtycket blifva öfverlemnad; om verkställighet hvaraf Kongl. Majit
täcktes Dess befallningshafvande i förening med konsistorium anbefalla att
vederbörande församlingar förständiga; samt att om svårigheter å endera
eller begge parternas sida skulle å den för ärendets afgörande utsatta allmänna
sockenstämman möta, dertill skälen i sådan händelse böra i protokollet
fullständigt anföras, Kongl. Majit ville, sedan vederbörande landshöfding
och konsistorium utlåtanden afgifvit och Kongl, kammar-kollegium
öfver ärendet sig yttrat, begagna sin höga rätt, att, jemlikt sista momen?
tet i Kongl, kungörelsen den 3 April 1816, ”efter i hvarje fall förekommande
omständigheter, dessa konventioner i nåder reglera, och för en
”tid af 25 till högst 50 år fastställa;” dock att om en sådan konvention
uppgöres under en pastors tjenstetid, för att gälla efter hans afgång, samma
pastor må vara öppet och obetaget att det nya afiöningssättet äfven
för sin tjenstetid i församlingen antaga, derest med församlingens begifvande
han så heldre vill, än att qvarblifva vid det, hvarom för hans tjenstetid
redan kan vara öfverenskommct.
2io
1
Alim. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o, 96. ' 25
2:o Härigenom anser utskottet vidare yttrande icke vara af nöden rörande de
serskilda motionerna om gåfvor, offer, likstol och prcestationers, såsom körslors och
dagsverkens, utgörande till presterskapet, enär alla dylika afgifter • endast på sätt, nu
föreslaget är, genom frivilliga öfverenskommelser lämpligen kunna bestämmas eller
ock till andra förvandlas, efter de olika grunder hvartill sed och omständigheter i
olika orter kunna föranleda; hemställande utskottet i öfrigt, och då den yrkade förändringen
i uppbördssättet af presterskapets rättigheter af ofvan anförda skäl icke
kan af utskottet förordas,
att motionerna härom icke må till någon åtgärd föranleda.
3:o Emot det i sammanhang härmed gjorda förslag, alt alla pastorat måtte indelas
i klasser med lika lön inom hvarje klass, förekommer dels den omständighet,
att högst få pastorat torde, med afseende å folkmängdens föränderlighet, områdets
gränsor, byars och gårdars olika belägenhet, större verk och inrättningar m. m.
kunna så jemföras och lika uppskattas, att icke i det ena en större pastoral-vård
fordrade större löne-ersättning, än i det andra, dels ock det förhållande, att prestgårdarnas
olika värde och uppskattning, äfven uti hvarandra närgränsande, och än
mera uti längre från hvarandra belägna, pastorat, med liera omständigheter, göra en
af motionären åsyftad klassifikation af pastoraternas själavård osh deraf beroende lönejemförelse
alldeles omöjlig; vid hvilket förhållande och då nämnda förslag icke kan
af utskottet förordas, utskottet hemställer
att det i detta afseende gjorda förslag må förfalla.
4:o I afseende åter på komministrarnes nuvarande aflöningssält företer sig den
serskilda omständighet, å ena sidan, att författningarna rörande det lönebelopp, som
bör till desse tjenstemän utgå, visserligen äro i någon mån mera bestämda, än i fråga
om pastorernas löner, hvilket förhållande ock synes berättiga till den förmodan,
att mindre svårigheter i detta hänseende torde möta för nämnde inkomsters behöriga
ordnande; men deremot förekommer, å andra sidan, att komministers-lönerne,
inom en del församlingar, till följd af dessa bestämmelser, blifva svaga och otillräckliga
till den grad, att de icke rättvisligen kunna anses åt innehafvarne (rbjuda skälig
bergning. Äfven har under flera af de sednare riksdagarna städse återkommande
klagan blifvit å komministrarnes och det lägre presterskapets vägnar i detta
hänseende framställd, utan att likväl å detta förhållande tillräckligt afseende hittills
blifvit fåstadt. Bland de flera äfven vid denna riksdag i sådan syltning gjorda och
till utskottets behandling remitterade motioner, finnas väl några, som åsyfta att, genom
bestämda lagstadganden, åt de svagast lönade komministrarne upplåta större eller
mindre andelar i det högre presterskapets löner, men de flesta motionärer anse
ändamålet genom frivilliga öfverenskommelser och ömsesidiga begifvanden lämpligast
Bih. till R. St. Prot. 1S47 § 1848. 8 Sami. 24 Haft. 4
26
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskotlets Betänkande, N'.o 96.
kunna ernås. Utskottet, — som uppriktigt önskar att medverka till ett, både snart
och nöjaktigt afhjelpande af den, med rätta länge öfverklagade obillighet, som härutinnan
eger rum, men tillika är af den öfvertygelse, att hvarje annat förslag än
det, som söker bereda uppgiftens lösning genom konventioner, snarare skall motverka
än befrämja det åsyftade målet och endast medföra den följd, att frågan ytterligare
varder uppskjuten, till stort mehn för dem, hvilkas belägenhet länge påkallat
ett allvarligt behjertande, — har af sådan anledning ansett sig icke kunna
förorda de framställda förslagen, för så vidt de afse en sådan förändring i samtliga
presterskapets nuvarande löningssätt, att de svagare lönerna skola höjas på de bättres
bekostnad.
Deremot anser utskottet sig böra, i hufvudsaklig mån, understödja de motioner,
som åsyfta ett allmännare tillvägabringande af konventioner för reglering och
till någon del förbättrande af komministrarnes löner; men finnér dock betänkligt att
obetingad! förorda vidtagande af de utvägar, som motionärerna inom högvördiga
Preste-ståndet föreslagit, i händelse den behöfliga löne-fyllnaden för en otillräckligt
lönad komminister icke skulle, genom frivillig öfverenskommelse, kunna vinnas. —
Förening af komministers-befattning med folkskolclärare-tjenst lärer i allmänhet böra
undvikas, såsom oftast föranledande till oundvikliga kollisioner emellan båda tjensternas
åligganden och således för dessas behöriga fullgörande hinderlig; i följd hvaraf
tillåtelse till en sådan förening efter utskottets tanka icke torde böra medgifvas, under
andra vilkor, än dem, som genom Kongl, stadgan om folkundervisningen i riket redan
äro bestämda. Att åter, såsom ovilkorligt stadgande, föreslå komministraturens indragning,
i de församlingar der lönen ej kan uppbringas till det erforderliga beloppet,
anser utskottet, så vida ej sammanbyggnad af kyrka, i förening dermed kan,
på sätt gällande förordningar härom stadga, tillvägabringas, jemväl medföra betänklighet,
enär, äfven om komministerns tjenste-åligganden öfverflyttades på pastor, dessa
i de flesta fall ej skulle kunna af denne sednare fullgöras utan biträde af adjunkt,
hvaraf åter följden blefve en för presterskapet i allmänhet menlig tillökning i de extraordinarie
prestmännens antal, oberäknadt den olägenhet, som härigenom skulle vederbörande
församlingar tillskyndas. I öfrigt torde, efter utskottets öfvertygelse, meddelande
af närmare föreskrifter i detta hänseende mindre vara af nöden, helst K< ngl.
Maj:t, hvars nådiga ompröfning frågorna, i hvilken händelse som helst, måste underställas,
dels bäst är i tillfälle att, efter i hvarje fall sig företeende omständigheter, vidtaga
tjenliga åtgärder för uppnående af ändamålet, dels ock, enligt hvad Kongl, cirkulärbrefvet
den 3 Juli 1829 gifver vid handen, redan eger sig förbehållen rättigheten
att, i den händelse, hvarom nu är fråga, pröfva och sanktionera det förslag
till lagligt och billigt kontrakt om kapellans-Iönens utgörande af församlingen, som
konsistorium, i samråd med Konungens befallningshafvande, sedan församlingens in
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 96. 27
rånare ytterligare, der så nödigt pröfvas, blifvit hörda, eger, på grund af insända
handlingar och inhemtade upplysningar, uppgöra och Kongl. Majit i underdånighet
underställa. Under förutsättning således, att ett dylikt förslag, som skulle afse de
löne-tillgångar, som från församlingen kunna beredas, icke utesluter en skålig beräkning
äfven på ett större bidrag från pastorslönen, än som hitintills utgått, så vida
nemligen denna löns tillgångar befinnas vara sådana, att de, äfven med det för ändamålet
behöfliga afdrag, kunna anses för en blifvande efterträdare vara tillräckliga;
— att Kongl. Majit, i de fall då icke heller en sådan tillgång kan beredas, behö
rigen
pröfvar, om, emot vanliga förhållanden, inga väsendtliga hinder finnas för komministers-sysslans
förening med folkskolelärare-tjensten eller ock i nåder anser en indragning
af den förra kunna ega rum; — samt slutligen att, der ej heller sådant
kan ske, Kongl. Majit i nåder finner skäligt att, antingen till Rikets Ständer aflåta
.nådig framställning om stats-anslag, eller ock andra, möjligen - disponibla medel till
omförmälda ändamål anordnar, får utskottet, i enlighet med dessa åsigter, under
åberopande af förut uppgifna skäl, i anledning af ofvananförda, i ämnet väckta motioner,
vördsamt tillstyrka Rikets Ständer,
att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad i afseende på pastorernas
ailöning ofvan blifvit föreslaget, hos Kongl. Majit underdåningst anhålla,
att Kongl. Majit uti nådig förordning täcktes anbefalla samtliga de församlingar
der ej sådana af Kongl. Majit i nåder fastställda konventioner äro
gällande, att, på grund af dem, komministers-lönen åtminstone till nedan
stadgade minimi-belopp uppgår, antingen under nuvarande komministrars
tjenstetid, och, i händelse lönefyllnad enligt här stadgade grunder skulle
finnas, böra komma i fråga, helst i sammanhang med konvention om pastorslönen,
eller ock sednast och ovilkorligen vid nuvarande komministrars
afgång, under ledigheten, på sätt och i den ordning, redan gällande för
fattningar
härom stadga, i föreskrifna allmänna ombuds närvaro, med föranledande
af så val i hvarje församling till komminister på grund af gällande
författning utgående löne-inkomster efter de noggranna uppgifter,
som vid tillfället böra vara tillgänglige, sorn ock af allmänt kända förhållanden
i orten och med fästadt afseende derjemte å olika hemmans, verks,
lägenheters och inrättningars beskaffenhet vid inbördes jemförelse dem emellan,
hvilka upplysningar, jemförelser och förslag, som till socknestämmans
behandling sedan förekomma, församlingarne böra, genom deputerade,
i förväg behörigen förberedas, — uppgöra löne-konventioner, till åstadkommande
af den nuvarande lönens förvandling och sammanförande, så
vidt möjligt är, till ett enda slag in natura, eller, om heldre så åsämjes,
i penningar, så att derefter ingen afgift till komministrarne må åt godtyc
-
28
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N'.o 96.
ket blifva öfverlemnad; vid hvilken förvandling så väl mindre natura-pra?-  stationer som ock spanmålen bör beräknas efter medium of de sista 10
årens markegångspris för den ort, som är i fråga, äfvensom sådana mindre
natura-prsestationer, som ej finnas i markegångstaxorna upptagna efter
i orten gångbart pris; börande den sålunda förvandlade lönen sedermera
på löngifvarne fördelas till utgörande på sätt de kunna för sig anse
billigt oell antagligt; hvarefter och för den händelse att, efter den skedda
förvandlingen, lönen, derutinnan boställs-afkastningen efter vanlig beräkningsgrund
af 4 procent å boställets taxeringsvärde bör ingå, antingen befinnes
årligen fullt utgöra eller ock öfverstiga 45 tunnor spanmål, hälften
råg och hälften korn, såsom det minimum, hvarunder ingen komminister
hör vara aflönad, eller ock pastor och församlingen, i fall lönen, sålunda
beräknad, understiger detta belopp, derom tillfrågade, åtaga sig att fy IInaden
årligen tillskjuta, hvilka tillskott då äfven böra så väl lill beloppet
som till fördelningen uti protokollet intagas, den sålunda träffade öfverenskommelsen
för nådig stadfästelse för en tid af 25 till bögst 50 år, genom
vederbörande auktoriteter till Kongl. Maj:t i underdånighet öfverlc-mnas;
hvaremot, och derest vederbörande om grunderna för lönens utgörande
icke kunna sig förena, eller ock fyllnad i lönen til 45 tunnor årligen
ej kan åstadkommas, förhållandet bör intagas uti protokollet, hvilket
sedermera, på sätt ofvan nämndt är och Kongl, cirkulär-brefvet den 3
Juli 1829 närmare föreskrifver, till Kongl. Maj:t i underdånighet insändes
till den vidare åtgärd som, för ändamålets vinnande kan i nåder finnas
lämplig; om verkställighet hvaraf Kongl. Maj:t täcktes dess befallningshafvande
i förening med konsistorium anbefalla att vederbörande församlingar
förständiga.
5:o I anledning af Erik Anderssons yrkande om biskops-embetenas indragning
samt de ledigblifna lönernas användande och fördelning på komminislr atur erna inom
hvarje stift, anser utskottet, som, i afseende å den förra af dessa frågor, uti redan
afgifvet betänkande sig utlåtit, serskildt yttrande här icke erfordras.
6:o Vidkommande härefter frågan om ett förändradt aflöningssätt för prestershapet
i städerna, så anser utskottet någon lämpligare utväg icke vara för handen
till vinnande af det mål, motionärerna härutinnan åsyftat, eller införande af bestämdare
grunder för beräkning af de bidrag församlings-medlemmarna böra till presterskåpet
utgöra, än att öfverenskommelse!- härom i föreskrifven ordning upprättas och
af Kongl. Majit i nåder stadfästas. I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad rörande
presterskapets på landet aflöning af utskottet redan är vordet tillstyrkt, hemställer
utskottet fördenskull,
Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 96.
29
att Rikets Ständer må hos Kongl. Maj:t i underdånighet frambära den
önskan, att Kongl. Maj:t genom nådig förordning täcktes anbefalla samtliga
de stads-församlingar hvarest behörigen stadfästade konventioner ej redan
äro uppgjorda, att, antingen under nuvarande kyrkoherdars och komministrars
tjenstetid eller ock sednast och ovilkorligen vid inträffande ledigheter,
i den ordning gällande författningar stadga, och till det belopp,
som, med afseende å oftare förekommande tjenstgöring och dyrare lefnadskostnad
i städerna än på landet, rättvist och billigt torde böra bestämmas,
samt efter de taxeringsgrunder, som för ändamålet kunna anses mest lämpliga,
i föreskrifna allmänna ombuds närvaro, helst samtidigt för både kyrkoherde
och komminister, uppgöra konventioner till bestämmande af beloppet
utaf de bidrag, som af församlingarne böra till presterskapet utgöras;
så att derefter inga afgifter till kyrkoherde eller komminister må
blifva öfverlemnade åt godtycket; samt att om svårigheter å endera eller
begge parternas sida skulle å den för ärendets afgörande utsatta allmänna
sockenstämma möta, dertill skälen, i sådan händelse, böra uti protokollet
fullständigt anföras, Kongl. Maj:t täcktes, sedan vederbörande embetsmyn
digheter
utlåtanden afgifvit, efter i hvarje fall förekommande omständigheter,
dessa konventioner reglera och för en tid af 25 till högst 50 år fastställa;
om verkställighet hvaraf Kongl. Maj:t täcktes dess befallningshaf
vande
i förening med konsistorium anbefalla att vederdörande församlingar
förständiga.
7:o Beträffande vidare ej mindre det af flera motionärer väckta förslag om
kyrkoherde- och komministers-boställens utarrenderande, hvarmedelst velet förekommas,
det presterskapet uti dess angelägna och trägna tjenstc-åligganden icke må genom
boställenas vård och skötsel förhindras, än ock serskildt den af riksdagsfull
mäktigen
P. Östman gjorda framställning om kyrkoherde-boställens utarrenderande
vid pastorernas frånfälle under en tid af tre år, i ändamål att, för de komministrar,
hvilka för närvarande sakna boställen, sålunda bereda antingen nämnda förmån eller
ock en deremot svarande ersättning; så, och jemte det utskottet, hvad sistberörda
förslag serskildt vidkommer, finnér detsamma i hög grad olämpligt, helst den före
slagna
åtgärden, utom de olägenheter, som för församlingarna sjelfva häraf skulle
uppkomma, efter utskottets öfvertygelse innebär en stor orättvisa emot de prestmän,
som till kyrkoherde-beställningar i sådana pastorat blifva utnämnde •— anser utskottet
sig, hvad angår frågan om utarrenderande af prest-boställen i allmänhet äfvensom
de antydda fördelarna häraf, icke kunna instämma uti de åsigter, som af motionärerne
blifvit framställda. Oberäknadt den svårighet, som torde möta för förslagets
bringande till verkställighet å ganska många ställen, hvarest prest-boställena icke äro
30 Allm. Bese.- och Ekon.-Vtskottets Betänkande, N:o 96.
så bebyggda, att både boställs-innehafvaren och arrendatoren derstädes kunna erhålla
bostad, har utskottet nemligen icke kunnat undgå att anmärka, hurusom den föreslagna
åtgärden, der den kunde tillämpas, ofelbart måste föranleda till en betydlig
minskning uti boställsbafvarens nuvarande inkomst, helst det lärer kunna förutsättas,
att, med de vilkor och undantag, som, på sätt förslagen innehålla, vid boställenas
utarrenderande komma att ega rum, arrendesumman icke torde uppgå till det belopp,
som, med afseende å boställets afkastning, skäligen kunde väntas 5. hvarförutan
det torde böra erinras att, genom den föreslagna utarrenderingen, boställs-innehafvaren
finge vidkännas förlust af åtskilliga förmåner, hvilka med boställets innehafvande
äro förenade, och som, ehuru de icke kunna till bestämdt värde uppskattas, ändock
måste, då de upphöra, genom kontanta uppoffringar ersättas. I öfrigt och då
den af flere motionärer yttrade farhåga att omtankan om boställenas bruk och skötsel
skulle till högre grad taga presterskapets tid och verksamhet i anspråk, än som,
med ett omsorgsfullt handhafvande af pastoral-vården och andra vigtiga embetsgöromål
vore förenligt, icke lärer kunna antagas vara grundad eller i allmänhet af erfarenheten
blifvit bekräftad, — har utskottet, som fastheldre är benäget att tro, att
boställenas bruk och skötsel af presterna sjelfva, till följd af de gemensamma intressen,
som, äfven i timligt afseende, lärare och åhörare emellan sålunda väckas och
underhållas, i sin mån bidrager till åstadkommande af ett förtroligt förhållande emellan
kyrkoherden och församlingen, hvilket äfven uppmuntrar och underlättar den förres
bemödanden vid utförande af det vigtiga lärare-kallet, — uppå dessa förenade
skäl ansett sig böra föreslå Rikets Ständer
att de härom gjorda framställningar må lemnäs utan afseende.
8:0 Hvad i afseende på resterande prest-rättigheters utsökning och indrifvande
serskildt är vordet framstäldt, har utskottet ansett sig så mycket mindre böra tillstyrka,
sorn det lärer kunna ifrågasättas, huruvida den önskan, som af motionärerne
i denna del uttalats, allmännare delas af löntagarne sjelfva. Att på andra, vare sig
kommunens eller kronans tjenstemän öfverflytta uppdrag af så enskild natur, synes
utskottet dessutom icke vara med rättvisa eller billighet förenligt, — hvarföre ock
utskottet, uppå dessa skäl, föreslår,
att motionärernas framställningar härom må förfalla.
9:o Hvad serskildt angår de väckta förslagen om en förändrad reglering af
pastoralierna pä Gottland, hvilken fråga redan under mångå år varit föremål för
framställningar dels hos Kongl. Majit, dels ock hos Rikets Ständer, hafva utskotten,
under tillkännagivande, att hvad i fråga om ett förändradt aflöningssätt för presterskapet
i det öfriga riket här ofvan är vordet tillstyrkt, icke afser förenätnnda ö, der
serskilda förhållanden synas påkalla andra bestämmelser härutinnan, till en början
skolat vördsamt redogöra för hvad i detta ämne förekommit.
Allm. Besv.- och Ehon.-Utskottets Betänkande, N:o 96.
31
Sedan de försök till reglering af tionde-konventioner emellan lärare och åhörare
hvilka å Gottland varit vidtagne, på det hela aflupit fruktlöst, hade Kongl. Maj:t
uti aflåten nådig proposition vid 1834 års riksdag i nåder förklarat, hurusom Kongl.
Majit väl funnit vigten deraf, att icke allenast söka för närvarande bilägga den söndring
emellan presterskapet och allmogen på Gottland, hvilken förenämnde aflöningsfråga
vållat, utan äfven att för framtiden förekomma dylika tvisters förnyande; men
då hvarken presterskapet eller allmogen velat antaga hvarandras anbud till förening
om prest-rättigheternas utgörande, och presterskapet ej eller ingått på det förslag
till de serskilda anspråkens sammanjemkande, som kammar-kollegium i anledning af
Kongl. Majits befallningshafvandes framställningar uppgjort, hade Kongl. Majit tillika
insett att, för detta ärendes bringande till annat slut, än det, som domstolar och
embetsverk, i fråga om allöningen, vid hvarje serskildt fall, kunde åstadkomma, fordrades
åtgärder, som ej af Kongl. Majit allena berodde; hvarföre Kongl. Majit i
nåder velat inhemta Rikets Ständers mening öfver de grunder, hvarpå kammar-kollegii
förslag hviiade.
I anledning häraf hade Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse den 1 December
1834, anmält, att som Konungens befallningshafvandes af kammar-kollegium understödda
förslag innefattade en genomgripande förändring af hela kyrkoväsendet på
Gottland, som icke, utan rubbning af presterskcpets privilegier, kunde åstadkommas,
hade Rikets Ständer väl funnit frågan vara af privilegii-natur och den föreslagna regleringen
icke kunna utan Preste-ståndets begifvande företagas; men så väl Presteståndet,
som de öfriga riksstånden, hade funnit det hufvudsakliga syftemålet med de
åt förstbemälda riksstånd förunnade privilegier icke kunna vara annat än att trygga
beståndet af kyrkoväsendets organisation och af de utur kyrkan uppkomna och med
henne förbundna institutioner, samt för detta ändamål garantera de rättigheter, hvilka
blifvit kyrkans tjenare och lärarne vid undervisnings-verken tillerkände; på hvilken
grund Preste-ståndet icke eller för sin del velat, genom åberopande af privilegierne,
motverka en sådan reglering, hvaraf behofvet och fördelarna voro af båda statsmakterna
erkända, då privilegiernas hufvudgrunder lemnades oförkränkta; och då, såsom
skäl för en sådan refor-m, sig företedde i att Gottlands invånare, utgörande en folkmängd
af icke fyllest 39,000 personer, hvaraf 22,000 mantalsskrifna och endast innehafvande
1,096 förmedlade hemman, hittills ålegat på den inskränkta arealen af
27 qvadratmil, underhålla 92 kyrkor, 43 kyrkoherdar, 8 kapellaner och 3 vice pastorer,
förklarade Rikets Ständer, såsom deras gemensamma mening, att privilegierna
icke lade hinder i vägen för den reglering inom kyrkoväsendet på Gottland, som instämde
med statens och de skattdragandes lättnad utan att hufvudsakligen rubba presterskapets
fundamentala rättigheter, äfvensom Rikets Ständer förklarat sig öfvertygade
om behofvet af en reglering i öfverensstämmelse med Konungens befallnings
-
32 Allm. Besv.- och Elion.-Utskottets Betänkande, N:o 96.
hafvandes på Gottland och kammar-kollegii förslag, genom pastoratens sammanslående,
så att religionsvården kunde handhafvas af 24 kyrkoherdar, 24 kapellaner och
3 vice pastorer; dock utan rubbning af närvarande presterskapets innehafvande lagliga
rättigheter, och att af Kongl. Majit berodde att förordna om en annan personalreglering,
i afseende på kyrkoherdarnes och kapellanernes antal, derest förslaget vid
verkställigheten skulle finnas erfordra någon förändring; och hade Rikets Ständer
slutligen, beträffande frågan om krono-tiondens användande, såsom hittills, till understöd
för presterskapets på Gottland aflönande, öfverlemnat till Kongl. Majit att
tills vidare disponera till församlingarnes presterskap så mycket af krono-tionden som
oundvikligen fordrades för erhållande af det löningsbelopp, som kammar-kollegium
föreslagit, dock att tionde-gifvarne i alla händelser icke måtte komma att annorlunda
utgöra kronans andel af tionden än uti rikets öfriga provinser, hvarest tionden le
vereras
omedelbart till staten, och med vilkor tillika, att dermed sådan reglering
vunnes, som gåfve lättnad åt hemmans-egarne och lemnade något öfverskott åt staten.
Då emedlertid, efter denna Rikets Ständers framställning, Kongl. Majits slutliga
nådiga pröfning af ärendet allt hittills blifvit uppskjuten, får utskottet, enär frågans
snara afgörande är af stor vigt, i ändamål att afhjelpa de med närvarande förhållanden
förenade tlerehanda olägenheter, som med skäl öfverklagas, och under förhoppning
att löne-konventioner under förändrade förhållanden jemväl derstädes må
kunna 'tillvägabringas, vördsamt tillstyrka Rikets Ständer,
att förnya underdånig anhållan derom att Kongl. Majit täckes besluta de
ytterligare föreskrifter och åtgärder som kunna anses lämpliga att bringa
detta ärende till ett snart och önskadt slut, samt att den föreslagna an
stalten
atl, genom sammanslående af llere pastorat bereda lindring i lönevilkorens
utgörande måtte egnas den synnerliga uppmärksamhet, som den
synes förtjena.
Utskottet öfvergär härefter till besvarande af de motioner, hvilka innefatta
C) förslag orri upphörande af förhöjd tjenstår s-ber åkning.
l:o Vid öfvervägande af de i detta ämne gjorda framställningar, hvilka afse
dels i allmänhet att all förhöjd tjenstårs-beräkning inom ecklesiastik-staten måtte genast
upphöra, utan afseende derå huruvida någon ersättning genom ökade löner bestämmes,
dels ock serskildt, att stats-anslag mätte beviljas till pensioner på ålderdomen
för de lärare, som cgnat lif och krafteV åt skolan eller akademien, på det att
bergningsbekymmer icke må tvinga dem, att, någon gång emot deras egen böjelse,
slutligen söka sin befordran vid kyrkan, hvilken, jemte skolan för öfrigt skulle hållas
lika öppen till inträde för dertill skickliga unga män, med beräkning likväl i
hvardera embets-verksamheten af endast enkla merit-år och lika befordringsrätt, efter
behö
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 96.
33
behörigen aflagda prof — har det, å ena sidan, lika litet kunnat undgå utskottets
, uppmärksamhet, att all förhöjd tjenstårs-beräkning i sjelfva verket ej är annat, än
en af staten beviljad aflöning eller förbättring i befordrings-vilkor för vissa, med kyrkan
i närmare eller fjermare beröring varande tjenstemän, hvilken uppmuntran dock,
efter hvad, icke utan skäl, blifvit anmärkt, är dem medgifven på bekostnad af den
stora mängd obefordrade egentliga prestmän, hvilka, för deras, icke mindre vigtiga,
tjenstgöring vid sjelfva kyrkan, vid ansökan till befordran icke fa tillgodoräkna mera
än enkla merit-år, hvarigenom ock dessa sednares billiga förhoppning på utkomst
vid samma lefnadsålder, som deras, högre tjenst-år beräknande, medbroder, icke sällan
förnärmas och fördröjes —, som utskottet, å andra sidan, icke heller förbisett
den skyldiga varsamhet, hvarmed denna vigtiga fråga i dess serskilda delar bör behandlas,
på det att icke, genom ett förhastadt och mindre väl betänkt ingrepp uti
de ännu minst aflönade skol-lärarnes mer än hundraåriga befordrings-förmåner, unga,
skicklige och vetenskapligt bildade mäns håg och verksamhet såmedelst må vändas
ifrån undervisnings-väsendet, hvilket sannolikt skulle inträffa, i händelse den för närvarande
lättade utsigten till snarare befordran inom kyrkan, genom en ytterligare
obetingad minskning i merit-år, utan någon deremot gifven ersättning i löne-förmåner,
motsvarande skol-lärarnes i städerna dyrare lefnadskostnad, blefve dem alldeles
betagen, och hvaraf, bland annat, de eftertänkliga följder lätt kunde uppstå, dels att,
till stort mehn för undervisningens friskare gång och utveckling, efter tidernas stigande
kraf, vid skolverken allt för länge komme att qvarhållas lärare, hvilkas verksamhet
för den serdeles tröttande skol-undervisningen med tiden skulle sakna den
kraft, drift och rörlighet, som härtill erfordras, dels ock att undervisningsverken såmedelst
kunde komma i saknad af önskelig och nödvändig lärare-konkurrens, och
fördenskull jemväl slutligen, i brist på sökande, torde få öppnas till inträde för lärare
af mindre duglighet; af hvilket allt vore att befara, att till en början skolans
och dernäst kyrkans, alltid så nära och inbördes förenade, sanna väl och båtnad,
skulle på ett oberäkneligt sätt i framtiden kunna äfventyras.
Då emedlertid såsom rättsenlig grundsatts härutinnan torde böra antagas, att,
till befordran inom kyrkan, all förhöjd tjenstårs-beräkning må, ju förr desto heldre,
upphöra, så att mera än enkla års-meriter aldrig må hela läroståndet i allmänhet
tillgodokomma i och för dess tjenstgöring, vare sig inom kyrkan eller vid den med
henne samslägtade skolan, — ett syftemål, hvars rättvisa befrämjande både Kongl.
Maj:t och Rikets Ständer visserligen förut både länge och sammanstämmande afsett,
ehuru, i saknad af medel till erforderliga löne-anslag, denna reglering, partielt redan
vidtagen, ännu icke kunnat i sin helhet fullbordas —, samt härvid tillika måste
erkännas, att åtskilliga gymnasii- och skol-lärare, oaktadt de väl icke äro så tillräckBih.
till B. St. Prot. 1847 $ 1848. 8 Sami. 24 Haft. 5
38 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 96.
helst då skolläraren, hvilket icke sällan varit händelsen, för de presterliga förrättningarnes
skull nödgas från skolan sig aflägsna och åt monitorer uppdraga en skolvård
och undervisning, som dock alltid i främsta rummet fordrar personlig närvaro
af läraren sjelf, hvilken med eget öga, råd och handledning på lärorummet torde
böra öfverse, följa och sammanhålla de olika hegåfvade barnens flit, framsteg och
uppmärksamhet.
Under nu varande och härefter allt mer och mer inträdande lyckligare förhållanden,
då så många utexaminerade fullt skicklige elever från folkskolelärare-seminarierna
i riket utgått och ännu årligen utgå, att i församlingarna blifva vid barnaundervisningen
anställda, och då i alla församlingar genom enahanda medel det afsedda
ändamålet, — fullständig barnaundervisning, — bör allt mer och mer kunna
vinnas, utan att samma barnalärare nu mera, på sätt utskottet redan förut, i fråga
om den förhöjda årsberäkningens upphörande, sig yttrat, behöfva vara prestman, anser
utskottet sig böra vördsamt tillstyrka Rikets Ständer
att uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit anhålla, att då, jemlikt 6 §
3 mom. af Kongl. Mits nådiga stadga om folkundervisningen i riket den 18
Juni 1842, under der noga föreskrifna vilkor, folkskoleläraretjenst lärer
kunna, efter domkapitlens pröfning, med annan presterlig befattning förenas,
Kongl. Majit täcktes i nåder förordna, det sådana skiljda befattningars
förening hos en person ej mätte tillåtas på de ställen, der den ordinarie
prestmannen derjemte har annan presterlig embetsskyldighet än
blotta gudstjenstens förrättande på sön- och helgedagar; att det i allmänhet
må vara konsistorierna förbjudet att hädanefter låta församlingarna till
endast folkskolelärare antaga extra ordinarie prestman, som för sådan skolmästarebefattning
egde beräkna presterliga tjensteår; att alla dylika folkskoleläraretjenster,
som för närvarande af prestmän bestridas, vid innehafvarnes
afgång, endast af utexaminerade folkskolelärare utan prest-ordination
och tjenstårsberäkning må öfvertagas, så vida ej redan utfärdade
nådiga resolutioner eller enskilde stiftares i testamenten eller donationsbref
uttryckliga förbehåll om nämnde tjensters besättande med prestmän,
gifva dessa förordnanden gällande och orubblig helgd; samt slutligen att,
derest någon till prest icke ordinerad folkskolelärare i riket möjligen ännu
finnes, som, endast för barnaundervisning i folkskola, eger nådigt tillstånd
att beräkna enkla presterliga tjenst-år för befordran inom kyrkan, om han
i predikoembetet skulle vilja och kunna i behörig ordning ingå, denna
rätt till presterlig årsberäkning i och för skolsysslan vid innehafvarens afgång
måtte upphöra och en dylik förmån folkskolelärare utan ordination
icke vidare tillerkännas,
Alim. Besv.- och Ekon.-Utskottet Betänkande, N:o 96. 39
3:o I anledning af hvad utaf nksdagsfullmägtigen Gustaf Pettersson serskildt blifvit
yrkadt om komministr atur ens indragning i dc församlingar, hvilkas kyrkor sammanbyggas,
äfvensom om den ledigblifne lönens användande, får utskottet vördsamt
erinra, att, sedan Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse den 11 Februari 1830
hos Kongl. Maj:t hemställt, bland annat, att, hvad beträffar fördelningen af den vid
kyrkors sammanbyggnad lediga lönen, konsistorium, efter församlingarnes hörande
och i samråd med dem och med kronoombud, skulle uppgöra förslag till densammas
fördelning emellan församlingarnes skolor och pastor, hvilket fördelningsförslag sedermera
borde till Kongl. Maj:ts nådiga fastställelse öfverlemnas; så har genom nådig
kungörelse den 19 Juni 1830, med hufvudsakligt bifall till hvad Rikets Ständer,
såväl härutinnan, som i öfrigt, angående vilkoren för kyrkors sammanbyggnad och
behandlingssättet af derom uppkomna frågor, föreslagit, i nåder blifvit förordnadt,
det skall, sedan vid vederbörlig biskopsvisitation och lagligen utlyst sockenstämma
frågor om kyrkors sammanbyggnad och dermed gemenskap egande ämnen förekommit
och blifvit utredda, samt sockneboerne deröfver hörde, de vid dessa tillfällen
hällne protokoll till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet insändas, hvarefter landshöfdingen
och biskopsembetet gemensamt i målet resolvera, med vederbörande lemnad
hänvisning att, i händelse af missnöje, hos Kongl. Majit inom föreskriften tid
undernåniga besvär deröfver anföra.
Utskottet, som för dess del anser de föreskrifter, som uti nyssberörde Kongl,
kungörelse sålunda blifvit meddeldte, för ändamålet fullt lämpliga och tillräckliga,
får af sådant skäl hemställa,
att denna framställning må förfalla.
4:o Den indragning af regementspastors- och balaljonspredikants-beställningarne
vid lan dtr eg em enlen, som af herr prosten Setterblad blifvit föreslagen, har utskottet
icke heller ansett sig kunna förorda, förnämligast af det skäl, att ortens presterskap,
genom öfvertagande af de åligganden, som nyssnämnde tjenstemän hittills tillkommit,
efter utskottets öfvertygelse, skulle, synnerligen under vissa tider af året, på ett betänkligt
sätt hindras i utöfningen af dess vigtiga kall inom församlingen. Då emellertid,
efter hvad utskottet inhemtat, Kongl, cirkulärbrefvet den 11 Mars 1841,
angående regementspastorsbeställningarnes vid indeldta arméen förenande med annan
ecklesiastik befattning vid församlingarne eller läroverken, uti 3 mom. innehåller,
att den, som till regementspastor vid indeldta arméen i nåder utnämnes, men icke
derjemte bestrider annan ordinarie ecklesiastik befattning, skall åligga hos vederbörande
biskop och konsistorium sig anmäla till emottagande, under den från tjenstgöring
vid regementet eller korpsen lediga tid af året, af förordnande att biträda
vid läroverket, eller af missiv till tjenstgöring inom församlingen, och konsistorium
ega att lämplig befattning honom anvisa; har utskottet, som ansett en dylik tjenst
-
36
Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 96.
6:0 Slutligen och hvad angår de ecklesiastika tjenstemän med förhöjda meritår,
hvilka antingen af staten eller af allmänna inrättningar och enskilda stiftelser
ega sin aflöning, såsom fång-, slotts- och hospitals-predikanter, krigs-prester, kathecheler,
barnhus lärare m. fl., så hyser utskottet den öfvertygelse, att äfven för dessa
tjensters innehafvare erforderliga löne-förmåner böra beredas, så att ökad befordringsrätt
i förhöjd års-beräkning på det öfriga och obefordrade presterskapets bekostnad
icke vidare må dem tilläggas. Då utskottet tillika är förvissadt derom, att
de prestmän, hvilka uteslutande varit sysselsatta med barna-undervisning, numera till
större delen för denna befattning icke erfordras, helst till följd af Kongl. Maj:ts nådiga
stadga om folk-undervisningen i riket, hvilken redan bör vara satt i verksamhet
eller innan kort blifva fullt tillämpad både i städerna och på landet, de serskildt
antagna och examinerade folkskole-lärarne komma att meddela den första barnaundervisning,
som af prestmän hittills flerestädes varit bestridd, har utskottet, af
dessa sammanlagda skäl, ansett sig böra vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer, uti omförmälda underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t,
må uttrycka den underdåniga anhållan, att Kongl. Majit täcktes förordna,
det äfven för befattningar af förenämnda beskaffenhet, vid nuvarande innehafvares
afgång, all förhöjd tjenstårs-beräkning måtte upphöra, med enahanda
förbindelse för vederbörande att, derest med samma sysslor är förenad
den serskilda själavård, att de äfven derefter skola af prestmän förestås,
genom lämpliga löner i tid förekomma, det icke brist på skickliga
sökande till dylika tjenster vid sådant förhållande i framtiden må inträffa,
i hvilket afseende, och så vidt dessa tjenstemäns löner utgå af statsverket
och befattningarna ej med andra ecklesiastika sysslor kunna förenas, Kongl.
Majit täcktes till Rikets näst sammanträdande Ständer aflåta nådig proposition
om det statsanslag, som för hvarje sådan allmän ecklesiastik-befattning
serskildt och för dem alla tillsammans må pröfvas nödigt; och torde,
vid inträffande ledigheter af nämnde tjenster, intill dess ökade löneanslag
varda beviljade såsom skälig ersättning för all mistad högre års-beräkning,
samma tjenster under tiden endast af vikarier böra uppehållas, med fortsatt
rättighet för dem till åtnjutande af de ordinarie innehafvarnes nuvarande
löner och förhöjda års-beräkning.
Då utskottet härefter till besvarande företager hvad uti ofvananförda motioner
blifvit yrkadt D) om upphörande af rättighet för prestmän att till folkskole-lärare
hädanefter varda antagna, äfvensom om indragning af vissa ecklesiastika befattningar,
lår utskottet till en början anmärka, att, i fråga om afhjelpande af en mängd
nu uppgifna missförhållanden i det lägre presterskapets befordringsrätt och lönevilkor,
i synnerhet den aflägsna utsigten för en stor del prestmän att vinna en mera
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottcts Betänkande, lY.-o 96. 37
oberoende ställning, tvenne vigtiga omständigheter, efter utskottets öfvertygelse, påkalla
närmare uppmärksamhet. Härtill synes kunna räknas i första rummet ökade
fordringar på kunskaper och bildning hos de unga prestkandidaterna, innan dem
tillätes ordination, hvarigenom deras antal i samma mån torde minskas, samt billig
utsigt öppnas till en hastigare presterlig befordran inom församlingarna; och i det
andra rummet: dels upphörande af rättigheten att tillsätta folkskoleläraresysslor med
prestmän, dels indragning af åtskilliga komministraturer och svagt lönade prestsysslor,
der dessa ej af nödvändigheten oundgängligen påkallas, dels ock minskning af de
extra ordinarie prestmännens hittills inom vissa stift allt för stora antal.
Om inskränkning i allmänhet af den förhöjda tjenstårsberäkningen, hvilken
ock, i sin mån, menligt inverkat på de obefordrade presternas ansökningsrätt, har
Utskottet redan sig yttrat.
I fråga om stegrade fordringar hos de theologiska faculteterna vid rikets universiteter
på högre prestbildning och dermed förenade ökade humanistiska och theologiska
kunskaper hos dem, hvilka uti prediko-embetet inträda, får utskottet vördsamt
tillstyrka Rikets Ständer att
hos Kongl. Maj:t i underdånighet frambära den önskan, att Kongl. Maj:t,
efter vederbörandes underdåniga yttrande och förslag, täcktes i nåder meddela
de föreskrifter i detta ämne, som af Kongl. Majit anses för ända
målet
kunna lämpligen erfordras.
2:o Hvad dernäst serskildt beträffar framställningarne derom, att folkskolelärare,
som ej tillika innehafva presterlig tjenst, icke må beräkna presterliga tjenstår, äfvensom
att sådana tjenster ej vidare må i framtiden få förenas hos en person; så
kan utskottet, till följd af dess ofvan uttalade åsigter, och vid betraktande af det
yngre presterskapets billiga rätt till hastigare befordran inom kretsen för dess egentliga
embetsverksamhet, än som hittills egt rum, icke annat än instämma i motionärernas
tanka. Då utskottet nemligen, å ena sidan, icke kan neka rättvisa åt de
vackra uppoffringar och bemödanden, som, under förutvarande förhållanden, för att
afhjelpa bristen på tjenlige lärare i folkskolorna, åsyftat att till lärare i dessa skolor
erhålla prestmän, hvilka således i allmänhet åtnjöto enkel tjenstårsberäkning, har
utskottet, likväl å andra sidan, icke kunnat lemna oanmärkt den omständighet, att,
dels genom aflöningens på vissa ställen dubbla egenskap att vara både allmän af
församlingarna och tillika enskild af pastor, dels ock i följd af serskilda föreskrifter
i stadfästade reglementen, många såsom prester antagna folkskolelärare fått sig ålagd
den dubbla pligten både att dagligen egna sin tid och möda åt barnaundervisningen
och att derjemte i församlingen och kyrkan uppfylla sacri ministerii adjunkters olika
embetsåligganden. Genom denna dubbla förbindelse till möjligen samtidig tjenstgöring
på olika ställen måste endera skolan eller kyrkan obestridligen komma att lida,
34
Allm. Besv.- och Ekon.-Utslcottcts Betänkande, N:o 96,
ligen lönade, att de pä innehafvande platser för all tid kunna anses ega skälig utkomst,
likväl obestridligen äro, efter nu gällande stater, i åtnjutande af sådana inkomster,
att desamma åtminstone med flera af tredje klassens kyrkoherde-löner kunna
jemföras samt härtill slutligen kommer, att dessa gymnasii- och skol-lärares rätt
till befordran, på grund af deras högre kunskaper och skicklighet enligt författningarna,
bör lemna dem fortfarande utsigt för framtida transporl till de bättre klassernas
pastorat, har utskottet, med föranledande af de i detta ämne väckta motioner,
ansett sig böra i öfverensstämmelse med dessa åsigter vördsamt föreslå Rikets
Ständer
att i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Majit täcktes
genom utfärdande författning i nåder stadga, att för alla Icklorstjensler
vid gymnasierna samt för reklors-beställningarna vid de högre lärdomsskolorna,
äfvensom för alla öfriga åtminstone med dessa sistnämnda möjligen
lika lönade lärare-sysslor, af hvad namn som helst, vid elementarundervisningsverken,
vare sig af allmän eller enskild stiftelse, vid nuvarande
innehafvares afgång, all förhöjd tjenstärs-beräkning måtte upphöra; så
att dessa tjenstemän, vid ansökning om befordran inom kyrkan, dädanefter
må beräkna endast enkla merit-år, ehvad för ofvannämnda lärare-sysslor
löne-tillökning kan varda beviljad eller icke.
2:o Vidkommande dernäst öfriga vid elementar-undervisningsverken varande ordinarie
lärare-sysslor, äfvensom de vid universitelerna befintliga, lärare- och tjenstebefaUningar,
för hvilka, enligt Kongl, cirkulärbrefvet den 6 Oktober 1842, förhöjd
tjenstårs-beräkning nu eger rum; så och då det icke kan vara med dessa läroverks
sanna nytta förenligt att minska den högre merit-årsberäkning, som blifvit tillagd
ofvannämnde otillräckligen lönade tjenstemän, utan att någon deremot svarande billig
ersättning i förökade löne-inkomster dem i stället förunnas, har utskottet af denna
omständighet hemtat skäl för den vördsamma hemställan,
att Rikets Ständer, äfvenväl hvad angår ofvanbemälda lärare-platser, må
hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla om de förhöjda tjenst-årens
upphörande och stadgande af blott enkel merit-årsberäkning; dock att en
sådan förändring icke må vidtagas förr än Rikets Ständer blifva i tillfälle
att åt nämnda lärare anslå den löne-tillökning, som för de olika tjenstegraderna,
af hvilka några måste, mer än de andra, såsom blott expektanssysslor
betraktas, må pröfvas skälig; med iakttagande deraf, att, så snart
dessa löner kunna förökas, dåvarande innehafvare af nämnda tjenster må
höras och sig yttra, huruvida de äfven vilja för sin tid de förhöjda löneförmånerna
heldre antaga emot åtnjutande af endast enkel årsberäkning,
eller om de, utan löne-tillökning, intill sin afgång, önska att bibehållas
Allm. liese.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 96.
35
vid deri högre merit-årsberäkning, som i redan innehafvande fullmagter kan
vara dem tillförsäkrad; att duplikanter, vikarier och extra ordinarier vid
undervisnings-verket aldrig må tillåtas åtnjutande af förhöjd års-beräkning
annorlunda, än Kongl, skol-ordningen i 3:dje sekt:n 4 kap. 7 § om dubbla
år tillåter, då ordinarie lärare åt vikarien afstår dess rätt till högre
tjenst-år; samt slutligen att hvad uti 4 mom. af Kongl. Cirkulärbrefvet
den 16 November 1839, hvilket, innan hufvudfrågan om förhöjda årens
afskaffande till slutligt afgörande hunnit hos Kongl. Majit företagas, blott
såsom ett interims-beslut och förordnande var att anse, finnes stadgadt
derom, ”att fördelen af ökad års-beräkning må upphöra att innehafvaren
”vid ansökan till befordran tillgodokomma, sedan han från tjensten afgått
”och vunnit befordran till pastorat, de dåvarande tjenstemännens rätt lik
”väl
oförkränkt,” måtte i nåder förklaras ännu hafva bibehållit och skola
bibehålla gällande kraft, ehuru denna föreskrift icke omförmäles i Kongl,
cirkulär-brefvet den 6 Oktober 1842, hvilket Kongl, bref i öfrigt innehåller
Kongl. Majits nådiga beslut och förordnande i detta ämne.
3:o Hvad serskildt beträffar frågan om anslag till pensioner för akademie-,
gymnasii- och slcol-lärare; så, och ehuru behofvet af anslag i detta hänseende företrädesvis
för emeriti-löner vid elementar-läroverken synes ovedersägligt, finnér utskottet
denna fråga, hvilken vid reglering af riksstatens åttonde hufvudtitel torde förekomma,
icke vara af beskaffenhet att kunna af detta utskott till behandling företagas.
4:o I fråga åter om lika befordringsrätt vid kyrkan och skolan för dertill skickliga
unga män, efter behörigen aflagda prof, anser utskotfet serskildt yttrande icke
vara al nöden, enär, enligt nu gällande författningar, hinder icke lärer möta hvarken
för en prestman att i skolans, ej heller för en skol-lärare att i kyrkans tjenst in
träda.
5:o Vidkommande härefter bruks-predikanter, kapell-predikanter och öfriga vid
församlingarna i riket anställda ecklesiaslike tjenstemän, ål hvilka förhöjd tjenstårsberäkning
någorstädes ännu kan, genom serskilda nådiga resolutioner, vara af Kongl.
Majit medgifveri, får utskottet, af ofvan uppgifna skäl, vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer i underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit måtte uttrycka
den underdåniga önskan, att, vid nuvarande innehafvares afgång, all
förhöjd års-beräkning vid ifrågavarande ecklesiastika befattningar måtte upphöra
och endast enkel års-beräkning dem tillerkännas, i följd hvaraf det
torde böra ankomma på vederbörande bruksegare och disponenter samt
kommuner att, så vida de åstunda dessa sysslors vidare uppehållande af
prestman, genom erforderliga löneanslag i tid göra sig förvissade derom,
att skickliga sökande tili samma beställningar må vara att påräkna.
40
Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 96.
görings-skyldighet lämpligen kunna jemväl bataljons-predikanter vid den indeldta arméen
åläggas, i anledning häraf, trott sig böra vördsamt föreslå Rikets Ständer
att i underdånighet hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Majit täcktes i
nåder förklara, att hvad uti ofvan anförde Kongl, cirkulärbref är vordet
stadgadt om regements-pastorers skyldighet att tjenstgöra vid läroverket
eller i församlingen, äfven må till innehafvare af bataljons-predikantsbeställningar
vid indeldta arméen, der dessa tjenster ännu finnas bibehållna, utsträckas.
5:o I afseende åter på det af herr komminister Schagerberg väckta förslag, att
pastorats- och socken-adjunkturer, bruks- och kapellpredikants-sysslor, med flere beställningar,
som icke äro för beständiga att anse, måtte, vid nuvarande innehafvares afgång,
indragas; så har utskottet visserligen, å ena sidan, icke kunnat förbise angelägenheten
deraf, att, till betryggande ej mindre af innehafvarnes, än ock det öfriga
i församlingarne tjenstgörande obefordrade presterskapets rätt, bestämmelser i den af
motionären antydda syftning måtte vidtagas; men då det föreslagna stadgandet i allmänhet
om en ovilkorlig indragning af dessa beställningar, der de ej vid nuvarande innehafvares
afgång förklaras vara af permanent natur, efter utskottets öfvertygelse,
sannolikt komme att medföra betänkliga olägenheter, helst serskildta lokala förhållanden
och omständigheter torde kunna göra ett undantag härifrån behöfligt, har utskottet,
af detta skäl, ansett sig icke kunna i vidsträcktare mån förorda motionärens
yrkande i denna del, än att utskottet hemställer,
det Rikets Ständer må hos Kongl. Majit i underdånighet frambära den
önskan, att Kongl. Majit täcktes i nåder förständiga samtliga konsistorierna
i riket, att då, vid inträffande ledighet, fråga uppstår om tillsättande af
ofvannämnda beställningar, konsistorierna må söka att med de kallande,
vare sig församlingar eller enskilda, tillvägabringa sådana öfverenskommelser,
hvarigenom omförmälde sysslor, der de anses vara af behofvet påkallade
samt af vederbörande med skälig aflöning förses, må förklaras vara
af permanent egenskap; dock att, der vederbörande löngifvare till dylika
öfverenskommelsers afslutande ej samtycka eller omständigheterna i öfrigt
sådant ej tillåtå, med ärendets pröfning och afgörande må, utan påföljd af
tjenstens ovilkorliga indragning, förhållas i enlighet med hvad i detta afseende
nu eger rum.
Uti förevarande motioner förekomma vidare yrkanden i
E) om förändrade bestämmmelser i afseende på pastor al-vårdens handhafvande
inom annex-församlingar, om vikariers förordnande, då pastor är hindrad att Rensten
sjelf förrätta samt om adjunkters lön och missiv ering; hvilka serskilda frågor
utskottet nu går att till besvarande upptaga. l:o
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 96. 41
l:o Hvad dervid först vidkommer förslaget om rättighet för komministrar att
bestrida pastorai-vården inom annex-församlingar; så medgifver utskottet visserligen,
att inom pastorater af större vidsträckthet flere fördelar såmedelst skulle beredas församlingsboerne
inom annexet, men då af en dylik förändring måste följa, att den
vård om kyrkoböckerne samt det ansvar för deras ordentliga förande, som pastor
hittills uteslutande tillkommit, skulle delas emellan honom och komministern, samt ett
sådant förhållande, efter utskottets tanka, lätteligen kunde föranleda till mindre reda
och noggranhet härutinnan, har utskottet af denna omständighet och då härtill lägges,
dels att, der behof af de till pastorai-vården hörande förrältningarnes inom annexet
öfverlemnande till komministern verkligen förefinnes, sådant med vederbörandes
samtycke redan nu lärer ega rum, dels ock att medlemmarne i annex-församlingen,
då alltför stora svårigheter i olvan anmärkta afseende förefinnas, äro oförhindrade
att i föreskrifven ordning väcka fråga om pastoratets delning, hemtat tillräcklig anledning
till den hemställan,
att motionen härom må förfalla.
2:o Vidare och hvad angår förslaget, dels att, der pastor vore förhindrad att
sjelf förrätta tjensten, vikarie må förordnas att embetet eller viss del deraf förestå,
emot åtnjutande af så tillräcklig aflöning af pastor, att församlingen med vikariens
underhåll icke varder betungad, dels ock att annan än kontraktsprost icke må tillåtas
att antaga adjunkt; får utskottet vördsamt förklara, att, då beloppet af den löneersättning,
som må en förordnad vice-pastor tillkomma, lärer böra bestämmas dels
i förhållande till den större eller mindre verksamhet, som dervid tages i anspråk,
dels ock med fästadt afseende i öfrigt å de för hvarje serskildt fall förekommande
omständigheter, såsom t. ex. om inträffadt sjukdoms- eller annat laga förfall, oundgängligen
påkallar ett dylikt biträde, dock alltid så, att pastor, utan församlingens
betungande, aflönar den, som hans tjenst bestrider, utskottet funnit dylika frågor, pä
sätt nu eger rum, lämpligast böra af vederbörande konsistorier för hvarje serskildt
fall afgöras; hvadan och då, beträffande det sednare förslaget om adjunkters missivering,
någon inskränkning uti den konsistorierna härutinnan tillagde pröfningsrätt
icke eller kan af utskottet tillstyrkas, helst bemälde auktoriteter icke lära underlåta
att tillse, huruvida verkligt behof af det ifrågavarande biträdet är för handen, utskottet
vördsamt föreslår,
att ifrågavarande framställningar, så i ena sorn andra hänseendet, prå förfalla.
3:o Beträffande den väckta frågan om vidtagande af åtgärder för en allmän reglering
af adjunkternes löner, som vore med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
så torde, i utskottets tanka, en sådan flerestädes vara af behofvet påkallad, och hemställer
utskottet alltså,
Bih. till R. St. Prot. 1S47 <§' 1848. 8 Sami. 24 Häft. 6
42
Allm. Besv.- och Ekon.-Ut skottets Betänkande, N:o 96.
att Rikets Ständer mätte i underdånighet anhålla, att Kongl. Majit täcktes
anbefalla vederbörande stifts-styreiser att, der sådant icke redan skett, så
snart sig göra låter, med presterskapet öfverenskomma om och uppgöra
en reglering af adjunkternes löner, samt att med berättelser derom sesedermera
till Kongl. Majit inkomma.
Vidkommande
F) Anders Anderssons och Anders Jonssons framställningar om förändrade bestämmelser
för utgörande af klockare- och kyrkovaktare-lönen, så för utskottet, som
för sin del anser enahanda utväg, som i fråga om presterskapets aflöning här ofvan
blifvit föreslagen, eller att genom frivilliga öfverenskommelser söka åstadkomma de
förändringar uti nu gällande beräkningssätt, hvilka af behofvct kunna påkallas, äfven
i förevarande fall tillämplig, såsom en följd häraf, vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer uti underdånighet hos Kongl. Majit må anhålla, det
Kongl. Majit täcktes i nåder förständiga samtlige konsistorierne att uppmana
församlingarne i stiften att, efter de grunder, som för ändamålet
kunna anses mest lämpliga, tillvägabringa öfverenskommelser, i fråga om den
lön, klockare och kyrkovaktare för dessa befattningar må ega att af församlingen
uppbära.
Slutligen och hvad angår,
G) frågan om nedsättning af en komité för utredande af de ämnen, hvilka nu
utgjort föremål för utskottets behandling, äfvensom det af riksdags-fullmäktigen Anders
Benglsson väckta förslag om lifgifvande från trycket af ett sammandrag af nu
gällande författningar rörande presterskapets löne-rättigheter moni hvarje stift; så
enär, med afseende å det slut, hvaruti utskottet vid afgörande af dessa frågor stadnat,
de af motionärerne föreslagna åtgärder torde blifva utan allt ändamål samt endast
leda till betydliga kostnader, för utskottet vid sådant förhållande tillstyrka.
att framställningarne, så i ena som andra hänseendet, må förfalla.
l)e förändrade bestämmelser, i fråga om bvggnads-skyldighet å prestgård, hvilka
af riksdags-fullmäktigcn J. Bergström och Petter Pettersson blifvit yrkade, anser utskottet
utgöra en fråga af den beskaffenhet, att densamma bör jemväl af Lag-utskottet
behandlas; vid hvilket förhållande gemensamt utlåtande af de förenade utskotten
i anledning af motionärernes framställningar i denna del torde fö afgifvas.
Stockholm den 20 Juni 1848.
Häremot anfördes följande reservationen nemligen, vid punkten litt. B., af
riksdags-fullmäktigen Petter Jönsson från Jönköpings län emot utskottets tillstyrkande
uti lista och 2idra momenternai
”Emot det beslut höglofl. utskottet uti 2 punkten af ofvanstående betänkande fattat,
får jag mig reservera, emedan å de motioner, som blifvit väckta inom det stånd,
Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 96.
43
jag tillhör, ej blifvit fåstadt det afseende, som med dem åsyftats, nemligen att bereda
någon nedsättning i det högre presterskapets aflöning, åtminstone på de ställen, der
en sådan utan skada kunde ske. Till vinnande häraf hade jag trott, det en komité
bort nedsättas inom hvarje stift, bestående af lika många prester som åhörare, utan
någon kostnad för statsverket, för att afhjelpa de missförhållanden, som nu på flera
ställen ega rum, utan att göra någon rubbning i det nu tjenstgörande presterskapets
betingade rättigheter förr, än vid deras afgång. Nu har väl utskottet tillstyrkt, att
konventioner skola uppgöras, men på det sätt, att, efter som jag uppfattat, ej någon
lindring eger rum för löngifvaren. En sådan författning finnes redan af den 25 November
1846, men har ej till någon förmån kunnat begagnas, åtminstone i Wexiö stift.”
Vid punkten litt. B., 9 morn., af herr von Hohenhausen, M. S.: ”Jag reserverar
mig emot det fattade beslutet att föreslå en underdånig skrifvelse till Kongl.
Majit, rörande reglering af presterskapets på Gottland aflöning, emedan en sådan
åtgärd icke är behöflig, alldenstund ifrån regeringens sida allt är gjordt, som härtill
erfordras. Då, såsom bekant är, presterskapet innehafver hela krono-tionden, men denna
icke varit serskildt bestämd, så har dess uträkning och bestämmande af Kongl, kammar-kollegium
fortsatt blifvit bearbetad, och torde kunna förväntas snart skall blifva
fullbordad; derefter skall tertialen bestämmas, på sätt derom föreskrifvet är, och då
väl låter sig billigtsenligt uppgöras, med afseende på den högre eller lägre kronotionde,
som hemmanen blifvit åsatt.”
Vid punkten litt. C., af herr prosten Traneus, emot 5 morn., i hvad det rörde
utskottets förslag om upphörande af förhöjd tjenstårs-beräkning för kapell-predikanter.
Vid punkten litt. E., 3 morn., af herr Hedenstjerna, W.: ”Lika med utskottet, anser
jag reglering i afseende på pastors- och komminister-adjunkters löneförmåner böra åstadkommas;
men då desse lägre prestmän högst ringa kunna inverka på besluten vid
prestmöte!) och de af presterskapet, som begagna desses biträde, ännu icke allmänt
genom skälig löne-förhöjning sökt förekomma de tid efter annan förnyade framställningar
om behofvet af lagstiftande maktens mellankomst, befarar jag, att det åsyltade
ändamålet icke fullkomligt vinnes derigenom, att ensamt åt de vid prest- eller stiftsmöten
tillstädeskommande öfverlåtes att uppgöra en reglering, som ovilkorligen skall
tjena till efterrättelse, utan tror jag, att endast förslag dertill bör upprättas vid förrberörde
möten, då de ömsesidiga åsigterne och de olika förhållanderne med adjunkternes
åliggande och skälige anspråk samt pastorernes och komministrarnes inkomster
i ena och andra församlingen, m. m., hvarå afseende bör fästas, i allmänhet
torde kunna lättast utredas; men att konsistorierna böra i missivet för hvarje adjunkt
bestämma hans löneförmåner, med hänsigt till icke allenast nämnde förslag, utan ock
de serskildta omständigheter, hvilka kunna till frångående af detsamma föranleda. Ingens
rätt kan då, i följd af parternes olika åsigter, blifva förnärmad, emedan den
44 Allm. Best'.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 96.
med konsistor» beslut tilläfventyrs missnöjde eger, i detta likasom andra, uti laglig
ordning söka ändring, hvilket dock sällan lärer ifrågakomma.”
Af riksdags-fullmäktigen Petter Jönsson, frän Jönköpings län, hvilken ansåg, att
utskottet bort antaga följande, af afdelningen gjorda, tillstyrkande:
”Deremot torde, elter utskottets tanka, ett minimum för adjunktslönen i allmänhet
lämpligen böra stadgas. Utskottet, som härvid ansett pastoraternas klassifikation
kunna antagas såsom den rättsenligaste beräkningsgrund, hemställer alltså,
att Rikets Ständer må hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, det Kongl.
Majit täcktes i nåder förständiga samtliga konsistorierna i riket att, vid
adjunkters missivering, hädanefter tillika bestämma beloppet af den kontanta
penningelön, som, jemte föda och husrum, bör dem tillkomma,
nemligen:
vid missivering till pastor i pastorat af lista klassen . 16 2/3 tunnor
pastorat af 2:dra klassen 13 1/3
pastorat af 3:dje dito, äfvensom vid missivering till komminister
10
allt beräknadt efter årets markegång, dock att, i händelse, hvad komminister
beträffar, 10 tunnor skulle öfverstiga halfva beloppet af dennes löneinkomster,
adjunktslönen icke må utgå till högre än hälften af det belopp,
hvartill komministerns egen lön uppgår.”
STOCKHOLM t&48, hos J. A. Walldén.
Allm. Besv.- och Ehon.-Ulikoltets Betänkande, ft.o 97.
t
N:o 97.
Aok. till Exp.-Utsk. d. 22 Jani, kl. 1 e. m.
i •
Betänkandej i anledning af gjorda anmärkningar vid Handelssamt
Fabriks- och Handtverks-ordningarne af den 22 December
1346.
För vinnande af ändringar uti, samt förklaring af berörde författningar,
hafva motioner blifvit väckta :
Hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln:
af herr friherre Cederström, Jacob,
af herr Hjerta, Lars;
Inom Fällojl. Borgare-Ståndet:
af herr C. F. Spängberg,
af herr P. O. Norin,
af herr G. TV. Gillberg,
af herr O. Sjöqvist; och
Inom Hedervärda Bonde-Ståndet:
af Såne Persson från Malmöhus län,
af Sven Svensson från Elfsborgs län,
af Jöns Jönsson från Christianstads län,
af Jonas Christoffersson från "Wermlands län,
af Elof Andersson från "Wermlands län,
af Anders Jonsson från Östergöthlands län,
af Petter Haraldsson från Elfsborgs län,
af Matts Persson från Stockholms län, samt
af Lars Rasmusson från Bohus län.
ttih. lill ti. St- Prot. isa och iS-iS. S Sami. 25 flaftet. i
2
Allm. Best).- och Ekon.-Vlskotlets Betänkan/le, N:o 97.
Vid granskning af de^sa motioner liar Utskollet inliemlat, ali, då de
flesta åsyfta ändring oell rättelse eller förklaring af vissa delar utaf (orrberörde
författningar, har deremot herr friherre Cederström , under förutsättning,
att Rikets Ständer, enligt al' herr friherren väckt motion, måtte återgå
till den år 1810 fastställda grund för allmänna bevillningens utgörande,
hemställt, att Rikets Ständer ville hos Kongl. Majit begära upphäfvande af
alla de författningar, som rörande näringarne sedan den 6 April 1810 emanerat,
samt att Kongl. Majit täcktes till allmin efterrättelse kungöra, alt
hvad den nådiga kungörelsen af sistnämnde dag innehåller, rörande en h vars
rätt att idka all slags borgerlig näring, emot åtagande al deremot svarande
borgerlig tunga, skall hädanefter ensamt tjena till allmän underdånig efleirjitlelse.
[ afseende härå får Utskottet erinra, det motionärens sätt att tolka
1810 års koncession ingalunda instämmer med den af Rikets Ständer sjdfve
vid påföljande riksdagar deråt gifva tolkning, enligt hvilken berörde
koncession afser rättigheten alt idka borgerlig näring, men icke ordningrföreskri
fterne för utöfvandet deraf; hvadan antagandet af motionärens förslag
skulle hafva till följd, att de gamla skrå- och handels-orduingarne måste
anses till efterlefnad gällande, hvilket icke torde vara med niolionärens
önskan öfverensstämmande; och då dertill kommer, att förslaget om återgående
till den år 1810 fastställda grund för allmänna bevillningens utgörande,
på förutsatt bifall hvartill motionären grundat sitt nu i afseende å närings-författningarne
väckta förslag, blifvit af Rikets Ständer iemnadl ulan
afseende, tillstyiker Utskottet,
det må jemväl nu ifrågavarande motion få förfalla.
Då Utskottet derefter öfvergår till granskning af de emot serskilda föreskrifter
i ofvan berörde författningar gjorde anmärkningar, bär Utskottet
ansett lämpligast följa den ordning, hvaruti de ämnen, motionerue afse, i
författningarne förekomma, samt dervid serskildt för hvarje §., först af handels-ordningen
och sedermera af fabriks- och lian Itverks-ordoingen, upptaga
de deremot gjorde anmärkningar, beledsagade omedelbail af Utskottets
deröfver afgifne yttrande; varande anmäi kt emot
Ha n dels-Ord ningen.
, §. 3.
Åf herr Spångberg, att, då enligt denna §. handtverkare och fabriksidkare
i stad eller å landet ega alt, efter föregången anmälan bos vedei bo
-
Allm. Bew - och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 97.
3
lyrnde magistrat, i afseende å den afgift, sorn för handelsrättigheten Lör erläggas,
i hvilken stad som helst, sjelfve eller genom andra, hålla sina tillverkningar
lill saln nli öppna sahihodar eller från andra npplagsståilen, har
det likväl icke blifvit föieskrifvet, luiru uppbörden af denna afgift skall ske,
hvilket medförde åtskilliga svårigheter, enär afgift en icke, likasom de vanliga
Levi lini ngs-algi Iterne och krono-utskylderne, nppbäres i den ort, der den
debiteras, ocli debiteringen ofta icke verkställes förrän långt, elter det handelsrättigheten
blifvit begagnad, jemte det att den person, af hvilken afgiften
skall erläggas, merändels alltid aflägsnat sig från den stad, hvars kassa
afgiften skall tillfalla, samt derföre hvarken kan emottaga debelssedeln, bevaka
sin rätt genom besvär ofver obehöiig debitering eller ordentligen verkställa
inbetalningen, hvilken derföre oftast måste genom embetsskrifvelse!'
och långa omvägar hambäckningsvis fiamtvingas, till icke ringa förlust och
obehag både för uppbördsmännen och den skatlskyldige; af hvilken anledning
motionären, sorn ansett ett serskildt lagstadgande titi ifrågavarande
afseende vara nödigt, föreslagit, alt, då någon hos vederbörande magistrat
anmäler sig att utöfva en sådan handelsrättighet, som i 3 § af handels-ordningen
omfoimäles, han skal! vara pligtig alt antingen ställa vederhäftig
borgen för algiften af någon i staden boende person, eller ock förskottvis
erlägga afgiften, sorn i sådant fåll borde bestämmas till ett visst minimibelopp
för hvarje serskildt försäljningsställe i månaden, hvilket motionären
föreslagit lill i r:dr b:ko, äfvensom att handelsrättigheten icke må begagnas
förrän sådant blifvit ful Ig jordt och magistratens bevis deröfverblifvit meddeladt,
h-vilket sednare alltid skulle vara alt tillgå och kunna uppvisas, der handeln
idkas, vid enahanda äfventyr, som för olaga bandel i lag stadgadt är. Då
Utskottet icke Guner lämpligt, alt ifrågavarande afgift, hvilken bör utgå i
mån af rörelsen, varder till visst belopp genom allmän författning bestämd,
saknar Utskottet anledning att understödja motionärens i detta hänseende
gjorda förslag. Hvad deremot beträffar det af motionären föreslagna sätt för
uppbörden af afgiften, så anser Utskottet billigheten påkalla, att kommunen
•erhåller någon säkerhet för afgiftens utbekommande, hvilket lämpligast torde
kunna åstadkommas genom borgens ställande för någon viss tid, och tillstyrker
alltså,
alt Rikets Ständer hos Kongl. Maj;t i underdånighet anhålla, det
stadgas måtte, alt den, hvilken utöfvar en sådan handelsrättighet,
sorn uti ifrågavarande § omförmäles, skall ställa borgen för afgiftens
erläggande de tre första åren; dock att afgiften icke erlägges för
ilängre tid, än rättigheten begagnas.
i Allm. Be.sv. och F.kon.-Utskottets Betänkande, N:o 97.
5 Al riksdagsmannen Petter Hara Mason trän Elfsborgs län: att
den i detina § landtman medgiTne rättighet alt å landet i minut försälja
inhemska produkter, äfven måtte utsträckas till åtskilige lifsförnödenheter,
hvilka ej kunna Lill landtmanna-produkter hänföras, såsom saltj sill, torrfisk
och andra vik tua lievarorpå det att tillfälle mätte beredas den
fattigare befolkningen att lättare kunna förskaffa sig sitt lifsuppshälle;
börande den, som med ofvanuppräknade artiklar drifver ,handel, om han
ej är borgare i stad, påföras bevillning, lämpad efter den inkomst, som handelsrörelsen
anses gifva.
Härvid får Utskottet endast erinra, att de af berörde varor, hvilka äro
af inhemskt ursprung, måste vara att hänföra lill dem, hvilka enligt denna
få af landtman försäljas. Hvad åter beträffar dem af utländskt ursprung,
synes någon utsträckning af handelsrättighet å landet, utöfver hvad 6 § i
lietta hänseende medgifver, icke vara af behofvet påkallad.
6. §. 1 Mom. af Riksdagsmannen Sone Persson från Malmöhus län:
att stadgandet i denna § om ett visst afstånd, inom hvilket salubod å landet
icke linge anläggas, måtte upphäfvas, såsom olägligt för den allmoge, som är
boende på i å 2 mils afstånd. Medgifvandet af salubods anläggande hvar
som helst kunde icke blifva förnärmande för handlanderne i städerne, enär
landthandlanderne i allt fall från dem taga sina förråder; hvaremot, det
skulle komma att medföra en stor fördel för landtmannen, som dagligen
kan vara i behof af flerfaldiga varuartiklar, och då kunde få dem på
närmare håll, i synnerhet hvad den fattigare klassen angår, hvilken blott
förmår för dagen anskaffa sin knappa bergning; med anledning hvaraf motionären
föreslagit den ändring i denna §, ali den, som enligt 5 § på landet
idkar handelsrörelse med inhemska varuartiklar, äfven må tillåtas att
i öppen salubod få försälja andra för landtmannen oumbärliga varor, utam
inskränkning i afseende på afståndet från stad.
Vid föredragning af denna motion till remiss,, instämde med motionären
riksdagsmännen Nils Andersson, Per Pålsson, Per Nilsson och Christen
Anderssson från Christianstads län, Jöns Månsson från Malmöhus lärn
och B. P. Skantze från Hallands län; hvaremot riksdagsmännen Lars Larsson
från Elfsborgs län och Nils Strindlund från Wester-Norrlands län, med
hvilka flere Ståndets ledamöter sig förenade, yttrade motsatta åsigter, anseende
det nu bestämda afståndet vara afpassadt efter behofvet, samt alt en
större utsträckning af denna handelsrättighet snarare skulle blifva skadlig än.
gagnelig för landtmannen..
Allm. Besv. och Ekon .-Utskottets Betänkande, iV:o 97.
5
Af riksdagsmännen Sven Svensson från Elfsborgs län och Jöns Jönsson
från Christianstads län, hvilka, pä de i nästföregående motion anförda skäl,
yrkat, att det i denna § stadgade vilkor af 3 mils afstånd från stad för
anläggande af handelsbod å landet måtte nedsättas till r£ mil.
Af riksdagsmannen Elof åndersson från Wermlands län: att, ehiwu
den åsigt syntes vara uttryckt uti 22 § af fabriks- och bandtverks-ordningen,
att köpingar ega samma rättigheter och skydd, som städerne, hade likväl
i 6 § i mom. handelsordningen bordt vara bestämdt uttaladl, att hvad
der är föreskrifvet om öppen salubods anläggande å landet äfven alser köpingar,
hvilka hafva samma intressen som städerne att bevaka; af hvilken
anledning motionären, för de åberopade §§:s förtydligande, anhållit, alt Rikets
Ständer ville ingå till Kongl. Maj:t med begäran, det må köpingars härunder
beroende rätt iakttagas, så att förbudet emot salubods öppnande inom
3 mil från stad må utsträckas jemväl tili köping.
Utskottet, som anser det i detta moment bestämda afstånd från stad
för handelsbods anläggande å landet icke vara längre, än att landtmannens
beqvämlighet dervid blifvit tillbörligen afsedd, tror deremot, lika med åtskilliga
af Bonde-ståndels ledamöter, ait en utsträckning af detta medgifvande
skulle snarare skada än gagna, genom det lättare tillfälle, derigenom tilläfventyrs
bereddes för uppköp af öfverfiöds-artiklar, i förening med det
jemväl öfverklagade missbruket af oloflig handel å dessa ställen med bränvin
och andra spirituösa drycker. Innan en längre tids erfarenhet vunnits
om verkan af den här medgifna handelsrättigheten, torde det ock vara råd1
igast att låta bero vid nu gällande stadgande, hvilket jemväl öfverensstämmer
med hvad i detta hänseende uti Norrige är till efterrättelse gällande.
Hvad derjemte betiäflfar riksdagsmannen Elof Andersons hemställan,
att få bestämdt uttryckt, alt stadgandet i denna § äfven gäller för köping,
på det att icke heller på närmare afstånd derifrån, än 3 mil, handelsbod
å landet må anläggas, så, enar behörigt afseende så väl å den
i köpingen etablerade handelsrörelse, som å behofvet för landtmannen synes
påkalla, att samma stadgande i delta hänseende bör vara gällande
för köping, som för stad, anser Utskottet, med ledning tillika af föreskrifterna
i 23 §, stadgandet i 6 § 1 mom. afse såväl köpingar som städer.
Deremot anser Utskottet, äfven om ett närmare förtydligande af momentet
skulle i detta hänseende vara erforderligt, frågan derom icke vara af den
vigt, att Rikets Ständers mellankomst i. ett så specielt fall skul
-
6
Allm. Best.- och Ekon.-Vtskottets Betänkande, K:o 97.
le vava behöflig, helst fråsan redan, enligt hvad Utskotlet inhemtat, i besvärsväg
kommit under Kongl. Maj:t nådiga pröfning, och det således loide
varu lämpligaste alt albida Kon»l. Majlis nådiga förklaring i ämnet, hvarigenom
all ovisshet i detta hänseende kommer att för framtiden upphöia.
6 § 2 och 4 morn. af herr Norin, att, ehuru uti Borgare-ståndets vid
j84o och i84i årens riksdag till Kongl. Majit ingifna underdåniga framställning
föreslogs, för rättigheten tilt å landet idka handel i öppen bod eller
handtverk i de egentliga stadsmannayrkena, del allmänna vilkor, att idkaren
borde hafva vunnit burskap i stad, och elnira detta förbehåll påkallades
icke allenast at städernas välgrundade fordran att ej genom en oinskränkt
näringsfrihet på landet blifva i deras allmänna bestånd undergrälde,
utan äfven näringarues oell kreditens egna intressen syntes, i afseende
å de personer, hvilka på landet fingo utöfva de yrken, som förut varit städerna
förbehållna, kräfva den kontroll och trygghet för det allmänna, sorn
burskaps vinnande borde anses innebära, visade likväl dessa momenter, äfvensom
3 § morn. b och c, att burskap ej behöfver sökas för rättighet lili
handels och handtverks-verkstads idkande å landet, så vida icke, hvad sistnämnde
verkstäder angår, de äro belägne inom en half mil från stad ; saint
att, då ett billigt afseende pä städernes genom lag befäslade rättigheter föranledt
förbudet att inom 3 mil från stad inrätta öppen salubod, till försäljning
af inhemska och utländska varuartiklar, syntes enahanda afseende
hafva bort göra sig gällande äfven i afseende å bergsbruks-idkare för handeln
vid deras bruk; hvaremot 6 § 4 mom. tillstädjer desse idkare, utan
afseende å brukets afstånd från stad, rättighet alt lill salu hålla så kallade
förnödenhetsvaror, hvilka vid jemförelse med i mom. i samma § finnas innefatta
alla de varuartiklar, till större delen utländska, hvilka blifvit tillåtna
uti öppna salubodar på landet; kommande stadgandet, att försäljningen
endast finge ske till personer, som i ett eller annat hänseende hafva med
bruket någon beröring, ingalunda att utestänga någon person i granskapet
från varu-upphandling vid bruket, hvarigenom mäste inträffa, att dylika obeskattade
och okontrollerade handels-etablissementer skola uppstå vid portarne
af de städer, som hafva bruksegendomar till grannar, och således det
temligen svaga och blott skenbara skydd, hvilket man sökt lemna städerna
genom det allmänna förbudet att anlägga handelsbodar närmare än på 3
mils afstånd, härigenom blifvit helt och hållet tillintetgjord t.
Vid föredragningen hos Vällofliga Borgare-ståndet af denna motion,
jemväl innefattande anmärkningar emot 33 <j Handtverks-ordaingen, hvilka
Allm. Bese- och Elion.-UIskottets Betänkande, A’:o 97.
7
liär nedan förekomma, instämde med motionären herrar Wahlgren, Ödman,
Westin, Lagergren, Ahngren och Gustafsson; Ii varemot herr Kock,
med hvilken herrar E. G. Lindstrom, Palander och Walleij sig förenade,
samt herrar Murén, Hörnstein, Wcern och Ericsson yttrade sig i motsatt
riktning.
Utskottet har hvad sålunda fVamslälldt blifvit i öfvervägande tagit; men
sorn burskap, jemte personella förbindelser, äfven medlör personella rättigheter,
hvilka for de å landet boende icke kunna göras gällande, anser Utskottet
obilligt alt ålägga dem skyldigheten att uti en olta aflägse belägen
stad silka burskap, hvadan Utskollet icke kan dela motionärens i delta hänseende
yttrade mening.
Och hvad beträffar den bruken i 4 morn. medgifna rättighet, så har
densamma af ålder dom tillkommit, såsom af Kongl, brefvet den a3 Maj
ipiu och Kongl, resolutionen på städei nes besvär den 16 Oktober i^a3 §
4j inhemlas, och dä några sådane missbruk af denna rättighet hitintills icke
försports, sorn kunnat föranleda till upphörande deraf, torde än mindre under
nuvarande förhållanden någon inskränkning härutinnan lämpligen bina
ega runi, helst 'vederbörande, hvilkas åliggande det är att vaka öfver författningens
efterlefnad, icke lära underlåta alt beifra möjligen inträffande missbruk
af denna handelsrättighet.
1 > Af riksdagsmännen Matts Persson från Stockholms län och
Lars Rasmusson ft än Götheborgs och Bohus län, hvilka erinia!, att, ehuru
på sednare tider rättigheten att med sitt arbete skaffa sig uppehälle och
förtjenst gjort sig alltmera gällande, detta likväl icke sträckt sig till svenska
kustallmogens rätt alt idka sjöfall, hvilken ännu är inskränkt inom alltför
trånga gränser. Enligt gällande föreskrifter är det nemligen icke tillåtet
att med landtman tillhörige fartyg besöka andra främmande länder, än
Finland, Danmark och Norrige, och svenska allmogen får således icke med
sina fartyg föra svenska träd varor lill deras förnämsta afsältningsorter, England
och Frankrike, ehuru icke någon grundad anledning finnes, hvarför det
mera skall vara förment svenska kustallmogen att besöka utländska hamnar
j östersjön och nordsjön, än finnarne och norrmännen, hvilka utan några hinder
eller förhud taga frakter till hvilket land som helst; hvarföre ock den
svenska kustfarten icke kunnat uppdrifvas lill den höjd, hvilken den norrska
och finska uppnått. För umlanrödjande af de hinder, som till följd af
dessa inskränkningar ligga i vägen för svenska skeppsfartens utveckling och
förkofra», lufva motionärerne föreslagit, att Rikets Ständer måtte hos Kongl.
9 Alim. Ben\ och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 97.
fD '
Maj:t i underdånighet anhålla om en sådan utsträckning af svenska allmogen
rätt tili utrikes sjöfart, att den må kunna besöka aila vid Östersjön och
Nordsjön belägna hamnar samt Englands och Frankrikes norra kust.
I afseende härå får Utskottet upplysa, att den, genom Kongl, förordningen
den t t Februari i832, allmogen medgifna rättighet att till Norri
ge,
Finland och Danska staterne utföra till utförsel lofgifne produkter och
derifrån hemta dylika till införsel tillåtna, vid de 3:ne derpåföljande riks
dagarne
utgjort föremål för Rikets Ständers öfverläggningar, till följd af an
märkningar,
åsyftande inskränkningar i denna rättighet, i anseende till det
intrång, densamma ansetts göra uti den städerne egentligen tillkommande
rättighet att idka coopvaerdiefart. Rikets Ständer hafva likväl, med afseende
å vigten af de fördelar för landet, som berörde Kongl, förordning medfört,
icke funnit skäl att deruti göra någon ändring; och då Utskottet, sora i
detta hänseende delar föregående Ständers åsigter, derjemte i afseende å de
nu i motsatt syftning gjorda anmärkningarne är af den tanka, att ofvan åberopade
Kongl, förordning, med hvilken nu förevarande § af handels-ordningen
öfverensstämrner, i afseende å landtmanna-seglationens utsträckning
gått en lämplig mellanväg, saknar Utskottet anledning att till hvad motijonärerne
föreslagit tillstyrka bifall.
i5 § 3 inom. af riksdagsmannen Petter Haraldsson från Elfsborgs län,
som anmäkt, hurusom den i 3 § 2 mom. af handels-ordningen hvar och en
medgifna rättighet att å allmänna försäljningsplatser i städerne, vid eller
utom marknader, sina alster och tillverkningar till salu hålla, blifvit inskränkt
genom 3 mom. i samma §, der de heter, att ”i afseende å försäljning
af bröd, dricka eller färskt kött, insändt til! siad, der saluaccis erlägges,
gälle hvad derom serskildt stadgadt är,” hvilken föreskrift grundar
sig på Rikets Ständers vid 1810 års riksdag fattade beslut, att de släder,
hvarest landtmannen icke eger att utan afgift införa och försälja dessa varor,
böra erlägga den i Kongl, kungörelsen den 3o November i B i o stadgade
saluaccis-ersättnings-afgift, intilldess frihet till införsel och försäljning
derstädes af nämnde artiklar varder beviljad. Under åberopande af de flere
så väl för landtmannen som för städerne häraf uppkommande olägenheter,
har motionären föreslagit, att 3:dje momenterne af 3 och i5 §§ handelsordningen
måtte till ali kraft och verkan upphöra samt att, i sammanhang
dermed, saluaccis-afgiften, som för närvarande utgör endast 3,383 r:dr, ej
vidare må af städerne utgöras eller såsom en statsverkets inkomst beräknas.
Utskottet
Allm. Ves-tir.t- och Eton.- VUkotleU Betänkande, R:o 97.
9
Utskottet får i afseende å denna anmärkning upplysa, alt då Rikets
Ständer, på sätt motionären anfört, beslutat, ali de släder, uti hvilka rältighet
alt utan afgift -införa oell försälja kött, bröd och dricka icke vore landtmannen
medgifven, fortfarande borde erlägga den genom Kongl, kungörelsen
den 3o November 1810 för dessa städer stadgade saluaccis-ersättningsafgift,
intilldess införsels- och försäljnings frihet af nämnde förnödenhetsartiklar
uti någon af dessa städer medgifves, och Rikets Ständer vid hvarje
riksdag till visst belopp beräknat denna inkomst, hvilken under innevarande
riksdag, genom bifall lill Bevillnings-utsknttels betänkande N:o 12, blifvit
upptagen lill 3,000 r:dr, utgör alltså delta ämne en af Rikets Ständers
beslut beroende beskattningsfiåga; hvadan ock i författningen måst göras
ett sådant förbehåll, som öfyerensstämmer med Rikets Ständers i ämnet
fattade beslut.
24 jf. Af herr Gillberg', att betyg om egande kunskap i skrifning, räkning
och bokföring, för att ega vitsord, borde vara påtecknade af någon person
i handels-föreningen, som nät varit vid den med sökanden hällne examen,
samt att den till handels-föreningens kassa bestämde afgiften borde höjas från
4 r:dr till 10 r:dr, i anseende till dess nuvarande otillräcklighet för dermed
afsedt ändamål.
Som bifall till herr Gi Hbergs yrkande i afseende å kunskapsbetygat
skulle hafva till följd, alt den, sorn tagit examen vid universitet, handelsinstitut
eller annan dylik undervisningsanstalt, icke skulle på grund af sådant
examensbetyg kunna blifva handlande i stad, om ej någon af stadens handlande
varit tillstädes vid examen, anser Utskottet det föreslagna vilkoret vara
olämpligt; och då, hvad afgiften angår, icke visadt blifvit, att den är otillräcklig
samt kassan dessutom har andra inkomsler, kan Utskottet, sorn anser
dylika afgifter böra så bestämmas, att de icke komma att utgöra ett hinder
för den mindre bemedlade, icke heller i delta hänseende dela motionärens
åsigt.
25 ,_§\ Af riksdagsmannen Jonas Christoffersson från Wermlands län,
som anmärkt det olämpliga deri, att åt Konungens befallningshafvande blifvit
öfverlemnad beslutande-rätten i frågor om handels-rät! ighets med delande
å landet, utan att den församling, som spekulanten behagar välja för sina
industri-företag, eger den ringaste rättighet att motverka eller förhindra
emottagandet af en sådan gäst hos sig, örn han än vore aldrig så öfverflödig
Bih till R. St. Brot /S|7 och IS 4-8. 8 Sami. 25 haft el. 2
10
Allm. Besvärs- och Ekono mi- Vis kol tets Betänkande, N:o 97.
för kommunen, ja till oell med ska ili" för densamma. Den vinst, en dylik
handlande, till en början åtminstone, skördar, frammanar snart hos flera
den lätt väckta vinningslystnaden, hvarigenom med tiden måhända hvarje
b\r, sorn är af någon betydenhet, skall blifva försedd med dylika etablissmenter,
då församlingen icke har någon utväg alt sådant förhindra. Dessa
handlande skola blifva ännu mer besvärliga och skadliga än den gamla, så
ofta öfverklagade gårdfarihandel!] — den var åtminstone ambulatorisk -— de
blifvande köpmännen komma deremot att vara (åsta, så f ramt de af sig sjelfva
kunna bestå. Följden blifver, att de komma att utarma landet genom
sina lyxartiklar, hvilka förut hos allmogen varit mindre kända, men blifva
»enora vanan och det allmännare bruket olyckligtvis ett behof.
O « O
Och har motionären tillika fästat uppmärksamheten å det förhållande
att, då vi lyckligtvis ega allvarsamma lagar emot missbruk af brävinsförsäijning,
finnas andra spirituösa drycker, hvilka enligt motionärens tanka
äro mångdubbelt skadligare än bränvinet, emedan de föra till samma mål,
nemligen rus, och kosca många gånger mera, emot hvilkas allmännare spridande
jemväl vore nödigt att sätta någon gräns; i betraktande hvaraf och
då dertill lomme, att församlingarne, enligt fatligvårdslagen, måste ovilkorligen
besörja fattigvård för alla deras innevånare, utan afseende, huruvida
desse varit nyttiga eller skadliga för samhället, motionären ansett sig ega
fullt skäl att föreslå den ändring uti ifrågavarande §, ”att det må bero antingen
på sockennämnden eller i sockenstämma afgöras, örn någon dylik
”handel, som den förutnämnda., får inom samma socken anläggas eller ej,
”och följaktligen afgöras, huruvida de redan anlagda må tillåtas fortsätta
J’eller icke."
Uti denna motion hafva riksdagsmännen Jöns Ersson, Anders Erlander,
Elof Andersson, Anders Andersson och Petter Erikssonalla från
Wermlands län, instämt.
Utskottet, som icke kan instämma med motionären deri, att sockenstämma
eller sockennämnd skulle kunna till kraft och verkan upphäfva redan
gifna resolutioner å handelsrättighet på landet, anser deremot, lika med
motionären, billigt, att kommunerna ega beslutande rätt i frågor om nya handelsbodars
anläggande å landet, så att tillstånd dertill icke må af Konungens
befallningshafvande meddelas, förrän kommunen haft tillfälle att yttra
sig så. väl öfver gagneligheten af handelsrättighetens medgifvande, sorn öfver
sökandens frejd; hvadan Utskottet tillstyrker
att Rikets Ständer hos Kongl, Maj:t i- underdånighet anhålla, att
Allm, Besvärs- och Ekonomi-Vtskollels Betänkande, N:o 97.
11
nii a5 § handels-ordningen stadgas måtte, det Konungens befallningshafvande
icke må ega att meddela tillstånd tili handelsbods
anläggande å landet, innan den församling, inom hvilken handelsboden
är ämnad att anläggas, öfver ansökningen derom hörd,
derlil! på sockenstämma leinnat sitt bifall.
Fabriks- och handtverk s-o rdninzen.
3 morn. b. Af herr Sjöqvist: att bland de handtverk, för hvilkas
ulöfvande mästerskap erfordras och hvilka finnas i delta mom. uppräknade,
blifvit uteslutne åtskillige handteringar, hvilka i Borgare-stådets vid 1840 och
i84t årens riksdag nfgifne serskildta förslag till handtverks-ordning upptagas,
såsom garfvare, karduansmakare,'sämskmakare, sockerbagare, sejlare och
repslagare, perukmakare, körsnärer, borstbindare, plåtslagare, och tenngjutare,
ehuru Hera af dessa förbigångna handteringar äro sådana, att det allmännas intresse
klafver, att deras utöfning icke anförtros åt hvem som helst, såsom
t. ex. sockerbagare och tenngjutare, hvilkas tillverkningar genom tillsatser af
skadliga ämnen blifva för helsan vådliga, och sejlare, repslagare och garfvare,
på hvilkas arbeten vid sjö- och landtresor menniskolif kunna bero; hvarföre
motionären, som ansett den kontroll på idkarens skicklighet, som ligger uti
skyldigheten att vinna mästerskap, vara behöflig, yrkat, att jemväl dessa nu
uppräknade handtverksyrken måtte upptagas i detta mom. bland dem, deri
mästerskap ovilkorligen fordras, helst, hvad tenngjutare beträffar, kontroll-författningarna
påbjuda tennarbetens kontrollering, och i5 § handtverks-ordningen
bibehåller de härom påbudne stadganden.
Utskottet, som, lika med motionären, anser den kontroll å tillverkningens
duglighet, hvilken ligger deri, att mästerskaps förvärfvande utgör vilkor
för handtverkets idkande, vara icke mindre nödvändig i afseende å de
af motionären om förmälde, i nu ifrågavarande § uteslutne yrken, än i afseende
å åtskilliga af de deruti uppförde, tillstyrker derföre
att Rikets Ständer hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
att garfvare, karduansmakare, sämskmakare, sockerbagare, sejlare
och repslagare, perukmakare, körsnärer, bostbindare, plåtslagare
och tenngjutare må i denna § upptagas bland
de handteringar, för hvilkas utöfning mästerskap erfordras.
S och gide SS". Af herr Sjöqvist: att de i desse §§ lemnade medgifvanden
för flere personer att förena sig om gemensam verkstad skola framkalla
större industriella anläggningar för handtverksarbetens åstadkommande,
hvilka snart skola undergräfva det enstaka handtverksarbetet, genom
12
Allm. Besvärs- ock Efton.-Ut'ko!lels Betänkande, A:o 97.
den öfvermagl kapitalerne och d'n långt drifna, arbetets fördelning alltid medföra.
I slallet tor verkliga handtverkare, en hvar ined sk ick lig het och förmåga
att åstadkomma de till yrket hörande alster i fullständigt skick, och
deraf egande sin bergning och utkomst, skola snart uppkomma stora handtverks-inrätlningar,
med en för yrket främmande kapitalist till förlägga i*
och fordne handtverkare till arbetare. De lägre priser, hvartill de för det
dagliga lifvet erforderlige handtverksalsler kunna vid dylika större inrättningar
i mängd produceras, skola tillintetgöra hvarje möjlighet al tällan för
den enskilde handtverkaren, och den enskilde arbetaren skall snart nödgas
underkasta sig samtidens öde, pcnnigeväldet. Motionären har derföre hemställt,
att dessa 2:ne §) borde ändras på det sätt, att, hvad 8 § angår, de
lillverkningsalster,. på hvilka denna § lärer hafva afseende, borde uppräknas,
så att den ej får i verkställigheten sträckas till arbeten af alla slag,
samt, hvad g § beträffar, att den borde så redigeras, att den förbjuder bolag
emelian handtverkare i olika yrken, inskränker bolagsmännens antal till
två. och ovilkorligen föreskrifver erhållet mästerskap såsom vilkor för bolagsmannens
behörighet;
Sorn stadgandet i 8 § påtagligen afser alla slags arbeten, sorn för att
blifva fullfärdiga fordra handläggning älven af annat handtverks idkare, sääv
det naturligtvis obehöfligt att uppräkna sådane arbeten; och då, hvad
angår anmärkningen emot g §, en och samma person enligt 7 § kan idka
flere handtverk, lior det väl icke varu något hinder för två eller flere
tillsammans att kunna göra detsamma i bolag, helst stadgadt är, att då mästerskap
erfordras för ett yrkes idkande, är ock hvardera bolagsmannen skyldig
att förvärfva sig sådant; vid hvilket förhållande några ytterligare inskränkningar
i berörde hänseende icke synas vara af be hofvet påkallade.
11 och 16 Likaledes af herr Sjöqvist, sorn anmärkt, att, då om
sorgen
om allmän redlighet och god ordning fordrat, att åliggandet för vissa
handtverk att förse sina tillverkningar med kontroll och justeringsmärke
blifvit bibehållet, på sätt i5 § utvisar, hade försigtigheten bortbjuda* att
dessa handtverk, såsom guld- och silfver-arbetare samt juvelerare, äfvensom
tenngjutare, blifvit undanlagne från de yrken* hvilka hvem sorn helst, enligt
12 §, får såsom försörjningsmedel utöfva; med anledning hvaraf motionären
föreslagit, att en ändring i enlighet härmed matte vidtagas,, samt tillika, i
afseende å den i dessa §§ medgifna rättighet att utöfva handtverk såsom försörjningsmedel,
erinrat, att, om denna rättighet blifvit beviljad qvinnor,, ålderstigne,
afsigkomne borgare eller ståndspersoner samt afskedade soldater och
betjente i städerna, på sätt uti Börgare-slåndets- förslag af år 1840 närmare
Allm. Besvärs- ock Ehon.-VtskoUels Betänkande, E:o 97.
15
utstakas, hade dervid icke något vaiit att anmärka; men då deremot denna
rättighet blifvit med gifven alla till myndighetsålder komne personer, brottslingar
icke ens undantagne, utan afseende på dessa peisoners behof, insigt
eller duglighet, vore stora oredor och svårigheter att befara, enär de fleste
tjenare, lärlingar och arbetare skola sk ynda att tillegna sig den frihet ii ån
beroende och eftersyn, som åtföljer dessa föi söi jningsrältigheter, i stället
för att genom arbete hos andra, flit, skicklighet och ett anständigt uppförande
söka i ungdomen grundlägga föi tnågan all vid mognare ålder förvärfva
sig sjelfständig utkomst. Eli återgång till en allvarligare, med vårt lands
förhållanden mera öfverensstämmande ordning måste derföre foiberedas
genom en försigtig ändring af beiöide n 8, så snart sorn möjligt; för hvilket
ändamål motionären föreslagit,, ali manspeisoner af tjenande och arbetande
klassen icke må tillåtas att sätta sig lör sig sjelfva, för att genom idkande
af handtverk sig försörja på annat sätt, än i den ordning iöi fattningen
för rättighet till handtverkstad bestämmer,, så länge dylika manspersoner
ega helsa oell krafter att tjena eller arbeta hos andia.
Af herr Hjerta, Lars, som anmärkt att den i 26 såsom vilkor för
försörjningsrättens utöfvande,. föi oskrifna anmälan visat sig vara för den fattige
arbetaren så betungande och derjemte medföra så iinga fördelar, alt
motionären ansett sig böra föreslå , alt Rikets Ständer hos Kongl. Majit i
underdånighet anhålla, det samma § må förändras till följande lydelse:
''Åslundar någon att, efter hvad i 12 § sägs,, handtverk eller annan
handtering såsom försörjningsrnedel utöfva, ege rättighet deltill utan föregången
anmälan/’
Widare har motionären föreslagit, att i 12 § 3 morn. orden:: ”sorn
fyllt 2E år,” matte utgå, enär ej något skäl syntes tala derför, att qvinna
bör äfven före denna ålder förmenas att med sina händers verk sig årligen
försörja; äfvensom att,, då vilkoret för den en gång fallnes försoning med
samhället består deri, att honom icke bör kunna förnekas att: årligen sig försörja,
orden t ”och eger god frejd'’måtte ur samma §:s 1 och 3 morn. uteslutas
samt hela 4 momentet utgå.
På de af herr Sjöc/vist anförde skäl anser Utskottet guld- och silfverarbetare-
samt juvelerare-yrkena böra undantagas från deni, hvilka enligt
m2 § få såsom försörjningsrnedel utöfvas,. och hemställes alltså
att Rikets Ständer hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,, att
dessa yrkens tillverkningar matte undantagas från deni, hvilka
enligt denna § få af hvem som liebst såsom försörjningsmedsf
åstadkommas»
14
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Betänkande, K:o 97.
Hvad ater beträffar samme motionärs yrkande örn inskränkning af deri
i dessa §§ medgifna arbetsfrihet lill vissa knthegorier, sa torde såsom tillfyllestgörande
skäl häremot kunna fa åberopas den i ett konstitutionel samhälle
första och viktigaste grundsatsen of alla medborgares jeni likhet inför
lagen-, och då tillika i betraktande tages svårigheten alt uppställa en definition,
som oförtydbart ut,märkte, hvilka vore att till tjenslehjons-klassen
hänföra, skulle tvifvelsutan de af motionären föreslagne bestämmelser i detta
hänseende komma att vid tillämpningen befinnas vara overkställbara.
Vilkoret af god frejd deremot måste, ur moralisk synpunkt, vara angeläget
att, såsom regel, bibehålla; likaså ålders-beslämmelsen, såsom grundad
på den i allmänhet gällande princip för medgifvande al myndighet åt ogift
qvinna; och då dessutom undantag från berörde vilkor äro uti 3 och
4 mom. bestämdt medgifne, kan utskottet så mycket mindre dela herr
Hjertås åsigt om borttagandet helt och hållet af dessa vilkor.
Vidkommande deli i 26 § föreskrifna anmälan, hvilken sistnämnde
motionär jemväl ansett böra utgå, så lärer väl densamma icke skäligen kunna
betraktas såsom något tryckande tvång, då nemligen härvid icke kan alses
de fall, alt ett fruntimmer tillfälligt förfärdigar något bandarbete och
föryttrar detsamma, utan fråga endast är om verkliga permanenta yrken,
såsom försörjuingsmedel. Oberäknadt behofvet för statistiska upplysningar,
äro sådane anmälanden oundgängligen nödiga för rättelse och kontroll i afseende
å den afgift, som enligt 14 § bör erläggas.
23 «$*. Af herr Gillberg, att denna §, i hvad som är stadgadt om mästareprof,
borde förändras sålunda, att profvet måste förfärdigas på någon
mästares verkstad i den sökandes yrke eller betyget öfver mästareprofvets
egenhändiga förfärdigande påtecknas åtminstone af en i yrket kunnig person.
Föreskriften i denna § för sökanden, att genom intyg af tvenne oväldige
och trovärdige män, styrka, att han sjelf tillverkat det företedda arbetet,
anser Utskottet lemna tillräcklig garanti i detta hänseende, utan den af
motionären föreslagna skärpning, hvilken troligen i många fall skulle för den
sökande medföra flerfaldiga olägenheter.
28 §. Äfven af herr Gillberg, att den i denna § till 2 r:dr bestämda
afgift till handtverks-föreningens kassa borde böjas till 5 å 6 r:dr, i anseende
till den nuvarande afgiftens otillräcklighet för dermed afsedt ändamål.
Härvid får Utskottet åberopa sitt yttrande i afseende å en lika beskaffad
anmärkning vid 24 § handelfe-ordningen.
'Allm. Bese- och Ekonomi- Vtskoltens Betänkande, N:o 97.
15
32, 34 och 35 SS- Af riksdagsmannen Anders Jonsson fran Östergöllilands
län, som anmärkt det obilliga deri, att mästare och fabrikanter,
hvilka den tid, då arbete finnes, skörda lönen af arbetarens mödor, skola
vara berättigade att, då de för ögonblicket icke draga någon fördel af arbetaren,
förafskeda honom, utan att vara förbundne att tillse, lim ovida
bans utkomst är tryggad ens så lång lid, som erfordras för anskaffandet
af annan arbetsförtjenst, hvaraf följden bl ifver, alt arbetaren, som icke vidare
får qvarstadna i staden, tillgriper den enda utvägen för sin bergning,
att nemligen begifva sig åt landet, då landlrnannen således får underhålla
slädernes arbetare den Lid, stadsboen ej sjelf af deni kan draga någon fördel;
och har motionären till förekommande häraf föreslagit den ändring 1 nu
gällande författningar, att handtverks-gesäiler, äfvensom alla andra arbetare
inom bandtverkerierna, endast lärlingar undantagna, hädanefter böra, i enlighet
med hvad tjenstehjons-stadgan bjuder, anlages för minst 6 månader
samt icke kunna utan föregången uppsägning från arbete och tjenst vräkas.
Utskottet kan icke instämma uti förslaget att lägga tjenstehjons-stadgan
till grund för bestämmande af förhållandena emellan handtverksidkare och
deras arbetare, och det af flera skäl, bland annat derföre, att derigenom de
mera bildade samhällsklasserna skulle afhålias från att egna sig åt handlverks-yrkena.
Föröfrigt innehålla gällande författningar så allvarsamma föreskrifter
till förekommande af de utaf motionären befarade olägenheter,
att några stadganden i den syftning, nu blifvit antydd, i Utskottets tanka,
hvarken äro lämpliga eller behöflig»,
33 S- Af herr Norin, hvilken anmärkt, att enligt denna g det lönnligen
upprättade kontraktet om en viss lärotid förfaller i och med detsamma
lärlingen, efter fyllda i3 år eller i vissa fall 16 år, gitter afen sakkunnig
och trovärdig person, hvilken ej behöfver vara mästare eller idkare af
samma handtverk, förskaffa sig ett betyg om skicklighet, uppå hvilket lian
skall till gesäll utskrifvas och gesällbreY för honom genast utfärdas af handtverksföreningen
eller magistrat i stad och sockennämd på landet, utan att
något vidare prof kan honom affordras. Följaktligen skulle en enskild man,
som förstår attt bedöma ett färdigt handtverks-arbete, men ej alt sjelf verkställa
det, genom ett enkelt betyg kunna lösgöra en lärling från alla förbindelser
af det kontrakt, denne sjelf eller bans målsman ingått och mästaren,
som på lärlingens handledning och undervisning nedlagt båda kostnad
Och möda, i hopp att omsider draga ny?tla af hans arbete, ser lärlingen, så
snart han i yrket inhemtat en skenbar färdighet, lemna arbetet i trots af det
18 Allm.
ouppfyllda lärokontraktet; kommande följaktligen, enär författningarna om gesällers
frihet att öfverallt i riket kringvandra för att söka arbete, icke äro ändrade,
en lösdrifvande skara af okunnige gesäller att vandra omkring i landet,
till dess nöd och brott föra dem i fattighusen eller fängelserna; och har
motionären, till förekommande häraf, ansett nödvändigheten fordra att skärpa
föreskrifterna om vilkoren för gesällbrefs erhållande och att vidmakthålla
helgden af ingångna lärokontrakt^.
Lika med motionären anser Utskottet olämpligt alt en lärling, hvilken
ännu icke uttjent den tid, som det upprättade lärlings-kontraktet omfattar,
skulle kunna frigöra sig från de förbindelser, hans målsman för honom ingått.
Då enligt 3a § 4 inom. ett dylikt kontrakt kan uppgöras för tiden ända
tills lärlingen uppnått myndighetsåldern, bör ett sålunda upprättadt kontrakt
icke heller kunna derförinuan ensidigt brytas, hvilket likväl inträffar
genom stadgandet i 33 § att lärlings-kontraktet anses hafva förfallit, om lärling
vid 16 eller 18 års ålder visar sig ega den skicklighet, att han kan
till gesäll antagas. Utskottet hemställer derföre,
att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att 33 § i fabriks- och handtverks-ordningen mätte få följande
lydelse:
En hvar, sorn uppnått 18 års ålder och vunnit nöjaktig
färdighet och kunskap i något handtverk eller annan handtering,
samt derom företer betyg af sakkunnig och trovärdig person,
vare berättigad att, så vida han begått herrans heliga nattvard
och något icke är emot hans frejd alt anmärka, af vederbörande
fabriks- eller handtverks-förening i stad, der han vistas, eller,
om han är boende på landet, af vederbörande socken nämnd förses
med gesällbref, emot lösen af i r:dr. I fabriksföreningens
stäile, om sådan ej är att tillgå, eger magistrat alt gesällbref utfärda.
För den, som visat sig hafva synnerliga anlag för det
yrke han valt och derjemte gjort sig känd för stadga och pålitlighet,
må i afseende på åldern det undantag få ega rum, att
han vid fyllda 16 år kan till gesäll antagas. Lärling må dode
icke Jtiil gesäll antagas, förrän han sitt lärlingskontrakt juli
gjort.
Hemställande Utskottet slutligen,
att
r Allm. Besv.- och Ekon.-Vlskoltets Belänkande, N:o 97.
17
alt, med undantag af de punkter, i hvilka Utskottet tillstyrkt
underdånig skrifvelse lill Kongl. Majit, öfrige vid handels- samt
fabriks- och handtverks-ordningarne af den 22 December 1846
framställde, ofvan omförmälde anmärkningar icke må till någon
Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 Juni 1848.
Häremot anfördes följande reservationer:
af herr Grefve Gyldenstolpe, Anton: "Utan att derföre vilja förneka
att skäl till anmärkningar emot handels- samt fabriks- och handtverks-ordningarne
af den 22 December 1846 kunna förefinnas, har jag dock ansett
dessa författningar ännu icke, sedan deras utfärdande, hafva lemnat den erfarenhet
om deras praktiska verkan, hvilken bör ligga till grund för Rikets
Ständers anhållan hos Kongl. Majit om ändringar deruti. I följd häraf reserverar
jag mig emot alla de underdåniga skrifvelser, Utskottet i delta betänkande
föreslagit.”
Af herr Hedenstjerna, TV.'. ”Mot Utskottets förslag i afseende på § a5
i Kongl, handelsordningen får jag anmäla reservation.
Jag anser det olämpligt att åt pluraliteten inom en landtförsamling'öfverlåta,
huruvida sökt handelsrättighet derstädes må beviljas eller ej, emedan
Konungens befallningshafvande i följd deraf och enligt det bibehållna
stadgandet, att tillståndsbevis skola af dem utfärdas, blefve förbundne att,
ofta i strid med egna, äfvensom de närboendes, åsigter, expediera beslut hufvudsakligen
beroende på en del församlingsboers godtycke, mot hvilket ingen
appell funnes, om Utskottets förslag antoges.
Min öfvertygelse är, att Konungens befallningshafvandes pröfnings-rätt
i dylika ämnen bör icke allenast oförkränkt bibehållas, utan ock utvidgas,
men att åtminstone innevånarne i den församling, der sökanden vill utöfva
handelsrättigheten, böra höras innan Konungens befallningshafvandes beslut
fattas, dervid Konungens befallningshafvande, mot hvars beslut den missnöjde
eger anföra underdåniga besvär, icke lärer underlåta alt fästa behörigt afseende
å pluralitetens åsigter, men äfven å andra förhållanden, hvilket sednare
är nödigt, emedan en obetydlig pluralitet inom en vidsträckt församling
eljest skulle kunna föi hindra eller åstadkomma handelsrättighets beviljande
Bih. till R. St. Brot. 1S47 och ISiS. S Samt. 25 Häftet. 3
18
Allm. Bcsv<- och Rkon.-Utskotlels Betänkande, N:o 97.
emot deras önskan, hvilka deraf komma all hafva den egentliga nyttan eller
skadan.
För min del kan jag derföre endast på det sätt gå motionärens önskan
till mötes, alt jag föreslår denna förändrade lydelse af ofvanberörde
§ aS
Vill
någon å landet idka handel i öppen salubod, på sätt i § 6 inom.,
i- säges, gore derom skriftlig ansökning hos Wår befallningshafvande i länet,
nied uppgift å stället, der han vili handelsrörelsen utöfva, samt företeende
af de betyg, sorn,., till styrkande af hans behörighet, jemlikt stadgandet i
nämde § morn. 2, erfordras.
Öfver sådan ansökning bör Konungens befallningshafvande höra närmaste
orts innevånare; och derest hvarken ett allmännare bestridande å dessas
sida eller andra förhållanden anses hindra bifall till ansökningen, ege Konungens
befallningshafvande att för sådan närings utöfvande å uppgifvet
ställe vederbörligt tillståndsbevis utfärda.”
Af herr von Hohenhausen, M: S.: ”Utskottets förslag att .öfverlåta åt
landsförsawlingarne rättighet att, efter godtfinnande, vill säga godtyckligt,
tillåta en person och förneka en annan, att inom deras område uti öppen
salubod drifva handel, ogillar jag helt och hållet, och torde icke derföre behöfva
anföra mina skäl, då så många påtagliga tala deremot, ehuru väl jag'
anser, att det vore välbetänkt att öfverlåta den rättighet åt en tre mil från
stad aflägsen landtförsamling att afsäga sig den förmon man anser densamma
tillskyndas derigenom att öppen salubod der får upprättas. Flera skäl
kunna finnas till en sådan afsägelse, grundade på lokala förhållanden, utom
det allmänna, nemligen dels att förekomma lättsinnig skuldsättning och spridande
af lyx, samt då landtförsamlingarne blifvit frikallade ifrån att kunna
påtrugas nya krogar, som erfarenheten vitsordat mött stora svårigheter alfe*
förekomma i städernas salubodar, oaktadt kontroilen derstädes är vida lättare,
men likväl nödgat Rikets Ständer begära de sladganden deremot, sorn
finnas i Kongl, förordningen om tillverkning- och försäljning af bränvin.
Vill nu en landtförsamling afsäga sig den fördel, som densamma kunde
tillflyta af en öppen salubod i socknen, för alt undgå de menliga följder,,
sorn dermed troligen blifva förknippade, borde vä! sådant kunna församlingen
förunnas, då det allmänna deraf icke tillskyndas minsta olägenhet; ty,
Altin. Bese:- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 07.
1*
ingen lärer väl på allvar vilja påslå alt handels etablerande på landet afselts
såsom ett försörjningsmedel för fattiga, när saken innebär den nödvändiga
tillvaron af ett sam la dt kapital hos den, som handelsbod skall öppna; otvifVelaktigl
har landlbygdens fördel alt ega salubod på nära håll, varit hvad
sorn afsetts.
Tydligt, ja påtagligt, är dessutom, att handel och fabriker trifvas bäst
i städer, som synes vara det naturliga förhållandet, då sådant i allan tid
och i alla länder af erfarenheten blifvit bekräftad t, jemväl i sed naste lid
uti Norra Amerika, der städer nästan årligen uppstå genom handlandes bosättande
nära hvarandra och hos hvilka det kringliggande landskajfet Tinner
säker afsättning för sina produkter.
Alt utdrifva handeln från städerne lill landet, kunde naturligtvis än
mindre försvaras, än de forntida okloka försöken alt vilja till blomstring
uppbringa släder i riket, genom tvång och förtryck i näringsfriheten för
landthögden, men icke heller synes mig rätt väl betänkt att locka handeln
alt etablera sig på landet, när sådant icke öfverensslämmer med landsbygdens
önskan celi en lockelse dertill finnes verkligen i den ringa tunga i
flere afseenden, de handlande der få vidkännas/'
Af herr Malmstedt: ”Emot Utskottets betänkande får jag mig reserve
ra,
i afseende å ändring i
TLindeh-ordningcn.
§ 24. Morn. 2.
De flera utgifter, såsom arfvode för protokolls-föring, skrifmaterialier,
ved och ljus m. nu, hvilka skola af handels-föreningens kassa utgå, kunna
icke bestridas af den stadgade afgiften, 4 r;dr b:ko. Jag har derföre så tili
v da bi träd t motionens 2.dra punkt, som jag tillstyrkt den förändring i författningen,
att de som berättigas till handels idkande i stad, enligt 1 §, böra
till handels-föreningens kassa erlägga 10 r:dr, och de, hvilka vinna den
handelsrätt uti 4 § omförmäles och som är af inskränktare beskaffenhet,
4 r:dr b:ko.
Utskottets yttrande, att handels-föreningens kassa har andra inkomster,
kail jag icke gilla. Dessa bestå, mig veterligen, icke i andra än bötesandelar
efter 35 §, som äro osäkre och tillfällige, samt endast högst sällan torde
ifrågakomma.
C
20
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 97.
§ 25.
Utskottets förslag härutinnan kan jag icke godkänna. Utom det att
derigenom rubbas den fria anda, som genomgår 1846 års handelsordning,
leder den närmaste följden af förändringen dertill, alt sådane personer, som
församlingarne å landet icke vilja se till sig inflytta eller äro fördemmisshagelige,
mäste stads-församlingen bålla tillgodo att emottaga, ty stadens innevånare
böras ej ocb handels-föreningens nej hindrar ej sökandens inflyttning,
då han är så qvalificerad, som författningen föreskrifver. Om Rikets
Höglofl. Ständer antaga förslaget, tilläggas derigenom landtförsatnlingarne
ett monopolium på handel, som städerne icke ega, emedan det komme att
bero på församlingsboerne att å sockneslämma afgöra, huruvida en handlande
finge i socknen inflytta, eller om en redan inflyttad handlande kunde
underkastas täflan med en annan person, som inom socknen ville öppna
salubod. För min del ville jag lemna den uppmärksamhet lill motionen,
att då en sökande hos Konungens befallningshafvande sig anmäler till idkande
af handel i öppen salubod å landet, borde ansökningen utställas lill
församlingsboernas hörande om den sökandes frejd och gagnelighelen eller
behofvet af salubods öppnande i den uppgifna socknen, ulan att församlingen
egde med sitt veto afgöra frågan, hvilket afgörande, såsom i flera andra
ekonomi-mål, närmast skulle tillhöra Konungens befallningshafvande.
Handl verks-ordningen.
§ 28.
På de grunder jag här ofvan i afseende å 24 § 2 mom. handels-ordningen
angifvit, ogillar jag, att afgiften till handtverks-föreningens kassa
icke blifvit ökad.”
Uti denna reservation instämde herrar Gustafsson, Palmeer och Wahlgren;
samt herr friherre Cederström, så vidt den rörde handels-ordningens
24 § 2 mom. och handtverks-ordningens 28 §; herr von Hohenhausen i afseende
på handels-ordningens berörde stadgande, samt herr Wästfelt och
herr von Engeström_, i hvad den angick handels-ordningens 25
samt af herr Berglund: ”Emot Utskottets beslutade förändring af 3 § r art.
fabriks- och handtverks-ordningen får jag mig reservera; då detta beslut
skulle föranleda mera tvång för yrkena än före bemälda författnings utfärdande;
emedan, enligt manufaktur-privilegierne den 29 Maj 1789 och flera
Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskotlels Betänkande^R.o 98. 21
anslia Kongl, författningar, rättighet att anlägga fabrik varit hvarje Svensk
man medgifven; men skulle genom denna procedur, i hvad garfverier, repslagerier
o. s. v. angår, helt och hållet försvinna.
N:o 98.
Anti. till Exp.-Utsk. d. 26 Juni, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om burskapsegande
handtverksmästares bejriande frän skyldigheten attj vid besigtningar
och kostnads förslags uppgörande för Kongl. Maj.ts
och Kronans räkning, biträda.
Uti en från Vällofl. Borgare-ståndet till Allm. Besvärs- och Ekonomiutskottets
handläggning remitlerad motion, har herr C. G. Gustafsson, anfört,
hurusom åliggandet för handl verkarne i städerne att vid så kallade
kronobesigtningar och uppgörande af kostnadsförslag lör Kongl. Maj:ts och
kronans räkning biträda, iroligen haft sin grund i det förhållande, alt andre
handtverkare, än de, som i sådan egenskap aflagt prof och förvärfva!;
burskap, då icke voro berättigade all i stad verkställa handtverks-arbeten
och följaktligen icke egde behörighet att sådane arbeten besigtiga, enär den,
som ej egde de egenskaper, att honom kunde anförtros verkställigheten af
ett arbete, naturligtvis ej heller kunde antagas förstå alt bedöma detsamma;
men då Kongl. Majit numera, genom Dess den 22 December 1846 utfärdade
fabriks- och handtverks-ordning, icke allenast förunnat hvarje lill
myndighets-ålder kommen svensk man att, utan mästerskaps eller burskaps
förvärfvande, med biträde af hustru och hemmavarande barn, till afsalu
åstadkomma handtverksnrbeten och andra tillverkningar, såväl i stad sorn
på landet, ulan ock förbehållit Sig och Kronan rättighet alt låta genom
antagna arbetare, eller annorledes, alla slags arbeten och varor för Kronans
behof förfärdiga, måste härigenom de burskapsegande handtverksmästarnes
arbetsförtjenst förminskas, helst rättigheten att till afsalu åstadkomma handt
-
22
Atlin. Bese.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 98.
verks-arbeten äfven blifvit utsträckt till allmänna arbetsinrättningar, hvilkas
verkstäder bekostas af allmänna medel. De burskapsegande hanitverkarne
syntes således ega fullt fog, ätt undandraga sig allt vidare biträde vid besigtningar
och uppgörande af kostnadsförslag för Kongl. Maj:ts och kronans
räkning, isynnerhet sorn de i en icke aflägsen framlid skola, om icke alldeles
försvinna, åtminstone till antalet så förminskas, att de icke blifva
ti 11 räck lige för att i berörde afseende gå Kongl. M a j: t och kronan tillhanda;
och har, under sådana förhållanden, motionären ansett sig böra
hemställa, att, med upphäfvande af de i Kongl, resolutionen den 3 Februari
1748 samt Kongl, reglementena angående landshöfdinge-residensens byggande
och vidmakthållande,af den 22 Februari 1750, angående vården af
kronans slott och hus af den 1 i Januari 1820 och angående vården och
underhållet af Kongl. Majlis och kronans till landtförsvaret anslagne hus
och byggnader af den 11 Juni 1822, med flere författningar, förekommande
stadgande!) i afseende å burskaps-egande handtverkares ifrågavarande
skyldighet, desse måtte varda från detta, i lmfvudstaden serdeles betungande,
åliggande befriade.
Vid föredragningen af denna motion till remiss, instämde med motionären
herrar Sjöquist, Regnstrand, Bergman, Tauson, Murén och Westin,
under hemställan, att en sådan befrielse måtte komma handtverksmäslarne
i alla rikets städer tillgodo.
Hvad sålunda framsläldt blifvit har Utskottet i öfvervägande tagit; men,
O O
som det för det allmänna är af vigt, att vid de tillfällen, då besigtningar
skola förrättas och koslnads förslag uppgöras för Kongl. Maj:ts och kronans
räkning, sakkunnige personers biträde må vara att med säkerhet påräkna, och
en dylik handräckning synes lämpligast böra lemnäs af handtverkarne i de
yrken, till hvilka sådaue förekommande arbeten höra, anser Utskottet sig
icke kunna instämma med motionären i afseende å bans förslag om' dessa
handtverkares befiiclse från ifrågavarande åliggande.
Men dä, enligt 1111 gällande författningar, någon ersättning för dylika
besigtningar m. m, icke äger rum i annat fall, än att förrättningen varar
längre än en dag, på sätt Kongl, förordningen den 18 Jannuari 1841 stadgar,
har Utskottet, med fästadt afseende derå, al t den genom förra författningar
burskap-egande handtverkare tillagda uteslutande rätt till handtverks
idkande numera upphört, ansett billigheten fordra, att de handtverkare, hvilkas
Allm. Besv.- och Ekon.-UlsltoUels Betänkande, i!\':o 98.
bitiäde för Kongl. Maj:ts. och kronans läkning påkallas, erhålla skälig ersättning
för deras besvär, och får af sådan anledning tillstyrka,
att Rikets Ständer måtte bos Kongl. Maj:t. i underdånighet anhålla,
det läcktes Kongl. Maj:f. i nåder förordna, att de vid besigtningar
och kostnadsförslags uppgörande för Kongl. Maj:ts och kronans
räkning biträdande handtverkare skola, äfven då förrättningen icke
varar längre än en dag, tilläggas ersättning efter den i Kongl,
kungörelsen den 18 Jannuari r84* stadgade grund.
Stockholm den 22 Juni 1848-
Emot Utskottets beslut härutinnan reserverade sig herr Gustaj.sson och
herr Winge.
STOCKHOLM, f. d. Schultze’* Boktryckeri, 1848.
Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskottets Betänkande, IV:o gg.
1
N:o 99.
Ant. till Exp. Utsk. den 26 Juni, II, 2 e. ra.
Betänkande , i anledning af väckt, fråga, att Calmar Län måtte
i tvänne Landshöfdingedömen fördelas.
G^enom serskilda remisser från det Yällofl. Borgare-ståndet och det Hederv.
Bonde-ståndet, har Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet fått emottaga,
i ofvanberörde ämne, nedanstående tvänne motioner, nemligen:
l:o Af 1 iksdagsfullmägligen för staden Westervik, herr C. E. Embring,
som anfört, alt, vid de 2:oe sistförflutna riksdagarne, hade, 1840 af Kongl.
Maj:t genom nådig proposition, och 1844 af herr C. G. Maechel, såsom riksdagsfullmägtig
för Westerviks stad, äfvensom af riksdagsmannen för Bondeståndet
Per Bengtsson från Norra Tjust, genom motioner till Rikets Ständer
blifvit framställda behofvet och nyttan af Calmar läns delning i 2:ne län,
till förmån för invånaroe i dess norra del, beslående af städerne Westervik
och Wimmerby, samt häraderne Södra och Norra Tjust, Tuna, Sevedes och
Aspeland. — Nu och ehuru det icke vore motionären obekant, att denna fråga
hittills icke af Rikets Ständer blifvit ansedd vara af den beskaffenhet, alt
bifall kunnat lemnäs till den föreslagna förändringen, kunde han likväl ej underlåta
att hos Rikets Ständer förnya begäran om Calmar läns delning i 2:rie,
såsom fullt öfverensstämmande med hans öfvertygelse, att denna begäran vöre
både billig och rättvis, hvarförutan han vore af sina kommittenter dertill
uppmanad. — Då många bevekande och sanningsenligt uppgifna skäl, som talade
för bifall i frågan, vore i motionärens tanka, vid de förut omnämnda
tillfällena så väl utredda, att han nu icke funne nödigt upprepa dem, men
för att gifva ytterligare vigt för sakens behjertande hos Rikets Ständer, hade
han ansett sig böra åberopa och bifoga en afskrift af Konungens befallningshafvandes
i Calmar lön underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 30
Mars 1847, angående länets delning i 2:ne, med residens i Westervik för det
nya länet; — anhållandes motionären, att en mera välvillig uppmärksamhet,
äu tillförene egt rum, måtte fästas å iuvånarnes i ofvan uppgifne ort allmänna
önskningar för delningens framgång.
2:o Af riksdagsfullmägtigen från Calmar län, Per Bengtsson, som, i
förening med en allmän anmärkning, att den geografiska och administrativa
indelningen af vårt fosterland företedde olikheter af den förunderligaste beliih.
lill R St. Pral. 1847 oc^ 1S48, 8 Samt. 26 Haft. 1
2
Allm. Besv.- o. Ekon.-Uiskoltets Betänkande j N:o gg.
skaflfenhet, serskildt påkallat uppmärksamheten å indelningen af länen, hvilkas
oformlighet afven utgjort en stående riksdagsfråga; — emellertid vore i
detta hänseende icke något län mera vanloltadt än Calmar. Det utgöres af
en kuststräcka 28 mil i längd och endast 2 till 7 mil i bredd. Residensstaden
är belägen vid ena ändan deraf. De längst bort bosatta invånare hafva
cirka 25 mil till Calmar eller 50 mil fram och åter, en icke obetydlig väg för
vården af egna eller allmänna angelägenheter, och följden vore den, att 2:ne
så skiljda landsorter icke ega gemensamma intressen, hvarföre man sett den
nordliga delens af länet inbyggare mera vända sig åt Linköping, än åt
Calmar, och att länsstyrelsens aflägsenhet, man kunde nästan säga frånvaro,
medför de största olägenheter, hvilka naturligtvis menligt inverka på det kommunala,
ekonomiska och industriella lifvet.
Calmar län är med afseende på folkmängd det 5:te i ordningen. — Det
har nemligen 193,950 menniskor, men med afseende på industriel ståndpunkt
stöde det högst, åtminstone lika högt med de första länen i Sverige. Det har
betydlig exporthandel af träd varor, jern, spanmål, betydlig frakthandel, flere
fab riker och jernverk, m. m. hvilket allt befordrade en jemnt tillvexande inre
utveckling.
Rikets Ständer hade vid föregående riksdagar, såsom skäl för afslag i delningsfrågan
anfört: att den borde till nådig pröfning förekomma i sammanhang
med ett af numera aflidne kanslirådet Nicander i lifstiden afgifvet förslag
till förändring af indelningen af län, härader och domsagor m. m. inom
riket; — men motionären ansåg för sin del ett sådant förfogande alldeles olämpligt
derföre
l:o att som det visat sig vid flera riksdagar, att ingenting för denna
plans verkställighet blifvit tillgjordt, så vore fara värdt, att frågan skulle komma
att lemnäs helt och hållet åt framtiden; och
2:o att den administrativa och kamerala indelningen i vårt land icke är
så felaktig, att en stor omreglering bör ske, som i brist på medel, aldrig låter
verkställa sig, och att det vore lämpligast att partielt tillvägabringa reformen
å de ställen, der rörelsen på naturlig väg företrädesvis koncentrerar
sig
På
dessa skäl har motionären föreslagit, att Calmar län måtte delas i
2:ne, på så sätt, att Norra och Södra Tjust, Aspelands, Sefvedes och Tunaläns
härader, med städerna Westervik och Wimmerby— 2:nedomsagor, med
en folkmängd af öfver 73,000 menniskor, skulle utgöra det norra länet, med
Westervik till residensstad; samt Norra och Södra Möre, Stranda och Handbörds
härader med Öland, jemte städerna Calmar och Borgholm med köpin
-
Allni. Besvo. Ekon.-Vtskottets Betänkande, N:o gg.
3
garne Döderhultsvik, Mönsterås m. fl. tillsammans 3:ne domsagor och en folkmängd
af 120,000, skulle utgöra det södra.
Norra Calmar län, som blefve det minsta, skulle då blifva större än
Piteå, Umeå, Jemtlands och Wisby län, samt ungefärligen lika stort med
Hernösands, Upsala, Stockholms med flere.
Det ökade statsanslag, som härigenom skulle komma att utgå, kunde till
en del tagas af Calmar läns-stat och af besparade medel för fångars transporterande,
som, genom bildandet af en ny residensstad i norra delen af länet,
icke skulle blifva så obetydliga. Komme dertill för inköp af nödiga byggnader,
som linnas i Westervik att tillgå för cirka 32,000 r:dr banko, någon utgift
att betunga statsverket, så vore det måhända icke så obilligt, när denna
förändring så väsendtligt gagnade provinsen, synnerligast vid betraktandet
deraf, alt staten icke nedlagt iuorn Calmar län några betydligare statsbidrag,
som eljest varit händelsen inom mångå af rikets öfriga provinser. — Slutligen
och för den händelse, att Rikets Ständer ännu icke funne den yrkade fördelningen
af länet vara nödvändig, har motionären uttalat förhoppningen, att,
åtminstone och intill dess en reglering af alla länen kunde komma till verkställighet,
en filial-afdelnitig af länsstyrelsen måtte blifva förlagd till Westervik,
som finge upptaga och afgöra polis- och utsökningsmål.
Efter föredragningen till remiss af Per Bengtssons motion inom det
Hederv. Ståndet, hade Johan Jacob Rutberg från Norrbottens län yttrat, att
till areala innehållet vore flera län större än Calmar län och att han af de
skäl, hvarpå Rikets Ständer tillförene afslagit äskad delning af samma län,
önskade och vore förvissad, att Per Bengtssons nu framställda motion icke
måtte vinna någon framgång. — Härförutan hade Eric Persson från Gefleborgs
län anfört, att lian likaledes bestrid de Per Bengtssons förslag, på grund
deraf dels att de Norrländske länen äro till vidden större än Calmar län,
och dels att länets fördelning skulle öka tjenstemanna-personalen, och göra
nya löneanslag nödvändiga. Kostnaden för de långa fångtransporterne vore
väl något, som för närvarande kunde tala för förändringen, ehuru de af motionären,
till styrka för länets storlek, uppgifne afstånd och miltal, säkerligen
vöre på slump tilltagne; men berörde olägenhet förmodade han kunna hjelpas
och de deraf hemtade skäl förfalla, då ransakningshäkten blifva inom häraderne
uppförde.
Innan Utskottet går att öfver förestående motioner sig utlåta, har Utskottet
ansett sig böra icke allenast meddela en Öfversigt af förhandlingarne.
4
Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskottels Betänkande, N.-o gg.
under föregående riksdagar, i frågan om Calmar läns fördelning i 2:ne Landshöfdingedömen,
ulan också framlägga innehållet af den i herr Embrings motion
åberopade och af Kongl. Majrts befallningshafvande i nyssnämnde län,
den 30 Mars sisiförflulna år, till Kongl. Maj:t i förevarande ämne aflåtna underdåniga
skrifvelse.
Med anledning deraf, att en mängd hemmans- och bruksegare i länets
fyra nordligaste härader, jemte invånurne i städerne Westervik och Wimmerby
samt Westerviks stads och Tjusts häraders riksdagsombud, till Kongl. Majit
ingifvit underdåniga ansökningar om länets fördelning, hvilka ansökningar
länsstyrelsen genom underdånigt yttrande understödt, hade Kongl. M-j:t
uti till Rikets Ständer den 15 Januari 1840 aflåten proposition i nåder
funnit, att af de flere länsindelningar, hvaremot, på grund af geografiska statistiska
förhållanden, anmärkningar med skäl kunde göras, ingen syntes så
oformlig och otjenlig som Calmar läns, och att de rätteligen hade bort undvikas
att, såsom der skelt, af en kuststräcka om endast 2 lill 7 mils bredd,
men en längd af något öfver 28 mil, bilda ett serskildt län; hvarföre Kongl.
Majrt, på detta och flera skäl, i nåder förklarat, att icke allenast ortens, utan
ock statens sannskyldiga intresse fordrade länets fördelning i tvänne, på det
sätt, att af häraderne Norra och Södra Tjust, utgörande en domsaga och ett
fögderi, samt Tunaläns, Sefvedes och Aspelands härader, tillsammans utgörande
jemväl en domsaga och ett fögderi, jemte städerne Westervik och Wimmerby,
bildades det ena eller norra länet, med Westervik till residensstad,
och att följaktligen det södra länet, med Calmar till residensstad, komme att
innefatta de återstående häraderna Stranda, Handbörds samt Norra och Södra
Möre jemte Öland, då hvartdera länet, med en fördelaktig belägenhet af residensstaden,
komme att omfatta nära nog lika arealvidd, nemligen det norra
länet något öfver 47 och det södra nära 50 qvadratmil; — och hade, med
afseende härpå, Kongl. Maj:t, genom samma nådiga proposition, af Rikets då
församlade Ständer äskat, att på riksstatens dåvarande andra hufvudtitel måtte
uppföras det efter uppgjordt förslag tili lönereglering för lands- och la rid tmäteri-staterne
i det nya länet erforderliga aflönings- och utgiftsbelopp, utgörande
tillsammans 11,209 r:dr 16 sk. banko, hvaremot, beträffande öfrige utgifter,
för anskaffande eller hyrande af Landshöfdinge-residens och embetshus,
för fängelsebyggnad, inventarier och möbler m. m., Kongl. Majrt komme i
tillfälle att med de medel, som Rikets Ständer torde anslå för residens- och
fängelsebyggnader, eller med andra under Kongl. Majrts disposition ställda me
-
Allm. Besv o. Ekon -Utskottets Betänkande, iV.-o gg.
5
del, derom serskildt reglera; meli i betänkande öfver denna nådiga proposition
bade Stats-ulskoltet, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Kongl.
Kammar-kollegii i ämnet afgifna underdånig» utlåtande innehöll, anfört:
1:0 Att Calmar län, hvarken i afseende jjå folkmängd eller hemmantal
och ännu mindre arealomfång, kan hänföras till de största länen i riket.
2:0 Att, ehuru Calmar läns längd är mindre väl afmätt emot bredden,
den likväl föga öfverstiger hvad i detta hänseende sig företer med
Götheborgs oell Hohus län, der residenset jemväl är beläget i ena ändan
af länet, samt icke kan jemjörås med Wermlands eller Kopparbergs län
i medlersta delen af riket eiler med nugot af de Norrländska länen.
3:o Alt förändringar uti sådana missförhållanden, som i afseende på
Calmar län blifvit anmärkta, följaktligen med lika skäl skulle kunna ifrugasättas
inom flera andra län i riket, och således, derest de, oaktadt
olägenheterna af rubbningar uti länsindelning arne, skola ega rum, icke
partiett ulan i ett summunluing, böra till reglering förekomma, på det
att en dylik reglering må kunna så utföras, att ökade kostnader Jör statsverket
i möjligaste måtto undvikas.
j:o Att de vid länsstyrelsen i Calmar förefallande embelsgöromäl,
enligt arbetsförteckningarnes föranledande, ingalunda kunna anses öfverhopande
och hvarken till mängd eller beskaffenhet äro jemfärlige med
dem, som uti mänga andra län förefalla.
5:o Att kostnaden för fångars skjutsande från de norra, trakt erne af
länet till länshäktet till större delen kunde besparas, om i Westervik och
Wimmerby inrättades kronohäkten, öfver hvilka vederbörande magistrater
egde tillsyn.
( :o Alt, i och för lagsökningsmål, parter sällan behöfva resa lill
landskansliet, enär till deras utförande vanligen begagnas ombud på
stället.
j:o Att, i afseende på polisärenden, sådana åtgärder kunna vidtagas,
att parters inställelse i residenset, ifrån länets aflägset are trakter,
undvikes, samt att, dä sådant icke kan förekommas, olägenheterna deraf
i Calmar län icke äro större än uti flera andra län, der parter ofta hafva
längre väg till landshöfdinge-residenset.
8:0 Alt invånarne i Aspelands härad, som skulle utgöra en del af
det nya länet, protesterat emot den f öreslagna länfördeln ngen, enär derigenom
pera olägenheter för dem skulle uppstå och ull Wimmerby stads
borgerskap jemväl bestridt den föreslagna åt gärden, så framt icke nämnde
stad blefve till länsstyrelsens residens utsedd.
6
Allm. Besv - or Ekon.-UlAoltets Betänkande, IV.-o gg.
9:0 All statsverket, genom länets delning skulle komma att vidkännas
sä väl d» kostnader, hvilka för en gång uppstode i och för anskaffande
af landshöfdinge-residens- och embetshus, fängelsebyggnad och inventarier
m. rn., som ock en årlig aflöningsutgift af icke mindre än 11,20g r:dr,
förutan kostnaderne för underhållet af förutnämnde kronans tillhörigheter,
och
10:0 Alt Kongl. Maj. t redan år i83j i nåder beslutat att, i sammanhang
med kanslirådet Meanders i såidatit afseende uppgjorda förslag,
taga under nådig pröfning den af Rikets Ständer då i underdånighet
väckta fråga om en allman förändring uti rikets administrativa och kamerala
indelning.
O
Oell hade nikels Ständer, som godkände Stats-utskottets på de under
nyssnämnde 10 puukter upptagna skäl byggda afstyrkande betänkande, förklarat
uti underdånig skrifvelse af den 5 September 1840 sig icke kunna dea
nådiga propositionen bifalla.
Vidare och under 1844 års riksdag blefvo serskilda motioner om länets
fördelande väckta af Westerviks stads ombud, herr Maechel och af riksdagsfuilinägtigen
för Tjusts härader, Per Bengtsson; hvarefter Stats- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-utskotten, i afgifvet betänkande den 1 November
nyssnämnde år, yttrat, att Utskotten, som visserligen icke förbisett de
flera olägenheter, hvilka äro förknippade med den nuvarande formen af Calmar
län och läns-residensets läge, likväl icke kunde tillstyrka det väckta försiaget,
dels på grund af de utaf Rikets Ständer uti deras ofvanberörda underdåniga
skrifvelse den 5 September 1840, anförda skäl. dels ock hufvudsakligen
i anseende till den omständighet, att, sedan vid 1834 års riksdag,
Rikets Ständer fästat uppmärksamheten derå, att rikets administrativa och
kamerala indelning otviivelaktigt å många orter, så väl för det allmänna som
för den enskilda, medförde kostnader och olägenheter, hvilka genom en mera
jemn och ändamålsenlig reglering kunde, om icke helt och hållet undanrödjas,
åtminstone i betydlig mån förminskas, samt af sådan orsak hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anhållit, att en, efter lokala förhållanden, invånarnes
beqvämlighet och öfrige omständigheter lämpad ny administrativ- och kameral-indelning
i de delar af riket, hvarest en sådan indelning, efter anställda
undersökningar, kunde finnas vara af behofvet påkallad, måtte, genom Kongl.
Majrts nådiga försorg, till vägabringas, Kongl. Maj:t, i anledning af denna underdåniga
anhållan, under den 12 Juli 1834 i nåder beslutat, att frågan
skulle till nådig pröfning förekomma i sammanhang med ett af nu mera aflidne
Kanzli-rådet Nicander i lifstiden afgifvet förslag till förändring uti in
-
Allm. Besv.- o. Eken.-Vtskottets Betänkande, N:o gg.
7
delningen af län, härader och domsagor rn. m. inom riket; med anledning
hvaraf Utskotten alltså tillstyrkte, att förenämnde motioner ej måtte för det
då närvarande föranleda till någon Rikets Ständers åtgärd; hvilket betänkande
af samtliga Riks-stånden gillades.
I den af Kongl. M.*j:ts befallningshafvande under den 30 Mars sistlidet
år i underdånighet aflåtua och, på sätt berördt är, af herr Embring åberopade
skrifvelse, för innehållet hvaraf det nu åligger Utskottet att redogöra,
anföres hufvudsakligen, att, ehuru, enligt hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
till civil-departemeritet aflemnade rapporter utvisade, han icke ansett
sig kunna göra afseende på en af åtskilliga fastighets-egare inom Tjusts härader
förd klagan öfver kronofogdens i orten vägran att tillåta sammankallande
af häradets menigheter för öfverläggning om Calmar läns fördelning, hade det
likväl icke kunnat undfalla Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hurusom ea
sådan fördelning utgjorde föremål för en nära nog allmän önskan inom nämnde
härader; och som frågans behandling under föregående riksmöten väckt
bekymmer inom länets norra trakter, hade han i underdånighet utbedt sig
att få till granskning upptaga de skäl, hvarpå Rikets Ständer grundat sina beslut,
samt i sådant afseende öfver hvarje af de 10 serskilda punkter, som i
Stats-utskottets ofvan upptagne betänkande förekomma, yttrat sig som följer:
t:o.
Hvad först beträffade folkmängden, så utgjorde flen i Calmar län, enligt
1846 års mautalslängder, 191,690 personer. Större folkmängd funnes endast
i fyra län, nemligen Elfsborgs, Malmöhus, Östergöthlands och Wermlands
län. När nu ibland rikets 24 län, Calmar län vöre r anseende till folkmängden
det femte i ordningen, så torde, man med allt skäl kunna räkna det till de
folkrikaste. I Elfsborgs och Malmöhus-län, der folkmängden är störst, öfverstege
den icke härvarande numeräreu med mer än 15 procent, hvaremot folkstyrkan i
Calmar län med 43 procent öfversköte det medeltal, som uppkommer vid
fördelning af hela rikets folkmängd på alla 24 länen, vore omkring 4 gånger
större än folknummer!! i Gottlands, Jemtlands, Westerbottens oell Norrbottens
län, samt ungefär dubbelt så stor, som folkmängden i Uplands, Westmanlands,
Blekinge, Hallands och Wester-norrlands län.
Till hemmantalet vore Calmar län det åttonde i ordningen, men, utom
det att Kongl. Maj:ts befallningshafvande svårligen kunde inse, i hvad mäta
8
Allm. Besv.- o. Ekon.~Utskotlcts Betänkande, N.-o gg.
ett större eller mindre hemmantal bör halva inverkan på pröfningen af de
skäl i öfrigt, som tala för eller emot frågan om länets delning, vågade han
äfven i underdånighet fästa Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet vid det kända
förhållande, att inom rikets serskilda län och provinser mycket olika grun»
der blifvit följde vid jordens indelning i hemmantal, 'hvilket lättast faller i
ögonen, då man ser, att hemmantalet både i S ockholmS och Jonköpings län
är större än i Calmar län, som likväl med en jordrymd, jemnstor med det
sednare, men nära dubbelt större än det förra länets, föder en ojemförligt
större folkmängd.
I alseende på arealvidden vore Calmar län det nionde i ordningen, men
vid denna beräkningsgrunds tillämpning till nu förevarande fråga, torde det
böra i betraktande tagas, att af de åtta län, som till vidden äro större än
Calmar län, funnes endast ett, nemligen Elfsborgs län, som i anseende till
en öfver länets hela yta någorlunda j^mnt utbredd befolkning, kunde anses
jemförligt med Calmar län. De öfrige sjo län<*n, i synnerhet de fem Norrländska,
samt äfven Stora Kopparbergs och Wermlands, hade väl ålskil 1 ige
temligen tätt bebyggda trakter, men innefattade äfven högst betydliga landtsträokor,
der lokala förhållanden hindrat odlingens framsteg och hvilka sträckor
således vore antingen icke eller åtminstone foga befolkade; och då inom
hvarje af dessa sju län förhållandet torde kunna antagas vara sådant, att de
folkrikaste trakterne närmast omgifva residensstaden, hvaremot de orter,
som äro derifrån mera aflägsne, bebos af en jemförelsevis obetydlig folkmängd,
för hvilken de ifrån läns-residensets aflägsenhet härflytande olägenheter väl
kunde vara känbara, men dock icke så ofta påkomma, som i en mera befolkad
ort, hvarföre också, med antagande äfven, att lokala omständigheter i öfrigt
kunde medgifva en klyfning af dessa län, det onekligen måste erkännas,
alt behofvet deraf icke kunde anses så trängande eller i den mån påkallande
uppoffringar å statens sida, som om de anmärkta olägenheterne drabbade en
t. ex. fern eller tiodubbelt större folkmängd; så ville det synas, som borde,
när i fråga om Calmar läns delning, de öfriga länens relativa arealinnehåll
tages i betraktande, från all beräkning uteslutas nyssnämnde sju län, der förhålianderne
äro så uppenbarligen olika emot dera, som finnas i Calmar län;
och då vore, med undantag endast af Elfsborgs län, Calmar höfdingedöme
till vidden störst af alla de mera jemt befolkade 17 länen i hela riket.
2:o
Hvad Wermlands, Kopparbergs och de fem Norrländska länen anginge ,
bade Kongl. Majlis befallningshafvande redan i underdånighet utvecklat de
skäl
Allm,- Besv.- och Ekon.-Utskottets Relänkandej B.-o gg.
9
skäl, på grund af hvilka han ansett dem böra från all beräkning i detta hänseende
uteslutas, och vidkommande Götheborgs och Bohus län, ville han lemna
derhän, om icke äfven inom det länet kunde erfordras någon sådan förändring,
hvarigenom innevånarne i dess norra del finge kortare väg till länsresidenset.
Men med säkerhet kunde dock antagas, att den del af Calmar
läns folkmängd, som har t. ex. 15 mils väg och deröfver till residens-staden,
vore mera än dubbelt så stor, som befolkningen inom de på sådant afstånd
från läns-residenset aflägsna trakterna af Götheborgs och Bohus län; och om
fråga vore att afhjelpa tvenne olägenheter, hvaraf den ena skulle drabba ett
mera än dubbelt antal medborgare, än den andra, så syntes det som staten, om
den icke kunde hjelpa i begge dessa fall, likväl borde i första rummet söka
att sträcka sin hjelp dit, der den ojemförligt större folkmängden vore deraf
i behof.
3:o
Att icke något län i hela riket finnes, der en förändring af sådan natur,
som här afses, kan komma i fråga med lika skäl, som gälla i afseende på
Calmar län, trodde Kongl. Maj:ts befallningshafvande sig redan hafva i underdånighet
ådagalagt. Men om äfven, emot verkliga förhållandet, skulle
antagas, att en likartad förändring vore lika erforderlig äfven i andra trakter
af riket, så låge likväl deruti icke något fullgilltigt skäl att vägra det nu
möjliga afhjelpandet af de olägenheter, som i detta hänseende onekligen trycka
innevånarne i norra delen af Calmar län. I allt fall torde den tidpunkt
vara aflägsen, då det kunde blifva möjligt att tillvägabringa en totalförändring
af den allmänna länsindelningen i riket, hvarvid en mängd svårigheter måste
uppkomma, helst denna generella förändring sannolikt skulle medföra en
rubbning i lagskipnings-distrikterna och möjligen äfven inverka på stifts-indelningen
ra. m. Och billigt syntes det ej vara, alt den talrika befolkningen i
Calmar läns norra del skulle, under den långa mellantiden, fortfarande vidkännas
olägenheter, hvilka, med en relativt så obetydlig uppoffring å statens
sida, kunde afhjelpas, utan någon rubbning i andra grenar af rikets embetsförvaltuing.
4:o
Förhållandet härmed vore åtminstone, hvad de sednare åren beträffade,
alldeles motsatsen af hvad Stats-utskoltet antagit. Vid granskning af justiticeBih.
till R. St. Erot. 1$47 och 1848 >' 8 Sami. 26 Haft. 2
10
Ailm B. sv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N;c pp.
stats-ministerns sednast afgifna underdåniga berättelser, angående rätlegångsärendena
och brottmålen i riket under åren 1843 och 1844, ådagalades följande
förhållanden:
Antalet civila mål och ärenden, som blifvit af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i rikets serskilda län handlagde, var år 1843 endast i tre län,
nemligen Malmöhus, Östergöthlands och Elfsborgs något, fastän obetydligt,
större än i Calmar län, som deremot i anseende till detta antal var, nämnde
år, det fjerde i ordningen; och var skillnaden icke större, än att, då målens
numerär besteg sig i Calmar län till 15,513, utgjorde den i de tre nyssberörde
länen högst 16,951. Medeltalet för alla länen var icke fullt 10,000.
År 1844 var antalet stcrst i följande län, nemligen: Östergöthlands med 15,873,
Elfsborgs med 15 602 och Calmar med 15,252, hvilket sistnämnde län således
då var det tredje i afseende på göromålens mängd, utan någon synnerlig
öfvervigt inom de två länen, der antalet var större, men deremot betydligen
öfverstigande beloppet deraf inom de flesta af rikets öfriga län.
Antalet fångar, som under samma 2:ne år förvarats i kronans häkten
inom de olika länen, var, då man frånräknar transportfångar, år 1843 endast
i två län, nemligen Skaraborgs och Östergöthlands län, större än i Calmar, hvaremot
detta antal år 1844 var i detta större än i något annat af rikets län.
Det visade sig således, att Calmar län, i motsats till hvad Stals-ulskottet
anfört, vore ett ibland dem, hvilkas styrelser bade att handlägga det största
antalet ärenden, och att, om förhållandet i detta hänseende vore något mera
betungande inom två eller tre andra län, skillnaden likväl befunnes högst obetyd
lig.
Under de två sistförfLatna åren hade länsstyrelsens embetsgöromål varit
i jemnt tilltagande.
5:a
Denna anmärkning vöre hufvudsakligen riktig; och hade Kongl. Majlis befallningshafvande
också redan den 26 Maj 1843 hos Kongl. Majit gjort underdånig
hemställan om nybyggandet i Wimmerby af ett större kronohäkte
för norra delen af länet; men anläggandet af dylika kronohäkten i länets norra
del, äfven om desamma så inrättades, att de utgjorde både ransakningsoch
straffängelset', skulle likväl, derest den nuvarande länsindelningen bibehölles,
icke leda till alldeles samma besparing i fångforslrngs-utgifterna, som
om länet delades, ty det inträffade icke sällan, att, för obehörigt kringstrykande,
gripne persöner, som tillhöra länets norra del, varda från de norrut
belägna länen med fångskjuts forslade till Calmar, äfvenso.m att häktade
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkandej N;0 gg.
11
brottslingar, hvilka i sådana län undergått ransakning, hilsändas, för att inställas
till ytterligare ransakning vid någon domstol i norra delen af detta
län, vid hvilka tillfällen fångforslingen naturligtvis blefve längre, än den skulle
blifvit, om besagde del af länet utgjort ett serskildt höfdingedöme,
6:0
Om de, som hafva lagsökningsärenden att vid landskansliet bevaka, äfven
icke behöfde sjelfve resa in till residensstaden, hvilket likväl, i och för muntliga
förhör, icke så sällan inträffade, så vore det likväl obestridligen en stor
olägenhet att, i följd af afståndet, vara urståndsatt att sjelf kunna bevaka sin
talan och nödgas att förlita sig på ett ombud, som måhända icke alltid motsvarade
det lemnade förtroendet. Afståndet försvårade äfven möjligheten för
parterna att i en stad, der de ofta icke personligen kände någon enda sakförare,
åt sig anskaffa ett pålitligt ombud; och säkert vore åtminstone, att, ju
längre läns-residenset är aflägset från parternas hemvist, desto större blefve
kostnaderne och desto längre tidsutdrägten och omgången för besörjandet af
deras lagsökningsärenden.
7:o
Visserligen vore det, enligt Kongl, förordningen den 10 Maj 1815, Kongl.
Maj:ts befallningshafvande medgifvet att, i polismål, låta vid domslolarne afhöra
vittnen, men Kongl. Maj:ts befallningshafvande kände ingen utväg att
förekomma personlig inställelse för dem, som hos länsstyrelsen borde undergå
polisförhör, derest försetdserne icke skriftligen i vittnens närvaro erkändes,
eller derest icke fråga vore om sådane för bristande försvar anmälde personer,
hvilka Kongl. Majus befallningshafvande, enligt Kongl. Maj:ts nådiga
stadga den 29 Maj 1846, kan låta vid domstolarne förhöra. Om en gästgifvare
eller hållkarl, en reservskjutsbonde eller en skjutsnings-entrepenör i norra
delen af länet angåfves för någon, måhända obetydlig, förseelse, och hans
oskuld ieke fullkomligt kunde ådagaläggas vid den undersökning, som Kongl.
Majtts befallningshafvande anbefallt krono-länsmannen att i sådana fall på
stället förrätta, så måste han inkallas till personligt förhör å landskansliet.
Vore han skyldig, så innefattade hans resekostnad redan ett större straff, än
i vanliga fall lagligen kunde tillämpas i och för sjelfva förseelsen; men om
han deremot vore oskyldig, så funné han sig försatt i den lika obehagliga,
som obilliga nödvändigheten, att antingen, till resekostnadens undvikande,
skriftligen erkänna och underkasta sig plikten för en förseelse, hvartill han
12
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o gg.
icke vore saker, eller ock, för att bevisa sin saklöshet, vidkännas de med en
stundom öfver 40 mils resa, fram och åter, förenade kostnader, för hvilka
det i de flesta fall hlefve honom svårt att bereda sig ersättning.
Anmärkningen, att olägenheterna för parters inställelse i länsresidenset
icke vore större här, än i flera andra län, trodde Kongl. Majrts befallningshafvande
sig hafva i underdånighet vederlagt här ofvan, under l:a och 2:a
punkterna.
Ehvad än på dessa nu vidrörda omständigheter må läggas större eller
mindre vigt, så qvarstode dock, i afseende på polisvården, den obestridliga,
af Utskottet förbigångna, sanning, att den skyldighet, som åligger en länsstyrelse,
att i alla delar af länet kraftigt och skyndsamt vårda sig om polisen,
den allmänna ordningen och underlydande kronobetjenings förfarande,
omöjligt kunde fullständigt och till allmän belåtenhet uppfyllas, om en stor
del af länet vore från landshöfdingens residens så aflägsen, att två till tre
dagsresor erfordrades för att komma dit. Många förhållanden vore af den art,
att de, för att rätt bedömas, böra ses med egna ögon; och många oordningar,
mången oförrätt, hvari det kunde bero på länsstyrelsen att bereda rättelse,
hlefve måhända obeifiade, derföre, att del långa afståndet medförde kostnader
och tidsutdrägt för den klagande. Om en pestsmitta skulle utbryta i
nämnde del af länet, om en större eldsvåda skulle ödelägga någon af länets
norra städer eller någon annan dylik större samhällsolycka drabba dessa trakter,
så skulle minst två, om icke flera, dygn förflyta, innan landshöfdingen,
äfven om olyckan hlefve med ilbud till honom inberättad, kunde infinna sig
på stället och vidtaga de på honom beroende, hjelpande eller ordnande, åtgärder;
och om liket hemsöktes med krig, så vore det lätt tänkbart, att, i
detta läns norra kusttrakter, händelser kunde inträffa af sådan natur, att
landshöfdingens skyndsamma närvaro derstädes vöre i högsta måtto behöflig.
8:0
Kongl. Maj:ts befallningshafvande åberopade hvad i ett serskildt underdånigt
utlåtande af den 29 Juni 1838, Kongl. Maj:ts dåvarande befallningshafvande
i Calmar län anfört och upplyst. •— Deraf inhemtades: att Aspelands
häradsboers föreställning, att de skulle få längre väg till Westervik än
till Calmar, vore origtig i så måtto, som våglängden, beräknad från häradets
medelpunkt, vore en half mil kortare till förra, än till sednare staden; att
detta härads invånare hade sin egentliga handelstrafik icke, såsom uppgifvet
blifvit, på Calmar, utan på köpingen Döderhultsvik, belägen midt emellan
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskoltets betänkande, N:o gg.
13
Calmar och "Westervik, och att Wimmerby stad, genom en serskild länsstyrelses
inrättande i Westervik, icke kunde i något hänseende blifva sämre
lottad, än den är för närvarande, då dess afstånd från länsresidenset är mera
än dubbelt så stort, som det, i sådant fall, skulle blifva. Bland skälen
för Aspelands häradsboers protest var äfven uppgifvet, att deras postgång på
Calmar var billigare och skynsamrnare än på Westervik. Detta förhållande
egde sin rimlighet, så länge bref från besagde härad kunde till Calmar, eller
derifrån tillbaka, fortskaffdS med så kallad löspost; men sedan nu ett nytt
postkontor blifvit inrättadt vid Staby, på vägen emellan Aspelands härad och
Calmar, så måste nämnde skäl förfalla.
9:o
On den föreslagna och af Kongl. Majit för Dess del i nåder gillade länsfördelningen
kunnat lill vägabringas utan någon ökad utgift för statsverket, så
hade roan med skäl kunnat anse Rikets Ständer hafva saknat all anledning
att, på sätt som skett, motsätta sig en förändring, hvars obestridliga nytta
åtminstone är å alla sidor medgifven, om äfven dess oundvikliga behöflighet
blifvit af Rikets Ständer satt i fråga. Men om, såsom Kongl. Majits befallningshafvande
i underdånighet hoppades, Kongl. Maj:t nådigst godkände de
skäl, som här ofvan blifvit anförde, för att ådagalägga både nyttan och behofvet
af denna förändring, hvilken Kongl. Majlis befallningshafvande föreställde
sig blifva bifallen äfven af Rikets Ständer, om ärendet med alla de under
sednare åren icke obetydligt förändrade omständigheter, som på detsamma inverka,
komme ånyo under Rikets Ständers pröfning; så återstode endast den
fråga, huruvida ofvanberörde kostnad verkeligen vore för statsverket så kännbar,
att staten måste, med afseende derpå, underlåta att befrämja en för nära
80,000 menniskor erkändt nyttig och behöflig åtgärd. Kongl. Majits befallningshafvande
tvekade icke att för sin del besvara denna fråga med ett ovilkorligt
nej, så mycket heldre, som samma kostnad, upptagen till det belopp,
som Kongl. Majlis nådiga proposition den 15 Januari 1840 innehåller, syntes
vara obetydlig i jemförelse med de fördelar, som derigenom kunde vinnas.
Bland kostnaderna för organiserandet af det ifrågasatta nya länet, hade
Stats-utskottet beräknat äfven en ny fängelsebyggnad; men i detta afseende
torde böra komma under öfvervägande, att ett serskildt ransakningsoch
straflfhäkte för norra delen af Calmar län onekligen skulle erfordras, äfven
om länet förblefve odeladt. Kostnaden för anskaffande af residens- och
embetshus blefve visserligen betydlig, om nya dertill egnade byggnader skulle
14
Allm. Bcsv - och Ekon.-Utskollets Betänhehide, N.o pg.
på statsverkets bekostnad uppföras; meri Kong!. M^jrts befallningshafvande harle
anledning förmoda, att det s. k. stadshuset i Westervik, sorn är en stor
oell rymlig samt för ifrågavarande ändamål serdeles väl passande tegelstensbyggnad,
skulle kunna för billigt pris få af statsverket inköpas; samt
10:o
Det förmenta skäl för afslag å den ifrågavarande länsdelningen, som kunde
anses ligga i det under denna punkt anmärkta förhållande, trodde Kongl,
Priaj:ts befallningshafvande sig redan hafva i underdånighet vederlagt genom
hvad han här ofvan under 3:dje punkten andragit.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade nu genomgått och, såsom han
hoppades, fullständigt vederlagt alla de skäl, som af Rikets Ständer blifvit anförda
emot lämpligheten och behofvet af berörde delning; och då det härom
väckta förslag redan blifvit en gång af Kongl. Majit i nåder gilladt och godkändt,
samt de, en stor del af Kongl. Maj:ts undersåter kännbart drabbande
olägenheter, som derigenom skulle undanrödjas, under tiden alltjemnt ökat sig,
i bredd med folkmängdens och embetsgöromålens högst betydliga tillväxt; så
hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande uuderdånigst hemställt, om icke Kongl.
Majit fortfarande skulle i nåder finna både ortens och rikets sannskyldiga intresse
påkalla en sådan delning, och, i följd deraf, täckas till Rikets S änder
aflåta förnyad nådig proposition om anslag till de med en dylik förändring
förenade statsutgifter.
Utskottet har i noga öfvervägande tagit allt hvad sålunda rörande delta
ärende förekommit, och icke kunnat undgå att finna detsamma förtjena synnerligt
afseende. Olägénheterne i anledning af Calmar läns nuvarande indelning
hafva redan tillvunnit sig Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet till den
grad, att Kongl. Majit funnit skäl att om deras afhjelpande göra nådig framställning
till Rikets Ständer under den 15 Januari 1840. Ehuru Rikets Ständer
då ansågo, af anförda skäl, sig icke kunna den nådiga propositionen antaga,
har likväl frågan icke derigenom råkat i förgätenhet eller blifvit lagd å
sido, utan allt högre klagomål härom blifvit förda, så väl hos Kongl. Majit
sorn Rikets Ständer af de Calmar läns invånare, hvilka af de nuvarande förhållandena
känna största tyngden. Den närmare utredning af ärendet, som
nu blifvit lemnad af Kongl. Majits befallningshafvande i Calmar län, och
hvilken till största delen tillintetgör eller förringar vigten af dé skäl, sorn äro
Allm. Eesv.- och Ekon.-Utshottets Betänkande, Bl.-o 100.
15
lagda till grund för Rikets Ständers ofvanberörde afslag, bar äfven öppnat
tillfälle att med större kännedom, än tillförene kunnat ske, bedöma denna
fråga. 1 betraktande af detta allt, och med åberopande deraf, anser Utskottet
sig böra understödja motionen, men enär, både i afseende på sättet att
afhjelpa de öfverklagade olägenheterna och för beräkning af kostnaderna derför,
undersökning och utredning af ärendet torde böra å njo ega rum, innan
beslut om förändringen kan definitivt fattas, har Utskottet trott sig icke kunna
tillstyrka Rikets Ständer att för närvarande sträcka sin åtgärd härvid längre,
än att i underdånighet anhålla,
alt Kongl. Maj:t täcktes under förnyad nådig pröfning taga
frågan om afbjelpandet af de olägenheter, som, genom Calmar
läns oformliga oell otjenliga indelning, tillskyndas en stor del
af dess invånare, samt, ette det nödig utredning deraf föregått, behagade
till Rikets Ständer aflåta nådigt förslag i ämnet, till förändrande
af de anmäikta förhållandena på ett sätt, som motsvarade
lansinvånarnes billiga förväntan och derjemte Klefve i minsta möjliga
mån för statsverket betungande.
Stockholm den 22 Juni 1848.
N:o 100.
Ank. till Exp. Utsk. den 27 Jtrnr, kl. ri middagen.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om förflyttning till
Luleå af Landshöfdinge residenset för Norrbottens län.
Uti ett lill det Vallöf], Borgare-ståndet ingifvet samt derifrån till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-utskottets behandling remilleradt memorial, har
herr Carl M. Bjuhr_, riksdagsfullmägtig för Luleå, anfört, att han, dels med
anledning af Rikets Ständers vid forlidne riksdagar uttalade omdömen om
åtskilliga Svenska städers mera eller mindre ändamålsenliga belägenhet såsom
residensstationer, och dels på anmodan af Luleå stads invånare, hvilka under en
följd af år erfarit den tidsförlust, kostnad och olägenheter, som derigenom
uppstålt, att sätet för Konungens befallningshafvande blifvit förlagdt uti Piteå
stad, funnit sig föranlåten att föreslå, det Rikets Ständer ville uti skrifvelse
till Kongl, Maj:t frambära den underdåniga önskan, alt, derest en ny lands
-
16
Allni, Besv.- och Ekon,-Utskottets Betänkande, N:o 100.
höfdinge-residensbyggnad för Norrbottens län skulle komma att framdeles uppföras,
Luleå stad mätte företrädesvis blifva bestämd såsom lokal för en sådan
byggnad, och med detsamma en lämpligare hufvudstation för handläggningen
af länets ekonomiska angelägenheter beredas; —• Och hade motionären fös behållit
sig att till det Utskott, som lomme att utlåta sig i målet, få Öfverlemna
de handlingar, hvilka deröfver kunde sprida närmare upplysningar.
Yid ärendets föredragning till remiss från det Vällofl. Borgare-ståndet
hade herr A. M. Stenberg, riksdagsfullmägtig för Piteå, anfört, att den enda
omständighet, som talade för motionärens förslag, vore den, att Luleå stad
låge mera centralt inom länet; och hade förhållandena i öfrigt varit lika,
så skulle väl utan tvifvel landshöfdingesätet, som för snart 30 år tillbaka
placerades i Piteå, fått sin plats i Luleå stad; men nu företedde sig de olik
heter,
att, i stället för att allmänna landsvägen löper genom Piteå stad, Luleå
deremot ligger en hel mil på sidan om nämnde väg, så att, derest landshöfdingesätet
flyttades till Luleå, de resande, som passera utan annat ärende,
hvilket kunde föranleda inresa till staden, skulle blifva nödsakade att göra
en mils afväg, för att låta visera sina pass. Dessutom vore att märka, det
Chefen för Norrbottens Fältjägare-korps hade sitt boställe i Piteå; och då
landshöfdingen samt nyssnämde chef fungera gemensamt uti en mängd direktioner,
angående korpsens angelägenheter, torde det vara nödvändigt, att de
aro bosatte å samma ort. Vidare borde det icke förbises, att i Piteå ligga
länets häkte och lazarett, öfver styrelsen hvaraf landshöfdingen skall vaka,
och att han således bör bo, der de äro belägna. Så länge dessa förhållanden
förblifva orubbade, och allmänna landsvägen icke blifvit ledd genom Luleå
stad, torde dess invånares bemödande alt få landshöfdingesätet dilflyttadt,
blifva fruktlöst. Dessutom vore det mindre behöfligt och lämpligt alt nu
planera för det val af säte för landshöfdingen inom Norrbottens län, som bör
ske, derest i en framtid nytt residens inora länet skulle komma att uppföras,
hvaremot man väl kunde hoppas, att Kongl. Maj:t, i sammanhang med öfriga
åtgärder, som skola i en sådan fråga vidtagas, täckes i nåder tillse, att
landets allmänna väl, äfven i afseende å residensets läge, varder, så vidt
förhållandena medgifva, iakttaget. Slutligen, och som motionären förbehållit
sig alt till vederbörande Utskott få inlemna handlingar, deraf närmare
upplysning i ämnet skulle vara att vinna, hade talaren utbedt sig att,
sedan dessa handlingar kommit Utskottet tillhanda, och han varit i tillfälle
att vinna kännedom om deras innehåll, få göra de erinringar dervid, som
han
Alim. Besv.- och Ekon.-Ut skottets Betänkande, N:o loo.
17
lian kunde finna nödigt att meddela Utskottet, innan motionen företoges till
slutlig pröfning.
De uppgifter, hvilka motionären, på sätt i det föregående nämndt är,
förklarat sig vara betänkt att hålla Utskottet tillhanda, hafva blifvit till Utskottet
lemnade och äro hufvudsakligen af följande innehåll:
Det allmänna ärendenas centralilerings-system, som, genom erfarenhet
bepröfvadt, är godkändt i alla civiliserade länder, torde kraftigast och mest
välgörande verka inom Sveriges länfördelningar. Att inom dessa fördelningar
läget för laudshöfdinge-residensstäderna synnerligen verksamt bidrager till
verkliggörandet af ett sådant system, kunde icke, i motionärens tanka, förnekas
af någon, som nitälskade for rättvisa, sanning och det allmänna bästa.
För Rikets nu församlade Ständer funnes ett tillfälle att, genom en ifrån
PiLeå till Luleå stad flyttad station för landshöfdingens residens, bereda åt
Norrbot ens län en för flertalet af dess invånare mera tillgänglig och fruktbringande
samt för staten mindre kostsam administration.
Norrbottens län, som utgör en kuststiäcka af mer än 30 mil, med ofvanföre
belägna vidsträckta Lappmarker, har sin nuvarande residensstad Piteå
belägen endast 2 A mil ifrån södra gränsen eller Westerbottens län.
Länets folkmängd år 1844 utgjorde 47,960 personer, och hemmantalet 666
hemman; och skulle således, genom länshöfdingesätets förläggande till Luleå
stad, Neder- och Öfver-Luleå, Råneå, Neder- och Öfver-Calix, Neder- och
Öfver-Torneå med Heslanjettii, Pojala och Carl Gustafs socknar, samt Jockmock,
Quickjock, GelIivari, Karisuandi, Enonläkis och Juckasjärvi Lappmarker,
förutom Luleå och Haparanda städer, tillsammans med 38,022 invånare
och 525 hemman, eller omkring fyra femtedelar af länet, hafva omedelbarligen
fördelarne af besparade onyttiga omkostnader af upphörandet utaf det
förhindrande och afskiäckande förhållandet, genom en nära 16 mils frauioch
återresa emellan Piteå och Luleå släder.
Afståndet emellan Piteå och Luleå vore 7 | mil. Motionären hade om
i
•
nämnt en genom flyttningen för länet mera fruktbringande, för staten mindre
kostsam administration, och delta torde vara en klar och obestridlig uppgift,
när man besinnar verkningarne af en landshöfdings åtgärder, utgående
från den sydligaste delen af hans län i stället för ifrån medelpunkten af detsamma,
i synnerhet när häfkraften af länets iudustriella lif funnes och verkade
inom länets medlersta socknar, och när man ihågkoramer statens nuvarande
förökade kostnader och utgifter vid Gxerings- och pröfnings-kommittéei,
mantalsskrifuingar, beväringsmönstringar och rekryteringar, märkegångsBili.
tili R. St Prot. 1&47 och 1S48, 8 Sami. 26 Höft. 3
IS
/lim. Besv.- och Ekon - Lakollets Betänkande, IV.o wo\
sättningar, fångvård m. ra. I synnerhet blifva omkostnaderna för fångars
transporterande m. ro. för slaten högligen betungande, och ett sådant förhållande
bade länets deputerade insett, enär de förklarat stationen för länets
cell- och hufvud fängelse böra förläggas till Luleå stad.
Angående Luleå stads qvalifikation och användbarhet såsom landshöfdingesätp,
har motionären anfört: l:o att staden, såsom nederlagsort för länets
fruktbaraste och på ladugårds- och skogsprodukter ymnigaste socknar, ei bjuder
rikare och mindre kostsamma byggnads-materialier, samt öfverflödigare
och billigare lifsmedel, än Piteå; 2:o att staden eger vidstiäckt utrymme för
behöftiga byggnader, t. ex. Hedströmska tomtgården af flera tunnland uti midten
af staden; 3:o att ritning och kostnadsförslag redan af löjtnanten Wennerström
äro uppgjorda, på Luleå stads enskilda bekostnad, för landsvägens
anläggande ifrån Ersnäs vid Amtnäs genom Luleå stad och Bjösby lill Pehrson,
hvarigenom landvågen öfver 1 mil förkortas; 4:o att Luleå, varande nu
länets förnämsta handelsstad, har en vigtig och betydelsefull framtid, såsom
nederlagsplals för ofvanföre belägna trakter af omätliga jernmalmslager och
rika tillgångar utaf andra vet Idsmarknadens varor.
Bland skälen emot stadens användbarhet såsom residens vore förnämligast
anfördt, alt boställe för chefen öfver Norrbottens Fältjägare-korps ligger
invid Piteå, hvarigenom Konungens befallningshafvandes befattning med korpsens
angelägenheter underlättas. Såsom motskäl torde (å antagas, att hvarje
arm éeafdelnings angelägenheter hufvudsakligen bestridas af dess chefsexpedition,
under kontroll af öfverbefäl, och att en ländshöfdings befattning härmed
kan utan väsendtliga kostnader handhdvas ifrån en flera mil aflägsen
residensstad', hvarpå andra län lemna exempel. Utbyte af boställe på annan
eller tillbörlig ort återstode ju alltid att vidtaga. Tvenne Kongl. Maj:ts skrifvelser
i fråga om lokal för länresidenset hade blifvit utfärdade; i] dea eoa, af den 16
Augusti 1816, förklaras landshöfdingesätet vara beqvämligast och lämpligast
förlagdt uti Luleå, hvaremot i den andra, af dea 20 Oktober 1818, gifvits
företrädet åt Piteå, såsom närmare hufvudstaden. Rikets Ständer torde afgöra,
huruvida med platsen för ett landshöfdingeresidens bör afse länets verkliga
nytta och möjligheten af skyndsamma åtgärder å dess styresmans sida,
eller om några timmars hastigare kommunikation med hufvudstaden bör bestämma
valet; men„ i motionärens tanka, kunde en landshöfding noggrannare
bevaka norra riksgränsen, och i anledning deraf vidtaga riksgagneligare åtgärder,
såsom stationerad uti medelpunkten af sitt län, än om han; residerade:
uti södra delen deraf.
Allni. Besv.- och Ehon.-Vtshottets Betänkandej N;o 100.
19
Efter erhållen kännedom af hvad motionären sålunda, till kompletterande
af sin framställning, anfört, har Herr Stenberg deremot gjort följande anmärkningar:
1 bland de skäl, som åberopas, vore det ett, att ritning och
kostnadsförslag skulle vara upprättade till en ny väg genom Luleå stad. Det
vore emedlertid ostridigt, att laga tillstånd till denna vägs upptagande ännu
icke är vunnet, än mindre vägen uppbruten och i fullt farbart skick, och
med afseende på företagets vidsträckthet och den dermed förknippade kostnad,
torde man gerna kunna antaga, att det aldrig kommer till någon fullbordan.
Åtminstone lärer ännu lång tid återstå, innan man får se detsamma
fullbordadt; och, i hvad fall som helst, torde det vara alldeles för tidigt att
bygga den piojekterade residensflytlningen på en vägförändring, som ännu icke
egt rum. Hvad åter angår förespeglingarne derom, att Luleå skulle erbjuda
rikare och mindre kostsamma byggnadsmaterialier samt öfverflödigare och billigare
lifsmedel, än Piteå, så hade hittills icke någon brist försports hvarken på
byggnadsmaterialier eller iifsförnödenheter i Piteå, och skillnaden i priserna,
om den är någon, torde vara högst obetydlig samt, till stor del, härröra deraf,
alt en mängd embetsman, tillhörande landsstaten, äro bosatta i Piteå,
hvarföre, om den flyttas till Luleå, en likadan verkan af denna flyttning för
mo
f ligen komme att derstädes röja sig.
Beträffande länsfängelset, så vore det väl sannt, att den kommitlée, som
i Juli 1846 afgaf utlåtande, i anledning af Justitie-Sutsministerns förslag till
reglering af rikets fängelser, hemställde, att länsfängelset skulle placeras i Luleå
stad, under förmodan, att polisen vid fängelset kunde skötas ensamt af
stadsmyndighet; men denna hemställan hade dock icke blifvit å högre ort bifallen,
utan deremot skola landshöfdingarne fortfarande hafva högsta inseendet
öfver polisen vid länshäktena; hvadan ock länsfängelset i Norrbotten påtagligen
komme att förblifva i Piteå.
I öfrigt var anmärkt, att Westerbottens och Norrbottens län utgöra den
stora areal, att de, i anseende till folkökning och nya bosättningar, äro hvart
för sig, för vidlyftiga att bilda ett län, samt att den tidpunkt icke torde
vara alltför aflägsen, då nödvändigheten bjuder, att af dessa tvänne län göra
tre. I sådant fall skulle det medlersta länet sannolikt komma att omfatta
Skellefteå och Nordsjö pastorater, Piteå socken med Elfsby kapell, Neder-oeh
Öfver-Luleå samt Råneå socknar, jemte Arvidsjaur, Arjeploug, Jockmock och
Gellivari Lappmarker, äfvensom Skellefteå, Piteå och Luleå städer, i hvilket
fall Piteå, såsom liggande i medelpunkten, ostridigt vore det lämpligaste stället
för läneresidenset.
20
Allni, Besv.- och Ekon.-Utskoltcts Betankande> N.o 100.
Siken torde således, från alla sidor betraktad, bora stadna dervid, ali
läne-residenset i Norrbotten bör få förblifva der det nu är, och för icke
längre tid tillbaka, än 30 år, blifvit för lagdt.
Detta allt har Utskottet i noga öfvervägande tagit; och får härvid fästa
uppmärksamheten derå, att Kongl. Maj:ls här ofvan åberopade beslut, i Dess
nådiga bref af den 20 Oktober 1818, angående landshöfdiugesätels förläggande
till Piteå, långt ifrån att endast vara hemtadt från den af motionären uppgifna
omständighet, att Piteå vore närmare beläget till Rikets hufvudstad, än
Luleå, deremot och hufvudsakligast är bygdt på följande skäl:
l:o att, Piteå stad, belägen vid den enda allmänna vägen i länet, måste
besökas af alla dem, som genomresa det, då pass lätt kunna erhållas eller
uppvisas;
2:0 att derifrån kunde, med samma post, bref expedieras tilt atla trakter
af länet, och allt hvad Kong!. Maj:ts befallningshafvande, i afseende på
truppers march och underhåll samt hvarjehanda transporter, ålåge, kunde
här med mesta skyndsamhet uppfyllas, i anseende dels till den viga kommunikationen
med nästgränsande län, och dels regementsbefälets station i stadens
grannskap;
3:o att den i Piteå inrättade trivialskola beredde tillgång på skicklige
tjenstemanna-ämnen;
4:o alt, då denna ort är den folkrikaste och mest odlade inom fänet,
skulle en dittills saknad verksamhet blifva möjlig inom länets hushållningssällskap,
som med landshöfdingen till ordförande borde sammanträda;
5:o att landtstats-betjeningen kunde uti Piteå, antingen genom hyra eller
gårdars inköp, erhålla tjenliga boningsrum, äfvensom hus för kronans räk
ning
byggas på lediga tomter, samt att der funnes bättre tillgång och pris
på byggnadsmaterialier, än i Luleå; och ändlligen
6:0 att, om Kongl. Maj:ts befallningshafvande framdeles skulle få åtnjuta
boställe och ladugård, tillfälle då funnes till inköp af dertill tjenlig lägenhet,
dels på stadens donationsjord och dels i tvenne nära staden belägna byar.
Dessutom lärer ej kunna förbises att de, till stöd för motionen och emot
lämpligheten af residensets nu varande läge, framstälda anmärkningar, förlorat i
vigt tilt följd af de upplysningar, som herr Stenberg i ofvanberörde måtto
meddelat. Vid sådant förhållande och då härtill kommer, att sedan, vid 1834
års riksdag, Rikets Ständer fästat uppmärksamheten derå, att likets adrnini
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkandej N;o tor.
21
strativa och kamerala indelning otvifvelaktig! å manga orter, sä väl för det
allmänna, som för den enskilda, medförde kostnader och olägenheter, hvilka
genom en meia jemn och ändamålsenlig reglering kunde i betydlig mån förminskas,
samt af sådan orsak hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhållit, alt
en, efter lokala förhållanden, invånarnes beqvämlighet och öfriga omständigheter
lämpad ny administrativ och kameral indelning i de delar af riket,
hvarest en sådan indelning, efter anställde undersökningar, kunde finnas vara
af behofvet påkallad, måtte, genom Kongl. Maj:ts nådiga försorg, tillvägabrin—
gas, Kongl. Majit, i anledning af denna underdåniga anhållan, under den 12
Juli 1834 i nåder beslutat, att frågan skulle till nådig pröfning förekomma
i sammanhang med ett af nu mera aflidne Kansli-rådet Nicander i lifstiden
afgifvet förslag till förändring uti indelningen af län, härader och domsagor
ro. ro. inom riket, torde en framställning i ämnet, åsyftande den partiella
förändring härutinnan, som motionären önskat, vara desto mindre lämplig, som,
i Utskottets tanka, några omständigheter icke finnas för hand, af så synnerlig
och vigtig beskaffenhet, att uppskof med landshöfdinge-residensets flyttning
från Piteå vore med ortens sannskyldiga interesse oförenligt, och får derföre
Utskottet tillstyrka,
att denna motion icke må, för det närvarande, till någon åtgärd
å Rikets Ständers sida föranleda.
Stockholm den 22 Juni 1848.
N:o 10L
Ank. till Exp. Utsk. den vj Juni, kl. 12 middagen.
Betänkande > i anledning af väckt fråga, att landshöfdingen
sätet i Götheborgs och Bohus län måtte förläggas till Uddevalla.
Hos Hederv. Bonde-ståndet har riksdagsfiillmägtigen Olaus Eriksson
från Bohus län, uti rngifven och till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet
remitterad motion, föreslagit: l:o ”att landshöfdingesätet i Götheborg måtte
förläggas till Uddevalla, 2:o att, för inköp af tomter i Uddevalla och till
uppbyggande af residens-hus och länshäkte derstädes, nödiga medel måtte
blifva anslagna,’* och såsom skäl härför åbei®pat: alt, då Götheborg är belä
-
22
Allm. Besv.- och Ehon.-Ulskoltets Betänkande, IV.-o tor.
get utom Bohuslän, 20 mil från dess nordligaste gräns, så äro de fleste af
Bohusläns invånare, hvilka i ett eller annat fall behöfva communicera sig
med landshöfdinge-embetet i Götheborg, nödsakade att färdas ända lill 18
å 19 mil, hvaremot, om Uddevalla blefve residensstad, nämnde olägenhet
skulle till det mesta upphöra; äfvensom svårigheten under det nuvarande
förhållandet för landshöfdingen, hvars tid vore betydligt upptagen af trägna
göromål i och för Götheborgs stad, att med erforderlig drift sköta sitt vigtiga
kall i alla delar af länet, bortfalla; hvaremot han, med residens i Uddevalla,
skulle blifva i stånd att sjelf öfvervara sammanträdena med länets
invånare och icke, som nu är händelsen, behöfva kalla allmogen ända från
Norrska gränsen till Göthebo g för att sitta i pröfningskommitteer eller såsom
deputerade vid markegångssättning; vidare skulle en i längden betydlig besparing
för statskassan till vägabringas genom den föreslagna förändringen,
enär brottslingar, som skola inforslas till länshäktet, och hvilka nu måste transporteras
till och med 18 mil, ofta 3 å 4 gånger för ett och samma mål fram
och åter, då icke komme att skjutsas öfver 6 mil, med undantag af dem,
som skulle forslas från Wede häradsting, hvilket vanligen hålles i Strömstad,
hvartill komme, att fångarne då sluppe vidkännas det svåra lidandet, att under
sträng vinter färdas så lång väg.
Delta förslag har vid föregående riksdagarne äfvenledes varit föremål för
Rikets Ständers pröfning, men icke vunnit bifall. Utskottet delar samma åsigter,
som då härom uttalals och har sålunda ej heller förbisett, att verkställandet
af motionärens förslag skulle leda till större beqvämlighet för en
del af invånarne i Bohus län, men härvid trott sig böra, i likhet med hvad
Utskottet funnit nödigt uti sitt utlåtande N:o 100, i anledning af väckt fråga
om förflyttning af landshöfdinge-residenset för Norrbottens län, fästa uppmärksamheten
derå, att en efter lokala förhållanden och öfriga omständigheter
lämpad ny indelning af län och domsagor m. m. i de delar af riket,
hvarest en sådan indelning, efter gjorda undersökningar, kunde finnas vara af
behofvet påkallad, redan utgör föremål för Kongl. Majlis nådiga omtanka,
och att derföre en sådan partiell förändring, som den nu af motionären föreslagna,
eller residensets flyttning från Götheborg till Uddevalla ej torde böra
företagas förr än i sammanhang med frågan om berörde allmänna nya indelning
af länen, helst det är sannolikt, att dessas områden då komma att
undergå betydliga förändringar och möjligen äfven inträffa, att Götheborg
ansåges böra fortfarande utgöra residens-stad. Dessutom synas de af motionären
omförmälda af landshöfdingesätets nuvarande läge förorsakade olägenhe
-
Allm. Besv och Ekon.-Utskottets Betänkande> N.o tor.
23
ter inom Götheborgs och Bohus län ej heller var af sådan beskaffenhet, alt
de påkalla något oundgängligen nödigt och skyndsamt afhjelpande derstädes,
företrädesvis och framför flera andra län i riket, hvarifrån likartade önskningar
försports. På dessa skäl, och då verkställandet af motionärens förslag ot.
vifvelaktigt skulle medföra betydliga kostnader för statsverket, anser Utskottet
sig böra vördsamt tillstyrka,
att ifrågavarande förslag ej må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 22 Juni 1848.
STOCKHOLM, ecksteinska. boktryckeriet, 1848.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande, N:o 102.
1
N:o 102.
Ank. till E.xp.-utsk. den 7 Juli, kl. 7 e. m.
Utlåtande, i anledning af erhållna återremisser af Utskottets betänkande,
N:o 68.
Nämnde betänkande — hvaruti Utskottet, dels livad beträffar frågan om biskopsembetenas
afskaffande, utom i Upsala och Lund, om biskopsgöromålens öfverflvttande
på domprostarne och lönernas indragning till statsverket samt biskopsprebendepastoraternas
förklarande för konsistorielia, uppå anförda skäl, ansett sig förhindradt
alt med motionerna i denna del taga befattning, dels ock, hvad vidkomme ifrågaställd
minskning i biskoparnes löner, tillstyrkt, att underdånig anhållan hos Kongl. Majit
måtte göras, af innehåll, att Kongl. Majit täcktes låta företaga en fullständig undersökning
i afseende å biskoparnes löneförmåner, hvarigenom deras råtta belopp blefve
utröndt, och derefter till Rikets nästsammanträdande Ständer framlägga nådigt förslag
till en sådan ny reglering af desamma, att stiftens styresmäns löner blefve mindre
höga och jemnare fördelade än som för närvarande eger rum ; samt att alla de
genom den föreslagna regleringen ledigblifvande prebende-pastorater måtte vid nuvarande
biskopars frånfällen med egna kyrkoherdar förses och öfriga då möjligen
uppkommande disponibla tillgångar användas till löne-förbättringar åt de prester och
skollärare, som deraf kunna företrädesvis vara i behof — har blifvit uti den förra
delen godkändt, men uti den sednare punkten afslaget af höglofl. Ridderskapet och
Adeln och högv. Preste-ståndet, som ansett Rikets Ständer böra till Kongl. Majit
ingå med en underdånig skrifvelse af det innehåll, som uti friherre Cederströms vid
betänkandet fogade reservation blifvit föreslaget. Deremot har omförmäldta betänkande
af vällofl. Rorgare-ståndet och hederv. Ronde-ståndet blifvit återremitteradt,
med förklarande af det förstnämnda Ståndet att, hvad beträffade den första punkten,
Stånden ansåge Utskottets skyldighet vara att till hufvudsaklig pröfning upptaga de
deruti -omförmälda motioner och öfver desamma sig utlåta; varande såsom skäl för
återremissen hufvudsakligen anfördti
hos vällofl. Borgareståndet:
att då Utskottet icke, i den ordning 44 § 3 mom. riksdags-ordningpn föreskrifver,
inom behörig lid återlemnat de till detsamma remitterade motioner, Utskottet
varit pligtigt att hufvudsakligt utlåtande deröfver afgifva; att, genom Utskottets förfaBih.
till R. St. Prot. 1847 Sf 1848. 8 Sami. 27 Haft. 1
2 Allm. Besv.- och Ekon.-XJtskottets Utlåtande, N:o 102.
rande att icke, inom stadgad tid, fullgöra denna skyldighet samt sedermera undandraga
sig deras behandling, motionärens rätt att få väckta frågor afgjorda kunde
helt och hållet undertryckas; att grundlagen väl innehölle, det konungen eger utnämna
biskopar, och att de, såsom sjelfskrifna representanter, skola kallas till riksdagarne,
men att sådant blott utgjorde rättigheter, som följa deraf, att biskops-embeten
finnas och hvilka skulle af sig sjelfva förfalla, derest embetena komme att indragas;
att detta Utskott i förening med Stats-utskottet i följd häraf bort, likasom
vid föregående riksdagar, upptaga och afgöra frågan, helst motionärerna icke afsett
alla biskops-embetens indragning på en gång, utan föreslagit att densamma skulle
ske successive och i mån af innehafvarnes afgång; att den undersökning af biskopars
löner, som af Utskottet blifvit föreslagen, redan vid sistlidne riksdag egt rum,
hvadan Utskottet, på grund häraf, nu kunnat föreslå en lönereglering; hvarförutan af
herr Norin serskildt blifvit hemstäldt, huruvida det icke vore lämpligast, att Utskottet
uppgjorde ett förslag i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det, som af bemälde
ledamot vore afgifvet uti dess reservation vid Stats- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-  utskottens vid sista riksdag afgifna betänkande i detta ämne, helst nyssnämnda förslag
icke i någon mån stöde i strid emot hvarken grundlagens anda eller dess bokstaf;
varande nämnde reservation af det innehåll, att ”Utskottet skulle tillstyrka Rikets
Ständer att i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t, efter vederbörlig utredning
af ämnet, täcktes vid nästa riksdag till Rikets Ständer göra framställning,
dels om och i hvad mån indragning af biskops-embetena må kunna verkställas, dels
ock huruledes en förändrad disposition af ifrågavarande tillgångar må kunna för framtiden
bestämmas, dervid, i den mån minskning af biskoparnes inkomster kan ega
rum, företrädesvis torde böra afses undvikandet af det missförhållande, som förefinnes
deri, att biskoparne tillika äro pastorer, hvardera i ett eller flera prebenden,
der följaktligen pastoralvården måste skötas af tillfälliga vikarier, merendels till vida
mindre båtnad för socknarnes invånare, än som kunde vara att påräkna, i händelse
sådana angelägenheter vårdades af en på ordinarie fot varande pastor”;
och hos hederv. Bonde-ståndet:
att, derest frågan endast anginge ”en undersökning af biskoparnes löne-förmåner”
för att sedan kunna reducera dessa inkomster till ett mindre belopp, en dylik
åtgärd vore obehöflig, helst en dylik utredning tvifvelsutan redan funnes att tillgå
antingen uti civil- eller ecklesiastik-departementet, och tillika stridande emot bestående
rättsförhållanden, enär, om biskops-embetena skola qvarstå, ingen lärer utan
våld kunna fråntaga dem deras i lag och privilegier förbehållna lönevilkor; att Ut-,
skottet således endast kringgått hufvudfrågan och derigenom kommit till ett resultat,
Allin. Besil.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande, N:o 102. 3
sorn med motionerne icke varit afsedt, helst här icke vore fråga om lönen utan om
embetet; att Utskottet måtte åläggas behandla denna fråga på sätt vid föregående
riksdagar egt rum; att biskops-embetena, såsom de nu i allmänhet skötas och handhafvas,
hvarken för staten eller kyrkan äro till någon väsendtlig båtnad; att, derest
dessa embeten fortfarande komma att bestå, folket åtminstone mätte få i biskopsvalen
deltaga; att det tillägg måtte göras uti den af Utskottet föreslagna underdåniga
skrifvelsen, att den undersökning, Kongl. Maj:t kunde finna skäl att i nåder anbefalla,
måtte blifva afslutad och tillgänglig temligen tidigt före motionstidens utgång
vid nästa riksdag, på det att motioner i ämnet må kunna beredas; samt att genom
nämnde undersökning en närmare utredning jemväl måtte erbållas i afseende på prebende-pastoraterna,
till upplysning derom, huruvida en indragning i allmänhet må
kunna företagas, eller om något endast bibehållande på ett eller annat ställe blir
oundvikligt; varande härförutan för återremissen åberopade de skäl, som af riksdagsfullmäktigen
Lars Magnus Knutsson, uti den af honom åberopade, vid betänkandet
fogade reservation, finnas anförda.
När det förhållande, att Ridderskapet och Adeln samt Preste-ståndet godkänt
de skäl, som af Utskottet blifvit anförda till stöd för dess åsigt, att frågan om alla
eller vissa biskops-embetens indragning tillhörer Konstitutions-utskottets handläggning,
men Borgare- och Bonde-stånden denna mening icke bitrådt, samt två Stånd sålunda
stannat emot två med så hufvudsaklig skiljaktighet sig emellan, att någon sammanjemkning
deraf, i Utskottets tanka, icke kan ega rum, torde det uti återremisserna
framställda påstående om skyldighet för Utskottet att till hufvudsaklig pröfning
upptaga frågan om biskops-embetenas indragning, enligt 75 § riksdags-ordningen,
få förfalla.
I afseende på sednare punkten af betänkandet, lår Utskottet vördsamt fästa uppmärksamheten
derå, att den af Ridderskapet och Adein samt Preste-ståndet beslutade
underdåniga skrifvelsen så till vida skiljer sig från den af Utskottet föreslagna,
att den förra icke innehåller något yttrande från Rikets Ständers sida i afseende å
sjelfva löne-regleringen, utan endast omfattar frågan om företagandet af en undersökning
för beredande af möjligheten utaf en sådan reglering; men alt deremot Borgare-
och Bonde-stånden, efter hvad af de yttranden, hvilka föranledt återremisserna,
vill synas, ansett Utskottet halva oriktigt förfarit, då det underlåtit att, med ledning
af den rörande biskoparnes löne-förmåner vid sista riksdag verkställda utredning, på
grund deraf, nu föreslå en löne-reglering, och i stället endast begärt en förnyad
undersökning.
Vid sådant förhållande, då de åsigter som härvid gjort sig gällande hos Ridderskapet
och Adeln och Preste-ståndet äro i väsendtlig måtto skiljaktiga från dem,
som blifvit uttalade hos Borgare- och Bonde-stånden, och enär, i Utskottets tanka,
4 Allm. Besv.~ och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 103.
dess i betänkandet N:o 68 uti ifrågavarande ämne afgifna förslag innefattar en medelväg
emellan berörda af 2:ne Stånd fattade beslut och den af de öfriga 2:ne Stånden
framställda mening, anser Utskottet sig
böra nämnda sitt förslag vidhålla.
Stockholm den 22 Juni 1848.
N:o 103.
Ank. till Exp.-utsk. den 7 Juli, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om prestanda för dem, som af
kronofog dar ne antagas till biträden.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets handläggning har blifvit remitterad
en af riksdagsfullmäktigen Jonas Peterson från Calmar län hos det hedervärda
Bonde-ståndet väckt motion, af innehåll, att Kongl. Majit, med anledning af Rikets
Ständers vid 1841 års riksdag i underdånighet gjorda framställning om angelägenheten
deraf, att personer, som till länsmanstjenster befordras, icke sakna en bildning,
motsvarande vigten af deras befattning, samt att de för tjensten erforderliga
egenskaper genom något formelt och allmängiltigt prof ådagalades, under den 22
December 1841, genom nådigt bref till Kongl. Majits och rikets Kammar-kollegium,
förordnat, att, innan någon till länsmanstjenst befordras, hvilken icke vid universitetet
genomgått sådan examen, som fordras för inträde i rikets rättegångs- eller förvaltningsverk,
skall han inför läns-styrelsen undergå förhör, dervid han bör gifva
nöjaktiga prof af a) förmåga att i skrift redigt utlrvcka sig på svenska språket, b)
färdighet att räkna i enkla och brutna tal, och c) försvarlig kännedom af allmänna
lagen och serskilda författningar i de delar deraf, som afse sådana ärenden och bestyr,
hvilka med kronolänsmans-tjensterna stå i beröring. I dessa nådigst föreskrifna
åligganden för kronolänsmän, som, enligt gällande författningar, få af kronofogdarne
användas till sakörens och resterande kronoräntors indrifning, äfvensom till
verkställande af utmätningar och exekutioner i privata skuldfordringsmål, borde väl
allmänheten kunna påräkna någon kontroll emot oskicklige personers användande vid
medels exekutiva indrifning samt vid utmätningar och derpå följande auktioners förrättande,
hvilka ärenden äro de, som mest egna sig åt det oskick och de prejerier,
hvilka så ofta framkallat allmogens klagan; men som det afsedda ändamålet icke kan
fullständigt vinnas, så länge kronofogdarne få hädanefter, såsom hittills, antaga hvilka
Allm. Bese.- oeh Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 103.
5
personer de behaga till sina biträden, under namn af fogde-tjenare eller fogde-skrifvare
med sjelftagen eller häfdvunnen, men i allt fall tillämpad rätt, att låta dessa
skrifvare på egen hand förrätta en stor del af utmätningarne inom fögderierna; så
har motionären föreslagit, att kronofogdarne måtte förbjudas antaga andra personer
till uppbörds-skrifvare, än sådane, som kunna förete bevis derom, att de tagit den
examen, som iir länsmännen ålagd, samt att de ega erforderlig skicklighet, innan
dem tillåtes att någon tjenstförrättning på egen hand utföra, äfvensom att ifrågavarande
uppbörds-skrifvare derförinnan böra, enligt 1 kap. 7 § utsöknings-balken, aflägga
behörig ed; anhållande motionären, att Rikets Ständer täcktes hos Kongl.
Majit göra, i sådant afseende, underdånig hemställan; — och hafva med motionären
sig förenat riksdagsfullmäktige från ofvanberörda lån Jan Samuelsson och Sven
Isaacsson.
Detta har Utskottet i öfvervägande tagit, och härvid skolat upplysa, att med
fogdeskrifvare eller så kallade fogde-tjenare, som äfven för uppbörds-skrifvare benämnas,
följande förhållanden ega rum.
Enligt Björneborgs riksdagsbeslut den 9 Februari 1602 § 10, bestås häradsfogden
i hvarje härad en fogde-tjenare till biträde vid krono-uppbörden, med det
undantag, enligt Kongl, brefvet den 20 Augusti 1804, att kronofogden i Södra
Sysslets fögderi af Vermlands län är tillslagen 2:ne sådana biträden och, enligt hvad
Kongl, förordningen den 12 December 1602, att fogde-skrifvaren, om han otroligen
umgås med uppbörden, belägges med lika straff som fogden.
Till fogde-tjenares allöning har staten anslagit indeld lön fem riksdaler kronovärdie,
som, efter förvandling, i enlighet med markegångspris utgår. Dessa fem riksdaler
ingå uti kronofogde-lönen, på det sätt, att han, utöfver den honom anslagna
indelda lön, uppbär indelningen för fogde-tjenaren, som, med det ringa anslaget icke
belåten, njuter en med kronofogden öfverenskommen kontant lön.
Konungens befallningshafvande utnämner, efter kronofogdens förslag, fogdetjenare,
och förser honom med fullmakt, hvari han tillförsäkras den för tjensten på
stat anslagna lön.
Om en sålunda förordnad kronofogde-tjenare i tjensten förgår sig eller sig olagligt
förhåller, drabbar honom, och icke kronofogden, ansvaret derför; men då ett
ringa antal kronofogdar kunna medhinna sina många göromål med biträde af endast
en fogde-tjenare, hafva en del kronofogdar dessutom 1, 2 å 3 skrifvare-biträden,
hvilka, för att skilja dem från den med lön på stat försedda fogde-tjenaren, vanli
gen
benämnas uppbörds-skrifvare. Göromålens mängd och beskaffenhet tvinga emedlertid
kronofogden ganska ofta, att begagna dessa uppbörds-skrifvare till förrättande
af tjenstebestyr, såsom utmätningar, auktioner m. m., dock med skyldighet för kronofogden
att ansvara för deras beteenden vid utöfningen af hans tjenst.
6 Allm. Besv.- och Ekon.-lltskottets Betänkande, N:o 103.
Vid detta förhållande anser Utskottet motionären ej hafva saknat anledning till
sin ofvanberörda framställning och får derföre hemställa, att
Rikets höglofl. Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla
om utfärdande af nådig föreskrift derom, att fogde-tjenare, som njuter lön
på stat, före befordran till en sådan tjenst, ålägges undergående af den
examen, som för länsmän uti Kongl, brefvet den 22 December 1841 blif
vit
föreskrifven, samt, då han fullmakt erhållit, allägger den i 7 § 1 kap.
utsöknings-balken bestämda ed, tillika med den vanliga tro- och huldhetseden.
Utskottet kan deremot icke tillstyrka, att kronofogdarnes enskilda skrifvare-biträden
böra tillförbindas att en sådan examen och ed aflägga, emedan deraf skulle
följa, att ansvaret för deras åtgöranden i tjensten öfverflvttades från kronofogdarne
på dem, hvilket för det allmänna synes mindre gagneligt, utan för af denna anled
ning
hemställa,
att motionärens förslag i denna del må förfalla.
Stockholm den 22 Juni 1848.
Reservationer:
Af herr Hedenstjerna, W.:
”Jag kan ej dela Utskottets åsigt, att kronofogde ofta måste vid indrifning af
allmänna medel begagna icke allenast fogde-tjenaren, åt hvilken lön på stat är anslagen,
utan ock sina öfriga biträden, som benämnts uppbörds-skrifvare, samt att
den stadgade länsmans-examen är nödig blott för fogde-tjenare, emedan de sjelfva
skola stå i ansvar för sina åtgärder och försummelser, men icke för uppbördsskrifvare,
enär de handla ej på eget utan på kronofogdens ansvar.
Att kronofogde har andra tjenstemän ej medgifven rättighet, att verkställa
embetsförrättningar genom sina enskilde skrifvare-biträden, utan att de af närmaste
förman eller högre auktoritet blifvit dertill förordnade, kan icke slutas af någon
författning. Sker det, är det en olaglighet; men jag betviflar att sådant ofta sker,
än mer att det, på sätt Utskottet antydt, måste ega rum, helst kronofogde kan lagligen
påkalla länsmännens äfvensom behörigen förordnade fogde-tjenares biträde vid
indrifning af allmänna medel m. m. Dessa under-uppbördsmän kunna visserligen
åläggas ansvar och ersättnings-skyldighet, men att denna sednare tillkommer i främsta
rummet kronofogden, som gifvit dem uppdraget i hvarje serskildt fall, synes tydligen
af så väl kronofogde-instruktionen som Kongl, brefvet den 12 Juli 1738,
hvilka stadga, att kronofogden är ansvarig för uppbörden inom fögderiet och att tvister
emellan kronofogde och hans uppbörds-betjente icke höra till Kongl, kammarrättens
utan domstols pröfning. Den skyldighet, kronofogdar, men ej deras under
-
Allm. Besv.- ock Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 103. 7
ordnade hafva, att ställa uppbördsborgen, är äfven ett bevis för berörda åsigt. I
öfverensstämmelse dermed utsättes ock vanligtvis i de generella förordnanden, som
kronofogdes biträden söka, hufvudsakligen för att få räkna tjenst-år såsom extra ordinarier,
att de, i egenskap af fogde-tjenare eller uppbörds-skrifvare, hvilket sednare
nu är den mest antagna benämningen, ega att på kronofogdens ansvar verkställa den
indrifning af restantier, hvartill han lemnar dem uppdrag. Sådana uppdrag ega dock
sällan rum, emedan med dem är förenad resekostnad, som då drabbar kronofogden,
men kan af honom undvikas genom att lemna dem åt länsmännen, utan användas
nämnde biträden hufvudsakligast på kronofogde-kontoren och någon gång, ehuru ingalunda
författningsenligt, till verkställande af utslag i enskilda mål, för att dermed
bereda dem biförtjenst.
Ogillande Utskottets åsigter, dem jag, såsom frånvarande då Utskottet fattade
sitt beslut, först vid justeringen kunnat motsäga, anser jag dock lämpligt och får, i
motionens syftning, tillstyrka,
att stadgande utfärdas derom, att kronofogde icke må till indrifning af
allmänna medel eller andra embetsförrättningar begagna sina skrifvare-biträden,
utan att de, efter undergången länsmans-examen, dertill erhållit
Konungens befallningshafvandes förordnande samt aflagt föreskrifven ed.”
Af herr von Hohenhausen, M. S.: ”För min del anser jag att fogde-tjenare
icke böra åläggas undergående af någon länsmans-examen, helst deras lön är så
ringa, att, efter all sannolikhet, om ett sådant stadgande gjordes, mången kronofogde
skulle blifva i saknad af det för honom nödiga biträdet af en fogde-tjenare. Om
kronofogde till indrifning af allmänna medel eller andra embets-förrättningar begagnar
sina skrifvare-biträden, utan att för dem dertill hafva utverkat vederbörligt förordnande,
för att dermed bereda dem biförtjenst, så är detta ett missbruk, som kan
och bör åklagas; skulle emedlertid sådana missbruk sedan längre tid på ett eller
annat ställe verkligen vara för handen, så har jag ingenting emot att instämma i
det af herr Hedenstjerna gjorda tillstyrkandet.”
8
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o iOi.
Nio 104.
Ank. till Exp.-utsk. den 7 Juli, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om förklaring af 9:de punkten
i Kongl, kungörelsen den 3 December 1842, angående upphörande
af afgift för försegling a/ kärl, lådor eller omslag, deri varor eller
flyttgods transporteras.
Herr A. F. Ericson har, uti en från vällofl. Borgare-ståndet till Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-utskottet remitterad motion, anmärkt, att, oaktadt Kongl. Maj:t
under den 3 December 1842 låtit utfärda nådig kungörelse, angående upphörande
af de såsom hufvudsakligt bidrag till tulltjenstemännens aflöning påbjudna sportelafgifter,
hvilka till lättnad för de trafikerande utbyttes emot bestämda förhöjda löneanslag
för dessa tjenstemän, och ehuru i samma Kongl, kungörelse uppräknas de
afgifter, hvilka från 1843 års början borde försvinna, deribland i 9:de punkten förekommer
afgift för försegling å kärl, lådor eller andra omslag, deri varor eller
flyttgods transporteras, mäste likväl de trafikerande ännu vid tuilkamrarne i Skåne
och Blekinge erlägga den i Kongl. General-tuil-styrelsens cirkulär den 13 Augusti
1836 stadgade förseglings-afgift af fyra skillingar banko för hvarje bränvins-fastage
vid inrikes transporter, hvarunder saltsjön befanns; men, då ofvanberörda Kongl,
kungörelse af den 3 December 1842 måste anses upphäfva en föregående författning
i samma ämne, och bränvin obestridligen måste Vara att hänföra till de uti 9:de
punkten af berörda kungörelse omförmälda varor, för hvilka någon förseglingsafgift
efter 1843 års ingång icke får de trafikerande affordras, har motionären hemställt,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, det täcktes Kongl.
Majit antingen låta utfärda en nådig förklaring öfver oftanämnda Kongl, kungörelse
i förberörda syfte eller ock i nåder anbefalla General-tull-styrelsen att förständiga
samtliga tullkammar-föreståndarne, att hädanefter icke affordra de trafikerande någon
afgift för den af Kongl. Majit påbjudna försegling af bränviuskärl, utan att ersättning
för den sålunda minskade sportel inkomsten måtte tillerkännas vederbörande af
tullmedlen, deraf dessutom kostnaden för sjelfva förseglings-materialierna utgått.
Vid föredragningen uti vällofl. Borgare-ståndet af denna motion, hafva med motionären
instämt herrar Tauson, Kock och Murén, den sistnämnde med tillkännagifvande,
att dylik afgift icke debiteras af tullkammaren i Gefle.
Utskottet har tagit denna motion i öfvervägande, men som Kongl, kungörelsen
den 3 December 1842 uti ingressen uttryckligen förklarar, att ”nedan specificerade,
uti
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 104.
9
uti hittills gällande sporteltaxa för tullverket påbjudna, för egentliga tjensteåligganden
beräknade, afgifter komma att försvinna,” synes häraf, att fråga icke varit om
afgifter, bestämda genom serskilda författningar, utan endast om dem, som i 1830
års sporteltaxa förekomma, och hvartill icke kan hänföras lösen för försegling
af bränvinsfastager vid transporter öfver saltsjön, hvilken afgift bestämdes först genom
Kongl, brefvet den 2 Augusti 1836, kungjordt genom General-tull-styrelsens
cirkulär den 13 i samma månad. Icke heller synes skäl vara, att stats-verket genom
borttagande af denna sportel skulle komma att vidkännas en motsvarande ersättnings-skyldighet
till tull-tjenstemännen, då det icke tillgodonjuter någon inkomst
i tullbchandlingsväg af denna trafik; hvaremot de trafikerande sjelfva, hvilka njuta
fördelen af att få begagna den beqvämare sjötransporten, lämpligast synas böra ersätta
tull-tjenstemännens besvär med ifrågavarande försegling.
Då likväl det förhållande, att 9:de punkten i Kongl, kungörelsen den 3 December
1842 undantager försegling af varor i allmänhet från de bestyr, för hvilka
tull-tjenstemännen ega att uppbära betalning af godsegaren, kan anses lemna anledning
till den tydning, motionären åt föreskriften gifvit, och jemväl föranledt olika tillämpning
deraf, har Utskottet ansett sig böra hemställa,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att en
sådan förklaring af 9:dc punkten i Kongl, kungörelsen den 3 December
1842 varder i nåder meddelad, att hvad serskildt, i afseende å försegling
af bränvinsfastager vid transporter å saltsjön, blifvit genom Kongl,
brefvet den 2 Augusti 1836 stadgadt, fortfarande är till efterrättelse gällande.
Stockholm den 3 Juli 1848.
Häremot anmäldes följande reservation af herr Malmstedt:
”Det är onekligt, att Kongl, brefvet den 2 Augusti 1836 tillerkände tullkammare-föreståndarne
i Skåne och Blekinge 4 sk. banko i ersättning för försegling af
hvarje bränvinskäril, som å Saltsjön försändes, men då vi veta, att sportel-penningarne,
till lättnad för de trafikerande blifvit indragne, samt Kongl. Majit och Rikets
Ständer tillagt tull-tjenstemännen, för de borttagna sportel-penningarne, ersättning i
efter behofvet lämpade förhöjda löne-anslag af tullmedlen — och om vidare uppmärksamhet
fästes å Kongl. Majlis nådiga kungörelse angående upphörande af de, såsom
hufvudsakligt bidrag till tjenstemännens vid tullverket aflöning påbjudna, sportel-afgifter,
den 3 December 1842, hvari uppräknas, hvilka sportel-afgifter komma att försvinna
och deribland, såsom det i 9:de punkten heter ”afgift för försegling af käril,
lådor eller andra omslag, deri varor eller tlvttgods transporteras;” så, och huru man
än läser eller vill förstå den af Utskottet omförmälta ingress till förordningen, finner
Bih. till R. St. Brot. 1847 A 184S. 8 Sami. 27 Haft. 2
10 Allm. Bcsv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 105.
jag 9:de punktens tydliga stadgande på intet satt rubbadt af samma ingress, desto
mindre, som en sednare förordning, under med de närvarande lika förhållande,
upphäfver en föregående och hvarmedelst Kongl, brefvet den 2 Augusti 1836, deri
sportel-penningarne bestämmas, är genom Kongl, kungörelsen den 3 December 1842
undanröjdt och har till vidare gällande kraft upphört. Ar nu sistnämnda Kongl,
kungörelse så tydlig, som Utskottet trott sig finna, skulle jag, för min del, tro det
olämpligt tillstyrka Rikets Ständer att hos Kongl. Maj:t i underdånighet begära förklaring
deröfver. Om åter föreskriften finnes så mörk, att förklaring är behöflig,
anser jag det fullkomligt obehörigt, att Utskottet, på sätt som skett, tillåtit sig en
tolkning af högstberörda nådiga kungörelse, hvilket icke lärer tillhöra någon annan
än Kongl. Maj:t sjelf — och det är deremot jag reserverar mig, troende, att Utskottet,
fastän min mening, att 1842 års Kongl, kungörelse är tydlig deri, att sportelpenningar
för försegling af käril upphört, icke förmådde göra sig gällande ändock
och utan att försöka en tydning af kungörelsen, kunnat tillstyrkt underdånig skrifvelse
för erhållande af Kongl. Maj:ts nådiga förklaring i frågan.”
N:o 105.
An k. till Exp.-utsk. den 7 Juli, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion, angående förändrad beräkningsgrund
för åtskilliga kommunala utskylder.
Uti en från höglofl. Ridderskapet och Adeln till Allmänna Resvärs- och Ekon.-  utskottet remitterad motion har herr Rosenblad, Bernhard, föreslagit, att Rikets
Ständer måtte fastställa följande grunder för vissa i sammanhang med allmänna bevillningen
utgående kommunala utskylder:
l:o att fattigförsörjnings-afgiften i städerna Stockholm och Götheborg, äfvensom
andra i samma städer utgående utskylder för vissa samhällighets-föremål, hvilka
hittills utgjorts efter erläggande allmän bevillning, dels efter första, dels efter andra
artikeln i bevillnings-förordningen, hädanefter skola utgå på sätt, att hälften utgöres
efter förmögenhet, enligt uppskattning af vederbörande taxerings-kommitté och pröfningsrått
af vederbörande pröfnings-kommitté, hos hvilken den skattskyldige, om han
sig dertill finner befogad, eger rätt anföra besvär öfver taxerings-kommittéens bestämmelser,
och andra hälften efter utgående allmän bevillning efter andra artikeln i behållen
inkomst.
Allm. Bcsv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 106. Ii
2:o att den qvinna, som, enligt 4 § i Kongl, handels-ordningen af den 22 December
1846 och Kongl, förklaringen af den 21 Februari 1847, i stad idkar viss
medgifven rörelse, med undantag af mångleri, eller den, som, enligt 12 § i Kongl,
fabriks- och handtverks-ordningen af den 22 December 1846, med deri stadgade inskränkningar,
bedrifver någon tillverkning såsom försörjningsmedel, icke må åläggas
större afgift till stadens kassa, än som motsvarar 10 procent af den bevillning efter
2:dra artikeln, som för denna rörelse eller tillverkning erlägges.
Hvad sålunda blifvit föreslaget har Utskottet i öfvervägande tagit; men sorn motionären
hvarken uppgifvit de olägenheter, hvilka skulle vara med de för ifrågavarande
afgifters utgående nu gällande föreskrifter förenade, eller på något sätt motiverat
de föreslagna förändringarna, har Utskottet, som för sin del icke kunnat tillerkänna
de af motionären uppgifna beräkningsgrunder något företräde framför de
stadganden i dessa hänseenden, hvilka uti nu gällande, under de sednare åren utkomna,
författningar förefinnas, saknat anledning att understödja motionen, och hemställer
derföre,
att densamma icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 3 Juli 1848.
N:o 106.
Ank. till Exp.-utsk. den 7 Juli, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, angående undersökningars anställande
för sänkning af sjön Venern.
Uti ett från höglofl. Ridderskapet och Adeln till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet
remitteradt memorial har, med föranledande af den betydliga skada,
som sjön Venern genom sin ofta under en längre följd af år tilltagande vattenhöjd
tillfogar strand- och Öboar, herr Fittinghoff, C. B., fästat uppmärksamheten å nyttan
af att sänka denna sjö eller hålla den vid en jemn vattenyta, hvarigenom flera hundra
tusen tunnland jord skulle kunna göras fruktbärande. Kändt vore, att frågor
varit väckta och undersökningar verkställda för detta ändamål, utan att de synas
hafva ledt till något resultat, ehuru utförandet icke borde vara svårt, då i trakten
af Venersborg flera ställen finnas, bland andra vid den så kallade Nybro, der ganska
lätt en bred kanal synes kunna åstadkommas, hvarigenom vattenhöjden medelst
stämbord kunde hållas vid en viss höjd utan mehn för seglationen, då sjöns djup i
12 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 106.
alla fall säkert blefve tillräckligt för de fartyg, som kunna begagna Götha- och Trollhätte-kanalerna,
samt större fartyg icke gerna på insjöarna begagnas ; och har med
anledning häraf motionären hemställt, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i
underdånighet anhålla, att genom Styrelsen för väg- och vatten-byggnader upplysningar
måtte inhemtas, huruvida en bestämning af sjön Venerns vattenyta med fördel
för kringliggande jords odling och utan att tillintetgöra seglationen å nyssnämnda
kanaler eller framgåendet till de vigtigare hamnarne vid sjön, skulle kunna utföras,
samt hvilka kostnader i sådant fall skulle erfordras; äfvensom i fall saken visade
sig vara möjlig och nyttig, låta utarbeta förslag, huru arbetet bäst kunde utföras,
af staten eller genom bolag, samt hvilka vilkor i sednare fallet borde ett sådant
erbjudas; på det Rikets Ständer måtte blifva i tillfälle att härom öfverlägga.
I afseende härå får Utskottet upplysa: att Rikets Ständer vid 1823 års riksmöte
uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit tillstyrkt, att åtskilliga af öfverdirektören
Hagström uti Irågan till Rikets Ständer ingifna handlingar måtte på allmän
bekostnad till trycket befordras och exemplar deraf gratis utdelas till församlingarne
omkring Venera; att Kongl. Majits befallningshafvande i Elfsborgs, Skaraborgs och
Carlstads län måtte besörja om undersökningar rörande rymden och beskaffenheten
af den jord, som genom ifrågavarande företag skulle, i mer eller mindre mån, gagnas,
äfvensom utröna, huruvida och till hvad belopp egare af sådan jord kunde
vilja utfästa sig att ersätta kostnaderna för samma företag; att undersökning måtte
anställas, till bestämmande af det förhållande, hvaruti Götha elfs vattenhöjd står till
sjön Venerns stigande och fallande, samt att Kongl. Majit, efter inhemtande af dessa
upplysningar, täcktes dem vid nästpåföljande riksdag Rikets Ständer i nåder meddela:
att vid 1828, 1829 och 1830 årens riksmöte Rikets Ständer inhemtat, hurusom
åtskilliga af förrberörda undersökningar redan då blifvit verkställda och andra
dels påbörjade, dels förberedda; men som tillika upplystes, att en del af dessa förrättningar,
beroende ej mindre af sjön Venerns ombytliga vattenhöjder, än af öfverenskommelser,
svåra att tillvägabringa emellan en mängd af stridiga intressen, fordrade
en längre tid för att bringas till ändamålsenlig fullbordan, samt att flere års
observationer sannolikt voro af nöden, för att af de anbefallda undersökningarna om
vattenhöjdernas förhållande till hvarandra kunna hemta ett bestämdt och tillförlitligt
resultat, ansågo Rikets Ständer sig endast böra hos Kongl, Majit i underdånighet
anhålla, att de påbörjade undersökningarna måtte fortsättas, intilldess saken erhållit
all den noggranna utredning, som ämnets vigt fordrade, och hvarigeoom Rikets
Ständer sattes i tillfälle att öfver hufvudfrågan framdeles besluta.
Rikets Ständer hafva således redan vidtagit de åtgärder för vinnande af det
åsyftade ändamålet, hvilka blifvit af motionären påyrkade; med då de till följd häraf
redan
Allm. Bese.- och Ekon.-Utskotlets Betänkande, N:o 106.
13
för längre tid tillbaka verkställda undersökningar hitintills icke föranledt några vidare
åtgärder, är att förmoda, det resultaterna deraf icke varit sådana, att företaget
ansetts medföra fördelar, öfvervägande de dermed förenade kostnader och olägenheter;
vid hvilket förhållande och då Rikets Ständer vid denna riksdag, genom bifall
till Stats-utskottets utlåtande N:o 194 pag. 25, afslagit begäran om anslag för ytterligare
undersökningar i ämnet, Utskottet ansett sig böra tillstyrka,
att ifrågavarande motion icke må till någon åtgärd från Rikets Ständers
sida föranleda.
Stockholm den 3 Juli 1848.
Bih till B. St. Prat. 1647 Sf 1846. 8 Sami. 27 Haft.
3
STOCKHOLM 1848, hos J. A. Walldén.
Allm. Best- och Ekon. Utskottets Betänkande, N:o 107.
1
>’:o tm.
Auk. till Exp. Utsk. den 14 Juli, bl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner, om utvidgande af de
rättigheter, som äro Mosaiska trosbekännare här i riket
tillerkända.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har från Vällofl. Borgareståndet,
medelst remisser, fått emottaga följande rörande detta ämne väckta
motioner, nemligen:
1:o af Herr C. F. Waern, med hvilken sig förenat Herrar Lagergren,
E. G. Lindström, Eriksson, Bergman och Berg, m. fl. Motionären har fästat
uppmärksamheten å det missförhållande, att en klass af våra egna medborgare
finnes, hvilken, bestående af infödde svenskar, måste deltaga uti
alla medborgerliga skyldigheter, men likväl på samma gång, derföre att de
tillhöra den mosaiska trosbekännelsen, äro beröfvade de med dessa åligganden,
för alla andia än dem, förenade rättigheter. I motionärens tanka
vore sådant icke öfverensstämmande med hvad rättvisa, framskriden upplysning
och vunnen erfarenhet fordra, samt borde derföre undanrödjas.
Men innan motionären velat framställa förslag i detta afseende, har
han upptagit till pröfning och besvarande de hinder, som hittills ansetts
förefinnas, och de inkast som vanligen göras emot mosaiske trosbekännares
eller judars upptagande till medborgare bland andra folk, och äfven sökt
att visa de fördelar, som genom ett sådant deras upptagande kunde vinnas.
Sålunda har motionären anmärkt, att vid den första lagstiftningen här i riket
för judarne, eller 1782 års reglemente, hvarigenom de lingö rättighet att
hit inflytta, orsakerna till de inskränkningar i deras medborgerliga rättigheter,
som då stadgades, tydligen böra sökas uti den tidens obekantskap
med så väl andan af deras religion, som deras nationalitet, och deraf föranledd
omsorg om statsreligionens helgd, samt fruktan för deras alltför
talrika inflyttningar, hvilka lätteligen kunde leda till menligt intrång, genom
främlingar, uti våra egnes yrken och handteringar, men att dessa skäl, till
följd af förändrade förhållanden, förlorat sin kraft. De i riket boende ju
-
Bih, till B. St. Prot. 1847 och 1848. 8 Sami. 28 Häft.
1
2
Allm Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 107.
dar äro nemligen nu mera infödde svenskar, med undantag af högst få,
hvilka till följe af Kongl. Maj:ts serskilda nådiga tillstånd, fått hit inkomma.
Efter motionärens förmenande kan något kränkande af statsreligionens
helgd från deras sida ej vara att i minsta mån befara, enär den mosaiska
sedoläran ar till sin grund alldeles densamma, som den kristliga, och judarne,
under de 6 decennier, de här vistats, aldrig visat den minsta benägenhet
att göra proselyter, ej heller någonsin felat i den aktning, som de
äro skyldiga vår religion; och har motionären, till stöd för berörde förmenande,
ytterligare framställt flera jemförelser emellan den kristna och den
mosaiska religionens hufvudstycken, samt äfven med utdrag af judarnes
religions-läroböcker utförligen sökt vederlägga den allmänt gängse satsen,
att i den mosaiska trosbekännelsen ingå, utom den för oss gemensamma
moral-läran, äfven politiska bud och landslagar, hvilka, uti deras innerliga
förening med judarnes historia och nationalitet, skola hindra dem att någonsin
känna sig såsom medlemmar af en annan nation, och verka, att de
alltid och allestädes, der de sätta sig ned , komm; att bilda ett serskildt
samhälle eller en stat i staten. Uti nämnda läroböcker besvaras sålunda
frågan; ”hvilket är vårt fädernesland”? ”Det land der vi äro födde, eller
der vi åtnjuta skydd och borgerliga rättigheter; vi böre anstränga alla våra
krafter för detta landets väl”. Dessutom linnas der följande lärosatser:
”Vi äro ej förpligtade att iakttaga flera än moral- och ceremonial-buden,
men ej de politiska buden, tempellagarna och landsförordningarna derföre,
att vi ej mera bilda en egen stat, och för en sådan voro dessa bud gifna,
samt emedan vi ej mer hafva något tempel och ej äro i besittning af det
förlofvade landet”. Om Messias säges: ”Messias skall föra Israél i ett nytt
förbund med Gud, Guds kärleks och kunskaps förbund, och genom honom
skall det gudomliga riket på jorden upprättas. Med det gudomliga riket
förstås, att den enda sarina religionen skall utbreda sig öfver hela jorden,
så att alla menniskor erkänna en enda Gud, tjena honom allena och älska
hvarandra såsom bröder”.
Af detta och mera dylikt anfördt har motionären dragit deri slutsats,
att det är omöjligt att judarne, i trots af sin religions bud om kärleken
till det land der de äro födde och bosatte, till följe af historiska minnen,
och emedan deras förfäder för nära 2:ne årtusenden lefde i Palestina,
likasom våra under samma tid vid Svarta hafvets stränder, skulle älska
detta land mera än den jord, på hvilken de blifvit födde och vid hvilken
minnet af allt hvad som ingripit i deras lif är fästadt, och hvilken förvarar
deras bortgångna förfäder och anhöriga. Motionären anser sig ock
Allm. Bese.- och Ekon.-Utskotlets Betänkande, N:o 107.
3
härigenom hafva visat grundlösheten af farhågan att, om judarne finge utvidgade
borgerliga rättigheter, andan af deras religion och deras nationalitet
likväl skulle utöfva det starka inflytande på dem, att de aldrig
komme att med det öfriga folket sammansmälta, utan i stället bilda och
utgöra en stat i staten.
Vidare har motionären sökt att framställa orimligheten af den fördom,
som uppkommit, att judarne skulle hafva en medfödd benägenhet att taga
hög ränta samt handla med gamla kläder och annat dylikt. Orsaken härtill
torde nemligen säkrast finnas deruti, att de varit förbjudne att genom
handtverk och andra yrken eller genom åkerbruk söka sin utkomst. Hvad
benägenheten att taga hög ränta angår, har motionären bevisat, att, under
den tid, då judarne utgjorde ett eget folk, deras egen lagstiftning föi-bjöd
dem att taga någon ränta; men att de sedermera, i likhet med de kristne,
funnit, att ränta i sjelfva verket ej är annat än en betalning för det temporära
afståendet af ett kapital, samt att dess belopp bestämmes af tillgångarna.
Om missbruk häraf uppstode, tillhörde det lagarna att hämma sådant
genom föreskrifter, som gälla lika för alla, och äfven för olika trosbekännare.
Judarnes påstådda skarpsinnighet framför de kristnas, ehuru
serdeles tvifvelaktig, borde, om den finnes, icke blifva annat än gagnelig
för de yrken, med hvilka, de sysselsatte sig, och så väl handteringarna som
landet deraf hemta fördel. Någon deras benägenhet att innästla sig i allt
och qväfva andra medborgares industri hade ej heller försports uti de städer,
hvarest de hittills varit bosatte, och om något sådant likväl verkligen
egt rum, vore det en orättvisa att derföre ensamt blottställa dessa städers
invånare.
Fruktan för talrika inflyttningar af judar, om större borgerliga rättigheter
beviljades dem, torde destomindre böra hysas, som de uti åtskilliga
länder redan erhållit fullständig emancipation samt uti de öfriga behandlas
med yttersta mildhet och tillika der snart torde hafva att förvänta upphäfvandet
af de inskränkningar, som ännu fjettra deras verksamhet, och således
hvarken behof eller synnerlig lockelse böra kunna förefinnas för dem
att öfvergifva de länder, hvarest de redan befinna sig väl, för att mera
uteslutande vända sig till Sverige. Dessutom kunna inflyttningar ej ske.
utan med Kongl. Maj:ts serskildta nådiga tillstånd, och torde ett sådant
band vara tillräckligt att betrygga för faran af deras för stora talrikhet.
Sedermera har motionären fästat uppmärksamheten derå, att judarne
gjort sig kända såsom arbetsamma, ordentliga, husliga, måttliga och återhållsamma.
Deras välgörenhet emot andra, äfven icke judar, vore erkänd,
4
Allm. Desi).- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 107.
och nästan utan exempel att någon af dem blifvit lagförd för brott. Det
vore icke välbetänkt att förskjuta sådana medborgare, enär en stat aldrig
kan få tillräckligt många dylika elementer med sig inlörlifvade.
På dessa alla grunder har motionären, som på anförda skäl ansett
sig förhindrad att uti denna sin motion väcka fråga om upphäfvandet af
de inskränkningar i judarnes rättigheter, som äro en följd af grundlagarnas
bud, föreslagit: ”att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse hos
Kongl. Maj:t anhålla, att 2:dra § af Kongl. Majrts nådiga förordning den
30 Juni 1838 Irsta och 3:dje punkterna måtte utgå och 2:dra punkten förändras,
så att denna § erhöile följande lydelse:
§ 2.
"Mosaisk trosbekännare må ej ega att välja eller kalla prest eller
”kyrkobetjening inom kristna lörsamlingarne, eller att, uti direktioner eller
”kommissioner, som hafva befattning med kyrko-ärenden eller kristna
”undervisningsverket, deltaga i öfverläggningar eller beslut om sådana
”frågor;
samt att Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse af den 21 September 1838
”mätte helt och hållet upphäfvas.”
Härigenom vore egentligen åsyftadt att bereda judar rättighet att, utan
skyldighet att dertill söka hos Kongl. Maj:ts tillåtelse, få bo hvar som helst
i riket, samt att derstädes besitta fast egendom.
För att lätta öfversigten öfver den behandling, som detta ärende senast
undergått och bedömandet deraf, har motionären bifogat, ej mindre
föreståndarnes för mosaiska församlingarna i riket underdåniga ansökning,
att svenska undersåtare af mosaiska läran måtte tillerkännas samma rättigheter
som hvarje annan svensk, än äfven Kongl. Maj:ts och Rikets Kommerse-kollegii
underdåniga utlåtande deröfver af den 13 September 1847,
hvilket afgifvits sedan yttranden och upplysningar i ämnet blifvit infordrade
och afgifna såväl af Öfverståthållare-embetet i Stockholm och Kongl.
Maj:ts befallningshafvande uti Östergöthlands, Götheborgs och Bohus samt
Blekinge län, som af vederbörande konsuler uti England, Frankrike,
Nederländerna, Belgien, Preussen, Danmark och Hamburg.
Af dessa samtliga handlingar inhemta hufvudsakligen:
Föreståndarne för de mosaiska församlingarna hafva uti sin berörda
ansökning i underdånighet anhållit om vidtagande af följande förändringar
i rikets grundlagar samt allmänna och ekonomiska lagar, nemligen:
Allm. Besv- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 107.
5
”att de hinder, som i Regeringsformen och Riksdags-ordningen uppställas
mot mosaiska trosbekännare, för erhållande af civila embeten och
domarebefattningar samt för deltagande i national-representationen, mätte
upphöra;”
”att de edsformulärer, som äro stadgade uti Riksdags-ordningen och
Tryckfrihetsförordningen äfvensom formulären för huld- och trohets- samt
tjenstemanna-ederna måtte för mosaiska trosbekännare göras lämpliga;”
”att den behörighet för mosaiska trosbekännare, att bära vittnesbörd,
som synes i Rättegångsbalken ifrågasatt, måtte dem tillerkännas,” samt
”att de inskränkande vilkor måtte upphäfvas, hvilka i Kongl, förordningen
den 30 Juni 1838 och Kongl, kungörelsen den 21 September samma
år förefinnas för judar i afseende å bosättning hvarhelst i riket, å köp
af fast egendom på landet samt å deltagande i vissa kommunala befattningar,
om ock med bibehållande af jäf i och för de kyrko-ärenden och religions-undervisningen
rörande frågor.”
Till stöd för denna anhållan har, bland mycket annat, blifvit anfördt:
att den nu i riket befintliga mosaiska befolkningen till största delen består
af här i landet födde afkomlingar af föräldrar, hvilka genom rikets
regering för nära sjuttio år tillbaka uppmuntrades att sig härstädes bosätta;
att de tala landets språk, följa dess seder, deltaga i nationalförslaget, i
alla skattebördor och i allt uppfylla sina skyldigheter, samt att det derföre
syntes rättvist, att de finge åtnjuta samma fördelar, som andre infödde
Svenske män, och att i de få fall, der religiösa bosformers olikhet kunde erfordra
någon skiljaktighet i sättet för dessa rättigheters utöfning, sådant
torde böra i lagen derefter lämpas, utan att sjelfva behörigheten derföre
tillintetgjordes eller förminskades; att, enligt den Mosaiska trosbekännelsen,
iikasom efter den kristna, sedoläran vore rättesnöret för den blifvande
medborgarens uppfostran, undervisning och uppförande, och blefve
sålunda grundvalen för hans handlingssätt, då de borgerliga och politiska
pligternas och rättigheternas utöfning ifrågakomme, och att, då sedoläran
nu vore enahanda, änskönt religionsformens skiftande, statskyrkans värdighet
icke, genom vidtagande af den önskade förändringen, skulle trädas för
nära, helst dess höga ståndpunkt lika litet vore i behof af något från religionstvång
hemtadt stöd, som den genom ett sådant stöd kunde vinna i
styrka och glans, hvaremot, om möjligt, sådant skulle ernås genom aflägsnandet
af dessa kring-gärdningar, hvilka icke tyckas vara egnade att framställa
henne såsom grundad på öfvertygelsens fasta klippa m. m.
6
Allm. Best.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 107.
Då motionären icke ifrågaställt någon allmännare eller vidsträcktare
utvidgning af judarnes rättigheter, än att de skola få bosatta sig och besitta
fast egendom hvarhelst i riket, så har Utskottet ansett sig, för undvikande
af alltför stor vidlyftighet, här ej böra intaga Kommers-kollegii
och öfrige vederbörandes yttranden öfver berörda ansöknings alla punkter,
utan endast så vidt de med nämnde frågor ega sammanhang.
Ofverståthållare-embetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge
län hafva tillstyrkt en sådan förändring af Jude-reglementet, att de
i riket redan bosatte judar och deras afkomlingar må erhålla lika frihet
som Svenska medborgare, att öfverallt inom riket vistas, förvärfva och besitta
egendom; Ofverståthållare-embetet dock med det tillägg, att, om tidpunkten
ännu ansåges icke vara inne för en sådan tillåtelses meddelande,
det åtminstone måtte varda dem förunnadt att få bosätta sig i alla rikets
släder. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Östergöthlands län har ansett
sig böra betrakta saken endast från synpunkten af stats-intresset och icke
uppfatta den såsom rättsfråga, samt derefter yttrat den åsigt, att det vore
en fördel, om i riket befintlige mosaiske trosbekännare i möjligaste måtto
införlifvades med rikets öfrige innevånare, och således äfven tillstyrkt, att
de judar, som i riket blifvit födde eller här oklandradt vistats i 20 år, måtte
de ifrågavarande rättigheterna erhålla.
Deremot har landshöfdingen uti Götheborgs och Bohus län Grefve
Löwenhjelm afstyrkt meddelandet af dessa rättigheter, hvarför han åberopat
såsom skäl ”den erfarenhet han sjelf haft i konungariket Polen om judarnes
utsträckta inflytande bland folket. Den dem medfödde större skarpsinnighet
och fintlighet i alla företag och i andra länder till otrolig grad
ådagalagda inmängande i hvarje borgerlig näring, skulle, efter landshöldingens
förmenande, kanhända inom få decennier här qväfva och tillintetgöra
all industri och välmåga hos landets egna barn.” Lands-sekreteraren i länet
har likväl icke biträdt detta afstyrkande, utan stadnat i motsatt
mening.
Så väl Öfverståthållare-embetet i Stockholm som bemälde Landshöfdingar
hafva för öfrigt vitsordat det utmärkta och hedrande sätt, hvarpå de
i landet bosatte judar uppfyllt sina medborgerliga åligganden.
Kommers-kollegium har åberopat sitt i ämnet den 10 April 1837 afgifna
betänkande, samt i öfrigt anfört: att det vore af lång erfarenhet bekräftadt,
att judars bosättning i de för dem nu upplåtna städer der ej medfört
någon olägenhet eller varit af menligt inflytande på öfrige innevånares
Allm. Bese- och Ekon-Utskottets Betänkande, N:o 107.
utkomst och bergning, hvadan Kollegium icke heller kunde godkänna landshöfdingen»
i Götheborgs och Bohus län nyssberörde skäl emot utsträckningen
af judars bosättningsrätt i Sverige, eller att, i anseende till deras
skarpsinnighet och fintlighet i alla företag, fara vore, om dem tillätes att
bo hvarhelst i riket, att de skulle qväfva och tillintetgöra industri och välmåga
hos landets egna innevånare. Tvertom vore det kändt, att judarnes
spekulationsanda och omtanka i väsendtlig mån bidragit till åtskilliga fabriksnäringars
förkofran i riket. Kollegium har likväl i den händelse, att
betänklighet förekomme emot beviljandet af denna utsträckta bosättningsrätt,
inskränkt sin hemställan dertill, att judar må förunnas bosättning i alla rikets
städer, samt på landet, när de derstädes ega faststighet, och att dessutom
de måtte erhålla rättighet, att, utan serskildt tillstånd, förvärfva och
besitta fast egendom, äfven pä landet.
Af konsulernes uppgifter inhemta», att i Frankrike, Belgien och Holland
judar åtnjuta lika rättigheter med dessa länders öfrige innevånare,
hvaremot de i England, Preussen, Danmark och Hamburg bosatte judars
medborgerliga rättigheter äro i mer eller mindre mån inskränkta; varande
i öfrigt lemnadt samma vitsord om deras hedrande förhållande, som här
ofvan finnes intaget rörande här i riket varande judar.
Slutligen hafva äfven till Utskottet öfverlemnats åtskilliga skriftliga intyg,
dels af prester och dels af andra allmänt aktade män, utvisande, att
personer, som varit i tjenst hos judar, så väl vid fabriker som hemma i
deras hus, blifvit i alla afseenden väl behandlade och icke rönt några hinder
i uppfyllandet af sina religions- och andra pligter såsom kristna.
2:o af Herr II. B. Palmeer: hvilken utgått från samma synpunkt som
Herr Weern, att nemligen det vore orättvist mot judarne och till men för
oss sjelfve, att 1782 års Judereglemente med dervid gjorda obetydliga ändringar
och tillägg ännu fortfore att vara gällande. Motionären har ansett
frågan om utvidgande af med tidens fordringar öfverensstämmande förändringar
deruti vara i så utredt skick, att dess afgörande ej längre borde
eller behöfde uppskjutas, men att den, "såsom utgörande ett i allmänna lagstiftningen
ingripande ärende, hittills ej blifvit riktigt behandlad, enär Kongl.
Maj:t ensam derom beslutat, i stället för att dess afgörande tillhörde Konungen
och Rikets Ständer gemensamt. För att säkrast och lättast vinna
detta ändamål har motionären, med anledning af det förhållande, att judarne
hos Kongl. Maj:t i underdånighet begärt att undfå lika rättigheter med öfriga
Svenska medborgare, samt att vederbörande embetsmyndigheters utlåtanden i
8 Allm. Besvärs- och Ekonomi- Utskottets Betänkande, N:o 107.
ämnet blifvit afgifna, men ärendet ännu befunnes oafgjordt, föreslagit, att
Rikets Ständer måtte, genom underdånig skrifvelse, anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t i nåder låta förelägga Rikets Ständer handlingarna rörande
frågan om mosaiska trosbekännares i Sverige rättigheter och skyldigheter,
på det Rikets Ständer må kunna, under denna deras sammanvaro, taga det
vigtiga ämnet i öfvervägande samt deras fattade beslut och önskningar till
Kongl. Maj:ts nådiga sanktion i underdånighet framställa.’’
Utskottet har sökt att med största sorgfällighet pröfva frågan om medgifvande
åt judar här i riket af fullständiga eller utvidgade medborgerliga
rättigheteter, och utom det ofvan anförda härvid tagit kännedom af hvad
dermed eger sammanhang uti vårt och andra länders lagstiftningar samt
derom förekommit vid föregående riksdagar. I följd af allt hvad sålunda
inhemtats, har Utskottet stadnat i den öfvertygelse, att judarne i de serskilda
länder, dit de blifvit spridda, utgöra alltid äfven ett serskildt folk,
jemte det att de tillhöra det land, der de bo. Derföre har det aldrig varit
mer än ett enda folk som varit judar, då alla andra religioner kunna
tillhöra flera nationer. Med jude förstås ej blott anhängaren af en religion
eller sekt, utan äfven medlemmen af ett folk, och om de än höja sig
till den mest menniskovänliga tänkesätt, så förblifva dock andra nationers
medlemmar främlingar för dem. De kunna blifva goda medborgare uti en
stat, men de förblifva alltid på samma gång judar, ty deras religion och
deras nationalitet äro så djupt och så nära med hvarandra förenade, att de
icke kunna frångå den sednare utan att svika den förra. Hvarje renlärig
och ärlig jude anser Palestina ännu såsom sitt förlofvade land, och det
säkraste beviset på styrkan och fastheten af deras nationalitet är århundradens
vittnesbörd, att hvarken den omenskligaste eller menskligaste behandling,
hvarken utskjutandet ifrån samhället eller beviljandet af fullkomlig medborgerlig
jeml i k het förmått införlifva dem med andra folkslag. Denna deras
egenhet sätter dem i ett helt annat förhållande till andra nationer, än alla
avdra främlingar, och man bör icke på dem använda allmänna grundsatser
i berörde hänseende utan åtminstone med yttersta varsamhet. Väl har det,
såsom skäl för meddelande af fulla medborgerliga rättigheter åt judar,
blifvit anfördt. att de hafva alldeles samma pligtlära som de kristne. Detta
påstående hvilar likväl på en alltför ytlig uppfattning af skillnaden
emellan nuvarande judendomen och christendomen. Det är nemligen sannt,
att den kristna sedoläran finnes i alla sina hufvudpunkter uttalad i det
Gamla
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 107.
9
Gamla Testamentets heliga skrifter, — att den är genom vår Frälsare ej upplossad,
utan fullkomnad, — men det är tillika oförnekligt, att den bokstafsuppfaltning
af dessa skrifter, som förhindrar juden ifrån alt i Jesus igenkänna
den utlofvade frälsaren, tillika döljer hvad dessa skrifter antyda om försoning
och helgelse; således måste dessa begrepp, i kristlig mening, blifva honom
en förargelse, då de tvertom utgöra sjelfva grundvalen för den. uppriktige
kristnes sedoiära.
1 ett kristligt samhälle är det af vigt, att åtminstone den offentliga lagstiftningen
icke gifver anledning till förhållanden, som skulle befrämja religiös
indifferentism. Sådant skulle likväl inträffa, serdeles på landet, om frihetmedgåfves
judar till bosättning hvar som helst, och med detsamma tillfälle bereddes
dem att förvärfva sig eli vidsträcktare husbondevälde, hvilket tvifvelsutan
komme att ega rum med deras företagsamhet och redan förvärfvade kapitalförmögenhet.
Äfven i bästa fall måste den judiske husbonden vara indifferent
för sina underhafvandes religiösa bildning, om än icke för deras moraliska
grundsatser; men dessa måste blifva lösa der deu förra saknas, hvilket en
alltför allmän erfarenhet säkrast bevittnar.
Uti de fyra städer, der judar nu hafva rättighet att vara bosatta, finnes
en större rörelse och större folkmängd, följaktligen en mera kosmopolisk anda,
som ej så lätt såras af deras tvåfaldiga nationalitet och öfriga egenheter.
Der linnes ock en motvigt emot den för detta folk alldeles egna industriskicklighet.
Men sådant är icke förhållandet hvarken uti våra mindre städer
eiler på landsbygden; och allmänna tänkesättet torde bestämdt, dela dessa
åsigt er, så vida det ej i detta hänseende undergått förändring sedan år
] 838.
Under aktningsfullt erkännande af det i allmänhet berömliga sätt, hvarpå
judar inom vårt fädernesland uppfyllt sina medborgerliga och husbonde-pligter,
eli förhållande, som icke lika allmänt torde ega rum, der judar äro till ett
större antal bosatte, synes detta för Utskottet vara ett bevis på lämpligheten
af vår nuvarande lagstiftning för judarne, hvars visa måtta på samma gång
ådagalägger billig fördragsamhet mot främmande religionsförvandter och skyldig
omtanka om samhällets och kyrkans trygghet och ordning.
Khuru visserligen mycket kunde vara att ytterligare härvid anföra, har
dock Utskottet ansett sig kunna, för undvikande af alltför stor vidlyftighet, underlåta
att detsamma här intaga, under förhoppning, att de af Utskottet här
titti, tilt B. Sl. Bror. 1847 och 1S18. 8 Sand. 28 Haft.
2
10 Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 107.
framställda hufvudgrunder må anses tillfyllest giltiga för ådagaläggande af
oläinpligheten att bifalla den ifrågaställa utvidgningen af judarnes medborgerliga
rättigheter, och får Utskottet derföre, med åberopande häraf, vördsamt
hemställa,
att denna fråga må förfalla
Hvad beträffar den af Herr Palmeer serskildt väckta fråga derom, att Rikets
Ständer måtte gemensamt med Kongl. Majit deltaga uti lagstiftningen för
judarne, så lärer det ej kunna förnekas, alt ju deruti ingå på samma gång
bud, som afser både grundlagen, allmänna- och kyrkolagen, samt den
ekonomiska lagstiftningen, och att det torde vara svårt, om ej omöjligt, att,
med dessa serskilda frågors ryckande ur det inbördes sammanhang, sorn de i
afseende å lagstiftningen för judarne ega, afgöra dem hvar för sig och på
olika sätt. Den enhet, som bör finnas och bibehållas i hvarje lag, kunde
derigenom äfventyras.
Utskottet anser derföre, lika med motionären, alt, då frågor om nämnde
lagstiftning hädanefter uppkomma, desamma torde blifva ändamålsenligast behandlade,
om sådant komme att ske af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer gemensamt.
Den af motionären, för vinnande af detta syftemål, föreslagna un
derdåniga
skrifvelse med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes låta förelägga Rikets
Ständer handlingarna rörande frågan om judarnes rättigheter och skyldigheter,
lärer likväl nu mera få anses såsom icke behöflig, enär dessa handlingar
redan blifvit under det frågan förevarit i Utskottet detsamma meddelade.
Deremot får Utskottet vördsamt tillstyrka Rikets Ständer,
att uti underdånig skrifvelse på ofvan uppgifna skäl hos
Kongl. Majit begära, att Kongl. Majit täcktes hädanefter
icke, utan gemensamt med Rikets Ständer, till behandling
och afgörande företaga de frågor, som angå lagstiftningen
för judarne i riket samt hvad dermed eger sammanhang.
Stockholm den 6 Juli 1848.
Emot betänkandet anmäldes följande reservation af Herr Grefve Gyldenstolpe,
Anton: ”Emot det af Utskottet fattade beslut, i fråga om Herr Wcerns
motion , får jag härmedelst mig reservera.
Allm. Restoch Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 107.
De skal, som tala för medgifvande af mera utvidgade borgerliga rättigheter
åt i Sverige infödde och bosatte judar, äro så fullständigt af motionären
utvecklade, samt uti betänkandets recit upptagna, att jag anser öfverflödigt
att här ytterligare upprepa dem. Önskligt hade varit, att Utskottets majoritet
vid desamma fästat en större vigt, än som skett, synnerligen då den framställda
begäran afser blott att åt de inom landet befintliga judar allmänt häfda
den rättighet, Kongl. Maj:t åt enskilde af dem redan förunnat och fortfarande
kan, enär Han så behagar, bevilja.
Deremot kan jag ej gilla de skäl, Utskottet framlagt för sitt afslag. De
äro, att jag så må säga, nästan endast och allenast kyrkliga. Huruvida uti
vår tid, då man längesedan upphört att tvista om hvad man tror, samt längesedan
kommit öfverens alt man kan vara god och nyttig medborgare, utan
afseende på hvilken religion man bekänner; huruvida i en sådan lid ära och
framgång, ännu mindre tillfredsställelse, stå att vinna genom ett envist fasthängande
vid religiösa fördomar, som, när de gå i frö, endast utså orättvisa,
bitterhet och skada å ömse sidor, om allt detta borde väl tankarna ingalunda
vara delade. Utskottet anser att religiös indifferentism skulle befrämjas genom
judarnes bosättning hvar som helst. Något sådant har dock icke försports i
de städer eller å de orter, der judar nu äro bosatte, och att den judiska
husbonden mäste vara likgiltig för sina underhafvandes religiösa bildning har,
genom de af Utskottet omförmälda intyg, visat sig icke af erfarenheten vitsordadt.
Att de nu i Sverige befintliga omkring 800 judar icke skola, bosatte
hvar som helst, förmå i minsta mån rubba det svenska folkets på sann öfvertygelse
grundade kristna tro och gudsfruktan lärer väl ingen kunna förneka.
Likaså torde man vara ense derom, att ett samhälle aldrig kan uti sig
upptaga för mycket af goda elementor. Hafva judarne, och detta har Utskottet
ej ens försökt alt vederlägga, visat sig såsom en klass af arbetSsamma, ordentliga,
måttliga och laglydiga menniskor, sä synes mig alt samhället gör illa
mot sig sjelf, när det förskjuter dem, serdeles som ju lättare man gör för
dem att fl itt inom landet nedsätta sig, ju mera motverkar man deras påstådda
benägenhet att utgöra ett serskildt folk. Tvertom befrämjar man på detta sätt
denna folkstams sammansmältning med det svenska folket och bereder i er>
framtid dess medlemmars öfvergång till den kristna kyrkan.
Sjelfva deras industriella företagsamhet har emot dem blifvit åberopad.
Detta skäl är ett underligt skäl. Man plägar i allmänhet anse, att ett lands
industri och näringar hvila på individernes ordningssinne, sparsamhet, drift och
företagsamhet. Hvad man ock med rätta skattar såsom goda egenskaper hos
andra, har Utskottet ansett samhällsförderfligl hos juden.
ii
Allm. Besty - och Ekon.-Utskottels Betänkande, N:o 107.
Motionären har åt juden ej yrkat politiska rättigheter; han har endast
begärt, att denne ej, likt gräset, måtte vara oupphörligt fastväxt vid samma
torfva, han har blott begärt för honom den rättighet, som endast förmenas
brottslige, nemligen att fritt få röra sig från ett rum lill ett annat. Han har
vidare begärt, att det lagstadgande, som förbjuder jude alt besitta fast egendom,
måtte upphäfvas, emedan det i främsta rummet är skadligt för oss sjelfva.
Att tillåta judar inkomma och bosätta sig i landet, men detta endast under
uttryckligt förbehåll, att de ej få eftersträfva äran af att i verkligheten blifva
landets barn och egna sina krafter och sin verksamhet åt dess förkofran, är
en åtgärd, som kanhända kunde vara ursäktlig under de förhållanden, som
förefunnos, när della lagbud först utfärdades, men som numera icke kan annat
än anses stridande mot en klok lagstiftning.
Ville man häremot åberopa, att judar kunna, efter af Kongl. Maj:t på
underdånig ansökning erhållet tillstånd, uppträda hvar som helst såsom näringsidkare
eller jordbrukare, så synes det mig, som man genom ett sådant skäl
vederlägger sig sjelf. Antingen måste judarne, såsom frie näringsidkare eller
jordbrukare, blifva skadliga för samhället eller icke. Blifva de verkligen det
förra, så synes mig att sådant ej bör tillåtas genom Kunglig sanktion. Kunna
de åter vara samhället nyttiga, hvarföre då låta denna fördel komma landet
till godo endast genom omvägar?
Het är ur denna synpunkt, som jag, för min del, betraktar den väckta
frågan och får derföre, hufvudsakligen instämmande i motionärens framställning,
tillstyrka Rikets Ständer, all i underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit anhålla,
att judar må förunnas rättighet till bosättning i alla rikets släder, äfvensom
på landet, när de derstädes ega faslighet, och alt de derjemte måtte
erhålla rättighet att ulan serskildt tillstånd förvärfva och bosilia last egendom
så väl i städer som på landet, men att judar ej må ega alt välja eller kalla
prest, skollärare eller kyrkobetjening inom kristna församlingar, eller att uti
direktioner eller kommissioner, som hafva befattning med kvrkoärenden eller
kristna undervisningsverket, deltaga i öfverläggningar eller beslut öfver dithörande
frågor.”
Uti denna reservation instämde Hr Törnebladh, C. O., samt Hr Palnmr.
STOCKHOLM. örnum» & Bbrjusg, 184-8.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande, N:o 108.
1
N:o 108.
Auli. till Exp.-utsk. den 17 Juli, kl. 12 midd.
Utlåtande, i anledning af väckt fråga om en extra krigshjelps erläggande
utaf presterskapet.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet har i detta ämne fått emottaga följande
motioner:
Från Borgare-ståndet af herr Kock, som anfört, att statsverkets knappa tillgångar
gjorde till en pligt för representanten att uppsöka alla befintliga källor, hvarur
på laglig väg bidrag kunna hemtas att fylla statens behof, och att en sådan källa
funnes, enligt motionärens förmenande, uti riksdags-beslutet den 2 Maj 1810, hvari
början till 9 § 4 mom. har följande lydelse: ”Preste-ståndet har jemväl åtagit sig
erläggandet af en årlig extra krigshjelp under krigstider af en, en och en half å två
tunnor spanmål in natura eller till ortens markegångspris, efter pastoratens godhet
och klassifikation och i lika sädesslag med kronobonden.”
Som nemligen Rikets Ständer nu beviljat ett kreditiv af två millioner riksdaler
banko till krigsrustningar, samt en del af krigsmakten både till lands och vatten redan
är satt i rörelse och den förra bestämd att till fremmande land öfverföras, så
har motionären ansett det i nyssnämnde stadgande förutsatta fall vara så nära lör
handen, att Preste-ståndet bör, i likhet med hvad af de öfriga Riksstånden, i afseende
på deras vid berörde riksdag gjorda åtaganden redan blifvit verkstäldt, nu äfven
sin då iklädda förbindelse fullgöra, och derföre hemställt, ”att Rikets Ständer måtte
i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, att då krig uppkommer, hvilket
får anses hafva inträffat, när arméen rycker i fält, Kongl. Maj:t täcktes foga anstalt
om verkställighet af ofvan citerade riksdagsbeslut, medelst indrifvande af den deri
utfäslade extra krigshjelp att, för användande i och för krigskostnadernes bestridande,
ingå till Stats- eller Riksgäldskontoret;” samt
från Bonde-ståndet, af riksdags-fullmäktigen Tobias Lind från Götheborgs och
Bohus län, hvilken, hufvudsakligen på lika skäl, som af herr Kock blifvit anförda,
begärt, ”att Rikets Ständer behagade bringa till verkställighet 1810 års riksdagsbeslut
uti hvad det rörer högvördige Preste-ståndets åtagande, att, som krigsgärd,
af hvarje pastorat erlägga 1, 1/2 å 2 tunnor spanmål, såsom i någon mån svarande
mot de utgifter, öfriga stånden för samma ändamål fått vidkännas.”
Med anledning af dessa motioner har Utskottet ansett sig böra till kännedom
vördsamt meddela följande Kongl. Maj:ts nådiga bref af den 8 Juli 1812: ”Uti unBih.
till R. St. Prot. 1847 § 1848. 8 Sami. 29 Haft. 1
2
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande, N:o 108.
derdånig skrifvelse af den 12 sistlidne April har Vårt och Rikets Kammar-kollegium
till Vår nådiga pröfning öfverlemnat en af Vår befallningshafvande i Vesterbottens
län hos Kollegium gjord förfrågan, om den af Preste-ståndet vid 1809 och 1810
årens riksdag i Stockholm åtagna extra krigshjelp borde utgå under nuvarande krig
med England, och, i sammanhang härmed, har hos Oss i underdånighet blifvit anmäld
Preste-ståndets vid nu påstående urtima riksdag, genom erke-biskopen, i detta
ämne aflåtna underdåniga skrifvelse, hvaraf Vi inhemtat att, sedan Preste-ståndet,
ibland öfriga den 28 Juni 1809 gjorda koncessioner, för roterings-friheten utfast en
extra krigshjelp af en, en och en half till två tunnor spanmål, allt efter hvarje pastorats
godhet och klassifikation, att under krigstider årligen utgå för de prestgårdar,
stomhemman och all annan under presterskapets fria disposition stående embetsjord,
hvilka då ej voro med rotering besvärade, Preste-ståndet derefter, såsom
dess protokoll för den 14 April 1810 innebär, vid åtagande af roterings-skyldighet
under krigstid för den ecklesiastik-staten tillhöriga boställsjord fästat det uttryckliga
förbehåll, att den extra krigshjelp, hvartill Ståndet den 28 Juni 1809 för rotefrihet
å dylik jord sig förbundit, skulle alldeles försvinna; men att, detta förbehåll oaktadt,
motion vid denna riksdag blifvit hos Bonde-ståndet väckt, att förenämnde krigshjelp
borde af pastorerne indrifvas och till rikets försvars-anstalter användas, hvaröfver
Rikets Ständers Stats-utskott sig utlåtit och yttrat den förmodan, att Bondeståndet,
på häröfver anförda skäl, torde finna, det all verkan af Preste-ståndets åtagande
af extra krigshjelp upphört med detsamma, som grunden dertill försvunnit
genom extra rotering för ecklesiastik-jord, hvilket yttrande Ridderskapet och Adeln
samt Preste- och Borgare-stånden den 3 i sistlidne månad bifallit, äfvensom Bondeståndet
i anledning deraf låtit den väckta motionen förfalla. Vid detta nu utredda
förhållande håfve Vi i nåder funnit, att all fråga om förberörde extra krigshjelps
utgörande bör numera förfalla, och Vårt Kammar-kollegium derom förständiga!”.
Här ofvan uti Kongl. Maj:ts nådiga bref omförmåldte Stats-utskottets utlåtande
är afgifvet den 21 Maj 1812 och i det Kongl, brefvet till sitt hufvudsakliga inne
håll
intaget.
Utskottet, som förmodar att, i det fall motionärerne haft kännedom om dessa
förhållanden, de funnit skäl icke vara för handen till framställande af ifrågavarande
förslag, får för sin del, med afseende derå, att detta ärende redan längesedan blifvit
i vederbörlig ordning afgjordt, vördsamt tillstyrka,
att berörda motioner icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 14 Juli 1848.
Allm. Besv.- oeh Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 109.
3
N:o 109.
Ank. till Exp.-utsk. den 17 Juli, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om den lill staden Sala donerade
jords skiljande från tomterna.
Efter framställning af de flerfalldiga olägenheter, som uppkomma deraf, att, en
ligt
de för Sala stad utfärdade privilegier af den 15 April 1624, den till staden
donerade jord blifvit fördelad på hvarje tomt, så att tomterne icke finge afyttras,
utan i sammanhang med den desamma tillagda jord, har, uti en från vällofl. Borgare-ståndet
till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets behandling remitterad
motion, herr A. J. Fahlcrantz anhållit om Rikets Ständers medverkan för vinnande
af den ändring i de för staden Sala gällande privilegier, att tomterne må från sta
dens
öfriga donerade jord få skiljas och deraf blifva i allo oberoende.
Vid föredragningen af denna motion uti vällofl. Borgare-ståndet, anmärkte herr
Berglund, att, då jorden blifvit till Sala stad donerad, emot skyldighet att till grufvan
utgöra åtskilliga prestationer, vore nödigt att, innan något beslut fattades om
jordens skiljande från tomterna, det utröntes, om jorden tillhör grufvan eller gårdarne
i staden, äfvensom hvem som eger grufvan och på hvilka grunder Sala stads
privilegier hvila; med anledning hvaraf motionären ingaf, för att till Utskottet åtfölja
motionen, ”Bihang till beskrifning öfver Sala stad, innehållande officiella urkunder
från äldre och nyare tider angående Sala stad”.
Utskottet har tagit ifrågavarande ärende, med hvad dervid förekommit, uti öfvervägande;
och ehuru Utskottet, lika med motionären, anser det öfverklagade förhållandet
medföra stora olägenheter och utöfva ett i många hänseenden menligt inflytande
på den enskildes fria dispositionsrätt öfver dess egendom, har likväl Utskottet,
som derjemte inhemtat, att uti andra städer, hvarest donationsjorden på lika
sätt varit bunden vid tomterna, detta redan under vissa vilkor blifvit, uppå derom
hos Kongl. Maj:t gjorda underdåniga ansökningar, ändradt, funnit frågan vara af
natur att icke tillhöra Rikets Ständers handläggning, utan lämpligast böra i administrativ
väg behandlas, helst en föregående undersökning och vederbörandes hörande
i förevarande läll måste vara så mycket nödvändigare, som åtskilliga prestationer till
Sala silfververk åligga Sala stads borgare och bergsmän; hvadan Utskottet tillstyrker,
att ifrågavarande motion icke må till någon åtgärd från Rikets Ständers
sida föranleda.
Stockholm den 14 Juli 1848,
4 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 110.
Häremot reserverade sig herr friherre Cederström, R.: ”Ehuru instämmande i
det slut, hvartill Utskottet kommit, nemligen att tillstyrka det motionen icke må till
någon Rikets Ständers åtgärd föranleda, anser jag mig böra förklara, det Utskottet,
enligt min tanke, lämpligen bort afhålla sig från att, helst när frågan bedömdes
vara af beskaffenhet att icke tillhöra Ständernas handläggning, i någon mån förena sig
med motionären i uttalandet af de öfverklagade förhållandenas föreburna menliga
inflytanden och, som det heter, stora olägenheter. Sådana synas mig ingalunda vara
ådagalagda. Icke heller är jordegarnes mening i dessa hänseenden, på sätt Utskottet
rätteligen upplyser, vorden utrönd. Dessutom, och då syftemålet med anläggningen
af Sala stad tydligen har varit ett helt annat, än med de flesta andra städer i
riket, enär förberörda stad blef grundlagd för att sammanbinda och upprätthålla en
å orten existerande jordbruks- och bergsbruks-näring, och då stadsorganisationen
härvid är använd till ett medel för besagda sammanhållning, (hvarom vidare se stadsprivilegierna
af den 15 April 1624) finnér jag, för min del, mig till det tillkännagifvande
befogad, att allt vitsordande af motionens behörighet till innehållet synes
mig lika förtidigt, som omotiveradt. En enkel hänvisning till rätta forum för
ärendets behandling, hade i min tanka varit tillräcklig.”
N:o 110.
An k. till Exp.-utsk. den 17 Juli, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande af den genom
Kongl. General-tull-styrelsens cirkulär af den 10 Februari 1838 föreskrifna
kontroll vid aflastning från Norr- och Vesterbottens län af
sallad lax och smör.
Uti ett från hedervärda Bonde-ståndet till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets
behandling remitteradt memorial hafva riksdagsmännen Johan Jacob Rutberg
och Herman Öbom från Norrbottens län samt Gustaf Glad och Johan Westermark
från Vesterbottens län fört klagan öfver de svåra olägenheter, som vållas af föreskriften
om anskaffande af produktionsbevis för salt lax och smör vid dessa varuartiklars
transporterande från Norr- och Vesterbotten till afsalu på annan inrikes ort;
anförande motionärerne, att, sedan vid 1840 års riksdag upphäfvande af denna kontrollanstalt
blifvit yrkadt, och af Rikets Ständer i underdånighet förordadt, utan åsyftad
påföljd, hafva olägenheterne af detta uti rikets öfriga provinser okända hinder
Allm. Besv.- och Elcon.-Vtskottets Betänkande, N'.o 110.
för en oumbärlig varu-omsättning tilltagit; att den befarade insmuglingen af lax och
smör från Finland, som föranledt den ifrågavarande föreskriften, väl någon gång
torde hafva förelupit, men att missbruket härutinnan varit ganska ringa emot de stora
olägenheter, som försöket till deras afhjelpande medfört; samt att produktionsbevisen
icke osannolikt blifvit begagnade såsom medel för underslefvet såsom det visat sig
vid den för icke lång tid tillbaka inträffade händelse, att en stor mängd dylika på
ett anstötligt sätt förkommit, hvarigenom den öfverklagade författningens olämplighet
blifvit ytterligare ådagalagd, hvarföre motionärerne anhållit, att Rikets Ständer måtte
ånyo göra framställning om ifrågavarande kontroll-föreskrifters upphäfvande.
Utskottet lår i anledning häraf upplysa, att, sedan Kongl. Majit, genom nådigt
bref af den 15 December 1837, hvarpå General-tull-styrelsens cirkulär af den 10
Februari 1838 sig grundar, förordnat, att, vid afsändning från hamn i Norrbottens
eller Vesterbottens län sjöledes till annan inrikes ort af varu-artiklarne saltad lax
och smör, dessa varor skola vara underkastade förpassning i enlighet med förpassnings-stadgans
1 §, vid äfventyr, att de i annat fall vid framkomsten beläggas med
tull, såsom om de från Finland inkommit, och att för berörde förpassnings erhållande
det vilkor skall ega rum, antingen att varan förut bevisligen införtullats, hvilket
i sådant fall af vederbörande i afgående förpassnings-journalen till rättelse vid
revisionen antecknas, eller ock att afsändaren till tullkammaren eller inspektionen i
lastningsorten aflcmnar inhemska producenters under edlig förpligtelse utgifna bevis,
som vid nämnde journal skola till verifikation biläggas, att ifrågaställde varor utgöra
afkastning af de egendomar, de innehafva, å hvilka bevis kronofogde eller länsman i
orten eller församlingens kyrkoherde bör hafva intygat, att bevisens utgifvare innehafva
de uppgifna egendomarna och att de i samma bevis upptagna varu-qvantiteter
kunna anses vara der producerade — hafva Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse
den 15 Juli 1840 anhållit att, då förrberörde cirkulär innefattar föreskrifter, hvilka
©tvifvelaktigt medföra betydliga olägenheter och kostnader för de norra provinsernas
landtmannahandel, utan att på detta sätt troligen förekomma oloflig införsel af finska
varor på en så lång kuststräcka, och då dessutom svårigheten att fullgöra författningen
eller att med producentens under edlig förpligtelse utgifna bevis styrka, att en
ofta i mindre partier inköpt vara är af inhemsk afkastning, måste föranleda till författningens
öfverträdande, Kongl. Majit täcktes i nåder låta General-tull-styrelsens
berörde cirkulär, såsom ledande till hinder i landtmanna-handeln, utan att motsvara
sitt åsyftade ändamål, undergå en af behofvet påkallad förändring.
Uti häröfver infordradt underdånigt utlåtande har General-tull-styrelsen anfört,
att ifrågavarande kontrollföreskrift föranledts af tilltagande bemödanden att från finska
sidan öfver den långsträckta gränsen till Sverige drifva smyghandel med smör och
lax, i afsigt att derför sedermera begagna inrikes transporträtt; att å nämnde gräns
6 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, IV.-o 110.
äfvensom å den närmast dertill belägna Bottniska kusten, i anseende till deras serskilda
beskaffenhet, införsnillning al berörda vaxm-artiklar, som framalstras och afsättas
i gränsorterne å ömse sidor, icke kan, äfven med mångdubbelt större bevakningsstyrka,
i någon väsendtlig mån förebyggas, derest icke bevakningen understödjes
medelst serskildt föreskrifna kontroller, hvilka i förening med tullbevakningstill synen
kunna tillförsäkra statens rätt till införsels-afgifter för den utländska varan och
såmedelst äfven lemna den inhemska producenten ett påräknadt skydd emot tullförsnillares
medtäflan; att, ehuru kontroller i allmänhet, enligt deras natur, visserligen
medföra något mer eller mindre besvärligt och betungande, besvärligheten af de nu
öfverklagade likväl bort för de inhemska producenterna finnas mindre kännbar, i betraktande
af syftemålet att befria dem ifrån olaga intrång i deras industri; hvarjemte,
i afseende på ändamålsenligheten af den nu ifrågavarande kontrollen, General-tullstyrelsen,
under medgifvande, att inga medel förslå till ett fullkomligt förebyggande
af förbrytelser emot prohibitiva författningar, vitsordat, att, vid anställd jemförelse emellan
införtullningarne från Finland under de sednare åren d.els i Stockholm och
dels i Haparanda, det visat sig, att den öfverklagade författningen ingalunda förfelat
sitt syfte att motverka oloflig import af de finska alstren; med anledning hvaraf General-tull-styrelsen
ansett sig icke böra tillstyrka upphörandet af den i omförmäldte
hänseende föreskrifna serskilda kontroll; och har Kongl. Majit derefter, under den
21 December 1840, i nåder förklarat sig icke finna lämpligt att uti ifrågavarande
föreskrifter anbefalla någon förändring.
Efter öfvervägande af hvad sålunda förekommit, har Utskottet, på de af Gene
rai-tull-styrelsen
anförda skäl för bibehållande af ifrågavarande kontroll-föreskrifter,
ansett sig sakna anledning att understödja den nu i motsatt syftning väckta motionen,
och tillstyrker alltså,
att densamma icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 14 Juli 1848.
Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o lil.
7
N:o lil.
Ank. till Exp.-utsk. den 17 Juli, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ränteförsäkrings-anstallers inrättande
i hvarje lån och om husbönders tillförbindande att uti dessa
anstalter insätta ett visst årligt belopp för hvarje tjenare.
Uti en från höglofl. Ridderskapet och Adeln till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet
remitterad motion har herr friherre Raab, Carl Adam Jacob, efter
framställning af den olyckliga belägenhet, hvaruti den arbetande och tjenande klasseh
under nuvarande förhållanden sig befinner, anmärkt, hurusom nu gällande författningar
rörande fattigvård och om laga försvar m. m., i stället för att hämma den
allt mera tilltagande fattigdomen och näringslösheten, motverka det åsyftade goda ändamålet,
hvarföre motionären, som ansett några medel böra upptänkas, hvilka kunde
bereda arbetaren någon utsigt för dess ålderdom och skänka honom en sparpenning
vid oförutsedda olyckor, såsom ett i dessa hänseenden verksamt medel föreslagit inrättande
i hvarje län af ränteförsäkrings-anstalter, uti hvilka husbönderne skulle tillförbindas
att för hvarje tjenare insätta ett visst årligt belopp, med en obetydlig tillökning
hvart 5:te år för de tjenstehjon, som på samma ställe denna tid qvarstanna!,
hvaraf den dubbla'vinsten skulle uppkomma, att husbonden erhölle goda tjenare och
dessa en betryggad framtid $ och har motionären, efter en förslagsvis uppgjord beräkning
af de fördelaktiga resultater, hvilka häraf skulle uppkomma, hemställt, att
Rikets Ständer måtte i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes i nåder anbefalla
dess befallningshafvande att med görligaste första sätta sig i spetsen för en
eller flera ränteförsäkrings-anstalter i hvarje län, allt efter lokala behof, samt att
hvarje husbonde, som eger tjenare, måtte ovdkorligt förpligtas att till ränteförsäkringsanstalten
i hans ort, hvarje år på bestämda tider, utlägga för mankön från 17 till
50 år 2 1/2 r:dr och för qvinna 1 1/4 r:dr r:gs, hvilken insatts skall efter tilländalupna
5 år, som tjenstehjonet hos samma husbonde qvartjenat, ökas med 50 procent
under återstående tjenstetid hos samma husbonde.
Utskottet får med anledning häraf upplysa, att, sedan frågan om inrättande af
ränteförsäkrings- äfvensom lifförsäkrings-anstalter, till följd af i ämnet väckta motioner,
sistlidne riksdag utgjort föremål för Rikets Ständers öfverläggningar, och Rikets
Ständer uti underdånig skrifvelse af den 26 Mars 1845 anhållit, att Kongl. Maj:t
täcktes genom sakkunnige män låta utarbeta ett efter Sveriges förhållanden lämpadt
förslag till inrättande af ränteförsäkrings-, lifförsäkrings- och lifränte-anstalter, och
derefter nådigst vidtaga de åtgärder, som för dylika anstalters befordrande kunna
8
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande, N:o 112.
anses mest ändamålsenliga, har Kongl. Maj:t i nåder tillsatt en kommitté för upprättande
af ett sådant förslag, hvilket, enligt hvad Utskottet inhemtat, under loppet
af innevarande riksdag blifvit till Kongl. Majit aflemnadt och för närvarande är under
tryckning, för att spridas till allmänhetens kännedom.
Vid sådant förhållande, och då ifrågavarande inrättningar ännu äro härstädes för
den större allmänheten okända, har Utskottet, under erkännande af den stora nytta,
dylika anstalter, jemväl för det af motionären åsyftade ändamål, böra kunna medföra,
likväl ansett det nu vara för tidigt att, med hopp om framgång, vidtaga några så
beskaffade åtgärder, som motionären föreslagit, innan en fullsländigare kännedom om
grunderna för, samt syftningen och nyttan af dylika inrättningar hunnit sprida sig
och kunnat tillvinna dem det förtroende hos allmänheten, hvilket utgör ett oeftergifligt
vilkor för deras uppkomst; hvadan Utskottet tillstyrker,
att ifrågavarande motion för närvarande icke må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 14 Juli 1848.
N:o 112.
Ani;, till Ercp.-utsk. den 17 Juli, kl. 12 midd.
Utlåtande, i anledning af återremiss å betänkandet N:o 92, angående
väckta motioner om revision och reorganisation af hospitals-anstalterne
i riket.
Nämnde betänkande, uti hvilket Utskottet tillstyrkt, att Rikets Ständer måtte
hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, det Kongl. Majit täcktes låta genom dertill
skicklige, i ämnets serskilda detaljer sakkunnige, män upprätta förslag till den
utvidgning och de förbättringar af hospitalsväsendet i Sverige, så i medicinskt som
administrativt hänseende, hvilka befinnas vara nödiga för denna sjukvårds ändamålsenliga
organisation samt att Kongl. Majit derefter täcktes vidtaga de åtgärder, Kongl.
Majit, i anledning deraf, finner lämpliga, har, enligt till Utskottet ankomne protokollsutdrag,
blifvit af högvördige Preste-ståndet bifallet, med den förändring endast,
att slutmeningen: ”samt att Kongl. Majit derefter täcktes vidtaga de åtgärder, Kongl.
Mant, i anledning deraf, finner lämpliga,” utbytes mot orden: ”samt att Kongl.
Majit derefter täcktes nådig proposition i ämnet till Rikets Ständer aflåta;” hvaremot
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande, N:o 112.
9
emot vällofl. Borgare-ståndet antagit den uti herr M. S. von Hohenhausens, betänkandet
åtföljande, reservation föreslagna lydelse af den underdåniga skrifvelsen i ämnet,
samt höglofl. Ridderskapet och Adeln beslutat, att Rikets Ständer måtte hos
Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta genom sakkunnige
män upprätta förslag till fullständigt ordnande af hospitalsväsendet i Sverige uti
hela dess vidd, samt att Kongl. Maj:t derefter täcktes meddela Rikets Ständer hvad
åtgärder Kongl. Maj:t, i anledning deraf, kan anse böra vidtagas för denna vigtiga
angelägenhets bringande uti ett förbättradt skick; varande betänkandet af hederv.
Bonde-ståndet återremitteradt, till följd af anmärkningar, hvilka hufvudsakligen afse
förebyggande af de betydliga kostnader, hvilka ansågos blifva en följd af de utaf Utskottet
föreslagna åtgärderna, hvarföre åtskilliga ledamöter af sistnämnde Riksstånd,
under erkännande af behofvet af en undersökning i ämnet, instämt uti den af herr
von Hohenhausen emot betänkandet afgifna reservation.
Utskottets förslag har sålunda i hufvudsaken blifvit af 3:ne Riksstånd gilladt och
afvika de serskilda besluten från hvarandra och från Utskottets förslag endast derutinnan,
att Borgare-ståndet velat uti den underdåniga skrifvelsen hafva uttryckt den
mening, att de förbättringar, hvilka åsyftas, böra inskränkas till sådana, hvilka utan
statsverkets stora betungande kunna tillvägabringas; hvarjemte Ridderskapet och Adeln
samt Preste-ståndet beslutat en i afseende å ordställningen från Utskottets förslag
afvikande lydelse af den underdåniga skrifvelse, som i ämnet borde till Kongl.
Maj:t afgå.
Hvad nu angår det af Borgare-ståndet beslutade och af åtskillige utaf Bondeståndets
ledamöter påyrkade förbehåll i afseende å undvikande af statens alltför stora
betungande, så har Utskottet, som, enligt hvad betänkandet utvisar, icke förbisett
att, för tilhägabringande af de åsyftade förbättringarna, anslag från statens sida skulle
kunna erfordras, ansett ett så beskaffadt förbehåll för närvarande icke vara behöfligt,
då fråga nu endast är om undersöknings anställande rörande de brister, hvilka
kunna förefmnas och om upprättande af förslag till deras undanrödjande, samt Rikets
Ständer, sedan resultaterne af undersökningen visat sig, komma i tillfälle att
pröfva, om och i hvad mån statens tillgångar medgifva de förefunna bristernas afhjelpande;
men då det naturligtvis instämmer med så väl Utskottets som samtlige
Riksståndens mening, att det åsyftade ändamålet måtte vinnas utan statens alltför stora
betungande, har Utskottet, för undanrödjande af alla betänkligheter i dfetta hänseende,
ansett sig böra föreslå, att höglofl. Ridderskapet och Adeln samt högvörd.
Preste-ståndet behagade antaga det af Borgare-ståndet, i öfverensstämmelse med herr
von Hohenhausens reservation, beslutade tillägg, samt får, af sådan anledning och
för sammanjemkande af de mindre väsendtliga skiljaktigheter i öfrigt, hvilka emellan
Bih. till R. St. Prot. 184? Sc 1848. 8 Sami. 29 Haft. 2
10
Allm,. Bese.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande, N:o 113.
de serskilda besluten förefinnas, vördsamt tillstyrka, att samtlige Riksstånden måtte
förena sig om den underdåniga hemställan i ämnet,
att Kongl. Maj:t täcktes låta genom dertill skicklige, i ämnets serskilda
detaljer sakkunnige män upprätta förslag till de förbättringar af hospitalsväsendet
i Sverige, så i medicinskt som administrativt hänseende, hvilka
utan statsverkets stora betungande kunna utföras och befinnas vara nödiga;
samt att Kongl. Majit derefter täcktes nådig proposition i ämnet till
Rikets Ständer aflåta.
Stockholm den 14 Juli 1848.
N:o 113.
Anie. till Exp.-utsk. den 17 Juli, kl. 12 midd.
Utlåtande, i anledning af återremiss utaf Utskottets betänkande N:o 81, angående
förändring i vissa föreskrifter uti inqvarterings-ordningen för
städerna utom Stockholm.
Sedan Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet, i nyssnämnda betänkande, tillstyrkt
en underdånig anhållan hos Kongl. Majit, att undersökning måtte varda anställd
till vinnande af upplysning, hvarföre, i fråga om ersättning för servis, Götheborgs
stad bär en inqvarteringstunga, som icke af någon annan stad inom riket utgöres,
samt att, så vida härigenom icke blifver utrönt, att några synnerliga skäl till
detta förhållande gifvit anledning, Kongl. Majit då täcktes fatta beslut, eller, om
nödigt finnes, göra nådig framställning i ämnet till Rikets Ständer, hvarigenom staden
Götheborg kan blifva i berörde afseende satt i likhet med öfriga städer, samt
föreskrifterna uti inqvarterings-ordningen bragte till fullständig enhet, så att någon
olika tillämpning deraf icke vidare må komma att ega rum; så har merberörda betänkande,
som af det högvördige Preste-ståndet är vordet bifallet, blifvit af de öfriga
Riksstånden till Utskottet återremitteradt, på grund af dervid gjorda anmärkningar,
nemligen i
Inom högloft. Ridderskapet och Adeln:
att, då orsaken, hvarföre Götheborgs stad blifvit ålagd den öfverklagade inqvarteringstungan,
grundade sig på Kongl. Maj:ts nådiga beslut af den 24 Augusti
1847, det icke vore tillständigt att uti de för betänkandet begagnade motiver, så
-
Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande, N:o 113. 11
som likväl nu skett, uttala att detta beslut ”icke vore med rättvisa och billighet öfverensstämmande;”
att ett misstag blifvit af Utskottet begånget, då uti betänkandet
uppgifves att Götheborg vore den enda stad, der ifrågavarande inqvarterings-tunga
existerade, emedan ett dylikt förhållande äfven egde rum i Malmö; och att då Götheborgs
stad likasom flera andra stapelstäder hade en betydlig tolag sig anslagen
lör inqvarteringen, hvilket troligen kommer att visa sig vid den af Utskottet tillstyrkta
undersökningen i ämnet, syntes den gjorda framställningen icke bort komma i
fråga, m. m.
Inom vällofl. Borgare-ståndet:
att Utskottet, som vid utredandet af ämnet haft all möda ospard, likväl icke,
som sig bort, löst frågan och följaktligen ej eller kommit till det mål, motionärerne
åsyftat. Förhållandet vore nemligen sådant, att i 14 § inqvarterings-ordningen stadgas,
att servisen för korporaler och manskap samt deras vederlikar skall utgöras
med 1 r:dr 8 sk. för hvarje man, och att 16 § innehåller, att icke något utöfver
hvad i 14 § föreskrifves må kunna, under hvad förevändning som helst, af staden
fordras, i följd hvaraf icke någon stad skulle kunna åläggas utgöra servisen annorlunda,
än medelst erläggande af nämnde belopp, men, genom det otydliga och mot
hvarandra stridande innehållet af 15 och 17 §§, hade den oriktiga tillämpning egt
rum, att, då i städer, der kronan har kasern eller andra till inqvartering användbara
hus, servis-kostnaden erlägges med 1 r:dr 8 sk., staden Götheborg, som deremot
har egen kasern, blifvit ålagd att utgöra servis in natura. Det vore icke rimligt,
att den stad, som håller egen kasern, eller sjelf på annat sätt besörjer inqvarteringen,
skall betungas svårare än den, i hvilken kronan har egna för ändamålet
användbara hus. En sådan tolkning af författningen syntes icke stå tillsammans med
billighet och ej eller varit lagstiftarens mening. Ehuru Utskottet medgifvit, att af
inqvarterings-ordningens stadganden i förevarande hänseende missförstånd lätt kunde
uppkomma, hade Utskottet likväl ej gått längre än att det tillstyrkt en underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t om företagande af undersökning, rörande det supponerade
serskildta förhållandet med Götheborg. Ett sådant tillstyrkande gjorde ej tillfyllest
och kunde icke leda till den äskade behöfliga rättelsen, emedan det förhållande, som
nu egde rum med Götheborg, vore icke enstaka, utan precist enahanda i hvarje
annan stad, der kronan icke har egen kasern, utan staden föranstaltar om inqvartering
mot den ersättning, som författningen stadgar, och en allmän reglering vore
således nödvändig, för hvilket ändamål 15 och 17 §§ torde böra erhålla förändrad
lydelse, så att de bringas i öfverensstämmelse med 14 och 16 <§§; samt slutligen
att, om uti inqvarterings-ordningen lunnits serskildt stadgande om staden Götheborgs
skyldighet att utgöra servis in natura, skulle en sådan undersökning, som Utskottet
12 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande, N:o H3.
föreslagit, varit på sitt ställe, men då författningen vore otydlig i den omständighet,
om stad, som har egen kasern, skall utgöra servis in natura, eller icke, hade det
ålegat Utskottet att föreslå ett förtydligande af stadgandet härom, ty med en undersökning
om förhållandena i Götheborg vore ingenting vunnet, emedan, äfven om
Götheborg för närvarande vore den enda stad, utom Stockholm, som har egen kasern,
så läge deri icke något hinder att ett sådant fall i framtiden kunde inträffa
äfven i andra städer.
Inom hederv. Bonde-ståndet:
att, då Utskottet uti motionerna till förevarande betänkande yttrat, att otydlighet
förefunnes uti serskilda §§ af 1841 års inqvarterings-ordning, i hvad den handlar
om servis-ersättning för i städer garnisonerande trupper, hade Utskottet bort
med förslag till förtydligande deraf inkomma, men då sådant icke skett, och det icke
kunde vara hvarken Kongl. Maj:ts eller Rikets Ständers mening, att den stad, som
antingen har extra kaserner, eller på annat sätt sjelf besörjer inqvarteringen, skall
i afseende på servisen betungas högre, än stad, der kronan har egna kaserner, yrkades
återremiss af betänkandet på det att berörde författnings otydlighet borde rättas
5 hvaremot åtskilliga af Ståndets ledamöter begärt afslag derå.
Hvad först vidkommer den emot Utskottets ifrågavarande betänkande gjorda
anmärkning, att, då vid motiveringen till detsamma, i fråga om den inqvarterings
tunga,
som Götheborg, ensamt emot alla öfriga städer, för hvilka 1841 års inqvar
terings-ordning
gäller, ansetts skyldiga draga, blifvit yttradt, att detta förhållande syntes
Utskottet ”icke vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande,” detta yttrande
måtte af anförda skäl borttagas, får Utskottet, som härmed icke åsyftat något
klander af här ofvan omförmäldta nådiga beslut af den 24 Augusti 1847, till undvikande
af all misstydning föreslå,
att anmärkta ordställningen måtte från betänkandet utgå.
Beträffande dernäst frågan om ett förtydligande af åtskilliga paragrafer i inqvarterings-ordningen,
får Utskottet anföra, att den i betänkandet gjorda hemställan om
undersökning rörande förhållandet med inqvarterings-tungan inom Götheborgs stad är
föranledd af den utredning utaf ämnet, som, vid behandlingen af motionen, serskildt
måst af Utskottet företagas, men att Utskottet icke funnit skäl att utsträcka denna
utredning till inqvarterings-skyldigheten uti öfriga rikets städer, enär anledning icke
kunnat dertill hemtas af berörda motion, hvaruti endast denna skyldighet ifrågastälts,
så vidt den rörer staden Götheborg. Utskottet har till följd häraf ansett sig ej heller
kunna göra någon framställning, rörande förändring uti inqvarterings-ordningen i
allmänhet eller såsom omfattande samtliga rikets städer utom Stockholm, utan inskränkt
sig till hvad i betänkandet finnes framstäldt serskildt angående Götheborg.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande, N:o H4. 13
Då nu härtill kommer, att Utskottets hemställan i denna del blifvit af ett Riksstånd
bifallet samt af ett annat lemnadt utan anmärkning, så anser Utskottet sig
böra vidblifva sitt i detta hänseende gjorda förslag.
Stockholm den 14 Juli 1848.
N:o 114.
Anie. till Exp.-utsk. den 17 Juli, kl. 12 midd.
Utlåtande, i anledning af erhållna återremisser af Ekonomi-utskottets betänkande
N:o 91, rörande folkundervisningen i riket.
Omförmäldte betänkande har, enligt från Riksstånden Utskottet tillhandakomna
protokolls-utdrag, blifvit i serskilda punkter af höglofl. Ridderskapet och Adeln, högvördige
Preste-ståndet och välloflige Borgare-ståndet återremitteradt, på grund af
gjorda anmärkningar, hvilka Utskottet härmed går att, i följande ordning, upptaga
och besvara.
§ 3.
Utskottets tillstyrkande, pag. 4, af innehåll: ”att Rikets Ständer ville hos Kongl.
Majit i underdånighet anhålla, att en författning måtte blifva utfärdad, hvarigenom
stadgas, att alla hemman, hvilka, dels på grund af Kongl, resolutioner och dels på
grund af privilegier, äro befriade från kyrkobyggnad, icke, i fråga om skolbyggnad,
må få tillräkna sig samma frihet, utan tillförbindas att deltaga i anskaffandet och underhållandet
af tjenliga rum för de folkskolor, som inom församlingen finnas eller
blifva^inrättade, samt att detta deltagande måtte bestämmas efter de grunder, som,
jemlikt 2 mom. 5 § i Kongl, förordningen den 29 Augusti 1843, följas i fråga
om rösträtt vid socknestämma,” har af höglofl. Ridderskapet och Adeln samt högv.
Preste-ståndet blifvit återremitteradt. De deremot gjorda anmärkningar innehålla hufvudsakligen:
l:o att det vore betänkligt, om byggnads-skyldigheten skulle bestämmas
efter rösträttighet vid sockenstämma, emedan brukare och arrendatorer för sina
hemman, i många fall, då skulle derifrån befrias, om nemligen egaren inom socknen
bor; 2:o att Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet icke egt rättighet, att, utan
i förening med Lag-utskottet, föreslå ifrågavarande lagförändring eller förklaring; 3:o
att det numera vore för sent att framställa det ifrågavarande yrkandet, sedan skol
-
44
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande, N:o 114.
byggnader i de flesta socknar redan äro uppförda utan bidrag af de i betänkandet
oraförmälde privilegierade jordegare, samt äfven orättvist att dymedelst bereda en
förmån åt de socknar, som varit försumliga i fullgörandet af sitt åliggande i detta
hänseende, framför dem, som skyndat att rätta sig efter lagens föreskrift, samt att
det icke eller vore rätt att föranleda hos de sednare några ersättnings-anspråk, innebärande
frön till tvister sockneboer emellan; 4:o att uti berörde tillstyrkande ordet
”lägenheter” blifvit uteglömdt, hvadan det i sitt nuvarande skick ansetts tvetydigt
och lätt ledande till missförstånd.”
I anledning häraf får Utskottet anföra: l:o att hemmanens deltagande uti de
ifrågavarande skyldigheterna, efter Utskottets förslag, kommer att ega rum äfven i
de fall, att de äro utarrenderade och att egaren bor inom församlingen, ty om egaren
röstar för dem, så svarar han, enligt gällande föreskrifter, äfven för de dem
åliggande besvär och, i den händelse att han är genom kontrakt eller eljest derifrån
fritagen, i hans ställe brukaren eller arrendatoren. Samma förhållande är med dagsverksskyldigheten,
som utgöres efter matlag, att den ej heller förändrats uti berörde
fall. Utskottets mening har ingalunda varit att förändra grunderna för skyldigheten
att deltaga i skolhusbyggnad, utan att få dem allmänt tillämpade äfven på dem, som,
genom serskilda Kongl, resolutioner eller eljest, äro från en sådan byggnadsskyldighet
befriade; 2:o hvad angår Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets bestridda
rättighet, att, utan i förening med Lag-utskottet, föreslå ifrågavarande lagförändring
och förklaring, så kan till dess försvarande med skäl anföras, att hela förslaget till
nu gällande skolstadga vid riksdagen 1840 och 1841 uppgjordes utan Lag-utskottets
hörande och i önskningsväg till Kongl. Maj:ts nådiga pröfning öfverlemnades;
3:o må det val medgifvas, att de flesta församlingar sannolikt redan uppfört sina
sikolhus, men på alla ställen torde kostnaderna derför icke blifvit till fullo afbördade,
och dessutom har Utskottet trott, att man ej härvid borde lemna ur sigte de framtida
behofven för skol-byggnadernas underhållande lika litet som att tillfällen kunna
inträffa, då nya skolhus behöfva uppföras. Med antagande häraf torde ett sådant
stadgande, som det af Utskottet föreslagna, icke kunna anses komma för sent; 4:o
får Utskottet, som anser det gjorda förslaget om tillägg i denna punkt af ordet ”lägenheter”
innebära större tydlighet, om det i föreskriften komme att inflyta, och för
samma orsak jemväl finnér lämpligt, att sådana verk hvilka icke till hemman och
lägenheter kunna hänföras, såsom jernverk, sågverk m. fl., der utsättas, hemställa,
att det uti § 3 bet. N:o 91 pag 4 afgifna förslag till underd. skrifvelse måtte erhålla
följande lydelse:
att Rikets Ständer ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att en
författning måtte blifva utfärdad, som så förklarar 3 § af nu gällande skolstadga,
att äfven de hemman, verk och lägenheter, hvilka af en eller an
-
Allm. Bese.* och Ekon.-Utskottets Utlåtande, N:o 114. 15
nan anledning äro befriade från kyrkobyggnad, tillförbindas att deltaga i
anskaffandet och underhållandet af tjenliga rum för folkskolor inom de
skoldistrikt, der de äro belägna, samt att detta deltagande måtte bestämmas
efter de grunder, som, jemlikt 2 mom. 5 § i Kongl, förordningen
den 29 Augusti 1843, följas i fråga om rösträtt vid sockenstämma.
§ 6 mom. 2.
Utskottets hemställanden, pag. 8, l:o ”att Rikets Ständer måtte hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla, att pastorer inom Götheborgs stift hädanefter, vid tillsättande
af folkskole-lärare, måtte få beräkna sin rösträtt lika med hvad i detta afseende
för rikets öfriga pastorer är stadgadt;” 2:o ”att Jöns Månssons och Pehr
Bengtssons gjorda förslag om inskränkning af den åt kyrkoherde, genom 6 § mom.
2, lemnade rösträtt, måtte förfalla” hade från vällofl. Borgare-ståndet blifvit återremitterade;
men som desamma af Ridderskapet och Adeln samt Preste-ståndet blifvit
bifallna samt Bonde-ståndet dervid låtit bero och beslut sålunda angående dem redan
är fattadt,
så kan återremissen icke föranleda till någon Utskottets vidare åtgärd.
Då denna del af betänkandet hos det hedervärda Bonde-ståndet föredrogs och
afgjordes, blef en ny motion i ämnet af riksdagsfullmäktigen Pehr Bengtsson från
Calmar län, väckt och till Utskottet remitterad, varande densamma hufvudsakligen af
följande innehåll: ”att det, enligt motionärens åsigt, finnes större säkerhet för den
lämpligaste sökandens utväljande, om valet sker af socknemenigheten, äfven om den
består af mindre upplyste personer, än om det sker af en orättrådig pastor, hvars
godtyckliga afsigter säkerligen tagas i betraktande vid förslagets upprättande och sedermera
vid sjelfva valet gå i fullbordan; att, enär menigheten, utan skada lör religionsvården,
ständigt egt rätt att inom förslag utnämna pastorn och komministern,
så bör det ej eller vara vådligt om den berättigas att i samma ordning utse skolläraren,
orgelnisten och klockaren, hvadan motionären föreslagit, att stadgas måtte,
det pastorer, vid val af sådana tjenstemän, ej må beräkna större rösträtt än vid val
af komminister eller endast 2:ne tjensteröster;” men då denna fråga redan blifvit
genom 3:ne Riksstånds beslut afgjord, kan
berörda motion icke till någon åtgärd föranleda.
Beträffande Utskottets tillstyrkande, pag. 8, ”att prosten Klintbergs och Ola
Månssons från Malmöhus län väckta motioner, att sökande till folkskolor icke böra
fö samtidigt ingifva sina ansökningar på flera ställen, måtte förfalla,” hade högvördiga
Preste-ståndet ogillat detsamma och i stället, för sin del, beslutat, att ett tillägg till
16
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottcts Utlåtande, N:o 114,
ifrågavarande 6 § måtte göras, på sätt prosten Klintberg föreslagit; men som de
öfriga Riksstånden bifallit Utskottets tillstyrkande,
så kan berörde beslut icke föranleda till någon Utskottets åtgärd.
Vidkommande Utskottets tillstyrkande, pag. 9, ”att Rikets Ständer ville bestämma
den i Maj såsom årlig afflyttningstid för de folkskole-lärare, som tillika äro klockare
eller orgelnister, samt, jemte anmälan af detta beslut, i underdånighet anhålla,
det Kongl. Majit täcktes, med nådigt bifall härtill, låta utfärda författning i detta
afseende för öfriga folkskolelärare” har detsamma blifvit återremitteradt från högloft.
Ridderskapet och Adeln samt högvördige Preste-ståndet hufvudsakligen på grund af
följande anmärkningar: ”att den lista Maj vore i allmänhet en otjenlig tid för folkskolelärares
flyttning, emedan på de aldra flesta ställen läseterminen då påginge i
skolorna, hvadan ock då verkställda ombyten af lärare skulle medföra afbrott i undervisningen;
dertill komme äfven, att då lärjungarne i folkskolelärare-seminarierna
eller de blifvande folkskole-lärarne varda utexaminerade i Juni och December månader,
samma terminer äfven borde vara bestämda såsom flyttningstiden för lärare i
folkskolorna, emedan vid dessa tider på året en mängd från seminarierna utgångne
elever vore färdige att emottaga sådana lärare-beställningar; och har på dessa skäl
blifvit hemstäldt till Utskottet, att det måtte taga i öfvervägande, huruvida icke den
ena om ej båda af dessa flyttningstider borde anses lämpligast, samt att, om Utskottet
inskränkte sig till förordande af blott den ena, den 1 Juli då måtte dertill
föreslås.
Härå får Utskottet svara, att de olägenheter, hvilka förments komma att härflyta
från bestämmelsen om folkskole-lärares flyttning den 1 Maj, icke, vid utarbetandet
af betänkandet Nio 91, undgått Utskottets uppmärksamhet, samt att Utskottet
först, efter den noggrannaste pröfning af skälen för och emot, tillstyrkt bestämmandet
af denna dag. Sålunda har det ej eller blifvit förbisedt, att den 1 Juli eller
1 December såsom afflyttningstider hvarken voro lämpliga eller beqvämliga för
utexaminerade seminarister, emedan den, som blir utexaminerad den 1 Juni, icke kan
tillträda någon skol-läraretjenst den derpå följande 1 Juli, likasom icke eller den,
hvilken utexamineras i slutet af November kan till sådan tjenst utnämnas den 1 December,
enär 56 dagars ansökningstid för dessa tjenster är föreskrifven och denna
ovilkorligen måste vara tilländalupen, förrän tillsättning kan ega rum; äfvensom Utskottet
anser, att icke obetydliga olägenheter skulle uppstå för de skol-lärareplatser,
som äro förenade med klockaresysslor, i händelse någon af de nyssnämnda dagarna
bestämdes till afflyttningstid i stället för den af Utskottet föreslagna 1 Maj. På dessa
skål och då för öfrigt Utskottets tillstyrkande blifvit bifallet af vällofl. Borgareståndet
och hedervärda Bonde-stådet,
så anser sig Utskottet böra vidblifva sitt berörda förslag.
Utskot
-
Allm. Jlesv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande, N:o 114. 17
Utskottets andra tillstyrkande, pag. 9, ”att prosten Klintbergs förslag, det folkskolelärare,
vid klagomål, icke må vara berättigad att söka annan tjenst, innan de
blifvit till slut bragta, icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda ”har blifvit
återremitteradt af högvördiga Preste-ståndet, men som detsamma är af de trenne
öfriga riksstånden bifallet och beslut sålunda deröfver fattadt,
föranleder återremissen icke till någon Utskottets vidare åtgärd.
Utskottets hemställan, pag. 15, ”att Rikets Ständer må hos Kongl. Maj:t i un
derdånighet
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, för begagnande vid folkskolorna, låta
utfärda ett reglemente för enkel eller fristående gymnastik, med fästadt hufvudsakligt
afseende på öfning i sådana militäriska rörelser, hvilka kunna anses nödiga och nyttiga,
såsom förberedelser till bevärings-exercisen,” har blifvit afslagen af högvördiga
Preste-ståndet och hedervärda Bonde-ståndel, men bifallen af de begge andra Stånden,
i följd
hvaraf ifrågavarande hemställan förfaller.
Utskottets yttrande, pag. 16, angående herr Hammarhjelms förslag i fråga om
serskild undervisning för llickor, har blifvit återremitteradt från Ridderskapet och
Adeln, men som det är af de öfriga riksstånden bifallet,
så kan återremissen icke föranleda till någon Utskottets vidare åtgärd.
Stockholm den 14 Juli 1848.
Emot det af Utskottet nu fattade beslut i frågan om skollärare-, orgelnist- och
klockare-val får jag mig reservera.
Då Utskottet, på ett, icke sig sjelft värdigt sätt behandlat min förra motion i
denna fråga, se Utskottets betänkande N:o 91, utan nödgats blunda för sjelfva saken,
så nödgades äfven jag att, i afseende på det förenämnda, till Utskottet inkomma
med en ny motion, under den förhoppning, att Utskottet skulle genom den
upprätta eller godtgöra hvad det i den förra uraktlåtit, eller af motvilja och missförstånd
om motionens rätta vigt förfelat.
Men då, hvad redan sagdt är, Utskottet nödgats blunda för den förra motionen
och visa sig döf för den sednare, lärer för närvarande icke vara annat att göra
än låta dervid bero, likväl under den förhoppning, att den. som med tålamod fördrager
tiden, han vinner allt.
Pehr Bengtsson,
från Calmar län.
Bih. till R. St. Prot. 1847 1848. 8 Sami. 29 Häft.
t
18
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N’.o 115.
Nio 115.
Ank. till Exp.-utsk. den 17 Juli, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckta motioner, om nästa riksdags hållande
i någon annan stad än Stockholm.
I detta ämne har till Allmänna Besvärs* och Ekonomi-utskottets handläggning
blifvit remitterade:
l:o från högloft. Ridderskapet och Adeln, ett af friherre Åkerhjelm, Carl, afgifvet
memorial, deruti, med åberopande af regerings-formens 50:de och riksdagsordningens
3:dje §§., hvilka bjuda, att riksdagarne skola hällas i rikets hufvudstad,
utom i de fall, då fiendens framträngande, eller pest eller andra lika vigtiga hinder
göra det omöjligt eller för rikets ständers frihet och säkerhet vådligt, han föreslagit,
att rikets ständer ville hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, det nästa
riksdag måtte blifva hållen i någon landsorts stad; och har motionären ansett sig
ega fulla skal till denna sin framställning, i betraktande deraf, att frihet och säkerhet
under de trenne sistförflutne i hufvudstaden hällne riksdagarne blifvit störd genom
hotande folkskockningar utanför stånds-samlingarne och anfall både mot taleman,
utskotts-ordförande och enskilda riksdagsmän, m. fl., och i synnerhet genom
våldsamheterne under innevarande riksdag, hvilka icke ens af Hans Majit Konungens
personliga närvaro eller af Dess menniskoälskande och faderliga förmaningar kunnat
hejdas, utan föranledt, att vapenmakt måst brukas, derunder blod flutit och en garnisons-förstärkning
inkallats, hvars kostnader, ännu obestämda, icke obetydligt betungat
statens försvagade drätsel; att, då de klasser, som i andra länder så ofta väcka
bekymmer, säkerligen icke afvikit från svenska folkets berömda sans och laglydnad,
om de icke blifvit upprörda och vilseledda genom långvariga och ihärdiga retelser
och intalade osanna uppgifter; så hade likväl sådant skett och äfven härtill begagnats
frågan om en vigtig grundlags-förändring, hvars verkliga natur och följder flertalet
icke förstå att uppfatta, men hvars genomdrifvande i den mest samhiillsförstörande
skepnad gifvit och gifver kärkomna anledningar till nya bemödanden att uppreta
stånd emot stånd, klasser emot klasser, lydande mot befallande, fattigdom emot
förmögenhet; att, för bestämmandet af denna granlaga förändring, ett förslag hvilar
till nästa riksdag, hvars förtidiga sammankallande redan inom ett annat riksstånd varit
ifrågastäldt, ehuru den laga mellantiden nogsamt erfordras för lugnandet af upprörda
sinnen, och begrundandet af ett så angeläget och omtvistadt ämne, och hvars
öfverläggningar derföre böra mer än vanligt betryggas mot uppenbart våld och obehöriga
personers inblandning. Vidare har motionären, till grund för sitt förslag, åbe
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 115.
19
ropat, dels grundlagens klara ord, som icke inskränkt ensamt tjll ena statsmaktens
bepröfvande, huruvida våda kan uppkomma för rikets ständers frihet och säkerhet*
dels de ständigt fortgående bemödanden att vilseleda och uppreta allmänheten genom
de mot undersåtlig och medborgerlig ed stridande företag att göra närvarande representation
förhatlig och att, med utestängande af hvarje tanka på dess skäliga förbättring,
utrota de grundvalar, hvilka Sverige är nog lyckligt att ega till monarkiens
värn, lagarnes och den sanna frihetens bestånd; dels ställningen uti vår verldsdel,
hvars hufvudstäder föregått med exempel af oro och inbördes strider, med beklaglig
inverkan hos oss, och hvilka, då de inom den korta tiden till vår nästa lagtima
riksdag omöjligen kunna blifva lugnade, skulle blottställa äfven vår hufvudstad för
nya uppträden; dels att det är hvarje medborgares pligt att, fastän icke tänkbart är,
att någon förvillelse, ehuru stor den i andra fall kunde blifva, skulle innebära någon
våda för Konungens helgade person eller för Dess höga familj, söka befria Regenten
från den grymmaste af alla nödvändigheter, den att använda vapnens makt
mot egna undersåter, eller att blottställa sitt Majestät genom fåfänga föreställningar,
som det blinda raseriet icke aktar; och dels slutligen i afseende på de olyckor och
oberäkneliga förluster, som skulle tillskyndas vår hufvudstad, regeringens medelpunkt,
förvaringsstället för vår bank, våra angelägnaste arkiver, för våra dyrbara samlingar
i konst och vetenskap, och derjemte vår största handelsplats, om den blefve utsatt
för allvarsamma oroligbeter och upproret skulle segra, emedan den skulle ådraga sig
icke blott olyckorna, förstörelserna och kostnaderna af en inom sig upplöst ordning,
utan äfven hatet från landsorternas invånare, hvilka säkerligen i sin ordning fmge
uppbära följderna af sådane folkrörelser och derföre hota deras utgångspunkter med
en hämnd, som icke kan aflöpa utan svåra följder och icke skall skilja emellan brottslingen
och den förtryckte ordningsvännen.
Vid remissen häraf har herr Lagerheim, Lars Magnus, instämt med motionären,
under förklarande, att han ansåg bestämmandet af plats för riksdagens hållande
böra öfverlemnas till Kongl. Majit, emedan sådant, i i nseende till möjligen inträffande
omständigheter, såsom missvext, eldsvåda och dylikt, ej nu kunde af rikets ständer
föreslås; hvaremot friherre Raab, Adam Christian, yttrat: att han, för sin del, icke
ansåge de oroligheter, som i Stockholm under denna riksdag passerat, hafva varit
af den skarpa beskaffenhet, att de afhållit någon riksdagsman ifrån att yttra sig och
i fortsättningen af sina riksdags-förhandlingar verka i öfverensstämmelse med sin öfvertygelse,
eller att så svåra emeuter, än mindre uppror, förelupit, att de kunna
hänföras till den §. i riksdags-ordningen, som bjuder, att riksdagen må förflyttas ifrån
hufvudstaden, då pest, krig eller dylika omständigheter sådant föranleda, äfvensom
att så många anledningar förefinnas, hvarföre riksdagarne i allmänhet böra hållas i
hufvudstaden, såsom upplysningars lättare vinnande i förekommande frågor, m. m.,
20 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 115.
att det visserligen ej utan högst vigtiga och giltiga skäl bör ifrågasättas att förlägga
riksdagen till annan stad.
2:o från högvördiga Presteståndet: herr doktor Bromans memorial, hvaruti blifvit
framstäldt, att, då antagas måste, det Kongl. Maj:ts nådiga förslag till ny riksdags-ordning
och dermed sammanhang egande förändringar blifver hvilande, till grundlagsenlig
behandling vid nästkommande riksdag, samt inom ett annat riks-stånd yttrats,
att en motion möjligen torde der väckas, att till Kongl. Maj:t ingå med underdånig
anhållan om urtima riksdags snara sammankallande, för denna vigtiga frågas slutliga
afgörande, ansåg motionären, att första vilkoret lör möjligheten af ett lugnt öfvervägande
utaf de ärenden, hvilka komma under representationens granskning, otvifvelaktigt
vore, att yttre lugn, personlig och huslig säkerhet äro rådande i dess närmaste
omgifning. Då detta vilkor likväl under de trenne sednast förflutne riksdagarne
icke egt rum, utan deremot uppträden och oroligheter inom hufvudstaden förekommit,
hvilkas driffjedrar icke kunnat genom lagliga undersökningar upptäckas, men
svnas dock hafva stått i något sammanhang med de å dessa riksdagar förekomna
frågor och förslag om representations-sättets förändring samt det numera tyckes hafva
öfvergått till en vana hos en viss del al hufvudstadens befolkning, att till historien
om dessa frågors behandling hvarje gång lägga märkvärdigheten af ett upplopp, och
då våra dagars erfarenhet i andra länder lärer, huru lätt dylika uppträden bland
hufvudstädernes rörliga folkmassor, ehuru de i början synas obetydliga, kunna genom
tillfälligheter leda till händelser, hvilkas följder blifva oberäkneliga för regeringarnes
bestånd och staternas säkerhet, måste det anses såsom en pligt för en representation,
som ännu är i besittning af sina lagliga rättigheter, att söka undanrödja icke allenast
de anledningar, som framkallat dessa väl vådliga, men hittills lyckligtvis afvända,
försök till inhemska fridens störande, utan ock att förekomma de större faror för
regering och land, hvilka genom försökens fortsättande och tillfälliga framgång kunna
uppkomma, emedan det icke kan vara representationen värdigt, att vid hvarje dess
sammankomst se hufvudstadens lugn hotadt, enskilda representanters och medborgares
husfrid störd, fönster krossade, boningsrum och möbler förstörda af stenkastningar,
husportar sönderhuggne och uppbrutne, en allmän osäkerhet på gator och
torg vara rådande, att höra hotelser mot enskilda, rykten om tillämnade våldsamheter
och mordbrand, att se till och med tryckta proklamationer uppspikade på gatuhörnen,
uppmanande till folksamlingar och fridsstörande, att med stillatigande höra
regeringen blottställd för de oblidaste omdömen för allt h\sad den vid dylika tillfällen
gör, och slutligen satt i den sorgliga nödvändighet att använda den beväpnade makten
till utgjutande af medborgares blod, dervid tillfälligheter aldrig kunna förekommas,
som göra att den oskyldiga faller med och för den skyldige. Representationen
bör
Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o Hå.
21
bör än vidare icke, utan vidtagande åtgärder, blottställa landet för de dryga kostnader,
hvilka blifva nödvändiga genom truppers uppbådande och garnisonens i hufvudstaden
för tärkning under längre tider, eller låta landet ännu längre stärkas i den
tankan, alt hvarje kommande riksdag är en riks-olycka och genom ryktenas förstorande
hållas i beständig oro för konungahuset, representationen, regerings-sättet och
de många enskilda, som hafva anförvandter och vänner öfverallt i riket. Med förutsättning,
att det gifves ett sätt att förekomma dylika olyckor för regering och folk,
alt, utan ingrepp i någons rätt och utan att tillskynda någon skada åt det allmänna
eller enskildta, bereda svenska regeringen och representationen tillfälle att i lugn och
frid öfverlägga och besluta om fäderneslandets angelägenheter och väl, och då hvarken
regerings-formen eller riksdags-ordningen deremot lägga hinder i vägen, enär,
om det är Konungens höga pligt att skydda representationen för faror, det väl ock
måste vara en lika pligt att förekomma dem, der de möjligen kunna undvikas, har
motionären, som derjemte ansett, att Kongl. Majlis nådiga beslut i detta fall skulle,
genom en yttrad önskan från ständernas sida, vinna en ökad kraft och undgå det
ladel och de misstydningar, hvilka möjligen af dem, som icke hafva ordningen och
lugnet kära, icke skola uteblifva, föreslagit, ”att rikets höglofl. ständer ville ingå till
Kongl. Majit med en underdånig anhållan, att den riksdag, vare sig urtima eller
laga, på hvilken det nu hvilande nådiga förslaget till ny riksdags-ordning och dermed
sammanhang egande grundlags-förändringar kommer att definitivt antagas eller
förkastas, måtte varda sammankallad i den provins-stad, hvilken Kongl. Majit, i samråd
med fullmäktige i Banken och Riksgälds-kontoret, finner dertill tjenligast.”
Hvad sålunda förekommit har Utskottet i öfvervägande tagit; men, då berörda
af motionärerna framställda förslag, eller att Rikets Ständer vid innevarande riksdag
måtte hos Kongl. Majit anhålla om nästa riksdags förflyttande till annan stad än
Stockholm, saknar stöd af 50 § uti regerings-formen samt 3 § uti riksdags-ordningen,
som innehålla föreskrifter, i hvilka fall och på hvad sätt bör beslutas derom,
samt då härvid bör i betraktande tagas, att skälen till berörda föreskrifter tydligen
ligga deruti, att Kongl. Majit bäst är i tillfälle att, vid sammankallandet af Rikets
Ständer till riksdag, pröfva behofvet af ett sådant förflyttande, hvilket deremot icke
lärer kunna på förhand ske af Rikets vid ett föregående riksmöte församlade Ständer,
så anser Utskottet
ifrågavarande motioner icke böra föranleda till någon Rikets Ständer åtgärd,
samt hemställer derföre, att desamma måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 14 Juli 1848.
Häremot reserverade sig herr doktor Annerstedt, l'li.:
Bih. till B. St. Brot. 1847 öj' 1848. 8 Sami. 49 Haft. 4
22
Allm. Besv.- och Ekon.-Vtskottets Betänkande, N:o 115.
”Emot Utskottets afgifna utlåtande får jag i så måtto mig reservera, att, efter
min åsigt, Utskottet bordt, med erkännande af vigten af de skäl, som föranledl motionerna,
och hvilka synas mig i Utskottets betänkande ovederlagda, likväl stanna i
enahanda beslut att föreslå det motionerna icke må till någon Riksens Ständers åtgärd
föranleda, enär det, enligt 50 § regerings-formen, är Konungens ensak att, i
samråd med Riksens Ständers fullmågtige i Banken och Riksgälds-kontoret, utsätta annan
ort för nästa riksdag, i fall omständigheterna då skulle det föranleda, samt en
vis och omtänksam styrelse icke lärer underlåta att vidtaga hvarje åtgärd, som finnes
nödig för Riksens Ständers frihet och säkerhet.”
Uti herr Doktor Annerstedts sålunda yttrade mening instämde herr friherre Cederström,
B., herr friherre Stjernstedt, L. F., herr von Hohenhausen, M. S., samt
herr biskop Bergman.
STOCKHOLM 1848, hos J. A. Walldén.
Allm. Besv.- och Elig n,-Ut sk. Betänkande, N;o 116.
I
N;o 116.
Ankom den 28 Juli, 11. 2 e. sk.
Utlåtande, i anledning af erhållna återremissev utaf betänkandet
N:o 90, angående ordnande af Medicinal-under•
visningen i riket.
Nämnde betänkande, hvari Utskottet tillstyrkt, att Rikets Ständer
måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att en kommitté af sakkunnige
män må blifva nedsatt, hvilken finge sig uppdraget att, efter en bestämd
plan, utarbeta ett förslag lill den medicinska undervisningens ordnande,
samt alt Kongl, Majit derefter täcktes vidtaga de åtgärder, hvartill detta
kumle föranleda och hvilka ansåges för ändamålet tjenliga, har blifvit bifallet
af Rreste-ståudet, men återreinilteradt af Ridderskapet och Adeln samt
Borgare- och Bonde-stånden. — Be anmärkningar, sorn gifvit anledning
till äterremisserne, hafva hufvudsakligen omfattat de af Utskottet till grund
för sitt berörde tillstyrkande andragna skäl, hvilka förments vara dels skefva
och behäftade med misstag och dels utvisande partiskhet emot Carolinska
institutet, men äfven åsyftat, att frågan om medicinska undervisningens
ordnande borde af Utskottet förklaras omfatta ett ämne, hvarmed Rikets
Ständer icke borde sig befatta. —■ Dessutom har inom Borgare-ståndet blifvit
af Herr Schartau m. 11. anmärkt, att uti tillstyrkandet förekomme en
tvetydighet, nemligen „att den begärda kommittéen borde få sig uppdraget att,
„ef(er en bestämd plan, utarbeta ett förslag" m. m. hvilket stöde i stridi
med hvad hittills varit vanligt, eller att åt kommittéerna öfverlemnats att sjelfve
uppgöra planerne för sina förslag, m. m.
Utskottet får härvid fästa uppmärksamheten derå, att de gjorda anmärkningarne
till största delen icke äro rigtade emot det slut, hvari Utskottet
slädnät, utan hufvudsakligen emot uppfattningen och uppställningen af betänkandet.
Utskottet får i anledning häraf förklara, att just de af Utskottet anförda
skäl och uttalade omdömen, i afseende på medicinska läroanstalternes»
Bih. till R. St. Fröt, 18il och 1848. 8 Sami 30 Bäft. i
2 Allm. Besv.- och Ekon. Utskottets Utlåtande, N:o 116.
brist på enhet och sammanhang, hvilka mest varit inom Riks-stånden föremål
för anmärkningar, stödja sig på en auktoritet, som anmärkarne sjelfve
åberopat, nemligen på det af Herr friherre Berzelius (ill Kongl. Maj:t afgifna
serskildta utlåtande i detta ämne. Så t. ex. är det klandrade uttycket,
„att i hufvudstaden fanns före år 1809 ett undervisningsverk, hvars hufvud»sakliga
bestämmelse var att bilda mästare för fältskärsstugor och regements„fältskärer,
“ ordagrannt hemtadt från berörde utlåtande. Efter tagen kännedom
af de förhållanden, som föranledt motionärens framställning, har Utskottet
stadnat i den öfvertygelse, att det medicinska undervisningsverket, ehuru
genom en mängd af utmärkte lärares nitfulla bemödanden till sitt anseende
uppehållet, likväl i sjelfva sin organisation hyser hufvudsakliga brister. Utskottet
har sökt att framställa dessa, och härvid följt hvad officiella handlingar
gifva vid handen. Om likväl Utskottets uppfattning af ämnet och deraf
följande omdöme blifvit af en eller annan ansedda partiska, såsom det af
åtskilliga utaf de gjorda anmärkningarne synes, så får Utskottet i afseende
härå erinra derom, att ett olika begrepp om en sak icke torde ensamt berättiga,
att anse andras omdömen såsom skefva eller partiska. Den anmärkta tvetydigheten
uti Utskottets tillstyrkande finner Utskottet icke kunna leda (ill något
misstag, enär, om Kongl. Majrt tillsätter en kommitté, det måtte va;a Dess
höga rätt att både bestämma instruktionen för densamma samt, om så godt
synes, äfven utstaka planen och gränserna för dess verksamhet.—Anmärkningen,
att ifrågavarande ämne vore af beskaffenhet, att Rikets Ständer icke
borde dermed befatta sig, torde icke vinna Rikets Ständers afseende, enär vid
föregående Rikdagar likartade frågor förekommit och då äfven föranledt underdåniga
anmälanden hos Kongl. Maj:t.
Då Utskottet ansett sig skyldigt att bemöta de gjorda anmärkningarne
samt att i anledning deraf afgifva upplysningar, så har likväl Utskottet äfven
trott, att åtskilliga af de uttryck i Betänkandet, som förefallit dem med
Utskottet olika tänkande anslötliga, skulle, utan att Utskottets mening oell
tillstyrkande i någon hufvudsaklig mån förändrades, kunna derifrån utgå,
och får Utskottet i sådant afseende vördsamt föreslå,
att de i Utskottets betänkande N:o 90 från 14 sidan sista raden
och vidare influtna uttryck, från och med „då Utskottet tager
i betraktande, att Carolinska Institutet" till och med »den anda af
»söndring, som dervid ännu är tillfinnandes" inå borttagas äfvensom,
uti tillstyrkandet om nedsättande af en kommitté, orden »efter
en bestämd plan," så att detsamma erhölle följande lydelse:
Allm. Bcsv.- och Ekon. Utskottets Vtlåtan de, N:o 17.
3
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att en kommitté af sakkunnige män må blifva nedsatt, hvilken
linge sig uppdraget att utarbeta et i förslag till den medicinska
undervisningens ordnande, samt att Kongl. Maj:t derefter täcktes
vidtaga de åtgärder, hvartill detta kan föranleda, och hvilka kunna
anses för ändamålet tjenliga.
Stockholm den 27 Juli 1848.
N:o 117.
Ant. lill Esp. litsle, den 28 Juli, kl. 2 e. m.
Utlåt andt>, i anledning af erhållen återremiss å Utskottets
betänkande N:o .96', om förändrad reglering af prester
skapets
löningssält m. m.
Enligt ankomne protokolls-utdrag från samtlige Riksstånden, med deras
beslut rörande ofvannämnde betänkande, ar detsamma bifallet, utom i
följande punkter:
Morn. 9, Litt B samt Mom. 2 och 5 Litt. D, hafva blifvit af Ridderskapet
oell Adeln samt Preste-slåndet afslagna, men af de öfriga tvenne
Stånden bifallna, och sålunda förfall t; Litt» C är af Borgare- och
Bonde-stånden bifallen i sina serskilda punkter eller ock lagd till handlingarne,
hvaremot Ridderskapet och Adeln samt Preste-ståndet uppskjutit sina
beslut derom. Mornenterna 1, 4 och 6 Litt. B. äro af Hederv. Bondeståndet
återremitterade. Hvad beträffar Mornenterna 1 och 4, så hafva de
samma
blifvit af Vällofl. Borgare-ståndet bifallna äfvensom af Högl. Ridderskapet
och Adeln samt Högv. Preste-ståndet, likväl af sistnämnde Riksstånd
med den förändring, att såväl, i det förra Momentet sid 24, orden:
„eller ock dessa löneposter ssmmanförda så vidt möjligt är in natura, eller
om helldre så åsämjes i penningar,“ som, i det senare momentet sidorna 27
och 28, orden: „så vidt möjligt är, till ett enda slag in natura, eller, om heldre
så åsämjes, i penningar,“ skulle utbytas emot följande ordalydelse: „hufvudsakligeu
i nafura-prestationer och till någon del i penningar.“ Då sålunda
tvenne Riks-stånd, endast med ofvananförde modification i ordalydel
-
4
Allm. Besvoch Ekon.-Vhk. Betänkande, N:o 1 IS*
sen, antagit berörde momenter, nemligen 1 oell 4 af punkten Litt* B, anser
sig Utskottet böra till Vällofl. Borgare-ståndet vördsamt hemställa,
att det måtte förena sig i det af Böglofl. Ridderskapet och Adeln
samt Högv. Preste-ståndet, i nämnde afseende, fattade beslut; i
hvilken händelse Hederv. Bonde-ståndets återremiss af ifrågavarande
momenter icke lärer komma att till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Beträffandet momentet 6 Litt. B, har detsamma af de frenne öfrige
Riks-stånden blifvit bifallet,
hvadan återremissen icke kan till någon vidare åtgärd föranleda.
Stockholm den 27 Juli 1848.
N:o 118.
Ank. till Exp. Utsk. den 28 Juli, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af erhållne återremisser af betänkandet
JS:o 97, angående gjorda anmärkningar tid Handelssamt
Fabriks- och Handtverks-ordningarne af den 22 December
1846.
Enligt Utskottet tillhandakomne protokolls-utdrag har detta betänkande
blifvit af samtlige Riks-stånden bifallet, utom i följande punkter:
Handels- Ordningen.
§. 24.
Utskottets hemställan* att den i denna § bestämda afgift till handelsföreningens
kassa icke må, på sätt yrkadt blifvit, förhöjas, har af Högv.
Preste-ståndet och Hederv. Bonde-ståndet blifvit bifallen: hvaremot Höglo/l.
Ridderskapet och Adeln samt Vällofl. Borgare-ståndet ansett afgiften böra
förhöjas (ill 10 rfdr. Då således tvenne Riks-stånd stadnat emot två, lärer
Allm. Besv.- och Ekon.-Ulak. Betänkande N:o 118,
5
ilen vackla frågan om förhöjnii gen få, enligt 75 §. riksdags-ordningen,
förfalla.
Yrd denna § hade Utskottet tillstyrkt Rikets Ständer att lins Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla, det stadgas måtte, att Konungens befallningshafvande
icke må ega att meddela tillstånd till handelsbods anläggande å
Jandet, innan den församling, inom hvilken handelsboden är ämnad att anläggas,
öfver ansökningen derom hörd, dertill på sockenstämma lemna sitt
bifall.
Betta Utskottets förslag har blifvit af Bonde-ståndet bifallet, hvaremot
Preste-ståndet och Borgare-ståndet beslutat, att slutorden: „öfver ansökningen
derom hörd, dertill på sockenstämma lemnat sitt bifall/' skulle ändras
till „öfver ansökningen derom blifvit hörd." Varande denna § af Ridderskapet
och Adeln 'återremitterad, till följd af anmärkningar, hufvudsakligen
innehållande: att en sockenstämmas beslutanderätt i detta fall icke skulle
stå tillsammans med förfaltningarne i allmänhet och än mindre med näringsfrihets-förfatlningen;
att Konungens befallningshafvande, som, på förd klagan,
eger pröfva ett vid sockenstämma ordentligen fattadt beslut, äfven måste
ega makt att pröfva, hvad verkan ett af kommunens ledamöter vid
sockenstämma afgifvet yttrande må medföra; att länsstyrelserna, hvilkas skyldighet
det är att upprätthålla och, så vidt de förmå, befrämja ordning och
sedlighet inom länen, måste antagas i,eke lemna utan uppmärksamhet och afseende
de skäl, socknemännen kunna anföra emot anläggande af handelsbod
i en socken, samt alt desse sednare således hafva tillräcklig säkerhet emot
befarade missbruk, derigenom, att åt dem lemnäs tillfälle att öfver ansökningen
blifva hörde och mot densamma göra de anmärkningar, hvartill de finna
sig befogade, hvaremot öfverlemnandet åt sockenstämmorna af beslutanderätten
i dylika frågor skulle göra dem till ett slags styrelser inom riket och
tillerkänna dem en makt, hvilken de icke böra ega.
Då tvenne Riks-siånd sålunda fattat ett från Utskottets förslag afvikande
beslut, har Utskottet, med anledning deraf samt med fästad! afseende
tillika å de hos Ridderskapet och Adeln emot Utskettefs förra förslag gjorde
anmärkningar, ansett sig böra med frångående af detsamma hemställa,
det behagade Ridderskapet och Adelil samt Bonde-ståndet instämma
uti det af Preste- och Borgare-stånden i denna fråga fattade
beslut..
6
Allm. Besv.- och Ekon. Utskottets Utlåtande, N:o 118.
Fabriks- och Handtverks-oråningen.
§ 3, morn. b.
Bet af Utskottet föreslagna tillagg till detta moment liar blifvit af
Ridderskapet och Adeln samt Preste-ståndet bifallet; men som Borgare
och
Bonde-stånden detsamma afslagit, lärer frågan derom komma att jemlikt
75 § riksdags-ordningen förfalla.
§. 28.
Som Ridderskapet och Adeln samt Borgare-ståndet, med ogillande
af Utskottets hemställan, att den i denna § bestämda afgift till handtverksföreningens
kassa må blifva oförändrad, beslutat, alt den borde förhöjas till
5 i tdr; men Pi •este- och Bonde stånden Utskottets tillstyrkan bifallit; lärer
alltså den om förhöjning af denna afgift väckta fråga likaledes anses vara
förfallen.
§ 33.
Den af Utskottet föreslagna förändrade lydelse af denna § har af
Ridderskapet och Adeln samt Preste- och Bonde-stånden blifvit bifallen,
hvaremot Borgare-ståndet, som ansett Herr Norins motion, i afseende å
denna §, angående sockennämnds rättighet att meddela gesällbref, icke hafva
blifvit besvarad, för detta svars afgifvande till Utskottet återremitterat betänkandet.
Då sålunda Utskottets förslag blifvit af 3:ne Riks-stånd godkändt,
lärer återremissen från Borgare-ståndet icke i hufvudsaken kunna till någon
vidare åtgärd från Utskottets sida föranleda; men hvad beträffar ofvanberörde
erinran, att Herr Norins motion icke skulle hafva blifvit besvarad, får Utskottet
upplysa, att de af Herr Norin framställde anmärkningar emot denna
§ hufvudsakligen afse det oriktiga deri, att en lärling skulle kunna frigöra
sig från de förbindelser, det behörigen ingångna lärlingskontraktet bestämmer,
blott han anskaffar bevis om erforderlig skicklighet för att kunna till
gesäll antages, och har motionären såsom skäl för denna åsigt, bland annat,
anfört lättheten att förskaffa sig ett dylikt betyg och den bristande förmågan
hos sockennämnd å landet att detsamma pröfva. Bå nu Utskottet, med god
-
Ålin. Besv.- och Ekon. Utskollels Utlåtande, N:o 118.
7
kännande af anmärkningen, tillstyrkt det stadgande, att lärling icke må lill
gesäll få antagas, förrän han sitt lärlingskontrakt fullgjort, och motionären
hvarken yrkat, det åläggandet för sockennämnd å landet att gesällbref utfärda
måtte i allmänhet upphöra, eller i detta hänseende framställt något
förslag, har Utskottet icke ansett behöfligt att serskildt ingå i>.vederläggning
af ett utaf motionären begagnat skäl, hvilket Utskottet icke kunnat godkänna,
då fråga här icke är om bedömmande af gesällprofvets beskaffenhet, utan
endast om den persons trovärdighet och sakkunskap, som betyget afgifvit.
Stockholm den 27 Juli f848.
STOCKHOL M, w. p. dalman, 1848.
Allm. Bes v.- och Ekon.-Utskctels Utlåtande j No tig.
i
N:o 119.
Ank till Exp. Utsk. den 28 Juli, kl. 2 e. ib.
Utlåtande t i anledning af väckt fråga om augments-räntornas
jemnare fördelning.
rr
-L ill Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskoltets handläsgning har blifvit remitterad
en af riksdagsfullmägtigen från Elfsborgs län Sven Svensson hos det
Hederv. Bonde-ståndet vackt motion af innehåll, att de till krouoskatte-rusthållshemmanen
anslagna augments-räntorna, som för sistnämnde hemman utgöra
ett väsendtligt stöd, äro till den grad olika fördelade, att det ena hemmanet
får uppbära circa nitio rtdr banko i augments-räuta, när det andra,
ehuru af sämre beskaffenhet, meri med samma onera, likväl endast åtnjuter
halfva beloppet; och som detta förhållande vore serdeles tryckande för en
del rusthållshemman, hvilka i allmänhet inom motionärens hemort äro svaga
och icke tåla vid någon minskning i den rätt, som möjligen, enligt lag, dera
borde tillkomma, så har motionären föreslagit, att någon åtgärd till beredande
af en jemnare fördelning af augments-räntorna, kronoskatte-rusthållhem»
manen emellan, måtte varda vidtagen.
Detta har Utskottet i öfvervägande tagit, och får fästa Rikets Ständers
uppmärksamhet derå, alt, som, vid indelningsverkets upprättande på 1680—talet
, kronans och allmogens inbördes rättigheter och skyldigheter, i afseende på
rustningen, blefvo i kneckte-kontrakten bestämda, sedan, efter föregången uppskattning,
kronohemman i åtskilliga län blifvit anslagna till rUsthålls-stammurnet
sorn fingo eftergift af jordeboks- och mantais-räntorna, beräknade lill ett
visst dalertal, i så kallade hästeräntor, men, när på ett hemman jordeboksoch
rnantals-räntorna icke uppgingo till det fastställda dalertalet, lyllnaden,
under namn af augment, från ett annat hemman anvisad att utgå; så vore det
en oundviklig följd, att den af motionären yrkade jemnare fördelningen af
augments-räntorna skulle, om den bifölles, föranleda en väsendtlig rubbning i
grunderna för indelningsverket.
Dessutom, och ehuru Utskottet icke kan bestrida motionärens uppgift, i
afseende å augments-räntornas olika fördelning, bör dock Utskottet härvid anmärka,
att, då ifrågavarande hemman uppskattades, den nu i ögonen fallande
olikheten i augments-räntornas förhållande till vedel börande rusthålls»
slammar ingalunda egde rum ; och a 11 nu mera, sedan i tidens längd den
Bih, till R. St. Vrot. tS.fj och 1848/ 8 Sami. 3t Tliift, f
2
Allm. Eesv.- och Ekon.-Ulskottets Utlåtande , N:o 120.
ena rusthålls-stammen, under vården af idoga och omtänksamma innehafva»
res händer, vunnit i styrka, men den andra, vare sig genom vanskötsel å
egarnes sida eller genom serskilda tillfälligheter, blifvit försämrad, tillvägabringa
en jemnare fördelning af meranämnda augmenls-räntor, eller, med andra
ord, förminska dem för de bättre rusthålls-stammarne, till fördel för
de svagare, vore utan tvifvel ett steg, med helgden af enskild rätt oförenligt»
och anser Utskottet sig böra, under åberopande af hvad i ofvanberörde mått»
är anfördt, tillstyrka,
att motionen må förfalla.
Stockholm den 27 Juli 1848.
N:o 120.
Ank. till Exp. Uuk. den 28 Juli, kl. 3 e. afe
Utlåtande j i anledning af väckt fråga om utfärdandet af njr instruktion
för kronof ogdarj länsmän och fjerdingsmän.
Uti ett lill det Hederv. Bonde-ståndet ingifvet och derifrån till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-utskottet remiUeradt memorial, har riksdagsfullmägtigen
från Calmar län J, P. Danielsson fästat uppmärksamhet vid den
mångfald af göromål, som tillhöra landlstatens tjenstemän, kronofogdar, län*-  män och fjerdingsmän, hvilkas verksamhet icke vore ordnad genom instruktioner,
lämpade efter tidens kraf, men endast bundne vid en praxis, som
saknade grund i bestämda lagar. Den för kronofogdarne sednast utfärdade
instruktionen af den 9 Oktober 1688 vore, i motionärens tanka, lika ofullständig
som otydlig, och i begge fallen alldeles icke svarande mot ändamålet.
Emedlertid egde nu det förhållande rum, dels att, då kronofogdarne icke medhinna
sina göromål, länsmännen af dem anbefallas att indrifva restantier, förrätta
utmätningar m. m., dels alt fjerdingsmännen icke sällan beordras att
fullgöra hvarjehanda för tjensten främmande uppdrag, genom eftersättande
hvaraf de äfventyra obehaget af ett kanzli-förhör, som, äfven om de frikänna*
från ålit ansvar, leder, i och för resa tili och ifrån residenset, ofta 20 å 30 mil,
till kostnader och tidspillan, utan ringaste ersättning; och har af sådana anledningar
motionären föreslagit, alt instruktioner varda upprättade lör krono
-
Allm. Besv. och Ef.on.-Utskottets Utlåtande, N.o 120»
3
fogdar, länsmän och fjerdingsman, på det alt hvar och en af desse tjenstemän
målte bestämdt kunna känna sina rättigheter och skyldigheter.
I sammanhang med föreslående motion, har Utskottet till behandling
företagit ett af herr prosten Melén till det Högv. Preste-ståndet ingifvet, och
derifrån till Utskottet remitteradt memorial, af innehåll, att en tyvärr icke
alltid oskälig klagan äfven från längre tider tillbaka försports inom landet
deröfver, att kronobetjeningen icke vid alla tillfällen gör allmogen rätt. Detta
förhållande vore dock, i betydlig mån, föranledt af sjelfva lagstiftningen,
noin åt nyssnämnde tjenstemän uppdragit åligganden, hvilka aldrig bort med
deras befattningar förenas; en anmärkning, hvaraf tillämpningen förnämligast
gällde länsmansljensterna, som egentligen vore att betrakta såsom polis-tjenster,
och hvilkas innehafvare det borde åligga att hufvudsakligast och i alla
hänseenden söka upprätthålla ordning och beifra lagöfverträdelser, hvar ogIi
en inom sitt distiikt. Då man likväl nu åt länsmännen anförtrott att förrätta
utmätningar, hade länsmansljensterna blifvit till exekutions-logdetjenster
förvandlade, och det vore lätt förklarligt, alt länsmannen, när tillfälle att
förtjena erbjudes, heldre, emot skjuts- och dagtraktamente, reser omkring på
atmätningsforrältningar, än att han, utan ersättning, sköter de egentliga länsraansgöromåien.
Härigenom komme den mindre lönande polis-ljensten att
åsidosättas för de mera indiägtiga utmätnings-förrältningarne, hvaraf följden
blefve, alt rån, stölder, fylleri, lönkrögeri och oordningar af mångahanda slag,
»om från alla trakter af riket, i våra dagar, så allmänt öfverklagas, sällan
med erforderlig kraft och nit i tid blifva efterspanade, upptäckta och lagligen
beifrade. Härjemte har motionären fästat uppmärksamhet vid de missbruk,
som icke sällan varit öfverklagade, att nemligen både kronofogdar, deras biträden,
fogdeskrifvare, och länsmännen, mången gång, dels beräkna för högt
lagsöknings- och utmätnings-förrättningar, och dels uraktlåta att, enligt författningarne,
före afresan från förrättnings-stället, aflemna till gäldenären
skriftelig räkning och redogörelse för utmätningen. Icke kunde så beskaffade
afvikelser från lag föras ali kronobetjening till last, men det vore mer än
nog, om de äfven till ett ringare antal egt rum; och ju svårare det måste
vara för allmogen att, i det förhållande, hvari den står till kronobetjeningen,
göra sin rätt gällande, desto ömmare borde det ligga lagstiftaren på hjertat
att värna folket mot missbruken af den magt, som blifvit lagd i kronobetjeniegens
händer.
Under åberopande af allt hvad sålunda blifvit anfördt, har motionären
»uselt sig böra föreslå:
4
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottats Utlåtande, N.o 110.
l:o Alt alla utmätnings-förrättningar varda skiljde från både kronofogdeoch
länsmans-tjensterna; 2:o att i hvarje fögderi en eller, om behofvet så fordrar,
två exekutions-fogdar tillsättas, hvilka bestrida alla utmätnings-förrättningar,
och redovisa för dem inför Konungens befallningshafvande i länet,
på samma sätt som kronofogdarne hittills, med undantag endast af resterande
kronoutskylder, hvilka äfven af exekutions-fogden indrifvas, men redovisas
för kronofogden, sorn sjelf förrättar all ordinarie kronouppbörd och för
densamma ansvarar och redovisar; börande ifrågavarande exekutions-fogdar
icke åtnjuta någon egentlig lön, men ega rätt att beräkna dagtraktamente och
skjutspenningar vid alla förrättningar, med undantag af dem, som verkställas
för indrifvandet af resterande kronoutskylder; samt 3:o att länsmännen sköta,
i första rummet, polisen, och derefter i öfrigt alla till tjensteu hörande å*
ligganden.
Yid målets föredragning till remiss hade herr doktor Sandberg med
motionären sig förenat.
Utskottet har hvad sålunda framsläldt blifvit i Öfvervägande tagit och
får härvid först, i afseende på riksdagsfullmägtigen J. P. Danielssons yrkande
om utfärdande af instruktioner för fjerdingsmän,
hänvisa till sin i betänkandet N:o 69 gjorda, af Rikets Ständer bifallna,
hemställan.
Hvad åter beträffar hvad anfördt blifvit, angående instruktioner för kronofogdar
och länsmän, samt i följd deraf framställda förslag, att nya sådana
måtte utfärdas, så enär, enligt hvad Utskottet inhemtat, denna fråga redan
länge utgjort föremål for Kongl. Majtts nådiga uppmärksamhet, samt numera,
sedan vederbörande blifvit i ämnet hörde, lärer vara beredd att, i den mån
ärendets vigt och omfång sådant medgifva, Kongl. Maj:ts nådiga pröfning underställas,
och de omförmälda nya iustruktionerne derefter utfardas, anser
Utskottet, vid sådant förhållande, sig icke böra tillstyrka Rikets Sländeis bifall
till den gjorda framställningen i denna del, utan hemställer,
att densamma icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Vidkommande slutligen förslaget att i hvarje fögderi tillsätta en eller
tvenne exekutionsfogdar för bestridande af alla utmätnings-förrättningar, så
tror Utskottet, för sin del, att tillskapandet af dylika lönlösa beställningar, i
stället lör att afhjelpa de öfverklagade olägenheterne, snarare skulle bidraga
till deras ökande, hvarjemte statsverket komme alt vidkännas betyd liga utgifter
i och för de lönförhöjningar för länsmännen, hvilka skulle blifva en
nödvändig följd deraf, att desse tjenstemän sålunda ginge i mistning af en för
deras bergning påräknad inkoa.st. Med afseende härå, och då nya instruk
-
Allm. Betv. och Ekon.-Utskottets Betänkandej JV.-o tit.
5
lioner för kronofogdar och länsmän, enligt hvad ofvan anfördt blifvit, snart
torde vara att emotse, hemställer Utskottet,
att berörde förslag icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 27 Juli 1848.
N:o 121.
Ank. till Exp. Utsk. den 28 Juli, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om jernvägs-anläggningar
i riket.
Rörande delta ämne hafva hos Ridderskapet och Adeln tvenne anföranden
blifvit ingifue och till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets handläggning
remitterade, nemligen:
l:o af herr grefve von Rosenj A. E.> som anfört, att vidsträckta jernvägs-anläggningar
blifvit uuder sednare åren fullbordade så uti Europa som annorstädes,
och att skälen till deras uppkomst borde uppsökas uti den stora förkofran
och tillväxt, som den genom dem beredda hastiga och mindre dyra
kommunikationen åstadkommit uti handel, industri och näringar m. m. De
nationer, hvilka mera verksamt deltaga uti verldshandel, hade äfven skyndat
att, så vidt tillgångarne medgifvit, och i öfrigt varit möjligt, tillegna
sig ett så verksamt medel för den allmänna välmågans utbredande och ökande.
Härvid vore äfven synnerligt afseende fästadt derå, att den sannolika
följden, om sådant uraktlätes, blefve, att de måste komma att slå tillbaka uti
täflan med andra folk, och slutligen inskränkas till hufvudsakligen inländsk
handel. För att Sverige icke måtte komma i en sådan belägenhet, har motionären
önskat, alt böljan af anläggning af jernvägar måtte ju förr desto heldre
ske, men har äfven härvid, såsom hufvudskäi, först fästat uppmärksamheten
derå, att bristen på goda kommunikationsanstalter i landet vore desto
nödvändigare att afhjelpa, som de stora afstånden emellan de orter, hvilka
hade behof af ömsesidiga varubyten, i förening med de oviga transportsätten,
utöfver all måtta fördyrade varorna och såmedelst lade band på utvecklingen
af den inhemska trafiken. I det fall, att staten, som hittills frikostigt bidragit
till enskilda vägars anläggning och förbättring, hvarvid någon plan likväl
i
Ålim. Besv.- och Ekon.-Utskotlets Betänkande, N.-o ut.
icke synes hafva varit följd, nu ville på ett uppmuntrande sätt understöd]*
jernvägars införande i riket, skulle den dubbla fördelen derigenom kunna vinnas,
att, i en framtid, landet blefve försedt med lätta kommunikations-anstaller,
och dessa anlagda efter en bestämd, på riktiga och naturliga, mera äa
tillfälliga, grunder byggd plan, och sålunda ett ordentligt vägsystem bragt
till stånd.
Motionä'ren har härefter utförligen ådagalagt, hvilka stora fördelar i mi»
liläriska, merkantila och ekonomiska afseenden vårt land komme att hemta
af jernvägar, och bland många andra exempel härå anfört möjligheten att
derigenom, vid skeende fiendtliga anfall, inom kort tid kunna sammandrag»
betydligare styrka å angripna eller hotade punkter; tillfälle öppnadt för handlande
att, sedan inhemska varor ej äro belastade med den stora transportkostnaden
för både rudimalerier och det förädlade, erhålla dessa för bättre
pris, och dymedelst kunna konkurrera med fremmande länders producenter;
derigenom beredd utväg alt till af missväxt hemsökta trakter kunna, utan
alltför stor prisskillnad, såsom hittills egt rum, öfverföra spannemål från våra
bördigare landskap, äfvensom den lindring uti bördor, som trycka jordbruket,
hvilken, om jernvägar anlades, borde uppstå genom minskning i
skjutsskyldighet, fångföring, postskjuts, samt allmänna vägars underhåll m. m.
Slutligen har motionären, i anledning af hvad i ämnet anfördt blifvit,
hemställt, ”alt Rikets Ständer måtte till Kongl. Maj:t frambära den underdå»
”niga anhållan, att Kongl. Maj:t ville, efter ärendets öfvervägande, göra dea
”framställning till Rikets Ständer i fråga om anläggande af jernvägar, som kan
”finnas lämpligast.”
Vid remissen af denna motion hafva ålskillige af Ridderskspet och A.-  delns herrar ledamöter i anledning deraf sig yttrat, och hafva dessa yttranden
äfven blifvit Utskottet delgifna.
2:o af bet r Munck af Rosenschöld, N. R-, sorn, hufvudsakligen på militäriska
och strategiska skal, föreslagit, ”att Rikets Ständer för Kongl. Majit
”(nätte uttrycka den önskan, alt Kongl. Majit ville låta uppgöra en fullständig
yplan för ett genom hela den väsendtligare delen af riket gående jernvägsnät,
”hvaruti Stockholm blefve hufvudpunkten, och hvarvid hufvudsakligaste afse”endet
fästades på den nytta, det uti strategiskt afseende kunde medföra vid
ett nationalförsvar, och Högstdensamme sedan täcktes gifva Rikets Ständer del
"af detta förslag, med anmärkande af de delar af nätet, hvilka för sagde äu”damål
ansågos först böra färdiggöras, samt ett specialiseradt kostnadsförslag
”och förslag lill de utvägar och tillgångar, som Kongl. Majit ansåge böra an*vändas
för veikets fullbordande, samt att Kongl. M«j:t icke mätte tillåta aå
-
Ålim. Besv.- och Ekon,-Utskottets Memorial, N,-o 123.
7
”gon jernvägs-anläggning, förr än denna plan blifvit uppgjord, och i öfverensstämmelse
med densamma.'*
Hvad först belräffar grefve Roséns motion, så torde densamma nu icke
kunna föranleda till någon delta Utskotts åtgärd, sedan Kongl. Maj:t, uppå
grefvens underdåniga ansökan derom, under loppet af innevarande riksdag,
den 9 sistlidne Maj, afgifvit nådig skrifvelse till Stats-utskottet, i ändamål
att Rikets Ständer måtte komma i tillfälle att närmare öfverväga, hvad åtgärd
å det allmännas sida, i afseende på jernvägs-anläggning mellan Örebro
och Hults lastageplats vid Wenern, såsom ett för den inhemska handeln och
industrien serdeles vigtigt ärende, må vara att vidtaga, samt Stats-utskottet
deröfver afgifvit utlåtande, N:o 262.
Vidkommande herr Munck af Rosenschölds förslag om uppgörande al
en fullständig plan för ett genom riket gående jernvägsnät, så liar Utskottet
erhållit kännedom derom, att en sådan plau ge iom enskild försorg torde blifva
tillvägabragdt. Vid detta förhållande, och då, i det fall, att densamma skulle
på statens bekostnad upprättas, dertill kom me att erfordras ett högst betydligt
anslag, hvilket, synnerligen under nuvarande förhållanden, blefve för
stateu betungande att utgöra, samt ej heller vid den nu skeende statsregleriugen
är påräkuadt, hemställer Utskottet,
att ifrågavarande motion icke må för närvarande till någon Rikete
Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 27 Juli 1848.
N:o 122.
Ank. till Exp. Utsk. den 28 Juli, kl. a e. jb
Memorial, angående minskning i Utskottets kansli-personal.
Sedan göromålen inom Allmänna Besvärs- och Ekonomi-ulskottet i dea
!t»ån minskats, att indragning af kansli-personalen kan företagas, så har Utskottet
beslutat, att 3:ne notarier och 2rne kanslister skola från och med den
i instundande Augusti med sin tjenstgöring hos Utskottet upphöra; varande
således i Utskottets tjenst, efter nämnde dag, endast qvarstående, utom sekreteraren,
en notarie; hvilket Utskottet härmed skolat
hos Rikets Högloft. Ständer vördsamt anmäla.
Stockholm den 27 Juli 1848.
STOCKHOLM, Ecksteinska Boktatckkiukt, 1848.
Allm, Besv.- och Ekon. Utskottets Utlåtande, N:o 123.
1
N:o 123.
Ank. till Exp. Utsk. den 18 Aug., 11. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af erhållna åter-remisser utaf Betänkandet
tS\a 93, angående ifrågastählt framläggande af
Cnions-Kommitté ns förhandlingar inför Rikets Ständer.
Detta Betänkande har blifvit af Ridderskapet och Adeln samt Presfe-ståndet
bifallet och af Borgare- och Bonde-stånden åter-remitteradt, men
då Utskottets afstyrkande af motionärens förslag är af 2:ne Riks-stånd gil—
ladt, och frågan alltså förfallit, lära åter-remisserne
icke kunna till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 18 Augusti 1848.
Bih. till R. St. Prot. 1847 och 1848. 8 Sami. 32 Hdft.
STOCKHOLM, w. f. dalman, 1848.
Register
öfver de af Rikets Högloflige Ständers Allmänna Besvärs
och Ekonomi utskott under Lagtima Riksdagen åren
1847—1848 afgifne Betänkanden.
A.
Nummer å
Betänkandet.
Akademi-hemman, Lunds: bestämmande af minimi och maximi belopp
vid utarrendering deraf 31. 71.
Afgift, Consulad-: se Consuler.
Allöningssätt för presterskapet: förändrad reglering deraf m. m. . 96. 117.
Agön: fyranläggningar derå 17. 70.
Allmänna Barnhus-inrättningen i Stockholm: reorganisation deraf . . 27.
Allmänningar, Härads-: se Härads-allmänningar.
Apothek: anläggande deraf i Hemsö socken på Gottland 11.
Archiv, Danska-: om utbekommande derifrån af äldre handlingar, rörande
Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län .... 62.
Arfvode, Riksdagsmanna-: se Riksdagsmanna-arfvode.
Arméens Pensions-kassa: rättighet för delegarne deri att derutur erhålla
lån  15.
Augments-räntor: deras jemnare fördelning 119.
Auktion inom hufvudstaden: förändring i sättet och vilkoren för varors
m. m. försäljning derå
77.
Auktoriteter, Municipal-: se Municipal-auktoriteter.
B.
Barnhus-inrättning i Stockholm: reorganisation deraf 27.
Befäl vid Kongl. Maj:ts Flotta: indragning af hos detsamma anställde
s. k. ordonanser 5. 35.
1
2
Beklädnads-direktioner: skyldighet för dem att i Banken deponera under
deras vård ställda medel - 58.
Bergsfogde-tjensterna: indragning deraf, samt upphörande af deras befattning
med uppskattning af fast egendom i Bergslagen . . 88.
Bergslag: utvidgad smidesrätt derinom
67.
Bevärings-skyldige: hötes-ansvar för dem, hvilka försumma att inställa
sig till bevärings-exercis 74.
„ understöd för dem, hvilka kommenderas i fält . . 75.
Bibel-kommissionen: upplösning deraf 38.
Biskops-embeten: indragning deraf 68.
Blekinge: om utbekommande från Danska arkifvet af äldre handlingar,
rörande denna provins
62.
„ förändring af mötesplatserne för båtsmännen inom Medelstads
härad 33.
Bohus län: om utbekommande från Danska arkifvet af äldre handlingar,
rörande denna provins 62.
Bonde-ståndet med uppmaning till Ekonomi-utskottet att börja sina arbeten
2.
Båtsmän: upphörande för Riksmarskalks-embetet att reqvirera dem till
handtlangning 6.
„ inom Medalstads härad i Blekinge län: förändring af mötesplatserne
för dem
33.
Böter för vanvård af nummerhäst: användande deraf 30.
„ för den bevärings-skyldige, hvilken försummar att inställa sig till
bevärings-exercis * 74.
C.
Calmare län: om fördelning deraf , 99.
Canzli-personal: tillökning deraf
1.
„ minskning deri 122.
Capellans-boställen: upphörande af ekonomiska besigtningar derå . . 10.
Consuler, Svenska och Norrska: angående kontroller å deras embets
tillgöranden
m. m 89.
E.
Ekar: om afbarkning deraf 56.
102.
36.
3
Ekonomi-utskottet: uppmaning från Bonde-ståndet att börja sina arbeten 2.
Ekonomiska besigtningar å Kyrkoherde-, Kapellans- samt Landt- och
Militiee-staternes boställen: upphörande deraf 10
Embets- och Tjenstemän: deras rätt till lön under tjenstledighet . . 82.
F.
Fabriks-ordning af den 22 December 1846: ändringar deri . . . . 97. 118.
Fabriker och handtverkerier: om understöd till resor i främmande länder
åt arbetare dervid
76.
Fartyg: nedsättning i konsulad-afgifter för dem 89.
Fattig-procent: förändradt användande af den, som af sterbhus inom
Vermeland erlägges 12.
Fjerdingsmän: reglering af deras skjuts-skyldighet ....... 26.
„ om instruktion för dem , . 69. 120.
Flottan: indragning af s. k. ordonanser hos befälet dervid .... 5. 35.
„ förbud för Biksmarskalks-embetet att derifrån reqvirera biträde
af båtsmän ' 6. 36.
Fogde-tjenare: prestanda för dem 103.
Folkundervisningen i riket: om ändringar och tillägg vid Kongl, stadgan
derom m. m 91. 114.
Forsling, Fångars: förändring deri 14.
Fot- och ådermöten vid Skånska kavalleri-regementerne: upphörande deraf 28. 64.
Fullmakter för krono-länsmän
95.
Fylleri-kur, Schreiberska: om dess användande på personer, dömde för
3:dje resan, fylleri 43.
Fyranläggningar å Agön och skäret Skomakaren 17. 70.
„ , i sjöarne Mälaren och Iljelmaren .  18.
Fångar: om förändring i sättet för deras forslande
14.
Färs och Frosta härader i Malmöhus län: om befrielse för dem att
deltaga i underhållet af Långebro , . . 8.
Förmedling af kronoskatte-hemman: upphörande af praskriptionstidcn
för återkallande af ansökning derom .  32.
Försegling af kärl, lådor och omslag, deri varor eller flyttgods transporteras:
upphörande af afgiften derför 104.
Försäljning å auktion inom hufvudstaden af varor och andra effekter:
förändring i sättet och vilkoren derför 77.
4
G.
Gevär, nya: om förvarande deraf m. m 52.
Glasförare: förklaring af förbudet för dessa att i riket kringresa . . 41.
Gottland: anläggande af apothek inom Hemsö socken derstädes . . 11.
„ förändrad boningsort för provincial-läkaren för södra delen af ön 11.
„ om bestämmande af minimi-beloppet för teckningssumman till
en hypotheks-förening derstädes 83.
Gymnasii-ungdomen i Vexiö: upphäfvande af förbudet för dem att gifva
privat undervisning 4.
Gårdfari-handeln: ändringar i förordningen derom 78.
Götheborgs och Bohus län: om Landshöfdinge residensets derstädes förläggande
till Uddevalla 101.
II.
Halland: om utbekommande från Danska arkifvet af äldre handlingar,
rörande denna provins . .
62.
Hamburg: indragning af Svenska postkontoret derstädes 61.
Handels-ordning af den 22 December 1846: anmärkningar och ändringar
deri 97. 118.
Handlingar, Svenska skrifna eller tryckta: förbud mot utländska ords
begagnande deruti
22.
n äldre, hvilka röra Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän:
om utbekommande af dem från Danska arkifvet .... 62.
Handtverkerier: se Fabriker.
Handtverks-mastare: om upphörande af deras skyldighet att vid krono
besigtningar
m. m. biträda
: . 98.
Handtverks-ordning af den 22 December 1846: ändringar deri . . 97. 118.
Hemsö socken på Gottland: anläggande af apothek derstädes . . . 11.
Hjelmaren: om fyranlaggningar derstädes 18.
Hospitals-anstalterna i riket: revision och reorganisation deraf . . . 92. .112.
Hushållnings-säliskaper: upphörande af Landshöfdingars sjelfskrifvenhet
att vara deras ordförande 54.
Hvitfeldtska stipendii-inrättningens hemman: om riksdagsmanna-arfvodes
utgörande af dem 60.
Hypotheks-förening å Gottland, angående ......... 83.
Härads-allmänningar: fri disposition och fördelning deraf 94.
Hästafvelns förbättrande inom riket 51.
Hästhandlare: förbud för dem att på resor inom landet medföra qvinnor
och barn  25.
Höganäs i Skåne: stads- eller köpings-rättigheter derför .... 20.
J.
Jernvägs-anläggningar i riket, angående 121.
Inqvarterings-ordning för städerne utom Stockholm: förändring deri . 81.
Instruktion för Kronofogdar, Länsmän och Fjerdingsmän: öm utfärdande
deraf 120.
„ för Skogs- och Jägeri-staten: förklaring deraf .... 66.
Judar: se Mosaiske trosbekännare.
Justitiae-Ombudsman, Rikets Ständers: om befrielse för denne från åliggandet
att deltaga i Lagberedningens förhandlingar .... 79
Jägeri- och Skogs-staten: se Skogs och Jägeri-staten.
K.
Kavalleriet: om upphörande af nummer-hästarnes dervid förseende med
sqvadrons-märken 29.
Kolhandel: ändring i förordningen derom 80.
Kollekter för Missions-verket 39.
Kolmätning, angående .*....... 57.
Komitéer: upphörande deraf 3.
Kommunala bestyr: dels afgifvande af rapporter och general-sammandrag
derom och dels rättighet för ledamöterne i Kommunal-nämnder
att för deras besvär njuta ersättning 13.
Kommunala utskvlder: om förändrad beräkningsgrund derför . . . 105.
Krigshjelp, extra: skyldighet för presterskapet att utgöra sådan . . . 108.
Krono-besigtningar m. m.: om upphörande af handtverks-mästares skyldighet
att dervid biträda 98.
Kronofogdar: ny instruktion för dem .
120.
„ om prestanda för hos dem till biträde antagne personer , 103.
Kronofogde-tjenster: indragning deraf
87.
Krono-länsmän: om fullmakter för dem .......... 95.
Ivronoskatte-hemman, derå förmedling blifvit sökt: upphäfyande af prce
-
/
6
skriptions-tiden för egare dertill att återkalla derom gjord ansökning
32.
Kyrkoherde-boställen: upphörande af ekonomiska besigtningar derå . . 10.
Kyrkostugor inom Vesterbottens och Norrbottens län: upphörande deraf 55.
Köpings-rättigheter för Höganäs i Skåne 20.
L.
Landsfiskals-tjenster: indragning deraf 86.
Landshöfdingar: om upphörande af deras sjelfskrifvenhet att vara ordförande
i Hushållnings-säilskaperna 54.
Landshöfdinge-residenset för Norrbottens län förflyttning till Luleå . . 100.
„ i Götheborgs och Bohus län: om dess förläggande
till Uddevalla 101.
Landtstats-boställen: upphörande af ekonomiska besigtningar derå . . 10.
Lax och smör från Norrbottens och Vesterbottens län: upphörande af
föreskrifven kontroll vid allastning deraf 110.
Liqvidations-möten: om afskaffande af rotehållares skyldighet att dervid
sig anställa  85.
Lumpsamling: förändring i sättet derför 40.
Lunds akademi-hemman: bestämmande af minimi- och maximi-belopp
vid utarrendering deraf 31. 71
Långebro i Christianstads län: om befrielse för Färs och Frosta härader
att deltaga i underhållet deraf 8.
Län eller fögderi: bildande af municipal-auktoriteter för behandling af
dess gemensamma angelägenheter 24.
Länsmän: instruktion för dem 120.
„ om fullmakter för dem 95.
Läroverket i Vexiö: om rättelse uti missbruk derstädes 4.
Lön för Embets- och Tjenstemän under tjenstledighet 82.
M.
Marin-soldater: förbud mot deras permittering 7. 37
Marknader: upphörande eller inskränkning deraf 9.
Medaljer: om Svenska inskrifter derå  23.
Medicinska undervisningens ordnande: om bildande af en komité derför 90. 116
Militise-boställen: upphörande af ekonomiska besigtningar derå ... 10.
7
Missions-verket: kollckters upptagande derför 39.
Mosaiska trosbekännare inom riket: utvidgande af deras rättigheter . 107.
Munderings-persedlar: deras vårdande 53.
Municipal-auktoriteter: om utsträckning af deras verksamhet . . . 24.
Mälaren: beredande af fyranläggningar derstädes 18.
Märke, Sqvadrons-: se Sqvadrons-märken.
Mötesplats för båtsmännen inom Medelstads härad i Blekinge län: förändring
deraf 33.
N.
Nederlagsrätt för Slitö hamn på Gottland 21.
Norr- och Vesterbottens län: om uppförande af kyrkostugor derstädes 55.
„ upphörande af föreskrifven kontroll vid
aflastning derstädes af smör och lax 110.
Norrbottens län: om Landshöfdinge-residensets derstädes förflyttande till
Luleå
100.
Nummer-hästar vid indelta kavalleriet: om upphörande af deras förseende
med sqvadrons-märken 29.
„ om användande af böterne för deras vanvård . . . 30.
Nämndemän: reglering af deras skjutsskyldighet 26.
0.
Omlastning af varor: se Stapelstäder  84.
Ordonancer hos befälet vid Kongl. Maj:ts Flotta: indragning deraf . 5. 35.
P.
Patent-förordningen: om ändring deri '..... 65.
Permittering för marin-soldater: förbud deremot 7.
Postkontor i Hamburg: indragning deraf 61.
Prseskriptions-tid inom hvilken egare af kronoskatte-hemman, derå förmedling
blifvit sökt, skola ansökning derom återkalla: upphörande
deraf 32.
Presterskap: om deras skyldighet att utgöra extra krigshjelp . . . 108.
Presterskapets aflöningssätt: förändrad reglering deraf m. m. ... 96. 117.
8
Provincial-läkaren för södra delen af Gottland: om förändrad boningsort
för honom 11.
R.
Rese-reglemente: förändringar deri 45.
Residens, Landshöfdings- i Norrbottens län: om dess förflyttande till Luleå 100.
„ i Götheborgs och Bohus län: om dito till Uddevalla . 101.
Riksdag, nästa: om dess hållande i någon annan stad än Stockholm . 115.
Riksdagsmanna-arfvode: om utgörande deraf från Kongl, och Hvitfeldt
ska
stipendii-inrättningens hemman 60.
Riksmarskalks-embetet: upphörande af dess rättighet att reqvirera biträde
af båtsmän 6. 36.
Rotehållare inom Helsingland: om rättighet för dem att sjelfve disponera
Uddemantals eller Udderöks-kassorna 42.
Rotehållare: om afskaffande af deras skyldighet att inställa sig vid ro
terings-liqvidationsmöten
85.
Ränteförsäkrings-anstalter: inrättande deraf i hvarje län lil.
S.
i
Sala: om den till staden donerade jords skiljande från tomterna . . 109.
Schreiberska fyllerikuren: om dess användande på personer, dömde för
3:dje resan fylleri, m. m 43.
Sjöskada: försäkrings-inrältning deremot 59. ,
Skjutslega från Södertelje: förhöjning deri 47.
Skjutsnings-anstalterne i riket: förändringar i föreskrifterna derom . . 44. 46.
Skjutsskyldighet, nämnde-och ljerdingsmäns: förändrad reglering deraf . 26.
Skogs- och Jägeri-staten: förklaring af instruktionen derför .... 66.
Skojare och hästhandlare: förbud för dem att på deras resor inom landet
medföra qvinnor och harn 25.
Skomakaren: fyranläggning derå 17. 70.
Skåne: om utbekommande från Danska arkifvet af äldre handlingar rörande
denna provins - 62.
Skånska kavalleri-regementernas s. k. fot- och ådermöten: upphörande
deraf  28. 64.
Slitö hamn på Gottland: transito- och nederlagsrätt derför . . . . 21.
Smides
-
4
Smidesrätt inom Bergslag: utvidgning deraf 67.
Smör och lax från Norr- och Vesterbotten: upphörande af föreskrifven
kontroll vid atlastning deraf 110.
Soldater, Marin-: se Marin-soldater.
Sqvadrons-märken: upphörande vid indelta kavalleriet af nummerhästar- ,
nes förseende dermed 29.
Stads eller Köpings rättigheter för Höganäs i Skåne 20.
Stapelstadsrätt för Sölfvesborg 19.
Stapelstäder: om rättighet för dem att, utan föregången tullbehandling
å inloppsorten, få omlasta och hemföra sina med skeppslägenhet
till annan stapelstad ankomna tullbara varor . . . 84.
Stockholms Allmänna Barnhus-inrättning: organisation deraf .... 27.
Södertelje: förhöjning i skjutslegan derifrån 47.
Sölfvesborg: Stapelstads-rätt derför 19.
T.
Tjenste- och Embetsman: om deras rätt till lön under tjenstledighet . 82.
T^pnsito- och Nederlags-rätt för Slitö hamn på Gottland 21.
Tro- och Huldhets-eden: ändring deri 63.
U
Uddemanlals-
eller Udderöks-kassorna: rättighet för rotehållare inom
‘ Helsingland att desamma disponera 42.
Understöd för bevärings-ynglingar, hvilka kommenderas i fält: om bildande
af fonder dertill 75.
„ till resor i främmande länder åt arbetare i de inhemska fabrikerna
och handtverkerierna
76.
Unions-komitéen: om framläggning inför Rikets Ständer af dess förhandlingar
93. 123
Uppbådnings-penningar vid reqvisition af skjuts 46.
Utarrendering af Lunds akademi-hemman: bestämmande af maximi- och
minimi-beloppen dervid 31. 71
Utländska ords begagnande uti Svenska skrifna eller tryckta handlingar:
förbud deremot 22.
Utskylder, Kommunala: om förändrad beräkningsgrund derför . . . 105.
10
w.
YVaror: förändring i sättet och vilkoren för deras försäljning å auktion
inom hufvudstaden 77.
Wenern: om försänkning deraf 106.
Wermland: förändradt användande af den 1/8 procent, som af sterbhus
derinom erlägges 12.
Wester- och Norrbottens län: om uppförande af kyrkostugor derstädes 55.
Wiktualie-vigten: antagande af den nu brukliga, för uppvägande af varor,
alla slag 34.
Wåhla härad i Vestmanland: dess förläggande till Upsala län . . . 16.
Wäghållnings-skyldigheten: förändring deri 48.
Wäglagning: ändring i tiden derför  49. 72.
Å.
Ådermöten vid Skånska kavalleri-regementerna: upphörande deraf . . 28. 64.
0.
v
Öresunds-tullen: om upphörande deraf eller lindring deri .... 50. 73.
STOCKUOLiM 1848, hos J. A. Walldén.
